Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller framför allt ett förslag till en ny lag om betaltjänster. Den nya lagen innehåller bl.a. bestämmelser om vilken information som ska ges i samband med tillhandahållande och genomförande av betaltjänster och vilka krav som ställs i samband med att betalningstransaktioner genomförs. Dessutom finns det i lagen bestämmelser om vilka institut som får tillhandahålla betaltjänster och hur deras betaltjänstverksamhet ska drivas.

Den nya lagen samt övriga lagförslag föreslås träda i kraft den 1 augusti 2010.

• Sida 8
•  Original

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om betaltjänster,

2. lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),

3. lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.,

4. lag om ändring i lagen (2010:000) om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.,

5. lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag,

6. lag om ändring i lagen (2010:000) om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag,

7. lag om ändring i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet,

8. lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

9. lag om ändring i distans- och hemförsäljningslagen (2005:59), 10. lag om ändring i lagen (2006:595) om europakooperativ, 11. lag om ändring i lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar,

12. lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

• Sida 13
•  Original

2. Lagtext

2.1. Förslag till lag om betaltjänster

Härigenom föreskrivs¹ följande.

1 kap. Tillämpningsområde och definitioner

Lagens tillämpningsområde

1 § I denna lag finns bestämmelser om betaltjänster som tillhandahålls i

Sverige och utförs inom det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) i euro eller i någon annan av EES-ländernas valutor.

I denna lag finns också bestämmelser om betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer.

Definitioner

2 § Med betaltjänster avses i denna lag

1. tjänster som gör det möjligt att sätta in på och ta ut kontanter från ett betalkonto samt de transaktioner som krävs för förvaltning av kontot,

2. genomförande av betalningstransaktioner, inklusive överföring av medel som även kan täckas av ett kreditutrymme, genom

a) autogiro,

b) kontokort eller andra betalningsinstrument, eller

c) kontobaserade betalningar,

3. utfärdande av betalningsinstrument,

4. inlösen av transaktionsbelopp där ett betalningsinstrument har använts,

5. penningöverföring, eller

6. genomförande av betalningstransaktioner där

a) betalaren godkänner transaktionen med någon form av utrustning för telekommunikation, digital teknik eller informationsteknik, och

b) betalningen sker till systemoperatören, som endast fungerar som mellanhand mellan betaltjänstanvändaren och leverantören av varorna eller tjänsterna.

3 § Med betaltjänstleverantörer avses i denna lag följande tillhandahållare av betaltjänster:

1. banker och kreditmarknadsföretag enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

¹ Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG (EUT L 319, 5.12.2007, s. 1, Celex 32007L0064).

• Sida 14
•  Original

2. institut för elektroniska pengar och de företag som har undantagits från tillstånd enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar,

3. betalningsinstitut och de fysiska eller juridiska personer som har undantagits från tillståndsplikt enligt 2 kap. 3 §,

4. statliga och kommunala myndigheter, när de inte ägnar sig åt myndighetsutövning,

5. utländska fysiska och juridiska personer samt myndigheter inom EES, motsvarande dem i 1–4 med undantag av sådana fysiska eller juridiska personer som har undantagits från tillståndsplikt enligt nationella bestämmelser som genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG²,

6. Europeiska centralbanken och nationella centralbanker i andra EESländer, när de inte agerar i egenskap av monetär eller offentlig myndighet,

7. postgiroinstitut inom EES som enligt nationell lagstiftning har rätt att tillhandahålla betaltjänster, och

8. filialer till kreditinstitut från länder utanför EES.

4 § I denna lag betyder

1. autogiro: en betaltjänst för debitering av en betalares betalkonto, där initiativet till en betalningstransaktion tas av betalningsmottagaren på grundval av betalarens samtycke till mottagaren, mottagarens betaltjänstleverantör eller betalarens egen betaltjänstleverantör,

2. bankdag: en dag på vilken en betaltjänstleverantör har öppet för verksamhet i den utsträckning som krävs för genomförande av en betalningstransaktion,

3. betalare: en fysisk eller juridisk person som är antingen betalkontoinnehavare och som godkänner en betalningsorder från detta betalkonto, eller en fysisk eller juridisk person som lämnar en betalningsorder,

4. betalkonto: ett konto som innehas i en eller flera betaltjänstanvändares namn och som är avsett för genomförandet av betalningstransaktioner,

5. betalningsinstitut: ett aktiebolag eller en ekonomisk förening som har fått tillstånd att tillhandahålla betaltjänster enligt 2 kap.,

6. betalningsinstrument: ett kontokort eller något annat personligt instrument eller en personlig rutin som används för att initiera en betalningsorder,

7. betalningsmottagare: en fysisk eller juridisk person som är den avsedda mottagaren av medel vid en betalningstransaktion,

8. betalningsorder: varje instruktion som en betalare eller betalningsmottagare ger sin betaltjänstleverantör om att en betalningstransaktion ska genomföras,

9. betalningssystem: ett generellt betalsystem enligt 1 kap. 3 § andra stycket lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

² EUT L 319, 5.12.2007, s. 1 (Celex 32007L0064).

• Sida 15
•  Original

10. betalningstransaktion: insättning, uttag eller överföring av medel som initieras av betalaren eller betalningsmottagaren, oberoende av eventuella underliggande förpliktelser mellan betalaren och betalningsmottagaren,

11. betaltjänstanvändare: en fysisk eller juridisk person som utnyttjar en betaltjänst,

12. debitera: att medel dras från ett konto, 13. filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även ett utländskt betalningsinstituts etablering av flera driftställen ska anses som en enda filial,

14. grupp: detsamma som i 1 kap. 7 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat,

15. hemland: det land där ett företag har fått tillstånd att driva sådan verksamhet som avses i denna lag,

16. konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet,

17. kreditera: att medel tillförs ett konto, 18. kvalificerat innehav: detsamma som i 1 kap. 5 § 14 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

19. medel: sedlar och mynt, kontotillgodohavanden samt elektroniska pengar enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar,

20. penningöverföring: en betaltjänst där medel tas emot från en betalare, utan att något betalkonto öppnas i betalarens eller betalningsmottagarens namn, uteslutande i syfte att överföra motsvarande belopp till en mottagare eller en annan betaltjänstleverantör som agerar på mottagarens vägnar, eller där dessa medel tas emot på mottagarens vägnar och ställs till mottagarens förfogande,

21. ramavtal: ett avtal om betaltjänster som reglerar genomförandet av kommande enskilda och successiva betalningstransaktioner och som kan innehålla skyldigheter och villkor för att öppna ett betalkonto,

22. referensväxelkurs: den växelkurs som ligger till grund för beräkningen av eventuell valutaväxling och görs tillgänglig av betaltjänstleverantören eller härrör från en offentligt tillgänglig källa,

23. referensräntesats: den räntesats som ligger till grund för beräkningen av eventuell tillämplig ränta och som härrör från en offentligt tillgänglig källa som kan kontrolleras av båda parterna i ett avtal om betaltjänster,

24. registrerad betaltjänstleverantör: en betaltjänstleverantör som undantagits från krav på tillstånd enligt 2 kap. 3 §,

25. startkapital: detsamma som i 1 kap. 5 § 17 lagen om bank- och finansieringsrörelse,

26. unik identifikationskod: en kombination av bokstäver, siffror eller symboler som tillhandahållits av en betaltjänstleverantör, och som en betaltjänstanvändare ska uppge för att otvetydigt identifiera en annan betaltjänstanvändare eller dennes betalkonto,

27. valuteringsdag: den referenstidpunkt som används av en betaltjänstleverantör för att beräkna räntan på de medel som debiterats eller krediterats ett betalkonto.

5 § Ett betalningsinstitut och ett annat företag ska anses ha nära förbindelser, om

• Sida 16
•  Original

1. det ena företaget direkt eller indirekt genom dotterföretag äger minst 20 procent av kapitalet eller disponerar över minst 20 procent av samtliga röster i det andra företaget,

2. det ena företaget direkt eller indirekt utgör moderföretag till det andra eller det finns en annan likartad förbindelse mellan företagen, eller

3. båda företagen är dotterföretag till eller har en likartad förbindelse med en och samma juridiska person eller står i ett motsvarande förhållande till en och samma fysiska person.

Nära förbindelser ska även ett betalningsinstitut och en fysisk person anses ha, om

1. den fysiska personen

a) äger minst 20 procent av kapitalet i betalningsinstitutet,

b) disponerar över minst 20 procent av samtliga röster i betalningsinstitutet,

c) på annat sätt har sådant inflytande över betalningsinstitutet att personens ställning motsvarar den som ett moderföretag har i förhållande till ett dotterföretag, eller

2. det finns en annan likartad förbindelse mellan denna person och betalningsinstitutet.

Undantag från tillämpningsområdet

6 § Denna lag gäller inte tjänster som

1. består av yrkesmässig, fysisk transport av kontanter,

2. ger möjlighet till uttag av kontanter i samband med inköp av varor eller tjänster,

3. består av valutaväxling genom utbyte av kontanter,

4. tillhandahålls av leverantörer av tekniska tjänster vilka stödjer betaltjänstleverantörens verksamhet med betaltjänster, utan att leverantören av tekniska tjänster vid något tillfälle kommer i besittning av medel,

5. baseras på betalningsinstrument som enbart kan utnyttjas inom ett begränsat nätverk av leverantörer, hos en leverantör i dennes affärsställe eller i fråga om ett begränsat varu- eller tjänsteutbud, eller

6. består av uttag av kontanter med hjälp av uttagsautomater, om den som tillhandahåller tjänsten

a) agerar för en eller flera kortutfärdares räkning,

b) inte är part i ramavtalet med den kund som tar ut medel från ett betalkonto, och

c) inte tillhandahåller sådana andra betaltjänster som anges i 2 §.

7 § Denna lag gäller inte betalningstransaktioner som

1. sker med pappersbaserade instrument som checkar, växlar, kuponger, resecheckar, postanvisningar eller utbetalningsavier,

2. består av icke yrkesmässig insamling och leverans av kontanter inom ramen för ideell verksamhet eller välgörenhet,

3. genomförs mellan deltagare i ett system för avveckling av betalningar eller värdepapper,

4. genomförs mellan betaltjänstleverantörer, deras ombud eller filialer för egen räkning,

5. uteslutande sker i kontanter direkt från betalaren till betalningsmottagaren, utan medverkan av någon mellanhand,

• Sida 17
•  Original

6. sker från betalaren till betalningsmottagaren genom en handelskommissionär, eller

7. avser förvaltning, inlösen eller försäljning av finansiella instrument, vilka genomförs av de personer som deltar i ett system för avveckling enligt 3 samt av värdepappersföretag, kreditinstitut, fondbolag, förvaltningsbolag som tillhandahåller investeringstjänster samt andra företag som har tillstånd att förvara finansiella instrument.

Denna lag gäller inte heller transaktioner som genomförs mellan ett moderföretag och dess dotterföretag eller mellan dotterföretag till ett och samma moderföretag, utom när en annan betaltjänstleverantör än ett företag i samma grupp medverkar som mellanhand.

2 kap. Tillståndsplikt för tillhandahållande av betaltjänster

Tillståndsplikt

1 § För att tillhandahålla en eller flera betaltjänster krävs tillstånd av

Finansinspektionen, om inte något annat framgår av 2 eller 3 §. När det gäller svenska tillhandahållare av betaltjänster, får tillstånd ges endast ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening.

Särskilda bestämmelser om utländska företag hemmahörande inom EES finns i 3 kap. 26 och 27 §§.

Undantag från tillståndsplikt

2 § Tillstånd enligt denna lag behövs inte för

1. banker och kreditmarknadsföretag enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

2. institut för elektroniska pengar och de företag som har undantagits från tillstånd enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar,

3. statliga och kommunala myndigheter, när de inte ägnar sig åt myndighetsutövning,

4. utländska fysiska och juridiska personer samt myndigheter inom EES, motsvarande dem i 1–3 med undantag av sådana fysiska eller juridiska personer som har undantagits från tillståndsplikt enligt nationella bestämmelser som genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG,

5. Europeiska centralbanken och nationella centralbanker i andra EESländer, när de inte agerar i egenskap av monetär eller offentlig myndighet, 6.postgiroinstitut inom EES som enligt nationell lagstiftning har rätt att tillhandahålla betaltjänster, och

7. filialer till kreditinstitut från länder utanför EES.

3 § En fysisk eller juridisk person får ansöka hos Finansinspektionen om att undantas från tillståndsplikt enligt 1 §. Inspektionen ska besluta om ett sådant undantag om

• Sida 18
•  Original

1. genomsnittet av de totala betalningstransaktionerna under de senaste 12 månaderna inte överstiger ett belopp motsvarande 3 miljoner euro per månad,

2. den som ska ingå i ett bolags eller en förenings styrelse, vara verkställande direktör eller ansvarig för betaltjänstverksamheten inte har dömts för brott som rör penningtvätt, finansiering av terrorism eller annan ekonomisk brottslighet,

3. det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kommer att drivas enligt tillämpliga delar av denna lag och andra författningar som reglerar verksamheten,

4. det för juridiska personer finns skäl att anta att den som har ett kvalificerat innehav i företaget är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget, och

5. den som ska ingå i ett företags styrelse, vara verkställande direktör, ansvarig för betaltjänstverksamheten eller vara ersättare för någon av dem, har tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av företaget eller ansvara för betaltjänstverksamheten och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift.

Vid bedömningen av om villkoret enligt första stycket 1 är uppfyllt, ska hänsyn även tas till de förväntade totala betalningstransaktionerna i företagets affärsplan.

4 § Finansinspektionen ska registrera dem som har beviljats undantag enligt 3 §.

En registrerad betaltjänstleverantör ska underrätta Finansinspektionen om sådana förändringar som påverkar dess möjlighet att uppfylla villkoren för undantag enligt 3 §.

Bestämmelser om register finns i 8 kap. 5 §.

5 § En registrerad betaltjänstleverantör som inte längre uppfyller villkoren i 3 § första stycket 1 eller 2 ska ansöka om tillstånd enligt 1 §.

Ansökan ska göras inom 30 dagar från den dag då villkoren inte längre uppfylldes.

En registrerad betaltjänstleverantör ska avföras ur registret om leverantören anmäler att den inte längre tillhandahåller betaltjänster eller om det på annat sätt framgår att leverantörens verksamhet med betaltjänster har upphört.

Förutsättningar för tillstånd

6 § Tillstånd att tillhandahålla betaltjänster ska ges, om

1. bolagsordningen eller stadgarna inte strider mot denna lag eller någon annan författning,

2. det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kommer att drivas

a) med tillräckliga styr- och kontrollformer för verksamheten med betaltjänster, och

b) i enlighet med denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet,

• Sida 19
•  Original

3. det finns skäl att anta att den som har ett kvalificerat innehav i företaget är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget,

4. den som ska ingå i företagets styrelse, vara verkställande direktör eller vara ersättare för någon av dem, är lämplig för en sådan uppgift, och

5. den som är ansvarig för betaltjänstverksamheten eller ersättare för denna person är lämplig för en sådan uppgift och har tillräcklig insikt och erfarenhet.

I fråga om europabolag och europakooperativ som har ett sådant förvaltningssystem som avses i artiklarna 39–42 i rådets förordning (EG) nr 2157/2001 av den 8 oktober 2001 om stadga för europabolag³ eller artiklarna 37–41 i rådets förordning (EG) nr 1435/2003 av den 22 juli 2003 om stadga för europeiska kooperativa föreningar (SCE-föreningar)⁴ska bestämmelserna som avser styrelsen i första stycket 4 om lämplighetsprövning tillämpas på tillsynsorganet.

7 § Vid bedömningen enligt 3 § första stycket 4 och 6 § 3 av om en innehavare är lämplig ska dennes anseende och kapitalstyrka beaktas.

Det ska också beaktas om det finns skäl att anta att

1. innehavaren kommer att motverka att betaltjänstverksamheten drivs på ett sätt som är förenligt med kraven i denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet,

2. innehavet har samband med eller kan öka risken för

a) penningtvätt enligt 1 kap. 5 § 6 lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt lagen (2003:148) om terroristbrott.

Om företaget har eller kan förväntas komma att få nära förbindelser med någon annan, får tillstånd enligt 1 § ges bara om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av företaget.

8 § Bestämmelserna om ägarprövning i kreditinstitut i 14 kap. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse ska tillämpas även för betalningsinstitut.

Prövning av ansökan

9 § Finansinspektionen ska meddela beslut i fråga om tillstånd att tillhandahålla betaltjänster eller om undantag från tillståndsplikt inom tre månader från den dag då en fullständig ansökan inkom och ansökningsavgiften betalats. Om beslut inte meddelats i rätt tid, ska tillstånd anses ha meddelats eller undantag anses ha beviljats av Finansinspektionen.

³ EGT L 294, 10.11.2001, s. 1 (Celex 32001R2157). ⁴ EUT L 207, 18.8.2003, s. 1 (Celex 32003R1435).

• Sida 20
•  Original

Bemyndiganden

10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som utgör tillräckliga styr- och kontrollformer för verksamheten med betaltjänster enligt 6 § första stycket 2.

3 kap. Särskilda bestämmelser om betalningsinstituts och registrerade betaltjänstleverantörers rörelse

Startkapital

1 § Ett betalningsinstitut ska när det påbörjar sin verksamhet ha ett startkapital som vid tidpunkten för beslut i fråga om tillstånd motsvarar

1. minst 20 000 euro, om tillståndet omfattar betaltjänster enligt 1 kap. 2 § 5,

2. minst 50 000 euro, om tillståndet omfattar betaltjänster enligt 1 kap. 2 § 6,

3. minst 125 000 euro, om tillståndet omfattar någon av betaltjänsterna enligt 1 kap. 2 § 1–4.

Kapitalkrav

2 § Ett betalningsinstitut ska vid varje tidpunkt ha en kapitalbas som motsvarar minst startkapitalet enligt 1 § eller ett kapitalkrav beräknat enligt 3 eller 4 §. Betalningsinstitutets kapitalbas får inte underskrida det högsta av dessa två belopp.

Vid beräkningen av kapitalbasen och dess sammansättning gäller 3 kap. lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar och föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 6 samma lag.

Ett betalningsinstitut som tillhör samma grupp som ett annat betalningsinstitut, eller ett kreditinstitut, värdepappersföretag, fondbolag eller försäkringsföretag får inte vid beräkning av kapitalbasen ta med sådana poster som ingår i beräkningen av något av dessa företags kapitalbas.

För ett betalningsinstitut som har bytt redovisningsvaluta gäller att kapitalbasen inte får understiga det högsta av de belopp som följer av 6 och 7 §§ lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag.

3 § Kapitalkravet enligt 2 § beräknas enligt en metod som utgår från

1. en andel av institutets fasta omkostnader,

2. betalningsvolymen i förhållande till betaltjänstverksamhetens art och omfattning, eller

3. summan av ränteinkomster, ränteutgifter, mottagen kommission och mottagna avgifter samt övriga rörelseintäkter, i förhållande till betaltjänstverksamhetens art och omfattning.

Beslut om vilken metod som ett betalningsinstitut ska tillämpa i varje enskilt fall meddelas av Finansinspektionen.

• Sida 21
•  Original

4 § På grundval av en utvärdering av betalningsinstitutets riskhanteringsprocesser och interna kontrollmekanismer får Finansinspektionen besluta att kapitalkravet, beräknat enligt 3 §, ska höjas eller sänkas. Höjningen eller sänkningen får inte överstiga 20 procent av detta belopp.

Närliggande tjänster och annan verksamhet

5 § Utöver att tillhandahålla betaltjänster får ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör tillhandahålla närliggande tjänster och driva annan verksamhet.

Finansinspektionen får förbjuda ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör att driva annan verksamhet. Ett sådant beslut får meddelas om verksamheten försämrar eller kan komma att försämra betalningsinstitutets eller den registrerade betaltjänstleverantörens finansiella sundhet eller Finansinspektionens möjligheter att utöva tillsyn över institutet eller leverantören.

Inlåning och kreditgivning i betaltjänstverksamheten

6 § Ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör får i sin verksamhet med betaltjänster inte

1. ta emot insättningar eller andra återbetalningspliktiga medel från allmänheten, eller

2. erbjuda andra konton än betalkonton som uteslutande används för betalningstransaktioner.

Ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör får i sin verksamhet med betaltjänster bevilja kredit för sådana betaltjänster som avses i 1 kap. 2 § 2, 3, 4 eller 6 om

1. krediten endast utnyttjas i samband med genomförande av en betalningstransaktion,

2. krediten inte beviljas ur medel som innehas för att genomföra en betalningstransaktion, och

3. kredit via betalningsinstrument som lämnats inom ramen för gränsöverskridande verksamhet inom EES återbetalas inom 12 månader.

Betalningsinstitut får endast bevilja kredit enligt andra stycket om institutets kapitalbas är tillfredsställande med hänsyn till det totala kreditbeloppet.

Skyddskrav

7 § Ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör ska vidta särskilda åtgärder för att skydda en betaltjänstanvändares medel som mottagits för genomförande av betalningstransaktioner och som överstiger ett belopp motsvarande 300 euro. Sådana medel ska

1. hållas avskilda från betalningsinstitutets eller den registrerade betaltjänstleverantörens egna tillgångar och medel som innehas för annans räkning än betaltjänstanvändares, eller

2. omfattas av en försäkring eller garanti som ger samma skydd för betaltjänstanvändaren som om medlen hålls åtskilda enligt 1.

• Sida 22
•  Original

Medel för genomförande av transaktioner enligt första stycket 1, som fortfarande innehas av betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören vid slutet av bankdagen efter den dag då medlen mottogs, ska deponeras på ett särskilt konto hos en svensk bank, ett svenskt kreditmarknadsföretag eller utländskt bank- eller kreditföretag eller investeras i likvida tillgångar med låg risk.

Första och andra styckena gäller även i de fall då ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör tar emot medel där en andel ska användas för framtida betalningstransaktioner och återstoden för andra tjänster än betaltjänster. Om det inte går att fastställa hur stor andel av användares medel som kommer att användas till betalningstransaktionerna, får ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör, om det är möjligt att på grundval av historiska uppgifter och efter tillstånd av Finansinspektionen, göra en uppskattning av denna andel.

Bevarande av uppgifter

8 § Ett betalningsinstitut ska bevara samtliga relevanta uppgifter som rör sådana förhållanden som regleras i 2, 3, 7 och 8 kap. i minst fem år.

Revision och redovisning

9 § Ett betalningsinstitut ska ha minst en revisor som utses av stämman.

Bara den som är auktoriserad eller godkänd revisor får vara revisor. Minst en revisor som stämman utsett ska vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor som har avlagt revisorsexamen.

Ett europakooperativ ska upprätta årsredovisning och, i förekommande fall, koncernredovisning i enlighet med de bestämmelser i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag som är tillämpliga på betalningsinstitut som drivs i ekonomisk förening.

10 § Ett betalningsinstitut som även bedriver annan verksamhet än tillhandahållande av betaltjänster enligt 1 kap. 2 § ska lämna separata redovisningsuppgifter över den verksamhet som omfattar betaltjänster.

Huvudkontor och hemvist

11 § Ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör som är en juridisk person ska ha sitt huvudkontor i Sverige. En fysisk person som är registrerad betaltjänstleverantör ska ha sin hemvist i Sverige.

Tystnadsplikt

12 § Den som är eller har varit knuten till ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör som anställd eller uppdragstagare får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon i anställningen eller under uppdraget i verksamheten med betaltjänster har fått veta om enskildas förhållanden till institutet eller leverantören.

• Sida 23
•  Original

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken ska inte följa för den som bryter mot förbudet.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

I 6 kap. 9 § finns särskilda bestämmelser om tystnadsplikt vid behandling av personuppgifter i register som förs av en betaltjänstleverantör eller den som ansvarar för ett betalningssystem enligt 6 kap. 1 §.

I 5 a § kreditupplysningslagen (1973:1173) finns bestämmelser om att det som gäller om tystnadsplikt enligt första stycket inte hindrar att uppgifter i vissa fall utväxlas för kreditupplysningsändamål.

Åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism

13 § Bestämmelser om skyldighet för fysiska eller juridiska personer som tillhandahåller betaltjänster att medverka till att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism finns i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Upplysningsskyldighet

14 § Betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer är skyldiga att lämna ut sådana uppgifter som avses i 12 § första stycket, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledare eller om det i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol begärs av åklagare.

Meddelandeförbud

15 § Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 14 § får besluta att betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 14 § eller att det pågår en förundersökning eller ett ärende om rättslig hjälp i brottmål.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

I fråga om europabolag och europakooperativ som har ett sådant förvaltningssystem som avses i artiklarna 39–42 i rådets förordning (EG) nr 2157/2001 eller artiklarna 37–41 i rådets förordning (EG) nr

• Sida 24
•  Original

1435/2003 ska det som anges om styrelseledamöter i första stycket tillämpas på ledamöter i tillsynsorganet.

Ansvarsbestämmelse

16 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot ett meddelandeförbud enligt 15 §.

Tillhandahållande av betaltjänster genom ombud

17 § Om ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör vill tillhandahålla betaltjänster genom ombud, ska betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören anmäla ombudet för registrering hos Finansinspektionen.

Anmälan ska innehålla

1. ombudets namn, adress samt personnummer eller motsvarande,

2. om ombudet är en juridisk person, dessutom namn, personnummer

eller motsvarande samt adress för de som ingår i ombudets styrelse eller är verkställande direktör,

3. uppgifter som visar att de personer som avses i 2 är lämpliga för en

sådan uppgift eller, om ombudet är en fysisk person, att han eller hon är lämplig att tillhandahålla betaltjänster, och

4. ombudets interna regler för hur ombudet ska leva upp till de krav som

anges i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Om anmälan uppfyller kraven i andra stycket ska Finansinspektionen registrera ombudet i det register som inspektionen för enligt 8 kap. 5 §.

Tillhandahållande av betaltjänster i ett annat land inom EES genom ombud

18 § Om ett betalningsinstitut vill tillhandahålla betaltjänster genom ombud i ett annat land inom EES, ska betalningsinstitutet underrätta

Finansinspektionen om detta.

Underrättelsen ska innehålla

1. en plan för den avsedda verksamheten med uppgift om ombudets organisation och de tjänster som ombudet avser att tillhandahålla, och

2. uppgifter om ombudets namn och adress samt dess ansvariga ledning.

Innan Finansinspektionen beslutar att registrera ombudet enligt 8 kap. 5 §, ska inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet. Underrättelsen ska innehålla uppgifterna enligt andra stycket. Finansinspektionen får vägra att registrera ombud eller återkalla en utförd registrering, om den behöriga myndigheten i det andra landet har skälig anledning att anta att penningtvätt eller finansiering av terrorism äger rum eller har ägt rum eller har försökt genomföras i anknytning till ombudet, eller om anlitandet av ombudet kan öka risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

• Sida 25
•  Original

Svenska betalningsinstituts filialverksamhet inom EES

19 § Ett betalningsinstitut som avser att tillhandahålla betaltjänster genom en filial i ett annat land inom EES ska underrätta Finansinspektionen innan verksamheten påbörjas. Underrättelsen ska innehålla

1. en plan för den avsedda verksamheten med uppgift om filialens organisation och de tjänster som den avser att tillhandahålla, och

2. uppgifter om i vilket land filialen ska inrättas samt om filialens adress och ansvariga ledning.

Innan Finansinspektionen beslutar att registrera filialen enligt 8 kap. 5 §, ska inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet. Underrättelsen ska innehålla uppgifterna enligt första stycket. Finansinspektionen får vägra att registrera en filial eller återkalla en utförd registrering, om den behöriga myndigheten i det andra landet har skälig anledning att anta att penningtvätt eller finansiering av terrorism äger rum eller har ägt rum eller har försökt genomföras i anknytning till filialen, eller om anlitandet av filialen kan öka risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

20 § Inom en månad från det att en underrättelse enligt 19 § togs emot ska Finansinspektionen lämna över den till den behöriga myndigheten i det land där filialen ska inrättas.

Svenska betalningsinstituts gränsöverskridande verksamhet inom EES

21 § Ett betalningsinstitut som avser att från Sverige tillhandahålla betaltjänster i ett annat land inom EES ska underrätta Finansinspektionen innan verksamheten påbörjas. Underrättelsen ska innehålla

1. en plan för den avsedda verksamheten med uppgift om de tjänster som betalningsinstitutet avser att tillhandahålla, och

2. uppgifter om i vilket land verksamheten ska bedrivas.

22 § Inom en månad från det att en underrättelse enligt 21 § togs emot ska Finansinspektionen lämna över den till den behöriga myndigheten i det land där verksamheten ska bedrivas.

Svenska betalningsinstituts filialverksamhet utanför EES

23 § Ett betalningsinstitut får efter tillstånd av Finansinspektionen inrätta en filial i ett land utanför EES. Ansökan om tillstånd ska innehålla

1. en plan för den avsedda verksamheten med uppgifter om filialens organisation och de tjänster som den avser att tillhandahålla, och

2. uppgifter om i vilket land filialen ska inrättas, om filialens adress och ansvariga ledning.

Informationskrav

24 § Betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer ska säkerställa att ombud som agerar för deras räkning informerar betaltjänstanvändarna om detta förhållande.

• Sida 26
•  Original

Ett betalningsinstitut som bedriver betaltjänstverksamhet genom en

filial enligt detta kapitel ska säkerställa att filialen informerar betaltjänstanvändarna om detta förhållande.

Skyldighet att underrätta Finansinspektionen om ändringar i verksamheten

25 § Om ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör avser att ändra den verksamhet som avses i 17–19, 21 eller 23 § ska institutet eller leverantören underrätta Finansinspektionen innan ändringen genomförs.

Om ändringen rör ett betalningsinstituts verksamhet i ett annat land, ska

Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet om ändringen.

Särskilda bestämmelser om utländska företag hemmahörande inom EES

26 § Ett utländskt företag som hör hemma inom EES och som i hemlandet har tillstånd att tillhandahålla betaltjänster behöver inte tillstånd enligt 2 kap. för att tillhandahålla betaltjänster i Sverige.

Ett utländskt företag som avses i första stycket får tillhandahålla betaltjänster genom ombud eller filial i Sverige, efter det att Finansinspektionen har tagit emot en underrättelse från den behöriga myndigheten i företagets hemland som innehåller

1. en plan för den avsedda verksamheten med uppgift om ombudets eller filialens organisation och de tjänster som ombudet eller filialen avser att tillhandahålla, och

2. uppgifter om ombudets eller filialens adress och ansvariga ledning.

27 §

Ett utländskt företag som avses i 26 § första stycket får

tillhandahålla betaltjänster i Sverige från sitt hemland så snart Finansinspektionen har tagit emot en underrättelse från behörig myndighet i företagets hemland som anger vilka tjänster betalningsinstitutet avser att tillhandahålla i Sverige.

Uppdragsavtal

28 § Ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör får uppdra åt någon annan att utföra ett visst arbete eller vissa operativa funktioner som ingår i dess verksamhet med betaltjänster. Betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören ska anmäla sådana uppdragsavtal till Finansinspektionen.

Uppdrag åt någon annan att utföra sådana funktioner som är av väsentlig betydelse för betaltjänstverksamheten får bara ges om betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören ansvarar för att

1. verksamheten drivs av uppdragstagaren under kontrollerade och säkerhetsmässigt betryggande former, och

2. uppdraget inte väsentligt försämrar kvaliteten på betalningsinstitutets eller den registrerade betaltjänstleverantörens internkontroll och

• Sida 27
•  Original

Finansinspektionens möjligheter att övervaka att betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören följer de regler som gäller för verksamheten.

Bemyndiganden

29 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. beräkningen av kapitalkrav enligt 2 § första stycket,

2. hur betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer ska hantera medel enligt 6 §,

3. hur betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer ska hantera de medel för genomförandet av betalningstransaktioner som avses i 7 § andra stycket och hur stor andel av medlen hos betalningsinstitut eller registrerade betaltjänstleverantörer som omfattas av skyddskraven enligt 7 § tredje stycket,

4. vilka uppgifter som ska anses relevanta enligt 8 §, och

5. vad ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör ska iaktta och vilka krav som betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören ska uppfylla vid uppdragsavtal enligt 28 §.

4 kap. Informationskrav vid tillhandahållande av betaltjänster

Avgifter för information

1 § En betaltjänstleverantör får inte ta ut någon avgift av en betaltjänstanvändare för att tillhandahålla information enligt detta kapitel.

En betaltjänstleverantör får dock, om leverantören och betaltjänstanvändaren kommit överens om det, ta ut avgifter för information som lämnas på begäran av användaren och som är mer omfattande eller ges mer frekvent än enligt detta kapitel eller för information som ges med hjälp av andra kommunikationsmedel än de som anges i ett ramavtal.

Avgifter enligt andra stycket ska vara skäliga och motsvara betaltjänstleverantörens faktiska kostnader.

Information om avgifter i vissa fall

Information om extra avgifter eller nedsättning av avgift

2 § Om betalningsmottagaren erbjuder en nedsättning av en avgift vid användning av ett visst betalningsinstrument, ska mottagaren informera betalaren om detta innan betalningstransaktionen påbörjas.

Om en betaltjänstleverantör begär en avgift vid användning av ett visst betalningsinstrument, ska denne informera betaltjänstanvändaren om detta innan betalningstransaktionen påbörjas.

• Sida 28
•  Original

Valuta och valutaväxling

3 § Om valutaväxling erbjuds före påbörjandet av betalningstransaktionen och på platsen för försäljningen eller av betalningsmottagaren, ska den som erbjuder betalaren denna tjänst informera betalaren om alla avgifter för tjänsten samt den växelkurs som ska användas.

Betalaren ska godkänna valutaväxlingstjänsten innan betalningstransaktionen genomförs.

Informationsskyldighet vid enstaka betalningstransaktioner

Förhandsinformation

4 § Innan ett avtal om en enstaka betalningstransaktion ingås, ska betaltjänstleverantören informera betaltjänstanvändaren om

1. vilka uppgifter som användaren ska uppge för att en betalningsorder ska kunna utföras korrekt,

2. hur lång tid det som längst tar att genomföra transaktionen, och

3. det sammanlagda avgiftsbeloppet som användaren ska betala till leverantören för transaktionen.

Betaltjänstleverantören ska även ge betaltjänstanvändaren detaljerad information om avgiftsbeloppet enligt första stycket 3, när de olika avgifterna lätt kan särskiljas och redovisas separat.

Om betalningstransaktionen innebär valutaväxling ska leverantören ge användaren information om den faktiska växelkurs eller referensväxelkurs som ska gälla för betalningstransaktionen.

Leverantören ska också göra information enligt 10 § tillgänglig för användaren.

5 § Information enligt 4 § ska tillhandahållas på ett lättillgängligt sätt och vara tydlig och lätt att förstå. Den ska vara på svenska eller på något annat språk som parterna kommer överens om.

På begäran av betaltjänstanvändaren ska informationen tillhandahållas på papper eller något annat varaktigt medium.

6 § Om ett avtal om en enstaka betalningstransaktion ingås på distans på begäran av betaltjänstanvändaren, och detta gör att betaltjänstleverantören inte kan uppfylla kraven i 4 och 5 §§, ska dessa krav i stället uppfyllas av denne omedelbart efter det att betaltjänsten har genomförts.

Information till betalaren

7 § Så snart som möjligt efter det att en betalningsorder har tagits emot ska betalarens betaltjänstleverantör tillhandahålla betalaren följande information:

1. en uppgift som gör det möjligt att identifiera betalningstransaktionen samt, när det är lämpligt, uppgifter som avser betalningsmottagaren,

2. transaktionens belopp i den valuta som används i betalningsordern,

• Sida 29
•  Original

3. det avgiftsbelopp som betalaren ska betala till leverantören för transaktionen, och

4. datum när betalningsordern togs emot. Leverantören ska även ge betalaren detaljerad information om avgiftsbeloppet enligt första stycket 3, när de olika avgifterna lätt kan särskiljas och redovisas separat.

Om betalningstransaktionen innebär valutaväxling ska leverantören ge betalaren information om den faktiska växelkurs eller referensväxelkurs som ska gälla för transaktionen.

Information till betalningsmottagaren

8 § Så snart som möjligt efter det att betalningstransaktionen har genomförts ska betalningsmottagarens betaltjänstleverantör tillhandahålla mottagaren följande information:

1. uppgifter som gör det möjligt för mottagaren att identifiera transaktionen och, när det är lämpligt, uppgift om betalaren samt information som har bifogats transaktionen,

2. transaktionens belopp i den valuta som används i betalningsordern,

3. det avgiftsbelopp som mottagaren ska betala till leverantören för transaktionen, och

4. valuteringsdagen för krediteringen. Leverantören ska även ge betalningsmottagaren detaljerad information om avgiftsbeloppet enligt första stycket 3, när de olika avgifterna lätt kan särskiljas och redovisas separat.

Om betalningstransaktionen innebär valutaväxling ska leverantören ge betalningsmottagaren information om den växelkurs som har använts vid transaktionen samt transaktionens belopp före valutaväxling.

9 § Betaltjänstleverantören är inte skyldig att lämna eller göra information tillgänglig enligt 4–8 §§, om sådan information redan ges eller kommer att ges till betaltjänstanvändaren på grundval av ett ramavtal mellan användaren och en annan betaltjänstleverantör.

Informationsskyldighet vid ramavtal

Förhandsinformation

10 § I rimlig tid innan ett ramavtal sluts ska betaltjänstleverantören ge betaltjänstanvändaren följande information:

1. leverantörens namn och adress och, i tillämpliga fall, adress till dess ombud eller filial,

2. uppgift om att leverantören har tillstånd att tillhandahålla betaltjänster och att leverantören, dess filialer och ombud har registrerats hos behörig myndighet,

3. en beskrivning av det huvudsakliga innehållet i den betaltjänst som tillhandahålls,

4. vilka uppgifter som användaren ska uppge för att en betalningsorder ska kunna utföras korrekt,

• Sida 30
•  Original

5. hur ett godkännande att genomföra en betalningstransaktion ges samt hur det kan återkallas enligt 5 kap. 13–15 §§,

6. när en betalningsorder ska anses mottagen enligt 5 kap. 9 § första stycket,

7. tidpunkter för mottagande av en order enligt 5 kap. 9 § tredjestycket, om sådana har fastställts av leverantören,

8. hur lång tid det som längst tar att genomföra en transaktion,

9. möjligheten att avtala om begränsningar i användningen av betalningsinstrumentet enligt 19 §,

10. vilka avgifter som användaren ska betala till leverantören och, när det är tillämpligt, detaljuppgifter om dessa,

11. de räntor och växelkurser som ska tillämpas eller, om referensräntesatser och referensväxelkurser ska användas, metoden för beräkning av den faktiska räntan och relevant dag, index eller underlag för att bestämma referensräntan eller referensväxelkursen,

12. sådan omedelbar tillämpning av ändrade räntesatser eller växelkurser som kan avtalas om enligt 14 § samt de informationskrav som är förenade med detta,

13. i förekommande fall, de kommunikationsmedel som ska användas för överföring av information och underrättelser mellan parterna, inklusive tekniska krav på användarens utrustning,

14. hur ofta och på vilket sätt som information enligt denna lag ska lämnas till eller göras tillgänglig för användaren,

15. vilket språk som ska användas i ramavtalet samt på vilket språk kommunikationen mellan leverantören och användaren ska ske,

16. användarens rätt att få ramavtalets villkor samt information enligt 13 §,

17. de åtgärder som användaren ska vidta för att skydda betalningsinstrumentet och hur användaren ska anmäla att ett betalningsinstrument kommit bort eller obehörigen använts,

18. i förekommande fall, under vilka omständigheter leverantören förbehåller sig rätten att spärra ett betalningsinstrument enligt 5 kap. 4 §,

19. vilket ansvar betalaren har enligt lagen (2010:000) om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument,

20. hur och inom vilken tidsfrist som användaren ska underrätta leverantören om felaktigt genomförda betalningstransaktioner eller obehöriga transaktioner,

21. leverantörens ansvar för genomförande av transaktioner enligt 5 kap. 25–29 §§,

22. villkoren för återbetalning enligt 5 kap. 6–8 §§, 23. i förekommande fall, uppgift om att användaren ska anses ha godkänt de ändrade villkoren enligt 14 § om användaren inte före den dag då de föreslås träda i kraft underrättar leverantören om att användaren inte godkänner dem,

24. avtalets löptid, 25. om uppsägningstider och avgifter för uppsägning enligt 14 § fjärde stycket eller 15 §,

26. eventuella avtalsbestämmelser om vilket lands lag som ska tillämpas för ramavtalet och om vilken domstol som är behörig, och

27. vilka förfaranden för klagomål och prövning utanför domstol som finns för användaren.

• Sida 31
•  Original

Tillgång till information och villkor enligt ramavtalet

11 § Information enligt 10 § ska tillhandahållas på papper eller annat varaktigt medium, uttryckas på ett lättillgängligt sätt och vara tydlig och lätt att förstå. Den ska vara på svenska eller på annat språk som parterna kommer överens om.

12 § Om ett ramavtal ingås på distans på begäran av betaltjänstanvändaren, och detta gör att betaltjänstleverantören inte kan uppfylla kraven i 10 och 11 §§, ska dessa krav i stället uppfyllas av denne omedelbart efter det att ramavtalet har ingåtts.

13 § Betaltjänstanvändaren har under avtalsförhållandet alltid rätt att på begäran få avtalsvillkoren för ramavtalet samt den information som anges i 10 § i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för användaren.

Ändringar av villkoren enligt ramavtalet

14 § En betaltjänstleverantör och en betaltjänstanvändare kan komma överens om att en användare ska bli bunden av en villkorsändring som leverantören föreslår, om användaren inte före den dag då ändringen föreslås träda i kraft meddelar leverantören att han inte accepterar det nya villkoret. Leverantören måste föreslå ändringar, på det sätt som anges i 11 §, minst två månader innan de ska börja tillämpas.

Ändrade räntesatser eller växelkurser får tillämpas omedelbart, om leverantören och användaren kommit överens om detta och ändringen grundas på den avtalade referensräntesatsen eller referensväxelkursen. Användaren ska dock snarast möjligt på det sätt som anges i 11 § underrättas om att leverantören tillämpar en ny räntesats, om inte parterna har avtalat att informationen ska lämnas eller göras tillgänglig med en viss regelbundenhet eller på ett visst sätt.

Användaren har rätt att med omedelbar verkan och avgiftsfritt säga upp ramavtalet före den dag då ändringen föreslås bli tillämplig. Användaren ska informeras om detta när leverantören föreslår ändringen.

Uppsägning av ramavtal

15 § Betaltjänstanvändaren får säga upp ramavtalet med omedelbar verkan, såvida inte parterna har kommit överens om en uppsägningstid.

Betaltjänstleverantören får inte göra gällande en längre uppsägningstid för användaren än en månad.

Om leverantören säger upp ett ramavtal som ingåtts på obestämd tid, ska uppsägningstiden vara minst två månader.

Ett ramavtal som har ingåtts för en bestämd tid av mer än tolv månader eller på obestämd tid ska kunna sägas upp avgiftsfritt av användaren efter tolv månader.

När leverantören får ta ut en avgift för uppsägningen, ska avgiften motsvara de faktiska kostnader som uppsägningen medför för leverantören. Periodiska avgifter för betaltjänster ska betalas endast för tiden

• Sida 32
•  Original

fram till det att avtalet upphör att gälla. Om sådana avgifter har betalats i förskott, ska de återbetalas i motsvarande omfattning.

Information innan en betalningstransaktion enligt ett ramavtal genomförs

16 § När en betalare tar initiativ till en betalningstransaktion som omfattas av ett ramavtal ska betaltjänstleverantören, på begäran av betalaren, lämna följande uppgifter till betalaren innan transaktionen genomförs:

1. hur lång tid det som längst tar att genomföra transaktionen, och

2. det avgiftsbelopp som betalaren ska betala till leverantören för transaktionen.

Leverantören ska även ge betalaren detaljerad information om avgiftsbeloppet enligt första stycket 2, när de olika avgifterna lätt kan särskiljas och redovisas separat.

Information till betalaren om en betalningstransaktion enligt ett ramavtal

17 § Efter det att betalarens betalkonto har debiterats eller, om betalaren inte använder något betalkonto, efter det att betalaren lämnat en betalningsorder till betaltjänstleverantören ska denne utan onödigt dröjsmål och på det sätt som anges i 11 §, tillhandahålla följande information till betalaren:

1. uppgifter som gör det möjligt att identifiera betalningstransaktionen samt, när det är lämpligt, uppgifter som avser betalningsmottagaren,

2. transaktionens belopp i den valuta som används i betalningsordern,

3. det avgiftsbelopp som betalaren ska betala till leverantören för transaktionen, och

4. uppgift om valuteringsdag för debitering eller datum när betalningsordern togs emot.

Leverantören ska även ge betalaren detaljerad information om avgiftsbeloppet enligt första stycket 3, när de olika avgifterna lätt kan särskiljas och redovisas separat.

Om betalningstransaktionen innebär valutaväxling ska leverantören ge betalaren information om den faktiska växelkurs eller referensväxelkurs som ska gälla för transaktionen.

Ramavtal får innehålla villkor att den information som avses i första stycket inte ska behöva göras tillgänglig mer än en gång i månaden. Den ska lämnas eller göras tillgänglig på ett överenskommet sätt så att betalaren kan lagra och återskapa informationen oförändrad.

På begäran av betalaren ska betaltjänstleverantören en gång i månaden avgiftsfritt tillhandahålla information enligt första stycket i pappersform.

Information till betalningsmottagaren om en betalningstransaktion enligt ett ramavtal

18 § När en betalningstransaktion har genomförts ska betalningsmottagarens betaltjänstleverantör utan onödigt dröjsmål och på det sätt

• Sida 33
•  Original

som anges i 11 §, tillhandahålla följande information till betalningsmottagaren:

1. en uppgift som gör det möjligt att identifiera transaktionen samt, när det är lämpligt, information som överförts tillsammans med betalningstransaktionen,

2. transaktionens belopp i den valuta som krediteras betalningsmottagarens betalkonto,

3. det avgiftsbelopp som mottagaren ska betala till leverantören för transaktionen och den ränta som betalningsmottagaren eventuellt ska betala, och

4. valuteringsdagen för krediteringen. Leverantören ska även ge betalningsmottagaren detaljerad information om avgiftsbeloppet enligt första stycket 3, när de olika avgifterna lätt kan särskiljas och redovisas separat.

Om betalningstransaktionen innebär valutaväxling ska leverantören ge betalningsmottagaren information om den växelkurs som har använts vid transaktionen samt transaktionens belopp före valutaväxling.

Ramavtal får innehålla villkor att den information som avses i första stycket inte ska behöva göras tillgänglig mer än en gång i månaden. Den ska lämnas eller göras tillgänglig på ett överenskommet sätt så att betalningsmottagaren kan lagra och återskapa informationen oförändrad.

På begäran av betalningsmottagaren ska betaltjänstleverantören en gång i månaden avgiftsfritt tillhandahålla denna information i pappersform.

Undantag från kraven på information

19 § En betaltjänstleverantör är inte skyldig att lämna information enligt 10 och 16 §§ vid tillhandahållande av betaltjänster som genomförs med användning av elektroniska pengar eller betalningsinstrument som enligt ramavtal bara

1. kan användas för enskilda betalningstransaktioner till ett belopp motsvarande högst 30 euro,

2. kan användas för betalningar upp till ett totalt belopp motsvarande högst 150 euro, eller

3. lagrar medel som inte vid något tillfälle överstiger ett belopp motsvarande 150 euro.

En betaltjänstleverantör är dock skyldig att, innan betaltjänster enligt första stycket tillhandahålls, lämna information till betalaren om

1. hur betalningsinstrumentet kan användas,

2. ansvar för obehöriga betalningstransaktioner,

3. avgifter, och

4. var betalaren på ett lättillgängligt sätt kan finna den information som anges i 10 §.

För betaltjänster enligt första stycket får betaltjänstanvändaren och betaltjänstleverantören komma överens om att leverantören inte behöver följa bestämmelserna om

1. hur villkor i ramavtal ändras enligt 14 §, eller

2. information till betaltjänstanvändare vid enskilda betalningstransaktioner enligt 17 och 18 §§.

• Sida 34
•  Original

I de fall som avses i tredje stycket 2 ska betaltjänstleverantören dock tillhandahålla eller göra tillgänglig en hänvisning som gör det möjligt för betaltjänstanvändaren att identifiera betalningstransaktionen, betalningstransaktionens belopp och avgifter. Om betalningsinstrumentet används anonymt eller om leverantören av andra skäl inte har tekniska möjligheter att tillhandahålla informationen, behöver leverantören inte tillhandahålla eller göra tillgänglig en sådan hänvisning. Leverantören ska dock ge betalaren möjlighet att kontrollera det belopp som har lagrats på betalningsinstrumentet.

Tvingande bestämmelser

20 § Bestämmelserna i detta kapitel får inte frångås till nackdel för en betaltjänstanvändare.

Första stycket hindrar dock inte att en betaltjänstleverantör kommer överens med en betaltjänstanvändare som inte är konsument om avvikelser från bestämmelserna.

5 kap. Genomförande av betaltjänster

Avgifter

1 § En betaltjänstleverantör får inte ta ut någon avgift av en betaltjänstanvändare för fullgörandet av sin informationsskyldighet samt av skydds- och korrigeringsåtgärder enligt detta kapitel förutom i de fall som anges i 10, 15 och 23 §§. När avgifter får tas ut enligt någon av dessa bestämmelser ska de vara skäliga och motsvara betaltjänstleverantörens faktiska kostnader.

Om en betalningstransaktion inte medför någon valutaväxling, ska betalaren och betalningsmottagaren betala de avgifter som deras respektive betaltjänstleverantör tar ut.

Betaltjänstleverantören får inte hindra en betalningsmottagare från att erbjuda betalaren en nedsättning vid användning av ett visst betalningsinstrument.

En betalningsmottagare får inte ta ut någon avgift av betalaren vid användning av ett betalningsinstrument.

Betalningsinstrument som avser låga belopp

2 § För sådana betalningsinstrument som avses i 4 kap. 19 § första stycket får betaltjänstleverantören och betaltjänstanvändaren i ramavtal komma överens om

1. att leverantören inte behöver underrätta användaren att betalningsordern har avvisats, om det av sammanhanget klart framgår att den inte har utförts,

2. att betalaren inte får återkalla betalningsordern efter att ha godkänt att den genomförs,

3. andra tidsgränser för genomförandet än de som anges i 18–22 §§, eller

• Sida 35
•  Original

4. att det inte ska vara möjligt att spärra betalningsinstrumentet. Prop. 2009/10:220

Godkännande av en betalningstransaktion

3 § En betalningstransaktion ska betraktas som godkänd om betalaren har lämnat sitt samtycke till att den genomförs.

Begränsning av betalningsinstrumentets användning

4 § I ramavtal mellan betalaren och betaltjänstleverantören får leverantören förbehålla sig rätten att spärra betalningsinstrumentet när det finns

1. risk för en icke säker användning av betalningsinstrumentet,

2. misstanke om att betalningsinstrumentet obehörigen använts, eller

3. i fråga om betalningsinstrument med kreditutrymme, en väsentligt ökad risk för att betalaren inte kan betala.

En betaltjänstleverantör som spärrar ett betalningsinstrument enligt första stycket ska informera betalaren om spärren och skälen till denna.

Betalaren ska informeras innan betalningsinstrumentet spärras eller så snart som möjligt efter det att spärren har införts. Någon information till betalaren får dock inte lämnas om det skulle vara oförenligt med annan lag eller om det är motiverat av säkerhetsskäl att inte göra detta.

Betaltjänstleverantören ska häva spärren av betalningsinstrumentet eller ersätta det med ett nytt betalningsinstrument så snart det inte längre finns skäl att låta spärren kvarstå.

Betaltjänstleverantörens skyldigheter avseende betalningsinstrument

5 § Betaltjänstleverantören ska

1. se till att den personliga koden till betalningsinstrumentet inte görs tillgänglig av leverantören för andra än den betaltjänstanvändare som har rätt att använda betalningsinstrumentet,

2. inte skicka betalningsinstrument till någon som inte har beställt det, förutom då ett betalningsinstrument som redan innehas av användaren ska ersättas,

3. se till att användare när som helst har möjlighet att på lämpligt sätt anmäla till leverantören att ett betalningsinstrument har kommit bort eller obehörigen använts eller begära att en spärr hävs enligt 4 § fjärde stycket, och

4. förhindra användning av betalningsinstrumentet när en anmälan enligt 3 har lämnats.

En betaltjänstleverantör ska under 18 månader efter det att en anmälan eller en begäran enligt första stycket 3 lämnats bevara information som gör det möjligt för betaltjänstanvändaren att visa att en anmälan eller begäran har lämnats. Sådan information ska lämnas till användaren om användaren begär det.

• Sida 36
•  Original

Återbetalning av betalningstransaktioner som initierats av eller via en betalningsmottagare

6 § En betalare har rätt till återbetalning från sin betaltjänstleverantör om betalningstransaktionen initierats av eller via betalningsmottagaren, och

1. betalningstransaktionens exakta belopp inte angavs i samband med att den godkändes, och

2. betalningstransaktionens belopp överstiger det belopp som betalaren rimligen kunde ha förväntat sig med hänsyn till sitt tidigare utgiftsmönster, villkoren i ramavtalet och andra relevanta omständigheter.

På begäran av betaltjänstleverantören ska betalaren informera leverantören om sådana omständigheter som avses i första stycket 2. Återbetalningen ska uppgå till hela beloppet av den genomförda transaktionen.

Om betalaren och betaltjänstleverantören har avtalat om att en referensväxelkurs ska tillämpas på betalningstransaktionen, och den avtalade referensväxelkursen har använts, får betalaren inte hävda att förutsättningarna i första stycket 2 är uppfyllda på grund av den växelkurs som tillämpats.

7 § En betalare och en betaltjänstleverantör får i ett ramavtal komma överens om att betalaren inte har rätt till återbetalning när denne har gett sitt godkännande, direkt till leverantören, till att en betalningstransaktion genomförs och antingen leverantören eller betalningsmottagaren lämnade information om den kommande transaktionen eller gjorde sådan information tillgänglig för betalaren minst fyra veckor före den sista betalningsdagen.

8 § En betaltjänstleverantör är inte skyldig att återbetala beloppet till betalaren om betalaren inte begärde återbetalning inom åtta veckor från det att medlen debiterades kontot.

Inom tio bankdagar från mottagandet av begäran om återbetalning ska betaltjänstleverantören antingen återbetala det belopp som transaktionen avser eller ange skälen för att återbetalning vägras med uppgift om vart betalaren kan vända sig för att få ärendet prövat.

Tidpunkten för mottagande av en betalningsorder

9 § Tidpunkten för mottagande av en betalningsorder är den tidpunkt då ordern tas emot av betalarens betaltjänstleverantör. Om tidpunkten för mottagande inte är en bankdag för leverantören, ska betalningsordern anses ha tagits emot under nästföljande bankdag.

En betaltjänstanvändare som initierar en betalningsorder och en betaltjänstleverantör får komma överens om att tidpunkten för mottagandet av en betalningsorder ska vara en annan än den som anges i första stycket. Om den överenskomna tidpunkten inte är en bankdag för betalarens betaltjänstleverantör, ska betalningsordern anses ha tagits emot under nästföljande bankdag.

En betaltjänstleverantör får fastställa en tidpunkt nära bankdagens slut då en betalningsorder senast tas emot. En betalningsorder som tas emot efter den tidpunkten ska anses ha tagits emot under nästföljande bankdag.

• Sida 37
•  Original

Vägran att utföra en betalningsorder

10 § En betaltjänstleverantör som vägrar att utföra en betalningsorder ska underrätta betaltjänstanvändaren om detta på avtalat sätt snarast möjligt och senast inom de tidsfrister som anges i 18 och 19 §§. Av underrättelsen ska framgå

1. om möjligt, skälen för vägran, och

2. vilket förfarande som tillämpas för att rätta till fel som kan ha föranlett vägran.

Betaltjänstleverantören får ta ut en avgift för en underrättelse enligt första stycket om

1. det finns skälig grund för vägran, och

2. leverantören får ta ut sådan avgift enligt ett ramavtal med betaltjänstanvändaren.

11 § Om villkoren i betaltjänstleverantörens ramavtal med betalaren är uppfyllda, får betalarens betaltjänstleverantör inte vägra att utföra en godkänd betalningsorder, oavsett om den har initierats av betalaren eller betalningsmottagaren såvida inte utförandet av betalningsordern skulle strida mot annan lag.

12 § Vid tillämpning av 18, 19 och 25–29 §§ ska en betalningsorder som betaltjänstleverantören har vägrat att utföra anses inte ha blivit mottagen av leverantören.

Återkallelse av betalningsorder

13 § När en betalningstransaktion initieras av betalaren, får denne inte återkalla en betalningsorder efter det att den har tagits emot av betalarens betaltjänstleverantör.

14 § När en betalningstransaktion initieras av eller via betalningsmottagaren får betalaren inte återkalla betalningsordern efter det att denne har överfört ordern eller gett sitt godkännande till att genomföra transaktionen till mottagaren.

Vid autogiro får betalaren, trots första stycket och utan att det påverkar rätten till återbetalning, återkalla betalningsordern senast i slutet av den bankdag som föregår den dag som avtalats för debitering av medlen.

Om en betaltjänstanvändare och en betaltjänstleverantör har avtalat enligt 9 § om den tidpunkt vid vilken en betalningsorder ska anses vara mottagen, får användaren trots första stycket återkalla en betalningsorder senast i slutet av den bankdag som föregår den avtalade dagen.

15 § Efter de tidpunkter som anges i 13 och 14 §§ får betalningsordern återkallas endast om detta har avtalats mellan betaltjänstanvändaren och dennes betaltjänstleverantör. För att återkallelse efter de tidpunkter som anges i 14 § första och andra styckena ska få ske, krävs även att betalningsmottagaren godkänner återkallelsen.

Betaltjänstleverantören får ta ut en avgift för återkallande enligt första stycket om möjligheten att ta ut sådan avgift framgår av ramavtalet med den betaltjänstanvändare som återkallat betalningsordern.

• Sida 38
•  Original

Överförda och mottagna belopp

16 § Betaltjänstleverantören får göra avdrag från det belopp som ska överföras endast under de förutsättningar som anges i andra och tredje styckena.

Betalningsmottagaren och mottagarens betaltjänstleverantör får avtala om att leverantören får dra av sina egna avgifter från det överförda beloppet innan det krediteras mottagaren. Betalningstransaktionens belopp utan avdrag för avgifter och avgifterna ska då redovisas var för sig i den information som lämnas till betalningsmottagaren.

Om andra avgifter än de som avses i andra stycket dras av från det överförda beloppet, ska betalarens betaltjänstleverantör se till att betalningsmottagaren får hela det belopp som angavs i betalningsordern. Om betalningstransaktionen initierats av eller via mottagaren, ska mottagarens betaltjänstleverantör se till att mottagaren får hela det belopp som angavs i betalningsordern.

Genomförandetid och valuteringsdag

17 § Bestämmelserna i 18–22 §§ gäller för betalningstransaktioner i

Sverige som genomförs i euro eller i svenska kronor.

Bestämmelserna i 18–22 §§ gäller också för betalningstransaktioner där det sker en växling mellan euro och svenska kronor, om

1. växlingen sker i Sverige, och

2. när det gäller en transaktion till eller från ett annat land, överföringen av medlen mellan länderna sker i euro.

Bestämmelserna i 18–22 §§ är även tillämpliga på andra betalningstransaktioner än de som anges i första och andra styckena. Bestämmelserna i 18, 19, 21 och 22 §§ är dock inte tillämpliga, om annat har avtalats mellan betaltjänstanvändaren och betaltjänstleverantören. Om användaren och leverantören, med avvikelse från 18 § första stycket, avtalar om när kreditering av betalningsmottagarens leverantörs konto senast ska ske, får tidpunkten inte vara senare än fyra bankdagar efter det att betalningsordern mottagits enligt 9 §.

18 § När en betalningsorder har mottagits enligt 9 §, ska betalarens betaltjänstleverantör se till att betalningstransaktionens belopp krediteras betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto senast vid slutet av nästföljande bankdag.

För betalningstransaktioner som initierats på papper får betaltjänstleverantören förlänga tiden med en bankdag.

19 § En betalningsorder som har initierats av eller via en betalningsmottagare ska genomföras inom de tidsfrister som har överenskommits mellan betalningsmottagaren och dennes betaltjänstleverantör.

För autogiro gäller att en betalningsorder ska lämnas i sådan tid att betalningstransaktionen kan slutföras på den överenskomna förfallodagen.

20 § Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska valutera och göra betalningstransaktionens belopp tillgängligt på mottagarens betalkonto.

• Sida 39
•  Original

Valuteringsdagen för kreditering av betalningsmottagarens betalkonto ska vara senast den bankdag då betalningstransaktionens belopp krediteras mottagarens betaltjänstleverantörs konto.

Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska säkerställa att betalningstransaktionens belopp ställs till mottagarens förfogande så snart som möjligt efter det att beloppet krediteras mottagarens leverantörs konto.

Valuteringsdagen för debitering av betalarens betalkonto infaller tidigast när betalningstransaktionens belopp debiteras detta betalkonto.

21 § Om betalningsmottagaren inte har något betalkonto hos betaltjänstleverantören som tar emot medlen, ska denne göra dem tillgängliga för mottagaren inom den tid som anges i 18 och 19 §§.

22 § Om en konsument sätter in kontanter på ett betalkonto hos en betaltjänstleverantör ska leverantören se till att beloppet görs tillgängligt och valuteras så snart som möjligt efter den tidpunkt då medlen togs emot.

Om den som sätter in kontanter på ett betalkonto inte är konsument, ska beloppet göras tillgängligt och valuteras senast nästföljande bankdag.

Ansvar och återkrav

23 § Om en betalningsorder utförts med hjälp av en unik identifikationskod, ska betalningsordern anses ha utförts korrekt i förhållande till den betalningsmottagare som angetts i identifikationskoden.

Om den unika identifikationskod som angetts av betaltjänstanvändaren är felaktig, ska betaltjänstleverantören inte vara ansvarig enligt 25–29 §§ för att betalningstransaktionen inte har genomförts eller för brister i genomförandet av transaktionen.

Betaltjänstleverantören till den betaltjänstanvändare som lämnade betalningsordern ska dock vidta skäliga åtgärder för att få tillbaka de medel som betalningstransaktionen avsåg. Leverantören får ta ut en avgift av användaren för de åtgärder som vidtas, om ett ramavtal med användaren medger det.

24 § Även om en betaltjänstanvändare lämnar information till betaltjänstleverantören utöver den som anges i 4 kap. 4 § första stycket 1 eller 10 § 4 är leverantören bara ansvarig för genomförandet av en betalningstransaktion i enlighet med den unika identifikationskod som användaren har angett.

Betalningstransaktioner som initierats av betalaren

25 § Betalarens betaltjänstleverantör ansvarar gentemot betalaren för att en betalningsorder som betalaren har initierat utförs korrekt.

Om betalarens betaltjänstleverantör kan styrka att mottagarens leverantör har tagit emot betalningstransaktionens belopp enligt 18 §, ansvarar mottagarens leverantör gentemot mottagaren för att transaktionen genomförs korrekt.

• Sida 40
•  Original

26 § Om betalarens betaltjänstleverantör ansvarar för genomförandet av en betalningstransaktion enligt 25 § första stycket, ska leverantören utan onödigt dröjsmål återbetala beloppet i en transaktion som inte genomförts eller genomförts bristfälligt till betalaren eller återställa det debiterade betalkontots kontoställning till den som det skulle ha haft om den bristfälligt genomförda transaktionen inte hade ägt rum.

Om betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ansvarar för genomförandet av en transaktion enligt 25 § andra stycket ska leverantören så snart som möjligt ställa transaktionens belopp till betalningsmottagarens förfogande eller kreditera mottagarens betalkonto med motsvarande belopp.

Om en betalare har initierat en betalningsorder, och betalningstransaktionen inte genomförs eller genomförs bristfälligt, ska betalarens betaltjänstleverantör på begäran av betalaren så snart som möjligt försöka spåra betalningstransaktionen och underrätta betalaren om resultatet.

Betalningstransaktioner som initierats av eller via betalningsmottagaren

27 § Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ansvarar gentemot mottagaren för att betalningstransaktionens belopp ställs till mottagarens förfogande enligt 20 § och för att en betalningsorder som initierats av eller via mottagaren överförs korrekt till betalarens betaltjänstleverantör i enlighet med 19 §.

En betaltjänstleverantör som är ansvarig enligt första stycket och har försökt utföra en betalningsorder ska så snart som möjligt överföra den berörda betalningsordern på nytt till betalarens betaltjänstleverantör.

28 § Betalarens betaltjänstleverantör ansvarar gentemot betalaren för en inte genomförd eller bristfälligt genomförd betalningstransaktion som initierats av eller via betalningsmottagaren, utom då mottagarens betaltjänstleverantör ansvarar gentemot mottagaren enligt 27 §.

En betalares betaltjänstleverantör som är ansvarig enligt första stycket ska återbetala betalningstransaktionens belopp till betalaren eller återställa det debiterade betalkontots kontoställning till den som det skulle ha haft om den bristfälligt genomförda transaktionen inte hade ägt rum.

Om en betalningstransaktion initierats av eller via betalningsmottagaren, och transaktionen inte genomförs eller genomförs bristfälligt, ska mottagarens betaltjänstleverantör på begäran av mottagaren så snart som möjligt försöka spåra betalningstransaktionen och underrätta mottagaren om resultatet.

29 § Betaltjänstleverantörerna ansvarar gentemot sina respektive betaltjänstanvändare för sådana avgifter och räntor som användare ska betala till följd av att betalningstransaktionen inte genomförts eller genomförts bristfälligt.

• Sida 41
•  Original

Meddelande om felaktigt genomförda betalningstransaktioner

30 § Betaltjänstleverantören får kräva att betaltjänstanvändaren ansvarar för betalningstransaktionens belopp, om användaren inte underrättar leverantören utan onödigt dröjsmål efter att ha fått vetskap om att transaktionen genomförts på ett felaktigt sätt. Detsamma gäller om leverantören har lämnat information om transaktionen till användaren eller gjort informationen tillgänglig för denne enligt bestämmelserna i 4 kap. och användaren inte underrättar leverantören inom 13 månader från det att beloppet belastat kontot.

Rätt till återkrav

31 § Om en betalningstransaktion inte genomförs eller genomförs bristfälligt och felet är hänförligt till en betaltjänstleverantör eller mellanhand som inte är ansvarig gentemot betaltjänstanvändare enligt 25–29 §§, har den leverantör som ansvarar gentemot en användare enligt dessa bestämmelser rätt till ersättning av den leverantör eller mellanhand som orsakade att transaktionen inte genomfördes eller genomfördes bristfälligt.

Ersättningen ska motsvara de förluster, inbegripet belopp som betalts till betaltjänstanvändare, som uppkommit hos betaltjänstleverantören enligt 25–29 §§.

Befrielse från ansvar

32 § Ansvar enligt detta kapitel inträder inte i fall av osedvanliga eller oförutsägbara omständigheter som den som åberopar omständigheterna inte har något inflytande över och vars konsekvenser hade varit omöjliga att avvärja trots alla ansträngningar. Ansvar enligt detta kapitel inträder inte heller då en betaltjänstleverantör handlar i enlighet med svensk lag eller unionsrätt.

Tvingande bestämmelser

33 § Bestämmelserna i detta kapitel får inte frångås till nackdel för en betaltjänstanvändare.

Första stycket hindrar dock inte att en betaltjänstleverantör kommer överens med en betaltjänstanvändare som inte är konsument om avvikelser från bestämmelserna i 1 § första stycket, 6–8 §§, 13–15 §§ och 25–30 §§.

6 kap. Behandling av personuppgifter m.m.

Tillämpningsområde

1 § Om en betaltjänstleverantör eller den som ansvarar för ett betalningssystem granskar betalningstransaktioner för att kunna upptäcka sådana transaktioner som leverantören eller den ansvarige för betalnings-

• Sida 42
•  Original

systemet misstänker eller har skälig grund att misstänka utgör ett led i bedrägeri i samband med tillhandahållande eller användning av betaltjänster, får leverantören eller den som ansvarar för ett betalningssystem behandla personuppgifter samt föra register enligt 2–9 §§ vilka gäller utöver personuppgiftslagen (1998:204).

Personuppgiftsbehandling

2 § Om det är nödvändigt för granskning av betalningstransaktioner enligt 1 § får följande personuppgifter behandlas:

1. uppgifter om identitet i betaltjänstanvändares pass eller annan identitetshandling, och

2. unika beteckningar som identifierar en viss person som betaltjänstanvändare.

Ändamål för register

3 § Register får föras av en betaltjänstleverantör eller den som har ansvar för ett betalningssystem, om det är nödvändigt för granskning av betalningstransaktioner enligt 1 §.

Innehåll

4 § Ett register som avses i 1 § får endast innehålla

1. namn och person-, samordnings- eller organisationsnummer,

2. betalkontonummer eller motsvarande,

3. sådana unika beteckningar som avses i 2 § 2, och

4. de övriga uppgifter som framkommit vid granskning av betalningstransaktioner enligt 1 §.

Utlämnande av uppgifter

5 § Om misstanke om bedrägeri kvarstår efter närmare analys, får uppgifter om alla omständigheter som kan tyda på bedrägeri i samband med tillhandahållande eller användning av betaltjänster lämnas till en polismyndighet eller Åklagarmyndigheten.

Uppgifter i ett register som avses i 1 § får lämnas ut till betaltjänstleverantörer och de som har ansvar för ett betalningssystem när uppgifterna har lämnats till en polismyndighet eller Åklagarmyndigheten.

Utlämnande av uppgifter enligt andra stycket får ske trots 3 kap. 12 § denna lag, 1 kap. 10 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 4 kap. 4 § lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar.

6 § Uppgifter ur ett register som avses i 1 § som har lämnats till en polismyndighet eller Åklagarmyndigheten i enlighet med 5 § första stycket får inte lämnas ut till den registrerade.

• Sida 43
•  Original

Gallring

7 § En uppgift i ett register som avses i 1 § ska gallras

1. om en polismyndighet eller Åklagarmyndigheten beslutar att inte inleda eller att lägga ner en utredning om bedrägeri i samband med tillhandahållande eller användning av betaltjänster,

2. om en förundersökning har avslutats utan att åtal väckts med anledning av de lämnade uppgifterna,

3. om en domstol har meddelat dom eller beslut med anledning av de lämnade uppgifterna och domen eller beslutet vunnit laga kraft,

4. senast tre år efter det att uppgifter lämnats till en polismyndighet eller Åklagarmyndigheten med stöd av 5 § första stycket, eller

5. senast tre år efter det att uppgifter insamlats, om uppgifterna inte dessförinnan lämnats till en polismyndighet eller Åklagarmyndigheten med stöd av 5 § första stycket.

En betaltjänstleverantör eller en ansvarig för ett betalningssystem som får kännedom om en omständighet som innebär att en uppgift ska gallras enligt första stycket 1, 2 eller 3 ska underrätta dem som leverantören eller den ansvarige för betalningssystemet har lämnat ut uppgiften till enligt 5 § andra stycket.

Rättelse och skadestånd

8 § Bestämmelserna i 28 och 48 §§personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt denna lag.

Tystnadsplikt

9 § Den som är verksam hos en betaltjänstleverantör eller hos den som har ansvar för ett betalningssystem får inte obehörigen röja uppgifter i ett register som avses i 1 § eller uppgifter som lämnats ut med stöd av 5 § andra stycket.

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken ska inte följa för den som bryter mot förbudet.

7 kap. Tillträde till betalningssystem

1 § Den eller de som har ansvar för ett betalningssystem ska se till att reglerna om tillträde till betalningssystemet är objektiva, icke-diskriminerande och proportionella. Reglerna får inte hindra tillträde i större utsträckning än vad som är nödvändigt för att skydda mot risker i verksamheten och för att skydda betalningssystemets finansiella och operativa stabilitet.

Reglerna om tillträde till betalningssystem får inte begränsa faktiskt deltagande i andra betalningssystem eller diskriminera betaltjänstleverantörer på grund av den juridiska form i vilken deras verksamhet bedrivs.

• Sida 44
•  Original

2 § En betaltjänstleverantör enligt 1 kap. 3 § som är en juridisk person får inte nekas tillträde till ett betalningssystem, om betaltjänstleverantören uppfyller sådana krav för tillträde till betalningssystemet som uppställts i enlighet med 1 §.

3 § Bestämmelserna i 1 och 2 §§ gäller inte för

1. betalningssystem enligt lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden, eller

2. betalningssystem i vilka en betaltjänstleverantör verkar eller kan verka både som betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör samt är ensamt ansvarig för betalningssystemets ledning, och denne betaltjänstleverantör tillåter andra betaltjänstleverantörer att delta i betalningssystemet utan att dessa kan förhandla om avgifter mellan sig avseende betalningssystemet.

8 kap. Tillsyn och ingripanden

Tillsynens omfattning

1 § Finansinspektionen har tillsyn över att bestämmelserna i denna lag och i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009 av den 16 september 2009 om gränsöverskridande betalningar i gemenskapen och om upphävande av förordning (EG) nr 2560/2001⁵ följs.

För betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer omfattar tillsynen även att deras betaltjänstverksamhet drivs enligt andra författningar som reglerar dess verksamhet, bolagsordning, stadgar samt interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar dess verksamhet. I fråga om tillsynen över övriga betaltjänstleverantörer enligt 1 kap. 3 § gäller bestämmelserna i de lagar som reglerar deras verksamhet, om inte annat följer av denna lag.

Finansinspektionen ska samråda med Konkurrensverket innan en tillsynsåtgärd eller ett ingripande vidtas mot någon som har ansvar för betalningssystem för överträdelse av 7 kap. 1 och 2 §§.

2 § Betalningsinstitut, registrerade betaltjänstleverantörer och den eller de som har ansvar för ett betalningssystem ska lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen begär.

Platsundersökning

3 § Finansinspektionen får när det är nödvändigt genomföra en undersökning hos

1. ett betalningsinstitut,

2. en registrerad betaltjänstleverantör, och

⁵ EUT L 266, 9.10.2009, s. 11 (Celex 32009R0924).

• Sida 45
•  Original

3. utländska företag som tillhandahåller betaltjänster i Sverige enligt 3 kap. 26 och 27 §§.

Om det behövs för tillsynen av ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör, får Finansinspektionen genomföra en undersökning hos

1. en filial till institutet,

2. ett ombud till institutet eller leverantören, och

3. ett företag som har fått i uppdrag att utföra visst arbete eller vissa funktioner åt institutet eller leverantören.

En undersökning hos en registrerad betaltjänstleverantör får endast omfatta den verksamhet som avser tillhandahållande av betaltjänster.

Samarbete mellan behöriga myndigheter

4 § Finansinspektionen ska i sin tillsynsverksamhet samarbeta och utbyta information med behöriga myndigheter inom EES. Inspektionen ska dessutom samarbeta och utbyta information med Europeiska centralbanken, nationella centralbanker och andra behöriga myndigheter som utsetts i enlighet med unionsrätt som är tillämplig på betaltjänstleverantörer.

En behörig myndighet inom EES får närvara vid en kontroll som utförs av Finansinspektionen.

Finansinspektionen får delegera uppgiften att genomföra en kontroll på plats av en filial eller ombud till ett betalningsinstitut som står under dess tillsyn till en behörig myndighet i ett annat land inom EES.

Register över betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer

5 § Finansinspektionen ska föra ett register över betalningsinstitut, registrerade betaltjänstleverantörer, deras ombud och filialer. Registret ska innehålla uppgifter om vilka betaltjänster som betalningsinstitut, registrerade betaltjänstleverantörer, deras ombud och filialer har rätt att tillhandahålla. Registret ska hållas tillgängligt hos Finansinspektionen.

Revision

6 § En revisor eller en särskild granskare ska omedelbart rapportera till

Finansinspektionen om han eller hon vid fullgörandet av sitt uppdrag i ett betalningsinstitut får kännedom om förhållanden som

1. kan utgöra en väsentlig överträdelse av någon författning som reglerar institutets verksamhet,

2. kan påverka institutets fortsatta drift negativt, eller

3. kan leda till att revisorn avstyrker att balansräkningen eller resultaträkningen fastställs eller till anmärkning enligt 9 kap. 33 eller 34 § aktiebolagslagen (2005:551) eller 8 kap. 13 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Revisorn och granskaren har en motsvarande rapporteringsskyldighet om han eller hon får kännedom om förhållanden som avses i första stycket vid fullgörande av uppdrag i betalningsinstitutets moderföretag

• Sida 46
•  Original

eller dotterföretag eller i ett företag som har en likartad förbindelse med betalningsinstitutet.

Avgifter till Finansinspektionen

7 § Betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer ska med avgifter bekosta Finansinspektionens verksamhet.

Ingripande mot betalningsinstitut

8 § Om ett betalningsinstitut har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009, andra författningar som reglerar institutets verksamhet, institutets bolagsordning, stadgar, reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar institutets verksamhet, ska Finansinspektionen ingripa.

Finansinspektionen ska då utfärda ett föreläggande att inom viss tid begränsa verksamheten i något avseende, minska riskerna i den eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen, ett förbud att verkställa beslut eller en anmärkning. Om överträdelsen är allvarlig ska betalningsinstitutets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.

9 § Finansinspektionen får avstå från ingripande enligt 8 §, om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om betalningsinstitutet gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot institutet som bedöms vara tillräckliga.

10 § Finansinspektionen ska återkalla ett betalningsinstituts tillstånd, om en person som ingår i institutets styrelse eller är verkställande direktör inte längre uppfyller de krav som anges i 2 kap. 6 § 4 eller om en person som är ansvarig för betaltjänstverksamheten inte längre uppfyller de krav som anges i 2 kap. 6 § 5. Detta får dock bara ske om inspektionen först har beslutat att anmärka för institutet att personen inte uppfyller kraven och om han eller hon ändå finns kvar i styrelsen, som verkställande direktör eller som ansvarig för betaltjänstverksamheten efter det att en av inspektionen bestämd tid på högst tre månader har gått ut.

I stället för att återkalla tillståndet får Finansinspektionen besluta att en styrelseledamot, verkställande direktör eller ansvarig för betaltjänstverksamheten inte längre får vara det. Inspektionen får då förordna en ersättare. Ersättarens uppdrag gäller till dess företaget har utsett en ny styrelseledamot, verkställande direktör eller ansvarig för betaltjänstverksamheten.

Det som föreskrivs om verkställande direktör i första och andra styckena gäller också en ställföreträdare för verkställande direktör.

I fråga om europabolag och europakooperativ som har ett sådant förvaltningssystem som avses i artiklarna 39–42 i rådets förordning (EG) nr 2157/2001 eller artiklarna 37–41 i rådets förordning (EG) nr 1435/2003 ska bestämmelserna som avser styrelsen i första stycket om återkallelse av tillstånd tillämpas på tillsynsorganet.

• Sida 47
•  Original

11 § Finansinspektionen ska återkalla betalningsinstitutets tillstånd om

1. institutet har fått tillståndet genom att lämna oriktiga uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt,

2. institutet inte inom ett år från det att tillståndet beviljades har börjat driva sådan verksamhet som tillståndet avser,

3. institutet under en sammanhängande tid av sex månader inte har drivit sådan verksamhet som tillståndet avser,

4. det skulle utgöra ett hot mot betalningssystemets stabilitet om institutet fortsatte att bedriva sin betaltjänstverksamhet,

5. institutet har förklarat sig avstå från tillståndet,

6. institutet har överlåtit hela sin verksamhet som avser betaltjänster, eller

7. institutet försatts i konkurs eller beslut fattats om att institutet ska träda i tvångslikvidation.

I de fall som avses i första stycket 1–4 får i stället varning meddelas om det är tillräckligt.

12 § Om tillståndet återkallas får Finansinspektionen besluta om hur avvecklingen av verksamheten ska ske.

Ett beslut om återkallelse får förenas med förbud att fortsätta verksamheten.

13 § Om en behörig myndighet i ett annat land har underrättat Finansinspektionen om att ett betalningsinstitut överträtt föreskrifter i det landet, ska inspektionen vidta de åtgärder som anges i 8–11§§ mot institutet, om det föreligger någon omständighet som anges där. Inspektionen ska underrätta den behöriga myndigheten om vilka åtgärder som vidtas.

Straffavgift

14 § Om ett betalningsinstitut har fått anmärkning eller varning enligt 8 § eller varning enligt 11 §, får Finansinspektionen besluta att institutet ska betala en straffavgift.

Avgiften tillfaller staten.

15 § Straffavgiften ska uppgå till lägst 5 000 kronor och högst 50 miljoner kronor.

Avgiften får inte överstiga tio procent av betalningsinstitutets omsättning närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under institutets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas.

För ett betalningsinstitut som även bedriver annan verksamhet än tillhandahållande av betaltjänster enligt 1 kap. 2 § ska omsättningen enligt andra stycket avse endast verksamheten med betaltjänster.

Avgiften får inte vara så stor att institutet därefter inte uppfyller kraven i 3 kap. 2 §.

• Sida 48
•  Original

16 § När straffavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig den överträdelse är som har föranlett anmärkningen eller varningen och hur länge överträdelsen har pågått.

Förseningsavgift

17 § Om ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör inte lämnar de upplysningar som föreskrivits med stöd av 27 § i tid, får

Finansinspektionen besluta att institutet ska betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor.

Avgiften tillfaller staten.

Verkställighet av beslut om straffavgift och förseningsavgift

18 § En straffavgift eller förseningsavgift ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar från det att beslutet om den har vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet.

19 § Finansinspektionens beslut om straffavgift eller förseningsavgift får verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 18 §.

Om straffavgiften eller förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 18 §, ska inspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

20 § En straffavgift eller förseningsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.

Ingripande mot utländska företag

21 § Finansinspektionen får förelägga ett utländskt företag som tillhandahåller betaltjänster i enlighet med 3 kap. 26 eller 27 § att göra rättelse, om dess verksamhet med betaltjänster i Sverige inte bedrivs enligt gällande bestämmelser om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1781/2006 av den 15 november 2006 om information om betalaren som skall åtfölja överföringar av medel⁶ och sådan lag som kompletterar den förordningen.

Finansinspektionen får förelägga ett utländskt företag som tillhandahåller betaltjänster från en filial eller ett genom ombud enligt 3 kap. 26 § att göra rättelse om dess verksamhet med betaltjänster i Sverige inte bedrivs i enlighet med 4 och 5 kap.

Om ett företag inte följer ett föreläggande enligt första eller andra stycket ska Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i företagets hemland.

⁶ EUT L 345, 8.12.2006, s. 1 (Celex 32006R1781).

• Sida 49
•  Original

Om rättelse inte sker, får Finansinspektionen förbjuda företaget att påbörja nya betalningstransaktioner här i landet. Innan förbud meddelas ska inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i företagets hemland. I brådskande fall får inspektionen meddela förbud utan föregående underrättelse till myndigheten i företagets hemland. Denna ska dock underrättas så snart det kan ske.

22 § Om ett utländskt företag som driver verksamhet enligt 3 kap. 26 eller 27 § har fått sitt verksamhetstillstånd indraget i hemlandet, ska

Finansinspektionen genast förbjuda företaget att påbörja nya betalningstransaktioner här i landet.

23 § Om en registrerad betaltjänstleverantör eller den som ansvarar för ett betalningssystem har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag,

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009 eller andra författningar som reglerar dess verksamhet, ska Finansinspektionen förelägga den registrerade betaltjänstleverantören eller den som ansvarar för ett betalningssystem att inom viss tid vidta åtgärder för att komma till rätta med situationen eller att upphöra med verksamheten.

Om en registrerad betaltjänstleverantör som avses i 2 kap. 5 § inte inkommer med ansökan om tillstånd, ska Finansinspektionen förelägga betaltjänstleverantören att inkomma med en ansökan. Om betaltjänstleverantören inte rättar sig efter föreläggandet ska inspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten.

Om det är osäkert om tillståndsplikt föreligger beträffande viss betaltjänstverksamhet, får Finansinspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar om verksamheten som behövs för att bedöma om så är fallet.

Ingripande mot den som saknar tillstånd eller registrering

24 § Om någon driver sådan verksamhet som omfattas av denna lag utan att vara berättigad till det, ska Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten.

Om det är osäkert om lagen är tillämplig på en viss verksamhet, får inspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar om verksamheten som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet.

Ett föreläggande enligt första eller andra stycket som avser ett utländskt företag får riktas mot såväl företaget som den som i Sverige är verksam för företagets räkning.

Vite

25 § Om Finansinspektionen meddelar föreläggande eller förbud enligt denna lag, får inspektionen förelägga vite.

• Sida 50
•  Original

Överklagande

26 § Finansinspektionens beslut enligt 23 § tredje stycket och 24 § andra stycket får inte överklagas.

Andra beslut av Finansinspektionen enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223).

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande eller återkallelse ska gälla omedelbart.

Bemyndiganden

27 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. vilka upplysningar ett betalningsinstitut, en registrerad betaltjänstleverantör eller den eller de som har ansvar för ett betalningssystem ska lämna till Finansinspektionen för dess tillsynsverksamhet, och

2. sådana avgifter som avses i 7 §.

____________________________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

2. Genom lagen upphävs lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

3. Juridiska personer som inlett verksamhet med betaltjänster före den 25 december 2007 får fortsätta med verksamheten till utgången av april 2011 utan krav på tillstånd enligt denna lag. Om Finansinspektionen bedömer att förutsättningarna för tillstånd enligt 2 kap. 6 och 7 §§ är uppfyllda för en sådan juridisk person ska Finansinspektionen meddela tillstånd oavsett om den juridiska personen har ansökt om tillstånd eller inte. Finansinspektionen ska informera den berörda juridiska personen innan tillstånd meddelas.

4. Finansiella institut som inlett verksamhet med betalningsförmedling före den 25 december 2007 och som är dotterföretag till ett moderföretag som omfattas av gruppbaserad tillsyn enligt 9 kap. lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar, och har underrättat Finansinspektionen om detta senast den 25 september 2010, ska inte omfattas av krav på tillstånd enligt 2 kap.

5. Fysiska eller juridiska personer som inlett verksamhet med betaltjänster före den 25 december 2007 och uppfyller kraven för undantag från tillståndsplikt i 2 kap. 3 § får fortsätta med verksamheten till utgången av april 2011 utan att ha beviljats undantag enligt denna lag. 6. Fysiska eller juridiska personer som inlett verksamhet med betaltjänster den 25 december 2007 eller senare och som vid lagens ikraftträdande driver verksamhet som fordrar tillstånd eller undantag från tillståndsplikt enligt denna lag får fortsätta att driva verksamheten om en ansökan om tillstånd eller undantag från tillståndsplikt enligt denna lag har getts in före den 1 augusti 2010, till dess att ansökan prövats slutligt, dock längst till den 1 november 2010.

• Sida 51
•  Original

7. Till och med utgången av december 2011 får kreditering av en betalningsmottagares betaltjänstleverantörs konto, med avvikelse från 5 kap. 19 §, ske inom en tid av högst tre bankdagar efter det att en betalningsorder har mottagits i enlighet med 5 kap. 9 §. För betalningstransaktioner som initierats på papper får kreditering under samma förutsättningar, med avvikelse från 5 kap. 18 §, ske inom en tid av högst fyra bankdagar.

8. Sådana ändringar i ramavtal som avser förhållanden enligt 4 kap. 10–19 §§ och som syftar till att införa villkor i enlighet med de krav som följer av nämnda paragrafer ska, oavsett vad som stadgas i avtalet, kunna genomföras genom att betaltjänstleverantören meddelar betaltjänstanvändaren om ändringarna minst en månad före den dag då de föreslås börja tillämpas. Ändringar som gynnar betaltjänstanvändaren får genomföras utan att meddelas denne i förväg. Om betaltjänstanvändaren inte godkänner de föreslagna ändringarna ska användaren meddela leverantören detta före det datum då ändringen föreslås träda i kraft.

• Sida 52
•  Original

2.2. Förslag till lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173)

Härigenom föreskrivs att 5 a § kreditupplysningslagen (1973:1173)¹ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 a §²

Vad som gäller om tystnadsplikt i svenska kreditinstituts och värdepappersbolags verksamhet hindrar inte att uppgifter om lämnade krediter, betalningsförsummelser och kreditmissbruk utväxlas för kreditupplysningsändamål inom en krets som utgörs av dessa företag samt sådana företag som har tillstånd av Datainspektionen enligt 3 § första stycket.

I den krets som anges i första stycket ingår även utländska kreditinstitut som avses i 4 kap.1, 2, 4 och 6 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse samt utländska företag som avses i 4 kap.1 och 4 §§ lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.

Vad som gäller om tystnadsplikt i svenska kreditinstituts, betalningsinstituts och värdepappersbolags verksamhet hindrar inte att uppgifter om lämnade krediter, betalningsförsummelser och kreditmissbruk utväxlas för kreditupplysningsändamål inom en krets som utgörs av dessa företag samt sådana företag som har tillstånd av Datainspektionen enligt 3 § första stycket.

I den krets som anges i första stycket ingår även utländska kreditinstitut som avses i 4 kap.1, 2, 4 och 6 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, utländska företag som avses i 3 kap. 26 och 27 §§ lagen (2010:000) om betaltjänster samt utländska företag som avses i 4 kap.1 och 4 §§ lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.

Bestämmelser om användningen av uppgifter om betalningsförsummelser och kreditmissbruk finns även i 7 §.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

¹ Lagen omtryckt 1981:737. ² Senaste lydelse 2007:530.

• Sida 53
•  Original

2.3. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

Härigenom föreskrivs att 3, 13, 14 och 14 a §§ lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §¹

Om rätt för vissa utländska företag att driva verksamhet i Sverige finns särskilda bestämmelser, nämligen

1. för kreditinstitut 4 kap.1, 2 och 4–6 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

2. för värdepappersföretag 4 kap.1 och 4 §§ lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

3. för finansiella institut 4 kap. 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse,

4. för utländska försäkringsgivare lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige,

5. för börser och clearingorganisationer 12 kap. 9 § och 19 kap. 12 § lagen om värdepappersmarknaden,

6. för centrala värdepappersförvarare 2 kap. 6 § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument,

7. för förvaltningsbolag och fondföretag 1 kap.6–11 §§ lagen (2004:46) om investeringsfonder,

8. för utgivare av elektroniska pengar 2 kap. 8 § samt 5 kap.6 och 7 §§ lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar,

9. för företag som driver inlåningsverksamhet 2 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet, och

10. för utländska försäkringsförmedlare 3 kap. lagen (2005:405) om försäkringsförmedling.

9. för företag som driver inlåningsverksamhet 2 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,

10. för utländska försäkringsförmedlare 3 kap. lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, och

11. för företag som tillhandahåller betaltjänster 3 kap. 26 och 27 §§ lagen ( 2010:000 ) om betaltjänster.

13 §²

Verkställande direktören ska varje år till registreringsmyndigheten ge in en bestyrkt kopia av

1. filialens redovisningshandlingar och revisionsberättelse för det senaste räkenskapsåret,

¹ Senaste lydelse 2007:536. ² Senaste lydelse 2008:96.

• Sida 54
•  Original

2. motsvarande handlingar för företaget i dess helhet, om de gjorts offentliga i företagets hemland.

Första stycket 1 gäller inte, om företaget lyder under lagstiftningen i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och

1. har en rättslig form som är jämförbar med aktiebolaget, 2. är ett kreditinstitut eller värdepappersbolag av motsvarande slag som de företag som omfattas av lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag,

2. är ett kreditinstitut, betalningsinstitut eller värdepappersbolag av motsvarande slag som de företag som omfattas av lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag,

3. är ett försäkringsföretag av motsvarande slag som de företag som omfattas av lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag, eller

4. är ett europakooperativ. Handlingar som avses i första stycket ska ges in inom tre månader efter det att det utländska företagets redovisningshandlingar och revisionsberättelse lades fram för företagets delägare, dock senast sju månader från det att filialens räkenskapsår gick ut. Handlingarna ska vara upprättade på eller översatta till svenska.

Med en bestyrkt kopia jämställs vid tillämpningen av denna lag ett elektroniskt original.

14 §³

För filialens bokföring och revision gäller, utöver vad som föreskrivits i 11–13 §§, i tillämpliga delar detsamma som för ett svenskt företag av motsvarande slag.

Skyldighet att upprätta årsredovisning gäller inte om företaget lyder under lagstiftningen i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och

1. har en rättslig form som är jämförbar med aktiebolaget, 2. är ett kreditinstitut eller värdepappersbolag av motsvarande slag som de företag som omfattas av lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag,

2. är ett kreditinstitut, betalningsinstitut eller värdepappersbolag av motsvarande slag som de företag som omfattas av lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag,

3. är ett försäkringsföretag av motsvarande slag som de företag som omfattas av lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag, eller

4. är ett europakooperativ. Om filialen är skyldig att avsluta den löpande bokföringen men till följd av bestämmelsen i andra stycket inte upprättar någon års-

Om filialen är skyldig att avsluta den löpande bokföringen men till följd av andra stycket inte upprättar någon årsredovisning,

³ Senaste lydelse 2006:604.

• Sida 55
•  Original

ska den i stället upprätta ett årsbokslut. För årsbokslutet tillämpas

redovisning, skall den i stället upprätta ett årsbokslut. För årsbokslutet tillämpas

1. i filial till företag som avses i andra stycket 1 eller 4 och som inte är att hänföra till samma stycke 2 eller 3, bestämmelserna i 6 kap.4–11 §§bokföringslagen (1999:1078),

2. i filial till företag som avses i andra stycket 2, bestämmelserna i 2 kap. 2 § och 3–5 kap. lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag, med undantag för hänvisningen till 3 kap. 5 § årsredovisningslagen (1995:1554), och

3. i filial till företag som avses i andra stycket 3, bestämmelserna i 2 kap. 2 § och 3–5 kap. lagen om årsredovisning i försäkringsföretag, med undantag för hänvisningen till 3 kap. 5 § årsredovisningslagen.

14 a §⁴

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får utfärda närmare föreskrifter om avfattning och innehåll i den redovisning som enligt 11–14 §§ skall lämnas för verksamhet i filial till

1. utländskt kreditinstitut eller värdepappersbolag av motsvarande slag som de företag som omfattas av lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag, och

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avfattning och innehåll i den redovisning som enligt 11–14 §§ ska lämnas för verksamhet i filial till

1. utländskt kreditinstitut, betalningsinstitut eller värdepappersbolag av motsvarande slag som de företag som omfattas av lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag, och

2. utländskt försäkringsföretag av motsvarande slag som de företag som omfattas av lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag.

________________________

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

⁴ Senaste lydelse 1995:1558.

• Sida 56
•  Original

2.4. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:000) om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. i stället för dess lydelse enligt lagen (2010:000) om ändring i nämnda lag ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2009/10:204 Föreslagen lydelse

12 §

Den verkställande direktörens förvaltning och filialens räkenskaper ska granskas av minst en auktoriserad revisor eller godkänd revisor som har avlagt revisorsexamen, om verksamheten i Sverige uppfyller mer än ett av de villkor som anges i 2 § andra stycket revisionslagen (1999:1079).

Förvaltningen och räkenskaperna ska, även om villkoren i första stycket inte är uppfyllda, granskas av minst en revisor, om verksamheten omfattas av

– lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige,

– lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar, – lagen (2004:46) om investeringsfonder, – lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, – lagen (2004:299) om

inlåningsverksamhet, eller – lagen (2007:528) om

värdepappersmarknaden.

– lagen (2004:299) om

inlåningsverksamhet, – lagen (2007:528) om

värdepappersmarknaden, eller – lagen (2010:000) om

betaltjänster.

I fall som avses i andra stycket ska revisorn ha den kompetens som enligt lag gäller för revisorn i ett svenskt företag av motsvarande slag som driver angiven verksamhet.

Till revisor får även utses ett registrerat revisionsbolag. Dessutom får en eller flera revisorssuppleanter utses.

Verkställande direktören ska se till att en revisor utses och att denne inom tre månader efter räkenskapsårets slut för granskning får redovisningshandlingarna i original eller bestyrkt kopia.

• Sida 57
•  Original

2.5. Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §¹

Denna lag är tillämplig på kreditinstitut och värdepappersbolag. Med kreditinstitut avses bankaktiebolag, sparbanker, medlemsbanker, kreditmarknadsföretag (kreditmarknadsbolag respektive kreditmarknadsföreningar), institut för elektroniska pengar, Sveriges allmänna hypoteksbank och Svenska skeppshypotekskassan. Med värdepappersbolag avses det som sägs i 1 kap. 5 § 26 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.

Bestämmelserna om koncernredovisning i 7 kap. skall tillämpas på finansiella holdingföretag som uteslutande eller huvudsakligen förvaltar andelar i dotterföretag som är kreditinstitut eller värdepappersbolag eller utländska företag av motsvarande slag. Med finansiellt holdingföretag avses ett aktiebolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening vars verksamhet uteslutande eller så gott som uteslutande består i att i vinstsyfte förvärva och förvalta andelar i dotterföretag.

Denna lag är tillämplig på kreditinstitut, värdepappersbolag och betalningsinstitut. Med kreditinstitut avses bankaktiebolag, sparbanker, medlemsbanker, kreditmarknadsföretag (kreditmarknadsbolag respektive kreditmarknadsföreningar), institut för elektroniska pengar, Sveriges allmänna hypoteksbank och Svenska skeppshypotekskassan. Med värdepappersbolag avses det som sägs i 1 kap. 5 § 26 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. Med betalningsinstitut avses det som sägs i 1 kap. 4 § 5 lagen (2010:000) om betaltjänster.

Denna lag är dock inte tillämplig på betalningsinstitut som huvudsakligen ägnar sig åt annan verksamhet än att tillhandahålla betaltjänster.

Bestämmelserna om koncernredovisning i 7 kap. ska tillämpas på finansiella holdingföretag som uteslutande eller huvudsakligen förvaltar andelar i dotterföretag som är kreditinstitut eller värdepappersbolag eller utländska företag av motsvarande slag. Med finansiellt holdingföretag avses ett aktiebolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening vars verksamhet uteslutande eller så gott som uteslutande består i att i vinstsyfte förvärva och förvalta andelar i dotterföretag.

¹ Senaste lydelse 2007:542.

• Sida 58
•  Original

_______________________ Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

• Sida 59
•  Original

2.6. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:000) om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 1 § lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag i stället för dess lydelse enligt lagen (2010:000) om ändring i nämnda lag ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2009/10:208 Föreslagen lydelse

7 kap.

1 §

Kreditinstitut och värdepappersbolag som är moderföretag och sådana finansiella holdingföretag som avses i 1 kap. 1 § andra stycket ska för varje räkenskapsår upprätta koncernredovisning enligt denna lag, om inte annat följer av 5 eller 6 a §.

Kreditinstitut, betalningsinstitut och värdepappersbolag som är moderföretag och sådana finansiella holdingföretag som avses i 1 kap. 1 § andra stycket ska för varje räkenskapsår upprätta koncernredovisning enligt denna lag, om inte annat följer av 5 eller 6 a §.

För finansiella holdingföretag som omfattas av lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar ska en kapitaltäckningsanalys enligt 6 kap. 3 § ingå i koncernredovisningen.

• Sida 60
•  Original

2.7. Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet

Härigenom föreskrivs att 1, 2, 4 och 5 §§ lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §¹

I denna lag avses med

1. valutaväxling: yrkesmässig handel med utländska sedlar och mynt samt resecheckar utställda i utländsk valuta,

2. penningöverföring: yrkesmässig överföring av pengar eller pengars värde för någon annans räkning,

3. annan finansiell verksamhet: yrkesmässig verksamhet som huvudsakligen består i att utföra en eller flera av de verksamheter som anges i 7 kap. 1 § andra stycket 2, 3 och 5–12 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, och

4. finansiellt institut: fysisk eller juridisk person som ägnar sig åt valutaväxling, penningöverföring eller annan finansiell verksamhet.

2. annan finansiell verksamhet: yrkesmässig verksamhet som huvudsakligen består i att utföra en eller flera av de verksamheter som anges i 7 kap. 1 § andra stycket 2, 3 och 5–12 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, och

3. finansiellt institut: fysisk eller juridisk person som ägnar sig åt valutaväxling eller annan finansiell verksamhet.

2 §²

En fysisk eller juridisk person som avser att ägna sig åt valutaväxling i väsentlig omfattning, penningöverföring eller annan finansiell verksamhet ska anmäla verksamheten till Finansinspektionen. Anmälan behöver inte göras av företag som avses i 1 kap. 2 § 1–3 och 6 lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Anmälan behöver inte heller göras av fysiska eller juridiska personer som driver försäkringsförmedling enligt lagen (2005:405) om försäkringsför-

En fysisk eller juridisk person som avser att ägna sig åt valutaväxling i väsentlig omfattning eller annan finansiell verksamhet ska anmäla verksamheten till Finansinspektionen. Anmälan behöver inte göras av företag som avses i 1 kap. 2 § 1–3, 6 och 17 lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Anmälan behöver inte heller göras av fysiska eller juridiska personer som driver försäkringsförmedling enligt lagen (2005:405) om försäkringsförmedling.

¹ Senaste lydelse 2008:100. ² Senaste lydelse 2009:709.

• Sida 61
•  Original

medling.

Finansinspektionen ska föra register över personer som har gjort anmälan enligt första stycket.

Den som har blivit införd i registret ska tas bort ur registret när ett beslut om föreläggande enligt 8–10 §§ att upphöra med verksamheten har vunnit laga kraft. Ett finansiellt institut ska också tas bort ur registret om det anmäler att det inte längre ägnar sig åt anmälningspliktig verksamhet eller om det på något annat sätt framgår att verksamheten har upphört.

4 §³

Bestämmelser om skyldighet för fysiska eller juridiska personer som ägnar sig åt valutaväxling i väsentlig omfattning, penningöverföring eller annan finansiell verksamhet att medverka till att förhindra penningtvätt eller finansiering av terrorism finns i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Bestämmelser om skyldighet för fysiska eller juridiska personer som ägnar sig åt valutaväxling i väsentlig omfattning eller annan finansiell verksamhet att medverka till att förhindra penningtvätt eller finansiering av terrorism finns i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

5 §⁴

En fysisk eller juridisk person som ägnar sig åt valutaväxling skall tydligt informera om tillämpade växelkurser och avgifter samt tillhandahålla avräkningsnota som anger personens namn, köp- respektive säljkurs samt avgifter.

I lagen ( 1999:268 ) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet finns bestämmelser om konsumentskydd m.m. vid sådana överföringar.

En fysisk eller juridisk person som ägnar sig åt valutaväxling ska tydligt informera om tillämpade växelkurser och avgifter samt tillhandahålla avräkningsnota som anger personens namn, köp- respektive säljkurs samt avgifter.

________________________

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

³ Senaste lydelse 2009:67. ⁴ Senaste lydelse 2004:319. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs.

• Sida 62
•  Original

2.8. Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse

Härigenom föreskrivs att 2 kap.2 och 3 §§ samt 7 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

2 §

Tillstånd att driva bankrörelse behövs inte för utgivning av elektroniska pengar enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar.

Tillstånd att driva bankrörelse behövs inte för

1. utgivning av elektroniska pengar enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar, eller

2. tillhandahållande av betaltjänster enligt lagen ( 2010:000 ) om betaltjänster.

3 §¹

Tillstånd enligt denna lag behövs inte för finansieringsrörelse som drivs av

1. en bank,

2. ett utländskt bankföretag som har tillstånd att driva bankrörelse i Sverige enligt 4 kap. 4 §,

3. ett försäkringsföretag, ett värdepappersföretag, Svenska skeppshypotekskassan eller en pantbank enligt pantbankslagen (1995:1000), i den utsträckning det är tillåtet enligt den för dem tillämpliga lagstiftningen,

4. ett företag som tillhandahåller finansiering i samband med avsättning av tjänster som erbjuds eller varor som framställs eller säljs av

a) företaget, eller

b) ett annat företag i samma koncern eller motsvarande utländska företagsgrupp, förutsatt att

– koncernen eller företagsgruppen inte har som huvudsakligt ändamål att driva finansiell verksamhet, och

– företaget som tillhandahåller finansieringen lånar upp medel från allmänheten bara genom att ge ut sådana överlåtbara värdepapper som avses i 1 kap. 4 § första stycket 2 b lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden med en löptid på minst ett år,

5. ett aktiebolag eller en ekonomisk förening om

a) verksamheten består i att vid enstaka tillfällen förvärva fordringar, och

b) medel för verksamheten inte löpande anskaffas från allmänheten,

¹ Senaste lydelse 2009:616.

• Sida 63
•  Original

6. ett företag som bara finansierar andra företag i samma koncern eller motsvarande utländska företagsgrupp, förutsatt att koncernen eller

företagsgruppen inte har som huvudsakligt ändamål att driva finansiell verksamhet,

7. en ekonomisk förening, vilken

a) som medlemmar vid varje tillfälle har högst 1 000 fysiska personer,

b) som medlemmar antar bara personer som ingår i en i förväg identifierbar begränsad krets som också anges i föreningens stadgar,

c) tar emot återbetalningspliktiga medel bara från medlemmarna eller från finansiella företag, och

d) har till ändamål bara att med sådana medel som avses i c tillgodose finansieringsbehov hos medlemmarna.

Undantagen enligt första stycket 5 och 7 för rörelse som drivs av aktiebolag eller ekonomisk förening gäller även för sådan rörelse som drivs av motsvarande utländska företag.

Tillstånd att driva finansieringsrörelse behövs inte heller för tillhandahållande av betaltjänster enligt lagen ( 2010:000 ) om betaltjänster.

7 kap.

1 §²

Ett kreditinstitut får driva bara finansiell verksamhet och verksamhet som har ett naturligt samband med den.

Ett kreditinstitut får i sin verksamhet, bland annat

1. låna upp medel, till exempel genom att ta emot inlåning från allmänheten eller ge ut obligationer eller andra jämförbara fordringsrätter,

2. lämna och förmedla kredit, till exempel i form av konsumentkredit och kredit mot panträtt i fast egendom eller fordringar,

3. medverka vid finansiering, till exempel genom att förvärva fordringar och upplåta lös egendom till nyttjande (leasing),

4. förmedla betalningar,

4. tillhandahålla betaltjänster enligt lagen (2010:000) om betaltjänster,

5. tillhandahålla betalningsmedel,

6. ikläda sig garantiförbindelser och göra liknande åtaganden,

7. medverka vid värdepappersemissioner,

8. lämna ekonomisk rådgivning,

9. förvara värdepapper, 10. driva rembursverksamhet, 11. tillhandahålla värdefackstjänster, 12. driva valutahandel, 13. driva värdepappersrörelse under de förutsättningar som föreskrivs i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, samt

² Senaste lydelse 2007:563.

• Sida 64
•  Original

14. lämna kreditupplysning under de förutsättningar som föreskrivs i kreditupplysningslagen (1973:1173). ________________________

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

• Sida 65
•  Original

2.9. Förslag till lag om ändring i distans- och hemförsäljningslagen (2005:59)

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 3 § distans- och hemförsäljningslagen (2005:59) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

3 §

I rimlig tid innan ett distansavtal ingås skall näringsidkaren ge information om

I rimlig tid innan ett distansavtal ingås ska näringsidkaren ge information om

1. sitt namn och organisationsnummer, sin adress, sitt telefonnummer eller sin e-postadress och sin huvudsakliga verksamhet samt motsvarande uppgifter beträffande en mellanman som näringsidkaren anlitar, inklusive uppgift om dennes relation till näringsidkaren,

2. ansvarig tillsynsmyndighet, om verksamheten kräver tillstånd, 3. den finansiella tjänstens eller det finansiella instrumentets huvudsakliga egenskaper,

4. den finansiella tjänstens eller det finansiella instrumentets pris, inbegripet arvoden, skatter och avgifter,

5.att det med avtalet kan följa skatter, avgifter eller kostnader som varken betalas genom näringsidkaren eller påförs av denne,

6.de särskilda risker som följer med det finansiella instrument som avtalet avser, inklusive uppgift om att den tidigare värdeutvecklingen och avkastningen inte ger någon säker vägledning i fråga om den framtida utvecklingen och avkastningen,

7. sättet för betalning och för fullgörande,

8. vad som gäller om ångerrätt enligt denna lag, inklusive uppgift om vad konsumenten enligt 11 § kan komma att få betala vid utövande av ångerrätten,

9. kostnaden för att ett medel för distanskommunikation används, om inte kostnaden är beräknad efter normaltaxa,

10. den tid under vilken erbjudandet gäller, 11. avtalets kortaste löptid, om avtalet avser en fortlöpande eller periodiskt återkommande finansiell tjänst,

12. vad som gäller om uppsägning av avtalet i förtid eller ensidigt, 13. vilket lands lag om marknadsföring som har följts, 14. avtalsvillkor om vilket lands lag som skall tillämpas på avtalet och om vilken domstol som är behörig,

14. avtalsvillkor om vilket lands lag som ska tillämpas på avtalet och om vilken domstol som är behörig,

15. på vilket språk avtalsvillkoren och informationen tillhandahålls och på vilket språk näringsidkaren åtar sig att kommunicera under avtalstiden,

16. hur klagomål i fråga om avtalet behandlas och vilka möjligheter som finns att få en tvist med näringsidkaren prövad utanför domstol, och

17. vilka garantifonder eller liknande ersättningssystem som finns.

• Sida 66
•  Original

Informationen skall ges klart och begripligt och på ett sätt som är anpassat till det medel för distanskommunikation som används. Näringsidkaren skall ta särskild hänsyn till behovet av skydd för underåriga.

I rimlig tid innan ett distansavtal ingås skall näringsidkaren också tillhandahålla samtliga avtalsvillkor.

Informationen och avtalsvillkoren skall ges i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Om avtalet skall ingås genom ett medel för distanskommunikation som inte tillåter att informationen och avtalsvillkoren ges i sådan form före avtalsslutet, skall näringsidkaren ge konsumenten informationen i denna form snarast efter det att avtalet har ingåtts.

Informationen ska ges klart och begripligt och på ett sätt som är anpassat till det medel för distanskommunikation som används. Näringsidkaren ska ta särskild hänsyn till behovet av skydd för underåriga.

I rimlig tid innan ett distansavtal ingås ska näringsidkaren också tillhandahålla samtliga avtalsvillkor.

Informationen och avtalsvillkoren ska ges i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Om avtalet ska ingås genom ett medel för distanskommunikation som inte tillåter att informationen och avtalsvillkoren ges i sådan form före avtalsslutet, ska näringsidkaren ge konsumenten informationen i denna form snarast efter det att avtalet har ingåtts.

Om distansavtalet avser en betaltjänst enligt lagen ( 2010:000 ) om betaltjänster gäller inte första stycket 1–4, 11, 12 och 14–16.

________________________

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

• Sida 67
•  Original

2.10. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:595) om europakooperativ

Härigenom föreskrivs att 31 § lagen (2006:595) om europakooperativ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 §

Ett europakooperativ skall upprätta årsredovisning och, i förekommande fall, koncernredovisning i enlighet med de bestämmelser i årsredovisningslagen (1995:1554) som är tillämpliga på ekonomiska föreningar.

När det gäller europakooperativ som ger ut elektroniska pengar eller driver finansieringsrörelse tillämpas 2 kap. 9 § sjätte stycket lagen (2002:149) om elektroniska pengar respektive 12 kap. 28 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse i stället för första stycket.

Ett europakooperativ ska upprätta årsredovisning och, i förekommande fall, koncernredovisning i enlighet med de bestämmelser i årsredovisningslagen (1995:1554) som är tillämpliga på ekonomiska föreningar.

När det gäller europakooperativ som ger ut elektroniska pengar, driver finansieringsrörelse eller tillhandahåller betaltjänster tillämpas 2 kap. 9 § sjätte stycket lagen (2002:149) om elektroniska pengar,12 kap. 28 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse respektive 3 kap. 9 § andra stycket lagen (2010:000) om betaltjänster i stället för första stycket.

________________________

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

• Sida 68
•  Original

2.11. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §

Denna lag innehåller bestämmelser om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.

Av 2 kap.10 och 10 a §§ lagen (2004:46) om investeringsfonder framgår att vissa bestämmelser i denna lag gäller även för fondbolag.

Av 3 kap. 2 § lagen ( 2010:000 ) om betaltjänster framgår att vissa bestämmelser i denna lag gäller även för betalningsinstitut.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

• Sida 69
•  Original

2.12. Förslag till lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism

Härigenom föreskrivs att 1 kap.2 och 4 §§, 2 kap.4, 5, 12 och 14 §§ samt 3 kap. 7 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §

Denna lag gäller för fysiska och juridiska personer som driver

1. bank- eller finansieringsrörelse enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

2. livförsäkringsrörelse,

3. verksamhet av det slag som beskrivs i 2 kap. 1§ lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

4. verksamhet som kräver anmälan till eller ansökan hos Finansinspektionen enligt lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet eller lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,

5. försäkringsförmedling enligt lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, ifråga om sådan verksamhet rörande livförsäkring, bedriven av andra än anknutna försäkringsförmedlare,

6. verksamhet för utgivning av elektroniska pengar enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar,

7. fondverksamhet enligt lagen (2004:46) om investeringsfonder,

8. verksamhet som fastighetsmäklare med fullständig registrering enligt fastighetsmäklarlagen (1995:400),

9. verksamhet för kasinospel enligt kasinolagen (1999:355), 10. verksamhet som godkänd eller auktoriserad revisor eller registrerat revisionsbolag,

11. yrkesmässig verksamhet som avser bokföringstjänster eller revisionstjänster men som inte omfattas av 10,

12. yrkesmässig verksamhet som består i att lämna råd i avsikt att påverka storleken på en skatt eller avgift (skatterådgivare),

13. yrkesmässig verksamhet som advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, till den del verksamheten avser tjänster som anges i 3 § första stycket,

14. yrkesmässig verksamhet som annan oberoende jurist än som avses i 13, till den del verksamheten avser tjänster som anges i 3 § första stycket,

15. yrkesmässig verksamhet till den del verksamheten avser tjänster som anges i 3 § andra stycket och verksamhetsutövaren inte är en sådan person som avses i 10–14 §§, eller

16. yrkesmässig handel med varor, till den del verksamheten

15. yrkesmässig verksamhet till den del verksamheten avser tjänster som anges i 3 § andra stycket och verksamhetsutövaren inte är en sådan person som avses i 10–14 §§,

16. yrkesmässig handel med varor, till den del verksamheten

• Sida 70
•  Original

Pr

avser försäljning mot kontant betalning som uppgår till minst ett belopp som motsvarar 15 000 euro,

op. 2009/10:220

avser försäljning mot kontant betalning som uppgår till minst ett belopp som motsvarar 15 000 euro.

17. verksamhet med att som betalningsinstitut tillhandahålla betaltjänster enligt lagen ( 2010:000 ) om betaltjänster, eller

18. verksamhet med att tillhandahålla betaltjänster enligt lagen om betaltjänster utan att vara betalningsinstitut.

4 §

I fråga om verksamheter som avses i 2 § 1–7 gäller lagen även filialer i Sverige till utländska juridiska personer med huvudkontor i utlandet.

I fråga om verksamheter som avses i 2 § 1–7 och 17 gäller lagen även filialer i Sverige till utländska juridiska personer med huvudkontor i utlandet.

2 kap.

4 §

Med utomstående i 3 § tredje stycket avses

1. fysiska eller juridiska personer med verksamhet som anges i 1 kap. 2 § 1–3 och 5–7, godkända eller auktoriserade revisorer och advokater med hemvist inom EES, som har tillstånd eller är registrerade i ett särskilt yrkesregister, eller

2. fysiska eller juridiska personer med verksamhet som anges i 1 kap. 2 § 1–3 och 5–7, godkända eller auktoriserade revisorer och advokater med hemvist utanför EES, som har tillstånd eller är registrerade i ett särskilt yrkesregister, om de tillämpar bestämmelser rörande kundkännedom och bevarande av handlingar som motsvarar kraven i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism och om det finns tillsyn över att dessa bestämmelser följs.

1. fysiska eller juridiska personer med verksamhet som anges i 1 kap. 2 § 1–3, 5–7 och 17, godkända eller auktoriserade revisorer och advokater med hemvist inom EES, som har tillstånd eller är registrerade i ett särskilt yrkesregister, eller

2. fysiska eller juridiska personer med verksamhet som anges i 1 kap. 2 § 1–3, 5–7 och 17, godkända eller auktoriserade revisorer och advokater med hemvist utanför EES, som har tillstånd eller är registrerade i ett särskilt yrkesregister, om de tillämpar bestämmelser rörande kundkännedom och bevarande av handlingar som motsvarar kraven i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism och om det finns tillsyn över att dessa bestämmelser följs.

• Sida 71
•  Original

5 §

Bestämmelserna om grundläggande kundkännedom och om fortlöpande uppföljning av affärsförbindelser i 3, 4 och 10 §§ gäller inte för

1. svenska myndigheter,

2. verksamhetsutövare som anges i 1 kap. 2 § 1–7, och som har hemvist

2. verksamhetsutövare som anges i 1 kap. 2 § 1–7, 17 och 18, och som har hemvist

a) inom EES,

b) i en stat utanför EES om staten har bestämmelser om åtgärder mot penningtvätt som motsvarar dem som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism och om det finns tillsyn över att dessa bestämmelser följs,

3. företag inom EES vars överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EG och 93/6/EG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG, eller

4. företag utanför EES vars överlåtbara värdepapper är upptagna till motsvarande handel och omfattas av motsvarande informationsskyldighet som företag under 3,

5. livförsäkringar, om den årliga premien uppgår till ett belopp motsvarande högst 1 000 euro eller engångspremien uppgår till ett belopp motsvarande högst 2 500 euro,

6. pensionsförsäkringar enligt 58 kap.4–16 §§inkomstskattelagen (1999:1229) som inte får återköpas,

7. pensionsavtal och pensionsrätter för anställda eller i den försäkrades förvärvsverksamhet, om inbetalning sker i form av avdrag på lön och överlåtelse av rättigheter inte är tillåten,

8. elektroniska pengar enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar

a) om det penningvärde som kan lagras på ett elektroniskt medium som inte kan laddas uppgår till högst 150 euro, eller

b) när det gäller elektroniska medier som kan laddas, det penningvärde som omsätts under ett kalenderår inte överstiger 2 500 euro och högst 1 000 euro kan lösas in under samma period, eller

9. när det gäller verkliga huvudmän bakom gemensamma konton som förvaltas av advokater eller andra oberoende jurister som har hemvist

a) inom EES, om uppgifter om de verkliga huvudmännens identitet kan göras tillgängliga på verksamhetsutövarens begäran, eller

b) i en stat utanför EES, om uppgifter om de verkliga huvudmännens identitet kan göras tillgängliga på verksamhetsutövarens begäran och advokaten eller den oberoende juristen omfattas av skyldigheter som motsvarar dem som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det

• Sida 72
•  Original

finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism och om det finns tillsyn över att dessa skyldigheter uppfylls.

12 §

Verksamhetsutövare som avses i 1 kap. 2 § 1–7 ska tillämpa bestämmelserna om kundkännedom och bevarande av handlingar enligt 2 kap. även för sina filialer och majoritetsägda dotterföretag med hemvist utanför EES, om inte hemvistlandets lag hindrar detta.

Verksamhetsutövare som avses i 1 kap. 2 § 1–7, 17 och 18 ska tillämpa bestämmelserna om kundkännedom och bevarande av handlingar enligt 2 kap. även för sina filialer och majoritetsägda dotterföretag med hemvist utanför EES, om inte hemvistlandets lag hindrar detta.

En verksamhetsutövare ska vidta åtgärder för att effektivt hantera risken för penningtvätt och finansiering av terrorism om bestämmelserna som anges i första stycket inte kan tillämpas samt skriftligen underrätta Finansinspektionen om detta.

14 §

Verksamhetsutövare som anges i 1 kap. 2 § 1–7 får inte föra anonyma konton eller utfärda anonyma motböcker.

Verksamhetsutövare som anges i 1 kap. 2 § 1–7, 17 och 18 får inte föra anonyma konton eller utfärda anonyma motböcker.

3 kap.

7 §

En verksamhetsutövare som avses i 1 kap. 2 § 1–7 ska ha ett system för att snabbt och fullständigt kunna lämna upplysningar om huruvida de under de senaste fem åren har haft en affärsförbindelse med en viss person och, om så skulle vara fallet, om förbindelsens art.

En verksamhetsutövare som avses i 1 kap. 2 § 1–7, 17 och 18 ska ha ett system för att snabbt och fullständigt kunna lämna upplysningar om huruvida de under de senaste fem åren har haft en affärsförbindelse med en viss person och, om så skulle vara fallet, om förbindelsens art.

________________________

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

• Sida 73
•  Original

3. Ärendet och dess beredning

Europaparlamentet och Europeiska unionens råd har antagit direktivet 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG (i det följande benämnt betaltjänstdirektivet), se bilaga 1.

En faktapromemoria om förslaget har överlämnats till riksdagen (2005/06:FPM33 Direktivförslag om betalningar på den inre marknaden). Regeringen har under förhandlingsarbetet fortlöpande informerat och samrått med riksdagen. Företrädare för Finansdepartementet har samrått med finansutskottet och finansministern har vid sammanträde i EU-nämnden redogjort för förhandlingsarbetet och den svenska positionen.

Regeringskansliet uppdrog därefter åt Finansinspektionen att utreda hur betaltjänstdirektivet bör genomföras i svensk rätt. Finansinspektionen redovisade uppdraget i en promemoria, Genomförande av betaltjänstdirektivet 2007/64/EG, som lämnades den 31 juli 2008. Sammanfattningen i promemorian och promemorians lagförslag finns i bilagorna 2 och 3.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4.

En remissammanställning finns tillgänglig i Finansdepartementet (ärende Fi2008/2596).

Bedömningar och förslag för att genomföra betaltjänstdirektivets bestämmelser om ansvaret för en obehörig transaktion och därmed sammanhängande frågor (se artiklarna 51, 53, 56 och 58–61) finns i en proposition med förslag till lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument, som regeringen beslutade den 4 mars 2010 (prop. 2009/10:122). Genomförande av övriga delar av direktivet behandlas i den förevarande lagrådsremissen.

Direktivet har behandlats vid möten som Europeiska kommissionen anordnat för sakkunniga inom medlemsstaternas regeringskanslier. Vid dessa möten utbyttes erfarenheter av arbetet med genomförandet av direktivet och diskuterades hur vissa bestämmelser kan tolkas.

Under arbetet med att ta fram ett utkast till lagrådsremiss i ärendet har synpunkter under hand inhämtats från Sveriges Riksbank, Datainspektionen, Finansinspektionen, Riksgäldskontoret, Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden, Post- och Telestyrelsen, Svenska Bankföreningen, TeliaSonera och Telenor.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 4 mars 2010 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga

6. Regeringen har i allt väsentligt följt Lagrådets förslag. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 7.1, 8.1, 8.2, 8.7, 9.1, 9.10, 12.1 och 12.2 samt i författningskommentaren. Efter lagrådsföredragningen har vissa justeringar gjorts i 2 kap. 6 och 10 §§, 3 kap. 9 och 15 §§, 4 kap. 10 §, 5 kap. 30 § samt 8 kap. 7 och

• Sida 74
•  Original

10 §§ i den föreslagna lagen om betaltjänster. Ett förslag till ändring i 31 § lagen (2006:595) om europakooperativ har lagts till. De nämnda justeringarna innebär främst att vissa bestämmelser görs tillämpliga på europabolag och europakooperativ, på motsvarande sätt som i annan lagstiftning som avser finansiella företag. Vidare föreslås i propositionen en ändring i lagen om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. I stället för den i lagrådsremissen föreslagna ändringen i 7 kap. 1 § lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag föreslås i propositionen en ändring i lagen (2010:000) om ändring i 7 kap. 1 § den lagen. De nu nämnda justeringarna är författningstekniskt och även i övrigt av sådan enklare beskaffenhet att regeringen bedömer att Lagrådets hörande över dem saknar betydelse.

Härutöver har vissa redaktionella ändringar gjorts i förhållande till lagrådsremissen.

Formaliafrågor

Regeringen gör bedömningen att 10 kap. 5 § regeringsformen ska tillämpas vid riksdagens beslut, dvs. beslutet ska tas med minst tre fjärdedels majoritet av de röstande (se avsnitt 12.1.5).

• Sida 75
•  Original

4. Bakgrund

4.1. Betalningsväsendet

Betalningsförmedling – dvs. att göra det möjligt att genomföra betalningar på ett säkert och effektivt sätt – är en av de huvudsakliga funktionerna i det finansiella systemet. Betalningsförmedling har i Sverige traditionellt hanterats inom bankväsendet och bankerna med sina kontosystem utgör fortfarande grunden för betalningssystemet. Betalningar förmedlas dock numera även av företag i andra branscher. Det förekommer också att företag erbjuder kunder att öppna konton och att betala för inköp med företagets betalkort.

Varje betalning är i grunden en överföring av ett penningbelopp från en avsändare till en mottagare. Hur överföringen går till beror på vilket betalningssätt (betalningsinstrument) som parterna väljer och genom vilken betalningskanal som informationen om betalningen förs. En grundläggande distinktion är den mellan å ena sidan kontantbaserade betalningar och å andra sidan kontobaserade betalningar.

En annan distinktion är den mellan å ena sidan stora betalningar och å andra sidan massbetalningar. Stora betalningar rör överföringar av betydande belopp, ofta mellan 10 och 100 miljoner kronor, mellan främst banker och clearingorganisationer. De stora betalningarna är relativt få till antalet. Massbetalningar däremot avser ofta små belopp men initieras i stort antal av enskilda företag och hushåll. Stora betalningar är kontobaserade medan massbetalningar kan vara antingen konto- eller kontantbaserade.

Vid kontantbaserade betalningar används sedlar och mynt som betalningsmedel. Sådana betalningar kan, till skillnad mot kontobaserade betalningar, genomföras utan mellanhänder. Överlämnandet av kontanter innebär att betalningen slutförs och att det påverkar ett underliggande fordrings- och skuldförhållande.

Kontobaserade betalningar innebär att medel flyttas mellan två konton i en eller flera banker genom ett betalningsinstrument som t.ex. en girering, en överföring med autogiro eller en kortbetalning. Vid girering används ett särskilt nummer för att identifiera avsändare och mottagare av betalningen. Autogiro innebär att betalningsmottagaren – t.ex. det företag som mottar en återkommande betalning från en kund – genom avtal har skaffat sig rätt att dra ett belopp på betalningsavsändarens konto. Kortbetalningar kan ske på flera sätt. Vid betalning med bankkort debiteras transaktionsbeloppet direkt på kortinnehavarens bankkonto. När betalkort används har kortinnehavaren möjlighet till kredit upp till en viss gräns. Kreditkort ger innehavaren kredit och möjlighet att betala skuldbeloppet i efterhand. Gemensamt för de betalningsinstrument som beskrivits är att de initierar en överföring mellan två konton hos någon eller några betalningsförmedlare som i sin tur måste vidta åtgärder för att medel ska föras över. För att kontobaserade betalningar ska kunna genomföras krävs alltså medverkan av en eller flera mellanhänder (intermediärer). Detta får till följd att betalningen kan ta viss tid att genomföra, och att ett tidsmässigt glapp ofta uppstår från det att

• Sida 76
•  Original

Pr betalningen initierats till dess att den utförts. Kontobaserade betalningsinstrument kan ofta utnyttja olika alternativa betalningskanaler för att skicka information om transaktionen vidare. Som exempel kan en kontokortsbetalning (ett kontobaserat betalningsinstrument) användas för betalningar över disk i en butik eller via Internet.

op. 2009/10:220

Kontanter används framför allt vid betalningar med låga belopp och svarar för en stor andel av det totala antalet betalningstransaktioner. Enligt Riksbanken har andelen kontantbetalningar minskat på senare år till förmån för kortbetalningar, även om avsaknaden av övergripande statistik om kontantanvändningen gör att dess omfattning endast kan uppskattas. När det gäller kontobaserade betalningsinstrument har det över tid skett en ökning av andelen kortbetalningar. Antalet kortbetalningar har niofaldigats mellan 1997 och 2008, och värdet på kortbetalningarna har nästan femfaldigats. Dessutom har värdet på en genomsnittlig kortbetalning sjunkit från ungefär 700 kronor till ungefär 420 kronor de senaste tio åren, vilket tyder på att kort används för att betala lägre belopp. Samtidigt har andelen gireringar minskat.

Kontobaserade betalningar hanteras i olika betalningssystem beroende på vilken typ av betalning som initierats. Alla stora banker och clearingorganisationer i Sverige deltar i Riksbankens betalningssystem

RIX. Över bankernas konton i RIX sker dels direkta betalningar mellan bankerna, dels den slutliga avvecklingen av betalningsuppdrag från bankkunderna. Alla betalningar som medför en överföring från ett konto i en bank till ett konto i en annan bank hanteras och avvecklas i RIXsystemet.

Massbetalningar mellan bankerna hanteras i Sverige i bankgirosystemet som drivs av Bankgirocentralen (BGC). I bankgirosystemet hanteras och avvecklas bl.a. girobetalningar, autogirobetalningar, leverantörsbetalningar från företag, kontoinsättningar av löner och skatteinbetalningar. Dessutom hanterar BGC betalningar som har initierats i vissa andra system. På uppdrag av Svenska Bankföreningen driver BGC Dataclearingen, som är ett system för vanliga banköverföringar från konto till konto samt för checkbetalningar. Dessutom vidarebefordrar BGC information om vissa transaktioner (kontantuttag i vissa uttagsautomater och MasterCard Europes kortbetalningar i Sverige) till RIX där de avvecklas. På bankernas uppdrag hanterar BGC även avvecklings- och krediteringsunderlag till RIX för distributionen av kontanter till och från banker och postkontor.

4.2. Betaltjänstdirektivet

Vissa betaltjänster – gränsöverskridande betalningar i EU-medlemsstaternas valutor – har reglerats på EU-nivå genom Europaparlamentets och rådets direktiv 97/5/EG av den 27 januari 1997 om gränsöverskridande betalningar och genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2560/2001 av den 19 december 2001 om gränsöverskridande betalningar i euro. Därutöver har Europeiska kommissionen lämnat ett antal rekommendationer rörande bl.a. en europeisk uppförandekod för elektroniska betalningar, förhållandet mellan kortinnehavare och kortutgivare i betalningssystem och förhållandet

• Sida 77
•  Original

Pr

mellan utgivare och innehavare vid transaktioner med hjälp av elektroniska betalningsmedel.

op. 2009/10:220

En samlad reglering av betaltjänstverksamhet i EU- och EES-länderna åstadkoms dock först genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden (betaltjänstdirektivet). Direktivet ställer upp verksamhetskrav för de aktörer som bedriver betalningstjänster, regler om marknadstillträde för nya betaltjänstleverantörer, regler om krav på information samt om såväl betaltjänstanvändares som betaltjänstleverantörers rättigheter och skyldigheter. Direktivets syfte är uttryckligen att uppnå en mer harmoniserad inre marknad för betaltjänster inom Europeiska unionen. Betalningar inom EES-området ska göras lika enkla, effektiva och säkra som nationella betalningar.

Detta ska uppnås genom att en gemensam rättslig ram med lika spelregler för samtliga betalningssystem. Enligt skäl 4 till betaltjänstdirektivet bör detta innebära att konsumenternas valfrihet upprätthålls och att de får tillgång till säkrare, effektivare och mindre kostsamma betalningssystem.

4.3. Nuvarande svenska regler för betaltjänster

I bilagan till betaltjänstdirektivet definieras vilka tjänster som utgör betaltjänster och kan omfattas av direktivets regler. Det rör sig om tjänster som möjliggör kontantinsättningar och uttag på ett betalkonto, genomförande av gireringar, autogirobetalningar och kortbetalningar, kortutfärdande och kortinlösen, penningöverföring samt genomförande av betalningstransaktioner genom digital teknik där den part som tillhandahåller systemet (operatören) endast är mellanhand mellan betalaren och betalningsmottagaren.

Vissa betalningar regleras i lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, som uppställer regler om informationsskyldighet, genomförandetider och konsumentskydd. Denna lag reglerar dock enbart betalningar upp till ett belopp motsvarande 50 000 euro mellan en person i Sverige och en person i ett annat EES-land när betalningen beställs av den enskilde och utförs av banker eller andra motsvarande företag. Lagen genomför direktivet 97/5/EG om gränsöverskridande betalningar. Detta direktiv upphävs i och med att betaltjänstdirektivet träder i kraft.

På unionsnivå har tills nyligen även funnits förordningen nr 2560/2001 om gränsöverskridande betalningar i euro som reglerar avgiftsuttag vid gränsöverskridande betalningar i euro. Enligt förordningen ska samma avgifter tas ut vid gränsöverskridande betalningar som vid betalningar inom en medlemsstat. Genom lagen (2002:598) om avgifter för vissa gränsöverskridande betalningar gjordes förordningen tillämplig även på gränsöverskridande betalningar i svensk valuta. Detta innebär att avgiften för en betalning i euro eller i svenska kronor från Sverige till en annan medlemsstat i EU inte får vara högre än avgiften för motsvarande betalning inom Sverige. Principen om lika avgift gäller för gireringar, kortbetalningar, uttag i kontantautomater (bankomater) och för checkar. Förordningen har dock ersatts av Europaparlamentets och rådets

• Sida 78
•  Original

förordning (EG) nr 924/2009 om gränsöverskridande betalningar i gemenskapen och om upphävande av förordning (EG) nr 2560/2001. Det följer emellertid av övergångsbestämmelser i den nya förordningen att Sverige inte behöver vidta några ytterligare åtgärder för att större delen av förordningens regler ska gälla i Sverige. Däremot krävs att vissa kompletterande bestämmelser om exempelvis utseende av ansvarig tillsynsmyndighet införs.

För flertalet av de betaltjänster som räknas upp i bilagan till betaltjänstdirektivet gäller att det redan i dag uppställs krav på de aktörer som vill tillhandahålla dem. Banker och kreditmarknadsföretag får enligt 7 kap. 1 § andra stycket enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse bl.a. förmedla betalningar, om de har fått tillstånd att bedriva bank- respektive finansieringsrörelse enligt samma lag. Banker och kreditmarknadsföretag får även tillhandahålla de övriga tjänster som enligt direktivets bilaga utgör betaltjänster. För kreditmarknadsföretag som vill tillhandahålla betalningsförmedling via generella betalningssystem, t.ex. genom att utfärda betalkort som är anknutna till VISA:s eller MasterCards betalningssystem, fordras dock att kreditmarknadsföretaget inte samtidigt erbjuder kortfristig inlåning, eftersom de i så fall skulle utöva verksamhet som faller under definitionen av bankrörelse.

Även institut för elektroniska pengar, som fått tillstånd att bedriva verksamhet enligt bestämmelserna i lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar, får tillhandahålla de betaltjänster som räknas upp i bilagan till direktivet. Detsamma gäller för de företag som undantagits från tillstånd enligt samma lag.

För att få bedriva penningöverföring, som enligt 1 § första stycket 2 i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet innebär yrkesmässig överföring av pengar eller pengars värde för någon annans räkning, krävs enligt samma lags 2 § att verksamheten registreras hos Finansinspektionen. De fysiska eller juridiska personer som registrerat sig hos Finansinspektionen i enlighet med lagens bestämmelser benämns finansiella institut. De är skyldiga att anmäla sig men står inte under löpande tillsyn av Finansinspektionen. Banker, kreditmarknadsföretag och vissa andra personkategorier är dock undantagna från anmälningsplikten enligt lagens 2 §.

• Sida 79
•  Original

5. Allmänna utgångspunkter

5.1. En ny lag om betaltjänster

5.1.1. Inledning

I Finansinspektionens promemoria föreslås att betaltjänstdirektivet genomförs genom att två nya lagar införs. Där föreslås nämligen dels en ny lag om betalningsinstitut som främst innehåller bestämmelser om verksamheten i och tillsynen över betalningsinstitut, dels en ny lag om betaltjänster som reglerar hur betaltjänster genomförs och vilka rättigheter och skyldigheter olika aktörer har i samband med tillhandahållande av sådana tjänster. Samtidigt föreslås att den nuvarande lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom EES ska upphöra att gälla.

5.1.2. Ett samlat genomförande av betaltjänstdirektivet i en lag

Regeringens förslag: Betaltjänstdirektivets bestämmelser genomförs i huvudsak i en ny lag om betaltjänster. Lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom EES upphävs.

Promemorians förslag avviker från regeringens förslag genom att betaltjänstdirektivet genomförs i två nya lagar.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Svea hovrätt anser att direktivet bör genomföras i en lag. Sveriges advokatsamfund framför på ett övergripande plan att regelverk avseende de finansiella marknaderna bör samlas på ett mer lättillgängligt sätt, och noterar att regeringen tidigare uttalat sig positivt om en ”finansmarknadsbalk”. Svenska Bankföreningen anser att betaltjänstdirektivet kunnat genomföras i en lag i stället för två men kan godta lösningen med två lagar.

Skälen för regeringens förslag

En eller två lagar?

I promemorian föreslås att betaltjänstdirektivet genomförs i två nya författningar. I en ny lag om betalningsinstitut som i första hand innehåller rörelseregler för en ny form av institut (betalningsinstitut) genomförs bestämmelserna i betaltjänstdirektivets avsnitt II. Direktivets avsnitt III och IV innehåller bestämmelser om olika aktörers rättigheter och skyldigheter i samband med betalningstransaktioner. Dessa bestämmelser föreslås införas i en ny lag om betaltjänster som är tillämplig på såväl betalningsinstitut som andra aktörer.

• Sida 80
•  Original

Svea hovrätt har anfört att det bör övervägas att genomföra direktivet i en lag. En sådan lösning gör enligt Svea hovrätt att reglerna blir mer lättillgängliga och minskar behovet av att upprepa nyckeldefinitioner.

Direktivets genomförande i svensk rätt blir då mer lättöverskådligt. Även

Svenska Bankföreningen har framfört att ett genomförande i två lagar gör det svårare att överblicka hur direktivet genomförs i svensk lagstiftning.

Dessutom anser Bankföreningen att den i promemorian valda lösningen med två lagar kan försvåra jämförelser med hur andra medlemsstater valt att genomföra direktivet. Utöver detta noterar man att vissa definitioner skiljer sig åt mellan de föreslagna lagarna på ett olyckligt och förvirrande sätt. Vid en sammanvägd bedömning motsätter sig Bankföreningen ändå inte ett genomförande av direktivet i två separata lagar.

Inledningsvis kan konstateras att betaltjänstdirektivet innehåller såväl bestämmelser om de institut som tillhandahåller betaltjänster som bestämmelser om hur tillhandahållandet av sådana tjänster ska gå till. De rörelseregler som finns i direktivets avdelning II reglerar verksamheten i en specifik kategori av företag – betalningsinstitut – som tillhandahåller betaltjänster. För många av de institut som tillhandahåller betaltjänster, exempelvis banker, gäller att de inte omfattas av direktivets rörelseregler utan i stället av den rörelsereglering som de i övrigt har att följa (i bankernas fall tillämpliga bestämmelser i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse). Däremot omfattas också dessa aktörer av reglerna i direktivets avdelning III och IV, som rör tillhandahållandet av betaltjänster och tar upp exempelvis krav på information till kunden (betaltjänstanvändaren) och maximal genomförandetid för betalningstransaktioner.

En följd av detta är att många av de aktörer som sysslar med tillhandahållande av betaltjänster, inte minst bland dem som förmedlar de största betalningsflödena, inte omfattas av vissa delar av direktivets regler. Detta talar för att rörelseregleringen av betalningsinstitut kan särskiljas från regleringen av tillhandahållandet av betaltjänster. Många av de aktörer som tillhandahåller betaltjänster skulle omfattas av den i promemorian föreslagna lagen om betaltjänster men däremot inte av den föreslagna lagen om betalningsinstitut. Samtidigt kan det noteras att vissa regler från direktivets avdelning II rörande rätten att få tillträde till betalningssystem enligt promemorians förslag tas in i lagen om betaltjänster.

Det bör dessutom beaktas att direktivet utgör en sammanhängande rättsakt. Som ett argument mot att genomföra det i två olika författningar kan, som Svea hovrätt och Svenska Bankföreningen anfört, sägas att reglerna blir mer lättillgängliga om de samlas i en lag. En samlad reglering motsvarar den lösning som valts i direktivet och torde göra det lättare för den som vill få en överblick över hur dess regler har genomförts i svensk rätt. Även Lagrådet har, i fråga om genomförandet av det tredje penningtvättsdirektivet (2005/60/EG), framhållit att genomförande i en enda lag gör det möjligt att undvika upprepningar och göra lagtexten mer lättöverskådlig och lättillgänglig. Lagrådet uttalade i samma ärende även att den närmast till hands liggande lösningen är att de verksamhetsutövare som omfattas av viss reglering ska stå under tillsyn som regleras i samma lag. I fråga om tillhandahållande av betaltjänster gäller, som beskrivits ovan, att många av de aktörer som tillhandahåller sådana tjänster, att de omfattas av annan befintlig

• Sida 81
•  Original

rörelsereglering. För den kategori av institut som tillskapas genom den nu föreslagna lagstiftningen – betalningsinstitut – bör dock reglerna om såväl rörelsen och tillsynen över denna som kraven på den verksamhet som tillhandahålls finnas i samma lag.

Sammanfattningsvis talar det starkaste skälen för att betaltjänstdirektivet bör genomföras i en enda lag om betaltjänster.

Förhållandet till annan reglering av finansiella marknader och institut

De förslag som nu presenteras syftar till att genomföra betaltjänstdirektivet i svensk rätt. Advokatsamfundet har i detta sammanhang framfört att regler om betaltjänster och betalningsinstitut, tillsammans med annan lagstiftning som rör de finansiella marknaderna och instituten, bör samlas i en finansmarknadsbalk. Regeringen har, som Advokatsamfundet noterar, tidigare uttalat att det kan finnas fördelar med en finansmarknadsbalk som samlar all lagstiftning på det finansiella området (prop. 2006/07:5 s. 321). Inom ramen för det nu aktuella ärendet finns det dock inte utrymme att vidare överväga den övergripande frågan om finansmarknadsregleringens struktur.

Nuvarande lagstiftning om betalningsöverföringar inom EES bör upphävas

Lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, som beskrivits översiktligt i avsnitt 4.3, genomför direktivet 97/5/EG om gränsöverskridande betalningar i svensk rätt. Detta direktiv upphävs i och med att betaltjänstdirektivet träder i kraft. Som en konsekvens av detta föreslås att den nuvarande svenska reglering som genomför direktivet 97/5/EG upphävs i samband med att betaltjänstdirektivets mer omfattande reglering genomförs i svensk lagstiftning. Lagen om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet bör därför upphävas i samband med att den nu föreslagna lagen om betaltjänster träder i kraft.

5.2. Möjligheterna till nationella val vid genomförandet av betaltjänstdirektivet

5.2.1. Inledning

Betaltjänstdirektivet är, enligt dess artikel 86, ett direktiv som avser att fullständigt harmonisera medlemsstaternas regler inom det berörda området. Det framgår dock av en uppräkning i artikel 86.1 att medlemsstaterna har möjlighet att välja om vissa artiklar i direktivet ska införas eller inte i den nationella lagstiftningen.

• Sida 82
•  Original

5.2.2. Utnyttjande av nationella val i betaltjänstdirektivet

Regeringens bedömning: De nya bestämmelserna som genomför betaltjänstdirektivet bör inte utan starka skäl gå längre än direktivets huvudbestämmelser.

Promemorians bedömning: I promemorian förs inte någon principiell diskussion om utnyttjandet av direktivets möjligheter till nationella särlösningar.

Remissinstanserna: Riksbanken instämmer i de förslag på nationella särlösningar som lämnas i promemorian. Svenska Bankföreningen anser att s.k. ”gold plating” bör undvikas i så stor utsträckning som möjligt.

Detsamma anför Finansbolagens förening och Företagarna. Finansförbundet vill minimera antalet särlösningar vid den svenska implementeringen. PNC Pan Nordic Card Association vill se en identisk utformning av regler och definitioner i samtliga länder som omfattas av betaltjänstdirektivet.

Skälen för regeringens bedömning: Direktivet syftar i huvudsak till harmonisering av regelverket med vissa möjligheter till nationella särlösningar. På ett övergripande plan gäller att färre skillnader mellan reglerna i EU:s medlemsstater möjliggör en högre grad av integration på marknaden för betaltjänster inom unionen. Om det uttalade syftet med direktivet – att tillskapa en modern och konsekvent rättslig ram för betaltjänster på gemenskapsnivå, som är neutral och garanterar lika spelregler – ska kunna uppnås, bör därför utnyttjandet av särlösningar minimeras. Ett antal remissinstanser har även uttryckt att införandet av avvikande nationell reglering, s.k. ”gold plating” bör undvikas.

Regeringen har, i tidigare ärenden då direktiv på det finansiella tjänsteområdet har införlivats, uttalat att det framstår som rimligt att införa direktivets grundregler om det inte finns några konkreta skäl som talar för de nationella valen (prop. 2006/07:5 s. 107) och att avvikelser från detta bör ske endast i undantagsfall (prop. 2006/07:115 s. 276 och 277). Denna inställning är vägledande även vid införlivande av nu aktuell gemenskapslagstiftning. I de fall då regeringen ändå bedömer att det är motiverat att utnyttja en av de möjligheter till nationella särlösningar som direktivet ger, utvecklas de relevanta skälen för detta ställningstagande särskilt i respektive avsnitt.

5.3. Klagomål- och tvistlösningsmekanismer

5.3.1. Inledning

Betaltjänstdirektivet innehåller bestämmelser om förfaranden för klagomål och tvistlösning utanför domstol. Av artikel 80 framgår att medlemsstaterna ska se till att det inrättas förfaranden för anmälan av klagomål som rör betaltjänstleverantörers påstådda överträdelser av de nationella bestämmelser som genomför direktivets regler. I artikel 83 anges att medlemsstaterna ska se till att det inrättas förfaranden för klagomål och tvistlösning för att avgöra tvister mellan betaltjänst-

• Sida 83
•  Original

användare och deras betaltjänstleverantörer samt att befintliga organ ska utnyttjas när så är lämpligt. Av direktivets artikel 51.2 framgår att medlemsstaterna får föreskriva att artikel 83 om tvistlösningsförfaranden inte ska tillämpas om betaltjänstanvändaren inte är konsument.

5.3.2. Förfaranden för klagomål

Regeringens bedömning: Det finns lämpliga och effektiva förfaranden för hantering av klagomål som rör betaltjänstleverantörers påstådda överträdelser av bestämmelserna i lagförslaget om betaltjänster.

Promemorians förslag: I promemorian föreslås att Allmänna reklamationsnämnden ska vara behörig myndighet avseende klagomål som avses i direktivets artikel 80.

Remissinstanserna har inga synpunkter i denna fråga. Skälen för regeringens bedömning: I promemorian föreslås att bestämmelserna i direktivets artikel 80, om förfaranden för anmälan av klagomål som rör betaltjänstleverantörers påstådda överträdelser av de nationella bestämmelser som genomför direktivets regler, ska genomföras inom ramen för Allmänna reklamationsnämndens verksamhet. I promemorian föreslås inga bestämmelser i lag för att genomföra direktivets artikel 80.

Enligt 1 § förordningen (2007:1041) med instruktion för Allmänna reklamationsnämnden, ska nämnden (i) pröva tvister mellan konsumenter och näringsidkare, (ii) pröva tvister om skadestånd mellan fysiska personer och juridiska personer eller enskilda näringsidkare under vissa förutsättningar, (iii) yttra sig i konsumenttvister på begäran av domstol, (iv) informera konsumenter och näringsidkare om myndighetens praxis, och (v) stödja den kommunala konsumentverksamhetens hantering av konsumenttvister. Däremot framgår inte av instruktionen för Allmänna reklamationsnämnden att myndigheten ska ta emot anmälan från konsumenter i andra fall än då en tvist mellan konsumenten och en näringsidkare ska lösas.

Av direktivets artikel 80.2 framgår att den myndighet som ansvarar för att ta emot klagomål, i ett svar till den klagande, ska informera om de klagomåls- och tvistelösningsförfaranden för att avgöra tvister utanför domstol som behandlas i artikel 83. Av de skäl som anges i avsnitt 5.3.3 nedan bör ansvaret för att tillhandahålla ett tvistelösningsförfarande som uppfyller kravet i artikel 83 vila på Allmänna reklamationsnämnden. Det framstår mot denna bakgrund som mindre lämpligt att nämnden – utan att detta framgår av de författningar som styr dess verksamhet – ska ta emot anmälningar om påstådda överträdelser, svara på dessa och då hänvisa den klagande till de tvistlösningsförfaranden som nämnden själv tillhandahåller. Frågan är då vilken myndighet eller annan instans som är bäst lämpad att ta emot klagomål i enlighet med artikel 80.

Konsumenternas Bank- och Finansbyrå tillhandahåller rådgivning om finansiella tjänster, inklusive betaltjänster, och om de rättigheter som en betaltjänstanvändare har gentemot sin betaltjänstleverantör. Däremot har byrån inte i uppdrag att ta emot klagomål från betaltjänstanvändare eller

• Sida 84
•  Original

andra användare av finansiella tjänster. Byrån är heller inte en myndighet.

Finansinspektionen föreslås, av de skäl som närmare anges i avsnitt 7 och 12, få tillsynsansvar över efterlevnaden av reglerna i den nu föreslagna lagen om betaltjänster. Det framgår av 1 § första stycket 1 i förordning (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen att myndigheten ansvarar för tillsynen, regelgivningen och tillståndsprövningen som rör finansiella marknader och finansiella företag. Av samma förordnings 2 § framgår att Finansinspektionen bl.a. ska verka för ett gott konsumentskydd inom det finansiella systemet. Finansinspektionen har också gett ut allmänna råd om klagomålshantering avseende finansiella tjänster till konsumenter (FFFS 2002:23). Av dessa framgår bl.a. att ett institut bör ha en klagomålsansvarig (4 §) och att klagande kunder bör få information om möjligheten att få en tvist prövad hos ARN eller i allmän domstol (12 §). Detta motsvarar den typ av hänvisning som krävs enligt direktivets artikel 80.2, förutom i det att hänvisningen enligt direktivet ska ges av en behörig myndighet och inte den aktör mot vilken klagomålet har riktats. Därutöver mottar Finansinspektionen klagomål från bl.a. betaltjänstanvändare, som myndigheten behandlar inom ramen för sin tillsynsverksamhet.

Konsumentverket tar, inom ramen för sin verksamhet som tillsynsmyndighet avseende konsumentskydd, emot klagomål från konsumenter i fråga om bl.a. felaktig prisinformation och oskäliga avtalsvillkor.

Såväl Konsumentverket som Finansinspektionen tar redan i dag emot klagomål från enskilda på områden som faller under direktivets artikel 80.

Det bör i detta sammanhang framhållas att Konsumentverket och Finansinspektionen inte bör åläggas några ytterligare förpliktelser utöver de som framgår av direktivets artikel 80. Myndigheternas ansvar inskränker sig sålunda till att ta emot klagomål och, förutom i de fall då det inte är praktiskt genomförbart, svara den klagande och därvid i förekommande fall informera om möjligheten att låta ärendet komma under Allmänna reklamationsnämndens prövning. Denna hantering av klagomål bör kunna ske inom ramen för respektive myndighets löpande verksamhet. Några ytterligare åtgärder i denna del framstår inte som nödvändiga. Det kan i detta sammanhang också noteras att liknande bestämmelser om klagomålshantering inte föranledde några ändringar i lag när direktivet om marknader för finansiella instrument (MiFID) genomfördes i svensk rätt (se prop. 2006/07:115 s. 525–527).

5.3.3. Förfaranden för tvistlösning utanför domstol

Regeringens bedömning: Det finns lämpliga och effektiva förfaranden för att avgöra tvister rörande rättigheter och skyldigheter enligt lagen om betaltjänster mellan betaltjänstanvändare som är konsumenter och deras betaltjänstleverantörer.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. I promemorian anges dock felaktigt att Sverige inte utnyttjar möjligheten i

• Sida 85
•  Original

direktivets artikel 51.2 att göra tvistlösningsförfarandet tillämpligt på enbart konsumenttvister. Promemorians förslag i denna del innebär att undantaget i artikel 51.2 utnyttjas.

Remissinstanserna har inga synpunkter i denna fråga. Skälen för regeringens bedömning: I direktivets artikel 83 anges att medlemsstaterna ska se till att det inrättas förfaranden för klagomål och tvistlösning för att avgöra tvister mellan betaltjänstanvändare och deras betaltjänstleverantörer samt att befintliga organ ska utnyttjas när så är lämpligt. Av direktivets artikel 51.2 framgår att medlemsstaterna får föreskriva att artikel 83 om tvistlösningsförfaranden inte ska tillämpas om betaltjänstanvändaren inte är konsument.

I promemorian föreslås att bestämmelserna i direktivets artikel 83 om tvistlösningsförfaranden ska genomföras inom ramen för Allmänna reklamationsnämndens verksamhet. I promemorian föreslås inga bestämmelser i lag för att genomföra direktivets artikel 83.

Som noterats i avsnitt 5.3.2 ska Allmänna reklamationsnämnden, enligt 1 § förordningen (2007:1041) med instruktion för Allmänna reklamationsnämnden, (i) pröva tvister mellan konsumenter och näringsidkare, (ii) pröva tvister om skadestånd mellan fysiska personer och juridiska personer eller enskilda näringsidkare under vissa förutsättningar, (iii) yttra sig i konsumenttvister på begäran av domstol, (iv) informera konsumenter och näringsidkare om myndighetens praxis, och (v) stödja den kommunala konsumentverksamhetens hantering av konsumenttvister.

Dessutom kan noteras att Allmänna reklamationsnämnden deltar i FIN-NET, som är ett nätverk av tvistlösningsorgan inom EU- och EES– länderna med ansvar för att lösa tvister mellan konsumenter och leverantörer av finansiella tjänster. Detta innebär, enligt regeringens bedömning, att Allmänna reklamationsnämnden inom ramen för sin nuvarande verksamhet också har förutsättningar att uppfylla kravet i direktivets artikel 83.2 på att aktivt delta i samarbete för att lösa gränsöverskridande tvister. De tvistlösningsförfaranden som ska finnas tillgängliga enligt direktivets artikel 83 tillhandahålls inom ramen för Allmänna reklamationsnämndens nuvarande verksamhet. Det saknas därför anledning att särskilt reglera konsumenters möjligheter att få ett ärende om en betaltjänstleverantörs påstådda överträdelse av bestämmelser i lagen om betaltjänster prövat av nämnden. I denna del behövs därmed inga nya bestämmelser i lag för att genomföra direktivet.

Allmänna reklamationsnämnden hanterar tvister mellan konsumenter och näringsidkare. En betaltjänstanvändare som inte är konsument kan alltså inte vända sig till nämnden för att få till stånd en prövning av huruvida dennes betaltjänstleverantör har överträtt regler i lagen om betaltjänster. En sådan avgränsning av vilka som får hänskjuta tvister till behörig myndighet för prövning följer inte av direktivets artikel 83. Däremot har medlemsstaterna enligt artikel 51.2 möjlighet att särskilt föreskriva om en sådan inskränkning, det vill säga att tvistlösningsförfarandena enbart ska stå öppet för de betaltjänstanvändare som är konsumenter. Den nu valda lösningen innebär alltså att denna möjlighet utnyttjas vid det svenska genomförandet av direktivets regler.

• Sida 86
•  Original

5.4. Kompletterande bestämmelser till EU-förordningen om gränsöverskridande betalningar

5.4.1. Inledning

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009¹ trädde i kraft den 1 november 2009. Förordningen är direkt bindande och tillämplig i medlemsstaterna. Den innehåller bestämmelser om att samma avgifter ska tas ut för nationella och gränsöverskridande betalningar i euro (artikel 3) och om viss information som ska ges för att underlätta vissa betalningar (artikel 4). Dessutom regleras rapporteringskrav avseende betaltjänstleverantörer (artikel 5). Förordningen innehåller också specifika bestämmelser om avgiftsuttag och nåbarhet vid genomförande av gränsöverskridande autogireringar i euro (artiklarna 6–8). Dessa bestämmelser är enligt förordningens artikel 1.2 tillämpliga i medlemsstaterna såvitt avser gränsöverskridande betalningar i euro. Enligt samma bestämmelse kan medlemsstater utanför eurozonen om de så önskar besluta att tillämpa förordningen också på sin egen nationella valuta (s.k. opt-in).

I samband med att föregångaren till den nu aktuella förordningen, EUförordningen nr 2560/2001, infördes beslutade riksdagen att dess bestämmelser skulle vara tillämpliga även på gränsöverskridande betalningar i svenska kronor, se prop. 2001/02:168 samt lagen (2002:598) om avgifter för vissa gränsöverskridande betalningar. I nuläget föreligger inget förslag till någon motsvarande lag såvitt avser de bestämmelser i förordningen nr 924/2009 som kan göras tillämpliga även avseende betalningar i svenska kronor. Det följer dock av förordningens artikel 14.3 att de medlemsländer som – i likhet med Sverige – har valt att göra bestämmelserna i förordningen nr 2560/2001 tillämpliga på betalningar i sin nationella valuta, inte behöver meddela att de avser att tillämpa förordningen. Det bör dock noteras att det enligt artikel 14.2 krävs ett särskilt meddelande om en sådan medlemsstat avser att göra förordningens artikel 6–8 tillämplig på sin nationella valuta. Detta innebär att förordningen, förutom såvitt avser artikel 6–8, är tillämplig i Sverige utan att någon särskild åtgärd krävs.

Eftersom 2009 års förordning innehåller vissa bestämmelser som förpliktar medlemsstaterna att vidta kompletterande nationella åtgärder, krävs det emellertid att kompletterande bestämmelser införs i svensk lag för att uppfylla förordningens krav. Dessa bestämmelser bör genomföras i anslutning till den nu föreslagna lagen om betaltjänster.

¹ Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009 av den 16 september 2009 om gränsöverskridande betalningar i gemenskapen och om upphävande av förordning (EG) nr 2560/2001 (EUT L 266, 9.10.2009, s. 11, Celex 32009R0924).

• Sida 87
•  Original

5.4.2. Kompletterande bestämmelser till EU-förordningen om gränsöverskridande betalningar

Regeringens förslag: Förordningen (EG) nr 924/2009 om gränsöverskridande betalningar kompletteras genom bestämmelser i lagen om betaltjänster.

Promemorians förslag: Promemorian tar inte upp frågan om införande av kompletterande bestämmelser till förordningen.

Remissinstanserna: Eftersom promemorian inte behandlar denna fråga har remissinstanserna inte kommenterat den.

Skälen för regeringens förslag: I förordningens artikel 9 anges att medlemsstaterna ska utse de behöriga myndigheter som ska ansvara för att förordningen efterlevs. Av förordningens artikel 10, som i sak motsvarar betaltjänstdirektivets artikel 80, framgår att medlemsstaterna ska inrätta förfaranden som gör det möjligt för betaltjänstanvändare och andra berörda parter att lämna in klagomål om betaltjänstleverantörers påstådda överträdelser av denna förordning. Förordningens artikel 11 motsvarar i sak betaltjänstdirektivets artikel 83 och anger att medlemsstaterna ska inrätta förfaranden för tvistlösning utanför domstol. Av förordningens artikel 11.3 följer att tvistlösningsmekanismerna får begränsas så att de enbart tillämpas på betaltjänstanvändare som är konsumenter eller mikroföretag. Av förordningens artikel 13 följer att medlemsstaterna ska fastställa bestämmelser om effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner vid överträdelse av förordningens bestämmelser.

Det är angeläget att förordningens regler kompletteras med bestämmelser i de delar som här nämnts. Med hänsyn till det starka sambandet mellan de aktiviteter som regleras i förordningen och de som regleras i betaltjänstdirektivet bör även de bestämmelser i svensk lag som syftar till att komplettera förordningen tas in i lagen om betaltjänster.

Finansinspektionen bör utses till behörig tillsynsmyndighet för efterlevnaden av förordningens regler. Den närmare utformningen av den bestämmelse som anger detta och därmed kompletterar förordningens artikel 9 behandlas i avsnitt 12.1.8. De ingripandemöjligheter som Finansinspektionen ges i den nu föreslagna lagen om betaltjänster bör även kunna utnyttjas för att i ingripa mot överträdelser av bestämmelser i förordningen om gränsöverskridande betalningar. En bestämmelse med denna innebörd bör därför, på det sätt som närmare behandlas i avsnitt 12.2.8 nedan, införas i lagen om betaltjänster. Följden blir att Finansinspektionen får möjlighet att införa effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner även mot överträdelser av förordningens regler. I och med detta genomförs förordningens artikel 13 i svensk lagstiftning.

Konsumentverket och Finansinspektionen tar inom ramen för sin löpande verksamhet emot klagomål och informerar när så är lämpligt klagande betaltjänstanvändare och konsumentorganisationer om möjligheten att hänskjuta ett ärende till prövning hos Allmänna reklamationsnämnden. Som framgår av avsnitt 5.3.2 innebär detta att Konsumentverket och Finansinspektionen hanterar klagomål i enlighet med

• Sida 88
•  Original

Pr

betaltjänstdirektivets artikel 80. Även förordningens artikel 10 avser klagomålshantering som ombesörjs inom ramen för myndigheternas löpande verksamhet. Det krävs därför inte några ytterligare åtgärder för att genomföra förordningen i svensk lagstiftning.

op. 2009/10:220

På motsvarande sätt är Allmänna reklamationsnämnden, på samma sätt som i fråga om betaltjänstdirektivets artikel 83, ansvarigt organ för tvistlösning utanför domstol avseende sådana tvister mellan betaltjänstanvändare och deras betaltjänstleverantörer som rör rättigheter och skyldigheter enligt förordningen. Tvistlösningsförfaranden som uppfyller kravet i förordningens artikel 11 tillhandahålls redan inom ramen för Allmänna reklamationsnämndens verksamhet, såvitt avser tvister mellan konsumenter och deras betaltjänstleverantörer.

Det bör dock noteras att kravet på tillhandahållande av möjligheter till tvistlösning i förordningens artikel 11.1 som huvudregel är tillämpligt på alla tvister mellan betaltjänstanvändare och deras betaltjänstleverantörer. Tvistlösningsmekanismer ska alltså finnas tillgängliga oavsett om betaltjänstanvändaren är konsument eller inte. I förordningens artikel 11.3 anges dock att medlemsstaterna får föreskriva att artikeln endast ska tillämpas på betaltjänstanvändare som är konsumenter eller mikroföretag. Denna bestämmelse skiljer sig från den motsvarande bestämmelsen i betaltjänstdirektivets artikel 51.2 genom att förordningen också nämner mikroföretag. Det framstår dock inte som helt entydigt huruvida avsikten är att såväl konsumenter som mikroföretag ska ges tillgång till tvistlösningsmekanismer. Ordalydelsen i förordningens artikel 11.3 tyder på att så är fallet. Samtidigt bör det beaktas att förordningens skäl 21 framhåller behovet av rättslig konsekvens mellan förordningen och betaltjänstdirektivet. Betaltjänstdirektivets motsvarande bestämmelse i artikel 51.2 skiljer sig, som nämnts ovan, från förordningens artikel 11.3. En strikt tolkning av förordningens artikel 11.3, som skulle innebära att medlemsstaterna alltid måste tillhandahålla tvistlösningsmekanismer för både konsumenter och mikroföretag, skulle alltså avvika från betaltjänstdirektivet i denna del. I de länder som utnyttjat möjligheten att begränsa tillämpningen av direktivets artikel 83 till konsumenter skulle följden bli att tvistlösningsmekanismer skulle finnas tillgängliga för enbart konsumenter i tvister om rättigheter och skyldigheter enligt de – relativt omfattande – nationella bestämmelser som genomför direktivets regler. När det gäller den mindre omfattande regleringen i förordningen om gränsöverskridande betalningar, som dessutom har ett nära samband med reglerna i betaltjänstdirektivet, skulle dock även mikroföretag beredas tillgång till tvistlösningsmekanismer i tvister om efterlevnaden av förordningens regler. En sådan ordning förefaller inte ändamålsenlig. En strikt tolkning av förordningens artikel 11.3 skulle innebära en materiell inkonsekvens mellan dessa två rättsakter i strid med förordningens uttalade syfte. Mot denna bakgrund bör förordningens artikel 11.3 tolkas så att medlemsstaterna, på samma sätt som enligt betaltjänstdirektivets artikel 51.2, får föreskriva att tillhandahållandet av tvistlösningsmekanismer enbart avser tvister mellan konsumenter och deras betaltjänstleverantörer. En sådan möjlighet till tvistlösning tillhandahålls redan av Allmänna reklamationsnämnden. Det krävs därmed inga särskilda åtgärder för att uppfylla förordningen i denna del.

• Sida 89
•  Original

Av förordningens artikel 12 framgår att medlemsstaternas behöriga myndigheter och organ ska samarbeta aktivt och snabbt för att lösa gränsöverskridande tvister, och att medlemsstaterna ska se till att ett sådant samarbete äger rum. I detta sammanhang kan, såvitt avser Konsumentverket, noteras att det i 3 § första stycket 4 förordning (2009:607) med instruktion för Konsumentverket anges att myndigheten ska vara kontaktmyndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 av den 27 oktober 2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen. När det gäller Allmänna reklamationsnämnden kan, med hänvisning till det som anges i avsnitt 5.3.3, noteras att nämnden deltar i FIN-NET, som är ett nätverk av tvistlösningsorgan inom EES-länderna. Mot denna bakgrund framstår det inte som nödvändigt att vidta ytterligare åtgärder för att genomföra förordningens artikel 12 i svensk rätt.

5.5. Följdändringar i andra lagar med anledning av att betaltjänstdirektivet genomförs

5.5.1. Inledning

I samband med att betaltjänstdirektivet genomförs krävs också ändringar i ett antal lagar som på olika sätt reglerar finansiell tjänsteverksamhet. I de flesta fallen innebär ändringen att det i respektive lag anges att dess bestämmelser helt eller delvis är tillämpliga också på exempelvis betalningsinstitut eller vid tillhandahållande av betaltjänster. Dessa följdändringar beskrivs nedan.

5.5.2. Följdändringar i andra lagar med anledning av att betaltjänstdirektivet genomförs

Regeringens förslag: Följdändringar görs i ett antal lagar för att ange i vilken utsträckning bestämmelserna i respektive lag är tillämpliga på betalningsinstitut eller betaltjänstverksamhet.

Promemorians förslag: I promemorian föreslås också en ändring i 1 § marknadsföringslagen (2008:486). Däremot innehåller promemorian färre förslag till följdändringar i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnat det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag: I promemorian föreslås ett antal följdändringar i olika lagar med anledning av den föreslagna lagstiftning som genomför betaltjänstdirektivet.

Det föreslås en ändring i 3 kap. 3 § distans- och hemförsäljningslagen (2005:59) eftersom den lagstiftning som genomför betaltjänstdirektivet i fråga om krav på viss information vid distansavtal som gäller en betaltjänst bör gälla i stället för vissa bestämmelser i distans- och

• Sida 90
•  Original

hemförsäljningslagen. Det framgår av betaltjänstdirektivets artikel 90 att informationsbestämmelserna i artiklarna 36, 37, 41 och 42 ersätter vissa bestämmelser i direktiv 2002/65/EG om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter.

I promemorian föreslås också ändringar i penningtvättslagstiftningen så att det framgår att även betalningsinstitut omfattas av dessa bestämmelser. Promemorians förslag avser ändringar i den då gällande lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt. Enligt regeringens bedömning krävs flera följdändringar i den nu gällande lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism i dess 1 kap. 2 och 4 §§, 2 kap. 4, 5, 12 och 14 §§ samt 3 kap. 7 §.

Vidare föreslås ändringar i 7 kap. 1 § 4 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse för att klargöra att ett kreditinstitut får tillhandahålla betaltjänster. Dessutom föreslås ändringar i 2 kap. 2 § samma lag för att klargöra att tillstånd att driva bankrörelse inte behövs för att tillhandahålla betaltjänster, och ändringar i 2 kap. 3 § samma lag för att klargöra att inte heller tillstånd att driva finansieringsrörelse krävs för att tillhandahålla betaltjänster.

Det föreslås också en ändring i 1 kap. 1 § lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar där det genom en hänvisning till nu föreslagen lagstiftning anges att vissa av lagens bestämmelser även gäller för betalningsinstitut.

Det föreslås att 1 kap. 1 § första stycket och 7 kap. 1 § lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag ändras så att det framgår att betalningsinstitut omfattas av lagens regler förutom om de huvudsakligen ägnar sig åt annan verksamhet. Dessa frågor behandlas även i avsnitt 7.3.5.

Vidare föreslås att en hänvisning till bestämmelserna om redovisning i lagen om betaltjänster förs in i 31 § lagen (2006:595) om europakooperativ.

Ändringar som anger att filialer till utländska betalningsinstitut omfattas av viss reglering på samma sätt som motsvarande filialer till svenska betalningsinstitut föreslås införas i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. Såvitt avser den föreslagna ändringen i denna lags 12 § träder den i kraft den 1 november 2010, samma dag som förslagen i prop. 2009/10:204 föreslås träda i kraft. Den här föreslagna ändringen innebär att det krav på revisorsgranskning i 12 § lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. som föreslås i prop. 2009/10:204 även ska gälla för verksamhet som omfattas av lagen om betaltjänster.

Dessutom föreslås ett antal ändringar i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet. För det första föreslås att definitionen av penningöverföring i lagens 1 § 2 utgår och att penningöverföring också utgår ur definitionen av ett finansiellt institut i 1 § 4 samt i lagens 2 och 4 §§. Dessutom föreslås att 5 § andra stycket utgår, eftersom den nu föreslagna lagstiftningen upphäver lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Avslutningsvis i denna del föreslås en ändring av lagens 2 § första stycket andra meningen som anger att betalningsinstitut inte är skyldiga att anmäla att de sysslar med valutaväxling eller annan finansiell verksamhet till Finansinspektionen.

• Sida 91
•  Original

Pr

Dessutom föreslås en ändring i 5 a § kreditupplysningslagen (1973:1173) för att ge betalningsinstitut möjlighet att utväxla viss information i kreditupplysningssyfte.

op. 2009/10:220

De förslag till ändringar i olika lagar som föreslås i Finansinspektionens promemoria bör, med undantag av den föreslagna ändringen i 1 § marknadsföringslagen (2008:486), införas i samband med att den nu föreslagna lagen om betaltjänster införs. Den föreslagna ändringen i marknadsföringslagen bör inte införas eftersom den nu föreslagna lagen om betaltjänster inte innehåller någon hänvisning till marknadsföringslagen.

Därutöver införs som ovan nämnts vissa ytterligare följdändringar i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

• Sida 92
•  Original

6. Definitioner och tillämpningsområde

6.1. Definitioner

6.1.1. Inledning

Vissa begrepp som är av central betydelse inom det område som regleras av betaltjänstdirektivet definieras i direktivets inledning. Enligt direktivets artikel 2 ska dess bestämmelser tillämpas på betaltjänster som tillhandahålls inom unionen. I artikel 4.3 återfinns en definition av vad som utgör betaltjänster som i sin tur hänvisar till direktivets bilaga.

De övriga definitioner som gäller vid tillämpningen av direktivet räknas upp i artikel 4. Utöver definitionen av vad som utgör betaltjänst innehåller denna artikel definitioner av 29 olika begrepp. Vissa definitioner hänvisar till bestämmelser i andra EU-direktiv eller rekommendationer från Europeiska kommissionen, men ett stort antal definitioner saknar motsvarighet i tidigare gemenskapsrätt och i svensk rätt.

6.1.2. Definition av begreppet betaltjänst

Regeringens förslag: En definition av begreppet betaltjänst som materiellt överensstämmer med direktivets definition tas med i lagen om betaltjänster.

Promemorians förslag har en definition av begreppet betaltjänster som avviker språkligt från regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Sveriges advokatsamfund anser att gränsen mellan betaltjänstverksamhet och inlåningsverksamhet framstår som oklar och efterfrågar klargöranden avseende hur gränsen ska dras.

Skälen för regeringens förslag: Enligt direktivets artikel 2 ska dess bestämmelser tillämpas på betaltjänster som tillhandahålls inom gemenskapen. I artikel 4.3 återfinns en definition av vad som utgör betaltjänster som i sin tur hänvisar till direktivets bilaga. Av bilagan framgår att följande tjänster är att betrakta som betaltjänster i direktivets mening:

1. tjänster som möjliggör kontantinsättningar på ett betalkonto samt de transaktioner som krävs för förvaltningen av ett betalkonto,

2. tjänster som möjliggör kontantuttag på ett betalkonto samt de transaktioner som krävs för förvaltningen av ett betalkonto,

3. genomförande av betalningstransaktioner, däribland överföring av medel, från ett betalkonto hos användarens betaltjänstleverantör eller någon annan betaltjänstleverantör genom (i) autogireringar, även engångsautogireringar, (ii) betalningstransaktioner med kontokort eller liknande, (iii) betalningar, även stående betalningsorder,

4. genomförande av betalningstransaktioner, när medlen täcks genom ett kreditutrymme för en betaltjänstanvändare, genom (i) autogireringar,

• Sida 93
•  Original

även engångsautogireringar, (ii) betalningstransaktioner med betalkort eller liknande, (iii) betalningar, även stående betalningsorder,

5. utfärdande av och/eller förvärvande av betalningsinstrument,

6. penningöverföring, 7. genomförande av betalningstransaktioner där betalarens godkännande att genomföra en betalningstransaktion ges med någon form av utrustning för telekommunikation, digital teknik eller informationsteknik och betalningen görs till operatören för systemet eller nätet när denne endast fungerar som mellanhand mellan betaltjänstanvändaren och leverantören av varorna och tjänsterna.

Avseende punkterna 1 och 2 i direktivets definition kan noteras att även de transaktioner som krävs för förvaltningen av ett betalkonto utgör betaltjänster. Exempel på sådana transaktioner är uttag av avgift från betalkontoinnehavaren av den som tillhandahåller kontot och återbetalning av redan uttagen avgift i förekommande fall. Enligt regeringens bedömning bör en definition av begreppet betaltjänster som materiellt överensstämmer med direktivets bilaga 1 införas i lagen om betaltjänster. Den definition av begreppet som föreslås i promemorian avviker från direktivbilagans definition genom att termen ”autogireringar” återges med ”autogiro” i de delar som motsvarar punkterna 3 och 4 i bilagan. I promemorians förslag formuleras dessutom den del av definitionen som rör utfärdande och förvärvande av betalningsinstrument, punkt 5 i bilagan, så att de tjänster som omfattas är ”utfärdande av kort eller andra betalningsinstrument eller hantering av inlösen av transaktioner med användning av sådana betalningsinstrument”. De tjänster som omfattas av direktivets definition i denna del är utfärdande av betalningsinstrument samt förvärvande (inlösen) av belopp som är hänförliga till betalningstransaktioner med betalningsinstrument, vilket avspeglas i den definition som nu föreslås. Definitionen i denna del bör göras teknikneutral, vilket också föreslås i Finansinspektionens promemoria (s. 116), så att inlösen av transaktionsbelopp som genomförts med användning av olika typer av betalningsinstrument omfattas. Vidare föreslås i promemorian att den svenska definitionen av betaltjänster använder begreppet autogiro där det i direktivbilagans punkt 3 och 4 talas om autogireringar. I denna del framstår det som lämpligt att, på det sätt som föreslås i promemorian, låta uttrycket autogiro ersätta det längre, men funktionellt identiska, begreppet autogireringar. Innebörden av begreppet autogiro behandlas närmare i avsnitt 6.1.3. I den svenska lagstiftningen bör dock, i likhet med vad som föreslås i promemorian, uttrycket ”kontokort” användas i stället för termen ”betalkort” som används i direktivbilagan. I begreppet kontokort innefattas olika typer av bankkort, betalkort och kreditkort som kan användas för att genomföra betalningstransaktioner.

Avseende den fråga om avgränsningen mellan betaltjänster och inlåning på konto, som Sveriges advokatsamfund tar upp, kan inledningsvis noteras att regeringen tidigare har uttalat att inlåning innebär insättning av medel som insättaren förfogar över, ensam eller tillsammans med någon annan. Dessutom förutsätts någon form av kontoförhållande, innebärande ett ramavtal som ger kontohavaren möjlighet att göra löpande insättningar. I detta sammanhang uttalade

• Sida 94
•  Original

regeringen vidare att insättaren vid inlåning har rätt att vid anfordran ta ut insatta medel (prop. 1995/96:74 s. 97).

I 3 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet definieras inlåningsverksamhet som ”mottagande från allmänheten av återbetalningspliktiga medel som efter uppsägning är tillgängliga för fordringsägaren inom högst ett år”. De medel som ansågs utgöra återbetalningspliktiga medel var tillgodohavanden på konto samt postväxlar och fordringar i värdepapper med viss längsta löptid (prop. 2002/03:139 s. 565).

Det framgår av ovan refererade förarbetsuttalanden att insättning av medel, i den mening som begreppet medel ges i betaltjänstdirektivets artikel 4.15 och nu föreslagen lagstiftning, måste ske inom ramen för ett kontoförhållande för att inlåning ska föreligga. I de fall då betaltjänster tillhandahålls utan att ett kontoförhållande föreligger, t.ex. vid de flesta fall av penningöverföring, utgör överföringen av medel inte inlåning redan av detta skäl. I de fall då betaltjänster tillhandahålls och det dessutom föreligger ett kontoförhållande mellan en betaltjänstanvändare och en betaltjänstleverantör är det dock andra förhållanden som avgränsar betaltjänstverksamhet från inlåning. I promemorian uppges att betalningsinstitut endast får ha betalkonton som uteslutande används för betalningstransaktioner och att dessa institut ska ha interna kontroller som säkerställer att orörda innehavda medel inte kan komma att betraktas som insättningar. Vidare sägs att enbart det faktum att medel står kvar länge på ett betalkonto, t.ex. därför att betalningsmottagaren inte har begärt att få medlen överförda eller utbetalda, inte medför att en insättning ska anses ha skett. Sveriges Advokatsamfund har framfört att sådana interna kontroller som föreslås i promemorian förutsätter klargöranden i lagtext eller motiv av vad som kännetecknar insättningar.

I denna del kan noteras att det av direktivets skäl 11 framgår att betalningsinstitut bör vara förbjudna att ta emot insättningar från användare och att instituten bör få tillåtelse att utnyttja medel som de har tagit emot från användare endast för att utföra betaltjänster. Det framgår dessutom av direktivets artikel 16.2 att betalningsinstitut som tillhandahåller en eller flera av de tjänster som utgör betaltjänster i direktivets mening endast får ha betalkonton som uteslutande används för betalningstransaktioner. Eventuella medel som betalningsinstitut mottar för att tillhandahålla betaltjänster ska enligt samma bestämmelse i direktivet inte betraktas som insättningar. Såvitt framgår av direktivet är det sålunda syftet med överföringen av medel – att genomföra en betalningstransaktion – tillsammans med den form i vilken betaltjänstleverantören driver sin betaltjänstverksamhet – som betalningsinstitut – som skiljer överföringar av medel till ett betalkonto hos ett betalningsinstitut från insättningar. Dessutom kan noteras att Europeiska kommissionen har tolkat bestämmelsen i artikel 16 som att betalningsinstitut enbart kan ta emot medel på ett betalkonto om det även finns en betalningsorder enligt vilken medlen ska användas i en eller en serie av betalningstransaktioner. Enligt regeringens bedömning bör direktivets bestämmelser i artikel 16 och den tolkning av dessa som Europeiska kommissionen har gjort vara vägledande för tolkningen av dessa bestämmelser även i svensk rätt. Betalningsinstituts mottagande av medel vid tillhandahållande av betaltjänster skiljer sig sålunda från inlåning genom att de medel som betalningsinstitutet mottar vid tillhandahållande

• Sida 95
•  Original

av betaltjänster avses användas vid utförandet av en eller en serie av betalningstransaktioner.

I detta sammanhang kan även noteras att en betalare som överför medel till ett betalkonto hos en betaltjänstleverantör för att utföra en betalningstransaktion inte längre kan förfoga över medlen efter den tidpunkt då de överförts till betalningsmottagarens betalkonto hos dennes betaltjänstleverantör. Betalningsmottagaren kan å sin sida förfoga över medlen när de satts in på dennes betalkonto hos betalningsmottagarens betaltjänstleverantör. Även i de fall då betalaren och betalningsmottagaren är samma person gäller dock att hanteringen av medlen hos ett betalningsinstitut inte utgör inlåning förutsatt att medlen överförs genom en betalningstransaktion.

Avslutningsvis kan i denna del noteras att sådana betalkonton som hålls av t.ex. kreditinstitut i många fall även medger att insättningar görs, eftersom ett stort antal olika kontotyper hos dessa institut omfattas av definitionen av betalkonto (se avsnitt 6.1.3). Medel som överförs till sådana konton utgör i de flesta fall insättningar i enlighet med 2 § första stycket 3 lagen (1995:1571) om insättningsgaranti. Om insatta medel överförs från ett sådant konto till ett betalkonto hos ett betalningsinstitut genom en betalningstransaktion ska medlen dock, i enlighet med vad som sagts ovan, inte anses utgöra insättning hos betalningsinstitutet. Om medel överförs från t.ex. en betalares betalkonto hos ett betalningsinstitut till en betalningsmottagares transaktionskonto hos en bank genom en betalningstransaktion, kommer de medel som överförts att öka behållningen på betalningsmottagarens transaktionskonto och då även utgöra en insättning. På motsvarande sätt gäller att när medel överförs från en betalares transaktionskonto hos en bank till en betalningsmottagares betalkonto hos ett betalningsinstitut, utgör dessa medel inte en insättning.

6.1.3. Övriga definitioner

Regeringens förslag: Definitioner av vissa centrala begrepp i betaltjänstdirektivet tas in i lagen om betaltjänster.

Promemorians förslag innehåller något färre och annorlunda formulerade definitioner jämfört med regeringens förslag. Promemorian innehåller en annan definition av begreppet betalningssystem jämfört med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Svea hovrätt efterfrågar ett klargörande av hur begreppet ”generellt betalningssystem”, som används i promemorians lagförslag, förhåller sig till direktivets bestämmelser om tillträde till betalningssystem i artikel 28 och skäl 17 till direktivet. Finansinspektionen framför att promemorians definition av unik identifikationskod inte överensstämmer med direktivet och föreslår en alternativ definition som motsvarar definitionen i direktivets artikel 4.21. Bankgirocentralen

BGC AB (BGC) efterfrågar en definition av unik identifikationskod som närmare följer direktivets definition. BGC anser även att det av författningskommentaren till den i promemorian föreslagna definitionen av bankdag bör framgå att betaltjänstleverantören ansvarar för genomförandet av sin del av transaktionen, eftersom betalarens betal-

• Sida 96
•  Original

tjänstleverantör inte kan påverka när betalningsmottagarens betalningsleverantör genomför sin del av transaktionen. Vidare framhåller BGC att det finns även andra betaltjänster än den av BGC tillhandahållna tjänsten autogiro som stämmer in på den i promemorian föreslagna definitionen av autogiro. Enligt BGC bör en distinktion göras mellan de betaltjänster som uttryckligen heter autogiro och övriga betalningar som initierats av betalningsmottagaren. BGC vill även se en identisk definition av autogiro i de olika bestämmelser där begreppet definieras. Dessutom anser BGC att det bör tydliggöras att BGC AB:s clearingsystem inte ska tas upp som ett exempel på ett generellt betalningssystem, eftersom det i promemorian föreslås att detta system ska undantas från tillträdeskraven i den föreslagna lagen om betaltjänster. Juridiska fakultetsnämnden vid

Stockholms universitet efterfrågar klargöranden avseende innebörden i begreppet ”betalaren”, som inte definieras i promemorians lagförslag. Svenska Bankföreningen framhåller att definitionen av betalkonto måste överensstämma så långt möjligt med andra medlemsstaters definition för att inte svenska institut ska hamna i ett sämre konkurrensläge. Finansbolagens förening framför att definitionen av vissa begrepp inte är helt likalydande i de två lagarna och att olikheterna kan leda till tolkningssvårigheter. Sveriges advokatsamfund noterar att definitionen av penningöverföring i promemorians förslag skiljer sig åt mellan 1 kap. 4 § 14 p. i den föreslagna lagen om betalningsinstitut och författningskommentaren till samma lags 1 kap. 3 § 4 p. och framför att definitionerna bör vara likalydande. Dessutom anser Sveriges Advokatsamfund att gränsen mellan betaltjänstverksamhet och inlåningsverksamhet framstår som oklar och efterfrågar klargöranden avseende hur gränsen ska dras. PNC Pan Nordic Card Association vill se en identisk utformning av regler och definitioner i samtliga länder som omfattas av betaltjänstdirektivet. Vägverket framför att definitionerna i 1 kap. 6 § i den föreslagna lagen om betaltjänster är uppbyggda på ett sätt som försvårar tolkningen av paragrafen, och menar att definitionerna behöver förtydligas.

Skälen för regeringens förslag

Införandet av vissa av direktivets definitioner

Utöver definitionen av betaltjänst innehåller denna direktivets artikel 4 definitioner av 29 olika begrepp. Vissa definitioner hänvisar till bestämmelser i andra EG-direktiv eller rekommendationer från Europeiska kommissionen, men ett stort antal definitioner saknar motsvarighet i tidigare gemenskapsrätt. I den utsträckning dessa definitioner saknar motsvarighet i svensk rätt och bedöms vara av vikt för den lagstiftning som genomför direktivet, bör definitionerna införas i den lagstiftning som nu föreslås. Motsatsvis saknas anledning att införa bestämmelser om vissa definitioner då definitionen i fråga inte kommer att användas i den svenska lagstiftning som nu föreslås (t.ex. direktivets definition av mikroföretag i artikel 4.26) eller när dess innebörd kan klargöras i lagtext och författningskommentar utan att en särskild definition tas in i lag.

• Sida 97
•  Original

Ett antal av de begrepp som definieras i direktivet är enligt regeringens bedömning av central betydelse för regleringen av betaltjänster och betalningsinstitut, och bör därför definieras även i den svenska lagstiftning som genomför direktivet. Det föreslås därför att det i begreppen i lagen om betaltjänster tas in definitioner av autogiro, bankdag, betalare, betalkonto, betalningsinstrument, betalningsinstitut, betalningsmottagare, betalningsorder, betalningssystem, betalningstransaktion, betaltjänstanvändare, betaltjänstleverantör, medel, konsument, penningöverföring, ramavtal, referensränta, referensväxelkurs, unik identifikationskod och valuteringsdag som motsvarar direktivets definitioner av dessa begrepp. De nu föreslagna begreppen är dock inte i alla delar identiska med direktivets begrepp. Därutöver bör ett antal andra begrepp definieras i lagen. De närmare skälen för bestämmelsernas utformning återges nedan.

Autogiro Autogiro definieras i direktivets artikel 4.28 som ”en betaltjänst för debitering av en betalares betalkonto, där en betalningstransaktion initieras av betalningsmottagaren på grundval av betalarens medgivande till betalningsmottagaren, betalningsmottagarens betaltjänstleverantör eller betalarens egen betaltjänstleverantör”. I promemorian föreslås att motsvarande definition av begreppet införs i svensk lagstiftning. BGC har framfört att begreppet autogiro kan beteckna antingen den tjänst som tillhandahålls av Bankgirot under beteckningen autogiro eller såväl

Bankgirots autogiro som övriga betalningar som initieras av mottagaren. BGC efterfrågar klargöranden huruvida fler produkter än Bankgirots autogiro ska omfattas av lagens definition. Eftersom definitionen autogiro används i direktivet för att beteckna de tjänster som beskrivs i artikel 4.28 bedömer regeringen att samma term bör användas även i den svenska lagstiftningen på det sätt som föreslås i promemorian. De tjänster som stämmer in på definitionen utgör autogirotjänster oavsett vilken benämning som används av den betaltjänstleverantör som tillhandahåller tjänsten. Det bör i detta sammanhang framhållas att exempelvis en betalningstransaktion som innebär återbetalning av ett belopp som felaktigt har överförts genom en betalningstransaktion där autogiro används, inte utgör en autogirotransaktion om återbetalningen initieras på grundval av någon annan än betalningsmottagaren. Betalningstransaktioner som utförs i i syfte att korrigera tidigare felaktiga överföringar via autogiro utgör alltså inte autogirobetalningar i lagens mening om exempelvis betalarens betaltjänstleverantör, och inte betalningsmottagaren, initierar betalningstransaktionen.

Bankdag

Begreppet bankdag definieras i direktivet som ”en dag på vilken betalarens eller betalningsmottagarens betaltjänstleverantör, när denne medverkar till genomförandet av en betalningstransaktion, har öppet för verksamhet i den utsträckning som krävs för genomförande av en betalningstransaktion”. I promemorian föreslås en definition vars

• Sida 98
•  Original

språkliga utformning skiljer sig något från direktivets definition. I den nya lagen bör det tas in en definition av begreppet bankdag som materiellt motsvarar direktivets bestämmelse.

BGC har anfört att det av författningskommentaren till den i promemorian föreslagna definitionen av bankdag bör framgå att betaltjänstleverantören ansvarar för genomförandet av sin del av transaktionen, eftersom betalarens betaltjänstleverantör inte kan påverka när betalningsmottagarens betalningsleverantör genomför sin del av transaktionen. I denna del kan noteras att direktivets artikel 69 innehåller bestämmelser om vilka skyldigheter som åvilar betalarens respektive betalningsmottagarens betaltjänstleverantör när det gäller den tid inom vilken en betalningstransaktion ska utföras. I artikel 69.1 föreskrivs att betalarens betaltjänstleverantör ska se till att betalningstransaktionens belopp krediteras betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto senast vid slutet av nästföljande bankdag. Av direktivets artikel 69.2 framgår vidare att betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska valutera och göra tillgänglig betalningstransaktionens belopp på betalningsmottagarens konto efter det att betaltjänstleverantören mottagit medlen. Bestämmelser motsvarande innehållet i artikel 69.1 och 69.2 bör tas in i den nya lagen. Som framgår av direktivet är det betalarens betaltjänstleverantör som ske se till att transaktionsbeloppet krediteras betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto inom viss tid.

Betalarens betaltjänstleverantör har alltså ett ansvar för utförandet av transaktionen till och med den tidpunkt då kreditering av betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto sker. Det framgår av ett uttalande från Europeiska kommissionen, som även refereras i promemorian (s. 54, 55 och 117), att den ansvarige betaltjänstleverantören bl.a. ansvarar för att se till att det går att hitta motparter som kan hantera och avveckla betalningstransaktionen (eng. clearing and settlement partners). Efter det att betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto har krediterats är det däremot betalningsmottagarens betaltjänstleverantör som ansvarar för det fortsatta utförandet av transaktionen. I detta sammanhang bör även nämnas att bestämmelserna i artikel 69 inte är tillämpliga på samtliga betalningstransaktioner som omfattas av direktivet. Dessa frågeställningar behandlas närmare i avsnitt 9.10.

Betalkonto

Termen betalkonto definieras i direktivets artikel 4.14 som ”ett konto som innehas i en eller flera betaltjänstanvändares namn och som används för genomförandet av betalningstransaktioner”. I promemorian föreslås dels en identisk definition i 1 kap. 4 § första stycket 2 lagen om betalningsinstitut, dels en avvikande definition i 1 kap. 6 § första stycket

3. Svenska Bankföreningen framför att promemorians förslag till definition i 1 kap. 6 § första stycket 3 lagen om betaltjänster inte är tillräckligt klargörande. Enligt föreningen måste instituten kunna avgöra i förhand vilka kontoslag i deras sortiment som omfattas av lagens definition av betalkonto. Dessutom anser föreningen att definitionen bör innefatta konto som ”är avsett” för genomförande av betalningstransak-

• Sida 99
•  Original

tioner snarare än konto som ”används” för betalningstransaktioner. Föreningen anser därutöver att definitionen av betalkonto måste överensstämma så långt möjligt med andra medlemsstaters definition för att inte svenska institut ska hamna i ett sämre konkurrensläge. I detta sammanhang noterar regeringen att Europeiska kommissionen som svar på en fråga om tolkningen av artikel 4.14 har uttalat att alla kontoslag som kan användas för betalningstransaktioner (eng. all types of accounts which can be used for payment transactions) omfattas av direktivets definition av betalkonto. Europeiska kommissionens tolkning att det avgörande är huruvida kontot är avsett för genomförande av betalningstransaktioner motsvarar den formulering som föreslås av Bankföreningen. Det kan dessutom noteras att Europeiska kommissionen som svar på en annan fråga har uttolkat direktivets definition av betalkonto så att den innefattar alla konton där kontohavaren kan sätta in och ta ut medel utan ytterligare åtgärd eller medgivande från betaltjänstleverantören (eng. all accounts where the holder can place and withdraw funds without any additional intervention or agreement of his payment service provider).

Enligt regeringens bedömning bör definitionen av betalkonto i svensk lagstiftning överensstämma med direktivets definition. Den formulering som föreslås av Bankföreningen, och som synes vara förenlig med den tolkning av direktivets artikel 4.14 som gjorts av Europeiska kommissionen, fastställer emellertid vilka konton som utgör betalkonton på ett tydligare sätt än ordalydelsen i direktivets bestämmelse. Den definition av begreppet betalkonto som tas in i den nya lagen bör därför återge att det ska vara ett konto som är avsett för utförande av betalningstransaktioner och inte, såsom i direktivets ordalydelse, som används för genomförande av betalningstransaktioner. Den närmare avgränsningen av vad som utgör ett betalkonto bör således göras med utgångspunkt i att ett betalkonto ska vara avsett för utförande av betalningstransaktioner. Avgörande för bedömningen är sålunda kontots syfte och funktion. Detta innebär att det i första hand är kontohavarens möjligheter att genomföra betalningar som avgör huruvida ett visst konto är ett betalkonto. Det faktum att en betalning kan göras till ett konto medför inte i sig att det utgör ett betalkonto. Däremot bör konton som ger innehavaren möjlighet att utföra överföringar av medel utan restriktioner som huvudregel anses utgöra betalkonton. Detta gäller både transaktionskonton och sparkonton där betalningstransaktioner kan göras utan restriktioner. Vidare bör konton som används för såväl löpande transaktioner, sparande och hantering av räntor och amorteringar på bolån som huvudregel anses utgöra betalkonton. Även i detta fall är det avgörande att dessa konton bl.a. är avsedda att användas för utförande av betalningstransaktioner. Förekomsten av restriktioner avseende kontohavarens rätt att disponera medlen på kontot, t.ex. att endast ett begränsat antal uttag får göras från kontot under en viss tidsperiod eller att innehavarens förfoganderätt till medlen på kontot är begränsad, tyder däremot på att kontot inte är avsett att användas för utförande av betalningstransaktioner. Förekomsten av sådana restriktioner bör typiskt sett medföra att kontot inte utgör ett betalkonto. I detta sammanhang bör dock noteras att regeringen tidigare har uttalat att ett konto som ålägger kontohavaren vissa restriktioner kan fungera väl för deposition av transaktionsmedel, men att sannolikheten

• Sida 100
•  Original

att kontoformen integreras i betalningssystemet är mindre ju större restriktioner som uppställs avseende kontohavarens tillgång till medel (prop. 1995/96:74 s. 97). Exempel på konton där förfoganderätten är begränsad är sådana spar- och placeringskonton där medlen binds på löptider från några månader upp till flera år, utan att kostnadsfria uttag får göras under bindningstiden. Förekomsten av sådana restriktioner tyder på att kontot inte är avsett att användas för utförande av betalningstransaktioner, vilket innebär att kontot som huvudregel inte anses utgöra ett betalkonto enligt nu föreslagen lagstiftning. Samma principer bör gälla avseende konton där endast ett eller ett fåtal uttag per år får göras kostnadsfritt. Sådana konton utgör som huvudregel inte heller betalkonton.

Betalare

Termen betalare definieras i direktivets artikel 4.7 som ”en fysisk eller juridisk person som är betalkontoinnehavare och som godkänner en betalningsorder från detta betalkonto eller, om det inte finns något betalkonto, en fysisk eller juridisk person som lämnar en betalningsorder”. Promemorians förslag saknar en motsvarande definition.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet efterfrågar klargöranden avseende innebörden i begreppet ”betalaren”. Enligt regeringens bedömning framstår det som lämpligt att införa en definition av vad som avses med begreppet betalare i den föreslagna lagstiftningen.

Begreppet förekommer, som Fakultetsnämnden har påpekat, i flera bestämmelser i direktivet. Såväl uttrycket betalaren som uttrycket betalningsmottagaren förekommer i direktivets definition av vad som utgör en betaltjänstanvändare. I promemorian föreslås att en definition av begreppet betaltjänstanvändare tas in i lag. I denna definition används begreppen betalare och betalningsmottagare. Även i den nu föreslagna lagstiftningen kommer en definition av betaltjänstanvändare att föras in där termerna betalare och betalningsmottagare ingår. Detta innebär att termen betalaren kommer att brukas i den nu föreslagna lagstiftning som genomför direktivet i svensk rätt. För att det tydligt ska framgå vad som avses med detta begrepp bör därför en definition motsvarande direktivets artikel 4.7 tas in i den nya lagen.

Betalningsinstitut

Begreppet betalningsinstitut definieras i direktivets artikel 4.4 som ”en juridisk person som har beviljats auktorisation i enlighet med artikel 10 att tillhandahålla och utföra betaltjänster inom gemenskapen”. I promemorian föreslås att en definition av betalningsinstitut tas in i lag. Även om den föreslagna definitionen inte är identisk med direktivets innebär den inte några materiella avvikelser från direktivet i denna del. Den i promemorian föreslagna definitionen bör med vissa språkliga ändringar införas i den nya lagen.

• Sida 101
•  Original

Betalningsinstrument

Begreppet betalningsinstrument definieras i direktivets artikel 4.23 som ”varje form av personliga(a) anordning(ar) och/eller rutiner som betaltjänstanvändaren och betaltjänstleverantören har träffat avtal om och som används av betaltjänstanvändaren för att initiera en betalningsorder”. I promemorian föreslås att en liknande definition tas in i lag. Den föreslagna definitionen är dock inte identisk med direktivets definition. För att definitionen bättre ska överensstämma med direktivets artikel 4.23 bör uttrycket betalningsorder användas i stället för det i promemorian föreslagna betalningstransaktion, så att det framgår att ett betalningsinstrument används för att initiera en betalningstransaktion. Även i övrigt bör vissa språkliga ändringar göras i förhållande till den definition som föreslås i promemorian.

Betalningsmottagare

Begreppet betalningsmottagare definieras i direktivets artikel 4.8 som ”en fysisk eller juridisk person som är den avsedda mottagaren av medel som har omfattats av en betalningstransaktion”. I likhet med begreppet betalaren, som behandlats ovan, förekommer termen betalningsmottagaren i direktivets definition av vad som utgör en betaltjänstanvändare. Eftersom begreppet betalningsmottagaren förekommer i flera bestämmelser i den nya lagen, bl.a. inom ramen för definitionen av vad som utgör en betaltjänstanvändare, bör det också definieras i lagen. Definitionen av betalningsmottagare bör vara likalydande med direktivets artikel 4.8.

Betalningsorder

Termen betalningsorder definieras i direktivets artikel 4.16 som ”varje instruktion som en betalare eller betalningsmottagare ger sin betaltjänstleverantör om att en betalningstransaktion ska genomföras”. I promemorian föreslås att en identisk definition förs in i lag. Den i promemorian föreslagna definitionen av betalningsorder bör med vissa språkliga ändringar tas med i den nya lagen om betaltjänster.

Betalningssystem

Begreppet betalningssystem definieras i direktivets artikel 4.6 som ”ett system för överföring av medel med formella och standardiserade rutiner och gemensamma regler för behandling, clearing och/eller avveckling av betalningstransaktioner.” I promemorian föreslås att en funktionellt identisk definition tas in i lag. Den i promemorian föreslagna definitionen av betalningssystem bör föras in i den nya lagen.

Lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse innehåller en definition på generellt betalsystem (1 kap. 3 § andra stycket). Med generella betalsystem avses system för förmedling av betalningar från ett stort antal från varandra fristående betalare avsett att nå ett stort antal från varandra fristående slutliga betalningsmottagare. I förarbetena till

• Sida 102
•  Original

lagen angavs att generella betalsystem är sådana betalsystem som är skyddsvärda ur systemsynpunkt och där betalningsmottagarna är fristående från varandra (prop. 2002/03:139 s. 190 och 511). Detta kontrasteras mot sådana selektiva betalsystem där t.ex. flera butiker i en affärskedja kan vara betalningsmottagare och där dessa betalningsmottagare inte är fristående från varandra (a.a.). Dessutom anförs i förarbetena att gränsen mellan ett generellt och ett selektivt betalsystem kan vara svår att dra, men att generella betalsystem som är skyddsvärda ur systemsynpunkt kännetecknas av att de är uppbyggda så att ett stort antal fristående betalare kan nå ett stort antal fristående betalningsmottagare. En ytterligare omständighet att beakta vid bedömningen är huruvida betalsystemet är avsett att nå ett stort antal slutliga betalningsmottagare. Ett betalsystem som är avsett att nå ett stort antal från varandra fristående betalningsmottagare kan vara ett generellt betalsystem även om endast ett fåtal betalningsmottagare ansluter sig till systemet (a.a. s. 512).

Definitionen av betalningssystem i direktivets artikel 4.6 är enligt sin ordalydelse mer vidsträckt än definitionen av generella betalsystem i lagen om bank- och finansieringsrörelse. I ett generellt betalsystem ska det finnas ett stort antal från varandra fristående betalare och betalningsmottagare, medan ett betalningssystem enligt direktivets definition är ett system för överföring av medel med formella och standardiserade rutiner för behandling, clearing och/eller avveckling av betalningstransaktioner. Direktivets definition uppställer inte något uttryckligt krav på att systemet ska nå ett stort antal betalare och betalningsmottagare, och inte heller att betalningssystem ska vara skyddsvärda ur systemsynpunkt.

Frågan är i vilken utsträckning ”betalningssystem” enligt direktivet kan vara något annat än ett ”generellt betalsystem” enligt gällande svensk lagstiftning. Direktivets definition av betalningssystem är, som nyss konstaterats, mer vidsträckt. Samtidigt kan det noteras att ett betalningssystem enligt direktivets definition möjliggör överföring av medel med formella och standardiserade rutiner och gemensamma regler för hanteringen av betalningstransaktioner. Detta förutsätter i sin tur att systemet är avsett att nå ett stort antal betalare och betalningsmottagare, eller åtminstone att systemet inte enbart är avsett för en begränsad krets av användare.

Det uppställs inget krav på skyddsvärdhet ur systemsynpunkt för att ett betalningssystem ska föreligga enligt direktivets definition. Samtidigt anges i direktivets skäl 16 att tillträdet till betalningssystem bör vara underställt lämpliga krav för att systemens integritet och stabilitet ska garanteras. Betaltjänstleverantörer som vill delta i ett betalningssystem, som kan vara exempelvis ett fyrpartskortsystem eller andra större system för behandling av betalningar och autogirering, bör kunna uppvisa en intern organisation som är tillräckligt motståndskraftig mot risker. Det framgår inte uttryckligen av direktivets skäl (16) eller bestämmelser (artikel 4.6) huruvida kraven på riskhantering m.m. betingas av det enskilda betalningssystemets betydelse för betalningssystemet i stort eller om det enbart är stabiliteten och integriteten i det enskilda betalningssystemet som avses skyddas. Om det är stabiliteten och integriteten i det enskilda betalningssystemet som ses som skyddsvärda

• Sida 103
•  Original

intressen, oavsett detta systems betydelse för betalningssystemet i stort, innebär detta en skillnad jämfört med den svenska lagstiftningens definition av generella betalsystem som förutsätter att sådana system är skyddsvärda ur systemsynpunkt. Som direktivets skäl 16 har formulerats sägs det dock att ”systemens” integritet och stabilitet ska garanteras. Detta indikerar att det är stabiliteten och integriteten i betalningssystemet i stort som ska skyddas genom de krav avseende riskhantering m.m. som deltagarna har att uppfylla. Förutsatt att detta mer vidsträckta skyddsintresse berör betalningssystemen enligt direktivets definition finns det ingen materiell skillnad mellan betalningssystem enligt direktivets definition och generella betalsystem så som dessa definieras i 1 kap. 3 § andra stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse. Mot bakgrund av det ovan anförda bör definitionen av betalningssystem i den nu föreslagna lagen om betaltjänster hänvisa till definitionen av generella betalsystem i 1 kap. 3 § andra stycket lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Den definition som föreslås i Finansinspektionens promemoria används därmed inte. Vidare används i promemorians lagförslag omväxlande uttrycken generellt betalningssystem och betalningssystem. För att klargöra vad som avses bör uttrycket betalningssystem användas konsekvent. Frågor om regler avseende tillträde till betalningssystem behandlas närmare i avsnitt 11.1.2.

Betalningstransaktion

Med begreppet betalningstransaktion avses enligt direktivets artikel 4.5 ”en åtgärd som initieras av betalaren eller betalningsmottagaren vid placering, överföring eller uttag av medel, oberoende av eventuella underliggande förpliktelser mellan betalaren och betalningsmottagaren”. I promemorian föreslås att en liknande, men inte identisk definition ska tas in i lag. Den i promemorian föreslagna definitionen skiljer sig från direktivets främst genom att uttrycket ”insättningar” föreslås användas i stället för ”placeringar”. Enligt regeringens bedömning kan användningen av termen insättningar i detta sammanhang motiveras med hänvisning till den grundläggande definitionen av betaltjänster i bilagan till direktivet. I denna används inte uttrycket placeringar, medan det däremot talas om kontantinsättningar. Den föreslagna definitionen av betalningstransaktioner förefaller inte materiellt avvika från definitionen av samma term i direktivets artikel 4.5 och dessutom överensstämma bättre med terminologin i bilagan till direktivet. Definitionen bör tas in i den nya lagen.

Betaltjänstanvändare

I direktivets artikel 4.10 definieras en betaltjänstanvändare som ”en fysisk eller juridisk person som utnyttjar en betaltjänst i egenskap av antingen betalare eller betalningsmottagare eller i båda dessa egenskaper”. I promemorian föreslås att en likalydande definition tas in. Regeringen ansluter sig till promemorians förslag.

• Sida 104
•  Original

Betaltjänstleverantör

Termen betaltjänstleverantör definieras i direktivets artikel 4.9 så att begreppet innefattar de organ som räknas upp i artikel 1.1 samt de fysiska eller juridiska personer som omfattas av undantaget enligt direktivets artikel 26. I promemorian föreslås en definition som innebär att en betaltjänstleverantör är ”en fysisk eller juridisk person som tillhandahåller betaltjänster”. Definitionen är inte avgränsad till endast de organ som räknas upp i direktivets artikel 1.1 eller är undantagna enligt direktivets artikel 26. Den är därmed mer omfattande än definitionen av betaltjänstleverantör i direktivet. Det framgår av Finansinspektionens promemoria att den där föreslagna lagen om betaltjänster gäller för betaltjänster som tillhandahålls av vissa ”företag”. I 1 kap. 1 § andra stycket görs en uppräkning av de organ som omfattas av lagen. Denna uppräkning motsvarar direktivets artikel 1.1 förutom i att ”postgiroinstitut som enligt nationell lagstiftning har rätt att tillhandahålla betaltjänster” inte innefattas av den i promemorian föreslagna svenska lagstiftningen. Förklaringen synes vara att denna typ av företag inte förekommer i Sverige. Enligt regeringens bedömning framstår det som mer ändamålsenligt att definiera begreppet betaltjänstleverantör med utgångspunkt i de kategorier som omfattas av lagen. En sådan definition av termen betaltjänstleverantör, som även ligger närmare direktivets definition, föreslås därför.

Det bör dock även noteras att ändringar i betaltjänstdirektivets artikel 1.1 a har överenskommits efter det att betaltjänstdirektivet antogs. Enligt artikel 3 i direktiv 2009/111/EG om ändringar i direktiven 2006/48/EG, 2006/49/EG och 2007/64/EG ska filialer till kreditinstitut från länder utanför EES likställas med kreditinstitut från medlemsstaterna. Betaltjänstdirektivets artikel 1.1 a i sin nya lydelse ska tillämpas i medlemsstaterna fr.o.m. den 31 december 2010. Det framstår därför som lämpligt att redan i detta skede utforma den svenska regleringen på ett sätt som motsvarar direktivet i dess ändrade lydelse. Definitionen av betaltjänstleverantör i lagen om betaltjänster bör därför innefatta även filialer till kreditinstitut utanför EES.

Debitera

Uttrycket debitera definieras inte i direktivets artikel 4. I promemorian föreslås emellertid att en definition av detta uttryck tas in i lag. Den definition som föreslås är ”för en konsument innebär det i regel att medel dras från ett konto”. I promemorians författningskommentar anges att definitionen har utformats utifrån ett konsumentperspektiv och att begreppet annars är vedertaget inom bokföring där det har getts en annan betydelse. Uttrycket debitera förekommer i flera bestämmelser i direktivet, bl.a. artiklarna 58, 63 och 73. Dessa bestämmelser kan dock bli tillämpliga såväl på konsumenter som andra betaltjänstanvändare. Det framstår därför som lämpligt att i lagstiftning införa en definition av termen debitera som inte enbart avser konsumentförhållanden. En vedertagen begreppsanvändning innebär att med debitera avses att kundens kontosaldo minskar medan kreditera innebär det motsatta. En definition av debitera med den angivna innebörden bör tas in i lagen.

• Sida 105
•  Original

Filial

I lagen finns bestämmelser om betalningsinstituts möjligheter att tillhandahålla betaltjänster via filial. En definition av vad som utgör en filial bör därför föras in i lagen. Liknande definitioner finns i andra lagar som avser finansiella företags rörelse, t.ex. i 1 kap 5 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och 1 kap. 5 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.

Grupp

I direktivets artikel 4.30 definieras grupp med hänvisning till direktiv 83/349/EEG. En motsvarande definition finns i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat. En hänvisning till denna bestämmelse införs i lagen.

Hemland

I lagen finns bestämmelser om utländska företags möjligheter att tillhandahålla betaltjänster i Sverige. På samma sätt som i annan lagstiftning som avser finansiella företags rörelse bör det i lagen tas in en definition av vilket land som är ett företags hemland. Liknande definitioner finns i 1 kap. 5 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och 1 kap. 5 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.

Konsument

I direktivets artikel 4. 11 definieras en konsument som ”en fysisk person som enligt de avtal om betaltjänster som omfattas av detta direktiv agerar vid sidan av sin närings- eller yrkesverksamhet”. I promemorian föreslås att en konsument definieras som en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Denna definition överensstämmer med definitionen av konsument i andra författningar, t.ex. 1 § konsumentköplagen (1990:932), 1 a § konsumenttjänstlagen (1985:716) och 3 § marknadsföringslagen (2008:486). Den föreslagna definitionen avviker från formulering i direktivets artikel 4.11 men bedöms inte innebära några materiella skillnader jämfört med direktivets definition. Eftersom det framstår som eftersträvansvärt att så långt upprätthålla en enhetlig definition av begreppet konsument i svensk rätt bör promemorians förslag i denna del genomföras. Samma definition används även i förslaget till ny lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument (prop. 2009/10:122).

Kreditera

Uttrycket kreditera definieras inte i direktivets artikel 4. I promemorian föreslås att en definition av detta uttryck tas in i lag. Den definition som föreslås är ”för en konsument innebär det i regel att medel tillförs ett konto”. I promemorians författningskommentar anges att definitionen har

• Sida 106
•  Original

utformats utifrån ett konsumentperspektiv och att begreppet annars är vedertaget inom bokföring där det har getts en annan betydelse. Det framstår, av de skäl som ovan anförts avseende definitionen av uttrycket ”debitera” i lagen, som lämpligt att även införa en definition av termen kreditera som inte enbart avser konsumentförhållanden. En vedertagen begreppsanvändning innebär att med debitera avses att kundens kontosaldo minskar medan kreditera innebär det motsatta. En definition av kreditera med den angivna innebörden bör tas in i lagen.

Kvalificerat innehav

I lagens bestämmelser om förutsättningar för att få tillstånd som betalningsinstitut uppställs bl.a. vissa lämplighetskrav på den som har ett kvalificerat innehav i det företag som tillståndsprövningen avser. På samma sätt som i annan rörelselagstiftning på det finansiella området bör det i lag anges vad som är ett kvalificerat innehav. Såvitt avser lagen om betaltjänster bör termen kvalificerat innehav definieras med hänvisning till definitionen av detta begrepp i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.

Medel

En definition av termen medel finns i direktivets artikel 4.15. Med medel avses ”sedlar och mynt, kontotillgodohavanden samt elektroniska pengar enligt definitionen i artikel 1.3 b i direktiv 2000/46/EG”. I promemorian föreslås att termen definieras i lag. I definitionen hänvisas, när det gäller innebörden av elektroniska pengar, emellertid till lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar istället för till direktivet från 2000. Detta innebär dock ingen saklig betydelseskillnad. Promemorians förslag till definition bör föras in i den nya lagen.

Nära förbindelser

I samband med prövningen av huruvida ett företag ska få tillstånd att tillhandahålla betaltjänster som betalningsinstitut beaktas bl.a. om företaget har eller kan förväntas få nära förbindelser med någon annan. I lagen bör anges vad som avses med nära förbindelser. En definition av nära förbindelser som liknar motsvarande definitioner i andra lagar som avser finansiella företags rörelse, t.ex. 1 kap. 6 § lagen (2004:2979 om bank- och finansieringsrörelse och 1 kap. 6 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, förs in i lagen.

Penningöverföring

Begreppet penningöverföring definieras i direktivets artikel 4.13 som ”en betaltjänst där medel tas emot från en betalare, utan att något betalkonto öppnas i betalarens eller betalningsmottagarens namn, uteslutande i syfte att överföra motsvarande belopp till en betalningsmottagare eller en annan betaltjänstleverantör som agerar på betalningsmottagarens vägnar,

• Sida 107
•  Original

och/eller där dessa medel tas emot på betalningsmottagarens vägnar och ställs till betalningsmottagarens förfogande”. I promemorian föreslås att en väsentligen likalydande definition tas in i lag.. Sveriges advokatsamfund har påpekat att den beskrivning av penningöverföring som finns i författningskommentaren i promemorian, nämligen ”en inte kontobaserad överföring av medel från en betalare till en betalningsmottagare via en betalningsleverantör” avviker från författningstexten. Vidare efterfrågar Advokatsamfundet klargöranden, i författningstext eller förarbeten, av hur begreppet penningöverföring i den föreslagna lagstiftningen skiljer sig från inlåning på konto.

Termen penningöverföring förekommer i gällande svensk lagstiftning med en annan innebörd än i direktivet. I 1 § första stycket 2 lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet definieras penningöverföring som ”yrkesmässig överföring av pengar eller pengars värde för någon annans räkning”. I promemorian framhålls att den definitionen av penningöverföring faller inom ramen för direktivets definition av betaltjänster (se bilagan till direktivet), och att den nuvarande definitionen därför bör ersättas med en definition som stämmer överens med den i betaltjänstdirektivet. I denna del anser regeringen att promemorians förslag bör genomföras. Det innebär att en definition av penningöverföring med nämnda innehåll tas in i den nya lagen.

När det gäller frågan om avgränsningen mellan penningöverföring och inlåning på konto, som Advokatsamfundet tar upp, kan inledningsvis noteras att regeringen tidigare har uttalat att inlåning innebär insättning av medel som insättaren förfogar över, ensam eller tillsammans med någon annan. Dessutom förutsätts någon form av kontoförhållande, innebärande ett ramavtal som ger kontohavaren möjlighet att göra löpande insättningar. I det sammanhanget uttalade regeringen vidare att insättaren vid inlåning har rätt att vid anfordran ta ut insatta medel (prop. 1995/96:74 s. 97). I 3 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet definieras inlåningsverksamhet som ”mottagande från allmänheten av återbetalningspliktiga medel som efter uppsägning är tillgängliga för fordringsägaren inom högst ett år”. De medel som ansågs utgöra återbetalningspliktiga medel var tillgodohavanden på konto samt postväxlar och fordringar i värdepapper med viss längsta löptid (prop. 2002/03:139 s. 565). Avgränsningen av vad som utgör inlåning, och skälen till att tillhandahållande av betaltjänster inte utgör inlåning, tas även upp i avsnitt 6.1.2. Eftersom penningöverföring är en form av tillhandahållande av betaltjänster utgör inte heller penningöverföring inlåning, av de skäl som framförts i nämnda avsnitt.

När det gäller penningöverföring kan det dessutom konstateras att ovan refererade förarbetsuttalanden anger att insättning av medel, i den mening som begreppet medel ges i betaltjänstdirektivets artikel 4.15 och nu föreslagen lagstiftning, måste ske inom ramen för ett kontoförhållande för att inlåning ska föreligga. I de fall då medel tas emot av en betaltjänstleverantör utan att något konto öppnas i vare sig betalarens eller betalningsmottagarens namn är detta kriterium inte uppfyllt, vilket även framgår av resonemanget i avsnitt 6.1.2. Överföringen av medel till betaltjänstleverantören utgör således inte inlåning. Det framgår av skäl 7 till direktivet att penningöverföring normalt innebär att kontanter ges från

• Sida 108
•  Original

en betalare till en betaltjänstleverantör för förmedling till betalningsmottagaren. Det framgår vidare av definitionen av penningöverföring i direktivets artikel 4.13 att penningöverföring sker utan att konto öppnas.

Ramavtal

Termen ramavtal definieras i direktivets artikel 4.12 som ”ett avtal om betaltjänster som reglerar det kommande genomförandet av enskilda och successiva betalningstransaktioner och som kan innehålla skyldigheter och villkor för att öppna ett betalkonto.” I promemorian föreslås att en identisk definition tas in i lag.. Enligt regeringens bedömning bör en definition motsvarande den som föreslås i promemorian föras in i den nya lagen.

Referensväxelkurs

Referensväxelkurs är ett begrepp som används i direktivet men inte tidigare förekommit i svensk lagstiftning. En referensväxelkurs kan tillämpas vid betalningar och i ramavtal om betaltjänster i stället för en fast angiven växelkurs. Enligt regeringens bedömning bör en definition av termen referensväxelkurs som överensstämmer med direktivets artikel 4.18 föras in i den nu föreslagna lagstiftningen. Det bör här noteras att en referensväxelkurs antingen kan härröra från en offentligt tillgänglig källa eller göras tillgänglig av betaltjänstleverantören. Referensväxelkurser behandlas närmare i avsnitt 8.6.2.

Referensränta

En definition av uttrycket referensränta som överensstämmer med definitionen av denna term i direktivets artikel 4.20 bör tas in i lagen om betaltjänster. Det bör här noteras att en referensränta alltid kan härröra från en offentligt tillgänglig källa. Referensränta behandlas närmare i avsnitt 8.6.2.

Registrerad betaltjänstleverantör

Uttrycket registrerad betaltjänstleverantör förekommer inte i betaltjänstdirektivet, men däremot i promemorians lagförslag.. Eftersom termen registrerade betaltjänstleverantörer i promemorians förslag betecknar en viss kategori av betaltjänstleverantörer, och denna term även föreslås användas i den nya lagen, bör det enligt regeringens bedömning i lag ges en tydlig definition av vilken det framgår att en registrerad betaltjänstleverantör är en sådan betaltjänstleverantör som undantagits från lagens krav på tillstånd för sådan verksamhet i enlighet med de undantagsregler som behandlas närmare i avsnitt 7.1.2.

• Sida 109
•  Original

Startkapital

Av direktivets artikel 6 framgår att betalningsinstituts startkapital ska bestå av kapital enligt artikel 57 a och b i direktiv 2006/48/EG. En definition av startkapital med motsvarande innebörd finns i 1 kap. 5 § 17 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. En definition av startkapital som hänvisar till bestämmelsen i lagen om bank- och finansieringsrörelse bör införas i lagen om betaltjänster.

Unik identifikationskod

Med uttrycket unik identifikationskod avses enligt direktivets artikel 4.21 ”en kombination av bokstäver, siffror eller symboler som betaltjänstleverantören uppger för betaltjänstanvändaren och som denne ska uppge för att på ett otvetydigt sätt identifiera den andre betaltjänstanvändaren och/eller dennes betalkonto för en betalningstransaktion”. I promemorian föreslås att unik identifikationskod i lag definieras som ”en kombination av bokstäver, siffror eller symboler som betaltjänstleverantören tillhandahåller genom ett betalningsinstrument och som betaltjänstanvändaren i sin tur nyttjar i identifieringsprocessen”. Finansinspektionen framför i sitt remissvar att promemorians definition av unik identifikationskod inte överensstämmer med direktivet och föreslår en alternativ definition som motsvarar definitionen i direktivets artikel 4.21. Bankgirocentralen BGC

AB (BGC) efterfrågar en definition av unik identifikationskod som närmare följer direktivets definition. Regeringen anser liksom remissinstanserna att definitionen av unik identifikationskod bör utformas i enlighet med direktivets artikel 4.21.

Valuteringsdag

Termen valuteringsdag definieras i direktivets artikel 4.17 som ”den referenstidpunkt som används av en betaltjänstleverantör för beräkningen av räntan på de medel som debiterats eller krediterats ett betalkonto”. I promemorian föreslås att en likalydande definition tas in i lag. I promemorian anförs också att givande av ränta inte i sig utgör en betaltjänst och inte omfattas av direktivet. Däremot ska eventuella räntesatser som betaltjänstleverantören erbjuder i samband med en betalningstransaktion framgå av ramavtalet enligt direktivets artikel 42.3. Vidare framhålls att valuteringsdagen är den referenstidpunkt som används av en betaltjänstleverantör för beräkningen av ränta på medel som debiterats eller krediterats ett betalkonto. I promemorian anges också att referenstidpunkten för ränteberäkningen inte behöver vara dagen för den verkliga beräkningen av räntan eftersom parterna kan avtala sinsemellan om räntesats och löptid. Enligt regeringens bedömning bör den definition som föreslås i promemorian föras in i den nu föreslagna nya lagen.

• Sida 110
•  Original

6.2. Tillämpningsområde

6.2.1. Inledning

Betaltjänstdirektivet innehåller flera bestämmelser som på olika sätt avgränsar dess tillämpningsområde. Det framgår redan av artikel 1.1 att direktivets regler gäller för vissa angivna kategorier av företag, myndigheter och andra organ. Motsatsvis gäller enligt denna artikel att vissa angivna kategorier av offentliga organ (regionala eller lokala myndigheter) inte omfattas av direktivet när de agerar i egenskap av offentliga myndigheter.

Av artikel 2.1 framgår att direktivet ska tillämpas på betaltjänster som tillhandahålls inom gemenskapen. I samma bestämmelse anges att direktivets bestämmelser om informationsgivning (avdelning III) och rättigheter och skyldigheter vid genomförande av betaltjänster (avdelning IV) enbart ska tillämpas när såväl betalarens som betalningsmottagarens betaltjänstleverantör är etablerade i gemenskapen, förutom direktivets artikel 73 om valuteringsdag och tillgängliga medel. Artikel 73 gäller därmed alltid när betaltjänster tillhandahålls inom gemenskapen. I artikel 2.2 anges att direktivets avdelningar III och IV ska tillämpas på betaltjänster som genomförs i euro eller i valutan i en medlemsstat utanför euroområdet. Artikel 2.3 ger medlemsstaterna möjlighet att undanta vissa angivna institut (i Sverige enbart Svenska Skeppshypotekskassan) från direktivets tillämpningsområde.

Ett stort antal olika undantag från direktivets tillämpningsområde räknas upp i artikel 3. Det rör sig om olika aktiviteter (t.ex. fysisk transport av sedlar och mynt), typer av betalningstransaktioner (t.ex. betalningstransaktioner mellan betaltjänstleverantörer för egen räkning) och typer av betalningsinstrument (t.ex. papperscheckar).

Dessutom anges i artikel 68.1, som rör genomförandet av betalningstransaktioner, att bestämmelserna om genomförandetid och valuteringsdag ska tillämpas på betalningstransaktioner i euro, nationella betalningstransaktioner i den nationella valutan i en medlemsstat utanför eurozonen samt på betalningstransaktioner som innebär växling mellan euro och en annan EES-valuta, där växlingen sker i det land som inte har euron som nationell valuta. Om en sådan betalningstransaktion är gränsöverskridande, dvs. att betalaren och betalningsmottagaren finns i olika länder, omfattas den av reglerna om betalningstransaktionens belopp har växlats till euro i ”icke-euro-landet” och först därefter med beloppet angivet i euro förs till betalningsmottagaren i den andra medlemsstaten.

Dessutom framgår av artikel 30.1 andra meningen och artikel 51.1 att ett stort antal bestämmelser i direktivets avdelning III och avdelning IV – om informationskrav respektive rättigheter och skyldigheter vid genomförande av betaltjänster – är tvingande till en konsuments förmån men att andra parter kan avtala om avvikande bestämmelser. En motsvarande bestämmelse bör tas in i lagen om betaltjänster. I detta sammanhang bör det även framhållas att parter som avtalar om avvikande villkor jämfört med reglerna i lagens 4 och 5 kap. inte uttryckligen behöver ange att avtalsvillkoren gäller dem emellan med

• Sida 111
•  Original

Pr

avsteg från annars tillämpliga bestämmelser i lagen. Eftersom bestämmelserna i den nu föreslagna lagens 4 och 5 kap. är dispositiva är parterna fria att avtala om andra villkor som ersätter dem.

op. 2009/10:220

6.2.2. Aktörer som omfattas av reglerna

Regeringens förslag: Lagen om betaltjänster är tillämplig på verksamheten i betalningsinstitut och hos registrerade betaltjänstleverantörer. Andra betaltjänstleverantörer omfattas av lagens regler om tillhandahållande av betaltjänster, men behöver inte söka tillstånd som betalningsinstitut. Detsamma gäller för myndigheter som bedriver betaltjänstverksamhet i konkurrens med privata aktörer.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Riksgäldskontoret efterfrågar ett förtydligande i så att det framgår att skatter och avgifter för myndigheter undantas från lagen. Vidare skulle Riksgäldskontoret gärna se ett förtydligande av vad som menas med uttrycket ”i egenskap av offentlig myndighet”.

Vägverket uppfattar inledningsvis att förslagen är utformade på ett sådant sätt att de inte direkt berör verkets verksamhet, men menar att förslaget är oklart i det avseendet. Om den föreslagna lagstiftningen inte ska tillämpas av myndigheter vid myndighetsutövning, och reglerna därför endast träffar t.ex. den bank som tillhandahåller autogirotjänster som underleverantör till Vägverket, får förslaget enligt Vägverket tveksamma effekter i fråga om regress.

Skälen för regeringens förslag

Betaltjänstdirektivet är tillämpligt i olika delar på olika aktörer och tjänster

Som betaltjänstdirektivet är utformat är dess regler tillämpliga i olika delar för olika aktörer och tjänster. Direktivets artikel 1.1 innehåller bestämmelser om vilka personer och aktiviteter som omfattas av direktivets regler. Där framgår att reglerna omfattar vissa definierade kategorier av betaltjänstleverantörer: (i) kreditinstitut, (ii) institut för elektroniska pengar, (iii) postgiroinstitut som enligt nationell lagstiftning har rätt att tillhandahålla betaltjänster, (iv) betalningsinstitut, (v) Europeiska centralbanken och nationella centralbanker när de inte agerar i egenskap av offentliga myndigheter samt (vi) medlemsstaterna eller deras regionala eller lokala myndigheter, när de inte agerar i egenskap av offentliga myndigheter.

Vissa aktörer – betalningsinstitut och i viss mån registrerade betaltjänstleverantörer, som behandlas närmare i avsnitt 7 – omfattas av såväl rörelsereglerna som reglerna om hur betaltjänster ska tillhandahållas och utföras. Andra aktörer – exempelvis kreditinstitut och institut för elektroniska pengar – omfattas inte av direktivets rörelseregler men

• Sida 112
•  Original

däremot av reglerna om tillhandahållande och utförande av betaltjänster. Dessutom gäller vissa av reglerna om tillhandahållande och utförande av betaltjänster enbart för vissa typer av betalningstransaktioner.

Viss verksamhet hos myndigheter är helt undantagen från reglerna

För det första är vissa aktörer helt undantagna från direktivets regler under förutsättningar som anges i direktivet. Av artikel 1.1 framgår att Europeiska centralbanken och nationella centralbanker inte omfattas av direktivets regler när de agerar i egenskap av monetär myndighet eller offentlig myndighet. På samma sätt omfattas inte medlemsstaterna och deras myndigheter av direktivets regler när de agerar i egenskap av offentlig myndighet.

Det kan noteras att direktivets definition i artikel 1.1. e omfattar såväl Europeiska centralbanken som Sveriges riksbank och nationella centralbanker i andra EES-länder. Sveriges riksbank är en statlig myndighet och omfattas av det undantag som avser statliga och kommunala myndigheter när de ägnar sig åt myndighetsutövning. Det anges inte närmare i direktivet vad som avses med att agera i egenskap av monetär myndighet. Det framstår dock som otvetydigt att sådana aktiviteter som kan falla inom ramen för detta begrepp, t.ex. penningpolitiska åtgärder, utgör myndighetsutövning såvitt avser Sveriges riksbank. Det bör dock av lagen framgå att Europeiska centralbanken och nationella centralbanker i andra EES-länder är undantagna när de agerar i egenskap av monetär eller offentlig myndighet.

Såväl Riksgäldskontoret som Vägverket har efterfrågat klargöranden av i vilken utsträckning myndigheter är undantagna från reglernas tillämpning. Enligt Riksgäldskontoret bör det framgå av lagen att skatter och avgifter för myndigheter undantas från tillämpningsområdet. Dessutom har Riksgäldskontoret efterfrågat klargöranden av vad som gäller för myndigheter som upphandlar ramavtal för betaltjänster men inte tillhandahåller tjänsterna i sig.

Av betaltjänstdirektivets artikel 1.1 (f) framgår att dess bestämmelser ska tillämpas på medlemsstaterna eller deras lokala eller regionala myndigheter, när de inte agerar i egenskap av offentliga myndigheter. Motsatsvis innebär detta att direktivets bestämmelser inte är tillämpliga på dessa aktörer i deras myndighetsutövning. Begreppet myndighetsutövning innefattar bl.a. mottagande av skatter och avgifter. Det bör i detta sammanhang framhållas att när en myndighet (t.ex. Skatteverket eller Vägverket) mottar eller i förekommande fall gör en betalning som avser skatter eller skatteåterbäring från eller till en fysisk eller juridisk person är myndigheten att betrakta som betalningsmottagare respektive betalare. Detsamma gäller för den myndighet som mottar en betalning som avser en avgift som kan hänföras till myndighetsutövning. I den mån myndigheten betalar eller mottar en betalning utan att detta sker som ett led i myndighetsutövning är myndigheten att betrakta som betalare respektive betalningsmottagare i direktivets mening. Eftersom myndigheten i detta fall är betaltjänstanvändare och inte betaltjänstleverantör omfattas myndigheten inte av de skyldigheter som enligt direktivet åvilar betaltjänstleverantörer.

• Sida 113
•  Original

Direktivet innehåller däremot inga särskilda undantagsbestämmelser om de betaltjänstleverantörer som förmedlar betalningar till eller från myndigheter. Direktivet medger inte att något undantag görs för myndigheternas betaltjänstleverantörer när de förmedlar betalningar avseende skatter och avgifter. De omfattas därmed av den nu föreslagna lagstiftningen i samma utsträckning som då de förmedlar betalningstransaktioner mellan andra personer. Även Europeiska kommissionen har som svar på en fråga uttalat att betalningar av skatter, där betalningstransaktionen genomförs genom en bank, omfattas av betaltjänstdirektivet.

I promemorian (s. 50) föreslås att statliga, kommunala och andra offentliga myndigheter ska omfattas av reglerna om tillhandahållande av betalningstransaktioner i avsnitt III och IV i direktivet, utom när de agerar i egenskap av offentliga myndigheter. Om verksamheten utgör myndighetsutövning är den föreslagna lagstiftningen inte tillämplig över huvud taget. Vidare föreslås att statliga, kommunala och andra offentliga myndigheter ska undantas från kravet på tillstånd för att bedriva betaltjänstverksamhet. Möjligheten att undanta statliga, kommunala och andra offentliga myndigheter från krav på tillstånd följer av direktivets artikel 10.1. Denna artikel hänvisar till artikel 1.1 (f) som, enligt ordalydelsen, enbart avser myndigheter som inte sysslar med myndighetsutövning. En strikt tolkning av artikel 10.1 jämfört med artikel 1.1 (f) skulle medföra att en myndighet blir skyldig att ansöka om tillstånd för att bedriva betaltjänstverksamhet, när denna verksamhet inte utgör myndighetsutövning. Alternativt skulle bestämmelsen i artikel 10.1 kunna tolkas som att de personer som räknas upp i artikel 1.1 (f) undantas från tillståndskravet i sin egenskap av myndigheter och därför inte behöver ansöka om tillstånd. Denna tolkning har gjorts i promemorian. Till stöd för denna tolkning kan anföras att artikel 1.1 (f) innebär att myndigheter inte omfattas av direktivets regler vid myndighetsutövning. Om hänvisningen i artikel 10.1 i stället tolkas så att de i övriga fall omfattas av krav på tillstånd, skulle detta innebära att myndigheter antingen helt undantas från direktivets regler (vid myndighetsutövning) eller omfattas av reglerna, inklusive kravet på tillstånd för betaltjänstverksamhet (vid tillhandahållande av betaltjänstverksamhet som inte är myndighetsutövning). En sådan tolkning innebär dock att hänvisningen i artikel 10.1 till artikel 1.1 (f) inte får någon effekt, eftersom de verksamheter som undantas från tillståndskravet inte ens omfattas av direktivets regler. Mot denna bakgrund framstår den tolkning som valts i promemorian som den riktiga.

I promemorians författningskommentar till den föreslagna bestämmelsen om tillämpningsområdet för reglerna om betaltjänster anges att offentliga myndigheter endast omfattas av dessa regler när de tillhandahåller betaltjänster i konkurrens med andra aktörer på marknaden och inte agerar i egenskap av offentlig myndighet. I en sådan situation blir merparten av reglerna om tillhandahållande av betalningstransaktioner tillämpliga även på statliga, kommunala och andra offentliga myndigheter, som dock inte behöver ansöka om tillstånd för verksamheten.

Syftet med direktivets undantag är att de uppräknade aktörerna enbart ska omfattas av direktivets regler när de tillhandahåller betaltjänster i konkurrens med andra – privata – aktörer. Centralbanker och myndig-

• Sida 114
•  Original

heter som erbjuder sådana betaltjänster som alternativt kunde ha tillhandahållits av en privat betaltjänstleverantör ska alltså, såvitt avser dessa betaltjänster, följa direktivets regler. Ett konkret exempel är om en myndighet erbjuder sina anställda att öppna konton och få sina löner insatta på dessa. Myndigheter omfattas alltså inte av reglerna, förutom i de fall då de tillhandahåller betaltjänster i konkurrens med andra aktörer på marknaden och inte agerar i egenskap av offentlig myndighet. Enligt regeringens bedömning bör avgränsningen av lagstiftningens tillämpningsområde utformas i nära anslutning till direktivets regler, här närmast dess artikel 1.1 (f). Detta innebär att myndigheter inte bör omfattas av reglerna i direktivets avsnitt III och IV vid myndighetsutövning. Eftersom direktivet föreskriver regler för betaltjänstverksamhet är det enbart när myndigheter bedriver sådan verksamhet i konkurrens med andra aktörer som direktivets regler tillämpas på den av myndigheten bedrivna betaltjänstverksamheten. Av detta följer även att verksamhet som inte utgör betaltjänster, t.ex. upphandling av ramavtal för betaltjänster, inte omfattas av direktivets regler.

Vägverket har framhållit att promemorians förslag innebär att en myndighets betaltjänstleverantör kommer att omfattas av regler om återbetalning av betalningstransaktioner som initierats av betalningsmottagaren (autogirobetalningar) medan betalningsmottagaren – myndigheten – möjligen inte omfattas av den nu föreslagna lagstiftningen. I detta sammanhang kan noteras att direktivet inte innehåller några regler om en betaltjänstleverantörs möjligheter att kräva ersättning av den betalningsmottagare som initierat en autogirobetalning, när betaltjänstleverantören har ersatt betalaren i enlighet med direktivets regler. Frågan om betaltjänstleverantörens regressrätt gentemot betalningsmottagaren i dessa fall tas heller inte upp i promemorian. Den situation som

Vägverket visat på uppstår således oavsett om betalningsmottagaren är en myndighet som mottar betalningen som ett led i sin myndighetsutövning eller någon annan. Frågor om återbetalning av bl.a. autogirobetalningar behandlas vidare i avsnitt 9.8.

Undantagsmöjligheten avseende Svenska Skeppshypotekskassan används inte

Direktivets artikel 2.3 gör det möjligt att uttryckligen undanta Svenska Skeppshypotekskassan från reglernas tillämpningsområde. Det saknas särskilda skäl att utnyttja direktivets möjlighet till särreglering i denna del. Det införs därför inte något undantag från reglerna avseende Svenska Skeppshypotekskassan.

6.2.3. Geografiska begränsningar

Regeringens förslag: Lagen är tillämplig i fråga om betaltjänster som tillhandahålls inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Bestämmelserna om tillhandahållande av betaltjänster i lagens 4 och 5 kap. gäller enbart när både betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör är hemmahörande inom EES.

• Sida 115
•  Original

Promemorians förslag: I promemorian föreslås att även betalningstransaktioner i andra valutor än EES-valutor, och där enbart en av betaltjänstleverantörerna är hemmahörande inom EES, ska omfattas av lagens regler om tillhandahållande av betaltjänster.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Finansinspektionen anser att det bör framgå att lagstiftningen är tillämplig på betalningsinstitut och de fysiska och juridiska personer som har undantagits från tillståndsplikt. Svenska

Bankföreningen avstyrker förslaget att direktivets bestämmelser ska gälla även för betalningar till eller från ett land utanför EES eller andra valutor än euro och EES-ländernas valutor (s.k. ”one leg”-betalningar). Företagarna anför att den föreslagna tillämpningen av reglerna även i transaktioner när enbart en av parterna finns inom EES innebär att olika rättsregler kommer att gälla för parterna vilket av flera aktörer upplevs som särskilt betungande. Pan Nordic Card Association framför att det generellt bör eftersträvas att samtliga definitioner och regler utformas identiskt i samtliga EU-länder samt övriga länder som omfattas av direktivet. Reglerna för ”one-leg”-transaktioner framhålls som ett område där nationella regler divergerar. Finansbolagens Förening har inget att erinra mot att lagstiftningen görs tillämplig även på andra valutor än euro och EES-ländernas övriga valutor.

Skälen för regeringens förslag

Reglerna är tillämpliga på betaltjänster som tillhandahålls inom EES

Enligt direktivets artikel 2.1 första meningen ska direktivets regler tillämpas på betaltjänster som tillhandahålls inom gemenskapen. I andra meningen sägs dock att avdelningarna III och IV, förutom artikel 73 – motsvarande 4 och 5 kap. i den nu föreslagna lagen om betaltjänster, förutom dess 5 kap. 21 § – endast ska tillämpas när såväl betalarens som betalningsmottagarens betaltjänstleverantör är etablerad i gemenskapen.

Innebörden av detta är att de centrala regler i direktivet som rör informationsgivning, rättigheter och skyldigheter i samband med tillhandahållande av betaltjänster som huvudregel inte är tillämpliga i fråga om alla betaltjänster som tillhandahålls inom EES, utan enbart på sådana betalningstransaktioner där både betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör hör hemma inom EES.

Som framgått ovan gäller detta dock inte reglerna om valuteringsdag och tillgängliggörande av medel i artikel 73. Dessa regler, som föreslås genomföras i 5 kap. 21 § lagen om betaltjänster, gäller alltså i fråga om alla betaltjänster som tillhandahålls inom EES.

Av artikel 2.2 följer att bestämmelserna i direktivets avdelning III och IV, det vill säga reglerna om informationsgivning, rättigheter och skyldigheter i samband med tillhandahållande av betaltjänster ska tillämpas på betaltjänster som utförs i euro eller i valutan i en EES-stat utanför euroområdet. Motsatsvis innebär detta att reglerna inte gäller vid tillhandahållande av betaltjänster i andra valutor. I detta sammanhang bör

• Sida 116
•  Original

Pr

framhållas att valutorna i EES-länder utanför EU omfattas av betaltjänstdirektivet från det att respektive EES-land har infört direktivets regler i nationell rätt. Här bör särskilt noteras att schweizerfranc, som är nationell valuta i EES-landet Liechtenstein, blir en sådan valuta som omfattas av betaltjänstdirektivets regler från det att Liechtenstein genomför direktivets bestämmelser i nationell rätt. För medlemsstater i EU gäller att respektive lands valuta omfattas av betaltjänstdirektivet från den tidpunkt då direktivet träder i kraft, det vill säga den 1 november 2009.

op. 2009/10:220

Dessutom framgår av artikel 68 att direktivets regler om genomförandetid och valuteringsdag, som föreslås genomföras i 5 kap. 18– 23 §§ lagen om betaltjänster, enbart är tillämpliga på en snävare krets av betalningstransaktioner. Dessa regler är, enligt huvudregeln i artikel 68.1, tillämpliga på betalningstransaktioner i euro och nationella betalningstransaktioner i valutan i den berörda medlemsstaten utanför euroområdet (exempelvis en betalning med svenska kronor i Sverige). Reglerna är dessutom tillämpliga på vissa betalningstransaktioner som innebär växling mellan euro och valutan i ett EES-land utanför euroområdet. Förutsättningen är dock att växlingen sker i landet utanför euroområdet. Om betalningstransaktionen är gränsöverskridande, dvs. om betalaren och betalningsmottagaren finns i olika länder, omfattas den av direktivets regler om genomförandetid enbart om den gränsöverskridande betalningstransaktionen sker i euro. Dessa regler behandlas närmare i avsnitt 9.10.2.

Reglerna görs inte tillämpliga på s.k. ”one-leg”-betalningar

Direktivet medger att medlemsstaterna avgör om regleringen också ska omfatta transaktioner i andra valutor eller där endast en av betaltjänstleverantörerna – eller åtminstone inte alla de betaltjänstleverantörerna som medverkar i utförandet av betalningstransaktionen – är etablerad inom EES (s.k. ”one-leg”-transaktioner).

I promemorian diskuteras huruvida reglerna i den föreslagna lagstiftningen ska göras tillämpliga även på ”one-leg”-transaktioner. Där sägs att det framstår som eftersträvansvärt att konsumenter har ett likvärdigt skydd oavsett om betalningstransaktionen sker inom eller utanför EES. Dessutom framförs att betaltjänstleverantörer normalt föredrar ett regelverk i stället för flera, för att strömlinjeforma sina processer. Vikten av transparenta regler och ett gott konsumentskydd vid globala penningöverföringar framhålls också i promemorian.

Som argument mot att tillämpa reglerna på ”one-leg”-transaktioner nämner promemorian att det skulle försvåra för de företag som är verksamma både inom och utanför EU, särskilt avseende korttransaktioner. Dessutom skulle direktivets regler om reklamation av betalningstransaktioner bli svåra att tillämpa avseende ”one-leg”-transaktioner. Därutöver noteras i promemorian att ”branschen” har påpekat att en gränsdragning mellan de nu aktuella reglerna och andra regler blir oundviklig, men också svår att förklara för kunderna, vid ”one-leg”transaktioner.

• Sida 117
•  Original

Promemorians slutsats, vid en samlad bedömning, är att konsumentskyddet och behovet av transparenta regler vid globala penningöverföringar måste gå före betaltjänstleverantörernas problem. Enligt promemorian bör de problem som uppstår vid korttransaktioner kunna hanteras avtalsrättsligt och med pedagogisk informationsgivning till kunder.

Svenska Bankföreningen har framfört ett antal argument för varför den föreslagna lagstiftningen inte bör göras tillämplig på ”one-leg”transaktioner. Föreningen anför att det följer av direktivet att bl.a. denna fråga ska tas upp i en översyn vid slutet av 2012 och att det därför är olämpligt att lagstifta om en utvidgad ordning tre år före det att utvärderingen ska företas. Vidare delar föreningen inte promemorians bedömning att intresset av konsumentskydd är viktigare än att söka undvika de uppenbara problem som kommer att uppstå kring t.ex. korttransaktioner mot bakgrund av de globala regelverken. Enligt föreningen saknas en underbyggd argumentation i promemorian, och en djupare analys måste först företas. Detta bör lämpligen ske några år efter direktivets genomförande. Det faktum att ett antal andra medlemsstater uppgett att de avser att lagstifta kring ”one leg” påverkar inte föreningens inställning. Enligt föreningen kommer det uppstå problem inte minst vid korttransaktioner mot bakgrund av de globala regelverken på detta område. Föreningen menar också att det krav på likabehandling av ”oneleg”-betalningar och de betalningar som omfattas av direktivet riskerar att bli vilseledande, eftersom den infrastruktur och det regelverk som byggts upp för betalningar inom EES helt saknas utanför detta område.

Dessutom menar Bankföreningen att det vid ”one-leg”-betalningar blir svårt att uppfylla direktivets och den föreslagna lagstiftningens informationskrav, eftersom det bl.a. blir i det närmaste omöjligt att informera kunderna om vilken maximal genomförandetid som gäller för betalningstransaktioner i alla valutor, till och från alla länder. Föreningen framför att den föreslagna regleringen innebär att det ena benet av transaktionen, inom EES, enligt promemorians förslag blir författningsreglerat genom lagen om betaltjänster medan regleringen för det andra benet är helt okänd. Även avseende de i promemorian föreslagna reglerna för återbetalning av en icke godkänd betalningstransaktion ser föreningen flera problem om denna reglering skulle omfatta även ”one leg”-transaktioner. Föreningen anför avslutningsvis att en tillämpning av direktivreglerna även på ”one leg”-transaktioner skulle leda till en märkbar fördyring för instituten och en ökning av den administrativa bördan, vilket står i strid med regeringens uttalade ambition att minska den administrativa bördan för företag.

Även Pan Nordic Card Association och Företagarna har framfört att reglerna inte bör göras tillämpliga på ”one-leg”-transaktioner.

Enligt uppgifter från Europeiska kommissionen i november 2009 avsåg elva EU- och EES-länder att tillämpa direktivets regler i avdelning III och IV –avseende informationskrav respektive rättigheter och skyldiheter vid genomförande av betaltjänster– på ”one-leg”-transaktioner. Av de då tillgängliga uppgifterna framgick också att flera av länderna enbart avsåg att tillämpa vissa delar av regelverket på sådana transaktioner. Sju länder avsåg att inte göra reglerna tillämpliga på ”one-leg”-betalningar, medan

• Sida 118
•  Original

entydig information om övriga länders inställning ännu inte fanns tillgänglig.

Det framstår därmed inte som om det finns något helt tydligt mönster avseende övriga medlemsländers inställning till möjligheten att göra reglerna tillämpliga på ”one-leg”-transaktioner.

Det bör här också noteras att promemorians förslag innebär att många – men inte alla – bestämmelser som motsvarar reglerna i direktivets artikel III och IV skulle bli tillämpliga på ”one-leg”-transaktioner. Enligt promemorians förslag skulle motsvarande regler som rör information till betalningsmottagaren om enskilda betalningstransaktioner enligt ett ramavtal, möjligheten för betalaren att kontrollera belopp på ett betalningsinstrument för lägre belopp och avseende information om extra avgifter eller nedsättning av avgift inte tillämpas på ”one-leg”transaktioner. Inte heller reglerna om bevis för godkännande och utförande av betalningstransaktioner skulle vara tillämpliga, och detsamma gäller reglerna om återbetalning av betalningstransaktioner som initierats av eller via en betalningsmottagare. Reglerna om avgiftsuttag från överförda och mottagna belopp skulle tillämpas på ”one-leg”-transaktioner. Detsamma skulle gälla avseende reglerna om utförandetid. Bestämmelsen om valuteringsdag skulle gälla även för ”one-leg”-transaktioner. Reglerna om ansvar för bristfälliga eller ej utförda betalningstransaktioner skulle däremot inte heller vara tillämpliga på ”one-leg”-transaktioner.

Det framförs i promemorian att en tillämpning av den nu föreslagna lagstiftningens regler även på ”one-leg”-transaktioner innebär dels ett likvärdigt konsumentskydd oavsett om betalningstransaktionen sker i eller utanför EES, dels mer transparenta regler vid globala penningöverföringar. Mot detta har Svenska Bankföreningen, Pan Nordic Card Association och Företagarna hävdat att s.k. ”gold plating”, där mer omfattande regler än vad som uttryckligen följer av direktivet förs in i nationell lag, bör undvikas. Bankföreningen har dessutom framfört ett antal synpunkter som rör negativa följder av att tillämpa lagstiftningen på ”one-leg”-betalningar. Enligt föreningen kommer detta skapa mer oklarheter bland konsumenter och andra betaltjänstanvändare om vilka regler som gäller, inte minst eftersom följden blir att den svenska lagstiftningen då gäller för en del av en betalningstransaktion medan en helt annan – och helt okänd – lag gäller för den andra delen av samma transaktion. Som föreningen påpekat innebär detta också att det inte blir möjligt att med någon säkerhet ange exempelvis längsta genomförandetid eller avgiftsuttag för betalningstransaktionen i dess helhet eftersom detta är avhängigt vilka regler som gäller i en annan jurisdiktion. Som promemorians förslag är utformat undviks vissa av de problem som kunnat uppstå, avseende exempelvis betalares återbetalningsrätt vid betalningstransaktioner som initierats av eller via en betalningsmottagare, eftersom dessa regler inte görs tillämpliga på ”one-leg”-transaktioner. Den grundläggande problematiken avseende reglernas tillämpning på ”one-leg”-transaktioner – att en del av betalningstransaktionen omfattas av lagstiftning i tredje land vars innebörd kan vara mycket svår att fastställa – kvarstår dock i de delar där reglerna görs tillämpliga på dessa transaktioner. För kontokortstransaktioner finns, enligt Svenska Bankföreningen, en risk för konflikt

• Sida 119
•  Original

mellan lagens regler och de regelverk för kontokort som är tillämpliga i länder utanför EES. Därutöver leder förslaget, enligt föreningen, till en ökad administrativ börda och märkbart högre kostnader för betaltjänstleverantörerna.

Syftet med att göra lagens regler tillämpliga på ”one-leg”-transaktioner är främst att stärka konsumentskyddet vid dessa betalningstransaktioner, och dessutom att uppnå en enhetlig reglering i svensk rätt av betalningstransaktioner här i landet. I promemorian motiveras förslaget med att konsumentskyddet och behovet av transparenta regler vid globala penningöverföringar bör gå före betaltjänstleverantörernas problem, som till del också kan hanteras i avtal och genom pedagogisk informationsgivning.

Promemorians utgångspunkt, att syftet med att göra lagstiftningen tillämplig på ”one-leg”-transaktioner främst är att stärka konsumentskyddet och göra regleringen av betalningstransaktioner mer transparent, framstår som i och för sig riktig. Till exempel skulle betalningstransaktioner i valutor som amerikanska dollar eller japanska yen, som inte faller inom betaltjänstdirektivets tillämpningsområde, också omfattas av reglerna. För konsumenter och andra betaltjänstanvändare skulle detta innebära en ökad tydlighet avseende vilka regler som gäller. Det kan, från ett konsumentperspektiv, framstå som ologiskt och förvirrande att en betalningstransaktion som initieras hos en svensk betaltjänstleverantör omfattas av olika regler om t.ex. information till kunden beroende på om betalningstransaktionen avser betalning till en betalningsmottagare i USA eller i Storbritannien.

Samtidigt bör reglerna bara göras tillämpliga på ”one-leg”-transaktioner om detta faktiskt leder till ett stärkt konsumentskydd och ett mer transparent regelverk. I detta sammanhang bör det observeras att även om bestämmelser i den nu föreslagna svenska lagstiftningen görs tillämpliga på ”one-leg”-transaktioner, så kommer den andra delen – det andra ”benet” – att omfattas av lagstiftningen i det andra landet. En del av betalningstransaktionen lyder därmed under regler som kan innebära helt andra krav jämfört med den svenska lagstiftningen, och vars tillämpning den svenske betaltjänstleverantören inte kan råda över eller ens kunna få kunskap om i alla delar. Eftersom den nu föreslagna lagstiftningen inte över huvud taget kan reglera vad som gäller i fråga om exempelvis avgiftsuttag, krav på maximal genomförandetid eller andra aspekter av hur betalningstransaktioner utförs i det andra landet, är det heller inte möjligt att ge någon tillförlitlig information om detta till konsumenter och andra betaltjänstanvändare i Sverige. Även om ambitionen med att tillämpa lagen på ”one-leg”-transaktioner är att konsumenter och andra betaltjänstanvändare ska få ett stärkt skydd, framstår det som tveksamt hur stor positiv effekt som uppnås i praktiken när det inte är möjligt att erbjuda dem tydliga villkor för utförandet av hela betalningstransaktionen eller ens tillförlitlig information om vilka villkor som gäller.

Promemorians förslag innebär ett något starkare konsumentskydd i vissa delar. Samtidigt uppstår dock oklarheter om vilka regler som gäller och inte minst en icke obetydlig risk för att konsumenter och andra betaltjänstanvändare felaktigt får uppfattningen att lagens regler gäller även för den del av en ”one-leg”-transaktion som sker i ett land utanför

• Sida 120
•  Original

EES. Dessutom innebär en tillämpning av vissa bestämmelser i lagen att betaltjänstleverantörerna drabbas av ökade administrativa kostnader, som i sin tur kan komma att övervältras på kollektivet av betaltjänstanvändare i form av högre avgifter för utförande av betalningstransaktioner.

I detta sammanhang bör också noteras att även om one-leg-transaktioner inte kommer att omfattas av bestämmelserna om informationsgivning, utförandetid m.m. i den nu föreslagna lagen så behandlas frågor om vissa betaltjänstleverantörers informationsgivning avseende bl.a. avtalsvillkorsändringar, valuteringsregler och utförande av överföringsuppdrag i Finansinspektionens allmänna råd om inlåningskonton och tillhörande banktjänster (FFFS 2001:8).

Vid en sammanvägd bedömning framstår det som om nackdelarna i form av oklarhet rörande villkoren för och information om ”one-leg”transaktioner, tillsammans med de ökade kostnader som en utsträckning av lagen till omfatta även dessa medför, är större än de fördelar som kan uppnås i form av stärkt konsumentskydd för en del av ”one-leg”transaktionerna. Promemorians förslag att göra vissa bestämmelser tillämpliga på ”one-leg”-betalningar bör därför inte genomföras.

6.2.4. Aktiviteter som undantas från direktivets tillämpningsområde

Regeringens förslag: Vissa typer av betalningstransaktioner och andra aktiviteter med anknytning till tillhandahållande av betaltjänster omfattas inte av lagens bestämmelser.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. MasterCard anför att undantaget för betalningsinstrument som kan användas inom ett begränsat nätverk bör tolkas snävt och att det av lagstiftningen bör framgå att kort som kan användas för inköp hos en rad utvalda handlare inte omfattas av undantaget. Företagarna anser att de uttalanden om undantagets innebörd som görs i promemorian bör avspeglas i lagstiftningen.

Skälen för regeringens förslag

Vissa tjänster, betalningsinstrument och verksamheter undantas uttryckligen från direktivets tillämpningsområde

De tjänster som omfattas av direktivets regler – betaltjänster – definieras i artikel 4.3, som i sin tur hänvisar till en uppräkning av tjänster i bilagan till direktivet. Ett antal tjänster, betalningsinstrument och verksamheter som inte omfattas av direktivets regler räknas upp i direktivets artikel 3. I promemorian föreslås bestämmelser som till sitt innehåll motsvarar direktivets artikel 3. Enligt regeringens bedömning bör de bestämmelser som föreslås i promemorian föras in i lagen om betaltjänster. Direktivets bestämmelser, promemorians förslag och de närmare avgränsningarna av de undantagna områdena beskrivs nedan.

• Sida 121
•  Original

Tjänster som inte omfattas av direktivet

Yrkesmässig, fysisk transport av sedlar och mynt, inklusive insamling, hantering och leverans av dessa, undantas enligt artikel 3 c. Detta undantag omfattar exempelvis värdetransporter och den kontanthantering som är förknippad med sådana transporter. Detta undantag avser yrkesmässig, fysisk transport av kontanter – sedlar och mynt – och innefattar även insamling, hantering och leverans av kontanter. Sådan verksamhet där ett värdetransportföretag hämtar eller levererar kontanter för räkning och insättning på ett annat företags, exempelvis en butiksägares, konto omfattas också av undantaget.

Enligt artikel 3 e undantas tjänster som innebär att betalningsmottagaren förser betalaren med kontanter som en del av en betalningstransaktion efter uttrycklig begäran av betalaren omedelbart före verkställandet av betalningstransaktionen genom betalning för inköp av varor eller tjänster. Detta undantag omfattar uttag av kontanter i samband med inköp, t.ex. när en kund vid inköp i en livsmedelsaffär tar ut 500 kronor i kontanter vid köp av matvaror för 300 kronor och debiteras totalt 800 kronor.

Valutaväxlingsverksamhet, s.k. ”cash-to-cash”-verksamhet, undantas enligt artikel 3 f. Undantaget avser kontantbaserad växlingverksamhet, dvs. där kontanter i en eller flera valutor växlas mot kontanter i en eller flera andra valutor utan att någon debitering eller kreditering av ett betalkonto sker i samband med växlingstransaktionen.

Enligt artikel 3 j tillämpas direktivet inte heller på tekniska stödtjänster som exempelvis tillhandahållande av terminaler eller annan utrustning, behandling, lagring och autentisering av uppgifter, integritetsskyddande tjänster och IT-tjänster. En förutsättning för att dessa tjänster ska undantas från direktivets tillämpning är att tjänsteleverantörerna inte vid någon tidpunkt har besittning över de medel som ska överföras. Ett exempel på sådana tjänster är tillhandahållande av teknisk infrastruktur som används vid betalningar, exempelvis kortterminaler och mjukvara som gör det möjligt för en betaltjänstanvändare att initiera en betalningsorder via Internet.

Artikel 3 o undantar vissa tjänster avseende uttag av kontanter i uttagsmaskiner (bankomater). Bestämmelsen innebär att den som tillhandahåller fristående uttagsmaskiner men inte några andra betaltjänster, och heller inte är part i ramavtalet med den person som nyttjar uttagsautomaten, inte omfattas av reglerna i direktivet.

Särskilt avseende betalningsinstrument som används i ett begränsat nätverk

Genom artikel 3 k undantas tjänster som baseras på betalningsinstrument som kan användas för förvärv av varor eller tjänster endast hos utgivaren eller, enligt överenskommelse med utgivaren, antingen inom ett begränsat nätverk av tjänsteleverantörer eller avseende ett begränsat varu- eller tjänsteutbud.

Europeiska kommissionen har uttalat att medlemsstaterna bör avhålla sig från att ställa upp kvantitativa kriterier, avseende t.ex. antalet deltagande affärsidkare eller betalningsströmmarnas omfattning, på när

• Sida 122
•  Original

ett nätverk är att anse som begränsat. Enligt kommissionens mening bör innebörden i uttrycket ”begränsat nätverk” avgöras från fall till fall.

MasterCard har anfört att uttrycket bör tolkas snävt och att det av lagstiftningen bör framgå att kort som kan användas för inköp hos en rad utvalda handlare inte omfattas av undantaget.

Enligt regeringens bedömning framstår det som mindre lämpligt att fastställa kvantitativa kriterier på när ett nätverk inte längre ska anses som begränsat. De betalningsinstrument och nätverk som tas upp i promemorian torde, typiskt sett, omfattas av undantaget i 1 kap. 4 § 5 lagen om betaltjänster. En distinktion kan här göras mellan två olika typer av betalningsinstrument som kan omfattas av undantaget. För det första undantas tjänster baserade på betalningsinstrument som kan användas för förvärv av varor eller tjänster endast i de lokaler som utgivaren använder. Exempel på betalningsinstrument som omfattas av detta undantag är s.k. ”mat på jobbet”-kort, kundkort som enbart kan användas för betalning i en viss butik eller butikskedja samt clubkort som används vid besök på en restaurang eller semesteranläggning där inköp registreras på kortet och kortanvändaren debiteras när denne lämnar område. För det andra undantas betalningsinstrument som kan användas för förvärv av varor och tjänster enligt affärsöverenskommelse med utgivaren, antingen inom ett begränsat nätverk av tjänsteleverantörer eller i fråga om ett begränsat varu- eller tjänsteutbud. Exempel på betalningsinstrument som omfattas av detta undantag är kort för allmänna transporter, bensinkort som kan användas för inköp hos en kedja av bensinstationer eller medlemskort med betalfunktion som används för att betala varor och tjänster som tillhandahålls av den utgivande organisationen. När det gäller betalningsinstrument som kan användas för betalningar inom ett nätverk av leverantörer får en bedömning av undantagets tillämplighet göras avseende varje nätverk. Utgångspunkten är att ju större omfattning nätverket har, desto mindre sannolikt är det att undantaget är tillämpligt på de tjänster som tillhandahålls. Vid denna bedömning kan antalet affärsidkare som deltar i ett nätverk vara ett av de kriterier som används för att avgöra huruvida nätverket är begränsat eller inte. Exempelvis torde ett nätverk som samlar ett stort antal olika affärsidkare, t.ex. olika butikskedjor, som var och en bedriver verksamhet genom flera olika affärsställen typiskt sett inte träffas av undantaget. Det bör dock framhållas att det faktum att ett betalningsinstrument som t.ex. ett kort kan användas hos flera affärsidkare som exempelvis butikskedjor inte i sig innebär att undantaget inte längre är tillämpligt. Det avgörande för bedömningen är även i dessa fall nätverkets omfattning. Som framhålls i promemorian kan dock nätverk som kopplats till VISA, MasterCard eller andra öppna kortsystem inte omfattas av undantaget.

Transaktioner som inte omfattas av direktivet

Enligt direktivets artikel 3 a ska direktivets regler inte tillämpas på rena kontanttransaktioner direkt mellan betalare och betalningsmottagare, utan några mellanhänder.

• Sida 123
•  Original

Artikel 3 b föreskriver ett undantag för sådana betalningstransaktioner från betalaren till betalningsmottagaren som sker genom ett handelsombud som auktoriserats att förhandla om eller slutföra försäljning eller köp av varor eller tjänster på betalarens eller betalningsmottagarens vägnar. I Sverige innebär detta att reglerna inte är tillämpliga på en betalning från en betalare via en handelskommissionär till en betalningsmottagare, när handelskommissionären har åtagit sig att för betalarens eller betalningsmottagarens (kommittentens) räkning men i eget namn sälja eller köpa lös egendom enligt bestämmelserna i kommissionslagen (2009:865).

Genom artikel 3 d undantas insamling och leverans av kontanter som inte bedrivs yrkesmässigt och som sker inom ramen för ideell verksamhet eller välgörenhet.

Enligt artikel 3 g undantas en rad olika pappersbaserade betalningsinstrument som exempelvis papperscheckar från direktivets tillämpningsområde.

Artikel 3 h anger att direktivet inte ska tillämpas på betalningstransaktioner som genomförs inom ett system för avveckling av betalningar eller värdepapper. De system som omfattas av detta undantag är sådana där avvecklingsagenter, centrala motparter, clearingorganisationer, centralbanker, andra medlemmar samt betaltjänstleverantörer sinsemellan avvecklar transaktioner. I Finansinspektionens promemoria anges att undantaget i Sverige är tillämpligt på VPC AB:s (numera Euroclear Sweden) system för värdepappersavveckling, Riksbankens RIX-system, Bankgirocentralen BGC:s betalningssystem, Svenska Bankföreningens Dataclearing samt den motpartsclearing av standardiserade derivat som utförs av OMX Nordic Exchange. I promemorian framhålls att lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden gäller för flertalet av dessa system. Vidare framhålls att dessa system inte tillhandahåller några betaltjänster till enskilda betaltjänstanvändare.

Genom artikel 3 i undantas betalningstransaktioner som avser förvaltning, inlösen eller försäljning av värdepapper från direktivets tillämpningsområde. Dessa betalningstransaktioner undantas från direktivets tillämpningsområde förutsatt att de utförs av de personer som deltar i sådana avvecklingssystem som nämns i artikel 3 h eller av värdepappersföretag, kreditinstitut, fondbolag, förvaltningsbolag som tillhandahåller investeringstjänster eller andra personer som har tillstånd att förvara finansiella instrument.

Av artikel 3 m följer att betalningstransaktioner som utförs mellan betaltjänstleverantörer, deras ombud eller filialer för egen räkning inte ska omfattas av direktivets regler. Sådana transaktioner bör följaktligen inte omfattas av den nu föreslagna lagstiftningen.

Enligt artikel 3 n ska även transaktioner mellan företag i samma företagsgrupp, där ingen utomstående betaltjänstleverantör medverkar som mellanhand, undantas från direktivets tillämpningsområde. Betalningar som görs inom en företagsgrupp, exempelvis av en central funktion som ansvarar för koncerninterna betalningsflöden, omfattas av detta undantag. Direktivets regler är alltså inte tillämpliga på sådana koncerninterna betalningar. En förutsättning är att den centrala

• Sida 124
•  Original

betalningsfunktionen inte gör några betalningar till utomstående eller till enskilda anställda inom koncernen.

Särskilt avseende betalningstransaktioner som utförs med hjälp av mobiltelefoner m.m.

Enligt artikel 3 l ska direktivet inte tillämpas på betalningstransaktioner som verkställs med hjälp av teleutrustning eller digital eller informationsteknisk utrustning, när de köpta varorna eller tjänsterna levereras till och är avsedda att användas med hjälp av tele-, IT- eller digital utrustning. En förutsättning för att undantaget ska gälla är dock att operatören för tele-, IT- eller den digitala utrustningen inte agerar enbart som en mellanhand mellan betaltjänstanvändaren och leverantören av varorna eller tjänsterna.

Denna bestämmelse avspeglas inte i lagförslagen i promemorian. Vad som i praktiken avses med detta undantag framgår av skäl 6 till direktivet. Av detta framgår att betalningstransaktioner avseende köp av digitala varor eller tjänster som ringsignaler, musik eller digitala tidningar, som distribueras av en operatör och enbart kan användas tillsammans med hjälp av digital utrustning som exempelvis mobiltelefoner och datorer, inte ska omfattas av direktivets regler. De fall då operatören enbart är en mellanhand som sköter betalningen till en tredje part som levererar varorna och tjänsterna omfattas dock inte av undantaget. I dessa fall ska direktivets regler tillämpas på betalningstransaktionen.

I promemorian diskuteras avgränsningen av vilka betalningstransaktioner som utförs med hjälp av exempelvis mobiltelefon och omfattas av direktivets regler. I promemorian tas detta upp i anknytning till den föreslagna definitionen av betaltjänster. I promemorian anges att de transaktioner som utgör betaltjänster är t.ex. betalning av parkering, biobesök eller taxifärd samt diverse tjänster med koppling till viss teknisk utrustning som film, mjukvara, spel, ringsignaler och s.k. RSSflöden.

En grundläggande utgångspunkt vid bedömningen av omfattningen av undantaget i direktivets artikel 3 l är att direktivet, och den lagstiftning som genomför dess regler i Sverige, syftar till att reglera tillhandahållande av betaltjänster till betaltjänstanvändare. Syftet är däremot inte att reglera försäljning av vissa produkter eller tjänster som enbart tillhandahålls via digitala medier. Om en viss produkt eller tjänst, exempelvis en ringsignal, ett spel eller en nyhetsservice, produceras och tillhandahålls av samma aktör, och produkten eller tjänsten enbart kan användas genom digital utrustning som mobiltelefoner eller datorer, är betaltjänstdirektivets regler inte tillämpliga på transaktioner där användare betalar producenten för produkterna eller tjänsterna.

Bedömningen blir en annan i de fall då en tele-, IT- eller nätverksoperatör – exempelvis en mobiltelefonoperatör – gör det möjligt för en kund att förvärva en produkt eller en tjänst av en tredje part. Om ett annat företag än mobiltelefonoperatören tillhandahåller exempelvis ringsignaler och spel till mobiltelefoner, medan mobiltelefonoperatören tillhandahåller möjligheten att betala för dessa med användning av

• Sida 125
•  Original

mobiltelefonen, kan transaktionen i vissa fall komma att omfattas av betaltjänstdirektivets regler, beroende på vilken roll operatören har i utförandet av transaktionen.

Av direktivets skäl 6 framgår att om systemoperatören inte enbart agerar mellanhand, utan dessutom tillför ett värde i form av åtkomst, distribution eller sökmöjligheter, bör de tjänster som denne tillhandahåller inte anses utgöra betaltjänster om de distribuerade produkterna eller tjänsterna enbart kan användas med hjälp av digital utrustning som mobiltelefoner eller datorer. En produkt eller tjänst som enbart kan köpas genom användning av ett tekniskt gränssnitt som tillhandahålls av en viss systemoperatör och med hjälp av digital utrustning som mobiltelefoner eller datorer, där systemoperatören mottar betalningen från användaren, behöver alltså inte vara en betaltjänst i direktivets och lagens mening.

Om operatören av det system i vilket betalningen görs och produkten eller tjänsten tillhandahålls enbart agerar mellanhand mellan säljaren och köparen, utgör transaktionen en sådan betalningstransaktion som faller inom direktivets definition av betaltjänst. Det innebär att systemoperatören blir att betrakta som en betaltjänstleverantör i direktivets mening. Även köp av exempelvis SMS-biljetter och digitala produkter som ringsignaler och spel kan därmed utgöra betaltjänster, förutsatt att systemoperatören enbart agerar mellanhand i transaktionen.

Om systemoperatören tillför ett värde i form av åtkomst, distribution eller sökmöjligheter utgör transaktionen dock inte en betaltjänst.

Om betalningen för produkten eller tjänsten görs till systemoperatören, som därefter fördelar den del av köparens betalning som är hänförlig till en viss leverantör till denne, kan detta innebära att systemoperatören tillför ett mervärde och att transaktionen inte utgör en betaltjänst. Detsamma gäller i fråga om avtal om fördelning av intäkterna från trafiken i ett visst nät, där intäkterna delas mellan systemoperatören och någon annan. Huruvida sådana avtal innebär att operatören tillför ett mervärde torde få bedömas från fall till fall.

Av definitionen av betaltjänster i bilagan till direktivet följer att genomförande av sådana betalningstransaktioner som genomförs med hjälp av utrustning för telekommunikation, digital teknik eller informationsteknik, och där operatören tillför ett mervärde, inte utgör betaltjänster i direktivets mening och alltså inte omfattas av dess regler. Eftersom direktivet enligt artikel 2 är tillämpligt på betaltjänster, och de tjänster som undantas i artikel 3 l inte utgör betaltjänster, förefaller detta undantag överflödigt. Motsvarande undantag behöver därmed inte tas in i den nu föreslagna lagstiftningen.

• Sida 126
•  Original

7. Rörelseregler för betaltjänstverksamhet

7.1. Tillståndsplikt

7.1.1. Inledning

Betaltjänstdirektivet innehåller regler om krav på tillstånd för att få bedriva betaltjänstverksamhet. Regler om tillståndsplikt för betalningsinstitut uppställs i direktivets avdelning II, särskilt artiklarna 5, 10–12 och 14. De kategorier av betaltjänstleverantörer som räknas upp i direktivets artikel 1.1 omfattas inte av direktivets bestämmelser i denna del och behöver alltså inte söka tillstånd enligt dessa regler. I direktivets artikel 26.1 ges dessutom möjlighet för medlemsstaterna att undanta fysiska och juridiska personer som bedriver betaltjänstverksamhet i begränsad omfattning från kravet på tillståndsplikt under vissa förutsättningar. Det följer dock av artikel 26.3 att de personer som undantas från tillståndsplikt inte kan tillhandahålla betaltjänster i andra medlemsstater än den där personen har sitt huvudkontor eller sin fasta hemvist. Av artikel 26.4 framgår att medlemsstater som väljer att undanta dessa betaltjänstleverantörer från tillståndsplikt även kan föreskriva om vissa begränsningar i den verksamhet dessa personer har rätt att bedriva.

7.1.2. Tillstånd för tillhandahållande av betaltjänstverksamhet

Regeringens förslag: Företag som avser att tillhandahålla betaltjänster ska ansöka om tillstånd hos Finansinspektionen att få bli betalningsinstitut. Banker, kreditmarknadsföretag, institut för elektroniska pengar, myndigheter och motsvarande utländska företag eller organ behöver inte tillstånd för att tillhandahålla betaltjänster. Även fysiska eller juridiska personer som bedriver betaltjänstverksamhet i mindre omfattning undantas från kravet på tillstånd.

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Finansinspektionen efterfrågar ett klargörande av att företag som avser bedriva både betaltjänstverksamhet och annan verksamhet ska få sin ansökan om tillstånd bedömd utifrån huruvida kraven för just betaltjänstverksamheten är uppfyllda. Vidare efterfrågar

Finansinspektionen ett klargörande av huruvida en fysisk person som bedriver betaltjänstverksamhet med stöd av undantaget från tillståndsplikt ska vara bosatt i det land där verksamheten faktiskt drivs, eller kan ha ett fast driftställe i det land där verksamheten faktiskt drivs. Svenska

Bankföreningen motsätter sig ett undantag från tillståndsplikt för betaltjänstleverantörer med omsättning under ett visst gränsvärde. Om undantagsmöjligheten ändå utnyttjas anser föreningen att de icke tillståndspliktiga aktörerna endast bör få delta i vissa verksamheter, på

• Sida 127
•  Original

det sätt som möjliggörs i direktivets artikel 26.4. Finansförbundet efterfrågar ett förtydligande avseende reglerna om krav på styrelseledamots lämplighet så att det i lag framgår att arbetstagarrepresentanter i styrelser ska kunna utses oaktat lagens krav på styrelseledamots lämplighet.

Skälen för regeringens förslag

Tillståndsplikt och undantag från kravet på tillstånd

Betaltjänstverksamhet är som huvudregel tillståndspliktig enligt direktivets artikel 10.1. Av artikeln framgår att auktorisation som betalningsinstitut krävs av företag som avser att tillhandahålla betaltjänster innan de börjar tillhandahålla dessa tjänster. Auktorisation får enligt direktivet endast beviljas en juridisk person som är etablerad i en medlemsstat. Vidare anges att denna bestämmelse inte omfattar kreditinstitut, institut för elektroniska pengar, vissa postgiroinstitut, centralbanker eller medlemsstater samt deras regionala eller lokala myndigheter.

Enligt regeringens bedömning bör denna bestämmelse genomföras genom att det föreskrivs att tillstånd att tillhandahålla betaltjänster som betalningsinstitut får ges till ett aktiebolag eller en ekonomisk förening. Detta innebär att vissa, men inte alla, kategorier av juridiska personer kan få tillstånd att bedriva verksamhet som betalningsinstitut.

Det bör dessutom av lagen framgå i vilka fall som det inte föreligger någon skyldighet att ansöka om tillstånd enligt lagen för att tillhandahålla betaltjänster. En bestämmelse bör därför införas i vilken de kategorier som inte omfattas av tillståndsplikt räknas upp. I denna grupp ingår banker och kreditmarknadsföretag liksom institut för elektroniska pengar och de företag som har undantagits från krav på tillstånd enligt de regler som gäller för dessa institut. I detta sammanhang bör noteras att företag som undantagits från krav på tillstånd enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar undantas från kravet på tillstånd för att tillhandahålla betaltjänster, men att de enligt denna lags 5 kap. inte får bedriva gränsöverskridande verksamhet. I den nu föreslagna lagen om betaltjänster ges betalningsinstitut rätt att, under vissa förutsättningar, bedriva verksamhet i andra EES–länder. Dessa bestämmelser är dock inte tillämpliga på företag som undantagits från krav på tillstånd enligt lagen om utgivning av elektroniska pengar. Dessutom ingår statliga, kommunala och andra offentliga myndigheter bland de aktörer som undantas från tillståndsplikt. Denna kategori innefattar även Riksbanken, som omfattas av direktivets artikel 1.1 e. Dessutom bör det av bestämmelsen framgå att undantaget från tillståndsplikten gäller även för motsvarande utländska företag inom EES som är verksamma i landet, liksom för postgiroinstitut inom EES som enligt nationell lagstiftning har rätt att tillhandahålla betaltjänster. Liksom Riksbanken för svenskt vidkommande innefattas i kategorin statliga, kommunala och andra offentliga myndigheter, innefattas Europeiska centralbanken och nationella centralbanker i andra EU-länder i kategorin av undantagna utländska organ.

• Sida 128
•  Original

Dessutom har medlemsstaterna möjlighet att föreskriva att vissa aktörer – såväl fysiska som juridiska personer – som bedriver betaltjänstverksamhet i mindre omfattning får göra detta utan att behöva tillstånd för verksamheten. Avgränsningen av vad som får utgöra sådan icke tillståndspliktig betaltjänstverksamhet sätts i direktivets artikel 26.1a till betaltjänstverksamhet där högst 3 miljoner euro förmedlas i genomsnitt varje månad. När omfattningen av en viss aktörs betaltjänstverksamhet ska bestämmas, ska den beräknas som genomsnittet av de totala betalningstransaktioner som aktören har genomfört under den föregående tolv månaderna. Vid beräkningen ska hänsyn dock även tas till förväntade totala betalningstransaktioner i aktörens affärsplan. Syftet med denna bestämmelse synes vara att, i de fall när aktören utökar sin verksamhet så att bakåtblickande (historiska) data inte ger en rättvisande bild av verksamhetens omfattning, beakta även den förväntade framtida omfattningen av betaltjänstverksamheten när denna förutses öka. Om en medlemsstat väljer att tillämpa möjligheten att undanta vissa betaltjänstleverantörer från tillståndskravet, kan medlemsstaten enligt artikel 26.4 också föreskriva att en undantagen betaltjänstleverantör enbart får utöva vissa typer av betaltjänstverksamhet eller närliggande tjänster.

Utgångspunkten vid genomförandet av betaltjänstdirektivet i svensk rätt är, som uttalats i avsnitt 5.2, att utgå från direktivets huvudregler och endast utnyttja möjligheten till särlösningar där det finns konkreta skäl som talar för de nationella valen. När det gäller möjligheten till undantag för mindre betaltjänstleverantörer uttalas i promemorian att de betaltjänstleverantörer som faller inom ramen för detta undantag har en begränsad omsättning och ofta inte sysselsätter mer än en person. De krav som ställs på betalningsinstitut avseende såväl kapitalkrav som administrativa bördor kan för dessa aktörer innebära en orimlig börda. Om något undantag inte införs kan mindre betaltjänstleverantörer som inte uppfyller alla kraven komma att lägga ner sin verksamhet, vilket skulle kunna leda till försämrad konkurrens på den svenska marknaden för betaltjänster. I promemorian anförs dock även att konkurrensen i ett längre tidsperspektiv bör öka och leda till bättre priser tack vare att utländska betalningsinstitut får möjlighet att erbjuda betaltjänster i Sverige. Promemorian tar även upp flera argument som talar mot att utnyttja undantaget. Ur konsumenternas perspektiv finns ett intresse av att även mindre betaltjänstleverantörer är föremål för kontroll. Om undantaget utnyttjas blir de berörda mindre aktörerna inte föremål för tillsyn, men däremot registrerade hos Finansinspektionen. Detta skapar en risk för att konsumenter förleds att tro att dessa registrerade betaltjänstleverantörer också står under tillsyn. Samtidigt noteras i promemorian att en sådan risk föreligger redan med den registrering som sker av finansiella institut. I promemorian föreslås att undantaget införs, samtidigt som flera av de krav som ställs på betalningsinstitut även föreslås gälla för registrerade betaltjänstleverantörer. Dessutom ska registrerade betaltjänstleverantörer liksom betalningsinstitut vara skyldiga att lämna upplysningar till Finansinspektionen samt kunna bli föremål för platsundersökningar och, i förekommande fall, ingripanden från Finansinspektionen.

Enligt regeringens bedömning framstår promemorians förslag i denna del som väl avvägt. Att göra rörelsereglerna för betalningsinstitut fullt ut

• Sida 129
•  Original

tillämpliga även på betaltjänstleverantörer som driver verksamhet i begränsad omfattning skulle innebära en avsevärd administrativ börda, särskilt för mycket små aktörer, och minska dessas möjligheter att fortsätta tillhandahålla betaltjänster. En sådan reglering skulle inte stå i samklang med regeringens ambition att förenkla reglerna för mindre företag och bör inte införas. De undantagna betaltjänstleverantörerna bör inte heller åläggas inskränkningar i möjligheterna att bedriva betaltjänstverksamhet jämfört med betalningsinstituten. Genom att undantagna betaltjänstleverantörer registreras i en offentlig databas, blir de skyldiga att lämna upplysningar till Finansinspektionen och kan dessutom bli föremål för platsundersökning. Därigenom kommer det finnas möjligheter för Finansinspektionen att vidta åtgärder mot de registrerade betaltjänstleverantörer som inte bedriver sin verksamhet i enlighet med gällande regler. Dessutom bör det av lagen framgå att registrerade betaltjänstleverantörer ska underrätta Finansinspektionen om förändringar i verksamheten som kan påverka huruvida förutsättningarna för undantag fortfarande är uppfyllda. Det bör också införas en bestämmelse som innebär att en registrerad betaltjänstleverantör som inte längre uppfyller villkoren för undantag ska ansöka om tillstånd inom 30 dagar från det att villkoren inte längre uppfylls. Lagrådet har anfört att lagen i denna del inte uttryckligen reglerar vad som gäller i fall när en registrerad betaltjänstleverantör inte längre uppfyller villkoren för undantag, men inte heller vill fortsätta driva sin verksamhet och alltså inte har skäl att ansöka om tillstånd. Enligt Lagrådet bör lagen kompletteras med en bestämmelse med innebörden att den som inte längre avser att driva verksamhet för vilken undantag från tillståndsplikt beviljats ska anmäla detta till Finansinspektionen, som då ska avregistrera leverantören. Mot bakgrund av vad Lagrådet anfört bör en bestämmelse föras in i lagen, i vilken det anges att någon som driver verksamhet med betaltjänster ska avföras ur registret om denne anmäler att någon verksamhet inte längre bedrivs, eller om det på annat sätt framgår att verksamheten har upphört. Liknande bestämmelser finns i 18 § tredje stycket lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet.