Prop. 2013/14:84

Tekniska och affärsmässiga krav för betalningar och autogireringar i euro

Stockholm den 6 februari 2014

Fredrik Reinfeldt

Peter Norman (Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Den 31 mars 2012 trädde Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 260/2012 av den 14 mars 2012 om antagande av tekniska och affärsmässiga krav för betalningar och autogireringar i euro och om ändring av förordning (EG) nr 924/2009 i kraft (Sepa-förordningen). Genom ikraftträdandet är förordningen till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater inom Europeiska unionen.

Sepa-förordningen syftar till att skapa gemensamma regler för betalningar och autogireringar i euro inom Europeiska unionen. Samma villkor ska gälla oavsett om en transaktion i euro är nationell eller gränsöverskridande.

Sepa-förordningen innehåller vissa bestämmelser som förpliktar medlemsstaterna att vidta kompletterande åtgärder i nationell rätt. I propositionen föreslås att förordningen kompletteras genom ändringar i lagen (2010:751) om betaltjänster. Ändringarna innebär bl.a. att Finansinspektionen utses till behörig myndighet enligt Sepaförordningen. Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juni 2014.

I propositionen föreslås även en förlängd övergångsperiod för understödsföreningar. Lagen (1972:262) om understödsföreningar upphävdes i samband med införandet av den nya försäkringsrörelselagen. Enligt lagen (2010:2044) om införande av försäkringsrörelselagen (2010:2043) får befintliga understödsföreningar fortsätta att driva sin verksamhet enligt 1972 års lag till utgången av 2014. Innan övergångsperiodens slut måste föreningarna ansöka om tillstånd enligt försäkringsrörelselagen eller träda i likvidation. Förslaget innebär att övergångsperioden för

Prop. 2013/14:84

understödsföreningar förlängs till utgången av 2017. Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 2015.

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster,

2. lag om ändring i lagen (2010:2044) om införande av försäkringsrörelselagen (2010:2043).

Prop. 2013/14:84

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2010:751) om betaltjänster

dels att 8 kap. 1, 8 och 23 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det närmast före 8 kap. 23 § ska införas en rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

1 §

Finansinspektionen har tillsyn över att bestämmelserna i denna lag och i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009 av den 16 september 2009 om gränsöverskridande betalningar i gemenskapen och om upphävande av förordning (EG) nr 2560/2001 följs.

För betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer omfattar tillsynen även att deras betaltjänstverksamhet drivs enligt andra författningar som reglerar dess verksamhet, bolagsordning, stadgar samt interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar dess verksamhet. I fråga om tillsynen över övriga betaltjänstleverantörer enligt 1 kap. 3 § gäller bestämmelserna i de lagar som reglerar deras verk-

Finansinspektionen har tillsyn över att bestämmelserna i denna lag följs, liksom bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009 av den 16 september 2009 om gränsöverskridande betalningar i gemenskapen och om upphävande av förordning (EG) nr 2560/20011och i

Europa-

parlamentets och rådets förordning (EU) nr 260/2012 av den 14 mars 2012 om antagande av tekniska och affärsmässiga krav för betalningar och autogireringar i euro och om ändring av förordning (EG) nr 924/20092.

För betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer omfattar tillsynen även att deras betaltjänstverksamhet drivs enligt andra författningar som reglerar deras verksamhet, bolagsordning, stadgar samt interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar deras verksamhet. I fråga om tillsynen över övriga betaltjänstleverantörer enligt 1 kap. 3 § gäller bestämmelserna i de lagar som reglerar deras verk-

1 EUT L 266, 9.10.2009, s. 11 (Celex 32009R0924). 2 EUT L 94, 30.3.2012, s. 22 (Celex 32012R0260).

samhet, om inte annat följer av denna lag.

samhet, om inte annat följer av denna lag.

Finansinspektionen ska samråda med Konkurrensverket innan en tillsynsåtgärd eller ett ingripande vidtas mot någon som har ansvar för betalningssystem för överträdelse av 7 kap. 1 och 2 §§.

8 §

Om ett betalningsinstitut har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009, andra författningar som reglerar institutets verksamhet, institutets bolagsordning, stadgar, reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar institutets verksamhet, ska Finansinspektionen ingripa.

Om ett betalningsinstitut har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009,

Europaparlamentets

och rådets förordning (EU) nr 260/2012, andra författningar som reglerar institutets verksamhet, institutets bolagsordning, stadgar, reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar institutets verksamhet, ska Finansinspektionen ingripa.

Finansinspektionen ska då utfärda ett föreläggande att inom viss tid begränsa verksamheten i något avseende, minska riskerna i den eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen, ett förbud att verkställa beslut eller en anmärkning. Om överträdelsen är allvarlig ska betalningsinstitutets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.

Ingripande mot registrerade betaltjänstleverantörer m.fl.

23 §

Om en registrerad betaltjänstleverantör eller den som ansvarar för ett betalningssystem har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, Europa-parlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009 eller andra författningar som reglerar dess verksamhet, ska Finansinspektionen förelägga den registrerade betaltjänstleverantören eller den som ansvarar för ett betalningssystem att inom viss tid vidta åtgärder för att komma till rätta med situationen eller att upphöra med verksamheten.

Om en registrerad betaltjänstleverantör eller den som ansvarar för ett betalningssystem har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009,

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 260/2012 eller andra författningar som reglerar dess verksamhet, ska Finansinspektionen förelägga den registrerade betaltjänstleverantören eller den som ansvarar för ett betalningssystem att inom viss tid vidta åtgärder för att komma till rätta med situationen eller att upphöra med verksamheten.

Om en registrerad betaltjänstleverantör som avses i 2 kap. 5 § inte inkommer med ansökan om tillstånd, ska Finansinspektionen förelägga

Prop. 2013/14:84

betaltjänstleverantören att inkomma med en ansökan. Om betaltjänstleverantören inte rättar sig efter föreläggandet ska inspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten.

Om det är osäkert om tillståndsplikt föreligger beträffande viss betaltjänstverksamhet, får Finansinspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar om verksamheten som behövs för att bedöma om så är fallet.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 2014.

2.2. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:2044) om införande av försäkringsrörelselagen (2010:2043)

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (2010:2044) om införande av försäkringsrörelselagen (2010:2043) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §

En understödsförening som före den 1 april 2011 är registrerad enligt lagen (1972:262) om understödsföreningar får fortsätta att driva verksamheten och ska då omfattas av bestämmelserna i den lagen till utgången av år 2014 eller, om en ansökan om tillstånd enligt 2 kap. försäkringsrörelselagen (2010:2043) då har getts in, till dess att ett beslut med anledning av en sådan ansökan har vunnit laga kraft.

Om en ansökan om tillstånd enligt första stycket inte har getts in före utgången av år 2014 eller om den avslås, ska föreningen träda i likvidation.

En understödsförening som före den 1 april 2011 är registrerad enligt lagen (1972:262) om understödsföreningar får fortsätta att driva verksamheten och ska då omfattas av bestämmelserna i den lagen till utgången av år 2017 eller, om en ansökan om tillstånd enligt 2 kap. försäkringsrörelselagen (2010:2043) då har getts in, till dess att ett beslut med anledning av en sådan ansökan har vunnit laga kraft.

Om en ansökan om tillstånd enligt första stycket inte har getts in före utgången av år 2017 eller om den avslås, ska föreningen träda i likvidation.

Likvidationen ska handläggas enligt bestämmelserna i lagen om understödsföreningar.

Har sådant förhållande inträffat som påkallar likvidation enligt andra stycket och har inte inom sex veckor därefter i understödsföreningsregistret införts uppgift om att föreningen trätt i likvidation, ska rätten på anmälan av Finansinspektionen och efter föreningens hörande förklara att föreningen ska träda i likvidation.

Bestämmelserna i 44 § lagen om understödsföreningar ska tillämpas vid rättens handläggning av en anmälan enligt fjärde stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

Prop. 2013/14:84

3. Ärendet och dess beredning

3.1. Sepa-förordningen

Europaparlamentet och rådet antog den 14 mars 2012 förordning (EU) nr 260/2012 om antagande av tekniska och affärsmässiga krav för betalningar och autogireringar i euro och om ändring av förordning (EG) nr 924/2009 (Sepa-förordningen). Förordningen finns i bilaga 1. Förordningen trädde i kraft den 31 mars 2012.

En faktapromemoria om förslaget till EU-förordning överlämnades till riksdagen i januari 2011 (2010/11:FPM61).

I september 2013 remitterade Finansdepartementet en promemoria med titeln ”Tekniska och affärsmässiga krav för betalningar och autogireringar i euro”. I promemorian föreslås ändringar i lagen (2010:751) om betaltjänster för att komplettera Sepa-förordningens bestämmelser. Promemorians lagförslag finns i bilaga 2. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Finansdepartementet (dnr Fi2013/3501).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 12 december 2013 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5. Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran. I förhållande till lagrådsremissen har ett nytt avsnitt om betaltjänstlagen införts (avsnitt 4.2). Vidare har vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts.

Hänvisningar till S3-1

3.2. Förlängd övergångsperiod för understödsföreningar

Lagen (1972:262) om understödsföreningar, UFL, upphävdes i samband med införandet av den nya försäkringsrörelselagen (2010:2043), FRL. Enligt lagen (2010:2044) om införande av försäkringsrörelselagen (2010:2043), införandelagen, får befintliga understödsföreningar fortsätta att driva sin verksamhet enligt UFL till utgången av 2014. Innan övergångsperiodens slut måste föreningarna ansöka om tillstånd enligt FRL eller träda i likvidation.

Regeringen beslutade i februari 2010 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att lämna förslag om hur Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), kallat Solvens II-direktivet, ska genomföras i svensk rätt (dir. 2010:14). I uppdraget ingick att särskilt analysera och föreslå hur försäkringsföretagens tjänstepensionsverksamhet ska regleras i svensk rätt. Utredningen antog namnet Solvens II-utredningen.

Solvens II-utredningen överlämnade i oktober 2011 betänkandet Rörelsereglering för försäkring och tjänstepension (SOU 2011:68).

Utredningen föreslår bl.a. att övergångsperioden för samtliga understödföreningar ska förlängas från utgången av 2014 till utgången av 2015.

För att komplettera beredningsunderlaget har Finansdepartementet upprättat promemorian Förhållandet mellan Solvens II-direktivet och tjänstepensionsdirektivet. I promemorian föreslås bl.a. att övergångsperioden för understödsföreningarna ska förlängas till utgången av 2017 i avvaktan på en revidering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/41/EG av den 3 juni 2003 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut, kallat tjänstepensionsdirektivet. Promemorians lagförslag finns i bilaga 6. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 7. En remissammanställning finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Fi2011/4348).

För att möjliggöra nybildning av svenska tjänstepensionsinstitut har regeringen i mars 2013 beslutat att tillsätta en särskild utredare med uppdrag att lämna förslag till en ny reglering för sådana institut (dir. 2013:32). I uppdraget ingår även att ta fram förslag till övergångs- och ombildningsregler för befintliga institut som kan omfattas av tjänstepensionsdirektivets definition av tjänstepensionsinstitut. Utredningen skulle ha lämnat sitt betänkande senast den 31 december 2013, men har fått förlängd tid till den 30 maj 2014 (dir. 2013:117).

I denna proposition behandlar regeringen endast frågan om en förlängd övergångsperiod för understödsföreningar.

Lagrådet

Den ändring som nu föreslås i införandelagen är författningstekniskt och även i övrigt av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Lagrådets yttrande har därför inte inhämtats.

4. Sepa-förordningen

4.1. Bakgrund

Sepa (Single Euro Payments Area) är ett gemensamt eurobetalningsområde för Europeiska unionen (EU). Inom Sepa ska gemensamma regler och rutiner gälla för betalningar och autogireringar som görs i euro. Det betyder att samma villkor ska gälla för såväl nationella som gränsöverskridande betaltjänster.

Arbetet med att ta fram gemensamma standarder startades genom det s.k. Sepa-projektet. Projektet var ursprungligen avsett att vara i huvudsak marknadsdrivet. Det bedrevs av organisationen European Payments Council (EPC), som bildades av europeiska banker och bankföreningar i samarbete med Europeiska kommissionen och Europeiska centralbanken (ECB). Syftet med projektet var att skapa enhetliga system för gränsöverskridande och nationella betalningar i euro, vilket skulle leda till en effektiv konkurrens och innebära fördelar för hela EU:s ekonomi. EU:s konsumenter och företag skulle därmed ges konkurrenskraftigt prissatta, användarvänliga och tillförlitliga betaltjänster för betalningar i

Prop. 2013/14:84

euro. Den europeiska banksektorns självreglerande åtgärder och övergången till Sepa ansågs emellertid gå för långsamt. Kommissionen presenterade därför i december 2010 ett förslag till en förordning om antagande av tekniska krav för betalningar och autogireringar i euro och om ändring av förordning (EG) nr 924/2009 (KOM[2010] 775 slutlig).

Sepa-förordningen utgör ett komplement till Europaparlamentets och rådets direktiv (2007/64/EG) av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG (betaltjänstdirektivet). Betaltjänstdirektivet utgör den rättsliga ramen för, eller annorlunda uttryckt, en harmoniserad rättslig grund för Sepa (se KOM[2010] 775 slutlig s. 3 och 4). Direktivet ställer upp verksamhetskrav för de aktörer som tillhandahåller betaltjänster, regler om marknadstillträde för nya betaltjänstleverantörer, regler om krav på information samt regler om såväl betaltjänstanvändares som betaltjänstleverantörers rättigheter och skyldigheter. Direktivets syfte är att uppnå en mer harmoniserad inre marknad för betaltjänster inom EU. Betalningar inom EES-området ska vara lika enkla, effektiva och säkra som nationella betalningar (prop. 2009/10:220 s. 71). Betaltjänstdirektivet har införlivats med svensk rätt huvudsakligen genom lagen (2010:751) om betaltjänster (betaltjänstlagen).

På betaltjänstområdet finns också Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009 om gränsöverskridande betalningar i gemenskapen och om upphävande av förordning (EG) nr 2560/2001. Förordningen innehåller bl.a. bestämmelser om att lika avgifter ska tas ut för nationella och gränsöverskridande betalningar i euro. Förordningen innehåller också bestämmelser som innebär att medlemsstaterna måste komplettera nationell rätt med regler om bl.a. behörig myndighet. Förordningen har kompletterats genom att bestämmelser införts i betaltjänstlagen.

Hänvisningar till S4-1

  • Prop. 2013/14:84: Avsnitt 4.2

4.2. Betaltjänstlagen

Sepa-förordningen utgör, som redogjorts för i avsnitt 4.1, ett komplement till betaltjänstdirektivet. Direktivet har införlivats med svensk rätt huvudsakligen genom betaltjänstlagen.

Betaltjänstlagen innehåller bl.a. bestämmelser om vilken information som ska ges i samband med tillhandahållande och genomförande av betaltjänster och vilka krav som ställs i samband med att betalningstransaktioner genomförs.

Med betaltjänster avses bl.a. tjänster som gör det möjligt att göra insättningar på och uttag av kontanter från ett betalkonto, genomförande av betalningstransaktioner genom autogiro, kontokort eller andra betalningsinstrument och kontobaserade betalningar samt penningöverföringar.

Med betaltjänstleverantör avses tillhandahållare av betaltjänster, exempelvis banker och kreditmarknadsföretag, institut för elektroniska pengar, betalningsinstitut eller registrerade betaltjänstleverantörer.

För att tillhandahålla en eller flera betaltjänster krävs tillstånd av Finansinspektionen. Tillstånd enligt betaltjänstlagen behövs emellertid inte för banker och kreditmarknadsföretag, institut för elektroniska pengar och företag som har undantagits från tillståndsplikt enligt lagen (2011:755) om eletroniska pengar, myndigheter samt motsvarande utländska företag eller organ. Fysiska och juridiska personer som driver betaltjänstverksamhet i mindre omfattning kan undantas från kravet på tillståndsplikt. De ska i så fall i stället registreras hos Finansinspektionen.

Hänvisningar till S4-2

  • Prop. 2013/14:84: Avsnitt 3.1

4.3. Sepa-förordningens innehåll

Sepa-förordningen syftar till att harmonisera reglerna för betalningar och autogireringar i euro inom EU. Syftet är också att fastställa ett sista datum (slutdatum) för när sådana transaktioner ska genomföras i enlighet med kraven i förordningen.

Sepa-förordningen omfattar betalningstransaktioner och autogireringstransaktioner i euro inom EU. Från förordningens tillämpningsområde undantas flera typer av transaktioner, exempelvis betalningstransaktioner som hanteras och utförs i system för betalning av större belopp och penningöverföringstransaktioner (artikel 1.2).

En betalningsmottagares betaltjänstleverantör som kan ta emot, är nåbar för, en nationell betalning måste även vara nåbar för betalningar som initierats av en betalare genom en betaltjänstleverantör etablerad i någon av unionens medlemsstater (artikel 3). Motsvarande krav på nåbarhet gäller för autogireringar.

Av förordningen följer också krav på interoperabilitet. Förenklat beskrivet innebär detta krav på att betalningssystemen ska vara kompatibla utan tekniska hinder för marknadsaktörernas hantering av betalningarna (artikel 4).

Förordningens tekniska krav för betalningar och autogireringar i euro innebär bl.a. att Iban-nummer ska användas vid transaktioner och att ISO 20022 XML-standard ska användas som meddelandeformat. Dessutom ställs en mängd krav i fråga om den information som ska medfölja transaktionen. Exempelvis ska BIC-koden för betalarens betaltjänstleverantör lämnas till betalningsmottagarens betaltjänstleverantör (artikel 5).

Slutdatum för när betalningar och autogireringar ska utföras i enlighet med Sepa-förordningen är den 1 februari 2014 (artikel 6). Det finns emellertid möjlighet för medlemsstaterna att under en övergångsperiod, fram till den 1 februari 2016, tillåta undantag från vissa av de tekniska kraven. För medlemsstater som inte har euron som valuta följer det av övergångsbestämmelserna att de tekniska kraven och även kraven på nåbarhet och interoperabilitet, måste vara uppfyllda senast den 31 oktober 2016 (artikel 16).

Sepa-förordningen innehåller också regler om giltighet för medgivanden och rätt till återbetalningar, om förmedlingsavgifter för autogireringstransaktioner och om betalningars tillgänglighet (artiklarna 7–9).

I Sepa-förordningen finns vissa bestämmelser som förpliktar medlemsstaterna att vidta kompletterande åtgärder i nationell rätt. Det ställs krav

Prop. 2013/14:84

på att varje medlemsstat ska utse behöriga myndigheter som ska utöva tillsyn över att förordningen efterlevs, att de behöriga myndigheterna har de befogenheter som krävs för att de ska kunna utföra sina uppgifter och att de samarbetar med varandra på visst sätt (artikel 10). Dessutom ska medlemsstaterna fastställa bestämmelser om vilka sanktioner som ska tillämpas vid överträdelse av förordningen (artikel 11) och inrätta förfaranden för klagomål och tvistlösning utanför domstol (artikel 12). Kommissionen har i förordningen getts befogenhet att anta delegerade akter (artiklarna 13 och 14) och senast den 1 februari 2017 ska kommissionen för Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, ECB och Europeiska bankmyndigheten (Eba) presentera en rapport om tillämpningen av förordningen, om lämpligt tillsammans med ett förslag (artikel 15).

4.4. Kompletteringar till Sepa-förordningen

4.4.1. Ändringar införs i betaltjänstlagen

Regeringens förslag: Sepa-förordningen kompletteras genom att ändringar införs i betaltjänstlagen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: En EU-förordning är direkt tillämplig i varje medlemsstat. En sådan rättsakt varken ska eller får inkorporeras i eller transformeras till nationell rätt. Några särskilda åtgärder för att införliva Sepa-förordningen i svensk rätt får Sverige därför inte vidta. I förordningen anges dock att vissa nationella regler måste införas för att komplettera förordningen. Det krävs att varje medlemsstat utser en behörig myndighet med ansvar för efterlevnaden av förordningen (artikel 10.1). Vidare fordras att denna myndighet ges de befogenheter som krävs för utförandet av tillsynsuppgiften (artikel 10.3). Medlemsstaterna ska också fastställa bestämmelser om vilka sanktioner som ska tillämpas vid överträdelser av reglerna i förordningen (artikel 11) och inrätta förfaranden för klagomål och tvistlösning utanför domstol (artikel 12). De behöriga myndigheterna ska även samarbeta med varandra i enlighet med artikel 24 i direktiv 2007/64/EG (betaltjänstdirektivet) och artikel 31 i förordning (EU) nr 1093/2010 (Europaparlamentets och rådets förordning [EU] nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet [Europeiska bankmyndigheten], om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG) (artikel 10.4).

Sepa-förordningen utgör ett komplement till det harmoniserade regelverket för betaltjänster, dvs. till betaltjänstdirektivet och förordningen om gränsöverskridande betalningar. Betaltjänstdirektivet har införlivats med svensk rätt huvudsakligen genom betaltjänstlagen. Förordningen om gränsöverskridande betalningar har kompletterats genom att bestämmelser om bl.a. behörig myndighet enligt den förordningen införts i

betaltjänstlagen. Som skäl för att föra in kompletteringarna där angavs det starka samband som finns mellan de aktiviteter som regleras i förordningen och de som regleras i betaltjänstdirektivet (prop. 2009/10:220 s. 81).

Sepa-förordningen bedöms ha motsvarande starka koppling till det som regleras i betaltjänstdirektivet. Även de bestämmelser som syftar till att komplettera Sepa-förordningen bör därmed tas in i betaltjänstlagen.

Hänvisningar till S4-4-1

  • Prop. 2013/14:84: Avsnitt 4.4.2

4.4.2. Behörig myndighet

Regeringens förslag: Finansinspektionen ska vara behörig myndighet enligt Sepa-förordningen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 10.1 i Sepaförordningen ska medlemsstaterna utse behöriga myndigheter med ansvar för efterlevnaden av EU-förordningen. Som behöriga myndigheter kan utses offentliga myndigheter, organ som erkänns genom nationell lagstiftning eller offentliga myndigheter som genom nationell lagstiftning uttryckligen har fått befogenhet till detta, inbegripet nationella centralbanker. Medlemsstaterna får utse befintliga organ som behöriga myndigheter.

Sepa-förordningen reglerar frågor på området för tillhandahållande av betaltjänster. Finansinspektionen har enligt 8 kap. 1 § första stycket betaltjänstlagen tillsyn över att bestämmelserna i betaltjänstlagen och EG-förordningen om gränsöverskridande betalningar följs. Som redogjorts för i avsnitt 4.4.1 finns det ett starkt samband mellan dessa regelverk och Sepa-förordningen. Tillsynsansvaret i fråga om dessa regelverk bör därför hållas ihop. Hos Finansinspektionen finns personal med kunskap om och insyn i finansmarknaden och myndigheten har utsetts till behörig myndighet enligt flera tidigare EU-rättsakter på det finansiella området. Sammantaget bör Finansinspektionen därför utses som behörig myndighet med ansvar för efterlevnaden av Sepaförordningen. Betaltjänstlagen bör därför ändras på så sätt att Finansinspektionens tillsyn även omfattar efterlevnaden av Sepa-förordningen.

Hänvisningar till S4-4-2

4.4.3. Tillsyn och samarbete

Regeringens bedömning: Den tillsyn och det samarbete med andra behöriga myndigheter som Sepa-förordningen föreskriver kan komma till stånd inom ramen för gällande svensk rätt.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inga invändningar mot den.

Prop. 2013/14:84

Skälen för regeringens bedömning

Tillsyn

Enligt artikel 10.3 i Sepa-förordningen ska medlemsstaterna se till att de behöriga myndigheter som avses i artikel 10.1 har de befogenheter som krävs för utförandet av deras uppgifter. Det anges inte närmare vilka befogenheter som de behöriga myndigheterna ska ha vid sin tillsyn.

I avsnitt 4.4.2 föreslås att det i betaltjänstlagen tas in en bestämmelse om att Finansinspektionens tillsyn ska omfatta Sepa-förordningen. Reglerna om tillsyn i betaltjänstlagen omfattar betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer. I fråga om tillsynen över övriga betaltjänstleverantörer gäller bestämmelserna i de lagar som reglerar deras verksamhet, om inte annat följer av betaltjänstlagen (se 8 kap. 1 § betaltjänstlagen).

Beträffande sådana betaltjänstleverantörer som inte är betalningsinstitut eller registrerade betaltjänstleverantörer, såsom banker och kreditmarknadsföretag (kreditinstitut), filialer till kreditinstitut från länder utanför EES samt institut för elektroniska pengar och registrerade utgivare, finns regler om tillsyn i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse respektive i lagen (2011:755) om elektroniska pengar. Enligt såväl dessa lagar som betaltjänstlagen får Finansinspektionen, inom ramen för sin tillsyn, begära att verksamhetsutövarna lämnar upplysningar om sin verksamhet och de därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen begär. Finansinspektionen får också göra platsbesök.

Som nämnts anges det inte i Sepa-förordningen vilken typ av befogenheter som de behöriga myndigheterna ska ha för sin tillsyn. Förordningen utgör ett komplement till den befintliga regleringen på betaltjänstområdet och bedömningen görs därför att det saknas skäl för att införa andra eller ytterligare tillsynsbefogenheter i fråga om efterlevnaden av Sepa-förordningen än vad som gäller på betaltjänstområdet i övrigt. Den tillsyn som Sepa-förordningen föreskriver kan således komma till stånd inom ramen för gällande svensk rätt.

Samarbete

I artikel 10.4 anges att de behöriga myndigheterna ska samarbeta med varandra i enlighet med artikel 24 i direktiv 2007/64/EG och artikel 31 i förordning (EU) nr 1093/2010.

Artikel 24 i betaltjänstdirektivet innehåller regler om utbyte av information. Artikeln har införlivats med svensk rätt genom 8 kap. 4 § första stycket betaltjänstlagen. Enligt den bestämmelsen ska Finansinspektionen i sin tillsynsverksamhet samarbeta och utbyta information med behöriga myndigheter inom EES. Inspektionen ska dessutom samarbeta och utbyta information med ECB, nationella centralbanker och andra behöriga myndigheter som utsetts i enlighet med unionsrätt som är tillämplig på betaltjänstleverantörer.

Artikel 31 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 innehåller bestämmelser om att Europeiska bankmyndigheten (Eba) ska svara för den allmänna samordningen mellan de behöriga myndigheterna. Av 5 § förordning (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen följer att Finansinspektionen inom sitt ansvars-

område aktivt ska delta i det samarbete inom EU som sker inom ramen för det europeiska system för finansiell tillsyn som avses i 5 a § och samarbeta med utländska myndigheter som har behörighet att utöva tillsyn över finansiella marknader och finansiella företag samt i det sammanhanget bidra till att tillsynen samordnas. I 5 a § anges att Finansinspektionen är en del av det europeiska system för finansiell tillsyn som avses i förordning (EU) nr 1093/2010.

Mot bakgrund av de regler som redan finns i svensk rätt görs bedömningen att några ytterligare åtgärder inte behöver vidtas för att möjliggöra det samarbete som de behöriga myndigheterna ska bedriva enligt Sepa-förordningen.

Hänvisningar till S4-4-3

4.4.4. Ingripande vid överträdelse av bestämmelserna i Sepa-förordningen

Regeringens förslag: I betaltjänstlagen ska det framgå att

Finansinspektionens möjligheter att ingripa även omfattar Sepaförordningen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 11.1 i Sepa-förordningen anges att medlemsstaterna ska fastställa bestämmelser om vilka sanktioner som ska tillämpas vid överträdelse av förordningen och vidta alla åtgärder som krävs för att se till att dessa bestämmelser tillämpas.

Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Enligt artikel 11.2 ska sanktionerna inte tillämpas på konsumenter. I Sepaförordningen anges inte närmare vilka möjligheter till ingripande som de behöriga myndigheterna ska ha vid överträdelse av bestämmelserna i förordningen.

I betaltjänstlagen regleras Finansinspektionens möjligheter att ingripa mot betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer (8 kap. 8 § respektive 23 §). Beträffande sådana tillhandahållare av betaltjänster som inte är betalningsinstitut eller registrerade betaltjänstleverantörer, såsom banker och kreditmarknadsföretag (kreditinstitut), filialer till kreditinstitut från länder utanför EES samt institut för elektroniska pengar och registrerade utgivare, finns regler om ingripanden i lagen om bank- och finansieringsrörelse respektive i lagen om elektroniska pengar.

Enligt nämnda lagar kan Finansinspektionen utfärda föreläggande att inom viss tid begränsa verksamheten i något avseende, minska riskerna i den eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen. Finansinspektionen kan också utfärda ett förbud mot att verkställa beslut eller utfärda anmärkning. Finansinspektionen ska återkalla företagets tillstånd om överträdelsen är allvarlig. Om det är tillräckligt kan en varning meddelas.

De sanktionsbefogenheter som Finansinspektionen har enligt den lagstiftning som redogjorts för, har bedömts uppfylla de krav i fråga om ingripanden som ställs i EG-förordningen om gränsöverskridande betalningar (prop. 2009/10:220 s. 303). Det saknas skäl att göra någon

Prop. 2013/14:84

annan bedömning såvitt avser de krav på sanktioner som ställs i Sepaförordningen. Gällande lagstiftning bedöms därmed uppfylla Sepaförordningens krav på sanktioner.

På motsvarande sätt som det uttryckligen anges i 8 kap. 8 och 23 §§ betaltjänstlagen, att Finansinspektionen ska ingripa om skyldigheterna enligt förordningen om gränsöverskridande betalningar åsidosätts, bör det anges att bestämmelserna omfattar Sepa-förordningen. I övrigt görs bedömningen att någon ytterligare åtgärd inte behöver vidtas i svensk rätt när det gäller bestämmelserna om sanktioner i Sepa-förordningen.

Hänvisningar till S4-4-4

4.4.5. Förfaranden för klagomål och tvistlösning utanför domstol

Regeringens bedömning: Det förfarande för klagomål och tvistlösning utanför domstol som Sepa-förordningen föreskriver kan komma till stånd inom ramen för gällande svensk rätt.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inga invändningar mot den. Allmänna reklamationsnämnden, som delar bedömningen, framhåller att nämndens bankavdelning inte prövar konsumenttvister där värdet av vad som yrkas understiger 2 000 kr.

Nämnden menar att detta i praktiken kan motverka möjligheten till utomrättslig prövning av tvister mellan betaltjänstanvändare som är konsumenter och betaltjänstleverantörer. Nämnden konstaterar också att den pågående utredningen om hantering av konsumenttvister utanför domstol (dir. 2013:23) kommer att ha anledning att överväga om de värdegränser som gäller i dag är förenliga med Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 12 i Sepaförordningen ska medlemsstaterna inrätta lämpliga och effektiva förfaranden för klagomål och tvistlösning utanför domstol för att lösa tvister mellan betaltjänstanvändare och deras betaltjänstleverantörer som gäller rättigheter och skyldigheter och som uppkommit till följd av tillämpningen av förordningen. I detta syfte ska medlemsstaterna utse befintliga organ eller, då det är lämpligt, inrätta nya.

Medlemsstaterna får föreskriva att artikel 12 endast ska tillämpas på betaltjänstanvändare som är konsumenter eller endast på dem som är konsumenter och mikroföretag (artikel 12.3).

Frågan om förfaranden för klagomål och tvistlösning utanför domstol har behandlats i samband med tidigare lagstiftningsarbete. Enligt såväl artikel 83 i betaltjänstdirektivet som artikel 11 i förordningen om gränsöverskridande betalningar ska medlemsstaterna införa förfaranden för klagomål och tvistlösning utanför domstol. I det lagstiftningsärende som avsåg införlivande i svensk rätt av betaltjänstdirektivet och komplettering av förordningen om gränsöverskridande betalningar angavs sammanfattningsvis följande skäl till varför något särskilt förfarande för klagomål och tvistlösning utanför domstol inte ansågs behöva införas i svensk rätt (prop. 2009/10:220 s. 77–82).

Enligt förordningen (2007:1041) med instruktion för Allmänna reklamationsnämnden (ARN) ska ARN (i) pröva tvister mellan konsumenter och näringsidkare, (ii) pröva tvister om skadestånd mellan fysiska personer och juridiska personer eller enskilda näringsidkare under vissa förutsättningar, (iii) yttra sig i konsumenttvister på begäran av domstol, (iv) informera konsumenter och näringsidkare om myndighetens praxis, och (v) stödja den kommunala konsumentverksamhetens hantering av konsumenttvister.

De tvistlösningsförfaranden som ska finnas tillgängliga tillhandahålls inom ramen för ARN:s nuvarande verksamhet. Det saknas därför anledning att särskilt reglera konsumenters möjligheter att få ett ärende om en betaltjänstleverantörs påstådda överträdelse av bestämmelser i lagen om betaltjänster prövat av nämnden. I denna del behövs därmed inga nya bestämmelser i lag för att genomföra direktivet.

ARN hanterar tvister mellan konsumenter och näringsidkare. En betaltjänstanvändare som inte är konsument kan alltså inte vända sig till nämnden för att få till stånd en prövning av huruvida dennes betaltjänstleverantör har överträtt regler i lagen om betaltjänster. En sådan avgränsning av vilka som får hänskjuta tvister till behörig myndighet för prövning följer inte av direktivet. Däremot har medlemsstaterna möjlighet att särskilt föreskriva om en sådan inskränkning, dvs. att tvistlösningsförfarandena enbart ska stå öppna för de betaltjänstanvändare som är konsumenter. Den nu valda lösningen innebär alltså att denna möjlighet utnyttjas vid det svenska genomförandet av direktivets regler.

Konsumentverket och Finansinspektionen tar inom ramen för sin löpande verksamhet emot klagomål och informerar när så är lämpligt klagande betaltjänstanvändare och konsumentorganisationer om möjligheten att hänskjuta ett ärende till prövning hos ARN. Som framgått innebär detta att Konsumentverket och Finansinspektionen hanterar klagomål i enlighet med klagomålshantering som ombesörjs inom ramen för myndigheternas löpande verksamhet. Det krävs därför inte några ytterligare åtgärder för att genomföra förordningen i svensk lagstiftning.

På motsvarande sätt som i fråga om betaltjänstdirektivet är ARN ansvarigt organ för tvistlösning utanför domstol avseende sådana tvister mellan betaltjänstanvändare och deras betaltjänstleverantörer som rör rättigheter och skyldigheter enligt förordningen. Tvistlösningsförfaranden som uppfyller kravet i förordningen tillhandahålls redan inom ramen för ARN:s verksamhet, såvitt avser tvister mellan konsumenter och deras betaltjänstleverantörer.

De överväganden som gjordes i det tidigare lagstiftningsärendet har relevans även för frågan om komplettering av Sepa-förordningen. De tvistlösningsförfaranden som tillhandahålls av ARN och den klagomålshantering som hanteras av Konsumentverket och Finansinspektionen

Prop. 2013/14:84

bedöms på samma skäl uppfylla de krav som Sepa-förordningen ställer i dessa avseenden.

ARN påpekar att nämnden inte prövar konsumenttvister på nämndens bankavdelning där värdet av vad som yrkas understiger 2 000 kr, vilket i praktiken kan motverka möjligheten till utomrättslig prövning av tvister mellan betaltjänstanvändare som är konsumenter och betaltjänstleverantörer. Regeringen noterar, liksom ARN, att frågan om hantering av konsumenttvister utanför domstol är föremål för utredning (dir. 2013:23). Utredaren ska bl.a. bedöma om befintliga organ för tvistlösning utanför domstol uppfyller kraven i EU-direktivet om alternativ tvistlösning (Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU av den 21 maj 2013 om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister och om ändring av förordning [EG] nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG). Flera EU-rättsakter innehåller bestämmelser om tillgång till alternativa tvistlösningsorgan. Skyldigheten att tillhandahålla sådana organ och de krav som ska ställas på dessa preciseras i direktivet. Enligt direktivet får medlemsstaterna tillåta alternativa tvistlösningsorgan att avstå från att hantera en tvist, om klagomålets värde understiger eller överstiger ett på förhand fastställt tröskelbelopp. Beloppen får emellertid inte fastställas på en sådan nivå att de väsentligen försämrar konsumenternas tillgång till de alternativa tvistlösningsorganens behandling av klagomål (artikel 5.4.d och 5.5). Mot denna bakgrund bedömer regeringen att frågan om tröskelbeloppens effekter på möjligheten till utomrättslig prövning i praktiken, inte bör hanteras inom ramen för detta lagstiftningsärende.

Till skillnad från vad som gäller enligt förordningen om gränsöverskridande betalningar och betaltjänstdirektivet får medlemsstaterna enligt Sepa-förordningen föreskriva att förfarandena för klagomål och tvistlösning endast ska tillämpas på betaltjänstanvändare som är konsumenter eller endast på dem som är konsumenter och mikroföretag (artikel 12.3).

Enligt förordningen om gränsöverskridande betalningar får medlemsstaterna föreskriva att förfarandena endast ska tillämpas på betaltjänstanvändare som är konsumenter eller mikroföretag. Enligt betaltjänstdirektivet kan medlemsstaterna föreskriva att förfarandena får göras tillämpliga på konsumenter. Mikroföretag nämns inte i direktivet.

Utifrån ett behov av rättslig konsekvens mellan förordningen om gränsöverskridande betalningar och direktivet gjordes i det tidigare lagstiftningsärendet en tolkning som resulterade i att tillhandahållandet av tvistlösningsmekanismer också enligt förordningen skulle avse endast tvister mellan konsumenter och deras betaltjänstleverantörer.

Enligt Sepa-förordningen är det alltså möjligt att välja om förfarandena för klagomål och tvistlösning ska vara tillämpliga på konsumenter eller på konsumenter och mikroföretag. Liksom i det tidigare lagstiftningsärendet görs emellertid bedömningen att det bör vara rättslig konsekvens mellan de aktuella rättsakterna. Förfarandena bör därför, liksom enligt betaltjänstdirektivet och förordningen om gränsöverskridande betalningar, vara tillämpliga endast på konsumenter.

Eftersom befintliga förfaranden för klagomål och tvistlösning mellan konsumenter och näringsidkare således bedöms uppfylla kraven enligt

Sepa-förordningen, krävs inte några särskilda åtgärder i svensk rätt för att komplettera förordningen i denna del.

4.4.6. Sepa-förordningens övergångsbestämmelser

Regeringens bedömning: Övergångsbestämmelserna i Sepaförordningen föranleder inte någon åtgärd i svensk rätt.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inga invändningar mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Den 1 februari 2014 är slutdatum för när betalningar och autogireringar ska utföras i enlighet med kraven i

Sepa-förordningen (artikel 6.1 och 6.2). Det finns emellertid möjlighet för medlemsstaterna att under en övergångsperiod, fram till den 1 februari 2016, tillåta undantag från vissa av de tekniska kraven (artikel 16.1 och 16.3–16.6). Medlemsstaterna får t.ex. tillåta att betaltjänstleverantörerna under vissa förutsättningar låter konsumenterna fortsätta att använda s.k. BBAN-numret för nationella betalningstransaktioner. En medlemsstat som avser att utnyttja ett undantag ska underrätta kommissionen om detta (artikel 16.7).

För betaltjänstleverantörer som är belägna i och betaltjänstanvändare som utnyttjar en betaltjänst i en medlemsstat som inte har euron som valuta följer det av övergångsbestämmelserna att de tekniska kraven, och även kraven på nåbarhet och interoperabilitet, ska vara uppfyllda senast den 31 oktober 2016 (artikel 16.2 och 16.8). För dessa medlemsstater blir det därför inte aktuellt att tillämpa något av undantagen.

Sverige har inte euron som valuta. Någon åtgärd behöver inte vidtas enligt Sepa-förordningen för att övergångsbestämmelserna för medlemsstater som inte har euro som valuta ska bli tillämpliga. Sepaförordningens övergångsbestämmelser föranleder därför inte någon åtgärd i svensk rätt.

Det kan noteras att kommissionen den 9 januari 2014 lämnade ett förslag till förordning om ändring av Sepa-förordningen (COM[2013] 937 final). Förslaget innebär att det görs en ändring i artikel 16.1. Enligt förslaget får betaltjänstleverantörer, utan hinder av artikel 6.1 och 6.2, fram till den 1 augusti 2014 fortsätta att genomföra betalningar som inte görs i Sepa-formatet. Dessutom föreslås att medlemsstaterna tidigast den 2 augusti 2014 får tillämpa sanktioner vid överträdelse av artikel 6.1 och 6.2.

Skälet till kommissionens förslag är att det har visat sig att övergången till Sepa sannolikt inte kommer att vara helt genomförd den 1 februari 2014. Övergångsbestämmelsen föreslås därför i syfte att undvika de störningar som kan uppstå på betaltjänstområdet om betaltjänstleverantörer vägrar att acceptera betalningar som inte görs i Sepaformatet.

Prop. 2013/14:84

4.4.7. Ikraftträdande

Regeringens förslag: Lagändringen ska träda i kraft den 1 juni 2014.

Promemorians förslag innebär ett ikraftträdande den 1 maj 2014. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: Av ikraftträdandebestämmelsen (artikel 18) i Sepa-förordningen följer att förordningen träder i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. Offentliggörandet skedde den 30 mars 2012. Förordningen trädde därmed i kraft den 31 mars 2012. Förordningen är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Av Sepa-förordningen följer att medlemsstaterna senast den 1 februari 2013 ska underrätta kommissionen om de behöriga myndigheter som har utsetts (artikel 10.2). Senast samma dag ska medlemsstaterna fastställa bestämmelser om vilka sanktioner som ska tillämpas vid överträdelse av förordningen och senast den 1 augusti 2013 underrätta kommissionen om dessa bestämmelser (artikel 11.1). Senast den 1 februari 2013 ska medlemsstaterna även underrätta kommissionen om de organ som har inrättats eller utsetts för att hantera klagomål och tvistlösning (artikel 12.2). Mot den redovisade bakgrunden bör den lagändring som föreslås träda i kraft så snart som det är möjligt, vilket bedöms vara den 1 juni 2014.

5. Förlängd övergångsperiod för understödsföreningar

5.1. Bakgrund och gällande rätt

För befintliga understödsföreningar gäller lagen (1972:262) om understödsföreningar, UFL. Med en understödsförening avses en förening för inbördes bistånd som, utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse, meddelar annan personförsäkring än arbetslöshetsförsäkring (1 §). Vidare ska en understödsförening vara sluten på så sätt att den huvudsakligen är avsedd för anställda i visst eller vissa företag, personer tillhörande en viss yrkesgrupp eller medlemmar i sammanslutning med sådan intressegemenskap att en samverkan även för personförsäkring är naturlig. Understödsföreningarna ska vara registrerade hos Finansinspektionen och stå under tillsyn av denna (3 §).

Understödsföreningarna brukar indelas med utgångspunkt i vilken form av försäkring som meddelas. Det finns pensionskassor, sjukkassor, begravningskassor samt sjuk- och begravningskassor. Pensionskassorna meddelar i huvudsak pensionsförsäkring och indelas i tjänstepensionskassor och andra pensionskassor.

Dagens understödsföreningar meddelar framför allt pensionsförsäkring, men även annan livförsäkring såsom begravningsförsäkring samt sjuk- och olycksfallsförsäkring. Det finns för närvarande 75 föreningar registrerade hos Finansinspektionen, varav 36 står under begränsad tillsyn.

I samband med införandet av FRL upphävdes UFL. Enligt 7 § lagen om införande av FRL får befintliga föreningar fortsätta att driva verksamheten enligt UFL till utgången av 2014 eller, om en ansökan om tillstånd enligt FRL då har getts in, till dess att ett beslut med anledning av en sådan ansökan har vunnit laga kraft. Om en ansökan inte har getts in före utgången av 2014 eller om den avslås, ska föreningen träda i likvidation.

I remissbehandlingen inför införandet av FRL gjordes invändningen att svenska tjänstepensionskassor ålades strängare kapitalkrav än tjänstepensionsinstituten i övriga EES-länder. I förarbetena till FRL betonades att tjänstepensionsmarknaden i stort sett var en nationell begivenhet och att inordningen av tjänstepensionskassorna i FRL medförde fördelar som uppvägde nackdelarna i fråga om konkurrensneutralitet på europeisk nivå. Det framhölls dock att förnyade överväganden kommer att göras inom ramen för genomförandet av Solvens II-direktivet (prop. 2009/10:246 s. 216 f.).

Solvens II-utredningen överlämnade i oktober 2011 betänkandet Rörelsereglering för försäkring och tjänstepension (SOU 2011:68). Utredningen föreslår bl.a. att övergångsperioden för understödföreningar ska förlängas från utgången av 2014 till utgången av 2015 i avvaktan på en ny lag om tjänstepensionsrörelse.

Även Finansdepartementet har i promemorian Förhållandet mellan Solvens II-direktivet och tjänstepensionsdirektivet föreslagit en förlängning av övergångsperioden för understödsföreningar. I promemorian föreslås en förlängning till utgången av 2017 i avvaktan på en revidering av tjänstepensionsdirektivet.

Vid remissbehandlingen av promemorian uttryckte flera remissinstanser oro över att det inte går att bilda några nya tjänstepensionsinstitut i Sverige sedan upphävandet av UFL. Regeringen har därefter tillsatt en särskild utredare med uppdrag att bl.a. ta fram förslag till en ny lagstiftning för tjänstepensionsinstitut.

5.2. Förlängd övergångsperiod

Regeringens förslag: Övergångsperioden för understödsföreningarna förlängs från utgången av 2014 till utgången av 2017.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning.Finansinspektionen anser att en förlängning av övergångsperioden är angelägen, men att den enbart ska omfatta sådana föreningar som driver tjänstepensionsverksamhet. Det finns inte något behov av att förlänga övergångsperioden för övriga föreningar, eftersom dessa endast kommer ha möjlighet att fortsätta sin

Prop. 2013/14:84

verksamhet som försäkringsförening enligt FRL. Vidare anser inspektionen att det ålderdomliga regelverket för föreningarna medför tillämpningssvårigheter. UFL var redan innan upphävandet i stort behov av revidering eftersom den hänvisar till bl.a. 1982 års försäkringsrörelselag. Regleringen har blivit alltmer obsolet sedan upphävandet. Även Sveriges advokatsamfund anser att en förlängning av övergångsperioden är både önskvärd och nödvändig, men framhåller att den nuvarande regleringen är ålderdomlig och att detta medför en osäkerhet för föreningarna. Vidare menar samfundet att en längre övergångsperiod kan medföra en viss snedvridning mellan föreningar som ombildas till försäkringsföreningar enligt FRL och föreningar som väljer att driva sin verksamhet enligt UFL. Svensk Försäkring anser att föreningarna, i vart fall till en början, bör omfattas av äldre regler. I en föränderlig värld kan det emellertid uppkomma problem för föreningarna att tillämpa en upphävd lag. Detta bör lösas genom att föreningarna efter en övergångsperiod får tillämpa en ny lagstiftning för tjänstepensionsinstitut eller att UFL återinförs under övergångsperioden. Vid bestämmandet av övergångsperiodens längd bör hänsyn tas till att tjänstepensionsdirektivet kan komma att försenas. Tjänstepensionsförbundet anser att UFL bör återinföras i avvaktan på det nya tjänstepensionsdirektivet. Försäkringsjuridiska Föreningen anser att understödsföreningarna ska inordnas i FRL, eftersom det kan ifrågasättas om den nuvarande övergångsregeln är förenlig med Solvens II-direktivet.

Skälen för regeringens förslag: För närvarande är det inte möjligt att bilda några nya svenska tjänstepensionsinstitut i annan form än som pensionsstiftelse. Enligt regeringens mening är detta otillfredsställande.

Det är därför angeläget att det möjliggörs nybildning av svenska tjänstepensionsinstitut. Inrättandet av en ny nationell reglering för tjänstepensionsinstitut fordrar emellertid noggranna överväganden. Regeringen har därför tillsatt en särskild utredare som ska analysera och överväga vilka krav som ska ställas på svenska institut för att de ska omfattas av tjänstepensionsdirektivet. Utredaren ska även lämna förslag till övergångs- och ombildningsregler för befintliga institut som är tjänstepensionsinstitut. Uppdraget ska redovisas senast den 30 maj 2014 (dir 2013:32 och 117). Därefter ska betänkandet remissbehandlas och beredas i sedvanlig ordning. Först efter en sådan beredning kan regeringen ta ställning till hur tjänstepensionsinstituten ska regleras i svensk rätt.

Vidare står tjänstepensionsdirektivet inför en översyn. Med stor sannolikhet kommer ett förslag till ett omarbetat tjänstepensionsdirektiv att presenteras under våren 2014.

I avvaktan på en ny lagstiftning för tjänstepensionsinstitut bör övergångsperioden för understödsföreningar förlängas till utgången av 2017. En sådan förlängning möjliggör för befintliga tjänstepensionskassor att fortsätta att driva verksamheten enligt UFL i avvaktan på den nya lagstiftningen. De eventuella nackdelar som en fortsatt tillämpning av UFL kan medföra får anses acceptabla med hänsyn till förlängningens längd.

Det kan noteras att förslaget ger alla understödsföreningar, inte bara tjänstepensionskassor, möjlighet att tillämpa de upphävda bestämmelserna i UFL till utgången av 2017. De understödsföreningar som inte

driver tjänstepensionsverksamhet är, som Finansinspektionen påpekat, inte direkt berörda av den kommande lagstiftningen om tjänstepensionsinstitut. Dessa understödsföreningar påverkas dock inte negativt av förslaget utan ges endast en möjlighet att fortsätta tillämpa de upphävda bestämmelserna ytterligare en tid. Regeringen konstaterar att det, som

Advokatsamfundet har påpekat, finns en viss risk för snedvridning mellan sådana understödsföreningar som väljer att ombilda sig omgående och sådana föreningar som avvaktar en ombildning intill övergångsperiodens utgång. Det kan dock noteras att ännu har ingen understödsförening ombildats sedan möjligheten infördes i april 2011. Det får anses troligt att flertalet av föreningarna kommer att utnyttja även den förlängda övergångsperioden. Regeringen anser att nackdelarna som en eventuell snedvridning kan orsaka får anses acceptabla med hänsyn till förlängningens längd.

Försäkringsjuridiska Föreningen ifrågasätter om övergångsregleringen är förenlig med Solvens II-direktivet. Det kan finnas anledning att återkomma till denna fråga i samband med genomförandet av Solvens IIdirektivet och införandet av den nya lagstiftningen för tjänstepensionsinstitut. Regeringen anser dock inte att invändningen utgör ett hinder mot en förlängd övergångsperiod.

Hänvisningar till S5-2

6. Förslagens konsekvenser

6.1. Sepa-förordningen

De förslag som lämnas i denna proposition bedöms inte ge några omedelbara effekter på samhällsekonomin. Förslagen bedöms inte heller ha några omedelbara effekter på enskilda betaltjänstleverantörer eller betaltjänstanvändare.

Förslagen innebär att Finansinspektionens tillsyn kommer att utvidgas till att omfatta också efterlevnaden av bestämmelserna i Sepaförordningen. Slutdatum för när betalningar och autogireringar ska utföras i enlighet med de tekniska kraven i förordningen är för Sveriges del den 31 oktober 2016. Antalet eurobetalningar i länderna utanför euroområdet har uppskattats till endast två procent av alla eurobetalningar (KOM[2010] 775 slutlig s. 7). Sammantaget innebär detta att även om tillsynen över efterlevnaden av förordningen kommer att innebära en viss ökning av inspektionens arbetsbelastning, bedöms denna inte öka i sådan omfattning att myndigheten inte kan hantera denna arbetsuppgift inom ramen för befintliga anslag.

Av Sepa-förordningen följer att Finansinspektionen ska samarbeta med andra behöriga myndigheter inom EES. De ökade kostnader som detta kan innebära för Finansinspektionen ska rymmas inom befintliga budgetramar.

Sepa-förordningens krav på tvistlösningsförfarande och klagomålshantering har här bedömts kunna hanteras av ARN respektive Finansinspektionen och Konsumentverket inom ramen för deras befintliga

Prop. 2013/14:84

verksamheter. De kostnader som detta kan medföra för dessa myndigheter ska hanteras inom befintliga ramar.

6.2. Förlängd övergångsperiod för understödsföreningar

Förslaget om förlängd övergångsperiod för understödsföreningar innebär att tjänstepensionskassorna, liksom övriga befintliga understödsföreningar får tillämpa UFL till utgången av 2017. Förslaget möjliggör för tjänstepensionskassorna att tillämpa regler som baseras på tjänstepensionsdirektivet i avvaktan på den nya lagstiftningen för tjänstepensionsinstitut. Även övriga understödsföreningar får möjlighet att tillämpa UFL under ytterligare en tid.

Förslaget bedöms inte ge upphov till några konsekvenser i form av merkostnader för Finansinspektionen eller i övrigt orsaka några kostnader för det allmänna.

7. Författningskommentar

7.1. Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster

8 kap.

1 §

Övervägandena finns i avsnitt 4.4.2.

Paragrafen behandlar omfattningen av Finansinspektionens tillsyn. I paragrafens första stycke anges att Finansinspektionen har tillsyn över att bestämmelserna i betaltjänstlagen och i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009 om gränsöverskridande betalningar i gemenskapen följs. Paragrafen ändras så att Finansinspektionens tillsyn även omfattar att Sepa-förordningen följs.

I paragrafens andra stycke har språkliga ändringar gjorts.

8 §

Övervägandena finns i avsnitt 4.4.4.

Paragrafen handlar om ingripanden mot betalningsinstitut. Paragrafens första stycke ändras så att det där anges att Finansinspektionen ska ingripa även när ett betalningsinstitut åsidosätter sina skyldigheter enligt Sepa-förordningen.

23 §

Övervägandena finns i avsnitt 4.4.4.

Paragrafen handlar om ingripanden mot registrerade betaltjänstleverantörer eller den som ansvarar för ett betalningssystem.

Paragrafens första stycke ändras så att det anges att Finansinspektionen ska ingripa även när en registrerad betaltjänstleverantör eller den som ansvarar för ett betalningssystem åsidosätter sina skyldigheter enligt Sepa-förordningen.

En rubrik har införts närmast före lagrummet. Syftet med rubriken är att förtydliga att paragrafen avser ingripanden mot registrerade betaltjänstleverantörer eller den som ansvarar för ett betalningssystem, och inte utländska företag, som regleras i 21 och 22 §§.

7.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:2044) om införande av försäkringsrörelselagen (2010:2043)

7 §

Övervägandena finns i avsnitt 5.2.

Paragrafen innehåller övergångsbestämmelser för understödsföreningar.

Ändringen i första stycket innebär att understödsföreningarna ges möjlighet att fortsätta driva sin verksamhet enligt den upphävda lagen (1972:262) om understödsföreningar till utgången av 2017. Detta innebär att föreningarna får ytterligare en tid på sig att ta ställning till om de ska ansöka om tillstånd enligt försäkringsrörelselagen och i övrigt inrätta sig efter denna.

Ändringen i andra stycket är en följdändring som föranleds av att övergångsperioden i första stycket förlängs till utgången av 2017. Det innebär att om en ansökan om tillstånd enligt försäkringsrörelselagen inte har getts in inom den förlängda övergångsperioden eller om den avslås, ska föreningen träda i likvidation.

28. Prop. 2013/14:84 Bilaga 1

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) nr 260/2012

av den 14 mars 2012

om antagande av tekniska och affärsmässiga krav för betalningar och autogireringar i euro och om

ändring av förordning (EG) nr 924/2009

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktions­ sätt, särskilt artikel 114,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de natio­ nella parlamenten,

med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande (

1

),

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit­ téns yttrande (

),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (

3

), och

av följande skäl:

(1)

Att skapa en integrerad marknad för elektroniska betal­ ningar i euro utan någon skillnad mellan nationella och gränsöverskridande betalningar är nödvändigt för att den inre marknaden ska fungera väl. I detta avseende syftar projektet med det gemensamma eurobetalningsområdet (nedan kallat Sepa) till att utveckla gemensamma unions­ omfattande betaltjänster som ska ersätta de nuvarande nationella betaltjänsterna. Genom införandet av öppna gemensamma standarder, regler och förfaranden för be­ talning och en integrerad betalningshantering bör Sepa ge unionens konsumenter och företag säkra, konkurrens­ mässigt prissatta, användarvänliga och tillförlitliga betal­ tjänster i euro. Detta bör gälla för Sepa-betalningar inom och över nationella gränser, på samma grundläggande villkor och i enlighet med samma rättigheter och skyl­ digheter oavsett var de sker i unionen. Sepa bör kom­ pletteras på ett sätt som underlättar tillträdet för nya marknadsaktörer och utvecklingen av nya produkter samt skapar gynnsamma förutsättningar för en ökad konkurrens när det gäller betaltjänster och för en obe­ hindrad utveckling och ett snabbt genomförande av in­ novationer på betalningsområdet i hela unionen. Ökade

stordriftsfördelar, ökad effektivitet och starkare konkur­ rens bör följaktligen leda till en prispress nedåt på elek­ troniska betaltjänster i euro grundad på ett ”bäst i klas­ sen”-system. Effekterna av detta torde vara betydande, inte minst i medlemsstater där betalningar är relativt dyra jämfört med i andra medlemsstater. Övergången till Sepa bör därför inte åtföljas av övergripande pris­ ökningar för användarna av betaltjänsten (nedan kallade betaltjänstanvändare) i allmänhet, och i synnerhet inte för konsumenterna. När betaltjänstanvändaren är en kon­ sument, bör man i stället uppmuntra principen om att inga högre avgifter tas ut. Kommissionen kommer att fortsätta att övervaka prisutvecklingen i betalningssektorn och uppmanas att tillhandahålla en årlig analys av denna.

(2)

Det är mycket viktigt såväl ekonomiskt som politiskt att Sepa blir en framgång. Sepa är helt i linje med Europa 2020-strategin, som syftar till att skapa en smartare eko­ nomi med ett välstånd som bygger på innovation och en mer effektiv användning av tillgängliga resurser. Europa­ parlamentet har, genom sina resolutioner om genom­ förandet av Sepa av den 12 mars 2009 (

4

) och den

10 mars 2010 (

5

), betonat vikten av en snabb övergång

till Sepa, liksom rådet, i dess slutsatser av den 2 december 2009.

(3)

I Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden (

6

) föreskrivs en modern rättslig grund för

skapandet av en inre marknad för betalningar, av vilken Sepa är en väsentlig del.

(4)

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr

924/2009 av den 16 september 2009 om gränsöverskri­ dande betalningar i gemenskapen (

7

) föreskrivs också ett

antal åtgärder som underlättar Sepas framgångsrika ge­ nomförande, som exempelvis en utvidgning av principen om lika avgifter till gränsöverskridande autogireringar och nåbarhet för autogireringar.

(5)

Den europeiska banksektorns självreglerande åtgärder ge­ nom Sepa-initiativet har inte visat sig vara tillräckliga för att påskynda en gemensam övergång till unionsomfat­ tande system för betalningar och autogireringar på ut­ buds- och efterfrågesidan. I synnerhet har konsument- och andra användarintressen inte beaktats tillräckligt

SV

L 94/22 Europeiska unionens officiella tidning

30.3.2012

( 1 ) EUT C 155, 25.5.2011, s. 1. ( 2 ) EUT C 218, 23.7.2011, s. 74. ( 3 ) Europaparlamentets ståndpunkt av den 14 februari 2012 (ännu ej

offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 28 februari 2012.

( 4 ) EUT C 87 E, 1.4.2010, s. 166. ( 5 ) EUT C 349 E, 22.12.2010, s. 43. ( 6 ) EUT L 319, 5.12.2007, s. 1. ( 7 ) EUT L 266, 9.10.2009, s. 11.

Prop. 2013/14:84 Bilaga 1

och på ett transparent sätt. Alla relevanta aktörer bör kunna göra sin röst hörd. Denna självreglering har dess­ utom inte omfattats av lämpliga förvaltningsåtgärder, vil­ ket till en del kan förklara den långsamma efterfråge­ ökningen. Det nyligen inrättade Sepa-rådet utgör en be­ tydande förbättring av styrningen av Sepa-projektet, men i grunden och formellt ligger styrningen fortfarande i händerna på Europeiska betalningsrådet (EPC). Kommis­ sionen bör därför se över styrningsarrangemangen för hela Sepa-projektet före utgången av 2012 och vid behov lägga fram ett förslag. I samband med översynen bör man bland annat granska sammansättningen av EPC, samverkan mellan EPC och en övergripande styrnings­ struktur som Sepa-rådet och rollen för denna övergri­ pande struktur.

(6)

Endast en snabb och omfattande övergång till unions­ omfattande betalningar och autogireringar kommer att göra det möjligt att utnyttja alla fördelar med en integre­ rad betalningsmarknad, så att de höga kostnaderna för den samtidiga driften av såväl ”äldre” instrument som Sepa-produkter kan avskaffas. Regler bör därför antas för genomförandet av alla betalningstransaktioner och autogireringstransaktioner i euro inom unionen. I detta skede bör emellertid inte korttransaktioner innefattas, eftersom gemensamma standarder för kortbetalning inom unionen fortfarande håller på att utvecklas. Pen­ ningöverföringar, internt hanterade betalningar, betal­ ningstransaktioner av större belopp, betalningar mellan betaltjänstleverantörer för egen räkning och betalningar via mobiltelefoner eller med hjälp av annan teleutrust­ ning eller digital eller informationsteknisk utrustning bör inte omfattas av dessa regler eftersom dessa betaltjänster inte är jämförbara med betalningar eller autogireringar. Då ett betalkort vid försäljningsstället eller någon annan utrustning, exempelvis en mobiltelefon, används för att initiera en betalningstransaktion, antingen vid försälj­ ningsstället eller på distans, vilket direkt ger upphov till en betalning eller en autogirering till eller från ett betal­ konto som identifieras med existerande nationella enkla bankkontonummer (BBAN-nummer) eller internationella bankkontonummer (Iban-nummer), bör emellertid denna betalningstransaktion omfattas. Dessutom med tanke på de specifika särdragen hos betalningar som hanteras ge­ nom system för betalning av större belopp, nämligen deras höga prioritet, den brådskande arten och främst stora belopp, är det inte lämpligt att låta sådana betal­ ningar omfattas av denna förordning. Detta undantag bör inte inbegripa autogireringar, såvida betalaren inte ut­ tryckligen begärt att betalningen ska gå via ett system för betalning av större belopp.

(7)

Det finns för närvarande flera betaltjänster, varav merpar­ ten används för betalning via internet, som också använ­ der Iban-nummer och företagsidentifieringskoden (BIC- koden) och bygger på betalningar eller autogireringar men dessutom har andra särdrag. Användningen av dessa tjänster förväntas expandera utanför de nuvarande natio­ nella gränserna och skulle kunna uppfylla konsumenter­ nas behov av innovativa, säkra och billiga betaltjänster. För att inte utesluta sådana tjänster från marknaden bör regleringen av de slutdatum för betalningar och autogire­

ringar som föreskrivs i denna förordning endast gälla den betalning eller autogirering som ligger bakom dessa transaktioner.

(8)

I de allra flesta betaltjänsttransaktioner inom unionen är det möjligt att identifiera ett unikt betalkonto enbart genom användning av Iban-numret utan att dessutom specificera BIC-koden. Därför har banker i ett antal med­ lemsstater redan upprättat register, databaser eller andra tekniska medel för att identifiera den BIC-kod som mot­ svarar ett specifikt Iban-nummer. BIC-koden krävs bara i ett mycket litet antal återstående fall. Det verkar oberät­ tigat och överdrivet betungande att tvinga alla betalare och betalningsmottagare över hela unionen att tillhanda­ hålla BIC-koden vid sidan av Iban-numret för det begrän­ sade antal fall där det för närvarande är nödvändigt. Det skulle vara mycket enklare om betaltjänstleverantörer och andra parter löste och eliminerade de fall där ett betal­ konto inte otvetydigt kan identifieras genom ett givet Iban-nummer. Därför bör de nödvändiga tekniska med­ len utvecklas så att alla användare otvetydigt kan identi­ fiera ett betalkonto med enbart ett Iban-nummer.

(9)

För att en betalning ska genomföras måste betalnings­ mottagarens betalkonto vara nåbart. För att främja ett framgångsrikt införande av unionsomfattande tjänster för betalning och autogirering bör därför ett nåbarhets­ krav inrättas inom hela unionen. För att förbättra trans­ parensen är det dessutom lämpligt att konsolidera det kravet med nåbarhetskravet för autogireringar som redan införts genom förordning (EG) nr 924/2009 i en enda rättsakt. Alla betalningsmottagares betalkonton som är nåbara för en nationell betalning bör också vara nåbara via en unionsomfattande betalningsordning. Alla betala­ res betalkonton som är nåbara för en nationell autogire­ ring bör också vara nåbara via en unionsomfattande au­ togireringsordning. Detta bör vara tillämpligt oberoende av huruvida en betaltjänstleverantör beslutar att delta i en viss betalnings- eller autogireringsordning eller inte.

(10)

Teknisk interoperabilitet är en förutsättning för konkur­

rens. För att skapa en integrerad marknad för elektro­ niska eurobetalningssystem är det av avgörande vikt att hanteringen av betalningar och autogireringar inte störs av affärsregler eller tekniska hinder såsom obligatoriskt deltagande i mer än ett system för att genomföra gräns­ överskridande betalningar. Betalningar och autogireringar bör utföras inom ramen för ett system vars grundläg­ gande regler följs av betaltjänstleverantörer som utgör en majoritet av betaltjänstleverantörerna inom en majo­ ritet av medlemsstaterna och utgör en övergripande ma­ joritet av betaltjänstleverantörerna i unionen och vilka är desamma för såväl gränsöverskridande som för rent na­ tionella betalnings- och autogireringstransaktioner. När det finns fler än ett betalningssystem för hanteringen av sådana betalningar bör dessa betalningssystem vara interoperabla genom användning av unionsomfattande och internationella standarder så att alla betaltjänstanvän­ dare och alla betaltjänstleverantörer kan utnyttja för­ delarna med smidiga betalningar i euro av mindre belopp inom unionen.

SV

30.3.2012 Europeiska unionens officiella tidning

L 94/23

30. Prop. 2013/14:84 Bilaga 1

(11)

Med tanke på affärsmarknadens särdrag och eftersom alla

system för betalningar eller autogireringar mellan företag måste följa alla andra bestämmelser i denna förordning, inbegripet att ha samma regler för gränsöverskridande och nationella transaktioner, bör dock kravet att delta­ garna utgör en majoritet av betaltjänstleverantörerna i en majoritet av medlemsstaterna bara tillämpas i den ut­ sträckning betaltjänstleverantörer som tillhandahåller be­ taltjänster eller autogireringstjänster mellan företag utgör en majoritet av betaltjänstleverantörerna i en majoritet av de medlemsstater där sådana tjänster tillhandahålls, och utgör en majoritet av de betaltjänstleverantörer som till­ handahåller sådana tjänster inom unionen.

(12)

Det är mycket viktigt att anta tekniska krav som otvety­

digt fastställer vilka särdrag som de unionsomfattande betalningsordningar som ska utvecklas inom ramen för lämpliga styrarrangemang ska uppvisa för att säkerställa interoperabiliteten mellan betalningssystem. Dessa tek­ niska krav bör inte begränsa flexibiliteten och innovatio­ nerna, utan bör vara öppna för och neutrala gentemot potentiella nya utvecklingar och förbättringar på betal­ ningsmarknaden. De tekniska kraven bör utformas med beaktande av särdragen hos betalningar och autogirering­ ar, i synnerhet när det gäller de uppgifter som anges i betalningsmeddelandet.

(13)

Det är viktigt att vidta åtgärder för att stärka betaltjäns­

tanvändarnas förtroende för användningen av sådana tjänster, särskilt för autogireringar. Dessa åtgärder bör göra det möjligt för betalare att ge sin betaltjänstleveran­ tör i uppdrag att begränsa en autogirering till ett visst belopp eller en viss periodicitet och att upprätta specifika positiva och negativa listor över betalningsmottagare. Inom ramen för upprättandet av unionsomfattande auto­ gireringsordningar är det lämpligt att konsumenterna kan dra nytta av sådana kontroller. För det praktiska genom­ förandet av sådana kontroller av betalningsmottagarna är det dock viktigt att betaltjänstleverantörer kan göra dessa kontroller på grundval av Iban-nummer och, under en övergångsperiod men bara då det är nödvändigt, BIC- koden, eller någon annan kod för att unikt identifiera en specificerad betalningsmottagare. Andra relevanta an­ vändarrättigheter har redan fastställts i direktiv 2007/64/EG och de bör till fullo säkerställas.

(14)

Teknisk standardisering är en hörnsten för integrationen

av nätverk som exempelvis unionens betalningsmarknad. Tillämpningen av standarder som utvecklats av de inter­ nationella eller europeiska standardiseringsorganen bör vara obligatorisk från och med ett visst datum för alla berörda transaktioner. Inom ramen för en betalning ut­ görs sådana obligatoriska standarder av Iban, BIC samt meddelandestandarden för finansiella tjänster, ISO 20022 XML-standarden. Det är därför nödvändigt att alla betal­ tjänstleverantörer använder dessa standarder för att nå en fullständig interoperabilitet inom hela unionen. Den ob­ ligatoriska användningen av Iban och, när så är lämpligt, BIC bör framför allt främjas med hjälp av omfattande kommunikations- och stödåtgärder i medlemsstaterna för att möjliggöra en smidig och problemfri övergång

till unionsomfattande betalningar och autogireringar, inte minst för konsumenterna. Betaltjänstleverantörer bör bi­ lateralt eller multilateralt kunna komma överens om att utvidga basuppsättningen av latinska tecken till stöd för regionala variationer av Sepas standardmeddelanden.

(15)

Det är absolut nödvändigt att alla aktörer, och särskilt

unionsmedborgarna, är ordentligt informerade i tid så att de är fullständigt förberedda på de förändringar som Sepa medför. Nyckelaktörer såsom betaltjänstleverantörer, offentliga förvaltningar och nationella centralbanker lik­ som andra betydande användare av regelbundna betal­ ningar bör därför genomföra specifika och omfattande informationskampanjer som är anpassade till behovet och skräddarsydda till sin publik efter behov, för att öka allmänhetens kunskaper och förbereda medborgarna på Sepa-övergången. I synnerhet är det nödvändigt att vänja medborgarna vid övergången från BBAN-nummer till Iban-nummer. Nationella Sepa-samordningskommit­ téer är bäst placerade för att samordna sådana infor­ mationskampanjer.

(16)

För att möjliggöra en samlad övergångsprocess så att det

blir tydligt och enkelt för konsumenterna, är det lämpligt att fastställa en enda tidpunkt för övergången då alla betalnings- och autogireringstransaktioner bör uppfylla dessa tekniska krav, samtidigt som marknaden bör läm­ nas öppen för fortsatt utveckling och innovation.

(17)

Under en övergångsperiod bör medlemsstaterna kunna

tillåta betaltjänstleverantörerna att låta konsumenterna fortsätta att använda BBAN-numret för nationella betal­ tjänsttransaktioner under förutsättning att interoperabili­ teten säkerställs genom att BBAN-numret tekniskt och säkert omvandlas till ett unikt betalkontonummer hos den berörda betaltjänstleverantören. Betaltjänstleverantö­ ren bör inte ta ut några direkta och indirekta avgifter i samband med den tjänsten.

(18)

Även om utvecklingsnivån för betal- och autogirerings­

tjänster varierar från en medlemsstat till en annan, skulle ett gemensamt slutdatum efter en lämplig genomföran­ deperiod, som gör det möjligt att genomföra de nödvän­ diga processerna, bidra till en samordnad, sammanhäng­ ande och integrerad övergång till Sepa och även bidra till att förhindra ett tvåhastighetsgenomförande av Sepa, vil­ ket skulle skapa stor förvirring bland konsumenterna.

(19)

Betaltjänstleverantörer och betaltjänstanvändare bör få

tillräckligt med tid för att anpassa sig till de tekniska kraven. Anpassningsperioden bör dock inte i onödan försena fördelarna för konsumenterna eller missgynna förutseende operatörer som redan har börjat gå över till Sepa. För nationella och gränsöverskridande betal­ ningstransaktioner bör betaltjänstleverantörerna erbjuda sina enskilda kunder de tekniska tjänster som krävs för att övergången till de tekniska kraven enligt denna för­ ordning ska bli smidig och säker.

SV

L 94/24 Europeiska unionens officiella tidning

30.3.2012

Prop. 2013/14:84 Bilaga 1

(20)

Det är viktigt att tillhandahålla betalningsbranschen rätts­

säkerhet när det gäller affärsmodeller för autogireringar. Att reglera de multilaterala förmedlingsavgifterna för au­ togireringar är väsentligt för att skapa lika konkurrens­ villkor mellan betaltjänstleverantörerna och för att göra det möjligt att utveckla en inre marknad för autogirering­ ar. Förmedlingsavgifter för transaktioner som avvisas, vägras, återsänds eller upphävs för att de inte kan ge­ nomföras korrekt eller ger upphov till en manuell han­ tering (s.k. R-transaktioner där bokstaven ”R” kan betyda avvisa, vägran, återsändning, upphävande, återkallelse eller begäran om annullering) skulle kunna bidra till en effektiv kostnadsfördelning inom den inre marknaden. Det förefaller således vara av fördel för skapandet av en effektiv europeisk marknad för autogirering om man kunde förbjuda multilaterala förmedlingsavgifter per transaktion. Avgifter för R-transaktioner bör emellertid tillåtas under förutsättning att de uppfyller vissa villkor. Betaltjänstleverantörerna måste med hänsyn till trans­ parens och konsumentskydd tillhandahålla konsumen­ terna tydlig och begriplig information om avgifter för R-transaktioner. Sådana R-transaktionsbestämmelser in­ verkar dock inte på tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i fördraget om Europeiska unionens funktions­ sätt (EUF-fördraget). Dessutom bör det noteras att i all­ mänhet har autogireringar och kortbetalningar olika sär­ drag, särskilt eftersom betalningsmottagare i högre grad kan uppmuntra användning av autogireringar från beta­ lare genom redan existerande avtal mellan betalningsmot­ tagaren och betalaren, medan inga sådana avtal existerar för kortbetalningar och betalningstransaktionen ofta är en isolerad och oregelbunden händelse. Därför påverkar inte bestämmelserna om multilaterala förmedlingsavgifter för autogireringar analysen enligt unionens konkurren­ slagstiftning av multilaterala förmedlingsavgifter för betal­ kortstransaktioner. Andra alternativa tjänster omfattas inte av förbudet enligt denna förordning när de tydligt och tveklöst skiljer sig från de centrala tjänsterna för autogirering och när betaltjänstleverantörerna och betal­ tjänstanvändarna är helt fria att erbjuda eller använda sådana tjänster. De är dock fortfarande underställda unio­ nens och nationella konkurrensregler.

(21)

Därför bör möjligheten att tillämpa multilaterala förmed­

lingsavgifter per transaktion för nationella och gränsöver­ skridande autogireringar tidsbegränsas, och allmänna vill­ kor bör fastställas för tillämpningen av förmedlingsavgif­ ter för R-transaktioner.

(22)

Kommissionen bör övervaka nivån på avgifterna för R-

transaktioner i unionen. Avgifterna för R-transaktionerna på den inre marknaden bör närma sig varandra över tiden så att de inte varierar mellan medlemsstaterna i en sådan utsträckning att de äventyrar de lika konkur­ rensvillkoren.

(23)

I en del medlemsstater används fortfarande vissa äldre

betaltjänster som genomförs som betalningar eller auto­ gireringar men som har mycket specifika funktioner, ofta

på grund av historiska eller rättsliga skäl. Transaktions­ volymen för dessa tjänster är ofta obetydlig. Sådana tjäns­ ter kan därför klassificeras som nischprodukter. En över­ gångsperiod för sådana nischprodukter som är tillräckligt lång för att minimera övergångens inverkan på betal­ tjänstanvändarna bör hjälpa båda sidor av marknaden att främst fokusera på övergången av merparten av betal­ ningarna och autogireringarna, vilket skulle göra det möj­ ligt att tidigare utnyttja merparten av de potentiella för­ delarna med en integrerad betalningsmarknad inom unio­ nen. I vissa medlemsstater finns det specifika autogire­ ringsinstrument som verkar vara mycket lika betalkorts­ transaktioner i det att betalaren använder ett kort på försäljningsstället för att initiera betalningstransaktionen men den underliggande betalningstransaktionen är en autogirering. Vid en sådan betalningstransaktion används kortet bara för avläsning i syfte att underlätta ett elek­ troniskt skapande av medgivandet som måste underteck­ nas av betalaren på försäljningsstället. Även om en sådan betaltjänst inte kan klassificeras som en nischprodukt, behövs det en övergångsperiod i samband med sådana betaltjänster på grund av den betydande transaktionsvoly­ men. I syfte att ge aktörerna möjlighet att genomföra en adekvat Sepa-ersättning, bör denna övergångsperiod vara tillräckligt lång.

(24)

För att den inre marknaden för betalningar ska fungera

väl måste betalare som exempelvis konsumenter, företag eller offentliga myndigheter kunna sända betalningar till betalkonton som innehas av betalningsmottagare vars betaltjänstleverantörer är etablerade i andra medlemssta­ ter och nåbara i enlighet med denna förordning.

(25)

För att trygga en smidig övergång till Sepa bör varje

giltigt godkännande för betalningsmottagaren att inkas­ sera återkommande autogireringar i en äldre ordning för­ bli giltigt efter den övergångstidsfrist som upprättats i denna förordning. Detta godkännande bör anses som ett samtycke till att betaltjänstleverantören genomför de återkommande autogireringar som inkasseras av betal­ ningsmottagaren i enlighet med denna förordning, i av­ saknad av nationell lagstiftning om fortsatt giltighet för medgivandet eller kundöverenskommelser som ändrar autogireringsmedgivanden så att de kan fortsätta. Kon­ sumenternas rättigheter måste dock skyddas, och där ett befintligt autogireringsmedgivande har en ovillkorlig rätt till återbetalning bör sådana rättigheter bibehållas.

(26)

De behöriga myndigheterna bör ges befogenhet att effek­

tivt fullgöra sina övervakningsskyldigheter och vidta alla nödvändiga åtgärder, inbegripet att behandla klagomål, för att säkerställa att betaltjänstleverantörer följer denna förordning. Medlemsstaterna bör också tillse att klagomål mot betaltjänstanvändare som inte efterlever denna för­ ordning kan framföras och att denna förordning på ett effektivt och ändamålsenligt sätt kan genomföras an­ tingen genom administrativa åtgärder eller genom dom­ stolsprövning. För att främja efterlevnaden av denna för­ ordning bör medlemsstaternas behöriga myndigheter

SV

30.3.2012 Europeiska unionens officiella tidning

L 94/25

32. Prop. 2013/14:84 Bilaga 1

samarbeta med varandra och, i lämpliga fall, med Euro­ peiska centralbanken (ECB) och medlemsstaternas natio­ nella centralbanker samt andra relevanta behöriga myndigheter, som den europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten) som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 (

) (EBA), vilka utsetts enligt unionslagstift­

ning eller nationell lagstiftning som är tillämplig på betal­ tjänstleverantörer.

(27)

Medlemsstaterna bör fastställa bestämmelser om vilka

sanktioner som ska tillämpas vid överträdelse av denna förordning och tillse att dessa sanktioner är effektiva, proportionella och avskräckande samt att de tillämpas. Dessa sanktioner bör inte tillämpas på konsumenter.

(28)

För att ge möjlighet till överklagande när denna förord­

ning har tillämpats inkorrekt eller då tvister uppstår mel­ lan betaltjänstanvändare och betaltjänstleverantörer avse­ ende rättigheter eller skyldigheter enligt denna förord­ ning, bör medlemsstaterna införa adekvata och effektiva utomrättsliga förfaranden för klagomål och tvistlösning. Medlemsstaterna bör kunna besluta att dessa förfaranden endast ska tillämpas på konsumenter eller på konsumen­ ter och mikroföretag.

(29)

Kommissionen bör förelägga Europaparlamentet, rådet,

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, EBA och ECB en rapport om tillämpningen av denna förord­ ning. Rapporten bör vid behov åtföljas av förslag till ändringar av förordningen.

(30)

För att tillse att de tekniska kraven för betalningar och

autogireringar i euro förblir uppdaterade, bör kommis­ sionen delegeras befogenhet att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget när det gäller dessa tekniska krav. I förklaringen (nr 39) om artikel 290 i EUF-för­ draget, som fogats till slutakten från den regeringskon­ ferens som antog Lissabonfördraget, noterade konferen­ sen kommissionens avsikt att i enlighet med sin etable­ rade praxis även i fortsättningen samråda med av med­ lemsstaterna utsedda experter vid utarbetandet av kom­ missionens utkast till delegerade akter på området finan­ siella tjänster. Det är av särskild betydelse att kommis­ sionen genomför lämpliga och transparenta samråd un­ der utarbetandet av utkastet, inklusive med ECB och alla berörda intressenter. Kommissionen bör, då den förbere­ der och utarbetar delegerade akter, se till att relevanta handlingar översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och att detta sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.

(31)

Eftersom betaltjänstleverantörer som är etablerade i med­

lemsstater som inte har euron som valuta kommer att behöva inleda ett särskilt förberedande arbete utanför betalningsmarknaden för sin nationella valuta, bör dessa

betaltjänstleverantörer tillåtas att skjuta upp tillämp­ ningen av de tekniska kraven under en viss period. Med­ lemsstater som inte har euron som valuta bör dock upp­ fylla de tekniska kraven i syfte att skapa ett verkligt europeiskt betalningsområde, vilket kommer att stärka den inre marknaden.

(32)

För att trygga ett omfattande allmänt stöd för Sepa är en

hög nivå på skyddet av betalare av avgörande betydelse, särskilt för autogireringstransaktioner. Den nuvarande och enda paneuropeiska autogireringsordningen för kon­ sumenter som utvecklats av EPC föreskriver en auto­ matisk och ovillkorlig rätt till återbetalning av auktorise­ rade betalningstransaktioner under en period på åtta vec­ kor från det datum då medlen debiterades, samtidigt som denna återbetalningsrätt är föremål för åtskilliga villkor enligt artiklarna 62 och 63 i direktiv 2007/64/EG. Mot bakgrund av den rådande marknadssituationen och nöd­ vändigheten att säkerställa en hög nivå på konsuments­ kyddet bör följderna av dessa bestämmelser bedömas i den rapport som kommissionen, i enlighet med artikel 87 i direktiv 2007/64/EG, senast den 1 november 2012 ska lägga fram inför Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och ECB, vid behov tillsammans med ett förslag till översyn.

(33)

Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den

24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (

2

) reglerar hanteringen av

personuppgifter som behandlas enligt denna förordning. Övergången till Sepa och införandet av gemensamma standarder och regler för betalningar bör ske i överens­ stämmelse med nationell lagstiftning om skydd av käns­ liga personuppgifter i medlemsstaterna och bör skydda unionsmedborgarnas intressen.

(34)

Finansiella meddelanden om betalningar och överföringar

inom ramen för Sepa omfattas inte av tillämpningsområ­ det för avtalet mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater av den 28 juni 2010 om behandling och överföring av uppgifter om finansiella betalningsmedde­ landen från Europeiska unionen till Förenta staterna i enlighet med programmet för att spåra finansiering av terrorism (TFTP) (

3

).

(35)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att in­

rätta tekniska och affärsmässiga krav för betalningar och autogireringar i euro, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det därför på grund av dess omfattning eller verkningar bättre kan uppnås på unionsnivå, får unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europe­ iska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

SV

L 94/26 Europeiska unionens officiella tidning

30.3.2012

( 1 ) EUT L 331, 15.12.2010, s. 12.

( 2 ) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31. ( 3 ) EUT L 195, 27.7.2010, s. 5.

Prop. 2013/14:84 Bilaga 1

(36)

Enligt artikel 5.1 i förordning (EG) nr 924/2009 ska

medlemsstaterna avskaffa avvecklingsbaserade nationella rapporteringskrav för betaltjänstleverantörer för upprät­ tande av betalningsbalansstatistik som rör deras kunders betalningstransaktioner för belopp på upp till 50 000 EUR. Insamlingen av betalningsbalansstatistik om avvecklingar infördes efter avskaffandet av valuta­ kontrollerna och har utgjort en viktig uppgiftskälla till­ sammans med andra, till exempel direkta undersökning­ ar, och bidragit till statistik av god kvalitet. Från början av 1990-talet valde vissa medlemsstater att förlita sig mer på uppgifter som direkt rapporteras av företag och hus­ håll än på uppgifter som rapporteras genom banker för deras kunders räkning. Även om avvecklingsbaserad rap­ portering är en lösning som för samhället i stort minskar kostnaden för upprättande av betalningsbalanssamman­ ställningar samtidigt som god kvalitet på statistiken upp­ nås, kan bibehållandet, när det strikt gäller gränsöverskri­ dande betalningar, av sådan rapportering i vissa med­ lemsstater minska effektiviteten och öka kostnaderna. Ef­ tersom ett av syftena med Sepa är att minska kost­ naderna för gränsöverskridande betalningar, bör avveck­ lingsbaserad betalningsbalansrapportering avskaffas helt.

(37)

I syfte att öka rättssäkerheten är det lämpligt att anpassa

tidsfristerna för förmedlingsavgifter i artikel 7 i förord­ ning (EG) nr 924/2009 till bestämmelserna i den här förordningen.

(38)

Förordning (EG) nr 924/2009 bör därför ändras i enlig­

het med detta.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syfte och tillämpningsområde

1. I denna förordning fastställs regler för betalnings- och autogireringstransaktioner i euro inom unionen där såväl beta­ larens som betalningsmottagarens betaltjänstleverantörer är eta­ blerade inom unionen, eller där betalningstransaktionens enda betaltjänstleverantör är etablerad inom unionen.

2. Följande omfattas inte av denna förordning:

a) Betalningstransaktioner som genomförs mellan och internt

hos betaltjänstleverantörer, inbegripet deras ombud eller fi­ lialer, för egen räkning.

b) Betalningstransaktioner som hanteras och utförs i system för

betalning av större belopp med undantag för autogirerings­ transaktioner där betalaren inte uttryckligen begärt att betal­ ningen ska gå via system för betalning av större belopp.

c) Betalningstransaktioner som genomförs med betalkort eller

liknande, däribland kontantuttag, om inte betalkort eller lik­ nande bara används för att generera den information som krävs för att direkt göra betalningar eller autogireringar till och från betalkonton som identifieras genom BBAN-nummer eller Iban-nummer.

d) Betalningstransaktioner som genomförs med hjälp av teleut­

rustning eller digital eller informationsteknisk utrustning och som inte leder till en betalning eller autogirering till och från ett betalkonto som identifieras genom BBAN-nummer eller Iban-nummer.

e) Penningöverföringstransaktioner enligt artikel 4.13 i direktiv

2007/64/EG.

f) Betalningstransaktioner där elektroniska pengar enligt defini­

tionen i artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/110/EG av den 16 september 2009 om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet (

) överförs, om

inte sådana transaktioner leder till betalningar eller autogire­ ringar till och från ett betalkonto som identifieras genom BBAN-nummer eller Iban-nummer.

3. I de fall då betalningsordningar bygger på betalningstrans­ aktioner som genomförs genom betalningar eller autogireringar men som även har andra alternativa särdrag eller tjänster ska denna förordning endast tillämpas på de bakomliggande betal­ ningarna eller autogireringarna.

Artikel 2

Definitioner

I denna förordning avses med

1. betalning: en nationell eller gränsöverskridande betaltjänst för

kreditering av en betalningsmottagares betalkonto med en betalningstransaktion eller en rad betalningstransaktioner från en betalares betalkonto av en betaltjänstleverantör som har tillgång till betalarens betalkonto på grundval av en in­ struktion som lämnats av betalaren,

2. autogirering: en nationell eller gränsöverskridande betaltjänst

för debitering av en betalares betalkonto, där en betalnings­ transaktion initieras av betalningsmottagaren på grundval av betalarens samtycke,

3. betalare: en fysisk eller juridisk person som är innehavare av

ett betalkonto och som godkänner en betalningsorder från detta betalkonto eller, om betalaren inte har något betalkon­ to, en fysisk eller juridisk person som lämnar en betalnings­ order till en betalningsmottagares betalkonto,

4. betalningsmottagare: en fysisk eller juridisk person som är

innehavare av ett betalkonto och som är den avsedda mot­ tagaren av medel som har omfattats av en betalningstrans­ aktion,

5. betalkonto: ett konto som innehas i en eller flera betaltjäns­

tanvändares namn och som används för genomförande av betalningstransaktioner,

SV

30.3.2012 Europeiska unionens officiella tidning

L 94/27

( 1 ) EUT L 267, 10.10.2009, s. 7.

34. Prop. 2013/14:84 Bilaga 1

6. betalningssystem: ett system för överföring av medel med

formella och standardiserade arrangemang och gemen­ samma regler för behandling, clearing eller avveckling av betalningstransaktioner,

7. betalningsordning: en enda uppsättning regler, förfaranden

och standarder och/eller genomföranderiktlinjer som betal­ tjänstleverantörerna kommit överens om för att genomföra betalningstransaktioner över hela unionen och inom med­ lemsstaterna, och som är avskilt från den infrastruktur eller det betalningssystem som ligger till grund för dess drift,

8. betaltjänstleverantör: en betaltjänstleverantör som omfattas

av någon av de kategorier som avses i artikel 1.1 i direktiv 2007/64/EG och juridiska och fysiska personer som avses i artikel 26 i samma direktiv, men inte de organ som räknas upp i artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (

1

) som omfattas av

ett undantag i enlighet med artikel 2.3 i direktiv 2007/64/EG,

9. betaltjänstanvändare: en fysisk eller juridisk person som

utnyttjar en betaltjänst i egenskap av betalare eller betal­ ningsmottagare,

10. betalningstransaktion: en åtgärd som initieras av betalaren

eller betalningsmottagaren vid överföring av medel mellan betalkonton i unionen, oberoende av eventuella underlig­ gande förpliktelser mellan betalaren och betalningsmottaga­ ren,

11. betalningsorder: varje instruktion som en betalare eller be­

talningsmottagare ger sin betaltjänstleverantör om att en betalningstransaktion ska genomföras,

12. förmedlingsavgift: avgift som betalas mellan betalarens och

betalningsmottagarens betaltjänstleverantörer för autogire­ ringar,

13. multilateral förmedlingsavgift: en multilateral förmedlings­

avgift som är föremål för ett arrangemang mellan fler än två betaltjänstleverantörer,

14. BBAN-nummer: ett nationellt betalkontonummer som o­ tvetydigt identifierar ett enskilt betalkonto hos en betal­ tjänstleverantör i en medlemsstat och som endast kan an­ vändas för nationella betalningstransaktioner, samtidigt som samma betalkonto identifieras med ett Iban-nummer vid gränsöverskridande betalningstransaktioner,

15. Iban-nummer: ett internationellt betalkontonummer som otvetydigt identifierar ett enskilt betalkonto i en medlems­ stat och vars särdrag fastställs genom Internationella stan­ dardiseringsorganet (ISO),

16. BIC-kod: en företagsidentifieringskod som otvetydigt iden­ tifierar en betaltjänstleverantör och vars särdrag fastställs genom ISO,

17. ISO 20022 XML-standard: en standard för utveckling av elektroniska finansiella meddelanden enligt ISO:s definition

och som avser betalningstransaktionernas fysiska represen­ tation med XML-syntax, i enlighet med branschens regler och tillämpningsriktlinjer för de unionsomfattande ord­ ningar för betalningstransaktioner som omfattas av denna förordnings tillämpningsområde,

18. system för betalning av större belopp: ett betalningssystem

vars huvudsyfte är hantering, clearing eller avveckling av enstaka brådskande betalningstransaktioner med hög prio­ ritet och vanligtvis stora belopp,

19. avvecklingsdatum: det datum då skyldigheterna i samband

med överföringen av medel fullgörs mellan betalarens betal­ tjänstleverantör och betalningsmottagarens betaltjänstleve­ rantör,

20. inkassering: den del av en autogireringstransaktion som

inleds med betalningsmottagarens initiering och avslutas genom sedvanlig debitering av betalarens betalkonto,

21. medgivande: uttryck för betalarens samtycke och godkän­

nande gentemot betalningsmottagaren och (direkt eller in­ direkt via betalningsmottagaren) gentemot betalarens betal­ tjänstleverantör att betalningsmottagaren har rätt att initiera en inkassering för att debitera betalarens specificerade betal­ konto och att betalarens betaltjänstleverantör har rätt att följa dessa instruktioner,

22. system för betalning av mindre belopp: ett betalnings­

system vars huvudsyfte är att behandla, cleara eller avveckla betalningar eller autogireringar som i allmänhet har sam­ manförts för överföring och i första hand avser mindre belopp och har låg prioritet, och som inte är ett system för betalning av större belopp,

23. mikroföretag: företag som, när betaltjänstavtalet ingås, är

ett företag i enlighet med definitionen i artikel 1 och ar­ tikel 2.1 och 2.3 i bilagan till kommissionens rekommen­ dation 2003/361/EG (

2

),

24. konsument: fysisk person som agerar i andra syften än

handel, affärsverksamhet eller yrkesmässig verksamhet i samband med betaltjänstavtal,

25. R-transaktion: en betalningstransaktion som inte kan ge­ nomföras ordentligt av en betaltjänstleverantör och som ger upphov till en manuell hantering, bland annat på grund av brist på medel, återkallelse, fel belopp eller fel datum, avsaknad av medgivande, eller fel eller avslutat betalkonto,

26. gränsöverskridande betalningstransaktion: en betalnings­

transaktion som initierats av en betalare eller av en betal­ ningsmottagare där betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantörer befinner sig i olika medlemsstater,

27. nationell betalningstransaktion: en betalningstransaktion

som initierats av en betalare eller av en betalningsmottagare där betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleveran­ törer befinner sig i samma medlemsstat,

SV

L 94/28 Europeiska unionens officiella tidning

30.3.2012

( 1 ) EUT L 177, 30.6.2006, s. 1. ( 2 ) EUT L 124, 20.5.2003, s. 36.

Prop. 2013/14:84 Bilaga 1

28. referenspart: fysisk eller juridisk person för vars räkning en

betalare gör en betalning eller en betalningsmottagare mot­ tar en betalning.

Artikel 3

Nåbarhet

1. En betalningsmottagares betaltjänstleverantör som är nå­ bar för en nationell betalning under en betalningsordning ska, i enlighet med en unionsomfattande betalningsordnings regler, vara nåbar för betalningar som initierats av en betalare genom en betaltjänstleverantör som är etablerad i någon av unionens medlemsstater.

2. En betalares betaltjänstleverantör som är nåbar för en nationell autogirering under en betalningsordning ska, i enlighet med en unionsomfattande betalningsordnings regler, vara nåbar för autogireringar som initierats av en betalningsmottagare ge­ nom en betaltjänstleverantör som är etablerad i någon av unio­ nens medlemsstater.

3. Punkt 2 ska endast tillämpas på autogireringar som är tillgängliga för konsumenter som betalare under betalningsord­ ningen.

Artikel 4

Interoperabilitet

1. Betalningsordningar som ska användas av betaltjänstleve­ rantörer för att genomföra betalningar och autogireringar ska uppfylla följande krav:

a) Deras regler ska vara desamma för nationella och gränsöver­

skridande betalningstransaktioner inom unionen och på samma sätt för nationella och gränsöverskridande autogire­ ringstransaktioner inom unionen.

b) Deltagarna i betalningsordningen ska utgöra en majoritet av

betaltjänstleverantörerna inom en majoritet av medlemssta­ terna och utgöra en majoritet av de betaltjänstleverantörer inom unionen som tillhandahåller betalningar respektive au­ togireringar.

När varken betalaren eller betalningsmottagaren är en kon­ sument, ska med avseende på led b i första stycket endast medlemsstater där sådana tjänster finns tillgängliga genom be­ taltjänstleverantörer och betaltjänstleverantörer som tillhanda­ håller sådana tjänster beaktas.

2. Operatören av eller, i avsaknad av en formell operatör, deltagarna i system för betalning av mindre belopp inom unio­ nen ska se till att deras betalningssystem är tekniskt interope­ rabla med andra system för betalning av mindre belopp i unio­ nen genom användning av standarder som utvecklats av de internationella och europeiska standardiseringsorganen. Dess­ utom ska de inte anta affärsregler som begränsar interopera­ biliteten med andra system för betalning av mindre belopp i

unionen. Betalningssystem som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepap­ per (

1

) ska bara vara skyldiga att säkerställa teknisk interopera­

bilitet med andra betalningssystem som avses i samma direktiv.

3. Hanteringen av betalningar och autogireringar får inte störas av tekniska hinder.

4. Ägaren till betalningsordningen eller, om det inte finns någon formell ägare, den ledande deltagaren i en ny betalnings­ ordning för mindre betalningar som har deltagare i åtminstone åtta medlemsstater får ansöka hos de behöriga myndigheterna i en medlemsstat där betalningsordningens ägare eller ledande deltagare är etablerade om ett tillfälligt undantag från de villkor som anges i punkt 1 första stycket led b. Dessa behöriga myn­ digheter får, efter att ha samrått med de behöriga nationella myndigheterna i de övriga medlemsstater där den nya betal­ ningsordningen har en deltagare, kommissionen och ECB, be­ vilja ett sådant undantag för högst tre år. Dessa behöriga myn­ digheter ska basera sitt beslut på den nya betalningsordningens potential att utvecklas till en fullfjädrad paneuropeisk betal­ ningsordning och dess bidrag till att förbättra konkurrensen eller främja innovation.

5. Med undantag av betaltjänster som åtnjuter ett undantag enligt artikel 16.4, ska denna artikel gälla från och med den 1 februari 2014.

Artikel 5

Krav för betalnings- och autogireringstransaktioner

1. Betaltjänstleverantörer ska utföra betalnings- och autogire­ ringstransaktioner i enlighet med följande krav:

a) De ska använda det betalkontonummer som anges i punkt 1

a i bilagan för identifiering av betalkonton oavsett var den berörde betaltjänstleverantören är etablerad.

b) De ska använda de meddelandeformat som anges i punkt 1

b i bilagan vid översändandet av betalningstransaktioner till en annan betaltjänstleverantör eller via ett system för betal­ ning av mindre belopp.

c) De ska tillse att betaltjänstanvändaren använder det betal­

kontonummer som anges i punkt 1 a i bilagan för identi­ fieringen av betalkonton oavsett om betalarens betaltjänst­ leverantör och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör eller den enda betaltjänstleverantören i betalningstransaktio­ nen är etablerade i samma medlemsstat som betaltjänstan­ vändarna eller i en annan medlemsstat.

d) De ska tillse att, när en betaltjänstanvändare som inte är en

konsument eller ett mikroföretag initierar eller mottar en­ skilda betalningar eller enskilda autogireringar vilka inte överförs individuellt utan har sammanförts för överföring, det meddelandeformat som anges i punkt 1 b i bilagan används.

SV

30.3.2012 Europeiska unionens officiella tidning

L 94/29

( 1 ) EGT L 166, 11.6.1998, s. 45.

36. Prop. 2013/14:84 Bilaga 1

Utan att det påverkar tillämpningen av led b i första stycket ska betaltjänstleverantören, på särskild begäran från en betaltjänst­ användare, använda de meddelandeformat som anges i punkt 1 b i bilagan i sina förbindelser med denna betaltjänstanvändare.

2. Betaltjänstleverantörer ska utföra betalningar i enlighet med följande krav, med förbehåll för eventuella skyldigheter i den nationella lagstiftning som genomför direktiv 95/46/EG.

a) Betalarens betaltjänstleverantör ska tillse att betalaren tillhan­

dahåller de uppgifter som anges i punkt 2 a i bilagan.

b) Betalarens betaltjänstleverantör ska tillhandahålla betalnings­

mottagarens betaltjänstleverantör de uppgifter som anges i punkt 2 b i bilagan.

c) Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska tillhandahålla

betalningsmottagaren de uppgifter som anges i punkt 2 d i bilagan eller göra dem tillgängliga för denne.

3. Betaltjänstleverantörer ska utföra autogireringar i enlighet med följande krav, med förbehåll för eventuella skyldigheter i den nationella lagstiftning som genomför direktiv 95/46/EG.

a) Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska tillse att

i) betalningsmottagaren tillhandahåller de uppgifter som

anges i punkt 3 a i bilagan i samband med den första autogireringen och vid engångsgireringar samt vid varje efterföljande betalningstransaktion,

ii) betalaren ger sitt samtycke till både betalningsmottagaren

och betalarens betaltjänsteleverantör (direkt eller indirekt via betalningsmottagaren), att medgivandena, tillsammans med senare ändringar eller annulleringar, sparas av betal­ ningsmottagaren eller av en tredje part för betalningsmot­ tagarens räkning och att betalningsmottagaren informeras om detta krav av betaltjänstleverantören i enlighet med artiklarna 41 och 42 i direktiv 2007/64/EG.

b) Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska tillhandahålla

betalarens betaltjänstleverantör de uppgifter som anges i punkt 3 b i bilagan.

c) Betalarens betaltjänstleverantör ska tillhandahålla betalaren

de uppgifter som anges i punkt 3 c i bilagan eller göra dem tillgängliga för denne.

d) Betalaren ska ha rätt att ge sin betaltjänstleverantör i upp­

drag att

i) begränsa en autogirering till ett visst belopp eller en viss

periodicitet, eller både och,

ii) om medgivandet under en betalningsordning inte före­

skriver rätt till återbetalning, kontrollera varje autogire­ ringstransaktion för att fastställa att beloppet och perio­ diciteten på den ingivna autogireringstransaktionen mot­ svarar det belopp och den periodicitet som anges i med­ givandet, innan deras betalkonto debiteras på grundval av uppgifterna om medgivandet,

iii) blockera alla autogireringar från betalarens betalkonto

eller alla autogireringar som initierats av en eller flera specificerade betalningsmottagare eller endast godkänna autogireringar som initierats av en eller flera specificerade betalningsmottagare.

Om varken betalaren eller betalningsmottagaren är en kon­ sument, ska betaltjänstleverantörerna inte behöva uppfylla kra­ ven i led d i, ii eller iii.

Betalaren ska informeras av sin betaltjänstleverantör om de rät­ tigheter som anges i led d i enlighet med artiklarna 41 och 42 i direktiv 2007/64/EG.

I samband med den första autogireringstransaktionen eller vid en engångsgireringstransaktion samt vid varje efterföljande auto­ gireringstransaktion ska betalningsmottagaren lämna uppgifter om medgivandet till sin betaltjänstleverantör och betalningsmot­ tagarens betaltjänstleverantör ska lämna dessa uppgifter om medgivandet till betalarens betaltjänstleverantör vid varje auto­ gireringstransaktion.

4. Utöver de krav som avses i punkt 1 ska en betalnings­ mottagare som tar emot betalningar lämna det betalkontonum­ mer som anges i punkt 1 a i bilagan och, fram till den 1 februari 2014 för nationella betalningstransaktioner och fram till den 1 februari 2016 för gränsöverskridande betalningstransaktioner, men bara om det är nödvändigt, sin betaltjänstleverantörs BIC- kod till betalarna varje gång en betalning begärs.

5. Före den första autogireringstransaktionen ska en betalare lämna det betalkontonummer som anges i punkt 1 a i bilagan. Betalaren ska meddela sin betaltjänstleverantörs BIC-kod fram till den 1 februari 2014 för nationella betalningstransaktioner och fram till den 1 februari 2016 för gränsöverskridande betal­ ningstransaktioner, men bara om det är nödvändigt.

6. Om ramavtalet mellan betalaren och betalarens betal­ tjänstleverantör inte föreskriver rätt till återbetalning, ska beta­ larens betaltjänstleverantör, utan att det påverkar tillämpningen av punkt 3 a ii, kontrollera varje autogireringstransaktion för att fastställa att beloppet på den ingivna autogireringstransaktionen motsvarar det belopp och den periodicitet som anges i medgi­ vandet, innan betalarens betalkonto debiteras på grundval av uppgifterna om medgivandet.

7. Efter den 1 februari 2014 för nationella betalningstrans­ aktioner och efter den 1 februari 2016 för gränsöverskridande betalningstransaktioner ska betaltjänstleverantörerna inte kräva av betaltjänstanvändarna att de ska ange en betalares betaltjänst­ leverantörs eller betalningsmottagares betaltjänstleverantörs BIC- kod.

8. Betalarens betaltjänstleverantör och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör får inte ta ut någon extra avgift för den avläsning som automatiskt genererar ett medgivande för de betalningstransaktioner som initierats genom eller med hjälp av ett betalkort vid ett försäljningsställe och som leder till en autogirering.

SV

L 94/30 Europeiska unionens officiella tidning

30.3.2012

Prop. 2013/14:84 Bilaga 1

Artikel 6

Slutdatum

1. Senast den 1 februari 2014 ska betalningar utföras i en­ lighet med de tekniska kraven i artikel 5.1, 5.2 och 5.4 samt punkterna 1 och 2 i bilagan.

2. Senast den 1 februari 2014 ska autogireringar utföras i enlighet med artikel 8.2 och 8.3 och med kraven i artikel 5.1, 5.3, 5.5, 5.6 och 5.8 samt punkterna 1 och 3 i bilagan.

3. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 3 ska auto­ gireringar utföras i enlighet med kraven i artikel 8.1 senast den 1 februari 2017 för nationella betalningar och senast den 1 no­ vember 2012 för gränsöverskridande betalningar.

4. För nationella betalningstransaktioner får medlemsstaterna eller, med den berörda medlemsstatens godkännande, medlems­ statens betaltjänstleverantörer, efter att ha beaktat och utvär­ derat om deras medborgare är förberedda och redo, fastställa tidigare datum än vad som anges i punkterna 1 och 2.

Artikel 7

Giltighet för medgivanden och rätt till återbetalning

1. Ett giltigt godkännande för betalningsmottagaren att in­ kassera återkommande autogireringar i en äldre betalningsord­ ning som gällde före den 1 februari 2014 ska förbli giltigt efter detta datum och ska anses som ett samtycke till att betalarens betaltjänstleverantör genomför de återkommande autogireringar som inkasseras av denna betalningsmottagare i enlighet med denna förordning i avsaknad av nationell lagstiftning eller kund­ överenskommelser om fortsatt giltighet för autogireringsmedgi­ vanden.

2. Ett sådant medgivande som avses i punkt 1 ska möjliggöra ovillkorlig rätt till återbetalning och att återbetalningen anteda­ teras till datumet för den återbetalade betalningen där sådana återbetalningar fastställts i det befintliga medgivandet.

Artikel 8

Förmedlingsavgifter för autogireringstransaktioner

1. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2 får ingen multilateral förmedlingsavgift per autogireringstransaktion eller någon annan överenskommen ersättning med motsvarande syfte eller verkan tillämpas på autogireringstransaktioner.

2. För R-transaktioner får en multilateral förmedlingsavgift tillämpas under förutsättning att följande villkor är uppfyllda:

a) Arrangemanget ska syfta till att effektivt fördela kostnaderna

på de betaltjänstleverantörer, eller deras betaltjänstanvändare, som har orsakat R-transaktionen, beroende på vilket som är tillämpligt, med beaktande av transaktionskostnaderna och ska säkerställa att betalaren inte automatiskt belastas med avgifter, och att betaltjänstleverantören inte belastar betal­

tjänstanvändare med en given typ av R-transaktionsavgifter som överstiger betaltjänstleverantörens kostnader för sådana transaktioner.

b) Avgifterna ska vara helt kostnadsbaserade.

c) Avgifterna får inte överskrida de faktiska kostnaderna för

hanteringen av en R-transaktion hos den mest kostnadseffek­ tiva jämförbara betaltjänstleverantör som är en representativ part till arrangemanget i fråga om transaktionsvolym och typ av tjänst.

d) Tillämpningen av avgifter i enlighet med leden a, b och c ska

förhindra att betaltjänstleverantörerna påför de respektive betaltjänstanvändarna avgifter som går utöver de kostnader som ska täckas av dessa förmedlingsavgifter.

e) Det ska inte finnas något praktiskt och ekonomiskt hållbart

alternativ till arrangemanget som skulle kunna ge en lika eller mer effektiv hantering av R-transaktioner till samma eller lägre kostnad för konsumenterna.

Med avseende på tillämpningen av första stycket ska endast kostnadskategorier som direkt och otvetydigt är av relevans för hanteringen av R-transaktionen beaktas vid beräkningen av R-transaktionsavgiften. Dessa kostnader ska fastställas exakt. Uppdelningen av kostnadsbeloppet, inbegripet särskilda uppgif­ ter om var och en av dess beståndsdelar, ska ingå i arrange­ manget för att underlätta kontroll och övervakning.

3. Punkterna 1 och 2 ska i tillämpliga delar gälla för en betaltjänstleverantörs unilaterala arrangemang och för bilaterala arrangemang mellan betaltjänstleverantörer som har syften eller effekter som motsvarar multilaterala arrangemangs syften eller effekter.

Artikel 9

Betalningars tillgänglighet

1. En betalare som gör en betalning till en betalningsmotta­ gare som har ett betalkonto inom unionen ska inte specificera i vilken medlemsstat detta betalkonto ska finnas, under förutsätt­ ning att betalkontot är nåbart i enlighet med artikel 3.

2. En betalningsmottagare som tar emot en betalning eller använder en autogirering för att inkassera medel från en beta­ lare som har ett betalkonto inom unionen ska inte specificera i vilken medlemsstat detta betalkonto ska finnas, under förutsätt­ ning att betalkontot är nåbart i enlighet med artikel 3.

Artikel 10

Behöriga myndigheter

1. Medlemsstaterna ska som behöriga myndigheter, med an­ svar för efterlevnaden av denna förordning, utse offentliga myn­ digheter, organ som erkänns genom nationell lagstiftning eller offentliga myndigheter som genom nationell lagstiftning ut­ tryckligen har fått befogenhet till detta, inbegripet nationella centralbanker. Medlemsstaterna får utse befintliga organ som behöriga myndigheter.

SV

30.3.2012 Europeiska unionens officiella tidning

L 94/31

38. Prop. 2013/14:84 Bilaga 1

2. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om de be­ höriga myndigheter som utsetts enligt punkt 1 senast den 1 februari 2013. Medlemsstaterna ska utan dröjsmål underrätta kommissionen och den europeiska tillsynsmyndigheten (Euro­ peiska bankmyndigheten) (EBA) om eventuella efterföljande ändringar beträffande dessa myndigheter.

3. Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheter som avses i punkt 1 har de befogenheter som krävs för ut­ förandet av deras uppgifter. Om mer än en myndighet är be­ hörig i frågor som omfattas av denna förordning på en med­ lemsstats territorium ska denna medlemsstat se till att dessa myndigheter samarbetar så att de kan uppfylla sina respektive uppgifter effektivt.

4. De behöriga myndigheterna ska på ett effektivt sätt över­ vaka att betaltjänstleverantörerna efterlever denna förordning och vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa förordning­ ens efterlevnad. De ska samarbeta med varandra i enlighet med artikel 24 i direktiv 2007/64/EG och artikel 31 i förordning (EU) nr 1093/2010.

Artikel 11

Sanktioner

1. Medlemsstaterna ska senast den 1 februari 2013 fastställa bestämmelser om vilka sanktioner som ska tillämpas vid över­ trädelse av denna förordning och vidta alla åtgärder som krävs för att se till att dessa bestämmelser tillämpas. Dessa sanktioner ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Medlems­ staterna ska underrätta kommissionen om dessa bestämmelser och åtgärder senast den 1 augusti 2013 och ska utan dröjsmål underrätta kommissionen om eventuella efterföljande ändringar av dessa bestämmelser.

2. De sanktioner som avses i punkt 1 ska inte tillämpas på konsumenter.

Artikel 12

Förfaranden för klagomål och tvistlösning utanför domstol

1. Medlemsstaterna ska inrätta lämpliga och effektiva för­ faranden för klagomål och tvistlösning utanför domstol för att lösa tvister mellan betaltjänstanvändare och deras betaltjänst­ leverantörer som gäller rättigheter och skyldigheter och som uppkommit till följd av tillämpningen av denna förordning. I detta syfte ska medlemsstaterna utse befintliga organ eller, då det är lämpligt, inrätta nya.

2. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om de or­ gan som avses i punkt 1 senast den 1 februari 2013. Medlems­ staterna ska utan dröjsmål underrätta kommissionen om even­ tuella efterföljande ändringar beträffande dessa organ.

3. Medlemsstaterna får föreskriva att denna artikel endast ska tillämpas på betaltjänstanvändare som är konsumenter eller en­ dast på dem som är konsumenter och mikroföretag. Medlems­ staterna ska underrätta kommissionen om sådana bestämmelser senast den 1 augusti 2013.

Artikel 13

Delegering av befogenhet

Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 14 för att ändra bilagan i syfte att beakta de tekniska framstegen och marknadsutvecklingen.

Artikel 14

Utövande av delegerade befogenheter

1. Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissio­ nen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

2. Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artikel 13 ska ges till kommissionen för en period på fem år från och med den 31 mars 2012. Kommissionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet senast nio månader före utgången av perioden av fem år. Delegeringen av befogen­ het ska genom tyst medgivande förlängas med perioder av samma längd, såvida inte Europaparlamentet eller rådet motsät­ ter sig en sådan förlängning senast tre månader före utgången av perioden i fråga.

3. Den delegering av befogenhet som avses i artikel 13 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogen­ het som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påver­ kar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.

4. Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

5. En delegerad akt som antas enligt artikel 13 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period av tre månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före ut­ gången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med tre månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.

Artikel 15

Översyn

Senast den 1 februari 2017 ska kommissionen förelägga Euro­ paparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kom­ mittén, ECB och EBA en rapport om tillämpningen av denna förordning, om lämpligt tillsammans med ett förslag.

Artikel 16

Övergångsbestämmelser

1. Genom undantag från artikel 6.1 och 6.2 får medlems­ staterna tillåta betaltjänstleverantörer att fram till den 1 februari 2016 tillhandahålla betaltjänstanvändare omvandlingstjänster för nationella betalningstransaktioner och därmed ge betaltjäns­ tanvändare som är konsumenter möjlighet att fortsätta att an­ vända BBAN-nummer i stället för det betalkontonummer som

SV

L 94/32 Europeiska unionens officiella tidning

30.3.2012

Prop. 2013/14:84 Bilaga 1

avses i punkt 1 a i bilagan, under förutsättning att interopera­ bilitet säkerställs genom att betalarens och betalningsmottaga­ rens BBAN-nummer tekniskt och på ett säkert sätt omvandlas till det betalkontonummer som avses i punkt 1 a i bilagan. Detta betalkontonummer ska överlämnas till den betaltjänstan­ vändare som initierar transaktionen, när så är lämpligt innan betalningen verkställs. I sådana fall ska betaltjänstleverantörerna inte belasta betaltjänstanvändaren med avgifter som direkt eller indirekt är kopplade till dessa omvandlingstjänster.

2. Betaltjänstleverantörer som tillhandahåller betaltjänster i euro och som befinner sig i en medlemsstat som inte har infört euron som valuta ska efterleva artikel 3 när de tillhandahåller betaltjänster i euro senast den 31 oktober 2016. Om euron införs som valuta i någon av dessa medlemsstater före den 31 oktober 2015, ska emellertid betaltjänstleverantörerna i den medlemsstaten efterleva artikel 3 inom ett år från den dag då den berörda medlemsstaten anslöt sig till euroområdet.

3. Medlemsstaterna får tillåta sina behöriga myndigheter att fram till den 1 februari 2016 göra undantag från alla eller vissa av kraven i artikel 6.1 och 6.2 för betalnings- och autogirerings­ transaktioner med en sammanlagd marknadsandel på mindre än 10 % av det totala antalet betalnings- eller autogireringstrans­ aktioner i en viss medlemsstat, baserat på den officiella betal­ ningsstatistik som årligen publiceras av ECB.

4. Medlemsstaterna får tillåta sina behöriga myndigheter att fram till den 1 februari 2016 göra undantag från alla eller vissa av kraven i artikel 6.1 och 6.2 för betalningstransaktioner som initierats med betalkort vid ett försäljningsställe och som leder till en autogirering till och från ett betalkonto som identifieras med BBAN-nummer eller Iban-nummer.

5. Genom undantag från artikel 6.1 och 6.2 får medlems­ staterna tillåta sina behöriga myndigheter att fram till den 1 februari 2016 göra undantag från det specifika kravet att använda de meddelandeformat som specificeras i punkt 1 b i bilagan och fastställs i artikel 5.1 d för betaltjänstanvändare som initierar eller tar emot enskilda betalningar eller autogireringar som har sammanförts för överföring. Trots ett eventuellt un­ dantag ska betaltjänstleverantörerna uppfylla de krav som anges i artikel 5.1 d om en betaltjänstanvändare begär en sådan tjänst.

6. Genom undantag från artikel 6.1 och 6.2 får medlems­ staterna fram till den 1 februari 2016 skjuta upp tillämpningen av kraven i samband med tillhandahållandet av BIC-koden för nationella betalningstransaktioner i artikel 5.4, 5.5 och 5.7.

7. Då en medlemsstat avser att utnyttja ett undantag som föreskrivs i punkterna 1, 3, 4, 5 eller 6, ska medlemsstaten underrätta kommissionen om detta senast den 1 februari 2013, och ska därefter tillåta sin behöriga myndighet att göra undan­ tag från vissa eller alla de krav som fastställts i artikel 5, 6.1 eller 6.2 och bilagan för de relevanta betalningstransaktioner

såsom omnämns i respektive punkter och stycken och för en period som inte överstiger den som gäller för undantaget. Med­ lemsstaterna ska underrätta kommissionen om betalningstrans­ aktioner som är föremål för undantag och om eventuella efter­ följande ändringar.

8. Betaltjänstleverantörer som är belägna i och betaltjänstan­ vändare som utnyttjar en betaltjänst i en medlemsstat som inte har euron som valuta ska uppfylla kraven i artiklarna 4 och 5 senast den 31 oktober 2016. Operatörer av system för betal­ ning av mindre belopp i en medlemsstat som inte har infört euron som valuta ska uppfylla kraven i artikel 4.2 senast den 31 oktober 2016.

Om euron införs som valuta i någon av dessa medlemsstater före den 31 oktober 2015 ska emellertid betaltjänstleverantö­ rerna eller i förekommande fall operatörer av system för betal­ ning av mindre belopp belägna i och betaltjänstanvändare som utnyttjar en betaltjänst i den medlemsstaten uppfylla de respek­ tive kraven inom ett år från det datum då den berörda med­ lemsstaten anslöt sig till euroområdet, men dock inte tidigare än de respektive datum som specificerats för de medlemsstater som har euron som valuta den 31 mars 2012.

Artikel 17

Ändringar av förordning (EG) nr 924/2009

Förordning (EG) nr 924/2009 ska ändras på följande sätt:

1. I artikel 2 ska led 10 ersättas med följande:

”10. medel: sedlar och mynt, kontotillgodohavanden samt

elektroniska pengar enligt definitionen i artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/110/EG av den 16 september 2009 om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet (*),

___________ (*) EUT L 267, 10.10.2009, s. 7.”

2. I artikel 3 ska punkt 1 ersättas med följande:

”1. De avgifter som en betaltjänstleverantör tar ut av en betaltjänstanvändare för gränsöverskridande betalningar ska vara desamma som de avgifter som denna betaltjänstleveran­ tör tar ut av betaltjänstanvändare för motsvarande nationella betalningar till samma värde och i samma valuta.”

3. Artikel 4 ska ändras på följande sätt:

a) Punkt 2 ska utgå.

SV

30.3.2012 Europeiska unionens officiella tidning

L 94/33

40. Prop. 2013/14:84 Bilaga 1

b) Punkt 3 ska ersättas med följande:

”3. Betaltjänstleverantören får ta ut avgifter av betal­ tjänstanvändaren utöver de som uttas i enlighet med ar­ tikel 3.1, om denna användare ger betaltjänstleverantören instruktioner om att utföra den gränsöverskridande betal­ ningen utan att meddela Iban-numret och, i förekom­ mande fall och i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 260/2012 av den 14 mars 2012 om antagande av tekniska och affärsmässiga krav för betalningar och autogireringar i euro och om ändring av förordning (EG) nr 924/2009 (*), den åtföljande BIC- koden för betalkontot i den andra medlemsstaten. Dessa avgifter ska vara rimliga och motsvara kostnaderna. De ska avtalas mellan betaltjänstleverantören och betaltjäns­ tanvändaren. Betaltjänstleverantören ska informera betal­ tjänstanvändaren om tilläggsavgifternas storlek i god tid innan betaltjänstanvändaren blir bunden av ett sådant avtal.

___________ (*) EUT L 94, 30.3.2012, s. 22.”

4. Artikel 5.1 ska ersättas med följande:

”1. Med verkan från och med 1 februari 2016 ska med­ lemsstaterna avskaffa avvecklingsbaserade nationella rappor­ teringskrav för betaltjänstleverantörer för upprättande av be­ talningsbalansstatistik som rör deras kunders betalningstrans­ aktioner.”

5. Artikel 7 ska ändras på följande sätt:

a) I punkt 1 ska datumet ”1 november 2012” ersättas med

”1 februari 2017”.

b) I punkt 2 ska datumet ”1 november 2012” ersättas med

”1 februari 2017”.

c) I punkt 3 ska datumet ”1 november 2012” ersättas med

”1 februari 2017”.

6. Artikel 8 ska utgå.

Artikel 18

Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Strasbourg den 14 mars 2012

På Europaparlamentets vägnar

M. SCHULZ

Ordförande

På rådets vägnar

N. WAMMEN

Ordförande

SV

L 94/34 Europeiska unionens officiella tidning

30.3.2012

Prop. 2013/14:84

Bilaga 1

41

BILAGA

TEKNISKA KRAV (ARTIKEL 5)

1. Utöver de väsentliga krav som anges i artikel 5, ska följande tekniska krav gälla betalnings- och autogireringstrans­

aktioner:

a) Det betalkontonummer som avses i artikel 5.1 a och c ska vara Iban-numret.

b) Den standard för meddelandeformatet som avses i artikel 5.1 b och d ska vara ISO 20022 XML-standarden.

c) Fältet med uppgifter om penningöverföringen ska rymma 140 tecken. Betalningsordningar kan tillåta fler tecken,

förutom om den utrustning som används för att överföra informationen har tekniska begränsningar avseende

antalet tecken, i vilket fall utrustningens tekniska begränsning ska tillämpas.

d) Referensinformation om penningöverföringen och alla andra uppgifter som lämnas i enlighet med punkterna 2 och

3 i denna bilaga ska överföras i sin helhet och utan ändring mellan betaltjänstleverantörerna i betalningskedjan.

e) När väl de begärda uppgifterna har lämnats i elektroniskt format ska betalningstransaktionerna tillåta en fullständigt

automatiserad och elektronisk hantering under alla skeden av betalningskedjan (helautomatisk hantering), så att hela

betalningsprocessen kan genomföras elektroniskt utan bearbetning eller manuella åtgärder. Detta ska även gälla

manuell hantering av betalnings- och autogireringstransaktioner om möjligt.

f) Betalningsordningar ska inte innehålla någon lägsta beloppsgräns för betalningstransaktioner varigenom betalningar

och autogireringar sker, men de är inte skyldiga att hantera betalningstransaktioner med nollbelopp.

g) Betalningsordningar ska inte vara skyldiga att utföra betalningar och autogireringar som överstiger beloppet

999 999 999,99 EUR.

2. Utöver kraven i punkt 1 ska följande krav gälla betalningstransaktioner:

a) De uppgifter som avses i artikel 5.2 a ska vara följande:

i) Betalarens namn och/eller Iban-numret på betalarens betalkonto.

ii) Betalningsbeloppet.

iii) Iban-numret på betalningsmottagarens betalkonto.

iv) I förekommande fall, betalningsmottagarens namn.

v) I förekommande fall, uppgifter om penningöverföringen.

b) De uppgifter som avses i artikel 5.2 b ska vara följande:

i) Betalarens namn.

ii) Iban-numret på betalarens betalkonto.

iii) Betalningsbeloppet.

iv) Iban-numret på betalningsmottagarens betalkonto.

v) I förekommande fall, uppgifter om penningöverföringen.

vi) I förekommande fall, betalningsmottagarens identifikationskod.

vii) I förekommande fall, namnet på betalningsmottagarens referenspart.

viii) I förekommande fall, avsikten med betalningen.

ix) I förekommande fall, kategori för avsikten med betalningen.

c) Dessutom ska betalarens betaltjänstleverantör lämna följande obligatoriska uppgifter till betalningsmottagarens

betaltjänstleverantör:

i) BIC-koden för betalarens betaltjänstleverantör (om inget annat har avtalats mellan de betaltjänstleverantörer

som är involverade i betalningstransaktionen).

SV

30.3.2012

Europeiska unionens officiella tidning

L 94/35

42

Prop. 2013/14:84

Bilaga 1

ii) BIC-koden för betalningsmottagarens betaltjänstleverantör (om inget annat har avtalats mellan de betaltjänst­

leverantörer som är involverade i betalningstransaktionen).

iii) Betalningsordningens identifikationskod.

iv) Betalningens avvecklingsdatum.

v) Referensnumret på betalningsmeddelandet från betalarens betaltjänstleverantör.

d) De uppgifter som avses i artikel 5.2 c ska vara följande:

i) Betalarens namn.

ii) Betalningsbeloppet.

iii) I förekommande fall, uppgifter om penningöverföringen.

3. Utöver kraven i punkt 1 ska följande krav gälla autogireringstransaktioner:

a) De uppgifter som avses i artikel 5.3 a i ska vara följande:

i) Typen av autogirering (återkommande girering, engångsgirering, första, sista eller av mottagare återförd gire­

ring).

ii) Betalningsmottagarens namn.

iii) Iban-numret på betalningsmottagarens betalkonto som ska krediteras vid inkasseringen.

iv) I förekommande fall, betalarens namn.

v) Iban-numret på betalarens betalkonto som ska debiteras vid inkasseringen.

vi) Den unika medgivandereferensen.

vii) Då betalarens medgivande ges efter den 31 mars 2012, datumet då det undertecknades.

viii) Inkasseringsbeloppet.

ix) Om medgivandet har övertagits av en annan betalningsmottagare än den som utfärdade medgivandet, den

unika medgivandereferens som lämnats av den ursprungliga betalningsmottagare som utfärdat medgivandet.

x) Betalningsmottagarens identifikationskod.

xi) Om medgivandet har övertagits av en annan betalningsmottagare än den som utfärdade medgivandet, iden­

tifikationskoden för den ursprungliga betalningsmottagare som utfärdat medgivandet.

xii) I förekommande fall, överföringsinformationen från betalningsmottagaren till betalaren.

xiii) I förekommande fall, avsikten med inkasseringen.

xiv) I förekommande fall, kategori för avsikten med inkasseringen.

b) De uppgifter som avses i artikel 5.3 b ska vara följande:

i) BIC-koden för betalningsmottagarens betaltjänstleverantör (om inget annat har avtalats mellan de betaltjänst­

leverantörer som är involverade i betalningstransaktionen).

ii) BIC-koden för betalarens betaltjänstleverantör (om inget annat har avtalats mellan de betaltjänstleverantörer

som är involverade i betalningstransaktionen).

iii) Namnet på betalarens referenspart (om det anges i det dematerialiserade medgivandet).

iv) Identifikationskoden för betalarens referenspart (om den anges i det dematerialiserade medgivandet).

v) Namnet på betalningsmottagarens referenspart (om det anges i det dematerialiserade medgivandet).

vi) Identifikationskoden för betalningsmottagarens referenspart (om den anges i det dematerialiserade medgivan­

det).

vii) Betalningsordningens identifikationskod.

viii) Inkasseringens avvecklingsdatum.

ix) Inkasseringsreferensen för betalningsmottagarens betaltjänstleverantör.

SV

L 94/36

Europeiska unionens officiella tidning

30.3.2012

Prop. 2013/14:84

Bilaga 1

43

x) Typen av medgivande.

xi) Typen av autogirering (återkommande girering, engångsgirering, första, sista eller av mottagare återförd

girering).

xii) Betalningsmottagarens namn.

xiii) Iban-numret på betalningsmottagarens betalkonto som ska krediteras vid inkasseringen.

xiv) I förekommande fall, betalarens namn.

xv) Iban-numret på betalarens betalkonto som ska debiteras vid inkasseringen.

xvi) Den unika medgivandereferensen.

xvii) Datumet för undertecknandet av medgivandet om medgivandet lämnas av betalaren efter den 31 mars 2012.

xviii) Inkasseringsbeloppet.

xix) Den unika medgivandereferens som lämnats av den ursprungliga betalningsmottagare som utfärdat medgi­

vandet (om medgivandet har övertagits av en annan betalningsmottagare än den som utfärdade medgivandet).

xx) Betalningsmottagarens identifikationskod.

xxi) Identifikationskoden för den ursprungliga betalningsmottagare som utfärdat medgivandet (om medgivandet

har övertagits av en annan betalningsmottagare än den som utfärdade medgivandet).

xxii) I förekommande fall, överföringsinformationen från betalningsmottagaren till betalaren.

c) De uppgifter som avses i artikel 5.3 c ska vara följande:

i) Den unika medgivandereferensen.

ii) Betalningsmottagarens identifikationskod.

iii) Betalningsmottagarens namn.

iv) Inkasseringsbeloppet.

v) I förekommande fall, uppgifter om penningöverföringen.

vi) Betalningsordningens identifikationskod.

SV

30.3.2012

Europeiska unionens officiella tidning

L 94/37

Prop. 2013/14:84 Bilaga 2

Lagförslag i promemorian Tekniska och affärsmässiga krav för betalningar och autogireringar i euro

Förslag till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2010:751) om betaltjänster

dels att 8 kap. 1, 8 och 23 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det närmast före 8 kap. 23 § ska införas en rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

1 §

Finansinspektionen har tillsyn över att bestämmelserna i denna lag och i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009 av den 16 september 2009 om gränsöverskridande betalningar i gemenskapen och om upphävande av förordning (EG) nr 2560/2001 följs.

Finansinspektionen har tillsyn över att bestämmelserna i denna lag följs, liksom bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009 av den 16 september 2009 om gränsöverskridande betalningar i gemenskapen och om upphävande av förordning (EG) nr 2560/20011och i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 260/2012 av den 14 mars 2012 om antagande av tekniska och affärsmässiga krav för betalningar och autogireringar i euro och om ändring av förordning (EG) nr 924/20092.

För betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer omfattar tillsynen även att deras betaltjänstverksamhet drivs enligt andra författningar som reglerar dess verksamhet, bolagsordning, stadgar samt interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar dess verksamhet. I fråga om tillsynen över övriga betaltjänstleverantörer enligt 1 kap. 3 § gäller bestämmelserna i de lagar som reglerar deras verksamhet, om inte annat följer av denna lag.

Finansinspektionen ska samråda med Konkurrensverket innan en tillsynsåtgärd eller ett ingripande vidtas mot någon som har ansvar för betalningssystem för överträdelse av 7 kap. 1 och 2 §§.

1 EUT L 266, 9.10.2009, s. 11 (Celex 32009R0924). 2 EUT L 94, 30.3.2012, s. 22 (Celex 32012R0260).

Prop. 2013/14:84 Bilaga 2

8 §

Om ett betalningsinstitut har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009, andra författningar som reglerar institutets verksamhet, institutets bolagsordning, stadgar, reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar institutets verksamhet, ska Finansinspektionen ingripa.

Om ett betalningsinstitut har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009,

Europaparlamentets

och rådets förordning (EU) nr 260/2012, andra författningar som reglerar institutets verksamhet, institutets bolagsordning, stadgar, reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar institutets verksamhet, ska

Finansinspektionen ingripa.

Finansinspektionen ska då utfärda ett föreläggande att inom viss tid begränsa verksamheten i något avseende, minska riskerna i den eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen, ett förbud att verkställa beslut eller en anmärkning. Om överträdelsen är allvarlig ska betalningsinstitutets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.

Ingripande mot registrerade betaltjänstleverantörer m.fl.

23 §

Om en registrerad betaltjänstleverantör eller den som ansvarar för ett betalningssystem har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009 eller andra författningar som reglerar dess verksamhet, ska Finansinspektionen förelägga den registrerade betaltjänstleverantören eller den som ansvarar för ett betalningssystem att inom viss tid vidta åtgärder för att komma till rätta med situationen eller att upphöra med verksamheten.

Om en registrerad betaltjänstleverantör eller den som ansvarar för ett betalningssystem har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009,

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 260/2012 eller andra författningar som reglerar dess verksamhet, ska Finansinspektionen förelägga den registrerade betaltjänstleverantören eller den som ansvarar för ett betalningssystem att inom viss tid vidta åtgärder för att komma till rätta med situationen eller att upphöra med verksamheten.

Om en registrerad betaltjänstleverantör som avses i 2 kap. 5 § inte inkommer med ansökan om tillstånd, ska Finansinspektionen förelägga betaltjänstleverantören att inkomma med en ansökan. Om betaltjänstleverantören inte rättar sig efter föreläggandet ska inspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten.

Om det är osäkert om tillståndsplikt föreligger beträffande viss betaltjänstverksamhet, får Finansinspektionen förelägga den som driver

Prop. 2013/14:84 Bilaga 2

verksamheten att lämna de upplysningar om verksamheten som behövs för att bedöma om så är fallet.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2014.

Prop. 2013/14: Bilaga 3

Förteckning över remissinstanserna

Sveriges riksbank, Förvaltningsrätten i Stockholm, Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden, Riksgäldskontoret, Finansinspektionen, Konkurrensverket, Regelrådet, Bankgirot, Euroclear Sweden AB, Finansbolagens Förening, Svenska Fondhandlareföreningen, Företagarna, Konsumenternas bank- och finansbyrå, Plusgirot, Sparbankernas riksförbund, Svensk Försäkring, Svensk Handel, Svenska Bankföreningen och Svenskt Näringsliv.

Prop. 2013/14:84 Bilaga 4

Lagrådsremissens lagförslag

Förslag till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2010:751) om betaltjänster

dels att 8 kap. 1, 8 och 23 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det närmast före 8 kap. 23 § ska införas en rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

1 §

Finansinspektionen har tillsyn över att bestämmelserna i denna lag och i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009 av den 16 september 2009 om gränsöverskridande betalningar i gemenskapen och om upphävande av förordning (EG) nr 2560/2001 följs.

Finansinspektionen har tillsyn över att bestämmelserna i denna lag följs, liksom bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009 av den 16 september 2009 om gränsöverskridande betalningar i gemenskapen och om upphävande av förordning (EG) nr 2560/20011och i

Europa-

parlamentets och rådets förordning (EU) nr 260/2012 av den 14 mars 2012 om antagande av tekniska och affärsmässiga krav för betalningar och autogireringar i euro och om ändring av förordning (EG) nr 924/20092.

För betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer omfattar tillsynen även att deras betaltjänstverksamhet drivs enligt andra författningar som reglerar dess verksamhet, bolagsordning, stadgar samt interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar dess verksamhet. I fråga om tillsynen över övriga betaltjänstleverantörer enligt 1 kap. 3 § gäller bestämmelserna i de lagar som reglerar deras verksamhet, om inte annat följer av denna lag. Finansinspektionen ska samråda med Konkurrensverket innan en tillsynsåtgärd eller ett ingripande vidtas mot någon som har ansvar för betalningssystem för överträdelse av 7 kap. 1 och 2 §§.

8 §

Om ett betalningsinstitut har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, Europaparlamentets och

Om ett betalningsinstitut har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, Europaparlamentets och

1 EUT L 266, 9.10.2009, s. 11 (Celex 32009R0924). 2 EUT L 94, 30.3.2012, s. 22 (Celex 32012R0260).

Prop. 2013/14:84 Bilaga 4

rådets förordning (EG) nr 924/2009, andra författningar som reglerar institutets verksamhet, institutets bolagsordning, stadgar, reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar institutets verksamhet, ska Finansinspektionen ingripa.

rådets förordning (EG) nr 924/2009,

Europaparlamentets

och rådets förordning (EU) nr 260/2012, andra författningar som reglerar institutets verksamhet, institutets bolagsordning, stadgar, reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar institutets verksamhet, ska

Finansinspektionen ingripa.

Finansinspektionen ska då utfärda ett föreläggande att inom viss tid begränsa verksamheten i något avseende, minska riskerna i den eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen, ett förbud att verkställa beslut eller en anmärkning. Om överträdelsen är allvarlig ska betalningsinstitutets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.

Ingripande mot registrerade betaltjänstleverantörer m.fl.

23 §

Om en registrerad betaltjänstleverantör eller den som ansvarar för ett betalningssystem har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009 eller andra författningar som reglerar dess verksamhet, ska Finansinspektionen förelägga den registrerade betaltjänstleverantören eller den som ansvarar för ett betalningssystem att inom viss tid vidta åtgärder för att komma till rätta med situationen eller att upphöra med verksamheten.

Om en registrerad betaltjänstleverantör eller den som ansvarar för ett betalningssystem har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009,

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 260/2012 eller andra författningar som reglerar dess verksamhet, ska Finansinspektionen förelägga den registrerade betaltjänstleverantören eller den som ansvarar för ett betalningssystem att inom viss tid vidta åtgärder för att komma till rätta med situationen eller att upphöra med verksamheten.

Om en registrerad betaltjänstleverantör som avses i 2 kap. 5 § inte inkommer med ansökan om tillstånd, ska Finansinspektionen förelägga betaltjänstleverantören att inkomma med en ansökan. Om betaltjänstleverantören inte rättar sig efter föreläggandet ska inspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten.

Prop. 2013/14:84 Bilaga 4

Om det är osäkert om tillståndsplikt föreligger beträffande viss betaltjänstverksamhet, får Finansinspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar om verksamheten som behövs för att bedöma om så är fallet.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2014.

Prop. 2013/14:84 Bilaga 5

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2013-12-18

Närvarande: F.d. justitieråden Susanne Billum och Severin

Blomstrand samt justitierådet Kristina Ståhl.

Tekniska och affärsmässiga krav för betalningar och autogireringar i euro

Enligt en lagrådsremiss den 12 december 2013 (Finansdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster.

Förslaget har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunniga Hanna Wetter.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Prop. 2013/14:84 Bilaga 6

Lagförslag i promemorian Förhållandet mellan Solvens II-direktivet och tjänstepensionsdirektivet

Förslag till lag om ändring i lagen (2010:2044) om införande av försäkringsrörelselagen (2010:2043)

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (2010:2044) om införande av försäkringsrörelselagen (2010:2043) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §

En understödsförening som före den 1 april 2011 är registrerad enligt lagen (1972:262) om understödsföreningar får fortsätta att driva verksamheten och ska då omfattas av bestämmelserna i den lagen till utgången av år 2014 eller, om en ansökan om tillstånd enligt 2 kap. försäkringsrörelselagen (2010:2043) då har getts in, till dess att ett beslut med anledning av en sådan ansökan har vunnit laga kraft.

Om en ansökan om tillstånd enligt första stycket inte har getts in före utgången av år 2014 eller om den avslås, ska föreningen träda i likvidation.

En understödsförening som före den 1 april 2011 är registrerad enligt lagen (1972:262) om understödsföreningar får fortsätta att driva verksamheten och ska då omfattas av bestämmelserna i den lagen till utgången av år 2017 eller, om en ansökan om tillstånd enligt 2 kap. försäkringsrörelselagen (2010:2043) då har getts in, till dess att ett beslut med anledning av en sådan ansökan har vunnit laga kraft.

Om en ansökan om tillstånd enligt första stycket inte har getts in före utgången av år 2017 eller om den avslås, ska föreningen träda i likvidation.

Likvidationen ska handläggas enligt bestämmelserna i lagen om understödsföreningar.

Har sådant förhållande inträffat som påkallar likvidation enligt andra stycket och har inte inom sex veckor därefter i understödsföreningsregistret införts uppgift om att föreningen trätt i likvidation, ska rätten på anmälan av Finansinspektionen och efter föreningens hörande förklara att föreningen ska träda i likvidation.

Bestämmelserna i 44 § lagen om understödsföreningar ska tillämpas vid rättens handläggning av en anmälan enligt fjärde stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.

Prop. 2013/14:84 Bilaga 7

Förteckning över remissinstanserna

Sveriges riksbank, Svea hovrätt, Lunds tingsrätt, Kammarrätten i Göteborg, Förvaltningsrätten i Stockholm, Ekobrottsmyndigheten, Konsumentverket, Revisorsnämnden, Pensionsmyndigheten, Arbetsgivarverket, Statens tjänstepensionsverk (SPV), Riksgäldskontoret, Finansinspektionen, Skatteverket, Bokföringsnämnden, Konkurrensverket, Bolagsverket, Tillväxtverket, Tillväxtanalys, Regelrådet, Livförsäkringsutredningen, Försäkringsjuridiska Föreningen (FjF), Konsumenternas försäkringsbyrå, Svenska Aktuarieföreningen, Svenska föreningen för partsförvaltade institut för risk- och pensionsplaner (SIRP), Svenska Försäkringsförmedlares Förening, Svensk Försäkring, Sveriges Livförsäkringsföreningars Riksförbund, Sweden Pension Fund Association (SPFA), Tjänstepensionsförbundet, Utländska Försäkringsbolags Förening (UFF), Svenska Bankföreningen, Svenskt Näringsliv, Institutet för Näringslivsforskning, Näringslivets Regelnämnd (NNR) Sveriges advokatsamfund, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet, Far, Sveriges kommuner och landsting, Finansförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), PTK, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (Saco), AFA försäkring, Försäkringstagarföreningen ProSkandia, Folksam och Alecta.

Prop. 2013/14:84

Finansdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 februari 2014

Närvarande: Statsministern Reinfeldt, ordförande, och statsråden Björklund, Ask, Larsson, Erlandsson, Hägglund, Borg, Billström, Adelsohn Liljeroth, Björling, Ohlsson, Norman, Attefall, Engström, Kristersson, Elmsäter-Svärd, Ullenhag, Hatt, Lööf, Enström, Arnholm, Svantesson

Föredragande: statsrådet Norman

Regeringen beslutar proposition Tekniska och affärsmässiga krav för betalningar och autogireringar i euro

Rättsdatablad

Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upphäver eller upprepar ett normgivningsbemyndigande

Celexnummer för bakomliggande EUregler

Lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster

32012R0260