Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 24 februari 2022

Magdalena Andersson

Khashayar Farmanbar (Infrastrukturdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Regeringen föreslår en ny lag som ersätter den nuvarande lagen om elektronisk kommunikation. Den nya lagen genomför EU:s direktiv om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation. I sak motsvarar den nya lagen i stora delar den hittillsvarande lagen med de ändringar och tillägg som föranleds av direktivet. Bland nyheterna kan följande nämnas:

  • Nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster omfattas av vissa regler i lagen.
  • I ett harmoniserat frekvensutrymme får tillstånd att använda radiosändare beviljas för annan användning än den som följer av de harmoniserade villkoren.
  • Regleringslättnader införs för företag med betydande inflytande på en marknad som bedriver endast grossistverksamhet och vid saminvesteringar i anläggning av nya optiska fibernät.
  • Regleringsmyndigheten ges verktyg att mer precist skräddarsy det tillträde till ett fastighetsnät som bäst åtgärdar ett konkurrensproblem på slutkundsnivå.
  • En myndighet ska som utgångspunkt ge en operatör tillträde till byggnader m.m. för installation av trådlösa accesspunkter med kort räckvidd.
  • Skyddet för slutanvändare stärks genom regler om bl.a. information som ska lämnas innan ett avtal ingås, byte av tillhandahållare av internetanslutningstjänster och paketerbjudanden.
  • Sanktionsavgifter införs för vissa överträdelser av lagen.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 augusti 2022.

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringens förslag:

1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om elektronisk kommunikation.

2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om införande av lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation.

3. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

4. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

5. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837).

6. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485).

7. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

8. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler.

9. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter. 10. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1997:306). 11. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1998:31) om standarder för sändning av radio- och TV-signaler. 12. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2006:449) om skydd för störningskänslig forskning. 13. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486). 14. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2008:717) om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet. 15. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). 16. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i luftfartslagen (2010:500). 17. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i radio- och tvlagen (2010:696). 18. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster, 19. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i varumärkeslagen (2010:1877). 20. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2012:278) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet, 21. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2013:315) om intelligenta transportsystem vid vägtransporter. 22. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i radioutrustningslagen (2016:392).

23. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2016:534) om åtgärder för utbyggnad av bredbandsnät. 24. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2016:1145) om offentlig upphandling. 25. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2016:1147) om upphandling av koncessioner. 26. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2016:1306) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning. 27. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2018:1174) om informationssäkerhet för samhällsviktiga och digitala tjänster. 28. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2018:1653) om företagsnamn. 29. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning.

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1. Förslag till lag om elektronisk kommunikation

Härigenom föreskrivs1 följande.

1 kap. Allmänna bestämmelser

Lagens syfte och tillämpningsområde

1 § Denna lag syftar dels till att enskilda och myndigheter ska få tillgång till säkra och effektiva elektroniska kommunikationer, dels till största möjliga utbyte för alla av elektroniska kommunikationstjänster sett till urvalet samt till deras pris, kvalitet och kapacitet.

Syftet ska uppnås främst genom att konkurrens, innovation, internationell harmonisering samt säkerhet i nät och tjänster främjas. Samhällsomfattande tjänster ska därutöver alltid finnas tillgängliga på för alla likvärdiga villkor i hela landet till överkomliga priser.

Vid tillämpningen av lagen ska särskilt Sveriges säkerhet liksom elektroniska kommunikationers betydelse för yttrandefrihet och informationsfrihet beaktas.

2 § Lagen gäller elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster med tillhörande faciliteter och tjänster samt annan radioanvändning.

Förhållande till annan reglering

3 § Bestämmelserna i lagen ersätter inte föreskrifter om prövning enligt någon annan lag.

4 § Förutom bestämmelserna i denna lag finns det i radio-_och_tv-lagen (2010:696) bestämmelser om sändningar av ljudradio- och tv-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel.

Bestämmelser om radioutrustning finns i radioutrustningslagen (2016:392).

5 § Bestämmelser om behandling av personuppgifter finns, förutom i 8 och 9 kap. i denna lag, i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskydds-

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1972 av den 11 december 2018 om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation, i den ursprungliga lydelsen. Se även Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster.

förordning), i denna lag benämnd EU:s dataskyddsförordning, och i lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning samt i föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen.

Bestämmelserna i EU:s dataskyddsförordning om rättelse, radering, begränsning och skadestånd gäller även vid behandling av personuppgifter enligt denna lag.

Regleringsmyndighet och tillsynsmyndighet

6 § Regeringen bestämmer vilken myndighet som ska vara regleringsmyndighet respektive tillsynsmyndighet enligt denna lag.

Ord och uttryck i lagen

7 § I lagen avses med

abonnent: den som har ingått avtal med en tillhandahållare av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster om tillhandahållande av sådana tjänster,

allmänt elektroniskt kommunikationsnät: ett elektroniskt kommunikationsnät som helt eller huvudsakligen används för att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster och som stöder informationsöverföring mellan nätanslutningspunkter,

användare: den som använder eller efterfrågar en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst,

Berec: Organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation,

elektronisk kommunikationstjänst: en tjänst som vanligen tillhandahålls mot ersättning via elektroniska kommunikationsnät och som – med undantag för dels tjänster i form av tillhandahållande av innehåll som överförs med hjälp av elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster, dels tjänster som innebär utövande av redaktionellt ansvar över sådant innehåll – är en

1. internetanslutningstjänst enligt artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2120 av den 25 november 2015 om åtgärder rörande en öppen internetanslutning och slutkundsavgifter för reglerad kommunikation inom EU och om ändring av direktiv 2002/22/EG och förordning (EU) nr 531/2012,

2. interpersonell kommunikationstjänst, eller

3. tjänst som utgörs helt eller huvudsakligen av överföring av signaler, såsom överföringstjänster som används för tillhandahållande av maskin-tillmaskin-tjänster eller för rundradio,

elektroniskt kommunikationsnät: ett system för överföring och i tillämpliga fall utrustning för koppling eller dirigering samt passiva nätdelar och andra resurser som medger överföring av signaler, via tråd eller radiovågor, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier, oberoende av vilken typ av information som överförs,

elektroniskt meddelande: all information som utbyts eller överförs mellan ett begränsat antal parter genom en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst, utom information som överförs som del av sändningar av ljudradio- och tv-program som är riktade till allmänheten via ett

elektroniskt kommunikationsnät om inte denna information kan sättas i samband med den enskilda abonnenten eller användaren av informationen,

harmoniserat frekvensutrymme: ett frekvensutrymme för vilket harmoniserade villkor för användning har fastställts i en teknisk genomförandeåtgärd i enlighet med artikel 4 i Europaparlamentets och rådets beslut nr 676/2002/EG av den 7 mars 2002 om ett regelverk för radiospektrumpolitiken i Europeiska gemenskapen (radiospektrumbeslut),

integritetsincident: en händelse som leder till oavsiktlig eller otillåten utplåning, förlust eller ändring eller otillåtet avslöjande av eller otillåten åtkomst till uppgifter som behandlas i samband med tillhandahållandet av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster,

internetåtkomst: möjlighet till överföring av ip-paket som ger användaren tillgång till internet,

interpersonell kommunikationstjänst: en tjänst som vanligen tillhandahålls mot ersättning och som möjliggör ett direkt interpersonellt och interaktivt informationsutbyte via elektroniska kommunikationsnät mellan ett begränsat antal personer, varigenom de personer som inleder eller deltar i kommunikationen bestämmer vem eller vilka som ska vara mottagare av denna, dock inte en tjänst som möjliggör interpersonell och interaktiv kommunikation enbart som en extrafunktion av mindre betydelse som är direkt kopplad till en annan tjänst,

lokaliseringsuppgift:

1. en uppgift som behandlas i ett allmänt mobilt elektroniskt kommunikationsnät och som anger den geografiska positionen för en slutanvändares terminalutrustning, eller

2. en uppgift i ett allmänt fast elektroniskt kommunikationsnät om nätanslutningspunktens fysiska adress,

meddelandehantering: utbyte eller överföring av ett elektroniskt meddelande som inte är ett samtal och inte heller är information som överförs som en del av sändningar av ljudradio- eller tv-program,

mikroföretag: ett företag som, i enlighet med avdelning I i bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag, sysselsätter färre än 10 personer och vars omsättning eller balansomslutning inte överstiger 2 miljoner euro per år,

misslyckad uppringning: en uppringning som kopplas fram utan att nå en mottagare,

nummerbaserad interpersonell kommunikationstjänst: en interpersonell kommunikationstjänst som etablerar en förbindelse till nummer i nationella eller internationella nummerplaner eller som möjliggör kommunikation med sådana nummer,

nummeroberoende interpersonell kommunikationstjänst: en interpersonell kommunikationstjänst som varken etablerar en förbindelse till nummer i nationella eller internationella nummerplaner eller möjliggör kommunikation med sådana nummer,

nätanslutningspunkt: en fysisk punkt vid vilken en slutanvändare ansluts till ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät,

nät med mycket hög kapacitet: ett elektroniskt kommunikationsnät som helt består av fiberoptik åtminstone fram till slutanvändarnas lokaler eller en basstation eller ett elektroniskt kommunikationsnät som kan erbjuda liknande nätprestanda under normala högtrafikförhållanden,

nödkommunikation: kommunikation med samhällets alarmeringstjänst genom en interpersonell kommunikationstjänst,

operatör: den som tillhandahåller eller avser att tillhandahålla ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät eller en tillhörande facilitet,

operatörslås: sådana begränsningar när det gäller användningen av terminalutrustning som en tillhandahållare har infört eller låtit införa för att hindra att utrustningen används för nyttjande av andra tillhandahållares elektroniska kommunikationstjänster,

radioanläggning: en anordning som möjliggör radiokommunikation eller bestämning av position, hastighet eller andra kännetecken hos ett föremål genom sändning av radiovågor (radiosändare) eller mottagning av radiovågor (radiomottagare),

radiokommunikation: överföring, utsändning eller mottagning av tecken, signaler, skrift, bilder, ljud eller meddelanden av varje slag med hjälp av radiovågor,

radiovågor: elektromagnetiska vågor med frekvenser från 9 kilohertz till 3 000 gigahertz som breder ut sig utan särskilt anordnad ledare,

rent grossistföretag: ett företag som inte bedriver verksamhet på någon slutkundsmarknad, inte är närstående till eller genom ägarintressen kontrollerar ett företag som bedriver verksamhet på någon slutkundsmarknad och inte genom avtal är bundet att exklusivt handla med ett enskilt företag som verkar på någon slutkundsmarknad,

samtal: en förbindelse genom en allmänt tillgänglig interpersonell kommunikationstjänst som möjliggör talkommunikation i båda riktningarna,

samtrafik: fysisk och logisk sammankoppling av allmänna elektroniska kommunikationsnät för att göra det möjligt för användare att kommunicera med varandra eller få tillgång till tjänster som tillhandahålls i näten,

skadlig störning: en störning som äventyrar funktionen hos en radionavigationstjänst eller någon annan säkerhetstjänst eller som på något annat sätt allvarligt försämrar, hindrar eller upprepat avbryter en radiokommunikationstjänst som fungerar i enlighet med gällande bestämmelser, inbegripet störning av befintliga eller planerade tjänster på nationellt tilldelade frekvenser,

slutanvändare: en användare som inte tillhandahåller ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst,

små företag: företag som, i enlighet med avdelning I i bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag, sysselsätter färre än 50 personer och vars omsättning eller balansomslutning inte överstiger 10 miljoner euro per år,

säkerhet i nät och tjänster: elektroniska kommunikationsnäts och elektroniska kommunikationstjänsters förmåga att vid en viss tillförlitlighetsnivå motstå händelser som undergräver tillgängligheten, autenticiteten, riktigheten eller konfidentialiteten hos näten eller tjänsterna, hos lagrade, överförda eller behandlade uppgifter eller hos de närliggande tjänster som erbjuds genom eller är tillgängliga via dessa elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster,

säkerhetsincident: en händelse med en faktisk negativ inverkan på tillgängligheten, autenticiteten, riktigheten eller konfidentialiteten hos ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikations-

tjänst, hos lagrade, överförda eller behandlade uppgifter eller hos de närliggande tjänster som erbjuds genom eller är tillgängliga via dessa elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster, eller på förmågan att motstå sådana händelser,

talkommunikationstjänst: en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst som gör det möjligt att ringa och ta emot samtal via ett eller flera nummer inom en nationell eller internationell nummerplan,

telefonitjänst: en elektronisk kommunikationstjänst som innebär en möjlighet att ringa eller ta emot samtal via ett eller flera nummer inom en nationell eller internationell nummerplan,

tillhörande facilitet: en anordning, funktion eller något annat som har samband med ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst och som möjliggör, stöder eller kan stödja tillhandahållande av tjänster via det nätet eller den tjänsten,

trafikuppgift: en uppgift som behandlas i syfte att befordra ett elektroniskt meddelande via ett elektroniskt kommunikationsnät eller för att fakturera detta meddelande,

trådlösa accesspunkter med kort räckvidd: små trådlösa nätanslutningsutrustningar med låg effekt och kort räckvidd som kan vara utrustade med en eller flera antenner med låg visuell inverkan och som gör det möjligt för användare att få trådlös tillgång till elektroniska kommunikationsnät oberoende av om den underliggande nättopologin är mobil eller fast,

trådlösa lokala nät: trådlösa kommunikationssystem med låg effekt och kort räckvidd som på icke-exklusiv grund använder ett harmoniserat frekvensutrymme och som har låg risk för störningar på andra sådana system som utnyttjas av andra användare i omedelbar närhet av systemet,

vertikalt integrerad operatör: en operatör som tillhandahåller tjänster till företag som den konkurrerar med på marknader i efterföljande handelsled.

8 § Orden behandling och samtycke har i 8 och 9 kap. samma innebörd som i EU:s dataskyddsförordning.

Erkännande av operatör

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta om erkännande av en operatör enligt bestämmelser som har antagits av

Internationella teleunionen och får meddela de föreskrifter som behövs för sådana erkännanden.

Maritima avräkningsorgan

10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta om registrering av maritima avräkningsorgan enligt bestämmelser som har antagits av Internationella teleunionen och får meddela de föreskrifter som behövs för sådan registrering.

Kommunikationsverksamhet vid höjd beredskap

11 § Om Sverige är i krig eller krigsfara eller om det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför

Sveriges gränser eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara, får regeringen meddela de föreskrifter om elektroniska kommunikationsnät

och elektroniska kommunikationstjänster med tillhörande faciliteter och tjänster samt annan radioanvändning som behövs med hänsyn till landets försvar eller säkerhet i övrigt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den fredstida planeringen för totalförsvarets behov av elektroniska kommunikationer under sådana förhållanden som anges i första stycket.

12 § Regleringsmyndigheten får ålägga den som tillhandahåller sådana elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster som är av särskild betydelse från allmän synpunkt att på visst sätt beakta totalförsvarets behov av elektronisk kommunikation under höjd beredskap.

2 kap. Anmälan av verksamhet

1 § Allmänna elektroniska kommunikationsnät som vanligen tillhandahålls mot ersättning eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster får tillhandahållas endast efter anmälan till tillsynsmyndigheten.

Första stycket gäller inte

1. nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster, eller

2. verksamhet som består enbart i överföring av signaler via tråd för utsändning till allmänheten av program som avses i 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ytterligare undantag från kravet på anmälan.

2 § Den som har gjort en anmälan enligt 1 § ska utan dröjsmål meddela tillsynsmyndigheten om verksamheten upphör.

3 § Den som bedriver verksamhet som ska anmälas enligt 1 § ska tilllämpa sådana standarder som Europeiska kommissionen, i en förteckning som har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, har angett som obligatoriska.

3 kap. Rätt att använda radiosändare

Tillstånd att använda radiosändare

1 § Radiosändare får användas här i landet eller på ett svenskt fartyg eller luftfartyg utomlands endast efter tillstånd från regleringsmyndigheten. Ett tillstånd ska avse rätten att använda en viss radiosändare eller att använda radiosändare inom ett visst frekvensutrymme.

2 § Om användningen av frekvensutrymme samt villkoren och förfarandet för beviljande av tillstånd att använda radiosändare har harmoniserats i enlighet med internationella avtal som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser som har antagits med stöd av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, ska den som har beviljats ett sådant tillstånd anses ha ett tillstånd enligt 1 §.

3 § Kravet på tillstånd enligt 1 § gäller inte för Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Försvarsmakten eller Försvarets radioanstalt. Det gäller inte heller för Försvarets materielverk vid verksamhet som verket bedriver på uppdrag av Försvarsmakten eller Försvarets radioanstalt.

Efter hörande av Försvarsmakten beslutar regleringsmyndigheten om tilldelning av radiofrekvenser för Försvarsmakten, Försvarets radioanstalt och Försvarets materielverk samt om de ytterligare villkor som behövs. När det gäller Polismyndigheten och Säkerhetspolisen beslutar regleringsmyndigheten i sådana frågor efter hörande av dessa myndigheter.

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från tillståndsplikten enligt 1 §. Föreskrifterna får innehålla villkor om att den radioanläggning där sändaren ingår ska uppfylla bestämda tekniska krav och i övrigt sådana villkor som anges i 12 § första stycket 1–6 och 8, 13 § och 14 § 1, 2 och 4. Villkor som innebär en begränsning av vilka elektroniska kommunikationstjänster eller vilka tekniker som får användas får beslutas endast i de fall som anges i 15 §.

Ett undantag i sådana föreskrifter får tidsbegränsas. I så fall ska 17 § andra stycket tillämpas.

5 § Den som enligt 3 § eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 4 § är undantagen från tillståndsplikt ska vid tillämpningen av denna lag anses ha tillstånd enligt 1 §.

Tillståndsförfarandet

6 § Regleringsmyndigheten ska bevilja tillstånd att använda radiosändare, om

1. det kan antas att radiofrekvenserna inte kommer att användas på ett sådant sätt att risk för otillåten skadlig störning uppkommer,

2. radioanvändningen utgör en effektiv användning av frekvensutrymmet,

3. det kan antas att radioanvändningen inte kommer att hindra sådan radiokommunikation som är särskilt viktig med hänsyn till den fria åsiktsbildningen,

4. radioanvändningen inte kommer att ta i anspråk frekvensutrymme som behövs för att upprätthålla en rimlig beredskap för utveckling av befintliga och nya radioanvändningar eller frekvensutrymme för vilket radioanvändningen har harmoniserats för annan användning i enlighet med internationella avtal som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser som har antagits med stöd av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

5. det kan antas att radioanvändningen inte kommer att inkräkta på det frekvensutrymme som behövs för verksamhet som avses i 3 §,

6. det inte med hänsyn till att sökanden tidigare har fått ett tillstånd återkallat eller med hänsyn till något annat liknande förhållande finns skälig anledning att anta att radioanvändningen kommer att ske i strid med tillståndsvillkoren, och

7. det kan antas att radioanvändningen inte kommer att orsaka skada för Sveriges säkerhet.

Ett tillstånd att använda radiosändare för utsändningar som kräver tillstånd enligt någon annan lag eller enligt bestämmelser meddelade med stöd av någon annan lag, får beviljas endast om sådant tillstånd finns. Då gäller inte första stycket 7.

Om ett tillstånd avser en viss radiosändare ska radiosändaren, tillsammans med avsedd radiomottagare, ha sådana tekniska egenskaper att den uppfyller rimliga krav på en effektiv frekvensanvändning och på möjligheten att verka i den miljö som den är avsedd för.

7 § Regleringsmyndigheten får, trots 6 § första stycket 4, bevilja tillstånd för annan radioanvändning i ett harmoniserat frekvensutrymme än den som följer av de harmoniserade villkoren, om

1. det finns bristande efterfrågan på användning av frekvensutrymmet på de harmoniserade villkoren, och

2. radioanvändningen inte hindrar eller försvårar att frekvensutrymmet används på de harmoniserade villkoren i någon annan medlemsstat i Europeiska unionen.

Vid prövningen ska det särskilt beaktas om radioanvändningen kan påverka den harmoniserade användningen av frekvensutrymmet i unionen på lång sikt eller tillgången till radioutrustning som kan användas i frekvensutrymmet.

8 § Om regleringsmyndigheten bedömer att tillståndsprövning inom ett visst frekvensutrymme bör ske efter ett förfarande med allmän inbjudan till ansökan, får myndigheten avslå en ansökan om tillstånd i det frekvensutrymmet som har gjorts utanför ett sådant förfarande.

9 § Regleringsmyndigheten får besluta att antalet tillstånd som beviljas inom ett frekvensutrymme ska vara begränsat, om det är nödvändigt för att garantera en effektiv användning av radiofrekvenser. Ett beslut att begränsa antalet tillstånd ska omprövas så snart det finns anledning till det.

10 § När antalet tillstånd har begränsats enligt 9 §, ska tillståndsprövningen ske efter en allmän inbjudan till ansökan, om det inte finns särskilda skäl mot det eller om radioanvändningen

1. avser huvudsakligen utsändning till allmänheten av program som avses i 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen,

2. är avsedd för privat bruk, eller

3. behövs för verksamhet som bedrivs i syfte att tillgodose allmän ordning, säkerhet eller hälsa.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken radioanvändning som omfattas av undantaget i första stycket 3.

11 § Tillståndsprövningen efter en allmän inbjudan till ansökan enligt 10 § ska ske efter ett jämförande urvalsförfarande, efter ett anbudsförfarande där det pris sökanden är villig att betala för tillståndet ska vara utslagsgivande eller efter en kombination av dessa förfaranden.

Förfarandet ska utformas så att det främjar konkurrens och får därutöver syfta endast till att

1. främja täckning och utbyggnad,

2. säkerställa tjänsters kvalitet,

3. uppnå en effektiv användning av radiofrekvenser, eller

4. främja innovation och näringslivets utveckling. Den allmänna inbjudan ska innehålla uppgifter om det förfarande som ska användas, förutsättningarna för deltagande i förfarandet och de villkor som tillstånd kommer att förenas med.

Villkor

12 § Ett tillstånd att använda radiosändare får förenas med villkor om

1. det frekvensutrymme som tillståndet avser,

2. vilken eller vilka elektroniska kommunikationstjänster eller slag av elektroniska kommunikationsnät eller tekniker som tillståndet avser,

3. täckning och utbyggnad inom landet,

4. det geografiska område som tillståndet avser,

5. en skyldighet för sökanden att dela frekvensutrymme med andra,

6. skyldigheter som följer av tillämpliga internationella avtal i fråga om användning av frekvenser,

7. åtaganden som har gjorts i samband med att tillstånd har beviljats enligt 10 och 11 §§,

8. tekniska krav och annat som krävs för att säkerställa ett faktiskt och effektivt frekvensutnyttjande, och

9. krav som är av betydelse för Sveriges säkerhet. Första stycket 9 gäller inte för tillstånd som avses i 6 § andra stycket.

13 § Ett tillstånd att använda radiosändare i ett frekvensutrymme för vilket radioanvändningen har harmoniserats i enlighet med internationella avtal som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser som har antagits med stöd av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, ska förenas med de villkor som följer av avtalet eller bestämmelserna. Detta gäller dock inte om tillstånd beviljas för sådan annan användning som avses i 7 §.

Första stycket gäller även när den som ska tilldelas radiofrekvenser har utsetts i enlighet med sådana avtal eller bestämmelser.

14 § Ett tillstånd att använda en viss radiosändare får, utöver det som anges i 12 och 13 §§, förenas med villkor om

1. hur antennen och radiosändaren i övrigt ska vara beskaffade,

2. det geografiska område där en mobil radiosändare får användas,

3. var antennen till en fast radiosändare ska vara belägen, och

4. kompetenskrav för den som ska sköta radioanläggningen.

15 § Villkor som innebär en begränsning av vilka elektroniska kommunikationstjänster eller vilka tekniker som får användas, får beslutas endast om det krävs för att

1. undvika skadlig störning,

2. säkerställa ett effektivt frekvensutnyttjande,

3. skydda människors liv eller hälsa,

4. tillgodose det allmännas intresse av att vissa elektroniska kommunikationstjänster finns tillgängliga i vissa delar av landet, eller

5. tillgodose det allmännas intresse av att främja tillhandahållandet av radio- och tv-tjänster som tillstånd har beviljats för enligt annan lag.

Villkor som innebär att endast en viss elektronisk kommunikationstjänst får tillhandahållas får beslutas bara om det krävs för att säkerställa verksamhet som bedrivs i syfte att skydda människors liv eller hälsa eller om det annars finns synnerliga skäl för det med hänsyn till ett allmänt intresse.

16 § Ett tillstånd att använda radiosändare får förenas med ett förbehåll om att en operatör som har rätt att använda tillståndet kan åläggas att ge tillträde till infrastruktur för tillhandahållande av mobila elektroniska kommunikationstjänster enligt 5 kap. 33 §.

Tillståndstid

17 § Ett tillstånd ska beviljas för en bestämd tid. Giltighetstiden för tillståndsvillkor får vara kortare än tillståndstiden.

När giltighetstiden för tillstånd och tillståndsvillkor bestäms ska regleringsmyndigheten särskilt beakta

1. framtida förändringar i radioanvändningen,

2. den tid som sändaren är avsedd att användas,

3. den tekniska utveckling som kan väntas,

4. den tid som krävs för att uppnå ett rimligt ekonomiskt utbyte av utrustningen, och

5. ett sådant tillstånd som enligt 6 § andra stycket är en förutsättning för tillstånd att använda radiosändare.

18 § Ett tillstånd att använda radiosändare i ett harmoniserat frekvensutrymme avsett för trådlösa bredbandstjänster får beviljas för en kortare tid än 15 år endast om tillståndet beviljas för

1. provning, försök eller experimentella ändamål,

2. delad användning av radiofrekvenser, eller

3. sådan annan användning som avses i 7 §.

Förlängning av tillståndstid

19 § Ett tillstånd att använda en viss radiosändare ska vid giltighetstidens utgång förlängas med samma tid som tillståndet har beviljats för, eller senast har förlängts med, dock högst fem år, om förutsättningarna i 6 § för beviljande av tillstånd är uppfyllda.

Förlängning ska ske med en kortare tid än den som anges i första stycket eller på ändrade villkor, om förutsättningarna i 6 § för beviljande av tillstånd därigenom kan uppfyllas. En sådan kortare förlängningstid ska beslutas också om tillståndshavaren begär det.

Giltighetstiden ska inte förlängas, om

1. giltighetstiden för tillståndet inte överstiger sex månader,

2. tillståndet har beviljats för sådan annan användning som avses i 7 §, eller

3. tillståndshavaren begär det.

20 § Giltighetstiden för ett tillstånd att använda radiosändare inom ett visst frekvensutrymme får förlängas endast om det är nödvändigt för att en samordnad tillståndsgivning inom ett eller flera frekvensutrymmen ska

underlättas. En förlängning får i ett sådant fall ske för en kortare period, så att tillståndet upphör samtidigt som ett annat tillstånd.

21 § Trots 19 och 20 §§ ska ett tillstånd att använda radiosändare i ett harmoniserat frekvensutrymme avsett för trådlösa bredbandstjänster, som har beviljats för kortare tid än 20 år, förlängas med skälig tid, dock så lång tid att den sammantagna tillståndstiden blir minst 20 år. Förlängning ska ske endast om tillståndshavaren begär det senast två år före giltighetstidens utgång.

Giltighetstiden får inte förlängas, om

1. tillståndshavaren inte har följt tillståndsvillkoren,

2. tillståndet med stöd av 18 § har beviljats för en kortare tid än 15 år, eller

3. en förlängning inte är motiverad med hänsyn till intresset av att

a) säkerställa en effektiv användning av radiofrekvenser,

b) främja täckning och utbyggnad inom landet av trådlösa bredbandstjänster,

c) främja teknikutvecklingen,

d) hindra snedvridning av konkurrensen, eller

e) skydda människors liv eller tillgodose allmän ordning och säkerhet eller försvar.

Amatörradiosändare

22 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får överlämna till fysiska eller juridiska personer att anordna prov och utfärda bevis om att föreskrivna kompetenskrav för användning av amatörradiosändare är uppfyllda och att tilldela anropssignaler för sådan användning.

Ett beslut om överlämnande får återkallas om anordnaren eller utfärdaren anordnar prov, utfärdar bevis eller tilldelar anropssignaler i strid med gällande föreskrifter eller på något annat sätt visar sig olämplig att fullgöra uppgiften.

Åtgärder mot störningar

23 § Om det till följd av tillståndshavarens användning av en radiosändare uppkommer en otillåten skadlig störning, ska tillståndshavaren omedelbart se till att störningen upphör eller i möjligaste mån minskar.

Den som använder en radiomottagare som stör användningen av en annan radiomottagare har motsvarande skyldighet.

24 § Elektriska eller elektroniska anläggningar som, utan att vara radioanläggningar, är avsedda att alstra radiofrekvent energi för kommunikationsändamål i ledning eller för industriellt, vetenskapligt, medicinskt eller något annat liknande ändamål, får användas endast i enlighet med föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen får meddela föreskrifter om förbud mot att inneha elektriska eller elektroniska anläggningar som inte omfattas av första stycket och som, utan att vara radioanläggningar, är avsedda att sända radiovågor.

Överlåtelse och uthyrning av tillstånd

25 § Ett tillstånd eller en del av ett tillstånd att använda radiosändare får överlåtas efter medgivande från regleringsmyndigheten. Ett sådant medgivande ska lämnas, om

1. förvärvaren uppfyller de krav som har ställts på sökanden i samband med att tillståndet beviljades,

2. det inte finns skäl att anta att överlåtelsen inverkar menligt på konkurrensen,

3. överlåtelsen inte leder till en ändrad användning av radiofrekvenserna, när användningen är harmoniserad enligt bestämmelser som har antagits med stöd av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

4. förvärvaren inte tidigare har fått ett sådant tillstånd återkallat enligt 11 kap. 7 § andra stycket 3,

5. det kan antas att förvärvarens radioanvändning inte kommer att orsaka skada för Sveriges säkerhet, och tillståndet har beviljats före den 1 januari 2020, och

6. det inte finns något annat särskilt skäl mot det. Första stycket 4 och 5 gäller inte vid överlåtelse av ett tillstånd som avses i 6 § andra stycket.

26 § En överlåtelse i strid med 25 § är utan verkan.

27 § Förvärvaren övertar överlåtarens rättigheter och skyldigheter enligt denna lag för tiden efter det att regleringsmyndigheten har lämnat sitt medgivande enligt 25 §.

Vid överlåtelse av en del av ett tillstånd ska den överlåtna delen anses som ett nytt tillstånd.

Vid medgivandet får regleringsmyndigheten besluta de nya eller ändrade villkor som behövs på grund av överlåtelsen.

28 § Bestämmelserna om överlåtelse av ett tillstånd eller en del av ett tillstånd i 25 och 26 §§ och 27 § första stycket ska tillämpas även på uthyrning av ett tillstånd eller en del av ett tillstånd att använda radiosändare.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från kravet på medgivande vid sådan uthyrning som avser en kortare period eller som annars är av begränsad omfattning.

4 kap. Rätt att använda nummer

Nummerplaner

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får fastställa nationella nummerplaner för elektronisk kommunikation och meddela föreskrifter om planerna och deras användning.

2 § Den som bedriver verksamhet som ska anmälas enligt 2 kap. 1 § eller tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster i samtrafik med den som bedriver sådan verksamhet ska följa fastställda nummerplaner.

Tillstånd att använda nummer

3 § Nummer ur en nationell nummerplan får användas endast efter tillstånd från regleringsmyndigheten. Ett tillstånd ska avse serier av nummer eller enskilda nummer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om tilldelning av nummer.

4 § Den som har tillstånd att använda en nummerserie får inte diskriminera andra som tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster i fråga om de nummer som ger tillgång till tjänster i näten.

5 § Ett tillstånd att använda nummer får förenas med villkor om

1. vilket slag av tjänst som numret ska användas för,

2. faktiskt och effektivt utnyttjande av numret,

3. en lämplig giltighetstid, med förbehåll för eventuella ändringar i den nationella nummerplanen,

4. åtaganden som har gjorts i samband med att tillstånd har beviljats enligt 6 §,

5. skyldigheter som följer av tillämpliga internationella avtal i fråga om användning av nummer, och

6. skyldigheter som följer av konsumentskyddsbestämmelser eller av andra nummerrelaterade bestämmelser i andra medlemsstater i fråga om användning av nummer inom Europeiska unionen.

Nummer av betydande ekonomiskt värde

6 § Regleringsmyndigheten får bevilja tillstånd att använda nummer av betydande ekonomiskt värde efter en allmän inbjudan till ansökan. Ett sådant tillstånd ska beviljas efter

1. ett jämförande urvalsförfarande,

2. ett anbudsförfarande där det pris sökanden är villig att betala för tillståndet ska vara utslagsgivande,

3. ett förfarande med slumpmässig tilldelning, eller

4. en kombination av förfaranden enligt 1–3. Den allmänna inbjudan ska innehålla uppgifter om det förfarande som ska användas, förutsättningarna för deltagande i förfarandet och de villkor som tillstånd kommer att förenas med.

Överlåtelse av tillstånd

7 § Ett tillstånd eller en del av ett tillstånd att använda nummer får överlåtas efter medgivande från regleringsmyndigheten. Ett sådant medgivande ska lämnas, om

1. förvärvaren uppfyller de krav som har ställts på sökanden i samband med att tillståndet beviljades,

2. det inte finns skäl att anta att överlåtelsen inverkar menligt på konkurrensen, och

3. det inte finns något annat särskilt skäl mot det. Kravet på medgivande gäller inte när ett nummer ur en nationell nummerplan, på slutanvändarens begäran, överlämnas till en annan tillhandahållare enligt 7 kap. 19 §.

8 § En överlåtelse i strid med 7 § är utan verkan.

9 § Förvärvaren övertar överlåtarens rättigheter och skyldigheter enligt denna lag för tiden efter medgivandet. Vid överlåtelse av en del av ett tillstånd ska den överlåtna delen anses som ett nytt tillstånd.

Vid medgivandet får regleringsmyndigheten besluta de nya eller ändrade villkor som behövs på grund av överlåtelsen.

Tillgång till nummer och tjänster

10 § Den som tillhandahåller ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig nummerbaserad interpersonell kommunikationstjänst ska se till att slutanvändare kan nå samtliga nummer som tillhandahålls inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, om

1. det är ekonomiskt genomförbart,

2. det inte är fråga om ett nummer som har enbart ett nationellt syfte, och

3. den uppringda slutanvändaren inte av kommersiella skäl har valt att begränsa nåbarheten från vissa geografiska områden.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om skyldighetens omfattning enligt första stycket och föreskrifter om undantag från skyldigheten.

11 § Konsumentombudsmannen får ålägga den som tillhandahåller ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst att hindra användares tillgång till ett nummer eller till en tjänst via ett nummer vars sifferstruktur saknar geografisk betydelse, om marknadsföringen av numret eller tjänsten är otillbörlig eller om väsentlig information utelämnas vid marknadsföringen.

Konsumentombudsmannens beslut får förenas med en skyldighet för tillhandahållaren att hålla inne betalning avseende numret eller tjänsten tills ärendet har avgjorts slutligt. Om beslutet står fast, ska medel som har hållits inne snarast betalas tillbaka till användaren.

Beslut får inte meddelas utan att den som har vidtagit marknadsföringsåtgärden har fått tillfälle att yttra sig. I brådskande fall får dock beslut meddelas omedelbart att gälla till dess något annat bestäms.

5 kap. Samtrafik och andra former av tillträde

Skyldigheter i fråga om samtrafik och interoperabilitet

1 § En operatör av ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät är skyldig att förhandla om samtrafik med den som tillhandahåller eller avser att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster som inte är nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster.

2 § Den som i samband med en förhandling som avses i 1 § får del av eller tillgång till uppgifter om ett annat företags affärs- eller driftförhållanden får inte obehörigen föra vidare eller utnyttja det som han eller hon har fått del av eller tillgång till.

I det allmännas verksamhet ska i stället offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) tillämpas.

3 § Regleringsmyndigheten får ålägga den som kontrollerar tillträde till slutanvändare och som bedriver verksamhet som ska anmälas enligt 2 kap. 1 § att mot skälig ersättning

1. bedriva samtrafik eller vidta någon annan åtgärd som krävs för att säkerställa att slutanvändare kan nå varandra, eller

2. göra tjänster interoperabla med andra operatörers tjänster.

4 § Regleringsmyndigheten får ålägga den som tillhandahåller en nummeroberoende interpersonell kommunikationstjänst med betydande geografisk täckning och ett betydande antal användare att göra sin tjänst interoperabel med andra tjänster, om det är nödvändigt för att säkerställa att slutanvändare kan nå varandra. Ett sådant beslut får förenas med en skyldighet att tillämpa särskilda standarder och att offentliggöra information som får användas av andra.

Ett beslut enligt första stycket får meddelas endast om Europeiska kommissionen har antagit genomförandebestämmelser som närmare beskriver de skyldigheter som får åläggas.

Skyldigheter för operatörer med betydande inflytande på en marknad

Marknadsanalys och identifiering av företag med betydande inflytande

5 § Regleringsmyndigheten ska fortlöpande fastställa vilka produkt- och tjänstemarknader som har sådana särdrag att det kan vara motiverat att ålägga någon skyldigheter i syfte att motverka konkurrensproblem. Vid fastställandet ska marknadernas geografiska omfattning avgränsas.

Myndigheten ska då beakta graden av infrastrukturkonkurrens inom olika områden och i vilken utsträckning som bredband är utbyggt.

Regleringsmyndigheten ska fortlöpande analysera de marknader som har fastställts och, om myndigheten bedömer att det är motiverat att ålägga någon skyldigheter på en sådan marknad, identifiera företag med betydande inflytande på den marknaden.

Regleringsmyndigheten ska särskilt beakta

1. Europeiska kommissionens rekommendation om relevanta produkt- och tjänstemarknader,

2. kommissionens riktlinjer för marknadsanalys och bedömning av ett företags betydande inflytande på marknaden, och

3. Berecs riktlinjer om gemensamma tillvägagångssätt för hur gränsöverskridande efterfrågan kan mötas.

6 § Vid tillämpningen av 5 § kan det anses motiverat att ålägga någon skyldigheter på en marknad om

1. det finns stora och bestående hinder för marknadsinträde,

2. marknadsstrukturen är sådan att den inte utvecklas mot effektiv konkurrens, och

3. marknadsmisslyckandena inte kan åtgärdas med stöd av den allmänna konkurrensrätten.

7 § Ett företag ska anses ha ett betydande inflytande på en fastställd marknad om det, antingen enskilt eller tillsammans med andra, har en ställning av sådan ekonomisk styrka att det i betydande omfattning kan uppträda oberoende av sina konkurrenter, sina kunder och i sista hand av konsumenterna.

Åläggande av skyldigheter för operatörer med betydande inflytande

8 § I syfte att skapa effektiv konkurrens till förmån för slutanvändarna ska regleringsmyndigheten ålägga en operatör, som enligt 5 § andra stycket har identifierats som ett företag med betydande inflytande på en marknad, en eller flera skyldigheter enligt 12–21 §§.

Regleringsmyndigheten får ålägga en sådan operatör andra skyldigheter avseende tillträde än de som anges i detta kapitel, om det finns synnerliga skäl och åtgärden har godkänts av Europeiska kommissionen.

9 § Ett beslut enligt 8 eller 22 § ska förenas med en skyldighet för operatören att i god tid före åtgärden till regleringsmyndigheten anmäla planer på att avveckla eller byta ut nätdelar som omfattas av skyldigheten.

Om det är nödvändigt för att säkerställa konkurrensen och slutanvändarnas rättigheter, får regleringsmyndigheten ålägga operatören att ge in en detaljerad beskrivning av planerna med avseende på övergångsperioder och villkor samt av vilka jämförbara tillträdesprodukter som erbjuds i stället.

10 § På en marknad för samtalsterminering får regleringsmyndigheten ålägga en skyldighet enligt 19 § endast om Europeiska kommissionen inte har fastställt någon unionsomfattande termineringstaxa för marknaden.

11 § Regleringsmyndigheten får ålägga en operatör som är ett rent grossistföretag skyldigheter enligt 12, 14 eller 15 § eller andra skyldigheter enligt 19 § än sådana som avser rättvis och skälig prissättning, endast om

1. myndigheten tidigare har ålagt operatören skyldigheter enligt 13 eller 16 § eller en skyldighet om rättvis och skälig prissättning, och

2. ytterligare skyldigheter krävs på grund av att de villkor som operatören erbjuder medför eller kan medföra konkurrensproblem till skada för slutanvändarna.

Operatören ska till regleringsmyndigheten omgående anmäla omständigheter som kan påverka bedömningen av om operatören är ett rent grossistföretag.

Vilka skyldigheter som får åläggas med stöd av 8 §

12 § En operatör som är ett företag med betydande inflytande på en marknad får åläggas att i ett referenserbjudande eller på något annat sätt offentliggöra specificerade uppgifter om

1. redovisning,

2. tekniska specifikationer,

3. nätegenskaper,

4. villkor för tillhandahållande och användning, inbegripet villkor som begränsar tillträde till eller användning av vissa tjänster,

5. prissättning, eller

6. andra förhållanden som behövs för insyn i fråga om samtrafik och andra former av tillträde.

I ett beslut om åläggande ska det anges vilka uppgifter som ska tillhandahållas, hur detaljerade uppgifterna ska vara och på vilket sätt de ska offentliggöras.

Operatören får åläggas att ändra en uppgift enligt första stycket om det är nödvändigt för att den ska stämma överens med en skyldighet som har beslutats enligt detta kapitel.

Ett beslut enligt denna paragraf får förenas med vite.

13 § En operatör som är ett företag med betydande inflytande på en marknad får åläggas att tillämpa icke-diskriminerande villkor i sin verksamhet. En sådan skyldighet ska särskilt säkerställa att

1. operatören under likvärdiga omständigheter tillämpar likvärdiga villkor för andra som tillhandahåller likvärdiga tjänster, och

2. de tjänster och den information som operatören erbjuder andra tillhandahålls på samma villkor och med samma kvalitet som gäller för operatörens egna tjänster eller för dotterbolags eller samarbetspartners tjänster.

14 § En operatör som är ett företag med betydande inflytande på en marknad får åläggas att särredovisa och rapportera specificerad verksamhet med anknytning till samtrafik och andra former av tillträde. En sådan skyldighet kan avse att operatören ska ge insyn i sina grossistpriser och sina priser vid intern försäljning eller tillhandahålla en myndighet sin redovisning, inbegripet uppgifter om intäkter från andra.

15 § En operatör som är ett företag med betydande inflytande på en marknad får åläggas att uppfylla rimliga krav på tillträde till och användning av sådan infrastruktur som används för att anlägga ett elektroniskt kommunikationsnät. En sådan skyldighet får avse även infrastruktur som inte är en del av den relevanta marknaden.

16 § En operatör som är ett företag med betydande inflytande på en marknad får åläggas att uppfylla rimliga krav på tillträde till och användning av nät och tillhörande faciliteter i syfte att tillhandahålla elektroniska kommunikationstjänster. En sådan skyldighet kan avse att operatören ska

1. ge någon annan tillträde till specificerade nätdelar och tillhörande faciliteter,

2. ge någon annan tillträde till specificerade aktiva eller virtuella nätdelar eller nättjänster,

3. förlänga ett redan beviljat tillträde till tillhörande faciliteter,

4. erbjuda andra operatörer specificerade tjänster för återförsäljning,

5. bevilja tillträde till tekniska gränssnitt, protokoll och annan nyckelteknik som är nödvändig för interoperabilitet mellan tjänster,

6. erbjuda samlokalisering eller andra möjligheter till gemensamt utnyttjande av tillhörande faciliteter,

7. erbjuda specificerade tjänster som krävs för att säkerställa interoperabilitet mellan tjänster ända fram till slutanvändarna,

8. erbjuda tillträde till driftstödssystem eller liknande programsystem som krävs för att garantera en sund konkurrens när det gäller tillhandahållande av tjänster,

9. erbjuda tillträde till sådana tjänster som möjliggör, stöder eller kan stödja tillhandahållande av tjänster via elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster, eller

10. bedriva samtrafik eller i övrigt vidta åtgärder så att nät eller tillhörande faciliteter kan förbindas.

Ett beslut om åläggande får förenas med de villkor som behövs för att säkerställa normal nätdrift. Villkor om att följa särskilda tekniska standarder eller specifikationer ska vara förenliga med de standarder som Europeiska kommissionen, i en förteckning som har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, har angett som obligatoriska.

17 § När 16 § tillämpas ska särskilt beaktas

1. den tekniska och ekonomiska bärkraften för användning och installation av alternativa nätdelar eller tillhörande faciliteter, med hänsyn till marknadsutvecklingen samt arten och typen av samtrafik och andra former av tillträde,

2. den förväntade tekniska utvecklingens påverkan på nätens utformning och förvaltning,

3. behovet av att säkerställa teknikneutralitet i syfte att främja utformning och förvaltning av flera nät,

4. den tillgängliga kapaciteten,

5. de risker som en nyinvestering medför för ägaren till ett nät eller tillhörande faciliteter,

6. behovet av att värna konkurrensen på lång sikt,

7. berörda immateriella rättigheter, och

8. intresset av gränsöverskridande tjänster inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Regleringsmyndigheten ska också överväga om konkurrensen och slutanvändarnas intressen i stället kan främjas genom åläggande endast av skyldigheter enligt 15 § eller av skyldigheter på närliggande marknader.

18 § En skyldighet enligt 15 eller 16 § ska förenas med en skyldighet att offentliggöra ett sådant referenserbjudande som anges i 12 §. Erbjudandet ska innehålla de uppgifter som anges i Berecs riktlinjer om minimikriterierna för ett referenserbjudande och de ytterligare uppgifter som regleringsmyndigheten bestämmer.

Ett beslut om en skyldighet att offentliggöra ett referenserbjudande får förenas med vite.

19 § En operatör som är ett företag med betydande inflytande på en marknad får åläggas att iaktta kostnadstäckning eller tillämpa kostnadsorienterad eller annan prissättning för specificerade typer av samtrafik och andra former av tillträde. Detta får ske om en marknadsanalys enligt 5 § andra stycket visar att en brist på effektiv konkurrens innebär att operatören kan ta ut överpriser eller använda prispress på ett sätt som missgynnar slutanvändarna.

Ett åläggande får, i samband med att det beslutas eller senare, förenas med en skyldighet att tillämpa ett visst högsta eller lägsta pris för samtrafik och andra former av tillträde som omfattas av skyldigheten.

Åläggandet kan avse även att operatören ska tillämpa en viss kostnadsredovisningsmetod och göra en beskrivning av metoden tillgänglig för

allmänheten. I så fall ska kostnadernas huvudkategorier och reglerna för kostnadsfördelningen framgå av beskrivningen.

20 § Den som har ålagts att tillämpa kostnadsorienterad prissättning enligt 19 § ska, om någon skyldighet enligt paragrafens andra stycke inte har ålagts, visa att priserna är rättvisa och skäliga med hänsyn till kostnaderna och får åläggas en skyldighet att justera sina priser.

21 § När 19 § tillämpas ska hänsyn tas till den investering som operatören har gjort. En skyldighet som avses i 19 § ska utformas så att operatören får en rimlig avkastning på kapitalinvesteringen.

När kostnadsorienterade taxor för samtalsterminering fastställs ska kriterierna i bilaga 3 till Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/ 1972 av den 11 december 2018 om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation, i den ursprungliga lydelsen, tillämpas.

Bindande åtaganden

22 § Regleringsmyndigheten ska, på begäran av en operatör som är ett företag med betydande inflytande på en marknad, besluta att ett åtagande av operatören om saminvestering i anläggandet av ett nytt optiskt fibernät fram till slutanvändares lokaler eller till en basstation ska vara helt eller delvis bindande, om

1. ett erbjudande till andra operatörer om saminvestering har offentliggjorts minst sex månader innan anläggandet påbörjas,

2. erbjudandet uppfyller kriterierna i bilaga 4 till direktiv (EU) 2018/1972, i den ursprungliga lydelsen,

3. operatörer som ansöker om tillträde men inte deltar i saminvesteringen ges motsvarande möjligheter att nå slutanvändare som före anläggandet och tillträdet ges på rättvisa och icke-diskriminerande villkor samtidigt som incitamenten till saminvestering upprätthålls, och

4. minst ett saminvesteringsavtal har ingåtts med en annan operatör. När det gäller andra åtaganden av operatören om att följa villkor för tillträde eller andra villkor som har påverkan på konkurrenssituationen får regleringsmyndigheten besluta att ett sådant åtagande ska vara helt eller delvis bindande för en bestämd tid.

23 § Ett beslut enligt 22 § första stycket ska avse en bestämd tid om minst sju år. Så länge beslutet gäller får regleringsmyndigheten ålägga ytterligare skyldigheter enligt 8 § när det gäller de nätdelar som omfattas av åtagandet endast om det finns betydande konkurrensproblem som inte kan åtgärdas på något annat sätt.

Funktionell separation

24 § Om det finns synnerliga skäl får regleringsmyndigheten ålägga en vertikalt integrerad operatör, som med stöd av 8 § första stycket har ålagts en skyldighet att lämna tillträde, att organisatoriskt avskilja de verksamheter som har anknytning till beslutet om skyldigheten. Avskiljandet ska ske på ett sådant sätt att verksamheterna bedrivs av en oberoende affärsenhet och syfta särskilt till att säkerställa icke-diskriminering och insyn.

25 § En skyldighet enligt 24 § får förenas med villkor som syftar till att säkerställa de avskilda verksamheternas oberoende i förhållande till operatörens egen försäljningsverksamhet i slutkundsledet. Villkoren får omfatta krav på att operatörens inflytande över verksamheterna inskränks genom organisatoriska åtgärder eller på att verksamheterna ska drivas av en separat juridisk person. Det får också ställas upp villkor om att de avskilda verksamheterna ska stå under en ledning som är oberoende i förhållande till operatörens övriga verksamhet.

26 § Ett beslut enligt 24 § får inte fattas utan att ett förslag till beslutet först har godkänts av Europeiska kommissionen.

27 § Om en operatör som avses i 24 § avser att, utan att ha ålagts en skyldighet enligt den paragrafen, avskilja en betydande del av eller samtliga sina tillgångar i accessnätet i syfte att säkerställa icke-diskriminering och insyn, ska operatören minst tre månader före genomförandet underrätta regleringsmyndigheten om sin avsikt. Detsamma ska gälla för eventuella ändringar av planerna. När processen är genomförd ska operatören underrätta myndigheten om slutresultatet.

Andra skyldigheter om tillträde

Tillträde till nät närmast slutanvändare

28 § Regleringsmyndigheten får ålägga en operatör, eller någon som äger ledningar i ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät som operatören råder över, att mot skälig ersättning ge tillträde till ledningarna i en byggnad eller fram till det första utlopps- eller förgreningsstället. Skyldigheten får omfatta tillträde till tillhörande faciliteter.

En skyldighet enligt första stycket får åläggas endast efter ansökan och om anläggande av ytterligare infrastruktur bedöms fysiskt ogenomförbart eller olönsamt. Skyldigheten får förenas med villkor för tillträdet samt med de villkor som behövs för att uppnå icke-diskriminering och insyn.

29 § Om ett åläggande enligt 28 § inte bedöms tillräckligt för att åtgärda omfattande och varaktiga hinder mot anläggande av ytterligare infrastruktur och hindren motverkar effektiv konkurrens till förmån för slutanvändarna, får åläggandet avse även nätdelar bortom det första utlopps- eller förgreningsstället. Om det är motiverat av tekniska eller ekonomiska skäl, får åläggandet avse även aktivt och virtuellt tillträde.

Vid bedömningen av om en sådan skyldighet ska åläggas ska särskild hänsyn tas till om operatören i stället ger ett hållbart och liknande tillträde till ett nät med mycket hög kapacitet på rättvisa, icke-diskriminerande och rimliga villkor.

Första stycket får inte tillämpas om ett åläggande skulle äventyra den ekonomiska bärkraften vid anläggandet av små lokala nät.

30 § En skyldighet enligt 29 § får inte åläggas ett rent grossistföretag om företaget i stället ger ett hållbart och liknande tillträde till ett nät med mycket hög kapacitet på rättvisa, icke-diskriminerande och rimliga villkor.

En sådan skyldighet får dock åläggas om det nät som skyldigheten avser är offentligt finansierat.

Tillträde till fysisk infrastruktur för anläggande av bredbandsnät

31 § Den som äger eller på något annat sätt råder över fysisk infrastruktur för elektronisk kommunikation i en byggnad ska uppfylla rimliga krav på tillträde till infrastrukturen för anläggande av ett elektroniskt kommunikationsnät med hög kapacitet. Tillträdet ska lämnas på rättvisa och ickediskriminerande villkor. Skyldigheten gäller dock endast om anläggande av ytterligare infrastruktur bedöms fysiskt ogenomförbart eller olönsamt.

Skyldigheten gäller inte om tillträde på objektiva, öppet redovisade, proportionella och icke-diskriminerande villkor redan ges till ett i byggnaden befintligt elektroniskt kommunikationsnät med hög kapacitet och det inte kan anses att slutanvändarna skulle bli gynnade av ett tillträde till byggnadens fysiska infrastruktur för elektronisk kommunikation.

Samlokalisering eller annat gemensamt utnyttjande

32 § Regleringsmyndigheten får, även i andra fall än som avses i 16 § första stycket 6 eller 28–30 §§, ålägga en operatör att mot skälig ersättning tillhandahålla en annan operatör, som ansöker om det, samlokalisering eller andra möjligheter till gemensamt utnyttjande av egendom eller annat, om det

1. är av betydelse för att skydda miljön eller för att uppnå mål för fysisk planering, eller

2. krävs för att skydda folkhälsa eller allmän säkerhet. En sådan skyldighet får omfatta att operatören mot ersättning för uppkomna kostnader ska genomföra stagning eller påbyggnad av en mast för elektronisk kommunikation eller andra liknande åtgärder som krävs för att tillhandahållandet ska kunna ske. Skyldigheten får inte innebära att en befintlig mast ska bytas ut mot en ny.

Tillträde till infrastruktur för mobila tjänster

33 § Om det finns synnerliga skäl får regleringsmyndigheten ålägga en operatör som har rätt att använda radiosändare en skyldighet att mot skälig ersättning ge tillträde till infrastruktur som är nödvändig för tillhandahållandet av mobila elektroniska kommunikationstjänster. Skyldigheten får avse tillträde även till aktiv infrastruktur.

Skyldigheten får åläggas endast om tillståndet att använda radiosändare, när tillståndet beviljades, förenades med ett förbehåll om att en sådan skyldighet kan komma att åläggas.

Upphävande och ändring av beslut

34 § Regleringsmyndigheten ska upphäva eller ändra skyldigheter och villkor som har beslutats enligt detta kapitel när det är motiverat med hänsyn till syftet med beslutet.

Ett beslut om upphävande av skyldigheter som fattas efter en marknadsanalys enligt 5 § andra stycket får förenas med villkor för en övergångsperiod.

Tidpunkten för upphävande eller ändring av en skyldighet ska bestämmas med hänsyn till berörda parters intressen.

Skadestånd

35 § Om en operatör som är ett företag med betydande inflytande på en marknad uppsåtligen eller av oaktsamhet vidtar en åtgärd som strider mot en skyldighet som har beslutats med stöd av 8 §, ska operatören ersätta den skada som uppkommer genom åtgärden. Detsamma gäller för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte vidtar en åtgärd som är nödvändig för att följa en sådan skyldighet.

Rätten till sådan ersättning faller bort om talan inte väcks inom tio år från det att skadan uppkom.

Samråd inför beslut

Samråd med berörda parter

36 § När regleringsmyndigheten avser att fatta ett beslut enligt 3 eller 4 §, 5 § andra stycket, 8 §, 22 § första stycket eller 28, 29, 32, 33 eller 34 § ska myndigheten upprätta ett förslag och ge berörda parter skälig tid att yttra sig över förslaget. Tiden ska uppgå till minst 30 dagar om det inte finns särskilda skäl mot det. Detsamma ska gälla inför beslut om att fastställa en marknad enligt 5 § första stycket som avviker från de marknader som framgår av Europeiska kommissionens rekommendation om relevanta produkt- och tjänstemarknader.

Första stycket gäller inte när en tvist har hänskjutits till prövning enligt 11 kap. 14 §.

37 § Regleringsmyndigheten ska i ett ärende enligt 22 § ge berörda parter skälig tid att yttra sig över det erbjudna åtagandet. Tiden ska uppgå till minst 30 dagar om det inte finns särskilda skäl mot det. Parterna behöver dock inte ges tillfälle att yttra sig om det är uppenbart att åtagandet inte uppfyller relevanta krav.

Samråd inom Europeiska unionen

38 § Om ett beslut enligt 3, 4, 5 eller 8 §, 22 § första stycket eller 28, 29 eller 33 § skulle kunna påverka handeln mellan staterna inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, ska regleringsmyndigheten överlämna ett motiverat förslag till beslut till behöriga myndigheter i övriga stater, Berec och Europeiska kommissionen. Det gäller även i fråga om ett beslut enligt 34 § om att upphäva eller ändra sådana beslut.

Kommissionen ska också underrättas om regleringsmyndigheten i enlighet med internationella avtal avser att införa, ändra eller upphäva en skyldighet som har beslutats enligt detta kapitel.

39 § Ett förslag till beslut efter en marknadsanalys enligt 5 § andra stycket som ska överlämnas för samråd enligt 38 § första stycket ska upprättas och överlämnas inom fem år från det senaste beslutet som rör marknaden i fråga eller inom den längre tid om högst ytterligare ett år som

Europeiska kommissionen dessförinnan har godkänt.

Om en ny rekommendation som avses i 5 § tredje stycket 1 har antagits och rekommendationen rör en marknad som inte tidigare har analyserats, ska regleringsmyndigheten i stället upprätta och överlämna förslaget till beslut inom tre år från offentliggörandet av rekommendationen.

Om förslag till beslut inte kan överlämnas inom den tid som anges i första eller andra stycket och orsaken till detta är att marknadsanalysen enligt 5 § andra stycket inte har slutförts, ska regleringsmyndigheten begära bistånd med slutförandet från Berec. Förslaget ska då överlämnas inom sex månader.

40 § Regleringsmyndigheten får meddela beslut i fall som avses i 38 § tidigast en månad efter det att förslaget till beslut har överlämnats.

Ett beslut får dock meddelas tidigast två månader efter utgången av den tid som anges i första stycket, om Europeiska kommissionen inom den tiden har meddelat regleringsmyndigheten att den överväger att inte godta ett förslag till beslut som

1. innebär att en marknad som ska fastställas enligt 5 § första stycket avviker från kommissionens rekommendation om relevanta produkt- och tjänstemarknader, eller

2. avser identifiering av företag enligt 5 § andra stycket. Ett beslut får inte meddelas om kommissionen inom den tid som anges i andra stycket beslutar att inte godta ett sådant förslag som avses där. Om kommissionens invändningar kan tillgodoses genom att förslaget ändras, ska regleringsmyndigheten inom sex månader från dagen för kommissionens beslut inleda ett samråd enligt 36 § om det nya förslaget.

41 § Om ett förslag till beslut enligt 3 eller 4 §, 8 § första stycket, 22 § första stycket eller 28, 29 eller 33 § har överlämnats för samråd enligt 38 § första stycket och Europeiska kommissionen har meddelat att den har invändningar mot de föreslagna åtgärderna, ska regleringsmyndigheten samverka med kommissionen och Berec i syfte att fastställa vilka åtgärder som är mest effektiva och lämpliga. Det gäller även i fråga om ett förslag till beslut enligt 34 § om att upphäva eller ändra sådana beslut.

I sådana fall får ett beslut meddelas tidigast fyra månader och senast fem månader efter utgången av den tid som anges i 40 § första stycket. Om det krävs för att ett förnyat samrådsförfarande enligt 36 och 38–40 §§ ska kunna genomföras, får beslut meddelas även därefter.

Ett beslut får inte meddelas om kommissionen inom fyra månader efter utgången av den tid som anges i 40 § första stycket beslutar att inte godta ett förslag till beslut enligt 22 § första stycket, 23 § eller 29 §. Om kommissionens invändningar kan tillgodoses genom att förslaget ändras, ska regleringsmyndigheten inom sex månader från dagen för kommissionens beslut inleda ett samråd enligt 36 § om det nya förslaget.

42 § När det är fråga om gränsöverskridande marknader som har fastställts enligt beslut av Europeiska kommissionen ska regleringsmyndigheten samråda med behöriga myndigheter i berörda länder inför beslut enligt 5 § andra stycket och 8 §. Det gäller även inför beslut enligt 34 § om att upphäva eller ändra sådana beslut.

Tillfälligt beslut utan samråd

43 § Regleringsmyndigheten får meddela beslut utan att samråda enligt 36 eller 38 §, om det behövs för att säkerställa konkurrensen på en fastställd marknad eller för att skydda användarnas intressen och åtgärden

inte kan skjutas upp. Beslutet får gälla i högst sex månader. I ett sådant fall ska myndigheten utan dröjsmål underrätta behöriga myndigheter inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, Europeiska kommissionen och Berec om beslutet och skälen för detta. Vid förlängning av ett sådant beslut gäller samrådsskyldigheten i 36 och 38 §§.

Tillträde för installation av trådlösa accesspunkter med kort räckvidd

44 § En myndighet ska, på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor, på begäran ge en operatör tillträde till byggnader, anläggningar och föremål som myndigheten äger och som är tekniskt lämpliga för installation av trådlösa accesspunkter med kort räckvidd eller som behövs för anslutning av sådana accesspunkter till ett stamnät. Den som lämnar tillträde ska söka sådana tillstånd som krävs för att tillträdet ska kunna realiseras och som operatören själv inte kan söka.

Skyldigheten att lämna tillträde gäller inte om tillträdet inte är rimligt med hänsyn till

1. byggnadens, anläggningens eller föremålets tekniska lämplighet för det avsedda ändamålet med tillträdet,

2. utrymmesbrist i eller på byggnaden, anläggningen eller föremålet,

3. personlig säkerhet eller folkhälsa,

4. risken för skada för allmän säkerhet, totalförsvaret eller Sveriges säkerhet i övrigt,

5. risken för att andra tjänster som byggnaden, anläggningen eller föremålet används för störs,

6. byggnadens, anläggningens eller föremålets kulturvärde, eller

7. andra liknande omständigheter. Regeringen får meddela föreskrifter om att vissa myndigheter ska vara undantagna från skyldigheten att lämna tillträde.

45 § En begäran om tillträde enligt 44 § ska vara skriftlig och innehålla en redogörelse och en tidsplan för de åtgärder som begäran avser.

Den myndighet som har tagit emot en begäran om tillträde ska senast två månader från mottagandet av en fullständig begäran skriftligen ge operatören besked om huruvida begäran medges eller inte. Beskedet ska innehålla villkoren för tillträdet eller skälen för att begäran inte medges.

46 § Vid tillämpningen av 44 och 45 §§ ska med myndighet jämställas den som enligt lagen (2016:1145) om offentlig upphandling är upphandlande myndighet.

6 kap. Samhällsomfattande tjänster

1 § Om det behövs för att tillgång till samhällsomfattande tjänster till ett överkomligt pris ska kunna säkerställas, får regleringsmyndigheten besluta om en skyldighet för den som bedöms lämplig för det att tillhandahålla sådana tjänster för att tillgodose varje rimlig begäran från slutanvändare om tillgång till tjänsterna.

Med en samhällsomfattande tjänst avses en adekvat internetanslutningstjänst eller en talkommunikationstjänst i en fast nätanslutningspunkt i en stadigvarande bostad eller i ett fast verksamhetsställe.

Regleringsmyndigheten får utse ett eller flera företag som ska säkerställa sådan tillgång i hela eller en del av landet. En skyldighet får inte vara oskäligt betungande för ett utsett företag.

2 § En internetanslutningstjänst ska, för att vara adekvat enligt 1 §, ha kapacitet att leverera en sådan lägsta datahastighet som medger funktionell tillgång till internet.

3 § En tjänst enligt 1 § får inte tillhandahållas på villkor som innebär att slutanvändaren tvingas att betala för något som inte är nödvändigt för tjänsten.

4 § Den som enligt 1 § har utsetts att tillhandahålla en samhällsomfattande tjänst och som avser att avhända sig en betydande del av eller samtliga sina tillgångar i accessnätet, ska i god tid före avhändandet underrätta regleringsmyndigheten om sin avsikt.

7 kap. Tjänster till slutanvändare

Information innan ett avtal ingås

1 § Innan ett avtal ingås med en konsument ska den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst på ett klart och begripligt sätt lämna information om avtalet och avgiftsfritt tillhandahålla en kortfattad och lättläst sammanfattning av avtalet. Om det inte är tekniskt möjligt att tillhandahålla sammanfattningen innan avtalet ingås, ska den lämnas så snart som möjligt därefter. Tillhandahållaren ska tillämpa villkor som innebär att avtalet gäller först när konsumenten har tagit emot sammanfattningen och bekräftat sin vilja att ingå avtalet.

Bestämmelser om information som en näringsidkare ska ge en konsument innan ett avtal ingås finns också i 2 kap. 2 § lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler och i 22 a § marknadsföringslagen (2008:486).

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om informationskravet i första stycket.

2 § Bestämmelserna i 1 § gäller inte överföringstjänster som används för tillhandahållande av maskin-till-maskin-tjänster.

3 § Bestämmelserna i 1 § i detta kapitel, i 2 kap. 2 § lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler och i 22 a § marknadsföringslagen (2008:486) ska tillämpas även när avtal ingås med slutanvändare som är mikroföretag, andra små företag eller organisationer som drivs utan vinstsyfte, om inte slutanvändaren uttryckligen har samtyckt till att bestämmelserna frångås.

4 § En tillhandahållare som avses i 1 § ska se till att informationen och sammanfattningen är en del av avtalet, om parterna inte uttryckligen har kommit överens om något annat.

Insyn och offentliggörande av information

5 § Den som tillhandahåller en internetanslutningstjänst eller en allmänt tillgänglig interpersonell kommunikationstjänst ska offentliggöra tydlig, heltäckande och aktuell information om tjänsten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om sådan information.

6 § Regleringsmyndigheten får ålägga den som tillhandahåller en internetanslutningstjänst eller en allmänt tillgänglig interpersonell kommunikationstjänst att offentliggöra uttömmande, jämförbar, tillförlitlig, användarvänlig och aktuell information om tjänstens kvalitet och om vilka åtgärder som har vidtagits för att säkerställa likvärdig tillgång för slutanvändare med funktionsnedsättning. Informationen om tjänstens kvalitet ska offentliggöras i den utsträckning som tillhandahållaren utövar kontroll över nätet.

Regleringsmyndigheten får också ålägga den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig interpersonell kommunikationstjänst att informera konsumenter om i vilken utsträckning som kvaliteten på tjänsten är beroende av externa faktorer.

Undantag för vissa mikroföretag

7 § Bestämmelserna i 1–6 §§ gäller inte för en tillhandahållare som är ett mikroföretag om företaget tillhandahåller endast nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster. Tillhandahållaren ska, innan ett avtal ingås, informera slutanvändaren om detta.

Bindningstid

8 § Ett avtal mellan en konsument och den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst får inte ha en längre bindningstid än 24 månader. Detta gäller dock inte när det är fråga om nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster eller överföringstjänster som används för tillhandahållande av maskin-till-maskintjänster.

9 § Bestämmelserna i 8 § hindrar inte att en konsument binds under längre tid än 24 månader om det är fråga om ett avtal som gäller avbetalning avseende anläggande av en fysisk anslutning till ett elektroniskt kommunikationsnät. Ett sådant avtal får inte omfatta terminalutrustning och inte heller innehålla villkor som strider mot 12–17 §§.

10 § Bestämmelserna i 8 och 9 §§ ska gälla även i fråga om avtal som ingås med slutanvändare som är mikroföretag, andra små företag eller organisationer som drivs utan vinstsyfte, om inte slutanvändaren uttryckligen har samtyckt till att bestämmelserna frångås.

Ändring och uppsägning av avtal

11 § När det gäller överföringstjänster som används för tillhandahållande av maskin-till-maskin-tjänster avses med slutanvändare i 12 och 16 §§ endast konsumenter, mikroföretag och andra små företag samt organisationer som drivs utan vinstsyfte.

12 § Om den som tillhandahåller en slutanvändare en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst vill ändra avtalet, ska slutanvändaren på ett klart och begripligt sätt underrättas om ändringen minst en månad innan den träder i kraft. Underrättelsen ska lämnas på ett varaktigt medium och innehålla information om slutanvändarens rätt att säga upp avtalet.

Inom tre månader från underrättelsen får en slutanvändare som inte godtar de nya villkoren säga upp avtalet utan ytterligare kostnad.

Första och andra styckena gäller inte

1. nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster, eller

2. om ändringen av avtalet

a) enbart är till slutanvändarens fördel,

b) är av rent administrativ karaktär och inte får några negativa konsekvenser för slutanvändaren, eller

c) krävs för att avtalet ska vara förenligt med unionsrätten eller nationell rätt.

13 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst får i ett avtal med en konsument inte ställa upp villkor som innebär att uppsägningstiden för konsumenten är längre än en månad. I fråga om ett avtal med bindningstid får villkoren inte innebära att konsumenten måste säga upp avtalet tidigare än en månad före bindningstidens utgång för att avtalet ska upphöra att gälla vid den tidpunkten.

Första stycket gäller inte nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster eller överföringstjänster som används för tillhandahållande av maskin-till-maskin-tjänster.

14 § I fråga om ett avtal med bindningstid där avtalet förlängs automatiskt får den som tillhandahåller en elektronisk kommunikationstjänst inte ställa upp villkor som innebär att en slutanvändare, efter en sådan förlängning, inte har rätt att när som helst säga upp avtalet med högst en månads uppsägningstid utan annan kostnad än avgifter för användning av tjänsten under uppsägningstiden.

Första stycket gäller inte nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster eller överföringstjänster som används för tillhandahållande av maskin-till-maskin-tjänster.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för tillhandahållaren att till slutanvändaren lämna information inför en avtalsförlängning och årlig information om prisvillkor.

15 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst och som har ingått ett avtal med en konsument om abonnemang med bindningstid, i kombination med tillhandahållande av

terminalutrustning, ska efter det att bindningstiden har löpt ut på begäran av konsumenten ta bort operatörslås kostnadsfritt och utan dröjsmål.

Tillhandahållaren ska omedelbart efter bindningstidens utgång på ett tydligt sätt underrätta konsumenten om dennes rätt enligt första stycket.

16 § När en slutanvändare, med stöd av unionsrätten eller nationell rätt, i förtid säger upp eller häver ett avtal som avser en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst som inte är en nummeroberoende interpersonell kommunikationstjänst, får tillhandahållaren begära kompensation endast för subventionerad terminalutrustning som slutanvändaren behåller. I ett sådant fall får kompensationen inte överstiga det lägsta av

1. det tidsproportionellt beräknade restvärdet av utrustningen, och

2. summan av avgifterna för tjänsten under den återstående avtalsperioden.

Tillhandahållaren ska kostnadsfritt ta bort operatörslås senast vid betalning av kompensationen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om beräkning av kompensationen.

Påföljder vid fel

17 § Om den faktiska prestandan på en elektronisk kommunikationstjänst skiljer sig väsentligt från den prestanda som anges i ett avtal med en konsument, får konsumenten använda sig av de påföljder vid fel som anges i 16 § konsumenttjänstlagen (1985:716). I ett sådant fall ska bestämmelserna om reklamation i 17 och 18 §§ i samma lag tillämpas.

Första stycket gäller inte internetanslutningstjänster eller nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster.

Byte av tillhandahållare samt nummerportabilitet

18 § Den som tillhandahåller en internetanslutningstjänst ska se till att en slutanvändare kan byta tillhandahållare utan avbrott i tjänsten i den utsträckning det är tekniskt genomförbart.

Den mottagande tillhandahållaren ska tillhandahålla tjänsten så snart som möjligt den dag och inom den tidsram som har avtalats med slutanvändaren. Avbrott i tjänsten under bytet får inte överstiga en arbetsdag.

19 § Den som tillhandahåller en elektronisk kommunikationstjänst ska se till att en slutanvändare med ett nummer ur en nationell nummerplan kan behålla sitt nummer vid byte av tillhandahållare. Om slutanvändaren begär det, ska ett nummer som används för en sådan tjänst överlämnas till en annan tillhandahållare som ska tillhandahålla tjänsten. Ett nummer vars sifferstruktur har geografisk betydelse behöver överlämnas endast för tillhandahållande av elektroniska kommunikationstjänster inom samma geografiska område (riktnummerområde).

Vid byte av tillhandahållare ska en slutanvändare ha rätt att behålla sitt nummer under minst en månad efter det att avtalet har upphört, om inte slutanvändaren uttryckligen har avsagt sig den rätten.

Första stycket gäller inte överlämnande av nummer mellan nät som tillhandahåller tjänster till en fast respektive en mobil nätanslutningspunkt.

20 § Ett nummer ska överlämnas enligt 19 § så snart som möjligt den dag som har avtalats mellan slutanvändaren och den mottagande tillhandahållaren.

Den mottagande tillhandahållaren ska tillhandahålla tjänsten så snart som möjligt och senast inom en arbetsdag från den dag som har avtalats med slutanvändaren. Avbrott i tjänsten under överlämnandet får inte överstiga en arbetsdag.

När ett nummer har överlämnats övertar den mottagande tillhandahållaren tillståndet att använda det överlämnade numret liksom de rättigheter och skyldigheter som är knutna till numret för tiden efter överlämnandet.

21 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om skyldigheterna enligt 18–20 §§ och föreskrifter om undantag från skyldigheterna samt får, i enskilda fall, besluta om undantag från skyldigheterna, om det finns särskilda skäl.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får också meddela föreskrifter om att den som tillhandahåller en internetanslutningstjänst tillsammans med en e-postadress ska ge slutanvändare möjlighet att avgiftsfritt under en skälig tid efter det att avtalet har sagts upp få tillgång till e-postmeddelanden.

22 § Ersättning för överlämnande enligt 19 § av ett nummer får grundas endast på driftskostnaden för överlämnandet.

Den som har överlämnat ett nummer har rätt till ersättning endast för den driftskostnad som utgörs av ökade trafikkostnader för kommunikation till numret. Sådan ersättning får tas ut endast från den som den anropande slutanvändaren har ingått avtal om tillhandahållande av tjänsten med.

Den som överlämnar ett nummer har inte rätt till ersättning för överlämnandet från slutanvändaren.

23 § Den som enligt 19 § överlämnar ett nummer ska till den som regleringsmyndigheten bestämmer genast lämna de uppgifter som är nödvändiga för dirigering av kommunikation till numret. Andra uppgifter som kan vara direkt eller indirekt hänförliga till en fysisk person än uppgifter om nummer och om den som tillhandahåller berörda allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster får inte lämnas utan samtycke från personen.

Regleringsmyndigheten får utse någon att i en databas sammanställa sådana uppgifter och lämna dem till den som tillhandahåller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster, i den utsträckning som tillhandahållaren behöver uppgifterna för dirigering av kommunikation, och till andra som myndigheten bestämmer. Den utsedda databasoperatören ska i förhållande till den som tillhandahåller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster tillämpa villkor som är konkurrensneutrala och får ta ut den ersättning som är skälig med hänsyn till kostnaderna.

Denna lag gäller i tillämpliga delar för sådan databasverksamhet.

24 § Den som tillhandahåller en elektronisk kommunikationstjänst ska ersätta en slutanvändare för skada som uppkommer genom dröjsmål

1. vid byte enligt 18 § av tillhandahållare,

2. med överlämnande enligt 19 och 20 §§ av ett nummer, eller

3. med tillhandahållande av en tjänst när sådant byte eller överlämnande har skett.

Detsamma gäller i fråga om skada som uppkommer genom uteblivna service- eller installationstillfällen.

Tillhandahållaren ska innan ett avtal ingås informera slutanvändaren om dennes rätt till ersättning.

25 § Bestämmelserna i 24 § första stycket gäller inte om den som tillhandahåller tjänsten visar att dröjsmålet beror på ett hinder utanför dennes kontroll som denne inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid begäran om byte av tillhandahållare eller överlämnande av nummer eller vid bytet eller överlämnandet när det gäller dröjsmål med tillhandahållande av en tjänst. Dessutom ska tillhandahållaren visa att hindrets följder inte skäligen kunde ha undvikits eller övervunnits.

Om dröjsmålet beror på någon som tillhandahållaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra bytet, överlämnandet eller tillhandahållandet, är den som tillhandahåller tjänsten fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som har anlitats skulle vara fri enligt första stycket.

Bestämmelserna i 24 § första stycket gäller inte heller i fråga om andra slutanvändare än konsumenter, om det av avtalet mellan tillhandahållaren och slutanvändaren följer att slutanvändaren har rätt till skälig ersättning på grund av dröjsmålet.

Slutanvändaren har alltid rätt till ersättning för skada som har uppkommit genom missbruk när det gäller byte av tillhandahållare eller överlämnande av nummer.

Paketerbjudanden

26 § När en tillhandahållare av en internetanslutningstjänst eller en allmänt tillgänglig nummerbaserad interpersonell kommunikationstjänst tillhandahåller tjänsten till en konsument tillsammans med andra tjänster eller terminalutrustning (ett paket) gäller 5, 8, 9, 12–14, 16 och 18 §§ alla delar av paketet. Även skyldigheten enligt 1 § att tillhandahålla en sammanfattning av avtalet gäller i ett sådant fall alla delar av paketet.

Om en konsument, med stöd av unionsrätten eller nationell rätt, har rätt att i förtid säga upp eller häva någon del av paketet på grund av att den inte överensstämmer med avtalet eller att tillhandahållaren underlåter att leverera ska den rätten omfatta alla delar av paketet.

27 § Den som tillhandahåller en konsument en internetanslutningstjänst eller en allmänt tillgänglig nummerbaserad interpersonell kommunikationstjänst och som ingår ett avtal om ytterligare tjänster eller om terminalutrustning med konsumenten får ställa upp villkor som innebär en förlängning av den ursprungliga bindningstiden för det avtal till vilket sådana tjänster eller sådan terminalutrustning läggs till endast om konsumenten uttryckligen har samtyckt till det.

28 § Bestämmelserna i 26 § första stycket och 27 § ska gälla även i förhållande till slutanvändare som är mikroföretag, andra små företag eller organisationer som drivs utan vinstsyfte, om inte slutanvändaren uttryckligen har samtyckt till att bestämmelserna frångås.

Kostnadskontroll

29 § Den som tillhandahåller en internetanslutningstjänst eller en allmänt tillgänglig nummerbaserad interpersonell kommunikationstjänst ska avgiftsfritt tillhandahålla en slutanvändare specificerade fakturor som gäller användningen av tjänsten, om inte slutanvändaren har begärt att fakturan ska vara ospecificerad.

Samtal som är avgiftsfria för den uppringande slutanvändaren får inte anges på fakturan.

30 § Den som tillhandahåller en internetanslutningstjänst eller en allmänt tillgänglig interpersonell kommunikationstjänst och fakturerar för förbrukning i volym eller tid ska avgiftsfritt erbjuda en konsument en funktion för övervakning och kontroll av användningen av respektive tjänst. Konsumenten ska informeras innan en fastställd förbrukningsgräns uppnås och när en tjänst är förbrukad.

En konsument ska i samband med att ett avtal ingås informeras om sin rätt enligt första stycket.

Första och andra styckena gäller inte för ett mikroföretag som tillhandahåller endast nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster. Ett sådant företag ska, innan ett avtal ingås, informera konsumenten om att paragrafen inte gäller.

31 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig nummerbaserad interpersonell kommunikationstjänst ska på begäran av en slutanvändare avgiftsfritt spärra vissa nummer eller sådana typer av utgående samtal eller sms-meddelanden som har förhöjd taxa.

En slutanvändare ska i samband med att ett avtal ingås om tjänsten informeras om sin rätt enligt första stycket och ska under en löpande avtalsperiod ha rätt att avgiftsfritt ändra spärren.

32 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig nummerbaserad interpersonell kommunikationstjänst ska avgiftsfritt ge en konsument möjlighet att få tjänsten spärrad när kostnaden för tjänsten uppgår till ett visst belopp som konsumenten anger på förhand. När fordran mot konsumenten överstiger det angivna beloppet ska tjänsten avgiftsfritt avbrytas, om konsumenten inte begär att tjänsten ändå ska tillhandahållas.

Att tjänsten avbryts ska inte hindra konsumenten från att ringa nödsamtal eller andra avgiftsfria samtal.

En konsument ska i samband med att ett avtal ingås om tjänsten informeras om sin rätt enligt första stycket och ska under en löpande avtalsperiod ha rätt att avgiftsfritt ändra det angivna beloppet.

33 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om skyldigheterna enligt 29–32 §§ och föreskrifter om undantag från skyldigheterna i 29, 31 och 32 §§.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får också meddela föreskrifter om att den som tillhandahåller en internetanslutningstjänst eller en allmänt tillgänglig nummerbaserad interpersonell kommunikationstjänst ska

1. erbjuda konsumenter möjlighet att

a) på förhand betala för användning av tjänsten, och

b) på något annat sätt än de som anges i 29–32 §§ kontrollera sina kostnader för användningen av tjänsten, och

2. göra det möjligt för slutanvändare att stänga av tredjepartsfakturering.

Åtgärder vid utebliven betalning

34 § Om en slutanvändare inte betalar för tillhandahållandet av en internetanslutningstjänst eller för en allmänt tillgänglig nummerbaserad interpersonell kommunikationstjänst, får tillhandahållandet av tjänsten avbrytas först sedan slutanvändaren har uppmanats att betala inom viss skälig tid, med upplysning om att tillhandahållandet annars kan komma att avbrytas.

Betalas tjänsten inom angiven tid, får tillhandahållandet inte avbrytas.

Om en slutanvändare vid upprepade tillfällen har betalat för sent, får tillhandahållandet avbrytas omedelbart. Den som tillhandahåller tjänsten ska dock under minst tio dagar från avbrytandet ge slutanvändaren funktionell tillgång till internet och möjlighet att ringa nödsamtal och andra avgiftsfria samtal. Tillhandahållaren ska genast underrätta slutanvändaren om avbrytandet.

Om en utebliven eller upprepad för sen betalning gäller en viss tjänst, ska avbrytandet begränsas till den tjänsten, om det är tekniskt möjligt och slutanvändaren varken

1. tidigare har fått en betalningsuppmaning, eller

2. har vilselett tillhandahållaren.

Nödkommunikation

35 § Den som tillhandahåller ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig nummerbaserad interpersonell kommunikationstjänst ska

1. medverka till att nödkommunikation utan avbrott kan förmedlas avgiftsfritt för slutanvändaren, och

2. avgiftsfritt lämna lokaliseringsuppgifter till den som tar emot nödkommunikation.

Den som tar emot nödkommunikation och vidarebefordrar sådan kommunikation till en annan alarmeringscentral ska se till att även den alarmeringscentral som nödkommunikationen skickas till får tillgång till lokaliseringsuppgifter.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldigheterna enligt första stycket och om undantag från skyldigheterna.

36 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig mobil nummerbaserad interpersonell kommunikationstjänst ska vid en olycka eller en annan allvarlig händelse i samhället avgiftsfritt medverka till att förmedla meddelanden som är av vikt för allmänheten och som ska skydda människor, egendom eller miljö. Meddelandena ska förmedlas till terminalutrustning som har använts inom ett angivet geografiskt område som berörs av olyckan eller händelsen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från skyldigheten.

Slutanvändare med funktionsnedsättning

37 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst ska ta hänsyn till de behov som slutanvändare med funktionsnedsättning har av att

1. få tillgång till elektroniska kommunikationstjänster, inklusive tillhörande avtalsinformation, i samma utsträckning som flertalet slutanvändare, och

2. kunna dra nytta av ett utbud av företag och tjänster som är likvärdigt med det som flertalet slutanvändare har tillgång till.

Första stycket gäller inte för en tillhandahållare som är ett mikroföretag om företaget tillhandahåller endast nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster. Tillhandahållaren ska, innan ett avtal ingås, informera slutanvändaren om detta.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de krav som ska uppfyllas vid tillhandahållandet av tjänsten enligt första stycket.

Abonnentupplysning

38 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig nummerbaserad interpersonell kommunikationstjänst ska på rättvisa, kostnadsorienterade och icke-diskriminerande villkor tillgodose varje rimlig begäran om att till den som bedriver eller avser att bedriva abonnentupplysning lämna ut sådana abonnentuppgifter som inte enligt lag omfattas av sekretess eller tystnadsplikt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldigheten att lämna ut abonnentuppgifter.

39 § Regleringsmyndigheten får ålägga den som kontrollerar tillträde till slutanvändare och som bedriver verksamhet som ska anmälas enligt 2 kap. 1 § skyldigheter i syfte att slutanvändare ska ha tillgång till upplysningstjänster om telefonabonnemang.

Användning av trådlösa lokala nät

40 § Den som tillhandahåller ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst får inte begränsa slutanvändares möjligheter att ansluta terminalutrustning till trådlösa lokala nät eller att erbjuda andra slutanvändare anslutning till sådana nät.

Diskriminerande krav och villkor

41 § Den som tillhandahåller ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst får för tillgång till eller användning av nätet eller tjänsten inte ställa upp krav eller allmänna villkor som diskriminerar slutanvändare på grund av nationalitet eller bosättnings- eller etableringsort, om det inte kan motiveras på objektiva grunder.

8 kap. Säkerhet

Säkerhet i nät och tjänster

1 § Den som tillhandahåller ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst ska vidta ändamålsenliga och proportionella tekniska och organisatoriska åtgärder för att på ett lämpligt sätt hantera risker som hotar säkerheten i nät och tjänster.

Åtgärderna ska säkerställa en nivå på säkerheten i nät och tjänster som är lämplig i förhållande till riskerna. Åtgärder ska vidtas särskilt för att förebygga och minimera säkerhetsincidenters påverkan på användare och på andra nät och tjänster.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

1. ytterligare föreskrifter om säkerhetsåtgärderna, och

2. föreskrifter om undantag från skyldigheten att vidta sådana åtgärder.

2 § Om det finns särskilda skäl, får tillsynsmyndigheten ålägga den som tillhandahåller ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst att på egen bekostnad låta ett oberoende kvalificerat organ utföra en säkerhetsgranskning av hela eller delar av verksamheten och att redovisa resultatet av granskningen för myndigheten.

3 § Den som tillhandahåller ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst ska utan onödigt dröjsmål till tillsynsmyndigheten rapportera säkerhetsincidenter som har haft en betydande påverkan på nät och tjänster.

Tillsynsmyndigheten får, om det ligger i allmänhetens intresse, ålägga den som tillhandahåller allmänna elektroniska kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster att informera allmänheten om säkerhetsincidenter.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

1. ytterligare föreskrifter om rapportering av säkerhetsincidenterna, och

2. föreskrifter om undantag från rapporteringsskyldigheten.

4 § Om det finns ett konkret och betydande hot om att en säkerhetsincident ska inträffa, ska den som tillhandahåller ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst informera de användare som kan påverkas av hotet om vilka skydds- eller motåtgärder de kan vidta och, om det är lämpligt, om själva hotet.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om informationsskyldigheten.

Skyddsåtgärder vid lagring och annan behandling av trafikuppgifter m.m. för brottsbekämpande ändamål

5 § Den som enligt 9 kap. 19 § är skyldig att lagra uppgifter ska vidta de särskilda tekniska och organisatoriska åtgärder som behövs för att skydda de lagrade uppgifterna vid behandling.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om sådana skyddsåtgärder.

Skydd av uppgifter vid tillhandahållande av tjänster

6 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst ska vidta lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder för att säkerställa att uppgifter som behandlas i samband med tillhandahållandet av tjänsten skyddas.

Den som tillhandahåller ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att upprätthålla motsvarande skydd i nätet.

Åtgärderna ska vara ägnade att säkerställa en nivå på säkerheten som, med hänsyn till tillgänglig teknik och kostnaderna för att genomföra åt 4 gärderna, är anpassad till risken för integritetsincidenter.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om sådana skyddsåtgärder.

7 § Om det vid tillhandahållande av en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst finns en särskild risk för bristande skydd av behandlade uppgifter, ska den som tillhandahåller tjänsten informera berörda abonnenter om risken. Om den som tillhandahåller tjänsten inte enligt 6 § är skyldig att vidta de åtgärder som avses där, ska abonnenterna informeras om hur och till vilken ungefärlig kostnad som risken kan elimineras.

8 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst ska utan onödigt dröjsmål underrätta tillsynsmyndigheten om integritetsincidenter. Om en incident kan antas inverka negativt på de abonnenter eller användare som de behandlade uppgifterna berör, eller om tillsynsmyndigheten begär det, ska även dessa underrättas utan onödigt dröjsmål.

9 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst ska löpande föra en förteckning över integritetsincidenter.

9 kap. Behandling av trafikuppgifter samt integritetsskydd

Behandling av trafikuppgifter

1 § Den som tillhandahåller ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst ska utplåna eller avidentifiera trafikuppgifter som har lagrats eller behandlats på något annat sätt när de inte längre behövs för överföring av ett elektroniskt meddelande. Detta gäller under förutsättning att uppgifterna avser användare som är fysiska personer eller abonnenter.

Första stycket avser inte uppgifter som sparas för sådan behandling som anges i 2, 15, 19 eller 21 § eller om uppgifterna behövs för en sådan behandling som är tillåten enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1232 av den 14 juli 2021 om ett tillfälligt undantag från vissa bestämmelser i direktiv 2002/58/EG vad gäller användning av teknik hos tillhandahållare av nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster för behandling av personuppgifter och andra uppgifter i syfte att bekämpa sexuella övergrepp mot barn på nätet.

2 § Trafikuppgifter som krävs för abonnentfakturering och betalning av avgifter för samtrafik får behandlas till dess att fordran är betald eller preskription har inträtt och det inte längre lagligen går att göra invändningar mot faktureringen eller avgiften.

Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst får, efter samtycke av den som uppgifterna rör, behandla de trafikuppgifter som avses i 1 § för att marknadsföra elektroniska kommunikationstjänster eller för att tillhandahålla andra tjänster där uppgifterna behövs. Behandling får ske endast i den utsträckning och under den tid som är nödvändig för marknadsföringen eller tjänsten. Ett samtycke får när som helst återkallas.

Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst ska informera den som uppgiften rör om

1. vilken typ av trafikuppgifter som behandlas, och

2. hur länge uppgifterna behandlas för sådana ändamål som anges i första och andra styckena.

I fråga om de ändamål som anges i andra stycket ska informationen enligt tredje stycket lämnas innan samtycke inhämtas.

3 § Behandling av trafikuppgifter enligt 1 och 2 §§ får utföras endast av den som har fått i uppdrag av någon som tillhandahåller ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst att sköta fakturering, trafikstyrning, kundförfrågningar, marknadsföring av elektroniska kommunikationstjänster eller tillhandahållande av andra tjänster där uppgifterna behövs.

Behandlingen ska begränsas till vad som är nödvändigt för verksamheten.

4 § De begränsningar för behandling av trafikuppgifter som följer av 1– 3 §§ gäller inte

1. när en förvaltningsmyndighet eller en domstol behöver tillgång till sådana uppgifter som avses i 1 § för att lösa tvister,

2. för elektroniska meddelanden som omfattas av ett föreläggande enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken att bevara en viss lagrad uppgift,

3. för elektroniska meddelanden som omfattas av beslut om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, tekniskt bistånd med sådan avlyssning eller övervakning, inhämtning av uppgifter enligt lagen (2012:278) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet, eller

4. i den utsträckning uppgifter som avses i 1 § är nödvändiga för att förhindra eller avslöja obehörig användning av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst.

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka uppgifter som får behandlas enligt 2 § första och andra styckena.

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i fråga om behandling av uppgifter för elektronisk kommunikation meddela

föreskrifter om de krav som ska ställas på en talkommunikationstjänst som medger

1. identifiering av det anropande eller uppkopplade telefonnumret, eller

2. vidarekoppling.

Lokaliseringsuppgifter som inte är trafikuppgifter

7 § Lokaliseringsuppgifter som inte är trafikuppgifter och som rör användare som är fysiska personer eller abonnenter får behandlas endast sedan de har avidentifierats eller användaren eller abonnenten har gett sitt samtycke till behandlingen. Behandlingen får ske endast i den utsträckning och under den tid som krävs för tillhandahållandet av en tjänst där uppgifterna behövs.

Innan samtycke lämnas ska den som tillhandahåller tjänsten informera om

1. vilken typ av uppgifter som kommer att behandlas,

2. behandlingens syfte och varaktighet, och

3. huruvida uppgifterna kommer att vidarebefordras. Ett samtycke får när som helst återkallas.

8 § En användare eller en abonnent ska, trots att samtycke har lämnats, på ett enkelt och kostnadsfritt sätt i enskilda fall kunna motsätta sig sådan behandling av uppgifter som avses i 7 § och som sker vid uppkoppling eller överföring av ett elektroniskt meddelande.

9 § Endast den som handlar på uppdrag av någon som tillhandahåller ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst, eller av någon som tillhandahåller den tjänst där uppgifterna behövs, får behandla uppgifter i enlighet med 7 §.

10 § Lokaliseringsuppgifter som omfattas av ett beslut om inhämtning av uppgifter enligt 27 kap. rättegångsbalken eller lagen (2012:278) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet får behandlas trots 7– 9 §§.

Meddelanden som är av vikt för allmänheten

11 § Den som enligt 7 kap. 36 § ska medverka till att förmedla meddelanden som är av vikt för allmänheten får för detta ändamål behandla trafikuppgifter, lokaliseringsuppgifter som inte är trafikuppgifter och uppgifter om abonnemang. Uppgifterna får behandlas endast i den utsträckning och under den tid som är nödvändig för ändamålet. De ska därefter genast utplånas.

Bestämmelserna i 1–3 och 7–9 §§ gäller inte för sådan behandling. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur länge uppgifterna får behandlas innan de enligt första stycket ska utplånas.

Ospecificerade fakturor

12 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst ska tillhandahålla ospecificerade fakturor till en abonnent som begär det.

Nummerpresentation

13 § Den som tillhandahåller nummerpresentation ska erbjuda

1. den anropande abonnenten eller användaren möjlighet att på ett enkelt sätt och kostnadsfritt förhindra nummerpresentation för varje samtal,

2. den anropade abonnenten möjlighet att på ett enkelt sätt och kostnadsfritt vid rimlig användning av funktionen förhindra nummerpresentationen vid inkommande samtal, och

3. den anropade abonnenten möjlighet att, om numret visas innan samtalet etableras, på ett enkelt sätt avvisa inkommande samtal, om skydd mot nummerpresentationen används av den anropande användaren eller abonnenten.

Om presentationen vid vidarekoppling avser det uppkopplade numret, ska den anropade abonnenten erbjudas möjlighet att på ett enkelt sätt och kostnadsfritt förhindra presentationen av det uppkopplade numret för den anropande användaren.

Första stycket 1 ska gälla även för samtal till ett annat land. Första stycket 2 och 3 och andra stycket ska gälla även för inkommande samtal från ett annat land.

14 § Om nummerpresentation eller presentation av ett uppkopplat nummer erbjuds, ska den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst informera allmänheten om detta och om de möjligheter som anges i 13 § första och andra styckena.

Undantag som gäller nummerpresentation och lokaliseringsuppgifter

15 § Den som tillhandahåller ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst får

1. på begäran av en abonnent tillfälligt åsidosätta skydd mot nummerpresentation för att kunna identifiera störande samtal samt lagra sådana uppgifter som identifierar den anropande abonnenten och hålla dem tillgängliga för den abonnent som har begärt att ett tillfälligt åsidosättande ska ske, och

2. för Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller en regional alarmeringscentral som avses i lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler

a) åsidosätta skydd mot nummerpresentation, och

b) tillhandahålla en sådan myndighet eller organisation lokaliseringsuppgifter vid nödkommunikation.

Automatisk vidarekoppling

16 § Den som tillhandahåller en talkommunikationstjänst ska på begäran av en abonnent på ett enkelt sätt och kostnadsfritt tillhandahålla möjlighet att stoppa sådan automatisk vidarekoppling till abonnenten som görs av tredje part.

Abonnentförteckningar

17 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig abonnentförteckning eller en förteckning ur vilken det går att få uppgifter genom abonnentupplysning ska, innan personuppgifter om en abonnent som är en fysisk person tas in i förteckningen, kostnadsfritt lämna abonnenten information om ändamålen med förteckningen. Om förteckningen finns i elektronisk form, ska abonnenten informeras om de sökfunktioner som finns.

18 § För behandling av personuppgifter om en abonnent, som är en fysisk person, i en förteckning som avses i 17 § krävs samtycke från personen.

Abonnenten ska ha möjlighet att utan kostnad kontrollera uppgifterna och, så snart det är möjligt, få

1. felaktiga uppgifter rättade, och

2. uppgifter borttagna ur förteckningen.

Lagring och annan behandling av trafikuppgifter m.m. för brottsbekämpande ändamål

19 § Den som bedriver verksamhet som ska anmälas enligt 2 kap. 1 § ska lagra sådana uppgifter som avses i 31 § första stycket 1 och 3 som är nödvändiga för att spåra och identifiera kommunikationskällan, slutmålet för kommunikationen, datum, tidpunkt och varaktighet för kommunikationen, typ av kommunikation, kommunikationsutrustning samt lokalisering av mobil kommunikationsutrustning vid kommunikationens början och slut.

Lagringsskyldigheten omfattar uppgifter som genereras eller behandlas vid

1. telefonitjänst eller meddelandehantering via mobil nätanslutningspunkt, eller

2. internetåtkomst. Även vid misslyckad uppringning gäller skyldigheten att lagra uppgifter som genereras eller behandlas. För telefonitjänst gäller lagringsskyldigheten inte uppgift om nummer som ett samtal styrts till.

Den som enligt denna paragraf ska lagra uppgifter får uppdra åt någon annan att utföra lagringen.

20 § Tillsynsmyndigheten får i enskilda fall besluta om undantag från skyldigheten enligt 19 § att lagra uppgifter, om det finns synnerliga skäl för det. Beslutet får förenas med villkor.

Beslutet om undantag får återkallas om villkoren i beslutet inte har följts eller det finns andra särskilda skäl för återkallelse.

21 § Uppgifter som har lagrats enligt 19 § får behandlas endast för att lämnas ut enligt

1. 33 § första stycket 2 eller 5,

2. 27 kap. 19 § rättegångsbalken, eller

3. lagen (2012:278) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet.

22 § Uppgifter som avses i 19 § ska lagras enligt följande:

– Uppgifter som genereras eller behandlas vid telefonitjänst och meddelandehantering via mobil nätanslutningspunkt ska lagras i sex månader. Lokaliseringsuppgifter ska dock lagras i endast två månader.

– Uppgifter som genereras eller behandlas vid internetåtkomst ska lagras i tio månader. Om uppgifterna identifierar den utrustning där kommunikationen slutligt avskiljs från den lagringsskyldige till den enskilda abonnenten, ska de dock lagras i endast sex månader.

Lagringstiden räknas från den dag kommunikationen avslutades. När lagringstiden har löpt ut ska den lagringsskyldige genast utplåna uppgifterna. Om en begäran om utlämnande i fall som avses i 21 § har kommit in eller ett föreläggande enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken att bevara en viss lagrad uppgift har meddelats innan lagringstiden löpt ut, ska den lagringsskyldige dock fortsätta lagra uppgifterna till dess att de har lämnats ut eller tiden för bevarande har löpt ut. Därefter ska uppgifterna genast utplånas.

23 § Den som enligt 19 § ska lagra uppgifter har rätt till ersättning för kostnader som uppstår när lagrade uppgifter lämnas ut. Ersättningen ska betalas av den myndighet som har begärt uppgifterna.

24 § Den som enligt 19 § ska lagra uppgifter ska bedriva sin verksamhet så att uppgifterna utan dröjsmål kan lämnas ut och så att verkställandet av utlämnandet inte röjs. Uppgifterna ska göras tillgängliga på ett sådant sätt att informationen enkelt kan tas om hand.

25 § Om någon som bedriver verksamhet som ska anmälas enligt 2 kap. 1 §, har förelagts enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken att bevara en viss lagrad uppgift, ska 8 kap. 5 § samt 23 och 24 §§ i detta kapitel tillämpas på motsvarande sätt avseende den uppgift som ska bevaras.

26 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om

1. vilka uppgifter som ska lagras enligt 19 §,

2. lagringstiden enligt 22 § första stycket, och

3. ersättningen enligt 23 §.

Förbud mot avlyssning m.m.

27 § Utöver vad som anges i 1–3 och 31 §§ får inte någon annan än berörda användare ta del av eller på något annat sätt behandla uppgifter i ett elektroniskt meddelande som överförs i ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät eller med en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst, eller trafikuppgifter som hör till detta meddelande, om inte någon av användarna har samtyckt till behandlingen.

Detta hindrar inte

1. lagring som är automatisk, mellanliggande och tillfällig, om den är nödvändig för överföring av ett elektroniskt meddelande, eller sådan lagring i den utsträckning som den är nödvändig för driften av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst,

2. att andra får tillgång till innehållet i ett elektroniskt meddelande, om innehållet ändå är allmänt tillgängligt, om tillgången ges endast för att

effektivisera den fortsatta överföringen till andra mottagare samt om uppgifterna om vem som har begärt att få informationen utplånas, eller

3. att någon i en radiomottagare avlyssnar eller på något annat sätt, genom att använda en sådan mottagare, får tillgång till ett radiobefordrat elektroniskt meddelande som inte är avsett för denne eller för allmänheten.

Första stycket gäller inte när en tillhandahållare av nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster behandlar uppgifter i enlighet med förordning (EU) 2021/1232.

28 § Uppgifter får lagras i eller hämtas från en abonnents eller användares terminalutrustning endast om abonnenten eller användaren får tillgång till information om ändamålet med behandlingen och samtycker till den.

Trots att samtycke inte har lämnats är sådan lagring eller åtkomst tillåten som

1. behövs för överföring av ett elektroniskt meddelande via ett elektroniskt kommunikationsnät, eller

2. är nödvändig för tillhandahållande av en tjänst på uttrycklig begäran av användaren eller abonnenten.

Hemlig avlyssning och signalspaning

29 § En verksamhet ska bedrivas så att beslut om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation kan verkställas och så att verkställandet inte röjs, om verksamheten avser tillhandahållande av

1. ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät som inte enbart är avsett för utsändning till allmänheten av program som avses i 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen, eller

2. tjänster inom ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät som består av

a) en allmänt tillgänglig telefonitjänst till en fast nätanslutningspunkt som medger överföring av lokala, nationella och internationella samtal, telefax och datakommunikation med en sådan lägsta datahastighet som medger funktionell tillgång till internet, eller

b) en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst till en mobil nätanslutningspunkt.

Innehållet i och uppgifter om avlyssnade eller övervakade meddelanden ska göras tillgängliga så att informationen enkelt kan tas om hand.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om frågor som avses i denna paragraf samt får i enskilda fall besluta om undantag från kravet i första stycket.

30 § För att signaler i elektronisk form enligt lagen (2008:717) om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet ska kunna inhämtas, ska operatörer som äger tråd där signaler förs över Sveriges gräns överföra signalerna till samverkanspunkter. Varje sådan operatör ska anmäla en eller flera samverkanspunkter till den myndighet som regeringen bestämmer. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om samverkanspunkter.

Samtliga operatörer som för signaler i tråd över Sveriges gräns ska till den myndighet som regeringen bestämmer lämna sådan information som de innehar och som gör det enklare att ta hand om signalerna.

Samtliga operatörer ska utföra uppgifterna enligt första och andra styckena så att verksamheten inte röjs.

Tystnadsplikt

31 § Den som tillhandahåller ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst som inte är en nummeroberoende interpersonell kommunikationstjänst, får inte obehörigen föra vidare eller utnyttja det som han eller hon i samband med tillhandahållandet har fått del av eller tillgång till i form av

1. en uppgift om abonnemang,

2. innehållet i ett elektroniskt meddelande, eller

3. en annan uppgift som angår ett särskilt elektroniskt meddelande. Tystnadsplikt som följer av första stycket gäller inte i förhållande till den som har tagit del i utväxlingen av ett elektroniskt meddelande eller som på något annat sätt har sänt eller tagit emot ett sådant meddelande.

Tystnadsplikt som följer av första stycket 1 och 3 gäller inte heller i förhållande till innehavaren av ett abonnemang som har använts för ett elektroniskt meddelande.

32 § Tystnadsplikt som följer av 31 § första stycket gäller även för en uppgift som hänför sig till

1. en åtgärd att med stöd av 27 kap. 9 § rättegångsbalken hålla kvar försändelser,

2. en angelägenhet som avser användning av hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation enligt 27 kap. 18 eller 19 § rättegångsbalken eller som gäller tekniskt bistånd med hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller med hemlig övervakning av elektronisk kommunikation enligt 4 kap. 25 b § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål,

3. en angelägenhet som avser inhämtning av signaler i elektronisk form enligt lagen (2008:717) om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet,

4. inhämtning av uppgifter enligt lagen (2012:278) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet,

5. en begäran enligt 33 § första stycket 2 om att en uppgift om abonnemang ska lämnas,

6. ett föreläggande enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken att bevara en viss lagrad uppgift, eller

7. en begäran enligt 33 § första stycket 5 om att en uppgift om tillhandahållare av elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster ska lämnas.

33 § Den som tillhandahåller ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst som inte är en nummeroberoende interpersonell kommunikationstjänst och som har fått del av eller tillgång till en uppgift som avses i 31 § första stycket ska på begäran lämna

1. en uppgift som avses i 31 § första stycket 1 till

a) en myndighet som i ett särskilt fall behöver en sådan uppgift för delgivning enligt delgivningslagen (2010:1932), om myndigheten bedömer att det kan antas att den som söks för delgivning håller sig undan eller att det annars finns synnerliga skäl,

b) Finansinspektionen, om inspektionen bedömer att uppgiften är av väsentlig betydelse för utredningen av en misstänkt överträdelse av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014 av den 16 april 2014 om marknadsmissbruk (marknadsmissbruksförordning) och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG och kommissionens direktiv 2003/124/EG, 2003/125/EG och 2004/72/EG,

c) Finansinspektionen, om inspektionen bedömer att uppgiften är av väsentlig betydelse i ett ärende om tillsyn när det gäller någon av bestämmelserna i 4 a kap.18 §§ lagen (2010:751) om betaltjänster eller 1 kap. 5 § eller 4 kap. 7, 8, 9, 10, 11 eller 14 § lagen (2016:1024) om verksamhet med bostadskrediter,

d) Konsumentombudsmannen, om ombudsmannen bedömer att uppgiften är av väsentlig betydelse i ett ärende om tillsyn enligt lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden eller marknadsföringslagen (2008:486), när det är fråga om en misstänkt överträdelse av unionslagstiftning som skyddar konsumenternas intressen enligt bilagan till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2394 av den 12 december 2017 om samarbete mellan de nationella myndigheter som har tillsynsansvar för konsumentskyddslagstiftningen och om upphävande av förordning (EG) nr 2006/2004,

e) Konsumentverket, om verket bedömer att uppgiften är av väsentlig betydelse i ett ärende om tillsyn enligt lagen (2019:59) med kompletterande bestämmelser till EU:s geoblockeringsförordning,

f) Kronofogdemyndigheten, om myndigheten behöver uppgiften i exekutiv verksamhet och myndigheten bedömer att uppgiften är av väsentlig betydelse för handläggningen av ett ärende,

g) Läkemedelsverket, om verket bedömer att uppgiften är av väsentlig betydelse i ett ärende om tillsyn när det gäller bestämmelserna om marknadsföring i 12 kap. läkemedelslagen (2015:315),

h) Polismyndigheten, om myndigheten bedömer att uppgiften behövs i samband med underrättelse, efterforskning eller identifiering vid olyckor eller dödsfall eller för att myndigheten ska kunna fullgöra en uppgift som avses i 12 § polislagen (1984:387),

i) Polismyndigheten eller en åklagarmyndighet, om myndigheten bedömer att uppgiften behövs i ett särskilt fall för att myndigheten ska kunna fullgöra en underrättelseskyldighet enligt 33 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, och

j) Skatteverket, om verket bedömer att uppgiften är av väsentlig betydelse för handläggningen av ett ärende som avser kontroll av skatt eller avgift eller rätt folkbokföringsort enligt folkbokföringslagen (1991:481),

2. en uppgift som avses i 31 § första stycket 1 och som gäller misstanke om brott till en åklagarmyndighet, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller någon annan myndighet som ska ingripa mot brottet,

3. en uppgift som avses i 31 § första stycket 1 eller 3 till en regional alarmeringscentral som avses i lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler,

4. en uppgift som avses i 31 § första stycket 1 eller 3 samt uppgift om i vilket geografiskt område en viss elektronisk kommunikationsutrustning finns eller har funnits till Polismyndigheten, om myndigheten bedömer att uppgiften behövs i samband med efterforskning av personer som har försvunnit under sådana omständigheter att det kan antas att det då fanns eller fortfarande finns fara för deras liv eller allvarlig risk för deras hälsa, och

5. en uppgift som avses i 31 § första stycket 3 om vilka övriga tillhandahållare av elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster som har deltagit vid överföringen av ett meddelande som omfattas av ett föreläggande enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken att bevara en viss lagrad uppgift till den myndighet som meddelat föreläggandet.

Ersättning för att lämna ut andra uppgifter enligt första stycket 3 än lokaliseringsuppgifter ska vara skälig med hänsyn till kostnaderna för utlämnandet.

34 § Den som i något annat fall än de som avses i 31 § första stycket och 32 § i en radiomottagare har avlyssnat eller på något annat sätt, genom att använda en sådan mottagare, har fått tillgång till ett sådant radiobefordrat meddelande i ett elektroniskt kommunikationsnät som inte är avsett för denne eller för allmänheten, får inte obehörigen föra det vidare.

35 § I det allmännas verksamhet ska offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) tillämpas i stället för 31–34 §§.

10 kap. Uppgiftsskyldighet

1 § Den som bedriver verksamhet som omfattas av denna lag ska på begäran av regleringsmyndigheten lämna de upplysningar eller handlingar som myndigheten behöver för

1. förfaranden för eller bedömning av framställningar om beviljande av tillstånd eller medgivande enligt 3 kap. 1, 25 och 28 §§ och 4 kap. 3 och 7 §§,

2. sådant offentliggörande av jämförande kvalitets- och prisöversikter över tjänster som är till nytta för konsumenterna,

3. klart definierade statistiska ändamål, rapporter och studier,

4. marknadsanalys enligt 5 kap. 5 §, inbegripet uppgifter om marknader i efterföljande led eller slutkundsmarknader som har förbindelse med eller anknytning till analyserade marknader,

5. beslut om skyldigheter enligt 5 kap.,

6. att säkerställa en effektiv användning och ändamålsenlig förvaltning av radiofrekvenser och nummer,

7. att utvärdera sådan utveckling av nät och tjänster som kan påverka

a) grossisttjänster som har gjorts tillgängliga för konkurrenter,

b) täckning och utbyggnad inom landet,

c) uppkopplingsmöjligheter som slutanvändare har, eller

d) identifiering, genom geografiska kartläggningar, av områden som har eftersatt bredbandsutbyggnad, eller

8. genomförande av geografiska kartläggningar av bredbandsutbyggnad. Om de uppgifter som kan lämnas enligt första stycket 7 eller 8 inte är tillräckliga, har regleringsmyndigheten rätt att på begäran få upplysningar eller handlingar som avses i dessa punkter av andra företag som bedriver

verksamhet inom sektorn för elektronisk kommunikation eller nära anknutna sektorer.

Uppgifter som avses i första stycket 2–8 får inte begäras in före ett marknadsinträde eller som villkor för ett sådant.

2 § En operatör som enligt vad som anges i 5 kap. 7 § har betydande inflytande på en marknad i grossistledet ska på begäran tillhandahålla regleringsmyndigheten redovisningsuppgifter om de marknader i slutkundsledet som är förknippade med den marknaden.

3 § Den som bedriver verksamhet som omfattas av denna lag ska på begäran av regleringsmyndigheten lämna de upplysningar eller handlingar som myndigheten behöver för att kunna lämna information till Berec och

Byrån för stöd till Berec i enlighet med artikel 40 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1971 av den 11 december 2018 om inrättande av Organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation (Berec) och Byrån för stöd till Berec (Berecbyrån), om ändring av förordning (EU) 2015/2120 och om upphävande av förordning (EG) nr 1211/2009.

4 § Den som bedriver verksamhet som omfattas av denna lag ska på begäran av Berec lämna de upplysningar eller handlingar som Berec behöver för kontroll av att dess yttranden följs.

5 § Information som ska offentliggöras enligt denna lag eller enligt de skyldigheter, villkor eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen ska på begäran lämnas till tillsynsmyndigheten innan informationen offentliggörs.

6 § Regleringsmyndigheten får besluta om en skyldighet att särredovisa verksamheter som har samband med tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster för den som

1. bedriver verksamhet som ska anmälas enligt 2 kap. 1 §, och

2. har särskild eller exklusiv rätt att tillhandahålla andra tjänster än sådana som omfattas av denna lag.

11 kap. Tillsyn och tvistlösning

Tillsynsområdet

1 § Tillsynsmyndigheten ska ha tillsyn över att denna lag, de beslut om skyldigheter, åtaganden eller villkor som har meddelats med stöd av lagen och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen följs.

Tillsynsmyndigheten ska också ha tillsyn över att sådana rättsakter följs som har antagits med stöd av

1. artiklarna 40.5, 57.2, 75.1, 102.3, 109.8 eller 116 i direktiv (EU) 2018/1972, eller

2. artikel 4.5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd

inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation).

Tillträde till utrymmen

2 § Tillsynsmyndigheten har rätt att för tillsynen få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder, där verksamhet som omfattas av denna lag bedrivs.

Uppgifter som behövs för tillsynen

3 § Tillsynsmyndigheten får förelägga den som bedriver verksamhet som omfattas av denna lag att tillhandahålla myndigheten de upplysningar eller handlingar som behövs för tillsynen.

Om de uppgifter som kan lämnas enligt första stycket inte är tillräckliga, får tillsynsmyndigheten förelägga andra företag som bedriver verksamhet inom sektorn för elektronisk kommunikation eller nära anknutna sektorer att tillhandahålla sådana upplysningar eller handlingar.

Ett föreläggande enligt första eller andra stycket får förenas med vite.

Verkställighet

4 § Tillsynsmyndighetens beslut som avser åtgärder som krävs för tillsynen enligt detta kapitel får verkställas av Kronofogdemyndigheten. Då gäller bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet, avhysning eller avlägsnande.

Tillsynsåtgärder

5 § Om tillsynsmyndigheten misstänker att den som bedriver verksamhet enligt denna lag inte följer lagen eller de beslut om skyldigheter, åtaganden eller villkor som har meddelats med stöd av lagen eller de föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen, ska myndigheten underrätta den som bedriver verksamheten om misstanken och ge denne möjlighet att yttra sig inom skälig tid.

Första stycket gäller även när tillsynsmyndigheten misstänker att någon inte följer en genomförandeåtgärd som avses i 1 § andra stycket eller inte använder en radiosändare i den utsträckning som villkoren medger.

6 § I fall som avses i 5 § får tillsynsmyndigheten meddela de förelägganden som behövs för att rättelse ska ske omedelbart eller inom skälig tid. Om ett föreläggande inte följs får tillsynsmyndigheten, efter utgången av den tid som angetts i underrättelsen enligt 5 §,

1. återkalla ett tillstånd, ändra tillståndsvillkor eller besluta att den som har åsidosatt en skyldighet ska upphöra med verksamheten helt eller delvis, om inte överträdelsen är av mindre betydelse, eller

2. meddela de ytterligare förelägganden som behövs för att lagen eller de beslut om skyldigheter, åtaganden eller villkor som har meddelats med stöd av lagen eller de föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen ska följas.

Om en radiosändare har använts i mindre omfattning än tillståndsvillkoren medger, får dock tillståndet inte återkallas om särskilda skäl talar

mot det eller ändamålet med föreläggandet lika väl kan tillgodoses genom att tillståndsvillkoren ändras.

Ett föreläggande enligt första stycket får förenas med vite.

7 § Om tillståndshavaren begär det ska tillståndet återkallas.

Ett tillstånd får återkallas och tillståndsvillkor ändras omedelbart, om

1. den som har sökt tillståndet har lämnat oriktiga uppgifter eller har utelämnat uppgifter av betydelse för tillståndet, eller

2. tillståndshavaren trots påminnelse inte har betalat en avgift enligt 14 kap. 1, 2 eller 3 §.

Ett tillstånd att använda radiosändare får därutöver återkallas och tillståndsvillkor ändras omedelbart, om

1. ett sådant tillstånd som avses i 3 kap. 6 § andra stycket har upphört att gälla och det inte finns särskilda skäl som talar mot en återkallelse,

2. förändringar inom radiotekniken eller ändringar i radioanvändningen på grund av internationella avtal som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser som har antagits med stöd av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt har medfört att ett nytt tillstånd med samma villkor inte skulle kunna meddelas,

3. radioanvändningen har orsakat skada för Sveriges säkerhet eller det kan antas att radioanvändningen kommer att orsaka sådan skada, eller

4. tillståndet har beviljats för sådan annan användning av ett harmoniserat frekvensutrymme som avses i 3 kap. 7 § och det därefter har uppkommit efterfrågan på att använda frekvensutrymmet på de harmoniserade villkoren.

Tillståndsvillkor får ändras omedelbart också i fall som avses i 3 kap. 27 § och 4 kap. 9 §.

8 § Ett tillstånd får återkallas enligt 7 § andra stycket 1 eller tredje stycket endast om ändamålet med återkallelsen inte lika väl kan tillgodoses genom att tillståndsvillkoren ändras.

Ett tillstånd att använda radiosändare får återkallas eller tillståndsvillkoren ändras på grund av förändringar i radiotekniken endast om det finns synnerliga skäl med hänsyn till intresset av en effektiv användning av radiofrekvenser. Det ska då särskilt beaktas i vilken utsträckning som ett rimligt ekonomiskt utbyte av utrustningen har uppnåtts och vilka effekter en återkallelse eller en ändring av tillståndsvillkoren får för tillståndshavarens verksamhet.

Ett tillstånd som avses i 3 kap. 6 § andra stycket får inte återkallas enligt 7 § tredje stycket 3 i detta kapitel.

9 § En frekvenstilldelning för rundradiosändning får ändras, om det är nödvändigt för att nya användare ska få möjlighet att bedriva verksamhet som avser rundradio.

10 § När ett tillstånd att använda radiosändare har hyrts ut enligt 3 kap. 28 § och det finns skäl att återkalla tillståndet enligt 6 eller 7 § i detta kapitel på grund av omständigheter som hänför sig till hyrestagaren, ska återkallelsen i stället avse medgivandet till uthyrning.

11 § Vid en överträdelse av denna lag eller av beslut om skyldigheter, åtaganden eller villkor som har meddelats med stöd av lagen eller av de

föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen, får tillsynsmyndigheten, i avvaktan på att ärendet avgörs slutligt, omedelbart

1. meddela ett föreläggande att genast följa lagen eller de beslut om skyldigheter, åtaganden eller villkor som har meddelats med stöd av lagen eller de föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen,

2. återkalla ett tillstånd eller ändra tillståndsvillkoren, eller

3. meddela ett föreläggande att en verksamhet helt eller delvis ska upphöra.

En förutsättning för ett beslut enligt första stycket är att överträdelsen utgör ett allvarligt hot mot allmän ordning, säkerhet eller hälsa eller kan befaras orsaka allvarliga ekonomiska eller operativa problem för tillhandahållare eller användare av elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster eller andra användare av radiofrekvenser. Ett föreläggande enligt första stycket får förenas med vite.

Giltighetstiden för ett beslut enligt första stycket får vara högst tre månader. Om rättelse inte har vidtagits, får giltighetstiden dock förlängas med ytterligare högst tre månader.

12 § En återkallelse av ett tillstånd eller en ändring av tillståndsvillkoren påverkar inte en skyldighet att betala ersättning för ett tillstånd som har beviljats enligt 3 kap. 10 § eller 4 kap. 6 §, om inte något annat bestäms i samband med återkallelsen eller villkorsändringen.

Tillsynsåtgärder enligt vissa EU-rättsakter

13 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för fullgörande av de skyldigheter som anges i

1. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 531/2012 av den 13 juni 2012 om roaming i allmänna mobilnät i unionen och i genomförandeakter enligt samma förordning, och

2. artiklarna 3–5a i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2120 av den 25 november 2015 om åtgärder rörande en öppen internetanslutning och slutkundsavgifter för reglerad kommunikation inom EU och om ändring av direktiv 2002/22/EG och förordning (EU) nr 531/2012.

Tillsynsmyndigheten får förelägga den som bedriver verksamhet som omfattas av denna lag att tillhandahålla myndigheten de upplysningar eller handlingar som behövs för kontroll av att dessa rättsakter följs.

Ett föreläggande enligt första eller andra stycket får förenas med vite.

Lösning av tvister

14 § Uppkommer det en tvist mellan dem som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster eller tillhörande tjänster, eller mellan en sådan aktör och ett företag som drar nytta av en skyldighet i fråga om samtrafik eller andra former av tillträde eller som tillhandahåller tillhörande faciliteter, får en part hänskjuta tvisten för avgörande av tillsynsmyndigheten, om

1. tvisten har samband med skyldigheter som följer av

a) denna lag,

b) beslut om skyldigheter, åtaganden eller villkor som har meddelats med stöd av lagen,

c) föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen, eller

d) rättsakter som avses i 1 § andra stycket eller 13 § första stycket 1, eller

2. tvisten i övrigt rör villkor för samtrafik eller andra former av tillträde. Om en överenskommelse om tillträde enligt 5 kap. 31 eller 44 § inte har nåtts inom två månader från det att en begäran har tagits emot, får en part hänskjuta tvisten för avgörande av tillsynsmyndigheten.

15 § Tillsynsmyndigheten får förelägga en part att tillhandahålla myndigheten de uppgifter eller handlingar som behövs för att en tvist enligt 14 § ska kunna prövas.

Föreläggandet får förenas med vite. Vid prövning av en ansökan om utdömande av vite ska även vitets lämplighet prövas.

16 § Om en part enligt 14 § har hänskjutit en tvist, får tillsynsmyndigheten besluta att inte ta upp tvisten för avgörande, om det med hänsyn till den frågeställning som tvisten har aktualiserat är lämpligare att den avgörs genom en åtgärd inom ramen för den allmänna tillsynen.

Om myndigheten inte har vidtagit någon sådan tillsynsåtgärd inom fyra månader från det att en part har hänskjutit tvisten, ska myndigheten på ansökan av någon av parterna pröva tvisten.

17 § Om det med hänsyn till tvistens art är lämpligare, får tillsynsmyndigheten hänskjuta tvisten till medling i stället för att ta upp den till prövning eller vidta en åtgärd inom ramen för den allmänna tillsynen.

Myndigheten ska i ett sådant fall ge parterna tillfälle att föreslå en lämplig person att vara medlare.

Om medling har pågått i fyra månader eller avbrutits dessförinnan utan att parterna kommit överens, ska myndigheten på ansökan av någon av parterna pröva tvisten.

Parterna ska solidariskt betala skälig ersättning till medlaren för arbete och utlägg.

18 § Om en tvist som enligt 14 § har hänskjutits till tillsynsmyndigheten också har hänskjutits till en eller flera tillsynsmyndigheter i en annan stat inom Europeiska unionen och tvisten påverkar handeln mellan medlemsstaterna i unionen, ska tillsynsmyndigheten underrätta Berec om tvisten.

När tillsynsmyndigheten har lämnat en sådan underrättelse får ärendet inte avgöras förrän Berec har yttrat sig. I brådskande fall med hänsyn till intresset att trygga konkurrensen eller skydda slutanvändarnas intressen, får dock beslut meddelas att gälla till dess något annat bestäms.

Tillsynsmyndigheten ska avgöra ärendet inom en månad från det att Berec har yttrat sig och ska i sitt beslut beakta innehållet i yttrandet.

12 kap. Sanktionsavgifter

1 § Tillsynsmyndigheten ska besluta att ta ut en sanktionsavgift av den som

1. inte tillhandahåller en sammanfattning av avtalet i enlighet med 7 kap. 1 §, föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen eller

genomförandeakter som Europeiska kommissionen har meddelat med stöd av artikel 102.3 i direktiv (EU) 2018/1972, i den ursprungliga lydelsen,

2. inte tillämpar villkor om bindningstid eller uppsägningstid i enlighet med 7 kap. 8, 13 eller 14 §,

3. inte uppfyller kraven på nummerportabilitet i enlighet med 7 kap. 19 och 20 §§ eller föreskrifter om nummerportabilitet som har meddelats med stöd av 7 kap. 21 § första stycket,

4. inte vidtar åtgärder för att hantera risker som hotar säkerheten i nät och tjänster i enlighet med 8 kap. 1 §, föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen eller genomförandeakter som Europeiska kommissionen har meddelat med stöd av artikel 40.5 i direktiv (EU) 2018/1972, i den ursprungliga lydelsen,

5. inte rapporterar om säkerhetsincidenter i enlighet med 8 kap. 3 §, föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen eller genomförandeakter som Europeiska kommissionen har meddelat med stöd av artikel 40.5 i direktiv (EU) 2018/1972, i den ursprungliga lydelsen,

6. inte informerar om hot om säkerhetsincidenter i enlighet med 8 kap. 4 §, föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen eller genomförandeakter som Europeiska kommissionen har meddelat med stöd av artikel 40.5 i direktiv (EU) 2018/1972, i den ursprungliga lydelsen,

7. inte vidtar skyddsåtgärder i enlighet med 8 kap. 5 § eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen,

8. inte vidtar åtgärder för att säkerställa skydd av uppgifter som behandlas i samband med tillhandahållandet av en tjänst i enlighet med 8 kap. 6 § eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen,

9. inte informerar abonnenten om särskilda risker för bristande skydd av behandlade uppgifter i enlighet med 8 kap. 7 §,

10. inte underrättar om integritetsincidenter i enlighet med 8 kap. 8 § eller kommissionens förordning (EU) nr 611/2013 av den 24 juni 2013 om åtgärder tillämpliga på anmälan av personuppgiftsbrott enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG vad gäller personlig integritet och elektronisk kommunikation,

11. inte behandlar uppgifter i ett elektroniskt meddelande eller trafikuppgifter som hör till detta meddelande i enlighet med 9 kap. 27 §,

12. inte bedriver sin verksamhet så att beslut om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation kan verkställas och så att verkställandet inte röjs i enlighet med 9 kap. 29 § första stycket eller föreskrifter som har meddelats i anslutning till det stycket,

13. inte gör innehållet i och uppgifter om avlyssnade eller övervakade meddelanden tillgängliga så att informationen enkelt kan tas om hand i enlighet med 9 kap. 29 § andra stycket eller föreskrifter som har meddelats i anslutning till det stycket,

14. inte överför signaler till samverkanspunkter i enlighet med 9 kap. 30 § eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen, eller

15. inte lämnar ut en uppgift i enlighet med 9 kap. 33 §. En sanktionsavgift enligt första stycket 2 ska, när det är fråga om ett paket enligt 7 kap. 26 §, tas ut endast om överträdelsen avser en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst som inte är en nummeroberoende interpersonell kommunikationstjänst eller en överföringstjänst som används för tillhandahållande av maskin-till-maskin-tjänster.

2 § En sanktionsavgift ska bestämmas till lägst 5 000 kronor och högst 10 000 000 kronor.

När avgiftens storlek bestäms ska särskild hänsyn tas till

1. den skada eller risk för skada som har uppstått till följd av överträdelsen,

2. om aktören tidigare har begått en överträdelse, och

3. de kostnader som aktören har undvikit till följd av överträdelsen. Tillsynsmyndigheten får avstå från att ta ut en sanktionsavgift helt eller delvis om överträdelsen är ringa eller ursäktlig eller om det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut avgiften.

3 § En sanktionsavgift får inte beslutas om överträdelsen omfattas av ett föreläggande som har förenats med vite och överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet.

4 § En sanktionsavgift får beslutas endast om den som avgiften ska tas ut av har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum.

Ett beslut om sanktionsavgift ska delges.

5 § En sanktionsavgift ska betalas till tillsynsmyndigheten inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften fick laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.

Om sanktionsavgiften inte betalas i tid, ska myndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Vid indrivning får verkställighet ske enligt utsökningsbalken.

En sanktionsavgift tillfaller staten.

6 § En beslutad sanktionsavgift faller bort till den del beslutet om avgiften inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.

7 § Om någon har ålagts att betala konkurrensskadeavgift enligt 3 kap. 5 § konkurrenslagen (2008:579) eller dömts att betala vite enligt 6 kap. 2 § samma lag, får vite enligt denna lag inte dömas ut för samma förfarande.

13 kap. Straff

1 § Till böter eller fängelse i högst sex månader ska den dömas som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. använder radiosändare utan tillstånd om ett sådant tillstånd krävs enligt denna lag eller använder radiosändare i strid med ett tillståndsvillkor, eller

2. bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 3 kap. 24 § andra stycket.

2 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot den tystnadsplikt som gäller enligt 9 kap. 34 § ska, om det inte rör sig om ringa fall, dömas till böter.

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet lagrar eller hämtar uppgifter i strid med 9 kap. 28 § ska dömas till böter, om gärningen inte är belagd med straff enligt brottsbalken. Om det rör sig om ringa fall utgör gärningen dock inte brott.

Bestämmelser om ansvar för den som bryter mot den tystnadsplikt som gäller enligt 5 kap. 2 § eller 9 kap. 31 eller 32 § finns i brottsbalken.

3 § Radiosändare eller elektriska eller elektroniska anläggningar som har varit föremål för brott enligt 1 § kan förklaras förverkade. Då ska bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken tillämpas.

4 § Straff enligt 1 § får inte dömas ut för en gärning som omfattas av ett föreläggande som har förenats med vite, om en ansökan om utdömande av vitet har gjorts.

14 kap. Avgift er

1 § Regleringsmyndigheten eller tillsynsmyndigheten får ta ut en handläggningsavgift av den som

1. anmäler verksamhet enligt 2 kap. 1 §, eller

2. ansöker om tillstånd eller medgivande enligt 3 kap. 1, 25 eller 28 § eller 4 kap. 3 eller 7 §.

Handläggningsavgiften ska motsvara myndighetens kostnader för handläggningen av ärendet.

2 § Regleringsmyndigheten eller tillsynsmyndigheten ska ta ut en årlig avgift av den som

1. bedriver verksamhet som är anmäld enligt 2 kap. 1 §, eller

2. har tillstånd enligt 3 kap. 1 § eller 4 kap. 3 §. De årliga avgifterna ska sammantagna motsvara de kostnader som myndigheterna, utöver 1 §, har för sina verksamheter enligt denna lag. Avgifterna ska fördelas med skälig andel på var och en av dem som bedriver anmäld verksamhet eller har tillstånd.

3 § Den som bedriver verksamhet som är anmäld enligt 2 kap. 1 § ska betala en avgift för finansiering av åtgärder mot allvarliga fredstida hot och påfrestningar som gäller elektronisk kommunikation. Avgifterna ska fördelas med skälig andel på var och en av dem som bedriver anmäld verksamhet.

15 kap. Överklagande och handläggning i domstol

Överklagande

1 § En myndighets beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. När ett beslut överklagas är myndigheten motpart i domstolen.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Kammarrättens avgörande får inte överklagas.

2 § Ett beslut enligt denna lag får överklagas av den som är part i ärendet, om beslutet har gått parten emot, och av någon annan vars rättigheter påverkas negativt av beslutet.

Säkerhetspolisen och Försvarsmakten får överklaga ett beslut som gäller

1. beviljande av ett tillstånd att använda radiosändare eller medgivande att överlåta eller hyra ut ett sådant tillstånd,

2. att ett tillstånd att använda radiosändare förenas med villkor, eller

3. återkallelse av ett tillstånd att använda radiosändare eller ändring av villkor i ett sådant tillstånd.

3 § Ett beslut enligt 5 kap. 5 § andra stycket som avser identifiering av företag med betydande inflytande på en marknad får överklagas endast i samband med att ett beslut att införa, upphäva eller ändra en skyldighet som avses i 5 kap. 8 § överklagas.

Ett beslut enligt 3 kap. 9 § att begränsa antalet tillstånd och ett beslut enligt 3 kap. 10 § eller 4 kap. 6 § att utfärda en allmän inbjudan till ansökan får överklagas endast i samband med att ett beslut i fråga om tillstånd att använda radiosändare eller nummer överklagas.

4 § Ett beslut om underrättelse enligt 11 kap. 5 §, ett beslut om föreläggande enligt 11 kap. 15 § och ett beslut om att inte ta upp en tvist för avgörande enligt 11 kap. 16 § första stycket får inte överklagas.

5 § Ett beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen gäller omedelbart, om inte något annat har bestämts.

Handläggning i domstol

Skyndsam handläggning

6 § Ett mål i förvaltningsrätt och kammarrätt ska handläggas skyndsamt, om det avser överprövning av

1. ett beslut enligt 5 kap. 5 § andra stycket om identifiering av företag med betydande inflytande på en marknad,

2. ett beslut med stöd av 5 kap. 8 eller 24 § om åläggande av skyldigheter,

3. ett beslut i ett tillsynsärende enligt 11 kap. 6 §, om tillsynen avsett kontroll av att ett beslut som anges i 2 följs, eller

4. ett beslut vid prövning av en tvist enligt 11 kap. 14 §, om tvisten grundar sig på ett beslut som anges i 2.

7 § I ett mål som avses i 6 § får en part i förvaltningsrätten åberopa en ny omständighet eller ett nytt bevis efter det att fyra månader har gått från det att tiden för överklagande till förvaltningsrätten har gått ut, endast om parten gör sannolikt att parten inte hade kunnat åberopa omständigheten eller beviset tidigare eller annars haft giltig ursäkt att inte göra det.

I ett mål som avses i 6 § får en ny omständighet eller ett nytt bevis åberopas först i kammarrätten endast om det finns synnerliga skäl.

Domstolarnas sammansättning

8 § Vid prövningen av mål som avses i 6 § ska förvaltningsrätten bestå av två lagfarna ledamöter och två ekonomiska experter. Detta gäller dock

inte om något annat följer av 18 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

Om en av de ekonomiska experterna får förhinder sedan handläggningen har påbörjats, är rätten ändå domför.

9 § Vid prövningen av mål som avses i 6 § ska kammarrätten bestå av tre lagfarna ledamöter och två ekonomiska experter. Om en av de lagfarna ledamöterna eller en av de ekonomiska experterna får förhinder sedan handläggningen har påbörjats, är rätten ändå domför.

Kammarrätten är domför utan ekonomiska experter i fall som anges i 12 § fjärde stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar och vid prövning av mål som är av enkel beskaffenhet.

I övrigt gäller, även i mål som avses i första stycket, 12 § sjunde–tionde styckena lagen om allmänna förvaltningsdomstolar i fråga om kammarrättens sammansättning. Vid behandlingen av frågor om prövningstillstånd och frågor som behandlas samtidigt med dessa ska dock även en ekonomisk expert ingå i rätten, om inte målet är av enkel beskaffenhet.

10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förordnar för viss tid dem som ska tjänstgöra som ekonomiska experter enligt 8 och 9 §§. Om det, medan en ekonomisk expert deltar i behandlingen av ett mål, inträffar en omständighet som medför att förordnandet ska upphöra att gälla, ska förordnandet ändå anses fortsätta att gälla i det pågående målet.

Den som ska tjänstgöra som ekonomisk expert ska vara svensk medborgare och får inte vara underårig eller i konkurstillstånd eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

Inhibition

11 § När en domstol enligt 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) tar ställning till om ett beslut som har fattats med stöd av denna lag tills vidare inte ska gälla, ska domstolen särskilt beakta det som i 1 kap. 1 § anges om lagens syfte.

Föreskrifter om ikraftträdande av denna lag meddelas i lagen (2022:000) om införande av lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation.

2.2. Förslag till lag om införande av lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation

Härigenom föreskrivs följande.

Tidpunkt för ikraftträdande

1 § Lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation och denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

Lagar som upphävs

2 § Genom denna lag upphävs

1. lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation, och

2. lagen (2003:390) om införande av lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.

Fortsatt giltighet av äldre beslut

3 § Tillstånd, medgivanden, förelägganden, förbud, villkor, undantag, ålägganden och andra beslut gäller fortfarande om de har meddelats med stöd av

1. den upphävda lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation,

2. motsvarande äldre bestämmelser, eller

3. föreskrifter som har meddelats med stöd av sådana bestämmelser. Första stycket gäller dock endast beslut som kan fattas med stöd av någon motsvarande bestämmelse i lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation. Beslut som inte kan fattas med stöd av den lagen gäller inte längre.

Besluten som fortfarande gäller ska anses meddelade med stöd av motsvarande bestämmelser i lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen.

4 § Tillstånd för tillhandahållande av mobila teletjänster eller nätkapacitet för sådana tjänster som har meddelats med stöd av 7 § i den upphävda telelagen (1993:597) eller motsvarande äldre bestämmelser gäller fortfarande. Ett sådant tillstånd ska anses meddelat med stöd av 3 kap. 1 § lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation för den radioanvändning som tillståndet avser.

Villkor för sådana tillstånd som har meddelats med stöd av 15 § första stycket 3 och 4 i den upphävda telelagen ska anses meddelade med stöd av 3 kap.1214 §§ lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation.

Anmälan av verksamhet

5 § Verksamhet som vid ikraftträdandet av denna lag är anmäld enligt 2 kap. 1 § i den upphävda lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation eller 5 § i den upphävda telelagen (1993:597) eller har tillstånd enligt 7 eller 14 § i den lagen eller motsvarande äldre bestämmelser, ska anses anmäld enligt 2 kap. 1 § lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation.

Tillstånd att använda radiosändare

6 § Ett tillstånd att använda radiosändare för viss radioanvändning som har beviljats före den 1 augusti 2010 ska anses motsvara ett tillstånd att använda radiosändare inom ett visst frekvensutrymme enligt 3 kap. 1 § lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation. Giltighetstiden för ett sådant tillstånd ska fortfarande anses förlängd med tio år, om tillståndet när det beviljades gällde längst till och med den 31 december 2015 och inte före den 1 augusti 2010 hade förlängts eller förnyats.

För sådana tillstånd gäller fortfarande bestämmelserna om krav på tillstånd för att använda enskilda radiosändare inom ramen för tillståndet enligt den upphävda lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation, i dess lydelse före den 1 augusti 2010.

7 § Bestämmelserna i 3 kap.18 och 21 §§ lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation om tillståndstid i ett harmoniserat frekvensutrymme avsett för trådlösa bredbandstjänster tillämpas inte på tillstånd som har beviljats före ikraftträdandet av den lagen.

Skyldigheter för operatörer med betydande inflytande på en marknad

8 § Bestämmelserna i 5 kap. 9 § lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation om anmälan vid avveckling eller utbyte av nätdelar tillämpas inte i fråga om skyldigheter som har ålagts före ikraftträdandet av den lagen.

Personuppgifter i abonnentförteckningar

9 § Sådana personuppgifter om en abonnent av fasta allmänt tillgängliga telefonitjänster som har förts in i en allmänt tillgänglig abonnentförteckning före ikraftträdandet av den upphävda lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation får stå kvar i förteckningen, om inte abonnenten meddelar något annat.

Tillsyn

10 § Bestämmelserna om tillsyn i 11 kap. lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation tillämpas även i fråga om kravet på tillstånd för att använda enskilda radiosändare inom ramen för sådana tillstånd som avses i 6 § i denna lag.

11 § Den upphävda lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation gäller fortfarande i fråga om en parts rätt att hänskjuta en tvist för avgörande av tillsynsmyndigheten, om tvisten har samband med skyldigheter som avser tiden före ikraftträdandet av denna lag.

Sanktionsavgifter

12 § Bestämmelserna om sanktionsavgifter i 12 kap. lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation tillämpas endast på överträdelser som har skett efter ikraftträdandet av den lagen.

2.3. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 27 kap. 25 § rättegångsbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

27 kap.

25 §1

När tillstånd till hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation har lämnats, får de tekniska hjälpmedel som behövs för åtgärden användas.

I 6 kap. lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation finns bestämmelser om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation som gäller för den som driver verksamhet som avses i den lagen.

I 9 kap. lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation finns bestämmelser om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation som gäller för den som driver verksamhet som avses i den lagen.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Senaste lydelse 2012:281.

2.4. Förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

Härigenom föreskrivs att 53 f § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

53 f §1

Den som på grund av bestämmelserna i 53 c § andra stycket 2–5 har förelagts att enligt första stycket samma paragraf lämna information har rätt till skälig ersättning för kostnader och besvär. Ersättningen ska betalas av den som har framställt yrkandet om informationsföreläggande.

Den som tillhandahåller en elektronisk kommunikationstjänst och som till följd av ett informationsföreläggande har lämnat ut information som avses i 6 kap. 20 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation ska sända en skriftlig underrättelse om detta till den som uppgifterna gäller tidigast efter en månad och senast efter tre månader från det att informationen lämnades ut. Kostnaden för underrättelsen ersätts enligt första stycket.

Den som tillhandahåller en elektronisk kommunikationstjänst och som till följd av ett informationsföreläggande har lämnat ut information som avses i 9 kap. 31 § lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation ska sända en skriftlig underrättelse om detta till den som uppgifterna gäller tidigast efter en månad och senast efter tre månader från det att informationen lämnades ut. Kostnaden för underrättelsen ersätts enligt första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Senaste lydelse 2009:109.

2.5. Förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837)

Härigenom föreskrivs att 57 f § patentlagen (1967:837)1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

57 f §2

Den som på grund av bestämmelserna i 57 c § andra stycket 2–5 har förelagts att enligt första stycket samma paragraf lämna information har rätt till skälig ersättning för kostnader och besvär. Ersättningen ska betalas av den som har framställt yrkandet om informationsföreläggande.

Den som tillhandahåller en elektronisk kommunikationstjänst och som till följd av ett informationsföreläggande har lämnat ut information som avses i 6 kap. 20 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation ska sända en skriftlig underrättelse om detta till den som uppgifterna gäller tidigast efter en månad och senast efter tre månader från det att informationen lämnades ut. Kostnaden för underrättelsen ersätts enligt första stycket.

Den som tillhandahåller en elektronisk kommunikationstjänst och som till följd av ett informationsföreläggande har lämnat ut information som avses i 9 kap. 31 § lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation ska sända en skriftlig underrättelse om detta till den som uppgifterna gäller tidigast efter en månad och senast efter tre månader från det att informationen lämnades ut. Kostnaden för underrättelsen ersätts enligt första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Lagen omtryckt 1983:433. 2 Senaste lydelse 2009:111.

2.6. Förslag till lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485)

Härigenom föreskrivs att 35 f § mönsterskyddslagen (1970:485) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

35 f §1

Den som på grund av bestämmelserna i 35 c § andra stycket 2–5 har förelagts att enligt första stycket samma paragraf lämna information har rätt till skälig ersättning för kostnader och besvär. Ersättningen ska betalas av den som har framställt yrkandet om informationsföreläggande.

Den som tillhandahåller en elektronisk kommunikationstjänst och som till följd av ett informationsföreläggande har lämnat ut information som avses i 6 kap. 20 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation ska sända en skriftlig underrättelse om detta till den som uppgifterna gäller tidigast efter en månad och senast efter tre månader från det att informationen lämnades ut. Kostnaden för underrättelsen ersätts enligt första stycket.

Den som tillhandahåller en elektronisk kommunikationstjänst och som till följd av ett informationsföreläggande har lämnat ut information som avses i 9 kap. 31 § lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation ska sända en skriftlig underrättelse om detta till den som uppgifterna gäller tidigast efter en månad och senast efter tre månader från det att informationen lämnades ut. Kostnaden för underrättelsen ersätts enligt första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Senaste lydelse 2009:112.

2.7. Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 11, 12 och 17 §§ lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §2

En kammarrätt får vara indelad i avdelningar. Chef för en avdelning är presidenten eller en lagman.

Bestämmelser om särskild sammansättning av kammarrätten vid behandling av vissa mål finns i fastighetstaxeringslagen (1979:1152), lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation och lagen (2010:1882) om åldersgränser för film som ska visas offentligt. Bestämmelser om särskild sammansättning vid behandling av mål om laglighetsprövning enligt 13 kap. kommunallagen (2017:725) finns i 13 a §.

Bestämmelser om särskild sammansättning av kammarrätten vid behandling av vissa mål finns i fastighetstaxeringslagen (1979:1152), lagen (2010:1882) om åldersgränser för film som ska visas offentligt och lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation. Bestämmelser om särskild sammansättning vid behandling av mål om laglighetsprövning enligt 13 kap. kommunallagen (2017:725) finns i 13 a §.

12 §3

En kammarrätt är domför med tre lagfarna ledamöter. Fler än fyra lagfarna ledamöter får inte ingå i rätten.

När det är särskilt föreskrivet att nämndemän ska ingå i rätten är en kammarrätt domför med tre lagfarna ledamöter och två nämndemän. Fler än fyra lagfarna ledamöter och tre nämndemän får inte ingå i rätten.

Om en av de lagfarna ledamöterna eller en av nämndemännen får förhinder sedan handläggningen har påbörjats, är rätten ändå domför.

En kammarrätt är domför utan nämndemän

1. vid prövning av överklagande av beslut som inte innebär att målet avgörs,

2. vid förordnande om saken i avvaktan på målets avgörande och vid annan åtgärd som endast avser målets beredande, och

3. vid beslut genom vilket domstolen skiljer sig från målet utan att detta har prövats i sak.

Om ett mål som avses i andra stycket handläggs gemensamt med ett annat mål, får nämndemän delta vid handläggningen även av det senare målet.

Bestämmelser om domförhet vid behandling av vissa mål finns i fastighetstaxeringslagen (1979: 1152), lagen (2003:389) om elek-

Bestämmelser om domförhet vid behandling av vissa mål finns i fastighetstaxeringslagen (1979: 1152), lagen (2010:1882) om

1 Lagen omtryckt 1981:1323. 2 Senaste lydelse 2017:729. 3 Senaste lydelse 2018:1959.

tronisk kommunikation och lagen (2010:1882) om åldersgränser för film som ska visas offentligt. Bestämmelser om domförhet vid behandling av mål om laglighetsprövning enligt 13 kap. kommunallagen (2017:725) finns i 13 a §.

åldersgränser för film som ska visas offentligt och lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation. Bestämmelser om domförhet vid behandling av mål om laglighetsprövning enligt 13 kap. kommunallagen (2017:725) finns i 13 a §.

Vid behandling av frågor om prövningstillstånd är kammarrätten domför med två lagfarna ledamöter, om de är ense om slutet. Detsamma gäller vid behandling av andra frågor i mål där prövningstillstånd krävs för prövning av ett överklagande, om frågorna behandlas före eller i samband med frågan om prövningstillstånd. Ett prövningstillstånd som inte är begränsat enligt 34 a § tredje stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) får meddelas av en lagfaren ledamot, om frågan är enkel.

Vid behandling av en fråga om avvisning av ett överklagande på grund av att det har kommit in för sent är kammarrätten domför med två lagfarna ledamöter, om de är ense om slutet.

Vid beslut om avskrivning av ett mål efter en återkallelse är kammarrätten domför med en lagfaren ledamot.

Åtgärder som endast avser beredandet av ett mål får utföras av en lagfaren ledamot i kammarrätten eller, om åtgärderna inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna ledamöter, av någon annan som har tillräcklig kunskap och erfarenhet och som är anställd vid en allmän förvaltningsdomstol, en allmän domstol eller en hyresnämnd. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om detta.

17 §4

En förvaltningsrätt är domför med en lagfaren domare och tre nämndemän, om inte annat följer av 17 b eller 18 §. Om en av nämndemännen får förhinder sedan handläggningen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän.

Om det finns skäl för det med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som följer av första stycket. Detsamma gäller i fråga om antalet nämndemän. Om någon eller några av ledamöterna får förhinder sedan handläggningen har påbörjats gäller första stycket andra meningen i fråga om domförhet.

Bestämmelser om domförhet vid behandling av vissa mål finns, förutom i 18 §, i fastighetstaxeringslagen (1979:1152), lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation och lagen (2010:1882) om åldersgränser för film som ska visas offentligt.

Bestämmelser om domförhet vid behandling av vissa mål finns, förutom i 18 §, i fastighetstaxeringslagen (1979:1152), lagen (2010:1882) om åldersgränser för film som ska visas offentligt och lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

4 Senaste lydelse 2018:1959.

2.8. Förslag till lag om ändring i lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §1

Den som svarar för alarmeringscentraler som anges i 1 § får inte utan tillstånd av regeringen spela in telefonsamtal varigenom någon avser att tillkalla eller annars komma i förbindelse med Polismyndigheten, kommunal organisation för räddningstjänst, ambulans eller något annat hjälporgan och som befordras via ett allmänt kommunikationsnät till eller från en sådan central.

Tillstånd får även i den utsträckning som krävs för snabba och effektiva hjälpinsatser innefatta rätt att

Den som svarar för alarmeringscentraler som anges i 1 § får inte utan tillstånd av regeringen spela in telefonsamtal som innebär att någon avser att tillkalla eller annars kontakta Polismyndigheten, en kommunal organisation för räddningstjänst, ambulans eller något annat hjälporgan och som överförs via ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät till eller från en sådan central.

Ett tillstånd får även i den utsträckning som krävs för snabba och effektiva hjälpinsatser omfatta en rätt att

1. avlyssna och spela in sådana telefonsamtal som avses i första stycket och som har kopplats vidare av en alarmeringscentral till ett hjälporgan,

2. avbryta pågående telefonsamtal för att samtal ska kunna kopplas vidare från en alarmeringscentral till ett hjälporgan.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Senaste lydelse 2014:723.

2.9. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter

Härigenom föreskrivs att 9 f § lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 f §1

Den som på grund av bestämmelserna i 9 c § andra stycket 2–5 har förelagts att enligt första stycket samma paragraf lämna information har rätt till skälig ersättning för kostnader och besvär. Ersättningen ska betalas av den som har framställt yrkandet om informationsföreläggande.

Den som tillhandahåller en elektronisk kommunikationstjänst och som till följd av ett informationsföreläggande har lämnat ut information som avses i 6 kap. 20 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation ska sända en skriftlig underrättelse om detta till den som uppgifterna gäller tidigast efter en månad och senast efter tre månader från det att informationen lämnades ut. Kostnaden för underrättelsen ersätts enligt första stycket.

Den som tillhandahåller en elektronisk kommunikationstjänst och som till följd av ett informationsföreläggande har lämnat ut information som avses i 9 kap. 31 § lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation ska sända en skriftlig underrättelse om detta till den som uppgifterna gäller tidigast efter en månad och senast efter tre månader från det att informationen lämnades ut. Kostnaden för underrättelsen ersätts enligt första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Senaste lydelse 2009:114.

2.10. Förslag till lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1997:306)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 5 d § växtförädlarrättslagen (1997:306) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

5 d §1

Den som på grund av bestämmelserna i 9 kap. 5 a § andra stycket 2–5 har förelagts att enligt första stycket samma paragraf lämna information har rätt till skälig ersättning för kostnader och besvär. Ersättningen ska betalas av den som har framställt yrkandet om informationsföreläggande.

Den som tillhandahåller en elektronisk kommunikationstjänst och som till följd av ett informationsföreläggande har lämnat ut information som avses i 6 kap. 20 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation ska sända en skriftlig underrättelse om detta till den som uppgifterna gäller tidigast efter en månad och senast efter tre månader från det att informationen lämnades ut. Kostnaden för underrättelsen ersätts enligt första stycket.

Den som tillhandahåller en elektronisk kommunikationstjänst och som till följd av ett informationsföreläggande har lämnat ut information som avses i 9 kap. 31 § lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation ska sända en skriftlig underrättelse om detta till den som uppgifterna gäller tidigast efter en månad och senast efter tre månader från det att informationen lämnades ut. Kostnaden för underrättelsen ersätts enligt första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Senaste lydelse 2009:115.

2.11. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:31) om standarder för sändning av radio- och TVsignaler

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1998:31) om standarder för sändning av radio- och TV-signaler2

dels att 3 och 6 §§ ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 3 § ska utgå,

dels att nuvarande 4 § ska betecknas 3 §,

dels att rubriken till lagen samt 1, 2 och 15 §§ ska ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast efter 3 § ska lyda ”Viss utrustning för tvmottagare” och rubriken närmast före 5 § ska lyda ”Utrustning och tjänster för villkorad tillgång till digitala ljudradio- och tv-tjänster”,

dels att rubriken närmast efter 3 § ska sättas närmast före 3 §,

dels att det ska införas en ny paragraf, 4 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Lag om standarder för sändning

av radio- och TV-signaler

Föreslagen lydelse

Lag om standarder för digital

radio och tv

1 §3

Denna lag genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG av den 7 mars 2002 om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektiv), 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) och 2002/22/

EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster), i de delar de avser bestämmelser om tillämpning av standarder för sänd-

Denna lag genomför artiklarna 62 och 113 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/ 1972 av den 11 december 2018 om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation.

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1972 av den 11 december 2018 om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation, i den ursprungliga lydelsen. 2 Senaste lydelse av lagens rubrik 2003:393 3 § 2003:393 6 § 2003:393 rubriken närmast före 5 § 2003:393. 3 Senaste lydelse 2003:393.

ning av ljudradio- och televisionssignaler.

2 §4

I lagen finns bestämmelser om standarder för TV-tjänster som sänds i bredbildsformat, har hög upplösning eller använder digitala sändningssystem samt om system för villkorad tillgång till digitala ljudradio- och TV-sändningar till allmänheten.

I lagen finns bestämmelser om standarder för digitala tv-tjänster och om system för villkorad tillgång till digitala ljudradio- och tvsändningar till allmänheten.

4 §

Den som tillhandahåller digitala tv-tjänster ska se till att slutanvändare avgiftsfritt kan lämna tillbaka digital tv-utrustning, om utrustningen inte kan användas med andra tillhandahållares digitala tvtjänster.

15 §5

Om en näringsidkare bryter mot någon av bestämmelserna i 3 § andra stycket, 5 § första stycket, 7 eller 8 § eller mot föreskrifter som meddelats med stöd av 3 § första stycket, 4 §, 5 § andra stycket eller 6 § får tillsynsmyndigheten förelägga näringsidkaren att följa bestämmelsen. Sådana förelägganden får förenas med vite.

Om en näringsidkare bryter mot 4 §, 5 § första stycket, 7 eller 8 § eller mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 3 § eller 5 § andra stycket får tillsynsmyndigheten förelägga näringsidkaren att följa bestämmelsen. Sådana förelägganden får förenas med vite.

Innan tillsynsmyndigheten beslutar om ett sådant föreläggande med anledning av en överträdelse av 7 eller 8 § skall den samråda med Konkurrensverket.

Innan tillsynsmyndigheten beslutar om ett sådant föreläggande med anledning av en överträdelse av 7 eller 8 § ska den samråda med Konkurrensverket.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

4 Senaste lydelse 2003:393. 5 Senaste lydelse 2003:393.

2.12. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:449) om skydd för störningskänslig forskning

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (2006:449) om skydd för störningskänslig forskning ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §1

Om forskning som avses i 1 § utsätts för varaktiga eller upprepade störningar från annan verksamhet i närheten, får länsstyrelsen efter ansökan enligt 6 § meddela förbud eller förelägganden mot den störande verksamheten för att skydda forskningen.

Det som sägs i första stycket gäller inte sådan verksamhet som regleras i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation eller lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet eller i föreskrifter utfärdade med stöd av dessa lagar. Det som sägs i första stycket gäller inte heller störningar från en verksamhet som bedrivs med tillstånd enligt miljöbalken eller motsvarande bestämmelser i äldre lag.

Första stycket gäller inte sådan verksamhet som regleras i lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation eller lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet eller i föreskrifter utfärdade med stöd av dessa lagar. Första stycket gäller inte heller störningar från en verksamhet som bedrivs med tillstånd enligt miljöbalken eller motsvarande bestämmelser i äldre lag.

Om ett beslut enligt första stycket medför att pågående markanvändning inom det berörda området avsevärt försvåras, har områdets ägare och den som har nyttjanderätt, servitut, rätt till elektrisk kraft eller liknande rätt till detta område, rätt till ersättning för skada till följd av beslutet.

Ersättningen ska motsvara skadan med avdrag för vad den berättigade är skyldig att tåla utan ersättning. Ersättningen ska betalas av den som ansökt om skyddet.

I fråga om ersättningen tillämpas i övrigt expropriationslagen (1972:719).

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Senaste lydelse 2010:831.

2.13. Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486)

Härigenom föreskrivs att 3 § marknadsföringslagen (2008:486) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

I denna lag avses med affärsbeslut: ett beslut som fattas av en konsument eller en näringsidkare om huruvida, hur och under vilka förutsättningar en produkt ska köpas, om hela eller delar av köpesumman ska betalas, om produkten ska behållas eller överlåtas, eller om en avtalsenlig rättighet i samband med produkten ska utnyttjas, oavsett om konsumenten eller näringsidkaren beslutar att handla eller att avstå från att handla,

elektronisk post: ett adresserat eller på något annat sätt individualiserat elektroniskt meddelande i form av text, röst, ljud eller bild som sänds via ett allmänt kommunikationsnät och som kan lagras i nätet eller i mottagarens terminalutrustning tills mottagaren hämtar det,

elektronisk post: ett adresserat eller på något annat sätt individualiserat elektroniskt meddelande i form av text, röst, ljud eller bild som sänds via ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät och som kan lagras i nätet eller i mottagarens terminalutrustning tills mottagaren hämtar det,

god marknadsföringssed: god affärssed eller andra vedertagna normer som syftar till att skydda konsumenter och näringsidkare vid marknadsföring av produkter,

konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet,

marknadsföring: reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som är ägnade att främja avsättningen av och tillgången till produkter inbegripet en näringsidkares handlande, underlåtenhet eller någon annan åtgärd eller beteende i övrigt före, under eller efter försäljning eller leverans av produkter till konsumenter eller näringsidkare,

näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten,

produkter: varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen och andra nyttigheter.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2.14. Förslag till lag om ändring i lagen (2008:717) om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (2008:717) om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §1

I lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation finns bestämmelser om operatörers skyldighet att överföra signaler för att möjliggöra inhämtning enligt denna lag.

I lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation finns bestämmelser om operatörers skyldighet att överföra signaler för att möjliggöra inhämtning enligt denna lag.

Endast kontrollmyndigheten ska ha rådighet över signalbärare innehållande sådana signaler som överförs i enlighet med de bestämmelser som avses i första stycket. Myndigheten ska ge signalspaningsmyndigheten tillgång till signalbärare endast i den utsträckning det följer av tillstånd enligt 5 a eller 5 b §.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Senaste lydelse 2009:967.

2.15. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs att 15 kap. 3 a §, 17 kap. 4 a §, 18 kap. 4 a §, 19 kap. 3 b § och 44 kap. 4 §offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 kap.

3 a §1

Sekretessen enligt 1, 1 a och 2 §§ hindrar inte att Säkerhetspolisen eller Försvarsmakten lämnar uppgift som avses där till Post- och telestyrelsen, om uppgiften avser

1. frågan om radioanvändning enligt en tillståndsansökan eller en ansökan om medgivande att överlåta eller hyra ut tillstånd att använda radiosändare enligt 3 kap. lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation, kan antas komma att orsaka skada för Sveriges säkerhet,

1. frågan om radioanvändning enligt en tillståndsansökan eller en ansökan om medgivande att överlåta eller hyra ut ett tillstånd att använda radiosändare enligt 3 kap. lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation, kan antas komma att orsaka skada för Sveriges säkerhet,

2. behovet av att förena ett sådant tillstånd med villkor om krav som är av betydelse för Sveriges säkerhet och vilka villkor som tillståndet i så fall bör förenas med, eller

3. frågan om det finns skäl att återkalla tillstånd eller ändra tillståndsvillkor enligt 7 kap. 6 § första stycket 4 lagen om elektronisk kommunikation.

3. frågan om det finns skäl att återkalla ett tillstånd eller ändra tillståndsvillkor enligt 11 kap. 7 § tredje stycket 3 lagen om elektronisk kommunikation.

En uppgift får lämnas endast om intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda.

17 kap.

4 a §2

Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till ärende om prövning enligt 3 kap. 8 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation av fråga om tillstånd att använda radiosändare efter allmän inbjudan till ansökan, om det kan antas att syftet med förfarandet motverkas om uppgiften röjs.

Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till ett ärende om prövning enligt 3 kap. 10 § lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation av en fråga om tillstånd att använda radiosändare efter en allmän inbjudan till ansökan, om det kan antas att syftet med förfarandet motverkas om uppgiften röjs.

1 Senaste lydelse 2019:1207. 2 Senaste lydelse 2010:498.

18 kap.

4 a §3

Sekretessen enligt 2 § hindrar inte att Säkerhetspolisen lämnar uppgift som avses där till Post- och telestyrelsen, om uppgiften avser

1. frågan om radioanvändning enligt en tillståndsansökan eller en ansökan om medgivande att överlåta eller hyra ut tillstånd att använda radiosändare enligt 3 kap. lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation, kan antas komma att orsaka skada för Sveriges säkerhet,

1. frågan om radioanvändning enligt en tillståndsansökan eller en ansökan om medgivande att överlåta eller hyra ut ett tillstånd att använda radiosändare enligt 3 kap. lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation, kan antas komma att orsaka skada för Sveriges säkerhet,

2. behovet av att förena ett sådant tillstånd med villkor om krav som är av betydelse för Sveriges säkerhet och vilka villkor som tillståndet i så fall bör förenas med, eller

3. frågan om det finns skäl att återkalla tillstånd eller ändra tillståndsvillkor enligt 7 kap. 6 § första stycket 4 lagen om elektronisk kommunikation.

3. frågan om det finns skäl att återkalla ett tillstånd eller ändra tillståndsvillkor enligt 11 kap. 7 § tredje stycket 3 lagen om elektronisk kommunikation.

En uppgift får lämnas endast om intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda.

19 kap.

3 b §4

Sekretessen enligt 3 § hindrar inte att uppgift lämnas till Säkerhetspolisen och Försvarsmakten om vem som är sökande i ett ärende om tillstånd att använda radiosändare enligt 3 kap. lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.

Sekretessen enligt 3 § hindrar inte att uppgift lämnas till Säkerhetspolisen och Försvarsmakten om vem som är sökande i ett ärende om tillstånd att använda radiosändare enligt 3 kap. lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation.

Lydelse enligt prop. 2021/22:131 Föreslagen lydelse

44 kap.

4 §

Rätten enligt 1 kap.1 och 7 §§tryckfrihetsförordningen och 1 kap.1 och 10 §§yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter inskränks av den tystnadsplikt som följer av

1. 2 kap. 14 § första stycket 1 och 3–5 postlagen (2010:1045),

2. 6 kap. 20 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation, när det är fråga om uppgift om innehållet i ett elektroniskt meddelande eller som annars rör ett särskilt sådant meddelande, och

2. 9 kap. 31 § lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation, när det är fråga om uppgift om innehållet i ett elektroniskt meddelande eller som annars rör ett särskilt sådant meddelande, och

3 Senaste lydelse 2019:1207. 4 Senaste lydelse 2019:1207.

3. 6 kap. 21 § lagen om elektronisk kommunikation, när det är fråga om uppgift om kvarhållande av försändelse på befordringsföretag, om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation på grund av beslut av domstol, undersökningsledare eller åklagare eller om inhämtning av uppgifter enligt lagen (2012:278) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet.

3. 9 kap. 32 § lagen om elektronisk kommunikation, när det är fråga om uppgift om kvarhållande av försändelse på befordringsföretag, om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation på grund av beslut av domstol, undersökningsledare eller åklagare eller om inhämtning av uppgifter enligt lagen (2012:278) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2.16. Förslag till lag om ändring i luftfartslagen (2010:500)

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 5 § luftfartslagen (2010:500) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 kap.

5 §

I lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation finns särskilda bestämmelser om användning av radioanläggningar ombord på luftfartyg och inom markorganisationen.

I lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation finns särskilda bestämmelser om användning av radioanläggningar ombord på luftfartyg och inom markorganisationen.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2.17. Förslag till lag om ändring i radio- och tv-lagen (2010:696)

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 2 § och 10 kap. 3 § radio-_och_tv-lagen (2010:696) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

2 §

För att sända tv och sökbar text-tv med användande av radiovågor krävs tillstånd enligt denna lag om sändningen sker på frekvenserna 87,5– 108 megahertz, 174–240 megahertz eller 470–790 megahertz.

Föreskrifter om tillstånd att använda radiosändare finns i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.

Föreskrifter om tillstånd att använda radiosändare finns i lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation.

10 kap.

3 §

Föreskrifter om tillstånd att använda radiosändare finns i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.

Föreskrifter om tillstånd att använda radiosändare finns i lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2.18. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § lagen (2010:751) om betaltjänster ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

4 §1

I denna lag betyder – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

debitera: att medel dras från ett konto, elektroniskt kommunikationsnät: detsamma som i 1 kap. 7 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation,

elektroniskt kommunikationsnät: detsamma som i 1 kap. 7 § lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation,

elektronisk kommunikationstjänst: detsamma som i 1 kap. 7 § lagen om elektronisk kommunikation, – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Senaste lydelse 2021:494.

2.19. Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen (2010:1877)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 4 § varumärkeslagen (2010:1877) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

4 §

Den som på grund av 1 § andra stycket 2–5 har förelagts att enligt första stycket samma paragraf lämna information, har rätt till skälig ersättning för kostnader och besvär. Ersättningen ska betalas av den som har framställt yrkandet om informationsföreläggande.

Den som tillhandahåller en elektronisk kommunikationstjänst och som till följd av ett informationsföreläggande har lämnat ut information som avses i 6 kap. 20 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation ska sända en skriftlig underrättelse om detta till den som uppgifterna gäller tidigast efter en månad och senast efter tre månader från det att informationen lämnades ut. Kostnaden för underrättelsen ersätts enligt första stycket.

Den som tillhandahåller en elektronisk kommunikationstjänst och som till följd av ett informationsföreläggande har lämnat ut information som avses i 9 kap. 31 § lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation ska sända en skriftlig underrättelse om detta till den som uppgifterna gäller tidigast efter en månad och senast efter tre månader från det att informationen lämnades ut. Kostnaden för underrättelsen ersätts enligt första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2.20. Förslag till lag om ändring i lagen (2012:278) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (2012:278) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller Tullverket får, under de förutsättningar som anges i denna lag, i underrättelseverksamhet i hemlighet från den som enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation tillhandahåller ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst hämta in uppgifter om

Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller Tullverket får, under de förutsättningar som anges i denna lag, i underrättelseverksamhet i hemlighet från den som enligt lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation tillhandahåller ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst som inte är en nummeroberoende interpersonell kommunikationstjänst hämta in uppgifter om

1. meddelanden som i ett elektroniskt kommunikationsnät har överförts till eller från ett telefonnummer eller annan adress,

2. vilka elektroniska kommunikationsutrustningar som har funnits inom ett visst geografiskt område, eller

3. i vilket geografiskt område en viss elektronisk kommunikationsutrustning finns eller har funnits.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Senaste lydelse 2014:654.

2.21. Förslag till lag om ändring i lagen (2013:315) om intelligenta transportsystem vid vägtransporter

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (2013:315) om intelligenta transportsystem vid vägtransporter ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §1

Bestämmelser om behandling av personuppgifter finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning och vägtrafikdatalagen (2019:369).

I lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation finns bestämmelser om behandling av personuppgifter och integritetsskydd.

I lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation finns bestämmelser om behandling av personuppgifter och integritetsskydd.

I lagen (2010:566) om vidareutnyttjande av handlingar från den offentliga förvaltningen finns bestämmelser om vidareutnyttjande av handlingar hos statliga och kommunala myndigheter.

I produktansvarslagen (1992:18) finns bestämmelser om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Senaste lydelse 2019:377.

2.22. Förslag till lag om ändring i radioutrustningslagen (2016:392)

Härigenom föreskrivs att 1, 3 och 15 §§radioutrustningslagen (2016:392) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/53/EU av den 16 april 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av radioutrustning och om upphävande av direktiv 1999/5/EG.

Lagen innehåller bestämmelser om tillhandahållande av radioutrustning på marknaden och om viss användning av sådan utrustning.

I lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation finns det bestämmelser om användning av radiosändare.

I lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation finns det bestämmelser om användning av radiosändare.

3 §

I denna lag betyder amatörradiotrafik: icke yrkesmässig radiotrafik för övning, kommunikation och tekniska undersökningar, bedriven i personligt radiotekniskt intresse och utan vinstsyfte,

distributör: en fysisk eller juridisk person som tillhandahåller radioutrustning på marknaden utan att vara tillverkare eller importör,

ekonomisk aktör: tillverkaren, tillverkarens representant, importören och distributören,

föreskrivna krav: de väsentliga krav på radioutrustning som avses i 5 § och de skyldigheter för en ekonomisk aktör som framgår av denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och direkt tillämpliga rättsakter som har meddelats med stöd av direktiv 2014/53/EU,

ibruktagande: att radioutrustning används för första gången inom Europeiska unionen av slutanvändaren,

importör: en fysisk eller juridisk person som är etablerad i Europeiska unionen och som släpper ut radioutrustning från ett tredjeland på unionsmarknaden,

radiobestämning: fastställande av ett föremåls position, hastighet eller andra kännetecken, eller erhållande av information om detta, med hjälp av radiovågors utbredningsegenskaper,

radioutrustning: en elektrisk eller elektronisk produkt som avsiktligt avger eller tar emot radiovågor för radiokommunikation eller radiobestämning, eller en elektrisk eller elektronisk produkt som måste kompletteras med ett tillbehör, såsom en antenn, för att avsiktligt avge eller ta emot radiovågor för radiokommunikation eller radiobestämning,

radiovågor: elektromagnetiska vågor med frekvenser under 3 000 GHz som breder ut sig utan särskilt anordnad ledare,

skadlig störning: detsamma som i 1 kap. 7 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation,

skadlig störning: detsamma som i 1 kap. 7 § lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation,

tillhandahållande på marknaden: leverans av radioutrustning för distribution, förbrukning eller användning på unionsmarknaden i samband med kommersiell verksamhet, mot betalning eller kostnadsfritt,

tillverkare: en fysisk eller juridisk person som tillverkar, eller som låter konstruera eller tillverka, radioutrustning och som saluför den i eget namn eller under eget varumärke,

tillverkarens representant: en fysisk eller juridisk person som är etablerad i Europeiska unionen och som enligt skriftlig fullmakt från en tillverkare har rätt att i dennes ställe utföra särskilda uppgifter,

utsläppande på marknaden: tillhandahållande av radioutrustning på unionsmarknaden för första gången.

15 §

För att täcka kostnaderna för en marknadskontrollmyndighets uppgifter enligt denna lag ska den som är anmäld enligt 2 kap. 1 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation eller som har tillstånd enligt 3 kap. 1 § samma lag betala en avgift. Avgiften ska betalas enligt grunder som leder till att kostnaderna med skälig andel fördelas på dem som bedriver anmäld verksamhet eller har tillstånd.

För att täcka kostnaderna för en marknadskontrollmyndighets uppgifter enligt denna lag ska den som är anmäld enligt 2 kap. 1 § lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation eller som har tillstånd enligt 3 kap. 1 § samma lag betala en avgift. Avgiften ska betalas enligt grunder som leder till att kostnaderna med skälig andel fördelas på dem som bedriver anmäld verksamhet eller har tillstånd.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ersättning till den som tillhandahåller en marknadskontrollmyndighet utrustning som ska kontrolleras och om skyldighet att ersätta myndighetens kostnader för sådan kontroll.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2.23. Förslag till lag om ändring i lagen (2016:534) om åtgärder för utbyggnad av bredbandsnät

Härigenom föreskrivs att 1 kap.1 och 2 §§, 2 kap. 1 § och 5 kap. 1 § lagen (2016:534) om åtgärder för utbyggnad av bredbandsnät ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §

Denna lag syftar till att främja utbyggnad av bredbandsnät. Lagen genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/61/EU av den 15 maj 2014 om åtgärder för att minska kostnaderna för utbyggnad av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation.

Bestämmelser som genomför direktivet finns även i väglagen (1971:948), ledningsrättslagen (1973:1144), lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation och plan- och bygglagen (2010:900).

Bestämmelser som genomför direktivet finns även i väglagen (1971:948), ledningsrättslagen (1973:1144), plan- och bygglagen (2010:900)och lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation.

2 §

I denna lag avses med bredbandsnät: elektroniskt kommunikationsnät som kan leverera tjänster för bredbandstillgång med en hastighet av minst 30 Mbit/s,

bredbandsutbyggare: den som avser att anlägga eller bygga ut ett bredbandsnät,

fysisk infrastruktur: passiva nätdelar som är avsedda att rymma andra nätdelar utan att själva bli aktiva, såsom kanalisationer, master, tillsynsbrunnar, manhål, kopplingsskåp, byggnader, ingångar till byggnader, antenninstallationer, torn och stolpar, och

nätinnehavare: den som tillhandahåller ett allmänt kommunikationsnät eller en infrastruktur avsedd för att tillhandahålla

nätinnehavare: den som tillhandahåller ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät eller en infrastruktur avsedd för att tillhandahålla

1. en transporttjänst, eller

2. en tjänst för produktion, transport eller distribution av gas, el, uppvärmning eller vatten.

2 kap.

1 §

En nätinnehavare ska på rättvisa och rimliga villkor medge tillträde till fysisk infrastruktur på begäran av en bredbandsutbyggare. Det åligger nätinnehavaren att söka sådana tillstånd som krävs för att tillträdet ska kunna realiseras och

En nätinnehavare ska på rättvisa och rimliga villkor medge tillträde till fysisk infrastruktur på begäran av en bredbandsutbyggare. Nätinnehavaren ska söka sådana tillstånd som krävs för att tillträdet ska kunna realiseras och som bred-

som bredbandsutbyggaren själv inte kan söka. Nätinnehavaren får avslå bredbandsutbyggarens begäran om det begärda tillträdet inte är rimligt med hänsyn till

bandsutbyggaren själv inte kan söka. Nätinnehavaren får avslå bredbandsutbyggarens begäran om det begärda tillträdet inte är rimligt med hänsyn till

1. den fysiska infrastrukturens tekniska lämplighet för tillträde,

2. brist på utrymme i den fysiska infrastrukturen,

3. personlig säkerhet och folkhälsa,

4. risk för skada för allmän säkerhet, totalförsvaret eller Sveriges säkerhet i övrigt,

5. driftsäkerhet för befintligt nät,

6. risk för att andra tjänster som infrastrukturen används för störs,

7. att nätinnehavaren erbjuder alternativt tillträde på rättvisa och rimliga villkor, eller

8. andra liknande omständigheter. Första stycket ska inte tillämpas om bredbandsutbyggaren, enligt beslut som har fattats med stöd av 4 kap. 4 och 8 §§ lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation, har rätt att begära tillträde till eller användning av den fysiska infrastrukturen. Första stycket ska inte heller tillämpas om nätinnehavaren enligt 4 kap. 14 § samma lag har förpliktats att tillhandahålla bredbandsutbyggaren samlokalisering eller andra möjligheter till gemensamt utnyttjande av den fysiska infrastrukturen.

Första stycket ska inte tillämpas

1. om bredbandsutbyggaren, enligt beslut som har fattats med stöd av 5 kap. 8 § och 15 eller 16 § lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation har rätt att begära tillträde till eller användning av den fysiska infrastrukturen,

2. om nätinnehavaren enligt 5 kap. 32 § samma lag har ålagts att tillhandahålla bredbandsutbyggaren samlokalisering eller andra möjligheter till gemensamt utnyttjande av den fysiska infrastrukturen, eller

3. i fråga om installation av trådlösa accesspunkter med kort räckvidd eller anslutning av sådana accesspunkter till ett stamnät enligt 5 kap. 44 § samma lag.

5 kap.

1 §

Tillhandahållare av allmänna kommunikationsnät som är anmälda enligt 2 kap. 1 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation ska betala en årlig avgift för tvistlösning och tillsyn enligt denna lag.

Tillhandahållare av allmänna elektroniska kommunikationsnät som är anmälda enligt 2 kap. 1 § lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation ska betala en årlig avgift för tvistlösning och tillsyn enligt denna lag.

De avgifter som tas ut ska fördelas med skälig andel mellan dem som är skyldiga att betala avgiften.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för tvistlösning och tillsyn enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2.24. Förslag till lag om ändring i lagen (2016:1145) om offentlig upphandling

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 6 § och rubriken närmast före 3 kap. 6 § lagen (2016:1145) om offentlig upphandling ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Allmänt kommunikationsnät och elektronisk kommunikationstjänst

Allmänt elektroniskt kommunikationsnät och elektronisk kommunikationstjänst

3 kap.

6 §

Denna lag gäller inte för en upphandling eller en projekttävling som huvudsakligen syftar till att ge en upphandlande myndighet möjlighet att

1. tillhandahålla eller driva ett allmänt kommunikationsnät, eller

1. tillhandahålla eller driva ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät, eller

2. för allmänheten tillhandahålla en elektronisk kommunikationstjänst. Allmänt kommunikationsnät och elektronisk kommunikationstjänst har samma betydelse som i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.

Allmänt elektroniskt kommunikationsnät och elektronisk kommunikationstjänst har samma betydelse som i lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2.25. Förslag till lag om ändring i lagen (2016:1147) om upphandling av koncessioner

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4 § och rubriken närmast före 3 kap. 4 § lagen (2016:1147) om upphandling av koncessioner ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Elektronisk kommunikations-

tjänst

Allmänt elektroniskt kommunikationsnät och elektronisk kommu-

nikationstjänst

3 kap.

4 §

Denna lag gäller inte för koncessioner som huvudsakligen syftar till att ge en upphandlande myndighet möjlighet att

1. tillhandahålla eller driva ett allmänt kommunikationsnät, eller

1. tillhandahålla eller driva ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät, eller

2. för allmänheten tillhandahålla en elektronisk kommunikationstjänst. Allmänt kommunikationsnät och elektronisk kommunikationstjänst har samma betydelse som i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.

Allmänt elektroniskt kommunikationsnät och elektronisk kommunikationstjänst har samma betydelse som i lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2.26. Förslag till lag om ändring i lagen (2016:1306) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 11 § lagen (2016:1306) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

11 §

I 6 kap. 22 § första stycket 9 lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation finns bestämmelser om rätt för Finansinspektionen att få ut uppgifter från den som tillhandahåller ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst.

I 9 kap. 33 § första stycket 1 b lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation finns bestämmelser om rätt för Finansinspektionen att få ut uppgifter från den som tillhandahåller ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2.27. Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1174) om informationssäkerhet för samhällsviktiga och digitala tjänster

Härigenom föreskrivs att 2 och 5 §§ lagen (2018:1174) om informationssäkerhet för samhällsviktiga och digitala tjänster ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

I lagen avses med

1. nätverk och informationssystem:

a) ett elektroniskt kommunikationsnät enligt 1 kap. 7 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation,

a) ett elektroniskt kommunikationsnät enligt 1 kap. 7 § lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation,

b) en enhet eller en grupp enheter som är sammankopplade eller hör samman med varandra, av vilka en eller flera genom ett program utför automatisk behandling av digitala uppgifter, eller

c) digitala uppgifter som lagras, behandlas, hämtas eller överförs med sådana hjälpmedel som omfattas av a och b för att de ska kunna driftas, användas, skyddas och underhållas,

2. säkerhet i nätverk och informationssystem: nätverks och informationssystems förmåga att vid en viss tillförlitlighetsnivå motstå åtgärder som undergräver tillgängligheten, autenticiteten, riktigheten eller konfidentialiteten hos lagrade, överförda eller behandlade uppgifter eller hos de besläktade tjänster som erbjuds genom eller är tillgängliga via dessa nätverk och informationssystem,

3. samhällsviktig tjänst: en tjänst som är viktig för att upprätthålla kritisk samhällelig eller ekonomisk verksamhet,

4. digital tjänst: en tjänst i den mening som avses i artikel 1.1 b i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster, och som utgör en internetbaserad marknadsplats, internetbaserad sökmotor eller molntjänst,

5. internetbaserad marknadsplats: en tjänst som gör det möjligt för konsumenter eller näringsidkare enligt definitionen i artikel 4.1 a respektive 4.1 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU av den 21 maj 2013 om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG (direktivet om alternativ tvistlösning) att ingå internetbaserade köpeavtal eller tjänsteavtal med näringsidkare, antingen på webbplatsen för den internetbaserade marknadsplatsen eller på en webbplats som tillhör en näringsidkare och där datatjänster som tillhandahålls av en internetbaserad marknadsplats används,

6. internetbaserad sökmotor: en tjänst som gör det möjligt för användare att göra sökningar på i princip alla webbplatser eller webbplatser på ett visst språk genom en förfrågan om vilket ämne som helst i form av ett nyckelord, en fras eller någon annan inmatning, och som returnerar länkar som innehåller information om det begärda innehållet,

7. molntjänst: en tjänst som möjliggör tillgång till en skalbar och elastisk pool av delbara dataresurser,

8. NIS-direktivet: Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/ 1148 av den 6 juli 2016 om åtgärder för en hög gemensam nivå på säkerhet i nätverks- och informationssystem i hela unionen,

9. företrädare: en fysisk eller juridisk person som uttryckligen har utsetts att agera för en leverantör och till vilken myndigheter kan vända sig, i stället för till leverantören, i frågor som gäller de skyldigheter som leverantören har enligt NIS-direktivet,

10. incident: en händelse med en faktisk negativ inverkan på säkerheten i nätverk och informationssystem, och

11. risk: en rimligen identifierbar omständighet eller händelse med en potentiell negativ inverkan på säkerheten i nätverk och informationssystem.

5 §

Lagen gäller inte för företag som tillhandahåller allmänna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster och därför omfattas av kraven i 5 kap. 6 b och c §§ lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.

Lagen gäller inte för företag som tillhandahåller allmänna elektroniska kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster och därför omfattas av kraven i 8 kap. 1 och 3 §§ lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2.28. Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1653) om företagsnamn

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 5 § lagen (2018:1653) om företagsnamn ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

5 §

Den som tillhandahåller en elektronisk kommunikationstjänst och som till följd av ett informationsföreläggande har lämnat ut information som avses i 6 kap. 20 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation, ska sända en skriftlig underrättelse om detta till den som uppgifterna gäller tidigast efter en månad och senast tre månader från det att informationen lämnades ut. Kostnaden för underrättelsen ersätts enligt 4 §.

Den som tillhandahåller en elektronisk kommunikationstjänst och som till följd av ett informationsföreläggande har lämnat ut information som avses i 9 kap. 31 § lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation, ska sända en skriftlig underrättelse om detta till den som uppgifterna gäller tidigast efter en månad och senast tre månader från det att informationen lämnades ut. Kostnaden för underrättelsen ersätts enligt 4 §.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2.29. Förslag till lag om ändring i lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning

Härigenom föreskrivs att 24 och 32 §§ lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 §

Den som bedriver verksamhet som är anmälningspliktig enligt 2 kap. 1 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation är på begäran av den verkställande myndigheten skyldig att medverka i samband med verkställighet av hemlig dataavläsning.

Den som bedriver verksamhet som ska anmälas enligt 2 kap. 1 § lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation är på begäran av den verkställande myndigheten skyldig att medverka i samband med verkställighet av hemlig dataavläsning.

Den som medverkar enligt första stycket har rätt till ersättning för kostnader som uppstår vid sådan medverkan. Ersättningen ska betalas av den verkställande myndigheten.

32 §

Den som i samband med verksamhet som är anmälningspliktig enligt 2 kap. 1 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation har fått del av eller tillgång till en uppgift som hänför sig till användning av hemlig dataavläsning, får inte obehörigen föra vidare eller utnyttja det han eller hon fått del av eller tillgång till.

Den som i samband med verksamhet som ska anmälas enligt 2 kap. 1 § lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation har fått del av eller tillgång till en uppgift som hänför sig till användning av hemlig dataavläsning, får inte obehörigen föra vidare eller utnyttja det han eller hon fått del av eller tillgång till.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

3. Ärendet och dess beredning

Den 11 december 2018 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1972 om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation, se bilaga 1. Direktivet trädde i kraft den 21 december 2018. Medlemsstaterna skulle senast den 21 december 2020 ha antagit och offentliggjort de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att genomföra direktivet. Dessa bestämmelser skulle ha tillämpats från och med samma dag.

Europeiska kommissionen har inlett ett överträdelseärende mot Sverige om för sent genomförande av direktivet. En formell underrättelse inkom till Sveriges ständiga representation vid Europeiska unionen den 4 februari 2021. Regeringen besvarade underrättelsen den 25 mars 2021 (SB2021/ 00136). Den 23 september 2021 inkom ett motiverat yttrande till Sveriges ständiga representation vid Europeiska unionen. Det motiverade yttrandet besvarades den 16 november 2021.

Den 11 december 2018 antogs också Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1971 om inrättande av Organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation (Berec) och Byrån för stöd till Berec (Berecbyrån), om ändring av förordning (EU) 2015/2120 och om upphävande av förordning (EG) nr 1211/2009 (Berecförordningen), se bilaga 2. Förordningen trädde i kraft den 21 december 2018.

Post- och telestyrelsen (PTS) föreslår i rapporten Förstärkta befogenheter för tillsynsmyndigheten på området elektronisk kommunikation (PTS-ER 2018:3) att det i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation (LEK) ska införas vissa bestämmelser om sanktionsavgifter, om informationsinhämtning och om underrättelser vid risk för nedstängning av bredbandsförbindelser (I2019/00029).

PTS föreslår vidare ett förtydligande i LEK när det gäller tillstånd att använda nummer (I2019/00037).

Inom Regeringskansliet har promemorian Genomförande av direktivet om inrättande av en kodex för elektronisk kommunikation utarbetats. Promemorian innehåller också lagförslag med anledning av PTS förslag. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 3. Promemorians lagförslag finns i bilaga 4. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. Remissvaren finns tillgängliga i Infrastrukturdepartementet (I2019/02319).

I denna proposition lämnas förslag till hur EU-direktivet ska genomföras. Propositionen behandlar också PTS förslag om sanktionsavgifter och om tillstånd att använda nummer.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 3 november 2021 att inhämta Lagrådets yttrande över lagförslagen i bilaga 6. Lagrådets yttrande finns i bilaga 7. Regeringen har i huvudsak följt Lagrådets förslag. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 6, 7, 8, 13.4, 14.8.1, 15, 17.1, 17.3, 18.1, 18.2, 20.7 och 21.7 samt i författningskommentaren. I förhållande till lagrådsremissen har dessutom vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts. I förhållande till lagrådsremissens lagförslag föreslås ett något senare ikraftträdande. Denna ändring är författningstekniskt och även i övrigt av sådan

beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Regeringen har därför inte inhämtat Lagrådets yttrande över det förslaget.

Hänvisningar till S3

  • Prop. 2021/22:136: Avsnitt 27.1

4. EU-direktivet om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation

Det nya EU-direktivet

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1972 om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation (EU-direktivet) är en omarbetning av och ersätter – Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG om ett gemensamt

regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektivet), – Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG om tillträde till

och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektivet), – Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG om auktorisation

för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektivet), och – Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG om samhällsom-

fattande tjänster och användares rättigheter (USO-direktivet).

Bakgrunden till det nya EU-direktivet är de senaste årens utveckling som innebär att sektorn för elektronisk kommunikation numera är en absolut förutsättning för den digitala ekonomin. Konsumenter och företag förlitar sig alltmer på tjänster för tillgång till data och internet i stället för traditionella telefonitjänster. Detta innebär att sektorn behöver kunna möta såväl den ökade efterfrågan på tjänster som socioekonomiska behov samt konkurrera med nya internetbaserade tjänster. Översynen av regelverket riktar in sig på dessa frågor. Sammanfattningsvis syftar de nya reglerna till att uppnå heltäckande och obegränsad uppkoppling på den inre marknaden, främjad konkurrens och ökade valmöjligheter för slutanvändarna samt en förenklad reglering och regleringsprocess anpassad för snabba förändringar på marknaderna och i den tekniska utvecklingen, allt för att uppnå en mer sammanhållen inre marknad.

Direktivet består av tre delar: ram (allmänna regler för organisationen av sektorn), nät och tjänster.

I del 1 Ram regleras – direktivets tillämpningsområde och syfte, målen med regleringen och

definitioner (artiklarna 1–4), – nationella regleringsmyndigheter och andra behöriga myndigheter (ar-

tiklarna 5–11), – s.k. allmän auktorisation för tillhandahållande av elektroniska kommu-

nikationsnät och kommunikationstjänster och innebörden av denna (artiklarna 12–19),

– företags uppgiftsskyldighet, geografiska kartläggningar av bredbands-

utbyggnad, samrådsförfaranden och tvistlösning (artiklarna 20–27), – samordning av radiospektrum mellan medlemsstaterna (artikel 28), – sanktioner, tillsyn och rätt att överklaga (artiklarna 29–31), – särskilda samrådsförfaranden vid åläggande av skyldigheter för företag

(artiklarna 32–34), – konsekvent tilldelning av radiospektrum (artiklarna 35–37), – harmoniseringsförfaranden och standardisering (artiklarna 38 och 39),

och – säkerhet för nät och tjänster (artiklarna 40 och 41).

I del 2 Nät regleras marknadsinträde, nätutbyggnad och tillträde till nät. Här finns bestämmelser om – avgifter för nyttjanderätter till radiospektrum och rättigheter att in-

stallera faciliteter (artikel 42), – tillträde till mark i form av ledningsrätt samt samlokalisering och ge-

mensamt utnyttjande av nätelement (artiklarna 43 och 44), – tillträde till radiospektrum (artiklarna 45–55), – ibruktagande och användning av utrustning för trådlösa lokala nät

(artiklarna 56–58), – allmänna tillträdesprinciper (artiklarna 59 och 60), – nationella regleringsmyndigheters befogenheter och ansvarsområden

när det gäller tillträde och samtrafik (artikel 61), – system för villkorad tillgång (artikel 62), – förfaranden för marknadsanalys och identifiering av företag med bety-

dande inflytande på en marknad (artiklarna 63–67), och – åläggande av skyldigheter för företag med betydande inflytande på en

marknad (artiklarna 68–83).

I del 3 Tjänster regleras – samhällsomfattande tjänster (artiklarna 84–92), – användning av nummerresurser (artiklarna 93–97), och – slutanvändares rättigheter när det gäller elektroniska kommunikations-

tjänster (artiklarna 98–116).

De artiklar som föranleder lagförslag behandlas närmare i respektive avsnitt.

E-dataskyddsdirektivet

Hänvisningar till S4

  • Prop. 2021/22:136: Avsnitt 18.1

Direktivet

Det EU-rättsliga regelverket för elektronisk kommunikation omfattar dessutom Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (e-dataskyddsdirektivet). E-dataskyddsdirektivet innehåller bestämmelser om – säkerhet i samband med behandlingen av uppgifter (artikel 4), – konfidentialitet vid kommunikation (artikel 5),

– behandling av trafikuppgifter och andra lokaliseringsuppgifter än

trafikuppgifter (artiklarna 6 och 9), – specificerade räkningar (artikel 7), – nummerpresentation (artiklarna 8 och 10), – automatisk vidarekoppling (artikel 11), – abonnentförteckningar (artikel 12), och – icke begärd kommunikation (artikel 13).

Europeiska kommissionen har lämnat ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om respekt för privatlivet och skydd av personuppgifter i samband med elektronisk kommunikation och om upphävande av direktiv 2002/58/EG (förordning om integritet och elektronisk kommunikation), COM(2017) 10 final. Förslaget gäller behandling av uppgifter från elektronisk kommunikation som utförs i samband med tillhandahållandet och användningen av elektroniska kommunikationstjänster samt information som rör slutanvändares terminalutrustning. Förordningen ska ersätta e-dataskyddsdirektivet och utgöra en specialreglering i förhållande till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), i fortsättningen benämnd EU:s dataskyddsförordning. Lagstiftningsförfarandet pågår för närvarande och det är i dagsläget oklart när förordningen kan antas och vilket innehåll den kommer att få.

I artiklarna 40 och 41 i EU-direktivet finns bestämmelser som delvis överlappar artikel 4 i e-dataskyddsdirektivet. I övrigt innehåller inte EUdirektivet några motsvarigheter till e-dataskyddsdirektivet.

Den tillfälliga förordningen för att bekämpa sexuella övergrepp mot barn på nätet

Europaparlamentet och rådet har antagit förordning (EU) 2021/1232 av den 14 juli 2021 om ett tillfälligt undantag från vissa bestämmelser i direktiv 2002/58/EG vad gäller användning av teknik hos tillhandahållare av nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster för behandling av personuppgifter och andra uppgifter i syfte att bekämpa sexuella övergrepp mot barn på nätet, i fortsättningen benämnd den tillfälliga förordningen för att bekämpa sexuella övergrepp mot barn på nätet. Förordningen trädde i kraft den 2 augusti 2021 och ska tillämpas till och med den 3 augusti 2024. Tillämpningsperioden för förordningen är begränsad till tre år för att ge tid för antagandet av ett nytt långsiktigt regelverk.

Under förhandlingarna upprättades och överlämnades en faktapromemoria till riksdagen (2020/21:FPM6).

I förordningen föreskrivs ett tillfälligt undantag från artiklarna 5.1 och 6.1 i e-dataskyddsdirektivet för tillhandahållare av nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster vid behandling av personuppgifter och andra uppgifter i vissa fall. Undantaget gäller dock endast behandling i syfte att upptäcka sexuella övergrepp mot barn på nätet, rapportera dem till brottsbekämpande myndigheter eller organisationer som agerar i all-

mänhetens intresse mot sexuella övergrepp mot barn och avlägsna material med sexuella övergrepp mot barn från dessa tjänster, se vidare avsnitt 18.1.

Hänvisningar till US2

5. Rättsliga utgångspunkter

Yttrandefrihet

Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen är var och en gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet och informationsfrihet. Med detta förstås frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor liksom att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden. Dessa friheter ges ett särskilt skydd i tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).

TF reglerar rätten att yttra sig och sprida information genom framför allt tryckta skrifter. YGL reglerar samma rätt avseende vissa andra medier, såsom ljudradio, tv och liknande överföringar.

Enligt lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) gäller konventionen som lag här i landet med de ändringar och tillägg som har gjorts genom ändrings- och tilläggsprotokoll. Enligt 2 kap. 19 § regeringsformen får lag eller annan föreskrift inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av konventionen.

Enligt artikel 10 i Europakonventionen ska var och en ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Utövandet av yttrandefriheten får dock underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till vissa angivna intressen, bl.a. statens säkerhet, den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten och till förebyggande av oordning eller brott.

YGL är tillämplig på bl.a. sändningar som är riktade till allmänheten och är avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel (1 kap. 3 §). YGL:s föreskrifter om sändningar tillämpas också i vissa fall när information ur en databas, vars innehåll kan ändras endast av den som driver verksamheten, tillhandahålls allmänheten med hjälp av elektromagnetiska vågor (1 kap. 4 §).

YGL bygger på vissa grundläggande principer, bl.a. etableringsfrihet och förbud mot censur och andra hindrande åtgärder.

Censurförbudet innebär att det som är avsett att framföras i program eller genom tekniska upptagningar inte först får granskas av en myndighet eller ett annat allmänt organ. Det är inte heller tillåtet för en myndighet eller ett annat allmänt organ att på grund av innehållet förbjuda eller hindra framställning, offentliggörande eller spridning bland allmänheten av ett program eller en teknisk upptagning, om inte åtgärden har stöd i YGL (1 kap. 11 §). Det allmänna får inte heller utan stöd i YGL på grund av innehållet förbjuda eller hindra innehav eller användning av sådana tek-

niska hjälpmedel som behövs för att kunna ta emot program eller för att kunna uppfatta innehållet i tekniska upptagningar. Detsamma gäller förbud mot anläggande av trådnät för sändning av program (1 kap. 13 §).

Etableringsfriheten innebär att var och en får sända program genom tråd (3 kap. 1 §). Något krav på tillstånd för sändning får alltså inte ställas. Med sändning genom tråd avses, till skillnad från sändningar av radiovågor i fri rymd, sändning genom en särskilt anordnad ledare. Exempel på trådnät är telefonnätet för fast telefoni, kabel-tv-nät och andra fiberbaserade nät.

Etableringsfriheten är inte oinskränkt. De inskränkningar som får göras framgår av 3 kap. 2 §.

Det får i lag meddelas föreskrifter om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning. Denna vidaresändningsplikt innebär en skyldighet för nätinnehavaren att tillåta utrymme i nätet för vissa sändningar som sker med tillstånd av regeringen, t.ex. Sveriges Television AB:s sändningar, eller från lokala kabelsändarföretag.

Dessutom tillåts lagstiftning om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för överföringar i den utsträckning det behövs med hänsyn till intresset av konkurrens beträffande sådana överföringar i nätet eller allmänhetens intresse av tillgång till sådana överföringar. Överföringarna kan avse både privat innehåll och sådant massmedialt innehåll som regleras i YGL. Bestämmelsen möjliggör föreskrifter i lag om tillträde till och samtrafik mellan kommunikationsnät.

Vidare är det tillåtet att i lag meddela föreskrifter om skyldighet för den som sänder program i tv eller tillhandahåller sådana program genom överföring ur en databas att göra programmen tillgängliga för personer med funktionsnedsättning genom textning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik. Övriga inskränkningar som får göras i etableringsfriheten kan i detta sammanhang utelämnas.

Etableringsfrihet gäller inte på området för sändning av program på annat sätt än genom tråd (3 kap. 3 §). Rätten att sända program på annat sätt än genom tråd får regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända. Skälet till detta är att bristen på frekvensutrymme inte tillåter fri etablering utan snarare kräver en reglering med tillståndsförfarande. Det anges dock att det allmänna ska eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrande- och informationsfrihet. Detta uttrycker en principiell målsättning för såväl normgivning som beslut i enskilda fall, t.ex. vid tillståndsgivning.

När rätten att sända program begränsas enligt 3 kap. 2 och 3 §§ gäller även 2 kap.2123 §§regeringsformen om begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter (3 kap. 5 § YGL). Det innebär att begränsningar får göras bl.a. med hänsyn till rikets säkerhet, allmän ordning och säkerhet och förebyggandet och beivrandet av brott. Vid bedömningen av vilka begränsningar som ska göras ska vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet särskilt beaktas. En begränsning får endast göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen.

Lagen om elektronisk kommunikation

Allmänna bestämmelser

Genom LEK genomförs i huvudsak den EU-rättsliga regleringen på området för elektronisk kommunikation.

Lagens syfte är att enskilda och myndigheter ska få tillgång till säkra och effektiva elektroniska kommunikationer och största möjliga utbyte när det gäller urvalet av elektroniska kommunikationstjänster samt deras pris och kvalitet (1 kap. 1 §). Syftet ska uppnås främst genom att konkurrensen och den internationella harmoniseringen främjas. Samhällsomfattande tjänster ska dock alltid finnas tillgängliga på för alla likvärdiga villkor i hela landet till överkomliga priser. Vid lagens tillämpning ska särskilt beaktas elektroniska kommunikationers betydelse för yttrandefrihet och informationsfrihet.

Åtgärder som vidtas med stöd av lagen får inte vara mer ingripande än vad som framstår som rimligt och de ska vara proportionella med hänsyn till lagens syfte och de övriga intressen som lagen ska skydda (1 kap. 2 §).

Lagen gäller elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster med tillhörande installationer och tjänster samt annan radioanvändning. Den är inte tillämplig på innehåll som överförs i elektroniska kommunikationsnät med hjälp av elektroniska kommunikationstjänster (1 kap. 4 §). Bestämmelserna i lagen ersätter inte föreskrifter om prövning enligt annan lag (1 kap. 5 §).

Vid all tillämpning av lagen bör det hållas i minnet att det av allmänna rättsgrundsatser följer att i den utsträckning det uppstår en konflikt mellan bestämmelserna i LEK och bestämmelser i YGL eller någon annan grundlag, har de senare företräde (jfr 11 kap. 14 § och 12 kap. 10 §regeringsformen och prop. 2002/03:110 s. 121 och 356).

Anmälan

Allmänna kommunikationsnät av sådant slag som vanligen tillhandahålls mot ersättning och allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster får endast tillhandahållas efter anmälan till tillsynsmyndigheten (2 kap. 1 §). Verksamhet som enbart består i att överföra signaler via tråd för utsändning till allmänheten av program som avses i 1 kap. 2 § YGL behöver dock inte anmälas (2 kap. 2 §).

Rätt att använda radiofrekvenser och nummer

Som huvudregel krävs det tillstånd för att i Sverige eller på ett svenskt fartyg eller luftfartyg utomlands få använda en radiosändare. Tillståndskravet gäller inte för Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Försvarsmakten, Försvarets radioanstalt och viss verksamhet hos Försvarets materielverk. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får också meddela föreskrifter om undantag från tillståndsplikten (3 kap. 1– 5 §§).

Tillstånd ska som huvudregel meddelas om vissa förutsättningar är uppfyllda (3 kap. 6 §). Om antalet tillstånd inom ett frekvensutrymme behöver

begränsas, finns det dock särskilda regler om hur prövningen ska gå till (3 kap. 7 och 8 §§). Tillstånd får förenas med villkor och gäller för en bestämd tid, som i vissa fall kan förlängas (3 kap. 11–12 b §§).

Om det uppkommer otillåten skadlig störning, ska tillståndshavaren omedelbart se till att störningen upphör eller minskar (3 kap. 13 §).

Ett tillstånd eller en del av ett tillstånd att använda radiosändare får i vissa fall överlåtas eller hyras ut (3 kap. 23 och 24 §§).

I fråga om nummer fastställs nationella nummerplaner som ska följas av den som bedriver verksamhet som är anmälningspliktig eller tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster i samtrafik med den som bedriver sådan verksamhet (3 kap. 15, 16 och 18 §§). Nummer ur en nationell nummerplan får användas endast efter tillstånd (3 kap. 19 §). Tillstånden får förenas med villkor (3 kap. 21 §). Ett tillstånd får i vissa fall överlåtas (3 kap. 23 §).

Samtrafik och andra former av tillträde

En operatör av ett allmänt kommunikationsnät är skyldig att förhandla om samtrafik med den som tillhandahåller eller avser att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster (4 kap. 1 §). Samtrafik är en särskild typ av tillträde som innebär fysisk och logisk sammankoppling av allmänna kommunikationsnät så att användare kan kommunicera med varandra eller få tillgång till tjänster som tillhandahålls i näten.

Den som kontrollerar tillträde till slutanvändare får förpliktas att mot marknadsmässig ersättning bedriva samtrafik eller vidta annan åtgärd som krävs för att säkerställa att slutanvändare kan nå varandra (4 kap. 3 §).

En operatör som har ett betydande inflytande på en viss marknad ska åläggas en eller flera särskilda skyldigheter i syfte att skapa effektiv konkurrens. Dessa skyldigheter kan bl.a. innebära att uppfylla rimliga krav på tillträde, att offentliggöra referenserbjudanden, att tillämpa icke-diskriminerande villkor eller att särredovisa och rapportera specificerad verksamhet med anknytning till samtrafik och andra former av tillträde. (4 kap. 4– 12 §§).

Operatörer med betydande inflytande på en viss marknad får också åläggas att organisatoriskt separera förvaltning, drift och tillhandahållande av nät, s.k. funktionell separation. En operatör kan frivilligt åta sig en sådan förpliktelse (4 kap. 12 a–12 c §§).

Operatörer med betydande inflytande på en viss marknad får även i andra fall än de som anges i lagen åläggas en skyldighet om tillträde, om det finns synnerliga skäl för det och åtgärden godkänns av Europeiska kommissionen (4 kap. 4 §).

Även andra operatörer än de som har betydande inflytande på en viss marknad får i vissa fall förpliktas att mot marknadsmässig ersättning tillhandahålla sökanden samlokalisering eller andra möjligheter till gemensamt utnyttjande av egendom eller annat (4 kap. 14 §).

En operatör, eller någon som äger ledningar i ett allmänt kommunikationsnät som operatören råder över, får under vissa förutsättningar förpliktas att tillhandahålla gemensamt utnyttjande av ledningarna i en byggnad eller fram till första utlopps- eller förgreningsstället (4 kap. 13 a §). Vidare ska den som äger eller annars råder över fysisk infrastruktur för elektronisk

kommunikation i en byggnad uppfylla rimliga krav på tillträde till infrastrukturen för anläggning av ett elektroniskt kommunikationsnät med hög kapacitet (4 kap. 13 b §).

Tjänster till slutanvändare

Lagen innehåller bestämmelser om vilka tjänster som ska finnas tillgängliga för alla, s.k. samhällsomfattande tjänster. Den som bedöms lämplig för det får bl.a. förpliktas att till överkomligt pris uppfylla rimliga krav på anslutning till det allmänna telefonnätet eller på tillgång till allmänt tillgängliga telefonitjänster till en fast nätanslutningspunkt i stadigvarande bostad eller fast verksamhetsställe åt var och en som begär det (5 kap. 1 och 2 §§).

I lagen anges vilka allmänna skyldigheter den som tillhandahåller allmänna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster har, bl.a. när det gäller god funktion och teknisk säkerhet, förmedling av nödsamtal och meddelanden av vikt för allmänheten, behov som slutanvändare med funktionsnedsättning har av särskilda tjänster, kontroll av telefonikostnader, skydd mot obehöriga eller andra oönskade uppringningar och överlämnande av telefonnummer vid byte av tjänstetillhandahållare (5 kap. 6 a–11 §§). Vidare regleras vilka särskilda rättigheter abonnenter har när det gäller avtalsinnehåll, avtalstider och uppsägningstider, insyn i priser, taxor och villkor, tillgång till information och åtgärder vid utebliven betalning (5 kap. 15–19 §§).

Integritetsskydd

Enligt lagen ska det finnas ett grundskydd för behandling av uppgifter. Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst ska vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att behandlade uppgifter skyddas. Den som tillhandahåller ett allmänt kommunikationsnät ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att upprätthålla detta skydd i nätet. Åtgärderna ska vara ägnade att säkerställa en säkerhetsnivå som, med beaktande av tillgänglig teknik och kostnaderna för att genomföra åtgärderna, är anpassad till risken för integritetsintrång (6 kap. 3 §).

Lagen innehåller vidare bestämmelser om behandling av trafikuppgifter, om lokaliseringsuppgifter som inte är trafikuppgifter och om uppgifter om abonnemang (6 kap. 5–10 b §§).

Det finns också bestämmelser om rätt till ospecificerade räkningar, om nummerpresentation, om automatisk vidarekoppling och om abonnentförteckningar (6 kap. 11–16 §§).

Det finns även bestämmelser om lagring och annan behandling av trafikuppgifter för brottsbekämpande ändamål, om förbud mot avlyssning, om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och om tystnadsplikt (6 kap. 16 a–23 §§).

Tillsyn

Tillsynsmyndigheten får förelägga den som bedriver verksamhet som omfattas av lagen att tillhandahålla myndigheten upplysningar och handlingar som behövs för kontroll av betalning av avgift och för att de allmänna skyldigheter som gäller enligt lagen och de villkor och skyldigheter som meddelats med stöd av lagen ska följas (7 kap. 3 §). För det fall någon inte följer lagen eller de beslut om skyldigheter eller villkor eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen finns det möjlighet att besluta om förelägganden och förbud och om återkallelse av tillstånd eller ändring av tillstånd (7 kap. 4–9 §§).

För lösning av vissa tvister enligt lagen finns ett särskilt tvistlösningsförfarande (7 kap. 10–13 §§). Det finns också regler om skadeståndsskyldighet för ett företag med betydande inflytande på en viss marknad som inte följer beslut om särskilda skyldigheter och för företag som dröjer med överlämnande av nummer vid byte av tjänstetillhandahållare (7 kap. 13 a och 13 b §§) samt bestämmelser om straff (7 kap. 14–17 §§).

Prövning av ärenden

Den som bedriver verksamhet som omfattas av lagen ska på begäran tillhandahålla upplysningar och handlingar som behövs för vissa ändamål, bl.a. marknadsanalyser och beslut om särskilda skyldigheter (8 kap. 1 §).

I ärenden om tillstånd att använda radiosändare eller nummer gäller särskilda handläggningstider (8 kap. 3 och 4 §§). Det anges vidare hur tillsynsmyndigheten ska gå till väga vid marknadsanalyser och när myndigheten identifierar företag som har betydande inflytande på en marknad (8 kap. 5–7 §§). Vissa beslut enligt lagen ska föregås av särskilda samrådsförfaranden (8 kap. 8–14 a §§).

Tillsynsmyndighetens verksamhet enligt lagen finansieras med avgifter (8 kap. 17 och 18 §§).

Myndighetsbeslut enligt lagen överklagas till allmän förvaltningsdomstol med den begränsningen att kammarrätten är sista instans (8 kap. 19 §). Det gäller särskilda regler om handläggningen i domstol och om domstolarnas sammansättning i mål som rör beslut om särskilda skyldigheter enligt lagen och tillsyns- och tvistlösningsärenden som har samband med sådana beslut (8 kap. 23–28 §§).

Radio-_och_tv-lagen

I radio-_och_tv-lagen (2010:696) finns det bestämmelser om tv-sändningar, beställ-tv, sökbar text-tv, videodelningsplattformar, ljudradiosändningar och beställradio. Vissa delar av lagen har samband med EU-direktivets regler om radiofrekvenser och om s.k. vidaresändningsplikt.

Regeringen beslutar vilket sändningsutrymme som i olika delar av landet får upplåtas för sådana tv-sändningar liksom sökbar text-tv som kräver tillstånd enligt lagen (4 kap. 1 §). För att sända tv och sökbar text-tv med användning av radiovågor krävs tillstånd om sändningen sker på frekvenserna 87,5–108 MHz, 174–240 MHz eller 470–790 MHz (4 kap. 2 §). Re-

geringen meddelar tillstånd om sändningsverksamheten finansieras med public service-avgift enligt lagen (2018:1893) om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst. Myndigheten för press, radio och tv meddelar tillstånd i övriga fall (4 kap. 3 §). Ett tillstånd får förenas med villkor och gäller för en bestämd tid (4 kap. 7–12 §§).

Vidaresändningsplikten regleras i 9 kap. Den innebär att innehavare av kabel- och ip-tv-nät är skyldiga att se till att de boende i fastigheter som är anslutna till ett sådant nät har möjlighet att kostnadsfritt ta emot upp till fyra programtjänster som har olika innehåll och sökbar text-tv. Vidaresändningsplikten gäller om ett betydande antal hushåll som är anslutna till nätet använder det som sitt huvudsakliga medel för att ta emot tv-sändningar. I nät som når fler än 100 bostäder ska även en lokal-tv-kanal vidaresändas om det finns en lokal kabelsändarorganisation med förordnande på orten.

För att sända ljudradio med användning av radiovågor krävs tillstånd om sändningen sker på frekvenser under 30 MHz som enligt för Sverige bindande internationella överenskommelser är avsedda för rundradiosändningar eller på frekvenserna 87,5–108 MHz, 174–240 MHz eller 470– 790 MHz (10 kap. 1 §). För tillstånden gäller olika bestämmelser beroende på om sändningarna avser närradio, analog eller digital kommersiell radio eller annan ljudradio (11–13 kap.).

Övriga delar av lagen kan utelämnas i detta sammanhang.

Lagen om standarder för sändning av radio- och TV-signaler

I lagen (1998:31) om standarder för radio- och TV-signaler finns bestämmelser om användning av vissa standarder för sändning av tv-tjänster som görs i bredbildsformat, har hög upplösning eller använder digitala sändningssystem och om standardiserade gränssnitt för tv-mottagare (3 och 4 §§). Det finns också bestämmelser om system för villkorad tillgång till digitala ljudradio- och tv-tjänster till allmänheten, bl.a. när det gäller utformning av konsumentutrustning för att avkoda digitala tv-signaler och när det gäller teknisk funktionsförmåga för att digitala ljudradio- och tvtjänster som använder villkorad tillgång ska kunna överföras i elektroniska kommunikationsnät (5 och 6 §§). Den som tillhandahåller tjänster för villkorad tillgång till digitala ljudradio- och tv-tjänster ska erbjuda sina tjänster till de programföretag som vill erbjuda åtkomstkontroll (7 §).

Övriga delar av lagen kan utelämnas i detta sammanhang.

Marknadsföringslagen

Marknadsföringslagen (2008:486) innehåller den grundläggande regleringen av reklam och annan marknadsföring. Lagen har generell räckvidd och gäller för all kommersiell marknadsföring av alla slags varor, tjänster och andra nyttigheter.

Lagen innehåller en paragraf som har samband med den EU-rättsliga regleringen på området för elektronisk kommunikation. Enligt 20 a § får

en mottagare av marknadsföring av informationssamhällets tjänster med elektronisk post inte uppmanas att besöka webbplatser vars marknadsföring strider mot lagens krav på reklamidentifiering och förbudet mot att utelämna väsentlig information i marknadsföringen.

I 41 a och 41 b §§ finns det bestämmelser om varningsmeddelande vid otillbörlig marknadsföring på internet. Dessa innebär att Konsumentombudsmannen, om inga andra effektiva medel är tillgängliga, får förelägga den näringsidkare vars marknadsföring på internet har bedömts vara otillbörlig att upprätta ett varningsmeddelande som tydligt visas i samband med besök på webbplatsen. En sådan skyldighet kan också gälla för en värdtjänstleverantör eller en internetleverantör (se prop. 2019/20:120 s. 65 f. och 99 f.).

Övriga delar av lagen kan utelämnas i detta sammanhang.

6. En ny lag om elektronisk kommunikation

Regeringens förslag: En ny lag om elektronisk kommunikation ska ersätta den nuvarande lagen om elektronisk kommunikation.

Flera bestämmelser i den nuvarande lagen ska överföras till den nya lagen oförändrade eller med enbart språkliga eller redaktionella ändringar.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: I denna proposition föreslås omfattande lagändringar för att genomföra EU-direktivet. Dessutom lämnas förslag på ytterligare lagändringar i vissa avseenden. Om dessa ändringar skulle göras i LEK, skulle ett mycket stort antal paragrafer behöva ändras eller upphävas. Därutöver skulle lagens struktur och kapitelindelning behöva ändras. Vidare behövs ny reglering i olika avseenden. LEK har ändrats vid ett stort antal tillfällen. Lagen skulle därför komma att framstå som väsentligen omarbetad och delvis svåröverskådlig. Det författningstekniskt lämpligaste alternativet bedöms vara att ersätta LEK med en ny lag. Det föreslås därför att LEK upphävs och ersätts av en ny lag om elektronisk kommunikation.

I LEK finns det vissa bestämmelser som inte direkt påverkas av den EUrättsliga regleringen, bl.a. frågor som avser nationell säkerhet för vilka nationell kompetens gäller. Paragrafer som inte påverkas av EU-direktivet bör överföras till den nya lagen oförändrade eller med endast redaktionella eller språkliga ändringar som inte innebär någon ändring i sak. Det gäller bestämmelserna om andra lagar som anknyter till LEK i 1 kap. 6 §, om kommunikationsverksamhet i krig m.m. i 1 kap. 8 och 9 §§, om databasverksamhet vid nummerportering i 5 kap. 11 §, om tillsynsmyndighetens befogenheter i 7 kap. 2 § första och andra styckena, om skadestånd i 7 kap. 13 a §, om straff m.m. i 7 kap. 14–17 §§ och om avgift för finans-

iering av åtgärder mot allvarliga fredstida hot och påfrestningar i 8 kap. 18 §. Det gäller även 4 kap. 13 b § som genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/61/EU om åtgärder för att minska kostnaderna för utbyggnad av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation (utbyggnadsdirektivet).

Lagrådet noterar att det i en av paragraferna om kommunikationsverksamhet i krig m.m. används uttrycket utomordentliga förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför Sveriges gränser etc. Orden utomordentliga förhållanden kan enligt Lagrådet leda tankarna fel med hänsyn till den betydelseförändring av ordet utomordentliga som har skett. Lagrådet anser att ordet extraordinära bör användas i stället och hänvisar till 15 kap. 6 § RF. Regeringen konstaterar att uttrycket utomordentliga förhållanden som är föranledda av att det krig utanför Sveriges gränser etc. förekommer i ett antal författningar som rör totalförsvaret. Regeringen anser att en sådan ändring som Lagrådet föreslår därför inte bör göras i detta lagstiftningsärende. Lagrådet påpekar vidare att denna paragraf, liksom den som anger lagens tillämpningsområde, är utformad på ett sätt som förutsätter att elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster genomgående utgör radioanvändning, vilket inte är riktigt med beaktande av definitionen av radioanvändning. Frågan behandlas närmare i avsnitt 8.

I avsnitt 21.4 behandlas 7 kap. 15 § andra stycket LEK. Paragraferna i övrigt behandlas inte särskilt i följande avsnitt.

Hänvisningar till S6

7. Lagens syfte

Regeringens förslag: Lagen ska syfta dels till att enskilda och myndigheter ska få tillgång till säkra och effektiva elektroniska kommunikationer, dels till största möjliga utbyte för alla av elektroniska kommunikationstjänster sett till urvalet samt till deras pris, kvalitet och kapacitet. Syftet ska uppnås främst genom att konkurrens, innovation, internationell harmonisering samt säkerhet i nät och tjänster främjas.

Samhällsomfattande tjänster ska därutöver alltid finnas tillgängliga på för alla likvärdiga villkor i hela landet till överkomliga priser.

Vid tillämpningen av lagen ska särskilt Sveriges säkerhet liksom elektroniska kommunikationers betydelse för yttrandefrihet och informationsfrihet beaktas.

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag.

Promemorians lagförslag har en annan utformning.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Kammarrätten i Stockholm efterfrågar överväganden om huruvida den del av lagens syfte som avser utbyggnad och användning av nät med mycket hög kapacitet kan förtydligas. PTS anser att målet om interoperabilitet ska framgå av portalparagrafen samt förordar att uttrycket nationella säkerhetsintressen används och efterlyser också ett förtydligande av innebörden av det tillägget. Försvarsmakten

anser att det ska framgå att nationell säkerhet inte omfattas av lagen eller delar av den.

Skälen för regeringens förslag

De allmänna målen enligt EU-direktivet

Av artikel 1.1 i EU-direktivet framgår att direktivet inrättar ett harmoniserat ramverk för elektroniska kommunikationsnät, elektroniska kommunikationstjänster, tillhörande faciliteter, tillhörande tjänster och vissa aspekter av terminalutrustning för att underlätta tillgång till tjänster för slutanvändare med funktionsnedsättning (jfr skäl 9 i direktivet).

I artikel 1.2 anges två mål med direktivet. Det ena målet är att genomföra en inre marknad för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, vilket ska leda till utbyggnad och användning av nät med mycket hög kapacitet, hållbar konkurrens och interoperabilitet för elektroniska kommunikationstjänster, tillgänglighet, säkerhet för nät och tjänster samt nytta för slutanvändare. Det andra målet är att genom effektiv konkurrens och valmöjligheter säkerställa att allmänt tillgängliga tjänster av god kvalitet och till ett överkomligt pris tillhandahålls i hela unionen, att hantera situationer där behoven hos slutanvändare, inbegripet slutanvändare med funktionsnedsättning, inte tillgodoses på ett tillfredsställande sätt av marknaden och att fastställa nödvändiga rättigheter för slutanvändare.

Utifrån dessa mål anges i artikel 3.2 i EU-direktivet vilka allmänna mål som medlemsstaterna och deras nationella regleringsmyndigheter och andra behöriga myndigheter ska eftersträva. Artikel 3.2 utgör till största delen en omarbetning av artikel 8.2–8.4 i ramdirektivet. De ändringar som gjorts innebär i huvudsak att innebörden av målsättningarna har utvecklats i vissa avseenden. Vissa ändringar och tillägg har dock gjorts.

Genomförandet av målen

I 1 kap. 1 § LEK anges att lagen syftar till att enskilda och myndigheter ska få tillgång till säkra och effektiva elektroniska kommunikationer och största möjliga utbyte vad gäller urvalet av elektroniska kommunikationstjänster samt deras pris och kvalitet. Syftet ska uppnås främst genom att konkurrensen och den internationella harmoniseringen på området främjas. Samhällsomfattande tjänster ska dock alltid finnas tillgängliga på för alla likvärdiga villkor i hela landet till överkomliga priser. Vidare anges att elektroniska kommunikationers betydelse för yttrandefrihet och informationsfrihet särskilt ska beaktas vid lagens tillämpning.

Denna portalparagraf har utformats inom ramen för de allmänna mål som uttrycks i artikel 8 i ramdirektivet. I övrigt har LEK som helhet utformats för att säkerställa mål som anges i ramdirektivet, utan att det har ansetts nödvändigt att ordagrant återge direktivstexten (se prop. 2002/03: 110 s. 115 och 354).

Den nya lagen bör på samma sätt som LEK inledas med en paragraf som på ett övergripande sätt anger målen med lagen utifrån artikel 3.2 i EUdirektivet. Mot bakgrund av att de allmänna målen i EU-direktivet i stor utsträckning i sak motsvarar artikel 8.2–8.4 i ramdirektivet bör 1 kap. 1 §

LEK föras över till den nya lagen, med de ändringar som behövs med anledning av innehållet i artikel 3.2 i EU-direktivet.

I artikel 3.2 finns det en delvis ny inriktning på utbyggnad och användning av nät med mycket hög kapacitet. Bakgrunden till detta är de ökande kraven på de elektroniska kommunikationsnätens kapacitet. Efterfrågan på sådan kapacitet tillgodoses numera genom utbyggnad av optisk fiber och trådlösa nät som kan erbjuda liknande prestanda. Strävan är att uppnå den högsta kapacitet för nät och tjänster som är ekonomiskt hållbar i ett visst område och uppnå territoriell sammanhållning, i form av ökad konvergens i den tillgängliga kapaciteten i olika områden. Lagen bör därför syfta till att enskilda och myndigheter, förutom urval, pris och kvalitet, ska få största möjliga utbyte även när det gäller kapacitet. Genom det tillägget framgår det indirekt att utbyggnad och användning av nät med mycket hög kapacitet ska främjas. Regeringen anser inte att detta ytterligare behöver tydliggöras i lagen, som Kammarrätten i Stockholm efterfrågar. I tillägget ligger också att regleringsmyndigheten ska sträva efter att undanröja hinder för och att främja konvergens i villkoren för investeringar som ökar kapaciteten, vilket är ett nytt krav i EU-direktivet.

Det framgår också tydligare av EU-direktivet att särskilda samhällsgrupper som slutanvändare med funktionsnedsättning, äldre slutanvändare och slutanvändare med särskilda sociala behov ska ha möjlighet att få behov av överkomliga priser, valmöjligheter och likvärdig tillgång tillgodosedda. Det bör därför förtydligas i lagen att största möjliga utbyte när det gäller urval, pris, kvalitet och kapacitet gäller för alla.

Vidare anges i EU-direktivet att öppen innovation ska främjas. Genom utbyggnad av nät med mycket hög kapacitet stöds t.ex. innovation inom innehållsrika internettjänster. Även en optimal användning av radiofrekvenser och ökad interoperabilitet mellan kommunikationstjänster har samband med innovation. Att sådana aspekter ska beaktas återkommer på flera ställen i direktivet. Det bör därför anges i lagen att dess syfte ska uppnås inte bara genom främjande av konkurrens och internationell harmonisering, utan också genom främjande av innovation.

Som PTS framhåller är en del av målet om en inre marknad för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster att det leder till interoperabilitet för tjänsterna (artikel 1.2 a). Enligt regeringens mening är interoperabilitet viktigt, eftersom det skapar möjligheter till konkurrensutsättning när tjänster från olika tillhandahållare kan kopplas ihop med varandra. På så sätt kan interoperabilitet också leda till ökad robusthet. Krav på interoperabilitet finns i särskilda bestämmelser som syftar till att uppnå målen med direktivet, se t.ex. avsnitt 14.1.2. Den delen av målet framstår mer som ett tekniskt krav som aktualiseras i vissa fall och som säkerställs genom enskilda bestämmelser i den nya lagen. Snarare än ett mål i sig har interoperabilitet karaktären av ett verktyg eller en åtgärd som tillämparen behöver använda för att nå målen enligt portalparagrafen. Till skillnad från PTS anser regeringen därför inte att interoperabilitet behöver ingå bland de mål som uttalas i portalparagrafen.

Slutligen anges i EU-direktivet att unionsmedborgarnas intressen ska främjas genom att upprätthålla säkerheten för nät och tjänster. Att även tjänster nämns innebär en utvidgning i förhållande till ramdirektivet som endast gäller de allmänna kommunikationsnätens integritet och säkerhet. De elektroniska kommunikationsnäten utgör en kritisk infrastruktur för

samhällets grundläggande funktioner. Teknikutvecklingen gör det än mer viktigt att nät och tjänster fungerar utan avbrott och med hög säkerhet. Till detta kommer att hoten mot Sverige har breddats och antagit nya former (se närmare nedan). Portalparagrafen bör därför kompletteras med direktivets allmänna mål som rör säkerhet i nät och tjänster. På samma sätt som de andra medel som lyfts fram bör det anges att lagens syfte ska uppnås främst genom att säkerhet i nät och tjänster främjas.

Sveriges säkerhet

Ett av de politiska delmålen för elektronisk kommunikation är att elektroniska kommunikationer ska vara effektiva, säkra och robusta (prop. 2014/ 15:1, utg.omr. 22, bet. 2014/15:TU1, rskr. 2014/15:86). Samhället är beroende av tillförlitliga elektroniska kommunikationstjänster som fungerar under alla förhållanden. Elektronisk kommunikation med hög driftsäkerhet och starkt skydd är också av mycket stor vikt för Sveriges säkerhet och möjligheter att hantera olika krisförlopp.

Samtidigt som digitaliseringen innebär stora fördelar för samhället i stort medför den delvis nya krav på att hantera risker och sårbarheter. Risker och hot av delvis okänd karaktär innebär stora säkerhetsutmaningar som kan vara mycket komplexa. It-angreppen ökar och blir alltmer avancerade. Det kan t.ex. röra sig om angrepp mot skyddsvärda informations- och kommunikationssystem, bl.a. i form av dataintrång, sabotage eller spionage mot totalförsvarets verksamhet, industriella verksamheter, verksamhet för elektronisk kommunikation eller andra angrepp på nätverks- eller informationssystem.

Digitaliseringen har också förändrat hur militära mål och medel utvecklas och används. Den militära säkerhetspolitiska situationen i Europa och i vårt närområde har försämrats. Olika typer av it-angrepp utgör numera ett av flera militära maktmedel. Kriser eller incidenter som även inbegriper militära maktmedel kan uppstå och militära angreppshot kan aldrig uteslutas.

Sveriges elektroniska kommunikationer ska vara säkra. I LEK har det införts en särskild reglering för att kunna skydda Sveriges säkerhet vid radioanvändning (se prop. 2019/20:15). Även inom andra områden enligt den nya lagen kan det vid intresseavvägningar finnas behov av att ta särskild hänsyn till intresset av att värna Sveriges säkerhet. Lagen behöver därför tydligt ge stöd för att beakta säkerhetsintressen vid tillämpningen.

PTS förordar att uttrycket nationella säkerhetsintressen används. Användningen av olika uttryck med liknande innebörd riskerar att leda till otydlighet och svårigheter i tillämpningen. För att undvika detta bör i stället ett etablerat uttryck användas. Sveriges säkerhet är ett grundläggande och vedertaget uttryck inom säkerhetsskyddslagstiftningen och angränsande lagstiftning. Uttrycket tar sikte på förhållanden av grundläggande betydelse för Sverige. Det kan handla om både militär och civil verksamhet, så länge verksamheten har en sådan betydelse. Förutom militär verksamhet kan det exempelvis gälla viktig civil infrastruktur som flygplatser, energianläggningar och informationssystem för elektronisk kommunikation (prop. 2017/18:89 s. 38 f. och 133). Enligt regeringens mening bör uttrycket Sveriges säkerhet användas och ges samma innebörd som i säkerhetsskyddslagen (2018:585).

Det bör mot denna bakgrund framgå av lagen att Sveriges säkerhet ska beaktas vid tillämpningen. Detta utgör inte någon dubbelreglering av säkerhetsskyddet enligt säkerhetsskyddslagstiftningen, vilket PTS frågar om vägledning om. Regeringen vill klargöra att den nya lagen och säkerhetsskyddslagen har olika tillämpningsområden och syften. Båda lagarna kan bli tillämpliga i en verksamhet som helt eller delvis är säkerhetskänslig. Det kan t.ex. innebära att en säkerhetsincident ska rapporteras enligt både den nya lagen och säkerhetsskyddslagen (se avsnitt 17.3).

Åtgärder enligt den nya lagen ska vara förenliga med proportionalitetsprincipen. I likhet med det som regeringen uttalade i förarbetena till säkerhetsskyddslagen måste det som är av betydelse för Sveriges säkerhet bedömas i ljuset av samhällsutvecklingen. Det som behöver skyddas för att förebygga hot mot Sveriges säkerhet kan därför i viss utsträckning förändras över tid (prop. 2017/18:89 s. 133).

Regeringen delar inte Försvarsmaktens synpunkt att lagen behöver kompletteras ytterligare för att tydliggöra att frågor om nationell säkerhet faller utanför lagens tillämpningsområde.

Proportionalitet

Enligt artikel 3.1 första stycket i EU-direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna och andra behöriga myndigheter, i samband med att de fullgör sina regleringsuppgifter, vidtar alla rimliga åtgärder som är nödvändiga och proportionella för att uppnå de mål som framgår av artikel 3.2. Artikel 3.1 första stycket i EU-direktivet motsvarar i sak artikel 8.1 första stycket i ramdirektivet. I 1 kap. 2 § LEK anges att åtgärder som vidtas med stöd av lagen inte får vara mer ingripande än som framstår som rimligt och att åtgärderna ska vara proportionella med hänsyn till lagens syfte och de övriga intressen som anges i 1 §. I lagens förarbeten anges att paragrafen ger uttryck för de allmänna förvaltningsrättsliga proportionalitets- och behovsprinciperna. Trots att proportionalitetsprincipen hade vidsträckt giltighet även utan direkt författningsstöd bedömde regeringen att det var lämpligt att införa en sådan paragraf (se prop. 2002/03:110 s. 116, 355 och 591 f.).

Proportionalitetsprincipen har numera lagfästs i 5 § tredje stycket förvaltningslagen (2017:900). Där anges att en myndighet får ingripa i ett enskilt intresse endast om åtgärden kan antas leda till det avsedda resultatet. Åtgärden får aldrig vara mer långtgående än vad som behövs och får vidtas endast om det avsedda resultatet står i rimligt förhållande till de olägenheter som kan antas uppstå för den som åtgärden riktas mot. Bestämmelserna utgör en kodifiering av den allmänna proportionalitetsprincip som har utvecklats i svensk praxis. Utvecklingen av proportionalitetsprincipen är sedan 1995 direkt kopplad till EU-rätten och Europakonventionen, men principen har fått ett vidare tillämpningsområde. Bestämmelserna i förvaltningslagen är avsedda att på ett generellt och mera tydligt sätt markera de åtaganden Sverige har enligt EU-rätten och Europakonventionen (se prop. 2016/17:180 s. 60 f. och 290). De proportionalitetsbedömningar som behöver göras enligt den nya lagen kan alltså fortsättningsvis göras med stöd av 5 § tredje stycket förvaltningslagen. Det finns därför inte något behov av att föra över 1 kap. 2 § LEK till den nya lagen.

Lagrådet påpekar att artikel 3.1 i EU-direktivet även uppställer ett positivt formulerat krav på att de nationella regleringsmyndigheterna ska vidta åtgärder för att uppnå vissa mål och anför att frågan om hur svensk rätt förhåller sig till direktivets krav i denna del bör behandlas i lagstiftningsärendet. Enligt regeringens mening uppfylls direktivets krav i denna del genom dels den skyldighet att agera som följer av en myndighets uppdrag att utöva tillsyn och vara regleringsmyndighet, dels de skyldigheter och befogenheter att vidta åtgärder som följer av den nya lagen som helhet.

Någon ytterligare reglering bedöms därför inte nödvändig för att genomföra artikel 3.1.

Hänvisningar till S7

8. Lagens tillämpningsområde

Regeringens förslag: Den nya lagen ska gälla elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster med tillhörande faciliteter och tjänster samt annan radioanvändning. Bestämmelserna i lagen ska inte ersätta föreskrifter om prövning enligt någon annan lag.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås dessutom en bestämmelse om undantag från lagens tillämpningsområde.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. PTS anser att definitionen av elektronisk kommunikationstjänst bör utformas närmare ordalydelsen i EUdirektivet och att definitionen av slutanvändare ska preciseras.

Skälen för regeringens förslag

Lagens tillämpningsområde

Enligt 1 kap. 4 § LEK gäller lagen elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster med tillhörande installationer och tjänster samt annan radioanvändning. Med annan radioanvändning avses regler om användning av radioutrustning m.m. som omfattas av lagen men som inte kan sägas utgöra elektroniska kommunikationsnät, kommunikationstjänster eller tillhörande installationer eller tjänster (se avsnitt 11.1 och prop. 2002/03:110 s. 117 och 355). Som framgår nedan bör uttrycket tillhörande facilitet användas i stället för nuvarande tillhörande installation.

I samma paragraf anges vidare att lagen inte är tillämplig på innehåll som överförs i elektroniska kommunikationsnät med hjälp av elektroniska kommunikationstjänster. Därmed undantas tjänster som inte helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät. Detta innebär bl.a. att innehållet i radio- och tv-program och tjänster som innebär tillhandahållande av innehåll på internet är undantagna från tillämpningsområdet (prop. 2002/03:110 s. 356).

Som framgår nedan omfattar EU-direktivet inte enbart tjänster som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler. Även andra tjänster som möjliggör kommunikation omfattas av definitionen av elektronisk kommunikationstjänst och träffas av direktivet. I avsnitt 16.9 föreslås

dessutom nya bestämmelser om paketerbjudanden, vilka även omfattar innehållstjänster som anses ingå i ett paket.

I definitionen av elektronisk kommunikationstjänst i artikel 2.4 i EUdirektivet är innehållstjänster undantagna. Det framgår nämligen av definitionen att tjänster i form av tillhandahållande av innehåll som överförts med hjälp av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster eller utövande av redaktionellt ansvar över sådant innehåll inte är elektroniska kommunikationstjänster. Som framgår nedan bör definitionen i den nya lagen anpassas till EU-direktivet. Det är därför tillräckligt att i den nya lagen ange att lagen gäller elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster med tillhörande faciliteter och tjänster samt annan radioanvändning. Undantaget kommer därmed i den nya lagen i stället att följa av definitionen av elektronisk kommunikationstjänst. På så sätt anpassas också lagens tillämpningsområde till EU-direktivet som, till skillnad från LEK, även omfattar tjänster som är funktionellt likvärdiga med traditionell taltelefoni, sms och e-post.

Lagrådet påpekar att lagens tillämpningsområde är beskrivet på ett sätt som förutsätter att elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster genomgående utgör radioanvändning. Som Lagrådet konstaterar är detta inte sakligt helt riktigt med beaktande av definitionen av radioanvändning. Lagrådet anför att lagtexten bör justeras, förslagsvis på så sätt att ordet annan före radioanvändning stryks. Som framgår ovan syftar ”annan radioanvändning” på regler om användning av radiofrekvenser, radioutrustning m.m. som omfattas av lagen men som inte kan sägas utgöra elektroniska kommunikationsnät, kommunikationstjänster eller tillhörande installationer eller tjänster. Elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster kan emellertid använda radiovågor för överföring av signaler och därmed innebära radioanvändning. En strykning av ”annan” skulle därför inte heller bli helt sakligt korrekt. Regeringen konstaterar att förslaget har en motsvarighet i dagens reglering och befarar att en justering skulle kunna väcka frågor om huruvida tillämpningsområdet i fråga om radioanvändning har ändrats, vilket inte är fallet. Den hittillsvarande beskrivningen av lagens tillämpningsområde tycks inte heller ha vållat några problem i tillämpningen. Enligt regeringens mening är det mot denna bakgrund inte motiverat att ändra beskrivningen.

Liksom tidigare kommer det med stöd av den nya lagen att vara möjligt att ålägga någon att vidta åtgärder vars tillåtlighet ska bedömas även enligt andra regelverk, t.ex. miljöbalken, fastighetsbildningslagen (1970:988), expropriationslagen (1972:719), ledningsrättslagen (1973:1144) och plan- och bygglagen (2010:900). Enligt 1 kap. 5 § LEK ersätter lagens bestämmelser inte föreskrifter om prövning enligt annan lag. Paragrafen har kommit till för att markera att den prövning som ska ske enligt LEK inte kan ersätta prövning enligt annan lag och att det inte är möjligt för den som ska fatta beslut enligt LEK att göra tillåtlighetsprövningar enligt annan lag (se prop. 2002/03:110 s. 118 och 356). Paragrafen bör föras över till den nya lagen.

Elektroniskt kommunikationsnät, allmänt elektroniskt kommunikationsnät och nätanslutningspunkt

I 1 kap. 7 § LEK definieras elektroniskt kommunikationsnät som system för överföring och i tillämpliga fall utrustning för koppling eller dirigering samt passiva nätdelar och andra resurser som medger överföring av signaler, via tråd eller radiovågor, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier oberoende av vilken typ av information som överförs. Definitionen motsvarar artikel 2 a i ramdirektivet. En i sak motsvarande definition finns i artikel 2.1 i EU-direktivet. Det har endast förtydligats att det inte spelar någon roll om det överföringssystem som nätet innebär bygger på en permanent infrastruktur eller en centralt administrerad struktur eller inte, och att ett mobilnät inte behöver vara markbundet.

Tillägget om en permanent infrastruktur eller en centralt administrerad kapacitet klargör att uttrycket även omfattar egenanvändning av radiofrekvenser för sådana nät som uteslutande utgörs av autonoma system av mobil radioutrustning som är uppkopplad via trådlösa länkar utan någon central förvaltning eller centraliserad operatör. Sådana nät ingår inte nödvändigtvis i utövandet av någon särskild ekonomisk verksamhet (se skäl 12 i EU-direktivet).

Definitionen av elektroniskt kommunikationsnät i 1 kap. 7 § LEK bedöms täcka de förtydliganden som har gjorts i EU-direktivet av vilka nät som omfattas. Definitionen bör därför föras över till den nya lagen.

I samma paragraf definieras allmänt kommunikationsnät som ett elektroniskt kommunikationsnät som helt eller delvis används för att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster och som stöder informationsöverföring mellan nätanslutningspunkter. Definitionen överensstämmer med definitionen av allmänt elektroniskt kommunikationsnät i artikel 2.8 i EU-direktivet. Definitionen bör föras över till den nya lagen, med den ändringen att definitionen ska avse ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät.

En nätanslutningspunkt är enligt 1 kap. 7 § LEK en fysisk punkt vid vilken en abonnent ansluts till ett allmänt kommunikationsnät. Definitionen överensstämmer i huvudsak med artikel 2.9 i EU-direktivet. Direktivet använder dock det vidare ordet slutanvändare i stället för abonnent. Definitionen bör därför föras över till den nya lagen, med den justeringen att abonnent ändras till slutanvändare och att anslutningen ska ske till ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät.

Elektroniska kommunikationstjänster

I artikel 2.4 i EU-direktivet definieras elektroniska kommunikationstjänster. Definitionen har fått en delvis annan utformning jämfört med motsvarande definition i artikel 2 c i ramdirektivet. Bakgrunden till detta är att de tjänster som används i kommunikationssyfte och de tekniska metoderna för att tillhandahålla dessa tjänster har utvecklats avsevärt på senare år. Numera ersätts ofta traditionell taltelefoni, sms och e-posttjänster med funktionellt likvärdiga onlinetjänster som ip-telefoni, meddelandetjänster och webbaserade e-posttjänster. För en slutanvändare är det inte viktigt om en tillhandahållare själv överför signaler eller om kommunikationen levereras via en internetanslutningstjänst. Definitionen av elektroniska kommunikationstjänster har därför ändrats så att den är funktionellt baserad

snarare än baserad på enbart tekniska parametrar (se skäl 15 i EU-direktivet). Överföringen av signaler är fortfarande det centrala momentet för att fastställa vilka tjänster som omfattas av direktivet, men definitionen omfattar även andra tjänster som möjliggör kommunikation.

Den nya definitionen av elektroniska kommunikationstjänster gäller tre delvis överlappande typer av tjänster som vanligen tillhandahålls mot ersättning via elektroniska kommunikationsnät. Dessa tjänster är

  • internetanslutningstjänster enligt definitionen i artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2120 av den 25 november 2015 om åtgärder rörande en öppen internetanslutning och slutkundsavgifter för reglerad kommunikation inom EU och om ändring av direktiv 2002/22/EG och förordning (EU) nr 531/2012 (TSM-förordningen),
  • interpersonella kommunikationstjänster, och
  • tjänster som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler, såsom överföringstjänster som används för tillhandahållande av maskin-till-maskin-tjänster och för utsändningstjänster.

Liksom tidigare görs undantag för tjänster i form av tillhandahållande av innehåll som överförts med hjälp av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster eller utövande av redaktionellt ansvar över sådant innehåll.

Vad som utgör en tjänst som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler är inte alltid lätt att avgöra i praktiken. I EU-domstolens praxis har tillhandahållandet av ett baspaket via kabel ansetts utgöra en elektronisk kommunikationstjänst i den mån tjänsten i huvudsak omfattar överföring av tv-sändningar genom kabelnätet till konsumenternas mottagare (se dom UPC Nederland, C-518/11, EU:C:2013:709, p. 44 och 47). Överföringen av signaler behöver inte ske i tillhandahållarens nät, utan det väsentliga är om tillhandahållaren är ansvarig gentemot slutanvändarna för den överföring av signaler som säkerställer att slutanvändarna tillhandahålls den tjänst som de abonnerar på (se dom UPC DTH, C-475/12, EU:C:2014:285, p. 43).

I artikel 2.2 i TSM-förordningen definieras internetanslutningstjänst som en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst som erbjuder anslutning till internet och därigenom möjlighet till anslutning mellan praktiskt taget alla ändpunkter på internet, oberoende av vilken nätteknik och terminalutrustning som används.

I artikel 2.5 i EU-direktivet definieras interpersonell kommunikationstjänst som en tjänst som vanligen tillhandahålls mot ersättning och som möjliggör direkt interpersonellt och interaktivt informationsutbyte via elektroniska kommunikationsnät mellan ett begränsat antal personer, varigenom de personer som inleder eller deltar i kommunikationen bestämmer vem eller vilka som ska vara mottagare av denna. Den inbegriper inte tjänster som möjliggör sådan kommunikation enbart som en extrafunktion av mindre betydelse som är direkt kopplad till en annan tjänst.

Som definitionen är utformad finns det inget krav på att en interpersonell kommunikationstjänst helt eller huvudsakligen ska utgöras av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät. Det innebär att vissa tjänster som tidigare inte ansetts vara elektroniska kommunikationstjänster i fortsättningen kommer att vara det. Det gäller t.ex. mjukvarutjänster för

direkt kommunikation mellan slutanvändares datorer där tjänstetillhandahållaren inte har inflytande eller rådighet över själva överföringen av kommunikationen, om inte tjänsten enbart är en extrafunktion av mindre betydelse som är direkt kopplad till en annan tjänst.

En interpersonell kommunikationstjänst kan vara nummerbaserad eller nummeroberoende. En nummerbaserad interpersonell kommunikationstjänst möjliggör kommunikation med telefonnummer baserade på ITU-T:s rekommendation E.164, som specificerar E.164-nummerplanen och som gör det möjligt att ringa och bli uppringd över hela världen. Av artikel 2.6 i den svenska språkversionen av EU-direktivet framgår att en nummerbaserad interpersonell kommunikationstjänst använder allmänt tilldelade nummerresurser i nationella eller internationella nummerplaner eller möjliggör kommunikation med nummer i sådana planer. I den engelska språkversionen anges i stället att en sådan tjänst ”connects with publicly assigned numbering resources, or enables communication with numbers in national or international numbering plans”. Andra språkversioner överensstämmer med den engelska. Av skäl 18 i direktivet framgår att endast användningen av ett nummer som identifierare inte är tillräckligt för att en tjänst ska anses vara nummerbaserad.

Av artikel 2.7 framgår, vid en motsvarande jämförelse med den engelska språkversionen, att en nummeroberoende interpersonell kommunikationstjänst inte etablerar en förbindelse till allmänt tilldelade nummerresurser i nationella eller internationella nummerplaner eller möjliggör kommunikation med ett eller flera nummer i sådana planer. Dessa tjänster kan använda traditionella telefonnummer som identifierare för att slutanvändare ska kunna hitta varandra på tjänsten, t.ex. som användarnamn, men möjliggör inte kommunikation med traditionella telefonnummer.

I 1 kap. 7 § LEK definieras elektronisk kommunikationstjänst som en tjänst som vanligen tillhandahålls mot ersättning och som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät. Definitionen bör föras över till den nya lagen med de anpassningar som krävs enligt artikel 2.4 i EU-direktivet. Som PTS anför bör definitionen nära följa ordalydelsen i EU-direktivet. Det bör också läggas till att en internetanslutningstjänst enligt artikel 2.2 i TSM-förordningen och en interpersonell kommunikationstjänst är elektroniska kommunikationstjänster. Vidare bör det i enlighet med det som anges i direktivet klargöras att överföringstjänster som används för tillhandahållande av maskin-tillmaskin-tjänster och för utsändningstjänster är exempel på tjänster som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät. Uttrycken interpersonell kommunikationstjänst och nummerbaserad respektive nummeroberoende interpersonell kommunikationstjänst bör också definieras i lagen. Definitionerna av nummerbaserad respektive nummeroberoende tjänst bör utformas på motsvarande sätt som i den engelska språkversionen av direktivet.

Tillhörande facilitet

I 1 kap. 7 § LEK definieras tillhörande installation som en anordning, funktion eller annat som har samband med en elektronisk kommunikationstjänst eller ett elektroniskt kommunikationsnät och som möjliggör, stödjer eller kan stödja den tjänsten, eller tillhandahållande av tjänster via det nätet

eller tjänsten. Tillhörande installation är benämningen på det som i artikel 2 e i ramdirektivet kallas tillhörande facilitet (se prop. 2002/03:110 s. 361 och prop. 2010/11:115 s. 157).

I förarbetena till lagen anges att tillhörande installationer t.ex. kan vara tillhörande tjänster såsom de definieras i artikel 2 ea i ramdirektivet, bl.a. system för villkorad tillgång samt identitets-, lokaliserings- och närvarotjänster. Vidare avses fysisk infrastruktur och andra faciliteter eller komponenter som byggnader, antenner, torn och andra stödkonstruktioner, ledningar, rör, master, inspektionsbrunnar och kopplingsskåp. Även kablar ingår enligt artikel 2 e i ramdirektivet i begreppet. Definitionen begränsas inte till sådant som inte utgör delar av den elektroniska kommunikationstjänsten eller kommunikationsnätet som den har samband med. Därmed ingår också t.ex. nätdelar i definitionen (prop. 2010/11:115 s. 157).

Definitionerna av tillhörande faciliteter och tillhörande tjänst i artikel 2.10 och 2.11 i EU-direktivet motsvarar i sak artikel 2 e och 2 ea i ramdirektivet. Definitionen av tillhörande installation i 1 kap. 7 § LEK bör därför föras över till den nya lagen. Av tydlighetsskäl bör dock EUdirektivets modernare och något bredare beteckning tillhörande facilitet användas. På samma sätt som tidigare behövs inte någon särskild definition av tillhörande tjänst, utan termen kan ingå som en del av det som avses med uttrycket tillhörande facilitet.

Användare och slutanvändare

I 1 kap. 7 § LEK definieras användare och slutanvändare. Med användare avses den som använder eller efterfrågar en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst. Med slutanvändare avses användare som inte tillhandahåller allmänna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Definitionerna överensstämmer med definitionerna av användare och slutanvändare i artikel 2.13 och 2.14 i EUdirektivet. Definitionerna är alltså inte nya utan har tillämpats under hela den tid som LEK har varit i kraft. I avsnitt 16 föreslås det dessutom att det av den nya lagen uttryckligen ska framgå att både konsumenter och vissa kategorier av företag skyddas av vissa bestämmelser om slutanvändares rättigheter. Regeringen anser inte att det behöver preciseras att definitionerna omfattar både fysiska och juridiska personer, som PTS föreslår. Definitionerna bör därmed föras över till den nya lagen.

Hänvisningar till S8

9. Marknadsinträde

Hänvisningar till S9

9.1. Anmälan av verksamhet

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation om krav på anmälan för vissa verksamheter och om undantag från kravet ska föras över till den nya lagen. Det ska inte finnas något krav på anmälan för tillhandahållande av nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster.

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag.

Promemorians lagförslag har en annan utformning.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Telenor Sverige AB anser dock att tillsynsmyndigheten bör ges möjlighet att hindra aktörer från att bedriva verksamhet när det finns en tydlig historik av lagöverträdelser och otillbörligt agerande hos den eller dem som står bakom verksamheten. Bolaget anser vidare att även tillhandahållande av nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster bör omfattas av kravet på anmälan. Verizon

Sweden AB avstyrker förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Marknadsinträde och allmän auktorisation

Artikel 12 i EU-direktivet innehåller grundläggande bestämmelser om marknadsinträde för den som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster.

Enligt artikel 12.1 och 12.2 ska medlemsstaterna säkerställa friheten att tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster. Ett företag får hindras från att tillhandahålla sådana tjänster endast om det är nödvändigt med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa. Tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät och andra elektroniska kommunikationstjänster än nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster får endast underkastas s.k. allmän auktorisation. Detta gäller dock med undantag för direktivets bestämmelser om skyldigheter som kan åläggas företag när det gäller tillträde, samtrafik och interoperabla tjänster och om nyttjanderätter till radiofrekvenser eller nummer. Bestämmelserna motsvarar i sak artikel 3.1 och 3.2 första stycket första meningen i auktorisationsdirektivet.

Med allmän auktorisation avses det rättsliga ramverk som upprättats för att säkerställa rättigheter för tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster och som fastställer sektorspecifika skyldigheter som kan gälla för alla eller vissa typer av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster i enlighet med EU-direktivet. Den allmänna auktorisationen utgörs alltså av de generella regler om rättigheter och skyldigheter som gäller för de verksamheter som bedrivs på området (se prop. 2002/03:110 s. 120).

Av artikel 15 i EU-direktivet följer att den som omfattas av den allmänna auktorisationen ska ha vissa minimirättigheter, som rätt att tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, att kunna ansöka om att få installera faciliteter som behövs och att använda radiofrekvenser och nummerresurser i enlighet med direktivet. Den som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster ska även ha rätt att förhandla om samtrafik och få tillträde och samtrafik i enlighet med direktivet samt kunna bli utsedd att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster.

Några särskilda åtgärder för att genomföra EU-direktivets övergripande bestämmelser om allmän auktorisation och om rättigheter som följer av den allmänna auktorisationen är inte nödvändiga. På samma sätt som hittills bör lagens bestämmelser om rättigheter och skyldigheter utformas

på sådant sätt att de överensstämmer med EU-direktivet i dessa avseenden (jfr prop. 2002/03:110 s. 120).

Anmälan av verksamhet

Enligt artikel 12.3 i EU-direktivet får det krävas att företag som omfattas av allmän auktorisation ska göra en anmälan. Däremot får det inte krävas något beslut eller någon annan administrativ handling från en myndighet innan ett företag börjar utöva de rättigheter som följer av att en anmälan har gjorts. Ett företag ska få inleda sin verksamhet direkt efter det att anmälan har gjorts. Artikel 12.3 motsvarar i sak artikel 3.2 första stycket andra och tredje meningarna i auktorisationsdirektivet. Det finns alltså ingen möjlighet att inom anmälningskravet granska dem som står bakom verksamheten på det sätt som Telenor Sverige AB efterfrågar. Däremot finns möjligheten att inom ramen för tillsynen besluta att den som åsidosatt en skyldighet som följer av lagen ska upphöra med verksamheten, vilket behandlas i avsnitt 20.3.

I 2 kap. 1 § LEK anges att allmänna kommunikationsnät av sådant slag som vanligen tillhandahålls mot ersättning eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster endast får tillhandahållas efter anmälan till den myndighet som regeringen bestämmer.

Bakgrunden till anmälningskravet är att det finns behov av att kunna utöva offentlig kontroll och tillsyn över dem som bedriver verksamhet som omfattas av lagen, liksom att kunna avgiftsbelägga verksamhetsutövarna (se prop. 2002/03:110 s. 121). Verizon Sweden AB anser inte att anmälningskravet ska föras över till den nya lagen, särskilt inte för företag som är verksamma i flera medlemsstater. Enligt regeringens bedömning bör dock den möjlighet som direktivet ger att föreskriva ett krav på anmälan utnyttjas även fortsättningsvis. Därigenom kan kännedom fås om vilka aktörer som finns på marknaden och nödvändig tillsyn utövas. Någon skillnad mellan olika tillhandahållare bör inte göras.

När det gäller elektroniska kommunikationsnät har anmälningskravet endast omfattat tillhandahållande av allmänna kommunikationsnät av sådant slag som vanligen tillhandahålls mot ersättning. Det har ansetts saknas skäl för att införa ett krav på anmälan för slutna kommunikationsnät (se prop. 2002/03:110 s. 121 f.). Det finns inte anledning att nu göra en annan bedömning.

För elektroniska kommunikationstjänster har anmälningskravet hittills omfattat allmänt tillgängliga tjänster (se prop. 2002/03:110 s. 121 f.). Detta bör gälla även fortsättningsvis.

Inget anmälningskrav för nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster

Av artikel 12.1 framgår att det ska råda frihet att tillhandahålla nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster. I skäl 44 i direktivet anges att nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster, till skillnad från andra typer av elektroniska kommunikationstjänster, inte utnyttjar allmänna nummerresurser och inte deltar i något allmänt säkerställt interoperabelt ekosystem. Det anges vidare att det därför har bedömts inte vara lämpligt att låta dessa typer av tjänster omfattas av den allmänna auktorisationsordningen. Av artikel 12.2 följer att den allmänna auktorisa-

tionsordningen inte omfattar nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster. Nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster omfattas därmed inte heller av den möjlighet till anmälningskrav som ges i artikel 12.3 och som bara gäller företag som omfattas av den allmänna auktorisationen.

Nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster utgör informationssamhällets tjänster enligt definitionen i artikel 1.1 b i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (jfr bilaga 1 till direktivet). Nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster träffas av de bestämmelser i det direktivet som gäller för informationssamhällets tjänster i den mån EU-direktivet eller andra unionsrättsakter inte innehåller mer specifika bestämmelser om sådana tjänster (jfr skäl 10 i EU-direktivet).

Bestämmelser om informationssamhällets tjänster finns i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (e-handelsdirektivet). E-handelsdirektivet syftar till att säkerställa den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster mellan medlemsstaterna.

Varken start eller bedrivande av verksamhet som tillhandahållare av informationssamhällets tjänster får underkastas bestämmelser om förhandstillstånd eller andra krav med motsvarande effekt (artikel 4 i e-handelsdirektivet). Undantag gäller när systemet för tillstånd inte särskilt och uteslutande avser informationssamhällets tjänster eller omfattas av EU-direktivet. Det är alltså inte möjligt att införa något tillståndskrav för nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster eller något annat krav som har motsvarande effekt. Ett krav på anmälan för att få tillhandahålla vissa tjänster skulle kunna utgöra ett sådant krav med motsvarande effekt som ett förhandstillstånd som är otillåtet.

Även om ett anmälningskrav endast skulle innebära en allmän skyldighet för en verksamhetsutövare att göra en anmälan, dvs. inte utformas som ett förhandskrav för tillhandahållandet av tjänsterna, uppstår vissa frågeställningar.

I artikel 3.1 och 3.2 i e-handelsdirektivet fastställs den s.k. ursprungslandsprincipen. Artikel 3.1 innebär att medlemsstaterna ska se till att tjänstetillhandahållare som är etablerade i det egna landet följer de lagar och regler som gäller där och som omfattas av det s.k. samordnade området. Denna ursprungslandskontroll ska gälla även när tjänstetillhandahållarna riktar sin verksamhet mot en annan medlemsstat. Av artikel 3.2 följer att de tjänster som uppfyller kraven i ursprungslandet ska få cirkulera fritt inom unionen. Mottagarlandet får därför i princip inte, utom i vissa undantagsfall som anges i artikel 3.4, underkasta den som tillhandahåller informationssamhällets tjänster krav som är strängare än de som föreskrivs i gällande materiell rätt i den medlemsstat där tjänstetillhandahållaren är etablerad (se dom eDate Advertising m.fl., C-509/09, EU:C:2011:685, p. 67). Enligt artikel 3.4 får medlemsstaterna vidta åtgärder för undantag från punkt 2, bl.a. om åtgärderna är nödvändiga för den allmänna ordningen, i synnerhet förebyggande, utredning, upptäckt och åtal av brott. Huruvida undantaget för bl.a. utredning och åtal av brott kan motivera ett anmälningskrav för nummeroberoende interpersonella kommunikations-

tjänster ligger utanför ramen för genomförandet av EU-direktivet och detta lagstiftningsärende. Rättsakterna synes innebära begränsningar i utrymmet för ett anmälningskrav för den som tillhandahåller nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster och som även är etablerad i någon annan medlemsstat i EU där det inte finns något sådant krav.

Mot denna bakgrund anser regeringen, till skillnad från Telenor Sverige AB, att kravet på anmälan inte bör utökas till att omfatta tillhandahållande av nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster inom ramen för detta lagstiftningsärende.

Andra undantag från kravet på anmälan

Enligt 2 kap. 2 § LEK är verksamhet som enbart består i att överföra signaler via tråd för utsändning till allmänheten av program som avses i 1 kap. 2 § YGL undantagen från kravet på anmälan, eftersom ett anmälningskrav skulle komma i konflikt med den etableringsfrihet för sådana sändningar som gäller enligt 3 kap. 1 § YGL (se prop. 2002/03:110 s. 124). Dessutom får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om ytterligare undantag. Regleringen bör föras över till den nya lagen.

Avanmälan av verksamhet

Enligt 2 kap. 4 § LEK ska den som är anmäld utan dröjsmål anmäla om verksamheten upphör. Paragrafen har inte någon motsvarighet i EUdirektivet eller den tidigare direktivsregleringen. Möjligheten att kräva en anmälan även när företag upphör med sin verksamhet, bl.a. för statistiska ändamål, har förutsatts i EU-direktivet, se skäl 59. Paragrafen bör därför föras över till den nya lagen.

Hänvisningar till S9-1

9.2. Erkännande av operatör och registrering av maritima avräkningsorgan

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation om erkännande av en operatör och om registrering av maritima avräkningsorgan enligt bestämmelser som har antagits av Internationella teleunionen ska föras över till den nya lagen.

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag.

Promemorians lagförslag har en annan utformning.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 2 kap. 5 § LEK får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om erkännande av operatör enligt bestämmelser antagna av Internationella teleunionen (ITU).

Med erkännande av operatör avses status som s.k. Recognized Operating Agency (ROA). Betydelsen av erkännande som ROA har numera minskat. Ett sådant erkännande kan dock fortfarande ha viss praktisk betydelse, främst om en operatör skulle vilja få tilldelning av internationella num-

merresurser direkt från ITU. Bestämmelsen i 2 kap. 5 § LEK bör därför föras över till den nya lagen.

Enligt 2 kap. 6 § LEK får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer besluta i fråga om registrering av maritima avräkningsorgan enligt bestämmelser antagna av ITU samt meddela de föreskrifter som behövs för registreringen. Bakgrunden till paragrafen beskrivs närmare i prop. 2002/03:110 s. 125 f.

Maritima avräkningsorgan har till uppgift att förenkla för sjöfarten att betala för radiokommunikation som sker över kuststationer. Maritima avräkningsorgan ska registreras hos ITU. Det finns ett fortsatt behov av bestämmelser om registrering av maritima avräkningsorgan och om föreskrifter om sådan registrering. Bestämmelsen i 2 kap. 6 § LEK bör därför föras över till den nya lagen.

Hänvisningar till S9-2

  • Prop. 2021/22:136: Avsnitt 29.1

10. Skyldighet att följa standarder

Regeringens förslag: Bestämmelsen i lagen om elektronisk kommunikation om skyldighet för den som bedriver verksamhet som ska anmälas att följa obligatoriska standarder ska föras över till den nya lagen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: I 2 kap. 3 § LEK anges att den som bedriver verksamhet som är anmälningspliktig enligt lagen ska tillämpa sådana standarder som Europeiska kommissionen angett som obligatoriska i en förteckning som offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning (se prop. 2002/03:110 s. 124). Paragrafen genomför artikel 17 i ramdirektivet, som i sak motsvaras av artikel 39 i EU-direktivet. Paragrafen bör därför föras över till den nya lagen.

Hänvisningar till S10

  • Prop. 2021/22:136: Avsnitt 29.1

11. Förvaltning av radiofrekvenser

11.1. Utgångspunkter för genomförandet

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation om rätt att använda radiosändare ska, med de ändringar som behövs till följd av EU-direktivet, föras över till den nya lagen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. PTS tycker dock att frekvensplanen borde publiceras som en officiell vägledning i stället för ett allmänt råd.

Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om rätt att använda radiosändare finns i 3 kap. 1–14, 23 och 24 §§ LEK. Bestämmelserna överfördes

till stor del från den tidigare lagen (1993:599) om radiokommunikation (se prop. 2002/03:110 s. 127 f.). De har sedan ändrats vid olika tillfällen, bl.a. för att möta teknik- och marknadsutvecklingen och för att genomföra ändrade EU-direktiv (se t.ex. prop. 2009/10:193 s. 57 f. och prop. 2010/11:115 s. 55 f.). Efter promemorians tillkomst har det vidare införts bestämmelser om skydd för Sveriges säkerhet vid tillståndsgivning (prop. 2019/20:15). Kapitlets grundläggande struktur har dock i huvudsak behållits.

I 1 kap. 7 § LEK definieras radioanläggning, radiokommunikation och radiovågor samt skadlig störning. Definitionerna bör föras över till den nya lagen.

När en ny lag om elektronisk kommunikation nu införs framstår det som mest lämpligt att, som utgångspunkt, överföra bestämmelserna om radiosändare i 3 kap. 1–14, 23 och 24 §§ LEK till ett nytt kapitel i den nya lagen. EU-direktivets bestämmelser om förvaltningen av radiofrekvenser bör vid behov genomföras i nya eller ändrade bestämmelser med beaktande av denna struktur. Den som tillämpar lagen kan därmed i huvudsak utgå från att de bestämmelser som förs över oförändrade från LEK är avsedda att ha samma innebörd som tidigare. Uttalanden i äldre förarbeten och befintlig rättspraxis som rör sådana bestämmelser kan därför fortsatt ha betydelse vid tillämpningen (jfr prop. 2002/03:110 s. 127 f. och 364 f.).

Ett grundläggande inslag i frekvensförvaltningen är frekvensplanen, där det för varje frekvensband anges vilken användning som är avsedd i det bandet. Den gällande frekvensplanen framgår av PTS allmänna råd (PTSFS 2019:1) om den svenska frekvensplanen. Bakgrunden till denna ordning beskrivs i prop. 1992/93:200 s. 187 f. och prop. 2002/03:110 s. 130 f. Till skillnad från PTS anser regeringen att det saknas anledning att frångå den tidigare bedömningen. Det ska därför även fortsättningsvis finnas en sammanhållen svensk frekvensplan som i form av allmänna råd ges ut av tillståndsmyndigheten.

En viktig utgångspunkt är att LEK:s bestämmelser om rätt att använda radiosändare har ett vidare tillämpningsområde än vad EU-direktivet i allmänhet har. LEK rör förvaltningen av radiofrekvenser i allmänhet och användning av radiosändare för alla ändamål. EU-direktivets bestämmelser rör däremot huvudsakligen förvaltningen av radiofrekvenser för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (se artikel 45 i direktivet). Utanför EU-direktivet faller därmed normalt tillståndsgivning för sådan användning som enkel privat kommunikationsradio, radiostyrning och radiobestämning (radar).

Utanför EU-direktivet faller även medlemsstaternas åtgärder till skydd för nationell säkerhet. Det följer redan av artikel 4.2 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) att unionen ska respektera medlemsstaternas väsentliga statliga funktioner, särskilt funktioner vars syfte bl.a. är att skydda den nationella säkerheten, och att den nationella säkerheten är varje medlemsstats eget ansvar. Av skäl 6 i EU-direktivet framgår bl.a. att direktivet inte påverkar varje medlemsstats möjlighet att vidta nödvändiga åtgärder för att skydda sina väsentliga säkerhetsintressen, skydda allmän ordning och säkerhet samt tillåta att brott utreds, avslöjas och lagförs. Av skäl 108 framgår vidare att verksamhet som sammanhänger med radiospektrumpolitiken i unionen inte bör påverka bl.a. de åtgärder som vidtagits på nationell nivå, i enlighet med unionsrätten, som ett led i arbetet med att nå mål av allmänt intresse, särskilt i fråga om bl.a. offentliga myn-

digheters och försvarets nätverk samt medlemsstaternas rätt att organisera och använda sitt radiospektrum för allmän ordning, allmän säkerhet och försvaret. I artikel 1.3 c i EU-direktivet anges vidare att direktivet inte påverkar de åtgärder som medlemsstater vidtagit för ändamål som rör allmän ordning och säkerhet samt försvar. Tilldelning av radiofrekvenser till försvars- eller polismyndigheter på det sätt som sker enligt 3 kap. 3 § LEK är ett exempel på ett område som inte omfattas av EU-direktivet.

Mot denna bakgrund kommer genomförandet av EU-direktivets bestämmelser om radiofrekvenser i många fall komma att behöva utformas som specialbestämmelser. De ska tillämpas när det är fråga om radiofrekvenser som särskilt lämpar sig för tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster.

Hänvisningar till S11-1

11.2. Rätt att använda radiosändare

11.2.1. Krav på tillstånd att använda radiosändare

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation om krav på tillstånd för att använda radiosändare och om undantag från tillståndsplikten ska föras över till den nya lagen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Försvarsmakten avstyrker förslaget såvitt avser tilldelning till de prioriterade myndigheterna. Flera remissinstanser, däribland Totalförsvarets forskningsinstitut och Luftfartsverket, anser att de bör undantas från tillståndsplikt. Tele2 Sverige AB avstyrker förslaget till viss del och anser att kravet på att frekvensförvaltningen ska vara konkurrensfrämjande bör genomföras tydligare. PTS efterfrågar ett förtydligande av begreppet effektiv användning.

Skälen för regeringens förslag

Grundläggande principer för förvaltningen av radiofrekvenser

I artikel 45.1 i EU-direktivet finns grundläggande regler och principer för förvaltningen av radiofrekvenser för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster. Eftersom radiospektrum är en kollektiv nyttighet av stort socialt, kulturellt och ekonomiskt värde, ska medlemsstaterna säkerställa en ändamålsenlig och effektiv användning av radiofrekvenser. Fördelning av frekvensband och utfärdande av allmänna auktorisationer för och beviljande av individuella rättigheter till radiospektrum för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster ska grundas på objektiva, transparenta, konkurrensfrämjande, icke-diskriminerande och proportionella kriterier. Medlemsstaterna ska vidare ta hänsyn till gällande internationella avtal på frekvensområdet.

Dessa principer och målsättningar för frekvensförvaltningen motsvarar i sak artikel 9.1 i ramdirektivet. Det har endast klargjorts att bestämmelsen även omfattar elektroniska kommunikationsnät och att förvaltningen av radiospektrum ska vara konkurrensfrämjande. Även av artikel 52.1 i EUdirektivet framgår att beslutsfattande som rör tillstånd att använda radio-

sändare ska främja effektiv konkurrens och undvika konkurrenssnedvridningar.

Enligt 1 kap. 1 § LEK ska lagens grundläggande syften uppnås bl.a. genom att konkurrensen främjas, se avsnitt 7. Det gäller bl.a. vid utformningen av urvalsförfaranden i samband med tillståndsprövning efter allmän inbjudan till ansökan (jfr prop. 2009/10:193 s. 59). I förarbetena till LEK betonas samhällets intresse av ett effektivt resursutnyttjande samt vikten av öppenhet och konkurrens vid tillståndsgivning och fördelning av radiofrekvenser (se prop. 2002/03:110 s. 135 f. och prop. 2009/10:193 s. 59 och 64).

Även vid prövning av om en överlåtelse eller uthyrning av tillstånd ska medges ska konkurrenshänsyn tas, se 3 kap. 23 § LEK. Vidare anges i 4 § förordningen (2007:951) med instruktion för Post- och telestyrelsen att myndigheten bl.a. har till uppgift att svara för att möjligheterna till radiokommunikation och andra användningar av radiovågor utnyttjas effektivt, att främja en effektiv konkurrens och att upprätta och offentliggöra planer för frekvensfördelning till ledning för radioanvändningen.

Till skillnad från vad Tele2 Sverige AB anför bedömer regeringen att den nuvarande frekvensförvaltningen uppfyller de målsättningar som framgår av artiklarna 45.1 och 52.1 i EU-direktivet och att målsättningen om att främja konkurrensen med tillräcklig tydlighet framgår av de ovan nämnda bestämmelserna. Att frekvensförvaltningen ska respektera internationella avtal följer av internationell rätt och är en självklarhet för frekvensförvaltande myndigheter.

Tillståndsplikt och undantag från tillståndsplikten

Artikel 46 i EU-direktivet behandlar auktorisation av användning av radiofrekvenser. Med auktorisation avses såväl individuella nyttjanderätter till radiofrekvenser, dvs. tillstånd att använda radiosändare, som allmän auktorisation, dvs. undantag från tillståndsplikt.

I punkt 1 i artikeln finns mål och principer för tillståndsgivning för användning av radiosändare. Som huvudregel ska medlemsstaterna tillämpa undantag från tillståndsplikt. Tillstånd för att använda radiosändare får endast krävas när det är nödvändigt för att uppnå en effektiv spektrumanvändning. Detta överensstämmer i huvudsak med principen enligt artikel 5.1 i auktorisationsdirektivet om att undantag från tillståndsplikt ska vara huvudregel och att tillståndsplikt endast ska tillämpas vid behov.

Enligt 3 kap. 1 § LEK krävs det tillstånd för att här i landet eller på ett svenskt fartyg eller luftfartyg utomlands få använda radiosändare. Ett tillstånd att använda radiosändare ska avse rätten att använda en viss radiosändare (sändartillstånd) eller att använda radiosändare inom ett visst frekvensutrymme (blocktillstånd). Det finns dock flera undantag från tillståndsplikten.

Enligt 3 kap. 2 § LEK gäller att om användningen av frekvensutrymme samt villkoren och förfarandet för beviljande av tillstånd att använda radiosändare har harmoniserats i enlighet med internationella avtal som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser antagna med stöd av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, ska den som har beviljats sådant tillstånd anses ha tillstånd enligt 1 §. Internationell harmonisering av tilldelning av radiofrekvenser regleras i artikel 36 i EU-direktivet, som i sak

motsvarar artikel 8 i auktorisationsdirektivet. Direktivbestämmelserna tar sikte på två fall av internationell harmonisering (se prop. 2002/03:110 s. 137 f., 149 f., 364 och 370). I 3 kap. 2 § LEK regleras det fallet att de företag som ska få tillgång till radiofrekvenser utses enligt ett helt harmoniserat förfarande i enlighet med internationella avtal eller EUrättsliga bestämmelser. Avsikten är då att uppnå en s.k. one stop shop, där företag kan tilldelas frekvensutrymme direkt på internationell nivå, utan att tillstånd behöver sökas i flera olika stater. Detta kan bli aktuellt främst när det är fråga om tjänster som till sin natur är gränsöverskridande, t.ex. mobila satellittjänster. För detta fall anges att den som har fått ett sådant tillstånd ska anses ha tillstånd enligt lagen. Det andra fallet är att endast harmoniserade villkor för användning av radiofrekvenser bestäms, t.ex. i beslut som antas med stöd av Europaparlamentets och rådets beslut nr 676/2002/EG av den 7 mars 2002 om ett regelverk för radiospektrumpolitiken i Europeiska gemenskapen (radiospektrumbeslut). Tillståndsgivningen sker då nationellt. Denna situation behandlas i avsnitt 11.3.2.

Av 3 kap. 3 § LEK framgår att Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Försvarsmakten, Försvarets radioanstalt och, för viss verksamhet, Försvarets materielverk inte behöver tillstånd utan i stället tilldelas frekvenser i särskild ordning och oberoende av sådana förutsättningar som anges i 3 kap. 6 § LEK (jfr avsnitt 11.2.2). Försvarsmakten anser att de prioriterade myndigheterna ska tilldelas det frekvensutrymme som de begär utan prövning av regleringsmyndigheten. Synpunkten har förts fram i andra lagstiftningsärenden om den svenska frekvensförvaltningen, däribland i yttrandet över betänkandet Frekvenser i samhällets tjänst (SOU 2018:92). Beredning av dessa ärenden pågår fortfarande inom Regeringskansliet. Synpunkten bör därför inte hanteras inom ramen för detta lagstiftningsärende. Av samma skäl är det regeringens uppfattning att någon förändring av vilka myndigheter som undantas från tillståndsplikt inte bör ske i nuläget, som bl.a. Luftfartsverket efterfrågar.

Vidare finns det i 3 kap. 4 § LEK en generell rätt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om undantag från tillståndsplikten. Syftet med detta är att kunna ha en rationell tillståndshantering (se prop. 2002/03:110 s. 133). Omfattande sådana föreskrifter finns för närvarande i PTS föreskrifter (PTSFS 2020:5) om undantag från tillståndsplikt för användning av vissa radiosändare. Den som är undantagen från tillståndsplikt enligt dessa föreskrifter ska enligt 3 kap. 5 § LEK anses ha tillstånd vid tillämpningen av lagen.

Den nuvarande ordningen att användning av radiosändare som utgångspunkt kräver tillstånd, men att viss radioanvändning undantas från tillståndsplikt direkt i lagen och att PTS får meddela föreskrifter om ytterligare undantag, har ansetts vara förenlig med auktorisationsdirektivet (se prop. 2002/03:110 s. 132 och Ds 2010:19 s. 78 f.). Det finns inte skäl att nu göra någon annan bedömning. De grundläggande reglerna om tillstånd att använda radiosändare och undantag från tillståndsplikten i 3 kap. 1– 5 §§ LEK bör därför föras över till den nya lagen.

Direktivets krav på ändamålsenlig användning skulle enligt PTS uppnås bättre genom att begreppet samhällsekonomisk effektivitet används i den nya lagen. Regeringen delar inte denna uppfattning. En utgångspunkt vid tillståndsgivning ska som tidigare vara att radioanvändningen utgör en effektiv användning av frekvensutrymmet. Som framhålls i förarbetena till

LEK kan tillståndsmyndigheten ta hänsyn till vilken samhällsnytta som skilda radioanvändningar kan tillföra (se prop. 2002/03:110 s. 136 samt prop. 2009/10:193 s. 42 och 57 f.). Som en del i prövningen av ansökningar kan tillståndsmyndigheten därmed göra samhällsekonomiska analyser av olika radioanvändningar. Den nya lagen medför ingen ändring i dessa avseenden. Även Utredningen om radiospektrumanvändning i framtiden föreslår ett tydligare samhällsekonomiskt fokus för frekvensanvändningen (SOU 2018:92). Förslaget bereds inom Regeringskansliet. Frågan bör hanteras inom ramen för det lagstiftningsärendet.

Hänvisningar till S11-2-1

11.2.2. Tillståndsprövning

Regeringens förslag: En tillståndsansökan ska kunna avslås om radioanvändningen kommer att ta i anspråk frekvensutrymme för vilket radioanvändningen har harmoniserats för annan användning. Bestämmelserna i övrigt om prövning av ansökningar om tillstånd att använda radiosändare ska föras över till den nya lagen.

Om regleringsmyndigheten bedömer att tillståndsprövning inom ett visst frekvensutrymme bör ske efter ett förfarande med allmän inbjudan till ansökan, ska myndigheten få avslå en ansökan om tillstånd i det frekvensutrymme som har gjorts utanför ett sådant förfarande.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. PTS anser inte att bestämmelserna om tillståndsgivning i ett harmoniserat frekvensutrymme behöver förtydligas.

Myndigheten efterfrågar ett förtydligande när det gäller hanteringen av frekvensutrymme som utreds för befintlig eller ny användning.

Skälen för regeringens förslag

Tillståndsförfarandet i allmänhet

I artikel 48.1–48.3 i EU-direktivet finns grundläggande bestämmelser om hur tillståndsgivningen ska gå till. Bestämmelserna motsvarar i sak artikel 5.2 första och andra styckena i auktorisationsdirektivet. Tillstånd som avser tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster ska beviljas på begäran och genom öppna, objektiva, transparenta, icke-diskriminerande och proportionella förfaranden med god insyn. Kravet på öppna förfaranden får dock frångås när tillstånd meddelas för innehållstjänster för radio eller tv. Enligt artikel 48.5 ska det vid tillståndsgivning anges om ett tillstånd kan överlåtas eller hyras ut och på vilka villkor detta kan ske.

Enligt 3 kap. 6 § LEK ska tillstånd att använda radiosändare beviljas om ett antal förutsättningar är uppfyllda. Tillstånd får överlåtas och hyras ut, se 3 kap. 23 och 24 §§ LEK. Dessa bestämmelser behandlas i avsnitt 11.6.

De nu redovisade bestämmelserna bedöms uppfylla kraven i artikel 48.1–48.3 och 48.5 i EU-direktivet. Bestämmelserna i 3 kap. 6 § LEK bör i huvudsak föras över till den nya lagen.

När det gäller 3 kap. 6 § första stycket 4 LEK är avsikten att en ansökan om tillstånd att använda radiosändare i ett harmoniserat frekvensutrymme

ska vara förenlig med den harmoniserade användningen för att tillstånd ska kunna meddelas. Till skillnad från PTS anser regeringen att det ska tydliggöras i den nya lagen att ansökan kan avslås i de fall en ansökan avser en annan användning än den harmoniserade användningen.

Om tillståndsprövningen bör ske efter allmän inbjudan till ansökan ska regleringsmyndigheten få avslå en ansökan som har gjorts utanför ett sådant förfarande

Den huvudregel som 3 kap. 6 § LEK uttrycker, dvs. att tillstånd ska meddelas om förutsättningarna är uppfyllda, kan inte alltid upprätthållas. Om efterfrågan på radiofrekvenser i ett visst frekvensutrymme överstiger tillgången, är det inte tillfredsställande från konkurrenssynpunkt eller med hänsyn till intresset av högsta möjliga frekvenseffektivitet att den som ansöker först blir den som får tillstånd. För att hantera tillståndsgivningen i sådana situationer finns bestämmelser i 3 kap. 7 och 8 §§ LEK om ett urvalsförfarande efter en allmän inbjudan till ansökan om ett begränsat antal tillstånd (se prop. 1997/98:167 s. 10 f., prop. 2002/03:110 s. 138 f. och prop. 2009/10:193 s. 62 f.).

När det finns anledning att fördela tillstånd i ett visst frekvensutrymme efter allmän inbjudan till ansökan bör inte en separat ansökan om tillstånd i detta frekvensutrymme beviljas. Det har förutsatts att en ansökan i vissa fall skulle kunna avslås med hänvisning till att användningen inte innebär en effektiv användning av frekvensutrymmet, eftersom frekvensutrymmet i en överblickbar framtid behövs för annan radioanvändning (se prop. 2002/03:110 s. 136). Om antalet tillstånd har begränsats enligt 3 kap. 7 § LEK, framgår av 3 kap. 8 § att prövningen normalt ska ske efter en allmän inbjudan till ansökan. Om en ansökan skulle komma in före ett beslut om begränsning av antalet tillstånd och ansökan avser den framtida radioanvändningen framgår det dock inte klart att det finns stöd för att i stället för att genast bevilja ansökan genomföra ett förfarande med allmän inbjudan till ansökan så att fler intressenter kan konkurrera om tillstånd. Detsamma gäller om ansökan avser användning som av något annat skäl skulle anses uppfylla kravet på effektiv radioanvändning, Ett uttryckligt sådant stöd bör införas. Bestämmelsen blir alltså aktuell när förutsättningarna för att bevilja tillstånd i 3 kap. 6 § är uppfyllda, men det finns anledning att fördela tillstånd efter en allmän inbjudan. Det bör framgå av lagen att om regleringsmyndigheten bedömer att tillståndsprövning inom ett visst frekvensutrymme bör ske efter ett förfarande med allmän inbjudan till ansökan, får myndigheten avslå en ansökan om tillstånd i det frekvensutrymme som har gjorts utanför ett sådant förfarande.

Hänvisningar till S11-2-2

11.2.3. Annan användning av harmoniserat frekvensutrymme än den som följer av de harmoniserade villkoren

Regeringens förslag: I ett harmoniserat frekvensutrymme ska tillstånd få beviljas för annan radioanvändning än den som följer av de harmoniserade villkoren, om det finns bristande efterfrågan på den harmoniserade användningen och radioanvändningen inte hindrar eller försvårar den harmoniserade användningen i någon annan medlemsstat i

Europeiska unionen. Vid prövningen ska det särskilt beaktas om radioanvändningen kan påverka den harmoniserade användningen av frekvensutrymmet i unionen på lång sikt eller tillgången till radioutrustning som kan användas i frekvensutrymmet.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Teracom AB anser att annan radioanvändning fortfarande bör vara möjlig trots efterfrågan på den harmoniserade användningen.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 53 i EU-direktivet ska medlemsstaterna samarbeta för att samordna användningen av harmoniserat radiospektrum för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster.

Med harmoniserat radiospektrum menas enligt artikel 2.25 i direktivet radiospektrum för vilket harmoniserade villkor för tillgång och effektiv användning har fastställts genom tekniska genomförandeåtgärder i enlighet med artikel 4 i radiospektrumbeslutet 676/2002/EG. Uttrycket harmoniserat radiospektrum används i ett flertal bestämmelser i direktivet. Med radiospektrum avses här sammanhängande block av radiofrekvenser. I LEK används termen frekvensutrymme för sådana block (se prop. 2009/10:193 s. 61). Denna terminologi bör behållas. En särskild definition av harmoniserat frekvensutrymme, som motsvarar direktivets uttryck harmoniserat radiospektrum, bör därför införas i den nya lagen.

Medlemsstaterna är skyldiga att se till att ett harmoniserat frekvensutrymme används i enlighet med de villkor som har fastställts. Det kan dock uppkomma situationer där det i vissa medlemsstater inte finns någon efterfrågan på användningen av ett visst frekvensutrymme på de harmoniserade villkoren. För att medlemsstaterna då inte ska vara förhindrade att använda frekvensutrymmet på något annat sätt har det i artikel 45.3 i EUdirektivet införts en möjlighet att på nationell nivå bevilja tillstånd för annan radioanvändning än på de harmoniserade villkoren.

Sådan annan användning får endast tillåtas om det efter ett offentligt samråd kan konstateras att det, även vid en framåtblickande bedömning, nationellt eller regionalt finns bristande efterfrågan på den harmoniserade användningen i hela eller delar av frekvensutrymmet. En sådan annan användning får inte heller hindra eller försvåra den harmoniserade användningen av frekvensutrymmet i en annan medlemsstat inom EU. Vidare ska hänsyn tas till på vilket sätt den alternativa radioanvändningen kan påverka den harmoniserade användningen av frekvensutrymmet i unionen på lång sikt och tillgången till radioutrustning som kan användas i frekvensutrymmet.

Det finns i nuläget ingen möjlighet att tillåta annan användning av harmoniserat frekvensutrymme än den som följer av de harmoniserade villkoren. Det bör därför anges i lagen att tillstånd i ett harmoniserat frekvensutrymme får beviljas för annan radioanvändning än den som följer av de harmoniserade villkoren, om det finns bristande efterfrågan på den harmoniserade användningen och radioanvändningen inte hindrar eller försvårar den harmoniserade användningen i någon annan medlemsstat inom EU. Det bör också framgå av lagen att det vid prövningen särskilt ska beaktas om radioanvändningen kan påverka den harmoniserade användningen av frekvensutrymmet i unionen på lång sikt eller tillgången till radioutrustning som kan användas i frekvensutrymmet.

Som Teracom AB påpekar kan harmoniseringsbesluten i sig innehålla undantag för radioanvändning för vissa syften, bl.a. allmän ordning och säkerhet, i enlighet med artikel 1.4 i radiospektrumbeslutet. Den föreslagna bestämmelsen påverkar inte tillämpningen av ett sådant undantag som meddelats i ett harmoniseringsbeslut, vilket också följer av den föreslagna definitionen av harmoniserat frekvensutrymme. Direktivet ger dock inget utrymme för att utöver detta, på det sätt som Teracom AB efterfrågar, tilllåta annan användning i strid med harmoniseringsbeslut eller när det finns efterfrågan på den harmoniserade användningen (se även avsnitt 20.4). Teracom AB framhåller också att harmoniseringsbesluten inte innebär exklusivitet för viss radioanvändning utan att dessa frekvensutrymmen ofta kan delas av olika användningar för att utnyttjas effektivt. Enligt regeringen innebär förslaget ingen begränsning i dessa avseenden. Om den befintliga efterfrågan är tillgodosedd, kommer det följaktligen att vara bristande efterfrågan i övriga delar, som i stället kan tilldelas för andra användningar.

Förslaget om tillstånd för annan användning i ett harmoniserat frekvensutrymme påverkar inte förutsättningarna för att tilldela sådant frekvensutrymme till de myndigheter som avses i 3 kap. 3 § LEK (se avsnitt 11.1 och författningskommentaren).

Hänvisningar till S11-2-3

11.2.4. Begränsning av antalet tillstånd inom ett visst frekvensutrymme

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation om begränsning av antalet tillstånd inom ett visst frekvensutrymme ska föras över till den nya lagen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. PTS anser att syftet med begränsningsbeslut bör omformuleras.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 55 i EU-direktivet finns bestämmelser om fördelning av tillstånd efter förfaranden med allmän inbjudan till ansökan om ett begränsat antal tillstånd (inbjudningsförfarande).

En sådan begränsning kan bli aktuell när antalet tillstånd att använda radiosändare i ett visst frekvensutrymme inte är tillräckligt för alla intresserade, dvs. när efterfrågan överskrider tillgången (se skäl 136). I sådana fall ska inte tillstånd beviljas den som ansöker först, utan tillstånds-

prövningen ska ske på ett transparent och objektivt sätt så att samtliga intressenter får möjlighet att ansöka.

Av artikel 55.1 framgår att en medlemsstat som överväger att begränsa antalet tillstånd att använda radiosändare tydligt ska ange skälen för detta. Vikt ska fästas vid behovet av att ge användarna ett så stort utbyte som möjligt och underlätta utvecklingen av konkurrens. Alla berörda parter, inbegripet användare och konsumenter, ska ges tillfälle att lägga fram synpunkter på ett förslag inom en skälig tidsfrist, normalt minst 30 dagar. En begränsning ska, beroende på vad som är lämpligt, omprövas med regelbundna intervall eller på rimlig begäran av berörda företag. Bestämmelserna motsvarar i huvudsak artikel 7.1 a, b och e i auktorisationsdirektivet.

Enligt 3 kap. 7 § LEK får antalet tillstånd som beviljas inom ett frekvensutrymme begränsas, om det är nödvändigt för att garantera en effektiv användning av radiofrekvenser. Bestämmelsen blir tillämplig när ett frekvensutrymme inte räcker till för alla som vill ha tillstånd (se prop. 2002/03:110 s. 139 och 367). Enligt regeringens bedömning bör den frekvensförvaltande myndigheten även fortsättningsvis bedöma att efterfrågan på frekvenser överstiger tillgången för att ett begränsningsbeslut ska få fattas. Att begränsningen av antalet tillstånd sker genom beslut är en följd av direktivets krav på att begränsningarna ska föregås av samråd (se prop. 2002/03:110 s. 139). Paragrafen bör föras över till den nya lagen. Bestämmelser om samråd behandlas i avsnitt 11.7.

Hänvisningar till S11-2-4

  • Prop. 2021/22:136: Avsnitt 29.1

11.2.5. Inbjudningsförfarande

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation om tillståndsprövning genom ett urvalsförfarande efter en allmän inbjudan till ansökan ska i huvudsak föras över till den nya lagen.

Ett urvalsförfarande ska, utöver att främja konkurrens, endast få syfta till att främja täckning och utbyggnad, säkerställa tjänsters kvalitet, uppnå en effektiv frekvensanvändning eller främja innovation och näringslivets utveckling.

Den allmänna inbjudan till ansökan ska innehålla uppgifter om det förfarande som ska användas, förutsättningarna för deltagande i förfarandet och de villkor som tillstånd kommer att förenas med.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Trafikverket framhåller att även radioanvändning som behövs för verksamhet som bedrivs i syfte att tillgodose försvar bör undantas från förfarandet med allmän inbjudan. PTS och Hi3G Access AB anser att de konkurrensfrämjande åtgärder som anges i artikel 52 bör regleras tydligare i lagen. Hi3G Access AB avstyrker vidare att bemyndigandet att meddela föreskrifter tas bort. Tele2 Sverige AB anser att det i lagen bör anges att regleringsmyndigheten ska redovisa konkurrensbedömningar som ligger till grund för förfarandet. Hi3G Access AB har liknande synpunkter.

Skälen för regeringens förslag: När antalet tillstånd att använda radiosändare har begränsats måste ett urval av sökandena ske. Hur detta ska gå till framgår av artiklarna 48.4 och 55.2–55.6 i EU-direktivet, som i väsent-

liga delar motsvarar artikel 7.1 c och d, 7.2 och 7.3 i auktorisationsdirektivet.

Till en början ska målen med och valet av ett sådant urvalsförfarande fastställas och motiveras. Ett urvalsförfarande kan utformas som ett anbudsförfarande där den som bjuder högst belopp i pengar får tillstånd (auktion). Det är också möjligt att göra urvalet utifrån andra jämförelser, t.ex. sökandenas utfästelser om att tillhandahålla täckning och utbyggnad. En nyhet i EU-direktivet är att det uttömmande anges vilka syften som får beaktas vid utformningen av urvalsförfaranden. Utöver att främja konkurrens är dessa syften begränsade till att främja täckning, säkerställa tjänsters kvalitet, främja en ändamålsenlig frekvensanvändning och främja innovation och affärsutveckling. Resultatet av de eventuella bedömningar av konkurrenssituationen och den tekniska och ekonomiska situationen på marknaden som ligger till grund för valet av urvalsförfarande ska anges. Urvalsförfarandet ska grundas på objektiva, öppet redovisade, icke-diskriminerande och proportionella kriterier. Beslut om urvalsförfarandet och reglerna för detta ska motiveras och offentliggöras. Även de villkor som tillstånden ska förenas med ska offentliggöras. När urvalsförfarandet har fastställts ska medlemsstaten bjuda in till ansökningar om tillstånd. Därefter ska tillståndsprövningen inledas. Om en sökande inte bedöms ha förmåga att uppfylla de tillståndsvillkor som kommer att uppställas, ska sökanden inte få tillstånd.

I artikel 52.2 första stycket a–c i EU-direktivet anges exempel på åtgärder som får vidtas när tillstånd ska beviljas, bl.a. vid utformningen av ett urvalsförfarande. Det är tillåtet att begränsa mängden radiofrekvenser som ett företag tilldelas (s.k. spektrumtak). Vidare får frekvensband reserveras för nya aktörer på marknaden, om detta är lämpligt och berättigat med hänsyn till en specifik situation på den nationella marknaden. Det är också tillåtet att hindra företag från att beviljas tillstånd om det bedöms att dessa företag redan har tillgång till så stort frekvensutrymme att det skulle snedvrida konkurrensen att ge dem ännu fler frekvenser. Enligt artikel 52.2 andra stycket ska beslut om sådana åtgärder, med beaktande av marknadsförhållanden och riktmärken, grundas på en noggrann analys, bl.a. av konkurrenspåverkan och investeringsviljan på de berörda marknaderna.

Enligt 3 kap. 8 § LEK gäller att när antalet tillstånd har begränsats enligt 7 §, ska tillståndsprövningen som huvudregel ske efter allmän inbjudan till ansökan. Prövningen ska då ske efter ett jämförande urvalsförfarande, efter ett anbudsförfarande där det pris sökanden är villig att betala för tillståndet ska vara utslagsgivande eller efter en kombination av dessa förfaranden. Det nu sagda gäller dock inte om särskilda skäl föranleder annat. Det gäller inte heller sådan radioanvändning som huvudsakligen avser utsändning till allmänheten av program som avses i 1 kap. 2 § YGL, är avsedd för privat bruk eller behövs för verksamhet som bedrivs i syfte att tillgodose allmän ordning, säkerhet eller hälsa. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i en allmän inbjudan, vilken radioanvändning som omfattas av undantaget för allmän ordning, säkerhet eller hälsa och om urvalsförfaranden.

Bestämmelserna i 3 kap. 8 § LEK motsvarar i stor utsträckning de krav som följer av artiklarna 48.4 och 55.2–55.6 i EU-direktivet. Vidare har möjligheten att undanta radioanvändning som huvudsakligen avser utsändning till allmänheten av program som avses i 1 kap. 2 § YGL stöd i artikel 48.3

i EU-direktivet. Att undantagen i 3 kap. 8 § andra stycket inte omfattar försvar följer av att de centrala försvarsmyndigheterna redan är undantagna i 3 kap. 3 §. Till skillnad från bl.a. Trafikverket anser regeringen därför att något undantag i bestämmelsen om allmän inbjudan inte är nödvändigt. Bestämmelserna bör därför i huvudsak oförändrade föras över till den nya lagen. Regeringen föreslår i avsnitt 23 att ett beslut att utfärda en allmän inbjudan till ansökan ska få överklagas endast i samband med att ett beslut i fråga om tillstånd att använda radiosändare överklagas.

PTS har meddelat föreskrifter (PTSFS 2008:1) om spektrumauktioner. Av föreskrifterna framgår att tilldelning av tillstånd att använda radiosändare genom auktion genomförs i enlighet med ett beslut att begränsa antalet tillstånd och utfärda en allmän inbjudan till ansökan som fattas inför varje auktion. Det framgår också bl.a. att de villkor som kan komma att förenas med tillstånd att använda radiosändare ska anges.

Av EU-direktivet följer att medlemsstaterna först ska besluta om att ett urvalsförfarande ska genomföras och vilka mål som ska uppnås genom åtgärden. Sedan ska reglerna för förfarandet fastställas. De ska också offentliggöra de villkor som ska knytas till tillstånden. Därefter ska medlemsstaterna bjuda in till ansökningar om tillstånd.

Mot denna bakgrund bedömer regeringen att de mål som enligt artikel 55.2 får eftersträvas vid utformningen av ett urvalsförfarande bör framgå av lagen. Vidare bör det uttryckligen anges i den nya lagen att det av en allmän inbjudan till ansökan ska framgå vilket förfarande som ska användas och förutsättningarna för deltagande i förfarandet. Ett urvalsförfarande kan utformas såväl som rena auktioner som ett urval enligt andra kriterier än bud i pengar, t.ex. åtaganden om täckning och utbyggnad inom landet, och olika kombinationer av sådana kriterier. Det bör även anges i lagen att de villkor som tillstånd kommer att förenas med ska framgå av en allmän inbjudan.

Några remissinstanser efterfrågar att de i artikel 52.2 a–c exemplifierade åtgärderna anges i lagen. Till skillnad från bl.a. Hi3G Access AB bedömer regeringen att detta inte är nödvändigt för att de ska kunna användas. Tvärtom kommer PTS att med stöd av den nya regleringen även fortsättningsvis kunna besluta om spektrumtak eller hindra vissa aktörer med stort frekvensutrymme från att beviljas ytterligare tillstånd. Regeringen bedömer att detta ryms inom de relativt vida ramar som ges att utforma det urvalsförfarande som ska användas.

I och med dessa tillägg i lagen bedömer regeringen att det inte längre behövs något bemyndigande att meddela föreskrifter om vilket förfarande som ska användas och om innehållet i en allmän inbjudan. Som Hi3G Access AB påpekar innebär detta att PTS föreskrifter om spektrumauktioner måste upphävas. Till skillnad från Hi3G Access AB bedömer regeringen att det inte kommer att minska förutsebarheten och kontinuiteten för marknadens aktörer att den allmänna inbjudan blir mer detaljerad. Redan i dag sker ändringar i föreskrifterna inför auktioner för att anpassa förfarandet efter den aktuella situationen, se bl.a. PTSFS 2016:2, 2018:1 och 2020:2. Regeringen bedömer att den nya regleringens flexibilitet möjliggör för att framtida förfaranden ska kunna anpassas bättre till den specifika situationen. Bemyndigandet behöver därför inte föras över till den nya lagen.

När det gäller de mål som får eftersträvas vid utformningen av ett urvalsförfarande bör det framhållas att användningen av urvalsförfaranden, inklusive auktioner, syftar till att den som högst värderar den knappa samhällsresurs som radiofrekvenser utgör ska få tillgång till frekvenser. Utformningen av urvalsförfarandet skapar förutsättningar för en samhällsekonomiskt effektiv resursfördelning (jfr Ds 2001:40 s. 29 f.). Artikel 55.2 i EU-direktivet får tolkas så att auktioner inte får användas som urvalsförfaranden enbart som medel för att ge högsta möjliga intäkter till statsbudgeten (intäktsmaximering). Det är dock enligt regeringens mening ett naturligt inslag i ett auktionsförfarande att budgivarna kommer att bjuda över varandra och att budgivningen upphör först när alla budgivare har nått det belopp som de anser sig vara villiga att betala. De belopp som budgivarna då har nått utgör en rimlig och rättvis värdering av radiofrekvenserna. En budgivning kan alltså under vissa förutsättningar nå höga belopp, men så länge syftet med förfarandet följer de uppställda kraven medför den omständigheten i sig inte att ett sådant förfarande strider mot EUdirektivet. Regleringen av inbjudningsförfarandet innebär att det finns stora möjligheter att anpassa urvalsförfaranden efter omständigheterna i det enskilda fallet på de marknader som berörs. Som direktivet är formulerat är det en uppgift för den som utformar förfarandet att tydligt och utförligt redovisa skälen för en viss utformning och varför valda lösningar bidrar till en effektiv frekvensanvändning. Utformningen av ett urvalsförfarande ska grundas på ingående överväganden av konkurrensvillkoren på marknaden och de effekter som kan väntas uppstå på konkurrenssituationen och investeringsviljan beroende på vilka vägval som görs. Skyldigheten att göra sådana överväganden följer enligt regeringens mening, i motsats till vad bl.a. Tele2 Sverige AB påpekar, av tillämpningen av den nya lagen och allmänna förvaltningsrättsliga principer.

Hänvisningar till S11-2-5

11.3. Villkor i tillstånd att använda radiosändare

11.3.1. Allmänna tillståndsvillkor

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation om villkor i tillstånd att använda radiosändare ska i huvudsak oförändrade föras över till den nya lagen. Regleringsmyndigheten ska få förena ett tillstånd med ett förbehåll om att en operatör som har rätt att använda tillståndet kan åläggas att ge tillträde till infrastruktur för tillhandahållande av mobila elektroniska kommunikationstjänster.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås ingen bestämmelse om förbehåll för åläggande av tillträdesskyldigheten.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. PTS efterfrågar tydligare reglering av tillståndsvillkor i fråga om skyldigheter som avser bl.a. tillträde till infrastruktur som är beroende av radiospektrum och kommersiella avtal om roamingtjänsttillträde. Tele2 Sverige AB föreslår en bestämmelse om en generell skyldighet att främja delning av frekvensutrymme. Teracom AB anser att det i tillståndsvillkoren för tillstånd till annan användning i ett

harmoniserat frekvensutrymme än den som följer av de harmoniserade villkoren bör anges att tillståndet kan återkallas om det finns efterfrågan för användning på de harmoniserade villkoren.

Skälen för regeringens förslag

Villkor som får knytas till tillstånd att använda radiosändare

Av artikel 13.1 i EU-direktivet framgår att nyttjanderätter till radiofrekvenser endast får omfattas av vissa villkor. En uttömmande uppräkning av dessa villkor finns i avsnitt D i bilaga 1 till direktivet. Uppräkningen omfattar villkor om – skyldighet att tillhandahålla en tjänst eller använda en typ av teknik,

vilket kan innefatta krav på täckning och tjänstekvalitet, – faktiskt och effektivt utnyttjande av radiofrekvenser, – längsta giltighetstid, – överlåtelse eller uthyrning av tillstånd samt villkor för överlåtelse, – avgifter för tillstånd, – åtaganden som gjorts av en tillståndshavare inom ramen för ett till-

ståndsförfarande, – skyldigheter att lägga samman eller dela radiofrekvenser eller att ge

andra användare tillträde till frekvenser, – skyldigheter enligt internationella avtal om frekvensanvändning, och – skyldigheter som avser frekvensanvändning i experimentsyfte.

I uppräkningen är det endast möjligheten att införa villkor om att lägga samman eller dela radiofrekvenser som är ny. I övrigt motsvarar regleringen i sak artikel 6 och avsnitt B i bilaga 1 till auktorisationsdirektivet som genomförs i 3 kap. 4 §, 11 § första stycket 1–5 och 7–9 samt 11 a § LEK (se prop. 2002/03:110 s. 146 f. och prop. 2009/10:193 s. 60 f.).

Direktivet anger endast vilka villkor som medlemsstaterna får ställa upp. Det finns ingen skyldighet att utnyttja alla dessa möjligheter. Alla nyttjanderätter behöver inte heller nödvändigtvis innehålla villkor av alla slag. De villkor som ställs upp ska säkerställa en ändamålsenlig och effektiv frekvensanvändning. Vilka villkor som ska gälla för ett visst tillstånd måste därför bedömas utifrån vad som är motiverat och proportionellt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

Den nya punkten i avsnitt D i bilaga 1 om villkor om att lägga samman eller dela radiofrekvenser eller att ge andra användare tillträde till frekvenser kan sägas vara en specificering av möjligheten att ställa villkor för att garantera en effektiv frekvensanvändning. Som Tele2 Sverige AB påpekar framgår det av artikel 46 att medlemsstaterna ska främja delad användning av radiofrekvenser. Med delad användning avses att två eller flera aktörer använder samma frekvensband enligt fastställda kriterier eller planer. Av 3 kap. 11 § första stycket 5 LEK framgår att ett tillstånd att använda radiosändare får förenas med villkor om skyldighet för sökanden att dela frekvensutrymme med annan. Enligt regeringens mening är det inte nödvändigt med en generell bestämmelse om att främja delning som Tele2 Sverige AB efterfrågar. Syftet tillgodoses i stället tillräckligt genom den nyss nämnda bestämmelsen samt den grundläggande principen om effektiv frekvensförvaltning, se avsnitt 11.2.1.

Bestämmelserna i 3 kap. 4 §, 11 § första stycket 1–5 och 7–9 och 11 a §§ LEK bedöms vara förenliga med artikel 13.1 och 13.4 i EU-direktivet och bör föras över till den nya lagen.

Tillstånd till annan användning i ett harmoniserat frekvensutrymme än som följer av de harmoniserade villkoren kan, som framgår av avsnitt 20.4, återkallas om det finns efterfrågan att använda frekvensutrymmet på de harmoniserade villkoren. Detta regleras uttryckligen i lagen och gäller alla sådana tillstånd. Enligt regeringens mening behöver det därför inte, som

Teracom AB efterfrågar, framgå av tillståndsvillkoren.

Vissa särskilda villkor

Enligt artikel 47.2 i EU-direktivet ska behöriga myndigheter, när de beviljar tillstånd att använda radiosändare, kunna föreskriva vissa särskilda möjligheter i syfte att uppnå mål om effektiv frekvensanvändning eller förbättrad täckning. Sådana möjligheter kan avse att tillståndshavare ska dela radiofrekvenser eller passiv eller aktiv infrastruktur som är beroende av radiofrekvenser, ingå kommersiella roamingavtal eller gemensamt bygga upp infrastruktur för tillhandahållande av radiobaserade nät eller tjänster. Vidare anges i artikel 52.2 första stycket a att det i berättigade fall får införas villkor om tillhandahållande av tillträde i grossistledet eller nationell eller regional roaming i vissa band. Därtill regleras i artikel 61.4 att regleringsmyndigheten ska kunna ålägga skyldigheter avseende bl.a. gemensamt nyttjande av passiv infrastruktur eller ingående av tillträdesavtal om lokaliserad roaming. För att regleringsmyndigheten ska kunna ålägga sådana skyldigheter som avses i artikel 61.4 måste en sådan möjlighet ha fastställts när tillstånd beviljades.

Gemensamt för denna typ av villkor och skyldigheter är att de avser att främja konkurrensen och slutanvändares tillgång till tjänster. De kan normalt antas vara betungande för tillståndshavaren, eftersom de minskar möjligheterna att dra fördel av den ensamrätt till frekvensutrymme som ett tillstånd kan innebära. I avsnitt 14.8.3 föreslås att en operatör som har rätt att använda radiosändare ska kunna åläggas att ge tillträde till infrastruktur för användning av radiofrekvenser. En förutsättning är att regleringsmyndigheten, när den beviljar tillståndet, förenar det med ett förbehåll om att en sådan skyldighet kan åläggas en operatör som har rätt att använda tillståndet. En operatör kan ha rätt att använda tillståndet i egenskap av tillståndshavare eller genom att operatören hyr tillståndet av tillståndshavaren, se avsnitt 11.6. En bestämmelse som gör det möjligt att förena tillståndet med ett förbehåll bör därför, som PTS påpekar, införas i den nya lagen.

När det gäller villkoren i sig framgår det av 3 kap. 11 § första stycket 5 LEK att tillståndsvillkor kan avse en skyldighet för tillståndshavaren att dela frekvensutrymme med annan. I första stycket 8 och 9 anges vidare att tillståndsvillkor kan avse åtaganden som har gjorts i samband med beviljande av tillstånd genom ett urvalsförfarande samt tekniska krav och annat som krävs för att säkerställa ett faktiskt och effektivt frekvensutnyttjande. Till skillnad från PTS anser regeringen att det finns vida möjligheter att med stöd av dessa bestämmelser fastställa de villkor som kan behövas för att främja slutkundernas intresse av prisvärda trådlösa tjänster och god täckning. Det är inte uteslutet att tillståndsvillkor av det slag som anges i artikel 52.2 första stycket a i EU-direktivet skulle kunna uppställas om det

är motiverat och lämpligt i ett enskilt fall. Med tanke på sådana villkors ingripande karaktär för tillståndshavaren måste det göras en noggrann proportionalitetsbedömning vid införandet av dem. Det bedöms bara kunna komma i fråga om högst avsevärda problem uppstått på marknaden eller om sådana problem bedöms kunna uppstå vid en framåtblickande analys av marknadens konkurrensvillkor. Mot bakgrund av den hittills mycket positiva utvecklingen på de svenska marknaderna för mobiltelefoni och mobilt bredband torde det i praktiken sällan bli fråga om att vidta denna typ av åtgärder. Som föreslås ovan bör 3 kap. 11 § första stycket 5, 8 och 9 LEK föras över till den nya lagen.

Hänvisningar till S11-3-1

11.3.2. Villkor vid internationell harmonisering av tilldelning av radiofrekvenser

Regeringens förslag: Ett tillstånd att använda radiosändare i ett frekvensutrymme för vilket radioanvändningen har harmoniserats i enlighet med internationella avtal som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser som har antagits med stöd av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, ska förenas med de villkor som följer av avtalet eller bestämmelserna. Detsamma ska gälla om den som ska tilldelas radiofrekvenser har utsetts i enlighet med sådana avtal eller bestämmelser. Bestämmelsen ska inte gälla om tillstånd har beviljats för annan användning än den som följer av de harmoniserade villkoren.

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag.

Promemorians lagförslag har en annan utformning.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. PTS anser att dagens bestämmelse bör föras över oförändrad till den nya lagen.

Skälen för regeringens förslag: Som anges i avsnitt 11.2.1 regleras internationell harmonisering av tilldelning av radiofrekvenser i artikel 36 i

EU-direktivet, som i sak motsvarar artikel 8 i auktorisationsdirektivet. Bestämmelserna tar sikte på två olika fall av internationell harmonisering av tilldelning av radiofrekvenser (se prop. 2002/03:110 s. 137 f., 149 f., 364 och 370).

Det ena fallet är att harmoniserade villkor för tilldelning av radiofrekvenser bestäms, t.ex. med stöd av radiospektrumbeslutet 676/2002/EG, eller att den som ska tilldelas tillstånd utses enligt ett harmoniserat förfarande. Tillståndsgivningen sker då nationellt. För detta fall anges i 3 kap. 11 § första stycket 6 LEK att ett tillstånd får förenas med villkor om sådant som i enlighet med beslut om en harmoniserad användning av radiofrekvenser ska uppställas som villkor när den som ska tilldelas radiofrekvens har utsetts i enlighet med internationella avtal eller bestämmelser antagna med stöd av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. När användningen av radiofrekvenser har harmoniserats på detta sätt ska tillstånd förenas med villkor i enlighet med beslutet. Det skedde exempelvis när PTS meddelade nationella tillstånd för markkomponenter i MSS 2 GHz-bandet i enlighet med Europaparlamentets och rådets beslut nr 626/2008/EG om urval och tillståndsgivning avseende system som tillhandahåller mobila satellittjänster, till de operatörer som hade utsetts genom kommissionens

beslut av den 14 maj 2009 om urval av operatörer av alleuropeiska system som tillhandahåller mobila satellittjänster. Eftersom EU-regleringen är oförändrad i sak, bör 3 kap. 11 § första stycket 6 LEK föras över till den nya lagen. Det bör dock uttryckligen anges att ett tillstånd ska förenas med de harmoniserade villkoren och att detta också gäller för harmoniserade villkor som har antagits med stöd av radiospektrumbeslutet 676/2002/EG där den som ska tilldelas tillstånd utses nationellt. Bestämmelsen bör, som

PTS föreslår, formuleras närmare den nuvarande lydelsen än vad som föreslås i promemorian. I och med att det är fråga om en skyldighet att besluta denna typ av villkor bör bestämmelsen enligt regeringens mening placeras i en egen paragraf.

I avsnitt 11.2.3 föreslås att tillstånd ska kunna meddelas för annan radioanvändning än den som följer av harmoniseringsåtgärden. I sådana fall ska naturligtvis tillståndsvillkoren inte utformas i enlighet med de harmoniserade villkoren. Detta bör framgå av lagen.

Det andra fallet av internationell harmonisering enligt artikel 36 är att även de företag som ska få tillgång till radiofrekvenser utses och tillstånd tilldelas enligt ett helt harmoniserat förfarande i enlighet med internationella avtal eller EU-rättsliga bestämmelser. Avsikten är då att uppnå en s.k. one stop shop, där företag kan tilldelas frekvensutrymme direkt på internationell nivå, utan att tillstånd behöver sökas i flera olika stater. Denna situation behandlas i avsnitt 11.2.1.

Hänvisningar till S11-3-2

11.3.3. Villkor som inte är teknik- och tjänsteneutrala

Regeringens förslag: Möjligheterna att göra undantag från principerna om teknik- och tjänsteneutralitet ska föras över till den nya lagen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 45.4 och 45.5 i EU-direktivet slås det fast att principen ska vara att i frekvensutrymmen som är avsedda för tillhandahållande av elektroniska kommunikationstjänster ska alla former av teknik få användas för tillhandahållande av nät och tjänster.

Principerna om teknik- och tjänsteneutralitet har dock inte fått fullt genomslag. Det är nödvändigt att göra vissa avsteg från dem.

Enligt punkt 4 får det införas proportionella och icke-diskriminerande undantag från principen om teknikneutralitet när det är nödvändigt för att undvika skadlig störning, skydda folkhälsan mot elektromagnetiska fält, säkerställa tjänsternas tekniska kvalitet, säkerställa maximalt gemensamt utnyttjande av radiofrekvenser, garantera en effektiv frekvensanvändning eller säkerställa mål av allmänt intresse, som säkerhet för människors liv, främjande av social eller regional sammanhållning, undvikande av ineffektivt utnyttjande av radiofrekvenser eller främjande av kulturell och språklig mångfald och mediemångfald, t.ex. genom tillhandahållande av ljudradio- och tv-tjänster.

Enligt punkt 5 får det införas proportionella och icke-diskriminerande begränsningar av vilka slag av elektroniska kommunikationstjänster som ska tillhandahållas. En åtgärd som kräver att en viss elektronisk kommuni-

kationstjänst ska tillhandahållas ska vara motiverad med hänsyn till att säkerställa ett sådant mål av allmänt intresse som anges ovan. En åtgärd som förbjuder att någon annan elektronisk kommunikationstjänst tillhandahålls i ett visst frekvensutrymme får endast införas när det är motiverat för att säkerställa tjänster för säkerhet för människors liv. I undantagsfall får en sådan åtgärd också utvidgas i syfte att uppfylla andra mål av allmänt intresse.

Artikel 45.4 och 45.5 i EU-direktivet motsvarar i sak artikel 9.3 och 9.4 i ramdirektivet. Direktivsregleringen innebär att medlemsstaterna får införa vissa begränsningar men inte är skyldiga att göra det. Det har bedömts vara nödvändigt att möjliggöra vissa begränsningar (se prop. 2010/11:115 s. 58 f. och 158 f.). I 3 kap. 11 § andra och tredje styckena LEK anges att villkor som innebär en begränsning av vilka elektroniska kommunikationstjänster eller vilka tekniker som får användas endast får meddelas om det krävs för att

  • undvika skadlig störning,
  • säkerställa ett effektivt frekvensutnyttjande,
  • skydda människors liv eller hälsa,
  • tillgodose det allmännas intresse av att vissa elektroniska kommunikationstjänster finns tillgängliga i vissa delar av landet, eller
  • tillgodose det allmännas intresse av att främja tillhandahållandet av radio- och tv-tjänster för vilka tillstånd meddelats enligt annan lag.

Villkor som innebär att endast en viss elektronisk kommunikationstjänst får tillhandahållas får meddelas endast om det krävs för att säkerställa verksamhet som bedrivs i syfte att skydda människors liv eller hälsa eller om det annars finns synnerliga skäl för det med hänsyn till ett allmänt intresse.

Det har inte framkommit några skäl att införa ytterligare möjligheter till undantag från principerna om teknik- och tjänsteneutralitet. Eftersom den nya direktivsregleringen är oförändrad i sak, bör 3 kap. 11 § andra och tredje styckena LEK föras över till den nya lagen.

Hänvisningar till S11-3-3

  • Prop. 2021/22:136: Avsnitt 29.1

11.4. Tillståndstid

11.4.1. Hur tillståndstiden ska bestämmas

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation om hur tillståndstid ska bestämmas ska föras över till den nya lagen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 49 i EU-direktivet finns bestämmelser om giltighetstider för tillstånd att använda radiosändare.

Bestämmelserna är i huvudsak nya och innebär en förstärkt harmonisering av hur tillståndstider ska bestämmas.

Av artikel 49.1 framgår att giltighetstiden för tillstånd att använda radiosändare ska vara skälig med hänsyn till behovet att uppfylla mål om förbättrad täckning, säkerställd tjänstekvalitet, effektiv frekvensanvändning,

innovation och näringslivets utveckling. Hänsyn ska också tas till behovet att säkerställa konkurrens och att främja effektiva investeringar, bl.a. genom att medge en tillräckligt lång avskrivningsperiod för investeringar. Bestämmelsen gäller alla tillstånd att använda radiosändare som omfattas av direktivet.

I 3 kap. 12 § LEK anges att tillstånd ska beviljas för en bestämd tid. När giltighetstiden för tillstånd och tillståndsvillkor bestäms ska det särskilt beaktas bl.a. framtida förändringar i radioanvändningen, den tid som sändaren är avsedd att användas, den tekniska utveckling som kan väntas och den tid som krävs för att uppnå ett rimligt ekonomiskt utbyte av utrustningen. Tillståndstiden ska bestämmas utifrån en helhetsbedömning av relevanta faktorer (se prop. 1992/93:200 s. 222 f. och 2002/03:110 s. 151 f. och 370). De kriterier som anges i 3 kap. 12 § LEK gör det därmed möjligt att bestämma tillståndstider som är skäliga för att uppnå de syften som anges i artikel 49.1 i EU-direktivet. Paragrafen bör därför föras över till den nya lagen.

Hänvisningar till S11-4-1

  • Prop. 2021/22:136: Avsnitt 29.1

11.4.2. Tillståndstid i ett harmoniserat frekvensutrymme avsett för trådlösa bredbandstjänster

Regeringens förslag: Ett tillstånd att använda radiosändare i ett harmoniserat frekvensutrymme avsett för trådlösa bredbandstjänster ska som huvudregel beviljas för minst 15 år.

Ett sådant tillstånd ska få beviljas för en kortare tid om det beviljas för provning, försök eller särskilda kortvariga projekt, delad användning av radiofrekvenser eller annan användning av harmoniserat frekvensutrymme än på de harmoniserade villkoren.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 49.2 i EU-direktivet finns särskilda regler om hur giltighetstiden ska bestämmas för tillstånd i ett harmoniserat frekvensutrymme avsett för trådlösa bredbandstjänster. Giltighetstiden för sådana tillstånd ska bestämmas så att förutsebara investeringsvillkor för tillståndshavare säkerställs under minst 20 år. För att uppnå det syftet ska tillstånd gälla i minst 15 år. Om den inledande giltighetstiden bestäms till en kortare tid än 20 år, ska tillståndshavaren ha möjlighet att få en förlängning av giltighetstiden, så att den sammanlagda giltighetstiden blir minst 20 år. Artikel 49.2 kan sägas precisera hur skälig tillståndstid ska bestämmas när det gäller trådlösa bredbandstjänster i ett harmoniserat frekvensutrymme. Frågan om förlängning behandlas i avsnitt 11.4.5.

Direktivets bestämmelser om giltighetstiden för tillstånd att använda radiosändare i ett harmoniserat frekvensutrymme avsett för trådlösa bredbandstjänster har inte någon motsvarighet i LEK. En särskild bestämmelse om detta bör därför införas i den nya lagen. Det bedöms inte finnas skäl att utvidga bestämmelsernas tillämpningsområde till fler typer av tillstånd än de som regleras i EU-direktivet.

Av artikel 49.3 i EU-direktivet framgår att medlemsstaterna får avvika från artikel 49.2 och bevilja tillstånd att använda radiosändare i ett

harmoniserat frekvensutrymme avsett för trådlösa bredbandstjänster för en kortare tid än 15 år. Detta får ske om det är motiverat för att förbättra täckning och utbyggnad i begränsade geografiska områden där tillgången till höghastighetsnät är starkt begränsad eller saknas, för specifika kortvariga projekt, för experimentella ändamål, för delad användning av radiofrekvenser eller alternativ användning av harmoniserat frekvensutrymme.

I Sverige tillämpas tämligen långa tillståndstider för utbyggnad av nät för trådlösa bredbandstjänster, normalt minst 20 år. För svenska förhållanden framstår behovet av långa tillståndstider som särskilt tydligt när det gäller att förbättra utbyggnaden i områden som saknar höghastighetsnät eller där tillgången till sådana nät är starkt begränsad. Det är oklart hur korta tillståndstider skulle kunna stimulera till sådan utbyggnad. Det bedöms inte finnas behov av en möjlighet till regionala undantag från huvudregeln om 15 års tillståndstid i dessa områden. En sådan möjlighet bör därför inte införas.

Kortare tillståndstider kan vara lämpliga för nya och experimentella användningar där utvecklingen ännu är okänd. Även tillfälliga användningar bör kunna komma i fråga. Tillstånd som beviljas för provning, försök eller experimentella ändamål bör därför kunna gälla för kortare tid än 15 år. Även när det gäller delad användning av radiofrekvenser eller tillstånd som undantagsvis har beviljats för annan användning i ett harmoniserat frekvensutrymme än på de harmoniserade villkoren bör en kortare tid än 15 år kunna gälla. Det ligger i tillståndens tillfälliga natur att de inte bör omfattas av reglerna om förlängning, se avsnitt 11.4.3 och 11.4.5.

Mot denna bakgrund bör ett tillstånd att använda radiosändare i ett harmoniserat frekvensutrymme avsett för trådlösa bredbandstjänster få meddelas för en kortare tid än 15 år endast om tillståndet beviljas för provning, försök eller experimentella ändamål eller delad användning av radiofrekvenser.

I vissa fall är det möjligt att tillåta annan användning av ett harmoniserat frekvensutrymme än den som följer av de harmoniserade villkoren, se avsnitt 11.2.3. Även för dessa fall bör huvudregeln om minst 15 års tillståndstid inte gälla.

Hänvisningar till S11-4-2

11.4.3. Förlängning av tillståndstid för sändartillstånd

Regeringens förslag: Bestämmelsen i lagen om elektronisk kommunikation om förlängning av tillståndstid för sändartillstånd ska föras över till den nya lagen. Ett tillstånd att använda en viss radiosändare i ett harmoniserat frekvensutrymme ska inte få förlängas om tillståndet beviljats för annan användning än den som följer av de harmoniserade villkoren.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: För tillstånd att använda en viss radiosändare (sändartillstånd) gäller enligt 3 kap. 12 a § LEK en princip om automatisk förlängning av giltighetstiden. Sändartillstånd ska vid giltighetstidens utgång som huvudregel förlängas med samma tid som tillståndet senast har gällt, dock längst med fem år vid varje tillfälle. Detta gäller dock

endast om giltighetstiden för tillståndet överstiger sex månader. Vidare ska förlängning ske med en kortare tid än fem år eller på ändrade villkor, om förutsättningarna för att bevilja tillstånd därigenom kan uppfyllas eller om tillståndshavaren begär det. Om tillståndshavaren begär det, ska giltighetstiden inte förlängas.

Regleringen i 3 kap. 12 a § LEK bör föras över till den nya lagen och även fortsättningsvis utgöra huvudregel för hur förlängning av tillståndstid för sändartillstånd kan ske.

Tillstånd att använda radiosändare i ett harmoniserat frekvensutrymme kommer i vissa fall av undantagskaraktär att få beviljas för annan användning än på de harmoniserade villkoren, se avsnitt 11.2.3. Det följer av artikel 45.3 i EU-direktivet att sådana tillstånd regelbundet ska ses över och att tillståndshavaren ska kunna bli av med sitt tillstånd om det uppstår efterfrågan på att använda frekvensutrymmet på de harmoniserade villkoren. Det framstår därför som mest lämpligt att sådana tillstånd endast gäller för den tid som anges i tillståndet. Om tillståndshavaren därefter vill fortsätta med en annan användning än den som följer av de harmoniserade villkoren, bör en ny tillståndsprövning ske efter en ny ansökan. Det bör därför framgå av den nya lagen att ett tillstånd att använda en viss radiosändare i ett harmoniserat frekvensutrymme inte får förlängas, om tillståndet har beviljats för annan användning än på de harmoniserade villkoren.

Hänvisningar till S11-4-3

11.4.4. Förlängning och anpassning av tillståndstid för blocktillstånd

Regeringens förslag: Giltighetstiden för ett tillstånd att använda radiosändare inom ett visst frekvensutrymme ska få förlängas endast om det är nödvändigt för att en samordnad tillståndsgivning inom ett eller flera frekvensutrymmen ska underlättas. En förlängning ska då få ske för en kortare period så att tillståndet ska upphöra samtidigt som ett annat tillstånd.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. PTS anser att det även bör införas en möjlighet att förkorta tillståndstiden.

Skälen för regeringens förslag: För blocktillstånd gäller enligt 3 kap. 12 b § LEK att tillståndstiden inte får förlängas. När ett sådant tillstånd löper ut får därför tillstånd i frekvensutrymmet meddelas på nytt. I många fall torde det bli aktuellt med ett nytt förfarande med allmän inbjudan till ansökan. Någon rätt för den tidigare tillståndshavaren att utan vidare få ett förnyat tillstånd när tillståndets giltighetstid har löpt ut eller att ges förtur vid tillståndsprövningen finns alltså inte. Detta ansågs vid införandet av paragrafen vara en gällande princip och paragrafen infördes av tydlighetsskäl. Syftet med bestämmelsen är att ha så låga inträdeshinder på marknaden och ett så öppet system som möjligt för att därigenom främja en mångfald av, och konkurrens mellan, olika tekniker, tjänster och aktörer (se prop. 2009/10:193 s. 72 f.). Detta bör vara huvudregeln för blocktillstånd även enligt den nya lagen.

Enligt artikel 49.4 i EU-direktivet får medlemsstaterna anpassa giltighetstiden för tillstånd att använda radiosändare för att säkerställa att tillstånd i ett eller flera frekvensband löper ut samtidigt. Bestämmelsen gäller alla tillstånd som omfattas av direktivet. En anpassning av tillståndstiden kan innebära såväl en förkortning som en förlängning av tiden.

Syftet med bestämmelsen är att skapa flexibilitet i tillståndsgivningen. Det kan förekomma att tillstånd i ett frekvensband löper ut vid olika tidpunkter, t.ex. om tillstånden har meddelats vid olika tillfällen. Med hänsyn till intresset av en effektiv frekvensanvändning kan det vara önskvärt att nya tillstånd i frekvensbandet meddelas vid ett och samma tillfälle. Samtidiga förfaranden kan också göra det lättare att utforma det lämpligaste och enklaste urvalsförfarandet. Även konkurrensaspekter kan tala för en samordnad tillståndsgivning. Det nu sagda kan gälla även i fråga om tillstånd i skilda frekvensband. Att samordna tillståndsgivning i olika frekvensband har hittills varit ovanligt i Sverige, jfr dock den samordnade tillståndsgivningen i frekvensbanden 2,3 GHz och 3,5 GHz i början av 2021.

Det saknas för närvarande möjlighet att förkorta giltighetstiden för tillstånd att använda radiosändare. Giltighetstiden bestäms genom en sammanvägning av olika intressen, bl.a. intresset att skapa investeringstrygghet för tillståndshavaren, och tillståndshavaren inrättar sin verksamhet efter den tillståndstid som medgetts. Att i efterhand förkorta giltighetstiden för ett beviljat tillstånd enbart i syfte att kunna samordna tillståndsgivningen i samma eller flera frekvensband är en ingripande åtgärd för tillståndshavaren som endast bör kunna komma i fråga om det finns starka skäl för den. En sådan åtgärd torde sällan vara motiverad och ofta kunna komma i konflikt med det övergripande kravet på att åtgärder ska vara proportionella. Enligt PTS skulle möjligheten att förkorta tillståndstiden vara ett nödvändigt verktyg i frekvensförvaltningen, exempelvis vid tilldelning av frekvensband där givna tillstånd inte utnyttjas. Regeringen delar inte denna uppfattning. För det fall att en tillståndshavare inte utnyttjar sitt tillstånd finns möjligheten att inom ramen för tillsyn återkalla tillståndet. Enligt regeringens mening bör det inte införas någon möjlighet att förkorta tillståndstid för att möjliggöra en samordnad tillståndsgivning i samma eller flera frekvensband. När det finns ett sådant samordningsbehov bör i stället en anpassning ske genom att tillståndsgivningen skjuts upp en kortare tid tills alla tidigare beviljade tillstånd i berörda frekvensband har löpt ut. Detta bedöms sällan kunna leda till några olägenheter av betydelse.

När det gäller förlängning av tillstånd är läget delvis ett annat. Behov av samordning av tillståndsgivningen i olika frekvensband uppstår i praktiken endast i frekvensband där tillståndshavaren får blocktillstånd. Giltighetstiden för blocktillstånd får enligt 3 kap. 12 b § LEK inte förlängas. Som framgår ovan bör detta alltjämt vara huvudregel även enligt den nya lagen.

En möjlighet till kortare förlängning av blocktillstånds giltighetstid i vissa fall skulle dock inte komma i konflikt med syftena bakom huvudregeln att giltighetstiden för sådana tillstånd inte ska kunna förlängas. När en samordnad tillståndsgivning är motiverad torde det normalt inte heller finnas starka intressen som talar emot att vissa tillstånd förlängs med en kortare tid. Alternativet är att vissa frekvensutrymmen inte kan användas alls under en övergångsperiod, vilket i vissa fall skulle kunna leda till otillfredsställande resultat. En tillståndshavare skulle t.ex. kunna hamna i den situationen att verksamhet inte kan bedrivas under viss tid, eftersom

tillståndet löpt ut och nya tillstånd kommer att meddelas först vid en senare tidpunkt. Detta skulle snarast kunna komma i konflikt med EU-direktivets krav på en ändamålsenlig och effektiv frekvensanvändning. Det bör därför vara möjligt att förlänga blocktillstånd om det är nödvändigt för att underlätta en samordnad tillståndsgivning inom ett eller flera frekvensutrymmen. En förlängning bör kunna ske för en kortare period så att tillståndet upphör samtidigt som ett annat tillstånd.

I artikel 50 i EU-direktivet finns bestämmelser om förnyelse av tillstånd att använda radiosändare i ett harmoniserat frekvensutrymme. Artikeln är ny. I direktivets mening innebär en förnyelse av tillstånd att tillståndshavaren beviljas ett nytt tillstånd när giltighetstiden löper ut som motsvarar det tidigare tillståndet, utan att andra aktörer ges möjlighet att ansöka. För att förnyelse inte ska ske måste möjligheten till förnyelse uttryckligen ha uteslutits när tillståndet meddelades. I likhet med promemorian bedömer regeringen att huvudregeln om förlängning av sändartillstånd i praktiken uppnår samma effekt som åsyftas med direktivet och att paragrafen är förenlig med artikel 50. Blocktillstånd kan inte förlängas. Någon rätt för en befintlig tillståndshavare att få ett förnyat tillstånd finns inte. Lagstiftaren har därmed redan uteslutit möjligheten till förnyelse vid tidpunkten för blocktillståndens beviljande. I enlighet med promemorian bedömer regeringen därför att det inte behövs några ytterligare åtgärder för att genomföra artikel 50.

Hänvisningar till S11-4-4

11.4.5. Förlängning av tillståndstid i ett harmoniserat frekvensutrymme avsett för trådlösa bredbandstjänster

Regeringens förslag: Ett tillstånd att använda radiosändare i ett harmoniserat frekvensutrymme avsett för trådlösa bredbandstjänster, som gäller för en kortare tid än 20 år, ska få förlängas med skälig tid, dock måste tillståndstiden sammanlagt bli minst 20 år. Förlängning ska få ske endast om tillståndshavaren begär det senast två år före tillståndstidens utgång. Giltighetstiden ska inte få förlängas om tillståndshavaren inte har följt tillståndsvillkoren eller om tillståndet har beviljats för en kortare tid än 15 år för provning, försök eller särskilda kortvariga projekt, delad användning av radiofrekvenser eller annan användning av harmoniserat frekvensutrymme än den som följer av de harmoniserade villkoren. Giltighetstiden ska inte heller få förlängas om en förlängning inte är motiverad med hänsyn till intresset av att säkerställa en effektiv användning av radiofrekvenser, främja täckning och utbyggnad inom landet av trådlösa bredbandstjänster, främja teknikutvecklingen, hindra snedvridning av konkurrensen, skydda människors liv eller tillgodose allmän ordning och säkerhet eller försvar.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 49.2 ska giltighetstiden för tillstånd att använda radiosändare i ett harmoniserat frekvensutrymme avsett för trådlösa bredbandstjänster bestämmas så att förutsebara investeringsvillkor för tillståndshavare säkerställs under minst 20 år. För att upp-

nå det syftet ska tillstånd gälla i minst 15 år, se avsnitt 11.4.2. Om den inledande giltighetstiden bestäms till en kortare tid än 20 år ska tillståndshavaren ha möjlighet att få en förlängning av giltighetstiden, så att den sammanlagda giltighetstiden blir minst 20 år.

Enligt artikel 49.2 ska de allmänna villkoren för en förlängning av giltighetstiden vara tillgängliga för alla berörda parter i förväg. Sådana allmänna villkor ska avse behovet av att säkerställa effektiv frekvensanvändning, att främja täckning och utbyggnad av trådlöst bredband, att underlätta teknikutveckling, att uppfylla mål av allmänt intresse som avser säkerställande av människors liv, allmän ordning och säkerhet eller försvar samt att säkerställa en icke snedvriden konkurrens.

Senast två år före det att ett tillstånds ursprungliga giltighetstid löper ut ska en objektiv och framåtblickande bedömning göras av de allmänna villkor som har fastställts för förlängningen av tillståndets giltighetstid. Som utgångspunkt ska giltighetstiden förlängas, om det inte bedöms att en sådan förlängning inte skulle uppfylla dessa villkor. Förlängning av tillståndstiden kan också nekas om det finns ett pågående tillsynsärende som gäller frågan om tillståndshavaren följer gällande tillståndsvillkor. Tillståndshavaren ska underrättas om huruvida en förlängning beviljas eller inte.

För att uppfylla EU-direktivets krav på att de allmänna villkoren för förlängning av tillstånd som beviljas för kortare tid än 20 år ska vara tillgängliga innan tillstånd beviljas, bör dessa villkor framgå direkt av lagen. EUdirektivet är vidare formulerat så att förlängning normalt ska ske. Samtidigt bör förlängning inte kunna ske mot tillståndshavarens vilja. Det bör därför framgå av lagen att ett tillstånd som gäller för kortare tid än 20 år ska förlängas med skälig tid, dock måste tillståndstiden sammanlagt bli minst 20 år. Det bör vidare anges att förlängning endast ska ske om tillståndshavaren begär detta senast två år före giltighetstidens utgång. Giltighetstiden bör inte få förlängas om tillståndshavaren inte har följt tillståndsvillkoren eller om en förlängning inte är motiverad med hänsyn till intresset av att säkerställa en effektiv användning av radiofrekvenser, främja täckning och utbyggnad inom landet av trådlösa bredbandstjänster, främja teknikutvecklingen, hindra snedvridning av konkurrensen eller skydda människors liv eller tillgodose allmän ordning och säkerhet eller försvar.

EU-direktivet reglerar inte frågan om förlängning av tillstånd för trådlösa bredbandstjänster som gäller för längre tid än 20 år. I dessa fall bör huvudreglerna om förlängning av sändartillstånd och blocktillstånd gälla.

Hänvisningar till S11-4-5

11.5. Åtgärder mot störningar

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation om att elektriska eller elektroniska anläggningar som, utan att vara radioanläggningar, är avsedda att alstra radiofrekvent energi för kommunikationsändamål i ledning eller för industriellt, vetenskapligt, medicinskt eller något annat ändamål, endast får användas i enlighet med meddelade föreskrifter, ska föras över till den nya lagen. Regeringen ska få meddela föreskrifter om förbud mot att inneha andra elektriska eller elektroniska anläggningar som, utan att vara radioanläggningar, är avsedda att sända radiovågor.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 3 kap. 14 § första stycket LEK får elektriska eller elektroniska anläggningar som, utan att vara radioanläggningar, är avsedda att alstra radiofrekvent energi för kommunikationsändamål i ledning eller för industriellt, vetenskapligt, medicinskt eller något annat liknande ändamål, användas endast i enlighet med föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. I andra stycket finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om förbud mot att inneha elektriska eller elektroniska anläggningar som inte omfattas av första stycket och som, utan att vara radioanläggningar, är avsedda att sända radiovågor.

Enligt 14 § förordningen (2003:396) om elektronisk kommunikation är det förbjudet att inneha sådana anläggningar som avses i 3 kap. 14 § andra stycket LEK. Förbudet gäller dock inte sådana anläggningar som behövs i verksamhet som bedrivs av Försvarsmakten, Försvarets radioanstalt eller Försvarets materielverk. Det gäller inte heller sådana anläggningar som Polismyndigheten behöver i sin bombskyddsverksamhet eller som en nationell resurs i sin verksamhet till skydd mot obemannade luftfartyg, eller sådana som PTS eller Elsäkerhetsverket innehar i samband med utövande av marknadskontroll. Inte heller omfattas anläggningar som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap förvarar, underhåller och transporterar i sin verksamhet inom ramen för EU:s civila krishantering. Vidare får PTS efter ansökan av Kriminalvården besluta att förbudet inte ska gälla viss sådan anläggning som behövs i en anstalt eller ett häkte inom Kriminalvården för att hindra otillåten mobiltelefonkommunikation, om anläggningen kan användas utan att skadlig störning uppstår utanför anstalten eller häktet.

Enligt 7 kap. 14 § 2 LEK ska den som bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 3 kap. 14 § andra stycket dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. För det fall någon annan myndighet än regeringen meddelar föreskrifter med stöd av 3 kap. 14 § andra stycket LEK kan 7 kap. 14 § 2 LEK därmed vara ett otillåtet s.k. blankettstraffstadgande (jfr rättsfallet NJA 2005 s. 33).

De anläggningar som avses i 3 kap. 14 § andra stycket LEK är främst s.k. störsändare (se prop. 1992/93:200 s. 242 och prop. 2002/03:110 s. 154). En störsändare är en sändare vars syfte är att störa utrustning genom att sända på samma eller angränsande frekvensband som den utrustning som ska störas. Den kan bl.a. användas för att störa mobiltelefoni eller räddningstjänstens radiokommunikation, trådlösa larm, GPS, butikers larmbågar och fjärrlås för bilar, men även för radarstörning där syftet är att hindra en radar från att se och mäta in mål. Användning av störsändare kan därmed orsaka mycket stora skador på kommunikationssystem som är nödvändiga för samhället.

Med hänsyn till de negativa effekterna av användning av störsändare bör otillåten användning även fortsättningsvis vara kriminaliserad. Regeringen har hittills inte utnyttjat möjligheten till vidaredelegering i 3 kap. 14 § andra stycket LEK. Mot bakgrund av regleringens utformning framstår be-

hovet av en sådan möjlighet som litet. En sådan möjlighet bör därför inte införas i den nya lagen.

Bestämmelserna i 3 kap. 14 § LEK bör i övrigt föras över till den nya lagen.

Hänvisningar till S11-5

  • Prop. 2021/22:136: Avsnitt 29.1

11.6. Överlåtelse och uthyrning av tillstånd att använda radiosändare

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation om överlåtelse och uthyrning av tillstånd ska föras över till den nya lagen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 51 i EU-direktivet finns bestämmelser om överlåtelse och uthyrning av tillstånd att använda radiosändare. Artikeln utgör en anpassning och utvidgning av motsvarande reglering i artikel 9b i ramdirektivet.

I artikel 51.1 anges att tillstånd att använda radiosändare som huvudregel ska få överlåtas eller hyras ut. Medlemsstaterna får dock bestämma att detta inte ska gälla om tillstånd ursprungligen beviljats utan kostnad eller för rundradio. Av punkt 2 framgår att överlåtelse eller uthyrning av tillstånd ska anmälas till den behöriga myndigheten och offentliggöras. När tillståndet avser ett harmoniserat frekvensutrymme ska överlåtelsen eller uthyrningen överensstämma med den harmoniserade uthyrningen.

Artikel 51.3 är i huvudsak ny. Där anges att överlåtelse eller uthyrning av tillstånd ska tillåtas om de ursprungliga tillståndsvillkoren bibehålls. Vidare ska överlåtelse och uthyrning omfattas av det minst betungande förfarande som är möjligt. Uthyrning av tillstånd ska inte vägras om uthyraren åtar sig att förbli ansvarig för att uppfylla de ursprungliga tillståndsvillkoren. Överlåtelse av tillstånd ska inte vägras, utom i de fall det finns en tydlig risk för att den nya innehavaren inte klarar av att uppfylla de ursprungliga tillståndsvillkoren. Detta ska dock inte påverka behovet av att säkerställa att det inte uppstår någon snedvridning av konkurrensen. Det ska inte heller påverka medlemsstaternas behörighet att utöva tillsyn över att tillståndsvillkoren följs, både när det gäller uthyraren och den som hyr. Medlemsstaterna ska vidare underlätta överlåtelse och uthyrning av tillstånd genom att pröva varje begäran om att anpassa tillståndsvillkoren och genom att säkerställa att det berörda frekvensutrymmet kan separeras eller delas upp på olika sätt.

Enligt artikel 52.2 första stycket d får tillstånd förenas med villkor som förbjuder eller begränsar överlåtelser av tillstånd om en överlåtelse sannolikt skulle leda till betydande skada för konkurrensen. Enligt andra stycket i samma punkt ska beslut grundas på en objektiv och framåtblickande bedömning av konkurrensvillkoren på marknaden av om åtgärden är nödvändig för att upprätthålla eller skapa effektiv konkurrens. Dessutom ska hänsyn tas till åtgärdens sannolika följder för marknadsaktörers investeringar, särskilt i nätutbyggnad. Den metod för marknadsanalys som anges i artikel 67.2 i direktivet ska beaktas.

Enligt artikel 55.8, som behandlar tillståndsgivning när antalet tillstånd har begränsats, ska den artikeln inte påverka överlåtelse av tillstånd enligt artikel 51. Den ska med andra ord inte hindra överlåtelse av tillstånd som har beviljats efter ett urvalsförfarande.

I 3 kap. 23 § LEK anges att ett tillstånd eller en del av ett tillstånd att använda radiosändare får överlåtas efter medgivande från den myndighet som meddelat tillståndet. Ett sådant medgivande ska lämnas om förvärvaren uppfyller de krav som ställts på sökanden i samband med att tillståndet meddelades, det inte finns skäl att anta att överlåtelsen inverkar menligt på konkurrensen, överlåtelsen inte leder till en ändrad användning av radiofrekvenser där användningen har harmoniserats, förvärvaren inte tidigare fått ett tillstånd återkallat med hänsyn till Sveriges säkerhet, det inte finns skäl att anta att förvärvarens radioanvändningen kommer att orsaka skada för Sveriges säkerhet och det inte finns något annat särskilt skäl mot det. Vid medgivandet får tillståndsvillkoren ändras. Enligt 3 kap. 24 § LEK tillämpas dessa bestämmelser även på uthyrning av ett tillstånd eller en del av ett tillstånd att använda radiosändare. Det är dock inte möjligt att ändra tillståndsvillkoren i samband med uthyrning.

När det prövas om en överlåtelse eller uthyrning kan inverka menligt på konkurrensen ska en utredning av de påverkade marknaderna göras. Effekterna på konkurrensen analyseras i princip med utgångspunkt från de bedömningar som görs inom konkurrensrätten. Hur omfattande en sådan utredning måste vara beror på omständigheterna i det enskilda fallet (jfr rättsfallet RK 2015:1).

Vid överlåtelse av ett tillstånd gäller enligt 3 kap. 23 § LEK att förvärvaren övertar överlåtarens rättigheter och skyldigheter enligt lagen för tiden efter medgivandet. Detsamma gäller enligt 3 kap. 24 § LEK även vid uthyrning av ett tillstånd. Vidare anges i 7 kap. 6 a § LEK att när det finns skäl att återkalla ett tillstånd enligt 5 eller 6 §§ på grund av omständigheter som hänför sig till en hyrestagare ska återkallelsen i stället avse medgivandet till uthyrning.

Bestämmelserna i 3 kap. 23 och 24 §§ LEK bygger på grundregeln att en ansökan om medgivande till överlåtelse eller uthyrning ska bifallas när förvärvaren uppfyller de krav som ställdes på sökanden i samband med att tillståndet meddelades. En ansökan om medgivande kan avslås om det finns skäl att anta att överlåtelsen inverkar menligt på konkurrensen. Mot bakgrund av att hyrestagaren övertar uthyrarens rättigheter och skyldigheter vid uthyrning av tillstånd bedöms det inte nödvändigt att föreskriva att uthyraren, i enlighet med artikel 51.3 b, ska avge en särskild försäkran om att tillståndsvillkoren ska uppfyllas.

Vid ett medgivande om överlåtelse framgår det av 3 kap. 23 § tredje stycket LEK att myndigheten får meddela de nya eller ändrade villkor som överlåtelsen föranleder. Det är dessutom alltid möjligt för tillståndshavaren att ansöka om ändring av tillståndsvillkoren och få ansökan prövad. En sådan ansökan kan t.ex. röra frågor om hur ett visst frekvensutrymme ska delas upp. Det finns inget i paragrafen som hindrar en överlåtelse av ett tillstånd som beviljats efter ett förfarande med allmän inbjudan till ansökan.

Enligt regeringens bedömning är 3 kap. 23 och 24 §§ LEK förenliga med EU-direktivets bestämmelser om överlåtelse och uthyrning av tillstånd. Paragraferna bör därför föras över till den nya lagen.

Hänvisningar till S11-6

11.7. Handläggningen av ärenden om tillstånd att använda radiosändare

Regeringens bedömning: Det bör i förordning införas bestämmelser om handläggningen av ärenden om tillstånd att använda radiosändare.

Promemorians förslag överensstämmer inte med regeringens bedömning. I promemorian föreslås bestämmelser om handläggningstider och samråd i lag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens bedömning: I 8 kap. 3, 10 och 14 §§ LEK finns bestämmelser om handläggningstider och samråd i ärenden om tillstånd att använda radiosändare. Paragraferna genomför ett flertal bestämmelser i ramdirektivet och auktorisationsdirektivet.

I artiklarna 23, 48 och 55 i EU-direktivet finns bestämmelser om samråd och annan handläggning av ärenden som ersätter bestämmelserna i ramdirektivet och auktorisationsdirektivet. De innebär i huvudsak att berörda parter ska få tillfälle att yttra sig inom viss tid, att samrådsförfaranden ska offentliggöras och att särskilda handläggningstider gäller i ärenden om beslut om tillstånd att använda radiosändare.

Av artikel 23 framgår att när åtgärder ska vidtas enligt direktivet ska berörda parter, utom i vissa undantagsfall, få möjlighet att yttra sig över ett förslag till åtgärd inom skälig tid. Skälig tid ska anses vara 30 dagar utom under exceptionella omständigheter.

Enligt artikel 45.3 i EU-direktivet ska samråd enligt artikel 23 ske inför ett beslut om att tillåta alternativ användning av ett harmoniserat frekvensutrymme.

Vidare ska, enligt artikel 49.2, samråd ske inför ett beslut om förlängning av ett tillstånd att använda radiosändare i ett harmoniserat frekvensutrymme avsett för trådlösa bredbandstjänster. Ett sådant samråd ska enligt artikeln pågå under minst tre månader.

Enligt artikel 55 ska samråd ske när regleringsmyndigheten avser att begränsa antalet tillstånd att använda radiosändare. Berörda parter bör också, i enlighet med promemorians förslag, få möjlighet att yttra sig över ett förslag till urvalsförfarande.

I promemorian föreslås att de nämnda bestämmelserna i EU-direktivet genomförs i den nya lagen. Bestämmelserna rör regleringsmyndighetens handläggning av ärenden och har inga direkta rättsverkningar för enskilda. Enligt regeringens mening finns det därför inte skäl att tynga lagtexten med den typen av bestämmelser. De bestämmelser som behövs för att genomföra EU-direktivets bestämmelser om samråd och annan handläggning av ärenden bör i stället beslutas i förordning.

Hänvisningar till S11-7

  • Prop. 2021/22:136: Avsnitt 11.2.4

12. Trådlösa lokala nät

12.1. Tillgång till trådlösa lokala nät

Regeringens förslag: Den som tillhandahåller ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst ska inte få begränsa slutanvändares möjligheter att ansluta terminalutrustning till trådlösa lokala nät eller att erbjuda andra slutanvändare anslutning till sådana nät.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag

Allmänt om trådlösa lokala nät

I artikel 56 i EU-direktivet finns nya bestämmelser om tillgång till trådlösa lokala nät (Radio Local Area Networks, RLAN). Med trådlösa lokala nät avses enligt artikel 2.24 i EU-direktivet trådlösa kommunikationssystem med låg effekt, kort räckvidd och låg risk för störningar på andra sådana system som utnyttjas av andra användare i omedelbar närhet av systemet, och vilka på icke-exklusiv grund använder ett harmoniserat frekvensutrymme. I den nya lagen bör det tas in en definition av detta uttryck som motsvarar direktivets definition.

Det är alltså fråga om utrustning för radiokommunikation som ger användarna möjlighet att trådlöst ansluta till internet inom utrustningens räckvidd. I allmänhet köper slutanvändare själva RLAN-utrustning och sätter upp i sina hem eller lokaler. RLAN-utrustningen behöver dock anslutas till ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät för att kunna ge tillgång till internet. Beteckningen WiFi används ofta för vanlig RLAN-teknik i konsumentledet. Användning av RLAN är numera mycket vanligt, både i bostäder och lokaler. Det förekommer även att grupper av användare ”syndikerar” sina RLAN så att varje användare ges tillgång till alla andra användares RLAN-utrustningar.

Slutanvändares användning av trådlösa lokala nät

I artikel 56.4 i EU-direktivet finns bestämmelser som syftar till att genom delning av RLAN-anslutningar kunna öka antalet tillgängliga accesspunkter och därmed den trådlösa datakapaciteten. Behöriga myndigheter ska säkerställa att den som tillhandahåller allmänna elektroniska kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster inte ensidigt begränsar eller hindrar slutanvändare från användning av RLAN i två olika situationer.

Den första situationen avser att slutanvändare efter eget val ska få använda RLAN som tillhandahålls av tredje part. Det är alltså inte tillåtet för den som tillhandahåller allmänna elektroniska kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster att begränsa slutanvändares rätt att ansluta sig till tredje parts RLAN-utrustningar.

Den andra situationen avser att slutanvändare ska få tillåta att andra slutanvändare får tillgång till allmänna elektroniska kommunikationsnät via RLAN. Detta omfattar även tredje parters initiativ som förenar olika slutanvändares RLAN och gör dem allmänt tillgängliga. Det är alltså inte tillåtet att begränsa slutkunders rätt att ”syndikera” RLAN-utrustning så att även andra användare kan ansluta sig genom utrustningen.

Det saknas bestämmelser i svensk rätt som förbjuder villkor av detta slag i abonnemang. Det är oklart i vilken utsträckning sådana villkor i praktiken förekommer på den svenska marknaden. Vidare följer det av artikel 3.1 i TSM-förordningen (EU) 2015/2120 att slutanvändare ska ha rätt att via sin internetanslutningstjänst ha tillgång till och distribuera information och innehåll, använda och tillhandahålla applikationer och tjänster och använda terminalutrustning efter eget val. Vissa villkor i abonnemangsavtal som begränsar en slutanvändares rätt att använda RLAN-utrustning skulle därmed kunna strida mot den bestämmelsen. För att säkerställa ett korrekt genomförande av artikel 56.4 i EU-direktivet bör det införas en bestämmelse i den nya lagen om att den som tillhandahåller ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst inte får begränsa slutanvändares möjligheter att ansluta terminalutrustning till trådlösa lokala nät eller att erbjuda andra slutanvändare anslutning till trådlösa lokala nät.

Hänvisningar till S12-1

  • Prop. 2021/22:136: Avsnitt 29.1

12.2. Tillträde för installation av trådlösa accesspunkter med kort räckvidd

Regeringens förslag: En myndighet ska, på rättvisa, rimliga och ickediskriminerande villkor, på begäran ge en operatör tillträde till byggnader, anläggningar och föremål myndigheten äger och som är tekniskt lämpliga för installation av trådlösa accesspunkter med kort räckvidd eller som behövs för anslutning av sådana accesspunkter till ett stamnät.

Den som lämnar tillträde ska söka sådana tillstånd som krävs för att tillträdet ska kunna realiseras och som operatören själv inte kan söka. Skyldigheten att lämna tillträde ska inte gälla om tillträdet inte är rimligt med hänsyn till vissa omständigheter.

Den som tagit emot en begäran om tillträde ska senast två månader från mottagandet av en fullständig begäran skriftligen ge operatören besked om huruvida begäran medges eller inte.

Med myndighet ska jämställas den som enligt lagen om offentlig upphandling är upphandlande myndighet.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås inte att skyldigheten ska gälla för statliga och kommunala bolag. I promemorian föreslås inte heller att byggnadens, anläggningens eller föremålets kulturvärde ska beaktas.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Ett flertal remissinstanser, bl.a. Konkurrensverket, TechSverige och regionerna Uppsala och Västmanland, anser att skyldigheten att lämna tillträde även ska gälla statliga och kommunala bolag. Flera remissinstanser, däribland Statens Fastighetsverk och

Göteborgs och Växjö kommuner, har synpunkter på i vilka situationer skyldigheten inte ska gälla och anser bland annat att det bör anges uttryckligen att hänsyn ska tas till en byggnads arkitektoniska eller historiska värde. Ett antal remissinstanser, däribland Försvarsmakten, har synpunkter på vilka myndigheter som bör undantas från skyldigheten att lämna tillträde. Försvarsmakten anser också att det bör finnas en skyldighet för den som lämnar tillträde att höra Försvarsmakten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Säkerhetspolisen samt att dessa myndigheter bör kunna överklaga sådana beslut som går emot de allmänna intressen som myndigheterna bevakar. Vidare aktualiseras frågan om ersättning av några remissinstanser, däribland Region Stockholm och Sjöfartsverket. PTS anser att definitionen av trådlösa accesspunkter med kort räckvidd bör justeras.

Skälen för regeringens förslag

Behovet av trådlösa accesspunkter

Bakgrunden till den nya EU-regleringen av trådlösa accesspunkter med kort räckvidd är den utveckling som förväntas när den s.k. femte generationens mobila kommunikationsnät, 5G, ska byggas ut och tas i bruk. 5Gsystem kommer att använda även breda frekvensband som ligger högre än vad som är fallet för dagens 3G- och 4G-system, bl.a. frekvensbanden 3,4– 3,8 GHz och 24,25–27,5 GHz. Utbredningsegenskaperna hos radiovågor i dessa frekvensband innebär att frekvensbanden i allmänhet inte är lämpliga för mobilsystem som täcker stora geografiska ytor. I stället kommer 5G i höga frekvensband främst att användas för att nå mycket höga datahastigheter i tätbebyggda områden eller inomhus. Detta kommer att kräva utbyggnad av ett stort antal små basstationer som var och en har liten räckvidd (s.k. pikoceller eller femtoceller). Sådana basstationer omfattas av direktivets definition av trådlösa accesspunkter med kort räckvidd. Även befintlig och kommande RLAN-utrustning kan omfattas av definitionen.

Trådlösa accesspunkter

Med trådlösa accesspunkter med kort räckvidd (i fortsättningen benämnda trådlösa accesspunkter) avses enligt artikel 2.23 i EU-direktivet en liten trådlös nätanslutningsutrustning med låg effekt och kort räckvidd. Den kan användas som en del av ett elektroniskt kommunikationsnät och vara utrustad med en eller flera antenner med låg visuell inverkan och som gör det möjligt för användare att få tillgång till elektroniska kommunikationsnät oberoende av den underliggande nättopologin för mobila eller fasta nät. I den nya lagen bör det tas in en definition av detta uttryck som överensstämmer med direktivet. Regeringen delar PTS synpunkt om att definitionen bör justeras men anser att den i stället bör formuleras närmare den engelska språkversionen (”regardless of the underlying network topology, be it mobile or fixed”).

Kommissionen har antagit genomförandeförordning (EU) 2020/1070 av den 20 juli 2020 om fastställande av egenskaper för trådlösa accesspunkter med kort räckvidd enligt artikel 57.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1972 om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation. I bilaga B till förordningen finns kraven i den europeiska standard som de trådlösa accesspunkterna ska uppfylla. Av artikel

3 i förordningen följer vidare att de därtill antingen ska vara fullständigt och säkert integrerade med sin stödstruktur och osynliga för allmänheten eller uppfylla vissa andra villkor.

Tillträde till fysisk infrastruktur för installation av trådlösa accesspunkter

Enligt artikel 57.4 i EU-direktivet ska operatörer få tillträde till all fysisk infrastruktur som förvaltas av nationella, regionala eller lokala offentliga myndigheter och som är tekniskt lämplig för att montera trådlösa accesspunkter på eller som behövs för att sådana accesspunkter ska kunna förbindas med ett stamnät. Sådan infrastruktur kan vara väg- och gatuutrustning som lyktstolpar, trafikmärken, trafikljus, annonspelare, buss- och spårvagnshållplatser och tunnelbanestationer. Myndigheterna ska tillgodose varje rimlig begäran om tillträde enligt rättvisa, skäliga, transparenta och ickediskriminerande villkor. Medlemsstaterna ska i relevanta fall tillämpa de förfaranden som antagits i enlighet med utbyggnadsdirektivet 2014/61/EU.

Artikel 57.4 syftar till att operatörer ska kunna få tillträde till fysisk infrastruktur som ägs av offentliga aktörer för att montera trådlösa accesspunkter. Detta kan underlätta installation av ett stort antal accesspunkter för bl.a. 5G-system i högre frekvensband. Regleringen kompletterar de möjligheter till tillträde till fysisk infrastruktur som finns enligt lagen (2016:534) om åtgärder för utbyggnad av bredbandsnät (utbyggnadslagen), genom att infrastrukturen inte behöver ingå i ett bredbandsnät eller ägas eller användas av en nätinnehavare. Även ledningsrättslagen (1973:1144) innehåller bestämmelser som underlättar utbyggnad av elektroniska kommunikationsnät. Enligt regeringens mening är det dock mest lämpligt att bestämmelser om tillträde för installation av trådlösa accesspunkter enligt artikel 57.4 tas in i den nya lagen.

Artikel 57.4 är översiktligt formulerad och lämnar detaljerna i genomförandet till medlemsstaterna. Det finns en hänvisning till förfarandena i utbyggnadsdirektivet, utan att det anges vilka av de olika förfarandena i det direktivet som avses.

Utbyggnadsdirektivet har i huvudsak genomförts i utbyggnadslagen. Enligt 2 kap. utbyggnadslagen får en bredbandsutbyggare begära tillträde till en nätinnehavares fysiska infrastruktur. Med fysisk infrastruktur avses där passiva nätdelar som är avsedda att rymma andra nätdelar utan att själva bli aktiva, bl.a. kanalisationer, master, kopplingsskåp, byggnader, torn och stolpar. I första hand ska nätinnehavaren bedöma om en begäran om tillträde är rimlig. Det anges i lagen vad som ska beaktas vid den bedömningen. Om nätinnehavaren anser att begäran är rimlig, ska denne inom vissa tidsgränser föreslå rättvisa och rimliga villkor för tillträdet. Om bredbandsutbyggaren inte godtar nätinnehavarens bedömning, kan tvisten hänskjutas till en tvistlösningsmyndighet för prövning. Bestämmelser om tillträde enligt utbyggnadsdirektivet finns också i 4 kap. 13 b § LEK enligt vilken den som äger eller annars råder över fysisk infrastruktur för elektronisk kommunikation i en byggnad är skyldig att uppfylla rimliga krav på tillträde. Tillträdet ska medges på rättvisa och icke-diskriminerande villkor.

Genomförandet av artikel 57.4 i EU-direktivet bedöms i huvudsak kunna utgå från 2 kap. utbyggnadslagen. Det bör anges i den nya lagen att det tillträde som ska lämnas operatörer enligt artikel 57.4 ska lämnas på begäran.

Den fysiska infrastruktur som kan bli föremål för begäran om tillträde omfattar dels sådan infrastruktur som tekniskt lämpar sig för installation av trådlösa accesspunkter, dels sådan infrastruktur som behövs för att accesspunkter ska kunna anslutas till ett stamnät. Uttrycket fysisk infrastruktur har inte definierats i EU-direktivet, men det torde ha en annan omfattning än motsvarande uttryck i utbyggnadsdirektivet. I direktivet anges som exempel väg- och gatuutrustning samt buss- och spårvagnshållplatser och tunnelbanestationer.

Eftersom accesspunkter är små och lätta, kan de installeras på många slags anläggningar i utom- och inomhusmiljö. En begäran om tillträde kan därmed komma att avse en mycket stor mängd byggnader och anläggningar av högst varierande storlek. Det kan röra alltifrån enkla stolpar eller pelare till byggnaders fasader. Det bör anges att den fysiska infrastruktur som kan bli aktuell för installation av trådlösa accesspunkter är byggnader, anläggningar och föremål. Vilken infrastruktur som är lämplig får avgöras i det enskilda fallet. Direktivet ger inte utrymme för att styra tillträdet till i första hand gatuinfrastruktur på det sätt Statens fastighetsverk efterfrågar.

Enligt artikel 57.1 får behöriga myndigheter inte otillbörligt begränsa ibruktagandet av trådlösa accesspunkter och som huvudregel inte kräva något stadsplaneringstillstånd eller förhandstillstånd för ibruktagandet. Tillstånd får dock krävas om trådlösa accesspunkter ska tas i bruk på byggnader eller platser som är skyddade för att de har ett arkitektoniskt eller historiskt värde eller naturvärde, eller med hänsyn till den allmänna säkerheten. Enligt kraven i genomförandeförordning (EU) 2020/1070 ska en trådlös accesspunkt antingen vara fullständigt och säkert integrerad med sin stödstruktur och därför osynlig för allmänheten, eller uppfylla andra krav, bl.a. att den ska ha en visuell enhetlighet med stödstrukturen och dolda kablar och att den synliga delen inte får överstiga 30 liter. Om flera separata trådlösa accesspunkter delar samma infrastrukturplats med en enskild avgränsad yta får den sammanlagda volymen av de för allmänheten synliga delarna inte överstiga 30 liter. När flera trådlösa accesspunkter är installerade på samma plats eller i närheten av varandra gäller också att de tillsammans inte får skapa aggregerad visuell överbelastning.

Förhållandet till plan- och bygglagen

Enligt plan- och bygglagen (2010:900) krävs det vanligtvis bygglov för ändringar av en byggnad, om byggnaden byter färg, fasadbeklädnad eller taktäckningsmaterial eller byggnadens yttre utseende avsevärt påverkas på annat sätt (se 9 kap. 2 § första stycket 3 c). Enligt samma lag får byggnader och bebyggelseområden som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt inte förvanskas (se 8 kap. 13 §). För sådana byggnader och bebyggelseområden kan kommunen i en detaljplan eller områdesbestämmelser utvidga kraven på bygglov till att gälla i stort sett alla ändringar (se 9 kap. 8 § första stycket 2 b). Förvanskningsförbudet gäller även om åtgärden inte kräver bygglov.

Regeringen bedömer att en trådlös accesspunkt som uppfyller kraven i genomförandeförordningen (EU) 2020/1070 vanligtvis inte utgör en sådan ändring som kräver bygglov enligt 9 kap. 2 § första stycket 3 c plan- och bygglagen. Det förutsätter alltså att accesspunkten antingen är osynlig för allmänheten eller har en visuell enhetlighet med stödstrukturen och en

storlek som står i proportion till stödstrukturens totala storlek, en sammanhängande form, neutrala färger som matchar eller smälter in i stödstrukturen samt dolda kablar. Accesspunkten får inte heller skapa en aggregerad visuell överbelastning tillsammans med andra trådlösa accesspunkter som redan är installerade på samma plats eller i närheten (se artikel 3 och punkt 4 i bilaga A till genomförandeförordningen). Även en sådan accesspunkt kan dock undantagsvis kräva bygglov enligt vad en kommun har bestämt i en detaljplan eller områdesbestämmelser enligt 9 kap. 8 § första stycket 2 b plan- och bygglagen. Om en sådan accesspunkt kan tillåtas i förhållande till förvanskningsförbudet behöver enligt regeringen bedömas utifrån förutsättningarna i det enskilda fallet, framför allt utifrån hur väl accesspunkten kommer att integreras i byggnaden. Regeringen bedömer att detta är förenligt med direktivet, som föreskriver att tillstånd får begäras för installation på byggnader eller platser med ett arkitektoniskt eller historiskt värde, se artikel 57.1 tredje stycket.

Upphandlande myndigheter ska ge tillträde till fysisk infrastruktur

Den fysiska infrastrukturen ska enligt EU-direktivet vara kontrollerad av nationella, regionala eller lokala offentliga myndigheter. Det framgår inte av direktivet vilka organ som avses med detta uttryck. Som flera remissinstanser påpekar ger den svenska språkversionen sken av ett snävare tillämpningsområde än den engelska versionens ”controlled by […] public authorities”. Som Konkurrensverket anför har begreppet kontrollerad en etablerad innebörd i upphandlingsrätten, där statligt eller kommunalt ägda företag kan anses vara kontrollerade av deras ägare och därmed omfattas av upphandlingsreglerna. I likhet med vad bl.a. TechSverige påpekar skulle promemorians förslag innebära att möjligheten att få tillträde till byggnader blir beroende av vilken förvaltningsform som en offentlig aktör har valt. Det är vanligt att kommuner förvaltar sina fastigheter i kommunala fastighetsbolag. Även kollektivtrafik bedrivs ofta i bolagsform. Direktivet pekar särskilt ut buss- och spårvagnshållplatser och tunnelbanestationer som exempel på sådan egendom till vilken tillträde bör kunna lämnas. De nya bestämmelserna behöver mot denna bakgrund ha en vidare tillämpning än den som föreslås i promemorian.

Skyldigheten att lämna tillträde bör enligt regeringens mening ligga på myndigheter och andra som enligt lagen (2016:1145) om offentlig upphandling är upphandlande myndigheter. Det omfattar t.ex. statliga och kommunala myndigheter och kommunala bolag, se 1 kap. 18 och 22 §§ i den lagen. Skyldigheten förutsätter att myndigheten äger sådan infrastruktur som kan komma i fråga. Det blir alltså inte aktuellt att lämna tillträde till exempelvis en byggnad som en myndighet hyr av en privat hyresvärd. I förhållande till bl.a. kommunala bolag aktualiseras frågor om egendomsskydd, eftersom skyldigheten att ge tillträde påverkar deras rätt att fritt förfoga över sin egendom, se vidare nedan.

I förarbetena till LEK anges att om den som har skyldigheten att lämna tillträde behöver söka tillstånd enligt annan lag, får skyldigheten anses innefatta även en skyldighet att på saklig grund ansöka om nödvändiga tillstånd (se prop. 2002/03:110 s. 118). I förarbetena till utbyggnadslagen anförde dock regeringen att det endast bör ankomma på den som lämnar tillträde att söka tillstånd om det är nödvändigt för att tillträdet ska kunna

realiseras (se prop. 2015/16:73 s. 36). På inrådan av Lagrådet infördes därför en bestämmelse i 2 kap. 1 § utbyggnadslagen om att det åligger en nätinnehavare att söka sådana tillstånd som krävs för att tillträdet ska kunna realiseras och som bredbandsutbyggaren inte själv kan söka. På motsvarande sätt bör det anges i den nya lagen att den som lämnar tillträde är skyldig att söka sådana tillstånd som krävs för att tillträdet ska kunna realiseras och som operatören inte själv kan söka. Detta innebär att om operatören själv kan söka ett tillstånd, så ska givetvis denne göra detta. De tillstånd som framför allt kan bli aktuella för myndigheten att söka är tillstånd enligt kulturmiljölagen (1988:950). Eftersom även någon annan än fastighetens ägare kan ansöka om bygglov, är det däremot upp till operatören att göra en sådan ansökan när detta krävs, exempelvis om krav på bygglov har införts i en detaljplan eller områdesbestämmelser med stöd av 9 kap. 8 § första stycket 2 b plan- och bygglagen.

Skyldigheten gäller inte om tillträde inte är rimligt

Direktivet kräver att varje rimlig begäran om tillträde ska tillgodoses. Det bör därför finnas situationer när skyldigheten inte gäller på grund av att det begärda tillträdet inte är rimligt. Precis som är fallet enligt utbyggnadslagen ska den som ska lämna tillträde i första hand försöka ange villkor som möjliggör tillträde. Bedömningen av vad som är rimligt måste göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. För samtliga fall gäller att den som inte lämnar tillträde vid en tvist ska kunna motivera varför den anförda grunden innebär att det begärda tillträdet inte är rimligt. I likhet med vad som gäller enligt utbyggnadslagen bör det i den nya lagen ges exempel på omständigheter som kan medföra att det begärda tillträdet inte är rimligt. När det gäller dessa exempel bör ledning hämtas från 2 kap. 1 § utbyggnadslagen.

Skyldigheten om tillträde till byggnader, anläggningar eller föremål bör inte gälla om begäran inte är rimlig med hänsyn till – byggnadens, anläggningens eller föremålets tekniska lämplighet för

det avsedda ändamålet med tillträdet, – utrymmesbrist i eller på byggnaden, anläggningen eller föremålet, – personlig säkerhet och folkhälsa, – risk för skada för allmän säkerhet, totalförsvaret eller Sveriges säkerhet

i övrigt, – risk för att andra tjänster som byggnaden, anläggningen eller föremålet

används för störs, eller – andra liknande omständigheter.

Som bl.a. Sveriges Kommuner och Regioner och Statens fastighetsverk påpekar kommer förslaget att träffa bl.a. byggnader med mycket höga kulturella värden och som omfattas av kulturmiljölagen (1988:950) eller förordningen (2013:558) om statliga byggnadsminnen. Däremot är det inte tydligt att hänsyn till sådana värden skulle kunna tas enligt promemorians förslag. Regeringen instämmer i Sveriges Kommuner och Regioners bedömning att det i den nya lagen i stället uttryckligen bör anges i en egen punkt att hänsyn även bör tas till byggnadens, anläggningens eller föremålets kulturvärde. Det bedöms också, som Statens fastighetsverk påpekar, förenligt med direktivets intentioner (se bl.a. artikel 57.2 och skäl

139). Att en byggnad, anläggning eller föremål omfattas av skyddsbestämmelser på grund av sitt kulturella värde innebär dock inte per automatik att skyldigheten att lämna tillträde inte gäller. Som med övriga hänsyn ska villkoren för tillträdet inom ramen för rimlighetsbedömningen anpassas så långt möjligt för att tillträde ska kunna lämnas och en bedömning av om tillträdet är rimligt göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.

Genom att även andra liknande omständigheter ska beaktas tydliggörs att listan inte är uttömmande och att det kan finnas situationer där andra hänsyn gör att tillträdet inte är rimligt. Det kommer att uppstå situationer där vitt skilda hänsyn kommer att behöva tas. En bedömning av om en begäran om tillträde är rimlig måste göras med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Frågan om vad som kan motivera att en begäran inte medges behandlas vidare i författningskommentaren. Några ytterligare uttryckliga omständigheter för att inte medge begäran bedöms inte behöva anges i bestämmelsen.

Ett par remissinstanser, t.ex. regionerna Uppsala och Västmanland, efterfrågar ett klargörande av vad som ska gälla om den fysiska infrastrukturen behöver flyttas eller av andra skäl inte längre är tillgänglig. I likhet med vad regeringen uttalade i anslutning till utbyggnadslagen är det inte frågor som bör regleras i lag utan något parterna bör lösa sinsemellan i samband med att villkoren för tillträdet fastställs (se prop. 2015/16:73 s. 38).

Rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor för tillträdet

Enligt artikel 57.4 i EU-direktivet ska villkoren för tillträdet vara rättvisa, skäliga, transparenta och icke-diskriminerande. Kraven bör framgå av den nya lagen.

I EU-direktivet anges att villkoren ska vara rättvisa, skäliga och ickediskriminerande, jfr ”fair”, ”reasonable” och ”non-discriminatory” i den engelska språkversionen. Uttrycket ”fair and reasonable” används också i den engelska språkversionen av artikel 3.2 i utbyggnadsdirektivet, som behandlar villkoren, inklusive prisvillkor, för tillträde till fysisk infrastruktur. I den svenska språkversionen av det direktivet används uttrycket ”rättvisa och rimliga”. Det anges också i 2 kap. 1 § utbyggnadslagen att tillträde ska ske på rättvisa och rimliga villkor. I 4 kap. 13 b § LEK, som genomför artikel 9.3 i utbyggnadsdirektivet, anges att tillträde ska medges på rättvisa och icke-diskriminerande villkor (jfr ”fair” och ”non-discriminatory” i den engelska språkversionen). Det är därför lämpligt att i den nya lagen ange att tillträde för installation av trådlösa accesspunkter ska ske på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor. Detta utgör både en garanti för den som begär tillträde och en yttersta gräns för vad den som lämnar tillträde är skyldig att göra och erbjuda.

Det kan förutses att meningsskiljaktigheter främst kommer att uppstå i fråga om villkor om ersättning för tillträdet som myndigheten vill ha av operatören. I förarbetena till utbyggnadslagen (prop. 2015/16:73 s. 37) konstaterades att det kunde framstå som otydligt vad en rättvis och rimlig ersättning innebär. Det ansågs inte möjligt att på förhand uttala exakt vad sådan ersättning bör omfatta, särskilt mot bakgrund av att vad som är en rättvis och rimlig ersättning kan variera beroende på typ av fysisk infrastruktur och vilken bransch som nätinnehavaren verkar i. Det bedömdes att nätinnehavaren i vart fall alltid skulle ha en realistisk möjlighet att täcka

sina kostnader. Regeringen uttalade att med kostnader i detta sammanhang borde avses uppskattade kostnader för tillträdet, inklusive kostnader för att söka ledningsrätt eller andra liknande processkostnader och ökade kostnader för drift och underhåll. Det kunde t.ex. handla om elkraft, kyla, olika typer av kontroller, extra utrustning, nödvändig anpassning av infrastrukturen och säkerhetsåtgärder. En viss schablonisering ansågs nödvändig mot bakgrund av att inte alla kostnader kan vara kända på förhand. Ersättning borde däremot inte utgå för uppenbart onödiga eller överdrivna kostnader. Kostnaderna borde alltså vara relevanta i förhållande till det begärda tillträdet. Regeringen anförde vidare att även tillträdets inverkan på nätinnehavarens affärsplaner och investeringar borde beaktas när ersättningsnivån fastställs. Ett visst påslag utöver kostnaderna ansågs normalt vara rättvist och rimligt. Meningen var inte att prissättningen ska motverka investeringar i infrastrukturen.

Dessa uttalanden bör kunna ge ledning även för bedömningen av en rättvis och rimlig ersättning när det gäller tillträde för att sätta upp trådlösa accesspunkter eller för att ansluta sådana accesspunkter till ett stamnät. Ökade kostnader för myndigheten skulle exempelvis kunna vara administrativa åtgärder i samband med att operatören ska ges fysisk tillgång till byggnaden för att installera eller underhålla den trådlösa accesspunkten. Den trådlösa accesspunkten kommer även efter installationen att innehas av operatören, som därmed ansvarar för drift och underhåll av accesspunkten om inte parterna avtalar om annat. Ersättningen ska alltså täcka alla förutsebara och relevanta kostnader som uppstår för sådant tillträde. Om en begäran om tillträde kräver omfattande anpassningar, på det sätt

Region Stockholm förutser, är det något som får tas in i bedömningen av vad som är en rimlig ersättning. Omfattande anpassningar kan även behöva beaktas inom ramen för bedömningen av om begäran om tillträde över huvud taget är rimlig. Sökanden får i varje fall göra en affärsmässig bedömning av om tillträdet är värt kostnaderna. I det sammanhanget är det viktigt att parterna samarbetar konstruktivt och så långt som det är möjligt tidigt förser varandra med den information som behövs för att undvika att saken behöver prövas i onödan.

Förutom de statliga affärsdrivande verken har myndigheter som huvudregel inte till syfte att gå med vinst i sin verksamhet. Det finns ingenting som talar emot att en marknadsmässig ersättning kan vara rimlig, på det sätt som Sjöfartsverket efterfrågar, men en bedömning måste göras i det enskilda fallet. Därtill bör det i en rättvis och rimlig ersättning också kunna räknas in en post motsvarande rimlig avkastning på investerat kapital, när det som i detta fall kan bli fråga om upplåtelse av fast egendom. Detta motverkar marknadsstörningar som kan uppkomma om ett reglerat tillträde till myndigheters fysiska infrastruktur skulle bli avsevärt billigare än affärsmässiga uppgörelser om tillgång till privat ägda byggnader och anläggningar.

Enligt artikel 57.5 i EU-direktivet ska ibruktagandet av trådlösa accesspunkter med kort räckvidd inte omfattas av avgifter utöver administrativa avgifter enligt artikel 16, utan att det påverkar tillämpningen av några affärsmässiga avtal. Detta bedöms inte hindra att myndigheter tillgodogör sig en skälig och rättvis ersättning för det tillträde som ges. Däremot får inte operatörer åläggas att betala andra avgifter än administrativa avgifter. Några sådana andra avgifter föreslås inte i den nya lagen.

Undantag från skyldigheten att lämna tillträde

Vissa myndigheter bedriver sådan verksamhet att de bör vara helt undantagna från skyldigheten att lämna tillträde. Enligt 1 kap. 3 § andra stycket utbyggnadslagen omfattas inte Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Försvarsmakten, Försvarets materielverk och Fortifikationsverket av lagen och alltså inte heller av lagens bestämmelser om skyldigheten att lämna tillträde. I förarbetena anges att det av säkerhetsskäl inte är lämpligt att dessa myndigheter t.ex. tvingas att motivera varför tillträde till infrastruktur eller samordning inte kan medges eller att de blir part i ett tvistlösningsförfarande (se prop. 2015/16:73 s. 32 f.). Det bör vara möjligt att införa ett liknande undantag enligt den nya lagen. Att en myndighet är undantagen från skyldighet att lämna tillträde hindrar inte att myndigheten lämnar tillträde på frivillig väg. Ett flertal remissinstanser har synpunkter på vilka myndigheter som bör omfattas av ett sådant undantag. Vilka myndigheter som ska omfattas av undantaget bör bestämmas av regeringen i förordning.

Förfarandet

Myndigheten behöver viss information för att kunna ta ställning till en begäran om tillträde och eventuella villkor för tillträdet. En begäran om tillträde bör därför vara skriftlig och innehålla en beskrivning av det tillträde som begärs och de omständigheter som ligger till grund för begäran. Om en begäran inte innehåller de uppgifter som behövs för att kunna bedöma tillträdets rimlighet, kan innehavaren begära att operatören ska komplettera sin begäran. Operatören ska även ange en tidsplan för installationen av de accesspunkter och anslutningar som är relevanta för tillträdet (jfr 2 kap. 2 § utbyggnadslagen och prop. 2015/16:73 s. 41).

Enligt 2 kap. 3 § utbyggnadslagen ska en nätinnehavare senast två månader från mottagandet av en fullständig begäran om tillträde skriftligen meddela om en begäran medges eller avslås. Meddelandet ska innehålla nätinnehavarens villkor för tillträde eller de omständigheter som nätinnehavaren hänvisar till för att avslå begäran.

Det är angeläget att den som begär tillträde snabbt kan få besked om huruvida tillträde medges eller inte. På motsvarande sätt som gäller enligt utbyggnadslagen bör det i den nya lagen anges att ett skriftligt besked ska lämnas senast två månader från mottagandet av en fullständig begäran och att beskedet ska innehålla villkoren för tillträde eller skälen för att myndigheten inte tillmötesgår begäran.

Avsikten är att parterna ska träffa en överenskommelse om villkoren för tillträdet. Om någon överenskommelse om tillträde inte kan nås, antingen för att den som begär tillträde inte kan godta de föreslagna villkoren eller att myndigheten inte avser att lämna tillträde med hänsyn till att begäran inte är rimlig, har var och en av parterna möjlighet att begära att tillsynsmyndigheten ska lösa tvisten, se vidare avsnitt 20.6. Det svar som en myndighet ger på en begäran om tillträde är ett partsbesked och inte ett förvaltningsbeslut, oavsett om det leder till en överenskommelse eller inte. Det blir därför inte aktuellt med ett överklagande på det sätt som Försvarsmakten efterfrågar. Inte heller bör den nya lagen innehålla en skyldighet för den som lämnar tillträde att samråda med bl.a. Försvarsmakten. Frågan om samråd mellan tillsynsmyndigheten, Försvarsmakten, Myndigheten

för samhällsskydd och beredskap samt Säkerhetspolisen behandlas i avsnitt 20.6.

Operatörerna ska inom två veckor från ibruktagandet av varje trådlös accesspunkt anmäla det till den nationella regleringsmyndigheten i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 3.3 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2020/1070.

Egendomsskydd

Frågan om egendomsskydd är relevant när tillträde ska lämnas av statliga eller kommunala bolag. Bestämmelser om rätt till egendomsskydd finns i 2 kap. 15 § regeringsformen, i artikel 17 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna och i artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till Europakonventionen. En grundläggande förutsättning vid tillämpning av dessa bestämmelser är att en inskränkning från det allmännas sida av den enskildes rätt att använda sin egendom förutsätter att det finns proportionalitet mellan vad det allmänna vinner och vad den enskilde förlorar på grund av inskränkningen.

Enligt 2 kap. 15 § regeringsformen är vars och ens egendom tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller något annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Vidare ska den som genom expropriation eller något annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom vara tillförsäkrad full ersättning för förlusten. Ersättning ska också vara tillförsäkrad den för vilken det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad på sådant sätt att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras eller att skada uppkommer som är betydande i förhållande till värdet på denna del av fastigheten. Ersättningen ska bestämmas enligt grunder som anges i lag.

Med expropriation eller annat sådant förfogande avses olika former av tvångsövertagande av förmögenhetsvärden som innebär att ett sådant värde överförs eller tas i anspråk. Den föreslagna skyldigheten avser varken expropriation eller annat sådant förfogande. Begränsningen av rätten att själv förfoga över egendomen utgör snarare en s.k. rådighetsinskränkning.

Den fysiska infrastruktur som kan komma i fråga för tillträde kommer i stor utsträckning att utgöra fastighetstillbehör. Rätten till skydd mot rådighetsinskränkningar enligt 2 kap. 15 § regeringsformen kan därför komma att påverkas. Vid en bedömning av om denna påverkan är godtagbar bör det beaktas att utbyggnaden av den femte generationens mobila kommunikationssystem (5G), för vilken de trådlösa accesspunkterna kommer att spela en avgörande roll, är av stort intresse för samhället. Genom att tillträde ges till offentlig infrastruktur ges förutsättningar för en mer effektiv utbyggnad av framtidens nät. Utbyggnaden av och tillgången till 5G är en viktig förutsättning för framtida digitala tjänster som medför samhällsnytta såväl genom att fler slutanvändare får tillgång till mobila bredbandstjänster med hög hastighet, som att utvecklingen av framtida digitala tjänster inom skilda sektorer som transport, energi och allmän säkerhet främjas. Utbyggnaden är också central för den inre digitala marknaden.

Det bör vidare beaktas att tillträde ska ges på rättvisa, rimliga och ickediskriminerande villkor och att det finns en möjlighet att inte tillgodose en

begäran när det begärda tillträdet inte är rimligt. Ersättningen för tillträdet ska på samma sätt vara rättvis och rimlig och innehavaren av infrastrukturen får därigenom ersättning för sina kostnader. Rådighetsinskränkningen bedöms inte vara sådan att den inskränker användningen av mark eller byggnad på ett sådant sätt att pågående markanvändning inom en berörd del av en fastighet avsevärt försvåras eller att skada uppkommer som är betydande i förhållande till värdet på denna del av fastigheten. Den ersättning som ska betalas bör vara tillräcklig även om inskränkningen skulle anses vara av denna art.

Utöver detta bör det finnas möjlighet till tvistlösning och rättslig prövning, se avsnitt 20.6.

Mot denna bakgrund bedömer regeringen att förslaget är förenligt med reglerna om egendomsskydd i regeringsformen. Det bedöms också vara förenligt med rätten till egendomsskydd enligt artikel 17 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till Europakonventionen.

Förhållandet till utbyggnadslagen

Det kan förekomma att en myndighet också är en nätinnehavare enligt utbyggnadslagen. En operatör som är en bredbandsutbyggare enligt den lagen, och som vill ha tillträde till viss fysisk infrastruktur för att installera trådlösa accesspunkter eller för att ansluta sådana accesspunkter till ett stamnät, skulle därmed i princip kunna välja mellan att begära tillträde enligt den nya lagen eller enligt utbyggnadslagen.

Enligt skäl 140 i EU-direktivet är avsikten att tillträde enligt artikel 57 ska komplettera utbyggnadsdirektivets bestämmelser. Vidare följer av artikel 1.4 i utbyggnadsdirektivet jämförd med artikel 125 i EU-direktivet att den nya lagen ska ha företräde framför utbyggnadslagen. I 2 kap. 1 § andra stycket utbyggnadslagen anges att paragrafen är subsidiär i förhållande till vissa bestämmelser i LEK. Paragrafen bör göras subsidiär även till möjligheten i den nya lagen att begära tillträde till bl.a. byggnader för att sätta upp accesspunkter.

13. Nummer

13.1. Utgångspunkter för regleringen

I artiklarna 93–97 i EU-direktivet finns bestämmelser om nummerresurser. Motsvarande bestämmelser i de tidigare direktiven har i huvudsak genomförts i 3 kap. LEK. Därutöver innehåller EU-direktivet vissa nya bestämmelser.

Lagbestämmelser om nummer har funnits i Sverige sedan den numera upphävda telelagen (1993:597) infördes (se prop. 1992/93:200 s. 143 f.). Med nummer i detta sammanhang avses huvudsakligen det som traditionellt betecknas telefonnummer. Även andra nummerresurser kan omfattas. När det gäller telefonnummer har ITU-T antagit rekommendation E.164 “The International Public Telecommunication Numbering Plan”, som specificerar hur en nationell telefoninummerplan ska vara uppbyggd. Det

finns även andra nationella nummerplaner för bl.a. utgivaridentiteter för telefonkort enligt ITU-T:s rekommendation E.118. Utöver dessa finns det tekniska planer över koder som inte utgör renodlade nummerplaner men som har betydelse för nummersystemets funktion (jfr prop. 2002/03:110 s. 158 och skäl 250 i EU-direktivet). Däremot inkluderas inte ip-adressering i uttrycket nummer (se prop. 2002/03:110 s. 155).

Historiskt har telefonnummer sitt ursprung i behovet av dirigering och uppkoppling av talkommunikation till en nätanslutningspunkt i allmänt tillgängliga kretskopplade telefonnät (”Public Switched Telephone Network”, PSTN). Detsamma har sedan 1980-talet gällt även för allmänna mobiltelefonnät (”Public Land Mobile Network”, PLMN). Den utveckling som skett under 1990- och 2000-talen med internets utbredning har lett till att telefonnumrens betydelse för identifiering av slutanvändare och dirigering av kommunikation i viss utsträckning förändrats. Exempelvis kan sessionsbaserad talkommunikation mellan individer ske direkt över internet utan användning av PSTN eller PLMN. Dessutom sker transport och dirigering av trafik i näten numera huvudsakligen i paketkopplade ip-nät, där telefonnumret främst tjänar till att identifiera slutanvändaren.

Trots den utveckling som skett kan det antas att telefonnummer fortsatt kommer att spela en särskild roll för lång tid framöver. Telefonnummer är en globalt harmoniserad och standardiserad identitet som är välkänd och används i hela världen. Telefonnummer är oberoende av språk och varken operatörsbundna eller knutna till en viss typ av kommunikationsnät.

13.2. Nummerplaner

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få fastställa nationella nummerplaner för elektronisk kommunikation och meddela föreskrifter om planerna och deras användning.

Den som bedriver verksamhet som ska anmälas enligt lagen eller tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster i samtrafik med den som bedriver sådan verksamhet ska följa fastställda nummerplaner.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås att nationella nummerplaner ska hållas allmänt tillgängliga.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. PTS anser dock att det av lagen bör framgå att även andra än anmälningspliktiga aktörer ska följa fastställda nummerplaner.

Skälen för regeringens förslag: I 3 kap. 15 § LEK föreskrivs att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får fastställa nationella nummerplaner för elektronisk kommunikation och meddela föreskrifter om planerna och deras användning. I paragrafen anges också att planerna ska vara utformade så att elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster kan nås på ett likvärdigt sätt. Bestämmelserna motsvarar artikel 93.1 och 93.3 första meningen i EUdirektivet. PTS har fastställt en telefoninummerplan samt tekniska planer.

Likabehandlingsprincipen följer redan av grundlag och grundläggande

förvaltningsrätt, se 1 kap. 9 § regeringsformen och 5 § förvaltningslagen (2017:900). För att genomföra direktivbestämmelserna är det därför tillräckligt att bemyndigandet i 3 kap. 15 § LEK förs över till den nya lagen.

Av 3 kap. 16 § LEK framgår att den som bedriver verksamhet som är anmälningspliktig enligt lagen, eller tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster i samtrafik med den som bedriver sådan verksamhet, är skyldig att följa fastställda nummerplaner. Paragrafen genomför inte någon unionsrättsakt (prop. 2002/03:110 s. 371). Regeringen instämmer i bedömningen i promemorian att det fortfarande finns ett behov av paragrafen. Den bör därför föras över till den nya lagen.

Enligt EU-direktivet är det möjligt att tilldela ytterligare aktörer nummertillstånd (artikel 93.2). Mot bakgrund av den ökade betydelsen av nummer för olika tjänster i samband med sakernas internet (eng. Internet of Things, IoT) får nummerresurser nämligen tilldelas andra företag än traditionella operatörer och tillhandahållare. I skäl 250 nämns behovet av harmonisering av nummerresurserna i unionen för att stödja utvecklingen av alleuropeiska tjänster och gränsöverskridande tjänster, särskilt nya maskin-till-maskin-baserade tjänster som uppkopplade bilar. Redan i dag kan dock vissa nummer tilldelas direkt till slutanvändaren, t.ex. samhällsviktiga nummer och nationella företagsnummer. Med stöd av tillståndsvillkor är det möjligt att säkerställa att ett tilldelat nummer används för den avsedda tjänsten i enlighet med nummerplanen. Regeringen delar därför inte PTS synpunkt att skyldigheten att följa fastställda nummerplaner behöver omfatta en vidare krets än vad som följer av nuvarande reglering.

Bestämmelserna om det gemensamma europeiska nummerutrymmet 3883 (ETNS) i artikel 27.3 i USO-direktivet saknar motsvarighet i EUdirektivet. Det nummerutrymmet har i praktiken inte kommit till användning. Internationella teleunionen beslutade redan 2010 att koden 3883 inte längre ska användas (se prop. 2010/11:115 s. 122 f.). Någon motsvarighet till bestämmelserna i 3 kap. 17 § LEK om det nummerutrymmet behövs därför inte i den nya lagen.

I promemorian föreslås att bestämmelsen i 3 kap. 18 § LEK om att nationella nummerplaner ska hållas allmänt tillgängliga ska föras över till den nya lagen för att genomföra artikel 93.7. EU-direktivets krav på att nationella nummerplaner ska offentliggöras är närmast en instruktion till regleringsmyndigheten och har inga direkta rättsverkningar för enskilda. Enligt regeringens mening bör en sådan bestämmelse meddelas i förordning.

Hänvisningar till S13-2

  • Prop. 2021/22:136: Avsnitt 29.1

13.3. Tillstånd att använda nummer

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation om tillstånd att använda nummer ska föras över till den nya lagen med följande ändringar: – Rätten att meddela föreskrifter ska omfatta tilldelning av nummer. – Icke-diskriminering ska gälla i fråga om de nummer som ger till-

gång till tjänster i näten. – Tillståndsvillkor om giltighetstid ska avse en lämplig giltighetstid. – Tillstånd att använda nummer ska även få förenas med villkor om

skyldigheter som följer av konsumentskyddsbestämmelser och andra nummerrelaterade bestämmelser i andra medlemsstater i fråga om användning av nummer inom Europeiska unionen. Bestämmelserna om vilka förfaranden som kan tillämpas vid beviljande av tillstånd för nummer av betydande ekonomiskt värde efter allmän inbjudan till ansökan ska föras över till den nya lagen. Den allmänna inbjudan ska innehålla uppgifter om det förfarande som ska användas, förutsättningarna för deltagande i förfarandet och de villkor som tillstånd kommer att förenas med.

Bestämmelserna om överlåtelse av tillstånd att använda nummer ska föras över till den nya lagen. Kravet på medgivande från regleringsmyndigheten för överlåtelse av ett tillstånd ska inte gälla när ett nummer ur en nationell nummerplan, på slutanvändarens begäran, överlämnas till en annan tillhandahållare enligt bestämmelserna om nummerportabilitet.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås bestämmelser om samråd och handläggningstider i lag.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. PTS anser att uttrycket internationella överenskommelser bör användas i lagtexten om tillståndsvillkor och ifrågasätter om kravet på särskilda villkor om konsumentskydd för användning av nummer som omfattar extraterritoriell användning inom unionen genomförs på ett tillräckligt tydligt sätt.

Skälen för regeringens förslag

Tillståndskravet behålls

Av artikel 94.1 i EU-direktivet framgår att myndigheterna, när det är nödvändigt att bevilja individuella nyttjanderätter till nummerresurser, på begäran ska bevilja företag sådana rättigheter för tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster som omfattas av den allmänna auktorisationen. Regleringen motsvarar artikel 5.2 första stycket i auktorisationsdirektivet, som har genomförts i 3 kap. 19 § LEK. Kravet på tillstånd att använda nummer har bedömts vara förenligt med auktorisationsdirektivet (prop. 2002/03:110 s. 158 f.). Det finns enligt regeringens mening inte skäl att nu göra någon annan bedömning.

Enligt 3 kap. 19 § andra stycket LEK får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om principerna för till-

delning av nummer. PTS har meddelat föreskrifter (PTSFS 2003:3) om tillstånd för användning och reservering av nummerkapacitet ur den svenska nummerplanen för telefoni (E.164) samt föreskrifter (PTSFS 2003:4) om tillstånd för användning av kapacitet ur tekniska planer. På samma sätt som gäller i dag är det lämpligt att mer detaljerade regler om tilldelning av tillstånd att använda nummer anges i förordning eller myndighetsföreskrifter (jfr prop. 2002/03:110 s. 158 f. och 371 f.). Bemyndigandet i den nya lagen bör dock förtydligas så att det anges att föreskrifter får meddelas om ”tilldelning av nummer”, i stället för ”principerna för tilldelning av nummer”. Därmed klargörs att det kan regleras vilka slag av företag som kan tilldelas nummer. En nyhet i EU-direktivet är nämligen att även andra företag än tillhandahållare av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster får tilldelas nummer, om de bedöms lämpliga för det och nummerresurser finns tillgängliga (artikel 93.2). Sammantaget bör paragrafen föras över till den nya lagen med den ändringen.

Enligt 3 kap. 20 § LEK får den som har tilldelats en nummerserie inte diskriminera andra som tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster i fråga om vilka nummer som ger tillträde till tjänster i näten. Motsvarande bestämmelse i EU-direktivet finns i artikel 93.3 andra meningen. Paragrafen bör föras över till den nya lagen.

Tillståndsvillkor

Enligt 3 kap. 21 § LEK får tillstånd att använda nummer förenas med villkor om – vilket slag av tjänst som numret ska användas för, – faktiskt och effektivt utnyttjande av numret, – skälig giltighetstid med förbehåll för eventuella ändringar i den

nationella nummerplanen, – åtaganden som har gjorts i samband med att tillstånd beviljats enligt

förfaranden med allmän inbjudan till ansökan, och – skyldigheter som följer av tillämpliga internationella avtal i fråga om

användning av nummer.

Motsvarande bestämmelser finns i artikel 13.1 och avsnitt E i bilaga 1 till EU-direktivet. Kravet på att villkoren ska vara icke-diskriminerande, proportionella och transparenta gäller fortfarande enligt EU-direktivet. Dessa hänsyn ska alltså alltid beaktas i samband med att regleringsmyndigheten ställer upp villkor för tillstånd att använda nummer ur den nationella nummerplanen.

Det är endast de skyldigheter som inte redan framgår generellt av LEK som regleras i form av tillståndsvillkor (prop. 2002/03:110 s. 160 f. och 372 f.). Av EU-direktivet framgår likaså att villkor som gäller för den allmänna auktorisationen inte får upprepas vid beviljande av nyttjanderätter (artikel 13.4). I propositionen föreslås att bestämmelser om nummerportabilitet, information för abonnentupplysning, överlåtelse av tillstånd och avgifter införs i den nya lagen (punkterna 3, 4, 6 och 7 i avsnitt E i bilaga 1).

En nyhet i EU-direktivet är att skyldigheter får införas i fråga om extraterritoriell användning av nummer inom unionen (se punkten 10 i avsnitt E i bilaga 1). Bestämmelser om sådana villkor finns också i artiklarna 93.4 andra stycket och 94.6 första stycket. Genom EU-direktivet införs näm-

ligen en skyldighet att tillgängliggöra en serie av icke-geografiska nummer som får användas för att tillhandahålla elektroniska kommunikationstjänster i hela unionen (artikel 93.4 första stycket). Sådana nummerserier får dock inte användas för interpersonella kommunikationstjänster. De icke-geografiska nummer som avses är sådana nummer som i och för sig hör till en landskod (i Sverige +46) men som kan användas för tjänster i andra medlemsstater än den som landskoden avser. I och med utvecklingen av kommunikation maskin till maskin (M2M) och sakernas internet (eng. Internet of Things, IoT) förekommer det att telefonnummer används för att identifiera annan utrustning än traditionella telefoner för talkommunikation. Exempelvis kan fordon eller containrar vara utrustade med terminaler för elektronisk kommunikation. Det kan då underlätta att använda en nummerserie som inte är knuten till det nationella territoriet.

Direktivbestämmelserna innebär att tillstånd att använda nummer som omfattar extraterritoriell användning inom unionen ska förenas med särskilda villkor för att säkerställa att nationella konsumentskyddsbestämmelser och nationell rätt om användning av nummerresurser som är tillämpliga i de medlemsstater där nummerresurserna används följs. Syftet är att slutanvändare i de medlemsstater där sådana nummerresurser används ska ha ett lika effektivt konsumentskydd som om numret hade tilldelats i den egna medlemsstaten (se skäl 247 och 248).

Ett tillstånd att använda nummer bör mot den bakgrunden även få förenas med villkor om skyldigheter som följer av konsumentskyddsbestämmelser och andra nummerrelaterade bestämmelser i andra medlemsstater i fråga om användning av nummer inom Europeiska unionen. Som PTS påpekar framgår det av direktivet att ett sådant villkor ska kopplas till tillstånd att använda nummer som omfattar extraterritoriell användning inom unionen. Regleringen i 3 kap. 21 § LEK är endast en uppräkning av de tillståndsvillkor som regleringsmyndigheten får använda sig av. Kravet på att förena sådana tillstånd med det nu aktuella villkoret kan lämpligen genomföras i förordning.

Av EU-direktivet framgår att giltighetstiden för ett tillstånd ska vara lämplig för den berörda tjänsten med tanke på det eftersträvade målet och att behovet av en tillräckligt lång avskrivningsperiod för investeringarna ska beaktas i detta sammanhang (artikel 94.2 tredje stycket). Bestämmelsen i 3 kap. 21 § 3 LEK om skälig giltighetstid bör därför anpassas så att giltighetstiden ska vara lämplig.

När det gäller villkor om skyldigheter som följer av tillämpliga internationella avtal (3 kap. 21 § 5 LEK) framhåller PTS att de överenskommelser som ingås på nummerområdet, dvs. styrdokument från ITU såsom ITU-T rekommendationer, inte har karaktären av avtal. Rent lexikaliskt har orden överenskommelse och avtal ingen konkret särskillnad. Enligt regeringens mening bör bestämmelsen nära följa ordalydelsen i EU-direktivet.

Sammantaget bör 3 kap. 21 § LEK föras över till den nya lagen med de ändringar som nu redovisats.

Nummer av betydande ekonomiskt värde

Av 3 kap. 22 § första stycket LEK framgår att nummer av betydande ekonomiskt värde får beviljas efter allmän inbjudan till ansökan. Paragrafen genomför artikel 5.4 i auktorisationsdirektivet som huvudsakligen

motsvarar artikel 94.4 i EU-direktivet. I sak är bestämmelserna i EUdirektivet oförändrade i förhållande till nuvarande reglering. Bestämmelserna bör därför föras över till den nya lagen.

I paragrafens andra stycke finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om innehållet i en allmän inbjudan och om förfarandet. PTS har inte meddelat några sådana föreskrifter, till skillnad från vad som är fallet i fråga om frekvensauktioner, se avsnitt 11.2.5. I det avsnittet görs bedömningen att bemyndigandet inte behövs. I stället bör utformningen av sådana förfaranden fastställas av PTS i ett beslut om allmän inbjudan till ansökan inför varje förfarande. Det är lämpligt att bestämmelsen om allmän inbjudan i fråga om nummer av betydande ekonomiskt värde utformas på motsvarande sätt. Av lagen bör det därför framgå att en allmän inbjudan ska innehålla uppgifter om det förfarande som ska användas, förutsättningarna för deltagande i förfarandet och de villkor som tillstånd kommer att förenas med.

Överlåtelse av tillstånd

Enligt 3 kap. 23 § första stycket LEK får tillstånd eller del av tillstånd att använda nummer överlåtas efter medgivande från den myndighet som meddelat tillståndet. Av andra–fjärde styckena i paragrafen framgår att förvärvaren övertar överlåtarens rättigheter och skyldigheter enligt lagen för tiden efter medgivandet. Vid överlåtelse av del av tillstånd ska den överlåtna delen anses som ett nytt tillstånd. Vid medgivandet får myndigheten meddela de nya eller ändrade villkor som överlåtelsen föranleder. En överlåtelse i strid med paragrafen är utan verkan.

Paragrafen genomför artikel 5.2 tredje stycket i auktorisationsdirektivet, som i sak motsvarar artikel 94.2 andra stycket i EU-direktivet. EUdirektivet medför inte någon ändring i förhållande till nuvarande reglering. Bestämmelserna bör därför föras över till den nya lagen med vissa språkliga ändringar.

I avsnitt 16.8 behandlas överlämnande av nummer till en annan tillhandahållare, s.k. nummerportabilitet. I det avsnittet lyfts även frågan om hur ett nummertillstånd påverkas vid nummerportering. LEK saknar bestämmelser om hur ett nummertillstånd ska hanteras i en sådan situation. I EU-direktivet överlämnas det till nationella myndigheter att vid tilldelningen reglera frågan om överlåtelse (artikel 94.2 andra stycket).

När ett telefonnummer ur en nummerserie överlämnas på grund av en nummerportering övergår det faktiska förfogandet över numret från den överlämnande till den mottagande tillhandahållaren. Den mottagande tillhandahållaren kommer då att använda numret i den nya lagens mening för att kunna tillhandahålla tjänsten till slutanvändaren. Bestämmelserna om nummerportabilitet är utformade som en rättighet för slutanvändaren (se artikel 106.2 i EU-direktivet och avsnitt 16.8). Av PTS föreskrifter framgår att när ett abonnemang med ett porterat nummer avslutats, och överlämnade av nummer inte begärts, får den mottagande tillhandahållaren fortsättningsvis förfoga över numret som använts för det abonnemang som avslutats (PTSFS 2007:7). Ett nummertillstånd får därmed anses följa med det porterade numret till den mottagande tillhandahållaren. Något medgivande från myndigheten i enlighet med bestämmelserna om överlåtelse av tillstånd bedöms mot den bakgrunden inte vara aktuellt. För att

undvika oklarheter bör det i den nya lagen tydliggöras att kravet på medgivande från regleringsmyndigheten för överlåtelse av nummertillstånd inte gäller vid nummerportering.

Samråd och handläggningstider

I promemorian föreslås att en samrådsbestämmelse förs in i den nya lagen i fråga om förslaget till en allmän inbjudan till ansökan som avser nummer av betydande ekonomiskt värde. Det föreslås också att bestämmelserna om handläggningstider i 8 kap. 4 § LEK förs över till den nya lagen. Bestämmelserna rör regleringsmyndighetens handläggning av ärenden och har inga direkta rättsverkningar för enskilda. Enligt regeringens mening finns det inte skäl att tynga lagtexten med detta. Bestämmelserna om samråd och handläggningstider bör därför i stället meddelas i förordning.

Hänvisningar till S13-3

13.4. Tillgång till nummer och tjänster

Regeringens förslag: Den som tillhandahåller ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig nummerbaserad interpersonell kommunikationstjänst ska se till att slutanvändare kan nå samtliga nummer som tillhandahålls inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Detta gäller förutsatt att det är ekonomiskt genomförbart, det inte är ett nummer som enbart har ett nationellt syfte och den uppringda slutanvändaren inte av kommersiella skäl har valt att begränsa nåbarheten från vissa geografiska områden. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela ytterligare föreskrifter om skyldighetens omfattning och föreskrifter om undantag från skyldigheten.

Bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation om möjlighet för Konsumentombudsmannen att besluta om blockering av nummer och tjänster på grund av otillbörlig marknadsföring ska föras över till den nya lagen.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås inte att nummer som enbart har ett nationellt syfte undantas från skyldigheten.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. PTS framhåller dock att skyldigheten att se till att slutanvändare kan nå nummer som tillhandahålls inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet enbart kan avse s.k. E.164-nummer, eftersom inrikesspecifika nummer inte är nåbara mellan länder, och förordar att skyldigheten fortsatt endast ska gälla under förutsättning att det är tekniskt genomförbart. Att skyldigheten omfattar internationella frisamtalstjänster bör enligt PTS regleras uttryckligen i lag. PTS anser också att bestämmelserna som gör det möjligt att hindra tillgången till ett nummer eller en tjänst ska förtydligas och varken ska begränsas till enbart icke-geografiska nummer eller enbart fall av otillbörlig marknadsföring.

Skälen för regeringens förslag

Gränsöverskridande tillgång till nummer

Enligt 5 kap. 7 § första stycket 5 LEK ska den som tillhandahåller ett allmänt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig telefonitjänst se till att slutanvändare kan nå samtliga nummer som tillhandahålls inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), om det är tekniskt och ekonomiskt genomförbart och den uppringda abonnenten inte av kommersiella skäl har valt att begränsa tillträdet för uppringande från vissa geografiska områden. I tredje stycket finns ett bemyndigande att meddela föreskrifter bl.a. om hur skyldigheten ska fullgöras. PTS har inte meddelat några sådana föreskrifter.

Bestämmelserna genomför artikel 28.1 i USO-direktivet, som i huvudsak motsvarar artikel 97.1 i EU-direktivet. I den nya lydelsen av direktivet anges endast som förutsättning för skyldigheten att det är ekonomiskt genomförbart, till skillnad från nuvarande reglering som förutsätter teknisk och ekonomisk genomförbarhet. I promemorian föreslås motsvarande ändring i den nya lagen.

I skäl 254 i EU-direktivet anges dock att gränsöverskridande tillträde till nummerresurser och tilläggstjänster inte bör hindras förutom i objektivt motiverade fall. Som exempel nämns när det är nödvändigt för att bekämpa bedrägeri eller missbruk (se nedan om blockering av nummer och tjänster), när numret endast anses ha ett nationellt syfte eller om det inte är ekonomiskt genomförbart. Som PTS påpekar innehåller den svenska nationella nummerplanen i dag ett antal telefonnummer som strikt tolkat inte är s.k. E.164-nummer enligt vad som stadgas i ITU-T rekommendation E.164. Dessa inrikesspecifika nummer kan t.ex. vara telefonnummer som inte är nåbara från andra länder. Så kallade korta nummer, bl.a. 11-nummer (112, 113 13, 114 14 m.fl.), går inte att nå i Sverige från utlandet. Sådana nummer får anses ha endast ett nationellt syfte och bör därmed i enlighet med det som uttalas i EU-direktivet inte omfattas av bestämmelserna. Detta bör anges i lagen. Därmed begränsas huvudregeln om gränsöverskridande nåbarhet i enlighet med de exempel som nämns i skälen till direktivet.

Som framgår ovan omfattar skyldigheten i princip samtliga nummer som tillhandahålls inom EES. Bestämmelserna omfattar nummer i medlemsstaternas nationella nummerplaner och internationella frisamtalsnummer (800-nummer), se prop. 2010/11:115 s. 122 och 173. EU-direktivet medför ingen ändring i denna del. Det saknas skäl att ytterligare precisera skyldigheten.

Vidare används i direktivet slutanvändare i stället för abonnent. I den svenska språkversionen av EU-direktivet används uttrycket ”begränsa tillträdet för uppringande” (jfr den engelska språkversionens ”limit access by calling parties” och definitionen av tillträde i artikel 2.27). I detta sammanhang är ”begränsa nåbarheten” ett bättre uttryck som bör användas.

Bestämmelserna i 5 kap. 7 § första stycket 5 och tredje stycket LEK bör sammanfattningsvis föras över till den nya lagen med de ändringar som redovisats. Skyldigheten att se till att slutanvändare kan nå samtliga nummer som tillhandahålls inom EES bör i enlighet med terminologin i EU-direktivet omfatta tillhandahållare av allmänna elektroniska kommu-

nikationsnät och allmänt tillgängliga nummerbaserade interpersonella kommunikationstjänster.

Lagrådet uppmärksammar att den i lagrådsremissen föreslagna lydelsen av motsvarigheten till bemyndigandet i 5 kap. 7 § tredje stycket tycks ge uttryck för en utvidgning av tillämpningsområdet. Det är emellertid inte avsikten. Bemyndigandet är, på samma sätt som hittills, avsett att omfatta föreskrifter om omfattningen av skyldigheten (jfr prop. 2002/03:110 s. 386 och 598). Lagtexten bör därför justerats så att detta kommer tydligt till uttryck. Därmed tydliggörs gränserna för regeringens föreskriftsrätt på det sätt som Lagrådet efterfrågar.

Blockering av nummer och tjänster

Av artikel 97.2 i EU-direktivet framgår att nationella myndigheter ska kunna kräva att tillhandahållare av allmänna elektroniska kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster från fall till fall blockerar tillgången till nummer eller tjänster om detta är motiverat av skäl som rör bedrägeri eller missbruk. I sådana fall ska myndigheten kunna kräva att tillhandahållare av elektroniska kommunikationstjänster håller inne intäkter från relevant samtrafik eller andra tjänster. Artikeln motsvarar artikel 28.2 i USO-direktivet, som har genomförts i 7 kap. 9 a § LEK. Av paragrafen framgår att Konsumentombudsmannen får besluta att hindra användares tillgång till ett nummer eller en tjänst i fall av otillbörlig marknadsföring eller om väsentlig information utelämnas vid marknadsföringen.

Regeringen delar inte PTS bedömning att paragrafen har ett snävare tillämpningsområde än vad som följer av EU-direktivet. Artikel 97.2 omfattar samtliga nummer som tillhandahålls inom EES, inklusive nummer i nationella nummerplaner och internationella frisamtalsnummer, liksom tjänster via nummer inom EES vars sifferstruktur saknar geografisk betydelse (artikel 97.1 och prop. 2010/11:115 s. 112 f. och 187). Paragrafen har utformats på motsvarande sätt. Det framgår inte av direktivsregleringen vad som närmare avses med bedrägeri eller missbruk. I skäl 254 nämns sådant beteende t.ex. i samband med vissa betalteletjänster. Det är framför allt sådana tjänster som avses i paragrafen. I de tidigare förarbetena utvecklas närmare vad som torde avses med bedrägeri och missbruk. EU-direktivet innebär ingen ändring av den ursprungliga regleringen. Det har inte kommit fram skäl som motiverar att direktivbestämmelserna genomförs på något annat sätt än hittills. Bestämmelserna i 7 kap. 9 a § LEK bör därmed föras över till den nya lagen.

Hänvisningar till S13-4

14. Samtrafik och andra former av tillträde

Hänvisningar till S14

  • Prop. 2021/22:136: Avsnitt 27.2

14.1. Skyldigheter i fråga om samtrafik och interoperabilitet

14.1.1. Förhandling om samtrafik

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation om skyldighet att förhandla om samtrafik och om sekretess för uppgifter som framkommer i samband med förhandling om samtrafik ska föras över till den nya lagen. Skyldigheten att förhandla om samtrafik ska dock inte gälla i förhållande till tillhandahållare av nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås dock att skyldigheten att förhandla om samtrafik ska gälla i förhållande till alla som tillhandahåller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. PTS framhåller att ordet slutanvändare bör användas i definitionen av samtrafik.

Skälen för regeringens förslag: I 1 kap. 7 § LEK definieras samtrafik som fysisk och logisk sammankoppling av allmänna kommunikationsnät för att göra det möjligt för användare att kommunicera med varandra eller få tillgång till tjänster som tillhandahålls i näten. Genom definitionen genomförs artikel 2 b i tillträdesdirektivet. I EU-direktivet definieras samtrafik i artikel 2.28. Definitionen motsvarar i sak artikel 2 b i tillträdesdirektivet. Definitionen bör därför föras över till den nya lagen. I definitionen används uttrycket användare. Användare är ett vidare uttryck än slutanvändare, då den även omfattar en fysisk eller juridisk person som själv tillhandahåller allmänna elektroniska kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Definitionen bör enligt regeringens mening nära följa lydelsen av EU-direktivet.

Enligt 4 kap. 1 § LEK är en operatör av ett allmänt kommunikationsnät skyldig att förhandla om samtrafik med den som tillhandahåller eller avser att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Paragrafen genomför artikel 4.1 i tillträdesdirektivet, som i huvudsak motsvarar artikel 60.1 i EU-direktivet. Av artikel 60.1 framgår dock att skyldigheten för operatörer av allmänna elektroniska kommunikationsnät att förhandla om samtrafik endast gäller i förhållande till företag som har rätt till sådan förhandling enligt artikel 15. En sådan rätt har endast den som omfattas av allmän auktorisation. Nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster omfattas inte av systemet med allmän auktorisation, se avsnitt 9. För den som tillhandahåller eller avser att tillhandahålla sådana tjänster torde frågan om samtrafik i allmänna elektroniska kommunikationsnät i praktiken inte uppkomma. För att säkerställa att EUdirektivet är korrekt genomfört bör det dock, till skillnad från vad som föreslås i promemorian, uttryckligen framgå av lagen att skyldigheten att förhandla om samtrafik inte gäller i förhållande till den som tillhandahåller eller avser att tillhandahålla nummeroberoende interpersonella kommuni-

kationstjänster. Bestämmelsen i 4 kap. 1 § LEK bör därför föras över till den nya lagen med denna justering.

Enligt 4 kap. 2 § LEK får den som i samband med en förhandling får del av uppgifter om ett annat företags affärs- och driftförhållanden inte obehörigen föra vidare eller utnyttja det han eller hon har fått del av eller tillgång till. Paragrafen genomför artikel 4.3 i tillträdesdirektivet, som motsvaras av artikel 60.2 i EU-direktivet. Paragrafen bör därför föras över till den nya lagen.

Hänvisningar till S14-1-1

14.1.2. Åläggande av skyldigheter i fråga om samtrafik och interoperabilitet

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation om att den som kontrollerar tillträde till slutanvändare får åläggas att bedriva samtrafik eller vidta någon annan åtgärd för att slutanvändarna ska nå varandra ska föras över till den nya lagen med den ändringen att bestämmelserna ska omfatta den som bedriver verksamhet som ska anmälas enligt lagen.

Regleringsmyndigheten ska få ålägga den som tillhandahåller en nummeroberoende interpersonell kommunikationstjänst med betydande geografisk täckning och ett betydande antal användare att göra sin tjänst interoperabel med andra tjänster, om det är nödvändigt för att säkerställa att slutanvändare kan nå varandra. Åläggandet ska få förenas med en skyldighet att tillämpa särskilda standarder och att offentliggöra information som får användas av andra. Ett sådant beslut ska endast få meddelas om Europeiska kommissionen har antagit genomförandebestämmelser som närmare beskriver de skyldigheter som får åläggas.

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag.

Promemorians lagförslag har en annan utformning.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. PTS framhåller dock att regleringen av ersättningsgrunden i praktiken innebär att en striktare skyldighet inte kan införas även om det skulle anses nödvändigt, vilket inte är förenligt med direktivet. PTS anser dessutom att uttrycket marknadsmässig ersättning i sig är otydligt. IP-Only AB efterfrågar ett klargörande av hur uttrycket förhåller sig till andra liknande uttryck i lagen som avser att reglera priser.

Kammarrätten i Stockholm anser att det bör tydliggöras att med täckningsgrad avses geografisk täckning.

Skälen för regeringens förslag

Skyldigheter att bedriva samtrafik och säkerställa interoperabilitet

Enligt 4 kap. 3 § LEK får den som kontrollerar tillträde till slutanvändare förpliktas att mot marknadsmässig ersättning bedriva samtrafik eller vidta annan åtgärd som krävs för att säkerställa att slutanvändare kan nå varandra eller att göra tjänster kompatibla med andra operatörers tjänster. Paragrafen genomför artikel 5.1 andra stycket a och ab i tillträdesdirektivet.

Artikel 61.2 första stycket a och b i EU-direktivet motsvarar i huvudsak artikel 5.1 andra stycket a och ab i tillträdesdirektivet. En nyhet är att en-

dast företag som omfattas av allmän auktorisation får åläggas en skyldighet att bedriva samtrafik och säkerställa interoperabilitet. Av artikel 12.2 i EU-direktivet framgår att nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster inte omfattas av systemet med allmän auktorisation och därför inte heller av kravet på anmälan enligt den nya lagen (se avsnitt 9.1). Detta medför att företag som tillhandahåller sådana tjänster utesluts från tillämpningen av artikel 61.2 första stycket a och b.

Mot denna bakgrund bör 4 kap. 3 § LEK föras över till den nya lagen. På samma sätt som anges i avsnitt 14.1.1 kommer företag som tillhandahåller nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster sannolikt sällan i fråga för den sorts åtgärder som aktualiseras här. Det bör dock uttryckligen framgå av den nya paragrafen att den endast omfattar dem som bedriver verksamhet som ska anmälas.

De ålagda skyldigheterna ska enligt den nuvarande paragrafen gälla mot marknadsmässig ersättning. Varken ram- eller tillträdesdirektivet innehåller någon generell reglering om prissättning av samtrafik och andra former av tillträde. Utgångspunkten är i stället att avtal ska träffas på kommersiell grund.

Som framgår av föregående avsnitt finns en allmän skyldighet att förhandla om samtrafik. Reglering av ersättningsfrågor ska i princip endast ske i de fall där det är nödvändigt av ett i EU-regelverket definierat skäl. EU-direktivet innebär inte någon ändring i detta avseende. Utgångspunkten bör enligt regeringens bedömning alltså fortfarande vara att de regler som införs ska utgå från att priser för samtrafik ska fastställas efter kommersiella förhandlingar och avtal. Ersättningsgrunden infördes efter påpekande från Lagrådet om att ersättningsbestämmelser saknades (se prop. 2002/03:110 s. 194 f. och 589). Regeringen anser, till skillnad från

PTS, inte att ersättningsgrunden innebär något hinder mot att ålägga skyldigheter och villkor i den utsträckning som krävs enligt EU-direktivet. Det är inte heller motiverat att nu ta bort ersättningsgrunden.

IP-Only AB efterfrågar ett förtydligande av hur uttrycket förhåller sig till andra ersättningsgrunder enligt lagen. Ersättningsgrunden är densamma som gäller för möjligheten att ålägga en operatör att tillhandahålla samlokalisering eller andra möjligheter till gemensamt utnyttjande av egendom eller annat som krävs för att skydda miljö, folkhälsa eller allmän säkerhet eller för att uppnå mål för fysisk planering (4 kap. 13 a § LEK, se prop. 2002/03:110 s. 195 f.). I avsnitt 14.8.2 föreslås att den skyldigheten ska gälla mot skälig ersättning. I likhet med PTS anser regeringen att lydelsen av 4 kap. 3 § LEK bör ändras på samma sätt.

Interoperabilitet för nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster

Slutanvändares möjlighet att nå alla andra slutanvändare och tillgången till alarmeringstjänster är för närvarande huvudsakligen beroende av användningen av nummerbaserade interpersonella kommunikationstjänster, bl.a. traditionell rösttelefoni. Nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster, som t.ex. meddelandetjänster i internetbaserade appar eller knutna till sociala medier, är däremot i allmänhet inte interoperabla sinsemellan. En slutanvändare som använder en nummeroberoende tjänst kan därför inte nödvändigtvis nå en slutanvändare som använder en annan

sådan tjänst. Nummeroberoende tjänster kan komma att växa på bekostnad av nummerbaserade tjänster. Detta kan medföra en bristande interoperabilitet mellan interpersonella kommunikationstjänster, vilket skulle kunna hota slutanvändarnas möjlighet att nå varandra. Dessutom skulle betydande hinder kunna uppstå för marknadsinträde och fortsatt innovation (se skäl 149–151 i EU-direktivet).

Enligt artikel 61.2 första stycket c och andra stycket i EU-direktivet får därför även tillhandahållare av nummeroberoende interpersonella elektroniska kommunikationstjänster som har betydande täckning och användarantal på marknaden åläggas att göra sina tjänster interoperabla med andra tjänster, för att säkerställa att slutanvändarna kan nå varandra. Sådana skyldigheter får åläggas endast i den utsträckning det är nödvändigt för att säkerställa interoperabilitet. Ett åläggande får förenas med en skyldighet att tillämpa särskilda standarder och att offentliggöra information som får användas av andra. Det bör införas bestämmelser i den nya lagen som motsvarar dessa krav.

Av skäl 151 framgår att med ordet betydande bör avses att den berörda tillhandahållarens geografiska täckning och antal slutanvändare uppnår en kritisk massa i relation till målet att säkerställa slutanvändares möjlighet att nå varandra. Vidare anges att tillhandahållare som har ett begränsat antal slutanvändare eller en begränsad geografisk täckning och som endast marginellt skulle bidra till att uppnå detta mål normalt sett inte bör omfattas av sådana krav på interoperabilitet. I likhet med Kammarrätten i

Stockholm anser regeringen att det uttryckligen av lagen bör framgå att med täckningsgrad avses geografisk täckning.

Med hänsyn till intresset av en sammanhållen inre marknad anges i EUdirektivet att en skyldighet endast får åläggas om Europeiska kommissionen har antagit genomförandebestämmelser som anger arten och omfattningen av vilka skyldigheter som får införas. Regleringsmyndigheten bör följaktligen endast kunna besluta om aktuella skyldigheter under förutsättning att kommissionen har antagit sådana genomförandebestämmelser. Denna förutsättning för att ålägga en skyldighet bör framgå av lagen.

Hänvisningar till S14-1-2

14.2. Åläggande av skyldigheter för SMP-operatörer

14.2.1. Utgångspunkter för regleringen

Enligt artiklarna 63–81 i EU-direktivet finns det möjligheter att besluta om skyldigheter för företag som har ett betydande inflytande (Significant Market Power, SMP) på en avgränsad marknad (SMP-företag). Det grundläggande syftet med bestämmelserna är att åtgärda de konkurrensproblem som kan uppkomma på marknaderna för elektronisk kommunikation och som inte kan hanteras tillfredsställande inom ramen för den allmänna konkurrensrätten. Regleringen bygger på principen om införande av förhandsskyldigheter (ex ante) snarare än ingripande i efterhand mot konstaterade överträdelser (ex post), som är huvudregeln inom den allmänna konkurrensrätten (se skäl 161 i EU-direktivet och prop. 2002/03:110 s. 108 f.).

Åläggandet av skyldigheter för SMP-företag förutsätter ett förfarande i flera led:

– avgränsning och fastställande av marknader som kan vara aktuella för

förhandsreglering (artiklarna 64–66), – analys av de fastställda marknadernas egenskaper och om det finns skäl

att införa förhandsreglering (artikel 67), – identifiering av företag med betydande inflytande på marknaderna

(artiklarna 63 och 67), och – åläggande av konkurrensfrämjande skyldigheter (artiklarna 68–81).

Artiklarna 63–81 i EU-direktivet motsvarar, i sin grundläggande struktur, artiklarna 14–16 i ramdirektivet och 8–13b i tillträdesdirektivet, som har genomförts i 4 kap. 4–12 c §§ och 8 kap. 5–7 §§ LEK (se prop. 2002/03:110 s. 165 f., 272 f., 375 f. och 402 f. och prop. 2010/11:115 s. 69 f., 161 f. och 192 f.). EU-direktivets bestämmelser är dock i flera fall mer detaljerade och tillför specialregler och undantagsmöjligheter.

14.2.2. Fastställande av marknader

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation om fastställande av produkt- och tjänstemarknader ska föras över till den nya lagen. Vid fastställandet ska regleringsmyndigheten beakta graden av infrastrukturkonkurrens inom olika områden och i vilken utsträckning som bredband är utbyggt. Regleringsmyndigheten ska, i förekommande fall, särskilt beakta även Berecs riktlinjer om gemensamma tillvägagångssätt för hur gränsöverskridande efterfrågan kan mötas.

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag.

Promemorians lagförslag har en annan utformning.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Netnod Internet Exchange AB framhåller att marknader bör kunna avgränsas till mindre områden än hela landet. Discovery Networks Sweden AB framför liknande synpunkter.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 8 kap. 5 § LEK ska den myndighet som regeringen bestämmer fortlöpande fastställa vilka produkt- och tjänstemarknader som har sådana särdrag att det kan vara motiverat att införa skyldigheter enligt lagen. Marknadernas geografiska omfattning ska därvid definieras. Vid fastställandet ska Europeiska kommissionens rekommendation om relevanta produkt- och tjänstemarknader samt riktlinjer för marknadsanalys och bedömning av ett företags betydande inflytande på marknaden beaktas. Paragrafen genomför artikel 15.3 i ramdirektivet.

Med anledning av Netnod Internet Exchange AB:s och Discovery Network

Swedens synpunkter konstaterar regeringen att paragrafen innebär att en marknad kan fastställas till ett geografiskt område som kan omfatta hela eller delar av landet beroende på omständigheterna (se prop. 2002/03:110 s. 402).

Artikel 64.3 i EU-direktivet motsvarar i huvudsak artikel 15.3 i ramdirektivet. Det har endast lagts till att graden av infrastrukturkonkurrens och geografiska kartläggningar av bredbandstäckning ska beaktas. Bestämmelserna i 8 kap. 5 § LEK bör därför föras över till den nya lagen med det tillägg som har gjorts i artikel 64.3.

Det fastställande av en relevant marknad som kan komma i fråga för förhandsreglering omfattar såväl marknadsavgränsning som det s.k. trekriterietestet. Testet behandlas närmare i nästa avsnitt. Genom kommissionens rekommendation om relevanta produkt- och tjänstemarknader fastställs vilka marknader som kan anses motivera förhandsreglering på unionsnivå, se artikel 64.1, jfr rekommendation (EU) 2020/2245 som ersätter 2014 års rekommendation (2014/710/EU). Relevanta marknader behöver dock fastställas även på nationell nivå. För marknader som anges i kommissionens rekommendation är i praktiken regleringsmyndighetens uppgift i regel att avgränsa relevanta marknader i enlighet med nationella förhållanden, i synnerhet geografiska marknader. Regleringsmyndigheten har dock rätt att i enlighet med artikel 64.3 fastställa andra marknader än de som anges i rekommendationen.

Kommissionens rekommendation (EU) 2020/2245 om relevanta produkt- och tjänstemarknader omfattar inte längre tre av de marknader som i 2014 års rekommendation angavs som marknader som nationella regleringsmyndigheter borde analysera. I skäl 22 i rekommendationen anges att nationella regleringsmyndigheter även bör analysera marknader som inte omfattas av denna rekommendation men som regleras inom deras jurisdiktion på grundval av tidigare marknadsanalyser, eller andra marknader, om de har tillräckliga skäl att anse att de tre kriterierna är uppfyllda. Alltså kan nationella regleringsmyndigheter även fastställa andra relevanta produkt- och tjänstemarknader än de som förtecknas i rekommendationen, om de kan visa att marknaderna uppfyller det s.k. trekriterietestet i deras nationella kontext.

Mot den bakgrunden kan det konstateras att nuvarande utformning av paragrafen bäst beskriver vad som faktiskt sker. För att anpassa lydelsen till EU-direktivet bör det dock anges att marknadernas geografiska omfattning ska avgränsas.

I artikel 66 i EU-direktivet finns ett nytt förfarande för fastställande av gränsöverskridande efterfrågan. Berec ska under vissa förutsättningar analysera om det finns gränsöverskridande efterfrågan bland slutanvändare på produkter och tjänster som tillhandahålls i unionen på en eller flera marknader som anges i kommissionens rekommendation om relevanta produkt- och tjänstemarknader. Om Berec anser att det finns betydande gränsöverskridande efterfrågan som inte i tillräcklig utsträckning möts genom utbud, ska Berec utfärda riktlinjer om gemensamma tillvägagångssätt för hur den gränsöverskridande efterfrågan kan mötas. Riktlinjerna får utgöra grunden för interoperabilitet för tillträdesprodukter i grossistledet och ge vägledning för harmoniseringen av de tekniska specifikationerna av tillträdesprodukter i grossistledet som kan möta gränsöverskridande efterfrågan. Regleringsmyndigheten ska i största möjliga utsträckning beakta dessa riktlinjer vid fastställandet av marknader. Det bör införas en bestämmelse om detta i den nya lagen.

Hänvisningar till S14-2-2

14.2.3. Marknadsanalys och identifiering av företag med betydande inflytande

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation om marknadsanalys och identifiering av företag med betydande inflytande på en marknad ska föras över till den nya lagen, med den ändringen att ett sådant företag ska identifieras om det är motiverat att ålägga någon skyldigheter på marknaden.

Det kan anses motiverat att ålägga någon skyldigheter på en marknad om det finns stora och bestående hinder för marknadsinträde, om marknadsstrukturen är sådan att den inte utvecklas mot effektiv konkurrens marknadsmisslyckandena inte kan åtgärdas med stöd av den allmänna konkurrensrätten.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås dessutom ett bemyndigande att meddela föreskrifter om riktlinjer och underlag för bedömningen av när ett företag ska anses ha betydande inflytande på en marknad.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Konkurrensverket ser dock att det finns en risk för att PTS kommer att behöva analysera ett stort antal geografiska marknader var för sig inför beslut om SMP-skyldigheter och anser att konkurrensreglerna bör förenklas om det är möjligt.

Skälen för regeringens förslag

Marknadsanalys och trekriterietestet

Enligt 8 kap. 6 § första stycket LEK ska den myndighet som regeringen bestämmer fortlöpande analysera de marknader som har fastställts. Vid analysen ska Europeiska kommissionens riktlinjer för marknadsanalys och bedömning av ett företags betydande inflytande på marknaden beaktas. För varje marknad ska det fastställas om det råder effektiv konkurrens. Bestämmelserna genomför artikel 16.1 och 16.2 i ramdirektivet.

Artikel 67.1 första stycket i EU-direktivet motsvarar i huvudsak artikel 16.1 och 16.2 i ramdirektivet. Det ska dock inte längre fastställas om det råder effektiv konkurrens, utan regleringsmyndigheten ska avgöra om en marknad är sådan att det är motiverat att införa skyldigheter för någon utifrån en bedömning enligt det s.k. trekriterietestet. Testet, som tidigare följde av kommissionens rekommendation om relevanta produkt- och tjänstemarknader (se rekommendation 2014/710/EU), har kodifierats i artikel 67.1 andra stycket. Testet innebär att det i bedömningen ska ingå en analys av om det finns stora och bestående hinder för marknadsinträde, om marknadsstrukturen är sådan att den inte utvecklas mot en effektiv konkurrens och om den allmänna konkurrensrätten inte kan åtgärda marknadsmisslyckandena. En marknad kan anses motivera införandet av regleringsskyldigheter om alla tre kriterier är uppfyllda.

Mot den bakgrunden bör bestämmelserna i 8 kap. 6 § första stycket LEK föras över till den nya lagen, med den ändringen att regleringsmyndigheten ska pröva om det är motiverat att ålägga någon skyldigheter på marknaden vid en tillämpning av trekriterietestet. Eftersom det testet nu följer av EU-

direktivet bör de tre kriterierna för att en marknad ska kunna motivera åläggande av skyldigheter också framgå av lagen.

Till följd av kommissionens rekommendation har det uppkommit en etablerad praxis för tillämpningen av trekriterietestet. Ledning för förståelsen ges i skäl 7–18 i rekommendation (EU) 2020/2245. De tre kriterierna behandlas även utförligt i kommissionens förklaringsdokument till rekommendationen, se Commission Staff Working Document, Explanatory Note accompanying the Commission Recommendation, SWD (2020) 337. Bedömningen av om de tre kriterierna är uppfyllda på en marknad avgörs av regleringsmyndigheten i det enskilda fallet med beaktande av bl.a. kommissionens rekommendation.

Enligt artikel 67.2 i EU-direktivet ska marknadsanalysen göras med beaktande av utvecklingen ur ett framåtblickande perspektiv utan ålagda skyldigheter. Dessutom ska marknadsutveckling som påverkar sannolikheten för att den relevanta marknaden ska utvecklas i riktning mot effektiv konkurrens, relevant konkurrenstryck på grossist- och slutkundsnivå och andra typer av reglering eller åtgärder som införts och som påverkar den relevanta marknaden eller de närliggande slutkundsmarknaderna beaktas. En analys av potentiell konkurrensutsättning ur ett framåtblickande perspektiv med hänsyn till teknisk utveckling och substituerbarhet på grossist- och slutkundsmarknader och tillämpning av den s.k. modifierade greenfield-ansatsen ingår i trekriterietestet.

Enligt artikel 67.1 tredje stycket ska en analys av en marknad som anges i kommissionens rekommendation utgå från att de tre kriterierna är uppfyllda, om inte något annat kan konstateras i det enskilda fallet. Utgångspunkten tycks vara att marknadsanalysen inte behöver vara lika omfattande när den nationella marknaden överensstämmer med en marknad som kommissionen har identifierat. För svensk del behöver dock skälen för beslut om utpekande av SMP-operatör och om att ålägga någon skyldigheter redovisas oavsett vilka bedömningar kommissionen har gjort på EU-nivå. Detta innebär att trekriterietestet behöver utföras vid en nationell marknadsanalys. I de fall PTS bedömningar sammanfaller med kommissionens bör dock en redogörelse för detta ofta kunna vara tillräcklig.

Sammantaget innebär EU-direktivet i denna del inte någon egentlig ändring i förhållande till tidigare regelverk och hur det har tillämpats. Regleringsmyndigheten ska definiera och analysera relevanta geografiska marknader i enlighet med konkurrensrättsliga principer. Det framgår också av direktivets mål att myndigheten ska ta vederbörlig hänsyn till de varierande förhållanden i fråga om infrastruktur, konkurrens och omständigheter för slutanvändare som råder i olika geografiska områden inom landet. Det förutsätter en noggrann och detaljerad bedömning av den geografiska marknaden (jfr Europeiska kommissionens beslut den 7 februari 2020 om tillbakadragande av anmält förslag till åtgärd, K[2020] 619 slutlig). Regeringen bedömer att det inom ramen för EU-direktivet inte är möjligt att förenkla regelverket som Konkurrensverket förordar.

Identifiering av företag med betydande inflytande på en marknad

Av 8 kap. 6 § andra stycket LEK framgår att om det vid en marknadsanalys konstateras att det inte råder effektiv konkurrens på en fastställd marknad, ska företag med betydande inflytande på den marknaden identifieras.

Vidare ska enligt 8 kap. 7 § ett företag anses ha ett betydande inflytande på en fastställd marknad om det, antingen enskilt eller tillsammans med andra, har en ställning av sådan ekonomisk styrka att det i betydande omfattning kan uppträda oberoende av sina konkurrenter, sina kunder och i sista hand av konsumenterna. Paragraferna innebär inte att en SMP-operatör måste pekas ut, utan det som regleringsmyndigheten ska göra är att identifiera om det finns några sådana företag på den relevanta marknaden. Bestämmelserna genomför artiklarna 14 och 16.4 (delvis) i ramdirektivet.

I förarbetena till lagen anges att begreppet betydande inflytande överensstämmer med konkurrensrättens begrepp dominerande ställning, vilket innebär att myndigheten måste göra sin bedömning av ett företags ställning mot bakgrund av den konkurrensrättsliga praxis som förekommer på området (prop. 2002/03:110 s. 404). Där framgår också att ett företag i princip kan anses ha ett betydande inflytande dels ensamt på den bestämda marknaden, dels på en marknad som är närliggande den som företaget har betydande inflytande på, dels tillsammans med annat företag.

Artikel 63 i EU-direktivet motsvarar artikel 14 i ramdirektivet. Vidare finns i artikel 67.4 i EU-direktivet en motsvarighet till den delen av artikel 16.4 i ramdirektivet som rör frågan om identifiering av företag med betydande inflytande. Det som är nytt i EU-direktivet är att identifiering av företag med betydande inflytande ska göras om regleringsmyndigheten vid tillämpning av trekriterietestet bedömer att det är motiverat att införa skyldigheter på marknaden (se marknadsanalysen ovan). Bestämmelserna om identifiering av företag med betydande inflytande på en marknad bör därför föras över till den nya lagen med denna ändring.

I promemorian föreslås att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om riktlinjer och underlag för bedömningen av när ett företag ska anses ha betydande inflytande på en marknad. Enligt regeringens bedömning utgör sådana föreskrifter närmast verkställighetsföreskrifter, jfr upplysningsbestämmelsen i 8 kap. 7 § andra stycket LEK. Något bemyndigande behövs därför inte i denna del.

Hänvisningar till S14-2-3

14.2.4. Åläggande av skyldigheter

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation om åläggande av skyldigheter för operatörer med betydande inflytande på en marknad ska föras över till den nya lagen, med det tillägget att åtgärden ska syfta till att skapa effektiv konkurrens till förmån för slutanvändarna. Uttrycket operatör ska definieras i lagen.

På en marknad för samtalsterminering ska en skyldighet om priskontroll och kostnadsredovisning få åläggas endast om Europeiska kommissionen inte har fastställt någon unionsomfattande termineringstaxa för marknaden.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås att begränsningen i fråga om en marknad för samtalsterminering ska gälla möjligheten för regleringsmyndigheten att genomföra en marknadsanalys. Dessutom föreslås ett tillägg om att nya skyldigheter får införas om det är nödvändigt med hänsyn till förändringar i konkurrenssituationen.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Telenor Sverige AB efterfrågar ett förtydligande av i vilka situationer nya skyldigheter kan åläggas utan att en ny marknadsanalys har genomförts. PTS anser att bestämmelserna om åläggande av skyldigheter bör utformas närmare ordalydelsen i EU-direktivet. Vidare framhåller PTS att EU-direktivet inte bör anses hindra regleringsmyndigheten från att genomföra marknadsanalyser efter införandet av unionsomfattande termineringstaxor och ser i stället att detta är en nödvändig förutsättning för att kunna ålägga andra skyldigheter utöver en prisskyldighet. Telenor Sverige AB påtalar även vikten av att klargöra hur övriga villkor för samtrafiken ska regleras i de fall en EU-taxa för samtalsterminering fastställs. Hi3G Access AB framför liknande synpunkter.

Skälen för regeringens förslag

En SMP-operatör ska åläggas skyldigheter

Av 4 kap. 4 § och 8 kap. 6 § andra stycket LEK framgår att en operatör som har ett betydande inflytande på en viss marknad ska åläggas en eller flera skyldigheter i fråga om insyn, icke-diskriminering, särredovisning, tillträde till nät och tillhörande installationer eller prissättning. Operatören får också åläggas en skyldighet om funktionell separation, se vidare avsnitt 14.6. Skyldigheterna ska syfta till att skapa effektiv konkurrens. Skyldigheter om tillträde får även åläggas i andra fall, om det finns synnerliga skäl och åtgärden godkänns av Europeiska kommissionen. Bestämmelserna genomför artikel 16.4 (delvis) i ramdirektivet och artikel 8 i tillträdesdirektivet.

Artikel 67.4 i EU-direktivet motsvarar artikel 16.4 i ramdirektivet, med den skillnaden att det nu anges att skyldigheter ska införas, bibehållas eller ändras om regleringsmyndigheten anser att utfallet för slutanvändarna inte blir tillräckligt konkurrenskraftigt utan skyldigheter. Artikel 68 i EUdirektivet motsvarar i sak artikel 8 i tillträdesdirektivet. Bestämmelserna i 4 kap. 4 § LEK bör därför föras över till den nya lagen. Med hänsyn till den nya lydelsen i EU-direktivet bör det i den nya paragrafen preciseras att skyldigheter ska införas i syfte att skapa effektiv konkurrens till förmån för slutanvändarna. Bestämmelsen om åläggande av en skyldighet om tillträde ”i andra fall än som anges i kapitlet” ger utrymme för att vidta andra typer av åtgärder mot en marknadsdominant än de som direkt framgår av lagen (prop. 2002/03:110 s. 375). Som PTS påpekar bör den utformas närmare lydelsen av direktivet för att förtydliga att det som avses är åläggande av andra skyldigheter än de som regleras i kapitlet.

Av artikel 68.6 i EU-direktivet framgår att regleringsmyndigheten även mellan marknadsanalyserna ska kunna besluta om ytterligare skyldigheter när det krävs för att säkerställa direktivets mål, även om marknadsutvecklingen inte motiverar att regleringsmyndigheten genomför en ny marknadsanalys. Tillägget är nytt i förhållande till tillträdesdirektivet. Oftast fattas beslut om identifiering av SMP-företag och beslut om åläggande av skyldigheter i ett sammanhang. Den nya paragrafen hindrar dock inte att besluten fattas vid olika tillfällen, om det bedöms mer lämpligt. Det bör enligt den nya paragrafen vara möjligt att en tid efter ett skyldighetsbeslut fatta beslut om ytterligare skyldigheter, om det behövs med hänsyn till marknadsutvecklingen men utvecklingen inte motiverar en ny marknads-

analys. Därmed behövs det inte något särskilt tillägg för att genomföra artikel 68.6.

Av skäl 181 i EU-direktivet framgår att regleringsmyndigheten inom tidsramen för en marknadsanalys bör kunna ta hänsyn till den påverkan som ny utveckling har på konkurrensvillkoren, t.ex. nyligen ingångna frivilliga överenskommelser mellan företag, såsom tillträdesavtal och saminvesteringsavtal. Detsamma bör gälla vid en oförutsebar överträdelse eller uppsägning av ett affärsavtal, eller om ett sådant avtal får konsekvenser som avviker från marknadsanalysen. Huruvida det krävs en ny marknadsanalys eller inte, som Telenor Sverige AB efterfrågar, är beroende av vilken betydelse marknadsutvecklingen har för konkurrensvillkoren på en marknad. Dynamiska marknader motiverar i större utsträckning att marknadsanalyser genomförs mer frekvent i och med att slutsatserna från analysen fortare blir inaktuella. Hur frågan ska avgöras i det enskilda fallet blir en fråga för tillämpningen.

En nyhet i EU-direktivet är möjligheten för regleringsmyndigheten att binda en SMP-operatör vid åtaganden om villkor för tillträde eller saminvestering, se avsnitt 14.4 och 14.5. Där föreslås reglering av åtaganden som SMP-operatörer erbjuder myndigheten. Sådana åtaganden ska beaktas när regleringsmyndigheten bedömer vilka skyldigheter som operatören ska åläggas. I artikel 79.2 andra stycket anges de aspekter som myndigheten särskilt ska beakta vid den bedömningen.

Definitionen av operatör

Bestämmelserna om åläggande av skyldigheter är utformade så att de träffar en operatör. Enligt artikel 2.29 i EU-direktivet avses med operatör ett företag som tillhandahåller eller som har auktorisation för att tillhandahålla ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät eller tillhörande facilitet. Definitionen är densamma som i artikel 2 c i tillträdesdirektivet.

I 1 kap. 7 § LEK definieras operatör som den som innehar eller på annat sätt råder över ett allmänt kommunikationsnät eller en tillhörande installation. I den nya lagen används uttrycket tillhörande facilitet i stället för tillhörande installation, se avsnitt 8. Uttrycket allmänt kommunikationsnät definieras också i LEK och definitionen föreslås föras över till den nya lagen med den ändringen att definitionen ska avse ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät, se avsnitt 8. För att säkerställa att tillträdesregleringen genomförs på ett korrekt sätt bör definitionen av operatör i den nya lagen även i övrigt ligga närmare lydelsen i EU-direktivet. I stället för den utformning som föreslås i promemorian anser regeringen att det i lagen bör anges att med operatör avses den som tillhandahåller eller avser att tillhandahålla ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät eller en tillhörande facilitet.

Marknaderna för samtalsterminering

Termineringstaxor har hittills reglerats genom utpekande av SMP-operatörer på marknaderna för fast respektive mobil samtalsterminering. PTS har ålagt dessa företag en skyldighet att bedriva samtrafik genom att bl.a. tillhandahålla samtalsterminering och generella villkor för tillhandahållandet tillsammans med skyldigheter att inte diskriminera vid tillhandahållandet

av samtrafik, att tillämpa rättvis och skälig prissättning samt att offentliggöra uppgifter (se PTS beslut den 12 december 2019, bl.a. dnr 19-13447).

Med stöd av artikel 75 i EU-direktivet har Europeiska kommissionen antagit en delegerad akt som fastställer en unionsomfattande högsta taxa för samtalsterminering som åläggs alla tillhandahållare av tjänster för samtalsterminering i mobila eller fasta nät i medlemsstaterna, se kommissionens delegerade förordning (EU) 2021/654 av den 18 december 2020 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1972 genom fastställande av en enda unionsomfattande högsta termineringstaxa för röstsamtal i mobila nät och en enda unionsomfattande högsta termineringstaxa för röstsamtal i fasta nät. Kommissionen ska se över den delegerade akten vart femte år och överväga om taxorna fortfarande är nödvändiga. Syftet med reformen är att minska regleringsbördan vid åtgärdandet av konkurrensproblem i samband med samtalsterminering i grossistledet (se skäl 196

)

.

Vidare får artikel 75.2 förstås på det sättet att om kommissionen vid en översyn av den delegerade akten beslutar att det inte längre är nödvändigt att fastställa unionsomfattande termineringstaxor för samtal, antingen för någon av marknaderna eller för båda, får regleringsmyndigheten till följd av en genomförd marknadsanalys införa kostnadsorienterade termineringstaxor på nationell nivå. Regeringen delar PTS bedömning att artikel 75 inte hindrar regleringsmyndigheten från att analysera marknaderna för fast respektive mobil samtalsterminering och om det bedöms motiverat ålägga en SMP-operatör andra skyldigheter än om prissättning (jfr skäl 2 i den delegerade förordningen).

Bilagan till kommissionens rekommendation (EU) 2020/2245, som anger de marknader som regleringsmyndigheten bör analysera, omfattar inte längre marknaderna för samtalsterminering (jfr avsnitt 14.2.2). I skäl 40 i rekommendationen anges att termineringsmarknaderna mot bakgrund av en enda unionsomfattande högsta termineringstaxa för röstsamtal i mobila respektive fasta nät inte längre skulle uppfylla trekriterietestet på unionsnivå. I skäl 41 anges vidare att särskilda omständigheter dock kan motivera reglering av utvalda aspekter av termineringsmarknaderna i vissa medlemsstater. Särskilda nationella omständigheter kan tyda på att dessa marknader inte tenderar att utvecklas i riktning mot verklig konkurrens ur ett framåtblickande perspektiv eller att konkurrensproblem kvarstår. Det framgår att regleringsmyndigheten bör ta itu med sådana problem, antingen genom att införa andra skyldigheter än priskontroll, om trekriterietestet är uppfyllt, eller genom att använda andra lämpliga regleringsverktyg.

Sammantaget bör regleringsmyndigheten alltså analysera marknaderna för samtalsterminering om den har tillräckliga skäl för att anse att trekriterietestet är uppfyllt (jfr skäl 22 i rekommendationen). Myndigheten kan fastställa att marknaderna i svensk kontext har sådana särdrag att de kan komma i fråga för förhandsreglering. SMP-operatörer som identifieras på dessa marknader ska åläggas andra skyldigheter än priskontroll. Precis som enligt LEK kommer regleringsmyndigheten alltså även fortsatt att kunna ålägga SMP-operatörer exempelvis skyldigheter om att bedriva samtrafik och att inte diskriminera vid tillhandahållande av samtrafik, som Telenor Sverige AB och Hi3G Access AB efterfrågar.

Till skillnad från promemorians förslag bör fastställandet av en unionsomfattande termineringstaxa endast utesluta införandet av kostnadsorienterade termineringstaxor på nationell nivå. Möjligheten för regleringsmyndigheten att ålägga en SMP-operatör skyldigheter i fråga om priskontroll behöver därför begränsas för de aktuella marknaderna. Det bör införas en bestämmelse med motsvarande innebörd i den nya lagen.

Artikel 75 innehåller vissa ytterligare bestämmelser för det fall regleringsmyndigheten till följd av en marknadsanalys bedömer att det är nödvändigt att införa kostnadsorienterade termineringstaxor, se vidare avsnitt 14.3.6.

Hänvisningar till S14-2-4

14.2.5. Anmälan om avveckling eller utbyte av ett nät

Regeringens förslag: En skyldighet om tillträde och ett beslut om bindande åtagande ska förenas med en skyldighet att i god tid före åtgärden till regleringsmyndigheten anmäla planer på att avveckla eller byta ut nätdelar som omfattas av skyldigheten.

Om det är nödvändigt för att säkerställa konkurrensen och slutanvändarnas rättigheter, ska regleringsmyndigheten få ålägga operatören att ge in en detaljerad beskrivning av planerna med avseende på övergångsperioder och villkor samt av vilka jämförbara tillträdesprodukter som erbjuds i stället.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås att en SMP-operatör minst 18 månader i förväg ska anmäla planer på att avveckla eller byta ut delar av ett nät som omfattas av ålagda skyldigheter.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. IP-Only AB anser att skyldigheten bör omfatta att informera alla berörda aktörer. Flera regioner, bl.a. Regionerna Uppsala och Värmland, anser att det tydligare bör framgå att regleringsmyndigheten ska säkerställa ett transparent och lämpligt avvecklings- eller utbytesförfarande med tillgång till alternativa tillträdesprodukter.

PTS och Telia Company AB invänder mot att fastställa en tidsgräns för anmälan i lag.

Skälen för regeringens förslag

Övergång från äldre infrastruktur

Artikel 81 i EU-direktivet behandlar förfarandet för att avveckla ett nät som omfattas av ålagda SMP-skyldigheter eller att byta ut delar av ett sådant nät mot ny infrastruktur. Bestämmelserna omfattar avveckling eller utbyte av infrastruktur som krävs för att driva ett kopparnät. Artikeln saknar motsvarighet i tillträdesdirektivet. Den nya regleringen tar sikte på det förhållandet att de traditionella kopparbaserade accessnäten är föråldrade och därför gradvis byts ut till exempelvis modern fiberbaserad infrastruktur eller avvecklas av nätägaren. Det finns dock fortfarande tillträdande operatörer som är beroende av tillgången till det kopparbaserade accessnätet.

Övergången från kopparinfrastruktur har kommit olika långt inom EU. I Sverige har utbyggnaden av fiber och mobila anslutningar kommit förhållandevis långt och efterfrågan på kopparbaserade tjänster minskar där-

för kraftigt. Av PTS rapport Svensk telekommarknad 2020 framgår att antalet fasta bredbandsabonnemang då uppgick till 4,2 miljoner. Det är en ökning med 3 procent på årsbasis. Knappt 0,4 miljoner utgjorde kopparbaserade xDSL-anslutningar, vilket är en minskning med 26 procent på ett år.

En SMP-operatör ska anmäla avveckling av ett reglerat nät

De nya direktivbestämmelserna syftar till att främja övergången från koppar- till fibernät genom att nationella regleringsmyndigheter övervakar nätoperatörernas egna initiativ i detta hänseende och, om nödvändigt, fastställer villkoren för ett lämpligt övergångsförfarande (se skäl 209 i EUdirektivet). Av artikel 81.1 framgår att ett SMP-företag ska anmäla till regleringsmyndigheten i förväg och i god tid när det planerar att avveckla eller byta ut nätdelar som omfattas av ålagda SMP-skyldigheter. Anmälningsskyldigheten omfattar även nätdelar som omfattas av bindande åtaganden (se nedan). Syftet med anmälningsskyldigheten är alltså att ge regleringsmyndigheten möjlighet att kontrollera att tillträdande operatörer kan planera sin verksamhet och bedöma om ytterligare åtgärder behöver vidtas till skydd för konkurrensen, samtidigt som SMP-företaget så långt som möjligt disponerar över de egna planerna.

Vidare ska regleringsmyndigheten enligt artikel 81.2 första stycket säkerställa att avvecklings- eller utbytesförfarandet inkluderar en transparent tidsplan och transparenta villkor, bl.a. en lämplig övergångstid. Förfarandet ska också säkerställa tillgång till alternativa produkter av åtminstone jämförbar kvalitet som ger tillträde till uppgraderad nätinfrastruktur som ersätter de utbytta delarna, om detta är nödvändigt för att skydda konkurrensen och slutanvändarnas rättigheter.

Ålagda tillträdeskyldigheter hindrar inte nätägaren från att byta ut nätet eller att avveckla det. Något formellt upphävande av en skyldighet krävs alltså inte för avvecklingen av ett befintligt nät, utan skyldigheterna gäller så länge nätet finns. Med stöd av bestämmelserna om upphävande av skyldigheter är det dock möjligt för regleringsmyndigheten att förena ett sådant beslut med villkor för en övergångsperiod (se avsnitt 14.9).

PTS har inom ramen för ålagda skyldigheter för Telia Company AB på marknaden för lokalt tillträde till nätinfrastruktur beslutat om en informationsskyldighet i förhållande till samlokaliserade operatörer vid nedläggningar av telestationer och liknande kopplingspunkter och samtidigt säkerställt att tillträdande operatörer ska ha möjlighet att samlokalisera på nya platser för att ansluta befintliga slutkunder (se PTS ändringsbeslut den 8 juni 2020, dnr 15-7200). Genom både åläggande och upphävande av SMP-skyldigheter har PTS alltså möjlighet att övervaka avvecklings- eller utbytesförfarandet och, om det behövs, också fastställa villkoren, som bl.a.

Regionerna Uppsala och Värmland efterfrågar.

Enligt regeringens bedömning bör även anmälningsskyldigheten i förhållande till regleringsmyndigheten lämpligen regleras i samband med åläggandet av SMP-skyldigheter. Därmed kan även den tidsgräns som regleringsmyndigheten anser är lämplig bestämmas i varje enskilt fall. På så sätt blir regleringen mer flexibel och kan anpassas efter omständigheterna i det enskilda fallet samtidigt som det säkerställs att skyldigheten uppfyller kravet på proportionalitet, som PTS och Telia Company AB framhåller.

I avsnitt 14.4 och 14.5 föreslås reglering av åtaganden som en SMPoperatör ska kunna erbjuda regleringsmyndigheten. Ett beslut om att ett åtagande av en SMP-operatör ska vara bindande innebär en skyldighet för operatören att följa åtagandet och kan ersätta ett åläggande av SMP-skyldigheter. I enlighet med direktivet bör även sådana beslut förenas med en anmälningsskyldighet i fråga om nätdelar som omfattas av åtagandet.

Sammantaget bör regleringsmyndigheten förena SMP-skyldigheter och beslut om bindande åtaganden med en skyldighet att i god tid före åtgärden till myndigheten anmäla planer på att avveckla eller byta ut nätdelar som omfattas av sådana skyldigheter. När det är nödvändigt för att säkerställa konkurrensen och slutanvändarnas rättigheter bör det dessutom vara möjligt för regleringsmyndigheten att ålägga SMP-operatören att närmare i detalj beskriva planerna, villkoren som ska gälla under en övergångsperiod och vilka jämförbara tillträdesprodukter som erbjuds i stället.

Som framgår ovan är det möjligt att ålägga en SMP-operatör en informationsskyldighet i förhållande till andra operatörer. Som IP-Only AB för fram kan det finnas skäl för att potentiella investerare, inte bara samlokaliserade operatörer, bör få information om behovet av anläggande av ny infrastruktur. Direktivsregleringen har dock ett annat syfte. Enligt regeringens bedömning är det inte motiverat att utvidga anmälningsskyldigheten till en generell informationsskyldighet till berörda aktörer.

Hänvisningar till S14-2-5

14.2.6. Skyldigheter för rena grossistföretag

Regeringens förslag: Regleringsmyndigheten ska få ålägga ett rent grossistföretag skyldigheter om insyn, om särredovisning eller om tillträde till anläggningsinfrastruktur eller andra skyldigheter om priskontroll än sådana som avser rättvis och skälig prissättning, endast om det krävs ytterligare skyldigheter på grund av att de villkor som operatören erbjuder medför eller kan medföra konkurrensproblem till skada för slutanvändarna. Operatören ska till regleringsmyndigheten omgående anmäla omständigheter som kan påverka bedömningen av om operatören är ett rent grossistföretag. Uttrycket rent grossistföretag ska definieras i lagen.

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag.

Promemorians lagförslag har en annan utformning.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Flera remissinstanser, bl.a. AB Stokab,

Netnod Internet Exchange AB och Telenor Sverige AB, framför dock att innebörden av regleringen behöver tydliggöras, särskilt när det gäller förutsättningarna för att ett företag ska omfattas av definitionen. PTS påpekar att möjligheten att ålägga ytterligare skyldigheter har utformats betydligt snävare än vad som följer av direktivet. IP-Only AB anser att beviskravet för att ålägga ytterligare skyldigheter är för lågt ställt.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 80.1 och 80.2 i EU-direktivet framgår vissa begränsningar när det gäller möjligheten att ålägga skyldigheter för SMP-operatörer som inte bedriver verksamhet på någon slutkundsmarknad, inte är närstående till eller genom ägarintressen kontrollerar ett företag som bedriver verksamhet på någon slutkundsmarknad

och inte heller genom avtal är bundet att exklusivt handla med ett enskilt företag som verkar på någon slutkundsmarknad (rena grossistföretag). Sådana operatörer får i ett första skede endast åläggas ett begränsat antal skyldigheter, nämligen skyldigheter i fråga om icke-diskriminering, om tillträde till nät och tillhörande faciliteter och om priskontroll i form av rättvis och rimlig prissättning. Av artikel 80.3 framgår att operatören till regleringsmyndigheten omgående ska anmäla ändrade omständigheter som påverkar bedömningen av om företaget är ett rent grossistföretag.

Utgångspunkten ska alltså vara regleringslättnader för rena grossistföretag. Bakgrunden till detta är att sådana företag kan vara till nytta i skapandet av en välfungerande grossistmarknad, med positiva effekter på slutkundskonkurrensen i efterföljande led. Sådana företags affärsmodeller kan också vara attraktiva för potentiella investerare i mer stabila infrastrukturtillgångar och med ett mer långsiktigt perspektiv på anläggandet av nät med mycket hög kapacitet. Att det finns ett företag som endast verkar i grossistledet leder dock inte nödvändigtvis till effektiv konkurrens på slutkundsmarknader. Vissa risker med avseende på konkurrensen som uppstår på grund av beteendet hos sådana företag kan dock vara mindre än i fråga om vertikalt integrerade företag. Regleringsinsatsen bör därför i motsvarande mån vara mindre ingripande (se skäl 208 i EU-direktivet).

Direktivbestämmelserna har ingen tidigare motsvarighet. De bör genomföras i den nya lagen. Uttrycket rent grossistföretag bör definieras i lagen.

Av artikel 80.4 framgår vidare att regleringsmyndigheten ska se över skyldigheter som har ålagts ett rent grossistföretag, om myndigheten på grund av de villkor som företaget erbjuder sina kunder i efterföljande led drar slutsatsen att konkurrensproblem har uppstått eller sannolikt kommer att uppstå till skada för slutanvändarna och detta kräver att ålagda skyldigheter ändras eller att skyldigheter åläggs i fråga om insyn, särredovisning eller tillträde till anläggningsinfrastruktur eller i fråga om annan priskontroll än rättvis eller rimlig prissättning.

Det är alltså först efter det att regleringsmyndigheten har ålagt en eller flera av de begränsade skyldigheterna och myndigheten i en efterföljande analys drar slutsatsen att konkurrensproblem har uppstått eller kan komma att uppstå, som åläggande av mer ingripande skyldigheter kan komma i fråga. Under förutsättning att uppställda kriterier är uppfyllda kan ett rent grossistföretag åläggas även de andra skyldigheter som kan åläggas en SMP-operatör.

I och med att regleringslättnader som utgångspunkt ska gälla för en SMP-operatör som uppfyller kriterierna för ett rent grossistföretag begränsas alltså regleringsmyndighetens möjligheter att ålägga sådana företag andra skyldigheter. Som PTS påpekar behöver konkurrensproblem som skadar slutanvändarna inte ha uppstått för att andra skyldigheter ska kunna åläggas, utan det är tillräckligt att konkurrensproblemet sannolikt kommer att uppstå. Det bör därför i lagen anges att vissa av de skyldigheter som kan åläggas en SMP-operatör endast får åläggas om det krävs ytterligare skyldigheter på grund av att de villkor som operatören erbjuder medför eller kan medföra konkurrensproblem till skada för slutanvändarna. Med anledning av IP-Only AB:s synpunkter bör det framhållas att bedömningen av effekterna ska ske utifrån de villkor som faktiskt erbjuds. Något ytterligare förtydligande behövs inte.

Den nya regleringen innebär att regleringslättnader kan komma i fråga endast i de fall där det kan konstateras att en SMP-operatör faktiskt är helt oberoende från all verksamhet på slutkundsmarknader. En operatör som i något avseende tar betalt av en slutkund för den verksamhet som operatören bedriver kan därför inte anses vara ett rent grossistföretag. Slutkundsförsäljning i närstående företag eller i företag kopplade till SMPoperatören genom gemensamma ägarintressen ska också utesluta tillämpning av regleringslättnaderna. Huruvida företaget finansieras av allmänna medel saknar däremot betydelse.

Huruvida en SMP-operatör är ett rent grossistföretag får avgöras i det enskilda fallet. Operatören ska informera regleringsmyndigheten om omständigheter som har relevans för den bedömningen. Utgångspunkten är att ett rent grossistföretag saknar de incitament för diskriminering i efterföljande led som kan finnas hos ett vertikalt integrerat företag. Mot den bakgrunden finns det förutsättningar för regleringslättnader, vilket ger operatören större frihet att långsiktigt planera sin affärsverksamhet. Det förutsätter dock att företaget objektivt sett erbjuder villkor som inte inverkar menligt på konkurrensen på slutanvändarmarknader.

När skyldigheter om icke-diskriminering, om tillträde till nät och tillhörande faciliteter eller om rättvis och rimlig prissättning har ålagts krävs också att regleringsmyndigheten noga bevakar effekterna på slutkundsmarknaderna och vid behov ålägger ytterligare skyldigheter. Myndigheten behöver i det sammanhanget bedöma om de sammantagna villkor som SMP-operatören erbjuder sina grossistkunder hindrar grossistkunderna från att erbjuda konkurrenskraftiga tjänster och därför är till nackdel för slutkunderna. Regeringen delar därför inte Netnod Internet Exchange AB:s farhågor när det gäller införandet av regleringslättnader för rena grossistföretag. Det finns fortfarande utrymme att ålägga andra skyldigheter som myndigheten bedömer är motiverade, om konkurrensproblem identifieras.

AB Stokab framhåller att det bör framgå att en SMP-operatör som endast bedriver grossistverksamhet omfattas av bestämmelserna för rena grossistföretag oavsett till vilket kundsegment som grossistprodukten tillhandahålls. När det gäller den synpunkten behöver regleringsmyndigheten med utgångspunkt i definitionen av ett rent grossistföretag bedöma vad som normalt får anses utgöra en slutkundsmarknad inom sektorn för elektronisk kommunikation. Av skäl 208 i EU-direktivet framgår att även SMPoperatörer som uteslutande har stora företagskunder på slutkundsnivå kan komma i fråga för regleringslättnad. Detta framgår dock inte av artikeltexten. Den idé som detta ger uttryck för framstår dock som motiverad på så sätt att stora företagskunder sällan köper standardiserade produkter och genom sin motverkande köparmakt i allmänhet är mindre utsatta för konkurrensproblem. Som IP-Only AB är inne på kan ett betraktelsesätt som innebär att vissa stora företagskunders inköp av insatsprodukter sker på en annan marknad än slutkundsmarknaden för privatpersoner inte uteslutas. Detta får bedömas i det enskilda fallet.

Hänvisningar till S14-2-6

14.3. Skyldigheter som kan åläggas SMP-operatörer

14.3.1. Insyn

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation om åläggande av skyldigheter i fråga om insyn ska föras över till den nya lagen.

En skyldighet att lämna tillträde till nät och tillhörande faciliteter eller till infrastruktur för anläggande av nät ska förenas med en skyldighet att offentliggöra ett referenserbjudande. Erbjudandet ska innehålla de uppgifter som anges i Berecs riktlinjer om minimikriterierna för ett referenserbjudande och de ytterligare uppgifter som regleringsmyndigheten bestämmer. Beslutet ska få förenas med vite.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Telenor Sverige AB anser att en skyldighet att offentliggöra ett referenserbjudande bör kunna anpassas till de villkor för tillträde som från tid till annan är nödvändiga för att spegla

SMP-operatörens slutkundserbjudanden. PTS framhåller att det bör förtydligas vilka tillträdesskyldigheter som ska förenas med en skyldighet att offentliggöra ett referenserbjudande.

Skälen för regeringens förslag

Skyldighet om insyn i villkoren för tillträdet

Enligt 4 kap. 5 § LEK får en SMP-operatör förpliktas att i ett referenserbjudande eller på annat sätt offentliggöra uppgifter. Det gäller specificerade uppgifter om redovisning, tekniska specifikationer, nätegenskaper, villkor för tillhandahållande och användning, inbegripet villkor som begränsar tillträde till eller användning av vissa tjänster, prissättning eller andra förhållanden som behövs för insyn i fråga om samtrafik och andra former av tillträde. I beslutet ska det anges vilka uppgifter som ska tillhandahållas, hur detaljerade dessa ska vara och på vilket sätt de ska offentliggöras. Operatören får förpliktas att ändra en uppgift, om det är nödvändigt för att den ska stämma överens med en skyldighet som har beslutats enligt lagen. Ett beslut får förenas med vite. Paragrafen genomför artikel 9.1–9.3 i tillträdesdirektivet. Syftet med regleringen är att skapa öppenhet och ge insyn i de villkor och krav som gäller för samtrafik och andra former av tillträde.

Artikel 69.1–69.3 i EU-direktivet motsvarar i huvudsak artikel 9.1–9.3 i tillträdesdirektivet. Det har dock lagts till att skyldigheten även kan avse att lämna information om nätegenskapers förväntade utveckling. När det gäller villkor som ändrar tillträdet till eller användning av tjänster och applikationer ska särskilt villkor med avseende på migrering från tidigare generations infrastruktur offentliggöras. Regeringen bedömer att dessa tillägg täcks av den nuvarande regleringen i 4 kap. 5 § LEK. Mot den bakgrunden bör paragrafen föras över till den nya lagen.

Obligatorisk skyldighet om referenserbjudande

Enligt 4 kap. 9 § LEK ska en skyldighet som avser tillträde till ett allmänt kommunikationsnät mellan en korskoppling eller likvärdig anslutningspunkt och en fast nätanslutningspunkt förenas med en skyldighet att offentliggöra ett referenserbjudande. Erbjudandet ska innehålla de uppgifter som avses i artikel 9.4 i tillträdesdirektivet. Beslutet om skyldigheten att offentliggöra ett referenserbjudande får förenas med vite.

För närvarande ska skyldigheten gälla tillsammans med en skyldighet om tillträde till nätinfrastruktur utanför distributionsnäten. Syftet är att säkerställa icke-diskriminering vid tillhandahållande av tillträde till accessnätet genom att de villkor som ska gälla för samtliga grossistkunder offentliggörs på förhand (se prop. 2010/11:115 s. 74 f.). Enligt artikel 69.4 i EUdirektivet ska dock skyldigheten att offentliggöra ett referenserbjudande gälla tillsammans med en skyldighet att lämna grossisttillträde till nätinfrastruktur i allmänhet. Bestämmelserna i 4 kap. 9 § LEK bör därför föras över till den nya lagen med denna justering. Som PTS påpekar bör det tydliggöras att skyldigheten är obligatorisk i fråga om en tillträdesskyldighet till nät och tillhörande faciliteter samt till infrastruktur för anläggande av nät (se avsnitt 14.3.4 och 14.3.5).

Regleringen kommer därmed även att gälla skyldigheter om tillträde till fiberaccess. Det får förutsättas att tillträdesskyldigheter även fortsättningsvis i första hand kommer att åläggas för att säkerställa en effektiv reglering som åtgärdar flaskhalsproblematiken i eller i anslutning till accessnätet. Det kan dock inte uteslutas att det framöver finns anledning att utvidga regleringen till andra delar av ett nät än accessnätet. I så fall ska även tillträdesskyldigheter utanför accessnätet förenas med en skyldighet om att offentliggöra ett referenserbjudande.

Sedan tillträdesdirektivets tillkomst har det uppstått många olika nättopologier och tillträdesprodukter och marknadsvillkoren har ändrats. Innehållet i ett referenserbjudande anges därför inte längre i direktivregleringen. I stället bedöms syftet bättre och mer flexibelt kunna uppnås genom att Berec regelbundet uppdaterar riktlinjer med minimikriterier för ett referenserbjudande (se skäl 183 i EU-direktivet). I artikel 69.4 anges att referenserbjudandet ska offentliggöras med största möjliga beaktande av Berecs riktlinjer. Det bör därför i lagen anges att referenserbjudandet ska ha det innehåll som framgår av riktlinjerna och de ytterligare uppgifter som regleringsmyndigheten bestämmer.

Berec ska se över riktlinjerna när det är nödvändigt för att anpassa dem till den tekniska utvecklingen och marknadsutvecklingen. Minimikriterierna ska också sträva efter att uppfylla de allmänna målen med direktivet.

Telenor Sverige AB för fram att innehållet i ett referenserbjudande bör kunna anpassas i det enskilda fallet. Kriterierna utgör en miniminivå för de uppgifter som ett referenserbjudande ska innehålla. Det är därmed inte förenligt med EU-direktivet att frångå dessa kriterier.

Hänvisningar till S14-3-1

  • Prop. 2021/22:136: Avsnitt 29.1

14.3.2. Icke-diskriminering

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation om åläggande av skyldigheter i fråga om icke-diskriminering ska föras över till den nya lagen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Telenor Sverige AB är dock tveksamt till att föra in principen om lika insatsresurser i lagen.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 4 kap. 6 § LEK får en SMPoperatör förpliktas att tillämpa icke-diskriminerande villkor i sin verksamhet. En sådan skyldighet ska särskilt säkerställa att operatören under likvärdiga omständigheter tillämpar likvärdiga villkor mot andra som tillhandahåller likvärdiga tjänster och att de tjänster och den information som operatören erbjuder andra tillhandahålls på samma villkor och med samma kvalitet som gäller för operatörens egna tjänster eller för dotterbolags eller samarbetspartners tjänster. Paragrafen genomför artikel 10 i tillträdesdirektivet.

Artikel 70 i EU-direktivet motsvarar i huvudsak artikel 10 i tillträdesdirektivet. Det har endast lagts till att operatören i syfte att säkerställa likvärdigt tillträde får åläggas att leverera tillträdesprodukter och tillträdestjänster till alla företag, även det egna, med samma leveranstider och på samma villkor, inklusive pris- och servicenivåer, samt med hjälp av samma system och förfaranden. Detta tillägg är ett förtydligande av den förstärkta icke-diskrimineringsmetoden lika insatsresurser (Equivalence of Inputs, EOI) och kodifierar kommissionens rekommendation 2013/466/ EU av den 11 september 2013 om enhetliga krav på icke-diskriminering och kostnadsberäkningsmetoder för att främja konkurrensen och förbättra klimatet för bredbandsinvesteringar.

Bestämmelserna i 4 kap. 6 § LEK bör föras över till den nya lagen. Att samma leveranstider, pris- och servicenivåer ska gälla och att samma system och förfaranden ska tillämpas ingår i det som gäller för närvarande om att villkor, tjänster och information ska vara lika. Paragrafen bör därför, som också Telenor Sverige AB förordar, föras över oförändrad till den nya lagen.

Hänvisningar till S14-3-2

  • Prop. 2021/22:136: Avsnitt 29.1

14.3.3. Särredovisning

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation om åläggande av skyldigheter i fråga om särredovisning ska föras över till den nya lagen.

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag.

Promemorians lagförslag har en annan utformning.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. PTS anser dock att lagtexten bör utformas närmare lydelsen av EUdirektivet.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 4 kap. 7 § LEK får en SMPoperatör förpliktas att särredovisa och rapportera specificerad verksamhet med anknytning till samtrafik och andra former av tillträde. En sådan skyl-

dighet kan avse att operatören ska tillämpa en öppen prissättning för andra operatörer och för intern överföring eller tillhandahålla en myndighet sin redovisning, inbegripet uppgifter om intäkter från annan. Paragrafen genomför artikel 11 i tillträdesdirektivet.

Artikel 71 i EU-direktivet motsvarar i sak artikel 11 i tillträdesdirektivet. Paragrafen bör därför föras över till den nya lagen. Som PTS framhåller bör dock lagtexten återspegla den nya lydelsen i EU-direktivet. Det bör därför anges att en sådan skyldighet kan avse att operatören ska ge insyn i sina grossistpriser och sina priser vid intern försäljning. Någon ändring i sak är inte avsedd.

Hänvisningar till S14-3-3

  • Prop. 2021/22:136: Avsnitt 29.1

14.3.4. Tillträde till nät och tillhörande faciliteter

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation om åläggande av skyldigheter i fråga om tillträde till och användning av nät och tillhörande faciliteter och om vad som särskilt ska beaktas vid åläggande av en sådan skyldighet ska föras över till den nya lagen med följande ändringar och tillägg. – En skyldighet ska också kunna avse att operatören ska ge någon

annan tillträde till specificerade aktiva eller virtuella nätdelar eller nättjänster. – Regleringsmyndigheten ska vid tillämpningen av bestämmelserna

även särskilt beakta den förväntade tekniska utvecklingens påverkan på nätens utformning och förvaltning och behovet av att säkerställa teknikneutralitet i syfte att främja utformning och förvaltning av flera nät. – Villkor om att följa standarder eller specifikationer ska vara fören-

liga med standarder som har tagits upp i Europeiska kommissionens förteckning över obligatoriska standarder. – Regleringsmyndigheten ska vid sin bedömning av om en tillträdes-

skyldighet ska åläggas också överväga om konkurrensen och slutanvändarnas intressen i stället kan främjas genom åläggande av endast skyldigheter om tillträde till infrastruktur för anläggande av nät eller av skyldigheter på närliggande marknader.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås att villkor om att följa särskilda tekniska standarder eller specifikationer endast får gälla obligatoriska standarder. I promemorian föreslås inte förtydligandet att en skyldighet kan avse att ge någon annan tillträde till specificerade aktiva eller virtuella nätdelar och nättjänster.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Säkerhetspolisen anser dock att PTS ska kunna neka tillträde om tillträdet inte är rimligt med hänsyn till risken för skada för allmän säkerhet, totalförsvaret eller Sveriges säkerhet i övrigt. Försvarsmakten och Försvarets radioanstalt för fram liknande synpunkter. Telenor Sverige AB och PTS anser att bestämmelserna bör utformas närmare lydelsen av EU-direktivet. PTS påpekar också att det inte är tydligt att direktivet föreskriver att skyldigheter ska åläggas på närliggande marknader inom ramen för en given marknadsanalys.

Skälen för regeringens förslag

Vad en tillträdesskyldighet kan innebära

Enligt 4 kap. 8 § LEK får en SMP-operatör åläggas att uppfylla rimliga krav på tillträde till och användning av nät och tillhörande installationer i syfte att tillhandahålla elektroniska kommunikationstjänster. I paragrafen exemplifieras att en sådan skyldighet kan avse att operatören ska – ge annan tillträde till specificerade nätdelar och tillhörande installatio-

ner, inbegripet sådant tillträde som krävs för att möjliggöra val och förval av operatör samt erbjudanden om återförsäljning av abonnemang, – förlänga ett redan beviljat tillträde till tillhörande installationer, – erbjuda andra operatörer specificerade tjänster för återförsäljning, – bevilja tillträde till tekniska gränssnitt, protokoll och annan nyckeltek-

nik som är nödvändig för samverkan mellan tjänster, – erbjuda samlokalisering eller andra möjligheter till gemensamt utnytt-

jande av tillhörande installationer, – erbjuda specificerade tjänster som krävs för att säkerställa samverkan

mellan tjänster ända fram till slutanvändarna, – erbjuda tillträde till driftstödssystem eller liknande programsystem

som krävs för att garantera en sund konkurrens när det gäller tillhandahållande av tjänster, – erbjuda tillträde till sådana tjänster som möjliggör, stödjer eller kan

stödja tillhandahållande av tjänster via elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster, – bedriva samtrafik eller i övrigt vidta åtgärder så att nät eller tillhörande

installationer kan förbindas.

Ett sådant beslut får förenas med de villkor som behövs för att säkerställa normal nätdrift. Villkor om att följa särskilda tekniska standarder eller specifikationer får dock endast gälla sådana standarder som Europeiska kommissionen har angett som obligatoriska i en förteckning som offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Bestämmelserna i 4 kap. 8 § LEK genomför artikel 12.1 och 12.3 i tillträdesdirektivet. Artikel 73.1 och 73.3 i EU-direktivet motsvarar i sak artikel 12.1 och 12.3 i tillträdesdirektivet. Det har förtydligats att en skyldighet kan avse att bevilja tillträde till specifika aktiva eller virtuella nätelement och nättjänster. Detta är en kodifiering av hur bestämmelserna har tolkats i praxis. Därutöver har även det exempel som motsvarar bestämmelsen i 4 kap. 8 § första stycket 1 LEK justerats i och med att numera inaktuella förtydliganden har utgått. Regeringen anser i likhet med Telenor

Sverige AB att paragrafen bör återspegla de exemplifieringar som finns i

EU-direktivet. Bestämmelserna i 4 kap. 8 § LEK bör därför föras över till den nya lagen med de ändringar som krävs för att anpassa bestämmelserna till den nya lydelsen i EU-direktivet.

Av EU-direktivet framgår att det är tillräckligt att villkor om att följa standarder eller specifikationer är förenliga med de standarder som har tagits upp i Europeiska kommissionens förteckning över obligatoriska standarder. Till skillnad från vad som föreslås i promemorian bör paragrafen ändras i det avseendet så att den överensstämmer med direktivet.

En förutsättning för att få ålägga en skyldighet är att tillträdet är rimligt. Vid den bedömningen ska även säkerhetsaspekter beaktas, vilket dessutom

säkerställs med stöd av tillägget i portalparagrafen som föreslås i avsnitt 7. Regleringsmyndigheten kan också genom att ålägga SMP-operatören att erbjuda specifika villkor vid tillgängliggörande av faciliteter eller tjänster närmare säkerställa att det tillträde som lämnas är rimligt med hänsyn till säkerhetsskyddet. Säkerhetspolisen och Försvarsmakten för fram att det kan uppstå situationer där en SMP-operatör behöver neka tillträde till specificerade nätdelar eller tillhörande faciliteter. Regeringen instämmer i att säkerhetsintresset är av stor vikt. Det finns därför skäl att återkomma till denna fråga i ett annat sammanhang.

Definitionen av tillträde

Enligt artikel 2.27 i EU-direktivet avses med tillträde när faciliteter eller tjänster görs tillgängliga för ett annat företag på fastställda villkor i syfte att tillhandahålla elektroniska kommunikationstjänster. Definitionen motsvarar i sak artikel 2 a i tillträdesdirektivet. Den innehåller en exemplifierande uppräkning av olika former av tillträde.

Vid genomförandet av tillträdesdirektivet konstaterades att direktivets definition inte är uttömmande och att den därför inte underlättar tillämpningen. Det bedömdes därför inte finnas skäl att införa någon definition av tillträde i LEK (se prop. 2002/03:110 s. 165 f., jfr prop. 2010/11:115 s. 162). Det finns inte skäl att nu göra en annan bedömning. Det föreslås därför inte en definition av tillträde i den nya lagen. Liksom hittills utgör dock direktivets definition tolkningsdata vid tillämpningen av bestämmelserna om tillträde. I rättspraxis har till exempel, mot bakgrund av definitionen, en skyldighet om tillträde ansetts kunna förenas med en skyldighet att erbjuda vissa avtalsvillkor vid tillgängliggörandet av tjänster åt tillträdande operatörer (se Kammarrätten i Stockholms dom den 4 oktober 2011 i mål nr 1690-10).

Omständigheter som särskilt ska beaktas

I 4 kap. 10 § LEK anges de omständigheter som regleringsmyndigheten ska tillmäta särskild vikt när den överväger om det är lämpligt att ålägga någon en skyldighet om tillträde till nät och tillhörande faciliteter, liksom när den bedömer skyldighetens proportionalitet i det enskilda fallet. Regleringsmyndigheten ska vid tillämpningen av bestämmelserna särskilt beakta – den tekniska och ekonomiska bärkraften för användning och installa-

tion av alternativa nätdelar eller tillhörande faciliteter, med hänsyn tagen till marknadsutvecklingen samt arten och typen av samtrafik och andra former av tillträde, – den tillgängliga kapaciteten, – de risker som en nyinvestering medför för ägaren till ett nät eller till-

hörande faciliteter, – behovet av att värna konkurrensen på lång sikt, – berörda immateriella rättigheter, och – intresset av gränsöverskridande tjänster inom Europeiska ekonomiska

samarbetsområdet.

Paragrafen genomför artikel 12.2 i tillträdesdirektivet. Motsvarande bestämmelser finns i artikel 73.2 i EU-direktivet, som dessutom innehåller

vissa tillägg. Som utgångspunkt bör därför 4 kap. 10 § LEK föras över till den nya lagen.

I EU-direktivet har det lagts till att hänsyn ska tas till den förväntade tekniska utvecklingens påverkan på nätens utformning och förvaltning samt behovet av att säkerställa teknikneutralitet i syfte att främja utformning och förvaltning av flera nät. Detta bör framgå av paragrafen.

Det har också lagts till att risken i investeringar med koppling till högkapacitetsnät och behovet av att värna om konkurrens och innovativa affärsmodeller, såsom saminvesteringar i nät, ska beaktas vid bedömningen. Tilläggen innebär endast förtydliganden till vad som anges i motsvarande punkter i tillträdesdirektivet. Enligt regeringens bedömning täcks dessa tillägg av paragrafens lydelse. Det behövs därför ingen ändring i denna del.

Bedömningen av lämplighet och proportionalitet

I artikel 73.2 ges dessutom närmare och delvis nya anvisningar för bedömningen av om det är lämpligt att ålägga en viss tillträdesskyldighet, i synnerhet i fråga om proportionalitetsbedömningen. I jämförelse med tillträdesdirektivet anges att analysen ska omfatta en prövning av om andra former av tillträde till resurser i grossistledet, antingen på samma marknad eller på en närliggande grossistmarknad, skulle vara tillräckliga för att avhjälpa konkurrensproblemen. I enlighet med proportionalitetsprincipen bör den minst ingripande tillträdesskyldigheten åläggas, även om det innebär att det i stället är en annan marknad som bör regleras. En del av bedömningen är alltså att överväga alternativ tillträdesreglering. Som PTS påpekar finns det däremot inte något krav på att skyldigheter ska åläggas på närliggande marknader. Att konkurrensproblemen kan åtgärdas med mindre ingripande reglering på en närliggande marknad talar dock för att åläggandet inte är förenligt med proportionalitetsprincipen. Detta bör framgå av paragrafen.

Direktivets utgångspunkt är att infrastrukturbaserad konkurrens genom anläggande av parallella nät är det effektivaste sättet att uppnå långsiktig konkurrens. Av artikel 73.2 framgår att regleringsmyndigheten ska överväga att ålägga en skyldighet om tillträde till infrastruktur för anläggande av nät, se vidare nästa avsnitt. Även detta bör framgå av paragrafen. Det bör i enlighet med direktivet förtydligas att det som avses är att myndigheten ska överväga om åläggandet av enbart sådana skyldigheter är ett proportionellt sätt att främja konkurrens och slutanvändarens intressen. Om så inte är fallet, finns det inte något hinder mot att ålägga tillträdesskyldigheter både till nät och tillhörande faciliteter och till anläggningsinfrastruktur.

Hänvisningar till S14-3-4

14.3.5. Tillträde till infrastruktur för anläggande av nät

Regeringens förslag: Regleringsmyndigheten ska få ålägga en operatör som är ett företag med betydande inflytande på en marknad att uppfylla rimliga krav på tillträde till och användning av sådan infrastruktur som används för att anlägga ett elektroniskt kommunikationsnät. En sådan skyldighet ska även få avse infrastruktur som inte är en del av den relevanta marknaden.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Säkerhetspolisen anser dock att PTS ska kunna neka tillträde om tillträdet inte är rimligt med hänsyn till risken för skada för allmän säkerhet, totalförsvaret eller Sveriges säkerhet i övrigt.

Försvarsmakten och Försvarets radioanstalt för fram liknande synpunkter. Telenor Sverige AB efterfrågar mer vägledning om hur de nya bestämmelserna förhåller sig till övriga tillträdesbestämmelser. PTS framhåller att det bör klargöras hur bestämmelserna förhåller sig till lagen (2016:534) om åtgärder för utbyggnad av bredbandsnät (utbyggnadslagen). AB Stokab anser att det bör förtydligas att innebörden av att en begäran om tillträde ska vara rimlig bör tolkas på samma sätt som enligt utbyggnadslagen. IP-Only AB anser att prissättningen av tillträdet behöver förtydligas.

Skälen för regeringens förslag

En skyldighet om tillträde till anläggningsinfrastruktur införs

Enligt artikel 72 i EU-direktivet får en SMP-operatör åläggas att tillgodose varje rimlig begäran om tillträde till och användning av befintlig anläggningsinfrastruktur. En förutsättning för detta är att nekat tillträde, eller tillträde som ges på orimliga villkor som ger en liknande verkan, skulle hindra uppkomsten av en marknad med hållbar konkurrens och inte ligga i slutanvändarnas intresse. Skyldigheten får åläggas oberoende av om de tillgångar som påverkas av skyldigheten är en del av den relevanta marknaden enligt marknadsanalysen. Skyldigheten måste dock stå i proportion till och vara nödvändig för att uppnå direktivets mål. Regleringen är ny.

Tillgångar i anläggningsinfrastruktur som kan användas för elektroniska kommunikationsnät har stor betydelse för utbyggnaden av nya nät. Om man kan uppnå ett effektivt tillträde till sådana tillgångar, så att de kan återanvändas, har det stora positiva effekter för utbyggnad av konkurrerande infrastruktur. Artikeln motiveras med att det vid sidan av bestämmelser om fysisk infrastruktur i det s.k. utbyggnadsdirektivet 2014/61/EU behövs en specifik korrigeringsåtgärd i de fall tillgångar i anläggningsinfrastruktur ägs av en SMP-operatör. Tillträde till anläggningsinfrastruktur bör därför kunna ges självständigt för att förbättra dynamiken i konkurrensen och anläggandet på marknader i efterföljande led. Denna möjlighet bör analyseras innan behovet av andra möjliga regleringsåtgärder övervägs (se föregående avsnitt och skäl 187 i EU-direktivet).

Artikel 72 förefaller i första hand ta sikte på att återanvända anläggningsinfrastruktur för det kopparbaserade accessnätet. Den är dock utformad så, att den inte utesluter tillämpning t.ex. i fråga om annan kanalisation. När en tillträdande operatör bedömer att anläggande av ett parallellt accessnät är affärsmässigt motiverat är det ett av de mest effektiva sätten att uppnå långsiktigt hållbar konkurrens. Operatören äger då själv och kontrollerar sin infrastruktur och får därför bättre förutsättningar att överblicka och planera sin verksamhet i alla delar.

För att genomföra artikeln bör en SMP-operatör kunna åläggas att uppfylla rimliga krav på tillträde till och användning av sådan befintlig infrastruktur som används för att anlägga ett elektroniskt kommunikationsnät. Det bör införas en ny paragraf om detta i lagen. Som framgår av föregående avsnitt anser regeringen att det finns skäl att återkomma till frågan om säkerhetsskydd i ett annat sammanhang, vilket bl.a. Säkerhetspolisen efterlyser.

Den nya artikeln kodifierar att tillträde till anläggningsinfrastruktur får åläggas även om infrastrukturen inte är en del av den relevanta marknaden (artikel 72.2). En skyldighet om tillträde till kanalisation har tidigare, i enlighet med kommissionens rekommendation 2010/572/EU av den 20 september 2010 om reglerat tillträde till nästa generations accessnät (NGArekommendationen), ålagts med stöd av 4 kap. 4 och 8 §§ LEK, se PTS beslut den 19 februari 2015 om fastställande av företag med betydande inflytande på marknaden för lokalt tillträde till nätinfrastruktur (marknad 3a), dnr 11-9306. Nu framgår det alltså uttryckligen av direktivet att tillträde till exempelvis kanalisation för ledningar som används för att tillhandahålla tjänster på en annan, annars oreglerad marknad kan åläggas om en grundlig analys visar att detta skulle tjäna syftet att skapa effektiv konkurrens på den marknad som är reglerad. Detta bör särskilt framgå av lagen.

Den nya paragrafen överlappar alltså den reglering som föreslås i föregående avsnitt). Uppdelningen motiveras av att regleringsmyndigheten i första hand ska analysera om enbart skyldigheten om tillträde till anläggningsinfrastruktur skulle vara ett proportionellt sätt att främja konkurrensen och slutanvändarnas intressen. När det gäller proportionalitetsbedömningen skulle tillträde till anläggningsinfrastruktur i vissa fall kunna ses som en mindre ingripande åtgärd än tillträde till nät. Trots det är det inte troligt att tillträde till anläggningsinfrastruktur genomgående kan fungera som ett alternativ till grossisttillträde. Om enbart tillträde till anläggningsinfrastruktur erbjuds, kan det innebära en betydande inträdesbarriär för sådana konkurrenter som inte har den finansiella styrka som krävs för att dra nytta av tillträdet eller av andra skäl bedömer att det åtminstone i ett första skede är ett för stort åtagande. I sådana fall gynnas inte en långsiktigt hållbar konkurrens. Huruvida en sådan reglering blir mer eller mindre ingripande, och hur den påverkar risker och investeringsincitament, beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Det behövs därför en noggrann analys av samtliga omständigheter som påverkar konkurrenssituationen.

Även om regleringen är ny, finns det som framgår ovan praxis för åläggande av en motsvarande skyldighet. Denna bör dock ses i ljuset av de ändringar som den nya regleringen innebär. Bedömningen av vad som är en rimlig begäran måste göras utifrån de konkurrensproblem som regleringsmyndigheten avser att åtgärda i det enskilda fallet.

Förhållandet till utbyggnadslagen

Bestämmelser om tillträde till befintlig anläggningsinfrastruktur finns också i utbyggnadslagen. I den lagen avser fysisk infrastruktur endast passiva nätdelar som är avsedda att rymma andra nätdelar utan att själva bli aktiva (1 kap. 2 §). Därmed omfattas inte s.k. svart fiber av utbyggnadslagens tillämpningsområde. Även fysisk infrastruktur som används för att tillhandahålla dricksvatten undantas (1 kap. 3 § första stycket). Artikel 72.1 i EU-direktivet innehåller inte motsvarande begränsningar. De exempel på anläggningsinfrastruktur som anges i EU-direktivet motsvarar de exempel som anges i utbyggnadslagen och utbyggnadsdirektivet. Den nya regleringen överlappar därmed utbyggnadslagens tillämpningsområde.

Enligt 2 kap. 1 § andra stycket utbyggnadslagen är den lagen subsidiär till bestämmelserna om tillträde i LEK. Det innebär att lagen inte ska

tillämpas om bredbandsutbyggaren har rätt att begära tillträde till infrastrukturen enligt ett beslut som har fattats med stöd av LEK. Ett beslut om åläggande av skyldigheter i fråga om tillträde till nät och tillhörande faciliteter är ett sådant beslut, se föregående avsnitt. Detsamma bör gälla för den nya skyldighet som nu föreslås. Som PTS påpekar behöver den nya paragrafen därmed läggas till i utbyggnadslagen för att klargöra vilken reglering som har företräde. Sammantaget innebär detta att tillträde till en SMP-operatörs anläggningsinfrastruktur inte kan lämnas enligt utbyggnadslagen om regleringsmyndigheten med stöd av LEK har ålagt SMPoperatören en tillträdesskyldighet (se prop. 2015/16:73 s. 28 f.).

Utbyggnadslagen syftar till att sänka kostnaderna för utbyggnad av nät i allmänhet. Tillträde till anläggningsinfrastruktur ska enligt den nya lagen kunna åläggas när det är motiverat av konkurrensskäl. Eftersom SMPregleringen därmed har ett annat syfte än utbyggnadslagen, kommer de båda regelverken även fortsättningsvis att gälla vid sidan av varandra på så sätt att ett åläggande enligt LEK förutsätter att det behövs för att åstadkomma effektiv konkurrens. Regeringen delar därför inte heller AB Stokabs uppfattning att bestämmelserna i utbyggnadslagen bör ligga till grund för bedömningen av när en begäran om tillträde enligt den nya paragrafen inte ska anses rimlig.

Prissättning av tillträdet

Enligt punkten 2 i bilaga 1 till NGA-rekommendationen bör regleringsmyndigheten reglera priserna för tillträdet till anläggningsinfrastruktur på ett sätt som överensstämmer med metoden för att prissätta tillträdet till det kopparbaserade accessnätet. Det anges också att när myndigheten fastställer sådana tillträdespriser bör den inte använda sig av någon annan riskprofil än för kopparinfrastruktur, utom när en SMP-operatör har tvingats att ta på sig särskilda anläggningskostnader, utöver de normala underhållskostnaderna, för att bygga ett nästa generations accessnät.

Mot den bakgrunden bör som utgångspunkt tillträdet till infrastruktur för anläggande av ett elektroniskt kommunikationsnät prissättas beroende på vilka kostnader, inklusive risk, den SMP-operatör som åläggs skyldigheten faktiskt har haft för infrastrukturen i fråga. Även i skäl 187 i EU-direktivet anges att befintliga tillgångar i anläggningsinfrastruktur ska värderas utifrån ett indexerat redovisningsvärde efter ackumulerade avskrivningar och att tillgångar som används och som är helt avskrivna efter en avskrivningsperiod på minst 40 år ska vara undantagna. Regleringsmyndigheten ska bedöma om en prisskyldighet är nödvändig i det enskilda fallet och vilken form av prissättning som är lämplig. Skyldigheter om prissättning behandlas i nästa avsnitt.

14.3.6. Priskontroll och kostnadsredovisning

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation om åläggande av skyldigheter i fråga om kostnadstäckning och prissättning ska föras över till den nya lagen.

Vid fastställandet av kostnadsorienterade taxor för samtalsterminering ska kriterierna i bilaga 3 till EU-direktivet tillämpas.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås dock att det av lagen även ska framgå att hänsyn ska tas till operatörens risk vid prissättningen.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. PTS anser dock att bestämmelserna bör utformas närmare lydelsen i EU-direktivet. PTS framhåller också att en riskkompensation alltid har beaktats vid tillämpningen av prisregleringsskyldigheten. Sveriges Television AB för fram en liknande synpunkt.

Skälen för regeringens förslag

Skyldighet om prissättning och kostnadsredovisning

Enligt 4 kap. 11 § första, tredje och fjärde styckena LEK får en SMPoperatör åläggas att iaktta kostnadstäckning eller tillämpa kostnadsorienterad eller annan prissättning för specificerade typer av samtrafik och andra former av tillträde. Detta får ske om en marknadsanalys visar att en brist på effektiv konkurrens innebär att operatören kan ta ut överpriser eller använda prispress på ett sätt som missgynnar slutanvändarna. En sådan skyldighet kan även avse att operatören ska tillämpa en viss kostnadsredovisningsmetod. En beskrivning av metoden ska då göras tillgänglig för allmänheten. Kostnadernas huvudkategorier och reglerna för kostnadsfördelningen ska framgå av beskrivningen. Den som har ålagts att kostnadsorientera sin prissättning ska visa att priserna är rättvisa och skäliga med hänsyn till kostnaderna och får åläggas en skyldighet att justera sina priser. Enligt 4 kap. 12 § LEK ska hänsyn tas till den investering som gjorts av operatören. Vidare ska en skyldighet utformas så att operatören får en rimlig avkastning på kapitalinvesteringen. Bestämmelserna genomför artikel 13 i tillträdesdirektivet.

Artikel 74 i EU-direktivet motsvarar i huvudsak artikel 13 i tillträdesdirektivet. Bestämmelserna i 4 kap. 11 och 12 §§ LEK bör därför föras över till den nya lagen. I den svenska språkversionen av EU-direktivet anges marginalklämning i stället för prispress. Motsvarande ändring görs inte i bl.a. den engelska språkversionen, som använder samma uttryck som i tillträdesdirektivet (”price squeeze”). EU-direktivet bör därmed inte innebära någon ändring i sak i denna del. Uttrycket prispress bör alltså behållas i den nya lagen.

En nyhet är att regleringsmyndigheten vid bedömningen av om skyldigheter om prissättning är lämpliga ska ta hänsyn till behovet av att främja konkurrens och slutanvändares långsiktiga intressen med avseende på anläggandet och användningen av nästa generations nät, i synnerhet nät med mycket hög kapacitet. Detta innebär ett större fokus på hänsyn till främjandet av konkurrensen och slutanvändarnas intresse av anläggande av nya nät i förlängningen. Det följer av lagens syfte att myndigheten ska beakta detta i sina bedömningar, se avsnitt 7.

I artikel 74.2 har det lagts till att de metoder för kostnadstäckning eller för prissättning som åläggs ska bidra till att främja anläggandet av nya och förbättrade nät. Sådant anläggande torde främjas bäst genom att operatören garanteras en rimlig avkastning justerad för risk på sin investering i nya nät. Det är också på det sättet som 4 kap. 11 och 12 §§ LEK har tillämpats hittills. Som PTS påpekar innehåller prissättningen en kompensation för risk i och med att riskerna i praktiken vägs in när avkastningen bestäms.

EU-direktivet innebär ingen ändring i denna del. Mot den bakgrunden delar regeringen Sveriges Television AB:s uppfattning att det inte är nödvändigt att komplettera bestämmelserna med ett tillägg om anpassning av avkastningen till operatörens risk.

Proportionalitetsbedömningen

Av artikel 74.1 tredje och fjärde styckena framgår att regleringsmyndigheten ska överväga att inte ålägga eller behålla skyldigheter enligt artikeln om den konstaterar att det finns en påvisbar återhållande effekt på slutkundspriset och att andra skyldigheter som har ålagts SMP-operatören säkerställer ett effektivt och icke-diskriminerande tillträde. När myndigheten bedömer lämpligheten i att ålägga någon skyldigheter om prissättning för tillträde till befintliga nätelement ska myndigheten också beakta fördelarna med förutsebara och stabila grossistpriser när det gäller att säkerställa ett effektivt marknadsinträde och tillräckliga incitament för alla företag att anlägga nya och förbättrade nät.

Detta utgör preciseringar av det som i övrigt framgår av artikel 74.1 och kodifierar delar av NGA-rekommendationen. Det innebär att prisreglering som huvudregel inte ska tillämpas när förutsättningarna i artikel 74.1 tredje stycket är uppfyllda. Som framgår ovan får en skyldighet om prissättning endast åläggas om operatören kan ta ut överpriser eller använda prispress. En sådan skyldighet är därför redan i dag utesluten i sådana fall där det finns faktorer som håller slutkundspriset nere. I övrigt följer det av proportionalitetsprincipen och lagens syfte att priskontroll inte bör införas om det inte är motiverat. Det synsätt som nu ytterligare kommer till uttryck i direktivet överensstämmer med hur 4 kap. 11 § LEK har tillämpats i praktiken.

Prissättning i myndighetens beslut

Enligt 4 kap. 11 § andra stycket LEK får en skyldighet att iaktta kostnadstäckning eller tillämpa viss prissättning förenas med en skyldighet att tillämpa ett visst högsta eller lägsta pris för samtrafik och andra former av tillträde som omfattas av förpliktelsen. Av fjärde stycket framgår att skyldigheten för SMP-operatören att visa att priserna är rättvisa och skäliga i så fall inte gäller.

Syftet med regleringen är att åstadkomma bättre förutsägbarhet i PTS prisregleringsbeslut genom ett uttryckligt mandat att i ett skyldighetsbeslut ange ett visst högsta eller lägsta pris, dvs. utöva priskontroll direkt i beslutet (se prop. 2013/14:72 s. 18 f. och 35). Regleringen har bidragit till att åtgärda de brister som funnits, bl.a. har antalet tvister kopplade till beslut om pris minskat efter det att PTS har använt sig av den möjlighet som bestämmelserna ger. Bestämmelserna bör därför föras över till den nya lagen.

Taxor för samtalsterminering

Som framgår av avsnitt 14.2.4 kommer regleringsmyndigheten på marknaderna för fast respektive mobil samtalsterminering enbart att kunna ålägga skyldigheter om priskontroll i avsaknad av en unionsomfattande termineringstaxa för respektive marknad.

Om regleringsmyndigheten ålägger en skyldighet om kostnadsorienterade termineringstaxor, ska dessa enligt artikel 75.2 i EU-direktivet följa de

principer, kriterier och parametrar som anges i bilaga 3 till direktivet. Detta bör framgå av lagen. Bilaga 3 är omfattande. Detta talar emot att ange kriterierna i lagen. Bestämmelsen bör i stället lämpligen utformas som en hänvisning till bilagan. Hänvisningen kommer då att få en materiell innebörd och den bör därmed avse direktivet i en viss angiven lydelse, s.k. statisk hänvisning. En följd av denna hänvisningsteknik är att lagen behöver ändras varje gång bilaga 3 ändras. Det gäller även om några överväganden i sak inte aktualiseras.

Hänvisningar till S14-3-6

14.3.7. Reglering av tjänster som riktar sig till slutkunder

Regeringens bedömning: Det bör inte införas en möjlighet för regleringsmyndigheten att ålägga en operatör med betydande inflytande på en viss slutkundsmarknad särskilda skyldigheter.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt 5 kap. 13 § LEK får SMPoperatörer på en viss slutkundsmarknad åläggas att vidta lämpliga åtgärder, om andra särskilda skyldigheter som kan åläggas enligt lagen är otillräckliga. Paragrafen genomför artikel 17 i USO-direktivet (se prop. 2002/03:110 s. 231 f. och 387).

Artikel 83 i EU-direktivet motsvarar artikel 17 i USO-direktivet. Regleringen är dock numera valfri för medlemsstaterna.

Enligt skäl 173 i EU-direktivet anses förhandsreglering i grossistledet, som i princip är mindre ingripande än reglering i slutkundsledet, vara tillräcklig för att hantera potentiella konkurrensproblem på relaterade slutkundsmarknader i efterföljande led. Den stegvisa avregleringen av slutkundsmarknaderna i unionen är ett tecken på konkurrensframstegen sedan regelverket för elektronisk kommunikation infördes. Bestämmelserna om införande av korrigeringsåtgärder på förhand för företag som anses ha ett betydande inflytande på marknaden bör därför, när så är möjligt, förenklas och göras mer förutsebara.

Bestämmelserna i 5 kap. 13 § LEK har tidigare tillämpats i beslut om skyldigheter beträffande grossisttjänster för telefonabonnemang i det fasta nätet, s.k. GTA. GTA-beslutet är upphävt eftersom PTS har bedömt att det inte längre behövs något sådant skyldighetsbeslut. Sammantaget saknas skäl att behålla regleringen.

14.4. Bindande åtagande om saminvestering i anläggandet av nya optiska fibernät

Regeringens förslag: Regleringsmyndigheten ska, på begäran av en operatör som är ett företag med betydande inflytande på en marknad, besluta att ett åtagande av operatören om saminvestering i anläggandet av ett nytt optiskt fibernät fram till slutanvändares lokaler eller till en basstation ska vara helt eller delvis bindande, om – ett erbjudande till andra operatörer om saminvestering har offentlig-

gjorts minst sex månader innan anläggandet påbörjas, – erbjudandet uppfyller kriterierna i bilaga 4 till EU-direktivet, i den

ursprungliga lydelsen, – operatörer som ansöker om tillträde men inte deltar i saminvestering-

en ges motsvarande möjligheter att nå slutanvändare som innan anläggandet och tillträdet ges på rättvisa och icke-diskriminerande villkor, samtidigt som incitamenten till saminvestering upprätthålls, och – minst ett saminvesteringsavtal har ingåtts med en annan operatör. Ett sådant beslut ska avse en bestämd tid om minst sju år. Så länge beslutet gäller ska regleringsmyndigheten få ålägga ytterligare skyldigheter när det gäller de nätdelar som omfattas av åtagandet endast om det finns betydande konkurrensproblem som inte kan åtgärdas på något annat sätt.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås att ett åtagande om saminvestering i anläggandet av delar av ett optiskt fibernät får godtas om villkoren är uppfyllda. Så länge beslutet gäller får andra särskilda skyldigheter avseende nätdelarna åläggas endast om det finns särskilda skäl. Det föreslås också att regleringsmyndigheten ska beakta riktlinjer som Berec har antagit.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. PTS anser att förslaget inte återspeglar innebörden av direktivet och påpekar att bestämmelserna är tvingande för regleringsmyndigheten i fråga om erbjudanden som uppfyller angivna villkor, medan myndigheten även får göra sådana erbjudanden som inte uppfyller villkoren men som kan vara positiva för konkurrensen bindande.

I likhet med PTS anser Tele2 AB att det bör tydliggöras att bestämmelserna endast kan tillämpas vid nyanläggning av nät. Telenor Sverige AB understryker vikten av att viljan att uppmuntra investeringar i utbyggnaden av fibernät inte får äventyra det övergripande målet om effektiv konkurrens på marknaden. Konkurrensverket framhåller att eventuella konkurrensproblem som bestämmelserna ger upphov till i första hand bör hanteras inom telekomregelverket.

Skälen för regeringens förslag

Reglering av nya optiska fibernät

I artikel 76 i EU-direktivet finns en ny reglering som behandlar saminvestering i anläggandet av nya optiska fibernät. Bestämmelserna saknar motsvarighet i nuvarande EU-regelverk och syftar till att underlätta långsiktiga strukturella samarbeten för utbyggnaden av nät med mycket hög kapacitet.

Regleringen representerar ett nytt sätt att hantera konkurrensproblem och samtidigt främja utbyggnaden av fibernät på fastställda marknader där SMP-företag har identifierats.

Regleringen innebär att ett SMP-företag får erbjuda åtaganden för att möjliggöra saminvestering i anläggandet av nät med mycket hög kapacitet som består av fiberoptiska element fram till slutanvändares lokaler eller till en basstation. Regleringsmyndigheten ska bedöma det erbjudna saminvesteringsåtagandet och ska, förutsatt att angivna villkor är uppfyllda (artikel 76.1 andra stycket punkterna a–e och bilaga 4), göra åtagandet bindande. Ett bindande åtagande om saminvestering ska i vissa fall kunna ersätta andra skyldigheter för SMP-företag som korrigeringsåtgärd i syfte att skapa hållbar konkurrens samtidigt som utbyggnaden av nya nät främjas.

I artikel 76.1 anges som exempel på ett sådant saminvesteringsåtagande att erbjuda medägarskap och att erbjuda långsiktig riskdelning genom samfinansiering eller genom inköpsavtal som medför särskilda rättigheter av strukturell karaktär för andra tillhandahållare. På grund av den rådande osäkerheten om hur snabbt efterfrågan på bredbandstjänster med mycket hög kapacitet kommer att utvecklas, samt när det gäller allmänna skalfördelar och densitet, erbjuder saminvesteringsavtal betydande fördelar i form av delade kostnader och risker och ger mindre företag möjlighet att investera på rationella villkor. Därmed kan hållbar och långsiktig konkurrens främjas även inom områden där den infrastrukturbaserade konkurrensen inte är effektiv (skäl 198 i direktivet).

När det gäller den praktiska tillämpningen kan det konstateras att regleringen utgår från att flera former av saminvesteringserbjudanden kan komma i fråga. Erbjudandet kan utformas av SMP-företaget självt eller förhandlas fram tillsammans med saminvesterare. Ett möjligt upplägg skulle kunna vara att anläggandet definieras utifrån de slutanvändare som nås med hjälp av nätet i fråga. En sådan saminvestering i anläggandet av nät som avses i artikeln har inte varit vanligt förekommande i Sverige. Det saknas därför närmare exempel på situationer där artikeln hade kunnat aktualiseras.

Ny reglering som binder SMP-företaget vid ett saminvesteringsåtagande

För att genomföra artikel 76 behöver regleringsmyndigheten genom ett beslut kunna binda ett SMP-företag vid ett åtagande om saminvestering i anläggandet av ett optiskt fibernät, som erbjuds av företaget. Därefter ska myndigheten som utgångspunkt vara förhindrad att införa ytterligare skyldigheter när det gäller nya fibernät eller delar av ett sådant nät som omfattas av åtagandet.

Den svenska språkversionen av EU-direktivet saknar ordet nytt. Det framgår dock av rubriken till artikeln att regleringen avser nya nätelement med mycket hög kapacitet. Som PTS och Tele2 AB påpekar bör det av lagen framgå att de åtaganden som regleras avser saminvestering i nyanläggning av nät. För redan anlagda nätelement kan ett saminvesteringsavtal alltså inte ersätta reglering i form av ålagda skyldigheter för SMPoperatörer. Berec har i enlighet med artikel 76.4 offentliggjort riktlinjer för att främja en konsekvent tillämpning av villkoren och kriterierna för bedömningen av nya nätelement med mycket hög kapacitet (artikel 76.1 och bilaga 4 till EU-direktivet). Riktlinjerna behandlar bl.a. vad som är ett

nytt nät vid tillämpningen av artikel 76. Huruvida uppgraderingar och liknande av befintliga nät ska anses som nyanläggning får bedömas i det enskilda fallet med beaktande av bl.a. Berecs riktlinjer.

Som PTS också framhåller framgår det av direktivet att om regleringsmyndigheten anser att saminvesteringsåtagandet uppfyller vissa villkor (se närmare nedan) ska åtagandet göras bindande. Med hänsyn till att ett bindande åtagande innebär en regleringslättnad anser regeringen att det bör tydliggöras att regleringsmyndigheten är skyldig att göra åtagandet bindande på begäran av SMP-företaget. Förutsatt att villkoren är uppfyllda är bestämmelserna alltså tvingande för myndigheten på det sättet att åtagandet som huvudregel utgör hinder för åläggande av SMP-skyldigheter.

Ett beslut att göra ett åtagande bindande ska fattas i enlighet med artikel 79.3 (artikel 76.2 första stycket). Ett åtagande bör därmed kunna göras helt eller delvis bindande. Där framgår också att åtagandet ska göras bindande för en period om minst sju år.

Sammantaget bör det i den nya lagen införas en skyldighet för regleringsmyndigheten att, på begäran av ett SMP-företag, besluta att ett åtagande av operatören om saminvestering i anläggandet av ett nytt optiskt fibernät fram till slutanvändares lokaler eller till en basstation ska vara helt eller delvis bindande. Det bör även framgå av lagen att beslutet ska avse en bestämd tid om minst sju år.

I avsnitt 20.1 föreslås att beslut om att ett åtagande ska vara bindande ska omfattas av tillsynen enligt den nya lagen. Det innebär att tillsynsmyndigheten ska utöva tillsyn över att ett bindande åtagande följs på samma sätt som gäller för ålagda skyldigheter. Att beslutet omfattas av tillsynen innebär att myndigheten också får kräva att ett företag lämnar in en redogörelse för hur åtagandet uppfylls.

Villkor som åtagandet ska uppfylla

De villkor som saminvesteringserbjudandet ska uppfylla är många och omfattande. Samtliga villkor som anges i artikel 76.1 andra stycket punkterna a–e ska vara uppfyllda. Enligt punkten e ska åtagandet stämma överens åtminstone med kriterierna i bilaga 4 till direktivet.

Kriterierna i bilagan överensstämmer i allt väsentligt med villkoren i artikeln. Kraven är sådana som säkerställer att ett saminvesteringsavtal inte otillbörligt utestänger potentiella konkurrenter och som utesluter avtal som objektivt inte motsvarar sådana avtal som kan träffas på marknadsmässiga villkor. Det bör framgå av lagen att ett beslut om att göra ett saminvesteringsåtagande bindande förutsätter att erbjudandet uppfyller de kriterier som anges i bilagan.

Omfattningen av kriterierna talar mot att dessa anges uttryckligen i lagen. Lämpligen tas en hänvisning till bilagan i stället in i lagen. Hänvisningen har materiell innebörd och bör därmed avse direktivet i en viss angiven lydelse, s.k. statisk hänvisning. En följd av denna hänvisningsteknik är att lagen behöver ändras varje gång direktivbestämmelserna ändras. Detta gäller även om några överväganden i sak inte aktualiseras.

Vidare ställer direktivet som villkor att saminvesteringserbjudandet har offentliggjorts i god tid av SMP-företaget och, om SMP-företaget inte är ett rent grossistföretag, minst sex månader innan anläggandet påbörjas (artikel 76.1 andra stycket punkten c). Sex månader är ett lämpligt rikt-

märke för vad som bör utgöra kortaste betänketid för potentiella saminvesterare innan ett anläggningsprojekt påbörjas. Den som har för avsikt att få till stånd en samfinansiering bör därför se till att informera berörda parter minst sex månader i förväg genom att i vart fall publicera erbjudandet på en webbplats som normalt används för annan extern kommunikation. Villkoret bör framgå av lagen.

I de fall saminvesteringsprojektet innebär att ett befintligt nät byts ut är en ytterligare förutsättning för att ett åtagande ska kunna göras bindande att befintliga tillträdeskunder som inte deltar i projektet på ett likvärdigt sätt ska nå samma slutanvändare som tidigare (artikel 76.1 andra stycket punkten d). Lösningen för tillträdeskunderna ska kombineras med en planering för att anpassa tillträdet mot bakgrund av hur berörda slutkundsmarknader utvecklas. I direktivet benämns detta ”mekanism för successiv anpassning”. Planen ska även säkerställa att incitamenten för att delta i saminvesteringen bibehålls. Av den nya regleringen bör det därför också framgå att ett krav är att tillträdeskunderna ges motsvarande möjligheter att nå slutanvändare som före anläggandet och att tillträdet ges på rättvisa och icke-diskriminerande villkor, samtidigt som incitamenten till saminvestering upprätthålls.

Regleringsmyndigheten bör göra ett åtagande bindande under förutsättning att minst en potentiell saminvesterare har ingått ett saminvesteringsavtal med SMP-företaget (se artikel 76.2 första stycket).

Sammantaget syftar villkoren till att både främja nyanläggning och motverka negativa effekter på konkurrensen som en följd av saminvesteringsavtalet. Enligt regeringens mening säkerställer villkoren att målet om effektiv konkurrens upprätthålls, som Telenor Sverige AB understryker.

Den prövning som regleringsmyndigheten ska göra är alltså grundlig och omfattande. Hänsyn ska tas till förväntad marknadsutveckling över tid och såväl förutsättningarna för saminvesteringen som dess potential och förväntade utfall bör analyseras. Samtidigt bör myndighetens arbetsinsats anpassas till omfattningen av projektet i fråga. Stöd för bedömningen finns i Berecs riktlinjer för att främja en konsekvent tillämpning av villkoren och kriterierna för bedömningen av nya nätelement med mycket hög kapacitet (artikel 76.1 och bilaga 4 till EU-direktivet). Riktlinjerna ska beaktas vid bedömningen av ett åtagande. Till skillnad från vad som föreslås i promemorian anser regeringen att en sådan instruktion till myndigheten bör regleras i förordning. SMP-företaget som erbjuder åtagandet bör visa att villkoren är uppfyllda genom att förse myndigheten med tillräckligt underlag.

Ett marknadstest i form av ett offentligt samråd ska utföras

Av artikel 76.2 framgår att bedömningen av om ett saminvesteringsåtagande uppfyller aktuella villkor ska göras med beaktande av resultatet av ett marknadstest. Marknadstestet utförs genom ett offentligt samråd med berörda parter. Förfarandet regleras i artikel 79.2 första stycket och behandlas närmare i nästa avsnitt.

Ytterligare skyldigheter får åläggas endast om det finns betydande konkurrensproblem som inte kan åtgärdas på annat sätt

Av artikel 76.2 första stycket framgår att om regleringsmyndigheten beslutar att ett saminvesteringsåtagande ska vara bindande är utgångspunkten att några ytterligare skyldigheter inte ska åläggas i fråga om de nätdelar som saminvesteringen avser. Direktivet förutser dock att det kan finnas situationer då betydande konkurrensproblem på vissa marknader inte kan åtgärdas utan åläggande av SMP-skyldigheter (artiklarna 68–74) som omfattar också nätdelar som varit föremål för saminvestering. Sådana skyldigheter får därför åläggas i motiverade fall. Det kräver att regleringsmyndigheten, mot bakgrund av marknadens särdrag, fastställer att de betydande konkurrensproblemen annars inte skulle bli åtgärdade (artikel 76.2 tredje stycket).

Så länge åtagandet är bindande för SMP-företaget bör därför regleringsmyndigheten få ålägga ytterligare skyldigheter när det gäller de nätdelar som omfattas av åtagandet, endast om det finns betydande konkurrensproblem som inte kan åtgärdas på något annat sätt. Som Konkurrensverket betonar finns det därmed möjligheter för regleringsmyndigheten att åtgärda de eventuella konkurrensproblem som regleringen av ett saminvesteringsåtagande kan ge upphov till.

Omständigheter som regleringsmyndigheten särskilt ska beakta vid åläggande av SMP-skyldigheter när det gäller nätdelar som omfattas av ett beslut om bindande åtagande behandlas i nästa avsnitt.

Åtaganden som inte uppfyller villkoren

Som framgår ovan innebär regleringsmyndighetens beslut att ett saminvesteringsåtagande ska vara bindande för SMP-operatören att ytterligare skyldigheter som utgångspunkt inte får åläggas. Om ett saminvesteringsåtagande inte uppfyller villkoren för att göras bindande, finns det däremot inte något hinder mot att omständigheterna beaktas inom ramen för en marknadsanalys och bedömningen av vilka lämpliga och proportionella korrigeringsåtgärder som behövs för att åtgärda ett identifierat marknadsmisslyckande (se artikel 76.2 andra stycket och skäl 205). Exempelvis skulle det kunna innebära att ett saminvesteringsavtal, som inte uppfyller villkoren och därmed inte medför regleringslättnader enligt artikel 76 i fråga om nätdelar som omfattas av avtalet, ändå i en marknadsanalys får den verkan att åläggande av en eller flera skyldigheter inte är befogat i ett enskilt fall. Enligt regeringens bedömning finns det dock inget utrymme att, som PTS menar, göra ett saminvesteringsåtagande som inte uppfyller angivna villkor bindande. Trots att åtagandet inte görs bindande kan det beaktas vid regleringen av SMP-skyldigheter. Det innebär samtidigt att regleringsmyndigheten i fråga om nya fibernät som omfattas av ett saminvesteringsavtal som inte uppfyller villkoren kan ålägga SMP-skyldigheter, utan den begränsning som gäller för nätdelar som omfattas av ett bindande åtagande.

Hänvisningar till S14-4

14.5. Andra bindande åtaganden med konkurrenspåverkan

Regeringens förslag: Regleringsmyndigheten ska även få besluta att andra åtaganden om att följa villkor för tillträde eller andra villkor som har påverkan på konkurrenssituationen, som erbjuds av en operatör som är ett företag med betydande inflytande på en marknad, ska vara helt eller delvis bindande för en bestämd tid.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås att vissa omständigheter särskilt ska beaktas vid bedömningen av om ett åtagande ska göras bindande.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. PTS anser att det inte är nödvändigt att i lagen ange de omständigheter som ska beaktas när regleringsmyndigheten, med beaktande av gjorda åtaganden, bedömer vilka skyldigheter som ska åläggas en SMP-operatör. Dessutom påpekar PTS att bestämmelserna även omfattar saminvesteringsåtaganden enligt artikel 76. Telenor Sverige

AB framhåller att ett åtagande som ersätter eller kompletterar en beslutad

SMP-skyldighet måste analyseras noga från konkurrenssynpunkt.

Skälen för regeringens förslag

Reglering av andra åtaganden som har betydelse för åläggande av SMPskyldigheter

I artikel 79 i EU-direktivet finns bestämmelser om förfarandet när det gäller åtaganden av SMP-företag om att följa villkor för tillträde och saminvestering i deras nät. Artikeln saknar motsvarighet i nuvarande EUregelverk. Den omfattar även åtaganden om saminvestering i anläggandet av nya optiska fibernät (se föregående avsnitt).

Artikel 79 reglerar SMP-företagets erbjudande om ett åtagande och fastställer förfarandet för hur regleringsmyndigheten ska utvärdera erbjudandet och, i förekommande fall, göra åtagandet bindande för det företag som lämnat erbjudandet. Av skäl 205 framgår att det på vissa marknader förekommer att SMP-företag inom ramen för marknadsanalysen erbjuder åtaganden som syftar till att åtgärda identifierade konkurrensproblem och som regleringsmyndigheten sedan beaktar när den beslutar om åläggande av lämpliga skyldigheter. Syftet med förfarandet är därmed att öka insynen och skapa rättssäkerhet.

Vidare redovisas i skäl 205 utgångspunkten att all marknadsutveckling bör beaktas när regleringsmyndigheten beslutar om vilka korrigeringsåtgärder som är mest lämpliga. Enligt skäl 206 är tanken att bindande åtaganden bör kunna beaktas för att möjliggöra val av de mest lämpliga korrigeringsåtgärderna. Det framhålls vidare att myndigheten bör bedöma åtagandena ur ett framåtblickande hållbarhetsperspektiv, i synnerhet när det gäller bindningstiden för åtagandena, och att myndigheten bör ta hänsyn till hur intressenterna har värderat stabila och förutsebara marknadsvillkor under samrådet.

Utgångspunkten är alltså att det finns ett värde i att den dominerande aktören själv långsiktigt kan påverka sina affärsförutsättningar och att

myndigheten bör godta detta så länge närmast berörda företag inte har några synpunkter på upplägget. Samrådet bör därmed tillmätas stor betydelse som underlag för bedömningen. I artikeln benämns detta marknadstestet, se närmare nedan.

En möjlighet att besluta om andra bindande åtaganden för ett SMPföretag införs

Enligt artikel 79.1 får ett SMP-företag erbjuda regleringsmyndigheten åtaganden om villkor för tillträde och saminvestering som ska tillämpas på företagets nät. Förutom åtaganden om saminvestering i anläggandet av ett nytt optiskt fibernät anges att sådana villkor bl.a. kan avse samarbetsöverenskommelser av betydelse för bedömningen av införandet av SMPskyldigheter och tillträdesvillkor för tredje part vid frivillig separation av ett vertikal integrerat företag (se avsnitt 14.7). Den uppräkning som görs i artikeln är inte uttömmande, utan får närmast ses som exempel. Av artikel 79.3 framgår att regleringsmyndigheten får besluta att göra ett åtagande helt eller delvis bindande.

I föregående avsnitt föreslås en reglering av bindande åtaganden om saminvestering i anläggandet av ett nytt optiskt fibernät. De åtaganden som kommer i fråga nu avser därmed andra villkor för tillträde och saminvestering som har påverkan på konkurrenssituationen på en marknad. Det bör i lagen införas en möjlighet för regleringsmyndigheten att besluta att även sådana åtaganden ska vara helt eller delvis bindande för SMPföretaget.

Som framgår av avsnitt 14.7 förutsätts ett SMP-företag i samband med en frivillig funktionell separation också kunna åta sig att följa tillträdesvillkor som ska tillämpas på företagets nät i syfte att påverka vilka andra skyldigheter som behöver åläggas. Sådana åtaganden bör därmed omfattas av möjligheten att besluta om andra bindande åtaganden.

I avsnitt 20.1 föreslås att beslut om att ett åtagande ska vara bindande ska omfattas av tillsynen enligt den nya lagen. Det innebär att tillsynsmyndigheten ska utöva tillsyn över att ett bindande åtagande följs på samma sätt som gäller för ålagda skyldigheter.

Ett marknadstest i form av ett offentligt samråd ska utföras

I artikel 79.2 första stycket anges att regleringsmyndigheten för bedömningen av ett åtagande som ett SMP-företag har erbjudit ska utföra ett marknadstest genom ett offentligt samråd med berörda parter, särskilt de tredje parter som påverkas direkt. Potentiella saminvesterare eller tillträdessökande ska ges tillfälle att yttra sig om hur det erbjudna åtagandet stämmer överens med de villkor som är tillämpliga beroende på vad åtagandet gäller och får föreslå ändringar. I jämförelse med ett samråd enligt artikel 23 förefaller marknadstestet vara mer inriktat på att i detalj, t.ex. i fråga om erbjudandets villkor, höra de aktörer som direkt påverkas av åtagandet. I avsnitt 14.10 föreslås reglering av marknadstestet.

Regleringsmyndighetens prövning

Av artikel 79.1 andra stycket framgår att erbjudandet ska vara tillräckligt detaljerat för att regleringsmyndigheten ska kunna bedöma åtagandet. Det ligger i sökandens intresse att det underlag som ges in till myndigheten är

tillräckligt fullständigt. Om så inte är fallet, innebär serviceskyldigheten enligt förvaltningslagen (2017:900) att myndigheten behöver påpeka i vilka delar kompletteringar behövs.

Sammantaget ska regleringsmyndigheten framåtblickande bedöma om åtagandet, för sig eller tillsammans med SMP-skyldigheter och utifrån omständigheterna i övrigt, kan utgöra goda förutsättningar för sund konkurrens i slutanvändarledet. Samtidigt ska hänsyn tas till behovet av utbyggnad. Vid motstående intressen bör myndigheten eftersträva en avvägd balans där utfallet av marknadstestet och marknadsaktörernas uppfattningar som helhet tillmäts stor betydelse. Som Telenor Sverige AB framför ska åtagandet analyseras noga från konkurrenssynpunkt. Syftet med bestämmelserna är inte att ett åtagande ska göras bindande till nackdel för tillträdande operatörer.

Ett nära samarbete mellan myndigheten och berörda aktörer

Vidare framgår av artikel 79.2 tredje stycket att regleringsmyndigheten inför ett beslut i ärendet ska meddela SMP-företaget sina preliminära slutsatser. Samtidigt bör företaget vid behov ges möjlighet att se över det ursprungliga erbjudandet för att kunna anpassa det till myndighetens slutsatser och i syfte att uppfylla direktivets kriterier. På motsvarande sätt som sker vid marknadsanalyser och åläggande av skyldigheter bör PTS kommunicera ett utkast till beslut till parterna för eventuellt yttrande. Om SMP-företaget anmäler att det vill justera ett erbjudande i syfte att uppfylla aktuella kriterier behöver ändringsarbetet ske i nära samarbete med såväl PTS som andra berörda aktörer. I förvaltningslagen finns bl.a. bestämmelser om myndighetens utredningsansvar och skyldighet att kommunicera med en part. Mot den bakgrunden och med hänsyn till det marknadstest som ska utföras finns det goda förutsättningar för ett nära samarbete.

Investeringsfrämjande genom långsiktighet

Regleringsmyndigheten ska i sitt beslut fastställa hur länge åtagandet ska vara bindande. Av artikel 79.1 sista stycket framgår att åtaganden får förlängas utöver de perioder som gäller för utförande av marknadsanalyser. Det framgår också av artikel 79.3 andra stycket att regleringsmyndigheten får göra ett åtagande bindande för hela den period för vilken det erbjuds och att den perioden kan vara längre än den maximala tid som tillåts mellan marknadsanalyser. Detsamma gäller för åtaganden om villkor för tillträde i samband med en frivillig funktionell separation (artikel 78.1 och 78.2). Det bör av lagen framgå att ett bindande åtagande ska avse en bestämd tid.

I och med att det inte finns någon begränsning av tidsperioden för ett åtagande kan SMP-företaget ges förutsägbarhet och långsiktiga förutsättningar att planera sin affärsverksamhet, bl.a. när det gäller tidsplanen för och omfattningen av åtagandets genomförande och varaktighet, på ett sätt som bedöms kunna gynna framtida investeringar. Samma tanke återspeglas i direktivet i och med att regleringsmyndigheten självmant ska överväga en förlängning av åtagandet när den ursprungliga perioden har löpt ut (artiklarna 78.4 och 79.4). I praktiken är det troligt att även detta kommer att ske i samråd med SMP-företaget.

Regleringsmyndigheten ska beakta åtagandena vid åläggande av SMPskyldigheter

Som föreslås i avsnitt 14.2.3 ska regleringsmyndigheten fortlöpande analysera marknader och därmed även i samband med att ett åtagande görs bindande bedöma beslutets konsekvenser för marknadsutvecklingen och se över ålagda skyldigheter.

I artikel 79.2 andra stycket anges de omständigheter som regleringsmyndigheten särskilt ska beakta när den bedömer vilka skyldigheter som, med hänsyn till gjorda åtaganden, ska åläggas en SMP-operatör. Som PTS påpekar omfattar bestämmelserna åtaganden som erbjuds inom ramen för artikel 79. De torde även omfatta överväganden om att undantagsvis ålägga SMP-skyldigheter i fråga om nät som omfattas av ett åtagande om saminvestering i anläggandet av ett nytt nät optiskt fibernät (se föregående avsnitt).

Till de omständigheter som särskilt ska beaktas hör huruvida åtagandet är rättvist och rimligt samt öppet för alla marknadsaktörer och att tillträdet är tillgängligt i god tid på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor innan relaterade slutkundstjänster börjar tillhandahållas. Hit hör också åtagandets sammantagna lämplighet för att möjliggöra hållbar konkurrens på marknader i efterföljande led och för att underlätta gemensamt anläggande och gemensam användning av nät med mycket hög kapacitet i slutanvändarnas intresse. Omständigheterna ingår i den proportionalitetsbedömning som regleringsmyndigheten ska göra vid åläggande av SMPskyldigheter. Regeringen instämmer i PTS bedömning att det därför inte är nödvändigt att de uttryckligen framgår av lagen.

Hänvisningar till S14-5

14.6. Funktionell separation

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation om funktionell separation ska föras över till den nya lagen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. PTS ifrågasätter dock kravet på att en tillträdesskyldighet ska ha ålagts för att bestämmelserna ska kunna tillämpas. PTS framhåller även att definitionen av vertikalt integrerad operatör är för snävt utformad. IP-Only AB anser att definitionen måste tydliggöras så att det framgår att företaget ska vara aktivt på slutkundsmarknaden för att omfattas av definitionen.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 4 kap. 12 a § LEK får, om det finns synnerliga skäl för det, en vertikalt integrerad operatör som ålagts en skyldighet att lämna tillträde, förpliktas att organisatoriskt avskilja de verksamheter som har anknytning till beslutet om skyldigheten. Avskiljandet ska ske på ett sådant sätt att verksamheterna bedrivs av en oberoende affärsenhet och särskilt syfta till att säkerställa icke-diskriminering och insyn. Av 4 kap. 12 b § LEK framgår vidare att en sådan förpliktelse får förenas med villkor som syftar till att säkra de avskilda verksamheternas oberoende i förhållande till operatörens egen försäljningsverksamhet i slutkundsledet. Villkoren får innefatta krav på att operatörens inflytande över

verksamheterna inskränks genom organisatoriska åtgärder eller på att verksamheterna ska drivas av en separat juridisk person. Villkor om att verksamheterna ska ställas under oberoende ledning får också uppställas. Enligt 8 kap. 14 a § krävs Europeiska kommissionens godkännande innan skyldigheten åläggs. Paragraferna genomför artikel 13a i tillträdesdirektivet.

Artikel 77 i EU-direktivet motsvarar med redaktionella ändringar artikel 13a i tillträdesdirektivet. Det framgår av EU-direktivet och dess skäl att funktionell separation kan aktualiseras som en undantagsåtgärd när det har konstaterats att tidigare meddelade skyldigheter i syfte att komma till rätta med konkurrensproblemen på en eller flera berörda marknader inte räckt till och kvarstående konkurrensproblem eller marknadsmisslyckande har konstaterats (se skäl 202). Enligt 4 kap. 12 a § LEK förutsätter en skyldighet om funktionell separation att den vertikalt integrerade operatören har ålagts någon form av skyldighet att lämna tillträde, se prop. 2010/ 11:115 s. 164.

Av artikel 77 följer att en skyldighet om funktionell separation förutsätter att det finns exceptionella omständigheter, vilket i LEK motsvaras av kravet på synnerliga skäl. Enligt förarbetena till paragrafen finns synnerliga skäl t.ex. om samtliga åtgärder som lagen pekar ut har uttömts, men effektiv konkurrens trots detta inte har uppnåtts och marknadssituationen medför negativa verkningar för slutanvändarna i fråga om pris och urval (prop. 2007/08:73 s. 37). Mot den bakgrunden delar inte regeringen PTS uppfattning att kravet på att operatören ska ha ålagts en skyldighet att lämna tillträde för att en skyldighet om funktionell separation ska kunna komma i fråga, inte är förenligt med direktivet.

De nu aktuella bestämmelserna i LEK bedöms förenliga med det som framgår av direktivet (jfr prop. 2010/11:115 s. 87). Paragraferna bör därför föras över till den nya lagen.

I LEK finns också en definition av vertikalt integrerad operatör. Med uttrycket avses en operatör som tillhandahåller tjänster till företag som den konkurrerar med på marknader i efterföljande handelsled. Definitionen bör också föras över till den nya lagen.

I förarbetena anges att det som avses är en operatör som inom samma organisation verkar i flera handelsled och därmed konkurrerar med de egna grossistkunderna om slutanvändarna, dvs. en operatör som är leverantör både på grossist- och slutanvändarmarknaderna för en viss tjänst (prop. 2007/08:73 s. 36 och prop. 2010/11:115 s. 86). Därav följer att operatören är aktiv på slutkundsmarknaden, som IP-Only AB påpekar. Något ytterligare förtydligande behövs inte. Bestämmelserna om funktionell separation har utformats för att säkra icke-diskriminering och insyn på tillträdesproduktmarknader för grossistleveranser (se samma prop.). Till skillnad från PTS anser regeringen att definitionen fyller sin funktion i det sammanhanget.

Hänvisningar till S14-6

14.7. Frivillig funktionell separation

Regeringens förslag: Bestämmelsen i lagen om elektronisk kommunikation om en underrättelseskyldighet för en vertikalt integrerad operatör med betydande inflytande på en marknad, som avser att genomföra en frivillig funktionell separation, ska föras över till den nya lagen med den ändringen att underrättelsen ska ske minst tre månader före genomförandet.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Telenor Sverige AB anser att det även bör övervägas att införa en skyldighet att informera grossistoperatörer och andra intressenter som berörs av förändringen.

Skälen för regeringens förslag

Underrättelseskyldigheten vid en frivillig funktionell separation behålls

I artikel 78 i EU-direktivet finns bestämmelser om frivillig separation av ett vertikalt integrerat företag. Artikeln motsvarar i huvudsak artikel 13b i tillträdesdirektivet, med undantag för nya bestämmelser om åtaganden av SMP-operatörer om villkor för tillträde som ska tillämpas på deras nät.

Artikel 13b i tillträdesdirektivet har genomförts i 8 kap. 1 a § LEK. I den paragrafen finns en underrättelseskyldighet för en vertikalt integrerad SMP-operatör som avser att på frivillig väg genomföra en funktionell separation. Operatören ska i förväg och i god tid underrätta myndigheten om sin avsikt, eventuella ändringar av planerna och slutresultatet av processen. Underrättelseskyldigheten i artikel 78.1 har preciserats så att regleringsmyndigheten ska meddelas minst tre månader i förväg, dvs. före genomförandet. Bestämmelsen i 8 kap. 1 a § LEK bör därmed föras över till den nya lagen med den ändringen att tremånadersfristen förs in.

En nyhet i EU-direktivet är möjligheten för en SMP-operatör att erbjuda åtaganden om villkor för tillträde som ska tillämpas på operatörens nät under en genomförandeperiod efter det att separationen har genomförts, i syfte att säkerställa ett effektivt och icke-diskriminerande tillträde för tredje part (artikel 78.1 och 78.2). Erbjudna åtaganden ska beaktas av regleringsmyndigheten i den marknadsanalys som ska genomföras. På så sätt ges SMP-operatören möjlighet att påverka vilka skyldigheter som regleringsmyndigheten kan behöva ålägga företaget. I avsnitt 14.5 föreslås att regleringsmyndigheten ska få besluta att sådana åtaganden ska vara bindande.

När SMP-operatören underrättar regleringsmyndigheten om sin avsikt får myndigheten en förvarning om att den bör inleda marknadsanalysarbetet för att se över befintliga skyldigheter och överväga nya. Regleringsmyndigheten ska fortlöpande analysera marknaderna i enlighet med Europeiska kommissionens rekommendation om relevanta produkt- och tjänstemarknader och dess riktlinjer för marknadsanalys. Med detta som utgångspunkt innebär en separation regelmässigt en så stor förändring att en förnyad analys är påkallad. För det fall företaget erbjuder åtaganden om villkor för tillträde ska dessa beaktas i analysen. Samråd ska också ske med tredje parter. Med anledning av Telenor Sverige AB:s synpunkt om en mer omfattande informationsskyldighet kan det konstateras att grossist-

operatörer och andra intressenter kommer att involveras i regleringsmyndighetens marknadsanalysarbete. Någon särskild informationsskyldighet i det avseendet behövs därför inte.

I skäl 204 i EU-direktivet framhålls att regleringsmyndigheten bör bedöma effekten av den avsedda transaktionen, inklusive tillträdesåtaganden som erbjuds, för samtliga befintliga regleringsskyldigheter som har införts för det vertikalt integrerade företaget för att säkerställa att den nya organisationen är förenlig med direktivet. Företagets redogörelse för åtagandena bör därför vara mycket ingående och detaljerad. Informationen behöver tas fram i nära samarbete med myndigheten.

Om affärsenheten bedöms ha ett betydande inflytande på en marknad, kan regleringsmyndigheten ålägga den separerade affärsenheten SMPskyldigheter och tillämpa regleringslättnader i det fallet affärsenheten uppfyller villkoren för ett rent grossistföretag (se avsnitt 14.2.6).

Beslut om att godta ett frivilligt åtagande utgår

I 4 kap. 12 c § LEK finns bestämmelser om godtagande av ett frivilligt åtagande om funktionell separation som saknar direkt motsvarighet i tillträdesdirektivet. Regleringen innebär att om en SMP-operatör genomför en vertikal separation på eget initiativ, kan regleringsmyndigheten i beslut göra separationen bindande. Myndigheten är därefter förhindrad att besluta om tvingande funktionell separation. Fördelen med detta förfarande har ansetts vara att det medför förutsägbarhet och stabilitet för SMPoperatören och därmed för marknaden som helhet.

Paragrafen infördes samtidigt som bestämmelserna om tvingande funktionell separation (se prop. 2007/08:73 s. 30 f. och 39 f.). Den grundar sig på artikel 8.3 i tillträdesdirektivet, som innebär att skyldigheter som går utöver de som föreskrivs i direktivet får införas under exceptionella omständigheter under förutsättning att Europeiska kommissionen inte lägger in sitt veto mot åtgärderna.

Paragrafen har aldrig tillämpats. Även en frivillig separation som inte görs bindande är enligt regeringens bedömning ett långsiktigt arrangemang som ger tillräcklig förutsebarhet. Någon motsvarande reglering finns inte heller i EU-direktivet. För att uppnå bättre överensstämmelse med direktivet anser regeringen därför att 4 kap. 12 c § LEK inte bör föras över till den nya lagen.

Hänvisningar till S14-7

14.8. Andra skyldigheter om tillträde

14.8.1. Tillträde till nät närmast slutanvändare

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation om tillträde till ledningarna i en byggnad eller fram till första förgrenings- eller utloppsstället ska föras över till den nya lagen med de ändringarna att skyldigheten ska få omfatta tillträde till tillhörande faciliteter och få förenas med vissa villkor.

Om skyldigheten inte bedöms tillräcklig för att åtgärda omfattande och varaktiga hinder mot anläggande av ytterligare infrastruktur och hindren motverkar effektiv konkurrens till förmån för slutanvändarna, ska skyldigheten även få avse nätdelar bortom det första utlopps- eller förgreningsstället. Om det är motiverat av tekniska eller ekonomiska skäl, ska skyldigheten få avse även aktivt och virtuellt tillträde. Vid bedömningen av om en sådan skyldighet ska åläggas ska särskild hänsyn tas till om operatören i stället ger ett hållbart och liknande tillträde till ett nät med mycket hög kapacitet på rättvisa, icke-diskriminerande och rimliga villkor. En utvidgad skyldighet ska inte få åläggas om ett åläggande skulle äventyra den ekonomiska bärkraften vid anläggandet av små lokala nät.

En utvidgad skyldighet ska inte få åläggas en operatör som är ett rent grossistföretag om företaget i stället ger ett hållbart och liknande tillträde till ett nät med mycket hög kapacitet på rättvisa, icke-diskriminerande och rimliga villkor. En sådan skyldighet ska dock få åläggas om det nät som skyldigheten avser är offentligt finansierat.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås att en utvidgad skyldighet får åläggas om det finns särskilda skäl och att det ska regleras i lag att regleringsmyndigheten ska beakta riktlinjer som Berec har antagit.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. PTS anser dock att bestämmelserna behöver förtydligas genom att i större utsträckning anpassas till lydelsen i

EU-direktivet. Myndigheten framhåller också att möjligheten att ålägga en utvidgad skyldighet är för snävt utformad. Detsamma gäller enligt PTS möjligheten att undanta nätprojekt från en sådan skyldighet. PTS ser även ett behov av att kunna meddela föreskrifter. Vidare anger myndigheten att förhållandet till lagen (2016:534) om åtgärder för utbyggnad av bredbandsnät (utbyggnadslagen) bör förtydligas. Med hänsyn till den lagen ifrågasätter flera remissinstanser, bl.a. Svenska stadsnätsföreningen och vissa kommuner, att regleringen förs över till den nya lagen och menar att utbyggnadslagen i stället kan kompletteras om det behövs. Göteborgs kommun anser att den utvidgade tillträdesskyldigheten ska avse nät och inte nätdelar. Säkerhetspolisen anser att PTS ska kunna neka tillträde om tillträdet inte är rimligt med hänsyn till risken för skada för allmän säkerhet, totalförsvaret eller Sveriges säkerhet i övrigt. Försvarsmakten och Försvarets radioanstalt för fram liknande synpunkter. Sundbybergs kommun framhåller att det är viktigt att särskilt beakta vad tillträdesskyldigheten innebär för det offentliga säkerhetsarbetet.

Flera remissinstanser, bl.a. AB Stokab, IP-Only AB och Sveriges Kommuner och Regioner, har synpunkter på vad som avses med att nätet har finansierats med offentliga medel. Majoriteten av synpunkterna avser vad detta har för betydelse för verksamhet som drivs i kommunal regi, såsom stadsnätsbolag. Svenska stadsnätsföreningen, Alvesta kommun och Gävle energi AB m.fl. framhåller att det kommunala engagemanget inte behöver innebära att bolagets verksamhet är offentligt finansierad.

Skälen för regeringens förslag

Bestämmelserna om tillträde till fastighetsnät förs över till den nya lagen

Enligt 4 kap. 13 a § LEK får en operatör, eller någon som äger ledningar i ett allmänt kommunikationsnät som operatören råder över, efter ansökan av någon annan förpliktas att mot marknadsmässig ersättning tillhandahålla gemensamt utnyttjande av ledningarna i en byggnad eller fram till första utlopps- eller förgreningsstället. Skyldigheten får åläggas endast om anläggande av ytterligare infrastruktur bedöms olönsamt eller fysiskt ogenomförbart. Paragrafen genomför artikel 12.3 i ramdirektivet.

Paragrafen syftar till att stärka konkurrensen och tar sikte på de kundunika anslutningarna till enskilda hushåll och företag i fastighetsnäten, vilka utgör en s.k. flaskhalsresurs för att leverera bredbandstjänster. Tillträde till accessnätet är oftast en förutsättning för att uppnå en fungerande konkurrens om slutkunderna i de fall då det av både ekonomiska och praktiska skäl är omöjligt att anlägga parallell infrastruktur inuti byggnader. Detta gäller oavsett vem som äger och förfogar över den del av nätet som befinner sig inuti byggnaderna (se prop. 2010/11:115 s. 79 f.). Någon skyldighet har aldrig ålagts med stöd av paragrafen, se dock rättsfallet RK 2017:4 där tillämpningen av paragrafen prövades.

Den krets som kan träffas av skyldigheten är operatörer men också andra ägare till ledningar i elektroniska kommunikationsnät. I avsnitt 14.2.4 föreslås att definitionen av operatör ska föras över till den nya lagen. I de fall operatören inte själv innehar ledningarna utan endast använder dem för att tillhandahålla tjänster får skyldigheten åläggas också den som äger ledningarna, t.ex. byggnads- eller fastighetsägaren (samma prop. s. 165).

Artikel 12.3 i ramdirektivet motsvarar i huvudsak artikel 61.3 i EUdirektivet, som dock innehåller vissa ändringar och tillägg. Artikel 61.3 första stycket gäller inte bara ledningar inuti byggnader och fram till första koncentrations- eller distributionspunkten, utan också tillhörande faciliteter. Tillhörande faciliteter kan t.ex. vara kopplingsskåp eller andra utrymmen för teknisk utrustning. Sådana utrymmen är i vissa fall en förutsättning för att leverera en egen tjänst till slutkunder. Regleringen kan därför ge tillträdande operatörer tillträde till tillhörande faciliteter som praktiskt sett är nödvändiga för att tillsammans med tillträdet till ledningarna kunna upprätta en förbindelse till slutkunden.

Ytterligare en skillnad i förhållande till nuvarande reglering är att de tillträdesvillkor som införs får omfatta särskilda regler för tillträdet. Även särskilda regler för insyn och icke-diskriminering får införas. Berec har antagit riktlinjer om kriterierna för konsekvent tillämpning av artikel 61.3, bl.a. när det gäller fastställandet av den första koncentrations- eller distributionspunkten.

I den svenska språkversionen av EU-direktivet används det nya uttrycket första koncentrations- eller distributionspunkten, medan tillträdespunkten i LEK uttrycks med första utlopps- eller förgreningsstället, i enlighet med lydelsen i ramdirektivet. I de engelska språkversionerna används samma uttryck i både EU-direktivet och ramdirektivet. Någon ändring i sak av tillträdespunkten kan därmed inte vara avsedd. Uttrycket första utlopps- eller förgreningsstället bör mot den bakgrunden behållas i lagen. Innebörden är densamma som i EU-direktivet.

Sammantaget bör 4 kap. 13 a § LEK föras över till den nya lagen med nu redovisade tillägg i EU-direktivet. Kravet på att en begäran om tillträde enligt artikel 61.3 första stycket ska vara rimlig säkerställs med stöd av proportionalitetsprincipen, som regleringsmyndigheten ska tillämpa, se 5 § tredje stycket förvaltningslagen (2017:900). Det är t.ex. inte rimligt att nätets säkerhet eller för samhället viktiga funktioner riskeras. Ett sådant tillträde bör därmed inte anses uppfylla kravet på proportionalitet. När regleringsmyndigheten i det enskilda fallet överväger om en skyldighet ska åläggas bör myndigheten göra sådana överväganden. Som Sundbybergs kommun påpekar ska säkerhetsintressen beaktas, vilket dessutom säkerställs med stöd av tillägget i portalparagrafen som föreslås i avsnitt 7. Någon komplettering i det avseendet, som bl.a. Säkerhetspolisen och

Försvarsmakten efterfrågar, bedöms inte nödvändig.

PTS framhåller att det finns skäl att förena bestämmelserna med en föreskriftsrätt i syfte att öka transparensen i tillämpningen och rättssäkerheten för operatörerna. Regeringen anser inte att det är lämpligt att frågor om t.ex. ersättningen för tillträdet regleras genom myndighetsföreskrifter. Om det blir fråga om civilrättsliga frågor, vilka hör till det primära lagområdet, är delegering av normgivningsmakten inte heller möjlig. I syfte att öka transparensen finns det dock inte något som hindrar att myndigheten vid behov utfärdar allmänna råd i anslutning till bestämmelserna.

EU:s nya sätt att ta hand om flaskhalsproblematiken innebär att regleringsmyndigheterna ges verktyg att mer precist skräddarsy det tillträde som bäst åtgärdar ett identifierat konkurrensproblem på slutkundsnivå i ett enskilt fall. Genom att tillträdet kan inkludera tillhörande faciliteter kan den ålagda skyldigheten anpassas till vad som behövs med avseende på tänkt förädlingsnivå på tillträdet. Förutsättningarna att skapa ett fungerande tillträde som faktiskt åtgärdar den sökandes svårigheter att nå slutkunderna har därmed förbättrats. Detta skulle kunna innebära nya möjligheter att ansöka om tillträde i fråga om slutkunder som hittills inte varit möjliga att nå och därmed gagna konkurrensen.

Förhållandet till utbyggnadsdirektivet

Flera remissinstanser lyfter fram regleringen i utbyggnadslagen. Bestämmelserna om tillträde till fastighetsnät har både ett annat syfte och ett annat tillämpningsområde än utbyggnadslagen. Utbyggnadslagens regler om tillträde till passiva nätdelar är därför inte jämförbara med artikel 61.3 i EU-direktivet. Regeringen delar därför inte bl.a. Svenska stadsnätsföreningens och Tingsryds kommuns uppfattning att paragrafen kan utgå med hänvisning till utbyggnadslagen. Det är inte heller lämpligt att komplettera utbyggnadslagen, som genomför utbyggnadsdirektivet 2014/61/EU.

Enligt 4 kap. 13 b § LEK finns en allmän skyldighet att uppfylla rimliga krav på tillträde till fysisk infrastruktur i en byggnad för anläggande av ett elektroniskt kommunikationsnät med hög kapacitet. Syftet med skyldigheten är att slutanvändare i byggnader ska kunna anslutas (prop. 2015/16: 73 s. 128). Paragrafen, som genomför utbyggnadsdirektivet, avser t.ex. tillträde till kanalisation i byggnader för indragning av nya ledningar för höghastighetsbredband. I avsnitt 6 föreslås att paragrafen förs över till den nya lagen.

Enligt artikel 61.3 i EU-direktivet utvidgas tillträdeskyldigheten i fråga om fastighetsnät till att även omfatta tillhörande faciliteter inuti byggnader. Definitionen av tillhörande facilitet omfattar även kanalisation. Även om tillträde enligt både utbyggnadsdirektivet och artikel 61.3 i EU-direktivet därmed skulle kunna avse en tillhörande facilitet, såsom kanalisation, torde en situation där båda direktiven är tillämpliga sällan uppkomma i praktiken. Syftet med regleringen, som genomför artikel 61.3 i EU-direktivet, är fortfarande att främja konkurrensen genom tillträde till befintliga ledningar, till skillnad från utbyggnadsdirektivet som har till syfte att främja utbyggnad av bredbandsnät. Det som anges i skäl 152 i EU-direktivet om att tillträdesskyldigheten kan kombineras med skyldigheter om tillträde till fysisk infrastruktur med stöd av utbyggnadsdirektivet bör närmast ses som att utbyggnadslagen fungerar som ett komplement till regleringen i EU-direktivet i fråga om infrastruktur som ligger utanför ett fastighetsnät.

Ersättningen ska vara skälig

Enligt 4 kap. 13 a § LEK ska gemensamt utnyttjande tillhandahållas mot marknadsmässig ersättning. Artikel 61.3 i EU-direktivet, liksom artikel 12.3 i ramdirektivet, utgår från att tillträdet aktualiserar villkor om kostnadsfördelning med hänsyn tagen till risk.

Marknadsmässig ersättning behandlas i paragrafens förarbeten (se prop. 2010/11:115 s. 82). Det saknas praxis om vad som avses med marknadsmässig ersättning i lagens mening. Redan i samband med införandet av paragrafen riktades kritik mot uttrycket bl.a. för att det framstod som svårtolkat.

I samband med genomförandet av utbyggnadsdirektivet föreslogs i en promemoria att samma ersättningsgrund skulle införas i 4 kap. 13 b § LEK. Flera remissinstanser påpekade att uttrycket var otydligt. Regeringen valde därför att i stället föreslå att ersättningen, liksom övriga villkor för tillträdet, på motsvarande sätt som i utbyggnadsdirektivet, skulle vara rättvisa och icke-diskriminerande (se prop. 2015/16:73 s. 84). PTS föreslog i det lagstiftningsärendet även att ersättningsgrunden i 4 kap. 13 a § LEK skulle ändras. Det saknades dock beredningsunderlag för att då göra en sådan ändring.

Av artikel 61.3 första stycket framgår, förutom att kostnaderna ska fördelas, endast att ersättningen i förekommande fall ska justeras för att ta hänsyn till riskfaktorer. Som anges i skäl 191 bör nationella regleringsmyndigheters krav på tillträde inte minska incitamenten för konkurrenter att investera i alternativa faciliteter som kan säkra en mer hållbar konkurrens eller högre prestanda och nytta för slutanvändare på lång sikt.

Ett av de viktigaste villkoren för tillträdet är det som gäller ersättning. Detaljerna för hur ersättningen ska beräknas bör enligt regeringens mening inte slås fast i lag. Av rättssäkerhetsskäl bör däremot de principiella grun-

derna för beräkning av ersättningen anges. Sammantaget är det därför lämpligt att i lagen ange att ersättningen ska vara skälig. Detta ska förstås som att nätägaren ska kompenseras för direkta kostnader och risk samt i viss mån för det ingrepp i förfoganderätten som tillträdet innebär. I och med att motsvarande ersättningsgrund föreslås gälla även för andra skyldigheter om samtrafik och tillträde blir regleringen enhetlig och utrymmet för tolkningssvårigheter bör minska.

En utvidgad skyldighet bortom det första utlopps- eller förgreningsstället införs

En nyhet i EU-direktivet är möjligheten för regleringsmyndigheten att utvidga omfattningen av tillträdesskyldigheten enligt artikel 61.3 första stycket. Av andra stycket framgår att en sådan utvidgning får ske om skyldigheter enligt första stycket, i förekommande fall också med beaktande av införda SMP-skyldigheter, inte är tillräckliga för att åtgärda stora och varaktiga ekonomiska eller fysiska hinder mot parallellt anläggande av nät, när hindren ligger till grund för en befintlig eller framväxande marknadssituation, där möjligheterna till ett konkurrensutsatt utfall för slutanvändarna är betydligt begränsade (i den engelska språkversionen ”market situation significantly limiting competitive outcomes for end-users”). Detta innebär att slutanvändarna på grund av hindren inte får tillgång till största möjliga utbyte av elektroniska kommunikationstjänster sett till urvalet samt till deras pris, kvalitet och kapacitet, i strid med direktivets syfte.

Tillträdesskyldigheten kan utvidgas bortom det första utlopps- eller förgreningsstället till den punkt närmast slutanvändarna som kan hysa ett tillräckligt antal slutanvändaranslutningar för att vara kommersiellt bärkraftig för den som ansöker om ett effektivt tillträde. Skyldigheten får avse aktivt eller virtuellt tillträde om det är berättigat av tekniska eller ekonomiska skäl. En utvidgad skyldighet innebär att den s.k. flaskhals som omfattas av regleringen blir längre än annars. Den ena geografiska ändpunkten för skyldighetens omfattning, vare sig den gäller enbart enligt artikel 61.3 första stycket eller utsträcks enligt andra stycket, är den eller de ställen där slutanvändare ansluter med terminalutrustning. Typiskt sett är detta inne i en lägenhet, ett enfamiljshus eller ett arbetsställe. Den andra geografiska ändpunkten som omfattas av skyldigheten beror alltså på om skyldigheten gäller enbart enligt artikel 61.3 första stycket eller utsträcks i enlighet med andra stycket till en punkt längre bort från slutanvändarna.

Direktivsregleringen avser tillträde till nätelement, dvs. delar av ett nät. Nätdelar markerar att det kan röra sig om delar av ett nät, dvs. inte nödvändigtvis tillträde till en operatörs hela nät. Det finns därför inte skäl för att i lagtexten ange nät i stället för nätdelar, som Göteborgs kommun förordar. I fråga om aktivt och virtuellt tillträde saknar den distinktionen egentlig betydelse.

Berec har antagit riktlinjer om kriterierna för en konsekvent tillämpning av artikel 61.3, bl.a. när det gäller fastställandet av punkten i fråga och vilka hinder mot parallell etablering som är stora och inte tillfälliga. Den nationella regleringsmyndigheten ska ta största möjliga hänsyn till riktlinjerna. Till skillnad från vad som föreslås i promemorian anser regeringen att en sådan instruktion till regleringsmyndigheten om att beakta Berecs riktlinjer bör meddelas i förordning.

För att genomföra de nya direktivbestämmelserna bör det införas en paragraf som gör det möjligt för regleringsmyndigheten att utvidga omfattningen av tillträdesskyldigheten. Utgångspunkten för åläggande av en utvidgad tillträdesskyldighet bör vara att regleringsmyndigheten ska göra en samlad bedömning av såväl utfallet för slutanvändarna som övriga omständigheter som ska beaktas enligt EU-direktivet.

I likhet med PTS anser regeringen att lagtexten bör utformas närmare lydelsen av direktivet. Regleringsmyndigheten bör få ålägga en utvidgad skyldighet om en skyldighet att ge tillträde till ledningarna i en byggnad eller fram till det första utlopps- eller förgreningsstället inte bedöms tillräcklig för att åtgärda omfattande och varaktiga hinder mot anläggande av ytterligare infrastruktur. Det bör krävas att hindren motverkar effektiv konkurrens till förmån för slutanvändarna. Vidare bör det framgå att skyldigheten även får avse aktivt och virtuellt tillträde, om det är motiverat av tekniska eller ekonomiska skäl. Det som anges i EU-direktivet om att skyldigheten inte får utsträckas längre än till den punkt som kan hysa ett tillräckligt antal slutanvändaranslutningar för att vara kommersiellt hållbar säkerställs genom tillämpning av proportionalitetsprincipen, som regleringsmyndigheten är bunden av.

Projekt för lokal nyanläggning får inte äventyras

Enligt artikel 61.3 tredje stycket (punkten b) får en skyldighet om utvidgat tillträde inte åläggas en operatör om detta skulle äventyra den ekonomiska eller finansiella hållbarheten för anläggandet av ett nytt nät, särskilt i små lokala projekt. En skyldighet som äventyrar ett nätanläggningsprojekt strider i de flesta fall mot proportionalitetsprincipen och bör därför inte kunna komma i fråga oavsett om det uttryckligen anges i lagen. Med tanke på den starka skrivningen i direktivet och att proportionalitetsprincipen nödvändiggör en bedömning i det enskilda fallet är det dock lämpligt med ett sådant förbud. En utvidgad tillträdesskyldighet bör alltså inte få åläggas om ett åläggande skulle äventyra den ekonomiska bärkraften vid anläggandet av små lokala nät.

Förbudet påverkar inte möjligheten att inom ramen för den proportionalitetsbedömning som regleringsmyndigheten ska göra, när den överväger att införa en utvidgad skyldighet, undanta sådana nätanläggningsprojekt som myndigheten bedömer riskerar att äventyras av skyldigheten. Regeringen delar därför inte PTS uppfattning att förbudet bör avgränsas på annat sätt.

Rena grossistföretag undantas i vissa fall från den utvidgade skyldigheten

Av artikel 61.3 tredje stycket (första huvudsatsen i punkten a) framgår också att en skyldighet om utvidgat tillträde inte får åläggas en operatör som är ett rent grossistföretag, under förutsättning att grossistföretaget tillgängliggör en hållbar och likvärdig alternativ lösning för att nå slutanvändare. Den alternativa lösningen ska bestå i att erbjuda tillträde till ett nät med mycket hög kapacitet till alla företag på rättvisa, icke-diskriminerande och rimliga villkor. Enligt fjärde stycket får dock en skyldighet om utvidgat tillträde åläggas om det berörda nätet finansieras med offentliga medel. En paragraf som på motsvarande sätt begränsar möjligheten att ålägga en utvidgad tillträdesskyldighet bör finnas i lagen.

För att omfattas av undantaget krävs att operatören är ett rent grossistföretag som tillhandahåller en produkt motsvarande ett hållbart och liknande tillträde till alla företag. I avsnitt 14.2.6 föreslås att rent grossistföretag definieras i lagen. Vad som är ett hållbart och liknande tillträde måste prövas i det enskilda fallet inom ramen för den samlade bedömning som regleringsmyndigheten ska göra. Utgångspunkten för prövningen av undantaget bör vara huruvida grossistprodukten är långsiktigt hållbar (i den engelska språkversionen ”viable”) och liknande ur den tillträdessökandes perspektiv. Det alternativa tillträdet bör under överskådlig tid ge tillgång till i vart fall i huvudsak samma slutanvändare. Det bör i paragrafen tydliggöras att det alternativa tillträdet ska uppfylla dessa krav.

Det krävs också att den alternativa lösningen avser tillträde till ett nät med mycket hög kapacitet. I artikel 2.2 i EU-direktivet definieras nät med mycket hög kapacitet sammanfattningsvis som ett elektroniskt kommunikationsnät som helt består av fiberoptiska element åtminstone fram till distributionspunkten på betjäningsplatsen eller som kan erbjuda liknande nätprestanda. Även betydelsen av nätprestanda preciseras närmare i definitionen. Berec har utfärdat riktlinjer för de kriterier som ett nät ska uppfylla för att anses vara ett nät med mycket hög kapacitet, i fråga om ned- och upplänksbredband, resiliens, felrelaterade parametrar, fördröjning och jitter (jfr artikel 82 i EU-direktivet). Uttrycket nät med mycket hög kapacitet bör definieras på motsvarande sätt i lagen.

Tillträdet ska dessutom erbjudas på villkor som är rättvisa, icke-diskriminerande och rimliga. Det bör också framgå av paragrafen. Operatören som är föremål för tillträdesansökan ska förse myndigheten med underlaget för prövningen.

Sammantaget bör det i lagen anges att en utvidgad skyldighet inte får åläggas en operatör som är ett rent grossistföretag och som i stället ger ett hållbart och liknande tillträde till ett nät med mycket hög kapacitet på rättvisa, icke-diskriminerande och rimliga villkor. Det bör framgå att begränsningen inte gäller om nätet är offentligt finansierat.

Lagrådet anser att innebörden av ”offentligt finansierat” bör redas ut eller i vart fall behandlas mera ingående än i lagrådsremissen och efterlyser ytterligare vägledning. I skäl 155 i EU-direktivet anges att undantaget kan vara olämpligt för tillhandahållare som tar emot offentliga medel.

Någon ytterligare ledning för vad som avses med att nätet är offentligt finansierat ges inte i direktivet. Som utgångspunkt konstaterar regeringen att offentlig finansiering, generellt, avser ett direkt stöd eller en betalning från det allmänna för att bedriva en viss verksamhet (jfr prop. 2016/17:31 s. 55 f. och prop. 2019/20:201 s. 14). Svensk rätt bör dock inte utan vidare ligga till grund för tolkningen av unionsrätten. Flera remissinstanser, bl.a.

AB Stokab och Sveriges Kommuner och Regioner, framhåller att det endast bör träffa rent bidragsfinansierade nät genom statsstöd i EU-rättslig mening. Någon sådan avgränsning framgår inte uttryckligen av direktivet.

Enligt regeringens mening bör undantaget därmed inte enbart omfatta fall där stöd enligt EU:s statsstödsregler tagits emot.

När det gäller de kommunalägda stadsnätsbolagen finns det inget som hindrar att även sådana bolag som uppfyller kriterierna för ett rent grossistföretag anses omfattas av undantaget, förutsatt att nätet inte bedöms vara offentligt finansierat. Kommunala stadsnät som har byggts ut med kommunala medel bör enligt regeringens mening anses vara finansierade med

offentliga medel. I övrigt kan frågan om offentlig finansiering har förekommit aktualiseras i vitt skilda situationer. Någon ytterligare precisering av innebörden av uttrycket offentligt finansierat i denna reglering bör därför inte göras. I det enskilda fallet får det i stället göras en helhetsbedömning av om det nät som tillträdesskyldigheten avser är finansierat med offentliga medel. Innebörden får alltså klargöras av rättstillämpningen och ytterst av EU-domstolen i dess egenskap av uttolkare av unionsrätten.

Även andra operatörer kan undantas

Enligt artikel 61.3 tredje stycket (sista huvudsatsen i punkten a) får regleringsmyndigheten låta även andra tillhandahållare omfattas av undantaget från möjligheten att ålägga en utvidgad skyldighet, som enligt huvudregeln ska gälla för rena grossistföretag. I promemorian föreslås därför att myndigheten, vid bedömningen av om en utvidgad skyldighet ska åläggas, särskilt ska beakta om operatören i stället erbjuder en alternativ lösning i form av tillträde till ett nät med mycket hög kapacitet.

Den omständigheten ingår i den proportionalitetsbedömning som regleringsmyndigheten ska göra vid bedömningen av om en utvidgad skyldighet ska åläggas. Detta bör komma till uttryck i lagen genom att det anges att särskild hänsyn ska tas till om operatören i stället ger tillträde till ett nät med mycket hög kapacitet på rättvisa, icke-diskriminerande och rimliga villkor. I det ligger att operatören genom att erbjuda tillträdet tillgängliggör en hållbar och liknande alternativ lösning för att nå slutanvändare. Som PTS framför bör det rimligen innebära tillträde till en nätsträcka som, i vart fall, når i huvudsak samma slutanvändare (jfr ovan om undantaget för rena grossistföretag).

Som anges i direktivet kan undantaget dock vara olämpligt om det berörda nätet är offentligt finansierat (se ovan). Det gäller även när regleringsmyndigheten överväger om en operatör som inte är ett rent grossistföretag ska åläggas en utvidgad tillträdeskyldighet.

Hänvisningar till S14-8-1

14.8.2. Samlokalisering och annat gemensamt utnyttjande

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation om samlokalisering eller andra möjligheter till gemensamt utnyttjande av egendom eller annat ska föras över till den nya lagen.

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag.

Promemorians lagförslag har en annan utformning.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Försvarsmakten anser dock att bestämmelserna behöver kompletteras för att säkerställa att en skyldighet inte riskerar att skada säkerhetsintressen.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 4 kap. 14 § LEK får en operatör efter ansökan av en annan operatör, även i annat fall än som anges i kapitlet (jfr avsnitt 14.3.4 och 14.8.1), förpliktas att mot marknadsmässig ersättning tillhandahålla sökanden samlokalisering eller andra möjligheter till gemensamt utnyttjande av egendom eller annat. En förutsättning för detta är att skyldigheten antingen är av betydelse för att skydda miljön eller för att uppnå mål för fysisk planering, eller krävs för att skydda folkhälsa eller

allmän säkerhet. Ett sådant förpliktande får innefatta en skyldighet för den förpliktade att mot ersättning för uppkomna kostnader genomföra stagning eller påbyggnad av en mast för elektronisk kommunikation eller andra liknande åtgärder som krävs för att ett tillhandahållande ska kunna ske. Förpliktandet får inte innebära en skyldighet att byta ut en befintlig mast mot en ny.

Paragrafen genomför delar av artikel 12 i ramdirektivet, som gav medlemsstaterna en möjlighet att reglera samutnyttjande i vissa fall. Artikel 12.1, 12.2 och 12.5 i ramdirektivet motsvarar i huvudsak artikel 44 i EU-direktivet. Sådan samlokalisering och sådant gemensamt utnyttjande som avses i artikel 44.1 första stycket och andra stycket andra ledet omfattas därmed av 4 kap. 14 § LEK. Paragrafen ändrades 2006, då möjligheterna att besluta om samlokalisering och annat gemensamt utnyttjande utvidgades i syfte att underlätta utbyggnaden av nya mobilnät. Bestämmelsen justerades också så att en förpliktelse om samlokalisering kan inbegripa skyldigheter att vidta åtgärder för att anpassa master för att möjliggöra samlokalisering. I förarbetena framhölls att den ursprungliga bestämmelsen om samlokalisering sällan hade tillämpats i fråga om mobilmaster eftersom samlokalisering i första hand skett genom avtal (se prop. 2005/06:191 s. 8 och 10). Det angavs också att de ändrade reglerna kunde förväntas bidra till att fler frivilliga överenskommelser träffas, även om sådan mastdelning som fordrar anpassningar.

Paragrafen har sedan 2006 inte tillämpats i någon större utsträckning och behovet av samlokalisering har lösts i kommersiella avtal. Den fyller dock funktionen av ett påtryckningsmedel, eftersom en operatör som behöver mastdelning i sista hand kan vända sig till regleringsmyndigheten för ett tvingande beslut. Även om utbyggnadstakten har sjunkit i takt med att god täckning har uppnåtts i befolkade områden, kan det fortfarande finnas behov av att bygga ut och etablera nya master för att förbättra täckningen på vissa håll, exempelvis till följd av täckningskrav som ålagts i tillståndsvillkoren för 700 MHz-bandet. Regeringen anser därför att det är motiverat att behålla paragrafen. Detta gäller även om den kommande utbyggnaden av 5G i och för sig inte torde medföra ett väsentligt ökat behov av sådana master. Paragrafen omfattar dessutom samlokalisering och gemensamt utnyttjande av annat än enbart master.

Bestämmelserna i 4 kap. 14 § LEK bör alltså föras över till den nya lagen. När regleringsmyndigheten i det enskilda fallet överväger om en skyldighet ska åläggas ska även säkerhetsintressen beaktas, jfr föregående avsnitt. Någon komplettering i det avseendet, som Försvarsmakten efterfrågar, bedöms därför inte nödvändig.

I avsnitt 14.8.1 föreslås att uttrycket marknadsmässig ersättning ska ändras till skälig ersättning i den nya lagen när det gäller tillträde till nät närmast slutanvändare. Marknadsmässig ersättning har här samma innebörd som i det sammanhanget (prop. 2010/11:115 s. 166). Lydelsen av paragrafen bör därför ändras på motsvarande sätt.

Hänvisningar till S14-8-2

14.8.3. Tillträde till infrastruktur för mobila tjänster

Regeringens förslag: Om det finns synnerliga skäl, ska regleringsmyndigheten få ålägga en operatör som har rätt att använda radiosändare en skyldighet att mot skälig ersättning ge tillträde till infrastruktur som är nödvändig för tillhandahållande av mobila elektroniska kommunikationstjänster. Skyldigheten ska få avse tillträde till aktiv infrastruktur.

Skyldigheten ska endast få åläggas om tillståndet att använda radiosändare när det beviljades förenades med ett förbehåll om att en sådan skyldighet kan komma att åläggas.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås att den som har tillstånd att använda radiosändare får åläggas att på rättvisa och rimliga villkor ge tillträde till infrastruktur för tillhandahållande av mobila elektroniska kommunikationstjänster.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Konkurrensverket anser att det bör framgå vilket av de delvis motstående intressena som ska prioriteras. PTS framhåller att det finns en risk för att skyldigheten inte uppnår önskat resultat om den riktar sig till tillståndshavaren och anser, i likhet med Tele2

AB, att det bör tydliggöras att ett åläggande förutsätter att möjligheten har fastställts vid beviljandet av tillståndet att använda radiosändare. PTS anser vidare att möjligheten att ålägga skyldigheten inte bör begränsas till enbart fall där slutanvändarnas geografisk täckning är starkt begränsad.

Därtill efterfrågas ett förtydligande av hur bestämmelserna förhåller sig till lagen (2016:534) om åtgärder för utbyggnad av bredbandsnät (utbyggnadslagen). PTS anser vidare, i likhet med IP-Only AB, att det bör klargöras hur ersättningsgrunden förhåller sig till andra liknande uttryck i lagen som reglerar priset för tillträde. Telenor Sverige AB och Tele2 AB avstyrker förslaget och framhåller att vad som krävs för att kravet på synnerliga skäl ska anses uppfyllt måste vara tydligt och innebära en mycket restriktiv tillämpning. Försvarsmakten anser att bestämmelserna behöver kompletteras för att säkerställa att tillträdet inte riskerar att skada säkerhetsintressen.

Skälen för regeringens förslag

En ny reglering om tillträde till infrastruktur för mobila tjänster

Artikel 61.4 i EU-direktivet innehåller nya bestämmelser om åläggande av skyldigheter att ge tillträde till infrastruktur som har samband med användning av radiofrekvenser, dvs. infrastruktur för mobiltelefonnät och mobila bredbandsnät. Bestämmelserna saknar motsvarighet i nuvarande regelverk. Regleringen syftar till att nationella myndigheter ska få utökade möjligheter att ålägga skyldigheter i fråga om tillträde till mobilnät.

Bestämmelserna innehåller en rad förutsättningar som måste vara uppfyllda för att skyldigheter ska få åläggas. Det gäller kraven på att tillträdet är direkt nödvändigt för tillhandahållandet av mobila tjänster, att en hållbar och likvärdig alternativ lösning saknas och att det finns oöverstigliga hinder mot ett marknadsdrivet anläggande av infrastrukturen.

Det krävs inte att det företag som åläggs skyldigheter har identifierats som ett företag med betydande inflytande på en marknad (SMP-företag). Tillträdesskyldigheterna får anses ha till syfte att åtgärda främst problem med bristande mobiltäckning i delar av det nationella territoriet (jfr skäl 156–158 i EU-direktivet). En tänkbar situation när sådana skyldigheter kan aktualiseras är om enbart en operatör har täckning på en del av det nationella territoriet och där utnyttjar sin ställning på ett sätt som medför oöverstigliga ekonomiska eller fysiska hinder för tillträde till tjänster eller nät för andra operatörer. Slutanvändarna skulle då kunna missgynnas om de i praktiken inte kan välja andra operatörer för att få täckning i det området.

Av artikel 61.4 första stycket framgår att tillträdesskyldigheten avser gemensamt nyttjande av passiv infrastruktur eller skyldighet att ingå tillträdesavtal om lokaliserad roaming. Bestämmelserna träffar i första hand passiv infrastruktur, dvs. antennplatser, master, stolpar och torn. I de fall tillträde till och gemensamt nyttjande av passiv infrastruktur inte räcker för att åtgärda situationen får skyldigheter införas om gemensamt nyttjande av aktiv infrastruktur. Tillträde till aktiv infrastruktur i detta sammanhang kan ske i form av att ett företag får tillträde till en operatörs mobilnät för att i detta nät kunna tillhandahålla tjänster till slutanvändare under eget namn och varumärke (virtuell operatör). En annan form av tillträde till aktiv infrastruktur kan vara att en operatörs abonnenter kan använda en annan operatörs nät i områden där det egna nätet inte har täckning (lokal eller nationell roaming).

Sådant tillträde som avses i direktivet kan åstadkommas redan i dag genom frivilliga överenskommelser på kommersiella villkor. På den svenska marknaden är uthyrning av mastplatser och liknande infrastruktur för inplacering av antenner för mobilnät mycket vanligt förekommande. Virtuella operatörer är i viss utsträckning aktiva i de allmänna mobilnäten. Däremot har avtal om lokal eller nationell roaming i allmänhet inte slutits mellan de större mobilnätsoperatörerna.

I sammanhanget kan nämnas möjligheten enligt 4 kap. 14 § LEK att förplikta en operatör att mot marknadsmässig ersättning tillhandahålla sökanden samlokalisering eller andra möjligheter till gemensamt utnyttjande av egendom, vilket kan innefatta s.k. mastdelning. I föregående avsnitt föreslås att paragrafen förs över till den nya lagen. I princip är det också möjligt för regleringsmyndigheten att inom ramen för SMP-förfarandet ålägga ett SMP-företag att ge tillträde till mobilnät i konkurrensfrämjande syfte. Sådana åtgärder förutsätter en marknadsanalys och en bedömning av att åtgärderna faktiskt avhjälper ett konkurrensproblem på en identifierad relevant marknad. Hittills har det inte varit aktuellt i Sverige.

En ny tillträdesskyldighet införs

För att genomföra artikel 61.4 bör det införas en möjlighet för regleringsmyndigheten att under vissa förutsättningar ålägga en skyldighet att ge tillträde till infrastruktur för tillhandahållande av tjänster som är beroende av användning av radiofrekvenser. Enligt direktivet ska företag som tillhandahåller eller är auktoriserade att tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät kunna åläggas skyldigheten. Vidare framgår att en förutsättning för att regleringsmyndigheten ska få ålägga skyldigheten är att möjligheten tydligt har fastställts vid beviljandet av nyttjanderätten till radio-

spektrum. I praktiken avses sådana tillstånd som krävs för att tillhandahålla yttäckande mobila telefoni- och bredbandstjänster. Det är alltså underförstått att den operatör som åläggs skyldigheten har rätt att använda radiosändare inom ett visst frekvensutrymme.

I promemorian föreslås att skyldigheten ska kunna åläggas företag som har tillstånd att använda radiosändare. Som PTS påpekar finns det dock en risk för att regleringen inte uppnår önskat resultat om tillträdesskyldigheten begränsas till endast tillståndshavare. Det förekommer nämligen att nätägare hyr radiofrekvenser av tillståndshavare. Regleringen bör därför i stället utformas på det sättet att regleringsmyndigheten får ålägga en operatör som har rätt att använda radiosändare en skyldighet att ge tillträde till infrastruktur för tillhandahållande av mobila elektroniska kommunikationstjänster.

För att tillgodose kravet i artikeln på att möjligheten att ålägga skyldigheten tydligt ska ha fastställts vid beviljandet av nyttjanderätten bör det framgå av lagen att skyldigheten endast får åläggas om regleringsmyndigheten förenade tillståndet med ett sådant förbehåll när tillståndet beviljades, som PTS och Tele2 AB föreslår. I likhet med PTS anser regeringen att det i lagen bör införas en hänvisning till den nya paragrafen i anslutning till bestämmelserna om villkor för tillstånd att använda radiosändare, se avsnitt 11.3.1.

Skyldigheten bör även få omfatta tillträde till aktiv infrastruktur. I första hand ska dock en skyldighet om att ge tillträde till passiv infrastruktur övervägas för att lösa problemen. Som en allmän utgångspunkt följer det av proportionalitetsprincipen att först om enbart sådana åtgärder inte är tillräckliga för att uppnå syftet med åläggandet, får skyldigheten omfatta tillträde till aktiv infrastruktur.

IP-Only AB och PTS efterfrågar ett förtydligande av hur ersättningsgrunden förhåller sig till andra uttryck i lagen som avser priset för tillträde.

I promemorian föreslås att tillträdet ska lämnas på rimliga och rättvisa villkor. Det uttrycket används i direktivstexten när det gäller förutsättningen för ett åläggande, dvs. att en alternativ lösning för att nå slutanvändarna inte görs tillgänglig för alla företag på rättvisa och rimliga villkor. I likhet med PTS anser regeringen att det är lämpligt att använda samma uttryck för ersättningsgrunden som i andra tillträdesbestämmelser. I likhet med det som gäller för tillträde till nät närmast slutanvändare och samlokalisering och annat gemensamt utnyttjande bör tillträdet lämnas mot skälig ersättning, se avsnitt 14.8.1 och 14.8.2.

Synnerliga skäl och omständigheter som ska beaktas vid prövningen

En skyldighet att ge tillträde till mobilnätsinfrastruktur är ingripande för den berörda operatören. Utbyggnad av master, transportnät och basstationer för att tillhandahålla yttäckande mobilnät kräver stora investeringar. Operatörens affärsplaner och möjligheter till avkastning kan påverkas väsentligt av att konkurrerande företag ges tillträde till infrastrukturen för att tillhandahålla tjänster till slutanvändare. I artikel 61.4 anges därmed de förutsättningar som måste vara uppfyllda för att få ålägga skyldigheterna. Först gäller ett krav på direkt nödvändighet, dvs. ett åläggande förutsätter att skyldigheten är direkt nödvändig för det lokala tillhandahållandet av tjänster som är beroende av radiospektrumanvändning. Vidare ska det inte

finnas någon hållbar och likvärdig alternativ lösning för att nå slutanvändare som görs tillgänglig för alla företag på rättvisa och rimliga villkor. Skyldigheter ska åläggas enbart i områden där den marknadsdrivna utbyggnaden av parallell infrastruktur är föremål för oöverstigliga ekonomiska eller fysiska hinder och tillgången till tjänster eller nät därför är starkt begränsad eller saknas.

Konkurrensverket efterlyser en prioritering av intresset av effektiv konkurrens i existerande nät och incitamenten för ökad utbyggnad i områden som i dag inte har mobiltäckning. Av direktivet framgår att tillträdesskyldigheten aktualiseras först i sådana fall där regleringsmyndigheten kan konstatera att hindren för anläggande av ytterligare infrastruktur är oöverstigliga. Intresset för ökad utbyggnad i områden som i dag saknar mobiltäckning framstår därför som överordnat.

Regleringen avser alltså att säkerställa tillträde till mobilnät i områden där det kommersiella intresset för anläggande av nät är lågt eller saknas. Ett sådant synsätt bekräftas i skälen till bestämmelserna, som särskilt lyfter fram brister i mobiltäckning samt mer glesbefolkade områden där parallellt anläggande är opraktiskt och slutanvändarna riskerar att inte få en bredbandsanslutning med mycket hög kapacitet (se skäl 156–158 i direktivet). Regeringen delar därför inte PTS uppfattning att möjligheten att ålägga skyldigheten omotiverat begränsas till områden med bristande geografisk täckning. Det framgår uttryckligen av direktivet att en skyldighet ska vara motiverad på den grunden att slutanvändarnas tillgång till nät och tjänster är starkt begränsad eller saknas. Som Telenor Sverige AB och Tele2 AB understryker bör skyldigheten enligt regeringens mening tillämpas mycket restriktivt och enbart i sådana situationer där de förutsättningar som framgår av direktivet är uppfyllda.

Mot den bakgrunden kan det också konstateras att det är en annan situation som nu regleras än den i utbyggnadslagen, som syftar till att främja just utbyggnad av bredbandsnät. Någon otydlighet i förhållande till det regelverket finns därför inte.

Sammantaget kan det konstateras att tillträdesskyldigheten aktualiseras i de fall slutanvändarnas geografiska täckning starkt begränsas till följd av att det saknas möjlighet att anlägga nödvändig infrastruktur. Utrymmet för att tillämpa bestämmelserna är begränsat. Det bör i lagen komma till uttryck genom att regleringsmyndigheten endast ska få ålägga tillträdesskyldigheten om det finns synnerliga skäl. I promemorian föreslås att det ska införas en lagbestämmelse om vad som ska beaktas vid bedömningen av om det finns synnerliga skäl. Som framgår ovan krävs det att flera förutsättningar är uppfyllda för att en skyldighet ska få åläggas. Alla förutsättningar måste vara uppfyllda för att kravet på synnerliga skäl ska anses uppfyllt. Vad som ligger i bedömningen av om synnerliga skäl föreligger framgår närmare av författningskommentaren.

I artikel 61.4 andra stycket anges omständigheter som regleringsmyndigheten ska beakta när den överväger att införa skyldigheten. Där nämns behovet av att maximera konnektiviteten i hela unionen längs viktiga transportvägar och i särskilda områden samt möjligheten att avsevärt öka utbudet och höja tjänsternas kvalitet för slutanvändare. Vidare anges effektiv användning av radiospektrum, den tekniska genomförbarheten i fråga om gemensamt nyttjande och därmed förbundna villkor, konkurrenssituationen på infrastruktur- respektive tjänstenivå och teknisk innovation.

Anläggande av infrastruktur är förenat med stora investeringar. Mot den bakgrunden anges slutligen behovet av att understödja värdens incitament att anlägga infrastrukturen från första början som en avgörande faktor att ta hänsyn till. Omständigheterna bör i enlighet med EU-direktivet beaktas vid regleringsmyndighetens prövning.

När regleringsmyndigheten i det enskilda fallet överväger om en skyldighet ska åläggas ska även säkerhetsintressen beaktas, jfr avsnitt 14.8.1. Någon komplettering i det avseende som Försvarsmakten efterfrågar bedöms därför inte nödvändig.

Särskilt om tvistlösning

Det kan finnas skilda uppfattningar mellan företag om hur en ålagd skyldighet i detalj ska tillämpas. I ett sådant fall kan det bli aktuellt att en part påkallar tvistlösning hos tillsynsmyndigheten, se avsnitt 20.6. Av artikel 61.4 tredje stycket framgår att behöriga myndigheter vid tvistlösning får ålägga de som gynnas av tillträdesskyldigheten att dela användningen av radiospektrum med infrastrukturvärden i det aktuella området. Inom ramen för tvistlösningsförfarandet har tillsynsmyndigheten befogenheter att föreskriva olika slag av villkor för att lösa tvisten. Sådana villkor skulle kunna avse även tillträde till frekvensutrymme. Huruvida det blir aktuellt i praktiken får avgöras i det enskilda fallet och med hänsyn till parternas inställning och önskemål.

Hänvisningar till S14-8-3

14.9. Upphävande och ändring av skyldigheter

Regeringens förslag: Regleringsmyndigheten ska upphäva eller ändra skyldigheter och villkor som har beslutats när det är motiverat med hänsyn till syftet med beslutet. Ett beslut om upphävande av skyldigheter som fattas efter en marknadsanalys ska få förenas med villkor för en övergångsperiod. Tidpunkten för upphävande eller ändring av en skyldighet ska bestämmas med hänsyn till berörda parters intressen.

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag.

Promemorians lagförslag har en annan utformning.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Verizon Sweden AB anser att det bör framgå av lagen att övergångsperioden bör vara 12−18 månader. PTS framhåller att det bör klargöras vad som gäller om ett beslut har överklagats och en domstolsprocess pågår.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 8 kap. 15 § LEK ska skyldigheter och villkor ändras eller upphävas om ändamålet med åtgärden inte kvarstår. Tidpunkten för ändring eller upphävande av en skyldighet eller ett villkor ska bestämmas med hänsyn till berörda parters intressen. Paragrafen är grundläggande för lagens utgångspunkt att reglering genom skyldigheter ska ske endast i den utsträckning som det är nödvändigt för att säkerställa fungerande konkurrens och slutanvändarnas intressen.

I 8 kap. 6 § tredje stycket LEK föreskrivs på motsvarande sätt att skyldigheter som har ålagts en operatör som har ett betydande inflytande på en marknad ska upphävas om det vid en marknadsanalys konstateras att det råder effektiv konkurrens på en fastställd marknad. Där anges också

att tidpunkten för upphävande ska bestämmas med hänsyn till berörda parters intressen.

EU-direktivet har motsvarande utgångspunkt. Av direktivets allmänna mål framgår att förhandsreglering endast ska införas i den omfattning som är nödvändig för att säkra effektiv och hållbar konkurrens i slutanvändarnas intresse och att regleringsmyndigheten ska lindra eller häva ålagda skyldigheter så snart det villkoret har uppfyllts (artikel 3.4 f).

Bestämmelserna i 8 kap. 6 § tredje stycket LEK genomför artikel 16.3 i ramdirektivet, som i huvudsak motsvaras av artikel 67.3 i EU-direktivet. Det har endast lagts till att regleringsmyndigheten när den upphäver skyldigheter och fastställer en övergångsperiod får ange särskilda villkor som ska gälla under perioden. Vidare framgår av artikel 68.6 att regleringsmyndigheten ska bevaka marknadsutvecklingen, exempelvis med hänsyn till saminvesteringsavtal och andra affärsavtal som påverkar konkurrensdynamiken, och även mellan marknadsanalyserna upphäva, ändra eller besluta om ytterligare skyldigheter när det krävs för att säkerställa direktivets mål, även om marknadsutvecklingen inte motiverar att det genomförs en ny marknadsanalys. Frågan om införande av nya skyldigheter behandlas i avsnitt 14.2.4.

Det bör även av den nya lagen framgå att beslutade skyldigheter och villkor ska upphävas eller ändras om de inte längre är nödvändiga. Regleringsmyndigheten bör alltså upphäva eller ändra skyldigheter och villkor när det är motiverat med hänsyn till syftet med beslutet. I fråga om upphävande av skyldigheter för en SMP-operatör med anledning av en genomförd marknadsanalys bör det läggas till att regleringsmyndigheten får förena beslutet om upphävande med villkor för en övergångsperiod. Hur lång övergångsperioden ska vara bör bedömas utifrån omständigheterna i varje enskilt fall, utan att det anges något bestämt intervall så som

Verizon Sweden AB har föreslagit.

Skyldigheten för regleringsmyndigheten att upphäva eller ändra ett beslut gäller oavsett om beslutet är föremål för domstolsprövning. Bestämmelsen om litispendens i 39 § förvaltningslagen (2017:900), som är subsidiär i förhållande till bestämmelserna i LEK, har inte ansetts hindra regleringsmyndigheten från att besluta om nya skyldigheter och därigenom ändra ett beslut som hade överklagats och var föremål för prövning i domstol (se Kammarrätten i Stockholms dom den 16 december 2019 i mål nr 9751-18).

I 8 kap. 15 § första stycket andra meningen LEK anges att en skyldighet får ändras eller upphävas om den som getts tillträde inte fullgör sina åtaganden. Den bestämmelsen bör inte föras över till den nya lagen. I praktiken sluter en operatör som vill utnyttja möjligheten att få tillträde eller bedriva samtrafik enligt beslutet ett avtal med den part som har ålagts skyldigheten. Om någon part i avtalet bryter mot det som har överenskommits, kan det få civilrättsliga följder. Ett beslut om tillträdesskyldigheter eller om skyldighet att bedriva samtrafik hindrar inte att den som har ålagts skyldigheten driver igenom sin rätt på civilrättslig väg. Ytterst kan det leda till att avtalet om tillträde eller samtrafik hävs i förhållande till den part som inte har fullgjort sina avtalsenliga förpliktelser. Något behov av att ändra eller upphäva själva skyldighetsbeslutet uppstår dock inte om den som drar nytta av tillträdet inte följer sin del av avtalet. Bestämmelsen saknar dessutom motsvarighet i EU-direktivet.

Hänvisningar till S14-9

14.10. Samrådsförfaranden inför beslut

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation om samrådsförfaranden ska föras över till den nya lagen med ändrade tidsfrister för marknadsanalyser.

Regleringsmyndigheten ska inte få meddela beslut i fråga om ett förslag till åtgärd om en utvidgad tillträdesskyldighet till nät närmast slutanvändare, om Europeiska kommissionen använder sin vetorätt mot åtgärderna. Detsamma ska gälla i fråga om ett förslag till åtgärd som rör ett bindande åtagande om saminvestering i anläggandet av ett nytt optiskt fibernät.

Regleringsmyndigheten ska, i ett ärende om huruvida ett åtagande av en operatör som är ett företag med betydande inflytande på en marknad ska vara bindande, ge berörda parter tillfälle att yttra sig över det erbjudna åtagandet inom skälig tid. Tiden ska uppgå till minst 30 dagar om det inte finns särskilda skäl mot det. Samråd ska inte behövas om det är uppenbart att åtagandet inte uppfyller relevanta krav.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås dessutom att det i lag ska regleras att resultatet av samrådsförfarandet ska göras allmänt tillgängligt och att det ska införas en upplysning om verkställighetsföreskrifter i fråga om marknadstestet. Av det lagförslaget framgår inte att marknadstestet inte behöver genomföras om det är uppenbart att åtagandet inte uppfyller relevanta krav.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag

Samråd med berörda parter och samråd inom EU

I 8 kap. 6 § fjärde stycket, 8 § och 10–13 §§ LEK finns bestämmelser om samråd och annan handläggning av ärenden inför vissa beslut. Regleringen innebär i huvudsak att berörda parter ska få tillfälle att yttra sig inom viss tid i olika typer av ärenden om samtrafik och andra former av tillträde och att vissa förslag till beslut ska överlämnas till behöriga myndigheter i övriga stater, Berec och Europeiska kommissionen för samråd. Om kommissionen har meddelat att den har invändningar mot förslaget, ska regleringsmyndigheten samverka med kommissionen och Berec om korrigeringsåtgärderna för att identifiera den effektivaste och lämpligaste åtgärden. Bestämda tidsfrister gäller för SMP-analyser och i vissa fall ska bistånd från Berec begäras för att slutföra en sådan analys. I övrigt gäller tidsfrister för när ett beslut får meddelas i vissa typer av ärenden som är föremål för samråd eller samverkan inom EU. I det fall Europeiska kommissionen använder sin vetorätt får ett beslut inte meddelas i fråga om fastställande av en marknad som avviker från kommissionens rekommendation om relevanta produkt- och tjänstemarknader eller identifiering av ett företag med betydande inflytande på en marknad. Undantagsvis får ett tillfälligt beslut meddelas utan att iaktta samrådsskyldigheten. När det gäller gränsöverskridande marknader som har fastställts enligt beslut av kommissionen ska samråd ske med behöriga myndigheter i berörda länder.

Paragraferna genomför reglering i ramdirektivet och tillträdesdirektivet som i huvudsak motsvarar artiklarna 23, 32, 33, 44.1, 65.2, 67.5 och 67.6 i EU-direktivet. Referenser till artiklarna 23, 32 och 33 görs på ett antal ställen i direktivet, se artiklarna 61.5, 64.3, 65.2, 67.1, 67.5, 68.4 d, 68.6, 75.2, 77.3, 78.2 och 80.5. EU-direktivet medför vissa ändringar och tillägg i förhållande till LEK. Som utgångspunkt bör nämnda paragrafer i LEK föras över till den nya lagen.

Av artikel 23.1 i EU-direktivet framgår att berörda parter ska ges tillfälle att yttra sig inom en skälig tidsfrist med beaktande av frågans komplexitet. Tidsfristen ska, förutom under exceptionella omständigheter, vara minst 30 dagar. De bestämmelser i LEK som reglerar samråd med berörda parter i ärenden om samtrafik och andra former av tillträde behöver justeras för att motsvara EU-direktivets krav på samråd. Det bör framgå att tiden för samråd ska vara skälig och minst 30 dagar, om inte särskilda skäl talar för en kortare samrådstid. Samråd bör aktualiseras i sådana ärenden som direktivet pekar ut.

På motsvarande sätt behöver regleringen i LEK av samrådet med behöriga myndigheter i övriga stater, Berec och Europeiska kommissionen anpassas för att samtliga åtgärder som EU-direktivet pekar ut ska omfattas av denna samrådsskyldighet (se artikel 32.3 i EU-direktivet). Detsamma gäller regleringen om samverkan i syfte att fastställa vilka åtgärder som är mest effektiva och lämpliga (se artikel 33.1).

EU-direktivet innebär att Europeiska kommissionen har vetorätt i fråga om vissa nya korrigeringsåtgärder som införs genom direktivet. Vetorätten aktualiseras när ett förslag till beslut om skyldigheter samverkas med kommissionen och Berec. Enligt artikel 33.5 c får kommissionen, under förutsättning att Berec delar kommissionens allvarliga tvivel, besluta att regleringsmyndigheten ska dra tillbaka ett förslag till åtgärd som omfattas av artikel 61.3 andra stycket eller artikel 76.2.

Artikel 61.3 andra stycket avser beslut om en utvidgad tillträdesskyldighet till nät närmast slutanvändare, se avsnitt 14.8.1.

Artikel 76.2 avser beslut om ett bindande åtagande om saminvestering i anläggandet av ett nytt optiskt fibernät och huvudregeln om regleringslättnad när ett sådant beslut har meddelats, se avsnitt 14.4. Artikeln omfattar även det fallet att regleringsmyndigheten i fråga om nätdelar som omfattas av ett sådant beslut om bindande saminvesteringsåtagande ålägger ytterligare SMP-skyldigheter (se artikel 76.2 tredje stycket).

Kommissionens beslut ska åtföljas av en detaljerad och objektiv analys av varför kommissionen anser att den föreslagna åtgärden inte bör antas tillsammans med specifika förslag till ändringar av den föreslagna åtgärden. I ett sådant fall ska regleringsmyndigheten dra tillbaka förslaget till åtgärd inom sex månader eller ändra förslaget och inleda ett nytt samråd (artikel 32.7).

Som framgår ovan ska ärenden i fråga om åtgärder enligt artiklarna 61.3 andra stycket och 76.2 omfattas av den nya lagens bestämmelser om samråd och samverkan inom EU. Det innebär att ett beslut om sådana åtgärder får meddelas sammanlagt tidigast fem månader och senast sex månader efter överlämnandet. För att genomföra artikel 33.5 c behöver bestämmelserna om samverkan av förslag till beslut om skyldigheter kompletteras. Det bör i den nya lagen regleras att ett beslut i ett ärende som avser åläggande av en utvidgad tillträdesskyldighet till nät närmast slut-

användare eller ett ärende i fråga om ett bindande saminvesteringsåtagande enligt artikel 76 inte får fattas om kommissionen inom fem månader efter överlämnandet beslutar att inte godta förslaget. Det bör också framgå av lagen att om kommissionens invändningar kan tillgodoses genom att förslaget ändras, ska regleringsmyndigheten skicka ut det nya förslaget för samråd. Det bör anges att samrådet ska inledas inom sex månader från dagen för kommissionens beslut.

En annan nyhet i EU-direktivet är att tidsfristerna för marknadsanalyser ändras. Enligt artikel 67.5 ska förslag till åtgärder överlämnas inom fem år från det senaste beslutet som rör marknaden i fråga. I undantagsfall får den tidsfristen förlängas med upp till ett år. Om kommissionen har antagit en ny rekommendation om relevanta produkt- och tjänstemarknader, ska ett förslag till åtgärd i fråga om en marknad som inte tidigare har analyserats överlämnas inom tre år från offentliggörandet av den nya rekommendationen. Bestämmelserna i den nya lagen om tidsfrister för marknadsanalyser bör anpassas efter de nya tidsfristerna. I det fallet att regleringsmyndigheten begär bistånd med att slutföra marknadsanalysen från Berec anger artikel 67.6 att tidsfristen om sex månader gäller från tidsfristerna för att genomföra marknadsanalyser. Detsamma bör gälla enligt den nya lagen.

Sammantaget bör regleringen i LEK om samrådsförfaranden inför beslut i ärenden om samtrafik och andra former av tillträde föras över till den nya lagen med de ändringar och tillägg som redovisas ovan.

Vidare framgår av 8 kap. 14 § LEK att resultatet av ett samrådsförfarande ska göras allmänt tillgängligt, förutsatt att sekretess eller tystnadsplikt enligt lag inte gäller för uppgifterna. I promemorian föreslås att den paragrafen ska föras över till den nya lagen för att genomföra artikel 23.4 i EUdirektivet. Offentliggörande av samråden sker på PTS webbplats. Där läggs också information om alla pågående samrådsförfaranden upp. Kravet på att göra ett samråd allmänt tillgängligt är närmast en instruktion till regleringsmyndigheten och har inga direkta rättsverkningar för enskilda. En motsvarande paragraf bör därför meddelas i förordning.

Ett nytt marknadstest i fråga om bindande åtaganden

Som framgår av avsnitt 14.4 och 14.5 inför EU-direktivet ytterligare en form av samråd med berörda parter, det s.k. marknadstestet. Marknadstestet regleras i artikel 79.2 första stycket i direktivet och behandlas närmare i avsnitt 14.5.

För att genomföra direktivets krav på att regleringsmyndigheten ska utföra ett marknadstest bör det i den nya lagen regleras att berörda parter ska ges tillfälle att yttra sig över ett åtagande som ett SMP-företag har erbjudit. I likhet med regleringen om samråd med berörda parter, som behandlas ovan, bör det framgå att tiden för det offentliga samrådet med marknaden ska vara skälig och minst 30 dagar, om inte särskilda skäl talar för en kortare tid.

Marknadstestet bör aktualiseras i sådana ärenden där regleringsmyndigheten, på begäran av ett SMP-företag, ska bedöma huruvida ett åtagande av företaget om villkor för tillträde eller saminvestering ska vara bindande enligt ett beslut som myndighet fattar. Av direktivet framgår att ett marknadstest inte behöver utföras om det är uppenbart att det erbjudna åtagan-

det inte uppfyller ett eller flera relevanta villkor eller kriterier. Detta bör framgå av lagtexten. I enlighet med direktivet innebär förslaget att såväl det erbjudna åtagandet om saminvestering i anläggandet av ett nytt optiskt fibernät som ett förslag till beslut om att ett sådant åtagande ska vara bindande, ska vara föremål för samråd med berörda parter. Samrådet i fråga om det erbjudna saminvesteringsåtagandet sker genom marknadstestet.

I promemorian föreslås en upplysningsbestämmelse om verkställighetsföreskrifter om myndighetens begäran om yttrande i fråga om marknadstestet. Direktivet ställer upp krav på hur marknadstestet ska utföras när det gäller vilka som ska ges tillfälle att delta i samrådet och i vilka frågor berörda parter särskilt ska yttra sig. Närmare föreskrifter om hur marknadstestet ska genomföras kan regleras i förordning.

Hänvisningar till S14-10

14.11. Övriga bestämmelser om åläggande av skyldigheter

Regeringens bedömning: Det bör inte införas några övriga bestämmelser om regleringsmyndighetens åläggande av skyldigheter.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. PTS framhåller att bestämmelserna inte har tillämpats av myndigheten och inte heller torde behövas mot bakgrund av den likabehandlingsprincip som följer av förvaltningslagen.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 59.2 i EU-direktivet får det i fråga om samtrafik eller andra former av tillträde inte finnas nationella krav som innebär att företag ska erbjuda andra företag olika villkor för likvärdiga tjänster eller att företag åläggs skyldigheter som inte är kopplade till de tjänster som faktiskt tillhandahålls. Regleringen motsvarar artikel 3.2 i tillträdesdirektivet, som har genomförts i 4 kap. 13 § LEK.

Som konstateras i promemorian finns det inte några sådana krav i svensk rätt. Det behövs därmed inga särskilda åtgärder för att genomföra artikel 59.2. Regeringen instämmer därför i PTS bedömning att 4 kap. 13 § LEK inte behövs.

14.12. Förhållandet till yttrandefrihetsgrundlagen

Regeringens bedömning: De förslag som lämnas om skyldigheter avseende samtrafik och andra former av tillträde är förenliga med yttrandefrihetsgrundlagen.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna delar bedömningen eller har ingen invändning mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Skyldigheter om samtrafik och andra former av tillträde kan komma att påverka rätten att sända genom tråd enligt YGL. Reglerna har dock ett konkurrensfrämjande syfte. De bör

därmed kunna införas med stöd av undantaget i 3 kap. 2 § 2 YGL. Den bestämmelsen innebär att den grundlagsfästa rätten att sända i tråd får begränsas genom föreskrifter i lag, om det är fråga om en skyldighet för en nätinnehavare att ge utrymme för överföringar när det behövs med hänsyn till intresset av konkurrens eller allmänhetens intresse av tillgång till sådana överföringar.

15. Samhällsomfattande tjänster

Regeringens förslag: Om det behövs för att kunna säkerställa tillgång till ett överkomligt pris till samhällsomfattande tjänster, ska regleringsmyndigheten få besluta om en skyldighet för den som bedöms lämplig för det att tillhandahålla sådana tjänster för att tillgodose varje rimlig begäran från slutanvändare om tillgång till tjänsterna. Med en samhällsomfattande tjänst ska avses en adekvat internetanslutningstjänst eller en talkommunikationstjänst i en fast nätanslutningspunkt i en stadigvarande bostad eller i ett fast verksamhetsställe. Regleringsmyndigheten ska få utse ett eller flera företag som ska säkerställa sådan tillgång i hela eller en del av landet. En skyldighet får inte vara oskäligt betungande för ett utsett företag.

En adekvat internetanslutningstjänst ska ha kapacitet att leverera en viss angiven lägsta datahastighet som medger funktionell tillgång till internet.

Bestämmelsen i lagen om elektronisk kommunikation om att samhällsomfattande tjänster inte får tillhandahållas på villkor som innebär att slutanvändarna tvingas att betala för något som inte är nödvändigt för tjänsten ska föras över till den nya lagen. Underrättelseskyldigheten som gäller för en tillhandahållare innan denne avser att avhända sig tillgångar i accessnätet ska också föras över till den nya lagen.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås inte begränsningen till slutanvändarens stadigvarande bostad eller fasta verksamhetsställe.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. PTS anser dock att uttrycket fast punkt ska ändras till fast nätanslutningspunkt och att det bör förtydligas huruvida förslaget är en utvidgning i förhållande till nuvarande reglering som är begränsad till stadigvarande bostad eller fast verksamhetsställe. IP-Only

AB framhåller att uttrycket överkomligt pris bör förtydligas i relation till andra liknande uttryck i lagen som avser att reglera priser. Microsoft Sverige AB anser att definitionen av talkommunikationstjänst bör anpassas efter lydelsen i direktivet. Länsstyrelserna i Dalarnas och Uppsala län understryker att en tillhandahållare av samhällsomfattande tjänster i god tid måste underrätta regleringsmyndigheten om den avser att frånsäga sig ansvaret.

Skälen för regeringens förslag

Samhällsomfattande tjänster för att säkra tillgången till elektroniska kommunikationer

Som framgår av portalparagrafen i LEK ska lagens syfte, dvs. att enskilda och myndigheter ska få tillgång till säkra och effektiva elektroniska kommunikationer och största möjliga utbyte vad gäller urvalet av elektroniska kommunikationstjänster, främst tillgodoses genom konkurrens. I första hand ska utbyggnad av elektroniska kommunikationsnät och tillhandahållande av elektroniska kommunikationstjänster alltså skötas av företag på en väl fungerande och konkurrensutsatt marknad. Det kan dock inte förutsättas att vinstmaximerande företag på en marknad bygger ut nät och tillhandahåller tjänster även när utbyggnaden eller tillhandahållandet blir olönsamt. Så kan bli fallet när nät ska byggas ut i glesbefolkade och avlägsna områden eller när tjänster ska tillhandahållas till grupper med låg köpkraft. För att se till att elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster kan tillhandahållas även i dessa fall har det bedömts nödvändigt att införa särskilda bestämmelser om samhällsomfattande tjänster, både på EU-nivå och även tidigare i svensk lagstiftning. Av portalparagrafen framgår också att samhällsomfattande tjänster alltid ska finnas tillgängliga på för alla likvärdiga villkor i hela landet till överkomliga priser. Paragrafen föreslås föras över till den nya lagen, se avsnitt 7.

Det riksdagsbundna målet för tillgänglighet är att Sverige ska ha bredband i världsklass. Alla hushåll och företag bör ha goda möjligheter att använda sig av elektroniska samhällstjänster och service via bredband (prop. 2009/10:193, bet. 2009/10:TU18, rskr. 2009/10:297).

Om slutanvändare inte kan få tillgång till bl.a. telefonitjänster och funktionell tillgång till internettjänster till ett överkomligt pris, ska det allmänna kunna vidta åtgärder. Bestämmelser om samhällsomfattande tjänster finns i 5 kap. 1–6 a §§ LEK. Paragraferna genomför huvudsakligen artiklarna 3–14 i USO-direktivet. Bestämmelserna om samhällsomfattande tjänster i artiklarna 84–92 i EU-direktivet anknyter i vissa delar till USOdirektivet, men är i huvudsak nya.

Bredbandsutbyggnaden i Sverige

Av rapporten PTS mobiltäcknings- och bredbandskartläggning 2020 – En geografisk översikt av tillgången till bredband och mobiltelefoni i Sverige (PTS-ER-2021:16) framgår bl.a. följande. I oktober 2020 uppgick andelen av hushållen och arbetsställena som redan är anslutna till fiber eller befann sig i absoluta närheten till fiber till ca 95 procent. Det är en ökningstakt med 3 procentenheter jämfört med 2019. År 2019 var motsvarande ökning 2,6 procentenheter. Totalt hade 99,99 procent av hushållen och 99,99 procent av arbetsställena täckning av accesstekniker som medger 10 Mbit/s i faktisk överföringshastighet.

Det finns för närvarande inte något företag som är förpliktat att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster enligt 5 kap. 1 § LEK.

Enligt regleringsbrevet för budgetåret 2021 avseende Post- och telestyrelsen inom utgiftsområde 22 Kommunikationer (I2020/03355 m.fl.) får 22 miljoner kronor användas till åtgärder inom samhällsomfattande tjänster i enlighet med förordningen (2018:20) om stöd för åtgärder som ger tillgång till telefoni och funktionell tillgång till internet.

Enligt den förordningen ska PTS se till att privatpersoner och företag som saknar tillgång till telefoni och funktionell tillgång till internet får stöd för åtgärder som ger sådan tillgång. Med funktionell tillgång till internet avses att det finns en fast nätanslutningspunkt som är utformad så att data kan tas emot med en hastighet om lägst 10 Mbit/s. Stöd lämnas för åtgärder som ger tillgång till telefoni och funktionell tillgång till internet i privatpersoners stadigvarande bostäder och i företags fasta verksamhetsställen, om sådan tillgång saknas. Den beräknade kostnaden ska uppgå till mer än 5 000 kronor och högst 400 000 kronor. Stöd får inte lämnas om det är sannolikt att sökanden inom rimlig tid kan få tillgång till telefoni och funktionell tillgång till internet till en kostnad som inte överstiger 5 000 kronor.

Vidare beslutades genom budgetpropositionen 2020 att medel ska användas till ett nytt stöd för utbyggnad av snabbt bredband i hela landet (prop. 2019/20:1 utg.omr. 22, bet. 2019/20:TU1, rskr. 2019/20:111). PTS är ansvarig myndighet för det nationella stödsystemet för bredbandsutbyggnad. Enligt regleringsbrev för budgetåret 2021 avseende Post- och telestyrelsen (samma som ovan) får 1,6 miljarder kronor användas för utbetalning av medel enligt förordningen (2020:266) om statligt stöd för utbyggnad av bredbandsinfrastruktur. Syftet med stödet är att öka tillgången till bredband med god prestanda. Bredbandsstöd ges till bredbandsutbyggnad som garanterar hastigheter på 1 Gbit/s i glest befolkade områden.

PTS har även förenat tillstånd att använda radiosändare med villkor om täckning och utbyggnad upp till en viss kostnad.

Möjligheten att utse företag att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster behålls

Av 5 kap. 1 § första stycket LEK framgår att, om det behövs för att de samhällsomfattande tjänster som anges i paragrafen ska finnas tillgängliga till överkomliga priser, får den som bedöms lämplig för det förpliktas att tillhandahålla tjänsterna till överkomligt pris. De samhällsomfattande tjänsterna omfattar bl.a. bredbandstjänster, telefonitjänster, abonnentförteckning och nummerupplysningstjänst.

Motsvarande grundläggande skyldighet att säkerställa tillgång till samhällsomfattande tjänster till ett överkomligt pris med hänsyn till de specifika nationella förhållandena finns i artikel 84.1 i EU-direktivet. En genomgripande förändring är att samhällsomfattande tjänster numera endast omfattar en adekvat internetanslutningstjänst via bredband och talkommunikationstjänster på en fast plats (nedan används genomgående uttrycket adekvat anslutning när båda typerna av tjänster avses). Vilka närmare egenskaper som en adekvat anslutning har, t.ex. när det gäller datahastighet, kan variera mellan länder och över tid, så länge de grundläggande tjänster som anges i bilaga 5 till EU-direktivet kan användas.

I artikel 86 regleras den situationen att konsumenter och andra slutanvändare, i vissa geografiska delar av det nationella territoriet, inte kan erbjudas en adekvat anslutning. Medlemsstaterna ges betydande frihet att vidta åtgärder för att uppnå målet, förutsatt att principerna om objektivitet, insyn, icke-diskriminering och proportionalitet beaktas. Det är grundläggande att minsta möjliga snedvridning av marknaden eftersträvas. Om det fastställs att en adekvat anslutning inte kan säkerställas under normala kommersiella villkor eller genom andra potentiella politiska verktyg, får