Prop. 2021/22:85

En ny konsumentköplag

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 13 januari 2022

Magdalena Andersson

Morgan Johansson (Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Regeringen föreslår en modernisering av konsumenträtten vid köp av varor och vid avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster.

Alla människor är konsumenter som regelbundet köper och använder olika varor och tjänster. Våra konsumtionsvanor förändras med tiden och det blir allt vanligare att handla på nätet och över gränserna. Nya digitala produkter utvecklas som konsumenter kan strömma eller ladda ned och som också kan integreras med eller kopplas till olika varor. Digitalt innehåll kan också tillhandahållas i utbyte mot konsumentens personuppgifter. Regeringen föreslår nu en ny konsumentköplag som syftar till att anpassa reglerna till denna utveckling och stärka konsumentskyddet.

Den nya lagen ska reglera vad som gäller för leverans av varor och digitalt innehåll och vid dröjsmål med att leverera eller betala. Lagen ska också reglera vad som utgör fel på en vara eller digitalt innehåll, vem som ansvarar för felet och vilken rätt konsumenten har att få felet avhjälpt. För att stärka konsumentskyddet och förbättra varors hållbarhet föreslår regeringen att alla fel som visar sig under två år efter köpet av en vara som utgångspunkt ska anses vara fel som näringsidkaren ansvarar för, vilket är en förlängning från dagens sex månader.

Regeringen föreslår dessutom att det införs vissa särskilda regler vid konsumentköp av levande djur. Syftet är att få till stånd en mer ändamålsenlig ordning för både näringsidkare och konsumenter samt bidra till en god djurvälfärd och respekt för djur vid sådana köp.

Förslagen i propositionen genomför EU-direktiven om försäljning av varor och om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 maj 2022.

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringens förslag:

1. Riksdagen antar regeringens förslag till konsumentköplag.

2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker.

3. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i köplagen (1990:931).

4. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i produktansvarslagen (1992:18).

5. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486).

6. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i kommissionslagen (2009:865).

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1. Förslag till konsumentköplag

Härigenom föreskrivs1 följande.

1 kap. Grundläggande bestämmelser

Lagens innehåll

1 § I denna lag finns bestämmelser om skydd för konsumenter vid köp av varor där köparen är konsument och säljaren är näringsidkare (2–8 kap.).

I lagen finns även bestämmelser om konsumentskydd vid avtal där en näringsidkare tillhandahåller en konsument digitalt innehåll eller digitala tjänster (9 kap.).

Uttryck i lagen

2 § I denna lag avses med

digitalt innehåll: data som framställs och tillhandahålls i digital form, digital tjänst: en tjänst som gör det möjligt för konsumenten att skapa, bearbeta, lagra eller få tillgång till uppgifter i digital form, eller att utbyta uppgifter eller interagera på annat sätt med uppgifter i digital form som laddas upp eller skapas av konsumenten eller av andra användare av tjänsten,

driftskompatibilitet: förmåga att fungera med annan hårdvara eller programvara än sådan som normalt används med samma typ av varor med digitala delar, digitalt innehåll eller digitala tjänster,

kompatibilitet: förmåga att utan konvertering fungera med sådan hårdvara eller programvara som normalt används med samma typ av varor med digitala delar, digitalt innehåll eller digitala tjänster,

konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet,

näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten,

offentlig auktion: en försäljningsmetod där näringsidkaren genom ett öppet budgivningsförfarande som sköts av en auktionsförrättare bjuder ut varor till försäljning till konsumenter som har möjlighet att personligen närvara vid försäljningen, och där den som lämnar det vinnande budet är skyldig att köpa varan,

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/770 av den 20 maj 2019 om vissa aspekter på avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster, i den ursprungliga lydelsen samt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/771 av den 20 maj 2019 om vissa aspekter på avtal om försäljning av varor, om ändring av förordning (EU) 2017/2394 och direktiv 2009/22/EG samt om upphävande av direktiv 1999/44/EG, i den ursprungliga lydelsen.

personuppgifter: sådan information som avses i artikel 4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning),

tillverkare: den som tillverkar varor eller som genom att sätta sitt namn, varumärke eller annat kännetecken på varor uppger sig vara tillverkare, eller den som importerar varor till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

vara: lös sak, med eller utan digitala delar, vara med digitala delar: lös sak som är integrerad eller sammankopplad med ett digitalt innehåll eller en digital tjänst på ett sådant sätt att avsaknaden av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten gör att varan inte kan användas på det sätt som är avsett.

Lagens tillämpningsområde

3 § Denna lag gäller köp av en vara som en näringsidkare säljer till en konsument.

Vid köp av en vara med digitala delar ingår det digitala innehållet eller den digitala tjänsten i köpet av varan, om något annat inte har avtalats. Det gäller även i fall då det digitala innehållet eller den digitala tjänsten tillhandahålls av någon annan än näringsidkaren.

4 § Lagen gäller även i fall då säljaren inte är en näringsidkare, om köpet förmedlas för säljaren av en näringsidkare. I sådana fall svarar båda för de skyldigheter en näringsidkare har enligt lagen.

5 § Lagen gäller i tillämpliga delar även byte av en vara.

6 § Lagen gäller även köp av en vara som ska tillverkas. Om konsumenten ska tillhandahålla en väsentlig del av materialet, gäller därutöver 4 § första stycket och 6 och 7 §§konsumenttjänstlagen (1985:716).

Lagen gäller inte avtal som innebär att den som ska leverera en vara även ska utföra arbete eller någon annan tjänst, om tjänsten utgör den övervägande delen av förpliktelsen.

7 § Lagen gäller även avtal där en näringsidkare mot betalning ska tillhandahålla eller utveckla ett digitalt innehåll eller en digital tjänst till en konsument. Detsamma gäller om konsumenten ska tillhandahålla sina personuppgifter, utom när konsumentens personuppgifter behandlas av näringsidkaren endast för att uppfylla rättsliga krav som gäller för denne eller för att tillhandahålla det digitala innehållet eller den digitala tjänsten.

När en del av ett avtal avser ett sådant tillhandahållande av ett digitalt innehåll eller en digital tjänst som avses i första stycket, gäller lagens bestämmelser om avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll eller digitala tjänster för den delen av avtalet. Detsamma gäller när ett digitalt innehåll tillhandahålls på ett fysiskt medium som uteslutande fungerar som bärare av det digitala innehållet.

8 § Lagen gäller inte

1. avtal som avser elektroniska kommunikationstjänster med undantag för nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster,

2. avtal som avser vadhållning, kasinospel eller andra typer av spel enligt spellagen (2018:1138),

3. avtal om digitalt innehåll eller digitala tjänster som avser åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador eller tandvård enligt 1 § tandvårdslagen (1985:125), och som tillhandahålls av sådan hälso- och sjukvårdspersonal som avses i artikel 3 f i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/24/EU av den 9 mars 2011 om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård, i den ursprungliga lydelsen,

4. avtal som avser finansiella tjänster,

5. avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll som är en del av ett framförande eller ett evenemang, om det digitala innehållet görs tillgängligt för allmänheten på annat sätt än genom signalöverföring,

6. tillhandahållande av digitalt innehåll i enlighet med lagen (2010:566) om vidareutnyttjande av handlingar från den offentliga förvaltningen, eller

7. tillhandahållande av fri programvara med öppen källkod, om de personuppgifter som konsumenten har tillhandahållit behandlas av näringsidkaren endast för att förbättra säkerheten, kompatibiliteten eller driftskompatibiliteten hos programvaran.

Behandling av personuppgifter

9 § Bestämmelser om behandling av personuppgifter finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), i lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning och i föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen.

Avtalsvillkor som avviker från lagen

10 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte något annat anges i lagen.

Första stycket gäller inte vid köp av gas som levereras i ledning, om de allmänna avtalsvillkor som tillämpas vid sådana leveranser har godkänts av Konsumentverket.

2 kap. Varans avlämnande

Platsen för avlämnandet

1 § Om inte något annat följer av avtalet, ska varan hållas tillgänglig för avhämtning där näringsidkaren vid köpet hade sitt affärsställe.

Tiden för avlämnandet

2 § Om tiden för avlämnande av varan inte följer av avtalet, ska avlämnandet ske utan onödigt dröjsmål och senast 30 dagar efter det att avtalet ingicks.

Näringsidkaren är inte skyldig att lämna ut varan förrän konsumenten betalar för den, utom när konsumenten har fått kredit.

Avlämnandet

3 § Varan är avlämnad när konsumenten, själv eller genom en transportör som konsumenten anlitat eller genom någon annan som handlar på konsumentens vägnar, har fått varan i sin besittning. Även om det är konsumenten som har anlitat transportören anses varan inte avlämnad när den har lämnats över till transportören, om det är näringsidkaren som erbjudit transportalternativet.

4 § För att en vara med digitala delar ska vara avlämnad krävs, utöver vad som anges i 3 §, att det digitala innehållet eller den digitala tjänsten har tillhandahållits konsumenten. Om det digitala innehållet eller den digitala tjänsten ska tillhandahållas kontinuerligt under en period, anses avlämnande ha skett när tillhandahållandet har påbörjats.

Ett digitalt innehåll i en vara med digitala delar är tillhandahållet när konsumenten ges tillgång eller åtkomst till innehållet eller till ett medel som är lämpligt för att få tillgång till eller ladda ned det. En digital tjänst i en vara med digitala delar är tillhandahållen när den görs tillgänglig för konsumenten.

Kostnaderna för varan

5 § Om inte något annat följer av avtalet, ska näringsidkaren svara för transportkostnader och andra kostnader för varan som uppkommer före avlämnandet och som inte beror på att avlämnandet har försenats till följd av något förhållande på konsumentens sida.

Risken för varan

6 § Risken för varan går över på konsumenten när varan avlämnas.

Om öppet köp har avtalats och varan avlämnats, står konsumenten risken för varan till dess den lämnas tillbaka.

Om konsumenten står risken för varan, är han eller hon skyldig att betala för varan även om den har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom en händelse som inte beror på näringsidkaren.

3 kap. Näringsidkarens dröjsmål

Vad som avses med dröjsmål

1 § Näringsidkaren är i dröjsmål om varan inte avlämnas eller avlämnas för sent och detta inte beror på konsumenten eller något förhållande på hans eller hennes sida.

Påföljder vid dröjsmål

2 § Om näringsidkaren är i dröjsmål får konsumenten hålla inne betalningen enligt 3 §. Konsumenten får välja mellan att kräva att köpet fullgörs enligt 4 § och att häva köpet enligt 5 §. Dessutom får konsumenten kräva skadestånd av näringsidkaren enligt 6 kap.

Rätt att hålla inne betalningen

3 § Konsumenten får hålla inne så mycket av betalningen som behövs för att ge konsumenten säkerhet för hans eller hennes krav på grund av dröjsmålet.

Rätt att kräva att näringsidkaren fullgör köpet

4 § Konsumenten får hålla fast vid köpet och kräva att näringsidkaren fullgör det.

Näringsidkaren är dock inte skyldig att fullgöra köpet, om det finns ett hinder som näringsidkaren inte kan övervinna eller om det skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till konsumentens intresse av att näringsidkaren fullgör köpet. Om ett sådant förhållande upphör inom rimlig tid, får konsumenten dock kräva att näringsidkaren fullgör köpet.

Konsumenten förlorar rätten att kräva att näringsidkaren fullgör köpet, om konsumenten väntar orimligt länge med att framställa kravet.

Rätt att häva köpet

5 § Konsumenten får häva köpet om näringsidkarens dröjsmål är av väsentlig betydelse för konsumenten eller om konsumenten före avtalets ingående har meddelat näringsidkaren att avlämnande av varan senast en viss dag är avgörande för att han eller hon ska ingå avtalet. Konsumenten får också häva köpet om näringsidkaren meddelar att varan inte kommer att avlämnas.

Om konsumenten har krävt att näringsidkaren avlämnar varan inom en bestämd tilläggstid och om tilläggstiden inte är oskäligt kort, får konsumenten häva köpet om varan inte avlämnas inom tilläggstiden. Medan tilläggstiden löper får konsumenten häva köpet endast om näringsidkaren meddelar att köpet inte kommer att fullgöras inom denna tid.

Om konsumenten har krävt att köpet ska fullgöras utan att ange någon tilläggstid, får konsumenten häva köpet om varan inte avlämnas inom en skälig tid efter det att kravet framställdes.

Meddelande om hävning och skadestånd

6 § Har varan avlämnats för sent, får konsumenten häva köpet på grund av dröjsmålet endast om konsumenten inom skälig tid efter det att han eller hon fick kännedom om avlämnandet meddelar näringsidkaren att köpet hävs. Ett motsvarande krav på meddelande gäller för att konsumenten ska få kräva skadestånd. Om köpet hävs, behöver dock konsumenten inte lämna något särskilt meddelande för att han eller hon dessutom ska få kräva skadestånd.

Ett meddelande om hävning eller skadestånd får, i fall som avses i 1 kap. 4 §, i stället lämnas till den som har förmedlat köpet.

4 kap. Fel på varan

Krav på varan

1 § Varan ska i fråga om art, beskrivning, mängd, kvalitet, funktionalitet, kompatibilitet, driftskompatibilitet och i övrigt stämma överens med vad som följer av avtalet. Varan ska åtföljas av de tillbehör, anvisningar och uppdateringar som följer av avtalet.

Varan ska vara ägnad för det särskilda ändamål för vilket konsumenten avsåg att varan skulle användas, om konsumenten har informerat näringsidkaren om det särskilda ändamålet och näringsidkaren vid köpet har godtagit att varan kan användas för det ändamålet.

2 § Varan ska, utöver vad som följer av 1 §,

1. vara ägnad för de ändamål för vilka varor av samma slag i allmänhet används,

2. stämma överens med kvaliteten på och näringsidkarens beskrivning av ett prov eller en modell som har gjorts tillgänglig för konsumenten före köpet,

3. ha den mängd och de egenskaper och andra särdrag i fråga om hållbarhet, funktionalitet, kompatibilitet, säkerhet och särdrag i övrigt, som är normalt förekommande för varor av samma slag och som konsumenten med fog kan förutsätta med hänsyn till varans art,

4. stämma överens med sådana uppgifter om varans egenskaper och andra särdrag eller användning som näringsidkaren eller någon i ett tidigare säljled eller för näringsidkarens räkning har lämnat vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet, och

5. åtföljas av den förpackning och andra tillbehör samt anvisningar för installation, montering, användning, förvaring och skötsel som konsumenten med fog kan förutsätta.

3 § Näringsidkaren ska före köpet upplysa konsumenten om sådana förhållanden som rör varans egenskaper eller användning som näringsidkaren känner till eller bör känna till och som konsumenten med fog kan räkna med att bli upplyst om, under förutsättning att informationen kan antas inverka på köpet.

4 § För en vara med digitala delar ska näringsidkaren se till att konsumenten informeras om och tillhandahålls säkerhetsuppdateringar och andra nödvändiga uppdateringar.

Vid ett enstaka tillhandahållande av ett digitalt innehåll eller en digital tjänst gäller näringsidkarens skyldighet enligt första stycket under den tid som konsumenten med fog kan förutsätta uppdateringar. Vid kontinuerligt tillhandahållande av ett digitalt innehåll eller en digital tjänst under en period gäller skyldigheten under tre år efter det att varan med digitala delar avlämnades eller den längre tid som avtalet löper.

Fel på varan

5 § Varan är felaktig om den avviker från vad som anges i 1 eller 2 § eller näringsidkaren inte uppfyller sin skyldighet enligt 3 eller 4 §, om inte

något annat följer av 6–8 §§. I 9–12 §§ finns bestämmelser om att varan kan vara felaktig även i andra fall.

6 § En vara som avviker från vad som anges i 2 eller 4 § ska inte anses felaktig, om näringsidkaren vid köpet har informerat konsumenten om avvikelsen och konsumenten uttryckligen och separat har godkänt den.

7 § En vara som avviker från vad som anges i 2 § 4 ska inte anses felaktig, om näringsidkaren visar att

1. uppgifterna har rättats före köpet på ett sätt som är likvärdigt med det sätt som uppgifterna först lämnades på,

2. uppgifterna inte har inverkat på köpet, eller

3. uppgifterna har lämnats av någon annan än näringsidkaren och att näringsidkaren inte kände till eller borde ha känt till uppgifterna.

8 § En vara med digitala delar ska inte anses felaktig om den avviker från vad som anges i 1 eller 2 § enbart till följd av att konsumenten inte inom skälig tid har installerat en uppdatering som har tillhandahållits enligt 4 §.

Detta gäller dock endast om näringsidkaren har informerat konsumenten om att uppdateringen finns tillgänglig och om konsekvenserna av bristande installation, och konsumentens bristande installation inte har berott på anvisningarna för installationen.

9 § En vara som avviker från vad som anges i 1 eller 2 § till följd av bristande installation av varan ska anses felaktig, om den

1. har installerats av näringsidkaren eller av någon annan för dennes räkning som ett led i att fullgöra köpet, eller

2. har installerats av konsumenten eller någon för dennes räkning och avvikelsen beror på de anvisningar som har tillhandahållits av näringsidkaren eller, i förekommande fall, av leverantören av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten i en vara med digitala delar.

10 § Varan är felaktig om den

1. säljs i strid mot ett förbud som har meddelats med stöd av 27 eller 36 § produktsäkerhetslagen (2004:451) eller mot ett annat försäljningsförbud som har meddelats i författning eller av en myndighet väsentligen i syfte att förebygga att den som använder varan drabbas av ohälsa eller olycksfall eller för att annars hindra användning av en vara som inte är tillförlitlig från säkerhetssynpunkt, eller

2. är så bristfällig att dess användning medför påtaglig fara för liv eller hälsa.

11 § Varan är felaktig om näringsidkaren har låtit bli att lämna säkerhetsinformation om varan efter föreläggande enligt produktsäkerhetslagen (2004:451) eller låter bli att lämna sådan information om varans egenskaper eller användning som näringsidkaren enligt marknadsföringslagen (2008:486) har ålagts att lämna, om underlåtenheten kan antas ha inverkat på köpet.

Första stycket gäller också om föreläggandet eller åläggandet har meddelats varans tillverkare eller någon annan som i tidigare säljled tagit

befattning med varan och näringsidkaren har känt till eller borde ha känt till att föreläggandet eller åläggandet inte har fullgjorts.

12 § Varan är felaktig om tredje man

1. äger varan,

2. har panträtt eller någon annan liknande rätt i varan,

3. har en immaterialrätt i varan som begränsar användningen av den på ett sätt som konsumenten inte med fog kunnat förutsätta, eller

4. påstår att han eller hon har en sådan rätt som anges i 1–3 och det finns sannolika skäl för påståendet.

Varan har dock inte ett rättsligt fel enligt första stycket om det följer av avtalet att konsumenten ska överta varan med den begränsning som tredje mans rätt medför.

Köp av begagnade varor på offentlig auktion

13 § Vid köp av en begagnad vara på offentlig auktion gäller inte 2–4 §§.

En begagnad vara som köps på offentlig auktion ska anses felaktig om den är i sämre skick än konsumenten med fog kunnat förutsätta med hänsyn till varans utropspris och övriga omständigheter.

Näringsidkarens ansvar för fel

14 § Näringsidkaren svarar för fel på varan som har funnits vid avlämnandet och som visar sig inom tre år från denna tidpunkt. Om näringsidkaren har åtagit sig att som ett led i att fullgöra köpet installera varan, gäller ansvaret för fel från när installationen har utförts av näringsidkaren eller av någon annan för dennes räkning.

För en vara med digitala delar där det digitala innehållet eller den digitala tjänsten tillhandahålls kontinuerligt under en period, svarar näringsidkaren för fel på innehållet eller tjänsten som uppstår eller visar sig under tre år efter det att varan med digitala delar avlämnades eller den längre tid som avtalet löper.

Om konsumenten inte i rätt tid hämtar eller tar emot en vara som hålls tillgänglig för konsumentens räkning och varan försämras därefter, svarar näringsidkaren för försämringen, om den inte enbart beror på varans egen beskaffenhet. Om en försämring av varan uppkommer efter avlämnandet, svarar näringsidkaren för försämringen, om den är en följd av näringsidkarens avtalsbrott.

15 § För en vara med digitala delar svarar näringsidkaren för fel till följd av bristande uppdatering under den tid som gäller för näringsidkarens skyldighet att uppdatera det digitala innehållet eller den digitala tjänsten.

16 § Om näringsidkaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder eller om felet är sådant som avses i 10 eller 12 §, svarar näringsidkaren för fel som visar sig även efter den tid som anges i 14 § första och andra styckena.

17 § Ett fel som visar sig inom två år efter det att varan avlämnades, eller i fall som avses i 14 § andra stycket inom den tid som anges där, ska anses

vara ett fel som näringsidkaren svarar för, om inte näringsidkaren visar något annat eller detta är oförenligt med varans eller felets art.

Köp av levande djur

18 § Vid köp av ett levande djur gäller vad som anges i 17 § fel som visar sig inom sex månader efter det att djuret avlämnades.

Vid köp av ett levande djur till ett pris som överstiger en tiondel av prisbasbeloppet enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken får näringsidkaren och konsumenten avtala om undantag från första stycket.

19 § En konsument som före köpet av ett sådant djur som anges i 18 § andra stycket har undersökt djuret eller utan godtagbar anledning inte har följt näringsidkarens uppmaning att göra det, får inte som fel åberopa vad han eller hon borde ha märkt vid undersökningen. Detta gäller dock inte om näringsidkaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder.

20 § Vid alla köp av levande djur finns bestämmelser för att säkerställa ett gott djurskydd och främja en god djurvälfärd och respekt för djur i djurskyddslagen (2018:1192) och i föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen.

Garantier

21 § En vara är felaktig om näringsidkaren eller någon annan för näringsidkarens räkning genom en garanti eller liknande utfästelse har åtagit sig att under en viss tid svara för varan eller en del av varan eller för en egenskap hos varan, och varan under den angivna tiden försämras i det avseende som utfästelsen omfattar.

Första stycket gäller inte om näringsidkaren gör sannolikt att försämringen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse eller på vanvård, onormalt brukande eller något liknande förhållande på konsumentens sida.

22 § Konsumenten har rätt att vända sig mot den som har lämnat en garanti eller liknande utfästelse i enlighet med vad som följer av garantin eller utfästelsen.

Om tillverkaren har åtagit sig att svara för varans hållbarhet under en viss tid, har konsumenten alltid rätt att kräva att tillverkaren avhjälper felet eller företar omleverans enligt 5 kap. 4–7 §§.

23 § Om villkoren för garantin enligt ett garantibevis är mindre fördelaktiga för konsumenten än de som har utfästs i marknadsföring av varan, gäller villkoren enligt marknadsföringen. Det gäller dock inte om marknadsföringen före köpet har anpassats till villkoren i garantibeviset på ett sätt som är likvärdigt med det sätt på vilket marknadsföringen först gjordes.

5 kap. Påföljder vid fel på varan

Påföljder

1 § Om varan är felaktig, får konsumenten enligt 4–11 §§ kräva avhjälpande, omleverans, prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet eller häva köpet. Dessutom får konsumenten enligt 6 kap. kräva skadestånd.

Konsumenten får enligt 3 § även hålla inne betalningen.

Reklamation

2 § Konsumenten får åberopa att varan är felaktig endast om han eller hon lämnar näringsidkaren ett meddelande om felet inom skälig tid efter det att konsumenten borde ha märkt felet (reklamation). En reklamation får i stället göras hos någon som har åtagit sig att för näringsidkarens räkning avhjälpa fel på varan eller hos den som enligt 1 kap. 4 § har förmedlat köpet. En reklamation som görs inom två månader efter det att konsumenten märkt felet ska alltid anses ha gjorts i rätt tid.

Ett krav med anledning av ett fel preskriberas om det inte framställs inom två månader från utgången av tidsperioden för näringsidkarens felansvar enligt 4 kap. 14 § eller inom den längre tid som parterna har avtalat.

Det som föreskrivs i första och andra styckena gäller inte om näringsidkaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder eller om felet är sådant som avses i 4 kap. 10 §.

Rätt att hålla inne betalningen

3 § Konsumenten får hålla inne så mycket av betalningen som behövs för att ge konsumenten säkerhet för hans eller hennes krav på grund av att varan är felaktig.

Rätt till avhjälpande eller omleverans

4 § Konsumenten har rätt att kräva att näringsidkaren avhjälper ett fel på varan eller gör en omleverans. Konsumenten får välja mellan åtgärderna.

Näringsidkaren är skyldig att avhjälpa felet eller göra en omleverans endast om åtgärden är möjlig och kan vidtas utan oskälig kostnad för näringsidkaren.

Vid bedömningen av om någon av påföljderna avhjälpande eller omleverans skulle medföra oskälig kostnad för näringsidkaren ska särskild hänsyn tas till

1. vilken betydelse felet har,

2. vilket värde som varan skulle ha haft i felfritt skick, och

3. om den andra påföljden skulle kunna fullgöras till väsentligt lägre kostnad för näringsidkaren och utan väsentlig olägenhet för konsumenten.

Avhjälpande eller omleverans ska ske inom skälig tid efter det att konsumenten framställde sitt krav och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för konsumenten.

5 § Trots att konsumenten kräver en annan påföljd än avhjälpande eller omleverans, har näringsidkaren rätt att vidta en sådan åtgärd, om det kan ske under de förutsättningar som anges i 4 § tredje stycket.

Första stycket gäller inte om konsumenten enligt 8 § har rätt att kräva en annan påföljd utan föregående försök till avhjälpande eller omleverans eller om konsumenten har avhjälpt felet och det med hänsyn till omständigheterna inte skäligen kunde krävas att konsumenten skulle avvakta avhjälpande eller omleverans från näringsidkarens sida.

6 § Vid omleverans ska näringsidkaren på egen bekostnad ta tillbaka den felaktiga varan.

Om det behövs för avhjälpande eller omleverans ska näringsidkaren ta bort den felaktiga varan och installera en felfri vara eller bära kostnaden för borttagandet och installationen. Denna skyldighet gäller dock endast om varan hade installerats innan felet visade sig och på ett sätt som var förenligt med dess art och ändamål.

7 § Konsumenten ska vid avhjälpande och omleverans göra varan tillgänglig för näringsidkaren. Vid omleverans behöver detta dock inte göras förrän en ny vara levereras.

Rätt till prisavdrag eller hävning

8 § Konsumenten har rätt att kräva prisavdrag som svarar mot felet eller att häva köpet, om avhjälpande eller omleverans inte kommer i fråga eller inte kan ske inom skälig tid efter reklamationen och utan väsentlig olägenhet för konsumenten. Detsamma gäller om avhjälpandet eller omleveransen inte sker i enlighet med kraven i 6 § eller felet kvarstår trots avhjälpande eller omleverans. Om felet med hänsyn till varans karaktär och omständigheterna i övrigt är allvarligt, har konsumenten rätt till prisavdrag eller hävning utan föregående försök till avhjälpande eller omleverans.

Konsumenten har vidare rätt till ersättning för vad det kostar att avhjälpa felet, till den del denna kostnad inte är oskäligt hög eller täcks genom att konsumenten får prisavdrag.

9 § Om endast en del av de varor som köpet avser är felaktiga, gäller konsumentens rätt till hävning enligt 8 § de felaktiga varorna. Köpet får dock hävas även i fråga om andra varor som köpet avser, om det inte skäligen kan begäras att konsumenten behåller dem.

10 § Konsumenten får inte häva köpet om näringsidkaren visar att felet är ringa.

Konsumenten har inte rätt till prisavdrag vid fel på en begagnad vara som köpts på offentlig auktion.

11 § Vid hävning ska konsumenten meddela näringsidkaren att han eller hon häver köpet.

6 kap. Skadestånd vid näringsidkarens avtalsbrott

Rätt till skadestånd

1 § Konsumenten har rätt till ersättning för den skada han eller hon lider genom att näringsidkaren är i dröjsmål eller varan är felaktig, om inte näringsidkaren visar att dröjsmålet eller felet beror på ett hinder utanför näringsidkarens kontroll

1. som näringsidkaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet, och

2. vars följder näringsidkaren inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Om dröjsmålet eller felet beror på någon som näringsidkaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, är näringsidkaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som näringsidkaren har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsamma gäller om dröjsmålet eller felet beror på en leverantör som näringsidkaren har anlitat eller någon annan i ett tidigare säljled.

2 § Konsumenten har alltid rätt till ersättning för den skada han eller hon lider genom ett rättsligt fel som fanns vid köpet, om konsumenten varken kände till eller borde ha känt till felet.

Konsumenten har alltid rätt till ersättning för den skada han eller hon lider genom att varan vid köpet avvek från vad näringsidkaren särskilt utfäst.

Skadeståndets omfattning

3 § Skadestånd på grund av näringsidkarens dröjsmål eller vid fel på varan omfattar ersättning för utgifter, inkomstförlust, sådan prisskillnad som avses i 4 § och annan förlust på grund av dröjsmålet eller felet.

Skadestånd vid fel på varan enligt 1 § omfattar även skada som uppkommer på någon annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem i konsumentens hushåll, om egendomen är avsedd huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.

Näringsidkaren och konsumenten får träffa avtal om att ersättning enligt första eller andra stycket inte ska omfatta förlust i näringsverksamhet.

Prisskillnad

4 § Om köpet har hävts och konsumenten gjort ett täckningsköp till högre pris, omfattar skadeståndet ersättning för prisskillnaden mellan de båda köpen, om täckningsköpet gjorts med tillräcklig omsorg och inom skälig tid efter det att köpet hävdes. Om köpet har hävts utan att ett sådant täckningsköp har gjorts och det finns ett gängse pris för en sådan vara som köpet avser, omfattar skadeståndet ersättning för skillnaden mellan priset enligt köpet och varans gängse pris vid tiden för hävningen.

Jämkning

5 § Om skyldigheten att betala skadestånd på grund av näringsidkarens dröjsmål eller vid fel på varan skulle vara oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden, får skadeståndet

jämkas efter vad som är skäligt. I ett sådant fall ska det även beaktas existerande försäkringar och försäkringsmöjligheter på konsumentens sida, den skadeståndsskyldiges möjligheter att förutse och förhindra skadan samt andra särskilda omständigheter.

7 kap. Konsumentens betalningsskyldighet och dröjsmål

Priset för varan

1 § Om ett bestämt pris inte följer av avtalet, ska konsumenten betala vad som är skäligt med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet och omständigheterna i övrigt.

Tidpunkten för betalningen

2 § Om tidpunkten för betalningen inte följer av avtalet, ska konsumenten betala när näringsidkaren kräver det, dock inte förrän varan hålls konsumenten tillhanda.

Avbeställning

3 § Om konsumenten avbeställer varan innan den har avlämnats, har näringsidkaren inte rätt att hålla fast vid köpet och kräva betalning. I stället får näringsidkaren kräva skadestånd enligt 7 och 8 §§.

Konsumentens dröjsmål

4 § Konsumenten är i dröjsmål om priset inte betalas i rätt tid och detta inte beror på näringsidkaren eller något förhållande på dennes sida.

Påföljder vid dröjsmål

5 § Vid konsumentens dröjsmål får näringsidkaren hålla inne varan enligt 2 kap. 2 § andra stycket. Näringsidkaren får välja mellan att kräva att konsumenten betalar för varan och att häva köpet enligt 6 §. Vid hävning får näringsidkaren dessutom kräva skadestånd av konsumenten enligt 7 och 8 §§.

Rätt till hävning

6 § Näringsidkaren får häva köpet om konsumentens dröjsmål med betalningen utgör ett väsentligt avtalsbrott.

Om näringsidkaren har krävt att konsumenten betalar för varan inom en bestämd tilläggstid och om tilläggstiden inte är oskäligt kort, får näringsidkaren häva köpet om konsumenten inte betalar inom tilläggstiden. Medan tilläggstiden löper får näringsidkaren häva köpet endast om konsumenten meddelar att han eller hon inte kommer att betala inom denna tid.

Om varan har kommit i konsumentens besittning, får näringsidkaren häva köpet endast om denne har förbehållit sig rätt till detta eller om konsumenten avvisar varan. Har priset i sin helhet betalats, får näringsidkaren inte häva köpet.

Rätt till skadestånd

7 § Om näringsidkaren häver köpet enligt 6 § eller om konsumenten avbeställer varan enligt 3 §, har näringsidkaren rätt till ersättning för

1. särskilda kostnader som näringsidkaren har haft för att ingå och fullgöra avtalet till den del näringsidkaren inte kan tillgodogöra sig dessa på något annat sätt,

2. särskilda kostnader till följd av hävningen eller avbeställningen, och

3. förlust i övrigt med ett belopp som är skäligt med hänsyn till priset för varan, tidpunkten för hävningen eller avbeställningen, omfattningen av nedlagt arbete och omständigheterna i övrigt.

Näringsidkaren får förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning vid hävning eller avbeställning, om den är skälig med hänsyn till vad som normalt kan antas tillkomma en näringsidkare som ersättning enligt första stycket.

8 § Näringsidkaren har inte rätt till ersättning enligt 7 § om konsumenten avbeställer en vara innan näringsidkaren har accepterat ett anbud som konsumenten har lämnat till näringsidkaren.

Näringsidkaren har inte heller rätt till ersättning enligt 7 § om konsumenten visar att dröjsmålet eller avbeställningen beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller betalningsförmedlingen eller något annat liknande hinder som konsumenten inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han eller hon inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

8 kap. Övriga bestämmelser om köp av varor

Begränsning av skadan

1 § Den skadelidande parten ska vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Om parten inte gör det, får han eller hon själv bära en motsvarande del av förlusten.

Verkningar av hävning

2 § Om köpet hävs bortfaller näringsidkarens skyldighet att överlämna varan och konsumentens skyldighet att betala för varan.

I den utsträckning köpet har fullgjorts ska konsumenten utan onödigt dröjsmål lämna tillbaka varan. Om hävningen sker på grund av näringsidkarens avtalsbrott ska det ske på näringsidkarens bekostnad. Näringsidkaren ska utan onödigt dröjsmål betala tillbaka vad konsumenten har betalat för varan. Återbetalning behöver dock inte göras förrän näringsidkaren har tagit emot varan eller konsumenten visat att varan sänts tillbaka. För en vara med digitala delar där det digitala innehållet eller den digitala tjänsten tillhandahålls kontinuerligt under en period gäller 9 kap. 15 § första stycket vid näringsidkarens återbetalning.

Var och en får hålla inne vad som tagits emot till dess att den andre ger ut vad som ska lämnas tillbaka samt betalar eller ställer godtagbar säkerhet för skadestånd och ränta som han eller hon kan vara skyldig att betala.

3 § Om köpet hävs ska konsumenten ge ut den avkastning av varan som konsumenten har fått och betala skälig ersättning, om han eller hon har haft någon annan nytta av varan.

Om näringsidkaren ska lämna tillbaka betalningen, ska näringsidkaren betala ränta från den dag denne tog emot betalningen.

Vissa följder av hävning och omleverans

4 § Om konsumenten i samband med hävning av köpet eller vid omleverans inte kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad och oförminskad, ska konsumenten ersätta näringsidkaren för den minskning i varans värde som är en följd av att varan har försämrats eller minskat.

Första stycket gäller inte om

1. varan har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom sin egen beskaffenhet eller något annat förhållande som inte beror på konsumenten,

2. varan har förstörts, försämrats eller minskat till följd av en åtgärd som varit nödvändig för att undersöka om varan är felfri, eller

3. varan har använts av konsumenten för normalt bruk innan omleverans sker eller innan konsumenten insåg eller borde ha insett att det fanns ett fel som ger honom eller henne rätt att häva köpet.

Anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled

5 § Om näringsidkaren är på obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas, har konsumenten rätt att rikta anspråk på grund av fel på varan mot en näringsidkare i tidigare säljled som har överlåtit varan för vidareförsäljning.

Första stycket gäller endast i den utsträckning motsvarande anspråk på grund av felet hade kunnat göras gällande mot näringsidkaren i tidigare säljled av den som förvärvat varan från denne. Ett avtal som inskränker rätten att göra anspråk gällande får dock åberopas mot konsumenten endast om en sådan inskränkning med bindande verkan hade kunnat avtalas mellan konsumenten och näringsidkaren. Bristande reklamation i tidigare led är utan betydelse för konsumentens rätt.

Om konsumenten vill rikta anspråk enligt denna paragraf mot en näringsidkare i ett tidigare säljled, får reklamation enligt 5 kap. 2 § göras hos denne eller hos den näringsidkare som sålt varan. Har reklamation inte gjorts hos näringsidkaren i ett tidigare säljled, förlorar konsumenten sin rätt mot den näringsidkaren, om konsumenten inte underrättar denne om sitt anspråk inom skälig tid efter det att konsumenten insett eller borde ha insett att han eller hon hade anledning att framställa anspråket.

Risken för vissa meddelanden

6 § Om ett meddelande som konsumenten ska lämna till näringsidkaren eller någon annan enligt 3 kap. 4 eller 6 §, 5 kap. 2, 4 eller 11 § eller 5 § i detta kapitel har sänts på ett ändamålsenligt sätt, får meddelandet åberopas även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram. Detsamma gäller ett sådant meddelande med föreläggande av tilläggstid som näringsidkaren kan lämna till konsumenten enligt 7 kap. 6 §.

Förhållandet till näringsidkarens borgenärer

7 § Ett köp av en vara gäller mot näringsidkarens borgenärer i och med avtalet. När ett köp inte avser en bestämd vara, blir köpet dock inte gällande mot borgenärerna förrän någon åtgärd har vidtagits genom avskiljande eller märkning av varan, anteckning om varan i en bokföringshandling eller på något annat sätt så att det framgår att varan är avsedd för konsumenten.

9 kap. Avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster

Tillhandahållande

1 § Om tiden för tillhandahållande av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten inte följer av avtalet, ska tillhandahållandet ske utan onödigt dröjsmål.

Ett digitalt innehåll är tillhandahållet när konsumenten ges tillgång eller åtkomst till innehållet eller ett medel som är lämpligt för att få tillgång till eller ladda ned det. En digital tjänst är tillhandahållen när den görs tillgänglig för konsumenten.

För digitalt innehåll på ett fysiskt medium ska 2 kap. 1 och 2 §§, 3 § första stycket och 5 och 6 §§ tillämpas, i stället för det som anges i första och andra styckena.

Näringsidkarens dröjsmål

2 § Näringsidkaren är i dröjsmål om det digitala innehållet eller den digitala tjänsten inte tillhandahålls inom den tid som följer av 1 §. Näringsidkaren ska visa att tillhandahållandet har skett i tid.

3 § Om näringsidkaren är i dröjsmål gäller 3 kap. 2–5 §§ och 6 kap. om påföljder vid näringsidkarens dröjsmål vid köp av varor.

Vid hävning med anledning av näringsidkarens dröjsmål, ska konsumenten meddela näringsidkaren att han eller hon häver avtalet.

Fel på det digitala innehållet eller den digitala tjänsten

Vilka krav som ställs och vad som utgör fel

4 § För avtal om tillhandahållande av ett digitalt innehåll eller en digital tjänst gäller 4 kap. 1–4 §§ om krav på varan och 4 kap. 5–8 och 10–12 §§ om fel på varan.

Om det digitala innehållet eller den digitala tjänsten tillhandahålls kontinuerligt under en period, ska näringsidkarens uppdateringsskyldighet enligt 4 kap. 4 § första stycket gälla under den avtalade perioden.

5 § Ett digitalt innehåll eller en digital tjänst ska tillhandahållas i den senaste version som fanns tillgänglig när avtalet ingicks, om inte något annat följer av avtalet.

6 § Ett digitalt innehåll eller en digital tjänst som avviker från det som anges i 4 kap. 1 eller 2 § till följd av bristande integrering med konsu-

mentens hårdvara, programvara eller nätanslutning ska anses felaktig, om det digitala innehållet eller den digitala tjänsten

1. har integrerats av näringsidkaren eller av någon annan för dennes räkning, eller

2. har integrerats av konsumenten eller någon för dennes räkning och avvikelsen beror på de anvisningar som har tillhandahållits av näringsidkaren.

Näringsidkarens ansvar för fel

7 § Näringsidkaren svarar för fel på det digitala innehållet eller den digitala tjänsten som har funnits vid tillhandahållandet och som visar sig inom tre år från denna tidpunkt.

Om det digitala innehållet eller den digitala tjänsten ska tillhandahållas kontinuerligt under en period, svarar näringsidkaren för fel på innehållet eller tjänsten som uppstår eller visar sig under den avtalade perioden.

Näringsidkaren svarar för fel till följd av bristande uppdatering under den tid som gäller för näringsidkarens skyldighet att uppdatera det digitala innehållet eller den digitala tjänsten.

I fall som avses i 4 kap. 16 § svarar näringsidkaren för fel som visar sig även efter den tid som anges i första och andra styckena.

8 § Ett fel som visar sig inom ett år från tillhandahållandet av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten eller inom den avtalade perioden vid ett kontinuerligt tillhandahållande av innehållet eller tjänsten under en period, ska anses vara ett fel som näringsidkaren svarar för, om inte näringsidkaren visar något annat eller detta är oförenligt med innehållets eller tjänstens eller felets art.

9 § Det som anges i 8 § gäller inte om

1. konsumentens hårdvara, programvara eller nätanslutning är oförenlig med de tekniska krav som gäller för det digitala innehållet eller den digitala tjänsten, förutsatt att näringsidkaren på ett klart och begripligt sätt före avtalets ingående har informerat konsumenten om dessa tekniska krav, eller

2. konsumenten inte i skälig utsträckning samarbetar med näringsidkaren för att med de tekniskt tillgängliga medel som är minst ingripande för konsumenten avgöra om det är konsumentens hårdvara, programvara eller nätanslutning som har orsakat felet, förutsatt att näringsidkaren på ett klart och begripligt sätt före avtalets ingående har informerat konsumenten om konsekvenserna av bristande samarbete.

Påföljder vid fel på det digitala innehållet eller den digitala tjänsten

10 § Vid fel på det digitala innehållet eller den digitala tjänsten får konsumenten enligt 11 och 12 §§ kräva avhjälpande, omleverans eller prisavdrag eller häva avtalet. Dessutom får konsumenten kräva skadestånd enligt 6 kap. Konsumenten får även hålla inne betalningen enligt 5 kap. 3 §.

Ett krav med anledning av ett fel preskriberas om det inte framställs inom två månader från utgången av tidsperioden för näringsidkarens

felansvar enligt 7 § eller inom den längre tid som parterna har avtalat. Detta gäller inte i fall som avses i 5 kap. 2 § tredje stycket.

11 § Konsumenten har rätt att kräva att näringsidkaren avhjälper felet på det digitala innehållet eller den digitala tjänsten eller gör en omleverans av innehållet eller tjänsten, om åtgärden är möjlig och kan vidtas utan oskälig kostnad för näringsidkaren. Näringsidkaren får välja mellan att avhjälpa felet och att göra en omleverans. Om konsumenten kräver en annan påföljd än avhjälpande eller omleverans, gäller 5 kap. 5 §.

Vid bedömningen av om avhjälpande eller omleverans skulle medföra oskälig kostnad för näringsidkaren ska särskild hänsyn tas till vilken betydelse felet har och vilket värde som det digitala innehållet eller den digitala tjänsten skulle ha haft i felfritt skick.

Avhjälpande eller omleverans ska ske inom skälig tid efter det att konsumenten framställde sitt krav och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för konsumenten.

12 § Konsumenten har rätt att kräva prisavdrag som svarar mot felet eller att häva avtalet, om avhjälpande eller omleverans inte kommer i fråga, inte sker under de förutsättningar som anges i 11 § tredje stycket eller inte kan ske inom skälig tid efter det att konsumenten framställde sitt krav och utan väsentlig olägenhet för konsumenten. Detsamma gäller om felet kvarstår trots avhjälpande eller omleverans. Om felet med hänsyn till det digitala innehållets eller den digitala tjänstens karaktär och omständigheterna i övrigt är allvarligt, har konsumenten rätt till prisavdrag eller hävning utan föregående försök till avhjälpande eller omleverans.

Tillhandahåller näringsidkaren det digitala innehållet eller den digitala tjänsten mot betalning, får konsumenten inte häva avtalet om näringsidkaren visar att felet är ringa.

Vid hävning ska konsumenten meddela näringsidkaren att han eller hon häver avtalet.

Konsumentens betalningsskyldighet och dröjsmål

13 § För konsumentens betalningsskyldighet gäller 7 kap. 1 och 2 §§. Vid konsumentens avbeställning gäller 7 kap. 3 §.

14 § Konsumenten är i dröjsmål om han eller hon inte betalar för det digitala innehållet eller den digitala tjänsten i rätt tid och detta inte beror på näringsidkaren eller något förhållande på dennes sida.

Vid konsumentens dröjsmål är näringsidkaren inte skyldig att tillhandahålla det digitala innehållet eller den digitala tjänsten.

Näringsidkaren får vid konsumentens dröjsmål välja mellan att kräva att konsumenten betalar och att häva avtalet enligt 7 kap. 6 § första och andra styckena. Om näringsidkaren häver avtalet, får han eller hon dessutom kräva skadestånd enligt 7 kap. 7 och 8 §§.

Övriga bestämmelser

Verkningar av hävning

15 § Om avtalet hävs ska näringsidkaren betala tillbaka det som konsumenten har betalat. Om det digitala innehållet eller den digitala tjänsten tillhandahålls kontinuerligt under en period, ska näringsidkaren betala tillbaka dels den andel av betalningen som svarar mot den tid under avtalsperioden under vilken det digitala innehållet eller den digitala tjänsten inte var i felfritt skick, dels det som har betalats i förskott för tid efter det att avtalet hävts.

16 § Innehåll som konsumenten har tillhandahållit eller skapat vid användningen av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten och som inte är personuppgifter får inte användas av näringsidkaren efter det att avtalet har hävts.

Näringsidkaren får dock använda sådant innehåll om det

1. inte har något annat användningsområde än det som tillhandahålls av näringsidkaren,

2. endast rör konsumentens verksamhet vid hans eller hennes användning av det digitala innehåll eller den digitala tjänst som tillhandahålls av näringsidkaren,

3. har satts samman med andra uppgifter av näringsidkaren och det inte är möjligt eller endast med oproportionella ansträngningar går att dela upp innehållet, eller

4. har skapats gemensamt med andra och innehållet kan användas av andra konsumenter.

Om avtalet hävs ska näringsidkaren på konsumentens begäran göra innehåll som avses i första stycket tillgängligt för konsumenten, förutom i de fall som anges i andra stycket 1–3. Innehållet ska göras tillgängligt utan kostnad, inom skälig tid och i ett allmänt använt, maskinläsbart format.

17 § Om avtalet hävs får konsumenten inte använda eller låta någon annan använda det digitala innehållet eller den digitala tjänsten. Näringsidkaren får hindra sådan fortsatt användning.

Om ett digitalt innehåll har tillhandahållits på ett fysiskt medium ska konsumenten om näringsidkaren begär det återlämna det fysiska mediet. Återlämnandet ska ske utan onödigt dröjsmål och på näringsidkarens bekostnad. Näringsidkarens begäran ska göras senast 14 dagar efter det att konsumenten meddelade näringsidkaren att avtalet hävs.

Formerna för näringsidkarens återbetalning

18 § Näringsidkaren ska fullgöra sin återbetalningsskyldighet vid prisavdrag och hävning utan onödigt dröjsmål och senast 14 dagar efter det att konsumenten krävde prisavdrag eller meddelade näringsidkaren att han eller hon häver avtalet.

Näringsidkaren ska använda samma betalningssätt som konsumenten använde, om inte konsumenten uttryckligen går med på något annat. Någon avgift för återbetalningen får inte påföras.

Ändring av ett digitalt innehåll eller en digital tjänst

19 § Näringsidkaren får ändra ett digitalt innehåll eller en digital tjänst som ska tillhandahållas kontinuerligt under en period endast om

1. det följer av avtalet och det där anges ett giltigt skäl till en sådan ändring,

2. ändringen sker utan kostnad för konsumenten, och

3. konsumenten har informerats enligt 20 § om ändringen. Om ändringen försämrar konsumentens tillgång till eller användning av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten i mer än endast obetydlig utsträckning, har konsumenten rätt att säga upp avtalet med omedelbar verkan. Det gäller dock inte om konsumenten har möjlighet att utan extra kostnad behålla det digitala innehållet eller den digitala tjänsten utan ändring och i felfritt skick. Uppsägning ska ske senast 30 dagar från det att konsumenten tog emot information enligt 20 § eller från det att ändringen genomfördes, om det skedde senare. Vid uppsägningen tillämpas 15–18 §§.

Denna paragraf är inte tillämplig om det digitala innehållet eller den digitala tjänsten ingår i ett paket tillsammans med en internetanslutningstjänst eller en allmänt tillgänglig nummerbaserad interpersonell kommunikationstjänst.

20 § Näringsidkaren ska informera konsumenten om en ändring enligt 19 §. Informationen ska vara klar och begriplig.

I fråga om en ändring som avses i 19 § andra stycket ska konsumenten dessutom i skälig tid ha informerats om ändringens egenskaper och tidpunkten för ändringen samt om rätten att säga upp avtalet eller om möjligheten att behålla innehållet eller tjänsten i oförändrat skick.

Informationen enligt andra stycket ska lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten.

Ytterligare bestämmelser

21 § Vid avtal om tillhandahållande av ett digitalt innehåll eller en digital tjänst gäller 8 kap. 1 § om begränsning av skadan, 5 § första och andra styckena om anspråk mot näringsidkare i ett tidigare säljled och 7 § om förhållandet till näringsidkarens borgenärer.

För konsumentens meddelanden enligt 3 och 12 §§ i detta kapitel gäller 8 kap. 6 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2022.

2. Bestämmelserna i 1 och 9 kap. om avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster i den nya lagen tillämpas även på avtal som har ingåtts före ikraftträdandet, om tillhandahållandet av innehållet eller tjänsten sker efter ikraftträdandet. Bestämmelserna i 9 kap. 19 och 20 §§ tillämpas dock inte på avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.

3. Genom lagen upphävs konsumentköplagen (1990:932).

4. Den upphävda lagen gäller dock fortfarande för avtal som omfattas av den lagen och som har ingåtts före ikraftträdandet.

2.2. Förslag till lag om ändring i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

Denna lag tillämpas på sådana köp av lösa saker som har internationell karaktär.

Från lagens tillämpningsområde undantas

1. köp av registrerade fartyg och luftfartyg,

2. köp av värdepapper,

3. försäljning genom judiciell myndighets åtgärd eller i exekutiv ordning, samt

3. försäljning genom en judiciell myndighets åtgärd eller i exekutiv ordning, och

4. köp som omfattas av konsumentköplagen (1990:932) eller av artikel 6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I).

4. köp som omfattas av konsumentköplagen (2022:000) eller av artikel 6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I).

Med köp likställs avtal om leverans av lösa saker som ska tillverkas, om materialet ska tillhandahållas av den som har åtagit sig leveransen.

1. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2022.

2. Den äldre lydelsen av 1 § gäller fortfarande om konsumentköplagen (1990:932) gäller för köpet.

1 Senaste lydelse 2014:1450.

2.3. Förslag till lag om ändring i köplagen (1990:931)

Härigenom föreskrivs att 4 § köplagen (1990:931) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Lagen gäller inte i fall då konsumentköplagen (1990:932) är tillämplig.

Lagen gäller inte i fall då konsumentköplagen (2022:000) är tillämplig.

1. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2022.

2. Den äldre lydelsen av 4 § gäller fortfarande om konsumentköplagen (1990:932) gäller för köpet.

2.4. Förslag till lag om ändring i produktansvarslagen (1992:18)

Härigenom föreskrivs att 11 § produktansvarslagen (1992:18) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §1

I den mån någon är skyldig att ersätta en skada enligt denna lag, har den som enligt 31 § konsumentköplagen (1990:932) eller 31 § fjärde stycket konsumenttjänstlagen (1985:716) har lämnat ersättning för skadan rätt att av honom återfå vad han betalat.

I den utsträckning någon är skyldig att ersätta en skada enligt denna lag, har den som lämnat ersättning för skadan enligt 31 § fjärde stycket konsumenttjänstlagen (1985:716) eller 6 kap. 3 § andra stycket konsu-mentköplagen (2022:000) rätt att av den ersättningsskyldige få tillbaka vad han eller hon har betalat.

1. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2022.

2. Den äldre lydelsen av 11 § gäller fortfarande om någon har lämnat ersättning enligt 31 § konsumentköplagen (1990:932).

1 Paragrafen fick sin nuvarande beteckning genom 1992:1137.

2.5. Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486)

Härigenom föreskrivs1 att 22 § marknadsföringslagen (2008:486) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §

En näringsidkare, som vid marknadsföringen erbjuder sig att genom en garanti eller liknande utfästelse under en viss tid svara för en produkt eller del därav eller för en egenskap hos produkten, ska vid försäljningen lämna köparen tydlig information om utfästelsens innehåll och de uppgifter som är nödvändiga för att köparen ska kunna göra den gällande. Information ska även lämnas om att köparens rättigheter enligt lag inte påverkas av utfästelsen.

En näringsidkare, som vid marknadsföringen erbjuder sig att genom en garanti eller liknande utfästelse under en viss tid svara för en produkt eller del därav eller för en egenskap hos produkten, ska lämna köparen klar och begriplig information om näringsidkarens namn och adress, produktens beteckning, utfästelsens villkor och hur köparen kan göra utfästelsen gällande. Information ska även lämnas om att köparens rättigheter enligt lag inte påverkas av utfästelsen.

Utfästelsen och informationen ska lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för köparen.

Utfästelsen och informationen ska lämnas vid försäljningen och senast vid avlämnandet av produkten. Dessa ska lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för köparen.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2022.

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/770 av den 20 maj 2019 om vissa aspekter på avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster, i den ursprungliga lydelsen samt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/771 av den 20 maj 2019 om vissa aspekter på avtal om försäljning av varor, om ändring av förordning (EU) 2017/2394 och direktiv 2009/22/EG samt om upphävande av direktiv 1999/44/EG, i den ursprungliga lydelsen.

2.6. Förslag till lag om ändring i kommissionslagen (2009:865)

Härigenom föreskrivs att 25 § kommissionslagen (2009:865) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25 §

Har tredje man i egenskap av konsument köpt en vara av en kommissionär, har tredje man rätt att mot kommittenten rikta samma anspråk på grund av fel i varan som han eller hon kan göra gällande mot kommissionären, om både kommissionären och kommittenten är näringsidkare och förhållandena i övrigt är sådana som sägs i 46 § första stycket konsumentköplagen(1990:932). Det som sägs i 46 § andra stycketkonsumentköplagengäller inte i ett sådant fall.

En tredje man som i egenskap av konsument har köpt en vara av en kommissionär har rätt att mot kommittenten rikta samma anspråk på grund av fel i varan som han eller hon kan göra gällande mot kommissionären, om både kommissionären och kommittenten är näringsidkare och förhållandena i övrigt är sådana som anges i 8 kap. 5 § första stycket konsumentköplagen(2022:000). Det som anges i 8 kap. 5 § andra stycket den lagen gäller inte i ett sådant fall.

En tredje man som med stöd av 46 § konsumentköplagen har rätt att rikta anspråk mot en kommissionär i tidigare säljled får göra samma anspråk gällande mot dennes kommittent, om kommittenten är näringsidkare.

En tredje man som med stöd av 8 kap. 5 § konsumentköplagen har rätt att rikta anspråk mot en kommissionär i tidigare säljled får göra samma anspråk gällande mot dennes kommittent, om kommittenten är näringsidkare.

Bestämmelserna i 46 § tredje stycket konsumentköplagen om reklamation med anledning av anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled gäller också när tredje man vill rikta anspråk mot någon som är kommittent.

Bestämmelserna i 8 kap. 5 § tredje stycket konsumentköplagen om reklamation med anledning av anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled gäller också när tredje man vill rikta anspråk mot någon som är kommittent.

1. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2022.

2. Den äldre lydelsen av 25 § gäller fortfarande om konsumentköplagen (1990:932) gäller för köpet.

3. Ärendet och dess beredning

Inom EU har två direktiv antagits på konsumenträttens område. Det är dels Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/771 av den 20 maj 2019 om vissa aspekter på avtal om försäljning av varor, om ändring av förordning (EU) 2017/2394 och direktiv 2009/22/EG samt om upphävande av direktiv 1999/44/EG, dels Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/770 av den 20 maj 2019 om vissa aspekter på avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster.

Det första direktivet om försäljning av varor ersätter konsumentköpsdirektivet (1999/44/EG). Det andra direktivet om avtal avseende tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster är nytt på unionsnivå. De nationella åtgärderna för att genomföra de nya direktiven ska antas i medlemsstaterna den 1 juli 2021. Direktiven skulle börja tillämpas den 1 januari 2022. Direktiven finns som bilaga 1 och bilaga 2.

I Europeiska kommissionens regi har fyra möten hållits om genomförandet av direktiven.

Regeringen gav i juli 2019 en särskild utredare i uppdrag att ta ställning till hur direktiven ska genomföras i Sverige. I uppdraget ingick att analysera hur svensk rätt förhåller sig till direktiven och föreslå nödvändiga författningsändringar och andra åtgärder.

Utredningen om nya konsumentköpregler överlämnade i september 2020 betänkandet En ny lag om konsumentskydd vid köp och vissa andra avtal. En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 3. Betänkandets lagförslag finns i bilaga 4.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Ju2020/03115).

Jämförelsetabeller med en sammanställning av bestämmelserna i direktiven och närmast motsvarande bestämmelser i svensk lag, liksom av bestämmelserna i den föreslagna nya lagen och den nuvarande konsumentköplagen, finns i bilaga 6 och bilaga 7.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 3 november 2021 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 8.

Lagrådets yttrande finns i bilaga 9. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 5.2, 5.3, 6.3, 6.4, 6.7–6.9, 6.11.2, 6.12, 6.14, 6.16, 7.2, 7.7–7.9, 7.13, 8.3, 8.5, 8.6, 9.3 och 9.6 och i författningskommentaren.

I förhållande till lagrådsremissens lagförslag föreslås en något senare ikraftträdandetidpunkt. Denna ändring är författningstekniskt och även i övrigt av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Regeringen har därför inte inhämtat Lagrådets yttrande över det förslaget. I förhållande till lagrådsremissens lagförslag görs dessutom vissa språkliga och redaktionella ändringar.

Hänvisningar till S3

4. Direktiven – en redogörelse

4.1. Direktivens syfte och enhetliga karaktär

Denna proposition behandlar två EU-direktiv på konsumenträttens område, som båda antogs 2019. Det ena är ett direktiv om vissa aspekter på avtal om försäljning av varor medan det andra är ett direktiv om vissa aspekter på avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster. Båda direktiven reglerar frågor om avtal mellan en näringsidkare och en konsument. Direktiven är fullharmoniserande förutom i vissa särskilt angivna fall (artikel 4 i respektive direktiv) och bestämmelserna i båda direktiven är tvingande till konsumentens förmån (artikel 21 respektive artikel 22).

Direktiven har i stor utsträckning överensstämmande syfte. De ska bidra till en väl fungerande inre marknad och en hög konsumentskyddsnivå genom att fastställa gemensamma regler om vissa krav för avtal mellan näringsidkare (säljare) och konsument (köpare) och särskilt regler om avtalsenlighet, avhjälpande åtgärder vid brist på avtalsenlighet (fel) och formerna för att vidta dessa åtgärder (artikel 1 i respektive direktiv). Direktiven omfattar alla olika försäljningskanaler och både inhemska och gränsöverskridande avtal.

Eftersom de två direktiven i relativt stor utsträckning reglerar samma typ av frågor finns en hel del likalydande begrepp och bestämmelser som anger respektive direktivs tillämpningsområde. Stora likheter mellan direktiven finns också t.ex. när det gäller bestämmelserna om krav på varan/det digitala innehållet eller den digitala tjänsten, avtalsenlighet och bristande avtalsenlighet samt påföljder vid bristande avtalsenlighet.

4.2. Direktivet om försäljning av varor

Direktivet innehåller 27 artiklar och har en bilaga med en jämförelsetabell mellan artiklarna i direktivet och i Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (1999 års konsumentköpsdirektiv). Det äldre direktivet, som är ett minimidirektiv och delvis reglerar samma frågor som det nya direktivet, upphävs samma dag som medlemsstaterna ska börja tillämpa de bestämmelser som genomför det nya direktivet om försäljning av varor (artikel 23).

Artikel 2 innehåller definitioner av 16 begrepp i direktivet, t.ex. varor, tillverkare, köpeavtal och garanti. I de fall det finns en motsvarande definition i direktivet om avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster är definitionerna i de båda direktiven identiska. Det gäller t.ex. begreppen konsument, säljare (som omnämns näringsidkare i det andra direktivet), varor med digitala delar, digitalt innehåll och digital tjänst. Med varor med digitala delar avses alla lösa saker som är integrerade eller sammankopplade med ett digitalt innehåll eller en digital tjänst på ett sådant sätt att frånvaron av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten skulle göra att varorna inte fungerar.

I artikel 3 anges direktivets tillämpningsområde. Direktivet ska tillämpas på köpeavtal mellan en konsument och en säljare. Ett avtal om tillhandahållande av varor som ska tillverkas eller produceras ska också anses vara köpeavtal. Direktivet ska inte tillämpas på avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll eller digitala tjänster, förutom när det är fråga om varor med digitala delar. Direktivet ska inte heller tillämpas på ett fysiskt medium som endast fungerar som bärare av digitalt innehåll, t.ex. en cd-skiva med musik. Från tillämpningsområdet undantas även varor som säljs exekutivt eller på annat sätt tvångsvis med stöd av lag. Medlemsstaterna får dessutom undanta avtal om försäljning av begagnade varor som säljs på offentlig auktion och om försäljning av levande djur. Direktivet påverkar inte medlemsstaternas frihet att reglera allmänna avtalsrättsliga aspekter, andra följder av hävning än de som regleras i direktivet och skadestånd.

I artikel 5 anges att säljaren är skyldig att tillhandahålla konsumenten avtalsenliga (felfria) varor.

Artiklarna 6 och 7 reglerar de subjektiva krav (enligt köpeavtalet) respektive objektiva krav (utöver köpeavtalet) som ska uppfyllas för att en vara ska vara avtalsenlig. Som objektiva krav anges att varan bl.a. ska lämpa sig för de ändamål för vilka varor av samma typ normalt används, att den ska levereras med sådana tillbehör som konsumenten rimligen kan förvänta sig och att den ska finnas i den kvantitet och besitta de egenskaper och andra särdrag som är normala för varor av samma typ och som konsumenten rimligen kan förvänta sig med hänsyn till varans art och med beaktande av offentliga uttalanden om den från bl.a. säljaren. Det finns särskilda regler om vad som ska gälla avseende uppdateringar av varor med digitala delar. Det är möjligt att avvika från de objektiva kraven och från kraven på uppdateringar, om konsumenten vid köpeavtalets ingående särskilt har informerats om avvikelsen och konsumenten då uttryckligen och separat har godkänt den.

Enligt artiklarna 8 och 9 kan bristande avtalsenlighet under vissa förutsättningar även föreligga vid felaktig installation av varor och när varorna är belastade med någon tredjemansrättighet.

Artikel 10 innehåller bestämmelser om felansvaret. Säljaren ska ansvara gentemot konsumenten för all bristande avtalsenlighet som finns vid den tidpunkt då varorna levererades och som framkommer inom två år från den tidpunkten eller den längre tid medlemsstaten föreskriver. Vid varor med digitala delar finns en särreglering när köpeavtalet föreskriver ett kontinuerligt tillhandahållande under en period av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten som utgör den digitala delen i varan. Vidare anges vad som ska gälla när nationell lagstiftning innehåller preskriptionsfrister avseende avhjälpande åtgärder. En viss möjlighet ges till undantag vid köp av begagnade varor.

I artikel 11 finns bestämmelser om säljarens omvända bevisbörda. Det anges att varje brist på avtalsenlighet som framkommer inom ett år från den tidpunkt då varorna levererades ska presumeras ha förelegat vid den tidpunkt då varorna levererades, om inte säljaren bevisar motsatsen eller denna presumtion är oförenlig med varornas karaktär eller den bristande avtalsenlighetens natur. Medlemsstaterna får i stället behålla eller införa en period om två år. För varor med digitala delar där köpeavtalet föreskriver

kontinuerligt tillhandahållande under en period av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten finns en särreglering.

Artikel 12 möjliggör för en medlemsstat att behålla eller införa en reklamationsfrist om minst två månader från den dag då konsumenten upptäckte den bristande avtalsenligheten.

I artikel 13 regleras konsumentens rätt till påföljder vid bristande avtalsenlighet, dvs när konsumenten kan kräva reparation, utbyte eller prisavdrag eller häva avtalet. Medlemsstaterna får fastställa villkoren och formerna för hur konsumenten kan utöva sin rätt att hålla inne betalningen till dess att säljaren har fullgjort sina skyldigheter samt huruvida och i vilken utsträckning konsumentens bidrag till felet påverkar dennes rätt till avhjälpande åtgärder.

Närmare bestämmelser om påföljderna vid fel på varan finns i artikel 14 som reglerar reparation och utbyte, i artikel 15 som reglerar prisavdrag och i artikel 16 som reglerar hävning av avtal.

Artikel 17 behandlar garantier. Det uppställs bl.a. krav på garantibevisets tillhandahållande och innehåll. Om villkor som angetts i den tillhörande reklamen avviker från dem i garantibeviset, ska de för konsumenten mest fördelaktiga villkoren vara bindande för garantigivaren om inte rättelse skett.

Artikel 18 innehåller bestämmelser om säljarens regressrätt mot personer i tidigare led i transaktionskedjan.

Enligt artikel 19 ska medlemsstaterna se till att det finns lämpliga och effektiva medel för att säkerställa efterlevnaden av direktivet.

Av artikel 20 framgår att medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att konsumenterna får tillgång till information om sina rättigheter och om medel för att hävda dessa rättigheter.

I artikel 24 anges medlemsstaternas tidsfrist för införlivandet av direktivet. Det anges vidare att direktivets bestämmelser inte ska gälla retroaktivt.

Europeiska kommissionen ska enligt artikel 25 göra en översyn av direktivets tillämpning, inbegripet bestämmelserna om avhjälpande åtgärder och bevisbörda, även med avseende på begagnade varor samt varor som säljs på offentlig auktion och tillverkarens garanti för hållbarhet. Kommissionen ska senast sommaren 2024 lämna en rapport som särskilt ska innehålla en bedömning av om tillämpningen av de två direktiven säkerställer en enhetlig och konsekvent ram för en korrekt fungerande inre marknad när det gäller tillhandahållande av digitalt innehåll, digitala tjänster och varor med digitala delar.

I artiklarna 22, 26 och 27 finns vissa avslutande bestämmelser.

4.3. Direktivet om avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster

Direktivet består av 27 artiklar.

Artikel 2 innehåller definitioner av 13 begrepp, såsom vem som är konsument respektive näringsidkare i direktivets mening och vad som avses med digitalt innehåll och digital tjänst. Digitalt innehåll definieras som data som framställs och tillhandahålls i digital form. Digital tjänst är

en tjänst som gör det möjligt för konsumenten att skapa, bearbeta, lagra eller få tillgång till uppgifter i digital form eller en tjänst som gör det möjligt att utbyta eller interagera på annat sätt med uppgifter i digital form som laddas upp eller skapas av konsumenten eller andra användare av den tjänsten. Det finns vidare definitioner av bl.a. begreppen pris, personuppgifter, integration och digital miljö samt flera som motsvarar dem som finns i direktivet om försäljning av varor.

I artikel 3 anges direktivets tillämpningsområde. Direktivet ska tillämpas på avtal där näringsidkaren tillhandahåller eller åtar sig att tillhandahålla ett digitalt innehåll eller en digital tjänst till konsumenten och konsumenten betalar eller åtar sig att betala ett pris. Direktivet ska också tillämpas när konsumenten i stället tillhandahåller personuppgifter till näringsidkaren. Det gäller dock inte om personuppgifterna behandlas av näringsidkaren enbart för att tillhandahålla det digitala innehållet eller den digitala tjänsten eller för att göra det möjligt för näringsidkaren att uppfylla rättsliga krav och näringsidkaren inte behandlar uppgifterna för något annat ändamål.

Exempel på avtal som direktivet kan tillämpas på är när en konsument får tillgång till dataspel, musik, filmer, e-böcker eller molntjänster som erbjuds på nätet. Även vissa kommunikationstjänster omfattas av direktivet. Direktivet tillämpas dessutom i fall där ett digitalt innehåll eller en digital tjänst utvecklas i enlighet med konsumentens anvisningar. När det gäller ett fysiskt medium som endast fungerar som bärare av digitalt innehåll, t.ex. en cd-skiva med musik, tillämpas direktivet med undantag för reglerna om tillhandahållande i artiklarna 5 och 13.

I artikel 3 anges vidare ett antal undantag från direktivets tillämpningsområde. Ett av undantagen är digitalt innehåll eller digitala tjänster som är integrerade eller sammankopplade med varor i den mening som avses i definitionen av begreppet varor med digitala delar, under förutsättning att innehållet eller tjänsten tillhandahålls med varorna enligt ett köpeavtal avseende varan. Anledningen till undantaget är att varor med digitala delar omfattas av det andra direktivet. Ytterligare ett antal avtalstyper undantas. Till exempel tillämpas inte direktivet på tillhandahållande av andra tjänster än digitala tjänster som sker med hjälp av digitala formulär. Elektroniska kommunikationstjänster undantas också, utom när det gäller nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster. Vidare undantas avtal om hälso- och sjukvård. Speltjänster, såsom lotterier, kasinospel och pokerspel, ligger också utanför, liksom finansiella tjänster.

I artikel 3 finns även bestämmelser om hur direktivet tillämpas på ett blandat avtal, dvs. ett avtal som innefattar inslag av dels digitalt innehåll eller digitala tjänster, dels andra tjänster eller varor. Innebörden är att direktivet tillämpas enbart på den del av avtalet som gäller det digitala innehållet eller den digitala tjänsten (ett undantag finns i artikel 19). Vidare anges i artikeln att andra unionsakter har företräde för det fall en konflikt mellan regleringarna uppkommer och det klargörs att särskilt unionsrätten om skydd av personuppgifter har företräde framför direktivet. Slutligen anges att direktivet inte påverkar medlemsstaternas frihet att reglera allmänna avtalsrättsliga aspekter, i den utsträckning de inte regleras i direktivet, eller skadestånd.

I artikel 5 finns bestämmelser om tiden och sättet för näringsidkarens skyldighet att tillhandahålla konsumenten det digitala innehållet eller den

digitala tjänsten. Om näringsidkaren inte tillhandahållit innehållet eller tjänsten, har konsumenten rätt till påföljder enligt artikel 13. Sistnämnda artikel innehåller en skyldighet för konsumenten att vid dröjsmål uppmana näringsidkaren att tillhandahålla det digitala innehållet eller den digitala tjänsten. Konsumenten har rätt att häva avtalet om näringsidkaren inte efter en sådan uppmaning tillhandahåller det digitala innehållet eller den digitala tjänsten utan onödigt dröjsmål eller inom en ytterligare tidsperiod som parterna uttryckligen kommit överens om.

I artikel 6 anges näringsidkarens skyldighet att tillhandahålla ett avtalsenligt (felfritt) digitalt innehåll eller en felfri digital tjänst till konsumenten. Vilka krav som direktivet ställer för avtalsenlighet framgår av efterföljande artiklar.

Artikel 7 innehåller subjektiva krav på avtalsenlighet, dvs. krav enligt parternas avtal.

Artikel 8 innehåller objektiva krav på avtalsenlighet, dvs. krav som gäller utöver det som följer av parternas avtal. Exempel på sådana krav är att det digitala innehållet eller den digitala tjänsten ska lämpa sig för de ändamål för vilka digitalt innehåll eller digitala tjänster av samma typ normalt skulle användas. Det digitala innehållet eller den digitala tjänsten ska också vara av den kvantitet och kvalitet och besitta de egenskaper som är normala för innehåll eller tjänster av samma typ och som konsumenten rimligen kan förvänta sig. Vidare ska näringsidkaren säkerställa att konsumenten informeras om och tillhandahålls uppdateringar som är nödvändiga för att upprätthålla avtalsenligheten hos det digitala innehållet eller den digitala tjänsten under en särskilt angiven tidsperiod. I artikel 8 finns även en bestämmelse som innebär att bristande avtalsenlighet inte ska anses föreligga om konsumenten vid avtalets ingående särskilt informerats om att en särskild egenskap i det digitala innehållet eller den digitala tjänsten avviker från de objektiva kraven på avtalsenlighet och konsumenten uttryckligen och separat godtagit den avvikelsen vid avtalets ingående.

Artikel 9 innehåller bestämmelser om förutsättningarna för att en felaktig integration av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten ska anses utgöra bristande avtalsenlighet.

I artikel 10 finns bestämmelser om tredje parts rättigheter. Innebörden är att konsumenten ska ha rätt till påföljder för bristande avtalsenlighet, om hans eller hennes användning av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten förhindras eller begränsas till följd av en kränkning av en rättighet som tillkommer en tredje part, särskilt immateriella rättigheter.

Artikel 11 innehåller bestämmelser om näringsidkarens ansvar. Näringsidkaren svarar för varje underlåtenhet att tillhandahålla det digitala innehållet eller den digitala tjänsten i enlighet med artikel 5. Om avtalet föreskriver ett enskilt tillhandahållande, svarar näringsidkaren för all bristande avtalsenlighet som finns vid tidpunkten för tillhandahållandet. Detta påverkar emellertid inte skyldigheten för näringsidkaren att informera om och tillhandahålla nödvändiga uppdateringar (se artikel 8). Näringsidkarens ansvarstid för bristande avtalsenlighet som framkommer efter tillhandahållandet ska vara minst två år från tidpunkten för tillhandahållandet. Vid kontinuerligt tillhandahållande av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten under en period ska näringsidkaren svara för fel som uppstår eller framkommer under den avtalade perioden. Om en

medlemsstat endast har en preskriptionsfrist, eller en sådan gäller utöver ansvarstiden, måste konsumenten kunna göra gällande påföljder vid fel under motsvarande tidsperiod.

I artikel 12 finns bestämmelser om bevisbörda. Näringsidkaren har bevisbördan för att det digitala innehållet eller den digitala tjänsten tillhandahållits i rätt tid och på rätt sätt. Näringsidkaren har även bevisbördan för det digitala innehållets eller den digitala tjänstens avtalsenlighet. Vid enskilt tillhandahållande gäller detta för fel som framkommer inom ett år från den tidpunkt då det digitala innehållet eller den digitala tjänsten tillhandahölls, och vid kontinuerligt tillhandahållande under hela avtalsperioden. I artikeln finns även bestämmelser om att konsumenten är skyldig att på visst sätt samarbeta med näringsidkaren för att fastställa om orsaken till den bristande avtalsenligheten återfinns i konsumentens digitala miljö.

I artikel 14 anges konsumentens rätt till påföljder vid bristande avtalsenlighet och under vilka förutsättningar dessa får utövas. De påföljder som kan komma i fråga är avhjälpande, omleverans, prisavdrag och hävning av avtalet. I de efterföljande artiklarna finns bestämmelser om verkningarna av bl.a. hävning.

Enligt artikel 15 ska konsumenten utöva rätten att häva avtalet genom ett uttalande till näringsidkaren där konsumenten ger uttryck för sitt beslut att häva avtalet.

Artikel 16 reglerar näringsidkarens skyldigheter vid hävning av avtal, t.ex. när det gäller att hantera konsumentens betalning, personuppgifter och annat innehåll som har tillhandahållits eller skapats av konsumenten vid användning av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten. Enligt artikeln får näringsidkaren, med vissa undantag, förhindra varje framtida användning av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten från konsumentens sida.

Artikel 17 reglerar konsumentens skyldigheter vid hävning av avtal. Det anges bl.a. att konsumenten efter hävning ska avstå från att använda det digitala innehållet eller den digitala tjänsten och att ge tredje part tillgång till innehållet eller tjänsten. Enligt artikeln ska konsumenten inte vara skyldig att betala för eventuell användning av innehållet eller tjänsten under den tid före hävningen som det digitala innehållet eller den digitala tjänsten uppvisade bristande avtalsenhetlighet.

Artikel 18 innehåller närmare bestämmelser om näringsidkarens återbetalning till konsumenten vid prisavdrag eller hävning av avtalet.

I artikel 19 finns regler om ändring av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten. Artikeln anger under vilka förutsättningar näringsidkaren får ändra innehållet eller tjänsten utöver vad som är nödvändigt för att upprätthålla avtalsenligheten. Artikeln ger konsumenten en rätt att under vissa förutsättningar säga upp avtalet, om ändringen i mer än obetydlig utsträckning inverkar negativt på konsumentens tillgång till eller användning av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten.

Artikel 20 reglerar näringsidkarens regressrätt, dvs. rätt att rikta anspråk mot personer i tidigare led i transaktionskedjan, i det fall näringsidkaren hålls ansvarig gentemot konsumenten på grund av underlåtenhet att tillhandahålla det digitala innehållet eller den digitala tjänsten eller på grund av en bristande avtalsenlighet till följd av en sådan persons handling eller underlåtenhet.

Enligt artikel 21 ska medlemsstaterna se till att det finns lämpliga och effektiva medel för att säkerställa efterlevnaden av direktivet.

I artikel 24 anges medlemsstaternas tidsfrist för införlivandet av direktivet. Det finns vidare övergångsregler som innebär att bestämmelserna i direktivet, med undantag för artikel 19 och 20, ska tillämpas på tillhandahållanden som sker när direktivet har börjat tillämpas, även när avtalet har ingåtts tidigare.

Enligt artikel 25 ska Europeiska kommissionen göra en översyn av direktivets tillämpning och senast sommaren 2024 lämna en rapport som särskilt ska behandla argumenten för en harmonisering av regler tillämpliga på avtal om annat tillhandahållande av digitalt innehåll eller digitala tjänster än det som omfattas av direktivet, inbegripet avtal om tillhandahållande mot prestation i form av reklam.

I artiklarna 23, 26 och 27 finns vissa avslutande bestämmelser.

5. En ny konsumentköplag

5.1. En modernisering av konsumentköprätten

Konsumentmarknaden växer och blir mer gränsöverskridande och digital

Denna proposition behandlar genomförandet av två nya EU-direktiv på konsumenträttens område, ett direktiv om försäljning av varor (som i fortsättningen benämns varudirektivet) och ett direktiv om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster (som i fortsättningen benämns digitaldirektivet). Konsumenträtten är i stor utsträckning reglerad på EU-nivå. Sedan tidigare finns konsumenträttighetsdirektivet (2011/83/EU), som framför allt innehåller regler om informationskrav och ångerrätt vid distansavtal och regler om leverans av varor. De två nya direktiven kompletterar konsumenträttighetsdirektivet och varudirektivet ersätter nuvarande 1999 års konsumentköpsdirektiv. Syftet är att skapa ett bättre och mer heltäckande konsumentskydd vid köp av varor och vid avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster.

Traditionella varor och sätt att handla på är numera bara en del av konsumentköprätten. Våra konsumtionsvanor förändras hela tiden och den digitala marknaden är i ständig utveckling. En del av denna utveckling är att konsumenter allt oftare köper varor på nätet. Butikshandeln konkurrerar med och kompletteras av en ökad digital och gränsöverskridande handel. Det finns mot den bakgrunden ett tydligt behov av enhetliga regler för alla olika försäljningskanaler och för alla medlemsstater i EU. Vad som ska gälla i svensk rätt vid köp av en vara, oavsett om det sker på nätet eller i butik, regleras av varudirektivet, vars genomförande i huvudsak behandlas i avsnitt 6.

En annan del av den digitala utvecklingen är att allt fler varor på något sätt är sammankopplade eller integrerade med ett digitalt innehåll eller en digital tjänst. Det kan handla om digitalt innehåll i form av programvara som installeras i en dator. Det kan också handla om en digital tjänst som möjliggör skapande, behandling eller lagring av data i digital form eller åtkomst till denna. Varudirektivet gäller som utgångspunkt även för varor

med digitala delar. För de digitala delarna i sådana varor finns vissa särregler som behandlas i avsnitt 8.

På den digitala marknaden förekommer därutöver en hel del digitalt innehåll och digitala tjänster som konsumenter köper fristående, dvs. utan att innehållet eller tjänsten utgör en del av en vara eller behövs för att en vara ska fungera. Det handlar om att konsumenter köper dataspel, musik eller filmer som kan strömmas eller laddas ned. Bestämmelser om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster som inte utgör digitala delar av en vara finns i digitaldirektivet, vars genomförande i svensk rätt behandlas i avsnitt 7.

De två nya direktiven gynnar både konsumenter och näringsidkare

Konsumenter känner sig inte alltid trygga när de köper på nätet och över gränserna. En av orsakerna till det är att konsumenter är osäkra på vilka regler som gäller och vilka rättigheter de har vid köp av varor eller digitalt innehåll och digitala tjänster i olika länder. Många konsumenter upplever också problem när det gäller kvaliteten på det som köps och möjligheterna att hävda sin rätt när det blir fel på en vara eller när näringsidkaren är i dröjsmål. I en alltmer digitaliserad och komplex värld blir konsumenten dessutom mer beroende av näringsidkarens sakkunskap även efter köpet, t.ex. för att kunna identifiera och åtgärda fel och få uppdateringar som gör att den köpta varan behåller sin funktionalitet.

För regeringen är det viktigt att de konsumentköprättsliga reglerna är moderna och anpassade till dagens och morgondagens konsumtionsmarknad. Reglerna bör ge ett högt konsumentskydd. De ska samtidigt vara balanserade och även beakta näringsidkarnas intressen. Regeringen bedömer att ett genomförande i svensk rätt av de två nya direktiven på konsumenträttens område bör leda till mer enhetliga och ändamålsenliga regler på detta viktiga område.

Direktiven syftar bl.a. till att stärka utvecklingen av den gränsöverskridande e-handeln och därmed den digitala ekonomin och tillväxten i samhället. Moderna konsumenträttsliga regler för varor, digitalt innehåll och digitala tjänster bör underlätta för företag att bedriva och utveckla sin verksamhet. Enhetliga regler underlättar för företag att erbjuda sina produkter på lika villkor inom hela unionen. Det förbättrar konkurrensen och kan minska företagens regelbörda och kostnader. Genom tydliga och tvingande rättigheter vid köp ges konsumenterna ett stärkt konsumentskydd. Det gäller särskilt på området för digitalt innehåll och digitala tjänster där det i dag inte finns några konsumenträttsliga regler. Enhetliga och moderna konsumentköpsregler kan bidra till att minska de olägenheter som en konsument drabbas av vid fel eller vid dröjsmål med leverans och öka konsumenternas förtroende för marknaden och trygghet vid sina inköp.

Hänvisningar till S5-1

  • Prop. 2021/22:85: Avsnitt 12, 6.1

5.2. Direktiven genomförs i en gemensam ny lag

Regeringens förslag: En ny lag ska ersätta 1990 års konsumentköplag.

Den nya lagen ska benämnas konsumentköplag och innehålla regler om både köp av varor och avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster.

Lagens regler ska vara tvingande till konsumentens förmån.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår att den nya lagen ska benämnas lag om konsumentskydd vid köp och vissa andra avtal och föreslår att kapitlet om digitalt innehåll och digitala tjänster utformas något annorlunda.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna, bl.a. Göta hovrätt,

Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Kommerskollegium, Allmänna reklamationsnämnden och Svensk Handel, tillstyrker förslaget om en gemensam kapitelindelad lag eller invänder inte mot det. Lunds universitet avstyrker förslaget och anser att genomförandet av varudirektivet bör ske i konsumentköplagen och digitaldirektivet i en egen lag. Det är enligt universitetet olämpligt att förse ett avtal om tillhandahållande av ett digitalt innehåll eller en digital tjänst med en köprättslig kostym utan djupare analys eftersom lagstiftningen blir alltför komplicerad om direktiven sammanförs i en gemensam lag och splittringen inom konsumenträttsområdet ökar på ett olyckligt sätt. Även Helsingborgs tingsrätt anser att separata lagar troligen skulle innebära att de olika regelverken blir mer överskådliga och lättlästa. Konsumentvägledarnas förening och Sveriges Motorcyklister efterlyser ett resonemang kring alternativet att tillämpa konsumenttjänstlagen (1985:716) för tillhandahållande av digitala tjänster. Finansbolagens förening förordar att reglerna om digitala tjänster placeras i konsumenttjänstlagen. APPLiA ser gärna att lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler (i fortsättningen distansavtalslagen) blir en del av den nya lagen.

Flera remissinstanser, bl.a. Göta hovrätt, Umeå tingsrätt och Allmänna reklamationsnämnden, ser behov av att omarbeta och förenkla lagtexten i syfte att göra den mer tillgänglig och läsbar. Några remissinstanser, bl.a.

Göteborgs tingsrätt, Konsumentverket, Sveriges advokatsamfund och Umeå universitet, invänder mot förslagets hänvisningsteknik i kapitlet om digitalt innehåll och digitala tjänster. Bland annat universitetet är kritiskt till att kapitlet ges en systematik med korshänvisningar som gör den både svåröverskådlig och svår att tillämpa samt innebär gränsdragningsproblem som kan inbjuda till ett kringgående av lagen.

Skälen för regeringens förslag

Genomförande av direktiven

Ett EU-direktiv är bindande för medlemsstaterna när det gäller det resultat som ska uppnås, men överlåter åt medlemsstaterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet (artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt). Det innebär att en medlemsstat vid genomförandet av ett direktiv inte behöver använda sig av samma terminologi och systematik som direktivet. Medlemsstaterna ska samtidigt verka för en enhetlig tolkning och tillämpning av EU-rätten.

Ett EU-direktiv måste alltså överföras till nationell rätt. Införlivandet av ett direktiv kräver emellertid inte nödvändigtvis att bestämmelserna i direktivet återges i uttryckliga och specifika författningsbestämmelser. Det avgörande är att det i nationell rätt läggs fast en rättslig ram som garanterar att direktivet tillämpas fullt ut på ett tillräckligt klart och precist sätt.

Enligt svensk rättstradition är förarbetena ett viktigt instrument för lagtolkning. Det är vedertaget att förarbeten har stor betydelse vid bestämmande av hur lagbestämmelser ska tolkas. Förarbetenas starka ställning som tolkningshjälpmedel har bekräftats av EU-domstolen (se rättsfallet Europeiska kommissionen mot Konungariket Sverige, C-478/99, EU:C:2002:281 och t.ex. prop. 2016/17:107 s. 162). Med den svenska lagstiftningstekniken är det möjligt att, med de begränsningar som följer av ordalydelsen, förtydliga innebörden av lagtexten genom förklaringar i förarbetena. Det gör att lagens innebörd blir tydligare utan att lagtextens klarhet, enkelhet och överskådlighet går förlorad. Förarbetsuttalanden ger därmed även större förutsebarhet i fråga om lagens innebörd. Detta ökar i sin tur rättssäkerheten. Enkel och tydlig lagtext är också en fördel för enskilda som vill tillgodogöra sig lagens innehåll. Sammanfattningsvis är utgångspunkten att förarbeten är relevanta för att fastställa rättsläget i Sverige, även i fråga om genomförande av rättsakter (jfr prop. 2019/20:63 s. 18).

Det svenska genomförandet av de två direktiven bör ske på ett sådant sätt att direktivens konsumentskydd säkerställs. Enskilda ska ha möjlighet att identifiera sina rättigheter enligt direktiven och göra dessa rättigheter gällande. Den nuvarande konsumentköplagen reglerar konsumenters och näringsidkares rättigheter och skyldigheter i fler avseenden än vad som omfattas av det gällande konsumentköpsdirektivet, liksom de två direktiv som nu ska genomföras. Det finns anledning att behålla den mer heltäckande regleringen, och genomförandet bör också anpassas till den terminologi och systematik som finns i den svenska konsumentlagstiftningen. Hänsyn bör tas till att det i flera fall finns likadana regler i bl.a. köplagen (1990:931) och konsumenttjänstlagen och att en väl utvecklad praxis har tillskapats på området. Samtidigt bör det läggas särskild vikt vid att konsumentköpen blir allt mer digitala och gränsöverskridande och att behovet av att reglerna ser likadana ut i hela unionen ökar. I större utsträckning än vad som är fallet med den nuvarande konsumentköplagen bör därför reglerna utformas i nära anslutning till direktiven.

Båda direktiven ska genomföras i en ny lag

Utredningens förslag om att genomföra båda direktiven i en ny lag som ersätter den nuvarande konsumentköplagen bemöts i huvudsak positivt av remissinstanserna. Några remissinstanser är dock skeptiska. Det gäller särskilt Lunds universitet som anser att lagstiftningen blir alltför komplicerad om direktiven sammanförs i en gemensam lag och gör gällande att splittringen inom konsumenträttsområdet skulle öka på ett olyckligt sätt.

För att säkerställa en ändamålsenlig tillämpning av regelverket är det enligt regeringen angeläget att direktiven genomförs på ett sätt som gör det så lättillgängligt och begripligt som möjligt för både konsumenter och näringsidkare. Frågan om huruvida båda direktiven ska genomföras i en gemensam lag eller inte behöver övervägas med beaktande av att det finns

flera omständigheter som kan bidra till svårigheter att förstå vilka regler som tillämpas på de avtalstyper som direktiven behandlar. Regleringen bör – där så är möjligt och lämpligt – därför bygga vidare på de lösningar som valts i den nuvarande konsumentköplagen.

En omständighet som kan göra det svårt för konsumenter och näringsidkare att förstå vilka regler som tillämpas har att göra med att många sannolikt kommer att uppfatta ett tillhandahållande av ett digitalt innehåll eller en digital tjänst, t.ex. ett antivirusprogram eller en filmströmningstjänst, som ett köp. Att tillämpa olika lagar på det som i grunden uppfattas som köp bidrar enligt regeringen inte till att skapa ett lättillgängligt och begripligt regelverk. Det skulle tvärtom kunna medföra en risk för missförstånd, t.ex. att konsumenten felaktigt tror att den lag som genomför varudirektivets regler tillämpas även på tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster. Digitaldirektivet har getts en utformning som i hög grad innebär enhetlighet med de regler som gäller för köp av varor enligt varudirektivet. Detta talar för ett genomförande i samma lag.

En av invändningarna från Lunds universitet är att det vore olämpligt att föra in avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster i en köprättslig kostym. Ytterligare några remissinstanser, bl.a. Finansbolagens förening, för fram liknande synpunkter. Regeringen kan konstatera att direktiven inte på ett konsekvent sätt skiljer mellan begreppen köp och tjänst. De allmänna grunderna för vad som ofta har kommit att betraktas som en tjänst i svensk rätt förefaller inte heller i alla delar stämma överens med direktivens uppdelning mellan köp och tjänst. Exempelvis omfattar ett köpeavtal enligt definitionen i varudirektivet även de digitala delarna (t.ex. en digital tjänst) i en vara, samtidigt som ett fysiskt medium som fungerar som bärare av digitalt innehåll enligt digitaldirektivet ska betraktas som ett tillhandahållande av digitalt innehåll och alltså inte, som hittills, som ett varuköp.

Regeringen anser mot denna bakgrund att det knappast låter sig göras att dela in de olika avtalstyperna enligt direktiven i köp och tjänst och på grundval av detta genomföra direktiven i olika lagar. Även inom respektive direktiv är en sådan uppdelning inte ändamålsenlig att göra. Det kan t.ex. i flera fall vara svårt att avgöra om ett tillhandahållande utgör ett digitalt innehåll eller en digital tjänst (se avsnitt 7.1). Till detta kommer att allt fler varor innehåller digitala delar, vilka omfattas av varudirektivet. Frågan om när digitalt innehåll eller digitala tjänster är så integrerade eller sammankopplade med varorna att de faller inom varudirektivets tillämpningsområde är inte alltid givet, inte minst då det kommer att vara möjligt att dela upp försäljningen av en vara med digitala delar i två olika avtal, där varans fysiska del respektive de digitala delarna då faller inom olika direktivs tillämpningsområde. Dessutom innebär den snabba tekniska utvecklingen, däribland sakernas internet och artificiell intelligens, att gränserna för vad som är en vara och vad som är digitalt innehåll eller digitala tjänster riskerar att bli allt mer otydliga med tiden. Ett genomförande av direktiven i olika lagar skulle inte bidra till att minska denna problematik utan snarare kunna leda till svåra gränsdragningsfrågor och även till att regelverket inte upplevs som anpassat till utvecklingen.

I sammanhanget kan det nämnas att Lagrådet tidigare har framhållit att det är önskvärt att innehållet i olika direktiv hålls samman i den svenska lagstiftningen i den utsträckning direktiven har nära samband med

varandra (se prop. 1999/2000:89 s. 22 där direktivet om distansavtal och direktivet om hemförsäljning genomfördes i en gemensam lag). Regeringens slutsats i denna del är således att det inte finns en sådan tydlig avgränsning mellan de olika avtalstyperna i direktiven att det skulle vara ändamålsenligt, eller ens görbart, att genomföra direktiven i olika lagar.

Enligt regeringens uppfattning är det inte problematiskt att i konsumentköplagstiftningen ta in bestämmelser som avviker från lagens huvudsakliga avtalsobjekt. Digitaldirektivet fastställer inte den rättsliga karaktären hos avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll eller digitala tjänster. Det överlåts åt nationell rätt att avgöra huruvida sådana avtal utgör köpeavtal eller någon annan typ av avtal (skäl 12). Konsumentköplagen är redan i dag tillämplig på tillverkningsköp och bytesavtal och dessutom analogt tillämplig på andra typer av avtal. Tanken på att ta in reglerna om digitalt innehåll och digitala tjänster i konsumentköplagen är inte heller ny. I promemorian Konsumenttjänster m.m. lämnades ett sådant förslag och det framhölls då att digitala tjänster till sin karaktär är mer lika konsumentköp och att en analog tillämpning av konsumenttjänstlagen inte är ändamålsenlig (Ds 2009:13 s. 138 och 247 f.). Regeringen valde att inte gå vidare med förslaget men uttalade att det är naturligt att hämta ledning från konsumentköplagen och tillämpa den analogt på den aktuella avtalstypen (prop. 2011/12:28 s. 20, jfr även Ds 2012:31 s. 178 f. och rättsfallet NJA 2008 s. 24).

Regeringen delar sammanfattningsvis inte den uppfattning som Lunds universitet och även bl.a. Helsingborgs tingsrätt ger uttryck för om att ett genomförande av båda direktiven i samma lag skulle försvåra förståelsen eller att det skulle vara olämpligt att reglera digitala tjänster i en köplagstiftning. Enligt regeringens bedömning bör ett ändamålsenligt och välstrukturerat genomförande av båda direktiven i en och samma lag snarare kunna bidra till mer begripliga, lättillgängliga och enhetliga regler som både näringsidkare och konsumenter på ett enkelt sätt kan förstå innebörden av.

Enligt regeringen är det, inom de ramar som direktiven ger, viktigt att lagstiftningen blir så enkel som möjligt. Detta gäller särskilt eftersom det är fråga om konsumentskyddslagstiftning. Mycket av den kritik som förs fram av några remissinstanser mot att genomföra båda direktiven i samma lag kan enligt regeringen undvikas genom att lagens struktur anpassas till de olika avtalstyperna. För att åstadkomma en tydligare struktur och disposition bör den nya lagen delas upp i kapitel och lagens paragrafer förses med fler rubriker.

Regeringen föreslår sammanfattningsvis att båda direktiven genomförs i samma lag. För konsumentköp av varor finns i dag inom EU minimiharmoniserade regler i 1999 års konsumentköpsdirektiv, som är genomfört i konsumentköplagen. Varudirektivet ersätter konsumentköpsdirektivet och innehåller moderniserade, i princip fullharmoniserade, bestämmelser som bygger vidare på existerande konsumentskydd. För varudirektivets vidkommande ligger det mot den bakgrunden nära till hands att genomförandet sker i den befintliga konsumentköplagen. När nu båda direktiven ska genomföras i samma lag är det enligt regeringens bedömning emellertid mest ändamålsenligt att en ny lag ersätter konsumentköplagen. Det är inte möjligt att, som APPLiA önskar, inom ramen för

detta lagstiftningsärende överväga frågan om att även göra distansavtalslagen till en del av den nya lagen.

Även den nya lagens namn ska vara konsumentköplagen

Den nya lagen kommer att reglera både konsumentköp och andra typer av avtal mellan näringsidkare och konsumenter. För att detta ska avspeglas anser utredningen att ett lämpligt namn kan vara lag om konsumentskydd vid köp och vissa andra avtal. Några remissinstanser, bl.a. Konsumentvägledarnas Förening och Umeå universitet, invänder mot förslaget.

Regeringen konstaterar, i enlighet med vad som anförs ovan, att en konsument sannolikt betraktar avtal enligt direktiven som köp, oavsett om det avser en vara, ett digitalt innehåll eller en digital tjänst. Sett från det perspektivet förefaller det mest ändamålsenligt att ge den nya lagen namnet konsumentköplag. Det går inte komma ifrån att benämningen konsumentköplag på ett tydligare sätt fångar vad lagen i praktiken handlar om, vilket är att reglera olika typer av avtal där konsumenten införskaffar något att använda, än vad ordet konsumentskydd i lagens namn skulle indikera. Att den nuvarande konsumentköplagen, som Konsumentverket pekar på, är inarbetad och väl känd för både konsumenter och näringsidkare talar också för att även den nya lagen bör få det namnet. På så sätt skulle den nya lagens namn bidra till att konsumenter och näringsidkare snabbare och enklare kan förstå lagens sammanhang och vad den går ut på, vilket i sin tur bidrar till att en korrekt tillämpning av lagen säkerställs.

Det som skulle tala för utredningens namnförslag är att det inte går att komma ifrån att lagen, utöver köp, kommer att innehålla nya avtalstyper som rättsligt inte nödvändigtvis är köpeavtal. Detta anser regeringen dock inte är ett hinder mot att ge den nya lagen namnet konsumentköplagen. Som anförs ovan är det knappast ändamålsenligt att dela in de båda direktivens avtalstyper i köp och tjänst, och varudirektivet betraktar avtal avseende varor med digitala delar som ett köp även när det innehåller en digital tjänst. Dessutom innehåller redan den nuvarande lagen andra fång än köp. I praktiken utgör avtal som inte är köp endast en mindre del av lagens bestämmelser och en lags namn behöver inte vara heltäckande.

Mot denna bakgrund föreslår regeringen att den nya lagen ska benämnas konsumentköplag.

Enhetliga och enkla regler bör eftersträvas i den nya konsumentköplagen

Det har inte framkommit annat än att den nuvarande konsumentköplagen fungerar i huvudsak väl och att den reglerar frågor som är relevanta. Lagen bygger till sitt innehåll och sin uppbyggnad på det minimiharmoniserade 1999 års konsumentköpsdirektiv och varudirektivet fortsätter i samma spår. Mot den bakgrunden bör den nya konsumentköplagen ha samma beståndsdelar och grundläggande innehåll som den nuvarande lagen, med de ändringar som de nya fullharmoniserade direktiven föranleder.

Den nya lagen är i första hand till för dem som dagligen behöver använda den, dvs. näringsidkarna och konsumenterna. Det är därför angeläget att lagen, till sin konstruktion och utformning i övrigt, är så enkel och tydlig som möjligt. Denna syn får relevans vid regeringens behandling av

Lagrådets synpunkter, som i flera avseenden lämnas utifrån andra aspekter. Att konsumentköpen regleras i en fristående och i princip uttömmande

konsumentköplag betyder inte att en sådan lag måste reglera alla tänkbara situationer eller behandla alla frågor som berörs i köplagen. Som uttalades redan i förarbetena till den nuvarande lagen framstår det tvärtom som angeläget att konsumentköplagen inte görs onödigt omfattande. Den bör reglera alla i praktiken vanligen förekommande problem på konsumentköpsområdet men inte ta upp sådana företeelser som mera sällan kan antas bli aktuella (prop. 1989/90:89 s. 23). Inte alla frågor som den nuvarande lagen ger upphov till har ännu fått ett entydigt svar i praxis. Det är emellertid inte lämpligt att, som Lagrådet i vissa fall efterfrågar, i detta lagstiftningsärende göra klargöranden av regler som har sin motsvarighet i gällande rätt (se t.ex. avsnitt 6.3). Att avgöra om en analog tillämpning av allmänna köprättsliga principer kan ske bör också fortsatt i huvudsak överlämnas till rättstillämpningen att avgöra, varvid ställning får tas i det enskilda fallet till vilka nyanseringar av dessa principer som med hänsyn till konsumentköplagens speciella karaktär kan vara nödvändiga (se prop. 1989/90:89 s. 187 och avsnitt 6.4).

Eftersom även digitaldirektivet ska genomföras i den nya lagen kommer den att behöva innehålla bestämmelser för avtal där en näringsidkare tillhandahåller en konsument ett digitalt innehåll eller en digital tjänst. Under förhandlingarna i EU gjordes stora ansträngningar för att direktivens skäl och artiklar skulle vara överensstämmande, i den utsträckning det var möjligt. Enligt regeringens uppfattning bör en hög grad av enhetlighet också prägla den nya lagen.

Digitaldirektivet utgör inte en heltäckande reglering av sådana avtal. Enligt regeringen bör den enhetlighet som eftersträvas inte bara gälla för innehållet i de enskilda reglerna utan också för regelverket i stort. En konsekvens av detta är att den nya lagens regler på varuområdet som utgångspunkt bör tillämpas på det digitala området eller få sin egen motsvarighet där, även när digitaldirektivet saknar motsvarande reglering. Det framstår som särskilt angeläget då även varureglerna ska gälla för digitalt innehåll och digitala tjänster, i de fall innehållet eller tjänsten utgör en digital del i en vara. Genom att bestämmelserna så långt som möjligt görs enhetliga bör den nya konsumentköplagen kunna bidra till en mer effektiv rättstillämpning.

Även om den nya lagens regler i hög grad kommer att vara enhetliga finns det enligt regeringen ett pedagogiskt värde i att de bestämmelser som hänför sig till avtal enligt digitaldirektivet separeras från varureglerna. I likhet med utredningen föreslår regeringen att dessa bestämmelser placeras i ett särskilt kapitel i slutet av lagen.

Fristående paragrafer eller hänvisningar i det separata kapitlet?

Utredningen anser att bestämmelserna för digitalt innehåll och digitala tjänster i relativt stor utsträckning bör innehålla hänvisningar till bestämmelserna i övriga delar av lagen. Några remissinstanser, bl.a. Göteborgs tingsrätt, Umeå universitet och Sveriges advokatsamfund, anser att utredningens hänvisningsteknik gör regelverket svårt att förstå och flera av dem förordar därför att bestämmelserna i större utsträckning i stället anges i sin helhet.

En fördel med hänvisningsmodellen är enligt regeringen att den tydliggör på vilka punkter lagstiftningen är likadan för varor och digitalt

innehåll. En tydlig nackdel med att avvika från utredningens förslag och införa fristående paragrafer i kapitlet skulle vidare vara att kapitlet blir väldigt långt med bestämmelser som är identiska eller mycket lika dem som gäller för varor. Enligt regeringen bidrar inte en fullständig upprepning av reglerna nödvändigtvis till en ökad förståelse. Det förhållandet att reglerna i slutändan inte kan göras helt enhetliga i alla olika delar kan tvärtom göra det svårare för parterna och i rättstillämpningen att avgöra om och på vilket sätt reglerna skiljer sig åt. Det leder också till en oenhetlig kapitelstruktur när det som för varor finns i sju kapitel ska samlas i ett och samma kapitel för digitalt innehåll och digitala tjänster.

Regeringen har samtidigt förståelse för att läsningen av kapitlet i vissa avseenden kan uppfattas som svår. Med en väl utbyggd författningskommentar bör detta visserligen vara ett överkomligt problem. I syfte att underlätta förståelsen bör dock hänvisningarna placeras i sitt sakliga sammanhang i kapitlet och följa varudelens kronologi, i stället för att som utredningen föreslår, huvudsakligen samlas i en inledande gemensam paragraf. Härigenom minskar framför allt behovet av de korshänvisningar som mött invändningar.

Lagens tvingande natur

De båda direktiven bygger, liksom 1999 års konsumentköpsdirektiv, på principen om att regleringen är tvingande till förmån för konsumenten. Enligt artikel 21 i varudirektivet och artikel 22 i digitaldirektivet ska nämligen avtal som till konsumentens nackdel utesluter tillämpningen av nationella bestämmelser som införlivar direktiven, avviker från dem eller ändrar deras verkan innan konsumenten uppmärksammar näringsidkaren på t.ex. bristande avtalsenlighet inte vara bindande för konsumenten. Däremot är avtalsvillkor som avviker till konsumentens fördel tillåtna. Mot den bakgrunden bör det även i den nya konsumentköplagen föreskrivas att avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i lagen är till nackdel för konsumenten är utan verkan för denne, om inte annat anges i lagen.

Som redovisas i samband med definitionen av begreppet vara i nästa avsnitt omfattas inte ledningsburen gas av direktivet. Det finns därmed förutsättningar att i den nya lagen införa en bestämmelse motsvarande den som i dag finns i 3 § andra stycket om att lagen inte är tvingande om de allmänna avtalsvillkor som tillämpas vid sådana leveranser har godkänts av Konsumentverket.

5.3. Definitioner

Regeringens förslag: Den nya konsumentköplagen ska innehålla ett antal definitioner. Förutom definitioner av begreppen konsument och näringsidkare, som ska överföras från den nuvarande lagen, ska det införas nio nya definitioner. Dessa gäller begreppen vara, vara med digitala delar, digitalt innehåll, digital tjänst, tillverkare, offentlig auktion, driftskompatibilitet, kompatibilitet och personuppgifter.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår inte att det i den nya lagen införs definitioner av vara, offentlig auktion och tillverkare.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller uttalar sig inte särskilt om det.Umeå tingsrätt ser en risk för gränsdragningsproblem avseende definitionerna av begreppen digitalt innehåll och digital tjänst. Konsumentverket pekar på att lagens tillämpningsområde utökas med komplexa begrepp som digitalt innehåll, digitala tjänster och varor med digitala delar och anser att en utökad förklaring och exemplifiering av begreppen skulle underlätta förståelsen för vad lagen omfattar och hur den ska tillämpas. Även Sveriges advokatsamfund är inne på att gränsdragningsproblem lär uppstå vad gäller varor med digitala delar. Lunds universitet saknar en analys av vad som avses med avtal om digitalt innehåll och efterlyser ett klargörande av vad som ska förstås med digitalt innehåll och digitala tjänster. Vidare anser universitetet att det i fråga om definitionen av begreppet näringsidkare borde uppmärksammas att plattformsleverantörer i vissa fall kan vara näringsidkare.

Skälen för regeringens förslag

Allmänt om genomförande av definitioner

I både varudirektivet och digitaldirektivet finns ett antal definitioner av begrepp som används i direktiven (artikel 2 i respektive direktiv). Det rör sig om 16 respektive 13 definitioner. Fråga är i vilken utsträckning dessa definitioner bör tas in i den nya lagen. I den nuvarande konsumentköplagen finns bara två definitioner, nämligen av begreppen konsument och näringsidkare (1 § fjärde stycket).

Enligt svensk rättstradition brukar definitioner tas in i lag endast om det finns ett reellt behov av det. Vanligare är att låta definitionen framgå i den relevanta materiella bestämmelsen i fråga eller att utveckla den närmare betydelsen av ett begrepp i förarbetena. En målsättning är att inte utan skäl tynga lagtexten. Med den svenska lagstiftningstekniken är det möjligt att, med de begränsningar som följer av ordalydelsen, förtydliga innebörden av lagtexten genom förklaringar i förarbetena. Det gör att lagens innebörd blir tydlig utan att lagtextens klarhet, enkelhet och överskådlighet går förlorad.

En omständighet att beakta vid denna bedömning är att Europeiska kommissionen vid genomföranden av andra konsumenträttsliga direktiv i svensk rätt har ifrågasatt valet att låta vissa definitioner inte komma till uttryck i lag, utan i stället framgå av t.ex. förarbetena. Denna kritik har nyligen resulterat i att ytterligare ett par definitioner införts i distansavtalslagen som ett kompletterande genomförande av konsumenträttighetsdirektivet (se prop. 2019/20:63 s. 17 f.).

Regeringen delar utredningens utgångspunkt att de av direktivens definitioner som inte i sig är självförklarande bör tas in i lagen. På så sätt säkerställs ett tydligt genomförande av direktiven.

Konsument och näringsidkare

Direktivens definitioner av begreppen konsument och näringsidkare motsvarar de som finns i den nuvarande konsumentköplagen, liksom i många andra konsumenträttsliga lagar, t.ex. lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, distansavtalslagen och konsumentkreditlagen (2010:1846). Definitionerna bör tas in även i den nya lagen.

En konsument är enligt definitionen en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Det klargörs i både varudirektivet och digitaldirektivet (skäl 22 respektive skäl 17) att medlemsstaterna även fortsättningsvis får betrakta en person som konsument i fall av dubbla syften, dvs där ett avtal ingås för syften som delvis faller inom, delvis faller utanför personens egen näringsverksamhet och där näringssyftet är så begränsat att det inte dominerar avtalets övergripande sammanhang. Se även rättsfallet Faber mot Autobedrijf Hazet Ochten BV (C‑497/13, EU:C:2015:357) om kvalificering av någon som konsument.

En närliggande fråga är i vilken utsträckning ordet konsument bör användas i den nya lagen. Konsumentverket förordar att det används genomgående i stället för det hittillsvarande ordet köpare. Regeringen konstaterar att ordet köpare förekommer på många ställen i den nuvarande lagen medan konsument i stort sett inte används alls. Begreppet köpare är väl inarbetat och det finns knappast någon risk för missförstånd om vem som avses. Samtidigt är det, som Konsumentverket är inne på, motsägelsefullt att i en konsumentlag använda något annat ord än konsument. Detta gäller särskilt då begreppet konsument är vedertaget och tydliggör den särskilda grupp av köpare som lagen gäller för. Eftersom det i lagen ska tas in en definition av konsument men inte för köpare blir det också märkligt att i lagen använda det senare ordet, även om det är så i den nuvarande lagen. Därtill kommer att andra lagar på konsumenträttens område, t.ex. konsumenttjänstlagen (1985:716), försäkringsavtalslagen (2005:104) och distansavtalslagen, genomgående använder ordet konsument. Mot den bakgrunden föreslår regeringen att ordet konsument används i den nya lagen. Det kan i sammanhanget noteras att båda direktiven ger medlemsstaterna utrymme att låta reglerna gälla även för andra än konsumenter (skäl 21 i varudirektivet respektive skäl 16 i digitaldirektivet). Regeringen delar utredningens uppfattning att så inte bör ske i den nya lagen.

Även för näringsidkare uppkommer frågan om vilket begrepp som bör användas för att i lagen beskriva konsumentens motpart. De två direktiven har en definition som till sitt innehåll är identisk: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten. I varudirektivet är det en definition av begreppet säljare medan det i digitaldirektivet är en definition av begreppet näringsidkare. Eftersom direktiven ska genomföras i en gemensam lag behöver ett av orden användas. I den nuvarande konsumentköplagen finns en definition av näringsidkare men sedan används ordet säljare fortsättningsvis. I 1999 års konsumentköpsdirektiv definieras säljare men lagstiftaren valde vid genomförandet alltså att i lagen ha en definition av näringsidkare som beteckning på den som är motpart till en konsument ”i överensstämmelse med vad som är brukligt i svensk rätt” (prop. 2001/02:134 s. 26). När nu begreppet konsument fortsatt ska definieras i lagen och dessutom

användas i lagtexten framstår det som naturligt att definiera begreppet näringsidkare.

När det gäller definitionen av begreppet näringsidkare anser Lunds universitet att den borde utformas så att även plattformsleverantörer i vissa fall kan vara näringsidkare. Av direktiven framgår att en plattformsleverantör kan anses vara näringsidkare om denne uppträder som konsumentens direkta avtalspart vid försäljning av en vara eller tillhandahållande av digitalt innehåll (skäl 23 i varudirektivet respektive skäl 18 i digitaldirektivet). Detta följer emellertid redan vid en tillämpning av definitionen av näringsidkare. Enligt allmänna avtalsrättsliga principer torde också följa att en onlineplattform blir bunden av ett avtal med konsumenten, och därmed avtalspart, om det inte tydligt vid avtalets ingående framgår att det är någon annan än plattformen som är konsumentens motpart. Regeringen anser mot den bakgrunden att det inte är nödvändigt att justera definitionen av näringsidkare eller utvidga tillämpningen till leverantörer som inte är näringsidkare. Se även rättsfallet NJA 2018 s. 866 om begreppet näringsidkare i konsumentförhållanden.

Sammanfattningsvis föreslår regeringen att direktivens definition av begreppet konsument och digitaldirektivets definition av begreppet näringsidkare tas in i den nya lagen och att de orden används genomgående i lagen. Det hindrar inte att begreppen säljare och köpare vid behov också kan användas i denna proposition för att t.ex. tydliggöra respektive avtalsparts roll, och vid beskrivning av gällande rätt.

Fler av direktivens definitioner tas in i lagen

Utredningen föreslår att definitionerna av begreppen varor med digitala delar, digitalt innehåll, digital tjänst, driftskompatibilitet, kompatibilitet och personuppgifter, som samtliga utom det sistnämnda återfinns i båda direktiven, ska tas in i den nya lagen. Ingen remissinstans invänder mot att så sker. Det kan noteras att utredningen Ett moderniserat konsumentskydd nyligen har föreslagit att motsvarande definitioner i det reviderade konsumenträttighetsdirektivet tas in i distansavtalslagen (SOU 2021:17 s. 136). Regeringen anser att begreppen inte i sig är självklara till sin innebörd och direktivens definitioner av dessa begrepp bör därför tas in i den nya lagen.

När det gäller begreppet vara med digitala delar befarar Sveriges advokatsamfund vissa gränsdragningsproblem. På motsvarande sätt ser bl.a. Umeå tingsrätt en risk för gränsdragningsproblem avseende begreppen digitalt innehåll och digital tjänst. Konsumentverket efterlyser en utökad förklaring och exemplifiering av samtliga dessa begrepp. Regeringen konstaterar att båda direktiven tydligt och enhetligt anger vad som ska förstås med digitalt innehåll och digital tjänst och bedömer att det inte finns utrymme att justera definitionerna av dessa begrepp. Regeringen delar samtidigt uppfattningen att det inte är helt klart vad som ryms inom respektive begrepp och var gränsen mellan dem dras. När det gäller digitalt innehåll och digital tjänst skiljer sig dock reglerna inte åt i något avseende, och att det i vissa fall kan vara svårt att avgöra vilken typ som avtalet avser bör därmed inte behöva leda till problem i tillämpningen. Frågan om vad som bör betraktas som ett digitalt innehåll eller en digital tjänst behandlas närmare i avsnitt 7.1. När det gäller begreppet vara med digitala delar är det mer avgörande att det förstås och kan tillämpas på ett korrekt sätt.

Definitionen i denna del bör ses tillsammans med andra bestämmelser i direktiven, och denna fråga behandlas därför samlat i avsnitt 8.2. Den bedömning som görs där medför behov av att i förtydligande syfte göra en viss språklig justering av utredningens förslag på definition i lagen.

Särskilt om varubegreppet

Med begreppet varor avses i artikel 2.5 i varudirektivet två saker. Varor definieras som dels varor med digitala delar, dels som alla lösa saker med tillägget att vatten, gas och elektricitet också anses vara varor i direktivets mening när de saluförs i begränsad volym eller bestämd kvantitet. I skäl 12 tydliggörs att avtal om försäljning av fast egendom inte omfattas liksom dess huvudkomponenter som är avsedda att utgöra en större del av sådan fast egendom. Frågan är om det som utredningen föreslår är tillräckligt att i lag ta in en definition av begreppet vara med digitala delar (se om denna ovan) eller om även en vara generellt bör definieras i den nya lagen.

Begreppet vara är i dag inte definierat i den svenska konsumentlagstiftningen. Konsumentköpsdirektivets definition av konsumentvaror infördes inte i konsumentköplagen vid genomförandet av det direktivet (prop. 2001/02:134 s. 22 f.). I samband med genomförandet av konsumenträttighetsdirektivet gjordes bedömningen att begreppet vara var tillräckligt tydligt i sig självt och att det inte var nödvändigt att införa någon definition av det i den svenska lagstiftningen (prop. 2013/14:15 s. 35 f.).

Regeringen noterar att utredningen inte föreslår att begreppet vara ges en plats bland övriga definitioner i lagen men ger en förklaring av begreppets innebörd i sin inledande paragraf om lagens innehåll. Enligt regeringen är begreppet vara centralt och viktigt för förståelsen och tillämpningen av den nya konsumentköplagen. Detta talar för att en definition bör införas. Som föreslås ovan ska ett slags vara, nämligen en vara med digitala delar, definieras i lagen. Det framstår då som lämpligt att samtidigt definiera det som i praktiken är det överordnade begreppet vara. Mot den bakgrunden föreslår regeringen att varudirektivets begrepp vara definieras i den nya konsumentköplagen.

När det gäller den närmare utformningen av varudefinitionen konstaterar regeringen att den nuvarande konsumentköplagen gäller köp av lösa saker som en näringsidkare säljer till en konsument. Även den nya lagen kommer att gälla lösa saker, vilket bör framgå av definitionen.

Frågan är dock hur man ska betrakta vatten, gas och el, och om det skulle kunna påverka bedömningen av att varor är lösa saker. Den frågeställningen behandlades i samband med genomförandet av konsumenträttighetsdirektivet (prop. 2013/14:15 s. 56 f.). Regeringen konstaterade då att vatten och gas anses vara lösa saker, men däremot inte el. Konsumentköplagens tvingande reglering är dock inte tillämplig vid köp av ledningsburen gas när avtalsvillkoren för leveransen har godkänts av Konsumentverket (se 3 § andra stycket i nuvarande lagen och avsnitt 5.2). Det konstaterades att försäljning av ledningsburen el till konsumenter inte förekommer i begränsad volym eller fastställd kvantitet på den svenska marknaden men att det däremot finns batterier som utgör lösa saker. Detta synsätt gör sig enligt regeringen i huvudsak alltjämt gällande. Det är då inte nödvändigt att i definitionen nämna något utöver att varor är lösa saker med eller utan digitala delar. Ett ytterligare skäl för att inte fylla ut

definitionen på det sätt som sker i varudirektivet är att det skulle riskera att begränsa lagens tillämpningsområde för just gas och vatten och leda till en försämring av konsumentskyddet vid sådana köp. Som nämns ovan utgör dessa lösa saker även när de säljs på annat sätt än i begränsad volym eller fastställd kvantitet och omfattas utan begränsning av den nuvarande konsumentköplagen (se prop. 2001/02:134 s. 24).

Sammantaget anser regeringen att en vara i lagen bör definieras som lös sak med eller utan digitala delar. Det bör tydliggöras att när begreppet vara används i lagen omfattar det även vara med digitala delar, om inte något särskilt anges för den varutypen.

Ytterligare några men inte alla definitioner i direktiven bör tas med i den nya lagen

Utredningen gör bedömningen att flera av direktivens övriga definitioner inte behöver tas in i lagen. Det gäller begreppen köpeavtal, funktionalitet, varaktigt medium, hållbarhet, offentlig auktion, tillverkare och kostnadsfritt i varudirektivet och begreppen integration, pris, digital miljö, funktionalitet och varaktigt medium i digitaldirektivet. Ingen remissinstans invänder mot utredningens bedömning i dessa delar.

Med köpeavtal avses ett avtal enligt vilket en säljare överför eller åtar sig att överföra äganderätten till varor till en konsument, och konsumenten betalar eller åtar sig att betala priset för varorna (artikel 2.1 i varudirektivet). Utredningen om ett moderniserat konsumentskydd har nyligen bedömt att det saknas behov av att föra in motsvarande definition i distansavtalslagen (SOU 2021:17 s. 139), vilket är i linje med den bedömning som gjordes vid genomförandet av konsumenträttighetsdirektivet (prop. 2013/14:15 s. 35 f.). Enligt regeringen tillför definitionen inte något till vad som brukar avses med köpeavtal och den behöver därför inte tas in i den nya lagen.

Med funktionalitet avses en varas respektive det digitala innehållets eller den digitala tjänstens förmåga att fungera på avsett vis (artikel 2.9 i varudirektivet och artikel 2.11 i digitaldirektivet). Enligt regeringens mening tillför inte den definitionen något utöver vad som normalt måste förstås med funktionalitet och det finns därför inte anledning att i lag definiera begreppet.

Med offentlig auktion avses en försäljningsmetod där näringsidkaren bjuder ut bl.a. varor till försäljning till konsumenter. Det måste enligt definitionen vara en auktion där konsumenterna är personligen närvarande eller ges möjlighet att närvara personligen och auktionen ska ske genom ett öppet budgivningsförfarande som sköts av en auktionsförrättare och där den som lämnar det vinnande budet är skyldig att köpa varan (artikel 2.15 i varudirektivet). Enligt regeringens bedömning är definitionen på offentlig auktion inte självförklarande. Därtill kommer att det för avgränsningen av den nya lagens tillämpningsområde är av värde med en definition av uttrycket för att undvika otydlighet om vad som gäller. I avsnitt 6.9 och 6.14.3 behandlas utredningens förslag om vissa särregler vad gäller frågan när en begagnad vara som köps på offentlig auktion ska anses felaktig och om undantag från rätt till prisavdrag vid fel på en sådan vara. Utredningen föreslår att begreppet förklaras i lagtexten i anslutning till en av dessa särregler. Regeringen anser emellertid att definitionen är

så central för förståelsen av lagens tillämpningsområde att den bör placeras tillsammans med övriga definitioner i inledningen av den nya lagen.

Med tillverkare avses den som tillverkar varor eller importerar varor till unionen eller den som uppger sig vara tillverkare genom att sätta sitt namn, varumärke eller annat eget kännetecken på varorna (artikel 2.4 i varudirektivet). Motsvarande definition återfinns i 1999 års konsumentköpsdirektiv. Vid genomförandet av det direktivet bedömdes det inte finnas tillräckliga skäl att införa den i konsumentköplagen (prop. 2001/02:134 s. 27 f.). Regeringen konstaterar att en tillverkare i direktivets mening inte behöver vara den som faktiskt tillverkat varan, utan även kan vara t.ex. en importör. Enligt regeringens uppfattning kan därmed begreppet tillverkare inte anses självförklarande. Regeringen föreslår därför, till skillnad från utredningen, att det i den nya lagen tas in en definition av tillverkare.

När det gäller direktivens definition av varaktigt medium konstaterar regeringen att motsvarande definition finns i ett antal andra EU-rättsakter, t.ex. i konsumenträttighetsdirektivet och bolånedirektivet. Med varaktigt medium avses varje medel som gör det möjligt att bevara information på ett sådant sätt att den är tillgänglig för användning i framtiden under en tid som är lämplig med hänsyn till vad som är avsikten med informationen och att den bevarade informationen kan återges oförändrad (artikel 2.11 i varudirektivet och artikel 2.13 i digitaldirektivet). I samband med genomförandet av tidigare rättsakter har begreppet varaktigt medium inte bedömts nödvändigt att definiera i lag. I stället används uttrycket läsbar och varaktig form (prop. 2013/14:15 s. 36 och prop. 2015/16:197 s. 69, se även prop. 2004/05:13 s. 44 f., prop. 2009/10:242 s. 97 och prop. 2010/11:85 s. 72 f.). Denna lokution har i svensk rätt en vedertagen innebörd som motsvarar direktivens definition. Enligt regeringens bedömning saknas det anledning att nu göra en annan bedömning. Uttrycket läsbar och varaktig form som är tillgänglig för mottagaren bör därför användas som beskrivning av varaktigt medium och någon definition av det sistnämnda begreppet bör därför inte tas in i lagen.

Med hållbarhet avses varornas förmåga att behålla sina funktioner och sin prestanda under normal användning (artikel 2.13 i varudirektivet). Enligt regeringens mening säger definitionen knappast något mer än vad som normalt avses med en varas hållbarhet. Definitionen är med andra ord så självförklarande att den inte behöver regleras.

På samma sätt är det med uttrycket kostnadsfritt, som i varudirektivet definieras som utan de nödvändiga kostnader som uppkommer för att återställa varor till avtalsenlighet, särskilt kostnader för postbefordran, transport, arbetskraft eller material (artikel 2.14). Regeringen noterar att motsvarande företeelse förekommer även i digitaldirektivet men där kommer till andra uttryck, såsom ”utan extra kostnad”, utan att dessa förklaras närmare. Någon definition bör därför inte tas in i den nya lagen.

Med begreppet pris avses ett penningbelopp eller en digital värderepresentation som ska betalas som motprestation för tillhandahållande av digitalt innehåll eller digitala tjänster (artikel 2.7 i digitaldirektivet). Exempel på digitala värderepresentationer är elektroniska kuponger och virtuella valutor i den utsträckning de erkänns i nationell rätt (se skäl 23). Som Lagrådet framhåller är det inte nödvändigt att ta in en definition av begreppet pris i den nya lagen och det är inte heller helt träffande att

använda sig av det ordet genomgående i lagen på det sätt som föreslogs i lagrådsremissen. Att betala för en vara innebär att det är fråga om en monetär motprestation och det kan vid behov förtydligas i författningskommentaren både vad en sådan motprestation kan bestå av i enlighet med direktivets definition och vad den inte avser, nämligen personuppgifter.

Med integration avses sammankoppling och integrering (linking and incorporation i den engelska språkversionen) av t.ex. digitalt innehåll med de olika komponenterna i konsumentens digitala miljö, så att innehållet kan användas i enlighet med kraven för avtalsenlighet (artikel 2.4 i digitaldirektivet). Enligt regeringen behövs det för förståelsen inte någon uttrycklig definition av integration i den nya lagen. Det förekommer endast i ett sammanhang i direktivet och det bidrar till ökad tydlighet om begreppet, i stället för att definieras i lagen, beskrivs i det sammanhang där det används i lagen.

Med digital miljö avses hårdvara, programvara och eventuell nätanslutning som används av konsumenten för åtkomst till eller användning av ett digitalt innehåll eller en digital tjänst (artikel 2.9 i digitaldirektivet). Uttrycket digital miljö används tillsammans med uttrycket integration i direktivet och alltså endast i någon enstaka artikel. Enligt regeringen bidrar det till tydligare regler om begreppet digital miljö, i stället för att definieras i lagen, beskrivs i det sammanhang där det används.

I avsnitt 6.13.1 behandlar regeringen frågan om huruvida begreppet garanti bör definieras i den nya konsumentköplagen.

Hänvisningar till S5-3

6. Köp av varor

Hänvisningar till S6

  • Prop. 2021/22:85: Avsnitt 5.1, 8.1

6.1. Varor och varudirektivet

Konsumentmarknaden har länge dominerats av en handel med traditionella fysiska varor och handeln har i stor utsträckning skett i butik. Som framhålls i avsnitt 5.1 är emellertid den digitala marknaden i stark utveckling, och den blir allt viktigare för både näringsidkare och konsumenter. En betydande del av denna utveckling är att konsumenter allt oftare köper varor på nätet. En annan del av den digitala utvecklingen är att allt fler varor på något sätt innehåller digitala delar. Det nya varudirektivet syftar till att modernisera de konsumentköprättsliga reglerna och anpassa dem till de nya varor och handelsmönster som vuxit fram.

Genom varudirektivet ersätts 1999 års konsumentköpsdirektiv. Varudirektivet omfattar alla varor, inklusive varor med digitala delar, oavsett om de köps i butik, på nätet eller annars på distans. Med en vara avses alla lösa saker. Begreppet omfattar alltifrån mer vardagliga saker som köps regelbundet, t.ex. blommor, kläder och leksaker, till dyrare sällanköp, t.ex. bilar och kylskåp. En vara kan ha digitala delar, t.ex. en smarttelefon. Varudirektivets bestämmelser om varor gäller även för varor med digitala delar men för sistnämnda kategori varor finns vissa särbestämmelser för delarna.

De regler i varudirektivet som nu ska genomföras i svensk rätt handlar bl.a. om avtalsenlighet hos varan (fel), ansvar och påföljder vid fel och

garantier. Övervägandena tar sin utgångspunkt i den nuvarande konsumentköplagen, och i syfte att skapa ett heltäckande regelverk behandlas även ytterligare innehåll i den lagen, såsom varans avlämnande och näringsidkarens respektive konsumentens dröjsmål.

Regeringen behandlar nedan köp av varor i allmänhet. I avsnitt 8 behandlas varudirektivets särregler för varor med digitala delar. I avsnitt 9 behandlas vissa frågor som rör köp av levande djur.

Hänvisningar till S6-1

6.2. Lagens tillämpningsområde för varor

Regeringens förslag: Den nya konsumentköplagen ska, liksom nuvarande lag, gälla vid köp av varor som en näringsidkare säljer eller förmedlar till en konsument. Lagen ska i tillämpliga delar även gälla vid byte av varor och vid beställning av varor som ska tillverkas.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Kronofogdemyndigheten anser att varor som säljs exekutivt bör undantas från lagens tillämpningsområde.

Skälen för regeringens förslag

Även den nya lagen ska omfatta köp av varor som en näringsidkare säljer eller förmedlar till en konsument liksom bytesavtal

Varudirektivet tillämpas på köpeavtal mellan en konsument och en näringsidkare (artikel 3.1). Med köpeavtal avses ett avtal enligt vilket näringsidkaren överför eller åtar sig att överföra äganderätten till varor till en konsument, och konsumenten betalar eller åtar sig att betala för varorna. Varor är lösa saker (se artikel 2.5 och avsnitt 5.3). Det nu redovisade stämmer överens med den nuvarande konsumentköplagen (1 § första stycket). Mot den bakgrunden föreslår regeringen att den nya lagen ska omfatta varor som en näringsidkare säljer till en konsument. I sammanhanget kan det noteras att om installation av en köpt vara utgör en del av ett köpeavtal och ska utföras av näringsidkaren eller under dennes ansvar, så ingår installationen i det varuköp som omfattas av den nya lagen (se skäl 17).

Den nuvarande konsumentköplagen är även tillämplig då säljaren inte är näringsidkare men köpet förmedlas av en näringsidkare, de s.k. förmedlingsfallen (1 § andra stycket). I ett sådant fall svarar både den förmedlande näringsidkaren och säljaren för säljarens skyldigheter enligt lagen. Varudirektivet reglerar inte den typen av avtal. I skäl 21 i direktivet anges att det står medlemsstaterna fritt att utvidga tillämpningen av direktivets regler till avtal som är undantagna från direktivets område eller att på annat sätt reglera sådana avtal. Mot den bakgrunden bör den nya lagen, på samma sätt som hittills, vara tillämplig även i förmedlingsfallen. Detsamma gäller för byte av varor (se 1 § tredje stycket konsumentköplagen).

Tillverkningsköp m.m.

Den nuvarande konsumentköplagen gäller också beställning av en vara som ska tillverkas (2 § första stycket). Om beställaren (konsumenten) ska tillhandahålla en väsentlig del av materialet, gäller därutöver 4 § första stycket samt 6 och 7 §§konsumenttjänstlagen (1985:716). Enligt dessa bestämmelser gäller bl.a. att näringsidkaren ska utföra tjänsten fackmässigt, med tillbörlig omsorg ta till vara konsumentens intressen och samråda med konsumenten i den utsträckning som det behövs och är möjligt. Näringsidkaren har vidare en skyldighet att i vissa fall avråda konsumenten.

I artikel 3.2 i varudirektivet föreskrivs att avtal mellan en konsument och en näringsidkare om tillhandahållande av varor som ska tillverkas eller produceras ska anses vara köpeavtal enligt direktivet. I det därtill hörande skäl 17 bekräftas detta med tillägget att det även gäller för det som producerats eller tillverkats enligt konsumentens anvisningar. Regeringen föreslår därför att även den nya lagen ska omfatta tillverkningsköp.

I skäl 20 i varudirektivet anges att det står medlemsstaterna fritt att reglera en informationsskyldighet för näringsidkare i samband med ingående av avtal eller en skyldighet för näringsidkare att varna konsumenten om t.ex. vissa egenskaper hos varan, huruvida ett material som konsumenten har tillhandahållit är lämpligt eller om det finns möjliga nackdelar med en särskild begäran från konsumenten. Det bedöms därmed finnas förutsättningar att även fortsättningsvis låta reglerna i konsumenttjänstlagen om näringsidkarens skyldighet att avråda konsumenten gälla i tillverkningsfallen. Även regeln i den lagen om näringsidkarens skyldighet att samråda kan sägas ta sikte på näringsidkarens informationsskyldighet. Att tjänsten dessutom ska utföras fackmässigt och att näringsidkaren med tillbörlig omsorg ska tillvarata konsumentens intressen är, som utredningen framhåller, självklara utgångspunkter som inte kan anses strida mot varudirektivet. Regeringen anser sammantaget att det även i den nya lagen bör föreskrivas att 4 § första stycket samt 6 och 7 §§konsumenttjänstlagen ska gälla vid tillverkningsköp.

Avtal som omfattar inslag av både köp och tjänst

När den som ska leverera en vara även ska utföra arbete eller någon annan tjänst gäller den nuvarande konsumentköplagen inte för avtalet, om tjänsten utgör den övervägande delen av förpliktelsen (2 § andra stycket). Regleringen tar sikte på avtal där tjänstedelen är något annat än en digital tjänst. I varudirektivet anges i skäl 17 att när ett avtal omfattar inslag av såväl försäljning av varor som tillhandahållande av tjänster bör det fastställas i nationell lagstiftning huruvida hela avtalet kan anses vara ett köpeavtal i den mening som avses i direktivet. Det är, som utredningen anför, naturligt att varudirektivet inte berör den motsatta situationen, alltså huruvida ett blandat avtal i sin helhet kan ses som ett avtal om tjänst, eftersom direktivet inte generellt harmoniserar regler om tjänster.

Enligt regeringen kan varudirektivet inte anses ställa upp ett krav på att varje avtal som innehåller något inslag av försäljning av varor helt eller delvis måste anses som ett köpeavtal. Det bör därför vara möjligt att i lag fastställa att hela det blandade avtalet ska anses vara ett avtal om tjänst, så länge det inte handlar om en digital tjänst som utgör en digital del av en vara (se även rättsfallet Heike Schottelius mot Falk Seifert, C-247/16,

EU:C:2017:638). Regleringen i nuvarande konsumentköplagen om att det styrande är vad som är den övervägande delen av förpliktelsen bör därför kunna behållas. Ingen remissinstans invänder mot att så sker. Det har inte heller framkommit annat än att den nuvarande regleringen är väl fungerande och önskvärd. Mot den bakgrunden föreslår regeringen att den nuvarande ordningen förs över till den nya lagen.

Försäljning av varor som sker exekutivt eller annars tvångsvis

Enligt artikel 3.4 b i varudirektivet ska direktivet inte tillämpas på varor som säljs exekutivt eller på annat sätt tvångsvis med stöd av lag. Att sådana varor undantas från direktivets tillämpningsområde innebär att medlemsstaterna själva kan bestämma vilka regler som ska gälla för dessa.

Undantaget motsvarar artikel 1.2 b i 1999 års konsumentköpsdirektiv. Vid genomförandet av det direktivet gjordes bedömningen att konsumentskyddet skulle försämras om undantaget för tvångsvis sålda varor utnyttjades (prop. 2001/02:134 s. 23 f.). Exempel på sådana försäljningar är ett konkursbos underhandsförsäljning av konkursgäldenärens egendom eller en panthavares underhandsförsäljning av den pantsatta egendomen. Ett annat exempel är försäljning enligt lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt. Konsumentköplagen är således tillämplig på den typen av försäljningar, om övriga förutsättningar i lagen är uppfyllda. Varken utredningen eller någon remissinstans anser att ett genomförande av varudirektivet bör föranleda att varor som säljs tvångsvis med stöd av lag ska undantas från konsumentköplagens tillämpningsområde. Regeringen delar den uppfattningen. Att ha enhetliga regler vid varuförsäljning är en fördel för konsumenten, och det gäller inte minst när det i praktiken kan vara svårt för en konsument att avgöra om den som överlåter egendom är ett konkursbo och om försäljningen då utgör en tvångsförsäljning enligt lag eller inte (jfr SOU 2021:17 s. 135 där motsvarande bedömning görs). Regeringen föreslår därför att varor som säljs tvångsvis med stöd av lag ska omfattas av den nya lagen.

Även exekutiva försäljningar av varor, dvs. Kronofogdemyndighetens försäljning av utmätt egendom enligt utsökningsbalken, omfattas av den nuvarande konsumentköplagen. Frågan om konsumentskydd vid sådan försäljning uppmärksammades redan vid utsökningsbalkens tillkomst. Det anfördes då att exekutiv försäljning regleras som en offentligrättslig förrättning, som kan överklagas, och att det därför i praktiken inte torde finnas något större utrymme för att vid sidan av utsökningsbalkens reglering använda allmänna köprättsliga regler. Det ansågs dock inte kunna uteslutas att en exekutivköpare kunde ha vissa av de befogenheter som tillkommer en vanlig köpare, även om det endast kunde bli fråga om en begränsad tillämpning (se prop. 1980/81:8 s. 725 f. och 1223 f.). Det ansågs vid genomförandet av 1999 års konsumentköpsdirektiv att frågan även fortsättningsvis borde överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra och exekutiv försäljning undantogs därför inte från konsumentköplagens tillämpningsområde (se prop. 2001/02:134 s. 23 f. och även prop. 2013/14:43 s. 14 f.).

Regeringen delar mot denna bakgrund, och till skillnad från Kronofogdemyndigheten, utredningens bedömning och anser att det inte nu finns anledning att ändra gällande ordning i detta avseende. Av dessa skäl bör inte något undantag för exekutiv försäljning införas i den nya lagen.

6.3. Avlämnande av varan

Regeringens förslag: Den nya konsumentköplagen ska reglera platsen och tiden för varans avlämnande, förutsättningarna för att ett avlämnande ska ha kommit till stånd och vem som ansvarar för kostnaderna och står risken för varan. Bestämmelserna ska, med vissa ändringar, motsvara reglerna i den nuvarande lagen.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår att när näringsidkaren har åtagit sig att installera varan som ett led i att fullgöra köpet, ska varan anses avlämnad först när installationen har utförts.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.Konsumentverket har redaktionella synpunkter.

Skälen för regeringens förslag

Vad som i dag gäller för varans avlämnande

I den nuvarande konsumentköplagen finns regler om varans avlämnande (leverans av varan). Dessa behandlar platsen och tiden för avlämnandet, förutsättningarna för att ett avlämnande har skett samt kostnaderna och risken för varan.

Frågan om platsen för avlämnandet är inte föremål för harmoniserade regler inom EU, utan medlemsstaterna har utrymme att själva bestämma vad som ska gälla i detta avseende (se skäl 56 i varudirektivet, jfr även geoblockeringsförordningen (EU) 2018/302, vilken en näringsidkare som också säljer varor till konsumenter i andra länder kan behöva beakta). Enligt 4 § i den nuvarande konsumentköplagen ska varan hållas tillgänglig för avhämtning där näringsidkaren vid köpet hade sitt affärsställe, om inte något annat följer av avtalet.

Frågan om tidpunkten för avlämnandet av varan är däremot föremål för harmoniserade bestämmelser inom EU genom artikel 18.1 i konsumenträttighetsdirektivet (se prop. 2013/14:15 s. 56 f.). Enligt 5 § konsumentköplagen, som genomför den artikeln, gäller att varan ska avlämnas utan onödigt dröjsmål och senast 30 dagar efter det att avtalet ingicks, om inte något annat följer av avtalet. Om konsumenten inte har fått kredit, är näringsidkaren emellertid inte skyldig att lämna ut varan förrän den betalas. Det kan tilläggas att konsumenten enligt 36 § konsumentköplagen normalt inte är skyldig att betala förrän varan hålls honom eller henne tillhanda (se avsnitt 6.5), vilket innebär att parternas prestationer som huvudregel ska utväxlas samtidigt.

Frågan om förutsättningarna för att varan ska anses avlämnad regleras i 6 § konsumentköplagen. Innebörden är att varan är avlämnad när konsumenten, själv eller genom en transportör som konsumenten har anlitat eller genom någon annan som handlar på konsumentens vägnar, har fått varan i sin besittning. I vissa fall när konsumenten har anlitat transportören anses varan trots det inte avlämnad när den har lämnats över till transportören. Det gäller om det är näringsidkaren som har erbjudit transportalternativet. Bestämmelsen fick sin nuvarande utformning i samband med regeringens översyn av genomförandet av konsumenträttighetsdirektivet 2020 (se

prop. 2019/20:63 och även Allmänna reklamationsnämndens beslut 2021-03-29, ARN 2020–15809).

Frågan om kostnaderna för varan vid avlämnandet är inte föremål för harmoniserade bestämmelser inom EU. Enligt 7 § konsumentköplagen ska näringsidkaren, om inte något annat följer av avtalet, svara för transportkostnader och andra kostnader för varan som uppkommer före avlämnandet och som inte beror på att avlämnandet har försenats till följd av något förhållande på konsumentens sida.

Frågan om när varan är avlämnad är nära sammanflätad med frågan om när risken för varan går över från säljaren till konsumenten. Riskens övergång är föremål för harmonisering genom artikel 20 i konsumenträttighetsdirektivet. Enligt 8 § konsumentköplagen, som genomför den artikeln, går risken för varan över på konsumenten när varan avlämnas. Om konsumenten bär risken för varan är han eller hon skyldig att betala varan även om den har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom en händelse som inte beror på näringsidkaren. Om det är fråga om ett öppet köp och varan har avlämnats, bär konsumenten risken för varan till dess den lämnas tillbaka.

Reglerna om varans avlämnande ska behållas

Enligt skäl 38 i varudirektivet regleras inte innebörden av leverans i direktivet utan i stället överlåts det åt nationell rätt att reglera vad näringsidkaren ska göra för att fullgöra sin skyldighet att leverera varorna. Med leverans avses varans avlämnande.

I avsaknad av direktivsregler i frågan bör bestämmelserna om platsen och tiden för varans avlämnande och om kostnaderna för varans avlämnande i nuvarande 4, 5 och 7 §§konsumentköplagen föras över till den nya lagen. Enligt Lagrådet framstår bestämmelsen om kostnaderna för varan inte som given i det fall näringsidkaren ska installera varan. Regeringen behandlar den synpunkten nedan.

Inte heller när det gäller de närmare förutsättningarna för att en vara ska anses avlämnad finns det några hinder mot att i den nya lagen ha en motsvarande bestämmelse som den i 6 § konsumentköplagen om att avlämnandet sker när konsumenten (själv eller i vissa fall genom en transportör eller någon annan) har fått varan i sin besittning. Regeringen föreslår därför att den nya lagen ska ha en sådan bestämmelse. Det är varken nödvändigt eller lämpligt att, som Lagrådet efterfrågar, klargöra besittningsbegreppet i en bestämmelse som förs i sak oförändrad över till den nya lagen.

I skäl 38 anges vidare att hänvisningar till tidpunkten för leverans inte påverkar de regler om riskens övergång som finns i konsumenträttighetsdirektivet. Dessa finns i dag i 8 § konsumentköplagen och bör också föras över till den nya lagen.

I varudirektivet uppmärksammas att när en vara kräver installation kan konsumenten inte alltid använda varan eller upptäcka fel innan installationen har avslutats. Om avtalet innebär att näringsidkaren ska installera varan, bör därför varan enligt skäl 40 betraktas som levererad till konsumenten först när installationen har avslutats. En bestämmelse av den innebörden, som inte finns i den nuvarande konsumentköplagen, föreslogs i lagrådsremissen. Lagrådet uppmärksammar att bestämmelsen innebär att

risken för varan i den angivna situationen ligger kvar på näringsidkaren trots att varan har kommit i konsumentens besittning. Lagrådet föreslår en regel som särskilt reglerar riskens övergång när en vara installeras eller har digitala delar (den senare frågan behandlas i avsnitt 8.3) som innebär att en s.k. stegvis riskövergång lagregleras i konsumenträtten.

I den nuvarande konsumentköplagen anges att risken för varan går över på köparen när varan avlämnas (8 § andra stycket). Enligt regeringen finns det ett betydande värde i att frågan om riskövergången från näringsidkaren till konsumenten är kopplad till lagens avtalsobjekt, dvs. varan. Det framstår därför som tveksamt att i ett visst avseende separera riskens övergång från avlämnandet (jfr prop. 1989/90:89 s. 188 f.). En vara kan bestå av flera fysiska komponenter (lösa saker) som levereras successivt. Detta gäller redan i dag och regeringen tar fasta på att Lagrådet anser att riskens övergång i den situationen inte behöver regleras särskilt i lagen. Den nya lagen bör i stor utsträckning utgå från varans avlämnande och risken för varan bör då kopplas till den tidpunkten. Detta är en ordning som gäller i den nuvarande konsumentköplagen och som utgångspunkt även i köplagen och som är mest i linje med varudirektivet.

Regeringen inser samtidigt att den ordning som föreslogs i lagrådsremissen inte är helt tillfredsställande. Exempelvis kan ett kylskåp levereras till konsumentens bostad men installeras först en tid därefter. Under den tid som kylskåpet är oinstallerat står näringsidkaren risken för att varan skadas eller förstörs trots att den är i konsumentens besittning. Det skapar en obalans i förhållandet mellan avlämnande av varan, besittning av varan och riskövergången som kan leda till oönskade konsekvenser. Det kan också ifrågasättas om förslaget är helt förenligt med konsumenträttighetsdirektivets regler om riskens övergång (artikel 20), som innebär att risken går över när konsumenten fått varan i sin besittning.

Enligt regeringens uppfattning är lösningen emellertid inte att införa en bestämmelse som delar upp risken för en vara i dess beståndsdelar. En installation är ett arbetsmoment (tjänst) och det som i Lagrådets förslag anges som den lösa saken är varan (se definitionen i avsnitt 5.3). Ett mer ändamålsenligt sätt att hantera situationen och bibehålla systematiken i lagen är att låta avlämnandetidpunkten, som i övriga fall, avgöras av när varan kommer i konsumentens besittning. Som nämns ovan reglerar varudirektivet inte frågor om leverans och riskens övergång. Syftet med skäl 40 om installation är att säkerställa att konsumentens möjlighet att åberopa fel på varan inte försämras. Det framstår enligt regeringen då som mer naturligt att den särskilda installationssituationen behandlas i lagen i samband med näringsidkarens felansvar och inte som utredningen föreslår, i samband med avlämnandet. Den frågan behandlas därför vidare i avsnitt 6.11.2.

Enligt regeringens bedömning finns det sammanfattningsvis inte tillräckliga skäl att i lagen uttryckligen differentiera riskövergången. Det bör därför, liksom hittills, föreskrivas att risken för varan går över i samband med avlämnandet, vilket är när konsumenten får den i sin besittning. Något behov av att, som Lagrådet förordar, överväga kostnadsansvaret för varan vid installation finns inte vid denna bedömning eftersom installationen inte kommer att vara en förutsättning för varans avlämnande. Det kan tilläggas att det av den aktuella bestämmelsen framgår att dessa kostnader i första hand ska regleras i parternas avtal och det kommer

därmed att ligga i näringsidkarens hand att avgöra när leverans av varan och installation av densamma bör ske och hur t.ex. eventuella kostnader för förvaring som konsumenten kan ha i avvaktan på en installation bör hanteras. Enligt regeringen är det vidare inte lämpligt att i propositionen nyansera synen på riskplaceringen vid öppet köp på det sätt som Lagrådet förordar. Det handlar om en bestämmelse som förs över i sak oförändrad till den nya lagen och som enligt sin ordalydelse innebär att konsumenten står risken för varan till dess den lämnas tillbaka. Om det vid öppet köp sker ett återtagande av varan på grund av fel på den, tillämpas i stället lagens bestämmelser om felpåföljder.

Paragrafen om riskens övergång i den nya lagen bör utformas på det sätt

Konsumentverket förordar i syfte att göra den kronologiskt korrekt. Lagrådet väcker frågan om det inte i lagen bör anges vad det innebär att näringsidkaren står risken. Regeringen ser emellertid inte något behov av att införa en sådan upplysning (jfr prop. 1989/90:89 s. 7).

6.4. Näringsidkarens dröjsmål

Regeringens förslag: Den nya konsumentköplagen ska innehålla regler om näringsidkarens dröjsmål med att avlämna varan som i sak motsvarar det som gäller i dag.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag: I 915 §§konsumentköplagen regleras näringsidkarens dröjsmål. Bestämmelserna anger vad som avses med näringsidkarens dröjsmål och påföljder vid sådant dröjsmål. Frågan regleras delvis i konsumenträttighetsdirektivet (se prop. 2013/14:15 s. 56 f.).

Artikel 18.2 i det direktivet föreskriver en rätt till hävning och i artikel 18.4 i samma direktiv anges att konsumenten i nationell rätt får ges tillgång även till andra påföljder. Som exempel på sådana andra påföljder nämns i direktivets skäl 53 förlängd leveransfrist för näringsidkaren, krav på att avtalet fullgörs, rätt att innehålla betalningen och skadestånd. Varudirektivet innehåller inte några regler om näringsidkarens dröjsmål.

Enligt 9 § konsumentköplagen föreligger dröjsmål på näringsidkarens sida om varan inte avlämnas eller avlämnas för sent och detta inte beror på konsumenten eller något förhållande på dennes sida (se rättsfallet NJA 2018 s. 617 om bevisbörda och beviskrav i fråga om huruvida avlämnande har skett). Vid näringsidkarens dröjsmål får enligt 10 § konsumenten hålla inne betalningen och välja mellan att kräva att köpet fullgörs och häva det. Konsumenten får dessutom kräva skadestånd av näringsidkaren. Innebörden av dessa påföljder är i korthet följande.

Konsumenten får enligt 11 § innehålla så mycket av betalningen som behövs för att ge honom eller henne säkerhet för krav på grund av dröjsmålet.

Konsumenten får enligt 12 § hålla fast vid köpet och kräva att näringsidkaren fullgör köpet. Näringsidkaren är dock inte skyldig att fullgöra köpet om det föreligger ett hinder som denne inte kan övervinna eller om fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn

till konsumentens intresse av att näringsidkaren fullgör köpet. Det finns även vissa regler om vad som händer om hindret upphör inom rimlig tid och om att en konsument som väntar orimligt länge med att framställa sitt krav förlorar rätten att kräva fullgörelse.

Konsumenten får enligt 13 § häva köpet om näringsidkarens dröjsmål är av väsentlig betydelse för honom eller henne eller om konsumenten före avtalets ingående har meddelat näringsidkaren att avlämnande av varan senast en viss dag är avgörande för att han eller hon ska ingå avtalet. En rätt till hävning föreligger också om näringsidkaren meddelar att varan inte kommer att avlämnas. Om konsumenten har krävt att näringsidkaren avlämnar varan inom en bestämd tilläggstid och om den tiden inte är oskäligt kort, får konsumenten häva köpet om varan inte avlämnas inom den tiden. Medan tilläggstiden löper får konsumenten häva köpet endast om näringsidkaren meddelar att köpet inte kommer att fullgöras inom denna tid. Om konsumenten har krävt fullgörelse av köpet utan att ange någon tilläggstid, får han eller hon häva köpet om varan inte avlämnas inom en skälig tid efter det att kravet framställdes.

Konsumenten har enligt 14 § en rätt till ersättning (skadestånd) för den skada som han eller hon lider genom näringsidkarens dröjsmål, om inte näringsidkaren visar att dröjsmålet beror på ett hinder utanför näringsidkarens kontroll som denne inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder näringsidkaren inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

För att få häva köpet eller kräva skadestånd när varan har avlämnats för sent, krävs enligt 15 § att konsumenten inom skälig tid efter det att han eller hon fick kännedom om avlämnandet meddelar näringsidkaren detta.

Det har inte framkommit annat än att de nu redovisade bestämmelserna är väl fungerande, och de har tidigare bedömts förenliga med konsumenträttighetsdirektivet. Mot den bakgrunden, och då det i detta avseende saknas regler i varudirektivet, föreslår regeringen att bestämmelserna i den nuvarande konsumentköplagen om näringsidkarens dröjsmål förs över i sak oförändrade till den nya lagen. I sammanhanget anser Lagrådet att det bör övervägas att göra ett visst klarläggande av i vilken utsträckning en analog tillämpning av bestämmelsen om näringsidkarens interpellationsrätt i 24 § köplagen kan göras. Frågan om utrymmet att i en konsumentköprättslig dröjsmålssituation tillämpa köplagens bestämmelser om interpellationsrätt analogt behandlades i förarbetena till den nuvarande konsumentköplagen (prop. 1989/90:89 s. 23). Det finns enligt regeringens uppfattning inte anledning att behandla frågan ytterligare. Det kan noteras att den aktuella dröjsmålsregleringen numera utgör ett genomförande av konsumenträttighetsdirektivet.

I avsnitt 6.14.4 föreslår regeringen att skadeståndsreglerna vid näringsidkarens dröjsmål och vid fel på varan i den nya lagen ska föras samman till en gemensam reglering för konsumentens rätt till skadestånd vid näringsidkarens avtalsbrott.

6.5. Konsumentens betalning och avbeställning

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser om det pris som konsumenten ska betala, om tidpunkten för betalningen och om konsekvenserna av att konsumenten avbeställer varan ska föras över till den nya konsumentköplagen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag: I den nuvarande konsumentköplagen finns bestämmelser om konsumentens betalningsskyldighet. I första hand ska priset och tidpunkten för betalningen regleras i avtalet. Om så inte har skett, ska konsumenten enligt 35 § betala ett pris som är skäligt med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet och omständigheterna i övrigt. Konsumenten ska vidare enligt 36 § betala för varan när näringsidkaren kräver det, dock inte förrän konsumenten kan få del av varan.

I anslutning till bestämmelserna om betalning finns i den nuvarande konsumentköplagen även bestämmelser om vad som gäller vid avbeställning av varan. Om konsumenten avbeställer varan innan den har avlämnats, har näringsidkaren enligt 37 § inte rätt att hålla fast vid köpet och kräva betalning. I stället har näringsidkaren rätt att kräva skadestånd, se även 41 §.

Frågor om det pris som konsumenten ska betala, om tidpunkten för betalningen när den inte följer av avtalet och om avbeställning behandlas inte i varudirektivet (jfr skäl 18). Enligt regeringens mening behöver dessa frågor finnas i en konsumentköplag för att säkerställa ett gott konsumentskydd och en väl fungerande handel. Bestämmelserna om betalning och avbeställning i den nuvarande konsumentköplagen bör därför föras över i sak oförändrade till den nya lagen.

6.6. Konsumentens dröjsmål

Regeringens förslag: Den nya konsumentköplagen ska innehålla regler om konsumentens dröjsmål som i sak motsvarar det som gäller i dag.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag: I den nuvarande konsumentköplagen finns bestämmelser om konsumentens dröjsmål. Enligt 38 § är en konsument i dröjsmål om varken konsumenten eller någon annan på dennes sida betalar i rätt tid och detta inte beror på näringsidkaren eller något förhållande på dennes sida. Vid sådant dröjsmål får näringsidkaren enligt 39 § hålla inne varan och sedan välja att kräva att konsumenten betalar priset eller att häva köpet. Vid hävning får näringsidkaren dessutom kräva skadestånd av konsumenten. I 40 och 41 §§ finns närmare bestämmelser om hävning och skadestånd i denna situation.

Frågor om konsumentens dröjsmål regleras inte i varudirektivet. Bestämmelserna om detta i den nuvarande konsumentköplagen kan därför behållas och bör föras över i sak oförändrade till den nya lagen.

6.7. Krav på varan

Hänvisningar till S6-7

  • Prop. 2021/22:85: Avsnitt 3, 6.9

6.7.1. Subjektiva krav

Regeringens förslag: En vara ska stämma överens med det som följer av avtalet i fråga om bl.a. art, beskrivning, mängd, kvalitet, funktionalitet, kompatibilitet och driftskompatibilitet. Varan ska åtföljas av de tillbehör, anvisningar och uppdateringar som följer av avtalet.

En vara ska vara ägnad för det särskilda ändamål för vilket konsumenten behöver den och informerat näringsidkaren om, förutsatt att näringsidkaren vid köpet har godtagit detta ändamål.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår inte att det i lagen ska anges att en vara ska stämma överens med vad som följer av avtalet i fråga om beskrivning och anser inte att det uttryckligen behöver anges i lag att konsumenten ska ha informerat näringsidkaren om det särskilda ändamålet med varan.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller invänder inte mot dem. Branschorganisationen Färg

Möbler och Interiör är positiv till att näringsidkaren måste ha godtagit det särskilda ändamålet och pekar på att det blir tydligt att konsumenten måste upplysa näringsidkaren om det särskilda ändamålet. Även bl.a. Lunds universitet och Svensk Handel ställer sig positiva till att näringsidkaren vid köpet måste ha godtagit det särskilda ändamålet. Göta hovrätt påpekar att detta kan skilja sig från tidigare reglering till konsumentens nackdel och att det synes ställa högre krav på konsumenten att försäkra sig om att näringsidkaren förstått och aktivt godtagit att varan skulle användas för ett särskilt ändamål.Allmänna reklamationsnämnden konstaterar att ordalydelsen ger en tydlig indikation om att det krävs ett aktivt handlande av näringsidkaren och att det inte räcker för konsumenten att endast informera, utan denne måste också säkerställa att näringsidkaren har godtagit det särskilda ändamålet. Enligt nämnden finns en påtaglig risk för att förändringen genom rättstillämpning kan innebära en stor praktisk skillnad i förhållande till den nuvarande bestämmelsen.

Skälen för regeringens förslag

Varans subjektiva krav ska anges i lagen

Artikel 6 i varudirektivet reglerar subjektiva krav på varan, dvs. de krav på varan som näringsidkaren och konsumenten har avtalat om. I artikeln anges i fyra punkter olika avtalade krav som kan förekomma och som i så fall ska vara uppfyllda för att varan ska vara avtalsenlig. Dessa krav är att varan, för att vara avtalsenlig, ska a) uppfylla kraven på beskrivning, kvantitet och kvalitet samt besitta funktionalitet, kompatibilitet, driftskompatibilitet och andra egenskaper i enlighet med köpeavtalet, b) vara lämplig för det särskilda ändamål för vilket konsumenten behöver den och

som konsumenten informerade näringsidkaren om senast vid tidpunkten för köpeavtalets ingående och med avseende på vilket näringsidkaren har lämnat godkännande, c) levereras tillsammans med alla tillbehör och instruktioner, bl.a. om installation, som föreskrivs i avtalet och d) levereras med uppdateringar i enlighet med köpeavtalet.

Att det rör sig om en icke uttömmande uppräkning i artikel 6 står klart genom att det i inledningen av artikeln anges att för att varorna ska vara avtalsenliga ska de i förekommande fall ”i synnerhet” uppfylla det som anges i punkterna (se även skäl 26). Enligt regeringen krävs således, för att varan ska vara avtalsenlig, att inte bara de avtalade krav som anges i de fyra punkterna uppfylls, utan även förekomsten av eventuellt andra krav som följer av parternas avtal. Varan ska med andra ord uppfylla de krav som följer av avtalet.

Regeringen konstaterar att artikel 6 motsvaras av 16 § första stycket i den nuvarande konsumentköplagen, som anger att varan i fråga om art, mängd, kvalitet, andra egenskaper och förpackning ska stämma överens med vad som följer av avtalet. Där anges även att varan ska vara åtföljd av de anvisningar som behövs för dess installation, montering, användning, förvaring och skötsel.

De i lagen angivna orden mängd (synonymt med kvantitet) och kvalitet finns med i artikel 6 a och bör enligt regeringen tas in i den nya lagen. I den engelska språkversionen anges även ”type”, som dock inte har någon motsvarighet i den svenska språkversionen. Enligt regeringens bedömning får emellertid ”type” anses motsvara ”art” i den nuvarande lagen. Regeringen noterar emellertid att både ”description” och ”type” anges som krav i den engelska språkversionen, medan enbart ”beskrivning” anges i den svenska. Även i de danska, tyska och franska språkversionerna anges båda begreppen. För att säkerställa ett korrekt genomförande bedömer regeringen att det i den nya lagen bör anges att varan ska uppfylla även kravet på beskrivning i enlighet med köpeavtalet. Ordet beskrivning är inte nytt i konsumentköplagen vars 16 § andra stycket 3 bl.a. anger att varan, om inte annat följer av avtalet, ska stämma överens med den beskrivning som säljaren har lämnat.

I 16 § första stycket konsumentköplagen anges dessutom att varan bl.a. i fråga om förpackning ska stämma överens med vad som följer av avtalet. Detta motsvaras närmast av artikel 6 c i varudirektivet som anger att varan i förekommande fall ska levereras tillsammans med alla tillbehör och instruktioner, bl.a. om installation, som föreskrivs i köpeavtalet. Enligt regeringens bedömning är förpackning visserligen ett slags tillbehör, men begreppet tillbehör är bredare än begreppet förpackning. Till exempel är en laddare till en mobiltelefon ett tillbehör men inte en förpackning. Mot den bakgrunden bör ”tillbehör” tas in i den nya lagen i stället för det nuvarande ”förpackning”.

I artikel 6 a och 6 d anges fler av en varas egenskaper m.m. som kan följa av avtalet. Det gäller funktionalitet, kompatibilitet, driftskompatibilitet och uppdateringar. Inget av detta anges i nuvarande konsumentköplagen. Eftersom uppräkningen i den svenska lagtexten inte är uttömmande kan det hävdas att svensk rätt lever upp till direktivet utan att dessa krav behöver anges uttryckligen i den nya lagen. Flera av direktivets uppräknade krav tar dock sikte på egenskaper hos en typ av produkter som har blivit vanligt förekommande under senare år, nämligen varor med digitala delar. Regeringen delar utredningens bedömning att det av den anledningen finns ett pedagogiskt värde i att komplettera lagen med dessa

uttryck. Vad som avses med flertalet av dem behandlas i avsnitt 5.3 och utvecklas närmare i författningskommentaren. För att tydliggöra att uppräkningen inte är fullständig bör det i den nya lagen anges att varan även i övrigt ska stämma överens med vad som följer av avtalet.

Sammanfattningsvis föreslår regeringen att det i den nya lagen ska tas in en bestämmelse om att varan i fråga om art, beskrivning, mängd, kvalitet, funktionalitet, kompatibilitet, driftskompatibilitet och i övrigt ska stämma överens med vad som följer av avtalet. Dessutom ska det anges att varan ska åtföljas av de tillbehör, anvisningar och uppdateringar som följer av avtalet.

Särskilt ändamål med varan

I artikel 6 b i varudirektivet anges att en vara ska vara lämplig för det särskilda ändamål för vilket konsumenten behöver den, under förutsättning att konsumenten informerat näringsidkaren om ändamålet senast vid tidpunkten för köpeavtalets ingående och näringsidkaren därefter godkänt det. Detta utgör ett subjektivt krav på avtalsenlighet.

En i huvudsak motsvarande reglering finns i 16 § andra stycket 2 i den nuvarande konsumentköplagen. Där anges emellertid inte att konsumenten ska informera näringsidkaren om ändamålet eller att näringsidkaren ska ha godtagit ändamålet. I stället ska näringsidkaren vid köpet ha insett ändamålet i fråga. Bestämmelsen är tillämplig t.ex. i det inte ovanliga fallet att konsumenten redogjort för vad varan ska användas till och sedan överlämnat till näringsidkaren att närmare välja ut den lämpligaste varan för ändamålet (se prop. 2001/02:134 s. 37). Bestämmelsen anknyter till parternas subjektiva avsikter och insikter. Den är främst avsedd för sådana typfall när konsumenten inte har tillräcklig sakkunskap att precisera de egenskaper som varan ska ha för att tillgodose konsumentens särskilda ändamål.

Artikel 6 b i varudirektivet är i det närmaste likalydande med artikel 2.2 b i 1999 års konsumentköpsdirektiv. Vid genomförandet av det sistnämnda direktivet gjordes bedömningen att artikeln innebar ett krav på att konsumenten aktivt ska informera näringsidkaren om ändamålet och att direktivet därför var strängare mot konsumenten än den dåvarande svenska regleringen (se prop. 2001/02:134 s. 37). Eftersom 1999 års konsumentköpsdirektiv är ett minimidirektiv bedömdes det att den svenska regleringen kunde behållas. När det gäller kravet på att näringsidkaren ska ha godkänt ändamålet ansågs detta inte behöva komma till uttryck i lag. I förarbetena uttalades att det förhållandet att näringsidkaren säljer en vara som konsumenten behöver för ett särskilt ändamål – och om vilket näringsidkaren har fått kunskap före avtalsslutet – normalt måste anses innebära att näringsidkaren därigenom har godtagit det särskilda ändamålet och att denne svarar för att varan är ägnad för det ändamålet. Vidare angavs att om näringsidkaren när avtalet ska ingås inte kan erbjuda någon vara som motsvarar konsumentens behov, måste näringsidkaren upplysa konsumenten om det för att undgå felansvar (se prop. 2001/02:134 s. 37 f.).

För att genomföra varudirektivet i denna del föreslår utredningen att nuvarande bestämmelse förs över till den nya lagen med den justeringen att det ska anges att näringsidkaren ska ha godtagit det särskilda ända-

målet. Enligt utredningen behöver näringsidkaren inte uttryckligen ange att ändamålet godtas utan får normalt anses ha godtagit det om konsumenten har beskrivit ändamålet och varan därefter sålts. Inte heller behöver det enligt utredningen i lagen anges att konsumenten ska informera näringsidkaren om det särskilda ändamålet utan detta får följa av att näringsidkaren ska godta ändamålet. Enligt utredningen bör därför ändringen inte medföra någon större praktisk skillnad jämfört med den nuvarande regleringen.

Enligt Lunds universitet är det positivt att ställa krav på ett godtagande av näringsidkaren för att denne ska ansvara för att varan svarar upp mot de särskilda ändamål som konsumenten har. Några remissinstanser invänder emellertid mot utredningens bedömning. Till exempel anser Göta hovrätt att kravet på ett godtagande av näringsidkaren synes ställa högre krav på konsumenten än vad som gäller i dag att försäkra sig om att näringsidkaren förstått och aktivt godtagit att varan ska användas till ett särskilt ändamål.

Allmänna reklamationsnämnden anser att utredningens förslag ger en tydlig indikation på att det krävs ett aktivt handlande av näringsidkaren och att det inte räcker att konsumenten informerar näringsidkaren utan konsumenten måste också säkerställa att näringsidkaren har godtagit det särskilda ändamålet.

Regeringen konstaterar att varudirektivet i detta avseende innehåller fullharmoniserade regler. Det innebär att den svenska lagstiftningen inte som för närvarande kan gå längre än direktivet utan behöver anpassas till det. Det är angeläget att det i lagen är tydligt vilka rättigheter och skyldigheter som åligger parterna. Att ställa krav på att konsumenten ska informera näringsidkaren om sitt särskilda ändamål utan att det kravet framgår av lagen framstår därför som tveksamt, särskilt med hänsyn till lagstiftarens ställningstagande mot ett sådant krav vid införandet av den nuvarande regeln. Att konsumenten ska informera näringsidkaren om det särskilda ändamålet bör enligt regeringens uppfattning därför uttryckligen anges i den nya lagen.

Som utredningen föreslår bör det vidare föreskrivas att näringsidkaren ska ha godtagit ändamålet. Det finns, som Lagrådet efterlyser, skäl att i lagen förtydliga att det som avses är ett godtagande av att varan kan användas för konsumentens särskilda ändamål. Regeringen delar utredningens bedömning att ett sådant godtagande normalt kan anses följa av att en försäljning sker. Varudirektivet skiljer sig i detta avseende inte från 1999 års konsumentköpsdirektiv, och vid genomförandet av det sistnämnda direktivet gjordes bedömningen att det i lagen kunde anges som att näringsidkaren vid köpet ska ha insett det särskilda ändamålet. Det uppställs i direktivet inte heller något särskilt formkrav för godtagandet. När det nu dessutom tydliggörs i lagen att konsumenten ska informera om det särskilda ändamålet, framstår det som rimligt att en näringsidkare som inte invänder utan i stället säljer varan, får anses ha godtagit konsumentens krav på varan. Detta hindrar inte att en konsument som är angelägen om att få en vara som motsvarar hans eller hennes särskilda behov, bör säkerställa att näringsidkaren både har förstått det särskilda ändamål som konsumenten har med varan och har godtagit att varan kan användas för det ändamålet. Att konsumenten i efterhand kan få rätt i en tvist med näringsidkaren är en klen tröst när varan inte har kunnat användas för det ändamål som den köptes för.

Sammanfattningsvis anser regeringen att det bör föreskrivas att konsumenten ska ha informerat näringsidkaren om det särskilda ändamål för vilket konsumenten behöver varan och att näringsidkaren ska ha godtagit att varan kan användas för detta ändamål.

Hänvisningar till S6-7-1

6.7.2. Objektiva krav

Regeringens förslag: Utöver de krav på varan som avtalats mellan parterna ska det uppställas objektiva krav på varan som i huvudsak motsvarar de krav som gäller i dag.

Parterna ska få avtala om avvikelser från de objektiva kraven under förutsättning att näringsidkaren vid köpet har informerat konsumenten om avvikelserna och konsumenten uttryckligen och separat har godkänt dem.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens men skiljer sig i språkligt och redaktionellt hänseende.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslagen eller invänder inte mot dem. Svensk Handel invänder mot förslaget om att näringsidkaren ska vara skyldig att lämna upplysningar om varan och dess användning, då det saknar motsvarighet i varudirektivet.Lunds universitet anser att förslaget om att kunna göra avsteg från de objektiva kraven ger konsumenten en rimlig möjlighet att godta en avvikelse och pekar på att konsumenten kan vara angelägen om att godta en avvikelse för att därigenom kunna avtala om ett lägre pris på varan. Även Svensk Handel och Branschorganisationen Färg Möbler och Interiör ställer sig positiva till en möjlighet till att i vissa fall göra avvikelser från de angivna objektiva kraven utan att det anses utgöra fel på varan.

Skälen för regeringens förslag

Objektiva krav i varudirektivet och i den nuvarande konsumentköplagen

I artikel 7.1 i varudirektivet anges ett antal objektiva krav på varan. Dessa krav ska som utgångspunkt vara uppfyllda oavsett vad avtalet anger. De objektiva kraven gäller alltså utöver de subjektiva kraven på varan. För att en vara ska vara avtalsenlig måste därför både de subjektiva och objektiva kraven på avtalsenlighet uppfyllas (se skäl 29). Det finns dock en möjlighet att avtala om avsteg från de objektiva kraven, se nedan.

De objektiva krav som uppställs i varudirektiven är i korthet att varan ska a) lämpa sig för de ändamål för vilka varor av samma typ normalt skulle användas, b) vara av den kvalitet och motsvara beskrivningen av ett prov eller en modell som näringsidkaren har gjort tillgänglig för konsumenten innan avtalet ingicks, c) levereras tillsammans med sådana tillbehör som konsumenten rimligen kan förvänta sig, och d) föreligga i den kvantitet och besitta de egenskaper och andra särdrag som är normala för varor av samma typ och som konsumenten rimligen kan förvänta sig.

De objektiva krav på en vara som i dag finns i 16 § konsumentköplagen har en annan utgångspunkt än i varudirektivet. I lagen anges nämligen att de objektiva kraven endast gäller om inte något annat följer av avtalet. Med detta markeras att de objektiva kraven ska användas subsidiärt sedan

man uttömt möjligheten att genom avtalstolkning fastställa hur varan ska vara beskaffad. Om avtalet innehåller krav på varans beskaffenhet som avviker från de egenskaper som följer av de i lagen uppräknade objektiva kraven ska avtalet alltså ha företräde. Regeringen anser, i likhet med utredningen, att bestämmelserna om objektiva krav i den nya lagen bör utformas som i varudirektivet och att det därför bör anges att dessa krav ska gälla utöver vad som följer av parternas avtal. Samtidigt bör det framhållas att konsumentköplagens och varudirektivets olika ansatser i praktiken inte behöver resultera i några nämnvärda skillnader i det enskilda fallet. Konsumentköplagens ansats innebär att det i första hand är avtalet som reglerar kraven för avtalsenlighet och att de objektiva kraven endast tillämpas i den mån annat inte följer av avtalet. Detta förefaller, enligt regeringens bedömning, i praktiken ha en hel del likheter med varudirektivets ansats att varans avtalsenlighet avgörs av de subjektiva kraven och därutöver av de objektiva kraven men att de sistnämnda kan avtalas bort.

När det gäller innehållet i de objektiva kraven i den nuvarande konsumentköplagen ska varan vara ägnad för de ändamål för vilka varor av samma slag i allmänhet används (16 § andra stycket 1), stämma överens med den beskrivning som säljaren har lämnat och ha de egenskaper som säljaren har hänvisat till genom att lägga fram prov eller modell (16 § andra stycket 3) och vara förpackad på vanligt eller annars försvarligt sätt, om förpackning behövs för att bevara eller skydda varan (16 § andra stycket 4).

Nedan behandlas varudirektivets objektiva krav i artikel 7.1 i ljuset av den nuvarande svenska regleringen av sådana krav. Att notera är att varans särskilda ändamål (som i dag regleras i 16 § andra stycket 2 konsumentköplagen) betraktas som ett subjektivt krav enligt artikel 6 b i varudirektivet med följd att det kravet behandlas i avsnitt 6.7.1.

Varans allmänna ändamål

Det första objektiva kravet är enligt artikel 7.1 a att varan ska lämpa sig för de ändamål för vilka varor av samma typ normalt skulle användas. Detta motsvarar kravet i 16 § andra stycket 1 konsumentköplagen om att varan ska vara ägnad för de ändamål för vilka varor av samma slag i allmänhet används. Den svenska bestämmelsen kan därför behållas och regeringen föreslår att den tas in i den nya lagen. I artikel 7.1 a anges dessutom att bedömningen av om varan lämpar sig för de ändamål för vilka varor av samma typ normalt skulle användas i tillämpliga fall ska göras med beaktande av befintlig unionsrätt och nationell rätt, tekniska standarder eller, i avsaknad av sådana tekniska standarder, tillämpliga sektorsspecifika branschregler. Denna form av tillämpningsdata är inte något som behöver anges i lag utan kan i stället med fördel komma till uttryck i författningskommentaren.

Varan ska motsvara uppvisade provexemplar av varan

Ett andra objektivt krav är enligt artikel 7.1 b att varan i tillämpliga fall ska vara av den kvalitet och motsvara beskrivningen av ett prov eller en modell som näringsidkaren gjort tillgänglig för konsumenten innan avtalet ingicks. Artikeln har stora likheter med bestämmelsen i 16 § andra stycket 3

konsumentköplagen om att varan ska stämma överens med den beskrivning som näringsidkaren har lämnat och ha de egenskaper som näringsidkaren har hänvisat till genom att lägga fram prov och modell. Den svenska bestämmelsen grundas på artikel 2.2 a i 1999 års konsumentköpsdirektiv. Enligt regeringens mening innebär lydelsen i varudirektivet inte någon skillnad i sak mot vad som gäller i dag. Även i detta fall bedöms därmed den svenska bestämmelsen kunna behållas. För att säkerställa ett korrekt genomförande av direktivet bör dock bestämmelsen i den nya lagen utformas närmare artikelns lydelse.

Varan ska levereras med de tillbehör som konsumenten med fog kan förutsätta

Ett tredje objektivt krav är enligt artikel 7.1 c att varan ska levereras tillsammans med sådana tillbehör, inklusive förpackning, installationsbeskrivningar eller andra instruktioner, som konsumenten rimligen kan förvänta sig. Direktivbestämmelsen motsvaras till stor del av två av den nuvarande konsumentköplagens bestämmelser. För det första anges i 16 § första stycket andra meningen att varan ska vara åtföljd av de anvisningar som behövs för dess installation, montering, användning, förvaring och skötsel. För det andra föreskrivs i 16 § andra stycket 4 att varan ska vara förpackad på vanligt eller annars försvarligt sätt om förpackning behövs för att bevara eller skydda varan.

Mot den bakgrunden bedömer regeringen att dessa bestämmelser i den nuvarande konsumentköplagen i huvudsak kan behållas och därför bör tas in i den nya lagen. I lagrådsremissen föreslogs i detta sammanhang, liksom på vissa andra ställen i den nya lagen, att rekvisitet ”rimligen kan förvänta sig” används för att beskriva vad en konsument kan ha anledning att räkna med. Det motsvarar den nuvarande lagens rekvisit ”med fog kan förutsätta”. Lagrådet invänder mot framför allt ordet rimligen och menar att det mer hävdvunna ”fog” bör användas. Begreppet ”rimligen kan förvänta sig” återfinns i båda direktiven och ger uttryck för en objektiv bedömning grundad i det enskilda fallet (se skäl 24 i varudirektivet). Regeringen noterar att lagstiftaren tidigare bedömt att de två rekvisiten språkligt står i god överensstämmelse med varandra (prop. 2001/02:134 s. 39) och att ordet rimligen inte är en nymodighet i den konsumentköprättsliga lagstiftningen. Samtidigt inser regeringen att rimligen är ett ord som beroende på sitt sammanhang har mer än en betydelse och som framgår av Lagrådets synpunkter riskerar att kunna missförstås. Regeringen kan därför godta att det vedertagna och av utredningen föreslagna ”med fog kan förutsätta” även fortsättningsvis används.

Varans mängd, egenskaper och andra särdrag

Ett fjärde objektivt krav är enligt artikel 7.1 d att varan ska ha den kvantitet och besitta de egenskaper och andra särdrag, bl.a. i fråga om hållbarhet, funktionalitet, kompatibilitet och säkerhet, som är normala för varor av samma typ och som konsumenten rimligen kan förvänta sig med hänsyn till varornas art och med beaktande av eventuella offentliga uttalanden som gjorts av eller på uppdrag av näringsidkaren eller andra personer i tidigare led i transaktionskedjan, inbegripet tillverkaren, särskilt i reklam eller på märkningar. Det finns inte någon motsvarande bestämmelse i den nuvaran-

de konsumentköplagen, även om en tillämpning av felbestämmelsen i bl.a. 16 § tredje stycket 3 i det enskilda fallet skulle kunna ge ett motsvarande resultat (jfr prop. 2001/02:134 s. 39 f.). När det gäller den sista delen i artikeln återfinns en liknande reglering om offentliga uttalanden i 19 §.

Det objektiva krav som direktivet uppställer i denna del är viktigt och bör därför komma till tydligt uttryck i lagen. Regeringen delar därför utredningens uppfattning att det bör tas in en bestämmelse i den nya lagen som anger att varan ska ha den mängd och de egenskaper och andra särdrag som är normala för varor av samma typ och som konsumenten med fog kan förutsätta med hänsyn till varans art. I artikeln nämns som exempel på egenskaper och andra särdrag varans hållbarhet, funktionalitet, kompatibilitet och säkerhet. Regeringen konstaterar att funktionalitet och kompatibilitet även är angivna som avtalade krav i artikel 6. Det framstår då som lämpligt att även de exempel på egenskaper och andra särdrag som nämns i fråga om hållbarhet, funktionalitet, kompatibilitet och säkerhet i artikel 7.1 d tas in i lag. Vid bedömningen av vad konsumenten med fog kan förutsätta kan bl.a. priset på varan ha betydelse.

Vidare bör det i den nya lagen som ett objektivt krav anges att varan ska stämma överens med sådana uppgifter om varans egenskaper eller användning som näringsidkaren eller någon i ett tidigare säljled eller för näringsidkarens räkning har lämnat vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet (se nästa avsnitt om rättelse av sådana uppgifter).

En skyldighet för näringsidkaren att lämna upplysningar om varan

I avsnitt 6.7.1 behandlas en bestämmelse om att varan ska vara ägnad för det särskilda ändamål för vilket konsumenten avsåg att varan skulle användas, om näringsidkaren vid köpet godtagit detta ändamål. Detta utgör ett subjektivt krav och varan är felaktig om den avviker från det särskilda ändamålet.

Enligt 16 § tredje stycket 2 konsumentköplagen ska en vara också anses felaktig om säljaren före köpet har underlåtit att upplysa köparen om ett sådant förhållande rörande varans egenskaper eller användning som säljaren kände till eller borde ha känt till och som köparen med fog kunde räkna med att bli upplyst om, under förutsättning att underlåtenheten kan antas ha inverkat på köpet. Upplysningsplikten omfattar sådant som har att göra med varans egenskaper eller användning och inte övriga förhållanden som i och för sig kan vara av betydelse för konsumenten, t.ex. att näringsidkaren har i stort sett samma vara som kan köpas av konsumenten till betydligt billigare pris (se om innehållet i näringsidkarens upplysningsplikt rättsfallet NJA 2001 s. 155).

Bestämmelsen utgör enligt regeringens uppfattning ett viktigt komplement till kraven i övrigt och ställer ett rimligt krav på näringsidkaren att inte bara ge konsumenten korrekt information inför köpet utan också att inte undanhålla information om varan eller dess användning som kan vara av betydelse för konsumentens val att köpa varan. Som uttalades (prop. 1989/90:89 s. 100) vid införandet av den nuvarande konsumentköplagen är det av särskild betydelse för konsumenten att bli upplyst om eventuella begränsningar i varans användbarhet, i synnerhet i förhållande till vad som kan anses normalt för liknande varor. I regel är det också av stor betydelse för en köpare att bli upplyst om hinder eller restriktioner för varans

användning som kan bero på föreskrifter av olika slag. Viktigt för konsumenten är givetvis också att bli upplyst om särskilda risker som kan vara förenade med en varas användning.

Utredningen föreslår att den nu redovisade bestämmelsen förs över till den nya lagen. Som Svensk Handel påpekar finns det inte någon motsvarande bestämmelse i varudirektivet. I skäl 20 i direktivet anges emellertid att det även fortsättningsvis står medlemsstaterna fritt att reglera informationsskyldigheten för näringsidkaren i samband med ingående av avtalet eller näringsidkarens skyldighet att varna konsumenten om t.ex. vissa egenskaper hos varan. Enligt regeringens bedömning är det naturligt att nationell rätt då också kan reglera följderna av att näringsidkaren inte fullgör sin informationsskyldighet.

Enligt regeringen är det önskvärt ur konsumentskyddssynpunkt att behålla den nuvarande regleringen, och den bör därför föras över till den nya lagen. Regeringen anser att den, till skillnad från vad utredningen föreslår, bör utformas som ett objektivt krav. Medan näringsidkarens informationsskyldighet vid avtal om avsteg från de objektiva kraven (se nedan) avser avvikelser, fokuserar den nu aktuella skyldigheten om att upplysa konsumenten om varans egenskaper och användning, utöver de särskilda ändamål med varan som konsumenten själv anmäler som subjektiva krav.

Lagrådet menar att en konsuments förväntningar grundade på information om varans egenskaper och användning inte kan vara befogade, om informationen inte kan antas inverka på köpet och föreslår att det i lagrådsremissen, liksom i den nuvarande konsumentköplagen, uppställda kravet på att informationen kan antas inverka på köpet tas bort. Regeringen anser att detta ger uttryck för en väl snäv syn på konsumentens rimliga behov och förväntningar på information om varan. Det uppställs i annan lagstiftning, t.ex. distansavtalslagen, krav på att åtskillig information ska lämnas om varans egenskaper eller användning och det finns åtskillig annan information som en konsument med fog förväntar sig att bli upplyst om utan att avsaknaden av all den informationen nödvändigtvis inverkar på konsumentens ställningstagande till om varan ska köpas. Lagrådets förslag riskerar då att leda till att avsaknaden av information i omotiverad utsträckning innebär att det föreligger fel på varan, men det skulle lika gärna kunna leda till att den information som en näringsidkare kan behöva lämna begränsas i förhållande till vad som gäller i dag. Regeringen anser därför att det även i den nya lagen bör anges att en förutsättning för näringsidkarens upplysningsskyldighet är att informationen kan antas inverka på köpet. Lagrådet föreslår vissa ytterligare justeringar i bestämmelsen. Regeringen kan av dessa godta att det nuvarande ”med fog” används i stället för ”rimligen” (se ovan) men då bör, till skillnad från vad

Lagrådet föreslår, hela det nuvarande uttryckssättet användas, dvs. vad en konsument ”med fog kan räkna med”.

En möjlighet att avtala om avvikelser från objektiva krav införs

Enligt artikel 7.5 i varudirektivet ska en avvikelse från de nu behandlade objektiva kraven inte alltid utgöra bristande avtalsenlighet (fel) hos varan. Det ska nämligen vara möjligt att avtala om avvikelser från dessa krav. För detta krävs att näringsidkaren särskilt informerar konsumenten om att

en särskild egenskap hos varan avviker från de objektiva kraven och konsumenten måste uttryckligen och separat godkänna avvikelsen vid köpeavtalets ingående. Det ställs alltså särskilda krav på tydlighet på ett avtal om avvikelse från de objektiva kraven (se även skäl 36).

En allmän möjlighet för parterna att komma överens om avvikelser från de objektiva kraven är något som inte finns i den nuvarande konsumentköplagen. Till viss del kan det förklaras av att lagens objektiva krav endast gäller ”om inte annat följer av avtalet”. Det finns vidare i dag en möjlighet att sälja varor i befintligt skick. Varudirektivets bestämmelse utgör enligt regeringens uppfattning ett viktigt och nödvändigt inslag för att på ett för parterna ändamålsenligt sätt bestämma vilka krav som kan ställas på varan och därmed i förlängningen för bedömningen av om det är fel på varan. Genom direktivets regel stärks konsumentskyddet genom att det uppställs särskilda krav på näringsidkaren för att utverka undantag från de objektiva kraven. Det är inte tillräckligt att enbart ta in ett villkor i avtalet, utan konsumenten måste både särskilt uppmärksammas på undantaget och godta att det görs. En möjlighet att på detta sätt avvika från ett eller flera objektiva krav kan särskilt fylla ett syfte vid försäljning av begagnade varor (se avsnitt 6.9) och vid uppdateringar (se avsnitt 8.5).

Enligt regeringen är det viktigt för både konsumenter och näringsidkare att det finns en möjlighet att vid ett köp av en vara avtala om avvikelser från de objektiva kraven på varan. Det skapar bl.a. förutsättningar att kunna sälja varor med skavanker eller reparerade varor – som annars skulle ha kasserats – till ett lägre pris. Lagrådet för ett resonemang om hur bestämmelsen bör uppfattas och synes vara inne på att den utgör ett formkrav avseende vad som har karaktär av ansvarsfriskrivning. Enligt Lagrådet bör det klargöras att bestämmelsen inte förändrar rättsläget såsom det kommer till uttryck i rättsfallet NJA 2015 s. 233, där Högsta domstolen uttalade att kännedom om en egenskap hos varan i regel medför att egenskapen anses avtalad. Regeringen noterar i detta sammanhang att den nuvarande konsumentköplagen skiljer sig från varudirektivet när det gäller kravens konstruktion och inbördes förhållanden. Medan det i dag anges att de objektiva kraven på varan i lagen gäller om inte annat följer av avtalet ska dessa krav nu gälla utöver de avtalade kraven på varan. Som redovisas ovan finns det sedan en särskild möjlighet att avtala om avvikelse från de objektiva kraven. Att, som Lagrådet synes vara inne på, begränsa den särskilda regeln till ett formkrav som näringsidkaren kan använda sig av för att uppnå en bevislättnad i vad som anses avtalat mellan parterna framstår inte som en given tolkning. Detta gäller särskilt då frågan om vilka objektiva krav som ställs på en vara, t.ex. att den har de egenskaper och andra särdrag som är normalt förekommande för varor av samma slag, ska bedömas objektivt. Det utesluter inte att konsumentens kännedom om t.ex. en egenskap kan ha betydelse vid bedömningen av om något utgör en avvikelse. Frågan om huruvida det föreligger fel på en begagnad vara ska inte avgöras i jämförelse med en ny vara av samma slag. En avvikelse som kräver särskilt godkännande är därmed inte alla varans skavanker utan det krävs att det är något som skiljer sig från vad som kan förväntas av en begagnad vara. Det bör inte heller ställas krav på att varje enskild avvikelse, t.ex. en repa bland flera, godkänns för sig.

Lagrådet för även ett resonemang om betydelsen av bestämmelsens rekvisit och menar angående kravet på att godkännandet ska ges separat

att det avgörande inte bör vara om godkännandet utgör en egen viljeförklaring utan hur det kommer till uttryck. Enligt regeringen är det viktigt att en avtalad avvikelse av det slag som nu behandlas är tydlig för konsumenten och att han eller hon aktivt godtar den. Med att godkännandet sker separat bör emellertid förstås att det sker genom en viljeförklaring skild från accepten av avtalet i övrigt.

Sammanfattningsvis bör en bestämmelse med ett innehåll som motsvarar artikel 7.5 i varudirektivet införas i den nya lagen. Vilka krav som ställs på avtalet för att det ska innehålla en giltig avvikelse från objektiva krav utvecklas närmare i författningskommentaren.

6.8. Fel på varan

Hänvisningar till S6-8

6.8.1. De grundläggande bestämmelserna om fel

Regeringens förslag: En vara ska anses felaktig om den avviker från de subjektiva (avtalade) eller objektiva kraven på varan.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Konsumentverket anser dock att det är värdefullt att även behålla bestämmelsen i den nuvarande lagen om att varan är felaktig när den i något annat avseende avviker från vad konsumenten med fog kunnat förutsätta. Riksförbundet M Sverige efterlyser en tydligare reglering som täcker de fall som omfattas av problematiken kopplat till felaktiga uppgifter som biltillverkare eller bilförsäljare har lämnat om drivmedelsförbrukning.

Skälen för regeringens förslag

Liksom hittills ska varan anses felaktig om den avviker från de subjektiva eller objektiva kraven för avtalsenlighet

I artikel 5 i varudirektivet, som behandlar varors avtalsenlighet, anges att näringsidkaren ska tillhandahålla varor som uppfyller de krav på varan som anges i direktivet. De krav som avses är de som anges i artiklarna 6, 7 och 8 i direktivet. Artikel 6 och 7 handlar om subjektiva (avtalade) respektive objektiva krav för att en vara ska vara avtalsenlig och behandlas i föregående avsnitt. Artikel 8 handlar om felaktig installation av varor och behandlas i nästföljande avsnitt.

Enligt varudirektivets artikel 10.1 ska näringsidkaren svara för all bristande avtalsenlighet (fel). Direktivet är alltså uppbyggt så att avvikelser från direktivets subjektiva och objektiva krav på varan utgör fel för vilka näringsidkaren svarar. Detta motsvarar i sak det som den nuvarande konsumentköplagen ger uttryck för (16 § tredje stycket 1). Det bör mot den bakgrunden i den nya lagen föreskrivas att varan ska anses felaktig om den avviker från de i lagen angivna subjektiva och objektiva kraven på den. Som anförs i föregående avsnitt ska det vara möjligt för parterna att avtala om avvikelser från de objektiva kraven, vilket i så fall naturligtvis kan påverka felbedömningen.

Riksförbundet M Sverige efterlyser en tydligare reglering som täcker de fall som omfattas av problematiken kopplad till felaktiga uppgifter som biltillverkare eller bilsäljare har lämnat om drivmedelsförbrukning. Vad som gäller i den särskilda situation som riksförbundet tar upp är en fråga för rättstillämpningen att avgöra. Som föreslås i avsnitt 6.7.2 ska den nuvarande bestämmelsen om näringsidkarens skyldighet att upplysa konsumenten om förhållande som rör varans egenskaper eller användning föras över till den nya lagen. Brister i detta avseende kan utgöra fel på varan. Som föreslås i avsnitt 6.8.2 kan det även utgöra fel på varan om den inte överensstämmer med uppgifter som lämnats i marknadsföringen av varan. I vilken utsträckning uppgifter som lämnas är vilseledande eller otillbörliga är en fråga för det marknadsrättsliga regelverket att avgöra.

Regeringen ser i nuläget inte något behov av att ytterligare tydliggöra reglerna i det avseende Riksförbundet M Sverige tar upp.

Det finns inte utrymme att behålla regeln om att varan är felaktig när den i övrigt avviker från vad konsumenten har kunnat förvänta sig

I den nuvarande konsumentköplagens huvudsakliga paragraf om fel på varan finns det en avslutade bestämmelse om att varan är felaktig om den i något annat avseende avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta (16 § tredje stycket 3). Utredningen bedömer att den inte behövs när nu bestämmelserna om kraven på varan byggs ut till följd av varudirektivet och att den inte heller kan föras in eftersom direktivet uttömmande reglerar de objektiva kraven på varan. Konsumentverket menar att utredningens förslag inte fullt ut täcker in den nuvarande bestämmelsens tillämpningsområde. Enligt verket ger den en möjlighet att mer allmänt göra en bedömning av felet medan bedömningen i de nya bestämmelserna om objektiva krav förvisso utgår från vad konsumenten med fog kan förutsätta (rimligen förvänta sig med regeringens förslag ovan), men bara i vissa frågor, t.ex. hur varan är förpackad och vilka tillbehör den åtföljs av.

Som redovisas ovan ska en rad objektiva krav ställas på varan, utöver de subjektiva krav som följer av parternas avtal. Bland annat ska den vara ägnad för de ändamål för vilka varor av samma slag i allmänhet används, finnas i den mängd och uppvisa de egenskaper och andra särdrag som är normalt förekommande för varor av samma slag och som en konsument rimligen kan förvänta sig med hänsyn till varans art och stämma överens med sådana uppgifter om varans egenskaper eller användning som har lämnats vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet. Enligt regeringens bedömning ger dessa krav ett fullgott konsumentskydd i sammanhanget. Regeringen konstaterar att det dessutom är så att de krav i varudirektivet som en konsument har rätt att ställa på en varas avtalsenlighet är fullharmoniserande, och direktivet lämnar därmed inte utrymme för att uppställa ytterligare sådana krav på varan. Det är därmed sammantaget varken nödvändigt eller tillåtet att föra över den nu aktuella bestämmelsen till den nya lagen.

Hänvisningar till S6-8-1

6.8.2. Felaktig installation och andra fel

Regeringens förslag: I den nya konsumentköplagen ska det finnas bestämmelser om fel till följd av bristande installation, om fel när varan är bristfällig från säkerhetssynpunkt och om fel vid avvikelser i förhållande till marknadsföringsuppgifter som inte rättats eller vid underlåtenhet att lämna viss information. Den nya lagen ska också reglera rättsliga fel.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens men är något annorlunda utformat.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslagen eller invänder inte mot dem.Konsumentverket anser att rekvisitet ”inte har inverkat på köpet” kan innebära bevissvårigheter.

Svensk Handel pekar på

vikten av att bestämmelserna utformas i enlighet med direktivets lydelse.

Skälen för regeringens förslag

Nuvarande felregler bör om möjligt behållas

I den nuvarande konsumentköplagen finns ett antal paragrafer som reglerar vissa specifika typer av fel. I 16 a § regleras fel till följd av felaktig installation som tillhandahålls av säljaren, i 18 § regleras fel när varan är bristfällig från säkerhetssynpunkt, i 19 § regleras fel vid avvikelser i förhållande till marknadsföringsuppgifter eller vid underlåtenhet att lämna viss information och i 21 a § regleras rättsliga fel.

Regeringen anser att samtliga dessa felbestämmelser framstår som angelägna att behålla. Ingen remissinstans invänder heller mot detta. Sådana bestämmelser bör därför finnas i den nya lagen om det är möjligt med hänsyn till varudirektivet, i förekommande fall med de ändringar som direktivet föranleder.

Fel till följd av bristfällig installation

Det är inte ovanligt, särskilt vid köp av vitvaror och andra dyrare varor, att parterna i avtalet kommer överens om att näringsidkaren eller någon på dennes sida ska installera varan hos konsumenten. Av 2 § 2 konsumenttjänstlagen (1985:716) framgår att den lagen inte gäller installation, montering eller annat arbete som en näringsidkare utför för att fullgöra ett avtal om köp av en lös sak. I stället är konsumentköplagen tillämplig t.ex. vid avtal om köp och installation av tvätt- och diskmaskiner, spisar eller kylskåp (se prop. 1989/90:89 s. 64 f.). Varken den nuvarande konsumentköplagen eller varudirektivet uppställer krav på att installation ska ingå i köpet.

I varudirektivet finns bestämmelser om felaktig installation av varor i artikel 8. Innebörden är att varje fel som följer av den felaktiga installationen av varorna ska anses som bristande avtalsenlighet av varorna om

a) installationen utgör en del av köpeavtalet och utfördes av näringsidkaren eller under näringsidkarens ansvar, eller b) installationen, som var avsedd att utföras av konsumenten, också utfördes av denne och den felaktiga installationen berodde på brister i de installationsinstruktioner som tillhandahölls av näringsidkaren eller, när det gäller varor med digitala delar, tillhandahölls av näringsidkaren eller av leverantören av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten. Regleringen företer likheter

med artikel 9 i digitaldirektivet om bristande integration av det digitala innehållet (se avsnitt 7.7.2).

Den nuvarande 16 a § konsumentköplagen innehåller en i huvudsak motsvarande reglering som den i artikel 8 a. Den har sin grund i 1999 års konsumentköpsdirektiv. I paragrafen anges att om säljaren som ett led i fullgörelsen av köpet har åtagit sig att installera varan och har sådan installation utförts av säljaren eller av någon annan för dennes räkning, ska varan anses felaktig, om den på grund av brister i installationen avviker från bl.a. de subjektiva eller objektiva kraven på varan. Regleringen i 16 a § kan därmed i huvudsak behållas och den bör i sakföras över till den nya lagen.

Den nu redovisade 16 a § innehåller ingen motsvarighet till artikel 8 b. En sådan bestämmelse finns emellertid i 1999 års konsumentköpsdirektiv. Vid genomförandet av det direktivet gjordes bedömningen att det inte fanns behov av att särskilt reglera den situationen. I stället förtydligades konsumentköplagens objektiva krav om att varan ska vara åtföljd av de anvisningar som behövs för dess installation. Om varan avviker från detta krav, ska den anses felaktig (prop. 2001/02:134 s. 47 f.). Regeringen konstaterar att artikel 8 b visserligen grundas på brister i näringsidkarens installationsanvisningar och att sådana brister även i den nya lagen kommer utgöra ett fel på varan. Enligt regeringens uppfattning är det emellertid av värde att det i lagen tydligt framgår under vilka förutsättningar en bristande installation utgör ett fel som näringsidkaren ansvarar för i den situationen konsumenten själv utför installationen. Regeringen ställer sig mot den bakgrunden bakom utredningens förslag om att i den nya lagen införa en särskild bestämmelse motsvarande artikel 8 b i varudirektivet.

Säkerhetsfel

I varudirektivet finns det inte någon motsvarighet till 18 § i den nuvarande konsumentköplagen om varor som är bristfälliga från säkerhetssynpunkt. Enligt den paragrafen kan varan vara felaktig i två olika avseenden. Det första är att varan säljs i strid mot ett förbud som har meddelats med stöd av 27 eller 36 § produktsäkerhetslagen (2004:451) eller mot ett annat försäljningsförbud som har meddelats i författning eller av en myndighet väsentligen i syfte att förebygga att den som använder varan drabbas av ohälsa eller olycksfall eller för att annars hindra användning av en vara som inte är tillförlitlig från säkerhetssynpunkt. Det andra är att varan är så bristfällig att dess användning medför påtaglig fara för liv eller hälsa.

Frågan om säkerhetsfel återkommer i 19 § fjärde stycket som anger att varan är felaktig om näringsidkaren har underlåtit att efter föreläggande enligt produktsäkerhetslagen lämna säkerhetsinformation om varan eller underlåtit att lämna den information om varans egenskaper eller användning som näringsidkaren enligt marknadsföringslagen (2008:486) har ålagts att lämna, och underlåtenheten kan antas ha inverkat på köpet. Detsamma gäller om föreläggandet eller åläggandet har meddelats varans tillverkare eller någon annan som i tidigare säljled tagit befattning med varan och säljaren har känt till eller borde ha känt till underlåtenheten att fullgöra föreläggandet eller åläggandet.

Enligt regeringen kan det hävdas att dessa säkerhetsfel skulle kunna utgöra brister i de objektiva krav på varan som återfinns i artikel 7.1 d i varudirektivet. I artikeln anges att varan ska besitta de egenskaper, inbegripet bl.a. säkerhet, som är normala och som konsumenten rimligen kan förvänta sig. Regeringen konstaterar att det i annat fall anges i skäl 18 i varudirektivet att direktivet inte påverkar nationell rätt i den utsträckning de berörda frågorna inte regleras i direktivet och att detta särskilt gäller varors laglighet. Felreglerna i 18 § och 19 § fjärde stycket konsumentköplagen utgör en del av det inom EU till stor del harmoniserade regelkomplex som ska motverka att farliga varor finns på marknaden. Enligt regeringens bedömning är det möjligt att införa regler motsvarande de nu redovisade även i den nya lagen. Skäl 20 i varudirektivets ger dessutom utrymme åt medlemsstaterna att reglera en informationsskyldighet för näringsidkaren i samband med ingåendet av avtalet och näringsidkarens skyldighet att varna konsumenten om t.ex. vissa egenskaper hos varan.

Sammantaget bör felregler motsvarande 18 § och 19 § fjärde stycket återfinnas även i den nya lagen.

Fel på grund av oriktig marknadsföring

En återstående fråga är om och i vilken utsträckning det går att behålla bestämmelserna i 19 § första–tredje styckena konsumentköplagen om fel på grund av att varan inte överensstämmer med uppgifter som lämnats i bl.a. marknadsföring.

Enligt 19 § första stycket är varan felaktig om den inte överensstämmer med sådana uppgifter om varans egenskaper eller användning som säljaren har lämnat vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet. Varan ska, enligt 19 § andra stycket, även anses felaktig om det är någon annan än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, som lämnat uppgifterna. I 19 § tredje stycket anges två undantag. Det första innebär att varan inte är felaktig om säljaren visar att uppgifterna har rättats i tid på ett tydligt sätt eller att uppgifterna inte har inverkat på köpet. Det andra innebär att varan inte är felaktig om säljaren, i det fall som avses i andra stycket, visar att han eller hon varken kände till eller borde ha känt till uppgifterna.

Vid en bedömning av om motsvarande bestämmelser kan tas in i den nya lagen måste varudirektivets artikel 7 om objektiva krav på avtalsenlighet beaktas. Enligt artikel 7.1 d, som behandlas i avsnitt 6.7.2, ska varorna föreligga i den kvantitet och besitta de egenskaper och andra särdrag som är normala för varor av samma typ och som konsumenten rimligen kan förvänta sig med hänsyn till varornas art och med beaktande av offentliga uttalanden som gjorts av eller på uppdrag av näringsidkaren eller andra personer i tidigare led i transaktionskedjan, inbegripet tillverkaren, särskilt i reklam eller på märkningar. Enligt artikel 7.2 ska näringsidkaren inte vara bunden av ett offentligt uttalande, om näringsidkaren visar a) att näringsidkaren inte kände till och rimligen inte kunde känna till uttalandet, b) att uttalandet hade korrigerats vid tidpunkten för avtalets ingående på samma sätt eller på ett jämförbart sätt som det på vilket uttalandet gjordes eller c) att beslutet att köpa varorna inte kunde ha påverkats av det offentliga uttalandet.

Regeringen bedömer att artikel 7.1 d och 7.2 i princip överensstämmer med 19 § första–tredje styckena konsumentköplagen, även om bestämmelserna till uppbyggnad och utformning skiljer sig något åt. Det kan t.ex. noteras att direktivets huvudregel är utformad som ett objektivt krav medan den i lagen är utformad som en felregel och kravet framgår då indirekt. Som anförs i avsnitt 6.7.2 bör denna del i den nya lagen anses som ett objektiv krav. De svenska undantagen kan däremot behållas som felregler och föras över till den nya lagen med vissa justeringar för att anpassa dem till direktivet (se även avsnitt 6.10). Bland annat bör det föreskrivas att en korrigering av uppgifterna måste göras före köpet och på ett sätt som är likvärdigt med det sätt som uppgifterna först lämnades på, vilket är mer i linje med artikel 7.2 b. I den nuvarande paragrafen anges att uppgifterna ”inte har inverkat på köpet”. Utredningen föreslår att detta behålls i den nya lagen. Konsumentverket anser att rekvisitet kan innebära bevissvårigheter. Regeringen konstaterar att det inte är ett nytt rekvisit och det har såvitt känt inte lett till problem i tillämpningen till nackdel för konsumenten. Innebörden bedöms vara densamma som den i direktivet, och regeringen ställer sig bakom utredningens val av ord. I lagrådsremissen gjordes det tillägget att ordet ”kunnat” sköts in (jfr artikel 7.2 c). Som Lagrådet anför riskerar detta dock att leda till att prövningen vidgas och inte fokuserar på uppgifternas faktiska inverkan på köpet. Mot den bakgrunden föreslår regeringen, i enlighet med Lagrådet, att den nuvarande och av utredningen föreslagna formuleringen används i den nya lagen. Det bör understrykas att regeln tydligt anger att det är näringsidkaren som har bevisbördan.

Särskilt om rättsliga fel

Vid sidan av faktiska fel kan varor ha rättsliga fel. Med rättsliga fel avses att det finns rättigheter för tredje man kopplade till varan som begränsar konsumentens användning av den. Varudirektivet behandlar sådana fel. Enligt artikel 9 ska konsumenten ha rätt till avhjälpandeåtgärder om en begränsning (engelska: restriction) till följd av en kränkning av en rättighet som tillkommer tredje part, särskilt immateriella rättigheter, förhindrar eller begränsar (engelska: limit) användningen av varorna i enlighet med artiklarna 6 och 7 (dvs. en användning med beaktande av de subjektiva och objektiva kraven på varan). Ett undantag finns men det är inte relevant för svenska förhållanden. Artikeln är inte uttryckligen utformad som en felbestämmelse men är en sådan i praktiken (se skäl 35 där uttrycket rättsligt fel används). En likalydande artikel finns i digitaldirektivet (se avsnitt 7.7.1).

Regler om rättsliga fel finns i 21 a § i den nuvarande konsumentköplagen. Bestämmelserna infördes 2003 som en följd av begränsningar av möjligheten att förvärva stöldgods i god tro (prop. 2002/03:17 s. 31 f.). Enligt 21 a § har varan ett rättsligt fel, om tredje man har äganderätt till varan eller har panträtt eller annan liknande rätt i den och det inte följer av avtalet att köparen ska överta varan med den begränsning som tredje mans rätt medför. Paragrafen behandlar inte uttryckligen immaterialrättsliga begränsningar.

Direktivet behandlar i praktiken endast den situationen att ett användande av varan skulle kränka tredjemansrättigheten, vilket innebär att den inte får användas på avsett vis. Detta följer redan av reglerna om objektiva krav, och en särskild bestämmelse om rättsliga fel skulle därför egentligen

inte vara nödvändig för att genomföra direktivet. Det framstår emellertid som lämpligt att den behålls, inte minst i syfte att uppmärksamma parterna på att även rättsliga förhållanden kan medföra fel på varan.

Regeringen konstaterar att både artikel 9 och 21 a § konsumentköplagen tar sikte på bl.a. sakrättsliga belastningar. Sådana tredjemansrättigheter är som utgångspunkt begränsande för konsumentens användning av varan, vilket både direktivet och lagen ger uttryck för. Genom hänvisningen i artikel 9 till användning i enlighet med de subjektiva och objektiva kraven ges utrymme för parterna att träffa avtal om belastning i form av en tredjemansrättighet i samma utsträckning som gäller i övrigt, dvs. med särskilda krav på tydlighet i fråga om objektiva krav och annars på vanligt sätt. Mot den bakgrunden bedömer regeringen att det är möjligt att i den nya lagen i huvudsak ha en reglering som motsvarar den i 21 a § konsumentköplagen, och en sådan bör därför införas.

När det gäller immaterialrättsliga fel anges i Förenta nationernas internationella köprättskonvention (CISG) artikel 42 (1) att näringsidkaren måste avlämna en vara som inte belastas av någon rätt för eller något krav från tredje man, som grundas på något industriellt rättsskydd eller någon annan immaterialrätt. Vad som avses är sådana anspråk som tredje man kan göra gällande på grund av intrång i bl.a. rätten till patent eller varumärke eller i upphovsrätt (prop. 1986/87:128 s. 121 f.). Frågan är inte uttryckligen reglerad i konsumentförhållanden. Eftersom rättigheterna omnämns i direktivet bör det även i lagen uttryckligen anges att det utgör ett rättsligt fel om varan belastas av tredje mans immaterialrätt. Sådana rättigheter föreligger i flertalet varor utan att det nödvändigtvis begränsar användningen. Exempelvis omfattas varan och företaget som tillverkat eller sålt den av reglerna om skydd av varumärkesrätt och företagsnamn. Det är naturligtvis inte så att detta i sig alltid ska medföra att varan är felaktig. Lagrådet gör en tolkning av det i lagrådsremissen valda uttryckssättet ”inte rimligen kunnat förvänta sig” och föreslår som en följd av denna att ordet rimligen tas bort. Som framgår av avsnitt 6.7.2 kan regeringen godta att det vedertagna ”med fog kunnat förutsätta” används i den nya lagen och intresset av enhetlighet gör att så bör ske även i detta fall, vilket också utredningen föreslår. Prövningen ska göras objektivt utifrån hur en genomsnittlig konsument skulle ha sett på frågan i den enskilda situationen.

6.9. Begagnade varor på auktion

Regeringens förslag: De objektiva kraven ska inte gälla när en begagnad vara köps på offentlig auktion. En sådan vara ska anses felaktig, om den är i sämre skick än vad konsumenten med hänsyn till varans utropspris och övriga omständigheter med fog kunnat förutsätta.

Regeringens bedömning: Det är inte möjligt att i den nya lagen införa en generell regel om köp av varor i befintligt skick.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i sak med regeringens.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslagen och delar bedömningen eller invänder inte mot dem.Lunds universitet

anser att det råder osäkerhet i fråga om hur det nya rättsläget beträffande försäljning av varor i befintligt skick och försäljning på auktion ska förstås.

Motorbranschens riksförbund efterfrågar en tydligare reglering gällande köp av begagnade varor och ett mer utförligt resonemang gällande felbegreppet i fråga om sådana varor.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Varudirektivet tillåter inte bestämmelser om köp i befintligt skick

Den nuvarande konsumentköplagen gäller köp av varor som en näringsidkare säljer till en konsument. Lagen omfattar därmed även begagnade varor, men det finns en viss särreglering av denna varukategori. I 17 § första stycket finns en bestämmelse om när en vara ska anses felaktig om den har sålts i ”befintligt skick” eller med ett liknande allmänt förbehåll. Varan ska då anses felaktig, om den är i sämre skick än konsumenten med hänsyn till varans pris och övriga omständigheter med fog har kunnat förutsätta. Med befintligt skick avses att näringsidkaren begränsar sin utfästelse till det faktiska tillstånd som varan befinner sig i vid köptillfället.

Det är alltså i dag möjligt att sälja en begagnad vara med ett mer allmänt förbehåll, som att den säljs i befintligt skick, och att det innebär att varan inte behöver fullt ut leva upp till de krav som allmänt ställs på varor.

Motorbranschens riksförbund vill se en särskild och tydligare reglering av begagnade varor och att det i förarbetena utvecklas hur ansvaret för fel på t.ex. en begagnad bil bör bedömas. Enligt regeringens uppfattning finns det inte utrymme för en särskild reglering. Vad som utgör fel (bristande avtalsenlighet) på en vara bestäms av vilka subjektiva och objektiva krav som ställs på varan, dvs. vad som gör varan avtalsenlig (se avsnitt 6.7).

Varudirektivet kräver en större tydlighet för att göra avsteg från de objektiva kraven än att sälja en begagnad vara i befintligt skick (se skäl 36). För att en avvikelse från de objektiva kraven ska vara möjlig krävs enligt artikel 7.5 att näringsidkaren särskilt informerar konsumenten om avvikelsen och att konsumenten uttryckligen och separat godkänner den vid köpeavtalets ingående. I avsnitt 6.7.2 föreslås att en sådan möjlighet införs i den nya lagen.

Det bedöms alltså inte vara möjligt att i den nya lagen införa en generell bestämmelse om lägre krav på varor som säljs i befintligt skick. Detta innebär att det för begagnade varor framöver kommer att tillämpas samma felbegrepp som för nya varor. Det är inte heller, som Motorbranschens riksförbund vill, möjligt att i detta sammanhang närmare ange hur bedömningen av fel på begagnade varor ska göras. Att direktivet föranleder denna förändring bör inte ses som något negativt utan tvärtom något som kan stärka konsumentskyddet och begränsa risken för tvister mellan parterna. Eftersom bedömningen ska göras i huvudsak utifrån de krav på varan som ställs och dessa i stor utsträckning kan formuleras av parterna i avtalet, är det viktigt att omsorg läggs på denna aspekt av avtalet vid köpets ingående.

Begagnade varor som köps på offentlig auktion

I den nuvarande konsumentköplagen finns ett tillägg till den ovan beskrivna regeln om befintligt skick. Enligt 17 § andra stycket första meningen ska en begagnad vara som har sålts på en auktion där konsumenter har

möjlighet att personligen närvara vid försäljningen, anses vara såld i befintligt skick. Konsekvensen av detta är, enligt 17 § första stycket, att varan ska anses felaktig om den är i sämre skick än konsumenten med hänsyn till varans pris och övriga omständigheter med fog kunnat förutsätta. Vid tillämpningen ska hänsyn tas till utropspriset (17 § andra stycket andra meningen). I lagen finns ytterligare en undantagsbestämmelse för sådana köp som rör prisavdrag. Den behandlas i avsnitt 6.14.3.

Bestämmelserna om auktionsvaror har sin grund i 1999 års konsumentköpsdirektiv (artikel 1.3, se även prop. 2001/02:134 s. 29). I varudirektivet finns en motsvarande bestämmelse i artikel 3.5 a första stycket som innebär att medlemsstaterna från direktivets tillämpningsområde får undanta avtal om försäljning av begagnade varor som säljs på offentlig auktion. Regeringen anser att det av konsumentskyddsskäl inte finns anledning att generellt undanta sådana varor från lagens tillämpning. Det finns däremot skäl att överväga om nuvarande undantag om fel på sådana varor bör behållas.

Med offentlig auktion avses enligt direktivet en försäljningsmetod där näringsidkaren bjuder ut varor till försäljning till konsumenter, vilka personligen närvarar eller ges möjlighet att närvara vid auktionen, genom ett öppet budgivningsförfarande som sköts av en auktionsförrättare och där den som lämnar det vinnande budet är skyldig att köpa varorna. I andra fall, t.ex. vid försäljning som uteslutande sker på distans, får däremot inte undantag göras. Rimligheten i att t.ex. internetauktioner inte omfattas av undantaget i artikel 3.5 a kan ifrågasättas men direktivet är tydligt i frågan.

Regeringen konstaterar att direktivets undantag gör det möjligt att i den nya lagen ha en särskild felbestämmelse för begagnade auktionsvaror som i huvudsak motsvarar dagens bestämmelse. Det framstår som lämpligt att en sådan bestämmelse införs i den nya lagen. Det har inte framkommit annat än att den nuvarande ordningen är väl fungerande och den bedöms inte, som

Lunds universitets synes mena, leda till rättsosäkerhet.

Mot den bakgrunden föreslår regeringen att den nya lagen ska innehålla en bestämmelse om att en vara som köps på en offentlig auktion ska anses felaktig om den är i sämre skick än konsumenten med hänsyn till varans utropspris och övriga omständigheter med fog kunnat förutsätta. I avsnitt 6.7.2 ändras det i lagrådsremissen valda uttryckssättet ”rimligen kan förvänta sig, med anledning av Lagrådets synpunkter, till ”med fog kan förutsätta”, som återfinns i den nuvarande lagen. Även om Lagrådet inte gör motsvarande anmärkning i denna del bör en sådan ändring ske i syfte att uppnå en enhetlig terminologi. I avsnitt 5.3 föreslås att direktivets definition av offentlig auktion införs i den nya lagen. Det bör i den felbestämmelse som nu föreslås anges att den är begränsad till sådana auktioner.

När det görs undantag från varureglerna för sådana begagnade varor som nu behandlas, ska tydlig och uttömmande information om detta göras lätt tillgänglig för konsumenter (artikel 3.5 andra stycket). Det finns inte anledning att särskilt reglera detta. Det får åligga den som anordnar offentliga auktioner att informera om vilka konsumenträttsliga regler som gäller vid sådan försäljning (jfr 2 kap. 2 § distansavtalslagen om ytterligare informationskrav vid bl.a. sådan försäljning). Till det kommer, som utredningen anför, att Konsumentverket i sin informationsgivning kan förväntas informera om vad som gäller vid försäljning på offentlig auktion.

Hänvisningar till S6-9

6.10. Felbestämmelsernas uppbyggnad

Regeringens förslag: Krav- och felbestämmelserna i den nya lagen ska utformas så att strukturen motsvarar varudirektivets och i övrigt på ett mer ändamålsenligt sätt än i den nuvarande lagen.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningens uppdelning av krav och fel i lagen skiljer sig dock något från regeringens förslag.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna, bl.a. Göteborgs tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Svensk Handel och Branschorganisationen Färg Möbler och Interiör tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Lunds universitet anser att utredningen omformar felreglerna utan att klargöra på vilket sätt de nuvarande felreglerna överensstämmer med eller strider mot varudirektivet.

Skälen för regeringens förslag: De grundläggande bestämmelserna om fel på varan finns i dag i 16 § konsumentköplagen, som reglerar såväl krav på varan som vad som utgör fel på varan. De krav som ställs på varan återfinns huvudsakligen i första och andra styckena, men det finns även bestämmelser i tredje stycket som medför att varan måste uppfylla ytterligare krav. Bestämmelser om subjektiva (avtalade) krav på varan finns i både första och andra styckena medan bestämmelser om objektiva krav finns eller framgår av samtliga stycken i paragrafen. Tredje stycket anger vad som utgör fel på varan men där framgår alltså indirekt också vissa krav på varan. Till detta kommer att både 17 och 19 §§ delvis innehåller regler om fel som närmast bör betraktas som krav på varan.

Som framgår ovan är varudirektivet något annorlunda uppbyggt än den svenska lagregleringen. I artikel 5 i direktivet anges att näringsidkaren ska tillhandahålla konsumenten varor som uppfyller de krav som följer av artiklarna 6–8. I artikel 6 regleras de subjektiva kraven på varan medan artiklarna 7 och 8 innehåller de objektiva krav som ställs på varan och som ska gälla utöver de avtalade kraven. Det följer av artikel 10.1 att näringsidkaren svarar för bristande avtalsenlighet hos varan.

Utredningen anser att det inte är helt lätt att med nuvarande uppbyggnad av den svenska lagen se huruvida det råder överensstämmelse med direktivet eller inte. Mot den bakgrunden bedömer utredningen att lagtexten avseende den grundläggande regleringen av krav på, respektive fel på, varan bör utformas i närmare överensstämmelsen med direktivet.

Svensk Handel framhåller vikten av att säkerställa ett korrekt genomförande av direktivet och instämmer med utredningens förslag medan Lunds universitet synes vara mer skeptiskt.

Regeringen instämmer i utredningens ambition. Att i lagen först ange vilka krav som ställs på en vara och därefter ange när varan brister i avtalsenlighet (är felaktig), dvs. när den inte överensstämmer med kraven, bidrar till ett korrekt genomförande av varudirektivet. Än viktigare är emellertid att det skapar en mer kronologisk och logisk uppbyggnad av felbestämmelserna, vilket gör lagen mer överskådlig, och därigenom mer lättillgänglig för såväl näringsidkare och konsumenter som rättstillämpare.

Regeringen anser att det i syfte att nå dit finns anledning att, i förhållande till utredningens förslag, ta ytterligare några steg i syfte att klargöra vad som utgör krav och vad som utgör fel. Den nya lagen bör alltså först ange

vilka krav som ställs på varan, varvid subjektiva respektive samtliga objektiva krav bör regleras för sig, och därefter samla de bestämmelser som reglerar det som utgör fel på varan.

Som framgår av förslagen i denna proposition är regeringen av uppfattningen att det också i något större utsträckning än vad utredningen föreslår finns skäl att avvika från den nuvarande lagens språk, både i syfte att få en mer begriplig reglering och för att nå en större samstämmighet med direktivet.

Hänvisningar till S6-10

6.11. Ansvar för fel på varan

6.11.1. En beskrivning av ansvarsreglerna

I avsnitt 6.8 beskrivs de köprättsliga fel på en vara som kan uppstå. Det handlar framför allt om att varan inte motsvarar de subjektiva eller objektiva krav som ställs på den. Varan är då inte avtalsenlig utan felaktig. För att konsumenten ska få tillgång till konsumentköplagens påföljdsregler (se avsnitt 6.14) och därigenom få felet på varan avhjälpt, krävs att det är ett fel som näringsidkaren svarar för.

För att avgöra om näringsidkaren är ansvarig för ett fel behöver det bestämmas vilka fel som ansvaret omfattar och under hur lång tid som ansvaret gäller. Det som framför allt är relevant är då att avgöra när felet uppstod och när det visade sig samt vem av köparen och säljaren som har bevisbördan för dessa och andra aspekter på felansvaret.

För att konsumenten framgångsrikt ska kunna göra gällande ett fel på en vara krävs i dag att konsumenten reklamerar felet i rätt tid (se avsnitt 6.12) och att felet fanns vid tidpunkten för avlämnandet. Näringsidkaren svarar nämligen bara för sådana ursprungliga fel. Ett fel kan vara ursprungligt även om det visar sig först senare. Senare uppkomna fel får däremot konsumenten själv svara för och näringsidkaren har i dessa fall ingen skyldighet att avhjälpa felet.

Näringsidkarens ansvar för ursprungliga fel är begränsat i tid. Ansvaret gäller för fel som visar sig inom tre år från köpet. Inom den tiden måste konsumenten även anmäla felet för att få rätt till felpåföljder. För framför allt dyrare varor lämnas ofta kommersiella garantier som kan förlänga den tid under vilken näringsidkaren har ett ansvar.

Den sista aspekten handlar om bevisbördan. Bestämmelser om bevisbördan syftar till att klargöra vem av näringsidkaren och konsumenten som behöver visa att det finns ett fel och att det är ett ursprungligt fel. I den nuvarande konsumentköplagen uppställs en presumtion för att ett fel som visar sig inom sex månader från köpet ska anses ha funnits vid avlämnandet, om inte annat visas eller detta är oförenligt med varans eller felets art. Under denna tid är det alltså näringsidkaren som måste bevisa att felet inte var ursprungligt. Detta brukar kallas den omvända bevisbördan.

De förstnämnda frågorna behandlas i avsnitt 6.11.2 medan den om bevisbördan behandlas i avsnitt 6.11.3. I avsnitt 8.6 behandlas vissa särregler om ansvarstiden och bevisbördan för varor med digitala delar.

Hänvisningar till S6-11-1

6.11.2. Näringsidkarens ansvar för fel

Regeringens förslag: Näringsidkaren ska svara för fel på en vara som fanns vid avlämnandet (ursprungligt fel). Näringsidkarens ansvar ska gälla för sådana fel som visar sig inom tre år från varans avlämnande. Om näringsidkaren har åtagit sig att som ett led i att fullgöra köpet installera varan, gäller ansvaret för fel från när installationen har utförts av näringsidkaren eller av någon annan för dennes räkning.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att den nuvarande bestämmelsen om när felbedömningen ska göras förs över till den nya lagen och att den yttersta reklamationsfristen behålls. Utredningen föreslår vidare att det, som hittills, uttryckligen ska anges att en längre ansvarsperiod kan följa av ett garantiåtagande. Utredningen behandlar inte installation av varan som en felansvarsfråga utan som en avlämnandefråga (se avsnitt 6.3).

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna ställer sig bakom utredningens förslag. Kommerskollegium efterfrågar, när det gäller förslaget om en treårig ansvarstid, en närmare redogörelse av proportionalitetstestet som enligt EU-rätten krävs för att införa nationella särkrav som avviker från harmoniseringslagstiftning. Branschorganisationen Färg

Möbler och Interiör och Svenska Kennelklubben vill se en ansvarstid på två år. Svensk Handel anser, med tanke på den ökande handeln med begagnade varor, att möjligheten i varudirektivet att föreskriva att näringsidkaren och konsumenten kan enas om en kortare ansvarsperiod för sådana varor bör införas.

Skälen för regeringens förslag

En minimiharmonisering av näringsidkarens felansvarsperiod

I artikel 10.1 i varudirektivet anges att näringsidkaren ska svara gentemot konsumenten för all bristande avtalsenlighet (fel) som föreligger vid den tidpunkt då varorna levererades och som framkommer inom två år från den tidpunkten. Enligt artikel 10.3 får medlemsstaterna behålla eller införa en längre tidsperiod. Varudirektivets reglering av näringsidkarens felansvarsperiod är således en minimiharmonisering. Detta överensstämmer med vad som gäller enligt 1999 års konsumentköpsdirektiv.

Näringsidkarens ansvar ska gälla för ursprungliga fel

När det gäller att bestämma vilka fel på den köpta varan som omfattas av näringsidkarens ansvar och som därmed kan föranleda felpåföljder, konstaterar regeringen att varudirektivets reglering motsvarar det som redan gäller i svensk rätt. Det är tidpunkten för varans avlämnande som är avgörande för bedömningen av om det föreligger fel på varan. Med andra ord svarar näringsidkaren för ursprungliga fel på varan.

I den nuvarande konsumentköplagen anges dels att frågan om huruvida en vara är felaktig ska bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet när den avlämnas, dels att näringsidkaren svarar för fel som har funnits vid denna tidpunkt även om felet visar sig först senare (20 § första stycket). Detta ger uttryck för felbedömningen och näringsidkarens ansvar för fel. Utredningen föreslår att bestämmelserna förs över till den nya lagen.

Som redovisas i avsnitt 7 och 8 ska i huvudsak motsvarande felregler gälla även för digitalt innehåll, och digitala tjänster, både som digitala delar i varan och som fristående, och när ett sådant innehåll eller en sådan tjänst tillhandahålls konsumenten kontinuerligt under en period gäller näringsidkarens ansvar även andra fel än ursprungliga. Att ha en särskild bestämmelse om felbedömningen för varor kan då leda till oklarheter om dess omfattning och kan motivera ytterligare en sådan bestämmelse som behandlar situationen när även andra fel än ursprungliga är relevanta. Frågan är därför om en bestämmelse om felbedömningen är nödvändig. Varudirektivet reglerar näringsidkarens ansvar och i det ligger ett utpekande av vilka fel detta ansvar omfattar. Syftet med de nuvarande svenska reglerna är detsamma, nämligen att slå fast att ansvaret gäller ursprungliga fel. Vad som utgör ett sådant fel framgår i praktiken redan av den andra meningen i 20 § första stycket – att det är fel som har funnits vid varans avlämnande. Den meningen innehåller också det andra nödvändiga rekvisitet, nämligen att det är näringsidkaren som svarar för ursprungliga fel.

Det är en allmän köprättslig princip att felbedömningen ska ske vid samma tidpunkt som när risken går över på köparsidan, vilket är när varan avlämnas. Den nuvarande bestämmelsen tydliggör även när dröjsmålsansvaret övergår till ett felansvar. Enligt regeringens uppfattning framgår emellertid dessa förhållanden av bestämmelsen om näringsidkarens felansvar. Något behov av att behålla den särskilda regeln om felbedömningen finns därför inte. Lagrådet invänder inte mot den bedömningen men anser att näringsidkarens felansvar bör avse varans beskaffenhet vid tiden för riskövergången snarare än dess beskaffenhet vid tiden för avlämnandet. Motsvarande syn hade Lagrådet redan vid införandet av den nuvarande konsumentköplagen, vilket regeringen då inte fann skäl att bejaka (prop. 1989/90:89 s. 188). Det finns inte anledning att nu göra en annan bedömning (jfr även skäl 37–39 i varudirektivet). Näringsidkarens ansvar bör således gälla för fel på varan som har funnits vid avlämnandet.

I förhållande till näringsidkarens felansvar enligt den nuvarande lagen föreskriver varudirektivet ett ytterligare moment. Om installation av varan utförs av näringsidkaren som ett led i att fullgöra köpet, ska varan enligt skäl 40 i direktivet anses levererad först när installationen är avslutad. Det motiveras av att konsumenten kan ha svårt att upptäcka och göra gällande fel på varan innan installationen har avslutats. I lagrådsremissen föreslogs en bestämmelse om att varan i denna situation ska anses avlämnad först vid installationen. Med anledning av Lagrådets synpunkter på det förslaget (se avsnitt 6.3) anser regeringen att ett mer ändamålsenligt sätt att uppfylla direktivets syfte utan att behöva frikoppla varans avlämnande från konsumentens besittning av den är att i stället göra ett tillägg i bestämmelsen om näringsidkarens felansvar. Regeringen föreslår därför att om näringsidkaren som ett led i att fullgöra köpet har installerat varan, ska felansvarstiden räknas från installationstidpunkten.

Näringsidkarens ansvarsperiod ska vara tre år

Enligt den nuvarande konsumentköplagen gäller att näringsidkaren svarar för fel som uppstod senast vid avlämnandet och som visar sig senast under en viss tidsperiod därefter. Sedan drygt femton år tillbaka är den tiden tre år i Sverige. Ansvarstiden är i 23 § tredje stycket konsumentköplagen for-

mulerad som en yttersta reklamationsfrist, dvs. den tid som konsumenten får göra gällande att varan är behäftad med ett ursprungligt fel. Efter den fristens utgång kan således inte en reklamation ske med framgång. Det är därmed i praktiken en preskriptionsfrist.

Utredningen föreslår att denna ordning behålls. I lagrådsremissen gjordes däremot bedömningen att fristen i stället bör utgöra näringsidkarens felansvarstid. Ursprungliga fel som visar sig inom denna tid ska då omfattas av näringsidkarens ansvar. Lagrådet ifrågasätter det lämpliga i lagrådsremissens teknik för att tidsbegränsa näringsidkarens felansvar och då särskilt att felet ska visa sig inom en viss angiven tid. Enligt regeringen framstår emellertid Lagrådets skäl för att behålla den gällande systematiken inte som övertygande. Ett skäl för att utforma felansvaret på det sätt som föreslogs i lagrådsremissen är att det för tillhandahållande av digitalt innehåll inte får uppställas en reklamationsplikt (se avsnitt 7.9). Att i en och samma lag använda olika uttryck för i praktiken samma sak bör undvikas och att använda uttrycket näringsidkarens ansvarsperiod skapar enhetlighet i regelverket. Ett annat skäl är att båda direktiven innehåller särskilda regler om preskriptionsfrister. Som utvecklas i avsnitt 6.12 medför dessa att preskriptionsfristen behöver separeras från den tid under vilken näringsidkaren är ansvarig för fel. Näringsidkarens ansvarsperiod kommer därmed inte längre att ange den yttersta tid som konsumenten kan reklamera ett fel utan i stället den yttersta tid under vilken ett fel behöver visa sig för att näringsidkaren ska vara ansvarig för det. Att övergå till att reglera en yttersta ansvarstid i stället för en yttersta reklamationstid har också den fördelen att lagstiftningen tydligt fokuserar på näringsidkarens skyldighet att svara för fel och inte på konsumentens skyldighet att anmäla felet, vilket i sammanhanget får anses vara av sekundärt intresse.

Lagrådet menar bl.a. att kravet på att felet ska ha visat sig kan tänkas medföra vissa tillämpningssvårigheter och som exempel beskrivs en situation där felet inte har hunnit visa sig inom ansvarstiden. Regeringen noterar emellertid att inte heller Lagrådets eget förslag på utformning löser den beskrivna situationen. Lagrådet gör vidare gällande att lagrådsremissens förslag i vissa situationer skulle vara konfliktdrivande. Detta tar sikte på den situationen att det skulle uppstå tvist om huruvida felet har visat sig alldeles i slutet av eller strax efter ansvarsperiodens utgång. Även om det inte helt kan uteslutas att det någon gång skulle kunna uppstå en sådan tvist är det enligt regeringen att föredra framför Lagrådets förslag att behålla nuvarande ordning, vilket skulle omöjliggöra för konsumenten att alls göra gällande sena fel (se vidare avsnitt 6.12). Medan lagrådsremissens förslag innebär att felet måste visa sig inom en viss tid innebär Lagrådets förslag att konsumentens krav med anledning av felet måste framställas inom samma tid. Ett sådant krav förutsätter att felet har visat sig. Enligt regeringens uppfattning leder inte Lagrådets förslag till att konsumenten kan göra gällande fler fel eller att det kan ske under en längre tid, snarare tvärtom. Som anförs ovan ser regeringen flera fördelar med att i den nya lagen skapa en tydligare reglering om näringsidkarens felansvar – en reglering som också är mer i linje med varudirektivets. Regeringen anser sammantaget att skillnaderna i de olika lagtekniska utformningarna inte är sådana att det är motiverat att göra den ändring som Lagrådet förordar.

Enligt varudirektivet ska näringsidkarens ansvarsperiod vara minst två år. Det är alltså möjligt att behålla den nuvarande längre ansvarsperioden på tre år i svensk rätt. Utredningen föreslår att så sker. Branschorganisationen Färg Möbler och Interiör förordar en ansvarsperiod på två år och menar att detta inte innebär någon försämring av konsumentskyddet. Erfarenheten från deras bransch är att ursprungliga fel visar sig redan inom ett år, och en treårig ansvarsperiod utgör enligt denna branschorganisation en icke nödvändig överimplementering av direktivet. Svenska Kennelklubben menar däremot att fel görs gällande även efter två år och anser att ansvarstiden därför bör förkortas. Enligt Kommerskollegium bör möjligheten att gå längre än direktivets minimiharmonisering utnyttjas sparsamt och endast om det kan motiveras utifrån ett legitimt skyddsintresse och om det är proportionerligt. Enligt kollegiet saknas en närmare sådan motivering, vilket EU-rätten kräver för att införa nationella särkrav som kan leda till fragmentering på den inre marknaden.

Det är riktigt att en frist som avviker från direktivets minimifrist om två år skulle kunna bidra till fragmenterade regler inom unionen. Detta är dock inget nytt. Motsvarande gäller enligt det nuvarande direktivet, och Sverige har redan tagit ställning för att gå längre. Ett antal medlemsstater har en tvåårig ansvarsperiod och flera av dem kan förväntas behålla den. Några medlemsstater har en ännu längre ansvarsperiod än Sverige eller till och med, som Finland, en i tid obegränsad särskild ansvarsperiod. Det kan konstateras att varudirektivet vidmakthåller denna ordning och alltså accepterar olikheter i detta avseende.

Regeringen anser att särskilt vikten av att upprätthålla ett starkt konsumentskydd med styrka talar till stöd för att behålla en treårig ansvarsperiod i Sverige. En förändring från tre till två år skulle nämligen innebära en försämring av det svenska konsumentskyddet. Under det tredje året efter avlämnandet av en vara skulle en konsument inte längre kunna göra gällande felpåföljder trots att det är fråga om ett ursprungligt fel på varan. Enligt regeringens uppfattning är det rimligt att en konsument har rätt att göra gällande fel som visar sig under en längre tid än två år från köpet. Det gäller inte minst för kapitalvaror som förväntas hålla under en längre tid. Sådana varor är ofta dyrbara i inköp, och fel i dem kan få stora ekonomiska följdverkningar för konsumenten. Konsumenten har därmed vid denna typ av varor ett extra stort skyddsbehov.

En längre ansvarsperiod i Sverige innebär att näringsidkare kan behöva förhålla sig till olika regler i olika länder, vilket skulle kunna försvåra deras möjligheter att ekonomiskt planera sin verksamhet. Dessa konsekvenser bör dock inte överdrivas. Enligt en konsekvensanalys från kommissionen finns statistik om att så många som 96 % av alla fel i en vara visar sig inom två år efter varans avlämnande. Det är därmed få ytterligare fel i varor som alls omfattas av en längre ansvarsperiod. Det kan då, som Branschorganisationen Färg Möbler och Interiör gör, hävdas att mervärdet av en treårig ansvarstid inte är så stort. Det innebär dock samtidigt att konsekvenserna av en längre frist är begränsade för näringsidkarna, inte minst när det särskilt för dyrare kapitalvaror ändå kan finnas kommersiella garantier för varans funktion som gäller under en längre tid än två år. Under alla förhållanden gäller en treårig frist i Sverige sedan många år tillbaka. Näringsidkarna har därmed redan anpassat sig till

den och det har inte framkommit att den skulle leda till konsekvenser av betydelse för regeringens bedömning i denna fråga.

När det gäller de aspekter Kommerskollegium lyfter fram, står det enligt regeringen klart att konsumentskyddet är ett sådant allmänt intresse som främjas av att Sverige har en treårig ansvarsperiod. När ansvarsperioden förlängdes gjordes det efter en avvägning mellan konsument- och näringsidkarintressena (prop. 2004/05:13 s. 105 f.). Regeringen bedömer dessutom att en sådan längre frist är en lämplig åtgärd för att nå ett högt konsumentskydd och säkerställa att konsumenter i rimlig utsträckning kan göra gällande ursprungliga fel. Det finns inte något annat ändamålsenligt och mindre handelshindrande sätt att uppnå detta på.

Avslutningsvis kan det nämnas att frågan om differentierade tidsfrister, dvs. olika tidsfrister för näringsidkarens ansvar beroende på typ av vara och dess förväntade livslängd, tidvis har väckts i olika sammanhang. Att införa sådana tidsfrister skulle emellertid, i vart fall enligt den uppfattning som kommissionen gett uttryck för, stå i strid med varudirektivet. Alldeles oavsett om den uppfattningen är korrekt bedömer regeringen att det inte är en framkomlig väg med olika tidsfrister eftersom det ytterligare skulle bidra till fragmenterade regler. Erfarenheter från Norge visar att en ordning med olika ansvarstider beroende på varans livslängd för med sig gränsdragningsproblem. Utredningen har inte närmare övervägt frågan och ingen remissinstans för heller fram önskemål om differentierade tidsfrister.

Vid en samlad bedömning anser regeringen att intresset för konsumenten att kunna göra gällande påföljder vid fel i varor under en längre tid än två år med styrka talar för att nuvarande längd på näringsidkarens ansvarsperiod inte förkortas och att en sådan längre frist inte medför några påtagliga negativa konsekvenser för näringsidkarna. Regeringen föreslår därför att det i den nya lagen tas in en bestämmelse om en treårig ansvarsperiod för näringsidkaren. Liksom hittills kommer näringsidkaren i en garanti eller liknande utfästelse att kunna åta sig felansvar under en ännu längre tid. Detta behöver inte uttryckligen anges i den bestämmelse som nu behandlas (se avsnitt 6.13.2).

I 24 § konsumentköplagen finns ett undantag från den nuvarande skyldigheten att reklamera fel inom tre år, vilket alltså motsvarar tiden som näringsidkarens felansvar sträcker sig. Det avser fall då näringsidkaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder eller då varan är felaktig utifrån vissa säkerhetsaspekter. Enligt 22 a § den lagen gäller vidare ingen yttersta reklamationsfrist om varan har ett rättsligt fel. I sådana fall gäller alltså ingen begränsning i tid av näringsidkarens ansvar. Regleringen i sak framstår som angelägen att behålla och varudirektivet medger att så sker. Detta undantag bör därför tas in i den nya lagen.

Näringsidkarens ansvar vid försämring av varan efter avlämnandet

Om konsumenten underlåter att i rätt tid hämta eller ta emot en vara som hålls tillgänglig för konsumentens räkning, gäller enligt 20 § andra stycket i den nuvarande konsumentköplagen att näringsidkaren inte svarar för en försämring av varan som inträder efter den tidpunkten och som beror enbart på varans egen beskaffenhet. Bestämmelsen innebär att risken för varans försämring går över på konsumenten i en situation när varan hålls tillgänglig för denne. I likhet med utredningen anser regeringen att det

närmast får ses som en reglering som utgör en aspekt på leverans av varan. Regeringen konstaterar att innebörden av leverans inte regleras i direktivet, och bedömer att hänvisningarna till tidpunkten för leverans i direktivet inte påverkar reglerna om riskens övergång som fastställs i konsumenträttighetsdirektivet (se skäl 38 och avsnitt 6.3). Den nu redovisade bestämmelsen bör därför föras över till den nya lagen.

När en försämring av varan uppkommer efter avlämnandet, ska den enligt 20 § tredje stycket konsumentköplagen anses felaktig, om försämringen är en följd av näringsidkarens avtalsbrott. Enligt artikel 3.7 i varudirektivet ska direktivet inte påverka medlemsstaternas frihet att reglera allmänna avtalsrättsliga aspekter, såsom utformningen, giltigheten eller verkningarna av ett avtal, i den utsträckning de inte regleras i direktivet. Den nu redovisade bestämmelsen i konsumentköplagen får anses utgöra en sådan avtalsrättslig aspekt. Den är endast ett förtydligande av näringsidkarens ansvar för vissa följder av dennes avtalsbrott och de situationer som träffas av bestämmelsen bedöms i regel också omfattas av felansvaret enligt direktivet. Det finns därför enligt regeringen inte något hinder mot att behålla bestämmelsen och den bör föras över till den nya lagen oförändrad i sak men utformad som en felansvarsregel.

Lagrådet väcker frågan om inte dessa regler i lagen snarare bör placeras tillsammans med bestämmelserna om riskövergången. Den frågan övervägdes vid införandet av den nuvarande konsumentköplagen (prop. 1989/90:90 s. 188) och regeringen anser att det inte finns anledning att nu göra en annan bedömning, särskilt som bestämmelserna omformuleras till felansvarsregler. Det finns med den bedömningen, liksom den som regeringen gör i fråga om riskens övergång i avsnitt 6.3, inte heller skäl att, som Lagrådet förordar, överväga frågan om att införa ett individualiseringskrav (jfr 14 § köplagen).

Näringsidkarens ansvar för begagnade varor

När det gäller begagnade varor kan medlemsstaterna enligt artikel 10.6 i varudirektivet föreskriva att näringsidkaren och konsumenten får enas om en kortare ansvarsperiod än den som annars föreskrivs i artikel 10, förutsatt att den avtalade tiden inte är kortare än ett år.

En motsvarande möjlighet att föreskriva en kortare frist för begagnade varor finns i 1999 års konsumentköpsdirektiv. Vid genomförandet av det direktivet i svensk rätt gjordes bedömningen att den möjligheten inte skulle utnyttjas (prop. 2001/02:134 s. 68 f.). Den nuvarande konsumentköplagen gör alltså i detta avseende inte någon åtskillnad mellan nya och begagnade varor.

Det kan nämnas att i det finska genomförandet av varudirektivet görs bedömningen att möjligheten till en kortare ansvarstid inte bör utnyttjas. Som skäl anförs bl.a. att en kortare tid för fel kan vara problematisk särskilt när en ny bil eller en annan varaktig konsumtionsvara byter ägare mycket snart efter det första köpet. Detsamma gäller en situation där en begagnad bil t.ex. har genomgått en betydande reparation före försäljningen (RP 180/2021 rd s. 33 f.).

Till skillnad från utredningen anser Svensk Handel att det i lagen bör införas en möjlighet att avtala om en kortare frist med tanke på den ökande handeln med begagnade varor. Att införa en sådan möjlighet skulle enligt

regeringens bedömning emellertid riskera att försämra konsumentskyddet på ett sätt som inte är motiverat. Dessutom förefaller mervärdet av en möjlighet för parterna att avtala om en kortare ansvarsperiod tveksamt, särskilt mot bakgrund av att det redan inom ramen för en bedömning av en varas avtalsenlighet kommer att vara möjligt att på ett adekvat sätt ta hänsyn till att varan är begagnad vid köpet. Till exempel finns en möjlighet för parterna att vid avtalets ingående komma överens om en avvikelse från ett objektivt krav för avtalsenlighet (se avsnitt 6.9). Regeringen anser sammantaget att näringsidkarens ansvarsperiod för begagnade varor även fortsättningsvis bör vara densamma som för andra varor.

6.11.3. Den omvända bevisbördan

Regeringens förslag: Ett fel som visar sig inom två år efter det att varan avlämnades ska anses ha funnits vid avlämnandet, om inte näringsidkaren visar något annat eller detta är oförenligt med varans eller felets art.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens. Utredningen föreslår att fristen för den omvända bevisbördan ska vara ett år.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller invänder inte mot det. Några remissinstanser, bl.a.

Svensk Handel och Finansbolagens förening, ställer sig uttryckligen bakom utredningens bedömning att inte utnyttja möjligheten att bestämma fristen till två år. Även Lunds universitet stöder en ettårig frist och framhåller att en alltför lång frist kan medföra att konsumenten skulle ha föredragit att köpa varan till det lägre pris som en mindre långtgående ansvarstid kan ge upphov till och att effekter av detta slag inte ligger i konsumenternas intresse. Branschorganisationen Färg Möbler och Interiör är kritisk till att fristen förlängs eftersom det ofta är svårt för näringsidkaren som inte har kontroll över varan att bryta presumtionen och att förslaget innebär att läget i bevishänseende ytterligare försvåras för näringsidkaren. Elektronikbranschen och APPLiA konstaterar att det i hemelektronikbranschen redan är vedertaget med ett års garanti och att risken är överhängande att dessa garantier tas bort när fristen för omvänd bevisbörda förlängs.

Flera remissinstanser, bl.a. Konsumentvägledarnas förening och

Sveriges Motorcyklister, anser att fristen för omvänd bevisbörda bör vara två år. Konsumentverket och Sveriges Konsumenter delar den uppfattningen och pekar på att varor blir mer tekniskt avancerade och det har därmed blivit svårare för konsumenten att fastställa orsaken till ett fel och bevisa tidpunkten för dess uppkomst. De anser att en längre frist också är värdefull ur hållbarhetssynpunkt.

Motorbranschens riksförbund ser inga hinder mot att förlänga presumtionsfristen för nya bilar – dessa säljs redan med minst tvåårig garanti – men tycker att ens någon förlängning av fristen för begagnade bilar starkt kan ifrågasättas.

Skälen för regeringens förslag

Bevisbördan för fel på varan i konsumentköplagen och varudirektivet

Det är konsumenten som behöver bevisa att det är fel på en vara. Näringsidkaren ansvarar endast för fel som är ursprungliga, dvs. fanns redan från början, och som utgångspunkt behöver konsumenten även visa att det är ett sådant fel. Det finns dock en särskild presumtionsregel i 20 a § konsumentköplagen som syftar till att underlätta för konsumenten att hävda sin rätt vid fel på varan. Regeln innebär att ett fel på varan som visar sig inom sex månader från köpet ska anses ha funnits vid avlämnandet, om inte annat visas eller detta är oförenligt med varans eller felets art. Under denna sexmånadersperiod är det alltså näringsidkaren som måste bevisa att felet inte var ursprungligt (omvänd bevisbörda). Många gånger är det typen av vara och typen av fel på varan som avgör om näringsidkaren framgångsrikt kan bevisa att felet inte är ursprungligt eller om konsumenten vid senare framkomna fel framgångsrikt kan bevisa att det är ett ursprungligt fel. Det kan vara svårt för näringsidkaren att bevisa att det inte är ett ursprungligt fel om avfrostningsfunktionen i ett kylskåp har slutat att fungera efter fyra månader medan det normalt är lättare att bevisa att en repa i en bordskiva som visar sig efter samma tid inte utgör ett sådant fel. För vissa typer av varor spelar den omvända bevisbördan i praktiken mindre roll. Det beror på att presumtionen för ursprungligt fel bryts om ett fel är oförenligt med varans eller felets art. En konsument kan inte efter någon längre tid göra gällande fel med hänvisning till att köpt frukt är rutten eller att köpt grädde har surnat.

Regeln om sex månaders omvänd bevisbörda kom till när motsvarande reglering i 1999 års konsumentköpsdirektiv genomfördes i svensk rätt (prop. 2001/02:134). Några år senare infördes i lagen en tvåårig omvänd bevisbörda vid konsumentköp av byggnadsdelar vid småhusentreprenad (prop. 2003/04:45, jfr även 59 § konsumenttjänstlagen [1985:716]).

I varudirektivet förlängs fristen för den omvända bevisbördan. Varje brist på avtalsenlighet (fel) som framkommer inom ett år från den tidpunkt då varorna levererades ska enligt artikel 11.1 presumeras ha förelegat vid leveranstidpunkten, om inte näringsidkaren bevisar motsatsen eller presumtionen är oförenlig med varornas karaktär eller den bristande avtalsenlighetens natur. I stället för en ettårsfrist får medlemsstaterna enligt artikel 11.2 välja en tvåårsfrist. Det finns däremot inte någon möjlighet att bestämma fristen till en tid däremellan.

För varor med digitala delar finns i varudirektivet en särregel (artikel 11.3). Den behandlas i avsnitt 8.6.

En förlängd tidsfrist för den omvända bevisbördan

Presumtionsregeln i den nuvarande konsumentköplagen innebär alltså att om felet på varan visar sig under den första tiden efter leveransen presumeras det vara ursprungligt. Regeln överensstämmer med varudirektivets, frånsett längden på den tid som presumtionen och därmed näringsidkarens omvända bevisbörda gäller. En bestämmelse som uppställer en presumtion för att fel som visar sig under en viss tid ska utgöra ett ursprungligt fel som näringsidkaren svarar för bör därför införas i den nya lagen.

Att fristen för den omvända bevisbördan ska förlängas är klart.

Elektronikbranschen och APPLiA menar att en förlängning av fristen riskerar existensen av de frivilliga garantierna inom deras bransch. Det är naturligtvis olyckligt om så i viss utsträckning skulle ske. Att generellt för alla varor stärka konsumentskyddet genom en längre frist har trots detta enligt regeringens uppfattning ett betydande värde. En förlängning i sig har ett starkt stöd bland remissinstanser som både företräder konsumenter, t.ex. Sveriges Konsumenter, och näringsidkare, t.ex. Svensk Handel. Det finns vidare en anledning till att garantier normalt ger konsumenten ett vidare eller längre gällande skydd än det lagen uppställer. Garantier utgör ett värdefullt konkurrensmedel för näringsidkare (se avsnitt 6.13) och det kan inte uteslutas att garantier för i vart fall dyrare varor anpassas till en förlängning av den omvända bevisbördan och att de därmed kan behålla sitt värde för både konsumenter och näringsidkare.

Vid en förlängning av den omvända bevisbördan bör det uppmärksammas vad det kan innebära för det beviskrav som näringsidkaren måste uppfylla. Högsta domstolen har, i ljuset av att svårigheten att säkra bevisning om varan efter att den avlämnats till konsumenten, gett näringsidkaren en bevislättnad för att bryta presumtionen. Domstolen lyfter som en viktig faktor i detta sammanhang fram den tid som har gått sedan varan avlämnades (se rättsfallet NJA 2013 s. 524 p. 21–24). Enligt regeringen framstår det som rimligt att ju längre tid som förflutit sedan konsumenten fick varan och började använda den, desto mer kan det påverka bedömningen av vilken bevisning som ska krävas för att näringsidkaren ska anses ha uppfyllt sin bevisbörda. Det bör mot denna bakgrund finnas goda förutsättningar att i tillämpningen hantera bevisbördan på ett sätt som ger ett rimligt och rättvist utfall.

Fråga är då om varudirektivets möjlighet att ha en tvåårsfrist bör utnyttjas eller om minimifristen om ett år ska väljas.

Det finns skäl som talar för att fristen ska bestämmas till ett år. Utredningen föreslår det och de flesta remissinstanserna tillstyrker det förslaget. Att förlänga tiden till ett år innebär en fördubbling av tiden jämfört med i dag. Som framgår av bl.a. kommissionens konsekvensanalys av direktivförslaget, och som bl.a. Branschorganisationen Färg Möbler och Interiör bekräftar, är det ovanligt att ursprungliga fel visar sig senare än ett år, särskilt för varor som inte redan omfattas av kommersiella garantier som säkerställer längre gående ansvar för näringsidkaren. Behovet av en ännu längre frist är därför sannolikt litet. Det skulle dock leda till fler reklamationer. Ju längre tid konsumenten har haft varan i sin besittning, desto svårare är det typiskt sett för en näringsidkare att motbevisa konsumentens påstående om ursprungligt fel. En längre frist än ett år skulle därför kunna leda till vissa ökade kostnader för näringsidkarna. Slutligen talar vikten av enhetliga regler för att en ettårsfrist väljs eftersom en sådan frist måste gälla för fel i digitalt innehåll enligt digitaldirektivet (se avsnitt 7.8.2).

Det finns samtidigt starka skäl för en tvåårig frist. För den enskilda konsumenten som drabbas av fel i sin vara kommer en förlängning till två år att upplevas som positivt. Samtliga remissinstanser som företräder eller bevakar konsumentintressena, bl.a. Konsumentverket och Sveriges Konsumenter, förordar en frist på två år. Några medlemsstater har redan sedan tidigare en tvåårig frist, t.ex. Frankrike, eller inför en sådan frist med

anledning av genomförandet av varudirektivet, t.ex. Spanien. Det kan vidare noteras att i kommissionens förslag till varudirektiv var fristen bestämd till två år. Det förekommer dessutom redan i dag en tvåårsfrist i konsumentköplagen för köp av byggnadsdelar vid småhusentreprenad.

Enligt regeringen skulle en förlängning av presumtionsfristen till två år innebära en välkommen stärkning av konsumentskyddet. För konsumenten kan det leda till en ökad trygghet vid köp av varor och stärkt ställning i förhållande till näringsidkaren när ett fel visar sig på varan. Det är viktigt att det finns en balans mellan konsumentens rättigheter och näringsidkarens skyldigheter. Av kommissionens konsekvensanalys framgår att det enligt en konsumentundersökning endast var nio procent av samtliga fel som reklamerades under perioden ett till två efter köpet, något som talar för att effekterna av en förlängning av presumtionsfristen till två år är begränsade. Det kan vidare anmärkas att kravet för att näringsidkaren ska anses ha lagt fram tillräcklig bevisning för att bryta presumtionen om ursprungligt fel är lägre än vad som normalt gäller. Vad som krävs kan visserligen variera i det enskilda fallet men som Högsta domstolen uttalat är den tid som har gått sedan varan avlämnades en viktig faktor (se rättsfallet NJA 2013 s. 524). Som nämns ovan omfattas många av de varor där det kan bli aktuellt med sena reklamationer i stor utsträckning redan av kommersiella garantier. I förlängningen bör dessutom en förändring av detta slag på sikt kunna öka konsumenternas förtroende för marknaden, vilket gynnar även näringslivet.

Förutom ett stärkt konsumentskydd finns det anledning att lyfta även hållbarhet som ett skäl för en förlängning av den omvända bevisbördan till två år.

Utredningen har i och för sig inte funnit belägg för att en längre tidsperiod för den omvända bevisbördan skulle bidra till en längre livslängd för varor. Utredningen lutar sig emellertid i denna bedömning på en tidigare utredning om cirkulär ekonomi. Den utredningen ansåg att fristen borde förlängas till två år (SOU 2017:22 s. 337) och menade att en effekt av det bör bli att marknaden, åtminstone i viss utsträckning, styrs mot högre kvalitet och mer hållbara varor.

Regeringen arbetar aktivt med hållbarhetsfrågor och presenterade bl.a. 2020 en strategi om cirkulär ekonomi för omställningen i Sverige. I strategin och i en efterföljande handlingsplan redovisas olika fokusområden. Det handlar bl.a. om hållbar produktion och produktdesign samt hållbara sätt att konsumera i syfte att öka varors livslängd och främja deras reparerbarhet samtidigt som konsumenternas intressen tillgodoses.

I skäl 32 i varudirektivet understryks vikten av att säkerställa en längre livslängd för varor, för att skapa mer hållbara konsumtionsmönster och främja en cirkulär ekonomi. Enligt artikel 7.1 d utgör hållbarhet ett objektivt krav på varan. I kommissionens strategi för konsumentpolitiken 2020 uttalas att den framtida översynen av varudirektivet utgör ett tillfälle att undersöka vad mer som kan göras för att främja mer hållbara, cirkulära produkter. Olika alternativ för konsumenterna kommer att övervägas, t.ex. att förlänga ansvarsperioden för varor. Som skäl för en längre frist menar

Konsumentverket och Sveriges Konsumenter att det är värdefullt att näringsidkare får ytterligare incitament att tillverka och sälja hållbara varor. De menar att detta i förlängningen även är positivt för närings-

idkarna genom att det i sin tur leder till en minskad belastning på dem när det gäller reklamationer.

Enligt regeringen kan det på goda grunder hävdas att en förlängd frist skulle ha en positiv påverkan på miljön, i vart fall på längre sikt. Fristen ger visserligen inte en sådan direkt effekt men det innebär endast att behovet av styrmedel är större. En längre frist innebär att fler konsumenter med framgång kan reklamera fel och i ett senare skede. För näringsidkarna är det då kostnadseffektivt att verka för att det produceras mer hållbara varor. Det är viktigt att Sverige har en hög hållbarhetsambition och är pådrivande i arbetet för en cirkulär ekonomi och i förlängningen en grön tillväxt och bättre miljö. Ett starkt konsumentskydd skapar incitament att producera varor som håller längre. Konsumenter kräver i allt högre utsträckning hållbara produkter och det gäller då att näringsidkaren kan erbjuda sådana produkter.

Sammantaget anser regeringen att vikten av ett stärkt konsumentskydd och en ökad hållbarhet med styrka talar för att fristen förlängs till två år och att en sådan förlängning kan införas utan att det bör medföra några betydande nackdelar för näringsidkarna. Av motsvarande skäl som anförs i avsnitt 6.11.2 anser regeringen vidare att det är befogat och proportionerligt att gå längre än direktivets minimiharmonisering i detta avseende. Den presumtionsregel vid fel på varor som införs i den nya lagen bör därför förses med en tvåårig frist. Det bör i den nya lagen tydliggöras att det är näringsidkaren som har bördan att motbevisa presumtionen (jfr rättsfallet NJA 2013 s. 524 p. 18).

Hänvisningar till S6-11-3

6.12. Reklamation och preskription

Regeringens förslag: Konsumenten ska, liksom hittills, vara skyldig att reklamera fel inom skälig tid för att få göra gällande fel på varan. En reklamation som skett inom två månader ska alltid anses ha skett i rätt tid.

Konsumentens rätt att göra gällande fel på en vara preskriberas två månader efter att tiden för näringsidkarens felansvar har upphört. Näringsidkaren och konsumenten ska dock få komma överens om en längre tid för att kunna göra felet gällande.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår inte en preskriptionsregel som möjliggör sen reklamation.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna ställer sig bakom utredningens förslag eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag

Konsumentens reklamationsplikt bör behållas

En konsument som upptäcker fel på sin köpta vara och som önskar att göra gällande någon påföljd på grund av felet, t.ex. att få varan reparerad, behöver meddela näringsidkaren detta. Det kallas att reklamera felet och om så inte sker inom föreskriven tid förlorar konsumenten rätten att göra gällande påföljder med anledning av felet. Det finns flera skäl som motiverar en skyldighet att reklamera vid fel på en vara. En reklamation

kan bl.a. ge näringsidkaren en möjlighet att vidta skadebegränsande åtgärder eller att säkra bevisning om den uppkomna situationen (se t.ex. rättsfallen NJA 2018 s. 127 och Faber mot Autobedrijf Hazet Ochten BV, C‑497/13, EU:C:2015:357). Denna ordning har funnits länge i Sverige. För köp av varor infördes en reklamationsplikt redan i 1905 års köplag och en sådan lagstadgad plikt återfinns i dag i flera konsumenträttsliga lagar, t.ex. i konsumenttjänstlagen (1985:716).

Även i den nuvarande konsumentköplagen återfinns en reklamationsplikt, dvs. en skyldighet för konsumenten att anmäla fel om han eller hon vill få felet avhjälpt av näringsidkaren. I 23 § första stycket föreskrivs att konsumenten inte får åberopa att varan är felaktig om konsumenten inte lämnar näringsidkaren ett meddelande om felet inom skälig tid efter det att han eller hon märkt eller borde ha märkt felet. Enligt 23 § andra stycket ska ett meddelande som lämnas inom två månader efter det att konsumenten märkt felet alltid anses ha lämnats i rätt tid. Konsumenten måste reklamera ett fel senast tre år från det att han eller hon har tagit emot varan.

Konsumentköplagens bestämmelse om reklamationsplikt har stöd i 1999 års konsumentköpsdirektiv (prop. 2001/02:134 s. 56 f.). I varudirektivet föreskrivs inte att en reklamationsplikt måste finnas. Däremot anges att medlemsstaterna får behålla eller införa bestämmelser om att konsumenten för att utnyttja sina rättigheter är skyldig att upplysa näringsidkaren om bristande avtalsenlighet inom en tidsperiod på minst två månader från den dag då konsumenten upptäckte felet (artikel 12). Direktivets reglering är således inte obligatorisk utan ger medlemsstaterna en möjlighet, om de så önskar, att ha en reklamationsplikt för konsumenten. Möjligheten i direktivet motsvarar i huvudsak den som finns i 1999 års konsumentköpsdirektiv.

Att konsumenten måste vara aktiv och agera när fel uppstår för att få till stånd en rättelse är givet och något som även varudirektivet förutsätter (se bl.a. skäl 50). Att ha en ordning där konsumenten är skyldig att reklamera syftar till att skapa stadga i relationen mellan näringsidkare och konsument vid fel på varor och bidrar till att skapa en effektiv och ändamålsenlig felhantering. Den svenska reklamationsplikten för konsumenter är väl fungerande och förefaller ha ett brett stöd bland både näringsidkar- och konsumentorganisationer. Även Finland har en sådan plikt. Genom en skyldighet för konsumenten att inom skälig tid reklamera ett fel på varan ges näringsidkaren möjlighet att på ett tidigt stadium avhjälpa felet innan det riskerar att förvärras. De svenska reglerna om konsumentens reklamationsplikt är tillåtna enligt varudirektivet och det har inte framkommit något skäl mot att behålla den nuvarande regleringen. Mot den bakgrunden föreslår regeringen att det även i den nya lagen ska finnas en reklamationsplikt för konsumenten.

Enligt 23 § andra stycket konsumentköplagen kan reklamation, i stället för till säljaren, lämnas till den näringsidkare som förmedlat köpet och till någon annan som åtagit sig att för säljarens räkning avhjälpa fel på varan. Den som åtagit sig att avhjälpa fel för säljarens räkning torde rymmas i direktivets definition av näringsidkare, som bl.a. innefattar varje person som agerar för säljarens räkning (artikel 2.3 och avsnitt 5.3). Förmedlingsfallen regleras inte av direktivet. Båda bestämmelserna kan alltså behållas och bör föras över till den nya lagen.

I 24 § konsumentköplagen görs undantag från reklamationsplikten i två situationer. Det gäller om näringsidkaren har handlat grovt vårdslöst eller

i strid mot tro och heder och när det är fråga om farliga varor. Även i sådana fall behöver konsumenten normalt göra gällande fel för att påföljder ska komma ifråga men det kan ske utan hinder av de närmare formkrav för reklamation (se prop. 2004/05:13 s. 103 f., jfr även rättsfallet NJA 2017 s. 1195). Dessa undantag bör behållas.

En särskild preskriptionsfrist bör införas

Att en konsument ska ha möjlighet att reklamera under hela den tidsperiod som näringsidkarens ansvar gäller är givet. Frågan är dock om det därutöver bör gälla någon ytterligare tidsperiod för reklamation eller om reklamationsmöjligheten ska upphöra samtidigt som näringsidkarens ansvar upphör. Utan en sådan extra tidsperiod måste konsumenten reklamera samma dag om felet uppstår sista dagen under ansvarsperioden. Treårsfristen är enligt svensk rätt absolut. Ett fel som konsumenten upptäcker kort tid före det att fristen löper ut måste ändå reklameras inom fristen. Det är därmed fråga om en yttersta reklamationsfrist, dvs. krav som framställs efter denna tidpunkt är preskriberade (se prop. 2001/02:134 s. 58 f. och prop. 2004/05:13 s. 103). Enligt utredningen bör fristen vara absolut även i den nya lagen.

I båda direktiven finns det bestämmelser om preskriptionsfristen som syftar till att säkerställa att konsumenten kan utöva sin rätt att göra gällande fel som framkommer under näringsidkarens felansvarsperiod. Varudirektivets bestämmelser om näringsidkarens ansvar är visserligen så utformade att de skulle kunna ge utrymme för en tolkning som möjliggör att den nuvarande ordningen med en preskriptionsfrist som motsvarar utgången av den treåriga ansvarsperioden i huvudsak behålls. Enligt artikel 10.4 ska medlemsstaterna säkerställa att preskriptionsfristen gör det möjligt för konsumenten att utöva sin rätt till avhjälpande åtgärder vid bristande avtalsenlighet som framkommer inom den tidsperiod som anges artikel 10.1, dvs. inom två år. Först i artikel 10.3 ges medlemsstaterna möjlighet att föreskriva en längre frist. I avsnitt 6.11.2 föreslås att denna frist ska vara tre år. Digitaldirektivets motsvarande bestämmelser är däremot utformade på ett sätt som innebär att det krävs en preskriptionsfrist som sträcker sig längre än näringsidkarens ansvarstid såsom den bestäms i nationell rätt, dvs. 3 år (se avsnitt 7.8.1). Detsamma gäller enligt varudirektivet för kontinuerligt tillhandahållande av ett digitalt innehåll eller en digital tjänst i en vara med digitala delar (se avsnitt 8.6). Se även rättsfallet Ferenschild mot JPC Motor SA (C‑133/16, EU:C:2017:541) om preskriptionsfristen i 1999 års konsumentköpsdirektiv.

Enligt regeringen kan det ifrågasättas om den nu redovisade eventuella skillnaden i utformningen av direktiven varit avsedd, särskilt som en sådan skillnad inte enbart skulle finnas mellan direktiven utan även mellan olika former av tillhandahållande av digitala delar i varudirektivet.

Regeringen anser att intresset av enhetliga regler i dessa för konsumenten viktiga frågor med styrka talar för att preskriptionsfristen även för varor i övrigt bör sträcka sig längre än den tid som näringsidkarens ansvarsperiod gäller. Det skulle innebära en förändring jämfört med vad som gäller enligt den nuvarande konsumentköplagen. En sådan ändring framstår för regeringen också som motiverad eftersom den nuvarande fristen i praktiken faktiskt medför en kortare ansvarsperiod för näringsidkaren än vad lagen

föreskriver. En konsument kan nämligen i dag inte få ett fel åtgärdat om det framkommer så sent att han eller hon inte hinner reklamera felet inom ansvarsperioden trots att det kan vara ett ursprungligt fel som framkommit under den tid som näringsidkaren ansvarar för felet. Det är just detta som varudirektivet syftar till att förhindra, vilket tydligt framgår av direktivets skäl 42. Vikten av en enhetlig ordning understryks av det förhållandet att näringsidkarens ansvar enligt den nya lagen kommer att skilja sig från den gällande på så sätt att näringsidkaren i vissa fall också ansvarar för senare uppkomna (inte bara senare upptäckta) fel.

Som anfördes i lagrådsremissen framstår en ordning som ger konsumenten möjlighet att göra gällande även sena fel som ändamålsenlig. Den kan inte anses medföra några nämnvärda negativa konsekvenser för näringsidkarna, särskilt mot bakgrund av att antalet fall där det kan bli aktuellt med en reklamation i detta sena skede lär vara ytterst litet.

Lagrådet anser att en preskriptionsordning som i huvudsak motsvarar den nuvarande lagens yttersta reklamationsfrist bör behållas. Regeringen behandlar den synpunkten i avsnitt 6.11.2 och anser att det inte finns tillräckliga skäl att frångå den bedömning som gjordes i lagrådsremissen om att intresset av enhetliga regler, direktivets krav och vikten av att stärka konsumentskyddet med styrka talar för att utsträcka preskriptionsfristen.

Som redovisas i avsnitt 6.11.2 anser regeringen att dagens yttersta reklamationsfrist på tre år bör ersättas av en lika lång frist för näringsidkarens felansvar. Det är den yttersta reklamationsfristen som ansetts utgöra en preskriptionsfrist och därmed förhindra konsumenten från att göra gällande fel senare. I lagrådsremissen anfördes att det genom den ändringen skapas förutsättningar för konsumenten att med tillämpning av en reklamationsregel kunna göra gällande fel även ett kortare tag efter ansvarstidens utgång. Som Lagrådet anför bör dock detta tydliggöras i lagen. I enlighet med förslaget om preskriptionsfrist för digitalt innehåll i avsnitt 7.9 föreslår därför regeringen att konsumentens rätt att göra gällande fel på en vara preskriberas två månader efter att tiden för näringsidkarens felansvar har upphört. Näringsidkaren och konsumenten bör dock ha möjlighet att komma överens om en längre tid för att kunna göra felet gällande.

Som redovisas ovan om reklamationsplikten finns i den nuvarande konsumentköplagen (24 §) ett undantag från de krav som ställs på konsumenten att reklamera fel, bl.a. när näringsidkaren agerat grovt vårdslöst. Det undantaget bör i den nya lagen gälla även för den nu föreslagna preskriptionsfristen.

Hänvisningar till S6-12

6.13. Garantier

Hänvisningar till S6-13

6.13.1. Begreppet garanti

Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon definition av begreppet garanti i den nya lagen.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna delar bedömningen eller invänder inte mot den. Bland andra Svensk Handel och Branschorganisationen Färg Möbler och Interiör ser ett värde i att behålla den

nuvarande konsumentköplagens innebörd av garanti. APPLiA anser att begreppet garanti i direktivet är otydligt vad gäller garantins omfattning.

Skälen för regeringens bedömning

Begreppet garanti i varudirektivet

Enligt artikel 2.12 i varudirektivet avses med en garanti varje utfästelse som näringsidkaren eller en tillverkare (garantigivaren) ger konsumenten, utöver näringsidkarens rättsliga skyldigheter i fråga om avtalsenlighet, att återbetala det betalade priset eller att byta ut, reparera eller utföra någon form av service på varan, om den inte överensstämmer med specifikationerna eller andra krav som ingår i garantibeviset eller i den reklam som var tillgänglig vid den tidpunkt då avtalet ingicks eller före köpeavtalets ingående.

Varudirektivets definition uppvisar små skillnader i förhållande till den definition som finns i artikel 1.2 e i 1999 års konsumentköpsdirektiv. I det äldre direktivet anges bl.a. att det ska vara fråga om utfästelser utan extra kostnad. Enligt skäl 62 i varudirektivet gäller i stället att medlemsstaterna är fria att kräva att garantier ska tillhandahållas kostnadsfritt.

Det finns inte någon motsvarande definition i digitaldirektivet, som inte heller innehåller några bestämmelser om garantier (se avsnitt 7.10).

Konsumentköplagen reglerar vissa verkningar av garantier …

I 21 § första stycket konsumentköplagen regleras vissa verkningar av garantier och liknande utfästelser enligt vilka säljaren, eller någon för säljarens räkning, har åtagit sig att under en viss tid svara för varan eller en del därav eller för en egenskap hos varan. Det anses vara fel på varan om den under den angivna tiden försämras i det avseende som utfästelsen omfattar. I 21 § andra stycket anges att detta inte gäller om det görs sannolikt att försämringen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse eller på vanvård, onormalt brukande eller något liknande förhållande på köparens sida.

… men saknar en garantidefinition

Vid genomförandet av 1999 års konsumentköpsdirektiv gjordes bedömningen att någon definition av begreppet garanti inte borde införas i konsumentköplagen. Anledningen var att lagens garantibegrepp bedömdes som vidare än direktivets.

Denna bedömning grundades på att direktivets definition ansågs innebära att garantiåtagandet utlöses endast om varan avviker från specifikationerna i garantibeviset eller i reklam som rör varan. Det framhölls att konsumentköplagens reglering i stället innebär att en tidsbestämd garanti utgör en presumtion för ett åtagande om varans funktion under hela garantitiden och medför att varje under garantitiden uppkommande bristfällighet som i något avseende täcks av garantin ska anses utgöra fel på varan. En annan skillnad som lyftes fram i förarbetena var att en garanti enligt konsumentköplagen kan utlösa även andra påföljder än dem som räknas upp i direktivet, som t.ex. skadestånd (se prop. 2001/02:134 s. 28). Den nuvarande konsumentköplagen innehåller därför inte någon definition av begreppet garanti.

Garantiregleringen i konsumenträttighetsdirektivet

Även i konsumenträttighetsdirektivet finns en definition av begreppet garanti (artikel 2.14). Den är med endast marginella skillnader likalydande med den i varudirektivet. Inte heller vid genomförandet av konsumenträttighetsdirektivet infördes definitionen i lagtext.

Med anledning av att kommissionen ifrågasatte det svenska genomförandet i denna del behandlades frågan nyligen på nytt. Återigen gjordes bedömningen att definitionen inte borde tas in i lag. Som skäl anfördes att det finns oklarheter om vad direktivets garantibegrepp egentligen tar sikte på och hur de olika begreppen garanti (direktivet talar om både kommersiell garanti och rättslig garanti) förhåller sig till varandra. I stället för att införa en definition tydliggjordes ytterligare i bl.a. marknadsföringslagen (2008:486) vad som avses med begreppet (se prop. 2019/20:63 s. 29 f.).

Varudirektivets garantidefinition tas inte in i den nya lagen

Enligt regeringens uppfattning får varudirektivets definition av garanti anses avse utfästelser som en näringsidkare gör som går utöver de skyldigheter och rättigheter som följer av lag. Det handlar då om s.k. kommersiella garantier. I den engelska versionen av varudirektivet är det just det begreppet (commercial guarantee) som definieras i artikel 2.12. Enligt skäl 62 i varudirektivet bör garantibeviset ange att den rättsliga garantin om avtalsenlighet inte påverkas av garantin. Någon definition av rättsliga garantier finns inte i varudirektivet, men som utredningen anför ligger det nära till hands att det avser rättigheter och skyldigheter som följer av lag.

Regeringen konstaterar att begreppen kommersiella garantier och rättsliga (legala) garantier inte används i svensk förmögenhetsrättslig lagstiftning. Diskussionerna i EU-förhandlingarna om artikel 2.12 tog sin utgångspunkt i att den garanti som avses där är en näringsidkares frivilliga åtagande gentemot en konsument utöver de legala rättigheter som direktivet annars anförtror konsumenten. Enligt regeringens bedömning är konsumentköplagens reglering väl etablerad och det står klart att direktivets definition ryms inom vad som normalt utgör en garanti eller liknande utfästelse enligt svensk förmögenhetsrätt. Som utredningen anför råder det inte heller i sak någon begreppsförvirring, t.ex. är det tydligt enligt svensk rätt att sådana försäkringar som kan tecknas mot betalning inte utgör garantier. Att ta in direktivets definition av garanti i lagen riskerar att ge intryck av att en garanti inte kan omfatta mer eller utfärdas av andra, vilket i förlängningen skulle kunna begränsa garantiernas betydelse för konsumentskyddet. Enligt regeringen saknas det mot denna bakgrund anledning att nu göra en annan bedömning än i tidigare lagstiftningsärende av huruvida en definition av begreppet garanti ska tas in i konsumentköplagen eller inte. Som redovisas i avsnitt 6.13.3 regleras garantier även i marknadsföringslagen.

Sammantaget anser regeringen att det inte är nödvändigt för ett genomförande av varudirektivet att ta in en definition av begreppet garanti i den nya lagen och det finns inte heller några andra skäl som talar för att göra det. I likhet med Svensk Handel bedömer regeringen vidare att det finns ett värde i att så långt möjligt behålla det uttryckssätt avseende garantier som används i den nuvarande konsumentköplagen och annan närliggande lagstiftning.

Hänvisningar till S6-13-1

  • Prop. 2021/22:85: Avsnitt 5.3

6.13.2. Garantigivare och garantier

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser om garantier ska föras över till den nya konsumentköplagen med vissa tillägg.

Det ska i den nya lagen uttryckligen anges att när någon har lämnat en garanti eller liknande utfästelse, får konsumenten vända sig mot den garantigivaren i enlighet med vad som följer av garantin.

Om tillverkaren av varan är garantigivare och denne har åtagit sig att svara för varans hållbarhet under en viss tid, ska konsumenten vid fel på varan ha rätt att kräva avhjälpande eller omleverans av tillverkaren.

Om villkoren för garantin enligt ett garantibevis är mindre fördelaktiga för konsumenten än de som har utfästs i marknadsföring av varan och marknadsföringen inte före köpet har ändrats, ska villkoren enligt marknadsföringen gälla.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen utformar sitt förslag något annorlunda och begränsar sitt förslag om att garantigivaren är bunden av sina garantiåtaganden till andra än näringsidkaren.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslagen eller invänder inte mot dem. Enligt Konsumentverket är det positivt att det klargörs att konsumenten har möjlighet att vända sig till någon annan än näringsidkaren med sitt garantianspråk. Verket efterfrågar emellertid ett förtydligande i lagen om att konsumenten har kvar sina rättigheter mot näringsidkaren även om garantianspråk riktas mot tillverkaren, och anser dessutom att det bör tydliggöras hur en rättelse av informationen i marknadsföringen ska göras med befriande verkan.

Skälen för regeringens förslag

En garanti vid konsumentköp är till fördel för båda parter

Kommersiella garantier är ett viktigt och positivt inslag i konsumentköprätten. Garantier stärker konsumentskyddet och ger samtidigt näringsidkare ett konkurrensmedel och ett sätt att skapa en hållbar relation med konsumenten. Genom att garantigivaren kan vara någon annan än säljaren, t.ex. tillverkaren av varan, har garantin även den fördelen att tidigare säljled involveras i konsumentskyddet.

Kommersiella garantier utgör frivilliga åtaganden av säljaren eller någon annan näringsidkare. Det uppställs alltså inte i lag något krav på att näringsidkare ska ställa en garanti eller på omfattningen av garantiåtagandet. När en garanti ändå ges är det viktigt att den uppnår sitt främsta syfte, att stärka konsumentskyddet. Varudirektivet tar endast upp vissa aspekter på garantier och överlåter övriga på medlemsstaterna att reglera vid behov.

Garantigivares ansvar för en lämnad garanti

Enligt artikel 17.1 första stycket varudirektivet ska en garanti vara bindande för garantigivaren enligt de villkor som fastställs i garantibeviset och den tillhörande reklam som var tillgänglig vid tidpunkten för, eller före, avtalets ingående. I 1999 års konsumentköpsdirektiv finns en motsvarande regel (artikel 6.1).

Den nuvarande konsumentköplagen reglerar inte verkan av garantier i sig eller för andra garantigivare än säljaren (se nedan). Vid genomförandet av 1999 års konsumentköpsdirektiv konstaterades att lagen förutsåg att även andra – t.ex. tillverkare och generalagenter – kan komma i fråga som garantigivare och att det är den som ursprungligen gör utfästelsen som är att anse som garantigivare i egentlig mening. Vidare ansågs det följa av allmänna obligationsrättsliga grundsatser att garantigivaren har att uppfylla det åtagande som framgår av utfästelsen även om denne inte står i något direkt avtalsförhållande till konsumenten, låt vara att de närmare förutsättningarna för och begränsningarna av detta inte är givna (se prop. 2001/02:134 s. 61 f.). Utredningen föreslår att det som anges i tidigare förarbeten bör komma till uttryck direkt i lag. Detta anser Konsumentverket som ett positivt klargörande och

Lunds universitet som väl avvägt.

Även om en garanti således enligt svensk rätt redan är bindande för den som lämnat garantin (garantigivaren) delar regeringen uppfattningen att det är lämpligt att nu tydliggöra detta i lag. Ett sådant förtydligande syftar även till att genomföra artikel 17.1 första stycket. Det bör därför i den nya lagen anges att konsumenten kan vända sig mot den som har lämnat en garanti eller liknande utfästelse i enlighet med vad som följer av garantin. På samma sätt som hittills bör det därmed gälla att garantigivaren svarar för det som anges i garantin och som utgångspunkt på det sätt som där anges. Regeringen konstaterar att förekomsten av en garanti inte innebär att konsumenten förlorar sin rätt att göra gällande felpåföljder mot säljaren enligt lagens regler om krav och fel på varan. Det finns inte, som Konsumentverket efterfrågar, något behov av att nu ange det i lag.

Utredningens förslag begränsas till tredjemansgarantier, dvs. garantier där garantigivaren är någon annan än säljaren. Skälet torde vara att det, som utvecklas nedan, finns särskilda regler om att säljaren har ett ansvar direkt enligt konsumentköplagen i dessa fall. Det kan dock konstateras att även säljare utfärdar garantier och att dessa, som för alla andra garantigivare, är bindande för säljaren i dag. I den utsträckning en garanti av säljaren innebär mer långtgående åtaganden än det som lagen föreskriver måste enligt regeringens uppfattning säljaren naturligtvis vara bunden av dessa. Det är en syn som framskymtar redan i den nuvarande lagen, se t.ex. 23 § tredje stycket där det anges att konsumenten förlorar rätten att åberopa fel om han eller hon inte reklamerar inom en viss tid, ”om inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse”. Den bestämmelse om att garantigivaren måste stå för sin garanti som nu föreslås bör därför gälla även säljaren. Som utvecklas nedan kommer emellertid konsumentköplagens felregler alltid att utgöra en miniminivå i fråga om det som åligger säljaren, oavsett vad garantin uttalar.

Tillverkarens åtagande att svara för varans hållbarhet under en viss tid

Av varudirektivet (artikel 17.1 första stycket andra meningen) framgår att i en viss angiven situation måste vissa av lagens felpåföljder vara tillgängliga för konsumenten gentemot någon annan än säljaren vid avvikelse från en garanti. Det gäller fall när en tillverkare har åtagit sig att svara för varans hållbarhet under en viss tid. Konsumenten ska då ha rätt att kräva att garantigivaren avhjälper felet eller företar omleverans. I dessa fall kan garantigivaren alltså inte utforma garantin helt fritt. Även om garantin inte

skulle ange någon rätt till avhjälpande eller omleverans måste dessa påföljder ingå i garantiåtagandet. En bestämmelse om detta bör införas i den nya lagen. Av direktivet framgår att det står tillverkaren fritt att erbjuda konsumenten mer gynnsamma villkor. Detta behöver inte anges i lag. Regeringen föreslår ovan att det däremot ska framgå att garantigivaren är bunden av sin garantiutfästelse.

Enligt varudirektivets definition avses med en tillverkare den som tillverkar varor eller importerar varor till unionen eller den som uppger sig vara tillverkare genom att sätta sitt namn, varumärke eller annat eget kännetecken på varorna. I avsnitt 5.3 föreslås att en motsvarande definition av begreppet tillverkare tas in i den nya konsumentköplagen.

Konsumenten ska ha rätt till de mest fördelaktiga villkoren

En ytterligare garantibestämmelse återfinns i artikel 17.1 andra stycket i varudirektivet. Enligt den ska garantin, om de villkor som fastställs i garantibeviset är mindre fördelaktiga för konsumenten än de villkor som fastställs i den tillhörande reklamen, vara bindande enligt de villkor i fråga om garantin som fastställs i reklamen. Det gäller dock inte om den tillhörande reklamen rättades före avtalets ingående på samma sätt som, eller på ett sätt som är jämförbart med, det på vilket den utarbetats på.

Som framgår av artikelns första stycke, liksom i 1999 års konsumentköpsdirektiv, ska en garanti binda den som ger den enligt de villkor som anges i garantibeviset och tillhörande reklam. Artikelns andra stycke får ses som ett förtydligande av vad som ska gälla om bevisets och reklamens villkor skiljer sig åt. I skäl 62 anges att en sådan regel behövs för att förbättra rättssäkerheten och för att undvika att konsumenterna vilseleds. Regeringen delar den uppfattningen.

Konsumentverket framhåller att om konsumenten har stött på marknadsföringen i en annons, kan direktivbestämmelsen uppfattas som att det räcker att näringsidkaren annonserar på samma sätt igen med korrigerad information för att rättelsen ska ha genomförts. Det finns enligt verket en risk för att konsumenten i en sådan situation inte ser rättelsen. Regeringen kan konstatera att artikel 17.1 andra stycket tydligt anger att det krav som ställs på garantigivaren är att korrigera reklamen på samma eller jämförbart sätt som den först gjordes på. Eftersom marknadsföring i regel riktar sig till en bred och obestämd krets konsumenter är det sällan möjligt för näringsidkaren att veta vilka konsumenter som har sett den ursprungliga reklamen och redan av den anledningen är det då svårt för näringsidkaren att säkerställa att samma konsumenter också ser den nya versionen. Det är enligt regeringens uppfattning rimligt att det är de vid köpet aktuella villkoren som läggs till grund för garantigivarens åtagande och att det därmed finns en möjlighet att innan dess korrigera tidigare angivna villkor. Om korrigeringen görs på föreskrivet sätt kommer den ha befriande verkan.

Som redovisas i avsnitt 6.13.3 ska konsumenten vid köpet få information om garantin. Det finns vid detta tillfälle en möjlighet för näringsidkaren att även upplysa om eventuella justeringar i reklamen som påverkar garantivillkoren.

Mot den bakgrunden föreslår regeringen att det införs en bestämmelse som motsvarar varudirektivets reglering. Eftersom bestämmelsen tar sikte på vilka villkor som civilrättsligt ska gälla bör den placeras i den nya lagen.

Som utredningen uppmärksammar används ordet reklam i varudirektivet utan att det definieras där. Enligt svensk rätt ingår reklam i det bredare begreppet marknadsföring, se 3 § marknadsföringslagen (2008:486). Den svenska regleringen om information avseende garantier i 22 och 22 a §§marknadsföringslagen avser genomgående marknadsföring. Ordet marknadsföring är därför att föredra och bör användas i den nya lagen.

Säljarens ansvar enligt lag för garantiåtaganden

Det finns varken i varudirektivet eller den nuvarande konsumentköplagen något krav på att säljaren eller någon annan måste ställa garantier. Inte heller regleras omfattningen av de garantiåtaganden som lämnas. Förekomsten av kommersiella garantier som stärker konsumenternas skydd vid fel är däremot något som direktivet bejakar, se t.ex. artikel 21 som anger att näringsidkare har rätt att ge konsumenten generösare villkor än direktivet. Varudirektivet, liksom 1999 års konsumentköpsdirektiv, fokuserar på att säkerställa konsumentskyddet i de fall en garanti ställs, t.ex. att en garanti då ska vara bindande för den som utfärdat den och inte ska vara vilseledande. För att kunna ta tillvara sina rättigheter behöver konsumenten få kännedom om innehållet i garantin. Varudirektivet är särskilt tydligt med att en garanti inte får påverka de lagliga rättigheter som konsumenten har gentemot säljaren vid bristande avtalsenlighet. En kommersiell garanti får alltså inte begränsa det ansvar för fel som säljaren har enligt lag.

Enligt 21 § första stycket konsumentköplagen gäller att om säljaren, eller någon annan för säljarens räkning, genom en garanti eller liknande utfästelse har åtagit sig att under en viss tid svara för varan eller en del därav eller för en egenskap hos varan, ska varan anses felaktig, om den under den angivna tiden försämras i det avseende som utfästelsen omfattar. Det är verkan av lämnade garantier i relationen köpare/säljare som regleras.

Bestämmelsen innebär bl.a. att konsumenten vid avvikelse från garantin har rätt att göra gällande lagens felpåföljder mot säljaren även om garantin har utfärdats av någon annan och att säljaren då ansvarar även för fel som inte är ursprungliga. Av förarbetena framgår att avsikten är att uttrycket

för säljarens räkning” ska ges en vidsträckt tolkning. Förhållandet mellan säljaren och garantigivaren ska vara sådant att de för konsumenten framstår som en enhet. Det kan handla om att konsumenten i samband med köpet tar emot en särskild garanti från t.ex. tillverkaren (se prop. 1989/90:89 s. 111). Medan varudirektivet endast behandlar garantigivarens ansvar, ger alltså den svenska regleringen även säljaren i vissa fall ett ansvar för garantier som har ställts ut av någon annan. Säljaren får i den situationen inte hänvisa konsumenten till den egentliga garantigivaren, utan har alltså ett eget ansvar.

Enligt artikel 17.4 i varudirektivet och det därtill hörande skäl 62 får medlemsstaterna föreskriva regler om aspekter av garantier som inte regleras i direktivet, t.ex. att knyta andra gäldenärer än garantigivaren till garantin, förutsatt att dessa regler inte fråntar konsumenterna det skydd som tillförsäkras dem genom direktivets garantibestämmelser. Det är alltså möjligt att låta andra personer än garantigivaren svara enligt garantin. Det finns inget i direktivet som tyder på att säljaren i förekommande fall inte skulle kunna vara en sådan annan person. Även i övrigt bör innehållet i

den nu behandlade svenska garantibestämmelsen kunna betraktas som sådana andra aspekter av garantier som inte omfattas av direktivet.

Om varan uppvisar bristande avtalsenlighet enligt varudirektivet och det därmed föreligger ett fel enligt konsumentköplagen, gäller säljarens ansvar alldeles oavsett garantin. Bestämmelsen i 21 § får därmed framför allt relevans om det är fråga om andra brister eller ett mer långtgående ansvar, t.ex. när det gäller under vilken tid säljaren ansvarar för fel. Den svenska bestämmelsen utgör ett viktigt inslag i konsumentskyddet och den har till syfte att säkerställa att konsumentens lagliga rättigheter vid fel får genomslag (se prop. 2004/05:13 s. 111 f.). Det finns därför behov av att behålla den.

Sammantaget föreslår regeringen att bestämmelsen om säljarens ansvar för garantier förs över till den nya lagen.

6.13.3. Krav på garantiåtagandet

Regeringens förslag: Det ska i marknadsföringslagen förtydligas att den information som en garantigivare ska lämna till konsumenten ska vara klar och begriplig samt innehålla garantigivarens namn och adress, varans beteckning, garantins villkor och anvisningar om hur konsumenten kan göra den gällande.

Det ska vidare anges att garantin och informationen ska lämnas till konsumenten vid försäljningen och senast när varan avlämnas.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningens föreslår att bestämmelsen utformas något annorlunda och innehåller någon ytterligare upplysning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag

Information om garantiåtagandet ska regleras i marknadsföringslagen

I artikel 17.2 i varudirektivet anges att garantibeviset ska tillhandahållas konsumenten på ett varaktigt medium senast vid tidpunkten för leveransen av varorna och att beviset ska vara klart och begripligt formulerat och innehålla viss information. Den obligatoriska information som ska finnas med är en redogörelse för att konsumenten enligt lag har rätt till kostnadsfritt avhjälpande från näringsidkarens sida vid fel på varan och att detta inte påverkas av garantin, garantigivarens namn och adress, det förfarande som konsumenten ska följa för att få del av det som garantin utfäster, beteckningen på de varor för vilka garantin gäller och garantins villkor.

Varudirektivets reglering motsvarar i huvudsak artikel 6.2 och 6.3 i 1999 års konsumentköpsdirektiv. Det direktivet genomfördes i denna del i nuvarande 22 § marknadsföringslagen (2008:486). Regleringen ansågs vara av övervägande marknadsrättslig natur och passade som sådan bättre i marknadsföringslagen än i konsumentköplagen (prop. 2001/02:134 s. 63). Regeringen vidhåller denna uppfattning. Som utredningen framhåller korresponderar bestämmelserna i 22 § marknadsföringslagen med regle-

ringen i 22 a § i samma lag som rör information som ska ges om bl.a. garantier innan avtalet ingås och som utgör ett genomförande av konsumenträttighetsdirektivet. Det är lämpligt att dessa regler hålls samman.

Den information om garantin som ska lämnas

Enligt 22 § första stycket marknadsföringslagen åläggs den säljare eller annan näringsidkare som erbjuder sig att genom en garanti eller liknande utfästelse under en viss tid svara för en produkt eller del därav eller för en egenskap hos produkten, att vid försäljningen lämna köparen tydlig information om utfästelsens innehåll och de uppgifter som är nödvändiga för att köparen ska kunna göra den gällande. Köparen ska även få information om att hans eller hennes rättigheter enligt lag inte påverkas av utfästelsen. Enligt 22 § andra stycket ska utfästelsen och informationen lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten.

Artikel 17.2 i varudirektivet innehåller en viss precisering av de uppgifter som konsumenten ska informeras om. Informationsbestämmelsen i 22 § marknadsföringslagen bör därför kompletteras. Som utredningen föreslår bör dessutom bestämmelsen ändras från att informationen ska vara ”tydlig” till att den ska vara ”klar och begriplig”. Det senare begreppet används inte bara i artikel 17.2 utan även i 22 a § marknadsföringslagen.

Utredningen föreslår att 22 § marknadsföringslagen hämtar ytterligare inspiration från 22 a § i samma lag. Enligt den senare paragrafens första stycke 7 ska näringsidkaren ge konsumenten information om vissa närmare angivna åtaganden från näringsidkaren eller tillverkaren, utöver vad som följer av lag. Regeringen konstaterar att det redan i 22 § föreskrivs att konsumenten ska få information om att dennes rättigheter enligt lag inte påverkas av utfästelsen och att paragrafen dessutom, på samma sätt som i konsumentköplagen, uttryckligen talar om garantier och liknande utfästelse, och inte det mer obestämda ”åtaganden” som i 22 a §. Enligt regeringen blir paragrafen inte tydligare av de ytterligare anpassningar som utredningen föreslår och dessa behöver inte göras för att genomföra direktivet.

Tidpunkten för när garantibeviset ska lämnas till konsumenten

Enligt 22 § marknadsföringslagen ska informationen om garantiåtagandet lämnas vid försäljningen. Enligt direktivet ska garantibeviset tillhandahållas konsumenten senast vid tidpunkten för leveransen. Ordet leverans har inte någon fastställd innebörd i direktivet utan betydelsen överlåts åt nationell rätt att bestämma (skäl 38). I svensk rätt får leverans normalt anses överensstämma med varans avlämnande.

För att tillgodose överensstämmelse med direktivet anser utredningen att det bör klargöras att själva garantibeviset inte behöver tillhandahållas konsumenten förrän senast vid avlämnandet av varan. Regeringen delar den uppfattningen. Att själva beviset lämnas i samband med leverans av varan är sannolikt det vanligaste förfarandet redan i dag. Att både utfästelsen och informationen ska lämnas av näringsidkaren i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten framgår redan i dag av 22 § andra stycket. Utredningens förslag innebär att det införs en tidpunkt för när denna skyldighet senast ska uppfyllas. Det innebär att det i en och samma paragraf, för samma information ska finnas olika men

närliggande tidsangivelser (”vid försäljningen” i första stycket och ”senast vid avlämnandet” i andra stycket).

Att informationen ska lämnas vid försäljningen tillkom på förslag av Lagrådet i syfte att tydliggöra att informationsskyldigheten inträder då och inte redan på grund av tidigare lämnad marknadsföring (prop. 2001/02:134 s. 64 och 135). Att uttryckssättet vid försäljningen innebär att det kan ske i samband med avtalets ingående är klart men det är inte orimligt att det kan utsträckas till att avse även när försäljningen i praktiken avslutas, dvs. vid avlämnandet. När det sedan gäller hur informationen ska lämnas anges i dag inget annat än att det ska ske i en handling eller i någon annan varaktig form (det som varudirektivet betecknar som varaktigt medium, se avsnitt 5.3 om att detta begrepp inte bör användas i svensk rätt). Lagstiftaren får därmed anses ha avsett att informationen ska lämnas i handlingen och inte på något annat sätt, t.ex. muntligen, även om det självklart inte finns något hinder mot att göra det så länge handlingen också lämnas. Detta är naturligt eftersom skyldigheten omfattar inte bara säljaren utan alla näringsidkare, t.ex. en tillverkare, som gjort en utfästelse i marknadsföringen av varan och som av förklarliga skäl normalt inte är närvarande när avtalet ingås.

Det finns enligt regeringens mening inte anledning att utvidga informationsskyldigheten utan endast att precisera den i enlighet med varudirektivet. Eftersom uttrycket vid försäljningen anger en tidigaste tidpunkt medan utredningens förslag på tillägg anger en senaste tidpunkt finns det ett behov av dem båda. Det behöver dock vara klart att de behandlar ett och samma informationstillfälle och rör den handling eller liknande som ska lämnas. Regeringen föreslår att utredningens förslag på utformning av 22 § marknadsföringslagen justeras något i syfte att klargöra detta.

Om näringsidkaren uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 22 § marknadsföringslagen, ska denne enligt 37 § samma lag ersätta den skada som därigenom uppkommer för en konsument (se prop. 2001/02:134 s. 65 och prop. 2007/08:115 s. 121). En lämnad garanti är naturligtvis juridiskt bindande för näringsidkaren även om de nu angivna formkraven helt eller delvis inte har följts. Det som anges i artikel 17.3 om att en underlåtenhet att uppfylla kraven i artikel 17.2 inte påverkar garantins bindande karaktär för garantigivaren, behöver därför enligt regeringens uppfattning inte uttryckligen framgå av den marknadsrättsliga regleringen eller annars i lag.

6.14. Påföljder vid fel på varan

Hänvisningar till S6-14

6.14.1. Påföljder i direktivet och nuvarande lag

Varudirektivet innehåller fyra artiklar om de åtgärder (påföljder) som ska stå konsumenten till buds vid fel på en vara, eller med direktivets uttryckssätt vid bristande avtalsenlighet. Enligt artikel 13.1 ska konsumenten vid fel ha rätt att få varan återställd till avtalsenligt skick genom reparation eller utbyte, få ett proportionellt prisavdrag eller kunna häva köpeavtalet. Reparation och utbyte är de primära påföljderna och konsumenten är i princip inte berättigad till prisavdrag eller hävning utan att näringsidkaren har haft tid och möjlighet till reparation eller utbyte. De närmare förutsättningarna för dessa olika påföljder framgår av artikel 13.2–13.5, som

kompletteras av artikel 14 om reparation eller utbyte av varan, artikel 15 om prisavdrag och artikel 16 om hävning av avtalet. Enligt artikel 13.6 ges konsumenten dessutom rätt att på visst sätt hålla inne betalningen. Direktivet reglerar inte frågan om rätt till skadestånd.

I den nuvarande konsumentköplagen finns en påföljdskatalog i 22 § (för rättsliga fel i 22 a §). Om en vara är felaktig, får konsumenten kräva avhjälpande, omleverans, prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet eller häva köpet. Dessutom får konsumenten hålla inne betalningen. Regeringen konstaterar att i princip samma typer av påföljder står till buds för konsumenten i konsumentköplagen som i varudirektivet. Till det kommer en rätt enligt konsumentköplagen att kräva skadestånd, vilket alltså är en fråga som direktivet överlåter på nationell rätt.

Det kan därmed konstateras att varudirektivet inte föranleder något behov av att i svensk rätt införa nya typer av påföljder vid fel på varor. I följande avsnitt behandlas den närmare utformningen av de aktuella påföljderna i den nya konsumentköplagen.

Hänvisningar till S6-14-1

6.14.2. Avhjälpande och omleverans

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser om avhjälpande och omleverans ska med vissa ändringar och tillägg föras över till den nya konsumentköplagen. Det ska tydliggöras att konsumenten har rätt att välja vilken av åtgärderna som i första hand ska utföras och att näringsidkaren inte ska behöva vidta en åtgärd om den inte är möjlig.

Konsumenten ska vid avhjälpande och omleverans göra varan tillgänglig för näringsidkaren. Näringsidkaren ska vid omleverans på egen bekostnad återta den felaktiga varan. Vidare ska näringsidkaren, om det behövs för avhjälpandet eller omleveransen, ta bort den felaktiga varan och installera en avtalsenlig vara eller bära kostnaden för borttagandet och installationen. Den skyldigheten ska dock endast gälla för en vara som innan felet blev uppenbart hade installerats på ett sätt som var förenligt med varans art och ändamål.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningens förslag utformas något annorlunda och innehåller inte ett tydliggörande av konsumentens rätt att välja påföljd eller näringsidkarens rätt att inte behöva utföra en omöjlig åtgärd. Utredningen föreslår att det införs en uttrycklig bestämmelse om att konsumenten inte ska vara skyldig att betala för normal användning av en vara som näringsidkaren återtar.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen eller invänder inte mot dem. Allmänna reklamationsnämnden välkomnar att det görs flera viktiga klargöranden. Konsumentverket anser att bestämmelsen om att konsumenten inte är skyldig att betala för normal användning av en vara som näringsidkaren återtar kan innebära bevissvårigheter och därmed riskera att bli svårtillämpad.APPLiA ser en ökad risk för obefogade reklamationer eftersom konsumenten kan slippa kostnader för en vara som använts i upp till tre år. Elektronikbranschen anser att förslaget inte får ändra nuvarande praxis att en likvärdig vara ska erbjudas vid omleverans.

Motorbranschens riksförbund tar upp frågan om näringsidkarens rätt till flera avhjälpandeförsök. Svenska Kennelklubben och Sveriges Katt-

klubbars Riksförbund anser att förslagen kommer att innebära stora praktiska svårigheter och kostnader för näringsidkare och befarar att det inte kommer att kunna vidtas omleverans av ett djur utan att det medför väsentlig olägenhet för konsumenten.

Skälen för regeringens förslag

Påföljderna i direktivet och nuvarande konsumentköplagen

Artiklarna 13.2, 13.3 och 14 i varudirektivet reglerar förutsättningar för och verkningar av reparation och utbyte. Direktivets beteckning på dessa två åtgärder för att återställa en vara till avtalsenligt skick används inte i svensk köprätt. I stället används begreppen avhjälpande och omleverans. Dessa begrepp bör även fortsättningsvis användas. I nuvarande konsumentköplagen finns bestämmelser om dessa påföljder i 26 och 27 §§, 28 § andra stycket och 43 § tredje stycket.

Konsumentens rätt att kräva avhjälpande eller omleverans

Artikel 13.2 och 13.3 motsvaras i huvudsak av artikel 3.3 i 1999 års konsumentköpsdirektiv. Konsumenten får enligt artikel 13.2 välja mellan reparation och utbyte, så länge inte den valda åtgärden är omöjlig eller, jämfört med den andra åtgärden, skulle orsaka näringsidkaren oproportionella kostnader med hänsyn till samtliga omständigheter, inbegripet a) det värde varan skulle haft om ingen bristande avtalsenlighet hade förelegat,

b) betydelsen av den bristande avtalsenligheten, och c) huruvida det andra alternativet skulle kunna tillhandahållas utan väsentlig olägenhet för konsumenten. Näringsidkaren får enligt artikel 13.3 vägra att återställa varan till avtalsenlighet, om det inte går att reparera eller byta ut varan eller om det skulle orsaka näringsidkaren oproportionella kostnader, med beaktande av samtliga omständigheter, inbegripet de som nämns under

a) och b) ovan.

Den huvudsakliga svenska regleringen i 26 § konsumentköplagen är något annorlunda utformad. I första stycket uttalas att konsumenten har rätt att kräva att näringsidkaren avhjälper felet eller företar omleverans, om detta kan ske utan oskälig kostnad för näringsidkaren. Andra stycket utgör en hjälpregel för bedömningen av om någon av påföljderna avhjälpande eller omleverans skulle medföra oskäliga kostnader för näringsidkaren och innehåller i huvudsak de särskilda omständigheter som anges i artikel 13.2 a–c.

Det kan konstateras att den svenska regleringen är mer komprimerad än varudirektivets och anger att konsumenten har rätt till den ena eller andra påföljden, så länge någon av dem, på närmare angivna grunder, kan utföras. Det är svårt att i lag uttryckligen och utförligt behandla alla de situationer som kan uppstå och det gör inte heller direktivet. Regeringen bedömer att nuvarande 26 § i sak rymmer det som direktivet beskriver och delar utredningens uppfattning att den i huvudsak kan föras över till den nya lagen. Det finns dock anledning att överväga ett par förtydliganden.

Vid genomförandet av 1999 års konsumentköpsdirektiv ansågs det inte nödvändigt att i lagen uttryckligen ange att konsumenten inte ska kunna kräva reparation eller utbyte om det skulle vara omöjligt, eftersom detta dels är en självklarhet, dels ändå framgår indirekt av 28 § konsument-

köplagen som anger vad som gäller när avhjälpande eller omleverans ”inte kommer i fråga” (se prop. 2001/02:134 s. 51 f.). Enligt utredningen saknas det anledning att nu göra någon annan bedömning av denna fråga.

Regeringen konstaterar att varudirektivets reglering skiljer sig i tydlighet och harmoniseringsgrad från konsumentköpsdirektivets. I skäl 47 anges att de avhjälpande åtgärder som står till buds för konsumenter vid varans bristande avtalsenlighet och de villkor på vilka dessa avhjälpande åtgärder får åberopas harmoniseras fullt ut. Skälet till detta uttalande är inte minst att det handlar om centrala bestämmelser om parternas rättigheter och skyldigheter och rör de primära och därmed vanligaste påföljderna vid fel. Reglernas utformning syftar inte enbart till att säkerställa att tillämpningen och i slutändan resultatet blir korrekt utan även till att tydliggöra för parterna vad som gäller i fråga om t.ex. konsumentens rätt att välja påföljd och näringsidkarens rätt att vägra att utföra någon av dem.

Det må så vara att det inte behöver framgå av lag att näringsidkaren inte behöver utföra en omöjlig åtgärd, men när bestämmelsen uttryckligen anger ett skäl (kostnaderna) är det mindre lämpligt och förutsebart om näringsidkaren även får åberopa ett annat skäl, som inte kommer till uttryck i lagen. Som framgår av skäl 48 kan det vara fråga om både rättsliga och faktiska hinder mot att utföra åtgärder, vilket inte heller framstår som uppenbart. Bestämmelsen i den nya lagen bör ge konsumenten en korrekt och fullständig uppfattning om under vilka förutsättningar han eller hon kan kräva t.ex. reparation. Det underlättar för konsumentens bedömning av vilken påföljd som bör begäras men också för konsumentens förståelse för näringsidkarens bedömning och fortsatta agerande när väl ett krav på avhjälpande framställts. Det kan noteras att det inte ansetts onödigt att i den nuvarande konsumentköplagen ange omöjlighet som ett skäl för näringsidkaren att inte behöva fullgöra köpet vid dröjsmål (se 12 §, som regeringen i avsnitt 6.4 föreslår ska tas in i den nya lagen). Enligt regeringens uppfattning bör ett tillägg om detta hinder därför göras i bestämmelsen om avhjälpande och omleverans vid fel på varan.

En ytterligare fråga om tydlighet rör den i varudirektivet uttryckligen angivna rätten för konsumenten att välja åtgärd. Den svenska regleringen motsvarar konsumentköpsdirektivet i denna fråga och anger att konsumenten har rätt till den ena eller den andra åtgärden, och utredningen föreslår att den lydelsen behålls. I varudirektivet lyfts konsumentens val fram på ett tydligare sätt. Regeringen anser att konsumentens rätt att välja mellan de två åtgärderna är en aspekt som är viktig att bejaka och att det är angeläget att uppmuntra konsumenten att också använda sig av den valfriheten. Att reparera varor i stället för att byta ut dem mot nya varor kan främja en mer hållbar och ansvarsfull konsumtion och kan på sikt även bidra till att öka produkternas hållbarhet (se skäl 48). Konsumentmakt innebär inte bara en möjlighet att få den bästa varan eller det bästa priset utan kan rymma även andra värden, t.ex. att kunna bidra till ett bättre klimat och samhälle. Den nuvarande 26 § anger att konsumenten har rätt att få avhjälpande eller omleverans. Att det handlar om att få välja vilken av de två som i första hand bör utföras är inte helt tydligt.

Regeringen anser mot denna bakgrund att det i den nya lagen tydligare än i dag bör framgå att konsumenten har rätt att välja mellan avhjälpande och omleverans och att näringsidkaren då ska godta detta val under de förutsättningar i övrigt som ställs upp och beskrivs ovan. I lagrådsremissen

föreslogs att det också skulle anges vad som gäller när den valda påföljden inte kan utföras eller när konsumenten inte väljer någon av påföljderna.

Lagrådet anser bl.a. att det bör framgå att konsumentens val är beroende av att båda åtgärderna (avhjälpande och omleverans) är möjliga och kan vidtas utan oskälig kostnad och att det inte behöver regleras vad som gäller om inte konsumenten gör något val. Det sistnämnda kan regeringen ställa sig bakom. Det framstår däremot som något bakvänt att näringsidkaren först ska ta ställning till om båda åtgärderna kan vidtas för att konsumentens rätt att välja ska aktualiseras. I stället bör det, som i lagrådsremissen, anges att konsumenten har rätt att göra ett val men att det därutöver bör föreskrivas att näringsidkaren behöver vidta en åtgärd, oavsett om konsumenten valt den eller inte, endast om den är möjlig och kan vidtas utan oskäliga kostnader för näringsidkaren. Valrätten riktar sig till konsumenten och innebär inte någon skyldighet för näringsidkaren att avkräva konsumenten på besked. Gör konsumenten initialt inget val kan näringsidkaren därför erbjuda sig att vidta den åtgärd som näringsidkaren finner mest lämplig.

Ett återställande i tid och utan kostnad eller olägenhet för konsumenten

Enligt artikel 14.1 ska en reparation eller ett utbyte utföras kostnadsfritt, inom skälig tid från den tidpunkt då konsumenten har informerat näringsidkaren om den bristande avtalsenligheten och utan väsentlig olägenhet för konsumenten, med beaktande av varans natur och det ändamål för vilket konsumenten behövde varan. En sådan reglering finns i 26 § tredje stycket konsumentköplagen och den bör föras över till den nya lagen.

Med utgångspunkt i att omleverans endast ska få ske om det inte innebär någon väsentlig olägenhet för konsumenten befarar Svenska Kennelklubben och Sveriges Kattklubbars Riksförbund att detta, med tanke på konsumenters relation till sina sällskapsdjur, utesluter omleverans i deras situation (se om levande djur även avsnitt 9). Regeringen konstaterar att detta krav på omleverans återfinns redan i 1999 års konsumentköpsdirektiv och den nuvarande konsumentköplagen. Uttolkningen av vad som ligger i kravet är ytterst en fråga för EU-domstolen. Bedömningen bör dock göras objektivt med beaktande av samtliga omständigheter och som utredningen uttalar bör det redan enligt gällande rätt finnas förutsättningar till omleverans även i den situation remissinstanserna lyfter fram, i den utsträckning ett likvärdigt djur finns att tillgå. Ett annat synsätt skulle innebära att påföljden som sådan inte gäller för en hel varutyp och det framstår inte som rimligt. Det hindrar inte att konsumentens koppling till sitt djur kan ha relevans för bedömningen i det enskilda fallet.

Lagrådet väcker frågan om vem av parterna som står risken för varan i samband med ett avhjälpande under den tid då varan tas om hand av näringsidkaren. Regeringen konstaterar att den nuvarande konsumentköplagen inte reglerar ansvaret för varan under den tid näringsidkaren har den hos sig för avhjälpande och anser att det inte heller i den nya lagen är nödvändigt att reglera det. I stället får frågan avgöras i rättstillämpningen.

Det kan i sammanhanget nämnas att Allmänna Reklamationsnämnden (beslut 2000-01-10, ARN 1999–4392) i en situation liknande den Lagrådet tar upp har ansett att näringsidkaren har ett vårdansvar och därmed ett presumtionsansvar för skador som uppkommer under reparationstiden.

Näringsidkarens rätt att få avhjälpa fel eller omleverera

I 27 § första stycket konsumentköplagen finns en kompletterande bestämmelse om avhjälpande och omleverans. Enligt den har näringsidkaren rätt att under vissa angivna förutsättningar avhjälpa fel på varan eller omleverera trots att konsumenten kräver att i stället få prisavdrag eller häver köpet. I 27 § andra stycket begränsas näringsidkarens rätt när konsumenten har varit berättigad att själv avhjälpa felet. I det senare fallet har konsumenten enligt 28 § andra stycket dessutom då en viss rätt till ersättning för vad det kostat att avhjälpa felet. Bestämmelserna har tidigare ansetts möjliga att behålla trots att någon motsvarighet inte finns i konsumentköpsdirektivet (prop. 2001/02:134 s. 53).

Inte heller varudirektivet reglerar dessa frågor. Av direktivet följer dock att avhjälpande och omleverans är de primära påföljderna. En konsument är därmed inte direkt berättigad till prisavdrag eller hävning utan ska i stället ge näringsidkaren en möjlighet att först försöka återställa varan till avtalsenligt skick (se skäl 50). Det finns ett pedagogiskt värde i att tydliggöra detta i lagen. Regeringen konstaterar att varudirektivet dock föreskriver en omedelbar rätt till prisavdrag eller hävning vid allvarliga fel.

Varudirektivet tillåter vidare medlemsstaterna att reglera under vilka förutsättningar näringsidkarens skyldighet att reparera en vara kan fullgöras av konsumenten (skäl 54). Även detta är något som bedöms lämpligt att reglera (se även prop. 1989/90:89 s. 126). Slutligen är den ersättning för avhjälpande som nämns ovan närmast att likna vid skadestånd, vilket direktivet inte reglerar (se artikel 3.6).

Bestämmelserna i 27 § och 28 § andra stycket i nuvarande konsumentköplagen bör mot den bakgrunden i sak föras över till den nya lagen. Det bör dock ske med en begränsning av näringsidkarens rätt att vidta återställande åtgärder när konsumenten kräver andra påföljder och det är fråga om ett allvarligt fel på varan.

Avslutningsvis konstaterar regeringen att artikel 13.7 i varudirektivet anger att medlemsstaterna får reglera huruvida och i vilken utsträckning konsumentens bidrag till den bristande avtalsenligheten påverkar hans eller hennes rätt till avhjälpande. Enligt regeringens bedömning har det inte framkommit skäl för att utnyttja direktivets möjlighet i denna del (jfr prop. 2001/02:134 s. 41).

Flera avhjälpandeförsök

Både den nuvarande ordningen och den nya som genomför varudirektivet innebär att näringsidkaren, med något undantag, ska ha rätt att försöka avhjälpa felet eller omleverera, med de begränsningar som följer av att det måste ske inom skälig tid och utan väsentlig olägenhet för konsumenten.

I varudirektivet anges vissa riktlinjer för bedömningen av hur många avhjälpandeförsök konsumenten måste tåla. Enligt skäl 52 ska en objektiv bedömning göras, varvid bl.a. varans typ och värde samt den bristande avtalsenlighetens art och betydelse ska beaktas. Om varan är dyr eller komplex, kan fler försök behöva tålas medan det i vissa andra fall inte kan förväntas att konsumenten har fortsatt förtroende för näringsidkarens förmåga att återställa varan efter ett misslyckat försök.

Vid konsumentköplagens tillkomst uttalades att köparen normalt inte är skyldig att tåla mer än två avhjälpandeförsök, men om det är fråga om

olika fel kan näringsidkaren ha rätt till ytterligare något försök (se prop. 1989/90:89 s. 122). Motorbranschens riksförbund anser att nuvarande förarbetsuttalanden har skapat en felaktig uppfattning om att en konsument alltid har rätt att häva ett köp efter två misslyckade försök att avhjälpa felet. Riksförbundet efterlyser en tydligare och mer pragmatisk syn på antalet avhjälpningsförsök som tar hänsyn till t.ex. varans komplexitet, felets art eller huruvida kunden erhållit en ersättningsvara under reparationstiden. Regeringen anser att vad riksförbundet anför är i linje med tidigare förarbetsuttalanden men noterar att behovet av att beakta dessa aspekter i det enskilda fallet tydliggörs ytterligare i direktivet. Varken i förarbetena eller i direktivet anges av förklarliga skäl att två avhjälpandeförsök utgör ett yttersta antal men inte heller att näringsidkaren i varje fall skulle ha rätt till det antalet försök. Det bör i sammanhanget dessutom nämnas att återställande rymmer både avhjälpande (reparation) och omleverans och att regleringen utgår från att båda övervägs och, vid behov, utförs i tur och ordning. Regeringen anser att det inte finns förutsättningar att förtydliga den svenska lagtexten med anledning av denna fråga. Det bör vara möjligt att i rättstillämpningen i huvudsak bibehålla den svenska synen på frågan om än med beaktande av skäl 52. Det kan även förutses att EU-domstolen i framtiden kan komma att precisera rättsläget ytterligare.

Vissa rättigheter och skyldigheter för parterna vid avhjälpande och omleverans

Enligt artikel 14.2 i varudirektivet ska konsumenten vid reparation eller utbyte göra varorna tillgängliga för näringsidkaren och näringsidkaren ska återta de utbytta varorna utan kostnad för konsumenten. I artikel 14.3 anges att om en reparation kräver avlägsnande av en vara som installerats på ett sätt som är förenligt med dess natur och ändamål innan bristen på avtalsenlighet blev uppenbar eller om varan ska ersättas, ska skyldigheten att reparera eller byta ut varan inbegripa att näringsidkaren avlägsnar den icke-avtalsenliga varan och installerar utbytesvaran eller den reparerade varan, eller bär kostnaderna för det avlägsnandet och installationen. Konsumenten ska enligt artikel 14.4 inte vara skyldig att betala för normal användning av den utbytta varan under den tid som föregått bytet. Användningen av varan bör anses normal om den motsvarar varans art och syfte (skäl 57).

Regleringen i artikel 14.2–14.4 är ny jämfört med 1999 års konsumentköpsdirektiv och det finns inte några motsvarande bestämmelser i konsumentköplagen.

Svenska Kennelklubben och Sveriges Kattklubbars Riksförbund befarar stora praktiska svårigheter för näringsidkaren om denne ska hämta eller på annat sätt bekosta transport i samband med avhjälpande eller omleverans (se om levande djur även avsnitt 9). Artikel 14.2 föreskriver att konsumenten ska göra varan tillgängliga för näringsidkaren och den senare ska återta den utbytta varan på egen bekostnad. Den reglerar inte på vilken plats en felaktig vara ska hållas tillgänglig (se skäl 56). Enligt EU-domstolen beror det på omständigheterna i det enskilda fallet vilken plats som är mest lämpad för att det ska kunna säkerställas att den avhjälpande åtgärden sker utan kostnad, inom skälig tid och utan väsentlig olägenhet för konsumenten. En faktor att

beakta är då om parterna befinner sig långt ifrån varandra (se rättsfallet Fülla mot Toolport GmbH, C-52-18, EU:C:2019:447, punkterna 37 och 45). Enligt regeringen gör sig denna uppfattning alltjämt gällande. Det kan emellertid konstateras att avhjälpandet under alla förhållanden ska ske på näringsidkarens bekostnad. Som redovisas ovan kan näringsidkaren vägra att återställa varan till avtalsenlighet om både avhjälpande och omleverans är omöjligt eller om de skulle medföra oproportionella kostnader. I skäl 49 uttalas att det förhållande att en vara befinner sig på en annan plats än den från vilken den ursprungligen levererades kan leda till oproportionella kostnader för postbefordran eller transport för näringsidkaren. Det kan i stället då bli aktuellt med prisavdrag eller hävning, se nästa avsnitt.

Konsumentverket pekar på att utredningens förslag om att konsumenten inte ska vara skyldig att betala för normal användning kan innebära bevissvårigheter och vara svårtillämpad. APPLiA anser det en tankelapsus att en konsument som använt en vara i upp till tre år inte ska stå kostnad för nyttjande under den tid som den har fungerat och befarar negativa miljökonsekvenser. Regeringen konstaterar emellertid att regeln motsvarar vad

EU-domstolen tidigare slagit fast i rättsfallet Quelle AG mot Bundesverband der Verbraucherzentralen och Verbraucherverbände (C-404/06, EU:C:2008:231) och att innebörden av artikel 14.4 således bygger på gällande rätt. Regeringen ser därför inte att den bör föranleda tillämpningssvårigheter. Direktivsbestämmelsen handlar inte om att ge konsumenten ett prisavdrag. Det konsumenten har betalat eller ska betala för varan påverkas inte av omleveransen. Artikeln tar inte heller sikte på det som Elektronikbranschen för fram om likvärdig vara vid omleverans. Vad det i stället handlar om är att näringsidkaren inte ska få kräva konsumenten på ersättning för eventuell värdeminskning av varan. Att konsumenten inte ska betala för en sådan minskning vid normal användning är enligt regeringens mening fullt rimligt. Som EU-domstolen uttalar i det ovan nämnda rättsfallet (punkten 41) gör en konsument, som har betalat för varan, inte någon obehörig vinst i denna situation; konsumenten mottar endast, för sent, den vara som stämmer överens med vad som har avtalats och som borde ha levererats redan från början.

I 45 § i den nuvarande konsumentköplagen finns vissa bestämmelser som rör konsumentens användning av en vara i tiden före omleverans. I avsnitt 6.16 föreslår regeringen att de behålls men ändras till att reglera följderna av omleverans och hävning snarare än förutsättningarna för sådana påföljder. Den nu behandlade situationen kommer att regleras där och den bestämmelsen bör utformas för att bättre motsvara artikel 14.4. Det bedöms inte finnas något behov av att därutöver införa den särskilda regel i frågan som utredningen föreslår.

Mot denna bakgrund föreslår regeringen att det i den nya lagen tas in bestämmelser som genomför den nu beskrivna regleringen i varudirektivet om parternas skyldigheter vid avhjälpande och omleverans med undantag för att det inte behövs en ny särskild bestämmelse om att konsumenten inte ska vara skyldig att betala för normal användning av en vara som näringsidkaren återtar.

En rätt för konsumenten att behålla varan till dess omleverans sker

Avslutningsvis finns det i svensk rätt en bestämmelse som saknar motsvarighet i varudirektivet. I 43 § tredje stycket konsumentköplagen anges att konsumenten, om näringsidkaren ska företa omleverans, får hålla inne vad konsumenten har tagit emot till dess att omleverans sker. I praktiken handlar det om en möjlighet att behålla den felaktiga varan till dess en ny lämnas. Medlemsstaternas har enligt skäl 18 i varudirektivet möjlighet att reglera aspekter av reparation och utbyte som inte regleras i direktivet (se även skäl 60). Direktivet föreskriver att konsumenten är skyldig att göra varan tillgänglig för näringsidkaren vid omleverans men inte när detta ska ske. Regeringen delar utredningens uppfattning att det därför bör vara möjligt att behålla bestämmelsen om konsumentens rätt att hålla inne varan till dess att omleverans skett och föreslår att den språkligt moderniserad förs över till den nya lagen. Det kan i detta sammanhang påpekas att konsumenten i den nu aktuella situationen också har en möjlighet att hålla inne betalningen av varan, i den utsträckning den till någon del kvarstår att göra (se artikel 13.6 och avsnitt 6.14.4).

6.14.3. Prisavdrag och hävning

Regeringens förslag: Konsumenten ska vid fel på varan ha en rätt till prisavdrag eller hävning om avhjälpande eller omleverans inte kommer i fråga, inte kan ske inom skälig tid och utan väsentlig olägenhet för konsumenten eller inte leder till önskat resultat.

Konsumenten ska också ha rätt till prisavdrag eller hävning om näringsidkaren vid avhjälpandet eller omleveransen inte återtar eller tar bort den felaktiga varan respektive installerar en felfri vara eller bär kostnaderna för detta.

Om felet på varan är allvarligt, ska konsumenten ha rätt till prisavdrag eller hävning utan föregående försök till avhjälpande eller omleverans.

Vid hävning ska konsumenten meddela näringsidkaren att köpet hävs. Konsumenten ska inte få häva köpet om näringsidkaren visar att felet är ringa.

När endast en del av de varor som köpet avser är felaktiga, ska rätten till hävning avse de felaktiga varorna. Konsumenten ska dock få häva köpet även avseende övriga varor, om det inte skäligen kan begäras att han eller hon behåller dem.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens, men utformas i viss utsträckning annorlunda.

Utredningen föreslår inte att

det uttryckligen anges att prisavdrag och hävning får ske om felet kvarstår efter avhjälpande eller omleverans.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Några remissinstanser framför synpunkter på förslaget om att hävning inte får ske vid ringa fel. Göta hovrätt anser att det språkligt kan uppfattas som en utökad hävningsrätt för konsumenten.

Konsumentverket anser att det förslaget däremot innebär en försämring för konsumenten eftersom ett fel som objektivt framstår som ringa ändå kan vara av väsentlig betydelse för konsumenten. Allmänna reklamations-

nämnden menar att förslaget riskerar att medföra tillämpningssvårigheter och en inskränkt hävningsrätt.

Elektronikbranschen anser att nuvarande praxis vid beräkning av rimligt prisavdrag bör bestå och framhåller att beräkningen bygger på hur länge konsumenten brukat varan och en rimlig ”avskrivningstid” för den, vilken kan skilja sig mellan olika varutyper. Branschorganisationen Färg Möbler och Interiör invänder mot förslaget att konsumenten ska ha rätt att inte endast häva köpet av en felaktig vara utan även resterande del av köpet och anser att det bör förtydligas att det ska finnas ett krav på nödvändigt samband mellan varorna för att hävning av även avtalsenliga varor ska få ske. Organisationen vill också att konsumentens rätt att häva köpet om näringsidkaren inte återtagit eller tagit bort den ursprungliga varan ersätts av en rätt till ekonomisk kompensation.

Skälen för regeringens förslag

Konsumenten ska ha rätt till prisavdrag eller hävning

Vid fel på varan har konsumenten enligt varudirektivet rätt till felpåföljder. Som redovisas i avsnitt 6.14.2 ska i första hand felet åtgärdas genom avhjälpande eller omleverans. I andra hand finns påföljderna prisavdrag och hävning av köpet. Varudirektivets regler om dessa senare påföljder återfinns i artiklarna 13.4, 13.5, 15 och 16.

Enligt artikel 13.4 i varudirektivet ska konsumenten antingen ha rätt till ett proportionellt prisavdrag eller ha rätt att häva köpeavtalet i ett antal särskilt angivna fall. Att konsumenten får prisavdrag innebär att konsumenten på grund av näringsidkarens kontraktsbrott antingen får tillbaka det konsumenten betalat för varan (priset) eller att ett avdrag görs så att konsumenten inte behöver betala lika mycket för varan som parterna från början kommit överens om. Att häva ett avtal innebär i praktiken att konsumenten säger upp avtalet på grund av näringsidkarens avtalsbrott och att parternas åtaganden enligt avtalet går åter.

Påföljderna prisavdrag och hävning är inte nya i svensk rätt. Enligt 28 § första stycket i den nuvarande konsumentköplagen har konsumenten rätt att kräva prisavdrag eller hävning om avhjälpande eller omleverans inte kommer i fråga eller inte sker inom skälig tid efter reklamationen eller inte kan ske utan väsentlig olägenhet för konsumenten.

Det står klart att konsumenten ska ha rätt till prisavdrag eller hävning vid fel på varan. Varudirektivets regler om dessa påföljder är mer utförliga än och skiljer sig i viss utsträckning från motsvarande regler i 1999 års konsumentköpsdirektiv. Frågan är om detta medför ett behov av att justera de svenska reglerna.

Prisavdrag eller hävning om avhjälpande eller omleverans inte sker

De första fallen där en rätt till prisavdrag eller hävning finns för konsumenten återfinns i artikel 13.4 a. Där anges att konsumenten har en sådan rätt om näringsidkaren inte har avslutat avhjälpandet eller omleveransen eller inte har gjort det i enlighet med artikel 14.2 och 14.3 (som reglerar näringsidkarens skyldighet att återta eller ta bort en felaktig vara respektive installera en avtalsenlig vara) eller om näringsidkaren har vägrat att genom avhjälpande eller omleverans återställa varorna till avtalsenlighet.

Näringsidkaren har enligt artikel 13.3 en sådan rätt att vägra om det inte går att återställa varan till felfritt skick eller ett återställande skulle vara oproportionerligt dyrt.

Regeringen bedömer att artikel 13.4 a, med ett undantag, i huvudsak innefattas i 28 § första stycket i nuvarande konsumentköplagen, som anger att konsumenten får kräva prisavdrag eller häva köpet om avhjälpande eller omleverans inte kommer i fråga. Att näringsidkaren inte avslutar sitt försök att återställa varan till felfritt skick eller vägrar utföra en sådan åtgärd, t.ex. för att det skulle bli för dyrt, innebär nämligen att åtgärderna inte har utförts.

En aspekt av artikel 13.4 a som emellertid saknar motsvarighet i svensk rätt är att konsumenten har rätt till prisavdrag eller hävning när näringsidkaren vid avhjälpande eller omleverans inte uppfyller sin skyldighet att återta eller ta bort en felaktig vara respektive att installera en avtalsenlig vara eller att bära kostnaderna för sådana åtgärder. Utredningen föreslår att denna situation anges i den nya lagen som ett ytterligare skäl till prisavdrag eller hävning. Branschorganisationen Färg Möbler och

Interiör invänder mot förslaget och anser att näringsidkaren genom att återställa varan i avtalsenligt skick har uppfyllt sina avtalsenliga förpliktelser och att konsumenten i vart fall inte borde ges rätt att häva köpet.

Regeringen konstaterar att det i artikel 14.2 och 14.3 uppställs krav på näringsidkaren att vid avhjälpande och omleverans avinstallera och återta den felaktiga varan och sedan installera den reparerade eller nya varan. Om detta inte sker, ska alltså avhjälpandet inte anses avslutat. Direktivet använder ordet utbyte i stället för omleverans, vilket i just detta hänseende gör det än tydligare att åtgärden inte enbart avser att leverera en ny vara utan att också ta om hand den felaktiga varan (se även rättsfallet Weber och Putz mot Medianess Electronics GmbH, C‑65/09 och C‑87/09, EU:C:2011:396). Om en brist i detta avseende sedan verkligen motiverar en rätt att häva avtalet kan diskuteras, men direktivet är tydligt med att konsumenten även i denna situation har en rätt till hävning. Det skulle kunna hävdas att avhjälpandet eller omleveransen även i denna situation – som den svenska bestämmelsen i dag anger – inte har kommit i fråga. Utredningen anser dock att det i lagen bör tydliggöras att brister i dessa avseenden ger konsumenten en rätt att begära prisavdrag eller häva avtalet. Regeringen delar den uppfattningen.

Prisavdrag eller hävning om avhjälpande eller omleverans inte kan ske inom skälig tid eller utan väsentlig olägenhet för konsumenten

I 28 § i den nuvarande konsumentköplagen anges att prisavdrag eller hävning även kan aktualiseras när avhjälpande eller omleverans inte sker inom skälig tid efter reklamationen eller inte kan ske utan väsentlig olägenhet för köparen. I artikel 14.1 i varudirektivet ställs bl.a. båda dessa förutsättningar upp som krav på näringsidkarens avhjälpande eller omleverans. Det anges där att åtgärden också ska ske utan kostnad för konsumenten. Regeringen konstaterar att hänvisningen i artikel 13.4 a till kraven i artikel 14 inte omfattar artikel 14.1.

Frågan om avhjälpande eller omleverans inom skälig tid och utan väsentlig olägenhet för konsumenten tas i varudirektivet i stället upp i artikel 13.4 d. Där anges att prisavdrag eller hävning får krävas om

näringsidkaren har meddelat, eller det framgår klart av omständigheterna, att näringsidkaren inte kommer att återställa varorna till avtalsenlighet inom skälig tid eller utan väsentlig olägenhet för konsumenten.

Konsumenten har alltså enligt varudirektivet inte rätt till hävning eller prisavdrag när näringsidkaren har utfört ett avhjälpande eller en omleverans utan att följa kraven på att det ska ske inom skälig tid och utan kostnad och väsentlig olägenhet för konsumenten (se även skäl 50). I konsumentköplagen framgår inte någon sådan begränsning. Den återfinns inte heller i digitaldirektivet (se avsnitt 7.11.3). Regeringen delar utredningens bedömning att denna begränsning bör komma till uttryck i lagen för att genomföra artikel 13.4 d. Det kan lämpligen ske genom att ordet kan i nuvarande lydelse flyttas, snarare än att som utredningen föreslår införa en mening om att prisavdrag eller hävning inte får krävas om avhjälpande eller omleverans har skett (se om detta förslag nedan).

Att konsumenten får varan reparerade eller får en ny vara torde redan i dag i princip utesluta en rätt till prisavdrag även om åtgärden vidtagits t.ex. för sent (jfr dock rättsfallet NJA 1998 s. 792). Däremot kommer det finnas en rätt till skadestånd (jfr även skäl 61). Att konsumenten i denna situation inte längre kan häva avtalet bedömer regeringen inte bör föranleda några nämnvärda nackdelar för konsumenten. Om det är avgörande att återställandet sker snabbt ligger det i allas intresse att konsumenten är tydlig med detta när kravet framställs, och konsumenten har sedan möjlighet att häva köpet när det står klart att återställandet inte kan avslutas i tid.

Prisavdrag eller hävning när felet kvarstår

Enligt artikel 13.4 b i varudirektivet har konsumenten en rätt till prisavdrag eller hävning om bristande avtalsenlighet framkommer trots att näringsidkaren har försökt att återställa varan till avtalsenlighet.

När det inte är fråga om ett allvarligt fel har näringsidkaren rätt att försöka avhjälpa felet eller omleverera, med de begränsningar som följer av att det måste kunna ske inom skälig tid samt utan kostnad och väsentlig olägenhet för konsumenten. Det kan naturligtvis inträffa att näringsidkaren trots detta inte lyckas i sina försök att reparera varan. Det kan vidare inträffa, även om det torde vara ovanligt, att näringsidkaren levererar en ny vara men att även den visar sig vara felaktig (se föregående avsnitt om utrymmet för flera avhjälpningsförsök).

Som redovisas ovan ger 28 § första stycket i nuvarande konsumentköplagen konsumenten rätt att kräva prisavdrag eller häva köpet om avhjälpande eller omleverans inte kommer i fråga. Utredningen synes föreslå att denna bestämmelse kan tillämpas även i detta fall. Samtidigt föreslår utredningen att det införs en bestämmelse som anger att prisavdrag eller hävning inte får krävas om ett avhjälpande eller en omleverans har skett. Syftet med den bestämmelsen är att stänga dörren för prisavdrag eller hävning om en avhjälpande åtgärd sker men inte inom skälig tid (se ovan). Enligt regeringens uppfattning är det inte givet att den situation som beskrivs i artikel 13.4 b kan uppfattas som ett oavslutat återställande (jfr artikel 13.4 a). Under alla förhållanden framstår det inte som tillräckligt tydligt att lagens uttryckssätt ”inte kommer i fråga” innefattar återställande åtgärder som har genomförts utan att fullt ut leda till önskat resultat. Ett

tillägg bör därför göras i den svenska lagbestämmelsen. Att som i direktivet ange att fel framkommer trots återställandeförsök ger intrycket av att det kan vara fråga om helt nya fel. Det bör i stället anges att en rätt till prisavdrag eller hävning finns om felet, trots avhjälpandeförsök, kvarstår.

Prisavdrag eller hävning vid allvarliga fel

Avslutningsvis finns det i artikel 13.4 c en rätt för konsumenten att kräva prisavdrag eller häva avtalet om den bristande avtalsenligheten är så allvarlig att det är motiverat att omedelbart sänka priset eller häva köpeavtalet. I detta fall får alltså konsumenten begära någon av de annars sekundära påföljderna prisavdrag eller hävning utan att först kräva avhjälpande eller omleverans. Någon motsvarighet till denna regel finns inte i nuvarande konsumentköplagen. Det bör därför införas en bestämmelse i den nya lagen som anger att konsumenten har rätt till prisavdrag eller hävning utan föregående försök till avhjälpande eller omleverans, om felet på varan är allvarligt.

Som Lagrådet är inne på bör det tydliggöras att det inte enbart är felets svårighetsgrad som påverkar bedömningen av huruvida felet är så allvarligt att det är motiverat med en omedelbar rätt till prisavdrag eller hävning. Det bör ske en helhetsbedömning, där även t.ex. konsumentens förtroende för näringsidkarens förmåga att åtgärda felet kan ha betydelse (se skäl 52). För att uppnå ett sådant klargörande finns det emellertid inte anledning att utforma regeln så extensivt som Lagrådet föreslår. För att ansluta till direktivet är det också angeläget att bestämmelsen utformas med ett allvarlighetsrekvisit. Vad som är att anse som ett allvarligt fel utvecklas närmare i författningskommentaren.

Ett undantag från rätten till prisavdrag vid offentlig auktion

Enligt artikel 3.5 i varudirektivet får medlemsstaterna från tillämpningsområdet för direktivet undanta avtal om försäljning av begagnade varor som säljs på offentlig auktion. I avsnitt 6.9 gör regeringen bedömningen att sådana varor, i enlighet med vad som gäller i dag, ändå ska omfattas av den nya konsumentköplagen men att vissa undantag från lagens krav på sådana varor kan göras.

I 28 § tredje stycket i den nuvarande konsumentköplagen finns ett undantag från rätten till prisavdrag vid köp av begagnade varor på auktion. Skälet till detta undantag är att det rör sig om en speciell form av försäljning av varor i befintligt skick där konsumenten bestämmer priset. Det har då inte ansetts rimligt att prisavdrag ska stå till konsumentens förfogande (prop. 2001/02:134 s. 29).

Regeringen anser att nuvarande undantag från rätten till prisavdrag bör behållas och att bestämmelsen om det därmed bör föras över till den nya lagen. Begreppet offentlig auktion definieras i artikel 2.15 och överensstämmer inte helt med vad som avses med auktion enligt den nuvarande konsumentköplagen. Regeringen föreslår i avsnitt 5.3 att direktivets definition tas in i den nya lagen. I den nu aktuella bestämmelsen bör det därför förtydligas att det är offentliga auktioner som undantaget från rätten till prisavdrag tar sikte på.

Beräkningen av prisavdrag

Artikel 15 i varudirektivet behandlar hur prisavdraget ska beräknas. Där anges att ett prisavdrag ska stå i proportion till minskningen av värdet på den vara som konsumenten har mottagit jämfört med det värde som varan skulle ha haft om den hade varit avtalsenlig. I 28 § första stycket i den nuvarande konsumentköplagen anges att prisavdraget ska svara mot felet. Enligt förarbetena ska avdraget beräknas på objektiva grunder och motsvara skillnaden i värde vid tiden för avlämnandet mellan en vara i avtalsenligt skick och den felaktiga varan (se prop. 1989/90:89 s. 126). Direktivets reglering får anses överensstämma med hur beräkningen ska göras enligt svensk rätt. Enligt regeringen är det inte nödvändigt att ta in mer detaljerade bestämmelser för att genomföra direktivet. Det bör därför även i den nya lagen föreskrivas att prisavdragets storlek ska svara mot felet.

Elektronikbranschen anser att det är viktigt att nuvarande praxis vid beräkning av prisavdrag består och framhåller att beräkningen bygger på hur länge konsumenten brukat varan och en rimlig avskrivningstid för den, vilken kan skilja sig åt mellan olika varutyper. Regeringen konstaterar att avsikten med förslaget inte är att förändra nuvarande praxis. Liksom hittills bör avdraget beräknas på objektiva grunder och motsvara skillnaden i värde vid tiden för avlämnandet mellan en vara i avtalsenligt skick och den felaktiga varan. Som framhålls i förarbetena till den nuvarande konsumentköplagen ligger det i sakens natur att en sådan beräkning ofta måste ske på ett ganska schablonmässigt sätt. Inom ramen för regleringen bör det vara möjligt att ta hänsyn till de omständigheter som

Elektronikbranschen pekar på.

Ingen hävningsrätt vid ringa fel

Enligt artikel 13.5 i varudirektivet (se även skäl 53) ska konsumenten inte ha rätt att häva avtalet om den bristande avtalsenligheten endast är ringa. I 29 § i nuvarande konsumentköplagen anges att köparen får häva köpet om felet är av väsentlig betydelse för honom eller henne. Om så inte är fallet har alltså konsumenten endast rätt att kräva prisavdrag (jfr även rättsfallet Soledad Duarte Hueros mot Autociba SA m.fl., C‑32/12, EU:C:2013:637).

Artikel 13.5 i varudirektivet är likalydande med artikel 3.6 i det minimiharmoniserade konsumentköpsdirektivet. Vid genomförandet av det sistnämnda direktivet ansågs den svenska regleringen i princip innebära samma nivå på hävningströskel som direktivets. Den svenska regleringen ansågs därtill mer konsumentvänlig eftersom den föreskriver en subjektiv bedömning (se prop. 2001/02:134 s. 54 f.). Utredningen föreslår att en anpassning till direktivets ordalydelse (ringa) ska göras, men framhåller att det fortsatt bör finnas utrymme att vid bedömningen av om felet ger hävningsrätt ta hänsyn till felets subjektiva betydelse för konsumenten.

Några remissinstanser har synpunkter på förslaget. Medan Göta hovrätt anser att utredningens förslag rent språkligt kan uppfattas som en utökad hävningsrätt för konsumenten menar Konsumentverket och Allmänna reklamationsnämnden att det tvärtom innebär en inskränkt hävningsrätt.

Regeringen delar utredningens uppfattning att det inte bör finnas någon avgörande skillnad i svensk rätt mellan ett fel som har väsentlig betydelse för konsumenten och ett fel som inte är ringa. Det kan noteras att även vid genomförandet av konsumentköpsdirektivet bedömdes begreppen vara i

praktiken liktydiga (prop. 2001/02:134 s. 54 f.). En förändring bör enligt regeringens mening ske för att säkerställa ett korrekt genomförande av det fullharmoniserade varudirektivet och i förlängningen bidra till en enhetlig rättstillämpning i unionen. Även med denna förändring bör det enligt regeringens mening alltså vara möjligt att inom ramen för felbedömningen ta hänsyn inte bara till felets objektiva betydelse utan även dess subjektiva betydelse för konsumenten.

I artikel 13.5 anges att bevisbördan för att ett fel är ringa – och alltså inte ger hävningsrätt – ska åligga näringsidkaren. Svenska Kennelklubben befarar att en förändring som innebär att bevisbördan flyttas från den ena parten till den andra kommer att vara processdrivande. Branschorganisationen Färg Möbler och Interiör menar däremot att förändringen i detta avseende inte innebär någon skillnad i sak för näringsidkaren eftersom det är denne som besitter fackkunskap om den sålda varan och därmed kan avgöra om felet är ringa. Regeringen konstaterar att direktivets placering av bevisbördan skiljer sig från vad som gäller enligt nuvarande ordning, eftersom konsumenten enligt svensk rätt har bevisbördan för felets väsentlighet. Även av denna anledning krävs en ändring av bestämmelsen för att genomföra direktivet. Det handlar om att befria konsumenten från sin nuvarande bevisbörda och regeringen kan inte se en sådan förändring som negativ ur ett konsumentskyddsperspektiv. Regeringen föreslår därför att det av lagen framgår att det är näringsidkaren som har bevisbördan för att felet är ringa. Som Lagrådet påpekar innebär det att näringsidkaren har att bevisa de faktiska omständigheter som sammantaget gör att ett fel i det enskilda fallet är att anses som ringa.

En hävningsförklaring måste lämnas

Enligt artikel 16.1 i varudirektivet ska konsumenten utöva rätten att häva köpet vid fel på varan genom ett uttalande till näringsidkaren, där konsumenten ger uttryck för sitt beslut att häva. Regeringen konstaterar att det inte finns någon sådan uttrycklig bestämmelse med krav på hävningsförklaring vid fel på varan i den nuvarande konsumentköplagen. En sådan bör införas i den nya lagen.

Det bör inte ställas upp något formkrav för hävningsförklaringen.

Lagrådet anser att det även utan en i lag angiven tid för hävningsförklaringen måste krävas att den lämnas inom en efter omständigheterna skälig tid.

Regeringen konstaterar att ett sådant krav är uttryckligen föreskrivet för konsumentens meddelande om hävning vid näringsidkarens dröjsmål (se avsnitt 6.4) och vid hävning på grund av fel enligt köplagen (39 §). Som anges ovan finns det i dag inte något krav på att överhuvudtaget lämna en hävningsförklaring vid fel på en vara för att konsumenten ska ha rätt att häva. Det har inte framkommit att detta skulle ha lett till några problem för näringsidkarna. Att ställa krav på konsumenten att framställa sin hävningsförklaring inom skälig tid kan ses som en begränsning av rätten att häva och det kan ifrågasättas om detta är möjligt med hänsyn till att förutsättningarna för att få häva köpet vid fel på en vara är fullharmoniserade i varudirektivet. Regeringen bedömer att det även utan att uppställa ett sådant krav finns anledning att tro att flertalet konsumenter kommer att agera utan dröjsmål. Detta gäller inte minst då konsumenten är skyldig att reklamera felet inom skälig tid (se avsnitt 6.12) och dessutom kan bli skyldig att ersätta näringsidkaren för den värde-

minskning som uppkommit efter det att konsumenten insåg eller borde ha insett att det fanns en rätt att häva köpet (se avsnitt 6.16). I vilken utsträckning det trots allt kan finnas ett utrymme att ge konsumentens passivitet någon betydelse i detta avseende får avgöras i rättstillämpningen (jfr Högsta domstolens beslut 2022-01-11 i mål Ö 672-21).

Fel på endast en del av de levererade varorna

Av artikel 16.2 framgår att om bristen på avtalsenlighet (felet) endast rör vissa av de varor som har levererats enligt avtalet och det finns grund för hävning av köpet, får konsumenten häva avtalet endast med avseende på dessa varor och eventuella andra varor som konsumenten har förvärvat tillsammans med de icke-avtalsenliga varorna, om konsumenten inte rimligen kan förväntas godta att behålla endast de varor som uppvisar avtalsenlighet. Direktivsbestämmelsen är inte lättläst men innebörden är att hävning som utgångspunkt endast kan ske avseende den eller de varor som är felaktiga. Konsumenten ges dock en rätt att under vissa förutsättningar häva även andra, i sig felfria, varor.

Det kan konstateras att någon regel av detta slag inte finns i den nuvarande konsumentköplagen. Som Allmänna reklamationsnämnden anför är den ett välkommet klargörande av vad som bör gälla i en sådan situation.

Branschorganisationen Färg Möbler och Interiör anser att det bör förtydligas att det ska finnas ett krav på ett nödvändigt samband mellan varorna för att konsumenten ska medges rätt att häva felfria varor. För en rätt till hävning ska det krävas att de avtalsenliga varorna har köpts tillsammans med den felaktiga varan och att situationen är sådan att det inte är rimligt att konsumenten ska behöva behålla endast de avtalsenliga varorna. I detta ligger enligt regeringens mening ett krav på ett faktiskt samband mellan den felaktiga och den felfria varan. Ett exempel på sådant samband som utredningen lyfter fram är att avtalet omfattar en kaffemaskin och kaffekapslar och köpet av maskinen hävs. I en sådan situation bör konsumenten normalt ha rätt att häva avtalet även avseende de kvarvarande kaffekapslarna.

Regeringen föreslår att det i den nya lagen tas in en bestämmelse som reglerar hävningsrätten i den nu beskrivna situationen. Utredningen föreslår att det i bestämmelsen anges att hävning av de ytterligare, felfria, varorna får ske om det vore oskäligt att kräva att konsumenten ska behålla dem. I lagrådsremissen valdes direktivets formulering – rimligen kan förväntas godta – men regeringen anser att Lagrådets förslag – att hävning ska få ske om det inte skäligen kan begäras att konsumenten behåller de avtalsenliga delarna – är språkligt mer tilltalande.

6.14.4. Hålla inne betalningen och skadestånd

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser om konsumentens rätt att hålla inne betalningen och om näringsidkarens skadeståndsskyldighet på grund av fel på varan ska föras över till den nya konsumentköplagen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag

Konsumentens rätt att hålla inne sin betalning

Enligt artikel 13.6 första meningen i varudirektivet ska konsumenten ha rätt att hålla inne betalning av eventuella utestående delar av priset eller en del av det fram till dess att näringsidkaren har fullgjort sina skyldigheter vid fel på varan, t.ex. att avhjälpa felet eller leverera en ny felfri vara. Det står enligt artikelns andra mening medlemsstaterna fritt att reglera villkoren och formerna för hur konsumenten kan utöva sin rätt (se även skäl 18).

En motsvarande bestämmelse om konsumentens rätt att hålla inne betalningen vid fel finns i nuvarande 25 § konsumentköplagen. Enligt den bestämmelsen får konsumenten hålla inne så mycket av betalningen som behövs för att ge konsumenten säkerhet för sitt krav på grund av att varan är felaktig.

Den nuvarande svenska regleringen om konsumentens rätt att hålla inne betalningen vid fel är välfungerande och bör behållas. Den får anses överensstämma med varudirektivets reglering. Regeringen föreslår därför att den förs över i sak oförändrad till den nya lagen.

Konsumentens rätt till skadestånd vid fel på varan

Av artikel 3.6 framgår att det står medlemsstaterna fritt att reglera konsumentens rätt till skadestånd (se även skäl 18).

I den nuvarande konsumentköplagen finns bestämmelser om näringsidkarens skadeståndsskyldighet på grund av fel på varan. Enligt 30 § har konsumenten rätt till ersättning för den skada konsumenten lider genom att varan är felaktig, om inte näringsidkaren visar att underlåtenheten att avlämna en felfri vara beror på ett hinder utanför näringsidkarens kontroll som denne inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder denne inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. Konsumenten har alltid rätt till ersättning om varan vid köpet avvek från vad näringsidkaren särskilt utfäst. Enligt 31 § omfattar näringsidkarens skadeståndsskyldighet även skada som på grund av fel uppkommer på annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem i konsumentens hushåll och egendomen är avsedd huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.

För rättsliga fel finns därutöver en särskild bestämmelse i 22 a § andra stycket som ger konsumenten en rätt till skadestånd vid ett sådant fel, om konsumenten varken kände till eller borde ha känt till felet. Innebörden av den bestämmelsen är att näringsidkaren har ett strikt skadeståndsansvar, dvs. oberoende av eget vållande. Detta gäller under förutsättning att konsumenten var i god tro om näringsidkarens rätt att förfoga över varan (prop. 2002/03:17 s. 40 f.).

Skadestånd är en viktig konsumenträttslig påföljd, som finns även vid näringsidkarens dröjsmål (se avsnitt 6.4). Regeringen föreslår att de bestämmelser i nuvarande konsumentköplagen som reglerar skadestånd på grund av fel på varan förs över till den nya lagen. Skadeståndsreglerna för dröjsmål och fel är likalydande och bör sammanföras till en gemensam reglering på motsvarande sätt som redan gäller i konsumenttjänstlagen (1985:716).

6.15. Skadeståndets omfattning vid näringsidkarens avtalsbrott

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser om skadeståndets omfattning vid näringsidkarens avtalsbrott, om prisskillnad och om jämkning av skadestånd ska föras över till den nya konsumentköplagen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens men utformas något annorlunda.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 3.6 och skäl 18 i varudirektivet framgår att det står medlemsstaterna fritt att reglera konsumentens rätt till ersättning för skador som konsumenten har lidit till följd av näringsidkarens överträdelse av direktivet. I avsnitt 6.4 och 6.14.4 föreslår regeringen att det i den nya konsumentköplagen ska finnas bestämmelser om konsumentens rätt till skadestånd vid näringsidkarens dröjsmål och vid fel på varan som i sak motsvarar de bestämmelser som gäller i dag.

I den nuvarande konsumentköplagen finns även vissa kompletterande skadeståndsregler som gäller vid näringsidkarens avtalsbrott, dvs. både vid näringsidkarens dröjsmål och vid fel. I 32 § första stycket regleras skadeståndets omfattning. Där anges att skadestånd omfattar ersättning för utgifter, inkomstförlust, prisskillnad och annan förlust på grund av dröjsmålet eller felet. I paragrafens andra och tredje stycken anges en viss begränsning och en möjlighet till begränsning av skadeståndsskyldigheten. I 33 § finns närmare bestämmelser om ersättning för prisskillnad vid bl.a. täckningsköp och i 34 § finns bestämmelser om jämkning av skadeståndet.

De nu redovisade bestämmelserna bör föras över till den nya lagen.

6.16. Verkningar av hävning m.m.

Regeringens förslag: Vid hävning ska konsumenten lämna tillbaka varan – på näringsidkarens bekostnad vid dennes avtalsbrott – och näringsidkaren ska betala tillbaka det som konsumenten har betalat för varan. Näringsidkarens och konsumentens respektive skyldigheter ska utföras utan onödigt dröjsmål. Återbetalning behöver dock inte ske förrän varan tagits emot eller konsumenten visat att varan återsänts.

Nuvarande bestämmelser om verkningar av hävning ska i övrigt föras över till den nya lagen.

De nuvarande bestämmelserna om den skadelidande partens skyldighet att begränsa sin skada, om följder av att varan vid hävning inte kan återlämnas i oförändrat skick och om att vissa meddelanden ska gå på mottagarens risk ska med vissa justeringar föras över till den nya lagen. Det ska samtidigt föreskrivas att fler av konsumentens meddelanden till näringsidkaren ska gå på mottagarens risk.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens men utformas i viss utsträckning annorlunda. Utredningen föreslår inte att

parternas återlämnande av sina prestationer vid hävning av köp som har fullgjorts ska ske utan onödigt dröjsmål.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslagen eller invänder inte mot dem.Konsumentvägledarnas förening välkomnar särskilt förtydligandet om vem som bär ansvaret för kostnaden när varan återlämnas vid hävning och att vissa ytterligare meddelanden ska gå på mottagarens risk. Motorbranschens riksförbund anser att det i lagen bör införas en möjlighet att avtala om nyttoavdrag vid hävning av ett köp.

Elektronikbranschen anser att nuvarande principer för nyttoavdrag vid hävning ska bestå och anser att följden annars skulle kunna bli fler grundlösa reklamationer.

Skälen för regeringens förslag

Begränsning av skadan

I den nuvarande konsumentköplagen finns bestämmelser om den skadelidande partens skyldighet att begränsa sin skada. Det kan gälla både konsumenten och näringsidkaren beroende på den enskilda situationen. Enligt 42 § ska den skadelidande vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Om så inte sker, får den skadelidande själv bära en motsvarande del av förlusten.

Bestämmelserna fyller ett viktigt syfte vid både fel och dröjsmål. Regleringen faller enligt artikel 3.6 och skäl 18 i varudirektivet utanför direktivets tillämpningsområde och bör föras i sak oförändrad över till den nya lagen.

Verkningar av hävning

I avsnitt 6.4, 6.6 och 6.14 redovisas de påföljder som står till buds vid fel på varan och vid såväl näringsidkarens som konsumentens dröjsmål. När det blir aktuellt med hävning finns det behov av kompletterande regler för verkningarna av den påföljden, dvs. vad en hävning innebär i praktiken för konsumenten och näringsidkaren. Sådana regler finns i dag i 4345 §§konsumentköplagen.

Varudirektivet innehåller endast regler om konsumentens hävning vid fel på varan. I huvudsak behandlar dessa regler förutsättningarna för hävning (se avsnitt 6.14.3) och endast i ytterst begränsad utsträckning verkningar av hävning (skäl 59). Direktivet ger medlemsstaterna frihet att reglera andra verkningar eller följder av hävning på grund av fel på varan (se skäl 18 och 60). Vad som gäller vid konsumentens hävning på grund av näringsidkarens dröjsmål respektive näringsidkarens hävning vid konsumentens dröjsmål får också bestämmas i nationell rätt.

Det finns endast en bestämmelse om verkningar av hävning på grund av fel på varan i varudirektivet. Den handlar om restitution. I artikel 16.3 föreskrivs att om konsumenten häver ett köpeavtal i dess helhet eller med avseende på vissa av de varor som levererats inom ramen för köpeavtalet, ska konsumenten återsända varorna till näringsidkaren på näringsidkarens bekostnad. Vidare ska näringsidkaren till konsumenten då återbetala det som konsumenten har betalat för varorna vid mottagandet av varorna eller enligt bevis som tillhandahålls av konsumenten om att han eller hon har skickat tillbaka varorna.

Bestämmelser om restitutionsförpliktelser vid hävning finns i 43 § konsumentköplagen. De gäller oavsett vem av parterna som häver köpet. Om köpet hävs, bortfaller enligt 43 § första stycket såväl näringsidkarens skyldighet att överlämna varan som konsumentens skyldighet att betala för den. Om köpet i någon del redan har fullgjorts, finns i 43 § andra stycket bestämmelser om ömsesidig återgång av förpliktelserna. Vardera parten får kräva att motparten utan onödigt dröjsmål lämnar tillbaka vad han eller hon har tagit emot, dvs. varan respektive betalningen. Båda parter får då också hålla inne vad som tagits emot till dess att den andre ger ut vad som ska lämnas tillbaka och ställer godtagbar säkerhet för skadestånd och ränta som han eller hon kan vara skyldig att betala. Bestämmelsen i 43 § andra stycket ändrades i samband med genomförandet av artikel 18.3 i konsumenträttighetsdirektivet. Ändringen innebar att båda parters återlämnande av sina respektive prestationer ska ske utan onödigt dröjsmål (prop. 2013/14:15 s. 69).

Bestämmelsen i artikel 16.3 i varudirektivet motsvarar vid fel på varan nuvarande 43 § andra stycket första meningen konsumentköplagen. De svenska bestämmelserna kan därför i huvudsak behållas. Ett tillägg som bör göras är att, i likhet med direktivet, föreskriva att ett återsändande av varan ska ske på näringsidkarens bekostnad, när hävning sker på grund av dennes avtalsbrott.

I den svenska bestämmelsen anges i dag att i den utsträckning köpet har fullgjorts får vardera parten vid hävning kräva att motparten lämnar tillbaka vad han eller hon har tagit emot. Som utredningen föreslår bör det i stället anges att restitution ska ske, vilket är mer i linje med varudirektivet och bör bidra till ökad tydlighet för båda parter. Vid sidan av varudirektivet gäller konsumenträttighetsdirektivet, och det finns därför skäl att även fortsättningsvis i lagen ange att en part utan onödigt dröjsmål ska lämna tillbaka vad han eller hon har tagit emot. Varudirektivet medger ett sådant tillägg.

En skillnad mellan de nuvarande svenska reglerna och varudirektivet är att direktivet specificerar när näringsidkaren ska gör sin återbetalning. Direktivets ordalydelse ger intrycket av att det avgörande för när återbetalningen ska ske är den tidpunkt som inträffar först av att näringsidkaren återfår varan eller får ett bevis från konsumenten om att den har skickats tillbaka. Frågan är om det finns utrymme att i stället tolka bestämmelsen som att näringsidkaren kan välja om ett bevis om återsändande ska accepteras eller inte. Svensk Handel och Branschorganisationen Färg

Möbler och Interiör menar att eftersom det inträffar att varor aldrig når näringsidkaren, bör denne få välja om ett bevis från konsumenten ska accepteras och återbetalning ske innan varan återlämnats.

Regeringen konstaterar att näringsidkaren alltid är fri att göra en återbetalning tidigare än vad direktivet föreskriver. En tillämpning av regeln som i praktiken innebär att näringsidkaren i detta hänseende alltid kan invänta varan och alltså inte behöva agera med anledning av konsumentens meddelande gör att behovet av regeln i detta avseende kan ifrågasättas. Det kan noteras att det finns en motsvarande regel i konsumenträttighetsdirektivet (artikel 13.3). I den anges det uttryckligen att valet ska grundas på ”vad som inträffar tidigast”. Den regeln gäller återbetalning vid ångerrätt medan det i varudirektivet är fråga om återbetalning vid avtalsbrott, vilket talar för att näringsidkaren inte nu bör ges

större utrymme att avvakta med återbetalning till konsumenten. Det är vidare så att näringsidkarens återbetalning enligt vad som föreslås ovan ska ske utan onödigt dröjsmål och att det tillägg som nu diskuteras närmast rör ett avsteg från detta. Det blir då än mer naturligt att läsa bestämmelsen som att näringsidkaren får avvakta till någon av de två beskrivna situationerna inträffat men knappast till dess båda inträffat. Regeringen anser sammantaget att det av konsumentskyddsskäl och i övrigt är rimligt att formulera bestämmelsen på samma sätt som 2 kap. 14 § distansavtalslagen, som har genomfört konsumenträttighetsdirektivet i motsvarande fråga. Varudirektivet får anses ge utrymme för en sådan tolkning. Det bör därför föreskrivas att återbetalning inte behöver göras förrän näringsidkaren tagit emot varan eller konsumenten visat att den återsänts.

Lagrådet noterar att det i lagrådsremissen inte återfinns en regel om konsumentens innehållanderätt av varan svarande mot näringsidkarens innehållanderätt av den mottagna betalningen och föreslår att den nuvarande bestämmelsen i 43 § andra stycket andra meningen konsumentköplagen om en ömsesidig innehållanderätt bevaras. Varudirektivet föreskriver att näringsidkaren ska återbetala det som konsumenten har betalat för varan vid mottagandet av varorna eller enligt bevis. Det är alltså en bestämmelse om tidpunkten för återbetalning. Som redovisas ovan förenas den i den nya lagen med konsumenträttighetsdirektivets bestämmelse om att återbetalning ska ske utan dröjsmål. Varudirektivets regel utgör därmed i praktiken en precisering av vad som för näringsidkaren är ett godtagbart dröjsmål snarare än en innehållanderätt på det sätt Lagrådet gör gällande.

Detta utesluter inte att det vid sidan av denna återbetalningsregel finns en innehållanderätt. En sådan rätt har den fördelen att den ger båda parter en rätt att vänta med sin prestation i fall där motparten inte vill eller kan utföra sin prestation, t.ex. vid näringsidkarens konkurs. Den nuvarande ömsesidiga innehållanderätten bör därför föras över till den nya lagen, vilket även utredningen föreslår.

Lagrådet uppmärksammar att utväxlingen av återgångsprestationerna vid en ömsesidig innehållanderätt kan vara svår att genomföra praktiskt och föreslår därför att näringsidkaren på begäran ska ställa godtagbar säkerhet för återbetalningen. Enligt regeringen är emellertid tanken på att näringsidkare inom detaljhandeln ska behöva ställa säkerhet i alldagliga hävningssituationer inte realistisk. Inte heller har det framkommit något behov av att införa komplicerade särregler av detta slag i en konsumentköplag. Enligt regeringen synes Lagrådets förslag, som det är utformat, under alla förhållanden inte vara förenligt med varudirektivet. Nuvarande ordning för ömsesidig innehållanderätt förefaller fungera väl, vilket delvis lär beror på att konsumenten normalt är den part som är angelägen om att restitution kommer till stånd och agerar därefter.

I digitaldirektivet finns, till skillnad från i varudirektivet, vissa bestämmelser om sättet för näringsidkarens återbetalning av innebörd att det ska ske med användning av samma betalningsmetod som konsumenten använt och att det ska ske utan kostnad för konsumenten. I avsnitt 7.12 föreslår regeringen att sådana regler införs vid hävning av ett avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll. Lagrådet väljer att inte föreslå några motsvarande bestämmelser för varor men menar att det ändå finns anledning att överväga värdet av enhetlighet i detta avseende. Enligt regeringen talar visserligen intresset av enhetliga regler för att en samordning sker mellan

återbetalningsreglerna i lagen. En skillnad är dock att det vid tillhandahållande av digitalt innehåll är fråga om distansavtal medan varuköp många gånger kan ske i butik och att kontant betalning då kan aktualiseras. Det väcker frågor om huruvida digitaldirektivets bestämmelser är i alla situationer ändamålsenliga för varuköp. Varken utredningen eller remissinstanserna pekar på något behov av regler om sättet för återbetalning vid hävning av varuköp eller belyser konsekvenserna av att införa sådana regler på varuområdet. Regeringen är därför inte beredd att i detta lagstiftningsärende föreslå några regler motsvarande dem som föreslås gälla för digitalt innehåll.

Sammanfattningsvis bör det i den nya lagen införas en reglering om restitution som närmare ansluter till varudirektivets men som alltjämt innehåller kravet på ett snabbt återlämnande och att de närmare formerna för återbetalning regleras. För varor med digitala delar där det digitala innehållet tillhandahålls kontinuerligt under en period föreslår regeringen i avsnitt 8.7 därutöver en särskild regel för näringsidkarens återbetalning vid hävning.

De nu redovisade reglerna i 43 § i nuvarande konsumentköplagen kompletteras av 44 §. Enligt den paragrafen ska konsumenten ge näringsidkaren den avkastning av varan som konsumenten har fått och betala skälig ersättning till näringsidkaren för det fall konsumenten har haft annan nytta av varan. Näringsidkaren å sin sida är vid återbetalning skyldig att betala ränta på beloppet från den dag näringsidkaren tog emot betalningen. Regeringen bedömer att denna reglering är förenlig med varudirektivet (se skäl 18 och 60) och bör föras över till den nya lagen.

Ett par remissinstanser, bl.a. Elektronikbranschen, berör frågan om nyttoavdrag. Motorbranschens Riksförbund anser att lagen bör ge parterna möjlighet att avtala om nyttoavdrag vid hävning av köp. Förbundet pekar på att det i dag finns en branschöverenskommelse vid köp av personbilar om sådant nyttoavdrag men att Allmänna reklamationsnämnden i vissa fall valt att bortse från den vid sin prövning. Regeringen konstaterar att frågan om s.k. nyttoavdrag regleras i 44 §, som ska behållas. Allmänna reklamationsnämnden har med stöd av den i flera fall värderat skälig nytta vid hävning av köp av bil, se bl.a. ARN 2011–4856 (beslut 2012-01-02), ARN 2017–00552 (beslut 2017-06-14) och ARN 2019–01105 (beslut 2019-07-09). Utredningen behandlar inte den fråga som riksförbundet tar upp, och enligt regeringen finns det inte anledning att närmare överväga den inom ramen för detta lagstiftningsärende.

Konsekvenserna av att varan inte kan återlämnas i väsentligen oförändrat skick

Enligt 45 § första stycket i nuvarande konsumentköplagen får konsumenten häva köpet eller kräva omleverans endast om han eller hon kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad och oförminskad. I 45 § andra och tredje styckena finns vissa undantag, som alltså medför att rätten att häva köpet eller kräva omleverans inte går förlorad. Bestämmelserna gäller vid hävning på grund av både dröjsmål och fel på varan. Utredningen föreslår att bestämmelserna med språkliga ändringar förs över till den nya lagen.

Enligt regeringen fyller bestämmelserna ett viktigt syfte, nämligen att uppnå en väl fungerande balans mellan parterna vid fel eller dröjsmål. De bör därför behållas om varudirektivet så tillåter.

Under vilka förutsättningar en konsument på grund av fel på varan får häva köpet harmoniseras i princip fullt ut i varudirektivet (skäl 18 och 47). Enligt artikel 13.7 får medlemsstaterna dock reglera huruvida och i vilken utsträckning konsumentens bidrag till den bristande avtalsenligheten påverkar hans eller hennes rätt till avhjälpande påföljder vid fel. Enligt skäl 60 påverkar direktivet dessutom inte medlemsstaternas frihet att reglera andra följder av hävning än dem som föreskrivs i direktivet. Som exempel anges följderna av att varorna förlorar i värde, förstörs eller går förlorade.

Det är tydligt att 45 § första stycket uppfattas som en begränsning av konsumentens rätt att häva köpet. I såväl paragrafens rubrik som första stycke beskrivs reglerna nämligen som bortfallande av rätt till hävning (se även prop. 1989/90:89 s. 161). Att uppställa sådana ytterligare förutsättningar för hävning framstår enligt regeringens mening som svårt att förena med varudirektivet. Trots dess beteckning kan dock paragrafens innebörd anses vara en annan. Om konsumenten inte kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad och oförminskad så förtar det inte konsumentens rätt att häva köpet, men konsumenten blir skyldig att ersätta näringsidkaren för den minskning i varans värde som är en följd av att varan har försämrats eller minskat (tredje stycket). I ett antal angivna fall där konsumenten inte kan återlämna varan gäller dessutom inte en sådan ersättningsskyldighet, t.ex. om varan förstörts, kommit bort, försämrats

e

ller minskat genom sin egen beskaffenhet eller något annat förhållande som inte beror på köparen (andra stycket). Enligt regeringens uppfattning bör regleringen mot denna bakgrund anses förenlig med direktivet och möjlig att föra över till den nya lagen. Det är emellertid då lämpligt att omformulera bestämmelserna för att det tydligare ska framgå att det handlar om följderna av att varan inte kan återlämnas i oförändrat skick och inte om rätten till hävning i sådana situationer.

Den nuvarande paragrafen (45 §) gäller även vid omleverans. Så bör gälla även fortsättningsvis (jfr skäl 18). I avsnitt 6.14.2 behandlas artikel 14.4 i varudirektivet. Den artikeln föreskriver att konsumenten vid omleverans inte ska behöva betala för normal användning under den tid som föregått omleveransen. Detta bör tydligt framgå i den paragraf som i den nya lagen ersätter 45 § i den nuvarande konsumentköplagen, vilken i dag i andra stycket 3 endast möjliggör normal användning fram till den tidpunkt konsumenten insåg eller borde ha insett att det förelåg ett fel som ger honom eller henne rätt att kräva omleverans.

Meddelanden på mottagarens risk

När konsumenten vill göra gällande fel eller i övrigt göra gällande sina rättigheter enligt den nuvarande konsumentköplagen, ska konsumenten meddela näringsidkaren eller i vissa fall någon annan om detta. Det handlar framför allt om att konsumenten reklamerar fel och åberopar rätt till påföljder såsom avhjälpande, omleverans och skadestånd (se 15, 23 och 26 §§). Även näringsidkaren ska lämna meddelande vid konsumentens dröjsmål (se 40 §).

I 47 § konsumentköplagen finns bestämmelser om att sådana meddelanden går på mottagarens risk, under förutsättning att de har sänts på ett ändamålsenligt sätt. Varudirektivet reglerar inte dessa frågor, varför bestämmelserna kan föras över till den nya lagen (jfr en motsvarande bestämmelse i 2 kap. 10 § distansavtalslagen).

Även den förklaring som regeringen i avsnitt 6.14.3 föreslår att konsumenten ska behöva lämna till näringsidkaren vid hävning på grund av fel bör gå på mottagarens risk och ett sådant tillägg bör därför göras.

I 47 § konsumentköplagen saknas i dag en hänvisning till reglerna om konsumentens rätt att vid näringsidkarens dröjsmål kräva att näringsidkaren fullgör köpet (se nuvarande 12 § och avsnitt 6.4). Den återfinns däremot i författningskommentaren till 47 § (prop. 1989/90:89 s. 170). Att den inte återfinns i lagtexten får ses som ett förbiseende. Det framstår som lämpligt att nu lägga till den.

7. Avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster

Hänvisningar till S7

7.1. Digitalt innehåll och digitaldirektivet

Konsumtionsmarknaden blir alltmer digital

Traditionella varor är numera bara en del av konsumentköprätten. Den digitala marknaden är i ständig utveckling. En del i detta är att allt fler varor på något sätt är sammankopplade eller integrerade med ett digitalt innehåll eller en digital tjänst. Varudirektivet gäller som utgångspunkt även för varor med digitala delar. För de digitala delarna i sådana varor finns vissa särregler som behandlas i avsnitt 8.

På marknaden förekommer därutöver en hel del digitalt innehåll och digitala tjänster som konsumenter köper fristående, dvs. utan att innehållet eller tjänsten utgör en del av en vara eller behövs för att en vara ska fungera. Det handlar t.ex. om att konsumenter köper dataspel, musik eller filmer som kan strömmas eller laddas ned. Bestämmelser om köp av digitalt innehåll och digitala tjänster som inte utgör digitala delar av en vara finns i digitaldirektivet.

Digitaldirektivet innehåller regler som rör avtal mellan näringsidkare och konsumenter om tillhandahållande av ett digitalt innehåll eller en digital tjänst. De regler som nu ska genomföras i svensk rätt handlar bl.a. om avtalsenlighet hos det digitala innehållet, avhjälpande åtgärder vid bristande avtalsenlighet eller uteblivet tillhandahållande och formerna för att vidta dessa åtgärder, samt om ändring av det digitala innehållet. I syfte att skapa en mer heltäckande och enhetlig reglering även för digitalt innehåll och digitala tjänster bör, som anförs i avsnitt 5.2, även ytterligare regler som återfinns på varuområdet övervägas på det digitala området.

Digitalt innehåll och digitala tjänster

Med digitalt innehåll avses data som produceras och tillhandahålls i digital form. Med en digital tjänst avses en tjänst som gör det möjligt för

konsumenten att skapa, bearbeta, lagra eller få tillgång till uppgifter i digital form, eller att utbyta eller interagera på annat sätt med uppgifter i digital form som laddas upp eller skapas av konsumenten eller av andra användare av den tjänsten. I avsnitt 5.3 föreslås att definitionerna av dessa begrepp tas in i den nya lagen.

Digitalt innehåll omfattar t.ex. datorprogram, applikationer, videofiler, musikfiler, digitala spel och e-böcker, medan digitala tjänster kan vara video- och ljuddelning, online-spel eller ordbehandling som erbjuds i molnbaserad datortjänstmiljö och sociala medier (se skäl 19 och 26). Även webbaserad e-post utgör en digital tjänst.

Det kan tidvis vara svårt att göra åtskillnad mellan vissa typer av digitalt innehåll och digitala tjänster, eftersom båda kan omfatta kontinuerligt tillhandahållande från näringsidkaren under avtalets löptid (se om sådant tillhandahållande nedan). Frågan är emellertid inte ny utan behandlades redan vid genomförandet av dåvarande distansavtalsdirektivet (se prop. 1999/2000:89 s. 24 f.). Det kommer vidare för tillämpningen av de konsumentköprättsliga reglerna sällan att vara nödvändigt att avgöra om det är ett digitalt innehåll eller en digital tjänst. Reglerna i digitaldirektivet om bl.a. tillhandahållande (leverans), fel och påföljder vid fel gör ingen åtskillnad på dessa två. I samband med att olika artiklar behandlas kommer därför uttrycket digitalt innehåll att användas för att beskriva såväl det digitala innehållet som den digitala tjänsten, om det inte finns skäl att behandla den senare särskilt.

Enstaka eller kontinuerligt tillhandahållande av digitalt innehåll

Reglerna i digitaldirektivet är däremot i flera avseenden olika utformade beroende på vilken form av tillhandahållande som avtalet avser. Direktivet skiljer mellan enskilt tillhandahållande av det digitala innehållet och kontinuerligt tillhandahållande av det digitala innehållet under en period. Regeringen väljer fortsättningsvis att benämna det förstnämnda som ett enstaka tillhandahållande (jfr den engelska språkversionens ”single act of supply”).

Att konsumenten får tillgång till ett digitalt innehåll genom ett enstaka tillhandahållande kan i vissa avseenden liknas vid ett traditionellt köp av en vara. Konsumenten får innehållet levererat vid ett tillfälle och kan därefter använda det på obestämd tid. Som exempel på ett enstaka tillhandahållande kan nämnas en e-bok som konsumenten laddar ner och lagrar på sin dator. På samma sätt kan tillhandahållandet bestå av en rad sådana enstaka tillhandahållanden, t.ex. att konsumenter får en länk för nedladdning av en ny e-bok varje månad (se skäl 56).

Ett digitalt innehåll kan vidare tillhandahållas konsumenten kontinuerligt under en tidsperiod. Det är då tillgängligt för konsumenter endast under den tid som avtalet löper. Det kan handla om t.ex. ett tvåårigt avtal om molnlagring eller ett tillsvidaremedlemskap i en plattform för sociala medier (se skäl 57). Ytterligare exempel på kontinuerligt tillhandahållande är att konsumenten får en kopia av ett antivirusprogram som kan användas i ett år och som uppdateras automatiskt varje månad under denna period, eller att näringsidkaren tillhandahåller uppdateringar varje gång nya inslag i ett digitalt spel blir tillgängliga och att konsumenterna har tillgång eller åtkomst till det spelet endast under avtalsperioden.

Hänvisningar till S7-1

7.2. Lagens tillämpningsområde för digitalt innehåll

Regeringens förslag: Den nya konsumentköplagen ska omfatta avtal där en näringsidkare tillhandahåller eller utvecklar ett digitalt innehåll till en konsument. Några typer av avtal, såsom finansiella tjänster, speltjänster och hälso- och sjukvårdstjänster, ska dock inte omfattas av lagen.

Lagen ska vara tillämplig när konsumenten betalar för det digitala innehållet. Lagen ska även vara tillämplig när konsumenten i stället tillhandahåller sina personuppgifter, om inte näringsidkaren endast behandlar personuppgifterna för att uppfylla rättsliga krav för denne eller för att tillhandahålla det digitala innehållet.

Det ska tydliggöras att EU:s allmänna dataskyddsförordning och kompletterande svensk dataskyddslagstiftning alltid ska beaktas vid behandling av personuppgifter som sker i samband med avtal som omfattas av lagen.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår att det i lagen särskilt anges att bestämmelser i annan författning som avviker från bestämmelserna om digitalt innehåll i den nya lagen ska ha företräde om de grundas på unionslagstiftning. Utredningen föreslår inte att det i lagen hänvisas till svensk dataskyddslagstiftning. Utredningen föreslår inte heller något undantag från lagen för hälso- och sjukvårdstjänster.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslagen eller invänder inte mot dem. Några remissinstanser framför emellertid synpunkter och då särskilt avseende konsumentens tillhandahållande av personuppgifter. Integritetsskyddsmyndigheten anser att det är svårt att förstå vad som krävs för att ett avtal om tillhandahållande av personuppgifter ska ha ingåtts och ser en risk för att den som tillämpar lagen betraktar tillhandahållandet av personuppgifter som en ny rättslig grund för att få behandla sådana uppgifter. Integritetsskyddsmyndigheten ifrågasätter vidare om utredningens syn på att konsumentens personuppgifter inte utgör ett betalningsmedel stämmer överens med direktivet och anser dessutom att undantaget för att uppfylla rättsliga krav bör förtydligas.

Allmänna reklamationsnämnden anser att avtalstypen tillhandahållande av digitalt innehåll är svår att tillämpa på bestämmelserna i lagen och pekar på att flera av felpåföljderna, t.ex. att hålla inne betalning och prisavdrag, inte kan komma i fråga när motprestationen är personuppgifter. Riksförbundet M Sverige efterlyser en reglering som tydliggör ägandeförhållandet gällande den information om ett fordons skick och användning samt förarbeteenden som samlas in. Nordic Entertainment Group AB och Discovery Networks Sweden AB tar upp ett antal frågeställningar som rör förutsättningarna för att ett avtal ska ha ingåtts när konsumentens personuppgifter behandlas av näringsidkaren. Umeå tingsrätt ser en risk för gränsdragningsproblem avseende de särskilda undantagen från lagen medan Lunds universitet vill framhålla att förekomsten av öppna avtalstyper (agila avtal) ökar och kan få betydelse i konsumentledet.

Skälen för regeringens förslag

Lagen ska omfatta avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll där konsumenten betalar eller tillhandahåller sina personuppgifter

I artikel 3.1 i digitaldirektivet anges att direktivet ska tillämpas på varje avtal där näringsidkaren tillhandahåller eller åtar sig att tillhandahålla digitalt innehåll till konsumenten och konsumenten betalar eller åtar sig att betala ett pris. Regeringen föreslår därför att den nya lagen omfattar sådana avtal. Med pris avses ett penningbelopp eller en digital värderepresentation (se artikel 2.7 i digitaldirektivet).

I artikel 3.1 anges vidare att direktivet – med två undantag som behandlas nedan – också ska tillämpas när konsumenten, i stället för att betala, tillhandahåller eller åtar sig att tillhandahålla personuppgifter till näringsidkaren. Det kan t.ex. handla om att konsumenten registrerar ett konto på sociala medier och tillhandahåller namn och e-postadress som används för andra syften än de som omfattas av undantagen, eller när konsumenten lämnar sitt samtycke till att det som utgör personuppgifter, t.ex. inlägg som konsumenten laddar upp, kommer att kunna behandlas av näringsidkaren i marknadsföringssyfte (se skäl 24). Integritetsskyddsmyndigheten tolkar direktivet som att ett tillhandahållande av personuppgifter ska ses som en form av betalningsmedel – en motprestation för näringsidkarens tillhandahållande av det digitala innehållet – och anser att utredningens förslag avviker från direktivet genom att inte betrakta tillhandahållandet av personuppgifter på det sättet, trots att utredningen är inne på att personuppgifterna har ett ekonomiskt värde för näringsidkaren.

Regeringen konstaterar att frågan om huruvida konsumentens personuppgifter kan betraktas som ett betalningsmedel diskuterades ingående i EU-förhandlingarna, och skäl 24 i digitaldirektivet syftar till att klargöra situationen. I skälet anges att personuppgifter inte kan betraktas som en vara (eng. commodity), se även direktivets olika definitioner av pris och personuppgifter i artikel 2. Det understryks samtidigt att direktivet ska säkerställa att konsumenter har rätt till avhjälpande åtgärder även inom ramen för affärsmodeller som innebär att konsumenten inte betalar utan i stället tillhandahåller näringsidkaren personuppgifter. Konsumenten ska alltså i den situationen ges det civilrättsliga konsumentskydd som direktivet, och därmed även den nya konsumentköplagen, uppställer. Det saknar därmed betydelse för tillämpningen av direktivets regler och konsumentskyddet att personuppgifter inte skulle utgöra ett betalningsmedel. Det är också den synen som utredningens lagförslag ger uttryck för.

Enligt Lagrådet är det självklart att personuppgifter inte är ett betalningsmedel och att ett tillhandahållande av sådana uppgifter inte utgör betalning. Som framgår ovan likställs emellertid tillhandahållande av personuppgifter i stor utsträckning med ordinär betalning vid tillämpningen av de konsumentköprättsliga regler för digitalt innehåll som föreslås i denna proposition och användningen av personuppgifter i dessa sammanhang är vanligt förekommande. Regeringen anser därför att frågan inte är lika självklar som Lagrådet ger uttryck för. Regeringen kan hålla med Integritetsskyddsmyndigheten om att det är naturligt att i detta sammanhang trots allt se på personuppgifterna som en form av motprestation från konsumenten i utbyte mot ett digitalt innehåll. Det ligger en fara ur ett integritetsskyddsperspektiv i att det annars kan uppfattas som

att tillhandahållandet av det digitala innehållet är gratis. Även om konsumentens personuppgifter närmast bör förstås som en motprestation finns det enligt regeringens mening skäl att vidhålla direktivets syn på att tillhandahållande av personuppgifter inte bör betecknas som betalning. Det kan konstateras att direktivet innehåller vissa särregler för personuppgifter, t.ex. när det gäller förutsättningarna för prisavdrag och återgång av prestation vid hävning. Att i lagen beteckna ett tillhandahållande av personuppgifter som betalning innefattar även en risk för att det vid tillämpning av annan lagstiftning kan uppfattas som att konsumenten genom köpet har ålagts en betalningsförpliktelse, se t.ex. 1 kap. 1 § utsökningsbalken.

Mot den bakgrunden föreslår regeringen att den nya lagen, med nedan angivna undantag, även ska omfatta avtal där konsumenten, som motprestation för digitalt innehåll, tillhandahåller personuppgifter till näringsidkaren. Att digitalt innehåll många gånger betalas med pengar innebär att tillhandahållandet trots allt skulle kunna betecknas som ett köp. För att närmare ansluta till direktivet och övrig konsumenträttslig lagstiftning bör dock detta uttryck i lagen förbehållas varuköp. Det kan tilläggas att om konsumenten som sin motprestation för digitalt innehåll både betalar och tillhandahåller personuppgifter bör lagen tillämpas på parternas avtal på grundval av att konsumentens motprestation utgörs av den monetära betalningen.

Något om EU:s dataskyddsförordning och dess rättsliga grunder

Digitaldirektivet reglerar inte villkoren för behandling av personuppgifter. De regleras i stället av unionsrätten om skydd av personuppgifter, i synnerhet av EU:s dataskyddsförordning. Förordningen är direkt tillämplig och gäller även för privata rättssubjekt, t.ex. näringsidkare. Att dataskyddsförordningen är tillämplig innebär att varje behandling av personuppgifter i samband med ett avtal enligt digitaldirektivet är laglig endast om den är i överensstämmelse med förordningen, t.ex. när det gäller de rättsliga grunderna för behandlingen. Det gäller både vid behandling av de personuppgifter som kan sägas utgöra konsumentens motprestation i avtalet och vid annan behandling av personuppgifter, t.ex. i samband med avtalsskrivande, fakturering eller marknadsföring (se skäl 38).

En näringsidkare som behandlar personuppgifter inom ramen för ett avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll enligt den nya lagen måste alltid säkerställa att det finns en laglig grund för behandlingen (se skäl 38). De rättsliga grunderna för behandling av personuppgifter regleras uttömmande i artikel 6.1 i EU:s dataskyddsförordning. Det är omständigheterna i det enskilda fallet som avgör om det föreligger en rättslig grund för behandlingen, där bl.a. avtalets innehåll är av betydelse. De rättsliga grunderna är i viss mån överlappande och flera rättsliga grunder kan därför vara tillämpliga avseende en och samma behandling (prop. 2017/18:105 s. 46).

En rättslig grund för behandling av personuppgifter är att den registrerade har lämnat sitt samtycke till att dennes personuppgifter behandlas för ett eller flera specifika ändamål (artikel 6.1 a, samtyckesgrunden). Att samtycke är en rättslig grund som kan aktualiseras när en näringsidkare behandlar personuppgifter i samband med ett avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll är tydligt. Till exempel tas det i digitaldirektivet på flera ställen upp olika slags aspekter på samtycke som rättslig grund (se skälen 24 och 38–

40). Närmare bestämmelser om samtycke finns i artikel 7 i den allmänna dataskyddsförordningen. Om behandlingen av personuppgifter grundar sig på samtycke, finns det i digitaldirektivet uttalanden om att direktivet inte reglerar giltigheten av ett sådant samtycke eller följderna av ett återkallat samtycke, se vidare avsnitt 7.6.

Ytterligare en rättslig grund för personuppgiftsbehandling som kan aktualiseras i samband med avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll, är att behandlingen är nödvändig för att fullgöra ett avtal i vilket den registrerade är part eller för att vidta åtgärder på begäran av den registrerade innan ett sådant avtal ingås (artikel 6.1 b, kontraktsgrunden). Under förhandlingarna av digitaldirektivet uttalade Europeiska datatillsynsmannen att det förhållande att syftet med personuppgiftsbehandlingen omfattas av avtalsvillkor som utformats av näringsidkaren inte med automatik innebär att behandlingen är nödvändig för att fullgöra avtalet. Trots sitt namn är denna grund alltså inte generellt tillämplig enbart av det skälet att konsumentens tillhandahållande av sina personuppgifter är en del av avtalet. Bedömningen av vilken personuppgiftsbehandling som i det enskilda fallet är nödvändig för att fullgöra avtalet får avgöras i rättstillämpningen.

Ytterligare en rättslig grund som kan aktualiseras vid behandling av personuppgifter i samband med ett avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll är den om berättigat intresse (artikel 6.1 f). Den innebär att personuppgifter får behandlas om det är nödvändigt för ändamål som rör den personuppgiftsansvariges eller en tredje parts berättigade intressen, om inte den registrerades intressen eller grundläggande rättigheter och friheter väger tyngre och kräver skydd av personuppgifter. Vid en tillämpning av denna grund ska det således göras en intresseavvägning mellan näringsidkarens och konsumentens intressen. Grunden behandlas i skäl 47 i dataskyddsförordningen och där nämns att ett berättigat intresse kan finnas när det föreligger ett relevant och lämpligt förhållande mellan parterna, t.ex. när den registrerade är kund hos den personuppgiftsansvarige. Även behandling av personuppgifter för direktmarknadsföring kan betraktas som ett berättigat intresse (jfr även skäl 24 i digitaldirektivet). I skäl 47 uttalas att av betydelse vid intresseavvägningen är bl.a. om den enskilde rimligen kan förvänta sig att den aktuella personuppgiftsbehandlingen kan komma att ske.

Vidare får personuppgifter behandlas om behandlingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige (artikel 6.1 c). Den grunden behandlas närmare nedan.

Det bör krävas ett avtal för att lagen ska vara tillämplig

Som framgår av både det fullständiga namnet på digitaldirektivet och av tillämpningsområdet gäller direktivet avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll (jfr även skäl 18 där det uttalas att direktivet bör tillämpas på varje avtal genom vilket näringsidkaren tillhandahåller eller åtar sig att tillhandahålla digitalt innehåll till konsumenten). Ett tillhandahållande som sker med konsumentens betalning som motprestation förutsätter alltid att en avtalsrelation ingås. Att en konsument får tillgång till digitalt innehåll genom att tillhandahålla sina personuppgifter kan däremot ge upphov till tvekan om huruvida det i sig innebär att ett avtal har ingåtts.

Några remissinstanser, bl.a. Integritetsskyddsmyndigheten och Allmänna reklamationsnämnden, anser att det är svårt att förstå vad som krävs för att ett avtal om tillhandahållande av personuppgifter ska ha ingåtts och att avtalstypen är svår att tillämpa på övriga bestämmelser i lagen, t.ex. då vissa av de påföljder som kan göras gällande vid fel inte kan komma i fråga när konsumentens motprestation är att tillhandahålla personuppgifter. Enligt bl.a. Discovery Networks Sweden AB bör lagen inte gälla när en näringsidkare, i samband med och som en förutsättning för användande av det digitala innehållet, samlar in och behandlar personuppgifter för t.ex. marknadsföringsändamål och konsumenten inte uttryckligen accepterar villkor som reglerar det digitala innehållet eller där konsumenten är okänd.

Regeringen konstaterar att digitaldirektivet inte är tillämpligt på situationer där näringsidkaren endast samlar in metadata, utom när denna situation betraktas som ett avtal enligt nationell rätt (skäl 25). Vidare påverkar direktivet inte nationella regler om utformningen, giltigheten och ogiltigheten eller verkningarna av ett avtal. Direktivet fastställer inte heller den rättsliga karaktären av avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll, och frågan om huruvida sådana avtal utgör köpeavtal, tjänsteavtal, hyresavtal eller fristående avtal överlåts på nationell rätt (skäl 12).

Regeringen delar utredningens bedömning att det bör krävas att ett civilrättsligt bindande avtal har ingåtts mellan näringsidkaren och konsumenten för att lagen ska vara tillämplig. För ett sådant avtal krävs generellt i svensk rätt att några saker är uppfyllda. Parterna måste ha nått en överenskommelse av något slag. Dessutom måste parternas avsikt med överenskommelsen ha varit att åstadkomma rättsverkningar och ha det innehåll och den klarhet som krävs för att kunna uppnå detta. Om ett avtal inte har ingåtts liknar situationen den att en konsument t.ex. klickar på en nättidnings artikel mot att tidningen samlar in data i form av t.ex. konsumentens ip-adress eller webbhistorik. Det finns inte anledning att utvidga tillämpningsområdet till sådana situationer (jfr skäl 25). En förutsättning för att den nya lagen ska vara tillämplig är att konsumenten betalar ett pris eller tillhandahåller personuppgifter. Utrymmet för att konsumenten skulle vara okänd för näringsidkaren bör därför vara litet eftersom en personuppgift i sig innebär att en fysisk person direkt eller indirekt kan identifieras och en näringsidkare som tar emot en betalning får förväntas veta från vem betalningen kommer.

Det kan förutses att det kommer att uppstå situationer där det behöver bedömas om ett avtal ingåtts eller inte. Det är enligt regeringen inte möjligt eller lämpligt att i den nya lagen närmare reglera förutsättningarna för avtalets ingående i dessa fall utan detta får i stället avgöras i rättstillämpningen.

Lagen är inte tillämplig när personuppgifterna enbart tillhandahålls på grund av rättsliga krav eller för att tillhandahålla det digitala innehållet

Digitaldirektivet är tillämpligt där näringsidkaren tillhandahåller digitalt innehåll till konsumenten mot att konsumenten tillhandahåller personuppgifter till näringsidkaren. Att tillhandahålla personuppgifter ger alltså konsumenten ett köprättsligt skydd. Det gäller dock inte i två särskilt angivna fall (artikel 3.1 andra stycket). Det första tar sikte på att de personuppgifter som konsumenten tillhandahåller behandlas av närings-

idkaren enbart för att tillhandahålla det digitala innehållet i enlighet med direktivet. Det andra är att personuppgifterna tillhandahålls för att göra det möjligt för näringsidkaren att uppfylla de rättsliga krav som gäller för näringsidkaren och näringsidkaren inte behandlar personuppgifterna för något annat ändamål. Som utredningen föreslår bör dessa undantag komma till uttryck i lagens tillämpningsområde.

Integritetsskyddsmyndigheten anser att undantaget för att uppfylla rättsliga krav bör klargöras för att det ska vara någon skillnad mot EU:s dataskyddsförordning och föreslår dessutom att ledet ”som gäller för näringsidkaren” tas med i lagtexten. Medan direktivet använder uttrycket ”rättsligt krav” förekommer i stället ”rättslig förpliktelse” i förordningen (artikel 6.1 c). Enligt regeringen är det inte tydligt vilken, om någon, skillnad som avses. Det kan noteras att denna skillnad återfinns även i de engelska språkversionerna (legal requirement respektive legal obligation).

Regeringen kan konstatera att digitaldirektivet och EU:s dataskyddsförordning har olika syften. Förordningen reglerar förutsättningarna för att personuppgiftsbehandlingen ska vara laglig och för detta också uppställer ett nödvändighetskrav. Digitaldirektivet har ett annat syfte, nämligen att i det aktuella avseendet klargöra om direktivet är tillämpligt eller inte. Genom att begreppen skiljer sig något åt uppnås den fördelen att det blir tydligare att direktivet inte reglerar en rättslig grund för personuppgiftsbehandlingen. Det finns enligt regeringen därför inte anledning att anpassa lydelsen till dataskyddsförordningen i detta hänseende. Med detta sagt bör en behandling av personuppgifter som enbart sker med stöd av den rättsliga grunden om rättsliga förpliktelser medföra att det nu föreslagna undantaget i lagen blir tillämpligt, i de fall konsumenten inte även betalar för det digitala innehållet. Regeringen delar Integritetsskyddsmyndighetens uppfattning att det bör tydliggöras i lagen att undantaget avser rättsliga krav för näringsidkaren.

Vad gäller undantaget att personuppgifterna behandlas enbart för att näringsidkaren ska tillhandahålla det digitala innehållet tar det sikte på att uppgifterna krävs för att näringsidkaren ska kunna fullgöra sin del av avtalet. I EU-förhandlingarna exemplifierades detta med att en näringsidkare som tillhandahåller en gps, måste samla in uppgifter om konsumentens geografiska position för att fullgöra avtalet (se även skäl 25). Även om utredningens uttalade ambition är att formulera undantaget i nära anslutning till direktivets ordalydelse, kan det konstateras att utredningens lagförslag inte är så utformat utan mer i linje med hur dataskyddsförordningen beskriver en rättslig grund för personuppgiftshandling (den s.k. kontraktsgrunden, som beskrivs ovan). Enligt regeringen bör en sådan språklig koppling undvikas, både för att inte ge sken av att den nya lagen reglerar rättsliga grunder och för att inte begränsa en tillämpning av just den grunden. Undantaget bör därför i lagen utformas som i direktivet.

Lagens tillämpningsområde i förhållande till blandade avtal

När ett och samma avtal mellan en näringsidkare och en konsument innefattar både digitalt innehåll och varor eller andra tjänster än digitala (paketavtal eller blandade avtal), är digitaldirektivet, enligt artikel 3.6 första stycket, endast tillämpligt på den del av avtalet som gäller det digitala innehållet (se även skäl 34). Det bör i och för sig inte vara nöd-

vändigt att reglera detta för att det ska gälla men, som utredningen anför, finns det ett värde i att i lag tydliggöra vad som gäller vid denna typ av blandade avtal. Regeringen föreslår därför att det anges i den nya lagen att det endast är den delen av ett blandat avtal som avser tillhandahållande av digitalt innehåll som omfattas av lagens bestämmelser om sådant tillhandahållande.

I artikel 3.6 tredje stycket i digitaldirektivet anges att de följder som en uppsägning av en del av ett paketavtal kan ha på de övriga delarna av paketet ska regleras i nationell rätt. De följder som en uppsägning har på den delen av avtalet som avser tillhandahållande av ett digitalt innehåll kommer att regleras i den nya lagen. I vilken utsträckning en uppsägning får effekter på övriga delar av ett paketavtal, eller om en uppsägning av en annan del av avtalet får effekt på den del som avser tillhandahållande av ett digitalt innehåll, är en fråga som normalt kommer att bero på avtalets utformning och innehåll. Vid avsaknad av uttryckliga villkor i avtalet framstår det som lämpligt att en bedömning görs utifrån allmänna avtalsrättsliga principer. Regeringen anser därför att det inte behöver införas någon särskild bestämmelse i den nya lagen som reglerar detta. Det kan i sammanhanget noteras att artikel 3.6 tredje stycket uttryckligen anger att artikel 107.2 i direktivet (EU) 2018/1972 om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation inte påverkas. Av det direktivet följer att när en konsument med stöd av unionsrätt eller nationell rätt har rätt att i förtid säga upp någon del av paketet på grund av fel eller näringsidkarens dröjsmål, ska konsumenten ha rätt att säga upp även övriga delar av paketet. Regeringen har den 3 november 2021 i lagrådsremissen Genomförande av direktivet om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation lämnat förslag på hur det direktivet bör genomföras i svensk rätt.

Digitaldirektivet är, med ett par undantag, tillämpligt på digitalt innehåll på fysiska medier som endast fungerar som bärare av digitalt innehåll (artikel 3.3). Som exempel på sådana fysiska medier anges i skäl 20 dvdskivor, minnesstickor och minneskort. Motsatsvis framgår det av varudirektivet att denna typ av produkter faller utanför det direktivets tillämpningsområde (artikel 3.4 och skäl 13). De produkter som avses har hittills i svensk rätt betraktats som varor och omfattas av den nuvarande konsumentköplagens tillämpningsområde. Det bör mot den bakgrunden klargöras i den nya lagen att dessa bärare fortsättningsvis som utgångspunkt kommer att omfattas av lagens bestämmelser om avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll.

Bestämmelser i annan unionsrättslig lagstiftning

I artikel 3.7 i digitaldirektivet föreskrivs att om en bestämmelse i direktivet strider mot en bestämmelse i en annan unionsakt som reglerar en särskild sektor eller ett särskilt ämne, ska bestämmelsen i den andra unionsakten ha företräde framför direktivet. I artikel 3.8 anges att unionsrätten om skydd av personuppgifter är tillämplig på alla personuppgifter som behandlas i samband med sådana avtal som träffas av direktivet och att direktivet i synnerhet inte påverkar tillämpningen av den allmänna dataskyddsförordningen och Europaparlamentets och rådets direktiv (2002/58/EG) om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för

elektronisk kommunikation (e-dataskyddsdirektivet). Enligt artikel 3.9 påverkar direktivet inte tillämpningen av unionsrätt och nationell rätt om upphovsrätt eller närstående rättigheter.

Gemensamt för de tre artikelbestämmelserna i direktivet är att de föreskriver att annan unionsrätt och viss nationell rätt ska ha företräde framför direktivets reglering. Utredningen föreslår att det införs en bestämmelse i den nya lagen som anger att om det i annan författning finns avvikande bestämmelser, ska dessa ha företräde, om de har sin grund i unionsrätten.

När det gäller upphovsrätten och sektorslagstiftning enligt artikel 3.7 och 3.9 anser regeringen, till skillnad från utredningen, att lagens subsidiaritet i just dessa specifika avseenden inte behöver regleras uttryckligen. Att i svensk lag föreskriva att grunderna för en annan svensk lag ska avgöra en normkonflikt bör undvikas. Om speciallagstiftning i något fall skulle komma att överlappa generell lagstiftning, ges i regel den förra företräde även utan att det anges. I detta fall synes det dessutom inte finnas någon existerande lagkonflikt och det får närmast bli en uppgift vid införandet av eventuell framtida lagstiftning att överväga behovet av uttryckliga konfliktregler.

När det gäller dataskydd innebär artikel 3.8 i digitaldirektivet att den allmänna dataskyddsförordningen ska tillämpas när ett avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll innebär att konsumenten ska tillhandahålla sina personuppgifter. Dataskyddsförordningen är bindande och direkt tillämplig i Sverige. Det framstår emellertid som lämpligt att i den nya lagen klargöra att dataskyddsförordningen gäller för tillhandahållande av digitalt innehåll i utbyte mot konsumentens personuppgifter. Det bör dessutom föreskrivas att vid behandling av personuppgifter som omfattas av förordningen gäller även den kompletterande svenska lagstiftningen på området, dvs. lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen.

För sådana elektroniska kommunikationstjänster i form av nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster som omfattas av digitaldirektivet gäller även e-dataskyddsdirektivet. Vid behandling av personuppgifter i samband med ett avtal om en sådan kommunikationstjänst måste näringsidkaren därför även beakta reglerna i det direktivet. E-dataskyddsdirektivet innehåller bestämmelser om bl.a. säkerhet i samband med behandlingen av uppgifter, konfidentialitet vid kommunikation och behandling av trafikuppgifter och andra lokaliseringsuppgifter. I 6 kap. lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation finns bestämmelser som genomför e-dataskyddsdirektivet. Den lagstiftningen är för närvarande föremål för översyn med anledning av genomförandet av direktivet (EU) 2018/1972 om inrättande av en kodex för elektronisk kommunikation. De svenska reglerna som genomför det nya direktivet kommer att gälla parallellt med den nya konsumentköplagen och komplettera den lagen i tillämpliga fall. Enligt regeringens bedömning är det inte nödvändigt att i lagen klargöra detta.

Det finns enligt Integritetsskyddsmyndigheten en risk för att den som tillämpar lagen ser tillhandahållandet av personuppgifter enligt lagen som en ny rättslig grund för att få behandla personuppgifter. Den allmänna dataskyddsförordningens företräde framför lagen måste enligt Integritetsskyddsmyndigheten förtydligas i lagtexten så att förordningen alltid ska

beaktas vid behandling av personuppgifter. Utredningens föreslagna ordval – ”avviker” – kan enligt myndigheten vilseleda tillämpare av lagen att tro att det är först vid en normkonflikt som man måste tillämpa dataskyddsförordningen. Regeringen delar den uppfattningen. Dataskyddsförordningen och digitaldirektivet är parallella och kompletterande regleringar. Det är emellertid helt klart att dataskyddsförordningen är direkt tillämplig vid behandling av personuppgifter och alltid gäller vid sådan behandling. Det gäller inte bara vid en potentiell normkonflikt utan i samtliga fall som personuppgifter behandlas i samband med avtal enligt lagen där konsumenten i utbyte mot digitalt innehåll tillhandahåller personuppgifter. Detta följer både av att en förordning har företräde framför ett direktiv och av flera uttalanden i digitaldirektivet, särskilt artikel 3.8 samt skäl 37, 38 och 48. Bestämmelsen i den nya lagen om att dataskyddsförordningen gäller för behandling av personuppgifter bör utformas så att det inte råder något tvivel om förordningens tillämplighet och företräde framför de bestämmelser som genomför digitaldirektivet.

Riksförbundet M Sverige efterlyser en reglering som tydliggör ägandeförhållandet gällande den information som samlas in gällande en bils skick, förarbeteenden och användning av bilen. Förbundet anser att den som äger bilen också bör äga informationen som bilen samlar in.

Regeringen konstaterar att de frågor som Riksförbundet M Sverige tar upp ligger utanför genomförandet av de två köprättsliga EU-direktiven och de kan därför inte behandlas närmare i detta lagstiftningsärende.

Särskilda undantag från lagens tillämpningsområde

I artikel 3.5 i digitaldirektivet föreskrivs ett antal undantag från direktivets tillämpningsområde för särskilt angivna slag av tillhandahållanden av digitalt innehåll. Utredningen föreslår att samtliga dessa slag av tillhandahållanden utom ett undantas från den nya lagens tillämpningsområde.

Det undantag som utredningen anser inte ska tas in i den nya lagen hänför sig till artikel 3.5 c i direktivet och avser sådana hälso- och sjukvårdstjänster som definieras i artikel 3 a i patientrörlighetsdirektivet (2011/24/EU). Det handlar om digitala tjänster som tillhandahålls av hälso- och sjukvårdspersonal i syfte att bedöma, bibehålla eller återställa patienters hälsotillstånd. Undantaget gäller inte för digitalt innehåll som utgör en medicinteknisk produkt, t.ex. hälsoapplikationer, som konsumenten kan få utan att den förskrivs eller tillhandahålls av hälso- och sjukvårdspersonal. Direktivet gäller alltså i sådana fall (se skäl 29).

Ett motsvarande undantag finns i artikel 3.3 b i konsumenträttighetsdirektivet. Vid genomförandet av det direktivet uttalade regeringen att hälso- och sjukvårdstjänster i svensk rätt snarare har en offentligrättslig prägel än en privaträttslig men att om ett avtal ingås mellan en enskild och en tjänsteutövare som är näringsidkare bör det omfattas av tillämpningsområdet för distansavtalslagen. Något undantag togs därför inte in i den lagen (se prop. 2013/14:15 s. 36 f.).

Regeringen konstaterar att de digitala innehåll (eller digitala tjänster) som undantaget omfattar är sådana som hälso- och sjukvårdspersonal förskriver eller tillhandahåller i sin yrkesutövning. Detta är digitalt innehåll som framför allt omfattas av hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) och tandvårdslagen (1985:125) och rör en verksamhet där det finns omfattande

patientskyddslagstiftning, t.ex. i patientskadelagen (1996:799), patientdatalagen (2008:355) och patientsäkerhetslagen (2010:659). Det finns inget som tyder på att det skulle finnas ett behov av att därutöver göra den nya konsumentköplagen tillämplig på detta innehåll. Under alla förhållanden bör det inte ske utan närmare övervägande om bl.a. hur de olika skyddslagstiftningarna skulle förhålla sig till varandra och vilket, om något, behov som finns av ett konsumenträttsligt regelverk i detta fall. Avtal om digitalt innehåll på hälso- och sjukvårdsområdet som involverar hälso- och sjukvårdspersonal har uttryckligen undantagits från digitaldirektivets tillämpning och regeringen anser sammantaget att det inte finns tillräckliga skäl att göra avsteg från den syn som direktivet ger uttryck för. Sådant digitalt innehåll bör alltså undantas från den nya lagens tillämpningsområde.

Övriga avtal som undantas från digitaldirektivets tillämpningsområde är i korthet andra tjänster än digitala tjänster (artikel 3.5 a), elektroniska kommunikationstjänster enligt en definition i direktivet (EU) 2018/1972 om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation med undantag för nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster (artikel 3.5 b), speltjänster i form av tjänster som innebär att pengar satsas på hasardspel (artikel 3.5 d), finansiella tjänster enligt en definition i direktivet 2002/65/EG om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter (artikel 3.5 e), fri programvara med öppen källkod där konsumenten inte betalar för det digitala innehållet och näringsidkaren enbart behandlar de personuppgifter konsumenten tillhandahållit för att förbättra säkerheten, kompatibiliteten eller driftskompatibiliteten hos programvaran (artikel 3.5 f), digitala filmvisningar för allmänheten och liknande (artikel 3.5 g) och digitalt innehåll som tillhandahålls av offentliga myndigheter i medlemsstaterna i enlighet med direktivet 2003/98/EG om vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn (artikel 3.5 h). Det sistnämnda direktivet har numera ersatts av direktivet (EU) 2019/1024 om öppna data och vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn. Frågan om genomförandet av det direktivet bereds för närvarande i Regeringskansliet (se SOU 2020:55).

Remissinstanserna, bl.a. Post- och Telestyrelsen, Spelinspektionen och

Finansbolagens förening, invänder inte mot utredningens förslag att undanta dessa avtal från den nya lagens tillämpningsområde. Regeringen är inte av någon annan uppfattning.

Det första undantaget, tjänster som inte är digitala tjänster, är så givet att det inte behöver anges i lagen. Att det tas upp i direktivet är för att tydliggöra att om det vid utövande av tjänster förekommer att näringsidkaren använder sig av digitala formulär eller medel för att framställa resultatet av tjänsten eller leverera det till konsumenten gör det inte tjänsten till en digital tjänst. Detta kan med fördel anges i författningskommentaren. I likhet med Konsumentverket och Allmänna reklamationsnämnden anser regeringen vidare att det i lagen bör tydliggöras att det är spel enligt spellagen (2018:1138) som undantas och alltså inte t.ex. tv-spel och andra dataspel. Utformningen av övriga undantag är, som bl.a.

Konsumentvägledarnas Förening och Umeå tingsrätt anför, inte i alla delar helt lättillgängliga eller tydligt avgränsade. Det är dock en konsekvens av hur artikel 3.5 i direktivet är utformad och det bedöms inte

finnas något utrymme att förtydliga den svenska lagstiftningen ytterligare utan att riskera att avvika från direktivet.

7.3. Tillhandahållande av digitalt innehåll

Regeringens förslag: Om tiden för tillhandahållandet av det digitala innehållet inte följer av avtalet, ska näringsidkaren vara skyldig att tillhandahålla det digitala innehållet utan onödigt dröjsmål.

Näringsidkaren ska anses ha fullgjort sin skyldighet när konsumenten getts tillgång eller åtkomst till det digitala innehållet.

För ett tillhandahållande av digitalt innehåll på ett fysiskt medium som endast fungerar som bärare av det digitala innehållet ska bestämmelserna om köp av varor tillämpas när det gäller tiden och platsen för avlämnandet samt risken och kostnaderna för leverans.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslagen eller invänder inte mot dem.

Skälen för regeringens förslag

Tillhandahållande av det digitala innehållet

I digitaldirektivet finns bestämmelser om näringsidkarens huvudsakliga avtalsförpliktelse, nämligen om formerna och tidpunkten för fullgörande av näringsidkarens skyldighet att tillhandahålla konsumenten det digitala innehållet. Enligt artikel 5.2 i direktivet ska en näringsidkare anses ha fullgjort sin skyldighet att tillhandahålla digitalt innehåll när konsumenten, eller den fysiska eller virtuella funktion som konsumenten valt för ändamålet, ges tillgång eller åtkomst till det digitala innehållet eller ges tillgång till ett medel som är lämpligt för att få tillgång till eller ladda ned det digitala innehållet. En fysisk eller virtuell funktion kan enligt skäl 41 t.ex. vara en elektronisk plattform eller en molnlagringsfunktion. Av skälet följer att det avgörande för om ett tillhandahållande har skett är att det digitala innehållet har nått konsumentens sfär. Att det digitala innehållet ska anses tillhandahållet förutsätter att inga ytterligare åtgärder krävs av näringsidkaren för att göra det möjligt för konsumenten att använda det digitala innehållet i enlighet med avtalet.

Regeringen föreslår att det i den nya lagen tas in bestämmelser som återspeglar innehållet i artikel 5.2 och det därtill hörande skäl 41. Det innebär att ett digitalt innehåll är tillhandahållet när konsumenten ges tillgång eller åtkomst till det digitala innehållet eller ett medel som är lämpligt för att få tillgång till eller ladda ned innehållet. Vidare innebär det att en digital tjänst är tillhandahållen när den görs tillgänglig för konsumenten. Till skillnad från utredningen anser regeringen att lagtexten inte behöver tyngas av den tekniska precisering av konsumentens tillgång eller åtkomst till det digitala innehållet som direktivet anger. Detta kan i stället med fördel redovisas i författningskommentaren.

Tiden för tillhandahållandet av digitalt innehåll

En ytterligare fråga som behöver regleras är tiden för tillhandahållande av det digitala innehållet. Enligt 5 § första stycket i den nuvarande konsumentköplagen gäller för varor att om det inte följer av avtalet när varan ska avlämnas, ska den avlämnas utan onödigt dröjsmål och senast 30 dagar efter det att avtalet ingicks. Den bestämmelsen grundas på artikel 18.1 i konsumenträttighetsdirektivet och ska, enligt vad regeringen föreslår i avsnitt 6.3, gälla för varor även i den nya lagen.

Enligt artikel 5.1 i digitaldirektivet ska näringsidkaren tillhandahålla det digitala innehållet till konsumenten utan onödigt dröjsmål efter avtalets ingående om inte parterna har kommit överens om annat. Det anges alltså inte att tillhandahållande ska ske senast inom 30 dagar.

Enligt regeringen bör avsaknaden av en 30-dagars frist uppfattas som att ett tillhandahållande av digitalt innehåll i regel bör ske betydligt snabbare än så. Att föreskriva en särskild tidsfrist är under alla förhållanden inte möjligt eftersom digitaldirektivet är fullharmoniserat i denna fråga. Det bör därför i den nya lagen tas in en bestämmelse om tiden för att tillhandahålla digitalt innehåll som genomför digitaldirektivet i den delen. Innebörden av förslaget är att om inte annat följer av avtalet ska näringsidkaren tillhandahålla det digitala innehållet utan onödigt dröjsmål.

Varureglerna gäller för bärare av digitalt innehåll

I artikel 3.3 i digitaldirektivet anges att direktivet tillämpas på digitalt innehåll som tillhandahålls på ett fysiskt medium som endast fungerar som bärare av digitalt innehåll (se avsnitt 7.2). Det anges emellertid samtidigt att artikel 5 i direktivet inte ska tillämpas på digitalt innehåll på ett sådant medium. Med ett fysiskt medium som endast fungerar som bärare av digitalt innehåll avses t.ex. cd-skivor och minneskort. Artikel 5 behandlar dels när i tiden ett tillhandahållande av digitalt innehåll ska ske, dels när ett avlämnande (leverans) av innehållet anses ha skett.

Digitaldirektivet reglerar alltså inte tillhandahållandet av digitalt innehåll på ett fysiskt medium. Inte heller regleras det i varudirektivet (se artikel 3.4 a i varudirektivet). I stället är det konsumenträttighetsdirektivet som ska gälla i fråga om leverans (se skäl 20 i digitaldirektivet). Regeringen konstaterar att konsumenträttighetsdirektivets bestämmelser i detta avseende har genomförts i nuvarande konsumentköplagen, vars regler om avlämnande av varor nu föreslås bli överförda till den nya lagen (se avsnitt 6.3).

Mot den bakgrunden föreslår regeringen att samma regler som gäller, och föreslås fortsatt gälla, för köp av en vara även ska gälla för digitalt innehåll som tillhandahålls på ett fysiskt medium som endast fungerar som bärare av innehållet när det gäller platsen och tiden för avlämnandet, förutsättningarna för att avlämnande ska ha skett samt kostnaderna och risken för varan. Vad förslagen i dessa delar närmare innebär behandlas i avsnitt 6.3.

Hänvisningar till S7-3

7.4. Näringsidkarens dröjsmål

Regeringens förslag: Näringsidkaren ska anses vara i dröjsmål om tillhandahållandet av ett digitalt innehåll inte sker i rätt tid. Näringsidkaren ska ha bevisbördan för att tillhandahållandet har skett i tid.

För påföljder vid näringsidkarens dröjsmål att tillhandahålla det digitala innehållet ska den nya lagens regler om varor tillämpas.

Konsumenten ska meddela näringsidkaren om konsumenten vill häva avtalet med anledning av näringsidkarens dröjsmål.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslagen eller invänder inte mot dem.

Skälen för regeringens förslag

Näringsidkarens dröjsmål

I artikel 11.1 i digitaldirektivet anges att näringsidkaren ska vara ansvarig för varje underlåtenhet att tillhandahålla det digitala innehållet. Enligt artikel 12.1 ska näringsidkaren ha bevisbördan för att det digitala innehållet har tillhandahållits konsumenten (jfr rättsfallet NJA 2018 s. 617 om att detta motsvarar vad som normalt gäller i dag vid avlämnande av en vara). Vad direktivet föreskriver i dessa delar bör komma till uttryck i den nya lagen. Regeringen föreslår därför att det i lagen anges att näringsidkaren är i dröjsmål om tillhandahållande inte skett i tid och att det är näringsidkaren som, i förekommande fall, ska visa att tillhandahållandet har skett i tid.

Konsumentens rätt till hävning vid näringsidkarens dröjsmål

Om näringsidkaren inte fullgör sin skyldighet att tillhandahålla det digitala innehåll som konsumenten är berättigad till enligt avtalet kan det få konsekvenser för näringsidkaren. I digitaldirektivet regleras konsumentens rätt till hävning vid näringsidkarens dröjsmål.

Om näringsidkaren har underlåtit att tillhandahålla det digitala innehållet, ska konsumenten enligt artikel 13.1 uppmana näringsidkaren att göra detta. Om näringsidkaren då inte tillhandahåller det digitala innehållet utan onödigt dröjsmål eller inom en ytterligare tidsperiod som parterna uttryckligen kommer överens om, har konsumenten rätt att häva avtalet (se även skäl 61). Om näringsidkaren har meddelat, eller det framgår lika tydligt av omständigheterna, att näringsidkaren inte kommer att tillhandahålla det digitala innehållet har konsumenten enligt artikel 13.2 a rätt att omedelbart häva avtalet. Konsumenten har enligt artikel 13.2 b även en rätt till omedelbar hävning om parterna har kommit överens om, eller det framgår av omständigheterna i samband med avtalets ingående, att en viss tidpunkt för tillhandahållandet är viktig för konsumenten och näringsidkaren underlåter att tillhandahålla det digitala innehållet senast vid denna tidpunkt. Enligt artikel 3.3 och skäl 20 ska direktivets regler inte gälla för digitalt innehåll på ett fysiskt medium som endast fungerar som bärare av innehållet.

Regeringen delar utredningens bedömning att bestämmelserna i digitaldirektivet i sak får anses motsvara artikel 18.2 i konsumenträttighets-

direktivet, som för varor har genomförts i 12 och 13 §§konsumentköplagen (se prop. 2013/14:15 s. 57 f.). I avsnitt 6.4 föreslås att bestämmelserna i dessa paragrafer ska föras över till den nya lagen. Enligt regeringen bör det för digitalt innehåll införas en bestämmelse i den nya lagen som hänvisar till dessa regler, dvs. om konsumentens rätt att vid näringsidkarens dröjsmål kräva att näringsidkaren fullgör köpet och om konsumentens rätt att häva köpet. Det framstår som lämpligt att denna bestämmelse även görs gällande för digitalt innehåll på ett fysiskt medium och att sådant innehåll därmed inte behöver regleras särskilt i detta avseende.

Vid hävning på grund av näringsidkarens dröjsmål gäller enligt artikel 15 att konsumenten ska lämna en hävningsförklaring (jfr artikel 13.3). En bestämmelse om detta bör införas i den nya lagen. Det finns inte anledning att uppställa några särskilda formkrav för ett sådant meddelande från konsumenten. En konsument bör alltså kunna lämna meddelandet på valfritt sätt, t.ex. muntligen. När det gäller att avgöra vem som bär risken för meddelandet bör en hänvisning ske till lagens regler om varor, se avsnitt 6.16.

I avsnitt 7.12 behandlas verkningarna av hävning.

Konsumentens rätt att hålla inne sin betalning vid näringsidkarens dröjsmål

Digitaldirektivet innehåller enbart bestämmelser om påföljden hävning. Av skäl 15 framgår emellertid att det står medlemsstaterna fritt att reglera parternas rättigheter att avstå från att helt eller delvis fullgöra sina skyldigheter innan motparten fullgör sina skyldigheter. Enligt regeringen bör konsumenten ges en rätt att hålla inne betalningen till dess näringsidkaren har tillhandahållit det digitala innehållet. Att en sådan rätt finns vid tillhandahållande av digitalt innehåll bidrar dessutom till enhetliga regler, eftersom motsvarande rätt för konsumenten föreslås finnas vid näringsidkarens dröjsmål med att leverera en vara (se avsnitt 6.4).

Bestämmelsen för varuköp ger konsumenten rätt att innehålla sin betalning vid näringsidkarens dröjsmål. Konsumentens motsvarande rätt vid näringsidkarens dröjsmål med tillhandahållandet av digitalt innehåll avser också innehållandet av betalningen. Enligt regeringens mening framstår det därför som lämpligt att det för digitalt innehåll införs en bestämmelse i den nya lagen som hänvisar till varureglerna om konsumentens rätt i detta avseende. Vad som gäller för en konsuments rätt att innehålla personuppgifter vid näringsidkarens dröjsmål omfattas inte av den föreslagna regleringen. I stället är det parternas avtal som i första hand får avgöra vad som gäller för konsumentens tillhandahållande av personuppgifter i samband med näringsidkarens dröjsmål. Eftersom konsumenten enligt den allmänna dataskyddsförordningen alltid har rätt att återkalla sitt samtycke till fortsatt behandling av personuppgifter torde det hur som helst i praktiken saknas förutsättningar för näringsidkaren att vidta rättsliga åtgärder för att få del av personuppgifter.

Konsumentens rätt till skadestånd vid näringsidkarens dröjsmål

Digitaldirektivet reglerar inte påföljden skadestånd vid näringsidkarens dröjsmål. Det står därför medlemsstaterna fritt att reglera denna typ av

fråga, och det har förutsatts att regler om skadestånd ska finnas nationellt (se artikel 3.10 och skäl 73).

En rätt till skadestånd vid näringsidkarens dröjsmål med att avlämna en vara föreslås i avsnitt 6.4 (se även avsnitt 6.15). Regeringens utgångspunkt är att reglerna så långt möjligt ska vara likadana för köp av varor och för avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll. Regeringen anser därför att konsumenten bör ha rätt till skadestånd även vid näringsidkarens dröjsmål med att tillhandahålla det digitala innehållet. Detta bör åstadkommas genom att det för digitalt innehåll tas in en hänvisning i lagen till bestämmelserna om skadestånd vid dröjsmål att avlämna en vara.

7.5. Konsumentens betalning och avbeställning

Regeringens förslag: För konsumentens betalningsskyldighet och vid avbeställning ska den nya konsumentköplagens regler för varor gälla även vid avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll.

Utredningens förslag: överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår inte några regler om avbeställning.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Allmänna reklamationsnämnden konstaterar att eftersom personuppgifter inte betraktas som ett betalningsmedel kommer bestämmelserna om vilket pris konsumenten ska betala och tidpunkten för betalning inte bli aktuella att tillämpa. Det finns enligt nämnden en risk för att det uppfattas som otydligt vad som då gäller.

Skälen för regeringens förslag

Konsumentens betalningsskyldighet

I digitaldirektivet finns inte några bestämmelser om konsumentens betalningsskyldighet. Inte heller i varudirektivet regleras frågorna om vilket pris och när konsumenten ska betala. I avsnitt 6.5 föreslås emellertid att den nuvarande konsumentköplagens reglering av dessa frågor för varor ska föras över till den nya lagen. Reglerna innebär att om ett bestämt pris inte följer av avtalet ska konsumenten betala vad som är skäligt med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet och omständigheterna i övrigt. Om tidpunkten för betalningen inte följer av avtalet, ska konsumenten betala när näringsidkaren kräver det, dock inte förrän varan hålls tillgänglig för konsumenten.

Det kan enligt regeringen antas att det vid avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll vanligen kommer att regleras i parternas avtal vilket pris konsumenten ska betala och när betalning ska ske, liksom i vilken utsträckning näringsidkaren ska vara skyldig att tillhandahålla det digitala innehållet innan betalning har skett. I den digitala miljön kan det med tekniska hjälpmedel bestämmas vem som ska få tillgång till digitalt material och under vilka förutsättningar. Detta talar för att frågorna inte behöver regleras i lag utan att de helt kan överlåtas till parternas avtal. Samtidigt är en utgångspunkt för regeringen att åstadkomma en så heltäckande och enhetlig reglering som möjligt. Mot den bakgrunden framstår det som lämpligt att vid tillhandahållande av digitalt innehåll låta

bestämmelserna om konsumentens betalningsskyldighet vid köp av varor gälla i den utsträckning dessa är relevanta.

Bestämmelser om vilket pris som ska betalas och tidpunkten för betalning vid köp av en vara är relevanta vid avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll och en hänvisning till bestämmelserna som reglerar detta för varor bör därför göras. Som Allmänna reklamationsnämnden pekar på kan det inte bli aktuellt att tillämpa dessa bestämmelser på personuppgifter eftersom sådana inte betraktas som ett betalningsmedel (se definitionen i artikel 2.7 i digitaldirektivet). Det finns enligt regeringens mening inte anledning att särskilt reglera vad som ska gälla då konsumenten tillhandahåller personuppgifter i utbyte mot digitalt innehåll. I stället bör frågan om vilka personuppgifter som ska tillhandahållas av konsumenten och tidpunkten för när detta ska ske vara något som får regleras i parternas avtal med beaktande av bl.a. gällande dataskyddsregler.

Konsumentens avbeställning av digitalt innehåll

En närliggande fråga är förutsättningar för en konsument att avbeställa ett digitalt innehåll. Digitaldirektivet reglerar inte denna fråga. Enligt regeringens bedömning bör det finnas utrymme att införa regler om avbeställning eftersom det rör en sådan allmän avtalsrättslig aspekt som inte regleras i direktivet (se artikel 3.10).

Inte heller varudirektivet har några bestämmelser om vad som gäller när konsumenten avbeställer varan. I avsnitt 6.5 föreslås att näringsidkaren inte ska ha rätt att hålla fast vid köpet och kräva betalning, om konsumenten avbeställer varan innan den har avlämnats. Näringsidkaren har i stället rätt till ersättning på visst angivet sätt. Förslaget motsvarar det som gäller i nuvarande 37 § konsumentköplagen. I avsnitt 8.4 bedömer regeringen att den nya lagens regler om avbeställning bör gälla även för varor med digitala delar.

Enligt regeringens uppfattning finns det anledning att även vid avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll reglera motsvarande följder vid konsumentens avbeställning. Det klargör rättsläget mellan parterna och ger konsumenten ett skydd mot näringsidkare som vill driva igenom tillhandahållandet i en sådan situation. Om konsumenten avbeställer det digitala innehållet innan det har tillhandahållits, bör näringsidkaren därför inte ha rätt att hålla fast vid avtalet och kräva betalning. Näringsidkaren bör i stället ha rätt till skadestånd. Det som nu anges bör i den nya lagen komma till uttryck genom att en hänvisning görs till reglerna om detta för varor.

Hänvisningar till S7-5

  • Prop. 2021/22:85: Avsnitt 8.4

7.6. Konsumentens dröjsmål

Regeringens förslag: För konsumentens dröjsmål ska den nya konsumentköplagens regler för varor gälla även vid avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag

Konsumentens dröjsmål

I digitaldirektivet finns inte några bestämmelser om konsumentens dröjsmål med att betala för det digitala innehållet. Inte heller varudirektivet reglerar konsumentens dröjsmål. Vid köp av en vara föreslår regeringen i avsnitt 6.6 att den nuvarande 38 § konsumentköplagen ska föras över till den nya lagen. Innebörden av den bestämmelsen är att konsumenten är i dröjsmål, om varan inte betalas i rätt tid och detta inte beror på näringsidkaren eller något förhållande på dennes sida.

Vad som utgör konsumentens dröjsmål bör enligt regeringens mening rimligen vara detsamma oavsett om konsumenten köper en vara eller tillhandahålls ett digitalt innehåll. Motsvarande regler bör därför gälla vid avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll. Regeringen anser, till skillnad från utredningen, att vad som utgör dröjsmål vid ett tillhandahållande av digitalt innehåll lämpligen bör regleras särskilt i lagen. Konsumenten ska med förslaget anses vara i dröjsmål om han eller hon inte i rätt tid betalar för ett digitalt innehåll och detta inte beror på näringsidkaren eller något förhållande på dennes sida. Betalning av priset innefattar inte den situationen att konsumenten enbart tillhandahåller sina personuppgifter i utbyte mot det digitala innehållet. Det innebär att det är parternas avtal som kommer att avgöra om konsumenten är i dröjsmål med att tillhandahålla personuppgifterna.

Konsumentens återtagande av samtycke till personuppgiftsbehandling utgör inte avtalsbrott

Dataskyddsregleringen utgår från att varje behandling av personuppgifter måste vila på en rättslig grund (artikel 6.1 i den allmänna dataskyddsförordningen). En sådan grund är att den registrerade har lämnat sitt samtycke till att hans eller hennes personuppgifter behandlas för ett eller flera specifika ändamål. Den registrerade ska enligt artikel 7.3 i förordningen ha rätt att när som helst återkalla sitt samtycke. Ett återkallande ska inte påverka lagligheten av behandling som grundat sig på samtycket, innan detta återkallades.

I skäl 39 i digitaldirektivet anges i enlighet med detta att konsumentens rätt att återkalla sitt samtycke till behandling av personuppgifter bör vara fullt ut tillämplig i samband med de avtal som omfattas av direktivet. När en konsument ingått ett avtal om att få ett digitalt innehåll i utbyte mot att tillhandahålla sina personuppgifter kan fråga emellertid uppkomma om vad som händer med avtalet om konsumenten senare återkallar sitt samtycke till personuppgiftsbehandling. I skäl 40 i digitaldirektivet anges att följderna för avtalet av att konsumenten återkallar sitt samtycke bör förbli en fråga för nationell rätt. Varken digitaldirektivet eller den allmänna dataskyddsförordningen reglerar de kontraktsrättsliga konsekvenserna av ett återtaget samtycke.

Dataskyddsrätten och kontraktsrätten grundas på parallella men separata regleringar. En konsuments accept av ett avtal och villkoret däri att tillhandahålla personuppgifter är inte detsamma som en konsuments samtycke till behandling av dessa uppgifter. Med detta synsätt skulle ett återtaget samtycke till personuppgiftsbehandling inte nödvändigtvis få några kontraktsrättsliga konsekvenser. I praktiken är det emellertid svårt

att helt skilja de två åt. Enligt regeringen framstår det som rimligt att konsumentens återkallelse av sitt samtycke skulle kunna likställas med en civilrättslig uppsägning av avtalet om tillhandahållande av digitalt innehåll, förutsatt att konsumentens motprestation enbart består av personuppgifter. En ordning som däremot innebär att konsumenten vid återkallande av sitt samtycke inte längre lever upp till avtalet, utan således gör sig skyldig till ett kontraktsbrott, är svår att förena med artikel 7.3 i EU:s dataskyddsförordning. Ett ytterligare sätt att se på saken är att konsumentens återkallelse av samtycket utgör en ny grund för avtalet som kan ge näringsidkaren en rätt att säga upp avtalet. En sådan uppsägningsrätt för näringsidkaren skulle således inte baseras på avtalsbrott från konsumentens sida utan på en mer generell rätt att kunna säga upp avtalet omedelbart med anledning av att en ny grund inträder för avtalet. En sådan uppsägningsrätt för näringsidkaren skulle ha en hel del likheter med en parts rätt att i ett kommissionsavtal kunna omedelbart säga upp avtalet om det finns en viktig grund, jfr 35 § första stycket 2 kommissionslagen (2009:865).

Följden av att se konsumentens återkallelse av samtycket som en uppsägning av avtalet – oavsett om det anses vara konsumenten eller näringsidkaren som säger upp avtalet – skulle, som utredningen anför, bli att näringsidkaren inte är skyldig att fortsätta leverera det digitala innehållet. Däremot skulle återtagandet av samtycket inte påverka det tillhandahållande som skett dessförinnan. Swedma anser att det är viktigt att detta synsätt tydliggörs i förarbetena, om det inte ska regleras i lagen.

Regeringen kan konstatera att det finns många typer av digitalt innehåll och avtal om tillhandahållande av sådant innehåll där tillhandahållet sker i utbyte mot personuppgifter. Konsekvenserna av ett återtaget samtycke kan skilja sig åt beroende på dessa omständigheter men även en rad andra, såsom när återtagandet sker. Att i lag föreskriva att ett återtagande av konsumentens samtycke inte utgör ett kontraktsbrott kan möjligen skapa ökad tydlighet i det avseendet men skulle inte ge svar på vilket utrymme näringsidkaren trots detta ändå ska ha att avsluta avtalet. Enligt regeringen är detta en fråga som bäst lämpar sig för en utveckling i rättstillämpningen, med beaktande av lagstiftningen och praxis på både det konsumentköprättsliga och det dataskyddsrättsrättliga området. En sådan ordning bidrar till nödvändig flexibilitet.

En närliggande fråga är hur man ska se på konsumentens samtycke till personuppgiftsbehandlingen om han eller hon häver avtalet. Den frågan behandlas i avsnitt 7.12.1.

Påföljder vid konsumentens dröjsmål

I digitaldirektivet finns det inte några bestämmelser om vilka påföljder som står näringsidkaren till buds vid konsumentens dröjsmål. Inte heller i varudirektivet finns sådana regler. Vid köp av varor föreslår regeringen i avsnitt 6.6 att bestämmelserna i 3941 §§konsumentköplagen om påföljder vid konsumentens dröjsmål ska föras över till den nya lagen. De påföljder som står till näringsidkarens förfogande är en rätt att hålla inne varan och att välja mellan att kräva att konsumenten betalar och att häva köpet. Om näringsidkaren häver köpet, får denne dessutom kräva skadestånd av konsumenten.

Det är lämpligt att motsvarande påföljder för näringsidkaren vid konsumentens dröjsmål finns vid tillhandahållande av digitalt innehåll. Som utredningen anför innehåller påföljdsbestämmelserna avseende varor vissa delar som är specifika för varor, och en ren hänvisning till dessa regler riskerar att bli svår att förstå. Enligt regeringen bör påföljderna för digitalt innehåll därför i viss utsträckning regleras särskilt i den nya lagen. Det bör emellertid när det gäller det närmare materiella innehållet av hävning och skadestånd finnas utrymme att hänvisa till bestämmelserna som gäller för köp av varor. Vad dessa bestämmelser innebär redogörs för i avsnitt 6.6. De påföljder som kommer att stå till näringsidkarens förfogande vid konsumentens dröjsmål vid avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll kommer därför att vara en rätt att hålla inne det digitala innehållet och att välja mellan att kräva att konsumenten betalar och att häva avtalet. Om näringsidkaren häver köpet, får denne dessutom kräva skadestånd.

I avsnitt 6.16 föreslås att nuvarande bestämmelser om skadelidande parts skyldighet att begränsa sin skada vid köp av en vara ska föras över till den nya lagen. Enligt dessa ska den skadelidande ska vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada och om så inte sker, får den skadelidande själv bära en motsvarande del av förlusten. Enligt regeringens uppfattning bör motsvarande reglering gälla även vid avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll. En hänvisning till reglerna för varor i detta avseende bör därför tas in i den nya lagen.

Vidare bör samma regler om verkan av hävning (se avsnitt 7.12) gälla när ett avtal hävs på grund av konsumentens dröjsmål som vid hävning på annan grund. Även det bör därför uttryckligen anges i lagen.

7.7. Krav och fel på det digitala innehållet

Hänvisningar till S7-7

7.7.1. Hög grad av enhetlighet med varor

Regeringens förslag: Bestämmelserna för varor i den nya lagen som rör subjektiva och objektiva krav på avtalsenlighet och vad som utgör fel ska gälla även vid tillhandahållande av digitalt innehåll. För digitalt innehåll som tillhandahålls kontinuerligt under en period ska näringsidkarens uppdateringsskyldighet gälla under den avtalade perioden.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår inte att bestämmelserna om näringsidkarens skyldighet att upplysa om en vara eller dess användning eller om fel på en vara på grund av brister från säkerhetssynpunkt ska gälla för digitalt innehåll.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.Lunds universitet menar att det krävs god kunskap om hur transaktioner i den digitala miljön faktiskt går till, fungerar och utvecklas för att kunna avgöra utformningen av felreglerna för digitalt innehåll. Några remissinstansers synpunkter på förslaget om uppdatering av varor med digitala delar gäller även utredningens förslag om uppdatering av digitalt innehåll, se avsnitt 8.5.

Skälen för regeringens förslag

Kraven på digitalt innehåll är strukturerade på samma sätt som kraven på varor

Digitaldirektivet reglerar de krav som konsumenten kan ställa på det digitala innehållet för att det ska anses avtalsenligt (felfritt). På samma sätt reglerar varudirektivet kraven på en vara. Enligt varudirektivet ska näringsidkaren tillhandahålla varor som uppfyller de krav på varan som anges i direktivet (artikel 5), och näringsidkaren ska svara för all bristande avtalsenlighet (artikel 10.1). Varudirektivet är alltså uppbyggt så att avvikelse från direktivets krav på varan utgör ett fel som näringsidkaren svarar för. De krav som varudirektivet reglerar är dels subjektiva (avtalade) krav, dels objektiva krav på varan (se avsnitt 6.7.1 och 6.7.2). Dessutom uppställs i varudirektivet krav på installationen av en vara (se artikel 8 och avsnitt 6.8.2).

När det gäller digitaldirektivet är motsvarande bestämmelser strukturerade på samma sätt som i varudirektivet. De båda direktiven erbjuder således i dessa avseenden en hög grad av enhetlighet. Enligt digitaldirektivet ska näringsidkaren enligt artikel 6 tillhandahålla konsumenten digitalt innehåll som uppfyller de krav som ställs på innehållet. I annat fall är det fråga om bristande avtalsenlighet (fel). Artikel 7 innehåller bestämmelser om subjektiva (avtalade) krav på digitalt innehålls avtalsenlighet medan artikel 8 avser de objektiva kraven. Artikel 9 handlar om felaktig integration av digitalt innehåll (se avsnitt 7.7.2).

Subjektiva krav på ett digitalt innehåll

I artikel 7 i digitaldirektivet regleras de subjektiva (avtalade) kraven på det digitala innehållet. Ett digitalt innehåll ska a) stämma överens med vad som följer av avtalet i fråga om beskrivning, kvantitet och kvalitet samt besitta funktionalitet, kompatibilitet, driftskompatibilitet och andra egenskaper, b), uppvisa lämplighet för det särskilda ändamål för vilket konsumenten behöver det digitala innehållet och som konsumenten informerade näringsidkaren om senast vid tidpunkten för avtalets ingående och som näringsidkaren har godtagit, c) levereras tillsammans med alla tillbehör, instruktioner, bl.a. om installation, och allt kundstöd som föreskrivs i avtalet och d) uppdateras i enlighet med avtalet.

Regeringen konstaterar att artikel 7 i digitaldirektivet i sak är i huvudsak likalydande med artikel 6 i varudirektivet, dock att det i artikel 7 c i digitaldirektivet även nämns kundstöd som ett subjektivt krav för avtalsenlighet. Det förekommer inte sällan att ett avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll innehåller klausuler om tillgång till kundstöd. Vad parterna har avtalat om ska då givetvis uppfyllas. Artikel 7 i digitaldirektivet ska förstås som att de subjektiva krav som anges i artikeln inte är uttömmande (se ordet särskilt i inledningen av artikeln). Redan genom att kundstöd regleras i avtalet följer att det är ett subjektivt krav för avtalsenlighet. Det bör tilläggas att det i 2 kap. 2 § första stycket 13 distansavtalslagen, som genomför konsumenträttighetsdirektivet, anges att näringsidkaren innan avtalet ingås ska lämna information om den assistans och service som gäller efter försäljningen och av skäl 42 i digitaldirektivet framgår att denna information utgör en integrerad del av avtalet, dvs. ett subjektivt krav. Enligt regeringen är det mot den bakgrunden inte nödvändigt att i lagtext lägga

till ordet kundstöd, vilket får till konsekvens att enhetliga regler om subjektiva krav som rör varor, digitalt innehåll och digitala tjänster kan uppnås.

Regeringen föreslår mot denna bakgrund att digitaldirektivets artikel genomförs i den nya lagen genom en hänvisning till lagens bestämmelser om subjektiva krav på en vara.

Objektiva krav på ett digitalt innehåll

De objektiva kraven på det digitala innehållet regleras i artikel 8 i digitaldirektivet. Motsvarande krav återfinns i varudirektivet (se artikel 7.1 och 7.2). Regeringen föreslår i avsnitt 6.7.2 att det i den nya lagen ska regleras vilka objektiva krav som ställs på varan.

De objektiva krav som uppställs i digitaldirektivet är följande. För det första ska det digitala innehållet enligt artikel 8.1 a lämpa sig för de ändamål för vilket innehåll av samma typ normalt skulle användas. För det andra ska det digitala innehållet enligt artikel 8.1 b vara av den kvantitet och kvalitet och besitta de egenskaper, inbegripet den funktionalitet, kompatibilitet, tillgänglighet, kontinuitet och säkerhet, som är normalt för digitalt innehåll av samma typ och som konsumenten rimligen kan förvänta sig (vilket motsvarar det i Sverige vedertagna uttryckssättet med fog kan förutsätta) med tanke på det digitala innehållets karaktär, med beaktande av offentliga uttalanden som gjorts av eller på uppdrag av näringsidkaren eller någon i tidigare led i transaktionskedjan, i synnerhet i reklam eller på märkningen. För det tredje ska det digitala innehållet enligt artikel 8.1 c i tillämpliga fall tillhandahållas tillsammans med de tillbehör och instruktioner som konsumenten rimligen kan förvänta sig att få. För det fjärde ska det digitala innehållet enligt artikel 8.1 d överensstämma med den eventuella försöks- eller förhandsversion av det digitala innehållet som näringsidkaren har gjort tillgänglig före avtalets ingående.

Det som skiljer direktiven åt är att digitaldirektivet talar om försöks- eller förhandsversioner i stället för de prover eller modeller som varudirektivet nämner. Detta utgör dock inte en skillnad i sak utan grundas på varans och det digitala innehållets skilda karaktär. Mot denna bakgrund anser regeringen att det är möjligt att genomföra artikel 8.1 genom hänvisning till de bestämmelser som genomför varudirektivet, dvs. bestämmelserna om objektiva krav på varan respektive om fel vid avvikelser i förhållande till marknadsföringsuppgifter.

Näringsidkarens skyldighet att lämna upplysningar bör gälla även för digitalt innehåll

Regeringen föreslår i avsnitt 6.7.2 att 16 § tredje stycket 2 i den nuvarande konsumentköplagen, som rör näringsidkarens skyldighet att lämna upplysningar om en vara, i sak ska föras över till den nya lagen. Den bestämmelse som föreslås innebär att näringsidkaren före köpet ska upplysa konsumenten om förhållanden i fråga om varans egenskaper eller användning som näringsidkaren känner till eller bör känna till och som konsumenten med fog kan räkna med att bli upplyst om, under förutsättning att informationen kan antas inverka på köpet.

Vikten av enhetliga regler talar för att göra denna bestämmelse tillämplig även för digitalt innehåll. Som utredningen konstaterar finns i

digitaldirektivet inte det skäl som i varudirektivet (skäl 20) uttryckligen ger medlemsstaterna frihet att reglera en informationsskyldighet för näringsidkaren. Utredningen föreslår av den anledningen inte någon motsvarande skyldighet för digitalt innehåll. Enligt regeringen är en upplysningsplikt för näringsidkaren värdefull ur ett konsumentskyddsperspektiv. Den bidrar till att konsumenten ges förutsättningar att göra ett välgrundat val och skapar förutsättningar för parterna att ingå avtal som motsvarar bådas förväntningar, vilket i sin tur kan bidra till att tvister undviks. Detta får anses gälla i minst lika hög grad på det digitala området. Som följer av skäl 59 i digitaldirektivet har näringsidkaren ett kunskaps- och informationsövertag gentemot konsumenten med hänsyn till det digitala innehållets särskilda natur och stora komplexitet och näringsidkarens bättre tillgång till know-how, teknisk information och högteknologiskt stöd. Näringsidkaren har av dessa skäl också bättre möjligheter att bedöma huruvida de tekniska kraven för det digitala innehållet är kompatibla med konsumentens digitala miljö.

Avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll ingås i princip uteslutande på distans. Konsumenträttighetsdirektivet är då tillämpligt på sådana avtal. Av distansavtalslagen, som genomfört det direktivet, framgår att innan ett avtal ingås ska näringsidkaren ge konsumenten information om bl.a. varans huvudsakliga egenskaper samt funktioner hos digitalt innehåll, inbegripet tekniska skyddsåtgärder, och, i den utsträckning näringsidkaren känner till eller rimligen kan förväntas känna till det, vilken maskin- och programvara som krävs för att använda det digitala innehållet (se 2 kap. 2 § första stycket 2 och 18). Bestämmelserna syftar till att ge konsumenten information om det digitala innehållets funktion för att kunna bilda sig en uppfattning om dess användningsområde. Konsumenten ska enligt förarbetena få information om huruvida det följer några särskilda begränsningar i möjligheten att använda det digitala innehållet och näringsidkaren ska informera t.ex. om huruvida det krävs särskild programvara eller maskin för att ett spel ska kunna användas (prop. 2013/14:15 s. 82). Av skäl 42 i digitaldirektivet framgår att denna förhandsinformation ska utgöra krav på det digitala innehållet och vara en integrerad del av avtalet. I praktiken utgör en bestämmelse som ålägger näringsidkaren en upplysningsskyldighet endast ett komplement till de krav på det digitala innehållet som i övrigt ställs upp i den nya lagen om bl.a. säkerhet, funktionalitet, kompatibilitet och driftskompatibilitet och som grundas på vad en konsument med fog kan förutsätta om det digitala innehållet och dess användning. Mot denna bakgrund bedömer regeringen att det finns förutsättningar att för digitalt innehåll i den nya lagen hänvisa till reglerna för varor även i denna del.

Särskilt om näringsidkarens uppdateringsskyldighet

Digitaldirektivet behandlar även näringsidkarens skyldigheter vad gäller uppdateringar av det digitala innehåll som tillhandahållits konsumenten (se skäl 47). Dessa uppdateringar utgör ett objektivt krav på avtalsenlighet, och bristande uppdatering utgör därmed ett köprättsligt fel. En skyldighet att göra uppdateringar kan även följa av parternas avtal och därmed också vara ett subjektivt krav (se artikel 7 d, vars genomförande redovisas ovan, och skäl 44).

Enligt artikel 8.2 i digitaldirektivet ska näringsidkaren säkerställa att konsumenten informeras om och tillhandahålls uppdateringar, inbegripet säkerhetsuppdateringar som är nödvändiga för att upprätthålla avtalsenligheten hos det digitala innehållet.

Om konsumenten underlåter att inom skälig tid installera uppdateringar som näringsidkaren har tillhandahållit, är näringsidkaren enligt artikel 8.3 i digitaldirektivet inte ansvarig för bristande avtalsenlighet som följer enbart av bristen på den relevanta uppdateringen. Det krävs dock två saker för att näringsidkaren ska undgå ansvar. För det första krävs att näringsidkaren har informerat konsumenten om att uppdateringen finns att tillgå och om konsekvenserna av konsumentens underlåtenhet att installera den. För det andra krävs att konsumentens underlåtenhet att installera uppdateringen eller felaktiga installation inte berodde på bristfälliga installationsanvisningar som näringsidkaren tillhandahållit.

De nu redovisade artikelbestämmelserna är med ett undantag identiska med de i artikel 7.3 och 7.4 i varudirektivet om uppdatering av digitala delar i en vara. Regeringen föreslår i avsnitt 8.5 att bestämmelser motsvarande de som finns i varudirektivet tas in i den nya lagen. Det framstår som lämpligt att artikel 8.2 och 8.3 i digitaldirektivet genomförs genom att det för digitalt innehåll i den nya lagen tas in en hänvisning till bestämmelserna om uppdatering av en vara med digitala delar.

Näringsidkarens uppdateringsskyldighet gäller under vissa i artikel 8.2 närmare angivna tider. Vid enstaka tillhandahållande av digitalt innehåll gäller skyldigheten under den tidsperiod som konsumenten med fog kan förutsätta, med tanke på det digitala innehållets typ och ändamål och med beaktande av omständigheterna och avtalets natur. Vid kontinuerligt tillhandahållande av det digitala innehållet gäller skyldigheten under hela den tidsperiod under vilken innehållet ska tillhandahållas enligt avtalet. Det senare skiljer sig något från vad som gäller för en vara med digitala delar. Enligt varudirektivets reglering gäller uppdateringsskyldigheten vid kontinuerligt tillhandahållande alltid under en minsta tid, oavsett om avtalsperioden för tillhandahållandet skulle vara kortare. Det behöver därför införas en särregel om att det enbart är avtalsperioden som utgör den tid under vilken näringsidkaren måste tillhandahålla uppdateringar av digitalt innehåll som tillhandahålls kontinuerligt under en period.

Avtal om avvikelse från objektiva krav

I artikel 8.5 i digitaldirektivet finns en bestämmelse som möjliggör avvikelser från de objektiva kraven i vissa fall, liksom från kraven vad gäller uppdateringar. Det räcker inte med att på vanligt sätt avtala om en sådan avvikelse, utan det krävs att konsumenten särskilt informerats om att en särskild egenskap i det digitala innehållet avviker från ett objektivt krav, och att konsumenten uttryckligen och separat godtar den avvikelsen. Både informationen och godkännandet ska lämnas vid avtalets ingående.

Motsvararande möjlighet finns i artikel 7.5 i varudirektivet. I avsnitt 6.7.2 föreslår regeringen att en bestämmelse motsvarande den artikeln ska tas in i den nya lagen på varuområdet. Det framstår då som lämpligt att det för digitalt innehåll i den nya lagen införs en hänvisning till bestämmelsen i varudelen. Genom förslaget blir det möjligt för parterna till ett avtal om

tillhandahållande av digitalt innehåll att under de närmare angivna förutsättningarna avvika från de objektiva kraven för avtalsenlighet.

Felbestämmelserna för varor bör tillämpas vid fel på digitalt innehåll

Om ett digitalt innehåll inte motsvarar de subjektiva eller objektiva krav som ställs på det eller om näringsidkaren inte uppfyller sin upplysnings- eller uppdateringsskyldighet, brister det i avtalsenlighet, dvs. det är då fel på det digitala innehållet. När det gäller krav på det digitala innehållets kvalitet och egenskaper som grundas av offentliga uttalanden (se ovan), ska dock avvikelser från dessa uttalanden enligt artikel 8.1 b inte utgöra fel på det digitala innehållet under vissa närmare angivna förutsättningar. Detta, liksom felkonstruktionen i övrigt, motsvarar vad som gäller för varor och en hänvisning till dessa regler bör göras i den nya lagen.

I artikel 10 i digitaldirektivet regleras rättsliga fel. Med sådana fel avses begränsningar av konsumentens användning av det digitala innehållet till följd av en kränkning av tredje parts rättigheter, särskilt immateriella rättigheter (se skäl 53 och 54). I avsnitt 6.8.2 föreslår regeringen att det i den nya lagen ska finnas till varudirektivet anpassade bestämmelser om rättsliga fel för varor. Artiklarna om rättsliga fel i de två direktiven är likalydande. Regeringen föreslår därför att artikel 10 i digitaldirektivet om rättsliga fel på digitalt innehåll genomförs genom en hänvisning till bestämmelserna i den nya lagen om rättsliga fel avseende varor.

Regeringen föreslår i avsnitt 6.8.2 att vissa ytterligare bestämmelser om fel förs över från den nuvarande konsumentköplagen (18 § och 19 § fjärde stycket). Det handlar om fel när varan är bristfällig från säkerhetssynpunkt och fel vid bristande säkerhetsinformation. Utredningen anser att det för avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll inte finns förutsättningar att hänvisa till dessa felbestämmelser. Regeringen är av en annan uppfattning.

Det finns i digitaldirektivet visserligen inte några uttryckliga bestämmelser som motsvarar de nu aktuella. Det handlar emellertid om bestämmelser som i huvudsak gäller säkerhetsbrister, och bristfällig information enligt bl.a. produktsäkerhetslagen (2004:551). Digitaldirektivet påverkar inte nationell rätt i den utsträckning de berörda frågorna inte regleras i direktivet och detta särskilt gäller för det digitala innehållets lagenlighet (se skäl 12). De aktuella bestämmelserna i nuvarande konsumentköplagen, som för varor ska föras över till den nya lagen, utgör en del av det inom EU till stor del harmoniserade regelkomplex som ska motverka att farliga varor finns på marknaden; produktsäkerhetslagen grundas på det allmänna produktsäkerhetsdirektivet (2001/95/EG) som ska tillämpas på alla produkter som är avsedda för konsumenter. Enligt artikel 3.7 i digitaldirektivet gäller vidare att om en bestämmelse i direktivet strider mot bestämmelser i en annan unionsakt som reglerar en särskild sektor eller ett särskilt ämne, ska bestämmelsen i den andra unionsakten ha företräde. I skäl 36 nämns i detta sammanhang särskilt konsumentskyddsregler. Det kan dessutom hävdas att det bestämmelserna tar sikte på i praktiken ryms inom de objektiva krav på det digitala innehållet som återfinns i artikel 8.1 b, där det anges att det digitala innehållet ska besitta sådana egenskaper, inklusive säkerhet, som är normala och som konsumenten rimligen kan förvänta sig. Enligt regeringens bedömning är det

därför möjligt att för digitalt innehåll i den nya lagen hänvisa till de redovisade bestämmelserna om säkerhetsbrister i varor.

En annan sak är att produktsäkerhetsreglerna inte nödvändigtvis är relevanta för digitalt innehåll. Regeringen noterar dock att reglerna om fel på digitalt innehåll även gäller för fysiska medier som fungerar som bärare av digitalt innehåll, t.ex. dvd-skivor, vilka i dag anses som varor för vilka de nu behandlade felbestämmelserna är tillämpliga. Att bestämmelserna kommer att gälla för digitalt innehåll som utgör digitala delar av en vara talar också för att låta bestämmelserna gälla även för annat digitalt innehåll. Allt digitalt innehåll i en vara utgör nämligen inte sådana delar och genom att ha enhetliga felregler även i detta avseende minskar behovet av att behöva klassificera det digitala innehållet eller avgöra om felet härrör från det digitala innehållet eller den lösa sak det hör till. Det handlar om konsumentskyddsregler för farliga produkter. Enligt regeringens mening bör dessa, vid behov, därför kunna tillämpas även för digitalt innehåll enligt digitaldirektivet.

Något om avbrott i ett kontinuerligt tillhandahållande

Digitalt innehåll som tillhandahålls kontinuerligt under en period skiljer sig från traditionella varor och även från digitalt innehåll som tillhandahålls genom ett enstaka tillhandahållande, bl.a. genom att det inte finns ett avlämnande eller ett enda tillhandahållande. En aspekt av detta är att det kan diskuteras om avbrott i ett kontinuerligt tillhandahållande utgör fel på det digitala innehållet, som kan föranleda felpåföljder, eller om det utgör ett dröjsmål från näringsidkarens sida med att tillhandahålla (leverera) innehållet, som kan föranleda dröjsmålspåföljder.

En utgångspunkt för den bedömningen är artikel 8.4 i digitaldirektivet som anger att om avtalet föreskriver ett kontinuerligt tillhandahållande av det digitala innehållet under en period, ska det föreligga avtalsenlighet hos innehållet under hela denna period. Detta innefattar en skyldighet för näringsidkaren att säkerställa att innehållet fungerar och kan användas som det är tänkt. Artikeln kompletteras av skäl 51 som särskilt behandlar frågan om avbrott i ett kontinuerligt tillhandahållande. I skälet anges att kortvariga avbrott i tillhandahållandet av digitalt innehåll bör behandlas som fall av bristande avtalsenlighet (fel) om dessa avbrott är mer än försumbara eller om de är återkommande. Direktivet uttalar alltså en uppfattning om vad som ska anses utgöra fel eller inte fel. Uttalandet fokuserar dock på väldigt kortvariga eller sporadiska avbrott och det går inte nödvändigtvis att dra slutsatsen att bedömningen ska vara densamma vid långvariga avbrott, t.ex. under sex månader.

Skyldigheten att tillhandahålla digitalt innehåll regleras i artikel 5. Näringsidkaren ska tillhandahålla innehållet och ska anses ha fullgjort sin tillhandahållandeskyldighet när konsumenten, på närmare angivet sätt, ges tillgång eller åtkomst till innehållet (se avsnitt 7.3). När väl detta har skett framstår det enligt regeringens mening som rimligt att näringsidkarens ansvar övergår till att enbart säkerställa avtalsenligheten (se artiklarna 8.4 och 11.3). Det ligger därmed nära till hands att betrakta alla avbrott i ett kontinuerligt tillhandahållande som fel på det digitala innehållet, dvs. även långvariga avbrott. Det avgörande för bedömningen av om det vid kontinuerligt tillhandahållande är fråga om dröjsmål eller fel skulle då vara

om tillhandahållandet har påbörjats eller inte (se avsnitt 7.3 om när detta ska anses ha skett). En sådan tolkning har den fördelen att det då finns en i grunden likartad syn på felbegreppet mellan varor och olika former av tillhandahållanden av digitalt innehåll och därmed mellan lagens olika delar. Regeringen anser sammanfattningsvis att avbrott i kontinuerligt tillhandahållande av digitalt innehåll genomgående bör betraktas som fel på innehållet.

Det är samtidigt vanskligt att en gång för alla, i förhand och generellt, göra detta ställningstagande, särskilt med beaktande av att en rad olika omständigheter kan inverka på bedömningen i det enskilda fallet, t.ex. typen av digitalt innehåll, karaktären och längden på avbrottet, orsaken till avbrottet och innehållet i parternas avtal. Det framstår därför inte som lämpligt att i lag reglera denna fråga utan endast ge den nu redovisade vägledningen för rättstillämparens framtida bedömning av enskilda fall.

Hänvisningar till S7-7-1

7.7.2. Version och integration

Regeringens förslag: Ett digitalt innehåll ska tillhandahållas i den senaste version som fanns tillgänglig när avtalet ingicks, om inte något annat följer av avtalet.

Ett fel på det digitala innehållet som uppkommer till följd av bristande integrering med konsumentens hårdvara, programvara eller nätanslutning ska anses utgöra ett fel som näringsidkaren ansvarar för, om innehållet har integrerats av näringsidkaren eller av någon annan för dennes räkning. Detsamma ska gälla om konsumenten själv har utfört integreringen och felet beror på bristfälliga anvisningar för integreringen som har tillhandahållits av näringsidkaren.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslagen eller invänder inte mot dem.

Skälen för regeringens förslag

Krav på senaste version av det digitala innehållet

Enligt artikel 8.6 i digitaldirektivet ska digitalt innehåll tillhandahållas i den senaste version som fanns tillgänglig vid den tidpunkt då avtalet ingicks, om parterna inte kommit överens om något annat. Som bl.a. Discovery

Networks Sweden AB anför fokuserar bestämmelsen på att konsumenten under avtalsperioden inte ska få en äldre version av innehållet än vad som finns tillgängligt och inte på innehållsmässiga variationer i en digital tjänst.

Att det digitala innehållet ska tillhandahållas i sin senaste version utgör enligt direktivet ett objektivt krav på avtalsenlighet och enligt regeringens uppfattning behöver detta krav framgå av lag. Det bör därför införas en bestämmelse i den nya lagen som gäller särskilt för tillhandahållande av digitalt innehåll enligt digitaldirektivet. Enligt Lagrådet förefaller det antagligt att näringsidkarens ansvar är avsett att vara begränsat till den version som är tillgänglig för denne. Det är inte tydligt vad Lagrådet avser med detta. Enligt regeringens uppfattning är det naturligtvis så att kravet

på senaste version inte kan avse en version som näringsidkaren saknar faktiska möjligheter att tillhandahålla. I likhet med vad utredningen anför ligger det närmast till hands att tolka direktivet som ett krav på den senaste versionen bland de olika versioner som vid tillfället finns tillgängliga på marknaden. Näringsidkaren kommer att ha möjlighet att sälja en annan, äldre version av det digitala innehållet som denne har omedelbart tillgänglig men det förutsätter att parterna avtalar om det.

Fel till följd av bristande integrering

För att det tillhandahållna digitala innehållet ska kunna användas krävs i regel att konsumenten har den utrustning som är nödvändig för att integrera konsumentens digitala miljö med det digitala innehållet. Integration definieras i artikel 2.4 i digitaldirektivet som sammankoppling och integrering av digitalt innehåll med de olika komponenterna i konsumentens digitala miljö, så att det digitala innehållet kan användas i enlighet med kraven för avtalsenlighet som föreskrivs i direktivet. Vad som avses kommer till bättre uttryck i den engelska språkversionen (linking och incorporation). Med digital miljö avses hårdvara, programvara och eventuell nätanslutning som används av konsumenten för åtkomst till eller användning av digitalt innehåll (artikel 2.9).

Ett fel på det digitala innehållet kan uppkomma till följd av att en nödvändig integrering inte sker eller sker på ett felaktigt sätt. Det kan t.ex. handla om att det brister i anslutningen eller att det digitala innehållet och konsumentens digitala miljö på något sätt är inkompatibla. Enligt artikel 9 ska bristande integrering av det digitala innehållet i konsumentens digitala miljö anses som ett fel på det digitala innehållet, om integreringen utfördes av näringsidkaren eller under dennes ansvar eller om integrering skulle utföras av konsumenten och den bristande integreringen beror på bristfälliga instruktioner som näringsidkaren har tillhandahållit. Det kan i sammanhanget anmärkas att enligt 2 kap. 2 § 18 distansavtalslagen ska näringsidkaren ge konsumenten information om funktionerna hos ett digitalt innehåll, inbegripet tekniska skyddsåtgärder, och, i den utsträckning näringsidkaren känner till eller rimligen kan förväntas känna till det, vilken maskin- och programvara som krävs för att använda det digitala innehållet.

Det finns inte några bestämmelser om integrering i varudirektivet, även om det finns betydande likheter med det direktivets reglering av bristande installation av varor (se avsnitt 6.8.2). Båda direktiven omfattar också installation av uppdateringar av digitalt innehåll. Intresset av enhetliga regler talar för att samma uttryck används och en gemensam bestämmelse tillämpas. Begreppen integration och installation är emellertid inte nödvändigtvis synonyma och åtgärderna ska utföras i delvis skilda miljöer. Digitaldirektivets bestämmelse om felaktig integrering är dessutom begreppsspecifik och det framstår som lämpligt att det framgår tydligt av lagen vad som särskilt ska gälla vid avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll. Regeringen föreslår därför att en särskild bestämmelse om bristande integrering av digitalt innehåll införs i den nya lagen.

7.8. Ansvar för fel på det digitala innehållet

7.8.1. Näringsidkarens ansvar för fel

Regeringens förslag: Vid ett enstaka tillhandahållande av digitalt innehåll ska näringsidkaren svara för fel som fanns vid tidpunkten för tillhandahållandet (ursprungligt fel). Näringsidkarens ansvar ska gälla för sådana fel som visar sig inom tre år från tillhandahållandet.

Vid kontinuerligt tillhandahållande av digitalt innehåll ska näringsidkaren svara för fel som uppstår eller visar sig under avtalsperioden.

Näringsidkaren ska vara ansvarig för fel även efter de angivna ansvarstiderna, om denne har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder eller om det handlar om ett säkerhetsfel eller rättsligt fel.

Näringsidkarens ansvar för bristande uppdatering ska gälla under den tid som uppdateringsskyldigheten gäller.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår en särskild bestämmelse om när felbedömningen ska göras. Utredningen föreslår inte att näringsidkaren i vissa fall ska vara ansvarig för fel efter det att ansvarstiden har löpt ut.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller invänder inte mot dem.

Skälen för regeringens förslag

En delvis annan syn på näringsidkarens felansvar för digitalt innehåll

I digitaldirektivet finns ett antal bestämmelser som tar sikte på näringsidkarens felansvar i olika avseenden. Att utforma näringsidkarens felansvar rymmer flera aspekter. Det handlar om att bestämma vilka fel som näringsidkaren svarar för och under vilken tid efter köpet som ansvaret gäller. Dessa frågor avhandlas i detta avsnitt. I nästa avsnitt behandlas en ytterligare fråga om felansvaret, nämligen vem av parterna som har bevisbördan för att det är ett fel som näringsidkaren har ansvaret för.

Traditionellt svarar näringsidkaren inte för alla fel på en vara som kan uppkomma efter försäljningen. Ansvaret för varor är begränsat till s.k. ursprungliga fel, dvs. fel som fanns redan vid köpet, även om de visar sig först senare. Näringsidkaren har ett ansvar för sådana fel som visar sig under en viss period efter köpet. Detta innebär att konsumenten själv får svara för andra fel, liksom för ursprungliga fel som visar sig efter ansvarsperiodens utgång.

Den nu beskrivna ordningen kommer fortsatt att gälla för varor och i huvudsak för digitalt innehåll som tillhandahålls vid ett enstaka tillfälle, oavsett om innehållet utgör en digital del i en vara eller, som behandlas i detta avsnitt, ett fristående tillhandahållande. För digitalt innehåll som tillhandahålls kontinuerligt under en period avviker båda direktiven från denna grundsyn och ansvarsreglerna utformas som en konsekvens av detta annorlunda.

Vid enstaka tillhandahållande är näringsidkaren ansvarig för fel som fanns vid tillhandahållandet

Innebörden av näringsidkarens felansvar när ett digitalt innehåll tillhandahålls vid ett enstaka tillfälle behandlas i artikel 11.2 första stycket i digitaldirektivet (se även skäl 56). Enligt den artikeln svarar näringsidkaren för bristande avtalsenlighet (fel) som fanns vid tidpunkten för tillhandahållandet, även om felet visar sig först senare. Ansvaret omfattar alltså ursprungliga fel och frågan om huruvida ett digitalt innehåll är felaktigt ska bedömas med hänsyn till innehållets beskaffenhet vid tillhandahållandet. Ansvarsregleringen är i princip densamma som för varor enligt varudirektivet. En bestämmelse av denna innebörd bör för enstaka tillhandahållande av digitalt innehåll införas i den nya lagen.

När det sedan under hur lång tid näringsidkarens ansvar gäller, anges i artikel 11.2 andra stycket att medlemsstaterna vid avtal om enstaka tillhandahållande av digitalt innehåll får begränsa näringsidkarens ansvar till att gälla en viss tidsperiod och att denna i så fall ska vara minst två år räknat från tidpunkten för tillhandahållandet.

Det är angeläget att sträva efter regler som är enhetliga med dem som ska gälla vid köp av varor. Regeringen föreslår i avsnitt 6.11.2 att konsumenten, liksom hittills, ska kunna göra fel gällande i tre år från varans avlämnande. Digitaldirektivet innehåller en minimiharmoniserad frist på två år. Enligt regeringen gör sig skälen för en längre ansvarsperiod gällande med samma styrka för enstaka tillhandahållande av digitalt innehåll som för varor. En sådan längre frist ger framför allt ett starkt konsumentskydd. Det är också av betydande värde för alla tillämpare att ansvarsreglerna är enhetliga. Regeringen föreslår därför att samma sluttid för näringsidkarens ansvar som vid köp av varor bör införas när det gäller avtal om enstaka tillhandahållande av digitalt innehåll. Det innebär att den yttersta felansvarstiden vid ett sådant tillhandahållande ska vara tre år.

Vid kontinuerligt tillhandahållande av digitalt innehåll gäller näringsidkarens ansvar under hela avtalsperioden

Om avtalet föreskriver ett kontinuerligt tillhandahållande av digitalt innehåll under en period, är näringsidkarens ansvar annorlunda utformat än vid ett enstaka tillhandahållande. Vid ett kontinuerligt tillhandahållande gäller enligt artikel 11.3 första stycket i digitaldirektivet att näringsidkaren ska svara för bristande avtalsenlighet som uppstår eller framkommer inom den tidsperiod då det digitala innehållet ska tillhandahållas enligt avtalet (se även artikel 8.4 och skäl 57). Med andra ord omfattar ansvaret alla fel som visar sig under den tid som avtalet löper, dvs. även om det inte är ett s.k. ursprungligt fel. Det gäller oavsett om det är ett tidsbegränsat avtal eller ett tillsvidareavtal.

I praktiken innebär reglerna att det för digitalt innehåll som tillhandahålls kontinuerligt inte är relevant att försöka fastställa när det tillhandahölls eller om innehållet var felaktigt vid den tidpunkten. Inte heller föreskrivs det någon yttersta tidsgräns för näringsidkarens ansvar, utan ansvaret ska gälla under hela avtalsperioden, oavsett hur lång den är. Fel under avtalsperioden är alltså som utgångspunkt näringsidkarens ansvar.

Regeringen konstaterar att digitaldirektivets reglering av näringsidkarens ansvar för fel på digitalt innehåll vid kontinuerligt tillhanda-

hållande med ett undantag motsvarar varudirektivets reglering avseende kontinuerligt tillhandahållande av sådant digitalt innehåll som utgör digitala delar i varor. Det som skiljer sig åt är att det för fel på den digitala delen finns en minimitid för ansvaret, som i huvudsak syftar till att skapa ett i tid enhetligt ansvar med varan (se avsnitt 8.6). Det är alltså uteslutande avtalsperiodens längd som styr näringsidkarens ansvar för digitalt innehåll som tillhandahålls kontinuerligt på fristående basis. Regeringen föreslår en bestämmelse av denna innebörd i den nya lagen.

Undantag när näringsidkaren har agerat otillbörligt och vid vissa fel

I den nuvarande konsumentköplagen finns ett undantag från den nuvarande skyldigheten att reklamera fel inom tre år, vilket alltså nu ska motsvara tiden under vilken näringsidkarens felansvar sträcker sig. Det avser fall då näringsidkaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder eller då varan är felaktig utifrån vissa säkerhetsaspekter eller har ett rättsligt fel. I sådana fall gäller alltså ingen begränsning i tid av näringsidkarens ansvar. I avsnitt 6.11.2 föreslås att dessa undantag för varor ska föras över till den nya lagen.

Lagrådet konstaterar att ett sådant undantag saknas i lagrådsremissen när det gäller fel på digitalt innehåll och anser att det bör övervägas om den skillnaden är motiverad. Frågan behandlas i avsnitt 7.9 i samband med införandet av en preskriptionsfrist men den är lika relevant i detta sammanhang. Enligt regeringen är skillnaden inte motiverad, varför ett undantag från näringsidkarens yttersta ansvarstid vid fel på digitalt innehåll bör tas in i den nya lagen.

Särskilt om ansvaret för uppdateringar

Att näringsidkarens ansvar vid enstaka tillhandahållande av digitalt innehåll är begränsat till ursprungliga fel som visar sig senast inom tre år efter tillhandahållandet påverkar enligt artikel 11.2 inte näringsidkarens skyldighet att hålla det digitala innehållet uppdaterat och därmed inte heller näringsidkarens ansvar för fel som uppstår på grund av att denna skyldighet inte uppfylls.

Som föreslås i avsnitt 7.7.1 ska näringsidkarens uppdateringsskyldighet gälla under den tid som konsumenten med fog kan förutsätta med tanke på det digitala innehållets typ och ändamål och med beaktande av omständigheterna och avtalets natur. Näringsidkarens ansvar för fel på det digitala innehållet som en följd av bristande uppdatering bör gälla under den tid som skyldigheten att uppdatera gäller. Detta bör komma till uttryck i den nya lagen.

Även för digitalt innehåll som tillhandahålls kontinuerligt under en period gäller att näringsidkaren har en skyldighet att uppdatera innehållet. Den skyldigheten gäller under hela avtalstiden. Den tiden överensstämmer visserligen med den ansvarstid i övrigt som nu föreslås gälla vid kontinuerligt tillhandahållande. Eftersom det dock finns en möjlighet för parterna att avtala om avvikelse från uppdateringsskyldigheten, inklusive avvikelse om den tid under vilken uppdatering ska ske (se avsnitt 7.7.1), bör det även för digitalt innehåll som tillhandahålls kontinuerligt i lagen anges att näringsidkarens svarar för fel på grund av bristande uppdatering under den tid som skyldigheten att uppdatera gäller.

Hänvisningar till S7-8-1

7.8.2. Bevisbördan vid fel

Regeringens förslag: Ett fel på ett digitalt innehåll som visar sig inom ett år efter ett enstaka tillhandahållande ska anses ha funnits vid tillhandahållandet, om inte näringsidkaren visar något annat eller detta är oförenligt med innehållets eller felets art. På motsvarande sätt ska vid kontinuerligt tillhandahållande av det digitala innehållet ett fel som visar sig inom avtalsperioden som utgångspunkt anses vara ett fel som näringsidkaren svarar för.

Presumtionen för näringsidkarens felansvar ska inte gälla om näringsidkaren visar att konsumentens digitala miljö är oförenlig med de tekniska krav som ställs på det digitala innehållet och näringsidkaren har informerat konsumenten om dessa krav på ett klart och begripligt sätt före avtalets ingående. Presumtionen ska inte heller gälla om konsumenten inte i skälig utsträckning och med de tekniskt tillgängliga medel som är minst ingripande samarbetar med näringsidkaren för att fastställa om det är konsumentens digitala miljö som orsakat felet, förutsatt att näringsidkaren har informerat om konsekvensen av bristande samarbete på ett klart och begripligt sätt före avtalets ingående.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens men är något annorlunda utformat.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser ställer sig i huvudsak bakom förslaget eller invänder inte mot det. Några remissinstanser framför synpunkter på förslaget om konsumentens samarbetsskyldighet. Svensk Handel är positiv till att det föreskrivs att konsumenten har en skyldighet att samarbeta med näringsidkaren vid felsökning för att näringsidkarens ansvar ska gälla.

Integritetsskyddsmyndigheten anser att tanken på att låta näringsidkaren fjärrstyra konsumentens dator är mycket långtgående och innebär stora säkerhets- och integritetsrisker. Även Konsumentverket framhåller att skyldigheten är mycket långtgående och skulle kunna vara till skada för konsumenten.

Enligt verket bör det endast i rena undantagsfall komma i fråga att näringsidkaren ges tillgång till konsumentens it-miljö. Nordic Entertainment Group

AB och Discovery Networks Sweden AB anser att det bör tydliggöras vilka krav som i praktiken kan ställas på en konsument för att denne ska anses ha uppfyllt sina skyldigheter. Det är enligt dem vidare oklart hur reglerna om näringsidkarens bevisbörda och konsumentens skyldighet att samverka förhåller sig till frågan om det överhuvudtaget är fråga om ett fel på det digitala innehållet.

Skälen för regeringens förslag

Bevisbördereglerna skiljer sig delvis från dem som gäller för varor

Frågan om näringsidkarens felansvar innefattar att bestämma vilka fel som kan göras gällande gentemot näringsidkaren och under vilken tid det kan ske (se avsnitt 7.8.1). Det måste därutöver avgöras vem av näringsidkaren och konsumenten som har bevisbördan för att det är ett fel som näringsidkaren ansvarar för. Den frågan behandlas i artikel 12 i digitaldirektivet.

När det gäller frågan om bevisbörda finns det i digitaldirektivet olika grundregler för enstaka och kontinuerligt tillhandahållande av digitalt innehåll (artikel 12.2 och 12.3). Det finns för båda typerna av tillhanda-

hållande vissa likheter med men även skillnader mellan digitaldirektivets regler och varudirektivets regler om varor med digitala delar. Digitaldirektivets bevisbörderegler är t.ex. inte utformade som presumtionsregler på det sätt som varudirektivets är, och innehåller vissa tilläggsregler (artikel 12.4 och 12.5) som inte återfinns i varudirektivet.

Bevisbördereglernas utformning förklaras i digitaldirektivet (skäl 59) med att näringsidkaren, på grund av bl.a. den stora komplexitet som kännetecknar digitalt innehåll och näringsidkarens bättre kunskaper och tillgång till expertkunskap, teknisk information och högteknologiskt stöd, har bättre förutsättningar än konsumenten att känna till varför det digitala innehållet är felaktigt. Skillnaderna i förhållande till det som gäller för varor beror delvis på att det för kontinuerligt tillhandahållande av digitalt innehåll är svårare att förhålla sig till ursprungliga fel och frister som utgår från ett visst tillhandahållande och en viss tillhandahållandetidpunkt.

Bevisbördan vid enstaka tillhandahållande av digitalt innehåll

Vid ett enstaka tillhandahållande av digitalt innehåll ska, som föreslås i avsnitt 7.8.1, näringsidkaren svara för fel som fanns redan vid tillhandahållandet (ursprungligt fel), under förutsättning att felet visar sig senast tre år därefter. När det gäller bevisbördan är utgångspunkten att det är konsumenten som ska bevisa bristande avtalsenlighet hos det digitala innehållet, dvs. att det finns ett fel. Däremot har det inte ansetts rimligt att konsumenten också ska behöva bevisa att felet fanns vid tidpunkten för tillhandahållandet. I stället är det näringsidkarens uppgift att bevisa avtalsenligheten hos det digitala innehållet vid den tidpunkten (se skäl 59).

Detta kommer till uttryck i artikel 12.2 som anger att bevisbördan med avseende på avtalsenligheten hos det digitala innehållet ska åvila näringsidkaren för bristande avtalsenlighet som framkommer inom ett år från tidpunkten för tillhandahållandet. Detta innebär alltså att näringsidkaren måste bevisa att ett fel som visar sig under det första året efter tillhandahållandet inte fanns vid tillhandahållandet för att undgå ansvar för felet. Om ett fel visar sig efter ett år, har konsumenten rätt att i ytterligare två år göra felet gällande och om konsumenten då visar att det är ett ursprungligt fel så är näringsidkaren ansvarig för det. Bevisbördan för att det är ett ursprungligt fel ligger i en sådan situation på den som gör felet gällande, dvs. på konsumenten.

Digitaldirektivets ettåriga frist är fullharmoniserad och det finns därför inte utrymme att överväga en längre frist (jfr avsnitt 6.11.3 där en tvåårig frist föreslås gälla för varor). Regeringen föreslår mot den bakgrunden att det i den nya lagen föreskrivs att näringsidkaren ska ha bevisbördan för att ett fel som visar sig inom ett år efter tillhandahållandet inte fanns redan vid tillhandahållandet. Regeringen återkommer nedan till hur regeln närmare bör utformas.

Bevisbördan vid kontinuerligt tillhandahållande av digitalt innehåll

Vid kontinuerligt tillhandahållande av digitalt innehåll ska, som föreslås i avsnitt 7.8.1, näringsidkaren svara för fel som uppstår eller framkommer under avtalsperioden. Bevisbördan kommer till uttryck i artikel 12.3 som föreskriver att näringsidkaren har bevisbördan för avtalsenlighet under avtalsperioden, om fel framkommer under den perioden. Detta synes inne-

bära att näringsidkaren inte bara ansvarar för fel under denna period utan också har bevisbördan för att det digitala innehållet under samma period inte är felaktigt, eller med direktivets ord att innehållet är avtalsenligt.

Digitaldirektivets regler om omvänd bevisbörda vid kontinuerligt tillhandahållande är inte lättillgängliga. Ett sätt att förstå artikeln är att näringsidkaren ska visa att felet inte har uppstått eller framkommit under avtalsperioden. Att det sker efter avtalsperiodens slut är dock i detta fall inte aktuellt och att felet uppstår innan tillhandahållandet påbörjas kan rimligen inte befria näringsidkaren från felansvar. Lagrådet är närmast inne på att bevisbördan gäller huruvida ett fel som visar sig under den efterföljande treårstiden har uppkommit under ansvarstiden. Eftersom ett typfall av kontinuerligt tillhandahållande är en strömningstjänst som avslutas när avtalet upphör att gälla är det dock svårt att se hur ett fel skulle kunna visa sig för konsumenten i tiden därefter och regeringen kan inte heller se hur en sådan ordning skulle vara förenlig med direktivet (se om denna fråga även avsnitt 8.6.2).

Att det digitala innehållet tillhandahålls kontinuerligt under en period innebär att det ständigt tillhandahålls, vilket i praktiken innebär att ett fel alltid finns vid tillhandahållandet. Alla fel skulle därmed kunna anses vara ursprungliga. Det är dock inte meningsfullt att diskutera i dessa termer när ansvaret inte ska bestämmas utifrån en tidpunkt för felets uppkomst utan under en tidsperiod när det existerade. Digitaldirektivets regler i denna del medför därmed att det för kontinuerligt tillhandahållande inte är relevant att försöka fastställa när det tillhandahölls eller om innehållet var felaktigt vid just den tidpunkten. I stället är det en ansvarsperiod som fastslås. Fel under avtalsperioden är som utgångspunkt näringsidkarens ansvar.

Regeringen föreslår att det i den nya lagen tas in en bestämmelse som genomför artikel 12.3 i direktivet, med innebörd att näringsidkaren vid kontinuerligt tillhandahållande av digitalt innehåll under en period har bördan att bevisa att fel som uppstått eller visat sig inom den avtalade perioden inte har inneburit bristande avtalsenlighet i det digitala innehållet under den perioden.

Inget ansvar vid brister i konsumentens digitala miljö

Medan artikel 12.2 och 12.3 i realiteten innebär att näringsidkaren har bevisbördan för att ett fel inte är ett sådant fel som näringsidkaren svarar för, innebär artikel 12.4 att näringsidkaren kan undvika den bördan genom att i stället bevisa att det finns brister på konsumentens sida. I artikel 12.5 finns en kompletterande regel om konsumentens samarbete i detta avseende, som behandlas nedan.

Enligt artikel 12.4 behöver näringsidkaren inte visa att felet inte är ursprungligt (vid enstaka tillhandahållande) eller att det digitala innehållet har varit avtalsenligt under avtalsperioden (vid kontinuerligt tillhandahållande), om näringsidkaren visar att konsumentens digitala miljö är oförenlig med de tekniska krav som gäller för det digitala innehållet och att näringsidkaren har informerat konsumenten om dessa krav på ett klart och begripligt sätt innan avtalet ingicks. Med digital miljö avses hårdvara, programvara och eventuell nätanslutning som används av konsumenten för åtkomst till eller användning av digitalt innehåll (se artikel 2.9). Det handlar alltså i praktiken om en alternativ eller kompletterande bevisbörda

för näringsidkaren som, om den uppfylls, leder till att näringsidkaren inte blir ansvarig för ett fel.

Regeringen anser att det för att genomföra artikeln bör införas en bestämmelse med det nu redovisade innehållet i den nya lagen.

Konsumenten har bevisbördan för fel vid bristande samarbete

Enligt artikel 12.5 gäller att konsumenten, så långt det rimligen är möjligt och nödvändigt, ska samarbeta med näringsidkaren för att fastställa om orsaken till felet på det digitala innehållet står att finna i konsumentens digitala miljö. Skyldigheten att samarbeta är enligt artikeln begränsad till de tekniskt tillgängliga medel som är minst ingripande för konsumenten. Om konsumenten inte samarbetar, och näringsidkaren på ett tydligt och begripligt sätt har informerat konsumenten om dessa krav innan avtalet ingicks, ska bevisbördan i stället åvila konsumenten. Innebörden är således att näringsidkarens bevisbörda enligt artikel 12.2 respektive 12.3 i ett sådant fall inte kvarstår. Bestämmelsen kan ses som ett komplement till artikel 12.4. För att kunna bevisa att felet ligger hos konsumenten kan näringsidkaren i vissa fall behöva undersöka den saken med hjälp av konsumenten. Om konsumenten inte medverkar på det sätt och i den utsträckning som krävs, får konsumenten ta över bevisbördan och alltså visa att felet inte ligger hos honom eller henne för att näringsidkaren ska vara ansvarig för det.

Utredningens förslag om att införa bestämmelser motsvarande de i artikel 12.5 får ett blandat remissmottagande. Medan Svensk Handel är positiv till att det klargörs att konsumenten har en skyldighet att samarbeta med näringsidkare vid felsökning, är bl.a. Integritetsskyddsmyndigheten och

Konsumentverket mer negativa. Deras synpunkter är att det är mycket långtgående att låta företrädare för näringsidkaren fjärrstyra en konsuments dator och att konsumenten riskerar att åsamkas skada och utsättas för stora säkerhets- och integritetsrisker. Nordic Entertainment Group AB anser att det bör tydliggöras vilka krav som i praktiken kan ställas på en konsument för att denne ska anses ha uppfyllt sin samarbetsskyldighet.

Näringsidkaren har alltså bevisbördan för att det digitala innehållet är avtalsenligt. När konsumenten påstår att det finns ett fel och kräver avhjälpande åtgärder av näringsidkaren, är det enligt regeringens mening inte orimligt att näringsidkaren ges vissa möjligheter att undersöka konsumentens digitala miljö för att kunna avgöra om felpåståendet har någon grund.

Regeringen konstaterar att artikel 12.5 kompletteras av uttalanden i skäl 60 i direktivet som är av betydelse för förståelsen av innebörden av konsumentens samarbetsskyldighet. Just mot bakgrund av att en näringsidkares virtuella tillgång till konsumentens digitala miljö är ägnad att kunna medföra de typer av risker som remissinstanserna pekar på anges det tydligt i skälet att virtuell tillgång till konsumentens digitala miljö endast ska kunna få ske i undantagsfall. Det handlar om vederbörligen motiverade situationer där näringsidkaren efter att ha provat alla andra metoder inte finner någon annan utväg. Endast de tillgängliga tekniska medel som är minst ingripande för konsumenten ska utnyttjas och som nämns i skäl 60 kan detta t.ex. avse automatiskt genererade tillbudsrapporter eller uppgifter om konsumentens internetuppkoppling. Eftersom det endast kan bli tal om virtuell tillgång då det inte finns någon annan utväg, är det sannolikt få fall då det kommer att krävas sådan tillgång

till konsumentens digitala miljö för att näringsidkaren ska kunna kontrollera om orsaken till den bristande avtalsenligheten är hänförlig till den miljön. Dessutom ska samarbetsskyldigheten inte påverka den grundläggande rätten till skydd för privatlivet, vilket även omfattar konfidentialitet och kommunikation liksom skyddet av konsumentens personuppgifter (se skäl 60 och även skäl 87 som anger att direktivet står i överensstämmelse med EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, där bl.a. respekten för privatliv och rätten till personuppgifter garanteras).

Enligt regeringen bör alltså en näringsidkare i största möjliga utsträckning göra sin felsökning på andra sätt än genom att ha virtuell tillgång till konsumentens digitala miljö och om sådan tillgång i något fall behövs måste näringsidkaren säkerställa att det kan ske på ett ändamålsenligt sätt. Regeringen vill även framhålla att konsumenten i alla situationer kommer att ha ett eget val när det gäller om virtuell tillgång ska godtas eller inte, om än att en konsument som utan att det är motiverat nekar sådan tillgång då också får räkna med att åläggas bevisbördan för att ett fel fanns redan vid ett enstaka tillhandahållande eller under avtalets löptid för det fall tillhandahållandet är kontinuerligt. Regeringen anser mot denna bakgrund att det inte bör finnas några betydande risker med den ordning som direktivet föreskriver.

Artikel 12.5 är en del av digitaldirektivets fullharmonisering och måste som sådan genomföras i svensk rätt. I ljuset av det som anförs ovan finns det enligt regeringens uppfattning anledning att inte lyfta fram konsumentens samarbete som en närmast fristående skyldighet utan tydligare placera den i sitt sammanhang. Som utgångspunkt är det näringsidkaren som svarar för uppkomna fel och har bevisbördan för att så inte är fallet. Det bör då vara upp till näringsidkaren att vid behov begära hjälp av konsumenten. Det är också viktigt att näringsidkaren informerar konsumenten om vad denne kan förväntas behöva göra och om vad konsekvenserna av att inte samarbeta kan innebära, så konsumenten själv kan ta ställning till om och i vilken utsträckning begärd hjälp ska ges.

Regeringen föreslår därför att det i den nya lagen tas in en bestämmelse om att näringsidkarens bevisbörda för fel bortfaller om konsumenten i den utsträckning som kan anses skälig inte samarbetar med näringsidkaren för att avgöra om det är konsumentens hårdvara, programvara eller nätanslutning som orsakat felet. Vidare bör det tydliggöras i lagen att näringsidkarens felsökning är begränsad till de tekniskt tillgängliga medel som är minst ingripande för konsumenten. Det bör slutligen anges att följden av konsumentens bristande samarbete – att näringsidkarens skyldighet att bevisa att han eller hon inte är ansvarig för felet inte gäller – endast blir aktuell om näringsidkaren före avtalets ingående har upplyst konsumenten om detta. Upplysningen bör lämnas på ett klart och begripligt sätt (jfr motsvarande informationskrav i avsnitt 7.13).

Näringsidkarens bevisbörda bör utformas som en presumtionsregel

Det kan konstateras att varken artikel 12.2 (enstaka tillhandahållande) eller artikel 12.3 (kontinuerligt tillhandahållande) i digitaldirektivet är utformade som uttryckliga presumtionsregler på det sätt varudirektivet är. Det handlar emellertid i praktiken närmast om olika sätt att uttrycka sig. Att näringsidkaren ska bevisa att ett digitalt innehåll är felfritt eller att ett

digitalt innehåll ska anses felaktigt, om inte näringsidkaren bevisar något annat, är två sätt att beskriva samma sak.

Regeringen strävar i denna proposition efter enhetlighet i regelverket som genomför de båda direktiven. I avsnitt 8.6.2 föreslår regeringen att bevisbördan för fel på det digitala innehållet i en vara med digitala delar utformas som presumtionsregler. Med hänsyn till detta bör de bestämmelser i den nya lagen som genomför artikel 12.2 och 12.3 i digitaldirektivet utformas på motsvarande sätt. Fel som framkommer inom ett år från tillhandahållandet respektive under avtalsperioden bör anses vara fel som näringsidkaren svarar för, om inte något annat visas eller detta är oförenligt med innehållets eller felets art. Lagrådet ifrågasätter varför regeln om kontinuerligt tillhandahållande inte är lika för varor med digitala delar och digitalt innehåll. Förklaringen är att direktiven skiljer sig åt när det gäller under vilken period som bevisbördan för fel åligger näringsidkaren.

Vad näringsidkaren med regeringens förslag har att bevisa är att felet vid enstaka tillhandahållande uppstått efter tillhandahållandet, och vid kontinuerligt tillhandahållande att felet inte utgör bristande avtalsenlighet under avtalsperioden eller med andra ord visa att det som gör att ett digitalt innehåll inte går att använda på avsett sätt inte är ett köprättsligt fel. Tilläggsregeln om konsumentens digitala miljö (artikel 12.4) kommer då att utgöra ett komplement till dessa regler. För enstaka tillhandahållande tydliggör den regeln närmast ett sätt att visa att det inte är ett ursprungligt fel, men för kontinuerligt tillhandahållande är det ett undantag från bevisbörderegeln och ett sätt att undgå ansvar trots att felet framkommit under avtalsperioden.

Konsumentens bevisbörda för att det rör sig om ett fel

Allmänt gäller att konsumenten har bevisbördan för att det överhuvudtaget finns ett fel. Utredningen anser att detta bör gälla även vid fel på digitalt innehåll och hämtar stöd för sin uppfattning i skäl 59. Nordic Entertainment

Group AB anser att det är oklart hur det förhållande att näringsidkarens bevisbörda aktualiseras först när konsumenten har visat att det föreligger ett fel kan förenas med konsumentens skyldighet att samarbete i artikel 12.4. I de situationer där konsumenten inte har kunnat ta del av ett digitalt innehåll och det beror på konsumentens utrustning kan det enligt bolaget knappast föreligga något fel och därmed ingen bristande avtalsenlighet.

I rättsfallet Faber mot Autobedrijf Hazet Ochten BV (C-497/13, EU:C:2015:357) behandlas konsumentens bevisbörda för fel enligt 1999 års konsumentköpsdirektiv. EU-domstolen uttalar om denna börda bl.a. följande. För det första måste konsumenten visa att den sålda varan inte är avtalsenlig genom att den t.ex. inte har de egenskaper som har avtalats eller inte är lämplig för de ändamål för vilka varor av det slaget vanligen förväntas kunna användas. Konsumenten är endast skyldig att styrka att felet föreligger och inte även att visa orsaken till felet eller att det beror på näringsidkaren. För det andra behöver konsumenten styrka att felet har visat sig, dvs. faktiskt har uppenbarat sig, inom den tid presumtionsregeln gäller (punkterna 70, 71 och 75). När det gäller vilka beviskrav som ställs på konsumenten att visa att det föreligger fel avgörs det i princip av nationella regler. Dessa måste dock vara förenliga med effektivitetsprincipen. Det betyder att det inte får uppställas krav som medför att det

blir omöjligt eller orimligt svårt för konsumenten att utöva sina rättigheter (se domen punkterna 64 och 65, Herre, Konsumentköplagen, kommentaren till 20 a § fotnot 145 samt rättsfallen NJA 2013 s. 524 och NJA 2015 s. 233).

En inneboende svårighet för konsumenten när det gäller fel på ett digitalt innehåll är att det inte handlar om att bedöma ett självständigt fysiskt föremål utan i stället att bedöma det digitala innehållets funktion och kvalitet i den digitala miljö som det används i. Den utmaning som detta kan innebära för konsumenten i bevishänseende uppmärksammas i skäl 59 och uttrycks i artikel 12 som att näringsidkaren har bevisbördan för att det digitala innehållet är avtalsenligt, dvs. inte är felaktigt enligt de konsumentköprättsliga reglerna. Det nu redovisade EU-domstolsavgörandet handlar om fel på en vara. Det är ytterst den domstolen som får ta ställning till motsvarande fråga när det gäller bevisbördan för konsumenten enligt digitaldirektivet, i ljuset av de särskilda förhållande som gäller för digitalt innehåll.

7.9. Reklamation och preskription

Regeringens förslag: Konsumentens rätt att göra gällande fel på det digitala innehållet ska preskriberas två månader efter det att tiden för näringsidkarens felansvar har upphört. Näringsidkaren och konsumenten ska dock få komma överens om en längre tid för att kunna göra felet gällande. Någon särskild preskriptionsfrist ska inte gälla om näringsidkaren bl.a. agerat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder.

Regeringens bedömning: Någon reklamationsplikt för konsumenten bör inte införas.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår inte något undantag från preskriptionsfristen.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna ställer sig bakom utredningens förslag och bedömning.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

En reklamationsplikt får inte införas

I den nuvarande konsumentköplagen föreskrivs en reklamationsskyldighet som innebär att köparen inom en viss tid måste anmäla fel på en vara till näringsidkaren för att lagens bestämmelser om påföljder vid fel ska aktualiseras (23 §). Varudirektivet medger att en sådan reklamationsplikt för konsumenten behålls, och regeringen föreslår i avsnitt 6.12 att en sådan införs i den nya lagen.

En ordning med krav på reklamation har funnits länge i Sverige. En reklamationsskyldighet återfinns inte bara i konsumentköplagen utan i en rad andra lagar på det obligationsrättsliga området. Lagfästa regler om reklamation anses ge uttryck för en allmän princip inom civilrätten om att en köpare som vill göra gällande påföljder vid avtalsbrott inte kan förhålla sig passiv utan behöver reklamera utan oskäligt uppehåll (se rättsfallet NJA 2018 s. 127).

Digitaldirektivet innehåller inte någon bestämmelse om att konsumenten ska vara skyldig att reklamera fel på det digitala innehållet eller som medger att en sådan skyldighet ändå föreskrivs i svensk rätt. Regeringen konstaterar att det tvärtom anges i direktivet att medlemsstaterna inte har rätt att föreskriva ytterligare formella eller materiella krav om bl.a. avhjälpande åtgärder vid bristande avtalsenlighet och formerna för att vidta sådana åtgärder, Som exempel anges i skäl 11 att det inte är tillåtet att i nationell rätt föreskriva regler om en skyldighet för konsumenten att underrätta näringsidkaren om bristande avtalsenlighet inom en viss period.

Mot denna bakgrund saknas det förutsättningar att vid fel på det digitala innehållet uppställa en reklamationsskyldighet i lag för konsumenten. Även utan en sådan plikt både bör och kan naturligtvis konsumenten anmäla fel till näringsidkaren. Det är ofta det enda eller i vart fall mest effektiva sättet att uppmärksamma näringsidkaren på felet och få till stånd en rättelse. Vad avsaknaden av en reklamationsplikt däremot innebär är att konsumenten inte behöver anmäla fel inom en viss tid för att bibehålla sin rätt. Det är i och för sig olyckligt att en reklamationsfrist inte kan uppställas, men risken för att det skulle leda till problem bör inte överdrivas. Det finns normalt inte något skäl för en konsument att avvakta med att anmäla ett fel eftersom det är konsumentens användning av det digitala innehållet som påverkas negativt av att felet på det digitala innehållet inte avhjälps.

En särskild preskriptionsregel bör införas

Konsumenten behöver alltså normalt påtala fel för att få till stånd ett avhjälpande, men det uppställs inte något krav på när det senast ska ske. Det innebär att konsumenten således har möjlighet att påtala fel under hela ansvarsperioden, oavsett när felet uppstod eller visade sig. Som föreslås i avsnitt 7.8.1 ska ansvarsperioden vara tre år från tillhandahållandet vid ett enstaka tillhandahållande av det digitala innehållet och avtalsperioden vid ett kontinuerligt tillhandahållande av innehållet under en period.

För varor betecknas utgången av näringsidkarens ansvarsperiod enligt nuvarande konsumentköplag som en yttersta reklamationstid. När den tiden har gått ut kan konsumenten inte längre göra gällande fel som näringsidkaren ansvarar för. Det är alltså fråga om en preskriptionstid.

I artikel 11.2 tredje stycket i digitaldirektivet anges för enstaka tillhandahållande av digitalt innehåll att om konsumentens rättigheter är föremål för en preskriptionsfrist, ska medlemsstaterna säkerställa att den fristen gör det möjligt för konsumenterna att utöva sin rätt till avhjälpande åtgärder vid fel som framkommer inom den tidsperiod som anges i artikel 11.2 andra stycket. Denna period är minst två år och föreslås i avsnitt 7.8.1 vara tre år. Enligt artikel 11.3 finns en motsvarande preskriptionsregel vid kontinuerligt tillhandahållande av digitalt innehåll för fel som framkommer under avtalsperioden.

Enligt regeringen är det inte förenligt med direktivets krav att ha en preskriptionsregel som gäller direkt från ansvarstidens utgång, vilket är fallet i den nuvarande konsumentköplagen. Det skulle nämligen omöjliggöra för en konsument att påtala fel som uppstår i slutet av ansvarsperioden (se även skäl 58). I avsnitt 6.12 gör regeringen bedömningen att det för

varor av motsvarande skäl inte finns skäl att behålla nuvarande ordning, även om varudirektivet eventuellt är mer tillåtande i detta avseende.

Regeringen anser mot den bakgrunden att det bör införas en preskriptionsfrist för konsumenten att göra gällande sådana fel på det digitala innehållet som framkommer under den tid som näringsidkaren ansvarar för felet. Att införa en sådan frist skapar förutsebarhet för parterna i fråga om under hur lång tid ett krav med anledning av fel kan göras gällande. En tid om två månader efter det att näringsidkarens ansvarsperiod har löpt ut framstår enligt regeringens uppfattning som rimlig. Mot bakgrund av den stora variationen av de avtal som kommer att träffas av lagens regler bör det, i enlighet med vad utredningen föreslår, emellertid vara möjligt för parterna att träffa avtal om en längre preskriptionstid när så är önskvärt. En sådan frist motsvarar vad som föreslås gälla vid fel på varor. Lagrådet uppmärksammar att det i lagrådsremissen inte finns ett undantag likt det som finns för varor om att konsumenten utan begränsning i tid får åberopa ett fel om näringsidkaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder eller om det är fråga om ett säkerhetsfel. Lagrådet anser att det bör övervägas om den skillnaden är motiverad. Undantaget avser en typ av handlande från näringsidkarens sida som är så klandervärt att det enligt regeringens mening är svårt att se varför det inte skulle finnas ett motsvarande undantag vid fel på digitalt innehåll. Därtill kommer intresset av enhetliga regler i den nya konsumentköplagen. Regeringen föreslår därför att motsvarande undantag införs (se även avsnitt 7.8.1). Eftersom det för digitalt innehåll inte ska finnas någon reklamationsplikt, avser undantaget enbart preskriptionsfristen.

Hänvisningar till S7-9

7.10. Garantier

Regeringens bedömning: Det bör inte införas några bestämmelser om garantier avseende tillhandahållande av digitalt innehåll.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna delar bedömningen eller invänder inte mot den.

Skälen för regeringens bedömning: I digitaldirektivet finns inte några bestämmelser om garantier. Sådana bestämmelser finns däremot i varudirektivet och regeringen föreslår i avsnitt 6.13 att dessa genomförs genom bestämmelser i den nya lagen och i marknadsföringslagen (2008:486). För att främja enhetlighet skulle det visserligen kunna övervägas att införa en motsvarande reglering även på området för digitalt innehåll. Det har dock inte framkommit att det finns något behov av en civilrättslig reglering av garantier vid avtal som regleras av digitaldirektivet. Som utredningen anför är det också svårt att överblicka hur en sådan reglering skulle utformas. Exempelvis är det inte givet att den kan utformas på samma sätt som den som gäller för varor.

Mot den bakgrunden gör regeringen bedömningen att det inte bör införas regler om garantier på området för digitalt innehåll. Det kan noteras att regleringen i 22 och 22 a §§marknadsföringslagen om information om garantier gäller garantier avseende produkter. Med produkter förstås bl.a. tjänster (se 3 § i den lagen). Bestämmelserna i marknadsföringslagen torde

således vara tillämpliga för det fall en garanti lämnas i anslutning till ett avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll.

Hänvisningar till S7-10

  • Prop. 2021/22:85: Avsnitt 6.13.1

7.11. Påföljder vid fel på det digitala innehållet

Hänvisningar till S7-11

7.11.1. Samma påföljdskatalog som för varor

Regeringens förslag: De påföljder som står till buds för en konsument vid fel på digitalt innehåll ska vara samma som vid fel på en vara.

Konsumenten ska vid fel få kräva avhjälpande av felet, omleverans av det digitala innehållet eller prisavdrag eller häva avtalet. Dessutom ska konsumenten få hålla inne betalningen och kräva skadestånd.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag: Artikel 14 i digitaldirektivet innehåller bestämmelser om påföljder vid fel på ett digitalt innehåll. Regleringen är i hög grad lik den som finns i artikel 13 i varudirektivet, även om det i enskildheter finns skillnader mellan regleringarna som kommer att behandlas i de följande avsnitten.

Av artikel 14.1 i digitaldirektivet framgår att konsumenten vid fel har rätt att få det digitala innehållet återställt till avtalsenlighet, att få ett proportionellt prisavdrag eller att häva avtalet. Regeringen konstaterar att i princip samma påföljder står till buds för konsumenten vid fel på en vara. För att genomföra artikel 14 bör det i den nya lagen tas in bestämmelser om att konsumenten vid fel på digitalt innehåll ska ha rätt att kräva avhjälpande av felet, omleverans eller prisavdrag eller att kunna häva avtalet. Påföljdsreglerna är centrala i en köprättslig reglering och det framstår som lämpligt att då införa särskilda bestämmelser om påföljderna vid fel på digitalt innehåll i den nya lagen. De särskilda förutsättningarna som ska gälla för att ta vissa av påföljderna i anspråk behandlas nedan.

I digitaldirektivet finns, till skillnad mot varudirektivet, inte några bestämmelser om konsumentens rätt att vid fel på digitalt innehåll hålla inne betalningen. Det finns inte heller någon reglering om konsumentens rätt till skadestånd vid fel. Det står emellertid medlemsstaterna fritt att reglera denna typ av frågor och det har förutsatts att regler om skadestånd ska finnas nationellt (se artikel 3.10 samt skäl 15 och 73). Regeringens utgångspunkt är att reglerna så långt möjligt ska vara enhetliga för varor och digitalt innehåll. Mot den bakgrunden bör en konsument vid fel på digitalt innehåll ha motsvarande rätt som föreslås vid fel på varor att hålla inne sin betalning och få skadestånd (se avsnitt 6.14.4 om innehållande av betalning och skadestånd, avsnitt 6.15 om skadeståndets omfattning och avsnitt 6.16 om skadelidandes skyldighet att begränsa sin skada). Hänvisningar till dessa bestämmelser vid fel på varan bör därför tas in i lagen.

Det bör avslutningsvis nämnas att digitaldirektivet inte reglerar villkoren för behandling av personuppgifter (se skäl 38 och avsnitt 7.2). Det innebär att näringsidkarens eventuella rättsstridiga behandling av konsumentens personuppgifter inte utgör fel på det digitala innehållet eller på annat sätt ett avtalsbrott som ger konsumenten rätt att kräva köprättsliga påföljder, så

länge inte denna fråga uttryckligen har reglerats i parternas avtal eller anses strida mot objektiva krav för avtalsenlighet (se skäl 48). I stället ska näringsidkarens felaktiga personuppgiftsbehandling hanteras med stöd av det dataskyddsrättsliga regelverket.

Hänvisningar till S7-11-1

7.11.2. Avhjälpande och omleverans

Regeringens förslag: Konsumenten ska ha rätt att kräva att näringsidkaren återställer det digitala innehållet till avtalsenligt skick, om en sådan åtgärd är möjlig och kan vidtas utan oskälig kostnad för näringsidkaren. Vid den senare bedömningen ska särskild hänsyn tas till vilken betydelse felet har och vilket värde som det digitala innehållet skulle ha haft om det inte hade varit felaktigt.

Ett återställande ska kunna ske genom avhjälpande av felet eller omleverans. Näringsidkaren ska få välja mellan de två påföljderna.

Avhjälpande eller omleverans ska ske inom skälig tid efter det att konsumenten framställde sitt krav och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för konsumenten.

Om konsumenten kräver en annan påföljd, ska näringsidkaren trots detta ha rätt att vidta avhjälpande eller omleverans under samma förutsättningar som gäller vid fel på en vara.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens men utformas på ett något annat sätt och uppställer inte som en förutsättning att den återställande åtgärden ska vara möjlig att utföra.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag: Vid fel på det digitala innehållet har konsumenten rätt att få det återställt till felfritt skick. Påföljden återställande i digitaldirektivet behandlas i artikel 14.2 och 14.3. Enligt artikel 14.2 ska konsumenten ha rätt att få det digitala innehållet återställt till avtalsenlighet, om detta inte skulle vara omöjligt eller ge upphov till oproportionellt höga kostnader för näringsidkaren. I sistnämnda avseende ska samtliga omständigheter i det enskilda fallet beaktas, inbegripet det värde som det digitala innehållet skulle ha haft om det inte hade funnits någon bristande avtalsenlighet och betydelsen av den bristande avtalsenligheten. I artikel 14.3 anges att återställandet ska göras inom skälig tid från den tidpunkt då näringsidkaren har underrättats av konsumenten om bristen på avtalsenlighet, vara kostnadsfritt och inte innebära någon väsentlig olägenhet för konsumenten, med hänsyn till det digitala innehållets natur och det ändamål för vilket konsumenten behövde innehållet.

Det finns en begreppsmässig skillnad mellan digitaldirektivet och varudirektivet. I digitaldirektivet används ordet återställa i stället för orden reparation och utbyte, som används i varudirektivet. Formen för återställandet regleras inte i digitaldirektivet. I skäl 63 anges emellertid att näringsidkaren, beroende på det digitala innehållets tekniska egenskaper, bör tillåtas välja en specifik metod för att återställa det digitala innehållet till avtalsenlighet. Detta kan enligt skälet t.ex. ske genom att näringsidkaren gör en uppdatering eller gör en ny kopia av det digitala innehållet tillgänglig för konsumenten.

Ett återställande kan enligt regeringens bedömning anses rymmas inom begreppsparet avhjälpande och omleverans. Även om det i vissa fall kan vara svårt att avgöra till vilken av dessa påföljder en viss teknisk åtgärd i praktiken hör anser regeringen att begreppen avhjälpande och omleverans bör kunna användas i den nya lagen när det gäller digitalt innehåll. Det är inte minst att föredra med beaktande av intresset av enhetliga regler. Mot bakgrund av innehållet i skäl 63 i direktivet anser regeringen att det i den nya lagen bör anges att det är näringsidkaren som bör få avgöra om återställandet ska ske genom avhjälpande eller omleverans. Detta är en skillnad mot vad som föreslås avseende avhjälpandeåtgärderna vid fel på en vara, där det som utgångspunkt är konsumenten som får göra valet. Regeringen föreslår att bestämmelserna i övrigt utformas i enlighet med digitaldirektivet.

Artikel 14 i digitaldirektivet är uppbyggd så att den enligt regeringens mening innebär att näringsidkaren ska ha rätt att försöka återställa det digitala innehållet till avtalsenlighet innan det kan bli aktuellt med prisavdrag eller hävning, förutom när det handlar om allvarliga fel, (se artikel 14.4 som behandlas nedan). I avsnitt 6.14.2 föreslår regeringen att nuvarande 27 § konsumentköplagen om en rätt för näringsidkaren att avhjälpa fel på en vara eller göra omleverans även om konsumenten kräver en annan påföljd, med vissa justeringar får sin motsvarighet i den nya lagen. Regeringen anser att en sådan rätt för näringsidkaren bör finnas även vid fel på ett digitalt innehåll. En hänvisning bör därför i denna fråga göras till reglerna för varor i den nya lagen.

Hänvisningar till S7-11-2

7.11.3. Prisavdrag och hävning

Regeringens förslag: Konsumenten ska ha samma rätt till prisavdrag och hävning vid fel på ett digitalt innehåll som vid fel på en vara.

Dessutom ska dessa påföljder kunna göras gällande om avhjälpande eller omleverans inte skett inom skälig tid efter det att konsumenten framställde sitt krav och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för konsumenten.

Om konsumenten har betalat för tillhandahållandet, ska han eller hon inte få häva avtalet om näringsidkaren visar att felet är ringa. Prisavdrag ska endast kunna göras om konsumenten har betalat för tillhandahållandet.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens men utformas delvis annorlunda.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.Allmänna reklamationsnämnden konstaterar att vissa av de påföljder som kan göras gällande vid fel inte kan komma i fråga när konsumentens motprestation är att tillhandahålla personuppgifter. Det är enligt nämnden oklart vad konsumentens rätt att häva avtalet har för praktisk betydelse i en sådan situation och pekar på att konsumenten inte kan ”få tillbaka” sina personuppgifter.

Skälen för regeringens förslag

Förutsättningar för konsumentens rätt till prisavdrag eller hävning

En konsuments rätt att göra gällande påföljderna prisavdrag och hävning vid fel på det digitala innehållet regleras i artikel 14.4 i digitaldirektivet. Rätten till dessa påföljder skiljer sig i viss utsträckning åt beroende på om konsumenten har betalat för det digitala innehållet eller i stället har tillhandahållit sina personuppgifter. Att ett pris har betalats utgör en naturlig förutsättning för att överhuvudtaget kunna kräva prisavdrag. När betalning har skett, får hävning endast ske om felet inte är ringa (se vidare nedan).

I digitaldirektivet anges att konsumenten i ett antal olika fall ska ha rätt antingen till ett proportionellt prisavdrag eller till att häva avtalet. Det första fallet är enligt artikel 14.4 a om åtgärden för återställandet är omöjlig eller oproportionerlig. Det andra fall som ger konsumenten rätt till hävning eller i förekommande fall prisavdrag är enligt artikel 14.4 b om näringsidkaren inte har återställt det digitala innehållet till avtalsenlighet i enlighet med artikel 14.3, dvs. kostnadsfritt, inom skälig tid och utan väsentlig olägenhet för konsumenten. Enligt artikel 14.4 c har konsumenten, som ett tredje fall, rätt till prisavdrag eller hävning om felet kvarstår trots näringsidkarens försök att återställa det digitala innehållet till avtalsenligt skick. En rätt till prisavdrag eller hävning finns dessutom enligt artikel 14.4 d om felet är så allvarligt att det är motiverat att omedelbart göra ett prisavdrag eller häva avtalet. Slutligen har konsumenten enligt artikel 14.4 e en rätt till prisavdrag eller hävning om näringsidkaren har meddelat, eller det klart framgår av omständigheterna, att näringsidkaren inte kommer att återställa det digitala innehållet till avtalsenlighet inom skälig tid eller utan väsentlig olägenhet för konsumenten.

Konsumenten har således enligt digitaldirektivet rätt till prisavdrag eller hävning i flera situationer. Regeringen föreslår att rätten till dessa påföljder under de förutsättningar som direktivet anger tas in i den nya lagen. När det gäller den närmare utformningen av bestämmelserna får direktivets formulering att ett återställande skulle vara omöjligt eller ge upphov till oproportionerligt höga kostnader för näringsidkaren (punkt a, se även artikel 14.2 första meningen), som utredningen framhåller, anses rymmas inom vad som nuvarande konsumentköplagens formulering att påföljderna ”inte kommer i fråga” (jfr nuvarande 28 § första stycket). Som regeringen anför i avsnitt 6.14.3 bör däremot den senare formuleringen inte användas när det görs klart att näringsidkaren inte kommer att kunna utföra ett återställande i tid och utan väsentlig olägenhet för konsumenten (punkt

e) eller när ett återställande har utförts men det digitala innehållet trots det inte har blivit felfritt (punkt c). Även fallet när felet är allvarligt bör uttryckligen anges i lagen (punkt d).

Det ovan anförda innebär att en konsument ska ha rätt till prisavdrag, förutsatt att han eller hon har betalat för tillhandahållandet, och att häva avtalet dels när avhjälpande eller omleverans inte kommer i fråga eller inte kan ske inom skälig tid efter att konsumenten framställde sitt krav, och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för denne, dels när felet är allvarligt, dels när ett återställande inte lett till att felet avhjälpts. Detta motsvarar vad regeringen föreslår ska gälla vid fel på varan. Till skillnad från varudirektivet ger digitaldirektivet konsumenten därutöver en rätt till pris-

avdrag eller hävning när näringsidkaren har avhjälpt felet eller företagit omleverans men återställandet inte skedde inom skälig tid efter det att konsumenten framställde sitt krav eller utan kostnad eller väsentlig olägenhet för konsumenten (punkt b). Det framgår genom hänvisningen i artikel 14.4 till artikel 14.3. Denna möjlighet bör därför också komma till uttryck i den nya lagen. Eftersom konsumenten i en sådan situation har fått tillbaka ett felfritt digitalt innehåll lär det i praktiken inte bli aktuellt med prisavdrag. Däremot kan skadestånd aktualiseras.

Om det digitala innehållet tillhandahålls mot betalning, bör konsumenten, i enlighet med vad som anges i artikel 14.6, ha rätt att häva avtalet endast om den bristande avtalsenligheten inte är ringa. Näringsidkaren har bevisbördan för att felet är ringa (se avsnitt 6.14.3 om motsvarande börda vid fel på en vara). Någon motsvarande begränsning av hävningsrätten finns inte om konsumenten i stället har tillhandahållit sina personuppgifter. Skälet till detta är att en konsument som enbart tillhandahåller personuppgifter i utbyte mot ett digitalt innehåll annars inte skulle kunna göra gällande någon påföljd när ett avhjälpande eller en omleverans inte kommer till stånd; eftersom konsumenten inte kan få något prisavdrag när han eller hon inte har betalat för det digitala innehållet (se skäl 67 i digitaldirektivet). Att prisavdrag förutsätter att konsumenten har betalat ett pris för det digitala innehållet är självklart och behöver inte uttryckligen anges. Någon rätt till prisavdrag i det fall konsumenten enbart tillhandahållit sina personuppgifter finns alltså inte.

Beräkning av prisavdrag

I artikel 14.5 i digitaldirektivet anges att det prisavdrag som konsumenten har rätt till ska stå i proportion till värdeminskningen på det digitala innehåll som tillhandahållits konsumenten jämfört med det värde som det digitala innehållet skulle ha haft om det inte hade funnits ett fel på innehållet. Om det i avtalet anges att det digitala innehållet ska tillhandahållas kontinuerligt mot betalning under en tidsperiod, ska prisavdraget avse den del av perioden under vilken det digitala innehållet inte var avtalsenligt, dvs. var felaktigt.

I 28 § första stycket i den nuvarande konsumentköplagen anges att prisavdraget vid köp av en vara ska svara mot felet. Prisavdraget ska beräknas på objektiva grunder och motsvara skillnaden i värde vid tiden för avlämnandet mellan en vara i avtalsenligt skick och den felaktiga varan. En sådan beräkning måste av förklarliga skäl ofta ske på ett ganska schablonmässigt sätt (se prop. 1989/90:89 s. 126). Regeringen gör i avsnitt 6.14.3 bedömningen att varudirektivets artikel om beräkning av prisavdrag i sak motsvarar bestämmelsen i nuvarande konsumentköplagen, som därmed kan föras över till den nya lagen. Det finns inte anledning att i fråga om beräkning av prisavdrag vid fel på ett digitalt innehåll göra någon annan bedömning.

Regeringen föreslår därför att en motsvarande bestämmelse som ska gälla för varor i denna del införs i den nya lagen för prisavdrag vid fel på digitalt innehåll.

Meddelande om hävning

Enligt artikel 15 i digitaldirektivet ska konsumenten utöva rätten att häva avtalet genom ett uttalande till näringsidkaren där konsumenten ger uttryck för sitt beslut att häva avtalet. Det föreslås i avsnitt 6.14.3 att motsvarande regel för varor i varudirektivet tas in i den nya lagen.

Regeringen föreslår att det även vid hävning av ett avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll tas in en sådan skyldighet för konsumenten i den nya lagen. Det finns inte anledning att uppställa några särskilda formkrav för ett sådant uttalande från konsumenten. En konsument kan därför lämna meddelandet på valfritt sätt, t.ex. muntligen.

När det gäller vem som bär risken för meddelandet bör det i den nya lagen tas in en hänvisning till bestämmelserna om detta för varor (se avsnitt 6.16).

Hänvisningar till S7-11-3

7.12. Verkningar av hävning

Hänvisningar till S7-12

7.12.1. Restitution och fortsatt användning

Regeringens förslag: Verkningarna av hävning vid fel på det digitala innehållet och vid näringsidkarens eller konsumentens dröjsmål ska införas i den nya konsumentköplagen.

Om ett avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll hävs, ska näringsidkaren betala tillbaka det som konsumenten har betalat. För digitalt innehåll som tillhandahålls kontinuerligt under en period ska näringsidkaren betala tillbaka dels den andel av betalningen som svarar mot den tid under avtalsperioden under vilken det förelåg fel, dels det som har betalats i förskott avseende tid efter det att avtalet hävts.

Vid hävning ska konsumenten som utgångspunkt avstå från att använda det digitala innehållet och näringsidkaren få förhindra sådan användning. Näringsidkaren ska endast i vissa fall få använda innehåll som har tillhandahållits eller skapats av konsumenten vid dennes användning av det digitala innehållet. Konsumenten ska, utom i vissa undantagsfall, på begäran ha rätt att få del av sådant innehåll.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens.

Utredningen föreslår att det införs en bestämmelse som upplyser om att EU:s dataskyddsförordning gäller vid hävning för näringsidkarens skyldigheter avseende konsumentens personuppgifter. Utredningen föreslår vidare en särskild bestämmelse om att konsumenten vid hävning inte ska behöva betala för användning av det digitala innehållet under den period innehållet var felaktigt.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslagen eller invänder inte mot dem. Konsumentverket anser att utformningen av bestämmelsen om användning av konsumentens innehåll och användningen av ord som aggregerats och genererats i den är svårbegriplig. Det bör enligt verket klargöras vilka personuppgifter som omfattas av bestämmelsen och vad näringsidkaren kan göra med dessa efter att ett avtal har hävts.Allmänna reklamationsnämnden noterar att en konsument som enbart tillhandahållit sina personuppgifter inte kan ”få tillbaka” dem och framhåller att näringsidkaren i många situationer dessutom förmodligen

redan samlat in och dragit nytta av uppgifterna när hävningen sker.

Swedma är tveksam till en upplysningsbestämmelse i lagen om att näringsidkaren är skyldig att följa den allmänna dataskyddsförordningen eftersom det blir en dubbelreglering. Nordic Entertainment Group AB anser det vara en orimlig konsekvens, som knappast kan ha varit avsedd, om en konsument under lång tid, medveten om att fel föreligger, nyttjat en digital tjänst och tagit del av omfattande innehåll och senare undkommer betalningsansvar. Bolaget önskar vidare ett tydliggörande av att effekten av konsumentens hävning när prestationen bestått i personuppgifter är att avtalet och näringsidkarens användning av uppgifterna upphör att gälla och att konsumenten därför inte kan få tillbaka sina personuppgifter.

Skälen för regeringens förslag

Verkningar av hävning enligt digitaldirektivet

I artiklarna 15–18 i digitaldirektivet finns bestämmelser om verkningarna av hävning. Dessa gäller vid konsumentens hävning med anledning av såväl fel på det digitala innehållet (artikel 14) som näringsidkarens dröjsmål att tillhandahålla det digitala innehållet (artikel 13.3). I direktivet saknas uttryckliga bestämmelser om följderna av näringsidkarens hävning vid konsumentens dröjsmål (se artikel 3.10). Det framstår som lämpligt att de verkningar av hävning som föreslås nedan tillämpas vid samtliga fall av hävning, dvs. vid fel och vid såväl näringsidkarens som konsumentens dröjsmål.

Artikel 15 anger att konsumenten ska meddela näringsidkaren att han eller hon häver avtalet. I avsnitt 7.4 och 7.11.3 föreslår regeringen att bestämmelser av sådan innebörd införs i den nya lagen. I detta avsnitt behandlas artiklarna 16 och 17 om näringsidkarens respektive konsumentens skyldigheter vid hävning av ett avtal. I avsnitt 7.12.2 behandlas artikel 18 om tidsfrister och återbetalningsmetoder för näringsidkaren. Den artikeln gäller även vid prisavdrag.

Näringsidkarens återbetalning vid hävning

I artikel 16.1 första stycket i digitaldirektivet anges att näringsidkaren vid hävning av avtalet ska återbetala alla belopp som konsumenten erlagt i enlighet med avtalet. I skäl 68 anges angående detta att näringsidkaren bör återbetala det pris konsumenten har betalat.

Om avtalet föreskriver att det digitala innehållet ska tillhandahållas kontinuerligt under en period mot betalning, och det förelåg avtalsenlighet under någon del av den period som föregick hävningen, ska näringsidkaren enligt artikel 16.1 andra stycket till konsumenten återbetala endast den andel av det betalade priset som motsvarar och står i förhållande till den tid under vilken det inte förelåg avtalsenlighet. Näringsidkaren ska också återbetala den del av priset som konsumenten eventuell har erlagt i förskott för en period som skulle ha återstått om avtalet inte hade hävts (se även skäl 68).

För att genomföra artikel 16.1 bör det i den nya lagen föreskrivas att näringsidkaren vid hävning av ett avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll ska betala tillbaka det som konsumenten har betalat för tillhandahållandet. Vid kontinuerligt tillhandahållande av ett digitalt innehåll bör näringsidkaren till konsumenten betala tillbaka dels den andel av betal-

ningen som svarar mot tid under avtalsperioden under vilken det fanns fel, dels vad konsumenten betalat i förskott avseende tid efter det att avtalet hävts.

Dataskyddsförordningen gäller för konsumentens personuppgifter

Enligt artikel 16.2 ska näringsidkaren vid hävning av avtalet fullgöra de skyldigheter i fråga om konsumentens personuppgifter som är tillämpliga enligt EU:s allmänna dataskyddsförordning. Utredningen framhåller att näringsidkarens skyldigheter i detta hänseende i och för sig redan följer av förordningen men anser att det för tydlighets skull bör införas en upplysningsbestämmelse i den nya lagen. Swedma är tveksam till utredningens förslag och anser att det blir en dubbelreglering.

Regeringen föreslår i avsnitt 7.2 att det i den nya lagen tas in en bestämmelse som upplyser om att EU:s dataskyddsförordning är tillämplig i samtliga avseenden där personuppgifter behandlas vid avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll. Den genomför även artikel 16.2. Det finns enligt regeringens uppfattning då inte någon anledning att ta in även utredningens upplysningsbestämmelse om näringsidkarens skyldigheter i fråga om konsumentens personuppgifter i samband med hävning.

När det gäller vilka rättigheter och skyldigheter som finns avseende personuppgifter vid hävning är alltså den allmänna dataskyddsförordningen tillämplig. Regeringen konstaterar att det inte av artikel 16.2 i digitaldirektivet framgår vilka rättigheter och skyldigheter i förordningen som här avses. Förordningen innehåller emellertid omfattande rättigheter när det gäller radering av uppgifter och dataportabilitet (se skäl 38 i digitaldirektivet). Artikel 16.2 rör alla olika typer av avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll och marknaden för sådant innehåll och de affärsmodeller som används är föremål för ständig utveckling. Detta i förening med att dataskyddsförordningens regler gäller för alla personuppgifter som konsumenten tillhandahåller näringsidkaren eller som näringsidkaren annars samlar in gör det enligt regeringens uppfattning inte, som Konsumentverket förordar, meningsfullt att försöka närmare klargöra vilka personuppgifter som avses i artikeln.

Att dataskyddsförordningen gäller innebär inte att medlemsstaterna är förhindrade att reglera de kontraktsrättsliga följderna av hävning även när konsumentens prestation utgörs av personuppgifter. Detta är en fråga för nationell rätt (se skäl 40). Frågan är dock om det är lämpligt eller nödvändigt att införa regler om restitution i den nya lagen i dessa fall.

Artikel 16 handlar i praktiken om vilka prestationer som ska återlämnas. Den ger uttryck för den allmänna principen om restitution (zug-um-zug eller samtidighetsprincipen) och som därmed som utgångspunkt bör gälla för alla prestationer. Som bl.a. Allmänna reklamationsnämnden och

Nordic Entertainment Group AB anför kan emellertid personuppgifter, på samma sätt som gäller för digitalt innehåll och till skillnad från pengar, inte återlämnas. I stället kan uppgifterna raderas. I den allmänna dataskyddsförordningen behandlas när och under vilka förutsättningar en konsument kan begära att hans eller hennes personuppgifter raderas (se skäl 69 i digitaldirektivet). Om uppgifterna inte längre behövs för de ändamål som de samlades in för, kan uppgifterna raderas (artikel 17.1 a i

EU:s dataskyddsförordning). Ett exempel är om ett avtalsförhållande

avslutas och näringsidkaren inte längre behöver ha kvar konsumentens kontaktuppgifter. Att en konsuments hävning av avtalet om tillhandahållande av digitalt innehåll i sig skulle innefatta ett återtagande av hens eller hennes samtycke till personuppgiftsbehandlingen förefaller tveksamt. Grunden för hävning är näringsidkarens dröjsmål eller att det är fel på det digitala innehållet och inte personuppgiftsbehandlingen. Dessutom påverkar inte återkallandet av samtycket lagligheten av behandling som grundar sig på samtycket, innan detta återkallas (artikel 7.3 i EU:s dataskyddsförordning). Vid tidpunkten för hävning av avtalet kan därmed näringsidkaren redan ha behandlat personuppgifterna i de syften som näringsidkaren avsåg att använda dem på. Hur det förhåller sig med detta är emellertid en fråga som får avgöras i rättstillämpningen och ytterst av EU-domstolen. Skulle en konsument i samband med hävning också anses ha återkallat sitt samtycke, kan han eller hon på den grunden begära att näringsidkaren raderar personuppgifterna, dock förutsatt att det inte finns någon annan rättslig grund för behandlingen (artikel 17.1 b i EU:s dataskyddsförordning). Dataskyddsförordningen innehåller även en rätt till dataportabilitet som ger konsumenten rätt att vid hävning bl.a. få ut de personuppgifter som han eller hon har tillhandahållit näringsidkaren i ett strukturerat, allmänt använt och maskinläsbart format (se artikel 20.1).

Digitaldirektivet innehåller regler om verkningar vid hävning. Flera av dessa gäller när konsumenten tillhandahållit sina personuppgifter, inklusive en bestämmelse om att konsumenten inte ska få fortsätta använda det digitala innehållet. Eftersom restitution av personuppgifter inte är möjlig och då EU:s dataskyddsförordning redan innehåller ändamålsenliga sätt att begränsa näringsidkarens användning av dessa, finns det enligt regeringen inte skäl att införa liknande konsumentköprättsliga regler i den nya lagen.

Näringsidkarens användning av annat innehåll än personuppgifter

Medan artikel 16.2 handlar om personuppgifter så behandlar artikel 16.3 och 16.4 annat innehåll, dvs. uppgifter som inte är personuppgifter. Det kan handla om digitala bilder eller video- och ljudfiler. Artikel 16.3 tar sikte på vilka uppgifter som en näringsidkare fortsatt får använda medan artikel 16.4 tar sikte på vilka uppgifter som näringsidkaren är skyldig att lämna till konsumenten.

Mer konkret anges i artikel 16.3 att näringsidkaren ska avhålla sig från att använda något innehåll som tillförts eller skapats av konsumenten vid dennes användning av det digitala innehåll som tillhandahållits av näringsidkaren. Det finns dock fyra undantag från detta användningsförbud.

För det första får näringsidkaren använda innehåll som inte har något användningsområde annat än i det digitala innehållet (artikel 16.3 a). Vidare får innehåll användas som endast rör konsumentens aktivitet vid användningen av det digitala innehållet (artikel 16.3 b). Användande får också ske av innehåll som har aggregerats med andra sådana uppgifter av näringsidkaren och antingen inte kan delas upp eller som endast kan delas upp med oproportionerliga ansträngningar (artikel 16.3 c). Slutligen får näringsidkaren använda innehåll som har genererats gemensamt av konsumenten och andra konsumenter, när övriga kan fortsätta att använda innehållet (artikel 16.3 d).

Enligt artikel 16.4 ska näringsidkaren vid hävning av avtalet, på konsumentens begäran, ge konsumenten tillgång till sådant innehåll som

konsumenten har tillfört eller skapat vid sin användning av det digitala innehållet. Konsumenten ska ha rätt att hämta detta innehåll kostnadsfritt, inom skälig tid och i ett allmänt använt, maskinläsbart format. Näringsidkarens skyldigheter enligt denna artikel gäller inte i de undantagsfall som anges i artikel 16.3 a–c.

För att genomföra artikel 16.3 och 16.4 i digitaldirektivet behöver dessa aspekter regleras i lag. Regeringen föreslår därför att det i den nya lagen tas in bestämmelser som reglerar dels när näringsidkaren efter hävning av avtalet fortsatt får använda annat innehåll än personuppgifter som tillförts eller skapats av konsumenten, dels förutsättningarna för näringsidkarens skyldighet att vid hävning göra sådant innehåll tillgängligt för konsumenten.

Utredningen föreslår att paragrafen utformas i nära överensstämmelse med direktivets ordalydelse. Konsumentverket anser emellertid att ord som ”aggregerats” och ”genererats” är svårbegripliga. Den svenska språkversionens begrepp motsvaras av den engelska språkversionens ord aggregated och generated. Med aggregerat innehåll avses i sammanhanget det innehåll som konsumenten har tillfört och blivit en del av det digitala innehåll som näringsidkaren tillhandahållit och som därefter svårligen kan separeras från det digitala innehållet i övrigt. Att innehållet genererats gemensamt av konsumenten och andra kan inträffa när konsumenten tillsammans med andra åstadkommit innehållet genom att skapa eller utveckla det. Ett exempel på detta är att en konsument tillsammans med andra spelare i ett dataspel byggt ett hus i spelets värld. Regeringen delar Konsumentverkets uppfattning om att det bör väljas mer begripliga ord för att beskriva regleringens innebörd utan att betydelsen går förlorad. Genererats bör kunna ersättas med skapats och aggregerats med satts samman.

Att förhindra konsumentens framtida användning av digitalt innehåll

Efter att ett avtal har hävts kan det för näringsidkaren vara angeläget att förhindra att konsumenten trots hävningen fortsätter att använda det digitala innehållet. Det är mot den bakgrunden som det i artikel 16.5 föreskrivs att näringsidkaren får förhindra varje framtida användning av det digitala innehållet från konsumentens sida, särskilt genom att göra det digitala innehållet otillgängligt för konsumenten eller genom att avaktivera konsumentens användarkonto. Regeringen föreslår att en sådan möjlighet för näringsidkaren införs i den nya lagen.

Näringsidkaren är enligt artikel 16.4 normalt skyldig att ge konsumenten tillgång till det innehåll som konsumenten själv tillfört eller skapat vid sin användning av det digitala innehållet. Utnyttjandet av rätten för näringsidkaren i artikel 16.5 att förhindra framtida användning får inte leda till att konsumenten hindras från att utnyttja sin rätt att få del av sitt innehåll, dvs. annat innehåll än näringsidkarens digitala innehåll. Regeringen föreslår att denna begränsning i näringsidkarens handlingsutrymme också tas in i den nya lagen.

Konsumentens skyldigheter vid hävning

I artikel 17.1 i digitaldirektivet anges att konsumenten efter hävningen av avtalet ska avstå från att använda det digitala innehållet och avstå från att göra detta tillgängligt för tredje part. Av skäl 72 framgår att detta t.ex. kan ske genom att konsumenten raderar det digitala innehållet eller varje

användbar kopia eller på något annat sätt hindrar att någon får tillgång till det digitala innehåll som konsumenten innehar. Enligt artikel 17.2 ska konsumenten, om det digitala innehållet tillhandahållits på ett fysiskt medium, på begäran av näringsidkaren och på dennes bekostnad, återlämna det fysiska mediet till näringsidkaren utan onödigt dröjsmål. Näringsidkarens begäran om återlämnande ska göras inom 14 dagar från den dag då näringsidkaren informerades om konsumentens beslut att häva avtalet. Konsumenten är alltså endast skyldig att återlämna ett fysiskt medium när näringsidkaren gjort en sådan begäran inom den angivna tiden. Bestämmelser av nu redovisad innebörd rör konsumentens skyldigheter och bör därför tas in i den nya lagen.

Utredningen föreslår vidare att det i den nya lagen införs en bestämmelse om att konsumenten inte ska vara skyldig att betala för användning av det digitala innehållet under den period före hävningen som innehållet var felaktigt. Nordic Entertainment Group AB anser att det är orimligt att en konsument, som varit medveten om felet men ändå nyttjat det digitala innehållet, slipper betalningsansvar. Regeringen konstaterar att den av utredningen föreslagna bestämmelsen återfinns i digitaldirektivets artikel 17.3. Den torde avse konsumentens betalning för det digitala innehållet (se skäl 72) och framstår enligt regeringens uppfattning som rimlig. Om näringsidkaren tillhandahåller ett felaktigt digitalt innehåll bör konsumenten naturligtvis inte behöva betala för innehållet under den tid felet föreligger. I avsnitt 7.11.1 föreslår regeringen att konsumentens rätt att få hålla inne betalningen vid fel på varan ska gälla även vid fel på digitalt innehåll. Någon ytterligare bestämmelse för den situationen behövs därför inte. Utredningens förslag (och artikel 17.3) gäller emellertid endast i en hävningssituation. Då ska, som föreslås ovan, näringsidkaren betala tillbaka vad konsumenten har betalat och om det handlar om digitalt innehåll som tillhandahållits kontinuerligt ska återbetalningen avse den tid då innehållet var felaktigt. Det gäller även om konsumenten har kunnat nyttja innehållet i någon utsträckning. Att därutöver föreskriva att näringsidkaren inte ska få kräva in betalning, som näringsidkaren alltså sedan ska betala tillbaka, framstår inte som nödvändigt.

Artikeln skulle möjligen kunna avse ersättning för konsumentens nytta av användningen av det digitala innehållet. För varor finns det i den nuvarande konsumentköplagen en bestämmelse om nyttoavdrag vid hävning (44 §), som regeringen i avsnitt 6.16 föreslår ska föras över till den nya lagen. Enligt bestämmelsen ska konsumenten ge näringsidkaren den avkastning av varan som konsumenten har fått och betala skälig ersättning för det fall konsumenten har haft annan nytta av varan. Det är svårt att se hur den skulle fylla något syfte vid tillhandahållande av digitalt innehåll och inte minst i ljuset av artikel 17.3 finns det inte anledning att göra den bestämmelsen tillämplig för digitalt innehåll.

Sammanfattningsvis ska konsumenten inte ska vara skyldig att betala för användning av det digitala innehållet under den period före hävningen som innehållet var felaktigt men det bedöms det inte finnas tillräckliga skäl att i den nya lagen uttryckligen föreskriva detta. Utredningens förslag i denna del bör därför inte genomföras.

7.12.2. Formerna för återbetalning

Regeringens förslag: Vid prisavdrag och vid hävning ska näringsidkaren fullgöra sin återbetalningsskyldighet utan onödigt dröjsmål och senast 14 dagar efter det att konsumenten meddelade näringsidkaren sitt beslut att häva avtalet eller informerade om sitt krav på prisavdrag.

Näringsidkaren ska använda samma betalningssätt som konsumenten använde, om inte konsumenten uttryckligen godtar någon annat. Någon avgift för återbetalningen ska inte få tas ut.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår inte att återbetalningsmetoden kan ändras med konsumentens samtycke.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 18.1 i digitaldirektivet ska en återbetalning som näringsidkaren är skyldig att göra till konsumenten enligt artikel 14.4 och 14.5 eller artikel 16.1 till följd av ett prisavdrag eller en hävning av avtalet ske utan onödigt dröjsmål och under alla omständigheter inom 14 dagar från den dag då näringsidkaren informerades om konsumentens beslut att åberopa sin rätt till ett prisavdrag eller sin rätt att häva avtalet.

Enligt artikel 14.4 ska konsumenten vid fel på det digitala innehållet i fem angivna fall ha rätt antingen till ett proportionellt prisavdrag i enlighet med artikel 14.5 om det digitala innehållet tillhandahålls mot betalning, eller att häva avtalet i enlighet med artikel 14.6. Artikel 14.5 reglerar således frågan hur ett prisavdrag till konsumenten ska beräknas. Artikel 16.1 handlar om näringsidkarens skyldighet att vid hävning av avtalet återbetala alla belopp som erlagts i enlighet med avtalet till konsumenten.

Artikel 18.1 kompletteras av artikel 18.2 och 18.3. Enligt artikel 18.2 ska näringsidkaren vid återbetalningen använda samma betalningsmetod som konsumenten använde för att betala det digitala innehållet, om inte konsumenten uttryckligen samtycker till något annat och förutsatt att konsumenten inte åsamkas några avgifter till följd av en sådan återbetalning. Enligt artikel 18.3 gäller att näringsidkaren inte får ålägga konsumenten någon avgift för denna återbetalning.

När det gäller hävning av ett avtal om köp av en vara anges i nuvarande konsumentköplagen (43 § andra stycket) att vardera parten får kräva att motparten utan onödigt dröjsmål lämnar tillbaka vad han eller hon har tagit emot. Av bestämmelsen framgår inte hur skyldigheten att lämna tillbaka vad som mottagits, den s.k. restitutionsförpliktelsen, ska fullgöras utan det följer i stället av allmänna regler för infriande av penningförpliktelser. Varudirektivet överlåter på medlemsstaterna att fastställa formerna för näringsidkaren återbetalning. Regeringen föreslår i avsnitt 6.16 att bestämmelserna i 43 § med vissa justeringar förs över till den nya lagen.

Bestämmelser som liknar artikel 18 i digitaldirektivet finns i 2 kap. 14 § distansavtalslagen, som gäller när en konsument utövar sin ångerrätt vid distansköp. Bland annat gäller att näringsidkarens återbetalning då ska göras utan onödigt dröjsmål och senast inom 14 dagar från den dag då näringsidkaren tog emot konsumentens meddelande om att avtalet frånträtts. Vidare ska näringsidkaren använda samma betalningssätt som

konsumenten, om inte konsumenten uttryckligen går med på något annat, och konsumenten får inte drabbas av några kostnader på grund av att ett annat betalningssätt används. Paragrafen genomför artikel 13 i konsumenträttighetsdirektivet.

Regeringen föreslår att artikel 18 i digitaldirektivet genomförs i svensk rätt genom att särskilda bestämmelser om det i direktivet föreskrivna tillvägagångssättet vid näringsidkarens återbetalning införs i den nya lagen.

Hänvisningar till S7-12-2

7.13. Ändring av det digitala innehållet

Regeringens förslag: Näringsidkaren ska få ändra ett digitalt innehåll som tillhandahålls konsumenten kontinuerligt under en period, om det följer av avtalet och det där anges ett giltigt skäl till en sådan ändring, ändringen sker utan kostnad för konsumenten och konsumenten har informerats om ändringen på ett klart och begripligt sätt.

Om ändringen försämrar konsumentens tillgång till eller användning av det digitala innehållet i mer än obetydlig utsträckning, ska konsumenten ha rätt att säga upp avtalet till omedelbar verkan. Det gäller dock inte om konsumenten har möjlighet att utan extra kostnad behålla det digitala innehållet utan ändring och innehållet alltjämt är avtalsenligt. Vid en sådan ändring ska konsumenten få nödvändig information av näringsidkaren i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form.

En uppsägning ska ske senast 30 dagar från det att konsumenten tog emot informationen eller ändringen genomfördes. Vid uppsägning ska bestämmelserna om hävning tillämpas.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag men utformas något annorlunda. Utredningen föreslår inte att det i lagen ska anges att uppsägningen sker med omedelbar verkan.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna, bl.a. Svensk

Handel, tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.Konsumentverket efterfrågar ett klargörande av hur informationen ska lämnas. Några remissinstanser anser att det är oklart vilken typ av ändringar som omfattas av förslaget. Allmänna reklamationsnämnden pekar på att t.ex. en streamingtjänst förändras kontinuerligt genom att nytt innehåll tillkommer eller annat innehåll tas bort och att det är något som konsumenter också räknar med. Nämnden bedömer att konsumenten med förslaget behöver ta emot en stor mängd information om ändringar och ser behov av förtydligande. Nordic Entertainment Group AB och Discovery Networks Sweden AB menar däremot att ändringar som försämrar konsumentens tillgång till eller användning av det digitala innehållet inte handlar om ändringar av själva innehållet, vilket bör förtydligas. Konsumentvägledarnas förening anser att undantaget för paket behöver förtydligas.

Skälen för regeringens förslag

Näringsidkarens möjlighet att ändra ett digitalt innehåll

Artikel 19 i digitaldirektivet behandlar näringsidkarens möjlighet att göra ändringar av det digitala innehållet och konsumentens rättigheter i anslutning till detta.

I artikel 19.1 anges att om avtalet föreskriver att när det digitala innehållet tillhandahålls konsumenten kontinuerligt under en tidsperiod, får näringsidkaren ändra innehållet utöver vad som är nödvändigt för att upprätthålla avtalsenligheten endast om ett antal villkor är uppfyllda. Enligt villkoren (artikel 19.1 a–d) ska avtalet medge och ge ett giltigt skäl till en sådan ändring, ändringen ska göras utan extra kostnader för konsumenten och konsumenten ska ha informerats om ändringen på ett tydligt och begripligt sätt. I vissa fall, som anges i artikel 19.2, ska konsumenten också ha informerats i skälig tid på ett varaktigt medium om egenskaperna hos och tidpunkten för ändringen, och om att det finns en rätt att säga upp avtalet eller om att det finns möjlighet att utan extra kostnad behålla det digitala innehållet utan ändring och med fortsatt avtalsenlighet hos innehållet.

För att genomföra artikel 19.1 i digitaldirektivet behöver bestämmelser om ändring av det digitala innehållet tas in i den nya lagen. Regeringen föreslår därför att näringsidkaren ska få ändra digitalt innehåll som tillhandahålls kontinuerligt under en period, förutsatt att de villkor som anges i direktivet är uppfyllda.

Några remissinstanser, bl.a. Allmänna reklamationsnämnden, anser att det är oklart vilka ändringar som omfattas av förslaget. Som framgår av artikel 19.1 och skäl 74 omfattar artikeln inte sådana ändringar i form av uppdateringar, uppgraderingar eller liknande modifikationer som krävs för att upprätthålla det digitala innehållets avtalsenlighet. Med ändring i artikel 19.1 och enligt regeringens förslag ovan avses alltså en ändring som går utöver detta. Bland andra Discovery Networks Sweden AB är inne på att ledet tillgång till eller användningen av tjänsten i artikel 19.2 inte tar sikte på innehållsförändringar i en digital tjänst, såsom att visst innehåll läggs till och annat tas bort. Allmänna reklamationsnämnden synes däremot utgå från motsatsen och pekar på att t.ex. en streamingtjänst förändras kontinuerligt genom att nytt innehåll tillkommer eller annat innehåll tas bort och att konsumenten med förslaget då behöver ta emot en stor mängd information om ändringar.

Inte minst eftersom avtal om digitalt innehåll som tillhandahålls kontinuerligt kan gälla under en längre tid är det enligt regeringens mening rimligt att det ges utrymme till ändringar. När det gäller streamingtjänster kan en näringsidkare ha hundratusentals konsumenter som kunder och ha ett utbud av t.ex. filmer eller musik som ständigt förändras. En sådan innehållsmässig förändring är ofta en naturlig del av tjänsten och för många konsumenten en nödvändig förutsättning för att använda den över tid. Villkoren för tillhandahållandet av det digitala innehållet, inklusive vilket utbud som ingår i en tjänst, bör i regel utgöra en del av avtalet. Eftersom artikel 19, som en förutsättning för ändring av innehållet, kräver att frågan avhandlats i avtalet är det i detta avseende av mindre betydelse vilken tolkning av vad direktivet lägger i en ändring som är den riktiga.

Tolkningen kan däremot påverka omfattningen av näringsidkarens informationsskyldighet och konsumentens rätt att säga upp avtalet.

De ändringar som behandlas i artikel 19 är ändringar utöver dem som syftar till att upprätthålla avtalsenlighet (se även skäl 74) och näringsidkaren måste i avtalet ange ett giltigt skäl för en sådan ändring. Sådana skäl exemplifieras i skäl 75 som att en ändring är nödvändig för att det digitala innehållet ska kunna anpassas till en ny teknisk miljö eller till ett ökat antal användare eller på grund av något annat viktigt verksamhetsmässigt skäl. Det uttalas vidare i samma skäl att huruvida ändringen inverkar negativt på konsumentens tillgång till eller användning av det digitala innehållet bör bedömas objektivt, med hänsyn till det digitala innehållets natur och syfte och till den kvalitet, funktionalitet, kompatibilitet och andra centrala egenskaper som är normala för digitalt innehåll av samma typ. Inte minst i ljuset av detta anser regeringen att den tolkning som bl.a. Discovery Networks Sweden AB gör av direktivbestämmelsen ligger nära till hands. Ytterst är tolkningen emellertid en fråga för EUdomstolen att avgöra och det är därför inte lämpligt att i lagen göra den typ av förtydliganden som remissinstanserna efterfrågar.

Konsumentens rätt att säga upp avtalet om det digitala innehållet ändras

Enligt artikel 19.2 i digitaldirektivet ska konsumenten ha rätt att säga upp avtalet om ändringen i mer än obetydlig utsträckning inverkar negativt på konsumentens tillgång till eller användning av det digitala innehållet. En ändring som innebär att konsumenten, för att även i fortsättningen kunna använda det digitala innehållet, måste byta operativsystem skulle kunna utgöra en sådan ändring. Av skäl 75 framgår att bedömningen av den negativa inverkan får göras objektivt, med hänsyn till det digitala innehållets natur och syfte och till den kvalitet, funktionalitet, kompatibilitet och andra centrala egenskaper som är normala för digitalt innehåll av samma typ. Konsumenten ska ha rätt att säga upp avtalet utan kostnad inom 30 dagar från mottagandet av informationen eller från den tidpunkt då innehållet ändrades. Det är den senaste av dessa som utgör startpunkten för fristen. I enlighet med vad Lagrådet föreslår kan detta med fördel framhållas i lagen, liksom att det bör tydliggöras att konsumenten i förevarande fall har rätt att säga upp avtalet utan uppsägningstid. Det senare bör lämpligen formuleras som en uppsägning med omedelbar verkan (jfr 3 § andra stycket lagen [2014:1449] om konsumentskydd vid automatisk avtalsförlängning).

Enligt artikel 19.3 ska artiklarna 15–18 (som behandlar hävning) tillämpas om konsumenten säger upp avtalet. Om näringsidkaren har gjort det möjligt för konsumenten att utan extra kostnad behålla det digitala innehållet utan ändring, och innehållet fortfarande är avtalsenligt, har konsumenten enligt artikel 19.4 dock inte någon rätt till uppsägning.

Regeringen föreslår att det i den nya lagen tas in bestämmelser om konsumentens rätt att säga upp avtalet om det digitala innehållet ändras som motsvarar artikel 19.2–19.4.

Närmare om näringsidkarens informationsskyldighet

Som framgår ovan ska det krävas att konsumenten har informerats om ändringen. Konsumentverket efterfrågar ett klargörande av hur och i vilken

form informationen ska lämnas. Enligt regeringen ska informationen lämnas på två olika sätt beroende på ändringens karaktär.

Som utgångspunkt ska konsumenten enligt artikel 19.1 c informeras om ändringen på ett tydligt och begripligt sätt. Det uppställs inga närmare krav på hur informationen bör lämnas. Näringsidkaren bör alltså kunna informera konsumenten på valfritt sätt bara informationen är tydlig och fullständig. Även om det, som Allmänna reklamationsnämnden pekar på, kan bli tal om en hel del information till konsumenten, bör informationsgivningen kunna ske på ett för näringsidkaren hanterbart sätt, t.ex. genom att förändringar allmänt meddelas på tjänstens webbplats eller meddelas den enskilda konsumenten i samband med att han eller hon använder det digitala innehållet. I den nya lagen bör det anges att näringsidkaren ska lämna informationen på ett klart och begripligt sätt, vilket motsvarar det uttryck som används i 2 kap.3 och 5 §§distansavtalslagen och som föreslås gälla vid annat informationslämnande i den nya lagen.

Om det däremot är fråga om en ändring som i mer än obetydlig utsträckning inverkar negativt på konsumentens tillgång till eller användning av det digitala innehållet, är informationskravet, enligt artikel 19.1 d, ett annat. Konsumenten ska i det fallet få informationen i skälig tid på ett varaktigt medium, och informationen ska avse egenskaperna hos och tidpunkten för ändringen samt rätten att säga upp avtalet eller möjligheten att behålla det digitala innehållet utan en sådan ändring.

Det uppställs alltså i detta fall vissa formkrav. Informationen måste bl.a. kunna bevaras. Det bör i lagen föreskrivas att informationen ska lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten (se avsnitt 5.3 om definitionen av varaktigt medium). Det innebär att det kan ske med t.ex. e-post. Även en webbplats på internet där informationen lagras kan uppfylla kraven förutsatt att informationen med säkerhet bevaras i ursprungligt skick och i det enskilda fallet är tillgänglig för konsumenten så länge informationen är relevant (se skäl 75 och prop. 2017/18:225 s. 116).

Det följer av allmänna principer att den näringsidkare som påstår att information har getts i enlighet med vad som föreskrivs i lagen har bevisbördan för att så också har skett (se prop. 2017/18:225 s. 57).

Paketavtal med en internetanslutningstjänst eller en nummerbaserad interpersonell kommunikationstjänst

Digitalt innehåll och digitala tjänster kombineras ofta med tillhandahållande av andra tjänster och erbjuds, som utgångspunkt, konsumenten inom ett och samma avtal som omfattar ett paket som består av olika delar.

Digitaldirektivet tillämpas endast på de delar av paketavtalet som består av tillhandahållande av digitalt innehåll (se skäl 33 och avsnitt 7.2). I ett avseende ska direktivets regler dock inte tillämpas ens på sådant innehåll, och det gäller artikel 19 om näringsidkarens möjlighet att göra ändringar av det digitala innehållet och konsumentens rättigheter i anslutning till detta. Enligt artikel 3.6 andra stycket i digitaldirektivet ska dessa bestämmelser inte tillämpas om ett paket i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1972 om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation omfattar en internetanslutningstjänst eller en nummerbaserad interpersonell kommunikationstjänst. I stället ska

bestämmelserna om ändring av avtal i sistnämnda direktiv tillämpas på paketets samtliga delar, dvs. även på det digitala innehållet. Ett sådant undantag bör införas i den nya lagen. Regeringen har den 3 november 2021 i lagrådsremissen Genomförande av direktivet om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation lämnat förslag om genomförandet av sistnämnda direktiv.

Konsumentvägledarnas förening anser att undantaget behöver förtydligas. I författningskommentaren utvecklas närmare hur undantaget i den nya lagen ska förstås, särskilt vad som avses med en internetanslutningstjänst och en nummerbaserad interpersonell kommunikationstjänst.

8. Köp av varor med digitala delar

Hänvisningar till S8

8.1. Digitala delar och varudirektivet

I avsnitt 6 behandlas varudirektivets bestämmelser om varor i traditionell mening. I avsnitt 7 behandlas digitaldirektivets bestämmelser om fristående digitalt innehåll och digitala tjänster. I detta avsnitt behandlas varor med digitala delar. Varor med digitala delar blir allt vanligare på både den svenska och den europeiska marknaden och det är därför angeläget att det även för dessa finns ett högt konsumentskydd och väl anpassade konsumentköpregler. Som utgångspunkt gäller varudirektivets allmänna bestämmelser även för varor med digitala delar, men frågan om behov av särregler för sistnämnda kategori varor behandlas i det följande. Regler om digitala delar återfinns i varudirektivet men deras utformning tar sin utgångspunkt i digitaldirektivets bestämmelser. Lite förenklat kan det därför sägas att varor med digitala delar regleras som en hybrid mellan de två direktiven.

Varor med digitala delar definieras i varudirektivet som alla lösa saker som integrerar eller är sammankopplade med digitalt innehåll eller digitala tjänster på så sätt att frånvaron av innehållet eller tjänsten gör att varan inte kan utföra sina funktioner. I avsnitt 5.3 föreslås att denna definition, vars betydelse utvecklas i avsnitt 8.2, tas in i den nya konsumentköplagen.

Digitalt innehåll som är integrerat eller sammankopplat med en vara kan vara alla typer av data som framställs och tillhandahålls i digital form, t.ex. operativsystem, applikationer och annan programvara. Digitalt innehåll kan vara förinstallerat vid tidpunkten för köpet av varan eller kan, när köpeavtalet föreskriver detta, installeras vid ett senare tillfälle. Digitala tjänster som är sammankopplade med en vara kan omfatta tjänster som möjliggör skapande, behandling eller lagring av data i digital form, eller åtkomst till denna, som t.ex. programvara som erbjuds i en molnbaserad datormiljö eller av individuellt anpassade träningsplaner för en smartklocka (skäl 14). När begreppet digitalt innehåll används i fortsättningen inkluderar det digital tjänst.

Det digitala innehåll som utgör en digital del i en vara kan tillhandahållas vid ett enstaka tillfälle eller kontinuerligt. Ett enstaka (eller enskilt enligt direktivet) tillhandahållande av digitalt innehåll innebär att konsumenten får innehållet genom ett enda tillhandahållande, ofta direkt vid köpet och

då installerat i varan, och att konsumenten efter mottagandet har möjlighet att få tillgång till och använda det digitala innehållet på obestämd tid, dvs. på samma sätt som gäller för varan i övrigt. Som exempel på ett enstaka tillhandahållande kan nämnas en dators operativsystem. Ett kontinuerligt tillhandahållande under en period innebär att konsumenten får löpande tillgång till innehållet och att det är tillgängligt för konsumenten under avtalets fastställda löptid eller så länge som ett tillsvidareavtal gäller. Som exempel på ett kontinuerligt tillhandahållande kan nämnas tillgång till aktuella trafikdata i ett fordons navigationssystem. Vad respektive tillhandahållande närmare innebär redovisas i avsnitt 7.1.

Hänvisningar till S8-1

8.2. Lagens tillämpningsområde för varor med digitala delar

Regeringens förslag: För varor med digitala delar ska den nya konsumentköplagens bestämmelser om köp av varor tillämpas.

Det digitala innehållet ska ingå i köpet av varan, om något annat inte har avtalats. Det ska gälla även i fall då det digitala innehållet levereras av någon annan än näringsidkaren.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.Konsumentverket pekar på att det i lagen införs komplexa begrepp och anser att en utökad förklaring och exemplifiering av bl.a. begreppet varor med digitala delar skulle underlätta förståelsen för vad lagen omfattar och hur den ska tillämpas. Sveriges advokatsamfund är inne på att gränsdragningsproblem lär uppstå vad gäller varor med digitala delar.

Skälen för regeringens förslag

Direktiven och digitala delar

Vid framtagandet av varudirektivet och digitaldirektivet har arbete lagts ned på att göra bestämmelserna i direktiven så lika varandra som möjligt. En del skillnader finns dock. Det finns därför bestämmelser i direktiven som går ut på att klargöra när respektive direktiv är tillämpligt. Ett fall där detta är nödvändigt är när en vara innehåller digitala delar.

Av artikel 3.3 i varudirektivet framgår att utgångspunkten är att direktivet inte ska tillämpas på avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll. Efter att ha slagit fast detta anges att direktivet emellertid ska tillämpas på digitalt innehåll som är integrerat eller sammankopplat med varan i övrigt, om frånvaron av det digitala innehållet gör att varan inte fungerar och förutsatt att innehållet tillhandahålls med varan enligt köpeavtalet. Detta gäller oavsett om sådant digitalt innehåll levereras av näringsidkaren eller av tredje man. Det som nu beskrivs utgör en vara med digitala delar (se definitionen i artikel 2.5 b och avsnitt 5.3). Om det råder tvivel om huruvida tillhandahållandet av ett integrerat eller sammankopplat digitalt innehåll utgör en del av köpeavtalet, ska det digitala innehållet anses omfattas av köpeavtalet. Av skäl 15 framgår att det är

parternas avtal som styr om det digitala innehållet utgör en del av köpeavtalet. Motsvarigheten till de nu beskrivna bestämmelserna fast spegelvända finns i artikel 3.4 i digitaldirektivet (se även skäl 21 i det direktivet).

Lagens bestämmelser om varor tillämpas på varor med digitala delar

För att det ska vara en vara med digitala delar krävs enligt artikel 2.5 i varudirektivet två saker. Varans beståndsdelar, dvs. den lösa saken och det digitala innehållet, ska vara integrerade eller sammankopplade med varandra och avsaknaden av det digitala innehållet ska göra att varan inte fungerar. Sveriges advokatsamfund befarar gränsdragningsproblem och

Konsumentverket anser att begreppet vara med digitala delar är komplext och efterlyser en utökad förklaring och exemplifiering av begreppet.

För regeringen är det viktigt att reglerna utformas på ett begripligt sätt och att tillämpningen inte tyngs av ett ständigt behov av att bedöma hur ett digitalt innehåll ska klassificeras och vilka regler som ska tillämpas på det. Enligt regeringen bör det i största möjliga utsträckning säkerställas att en vara och alla dess delar hanteras tillsammans i köprättsligt hänseende.

Den snabba tekniska utvecklingen på området innebär att allt fler varor har digitala delar och mängden digitalt innehåll i olika varor blir allt större. Det blir då närmast ogörligt att försöka definiera enskilda digitala komponenter och avgöra vilka av dem som är felaktiga eller vilka som påverkar varans funktioner och i så fall i vilken grad.

Enligt regeringen handlar definitionen av en vara med digitala delar inte så mycket om att avgöra exakt vilket digitalt innehåll som ingår i varan utan om att klassificera dessa typer av varor som just varor. Det handlar alltså om att definiera en vara, vilket har betydelse för att bestämma vilka regler som ska tillämpas och för att kunna tillämpa dem på ett korrekt sätt. Om digitalt innehåll ingår i en vara, så är det av betydelse vid t.ex. bedömningen av när varan är avlämnad och om varan är avtalsenlig. Om avsaknaden av ett digitalt innehåll gör att varan inte fullt ut kan användas på det sätt som är avsett, utgör det bristande avtalsenlighet (fel på varan). På så sätt skiljer sig digitala delar inte från andra delar av en vara, t.ex. däck till en bil eller sittdynor i en soffa. Att just digitala delar i en vara anges särskilt i definitionen kan förklaras med att digitalt innehåll annars omfattas av digitaldirektivet. Definitionen bidrar därmed till att avgöra vilket direktiv som ska tillämpas på det digitala innehållet.

Det är värt att notera utformningen av varudirektivets definition av en vara. Varor med digitala delar utgör ett nödvändigt och klargörande tillägg till den definitionen. Varor är som utgångspunkt lösa saker. Eftersom digitalt innehåll inte är en lös sak föreskrivs att även lösa saker med ett sådant innehåll är varor. Begreppet vara omfattar alltså en vara med digitala delar (se artikel 2.5 och skäl 14) och det handlar därmed om att typkategorisera något som en vara snarare än att i det enskilda fallet avgöra om ett visst innehåll utgör en digital del. Definitionen säger inte att avsaknaden av det digitala innehållet gör att den lösa saken inte fungerar utan i stället att avsaknaden gör att varan (som inkluderar varans digitala delar) inte fungerar. Med det synsättet bör t.ex. en dator eller en smarttelefon alltid betraktas som en vara med digitala delar, alldeles oavsett om den lösa sak som själva telefonen utgör teoretiskt skulle kunna säljas utan

något digitalt innehåll i sig. Varureglerna är då tillämpliga och det får sedan i det enskilda fallet och med stöd av vad parterna har avtalat avgöras om ett visst digitalt innehåll ingår i den specifika varan eller inte. Detta påverkar dock inte klassificeringen av varan som en vara med digitala delar.

Det är alltså inte den lösa sakens funktioner som är det relevanta, utan funktionerna i varan med digitala delar. En funktion på en smarttelefon kan vara ett alarm eller en gps, vid sidan av de mer grundläggande funktionerna som att kunna ringa eller skicka textmeddelanden. När ett digitalt innehåll som utgör en digital del i en vara inte fungerar, så är varan felaktig. För att tydliggöra detta synsätt anser regeringen att det finns anledning att språkligt justera definitionen av varor med digitala delar i den nya konsumentköplagen. Den engelska språkversionen av varudirektivets definition (”would prevent the goods from performing their functions”) är i detta avseende mer klargörande, och definitionen i den nya lagen bör formuleras på liknande sätt. Det är svårt att ge något exempel på ett digitalt innehåll som inte fyller någon funktion i den vara det ingår i. Syftet med de exempel som anges i direktivet synes därför vara att levandegöra frågan snarare än att användas för att dra en gräns mellan digitalt innehåll som är en digital del och digitalt innehåll som inte är det. Den kan noteras att det under förhandlingarna angavs att det skulle röra sig om en ”main function” (huvudsaklig eller central del) av varan för att det digitala innehållet skulle utgöra en digital del. Denna begränsning togs dock bort och återfinns alltså inte i det antagna varudirektivet.

Som redovisas inledningsvis finns, vid sidan av varudirektivets definition av en vara med digitala delar, artikel 3.3 som i korthet anger att det digitala innehållet som utgör en digital del i en vara som utgångspunkt ska ingå i köpet av varan.

Det avgörande för om ett visst digitalt innehåll i det enskilda fallet utgör en del av varan är därmed om innehållet ingår i varuköpet. Som med alla varor uppställs subjektiva och objektiva krav på en varas avtalsenlighet. Parterna kan komma överens om att ett digitalt innehåll inte ska ingå i varuköpet (se avsnitt 6.7.1 om subjektiva krav). Det digitala innehållets bidrag till varans funktioner kan även utgöra ett objektivt krav (se avsnitt 6.7.2 om objektiva krav). I skäl 15 anges att ett specifikt digitalt innehåll bör anses ingå i köpet om det är normalt för varor av samma typ och konsumenten rimligen kan förvänta sig det med hänsyn till varornas art och med beaktande t.ex. av vad som uttalats i reklam av varan i fråga. Det kan konstateras att detta utgör en beskrivning av ett av de objektiva kraven på en vara i direktivet (se artikel 7.1 d). I skäl 16 anges att parterna har möjlighet att ingå en uttrycklig överenskommelse om att något som utgör en varas digitala del inte ska omfattas av avtalet. Det som avses lär vara en överenskommelse om avvikelse från ett krav på varan. Kontentan är att det alltså avtalsvägen är möjligt att i ett enskilt fall frikoppla den digitala delen från varan i övrigt, och i ett sådant fall kommer det digitala innehållet att tillämpa reglerna om tillhandahållande av digitalt innehåll och brister i det digitala innehållet (eller avsaknaden av detta innehåll) kommer inte att utgöra ett fel på varan utan enbart ett fel på det digitala innehållet.

Regeringen konstaterar sammanfattningsvis att ovannämnda regler i de båda direktiven utgör harmoniserade regler som behöver komma till uttryck i nationell rätt. Det bör därför i den nya lagen framgå att det är

lagens bestämmelser om varor som ska tillämpas på varor med digitala delar. Regeringen föreslår att detta sker genom att det i nya konsumentköplagen anges att det digitala innehållet då ingår i köpet av varan, om något annat inte har avtalats, och att det gäller även i fall då det digitala innehållet levereras av någon annan än säljaren. Direktivets tolkningsregel avseende fall när det råder tvivel om vad avtalet omfattar bedöms inte behöva anges i lag för att kunna tillämpas vid tolkningen av ett avtal.

8.3. Avlämnande av varor med digitala delar

Regeringens förslag: För att en vara med digitala delar ska anses avlämnad ska även de digitala delarna i en vara har tillhandahållits konsumenten. Vid ett kontinuerligt tillhandahållande av digitalt innehåll i en vara med digitala delar ska avlämnandet anses ha skett när tillhandahållandet har påbörjats. Det ska i den nya lagen anges vad som krävs för att de digitala delarna ska anses vara tillhandahållna konsumenten.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att riskövergången för en vara med digitala delar ska ske när den lösa saken har kommit i konsumentens besittning.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag

Föreslagna bestämmelser om avlämnande av en vara

När ett avtal om köp av en vara väl ingåtts mellan näringsidkaren och konsumenten ska varan avlämnas. Regeringen föreslår i avsnitt 6.3 att den nya lagen reglerar de närmare förutsättningarna för att en vara ska anses avlämnad, dvs. vad som krävs för att leverans ska ha skett. Det innefattar platsen och tidpunkten för varans avlämnande, förutsättningar för avlämnande, vem som svarar för kostnaderna för leveransen och vem som står risken för varan. Frågor om avlämnande regleras inte i varudirektivet och de föreslagna bestämmelserna motsvarar i sak nuvarande 48 §§konsumentköplagen. Bestämmelserna gäller även för varor med digitala delar. I ett par avseenden som redovisas nedan finns det dock anledning att överväga särskilda regler för varor med sådana delar.

En vara med digitala delar ska anses avlämnad när både den lösa saken och de digitala delarna i varan har tillhandahållits konsumenten

En vara ska anses avlämnad när konsumenten har fått den i sin besittning. Frågan är vad det innebär för en vara som innehåller även digitala delar, vilka inte nödvändigtvis behöver vara integrerad eller sammankopplad med varan i övrigt vid tidpunkten för avlämnandet.

Frågor om avlämnande regleras visserligen inte i varudirektivet. I skäl 39 anges emellertid att varor med digitala delar bör anses ha levererats till konsumenten när både varornas fysiska komponent har levererats och ett enstaka tillhandahållande av det digitala innehållet har gjorts, eller ett

kontinuerligt tillhandahållande av det digitala innehållet har påbörjats. Vidare anges att den lämpliga tidpunkten för fastställande av avtalsenlighet därför bör vara den tidpunkt då det digitala innehållet tillhandahålls, om den fysiska komponenten har levererats tidigare.

Den ordning som beskrivs i skälet framstår enligt regeringen som rimlig eftersom konsumenten i många fall inte kan upptäcka ett fel på den fysiska komponenten innan det digitala innehållet har tillhandahållits. Regeringen delar utredningens uppfattning att innebörden av skäl 39 bör komma till uttryck i den nya lagen. Regeringen föreslår mot den bakgrunden att sådana varor ska anses avlämnade när konsumenten både fått det fysiska föremålet i sin besittning och tillhandahållits den digitala delen eller, vid kontinuerligt tillhandahållande, tillhandahållandet har påbörjats.

Tillhandahållande av varans digitala delar

När det gäller frågan om vad som krävs för att konsumenten ska ha tillhandahållits de digitala delarna i en vara finns det i skäl 39 i varudirektivet vissa uttalanden. Enligt skälet ska konsumenten få tillgång eller åtkomst till det digitala innehållet på ett sådant sätt att innehållet, eller något lämpligt medel för att ladda ned eller få tillgång till innehållet, ingår i konsumentens ansvarsområde (på engelska: ”has reached the sphere of the consumer”, vilket i motsvarande skäl 41 i digitaldirektivet har översatts som ”ska ha nått konsumentens sfär”) och inga ytterligare åtgärder krävs av näringsidkaren för att konsumenten ska kunna använda innehållet enligt avtalet. Som exempel nämns att näringsidkaren tillhandahåller en länk eller ett annat nedladdningsalternativ. I digitaldirektivet förtydligas att om konsumenten valt en tredje parts fysiska eller virtuella funktion, t.ex. en molnlagringsfunktion, för att motta eller lagra det digitala innehållet bör tillhandahållande anses ha skett redan när näringsidkaren tillhandahåller den tredje parten innehållet (skäl 41). Till skillnad från varudirektivet är frågan uttryckligen reglerad i digitaldirektivet (artikel 5.2) och regeringen föreslår i avsnitt 7.3 att en bestämmelse om detta för digitalt innehåll tas in i den nya lagen.

Mot bakgrund av att synen på när tillhandahållande ska anses ha skett är densamma i båda direktiven, framstår det som lämpligt att även för varor med digitala delar ta in en reglering motsvarande artikel 5.2 i digitaldirektivet i den nya lagen. Den bör lämpligen utformas på samma sätt som motsvarande regel för fristående digitalt innehåll.

Riskens övergång

Av varudirektivet framgår inte hur man ska se på riskens övergång när det gäller varor med eller utan digitala delar. Om risken har gått över på konsumenten, är han eller hon skyldig att betala för varan även om den har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom en händelse som inte beror på näringsidkaren.

I avsnitt 6.3 lämnas förslag på regler om riskens övergång vid köp av varor, vilka i sak motsvarar nuvarande 8 § konsumentköplagen. Innebörden av regeringens förslag i denna del är att risken för varan går över på konsumenten när varan avlämnas. Bestämmelsen avspeglar det förhållandet att den som fysiskt innehar ett föremål anses vara den som har bäst möjlighet att kontrollera vad som händer med det.

Varor med digitala delar kommer i vissa fall att levereras tillsammans med de digitala delarna och situationen skiljer sig då inte från ett avlämnande av en vara utan sådana delar. I andra fall tillkommer de digitala delarna först senare och alltså separat. Som föreslås ovan ska varan inte anses avlämnad förrän konsumenten fått såväl det fysiska föremålet som de digitala delarna i sin besittning. Det skulle kunna inträffa att konsumenten får varans fysiska komponent i sin besittning och att den går sönder innan varans digitala delar har tillhandahållits konsumenten. Enligt utredningen framstår det inte som rimligt att näringsidkaren ska behöva stå risken för att det fysiska föremålet skadas i en brand eller att det blir stulet när det är under konsumentens kontroll. Utredningen föreslår därför att risken för en vara med digitala delar går över på konsumenten när den lösa saken har kommit i konsumentens besittning.

Frågan om riskens övergång regleras inte i varudirektivet (se skäl 38). Riskens övergång regleras däremot i konsumenträttighetsdirektivet. I artikel 20 anges att risken för att varor kommer bort eller skadas övergår till konsumenten när han eller hon fysiskt har tagit varorna i besittning. Med besittning avses såväl omedelbar som medelbar besittning (prop. 2013/14:15 s. 59 f.). Det kan vara så att direktivet och det svenska genomförandet av det i konsumentköplagen har utgått från den fysiska komponenten i varan. Det kan dock noteras att det vid revideringen av detta direktiv (EU 2019/2161) nyligen infördes en motsvarande definition av varor med digitala delar. Det är därmed tydligt i både konsumentsrättighetsdirektivet och varudirektivet att med vara i detta sammanhang avses såväl den fysiska komponenten som det digitala innehållet (jfr även 2 kap. 12 § andra stycket distansavtalslagen om att ångerrätten inte börjar löpa förrän konsumenten får den sista delen av en vara i sin besittning). Definitionen av en vara med digitala delar är att varan inte fungerar utan de digitala delarna. Att då, som utredningen föreslår, införa en ordning som innebär att risken för hela varan ska övergå när endast en del av varan har levererats framstår som tveksamt.

Även Lagrådet föreslår en särskild regel om riskens övergång när en vara har digitala delar. Förslaget skulle innebära att en stegvis riskövergång lagregleras i konsumenträtten. Som regeringen uttalar i avsnitt 6.3 (där Lagrådet framför motsvarande synpunkt avseende riskens övergång vid installation av en vara) är det av värde att, liksom i dag, koppla risken till lagens avtalsobjekt, dvs. varan. Lagrådet anser att det inte finns skäl att särskilt reglera den situationen att olika lösa saker som tillsammans konstituerar en vara levereras successivt. Enligt regeringen skiljer sig varor med digitala delar inte i något avgörande hänseende från varor i övrigt och det finns därmed inte anledning att se annorlunda på riskens övergång för de digitala delarna i en vara. Lagrådet pekar på att riskövergången är uppdelad vid avtal som omfattar en rad enstaka tillhandahållanden av digitalt innehåll, men enligt regeringen är detta inte en relevant jämförelse.

Det är i och för sig en rimlig utgångspunkt att näringsidkaren inte ska behöva stå risken för att den fysiska delen av varan (lösa saken) skadas hos konsumenten i avvaktan på att det digitala innehållet ska levereras. Hur den lösa saken och de därtill hörande digitala delarna levereras är emellertid i stor utsträckning en fråga mellan parterna att avtala om. Detta skiljer sig inte i nämnvärd utsträckning från den situationen att en vara

i dag levereras i delar. Det är i sammanhanget viktigt att understryka att en digital del i en vara är tillhandahållen när den gjorts tillgänglig för konsumenten, vilket inte är detsamma som att den måste ha blivit installerad.

Frågan handlar inte så mycket om huruvida riskens övergång i det enskilda fallet kan påverkas av hur varan levereras (stegvis eller inte) utan om en särskild regel som frikopplar riskens övergång från avlämnandet bör införas i fall som med Lagrådets ord lär ha begränsad praktisk betydelse. Vad varudirektivet vill säkerställa är att tidpunkten för fastställande av avtalsenlighet börjar löpa samtidigt, och den lämpliga tidpunkten är då när det digitala innehållet tillhandahålls, om den fysiska komponenten levererades tidigare (skäl 39). Inte minst i syfte att upprätthålla en enhetlig syn på avlämnande och riskens övergång i den nya lagen anser regeringen sammantaget att regeln om riskens övergång bör utgå från varan och när den avlämnas Den särregel som utredningen respektive Lagrådet föreslår för varor med digitala delar bör därför inte införas.

8.4. Konsumentens avbeställning

Regeringens bedömning: Reglerna avseende avbeställning av varor bör gälla även för avbeställning av varor med digitala delar.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens bedömning. Utredningen föreslår att avbeställning av varor med digitala delar ska kunna göras fram till dess att konsumenten har fått den lösa saken i sin besittning.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans uttalar sig särskilt om utredningens förslag.

Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 6.5 behandlas konsumentens betalningsskyldighet och avbeställning vid köp av en vara. Som anges där regleras inte dessa frågor i varudirektivet och regeringen föreslår att bestämmelserna i nuvarande 3537 §§konsumentköplagen om det pris som köparen ska betala, om tidpunkten för betalningen och om avbeställning ska föras över till den nya lagen. Regeringen föreslår i avsnitt 7.5 att varureglerna om avbeställning ska gälla även vid tillhandahållande av digitalt innehåll.

Den nya lagens bestämmelser om priset för varan och tidpunkten för betalning av varan kommer att gälla även vid köp av varor med digitala delar.

När det gäller avbeställning av ett köp av en vara med digitala delar föreslår utredningen att en särregel tas in i den nya lagen. Bestämmelserna om konsumentens avbeställning av en vara gäller innan den har avlämnats, och utredningen föreslår att motsvarande tid för varor med digitala delar ska vara innan den fysiska komponenten i varan har levererats. Avlämnandet av en vara med digitala delar kommer emellertid inte ha skett förrän även de digitala delarna har tillhandahållits konsumenten. Regeringen anser vidare till skillnad från utredningen, att det i lagen inte bör föreskrivas att risken för varan med digitala delar ska gå över på konsumenten redan när den lösa saken har kommit i konsumentens besittning (se avsnitt 8.3). I linje med den senare bedömningen finns det inte anledning att för avbeställning av en vara med digitala delar föreskriva en från detta

avvikande ordning. Det kan i sammanhanget konstateras att konsumentens besittning av varan även har betydelse för näringsidkarens rätt att häva köpet vid konsumentens dröjsmål och utredningen föreslår inte att det införs någon särskild regel för varor med digitala delar i den situationen.

Regeringen anser således att den nya lagens bestämmelser avseende avbeställning av varor ska gälla även för varor med digitala delar och att någon särregel alltså inte bör införas för dessa varor.

Hänvisningar till S8-4

8.5. Uppdatering av de digitala delarna

Regeringens förslag: Näringsidkaren ska säkerställa att konsumenten får information om och tillhandahålls de uppdateringar som är nödvändiga för att upprätthålla avtalsenligheten hos en vara med digitala delar.

Varan ska anses felaktig om näringsidkaren inte gör detta.

Vid ett enstaka tillhandahållande av de digitala delarna ska näringsidkarens uppdateringsskyldighet gälla under den tid som konsumenten med fog kan förutsätta. Vid ett kontinuerligt tillhandahållande av de digitala delarna ska skyldigheten gälla under tre år från avlämnandet eller den längre tid som avtalet löper.

Näringsidkaren ska inte vara ansvarig för fel på grund av bristande uppdatering, om konsumenten inte har installerat tillhandahållna uppdateringar inom skälig tid, under förutsättning att konsumenten har informerats om uppdateringen och konsekvenserna av att inte installera den och att det inte har brustit i installationsanvisningarna.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens men utformas något annorlunda. Utredningen föreslår att ett digitalt innehåll i en vara med digitala delar ska tillhandahållas i den senaste version som fanns tillgänglig när avtalet ingicks, om inte parterna kommer överens om något annat.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslagen eller invänder inte mot dem.Umeå tingsrätt anser att de föreslagna bestämmelserna är svårtillgängliga och efterlyser fler exempel för att underlätta förståelsen av dem. Konsumentverket anser att det bör klargöras ytterligare hur informationen ska lämnas och menar att bestämmandet av den tid under vilken digitala delar som tillhandahålls vid ett enstaka tillfälle ska uppdateras kan medföra bevissvårigheter. Sveriges advokatsamfund förutser tillämpningssvårigheter när det gäller förslaget som innebär att bristande uppdateringar av digitalt innehåll ska betraktas som fel på varan. Enligt Svensk Handel bör bestämmelserna om näringsidkarens skyldighet med avseende på uppdateringar utformas i närmare anslutning till direktivets lydelse. Elektronikbranschen pekar på att tidpunkten då en vara säljs till en konsument kan inträffa mycket senare än tillverkningstillfället och anser att tiden för näringsidkarens uppdateringsskyldighet bör räknas från tillverkningstillfället i stället för försäljningstillfället. Nordic Entertainment Group AB och Discovery Network Sweden

AB anser att ett krav på att hålla varan med digitala delar uppdaterad under tre år är omotiverat betungande för näringsidkaren.

När det gäller förslaget om tillhandahållande i den senaste versionen ser

Konsumentverket en möjlighet att avtala bort den senaste versionen som problematisk. Svensk Handel anser att förslaget inte bör genomföras.

Skälen för regeringens förslag

Varudirektivet ålägger näringsidkaren en skyldighet att uppdatera varans digitala delar

I avsnitten 6.7 och 6.8 behandlas frågan om vilka krav som konsumenten kan ställa på varan och när det är fel på den. I avsnitt 6.14 behandlas frågan om vilka påföljder som konsumenten har rätt till vid fel. Dessa regler gäller även för varor med digitala delar. De digitala delarnas speciella karaktär föranleder i några avseende särskilda regler. Det gäller bl.a. för uppdateringar av det digitala innehållet.

För digitalt innehåll är uppdateringar ofta en väsentlig och nödvändig komponent. Uppdateringar kan förbättra det digitala innehållet, utöka varans funktioner, skydda innehållet mot nya säkerhetshot eller ha andra syften. Uppdateringar kan också säkerställa att varan fungerar under tillräckligt lång tid och i vart fall under hela den tid under vilken näringsidkaren ansvarar för fel.

Uppdateringar återfinns i direktivet som både ett subjektivt krav och ett objektivt krav. Parterna kan i avtalet komma överens om att näringsidkaren ska tillhandahålla uppdateringar av det digitala innehållet (skäl 28 och artikel 7.1). Det kan innefatta att tillhandahålla uppdaterade versioner av det digitala innehållet eller att på andra sätt förbättra det. Både underlåtenhet att tillhandahålla överenskomna uppdateringar och felaktiga eller ofullständiga sådana uppdateringar som har tillhandahållits innebär bristande avtalsenlighet (skäl 28).

Förutom eventuella avtalade uppdateringar ställer artikel 7.3 i varudirektivet upp som ett objektiv krav att näringsidkaren tillhandahåller vissa uppdateringar, inbegripet säkerhetsuppdateringar. Näringsidkarens skyldighet i detta avseende gäller uppdateringar som är nödvändiga för att upprätthålla avtalsenlighet (skäl 30). Bakgrunden är enligt skäl 31 att den digitala miljön för varor med digitala delar är i konstant förändring och att uppdateringar därför är ett nödvändigt verktyg för att säkerställa att varorna under sin livslängd fungerar på samma sätt som de gjorde vid leveranstidpunkten. Näringsidkarens skyldighet gäller att säkerställa att konsumenten får information om och tillhandahålls de uppdateringar som är nödvändiga för att upprätthålla avtalsenligheten hos en vara med digitala delar. Artikeln reglerar även under hur lång tid som näringsidkaren har en uppdateringsskyldighet, se vidare nedan.

Om näringsidkaren inte uppfyller sin uppdateringsskyldighet, anses varan felaktig. Det ska dock vara möjligt att, under samma förutsättningar som gäller i fråga om övriga objektiva krav, avtala om avsteg från kraven på uppdateringar.

Enligt artikel 7.4 gäller inte näringsidkarens skyldighet avseende uppdateringar om konsumenten underlåter att inom skälig tid installera uppdateringar under förutsättning att a) näringsidkaren har informerat konsumenten om att en uppdatering finns att tillgå och om konsekvenserna av underlåtenhet att installera den och b) varken konsumentens underlåtenhet eller den felaktiga installationen beror på brister i installationsanvisningarna.

För digitalt innehåll enligt digitaldirektivet finns motsvarande krav på uppdatering. I avsnitt 7.7.1 föreslås att de regler om uppdatering som ska gälla för varor med digitala delar i huvudsak även ska gälla för digitalt innehåll enligt det direktivet.

Uppdateringsskyldigheten ska regleras i den nya lagen

För att genomföra varudirektivet behöver näringsidkarens skyldighet med avseende på uppdateringar regleras i den nya lagen. Direktivets reglering om näringsidkarens uppdateringsskyldighet får anses utgöra ett objektivt krav på avtalsenlighet. Till skillnad från utredningen anser regeringen att bestämmelserna i den nya lagen bör utformas på det sättet. Det tydliggör skyldigheten snarare än underlåtenheten att agera i enlighet med den och är i linje med hur lagen i övrigt byggs upp (se avsnitt 6.10).

Några remissinstanser anser att den av utredningen föreslagna bestämmelsen är oklar till sin innebörd och kan föranleda tillämpningsproblem. Enligt Sveriges advokatsamfund består svårigheterna i att en gräns behöver dras mellan köp och tjänst samt att uppdateringar kan tillhandahållas av någon annan än den som har sålt varan. Uppdateringar är en nyhet i den konsumenträttsliga regleringen, både i Sverige och inom övriga EU. Enligt regeringen lär detta i sig säkert kunna föranleda vissa initiala utmaningar i tillämpningen men omfattningen av dessa bör inte överdrivas. När det gäller de aspekter Advokatsamfundet särskilt lyfter konstaterar regeringen att uppdateringsskyldigheten gäller för både digitalt innehåll och digitala tjänster och oavsett om avtalet betecknas som köpeavtal eller tjänsteavtal. I skäl 31 uppmärksammas att uppdateringar ofta kan utföras på distans av antingen näringsidkaren eller tredje part och det uttalas att det då är rimligt att näringsidkaren har ett ansvar för dessa även efter det att det digitala innehållet har tillhandahållits. Av artikel 7.3 framgår att näringsidkarens skyldighet inte innefattar att själv tillställa konsumenten uppdateringar utan att se till att så sker. Häri ligger den bristande avtalsenlighet som grundar näringsidkarens felansvar och inte i tredje mans agerande eller underlåtenhet att agera. Detta motsvarar vad som gäller vid det initiala köpet av en vara med digitala delar. Vid ett sådant köp ingår det digitala innehållet i köpet av varan och det gäller även i fall då det digitala innehållet levereras av någon annan än näringsidkaren. Vid fel kan näringsidkaren överväga att rikta regresskrav mot den som orsakat felet (se skäl 63 och avsnitt 10.1).

När det gäller skyldigheten för näringsidkaren att informera konsumenten om förekomsten av uppdateringen anser Konsumentverket att det bör klargöras hur informationen ska lämnas. Regeringen konstaterar att direktivet inte ställer upp något krav i detta avseende. Skyldighet att informera konsumenten kan därför göras formlöst. En annan sak är att det är näringsidkaren som ska ha bevisbördan för att konsumenten fått del av informationen. Eftersom det är upp till konsumenten att välja att göra den uppdatering som tillhandahålls, framstår det som naturligt att konsumenten får informationen när en uppdatering finns tillgänglig. Så torde det fungera i de allra flesta fall redan i dag.

Eftersom näringsidkaren åläggs nya skyldigheter med avseende på en vara med digitala delar, och då regleringarna bygger på fullharmonisering, är det, som Svensk Handel framhåller, lämpligt att utforma bestämmelsen

i nära anslutning till direktivet lydelse. Regeringen föreslår därför att det i den nya lagen tas in bestämmelser om att det åligger näringsidkaren att se till att konsumenten får information om och tillhandahålls de uppdateringar som är nödvändiga för att upprätthålla avtalsenligheten hos en såld vara med digitala delar. Att näringsidkaren inte fullgör sin skyldighet medför bristande avtalsenlighet hos varan med digitala delar.

Varan ska däremot inte anses felaktig om konsumenten har underlåtit att korrekt installera de tillhandahållna uppdateringarna inom skälig tid, under förutsättning att näringsidkaren har informerat konsumenten om att uppdateringen finns att tillgå och om konsekvenserna av utebliven installation och varken konsumentens underlåtenhet eller den felaktiga installationen beror på brister i de anvisningar som behövs för installationen. Även detta bör anges i lagen. Den närmare innebörden av bestämmelserna och, som

Umeå tingsrätt efterlyser, exempel på hur de ska tillämpas redovisas i författningskommentaren.

I avsnitt 6.7.2 föreslår regeringen att en bestämmelse motsvarande artikel 7.5 i varudirektivet som möjliggör avvikelser från de objektiva kraven i vissa fall ska tas in i den nya lagen på varuområdet. Eftersom den bestämmelsen gäller även för den varukategori som utgörs av en vara med digitala delar kommer det att vara möjligt för parterna att avtala om avvikelse från näringsidkarens uppdateringsskyldighet.

Tiden för näringsidkarens uppdateringsskyldighet

Näringsidkarens skyldighet att uppdatera de digitala delarna gäller under vissa närmare angivna tider (se artikel 7.3 i varudirektivet). Om näringsidkaren inte uppdaterar innehållet är det fråga om bristande avtalsenlighet.

De tider under vilka uppdateringsskyldigheten gäller skiljer sig åt beroende på om det är ett enstaka eller kontinuerligt tillhandahållande av den digitala delen. Vid ett enstaka tillhandahållande gäller skyldigheten under den tidsperiod som konsumenten rimligen kan förvänta sig, med tanke på det digitala innehållets typ och ändamål och med beaktande av omständigheterna och avtalets natur. Av skäl 31 framgår att denna tid får bedömas på grundval av varornas och de digitala delarnas typ och syfte och med beaktande av omständigheterna och köpeavtalets natur. En konsument förväntar sig normalt att få uppdateringar under åtminstone den period under vilken näringsidkaren är ansvarig för bristande avtalsenlighet, medan konsumentens rimliga förväntningar i vissa fall kan sträcka sig utöver den perioden, vilket särskilt kan vara fallet i fråga om säkerhetsuppdateringar. I andra fall, t.ex. när det gäller en vara med digitala delar vars syfte är tidsbegränsat, kan näringsidkarens skyldighet att tillhandahålla uppdateringar normalt begränsas till den tiden. I direktivet tydliggörs att den rimlighetsstandard som uppställs ska bestämmas objektivt (se skäl 24). Regeringen föreslår att en bestämmelse motsvarande den i direktivet införs i den nya lagen. I lagrådsremissens lagförslag användes direktivets uttryckssätt ”vad konsumenten rimligen kan förvänta sig”. Regeringen föreslår i bl.a. avsnitt 6.7.2 att det med anledning av Lagrådets synpunkter ändras till ”vad konsumenten med fog kan förutsätta”, som återfinns i den nuvarande lagen. Även om Lagrådet inte gör motsvarande anmärkning i denna del bör en sådan ändring ske i syfte att uppnå en enhetlig terminologi.

Elektronikbranschen anser att kravet på att uppdatera de digitala delarna bör ställas från tillverkningstillfället i stället för försäljningstillfället, eftersom försäljningen kan ske mycket senare än tillverkningstillfället.

Regeringen konstaterar dock att direktivet inte ger utrymme för en sådan syn. Om avtalet innebär att de digitala delar som tillhandahålls har installerats långt tidigare än vid försäljningstillfället, bör detta i stället kunna utgöra en omständighet som får beaktas vid tillämpning av vad konsumenten vid ett enstaka tillhandahållande med fog kan förutsätta.

Vid kontinuerligt tillhandahållande gäller uppdateringsskyldigheten under den tid som näringsidkarens ansvar för fel gäller. Den tiden behandlas i avsnitt 8.6 och innebär i korthet att ansvaret föreslås gälla under tre år eller, om tillhandahållandet sker under en längre tid än så, under hela avtalsperioden. Bland annat Nordic Entertainment Group anser att en frist på tre år är omotiverat betungande för näringsidkaren och menar att den inte bör överstiga två år, vilket utgör direktivets minimiansvarstid. Regeringen anser att tidsfristen för näringsidkarens skyldighet avseende uppdateringar av det digitala innehållet är så nära förknippad med fristen för näringsidkarens felansvar för en vara med digitala delar, att längden på dessa två frister bör vara samma, dvs. tre år. Det gäller särskilt med beaktande av att digitala delar enligt definitionen är nödvändiga för varans funktion. Brister i uppdateringar riskerar därmed att kunna leda till fel på varan.

Något krav på senast tillgängliga version bör inte ställas upp

Enligt artikel 8.6 i digitaldirektivet ska ett digitalt innehåll tillhandahållas i den senaste version som fanns tillgänglig vid den tidpunkt då avtalet ingicks, om inte parterna har kommit överens om något annat. I avsnitt 7.7.2 föreslår regeringen att detta krav vid tillhandahållande av digitalt innehåll ska regleras i den nya lagen. Detta väcker frågan om motsvarande, som utredningen föreslår, bör gälla även för en vara med digitala delar, eftersom en sådan vara vid ett och samma tillfälle skulle kunna finnas på marknaden försedd med olika versioner av det digitala innehållet. Frågan regleras inte i varudirektivet.

Intresset av enhetliga regler talar enligt regeringen i och för sig för att uppställa ett krav på senaste version av det digitala innehållet även vid köp av en vara med digitala delar. Samtidigt kan det ifrågasättas vilken betydelse en sådan reglering på varuområdet skulle ha, särskilt som parterna skulle ha rätt att avtala om något annat. Det finns också en risk för att ett krav på att en digital del ska säljas i sin senast tillgängliga version medför negativa konsekvenser för näringsidkaren av i vart fall en del varor. I åtskilliga fall kommer de digitala delarna att vara installerade i varan en tid före köpet. Installation och förpackning kan, som Elektronikbranschen påpekar i ett annat sammanhang, ha skett av tillverkaren i ett annat land före transporten till Sverige. En sådan skyldighet som utredningen föreslår, skulle kräva att näringsidkaren håller sitt varulager kontinuerligt uppdaterat eller behöver uppgradera de digitala delarna före leverans. Att ålägga näringsidkaren en sådan skyldighet framstår inte som angeläget, särskilt som en avtalad uppdatering av de digitala delarna efter tillhandahållandet i flera fall skulle uppnå i praktiken samma resultat.

Några remissinstanser, bl.a. Svensk Handel, ser problem med utredningens förslag. Enligt Konsumentverket kan det kan skapa problem vid bedömningen av om varan har en bristande funktionalitet och därmed är felaktig om parterna har avtalat om att köpet ska gälla en äldre version av det digitala innehållet. Regeringen delar den uppfattningen. En vara ska enligt direktivet leva upp till de objektiva krav som ställs på den och detta gäller utöver vad parterna avtalat om (se avsnitt 6.7.2). Varan ska i praktiken motsvara vad som gäller för andra varor av samma typ i fråga om bl.a. funktion, egenskaper och användning. Varudirektivet tillåter visserligen att parterna kommer överens om avvikelser från dessa krav men endast under vissa särskilt angivna förutsättningar (se artikel 7.5). Som anförs i avsnitt 6.9 kommer den nya lagen inte att möjliggöra försäljning av varor i befintligt skick på samma sätt som den nuvarande konsumentköplagen gör. Enligt regeringen är det sammantaget tveksamt om det är förenligt med direktivet att både uppställa ytterligare ett objektivt krav på varan och möjliggöra att parterna sedan kan avvika från detta krav.

Mot den bakgrunden anser regeringen att det inte bör införas någon bestämmelse på varuområdet när det gäller i vilken version en varas digitala delar ska tillhandahållas.

8.6. Ansvar för fel på de digitala delarna

Hänvisningar till S8-6

8.6.1. Näringsidkarens ansvar för fel

Regeringens förslag: För en vara med digitala delar ska bestämmelserna om näringsidkarens felansvar för varan gälla vid enstaka tillhandahållande av det digitala innehållet. Vid kontinuerligt tillhandahållande av det digitala innehållet ska näringsidkaren svara för fel på innehållet under tre år efter varans avlämnande eller den längre tid som följer av avtalet.

För fel på grund av bristande uppdatering av det digitala innehållet i en vara med digitala delar ska ansvaret ska gälla under den tid som näringsidkaren är uppdateringsskyldig.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens men är något annorlunda utformat.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Göta hovrätt och Umeå tingsrätt anser att det inte är helt tydligt vad som gäller för näringsidkarens ansvar när ett fel uppstår till följd av en efter köpet gjord uppdatering.

Skälen för regeringens förslag

Vid ett enstaka tillhandahållande av digitala delar behövs en särregel för näringsidkarens felansvar vid bristande uppdatering

När det gäller digitala delar i en vara som tillhandahålls genom ett enstaka tillhandahållande motsvarar näringsidkarens felansvar det som gäller för själva varan. Det innebär att näringsidkaren ansvarar för fel som finns vid tidpunkten för tillhandahållet, dvs. ursprungliga fel (se även skäl 31).

Varudirektivet föreskriver att ansvarsperioden ska vara två år men tillåter medlemsstaterna att behålla eller införa en längre tid (artikel 10.1 och 10.3). I avsnitt 6.11.2 föreslår regeringen att en konsument ska kunna göra gällande ursprungliga fel på varan som visar sig under tre år från avlämnandet, vilket är i enlighet med nuvarande ordning. Denna ansvarsperiod bör gälla även för en vara med digitala delar, om det är fråga om ett enstaka tillhandahållande av en sådan del. Det kan konstateras att motsvarande ansvarstid föreslås gälla för fel i ett digitalt innehåll som tillhandahålls vid ett enstaka tillfälle enligt digitaldirektivet (se avsnitt 7.8.1).

Digitalt innehåll som utgör digitala delar i en vara kräver normalt uppdateringar för att fungera över tid. Vid ett enstaka tillhandahållande av sådant innehåll har det i artikel 10.1 i varudirektivet gjorts en reservation för regleringen om uppdateringar i artikel 7.3. Som föreslås i avsnitt 8.5 ska näringsidkaren se till att konsumenten tillhandahålls de uppdateringar som är nödvändiga för att upprätthålla avtalsenligheten hos varan. Om de digitala delarna ska tillhandahållas vid ett enstaka tillfälle, ska uppdateringsskyldigheten gälla under den tid som konsumenten med fog kan förutsätta. Varan är felaktig om bristande avtalsenlighet uppstår till följd av att näringsidkaren åsidosätter sin skyldighet i fråga om uppdateringar och det har då inte någon betydelse att varan var felfri vid avlämnandet.

Som direktivet ger uttryck för gäller näringsidkarens allmänna ansvar för varan med de digitala delar inte för fel på grund av att näringsidkaren brustit i sin uppdateringsskyldighet. I stället bör näringsidkarens ansvar för sådana fel motsvara det som gäller för skyldigheten i fråga. Med andra ord ska felansvaret gälla under den tidsperiod som konsumenten med fog kan förutsätta att avtalsenligheten hos varan upprätthålls genom uppdateringar. Som redovisas i avsnitt 8.5 förväntar sig en konsument normalt att få uppdateringar under åtminstone den period under vilken näringsidkaren är ansvarig för fel i innehållet i övrigt, dvs. under tre år. Konsumentens rimliga förväntningar kan i vissa fall dock sträcka sig längre, särskilt i fråga om säkerhetsuppdateringar.

Både Göta hovrätt och Umeå tingsrätt anser att det inte är helt tydligt hur bestämmelsen som anger under vilken tid uppdateringsskyldigheten gäller förhåller sig till bestämmelsen om under vilken tid näringsidkaren har felansvar. Regeringen delar den uppfattningen. Det felansvar för uppdateringar som nu behandlas rör fel på grund av att näringsidkaren brister i sin skyldighet att tillhandahålla uppdateringar. Det kan närmast jämföras med att näringsidkaren inte utför en installation av varan efter avlämnandet (se avsnitt 6.8.2). Det finns, som i direktivet, anledning att i bestämmelsen om näringsidkarens felansvar uttryckligen nämna att för bristande uppdatering gäller i stället ansvaret under den tid som anges i bestämmelsen om uppdateringsskyldighet. Denna skyldighet utgör ett objektivt krav och det finns därmed en möjlighet för parterna att avtala om en annan, kortare, ansvarstid. Någon sådan möjlighet finns inte när det gäller näringsidkarens allmänna felansvar. Att i konsumentlagstiftningen på detta sätt introducera åtaganden med felansvar efter leverans är relativt nytt och det kan inte uteslutas att gränsdragningsproblem kan uppstå i bedömningen av vilket fel det är fråga om och vilka felansvarsregler som då är tillämpliga. Det är något som får överlåtas på rättstillämpningen att ta ställning till i det enskilda fallet.

Sammanfattningsvis bör det i den nya lagen föreskrivas att näringsidkarens ansvar för fel på grund av bristande uppdateringar ska gälla under den tid som näringsidkaren är uppdateringsskyldig.

Vid kontinuerligt tillhandahållande av digitala delar behövs särskilda felansvarsregler

När det gäller varor där de digitala delarna enligt avtalet ska tillhandahållas kontinuerligt under en period ser direktivets reglering annorlunda ut. I sådana fall ska näringsidkaren svara för bristande avtalsenlighet (fel) avseende det digitala innehållet som uppstår eller visar sig under två år (eller den längre tid medlemsstaten väljer) eller, om avtalet löper över längre tid än så, under avtalsperioden (artikel 10.2 och 10.3 samt skäl 41). Att det uppställs två kompletterande ansvarsperioder innebär att ansvaret kan komma att gälla även efter den tid som avtalet löper och det digitala innehållet kontinuerligt tillhandahålls men även att ansvaret för den digitala delen kan komma att gälla längre än näringsidkarens ansvar för den vara som den digitala delen är integrerad med.

Eftersom ansvaret för fel på digitala delar som tillhandahålls kontinuerligt skiljer sig från vad som gäller för varor i övrigt behöver en särregel införas. Den första skillnaden är att ansvaret inte är begränsat till fel som fanns vid den tidpunkt tillhandahållandet påbörjades utan omfattar alla fel som uppstår under ansvarsperioden. Detta motsvarar det som i avsnitt 7.8.1 föreslås gälla för fristående digitalt innehåll som tillhandahålls kontinuerligt. Den andra skillnaden avser den tidsperiod under vilken felansvaret gäller. Här uppställs för kontinuerligt tillhandahållande av digitala delar alltså två kompletterande perioder. Den ena delen – att ansvaret gäller under hela avtalsperioden – motsvarar det som digitaldirektivet föreskriver och regeringen föreslår ska gälla för kontinuerligt tillhandahållande av digitalt innehåll enligt det direktivet. Detta bör gälla även för digitala delar i en vara som tillhandahålls kontinuerligt.

När det gäller den andra delen – att ansvaret alltid gäller under minst tre år – kan det konstateras att det i denna del inte finns någon motsvarighet i digitaldirektivet. Det är alltså inte möjligt, som Lagrådet synes vilja, att i detta avseende skapa enhetliga regler. Det behöver i stället tas ställning till om varudirektivets tidsperiod om två år ska väljas eller om intresset av så enhetliga regler som möjligt gör att tidsperioden bör bestämmas till tre år som för varor i övrigt. Det kan konstateras att direktivets särreglering i denna del endast gäller de digitala delarna i en vara. Näringsidkarens ansvarsperiod avseende det fysiska föremålet följer alltså huvudregeln för varor. Enligt regeringens mening förefaller det inte ändamålsenligt att ha en treårig frist för själva varan samtidigt som den skulle vara två år för de digitala delarna. För att betraktas som en digital del måste det digitala innehållet vara nödvändigt för varans funktion. En kortare frist kan leda till att en funktionskritisk beståndsdel i varan inte kan åtgärdas efter två år och det skulle i vissa situationer kunna göra näringsidkarens treåriga ansvar för varan i övrigt meningslös. Under alla omständigheter skulle olika frister för varan och dess digitala delar riskera att bidra till tvister om vad som är orsaken till att en vara med digitala delar inte fungerar. Mot den bakgrunden bör minimiperioden även beträffande de digitala delarna i varan bestämmas till tre år.

Även för kontinuerligt tillhandahållande av en digital del i en vara gäller att näringsidkaren har en skyldighet att uppdatera det digitala innehållet. Den skyldigheten gäller under hela avtalstiden och minst tre år (se avsnitt 8.5). Visserligen överensstämmer den tiden med den ansvarstid i övrigt som nu föreslås gälla vid kontinuerligt tillhandahållande. Uppdateringsskyldigheten är dock, liksom andra objektiva krav, möjlig att avtala bort eller begränsa. Det bör därför särskilt anges i lagen att näringsidkarens ansvar för fel på grund av bristande uppdatering gäller under den tid som uppdateringsskyldigheten gäller.

Hänvisningar till S8-6-1

8.6.2. Bevisbördan vid fel

Regeringens förslag: För varor med digitala delar där det digitala innehållet tillhandahålls kontinuerligt under en period ska ett fel på det digitala innehållet som visar sig under tre år eller den längre tid som avtalet löper anses vara ett fel som näringsidkaren ansvarar för, om inte näringsidkaren visar något annat eller detta är oförenligt med varans eller felets art.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag

Bevisbördan vid fel på en vara och fristående digitalt innehåll

För varor uppställs en presumtion för att ett fel som visar sig inom två år från köpet ska anses ha funnits vid avlämnandet, om inte annat visas eller detta är oförenligt med varans eller felets art (se avsnitt 6.11.3). Under denna period är det alltså näringsidkaren som måste bevisa att felet inte var ursprungligt (den omvända bevisbördan). För fel som visar sig under den resterande delen av den treåriga ansvarsperioden är det i stället konsumenten som måste bevisa att felet är ursprungligt.

När det gäller ett enstaka tillhandahållande av digitalt innehåll enligt digitaldirektivet har näringsidkaren bevisbördan för att ett fel som framkommit under en inledande tid (dock endast ett år) inte är ett ursprungligt fel (se avsnitt 7.8.2). När det gäller kontinuerligt tillhandahållande av digitalt innehåll ansvarar näringsidkaren för alla fel som visar sig under avtalsperioden och har under samma tid också bevisbördan för att innehållet är avtalsenligt. Det finns för båda typerna av tillhandahållande vissa möjligheter att undgå felansvar som bygger på konsumentens digitala miljö och vilja att samarbeta i frågan. Någon motsvarighet till dessa senare regler återfinns inte i varudirektivets regler för digitala delar.

Bevisbördan vid fel på en varas digitala delar

Digitalt innehåll i en vara med digitala delar kan tillhandahållas på två sätt, vid ett enstaka tillfälle eller kontinuerligt.

För ett enstaka tillhandahållande av det digitala innehållet som utgör den digitala delen är varudirektivets regler för själva varan tillämpliga (se artikel 11.1). De regler som regeringen föreslår i avsnitt 6.11.3 ska gälla

även för ett sådant tillhandahållande. Det behövs alltså i den delen inte några särregler. Det som föreslås är en presumtionsregel av innebörd att ett fel som visar sig inom två år efter det att varan avlämnades ska anses ha funnits vid den tidpunkten, om inte näringsidkaren visar något annat eller detta är oförenligt med varans eller felets art.

När det gäller varor med digitala delar där det digitala innehållet tillhandahålls kontinuerligt under en period finns det en särregel i varudirektivet. Som framgår av avsnitt 8.6.1 föreslås att näringsidkaren i dessa fall ska ansvara för avtalsenlighet avseende de digitala delarna under hela avtalsperioden och minst under tre år från tillhandahållandet. I artikel 11.3 i varudirektivet anges att näringsidkaren under denna tid också har bevisbördan för att den digitala delen är avtalsenlig. Lagrådet synes anse att näringsidkaren har att bevisa att fel som visar sig under den efterföljande treårstiden inte har uppkommit under ansvarstiden. Detta är emellertid inte förenligt med varudirektivet och knappast heller praktiskt möjligt (se även avsnitt 7.8.2 om motsvarande för fristående digitalt innehåll). Lagrådet ifrågasätter också varför regeln för kontinuerligt tillhandahållande inte är lika för varor med digitala delar och fristående digitalt innehåll. Regeringen konstaterar att denna skillnad är medveten och följer av direktiven. För en vara med digitala delar där det digitala innehållet tillhandahålls kontinuerligt under en period bör mot denna bakgrund en presumtionsregel införas för fel på det digitala innehållet som visar sig under tre år från avlämnandet eller den längre tid som avtalet löper.

Hänvisningar till S8-6-2

8.7. Näringsidkarens återbetalning vid hävning

Regeringens förslag: För varor med digitala delar där det digitala innehållet tillhandahålls kontinuerligt under en period ska vid hävning av köpet reglerna för avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll gälla avseende näringsidkarens återbetalning.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens. Utredningen lämnar inte något förslag i denna del.

Remissinstanserna: Remissinstanserna yttrar sig inte i frågan. Skälen för regeringens förslag: När ett köp hävs ska parternas prestationer gå åter (restitution). I avsnitt 6.16 föreslår regeringen bl.a. att näringsidkaren vid hävning av ett varuköp utan onödigt dröjsmål ska betala tillbaka vad konsumenten har betalat för varan. Detta gäller även vid hävning av varor med digitala delar.

En sådan vara kan innehålla digitalt innehåll som tillhandahålls kontinuerligt under en period. Det är inte ovanligt att konsumenten i ett sådant fall betalar löpande under perioden för att få tillgång till det digitala innehållet, t.ex. som en månadsavgift. Detta gäller särskilt när det är fråga om en digital tjänst. När köpet hävs kan det innebära att konsumenten under en längre tid har utnyttjat innehållet för redan betalda perioder.

Denna fråga behandlas inte i varudirektivet men väl i digitaldirektivet (artikel 16.1). Där anges att om avtalet föreskriver att det digitala innehållet ska tillhandahållas under en period och det förelåg avtalsenlighet under någon del av den period som föregick hävningen, ska näringsidkaren till konsumenten återbetala endast den andel av det betalade priset som

motsvarar och står i förhållande till den tid under vilken det inte förelåg avtalsenlighet. Näringsidkaren ska också återbetala den del av priset som konsumenten har erlagt i förskott för en period som skulle ha återstått om avtalet inte hade hävts. I avsnitt 7.12.1 föreslår regeringen att en regel med detta innehåll införs i den nya lagen för fristående digitalt innehåll.

Enligt regeringen framstår det som lämpligt att samma ordning gäller i motsvarande situation vid hävning av en vara med digitala delar. Det bör därför för varor med digitala delar som tillhandahålls kontinuerligt i lagen hänvisas till den nu beskrivna återbetalningsregeln för avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll.

Hänvisningar till S8-7

9. Köp av levande djur

Hänvisningar till S9

9.1. Det finns behov av särregler vid köp av levande djur

Regeringens bedömning: De speciella förhållanden som råder vid köp av levande djur motiverar vissa särregler i den nya konsumentköplagen.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flera remissinstanser, däribland Göta hovrätt,

Stockholms tingsrätt, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Statens jordbruksverk, Företagarna och Svensk Handel, delar utredningens bedömning eller invänder inte mot att det i lagen tas in vissa särregler för köp av levande djur.

Ett antal remissinstanser invänder mot bedömningen och anser att den inte är tillräckligt långtgående. Flera av dem, bl.a. Gröna arbetsgivare,

Hästnäringens Nationella Stiftelse, Lantbrukarnas riksförbund, Svenska Kennelklubben, Sveriges Kattklubbars Riksförbund och Sveriges Veterinärförbund, anser att försäljning av levande djur helt bör undantas från konsumentköplagen.

Några remissinstanser, Konsumentverket, Konsumentvägledarnas förening och Sveriges Konsumenter, anser att det inte finns behov av någon form av särreglering när det gäller köp av levande djur.

Skälen för regeringens bedömning

Handel med levande djur

Många människor i Sverige äger djur. För konsumenter handlar det oftast om sällskapsdjur, men i vissa fall köps djur även för t.ex. tävlingsändamål. Antalet typer av djur som säljs till konsumenter är stort, t.ex. olika fåglar, fiskar, insekter, reptiler och däggdjur. Priset kan variera från ett närmast obetydligt belopp till miljonbelopp.

Levande djur till konsumenter kan säljas av bl.a. zoobutiker, importörer och uppfödare, med stora skillnader i verksamheternas omsättning. Vid konsumentköp av hästar, hundar och katter bedriver flera näringsidkare verksamhet i liten skala, ibland endast som en hobby eller bisyssla. I

Sverige finns det ca 965 000 registrerade hundar, 360 000 hästar och 1,4 miljoner katter (varav ca 370 000 är registrerade).

Ett levande djur har inom förmögenhetsrätten traditionellt betraktats som en lös sak, dvs. en vara. Konsumentköplagen har allt sedan sin tillkomst varit tillämplig på sådana köp. Lagen är tvingande till konsumentens förmån. Syftet med tvingande regler är att motverka de olägenheter som kan uppstå genom att säljare använder villkor som inskränker konsumentens rättigheter eller på annat sätt missgynnar konsumenten.

Som Högsta domstolen har uttalat kan ett levande djur dock inte betraktas som vilken sak som helst (rättsfallet NJA 2001 s. 65 I och II). Ett djur är unikt och det finns många gånger ett känslomässigt band mellan människa och djur som inte har sin motsvarighet i andra varor. Ett djur är också i sig föränderligt och påverkas av den omgivande miljön. I förarbetena till djurskyddslagen (2018:1192) anges att djurens välfärd ska främjas så att djur mår bra såväl fysiskt som psykiskt och att ett djur ska respekteras då det har ett egenvärde oavsett den nytta som människan har av djuret (prop. 2017/18:147).

Regeringen ser ett behov av särregler vid köp av levande djur

Det har, inte minst på senare år, framförts att den nuvarande regleringen av handel med levande djur är förenad med nackdelar och att den inte är ändamålsenlig. Det är framför allt delar av djurnäringen som har kritiserat ordningen. Det görs bl.a. gällande att försäljning av levande djur med tillämpning av konsumentköplagen innebär sådana ekonomiska risker för näringsidkarna att de tvekar att sälja till konsumenter. Det görs också gällande att konsumentköpreglerna är processdrivande och att rättsliga tvister kan innebära inte bara kostnader utan även lidande för djuren.

Enligt regeringen är det angeläget att de regler som tillämpas vid köp av levande djur både är, och upplevs som, ändamålsenliga och väl fungerande. Det kan konstateras att vad som är ändamålsenligt är föremål för olika uppfattningar. Utredningen gör bedömningen att det finns ett behov av särregler vid köp av levande djur. Denna bedömning delas inte av de remissinstanser som företräder konsumentintressena, bl.a. Konsumentverket och Sveriges Konsumenter. Däremot pekar flera av de instanser som företräder näringsidkar- och djurintressena, bl.a. Sveriges Veterinärförbund, Företagarna, Svenska Kennelklubben och Sveriges Kattklubbars

Riksförbund, på att konsumentköplagen inte är anpassad för djurhandel.

Även remissinstanser som varken företräder något näringsidkar- eller konsumentintresse, bl.a. Stockholms tingsrätt, instämmer i utredningens bedömning att det behövs särregler.

Enligt regeringens uppfattning måste ändamålsenliga regler vara balanserade och rättvisa. Reglerna bör ge ett gott konsumentskydd som även beaktar näringsidkarnas intressen. Lagstiftningens utformning handlar om att åstadkomma en rimlig fördelning mellan näringsidkaren och konsumenten när det gäller vem som bör bära den ekonomiska risken för att djuret är behäftat med ett köprättsligt fel. Naturligtvis måste även djurintresset värnas. Detta ska i första hand ske med stöd av befintlig djurskyddslagstiftning, se vidare avsnitt 9.6. Det är samtidigt viktigt att den köprättsliga lagstiftningen utformas så att den inte riskerar bidra till att djur

lider. Utredningen lyfter fram att framför allt utdragna köprättsliga tvister kan leda till situationer som innebär lidande för djuret.

Som utredningen pekar på är djur levande varelser med allt vad det innebär i fråga om fysiska förändringar under livstiden och samspel mellan psyke och fysik. Den framtida utvecklingen av ett djur är därmed betydligt mer svårbedömd jämfört med andra varors fysiska utveckling, vilket kan påverka bedömningen av om det rör sig om ett fel. Att djur är levande varelser och därför måste få omvårdnad och vid behov veterinärvård, kan också medföra högre avhjälpandekostnader och skadestånd. Högsta domstolen har uttalat att då djur inte är vilken sak som helst får det anses rimligt att ägaren söker vård för djuret, även om kostnaden för vården kan komma att överstiga djurets ekonomiska värde (se rättsfallet NJA 2001 s. 65 I).

Den problembild som vissa delar av djurnäringen målar upp måste tas på allvar. Den utgör samtidigt enbart näringsidkarnas syn, och kan därför behöva nyanseras och sättas i sitt sammanhang. Det säljs många tusentals djur varje år i Sverige och i flertalet fall blir köpet aldrig föremål för någon efterföljande tvist mellan köpare och säljare. Inte heller är det så att näringsidkaren regelmässigt förlorar de rättsprocesser som trots allt inleds. Många säljare av hästar, hundar och katter anses vara näringsidkare, även om omsättningen är blygsam och verksamheten sporadisk (se rättsfallet NJA 2018 s. 866). De har emellertid oftast både högre kompetens och mer erfarenhet av djurförsäljning än sina motparter, som är privatpersoner och således konsumenter. Näringsidkarna har dessutom god kännedom om djuren och har till sin hjälp kompetenta branschorganisationer, som bl.a. har utformat de köpeavtal som normalt används.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att det finns ett stort missnöje med dagens reglering och att den beskrivs som processdrivande med följd att det förekommer tidskrävande och dyra rättsprocesser där djuret riskerar att fara illa. Om detta i sin tur leder till att näringsidkare i allt större utsträckning drar sig för att sälja till konsumenter, kan det ha betydande negativa effekter på djurnäringen. Det är också problematiskt om denna utveckling leder till att konsumenter i stället söker sig till handel med djur som förs in från utlandet i strid med införselförbud eller annars under förhållanden som innebär risker för både konsumenterna och djuren.

Att det finns behov av att se över nuvarande ordning för köp av levande djur har påpekats av riksdagen som 2017 uppmanade regeringen att både nationellt och inom EU initiera överväganden om huruvida reglerna i konsumentköplagen för köp av levande djur är ändamålsenligt utformade (bet. 2016/17:CU12 punkt 6, rskr. 2016/17:209). I de därpå följande EUförhandlingarna om det nya varudirektivet fick Sverige gehör för sin syn att djur inte fullt ut kan ses som vilken vara som helst. Genom artikel 3.5 b i varudirektivet ges medlemsstaterna möjlighet att i sin nationella reglering helt eller delvis undanta försäljning av levande djur till konsumenter från tillämpningsområdet.

Mot denna bakgrund delar regeringen utredningens bedömning att förhållandena när det gäller försäljning av levande djur är så särpräglade att det behövs särregler.

Köp av levande djur bör inte helt undantas från konsumentköplagen

Utredningen har övervägt att helt undanta köp av levande djur från konsumentköplagstiftningen, med följden att dessa köp i så fall skulle omfattas av köplagen. Bland annat Sveriges Veterinärförbund anser att köp av levande djur borde hanteras enligt köplagen eftersom den anses bättre anpassad till de förhållanden som gäller för levande djur.

Köplagen och konsumentköplagen innefattar två i princip helt fristående regelkomplex som tjänar skilda syften. Partsförhållandet konsument– näringsidkare präglas av att konsumenten i flera avseenden har en underlägsen position, vilket ställer krav på utformningen av reglerna (prop. 1989/90:89 s. 186). Köplagen är inte tvingande till förmån för konsumenten utan tvärtom dispositiv, vilket innebär att parterna kan avtala om att något annat än vad lagen föreskriver ska gälla. Enligt regeringens bedömning finns det en stor risk att många konsumenter vid en tillämpning av köplagen får alltför oförmånliga villkor. Som Lunds universitet framhåller gäller det inte minst i situationer där man har att göra med mindre nogräknade säljare. Även den utspridda användningen av standardavtal, vilka innehåller villkor som det normalt inte finns förutsättningar att avtala bort, riskerar att ge konsumenten en väsentligt sämre position.

Med den försämring av konsumentskyddet som en övergång till köplagen skulle innebära befarar regeringen att det dessutom finns en risk för att fler djur far illa. En tillämpning av köplagens dispositiva regler kommer sannolikt att leda till att konsumentens möjligheter att få skadestånd eller ersättning för avhjälpandekostnader vid fel begränsas och detta drabbar inte bara konsumenten utan särskilt djuren. Sådana begränsningar kan nämligen medföra att djur inte får nödvändig veterinärvård och till och med kan behöva avlivas.

Det är en grundläggande utgångspunkt i svensk rätt att ett konsumentavtal regleras av tvingande konsumentlagstiftning. Det har sin grund i att en konsument i ett avtal med en näringsidkare i allmänhet har en svagare position än näringsidkaren, t.ex. när det gäller kunskap om vilka rättigheter och skyldigheter parterna har. Att reglera en konsuments avtalsförhållande med en näringsidkare i en icke-konsumentskyddande lagstiftning vore därför enligt regeringen främmande för den svenska rättstraditionen och skulle dessutom på sikt riskera att påverka synen på behovet av konsumentskydd på andra områden

Köp av ett djur kan innebära en stor investering för konsumenten och de känslomässiga värdena är påtagliga. I dag råder i princip avtalsfrihet när det gäller djurets skick och egenskaper men konsumenten skyddas bl.a. på det sättet att rätten till påföljder inte kan avtalas bort. Enligt regeringen står det klart att det finns ett tydligt skyddsintresse för konsumenterna vid köp av levande djur. Att även i fortsättningen låta konsumentköplagen omfatta köp av levande djur skulle säkerställa detta skyddsintresse. Att det görs gällande att det i vissa fall förekommer att näringsidkaren bedriver en begränsad verksamhet och inte nödvändigtvis är ekonomiskt starkare än en del konsumenter utgör inte skäl att bedöma frågan annorlunda. Även i dessa fall lär näringsidkaren ha ett kunskaps- och erfarenhetsmässigt övertag. De har ofta stöd av en professionell branschorganisation som tagit fram standardavtal och rutiner.

Att äga ett djur är viktigt för många människor. Det bidrar till glädje, gemenskap och trygghet. Det är därför angeläget att människor kan köpa en häst, hund eller något annat djur under trygga och säkra former. Enligt regeringen är det givet att det ska finnas ett konsumentskydd även på detta område. Ett försämrat konsumentskydd kan i förlängningen också drabba djurnäringen. Förr i tiden användes termen hästförsäljare som beteckning på skumraskverksamhet. Köprättsliga regler som ger ett gott konsumentskydd bidrar till att skapa förtroende för marknaden, vilket är en förutsättning för dess fortsatta utveckling.

Reglerna måste kunna tillämpas på många sorters djurköp och i många olika försäljningssituationer. Reglerna måste också kunna tillämpas oavsett om det är en professionell näringsidkare eller en hobbyuppfödare. Ändamålsenliga regler måste utformas så det inte bara skyddar eller gynnar en av parterna. Till detta kommer den ökande handeln med levande djur över gränserna. Det finns då ett betydande värde i att i grunden enhetliga regler gäller vid köp av levande djur. Att det, såvitt känt, inte är någon annan medlemsstat som med anledning av artikel 3.5 b i varudirektivet avser att helt undanta köp av levande djur från den tvingande konsumentskyddslagstiftningen talar med styrka mot att i Sverige göra ett sådant undantag.

Till detta kommer att den kritik som förts fram i olika avseenden mot konsumentköplagen i huvudsak begränsar sig till några bestämmelser i lagen. Enligt regeringens uppfattning bör en mer ändamålsenlig lagstiftning vid köp av levande djur uppnås genom en avvägning mellan näringsidkarens behov av särreglering, intresset av att säkerställa ett högt konsumentskydd och intresset av en god djurvälfärd. En sådan avvägning sker bäst genom att köpen alltjämt träffas av den tvingande konsumentregleringen men att vissa undantag möjliggörs.

Mot den bakgrunden bör konsumenters köp av levande djur även framöver omfattas av konsumentköplagstiftningen. De särregler för sådana köp som föreslås nedan bör därför införas i den nya konsumentköplagen.

Hänvisningar till S9-1

9.2. Särregler för dyrare levande djur

Regeringens förslag: Särregler för levande djur ska framför allt gälla vid köp där priset överstiger en tiondel av prisbasbeloppet enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Några remissinstanser, bl.a. Företagarna och

Zoobranschens Riksförbund, anser att de föreslagna särreglerna inte bara ska gälla för djur överstigande viss beloppsgräns. Stockholms tingsrätt anser att en högre beloppsgräns än den föreslagna bör övervägas. Även Göteborgs tingsrätt uttalar att det kan finnas skäl för en något högre beloppsgräns än den föreslagna eftersom konsumentskyddet alltjämt gör sig starkt gällande vid köp av även något dyrare djur där konsumenten regelmässigt är den svagare parten. Enligt Helsingborgs tingsrätt bör beloppsgränsen, mot bakgrund av de skäl som anförs för en särreglering, sättas högre och överensstämma med den beloppsgräns som avgör om ett tvistemål ska handläggas enligt reglerna för förenklade tvistemål.

Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 9.3 och 9.4 övervägs vilka särregler i konsumentköplagen som behövs för att få till stånd en mer ändamålsenlig ordning för djurköp. Det handlar om att med hänsyn till djurens välfärd komma till rätta med de tydligaste problemen som uppmärksammats och samtidigt bibehålla en rimlig balans mellan parterna. Frågan är hur avgränsningen av särreglerna ska göras. Utredningens förslag innebär att den avgränsningen ska göras utifrån storleken på priset för djuret. För att träffa de fall som kan betecknas som dyrare levande djur anser utredningen att ett pris om en tiondel av prisbasbeloppet bör kunna vara en väl avvägd och lämplig beloppsgräns.

Som utredningen konstaterar är det framför allt vid handel med dyrare levande djur som verksamheten i stor utsträckning bedrivs av enskilda näringsidkare i mindre skala. Det är i det marknadssegmentet som det finns fog för uppfattningen att konsumenten, sett till de ekonomiska förhållandena, inte nödvändigtvis alltid kan sägas vara den svagare parten. Det är dessutom, enligt regeringen, rimligt att utgå från att konsumenter som köper dyrare levande djur ofta har, eller förväntas ha, större kunskap om den aktuella typen av djur och dess skötsel än vid andra köp av levande djur. Seriösa uppfödare ställer dessutom ofta krav på köparen när det gäller kunskap och planering avseende djuret. Vid sådana köp är, enligt utredningen, konsumenterna också normalt mer omsorgsfulla vid sitt val av säljare och djur. Regeringen delar mot den bakgrunden utredningens slutsats om att det därför finns goda skäl för antagandet att skyddsbehovet för dessa konsumenter inte är lika stort som för konsumenter generellt. Enligt regeringens bedömning talar det anförda för att det behov av särregler som identifierats rör handeln med dyrare levande djur.

Både Zoobranschens Riksförbund och Företagarna invänder mot begränsningen till köp av dyrare djur och anser att alla djur, även sådana som säljs i zooaffärer, ska behandlas lika. Enligt regeringen liknar emellertid köp av djur som sker i zooaffärer i större utsträckning annan detaljhandel som riktar sig till konsumenter och det har inte framkommit att det vid sådana köp förekommer motsvarande utmaningar som vid köp av dyrare djur. Sammantaget anser regeringen att avgränsningen av de särregler utredningen överväger bör göras utifrån en beloppsgräns som träffar dyrare djur.

Utredningen föreslår att beloppsgränsen för när särreglerna ska tillämpas ska vara en tiondel av prisbasbeloppet. Några domstolar, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt och Helsingborgs tingsrätt, anser att en högre beloppsgräns bör övervägas mot bakgrund av försämringen av konsumentskyddet. Flertalet övriga instanser, bl.a. Sveriges Kattklubbars

Riksförbund och Svenska Kennelklubben, invänder inte mot utredningens förslag till beloppsgräns.

Att koppla beloppsgränsen till prisbasbeloppet har den fördelen att gränsen är dynamisk och därmed kan anpassas efter prisutvecklingen i samhället. Att, som Helsingborgs tingsrätt förordar, överväga en gräns motsvarande den som avgör om ett tvistemål ska handläggas enligt reglerna för förenklade tvistemål (ett halvt prisbasbelopp) skulle enligt regeringen riskera att få till konsekvens att en hel del av den handel som bedrivs med levande djur, t.ex. katter och hundar, inte skulle omfattas av särreglerna. Enligt regeringen bör beloppsgränsen sättas betydligt lägre. Vad som är en lämplig nivå på beloppsgränsen är inte givet. Vid en

sammanvägning av de olika intressen som gör sig gällande vad gäller konsumentskydd, näringsidkarnas intressen och intresset av ändamålsenliga regler för djuren anser regeringen att den av utredningen föreslagna gränsen – en tiondel av prisbasbeloppet – får anses väl avvägd.

Fokus bör alltså ligga på åtgärder riktade mot köp av dyrare levande djur. Det handlar om åtgärder för att komma till rätta med problem som finns redan med nuvarande ordning. Som anförs i avsnitt 9.4 finns det därutöver skäl att även för övriga djurköp införa en särregel som syftar till att förhindra att nya problem uppstår när nuvarande regler ändras genom förslag i denna proposition.

9.3. Undersökning av djuret före köpet

Regeringens förslag: Det ska införas en särskild regel om undersökning av dyrare levande djur. Om konsumenten före köpet har undersökt djuret eller utan godtagbar anledning underlåtit att följa näringsidkarens uppmaning att undersöka det, ska konsumenten inte som fel få åberopa vad han eller hon borde ha märkt vid undersökningen, om inte näringsidkaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår inte att undantag görs när näringsidkaren varit grovt vårdslös.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller invändning inte mot det.Stockholms tingsrätt pekar på att en uppmaning till veterinärundersökning sannolikt innebär relativt stora kostnader för konsumenten. Umeå universitet avstyrker förslaget och anser att det innebär en försämring av konsumentskyddet. Det ges, enligt universitetet, inte tillräcklig ledning om hur omfattande undersökning som krävs och förslaget anses motsägelsefullt med risk för att företag som bedriver oseriös avel eller djurförsäljning gynnas.

Skälen för regeringens förslag: När det gäller frågan om vilka särregler som bör införas föreslår utredningen en särskild undersökningsregel vid köp av dyrare levande djur.

Utredningens förslag innebär att om konsumenten före köpet har undersökt djuret eller utan godtagbar anledning underlåtit att följa näringsidkarens uppmaning att undersöka det, får konsumenten inte som fel åberopa vad han eller hon borde ha märkt vid undersökningen, om inte näringsidkaren har handlat i strid mot tro och heder. Utredningens förslag avstyrks av bl.a. Umeå universitet, som menar att det innebär en försämring av konsumentskyddet.

Det finns i dag inte några regler i konsumentköplagen om konsumentens undersökning av varan före köpet. Det innebär dock inte att konsumenten helt kan underlåta att vidta åtgärder för att konstatera om t.ex. ett djur är i avtalat skick. Enligt förarbetena till konsumentköplagen bör konsumenten relativt omgående göra en i vart fall ytlig granskning av varan, men det krävs inte att konsumenten omedelbart efter mottagandet av varan gör en mer noggrann genomgång eller prövning av dess kvalitet eller funktion (se

prop. 1989/90:89 s. 114 och prop. 2001/02:134 s. 56 f.). Dessa uttalanden gör sig gällande i minst lika hög grad vid köp av djur.

Regeringen konstaterar att det ändå inte är ovanligt med olika typer av besiktningar på i vart fall delar av marknaden för köp av levande djur. Till exempel besiktigas ridhästar regelmässigt av veterinär innan överlåtelse sker. Både Svenska Kennelklubben och Sveriges Kattklubbars Riksförbund har vidare utformat köpeavtal för sina medlemmar som innehåller villkor om att djuret ska vara veterinärbesiktigat och att veterinärintyget inte får vara äldre än sju dagar vid leveransen. En besiktning av djuret är av stor betydelse för vad som senare kan åberopas som fel eftersom en konsument inte som fel får åberopa vad denne faktiskt känt till vid köpet. För konsumenten är besiktningsintyget viktigt då det läggs till grund för den försäkring som tecknas för det köpta djuret. Om det i intyget anges att t.ex. en häst är godkänd eller utan anmärkningar, anses hästen vara felfri och ägaren kan vid skada få ut det försäkrade beloppet om hästen senare måste avlivas. Nuvarande ordning innebär att endast konsumentens faktiska kännedom om fel ges betydelse. Vad en konsument borde ha upptäckt vid en undersökning spelar inte någon roll för felbedömningen (se rättsfallet NJA 2015 s. 233).

Det framstår enligt regeringen som angeläget att handel med särskilt dyrare djur sker med stor omsorg av både säljare och köpare. En ökad noggrannhet i skedet före köpet bör kunna bidra till att konsumenten får klart för sig vilka förväntningar som kan ställas på djuret. Det i sin tur kan motverka att brustna förväntningar leder till tvister i efterhand. Att som utredningen föreslår införa en regel om undersökning och särskilt om konsekvenserna för fel som konsumenten vid en undersökning borde ha uppmärksammat, understryker vikten av att köpet föregås av en undersökning av djuret och konsumentens eget ansvar för att säkerställa kännedom om vad han eller hon faktiskt köper. Att införa en regel om undersökning bedöms bidra till en större omsorg om det djur som konsumenten ska köpa. En undersökning ökar möjligheten till att fel på djuret upptäcks redan i samband med köpet och att det i sin tur möjliggör att djuret får nödvändig vård, som kanske annars inte skulle bli av eller i vart fall försenas.

Det finns ett betydande värde i att både köpare och säljare närvarar vid en undersökning för att på detta sätt undvika att konsumenten inför köpet saknar insikt om eventuella brister. Inga djur är utan avvikelser. Det innebär dock inte att alla djur har köprättsliga fel. Det är i detta avseende viktigt att koppla djurets skick till dess tänkta användningsområde. Samma avvikelse skulle hos en tävlingshäst kunna utvecklas till ett allvarligt fel medan den hos en promenadhäst kunde vara betydelselös. Att detta framkommer redan före köpet ger inte bara ett bättre underlag inför ställningstagandet om huruvida ett köp ska ske men skapar också förutsättningar för att djuret i konsumentens ägo mår bra och att dess senare användning inte leder till en köprättslig tvist om fel på djuret.

Den av utredningen föreslagna undersökningsregeln motsvarar vad som redan gäller enligt köplagen, och regeringen anser att den med fördel kan användas även för den aktuella typen av konsumentköp av levande djur. En reglering motsvarande den i köplagen innebär att även sådant som borde ha upptäckts vid en undersökning normalt inte får åberopas som fel. Näringsidkaren får på så sätt ett ökat rättsligt skydd eftersom det inte bara är det som konsumenten faktiskt känt till som inte får åberopas som fel.

Samtidigt betonas betydelsen av att konsumenten är noggrann vid köpet. Om konsumenten utan giltigt skäl avstår från en undersökning, kan han eller hon inte åberopa sådana fel som skulle ha upptäckts vid denna.

Att ålägga konsumenten att undersöka djuret före köpet kan, som

Stockholms tingsrätt anför, medföra vissa kostnader för konsumenten.

Detta är dock inte vad utredningens förslag innebär. Konsumenten blir inte tvungen att göra en undersökning men att avstå från en sådan kan då få konsekvenser, om djuret senare uppvisar fel. Som redovisas ovan är det vidare redan i dag vanligt med undersökning vid köp av hästar, hundar och katter, bl.a. för att konsumenten ska kunna ta ut en försäkring för djuret. Det har inte framkommit att kostnaden för en sådan undersökning skulle vara oskäligt betungande för konsumenten.

Som Umeå universitet anför kan förslaget anses innebära en försämring av konsumentskyddet på området. Att förslaget ger en ökad trygghet vid köpet och minskar risken för efterföljande tvist är emellertid något som gynnar även konsumenten. Ett tydligt mervärde med förslaget är att det skapar incitament för en konsument att vara mer delaktig i besiktningen av djuret än vad som ofta är fallet i dag. Ett utökat ansvar för konsumenten behöver alltså inte vara detsamma som ett sämre skydd för honom eller henne. Eftersom den föreslagna undersökningsregeln nära ansluter till motsvarande reglering i köplagen, kan den senare regleringen utgöra ledning för rättstillämpningen även vid konsumentköp av levande djur. Vad undersökningsregeln innebär utvecklas också närmare i författningskommentaren.

Som utredningen föreslår bör en näringsidkare som handlar i strid mot tro och heder inte kunna undgå ansvar för fel trots att konsumenten borde ha upptäckt felet vid en undersökning. Som Lagrådet pekar på omfattar liknande undantag i den nya lagen också grov vårdslöshet på näringsidkarens sida. Även om detta inte utgör ett undantag i köplagens motsvarande undersökningsregel ser regeringen det som naturligt att även ett sådant agerande från näringsidkaren bör ge konsumenten rätt att åberopa fel som annars borde ha upptäckts vid en undersökning av djuret.

Sammanfattningsvis föreslår regeringen att det i den nya konsumentköplagen införs en särskild regel vid köp av dyrare djur som innebär att om konsumenten före köpet har undersökt varan, eller utan godtagbar anledning underlåtit att följa näringsidkarens uppmaning att undersöka den, inte som fel får åberopa vad han eller hon borde ha märkt vid undersökningen, om inte näringsidkaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder.

Hänvisningar till S9-3

9.4. Begränsningar av näringsidkarens bevisbörda vid fel

Regeringens förslag: Vid köp av levande djur ska presumtionsregeln vid fel gälla under en kortare tid än vid köp av varor i övrigt. Ett fel på ett levande djur som visar sig inom sex månader efter det att djuret avlämnades ska anses ha funnits vid avlämnandet, om inte näringsidkaren visar något annat eller detta är oförenligt med djurets eller felets art.

Vid köp av dyrare levande djur ska parterna ha möjlighet att avtala om att presumtionsregeln inte alls ska gälla. Det innebär att det då är konsumenten som ska ha bevisbördan för att det är ett ursprungligt fel på djuret.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår inte en generellt kortare presumtionsfrist än den som föreslås gälla för varor i allmänhet.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker utredningens förslag eller invänder inte mot det.Svenska Kennelklubben är mycket positivt inställd till förslaget om möjlighet att avtala bort presumtionsregeln.

Konsumentverket invänder mot utredningens förslag och anser att näringsidkare har bättre möjligheter än konsumenter att bedöma om fel föreligger och tidpunkten för dess uppkomst. Konsumentvägledarnas förening ser en risk för att konsumenter inte förstår valfriheten om att avtala bort presumtionsregeln och anser att näringsidkaren har ett kunskapsmässigt övertag. Sveriges Konsumenter anför att förslaget innebär olika regler för olika varor gällande bevisbörderegeln och ett sämre konsumentskydd i svensk lagstiftning i förhållande till de flesta andra länder i Europa. Även Lunds universitet, som godtar utredningens förslag i stort, reser vissa invändningar mot möjligheten att avtala bort presumtionsregeln.

Skälen för regeringens förslag

Presumtionsfristen bör inte förlängas vid köp av djur

För att en konsument ska kunna göra gällande felpåföljder krävs att fel på djuret har funnits redan vid avlämnandet. Så kan vara fallet även om felet visar sig först senare. Näringsidkaren ansvarar alltså för s.k. ursprungliga fel. Som utgångspunkt är det konsumenten som behöver bevisa att ett djur är felaktigt och att det är ett sådant fel som näringsidkaren ansvarar för. I konsumentköplagen finns dock en särskild presumtionsregel (20 a §) som syftar till att underlätta för konsumenten att hävda sina rättigheter. Regeln innebär att ett fel som visar sig inom sex månader efter avlämnandet ska anses vara ett ursprungligt fel, om inte näringsidkaren visar annat eller detta är oförenligt med varans eller felets art. Under denna period gäller således en omvänd bevisbörda för näringsidkaren.

Köprättsliga tvister handlar ofta om bevisfrågor och vem som har bevisbördan kan därför avgöra vem som vinner målet. Att näringsidkaren på grund av presumtionsregeln är den som ska bevisa att ett fel som uppmärksammats hos ett djur inte fanns redan vid köpet kan vara svårt, särskilt när

näringsidkaren inte har någon insikt i hur djuret har använts av konsumenten eller i vilken miljö den har vistats efter avlämnandet.

I de fall felet är känt eller det kan utredas när felet uppkom behöver detta inte ha någon större betydelse. Presumtionsregeln kan däremot ofta få avgörande betydelse vid svårutredda fel, vilka förekommer i högre grad vid köp av levande djur än vid köp av andra varor. En orsak till att felen är svårutredda är att levande djur är komplexa och föränderliga, både fysiskt och psykiskt, just därför att de är levande varelser samt att de därför generellt påverkas mer av den omgivande miljön än vad varor normalt gör. Enligt regeringen finns det fog för påståendet att det kan vara orimligt betungande för en näringsidkare att en längre tid efter avlämnandet kunna bevisa att felet inte fanns vid köpet eller med andra ord att felet har sin grund i förhållandena därefter, om vilket näringsidkaren inte vet något om.

Utredningen föreslår att presumtionsfristen för varor, dvs. den tid under vilken näringsidkaren har bevisbördan för att det inte är ett ursprungligt fel, förlängs till ett år och att detta ska gälla även vid köp av djur. I avsnitt 6.11.3 föreslår regeringen att presumtionsfristen för varor förlängs till två år. Frågan är emellertid om det är lämpligt att denna frist blir tillämplig även vid köp av djur. Som anförs ovan kan levande djur inte likställas med varor i övrigt. De är levande varelser som påverkas av sin miljö, användning och vård på ett helt annat sätt. Inget djur är det andra likt och detta tillsammans med det förhållandet att påverkan på djuret efter köpet sker utanför näringsidkarens kontroll gör att det knappast är möjligt och inte heller rimligt att ålägga näringsidkaren den omvända bevisbördan under någon längre tid efter köpet.

Ju längre tid konsumenten har haft djuret i sin besittning, desto svårare är det typiskt sett för en näringsidkare att motbevisa konsumentens påstående om ursprungligt fel. Presumtionsregeln är till sin konstruktion uppbyggd som en sorts garanti, och presumtionen riskerar, särskilt för mindre näringsidkare, att bli närmast ett oöverstigligt hinder för att nå framgång i en tvist, om presumtionsfristen, som för varor i allmänhet, skulle fyrdubblas i längd. Detta gäller enligt regeringens uppfattning för i princip alla djur. Det kan konstateras att ett framträdande skäl för den förlängning som föreslås för varor i allmänhet är att det kan bidra till ökad hållbarhet. Detta är något som inte har direkt bäring på djurköp. Inte heller i övrigt har det framkommit något tydligt behov av att för sådana köp förlänga fristen. Som utvecklas nedan handlar det i stället om att redan den nuvarande fristen i vissa fall anses vara för lång vid köp av djur. Presumtionsfristen upplevs som processdrivande och en positiv effekt av att inte förlänga den är att ytterligare utdragna tvister om djur kan motverkas. Regeringen noterar att Danmark vid genomförandet av varudirektivet har valt att behålla den hittillsvarande presumtionsfristen på sex månader vid köp av djur (77 a § tredje stycket kobeloven, nr 140 den 17 februari 2014 genom ändring nr 1173 den 8 juni 2021). Regeringen anser att motsvarande lösning bör väljas även i Sverige. En särregel om detta bör därför tas in i den nya konsumentköplagen.

En möjlighet att avtala bort presumtionsregeln vid dyrare köp

Presumtionsregeln, som alltså innebär att näringsidkaren under en tid efter köpet måste bevisa att det inte är ett fel som denne ansvarar för, lyfts fram

av flera organisationer, bl.a. Lantbrukarnas Riksförbund och Svenska

Kennelklubben, som den mest problematiska för näringsidkarna vid köp av levande djur och de menar att den därför helt borde tas bort.

Enligt utredningen finns det möjligen i viss utsträckning en missuppfattning bland säljare av levande djur att en konsument endast behöver påstå att ett visst fel föreligger och att säljaren då måste visa att djuret inte är felaktigt. Köparen måste dock även vid konsumentköp bevisa att det finns ett fel på djuret. En annan vanligare uppfattning förefaller enligt utredningen vara att det räcker att en konsument påvisar någon form av avvikelse på t.ex. röntgenbilder för att fel ska anses föreligga. Utredningen understryker att det inte finns stöd i praxis för den uppfattningen och konstaterar att utgångspunkten är att fel förutsätter att avvikelsen har lett till någon typ av symptom som påverkar djurets funktion eller att avvikelsen innebär ett avsteg från vad parterna uttryckligen avtalat om. Utredningen bedömer emellertid att presumtionsfristen för dyrare levande djur är så pass problematisk att det bör föreskrivas en möjlighet för parternas att helt avtala bort den.

Utredningens förslag får ett blandat mottagande. De remissinstanser som företräder näringsidkar- och djurintressen, däribland Svenska Kennelklubben, är positiva till förslaget medan de som företräder konsumentintressena, däribland Konsumentvägledarnas förening och Sveriges

Konsumenter, är negativa. Även Lunds universitet har vissa invändningar mot möjligheten att helt kunna avtala bort presumtionsregeln. Sveriges Veterinärförbund pekar bl.a. på att presumtionsregeln medför arbetsmiljöproblem för veterinärerna och att de oförskyllt dras in i påfrestande konflikter med båda parter.

Trots att utredningens förslag, som bl.a. Sveriges Konsumenter pekar på, kan anses innebära en försämring av konsumentskyddet går det enligt regeringen inte att bortse från att det är just presumtionsregeln som bland näringsidkare upplevs som mest problematisk i konsumentköplagen. Det är redan den nuvarande fristen som föranlett problemen och att behålla den vid köp av dyrare levande djur skulle därför inte innebära en förbättring.

Som anförs ovan i samband med förslaget om undersökning av djuret är det enligt regeringens uppfattning rimligt att konsumenten vid köp av dyrare djur tar ett större ansvar. Det gäller både vid själva köpet och därefter. Det kan bidra till större försiktighet och omsorg vid handhavandet, till gagn för båda parter och framför allt för djuret. Enligt regeringens uppfattning framstår det därför som en lämplig avvägning att införa en ytterligare särregel på området. Detta kan tillsammans med införandet av en bestämmelse om undersökning av djuret före köpet bidra till mer ändamålsenliga regler vid köp av dyrare levande djur och minska antalet tvister. Förslaget kan därmed bidra till att stärka djurens välfärd.

Vad gäller den närmare utformningen av särregeln bör enligt regeringens mening presumtionsregeln inte helt tas bort vid köp av dyrare levande djur utan i stället bör det införas en möjlighet för parterna att avtala bort den. Härigenom kan det undvikas att konsumenten av okunskap eller ointresse blir ägare till ett djur i tron att näringsidkaren svarar för fel under en lång tid framöver. Genom att göra bestämmelsen dispositiv blir det tydligt för konsumenten under vilka förutsättningar köpet sker och han eller hon kan fatta ett informerat beslut om att genomföra eller avstå från köpet. Enligt Konsumentvägledarnas Förening finns det i och för sig en

risk för att vissa konsumenter inte förstår valfriheten när avtalet presenteras från säljarens sida och denne har ett kunskapsmässigt övertag. Denna risk bör dock inte överdrivas och det åligger både näringsidkarna och deras branschorganisationer att ta ett ansvar för att informera konsumenten och upprätthålla en sund syn på sin verksamhet. Att presumtionsregeln inte gäller innebär vidare inte att näringsidkaren går fri från ansvar för ursprungliga fel på djuret utan enbart att det åläggs konsumenten att bevisa att det är fråga om ett sådant fel.

Regeringen föreslår sammantaget att det införs en möjlighet i den nya konsumentköplagen att vid köp av dyrare levande djur avtala om att presumtionsregeln avseende fel inte ska gälla.

Hänvisningar till S9-4

9.5. Ytterligare undantag bör inte införas

Regeringens bedömning: Det finns inte tillräckliga skäl att nu införa ytterligare undantag från konsumentköplagen vid köp av levande djur.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser yttrar sig inte särskilt i frågan. Några remissinstanser delar inte utredningens bedömning. Svenska

Kennelklubben och Sveriges Kattklubbars Riksförbund föreslår flera förtydliganden och kompletteringar till de alternativa lagförslag som utredningen presenterar i en bilaga till betänkandet. Lantbrukarnas Riksförbund anser att de alternativa lagförslagen bör genomföras.

Skälen för regeringens bedömning

Det finns inte skäl att behålla möjligheten att sälja djur i befintligt skick

Det finns enligt 17 § första stycket i den nuvarande konsumentköplagen en möjlighet att sälja ett djur i befintligt skick eller med ett liknande allmänt förbehåll, vilket används bl.a. vid hästköp. Djuret kan då ändå anses som felaktigt, om det är i sämre skick än konsumenten med hänsyn till priset och övriga omständigheter med fog har kunnat förutsätta. Regeringen konstaterar i avsnitt 6.9 att regeln inte lever upp till varudirektivets krav och därför inte kan föras över till den nya lagen. På grund av artikel 3.5 b i varudirektivet skulle det dock vara möjligt att behålla regleringen vid köp av levande djur.

Utredningen anför att det i och för sig vore möjligt med en reglering som innebär att de objektiva kriterierna för avtalsenlighet inte gäller köp av dyrare levande djur, om djuret har sålts i befintligt skick eller med ett liknande allmänt förbehåll. Djuret skulle enligt utredningen vid en sådan försäljning anses felaktigt om det inte överensstämmer med sådana uppgifter om dess egenskaper eller användning som näringsidkaren har lämnat före köpet och som kan antas ha inverkat på köpet, eller om djuret är i väsentligt sämre skick än konsumenten med hänsyn till djurets pris och övriga omständigheter med fog har kunnat förutsätta. Utredningen anser dock att en sådan reglering inte bör införas.

Regeringen konstaterar att det i den nya lagen kommer att finnas en bestämmelse med innebörd att en vara som avviker från de objektiva kriterierna för avtalsenlighet inte ska anses felaktig om näringsidkaren vid

köpet har informerat konsumenten om avvikelsen och konsumenten uttryckligen och separat har godkänt den. Därmed kommer parterna även med den nya lagen att ha avtalsfrihet och kunna göra avsteg från den nya lagens objektiva krav. Till skillnad mot om djuret sålts i befintligt skick kommer konsumenten vid en avvikelse från de objektiva kriterierna för djurets avtalsenlighet alltid få information om vilka avvikelser i djuret som finns och också behöva godkänna avvikelserna (se avsnitt 6.7.2). Att tillämpa den nya konsumentköplagens krav bör därmed kunna bidra till en ökad omsorg om djuret.

Enligt regeringens bedömning finns det mot den bakgrunden knappast något behov av att komplettera lagstiftningen med en bestämmelse om att djuret kan säljas i befintligt skick eller med ett liknande allmänt förbehåll. Regeringen vill dessutom framhålla att en möjlighet till en allmän friskrivning inte är rätt väg att gå eftersom det snarare bidrar till att motverka att parterna tydliggör djurets avtalade skick och egenskaper.

Inga ytterligare särregler bör införas nu

Utredningen har övervägt om andra särregler för levande djur bör införas i konsumentköplagen men stannar för att inte lämna några sådana förslag. Det handlar bl.a. om att begränsa näringsidkarens ansvarsperiod till två år, möjliggöra omleverans av djur i större utsträckning genom att inte ställa krav på att djuren ska vara i huvudsak likvärdiga, införa en samrådsplikt för konsumenten innan han eller hon själv avhjälper felet och begränsa konsumentens rätt till skadestånd. Utredningen understryker att den skiss på dessa ytterligare åtgärder, som lämnas i en bilaga till betänkandet, inte utgör lagförslag. Några remissinstanser, bl.a. Svenska Kennelklubben, anser att ytterligare undantag bör göras.

Att vissa av de som företräder djurnäringen vill ha fler och mer genomgripande förändringar till sin fördel är förståeligt, särskilt som det handlar om att begränsa de ekonomiska riskerna i verksamheten. Regeringen anser emellertid att en väl fungerande och ändamålsenlig konsumentmarknad förutsätter ett gott konsumentskydd. Som anförs ovan riskerar ytterligare försvagningar av konsumentskyddet, t.ex. om rätten till ersättning för avhjälpandekostnader skulle begränsas, att leda till att djurens välfärd försämras. Det bör därför inte komma ifråga att införa undantag som uppenbarligen inte skulle vara i konsumenternas intresse.

De förslag till särregler som lämnas i avsnitt 9.3 och 9.4 möter upp mot det som framför allt anses obalanserat och betungande för näringsidkarna. Enligt regeringens uppfattning kan dessa förändringar leda till en mer ändamålsenlig marknad och färre rättstvister. För det fall det visas i ett enskilt fall att näringsidkaren har ansvar för ett fel hos ett dyrare djur är situationen däremot en annan. Det finns inte anledning att överväga ytterligare förändringar som i praktiken enbart gynnar näringsidkarna på konsumenternas bekostnad, t.ex. genom att införa tak på skadestånd eller ersättning för avhjälpandekostnader. Regeringen tror inte att heller djurnäringen på sikt nödvändigtvis skulle vara betjänt av en sådan utveckling eller att det skulle vara till gagn för djuren om konsumenten då inte har råd att söka nödvändig vård för sitt djur.

Mot den bakgrunden anser regeringen att det saknas anledning att nu överväga ytterligare särregler.

Hänvisningar till S9-5

9.6. Tydliggörande av att djurskyddsreglerna gäller vid konsumentköp

Regeringens förslag: Det ska i den nya konsumentköplagen tydliggöras att djurskyddslagstiftningen alltid gäller vid köp av ett levande djur.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens. Utredningen lämnar inget förslag motsvarande regeringens.

Remissinstanserna: Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt i frågan.

Skälen för regeringens förslag

Djurskyddslagstiftningen säkerställer ett gott djurskydd, en god djurvälfärd och respekt för djur

Djurskyddet är av stor betydelse vid köp av levande djur. Sedan 2019 finns det i Sverige en ny och modern djurskyddslag (2018:1192). Syftet med lagen är att säkerställa ett gott djurskydd och att främja en god djurvälfärd och respekt för djur. Lagen gäller alla djur som hålls av människan.

I djurskyddslagen finns bestämmelser om hur djur ska hanteras, hållas och skötas. Ett grundläggande djurskyddskrav är att djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. Vidare ska djur hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att deras välfärd främjas, att de kan utföra sådana beteenden som de är starkt motiverade för och som är viktiga för deras välbefinnande (naturligt beteende) och att beteendestörningar förebyggs. Den som håller djur eller på annat sätt tar hand om djur ska ha tillräcklig kompetens för att tillgodose djurets behov och det uppställs krav på tillsyn, foder och vatten. Om ett djur visar tecken på ohälsa, ska vård snarast ges eller andra lämpliga åtgärder snarast vidtas. I övrigt kan särskilt uppmärksammas det tydliga förbudet i lagen mot att överge djur samt de skärpta reglerna för när djur används i tävlingsverksamhet. Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot förbudet kan dömas till böter eller fängelse i upp till två år.

Djurskyddslagen är en ramlag som innehåller de bestämmelser som är grundläggande och centrala för djurs välfärd. Mer detaljerade regler finns i djurskyddsförordningen (2019:66) och i föreskrifter meddelade av Statens jordbruksverk. Det är länsstyrelserna som kontrollerar att djurhållare lever upp till kraven i djurskyddslagstiftningen.

Regeringen arbetar aktivt och kontinuerligt med att på olika sätt förbättra och stärka djurskyddet. Som exempel på åtgärder har regeringen nyligen beslutat propositionen Brott mot djur – skärpta straff och ett mer effektivt sanktionssystem (prop. 2021/22:18), propositionen Bättre uppföljning av läkemedel för djur (prop. 2020/21:220), liksom en proposition om krav på märkning och registrering av katter (