SOU 2011:68
Rörelsereglering för försäkring och tjänstepension
Till statsrådet Peter Norman
Regeringen beslutade1 den 18 februari 2010 att tillkalla en särskild utredare med uppgift att lämna förslag till hur Europarlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II) ska genomföras i svensk rätt.
Den 1 april 2010 förordnades Daniel Barr att från samma dag vara särskild utredare. Samma dag förordnades ett flertal experter och sekreterare. Utredningen antog namnet Solvens II-utredningen (Fi 2010:01).
I arbetet har som experter medverkat Bengt von Bahr, Tomas Flodén, Karin Friberg, Lena Friman Blomgren, Ann-Kristin Marinica, Håkan Nyholm, Nils Henrik Schager, Claes Thimrén samt från och med den 1 april 2010 till och med den 31 maj 2011 Jianying Liu-Wijkander och från och med den 1 juni till och med den 31 augusti Eva Furberg.
Sekreterare har varit Patric Thomsson samt, från och med den 1 april 2010 till och med den 30 september 2011 Maria Westerberg, från och med den 1 april 2010 till och med den 31 december 2010 Håkan Tobiasson, från och med den 15 november 2010 till och med den 30 augusti 2011 Charlotta Carlberg och från och med den 1 mars 2011 till och med den 30 september 2011 Johan Barrefelt. Patric Thomsson har varit huvudsekreterare.
Härmed överlämnas betänkandet Rörelsereglering för försäkring och tjänstepension (SOU 2011:68).
Stockholm i oktober 2011
Daniel Barr
/Patric Thomsson
1 Dir 2010:14
Innehåll
I Uppdraget, utredningsarbetet och dispositionen i betänkandet
1 Uppdraget ................................................................. 25
2 Utredningsarbetet ...................................................... 27
3 Dispositionen i betänkandet ........................................ 29
3.1 Indelning i två delar ................................................................. 29 3.2 Indelning i avsnitt .................................................................... 29
3.3 Indelning i kapitel .................................................................... 30 3.4 Dispositionen inom respektive kapitel................................... 31
3.5 Förkortningar och förenklingar m.m. .................................... 31 3.6 Användningen av bedömnings- och förslagsrutor................. 32
II Bakgrund, tillämpningsområde och några
utgångspunkter
4 Bakgrund och sammanfattning .................................... 33
4.1 Solvens I m.m........................................................................... 33 4.2 Solvens II.................................................................................. 34
4.3 Regleringsprocessen och övergripande struktur.................... 35 4.4 För- och nackdelar med nuvarande solvensregler.................. 37
4.5 Målet med regleringen ............................................................. 39
5
Innehåll SOU 2011:68
4.6 Principer bakom Solvens II .....................................................39 4.7 Paralleller till bankregleringen.................................................41
4.8 Närmare om innehållet i de tre pelarna...................................42 4.8.1 Pelare I...........................................................................43 4.8.2 Pelare II .........................................................................45 4.8.3 Pelare III........................................................................46 4.9 Tjänstepensionsverksamhet.....................................................47 4.10 Mindre försäkringsbolag..........................................................49
4.11 Effekter av regleringen.............................................................50
5 Principiella lagtekniska utgångspunkter ........................55
5.1 Regleringsteknik.......................................................................55 5.1.1 Inledning........................................................................55 5.1.2 EU-regelverket..............................................................55 5.1.3 Svensk normgivning......................................................57 5.1.4 Lamfallussymodellen ....................................................57 5.1.5 Ny tillsynsordning ........................................................60 5.1.6 Lissabon-fördraget........................................................61 5.1.7 Omnibus II och EIOPA-förordningen.......................62 5.1.8 Genomförande av några tidigare direktiv på bank- och värdepappersområdena................................64 5.2 Överväganden och förslag .......................................................66 5.2.1 Förhållandet mellan nationell reglering och gemenskapsregler ..........................................................66 5.2.2 Nivå 1-regleringen ........................................................68 5.2.3 Nivå 2-regleringen ........................................................72 5.2.4 Ingen särskild lag om solvens.......................................73 5.2.5 Konsolideringen............................................................74
5.3 Proportionalitetsprincipen.......................................................75 5.3.1 Inledning........................................................................75 5.3.2 Kort om proportionalitetsprincipen i svensk rätt.......75 5.3.3 Proportionalitetsprincipen i Solvens II-direktivet......76 5.3.4 CEIOPS (EIOPA:s) råd om proportionalitetsprincipen ...........................................77 5.3.5 Överväganden och förslag ............................................78
6
Innehåll
5.3.6 Kollektiva försäkringar och proportionalitetsprincipen ........................................... 80
5.4 Stabilitetsprincipen .................................................................. 83 5.4.1 Inledning ....................................................................... 83 5.4.2 Det nya solvensregelverket ersätter stabilitetsprincipen ....................................................... 84
6 Tillämpningsområdet .................................................. 85
6.1 Tjänstepensionsverksamhet .................................................... 85 6.1.1 Bakgrund ....................................................................... 85 6.1.2 Svenska tjänstepensionsinstitut ska finnas kvar ......... 97 6.1.3 Två EU-regelverk för tjänstepensionsverksamhet är möjliga....................................................................... 98 6.1.4 Båda regleringarna är lämpliga ................................... 100 6.1.5 Utnyttjandet av den s.k. optionen i Tjänstepensionsdirektivet .......................................... 102 6.1.6 Pensionsstiftelser och andra tryggandeformer m.m.............................................................................. 103 6.1.7 Flexibla möjligheter att övergå till att omfattas av annan reglering............................................................ 105 6.2 Undantag beroende på typ av verksamhet ........................... 105 6.2.1 Undantagen verksamhet............................................. 108 6.3 Undantag beroende på storlek .............................................. 111 6.3.1 Inledning ..................................................................... 111 6.3.2 Olika regleringsnivåer beroende av storlek............... 113 6.3.3 Reglering av mindre försäkringsföretag .................... 114 6.3.4 Undantag för mikroförsäkringsföretag..................... 116 6.3.5 Utformning av särregler för mindre försäkringsföretag....................................................... 117 6.3.6 Placering av särregler för mindre försäkringsföretag....................................................... 118 6.3.7 Proportionalitetsprincipen......................................... 119 6.4 Captive-verksamhet ............................................................... 120 6.4.1 Inledning ..................................................................... 120 6.4.2 Definition av captivebolag ......................................... 120 6.4.3 Ingen särskild reglering kring proportionalitetsprincipen och captivebolagen ........ 121
7
Innehåll SOU 2011:68
6.4.4 Mindre captivebolag för försäkring ska följa nationell reglering .......................................................122
III Pelare I – Kvantitativa regler
7 Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar .................................123
7.1 Värdering ................................................................................123 7.1.1 Bakgrund .....................................................................123 7.1.2 Solvens II-direktivets bestämmelser..........................124 7.1.3 Värdering till verkligt värde........................................127 7.1.4 Proportionalitetsprincipen .........................................128 7.1.5 Översikt Kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (nivå 2)..................................129
7.2 Försäkringstekniska avsättningar..........................................132 7.2.1 Bakgrund .....................................................................132 7.2.2 Behandlingen av nuvarande bestämmelser ................139 7.2.3 Allmänna bestämmelser..............................................141 7.2.4 Värdering av försäkringstekniska avsättningar .........143 7.2.5 Vissa övriga krav vid värdering av försäkringstekniska avsättningar................................148 7.2.6 Särskilt om värdering av finansiella garantier och optioner .......................................................................149 7.2.7 Värdering utifrån homogena riskgrupper..................150 7.2.8 Krav på interna processer och metoder för att säkerställa datakvaliteten ............................................151 7.2.9 Approximationer.........................................................151 7.2.10 Jämförelse med gjorda erfarenheter...........................153 7.2.11 Tillsynsåtgärder...........................................................153 7.3 Översikt Kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (nivå 2) .............................................154 7.3.1 Allmänna bestämmelser..............................................154 7.3.2 Datakvalitet .................................................................155 7.3.3 Metodologi för beräkning av försäkringstekniska avsättningar..................................................................155 7.3.4 Kassaflödesprognoser .................................................156 7.3.5 Riskmarginal................................................................157
8
Innehåll
7.3.6 Uppdelningen av hedgningsbara och ickehedgningsbara åtaganden............................................ 158 7.3.7 Relevanta riskfria räntestrukturer.............................. 158 7.3.8 Riskgrupper................................................................. 159 7.3.9 Proportionalitet och förenklingar ............................. 160
8 Investeringar............................................................ 161
8.1 Bakgrund ................................................................................ 161 8.1.1 Några för- och nackdelar med nuvarande regleringen................................................................... 162 8.2 Solvens II-direktivets bestämmelser..................................... 163 8.2.1 Närmare om aktsamhetsprincipen ............................ 164 8.3 Överväganden och förslag..................................................... 166 8.3.1 Grundläggande principer för samtliga tillgångar ...... 166 8.3.2 Vissa begränsningar .................................................... 169 8.3.3 Principer för tillgångar som motsvarar försäkringstekniska avsättningar ............................... 170 8.3.4 Principer för tillgångar som motsvarar avsättningar för vissa förmåner i livförsäkringsavtal....................................................... 172 8.3.5 Investeringsfrihet........................................................ 173 8.3.6 Tillgångarnas förvaring m.m. ..................................... 173 8.3.7 Bemyndiganden .......................................................... 174 8.4 Översikt Kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (nivå 2):............................................ 175
9 Kapitalkrav .............................................................. 177
9.1 Bakgrund ................................................................................ 177 9.1.1 Beräkningen av SCR................................................... 179 9.1.2 Beräkning enligt standardformeln ............................. 180 9.1.3 Beräkningen av MCR ................................................. 183 9.1.4 Tillsyn och tillsynsåtgärder........................................ 183 9.2 Solvenskapitalkrav.................................................................. 184 9.2.1 Allmänna bestämmelser ............................................. 184 9.2.2 Standardformeln ......................................................... 192 9.2.3 Beräkning av baskapitalkravet.................................... 193 9.2.4 Riskkategorier i baskapitalkravet............................... 195
9
Innehåll SOU 2011:68
9.2.5 Beräkning av kapitalkrav för varje riskkategori.........196 9.2.6 Företagsspecifika parametrar .....................................196 9.2.7 Skadeförsäkringsrisk...................................................198 9.2.8 Livförsäkringsrisk .......................................................200 9.2.9 Sjuk- och olycksfallsförsäkringsrisk ..........................201 9.2.10 Marknadsrisk...............................................................203 9.2.11 Motpartsrisk................................................................205 9.2.12 Justering av kapitalkrav för aktierisk .........................207 9.2.13 Durationsbaserad metod för beräkning av aktierisk .......................................................................208 9.2.14 Kapitalkrav för operativ risk.......................................211 9.2.15 Justeringsbelopp..........................................................212 9.2.16 Förenklingar av standardformeln...............................214 9.2.17 Möjlighet för Finansinspektionen att i enskilda fall kräva företagsspecifika parametrar ......................216
9.3 Minimikapitalkrav ..................................................................217 9.3.1 Allmänna bestämmelser..............................................217 9.4 Garantibelopp.........................................................................222 9.5 Övergångsregler .....................................................................224
9.6 Översikt kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (nivå 2) .............................................225 9.6.1 Beräkningar med användning av standardformelen ........................................................226 9.6.2 Bestämmelser om beräkning av minimikapitalkravet och garantibelopp .....................228
10 Interna modeller.......................................................229
10.1 Bakgrund.................................................................................229 10.1.1 Inledning......................................................................229 10.1.2 Grundläggande krav på en intern modell ..................230 10.1.3 Särskilda krav på en partiell intern modell.................232 10.1.4 Ansökningsförfarandet och tillsynsmyndighetens prövning.......................................................................232 10.2 Överväganden och förslag .....................................................233 10.2.1 Allmänna bestämmelser..............................................233 10.2.2 Partiella interna modeller............................................234 10.2.3 Förutsättningar för tillstånd m.m. .............................235
10
Innehåll
10.2.4 Användning................................................................ 238 10.2.5 Statistisk kvalitet........................................................ 239 10.2.6 Diversifiering ............................................................. 243 10.2.7 Framtida åtgärder av företagsledningen................... 244 10.2.8 Kalibrering ................................................................. 245 10.2.9 Resultatanalys ............................................................ 246 10.2.10 Validering .................................................................. 247 10.2.11 Dokumentation......................................................... 248 10.2.12 Tillsyn ........................................................................ 249
10.3 Översikt kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (nivå 2)............................................. 249
11 Kapitalbas ............................................................... 251
11.1 Bakgrund ................................................................................ 251
11.2 Solvens II-direktivets bestämmelser..................................... 253 11.2.1 Vad består kapitalbasen av?........................................ 254 11.2.2 Klassificering av kapitalbasposter .............................. 255 11.2.3 Några särskilda svenska frågor................................... 256 11.2.4 Kapitalbasens sammansättning .................................. 256 11.2.5 Klassificering av poster i kapitalbasen utifrån egenskaper och kriterier............................................. 261 11.2.6 Krav för medräkning i kapitalbasen........................... 268 11.2.7 Separata fonder ........................................................... 269 11.2.8 Proportionalitetsprincipen......................................... 270
11.3 Översikt Kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (nivå 2):............................................ 271
IV Pelare II – Kvalitativa regler
12 Krav på företagsstyrning............................................ 275
12.1 Inledning................................................................................. 275 12.1.1 Övergripande frågor och organisationsfrågor .......... 276 12.1.2 Särskilt om Egen risk- och solvensbedömning......... 277
12.2 Inledande bestämmelser ........................................................ 279 12.2.1 Inga krav på viss organisationsstruktur eller hierarki mellan funktioner ......................................... 279
11
Innehåll SOU 2011:68
12.2.2 Neutral terminologi i förhållande till standarder och ramverk m.m................................281 12.2.3 Neutral terminologi i förhållande till andra delar av den finansiella sektorn ............................283 12.2.4 Förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganets ansvar .....................................................................283 12.2.5 Krav på företagsstyrning .......................................286 12.2.6 Nuvarande krav på riktlinjer .................................289 12.2.7 God försäkringsstandard.......................................290 12.2.8 Lämplighetskrav för personer i ledningen och i andra centrala funktioner ...................................295 12.2.9 Krav på system för riskhantering..........................298 12.2.10 Risker och krav på innehåll i styrdokument........302 12.2.11 Krav på styrkande av att bestämmelserna om placeringar uppfylls...............................................304 12.2.12 Krav på funktion för riskhantering......................304 12.2.13 Riskhanteringsfunktionens särskilda ansvar när en intern modell används ...............................305 12.2.14 Krav på rutiner för upptäckt och rapportering av försämrade ekonomiska förhållanden .............306 12.2.15 Krav på godkännande av ansökan ........................307
12.3 Egen risk- och solvensbedömning ........................................308 12.3.1 Krav på Egen risk- och solvensbedömning ...............308 12.3.2 Krav på processer för bedömning av kapitalbehovet .............................................................310 12.3.3 Särskilda krav vid användning av en intern modell ...311 12.3.4 Krav på integrering i företagets strategiska beslutsprocesser ..........................................................312 12.3.5 Krav på regelbundna bedömningar m.m....................313 12.3.6 Krav på rapportering...................................................313 12.3.7 Skillnad mellan olika kapitalberäkningar ...................314
12.4 Särskilt om vissa system och funktioner m.m. .....................315 12.4.1 Krav på system för internkontroll .............................315 12.4.2 Funktion för regelefterlevnad ....................................316 12.4.3 Krav på funktion för internrevision m.m. .................318 12.4.4 Aktuariefunktionen ....................................................319 12.4.5 Aktuariens roll och skadeståndsfrågan......................321 12.4.6 Uppdragsavtal..............................................................322 12.4.7 Villkor om tillsyn i uppdragsavtal..............................325
12
Innehåll
12.5 Förmånsrätt och register ....................................................... 326 12.5.1 Bakgrund ..................................................................... 326 12.5.2 Nuvarande bestämmelser ........................................... 327 12.5.3 Överväganden och förslag.......................................... 328 12.6 Översikt Kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (nivå 2)............................................. 332
13 Tillsyn..................................................................... 335
13.1 Bakgrund ................................................................................ 335
13.2 Utgångspunkter ..................................................................... 337 13.2.1 Allmän utgångspunkt ................................................. 337 13.2.2 Huvudsyftet med tillsynen ........................................ 338 13.2.3 Finansiell stabilitet och procyklikalitet ..................... 339 13.2.4 Allmänna principer för tillsynen................................ 340 13.2.5 Proportionalitet .......................................................... 342 13.2.6 Tillsynsmyndigheter och tillsynens omfattning....... 342 13.2.7 Öppenhet och ansvar.................................................. 344 13.2.8 Förbud mot att vägra att godkänna återförsäkrings- och retrocessionsavtal..................... 346 13.2.9 Tillsyn över filialer i en annan medlemsstat.............. 346 13.3 Allmänna regler...................................................................... 347 13.3.1 Allmänna tillsynsbefogenheter .................................. 347 13.3.2 Granskningsprocessen................................................ 349 13.3.3 Kapitaltillägg ............................................................... 351 13.3.4 Tillsyn över funktioner och verksamhet som omfattas av uppdragsavtal .......................................... 354 13.3.5 Överlåtelse av försäkringsbestånd ............................. 355
13.4 Informationsutbyte m.m. ...................................................... 355 13.4.1 Konfidentiell information och informationsutbyte..................................................... 355 13.5 Enhetlighet i tillsynen............................................................ 358
13.6 Skyldighet för revisorer ......................................................... 359 13.7 Tillsynen över de försäkringstekniska avsättningarna......... 360 13.7.1 Lämplig nivå på de försäkringstekniska avsättningarna ............................................................. 360
13
Innehåll SOU 2011:68
13.7.2 Krav på ökning av de försäkringstekniska avsättningarna..............................................................361
13.8 Tillsynen över en intern modell.............................................362 13.8.1 Plan vid bristande efterlevnad ....................................362 13.8.2 Krav på beräkning med intern modell .......................363 13.8.3 Krav på verifierande beräkningar ...............................364 13.8.4 Särskild övergångsplan................................................365
13.9 Försäkringsföretag i svårigheter............................................366 13.9.1 Inskränkningar i ett försäkringsföretags förfoganderätt över tillgångar ....................................366 13.9.2 Krav på åtgärder när ett försäkringsföretag inte uppfyller solvenskapitalkravet....................................369 13.9.3 Särbestämmelser vid exceptionella omständigheter............................................................370 13.9.4 Finansinspektionens befogenheter vid försämrad finansiell ställning .......................................................371 13.9.5 Förbud mot att i vissa fall utfärda intyg ....................372 13.9.6 Återkallelse av tillstånd...............................................373 13.10 Översikt Kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (nivå 2) ...........................................376
V Pelare III – Transparans och marknadsdiciplin
14 Rapportering och offentliggörande..............................377
14.1 Krav på rapportering till Finansinspektionen.......................377 14.1.1 Bakgrund .....................................................................377 14.1.2 Rapporter från försäkringsföretag .............................377 14.1.3 Rapporteringsskyldighet när kapitalkrav inte uppfylls ........................................................................380 14.1.4 Skyldighet att ge in en åtgärdsplan ............................381 14.1.5 Skyldighet att ge in en finansiell saneringsplan.........382 14.1.6 Krav på innehållet i en åtgärdsplan och i en finansiell saneringsplan ...............................................383 14.2 Krav på försäkringsföretag att offentliggöra vissa uppgifter..................................................................................383 14.2.1 Bakgrund .....................................................................383 14.2.2 Solvens II-direktivets bestämmelser..........................384
14
Innehåll
14.2.3 Rapport om verksamhet och solvens ........................ 385 14.2.4 Innehåll........................................................................ 386 14.2.5 Undantag från krav på offentliggörande ................... 388 14.2.6 Uppdateringar............................................................. 389 14.2.7 Styrdokument och godkännande............................... 393 14.2.8 Rapport om verksamhet och solvens på gruppnivå..................................................................... 393 14.2.9 Innehåll på gruppnivå ................................................. 395 14.2.10 Särskilt om proportionalitet................................. 396 14.2.11 Bemyndiganden .................................................... 396 14.2.12 Översikt Kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (nivå 2): ................................ 397
VI Gruppfrågor
15 Försäkringsgrupper – Tillämpning och kapitalkrav........ 401
15.1 Tillämpningsområdet............................................................. 401 15.1.1 Överväganden och förslag.......................................... 409 15.1.2 Ordningsföljd i kapitlet om försäkringsgrupper ...... 409 15.1.3 Placering av definitioner............................................. 410 15.1.4 Särskilda definitioner för försäkringsgrupper........... 410 15.1.5 Definition av försäkringsgrupp samt tillämpliga bestämmelser............................................................... 413 15.1.6 Övriga företag i en försäkringsgrupp ........................ 415 15.1.7 Definitioner av grupptillsynsmyndighet och tillsynskollegium......................................................... 416 15.1.8 Nya svenska definitioner............................................ 417 15.1.9 Dominerande inflytande ............................................ 418 15.1.10 Undantag för företag med ägarintresse som omfattas av reglerna om finansiella konglomerat ..... 419 15.1.11 Vissa begränsningar .............................................. 419 15.1.12 Ledande försäkringsföretag på gemenskapsnivå .......................................................... 422 15.1.13 Undantag från rapportering när det ledande företaget omfattas av bestämmelserna för finansiella konglomerat .............................................. 425 15.1.14 Grupptillsyn på nationell nivå.............................. 426 15.1.15 Moderföretag med ägarintressen från flera medlemsstater ............................................................. 430
15
Innehåll SOU 2011:68
15.2 Kapitalkrav..............................................................................430 15.2.1 Bakgrund .....................................................................430 15.2.2 Solvens II-direktivets bestämmelser..........................431 15.2.3 Kapitalbaskravet på gruppnivå ...................................433 15.2.4 Beräkningsmetoder .....................................................434 15.2.5 Värdering .....................................................................435 15.2.6 Gruppbaserad medräkningsbar kapitalbas.................435 15.2.7 Gruppbaserat solvenskapitalkrav ...............................437 15.2.8 Grundläggande principer – proportionell andel........438 15.2.9 Grundläggande principer – elimineringar i den medräkningsbara gruppbaserade kapitalbasen ..........440 15.2.10 Gruppintern modell..............................................442 15.2.11 Kapitaltillägg på gruppnivå...................................442 15.2.12 Anknutna försäkrings- och återförsäkringsföretag.................................................443 15.2.13 Mellanliggande försäkringsholdingföretag..........444 15.2.14 Anknutna försäkringsföretag i land utanför EES...............................................................................445 15.2.15 Anknutna kreditinstitut, värdepappersföretag och finansiella institut.................................................446 15.2.16 Tillgång till nödvändiga data saknas ....................448 15.2.17 Solvens på gruppnivå för försäkringsholdingföretag ..........................................449 15.3 Översikt Kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (nivå 2):............................................450
16 Försäkringsgrupper – Tillsyn och företagsstyrning m.m. .......................................................................453
16.1 Riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp ......453 16.1.1 Inledning......................................................................453 16.1.2 Riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp............................................................................454 16.2 Företagsstyrning inom en försäkringsgrupp ........................457 16.2.1 Inledning......................................................................457 16.2.2 Företagsstyrningssystem ............................................457 16.2.3 Ansvar för gruppgemensam risk- och solvensbedömning.......................................................459 16.2.4 En gemensam risk- och solvensbedömning både på gruppnivå och dotterföretagsnivå .........................460
16
Innehåll
16.2.5 Ledningen i ett försäkringsholdingföretag ............... 461
16.3 Rapport om verksamhet och solvens på gruppnivå ............. 462 16.3.1 Rapportering för försäkringsgruppen ....................... 462 16.3.2 Innehåll i rapporten .................................................... 463 16.4 Grupptillsyn ........................................................................... 464 16.4.1 Inledning ..................................................................... 464 16.4.2 Överväganden och förslag.......................................... 465 16.4.3 Regler om tillsyn......................................................... 465 16.4.4 Sammanhållen reglering av gruppfrågorna................ 465 16.4.5 Grupptillsynsmyndighet ............................................ 466 16.4.6 När Finansinspektionen ska vara grupptillsynsmyndighet ............................................. 467 16.4.7 Grupptillsynsmyndighet när det finns alternativ ..... 468 16.4.8 Upphörande av särskilt system för samråd vid grupptillsyn ................................................................. 470 16.4.9 Försäkringsgrupper och proportionalitetsprincipen ......................................... 472
16.5 Översikt Kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (nivå 2):............................................ 472
VII Reglering av tjänstepensionsföretag
17 Reglering av tjänstepensionsföretag ........................... 475
17.1 Inledning................................................................................. 475
17.2 Ny lag om tjänstepensionsrörelse......................................... 475 17.3 Allmänna utgångspunkter ..................................................... 477
17.4 Definitioner............................................................................ 478 17.4.1 Tjänstepensionsrörelse ............................................... 478 17.4.2 Tjänstepensionsförmån .............................................. 479 17.4.3 Tjänstepensionstecknare och tjänstepensionsberättigad........................................... 481 17.5 Associationsrättslig reglering................................................ 482
17.6 Rörelserättslig reglering......................................................... 483 17.6.1 Inledning ..................................................................... 483
17
Innehåll SOU 2011:68
17.6.2 Tillståndspliktig rörelse och tjänstepensionsklasser.................................................483 17.6.3 Återförsäkring.............................................................484 17.6.4 Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar................................485 17.6.5 Skuldtäckning och placering av tillgångar m.m.........487 17.6.6 Kapitalbas och garantibelopp .....................................489 17.6.7 Kapitalkrav...................................................................490 17.6.8 Återköp m.m. ..............................................................491 17.6.9 Verksamhet över gränserna ........................................492 17.6.10 Grundläggande bestämmelser om rörelsen .........492 17.6.11 Gruppregler ...........................................................493 17.6.12 Tillsyn ....................................................................494
17.7 Små tjänstepensionsinstitut ...................................................495 17.8 Omvandling av tillstånd m.m. ...............................................496
VIII Reglering av mindre försäkringsföretag
18 Reglering av mindre försäkringsföretag........................503
18.1 Inledning.................................................................................503 18.1.1 Antal mindre försäkringsföretag................................503 18.2 Utgångspunkter för särregleringen.......................................504 18.2.1 Generella utgångspunkter ..........................................504 18.2.2 Såväl liv- som skadeförsäkringsrörelse ska få bedrivas enligt särregleringen.....................................505 18.2.3 Områden för särreglering ...........................................506 18.2.4 Nuvarande bestämmelser om dispens........................509 18.2.5 Befintliga dispenser.....................................................509 18.3 Avgränsning av mindre försäkringsföretag...........................510 18.3.1 Tillträde till särreglerna genom ansökan och tillstånd ........................................................................510 18.3.2 Verksamhet av mindre omfattning ............................514 18.3.3 Mikroförsäkringsföretag.............................................515 18.4 Särregler för mindre försäkringsföretag................................516 18.4.1 Tillämpliga bestämmelser ...........................................516 18.4.2 Värdering för solvensändamål ....................................517
18
Innehåll
18.4.3 Försäkringstekniska avsättningar och krav på aktuarie ....................................................................... 518 18.4.4 Skuldtäckning och placering av tillgångar................ 520 18.4.5 Storlek på kapitalkrav ................................................ 522 18.4.6 Kapitalkrav ................................................................. 523 18.4.7 Poster i kapitalbasen.................................................. 525 18.4.8 Garantibelopp ............................................................ 526 18.4.9 Företagsstyrning m.m. i mindre försäkringsföretag...................................................... 529 18.4.10 Riktlinje för soliditeten i verksamheten .................. 531 18.4.11 Riktlinje för företagsstyrning och riskhantering .... 532 18.4.12 Rapportering m.m..................................................... 533 18.4.13 Dispens från särreglerna ........................................... 534
IX Övriga frågor
19 Definitioner m.m...................................................... 535
19.1 Definitioner............................................................................ 535 19.2 Tillståndsfrågor m.m.............................................................. 538 19.2.1 Krav på tillstånd .......................................................... 538 19.2.2 Förhandsbesked.......................................................... 538 19.2.3 Förutsättningar för tillstånd ...................................... 539 19.2.4 Försäkringsföretag som bedriver återförsäkringsverksamhet ......................................... 539 19.2.5 Verksamhetsplan......................................................... 540 19.2.6 Separationskrav........................................................... 541 19.3 Tillämplig lag för avtal om direkt försäkring ....................... 541
19.4 Information till försäkringstagare (livförsäkring) ............... 542
20 Verksamhet över gränserna........................................ 545
20.1 Överföring av uppgifter m.m. vid filialetablering ................ 545
20.2 Anmälan från hemmedlemsstaten vid gränsöverskridande verksamhet............................................ 545 20.3 Filialer till försäkringsföretag i tredjeland............................ 546
19
Innehåll SOU 2011:68
21 Återförsäkring och specialföretag m.m. .......................549
21.1 Återförsäkring – likvärdighetsbedömningar (ekvivalensbedömningar).......................................................549
21.2 Förbud mot pantsättning av tillgångar (försäkringsföretag i tredje land) ..........................................550 21.3 Finansiell återförsäkring ........................................................552
21.4 Specialföretag..........................................................................554 21.5 Koassurans ..............................................................................556
21.6 Översikt Kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (Nivå 2)............................................557
22 Följdändringar i annan lagstiftning .............................559
22.1 Lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m..........................................................................................559
22.2 Förmånsrättslagen (1970:979)...............................................559 22.3 Lagen (1986:436) om näringsförbud.....................................560
22.4 Konkurslagen (1987:672) ......................................................560 22.5 Lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda.........................................................................560
22.6 Lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank .............................561 22.7 Lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel ........................................................................561
22.8 Lagen (1991:687) om särskild löneskatt på pensionskostnad .....................................................................561 22.9 Lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal.......................................................................562
22.10 Lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag ..................................................................562 22.11 Lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion .....................563
20
Innehåll
22.12 Lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige...................... 563 22.13 Lagen (1998:710) med vissa bestämmelser om Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet............... 564
22.14 Lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument .............................................................................. 565 22.15 Lagen (1999:890) om försäkringsverksamhet under krig eller krigsfara m.m. ................................................................ 566
22.16 Bokföringslagen (1999:1078) ................................................ 566 22.17 Inkomstskattelagen (1999:1229) .......................................... 566
22.18 Lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag ................................................................... 567 22.19 Lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål .................................................................................. 567
22.20 Lagen (2004:575) om europabolag ....................................... 568 22.21 Försäkringsavtalslagen (2005:104)........................................ 568
22.22 Lagen (2005:405) om försäkringsförmedling....................... 568 22.23 Aktiebolagslagen (2005:551)................................................. 569
22.24 Lagen (2006:595) om europakooperativ............................... 569 22.25 Lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden ................... 570
22.26 Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ..................... 570 22.27 Lag om införande av försäkringsrörelselagen....................... 570
23 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser................ 571
23.1 Bakgrund ................................................................................ 571 23.2 Tidpunkten för ikraftträdanden............................................ 573
23.3 Övergångsreglering................................................................ 574
21
Innehåll SOU 2011:68
X Konsekvenser av förslagen
24 Konsekvenser av förslagen .........................................579
24.1 Konsekvenser för försäkringsföretagen................................579
24.2 Konsekvenser för försäkringsmarknaden .............................586 24.3 Konsekvenser för tjänstepensionsmarknaden ......................589
24.4 Konsekvenser för kapitalmarknaden.....................................595 24.5 Konsekvenser för försäkringstagarna....................................599
24.6 Konsekvenser för tillsynen ....................................................601 24.7 Samhällsekonomiska konsekvenser.......................................603
Bilagor
Bilaga 1 Kommittédirektiv .............................................................605 Bilaga 2 EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS
DIREKTIV 2009/138/EG ...............................................619
22
Innehåll
23
Del 2
XI Författningsförslag
25 Författningsförslag
XII Författningskommentar
26 Författningskommentar
1 Uppdraget
Enligt utredningsdirektiven1 ska utredningen ta fram underlag och utarbeta de lagförslag som behövs för att genomföra Solvens IIdirektivet2 i svensk rätt. I sitt arbete ska utredningen fästa särskild vikt vid att administrativa kostnader står i proportion till syftet med genomförandet av direktivet.
När det särskilt gäller de s.k. genomförandeåtgärderna3 ska utredningen
• följa kommissionens arbete med att ta fram genomförandeåtgärder,
• belysa hur genomförandeåtgärderna påverkar eller bör
• påverka utformningen av de lagförslag som lämnas för att
• genomföra Solvens II-direktivet, och
• lämna lagförslag där genomförandeåtgärderna beaktas.
Inom uppdraget – att ta fram underlag och utarbeta de lagförslag som behövs för att genomföra Solvens II-direktivet i svensk rätt – är det enligt utredningsdirektiven önskvärt att utredningen särskilt analyserar följande frågor.
• Relationen till tjänstepensionsdirektivet.
• Proportionalitetsprincipen.
• Företag som faller utanför direktivets tillämpningsområde.
• Skyddet för försäkringstagarna (skuldtäckningsreglerna).
• Aktuariens roll (skadeståndsansvar).
1 Dir. 2010:14. 2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), EUT L 335, 17.12.2009, s. 1, Celex 32009L0138. 3 Se kapitel 5.
25
Uppdraget SOU 2011:68
• Säkerhetsreserven.
• Kapitaltillägg.
• Tillsyn över försäkringsgrupper.
• Sekretess i ny tillsynsstruktur.
I sitt arbete ska utredningen samråda med berörda myndigheter, arbetsmarknadens parter och de övriga organisationer som har relevans för utredningsuppdraget.
26
2 Utredningsarbetet
Utredningen har haft 16 protokollförda sammanträden med expertgruppen. Därutöver har slutsammanträde med experterna hållits i form av ett tvådagars internat i kombination med ett avslutande sammanträde kring vissa mer lagtekniska frågor.
Utredningen har haft samrådsmöten med arbetsmarknadens parter.1
Företrädare från utredningen har ingått i den särskilda externa referensgrupp som finansdepartementet har haft för att diskutera kommissionens olika förslag till genomförandeåtgärder. Den särskilda utredaren och sekretariatet har haft underhandskontakter med personer i regeringskansliet och hos Finansinspektionen, försäkringsföretag och intresseorganisationer. Den särskilde utredaren har vid olika seminarier och dylikt informerat om utredningens arbete.
1 Inbjudan till samråd skickades till Arbetsgivarverket, OFR, Kommunal, LO, PTK, SACO, SACO-S, SEKO, SKL, Svenskt Näringsliv och TCO.
27
3 Dispositionen i betänkandet
3.1 Indelning i två delar
Mot bakgrund av att betänkandet innehåller ett mycket stort antal sidor har utredningen valt att dela upp betänkandet i två delar. I Del 1 återfinns allmänmotiveringen och i Del 2 återfinns författningsförslag och författningskommentarer.
Solvens II-direktivet har lagts som bilaga till Del 1.
3.2 Indelning i avsnitt
För att underlätta för läsaren har betänkandet delats in i tolv avsnitt. De första tio avsnitten finns i Del I.
I Avsnitt I finns en beskrivning av utredningens uppdrag, utredningsarbetet och dispositionen av betänkandet. Avsnitt II inleds med en beskrivning av bakgrunden och en sammanfattning av såväl Solvens II-direktivet som utredningens förslag. Därefter följer utredningens bedömningar och förslag när det gäller principiella lagtekniska utgångspunkter och tillämpningsområdet. Bland utredningens förslag när det gäller principiella lagtekniska utgångspunkter finns bl.a. förslag när det gäller den s.k. proportionalitetsprincipen. Bland utredningens förslag när det gäller tillämpningsområdet finns bl.a. förslag om särskild reglering av mindre försäkringsföretag och tjänstepensionsföretag.
I avsnitt III behandlas de s.k. kvantitativa reglerna (Pelare I), och i Avsnitt IV de s.k. kvalitativa reglerna (Pelare II). Bestämmelserna om transparens och marknadsdisciplin, inklusive krav på rapportering till Finansinspektionen, (Pelare III) behandlas i Avsnitt V. Därefter följer gruppfrågor i Avsnitt VI.
Utredningens förslag till reglering av tjänstepensionsföretag tas upp i Avsnitt VII, och i Avsnitt VIII finns förslagen till reglering av mindre försäkringsföretag.
29
Dispositionen i betänkandet SOU 2011:68
I Avsnitt IX har utredningen samlat ett antal övriga frågor, dvs. överväganden och förslag i frågor som inte naturligt kan hänföras till något av de tidigare avsnitten i betänkandet. I avsnittet finns bl.a. utredningens överväganden och förslag när det gäller ikraftträdande- och övergångsbestämmelser.
I Avsnitt X redovisas konsekvenser av förslagen. I Del II återfinns författningsförslag (Avsnitt XI) och författningskommentar (Avsnitt XII).
3.3 Indelning i kapitel
Efter de inledande kapitlen – Uppdraget (1 kap.), Utredningsarbetet (2 kap.) och Dispositionen i betänkandet (3 kap.) – följer ett kapitel som innehåller Bakgrund och sammanfattning av såväl Solvens II-direktivet som utredningens förslag (4 kap.). I nästföljande kapitel behandlas Principiella lagtekniska utgångspunkter (5 kap.), och därefter Tillämpningsområdet (6 kap.).
I 7–14 kap. återfinns huvuddelen av utredningens överväganden och förslag kring genomförandet av de enskilda artiklarna i Solvens II-direktivet. De bestämmelser som brukar hänföras till de mer kvantitativa delarna av Solvens II-direktivet (Pelare I) finns i de första fem kapitlen; Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar (7 kap.), Investeringar (8 kap.), Kapitalkrav (9 kap.), Interna modeller (10 kap.), Kapitalbas (11 kap.). I nästföljande två kapitel behandlas de bestämmelser som brukar hänföras till de mer kvalitativa delarna av Solvens IIdirektivet (Pelare II); Krav på företagsstyrning (12 kap.) och Tillsyn (13 kap.). De bestämmelser i Solvens II-direktivet som behandlar offentliggörande av uppgifter (Pelare III) behandlas i samma kapitel som bestämmelserna kring rapportering till tillsynsmyndigheten (14 kap.). De bestämmelser i Solvens II-direktivet som handlar om grupper behandlas i allt väsentligt i ett kapitlet Försäkringsgrupper – Tillämpning och kapitalkrav (15 kap.) och kapitlet Försäkringsrupper – Tillsyn, föreretagsstyrning m.m. (16 kap.).
I nästföljande två kapitel behandlas utredningens överväganden och förslag till reglering av tjänstepensionsföretag (17 kap.) respektive mindre försäkringsföretag (18 kap.).
Bland övriga frågor behandlas definitioner m.m. (19 kap.), verksamhet över gränserna (20 kap.), återförsäkring och specialföretag
30
SOU 2011:68 Dispositionen i betänkandet
m.m. (21 kap.), följdändringar i annan lagstiftning (22 kap.) samt ikraftträdande- och övergångsbestämmelser (23 kap.). I det avslutande kapitlet i Del I redovisas konsekvenser av förslagen (24 kap.).
Del II innehåller endast två kapitel; författningsförslag (25 kap.) och författningskommentar (26 kap.).
3.4 Dispositionen inom respektive kapitel
De kapitel som innehåller merparten av utredningens förslag till genomförande av de enskilda artiklarna i Solvens II-direktivet – dvs. 7–16 och 19–22 kap. – inleds med en övergripande och allmän beskrivning av det aktuella ämnesområdet, gällande rätt och innehållet i Solvens II-direktivet. I inledningen till skälen för respektive bedömning eller förslag återfinns regelmässigt en mer detaljerad beskrivning av innehållet i de aktuella artiklarna i Solvens II-direktivet. I slutet av varje kapitel återfinns också en översiktlig beskrivning av kommissionens förslag till genomförandeåtgärder på nivå 2. Syftet med denna beskrivning av nivå 2-regleringen är att ge läsaren en något mer fullständig bild av den samlade nya regleringen Beskrivningarna är baserade på ett utkast till EU-förordning från februari 2011. Det bör särskilt understrykas att förhandlingarna kring innehållet i EU-förordningen fortsatt efter februari 2011.
Förslag till ändringar i gällande rätt som en direkt följd av bestämmelserna i direktivet behandlas som huvudregel i samband med genomgången av respektive artikel eller grupp av artiklar i direktivet. Vissa förslag till ändringar i nu gällande rätt behandlas dock endast i författningskommentaren.
3.5 Förkortningar och förenklingar m.m.
På sedvanligt sätt anges förkortningar också inom parantes första gången som de används i varje kapitel.
Ett stort antal av bestämmelserna i Solvens II-direktivet gäller enligt dess ordalydelse för försäkring och återförsäkring. För att inte i onödan tynga löptexten i betänkandet har utredningen valt att använda begreppet försäkring som beteckning för såväl försäkring som återförsäkring, om inte annat särskilt anges.
I direktivet finns det också ett stort antal bestämmelser som pekar ut ”försäkringstagare och andra ersättningsberättigade på
31
Dispositionen i betänkandet SOU 2011:68
32
grund av försäkring”. För att inte i onödan tynga löptexten i betänkandet har utredningen här valt att använda ordet försäkringstagare som en sammanfattande term för såväl sådana personer som är försäkringstagare – dvs. försäkringsgivarens motpart i försäkringskontraktet – och sådana personer som är ersättningsberättigade på annan grund – t.ex. förmånstagare som inte är försäkringstagare.
3.6 Användningen av bedömnings- och förslagsrutor
Utredningen har valt att använda bedömnings- och förslagsrutor i en större omfattning än vad som är brukligt, i syfte att underlätta för remissinstanserna.
De flesta förslagsrutorna motsvarar föreslagen lagtext, men det finns åtskilliga undantag från denna huvudregel. I de fall rutorna inte motsvarar föreslagen lagtext innehåller förslagsrutorna normalt förslag om att något ska ske, medan bedömningsrutorna normalt innehåller en bedömning om att något bör ske eller en bedömning av att det i en viss fråga förhåller sig på ett visst sätt.
4 Bakgrund och sammanfattning
I detta avsnitt ges en kort bakgrund till Solvens II-direktivet och en sammanfattning av utredningens egna förslag. Syftet är inte att ge en fullständig bild av alla förslag – därtill är förslagen alltför omfattande och detaljerade. Istället är syftet att ge läsaren en snabb överblick över bakgrunden till förslagen, de viktigaste nya reglerna, utredningens överväganden och de förväntande effekterna av den nya regleringen. För lagtekniska överväganden hänvisas till avsnitt 6.
4.1 Solvens I m.m.
Den nu gällande svenska solvensregleringen för försäkringsbolagen har sin grund i EG:s försäkringsdirektiv. De nuvarande reglerna om solvens återfinns i huvudsak i det första skadeförsäkringsdirektivet som antogs år 1973 och i det första livförsäkringsdirektivet som antogs år 1979. I direktiven föreskrivs att alla försäkringsbolag ska ha en tillräckligt stor kapitalbuffert i förhållande till sin verksamhet. Storleken på buffertkapitalet bestäms på olika sätt beroende på om det gäller livförsäkringsrörelse eller skadeförsäkringsrörelse.
Med den s.k. tredje generationens direktiv som antogs 1994 skapades den inre marknaden på försäkringsområdet. Den inre marknaden bygger på principerna om en enda auktorisation, hemlandstillsyn, minimiharmonisering av viktigare regler för försäkringsverksamhet och om ömsesidigt erkännande av nationella regler för denna verksamhet. Med regelharmonisering samt tillstånd och tillsyn från ett enda medlemsland fick företagen möjlighet att verka på hela den europeiska marknaden.
Ett arbete med en mer genomgripande översyn av solvensreglerna – det som skulle komma att bli Solvens II – påbörjades 2001, men för att snabbt åtgärda vissa av svagheterna antogs år 2003 de s.k. Solvens I-direktiven. De nya direktiven innebar vissa förtyd-
33
Bakgrund och sammanfattning SOU 2011:68
ndigheten och övriga
int
stämmelserna
gen liganden och skärpta regler i förhållande till de tidigare direktiven. Direktivet genomfördes i svensk rätt den 1 januari 2004 (med övergångsbestämmelser).
För institut som driver tjänstepensionsverksamhet och som inte omfattas av livförsäkringsdirektivet gäller det s.k. tjänstepensionsdirektivet, som antogs år 2003. I tjänstepensionsdirektivet finns vissa solvensregler. Direktivets regler ansågs i Sverige tillämpliga på s.k. tjänstepensionskassor och pensionsstiftelser. Vissa delar av direktivet tillämpades även på tjänstepensionsverksamhet som bedrivs i försäkringsbolag. I och med den nya försäkringsrörelselagen som trädde ikraft 1 april 2011 har den svenska regleringen ändrats så att även tjänstepensionskassorna, efter en övergångstid, ska tillämpa samma solvensregler som försäkringsbolagen.
4.2 Solvens II
Det direktiv som kommit att kallas Solvens II-direktivet antogs hösten 2009. Tidpunkten för när direktivet senast ska vara genomfört i nationell lagstiftning är för närvarande föremål för förhandlingar inom ramen för ett särskilt ändringsdirektiv (Omnibus II). Med utgångspunkt i rådets senast kända förslag har utredningen utgått från att de bestämmelser som ska införas i svensk lagstiftning ska vara antagna av riksdagen senast den 31 mars 2013, men att bestämmelserna i huvudsak inte ska börja tillämpas förrän den 1 januari 2014.1 Solvens II-direktivet innehåller bl.a. förändrade krav på de kapitalbuffertar som försäkringsföretagen måste ha och tydligare krav på styrning och riskkontroll i företagen. Regelverket innebär vidare en omstöpning av tillsynsprocessen, och krav på att försäkringsföretagen ska lämna en mer omfattande rapportering till tillsynsmy
ressenter.
Utöver en reformering av den EG-rättsliga solvensregleringen innehåller Solvens II-direktivet även en konsolidering av ett flertal befintliga direktiv inom skade-, liv- och återförsäkring. I konsolideringen av befintliga direktiv ska det inte ha gjorts några materiella ändringar i de nuvarande bestämmelserna. Utredningen har i sitt arbete inte särskilt prövat huruvida de äldre be
omförts på ett korrekt sätt i svensk lagstiftning.
1 För en närmare genomgång av tidpunkten för ikraftträdande m.m. hänvisas till avsnitt 23.
34
SOU 2011:68 Bakgrund och sammanfattning
gre kommer att vara tillå-
tet för de enskilda medlemsstaterna att införa en reglering som avviker från bestämmelserna i direktivet.
omreglering av försäkringsväsendet i
Eu
g
utf
de och en mer flexibel lagstiftning på det
mmissionen på nivå 4 ett ansvar för att
säk
regleringen i det nya regelverket. Trots att direktivet, enligt Lam-
Solvens II-direktivet är till stora delar, till skillnad mot tidigare försäkringsdirektiv, ett s.k. fullharmoniseringsdirektiv. Detta innebär bl.a. att det på vissa områden inte län
4.3 Regleringsprocessen och övergripande struktur
Sammantaget är Solvens II ett mycket omfattande projekt som innebär en genomgripande
ropa. Regler utformas för närvarande på många olika nivåer såväl nationellt som på EU-nivå.
Utredningens huvuduppgift har varit att föreslå hur direktivet ska införas i svensk lag. Delar av direktivet är dock så pass detaljerade att de föreslås genomföras på lägre nivå – genom förordnin
ärdad av regeringen eller av föreskrifter utfärdade av Finansinspektionen. Dessa delar av regleringen kommer att utarbetas senare.
Den EU-rättsliga modellen för regelgivning på flera olika nivåer kallas Lamfalussymodellen, och syftar till att möjliggöra ett snabbare lagstiftningsförfaran finansiella området. Lamfalussymodellen används vid framtagandet av Solvens II-direktivet. I den ursprungliga modellen delas EU-regleringen in i fyra nivåer. På nivå 1 fastställs allmänna principer enligt det normala lagstiftningsförfarandet inom EG-rätten, dvs. genom direktiv eller förordningar som föreslås av kommissionen och antas av rådet och Europaparlamentet. På nivå 2 antar kommissionen genomförandebestämmelser för att fylla ut eller anpassa de allmänna principer som beslutats på nivå ett. Dessa bestämmelser kan vara i form av såväl direktiv som förordningar. Tanken är att mer tekniska regler som kan behövas justeras oftare ska återfinnas på nivå 2. Nivå 3 innefattar s.k. gemensamma riktlinjer som ytterligare detaljerar reglerna. Slutligen har ko
erställa att gemenskapslagstiftningen genomförs i medlemsstaterna på ett likartat sätt.
Solvens II-direktivet, som antogs hösten 20092, är alltså nivå 1-
2 Som nämnts pågår det för närvarande förhandlingar kring förslag till ändringar i Solvens IIdirektivet, bl.a. när det gäller tidpunkten för när bestämmelserna senast ska vara införda i nationell rätt.
35
Bakgrund och sammanfattning SOU 2011:68
är direktivet omfattande och i vissa delar mycket
det
-
gång krävas innan ett slutligt lagförslag presenteras för riksdagen.
igur 4.1 Lamfalussyprocessen
fallussymodellen, endast ska innehålla allmänna principer för regleringen,
aljerat. I enlighet med modellen kommer direktivet att kompletteras med genomförandebestämmelser på nivå 2. Arbetet med att ta fram dessa bestämmelser pågår fortfarande. Under år 2009 och 2010 tog EIOPAS föregångare CEIOPS, på kommissionens uppdrag, fram ett stort antal s.k. tekniska råd rörande innehållet i dessa bestämmelser. Med utgångspunkt från CEIOPS:s tekniska råd har Kommissionen och EIOPA/CEIOPS i ett antal arbetsdokument arbetat fram utkast till genomförandebestämmelser. Bestämmelserna beräknas bli antagna av kommissionen tidigast under våren 2012, dvs. efter det att denna utredning har lämnat sitt betänkande. Såvitt nu är känt kommer genomförandebestämmelserna att få formen av ett en EU-förordning som får direkt verkan i Sverige och inte ska implementeras i svensk rätt. Utredningen har i sina lagförslag så långt möjligt tagit hänsyn till den kommande nivå 2-regleringen i syfte att förslagen ska vara konsistenta med den kommande EUregleringen. Då EU-förordningen ännu inte är beslutad och ändringar fortfarande kan komma att ske, kommer en ny genom
F
Nivå 1 Ramdirektiv
Niv
Niv
å
å
4:
4:
Uppf
Uppf
ö
ö
ljning
ljning
Europaparlamentet och rådet Antaget 5 maj 2009
Kommissionen & EIOPC
EIOPA
Kommissionen
Nivå 3 Riktlinjer
Nivå 2
[EU-förordning]
36
SOU 2011:68 Bakgrund och sammanfattning
Direktivet och genomförandebestämmelserna har tagits fram efter samråd med bl.a. EIOPC3, EIOPA/CEIOPS och försäkringsbranschen. Bl.a. har regelverkets effekter löpande stämts av genom enkätundersökningar (på engelska QIS – Quantitative Impact Studies), där företag i branschen getts möjlighet att beräkna kapitalkraven och dess effekter samt lämna synpunkter på det föreslagna regelverket.
En mer detaljerad genomgång av beslutsstrukturen på EU-nivå, inklusive de nyligen genomförda ändringarna med anledning av Lissabon-fördraget och en ny tillsynsordning på det finansiella området, finns i avsnitt 5.
4.4 För- och nackdelar med nuvarande solvensregler
En fördel med dagens solvensregelverk är att det är relativt enkelt och robust. Det nuvarande solvensregelverket kan förenklat sägas bestå av tre delar som på olika sätt samspelar4. För det första ska företagen göra tillräckliga s.k. försäkringstekniska avsättningar på balansräkningens skuldsida. Avsättningarna ska beräknas och värderas på ett sådant sätt att företagen i praktiken har en form av implicita kapitalbuffertar. För det andra ska företaget ha tillgångar som svarar mot de försäkringstekniska avsättningarna. För dessa tillgångar gäller särskilda begränsningsregler som syftar till att minska risken på tillgångssidan. För det tredje ska företagen ha en kapitalbuffert som ställs i relation till de åtaganden som företaget har gentemot försäkringstagare och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringsavtal. Baksidan av denna enkelhet är att kapitalkraven inte fullt ut reflekterar de verkliga riskerna i det enskilda försäkringsföretaget. Detta innebär att kapitalkraven ibland sätts för högt, ibland för lågt, i förhållande till vad som vore optimalt med hänsyn till kostnader för att hålla kapitalet och dess skyddseffekt.
Den första nackdelen med det nuvarande EG-rättsliga regelverket är att det inte finns några krav på att marknadsvärdera tillgångar och skulder. I Sverige marknadsvärderas tillgångarna, men i många andra länder värderas tillgångarna till bokfört värde. I dessa länder
3 European Insurance and Pensions Committee, som är en s.k. nivå 2-kommitté som bl.a. bistår kommissionen i dess arbete med nivå 2-regleringen. I EIOPC deltar representanter från medlemsstaterna. 4 I detta avsnitt bortses från den solvensreglering som gäller för tjänstepensionsverksamhet.
37
Bakgrund och sammanfattning SOU 2011:68
medför en förändring i tillgångarnas marknadsvärde ingen omedelbar effekt på solvensen, vilket exempelvis innebar att solvensmåtten blev ointressanta under den senaste finanskrisen.
I Sverige, där försäkringsföretagen marknadsvärderar tillgångssidan men inte skuldsidan5, finns andra nackdelar. Exempelvis kan en ränteförändring innebära att solvensen påverkas i positiv eller negativ riktning, även i det fall skuld- och tillgångssidan är perfekt matchade och ingen effekt på solvensen borde uppkomma. Med en marknadsvärdering av tillgångar och skulder ökar värdet av solvensmåtten som ett mått på bolagets ekonomiska ställning.
Den andra nackdelen med dagens regelverk är det inte tar hänsyn till riskerna på tillgångssidan vid beräkningen av kravet på buffertkapital. Riskerna på tillgångssidan hanteras istället genom att begränsa möjligheten att investera i aktier och andra riskfyllda tillgångar. Det nuvarande regelverket tar ingen hänsyn till om investeringarna är välanpassade till skuldsidan. Inte heller tas hänsyn till eventuella diversifieringseffekter som uppkommer till följd av riskspridning i tillgångsportföljen.
En tredje nackdel är att riskreducerande åtgärder vad avser skuldsidan inte fullt ut innebär reducerat krav på kapital. Åtgärder som innebär att bolaget avhänder sig risk genom återförsäkring, derivatplaceringar eller utgivande av obligationer med försäkringsinnehåll, t.ex. katastrofobligationer eller s.k. livslängdsobligationer (på engelska longevity bonds) får inte fullt ut effekt på kapitalkravet.
En fjärde nackdel med dagens regelverk är att det är svårt att bedöma risken i ett försäkringsföretag. Dagens system innebär att en buffert, utöver kapitalkravet, byggts in i beräkningen av skuldsidan. Beräkningen av skuldsidan överskattar således åtagandena i förhållande till en ”bästa skattning”. Det innebär att det i dag är svårt för en utomstående, t.ex. en blivande försäkringstagare, att bilda sig en uppfattning om försäkringsbolagets ekonomiska ställning. Till detta kommer ofullständiga rapporteringskrav som begränsar utomståendes möjlighet att bedöma risker och den ekonomisk situation i ett enskilt försäkringsföretag. Till del har detta uppvägts av implementeringen av de nya redovisningsreglerna enligt IFRS.
En femte nackdel är att det saknas tydliga regler kring styrning och riskhantering. Brister i styrning och riskhantering, och inte för
5 Här bortses från tjänstepensionsverksamhet, där avsättningarna ska bestämmas aktsamt.
38
SOU 2011:68 Bakgrund och sammanfattning
låga kapitalkrav, har i många fall varit anledningen till att försäkringsföretag i Europa inte alltid lyckats infria sina åtaganden.
I Sverige uppmärksammades vissa brister i det nuvarande regelverket på ett tidigt stadium. Regeringen tillsatte därför redan år 1999 en utredning ”Placeringsutredningen” som lämnade sitt slutbetänkande 2003. Betänkandet remitterades, och under år 2006 remitterade finansdepartementet en omarbetad promemoria med förslag till nya solvensregler. Efter remissbehandling av denna promemoria beslutade regeringen att invänta Solvens II-direktivet.
Avslutningsvis bör det noteras att Finansinspektionen sedan flera år använder ett särskilt tillsynsverktyg för att identifiera företag med låg solvens, det s.k. trafikljuset. Trafikljuset utgår från en marknadsvärderad balansräkning, där ett tänkt buffertkapital stresstestas på visst sätt. Det finns många likheter, men också flera skillnader, mellan trafikljuset och reglerna om kapitalkrav och kapitalbas i Solvens II.
4.5 Målet med regleringen
Målet med ett solvensregelverk är att tillse att försäkringsföretag kan stå för sina förpliktelser och därmed ge försäkringstagarna ett gott skydd. Stabila försäkringsföretag kan också bidra till stabilitet i hela det finansiella systemet.
Motivet för en reglering på EU-nivå är att ge försäkringsföretag möjlighet att verka under samma regelverk, och med en enda auktorisation, inom hela den inre marknaden. En målsättning med Solvens II-direktivet är att undanröja de största kvarvarande skillnaderna mellan lagregler i olika länder.
Det nya regelverket är direkt tillämpligt på i stort sett alla försäkrings- och återförsäkringsföretag i hela Europa. För en närmare diskussion av direktivets tillämpningsområde, se avsnitt 5.
4.6 Principer bakom Solvens II
Till skillnad från dagens solvensregelverk, som i vart fall till stor del tar sin utgångspunkt i företagens årsredovisning, tar Solvens II sin utgångspunkt i en solvensbalansräkning som bygger på marknadsvärderade skulder och tillgångar. Nya regler för värdering av såväl tillgångar som skulder införs. Värderingen av de försäkringstek-
39
Bakgrund och sammanfattning SOU 2011:68
niska skulderna ska, till skillnad mot i dag inte göras betryggande, dvs. den bufferten i beräkningen försvinner. Behovet av kapitalbuffert samlas i det som kallas solvenskapitalkrav. (Kravet på betryggande skattning finns i dag inte för skadebolagen eller för livbolagens tjänstepensionsdelar. För dessa verksamheter innebär direktivet mindre förändringar) Se kapitel 7.
Till skillnad från dagens regelverk, bestäms kapitalkravet i Solvens II inte bara utifrån riskerna på skuldsidan utan hänsyn tas även till riskerna på tillgångssidan, och inte minst till hur tillgångs- och skuldsidan samverkar. Utöver de försäkringsrisker som utgör grunden för dagens solvenskapitalkrav kommer solvenskapitalkraven i Solvens II alltså att täcka även marknadsrisker, kreditrisker och operativa risker. Kapitalkraven i Solvens II är alltså mer sofistikerade och bättre anpassade till det enskilda företagets faktiska risknivå. I Solvens II-regelverket ges företagen bättre incitament att hantera sina risker eftersom risknivån blir mer direkt kopplad till kapitalkraven och därmed till kapitalkostnaden för företagen. En viktig nyhet i förhållande till de nuvarande reglerna är att företagen inom ramen för Solvens II-regelverket ges utrymme att under vissa förutsättningar tillämpa egna modeller för att helt eller delvis bestämma kapitalkraven. Se kapitel 10.
Dagens placeringsregler innefattar strikta regler för tillgångar som ska täcka de försäkringstekniska avsättningarna. Tillgångar som överstiger avsättningarna är inte föremål för samma strikta regler. Solvens II direktivet ersätter dessa kvantitativa regler med mer generella kvalitativa regler som gäller alla tillgångar. Se kapitel 8.
Eftersom regler om tillräckligt buffertkapital inte är det enda – eller ens det bästa – sättet att skydda försäkringstagare och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringsavtal innehåller Solvens II-reglerna också mer kvalitativa krav på företagen. I Solvens II-direktivet ställs högre krav på företagen när det gäller deras system och processer för att identifiera, mäta och hantera alla sina risker. Företagen åläggs bl.a. att regelbundet göra en egen bedömning av företagets risker och behov av buffertkapital. Se kapitel 12. Brister i styrning och riskhantering kan, som en sista utväg när andra tillsynsåtgärder visat sig verkningslösa, medföra att Finansinspektionen beslutar om höjningar av kapitalkraven och därmed ökar kapitalkostnaden för företagen. Se avsnitt 13.3.3.
Genom Solvens II-direktivet introduceras en delvis ny och mer harmoniserad tillsynsprocess för försäkringsföretagen inom EU.
40
SOU 2011:68 Bakgrund och sammanfattning
Syftet är att tillsynsmyndigheterna på ett bättre sätt, och framförallt på ett tidigare stadium, ska kunna identifiera problemföretag. Tillsynen kan förväntas bli mer proaktiv och inriktad på bedömningar av företagens interna system och regler för kapitalberäkning, styrning och riskhantering. Se kapitel 13.
Genom Solvens II-direktivet förbättras även möjligheten att utöva en mer effektiv tillsyn över försäkringsgrupper som har verksamhet i flera olika medlemsländer. Se kapitel 15 och 16.
I Solvens II-direktivet åläggs företagen en betydligt mer omfattande skyldighet att lämna rapporter av olika slag, såväl offentliga som icke-offentliga. Genom rapporterna ges tillsynen, långivare, investerare, försäkringstagare och andra intressenter bättre möjligheter att kunna bedöma företagets verkliga situation. Tanken är också att ökad öppenhet ska bidra till en ”marknadsdisciplin” där företagen får ytterligare incitament att hantera sina risker på bästa sätt. Se kapitel 14.
Vid framtagandet av Solvens II-direktivet har det funnits en ambition att överge detaljstyrningen i regleringen till förmån för ett mer principbaserat regelverk. Det har även funnits en uttalad ambition att i möjligaste mån undvika onödig komplexitet. Vid utformningen av reglerna ska hänsyn tas till arten av, komplexiteten och omfattningen av riskerna i verksamheten. Små och medelstora företag samt företag med enkla produkter ska kunna följa regelverket utan att det ska vara alltför betungande. Mot bl.a. denna bakgrund innehåller Solvens II-direktivet en proportionalitetsprincip, som förenklat kan sägas innebära att såväl krav som tillsynsåtgärder ska vara proportionerliga i förhållande till arten, omfattningen och komplexiteten av riskerna i det enskilda försäkringsföretaget.
4.7 Paralleller till bankregleringen
Det nya solvensregelverket för försäkringsföretag har vissa likheter med motsvarande reglerna för banker och värdepappersföretag, de s.k. Baselreglerna, men det finns också stora skillnader. Solvensregelverket kan i likhet med bankregleringen sägas bestå av tre pelare. Den första pelaren innehåller kvantitativa regler, den andra pelaren kvalitativa regler som bl.a. inkluderar tillsynsreglerna och den tredje pelaren handlar om företagens rapportering.
41
Bakgrund och sammanfattning SOU 2011:68
En viktig skillnad mellan Solvens II och Basel II är att de har de olika mål. Baselreglerna fokuserar på finansiell stabilitet, medan Solvens II-reglerna främst handlar om att skydda försäkringstagare och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringsavtal. För det andra fokuserar Baselreglerna på riskerna på tillgångssidan och har separata modeller för kreditrisk, marknadsrisk och operativ risk. Solvens II-regelverket bygger däremot på en helhetssyn, där hänsyn tas till hela balansräkningen men även till beroenden mellan olika riskområden. Solvens II-regelverket ger därmed en uppfattning om den totala fallissemangsrisken i bolaget. En annan viktig skillnad är att Solvens II-regelverket innehåller mer utförliga krav när det gäller företagens styrning och riskkontroll. Skillnader finns också när det gäller värderingsreglerna.
4.8 Närmare om innehållet i de tre pelarna
Reglerna om värdering av tillgångar och skulder inklusive de försäkringstekniska avsättningarna, om hur kapitalkravet ska beräknas samt om hur kapitalet får placeras brukar hänföras till pelare I. (Se kapitel 7–111) I pelare II finns kraven på företagens styrning och riskhantering, samt en reglering av tillsynsprocessen. (Se kapitel 12–13) I pelare III finns reglerna om rapportering och offentliggörande. (Se kapitel 14) Nedan beskrivs översiktligt innehållet i regelverket. Se figur 2.
Figur 4.2 Solvens II-direktivets tre pelare
Pelare I – Kvantitativa krav
• Värdering av tillgångar
• Beräkning av FTA
• Kapitalbas
•Solvenskapitalkrav
•Minimikapitalkrav
Pelare II – Kvalitativa krav
• Krav på
företagsstyrning och intern kontroll
•Krav på egen
bedömning
•Tillsynsregler
Pelare III – Marknadsdisciplin och Transparens
• Offentliggörande
• Tillsynsrapportering
Grupp
42
SOU 2011:68 Bakgrund och sammanfattning
4.8.1 Pelare I
Beräkningarna av kapitalkraven bygger på en solvensbalansräkning där skulder och tillgångar som huvudregel ska marknadsvärderas. Det bör understrykas att solvensbalansräkningen på flera sätt skiljer sig från den balansräkning som ska upprättas enligt redovisningsreglerna. Bland skillnaderna kan nämnas att solvensbalansräkningen – till skillnad från balansräkningen enligt redovisningsreglerna – ska innehålla samtliga ekonomiska tillgångar och skulder. Vidare ska som huvudregel samtliga poster i solvensbalansräkningen värderas till verkligt värde, vilket inte gäller i den balansräkning som upprättas enligt redovisningsreglerna där vissa tillgångar får tas upp till anskaffningsvärdet. Värderingen av skulderna (åtagandena till följd av försäkringsavtalen) i solvensbalansräkningen ska motsvara det belopp som försäkringsföretaget skulle få betala om det skulle föra över sina åtaganden till ett annat försäkringsföretag. Det betyder som påpekats ovan att de försäkringstekniska avsättningarna ska motsvara summan av en bästa skattning med ett tillägg som motsvarar kapitalkostnaden för att ta över åtagandena. Värderingsreglerna diskuteras närmare i kapitel 7.
I pelare I återfinns också reglerna om beräkning av de olika kapitalkraven, och reglerna om kvaliteten på det kapital och de finansiella resurser som företaget måste ha för att täcka kapitalkraven. Det finns två nivåer av kapitalkrav, dels ett solvenskapitalkrav som normalt ska vara uppfyllt, dels ett minimikapitalkrav som i princip alltid måste vara uppfyllt. Därutöver måste kapitalnivån alltid uppgå till ett visst minimibelopp, de s.k. garantibeloppen.
Syftet med solvenskapitalkravet är att företaget ska ha tillräckligt med kapital för att kunna absorbera riskerna i hela verksamheten. Solvenskapitalkravet är kalibrerat så att sannolikheten för att företaget inte ska kunna uppfylla sina åtaganden6 under det närmaste året ska vara 1 på 200, dvs. att företaget ska kunna klara de fall som inträffar med 99,5 procent inom en 12-månadersperiod. Se figur 3. Solvenskapitalkravet kan beräknas enligt en standardmodell som finns beskriven i Solvens II-direktivet, men företagen har också möjlighet att helt eller delvis istället använda en egen intern modell, som dock måste godkännas av tillsynsmyndigheten. Försäkringsföretag och försäkringsgrupper ges möjlighet att tillgodoräkna sig diversifieringseffekter mellan olika delar inom företaget eller gruppen.
6 Tillgångarna ska vara större än skulderna vid årets slut.
43
Bakgrund och sammanfattning SOU 2011:68
Alt 1: Figur 4.3 Value at risk (0,5 procent sannolikhet)
Kapitalbuffert
Insolvens (0,5 procents sannolikhet)
99%
Underskott
Överskott
Sannolikhet
Minimikapitalkravet, som ska motsvara 25–45 % av solvenskapitalkravet, är en solvensnivå under vilken det anses oacceptabelt att driva rörelsen vidare. Minimikapitalkravet är tänkt motsvara en nivå där bolaget i 85 procent av alla tänkbara utfall under ett år kan svara för sina åtaganden. En tydlig ambition har varit att det ska vara enklare att beräkna minimikapitalkravet än att beräkna solvenskapitalkravet.
Solvenskapitalkraven ska finansieras/täckas med en s.k. kapitalbas, dvs. med kapital och finansiella resurser som är av viss kvalitet vad avser framförallt förmågan att täcka företagets förluster. Medel i kapitalbasen delas in i olika kvalitetsnivåer och det är endast medel av bästa kvalitet som får användas fullt ut för att täcka kapitalkraven. En mindre del får vara av lägre kvalitet.
I kapitel 8 redogörs närmare för beräkningen av kapitalkraven, och i kapitel 11 redogörs för reglerna om kapitalbasen. Interna modeller behandlas i kapitel 10.
När Solvens II-direktivet träder ikraft kommer de kvantitativa begränsningar som i dag gäller för s.k. skuldtäckningstillgångar att försvinna. I det nya regelverket får försäkringsföretagen i princip investera i de tillgångar de önskar, men företaget måste kunna visa att de förstår de aktuella riskerna och att de har adekvata system och kontroller för att ta hand om dessa risker. I Solvens IIdirektivet uttrycks detta genom ett krav på att investeringarna ska ske i enlighet med den s.k. aktsamhetsprincipen. I kapitel 8 redogörs närmare för kraven på investeringsverksamheten.
44
SOU 2011:68 Bakgrund och sammanfattning
4.8.2 Pelare II
Bland de kvalitativa reglerna som hänförs till Pelare II bör särskilt uppmärksammas kravet på att varje försäkringsföretag regelbundet ska göra en bedömning av den egna risken och solvensen. Bedömningen ska dokumenteras. Genom kravet på en egen bedömning skapas en koppling mellan å ena sidan de regelmässiga kraven på buffertkapital och riskhantering och å den andra sidan företagens egna bedömning i dessa frågor. Genom bedömningen av den egna risken och solvensen ges företaget också vissa möjligheter att bedöma för- och nackdelar med att ta fram en intern modell för beräkningen av kapitalkraven. Bedömningen kan slutligen sägas utgöra en sammanfattning av riskhanteringssystemet och startpunkten för den nya tillsynsprocessen.
Till Pelare II hänförs även reglerna om styrning och riskhantering. I Solvens II-direktivet ställs det bl.a. krav på att förtaget ska ha olika system och funktioner. Kravet på ledning och styrelse tydliggörs. Företagen ska ha adekvata företagsstyrningssystem som garanterar en sund och ansvarsfull företagsledning, men det ställs även krav på effektiva, välintegrerade riskhanteringssystem som fortlöpande ska kunna identifiera, mäta, övervaka, hantera och rapportera de risker som företaget är, eller kan komma att bli, exponerade för och det inbördes förhållandet mellan dessa risker. I varje företag ska det finnas funktioner för riskhantering, regelefterlevnad och internrevision samt en aktuariefunktion. Direktivet innehåller krav på att företagen ska ha interna regelverk för bl.a. riskhantering, intern kontroll, reserveringar, placeringar (inklusive derivat), likviditetshantering samt återförsäkrings- och riskhanteringsteknik. Någon exakt föreskrift för vilken modell som ska användas i företagsstyrningsarbetet eller hur företaget ska vara organiserat finns inte. Regelverket är härvidlag flexibelt och möjliggör olika lösningar. Slutligen bör nämnas att direktivet även innehåller regler om särskild lämplighetsprövning av nyckelpersonal och regler om vilka krav som ställs vid utläggning av verksamhet (outsourcing). Frågor om företagens styrning och riskhantering återfinns i kapitel 12.
Bland de kvalitativa reglerna i Pelare II ingår också de nya tillsynsreglerna. Den nya tillsynen ska utgå från en proaktiv och riskbaserad metod. Tillsynsmyndighetens huvuduppgift kan sägas vara att bedöma om företagens förmåga att identifiera, bedöma och hantera sina risker är tillräcklig med hänsyn till de krav som ställs i
45
Bakgrund och sammanfattning SOU 2011:68
regleringen. Ett naturligt inslag i tillsynen är en granskning av företagens interna regelverk och hur detta regelverk efterlevs. Tillsynsmyndigheten kommer att kunna tvinga företaget att ändra sina system och processer för styrning och riskhantering, om dessa inte lever upp till de krav som följer av Solvens II-regelverket. Inom ramen för Pelare II finns möjligheten för tillsynsmyndigheten att kvalitativt hantera risker som inte fångats upp av reglerna i Pelare I, och på basis av detta bl.a. besluta om högre och bättre individuellt anpassade kapitalkrav.
I det fall företaget inte uppfyller solvenskapitalkravet ska tillsynsåtgärder vidtas, i syfte att återställa den föreskrivna solvensnivån. Tillsynsåtgärderna är tänkta att bli alltmer ingripande ju sämre solvenssituationen är – den s.k. tillsynstrappan – och i det fall företaget inte uppfyller minimikapitalkravet ska tillståndet att bedriva försäkringsrörelse återkallas, efter det att företaget getts möjlighet att omedelbart åtgärda bristerna.
I kapitel 13 redogörs närmare för tillsynsprocessen. I Solvens II-regelverket finns ambitionen att förbättra den s.k. grupptillsynen. Det gäller såväl försäkringsgrupper som verkar nationellt som grupper vilka bedriver gränsöverskridande verksamhet. När det gäller tillsynen över försäkringsgrupper kommer det att finnas en utpekad huvudansvarig tillsynsmyndighet som ska leda tillsynsarbetet i samverkan med berörda tillsynsmyndigheter i de övriga länder där gruppen bedriver sin verksamhet. Detta innebär att grupptillsynsarbetet för flera stora försäkringsgrupper i Sverige kommer att ledas av utländska tillsynsmyndigheter
Regler om grupptillsyn diskuteras i kapitel 15 och 16.
4.8.3 Pelare III
Inom pelare III finns regler om företagens rapportering till såväl tillsynsmyndigheten som till marknaden. Tanken är att en mer omfattande rapportering av olika uppgifter ska bidra till ökad disciplin hos försäkringsföretagen. Genom att tillsynsmyndigheter och externa aktörer såsom försäkringstagare och finansiärer ges möjlighet att få en mer samlad bild av företagets ekonomiska ställning och hanteringen av de risker som är förenade med verksamheten kommer det att finnas starka incitament för företaget att bedriva rörelsen på ett finansiellt sunt sätt.
46
SOU 2011:68 Bakgrund och sammanfattning
Regler om rapportering och offentliggörande återfinns i kapitel 14.
4.9 Tjänstepensionsverksamhet
Som påpekats ovan finns ett särskilt direktiv på EU-nivå som reglerar tjänstepensionsverksamhet. I Sverige har detta direktiv tillämpats direkt av de s.k. tjänstepensionskassorna och indirekt genom en särskild option i tjänstepensionsdirektivet av de livförsäkringsföretag som bedriver tjänstepensionsverksamhet. I Sverige har – till skillnad från i det stora flertalet EU-länder – tjänstepensionsverksamhet i huvudsak bedrivits i försäkringsbolagsform. I övriga länder bedrivs denna typ av verksamhet utanför försäkringssektorn, i pensionsfonder. Tjänstepensionskassorna står för mindre än tio procent av den svenska tjänstepensionsmarknaden.
EU har i praktiken två parallella regelverk för livförsäkringsprodukter som har anknytning till anställning; tjänstepensionsdirektivet och Solvens II-direktivet. Som ovan konstaterats har möjligheten för svenska företag att bedriva tjänstepensionsverksamhet under det ena av dessa regelverk i praktiken avskaffats genom den nya Försäkringsrörelselagen som trädde ikraft 1 april 2011, Tjänstepensionskassorna får emellertid under en viss övergångsperiod fram till utgången av 20147 fortsätta att använda sig av det äldre regelverket.
När det gäller kapitalkravet har samtliga institut som i dag bedriver tjänstepensionsverksamhet tillämpat samma regelverk, Solvens I. Solvens II-direktivet innebär emellertid att de försäkringsbolag som tillämpar tjänstepensionsdirektivets regler genom den s.k. optionen kommer att behöva anpassa sig till Solvens IIdirektivets regler vad avser kapitalkraven, medan ingen förändring sker för de företag som tillämpar tjänstepensionsdirektivet direkt. De företag som tillämpar tjänstepensionsdirektivets regler direkt får således ett kapitalkrav (Solvens I), medan de som bedriver samma verksamhet i försäkringsbolagsform får ett annat kapitalkrav (Solvens II). Detta faktum kan skapa olyckliga konkurrenssnedvridningar mellan svenska och utländska leverantörer.
En översyn av tjänstepensionsdirektivet har påbörjats på EUnivå och ett första utkast har aviserats till december 2011. Utred-
7 eller till dess en ansökan om tillstånd enligt försäkringsrörelselagen (2010:2043) prövats slutligt, jfr. 7 § lagen (2010:2044) om ikraftträdande av försäkringsrörelselagen (2010:2043).
47
Bakgrund och sammanfattning SOU 2011:68
ningen har därför ingen möjlighet att göra en bedömning av vilket regelverk som på kort sikt kommer att vara bäst anpassat till tjänstepensionsverksamhet. Det är emellertid utredningens starka tro att ett regelverk som är skräddarsytt för tjänstepension över tid kommer att vara bäst avpassat till just denna specifika verksamhet. Utredningen anser därför att svenska företag även fortsättningsvis bör ha möjlighet att tillämpa tjänstepensionsdirektivets regler. Att återinföra tjänstepensionsdirektivet skulle innebära att instituten i praktiken kan välja vilket regelverk som de anser vara bäst avpassat till den egna verksamheten.
Utredningen föreslår därför att en ny form av institut införs – tjänstepensionsföretag. Dessa institut ska få tillhandahålla produkter – förmåner – med anknytning till anställning. Det gäller såväl pensionsprodukter (livförmåner) som andra försäkringsliknande produkter som har anknytning till anställning (skadeförmåner). Det senare kan exempelvis motsvara sjuk- och olycksförsäkring, dödsfallsförsäkring och försäkring som faller ut vid upphörande av anställning.
Möjligheten för försäkringsföretag att bedriva tjänstepensionsverksamhet under optionen i tjänstepensionsdirektivet föreslås upphöra.8 I praktiken blir reglerna för privat- och tjänstepensionsverksamhet under optionen, efter införandet av Solvens II, så likartade att det inte är meningsfullt att upprätthålla två regelverk i samma bolag. Dagens separationskrav mellan de olika verksamheterna har dessutom visat sig svårt att upprätthålla i praktiken. Att endast tillämpa ett regerverk per företag kommer att underlätta för så väl tillsynsmyndigheten som för företagen själva.
Tjänstepensionsinstitut föreslås inte – annat än i mycket begränsad omfattning och under en övergångsperiod – få bedriva privat försäkringsverksamhet utan anknytning till anställning. Försäkringsföretag ges dock möjligheten att bedriva såväl tjänstepensionsverksamhet som privat försäkringsverksamhet inom ramen för Solvens II-regelverket. Utredningen föreslår att försäkringsföretag som i dag bedriver bägge typer av verksamhet – och som önskar använda det nya regelverket för sin befintliga tjänstepensionsverksamhet – ges generösa möjligheter att flytta över tjänstepensionsverksamheten till ett separat tjänstepensionsföretag, t.ex. genom delning av företaget eller genom beståndsöverlåtelse. För de företag som enbart bedriver tjänstepensionsverksamhet och som vill bli
8 Utredningen föreslår dock ett fortsatt utnyttjande av optionen under en övergångsperiod, se kapitel 23.
48
SOU 2011:68 Bakgrund och sammanfattning
tjänstepensionsinstitut föreslås ett enkelt förfarande för byte av tillstånd. Frågor om tjänstepension behandlas i avsnitt 6.1 och 17.
Bestämmelserna för tjänstepensionsinstitut föreslås tas in i en ny lag med samma struktur som försäkringsrörelselagen. I syfte att möjliggöra för företagen att byta regelverk – och därmed så långt möjligt undvika att företagen först behöver anpassa sig till Solvens II för att därefter åter skifta regelverk – föreslås ett tidigare ikraftträdande för den nya lagen om tjänstepensionsrörelse, 31 mars 2013, dvs. knappt ett år tidigare än ändringarna i försäkringsrörelselagen till följd av det nya solvensregelverket. Möjligheterna att övergå mellan försäkrings- respektive tjänstepensionsregleringarna föreslås bli permanenta för att kunna möjliggöra övergångar vid en senare tidpunkt. I samma syfte föreslås en särskild övergångsbestämmelse som möjliggör för de företag som så vill att så långt möjligt tillämpa de nuvarande reglerna under två år. Ikraftträdande och övergångsregler behandlas i avsnitt 23.
4.10 Mindre försäkringsbolag
Med mindre försäkringsföretag avses här försäkringsföretag som är uttryckligen undantagna från Solvens II-direktivets tillämpningsområde, därför att deras verksamhet är på visst sätt begränsad. Dagens svenska lagstiftning innehåller vissa möjligheter till undantag, efter beslut i enskilda fall. I praktiken har ett stort antal mindre bolag undantagits från delar av regelverket genom dispenser från Finansinspektionen. Dispenserna är oftast begränsade i tid, t.ex. tre år.
En möjlighet vore att, med åberopande av proportionalitetsprincipen, fortsätta med dagens system med dispenser. Fördelen med detta förfarande är att det är flexibelt – regelverket kan i praktiken anpassas till det enskilda företaget. Systemet har dock uppenbara nackdelar. Flexibilitetens baksida är möjliga problem med likabehandling, konkurrensneutralitet och rättsosäkerhet. En annan nackdel är osäkerheten för företagen om vilken regelmiljö man har att rätta sig efter framöver. Försäkringsverksamhet är en långsiktig verksamhet. Tidsbegränsade dispenser torde därför hämma verksamheten. Till sist är enskilda dispenser ett resurskrävande arbete för bolagen och för Finansinspektionen. Utredningen förordar därför ett system med permanenta dispenser i form av undantag i lagstiftningen.
49
Bakgrund och sammanfattning SOU 2011:68
Solvens II-direktivet innebär vidare en kraftig skärpning av kraven på försäkringsföretagen, både när det gäller kraven på analyskapacitet och företagsstyrning. Kraven är inte anpassade för mindre försäkringsföretag. Många av dem skulle tvingas att avsluta sin verksamhet om de skulle tvingas tillämpa hela det nya regelverket, trots att de är välskötta och har en i grunden sund verksamhet. Solvens II-regelverkets införande skulle därför troligen kraftigt öka behovet av dispenser.
Detta är något som tagits hänsyn till vid framtagandet av Solvens II- direktivet – företag under viss storlek är helt undantagna från direktivet regler. Det står medlemsstaterna fritt att utforma egna regler för dessa företag. Utredningen förordar att Sverige utnyttjar denna möjlighet. Utredningen har därför utformat ett förslag till förenklat regelverk för mindre försäkringsföretag som faller utanför Solvens II-regelverkets tillämpningsområde. Särreglerna föreslås omfatta bestämmelserna om beräkning av försäkringstekniska avsättningar, kapitalkrav, investeringsregler, företagsstyrning och rapportering. De bolag som önskar att tillämpa dessa regler för ”mindre försäkringsbolag” föreslås få ansöka hos Finansinspektionen om tillstånd för detta.
De allra minsta bolagen har i praktiken undantagits helt från rapportering och tillsyn under decennier. Enligt utredningen är det olyckligt om reglering och tillsyn omfattar viss verksamhet, men att ingen kontroll sker. Den nuvarande ordningen riskerar att invagga försäkringstagarna och andra intressenter i en falsk trygghet. Utredningen föreslår nu att de allra minsta bolagen, ”mikrobolagen” med en premieinkomst understigande 500.000 kronor per år, framöver också formellt undantas från reglering och tillsyn.
4.11 Effekter av regleringen
Genom de nya solvensreglerna kommer försäkringsföretagen att få kapitalkrav som på ett bättre sätt än i dag är anpassade efter de verkliga riskerna i det enskilda företaget. Risken för att ett försäkringsföretag inte kan infria sina åtaganden kommer att minska. Till detta kommer att kapitalallokeringen inom försäkringsbranschen blir mer effektiv, eftersom kapitalkravet blir mer träffsäkert (högst för de försäkringsföretag där kapitalet behövs som bäst, och omvänt).
50
SOU 2011:68 Bakgrund och sammanfattning
Solvens II-regleringen innebär en mycket kraftig ökning av kapitalkravet jämfört med dagens reglering. Den enkätundersökning som Finansinspektionen, på uppdrag av EIOPA, genomfört på svenska försäkringsföretag indikerar att det samlade kapitalkravet för den svenska försäkringsbranschen kommer att bli 6–7 gånger så stort som under dagens Solvens I-reglering. Faktum är att redan minimikapitalkravet kommer att bli dubbelt så högt som det nuvarande kravet. Det betyder inte att det är det totala kapitalet som ska öka 6–7 gånger, utan den buffert som finns utöver de försäkringstekniska avsättningarna. Det totala kapital som krävs i livbolagen ökar med en femtedel, medan det är i praktiken oförändrat för skadebolagen.
Även kraven från trafikljustestet, som i praktiken styr hur mycket kapital som krävs, ligger väsentligt under Solvens II-nivån. Solvenskapitalkravet är ungefär en tredjedel högre än trafikljusets krav.
Försäkringsbolagen uppvisar en stor spridning. Hälften av bolagen har redan i dag mer än dubbelt så mycket kapital som det nya regelverket kräver. Så mycket som var femte företag skulle inte klara kravet i dag. Sju bolag klarar inte ens minimikapitalkravet.
Införandet av ett mer harmoniserat regelverk innebär bättre förutsättningar för konkurrens på den europeiska försäkringsmarknaden, vilket kan leda till effektivare prissättning och nya produkter. Priset på produkter som får ett ökat kapitalkrav, t.ex. till följd av långa avkastningsgarantier, kan komma att öka. I andra produktkategorier kan man däremot se fram emot sjunkande priser. När det gäller skadeprodukter finns utsikt att premierna kan komma att höjas om en mindre del av premieintäkterna får placeras i aktier. Samtidigt kan den historiska volatiliteten i premiesättningen komma att minska.
Införandet av mer tydliga krav på styrning och riskhantering i kombination med en förändrad tillsyn minskar risken för att ett försäkringsföretag drabbas av förluster som i en slutända kan komma att drabba försäkringstagare och andra ersättningsberättigade. Genom att införa kopplingar mellan kraven i regelverket och den egentliga affärsverksamheten – t.ex. via interna modeller och den egna risk och solvensbedömningen – kommer det att finnas bättre förutsättningar för en god dialog mellan berörda aktörer.
De ökade kraven på riskhantering och rapportering kommer att öka den administrativa bördan för försäkringsföretagen, vilket i förlängningen kan leda till ökade premier för försäkringstagarna.
51
Bakgrund och sammanfattning SOU 2011:68
Genom kraven på mer omfattande rapportering kommer försäkringstagare, investerare och andra intressenter att få bättre möjligheter att bedöma bl.a. den ekonomiska situation i ett enskilt försäkringsföretag, vilket skapar ökade incitament för företagen att bedriva verksamheten på bästa sätt utifrån ett riskperspektiv.
Starkt förenklat kommer det i framtiden att ställas högre krav på försäkringsföretag som erbjuder produkter som resulterar i en hög risknivå för företaget, jämfört med företag som erbjuder produkter med låg risknivå. Detta innebär t.ex. att företag som till följd av sitt produktutbud investerar en stor del av kapitalet i tillgångsslag med hög risk, t.ex. aktier, eller som ställer ut avkastningsgarantier som sträcker sig över många år eller som erbjuder för försäkringstagaren förmånliga valmöjligheter under försäkringstiden, kommer att få ett kapitalkrav som är högre än företag som valt en affärsstrategi där inslaget av olika risker är lägre. Företag med relativt sett hög risknivå kan komma att ställas inför alternativet att antingen öka solvenskapitalet eller dra ned risken. På tillgångssidan kan risknivån minskas genom att t.ex. aktieexponeringen minskas, eller genom en bättre matchning mellan tillgångssidan och skuldsidan. På skuldsidan kan risknivån minskas genom t.ex. återförsäkring, förändringar av försäkringsprodukten genom att minska inslaget av långa garantier eller olika typer av valmöjligheter.
Incitamenten för s.k. matchande investeringsstrategier kan komma att öka, vilket i sin tur minskar efterfrågan på aktier och ökar efterfrågan på långa obligationer eller på olika typer av derivat som kan användas för olika typer av hedgingstrategier. Marknaden för återförsäkrng, obligationer med försäkringsinnehåll (t.ex. katastrofobligationer eller longevity bonds) kan komma att öka.
I den allmänna diskussionen har framkommit farhågor om att Solvens II regelverket skulle orsaka ökad procyklikalitet, i den meningen att aktieprisfall kan förstärkas ifall försäkringsföretag tvingas sälja av aktier för att ta ned risken när kapitalbufferten krymper. Det är emellertid inte en effekt av det nya regelverket. Samma sak gäller under nuvarande regelverk. Effekten bygger på att tillgångssidan är marknadsvärderad och inte fullt ut matchad med skuldsidan.
Regelverksförändringarna kan komma att påverka marknadsstrukturen i stort. Exempelvis kan den komma att snabba på den utveckling som pågått de senaste 15–20 åren från förmånsbestämda till avgiftsbestämda pensionsprodukter. Försäkringsbolag kan komma att stänga gamla produkter och öppna nya, alternativt dra
52
SOU 2011:68 Bakgrund och sammanfattning
53
ned garanterad avkastning för befintliga produkter. Det innebär i sin tur att försäkringstagarna får bära större risker på individuell basis. Till del kan det innebära att riskerna sammantaget ökar i och med att risker som tidigare kunnat diversifieras bort nu får bäras av individen.
Förändringarna kan möjligen också bidra till en mer likvid marknad för långa obligationer genom den ökade efterfrågan på långa obligationer.
Utredningen föreslår en förenklad reglering för de mindre försäkringsföretagen som är undantagna från Solvens II-direktivet. Utredningen gör bedömningen att ett 70-tal försäkringsbolag skulle kunna utnyttja detta regelverk. Utredningen gör bedömningen att reglerna ska ge försäkringstagarna ett likvärdigt skydd med dem som är kunder i ett större bolag, även om regleringen naturligtvis inte kommer att vara exakt avpassad till risken i det enskilda bolaget som för Solvens II-bolagen. Det faktum att bolagen ges möjlighet att tillämpa enklare regler som är bättre avpassade för en mindre verksamhet kan dock innebära att fler bolag bedriver försäkringsverksamhet på marknaden med positiva effekter på konkurrensen.
Utredningen föreslår att de allra minsta, ”mikroförsäkringsbolagen” helt ska undantas från reglering. Det innebär att ett hundratal s.k. kreatursbolag skulle falla utanför regleringen. Utredningen föreslår också ett explicit undantag som träffar ett tjugotal begravningskassor. Utredningen gör bedömningen att skyddsbehovet för dessa företag är begränsat till följd av verksamhetens art och omfattning och att förslaget inte får någon praktiskt betydelse för den faktiska skyddsnivån för försäkringstagarna.
En närmare beskrivning av effekterna av reformen återfinns i kapitel 24.
5 Principiella lagtekniska utgångspunkter
5.1 Regleringsteknik
5.1.1 Inledning
Solvens II-direktivet är det första direktivet på försäkringsområdet som har arbetats fram med utgångspunkt i den s.k. Lamfallussymodellen. I avsnitt 5.1.2–5.1.4 ges därför en översiktlig beskrivning av EU-regelverket, Lamfallussymodellen och förutsättningarna för svensk normgivning.
Efter det att direktivet antogs år 2009 har det dels skapats en ny tillsynsordning på det finansiella området, dels skett förändringar i EU-fördragen till följd av Lissabonfördraget. Det är ännu inte i alla delar klart hur dessa förändringar kommer att påverka Solvens IIregelverket och Lamfallussymodellen. Förändringarna och deras påverkan på Solvens II-direktivet behandlas i avsnitt 5.1.5–5.1.8.
Avslutningsvis ges en kort beskrivning av hur några tidigare direktiv på bank- och värdepappersområdena har genomförts i svensk rätt.
5.1.2 EU-regelverket
I EU-regelverket (på franska l’acquis communautaire) ingår bl.a. lagstiftningsakter i form av EU-förordningar och EU-direktiv. I regelverket ingår även EU-domstolens praxis. En av de principer som EU-domstolen har lagt fast innebär att nationella regler inte får strida mot EU:s regler. Skulle detta ändå inträffa, har gemenskapsrätten företräde.
EU-direktiv riktar sig till medlemsstaterna och anger ett resultat som ska uppnås inom en bestämd tid, men överlåter åt
55
Principiella lagtekniska utgångspunkter SOU 2011:68
medlemsstaterna att själva bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. För att ett direktiv ska bli gällande i Sverige måste det alltså genomföras i svensk rätt, dvs. införlivas i den svenska rättsordningen. Direktiv kan beslutas av Europaparlamentet, rådet, Europaparlamentet och rådet, eller av kommissionen. Solvens IIdirektivet är ett direktiv som har antagits av Europaparlamentet och rådet.
EU-direktiv brukar ibland delas in i minimiharmoniseringsdirektiv respektive fullharmoniseringsdirektiv, där de förra ger utrymme för nationella regler som går längre än bestämmelserna i direktivet. I praktiken innehåller ett direktiv ofta bestämmelser som är av såväl minimi- som fullharmoniseringskaraktär. Generellt kan sägas att ett av syftena med Solvens II-direktivet är att undanröja de största skillnaderna mellan de lagregler som gäller för försäkringsföretag i de olika medlemsstaterna, jfr. skäl 2 och 11 i Solvens II-direktivet. Mot denna bakgrund kan det konstateras att flera av de nya bestämmelser som nu införs har karaktär av fullharmonisering. Behovet av harmonisering nämns särskilt när det bl.a. gäller beräkning av försäkringstekniska avsättningar. I skäl 53 anges det att de principer och försäkringsmatematiska och statistiska metoder som ligger till grund för beräkningen av försäkringstekniska avsättningar bör harmoniseras inom hela gemenskapen i syfte att skapa ökad jämförbarhet och överblickbarhet, jfr. även skäl 15. Av skäl 60 framgår det att även kapitalkraven bör harmoniseras inom hela gemenskapen, så att en enhetlig skyddsnivå för försäkringstagarna kan uppnås. Av skäl 40 framgår att det är nödvändigt att främja enhetlighet i tillsynen, inte bara i fråga om dess redskap utan också när det gäller dess praxis.
EU-förordningar är till alla delar bindande och direkt tillämpliga i varje medlemsstat. Förordningar kan beslutas av Europaparlamentet, rådet, Europaparlamentet och rådet, eller av kommissionen. Enligt EU-domstolens praxis får EU-förordningar inte införlivas genom nationell normgivning, eftersom det kan skapa tvivel om deras ursprung och rättsliga effekt. Generellt kan sägas att merparten av den s.k. genomförandereglering på EU-nivå som är avsedd att fylla ut bestämmelserna i Solvens II-direktivet och som ska antas av kommissionen, kommer att få formen av EU-förordning.
56
SOU 2011:68 Principiella lagtekniska utgångspunkter
I EU-regelverket1 finns även beslut, rekommendationer och yttranden. Direktiv, förordningar och beslut är bindande, medan rekommendationer och yttranden inte är bindande.
5.1.3 Svensk normgivning
Enligt lagen (1994:1500) med anledning av Sverige anslutning till Europeiska unionen gäller EG:s regelverk här i landet med den verkan som följer av de grundläggande fördragen.
Som framgått riktar sig EU-direktiv till medlemsstaterna, och syftet med direktiven är att få till stånd samordnade regler. För att ett EU-direktiv ska bli gällande här i Sverige måste, som konstaterats ovan, det genomföras i den svenska rättsordningen. Ett genomförande kan göras på olika sätt, men det är vanligt att direktivets bestämmelser tas in i svenska föreskrifter.
Av 8 kap. 1 § regeringsformen (RF) framgår det att föreskrifter meddelas av riksdagen genom lag och av regeringen genom förordning. Föreskrifter kan också, efter bemyndigande av riksdagen eller regeringen, meddelas av andra myndigheter än regeringen. Ett bemyndigande att meddela föreskrifter ska alltid ges i lag eller förordning.
I författningssamlingsförordningen (1976:725) görs en skillnad mellan författningar (lagar, förordningar och andra rättsregler som i 8 kap. RF betecknas som föreskrifter) respektive allmänna råd (sådana generella rekommendationer om tillämpningen av en författning som anger hur någon kan eller bör handla i ett visst hänseende).
5.1.4 Lamfallussymodellen
I maj 1999 presenterade kommissionen en handlingsplan för finansiella tjänster2, som syftade till att skapa en integrerad marknad för finansiella tjänster i EU. Handlingsplanen innehöll 42 förslag till åtgärder som skulle vara genomförda senast år 2005. Mot bakgrund av de korta tidsfristerna som gällde för att genomföra handlingsplanen togs en ny modell för lagstiftning fram. Den nya modellen
1 Här bortses från ändringarna till följd av Lissabonfördraget, dvs. delegerade akter respektive genomförandeakter. Dessa behandlas i avsnitt 5.1.5. 2 Kommissionens meddelande Att genomföra handlingsplanen för finansmarknaderna: En handlingsplan, KOM (1999) 232.
57
Principiella lagtekniska utgångspunkter SOU 2011:68
har kommit att kallas för Lamfalussymodellen3 . Modellen syftar till att möjliggöra ett snabbare lagstiftningsförfarande och en mer flexibel lagstiftning. Den särskilda lagstiftningsmodellen tillämpades ursprungligen på värdepappersområdet, men år 2006 utvidgades tillämpningsområdet till att omfatta även lagstiftning inom bank-, försäkrings- och fondområdena.
Lamfallussymodellen delar in regelgivningen och uppföljningen i fyra nivåer. På nivå 1 fastställs allmänna principer enligt det normala lagstiftningsförfarandet inom EG-rätten, dvs. genom direktiv eller förordningar som föreslås av kommissionen och antas av rådet och Europaparlamentet. I dessa rättsakter ges kommissionen mandat att utfärda genomförandebestämmelser (på engelska implementing measures) i vissa hänseenden. På nivå 2 antar kommissionen genomförandebestämmelser för att fylla ut eller anpassa de allmänna principer som beslutats på nivå ett. Dessa genomförandebestämmelser kan vara i form av såväl direktiv som förordningar. Nivå 3 omfattar ett utökat samarbete mellan medlemsstaternas tillsynsmyndigheter. På nivå 3 kan det utfärdas rekommendationer, riktlinjer (på engelska guidelines) och standarder. Slutligen ska kommissionen på nivå 4 ta ett ökat ansvar för att säkerställa att gemenskapslagstiftningen genomförs i medlemsstaterna på ett likartat sätt.
Lamfallussy-modellen bygger på särskilda s.k. kommittologiregler4. Enligt dessa finns det dels s.k. föreskrivande kommittér på nivå 2, dels s.k. rådgivande kommittér på nivå 3. På försäkringsområdet utgörs nivå 2-kommittén av European Insurance and Occupational Pensions Committe (EIOPC). I EIOPC arbete deltar bl.a. företrädare från det svenska finansdepartementet. Nivå 3-kommittén utgörs av Committe of European Insurance and Occupational Pensions Supervisors (CEIOPS).5 I CEIOPS arbete deltar bl.a. företrädare från Finansinspektionen.
Som redan nämnts har Solvens II-direktivet tagits fram med utgångspunkt i Lamfallussy-modellen. Detta innebär bl.a. att
3 Efter namnet på ordföranden i den s.k. visemannakommittén, Alexandre Lamfallussy. En översiktlig beskrivning av Lamfallussymodellen på försäkringsområdet finns i kommissionens Impact assessment Report SEC(2007)871, Annex A.3. 4 2006/512/EC och Rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som ska tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter, EGT L 184, 17.7.1999, s. 23 (Celex 31999D0468). 5 Till följd av den nya tillsynsordningen har CEIOPS upphört med sin verksamhet. Verksamheten kan sägas ha övertagits av den nybildade Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (på engelska European Insurance and Occupational Pensions Authority (EIOPA).
58
SOU 2011:68 Principiella lagtekniska utgångspunkter
Solvens II-direktivet endast innehåller s.k. nivå 1-reglering, som förutsätts bli kompletterad genom såväl nivå 2- som nivå 3-reglering.
När det gäller nivå 2-regleringen innehåller det redan antagna Solvens II-direktivet uttryckliga bestämmelser om att kommissionen på vissa särskilt angivna områden ska respektive får anta genomförandeåtgärder, och i enlighet med kommittologiförfarandet har CEIOPS under år 2009 och 2010 på kommissionens uppdrag tagit fram ett stort antal s.k. tekniska råd rörande regleringen på nivå 2. Med utgångspunkt i dessa tekniska råd har kommissionen och EIOPC sedan arbetat fram utkast till en nivå 2-reglering. Såvitt nu är känt kommer nivå 2-bestämmelserna att samlas i en förordning som beslutas av kommissionen, dvs. ges en legal form som innebär att bestämmelserna blir direkt gällande i Sverige utan att Sverige behöver – eller ens får – vidta några särskilda införlivandeåtgärder.
Arbetet med att ta fram nivå 3-regleringen påbörjades av CEIOPS under 2009 . Detta arbete har nu tagits över av European Insurance and Occupational Pensions Authority (EIOPA). Nivå 3reglering kommer att ges i form av riktlinjer och rekommendationer.
Såvitt nu är känt kommer kommissionens fastställande av nivå 2-regleringen inte att kunna göras förrän tidigast våren 2012. Fastställandet av nivå 3-regleringen kan inte ske förrän efter det att nivå 2-regleringen är fastställd. Det ska särskilt framhållas att regleringen på nivå 2 och 3 alltså inte är fastställd när utredningen lämnar sitt betänkande.
Som framgått är tanken i Lamfallussymodellen att nivå 1regleringen endast ska innehålla de allmänna principerna i regleringen (på engelska key framework principles). Detta brukar ibland beskrivas på det sättet att Solvens II-direktivet endast är ett ramdirektiv, eller att Solvens II-direktivet endast innehåller de övergripande principerna. Det kan dock konstateras att många av bestämmelserna i Solvens II-direktivet är mycket detaljerade. När det gäller sådana mycket detaljerade bestämmelser är det enligt utredningen tveksamt att tala om en principbaserad reglering. I de fall då bestämmelserna i Solvens II-direktivet är mycket detaljerade borde utrymmet för kompletterande reglering vara begränsat. Det kan samtidigt konstateras att de utkast till nivå 2- respektive nivå 3reglering som utredningen kunnat ta del av är mycket omfattande, och av naturliga skäl är på en än mer detaljerad nivå. Den samlade nivå 2-regleringen torde uppskattningsvis vara minst dubbelt så
59
Principiella lagtekniska utgångspunkter SOU 2011:68
omfattande som nivå 1-regleringen. Omfattningen av nivå 3regleringen är svårare att uppskatta, men mycket talar för att den minst kommer att motsvara nivå 2-regleringen. Sammanfattningsvis kan det konstateras att den samlade Solvens II-regleringen är mycket omfattande, och väldigt detaljerad.
Den bakgrundsbeskrivning som lämnats ovan avser förhållandena som gällde när Solvens II-direktivet antogs och som i allt väsentligt fortfarande gäller. Som redan nämnts har det dock, efter det att Solvens II-direktivet antogs, skett viktiga förändringar när det gäller såväl tillsynsordningen inom EU som den legala ramen för normgivningen på EU-nivå. De faktiska och slutliga konsekvenserna av dessa förändringar, som behandlas nedan i avsnitt 5.1.5 och 5.1.6, är ännu så länge delvis oklara.
5.1.5 Ny tillsynsordning
Med anledning av den finanskris som drabbade världen under år 2007 och 2008 fick en expertgrupp under ledning av Jacques de Larosière i uppdrag att lämna förslag som skulle stärka den europeiska tillsynsordningen på det finansiella området. I februari 2009 lämnade gruppen sina förslag i en särskild rapport6. Baserat på denna rapport presenterade kommissionen i mars 2009 sina förslag kring innehållet i en ny tillsynsordning i en s.k. kommunikation. I maj 2009 presenterades mer detaljerade förslag, och i juni 2009 ställde sig rådet bakom kommissionens förslag.
Den nya ordningen föreslogs bestå av två delar. I den ena delen skulle de dåvarande s.k. nivå 3-kommitteérna (CEIOPS på försäkringsområdet) ombildas till nya självständiga myndigheter (EIOPA på försäkringsområdet) som skulle samverka med de nationella tillsynsmyndigheterna i ett europeiskt nätverk – European System of Financial Supervisors (ESFS). I den andra delen skulle det etableras en European Systemic Risk Board (ESRB) med uppgift att övervaka och bedöma potentiella hot mot den finansiella stabiliteten som har sin grund i den makroekonomiska utvecklingen eller utvecklingen i det finansiella systemet som helhet. För att ESFS skulle kunna fungera effektivt ansågs det bl.a. att de nya myndigheterna skulle ges rätt att ta fram förslag på s.k. tekniska standarder, i syfte att säkerställa en mer harmoniserad reglering.
6 The high-level group on financial supervision in the EU, chaired by Jacques de Larosière, Report, Brussels 25 februari 2009
60
SOU 2011:68 Principiella lagtekniska utgångspunkter
Kommissionens formella förslag till ny lagstiftning på området lämnades i september 2009, och Europaparlamentets och rådets beslut togs genom bl.a. Europaparlamentets och rådets förordning 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av EIOPA (EIOPA-förordningen).
5.1.6 Lissabon-fördraget
Parallellt med framtagandet av en ny tillsynsordning på det finansiella området har det s.k. Lissabon-fördraget trätt i kraft. Lissabonfördraget innebär bl.a. att EU:s institutioner genom artikel 290 respektive 291 i fördraget givits rätt att utfärda s.k. delegerade akter (på engelska delegated acts) respektive genomförandeakter (på engelska implementing acts).
Enligt artikel 290 kan det genom en lagstiftningsakt till kommissionen delegeras befogenhet att anta akter med allmän räckvidd som inte är lagstiftningsakter och som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av lagstiftningsakten. Enligt artikeln ska mål, innehåll, omfattning och varaktighet för delegeringen av befogenhet uttryckligen framgå av lagstiftningsakten. De väsentliga delarna av ett område ska förbehållas lagstiftningsakterna och får inte bli föremål för delegering av befogenhet, och de villkor som ska gälla för delegeringen ska fastställas i lagstiftningsakterna. De akter som kommissionen kan anta med stöd av sådan delegation är delegerade akter. Av artikel 290 framgår det inte i vilken legal form en sådan delegerad akt ska meddelas. Av artikel 296 framgår det dock att institutionerna i ett sådant fall kan välja typ av akt, med beaktande av tillämpliga förfaranden och proportionalitetsprincipen. Utredningen har tolkat bestämmelserna på det sättet att en delegerad akt t.ex. kan meddelas i form av förordning eller direktiv.
Om enhetliga villkor för genomförande av unionens rättsligt bindande akter krävs framgår det av artikel 291 att kommissionen – eller i vissa fall rådet – ska tilldelas genomförandebefogenheter genom dessa akter. Vid sådan tilldelning av genomförandebefogenheter ska Europaparlamentet och rådet, genom förordningar i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, i förväg fastställa allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter. De akter som kommissionen antar med stöd av dessa genomförandebefogenheter är genomförandeakter. Av artikel 291 framgår det
61
Principiella lagtekniska utgångspunkter SOU 2011:68
onens förslag.
inte i vilken legal form en sådan genomförandeakt ska meddelas. I likhet med vad som anförts ovan torde detta innebär att en genomförandeakt t.ex. kan meddelas i form av förordning eller direktiv.
5.1.7 Omnibus II och EIOPA-förordningen
Eftersom Solvens II-direktivet antogs år 2009 måste direktivet anpassas till såväl den nya tillsynsordningen som till Lissabonfördraget. I januari 2011 lämnade kommissionen därför förslag till ett direktiv med bl.a. sådana ändringar, det s.k. Omnibus IIdirektivet7. Direktivförslaget är nu föremål för förhandling i rådet och i Europaparlamentet. Rådets och Europaparlamentets beslut förväntas komma under våren 2012. Nedan lämnas en kort beskrivning av kommissi
En del av kommissionens förslag handlar om utrymmet för
Tekniska standarder som ett ytterligare verktyg för harmonisering av tillsynen och tillskapandet av en mer harmoniserad reglering.
För att förstå förslaget när det gäller Tekniska standarder bör det, som framgått ovan, noteras att EIOPA, enligt EIOPA-förordningen8 som redan har trätt i kraft, har rätt att bl.a. ta fram förslag till Tekniska standarder för tillsyn (på engelska regulatory technical standards)och förslag till Tekniska standarder för genomförande (på engelska implementing technical standards). EIOPA har även rätt att utfärda Riktlinjer och Rekommendationer (på engelska guidelines and recommendations).
Riktlinjer och Rekommendationer ska vara riktade till behöriga myndigheter (t.ex. Finansinspektionen) eller till finansiella företag.
Riktlinjer och rekommendationer är inte rättsligt bindande i traditionell mening, men nationella tillsynsmyndigheter och försäkringsföretag som träffas av dessa riktlinjer och rekommendationer ”ska med alla tillgängliga medel söka följa dessa riktlinjer och rekommendationer” (på engelska every effort to comply). Myndigheter, och i vissa fall företag, kommer att vara skyldiga att bekräfta
7 Kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2003/71/EG och 2009/138/EG med avseende på befogenheter för Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten, Bryssel den 19.1.2011, KOM (2011) 8 slutlig, 2011/0006 (COD) 8 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska försäkrings-och tjänstepensionsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/79/EG. EUT L 331, 15.12.2010 s. 1-11 Celex 32010R1094
62
SOU 2011:68 Principiella lagtekniska utgångspunkter
efterlevnaden eller förklara varför riktlinjer och rekommendationer inte efterlevs. Denna typ av bestämmelser kallas ibland för ”följ eller förklara-regler” (engelska comply or explain).
EIOPA:s rätt att föreslå Tekniska standarder, som ska beslutas av kommissionen, är kopplad till kommissionens befogenheter enligt artikel 290 respektive 291, och enligt dessa artiklar måste kommissionens befogenheter framgå uttryckligen av lagstiftningsakten, dvs. Solvens II-direktivet. I förslaget till Omnibus II-direktiv definieras alltså indirekt på vilka områden EIOPA ska ha rätt att ta fram förslag till olika former av tekniska standarder. Av förordningen framgår även att dessa standarder – båda typerna – ska ges form av EU-förordning eller EU-beslut. Regleringen i form av tekniska standarder kommer alltså att vara direkt tillämplig i Sverige.
Av skäl 6 i förslaget till Omnibus II-direktiv framgår att det som ska regleras genom technical standards ska vara ”genuinly technical”, och att framtagandet av standarden ska kräva tillsynsexpertis. Tekniska standarder i form av Delegerade akter ska utveckla, precisera och bestämma villkoren för en konsistent harmonisering av reglerna i den grundläggande lagstiftningsakten, och kan därigenom komplettera eller ändra icke-väsentliga delar av lagstiftningsakten. Tekniska standarder i form av Genomförandeakter ska bestämma villkoren för en enhetlig tillämpning av rättsligt bindande Unions-akter. Tekniska standarder ska inte innehålla politiska val.
I skäl 8 konstateras det att bindande tekniska standarder bidrar till en mer harmoniserad reglering av finansiella tjänster, som rådet ställt sig bakom. I den utsträckning specifika krav i Unionens lagstiftningsakter inte är fullharmoniserade ska bindande Tekniska standarder som utvecklar, preciserar eller bestämmer villkoren för tillämpningen av dessa krav inte hindra medlemsstaterna från att införa strängare regler. Tekniska standarder ska således tillåta medlemsstaterna att införa strängare regler, om lagstiftningsakten ger ett sådant utrymme.
När det gäller de nuvarande mandaten i Solvens II-direktivet som avser kommissionens rätt att anta genomförandeåtgärder har utredningen tolkat förslaget på det sättet att kommissionen anser att merparten av dessa ska ”omvandlas” till mandat för delegerade akter.
I Omnibus II-direktivet föreslår kommissionen också att området för delegerade akter ska utvidgas något, så att sådana ska
63
Principiella lagtekniska utgångspunkter SOU 2011:68
kunna antas även på områdena för företagsspecifika parametrar, ändringar av en intern modell, specialföretag och kapitaltillägg.
En annan del av kommissionens förslag i Omnibus II-direktivet rör regler om tvistelösning mellan nationella tillsynsmyndigheter. Vidare föreslås bl.a. att garantibeloppet för återförsäkringscaptives inflationsjusteras samt att det datum då medlemsstaterna senast ska ha genomfört Solvens II-direktivet flyttas fram från den sista oktober till den 31 december 2012.
Slutligen föreslår kommissionen att den ska få mandat att meddela övergångsbestämmelser på en rad olika områden. Enligt förslaget ska övergångsbestämmelserna meddelas genom delegerade akter. De mandat som föreslås är begränsade vad avser såväl områdena som den maximala perioden för övergångsbestämmelser på respektive område. Kommissionens förslag i dessa delar behandlas närmare i avsnittet om ikraftträdande, se kapitel 23.
Såvitt nu är känt kommer beslut om Omnibus II-direktivet att kunna tas tidigast under våren 2012, dvs. efter det att utredningen lämnat sitt betänkande.
5.1.8 Genomförande av några tidigare direktiv på bank- och värdepappersområdena
Kapitalkrav för kreditinstitut m.fl.
De kapitalkrav som ställs på kreditinstitut och värdepappersföretag regleras genom två EG-direktiv, kreditinstitutsdirektivet och kapitalkravsdirektivet. I samband med införandet av de s.k. Basel IIreglerna genomfördes ändringar i de båda EG-direktiven. Gemensamt för ändringarna var att det gjordes en distinktion mellan principbestämmelser och bestämmelser av mer teknisk karaktär. De senare återfinns huvudsakligen i bilagor till direktiven, som i viss utsträckning kan ändras genom ett förenklat förfarande. Det ska här understrykas att samtliga bestämmelser alltså har meddelats genom direktiv, vilket enligt utredningen är en avgörande skillnad jämfört med Solvens II-regelverket, där ramdirektivet kommer att kompletteras med en omfattande detaljreglering i form av direkt gällande EU-förordningar.
Vid genomförandet av ändringarna konstaterade regeringen9 att många av reglerna i direktiven var mycket detaljerade och tekniskt
64
SOU 2011:68 Principiella lagtekniska utgångspunkter
komplicerade. Vidare ansågs regelverket vara mycket omfattande, och det ansågs att regelverket sannolikt skulle behöva ändras ofta för att hållas aktuellt. Mot denna bakgrund ansågs det inte lämpligt att ge hela regelverket form av lag. Utgångspunkten var att direktiven skulle införlivas genom en kombination av lag och myndighetsföreskrifter, dvs. samma lösning som tidigare valts i gällande rätt.
Regeringen ansåg att regleringen av kapitaltäckning och stora exponeringar för institut i grunden är offentligrättslig, vilket gör det möjligt för riksdagen att delegera föreskriftsrätt i ämnet till regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer (jfr. 8 kap. 3 § RF).
Den nya lagen gavs formen av ramlag, som i huvudsak anger vilka metoder instituten får använda för att beräkna sina kapitalbaser, kapitalkrav och gränsvärden samt under vilka förutsättningar dessa metoder får användas. Den närmare innebörden av dessa metoder etc. framgår av regeringsförordning och föreskrifter från Finansinspektionen. Vid utformningen av lagen fanns en strävan om att undvika att instituten samtidigt skulle behöva tillämpa regler i såväl lag som myndighetsföreskrifter, vilket kunde åstadkommas genom att ramarna för reglerna angavs i lag, medan de regler som rörde den dagliga tillämpningen av metoder etc. togs in i myndighetsföreskrifter.
Några av remissinstanserna ansåg att utredningens förslag till lag inte blev tillräckligt tydlig och begriplig, eftersom den förutsatte att läsaren måste vara förtrogen med direktiven för att förstå de svenska bestämmelserna. Mot detta anförde regeringen att lagens läsbarhet eller tillämpning inte skulle underlättas av att en stor del av bestämmelserna i direktivet togs in i lag, och att en sådan lösning dessutom var ogörlig. Några remissinstanser tog också upp frågan om Finansinspektionens dubbla roller som både normgivare och normtillämpare. Med hänvisning till bl.a. vad Lagrådet anfört i denna fråga ansåg regeringen att myndighetens dubbla roller som regelgivare och tillsynsmyndighet avseende bestämmelserna om kapitaltäckning och stora exponeringar inte utgjorde ett problem av sådan omfattning att det borde förhindra delegation i den omfattning som föreslogs.
I samband med ändringar av kapitaltäckningsreglerna år 201110uttalade Lagrådet att den tekniska karaktären på många bestämmel-
65
Principiella lagtekniska utgångspunkter SOU 2011:68
föreskriftsrätt.
ser, mängden bestämmelser och den mycket höga detaljeringsgraden nödvändigtvis medför att många bestämmelser i direktiven måste genomföras i form av föreskrifter på lägre nivå än lag, till stor del efter bemyndiganden i lag. Lagrådet, som har till uppgift att granska om de föreslagna lagändringarna innebär att direktiven implementeras på ett sätt som kan godtas av kommissionen och EU-domstolen, angav att det hade haft svårt att utföra granskningen bl.a. av det skälet att ett stort antal bestämmelser i direktiven avsågs bli implementerade genom föreskrifter och inte i lag samt att dessa föreskrifter inte presenterats för Lagrådet.
Direktivet om marknader för finansiella instrument (MiFID)
Den 21 april 2004 antogs direktivet om marknader för finansiella instrument (MiFID-direktivet). MiFID innebar en ökad harmonisering av reglerna på området och var betydligt mer omfattande och detaljerat än det tidigare direktivet på området. MiFID arbetades fram med Lamfallussy-modellen som utgångspunkt. Kommissionen har antagit genomförandebestämmelser i form av dels ett genomförandedirektiv, dels en genomförandeförordning.
De nya bestämmelserna som följde av MiFID genomfördes huvudsakligen i en ny lag, medan huvuddelen av genomförandedirektivets bestämmelser genomfördes genom myndighetsföreskrifter11. I de delar av genomförandeförordningen där medlemsstaterna har rätt att införa kompletterande regler gavs regeringen eller underordnad myndighet
5.2 Överväganden och förslag
5.2.1 Förhållandet mellan nationell reglering och gemenskapsregler
Utredningens förslag: De nya bestämmelser som införs till
följd av Solvens II-direktivet ska inte gå längre än vad som krävs enligt direktivet. De svenska bestämmelserna ska inte heller vara mer detaljerade än bestämmelserna i direktivet.
11Prop. 2006/07:115 s. 274 ff.
66
SOU 2011:68 Principiella lagtekniska utgångspunkter
Skäl för utredningens förslag: Ett viktigt syfte med Solvens II är
att uppnå en ökad harmonisering av regelverk och tillsyn inom EU. Ett mer harmoniserat regelverk bidrar till effektiviteten i den finansiella sektorn. Detta både i den mån det undanröjer bestämmelser som annars skulle fungera som direkta eller indirekta hinder mot konkurrens över gränserna och i den mån det minskar gränsöverskridande instituts administrativa börda av att hantera flera sinsemellan olikartade regelverk för en och samma verksamhet när denna bedrivs i flera länder.
En viktig förutsättning för att uppnå ett mer harmoniserat EUregelverk är att medlemsstaternas nationella regelverk inte, utöver det gemensamma regelverket, lägger på ytterligare bestämmelser som de facto fungerar som konkurrenshinder. Det nationella regelverket bör naturligtvis inte heller sakna bestämmelser som ska finnas enligt det gemensamma regelverket. Utredningens utgångspunkt har därför varit att förslagen till nya lagbestämmelser ska ansluta sig till den nivå på krav som direktivet innehåller. Särskilt viktigt blir detta i de fall bestämmelserna har karaktären av fullharmonisering.
I syfte att uppnå ökad harmonisering ska man enligt utredningen även vara försiktig med att förtydliga eller komplettera bestämmelserna i direktivet på ett sätt som i praktiken medför en form av nationella särbestämmelser. Detta är särskilt viktigt när det gäller Solvens II-regelverket, eftersom regelverket i vart fall i grunden bygger på ett principbaserat förhållningssätt. Med ett principbaserat förhållningssätt måste det finnas utrymme för alternativa lösningar att nå de krav som lagts fast i direktivet. Genom onödig nationell detaljreglering kan fördelarna med en mer principbaserad reglering inte uppnås. Onödig detaljreglering kan dessutom vara kostnadsdrivande, och vara oförenlig med den strävan mot regelförenklingar som finns på såväl EU-nivå som nationell nivå.
För utredningens förslag talar också förekomsten av reglering på nivå 2 och risken för överlappande, eller t.o.m. motstridiga, regler.
67
Principiella lagtekniska utgångspunkter SOU 2011:68
5.2.2 Nivå 1-regleringen
Utredningens förslag: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet
ska i huvudsak tas in i lag. Bestämmelser som inte tas in i lag ska som huvudregel tas in i föreskrifter som meddelas av regeringen med stöd av bemyndigande i lagen. Övriga bestämmelser i direktivet ska tas in i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. De svenska lagbestämmelserna ska utformas så att de både vad gäller struktur och språklig utformning ligger så nära direktivet som möjligt. Vid utformningen ska dock sådana språkliga och strukturella justeringar göras som bidrar till att skapa en enkel, tydlig och begriplig lagtext, under förutsättning att sådana justeringar inte ändrar det sakliga innehållet. Bestämmelser i direktivet som rör Finansinspektionens närmare organisation och verksamhet ska genomföras genom föreskrifter som meddelas av regeringen, såvida inte bestämmelserna är av sådan art att de ska, eller bör, bestämmas av riksdagen.
Skäl för utredningens förslag:
Nivå 1-bestämmelser ska som huvudregel ges i form av lag
Ett direktiv ska genomföras genom nationellt bindande regler på lämplig normnivå på det sätt som bäst överensstämmer med medlemsstatens lagstiftningstradition och lagstiftning i övrigt.12
Bestämmelserna i Solvens II-direktivet kan genomföras i svensk rätt genom att motsvarande bestämmelser tas in i svensk lag. Merparten av bestämmelserna i direktivet får, i likhet med motsvarande bestämmelser på bank- och värdepappersområdet, anses vara av offentligrättslig karaktär och avse näringsverksamhet.13 Detta innebär att bestämmelserna i direktivet också kan genomföras genom att riksdagen delegerar normgivningsmakten till regeringen alternativt till regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer, dvs. i praktiken till Finansinspektionen. Vid genomförandet av direktiv på finansmarknadsområdet har lagstiftaren ofta valt en regleringsteknik som bygger på en kombination av lagbestämmelser och myndighetsföreskrifter.
12 Se Lagrådets yttrande Investeringsfondsfrågor, 2011-04-14. 13Prop. 2006/07:5 s. 100-102.
68
SOU 2011:68 Principiella lagtekniska utgångspunkter
senterats för Lagrådet.15
Vid genomförandet av kapitaltäckningsreglerna på bank- och värdepappersområdet år 2007 skedde en relativt omfattande delegation av föreskriftsrätt till Finansinspektionen.14 Det huvudsakliga argumentet var att bestämmelserna i direktiven ansågs vara mycket detaljerade, tekniskt komplicerade och omfattande. Det bör då noteras att de mer detaljerade kapitaltäckningsreglerna på bank- och värdepappersområdet framförallt finns i bilagor till de aktuella direktiven. Dessa bilagor är väsentligt mycket mer omfattande än själva direktiven, och detaljeringsgraden i bilagorna är enligt utredningen närmast jämförbar med nivå 2- regleringen i Solvens II-regelverket. Det bör också noteras att vissa detaljbestämmelser om t.ex. riskvikter tagits in i föreskrifter som meddelats av regeringen, dvs. i kapitaltäckningsförordningen (2006:1533). Lagrådet har nyligen konstaterat att det är svårt att granska en implementering av direktiv som sker genom föreskrifter som inte pre
Vid genomförandet av ny värdepappersreglering år 2007 – som bestod av MiFID jämte ett genomförandedirektiv och en genomförandeförordning – togs huvuddelen av bestämmelserna som följer av MiFID in i lag, medan myndighetsföreskrifter användes för genomförandet av huvuddelen av genomförandedirektivets bestämmelser.16 I de delar av genomförandeförordningen där medlemsstaterna hade rätt att införa kompletterande reglering gavs regeringen eller den myndighet regeringen bestämde föreskriftsrätt.
Vid genomförande av en ny reglering av värdepappersfonder och fondbolag år 2011 – som bestod av UCITS IV-direktivet, två genomförandedirektiv och två genomförandeförordningar – togs huvuddelen av bestämmelserna i UCITS IV-direktivet in i lag. Huvuddelen av bestämmelserna i det ena genomförandedirektivet genomfördes genom föreskrifter på lägre nivå än lag, och huvuddelen av bestämmelserna i det andra genomförandedirektivet togs in i lag.
När det gäller regleringstekniken vid genomförandet av Solvens II-direktivet har utredningen gjort följande överväganden. Inledningsvis kan det konstateras att Solvens II-direktivet är den grundläggande regleringen i ett nytt samlat EU-regelverk för försäkringsverksamhet. Genom det nya regelverket införs det nya moderna materiella regler för försäkringsverksamhet, samtidigt
69
Principiella lagtekniska utgångspunkter SOU 2011:68
som det sker en konsolidering av i stort sett samtliga äldre direktiv på försäkringsområdet. Genom det nya regelverket införs också en helt ny regleringsmodell på området, en modell som har sin grund i den s.k. Lamfallussy-modellen.
I Lamfallussy-modellen finns en tydlig normgivningshierarki. Bestämmelserna på nivå 1, dvs. de grundläggande principerna och de egentliga politiska vägvalen i regelverket, beslutas av Europaparlamentet och rådet. Bestämmelserna på nivå 2, dvs. genomförandeåtgärder som kompletterar bestämmelserna på nivå 1, beslutas av kommissionen. Det närmare utrymmet för dessa genomförandeåtgärder är fastslaget på nivå 1. Genomförandeåtgärder i form av bindande tekniska standarder beslutas av kommissionen, efter förslag från EIOPA. Även det närmare utrymmet för bindande tekniska standarder är fastslaget på nivå 1. Bestämmelserna på nivå 3, som kan beslutas av EIOPA, behandlas inte inom ramen för denna utredning.
Utredningen anser att den tydliga normgivningshierarki som finns i det bakomliggande samlade EU-regelverket bör avspeglas i den svenska normgivningen. Med ett sådant synsätt blir utgångspunkten att bestämmelserna i Solvens II-direktivet är på en sådan normnivå att de ska tas in i svensk lag, vilket också är förenligt med tidigare svensk regleringstradition.
Eftersom Solvens II-direktivet emellertid – trots att det endast är ett s.k. ramdirektiv – i vissa delar är såväl detaljerat som tekniskt komplicerat är det dock, enligt utredningen, inte lämpligt att lyfta in samtliga direktivbestämmelser i svensk lag. Frågan blir då vad som kan anses vara en lämplig normnivå för denna typ av mer detaljerade bestämmelser som finns i ett ramdirektiv. Enligt utredningen finns det inte här någon direkt ledning i tidigare regleringspraxis, eftersom bestämmelserna i de grundläggande direktiven som huvudregel tagits in i lag. De mer detaljerade bestämmelser i bilagor till direktiv och i genomförandedirektiv som har genomförts genom föreskrifter från Finansinspektionen bör enligt utredningen närmast jämställas med den reglering som finns på nivå 2 respektive bindande tekniska standarder i Solvens II-regelverket. Till skillnad mot vad som varit fallet på bank-, värdepappers- och fondområdena kommer, såvitt nu är känt, bestämmelserna på nivå 2 och i form av bindande tekniska standarder att ges formen av EUförordning, dvs. bli direkt tillämpliga i Sverige utan särskilda införlivandeåtgärder. I en sådan regleringsmiljö är det, enligt utredningen, lämpligt att de grundläggande bestämmelser i Solvens II-
70
SOU 2011:68 Principiella lagtekniska utgångspunkter
direktivet som innehåller principiella ställningstaganden men som utredningen inte föreslår ska tas in i lag eftersom de är alltför detaljerade i stället meddelas på nästa normnivå, dvs. på regeringsnivå.
Enligt utredningen kan det här antas att den typ av tekniska eller exemplifierande bestämmelser som enligt utredningens förslag inte ska tas in i lag till del kommer att framgå – direkt eller indirekt – av regleringen på nivå 2 eller I form av bindande tekniska standarder. Under detta antagande, i kombination med antagandet att denna reglering ges formen av förordning, torde Sverige i många fall anses ha uppfyllt kraven i direktivet utan kompletterande föreskrifter från regeringen. I de fall det finns osäkerhet kring huruvida en bestämmelse i direktivet verkligen ”täcks in” av den föreslagna lagtexten i kombination med den direktverkande genomföranderegleringen bör dock den svenska lagstiftningen som huvudregel innehålla ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter som genomför den del av bestämmelsen i Solvens II-direktivet som inte tagits in i lagtexten.
Begrepp och termer i den svenska lagtexten
När det gäller de begrepp och termer som används i Solvens IIdirektivet anser utredningen att utgångspunkten måste vara att den svenska regleringen så nära som möjligt ska överensstämma med de begrepp och termer som används i direktivet. Med en sådan utgångspunkt skapas bättre förutsättningar för att uppnå ökad harmonisering, som är ett av syftena med direktivet. Genom användande av direktivets begrepp och termer minskar också risken för att de svenska reglerna tolkas på ett sätt som inte är förenligt med direktivet. Ytterligare ett skäl för att använda direktivets terminologi är att genomförandebestämmelserna på nivå 2 och i form av bindande tekniska standarder torde komma att innehålla hänvisningar till de termer och begrepp som används i direktivet, och att avvikelser från direktivets terminologi därför kan skapa oklara kopplingar mellan lagen och de i Sverige direkt tillämpliga genomförandebestämmelserna. Den valda utgångspunkten kan emellanåt medföra att vissa termer och begrepp klingar obekanta, eftersom direktivet innehåller en rad facktermer och begrepp som inte tidigare förekommit i svensk lagstiftning.
71
Principiella lagtekniska utgångspunkter SOU 2011:68
Vad som nyss sagts hindrar dock inte utredningen från att göra språkliga avvikelser från den svenska direktiv-texten. Denna form av språkliga justeringar är enligt utredningen i vissa fall helt nödvändiga, t.ex. på grund av uppenbart felaktiga översättningar eller på grund av att direktiv-texten är skriven för att kunna ”fungera” i alla medlemsstater oavsett de nationella särdrag som kan finnas. I andra fall kan språkliga justeringar krävas för att skapa en mer lättläst och begriplig reglering, eller för att skapa en reglering som är mer förenlig med svensk lagstiftningstradition. Denna form av språkliga justeringar får naturligtvis inte ändra på det sakliga innehållet i bestämmelserna. Slutligen bör det här nämnas att det också krävs språkliga justeringar när ett engelskt ord har översatts på olika sätt i olika bestämmelser.
5.2.3 Nivå 2-regleringen
Utredningens bedömning: Under antagandet att regleringen på
nivå 2 ges formen av EU-förordning krävs i allt väsentligt inga ytterligare lagstiftningsåtgärder med anledning av den regleringen.
Skäl för utredningens bedömning: Enligt utredningsdirektiven17
ska utredningen i sitt arbete beakta hur de genomförandeåtgärder som är under utarbetande av kommissionen kan komma att påverka hur Solvens II-direktivet bör genomföras i svensk lagstiftning. Utredningen ska följa kommissionens arbete med att ta fram genomförandeåtgärder, belysa hur genomförandeåtgärderna påverkar eller bör påverka utformningen av de lagförslag som lämnas för att genomföra Solvens II-direktivet, och lämna lagförslag där genomförandeåtgärderna beaktas.
Utredningen har följt arbetet med nivå 2-regleringen. I respektive avsnitt i betänkandet beskriver utredningen översiktligt de förslag till nivå 2-reglering som varit kända, men det ska här noteras att kommissionens förslag varit föremål för ett flertal revideringar under utredningstiden och har ännu inte fått sin slutliga form.
Mot bakgrund av den information som i dag finns tillgänglig har utredningen i sina förslag utgått från att regleringen på nivå 2 kommer att ges i form av en EU-förordning. En sådan förordning
17 Dir 2010:14 s. 11.
72
SOU 2011:68 Principiella lagtekniska utgångspunkter
är direkt tillämplig i Sverige, och får inte genomföras särskilt i den svenska regleringen, jfr. avsnitt 5.1.2.
Nivå 2-regleringen har påverkat utredningens lagförslag på det sättet att lagförslagen utformats på ett sådant sätt att de är förenliga med nivå 2-regleringen. Vidare har utredningen föreslagit att det i aktuella lagkapitel tas in en särskild upplysningsbestämmelse kring innehållet i den kommande nivå 2-förordningen.
I de fall nivå 2-regleringen skulle lämna utrymme för kompletterande regelgivning anser utredningen att en sådan reglering, i enlighet med den regleringspraxis som hittills gällt, bör ges i form av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
5.2.4 Ingen särskild lag om solvens
Utredningens bedömning och förslag: De nya lagbestämmel-
serna till följd av Solvens II-direktivet ska arbetas in i försäkringsrörelselagen, och inte placeras i en särskild lag.
Bakgrund: På bank- och värdepappersområdet har kapitaltäck-
ningsreglerna samlats i en särskild lag, lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar. Lagen innehåller bl.a. bestämmelser om kapitalkrav, kapitalbas, finansiella företagsgrupper och tillsyn. Lagen är tillämplig på kreditinstitut och värdepappersbolag, samt i vissa delar på fondbolag. Många definitioner och bestämmelser i lagen påminner om de bestämmelser och definitioner som finns i Solvens II-direktivet, även om det också finns väsentliga skillnader.
Skäl för förslag och bedömning: Mot bakgrund av den lösning
som valts på bank- och värdepappersområdet har utredningen övervägt om de mer kvantitativa delarna av de nya regelverket för försäkringsföretag borde samlas i en särskild ”Solvens II-lag”, vid sidan av försäkringsrörelselagen. Enligt utredningen finns det emellertid flera skäl som talar emot en sådan lösning.
Genom den nya försäkringsrörelselag som trädde i kraft den 1 april 2011 har en modern reglering för försäkringsverksamhet skapats, där rörelsereglerna har en naturlig hemvist. Att nu splittra regelverket för försäkringsföretag på flera lagar, och alltså helt
73
Principiella lagtekniska utgångspunkter SOU 2011:68
frångå strukturen i den nyligen antagna lagen, bör inte göras utan mycket starka skäl. Utredningen kan inte se att det skulle finnas några sådana starka skäl.
Att bryta ut de mer kvantitativa delarna av Solvens II-direktivet – dvs. reglerna om försäkringstekniska avsättningar, kapitalbas och kapitalkrav – synes dessutom strida mot grundtankarna bakom Solvens II-regelverket. Solvens II-regelverket bör betraktas och regleras som en sammansatt helhet, där de mer kvantitativa delarna (pelare I) hänger naturligt samman med de mer kvalitativa delarna (pelare II och III).
Det bör här också nämnas att bakgrunden till att kapitaltäckningsreglerna för banker och värdepappersinstitut samlades i en särskild lag synes ha varit att de tidigare kapitaltäckningsreglerna var utspridda i ett antal olika lagar, dvs. det omvända förhållandet jämfört med vad som nu gäller på försäkringsområdet.
Slutligen framstår det som enklast för tillämparen att ha alla centrala bestämmelser om försäkringsrörelse samlade i en och samma lag.
5.2.5 Konsolideringen
Utredningens bedömning: Artiklar som ingår i den s.k.
konsolideringen behöver inte analyseras särskilt.
Skälen för utredningens bedömning: Solvens II-direktivet inne-
håller en s.k. konsolidering av ett stort antal bestämmelser som i dag finns utspridda i sammanlagt 14 direktiv. Konsolideringen ska inte i sak innebära några nya eller ändrade regler, och ingår inte i utredningsdirektiven.
De artiklar som ingår i konsolideringen ska redan vara införlivade i medlemsstaternas nationella regelsystem, och det finns därför inte heller något krav på att dessa artiklar ska genomföras i nationell rätt. Av artikel 311 i Solvens II-direktivet, i dess lydelse i rådets kompromissförslag, framgår det att artiklarna i konsolideringen ska tillämpas från och med den 1 november 2014.
Mot denna bakgrund har utredningen gjort den bedömningen att de artiklar som ingår i konsolideringen inte behöver analyseras särskilt.
74
SOU 2011:68 Principiella lagtekniska utgångspunkter
5.3 Proportionalitetsprincipen
5.3.1 Inledning
Proportionalitetsprincipen är en av de grundläggande principerna inom EU-rätten, fastställd i den s.k. primärrätten18. Där anges att ”Gemenskapen ska inte vidta någon åtgärd som går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen i detta fördrag”. Principen utvecklas i protokoll (nr 30) om tillämning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna från 1997. Principen kan generellt sägas vara ett uttryck för att omfattningen av ett agerande ska stå i proportion till målet. Detta gäller vid införande av reglering på nationell nivå, vid tillämpning av regleringen samt att tillsyn ska utövas på ett proportionellt sätt.
5.3.2 Kort om proportionalitetsprincipen i svensk rätt
I svensk rätt finns proportionalitetsprincipen mer eller mindre uttryckligen lagfäst inom olika rättsområden.
Av 4 kap 1 § försäkringsrörelselagen framgår att försäkringsrörelse ska bedrivas med en för rörelsens omfattning och beskaffenhet tillfredsställande soliditet, likviditet och kontroll över försäkringsrisker, placeringsrisker och rörelserisker, så att åtagandena mot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringarna kan fullgöras. Av förarbetena (prop. 1998/99:87 s. 392 f) framgår bl.a. följande. Det är befogat att ställa helt skilda krav på system för riskhanteringen beroende på om verksamheten är komplex, t.ex. avser flera försäkringsgrenar med omfattande internationell verksamhet, eller om den exempelvis avser husdjursförsäkringar med begränsad omfattning. Hänsyn måste också tas till bl.a. vilka slags försäkringar som meddelas. I förarbetena till ny försäkringsrörelselag (prop 2009:10:246 s. 408 ff.) finns en hänvisning till proportionalitetsprincipen vid reglerna om små försäkringsföretag, där det anges att kraven på mindre företag bör stå i rimlig proportion till riskerna i verksamheten.
För banker är proportionalitetsprincipen uttryckligen lagfäst. Av 6 kap. 4 a § bank- och finansieringsrörelselagen framgår att bestämmelserna om soliditet, likviditet, riskhantering och genomlysning ska tillämpas i proportion till arten och omfattningen av
18 artikel 5 tredje stycket i Fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen
75
Principiella lagtekniska utgångspunkter SOU 2011:68
kreditinstitutets verksamheter och till deras komplexitetsgrad. Motsvarande reglering finns i 8 kap. 6 § lagen om värdepappersmarknaden. I förarbetena till lag (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar, prop. 2006/07:5, s. 136 ff., framgår att proportionalitetsprincipen gäller för kraven som ställs på stabilitet, likviditet, riskhantering, genomlysning och strategier samt att riktlinjer och instruktioner ska tillämpas i proportion till arten och omfattningen av verksamheten och dess komplexitet. Det framgår också att principen bör beaktas av Finansinspektionen vid utfärdande av föreskrifter.
EU-rätten och proportionalitetsprincipen behandlas utförligt i betänkandet En ny förvaltningslag (SOU 2010:29 s. 156 ff.) . Där anges bl.a. att åtgärder som vidtas utifrån EU-rätten ska stå i proportion till ändamålet, och att proportionalitet i sig är att anse som en hävdvunnen princip i svensk rätt. Krav på proportionalitet gäller inom flera rättsområden som en allmän rättsgrundsats. Principen finns också kodifierad i lagstiftningen.
Skatteförfarandeutredningen konstaterade avseende proportionalitetsprincipen i sitt slutbetänkande (SOU 2009:58 s. 357 ff.) bl.a. att det inte är något bra alternativ att i anslutning till varje tvångs- och kontrollåtgärd ange att proportionalitetsprincipen gäller. En sådan reglering ger sken av att principen inte gäller utan särskilt lagstöd och principens status som allmän rättgrundsats inom skatteförfarandeområdet skulle riskera att reduceras.
5.3.3 Proportionalitetsprincipen i Solvens II-direktivet
Proportionalitetsprincipen omnämns i flera av skälen och artiklarna i direktivet. Dels direkt genom att det anges att proportionalitetsprincipen ska tillämpas, dels indirekt genom att det anges att ”åtgärder ska stå i proportion till arten, omfattningen och komplexiteten hos de inneboende riskerna i verksamheten”.
Principen omnämns direkt i skäl 19 avseende små och medelstora företag, i skäl 20 avseende specialiserade försäkringsföretag, i skäl 21 avseende captivebolag och i skäl 133 avseende målen med direktivet. I artikel 29 anges att kommissionen ska se till att genomförandeåtgärderna beaktar proportionalitetsprincipen, särskilt för mycket små försäkringsföretag.
Principen omnämns indirekt i skäl 18 avseende tillsyn, i skäl 21 avseende captivebolag (principen omnämns alltså både direkt och
76
SOU 2011:68 Principiella lagtekniska utgångspunkter
indirekt för denna typ av bolag), i skäl 31 avseende funktionerna i företagsstyrningen, i skäl 32 avseende företagsstyrning i mindre företag och i skäl 114 avseende tillsynskollegiernas arbete med försäkringsgrupper. Principen anges indirekt också i flera artiklar. Av artikel 29.3 framgår att en allmän princip för tillsynen i Solvens IIdirektivet är att kraven ska tillämpas i proportion till arten, omfattningen och komplexiteten av de inneboende riskerna i försäkringsföretagets verksamhet. Vidare framgår principen indirekt av artikel 35.4a) om uppgiftslämnande, artikel 36.6 om granskningsprocessen, artikel 41.2 om företagsstyrningssystem, artikel 45.2 om egen risk- och solvensbedömning, artikel 48.2 om aktuarien, artikel 86 h) om genomförandeåtgärder för försäkringstekniska avsättningar, artikel 109 om förenklingar av standardformeln och av artikel 248.1 e) om grupptillsynsmyndigheternas rättigheter och skyldigheter.
Slutligen bör det här också nämnas att proportionalitetsprincipen även finns omnämnd på flera ställen i kommissionens förslag till genomförandeåtgärder på nivå 2.19
5.3.4 CEIOPS (EIOPA:s) råd om proportionalitetsprincipen
Mot bakgrund av flera frågeställningar kring proportionalitetsprincipens betydelse publicerade CEIOPS (numer EIOPA) i maj 2008 ett s.k. råd (på engelska advice) om proportionalitetsprincipen. Av rådet framgår att CEIOPS ansåg att proportionalitetsprincipen är tillämplig på alla artiklar i direktivet, inklusive genomförandeåtgärderna. CEIOPS ansåg att principen är tillämplig när det kan anses oproportionerligt att tillämpa de generella reglerna med hänsyn till tre kriterier; riskens art, riskens komplexitet och riskens storlek. CEIOPS ansåg att det är den individuella riskprofilen som ska utgöra den huvudsakliga grunden vid bedömningen av om proportionalitetsprincipen är tillämplig.
CEIOPS ansåg att fokus bör ligga på en kombination av alla tre kriterier för att hitta en lösning som är lämplig med hänsyn till den risk som ett företag är exponerat för. CEIOPS ansåg att ett företag mycket väl kan vara litet, men ha en komplicerad riskprofil, och ett stort företag kan ha en enkel riskprofil. Även om det enligt CEIOPS var sannolikt att det framförallt är små och medelstora företag som kan få lättnader på grund av proportionalitets-
19 Skäl 8,16 och 17 samt artiklarna 29, 77, 212, 246, 265, 267, 285, 317 och 321.
77
Principiella lagtekniska utgångspunkter SOU 2011:68
principen, genom att medges enklare vägar att möta kraven, var det enligt CEIOPS fel att kalla proportionalitetsprincipen storleksbaserad.
Av rådet framgår vidare att CEIOPS ansåg bl.a. följande. Brist på resurser kan aldrig vara skäl för lättnader. Inte heller juridisk form – t.ex. ömsesidiga försäkringsföretag eller grupptillhörighet – kan i sig vara skäl för lättnader. Proportionalitetsprincipen innebär inte i sig en automatisk förenkling för vissa företag och det är inte heller en princip där tillsynsmyndigheten kan pricka av tydliga punkter på en lista som gör att principen ska få genomslag. I stället måste alla faktorer beaktas och en helhetsbedömning göras. Det finns vidare två tydliga aspekter på proportionalitetsprincipen. Dels ska principen beaktas när kraven i direktivet genomförs, dels ska tillsynen utövas på ett sätt som är förenligt med principen.
När det gäller arten, komplexiteten och storleken anges det i CEIOPS dokument följande. Med arten avses framförallt de underliggande riskerna hänförliga till de försäkringsklasser som ett företag tecknar. De särdrag som gäller för captiveföretag respektive återförsäkringsföretag ska beaktas. Begreppet komplexitet är till viss del kopplat till art, eftersom en viss typ av verksamhet kan kräva mer avancerade metoder eller mer avancerad och sofistikerad styrning/hantering av risker. Komplexitet kan också uppstå på grund av ett företags val av investeringsstrategi, eller på grund av svårigheter att utvärdera åtagandena. Storleken på verksamheten påverkar också bedömningen. Men det är hela tiden en kombination av de tre kriterierna som är avgörande.
5.3.5 Överväganden och förslag
Proportionalitetsprincipens tillämpningsområde
Utredningens bedömning: Proportionalitetsprincipen gäller
vid tolkningen av alla bestämmelser i försäkringsrörelselagen, och ska även tillämpas vid den tillsyn med stöd av lagen som utövas av Finansinspektionen.
Skäl för utredningens förslag: Proportionalitetsprincipen är, som
konstaterats ovan, en av de grundläggande principerna i primärrätten. I Solvens II-direktivet finns principen omnämnd, direkt eller indirekt, i ett stort antal skäl och artiklar. Proportionalitets-
78
SOU 2011:68 Principiella lagtekniska utgångspunkter
principen är också en hävdvunnen princip i svensk rätt. Utredningen delar den uppfattning som framförts i CEIOPS råd om att proportionalitetsprincipen är tillämplig på alla artiklar i Solvens IIdirektivet. Utredningen anser att proportionalitetsprincipen gäller när de nu aktuella reglerna ska införas och när såväl de gamla som de nya reglerna ska tillämpas av försäkringsföretag och Finansinspektionen. Såväl företag som tillsynsmyndighet ska kunna hänvisa till proportionalitetsprincipen i situationer där det finns alternativa vägar att uppnå ett visst mål som lagts fast i regleringen.
En portalbestämmelse
Utredningens förslag: Bestämmelserna i försäkringsrörelse-
lagen ska tillämpas proportionellt i förhållande till till arten, omfattningen och komplexiteten av riskerna i varje försäkringsföretags verksamhet.
Skäl för utredningens förslag: Även om proportionalitetsprinci-
pen är en grundläggande och hävdvunnen princip som torde gälla oavsett om den tas in i lagen eller inte, anser utredningen att proportionalitetsprincipen nu bör tas in i försäkringsrörelselagen, jfr. motsvarande reglering på bankområdet.
I direktivet har proportionalitetsprincipen tagits in i den inledande artikeln om allmänna principer för tillsyn och i ett antal ytterligare artiklar. Utredningen har valt att i stället föreslå en portalbestämmelse, för att undvika att proportionalitetsprincipen i den framtida rättstillämpningen endast anses gälla om det i den aktuella lagbestämmelsen finns en uttrycklig hänvisning till proportionalitetsprincipen.
Med en portalbestämmelse kan också vissa särskilda tolkningsproblem undvikas. I skäl 21 och artikel 41 i direktivet har t.ex. proportionalitetsprincipen givits en något annorlunda utformning, jämfört med utformningen i övriga skäl och artiklar. I skäl 21 talas det om affärsverksamhetens art, omfattning och komplexitet. I artikel 41 talas det om försäkringsföretagets art, storlek och komplexitet. Utredningen har tolkat proportionalitetsprincipen på det sättet att den alltid i grunden handlar om arten, omfattningen och komplexiteten i riskerna.
79
Principiella lagtekniska utgångspunkter SOU 2011:68
När det gäller den närmare innebörden av proportionalitetsprincipen är det enligt utredningen viktigt att slå fast att syftet med proportionalitetsprincipen är att hitta en lämplig balans mellan mål och krav. Det grundläggande målet för den nu aktuella regleringen är skydd för försäkringstagarna. Proportionalitetsprincipen torde därför, enligt utredningen, inte kunna användas på ett sätt som minskar skyddet för försäkringstagarna, annat än i oväsentlig utsträckning.
När det gäller den mer praktiska tillämpningen av proportionalitetsprincipen anser utredningen att detta är något som bör överlämnas till rättstillämpningen, och därmed ytterst till EUdomstolen.
Utredningen föreslår i avsnitt 6.2 att mindre försäkringsföretag ska omfattas av särskilda regler. Proportionalitetsprincipen är tilllämplig även på dessa särregler, och kan alltså åberopas även av mindre försäkringsföretag.
5.3.6 Kollektiva försäkringar och proportionalitetsprincipen
Av utredningsdirektiven, Dir 2010:14 s.13, framgår att utredningen i samband med tolkningen av proportionalitetsprincipen särskilt ska beakta de särdrag som kännetecknar kollektiva försäkringar. Kollektiva försäkringar kan avse både gruppförsäkringar som är kollektiva i den meningen att dessa omfattar flera personer, och kollektivavtalade försäkringar som har sin grund i kollektivavtal.
Kollektiva försäkringar behandlades ingående i samband med den s.k. försäkringsrörelsereformen20. En gruppförsäkring kan vara obligatorisk eller frivillig, den förhandlas normalt sett fram av en gruppföreträdare och innehåller standardiserade villkor för medlemmar i en på förhand avgränsad grupp. Gruppförsäkringar kan avtalas utanför arbetsmarknaden, eller ingå i överenskommelser på arbetsmarknaden. Försäkringsbeloppet utgår normalt sett enligt generella regler.
Kollektivavtalsgrundade försäkringar har sin grund i kollektivavtal, eller förhandlas fram mellan parter som har rätt att träffa bindande kollektivavtal enligt arbetsrättsliga principer. Det är arbetsmarknadens parter som, i stort sett fritt, bestämmer över avtalet. Kollektivavtalsgrundade försäkringar finns i form av bl.a. tjänste-
20Prop. 1998/99:87 s. 311 ff.
80
SOU 2011:68 Principiella lagtekniska utgångspunkter
pensionsförsäkringar, liv- och sjukförsäkringar, arbetsskadeförsäkringar och avgångsbidragsförsäkringar.
Bland särdragen hos kollektiva försäkringar bör nämnas kollektiv riskprövning och enhetliga villkor. Störst skillnad mellan kollektiva försäkringar och individuella försäkringar är det när villkoren är en följd av arbetsrättsliga bestämmelser, och ersättning utgår med förutbestämda belopp. I samband med försäkringsrörelsereformen gjordes bedömningen21 att det inte skulle införas några särskilda rörelse- eller tillsynsregler för kollektivavtalsgrundad försäkring eller gruppförsäkringar. De särförhållanden som finns för sådana försäkringar skulle i stället beaktas inom ramen för de allmänna rörelsereglerna.
Kollektiva försäkringar har även behandlats i samband med införandet av försäkringsavtalslagen (2005:104).22 Genom den lagen infördes särskilda civilrättsliga bestämmelser för kollektiva försäkringar. Dessa bestämmelser är – till skillnad från övriga bestämmelser i försäkringsavtalslagen – dispositiva. I förarbetena23 angavs att reglerna om individuella försäkringar passar illa för kollektiva försäkringstyper, och ibland går de inte att tillämpa alls. Lagstiftningen på dessa områden ansågs vara en av de mest angelägna reformerna inom försäkringsavtalsrätten. Den nya regleringen innehåller en ganska ingående reglering av förhållandet mellan försäkringsbolaget och de försäkrade, som särskilt på gruppförsäkringens område präglas av konsumentskyddstanken. När det gäller kollektivavtalsgrundad försäkring angavs det att skyddet för enskilda inte ansetts spela samma roll, med hänsyn till att försäkringarna tillkommer och tillämpas under medverkan av organisationer som är väl kvalificerade att ta till vara de berördas intressen. Huvudsyftet med lagstiftningen var att slå fast systemens grundläggande karaktär av försäkring, och ge lagstiftningens stöd åt vissa arbetsrättsligt präglade konstruktioner och villkor. I vissa särskilt viktiga avseenden var dock syftet också att säkerställa att de försäkrade får ett skydd.
81
Principiella lagtekniska utgångspunkter SOU 2011:68
Solvens II-direktivet
Av skäl 4 i Solvens II-direktivet framgår att det är lämpligt att vissa försäkringsföretag inte omfattas av direktivet på grund av sin storlek, rättsliga form eller art, t.ex. genom att de har nära koppling till det offentliga försäkringssystemet, eller med hänsyn till det speciella slag av tjänster som det erbjuder. Av skäl 20 framgår att direktivet inte bör vara för betungande för försäkringsföretag som är specialiserade på att erbjuda specifika försäkringstyper eller tjänster till specifika kundsegment.
Ingen särreglering
Utredningens bedömningar och förslag: Gruppförsäkringar
och kollektivavtalade försäkringar omfattas av Solvens II-direktivet och någon särreglering kan inte införas för gruppförsäkringar och kollektivavtalade försäkringar. Proportionalitetsprincipen är tillämplig på alla försäkringsformer som omfattas av Solvens II-direktivet, och är därmed tillämplig även på gruppförsäkringar och kollektivavtalade försäkringar. Någon särskild reglering kring den närmare tillämpningen av proportionalitetsprincipen på gruppförsäkringar respektive kollektivavtalade försäkringar ska inte införas.
Skäl för utredningens bedömningar och förslag:
Gruppförsäkringar och kollektivavtalade försäkringar är en form av försäkringar, om de meddelas av försäkringsföretag.24 Försäkringsföretag omfattas av bestämmelserna i Solvens II-direktivet.
I skäl 4 anges att det är lämpligt att vissa företag som tillhandhåller försäkringstjänster inte omfattas av Solvens II-direktivet på grund av sin art, vilket exemplifieras med att de har nära koppling till de offentliga försäkringssystemen, eller att de erbjuder speciella slags tjänster. Enligt utredningen tar skäl 4 sikte på de särskilda undantag som finns i artiklarna 3–10. Enligt utredningen kan ingen av dessa artiklar användas som stöd för att undantagruppförsäkringar eller kollektivavtalade försäkringar som meddelas av försäkringsföretag.
82
SOU 2011:68 Principiella lagtekniska utgångspunkter
I Solvens II-direktivet finns det, enligt utredningens bedömning, ingen specifik särreglering för gruppförsäkringar eller kollektivavtalade försäkringar. Någon nationell särreglering kan alltså inte införas.
I detta sammanhang bör också nämnas att utredningen i avsnitt 6.1 föreslår att det införs en särskild reglering för tjänstepensionsrörelse, och att den regleringen kan komma att bli tillämplig för i vart fall vissa typer av försäkringar kopplade till anställning. Enligt utredningens förslag till portalbestämmelse om proportionalitetsprincipen ska bestämmelserna i försäkringsrörelselagen tillämpas i proportion till arten, omfattningen och komplexiteten av riskerna i varje försäkringsföretags verksamhet. Proportionalitetsprincipen gäller för alla försäkringar och alla försäkringsföretag. I linje med utredningens ställningstagande i avsnitt 5.3.5 ovan anser utredningen att den mer praktiska tillämpningen av proportionalitetsprincipen bör överlämnas till rättstillämpningen, och ytterst till EU-domstolen.
5.4 Stabilitetsprincipen
5.4.1 Inledning
I 4 kap. 1 § nuvarande FRL finns en bestämmelse om att försäkringsrörelse ska drivas med en för rörelsens omfattning och art tillfredsställande soliditet, likviditet och kontroll över försäkringsrisker, placeringsrisker och rörelserisker, så att åtagandena mot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar kan fullgöras. Bestämmelsen infördes i samband med försäkringsrörelsereformen, se prop. 1998/99:87 s. 172–185.
Av förarbetena framgår bl.a. att stabilitetsprincipen har sin grund i den tidigare soliditetsprincipen, som funnits i försäkringsregleringen under mycket lång tid. I förarbetena betonades att stabilitetsprincipen bl.a. behövdes för att de dåvarande mer detaljerade solvensreglerna utgjorde s.k. minimiregler och att det vore olyckligt om lagens solvensregler skulle framstå som normalnivåer. Detta skulle bl.a. försvåra för Finansinspektionen att tidigt verka för förändringar i försäkringsbolag som enligt välgrundade bedömningar uppvisade sådana tecken på soliditets- eller likviditetssvaghet att bolaget sannolikt kunde få svårt att fullgöra sina åtaganden. Det angavs vidare att ett allmänt krav på tillfredsställande soliditet
83
Principiella lagtekniska utgångspunkter SOU 2011:68
84
och likviditet under alla förhållanden var befogat som ett påbud för hela bolagets verksamhet. Problem i andra delar än den egentliga försäkringsverksamheten riskerar nämligen att försvåra för försäkringsbolaget att fullgöra sina åtaganden mot försäkringstagarna. Genom stabilitetsprincipen gavs också ett starkare lagstöd för att beakta att vissa tillgångar som ingår i kapitalbasen är mindre likvida och därmed av sämre värde som buffertkapital för att möta snabba förändringar i verksamheten. Det understöks att Finansinspektionen hade möjlighet att ingripa i ett enskilt tillsynsärende och kräva solvens utöver den lagreglerade miniminivån om förhållandena i det enskilda bolaget motiverade detta, och att den föreslagna principen gav bättre stöd för sådana beslut. Av förarbetena framgår vidare att det ansågs vara av stor betydelse för försäkringsbolagens förmåga att fullgöra sina åtaganden att bolagen har en god förmåga att identifiera och följa upp olika slags risker. I riskkontrollen ansågs också frågor om intern styrning och intern kontroll innefattas.
5.4.2 Det nya solvensregelverket ersätter stabilitetsprincipen
Utredningens bedömning: De nya bestämmelserna om solvens-
kapitalkrav, kapitalbas, företagsstyrning och tillsyn som införs till följd av Solvens II-direktivet ersätter den nuvarande stabilitetsprincipen.
Skälen för utredningens bedömning: Genomförandet av Solvens
II-direktivet innebär att det bl.a. införs fullharmoniserade bestämmelser kring solvenskrav och kapitalbas samt relativt utförliga bestämmelser kring riskhantering. Det införs dessutom delvis nya bestämmelser kring tillsynen, som bl.a. syftar till att möjliggöra en mer proaktiv tillsyn. Införandet av de nya bestämmelserna innebär, enligt utredningen, att det inte längre finns något behov av en stabilitetsprincip av det slag som hittills funnits. Ett bibehållande av stabilitetsprincipen i dess nuvarande form, dvs. som en princip som ger lagstöd för mer långtgående kapitalkrav m.m. än vad som följer av de nya bestämmelserna om solvenskapitalkrav, är enligt utredningens bedömning oförenlig med Solvens II-direktivet.
6 Tillämpningsområdet
6.1 Tjänstepensionsverksamhet
Av utredningsdirektiven1 framgår det att utredningen bl.a. särskilt ska analysera relationen mellan Solvens II-direktivet och tjänstepensionsdirektivet.
6.1.1 Bakgrund
Allmänt om pensioner
På pensionsområdet brukar det talas om tre olika pelare, där pelare ett utgör det offentligreglerade pensionssystemet, pelare två utgör avtalad tjänstepension och pelare tre utgör privata pensioner. Den relativa betydelsen och utformningen av respektive pelare varierar mellan olika länder inom EES.
När det gäller system för tjänstepension finns det mycket stora skillnader mellan olika länder, men det stora flertalet tjänstepensionslösningar bygger på fonderade lösningar där tjänstepensionsinstitut, pensionsfonder, används för att trygga arbetsgivarens utfästelse om framtida pensionsförmåner. Pensionsfonder kan vara uppbyggda på olika sätt. I några länder – Sverige, Danmark, Belgien och Frankrike – tryggas emellertid merparten av utfästelserna genom försäkringslösningar. I de flesta länder förekommer det också att arbetsgivarens pensionsutfästelser tryggas genom s.k. avsättning i arbetsgivarens balansräkning.
1 Dir 2010:14 s.12–13.
85
Tillämpningsområdet SOU 2011:68
Centrala termer
Pensionslösningar kan vara förmånsbestämda eller avgiftsbestämda, vilket innebär att riskfördelningen mellan arbetsgivaren och arbetstagaren kan se olika ut i olika lösningar. I förmånsbestämda lösningar är pensionsförmånerna bestämda till ett visst belopp, ofta uttryckt som en andel av en på visst sätt beräknad lön (pensionsunderlag). I förmånsbestämda lösningar är osäkerheten för arbetstagaren kring storleken på de framtida utbetalningarna (i relation till slutlön) relativt liten förutsatt att pensionsunderlaget är förutsebart, samtidigt som det kan finnas stor osäkerhet kring arbetsgivarens slutliga kostnad för pensionsförmånerna. I avgiftsbestämda lösningar bestäms pensionsförmånerna utifrån de avgifter som arbetsgivaren betalar in. I avgiftsbestämda lösningar är osäkerheten kring arbetsgivarens slutliga kostnad för pensionsförmånerna relativt liten, samtidigt som det kan finnas stor osäkerhet kring storleken på de framtida utbetalningarna till arbetstagaren eftersom dessa normalt är beroende av avkastningen på inbetalda avgifter. I den mån arbetstagaren väljer traditionell försäkring i en avgiftsbestämd lösning minskas förstås osäkerheten om utbetalningarnas storlek och istället ökar försäkringsföretagets risk. En klar trend under senare år har varit en övergång från förmånsbestämda till avgiftsbestämda tjänstepensionslösningar.
Med fullfonderade pensionslösningar avses normalt lösningar där det finns fonderade faktiska tillgångar som svarar mot gjorda utfästelser om pensionsförmåner.
Det bör här understrykas att tjänstepensionslösningarna i praktiken inte är renodlade, utan ofta innehåller såväl förmånsbestämda som avgiftsbestämda inslag, och att lösningarna kan vara helt eller delvis fonderade.
Tjänstepension i Sverige
Med tjänstepension brukar man i Sverige avse pensionsförmåner som följer av ett anställningsförhållande. Pensionsförmånerna har sin grund i en pensionsutfästelse som görs av arbetsgivaren. Omfattningen av tjänstepensionsförmånerna i det enskilda fallet kan grundas på ett kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter, eller på ett individuellt avtal mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. När det gäller kollektivavtalsgrundade pensionsförmåner talar man om
86
SOU 2011:68 Tillämpningsområdet
allmänna pensionsplaner. Med allmän pensionsplan menas sådana allmänna grunder för pensionering av arbetstagare eller arbetstagares efterlevande som på arbetstagarsidan är godkända av organisation vilken enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet är att anse som såsom central arbetstagarorganisation.2
Eftersom pensionsutfästelsen i grunden avser en utfästelse om framtida utbetalningar finns det skäl för såväl arbetsgivare som arbetstagare att så långt det är möjligt säkerställa – eller trygga som det vanligen kallas – att utfästelsen verkligen kommer att kunna infrias den dag arbetstagaren har rätt till pensionsutbetalningar. Pensionsplanerna som förhandlats fram mellan arbetsmarknadens parter innehåller därför bestämmelser kring de tryggandeformer som får användas. Att arbetsgivarnas pensionsutfästelser är tryggade är också av intresse för samhället i stort. I lagen (1976:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. och inkomstskattelagen (1999:1229) finns det särskilda bestämmelser kring tryggande av pensionsutfästelser. Bestämmelserna kan sägas peka ut tre godkända tryggandeformer; tjänstepensionsförsäkring, avsättning i arbetsgivarens balansräkning i kombination med kreditförsäkring, respektive avsättning till särskild pensionsstiftelse. Arbetsgivaren får visserligen använda andra tryggandeformer, men får då inte göra avdrag för sina pensionskostnader.
Arbetsgivarens pensionsutfästelse kan alltså för det första tryggas genom försäkring som meddelas av försäkringsföretag, dvs. en tjänstepensionsförsäkring. En tjänstepensionsförsäkring kan tecknas och betalas av arbetsgivaren till förmån för arbetstagaren, men kan också tecknas av arbetstagaren och betalas av arbetsgivaren. Pensionsutfästelsen kan för det andra tryggas genom att arbetsgivaren skuldför pensionskostnaderna i sin egen balansräkning samtidigt som arbetsgivaren tecknar en kreditförsäkring. I Sverige finns ett försäkringsföretag som är specialiserat på detta, försäkringsbolaget PRI Pensionsgaranti, ömsesidigt. För det tredje kan tryggande ske genom att arbetsgivaren för över medel till en pensionsstiftelse.
Merparten av tjänstepensionsförmånerna i Sverige regleras genom överenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna i centrala kollektivavtal. Separata pensionsplaner gäller för olika avtalsområden, vilket får till följd att villkor och förmåner skiljer sig åt. För en aktuell beskrivning av det svenska tjänstepensionssystemet inklu-
87
Tillämpningsområdet SOU 2011:68
sive en genomgång av några olika tjänstepensionsplaner hänvisas till kapitel 10 i rapporten Framtidens tjänstepensioner.3
Trender
Under senare år har det, som ovan påpekats, på tjänstepensionsområdet funnits en trend där förmånsbestämda lösningar ersätts med mer avgiftsbestämda lösningar. En annan förändring som inträffat under senare år har varit att den enskilde arbetstagaren har getts möjlighet att påverka val av försäkringsgivare och försäkringsprodukt i sin tjänstepensionslösning. Denna ökade valfrihet har bl.a. medfört bildandet av ett antal s.k. valcentraler som administrerar arbetstagarnas val av tjänstepensionsprodukt. Även om valfriheten för arbetstagaren har ökat under senare år är det fortfarande så att en betydande del av det samlade tjänstepensionskapitalet finns hos ett relativt begränsat antal försäkringsföretag. Utöver rent historiska skäl kan detta till del förklaras av att det inom ramen för de individuella valen finns s.k. icke-valsalternativ som innebär att de s.k. icke-väljarnas premier samlas i ett av parterna bestämt försäkringsföretag.
Kollektivavtalade riskförsäkringar m.m.
Utöver tjänstepensionsförsäkringar direkt kopplade till ålder – dvs. livförsäkringar som meddelas av livförsäkringsbolag och tjänstepensionskassor – finns även andra försäkringar, t.ex. kollektivavtalade riskförsäkringar och andra gruppförsäkringar som är kopplade till anställning. Exempel på denna typ av försäkringar är tjänstegrupplivförsäkringar, arbetsskadeförsäkringar och gruppförsäkringar för sjuk- och olycksfall. Den dominerande aktören på detta område är AFA Försäkring4 som ägs av kollektivavtalsparterna gemensamt, men liknande produkter tillhandahålls även av andra försäkringsföretag.
3 Framtidens tjänstepensioner, Michael Møller och Nils Christian Nielsen, SNS Förlag 2011, s. 122–143. 4 AFA Försäkring administreras genom AFA Sjukförsäkring, AFA Trygghetsförsäkring och AFA Livförsäkring.
88
SOU 2011:68 Tillämpningsområdet
Tjänstepension i andra länder inom EES
På den europeiska tjänstepensionsmarknaden finns tillgångar till ett sammanlagt värde av 3 600 miljarder EUR, varav 2 600 miljarder i tjänstepensionsinstitut, 500 miljarder i försäkringsprodukter och 500 miljarder i andra investeringsprodukter. När det gäller privata pensionsprodukter uppgår det motsvarande värdet till sammanlagt 1 700 miljarder EUR, varav 700 i försäkring, 900 i andra produkter och 58 miljarder i tjänstepensionsinstitut.
När det gäller anordnandet av tjänstepension finns det stora variationer. Det kan t.ex. noteras att tjänstepensionerna i bl.a. Storbritannien, Irland och Holland till stor del tryggas genom pensionsfonder som är en form av särskilt reglerade institut avsedda att trygga ofta förmånsbaserade pensionslösningar, och att tryggandet av tjänstepensioner i Tyskland till en rätt betydande del sker genom skuldföring i egen balansräkning. Det kan vidare noteras att tjänstepension mätt som andel av BNP är störst i Danmark, Holland, Island, Storbritannien, Finland, Sverige och Irland. Mätt i tillgångar är tjänstepensionsmarknaden i Storbritannien överlägset störst, följt av Holland och Tyskland. Det svenska systemet för tjänstepensioner skiljer sig från systemen i de flesta andra länder, eftersom arbetsgivarens utfästelser i Sverige till största delen tryggas genom försäkringar i stället för av pensionsfonder.
5 Accompanying document to the GREEN PAPER towards adequate, sustainable and safe European pension systems, COM(2010)365 final och Survey on fully funded, technical provisions and security mechanisms in the European occupational pension sector, CEIOPS-OPSSC-01/08 Final.
89
Tillämpningsområdet SOU 2011:68
Figur 6.1 Finansieringsformer i fonderade pensionssystem i OECDländerna i Europa (2006) – Totala investeringar i % av BNP och i miljarder euro
Källa: OECD, Pension Market in Focus 2007, Issue 4
Diskussionerna på EU-nivå och dess relevans för svenska förhållanden
Som framgått ovan kan tryggande av tjänstepensionsutfästelser ske på olika sätt. På EU-nivå finns det dels en reglering av tjänstepensionsinstitut (Tjänstepensionsdirektivet), dels en reglering av försäkringsföretag (Solvens II-direktivet).6 Enligt utredningsdirektiven7 bör utredningen mot bakgrund av dessa unionsrättsliga regler särskilt analysera och föreslå hur tjänstepensionsverksamhet i försäkringsföretag som omfattas av Solvens II-direktivet ska regleras i svensk rätt.
I Solvens II-direktivet har det slagits fast att den nya solvensregleringen för försäkringsföretag inte ska tillämpas på tjänstepensionsinstitut.8 I direktivet har det också klargjorts att solvensregleringen för tjänstepensionsinstitut ska ses över.
Frågan om de nya solvensreglerna ska gälla även för tjänstepensionsföretag har föregåtts av en relativt omfattande debatt på EUnivå, som fortfarande pågår. Ytterst handlar debatten om likheter och skillnader mellan tjänstepensionsinstitut i form av pensionsfonder och försäkringsföretag, och i vilken utsträckning dessa lik-
6 Det finns även regleringar för bl.a. banker och värdepappersinstitut m.fl., men dessa har i Sverige inte ansetts lyda under Tjänstepensionsdirektivet, se avsnitt 17. 7 Dir 2010:14 s. 12–13. 8 Skäl 138.
90
SOU 2011:68 Tillämpningsområdet
heter och skillnader bör få genomslag i solvensregleringen för tjänstepensionsinstitut.
I debatten kan man – givetvis starkt förenklat – urskilja tre olika synsätt. Vissa menar att försäkringsföretag och pensionsfonder tillhandahåller samma typ av produkter och att samma regler därför bör tillämpas. Den bakomliggande tanken är att samma regler säkerställer att pensionsberättigade ges samma skyddsnivå oavsett leverantör. Andra menar att det finns fundamentala skillnader mellan försäkringsföretag och pensionsfonder, och att olika regler därför bör gälla. När det gäller skillnaderna nämns bl.a. att tjänstepension är en del av en uppgörelse som regleras i arbetsrätten och att pensionsfonder ofta – i motsats till försäkringsföretag – har en s.k. sponsor i form av arbetsgivaren som ”backar upp” pensionslöftet, har flexibla justeringsmekanismer för inbetalningar och åtaganden, har styrningsstrukturer där förmånstagarna är representerade, tenderar att vara icke vinstdrivande institutioner och att längden på åtagandena skiljer sig åt mellan pensionsfonder och försäkringsföretag. Ett tredje synsätt är att en likartad skyddsnivå för försäkringar och tjänstepensionsprodukter kan uppnås på olika sätt. Enligt utredningen får det antas att EU-regleringen till del vilar på detta tredje synsätt.
Det kan konstateras att i vart fall vissa av de skillnader som redovisats ovan även finns i Sverige. Den helt dominerande delen av de svenska tjänstepensionsförsäkringarna utgör en del av de överenskommelser som träffas på arbetsmarknaden, och den närmare utformningen av tjänstepensionsförsäkringarna styrs i allt väsentligt av innehållet i de kollektivavtal som träffas mellan arbetsmarknadens parter. Genom dessa avtal kan det finnas olika former av garantier från arbetsgivarna.
EU-direktiven
Regleringen av försäkringsföretagen/försäkringsverksamhet finns i de s.k. försäkringsdirektiven. Bestämmelserna om direkt livförsäkringsverksamhet fanns tidigare i det s.k. konsoliderade livförsäkringsdirektivet9, och bestämmelserna om direkt skadeverksamhet fanns
9 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/83/EG av den 5 november 2002 om livförsäkring (EGT L 345, 19.12.2002, s. 1, Celex 320002L0083).
91
Tillämpningsområdet SOU 2011:68
tidigare i de första, andra och tredje skadeförsäkringsdirektiven10. Solvens II-direktivet ersätter merparten av försäkringsdirektiven, däribland det konsoliderade livförsäkringsdirektivet och skadeförsäkringsdirektiven.
Solvens II-direktivet är enligt artikel 2.1 tillämpligt på företag som är verksamma med direkt liv- och skadeförsäkring samt på återförsäkringsföretag som uteslutande bedriver återförsäkringsrörelse. Av artikel 2.3 framgår det att direktivet bl.a. är tillämpligt på livförsäkring som omfattar kapitalförsäkring för livsfall och/eller dödsfall. Direktivet är även tillämpligt på livräntor, och på tilläggsförsäkring som tecknas för att komplettera livförsäkring. Med tilläggsförsäkringar avses t.ex. försäkring mot personskada inklusive arbetsoförmåga, försäkring mot dödsfall på grund av olyckshändelse, och försäkring mot invaliditet förorsakad av olyckshändelse eller sjukdom.
Regleringen av tjänstepensionsinstitut/tjänstepensionsverksamhet finns i Tjänstepensionsdirektivet11. Av artikel 6 a) framgår det att direktivet är tillämpligt på tjänstepensionsinstitut. Ett tjänstepensionsinstitut definieras som ett institut som förvaltar fonderade medel utifrån syftet att tillhandahålla pensionsförmåner i samband med yrkesutövning på grundval av en överenskommelse eller ett avtal, och som bedriver verksamheter som direkt föranleds av dessa. Överenskommelsen eller avtalet kan ha slutits enskilt eller kollektivt mellan arbetsgivare och arbetstagare eller deras respektive företrädare, eller med egenföretagare i enlighet med den nationella lagstiftningen. Av artikel 6 d) framgår det att pensionsförmåner är sådana förmåner som betalas ut med anledning av uppnådd pensionsålder eller förväntat uppnående av pensionsålder eller, om de kompletterar dessa förmåner och tillhandahålls sekundärt12, i form av utbetalningar vid dödsfall, invaliditet eller upphörande av anställ-
10 Rådets första direktiv 73/239/EEG av den 24 juli 1973 om samordning av lagar och andra författningar angående rätten att etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring (EGT L 228, 16/08/1973 s. 0003–0019, Celex 31973L0239), Rådets andra direktiv 88/357/EEG av den 22 juni 1988 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring, och med bestämmelser avsedda att göra det lättare att effektivt utöva friheten att tillhandahålla tjänster samt om ändring av direktiv 73/239/EEG (EGT L 172, 04/07/1988, s. 0001–0014, Celex 31988L0357) och Rådets direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring samt om ändring av direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring) (EGT L 228, 11/08/1992, s. 0001–0023, Celex 31992L0049). 11 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/41/EG av den 3 juni 2003 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut (EUT L235, 23.9.2003, s. 10–21, Celex 32003L0041). 12 I den engelska versionen av direktivet står det ”where they are supplementary to those benefits and provided on an ancillary basis”.
92
SOU 2011:68 Tillämpningsområdet
ning eller i form av bidrag eller tjänster som tillhandahålls vid sjukdom, medellöshet eller dödsfall.
Den svenska regleringen
I Sverige har tjänstepensionsverksamhet – dvs. tryggande av pensionsutfästelse genom olika försäkringslösningar – kunnat bedrivas av livförsäkringsföretag och tjänstepensionskassor13. Även om båda företagsformerna meddelar ”tjänstepensionsförsäkring” har det i Sverige hittills ansetts att det i det ena fallet är fråga om en särskild form av försäkringsverksamhet som bedrivs av livförsäkringsföretag som endast indirekt regleras av Tjänstepensionsdirektivet, medan det i det andra fallet ansetts vara verksamhet som bedrivs av tjänstepensionsinstitut som direkt regleras av Tjänstepensionsdirektivet.
Denna skillnad i den bakomliggande EU-regleringen har hittills inte haft så stor praktisk betydelse i Sverige, eftersom de centrala bestämmelserna om beräkning av avsättningar, placeringar och kapitalkrav i allt väsentligt har varit desamma för de båda företagsformerna. Att bestämmelserna i allt väsentligt varit desamma för livförsäkringsföretagen och tjänstepensionskassorna beror bl.a. på att Sverige i samband med genomförandet av Tjänstepensionsdirektivet utnyttjade en särskild valmöjlighet som finns i Tjänstepensionsdirektivet, den s.k. optionen14.
Optionen ger medlemsländerna möjlighet att tillämpa merparten av bestämmelserna15 i Tjänstepensionsdirektivet även på sådan tjänstepensionsverksamhet som bedrivs av företag som omfattas av Solvens II-direktivet16. Optionen har utnyttjats av bl.a. Sverige och Frankrike.
I den gemensamma svenska regleringen för all tjänstepensionsverksamhet har bestämmelserna kring beräkning och värdering av
13 Tjänstepensionskassor är understödsföreningar vars verksamhet är begränsad till tjänstepensionsverksamhet. Utredningen har av pedagogiska skäl valt att genomgående använda termen tjänstepensionskassor. Tjänstepensionskassor kan med stöd av särskilda övergångsregler fortsätta att bedriva sin verksamhet intill senast den 31 december 2014, eller till dess att en ansökan om tillstånd enligt FRL prövats slutligt, se 7 § lagen (2010:20444) om införande av försäkringsrörelselagen (2010:2043). 14 Artikel 4 i Tjänstepensionsdirektivet. 15 Artiklarna 9–16 och 18–20, dvs. bestämmelserna om villkor för att bedriva verksamhet, årsbokslut och förvaltningsberättelser, information, riktlinjer för placeringsverksamheten, rapportering, tillsyn, tekniska avsättningar, skuldtäckning, investeringsregler, förvaltning och förvaring samt verksamhet över gränserna. 16 Vid tidpunkten för genomförandet av Tjänstepensionsdirektivet gällde bestämmelsen för företag som omfattades av det då gällande konsoliderade livförsäkringsdirektivet (Solvens Ireglering), som nu kommer att ersättas av Solvens II-direktivet.
93
Tillämpningsområdet SOU 2011:68
de försäkringstekniska avsättningarna samt bestämmelserna om placering av de tillgångar som svarar mot avsättningarna sin grund i Tjänstepensionsdirektivet.
Bestämmelserna kring kapitalkraven har däremot sin grund i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet (Solvens I-reglering). Detta beror på att Tjänstepensionsdirektivet17 inte innehåller någon ”egen” kapitalkravsreglering, utan i stället hänvisar till de bestämmelser som finns i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet. Det bör särskilt noteras att dessa kapitalkrav endast gäller för tjänstepensionsinstitut som bär biometrisk risk
eller som garanterar en viss
avkastning eller en viss förmånsnivå ständigt.
Skälen bakom den svenska regleringen
Den nuvarande regleringen måste ses i ljuset av de antaganden och överväganden som gjordes i samband med genomförandet av Tjänstepensionsdirektivet.19
Regeringen konstaterade då att tjänstepensionsdirektivet reglerar verksamheten i institut som tryggar tjänstepensioner, och att motivet för reglering är detsamma på försäkringsområdet som på tjänstepensionsområdet samt att vissa produkter dessutom är likartade. Regeringen ansåg att den nya regleringen på tjänstepensionsområdet borde syfta till att undvika omotiverad snedvridning av konkurrensen såväl mellan livförsäkringsbolag och tjänstepensionskassor på den svenska tjänstepensionsmarknaden som mellan svenska livförsäkringsbolag och utländska tjänstepensionsinstitut på den svenska och den internationella marknaden. I propositionen underströk regeringen att syftet med lagstiftningsarbetet inte var att skapa helt nya slags tjänstepensionsinstitut, utan att införa moderniserade regler för de institut som förvaltar tjänstepensionskapital, men som – i likhet med de svenska tjänstepensionskassorna – dittills inte hade omfattats av EU-rättslig reglering.
Regeringen anförde vidare att regleringen måste möjliggöra en effektiv förvaltning av tjänstepensionskapital och samtidigt säkerställa ett fullgott skydd för förmånstagare till pension. En effektiv förvaltning av kapitalet kunde enligt regeringen också bidra till att arbetsgivarna fick rimliga kostnader för sina pensionsåtaganden,
17 Artikel 17. 18 Med biometriska risker avses risker kopplade till dödsfall, invaliditet och lång levnad. 19Prop. 2004/05:165 Nya regler för tjänstepensionsinstitut, s. 98–126.
94
SOU 2011:68 Tillämpningsområdet
vilket ökar incitamenten att erbjuda tjänstepensionsförmåner och därmed indirekt gynnar arbetstagarna.
Vid tidpunkten för genomförandet av tjänstepensionsdirektivet antogs det att regleringen i Solvens II-regelverket skulle uppvisa stora likheter med regleringen i Tjänstepensionsdirektivet. Genomförande av Tjänstepensionsdirektivet ansågs vara ett steg på vägen mot en mer modern reglering av försäkringsverksamhet, som skulle inkludera även tjänstepensionsverksamhet. I en sådan regleringsmiljö skulle regleringen av de olika institut som i allt väsentligt tryggar tjänstepensionerna i Sverige vara konkurrensneutral i förhållande till associationsform, dvs. densamma för tjänstepensionskassorna som för försäkringsbolagen.
Det fanns också ett antagande om att solvens- och placeringsreglerna för sådan livförsäkringsverksamhet som riktas till privatkunder på sikt skulle närma sig innehållet i bestämmelserna i tjänstepensionsdirektivet. Regleringen skulle alltså på sikt bli konkurrensneutral också mellan tjänstepensionsförsäkringar och privata livförsäkringar.
Sammantaget gjordes bedömningen att det var lämpligt att redan då inrikta sig på en likartad reglering för institut som bedriver samma slags verksamhet. Som framgått ovan kunde en sådan likartad reglering skapas genom utnyttjande av den s.k. optionen. Lagtekniskt skedde genomförandet genom ändringar i försäkringsrörelselagen som reglerar livförsäkringsbolagen, och i lagen om understödsföreningar som reglerar tjänstepensionskassorna.
Eftersom bestämmelserna för de svenska tjänstepensionsinstituten – dvs. tjänstepensionskassorna – infördes i lagen om understödsföreningar infördes det alltså aldrig någon ”fristående” reglering av institut som tillhandahåller pensionsförmåner.
Kapitalkrav för tjänstepensionsinstitut
Trots att Solvens II-direktivet nu ersätter det konsoliderade livförsäkringsdirektivet kommer den hänvisning till det konsoliderade livförsäkringsdirektivet när det gäller kapitalkraven för tjänstepensionsinstitut som nu finns i Tjänstepensionsdirektivet inte att ersättas med en hänvisning till kapitalkraven i Solvens II-direktivet.20 Av skäl 138 framgår det att hänvisningen till den äldre solvensregleringen ska behållas för att bevara status quo. Av skälen
20 Artikel 303.
95
Tillämpningsområdet SOU 2011:68
framgår också att EU-kommissionen förväntas utveckla ett passande system av solvensbestämmelser för tjänstepensionsinstitut. I skäl 138 finns också ett svårtolkat tillägg om att de grundläggande särdragen för försäkring ska komma till uttryck, samtidigt som kommissionen inte ska utgå från att Solvens II-direktivet ska tillämpas på tjänstepensionsinstitut.
För svenska förhållanden får det tydliga ställningstagandet i Solvens II-direktivet den effekten att tjänstepensionskassor som till den sista december 2014 fortsätter att bedriva verksamhet enligt lagen om understödsföreningar – i deras egenskap av tjänstepensionsinstitut – ska fortsätta att uppfylla de kapitalkrav som gäller enligt det konsoliderade livförsäkringsdirektivet, dvs. kapitalkraven i Solvens I-regleringen, samtidigt som livförsäkringsbolagen – i deras egenskap av försäkringsföretag – ska uppfylla de nya kapitalkrav som finns i Solvens II-direktivet. Detta gäller även den tjänstepensionsverksamhet som bedrivs i livförsäkringsföretagen. Vad som nu sagts gäller oavsett om Sverige fortsätter att utnyttja optionen i Tjänstepensionsdirektivet, eftersom optionen inte ger Sverige någon möjlighet att tillämpa kapitalkraven i Solvens I för den tjänstepensionsverksamhet som bedrivs i försäkringsföretag.
Frikopplingen av Tjänstepensionsdirektivet från försäkringsdirektiven innebär att det inte längre kommer att finnas konkurrensneutralitet mellan å den ena sidan försäkringsföretag som bedriver tjänstepensionsverksamhet med stöd av optionen och å den andra sidan företag som bedriver tjänstepensionsverksamhet i egenskap av tjänstepensionsinstitut.
Införandet av en ny försäkringsrörelselag och dess konsekvenser
I samband med införandet av en ny och mer modern associationsrättslig reglering av de svenska försäkringsföretagen har lagstiftaren beslutat att lagen (1972:262) om understödsföreningar ska upphävas.21 Understödsföreningar som var registrerade före den 1 januari 2011 får dock fortsätta att bedriva verksamheten enligt LUF till utgången av år 2014, eller till dess att ett beslut med anledning av en ansökan om tillstånd enligt försäkringsrörelslagen har vunnit laga kraft. Om tillstånd inte lämnas inom den föreskrivna tiden, eller om en ansökan avslås, ska föreningen gå i likvidation.22 Införandet
21 2 § p1 lagen (2010:2044) om införande av försäkringsrörelselagen (2010:2043). 227 § lagen (2010:2044) om införande av försäkringsrörelselagen (2010:2043).
96
SOU 2011:68 Tillämpningsområdet
av den nya försäkringsrörelselagen innebär alltså ett slopande av den särskilda regleringen av tjänstepensionsinstitut som funnits i lagen om understödsföreningar. Det bör här noteras att Tjänstepensionsdirektivet i delar även ansetts vara tillämplig på de svenska pensionsstiftelserna, men att den regleringen inte behandlas inom ramen för denna utredning, se avsnitt 6.1.6.
De nuvarande tjänstepensionskassorna måste således antingen gå i likvidation, eller ansöka om tillstånd att bedriva verksamheten och i försäkringsföretagsform i övrigt inrätta sig efter bestämmelserna i den nya försäkringsrörelslagen.23
6.1.2 Svenska tjänstepensionsinstitut ska finnas kvar
Utredningens förslag: Det ska även fortsättningsvis finnas en
möjlighet för svenska företag att vara tjänstepensionsinstitut, dvs. att följa en rörelsereglering som är baserad på Tjänstepensionsdirektivet.
Skäl för utredningens förslag: Som framgått ovan innebär infö-
randet av den nya försäkringsrörelselagen att den enda svenska regleringen av tjänstepensionsinstitut som meddelar tjänstepensionsförsäkringar har tagits bort, även om äldre tjänstepensionsinstitut (tjänstepensionskassorna) får fortsätta att bedriva sin verksamhet enligt lagen om understödsföreningar som längst intill utgången av år 2014. Att det finns två delvis överlappande EU-direktiv som reglerar det som vi i Sverige kallar tjänstepensionsverksamhet återspeglas alltså inte längre i svensk rätt efter denna tidpunkt.
En uppenbar nackdel med en sådan ordning är att svenska företag inte längre kommer att ha möjlighet att utnyttja det ena av två regelverk på EU-nivå, vilket bl.a. torde innebära en nackdel för de svenska företagen i förhållande till utländska leverantörer av tjänstepensionslösningar. Ytterligare en nackdel är att en sådan reglering skulle innebära ett definitivt ställningstagande till förmån för ett av två regelverk, i en tid då oklarhet gäller kring i vart fall vilken reglering som på sikt kommer att gälla för tjänstepensionsinstitut.
Vid en samlad bedömning anser utredningen att det är rimligt att den svenska regleringen även i framtiden innehåller en reglering för svenska tjänstepensionsinstitut baserad på Tjänstepensions-
97
Tillämpningsområdet SOU 2011:68
direktivet. Med en sådan lösning återspeglas den faktiska förekomsten av två olika regelverk på EU-nivå i den svenska regleringen, vilket enligt utredningen är det tyngsta argumentet för utredningens förslag. I avsnitt 6.1.3–6.1.5 redovisas utredningens bedömningar och närmare överväganden i några av de mer grundläggande frågeställningarna.
6.1.3 Två EU-regelverk för tjänstepensionsverksamhet är möjliga
Utredningens bedömning: Regleringarna i Tjänstepensions-
direktivet respektive Solvens II-direktivet är båda möjliga att använda som grund för regleringen av svensk tjänstepensionsverksamhet.
Skäl för utredningens bedömning: Inledningsvis kan det konsta-
teras att definitionen av livförsäkring i Solvens II-direktivet och definitionen av pensionsförmån i Tjänstepensionsdirektivet i allt väsentligt beskriver samma typ av produkt, jfr. figur nedan.
Figur 6.2 Beskrivningar av ”produkten” i EU-direktiven
Solvens II-direktivet Tjänstepensionsdirektivet
”kapitalförsäkring för livsfall och/eller dödsfall”
”förmån som betalas ut med anledning av uppnådd pensionsålder eller förväntat uppnående av pensionsålder”
”tilläggsförsäkring som tecknas för att komplettera livförsäkring, särskilt försäkring mot personskada inklusive arbetsoförmåga, försäkring mot dödsfall på grund av olyckshändelse och försäkring mot invaliditet förorsakad av olyckshändelse eller sjukdom”
”kompletterande och sekundära förmåner som betalas ut […] i form av utbetalningar vid dödsfall, invaliditet eller upphörande av anställning eller i form av bidrag eller tjänster som tillhandahålls vid sjukdom, medellöshet eller dödsfall”
98
SOU 2011:68 Tillämpningsområdet
Det som i sak skiljer en (tjänste)pensionsförmån enligt Tjänstepensionsdirektivet från en livförsäkring i Solvens II-direktivet är att en (tjänste)pensionsförmån alltid har sin grund i en överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare och tillhandahålls av ett tjänstepensionsinstitut, medan en livförsäkring tillhandahålls av ett försäkringsföretag och kan ha sin grund i en sådan överenskommelse. Eftersom det på EU-nivå finns delvis överlappande definitioner finns det också enligt utredningen två tillgängliga regelverk som båda kan användas som grund för den svenska regleringen.
Enligt utredningen ger även tidigare svenska ställningstagande stöd för utredningens bedömning. Vid tidpunkten för genomförandet av Tjänstepensionsdirektivet ansågs tjänstepensionskassorna vara tjänstepensionsinstitut samtidigt som försäkringsbolagen ansågs lyda under försäkringsdirektiven, trots att de båda företagsformerna i sak meddelar samma typ av tjänstepensionsförsäkringar.
Enligt utredningen finns det vidare visst stöd för utredningens uppfattning i det genomförande av Tjänstepensionsdirektivet som gjorts i andra länder. Det kan här noteras att det av tillgängliga översikter av hur direktivet har genomförts framgår att det i Belgien, Tyskland och Luxemburg är möjligt för ömsesidiga försäkringsbolag att bedriva verksamhet enligt reglering baserad på Tjänstepensionsdirektivet eller på försäkringsdirektiven.24 I den franska lagstiftningen får försäkringsbolagen själva välja huruvida de ska tillämpa reglering baserad på Tjänstepensionsdirektivet eller reglering baserad på livförsäkringsdirektivet.25
Slutligen bör det här nämnas att det av skäl 9 i Tjänstepensionsdirektivet framgår att medlemsstaterna när det gäller den andra pelaren bör ha det fulla ansvaret för den roll och funktion som de olika institut som tillhandahåller tjänstepensionsförmåner har, t.ex. branschtäckande pensionsfonder, företagspensionsfonder och livförsäkringsföretag. Enligt utredningen får detta tolkas som att medlemsstaterna har frihet att, inom de ramar som finns i direktiven, utforma regleringen av tjänstepensionsverksamhet efter de särskilda förutsättningar som finns i de enskilda länderna.
Sammanfattningsvis anser utredningen alltså att svensk tjänstepensionsverksamhet kan bedrivas såväl enligt en reglering som
24 Accompanying document to the GREEN PAPER towards adequate, sustainable and safe European pension systems, (COM 2010) 365 final s. 13–34. 25 Accompanying document to the GREEN PAPER towards adequate, sustainable and safe European pension systems, (COM 2010) 365 final s. 31.
99
Tillämpningsområdet SOU 2011:68
bygger på Tjänstepensionsdirektivet som enligt en reglering som bygger på Solvens II-direktivet.
6.1.4 Båda regleringarna är lämpliga
Utredningens bedömning: De båda regleringarna på EU-nivå
är båda lämpliga som grund för regleringen av svensk tjänstepensionsverksamhet.
Skälen för utredningens bedömning: En i och för sig rimlig
utgångspunkt i den uppkomna situationen är att all tjänstepensionsverksamhet bör regleras enligt det regelverk som är mest lämpligt, vare sig det regelverket är Solvens II-direktivet eller Tjänstepensionsdirektivet. Om Solvens II-direktivet vid en samlad bedömning kan anses vara en mer lämplig reglering för svensk tjänstepensionsverksamhet än regleringen i Tjänstepensionsdirektivet skulle slopandet av den svenska regleringen av tjänstepensionsinstitut möjligen kunna accepteras.
Enligt utredningen har frågeställningen ett nära samband med regleringens syfte. Det kan här noteras att utredningen ställer sig bakom de syften med regleringen av tjänstepensionsverksamhet som angavs vid genomförandet av Tjänstepensionsdirektivet, dvs. en effektiv förvaltning av tjänstepensionskapital och ett samtidigt säkerställande av ett fullgott skydd för förmånstagare till pension. Det angavs vidare att en effektiv förvaltning av kapitalet också bidrar till att arbetsgivarna får rimliga kostnader för sina pensionsåtaganden, vilket ökar incitamenten att erbjuda tjänstepensionsförmåner och därmed indirekt gynnar arbetstagarna. Utredningen delar också denna bedömning.
Enligt utredningen är det inte möjligt att på ett objektivt sätt avgöra om den ena regleringen är bättre än den andra, utifrån de syften som enligt ovan bör styra regleringen.
• För det första är den slutliga kalibreringen av solvenskraven i
Solvens II ännu inte klar.
• För det andra är de framtida solvenskraven för tjänstepensionsinstitut föremål för översyn.
100
SOU 2011:68 Tillämpningsområdet
• För det tredje finns det oklarheter kring vilka effekter ett eventuellt framtida införande av en s.k. försäkringsgaranti26 kan komma att få på den faktiska skyddsnivån i de olika regelverken. Bestämmelserna om försäkringsgaranti kan komma att tillämpas olika på försäkringsföretag och tjänstepensionsföretag.
• För det fjärde kan Finansinspektionen, i ljuset av Solvens IIdirektivets kalibrering, kalibrera om kapitalkraven i Trafikljuset.
Till detta kommer att Tjänstepensionsdirektivet – till skillnad mot Solvens II-direktivet – är ett principbaserat minimiharmoniseringsdirektiv, vilket skapar ett större utrymme för hänsynstagande i den svenska regleringen till de nationella särdrag som finns på det svenska tjänstepensionsområdet.
På kort sikt kan det visserligen konstateras att många av kraven, däribland kapitalkraven, är högre ställda i Solvens II-direktivet än i Tjänstepensionsdirektivet. Enligt utredningen är det dock inte möjligt att på något mer objektivt sätt fastställa att det ena regelverket är mer lämpligt än det andra på längre sikt.
Skillnaden mellan regleringen i Tjänstepensionsdirektivet och regleringen i försäkringsdirektiven har ökat genom införandet av Solvens II, men kan åter komma att minska i samband med översynen av Tjänstepensionsdirektivet. Jämför här också diskussionerna kring en s.k. försäkringsgaranti.27 Enligt utredningen måste dock utgångspunkten vara att Tjänstepensionsdirektivet rimligen är skräddarsytt för just tjänstepensionsområdet.
Vad som nu sagts talar enligt utredningen med styrka mot en lösning där all svensk tjänstepensionsverksamhet tvingas in i det ena eller det andra regelverket. Enligt utredningen skapas de bästa förutsättningarna för såväl en effektiv förvaltning av tjänstepensionskapitalet som ett gott skydd för dem som är beroende av tjänstepensionsförmåner genom att möjligheten behålls för svenska företag att även fortsättningsvis kunna välja mellan att följa en rörelsereglering baserad på försäkringsdirektiven (som fr.o.m. den 1 januari 2014 finns samlad i Solvens II-direktivet) eller följa en rörelsereglering som är baserad på Tjänstepensionsdirektivet.
26 En försäkringsgaranti är ett system som – helt eller delvis – ersätter försäkringstagare och andra ersättningsberättigade för sådana förluster som kan uppkomma i händelse av insolvens. 27 EU-kommissionens vitbok om försäkringsgaranti, WHITE PAPER On Insurance Guarantee Schemes, COM (2010) 370.
101
Tillämpningsområdet SOU 2011:68
6.1.5 Utnyttjandet av den s.k. optionen i Tjänstepensionsdirektivet
Utredningens förslag: Sverige ska inte längre28 utnyttja den s.k.
optionen i Tjänstepensionsdirektivet, dvs. tillämpa vissa av bestämmelserna i Tjänstepensionsdirektivet på sådan tjänstepensionsverksamhet som bedrivs av livförsäkringsbolag. Rörelseregleringen för sådan tjänstepensionsverksamhet som bedrivs av ett svenskt försäkringsföretag ska i framtiden fullt ut följa de bestämmelser som införs i försäkringsrörelselagen till följd av Solvens II-direktivet.
Skäl för utredningens förslag: Utredningen föreslår att Sverige
inte längre ska utnyttja den s.k. optionen i Tjänstepensionsdirektivet, eftersom effekterna av att utnyttja optionen blir väsentligt annorlunda i den regelmiljö som kommer att gälla när Solvens IIdirektivet har trätt i kraft, jämfört med vad som gällde vid genomförandet av Tjänstepensionsdirektivet.
Till skillnad mot vad som gällde vid genomförandet av Tjänstepensionsdirektivet skulle ett utnyttjande av optionen i dag inte innebära samma reglering för försäkringsföretag och tjänstepensionsinstitut. Om optionen utnyttjas ska försäkringsföretagen i sin tjänstepensionsverksamhet tillämpa regleringen i Tjänstepensionsdirektivet när det gäller bestämmelserna om bl.a. avsättningar och placeringar, men regleringen i Solvens II-direktivet när det gäller kapitalkraven och de krav som finns i pelare II och pelare III. Tjänstepensionsinstitut får visserligen liknande reglering som den som gäller för försäkringsföretagens tjänstepensionsverksamhet när det gäller avsättningar och placeringar, men tjänstepensionsinstituten ska fortfarande tillämpa de kapitalkrav som gäller enligt Solvens I.29
Till skillnad mot vad som gällde vid genomförandet av Tjänstepensionsdirektivet skulle ett utnyttjande av optionen i dag kunna sägas innebära ett ”onödigt” krav på dubbla regelverk för försäkringsföretagen, eftersom en ordning med i någon mening aktsamma beräkningar av de försäkringstekniska avsättningarna och
28 Utredningen föreslår dock att optionen ska fortsatt utnyttjas under en övergångsperiod, se kapitel 23. 29 Detta beror på att Tjänstepensionsdirektivet kommer att hänvisa till kapitalkraven i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet (Solvens I-krav) även efter det att Solvens IIdirektivet i övrigt har ersatt det konsoliderade livförsäkringsdirektivet, jfr. artikel 303 i Solvens II-direktivet.
102
SOU 2011:68 Tillämpningsområdet
kvalitativa placeringsregler kommer att gälla även utan ett utnyttjande av optionen.
Ytterligare ett argument mot ett fortsatt utnyttjande av optionen är att den hittillsvarande regleringen med ”dubbla regelverk” inom ett och samma företag inte är optimal, bl.a. på den grunden att den separation av verksamheterna som ska göras medför svårigheter för tillsynen och inte är alldeles enkel att upprätthålla i praktiken.
Det noteras att den särskilda metod för beräkning av solvenskapitalkravet för aktierisk för företag som erbjuder pensionsförmåner som finns i Solvens II-direktivet30, kan utnyttjas även om Sverige inte utnyttjar optionen i Tjänstepensionsdirektivet.31
Effekten av att optionen inte utnyttjas är att särregleringen av tjänstepensionsverksamhet i försäkringsrörelselagen måste slopas, eftersom den bygger på ett utnyttjande av optionen. I praktiken betyder detta att tjänstepensionsverksamhet som i framtiden bedrivs av ett försäkringsföretag fullt ut kommer att följa de bestämmelser om försäkringsverksamhet som finns i Solvens II-direktivet. Huruvida en viss tjänstepensionsförsäkring ska anses vara liv- eller skadeförsäkring kommer att avgöras enligt Solvens II-regleringen.
6.1.6 Pensionsstiftelser och andra tryggandeformer m.m.
Utredningens bedömning: En översyn av regleringen av pen-
sionsstiftelser och andra tryggandeformer ingår inte i utredningens uppdrag.
Skäl för utredningens förslag: Vid genomförandet av Tjänstepen-
sionsdirektivet ansågs även pensionsstiftelserna vara tjänstepensionsinstitut. Eftersom pensionsstiftelserna i svensk rätt fungerar som en form av pant ansågs emellertid merparten av bestämmelserna i tjänstepensionsdirektivet inte vara tillämpliga. De bestämmelser som ansågs vara tillämpliga, bl.a. bestämmelser om infor-
30 Metoden (durationsbaserad aktiekursrisk) behandlas närmare i kapitel 8. 31 Av artikel 304 b) framgår att Sverige får tillåta att metoden används av livförsäkringsföretag som erbjuder pensionsförmåner som är knutna till att någon går i pension eller förväntar sig att gå i pension och där premierna för dessa förmåner är skattemässigt avdragsgilla. Ett utnyttjande av metoden förutsätter att alla tillgångar och motsvarande skulder separeras samt förvaltas och organiseras skilt från försäkringsföretagets övriga verksamhet, att verksamheten endast bedrivs i hemlandet och att den genomsnittliga durationen på skulderna överstiger tolv år.
103
Tillämpningsområdet SOU 2011:68
mation och tillsyn, genomfördes genom ändringar i Tryggandelagen. Utredningen har gjort bedömningen att en översyn av regleringen av pensionsstiftelser inte ingår i utredningsuppdraget.
Vid genomförandet av Tjänstepensionsdirektivet uttalade regeringen32 att syftet med det då aktuella lagstiftningsarbetet var att införa moderniserade regler för de institut som redan förvaltade tjänstepensionskapital men som dittills inte hade omfattats av EGrättslig reglering. Det angavs att Tjänstepensionsdirektivet reglerade sådana finansiella institut som ännu inte var föremål för gemenskapsreglering (se skäl 12), och att direktivet inte öppnar för tilllämpning av reglerna på exempelvis banker och värdepappersbolag, även om sådana institut i och för sig också skulle kunna trygga tjänstepensionsutfästelser.
Utredningen delar den bedömning som regeringen då gjorde, och det bör här understrykas att utredningens förslag inte öppnar för tjänstepensionsinstitut i form av banker eller värdepappersföretag. Utredningens förslag innebär endast att den gemensamma regleringen av sådan tjänstepensionsverksamhet som i dag bedrivs av försäkringsbolag och tjänstepensionskassor och som bygger på Tjänstepensionsdirektivet bryts ut och placeras i en särskild lag om tjänstepensionsrörelse. Den nya regleringen gäller – i likhet med den nuvarande regleringen – endast för sådana tjänstepensionsinstitut som står för någon form av ”försäkringsåtagande”. Kravet på formell omvandling till tjänstepensionsföretag är endast en nödvändig konsekvens av att regleringen nu renodlas. Den möjlighet som skapas att starta helt nya tjänstepensionsföretag motsvaras av den möjlighet som finns i dag att starta ett nytt försäkringsföretag som endast bedriver tjänstepensionsverksamhet, och den äldre möjligheten att bilda en ny tjänstepensionskassa.
Tryggande genom avsättning i balansräkning är uttryckligen undantagen från Tjänstepensionsdirektivet, se artikel 2.2 e), och behandlas därför inte i detta betänkande.
104
SOU 2011:68 Tillämpningsområdet
6.1.7 Flexibla möjligheter att övergå till att omfattas av annan reglering
Utredningens förslag: Det ska införas flexibla möjligheter för
försäkringsföretag som vill övergå från att omfattas av försäkrings- eller understödsföreningsregleringen till att omfattas av den nya tjänstepensionsregleringen, och för tjänstepensionsföretag som vill övergå från att omfattas av den nya tjänstepensionsregleringen till att omfattas av försäkringsregleringen.
Skäl för utredningens förslag: Utredningens förslag till framtida
reglering av tjänstepensionsverksamhet förutsätter tillgång till smidiga lösningar för de företag som – för sin tjänstepensionsverksamhet – vill övergå från försäkringsregleringen till att den nya lagen om tjänstepensionsverksamhet. Det måste också finnas möjlighet för tjänstepensionskassor, som i dag bedriver verksamhet enligt lagen om understödsföreningar med stöd av särskild övergångsreglering, att övergå från understödsföreningsregleringen direkt till den nya lagen om tjänstepensionsverksamhet, dvs. utan mellanliggande övergång till försäkringsrörelselagen.
Utredningen anser att det dessutom måste vara möjligt för företag som regleras enligt den nya lagen att kunna övergå till försäkringsregleringen. Företag som i anslutning till införandet av den nya regleringen väljer att bedriva sin verksamhet enligt lagen om tjänstepensionsverksamhet, som bygger på det nuvarande Tjänstepensionsdirektivet, ska alltså enligt utredningen ha möjlighet att i framtiden välja att i stället bedriva verksamheten enligt försäkringsrörelselagen, som då kommer att bygga på Solvens II-direktivet.
Utredningens närmare förslag till flexibel reglering kring möjligheten för företag att övergå till att omfattas av en annan reglering behandlas i avsnitt 17.
Frågor kring tidpunkten för ikraftträdande av de nya reglerna och behovet av särskild övergångsreglering behandlas i avsnitt 23.
6.2 Undantag beroende på typ av verksamhet
Av utredningsdirektiven33 framgår att utredningen dels ska analysera arten, storleken och omfattningen av de försäkringsföretag på den svenska marknaden som undantas från direktivets obligatoriska
33 Kommittédirektiv 2010:14, Nya solvensregler för försäkringsföretag, s. 13.
105
Tillämpningsområdet SOU 2011:68
tillämpning, dels föreslå hur man bör reglera verksamheten för dessa företag, särskilt när det gäller hur solvensreglerna och tillsynen över dem ska anordnas.
De undantag från tillämpningsområdet som finns i Solvens IIdirektivet har av utredningen delats in undantag beroende på typ av verksamhet respektive undantag beroende på storlek. I detta avsnitt behandlas undantag beroende på typ av verksamhet och i avsnitt 6.3 behandlas undantag beroende på storlek.
Undantagen från Solvens II-direktivets tillämpningsområde beroende på verksamhet gäller bl.a. lagfästa socialförsäkringssystem, viss form av skadeförsäkringsverksamhet, assistansverksamhet och ömsesidiga företag som bedriver en särskild form av skadeförsäkringsverksamhet med full återförsäkring. Det finns också undantag för vissa former av livförsäkringsverksamhet och för organisationer som tillhandahåller en viss form av försäkringsförmåner vid dödsfall. Slutligen finns det också undantag för vissa former av återförsäkring undantag för återförsäkringsföretag som har upphört med att teckna nya återförsäkringsavtal senast den 10 december 2007.
Nuvarande bestämmelser
Försäkringsrörelselagen (FRL) innehåller bestämmelser om försäkringsrörelse som drivs av svenska försäkringsföretag. Försäkringsrörelse får bara drivas efter tillstånd. Lagen gäller inte försäkringsrörelse som drivs enligt andra författningar än FRL. Försäkringsrörelse kan t.ex. drivas av försäkringsanstalter som inrättas av staten, men dessa faller alltså utanför tillämpningsområdet för FRL. Det finns inte någon definition i FRL av vad som är försäkringsrörelse, men det finns en möjlighet att ansöka om förhandsbesked hos Finansinspektionen om huruvida det krävs tillstånd för en planerad verksamhet.
Finansinspektionen kan under vissa förutsättningar bevilja undantag från FRL i enskilda fall (dispenser). Förutsättningarna för undantag är olika för skade- respektive livförsäkringsrörelse. Undantag kan beslutas för exempelvis organisationer som inte ger ut ersättning med mer än en summa som motsvarar en genomsnittlig begravningskostnad för lokala skadeförsäkringsbolag som bara meddelar assistans i form av naturaförmåner och som har en årlig premieinkomst som inte överstiger 200 000 euro. Möjligheterna till
106
SOU 2011:68 Tillämpningsområdet
undantag från FRL är utformade med hänsyn till bestämmelserna i försäkringsdirektiven. Solvens II-direktivets regler
I Solvens II-direktivet anges särskilda typer av verksamhet som är undantagen från direktivet. Undantagen gäller för;
• direkt försäkring som omfattas av ett lagfäst socialförsäkringssystem,
• s.k. kapitaliseringsverksamhet34,
• verksamhet som utövas av ömsesidiga understödsinstitut där förmånerna varierar med tillgången på medel samtidigt som bidragen utgörs av fasta belopp,
• verksamhet som drivs av sammanslutningar som inte är juridiska personer och vars ändamål är att tillhandahålla försäkring utan betalning av premier eller upprättande av försäkringstekniska avsättningar,
• exportkreditförsäkring för statens räkning, med statlig garanti eller med staten som försäkringsgivare,
• viss form av assistansförsäkring,
• skadeförsäkringsverksamhet bedriven av ömsesidiga företag där det finns en viss form av avtal som omfattar full återförsäkring eller liknande,
• viss form av företagsanknuten verksamhet som gäller vid dödsfall eller vid nedläggning av verksamheten,
• försäkringsförmåner tillhandahållna av organisationer som endast tillhandahåller dessa vid dödsfall och där förmånerna inte överstiger den genomsnittliga begravningskostnaden för en avliden, samt
• återförsäkring som till fullo är garanterad av staten.
34 Kapitaliseringsverksamhet, eng ”capital redemption” är en form av verksamhet med fastställd varaktighet och storlek mot betalning av ett engångsbelopp eller fastställda periodiska inbetalningar och som grundas på försäkringstekniska beräkningar. Formen har i Sverige inte ansetts innehålla försäkringsrisk (Prop. 1992/93:257 om ändrad lagstiftning för försäkringsverksamhet med anledning av EES-avtalet, s. 106 ff).
107
Tillämpningsområdet SOU 2011:68
6.2.1 Undantagen verksamhet
Utredningens förslag: FRL ska inte gälla för
1. försäkringsrörelse som drivs enligt andra författningar än denna lag,
2. organisationer som endast tillhandahåller ersättning vid dödsfall om ersättningen är begränsad till en genomsnittlig begravningskostnad, eller
3. lokala skadeförsäkringsbolag som endast meddelar försäkring enligt 2 kap. 13 § första stycket klass 18 (assistans) i form av naturaförmåner och vilkas årliga premieinkomst inte överstiger ett belopp som motsvarar 200 000 euro.
Skäl för utredningens förslag: I artiklarna 3 och 5–12 i Solvens II-
direktivet undantas vissa särskilt angivna typer av verksamhet, tjänster och organisationer från direktivets tillämpningsområde.
Artiklarna 3, 5–9, 11 och 12 ingår i den s.k. konsolideringen och utredningen lämnar därför inga förslag till ändrad reglering i dessa delar, jfr. utredningens överväganden i kapitel 5, förutom vad avser assistansförsäkring. Det kan noteras att undantagen i artiklarna 3, 5.4 och 11 – som bl.a. torde omfatta Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet, den typen av verksamhet som avser statlig exportkreditförsäkring, verksamhet som bedrivs genom Statens Tjänstepensionsverk, annan statlig garantiverksamhet eller liknande och återförsäkringsverksamhet som garanteras fullt ut av staten – täcks in av bestämmelsen i 1 kap. 1 § FRL om att lagen inte gäller för försäkringsrörelse som drivs enligt andra författningar än FRL. Med ”andra författningar” torde avses författningar om statlig verksamhet, socialförsäkring, premiepension, kredit- och garantiförordning, förordning för garantier i Exportkreditnämnden, Statens bostadskreditnämnd, Sida, m.m.
Kapitaliseringsverksamhet (på engelska capital redemption) i (artikel 5.1) finns såvitt känt framförallt i Luxemburg och Finland, och denna typ av rörelse anses sakna egentligt försäkringsinslag35. Inte heller sådan verksamhet där den ersättning som utgår vid försäkringsfall beror på hur mycket tillgångar det finns i verksamheten och där premierna är fasta (artikel 5.2) torde anses vara försäkringsrörelse. Samma bedömning görs när det gäller verksamhet som
35Prop. 1992/93:257 s. 106 f. samt Rapport från Finansinspektionen och Skatteverket enligt regleringsbreven 2006 ”Skatte- och försäkringsrörelseregler för livförsäkring”, s. 16 fotnot 8.
108
SOU 2011:68 Tillämpningsområdet
avser ömsesidig försäkring utan betalning av premier eller upprättande av försäkringstekniska avsättningar (artikel 5.3).
Såvitt utredningen känner till finns det för närvarande inte något företag som endast meddelar assistansförsäkring i den form som är undantagen från direktivets tillämpningsområde (artikel 6). Mot bakgrund av den särskilda möjlighet till undantag som finns i nuvarande reglering, 1 kap. 19 § 2 FRL, bör dock denna form av verksamhet nu helt undantas från tillämpningsområdet för FRL.
Undantaget för det som kallats ”fronting”, dvs. ömsesidiga företag som bedriver skadeförsäkringsverksamhet och som med andra ömsesidiga företag har ingått avtal som omfattar ”full återförsäkring för ingångna försäkringsavtal” eller avtal som innebär ”att acceptföretaget inträder i det överlåtande företagets förpliktelser enligt försäkringsavtalen” (artikel 7), bör även fortsättningsvis bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Jämför äldre reglering där det fanns särskilda dispensmöjligheter36 för denna typ av verksamhet.
Verksamhet som utövas av ömsesidiga understödsinstitut där förmånerna varierar med tillgången på medel medan bidragen från medlemmarna utgörs av ett fast belopp (artikel 9.1) bör bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.
Undantaget för verksamhet som drivs av andra företag än försäkringsföretag, och vars verksamhet bedrivs till förmån för anställda och omfattar en särskild företagsgrupp eller bransch och som ger ett skydd vid dödsfall eller vid förlust av arbetet (artikel 9.2) gränsar mot sådan tjänstepensionsrörelse som av utredningen föreslås bli reglerad i en särskild lag om tjänstepensionsrörelse, jfr. avsnitt 6.1 och kapitel 17.
Undantaget för återförsäkringsföretag som upphört med sin verksamhet behandlas i kapitel 23.
Artikel 10, som inte ingår i konsolideringen, behandlar undantag för livförsäkringar som tillhandahålls av organisationer som tillhandahåller försäkringsförmåner endast vid dödsfall och där storleken av förmånerna inte överstiger den genomsnittliga begravningskostnaden för en avliden eller där förmånerna utgår genom serviceförmåner.
Utredningens förslag innebär att organisationer – däribland begravningskassor – som endast bedriver den typ av verksamhet som
36 1 kap. 10 § tredje stycket 3 i försäkringsrörelselagen (1982:713).
109
Tillämpningsområdet SOU 2011:68
är undantagen från Solvens II-direktivet enligt artikel 10 nu helt undantas från FRL:s tillämpningsområde.
Det finns för närvarande 17 begravningskassor som registrerats hos Finansinspektionen. Dessa kassor tillhandahåller sannolikt endast försäkringsförmåner där storleken av förmånerna inte överstiger den genomsnittliga begravningskostnaden, vilket innebär att de kommer att bli helt undantagna från regleringen i FRL.
Det finns tre motiv för utredningens förslag. För det första har begravningskassorna i dag ofta omfattande dispenser från FRL och står i praktiken redan utan tillsyn. En ordning där ett företag enligt Finansinspektionens hemsida är registrerat eller står under tillsyn, men där det i praktiken inte utförs någon kontroll ger en felaktig bild för den konsument som kontrollerar att ett företag finns med i Finansinspektionens företagsregister. Genom att helt undanta dem från tillståndsplikt och tillsyn blir det tydligt för kunderna att företaget inte står under tillsyn.
För det andra är den verksamhet som undantas sådan som ger begränsad ersättning. Skyddsvärdet får därför anses som litet då det belopp som kan utgå inte får överstiga en genomsnittlig begravningskostnad. Om undantaget utformas som utredningen föreslår medför undantaget att dessa typer av verksamheter fortfarande kan vara försäkringsrörelse, vilket gör det tillåtet för ett försäkringsföretag att erbjuda sådan försäkring.
För det tredje ingår ofta olika former av efterlevandeskydd i kollektivavtalade försäkringar och gruppförsäkringar, vilka successivt får anses ha ersatt den begränsade begravningsersättningen. Begravningskassornas verksamhet har därmed minskat i betydelse. Att begravningskassorna nu undantas kan ses som ett resultat av utvecklingen inom försäkringsbranschen.
Sammantaget anser utredningen att de begravningskassor som är undantagna från Solvens II-direktivet inte längre ska regleras genom FRL.
Utredningen bedömning är att det för konsumenternas del inte innebär någon väsentlig skillnad om begravningskassorna nu helt undantas från regleringen i FRL, jämfört med rådande ordning. De har ofta dispenser och någon faktisk tillsyn utövas inte.
110
SOU 2011:68 Tillämpningsområdet
6.3 Undantag beroende på storlek
6.3.1 Inledning
Enligt nu gällande regler kan ett försäkringsföretag ansöka om att, helt eller delvis, undantas från enskilda bestämmelser i FRL. Prövningen görs från fall till fall och utförs av Finansinspektionen. Ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar vars verksamhet omfattar direkt skadeförsäkringsrörelse kan få undantag om verksamheten inte omfattar kredit- eller borgensförsäkring eller annan ansvarsförsäkring än sådan som är underordnad. Undantag kan fås om det finns möjlighet till uttaxering från delägare eller medlemmar, om den årliga premieinkomsten från rörelsen inte överstiger fem miljoner euro och om minst hälften av premieinkomsten kommer från företagets delägare eller medlemmar. Lokala skadeförsäkringsbolag som bara meddelar assistansförsäkring i form av naturaförmåner och vars premieinkomst inte överstiger 200 000 euro kan också få undantag.
Försäkringsföretag som driver direkt livförsäkringsrörelse kan söka och få undantag om företaget bara erbjuder dödsfallsförsäkring och förmånerna inte överstiger den genomsnittliga begravningskostnaden för en avliden person eller utgår i annan form än pengar37. Undantag kan också medges för försäkringsföreningar som uppfyller krav på uttaxeringsrätt för medlemmar och vars årliga premieinkomster inte överstiger ett belopp som motsvarar fem miljoner euro under en treårsperiod.
Utöver dessa generella bestämmelser om undantag kan ett ömsesidigt försäkringsbolag eller en försäkringsförening få nedsättning av det lagstadgade kravet på garantibelopp med högst en fjärdedel.
Bakgrunden till det nuvarande svenska systemet med tillstånds- eller registreringsplikt och individuella dispenser återges på flera ställen i tidigare utredningar38. I Sverige finns flera mindre så kallade sockenbolag, vilka är lokala ömsesidigt bedrivna försäkringsföretag som försäkrar egendom. När 1982 års försäkringsrörelselag infördes fördes samtliga dessa bolag in under lagen. Samtidigt medgav dåvarande Försäkringsinspektionen samtliga husdjurssockenbolag i princip generell befrielse från bestämmelserna i lagen. När Sverige inträdde i EU ändrades bestämmelserna för att anpassas till det europeiska regelsystemet och dispensmöjligheterna
37 Utredningen föreslår i avsnitt 6.2 att sådan verksamhet undantas från reglering. 38 Se t.ex. SOU 2006:55 Ny associationsrätt för försäkringsföretag, s. 477 ff.
111
Tillämpningsområdet SOU 2011:68
anpassades till EU:s direktiv på skadeförsäkringsområdet, vilket medförde vissa förändringar av hur dispens kunde medges. Någon särskild övergångsregel infördes inte och frågan om hur de tidigare generella dispenserna förhöll sig till de nya reglerna klarlades inte. Finansinspektionen begärde 1995 hos regeringen att lokala ömsesidiga skadeförsäkringsbolag som uteslutande meddelar husdjursförsäkringar ska undantas från FRL:s tillämpningsområde och därmed också från inspektionens tillsyn. Begäran har inte lett till lagstiftning.
Av prop. 1998/99:87 om ändrade försäkringsrörelseregler s. 154 ff framgår bl.a. att det kan ifrågasättas om skälen för en särreglering är tillräckligt starka avseende mindre ömsesidiga bolag. Regeringen ansåg sig inte beredd att föreslå att olika mindre bolag helt skulle undantas från särregleringen, men att en översyn borde inledas. Vidare bedömdes att en näringsrättslig reglering är befogad med hänsyn till de allvarliga konsekvenser som kan uppkomma för direktförsäkringstagarna och andra ersättningsberättigade som kollektiv om försäkringsbolag inte kan fullgöra sina åtaganden och de särskilda förhållanden som hör samman med försäkring. Någon skillnad på grund av storleken på rörelsen gjordes inte även om det ifrågasattes att det finns behov av reglering för mindre ömsesidiga bolag.
Av SOU 2006:55 s. 477 ff. framgår att mindre lokala bolag som bedriver husdjursförsäkring, s.k. kreatursbolag, vanligtvis har en kundkrets som består av mindre jordbruk och att de normalt försäkrar grisar, kor och hästar. Verksamheten är alltså inriktad främst på företagsförsäkring. Ofta erbjuder inte bolaget ett fullvärdigt försäkringsskydd, varför försäkringen i regel behöver kompletteras hos en annan försäkringsgivare och försäkringsbeloppen är ofta ganska blygsamma. Vidare framgår att lagstiftarens krav på sockenbolag39 varierat över tid men olika former av befrielser från bestämmelserna i försäkringsregleringen har hela tiden funnits med.
Hanteringen av små försäkringsföretag behandlades senast i prop. 2009/10:246 s. 403 ff. Regeringen valde då att fortsätta att utnyttja EU-direktivens möjligheter till särbehandling av små försäkringsföretag och behöll ett generellt dispensförfarande för dessa försäkringsföretag. Som skäl anförde regeringen bl.a. att en översyn av undantagen för mindre försäkringsföretag kommer att
39 Ett sockenbolag definierades som ett ömsesidigt försäkringsbolag som försäkrar egendom på landsbygden, vilkas verksamhetsområde var mindre än ett härad eller, om det omfattade delar av flera härader, mindre än tio socknar, SOU 2006:55, s. 477 ff.
112
SOU 2011:68 Tillämpningsområdet
ske i samband med införandet av Solvens II-direktivet. Vidare framgår att understödsföreningar, som enligt tidigare bestämmelser inte behövt tillstånd för sin verksamhet, får intill utgången av år 2014 på sig att ansöka om tillstånd och inrätta sig efter de nya bestämmelserna för verksamheten. Solvens II-direktivet omfattar inte vissa företag på grund av deras storlek. Alla företag som har tillstånd att bedriva försäkringsrörelse när direktivet träder i kraft ska emellertid få fortsätta att ha tillstånd, och företag som är undantagna från direktivet på grund av storlek ska ha möjlighet att få tillstånd enligt direktivet.
Av artikel 4 i Solvens II-direktivet framgår kriterierna för att ett försäkringsföretag ska vara undantaget från direktivet. Undantaget gäller för företag som har en verksamhet som inte överstiger en viss storlek och under förutsättning att företaget inte bedriver viss typ av försäkringsverksamhet. Enkelt uttryckt får företagets bruttopremieinkomster inte överstiga fem miljoner euro och de försäkringstekniska avsättningarna, såväl på solo- som gruppnivå, får inte överstiga 25 miljoner euro. Vidare får företaget inte erbjuda ansvarsförsäkring, kredit- och borgensförsäkring eller ha en verksamhet som överstiger en viss nivå. Samtliga villkor måste vara uppfyllda för att företaget ska vara undantaget. Om något av de belopp som finns i kraven överskrids under tre på varandra följande år ska direktivets bestämmelser tillämpas från och med det fjärde året. Om ett företag som ansöker om auktorisation förväntas överskrida de i artikeln angivna beloppen någon gång inom de följande fem åren ska direktivet tillämpas. Direktivet ska upphöra att gälla för försäkringsföretag för vilka tillsynsmyndigheten har fastslagit att de angivna tröskelbeloppen inte överskrids. Undantaget gäller inte för företag som driver gränsöverskridande verksamhet när Solvens II-direktivet träder i kraft.
6.3.2 Olika regleringsnivåer beroende av storlek
Utredningens bedömning: Det bör införas tre ”regleringsnivåer”
i regleringen av försäkringsföretag.
Skäl för utredningens bedömning: Utredningen anser att det bör
införas tre ”regleringsnivåer” i FRL. De allra minsta företagen, ”mikroförsäkringsföretagen”, bör lämnas oreglerade. På nästa nivå
113
Tillämpningsområdet SOU 2011:68
finns företag med en balansomslutning som överstiger den lägsta nivån, men som inte kommer upp i Solvens II-direktivets nivå. För dessa företag föreslår utredningen nationella särregler. Övriga försäkringsföretagska fullt ut följa de bestämmelser som nu införs till följd av Solvens II-direktivet.
6.3.3 Reglering av mindre försäkringsföretag
Utredningens bedömning: Sverige bör utnyttja Solvens II-
direktivets möjlighet att införa nationella bestämmelser för vissa av de företag som är undantagna enligt artikel 4 i Solvens IIdirektivet.
Skäl för utredningens bedömning: Av skäl 6 i Solvens II-direktivet
framgår att en medlemsstat ska kunna kräva att de företag som är undantagna från direktivet enligt nationella bestämmelser ska registrera sig, och medlemsstaterna kan också låta dessa företag omfattas av någon annan form av stabilitetstillsyn och lagstadgad tillsyn i lämplig omfattning.
Det finns ett antal särdrag hos mindre försäkringsföretag som bör lyftas fram när man överväger särreglering. De mindre sakförsäkringsföretagen har ofta en rörelse som är begränsad till ett visst geografiskt område, och har som en följd av detta en mindre riskspridning. En följd av en sådan geografisk begränsning kan vara att en enda dåligt genomförd skadereglering, med påföljande dåligt rykte, kan ha en långt större påverkan på hela affärsverksamheten än hos ett rikstäckande försäkringsföretag. En geografisk begränsning kan också innebära att t.ex. frågor om intressekonflikter kan se annorlunda ut. De riktigt små försäkringsföretagen har ofta få anställda. Det finns till och med försäkringsbolag som i dag inte har mer än ett par anställda, vilket naturligtvis innebär lägre kostnader, men kan också medföra ökade risker bl.a. genom att företagsstyrningen måste hanteras på ett annat sätt än i företag med fler anställda. Samtidigt är mindre försäkringsföretag ofta välskötta med god ekonomi och låga priser gentemot sina kunder. De kan ha känna sina kunder på orten vilket ger en god kontroll över riskerna. Dessa försäkringsföretag bidrar till att pressar priserna och därmed gynnar de konkurrensen inom hela branschen.
114
SOU 2011:68 Tillämpningsområdet
Utredningen kan konstatera att de försäkringsföretag som inte omfattas av Solvens II-direktivet på grund av sin storlek teoretiskt omfattas av FRL I dag. Finansinspektionen har emellertid beviljat omfattande dispenser och ett betydande antal av dessa försäkringsföretag står i praktiken inte under tillsyn. För understödsföreningar (nuvarande försäkringsföreningar) fanns enligt lagen (1972:262) om understödsföreningar liknande möjligheter till undantag och Finansinspektionen har meddelat ett betydande antal av dessa företag att de står under så kallad begränsad tillsyn40.
Utredningen bedömer att det finns ett liknande skyddsbehov för direktförsäkringstagare och andra ersättningsberättigade i mindre försäkringsföretag jämfört med det skyddsbehov som finns i större bolag. Detta mot bakgrund av bl.a. de allvarliga konsekvenser som kan uppkomma för enskilda om åtagandet inte fullföljs. Dessa mindre försäkringsföretag har samtidigt en begränsad och ”enklare” verksamhet. Därtill kan utredningen konstatera att den administrativa bördan för dessa mindre försäkringsföretag med Solvens II-reglerna riskerar att bli alltför stor och kosta allt för mycket för dessa mindre försäkringsföretag. Det finns en betydande risk att många företag skulle tvingas avsluta sin verksamhet till följd av alltför betungande regelbörda. Det finns därmed skäl att införa enklare regler för dessa mindre företag. Utredningens avsikt är inte att sänka nivån på skyddet för försäkringstagare och andra ersättningsberättigade. Utredningen ambition är att införa bestämmelser som ger samma skydd, men som är enklare att tillämpa.
Utredningen föreslår därför att Sverige ska utnyttja Solvens IIdirektivets möjlighet att införa nationella särregler för mindre försäkringsföretag.
40 Med stöd av 2 § andra stycket lagen (1972:262) om understödsföreningar har Finansinspektionen tillämpat s.k. begränsad tillsyn över åtskilliga understödsföreningar. Detta innebär t.ex. att företagen inte ger in försäkringsteknisk utredning eller skickar in handlingar om sin verksamhet till inspektionen, FI Dnr 7474-00-399.
115
Tillämpningsområdet SOU 2011:68
6.3.4 Undantag för mikroförsäkringsföretag
Utredningens förslag: Sverige bör utnyttja Solvens II-direktivet
möjlighet att helt undanta försäkringsföretag vars premieinkomst understiger 500 000 kronor per år under de senaste tre åren från reglering och tillsyn. Detta förutsatt att verksamheten samtidigt faller in under Solvens II-direktivets undantag på grund av storlek.
Skäl för utredningens förslag: Det finns i Sverige av tradition
många mycket små – ofta geografiskt avgränsade – försäkringsföretag. Dessa är registrerade hos Finansinspektionen. I princip samtliga har emellertid dispens från rapporteringsplikt och det är därför okänt hur aktiva företagen egentligen är. Beslut om att helt undanta vissa mindre företag från regelverket har vid upprepade tillfällen skjutits på framtiden, med hänvisning till kommande översyn. Möjligheten att särbehandla försäkringsföretag regleras nu i Solvens II-direktivet.
Utredningen har bedömt att det bör införas nationella särregler för mindre försäkringsföretag. Men det innebär inte att dessa mindre försäkringsföretag ska vara oreglerade, utan de företag som står under tillsyn ska uppfylla materiella krav och rapportera regelbundet, om än i begränsad omfattning, se kapitel 18 för utredningens förslag till särregler.
Om samtliga försäkringsföretag som uppfyller Solvens IIdirektivets krav för att vara undantagna på grund av storlek måste uppfylla kraven i de nationella särregler som utredningen föreslår, skulle dessa mycket små lokala försäkringsverksamheter sannolikt helt upphöra. Detta vore enligt utredningens bedömning olyckligt om dessa företag skulle vara tvungna att upphöra med verksamheten då de i dag får anses uppfylla en viktig funktion, inte minst på landsbygden. En möjlighet vore att helt undanta vissa typer av verksamheter från lagstiftningen. Utredningen bedömer emellertid att det inte är praktiskt genomförbart att dela in olika verksamheter i mer eller mindre skyddsvärda. Om t.ex. kreatursbolag skulle undantas från all form av reglering skulle det i princip innebära att det anses mindre skyddsvärt när en bonde förlorar sina kreatur och därmed sin försörjning, än om någons kylskåp går sönder eller cykel blir stulen. Det går enligt utredningen inte att dra den typen av gränslinjer.
116
SOU 2011:68 Tillämpningsområdet
För att inte tvinga bort de minsta försäkringsföretagen från marknaden helt och hållet gör utredningen bedömningen att de absolut minsta försäkringsföretagen inte ska behöva stå under någon tillsyn alls, och inte vara tillstånds eller registreringspliktiga. Skyddsvärdet i dessa företag får anses begränsat då de är mycket små med en mycket liten verksamhet. De minsta försäkringsföretagen är till övervägande del ömsesidigt bedrivna försäkringsföretag och bedriver en lokal verksamhet med en större närvaro från försäkringstagarna. Företagen har dessutom i praktiken stått utan tillsyn och reglering i decennier. Utredningens uppfattning är att försäkringstagare i försäkringsföretag bör kunna förlita sig på att aktiv tillsyn utövas över de försäkringsföretag som har tillstånd eller är registrerade. Utredningens förslag om att helt undanta dessa företag innebär inte någon större ändring jämfört med vad som gäller i dag, men ger en ökad tydlighet för försäkringstagarna.
En lämplig avgränsning är enligt utredningen att helt undanta all verksamhet där premieinkomsterna inte överstiger 500 000 kronor per år, sett över en treårsperiod. Det bör noteras att dessa mikroförsäkringsföretag kan omfattas av andra regelverk.
6.3.5 Utformning av särregler för mindre försäkringsföretag
Utrednings förslag: Regleringen för mindre försäkringsföretag
bör införas som generella särregler.
Skäl för utredningens förslag: Frågan är om särregleringen för
mindre försäkringsföretag bör införas genom generella eller individuella dispenser eller om särregleringen bör utformas som generella eller individuella särregler jämfört med vissa bestämmelser i FRL, eller som undantag från lagen i kombination med bemyndigande för tillsynsmyndigheten att utforma föreskrifter.
I nuvarande FRL hanteras mindre försäkringsföretag genom ett system med generella eller individuella dispenser och frågan är om särregleringen nu bör byggas upp på samma sätt. En uppenbar fördel med ett individuellt dispensförfarande är att dispenserna kan skräddarsys för varje enskilt företag. Nackdelen med systemet med dispenser är att det är arbetskrävande och kostsamt och kritiserades av flera remissinstanser i prop. 2009/10:246, en ny försäkringsrörelselag, s. 409 ff. Det kan också vara svårt att förena ett dispens-
117
Tillämpningsområdet SOU 2011:68
förfarande med att försäkringsföretag ska likabehandlas från myndigheternas sida. Det kan också vara svårt för försäkringsföretagen att bedriva en långsiktig verksamhet med tidsbegränsade dispenser.
Utredningen föreslår istället att reglerna utformas som generella särregler i förhållande till de regler i FRL som är direkt hänförliga till Solvens II-direktivet, eller som undantag från lagen i kombination med bemyndigande för tillsynsmyndigheten att skriva föreskrifter.
Utredningen bedömer att särreglerna kommer att få avgörande och ingripande betydelse för mindre försäkringsföretag och ska därför framgå av lag och inte i föreskrifter.
De generella särreglerna bör omfatta samtliga företag som uppfyller direktivets kriterier för att vara undantagen. För att särreglerna ska kunna tillämpas måste också verksamheten uppfylla kriterierna för att vara försäkringsverksamhet som omfattas av tillståndsplikt och tillsyn.
6.3.6 Placering av särregler för mindre försäkringsföretag
Utredningens förslag: Särskilda bestämmelser för mindre för-
säkringsföretag bör placeras i ett eget kapitel om mindre företag i FRL.
Skäl för utredningens förslag: Utredningen har övervägt om
särreglerna ska placeras i en egen lag eller i ett särskilt kapitel i FRL. Om särregleringen placeras i en särskild lag torde bestämmelserna kunna bli mer ”skräddarsydda”, jämfört med alternativet där man har att utgå från bestämmelserna i FRL. Å andra sidan skulle en särskild lag troligen behöva innehålla en hel del hänvisningar till FRL, alternativt innehålla bestämmelser som redan finns i FRL. Införandet av en särskild lag skulle bryta mot systemet med att alla regler för försäkringsföretag som bedriver försäkringsverksamhet finns i en enda gemensam reglering som införts från och med den 1 april 2011. Även om det alltså finns vissa fördelar med en särskild lag, talar övervägande skäl för en lösning som bygger på att FRL i grunden är lämplig. Utredningen har i avsnitt 5.1 om tjänstepension kommit fram till att den verksamhet tjänstepensionsföretag bedriver bör regleras i en särskild lag och det skulle kunna tala för att särreglerna för mindre försäkringsföretag också
118
SOU 2011:68 Tillämpningsområdet
placeras i en egen lag. Men enligt utredningen är dessa två särregleringar inte fullt ut jämförbara. Ett mindre försäkringsföretag är alltjämt ett försäkringsföretag och får bedriva försäkringsrörelse. Ett tjänstepensionsföretag som följder den särskilda regleringen för tjänstepensionsföretag får endast bedriva just tjänstepensionsrörelse. Genom att införa samtliga bestämmelser för försäkringsrörelse i en lag och samtliga bestämmelser för tjänstepensionsrörelse i en annan lag skapas en tydlig struktur.
Utredningen har övervägt om det vid varje bestämmelse i FRL ska anges om den är tillämplig även för mindre försäkringsföretag eller om det redan i första kapitlet i FRL ange vilka bestämmelser i FRL som inte är tillämpliga för mindre försäkringsföretag eller om det ska införas ett eget kapitel för mindre försäkringsföretag.
Vid en samlad bedömning anser utredningen att det är mest praktiskt och användarvänligt att samla bestämmelserna i ett kapitel. Det bör i inledningen av det kapitel som innehåller särreglerna finnas en samlad och uttömmande hänvisning till de bestämmelser i FRL som gäller för dessa mindre försäkringsföretag. På så sätt bör de mindre försäkringsföretagen, tillsynsmyndigheten och försäkringstagarna få en så bra överblick över bestämmelserna som möjligt.
6.3.7 Proportionalitetsprincipen
Utredningen föreslår i avsnitt 6.2 Proportionalitetsprincipen, att det införs en portalbestämmelse om proportionalitetsprincipen. Principen bör utformas i enlighet med Solvens II-direktivet och placeras i inledningen av FRL. En sådan portalbestämmelse innebär att alla bestämmelserna i lagen ska tillämpas proportionellt i förhållande till försäkringsföretagets verksamhets storlek, komplexitet och art. Principen gäller därmed även för mindre försäkringsföretag och de särskilda bestämmelser som de ska följa.
Vissa bestämmelser bör kunna medge större utrymme för mindre försäkringsföretag för att tillämpa proportionalitetsprincipen. Det gäller t.ex. för bestämmelserna om system för företagsstyrning, riskhantering och regelefterlevnad där ett mindre komplext företag kan uppfylla syftet genom enklare åtgärder. Andra krav, såsom procentsatser för kapitalkrav för mindre försäkringsföretag, är kvantitativa och medger mindre utrymme för anpassningar utifrån proportionalitetsprincipen. Kravet på kunskap och
119
Tillämpningsområdet SOU 2011:68
kompetens är svårt att proportionerligt minska. Ledningen i ett mindre företag får inte sakna tillräcklig kompetens bara för att företaget är mindre.
6.4 Captive-verksamhet
6.4.1 Inledning
Ett captivebolag för försäkring är41 ett bolag som syftar till att erbjuda försäkringsskydd uteslutande för risker i det företag eller de företag som captivebolaget tillhör eller i ett eller flera företag i den grupp som captivebolaget tillhör. Ett captivebolag för återförsäkring är ett bolag som syftar till att erbjuda återförsäkringsskydd uteslutande för risker i det företag eller de företag som captivebolaget tillhör eller i ett eller flera företag i den grupp som captivebolaget tillhör.
I nuvarande svensk rätt betraktas captivebolagens verksamhet i princip som försäkringsrörelse.42 I Finansinspektionens företagsregister finns i dag 50 s.k. riksbolag, skadecaptive registrerade.
Av skäl 21 i Solvens II-direktivet framgår det att direktivet bör beakta de särskilda särdrag som captivebolagen uppvisar. Det anges vidare att – eftersom dessa bolag endast täcker risker som är förknippade med den industri- eller handelsgrupp som de tillhör – lämpliga metoder bör inrättas i enlighet med proportionalitetsprincipen för att återspegla deras affärsverksamhets art, omfattning och komplexitet. Att särskilda bestämmelser i vissa fall gäller, eller kan komma att gälla, för captives framgår av artiklarna 13, 86, 111 och 129.
6.4.2 Definition av captivebolag
Utredningens förslag: En särskild definition av captivebolag för
försäkring respektive för återförsäkring ska tas in i lagen.
Skäl för utredningens förslag: I artikel 13.2 i Solvens II-direktivet
finns det en definition av captivebolag för försäkring respektive captivebolag för återförsäkring.
41 Se artikel 13.2 i Solvens II-direktivet. 42Prop. 1998/99:87 s. 142 och 153 ff.
120
SOU 2011:68 Tillämpningsområdet
I nu gällande rätt har förekomsten av captivebolag inte framgått av försäkringsrörelselagen, men lagen har varit tillämplig på captivebolagen och deras verksamhet. Captivebolagen uppvisar vissa likheter med mer traditionella försäkringsbolag, men det finns också viktiga skillnader. Genom Solvens II-direktivet är det nu klarlagt att captivebolag ska omfattas av bestämmelserna i Solvens II-direktivet, och därmed också av bestämmelserna i försäkringsrörelselagen. Det är också klart att captivebolag omfattas av viss särreglering i direktivet. Mot denna bakgrund bör det nu införas en särskild definition av captivebolag i försäkringsröreselagen, efter mönster från de definitioner som finns i direktivet.
6.4.3 Ingen särskild reglering kring proportionalitetsprincipen och captivebolagen
Utredningens bedömningar och förslag: Proportionalitetsprincipen
är tillämplig på alla försäkringsformer som omfattas av Solvens IIdirektivet, och är därmed tillämplig även på captivebolag. Någon särskild reglering kring den närmare tillämpningen av proportionalitetsprincipen på captivebolag ska inte införas.
Skäl för utredningens bedömningar och förslag: Det bör inled-
ningsvis noteras att vissa av de särdrag som finns när det gäller captivebolag beaktats genom uttrycklig särreglering i direktivet, jfr. t.ex. utrymmet för förenklade beräkningar av försäkringstekniska avsättningar och kapitalkrav.
I avsnitt 5.3 föreslår utredningen att det i FRL införs en portalparagraf kring proportionalitetsprincipen. Enligt utredningens bedömning torde vissa särdrag som finns när det gäller captivebolagens verksamhet kunna beaktas inom ramen för en tillämpning av portalparagrafen.
De särdrag som, enligt utredningen, skulle kunna motivera en tillämpning av proportionalitetsprincipen på sådan verksamhet som bedrivs av captivebolagen är bl.a. den omständigheten att captivebolagens ”kunder” i de flesta fall är captivebolagets moderbolag eller andra bolag inom den egna koncernen, vilket skiljer verksamheten från traditionell försäkring där kunderna i många fall är konsumenter eller från försäkringsgivaren helt fristående juridiska personer.
Ett annat särdrag är att captivebolagen i de flesta fall är en mindre del i ett mer övergripande och ofta globalt riskhanterings-
121
Tillämpningsområdet SOU 2011:68
122
system som är anpassat för den aktuella koncernens kärnverksamhet. Om denna omständighet medför att riskerna i ett captivebolags verksamhet är mindre än i ett försäkringsföretag torde proportionalitetsprincipen kunna tillämpas för lättnader i kraven på riskhantering. Det ska dock framhållas att proportionalitetsprincipen också kan verka åt det andra hållet, dvs. att kraven på ett captivebolag kan bli mer långtgående om t.ex. det globala riskhanteringssystemet hindrar captivebolaget från att utforma ett riskhanteringssystem som är anpassat för captivebolagets verksamhet.
Slutligen kan det möjligen hävdas att behovet av transparens ser annorlunda ut när det gäller captivebolagen, jämfört med vad som gäller för övriga försäkringsbolag, och att även detta kan åberopas som stöd för en tillämpning av proportionalitetsprincipen. Här hänvisas till vad som anförts ovan om skillnaden i ”kundkrets”.
6.4.4 Mindre captivebolag för försäkring ska följa nationell reglering
Utredningens förslag: Captivebolag för försäkring som uppfyller
kriterierna för att utgöra ett mindre försäkringsföretag ska följa samma regler som övriga mindre försäkringsföretag. Captivebolag för återförsäkring ska inte kunna få tillstånd att tillämpa särreglerna för mindre försäkringsföretag.
Skäl för utredningens förslag: Solvens II-direktivet kan tolkas på
det sättet att artikel 4 – dvs. artikeln där försäkringsföretag av viss storlek undantas från direktivets tillämpningsområde – inte är tillämplig på captivebolag. Enligt utredningens tolkning är artikeln tillämplig på captivebolag för försäkring, eftersom dessa enligt direktivets definition är försäkringsföretag, men inte på captivebolag för återförsäkring eftersom dessa enligt direktivets definition är återförsäkringsföretag.
I avsnitt 6.2 föreslår utredningen att företag som omfattas av artikel 4 i Solvens II-direktivet ska ha möjlighet att tillämpa en särreglering för mindre försäkringsföretag. Utredningen anser alltså att denna särreglering ska vara tillämplig endast på de mindre captivebolagen för försäkring.
7 Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar
7.1 Värdering
7.1.1 Bakgrund
Huvudsyftet med regleringen på försäkringsområdet är att ge försäkringstagarna ett tillräckligt skydd. Försäkringsföretag ska med betryggande säkerhet kunna infria sina åtaganden. En viktig del av regleringen är att ställa krav på en minsta kapitalbas i ett försäkringsföretag som gör det enskilda företaget motståndskraftigt mot förluster.
Enligt nuvarande solvensregelverk (Solvens I) beräknas kapitalbasen och solvenskravet den s.k. solvensmarginalen utifrån den balansräkning som ingår i företagets externredovisning1. Det innebär att de redovisnings- och värderingsprinciper som påverkar storleken på kapitalbasen i ett försäkringsföretag återfinns i lag (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag (ÅRFL) och i Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd2. Enligt dessa redovisnings- och värderingsprinciper ska tillgångar och andra skulder än försäkringstekniska avsättningar värderas till verkliga värden eller till anskaffningsvärden, medan försäkringstekniska avsättningar värderas till ett belopp som motsvarar vad som krävs för att försäkringsföretaget ska kunna uppfylla alla sina åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal, se 7.2.1.
1 Med externredovisning avses försäkringsföretagets publika finansiella rapportering som är upprättad i enlighet med gällande redovisningsrekommendationer i Sverige. 2 Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om årsredovisning i försäkringsföretag (FFFS 2008:26) och Finansinspektionens föreskrifter om försäkringsföretags val av räntesats för att beräkna försäkringstekniska avsättningar (FFFS 2011:22).
123
Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar SOU 2011:68
En fördel med det nuvarande solvensregelverket är att försäkringsföretaget inte behöver upprätta olika balansräkningar för externredovisningen och solvensändamål, vilka skulle behöva beräknas med olika redovisnings- och värderingsprinciper, för de olika balansposterna. En annan fördel är att tillsynsmyndigheten kan kontrollera inrapporterade årsuppgifter mot en årsredovisning som varit föremål för extern revision. En nackdel är att om redovisnings- och värderingsprinciperna i externredovisningen ändras till följd av ändringar i internationella redovisningsstandarder3 så kan vissa av dessa ändringar behöva justeras i solvensberäkningen genom s.k. stabilitetsfilter4, eftersom beräkningen av kapitalbasen i det nuvarande solvensregelverket generellt ska baseras på redovisnings- och värderingsprinciper enligt äldre redovisningsregler.
7.1.2 Solvens II-direktivets bestämmelser
Artikel 75 i Solvens II-direktivet innebär, om inte annat anges, att tillgångar och skulder värderas till det belopp för vilket de skulle kunna överlåtas eller regleras i en transaktion mellan kunniga parter som är oberoende av varandra och har ett intresse av att transaktionen genomförs. Vid värdering av skulder får ingen justering göras för att ta hänsyn till försäkringsföretagets egen kreditvärdighet.
Av skäl 45 i direktivet framgår att bedömningen av försäkringsföretagens finansiella ställning bör utgå från sunda ekonomiska principer och på bästa sätt utnyttja informationen från de finansiella marknaderna. Det framgår vidare att solvenskraven bör grundas på en ekonomisk värdering av hela balansräkningen.5 Det innebär att kapitalbasen och solvenskraven inte längre ska beräknas utifrån externredovisningen utan kommer att beräknas utifrån en särskilt upprättad balansräkning för solvensändamål, som utredningen valt att benämna solvensbalansräkning. Den ekonomiska värderingen av hela balansräkningen syftar på att i princip alla tillgångar och skulder ska värderas till verkliga värden och inte till anskaffningsvärden som ibland är fallet med externredovisningen.
3 Med internationella redovisningsstandarder avses International Accounting Standards (IAS), International Financial Reporting Standards (IFRS), Standing Interpretations Committee – Interpretations of International Accounting Standards (SIC) och International Financial Reporting Interpretations Committee (IFRIC Interpretations). 4 CEIOPS PM: Recommendations regarding the Implications of the IAS/IFRS Introduction for the Prudential Supervision of Insurance Undertakings (CEIOPS-DOC-05/05), från september 2005. 5 Med det avses en sk. total balance sheet approach.
124
SOU 2011:68 Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar
Solvensbalansräkningen tas alltså fram enbart för solvensändamål, och är därför fristående från externredovisningen.
Av skäl 46 i Solvens II-direktivet framgår att de värderingsstandarder som ska användas vid upprättandet av solvensbalansräkningen i största möjliga utsträckning ska vara förenliga med den internationella utvecklingen på redovisningsområdet för att begränsa den administrativa bördan för försäkringsföretagen. Det innebär att de redovisnings- och värderingsprinciper som ska användas vid upprättandet av solvensbalansräkningen till största delen kommer att vara desamma som i externredovisningen för de poster som värderats till verkligt värde. Det har successivt skett en anpassning av ÅRFL till IFRS. Detta gör att Solvens II-direktivets krav på värdering till verkligt värde inte kommer att ha så stora effekter för försäkringsföretagen. Det bör dock understrykas att det kommer att finnas skillnader mellan de redovisnings- och värderingsprinciper som gäller för de båda balansräkningarna. Dessa skillnader beror främst på att värderingen av vissa tillgångar och skulder enligt Solvens II-reglerna inte är baserad på samma värderingsprinciper som i externredovisningen samt att vissa poster ska tas upp till noll i solvensbalansräkningen, se vidare i avsnitt 7.1.5.
Kopplingen till den internationella utvecklingen på redovisningsområdet innebär inte att alla gällande redovisnings- och värderingsprinciper i IFRS-regelverket och alla kommande förändringar i IFRS-regelverket med automatik ska gälla för solvensbalansräkningen. Tillgångar och skulder ska enligt de föreslagna genomförandebestämmelserna, om inte annat anges, vara redovisade och värderade i enlighet med de internationella redovisningsstandarder, som antagits av Europeiska kommissionen i enlighet med förordning (EG) nr 1606/2002. Kommissionen ska besluta om hur kommande internationella redovisningsstandarder och förändringar i redan antagna internationella redovisningsstandarder ska tillämpas inom gemenskapen. En redovisningsteknisk kommitté6 bistår
6 European Financial Reporting Advisory Group (EFRAG), bistår kommissionen med stöd och expertkunskaper vid bedömningen av de internationella redovisningsstandarderna. Innan kommissionen antar en viss standard, måste den dessutom iaktta ett i förordningen angivet kommittéförfarande. Förfarandet innebär att kommissionen först ska lägga fram sina förslag till beslut inför en föreskrivande kommitté för redovisningsfrågor, Accounting Regulatory Committee (ARC). ARC består av företrädare för medlemsstaterna med kommissionens företrädare som ordförande. ARC ska yttra sig över kommissionens förslag. Om förslaget är förenligt med ARC:s yttrande, kan kommissionen anta den aktuella standarden. Om förslaget inte är förenligt med kommitténs yttrande, måste kommissionen hänskjuta frågan till rådet, varvid en särskild procedur ska följas innan standarden kan antas (se artikel 6 i förordningen samt det där angivna beslutet 1999/468/EG).
125
Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar SOU 2011:68
kommissionen med stöd och expertkunskaper vid bedömningen av de internationella redovisningsstandarderna.
Enligt Solvens II-regelverket ska, som ovan framgått, alla tillgångar och andra skulder än försäkringstekniska avsättningar värderas till verkliga värden. Denna värderingsprincip anses ge en mer rättvisande bild av företagets ställning i solvenssammanhang. Andra fördelar med värdering till verkligt värde och kopplingen till IFRSregelverkets värderingsprinciper är att tillämpningen av samma värderingsprinciper både i externredovisningen och i solvensberäkningen begränsar den administrativa bördan för försäkringsföretagen. Företagen ska vidare antas ha god kännedom om hur reglerna ska tillämpas, vilket bedöms minska risken för fel i rapporteringen till tillsynsmyndigheterna. För värderingen av försäkringstekniska avsättningar hänvisas till avsnitt 7.2.2.
Som en följd av skillnader i redovisnings- och värderingprinciperna mellan solvensbalansräkningen och externredovisningens balansräkning kommer det att ingå en ny post i kapitalbasen, en avstämningsreserv (på engelska reconciliation reserve). Denna nya post är hänförligt till den totala skillnaden mellan balansräkningen i externredovisningen och solvensbalansräkningen. Posten kommer att ingå i primärkapitalet, se avsnitt 11.2.4. Även omvärderingar som reducerar kapitalbasen ingår i avstämningsreserven.
Avstämningsreserven framgår inte av Solvens II-direktivet men finns med i genomförandeåtgärderna för kapitalbasen.
Värderingen av tillgångar och skulder till verkligt värde i solvenssammanhang får inga konsekvenser för försäkringsföretagets skattesituation (med undantag av uppskjuten skatt) eftersom omvärderingen endast påverkar solvensbalansräkningen, som inte utgör grund för beskattning. I solvensbalansräkningen ska dock hänsyn tas till uppskjuten skatt, som bl. a. beror på skillnader mellan värderingen av tillgångar och skulder i skatte- respektive solvenssammanhang.
I Solvens II-direktivet finns inga uttryckliga bestämmelser om vilka tillgångar och skulder som ska redovisas i solvensbalansräkningen. Kommissionen föreslår därför i nivå 2 reglerna att tillgångar och skulder i solvensbalansräkningen, om inte annat anges, ska vara redovisade i enlighet med de internationella redovisningsstandarder som antagits av EU.7 Det kan innebära skillnader i redo-
7 Förordning (EG) nr 1606/2002.
126
SOU 2011:68 Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar
visnings- och värderingsprinciper jämfört med hur tillgångar och skulder ska redovisas och värderas enligt ÅRFL.
7.1.3 Värdering till verkligt värde
Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska i sin solvens-
balansräkning värdera sina tillgångar och skulder till sitt verkliga värde, om inte annat anges. Vid värdering av skulder får hänsyn inte tas till försäkringsföretagets egen kreditvärdighet. Med verkligt värdet enligt första stycket avses det belopp till vilket en tillgång skulle kunna överlåtas eller en skuld skulle kunna överlåtas eller regleras i en transaktion mellan kunniga parter som är oberoende av varandra och som har ett intresse av att transaktionen genomförs. Tilläggskapital i kapitalbasen ska värderas enligt bestämmelserna i kapitalbasavsnittet.
Skäl för utredningens förslag: Enligt artikel 75 i direktivet ska
”försäkrings- och återförsäkringsföretag, om inte annat anges, värdera tillgångar till det belopp för vilket de skulle kunna utväxlas i en transaktion mellan kunniga parter som är oberoende av varandra och har ett intresse av att transaktionen genomförs” och skulder till det belopp för vilket de skulle kunna överlåtas eller regleras i en transaktion mellan kunniga parter som är oberoende av varandra och har ett intresse av att transaktionen genomförs. Utformningen av denna värderingsprincip är till största delen samma som den som används för att definiera begreppet verkligt värde i internationella redovisningsstandarder8. Direktivet innehåller dock ett undantag från värdering till verkligt värde, eftersom ingen anpassning får göras vid värdering av skulder för att ta hänsyn till försäkringsföretagets egna kreditvärdighet. Undantaget kan motiveras av att ett företag med låg kreditvärdighet annars skulle kunna redovisa en lägre skuld än ett företag med högre kreditvärdighet.
En särskild fråga är därför om begreppet verkligt värde bör användas i lagtexten, eller om endast direktivets formulering, som inte innehåller begreppet verkligt värde, bör föras in i lag. Det finns, enligt utredningens uppfattning, fördelar med att använda
8 Verkligt värde är, enligt IAS 39.9, det belopp till vilket en tillgång skulle kunna överlåtas eller en skuld regleras, mellan kunniga parter som är oberoende av varandra och som har ett intresse av att transaktionen genomförs.
127
Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar SOU 2011:68
begreppet verkligt värde i bestämmelsen. Den främsta av dessa fördelar är av pedagogiskt slag; begreppet verkligt värde är numera en vedertagen svensk översättning av det i IFRS-regelverket använda begreppet ”fair value” och används generellt för denna typ av värderingsprincip.
Utredningen föreslår att det bland definitionerna i försäkringsrörelselagen tas in en definition av begreppet solvensbalansräkning. Av denna definition ska det bl.a. framgå vad som avses med skulder.
Utredningen anser således sammantaget att direktivets text, bör tas in i svensk lag på ett sätt som ansluter nära till direktivtexten, men kompletteras med begreppet verkligt värde och en definition av vad som avses med skulder. I lagen ska alltså anges att ett företag i sin solvensbalansräkning ska ta upp tillgångar och skulder till verkligt värde, om inte annat anges. I den kommande mer detaljerade EU-regleringen på lägre nivå (genomförandeåtgärderna) kommer kompletterande bestämmelser utformas som närmare anger hur det verkliga värdet ska beräknas. Nedan under rubriken Översikt Kommissionens genomförandeåtgärder (nivå 2) sammanfattas EUkommissionens nuvarande förslag till bestämmelser på nivå 2.
Utredningens förslag till lagtext är principbaserad och innehåller därmed endast övergripande värderingsprinciper, vilka är utformade i överensstämmelse med artikel 75 i Solvens II-direktivet. En effekt av detta är dock att den måste läsas tillsammans med genomförandeåtgärderna.
Förslaget till lagtext innehåller en upplysning om att bestämmelser om värdering av tilläggskapital behandlas i kapitalbasavsnittet, se avsnitt 11.2.4. Upplysningen är nödvändig eftersom tilläggskapital inte ingår i solvensbalansräkningen.
7.1.4 Proportionalitetsprincipen
När det gäller redovisnings- och värderingsprinciperna torde det enligt utredningen finnas visst utrymme att tillämpa proportionalitetsprincipen, eftersom t. ex. valet av värderingsmetod/modell för att fastställa verkligt värde på tillgångar och skulder rimligen bör stå i proportion till posternas art, omfattning och komplexitet. Enklare värderingsmodeller bör t. ex. kunna användas vid värderingen av poster vars värde har en relativt begränsad betydelse när det gäller skyddet för försäkringstagarna. .
128
SOU 2011:68 Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar
7.1.5 Översikt Kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (nivå 2)
Bestämmelser om värdering av tillgångar och andra skulder än försäkringstekniska avsättningar i solvensbalansräkningen återfinns i kapitel II artiklarna 5–11. Dessa genomförandeåtgärder behandlar, i enlighet med artikel 75.2 i Solvens II-direktivet, de grundläggande redovisnings- och värderingsprinciperna och värderingen av vissa specifika tillgångs- och skuldposter dvs. vilka metoder och antaganden som ska användas vid värderingen. Nedan följer en sammanfattning av de föreslagna genomförandeåtgärderna.
Försäkringsföretaget ska enligt artikel 5 värdera tillgångar och skulder med utgångspunkt i att företaget kommer att fortsätta sin verksamhet (fortlevnadsprincipen).
Tillgångar och skulder i solvensbalansräkningen ska, enligt artikel 6, om inte annat anges9, redovisas och värderas i enlighet med internationella redovisningsstandarder, som antagits av Europeiska kommissionen. Om en värderingsmetod i en internationell redovisningsstandard som antagits av Europeiska kommissionen antingen temporärt eller permanent inte är förenlig med artikel 75 i Solvens II-direktivet ska försäkringsföretaget använda en alternativ värderingsmetod som är förenlig med artikel 75. Varje enskild tillgång och skuld ska värderas separat.
Enligt artikel 7 ,ska det noterade marknadspriset på en aktiv marknad användas som standardvärderingsmetod för samma typ av tillgångar eller skulder. Kriterier för bedömningen av aktiv marknad ska följa de internationella redovisningsstandarder som antagits av EU. Om det inte är möjligt att använda det noterade marknadspriset på en aktiv marknad för samma typ av tillgångar eller skulder ska det noterade marknadspriset på en aktiv marknad för liknande tillgångar och skulder användas. Om det inte finns ett noterat marknadspris, för samma typ av eller liknande tillgångar eller skulder, ska försäkringsföretaget, om inte annat anges, använda en alternativ värderingsmetod. Den alternativa värderingsmetoden ska utgå från observerbara marknadsdata och förlita sig så lite som möjligt på företagsspecifika observationer.
Artikel 8 och 10 behandlar eventualförpliktelser. Eventualförpliktelser definierade enligt internationella redovisningsstandarder som antagits av EU, ska tas upp som skulder om de är
9 Ett exempel på en post som inte ska värderas enligt internationella redovisningsstandarder är försäkringstekniska avsättningar, se kapitel 7.2.
129
Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar SOU 2011:68
materiella. Eventualförpliktelser är materiella om de kan, genom deras nuvarande eller potentiella storlek eller art, påverka beslutsfattandet eller bedömningen hos den avsedda användaren av denna information. Eventualförpliktelser ska värderas till framtida kassaflöden, genom användning av en riskfri ränta, som krävs för att reglera eventualförpliktelsen.
Artikel 9 behandlar Innehav i anknutna företag. Innehav i anknutna företag, dvs. företag som antingen är dotterföretag10, företag som är föremål för ägarintresse11 eller företag som är knutet12 till ett annat företag genom bestämmande inflytande eller gemensam ledning, ska värderas till noterade marknadspriser (dvs. standardvärderingsmetoden). Om det inte är möjligt att uppfylla kraven på noterade marknadspriser, ska följande gälla:
-
för ett dotterföretag ska värderingen baseras på den sk. justerade kapitalandelsmetoden.
-
för aktier eller andelar i anknutna företag som inte är dotterföretag, ska värderingen baseras på den sk. justerade kapitalandelsmetoden där så är möjligt. Om den sk. justerade kapitalandelsmetoden inte kan användas, ska en alternativ värderingsmetod användas.
Den justerade kapitalandelsmetoden innebär att försäkringsföretaget värderar sin andel i ett anknutet företag baserat på företagets andel av överskottet av tillgångar efter avdragna skulder i det anknutna företaget. Vid beräkning av överskottet (tillgångar minus skulder) i det anknutna företaget, får företaget värdera det anknutna företagets tillgångar och skulder i enlighet med Solvens II redovisnings- och värderingsprinciper eller tillämpa den kapitalandelsmetod som framgår av internationella redovisningsstandarder, som antagits av Europeiska kommissionen.
Därutöver ska innehav i anknutna företag som
-
inte omfattas av grupptillsyn i enlighet med artikel 214(2)(a) i Solvens II-direktivet eller
10 Dotterföretag enligt definitionen i artikel 1 direktiv 83/349/EEG, inbegripet dotterföretag till sådana företag. 11 Ägarintresse är ett innehav, direkt eller genom kontroll, av 20 % eller mer av rösterna eller kapitalet i ett företag. 12 Företag som är knutna till ett annat företag genom bestämmande inflytande eller gemensam ledning utan att det finns ägarsamband enligt artikel 12.1 i direktiv 83/349/EEG.
130
SOU 2011:68 Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar
-
ska dras av från den gruppbaserade kapitalbasen i enlighet med artikel 229 i Solvens II-direktivet tas upp till noll i solvensbalansräkningen för det enskilda företaget. Tillsynsmyndigheten kan dock medge undantag.
Enligt artikel 9 ska goodwill tas upp till noll.
Andra immateriella tillgångar än goodwill ska värderas till noll, men kan värderas till verkligt värde om de kan säljas separat och försäkringsföretaget kan visa att det finns ett värde för samma eller liknande tillgångar samt att detta marknadsvärde har beräknats på samma sätt som ett verkligt värde.
Andra finansiella skulder än försäkringstekniska avsättningar ska, enligt artikel 10, värderas vid första redovisningstillfället, i enlighet med internationella redovisningsstandarder som antagits av EU. Det ska inte göras någon justering med hänsyn till förändringen i egen kreditvärdighet efter det första redovisningstillfället.
Enligt artikel 11 ska försäkringsföretag värdera uppskjutna skatter, andra än framtida skattemässiga avdrag och underskottsavdrag, på grundval av skillnaden mellan de värden som anges på tillgångar och skulder i enlighet med artikel 75 i EU-direktivet och de värden som samma tillgångar och skulder är upptagna till för skatteändamål. Framtida skattemässiga avdrag och underskottsavdrag ska beräknas i enlighet med internationella redovisningsstandarder.
Ett försäkringsföretag ska beräkna uppskjutna skatter i relation till alla tillgångar och skulder som är redovisade för solvensändamål eller har ett skattemässigt värde. Om en tillgång eller skuld inte har något skattemässigt värde eller inte har något värde i solvensbalansräkningen så ska den uppskjutna skatten hänförlig till tillgången eller skulden värderas till noll.
För att få ta upp uppskjutna skattefordringar i solvensbalansräkningen ska försäkringsföretaget visa tillsynsmyndigheten att det är sannolikt att de skattemässiga avdragen, som ligger till grund för de uppskjutna skattefordringarna, kan avräknas mot skattemässiga överskott i framtida beskattning.
131
Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar SOU 2011:68
7.2 Försäkringstekniska avsättningar
7.2.1 Bakgrund
Inledning
I grunden innebär försäkringsrörelse att ett försäkringsföretag mot betalning i förväg (försäkringspremier) gör ett villkorat åtagande om en framtida utbetalning. I solvensbalansräkningen kommer inbetalda försäkringspremier att motsvaras av bl.a. olika former av tillgångar på balansräkningens tillgångssida, medan försäkringsföretagets åtaganden enligt ingångna försäkringskontrakt utgör grunden för beräkning och värdering av de försäkringstekniska avsättningarna som ska tas upp på solvensbalansräkningens skuldsida. De försäkringstekniska avsättningarna är emellertid inte någon enkel summering av de åtaganden som finns uttryckta i de bakomliggande försäkringskontrakten, eftersom den grundläggande idén i försäkring är att kollektivet av försäkringstagare delar på risken för att någon i kollektivet drabbas av en skada och då har rätt till ersättning.
Bestämmandet av de försäkringstekniska avsättningarna handlar om att göra en bedömning av företagets förväntade totala kostnad för de försäkringskontrakt som tecknats. Bedömningen görs med användande av olika tekniker – bl.a. matematiska och statistiska metoder och erfarenhetsbaserade expertbedömningar – och utmynnar i en faktisk värdering, dvs. i ett belopp som ska tas upp på solvensbalansräkningens skuldsida. De försäkringstekniska avsättningarna ska alltså inte förväxlas med en skuld i traditionell mening.
Nuvarande regler
Enligt den grundläggande bestämmelsen i försäkringsrörelselagen (FRL), 5 kap. 1 §, ska ett försäkringsföretags försäkringstekniska avsättningar motsvara belopp som krävs för att företaget vid varje tidpunkt ska kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal. I FRL finns även bestämmelser om vad avsättningarna mer i detalj ska motsvara, och hur de ska beräknas och värderas. I 5 kap. 17 § FRL finns även ett bemyndigande för regeringen eller den
132
SOU 2011:68 Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar
myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning.
Inom skadeförsäkring utgörs de försäkringstekniska avsättningarna huvudsakligen av en premiereserv och en skadereserv (ibland kallad ersättningsreserv). Premiereserven – som i den nuvarande lagtexten kallas ”avsättning för ej intjänade premier och kvardröjande risker” – är en uppskattning av bolagets kostnader under återstående löptid för gällande försäkringar, framförallt för skador som kan komma att inträffa. Avsättning för kvardröjande risker görs om den ej intjänade premien bedöms vara otillräcklig för dessa kostnader. Skadereserven – som i den nuvarande lagtexten kallas avsättning för oreglerade skador – är en uppskattning av bolagets återstående kostnader för redan inträffade skador. I skadereserven ingår bl.a. en avsättning som går under benämningen IBNR-reserven, där IBNR är en förkortning av det engelska begreppet Incurred But Not Reported (dvs. en avsättning för skador som inträffat men som ännu inte har anmälts till försäkringsföretaget). Avsättningen görs mot bakgrund av att man av erfarenhet vet att det kan finnas redan inträffade skador som för företaget är okända eller med avseende på skadans omfattning otillräckligt kända. Vid verksamhet som avser t.ex. ansvarsförsäkringar kan IBNR-reserven vara av betydande storlek.
Vid beräkningen av avsättningar för livförsäkring med sparandeinslag där avtalen normalt löper under en mycket lång tid, t.ex. olika slags pensionsförsäkringar, måste försäkringsgivaren ta hänsyn till att åtaganden och premier ligger längre fram i tiden än det närmaste året. För denna form av livförsäkringar är beräkningen och värderingen av avsättningarna starkt beroende av storleken på eventuella avkastningsgarantier, hur lång tid som återstår till dess att utbetalningarna ska påbörjas och under hur lång tid utbetalningarna kommer att pågå. Även inom livförsäkring utgörs de försäkringstekniska avsättningarna av en form av premiereserv – som dock vid livförsäkring i lagtexten kallas livförsäkringsavsättning – och en form av skadereserv – som även vid livförsäkring i lagtexten kallas avsättning för oreglerade skador.
Livförsäkringsavsättningar ska redovisas inklusive garanterad återbäring, Inom livförsäkring kan det också finnas avsättningar för villkorad återbäring och avsättning för fondförsäkringsåtaganden där försäkringstagaren eller andra ersättningsberättigade bär placeringsrisken. Vilka avsättningar som ska göras beror på hur försäkringsavtalet är utformat i det enskilda fallet.
133
Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar SOU 2011:68
I avsättningen för oreglerade skador i livförsäkring ingår bl.a. återbäring som förfallit till betalning, men som inte betalats ut. Eftersom återbäringen i de allra flesta livförsäkringskontrakt inte förfaller till betalning förrän i samband med utbetalning är denna avsättning i de flesta fall närmast försumbar.
Enligt 5 kap. 5 § FRL utgörs livförsäkringsavsättningen av skillnaden mellan det förväntade kapitalvärdet av företagets framtida utgifter för försäkringsavtalet och det förväntade kapitalvärdet av de premier företaget ytterligare kan ha att ta ut för försäkringsavtalet. Vid bestämning av de försäkringstekniska avsättningarna för all livförsäkring sker det alltså en nettoberäkning, där det uppskattade värdet av försäkringsbolagets framtida nettoutbetalningar också minskas genom diskontering. Avsättningarna värderas alltså till ett på visst sätt beräknat nuvärde av de framtida nettoutbetalningarna. Diskontering görs eftersom förvaltade tillgångar antas generera viss avkastning under den tid som återstår till dess utbetalning sker. Det kan här nämnas att diskontering får13 tillämpas även för skadeförsäkring, om den förväntade genomsnittliga tiden till utbetalning är minst fyra år.
Det bör här nämnas att för livförsäkringar som till sin natur liknar skadeförsäkring – såsom rena dödsfallsförsäkringar, sjukförsäkringar och olycksfallsförsäkringar – beräknas de försäkringstekniska avsättningarna på liknande sätt som vid skadeförsäkring, jfr. 1 kap. 6 § FRL.
Mot bakgrund av den centrala roll som värderingen och beräkningen av åtagandena har, finns det i det nuvarande regelverket regler som syftar till att säkerställa att beräkning och värdering av de försäkringstekniska avsättningarna sker efter en betryggande (försiktig) bedömning, dvs. att åtagandena i vart fall inte underskattas. Beräkning av avsättning för livförsäkringsåtaganden ska grundas på antaganden som var för sig är betryggande. Detta innebär t.ex. att företaget vid beräkning av avsättning för en pensionsförsäkring ska anta att de försäkrade antas leva längre än vad som genomsnittligen inträffar i verkligheten. Vidare ska den diskonteringsränta som används för att beräkna avsättningen vara lägre än den aktuella faktiska räntan. Annorlunda uttryckt sker det alltså en medveten slags övervärdering av åtagandena i det nuvarande solvenssystemet, vilket medför att avsättningarna innehåller inbyggda buffertar såvitt gäller livförsäkring. Dessa inbyggda buf-
13 Enligt 4 kap. 10 § FFFS 2008:26.
134
SOU 2011:68 Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar
fertar kan sägas vara en teknik för att hantera osäkerheten kring den verkliga storleken av den största posten på balansräkningens skuldsida i livförsäkringsföretag. Något motsvarande lagreglerat krav på betryggande (försiktig) värdering av avsättningar i skadeförsäkringsrörelse finns inte, men det kan här noteras att det skapas ett visst mått av inbyggda buffertar även när det gäller avsättningar för s.k. lång skadeförsäkring eftersom det där till följd av praxis inte sker någon diskontering av åtaganden då den förväntade genomsnittliga återstående tiden till skadeutbetalning är kortare än fyra år. Det innebär att de försäkringstekniska avsättningarna för sådana åtaganden rymmer ett visst mått av försiktighet.
I den nuvarande solvensregleringen finns det en tydlig koppling mellan de försäkringstekniska avsättningarna och försäkringsföretagens tillgångssida, eftersom företagen är skyldiga att täcka de försäkringstekniska avsättningarna med särskilda tillgångar, s.k. skuldtäckningstillgångar. För denna typ av tillgångar gäller dels krav på särskild registerföring, dels särskilda placeringsrestriktioner. De särskilda placeringsrestriktionerna kan ses som ett sätt att hantera osäkerheten i värdet på balansräkningens tillgångssida. Kravet på registerföring är en förutsättning för den s.k. förmånsrätten, som innebär att försäkringstagarna och försäkrade i händelse av försäkringsföretagets konkurs har rätt att få betalning ur skuldtäckningstillgångarna före företagets övriga borgenärer. Det finns alltså en mycket klar koppling mellan värdering och beräkning av åtagandena, hanteringen av osäkerheten på tillgångssidan och det faktiska skyddet för försäkringstagarna i händelse av konkurs.
En konsekvens av det som anförts ovan är att värderingen och beräkningen av åtagandena har betydelse för hur stor andel av försäkringsföretagets tillgångar som inte omfattas av de särskilda placeringsrestriktionerna, dvs. hur stor andel av bolagets tillgångar som kan placeras mer riskfyllt och därmed ge möjlighet till en högre avkastning. En annan konsekvens är att värderingen och beräkningen av åtagandena dessutom indirekt påverkar storleken på den restpost som utgörs av skillnaden mellan tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar, dvs. försäkringsföretagets kapitalbas.
I det nuvarande regelverket finns det även en koppling mellan storleken på de försäkringstekniska avsättningarna och storleken på det lagstadgade kravet på buffertkapital (solvensmarginalen). För skadeförsäkring beräknas solvensmarginalen på grundval av bola-
135
Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar SOU 2011:68
gets premier, utbetalda ersättningar och avsättningar för oreglerade skador. För livförsäkring är solvensmarginalen grundad på avsättningarnas storlek och på positiv risksumma14. Förenklat kan det sägas att de nuvarande lagstadgade kapitalkraven i första hand är avsedda att utgöra en extra buffert för den osäkerhet som – trots inbyggda buffertar i avsättningarna – ändå finns kring försäkringsföretagens skuldsida, och att de lagstadgade kapitalkraven inte till fullo avspeglar alla de risker företaget är utsatt för.
Sammanfattningsvis kan det enligt utredningen hävdas att den nuvarande solvensregleringen innehåller en blandning av olika skyddsmekanismer, som i första hand är skapade för att hantera den osäkerhet som finns när det gäller värderingen av försäkringsföretagens åtaganden till följd av ingångna försäkringskontrakt. Det finns tydliga kopplingar mellan de olika skyddsmekanismerna. Värderingen av åtaganden skapar buffertar i de försäkringstekniska avsättningarna, som i sin tur ska täckas med tillgångar som inte får vara alltför riskfyllda. Storleken på avsättningarna påverkar dessutom storleken på kapitalkravet.
Avslutningsvis bör här nämnas något kring sambandet mellan regleringen av försäkringstekniska avsättningar i solvensregleringen, dvs. FRL, och regleringen av försäkringstekniska avsättningar i redovisningsregleringen, dvs. lagen om årsredovisning för försäkringsföretag (ÅRFL). I äldre rätt fanns det en lagteknisk koppling mellan FRL och ÅRFL, eftersom det i ÅRFL angavs att de försäkringstekniska avsättningarna i redovisningen skulle beräknas och värderas enligt dåvarande 7 kap. 1 och 2 §§ FRL (den äldre motsvarigheten till nuvarande 5 kap. 1 §). Denna koppling mellan redovisnings- och rörelseregleringen togs bort år 2004. Det finns alltså ingenting i de nuvarande lagtexterna som hindrar att de försäkringstekniska avsättningarna värderas till olika belopp vid tilllämpningen av FRL respektive vid tillämpningen av ÅRFL. I Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2008:26) Årsredovisning i försäkringsföretag finns det emellertid en föreskrift som stadgar att försäkringstekniska avsättningar ska redovisas enligt bl.a. 5 kap. 1–9 §§ FRL. Detta innebär att bestämmelserna i FRL är styrande för företagens redovisning. Av samma bestämmelse i föreskrifterna framgår dock att avvikelser från detta kan göras under vissa förutsättningar, där en av förutsättningarna är att avvikelsen ”ger en redovisning som är mer relevant men inte
14 Med risksumma avses skillnaden mellan kapitalvärdet av utfallande belopp vid dödsfall och för försäkringen gjord försäkringsteknisk avsättning.
136
SOU 2011:68 Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar
mindre tillförlitlig eller som är mer tillförlitlig men inte mindre relevant”. Genom denna bestämmelse finns möjlighet att i redovisningen justera de beräkningar och värderingar som framkommer vid en tillämpning av bestämmelserna i FRL.
Bestämmelserna i Solvens II-direktivet
Solvens II-direktivet innebär en genomgripande förändring av hela den nuvarande solvensregleringen. Med utgångspunkt i den s.k. ekonomiska ansatsen ska, som ovan konstaterats, alla delar av solvensbalansräkningen värderas till sitt verkliga värde, dvs. det belopp till vilket en tillgång skulle kunna överlåtas eller en skuld regleras i en transaktion mellan kunniga parter som är oberoende av varandra och har ett intresse av att transaktionen genomförs (se avsnitt 7.1). Detta innebär bl.a. att det inte längre ska finnas några inbyggda buffertar i de försäkringstekniska avsättningarna. I den nya regleringen försvinner också de kvantitativa placeringsrestriktioner som gällt för skuldtäckningstillgångar, dvs. de tillgångar som ska täcka avsättningarna (se kapitel 8). Utgångspunkten i den nya regleringen är istället att alla nödvändiga buffertar – för den osäkerhet som finns på såväl tillgångs- som skuldsidan – ska samlas i ett solvenskapitalkrav som beräknas utifrån alla risker som finns i verksamheten (se kapitel 9).
Den ekonomiska ansatsen är i grunden enklare att tillämpa på tillgångar, eftersom det för de flesta tillgångsslag finns fungerande marknader där tillgångarna är prissatta. För försäkringsåtaganden saknas däremot oftast ett sådant observerbart marknadsvärde, vilket gör det svårare att fastställa ett verkligt värde.
Utifrån den ekonomiska ansatsen är utgångspunkten i Solvens II-direktivet att de försäkringstekniska avsättningarna ska motsvara det belopp som företaget skulle vara tvunget att betala om det omedelbart skulle föra över sina åtaganden till ett annat försäkringsföretag. Av direktivet framgår att värderingen av avsättningarna ska vara förenlig med dels den information som finns tillgänglig på de finansiella marknaderna, dels allmänt känd information om försäkringsrisker. Enligt direktivet ska beräkningen och värderingen av avsättningarna ske på ett sätt som är ansvarsfullt, tillförlitligt och objektivt.
Enligt Solvens II-direktivet ska de försäkringstekniska avsättningarna utgöras av summan av en s.k. bästa skattning och en s.k.
137
Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar SOU 2011:68
issättningen” av åtagandena.
riskmarginal. Bästa skattningen är ”det förväntade nuvärdet av de framtida kassaflödena”. Detta innebär att bolaget ska ha en välgrundad uppfattning om hur stora de framtida kassaflödena, netto15, med anledning av försäkringsåtagandena kan komma att bli och med vilka sannolikheter olika utfall kommer att inträffa. De framtida kassaflödena, netto, ska minskas genom diskontering med en s.k. riskfri ränta som ska fastställas i särskild ordning16. Det sammanlagda sannolikhetsviktade medelvärdet av dessa diskonterade kassaflöden, netto, utgör den bästa skattningen. Riskmarginalen är avsedd att utgöra ett mått på osäkerheten omkring detta medelvärde. Någon riskmarginal behöver inte beräknas särskilt för det fall åtagandena kan replikeras på finansmarknaderna, eftersom osäkerheten då anses vara inräknad i marknadens prissättning. När åtagandena inte kan replikeras ska riskmarginalen beräknas med den s.k. kapitalkostnadsmetoden, som ger ett mått på det övertagande bolagets kostnad för att hålla så mycket kapital som krävs för att täcka de solvenskapitalkrav som gäller för de åtaganden som övertagits. Den bakomliggande tanken är att dessa solvenskrav – dvs. kapitalkravet för försäkringsrisker – är ett mått på osäkerheten i beräkningen av åtagandena, vilket i sin tur har antagits motsvara den ”extrakostnad för osäkerhet” som måste ingå i ”pr
Vid beräkningen av avsättningarna ska i princip företagets alla intäkter och alla kostnader för att uppfylla sina åtaganden med anledning av försäkringsavtalen beaktas. Hänsyn ska bl.a. tas till inflation och värdet av eventuella garantier och valmöjligheter som försäkringstagare och försäkrade kan ha enligt försäkringskontrakten (s.k. optioner).
Liksom enligt nu gällande rätt ska beräkningarna av de försäkringstekniska avsättningarna göras utan att hänsyn tas till de belopp som kan återfås till följd av återförsäkringsavtal eller från specialföretag17. Belopp som kan återfås från specialföretag eller till följd av återförsäkringsavtal ska beräknas separat, och tas upp på solvensbalansräkningens tillgångssida.
Enligt Solvens II-direktivet ska försäkringsföretagen vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna fördela sina åta-
15 Hänsyn ska tas till såväl inbetalningar som utbetalningar som uppstår på grund av försäkringsavtalet. 16 Bestämmelser om fastställande av relevanta riskfria räntestrukturer finns i EUförordningen. 17 För en närmare beskrivning av specialföretag hänvisas till kapitel 21.
138
SOU 2011:68 Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar
ganden på homogena riskgrupper. I korthet betyder detta att olika typer av försäkringsrisker ska beräknas och värderas var för sig.
Solvens II-direktivet innehåller även vissa uttryckliga krav på datakvalitet vid beräkningen av avsättningarna, samt krav på interna processer och metoder som ska säkerställa att beräkningarna är lämpliga, fullständiga och riktiga. I samma syfte uppställs krav på att företaget säkerställer att bästa skattningar och antaganden regelbundet jämförs med gjorda erfarenheter. Slutligen innehåller direktivet några särskilda bestämmelser kring tillsynen när det gäller just de försäkringstekniska avsättningarna. I den nu gällande svenska regleringen är dessa frågor inte lika detaljreglerade, utan får närmast anses ingå som en del i de mer grundläggande principerna som gäller för försäkringsföretagen – stabilitets-, genomlysnings- och standardprinciperna.
7.2.2 Behandlingen av nuvarande bestämmelser
Utredningens bedömning: De bestämmelser om försäkringstek-
niska avsättningar som till följd av Solvens II-direktivet nu måste tas in i den svenska regleringen ersätter merparten av de nuvarande svenska bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar i försäkringsrörelselagen.
Skäl för utredningens bedömning: Inledningsvis vill utredningen
här hänvisa till vad som anförts i fråga om införlivandeteknik i avsnittet om principiella lagtekniska utgångspunkter, se avsnitt 5, och understryka att regleringen av de försäkringstekniska avsättningarna är ett område där harmoniseringen inom EU får anses vara särskilt viktig.
Utredningens bedömning är att bestämmelserna i direktivet om försäkringstekniska avsättningar är av sådan art att de kommer att ersätta merparten av de nuvarande bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar i FRL.
Bestämmelsen i 5 kap. 1–6 och 9 §§ FRL om försäkringstekniska avsättningars omfattning, beräkning vid solidarisk ansvarighet, beräkning av avsättning för ej intjänade premier och kvardröjande risker, beräkning av livförsäkringsavsättning och beräkning av avsättning för oreglerade skador har sin motsvarighet i Solvens II-direktivets artikel 76–81.
139
Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar SOU 2011:68
Bestämmelsen i 5 kap. 7, 8 och 13 §§ om beräkning av avsättningar för tjänstepensionsförsäkring och om bestämmande av premier för tjänstepensionsförsäkringar ska flyttas till den särskilda reglering för tjänstepensionsverksamhet som föreslås av utredningen i kapitel 17.
Bestämmelserna i 5 kap. 10 och 11 §§ FRL om utjämningsreserv för kreditförsäkring ska utgå.
Bestämmelsen i 5 kap. 12 § FRL om bestämmande av premier för livförsäkringar och vissa skadeförsäkringar kan enligt utredningen härledas till artikel 209 i Solvens II-direktivet, som i sin tur har sin grund i artikel 21 i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet. Artikel 209 ingår i den s.k. konsolideringen, jfr. avsnitt 5.2.5. Av förarbetena till den s.k. försäkringsrörelsereformen, prop. 1998/99:87 s. 240 ff, framgår det att den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 12 § också kan ses som ett uttryck för stabilitetsprincipen, dvs. att bolagens premiesättning ska tillgodose stabilitetsprincipen. I avsnitt 5.4 föreslår utredningen att stabilitetsprincipen ska utmönstras, men eftersom den nu aktuella bestämmelsen också har sin grund i Solvens II-direktivet ska bestämmelsen i nuvarande 5 kap. 12 § behållas i sak. Mot bakgrund av att stabilitetsprincipen nu slopas bör dock bestämmelsen justeras så att den hamnar närmare lydelsen i Solvens II-direktivet.
Bestämmelsen i 5 kap. 14 § om aktuarie behandlas i kapitel 12, Företagsstyrning.
Bestämmelserna i 5 kap. 15 och 16 §§ FRL om återköp och överföring av en försäkrings värde är en nationell reglering som saknar samband med regleringen i Solvens II-direktivet. Bestämmelserna ska finnas kvar, men ska enligt utredningen placeras bland övriga grundläggande bestämmelser om ett försäkringsföretags rörelse i 4 kap. FRL.
Bestämmelsen i 5 kap. 17 § med bemyndiganden för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ska finnas kvar, men omarbetas utifrån de förslag som utredningen lämnar när det gäller bemyndiganden i det följande.
140
SOU 2011:68 Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar
7.2.3 Allmänna bestämmelser
Utredningens förslag: Försäkringsföretag ska värdera sina åtagan-
den (försäkringstekniska avsättningar) till det belopp som försäkringsföretaget skulle få betala om det omedelbart skulle föra över sina åtaganden med anledning av ingångna försäkringsavtal till ett annat försäkringsföretag. Avsättningarna ska värderas på ett aktsamt, tillförlitligt och objektivt sätt. Värderingen ska vara förenlig med information från de finansiella marknaderna och allmänt tillgängliga data om försäkringsrisker.
Skäl för utredningens förslag:
Terminologi
I bestämmelserna om de försäkringstekniska avsättningarna i Solvens II-direktivet används omväxlande begreppen bestämma, beräkna och värdera. Enligt utredningen kan de försäkringstekniska avsättningarna sägas bli bestämda genom en beräkning som ger en beloppsmässig värdering av försäkringsgivarens åtaganden. Slutresultatet torde alltid ha inslag av värdering, även om denna ofta har sin grund i matematiska beräkningar. Inslaget av värdering är ännu tydligare i de fall det slutliga beloppet till del grundats på mer skönsmässiga s.k. expertbedömningar. För att markera att bestämningen av de försäkringstekniska avsättningarna ytterst handlar om värdering bör detta begrepp användas i den svenska lagtexten.
Enligt direktivet ska de försäkringstekniska avsättningarna beräknas på ett ansvarsfullt (på engelska prudent) sätt. Det engelska ordet prudent torde alternativt kunna översättas till bl.a. klokt, välbetänkt, aktsamt, försiktigt, förtänksamt, betryggande eller konservativt. I den hittillsvarande regleringen har ”sufficiently prudent” översatts till betryggande, medan prudent har översatts till aktsamt. Enligt utredningen, som inte vill införa ytterligare en översättning av begreppet prudent, står valet mellan försiktigt och aktsamt. Vid en samlad bedömning anser utredningen att begreppet aktsamt bör användas.
141
Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar SOU 2011:68
Ingen särskild bestämmelse om att avsättningar ska göras
Enligt artikel 76.1 i Solvens II-direktivet ska medlemsstaterna se till att försäkrings- och återförsäkringsföretag bestämmer (på engelska establish) försäkringstekniska avsättningar i fråga om alla sina försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser mot försäkrings- och förmånstagare enligt försäkrings- och återförsäkringsavtal.
Utredningen anser att skyldigheten att göra avsättningar framgår indirekt av övriga bestämmelser, och att det därför inte behövs någon uttrycklig lagbestämmelse som motsvarar artikel 76.1 i direktivet.
Den ekonomiska ansatsen m.m. ska framgå av lagen
I artikel 76.2–76.5 i Solvens II-direktivet finns ett antal s.k allmänna bestämmelser kring beräkning och värdering av de försäkringstekniska avsättningarna. Enligt utredningen har bestämmelserna karaktären av mer allmänna principer som försäkringsföretagen har att ta hänsyn till vid tillämpningen av de mer detaljerade bestämmelser som finns i de efterföljande artiklarna 77–85.
Bestämmelsen i artikel 76.2 om att värdet av de försäkringstekniska avsättningarna ska motsvara det belopp som företaget skulle få betala vid en överföring av förpliktelserna är central, och ska därför med några mindre språkliga justeringar tas in i den svenska lagen. I svensk försäkringsterminologi används begreppet åtaganden, snarare än begreppet förpliktelser. Enligt utredningen behöver orden ”värdet av” som används i direktivet inte tas in i den svenska lagtexten, eftersom det får anses självklart att det rör sig om ett ”värde”. Bestämmelsen i artikel 76.2 får anses knyta an till den övergripande värderingsbestämmelsen av tillgångar och skulder i artikel 75.1 b), och som utredningen behandlar i avsnitt 7.1. Båda bestämmelserna är ett uttryck för den s.k. ekonomiska ansatsen, dvs. värdering till verkligt värde av alla delar av solvensbalansräkningen.
Bestämmelsen i artikel 76.3 om att försäkringsföretagen vid värderingen av avsättningar ska utnyttja – och att värderingen ska vara förenlig med – information från de finansiella marknaderna och allmänt tillgänglig information om försäkringsrisker har enligt utredningen ett naturligt samband med bestämmelsen i artikel 76.4 som ställer krav på aktsam, tillförlitlig och objektiv värdering. Båda
142
SOU 2011:68 Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar
bestämmelserna ska tas in i den svenska lagtexten. Hur värderingen ska gå till mer exakt och vilken information på de finansiella marknaderna som ska anses vara relevant framgår inte av direktivet. Mot bakgrund av att det här rör sig om bestämmelser i ett ramdirektiv som förutsätts bli kompletterade genom s.k. genomförandebestämmelser har utredningen avstått från att här föra någon närmare diskussion kring t.ex. huruvida och i så fall på vilket sätt försäkringsföretagen vid sin värdering ska ta hänsyn till eventuella vinstmarginaler vid en tänkt överlåtelse.
Enligt ordalydelsen i direktivet ska värderingen vara förenlig med information från de finansiella marknaderna, och allmänt tillgänglig information om försäkringsrisker. Utredningen har tolkat bestämmelsen på det sättet att den i grunden handlar om ett krav på att värderingen av de försäkringstekniska avsättningarna ska vara marknadskonsistent18, dvs. att värderingen inte enbart ska bygga på företagens egna information om försäkringsrisker. Mot denna bakgrund har utredningen valt att här föreslå en lagtext som nära följer den exakta ordalydelsen i direktivet.
Bestämmelsen i artikel 76.5 som endast hänvisar till efterföljande artiklar och till principerna i artikel 76.1–76.4 samt 75.1 behöver enligt utredningen inte tas in särskilt i den svenska lagen. I den svenska lagtexten bör det dock enligt utredningen finnas en upplysning om att det finns ytterligare bestämmelser som preciserar de mer övergripande principerna i lagen (artikel 86), och att dessa ytterligare bestämmelser bl.a. finns i EU-förordningen.
7.2.4 Värdering av försäkringstekniska avsättningar
Utredningens förslag: Värdet av de försäkringstekniska avsätt-
ningarna ska vara lika med summan av en bästa skattning och en riskmarginal. Om inte annat anges ska den bästa skattningen grundas på alla framtida kassaflöden som kan förväntas uppkomma till följd av ingångna försäkringskontrakt, och motsvara nuvärdet av dessa förväntade framtida kassaflöden. Vid beräkningen av nuvärdet ska riskfria räntesatser för relevanta löptider användas. Den bästa skattningen ska bygga på realistiska antaganden och
18 jfr. ordet market consistency inom parantes i den engelska versionen av direktivet.
143
Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar SOU 2011:68
utföras med användning av relevanta försäkringsmatematiska och statistiska metoder. Riskmarginalen ska beräknas så att de försäkringstekniska avsättningarna motsvarar det belopp som ett försäkringsföretag kan förväntas kräva för att ta över och infria åtagandena. Om de förväntade framtida kassaflödena till följd av ingångna försäkringskontrakt har en motsvarighet i kassaflöden hos finansiella instrument för vilka det finns ett pålitligt marknadsvärde ska detta marknadsvärde användas för värderingen av de försäkringstekniska avsättningarna, och någon separat beräkning av riskmarginal ska då inte ske. Den bästa skattningen ska beräknas utan att avdrag görs för belopp som kan fås enligt återförsäkringsavtal eller från specialföretag. Belopp som kan fås enligt återförsäkringsavtal eller från specialföretag ska beräknas och värderas separat, och tas upp som en tillgång på solvensbalansräkningens tillgångssida. Värderingen av belopp som kan fås enligt återförsäkringsavtal eller från specialföretag ska vara förenlig med de principer och krav som gäller vid värdering av bästa skattning och beräkning av riskmarginal.
Skäl för utredningens förslag:
Inledande bestämmelser
Bestämmelsen om att värdet av avsättningarna ska vara lika med summan av bästa skattningen och en riskmarginal (artikel 77.1) ska utan några större språkliga justeringar tas in i lagtexten. Begreppet bästa skattning är enligt utredningen numer ett så pass inarbetat begrepp i försäkringsbranschen att begreppet kan användas direkt i lagtexten. Även om begreppet riskmarginal möjligen felaktigt kan uppfattas som ett krav på någon form av försiktighetsmarginal vid beräkningarna av avsättningarna anser utredningen att även begreppet riskmarginal numer är så pass inarbetat att det kan användas i den svenska lagtexten.
De preciseringar kring hur företagen ska beräkna bästa skattningen och riskmarginalen som finns i solvens II-direktivet (artikel 77) ska tas in i lagtexten, även om rätt omfattande språkliga justeringar bör göras för att öka tydligheten i bestämmelserna. Enligt utredningen innebär de språkliga justeringarna inte någon
144
SOU 2011:68 Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar
ändring i sak i förhållande till direktivet. Det bör här särskilt framhållas att den föreslagna lagtexten inte utgör något hinder för nivå 2-bestämmelser som möjliggör särskilt beräknade diskonteringsräntesatser för svenska förhållanden.19 Vidare bör det noteras att utredningen genom tillägget ”om inte annat anges” i andra stycket har markerat att det finns andra bestämmelser i lagen som klargör att vissa typer av förväntade framtida kassflöden inte ska tas med i beräkningen av avsättningarna, trots att det i den aktuella artikeln står ”alla framtida kassaflöden”, jfr. avsnitt 7.2.5 nedan.
Bestämmelsen i artikel 77.2 kan enligt utredningen uttryckas bättre och betydligt mer kärnfullt, utan att den sakliga innebörden förändras. Enligt utredningen är det tillräckligt att ställa krav på att beräkningen ska bygga på realistiska antaganden och utföras med användning av relevanta försäkringsmatematiska och statistiska metoder. Att särskilt ange att den information som används ska vara aktuell och trovärdig, liksom att metoderna inte bara ska vara relevanta utan dessutom lämpliga och tillämpliga är enligt utredningen inte nödvändigt. Utredningen anser dessutom att ordningsföljden på bestämmelserna i direktivet inte bör följas i den svenska lagtexten, eftersom en ändrad ordningsföljd gör bestämmelsen mer tydlig.
Belopp som kan fås från specialföretag eller enligt återförsäkringsavtal
Bestämmelsen i artikel 77.2 fjärde stycket om att belopp som kan återfås från specialföretag eller enligt återförsäkringsavtal ska beräknas separat bör enligt utredningen med flera språkliga justeringar tas in i den svenska lagtexten. Användningen av ordet brutto bör undvikas, eftersom det finns en risk för att innebörden feltolkas i rättstillämpningen. I den svenska lagtexten bör det mer rättvisande begreppet återfås användas, istället för begreppet återvinna som används i direktivet. I praktiken betalas försäkringsersättning alltid ut till försäkringstagare, förmånstagare eller försäkrad innan reglering med anledning av återförsäkringskontrakt sker mellan försäkringsföretagen. Enligt utredningen bör det för tydlighets skull av den svenska lagtexten framgå att de separat beräknade beloppen ska tas upp på solvensbalansräkningens tillgångssida, eftersom kravet på separat beräkning annars blir något svårförståeligt.
19 Den s.k. makroekonomiska extrapoleringsmetoden, se vidare avsnitt 72.2.7.
145
Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar SOU 2011:68
Bestämmelsen om krav på separat beräkning av vad som kan fås från specialföretag eller enligt återförsäkringsvatal (artikel 77.2 fjärde stycket) kan enligt utredningen med fördel skrivas ihop med bestämmelserna om hur den beräkningen av beloppen närmare ska gå till (artikel 81). Även den senare bestämmelsen bör bli föremål för språkliga justeringar vid införlivandet i den svenska lagtexten. Enligt utredningen kan de båda bestämmelserna i andra och tredje stycket med fördel skrivas ihop i en och samma bestämmelse, i syfte att göra bestämmelserna tydligare.
Enligt utredningen bör det direkt av lagtexten framgå att den separata beräkningen ska vara förenlig med de principer och krav som gäller vid värdering av bästa skattning och beräkning av riskmarginal, istället för endast en hänvisning till aktuella paragrafer. Kravet innebär bl.a. att de antaganden som används ska vara realistiska och att endast relevanta försäkringsmatematiska och statistiska metoder får användas. Här bör understrykas att värdering av de separata beloppen även ska vara förenliga med de detaljbestämmelser som meddelats i EU-förordningen. Bestämmelsen i den föreslagna lagtexten uttrycker alltså endast principerna för värdering av de belopp som kan återfås från specialföretag och återförsäkringsgivare.
Utredningen har övervägt att inte ta in de närmare bestämmelserna om beräkningen som finns i andra och tredje styckena i artikel 81. Eftersom dessa bestämmelser emellertid är av mer principkaraktär har utredningen stannat för att de bör framgå av den svenska lagtexten, men att bestämmelserna i den svenska lagtexten så långt möjligt bör ges en ännu mer principiell lydelse än motsvarande bestämmelse i direktivet. En fördel med utredningens förslag är att den svenska lagtexten då inte behöver innehålla hänvisningar till sådana relativt komplicerade begrepp som motpartsfallisemang och loss-given-default. Enligt utredningen innebär förslaget ingen ändring i sak i förhållande till direktivet.
Beräkning av riskmarginal
Bestämmelsen i artikel 77.3 om syftet med riskmarginalen ska tas in i lagtexten. Bestämmelsen i artikel 77.5 första stycket om den närmare beräkningen av riskmarginalen är enligt utredningen av sådan detaljkaraktär att den inte bör tas in i lagtexten. Bestämmelsen i artikel 77.5 andra stycket om att den räntesats som används vid
146
SOU 2011:68 Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar
beräkning av riskmarginalen ska vara densamma för alla försäkringsföretag behöver enligt utredningen inte uttryckligen framgå av lagtexten, eftersom den närmast är en anvisning till de som har att utarbeta genomförandebestämmelser. Bestämmelsen i artikel 76.5 tredje stycket om den närmare beräkningen av kapitalkostnadsfaktorn är enligt utredningen av sådan detaljkaraktär att bestämmelsen inte bör tas in i den svenska lagtexten. För att Sverige ska anses ha genomfört direktivet på ett korrekt sätt torde det krävas föreskrifter på lägre nivå kring den närmare beräkningen av riskmarginalen, dvs. föreskrifter som motsvarar innehållet i artikel 77.5 första och tredje stycket. I enlighet med utredningens principiella utgångspunkter bör denna typ av föreskrifter meddelas av regeringen, se avsnitt 5.2.2. Här bör särskilt noteras att kommissionen enligt artikel 86 d) ska anta genomförandeåtgärder för att fastställa de metoder och antaganden som ska användas vid beräkningen av riskmarginalen, däribland bestämningen av det belopp av medräkningsbara kapitalbasmedel som krävs för att säkra försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser och kalibreringen av kapitalkostnadstillägget.
Separat beräkning av bästa skattning och riskmarginal
Bestämmelsen i 77.4 första stycket om när separat värdering av bästa skattning och riskmarginal ska ske samt bestämmelsen i artikel 77.4 andra stycket om värdering av s.k. replikerbara åtaganden kan enligt utredningen med fördel skrivas ihop, och då uttryckas något enklare än i direktivet, utan att det sakliga innehållet i bestämmelserna ändras.
Utredningen har övervägt att ersätta kravet på att värderingen av de försäkringstekniska avsättningarna ska baseras på ”finansiella instrument för vilka ett pålitligt marknadsvärde är tillgängligt” med krav på ”marknadsnotering”. Eftersom den diskonteringskurva som ska användas delvis ska baseras på ränteswap-avtal20 och denna form av bilaterala avtal vanligen ingås utanför reglerade handelsplatser (OTC over the counter) och därmed inte kan anses vara marknadsnoterade, har utredningen dock valt att hålla sig till direktivets formulering.
20 Ett ränteswap-avtal är ett avtal mellan två parter om att göra betalningar till varandra i framtiden i enlighet med vissa förutbestämda villkor, för att anpassa den finansiella risken.
147
Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar SOU 2011:68
7.2.5 Vissa övriga krav vid värdering av försäkringstekniska avsättningar
Utredningens förslag: Medel som finns redovisade i konsolide-
ringsfonden ska inte tas med vid värdering av de försäkringstekniska avsättningarna.
Utredningens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direk-
tivet om att försäkringsföretag vid värderingen av de försäkringstekniska avsättningarna ska ta hänsyn till alla kostnader för att uppfylla försäkringsåtagandena, inflationens påverkan och alla förväntade utbetalningar till försäkringstagare och försäkrade behöver inte tas in i lagen, eftersom motsvarande krav får anses framgå redan av den föreslagna bestämmelsen om att den bästa skattningen ska bygga på realistiska antaganden och utföras med användning av relevanta försäkringsmatematiska och statistiska metoder.
Skäl för utredningens förslag: Av artikel 78.3 i Solvens II-direkti-
vet framgår det att kravet på att försäkringsföretagen vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska ta hänsyn till alla ersättningar till försäkringstagare och ersättningsberättigade – bl.a. framtida återbäring, som försäkringsföretaget förväntar sig att det kommer att utbetala, oavsett om de är garanterade genom avtal eller ej – inte gäller om ersättningarna omfattas av artikel 91.2. I denna artikel framgår det att nationell lagstiftning kan medge att vinster som inte har gjorts tillgängliga för utdelning till försäkringstagare och ersättningsberättigade (överskottsmedel) inte ska betraktas som försäkrings- eller återförsäkringsskulder i den utsträckning de aktuella medlen uppfyller de egenskaper och kriterier som krävs för att utgöra nivå 1-kapital. Det särskilda undantaget vad gäller överskottsmedel är relevant för den konsolideringsfond som finns i svenska ömsesidiga livförsäkringsföretag och svenska icke vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag. Att denna typ av överskottsmedel inte ingår bland de försäkringstekniska avsättningar i det nya solvensregelverket är av mycket stor betydelse för den svenska försäkringsmarknaden, och detta klarläggande måste framgå av lagtexten, jfr. skrivningen i artikel 78.3 om att ”nationell lagstiftning kan medge”. Utredningens bedömning är att alla medel som finns redovisade i ett försäkringsföretags konsolideringsfond
148
SOU 2011:68 Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar
uppfyller de egenskaper och kriterier som krävs för att utgöra nivå 1-kapital, se även avsnitt 7.1.
Skäl för utredningens bedömning: När det gäller de övriga
bestämmelserna i artikel 78 i solvens II-direktivet – krav på beaktande av alla kostnader och olika former av inflation – får dessa, enligt utredningen, anses vara så självklara att de inte behöver uttryckligen anges i den svenska lagtexten, särskilt mot bakgrund av att utredningen föreslagit en generell bestämmelse om att värderingen av de försäkringstekniska avsättningarna ska bygga på realistiska antaganden och relevanta försäkringsmatematiska och statistiska metoder. En värdering av avsättningar som inte tar hänsyn till alla kostnader och all relevant påverkan som inflationen i dess olika skepnader kan ha, kan inte anses vare sig bygga på realistiska antaganden eller ske med utnyttjande av relevanta försäkringsmatematiska och statistiska metoder. Att i lagtexten ange just alla kostnader och ge några exempel på områden där inflationen kan ha betydelse kan enligt utredningen istället komma att tolkas på ett sätt som inte är förenligt med god praxis, vilket bör undvikas. Utredningen anser alltså att regleringen av de nu aktuella frågorna endast bör innehålla principerna, dvs. övergripande krav på realistiska antaganden och relevanta metoder, utan någon närmare exemplifiering i lagtexten.
7.2.6 Särskilt om värdering av finansiella garantier och optioner
Utredningens förslag: Vid värderingen av de försäkringstek-
niska avsättningarna ska hänsyn tas till värdet av finansiella garantier och optioner i de ingångna försäkringsavtalen. Värdet på en option som avses i första stycket ska grundas på sannolikheten för att optionen kommer att utnyttjas. De antaganden som görs vid den beräkning som avses i första stycket ska vara realistiska och bygga på aktuell och trovärdig information.
Skäl för utredningens förslag: De särskilda bestämmelserna i
direktivet om värdering av finansiella garantier och avtalade optioner (artikel 79) ska med vissa språkliga justeringar tas in i lagtexten.
149
Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar SOU 2011:68
Enligt utredningen passar de exemplifieringar och preciseringar av olika slag som finns i direktivet bättre i författningskommentaren än i lagtexten. Utredningen anser att kravet i direktivet på att hänsyn ska tas till de konsekvenser som framtida förändringar av finansiella och andra förhållanden kan få för utnyttjande av optioner (artikel 79 andra stycket sista meningen) inte behöver framgå av lagtexten, eftersom ett sådant krav får anses framgå redan av kravet på att antagandena ska vara realistiska.
Ett exempel på en option (på engelska contractual options) är t.ex. möjligheten för en försäkringstagare att ändra mottagare av eventuell efterlevandeförmån. Det bör särskilt noteras att bestämmelsen i direktivet också avser optioner som försäkringsföretaget kan ha gentemot försäkringstagaren.
Utredningen har övervägt att använda ordet valmöjlighet istället för option, men har stannat för att använda begreppet option, för att inte i onödan skapa avvikelser mot den terminologi som kan förväntas komma att användas i bl.a. EU-förordningen.
7.2.7 Värdering utifrån homogena riskgrupper
Utredningens förslag: Försäkringsföretag ska värdera de försäk-
ringstekniska avsättningarna separat för olika riskgrupper.
Skäl för utredningens förslag: Enligt artikel 80 i Solvens II-
direktivet ska ett försäkringsföretags förpliktelser fördelas på homogena riskgrupper, åtminstone efter klasser.
Bestämmelsen ska delvis tas in i den svenska lagtexten. Utredningen har tolkat bestämmelsen på det sättet att den endast är ett klarläggande av gällande praxis, dvs. att avsättningar måste värderas separat för olika typer av risker. Enligt nu gällande praxis sker separata beräkningar utifrån verksamhetsgrenar såvitt gäller s.k. massförsäkringar, och utifrån individuella kontrakt eller risker när det gäller s.k. storskador. Den centrala frågan är hur olika typer av risker ska delas in i olika riskgrupper, men de närmare bestämmelserna kring detta finns inte i ramdirektivet utan i genomförandebestämmelserna. Enligt utredningen är det inte nödvändigt att lägga in ordet homogena i lagtexten, eftersom det närmast är en anvisning till de som har att utforma detaljbestämmelserna kring indelningen i olika riskgrupper.
150
SOU 2011:68 Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar
Utredningen har valt att inte ta in kravet på att fördelningen ska göras ”åtminstone efter klasser” (på engelska by lines of business), eftersom en hänvisning till klasser kan feltolkas som en hänvisning till försäkringsklasser. Kravet på närmare indelning kommer att framgå av nivå 2-regleringen, jfr. Annex I i kommissionens utkast till EU-förordning.
7.2.8 Krav på interna processer och metoder för att säkerställa datakvaliteten
Bestämmelserna i direktivet om att försäkringsföretagen ska ha interna processer och metoder för att säkerställa datakvalitet behandlas i avsnittet som rör företagsstyrning, se kapitel 12.
7.2.9 Approximationer
Utredningens förslag: Vid värderingen av de försäkringstek-
niska avsättningarna och de belopp som kan fås enligt återförsäkringsavtal eller från specialföretag, får försäkringsföretag använda approximationer och beräkningsmetoder för enskilda fall för den bästa skattningen, om företaget
1. inte har tillräckliga data av tillfredsställande kvalitet för att kunna använda en tillförlitlig försäkringsmatematisk metod vid värderingen, och
2. kan visa att en sådan användning av approximationer eller beräkningsmetoder för enskilda fall är lämpligt.
Skäl för utredningens förslag: Av artikel 82 andra stycket i
Solvens II-direktivet framgår det att företagen har viss möjlighet att använda approximationer vid brister i underliggande data. Bestämmelsen ska, med vissa språkliga justeringar, tas in i lagtexten.
Att approximationer endast får användas under ”specifika omständigheter” bör enligt utredningen inte framgå uttryckligen av lagtexten, eftersom utredningen är förhindrad att närmare precisera dessa specifika omständigheter. Utredningen förutsätter här att nödvändiga exemplifieringar av vad som avses med specifika omständigheter kommer att framgå av EU-förordningen, jfr artikel
151
Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar SOU 2011:68
86 f. Samtidigt kan det konstateras att lagtexten skulle kunna bli missvisande om den ger intryck av att approximationer kan användas så snart ett försäkringsföretag inte har tillräckliga data av tillfredsställande kvalitet. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att det i lagbestämmelsen tas in ett krav på att försäkringsföretaget måste kunna visa att en användning av approximationer eller beräkningsmetoder för enskilda fall är lämpligt. Begreppet lämpligt har hämtats från artikel 86 f.
Enligt bestämmelsen i direktivet får approximationer endast användas om företaget inte har tillräckliga data av tillfredsställande kvalitet. Enligt utredningen är det lämpligt att båda aspekterna av bristfälligheter – otillräcklig mängd respektive otillräcklig kvalitet – i underliggande data framgår av lagtexten. Utredningen har valt att ersätta ordet data med ordet uppgifter, som är brukligt i svensk lagtext. Utredningen anser slutligen att möjligheten att använda beräkningsmetoder för enskilda fall bör framgå uttryckligen i den svenska lagtexten. I den engelska versionen talas om case by caseapproaches. Utredningen har tolkat bestämmelsen i direktivet på det sättet att den är begränsad till värderingen av den bästa skattningen. Bestämmelsen i direktivet gäller enligt ordalydelsen i de fall försäkringsföretaget inte kan tillämpa en tillförlitlig försäkringsmatematisk metod ”på någon viss grupp eller undergrupp av sina försäkringsförpliktelser” (på engelska set or subset). Utredningen har tolkat skrivningen som en exemplifiering, och alltså inte som en begränsning. Utredningen har gjort bedömningen att denna typ av exemplifiering inte behöver tas in i lagtexten.
Det bör noteras att den nu aktuella bestämmelsen, enligt utredningens mening, inte bör tolkas på det sättet att den i sig utesluter en användning av proportionalitetsprincipen på samtliga bestämmelser som rör försäkringstekniska avsättningar.
Att det finns ett uttryckligt utrymme för proportionalitetsprincipen när det gäller beräkning och värdering av försäkringstekniska avsättningar följer av artikel 86 h, där det framgår att kommissionen i nödvändig utsträckning ska anta förenklade metoder och tekniker för att beräkna de försäkringstekniska avsättningarna i syfte att se till att de försäkringsmatematiska och statistiska metoderna står i proportion till arten, omfattningen och komplexiteten av riskerna som försäkringsföretaget åtar sig.
152
SOU 2011:68 Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar
7.2.10 Jämförelse med gjorda erfarenheter
Utredningens förslag: Om värderingen av bästa skattningar
systematiskt avviker från gjorda erfarenheter, ska försäkringsföretaget göra lämpliga anpassningar av de försäkringsmatematiska metoder som används och de antaganden som görs.
Skäl för utredningens förslag: Bestämmelsen i artikel 83.1 i Solvens
II-direktivet om att försäkringsföretag ska ha processer och metoder för att säkerställa att bästa skattningar och de antaganden som dessa bygger på regelbundet jämförs med gjorda erfarenheter behandlas i det avsnitt som rör företagsstyrning, se avsnitt 12.
Bestämmelserna i artikel 83 om krav på anpassningar av metoder och antaganden vid konstaterad avvikelse från gjorda erfarenheter ska med några smärre språkliga justeringar tas in i lagen. Utredningen har övervägt om de båda bestämmelserna i artikel 83 – dvs. såväl första som andra stycket – kan omformuleras till en enkel bestämmelse som stadgar att värderingen av avsättningarna ska vara förenlig med gjorda erfarenheter, men avstått från att lämna ett sådant förslag med hänsyn till risken för att en sådan bestämmelse avviker alltför mycket från lydelsen i direktivet. En sådan enkel bestämmelse skulle dock med fördel kunna placeras tillsammans med övriga övergripande bestämmelser, dvs. som en ytterligare punkt i den bestämmelse som föreslås i avsnitt 72.1.3.
7.2.11 Tillsynsåtgärder
Direktivets bestämmelse om rätten för tillsynsmyndigheten att kräva att försäkringsföretaget visar att nivån på avsättningarna är lämpliga och att de metoder som används av företaget är tillämpliga och relevanta samt att underliggande statistiska data är adekvata behandlas i det avsnitt som innehåller utredningens förslag när det gäller tillsynsreglerna, se avsnitt 13.
Detsamma gäller bestämmelsen i direktivet om att tillsynsmyndigheten har rätt att under vissa förutsättningar kräva att försäkringsföretaget ökar beloppet på de försäkringstekniska avsättningarna.
153
Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar SOU 2011:68
7.3 Översikt Kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (nivå 2)
Bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar återfinns i kapitel III artiklarna 12–50 och bilaga I. Genomförandeåtgärderna har stöd i artikel 86 i Solvens II-direktivet. Bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar i kapitel III är indelade i sex avsnitt; Allmänna bestämmelser, Datakvalitet, Metodologi för beräkning av avsättningarna, Relevant riskfri räntestruktur, Rörelsegrenar (på engelska lines of business) samt Proportionalitet och förenklingar.
7.3.1 Allmänna bestämmelser
Av de allmänna bestämmelserna framgår bl.a. vid vilken tidpunkt ett försäkringskontrakt ska anses ge upphov till ett åtagande, när åtagandet ska anses ha upphört och vilka åtaganden som ska beaktas. Ett försäkringskontrakt ska inkluderas i beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna från det att ett legalt bindande avtal ingåtts.
I de fall försäkringsföretaget har en ensidig rätt att säga upp försäkringsavtalet vid en framtida tidpunkt, en ensidig rätt att vägra att ta emot premier eller en ensidig rätt utan inskränkningar att ändra premierna eller förmåner vid en framtida tidpunkt ska de åtaganden som avser försäkrings- eller återförsäkringsskydd bortom denna tidpunkt inte tas med i beräkningen av avsättningarna, såvida inte försäkringsföretaget kan tvinga försäkringstagaren att betala premierna för dessa åtaganden. Det finns även närmare bestämmelser kring vilka premier som ska anses tillhöra olika typer av försäkringsavtal. Åtaganden som är kopplade till ett försäkringsföretags ensidiga rätt att förnya ett försäkringsavtal eller att ändra omfattningen av avtalet anses utgöra del av avtalet. Slutligen finns det också särskilda bestämmelser kring tolkningen av ”utan inskränkningar” vid olika typer av försäkringsavtal.
Här bör särskilt understrykas att det som redovisats ovan hämtats från kommissionens förslag till nivå 2-bestämmelser, och att det för närvarande pågår ett särskilt arbete kring vad som ska anses ingå i ett försäkringsavtal, m.m. De närmare gränsdragningarna är av stor betydelse för delar av den svenska försäkringsmarknaden.
154
SOU 2011:68 Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar
7.3.2 Datakvalitet
Av bestämmelserna om datakvalitet framgår bl.a. att försäkringsföretagen ska ha utförlig dokumentation (på engelska compile a directory of all data used) kring de underliggande data som används vid värderingen av avsättningar. Dokumentation ska finnas om bl.a. datakälla, egenskaper, uppdateringsfrekvens, relevanta expertbedömningar och om hur data används. Det ställs även krav på att företagen ska ha riktlinjer för användningen av data. Det finns särskilda regler kring vad som krävs för att data ska få anses vara korrekta, fullständiga och lämpliga. Slutligen finns det krav kring antaganden, konsekvens över tid, data från externa källor, krav på dokumentation kring begränsningar kopplade till användning av data och närmare bestämmelser kring när approximationer får användas.
7.3.3 Metodologi för beräkning av försäkringstekniska avsättningar
Avsnittet om metodologi innehåller fyra underavsnitt; Allmänna bestämmelser, Kassaflödesprognoser för beräkning av bästa skattning, Riskmarginal och Beräkning av avsättningarna när dessa kan replikeras.
Av de allmänna bestämmelserna framgår bl.a. att ett försäkringsföretag ska ha skriftlig dokumentation kring den metod och alla relevanta antaganden som ligger till grund för värderingen av de försäkringstekniska avsättningarna. Denna dokumentation ska bl.a. innehålla motiveringar och förklaringar till betydelsen av antagandet, eventuella osäkerheter förknippade med antagandet, relevanta alternativa antaganden och effekterna av dessa på värdet av de försäkringstekniska avsättningarna.
Om inte annat anges, ska antaganden som ligger till grund för värderingen av de försäkringstekniska avsättningarna vara oberoende av det företag som innehar åtagandet. Företagsspecifik information, inklusive information om skadereglering och kostnader, ska användas i beräkningen endast i den mån de leder till en värdering som är mer tillförlitlig och objektiv.
Försäkringsföretag ska se till att antaganden som ligger till grund för beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna används konsekvent över tiden och att indelningen i homogena riskgrupper sker utan godtyckliga förändringar.
155
Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar SOU 2011:68
Vid användning av scenariobaserade skattningar ska försäkringsföretag använda sig av antaganden och scenarion som är lämpliga och förenliga med de allmänna värderingsbestämmelserna, se avsnitt 7.1. De scenarion som används ska dessutom vara marknadskonsistenta, baseras på antagande om arbitragefrihet och vara förenliga med de relevanta riskfria räntesatser som används för diskontering.
Försäkringsföretagen ska kunna visa att de uppgifter som värderingen av de försäkringstekniska avsättningar bygger på är trovärdiga, relevanta och pålitliga samt kunna visa hur denna information används och hanteras.
Antaganden om framtida företagsledningsåtgärder som påverkar värderingen av de försäkringstekniska avsättningarna ska fastställas på objektiva grunder, vara realistiska och bygga på väldokumenterade åtgärdsplaner godkända av företagets ledning och styrelse.
EU-förordningen innehåller även bestämmelser kring karakteristika för s.k. framtida diskretionära förmåner 21 (på engelska future discretionary benefits), och bestämmelser kring vilka krav som ställs för att antaganden om försäkringstagarnas beteenden ska anses vara realistiska. Försäkringstekniska åtaganden för diskretionära förmåner ska beräknas separat.
7.3.4 Kassaflödesprognoser
Det finns bestämmelser om vilken typ av kassaflöden som minst ska inkluderas i kassaflödesprognoserna, vilka förväntade framtida händelser som ska inkluderas, vilka osäkra faktorer som ska beaktas, vilken typ av kostnader som ska inkluderas, värderingen av optioner och garantier som gäller gentemot försäkringstagarna. Bästa skattningen ska beräknas separat för försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser i olika valutor.
Val av aktuariella och statistiska beräkningsmetoder för beräkning av bästa skattning ska vara baserad på metodernas förmåga att återspegla de risker som påverkar de underliggande kassaflödena och åtagandenas art. Metoderna ska vara förenliga med, och utnyttja, alla tillgängliga relevanta data, och det finns särskilda bestämmelser kring möjligheten att använda kollektiva beräkningar. Försäkringsföretagen ska analysera i vilken utsträckning nuvärdet av kassaflödena påverkas av hur utfallet av händelser i
21 I begreppet diskretionära förmåner ingår inte förmåner kopplade till index eller fonder.
156
SOU 2011:68 Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar
vissa scenarier avviker från det förväntade utfallet. Beräkningarna ska göras på ett transparent sätt, och resultatet ska kunna granskas av en kvalificerad expert.
De kassaflödesprognoser som används för att bestämma de försäkringstekniska avsättningarna för livförsäkringskontrakt ska som huvudregel göras separat för varje individuellt kontrakt, men får under vissa förutsättningar göras kollektivt. Det finns detaljbestämmelser kring vilka kriterier som ska vara styrande för sådan kollektiva beräkningar.
Bästa skattningen för skadeförsäkring ska beräknas separat för å ena sidan inträffade försäkringsfall och kostnader under återstående avtalstid för löpande försäkringar och å den andra sidan inträffade oreglerade försäkringsfall.
7.3.5 Riskmarginal
När det gäller den närmare beräkningen av riskmarginalen finns det bl.a. bestämmelser om vilka antaganden som ska gälla för övertagande försäkringsgivare och vilken kapitalkostnadsränta som ska användas vid beräkningen. Riskmarginalen för hela portföljen av försäkringsåtaganden ska beräknas enligt följande formel.
Riskmarginal
( )
∑
≥
+
+
+
×
=
0
1
) 1 (
1
) (
t
t
t r
t
SCR
CoC
där CoC ska motsvara Cost-of-Capital räntesatsen, SCR(t) motsvarar solvenskapitalkravet för försäkringsrisker efter t år och r(t+1) motsvarar en relevant riskfri räntesats i försäkringsföretagets redovisningsvaluta. Försäkringsföretag ska fördela riskmarginalen för hela portföljen av försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser på olika rörelsegrenar.
157
Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar SOU 2011:68
7.3.6 Uppdelningen av hedgningsbara och ickehedgningsbara åtaganden
När det gäller uppdelningen mellan hedgningsbara22 och ickehedgningsbara åtaganden finns det bestämmelser kring när kassaflöden kan replikeras, dvs. under vilka förutsättningar kassaflöden kan anses gå att efterbilda på ett säkert sätt med hjälp av finansiella instrument. Kassaflöden hos de finansiella instrument som används i efterbildande syfte ska replikera osäkerhet avseende storlek och tidpunkt för samtliga kassaflöden som försäkringsåtagandet ger upphov till under alla omständigheter. Det finns också bestämmelser kring vilka kassaflöden som inte kan anses gå att efterbilda på ett säkert sätt med hjälp av finansiella instrument; nämligen kassaflöden som beror på sannolikheten för att försäkringstagarna kommer att utnyttja avtalade optioner, däribland uppehåll i premiebetalningarna och återköp och kassaflöden som är beroende av nivå, trend eller volatilitet i dödlighet, olycksfall och sjukdom samt kassaflöden som uppstår på grund av försäkringsföretagets kostnader. Slutligen finns det bestämmelser med närmare krav på vilken typ av finansiella instrument som får användas för replikering.
Medel som kan återfås enligt återförsäkringsavtal eller från specialföretag
Det finns bestämmelser om beräkning av kassaflöden hänförliga till sådana medel som kan återfås enligt återförsäkringsavtal eller från specialföretag. Denna form av kassaflöden ska beräknas separat, liksom motpartsrisken.
7.3.7 Relevanta riskfria räntestrukturer
Den riskfria räntestrukturen ska beräknas som summan av en basränta (på engelska basic risk-free interest rate term structure) och i tillämpliga fall en illikviditetspremie (på engelska illiquidity premium) som svarar mot åtagandena. En riskfri räntesats ska beräknas för varje valuta och löptid, baserat på relevanta data.
EIOPA ska härleda och publicera riskfria räntesatser för varje valuta och löptid och samtidigt publicera de principer och metoder som använts för att fastställa publicerade räntesatser. Riskfria rän-
22 Ett åtagande är hedgningsbart om kassaflödet med anledning av åtagandet, helt eller delvis, kan tillförlitligt replikeras (på engelska replicated reliably) med användning av finansiella instrument för vilka det finns ett tillförlitligt observerbart marknadsvärde.
158
SOU 2011:68 Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar
tesatser ska härledas från en räntekurva som möter ett antal kriterier;
• räntorna ska vara riskfria (ingen kreditrisk),
• realism (det ska vara möjligt att i praktiken tillgodogöra sig använda räntor), och
• pålitlighet (räntorna ska baseras på finansiella instrument som handlas på djupa, likvida och transparenta marknader samtidigt som processen för att fastställa räntorna ska vara pålitlig och robust).
Som referens för fastställande av den riskfria räntekurvan ska ränteswappar på interbankmarknaden normalt användas. Dessa ska justeras ned med en kreditriskpremie för att reflektera den kreditrisk som vanligen är förknippad med ett ränteswapavtal. Ränteswapkurvan ska användas för löptider där dessa noteringar bedöms vara tillräckligt likvida.
För löptider längre än den längsta tillgängliga likvida delen av räntekurvan ska en makroekonomisk metod användas för att extrapolera räntekurvan. Det övergripande målet är att konstruera en stabil och robust avkastningskurva som återspeglar rådande marknadsförhållanden, men samtidigt tar hänsyn till makroekonomiska bedömningar av nivån på den långsiktiga jämviktsräntan.
7.3.8 Riskgrupper
När det gäller begreppet riskgrupper (på engelska lines of business) finns det en hänvisning till Bilaga I till förordningen, där de olika riskgrupperna finns definierade.
Det finns också bestämmelser kring vilka kriterier som ska vara styrande för inplaceringen av ett försäkringskontrakt i en eller flera rörelsegrenar. Uppdelningen på rörelsegrenar ska ske utifrån ett kontrakts risker snarare än den legala kontraktsformen, och det finns särskilda bestämmelser kring bl.a. sjuk- och olycksfallsförsäkringar och hur dessa ska inplaceras i rörelsegrenar
159
Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar SOU 2011:68
160
7.3.9 Proportionalitet och förenklingar
Valet av beräkningsmetod för att fastställa de försäkringstekniska avsättningarna ska stå i proportion till art, omfattning och komplexitet hos riskerna i de underliggande åtagandena. Det finns bestämmelser kring vilka kriterier som ska användas för att bedöma om en metod är proportionell.
Det finns särskilda bestämmelser kring förenklade beräkningar av
• medel som kan återfås enligt återförsäkringsavtal eller från specialföretag,
• riskmarginalen,
• bästa skattningen för åtaganden där det finns möjlighet att justera premien, och
• justeringar med anledning av motpartsrisk.
8 Investeringar
8.1 Bakgrund
Enligt nu gällande regler ska ett försäkringsföretag ha tillgångar för skuldtäckning som minst uppgår till ett belopp som motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna för egen räkning, värdet av reservdeposition som en återförsäkringsgivare har ställt hos företaget och utjämningsreserv för kreditförsäkring. För dessa s.k. skuldtäckningstillgångar, gäller särskilda placeringsregler. Placeringsreglerna gäller inte för övriga s.k. fria tillgångar. De nuvarande placeringsreglerna innehåller dels vissa grundläggande kvalitativa regler, dels vissa mer detaljerade kvantitativa regler. Reglerna återfinns i de bakomliggande EU-direktiven, men har kompletterats med olika nationella regler. Enligt de mer övergripande kvalitativa reglerna ska skuldtäckningstillgångarna placeras så att lämplig riskspridning nås (diversifiering). Skuldtäckningstillgångarna ska också, med beaktande av företagets försäkringsåtaganden och förändringar i tillgångarnas framtida värde och avkastning (matchning), placeras så att företagets betalningsberedskap (likviditet) är tillfredsställande och den förväntade avkastningen är tillräcklig. Till de kvantitativa reglerna brukar hänföras dels reglerna om tillåtna tillgångslag, dels reglerna om hur stor andel av försäkringstekniska avsättningar för egen räkning som får motsvaras av skuldtäckningstillgångarna som får placeras i varje enskilt tillgångslag och hur stor exponering företaget får ha mot enskilda emittenter. Särskilda placeringsregler gäller för skuldtäckningstillgångar som avser tjänstepensionsförsäkring, villkorad återbäring och fondförsäkringsåtaganden där försäkringstagaren bär placeringsrisken dvs. den finansiella risken samt för återförsäkringsbolag. Placeringsreglerna innehåller även bestämmelser kring tillgångarnas geografiska placering och krav på hänsyn till risken för valutakursförluster. Placeringsreglerna för skuldtäckningstillgångar kan ses som en precisering av de mer över-
161
Investeringar SOU 2011:68
gripande kraven på tillfredsställande soliditet, likviditet och kontroll över placeringsrisker.
För skuldtäckningstillgångarna gäller även särskilda värderingsregler, som kan skilja sig från de värderingsregler som används i årsredovisningen. Enligt huvudregeln ska dessa tillgångar värderas till verkligt värde, med avdrag för skulder som hänför sig till förvärvet av tillgångar. Den närmare bestämningen av vad som avses med verkligt värde har överlämnats till Finansinspektionen som genom ett särskilt bemyndigande får meddela föreskrifter. Finansinspektionen har meddelat sådana föreskrifter1.
8.1.1 Några för- och nackdelar med nuvarande regleringen
Den nuvarande regleringsmodellen kännetecknas av uttryckliga gränser kring hur stor andel av skuldtäckningstillgångarna som får vara placerade i ett visst tillgångsslag och vara exponerad mot en enskild emittent. En nackdel med denna typ av regleringsmodell är att riskerna på tillgångssidan hanteras genom att begränsa möjligheten att investera i aktier och andra riskfyllda tillgångar utan hänsyn till skuldsidan. Den nuvarande modellen tar endast viss hänsyn till om tillgångarna har matchats med skuldsidan, dvs. om tillgångarna har en löptid som passar de utbetalningar man förväntar sig och att räntekänsligheten i värdet av tillgångar och skulder kan vara ungefär likadan. Inte heller tas hänsyn till eventuella diversifieringseffekter som uppkommer till följd av riskspridning i tillgångsportföljen.
Ytterligare en nackdel med den nuvarande regleringsmodellen är att det finns en risk att tillsynen främst riktas in på att kontrollera att placeringarna ryms inom angivna gränser. Bland fördelarna med dagens modell kan nämnas att regleringen är relativt enkel och robust, vilket bl.a. innebär fördelar när det gäller regelefterlevnad och tillsyn.
1 Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om skuldtäckning i svenska försäkringsföretag (FFFS 2011:20).
162
SOU 2011:68 Investeringar
8.2 Solvens II-direktivets bestämmelser
Solvens II är ett riskbaserat regelverk med kapitalkrav (solvenskapitalkrav och minimikapitalkrav), som tillsammans med övriga bestämmelser i regelverket ska ge ett tillräckligt skydd för försäkringstagarna. I beräkningen av solvenskapitalkravet ingår bl. a. kapitalkrav för marknadsrisk och motpartsrisk. Det innebär att exponeringen mot investeringsrisker täcks av kapitalkraven. När det gäller försäkringsföretagens2 tillgångar innehåller Solvens IIdirektivet krav på att alla tillgångar ska placeras enligt aktsamhetsprincipen (på engelska prudent person principle). I direktivet preciseras aktsamhetsprincipen genom olika kvalitativa bestämmelser, där vissa bestämmelser gäller för alla tillgångar medan andra bestämmelser skiljer sig åt beroende på om tillgången motsvarar minimikapitalkravet eller solvenskapitalkravet eller om den motsvarar försäkringstekniska avsättningar. Det finns dessutom särskilda bestämmelser för fondförsäkringstillgångar.
Det grundläggande kravet, som gäller för alla tillgångar i försäkringsföretaget, är att företaget endast får investera i tillgångar vars risker företaget kan identifiera, mäta, övervaka, hantera, kontrollera och rapportera samt på lämpligt sätt beakta i den Egna risk- och solvensbedömningen. Alla tillgångar – och särskilt de som motsvarar minimikapitalkravet och solvenskapitalkravet – ska dessutom investeras på ett sätt som säkerställer säkerhet, kvalitet, likviditet och lönsamhet för portföljen som helhet. Vidare ska tillgången placeras geografiskt på ett sätt som säkerställer att tillgången är tillgänglig för företaget.
När det gäller tillgångar som motsvarar försäkringstekniska avsättningar ska dessa även investeras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till åtagandenas art och löptid. Dessa tillgångar ska investeras, utifrån företagets lämnade information om målet med investeringen (på engelska any disclosed policy objective), på det sätt som bäst gagnar försäkringstagarnas intressen.
Direktivet innehåller, utöver ovan nämnda regler, även särskilda regler för investering av tillgångar som innehas med avseende på livförsäkringsavtal där försäkringstagaren står investeringsrisken. Särskilda investeringsregler gäller då förmånerna enligt ett försäkringsavtal är direkt knutna till värdet av andelar i en värdepappersfond eller till värdet av tillgångar som ingår i en intern fond som ägs av försäkringsföretaget. Vidare finns särskilda investeringsreg-
2 Placeringsregler för tjänstepensionsföretag behandlas i 17 kap.
163
Investeringar SOU 2011:68
ler för investeringar då förmånerna enligt ett försäkringsavtal är direkt knutna till ett aktieindex eller till något annat referensvärde.
Särskilda investeringsregler gäller även i de fall då förmåner, som är knutna till värdet av andelar i en värdepappersfond, tillgångar som ingår i en intern fond som ägs av försäkringsföretaget, ett aktieindex eller till något annat referensvärde, innefattar en garanterad avkastning på investeringen eller någon annan garanterad förmån.
Bland investeringsreglerna i direktivet finns även bestämmelser kring investeringsfrihet, tillgångarnas geografiska placering och förbud mot krav på pantsättning av tillgångar i vissa fall dvs. ett förbud för system med bruttoreserver som kräver att tillgångar ställs som säkerhet för att täcka ej intjänade premier och oreglerade skador.
Direktivet innehåller uttryckliga bestämmelser om investeringsfrihet dvs. bestämmelser att medlemsstaterna inte får föreskriva att försäkringsföretaget ska investera i vissa slag av tillgångar, inte ska kräva förhandsgodkännande eller systematisk anmälningsplikt när det gäller investeringsbeslut och inte får kräva att tillgångar som motsvarar försäkringstekniska avsättningar som hänför sig till försäkringsrisker som är belägna inom EES, måste vara placerade inom EES. De investeringsregler som finns i Solvens II innebär alltså mindre detaljreglering och därmed större frihet för företagen att självständigt utforma sin investeringsstrategi utifrån den verksamhet och risk företaget har. I gengäld får försäkringsföretaget ett kapitalkrav baserat på de investeringar som gjorts.
8.2.1 Närmare om aktsamhetsprincipen
Genom tjänstepensionsdirektivet infördes den s.k. prudent person rule i svensk rätt. Begreppet har i den svenska språkversionen av tjänstepensionsdirektivet översatts med aktsamhetsprincipen. Skälen till denna beteckning var dels att markera att det var fråga om en ny princip i vår rättsordning, dels att särskilja principen från den befintliga s.k. försiktighetsprincipen. I samband med införandet av aktsamhetsprincipen angavs aktsamhetsprincipen vara ett exempel på en kvalitativ regleringsansats för hur förvaltningen av pensionsmedel bör vara anordnad. Det konstaterades då att principen ligger till grund för rörelseregleringen av tjänstepensionsinstitut i framförallt de anglosaxiska länderna. I förarbetena noterades bl.a. att
164
SOU 2011:68 Investeringar
OECD:s definition av hur en förvaltare bör uppträda enligt aktsamhetsprincipen lyder: ”En person som har anförtrotts förvaltningen av en pensionsfond måste uppfylla sina skyldigheter med den omsorg, skicklighet, aktsamhet och flit som en person i en liknande ställning skulle använda vid driften av ett företag av liknande karaktär och målsättning”3. I Storbritannien uttrycks principen på det sättet att förvaltaren får placera fondens medel som om det vore hans egna medel, men att han därvid är underkastad en plikt att agera i förmånstagarnas intresse och, i förekommande fall, först efter att ha konsulterat kvalificerade rådgivare. Aktsamhetsprincipen angavs vara inriktad på beslutsprocessen snarare än på resultatet av det individuella tjänstepensionsinstitutets investeringar. Ingen typ av investering betraktas som oaktsam i sig. Enligt aktsamhetsprincipen kan ett investeringsbeslut inte betraktas isolerat. Ett enskilt investeringsbeslut måste enligt principen grunda sig på vilka effekter som beslutet förväntas få för rörelsen i sin helhet. Aktsamhetsprincipen ansågs vara nära sammanbunden med principerna om diversifiering, matchning mellan tillgångar och skulder samt tillfredsställande betalningsberedskap, dvs. principer som återfinns även i gällande försäkringsrörelsereglering.4
Genom Solvens II-regelverket införs aktsamhetsprincipen för alla försäkringsföretag. Aktsamhetsprincipen i Solvens II bygger på den princip, som redan finns på tjänstepensionsområdet. Enligt Solvens II-direktivet ska företagen ha tillgångar av tillräcklig kvalitet för att täcka sina samlade finansiella åtaganden. Det innebär att alla försäkringsföretag kan investera sina tillgångar utan att behöva ta hänsyn till detaljerade restriktioner i form av investeringsregler som anger godkända tillgångsslag och kvantitativa begränsningar av hur stor andel som får investeras i varje tillgångsslag eller hur stor andel som får härröra från samma emittent. Slopandet av detaljerade investeringsregler innebär dock inte att försäkringsföretagen är fria att investera helt fritt, eftersom direktivet i stället innehåller ett antal kvalitativa investeringsregler.
3 Financial Market Trends, No. 83, November 2002. 4 Se prop. 2004/06:165 s. 102 f.
165
Investeringar SOU 2011:68
8.3 Överväganden och förslag
8.3.1 Grundläggande principer för samtliga tillgångar
Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska göra samtliga
sina investeringar på ett aktsamt sätt. Investeringar får endast göras i tillgångar vars risker försäkringsföretaget kan identifiera, mäta, övervaka, hantera, kontrollera, rapportera och på lämpligt sätt beakta i den egna risk- och solvensbedömning som företaget ska göra. Investeringar i tillgångar ska göras på ett sätt som säkerställer säkerhet, kvalitet, likviditet och lönsamhet för de samlade tillgångarna. I händelse av intressekonflikter mellan försäkringsföretaget och försäkringstagarna ska tillgångarna investeras på ett sätt som bäst gagnar försäkringstagarnas intressen. Investeringar ska förvaras på ett sätt som säkerställer att tillgången är tillgänglig för försäkringsföretaget.
Skäl för utredningens förslag: Bestämmelserna i artiklarna 132–
134 i Solvens II-direktivet om investeringar föreslås med vissa språkliga justeringar tas in i lagtexten. Utredningen har valt att översätta investments med investeringar, vilket är en skillnad mot ordvalet i den svenska versionen av Solvens II-direktivet och tidigare svenska genomföranden då investments översatts till placeringar. Utredningens förslag syftar till att tydliggöra skillnaden mot tidigare regelverk, där investeringsreglerna framför allt berörde de tillgångar, som redovisas under rubriken Placeringstillgångar i den publika balansräkningen. Investeringsreglerna i Solvens II-direktivet berör däremot samtliga tillgångar i solvensbalansräkningen och har genom införandet av aktsamhetsprincipen en annan utformning än de tidigare kvantitativa kraven. En fortsatt användning av ordet placeringsregler skulle enligt utredningen kunna uppfattas som en ny kvantitativ reglering. Utredningen föreslår dessutom att ordet ”instrument” inte tas in i den svenska lagbestämmelsen, eftersom ”instrument” kan anses täckas av begreppet ”tillgångar”. Dessutom föreslår utredningen att orden ”portföljen som helhet” ersätts med orden ”de samlade tillgångarna”, eftersom ordet ”portfölj” inte är entydigt.
Enligt den inledande bestämmelsen i artikel 132.1 ska ett försäkringsföretag investera alla sina tillgångar enligt den aktsamhetsprin-
166
SOU 2011:68 Investeringar
cip som närmare beskrivs i artikel 132.2–132.4. En motsvarande bestämmelse ska med vissa språkliga justeringar tas in i den svenska lagtexten.
Enligt utredningen kan aktsamhetsprincipen närmast betraktas som ett samlingsbegrepp för ett antal principer som ska gälla för ett försäkringsföretags tillgångar. Vissa av dessa principer är övergripande i den meningen att de gäller för alla tillgångar (artikel 132.2 första och andra styckena) medan andra principer gäller endast för tillgångar som innehas för ett visst närmare bestämt syfte (artikel 132.2 tredje till fjärde styckena, artikel 132.3 och artikel 132.4.
Enligt utredningen är aktsamhetsprincipen i grunden en skyddsreglering för försäkringstagarna, eftersom principen kan ses som en form av kvalitetsreglering kring de investeringar som ytterst ska täcka försäkringsföretagets åtaganden gentemot försäkringstagarna. Kvalitetsregleringen handlar inte enbart om tillgången i sig, utan även om de rutiner och processer som används. Aktsamhetsprincipen kan också beskrivas som en kvalitativ reglering kring den balans som måste finnas mellan företagets risktagande och dess förmåga att bära de risker som risktagandet skapar. Från denna utgångspunkt, dvs. skyddet av försäkringstagarna, är aktsamhetsprincipen densamma för alla typer av försäkringsföretag. Aktsamhetsprincipen kommer emellertid att påverka försäkringsföretagen på olika sätt, eftersom företagen har olika grundförutsättningar när det gäller tillgänglig kapitalbas, investeringsstrategi, riskaptit, längd på försäkringsåtaganden, m.m.
Bestämmelsen i artikel 132.2 första stycket om de grundkrav som ställs i fråga om riskkontroll vid investeringar i tillgångar ska med några språkliga justeringar tas in i den svenska lagtexten som en sådan grundläggande princip som gäller för alla investeringar. Enligt direktivet ska försäkringsföretag endast investera i tillgångar och instrument vars risker kan identifieras, mätas, övervakas, hanteras, kontrolleras, rapporteras och på lämpligt sätt beaktas i den
Egna risk- och solvensbedömningen. Dessa kvalitativa krav gäller alla tillgångar inklusive derivatinstrument. Enligt utredningen innebär bestämmelsen bl.a. att investeringsprocesserna ska ingå i företagets riskhanteringssystem, jfr. även 11 kap om företagsstyrning och riskhantering.
Enligt artikel 135.1 får Kommissionen anta genomförandebestämmelser som specificerar dessa kvalitativa krav. Kommissionen har dock inte ännu lämnat förslag på genomförandebestämmel-
167
Investeringar SOU 2011:68
ser i den föreslagna förordningen. För att undvika konflikt med eventuellt kommande reglering på lägre nivå har utredningen valt att inte närmare specificera de kvalitativa kraven.
Bestämmelsen i artikel 132.2 andra stycket som innebär krav på säkerhet, kvalitet, likviditet och lönsamhet för portföljen som helhet samt krav på tillgångars lokalisering anges i direktivet vara tilllämplig på ”Alla tillgångar, och särskilt de som täcker minimikapitalkravet och solvenskapitalkravet, . . .”. Utredningen har tolkat bestämmelsen på det sättet att kraven gäller för alla tillgångar, och att det därför inte behöver uttryckligen anges i den svenska lagtexten att bestämmelsen också gäller för de tillgångar som täcker minimikapitalkravet och solvenskapitalkravet.
Bestämmelsen om att investeringar i tillgångar ska göras på ett sätt som säkerställer säkerhet, kvalitet, likviditet och lönsamhet för de samlade tillgångarna innebär inte att ett försäkringsföretag är förhindrat att placera i t.ex. illikvida tillgångar, så länge aktsamhetsprincipen iakttas. Följaktligen kan företaget ha enskilda investeringar som inte klarar samtliga kvalitetskrav så länge företagets investeringar totalt sett uppfyller kraven. I grunden gäller investeringsfrihet, och den bedömning som ska göras vad avser säkerhet, kvalitet, likviditet och lönsamhet vid ett enskilt investeringsbeslut avser effekten på de samlade tillgångarna. Kravet i Solvens II-direktivet på lokalisering av tillgångar innebär att tillgångarna ska vara investerade så att deras åtkomst garanteras, vilket enligt utredningen innebär att tillgångarna ska vara tillgängliga så att de kan realiseras vid behov. Lokalisering har i tidigare regelverk definierats som geografisk placering. Utredningen menar dock att bestämmelsen inte bara träffar var investeringen har gjorts rent geografiskt, utan att innebörden är att investeringen ska vara tillgänglig för företaget när den behövs oavsett var den finns. Utredningen har därför valt att istället använda benämningen förvaring, som utredningen anser är en bättre benämning. Det finns inte längre något krav på att tillgångarna ska vara förvarade inom EES.
När det gäller bestämmelsen i artikel 132.2 fjärde stycket om prioriteringsordning i händelse av intressekonflikt anser utredningen att även den bestämmelsen ska tas in i den svenska lagtexten med vissa språkliga justeringar.
168
SOU 2011:68 Investeringar
8.3.2 Vissa begränsningar
Utredningens förslag: För alla tillgångar utom de tillgångar
som motsvarar försäkringsteknisk avsättning för livförsäkringar för vilka försäkringstagaren bär risk, som avses i avsnittet 8.3.4 punkterna 1 och 2 gäller följande:
1. Derivatinstrument eller andra liknande finansiella instrument får endast användas för att sänka risken i ett försäkringsföretag eller för att i övrigt effektivisera förvaltningen av företagets tillgångar.
2. Investeringar i tillgångar som inte är upptagna till handel på en reglerad marknad ska hållas på aktsamma nivåer.
3. Tillgångarna ska investeras så att lämplig riskspridning uppnås. Med lämplig riskspridning menas att tillgångarna ska vara investerade på ett sådant sätt att försäkringsföretaget undviker a. ett överdrivet beroende av en viss tillgång, emittent eller grupp av företag, b. en överdriven exponering mot ett geografiskt område, c. en överdriven riskackumulering i de samlade tillgångarna, och d. en överdriven riskkoncentration mot samma emittent eller av emittenter som tillhör samma grupp
Skäl för utredningens förslag: De särskilda bestämmelserna i arti-
kel 132.4 i Solvens II-direktivet kring vad som ska gälla för alla tillgångar utom fondförsäkringstillgångar ska med några språkliga justeringar tas in i den svenska lagtexten.
När det gäller bestämmelsen om användning av derivatinstrument kan det noteras att det i Solvens II-direktivet saknas en definition av begreppet derivat. Utredningen anser därför att begreppet derivatinstrument bör preciseras i lagtexten. Bestämmelsen finns redan i nuvarande regelverk och har endast kompletterats med ordet ”derivatinstrument” i förslaget till lagtext. Derivatinstrument kan användas till att sänka risken i förvaltningen, vilket förbättrar möjligheterna för försäkringsföretagen att matcha tillgångarna mot åtagandena, vilket kan bidra till en effektiv portföljförvaltning. Förutsättningen är dock att instrumentet bidrar till att sänka risken i verksamheten eller till att effektivisera förvaltningen av företagets
169
Investeringar SOU 2011:68
tillgångar. En investering i ett derivatinstrument ska göras i enlighet med aktsamhetsprincipen precis som övriga tillgångar enligt ovan.
Enligt artikel 132.4 fjärde och femte stycket framgår att ”tillgångarna ska vara väl diversifierade på ett sådant sätt att man undviker överdrivet beroende . . .” och att ”investeringar i tillgångar som emitteras av samma emittent eller av emittenter som tillhör samma grupp inte får medföra att ett försäkringsföretag utsätts för överdriven riskkoncentration”. Utredningen menar att den senare formuleringen inte i sak tillför något utöver vad som redan framgår av övriga föreslagna bestämmelser, men att bestämmelsen tas in i den svenska lagtexten för att tydliggöra att företagen ska undvika en överdriven riskexponering mot en och samma emittent eller emittenter som tillhör samma grupp. Det bör dock noteras att det inte är fråga om några kvantitativa begränsningar som i tidigare regelverk.
8.3.3 Principer för tillgångar som motsvarar försäkringstekniska avsättningar
Utredningens förslag: Tillgångar som motsvarar försäkrings-
tekniska avsättningar ska utöver vad som följer av övriga bestämmelser vara lämpliga med hänsyn till åtagandenas art och löptid. Dessa tillgångar ska investeras, utifrån den information som försäkringsföretaget lämnat om målet med investeringen, på det sätt som bäst gagnar försäkringstagarnas intressen.
Skäl för utredningens förslag: Bestämmelsen i artikel 132.2 tredje
stycket första meningen i Solvens II-direktivet om att tillgångar som innehas för att täcka försäkringstekniska avsättningar även ska investeras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till försäkrings- och återförsäkringsskuldernas art och löptid ska med några språkliga justeringar tas in i den svenska lagtexten. Utredningen anser att orden ”tillgångar som innehas för att täcka försäkringstekniska avsättningar” ska ersättas med orden ”tillgångar som motsvarar försäkringstekniska avsättningar”, eftersom det torde vara det som avses i den aktuella artikeln. Att tillgångarna kan komma att användas för att infria de underliggande åtagandena är en annan sak. Vidare bör
170
SOU 2011:68 Investeringar
orden ”försäkrings- och återförsäkringsskulderna” ersättas med begreppet ”åtagandena”.
Bestämmelsen finns delvis i nuvarande regelverk, men den gällde då bara för tjänstepensionsverksamhet. Någon begränsning till en viss verksamhet finns dock inte i artikel 132.2 i Solvens II-direktivet.
Även bestämmelsen i artikel 132.2 tredje stycket andra meningen om att tillgångarna som avses ska investeras i alla försäkringstagarnas bästa intresse, med hänsyn till lämnad information om mål för investeringarna ska med språkliga justeringar tas in i den svenska lagtexten. Utredningen har valt att översätta ”the best interest of all policyholders and beneficiaries” med ”på det sätt som bäst gagnar försäkringstagarnas intressen”. Utredningen har därmed valt att behålla delar av den översättning som gjordes i samband med införandet av Tjänstepensionsdirektivet i FRL eftersom den engelska ordalydelsen är oförändrad. Utredningen har dock ändrat den tidigare översättningen av ”policyholders and beneficiaries” till ”försäkringstagarnas” eftersom den tidigare översättningen i FRL till ”ersättningsberättigades” passar tjänstepensionsverksamhet, men inte för all övrig verksamhet som bestämmelsen omfattar.
Den svenska lagtexten har i enlighet med Solvens II-direktivet en hänvisning till lämnad information om målet med investeringen. Enligt utredningen kan sådan information lämnas på försäkringsföretagets hemsida, via kundutskick, kundbesked, reklam eller på annat sätt. Enligt utredningen kan även offentliggjorda investeringsriktlinjer och den Egna risk- och solvensbedömningen vara sådan lämnad information som kan ge försäkringstagaren en befogad förväntan på att informationen om målet för investeringen är korrekt och kommer att genomföras. Det innebär att den information som försäkringsföretaget lämnar om hur tillgångar som motsvarar försäkringstekniska avsättningar investeras, ska infrias. Det innebär dock inte att alla detaljer i företagets investeringsregler ska offentliggöras.
171
Investeringar SOU 2011:68
8.3.4 Principer för tillgångar som motsvarar avsättningar för vissa förmåner i livförsäkringsavtal
Utredningens förslag: Tillgångar som motsvarar försäkrings-
teknisk avsättning för livförsäkringar för vilka försäkringstagaren bär risk ska dessutom investeras enligt följande.
1. När förmånerna (på engelska benefits) är knutna till värdet på andelar i ett fondbolag enligt 1 § 7 lagen (2004:46) om investeringsfonder ska tillgångarna investeras så att de så nära som möjligt motsvarar andelarna. Detsamma gäller förmåner som är knutna till tillgångar som ingår i en intern fond som innehas av försäkringsföretaget.
2. När förmånerna är knutna till ett aktieindex eller till något annat referensvärde än de som avses i punkt 1, ska tillgångarna investeras så att de så nära som möjligt motsvarar de tillgångar aktieindexet eller referensvärdet baseras på.
3. När förmånerna enligt punkterna 1 och 2 innefattar en garanterad avkastning på investeringen eller någon annan garanterad förmån gäller begränsningarna i avsnittet 8.3.2 för de tillgångar som motsvarar ytterligare försäkringstekniska avsättningar för den garanterade förmånen.
Skäl för utredningens förslag: Bestämmelserna i artikel 132.3 i
Solvens II-direktivet som gäller tillgångar som innehas med avseende på livförsäkringsavtal där försäkringstagarna står för investeringsrisken ska med betydande språkliga justeringar tas in i den svenska lagtexten. Bestämmelsen i artikel 132.3 fjärde stycket innebär enligt utredningen att de tillgångar som motsvarar försäkringstekniska avsättningar för garanterad avkastning på investeringar eller någon annan garanterad förmån i en fondförsäkring eller dylikt inte lyder under samma investeringsbestämmelser som de tillgångar som motsvarar de övriga avsättningarna för den aktuella försäkringen. För de tillgångar som motsvarar garanterad avkastning eller förmåner i en fondförsäkring eller dylikt gäller i stället de bestämmelser som gäller för alla andra tillgångar.
Formuleringen ”så nära som möjligt motsvarar andelarna” i artikel 132.3 andra stycket i direktivet ska enligt utredningen tolkas på det sättet att premierna för en fondförsäkring ska placeras i andelar i sådana till försäkringen knutna fonder som försäkringstagaren
172
SOU 2011:68 Investeringar
från tid till annan bestämmer, jfr. nu gällande FRL. Tolkningen bygger på att det i artikel 132.3 första stycket finns en hänvisning till artikel 132.2, där det bl.a. sägs att tillgångarna ska investeras i försäkringstagarens bästa intresse med hänsyn till eventuella deklarerade mål för placeringarna.
En intern fond består av tillgångar i det egna försäkringsföretaget.
8.3.5 Investeringsfrihet
Utredningens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direk-
tivet om investeringsfrihet och förbud mot krav på förhandsgodkännande eller systematisk anmälningsplikt när det gäller investeringsbeslut angående tillgångar i ett försäkringsföretag föranleder inga genomförandeåtgärder.
Skäl för utredningens bedömning: I artikel 133.1 i Solvens II-
direktivet framgår att medlemsstaterna inte får föreskriva att försäkringsföretag ska investera i vissa slag av tillgångar. I artikel 132.2 framgår att medlemsstaterna inte ska kräva förhandsgodkännande eller systematisk anmälningsplikt när det gäller placeringsbeslut angående tillgångar i ett försäkringsföretag. De nu aktuella bestämmelserna är av handlingsdirigerande natur för medlemsstaterna och ska som en följd av det beaktas när medlemsstaterna inför regler om investeringar av tillgångar i försäkringsföretag. Något behov av lagstiftningsåtgärder med anledning av bestämmelserna är enligt utredningen inte nödvändiga.
8.3.6 Tillgångarnas förvaring m.m.
Utredningens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet
om vissa tillgångars förvaring och förbud mot viss pantsättning av tillgångar föranleder ingen lagstiftningsåtgärd.
Skäl för utredningens bedömning: Av artikel 134.1 första stycket
i Solvens II-direktivet följer att medlemsstaterna, när det gäller försäkringsrisker som är belägna inom EES, inte får kräva att tillgångar som innehas för att motsvara de försäkringstekniska avsättningar
173
Investeringar SOU 2011:68
som hänför sig till dessa risker är placerade inom gemenskapen eller i någon viss medlemsstat.
Av artikel 134.1 andra stycket framgår att medlemsstaterna inte, i fråga om fordringar enligt återförsäkringsavtal på företag som är auktoriserade enligt Solvens II-direktivet eller har sitt huvudkontor i ett tredjeland vars solvensordning på visst sätt bedöms vara likvärdig, ska kräva att tillgångar som motsvarar dessa fordringar placeras inom EES.
Av artikel 134.2 framgår att medlemsstaterna inte, för upprättande av försäkringstekniska avsättningar, får behålla eller införa något system med bruttoreserver som kräver att tillgångar ställs som säkerhet för att täcka ej intjänade premier och oreglerade skador i de fall då återförsäkraren är ett försäkringsföretag som är auktoriserat enligt direktivet.
Bestämmelserna i artikel 134 är i likhet med artikel 133 av förbudskaraktär för medlemsstaterna. Bestämmelserna har beaktats vid utformningens förslag.
8.3.7 Bemyndiganden
Utredningens bedömning: Möjligheten enligt Solvens II-direkti-
vet för medlemsstater att ställa krav på begränsning av de typer av tillgångar eller referensvärden som kan kopplas till försäkringsförmåner där investeringsrisken bärs av en försäkringstagare som är en fysisk person bör inte utnyttjas.
Skäl för utredningens bedömning: Enligt artikel 133.3 påverkar
bestämmelserna i artiklarna 133.1 och 133.2 i direktivet inte medlemsstaternas rätt att ställa krav på begränsning av de typer av tillgångar eller referensvärden som kan kopplas till försäkringsförmåner, där investeringsrisken bärs av en försäkringstagare som är en fysisk person. Eventuella krav på begräsningar får inte vara striktare än de bestämmelser som finns i UCITS-direktivet. Enligt utredningens mening saknas det för närvarande skäl att utnyttja denna möjlighet.
174
SOU 2011:68 Investeringar
8.4 Översikt Kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (nivå 2):
Bestämmelser om investeringsregler återfinns i skäl 66–68 och i kapitel VIII artiklarna 243–248. Dessa genomförandeåtgärder är i enlighet med artikel 135.2 i Solvens II-direktivet och behandlar endast investeringar i överlåtbara värdepapper och andra finansiella instrument som baseras på ompaketerade lån. I Solvens II-direktivet och den föreslagna förordningen kallas dessa lån ”repackaged loans”. Den svenska översättningen i direktivet är ”lån som stuvats om”, men har av utredningen översatts till ompaketerade lån. Dessa lån motsvarar värdepapperiserade lån i annan lagstiftning. Nedan följer en sammanfattning av de föreslagna genomförandeåtgärderna.
I artikel 243 finns definitioner av olika termer som t ex överlåtbara värdepapper och andra finansiella instrument baserade på ompaketerade lån, värdepapperisering, tranch, originator, medverkande institut och central banker.
Enligt artikel 244 ska ett försäkringsföretag bara investera i överförbara värdepapper och andra finansiella instrument som baseras på ompaketerade lån om originatorn eller det medverkande institutet uttryckligen har visat för företaget, att man kommer att behålla ett ekonomiskt intresse netto som vid varje tillfälle inte får vara lägre än 5 procent. Artikeln innehåller även definitioner och vilka andra förutsättningar som krävs.
Enligt artikel 245 gäller inte bestämmelsen i artikel 244 när den värdepapperiserade exponeringen för överlåtbara värdepapper och andra finansiella instrument som baseras på ompaketerade lån består av fordringar eller eventualfordringar på eller om de är helt ovillkorade och oåterkalleligt garanterade av t.ex. stater, centralbanker, kommuner, lokala myndigheter, enheter i den offentliga sektorn. Bestämmelsen i artikel 244 ska inte heller gälla för transaktioner som baseras på vissa typer av tydliga, transparenta och tydliga index som definieras i artikeln.
Enligt artikel 246 ska försäkringsföretag som investerar i överlåtbara värdepapper eller andra finansiella instrument som baseras på ompaketerade lån uppfylla vissa kvalitativa krav avseende företagets bedömningar av ALM-risken, koncentrationsrisken och investeringsrisken, kontrollrutiner, intern rapportering, tillsynsrapportering och offentliggöranden.
175
Investeringar SOU 2011:68
176
Om ett försäkringsföretag inte klarar kraven i artikel 244 ska tillsynsmyndigheten kontaktas. Detta framgår av artikel 247. Om standardformeln används för att beräkna solvenskapitalkravet, ska kapitalkravet för spreadrisk på exponeringen för överlåtbara värdepapper eller andra finansiella instrument som baseras på ompaketerade lån som inte klarar kraven beräknas enligt specifikt angivna bestämmelser i artikeln.
Om ett försäkringsföretag inte klarar de kvalitativa kraven i artikel 246 ska tillsynsmyndigheten bedöma om avvikelsen är väsentlig enligt definitionen i artikel 37.1.c i Solvens II-direktivet, vilket framgår av artikel 247 bis.
9 Kapitalkrav
9.1 Bakgrund
Ett försäkringsföretags solvenskapital kan enkelt beskrivas som en kapitalbuffert som ska kunna användas för att täcka förluster i verksamheten som annars skulle hota försäkringsföretagets möjlighet att i rätt tid uppfylla sina förpliktelser gentemot försäkringstagare. Denna form av kapitalbuffert kan också kallas för riskbuffert. I den nuvarande regleringen kallas kravet på solvenskapital för solvensmarginal. Solvensmarginalen beräknas på olika sätt för skadeförsäkringsrörelse, återförsäkring respektive livförsäkringsrörelse. Om kravet på solvensmarginal inte är uppfyllt ska Finansinspektionen ingripa. Det finns också krav på garantibelopp, dvs. krav på absolut lägsta tillåtna kapital i euro. Om kravet på garantibelopp inte är uppfyllt kan företagets tillstånd att bedriva försäkringsverksamhet återkallas.
Av skäl 14–16 i Solvens II-direktivet framgår att det centrala syftet med det regelverk som införs är att säkerställa ett tillräckligt försäkringstagarskydd. Av skälen framgår att en förutsättning för att detta ska uppnås är att försäkringsföretag omfattas av ändamålsenliga solvenskrav som leder till en effektiv kapitalallokering, och att företagen ges incitament att mäta och hantera sina risker på ett adekvat sätt.
Genom Solvens II-direktivet införs mer riskkänsliga kapitalkrav, dvs. en ordning där kravet på riskbuffertens storlek är mer direkt relaterad till de risker försäkringsföretaget är exponerat för i sin verksamhet. Genom detta skapas en tydlig koppling mellan riskerna i företagets balansräkning och det lagstadgade kravet på buffertkapital. Det riskkänsliga kapitalkravet ger försäkringsföretagen incitament att utveckla sin riskhantering, eftersom företagen vill undvika onödig kapitalbindning. Genom den process som krävs för att fastställa kapitalkraven får varje försäkringsföretag en tydlig bild
177
Kapitalkrav SOU 2011:68
av hur olika risker i verksamheten kan påverka företagets solvenssituation. Företagen ska även göra en egen risk- och solvensbedömning, dvs. en bedömning av hur mycket buffertkapital som företaget behöver med avseende på företagets specifika riskprofil, risktolerans och affärsstrategi (se kapitel 12).
I det nya regelverket finns det två olika krav på solvenskapital som relaterar till riskerna i verksamheten, dels ett Solvenskapitalkrav (på engelska Solvency Capital Requirement, SCR) som utgör en erforderlig nivå på solvenskapitalet, dels ett Minimikapitalkrav (på engelska Minimum Capital Requirement, MCR) som är en förutsättning för tillstånd. Det finns dessutom en absolut lägsta nivå på minimikapitalkravet som är satt i euro och som är oberoende av risken i det enskilda bolaget. SCR och MCR utgör gränser för gradvis skärpta tillsynsingripanden, se kapitel 13. SCR syftar till att säkerställa att ingripanden av tillsynsmyndigheten sker i god tid medan MCR definierar den nivå där tillsynsmyndigheten kan komma att återkalla försäkringsföretagets tillstånd att bedriva försäkringsrörelse.
Figur 9.1
Solvenskapitalkrav, SCR
Minimikapitalkrav, MCR
Försäkringstekniska
avsättningar, FTA
(Bästa sk attning +
risk marginal)
Tillgångar
Skulder
Figur 9.1 visar en schematisk bild över ett försäkringsföretags Solvens II-balansräkning. Förutom tillgångar som svarar mot försäkringstekniska avsättningar och övriga skulder1 ska försäkrings-
1 Skulder som inte är efterställda.
178
SOU 2011:68 Kapitalkrav
företaget ha en medräkningsbar kapitalbas – dvs. förlustabsorberande kapital av viss lägsta kvalitet – som täcker solvenskapitalkravet(bestämmelserna om kapitalbas behandlas i kapitel 11).
9.1.1 Beräkningen av SCR
SCR ska vara riskkänsligt. Detta innebär bl.a. att beräkningen ska ske utifrån företagets faktiska riskprofil och att hänsyn ska tas till diversifieringseffekter och riskreducerande åtgärder. Med riskreducerande åtgärder avses t.ex. återförsäkring. Hänsyn ska vidare tas till hela balansräkningen, dvs. såväl tillgångs- som skuldsida. Beräkningen ska innefatta alla kvantifierbara risker, t.ex. försäkringsrisker, marknadsrisker, kreditrisker och operativa risker. Med risk menas här en oförutsedd händelse som orsakar en beloppsmässig effekt på försäkringsföretagets kapitalbas.
SCR ska enligt Artikel 101 i Solvens II-direktivet bestämmas med användning av Value at Risk (VaR)2 för kapitalbasen hos ett försäkringsföretag, och motsvara konfidensnivån 99,5 procent för en ettårsperiod. I skäl 64 beskrivs SCR som det ekonomiska kapital som försäkringsföretag ska hålla för att säkerställa att företaget med en sannolikhet på minst 99,5 procent ska kunna uppfylla sina förpliktelser gentemot försäkringstagare under de kommande 12 månaderna.
SCR kan beräknas antingen med en s.k. standardformel, eller enligt av tillsynsmyndigheten godkända s.k. interna modeller, som kan vara fullständiga eller partiella. Möjligheten att använda sig av egna interna modeller syftar till att skapa incitament för försäkringsföretagen att utveckla sin riskhantering och företagsstyrning. Det ska inte finnas någon motsättning mellan företagets strävan mot en effektiv kapitalallokering och det lagstadgade kravet på solvenskapital. Reglerna kring interna modeller behandlas i kapitel 10.
Här bör även nämnas att tillsynsmyndigheterna har vissa möjligheter att i särskilda fall genom ett s.k. kapitaltillägg, besluta att SCR ska utgöras av ett högre belopp än det belopp som räknats fram med standardformeln eller en intern modell, se vidare artikel 37 och avsnitt 13.3.3.
2 Value at Risk (VaR) är ett riskbegrepp som anger storleken på det riskerade beloppet med en viss sannolikhet och över en viss tidsperiod. Detta kvantitativa mått kan användas för att mäta risken hos en portfölj av tillgångar, en portfölj av försäkringsåtaganden eller för hela verksamheten i ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag.
179
Kapitalkrav SOU 2011:68
9.1.2 Beräkning enligt standardformeln
Beräkningen av SCR med användning av standardformeln tar sin utgångspunkt i separat beräknade kapitalkrav för vissa särskilt angivna kategorier av risker, som sedan aggregeras till ett totalt SCR. Figur 9.2 visar en schematisk bild över standardformelns uppbyggnad, innehållande de olika kategorier och underkategorier av risker som enligt Solvens II-direktivet ska ingå i beräkningen av SCR. Det bör särskilt understrykas att uppbyggnaden av SCR ser delvis annorlunda ut om hänsyn skulle tas till innehållet i den föreslagna nivå 2-regleringen.3 Vidare bör det noteras att uppbyggnaden av det solvenskapitalkrav som testats i olika enkäter (på engelska Quantitative Impact Studies, QIS) inte i alla delar har följt den uppbyggnad som finns i direktivet.
Figur 9.2 Schematisk figur över uppbyggnaden av SCR i standardformeln i Solvens II-direktivet.
SCR bestäms av:
Liv
katastrof
Liv
drif tskostnad
Liv
dödsf all
Liv
liv sf all
Liv
sjuk/inv alid
Liv
ompröv ning
Liv
annullation
Markn
koncentration
Sjuk
f örs.risk
Sjuk
katastrof
Sjuk
drif tskostnad
Markn
aktier
Markn
spread
SCR
skade
SCR
liv
Skade
premie/reserv
Markn
v aluta
Skade
katastrof
Markn
f ast
SCR
SCR
bas
SCR
Operativ
Markn
ränta
Justeringsbelopp
SCR
sjuk
SCR
motpart
SCR
marknad
3 I den föreslagna nivå 2-regleringen finns det t.ex. ytterligare en riskkategori, nämligen SCR intangibles. 4 I bilden har hänsyn inte tagits till den föreslagna nivå 2-regleringen.
180
SOU 2011:68 Kapitalkrav
• SCR
bas
, som är baskapitalkravet
• SCR
operativ
, som är kapitalkravet för operativ risk
• Justeringsbelopp, som är en justering av SCR för förlustabsorberande effekter i försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter
SCR
bas
utgörs i sin tur av kapitalkrav för skadeförsäkringsrisk
(SCR
skade
), marknadsrisk (SCR
marknad
), sjukförsäkringsrisk (SCR
sjuk
),
motpartsrisk (SCR
motpart
) och livförsäkringsrisk (SCR
liv
).
Skadeförsäkringsrisk innefattar premierisk/skadereservrisk och katastrofrisk. Kapitalkravet för marknadsrisk innefattar kapitalkrav för valutarisk, fastighetsrisk, ränterisk, aktierisk, spreadrisk och koncentrationsrisk. Kapitalkravet för sjukförsäkringsrisk innefattar sjukförsäkringsrisk, katastrofrisk och driftskostnadsrisk. Kapitalkravet för livförsäkringsrisk innefattar kapitalkrav för dödsfallsrisk, livsfallsrisk, invaliditets- och sjukrisk, driftkostnadsrisk, omprövningsrisk, annullationsrisk och katastrofrisk.
I den svenska översättningen av Solvens II-direktivet används benämningen riskmodul för SCR
skade
, SCR
marknad
, SCR
sjuk
, SCR
motpart
och SCR
liv
. De underliggande modulerna benämns undermoduler. Utredningen har i stället valt benämningen kategori respektive underkategori av risk, se avsnitt 9.1.2. När försäkringsföretag använder sig av standardformeln ska alltså ett kapitalkrav beräknas för varje enskild riskkategori. Detta kapitalkrav ska göra det möjligt för försäkringsföretaget att stå emot betydande oförutsedda förluster och ska beräknas som den minskning av det egna kapitalet som kan uppstå vid olika scenarier – exempelvis förändrad skadeutveckling, börsfall eller räntutveckling – som ryms inom vad som kan inträffa med sannolikheten 99,5 procent över en tidshorisont på ett år. De enskilda kapitalkraven ska därefter aggregeras med hänsyn till egenskaperna hos de olika riskkategorierna. Eftersom det är mindre sannolikt att alla ogynnsamma scenarier inträffar under 12-månadersperioden tillåts försäkringsföretagen tillgodogöra sig en viss kapitalkravsreduktion jämfört med om det sammanlagda kapitalkravet summerats utan sådan hänsyn. Denna kapitalkravsreduktion uppnås på övergripande nivå, genom tillämpning av korrelationer5 som finns
5 Korrelation är ett statistiskt mått, som anger styrkan och riktningen av ett samband mellan två variabler. Korrelation uttrycks som ett värde mellan 1 och – 1, där 0 anger inget samband, 1 anger maximalt positivt samband och -1 anger maximalt negativt samband. En korrelation
181
Kapitalkrav SOU 2011:68
angivna i Solvens II-direktivet. Vid beräkningen av kapitalkravet för varje riskkategori kan hänsyn tas till diversifieringseffekter i den utsträckning EU-förordningen medger det. Det bör även noteras att det vid beräkningarna enligt standardformeln dels finns vissa möjligheter att använda sig av förenklade beräkningar, dels finns vissa möjligheter att använda företagsspecifika parametrar.
Beräkning enligt standardformeln kan förenklat beskrivas i följande steg. I det första steget bestäms för varje aktuell risk ett 1års-scenario som kan beräknas inträffa med en sannolikhet av 0,5 procent. Ett exempel på ett 0,5 procent-scenario är att aktiekurserna skulle sjunka med 39 procent under ett år. Som ett led i harmoniseringen av regelverket är scenarierna i standardmodellen standardiserade.
Nästa steg i beräkningen är att slå fast hur en sådan händelse beloppsmässigt skulle påverka det enskilda försäkringsföretagets tillgångar och skulder, dvs. vilken påverkan händelsen skulle ha på det samlade buffertkapitalet. Denna beloppsmässiga påverkan motsvarar kapitalkravet för den aktuella risken. När väl kapitalkraven för de enskilda riskerna slagits fast ska dessa aggregeras till ett s.k. baskapitalkrav. Vid denna aggregering ska hänsyn tas till diversifieringseffekter.
Till det framräknade baskapitalkravet ska sedan adderas ett särskilt kapitalkrav för operativa risker, som beräknas med en annan metodik.
Slutligen ska summan av baskapitalkravet och kapitalkravet för operativ risk justeras med hänsyn till den förlustabsorberande kapacitet som kan finnas i de försäkringstekniska avsättningarna och uppskjutna skatter. Ett exempel på när en sådan justering blir aktuell är vid s.k. villkorad återbäring i svenska vinstutdelande livförsäkringsbolag, dvs. när de försäkringstekniska avsättningarna minskar på grund av att tillgångar har minskat i värde. Ett annat exempel är skadeförsäkringsbolag med uppskjuten skatteskuld, där skatteskulden reduceras om förluster görs i rörelsen.
När alla steg genomförts har man fått fram ett belopp på det buffertkapital som krävs för att försäkringsföretaget med 99,5 procents sannolikhet under en ettårsperiod ska klara av att infria sina förpliktelser. Skyddsnivån i regelverket är alltså satt på en sådan nivå att – i genomsnitt och över tid – ett försäkringsföre-
mindre än 1 innebär i detta sammanhang att det totala kapitalkravet är mindre än summan av sina delar.
182
SOU 2011:68 Kapitalkrav
tag av 200 kan förväntas fallera årligen (i de fall alla försäkringsbolag har exakt det kapital som krävs enligt regleringen). Att ett försäkringsföretag fallerar betyder dock inte att försäkringstagare och andra ersättningsberättigade förlorar hela den ersättning man är berättigad till. I normalfallet torde huvuddelen av försäkringsföretagets förpliktelser ändå komma att infrias, se avsnitt 12.5.
9.1.3 Beräkningen av MCR
MCR ska motsvara den solvensnivå där försäkringstagare skulle exponeras för en oacceptabel grad av risk om försäkringsföretaget tilläts fortsätta sin verksamhet.
MCR ska i grunden bestämmas på samma sätt som SCR, dvs. med användning av Value at Risk (VaR) för en ettårsperiod. För MCR gäller dock en konfidensnivå om 85 procent i stället för 99,5 procent. MCR måste dessutom alltid hålla sig inom fastställda övre och undre gränser i förhållande till SCR. Denna ”korridor” motsvarar 25 till 45 procent av SCR.
MCR får aldrig understiga ett absolut golvbelopp som är satt i euro. Beloppet är olika för olika typer av försäkringsföretag, t.ex. 2,2 miljoner euro (ca 20 miljoner kronor) för skadeförsäkringsföretag och 3,2 miljoner euro (ca 30 miljoner kronor)för livförsäkringsföretag. Om det absoluta golvbeloppet för ett försäkringsföretag överskrider MCR definierar det absoluta golvbeloppet den nivå där tillsynsmyndigheten kan komma att återkalla försäkringsföretagets tillstånd att bedriva försäkringsrörelse.
9.1.4 Tillsyn och tillsynsåtgärder
Om ett försäkringsföretag inte lever upp till SCR, eller riskerar att inte leva upp till kravet under de kommande tre månaderna, ska tillsynsmyndigheten omedelbart underrättas. Företaget ska, inom två månader från konstaterandet att företaget inte uppfyller SCR, lägga fram en realistisk åtgärdsplan för godkännande av tillsynsmyndigheten. Inom sex månader ska nödvändiga åtgärder vidtas som innebär att SCR täcks av medräkningsbara kapitalbasmedel. Under vissa omständigheter får tillsynsmyndigheten förlänga tidsfristen.
183
Kapitalkrav SOU 2011:68
Om ett försäkringsföretag inte lever upp till MCR, eller riskerar att inte leva upp till det under de kommande tre månaderna, ska tillsynsmyndigheten omedelbart underrättas. Företaget ska, inom en månad från konstaterandet att företaget inte uppfyller MCR, lägga fram en kortfristig finansiell saneringsplan för godkännande av tillsynsmyndigheten. Inom tre månader ska nödvändiga åtgärder vidtas som innebär att MCR återigen efterlevs. Tillsynsmyndigheten får vidare inskränka, eller helt förbjuda, företagets rätt att fritt förfoga över sina tillgångar. Under vissa förutsättningar ska tillståndet för att bedriva verksamheten återkallas.
9.2 Solvenskapitalkrav
9.2.1 Allmänna bestämmelser
Utredningens förslag:
Tillräcklig kapitalbas
Ett försäkringsföretag ska ha en kapitalbas som minst uppgår till solvenskapitalkravet eller det högre belopp som ska gälla efter beslut om kapitaltillägg. Kapitalbasen får inte understiga minimikapitalkravet.
Till den del kapitalbasen motsvarar minimikapitalkravet ska kapitalbasen vara sammansatt och beräknad enligt bestämmelserna i avsnitt 11.2.6. Till den del kapitalbasen motsvarar solvenskapitalkravet eller det högre belopp som ska gälla efter ett beslut om kapitaltillägg ska kapitalbasen vara sammansatt och beräknad enligt bestämmelserna i avsnitt 11.2.6. Skyddsnivå
Solvenskapitalkravet ska beräknas så att företaget ska kunna infria sina framtida åtaganden gentemot försäkringstagarna om tolv månader med 99,5 procents sannolikhet (skyddsnivå). Beräkningen ska ske under antagandet att försäkringsföretaget kommer att fortsätta bedriva sin verksamhet.
184
SOU 2011:68 Kapitalkrav
Riskbaserat
Solvenskapitalkravet ska beräknas med utgångspunkt i alla de kvantifierbara risker som försäkringsföretaget är utsatt för. Vid beräkningen ska hänsyn tas till effekterna av de riskreduceringstekniker som företaget använder. Solvenskapitalet ska minst täcka
1. försäkringsrisker,
2. marknadsrisker,
3. motpartsrisker, och
4. operativa risker.
Beräkningsintervall
Försäkringsföretag ska beräkna solvenskapitalkravet minst en gång per år. Om det sker en väsentlig förändring av företagets riskprofil, ska företaget utan dröjsmål beräkna ett nytt solvenskapitalkrav. Alternativa metoder för beräkning av solvenskapitalkravet
Solvenskapitalkravet ska beräknas antingen med användning av en standardformel, en fullständig intern modell eller en partiell intern modell i kombination med standardformeln.
Skäl för utredningens förslag:
Krav på tillräcklig kapitalbas
Enligt artikel 100 första stycket i Solvens II-direktivet ska medlemsstaterna kräva att försäkringsföretag har medräkningsbara kapitalbasmedel som täcker solvenskapitalkravet. Efter mönster från nuvarande 7 kap. 1 § FRL föreslår utredningen att en bestämmelse om tillräcklig kapitalbas ska införas i början av det kapitel som behandlar solvenskapitalkrav, minimikapitalkrav och garantibelopp. Den föreslagna bestämmelsen innebär enligt utredningen också ett genomförande av bestämmelsen i artikel 102.1 andra stycket om att kapitalbasen alltid ska uppgå till det senast rapporterade solvenskapitalkravet, och bestämmelserna i artikel 128 om att medlemsstaterna ska kräva att försäkringsföretag innehar medräkningsbart primärkapital som täcker minimikapitalkravet samt
185
Kapitalkrav SOU 2011:68
bestämmelsen i artikel 129.1 d om att kapitalbasen under inga omständigheter får understiga vissa fastställda belopp.
Av den svenska bestämmelsen ska även framgå att solvenskapitalkravet i vissa särskilda fall kan bestämmas efter ett beslut om kapitaltillägg enligt bestämmelserna i artikel 37, se även avsnitt 13.3.3.
Ett försäkringsföretag ska täcka solvenskapitalkravet med en medräkningsbar kapitalbas som består av primärkapital och tilläggskapital. Den medräkningsbara kapitalbasen utgår från de kapitalbasposter som är tillgängliga, men tar även hänsyn till att det finns begränsningar när det gäller möjligheten att i den medräkningsbara kapitalbasen ta med poster som klassificerats som nivå 2 eller nivå 3. Poster som klassificerats som nivå 1 får alltid räknas med i sin helhet.
Den medräkningsbara kapitalbasen som ska täcka minimikapitalkravet utgår från samma tillgängliga kapitalbasposter, men får endast bestå av poster som ingår i primärkapitalet och som klassificerats som nivå 1 eller nivå 2. Detta betyder dels att poster i tilläggskapitalet inte får användas, dels att poster som klassificerats som nivå 3 inte får användas (se figur). Vid bestämmande av den medräkningsbara kapitalbasen som ska täcka minimikapitalkravet finns det dessutom särskilda begränsningar när det gäller poster som klassificerats som nivå 2.
Det nu gällande kravet på att ett försäkringsföretag vid varje tidpunkt ska ha en tillräcklig kapitalbas finns inte i Solvens IIdirektivet och utredningen föreslår därför inte att något sådant krav ska framgå av den svenska lagtexten, vilket dock inte ska tolkas som någon saklig skillnad jämfört med nu gällande rätt. Det framgår av skälsats 63 och artikel 102.1 att försäkringsföretaget ska ha en medräkningsbar kapitalbas som täcker solvenskapitalkravet på löpande basis med beaktande av alla förändringar i företagets riskprofil. Företagen ska beräkna solvenskapitalkravet och den medräkningsbara kapitalbasen åtminstone en gång om året, men måste dessutom övervaka sin solvenssituation löpande eftersom de måste göra en ny beräkning så snart som det sker betydande ändringar av riskprofilen. Detsamma måste gälla den medräkningsbara kapitalbas som ska täcka minimikapitalkravet, eftersom minimisolvenskravet inte får underskridas. Minimikapitalkravet ska, enligt artikel 129.4, beräknas och rapporteras minst en gång varje kvartal.
186
SOU 2011:68 Kapitalkrav
Utredningen har särskilt övervägt var bestämmelsen med krav på minsta kapitalbas ska placeras. De alternativ som diskuterats är att placera bestämmelsen i detta kapitel om kapitalbasen, i kapitlet om kapitalkrav eller i kapitlet om grundläggande bestämmelser om ett försäkringsföretags rörelse. Vid en samlad bedömning har utredningen stannat för att bestämmelsen med det grundläggande kravet på viss minsta kapitalbas bör finnas bland bestämmelserna om solvenskapitalkrav, minimikapitalkrav och garantibelopp.
Övriga allmänna bestämmelser
Utredningen föreslår att de övriga allmänna bestämmelserna om solvenskapitalkravet i Solvens II-direktivet – dvs. artiklarna 101.1 – 101.5, 102.1 och 102.2 tas in under fyra olika rubriker i den svenska lagtexten, i syfte att öka tydligheten och läsbarheten. Utredningens förslag innebär att den svenska lagtexten inte fullt ut kommer att följa den ordningsföljd som finns i direktivet. Utredningen föreslår dessutom att en del språkliga justeringar görs i samband med att de aktuella bestämmelserna i direktivet tas in i den svenska lagtexten. Skillnaderna mellan utformningen av bestämmelserna i direktivet och utformningen av den svenska lagtexten medför inga ändringar i sak.
Skyddsnivå
Under rubriken Skyddsnivå har utredningen samlat de svenska bestämmelser som föreslås för att genomföra de bestämmelser i Solvens II-direktivet som klargör den grundläggande skyddsnivån i regelverket, dvs. den acceptabla risknivån när det gäller risken för att försäkringsföretag inte kan infria sina åtaganden gentemot försäkringstagarna De aktuella bestämmelserna är
• bestämmelsen i artikel 101.2, om att solvenskapitalkravet ska beräknas under antagandet att företaget kommer att fortsätta att bedriva sin verksamhet enligt fortlevnadsprincipen,
• bestämmelserna i artikel 101.3 första stycket andra och tredje meningarna, om att solvenskapitalkravet ska täcka pågående verksamhet samt sådana nya åtaganden som förväntas tecknas inom de följande tolv månaderna och att solvenskapitalkravet
187
Kapitalkrav SOU 2011:68
enbart ska täcka ej förväntade förluster i den pågående verksamheten, samt
• bestämmelsen i artikel 101.3 andra stycket, om att solvenskapitalkravet ska motsvara konfidensnivån 99,5 procent för en ettårsperiod.
Utredningen föreslår att dessa tre bestämmelser skrivs ihop till en svensk bestämmelse, jfr. den beskrivning av kapitalkravet som finns i skäl 64 i Solvens II-direktivet. Utredningen anser att orden ”värdet av percentilen Value-at-Risk för kapitalbasen som motsvarar konfidensnivån 99,5 procent” bättre uttrycks genom orden så att företaget ska kunna infria sina framtida åtaganden gentemot försäkringstagarna om tolv månader med 99,5 procents sannolikhet (skyddsnivå)”. Utredningen anser inte att skillnaderna mellan utformningen av bestämmelserna i direktivet och utformningen av den svenska lagtexten medför några ändringar i sak.
Riskbaserat
Under rubriken Riskbaserat har utredningen samlat de svenska bestämmelser som föreslås för att genomföra de bestämmelser i Solvens II-direktivet som ytterst handlar om att solvenskapitalkravet ska vara riskbaserat, dvs.
• bestämmelsen i artikel 101.3 första stycket första meningen om att kalibreringen ska säkerställa att alla kvantifierbara risker beaktas,
• bestämmelsen i 101.5 om att effekterna av riskreduceringstekniker ska beaktas under vissa förutsättningar, och
• bestämmelsen i 101.4 om vilka risker som solvenskapitalkravet minst ska täcka.
Utredningen anser att det redan i inledningen av de svenska bestämmelserna om solvenskapitalkrav ska framgå att solvenskapitalkravet ska bestämmas utifrån företagets risker med hänsyn taget till effekterna av de riskreduceringstekniker som används, jfr. artikel 101.3 första stycket första meningen och artikel 101.5. Med en sådan bestämmelse uttrycks den grundläggande tanken om att
188
SOU 2011:68 Kapitalkrav
solvenskapitalkravet ska motsvara den i någon mening verkliga nettorisken.
Enligt artikel 101.3 första stycket ska solvenskapitalkravet ”kalibreras så att det säkerställs att alla kvantifierbara risker som försäkrings- eller återförsäkringsföretaget är exponerat för beaktas”. Det i direktivet använda ordet ”beakta” föreslås blir ersatt med orden ”med utgångspunkt i”, efter mönster från den nuvarande regleringen i försäkringsrörelselagen. Utredningen anser inte att ordet ”kalibrering” som används i direktivet behöver tas in i den svenska lagtexten, eftersom ordet inte tillför något i sak.
Enligt artikel 101.5 ska företagen ”beakta effekterna av riskreduceringstekniker, förutsatt att vederbörlig hänsyn tas till kreditrisken och andra risker i samband med användningen av sådana tekniker vid fastställandet av solvenskapitalkravet”. Utredningen anser att det räcker med att i den svenska bestämmelsen ange att hänsyn ska tas till ”effekterna av riskreduceringstekniker”. Att den samlade effekten vid användning av en riskreduceringsteknik, t.ex. användning av återförsäkring, består av såväl riskreducerande effekter som effekter i form av ökad risk till följd av tillkommande kreditrisk och andra risker är, enligt utredningen, en precisering som inte behöver framgå av lagtexten.
Den mer detaljerade uppräkningen i artikel 101.4 av vilka risker som solvenskapitalkravet minst ska täcka, ska enligt utredningen tas in i den svenska lagtexten. Som framgår av avsnitt 9.2.1 har utredningen valt att ersätta ordet ”teckningsrisk” som används i direktivet med ordet ”försäkringsrisk”. I den uppräkning som finns i direktivet återfinns teckningsrisk för liv-, skade- respektive sjukförsäkring. Enligt utredningen behöver en sådan detaljerad uppräkning av de olika varianterna av teckningsrisk inte finnas med i den allmänna bestämmelse som ska tas in i lagen. Enligt utredningen räcker det alltså med att denna allmänna bestämmelse innehåller ordet försäkringsrisker, som en samlingsbeteckning för de tre varianter av försäkringsrisker som solvenskapitalkravet minst ska täcka.
Uppräkningen av de risker som solvenskapitalkravet ska täcka är inte uttömmande, jfr. ordet ”minst” i artikel 101. 4, orden ”alla kvantifierbara risker” i artikel 101.3 och kommissionens förslag till genomförandeåtgärder.
Det bör här särskilt noteras att begreppet marknadsrisk endast omfattar risker på de finansiella marknaderna, jfr. definitionen av marknadsrisk i artikel 13.32 där marknadsrisk definieras som risken
189
Kapitalkrav SOU 2011:68
för förlust eller negativ förändring avseende den finansiella ställningen som direkt eller indirekt orsakas av svängningar i nivån eller volatiliteten när det gäller marknadspriserna för tillgångar, skulder och finansiella instrument.
Det bör även noteras att den operativa risk (på engelska operational risk) som omnämns i artikel 101.4 andra stycket beskrivs på ett sätt som avviker något från den definition av operativ risk som finns i direktivets s.k. definitionskatalog. I artikel 13.33 definieras operativ risk som risken för förlust till följd av att interna rutiner visat sig otillräckliga eller fallerat, orsakad av personal eller system eller av externa händelser. I den engelska versionen av direktivet anges följande: Operational risk means the risk of loss arising from inadequate or failed internal processes, personell or systems, or from external events. Av artikel 101.4 sista stycket framgår att den operativa risk som avses i den artikeln ska innefatta rättsliga risker, men inte risker till följd av strategiska beslut och ryktesrisker.
Beräkningsintervall
Under rubriken Beräkningsintervall har utredningen samlat de svenska bestämmelser som föreslås för att genomföra delar av de bestämmelser i Solvens II-direktivet som där placerats under rubriken Återkommande beräkningar, dvs. bestämmelserna i artikel 102.1 och 102.2.
Utredningen föreslår att bestämmelsen i artikel 102.1 första stycket om att solvenskapitalkravet ska beräknas minst en gång per år tas in i den svenska lagtexten. Bestämmelsen i direktivet om att resultatet av den årliga beräkningen ska rapporteras till tillsynsmyndigheten ska enligt utredningen placeras tillsammans med övriga bestämmelser om rapportering, se kapitel 14.
Bestämmelsen i artikel 102.1 andra stycket om att företagen ska ha en medräkningsbar kapitalbas som täcker det senast rapporterade solvenskapitalkravet har behandlats ovan under rubriken Krav på tillräcklig kapitalbas.
Utredningen föreslår att bestämmelsen i artikel 102.1 tredje stycket om att försäkringsföretag fortlöpande ska ”övervaka beloppet av de medräkningsbara kapitalbasmedlen och solvenskapitalkravet” tas in bland övriga bestämmelser om företagsstyrning och riskhantering, se kapitel 12.
190
SOU 2011:68 Kapitalkrav
Utredningen föreslår att bestämmelsen i artikel 102.1 fjärde stycket om förnyad beräkning vid ändrad riskprofil ska tas in i lagtexten. Bestämmelsen om att resultatet av en sådan beräkning ska rapporteras till tillsynsmyndigheten ska enligt utredningen placeras tillsammans med övriga bestämmelser om rapportering, se kapitel 13.
Utredningen föreslår att bestämmelsen i artikel 102.2 om tillsynsmyndighetens möjlighet att kräva förnyad beräkning av solvenskapitalkravet, om det finns grundad anledning att anta att ett försäkringsföretags riskprofil förändrats väsentligt sedan dagen för den senaste rapporteringen av solvenskapitalkravet ska placeras tillsammans med övriga bestämmelser i tillsynskapitlet, se kapitel 13.
Alternativa metoder för beräkning av solvenskapitalkravet
Utredningen föreslår att bestämmelsen i artikel 100 andra stycket om att solvenskapitalkravet ska beräknas antingen enligt standardformeln eller med en intern modell ska placeras under en särskild rubrik i slutet av de allmänna bestämmelserna, för att markera att de allmänna bestämmelserna är en gemensam grund för beräkning enligt såväl standardformeln som enligt en intern modell. Med gemensam grund menas här att slutresultatet – oavsett beräkningsmetod – ska vara förenligt med de grundläggande kraven, dvs. att solvenskapitalkravet ska vara beräknat på ett sådant sätt att det kan anses täcka de risker som företaget är utsatt för, och att företaget därför med 99,5 procents sannolikhet under en ettårsperiod kommer att kunna infria sina åtaganden gentemot försäkringstagare.
Det bör understrykas att standardformeln bygger på standardiserade antaganden om risker och dess effekter, medan en fullständig intern modell ska bygga på ett företags unika riskprofil. Företag som väljer att använda en fullständig intern modell är därför oförhindrade att t.ex. välja en annan riskindelning än den som finns angiven i artikel 101.4. eller välja andra riskberoenden än de som gäller vid beräkning enligt standardformeln. Enligt utredningen finns det dock ingen motsättning mellan denna frihet och klarläggandet att de allmänna bestämmelserna också gäller vid användning av en intern modell. Det bör här också nämnas att företagens frihet inte är lika stor vid användande av partiella interna modeller, efter-
191
Kapitalkrav SOU 2011:68
som resultatet från en partiell intern modell måste kunna integreras i beräkningen enligt standardmodellen.
9.2.2 Standardformeln
Utredningens förslag:
Solvenskapitalkravet beräknat enligt standardformeln ska vara lika med summan av baskapitalkrav och kapitalkrav för operativ risk, minskat med justeringsbelopp.
Skäl för utredningens förslag:
Av artikel 103 i Solvens II-direktivet framgår det att solvenskapitalkravet ska vara lika med summan av
• Det primära solvenskapitalkravet.
• Kapitalkravet för operativ risk.
• Justeringsbelopp för förlusttäckningskapacitet hos försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter.
Bestämmelsen ska tas in i lagen med endast några mindre språkliga justeringar. Till skillnad från utformningen av motsvarande bestämmelse i kapitaltäckningslagen bör orden ”vara lika med” användas i den svenska lagtexten i stället för ordet ”motsvara” som använts i kapitaltäckningslagen. Anledningen till detta är att utredningen anser att samma ord bör användas i den nu aktuella bestämmelsen som i bestämmelsen om att de försäkringstekniska avsättningarna ska vara lika med summan av en bästa skattning och en riskmarginal. Vidare bör det i den svenska lagtexten förtydligas att de olika beståndsdelarna ska ”beräknas” enligt vissa utpekade bestämmelser.
När det sedan gäller frågan om termen ”primära solvenskapitalkravet” ska användas även i den svenska lagtexten gör utredningen följande överväganden. En användning av termen ”primära solvenskapitalkravet”, som är snarlik termen ”primärkapital” som används i reglerna om kapitalbas, skulle enligt utredningen skapa en viss risk för begreppsförvirring i den praktiska tillämpningen. Utredningen anser också att det skulle bli något förvirrande att i en och samma bestämmelse använda ordet ”solvenskapitalkrav” vid en beskrivning av det primära kravet, men bara ordet ”kapitalkrav” när det gäller
192
SOU 2011:68 Kapitalkrav
operativ risk. Till detta kommer att den engelska termen basic solvency capital requirement i den svenska översättningen ibland översatts till ”primära solvenskapitalkravet” och ibland översatts till det ”grundläggande solvenskapitalkravet”. Mot denna bakgrund har utredningen stannat för att begreppet baskapitalkrav ska användas i den svenska lagtexten, i stället för begreppet primära solvenskapitalkravet som används i direktivet.
Slutligen anser utredningen att preciseringarna i direktivet om att justeringsbeloppet ska bestämmas med hänsyn till förlusttäckningskapacitet i försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter inte behöver anges uttryckligen i den övergripande svenska bestämmelsen, eftersom detta framgår av den särskilda bestämmelsen om beräkning av justeringsbeloppet, jfr. avsnitt 9.2.15 nedan.
9.2.3 Beräkning av baskapitalkravet
Utredningens förslag: Baskapitalkravet ska beräknas genom en
justerad sammanläggning av kapitalkraven för varje riskkategori. Genom justeringen ska det säkerställas att baskapitalkravet är förenligt med den skyddsnivå som gäller för solvenskapitalkravet.
Skäl för utredningens förslag: Enligt artikel 104.1 första stycket i
Solvens II-direktivet ska det grundläggande solvenskapitalkravet omfatta ett antal uppräknade riskmoduler, ”aggregerade enligt punkt 1 i bilaga IV till direktivet”. I punkt 1 i bilaga IV till direktivet återfinns den matematiska formeln för baskapitalkravet och en s.k. korrelationsmatris som anger vilka antaganden som ska gälla för korrelationen mellan olika riskkategorier. Det kan här noteras att en formel för beräkning av baskapitalkravet också finns i kommissionens förslag till nivå 2-reglering, och att den formeln avviker från formeln i direktivet på det sättet att den också innehåller riskkategorin immateriella tillgångar. När det gäller definitionen av de övriga riskkategorierna och korrelationsantagandena hänvisas det i nivå 2-regleringen till bilaga IV i direktivet.
Enligt utredningens förslag ska varken formel eller korrelationsmatris tas in i den svenska lagtexten, eftersom svensk lagtext normalt inte innehåller formler och matriser. Eftersom såväl formeln som matrisen är av central betydelse i det nya regelverket har
193
Kapitalkrav SOU 2011:68
utredningen övervägt att i stället i lagen ta in en hänvisning till bilagan i direktivet, men avstått från detta mot bakgrund av bl.a. Lagrådets yttrande över regeringens lagrådsremiss om Investeringsfonder.6 För att det inte ska kunna ifrågasättas om Sverige har genomfört direktivet på ett korrekt sätt föreslår utredningen ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om den korrigering som ska ske enligt den föreslagna bestämmelsen. Utredningens förslag innebär alltså att den matematiska formeln jämte korrelationsmatrisen – om det bedöms nödvändigt – ska tas in i en förordning som beslutas av regeringen. Det kan här noteras att kapitaltäckningsförordningen innehåller tabeller med olika riskvikter.
Utredningen anser att bestämmelsen i artikel 104.1 första stycket kan uttryckas på det sättet att baskapitalkravet ska beräknas genom en justerad sammanläggning av de olika riskkategorierna. Med ordet justerad markeras att det inte endast handlar om en enkel summering av kapitalkraven för varje riskkategori. Mot bakgrund av vad som anges i artikel 104.3 och 104.4 anser utredningen att det av den svenska lagtexten uttryckligen ska framgå att justeringen ska göras på ett sådant sätt att baskapitalkravet är förenlig med den skyddsnivå som gäller för solvenskapitalkravet.
Bestämmelsen i artikel 104.5 om att samma utformning och specifikationer ska användas för alla försäkringsföretag, såväl i fråga om det primära solvenskapitalkravet som när det gäller förenklade beräkningar enligt artikel 109 behandlas nedan under rubriken Förenklade beräkningar.
Bestämmelsen i artikel 104.6 om att geografiska specifikationer i tillämpliga fall får användas beträffande katastrofrisker vid beräkning av livförsäkrings-, skadeförsäkrings- samt sjuk- och olycksfallsförsäkringsrisk är enligt utredningen av sådan detaljkaraktär att den inte behöver framgå av lagtexten. Närmare bestämmelser kring användningen av geografiska specifikationer vid beräkningen av kapitalkravet för katastrofrisk kommer troligen att framgå av nivå 2-regleringen, se avsnitt 9.6.
194
SOU 2011:68 Kapitalkrav
9.2.4 Riskkategorier i baskapitalkravet
Utredningens förslag:
De riskkategorier som minst ska ingå i beräkningen av baskapitalkravet är
1. livförsäkrinsgrisker,
2. skadeförsäkringsrisker,
3. sjuk-och olycksfallsförsäkringsrisker,
4. marknadsrisker och
5. motpartsrisker.
Skäl för utredningens förslag: I artikel 104.1 andra stycket i
Solvens II-direktivet finns en uppräkning av vilka individuella riskmoduler som minst ska ingå i det primära solvenskapitalkravet. Bestämmelsen ska tas in i FRL, med vissa språkliga justeringar.
I syfte att förenkla lagtexten föreslår utredningen att begreppet ”riskmodul” som används i direktivet ersätts med begreppet ”riskkategori”. Det bör dock noteras att begreppet riskmodul snarast tar sikte på själva beräkningen av den aktuella riskkategorin, medan begreppet riskkategori närmast tar sikte på det aktuella riskområdet.
Som framgått i avsnitt 9.2.1 har utredningen valt att använda begreppet försäkringsrisk, i stället för teckningsrisk som används i direktivet. Teckningsrisk definieras i artikel 13.30 som ”risken för förlust eller negativ förändring avseende försäkringsförpliktelsens värde till följd av felaktiga tariffer och antaganden om avsättningar”. Bestämmelsen i artikel 104.2 om att försäkrings- eller återförsäkringstransaktioner vid tillämpning av kategorierna för försäkringsrisk ska tilldelas den riskkategori som bäst motsvarar de underliggande tekniska riskerna behöver enligt utredningen inte uttryckligen framgå av lagtexten, eftersom fördelningen av risker på olika riskkategorier troligen kommer att regleras på nivå 2, se avsnitt 9.6.
195
Kapitalkrav SOU 2011:68
9.2.5 Beräkning av kapitalkrav för varje riskkategori
Utredningens förslag:
Beräkningen av kapitalkraven för varje riskkategori ska göras på ett sådant sätt att dessa kapitalkrav var för sig är förenliga med den skyddsnivå som gäller för solvenskapitalkravet.
Skäl för utredningens förslag: I artikel 104.3 i Solvens II-direkti-
vet anges följande. ”Genom tillämpning av korrelationskoefficienterna för aggregeringen av de riskmoduler som avses i punkt 1 och kalibrering av kapitalkraven för varje riskmodul erhålls ett övergripande solvenskapitalkrav som överensstämmer med principerna i artikel 101.” I artikel 104.4 anges följande. ”Var och en av de riskmoduler som avses i punkt 1 ska kalibreras med hjälp av ett värde för Value-at-Risk med konfidensnivån 99,5 procent för en ettårsperiod.”
Utredningen har tolkat de båda bestämmelserna på det sättet att den närmare beräkningen av kapitalkravet för varje riskkategori måste vara förenlig med den skyddsnivå som gäller för solvenskapitalkravet, och som framgår av de allmänna bestämmelserna i artikel 101. Mot denna bakgrund anser utredningen att en bestämmelse av sådan innebörd i den svenska lagtexten utgör ett tillräckligt genomförande av artikel 104.3 och 104.4.
9.2.6 Företagsspecifika parametrar
Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag får använda före-
tagsspecifika parametrar vid beräkning av kapitalkravet för försäkringsrisker, om Finansinspektionen ger tillstånd till det.
Tillstånd får ges endast om parametrarna är relevanta för beräkningen av företagets solvenskapitalkrav, och de data som avses användas är lämpliga.
Skäl för utredningens förslag: Av artikel 104.7 första stycket i
Solvens II-direktivet framgår det att försäkringsföretag, när det gäller utformningen av standardformeln, får ersätta en undergrupp av dess parametrar med parametrar som är specifika för företaget i fråga när företaget beräknar teckningsriskmoduler för livförsäk-
196
SOU 2011:68 Kapitalkrav
ring, skadeförsäkring och sjukförsäkring, förutsatt att tillsynsmyndigheterna ger sitt godkännande.
Utredningen anser att bestämmelsen, med rätt omfattande språkliga justeringar, ska införas i den svenska lagtexten.
Möjligheten att använda företagsspecifika parametrar är enligt ordalydelsen i artikel 104.7 första stycket begränsad till ”undergrupp av parametrar” (på engelska subset of its parameters) i standardformeln. Vilka undergrupper av parametrar som avses framgår av EU-förordningen. Uppräkningen av skade-, liv- respektive sjuk- och olycksfallsförsäkring7 som finns i direktivet behöver enligt utredningen inte tas in i lagtexten, eftersom det räcker med att ange samlingsbegreppet försäkringsrisk.
Mot denna bakgrund föreslår utredningen att den aktuella bestämmelsen i direktivet genomförs genom att det i lagen tas in en bestämmelse om att Finansinspektionen får tillåta att ett försäkringsföretag använder företagsspecifika parametrar vid beräkning av kapitalkrav för försäkringsrisker.
Av artikel 104.7 andra stycket i direktivet framgår det att de företagsspecifika parametrar som används ska kalibreras med stöd av interna uppgifter från det aktuella företaget eller med stöd av uppgifter som är omedelbart relevanta för den aktuella verksamheten (på engelska operations). Dessa senare uppgifter ska tas fram med användning av standardiserade metoder (på engelska standardised methods).8 Av tredje stycket i nyss nämnda artikel framgår det att tillsynsmyndigheten ska kontrollera att de uppgifter som används är fullständiga, exakta och lämpliga.
Bestämmelsen i artikel 104.7 andra stycket har av utredningen tolkats som ett krav på att en företagsspecifik parameter ska vara relevant för beräkning av företagets solvenskapitalkrav. Huruvida beräkningen i det enskilda fallet kommer att ske med användning av företagsinterna uppgifter, eller med användning av mer standardiserade uppgifter blir en fråga som i praktiken avgörs inom ramen för Finansinspektionens prövning.
Utredningen föreslår att även bestämmelsen i artikel 104.7 tredje stycket, med språkliga justeringar, tas in i den svenska lagtexten som en förutsättning för tillstånd att använda företagsspeci-
7 I avsnitt 9.2.9 föreslår utredningen att beteckningen sjuk- och olyckfallsförsäkring ska användas i den svenska regleringen i stället för endast sjukförsäkring som används i direktivet. 8 I den svenska versionen står det ”uppgifter som är omedelbart relevanta för sådana transaktioner som företaget genomför med användning av standardformler”, vilket enligt utredningen måste vara en missvisande översättning.
197
Kapitalkrav SOU 2011:68
fika parametrar. Utredningen anser här att ett lagkrav på att uppgifterna ska vara ”lämpliga” innefattar de krav på att uppgifterna också måste vara ”fullständiga och exakta” som anges i direktivet.
9.2.7 Skadeförsäkringsrisk
Utredningens förslag:
Kapitalkravet för skadeförsäkringsrisk ska beräknas med utgångspunkt i de risker som försäkringsföretaget är utsatt för till följd av den skadeförsäkringsverksamhet som företaget bedriver. Regeringen får föreskriva
1. vilka underkategorier av risker som minst ska tas med vid beräkningen av skadeförsäkringsrisk, och
2. hur kapitalkravet närmare ska beräknas.
Skäl för utredningens förslag: Av artikel 105.2 första stycket i
Solvens II-direktivet framgår det att försäkringsriskmodulen för skadeförsäkring ska avspegla riskerna med skadeförsäkringsförpliktelser i fråga om de risker som täcks och de processer som används under utövandet av verksamheten.
Bestämmelsen ska enligt utredningen tas in i den svenska lagtexten, efter språkliga justeringar. De justeringar som föreslås har sin grund i en strävan efter en enkel, enhetlig och tydlig lagtext. Som framgått ovan anser utredningen att begreppet försäkringsrisk ska användas i stället för begreppet teckningsrisk, som används i direktivet.
Begreppet teckningsrisk definieras i artikel 13.32, som risken för förlust eller negativ förändring avseende försäkringsförpliktelsens värde till följd av felaktiga tariffer och antaganden om avsättningar. I artikel 105.2 första stycket talas om riskerna med skadeförsäkringsförpliktelser i fråga om de risker som täcks och de processer som används under utövandet av verksamheten. Mot denna bakgrund, och i syfte att skapa en enhetlig reglering av kapitalkravet för de olika riskkategorierna, anser utredningen att den svenska bestämmelsen ska uttryckas på det sättet att kapitalkravet för skadeförsäkringsrisk ska beräknas med utgångspunkt i de risker som försäkringsföretaget är utsatt för till följd av den skadeförsäkringsverksamhet som företaget bedriver.
198
SOU 2011:68 Kapitalkrav
Utredningen anser att bestämmelsen i artikel 105.2 andra stycket om att försäkringsriskmodulen ska beakta osäkerheten hos försäkringsföretagens resultat när det gäller de befintliga försäkrings- och återförsäkringsförpliktelserna samt sådana nya åtaganden som förväntas tecknas inom de följande tolv månaderna framgår redan av bl.a. den bestämmelse som utredningen föreslagit för att genomföra artikel 101.3 andra och tredje meningarna, jfr. avsnitt 9.2.1.
Av artikel 105.2 tredje stycket framgår det att kapitalkravet, i enlighet med punkt 2 i bilaga IV till direktivet, ska beräknas som en kombination av kapitalkrav för minst följande underkategorier av risker;
• risken för förlust eller för en negativ förändring av värdet av försäkringsskulderna till följd av variationer såväl i tidpunkter, frekvens och svårighetsgrad för de försäkrade händelserna som i tidpunkt och belopp för försäkringsersättningarna (premie- och reservrisker inom skadeförsäkring), och
• risken för förlust eller negativ förändring av värdet av försäkringsskulderna till följd av inträffandet av extrema eller exceptionella händelser (katastrofrisker inom skadeförsäkring)9.
Bestämmelserna är enligt utredningens bedömning på en sådan detaljnivå och av en sådan omfattning att de inte ska tas in i lagtext. Eftersom bestämmelserna emellertid är centrala i det nya regelverket anser utredningen att de bör framgå av föreskrifter som meddelas av regeringen, jfr. utredningens överväganden i avsnitt 5.2.2. Vid bedömningen har hänsyn tagits till att strukturen i direktivet är densamma när det gäller de övriga riskkategorierna, där bestämmelserna kring underkategorier av risker är ännu mer omfattande. Utredningen föreslår alltså att bestämmelsen genomförs genom att det i lagen tas in ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om vilka underkategorier av risker som minst ska ingå i riskkategorin skadeförsäkringsrisk, och hur kapitalkravet närmare ska beräknas.
9 Beskrivningen i direktivet av att denna risk finns till följd av ”väsentlig osäkerhet i prissättnings- och avsättningsantaganden i fråga om extrema eller exceptionella händelser” är enligt utredningen missvisande, eftersom katastrofrisken inte kan hanteras genom justeringar i premie- eller reservsättning. Utredningen har därför valt att beskriva risken som en följd av ”inträffandet av” extrema eller exceptionella händelser.
199
Kapitalkrav SOU 2011:68
9.2.8 Livförsäkringsrisk
Utredningens förslag:
Kapitalkravet för livförsäkringsrisk ska beräknas med utgångspunkt i de risker som försäkringsföretaget är utsatt för till följd av den livförsäkringsverksamhet som företaget bedriver.
Regeringen får föreskriva
a) vilka underkategorier av risker som minst ska tas med vid beräkningen av kapitalkravet för livförsäkringsrisk, och
b) hur kapitalkravet närmare ska beräknas.
Skäl för utredningens förslag:
Av artikel 105.3 i Solvens II-direktivet framgår det att teckningsriskmodulen för livförsäkring ska avspegla riskerna med livförsäkringsförpliktelser i fråga om de risker som täcks och de processer som används under utövandet av verksamheten.
Bestämmelsen ska enligt utredningen tas in i den svenska lagtexten. Bestämmelsen ska utformas efter mönster från utredningens förslag till genomförande av motsvarande bestämmelse om kapitalkrav för skadeförsäkringsrisk, jfr. avsnitt 9.2.7 ovan. Utredningens förslag har grundats på de överväganden som redovisats i nyss nämnda avsnitt.
Av artikel 105.3 andra stycket framgår det att kapitalkravet, i enlighet med punkt 3 i bilaga IV till direktivet, ska beräknas som en kombination av kapitalkrav för minst följande undergrupper; risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskulderna till följd av
• ändrade nivåer och trender eller ändrad volatilitetsgrad beträffande dödlighet om ökad dödlighet leder till att försäkringsskulderna värde ökar (dödsfallsrisken),
• ändrade nivåer och trender eller ändrad volatilitetsgrad beträffande dödlighet, om minskad dödlighet leder till att försäkringsskuldernas värde ökar (livsfallsrisken),
• ändrade nivåer och trender eller ändrad volatilitetsgrad beträffande invaliditet, insjuknande och tillfrisknande (invaliditets- och sjukrisk),
200
SOU 2011:68 Kapitalkrav
• ändrade nivåer och trender eller ändrad volatilitetsgrad beträffande driftskostnader för försäkrings- och återförsäkringsavtal (driftskostnadsrisk vid livförsäkring),
• ändrade nivåer och trender beträffande omprövningar av skadelivräntor på grund av ändrade rättsliga förhållanden eller ändrad hälsostatus hos de försäkrade (omprövningsrisk),
• ändrade nivåer eller ändrad volatilitetsgrad beträffande uppehåll i premiebetalningarna, upphörande, förnyelse och återköp (annulationsrisk), eller
• inträffandet av extrema eller onormala händelser (katastrofrisker inom livförsäkring).
Bestämmelserna ska enligt utredningen genomföras efter mönster från genomförandet av motsvarande bestämmelse för skadeförsäkring, dvs. genom ett bemyndigande till regeringen. Se avsnitt 9.2.7 ovan.
Det bör avslutningsvis särskilt uppmärksammas att det i den svenska versionen av Solvens II-direktivet står att artikel 105.3 behandlar teckningsriskmodulen för skadeförsäkring, vilket är en uppenbar felskrivning eftersom artikeln behandlar teckningsriskmodulen för livförsäkring.
9.2.9 Sjuk- och olycksfallsförsäkringsrisk
Utredningens förslag:
Kapitalkravet för sjuk- och olycksfallsförsäkringsrisk ska beräknas med utgångspunkt i de försäkringsrisker som försäkringsföretaget är utsatt för till följd av den sjuk- och olycksfallsförsäkringsverksamhet som företaget bedriver.
Regeringen får föreskriva vilka underkategorier av risker som minst ska tas med vid beräkningen av kapitalkravet för sjuk- och olycksfallsförsäkringsrisk.
Skäl för utredningens förslag: Av artikel 105.4 första stycket i
Solvens II-direktivet ska ” [M]odulen för teckningsrisk vid sjukförsäkring ge uttryck för risken vid tecknande av sjukförsäkringsförpliktelser, oberoende av om sjukförsäkring tekniskt sett fungerar på liknande sätt som livförsäkring […]”. Som framgått i avsnitt
201
Kapitalkrav SOU 2011:68
9.2.9 har utredningen ansett att ordet sjukförsäkring (på engelska health) som används i Solvens II-direktivet bör översättas till sjuk- och olycksfallsförsäkring.
Bestämmelsen i artikel 105.4 ska enligt utredningen tas in i den svenska lagtexten. Bestämmelsen ska utformas efter mönster från utredningens förslag till genomförande av motsvarande bestämmelse om kapitalkrav för riskkategorin skadeförsäkringsrisk, jfr. avsnitt 9.2.7 ovan. Utredningens förslag har grundats på de överväganden som redovisats i nyss nämnda avsnitt.
Av artikel 105.4 andra stycket i Solvens II direktivet framgår det vilka underkategorier av risker som minst ska tas med vid beräkningen, dvs. risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskulderna till följd av
• ändrade nivåer och trender eller ändrad volatilitetsgrad beträffande driftskostnaderna för försäkrings- eller återförsäkringsavtal,
• variation såväl i tidpunkter, frekvens och svårighetsgrad för de försäkrade händelserna som i tidpunkter och belopp för försäkringsersättningarna vid den tid då de tillhandahålls, eller,
• inträffandet av utbrott av större epidimier och onormal ackumulering av risker under sådana extrema förhållanden.
Bestämmelserna ska enligt utredningen genomföras efter mönster från genomförandet av motsvarande bestämmelse för skadeförsäkring, dvs. genom ett bemyndigande till regeringen. Se avsnitt 9.2.7 ovan.
När det gäller den närmare beräkningen av kapitalkravet för riskkategorin sjuk- och olycksfallsförsäkringsrisk bör det noteras att det inte – i motsats till vad som gäller för de övriga riskkategorierna – finns några närmare bestämmelser kring detta i bilaga IV till Solvens II-direktivet. Sådana bestämmelser finns i stället i EUförordningen. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att bemyndigandet till regeringen endast ska avse vilka underkategorier av risker som ska tas med vid beräkningen, och alltså inte – som för övriga riskkategorier – också avse den närmare beräkningen av kapitalkravet.
202
SOU 2011:68 Kapitalkrav
9.2.10 Marknadsrisk
Utredningens förslag:
Kapitalkravet för riskkategorin marknadsrisk ska beräknas med utgångspunkt i de risker som försäkringsföretaget är utsatt för till följd av förändringar i marknadspriser.
Regeringen får föreskriva vilka underkategorier av risker som minst ska tas med vid beräkningen av kapitalkravet för riskkategorin marknadsrisk.
Skäl för utredningens förslag:
Av artikel 105.5 första stycket första meningen i Solvens II-direktivet framgår det att marknadsriskmodulen ska avspegla risker till följd av nivåerna eller volatilitetsgraden hos marknadspriserna för finansiella instrument som påverkar värdet av företagets tillgångar och skulder.
Bestämmelsen i artikel 105.5 första stycket ska enligt utredningen tas in i den svenska lagtexten. Bestämmelsen ska utformas efter mönster från utredningens förslag till genomförande av motsvarande bestämmelse om kapitalkrav för riskkategorin skadeförsäkringsrisk, jfr. avsnitt 9.2.7 ovan. Utredningens förslag har grundats på de överväganden som redovisats i nyss nämnda avsnitt.
I utredningens förslag har preciseringen i direktivet av att det ska vara fråga om ”risker till följd av nivåerna eller volatilitetsgraden hos marknadspriserna för finansiella instrument” tagits bort i syfte att inte i onödan tynga lagtexten. Det centrala i bestämmelsen är, enligt utredningen, att det ska vara fråga om marknadsprisförändringar som påverkar försäkringsföretagets ekonomiska ställning, dvs. förändringar i priset hos sådant som finns i försäkringsföretagets balansräkning oavsett om detta definieras som ett finansiellt instrument eller inte och oavsett om prisförändringen beror på ändrad prisnivå eller ändrad volatilitet (risknivå). Stöd för denna tolkning finns enligt utredningen i den definition av marknadsrisk som finns i artikel 13.31; risken för förlust eller negativ förändring avseende den finansiella ställningen som direkt eller indirekt orsakas av svängningar i nivån eller volatiliteten när det gäller marknadspriserna för tillgångar, skulder och finansiella instrument. Mot denna bakgrund anser utredningen att bestämmelsen i direktivet enklast kan uttryckas på det sättet att kapitalkravet ska beräknas med utgångspunkt i de risker som försäkringsföreta-
203
Kapitalkrav SOU 2011:68
get är utsatt för till följd av förändringar i marknadspriser. Att det endast kan vara fråga om marknadspriser på sådana poster som finns i solvensbalansräkningen följer av att det endast är risker som försäkringsföretaget är ”[…] utsatt för till följd av […]”. Utredningen anser inte att den föreslagna formuleringen av den svenska bestämmelsen i sak skiljer sig från bestämmelsen i direktivet.
Utredningen anser vidare att bestämmelsen i artikel 105.5 första stycket andra meningen om att riskmodulen för marknadsrisk korrekt ska avspegla bristande matchning mellan tillgångar och skulder särskilt i fråga om deras duration inte behöver framgå uttryckligen av lagtexten, eftersom detta får anses framgå redan av utredningens förslag till genomförande av artikel 101, jfr. avsnitt 9.2.1.
Av artikel 105.5 andra stycket i Solvens II-direktivet framgår det vilka underkategorier av risker som minst ska tas med vid beräkningen, dvs. känsligheten hos värdena av tillgångar, skulder och finansiella instrument för
• ändringar i de durationsberoende räntesatserna eller deras volatilitet (ränterisk),
• ändringar av nivåerna på marknadspriserna för aktier eller dessas volatilitet (aktiekursrisk),
• ändringar av nivåerna på marknadspriserna för fastigheter eller dessas volatilitet (fastighetsrisk),
• kreditspreaden över den riskfria räntan (spreadrisk),
• ändringar av nivåerna på valutakurserna eller dessas volatilitet
(valutarisk), eller
• ytterligare risker för ett försäkringsföretag som härrör antingen från bristande diversifiering av tillgångsportföljen eller stor exponering för fallissemangsrisken för en enda emittent eller en grupp av emittenter med inbördes anknytning (koncentrationsrisk).
Några närmare bestämmelser kring beräkningen av kapitalkravet för riskkategorin marknadsrisk finns inte i bilaga IV till direktivet. Bestämmelserna ska därför enligt utredningen genomföras efter mönster från genomförandet av motsvarande bestämmelser för sjuk- och olycksfallsförsäkring, dvs. genom ett bemyndigande till regeringen som endast avser bestämmandet av underkategorierna av risk. Se avsnitt 9.2.9 ovan.
204
SOU 2011:68 Kapitalkrav
9.2.11 Motpartsrisk
Utredningens förslag:
Kapitalkravet för motpartsrisk ska beräknas med utgångspunkt i de risker som försäkringsföretaget är utsatt för till följd av förändringar i betalningsförmågan hos företagets motparter. Regeringen får föreskriva vilka underkategorier av risker som minst ska tas med vid beräkningen av kapitalkravet för riskkategorin motpartsrisk.
Skäl för utredningens förslag:
Av artikel 105.6 första stycket första meningen i Solvens II-direktivet framgår det att motpartsriskmodulen ska ge uttryck för möjligheten av förluster till följd av oväntat fallissemang eller försämrad kreditvärdighet som rör försäkrings- och återförsäkringsföretags motparter och gäldenärer under en följande tolvmånadersperiod.
Bestämmelsen i artikel 105.6 första stycket första meningen ska enligt utredningen tas in i den svenska lagtexten. Bestämmelsen ska utformas efter mönster från utredningens förslag till genomförande av motsvarande bestämmelse om kapitalkrav för riskkategorin skadeförsäkringsrisk, jfr. avsnitt 9.2.7 ovan. Utredningens förslag har grundats på de överväganden som redovisats i nyss nämnda avsnitt.
I utredningens förslag har formuleringen i direktivet av att det ska vara fråga om ”[…] oväntat fallissemang eller försämrad kreditvärdighet” ersatts med den enklare formuleringen ”risker som företaget är utsatt för till följd av förändringar i betalningsförmågan”. Enligt utredningen är såväl oväntat fallissemang som försämrad kreditvärdighet ett resultat av förändrad betalningsförmåga.
Ordet fallissemang bör enligt utredningen undvikas, eftersom det saknas en tydlig definition av detta begrepp.10 Det bör här också noteras att begreppet motpartsrisk (på engelska counterparty default risk) inte definieras i direktivet, men att det finns en definition av begreppet kreditrisk (på engelska credit risk); risken för förlust eller negativ förändring avseende den finansiella ställningen till följd av svängningar i kreditvärdigheten (på engelska credit standing) hos emittenter, motparter och gäldenärer för vilka försäkringsföretag är exponerade i form av motparts (på engelska
10 Enligt utredningen kan det inte av direktivet utläsas om fallissemang ska likställas med det svenska konkurs-begreppet eller om det snarare handlar om det svenska begreppet obestånd.
205
Kapitalkrav SOU 2011:68
counterparty default risk)- eller spreadrisker eller koncentrationer av marknadsrisker. Av definitionen framgår det, enligt utredningen, att motpartsrisk i grunden handlar om svängningar i kreditvärdigheten.
Utredningen anser emellertid att inte heller ordet kreditvärdighet bör användas i lagtexten, eftersom det skulle kunna tolkas som att det endast handlar om ändringar i sådana kreditbetyg som är vanligt förekommande på de finansiella marknaderna. Utredningen anser att kreditvärdighet är synonymt med betalningsförmåga, och att kreditvärdighet kan ändras utan att detta nödvändigtvis får omedelbart genomslag i ändrat kreditbetyg. Den grundläggande tanken med bestämmelsen är, enligt utredningen, att försäkringsföretagen måste hålla ett kapital för den risk som kan finnas att motparter eller gäldenärer inte har förmåga att betala sina skulder till försäkringsföretagen, vilket i sin tur kan påverka försäkringsföretagets förmåga att infria sina åtaganden gentemot försäkringstagarna. Innehållet i utredningens förslag till svensk bestämmelse skiljer sig alltså inte i sak från bestämmelsen i direktivet.
Utredningen har övervägt att inte ta med ordet motpart i den svenska lagtexten, eftersom de motparter som är av intresse i detta sammanhang rimligen borde vara gäldenärer, dvs. motparter som genom avtal eller på annat sätt är skyldiga att betala något till försäkringsföretaget. Eftersom det emellertid kan tänkas att betalningsskyldighet föreligger utan att motparten nödvändigtvis är gäldenär11, anser utredningen att båda begreppen bör tas med i den svenska lagtexten. Ett exempel är när motpartens betalningsskyldighet är villkorad av en viss händelse som ännu inte inträffat.
I utredningens förslag har slutligen preciseringen till ”under följande tolvmånadersperiod” tagits bort, eftersom denna begränsning framgår redan av utredningens förslag till genomförande av artikel 101, jfr avsnitt 9.2.1 under rubriken Skyddsnivån.
Av artikel 105.6 första stycket andra till fjärde meningarna och andra stycket i Solvens II-direktivet framgår det att motpartsriskmodulen ska
• täcka riskreducerande avtal som återförsäkringsarrangemang, värdepapperiseringar och derivat samt fordringar på förmedlare och varje annan kreditexponering som inte omfattas av underkategorin för spreadrisk,
11 I ett avtalsförhållande brukar den förpliktigade kallas gäldenär, medan den berättigade brukar kallas borgenär.
206
SOU 2011:68 Kapitalkrav
• ta vederbörlig hänsyn till säkerheter eller andra värdepapper som innehas av försäkrings- eller återförsäkringsföretaget eller för dess räkning, och de risker som är förknippade därmed, och
• för varje motpart beakta det berörda försäkrings- eller återförsäkringsföretagets samlade riskexponering för motparten i fråga, oberoende av den rättsliga formen av motpartens avtalsmässiga förpliktelser gentemot företaget.
Några närmare bestämmelser kring beräkningen av kapitalkravet för riskkategorin motpartsrisk finns inte i bilaga IV till direktivet. Bestämmelserna ska därför enligt utredningen genomföras efter mönster från genomförandet av motsvarande bestämmelser för sjuk- och olycksfallsförsäkring samt marknadsrisk, dvs. genom ett bemyndigande till regeringen som endast avser bestämmandet av underkategorierna av risk. Se avsnitt 9.2.9 ovan.
9.2.12 Justering av kapitalkrav för aktierisk
Utredningens förslag:
Justering av kapitalkravet för aktierisk
I syfte att motverka procykliska effekter ska kapitalkravet för aktierisk inom kapitalkravet för marknadsrisk justeras utifrån nivån på ett särskilt aktieindex jämfört med en vägd genomsnittsnivå för detta index.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om den beräkning som avses i ovanstående stycke.
Skäl för utredningens förslag:
Av artikel 106.1 i Solvens II-direktivet framgår det att undergruppen aktiekursrisk som beräknas enligt standardformeln ska innehålla en symmetrisk justering av det kapitalkrav för aktier som ingår i riskkategorin marknadsrisk. Av artikel 106.2 och 106.3 framgår det att justeringen
• ska baseras på en funktion av den nuvarande nivån på ett lämpligt aktieindex och en vägd genomsnittsnivå för detta index, där det vägda genomsnittet ska beräknas under en tillräckligt lång
207
Kapitalkrav SOU 2011:68
tidsperiod som ska vara densamma för alla försäkringsföretag, och
• inte får leda till användning av ett kapitalkrav för aktier som understiger eller överstiger standardkapitalkravet för aktier med mer än tio procent.
Genom bestämmelserna justeras kapitalkravet för aktier i relation till särskilda aktieindex, och innebär förenklat att kapitalkravet för aktierisken blir lägre i tider då aktier är lågt värderade i förhållande till sitt historiska genomsnitt och vice versa. Regleringen är avsedd att motverka s.k. procykliska effekter av regelverket.
Eftersom bestämmelsen avser en justering i beräkningen av kapitalkravet för en underkategori av risk kan det hävdas att bestämmelsen är på en sådan detaljnivå att den passar bättre i föreskrifter på lägre nivå än lagnivå. Mot detta ska dock ställas att bestämmelsen är central för att motverka procykliska effekter av regelverket och att den därför är av så principiell betydelse att den ska finnas i lag. Vid en samlad bedömning anser utredningen att en övergripande bestämmelse om justering av kapitalkravet för aktiekursrisk bör tas in i den svenska lagtexten, i kombination med ett bemyndigande för regeringen att meddela närmare föreskrifter om beräkningen. Det bör dock här noteras att närmare bestämmelser om beräkningen finns i EU-förordningen, och att bemyndigandet endast kan användas i den mån den svenska lagtexten, i ljuset av bestämmelserna i EU-förordningen, skulle anses vara ett otillräckligt genomförande av direktivet.
När det sedan gäller den närmare formuleringen av den övergripande bestämmelsen har utredningen strävat efter att uppnå likformighet vad gäller detaljeringsgraden i lagbestämmelser som behandlar beräkning enligt standardformeln.
9.2.13 Durationsbaserad metod för beräkning av aktierisk
Utredningens förslag: Finansinspektionen får tillåta att ett liv-
försäkringsföretag som erbjuder sådana pensionsförsäkringar som avses i 58 kap. 2 § inkomstskattelagen tillämpar en särskild metod (durationsbaserad metod) för att beräkna kapitalkravet för aktierisk inom kapitalkravet för marknadsrisk, om
208
SOU 2011:68 Kapitalkrav
1. företagets förvaltning av tillgångar som motsvarar dess åtaganden för pensionsförsäkringarna hålls åtskild från förvaltningen av företagets övriga tillgångar,
2. de försäkringstekniska avsättningarna enligt 5 kap. 1 § för pensionsförsäkringarna hålls åtskilda från företagets övriga avsättningar,
3. den verksamhet för vilken metoden används enbart bedrivs i Sverige,
4. den genomsnittliga durationen av skulderna som är kopplade till verksamheten överstiger 12 år,
5. företaget kan visa att försäkringstagarna och förmånstagarna ges en skyddsnivå som är likvärdig med den som gäller enligt 2 §, och
6. den durationsbaserade metoden är lämplig att använda med hänsyn till företagets solvens, likviditet och företagsstyrningssystem. Försäkringsföretag som använder den durationsbaserade metoden får inte byta beräkningsmetod till den metod som används enligt standardformeln. Efter ansökan från ett försäkringsföretag får dock Finansinspektionen ge tillstånd till ett sådant byte, om företaget kan visa att det finns godtagbara skäl för bytet.
Skäl för utredningens förslag: I artikel 304.1 b) i Solvens II-
direktivet finns det en särskild metod för beräkning av solvenskapitalkravet för aktierisk som bl.a.12 kan användas av livförsäkringsföretag som erbjuder pensionsförmåner som är knutna till att någon går i pension eller förväntar sig att gå i pension och där premierna för dessa företag är skattemässigt avdragsgilla för försäkringstagaren enligt nationell lagstiftning i den medlemsstat som har auktoriserat företaget.
Metoden, som kallas durationsbaserad aktiekursrisk, innebär att företaget under vissa omständigheter13 tillåts basera delar av beräkningen av solvenskapitalkravet för aktier på andra antaganden än de
12 Metoden kan också användas av livförsäkringsföretag som bedriver tjänstepensionsverksamhet med stöd av den s.k. optionen i artikel 4 i Tjänstepensionsdirektivet. Utredningen har föreslagit att Sverige inte längre ska utnyttja denna option, se kapitel 6 och 17. En annan sak är att utredningen föreslår ett fortsatt utnyttjande av optionen under en övergångsperiod för att så långt möjligt undvika ”onödiga” anpassningar till Solvens IIregleringen, jfr. kapitel 23. 13 Bl.a. krävs det att den genomsnittliga durationen på skulderna överstiger tolv år.
209
Kapitalkrav SOU 2011:68
som annars gäller. Företaget får basera riskberäkningen på en tidsperiod som överensstämmer med den typiska innehavsperioden för företagets placeringar i aktier, med en konfidensnivå som ger försäkringstagare och förmånstagare en skyddsnivå som är likvärdig med den som anges i Solvens II-direktivet14.
Av genomförandebestämmelserna framgår det att kapitalkravet för aktiekursrisk – för aktier noterade på börser inom EES eller OECD -beräknat enligt metoden för durationsbaserad aktiekursrisk ska beräknas utifrån en omedelbar nedgång i aktiekurserna om 22 procent, medan motsvarande kapitalkrav enligt standardformeln beräknas utifrån en nedgång om 39 procent15. För aktier noterade på andra börser16 är motsvarande stressnivåer 22 procent respektive 49 procent.
Av artikel 304.1 framgår att medlemsstaterna får auktorisera livförsäkringsföretag att tillämpa metoden, vilket av utredningen har tolkats som en valmöjlighet för medlemsstaterna. Utredningen anser att ett utnyttjande av möjligheten skulle bidra till konkurrensneutralitet mellan företag som erbjuder tjänstepensionsförmåner med tillämpning av Tjänstepensionsdirektivet och företag som erbjuder tjänstepensionsförsäkringar med tillämpning av Solvens II-direktivet. Mot denna bakgrund anser utredningen att Sverige bör utnyttja denna möjlighet.
Utredningen föreslår alltså att bestämmelserna i artikel 304.1 b ska tas in i lagen. Bestämmelsen bör utformas som en möjlighet för Finansinspektionen att under vissa förutsättningar tillåta livförsäkringsföretag att använda den durationsbaserade metoden. När det särskilt gäller kravet på separation föreslår utredningen att bestämmelsen utformas efter mönster från den nuvarande bestämmelsen i 4 kap. 8 § FRL om separation av tjänstepensionsförsäkring, eftersom de bakomliggande bestämmelserna i respektive EUdirektiv är likalydande. När det gäller kravet på att premierna ska vara skattemässigt avdragsgilla för försäkringstagarna anser utredningen att det är tillräckligt att det i lagen anges att det ska vara fråga om pensionsförsäkring enligt 58 kap. 2 § inkomstskattelagen. Bestämmelserna i artikel 304.1 andra stycket bör enligt utredningen utformas som ett krav på att den durationsbaserade metoden ska vara lämplig att använda med hänsyn till företagets solvens, likviditet och företagsstyrningssystem. Vid denna lämplighetsbedöm-
14 VaR 99,5 % över en ettårsperiod, jfr. artikel 101. 15 Notera även den särskilda justeringen av kapitalkravet för aktierisk i artikel 106. 16 Här bortses från aktieinnehav i anknutna företag.
210
SOU 2011:68 Kapitalkrav
ning förutsätts Finansinspektionen beakta de kriterier som anges i 304.1 andra stycket.
9.2.14 Kapitalkrav för operativ risk
Utredningens förslag:
Kapitalkravet för operativ risk ska beräknas med utgångspunkt i sådana operativa risker som försäkringsföretaget är utsatt för och som inte redan tagits med vid beräkningen av kapitalkravet för försäkringsrisker, marknadsrisk eller motpartsrisk.
Kapitalkravet för operativ risk ska beräknas till den skyddsnivå som gäller för solvenskapitalkravet.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om beräkningen av kapitalkravet för operativ risk.
Skäl för utredningens förslag:
Av artikel 107.1 första meningen i Solvens II-direktivet framgår det att kapitalkravet för operativ risk ska avspegla de operativa risker som inte redan beaktats inom de riskmoduler som avses i artikel 104.
Bestämmelsen ska införas i svensk lagtext med vissa språkliga justeringar. I likhet med utredningens övriga förslag till lagtext i detta avsnitt ska det i direktivet använda ordet ”avspegla” ersättas med orden ”med utgångspunkt i”, och ordet ”beaktats” ersättas med orden ”tagits med vid beräkningen av”. Begreppet operativ risk definieras i artikel 13.33 som risken för förlust till följd av att interna rutiner visat sig otillräckliga eller fallerat, orsakad av personal eller system eller av externa händelser. Enligt utredningen bör det här särskilt anmärkas att kapitalkravet för operativa risker alltså inte ska beräknas utifrån alla operativa risker, utan endast sådana operativa risker som inte redan beaktats vid beräkningen av kapitalkravet för de övriga riskkategorierna.
Bestämmelsen i artikel 107.1 andra meningen om att kravet ska kalibreras i enlighet med artikel 101.3 – dvs. de allmänna bestämmelserna om skyddsnivå – ska tas in i den svenska lagtexten. Bestämmelsen behövs eftersom kapitalkravet för operativ risk inte är en underkategori av risk som på visst sätt aggregeras ihop till baskapitalkravet. Av artikel 107.2 och 107.3 första meningen framgår det att man vid beräkningen av kapitalkravet för operativ risk
211
Kapitalkrav SOU 2011:68
• i fråga om livförsäkringsavtal där försäkringstagarna står för placeringsrisken, ska ta hänsyn till de årliga driftskostnaderna för dessa försäkringsförpliktelser, och
• i fråga om annan försäkrings- och återförsäkringsverksamhet17än den som avses i föregående punkt ska ta hänsyn till den aktuella verksamhetens volym, uttryckt i premieintäkter och försäkringstekniska avsättningar.
Av artikel 107.3 andra meningen framgår det att kapitalkravet för operativ risk – i fråga om andra försäkrings- och återförsäkringstransaktioner än livförsäkringsavtal där försäkringstagarna står för placeringsrisken – inte ska överstiga 30 % av baskapitalkravet för sådana försäkringsrisker. Utredningen har tolkat bestämmelsen på det sättet att den motsatsvis innebär att kapitalkravet för operativ risk kan överstiga 30 procent av baskapitalkravet när det är fråga om fondförsäkring.
Dessa bestämmelser har av utredningen ansetts vara på en sådan detaljeringsnivå att de inte bör tas in i lagtexten, utan att det i stället ska ges ett bemyndigande för regeringen att meddela närmare föreskrifter om beräkningen av kapitalkravet för operativ risk. Bedömningen grundas på en strävan att uppnå likformighet vad gäller detaljeringsgraden i lagbestämmelser som behandlar beräkning enligt standardformeln. Det bör noteras att närmare bestämmelser om beräkningen av kapitalkravet för operativ risk finns i EU-förordningen, och att bemyndigandet endast kan användas i den mån den svenska lagtexten, i ljuset av bestämmelserna i EUförordningen, skulle anses vara ett otillräckligt genomförande av direktivet.
9.2.15 Justeringsbelopp
Utredningens förslag:
Justeringsbelopp
Det justeringsbelopp som ska användas i standardformeln ska motsvara den minskning av kapitalförlust som beror på att
17 Utredningen har valt att använda begreppet verksamhet i stället för begreppet ”transaktioner” som används i direktivet. I den engelska versionen används ordet operations.
212
SOU 2011:68 Kapitalkrav
1. försäkringsföretagets åtaganden gentemot försäkringstagare minskar på grund av villkoren i försäkringsavtalet,
2. försäkringsföretagets uppskjutna skatt minskar, eller
3. en kombination av 1 och 2.
Skäl för utredningens förslag:
Enligt artikel 108 första stycket i Solvens II-direktivet ska ”den justering som avses i artikel 103 c för förlusttäckningskapacitet hos försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter visa den möjliga kompensationen för oförutsedda förluster som kan uppstå genom en samtidig minskning av försäkringstekniska avsättningar eller uppskjutna skatter eller en kombination av båda”.
Enligt andra stycket i nämnda artikel ska ”denna justering ta hänsyn till den riskreducerande effekt som kan erhållas genom framtida diskretionära förmåner i försäkringsavtal i den utsträckning som försäkrings- och återförsäkringsföretagen kan visa att en minskning av förmåner kan användas för att täcka oförutsedda förluster då dessa uppstår. Av direktivet framgår vidare att den riskreducering som kan uppnås genom framtida diskretionära förmåner inte får vara större än summan av de försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter som avser dessa framtida förmåner.
Av tredje stycket i nämnda artikel framgår det att vid tillämpningen av andra stycket ska värdet av framtida diskretionära förmåner under ogynnsamma omständigheter jämföras med dessa förmåners värde enligt de underliggande antagandena för beräkningen av bästa skattning.
Bestämmelserna i artikel 108 om justering för förlusttäckningskapacitet hos försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter ska, med omfattande språkliga justeringar, tas in i den svenska lagtexten. Bestämmelserna träffar dels s.k. villkorad återbäring i vinstutdelande livförsäkringsbolag, dels poster avseende uppskjuten skatt i skadeförsäkringsföretag. Bestämmelsen träffar inte sådan ”diskretionär ” återbäring som finns i traditionell livförsäkring, eftersom sådan återbäring inte ingår i de försäkringstekniska avsättningarna. Bestämmelsen träffar inte heller garanterad återbäring i traditionell livförsäkring, eftersom sådan återbäring inte är ”diskretionär” och inte heller kan minskas till följd av oförutsedda förluster.
213
Kapitalkrav SOU 2011:68
Utredningen anser att bestämmelserna i artikelns första och andra stycke kan skrivas ihop till en betydligt kortare och enklare bestämmelse. I enlighet med utredningens överväganden och förslag när det gäller de artiklar som handlar om försäkringstekniska avsättningar, jfr. avsnitt 7.2, anser utredningen att begreppet ”åtaganden” bör användas i de fall då det är just åtagandena – och inte värderingen av de försäkringstekniska avsättningarna – som avses. Med den av utredningen föreslagna lydelsen av lagtexten behöver begreppet ”diskretionära förmåner” inte användas, vilket är en fördel eftersom begreppet inte är entydigt. Kravet på att försäkringsföretaget ska kunna visa att en minskning av förmånerna kan användas för att täcka oförutsedda förluster kan enligt utredningen med fördel uttryckas som ett krav på att minskningarna ska ske på grund av villkoren i försäkringsavtalet.
De språkliga justeringar som utredningen föreslår medför, enligt utredningen, ingen ändring i sak av bestämmelserna i direktivet.
9.2.16 Förenklingar av standardformeln
Utredningens förslag:
Försäkringsföretag får göra förenklade beräkningar av kapitalkravet för en riskkategori eller en underkategori av risk, om
1. det är motiverat med hänsyn till arten, omfattningen och komplexiteten av de risker som företaget är utsatt för, och
2. det är oproportionerligt att utföra en standardberäkning. Förenklade beräkningar ska vara förenliga med den skyddsnivå som gäller för solvenskapitalkravet.
Skäl för utredningens förslag:
Av artikel 109 första stycket i Solvens II-direktivet framgår det att försäkringsföretag får använda en förenklad beräkning för en specifik riskmodul eller undergrupp av en riskmodul, om det är motiverat med hänsyn till arten, omfattningen och komplexiteten av de risker de står inför och det vore oproportionerligt att kräva att alla försäkringsföretag ska tillämpa standardberäkningen.
Bestämmelsen ska införas i den svenska lagtexten med några språkliga justeringar. I enlighet med vad som angetts ovan ska ordet ”undergrupp” som används i direktivet ersättas med ordet
214
SOU 2011:68 Kapitalkrav
”underkategori” i den svenska lagtexten. Det ska här särskilt framhållas att förenklade beräkningar inte kan användas för beräkning av justeringsbeloppet, eftersom bestämmelsen är begränsad till riskkategorier och underkategorier.
Av kommissionens förslag till genomförandebestämmelser framgår att försäkringsföretag som grund för bedömning om användningen av förenklade beräkningar kan anses vara proportionerliga ska genomföra en kvantitativ och kvalitativ utvärdering av det fel som introduceras genom användningen av förenklade beräkningar. Om detta fel är betydande ska förenklade beräkningar inte anses vara proportionerliga.
Bestämmelsen i artikel 109 andra stycket om att förenklade beräkningar ska kalibreras i enlighet med artikel 101.3, ska införas i den svenska lagtexten genom ett krav på att även förenklade beräkningar ska vara förenliga med den skyddsnivå som gäller för solvenskapitalkravet.
Det ska understrykas att möjligheten till förenklade beräkningar inte ska blandas samman med möjligheten att använda en partiell intern modell. En partiell intern modell får användas om den ger ett kapitalkrav som bättre återspeglar den faktiska risken i en viss riskkategori eller underkategori av risker.
Användningen av förenklade beräkningar syftar till att försäkringsföretag under vissa speciella omständigheter bör ha möjlighet att använda sig av beräkningsmetoder som innebär en mindre administrativ börda. Eftersom möjligheten att använda förenklade beräkningar kopplats till arten, omfattningen och komplexitet av risken – och alltså inte företagets storlek – måste utgångspunkten vara att förenklade beräkningar kan tillämpas av alla försäkringsföretag. Denna tolkning stöds också av genomförandebestämmelserna, eftersom proportionalitetsbegreppet där kopplas till storleken på det fel som introduceras genom användningen av förenklade beräkningar.
Möjligheten till förenklade beräkningar torde komma att bli av stor praktisk betydelse för många svenska försäkringsföretag.
215
Kapitalkrav SOU 2011:68
9.2.17 Möjlighet för Finansinspektionen att i enskilda fall kräva företagsspecifika parametrar
Utredningens förslag:
Finansinspektionen får besluta att ett försäkringsföretag vid beräkningen av kapitalkravet för riskkategorier som avser försäkringsrisk ska ersätta en undergrupp av parametrar enligt standardformeln med företagsspecifika parametrar, om det i ett enskilt fall är olämpligt att beräkna solvenskapitalkravet med en fullständig tillämpning av standardformeln på grund av att riskprofilen hos företaget avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkningen enligt standardformeln.
Beräkningar av kapitalkravet för de riskkategorier som avses i första stycket ska vara förenliga med den skyddsnivå som gäller för solvenskapitalkravet.
Skäl för utredningens förslag: Enligt artikel 110 första meningen i
Solvens II-direktivet gäller följande. När det är olämpligt att beräkna solvenskapitalkravet i enlighet med standardformeln, eftersom det berörda försäkringsföretagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkningen enligt standardformeln, får tillsynsmyndigheterna, genom ett motiverat beslut, kräva att det berörda företaget ersätter en undergrupp av de parametrar som används i beräkningen enligt standardformeln med parametrar som är specifika för det företaget, när det beräknar teckningsriskmoduler för livförsäkring, skadeförsäkring och sjukförsäkring i enlighet med bestämmelserna om företagsspecifika parametrar.
Utredningen har tolkat bestämmelsen på det sättet att den i grunden handlar om en möjlighet för tillsynsmyndigheten att i vissa särskilda fall kunna kräva användning av s.k. företagsspecifika parametrar, jfr. den motsvarande möjlighet som försäkringsföretagen har enligt artikel 104.7 och som behandlas ovan under rubriken företagsspecifika parametrar.
Bestämmelsen ska med rätt omfattande språkliga justeringar tas in i den svenska lagtexten.
Utredningen anser inte att det av lagtexten behöver framgå att Finansinspektionens beslut ska vara motiverat, eftersom ett sådant krav följer redan av förvaltningslagen. I enlighet med utredningens förslag till genomförande av artiklarna 104–107 anser utredningen
216
SOU 2011:68 Kapitalkrav
att termerna ”teckningsrisk för skade, liv- respektive sjukförsäkring” med fördel kan ersättas med ”riskkategorier som avser försäkringsrisk”.
Bestämmelsen i artikel 110 andra meningen om att de företagsspecifika parametrarna ska beräknas på ett sådant sätt att företaget följer bestämmelserna i artikel 101.3 ska tas in i den svenska lagtexten genom ett krav på att beräkningen av kapitalkravet enligt de nu aktuella bestämmelserna ska vara förenligt med den skyddsnivå som gäller för solvenskapitalkravet.
9.3 Minimikapitalkrav
9.3.1 Allmänna bestämmelser
Utredningens förslag:
Beräkning av minimikapitalkravet
Minimikapitalkravet ska beräknas med utgångspunkt i försäkringsföretagets försäkringstekniska avsättningar, premieinkomst, positiva risksumma, uppskjutna skatter och administrativa kostnader, och med hänsyn till avgiven återförsäkring.
Skyddsnivå
Minimikapitalkravet ska beräknas så att försäkringsföretaget med 85 procents sannolikhet kan infria sina åtaganden gentemot försäkringstagarna under de följande tolv månaderna.
Om minimikapitalkravet beräknat enligt första stycket underskrider 25 procent eller överskrider 45 procent av företagets senast rapporterade solvenskapitalkrav, ska minimikapitalet justeras till ett belopp som ligger mellan 25 och 45 procent av företagets senast rapporterade solvenskapitalkrav. Under tiden fram till den 31 december 2015 får Finansinspektionen besluta att företaget ska tillämpa procentsatserna på det solvenskapitalkrav som fås genom användning av standardformeln.
Om minimikapitalkravet beräknat enligt första stycket underskrider det garantibelopp som gäller för företaget, ska minimikapitalkravet vara lika med garantibeloppet.
217
Kapitalkrav SOU 2011:68
Beräkningsintervall
Försäkringsföretag ska beräkna minimikapitalkravet minst en gång per kvartal.
Bemyndigande
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka uppgifter som ska lämnas till Finansinspektionen i de fall det framräknade minimikapitalkravet för ett försäkringsföretag uppgår till ett belopp som understiger 25 procent, eller överstiger 45 procent, av solvenskapitalkravet.
Skäl för utredningens förslag:
Krav på minimikapital
Av artikel 128 i Solvens II-direktivet framgår det att medlemsstaterna ska kräva att försäkringsföretagen innehar medräkningsbart primärkapital som täcker minimikapitalkravet. Bestämmelsen ska tas in i den svenska lagtexten, och har behandlats i avsnitt 9.2.1 ovan.
Som framgått i avsnitt 9.2.1 ovan anser utredningen att den grundläggande bestämmelsen i artikel 128 om krav på medräkningsbart primärkapital som uppgår till minimikapitalkravet bör skrivas ihop med den lika grundläggande bestämmelsen som följer av artikel 129.1 d), dvs. att minimikapitalkravet under inga omständigheter får underskrida vissa fastställda belopp som anges i direktivet. När det gäller benämningen på dessa belopp anser utredningen att den sedan lång tid inarbetade svenska termen ”garantibelopp” kan användas även fortsättningsvis. Bestämmelserna om garantibelopp behandlas i avsnitt 9.4.
Skyddsnivån
Enligt artikel 129.3 första stycket i Solvens II-direktivet får – utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna om garantibelopp – minimikapitalkravet inte underskrida 25 procent och inte överskrida 45 procent av företagets solvenskapitalkrav beräknat enligt standardformeln eller med hjälp av en intern modell, inklusive eventuellt beslutat kapitaltillägg. Utredningen har tolkat
218
SOU 2011:68 Kapitalkrav
bestämmelsen i artikel 129.3 första stycket som ett uttryck för den skyddsnivå som ska gälla för försäkringstagare. Enligt utredningen kommer denna skyddsnivå också till uttryck i bestämmelsen i artikel 129.1 c) om att den linjära funktion som används för att beräkna minimikapitalkravet, ska kalibreras till ett värde för valueat-risk med ett konfidensintervall på 85 % för en ettårsperiod. I syfte att öka tydligheten i den skyddsnivå som ska gälla anser utredningen att bestämmelsen i artikel 129.1 c) ska skrivas ihop med bestämmelserna i artikel 129.3 första stycket. Den samlade bestämmelsen om skyddsnivån i minimikapitalkravet ska enligt utredningen utformas efter mönster från utredningens förslag till motsvarande bestämmelse för skyddsnivån i solvenskapitalkravet, se avsnitt 9.2.1.
Beräkning av minimikapitalkravet
Bestämmelsen i artikel 129.1 a) om att minimikapitalkravet ska beräknas på ett klart och enkelt sätt och på ett sådant sätt som gör det möjligt att kontrollera beräkningen har av utredningen tolkats som en övergripande ambition bakom reglerna i direktivet, och att bestämmelsen därför inte behöver tas in i den svenska lagtexten. Även bestämmelsen i artikel 129.1 b) om att minimikapitalkravet ska motsvara medräkningsbart primärkapital till ett belopp under vilket försäkringstagarna skulle exponeras för en oacceptabel grad av risk om det berörda försäkrings- eller återförsäkringsföretaget tillåts fortsätta sin verksamhet, har av utredningen tolkats som en övergripande ambition bakom reglerna i direktivet. Utredningen anser därför att inte heller bestämmelsen i artikel 129.1 b) behöver tas in i den svenska lagtexten.
Enligt artikel 129.2 i Solvens II-direktivet ska – om inte annat följer av bestämmelsen om att minimikapitalkravet inte får underskrida 25% och inte överskrida 45% av företagets solvenskapitalkrav – minimikapitalkravet beräknas som en linjär funktion av en uppsättning eller deluppsättning av följande variabler;
• företagets försäkringstekniska avsättningar,
• tecknade premier,
• risksumma,
• uppskjutna skatter, och
• administrativa omkostnader.
219
Kapitalkrav SOU 2011:68
I nämnda artikel anges även att de använda variablerna ska mätas ”efter avdrag för återförsäkring” (på engelska net of reinsurance). Det bör särskilt noteras att net of reinsurance i den svenska översättningen av direktivet felaktigt översatts med ”utan hänsyn till återförsäkring”
Utredningen anser att bestämmelsen i artikel 129.2, med rätt omfattande språkliga justeringar ska tas in i den svenska lagtexten. Utredningen har tolkat bestämmelsen som en bestämmelse om vilka risker som ska beaktas vid fastställandet av minimikapitalkravet, och utredningen anser därför att bestämmelsen ska utformas efter mönster från utredningens förslag till genomförande av motsvarande bestämmelse för solvenskapitalkravet. Med utredningens förslag – dvs. att minimikapitalkravet ska beräknas med utgångspunkt i ett antal olika variabler – kan den svenska lagbestämmelsen bli enklare än bestämmelsen i direktivet. Med utredningens förslag till lagtext behöver orden ”linjär funktion av en uppsättning eller deluppsättning av följande variabler” inte användas i den svenska lagtexten. Enligt direktivet är en av variablerna ”risksumma” (på engelska capital at risk). Enligt utredningen ska capital at risk översättas till positiv risksumma. Utredningen anser inte att den föreslagna svenska lagtexten i sak avviker från bestämmelsen i direktivet.
Beräkningsintervall
Enligt artikel 129.4 första stycket i Solvens II-direktivet ska försäkringsföretag beräkna minimikapitalkravet minst en gång per kvartal och rapportera resultaten av denna beräkning till tillsynsmyndigheterna. Utredningen anser att bestämmelsen ska tas in i den svenska lagtexten, och utformas efter mönster från motsvarande bestämmelse för solvenskapitalkravet, jfr. avsnitt 9.2.1.
Det ska här noteras att minimikapitalkravet ska beräknas varje kvartal medan solvenskapitalkravet ska beräknas årligen, samtidigt som minimikapitalkravet inte får underskrida 25 procent, och inte heller över skrida 45 procent, av solvenskapitalkravet. Enligt utredningen bör denna praktiska fråga lösas genom att det i lagtexten tydliggörs att procentsatserna ska relateras till senast rapporterade solvenskapitalkrav. Med anledning av den särskilda övergångsreglering som beskrivs nedan bör det också särskilt noteras att Finansinspektionen under en övergångsperiod har rätt att kräva att
220
SOU 2011:68 Kapitalkrav
de aktuella procentsatserna ska relateras endast till det solvenskapitalkrav som beräknas med användning av standardformeln. . Om ett företags framräknade minimikapitalkrav uppgår till ett belopp som ligger under 25 procent eller över 45 procent av solvenskapitalkravet ska företaget, enligt artikel 129.4 andra stycket, tillhandahålla tillsynsmyndigheten uppgifter som gör det möjligt att klart förstå skälen till detta (på engelska proper understanding). Enligt utredningen är bestämmelsen av sådan art att den passar bättre i föreskrifter på lägre nivå än lagnivå, och utredningen föreslår därför att det i lagen tas in ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer, jfr. här även bemyndigandet i kapitel 13.
Bestämmelsen i artikel 129.5 – om att kommissionen senast den 31 oktober 2017 till Europaparlamentet och Europeiska försäkrings- och tjänstepensionskommittén (CEIOPS, vars uppgifter nu övertagits av EIOPA) ska överlämna en rapport om bl.a. de bestämmelser och den praxis som medlemsstaterna respektive tillsynsmyndigheterna antagit enligt direktivets bestämmelser om beräkning av minimikapitalkravet är riktad till kommissionen. Bestämmelsen ska därför inte tas in i den svenska lagtexten.
Av artikel 129.3 andra stycket framgår det att medlemsstaterna ska tillåta att tillsynsmyndigheterna under en period som löper ut senast den 31 december 201518 kräver att ett försäkringsföretag ska tillämpa procentsatserna om 25 respektive 45 procent endast på det solvenskapitalkrav som beräknats enligt standardformeln. Utredningen har tolkat bestämmelsen på det sättet att det måste införas en bestämmelse om att Finansinspektionen under en övergångsperiod får kräva att försäkringsföretag tillämpar de aktuella procentsatserna på ett solvenskapitalkrav som beräknats med användning av standardformeln, dvs. en möjlighet för Finansinspektionen att kräva beräkning enligt standardformeln för att kunna fastställa att minimikapitalkravet ligger inom de aktuella gränsvärdena.
Eftersom minimikapitalkravet ska beräknas varje kvartal skulle bestämmelsen kunna tolkas på det sättet att Finansinspektionen också kan kräva kvartalsvis beräkning av solvenskapitalkravet enligt standardformeln. Enligt utredningen skulle en sådan tolkning dock gå längre än vad som torde vara avsikten med bestämmelsen.
18 I direktivet står det den 31 oktober 2014, men utredningen har utgått från att detta datum kommer att ändras i samband med att Omnibus II-direktivet antas.
221
Kapitalkrav SOU 2011:68
9.4 Garantibelopp
Utredningens förslag:
Garantibelopp
Om inte annat anges i andra stycket ska garantibeloppet för skadeförsäkringsföretag och captivebolag för försäkring som bedriver skadeförsäkringsrörelse uppgå till ett belopp som motsvarar två miljoner tvåhundra tusen euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska gemenskapernas kommission årligen tillkännager.
För skadeförsäkringsföretag och captivebolag för skadeförsäkring som bedriver rörelse som omfattar försäkring eller risk som hänför sig till någon av skadeförsäkringsklasserna 10–15 ska garantibeloppet uppgå till ett belopp som motsvarar tre miljoner tvåhundra tusen euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska gemenskapernas kommission årligen tillkännager.
För livförsäkringsföretag och captivebolag för försäkring som bedriver livförsäkringsrörelse ska garantibeloppet uppgå till ett belopp som motsvarar tre miljoner tvåhundra tusen euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska gemenskapernas kommission årligen tillkännager.
För återförsäkringsbolag ska garantibeloppet uppgå till ett belopp som motsvarar tre miljoner tvåhundra tusen euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska gemenskapernas kommission årligen tillkännager.
För captivebolag för återförsäkring ska garantibeloppet uppgå till ett belopp som motsvarar en miljon euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska gemenskapernas kommission årligen tillkännager.
Särskilda övergångsbestämmelser
För företag som den 1 januari 1995 samtidigt bedrev både livförsäkrings- och skadeförsäkringsverksamhet ska garantibeloppet uppgå till ett belopp som motsvarar summan av garantibeloppen i första eller andra stycket och tredje stycket, eller det högre
222
SOU 2011:68 Kapitalkrav
belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska gemenskapernas kommission årligen tillkännager.
Skäl för utredningens förslag: I artikel 129.1 d) i Solvens II-
direktivet finns bestämmelser om att minimikapitalkravet under inga omständigheter får underskrida vissa i direktivet angivna belopp. Som framgått ovan anser utredningen att det sedan lång tid inarbetade begreppet ”garantibelopp” även fortsättningsvis kan användas i den svenska lagtexten för att beteckna detta absoluta krav på minsta solvenskapital. I direktivet anges olika belopp i euro för olika typer av försäkringsföretag, och i vissa fall är storleken på garantibeloppet beroende av vilken typ av försäkringsrörelse som bedrivs. Dessutom finns särreglering för captivebolag för återförsäkring.
I den nuvarande regleringen i FRL har bestämmelserna om garantibelopp knutits till den verksamhet som bedrivs; direkt skadeförsäkringsrörelse, direkt livförsäkringsrörelse respektive återförsäkringsrörelse. Det finns också bestämmelser om vilket garantibelopp som ska gälla när direkt skadeförsäkringsrörelse och återförsäkringsrörelse bedrivs i samma försäkringsföretag. I den nuvarande regleringen finns också en möjlighet för Finansinspektionen att, om det finns särskilda skäl, besluta att garantibeloppet för ett ömsesidigt försäkringsbolag eller en försäkringsförening sätts ned med högst en fjärdedel.
Utredningen anser att de svenska bestämmelserna nu bör ges samma utformning som bestämmelserna i direktivet, dvs. kopplas till begreppen skadeförsäkringsföretag, livförsäkringsföretag, återförsäkringsbolag, captivebolag för försäkring och captivebolag för återförsäkring. I kapitel 19 föreslår utredningen att dessa olika företagsformer ska finns med i den särskilda definitionskatalogen i det inledande kapitlet i FRL.
I utredningens förslag har det tagits in hänvisningar till det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska gemenskapernas kommission årligen tillkännager. Formuleringen är hämtad från nuvarande reglering, och bestämmelsen har sin grund i artikel 300 första stycket i Solvens II-direktivet.19
19 Enligt artikel 300 fjärde stycket ska de reviderade beloppen tillämpas av medlemsstaterna inom 12 månader från offentliggörandet i Europeiska unionens officiella tidning.
223
Kapitalkrav SOU 2011:68
Den nuvarande möjligheten till nedsättning av garantibeloppet för ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar kan inte behållas för försäkringsföretag som omfattas av Solvens II-direktivet. Regleringen av kapitalkrav för mindre försäkringsföretag som inte omfattas av Solvens II-direktivet behandlas i avsnitt 18.4.5 och 18.4.6.
9.5 Övergångsregler
Utredningens förslag:
Under perioden från det att denna lag träder i kraft till den 31 december 2014 ska bestämmelserna om ingripande vid bristande efterlevnad av minimikapitalkravet inte tillämpas på försäkringsföretag som vid den tidpunkt då denna lag träder i kraft
1. inte uppfyller kravet på minimikapital, och
2. uppfyller de krav på solvensmarginal som gäller enligt FRL i dess lydelse den 31 december 2013, och
3. uppfyller de krav på garantibeloppets storlek och absoluta krav på sammansättningen av kapitalbasen som gäller enligt FRL i dess lydelse den 31 december 2013. Under den period som avses i första stycket ska äldre bestämmelser om ingripande vid bristande efterlevnad av solvensmarginalen tillämpas.
Skäl för utredningens förslag:
I artikel 131 i Solvens II-direktivet finns särskilda övergångsbestämmelser för uppfyllelsen av minimikapitalkravet.
Utredningen har tolkat bestämmelsen i artikel 131 första stycket på det sättet att bestämmelserna i Solvens II-direktivet om bristande efterlevnad av minimikapitalkravet inte ska tillämpas under det första året20 med Solvens II-regleringen på företag som vid den nya lagens ikraftträdande uppfyller de äldre kraven på solvensmarginal, men inte det nya minimikapitalkravet. De äldre kraven på solvensmarginal återfinns i FRL under rubriken solvensmarginal för skadeförsäkringsrörelse och återförsäkringsrörelse.21
20 I direktivet står det den 31 oktober 2013, men utredningen har antagit att detta datum kommer att ändras till den 31 december 2013 i samband med att Omnibus II-direktivet antas. 21 Artikel 28 i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet, artikel 16 a i det första skadeförsäkringsdirektivet och artiklarna 37, 38 eller 39 i återförsäkringsdirektivet handlar om s.k,
224
SOU 2011:68 Kapitalkrav
En bestämmelse av denna innebörd ska tas in bland övergångsbestämmelserna. Enligt utredningen måste denna särskilda övergångsreglering kompletteras med en särskild bestämmelse om ingripanden mot försäkringsföretag som inte uppfyller kraven på solvensmarginal under övergångsperioden.
Enligt utredningen kan en alltför långt driven bokstavstolkning av bestämmelsen i direktivet medföra icke önskade effekter i de fall ett försäkringsföretag visserligen uppfyller kraven på solvensmarginal, men där solvensmarginalen är lägre än kraven på garantibelopp. För att undvika att försäkringsföretag under den aktuella övergångsperioden tillåts bedriva verksamhet med alltför låg kapitalbas föreslår utredningen att företagen också måste uppfylla de krav på garantibelopp som gäller enligt FRL i den lydelse lagen har den 31 december 2013.
Enligt artikel 131 andra stycket ska tillståndet enligt tillämpliga nationella förfaranden återkallas för försäkringsföretag som vid övergångsperiodens slut inte uppfyller de nya kraven på minsta solvenskapital. Enligt utredningen behöver denna bestämmelse inte tas in särskilt i den svenska lagen, eftersom det redan av utredningens förslag till genomförande av artikel 144.1 andra stycket framgår att tillståndet ska återkallas i de fall ett försäkringsföretag har brustit i efterlevnaden av minimikapitalkravet, och Finansinspektionen funnit att den finansiella saneringsplanen är uppenbart otillräcklig eller företaget inte har lyckats genomföra planen inom tre månader från det att den bristande efterlevnaden upptäcktes.
9.6 Översikt kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (nivå 2)
Bestämmelserna om solvenskapitalkravet beräknat enligt standardformeln återfinns i kapitel V artiklarna 75–202 och bilagorna NLUR1–12, HUR1–3. Bestämmelserna om minimikapitalkravet återfinns i kapitel VII artiklarna 236–242 och bilaga MCR1. Genomförandeåtgärderna har stöd i artiklarna 111, 127 och 130 i Solvens II-direktivet.
föreskriven solvensmarginal, dvs. det som i FRL benämns solvensmarginal. Det bör dock noteras att den föreskrivna solvensmarginalen gäller om inte annat följer av bestämmelsen om garantibelopp, jfr. artikel 28 i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet.
225
Kapitalkrav SOU 2011:68
9.6.1 Beräkningar med användning av standardformelen
Bestämmelserna i kapitel V om solvenskapitalkravet beräknat enligt standardformeln innehåller 13 olika avsnitt och är mycket omfattande.
I avsnitt 1 finns inledande bestämmelser om vilka antaganden som ska gälla vid beräkningarna, om tillägg av ytterligare en riskmodul i baskapitalkravet, om proportionalitet och förenklingar, om förenklingar för captivebolag och om vilka olika riskkategorier för teckningsrisk som ska användas för olika typer av åtaganden.
I avsnitt 2–4 finns närmare bestämmelser om beräkningar av riskkategorierna för teckningsrisk, dvs. teckningsrisken för skadeförsäkring, livförsäkring respektive sjuk- och olycksfallsförsäkring. Det finns bl.a. bestämmelser om vilka underkategorier av risker som ska ingå i varje riskkategori, vilka korrelationsantaganden som ska gälla, vilka volymmått som ska användas, vilka förenklingar som får användas och vilka parametrar av olika slag som ska användas vid olika delberäkningar.
I avsnitt 5 finns bestämmelser om användning av s.k. externa kreditvärderingsinstitut.
I avsnitt 6 finns bestämmelser om beräkning av riskkategorin marknadsrisk. I likhet med den närmare regleringen av de olika riskkategorierna för teckningsrisk finns det även för riskkategorin marknadsrisk bestämmelser om bl.a. vilka underkategorier av risker som ska ingå i beräkningen och korrelationsantaganden. Det finns en särskild bestämmelse som kräver s.k. genomlysning av investeringar i fonder eller andra indirekta riskexponeringar. När det gäller kapitalkravet för ränterisk finns det bestämmelser om vilka parametrar som ska användas för olika löptider. Liksom när det gäller riskkategorin för teckningsrisken vid skadeförsäkring finns det bestämmelser om vilka förenklingar som får användas av captivebolag. Kapitalkravet för underkategorin aktiekursrisk beräknas på olika sätt för aktier av typ 1 respektive typ 2, där aktier av typ 1 är aktier som är noterade på reglerade marknader i länder som tillhör EES eller OECD medan aktier av typ 2 enkelt uttryckt är aktier som är noterade på börser i länder som inte tillhör EES eller OECD, onoterade aktier, s.k. private equity, hedgefonder, råvaror, andra alternativa investeringar samt alla andra typer av investeringar som inte täcks av någon av de andra underkategorierna av risker. När det gäller kapitalkravet för aktiekursrisk finns det dels bestämmelser om en s.k. standardberäkning, dels närmare bestäm-
226
SOU 2011:68 Kapitalkrav
melser om den s.k. durationsbaserade ansats som, under vissa förutsättningar, får användas för åtaganden som har en genomsnittlig durationstid som överstiger tolv år. Bland bestämmelserna finns också en definition av begreppet strategiska innehav, krav på det index som ska användas för den s.k. symmetriska justeringen av kapitalkravet för aktiekursrisk, närmare bestämmelser om beräkning av kapitalkravet för fastigheter, olika typer av obligationer samt bestämmelser om vilka förenklingar som får användas av captivebolag. Slutligen bör det nämnas att det också finns bestämmelser om s.k. ompaketerade lån, kredit-derivat och om hur kapitalkravet för marknadsriskkoncentrationer och valutarisker ska beräknas.
I avsnitt 7 finns bestämmelser om beräkning av kapitalkravet för riskkategorin motpartsrisk. I likhet med vad som gäller för de övriga riskkategorierna finns det bestämmelser om vilka underkategorier av risker som ska tas med vid beräkningarna. I avsnittet finns det också bestämmelser om beräkning av loss-given default, beräkning av riskmitigeringseffekter och om tillåtna förenklingar.
I avsnitt 8 finns bestämmelser om beräkning av kapitalkravet för riskkategorin immateriella tillgångar. Det bör här noteras att denna riskkategori inte finns uttryckligen omnämnd i Solvens II-direktivet.
I avsnitt 9 finns bestämmelser om beräkning av kapitalkravet för operativ risk.
I avsnitt 10 finns bestämmelser om beräkning av justeringsbelopp för förlustabsorberande egenskaper hos försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter.
I avsnitt 11 finns bestämmelser om riskmitigeringstekniker. Det finns bl.a. detaljerade bestämmelser om villkoren för att få ta hänsyn till effekterna av olika riskmitigeringstekniker, däribland användningen av återförsäkring, specialföretag och finansiell riskmitigering.
I avsnitt 12 finns bestämmelser om justeringar av kapitalkravsberäkningar i de fall ett företag har s.k. ring fenced funds. Bestämmelserna innebär ett krav på beräkning av s.k. notional solvenskapitalkrav för varje ring fenced fund.
I avsnitt 13 finns bestämmelser kring användningen av företagsspecifika parametrar. Av bestämmelserna framgår bl.a. vilka standardparametrar som får ersättas med företagsspecifika parametrar, vilka krav som ställs på företagsspecifika parametrar och vad som
227
Kapitalkrav SOU 2011:68
228
minst ska ingå i den ansökan om att få använda företagsspecifika parametrar som ska ges in till tillsynsmyndigheten.
I avsnitt 14 finns bestämmelser om rutiner för uppdatering av antaganden om korrelationer.
9.6.2 Bestämmelser om beräkning av minimikapitalkravet och garantibelopp
Bestämmelser om beräkning av minimikapitalkravet finns i kapitel 7. Bestämmelserna innehåller i allt väsentligt de matematiska formler som ska användas för att beräkna minimikapitalkravet och garantibeloppet.
10 Interna modeller
10.1 Bakgrund
10.1.1 Inledning
En intern modell är en modell som företag använder för riskmätning, riskstyrning och riskhantering. Efter tillsynsmyndighetens godkännande kan en intern modell även få användas för att beräkna solvenskapitalkravet (SCR) enligt Solvens II-direktivet.
En intern modell kan sägas vara en unik skräddarsydd beräkningsmetod för att bl.a. fastställa solvenskapitalkravet för all verksamhet i ett försäkringsföretag, viss verksamhet i ett försäkringsföretag eller för en viss kategori eller underkategori av risk. Om en intern modell inte innefattar samtliga risker eller alla delar av företagets verksamhet är den att betrakta som partiell. Den partiella modellen ska då integreras med standardformeln så att kapitalkravet åtminstone innefattar de risker som ska finnas med enligt standardformeln. Ett försäkringsföretag som vill använda en fullständig eller partiell intern modell ska lämna in en ansökan om detta till tillsynsmyndigheten och kan även begära s.k. förhandsgranskning genom en särskild process1.
Till skillnad från standardformeln utgår en intern modell från det specifika företagets unika riskprofil. Standardformeln är kalibrerad för att motsvara Value at Risk2 ( VaR) beräknat med konfidensnivån 99,5 procent över en 12-månadersperiod för ett representativt försäkringsföretags riskprofil.
Genom möjligheten att använda en intern modell kan ett försäkringsföretag använda sig av prognostiserade sannolikhetsfördel-
1 Se prop. 2009/10:240 Granskning av interna modeller för att beräkna riskkänsligt kapitalkrav för försäkringsföretag. 2 Value at Risk (VaR), är ett riskbegrepp som anger storleken på det riskerade beloppet med en viss sannolikhet och över en viss tidsperiod. Detta kvantitativa mått kan användas för att mäta risken hos en portfölj av tillgångar, en portfölj av försäkringsåtaganden eller för hela verksamheten i ett försäkringsföretag.
229
Interna modeller SOU 2011:68
ningar baserade på företagets egna unika riskprofil för att beräkna solvenskapitalkravet. Försäkringsföretag ska, vid användningen av en intern modell, självständigt bedöma vilken modelleringsteknik som ger den mest rättvisande skattningen för att beräkna solvenskapitalkravet.
Möjligheten att, efter tillsynsmyndighetens godkännande, få använda sina egna interna modeller för att även beräkna SCR syftar till att skapa incitament för försäkringsföretagen att utveckla sin riskhantering och företagsstyrning. Denna möjlighet kan vara av särskilt intresse för t.ex. ett försäkringsföretag vars försäkringsbestånd har en riskprofil som avviker från det försäkringsbestånd som använts vid framtagandet av standardformeln, eller för ett försäkringsföretag vars fastighetsinvesteringar kan antas vara mer eller mindre riskfyllda än de fastighetsinvesteringar som använts vid framtagandet av standardformeln. En intern modell kan också vara av särskilt intresse för försäkringsföretag som använder sig av s.k. icke-linjära riskreduceringstekniker3 och där dessa riskreduceringstekniker har en betydande inverkan på de risker som företaget är utsatt för. Standardformeln hanterar inte effekten av sådana skyddsåtgärder på ett rättvisande4 sätt, eftersom standardformeln i huvudsak förutsätter normalfördelning och linjäritet mellan riskutfall och effekten på kapitalbasen. Ytterligare ett exempel är företag som använder sig av trovärdiga s.k. dynamiska placeringsstrategier, i vilka risker i balansräkningen fortlöpande anpassas till omvärldsutvecklingen genom omplaceringar av tillgångar. Standardformeln medger inte att hänsyn tas till riskreducerande effekter av sådana strategier.
10.1.2 Grundläggande krav på en intern modell
Innan tillsynsmyndigheterna kan ge sitt godkännande för användning av en fullständig eller partiell intern modell ska den förvissa sig om att försäkringsföretagets system för att identifiera, mäta, övervaka, hantera och rapportera risker är lämpliga samt att den interna modellen uppfyller vissa ytterligare grundläggande krav. Nedan lämnas en mycket översiktlig beskrivning av dessa ytterligare grundläggande krav som framgår av Solvens II-direktivet.
3 T.ex. icke-proportionell återförsäkring, aktieoptioner eller ränteswaptioner. 4 Rättvisande, i förhållande till det övergripande kravet på försäkringstagarskydd.
230
SOU 2011:68 Interna modeller
En intern modell ska användas i stor utsträckning och ha en viktig uppgift att fylla i företagets företagsstyrningssystem, särskilt riskhanteringssystemet och den egna risk- och solvensbedömningen (krav på användning).
En intern modell och den prognosticerade sannolikhetsfördelning som den bygger på ska uppfylla vissa särskilda krav vad gäller beräkningsmetoder och kvalitet på de uppgifter som används i modellen (krav på statistisk kvalitet).
En intern modell ska kunna användas för att beräkna solvenskapitalkravet på ett sätt som ger försäkringstagarna en skyddsnivå som är likvärdig med den skyddsnivå som gäller vid beräkning enligt standardformeln (krav på kalibrering).
Företaget ska kunna visa hur den kategorisering av riskerna som valts för den interna modellen förklarar orsakerna och källorna till de vinster och förluster som gjorts inom varje större affärsenhet (krav på resultatanalys).
Försäkringsföretaget ska regelbundet validera modellen och då även övervaka hur modellen fungerar, kontrollera att modellspecifikationen fortlöpande är lämplig och testa att resultaten mot de faktiska utfallen (krav på validering).
Utformningen av den interna modellen och de krav som gäller för modellen ska noggrant dokumenteras på ett sätt som ger en detaljerad översikt över den teori och de antaganden som har lett fram till den interna modellens utformning. Dokumentationen ska också visa under vilka omständigheter den interna modellen kan antas fungera mindre effektivt (krav på dokumentation).
Utöver ovan angivna krav gäller även bl.a. att ett försäkringsföretag löpande ska utvärdera lämpligheten hos den interna modellen, och att företagets styrelse5 ansvarar för att det upprättas ett system som säkerställer att den interna modellen fortlöpande fungerar korrekt.
En ansökan om att få använda en intern modell och därpå följande större ändringar av modellen ska godkännas av försäkringsföretagets styrelse.
5 Enligt direktivet ”förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan”, som av utredningen har tolkats som styrelsen i ett svenskt försäkringsföretag, jfr. utredningens överväganden i kapitel 12.
231
Interna modeller SOU 2011:68
10.1.3 Särskilda krav på en partiell intern modell
En partiell intern modell får användas för att beräkna kapitalkravet för en eller flera kategorier eller underkategorier av risker, men kan också användas för att beräkna kapitalkravet för vissa delar av företagets verksamhet. För att tillsynsmyndigheterna ska kunna ge sitt godkännande för användning av en partiell intern modell ställs särskilda krav. Det grundläggande kravet är att företaget ska kunna motivera begränsningen av den partiella interna modellens användningsområde. Vidare krävs det att det solvenskapitalkrav som erhålls med den partiella interna modellen bättre motsvarar företagets riskprofil än om standardmodellen används. Den partiella interna modellen ska även vara konstruerad på ett sätt som innebär att det är möjligt att fullständigt integrera den med standardformeln för solvenskapitalkravet.
10.1.4 Ansökningsförfarandet och tillsynsmyndighetens prövning
Ett försäkringsföretag som vill använda en fullständig eller partiell intern modell ska lämna in en ansökan om detta till tillsynsmyndigheten. Ett försäkringsföretag som överväger att ansöka om att få använda en intern modell kan begära förhandsgranskning hos Finansinspektionen. Förhandsgranskningsprocessen syftar till att förbereda företaget och Finansinspektionen inför den slutliga ansökan och därigenom förkorta och förenkla den slutliga godkännandeprocessen.
Tillsynsmyndigheterna ska meddela sitt beslut inom sex månader från det att en fullständig ansökan har tagits emot. Efter det att tillsynsmyndigheten givit sitt godkännande för användning av en intern modell ska modellen användas. Tillsynsmyndigheten kan kräva att ett företag som beräknar solvenskravet med en intern modell även ska tillhandahålla en uppskattning av solvenskapitalkravet beräknat enligt standardformeln. Tillsynsmyndigheten kan även, genom ett motiverat beslut, kräva att ett försäkringsföretag ska beräkna hela eller delar av solvenskapitalkravet med en intern modell. Detta kan ske om ett försäkringsföretags riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för standardformeln.
232
SOU 2011:68 Interna modeller
10.2 Överväganden och förslag
10.2.1 Allmänna bestämmelser
Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag får, efter tillstånd
av Finansinspektionen, använda en intern modell för att beräkna solvenskapitalkravet. Ett sådant tillstånd kan avse en fullständig intern modell eller en partiell intern modell. Ett försäkringsföretag som använder en intern modell får inte byta beräkningsmetod till standardformeln. Efter ansökan från ett försäkringsföretag får dock Finansinspektionen ge tillstånd till ett sådant byte, om företaget kan visa att det finns godtagbara skäl för bytet.
Skäl för utredningens förslag:
Allmänna bestämmelser
Bestämmelserna i artikel 112.1 i Solvens II-direktivet om att medlemsstaterna ska säkerställa att försäkringsföretag får beräkna solvenskapitalkravet med hjälp av en fullständig eller partiell intern modell som godkänts av tillsynsmyndigheterna, ska tas in i lag. Den svenska lagbestämmelsen ska utformas efter mönster från motsvarande bestämmelse i lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar (kapitaltäckningslagen), dvs. som en bestämmelse om tillstånd.
Av artikel 117 framgår det att ett försäkringsföretag som fått tillstånd att använda en intern modell – inte får återgå till att beräkna hela eller delar av solvenskapitalkravet enligt standardformeln, ”utom under vederbörligen motiverade omständigheter och förutsatt att tillsynsmyndigheterna har givit sitt godkännande”. Bestämmelserna ska med vissa språkliga justeringar tas in i svensk lag. Bestämmelsen ska utformas efter mönster från motsvarande bestämmelse i kapitaltäckningslagen, och ska placeras tillsammans med övriga allmänna bestämmelser.
Rapportering vid bristande efterlevnad
Av bestämmelserna i artikel 118.1 i Solvens II-direktivet framgår det att ett försäkringsföretag – som inte längre uppfyller kraven i artiklarna 120–125, dvs. kraven för tillstånd – utan dröjsmål antingen till tillsynsmyndigheterna ska ge in en plan för att på nytt
233
Interna modeller SOU 2011:68
uppnå överensstämmelse inom skälig tid, eller visa att effekterna av den bristande överensstämmelsen är oväsentliga. Av bestämmelserna i artikel 118.2 framgår det att om ett försäkringsföretag inte genomför den plan som avses i punkt 1, får tillsynsmyndigheterna kräva att företaget ska återgå till att beräkna solvenskapitalkravet enligt standardformeln. Förslag till bestämmelser finns i avsnitt 13.8.1.
Bestämmelsen i artikel 112.3 om vilka handlingar som ska ges in tillsammans med en ansökan om tillstånd är enligt utredningen av sådan art att de inte ska tas in i lag, jfr. motsvarande bestämmelser på bankområdet där Finansinspektionen med stöd av ett bemyndigande i kapitaltäckningsförordningen (2006:1533) får meddela föreskrifter om vad ansökningar enligt kapitaltäckningslagen ska innehålla. Utredningen anser att det här rör sig om s.k. verkställighetsföreskrifter, som inte kräver något särskilt bemyndigande i lag.
Bestämmelsen i artikel 112.6 i Solvens II-direktivet om att tillsynsmyndigheten ska ange skälen till ett avslagsbeslut behöver enligt utredningen inte tas in i den svenska lagtexten, eftersom ett sådant krav redan följer av förvaltningslagen.
10.2.2 Partiella interna modeller
Utredningens förslag: En partiell intern modell får användas
för att beräkna
1. kapitalkravet för en eller flera av de riskkategorier eller under-
kategorier av risker som ingår i baskapitalkravet,
2. kapitalkravet för operativ risk,
3. justeringsbeloppet, eller
4. kombinationer av 1, 2 och 3. En partiell intern modell får användas för
1. hela verksamheten i ett försäkringsföretag, eller
2. en avgränsad del av verksamheten.
Skäl för utredningens bedömningar: Av artikel 112.2 första stycket
i Solvens II-direktivet framgår det att försäkringsföretag får använda partiella interna modeller för beräkningen av en eller flera av följande:
234
SOU 2011:68 Interna modeller
a) En eller flera riskmoduler eller undergrupper av riskmoduler
som ingår i det primära solvenskapitalet enligt artiklarna 104 och 105.
b) Kapitalkravet för operativ risk som fastställs i artikel 107.
c) Det justeringsbelopp som avses i artikel 108.
Enligt artikel 112.2 andra stycket får partiell modellkonstruktion dessutom tillämpas på hela verksamheten i försäkringsföretag eller endast på en eller flera större affärsenheter(på engelska major business units). Av EU-förordningen framgår det att med större affärsenheter förstås ett definierat segment av försäkringsföretaget som
• fungerar oberoende av andra delar av företaget,
• har särskilda ledningsresurser och procedurer avdelade inom företaget, och
• innehåller risker som är av betydelse i förhållande till hela företagets verksamhet.
Mot denna bakgrund har utredningen valt att använda termen ”avgränsad del av verksamheten”, istället för ”större affärsenhet” som används i direktivet.
De allmänna bestämmelserna för godkännande av partiella interna modeller i artikel 112.2 ska tas in i den svenska lagtexten med endast några mindre språkliga justeringar. Som framgår i avsnitt 9.1.2 ovan har utredningen ersatt begreppet ”riskmodul” med ”riskkategori”, ”undergrupp” med ”underkategori”, och ”det primära solvenskapitalkravet” med ”baskapitalkravet”.
10.2.3 Förutsättningar för tillstånd m.m.
Utredningens förslag:
Förutsättningar för tillstånd
Tillstånd för ett försäkringsföretag att använda en intern modell ska ges
1. om försäkringsföretaget har ett för ändamålet lämpligt utfor-
mat riskhanteringssystem, och
235
Interna modeller SOU 2011:68
2. den interna modellen används och är närmare utformad i
enlighet med bestämmelserna om a. användning, b. statistisk kvalitet, c. kalibrering, d. resultatanalys, e. validering, och f. dokumentation.
Särskilda förutsättningar för tillstånd att använda partiella interna modeller
Tillstånd för ett försäkringsföretag att använda en partiell intern modell ska ges om försäkringsföretaget
1. har godtagbara skäl för det valda tillämpningsområdet för
modellen, och
2. den partiella interna modellen kan integreras med beräkning-
arna enligt standardformeln.
Särskilt bemyndigande
Regeringen får meddela föreskrifter om de närmare förutsättningarna för tillstånd att använda en fullständig eller partiell intern modell.
Tidsfrist
Finansinspektionen ska meddela beslut inom sex månader från det att en fullständig ansökan om användning av en intern modell kommit in till inspektionen.
Skäl för utredningens förslag: Bestämmelsen i artikel 112.5 i Sol-
vens II-direktivet om förutsättningarna för tillsynsmyndighetens godkännande ska tas in i den svenska lagtexten, och utformas efter mönster från motsvarande bestämmelse i kapitaltäckningslagen. Av bestämmelsen framgår att tillsynsmyndigheterna ska ge sitt godkännande endast om de har förvissat sig om att försäkringsföretagets system för att identifiera, mäta, övervaka, hantera och rapportera risker är lämpliga och särskilt att den interna modellen uppfyller kraven i artiklarna 120–125. Utredningen anser att den bestämmelsen i den svenska lagtexten ska utformas som en över-
236
SOU 2011:68 Interna modeller
gripande bestämmelse som hänvisar till de mer detaljerade kraven i de efterföljande paragraferna.
Bestämmelsen i artikel 112.3 andra stycket om att kraven när det gäller en ansökan om att använda en partiell intern modell ska anpassas med hänsyn till det begränsade tillämpningsområdet för modellen, har av utredningen ansetts vara av sådan art att bestämmelsen inte behöver tas in i lagtexten. Utredningen anser emellertid att det i lagtexten bör tas in ett bemyndigande för regeringen att meddela närmare föreskrifter om förutsättningarna för tillstånd, och att det bemyndigande kan utnyttjas för det fall utredningens föreslagna lagbestämmelser inte skulle anses vara ett tillräckligt genomförande av direktivet.
Av bestämmelserna i artikel 113.1 c) framgår det att utformningen av en partiell intern modell ska vara förenlig med ”principerna i underavsnitt 1, vilket innebär att den partiella modellen kan integreras fullständigt med standardformeln för solvenskapitalkravet”. Utredningen anser att detta krav bör framgå också av den svenska lagtexten.
Bestämmelsen i artikel 112.4 om den tidsfrist som gäller för prövningen av en ansökan om att få använda en intern modell ska tas in i den svenska lagtexten med endast mindre språkliga justeringar.
Av bestämmelsen i artikel 126 framgår det att användningen av modeller eller uppgifter från tredje part inte ska anses vara skäl för undantag från något av de krav på interna modeller som anges i artiklarna 120–125. Utredningen anser att bestämmelsen inte behöver tas in i sin helhet i svensk lag. Utredningen har tolkat bestämmelsen på det sättet att den endast tydliggör att kraven på en intern modell – däribland kraven på att styrelsen ska säkerställa att utformningen och användningen av den interna modellen är ändamålsenlig och ger tillfredsställande uttryck för företagets riskprofil, att företaget ska kunna motivera de antaganden som ligger till grund för den interna modellen och kraven på validering – gäller, oavsett om företaget valt att bygga modellen med egen personal eller med hjälp av konsulter, eller om de köpt en ”färdig” modell. En lagbestämmelse av denna typ, dvs. en bestämmelse som endast klargör att de krav som ställs i lagen gäller, framstår enligt utredningen som något udda. Utredningen anser dock att kravet på att försäkringsföretagen måste kunna motivera de antaganden som ligger till grund för en intern modell är så centralt att det bör
237
Interna modeller SOU 2011:68
framgå av lagen. Bestämmelsen bör placeras tillsammans med det grundläggande användningskravet, se nästa avsnitt.
10.2.4 Användning
Utredningens förslag: En intern modell ska vara tillräckligt
integrerad i verksamheten, företagsstyrnings- och riskhanteringssystemen samt i företagets egna risk- och solvensbedömning. Försäkringsföretaget ska kunna motivera de antaganden som ligger till grund för en intern modell, oavsett om den interna modellen helt eller delvis erhållits från tredje part.
Skäl för utredningens förslag: Enligt bestämmelsen i artikel 120
första stycket ska ett försäkringsföretag visa att deras interna modeller används i stor utsträckning och har en viktig uppgift att fylla när det gäller deras företagsstyrningssystem enligt artiklarna 41–50, och särskilt deras riskhanteringssystem enligt (artikel 44) och beslutsprocesser samt deras processer för bedömning och allokering i fråga om kapitalbehov och solvenskrav, däribland den egna risk- och solvensbedömningen.
Bestämmelsen ska tas in i den svenska lagtexten. Utredningen har valt att uttrycka kravet på användning som ett krav på att den interna modellen ska vara tillräckligt integrerad i den operativa verksamheten, företagstyrnings- och riskhanteringssystemen samt i företagets egna risk- och solvensbedömning. Enligt utredningen innefattar den föreslagna formuleringen direktivets krav. Det noteras här att formuleringen ”tillräckligt integrerad” används i 6 kap. 7 § kapitaltäckningslagen när det gäller krav på ett instituts riskmätningssystem för att kunna få tillstånd att använda den s.k. internmätningsmetoden.
Enligt artikel 120 andra stycket ska försäkringsföretaget visa att periodiciteten i deras beräkningar av solvenskapitalkravet med hjälp av den interna modellen står i proportion till deras användning av den interna modellen i andra syften än för beräkning av solvenskapitalkravet. Utredningen anser att denna bestämmelse är av sådan art att den inte behöver framgå av lagtexten, eftersom det enligt utredningen närmast är fråga om ett preciserat krav på att den interna modellen används i verksamheten. För det fall utredningens
238
SOU 2011:68 Interna modeller
förslag, i ljuset av den fastställda EU-förordningen, inte anses vara ett tillräckligt genomförande av direktivet kan bestämmelser om periodiciteten i beräkningarna meddelas med stöd av det särskilda bemyndigandet för regeringen att meddela föreskrifter om de närmare förutsättningarna för tillstånd, som utredningen föreslagit i avsnitt 10.2.3 ovan.
Bestämmelsen i artikel 120 tredje stycket om att förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet (på engelska the administrative, management or supervisory body) ska ansvara för att säkerställa att utformningen och användningen av den interna modellen fortlöpande är ändamålsenlig och ger tillfredsställande uttryck för riskprofilen hos försäkringsföretaget behandlas i kapitel 12. I detta kapitel behandlas också bestämmelsen i artikel 116 första stycket om att förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet ska godkänna ansökningar till tillsynsmyndigheten om godkännande av en intern modell, och därpå följande ändringar av modellen. I samma kapitel behandlas slutligen också bestämmelsen i artikel 116 andra stycket om att förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet ska ansvara för att det upprättas system som säkerställer att den interna modellen fortlöpande fungerar korrekt.
Kravet på att försäkringsföretaget ska kunna motivera de antaganden som ligger till grund för en intern modell, oavsett om den interna modellen helt eller delvis erhållits från tredje part, har behandlats i avsnitt 10.2.3 ovan.
10.2.5 Statistisk kvalitet
Utredningens förslag: En intern modell och den särskilda san-
nolikhetsfördelning som den grundas på ska
1. bygga på relevanta försäkringsmatematiska och statistiska
tekniker,
2. bygga på trovärdiga och aktuella data samt realistiska anta-
ganden, och
3. vara förenlig med de metoder som företaget använder vid
beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna, och
239
Interna modeller SOU 2011:68
4. ta hänsyn till alla ersättningar till försäkringstagare och andra
ersättningsberättigade som företaget förväntar sig att utbetala, oavsett om dessa är garanterade genom avtal eller ej. Data som används för den interna modellen ska vara korrekta, fullständiga och lämpliga.
Skäl för utredningens förslag: Bestämmelsen i artikel 121.1 i Sol-
vens II-direktivet innehåller endast en hänvisning till de efterföljande artiklarna, och behöver därför inte tas in i den svenska lagtexten. Av artikel 121.1 framgår det att de efterföljande kraven i artikeln är relaterade till ”den prognostiserade sannolikhetsfördelningen”. Eftersom den prognostiserade sannolikhetsfördelningen utgör grunden för en intern modell, och för granskning och tillsyn av densamma, bör denna term, enligt utredningen, tas in i den svenska lagtexten.
De närmare bestämmelserna om statistisk kvalitet, som finns i artikel 121.2–121.9, är enligt utredningen av sådan art att de inte i sin helhet behöver framgå av lag. Merparten av bestämmelserna är på en sådan detaljeringsgrad att de enligt utredningen ska tas in i föreskrifter som meddelas av regeringen. Det bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om de närmare förutsättningarna för tillstånd att använda en intern modell som föreslås i avsnitt 10.2.3 ovan kan enligt utredningen användas för de detaljbestämmelser som eventuellt kan komma att behövas, för det fall utredningens förslag – i ljuset av den fastställda EU-förordningen – inte skulle anses vara ett tillräckligt genomförande av direktivet. Nedan följer först en beskrivning av de delar av artikeln som enligt utredningen ska tas in i lagen. Därefter följer en beskrivning av de delar av artikeln som enligt utredningen inte ska tas in i lag. Slutligen kommer en beskrivning av vissa delar av artikeln som ska tas in i lagen, men under en annan rubrik.
Bestämmelser som ska tas in i lagen
Enligt utredningen ska nedan angivna bestämmelser i Solvens IIdirektivet tas in i lagen, eftersom bestämmelserna är centrala och grundläggande.
Bestämmelsen i artikel 121.2 första stycket om att de metoder som används för att beräkna den prognostiserade sannolikhetsför-
240
SOU 2011:68 Interna modeller
delningen ska bygga på lämpliga, tillämpliga och relevanta försäkringsmatematiska och statistiska tekniker, och vara förenliga med de metoder som används för att beräkna de försäkringstekniska avsättningarna. Utredningen anser dock inte att det av lagtexten behöver framgå att teknikerna ska vara ”lämpliga, tillämpliga och relevanta”, eftersom ett krav på relevanta tekniker, enligt utredningens mening, också innefattar krav på att teknikerna ska vara lämpliga och tillämpliga.
Bestämmelserna i artikel 121.2 andra stycket om att de metoder som används för att beräkna den prognostiserade sannolikhetsfördelningen ska bygga på trovärdiga aktuella uppgifter och realistiska antaganden och bestämmelserna i artikel 121.3 första stycket om att de uppgifter som används för den interna modellen ska vara korrekta, fullständiga och lämpliga. Utredningen har valt att använda termen ”data” i enlighet med direktivets engelska version (eng. data), istället för ordet uppgifter. Utredningen har övervägt att ersätta ”korrekta, fullständiga och lämpliga” med ”relevanta” efter mönster från utredningens förslag ovan, men stannat för att en sådan omskrivning skulle medföra en saklig ändring av bestämmelsen.
Bestämmelsen i artikel 121.2 tredje stycket om att försäkringsföretagen för tillsynsmyndigheterna ska kunna motivera de antaganden som ligger till grund för deras respektive interna modeller. Enligt utredningen bör det av lagtext framgå att den som ansöker om tillstånd för en intern modell måste kunna förklara, dvs. motivera, hur den interna modellen – enligt företagets mening – uppfyller de krav som gäller.
Bestämmelserna i artikel 121.4 tredje stycket om att den interna modellen ska täcka alla betydande risker som ett försäkringsföretag är exponerat för och att den interna modellen ska täcka åtminstone de risker som anges i artikel 101.4.
Bestämmelsen i artikel 121.9 där det framgår att försäkringsföretagen i sina interna modeller ska beakta alla ersättningar till försäkrings- och förmånstagare som de förväntar sig att utbetala, oavsett om dessa är garanterade genom avtal eller ej. Utredningen anser att bestämmelsen bör tas in i lagen, för att markera den skillnad som finns i direktivet när det gäller företagens behandling av ersättningar till försäkringstagare och andra ersättningsberättigade som inte är garanterade genom avtal. Av artikel 121.2 framgår att metoderna som används i den interna modellen ska vara förenliga med de metoder som används vid beräkningen av de försäkrings-
241
Interna modeller SOU 2011:68
tekniska avsättningarna. Ovan har utredningen föreslagit att en bestämmelse som svarar mot artikel 121.2 ska tas in i lagen. I artikel 78.3 finns en bestämmelse om att vissa typer av ersättningar till försäkringstagare och andra ersättningsberättigade inte behöver beaktas vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna.
Bestämmelser som inte ska tas in i lagen
Enligt utredningen behöver nedan angivna bestämmelser i Solvens II-direktivet inte tas in i den svenska lagtexten. Anledningen till att de, enligt utredningen, inte behöver tas in i lagtexten varierar och redovisas nedan.
Bestämmelsen i artikel 121.3 andra stycket om att försäkringsföretagen ska uppdatera de data och antaganden som används vid beräkningen av den prognostiserade sannolikhetsfördelningen minst en gång per år, behöver enligt utredningen inte uttryckligen tas in i lagtexten. Anledningen till detta är att detta krav får anses framgå redan av kravet om att den prognosticerade sannolikhetsfördelningen ska bygga på trovärdiga och aktuella uppgifter samt realistiska antaganden, och att de data som används ska vara korrekta, fullständiga och lämpliga.
Bestämmelserna i artikel 121.4 första stycket om att det inte ska föreskrivas att någon viss metod ska användas vid beräkningen av den prognostiserade sannolikhetsfördelningen. Eftersom utredningen inte föreslår någon sådan nationell bestämmelse krävs inga lagstiftningsåtgärder.
Bestämmelserna i artikel 121.4 andra stycket om att den interna modellens förmåga att rangordna risker ska vara tillräcklig för att garantera att den interna modellen används i stor utsträckning, och tillräcklig för att garantera att den interna modellen har en viktig uppgift att fylla inom försäkringsföretagens företagsstyrningssystem, särskilt i fråga om företagets riskhanteringssystem och beslutsprocesser. Utredningen anser att kravet på tillräcklig rangordning av risker kan anses ingå i utredningens föreslagna övergripande formulering av användningskravet, dvs. kravet på att den interna modellen ska vara tillräckligt integrerad i bl.a. företagstyrningssystemet.
Av artikel 121.6 framgår det att försäkringsföretag i sina interna modeller fullt ut får beakta effekterna av riskreduceringstekniker, förutsatt att kreditrisken och andra risker som är förenade med
242
SOU 2011:68 Interna modeller
riskreduceringstekniker kommer till korrekt uttryck i dessa modeller. Bestämmelsen är i allt väsentligt likalydande med bestämmelsen i artikel 101.5. I avsnitt 9.2.1 har utredningen föreslagit allmänna bestämmelser om solvenskapitalkravet som, enligt utredningen, får anses innebära ett tillräckligt genomförande av även artikel 121.6.
Av bestämmelserna i artikel 121.7 framgår att försäkringsföretag i sina interna modeller noggrant ska bedöma särskilda risker, om de är väsentliga, som är förenade med finansiella garantier och avtalsenliga valmöjligheter (på engelska options). De ska också bedöma de risker som är förenade med dessa valmöjligheter, såväl försäkringstagarnas som deras egna. I detta syfte ska de beakta de konsekvenser som framtida förändringar av finansiella och andra förhållanden kan få för utfallet av sådana valmöjligheter. Av utredningens förslag till allmänna bestämmelser framgår det att solvenskapitalkravet ska beräknas med utgångspunkt i alla kvantifierbara risker. Mot denna bakgrund anser utredningen att de detaljerade krav kring en viss speciell typ av risk som finns i artikel 121.7 ska tas in i föreskrifter på lägre nivå. Enligt utredningen kan sådana föreskrifter meddelas med stöd av det bemyndigande som utredningen föreslagit ovan.
10.2.6 Diversifiering
Utredningens förslag: I en intern modell får hänsyn tas till
inbördes beroende inom och mellan olika risker (diversifieringseffekter), om de system som företaget använder för att mäta dessa inbördes beroenden är ändamålsenliga.
Skäl för utredningens förslag: I artikel 121.5 i Solvens II-direkti-
vet finns en bestämmelse om möjligheten att ta hänsyn till diversifieringseffekter. Enligt utredningens mening är den bestämmelsen av ett annat slag än merparten av de övriga bestämmelserna i artikel 121. Bestämmelsen i artikel 121.5 kan enligt utredningen i sak jämställas med vissa av de detaljbestämmelser som finns kring beräkningar enligt standardformeln. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att bestämmelsen i artikel 121.5 tas in i den svenska lagen under rubriken Diversifiering, trots att de alltså i direktivet finns under rubriken statistiska kvalitetsnormer.
243
Interna modeller SOU 2011:68
Av artikel artikel 121.5 framgår det att försäkringsföretagen i fråga om diversifieringseffekter inom sina interna modeller får beakta inbördes beroenden inom och mellan riskkategorier, förutsatt att tillsynsmyndigheterna är övertygade om att de system som används för att mäta dessa diversifieringseffekter är ändamålsenliga. Bestämmelsen kan inte anses framgå av utredningens övriga förslag, och ska därför tas in i lag.
Tillsynsmyndighetens prövning av de system som används förutsätts ingå som en del i Finansinspektionens prövning av om företaget ska ges rätt att använda en intern modell för beräkning av solvenskapitalkravet.
I direktivet används termen riskkategorier (på engelska risk categories), som enligt utredningen i denna artikel bör översättas med begreppet risk. Bakgrunden till detta är att bestämmelsen, enligt utredningen, inte kan tolkas på det sättet att diversifieringseffekter mellan underkategorier av risker inte skulle få beaktas i en intern modell.
10.2.7 Framtida åtgärder av företagsledningen
Utredningens förslag: I en intern modell får hänsyn tas till
företagsledningens förväntade framtida åtgärder, om det finns skäl att förvänta sig sådana åtgärder under vissa angivna omständigheter, och hänsyn också tas till den tid som krävs för att genomföra sådana åtgärder.
Skäl för utredningens förslag: Av bestämmelserna i artikel 121.8 i
Solvens II-direktivet framgår det att försäkringsföretagen i sina interna modeller får beakta framtida åtgärder som de har skälig anledning att förvänta sig att företagsledningen kommer att vidta under specifika omständigheter och att det berörda företaget i så fall ska ta hänsyn till den tid som krävs för att genomföra sådana åtgärder. Bestämmelsen kan enligt utredningen inte anses framgå av utredningens övriga förslag, och ska därför tas in i lagen med rätt omfattande språkliga justeringar. I likhet med bestämmelsen i artikel 121.5, som behandlats ovan i avsnitt 10.2.6, bör bestämmelsen i artikel 121.8 om hänsyn till företagsledningens framtida åtgärder placeras under en egen rubrik i den svenska lagtexten.
244
SOU 2011:68 Interna modeller
10.2.8 Kalibrering
Utredningens förslag: En intern modell ska kunna kalibreras på
ett sätt som ger försäkringstagarna en skyddsnivå som är likvärdig med den skyddsnivå som anges i de allmänna bestämmelserna kring solvenskapitalkravet. Regeringen får meddela föreskrifter om kalibreringen av interna modeller.
Skäl för utredningens förslag: Av artikel 122.1 i Solvens II-direk-
tivet framgår det att försäkringsföretag – vid utarbetandet av sina interna modeller – får använda en annan tidsperiod eller ett annat riskmått än vad som anges i de allmänna bestämmelserna om solvenskapitalkravet, förutsatt att företaget kan använda resultatet från sin interna modell för att beräkna solvenskapitalkrav på ett sätt som ger försäkrings- och förmånstagare en skyddsnivå som är likvärdig med den som anges i de allmänna bestämmelserna om solvenskapitalkravet.
Bestämmelsen ska tas in i den svenska lagtexten, men då utformas som ett krav på att den interna modellen ska kunna kalibreras på ett sätt som ger försäkringstagarna en skyddsnivå som är likvärdig med den som gäller enligt de allmänna bestämmelserna om solvenskapitalkravet. En sådan bestämmelse hindrar inte företagen från att använda andra riskmått eller andra tidsperioder jämfört med det riskmått och den tidsperiod som gäller enligt standardformeln.
Bestämmelserna i artikel 122.2 om att försäkringsföretag, när så är möjligt, ska härleda solvenskapitalkravet direkt från den prognostiserade sannolikhetsfördelning som genererats av företagets interna modell och använda det värde för Value-at-Risk som anges i artikel 101.3 ska enligt utredningen inte tas in i den svenska lagtexten, eftersom bestämmelsen är på en sådan teknisk nivå att den istället ska tas in i föreskrifter på lägre nivå. Enligt utredningen ska det dock införas ett bemyndigande för regeringen att meddela närmare föreskrifter om kalibreringen av interna modeller.
Av artikel 122.3 framgår det att tillsynsmyndigheterna får medge att approximationer används vid beräkningen av solvenskapitalkravet om försäkringsföretagen inte kan härleda solvenskapitalkravet direkt från den prognostiserade sannolikhetsfördelning som genererats av deras respektive interna modeller och under
245
Interna modeller SOU 2011:68
förutsättning att företagen kan visa för tillsynsmyndigheterna att försäkrings- och förmånstagare ges en skyddsnivå som är likvärdig med den som anges i artikel 101. Enligt utredningen ska bestämmelsen inte tas in i lag, eftersom bestämmelsen är på en sådan teknisk nivå att den istället ska tas in i föreskrifter på lägre nivå, jfr. ovan.
Bestämmelserna i artikel 122.4 om tillsynsmyndigheternas möjlighet att kräva beräkningar på referensportföljer för att verifiera kalibreringen av en intern modell behandlas i kapitel 13.
10.2.9 Resultatanalys
Utredningens förslag: Försäkringsföretag som använder en
intern modell ska minst en gång per år se över orsakerna till de vinster och förluster som gjorts inom varje större affärsenhet. Den interna modellen ska ha en kategorisering av risker som kan förklara de vinster och förluster som har gjorts inom varje större affärsenhet. Riskkategoriseringen ska återspegla försäkringsföretagets riskprofil.
Skäl för utredningens förslag: Av artikel 123 första stycket i Sol-
vens II-direktivet framgår att försäkringsföretag minst en gång per år ska se över orsakerna och källorna till de vinster och förluster som gjorts inom varje affärsenhet. Företaget ska visa hur den kategorisering av riskerna som valts för den interna modellen förklarar orsakerna och källorna till vinsterna och förlusterna. Enligt artikel 123 andra stycket andra meningen ska ”Riskkategoriseringen och härledningen av vinsterna och förlusterna ska stå i proportion till varje försäkrings- eller återförsäkringsföretags riskprofil.”
Bestämmelserna ska, med vissa justeringar och förtydliganden, tas in lag. I den svenska versionen av direktivet står det ”affärsenhet”, medan det i den engelska versionen står ”major business unit”, varför utredningen föreslår att det i lagtexten anges att det ska vara fråga om ”större affärsenheter”. Enligt direktivet ska såväl orsakerna som källorna till resultaten ses över årligen. Utredningen anser inte att det är nödvändigt att ange båda orden i den svenska lagtexten, eftersom de närmast är synonymer.
Det kan noteras att utredningen har övervägt att slå ihop bestämmelserna med bestämmelserna om validering nedan, då dessa
246
SOU 2011:68 Interna modeller
enligt utredningen har ett nära samband. Eftersom kraven på periodicitet skiljer sig åt har dock utredningen valt att hålla bestämmelserna åtskilda.
10.2.10 Validering
Utredningens förslag: En intern modell ska regelbundet valide-
ras. Regeringen får meddela föreskrifter om krav på den validering av en intern modell som ska ske enligt ovanstående stycke.
Skäl för utredningens förslag: Av bestämmelserna i artikel 124
första stycket i Solvens II-direktivet framgår det att försäkringsföretagen regelbundet ska validera de interna modellerna och därvid även övervaka hur de fungerar, kontrollera att modellspecifikationen fortlöpande är lämplig och testa resultaten mot de faktiska utfallen. Av artikel 124 andra stycket framgår det att modellvalideringsprocessen ska innefatta en effektiv statistisk process för validering av den interna modellen med vars hjälp försäkringsföretagen kan styrka för sina tillsynsmyndigheter att de kapitalkrav som erhålls med modellen är lämpliga. Av artikel 124 tredje stycket framgår det att den statistiska metod som används ska omfatta testning av den prognostiserade sannolikhetsfördelningen jämförd inte bara med de inträffade förlusterna utan också med alla betydande nya uppgifter och upplysningar som rör dem. Slutligen framgår det av artikel 124 fjärde stycket att modellvalideringsprocessen ska innefatta en analys av den interna modellens stabilitet, särskilt testning av hur känsliga de resultat den ger är för förändringar av de centrala underliggande antagandena. Den ska också omfatta en bedömning av exaktheten, fullständigheten och lämpligheten hos de uppgifter som används för den interna modellen.
Utredningen anser att endast kärnan i bestämmelsen ska tas in i lag, medan de mer detaljerade kraven på modellvalideringsprocessen ska tas in i föreskrifter på lägre nivå.
247
Interna modeller SOU 2011:68
10.2.11 Dokumentation
Utredningens förslag: Försäkringsföretag som använder en
intern modell ska dokumentera
1. hur den interna modellen är närmare utformad och fungerar,
2. att den interna modellen överensstämmer med de krav som
gäller för interna modeller,
3. den teori, de antaganden och den matematiska och empiriska
grund som lett fram till modellens utformning, och
4. vilka omständigheter som skulle kunna medföra att den interna
modellen inte fungerar effektivt.
Skäl för utredningens förslag: Av bestämmelserna i artikel 125 i
Solvens II-direktivet framgår det att försäkringsföretagen ska dokumentera utformningen av sina interna modeller och närmare uppgifter om dessas funktion. Dokumentationen ska
• styrka överensstämmelsen med artiklarna 120–124.
• ge en detaljerad översikt över den teori, de antaganden och den matematiska och empiriska grund som lett fram till den interna modellens utformning.
• innehålla en redovisning av eventuella omständigheter under vilka den interna modellen inte fungerar effektivt.
Enligt artikel 125 femte stycket ska försäkringsföretagen också, enligt artikel 115, dokumentera varje mer betydande förändring av sina interna modeller. I artikel 115 finns krav på styrdokument för ändringar av interna modeller. Utredningens förslag till genomförande av bestämmelsen i artikel 115 finns i avsnitt 12.
Utredningen anser att bestämmelserna i huvudsak ska tas in i den svenska lagtexten.
248
SOU 2011:68 Interna modeller
249
10.2.12 Tillsyn
Bestämmelserna i artikel 112.7, 119 och 122.4 handlar om tillsyn, och behandlas i kapitlet om tillsyn, kapitel 13.
10.3 Översikt kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (nivå 2)
Bestämmelserna om solvenskapialkravet beräknat med användande av en fullständig eller partiell intern modell återfinns i kapitel VI artiklarna 203–235. Genomförandeåtgärderna har stöd i artikel 114 i Solvens II-direktivet. Kapitel VI innehåller 2 olika avsnitt.
I avsnitt 1 finns bestämmelser om ansökningsförfaranden, om ändringar i en intern modell och om ändringar av tillämpningsområdet för en intern modell.
I avsnitt 2 finns bestämmelser om de närmare krav som ställs för att den interna modellen ska kunna anses vara väl integrerad i försäkringsföretagens verksamhet. I avsnittet finns även bestämmelser om de närmare krav som ställs när det gäller beräkningsmetoder, antaganden, data, modellens förmåga att rangordna risker och vilka risker som ska täckas. Bestämmelser finns även kring system för mätning av diversifieringseffekter, användning av riskmitigeringstekniker och utrymmet för att ta hänsyn till framtida åtgärder som företagsledningen planerar att vidta. I avsnittet finns även bestämmelser kring kalibrering och kring sammanläggning av resultat från en partiell intern modell med beräkningar enligt standardformeln. Det finns även bestämmelser som preciserar kraven på att en intern modell ska kunna förklara orsakerna till företagets resultat, kraven på validering och kraven på dokumentation. Slutligen innehåller avsnittet en bestämmelse om användning av externa modeller eller externa data.
11 Kapitalbas
11.1 Bakgrund
Kapitalbasreglerna handlar om att fastställa vilka poster som får ingå i kapitalbasen, vilka villkor som ska gälla för att dessa poster ska få räknas med i kapitalbasen och hur kapitalbasen ska beräknas. Det yttersta syftet med kapitalbasreglerna kan alltså vara att ringa in vilka ekonomiska resurser som kan användas för täckande av förluster, som annars skulle påverka försäkringsföretagens möjlighet att infria sina åtaganden.
Nuvarande solvensregler återfinns i huvudsak i rådets första direktiv (73/239/EEG) av den 24 juli 1973 om samordning av lagar och andra författningar angående rätten att etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring (första skadeförsäkringsdirektivet) och Europaparlamentets och rådets (2002/83/EG) av den 5 november 2002 om livförsäkring (konsoliderade livdirektivet). De ursprungliga bestämmelserna har ändrats vid ett flertal tillfällen, bl.a. i samband med införandet av internationell redovisning i svenska företag1, höjningen av garantibelopp, höjningen av solvensmarginalkraven för vissa typer av försäkringsklasser och höjningen av tröskelvärden (Solvens I)2, införandet av konglomeratdirektivet3 samt återförsäkringsdirektivet4.
1 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1606/2002 av den 19 juli 2002 om tillämpning av internationella redovisningsstandarder. 2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/13/EG av den 5 mars 2002 om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG när det gäller solvensmarginalkraven för skadeförsäkringsföretag och Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/12/EG av den 5 mars 2002 om ändring av rådets direktiv 79/267/EEG när det gäller solvensmarginalkraven för livförsäkringsföretag. 3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn över kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersföretag i ett finansiellt konglomerat och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG, 79/267/EEG, 92/49/EEG, 92/96/EEG, 93/6/EEG och 93/22/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG och 2000/12/EG.
251
Kapitalbas SOU 2011:68
Sverige har införlivat EU:s regler om solvens och tillsyn avseende försäkringsföretag från och med den 1 januari 1994 (se prop. 1992/93:257). Direktivens solvensregler är genomförda i 7 kap. FRL och i reglering om rapportering på lägre nivå.
I 7 kap. 1 § FRL finns en allmän bestämmelse om att ett försäkringsföretag vid varje tidpunkt ska ha en tillräcklig kapitalbas, som minst ska uppgå till en viss nivå (solvensmarginalen).
Kapitalbasen ska dessutom ha en viss sammansättning och viss storlek. Kapitalbasen får omfatta inbetalat aktiekapital, garantikapital eller verksamhetskapital samt övrigt eget kapital med avdrag för utdelning och obeskattade reserver. Efter Finansinspektionens medgivande får även förlagslån, öppet redovisade övervärden, hälften av ännu inte inbetalat aktiekapital och garantikapital, uttaxeringsrätt samt vissa andra specificerade poster räknas med i kapitalbasen. Uppskjuten skatt på orealiserade vinster får återläggas dvs. får räknas med i kapitalbasen. Kapitalbasen ska minskas med immateriella poster i balansräkningen, vissa poster som omklassificerats eller på annat sätt härrör från IFRS-anpassade redovisningsregler (stabilitetsfilter)5 och innehav av aktier och tillskott till vissa hel- eller delägda företag som inte ingår i en gruppsolvensberäkning. Skadeförsäkringsföretag får dessutom inte räkna med utjämningsreserven för kreditförsäkring i kapitalbasen. Därutöver ska kapitalbasen minskas, under vissa förutsättningar, med skillnaden mellan odiskonterade och diskonterade försäkringstekniska avsättningar för de skadeförsäkringsföretag som tillämpar diskontering.
Enligt nuvarande solvensregelverk (Solvens I) beräknas kapitalbasen utifrån samma bestämmelser som gäller för företagets årsredovisning som upprättas enligt lag (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag (ÅRFL) samt Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd6. Enligt ÅRFL ska tillgångar och andra skulder än försäkringstekniska avsättningar värderas till verkliga värden eller till anskaffningsvärden.
4 Europaparlamentets och rådets direktiv (2005/68/EG) av den 16 november 2005 om återförsäkring och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG och 92/49/EEG samt direktiven 98/78/EG och 2002/83/EG. 5 CEIOPS PM: Recommendations regarding the Implications of the IAS/IFRS Introduction for the Prudential Supervision of Insurance Undertakings (CEIOPS-DOC-05/05), från september 2005. 6 Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (2011:27) om förenklad årsredovisning i försäkringsföretag som har dispens och Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (2011:28) om årsredovisning i försäkringsföretag.
252
SOU 2011:68 Kapitalbas
Samtliga7 försäkringsföretag måste enligt Finansinspektionens föreskrifter rapportera solvensuppgifter årligen och större försäkringsföretag måste även rapportera varje kvartal. Solvensdeklarationen har en utformning som är likartad inom hela EES, enligt en överenskommelse mellan tillsynsmyndigheterna.
11.2 Solvens II-direktivets bestämmelser
I Solvens II finns det flera nyheter om kapitalbasen. En nyhet är att kapitalbasen kommer att fastställas utifrån en solvensbalansräkning där tillgångar och skulder värderats till verkligt värde, om inte annat angivits. En annan nyhet är att de olika posterna i kapitalbasen delas in i tre olika nivåer (på engelska tiers) med olika medräkningsbarhet beroende på postens kvalitet. En tredje nyhet är att det – utöver krav på ett absolut golv på kapitalnivån (garantibelopp) – finns två olika kapitalkrav (ett solvenskapitalkrav och ett minimikapitalkrav) som ska täckas med medräkningsbara kapitalbasposter, men att det ställs delvis olika krav på vilka kapitalbasposter som får användas för att uppfylla respektive kapitalkrav.
Det bör här uppmärksammas att solvensbalansräkningen är frikopplad från externredovisningen. Kapitalbasen fastställs ytterst av solvensbestämmelserna, även om de värderingsprinciper som används vid värdering av poster i solvensbalansräkningen, enligt artikel 75, i stor utsträckning hämtats från internationella redovisningsnormer, IFRS. Detta framgår av skäl 46 och av genomförandebestämmelserna.
7 Det finns dock ett fåtal försäkringsföretag som har dispens från att rapportera.
253
Kapitalbas SOU 2011:68
das för förlusttäckning.
11.2.1 Vad består kapitalbasen av?
=
V / VI
I
II
III
IV
Kapitalkrav
Solvensbalansräkning och
godkända poster utanför solvensbalansräkningen
Tillgänglig kapitalbas
Tillgänglig kapitalbas
fördelad på nivå
Medräkningsbar
kapitalbas
TILLGÅNGAR
EGET KAPITAL
EFTERSTÄLLDA
SKULDER
FÖRSÄKRINGS
TEKNISKA
AVSÄTTNINGAR
SKULDER
GODKÄNDA
POSTER UTANFÖR
SOLVENSBALANS
RÄKNINGEN
PRIMÄRKAPITAL
TILLÄGGS KAPITAL
NIVÅ 1
NIVÅ 2
NIVÅ 3
NIVÅ 1
NIVÅ 2
NIVÅ 3
NIVÅ 1
NIVÅ 2
SOLVENS KAPITALKRAV
MINIMI
KAPITALKRAV
Poster i och utanför solvensbalansräkningen (I) identifieras som primärkapital eller tilläggskapital (II) och klassificeras i olika nivåer (III). Klassificeringen är underlag för beräkningen av den medräkningsbara kapitalbasen (IV) som ska täcka solvenskapitalkravet (V) respektive minimikapitalkravet (IV). Notera att bilden inte visar de avdrag som ska göras från kapitalbasen för egna aktier, utdelningar m.m.
Kärnan i kapitalbasen utgörs av det som kallas primärkapital. Primärkapitalet beräknas som skillnaden8 mellan tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar värderade till verkligt värde9 (denna del kan beskrivas som det egna kapitalet i solvensbalansräkningen). Även efterställda skulder får ingå i primärkapitalet. Dessa skulder är efterställda, vilket innebär att infriandet av dessa skulder, i vissa situationer, är villkorade av att försäkringsåtagandena redan har infriats. Sett ur ett försäkringstagarperspektiv utgör värdet av dessa skulder ett kapital som kan använ
Det är emellertid inte bara primärkapital som tillåts ingå i kapitalbasen. Även eventualtillgångar som företaget förfogar över, men som inte återfinns i balansräkningen, får användas i kapitalbasen under förutsättning att de kan användas för förlusttäckning och att tillsynsmyndigheten godkänt posten. Exempel på denna typ av poster är olika former av garantier, som ställts till försäkringsföre-
8 Enligt artikel 88 i Solvens II-direktivet är det den positiva skillnaden som är en del av det primära kapitalet i kapitalbasen. En negativ skillnad kan uppkomma, men då har försäkringsföretaget inte en medräkningsbar kapitalbas som kan täcka solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet eftersom kapitalbasen är negativ. 9 Notera att bl.a. goodwill tas upp till noll.
254
SOU 2011:68 Kapitalbas
taget, och rätt till s.k. uttaxering. Skulle försäkringsföretaget drabbas av oförväntade förluster eller träda i likvidation får dessa finansiärer eller garantigivare bära förlusterna i första hand. Kapitalbasposter av detta slag kallas tilläggskapital och utgör tillsammans med primärkapitalet företagets tillgängliga kapitalbas.
Olika former av kapital har olika kvalitet i form av förlusttäckningsegenskaper. Ur ett försäkringstagarperspektiv har t.ex. rent aktiekapital och garantikapital bättre kvalitet än efterställda skulder som i sin tur har bättre egenskaper än garantier. Den del av kapitalbasen som uppfyller vissa särskilda krav och som därför får användas för att täcka solvens- respektive minimikapitalkravet kallas medräkningsbar kapitalbas.
11.2.2 Klassificering av kapitalbasposter
Kraven på tillräcklig kapitalbas har sin grund i behovet av att säkerställa att tillgångarna som motsvarar solvenskapitalkravet verkligen kan användas om företaget skulle drabbas av oväntade förluster i verksamheten och att dessa förluster då bärs av någon annan än försäkringstagare eller andra ersättningsberättigade till följd av försäkringsavtal. De resurser som tillåts ingå i den medräkningsbara kapitalbasen måste alltså ha förmåga att täcka förluster. Eftersom förmågan att täcka förluster varierar mellan olika poster i kapitalbasen innehåller det nya regelverket principer för hur dessa poster ska klassificeras i tre olika nivåer utifrån framförallt förmågan att täcka förluster. Vid bedömningen tas även hänsyn till bl.a. den genomsnittliga löptiden på kapitalbasposterna.
Klassificeringen är avgörande för i vilken utsträckning en viss post i kapitalbasen ska få användas för täckande av solvenskapitalkravet respektive minimikapitalkravet. Solvenskapitalkravet måste, enligt nuvarande lydelse av Solvens II-direktivet, täckas till minst en tredjedel med nivå 1-kapital och med maximalt en tredjedel nivå 3-kapital. Vidare får, enligt direktivet, den kapitalbas som krävs för att uppfylla minimikapitalkravet endast innehålla nivå 1-primärkapital och nivå 2-primärkapital. Andelen nivå 1-kapital måste överstiga hälften av minimikapitalkravet. Dessa krav är utformade som minimikrav (t.ex. ska mer än en tredjedel vara nivå 1-kapital) och har kompletterats med genomförandeåtgärder där Kommissionen ska fastställa vilka gränsvärden som ska gälla. Kommissionen har föreslagit högre gränsvärden i den föreslagna EU-förordningen.
255
Kapitalbas SOU 2011:68
Solvenskapitalkravet måste, enligt den föreslagna EU-förordningen, täckas till minst 50 procent med nivå 1-kapital och med maximalt 15 procent av nivå 3-kapital. Vidare får den kapitalbas som krävs för att uppfylla minimikapitalkravet endast innehålla nivå 1-primärkapital eller nivå 2-primärkapital. Andelen nivå 1kapital måste enligt Kommissionens förslag överstiga 80 procent av minimikapitalkravet. Vidare finns det en begränsning som innebär att nivå 1 maximalt kan bestå av 20 procent inbetalda efterställda skulder, inbetalda preferensaktier och inbetalda efterställda medlemslån. Detta gäller både för solvenskapitalkravet och för minimikapitalkravet. Det bör noteras att den medräkningsbara kapitalbasen som ska täcka solvenskapitalkravet och den medräkningsbara kapitalbasen som ska täcka minimikapitalkravet till största delen består av samma poster. Det som inte får räknas med i den medräkningsbara kapitalbasen som ska täcka minimikapitalkravet är primärkapital som klassificerats som nivå 3 och tilläggskapital.
11.2.3 Några särskilda svenska frågor
Såväl identifiering som klassificering av vissa kapitalbasmedel är av mycket stor betydelse i praktiken. För många svenska livförsäkringsföretag är behandlingen av konsolideringsfonden av avgörande betydelse för huruvida företagen kommer att klara de nya solvenskraven med nuvarande resurser, och för svenska skadeförsäkringsföretag är behandlingen av säkerhetsreserven en synnerligen viktig fråga. Konsolideringsfonden och säkerhetsreserven behandlas under 11.3.2 Klassificering av poster i kapitalbasen utifrån egenskaper och kriterier.
11.2.4 Kapitalbasens sammansättning
Utredningens förslag: Kapitalbasen består av primärkapital och
tilläggskapital.
Primärkapital
Primärkapital är den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder i ett försäkringsföretags solvensbalansräkning samt efterställda skulder.
256
SOU 2011:68 Kapitalbas
Den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder enligt första stycket ska minskas med värdet på innehav av egna aktier. Tillgångar och skulder i ett försäkringsföretags solvensbalansräkning ska värderas enligt bestämmelserna i värderingskapitlet.
Tilläggskapital
Finansinspektionen får godkänna att en post som inte ingår i primärkapitalet men som kan krävas in för att täcka förluster får utgöra tilläggskapital.
Tilläggskapital får utgöras av
1. ej inbetalt aktiekapital eller garantikapital, som inte inford-
rats,
2. kreditutrymme hos bank och garantier,
3. framtida fordringar grundade på uttaxeringsrätt, och
4. andra juridiskt bindande åtaganden som gjorts till förmån för
försäkringsföretaget.
Finansinspektionen får godkänna att en post tas med i ett försäkringsföretags tilläggskapital endast om postens förlusttäckningsförmåga är tillräcklig med hänsyn till
1. de berörda motparternas förmåga och vilja att betala,
2. de rättsliga möjligheterna att kräva och få inbetalning, och
3. erfarenheter från resultatet av tidigare framställda krav på
inbetalning av liknande poster.
Finansinspektionen ska fastställa det belopp som en post får tas upp till, eller den metod som ska användas för att fastställa beloppet. Tillstånd att använda en metod enligt andra stycket ska vara tidsbegränsat. Poster i ett försäkringsföretags tilläggskapital ska värderas till ett belopp som återspeglar postens förmåga att täcka förluster. Värderingen ska bygga på aktsamma och realistiska antaganden. När en post i tilläggskapitalet har ett bestämt nominellt värde ska det nominella värdet användas, om detta motsvarar postens förlusttäckningsförmåga.
257
Kapitalbas SOU 2011:68
Skäl för utredningens förslag:
Fastställande av kapitalbas
I artiklarna 87–89 i Solvens II-direktivet finns kraven på kapitalbasens sammansättning. Kraven har tagits in i den svenska lagtexten med vissa språkliga justeringar.
Kapitalbasen definieras i Solvens II-direktivet som summan av primärkapitalet enligt artikel 88 och tilläggskapitalet enligt artikel 89. Utredningen föreslår att det i svensk lagtext istället uttrycks så att kapitalbasen består av primärkapital och tilläggskapital, eftersom den medräkningsbara kapitalbasen inte är en enkel summering av primärkapital och tilläggskapital. Det beror på att den medräkningsbara kapitalbas som kan användas för att täcka solvenskraven påverkas av klassificeringen i nivåer och den begränsade medräkningsbarheten av de poster som har en sämre kvalitet, dvs. förlusttäckningsförmåga (nivå 2 och 3).
Primärkapital
Primärkapitalet definieras i Solvens II-direktivet som den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar med avdrag för innehav av egna aktier och med tillägg för efterställda skulder. Det finns ingen förteckning i Solvens II-direktivet över vilka poster som får ingå i primärkapitalet. Det finns dock bestämmelser som behandlar vissa specifika poster som t.ex. överskottsmedel och poster i tilläggskapitalet som uttaxeringsrätt. En icke uttömmande förteckning över vilka poster som kan få ingå i kapitalbasen framgår av den föreslagna EU-förordningen. Av förslaget framgår det att posterna i primärkapitalet i stort är samma poster som ingår i externredovisningens balansräkning under rubrikerna eget kapital och efterställda skulder, samt en avstämningsreserv (på engelska reconciliation reserve). Avstämningsreserven uppstår till följd av skillnader mellan solvensbalansräkningen och externredovisningens balansräkning. Denna nya post som består av summan av omvärderingen mellan solvensbalansräkningen och externredovisningen, av tillgångarna och skulderna inklusive omvärderingen av försäkringstekniska avsättningar samt den skillnad som uppstår till följd av att vissa poster som finns med i externredovisningen inte får ett värde i solvensbalansräkningen. Egna aktier, separata fonder, innehav i kreditinstitut och
258
SOU 2011:68 Kapitalbas
finansiella institut samt utdelningar ska enligt förslaget till EU-förordning dras av från avstämningsreserven. I Sverige kommer bl.a. obeskattade reserver (t.ex. säkerhetsreserven) att ingå i avstämningsreserven i primärkapitalet. Det beror på att obeskattade reserver inte är skulder och därför ingår i den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder tillsammans med framför allt poster i eget kapital.
Efterställda skulder är en skuld i försäkringsföretagets solvensbalansräkning och ingår därför inte i den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder. Dessa skulder är dock efterställda i en likvidation och får därför ingå i kapitalbasens primärkapital eftersom dessa skulder inte behöver betalas innan betalning skett till försäkringstagare. Sett ur ett försäkringstagarperspektiv är de medel som svarar mot efterställda skulder därför en form av förlusttäckande kapital.
Tilläggskapitalet är poster utanför balansräkningen som kan krävas in för att täcka förluster och enligt artikel 89 får poster som kreditutrymme hos bank (på engelska Letter of Credit), garantier och andra juridiskt bindande åtaganden ingå. Ett exempel på andra juridiskt bindande åtaganden från en annan part som vissa ömsesidiga skadeförsäkringsbolag och understödsföreningar kan använda för att täcka förluster är den uttaxeringsrätt respektive den särskilda uttaxeringsrätt som försäkringsföretaget kommer att kräva sina försäkringstagare på under en kommande 12 månaders period.
Enligt artikel 89 ska en post i tilläggskapitalet som betalats in eller infordrats behandlas som en tillgång och inte längre ingå bland posterna i tilläggskapitalet. Detta är en naturlig följd av att en tilläggskapitalpost som betalats in har ökat ett tillgångskonto och en tilläggskapitalpost som infordrats har ökat fordringarna på tillgångssidan i Solvens II-balansräkningen. Posten har därmed ökat den positiva skillnaden mellan tillgångarna och skulderna dvs. primärkapitalet och skulle, om posten också räknas med i tilläggskapitalet räknas med dubbelt. Denna bestämmelse föreslås inte införas eftersom utredningen anser att en tillgångspost som ingår i primärkapitalet inte samtidigt kan möta kriterierna för att ingå i tilläggskapitalet.
Varje post i tilläggskapitalet ska ta upp till ett belopp som återspeglar postens förlusttäckningsförmåga och ska bygga på aktsamma och realistiska antaganden. Det innebär att varje post ska värderas till ett realistiskt värde, men värdet på tilläggskapitalposten får inte vara större än det högsta av detta realistiska värde och
259
Kapitalbas SOU 2011:68
ett betryggande värde, dvs. ett värde som tar hänsyn till vilken möjlighet som posten har att användas för förlusttäckning av alla typer av förluster åtminstone i en likvidations- eller avvecklingssituation. Enligt den engelska översättningen av direktivet ska det nominella värdet användas om det på ett lämpligt sätt (appropriately) avspeglar posten förlusttäckningsförmåga. Ordvalet ”på ett lämpligt sätt” har inte tagits med i den svenska översättningen och ett sådant tillägg bör enligt utredningens mening inte användas i den svenska regleringen eftersom det inte tillför något.
Det kan noteras att begreppen och definitionerna av primärkapital och tilläggskapital i Solvens II-direktivet skiljer sig från begreppen primärt kapital och supplementärt kapital i det kapitaltäckningsregelverk som gäller för kreditinstitut och värdepappersbolag. En grundläggande skillnad är att kapitaltäckningsregelverket utgår från externredovisningen medan, Solvens II-bestämmelserna utgår från en speciellt framtagen solvensbalansräkning som innehåller tillgångar och skulder värderade till verkligt värde.
Finansinspektionens godkännande av tilläggskapital
I artikel 90 i Solvens II-direktivet finns en beskrivning av förutsättningarna för Finansinspektionens godkännande av poster som tilläggskapital. Denna beskrivning bör införas i svensk lag med vissa språkliga justeringar. En mer detaljerad genomgång av de olika kriterierna för godkännandet finns i de genomförandebestämmelser som Kommissionen ska anta.
I Solvens II-direktivet definieras vilka poster som får ingå i tilläggskapitalet, vad Finansinspektionen ska godkänna och vad bedömningen ska baseras på. Tilläggskapitalet får bestå av poster, som inte redan ingår i primärkapitalet och som kan krävas in för att täcka förluster. Det kan vara antingen ett belopp eller en metod för att fastställa ett belopp som Finansinspektionen ska godkänna. Finansinspektionen ska bedöma motparternas betalningsförmåga och vilja att betala, vilka möjligheter försäkringsföretaget har att kräva in medlen och resultatet av tidigare framställda krav på inbetalning. När det gäller de erfarenheter försäkringsföretag har från tidigare framställda krav på inbetalning innehåller artikeln ett krav på att tillsynsmyndigheten ska grunda sitt godkännande på information om tidigare infordringar ”i den utsträckning informationen för att bedöma förväntade resultat av framtida infordringar är till-
260
SOU 2011:68 Kapitalbas
förlitlig”. Notera dock en viss skillnad mot den engelska formuleringen ”to the extent that information can be reliably used to assess the expected outcome of future calls”. Denna del av artikeln har inte införts i förslaget på svensk text då det borde vara självklart. Bedömningen av tilläggskapital ska göras post för post. I Kommissionens förslag till genomförandebestämmelser beskrivs vissa delar mer i detalj.
11.2.5 Klassificering av poster i kapitalbasen utifrån egenskaper och kriterier
Utredningens förslag: Varje post i kapitalbasen ska klassificeras
som nivå 1, 2 eller 3.
Egenskaper och kriterier
En post ska klassificeras som nivå 1, 2 eller 3 beroende på i vilken omfattning posten har full förlusttäckningsförmåga, och full efterställdhet. Med full förlusttäckningsförmåga avses att posten i sin helhet kan täcka förluster genom att den är tillgänglig, eller kan infordras på begäran, för att täcka förluster, både i den löpande verksamheten och vid likvidation. Med full efterställdhet avses att posten i sin helhet, vid likvidation inte får återbetalas till innehavaren förrän försäkringsföretagets alla andra förpliktelser har uppfyllts. Vid bedömningen av i vilken omfattning en post uppfyller dessa egenskaper vid beräkningstillfället och i framtiden, ska hänsyn tas till postens löptid. Om en post är tidsbunden ska hänsyn tas till om den genomsnittliga löptiden på posten är tillräcklig i förhållande till löptiden på åtagandena. Vid bedömningen enligt ovan ska hänsyn också tas till om posten är fri från krav på eller incitament till att lösa in det nominella beloppet, posten är fri från obligatoriska fasta kostnader, och posten är fri från belastningar.
261
Kapitalbas SOU 2011:68
Klassificering av poster i primärkapitalet
En post i primärkapitalet ska klassificeras som nivå 1 om den i väsentlig grad har full förlusttäckningsförmåga och full efterställdhet. Hänsyn ska även tas till övriga kriterier. En post i primärkapitalet ska klassificeras som nivå 2 om den i väsentlig grad har full efterställdhet. Hänsyn ska även tas till övriga kriterier. En post i primärkapitalet som inte klassificerats som nivå 1 eller nivå 2 ska klassificeras som nivå 3.
Klassificering av poster i tilläggskapitalet
En post i tilläggskapitalet ska klassificeras som nivå 2 om den i väsentlig grad har full förlusttäckningsförmåga och full efterställdhet. Hänsyn ska även tas till övriga kriterier. En post i tilläggskapitalet som inte klassificerats som nivå 2, ska klassificeras som nivå 3.
Klassificering av vissa särskilda kapitalbasposter
Följande kapitalbasposter ska klassificeras som nivå 1 eller 2.
1. Ackumulerade vinster som inte gjorts tillgängliga för utdelning till försäkringstagare (konsolideringsfond och andra överskottsmedel) och som i väsentlig grad har förlusttäckningsförmåga och efterställdhet ska klassificeras som nivå 1,
2. kreditutrymme hos bank och garantier, som förvaras som
säkerhet för försäkringsgivares borgenärer av en oberoende förvaltare och är utfärdade av kreditinstitut som är auktoriserade enligt direktiv 2006/48/EG ska klassificeras som nivå 2,
3. framtida fordringar i form av krav på ytterligare bidrag under
de kommande tolv månaderna som kan ställas på medlemmar i fartygsägares ömsesidiga försäkringsföretag eller liknande företag vilka endast försäkrar risker inom försäkringsklasserna 6, 12 och 17 och där verksamheten bygger på variabla bidrag, ska klassificeras som nivå 2, och
4. andra framtida fordringar i form av krav på ytterligare bidrag
under de kommande tolv månaderna som kan ställas på medlemmar i ömsesidiga försäkringsföretag eller liknande företag än de som avses i punkt 3 får klassificeras som nivå 2 om de i väsentlig grad har förlusttäckningsförmåga och efterställdhet. Hänsyn ska även tas till övriga kriterier.
262
SOU 2011:68 Kapitalbas
Skäl för utredningens förslag:
Klassificering
I artiklarna 93–94 i Solvens II-direktivet finns bestämmelserna om klassificering av kapitalbasposterna. Bestämmelserna har tagits in i den svenska lagtexten med vissa språkliga justeringar.
Det grundläggande syftet med kapitalbasen är att posterna i kapitalbasen ska vara tillgängliga att täcka förluster så att åtagandena mot försäkringstagarna, trots förluster, kan infrias. Eftersom alla de poster som identifierats och därmed får ingå i kapitalbasen inte har samma förlusttäckningsförmåga ska de klassificeras i tre nivåer. Nivå 1 får räknas med i sin helhet, medan nivå 2 och 3 får räknas med med vissa begränsningar eftersom dessa poster inte har samma höga kvalitet som nivå 1. Klassificeringen görs utifrån posternas egenskaper och särdrag och är beroende på om posten är primärkapital eller tilläggskapital.
De egenskaper som ska användas som grund för klassificeringen är i vilken omfattning som posterna kan användas för förlusttäckning i den löpande verksamheten och i likvidation samt om de är efterställda företagets förpliktelser gentemot försäkringstagare och andra ersättningsberättigade i en likvidation. Vid bedömningen ska även hänsyn tas till andra kriterier, som löptid, krav på eller incitament till lösen, obligatoriska fasta kostnader och belastningar (t.ex. inskränkningar i förfoganderätt). De särdrag som också ska beaktas kommer framför allt att beröra förlagslån och andra typer av kapitaltillskott som kan räknas med i kapitalbasen.
Primärkapital som i allt väsentligt är förlusttäckande (både i den löpande verksamheten och i likvidation) och efterställt samt tar hänsyn till övriga kriterier, bedöms vara av bästa kvalitet och klassificeras som nivå 1. Primärkapital som inte i allt väsentligt är förlusttäckande, men i allt väsentligt är efterställt och som tar hänsyn till övriga kriterier och tilläggskapital som huvudsakligen är förlusttäckande och efterställt samt tar hänsyn till övriga kriterier klassificeras som nivå 2. Övriga kapitalbasposter klassificeras som nivå 3.
Enligt artikel 94 görs klassificering på nivå 1 och nivå 2 utifrån om posten i väsentlig grad har de egenskaper som krävs. Det framgår inte hur detta krav på väsentlighet ska tillämpas. Det normala är att en kapitalbaspost antingen kan täcka förluster eller inte och att en kapitalbaspost antingen är efterställd eller inte. Det finns dock
263
Kapitalbas SOU 2011:68
vissa poster som enligt nuvarande regelverk endast delvis är förlusttäckande. I Sverige är det framför allt säkerhetsreserven och kreditutjämningsreserven, som med nu gällande reglering inte kan täcka alla typer av förluster fullt ut. Dessa poster ingår dock i avstämningsreserven som enligt den föreslagna EU-förordningen ska klassificeras som nivå 1. Se dock vidare under avsnitten som behandlar dessa poster.
I artikel 95 i Solvens II-direktivet finns krav på att försäkringsföretag ska klassificera sina kapitalbasposter, som nivå 1, nivå 2 eller nivå 3 utifrån de egenskaper och kriterier som anges i artikel 93. Dessutom finns en bestämmelse om att försäkringsföretagen ska referera till den förteckning över kapitalbasposter som avses i artikel 97.1 a och att om en post i kapitalbasen inte finns upptagen i denna förteckning ska försäkringsföretagen bedöma och klassificera den i enlighet med kriterierna. Sådana klassificeringar ska godkännas av tillsynsmyndigheten. Dessa bestämmelser har inte införts i svensk lag. Utredningen anser att kravet på att klassificera kapitalbasposterna framgår indirekt av bestämmelserna om klassificering. Förteckningen över kapitalbasposter och de mer detaljerade bestämmelserna om hur försäkringsföretaget ska gå till väga om en post inte finns med i förteckningen, kommer att framgå av den föreslagna EU-förordningen och behöver därför enligt utredningens uppfattning inte tas in i lag.
Konsolideringsfond och andra överskottsmedel
Överskottsmedel definieras i artikel 91 i Solvens II-direktivet som ackumulerade vinster som inte har gjorts tillgängliga för utbetalning till försäkringstagare och andra ersättningsberättigade. Dessa överskottsmedel finns i Sverige framför allt i konsolideringsfonden i icke vinstutdelande livförsäkringsföretag och redovisas som eget kapital i externredovisningen.
Livförsäkringsbolag som inte får dela ut vinst och livförsäkringsföreningar ska enligt 11 kap. 19 §, 12 kap. 70 § och 13 kap. 22 § FRL inrätta en konsolideringsfond. Den får endast sättas ned för att täcka förluster eller för att användas för annat ändamål som framgår av bolagsordningen eller stadgarna. Bolagsordningen i ett icke vinstutdelande livförsäkringsföretag innehåller normalt bestämmelser om att konsolideringsfonden får användas för återbäring till försäkringstagarna. Nedsättningsbeslut fattas av bolagsstämman eller föreningsstämman.
264
SOU 2011:68 Kapitalbas
Hur återbäring hanteras och betalas ut beror på vilken typ av försäkring som meddelats. För icke vinstutdelande livförsäkringsföretag måste en bestämmelse om konsolideringsfonden och dess användning finnas kvar FRL i avvaktan på den pågående översynen av konsolideringsfonden (dir. 2010:43). Översynen kommer att ske gemensamt för alla företagsformer som får driva försäkringsrörelse enligt ömsesidiga principer, dvs. försäkringsaktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar.
Enligt artikel 91 i Solvens II-direktivet ska ackumulerade vinster som inte gjorts tillgängliga för utdelning till försäkringstagare anses som överskottsmedel under vissa förutsättningar. Enligt artikel 96 ska överskottsmedel klassificeras som nivå 1 om posten uppfyller kraven på förlusttäckningsförmåga och efterställdhet. Utredningen gör bedömningen att konsolideringsfonden uppfyller kraven i Solvens II-direktivet, dvs. att posten är förlusttäckande och efterställd samt ryms inom definitionen av överskottsmedel och att svensk lagstiftning medger att överskottsmedel inte betraktas som försäkringsskulder i den utsträckning de uppfyller kriterierna för att klassificeras som nivå 1. Posten ska därför, enligt utredningens mening klassificeras som nivå 1.
Utredningens bedömning är att en eventuell ändring av skulddefinitionen i IFRS inte skulle få genomslag på klassificeringen av konsolideringsfonden som nivå 1-kapital. Bedömningen grundas på att ändringar i andra regelverk rimligen inte bör kunna ändra den överenskommelse mellan medlemsländerna som är grund för behandlingen av överskottmedel i Solvens II-direktivet. Annorlunda uttryckt bygger Solvens II-direktivet på den nuvarande skulddefinitionen. Om denna definition ändras i externredovisningen får det förutsättas att denna förändring neutraliseras i solvensberäkningen på samma sätt som dagens s.k. stabilitetsfilter. Utredningen menar därför att Solvens II-direktivets behandling av denna typ av överskottsmedel gäller framför redovisningsreglernas behandling när det gäller fastställande av kapitalbasen i ett solvenssammanhang.
Uttaxeringsrätt m.m.
Enligt FRL kan skade- och livförsäkringsrörelse bedrivas i försäkringsaktiebolag, i ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar. Aktiebolaget ägs av sina aktieägare och de svarar, om någon annan utfästelse inte finns, inte med mer än vad som har skjutits till som aktiekapital. Ett ömsesidigt försäkringsbolag och en försäk-
265
Kapitalbas SOU 2011:68
ringsförening kännetecknas av att försäkringstagarna är ägare (betecknas i FRL som “delägare”) och att av dessa under vissa förutsättningar kan vara personligt ansvariga för bolagets förpliktelser. Återförsäkringstagare anses däremot inte som delägare i ömsesidiga bolag på grund av återförsäkringen. Den som är berättigad till livränta på grund av ett försäkringsfall anses inte heller som delägare i bolaget.
I fråga om direkta skadeförsäkringar, med undantag för sjuk-, olycksfalls- och avgångsbidragsförsäkring (benämns i det följande “ren skadeförsäkring”), får delägarna genom bestämmelser i bolagsordningen göras personligen (ytterst) ansvariga för bolagets förpliktelser (1 kap. 7 § FRL). Detta innebär att delägarna vid förluster i bolaget är skyldiga att göra tillskott till bolaget. Dessa regler innebär att om en förlust på den rena skadeförsäkringsrörelsen inte kan täckas av befintliga reserver eller eget kapital, så ska förlusten täckas genom uttaxering bland dem som varit delägare under någon del av det räkenskapsår som förlusten uppkommit. En delägare som är en konsument eller ett dödsbo kan dock inte, med vissa undantag, omfattas av uttaxering.
När det gäller skadeförsäkring regleras alltså delägarnas personliga ansvar genom föreskrifter i bolagsordningen. Det kan föreskrivas att delägarnas ansvar ska begränsas till visst belopp, att uttaxeringen i första hand ska ske inom en bestämd grupp av delägare eller att uttaxeringen ska ske på annat sätt. I praktiken är det vanligt att delägarnas ansvar begränsas, t.ex. till en eller ett par årspremier.
Ett försäkringsföretag som har uttaxerat sina delägare har en fordran i balansräkningen. Denna post ingår därför redan i primärkapitalet i kapitalbasen. För att få ta upp en framtida uttaxering i kapitalbasen krävs att försäkringsföretaget kommer att ta in ytterligare betalningar under den följande tolvmånadersperioden, jfr. artikel 89.1. En kommande uttaxering kan räknas med i nivå 2 i kapitalbasen om infordran i väsentlig grad har de egenskaper och kriterier som krävs för att få klassificeras i nivå 2. Enligt Kommissionens förslag till genomförandebestämmelser ställs även krav på att infordran måste kunna göras direkt och att infordran är fri från belastningar.
266
SOU 2011:68 Kapitalbas
Säkerhetsreserv
Utredningens bedömning: Säkerhetsreserven får räknas in
kapitalbasen.
Skäl för utredningens bedömning: Svenska skadeförsäkringsbolag
får göra avsättning till en säkerhetsreserv. Avsättningar till säkerhetsreserv får göras för att täcka sådana förluster i försäkringsrörelsen som beror på slumpmässiga eller i övrigt svårbedömda faktorer till den del reserven inte överstiger vad som behövs för en tillfredsställande konsolidering. Avsättningen till säkerhetsreserv är alltså inte en reservering som uteslutande görs på grund av skattemässiga överväganden. Reglerna för avsättning och upplösning av säkerhetsreserven finns i Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd10, vilket är naturligt med tanke på syftet med säkerhetsreserven. Säkerhetsreserven är den i regel största obeskattade reserven i skadeförsäkringsföretagen och kan för vissa företag uppgå till betydande belopp. Avsättningarna är störst för försäkringsgrenar där risken är svårbedömd och resultatet kan fluktuera starkt.
I likhet med regeringen (dir. 2010:14 s. 14–15) anser utredningen att säkerhetsreserven ska få räknas in i kapitalbasen som kapital av högsta kvalitet. Posten ingår i avstämningsreserven som, enligt den föreslagna EU-förordningen, ska klassificeras som nivå
1. EU-förordningen är dock ännu inte fastställd och det går därför inte att helt bortse från att det finns krav på klassificering utifrån bl.a. förlusttäckningsförmåga i artikel 93 i Solvens II-direktivet. Det bör dock noteras att det räcker med att posten i väsentlig grad är förlusttäckande. Det skulle kunna innebära att många företag ändå till stor del kan klassificera sin säkerhetsreserv som nivå 1. Förlusttäckningsförmågan begränsas idag i Finansinspektionens föreskrifter, eftersom säkerhetsreserven inte kan användas för att täcka förluster i det icke-tekniska resultatet11. Detta är en inskränkning i förhållande till inkomstskattelagen. Utredningen förutsätter att denna begränsning i föreskrifterna ändras, så att säkerhetsreserven kan användas för att täcka alla typer av förluster.
10 Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2002:2) om normalplan för skadeförsäkringsbolags beräkning av säkerhetsreserv. 11 Ett skadeförsäkringsföretags icke-tekniska resultat består av kapitalavkastningsintäkter, kapitalavkastningskostnader, orealiserade vinster på placeringstillgångar, orealiserade förluster på placeringstillgångar, övriga intäkter, övriga kostnader minus kapitalavkastning överförd till det tekniska resultatet.
267
Kapitalbas SOU 2011:68
att lämna förslag på
lagreglering.
1
Mot denna bakgrund avstår utredningen från
1.2.6 Krav för medräkning i kapitalbasen
Utredningens förslag:
Medräkningsbar kapitalbas för täckande av solvenskapitalkravet
Den kapitalbas som ska täcka solvenskapitalkravet får bestå av primärkapital och tilläggskapital som klassificerats som nivå 1, 2 eller 3, med de begränsningar som anges nedan. Kapitalbasposter som klassificerats som nivå 1 får i sin helhet ingå i den medräkningsbara kapitalbas som ska täcka solvenskapitalkravet. Dessa kapitalbasposter ska utgöra mer än en tredjedel av det totala solvenskapitalkravet. De kapitalbasposter som klassificerats som nivå 3 ska vara mindre än en tredjedel av det totala solvenskapitalkravet. Den kapitalbas som ska täcka solvenskapitalkravet ska vara lika med summan av de medräkningsbara delarna av de kapitalbasposter som klassificerats som nivå 1, nivå 2 och nivå 3.
Medräkningsbar kapitalbas för täckande av minimikapitalkravet
Den kapitalbas som ska täcka minimikapitalkravet får endast bestå av primärkapital som klassificerats som nivå 1 eller 2, med de begränsningar som anges nedan. Kapitalbasposter som klassificerats som nivå 1 får i sin helhet ingå i den medräkningsbara kapitalbas som ska täcka minimikapitalkravet. Dessa kapitalbasposter ska utgöra mer än hälften av det totala minimikapitalkravet. Den kapitalbas som ska täcka minimikapitalkravet ska vara lika med summan av de medräkningsbara delarna av de kapitalbasposter som klassificerats som nivå 1 och nivå 2.
Skäl för utredningens förslag: I artikel 98 i Solvens II-direktivet
finns bestämmelserna om hur den medräkningsbara (på engelska eligible) kapitalbasen ska beräknas. Bestämmelserna ska tas in i
268
SOU 2011:68 Kapitalbas
l.a. de begränsningar som
sionens förslag innebär att:
er än hälften av det totala solvens-
den begränsningen att nivå 3-posterna
hö
vet.
rån tilläggskapitalet och inga nivå 3-poster från primär-
kapitalet eller tilläggskapitalet får användas. Det kan därför finnas kapitalbasposter inom nivå 2 som inte får användas, helt eller delvis,
talbasen som ska täcka minimikapital-
kravet. svensk lag med vissa språkliga justeringar i syfte att göra bestämmelserna mer tydliga.
Direktivets bestämmelser innehåller b gäller för de poster som klassificerats som nivå 2 och 3. Kommissionen har i den föreslagna EU-förordningen föreslagit hårdare gränsvärden. Kommis
För att möta solvenskapitalkravet ska
andelen nivå-1 kapital vara m kapitalkravet och
andelen nivå-3 kapital ska vara mindre än 15 procent av det totala solvenskapitalkravet.
Samtliga nivå 1-poster får ingå i den medräkningsbara kapitalbasen. Undantag görs emellertid för hybridkapital som högst får utgöra 20 procent av nivå 1. Förslaget till nivå 2-regleringen innebär att nivå 2 och nivå 3-posterna tillsammans får täcka högst 50 procent av solvenskapitalkravet med
gst får täcka 15 procent av solvenskapitalkravet. Det kan därför finnas kapitalbasposter inom nivå 2 och nivå 3 som inte får användas, helt eller delvis, i den medräkningsbara kapitalbasen som ska täcka solvenskapitalkra
För att möta minimikapitalkravet får endast primärkapital som ingår i nivå 1 och nivå 2 användas och enligt Kommissionens förslag ska andelen nivå 1-kapital täcka mer än 80 procent av det totala minimikapitalkravet.
Det innebär att alla nivå 1-poster får ingå i kapitalbasen, med undantag för att hybridkapital högst får utgöra 20 procent av nivå 1. Det innebär också att nivå 2-kapital i primärkapitalet högst får täcka 20 procent av minimikapitalkravet och att inga nivå 2poster f
i den medräkningsbara kapi
269
Kapitalbas SOU 2011:68
11.2.7 Separata fonder
Utredningens förslag: Kapitalbasen ska justeras för sådana
poster som enbart kan användas för att täcka förluster från ett särskilt skuldsegment eller särskilda risker (separata fonder). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om justering av poster enligt första stycket.
Skäl för utredningens förslag: Enligt skäl 49 i Solvens II-direkti-
vet kan det finnas tillgångar i ett företag som ska hållas åtskilda från andra tillgångar i företaget i en typ av separat hållna fondstrukturer (på engelska ring fenced funds). I några medlemsstater finns det särskilda produkter som ger en viss grupp av försäkringstagare större rättigheter till tillgångarna inom dennes ”own fund”. Den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder som avser dessa separata fonder ingår i det försäkringsföretagets totala primärkapital, men kan inte användas för att täcka risker utanför den åtskilda verksamheten. Därför ska beräkningen av kapitalbasen justeras för den bristande förlusttäckningsförmågan för dessa tillgångar och solvenskapitalkravet justeras för de minskade poolnings- och diversifieringseffekter som beror på den åtskilda verksamheten.
Hur dessa justeringar ska gå till framgår inte av direktivet. Justeringen av kapitalbasen och justeringen av standardkapitalkravet nämns under artiklarna med krav på genomförandeåtgärder. I artikel 99 i direktivet beskrivs åtskild verksamhet (enligt den svenska översättningen separata fonder) som ”den bristande möjligheten att överföra de kapitalbasposter som enbart kan användas för att täcka förluster som uppstår från ett särskilt skuldsegment eller från särskilda risker”. I artikel 111.1.h nämns de minskade möjligheter till riskdiversifiering i samband med åtskild verksamhet.
sen tas in i lagen för
Utredningen föreslår att avdraget från kapitalba att kunna få ett samband mellan bestämmelserna i EU-förordningen. Därutöver bör en upplysning om att EU-förordningen innehåller närmare bestämmelser om samma justeringar för separata fonder tas in i lagen. Förekomsten av genomförandebestämmelser bör beaktas vid utnyttjandet av det föreslagna bemyndigandet.
270
SOU 2011:68 Kapitalbas
N incipen vid beräk-
larna 51–72. Dessa genomförandeåtgärder behandlar, i enlighet
Solvens II-direktivet, godkännande
58, 60, 62, 64 och 66 (artikel 67),
avd
de föreslagna genomförandeåtgärderna.
nda en metod för
11.2.8 Proportionalitetsprincipen
ågot utrymme att tillämpa proportionalitetspr ningen av den medräkningsbara kapitalbasen finns inte vad utredningen kan bedöma. Proportionalitetsprincipen kan dock påverka kapitalbasen indirekt i och med att den kan tillämpas vid värderingen av de tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar, som utgör grunden för kapitalbasen.
11.3 Översikt Kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (nivå 2):
Bestämmelser om kapitalbas återfinns i kapitel IV avsnitt 1 artik-
med artiklarna 92, 97 och 99 i av tilläggskapital (artiklarna 51–57), klassificering av kapitalbasposter (artiklarna 58–66 och 68), godkännande av kapitalbasposter som inte omfattas av artiklarna
rag från kapitalbasen för separata fonder (artiklarna 69–70) avdrag från kapitalbasen för ägarintressen (artikel 71), och medräkningsbarhet i kapitalbasen (artikel 72). Nedan följer en sammanfattning av
Godkännande av tilläggskapital
Artikel 51–57 innehåller bestämmelser om tillsynsmyndighetens godkännande av tilläggskapital.
Artikel 51 innehåller bestämmelser om vad en ansökan om att få räkna in tilläggskapital i kapitalbasen ska innehålla. Av artikeln framgår bl.a. att tillsynsmyndigheten ska lämna ett beslut inom rimlig tid.
Enligt artikel 52 ska tillsynsmyndigheten basera godkännandet på en bedömning som minst innehåller en bedömning av den legala verkan och genomförbarheten av villkoren för åtagandet i alla relevanta jurisdiktioner, de villkor som gäller med motparterna och, om det är relevant, försäkringsföretagets bolagsordning eller motsvarande. Tillsynsmyndighetens godkännande av en tilläggskapitalpost ska också baseras på en bedömning av postens förlusttäckningsförmåga. Om försäkringsföretaget ska anvä
271
Kapitalbas SOU 2011:68
att
usttäckningsförmåga för
den
artikel 56 ska tillsynsmyndigheten inte godkänna ett obe-
grä
Enligt artikel 57 ska styrelsen i försäkringsföretaget varje gång solvenskapitalkravet beräknas informera om det skett förändringar
arternas status eller återvinnings-
barheten of tilläggskapitalposten. Företaget ska omedelbart infor-
syn
åller bestämmelser om klassificering
av
de klarar de kriterier som framgår av artikel 59.
framgår av artikel 61.
beräkna tilläggskapitalposten ska tillsynsmyndigheten säkerställa att metoden återspeglar postens förl
löpande verksamheten.
Enligt artikel 53 ska tillsynsmyndigheten basera godkännandet på en bedömning av motparterna med avseende på risken för default of the motparterna, risk för försening av betalning, motparternas likviditet och betalningsvilja.
Enligt artikel 54 ska tillsynsmyndigheten basera godkännandet på en bedömning av återvinningsbarheten.
Enligt artikel 55 ska tillsynsmyndigheten basera godkännandet på en bedömning av tidigare infordringar.
Enligt nsat tilläggskapitalbelopp. Om tillsynsmyndigheten godkänt ett belopp ska det godkända tilläggskapitalbeloppet framgå av beslutet och det ska framgå om beloppet är det som försäkringsföretaget ansökte om eller ett lägre belopp. Om tillsynsmyndigheten godkänt en metod för att bestämma tilläggskapitalbeloppet ska beslutet innehålla det ursprungliga belopp som beräknats med metoden och det datum godkännandet är beviljat, hur ofta beloppet ska räknas fram och för hur länge godkännandet för att använda metoden beviljats.
i upplägg eller i villkoren, motp
mera tillsynsmyndigheten om materiella förändringar i omständighet som är relevanta för att bedöma tilläggskapitalbeloppet. Till-
smyndigheten ska revidera beloppet om det framkommit information om att det har skett en signifikant ändring i återvinningsbarheten.
Klassificering av kapitalbasposter
Artiklarna 58–66 och 68 inneh
kapitalbasposter.
Artikel 58 innehåller en lista över kapitalbasposter som ska klassificeras som nivå 1 om
Artikel 60 innehåller en lista över kapitalbasposter som ska klassificeras som nivå 2 primärkapital om de klarar de kriterier som
272
SOU 2011:68 Kapitalbas
ivå 2 tilläggskapital om de klarar de kriterier som
fra
Enligt artikel 66 ska en kapitalbaspost som är godkänd av tillsynsmyndigheten och som finns med på listan i artikel 62, men
apital.
Enligt artikel 68 kan ett försäkringsföretag klassificera en kapi-
Godkännande av poster som inte omfattas av artiklarna 58, 60, 62, 64 och 66
Ett försäkringsföretag ska, enligt artikel 67, ansöka om tillstånd att
ke
der
l-
rsäkringsföretagets kapitalbas justeras för
i en separat fond inte fullt ut
Artikel 62 innehåller en lista över kapitalbasposter som ska klassificeras som n
mgår av artikel 63. Artikel 64 innehåller en lista över kapitalbasposter som ska klassificeras som nivå 3 primärkapital om de klarar de kriterier som framgår av artikel 65.
som inte klarar kriterierna i artikel 63, klassificeras som nivå 3 tilläggsk
talbaspost i en lägre nivå, även om posten klarar kriterierna för en högre nivå, men inte kan räknas med till följd av begränsningar i medräkningsbarheten enligt artikel 72.
räkna med en kapitalbaspost som inte finns med på listan över kapitalbasposter som finns i artiklarna 58, 60, 62, 64 och 66. Arti-
ln innehåller även de bedömningskriterier som tillsynsmyndigheterna ska använda när de värderar och klassificeras en sådan post.
Avdrag från kapitalbasen för separata fon
Artiklarna 69–70 innehåller bestämmelser om avdrag från kapita basen för separata fonder.
Enligt artikel 69 ska fö separata fonder om kapitalbasposterna kan täcka förluster i den övriga verksamheten beroende på att posterna inte kan överföras till övrig verksamhet eftersom de endast kan användas till att täcka förluster för
a) en viss andel av försäkrings- eller återförsäkringskontrakten;
b) vissa specifika försäkringstagare eller förmånstagare, eller
c) vissa typer av risker.
273
Kapitalbas SOU 2011:68
274
retagets kapitalbas ska vara exklusive utdelningar. Enligt artikel 70 ska försäkringsföretagen beräkna ett teoretiskt solvenskapitalkrav för varje separat fond. Företagen ska jämföra
t teoretiska solvenskapi-
rsäkringsföretaget dra av den från den totala kapital-
basen
och finan-
siella institut.
Medräkningsbarhet i kapitalbasen
Artikel 72 innehåller bestämmelser om posternas medräkningsbarhet i kapitalbasen dvs. de begränsningar i medräkningsbarhet som gäller för de poster som klassificerats som nivå 2 och 3. Den kapitalbas från en separat fond som ska justeras från försäkringsfö kapitalbasen i den separata fonden med de talkravet. Om kapitalbasen i den separata fonden är större än det teoretiska solvenskravet ska den del som överstiger dras av från den totala kapitalbasen. Om kapitalbasen i den separata fonden inte är materiell får fö
Avdrag från kapitalbasen för ägarintressen
12
Artikel 71 innehåller bestämmelser om avdrag från kapitalbasen för ägarintressen som försäkringsföretag har i kreditinstitut
12 Ägarintresse är ett innehav, direkt eller genom kontroll, av 20 % eller mer av rösterna eller kapitalet i ett företag.
12 Krav på företagsstyrning
12.1 Inledning
De nuvarande bestämmelserna om styrningen av försäkringsföretag finns i huvudsak samlade i försäkringsrörelselagen (2010:2043), i det följande ”FRL”. Bestämmelserna omfattar bland annat krav på försäkringstekniska riktlinjer, placeringsriktlinjer och riktlinjer om intressekonflikter samt bedrivande av rörelsen enligt god försäkringsstandard. Utöver det nu angivna finns en stor mängd bestämmelser som bland annat omfattar krav på tillräckliga försäkringstekniska avsättningar, skuldtäckningstillgångar och viss kapitalbas, med ett huvudsakligt syfte att skydda försäkringstagare och andra ersättningsberättigade. Bestämmelserna i FRL kompletteras bland annat av Finansinspektionens allmänna råd om intern styrning och kontroll (FFFS 2005:1).
Som framgått i avsnitt 9 är en av nyheterna i Solvens II-regelverket att kravet på tillräckligt buffertkapital är mer sofistikerat och avsett att vara bättre anpassat till det enskilda företagets risker. Att kapitalkravet under Solvens II-regelverket därför kan sägas bli mer rättvisande är i sig en förbättring av skyddet för försäkringstagare och andra ersättningsberättigade.
För att på bästa sätt skydda försäkringstagare och andra ersättningsberättigade, dvs. säkerställa att försäkringsföretagen kan infria sina åtaganden, räcker det dock inte med att bara ställa krav på visst buffertkapital mätt i kronor (kvantitativa krav). Regleringen måste också innehålla krav på att verksamheten bedrivs på ett sätt som inte äventyrar företagets förmåga att infria sina förpliktelser (kvalitativa krav). Delar av dessa kvalitativa krav ingår i nu aktuellt avsnitt om krav på företagsstyrning.
275
Krav på företagsstyrning SOU 2011:68
12.1.1 Övergripande frågor och organisationsfrågor
De kvalitativa kraven i Solvens II-direktivet har tagits fram under en längre tid och under påverkan av olika intressenter. Det får därför antas att terminologin i direktivet bygger på en blandning av bestämmelser med ursprung i ett antal olika synsätt på system och funktioner avseende företagsstyrning, riskhantering, internkontroll och regelefterlevnad m.m., som anpassats till de särskilda förhållanden som gäller för försäkringsverksamhet.
Det kan konstateras att förekomsten av nu angivna system och funktioner inte är något unikt för försäkringsbranschen, eller ens för finansiella företag i allmänhet. Det finns ett stort antal olika internationella och nationella regelverk, generella principer, ramverk, standarder, metoder och dylikt som i grunden kan sägas handla om samma sak, men som är uttryckta och beskrivna på olika sätt. En central fråga för utredningen är därför hur dessa förutsättningar bör beaktas vid direktivets genomförande i svensk rätt.
De bestämmelser i direktivet som handlar om det som utredningen har valt att kalla krav på företagsstyrning kan delas in i krav på system, krav på funktioner i systemen samt krav på förekomsten av vissa styrdokument för verksamheten i systemen respektive övriga bestämmelser. Med termen system avses enligt utredningens mening i huvudsak en organisationsstruktur med ansvarsfördelning, rutiner för informationsöverföring och intern rapportering. Gemensamt för funktionerna i systemen är att de kan sägas utgöra delar av systemen i den betydelsen att deras arbete ska underlätta systemens funktion och bidra till deras utveckling.
När det gäller krav på systemen för företagsstyrning framgår att försäkringsföretag ska ha företagsstyrningssystem, riskhanteringssystem och system för internkontroll.
När det gäller krav på s.k. funktioner i systemen framgår att företagen ska ha fyra olika funktioner; riskhanteringsfunktion, regelefterlevnadsfunktion, internrevisionsfunktion och aktuariefunktion.
Av skäl 31 i direktivet följer bl.a. att en funktion utgörs av en eller flera personer med befogenhet att utföra vissa fastställda uppgifter. Det framgår att ett krav på en viss funktion inte hindrar företaget från att fritt besluta hur det vill organisera denna funktion i praktiken, om inte annat anges i direktivet. Av nyss nämnda skäl framgår även att en funktion bör kunna innehas av företagets egna anställda, kunna utföras med hjälp av råd från externa experter
276
SOU 2011:68 Krav på företagsstyrning
eller läggas ut på experter inom ramen för de begränsningar som fastställs i direktivet. Av skäl 32 framgår avslutningsvis att det i mindre företag och företag med mindre komplexitet bör vara möjligt att mer än en funktion, med undantag av internrevisionsfunktionen, utförs av en person eller organisatorisk enhet.
Bland de övriga bestämmelserna finns krav på vilket eller vilka företagsorgan som ska ha det yttersta ansvaret för att försäkringsföretag följer de bestämmelser som antas till följd av direktivet, lämplighetskrav för de personer som leder företaget eller utför andra centrala funktioner, krav på att företaget ska genomföra en
Egen risk- och solvensbedömning, och bestämmelser om utläggning av verksamhet.
Samspelet mellan de tre systemen för företagens styrning, funktioner och styrdokument under direktivet kan tydliggöras genom tabellen nedan.
Företagsstyrning i Solvens II
System Funktioner Styrdokument Företagsstyrning Riskhantering Riskhantering och aktuarie* Riskhantering och kontinuitetsplanering Interkontroll Regelefterlevnad Internkontroll och uppdragsavtal Internrevision Internrevision
* Aktuariefunktionen utför uppgifter i riskhanteringssystemet.
12.1.2 Särskilt om Egen risk- och solvensbedömning
En nyhet i Solvens II-regelverket är kravet på att företagen ska göra en egen bedömning av sitt uppfyllande av kapitalkrav och krav på försäkringstekniska avsättningar, sina risker och sitt totala solvenskrav, där det senare enligt utredningens mening bäst utrycks som krav på bedömning av ett (totalt) kapitalbehov.
Den Egna risk- och solvensbedömningen fyller flera olika syften och kan beskrivas som något av en knutpunkt i den nya regleringen. Den Egna risk- och solvensbedömningen tjänar bland annat syftet att ge företagen en verklig förståelse för de risker som verksamheten är förknippad med, och ska mot denna bakgrund ingå som en integrerad del i affärsstrategin och beaktas vid företagets strategiska beslut.
277
Krav på företagsstyrning SOU 2011:68
I den Egna risk- och solvensbedömningen ska företagen utifrån sin egen unika riskprofil, risktolerans och affärsstrategi beräkna hur mycket kapital som fordras för att bedriva verksamheten på såväl kort som lång sikt. Detta mer övergripande kapitalbehov – som i direktivet kallas totalt solvenskrav – ska inte blandas samman med det solvenskapitalkrav som ska täckas av medräkningsbara kapitalbasmedel, eftersom de har olika syften och bestäms på delvis olika sätt.
Det bedömda kapitalbehovet kan, på grund av sin mer övergripande karaktär, ge en mer fullständig bild av företagets kapitalbehov, särskilt jämfört med det mer standardiserade solvenskapitalkravet som beräknas enligt den s.k. standardmodellen. Det bör dock särskilt understrykas att den Egna risk- och solvensbedömningen, där bl.a. det bedömda kapitalbehovet ingår, inte ska användas för att beräkna solvenskapitalkravet. Det bedömda kapitalbehovet kan istället, vid sidan av lagfästa användningsområden, användas av företagen som underlag exempelvis vid beslut om ökad kapitalisering eller förändrad inriktning av verksamheten.
Den Egna risk- och solvensbedömningen, som ska ingå som en del i ett företags riskhanteringssystem, kan betraktas som en sammanfattning av företagets avvägning mellan risk och avkastning. I den Egna risk- och solvensbedömningen tydliggörs således sambandet mellan risker, riskhantering och kapitalbehov ur ett rent företagsperspektiv, som sedan ska jämföras med solvenskapitalkrav, minimikapitalkrav och krav på försäkringstekniska avsättningar, samt de antaganden om risker som har legat till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet. I fråga om sambandet mellan den
Egna risk- och solvensbedömningen och en eventuell intern modell gäller att den Egna risk- och solvensbedömningen, om en intern modell används, istället för en prövning mot antaganden i standardformeln ska innehålla en prövning av avvikelsen mellan företagets riskprofil och de antaganden om risker som har legat till grund för utformningen av den interna modellen. Vilka antaganden om risker som är relevanta för ett enskilt företags Egna risk- och solvensbedömning beror alltså på om det aktuella företaget använder sig av standardformeln eller av en intern modell. Med andra ord bestämmer valet mellan standardformeln och en intern modell också mot vilka antaganden om risker som företagets (verkliga) riskprofil ska prövas inom ramen för den Egna risk- och solvensbedömningen.
278
SOU 2011:68 Krav på företagsstyrning
I den Egna risk- och solvensbedömningen ska företaget, utöver vad som angivits ovan, göra en bedömning av dess kapitalbehov även på lång sikt, vilket skiljer den Egna risk- och solvensbedömningen från det ettåriga perspektiv som är utgångspunkten för beräknande av solvenskapitalkravet. Den Egna risk- och solvensbedömningen ska genomföras regelbundet och utan dröjsmål när någon väsentlig förändring av företagets riskprofil har inträffat. Resultatet av varje fullständig Egen risk- och solvensbedömning ska dessutom rapporteras till tillsynsmyndigheten.
Med anledning av den mer översiktliga regleringen av den Egna risk- och solvensbedömningen i Solvens II-direktivet och den huvudsakliga frånvaron av bemyndigande för EU-kommissionen att meddela föreskrifter i frågan i nivå 2-regleringen, får det antas att EIOPA kommer lämna närmare vägledning angående den Egna risk- och solvensbedömningen inom ramen för Solvens II-regleringens fortsatta utveckling.
12.2 Inledande bestämmelser
12.2.1 Inga krav på viss organisationsstruktur eller hierarki mellan funktioner
Utredningens bedömning: De svenska bestämmelserna med
krav på företagsstyrning enligt Solvens II-direktivet ska inte utformas på ett sådant sätt att de kan tolkas som att lagstiftaren i detta sammanhang ställer krav på att försäkringsföretag ska ha en viss organisationsstruktur eller att det ska finnas en viss hierarki mellan olika funktioner.
Skäl för utredningens bedömning: Inledningsvis kan konstateras
att Solvens II-regelverket är avsett att vara ett principbaserat regelverk, att det finns en proportionalitetsprincip och att Sverige vid genomförandet av direktivet har viss frihet att välja hur regelverket ska genomföras, under förutsättning att de resultat som anges i direktivet uppnås, jfr. Ds 2000:1 s. 32. Det kan vidare konstateras att terminologin i Solvens II-direktivet förefaller bygga på en blandning av bestämmelser med ursprung i ett antal olika synsätt på system och funktioner avseende företagsstyrning, riskhantering, internkontroll och regelefterlevnad m.m.
279
Krav på företagsstyrning SOU 2011:68
Den centrala frågan för utredningen i denna del är, mot bakgrund av vad som angivits ovan, därför hur man bör förhålla sig till avsaknaden av allmängiltiga definitioner av termer som företagsstyrning, riskhantering, internkontroll och regelefterlevnad m.m. och bestämmelserna om system och funktioner under de kvalitativa krav som gäller enligt direktivet.
Ett möjligt förhållningssätt är att strikt följa den terminologi som används i direktivet. Ett annat och enligt utredningens bedömning lika möjligt förhållningssätt, är att istället utgå från den effekt som ett tillgodoseende av de kvalitativa kraven avses ha och, så långt det är möjligt, lämna de berörda försäkringsföretagen största möjliga frihet att själva utforma sin organisation för att möta kraven.
Utredningen anser att en alltför långt driven bokstavstolkning av de nu aktuella bestämmelserna skulle strida mot själva syftet med direktivet, dvs. att införa ett principbaserat och riskbaserat regelverk. I ett sådant regelverk måste fokus ligga på fungerande processer, snarare än på formella strukturer. Företagen ska naturligtvis ha de system och funktioner som krävs enligt direktivet, men enligt utredningen innebär detta inte att alla försäkringsföretag nödvändigtvis måste utforma dessa på ett identiskt sätt, och t.ex. ha en ”riskavdelning” eller en ”internkontrollavdelning”, eller en organisation där personer inom aktuariefunktionen ingår som en organisatorisk del i en avdelning som ansvarar för riskhantering.
Det centrala kravet får anses vara att försäkringsföretag ska ha en ”tillfredsställande och överblickbar organisationsstruktur med en tydlig ansvarsfördelning”, se artikel 41.1 andra stycket. Det är sedan upp till det enskilda företaget att visa hur det har säkerställt att kraven avseende företagsstyrning är uppfyllda, och vilka överväganden som gjorts. Innebörden av detta är enligt utredningen att företagen, som exempel, har frihet att själva välja beteckningar på de system och funktioner som direktivet förutsätter. Enligt utredningen finns det inte heller något som hindrar företagen från att låta en och samma organisatoriska enhet svara för de åligganden som gäller för flera av direktivets s.k. obligatoriska funktioner. Det är endast i fråga om uppgifterna för funktionen för internrevision som någon sammanblandning inte är tillåten.
Det ska i detta sammanhang understrykas att direktivet är mycket tydligt i vissa frågor, t.ex. när det gäller kravet på att internrevisionsfunktionen ska verka objektivt och oberoende i förhållande till de operativa funktionerna, och att exempelvis använd-
280
SOU 2011:68 Krav på företagsstyrning
ningskraven enligt artikel 120 av en eventuell intern modell innebär att den inte kan vara något som hanteras utanför företagets riskhanteringssystem.
Företagens frihet i utformningen av de system och funktioner som krävs enligt direktivet innebär att det exempelvis och som generell utgångspunkt bör vara möjligt att välja en organisationsstruktur som bygger på ett traditionellt synsätt med tre s.k. ”försvarslinjer”. I en sådan struktur äger och hanterar första linjen risker och regelefterlevnad, medan den andra linjen svarar för övervakning av risker och regelefterlevnad. Den tredje försvarslinjen är den del av verksamheten som ansvarar för att det utförs en oberoende granskning och tillsyn av arbetet inom såväl första som andra försvarslinjen. I sammanhanget bör noteras att fördelningen av ansvar och uppgifter mellan den första och andra försvarslinjen, till skillnad vad som är fallet mellan någon av dessa i förhållande till den tredje försvarslinjen, inte som utgångspunkt är avsett att utgöra hinder mot att exempelvis en person som är knuten till en riskkontrollfunktion utför uppgifter som kan hänföras till den första försvarslinjen.
Det nu angivna synsättet med tre försvarslinjer utgör emellertid bara en av flera principiellt möjliga organisationsstrukturer i den närmare utformningen av de system och funktioner som krävs enligt direktivet. Ett annat principiellt möjligt sätt att bedriva de nu aktuella delarna av verksamheten skulle exempelvis kunna baseras på det som traditionellt avses med termen ”Enterprise risk management (ERM)”.
12.2.2 Neutral terminologi i förhållande till standarder och ramverk m.m.
Utredningens bedömning: Vid genomförandet av Solvens II-
direktivets bestämmelser om system avseende företagsstyrning, intern kontroll och riskhantering bör utredningen välja en terminologi som är neutral i förhållande till de standarder och ramverk som redan finns på området.
Skäl för utredningens bedömning: Som framgått ovan finns det
ingen allmänt accepterad terminologi på områdena för företagsstyrning, intern kontroll och riskhantering. I många sammanhang
281
Krav på företagsstyrning SOU 2011:68
används en terminologi som har sitt ursprung i den s.k. de factostandarden för intern styrning och kontroll som publicerades av COSO1 år 1994, jfr. t.ex. Finansinspektionens allmänna råd om intern styrning och kontroll (FFFS 2005:1). I andra sammanhang används termer och synsätt som är hämtade från t.ex. det ramverk kring Enterprise Risk Management (ERM) som publicerades av COSO år 20042, från den numera fastställda internationella standarden för riskhantering (ISO 31000:2009, IDT), eller från det ramverk för ERM som tagits fram av IAA3.
De ramverk och standarder som redan finns kommer troligen att vidareutvecklas, och det kan också antas att det i framtiden kommer att tas fram helt nya standarder eller ”best practise”. Även om alla dessa standarder och ramverk kan sägas ha samma yttersta syfte, har de tagits fram vid olika tidpunkter och utifrån delvis olika utgångspunkter. Det går därför inte att påstå att ett visst ramverk på något objektivt sätt är generellt bättre än något annat. Bestämmelserna i Solvens II-direktivet innehåller inte heller hänvisning till någon specifik standard eller ramverk, och terminologin i direktivet kan inte heller sägas vara hämtad uteslutande från någon specifik standard eller ramverk.
Mot denna bakgrund anser utredningen att det är viktigt att de svenska bestämmelserna om företagsstyrning, intern kontroll och riskhantering som nu införs så långt möjligt är neutrala i förhållande till de ramverk och standarder som redan finns. Med en neutral terminologi skapas enligt utredningen också de bästa förutsättningarna för skräddarsydda lösningar, som kan anpassas efter den ständigt pågående vidareutvecklingen på området.
1 Med förkortningen avses Committee of Sponsoring Organizations of the Treadway Commission (COSO). 2 Se Enterprise Risk Management – Integrated Framework: Executive Summary Framework. Committee of Sponsoring of the Treadway Commission (COSO) 2004. 3 Med förkortningen avses International Actuarial Association.
282
SOU 2011:68 Krav på företagsstyrning
12.2.3 Neutral terminologi i förhållande till andra delar av den finansiella sektorn
Utredningens bedömning: Vid genomförandet av Solvens II-
direktivets bestämmelser om system avseende företagsstyrning, intern kontroll och riskhantering bör utredningen välja en terminologi som är neutral även i förhållande till den reglering som finns på andra områden inom den finansiella sektorn.
Skäl för utredningens bedömning: På sätt som närmare redovisats
avseende förhållningssätt till terminologi i förhållande till standarder och ramverk m.m. i avsnitt 12.2.2, menar utredningen att en neutral terminologi även är att föredra i förhållande till den reglering som finns på andra områden inom den finansiella sektorn. Även om det naturligtvis finns fördelar med en enhetlig terminologi inom hela det finansiella området går det enligt utredningen inte att bortse från att det finns fundamentala skillnader mellan t.ex. bank och försäkring samt mellan de EU-direktiv som reglerar de olika områdena.
12.2.4 Förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganets ansvar
Utredningens bedömning: Vid genomförandet av Solvens II-
direktivets bestämmelser om förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganets ansvar bör utredningen dels välja att likställa det nu angivna organet med ett svenskt företags styrelse, dels så långt det är möjligt välja att utforma de svenska bestämmelserna på ett sådant sätt att de inte begränsar en styrelses möjligheter till delegering och att inom sig välja en viss organisationsstruktur.
Skäl för utredningens bedömning: Av artikel 40 i Solvens II-
direktivet framgår att medlemsstaterna ska säkerställa att försäkringsföretagets förvaltnings- lednings- eller tillsynsorgan har det yttersta ansvaret för att varje berört företag följer de lagar och andra författningar som antas enligt detta direktiv.
I direktivet används begreppet ”förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan” på flera ställen. Uttryckssättet har enligt utredningen valts i syfte att tillgodose såväl s.k. dualistiska som monistiska system.
283
Krav på företagsstyrning SOU 2011:68
I ett dualistiskt system ansvarar ledningsorganet för företagets ledning och förvaltning. Därutöver finns ett tillsynsorgan som har till uppgift att tillsätta och avsätta ledamöterna i ledningsorganet, samt att kontrollera ledningsorganets förvaltning. Ledamöterna i tillsynsorganet väljs av stämman.
Ett monistiskt system innebär att det utöver stämman finns ett beslutsorgan, förvaltningsorganet, som utövar ledningen och förvaltningen av företaget. Förvaltningsorganet motsvaras närmast av styrelsen i ett svenskt företag.
Ett typiskt dualistiskt system anses komma till uttryck i den tyska bolagsrätten. Enligt den tyska aktiebolagslagen är ett bolags ledning uppdelad i dels ett ledningsorgan (”Vorstand”) som förvaltar bolagets angelägenheter och företräder bolaget utåt, dels ett tillsynsorgan (”Aufsichtrat”) som kontrollerar ledningsorganet.
USA och Storbritannien har, i motsats till vad som följer av den tyska bolagsrätten, valt ett typiskt monistiskt system, där förvaltningsorganet (”board of directors”) utgör det enda bolagsorganet under stämman.
Den svenska bolagsrätten ger i grunden uttryck för ett monistiskt system, men har inslag av vad som får anses påminna om ett traditionellt dualistiskt system.
I svenska publika aktiebolag och i försäkringsföretag i allmänhet måste det alltid utses en verkställande direktör. I försäkringsföretag gäller dessutom att styrelsen ska utse den verkställande direktören. Denna skyldighet innebär att den praktiska ledningen av ett försäkringsföretag delas mellan dess styrelse och den verkställande direktören. Styrelsen har det primära ansvaret för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter, medan den verkställande direktören, under styrelsens kontroll, har att svara för den löpande förvaltningen. Med löpande förvaltning avses därvid alla åtgärder som inte med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet är av ovanligt slag eller av stor betydelse. I många svenska företag har den verkställande direktören kommit att få så omfattande befogenheter att ledningen av företaget i det närmaste kan sägas ligga hos denne, medan styrelsen har kommit att få en mer kontrollerande och övervakande funktion.
Enligt lagen om europabolag (2004:575) ska som exempel, om inte annat följer av SE-förordningen4, bestämmelserna i aktie-
4 Rådets förordning (EG) nr 2157/2001 av den 8 oktober 2001 om stadga för europabolag.
284
SOU 2011:68 Krav på företagsstyrning
bolagslagen (2005:551), i det följande betecknad ”ABL”, och andra författningar om styrelsen eller dess ledamöter tillämpas på förvaltningsorganet eller dess ledamöter. I den aktuella lagen likställs således termen ”förvaltningsorganet” med vad som i svensk rätt avses med ett företags styrelse.
Enligt utredningen ska begreppen förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan vid direktivets genomförande i svensk rätt likställas med vad som här avses med ett företags styrelse. Någon möjlighet att i denna fråga ta hänsyn till det traditionella system för bolagsstyrning som har kommit att utvecklas i svensk rätt finns således inte enligt utredningens mening. Att styrelsen i ett försäkringsföretag har det yttersta ansvaret för företagets organisation och för förvaltningen av dess angelägenheter följer dock redan av gällande rätt5. Enligt utredningens mening behövs därför inte någon tillkommande lagstiftningsåtgärd för att artikel 40 i direktivet ska anses vara genomförd i svensk rätt.
I svensk rätt lämnas genom bestämmelser i såväl ABL som i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, till vilka FRL hänvisar, en relativt stor frihet för en styrelse att organisera sin verksamhet och delegera uppgifter till en eller flera av styrelsens ledamöter, eller till andra. Möjligheten härtill är enligt utredningen av stor betydelse för tillförsäkrandet av en ändamålsenlig företagsstyrning och ett rimligt resursutnyttjande i företagen.
I vissa frågor är ett företags styrelse emellertid redan enligt gällande rätt begränsad i sin möjlighet till delegation. Det rör sig om frågor där lagen uttryckligen lägger beslutanderätten på styrelsen, då endast styrelsen i s.k. beslutsför sammansättning kan fatta beslut. Detta gäller, även för försäkringsföretag, som exempel i fråga om utseende av VD och firmatecknare.
I förarbeten till ABL har det uttalats att frågan om styrelsen kan delegera en uppgift måste avgöras utifrån uppgiftens karaktär och betydelse. Enbart förhållandet att lagen föreskriver att styrelsen ska ansvara för eller utföra en viss uppgift innebär inte i sig hinder mot delegation (se prop. 2004/05 s. 618). Det bör emellertid framhållas att styrelsen alltid måste förvissa sig om att den till vilken uppgiften delegeras är lämplig för uppgiften, samt fortlöpande förvissa sig om att uppgiften fullgörs på ett tillfredsställande sätt.
Kravet på att styrelsen ansvarar för lämpligheten hos den till vilken en uppgift delegeras och styrelsens ansvar för kontroll av upp-
5 Se 8 kap. 4 § ABL och 6 kap. 6 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.
285
Krav på företagsstyrning SOU 2011:68
giftens fullgörande får ses mot bakgrund av synen i svensk rättstradition att styrelsens ansvar och tillsynsskyldighet aldrig kan överlåtas på annan (se prop. 2000/01:150 s 760 och 82 och prop. 2004/05:85 s 311 och 617 f).
Enligt utredningens mening bör direktivets genomförande i svensk rätt, mot ovanstående bakgrund, ske på ett sätt som så långt det är möjligt inte begränsar en styrelses möjligheter till delegering och att inom sig välja en viss organisationsstruktur. Innebörden av det nu angivna är att begränsningar i beslutanderätten till styrelsen (i beslutsför sammansättning) endast bör föreskrivas om direktivet inte ger någon annan möjlighet, exempel på begränsningar i beslutanderätt finns t.ex. i kravet på styrelsegodkännande avseende styrdokument i artikel 41.3, se avsnitt 12.2.5. Det bör dock i detta sammanhang erinras om att det yttersta ansvaret för att varje berört företag följer de lagar och andra författningar som genomförs eller antas enligt direktivet alltid ligger på dess styrelse. Det bör även avslutningsvis anmärkas att direktivet enligt utredningens mening inte utesluter ett bibehållande av det traditionella svenska systemet för bolagsstyrning, med en delning av ett företags praktiska ledning mellan – i första hand – dess styrelse och verkställande direktör.
12.2.5 Krav på företagsstyrning
Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha ett före-
tagsstyrningssystem som är så utformat att styrningen av företaget kan ske på ett sunt och ansvarsfullt sätt. Ett försäkringsföretag ska ha en lämplig och överblickbar organisationsstruktur med en tydlig fördelning av ansvar och arbetsuppgifter, samt ett effektivt system för överföring av information inom företaget, lämnande av upplysningar till Finansinspektionen, och, om en intern modell används, säkerställande av att den fortlöpande fungerar korrekt. Ett försäkringsföretag ska upprätta och följa styrdokument för
1. riskhantering,
2. internkontroll,
3. internrevision,
4. verksamhet som omfattas av uppdragsavtal,
5. lämnande av upplysningar till Finansinspektionen samt säkerställande av riktigheten i lämnade upplysningar, och
286
SOU 2011:68 Krav på företagsstyrning
6. ändring av företagets interna modell. Styrdokumenten ska beslutas av företagets styrelse och ska fortlöpande anpassas efter väsentliga förändringar i företagets verksamhet samt utvärderas årligen. Ett försäkringsföretag ska vidta rimliga åtgärder för att så långt möjligt säkerställa kontinuitet i dess verksamhet och att verksamheten bedrivs i enlighet med gällande regler. I ett försäkringsföretag ska det finnas en kontinuitetssplan.
Skäl för utredningens förslag: Av artikel 41.1 första stycket i
Solvens II-direktivet framgår att försäkringsföretag ska upprätta ett effektivt företagsstyrningssystem som garanterar en sund och ansvarsfull företagsledning. Av artikel 41.1 andra och tredje stycket framgår att företagsstyrningssystemet minst ska omfatta en tillfredsställande och överblickbar organisationsstruktur med en tydlig ansvarsfördelning, en lämplig uppdelning av arbetsuppgifter, ett effektivt system för att föra information vidare, och att systemet regelbundet ska ses över internt. Av artikelns andra stycke följer även att systemet ska vara utformat så att det uppfyller kraven på lämplighet hos ledande befattningshavare m.fl., riskhantering, Egen risk- och solvensbedömning, internkontroll, internrevision, aktuariefunktion och de krav som gäller för uppdragsavtal.
Enligt artikel 41.3 ska det i försäkringsföretag finnas styrdokument för åtminstone riskhantering, internkontroll, internrevision och, i tillämpliga fall, för verksamhet som omfattas av uppdragsavtal. I artikel 35.5 ställs även krav på styrdokument samt lämpliga system och rutiner för lämnande av upplysningar till Finansinspektionen och för säkerställande av riktigheten i redan lämnade upplysningar. Av artikel 115 följer krav på förekomsten av ett styrdokument för ändring av företagets interna modell, om en sådan används. Dessa styrdokument ska förhandsgodkännas av företagets styrelse, ses över minst årligen och ska anpassas när väsentliga förändringar av det berörda systemet eller området inträffar. Av artikel 41.3 framgår avslutningsvis att de berörda företagen ska se till att styrdokumenten följs.
Av artikel 41.2 framgår att företagsstyrningssystemet ska stå i proportion till försäkringsföretagets art, storlek och komplexitet. I artikel 41.4 anges att företaget ska använda lämpliga och proportionella system, resurser och förfaranden för att garantera kontinuitet i verksamheten och att verksamheten bedrivs enligt gällande regler.
287
Krav på företagsstyrning SOU 2011:68
Utredningen anser inledningsvis att skrivningar kring proportionalitet inte behöver framgå av de nu aktuella svenska bestämmelserna, eftersom utredningen har föreslagit en övergripande princip om proportionalitet, se avsnitt 5.3.
Utredningen har övervägt alternativ bl.a. till den mer övergripande termen företagsstyrning. Ett alternativ som har övervägts har byggt på beteckningen ”styrning och kontroll”. Ett annat alternativ som har övervägts har varit att återge det nu aktuella kravets huvudsakliga omfattning genom angivande av termerna ”riskhantering, internkontroll och internrevision”. Utredningen bedömer emellertid dels att kraven under direktivet har en till del annan omfattning än vad som traditionellt har ansetts inbegripas i beteckningen ”styrning och kontroll”, dels att uppräkningen av termerna ”riskhantering, internkontroll och internrevision” som sammanfattning på kraven under direktivet framstår som svårhanterlig både i tal och skrift.
Utredningen anser vidare att kravet på regelbunden översyn av företagsstyrningssystemet och kraven på dess utformning i artikel 41.1 andra stycket i svensk rätt tillgodoses genom kravet på att det aktuella systemet ska vara så utformat att styrningen av företaget kan ske på ett ”sunt och ansvarsfullt sätt”. I detta ligger således enligt utredningens bedömning även krav på regelbunden översyn och en i övrigt lämplig utformning. Utredningen har valt att använda termen ”styrning” istället för den i direktivet använda termen ”ledning”, eftersom termen ”styrning” enligt utredningen dels är ett bättre uttryck för vad som avses, dels överrensstämmer bättre med engelskans ”management of the business”.
Utredningen har övervägt andra uttryck för kravet på att styrningen ska ske på ett sunt och ansvarsfullt sätt, bl.a. med ledning av bestämmelser om styrelsens allmänna åligganden enligt 8 kap. ABL. Utredningen har emellertid valt att föreslå en beteckning som överrensstämmer med direktivets. Enligt utredningen bör kravet inte sammanblandas med den sedan länge upphävda s.k. sundhetsregeln (se avsnitt 12.2.7).
Kravet i artikel 35.5 i direktivet på lämpliga system och rutiner för lämnande av upplysningar till Finansinspektionen och för säkerställande av riktigheten i redan lämnade upplysningar bör enligt utredningen uttryckas som ett krav på effektivitet, med förebild i kraven på intern informationsöverföring i artikel 41.1.
Av artikel 116 andra stycket i direktivet framgår att företagets styrelse ska ansvara för att det upprättas system som säkerställer att
288
SOU 2011:68 Krav på företagsstyrning
den interna modellen fortlöpande fungerar korrekt. Kravet på ett sådant system bör komma till uttryck tillsammans med de övriga kraven på system i den föreslagna bestämmelsen.
Kravet i artikel 120 tredje stycket i direktivet på att styrelsen, om en intern modell används i företaget, ska säkerställa att utformningen och användningen av den interna modellen fortlöpande är ändamålsenlig och ger tillfredsställande uttryck för riskprofilen i företaget inbegrips enligt utredningens mening i det föreslagna kravet på att styrningen ska ske på ett sunt och ansvarsfullt sätt.
Av kravet på styrelsens godkännande i förhand av de styrdokument som ska finnas i ett försäkringsföretag följer enligt utredningens mening det självklara att styrelsens godkännande måste föreligga innan styrdokumenten kan anses vara gällande i företaget. Kravet på ”godkännande” bör dock enligt utredningens mening i stället uttryckas som ett krav på att styrdokumenten ska beslutas av företagets styrelse. Direktivets krav på årlig översyn bör enligt utredningens mening uttryckas som ett krav på årlig utvärdering av de aktuella styrdokumenten. Någon skillnad i sak är inte avsedd.
Bestämmelsen i direktivet om att försäkringsföretag ska ha en ”beredskapsplan” har ingen motsvarighet i nu gällande FRL. Enligt utredningen får bestämmelserna om en beredskapsplan uppfattas som ett krav på det som vanligtvis avses med begreppet ”kontinuitetsplanering”.
12.2.6 Nuvarande krav på riktlinjer
Utredningens bedömning: Nuvarande krav i FRL om försäk-
ringstekniska riktlinjer, placeringsriktlinjer och riktlinjer för intressekonflikter bör ersättas med de krav på styrdokument som införs till följd av Solvens II-direktivet.
Skäl för utredningens bedömning: De krav på försäkringstekniska
riktlinjer och placeringsriktlinjer som i dag finns i 8 kap. 8 § FRL bör enligt utredningen ersättas med de krav på sådana styrdokument som ett försäkringsföretag ska ha enligt artikel 41.3 och artikel 44.2 tredje stycket i Solvens II-direktivet.
Det kan inte uteslutas att det finns uppgifter i de befintliga riktlinjerna som inte kommer nå Finansinspektionen genom de styrdokument och riktlinjer som krävs under Solvens II-regleringen.
289
Krav på företagsstyrning SOU 2011:68
Om tillsynen över företagen under sådana förutsättningar skulle förutsätta att inspektionen får tillgång till de uppgifterna kan en motsvarande rapportering föreskivas, se avsnitt 14.1.2. Av artikel 21.1 i direktivet följer som exempel en rätt att avseende livförsäkringar föreskriva regelbunden underrättelse om de försäkringstekniska grunder som har använts vid beräkning av premietariffer och försäkringstekniska avsättningar.
Det krav på riktlinjer för hantering av intressekonflikter som i dag finns i 8 kap. 7 § FRL har inte sin grund i något EU-direktiv, se prop. 2003/04:109. Utredningen gör dock bedömningen att de krav på styrdokument som följer av Solvens II-direktivet minst motsvarar de nuvarande svenska kraven på riktlinjer för hantering av intressekonflikter. Till detta kommer den regelutveckling som har skett sedan införande av den nuvarande bestämmelsen, t.ex. i form av införandet av klart mer utvecklade s.k. jävsregler i nuvarande 4 kap. 9 § FRL. Att försäkringsföretag även fortsättningsvis är skyldiga att i verksamheten, och i sina interna regelverk, uppmärksamma och förebygga intressekonflikter får enligt utredningen anses följa redan av kraven på innehållet i styrdokumenten för riskhantering (där bl.a. hantering av operativ risk ska ingå), internkontroll, internrevision och verksamhet som omfattas av uppdragsavtal, se även avsnitt 12.6.9.
Det bör avslutningsvis anmärkas att borttagandet av kravet på de riktlinjer som finns i nuvarande 8 kap. 7 och 8 §§ FRL inte i sig hindrar ett försäkringsföretag från att även fortsättningsvis fastställa t.ex. försäkringstekniska riktlinjer.
12.2.7 God försäkringsstandard
Utredningens förslag: Ett försäkringsföretags anskaffning av
försäkringar, skadereglering samt företagets övriga behandling av försäkringstagare, försäkrade och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar, ska följa god försäkringsstandard.
Skäl för utredningens förslag: Den nuvarande bestämmelsen om
god försäkringsstandard infördes som en del i den s.k. försäkringsrörelsereformen. I samband med bestämmelsens införande utmönstrades det då gällande kravet på sund rörelse. Att kravet på sund rörelse utmönstrades berodde bl.a. på att den då gällande
290
SOU 2011:68 Krav på företagsstyrning
sundhetsregeln ansågs ge Finansinspektionen stora möjligheter att ingripa och kräva rättelser, samtidigt som företagen hade svag vägledning i vad som egentligen kunde anses vara sunt, se prop. 1998/99:87 s. 173 f och 178 f.
Innebörden av uttrycket god försäkringsstandard är att det ska vara fråga om en kvalitativt tillfredsställande standard hos en representativ krets av försäkringsgivare. Vid kravets införande angavs att ett krav på god försäkringsstandard även avsåg vissa andra frågor än de som direkt rör anskaffningen av försäkringar, förvaltningen och skaderegleringen. Det angavs att bolag exempelvis borde handla så att inte särskilda skyddsbestämmelser kringgås, t.ex. överskottsreglerna i livförsäkringsbolag, och dessutom ha interna föreskrifter och rutiner för att främja en tillbörlig behandling av den skyddsvärda kretsen, se prop. 1998/99:87 s. 180 f och 390 f. Begreppet den skyddsvärda kretsen får enligt utredningen anses inbegripa såväl försäkringstagare som försäkrade enligt den definition av dessa begrepp som lämnas i nuvarande 1 kap. 11 § FRL. I den skyddsvärda kretsen ingår enligt utredningen även andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar.
Frågan är om det nuvarande kravet på att ett försäkringsföretags rörelse ska bedrivas enligt god försäkringsstandard kan och bör behållas när Solvens II-direktivet nu ska genomföras i svensk rätt.
Av artikel 41.1 i direktivet framgår att företagsstyrningssystemet ska garantera en sund och ansvarsfull företagsledning. Av artikel 41.5 framgår att tillsynsmyndigheterna ska ha medel, metoder och befogenheter att kontrollera företagsstyrningssystemet och utvärdera framväxande risker som företagen påvisar och som kan påverka sundheten i deras finansiella situation. Av skäl 24 framgår avslutningsvis att tillsynsmyndigheten ska övervaka försäkrings- och återförsäkringsföretagens finansiella sundhet.
De olika hänvisningarna i direktivet till att försäkringsrörelse ska bedrivas på ett i grunden sunt och ansvarsfullt sätt gör att utredningen bedömer att det, vid sidan av de mer avgränsade kraven på företagsstyrning, bör finnas en något mer allmänt hållen bestämmelse om hur försäkringsrörelsen ska bedrivas. I bedömningen av en sådan bestämmelses närmare utformning bör ledning kunna hämtas från det nuvarande kravet i 4 kap. 3 § FRL på bedrivande av rörelsen i ett försäkringsföretag enligt god försäkringsstandard.
När det gäller den del av kravet på god försäkringsstandard som handlar om ”förvaltningen” anser utredningen att i vart fall bety-
291
Krav på företagsstyrning SOU 2011:68
dande moment av denna del i kravet inte kan finnas kvar vid sidan av den övriga reglering som föreslås för genomförande av direktivet, se avsnitt 5.1.2.
När det däremot gäller de delar av god försäkringsstandard som behandlar anskaffning av försäkringar, skadereglering och krav på en tillbörlig behandling av den skyddsvärda kretsen (försäkringstagare, försäkrade och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar) anser utredningen att detta är områden som i vart fall inte omfattas av en mer direkt utformad reglering i direktivet, och att Sverige därför på dessa områden kan behålla en kompletterande reglering. Ett alternativ skulle därför vara att det i lag preciseras att företagen ska iaktta god försäkringsstandard i fråga om anskaffning av försäkringar, vid skadereglering och, mot bakgrund av vad som angavs i fråga om kravets omfattning vid dess införande, företagets övriga behandling av den skyddsvärda kretsen. Ett annat alternativ skulle kunna vara att regeln istället utformas som uttryckliga kvalitetskrav avseende dels anskaffningen av försäkringar, dels i skaderegleringen.
Ett fullständigt slopande av kravet på god försäkringsstandard utan något, i vart fall till del, ersättande krav innebär enligt utredningen en klart beaktansvärd risk för att Finansinspektionen fråntas möjligheten att ingripa mot i vart fall vissa oönskade företeelser i de nu aktuella delarna av ett försäkringsföretags rörelse, till nackdel för den skyddsvärda kretsen. Bedömningen får ses mot bakgrund av att det, i likhet med vad som framhölls i samband med införandet av kravet på god försäkringsstandard, är svårt att förutse och i lag gardera sig mot alla slag av missförhållanden som kan bli aktuella på det i grunden dynamiska försäkringsområdet.6 Enligt utredningen är det inte heller lämpligt att enbart försöka förebygga missförhållanden genom s.k. konsumentmakt, dvs. att enskilda konsumenters val av företag kan förebygga eller avhjälpa dessa.
Med hänsyn främst till det skyddsintresse som tillerkänns den skyddsvärda kretsen och till den tid under vilken kravet på god försäkringsstandard och det föregående sundhetsbegreppet har varit gällande, saknas enligt utredningen anledning att avstå från möjligheten att uppställa kompletterande krav även efter genomförande av Solvens II-regleringen. Utredningen menar således att ett mer allmänt hållet och kompletterande krav på ett försäkringsföretags anskaffning av försäkringar, skadereglering samt företagets övriga
6 Se prop. 1998/99.87 s. 178.
292
SOU 2011:68 Krav på företagsstyrning
behandling av den skyddsvärda kretsen bör uppställas även fortsättningsvis.
Som framgått ovan innehåller direktivet hänvisningar till en sund finansiell verksamhet, sund ledning och sundhet i den finansiella situationen. Samtidigt kan det konstateras att såväl lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, som lagen om värdepappersmarknaden (2007:528) innehåller hänvisningar till ett sundhetsbegrepp. Ett återinförande av ett sundhetsbegrepp, drygt tio år efter dess utmönstring från FRL, skulle dock enligt utredningen medföra risk för osäkerhet i rättstillämpningen och sämre möjligheter till förutsebarhet.
En klar fördel med att använda den befintliga termen god försäkringsstandard är enligt utredningen att äldre praxis avseende dess återstående omfattning kan fortsätta att användas till ledning för tolkningen av vad dess krav egentligen innebär.
Utredningen anser således sammantaget att det även fortsättningsvis bör finnas en mer allmänt hållen och kompletterande princip kring hur de nu aktuella delarna av ett försäkringsföretags rörelse ska bedrivas. Principen bör baseras på ett bibehållet krav på att rörelsen ska bedrivas enligt god försäkringsstandard, dock med den begränsningen att kravet endast avser de delar av rörelsen som kan hänföras till anskaffning av försäkringar, skadereglering samt företagets öviga behandling av den skyddsvärda kretsen. Kravet på iakttagande av god försäkringsstandard vid den övriga behandlingen av den skyddsvärda kretsen får därvid anses inbegripa att företaget har att iaktta och inte försöka kringgå de särskilda skyddsbestämmelser som gäller till förmån för personer i denna, t.ex. i form av inskränkningen i styrelsens befogenhet enligt 11 kap. 11 § FRL7.
Med hänsyn till att utredningen föreslår en inskränkning av det nuvarande kravet på iakttagande av god försäkringsstandard bör kravets nya omfattning framgå i lagtexten.
I samband med den nu föreslagna inskränkningen av tillämpningsområdet av kravet på god försäkringsstandard finns enligt utredningens mening anledning att även överväga behovet av det bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka åtgärder som ett försäkringsföretag ska vidta för att uppfylla kraven på god försäkringsstandard som infördes genom nu gällande FRL, se 4 kap. 18 §
7 Se a. prop. s 180 f och 390 f.
293
Krav på företagsstyrning SOU 2011:68
3 FRL. Vid denna bedömning bör bland annat beaktas dels förekomsten av ett motsvarande bemyndigande i banklagstiftningen, se 16 kap. 1 § 3 lag (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, dels frånvaron av ett sådant bemyndigande exempelvis beträffande god försäkringsförmedlingssed, se 5 kap. 4 § lag (2005:405) om försäkringsförmedling. God försäkringsstandard har, som angivits ovan, sedan dess tillkomst avsetts vara ett uttryck för en kvalitativt tillfredsställande standard hos en representativ krets av försäkringsgivare. Redan genom denna avsedda innebörd kan det enligt utredningens mening anses föreligga ett motsatsförhållande mellan å ena sidan vad som närmast kan uttryckas som en ”kvalitativt tillfredsställande branschpraxis”, och å andra sidan den direkta styrning av agerandet i samma krets av företag som följer av ett utnyttjat bemyndigande. God försäkringsstandard är enligt utredningen ett dynamiskt begrepp vars närmare innebörd kan ändras över tiden. Dess innebörd får anses bero av utvecklingen i branschen, branschorgans riktlinjer och rekommendationer till sina medlemmar, överenskommelser mellan branschorgan och berörda myndigheter, allmänna råd från myndigheter samt avgöranden från myndigheter, domstolar och organ för utomrättslig tvistlösning. Enligt utredningens mening är en sådan mindre formbunden utveckling av en ”kvalitativt tillfredställande branschpraxis” särskilt angelägen i samband med sådana förändringar som Solvens II-regleringens införande är ett exempel på. Utredningen menar mot bakgrund av vad som angivits ovan sammanfattningsvis att det bemyndigande som infördes genom nu gällande FRL inte längre bör bibehållas.
294
SOU 2011:68 Krav på företagsstyrning
12.2.8 Lämplighetskrav för personer i ledningen och i andra centrala funktioner
Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska tillse att den
som ingår i företagets styrelse, är verkställande direktör eller annars utför uppgifter i en central funktion vid varje tidpunkt har de kvalifikationer, kunskaper och erfarenheter inom verksamhetsområdet som är tillräckliga för att kunna utöva en sund och ansvarsfull företagsstyrning, samt ett gott anseende och en god integritet. Vad som sägs i första stycket gäller även för ersättare till sådan person som avses i nämnda stycke. Ett försäkringsföretag ska anmäla till Finansinspektionen om
1. förändring sker i den krets av personer som ingår i företagets styrelse, är dess verkställande direktör, svarar för en central funktion eller är ersättare till sådan person, och
2. en person som avses i första eller andra stycket har ersatts på grund av att personen inte längre uppfyller kraven i första stycket.
Skäl för utredningens förslag:
Inledning
Av artikel 42 i Solvens II-direktivet framgår vilka lämplighetskrav som ska gälla för ”alla personer som leder företagets verksamhet eller utför andra centrala funktioner”. I artikel 42 i finns dels krav på kvalifikationer, kunskaper och erfarenheter, dels krav på att anseende och integritet motsvarar högt ställda krav. I artikel 43 finns det bestämmelser om vilken typ av dokument som i vissa fall ska godtas som bevis på att en person har ”gott anseende”.
Gällande rätt
I nuvarande 2 kap. 4 § FRL finns regler om att den som ska ingå i styrelsen för ett försäkringsföretag och vara verkställande direktör, eller deras ställföreträdande, ska uppfylla vissa krav, bl.a. att personen i övrigt ska vara lämplig för uppgiften. Frågan om en person i den aktuella kretsen uppfyller de krav som gäller för deltagande i
295
Krav på företagsstyrning SOU 2011:68
ledningen av ett företag avgörs av Finansinspektionen inom ramen för en s.k. ledningsprövning.
Nya lämplighetskrav
Lämplighetskraven i artikel 42 i direktivet uttrycks på ett annat sätt och har ett till del annat innehåll än vad som följer av nuvarande reglering. Enligt utredningen kan uttryckssättet i 2 kap. 4 § FRL ”i övrigt vara lämplig för uppgiften” inte bibehållas, eftersom det har en delvis annan innebörd än direktivets krav på anseende och integritet som motsvarar högt ställda krav.
Utredningen har även övervägt om direktivets krav skulle kunna uttryckas på annat sätt, exempelvis som ett krav på s.k. redbarhet. Det bör anmärkas att direktivets engelska text, med sitt krav på ”good repute and integrity”, bygger på ett annat uttryckssätt än den svenska översättningen. Utredningens förslag, med krav på ”gott anseende och god integritet”, bygger i sin språkliga utformning på direktivets engelska text, eftersom den har ett uttryckssätt som överrensstämmer bättre med svensk lagtext.
Av artikel 42 i direktivet framgår att ”alla” personer som leder företaget ska ha kvalifikationer, kunskaper och erfarenheter inom verksamhetsområdet. Enligt utredningen ska detta emellertid inte tolkas på det sättet att t.ex. alla enskilda styrelseledamöter måste ha djupgående kunskaper om försäkringsverksamhet. Lämplighetskraven ska istället relateras till kravet på sund och ansvarsfull företagsstyrning enligt artikel 41.1, vilket innebär att det är den samlade kompetensen i styrelsen som ska vara tillräcklig. Samtidigt bör det enligt utredningens mening understrykas att exempelvis en styrelse knappast kan anses ha tillräckliga kvalifikationer, kunskaper och erfarenheter inom verksamhetsområdet om det inte finns någon person i styrelsen som har goda kunskaper om försäkringsverksamhet.
Berörda personer och anmälningsplikt
Av skäl 34 framgår att alla personer som ”utför” nyckelfunktioner bör vara lämpliga för sin uppgift, men att det endast är de som ”innehar” en nyckelfunktion som ska anmälas till Finansinspektionen. Enligt de nuvarande bestämmelserna i 2 kap. 4 § FRL ska sty-
296
SOU 2011:68 Krav på företagsstyrning
relsen och verkställande direktören samt ersättare för dessa lämplighetsprövas. Enligt direktivet ska dock även personer som ”utför andra centrala funktioner” uppfylla kraven på lämplighet. I artikel 42 specificeras inte vilka centrala funktioner som avses. Av skäl 33 framgår dock att de funktioner som ingår i företagsstyrningssystemen anses vara nyckelfunktioner och därför också är viktiga och kritiska funktioner. Av artikel 50.1 framgår avslutningsvis att kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att ytterligare specificera kraven i artikel 42 och de företagsfunktioner som berörs av dem. En mer detaljerad reglering av de nu aktuella frågorna kan därför förväntas ske genom kommissionens genomförandeåtgärder, eller genom reglering på annan lägre nivå.
Utredningen gör mot ovanstående bakgrund bedömningen att någon närmare precisering i de nu aktuella frågorna inte bör framgå av lagtexten. Begreppet centrala funktioner bör därför tas in i lagen utan justering. Den krets av personer som omfattas av anmälningsplikt bör dock, utöver de som ingår i företagets styrelse eller är dess verkställande direktör, bestämmas till den eller de som svarar för en central funktion eller är ersättare till sådan person. Med ”den som svarar för en central funktion” avses här den person som anses vara den mest centrala företrädaren för den aktuella funktionen i företaget.
Ansvaret för prövning
Enligt de nuvarande reglerna ska lämplighetsprövning (den s.k. ledningsprövningen) göras av Finansinspektionen. Enligt direktivet är det istället företagen som bär ansvaret för prövningen. Finansinspektionen ska dock underrättas om varje förändring i den i direktivet närmare angivna personkretsen, samt granska och utvärdera att det aktuella företaget har följt bestämmelserna.
I motsats till vad som följer av de nuvarande reglerna kan Finansinspektionens granskning komma att ske först en längre tid efter det att en person kan ha tillträtt sitt uppdrag eller påbörjat sin anställning. Innebörden av det nu angivna är att företaget i dessa fall riskerar att hamna i en situation där Finansinspektionen, vid sin senare granskning, finner att företaget inte har tillsett att personen i fråga är lämplig för sin uppgift, och därför har att ingripa mot företaget. Det nu angivna visar enligt utredningen på betydelsen av
297
Krav på företagsstyrning SOU 2011:68
att ett företags prövning av lämpligheten sker med tillbörlig aktsamhet.
Utredningen har övervägt om det bör införas en skyldighet för den som erbjuds ett uppdrag eller en anställning i ett försäkringsföretag att lämna ett utdrag ur det register som förs enligt lagen (1998:620) om belastningsregister till det företag som erbjuder uppdraget eller anställningen. Utredningen menar dock att det i nuläget saknas övervägande skäl för en sådan ordning.
Styrkande av gott anseende
Det bör särskilt uppmärksammas att artikel 43 i direktivet under vissa förhållanden kräver att visst underlag från en annan medlemsstat godtas till styrkande av gott anseende. Eftersom utredningen inte föreslår någon reglering av frågan om vilka dokument som ska godtas som bevis på en persons lämplighet saknas skäl för införande av bestämmelser om godtagande av motsvarande dokument från en annan medlemsstat.
Övrigt
Av artikel 50.1 framgår att kommissionen ska anta genomförandeåtgärder i fråga om kraven på lämplighet under artikel 42 och vilka företagsfunktioner som berörs av dem, se avsnitt 12.6.6. En upplysning om detta bör tas in i lagen.
Det bemyndigande till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om krav för deltagande i ledningen i ett försäkringsföretag, se 2 kap. 19 § 1 FRL, som infördes genom nu gällande FRL kan enligt utredningens mening inte bibehållas efter direktivets genomförande i svensk rätt.
12.2.9 Krav på system för riskhantering
Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha ett system
för riskhantering som ska innehålla de strategier, processer och rapporteringsrutiner som behövs för att säkerställa att företaget fortlöpande kan identifiera, värdera, övervaka, hantera och rapportera risker samt beroenden mellan risker enligt avsnitt 12.2.10.
298
SOU 2011:68 Krav på företagsstyrning
Systemet för riskhantering ska vara integrerat i företagets organisations- och beslutsstruktur, och vara utformat med lämplig hänsyn till de personer som leder företaget eller annars ingår i en central funktion.
Skäl för utredningens förslag: Av bestämmelserna i artikel 44.1
första stycket i Solvens II-direktivet framgår att försäkringsföretag ska ha effektiva riskhanteringssystem som innefattar de strategier, processer och rapporteringsrutiner som är nödvändiga för att på företags- och gruppnivå fortlöpande kunna identifiera, mäta, övervaka, hantera och rapportera de risker som företagen är, eller kan komma att bli, exponerade för och det inbördes beroendet mellan risker. Av bestämmelserna i artikel 44.1 andra stycket framgår att riskhanteringssystemet ska vara ”effektivt och väl integrerat med försäkrings- eller återförsäkringsföretagets organisationsstruktur och beslutsprocesser, med lämplig hänsyn till vilka personer som faktiskt leder företaget eller innehar andra nyckelpositioner”. Enligt artikel 210.1 ställs motsvarande krav avseende risker som uppstår genom avtal eller verksamheter angående s.k. finansiell återförsäkring.
Vad som avses med termen ”nyckelpositioner” i artikel 44.1 andra stycket anges inte i direktivet. I den engelska texten används ordet ”key functions”, vilket istället har översatts med ”centrala funktioner”, exempelvis i artikel 42. Utredningen har mot denna bakgrund valt att föreslå en reglering som bygger på användandet av termen ”centrala funktioner” även i nu aktuellt fall, se avsnitt 11.2.8.
Enligt nu gällande bestämmelser, se 4 kap. 1 § FRL, ska försäkringsrörelse drivas med en för rörelsens omfattning och art tillfredsställande soliditet, likviditet och kontroll över försäkringsrisker, placeringsrisker och rörelserisker, så att åtagandena mot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade kan fullgöras. Enligt nuvarande 4 kap. 3 § FRL ska rörelsen även drivas enligt god försäkringsstandard. Riskhantering behandlas även i Finansinspektionens allmänna råd om intern styrning och kontroll (FFFS 2005:1), se särskilt dess 4 kap. I de nu angivna allmänna råden avses med riskkontroll ”uppföljning av företagets risker”.
Enligt utredningen är varken den nuvarande regleringen i FRL eller i de allmänna råden i FFFS 2005:1 utformade på ett sådant sätt att de kan användas som förebild vid genomförandet av bestämmelserna i direktivet. Det uttryckliga kravet i direktivet på system för
299
Krav på företagsstyrning SOU 2011:68
riskhantering får nämligen anses vara mer långtgående än det nuvarande kravet på kontroll över riskerna. Vidare anser utredningen att ett korrekt genomförande av direktivet förutsätter en uppräkning av samtliga risker som finns angivna i direktivet, även om de flesta av de risker som räknas upp visserligen skulle kunna hänföras till någon av dagens kategorier i FRL, dvs. försäkrings-, placerings- eller rörelserisker, se avsnitt 12.2.10.
Det bör här nämnas att utredningen har övervägt om de nu aktuella bestämmelserna bör utformas efter mönster från motsvarande bestämmelser på bank- respektive värdepappersområdet. Även om bestämmelserna på bank- respektive värdepappersområdet i allt väsentligt innehåller samma grundläggande krav som bestämmelserna i Solvens II-direktivet, anser utredningen att dessa inte fullt ut återspeglar de nu aktuella bestämmelserna i Solvens IIdirektivet.
Enligt ordalydelsen i direktivet ska ett riskhanteringssystem innefatta de strategier, processer och rapporteringsrutiner som är nödvändiga för att fortlöpande kunna identifiera, mäta, övervaka, hantera och rapportera risker. Utredningen anser att den svenska lagtexten för det första bör innehålla ordet strategier, dvs. ett samlingsord för de beslut kring mål, risktolerans m.m., som måste finnas på plats bland annat för att det ska vara möjligt att identifiera och värdera en risk. För det andra bör lagtexten innehålla ordet processer, dvs. ett samlingsord för allt (intern arbetsfördelning och beslutstruktur m.m.) som måste finnas på plats exempelvis för att företaget på ett effektivt sätt ska kunna hantera/kontrollera riskerna. Utredningen anser även att det i direktivet använda ordet rapporteringsrutiner är ett lämpligt samlingsord för de rutiner eller dylikt som måste finnas på plats för att nödvändig information ska spridas till berörda. Rapporteringsrutiner kan visserligen anses vara en form av process bland andra processer, som därför inte behöver framgå av lagtexten. Mot bakgrund av att rapporteringsrutiner uttryckligen nämns i direktivet och eftersom denna typ av rutiner är en central förutsättning för ett effektivt riskhanteringssystem anser utredningen avslutningsvis att även kravet på sådana rutiner uttryckligen ska framgå i lagtexten.
I samband med tidigare genomförande av direktiv på försäkringsområdet har bedömningen gjorts att det inte bör införas någon definition av termen ”finansiell återförsäkring”, se prop. 2007/08:40 s. 120 ff. Tidigare ställningstagande har grundats bl.a. på att begreppet försäkringsrörelse inte är definierat i FRL och att
300
SOU 2011:68 Krav på företagsstyrning
det därför inte var lämpligt att införa en detaljbestämmelse om att just finansiell återförsäkring skulle anses vara försäkringsrörelse. Enligt utredningen saknas skäl att nu göra en annan bedömning. En definition av termen ”finansiell återförsäkring” bör därför inte uppställas. Enligt utredningens mening förutsätts inte heller någon annan lagstiftningsåtgärd för genomförandet av artikel 210.1. Risker som uppstår genom avtal eller verksamhet angående finansiell återförsäkring kommer därför omfattas av samma krav som övriga risker.
När det sedan särskilt gäller de i direktivet använda orden ”identifiera, mäta, övervaka, hantera och rapportera” gör utredningen följande överväganden. Utredningen uppfattar uppräkningen som en beskrivning av den faktiska riskhantering som skulle kunna uttryckas i fyra steg; identifiering, bedömning, behandling och övervakning. Ett användande av ordet ”mäta” (på engelska measure) kan ifrågasättas, bl.a. för att vissa risker är ”omätbara” i traditionell mening. Utredningen har därvid övervägt att istället använda orden bedöma eller värdera, för att tydliggöra att företagen förväntas ha processer för bedömning av alla risker, oavsett om riskerna i egentlig mening är mätbara eller inte. Vidare kan ordet ”hantera” (på engelska manage) ifrågasättas, bl.a. eftersom det språkligt framstår som något originellt att ”hantering av risk” är en delmängd i ett system för hantering av risk. Genom att istället använda ordet behandling skulle det möjligen också bli mer tydligt att alla risker inte måste minimeras eller reduceras, utan istället kan accepteras. Enligt utredningens mening innefattar all försäkringsrörelse ett visst mått av kontrollerat risktagande. Vissa risker bör således inte hanteras i den meningen att de reduceras eller elimineras, utan kan istället accepteras eller t.o.m. ökas. Utredningen anser sammantaget, trots de invändningar som har redovisats ovan, att orden ”identifiera, övervaka, hantera och rapportera” bör väljas som uttryck för direktivets krav. Utredningen menar alltså att den risk för missförstånd i tillämpningen som skulle kunna uppkomma inte är av sådan omfattning att det finns skäl att avvika från en ordagrann överföring. När det gäller ordet ”värdera” som ersättning för ordet ”mäta” i direktivet bedöms risken för missförstånd som så begränsad att ordet ”värdera” bör ersätta ordet ”mäta”, för att tydligare ge uttryck för vad som åsyftas.
Det bör särskilt framhållas att utredningen inte föreslår att lagtexten ska innehålla ordet kontroll, vilket är en central term i den nuvarande svenska regleringen. Även om termen kontroll således
301
Krav på företagsstyrning SOU 2011:68
inte längre bör finnas med i den svenska lagtexten bör det understrykas att löpande kontroller av olika slag får anses vara exempel på sådana processer som behövs för att säkerställa att företaget fortlöpande kan ”identifiera, värdera, övervaka, hantera och rapportera” riskerna i verksamheten. Vilka funktioner som ska utföra denna typ av kontroller inom ramen för riskhanteringssystemet är en organisatorisk fråga som inte regleras i direktivet. Frågan bör därför inte heller föranleda någon lagstiftningsåtgärd vid direktivets genomförande i svensk rätt. Det bör dock anmärkas att det yttersta ansvaret för att företaget har nödvändiga processer i sitt system för riskhantering vilar på dess styrelse.
Slutligen menar utredningen att kravet på att riskhanteringssystemet ska vara ”effektivt” och ”väl integrerat” framgår av att de olika beståndsdelarna ska säkerställa företagets förmåga att ”identifiera, värdera, övervaka, hantera och rapportera” de aktuella riskerna.
Kraven på gruppnivå behandlas i avsnitt 15.
12.2.10 Risker och krav på innehåll i styrdokument
Utredningens förslag: Ett försäkringsföretags riskhanterings-
system ska omfatta både de risker som täcks av solvenskapitalkravet och risker som inte, eller endast delvis, beaktas vid beräkningen av detta. Ett företags riskhanteringssystem ska minst omfatta 1. försäkringsrisker, 2. matchningsrisker,
3. placeringsrisker, särskilt avseende derivatinstrument och liknande åtaganden,
4. likviditets- och koncentrationsrisker,
5. operativa risker,
6. risker hänförliga till återförsäkring och andra riskreduceringstekniker, och
7. beroenden mellan risker som företaget är eller kan komma att bli exponerat för. Ett företags styrdokument för riskhantering ska innehålla riktlinjer för hantering av de risker som avses i 1 – 6.
302
SOU 2011:68 Krav på företagsstyrning
Skäl för utredningens förslag: Uppräkningen i artikel 44.2 andra
stycket i Solvens II-direktivet av vilka risker och riskområden som ska ingå i riskhanteringssystemet ska tas in i den svenska lagtexten, med det tillägget att riskhanteringssystemet även ska innefatta beroenden mellan de angivna riskerna.
Enligt artikel 44.1 första stycket ska riskhanteringssystemet innefatta de ”risker som företaget är, eller kan komma att bli exponerat för, och deras inbördes beroenden”. Samtidigt finns det i artikel 44.2 en detaljerad lista över vilka risker och områden som minst ska täckas av riskhanteringssystemet. Utredningen har här övervägt om lagtexten helt enkelt endast skulle innehålla ett krav på att riskhanteringssystemet ska innefatta/täcka ”alla relevanta risker”, men anser att en sådan bestämmelse skulle kunna anses gå utöver vad direktivet föreskriver. Även om vissa risker är definierade i direktivet, saknas det en allmängiltig definition av begreppet risk såväl i direktivet som i allmänhet. Eftersom risk kan definieras på många olika sätt anser utredningen att de svenska bestämmelserna om vilka risker som ska ingå i riskhanteringssystemet i huvudsak bör innehålla de termer som används i direktivet. Skäl att använda beteckningen ”område” för de i direktivet angivna riskerna saknas dock enligt utredningens mening.
De risker som är hänförliga till teckning av försäkringar och avsättningar bör enligt utredningens bedömning kunna inkluderas i termen försäkringsrisker. Att finansiella risker och operativa risker inte i nu aktuellt avseende avses omfattas av termen försäkringsrisker framgår enligt utredningens mening genom att placeringsrisker och operativa risker föreslås användas som självständiga beteckningar i den följande uppräkningen. Termen matchningsrisker bör enligt utredningens mening användas som beteckning för det som i direktivet avses med ALM-tekniker (”asset-liability management”).
Att även det inbördes beroendet mellan risker ska beaktas bör enligt utredningen innebära ett tillägg av detta som en särskild risk i uppräkningen och då omfatta även beroenden mellan såväl de angivna riskerna, som de övriga risker som företaget är eller kan komma att bli exponerat för.
Bestämmelserna i artikel 44.2 tredje stycket om krav på visst innehåll i styrdokumentet för riskhantering ska tas in i lagen. Det bör i sammanhanget anmärkas att det inte uppställs något krav på att också beroenden mellan risker ska omfattas av de riktlinjer som ska ingå i styrdokumentet för riskhantering.
303
Krav på företagsstyrning SOU 2011:68
Av artikel 50.1 framgår att kommissionen ska anta genomförandeåtgärder i fråga om ett försäkringsföretags riskhanteringssystem. En upplysning om detta bör tas in i lagen.
12.2.11 Krav på styrkande av att bestämmelserna om placeringar uppfylls
Utredningens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direk-
tivet om att försäkringsföretag, i fråga om placeringsrisker, ska styrka att det uppfyller direktivets bestämmelser om placeringar behöver inte tas in i lagen.
Skäl för utredningens bedömning: I artikel 44.3 i Solvens II-
direktivet finns en bestämmelse om att försäkringsföretag, i fråga om placeringsrisker, ska styrka att de uppfyller direktivets bestämmelser om placeringar.
I avsnitt 13.3.2 framgår att utredningen föreslår ett bibehållande av bestämmelsen i nuvarande 14 kap. 5 § FRL, som ger Finansinspektionen rätt att kräva in de uppgifter som behövs från försäkringsföretag. Enligt utredningen tillför bestämmelsen i artikel 44.3 inget i övrigt, och behöver därför inte tas in i lagen.
12.2.12 Krav på funktion för riskhantering
Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha en funk-
tion för riskhantering.
Skäl för utredningens förslag: I artikel 44.4 i Solvens II-direktivet
finns en bestämmelse om att försäkringsföretag ska inrätta en funktion för riskhantering, som ska ges en struktur som underlättar genomförandet av riskhanteringssystemet.
Kravet på att försäkringsföretag ska ha en funktion för riskhantering är centralt och ska tas in i lagen. Att företag inte bör vara skyldiga att använda denna beteckning behandlas i avsnitt 12.2.1.
Av artikel 50.1 följer att kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att ytterligare specificera bl.a. funktionen för riskhantering. En upplysning om detta bör tas in i lagen.
304
SOU 2011:68 Krav på företagsstyrning
I förslaget till nivå 2-bestämmelser finns relativt utförliga bestämmelser om vilka uppgifter som ska utföras av riskhanteringsfunktionen. Med hänsyn till innehållet i förslaget till nivå 2reglering anser utredningen att den nu aktuella lagtexten inte behöver innehålla något krav på att funktionen för riskhantering ska ha en struktur som underlättar genomförandet av riskhanteringssystemet, se avsnitt 12.6.10.
12.2.13 Riskhanteringsfunktionens särskilda ansvar när en intern modell används
Utredningens förslag: I ett försäkringsföretag som har fått till-
stånd att använda en partiell eller fullständig intern modell ska funktionen för riskhantering svara för
1. den interna modellens konstruktion och implementering,
2. test och validering av den interna modellen,
3. upprättande av dokumentation om den interna modellen,
4. utvärdering av den interna modellens funktion och framtagande av sammanfattande rapporter om det, och
5. rapportering till företagets styrelse om den interna modellens funktion, behov av förbättringar i modellen samt resultatet av åtgärder som vidtagits för att åtgärda brister i denna. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den dokumentation som ska ske enligt första stycket 3.
Skäl för utredningens förslag: I artikel 44.5 i Solvens II-direktivet
finns bestämmelser om det särskilda ansvar som funktionen för riskhantering ska ha i försäkringsföretag som använder en godkänd partiell eller fullständig intern modell.
Inledningsvis kan noteras att det yttersta ansvaret för såväl riskhanteringssystemet som den interna modellen ligger på företagets styrelse i enlighet med artikel 40. Det ansvar som avses i artikel 44.5 måste därför enligt utredningen vara någon annan form av ansvar än styrelsens yttersta ansvar. I den engelska texten används ordet ”tasks”, vilket kan översättas med uppgifter snarare än ansvar. Det kan samtidigt konstateras att det av förslaget till EUförordning, som saknar svensk översättning, framgår att riskhanteringsfunktionen ”shall bear responsibility for the requirement set
305
Krav på företagsstyrning SOU 2011:68
out in article 44.5”. Av samma bestämmelse i förslaget till EUförordning framgår även att riskhanteringsfunktionen ska “liaise closely with the users of the outputs of the internal model and develop close communication with the actuarial function”. Mot denna bakgrund har utredningen valt att använda termen svara för i den föreslagna lagtexten.
Enligt den svenska översättningen av direktivet ska funktionen för riskhantering bl.a. ansvara för att utforma och genomföra den interna modellen, medan detta i den engelska versionen uttrycks med orden ”design and implement”. Utredningen anser att orden konstruktion och implementering är en bättre beskrivning av vad som förväntas av riskhanteringsfunktionen än orden utforma och genomföra. Att riskhanteringsfunktionen ska svara för den övergripande konstruktionen är naturligt mot bakgrund av att en intern modell kan sägas vara den egentliga kärnan i ett riskhanteringssystem i företag som använder en intern modell. Av samma skäl är det naturligt att riskhanteringsfunktionen ska svara för implementeringen av en intern modell i företaget, dvs. för integreringen av den interna modellen i det samlade riskhanteringssystemet.
Enligt ordalydelsen i direktivet ska funktionen för riskhantering ansvara för dokumentation, inbegripet senare ändringar. Enligt utredningen får det i ett krav på dokumentation anses inbegripas ett krav på att dokumentationen ska vara aktuell, även om detta inte anges uttryckligen i lagtexten. Om det, trots utredningens bedömning, finns behov av ytterligare preciseringar bör det ske genom föreskrifter på lägre nivå.
12.2.14 Krav på rutiner för upptäckt och rapportering av försämrade ekonomiska förhållanden
Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha rutiner för
att kunna identifiera försämringar av företagets ekonomiska förhållanden och omedelbart kunna underrätta Finansinspektionen om sådana förändringar inträffar.
Skäl för utredningens förslag: Enligt bestämmelserna i artikel 136
i Solvens II-direktivet ska ett försäkringsföretag ha rutiner för att kunna konstatera försämringar av de ekonomiska förhållandena
306
SOU 2011:68 Krav på företagsstyrning
och för att omedelbart underrätta tillsynsmyndigheterna när sådana försämringar inträffar.
Artikel 136 har ingen direkt motsvarighet i de äldre direktiven, och bör med någon språklig justering tas in i svensk lag. Termen ”konstatera” bör därvid ersättas med termen ”identifiera”, som bättre uttrycker bestämmelsens innebörd, jfr. termen ”identify” i den engelska texten. Den aktuella artikeln är placerad i ett kapitel av direktivet som behandlar försäkringsföretag som befinner sig i svårigheter eller som inte uppfyller gällande regler. Detta sammanhang medför enligt utredningens mening att de försämringar av ekonomiska förhållanden som avses i artikeln är förhållandena i det aktuella företaget. Den föreslagna bestämmelsen bör därför innehålla ett sådant förtydligande. De språkliga justeringarna är inte avsedda att innebära någon ändring i sak.
Enligt utredningen bör det i sammanhanget anmärkas att bestämmelsen endast innehåller krav på förekomsten av vissa rutiner i ett försäkringsföretag för att kunna identifiera och underrätta Finansinspektionen om försämringar av dess ekonomiska förhållanden. Någon uttrycklig rapporteringsskyldighet åläggs således inte genom bestämmelsen.
12.2.15 Krav på godkännande av ansökan
Utredningens förslag: En ansökan om godkännande av en
intern modell eller ändringar av denna ska beslutas av försäkringsföretagets styrelse.
Skäl för utredningen förslag: I artikel 116 första stycket i Solvens
II-direktivet anges att förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet i ett försäkringsföretag ska godkänna ansökningar till tillsynsmyndigheten om godkännande av en intern modell och av därpå följande ändringar av modellen.
Kravet på att en ansökan om godkännande av en intern modell ska godkännas av ett visst bolagsorgan bör tas in i lag, dock med någon språklig justering. Någon skillnad i sak är således inte avsedd. Att förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet likställs med ett företags styrelse vid direktivets genomförande behandlas i avsnitt 12.2.4. Vid den nu aktuella artikelns genomförande bör kravet på styrelsens godkännande uttryckas som ett krav på att ansö-
307
Krav på företagsstyrning SOU 2011:68
kan om godkännande ska beslutas av företagets styrelse. Ett sådant uttryckssätt passar enligt utredningen bättre in i svensk lag.
12.3 Egen risk- och solvensbedömning
12.3.1 Krav på Egen risk- och solvensbedömning
Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska genomföra
egna risk- och solvensbedömningar. I en egen risk- och solvensbedömning ska företaget göra en bedömning av
1. företagets kapitalbehov,
2. företagets efterlevnad av bestämmelserna om solvens- och minimikapitalkraven samt försäkringstekniska avsättningar, och
3. skillnader mellan företagets riskprofil och de antaganden om risker som har legat till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet. Vid bedömningen av företagets kapitalbehov ska företaget ta hänsyn till dess specifika riskprofil, risktolerans och affärsstrategi.
Skäl för utredningens förslag: I artikel 45.1 första stycket i
Solvens II-direktivet finns bestämmelser om att försäkringsföretag, som en del av sitt riskhanteringssystem, ska genomföra en Egen risk- och solvensbedömning. Enligt artikel 45.1 andra stycket ska bedömningen minst omfatta följande:
a) det totala solvenskravet med beaktande av företagets specifika
riskprofil, godkända risktoleransgränser och affärsstrategi,
b) fortlöpande uppfyllelse av kapitalkraven och av kraven på
försäkringstekniska avsättningar, och
c) hur betydande avvikelsen är mellan det berörda företagets risk-
profil och de antaganden som legat till grund för solvenskapitalkravet enligt standardformeln eller en intern modell.
Kravet på att försäkringsföretag ska genomföra en Egen risk- och solvensbedömning är en av de viktigaste bestämmelserna i det riskbaserade Solvens II-regelverket, och ska tas in i lagen med vissa språkliga justeringar. I sammanhanget kan det konstateras att den
308
SOU 2011:68 Krav på företagsstyrning
Egna risk- och solvensbedömningen, även om den får sägas vara ett nytt koncept i regelverkssammanhang, i sina huvudsakliga beståndsdelar bör ha nära motsvarighet i de metoder som många företag redan tillämpar i sina verksamheter, t.ex. i form av s.k. finansiella styrmodeller. Det kan dock förutsättas att de nuvarande metoderna kommer behöva anpassas för att uppfylla kraven under Solvens IIregelverket.
I direktivet används termerna ”det totala solvenskravet” respektive ”solvenskapitalkravet” vilket enligt utredningen är mindre lämpligt i svensk lagtext, eftersom det kan tolkas på det sättet att kapitalberäkningen i den Egna risk- och solvensbedömningen är en beräkning av ett kapitalkrav som är jämförbart med det solvenskapitalkrav som måste vara uppfyllt, se avsnitt 9. Eftersom det är helt klart att beräkningen i den Egna risk- och solvensbedömningen endast är en beräkning och bedömning av det solvenskapital som företaget för egen del anser sig behöva givet sina unika förutsättningar, bör termen ”totalt solvenskrav” i den svenska lagtexten ersättas med termen ”kapitalbehov”. Utredningen anser vidare att orden ”fortlöpande uppfyllelse” bör ersättas med orden ”efterlevnad av”, som passar bättre i svensk lagtext. Någon skillnad i sak är inte avsedd.
Av bestämmelsen i direktivet framgår att den Egna risk- och solvensbedömningen är en del av företagets riskhanteringssystem. Enligt utredningen är detta närmast en form av upplysning. För att undvika att de svenska lagbestämmelserna skulle kunna tolkas som krav på att företagen måste ha en viss organisation menar utredningen att upplysningen om att den Egna risk- och solvensbedömningen ingår i riskhanteringssystemet inte bör tas in i den svenska lagtexten.
Bestämmelsen i direktivet om vad den Egna risk- och solvensbedömningen ska omfatta ska tas in i lagtexten. I fråga om sambandet mellan den Egna risk- och solvensbedömningen och en eventuell intern modell bör det särskilt anmärkas att den Egna risk- och solvensbedömningen, om en intern modell används, istället för en prövning mot antaganden i standardformeln ska innehålla en prövning av avvikelsen mellan företagets riskprofil och de antaganden om risker som har legat till grund för utformningen av den interna modellen, se avsnitt 12.3.3. I båda fallen är det fråga om samma principiella jämförelse mellan företagets verkliga riskprofil och de tidigare antagandena om risker.
309
Krav på företagsstyrning SOU 2011:68
Av artikel 50.2 följer att kommissionen, under i artikeln närmare angiven förutsättning, ska anta de genomförandeåtgärder som behövs för att ytterligare specificera delarna i den bedömning som nämns i artikel 45.1 a), dvs. företagets kapitalbehov. En upplysning om detta bör tas in i lagen.
12.3.2 Krav på processer för bedömning av kapitalbehovet
Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska för bedöm-
ningen av kapitalbehovet enligt avsnitt 12.3.1 ha processer som säkerställer att de risker som företaget är eller kan komma att bli exponerat för, på såväl kort som lång sikt, identifieras och värderas. Företaget ska kunna redovisa de metoder som har använts i bedömningen.
Skäl för utredningens förslag: I artikel 45.2 i Solvens II-direktivet
anges att försäkringsföretag för bedömningen av det totala solvenskravet ska ha ”infört processer som står i proportion till arten, omfattningen och komplexiteten av de inneboende riskerna i dess verksamhet, och som gör det möjligt att korrekt kunna påvisa och värdera de risker som det står inför på kort och lång sikt och som det är, eller kan komma att bli, exponerat för.” I artikeln anges även att företagen ska redovisa de metoder som använts i denna bedömning.
Bestämmelsen i 45.2 första meningen ska med omfattande språkliga justringar tas in i lagen. För det första bör termen ”totalt solvenskrav” ersättas med ”kapitalbehov”, av de skäl som redovisats ovan under avsnitt 12.3.1. För det andra anser utredningen att hänvisningen till proportionalitetsprincipen inte ska framgå av den nu aktuella lagtexten, av de skäl som redovisats i avsnitt 5.3 om proportionalitetsprincipen. För det tredje anser utredningen att den nu aktuella lagbestämmelsen bör vara utformad efter mönster från utredningens förslag till lagbestämmelse om riskhanteringssystemet i avsnitt 12.2.9, i syfte att uppnå en konsekvent terminologi i lagen. Detta innebär att ordet ”korrekt” bör ersättas med ordet ”säkerställa” och att ordet ”påvisa” bör ersättas med ”identifiera”.
Utredningen har tolkat bestämmelsen på det sättet att de processer som här avses i grunden är samma processer som avses i direktivets bestämmelse om riskhanteringssystem, men att proces-
310
SOU 2011:68 Krav på företagsstyrning
serna i den Egna risk- och solvensbedömningen även ska identifiera och värdera risker på längre sikt. Med identifiering och värdering av risker på lång sikt följer enligt utredningens bedömning även krav på identifiering och värdering av de tillkommande risker som kan följa med en framtida (planerad) utveckling av företagets verksamhet, t.ex. genom en utökad marknadsandel efter ett förvärv, eller till följd av en ny investeringsinriktning. I sammanhanget kan anmärkas att den Egna risk- och solvensbedömningen är tänkt att vara ett verktyg för de berörda företagen. Den utveckling av ett företags verksamhet som ska hanteras i bedömningen är alltså företagets egen bild av den framtida utvecklingen.
Bestämmelsen i 45.2 andra meningen om att företaget ska redovisa de metoder som använts vid bedömningen bör tas in i lagen och utformas som ett krav på att företaget ska kunna redovisa de metoder som använts.
12.3.3 Särskilda krav vid användning av en intern modell
Utredningens bedömning: Bestämmelsen i Solvens II-direk-
tivet om att ett försäkringsföretags Egna risk- och solvensbedömning, om en intern modell används, även ska omfatta den omkalibrering som omvandlar interna risktal till det riskmått och den kalibrering som gäller vid beräkningen av solvenskapitalkravet, behöver inte tas in i lagen. Denna skyldighet framgår istället av andra bestämmelser.
Skäl för utredningens bedömning: Av artikel 45.3 i Solvens II-
direktivet framgår att den Egna risk- och solvensbedömningen, om en intern modell används, även ska omfatta den omkalibrering som omvandlar interna risktal till det riskmått och den kalibrering som gäller vid beräkningen av solvenskapitalkravet.
Utredningen uppfattar bestämmelsen på det sättet att den avses vara ett förtydligande av hur den bedömning som framgår i artikel 45.1 c) ska göras om en intern modell används i företaget. Enligt utredningens mening är det uppenbart att den Egna risk- och solvensbedömningen, om en intern modell används, istället för en prövning mot antaganden i standardformeln ska innehålla en prövning av avvikelsen mellan företagets riskprofil och de antaganden om risker som har legat till grund för utformningen av den interna
311
Krav på företagsstyrning SOU 2011:68
modellen, se avsnitt 12.3.1. Något behov av ett motsvarande förtydligande vid direktivets genomförande i svensk rätt finns därför inte. Utredningens förslag till bestämmelse, som enligt utredningen alltså tillgodoser även bestämmelsen i artikel 45.1 c), behandlas närmare i avsnitt 12.3.1.
12.3.4 Krav på integrering i företagets strategiska beslutsprocesser
Utredningens förslag: Den egna risk- och solvensbedömningen
ska ingå som en integrerad del i ett försäkringsföretags affärsstrategier och beaktas vid företagets strategiska beslut.
Skäl för utredningens förslag: Enligt artikel 45.4 i Solvens II-
direktivet ska den Egna risk- och solvensbedömningen ingå som en integrerad del i affärsstrategin och beaktas konsekvent vid företagets strategiska beslut.
Bestämmelsen ska med några mindre språkliga justeringar tas in i lagen. Utredningen anser att kraven i direktivet på att den Egna risk- och solvensbedömningen ska vara en integrerad del i affärsstrategin och beaktas konsekvent vid företagets strategiska beslut bättre uttrycks genom ett krav på att den Egna risk- och solvensbedömningen ska vara integrerad i affärsstrategier och beaktas vid strategiska beslut.
Kravet innebär att den Egna risk- och solvensbedömningen bör betraktas som ett strategiskt lednings- och styrningsverktyg, som ska säkerställa att viktiga beslut inte tas utan en bedömning av hur besluten påverkar företagets risker och kapitalbehov. Mot denna bakgrund är den Egna risk- och solvensbedömningen en mycket central del i det riskbaserade Solvens II-regelverket. I likhet med solvenskapitalkravet skapar den Egna risk- och solvensbedömningen incitament för en effektiv riskhantering, men den tydliggör dessutom den viktiga kopplingen mellan lagstiftarens krav på kapital och företagets egen bedömning av sitt kapitalbehov, givet affärsverksamheten och den önskade finansiella ställningen.
Lagstiftarens krav på visst kapital utgår från skyddet för försäkringstagare och andra ersättningsberättigade, medan företagen i sin beräkning av sitt kapitalbehov, i de flesta fall, även tar hänsyn till krav från bl.a. ägarna på avkastning, krav på viss s.k. rating, och
312
SOU 2011:68 Krav på företagsstyrning
möjligheten till kapitalanskaffning. I den Egna risk- och solvensbedömningen återfinns båda perspektiven. När kraven i regelverket samverkar med ekonomiska drivkrafter skapas enligt utredningen starka incitament för god riskhantering.
12.3.5 Krav på regelbundna bedömningar m.m.
Utredningens förslag: En egen risk- och solvensbedömning ska
genomföras regelbundet, och utan dröjsmål när någon väsentlig förändring sker av de risker som försäkringsföretaget är utsatt för.
Skäl för utredningens förslag: I artikel 45.5 i Solvens II-direktivet
finns en bestämmelse om att försäkrings- och återförsäkringsföretag ska genomföra en Egen risk- och solvensbedömning regelbundet och utan dröjsmål när någon väsentlig förändring av deras riskprofil har inträffat.
Bestämmelsen ska tas in i lagen. För att uppnå en enhetlig terminologi i lagtexten bör bestämmelsen dock utformas efter mönster från motsvarande bestämmelse om intervall för beräkning av solvens- och minimikapitalkraven, se avsnitt 9.
12.3.6 Krav på rapportering
Utredningens förslag: Resultatet av varje fullständig egen risk-
och solvensbedömning ska rapporteras till Finansinspektionen. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om rapportering av ett försäkringsföretags egen risk- och solvensbedömning.
Skäl för utredningens förslag: I artikel 45.6 i Solvens II-direktivet
finns en bestämmelse om att försäkringsföretag ska underrätta tillsynsmyndigheterna om resultaten av varje Egen risk- och solvensbedömning, som en del av uppgiftslämnandet enligt artikel 35.
Bestämmelsen ska tas in i lagen med någon mindre språklig justering. Någon skillnad i sak är således inte avsedd. Det bör i sammanhanget särskilt anmärkas att de resultat som åsyftas i bestämmelsen enligt utredningens mening är resultat från fullstän-
313
Krav på företagsstyrning SOU 2011:68
diga Egna risk- och solvensbedömningar. Utfall av ett beaktande av den Egna risk- och solvensbedömningen inför ett företags strategiska beslut, se avsnitt 12.3.4, och de kontroller av antaganden i bedömningen som från tid till annan kan förekomma bör, med undantag endast för om någon väsentlig förändring skett av företagets riskprofil, således inte omfattas av kravet på rapportering. Att en väsentlig förändring av företagets riskprofil ska resultera i genomförandet av en (fullständig) Egen risk- och solvensbedömning behandlas i avsnitt 12.3.5.
Frågor om rapporteringsintervall bör enligt utredningen regleras i föreskrifter på lägre nivå. Utredningen föreslår därför att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om försäkringsföretags rapportering av Egna risk- och solvensbedömningar.
12.3.7 Skillnad mellan olika kapitalberäkningar
Utredningens bedömning: Bestämmelsen om att den Egna
risk- och solvensbedömningen inte ska användas för att beräkna eller justera solvenskapitalkravet behöver inte tas in i lagen, eftersom det är fråga om ett förtydligande.
Skäl för utredningens bedömning: I artikel 45.7 i Solvens II-
direktivet finns en bestämmelse om att den Egna risk- och solvensbedömningen inte ska användas för att beräkna solvenskapitalkrav, och att solvenskapitalkravet endast ska justeras i enlighet med bestämmelserna om kapitaltillägg.
Utredningen uppfattar bestämmelsen som ett förtydligande, som har tagits in i direktivet mot bakgrund av tidigare oklarheter kring syftet med beräkningarna i den Egna risk- och solvensbedömningen. Eftersom det enligt utredningen inte går att förstå den föreslagna lagtexten på det sättet att det kapitalbehov som beräknas i den Egna risk- och solvensbedömningen skulle vara detsamma som solvens- eller minimikapitalkraven anser utredningen att den upplysning som finns i artikel 45.7 inte behövs i den svenska lagtexten.
Resultatet av den Egna risk- och solvensbedömningen kan i vissa fall komma att skapa incitament för framtagande av partiella eller fullständiga interna modeller. Om den Egna risk- och solvensbedömningen visar att den unika riskprofilen för ett visst företag
314
SOU 2011:68 Krav på företagsstyrning
väsentligt avviker från de antaganden som ligger bakom solvenskapitalkravet skulle det dessutom kunna bli aktuellt med krav från tillsynsmyndigheten på användande av en intern modell eller en justering av solvenskapitalkravet genom kapitaltillägg, se avsnitten 13.3.3 och 13.8.2.
12.4 Särskilt om vissa system och funktioner m.m.
12.4.1 Krav på system för internkontroll
Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha ett system
för internkontroll. Systemet för internkontroll ska minst omfatta förvaltnings- och redovisningsmetoder, ramar för internkontrollen och lämpliga rapporteringsrutiner.
Skäl för utredningens förslag: Av artikel 46.1 i Solvens II-direkti-
vet framgår att ett försäkringsföretag ska ha ett effektivt system för internkontroll och vad systemet för internkontroll minst ska omfatta.
Av artikel 50.1 framgår att kommissionen ska anta genomförandeåtgärder i fråga om ett försäkringsföretags system för internkontroll.
Det grundläggande kravet på att varje försäkringsföretag ska ha ett system för internkontroll och vad ett sådant system minst ska innehålla bör framgå av lagtexten. I systemet ska det enligt artikel 46.1 även finnas en funktion för regelefterlevnad. Närmare om vilka uppgifter den funktionen har framgår i en egen bestämmelse, se avsnitt 12.4.2. Kravet i artikel 46.1 på förekomsten av en funktion för regelefterlevnad bör enligt utredningen komma till uttryck tillsammans med bestämmandet av funktionens uppgifter. Att den aktuella funktionen ingår i systemet för internkontroll behöver inte uttryckas särskilt, jämför kraven på en aktuariefunktion i avsnitt 12.4.4.
Enligt utredningens mening behöver inte heller kravet på att det nu aktuella systemet ska vara effektivt uttryckligen framgå av lagtexten. Utredningen bedömer att kravet på effektivitet i systemet är självklart.
315
Krav på företagsstyrning SOU 2011:68
12.4.2 Funktion för regelefterlevnad
Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha en funk-
tion för regelefterlevnad. Funktionen för regelefterlevnad ska minst
1. rapportera till styrelsen i fråga om efterlevnaden av:
a) reglerna i denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag, b)EU-förordningen och andra föreskrifter som har meddelats av Europeiska kommissionen med anledning av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet, och
c) de riktlinjer och rekommendationer som har meddelats med anledning av det direktivet av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten, Finansinspektionen och, om företaget har inrättat en sekundäretablering inom EES, den behöriga myndigheten i det landet,
2. lämna råd till företagets styrelse om förebyggande av bristande efterlevnad av bestämmelser enligt 1,
3. bedöma konsekvenserna av förändringar i bestämmelser enligt 1, och
4. identifiera och bedöma risker för bristande regelefterlevnad.
Skäl för utredningens förslag: Av artikel 46.1 i Solvens II-direkti-
vet framgår att systemet för internkontroll bl.a. ska omfatta en funktion för regelefterlevnad, se avsnitt 12.4.1.
Av artikel 46.2 framgår att funktionen för regelefterlevnad bland annat ska innefatta rådgivning till styrelsen i fråga om efterlevnaden av lagar och andra författningar som antas till följd av direktivet. Enligt artikeln ska funktionen ”också bedöma de möjliga konsekvenserna av förändringar av de rättsliga ramarna för det berörda företagets verksamheter och påvisande och bedömning av risker för bristande regelefterlevnad”. Den rådgivning som funktionen ska utföra enligt direktivet bör enligt utredningens mening uttryckas som ett krav på att funktionen dels ska rapportera till styrelsen i de aktuella frågorna, dels ska lämna råd till förebyggande av bristande efterlevnad. Av artikel 50.1 framgår avslutningsvis att kommissio-
316
SOU 2011:68 Krav på företagsstyrning
nen ska anta genomförandeåtgärder i fråga om ett försäkringsföretags funktion för regelefterlevnad.
Det finns i dag inga uttryckliga krav i lag på att försäkringsföretag ska ha en regelefterlevnadsfunktion (se dock Finansinspektionens allmänna råd om styrning och kontroll av finansiella företag, FFFS 2005:1).
Bestämmelsen i direktivet om vad funktionen för regelefterlevnad ska innefatta medför att funktionen ges ett relativt omfattande ansvarsområde. För att funktionen ska fungera på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt krävs dock enligt utredningens mening ett beaktande av alla s.k. regleringsnivåer. Enligt utredningens finns det därför såväl anledning som möjlighet att bestämma kraven på funktionens minsta ansvarsområde till att inte bara avse lagar och andra författningar som antas till följd av direktivet, utan även innefatta efterlevnaden av de kompletterande bestämmelser som uppställs i FRL och i föreskrifter som har meddelats med stöd i den lagen. Funktionens ansvarsområde bör enligt utredningens mening emellertid även inbegripa EU-förordningen och andra föreskrifter som Europeiska kommissionen har meddelat med anledning av Solvens II-direktivet samt de riktlinjer och rekommendationer som har meddelats med anledning av det direktivet av en myndighet som svarar för tillsyn över det enskilda företaget. Det bör samtidigt understrykas att utredningens förslag till lagtext inte är avsett att hindra företag från att ha en sådan regelefterlevnadsfunktion som, utöver det minimikrav som föreslås gälla enligt lagtexten, också ansvarar för regelefterlevnadsfrågor som är kopplade till andra regelområden.
I förhållande till de uppgifter som i dag ofta utförs av en s.k. compliancefunktion i ett försäkringsföretag kan genomförandet av direktivets bestämmelser och den komplettering av dessa som utredningen föreslår innebära ett väsentligt utökat ansvarsområde. De nya kraven medför bl.a. att regelefterlevnadsfunktionen, utöver de uppgifter som traditionellt har utförts av en compliancefunktion, t.ex. har att bedöma om företagets bedömningar av uppfyllandet av kapitalkrav har skett på ett riktigt sätt. Den nu aktuella funktionens ansvarsområde kan även innebära behov av förändringar i mer traditionella fördelningar av arbetsuppgifter och roller inom ett försäkringsföretag. Att företagen emellertid bör ha frihet att utforma sin organisation och välja beteckningar på sina funktioner framgår i avsnitt 12.2.1.
317
Krav på företagsstyrning SOU 2011:68
Enligt direktivet ska funktionen ge råd till styrelsen, men vem som ska vara mottagare av funktionens bedömningar av konsekvenser och risker framgår inte av direktivet. Utredningen bedömer dock att frågan kommer att regleras i kommissionens genomförandebestämmelser.
12.4.3 Krav på funktion för internrevision m.m.
Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha en funk-
tion för internrevision. Funktionen för internrevision ska minst
1. utvärdera systemet för internkontroll,
2. utvärdera andra aspekter av företagsstyrningssystemet, och
3. rapportera resultat och lämna rekommendationer efter utvärdering enligt 1 och 2 till företagets styrelse. Funktionen för internrevision ska utföra sina uppgifter med iakttagande av opartiskhet och vara oberoende från den verksamhet som funktionen utvärderar. Styrelsen i företaget ska utse den som svarar för företagets funktion för internrevision.
Skäl för utredningens förslag: Av artikel 47.1 första stycket i
Solvens II-direktivet framgår att försäkringsföretag ska inrätta en effektiv internrevisionsfunktion. Denna funktion ska enligt artikel 47.1 andra stycket ”också utvärdera hur lämpligt och effektivt systemet för internkontroll är samt andra aspekter av företagsstyrningssystemet”. Enligt artikel 47.2 ska internrevisionen ”verka objektivt och oberoende i förhållande till de operativa funktionerna”. Av artikel 47.3 framgår att funktionen ska rapportera resultat och rekommendationer till styrelsen, som i sin tur ska besluta om vilka åtgärder som ska vidtas, och tillse att åtgärderna genomförs. Av artikel 50.1 framgår avslutningsvis att kommissionen ska anta genomförandeåtgärder i fråga om ett försäkringsföretags funktion för internrevision.
Utredningen uppfattar artikel 47 på det sättet att funktionen för internrevision ska vara oberoende från den operativa verksamheten. Detta är den enda funktion som enligt uttryckliga skrivningar i direktivet ska vara oberoende, och enligt utredningen måste detta krav på oberoende framgå av lagtexten. Funktionen rapporterar
318
SOU 2011:68 Krav på företagsstyrning
direkt till styrelsen och det får anses ingå i styrelsens ansvar att dels fatta beslut om nödvändiga åtgärder, dels tillse att dessa åtgärder kommer till utförande, utan att detta uttryckligen behöver framgå av bestämmelsen om funktionen för internrevision.
Kravet på funktionens oberoende bör enligt utredningen även innebära att den som svarar för funktionen för internrevision, i likhet med den ordning som gäller för utseende av företagets verkställande direktör, ska utses av företagets styrelse. Med uttrycket ”den som svarar för” avses här den person som företaget anser vara den mest centrala företrädaren för funktionen, se avsnitt 12.2.8.
Enligt utredningen bör kravet i artikel 47.2 på funktionen att verka ”objektivt”, vid genomförande i svensk rätt ersättas med termen ”opartiskt” (se 9 kap. 6 b § ABL). Någon skillnad i sak är inte avsedd. Enligt utredningen är det för svenskt vidkommande självklart att den utvärdering av systemen för internkontroll och företagsstyrning som funktionen har att utföra ska innefatta en bedömning av dess lämplighet och effektivitet. Detta närmare innehåll i den aktuella utvärderingen behöver således enligt utredningens mening inte uttryckligen framgå av lagtexten.
Det bör anmärkas att utredningens förslag till lagtext inte är avsett att hindra företag från att ha en funktion för internrevision som har vidare uppgifter än det minimikrav som föreslås gälla enligt lagtexten.
Enligt utredningens mening behöver avslutningsvis inte heller kravet på att den nu aktuella funktionen ska vara effektiv uttryckligen framgå av lagtexten. Utredningen bedömer att kravet på effektivitet i funktionen är självklart.
EU-förordningen innehåller närmare krav på funktionen för internrevision, vilket bör framgå av lagtexten.
12.4.4 Aktuariefunktionen
Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha en aktua-
riefunktion. Aktuariefunktionen ska minst
1. samordna och svara för kvaliteten i de försäkringstekniska beräkningarna och utredningarna,
319
Krav på företagsstyrning SOU 2011:68
2. bistå styrelsen och på eget initiativ rapportera till den i frågor som rör metoder, beräkningar och bedömningar av
a) de försäkringstekniska avsättningarna,
b) värderingen av försäkringsriskerna, och
c) återförsäkringsskydd och andra riskreduceringstekniker, samt
3. bidra till företagets riskhanteringssystem. Den som ska utföra uppgifter i aktuariefunktionen ska ha tillräckliga insikter och erfarenheter av funktionens uppgifter. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om kompetenskrav för den som ska utföra uppgifter i aktuariefunktionen.
Skäl för utredningens förslag: Av artikel 48.1 i Solvens II-direkti-
vet framgår att ett försäkringsföretag ska ha en effektiv aktuariefunktion, och vilka uppgifter som denna funktion ska utföra. Av artikel 50.1 framgår att kommissionen ska anta genomförandeåtgärder i fråga om ett försäkringsföretags aktuariefunktion.
Den mycket detaljerade uppräkning av uppgifter som finns när det gäller aktuariefunktionen saknar motsvarighet när det gäller de övriga obligatoriska funktionerna, möjligen med undantag för riskhanteringsfunktionen där direktivet också innehåller en relativt detaljerad beskrivning. Den detaljerade uppräkningen av uppgifter för aktuariefunktionen bör enligt utredningen ses i ljuset av att det i många EU-länder inte tidigare har funnits något krav på ”aktuarie”.
I Sverige har det under längre tid funnits krav på aktuarie, och aktuarierna har av tradition en särställning i de svenska försäkringsföretagen. Enligt den nuvarande regleringen i 5 kap. 14 § FRL ska de försäkringstekniska utredningarna och beräkningarna utföras under överinseende av en eller flera aktuarier.
Utredningen anser att den detaljerade uppräkningen i direktivet kan uttryckas betydligt mer kärnfullt, utan att det sakliga innehållet i bestämmelsen ändras. Med en mer kärnfull uppräkning skapas dessutom en mer balanserad lagreglering av de olika funktioner som ska finnas i ett försäkringsföretag. I enlighet med utredningens utgångspunkter vid genomförandet av bestämmelserna om kraven på företagsstyrning bör lagtexten vara ”neutral” i fråga om organisationsstrukturer och hierarkier, se avsnitt 12.2.1.
320
SOU 2011:68 Krav på företagsstyrning
Utredningen har övervägt om det utökade ansvarsområdet bör medföra en justering av bestämmelsen i nuvarande 14 kap. 10 § FRL om en eller flera av Finansinspektionen förordnade aktuarier, men föreslår inte någon sådan justering. Skälet till att någon justering inte föreslås är att aktuariefunktionens utökade ansvar till stor del kan hänföras till mer företagsinterna frågor.
Enligt utredningens mening behöver kravet på att den nu aktuella funktionen ska vara effektiv inte uttryckligen framgå av lagtexten. Utredningen bedömer att kravet på effektivitet i funktionen är självklart.
I sammanhanget bör anmärkas att det ansvar som kommer till uttryck i bestämmelsen dels ger uttryck för ett minimiansvar, dels riktar sig till aktuariefunktionen som sådan, och inte till de enskilda aktuarierna i ett företag. En innebörd av det nu angivna är att ett företag är oförhindrat att använda aktuariers kompetens även på andra områden än inom aktuariefunktionen. Att ett företag inte heller bör vara skyldigt att använda beteckningen aktuariefunktionen behandlas i avsnitt 12.2.1.
Närmare bestämmelser om aktuariefunktionen finns i EU-förordningen, vilket bör framgå av lagtexten.
I likhet med vad som är fallet enligt gällande rätt föreslår utredningen att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om kompetenskrav för den som ska utföra uppgifter i aktuariefunktionen.
12.4.5 Aktuariens roll och skadeståndsfrågan
Utredningens bedömning: Det bör inte införas någon särre-
glering kring skadeståndsansvar för personer som utför uppgifter inom ramen för en aktuariefunktion.
Skäl för utredningens bedömning: I 16 kap. 1 § i den nu upphävda
lagen (1982:713) om försäkringsrörelse fanns en bestämmelse om att en aktuarie var skadeståndsansvarig vid skada till följd av uppsåtligt agerande eller i anledning av oaktsamhet. Skadeståndsansvaret togs bort när den nya försäkringsrörelselagen infördes. Av förarbetena (prop. 2009/10:246 s. 246) framgår att aktuariens roll förändras i och med Solvens II-direktivet, och att någon mer ingående översyn av denna därför inte gjordes vid det tillfället. Av
321
Krav på företagsstyrning SOU 2011:68
utredningsdirektivet 2010:14 s. 14 framgår att utredningen närmare ska utreda aktuariens roll och om den nya ställningen för aktuarien bör föranleda någon ändring av reglerna om skadeståndsansvar i nationell lagstiftning.
På sätt som anfördes vid det tidigare skadeståndsansvarets slopande (prop. 2009/10:246 s. 246 och 274 f) har aktuarien en viktig funktion inom ramen för försäkringsföretagens interna styrning och kontroll. Någon egentlig förändring i denna del inträder enligt utredningens mening inte genom direktivet. Som angivits ovan lämnas en mycket detaljerad uppräkning i direktivet av uppgifter för aktuariefunktionen, en uppräkning som saknar motsvarighet när det gäller de övriga obligatoriska funktionerna, möjligen med undantag för riskhanteringsfunktionen. Den betydande mängden av uppgifter och den stora betydelsen av dess korrekta utförande kan anses tala för ett återinförande av ett särskilt skadeståndsansvar för personer inom aktuariefunktionen.
Enligt utredningens mening talar övervägande skäl emellertid för att inte behandla personer inom aktuariefunktionen på annat sätt än de personer som inom exempelvis andra obligatoriska funktioner, har att utföra uppgifter som, om de utförs på ett bristande sätt, kan skada företaget i samma omfattning. Utredningen anser istället att det egentliga ansvaret för ett försäkringsföretags rörelse bör ligga på styrelsen och den verkställande direktören, även i frågor som kan hänföras till skadestånd. Det bör därför inte införas någon särreglering kring skadeståndsansvar för personer som utför uppgifter inom ramen för en aktuariefunktion.
12.4.6 Uppdragsavtal
Utredningens förslag: Ett avtal om utförande av ett försäk-
ringsföretags rörelse mellan företaget och annan (uppdragsavtal) får inte avse kritiska eller viktiga operativa funktioner eller verksamheter om det leder till att
1. kvaliteten i företagsstyrningssystemet försämras väsentligt,
2. den operativa risken i företaget ökar väsentligt,
3. Finansinspektionen möjlighet att utöva tillsyn försämras, eller
4. försäkringstagarnas möjlighet till tillfredsställande service begränsas.
322
SOU 2011:68 Krav på företagsstyrning
Om ett försäkringsföretag avser att ingå ett uppdragsavtal beträffande kritiska eller viktiga operativa funktioner eller verksamheter ska företaget i god tid innan avtalet ingås anmäla detta till Finansinspektionen. Anmälan till Finansinspektionen ska också ske vid senare inträffade väsentliga förändringar inom de funktioner eller verksamheter som avses i andra stycket.
Skäl för utredningens förslag: Av artikel 49.1 i Solvens II-direkti-
vet framgår att ett försäkringsföretag kan välja att ingå uppdragsavtal avseende alla funktioner och försäkringsverksamheter, men att företaget alltjämt, trots avtalet, har det fulla ansvaret för att företaget uppfyller sina förpliktelser enligt direktivet. Av artikel 49.2 framgår emellertid att möjligheten att ingå uppdragsavtal är begränsad när det är fråga om ”kritiska eller viktiga operativa funktioner eller verksamheter”. Sådana uppdragsavtal får inte ingås om det leder till väsentliga försämringar av kvaliteten i företagsstyrningssystemet, en otillbörlig ökning av den operativa risken, försämringar av tillsynsmyndigheternas möjligheter att utöva tillsyn eller om hinder skapas för att fortlöpande ge försäkringstagarna en tillfredsställande service. I artikel 49.3 finns vissa bestämmelser om företagens anmälningsskyldighet. Av artikel 50.1 framgår avslutningsvis att kommissionen ska anta genomförandeåtgärder i fråga om ett försäkringsföretags utläggning av verksamhet genom uppdragsavtal.
Det finns inte i dag någon reglering i lag om uppdragsavtal för försäkringsföretag. Exempel finns dock i lagar på det finansiella området i övrigt, t.ex. i lagen (2004:46) om investeringsfonder. Bestämmelserna i den lagen är emellertid mer långtgående än bestämmelserna i direktivet, och kan därför inte tjäna som förebild för den nu aktuella regleringen på försäkringsområdet.
Enligt den föreslagna lagbestämmelsen ska Finansinspektionen inte fatta något beslut i samband med ett företags anmälan av uppdragsavtal. Regleringen bygger istället på att Finansinspektionen har en skyldighet att vidta åtgärder om Finansinspektionen inom ramen för sin tillsyn anser att den planerade utläggningen strider mot bestämmelserna om uppdragsavtal. Det bör särskilt framhållas att Finansinspektionen enligt utredningens mening är oförhindrad att ingripa även efter det att det aktuella avtalet har ingåtts. Något krav på att Finansinspektionen måste agera inom viss tid från
323
Krav på företagsstyrning SOU 2011:68
mottagandet av ett företags anmälan om sin avsikt att ingå ett uppdragsavtal finns således inte.
I den praktiska hanteringen riskerar det ovanstående att leda till oklarheter eller oönskade effekter. Utredningen anser mot denna bakgrund att bestämmelsen i direktivet bör uppfattas som att Finansinspektionen ska underrättas i så god tid innan ett uppdragsavtal ingås att Finansinspektionen har en i vart fall teoretisk möjlighet att reagera om den operativa risken ökar i otillbörlig omfattning, kvalitén försämras väsentligt, möjligheten till tillsyn försämras eller om försäkringstagarnas möjlighet till en tillfredsställande service begränsas. Om någon av dessa punkter är uppfyllda bör Finansinspektionen enligt utredningens bedömning kunna meddela företaget detta exempelvis genom ett föreläggande med innebörd att företaget inte kan ingå uppdragsavtalet utan risk för ingripande.
Vid fall av ett nystartat försäkringsföretag som redan från början avser att uppdra åt annan att utföra kritiska eller viktiga operativa funktioner eller verksamheter framstår det enligt utredningens mening som självklart att en bedömning av lämpligheten även i dessa avseende ingår som en del i prövningen av om tillstånd att driva försäkringsrörelse ska ges. Något behov av särskild reglering för att hantera dessa företags möjligheter till ingående av uppdragsavtal finns därför inte enligt utredningens mening.
Närmare bestämmelser om utläggning av verksamhet finns i EU-förordningen, vilket bör framgå av lagtexten.
Särskilt om proportionalitetsprincipen och uppdragsavtal
För vissa av artiklarna i Solvens II-direktivet om krav på rörelsen finns det förslag till relativt detaljerade bestämmelser på nivå 2. Det kan dessutom antas komma att meddelas detaljerade bestämmelser även på lägre nivå. Sammantaget kommer försäkringsföretagen alltså att behöva förhålla sig till ett stort antal bestämmelser på olika nivåer och med varierande detaljeringsgrad. Utredningens bedömning är att proportionalitetsprincipen kommer ha stor praktisk betydelse på det nu aktuella området.
I ett företag med komplexa risker kan det enligt utredningens mening komma att krävas stora personella och materiella resurser för att exempelvis uppfylla kraven på funktionen för riskhantering, medan det i ett litet företag med ”enkla” risker kanske kan räcka
324
SOU 2011:68 Krav på företagsstyrning
med en person och mindre komplicerade stödsystem för att uppfylla kraven.
Utredningen anser att möjligheten för ett försäkringsföretag att använda sig av uppdragsavtal är ett tydligt exempel på en åtgärd som kan vidtas för att begränsa den personella omfattningen i den egna verksamheten.
Ett litet försäkringsföretag med en mindre komplex verksamhet bör som exempel kunna ingå uppdragsavtal avseende alla funktioner som företaget måste ha enligt lagen. Det är dock viktigt att betona att det yttersta ansvaret för all verksamhet som läggs ut på annan alltid ligger kvar hos det företag som lägger ut verksamheten. Detta ansvar bör enligt utredningen innebära att även ett litet försäkringsföretag måste ha tillräckliga förutsättningar för att fortlöpande kunna förvissa sig dels om att den som utför den utlagda verksamheten är lämplig för uppgiften, dels att verksamheten fullgörs på ett tillfredsställande sätt.
12.4.7 Villkor om tillsyn i uppdragsavtal
Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag som uppdrar åt
annan att svara för en funktion eller utföra verksamhet som ingår i försäkringsföretagets försäkringsrörelse ska genom avtal vidta de åtgärder som krävs för att garantera att tjänsteleverantören är skyldig att
1. samarbeta med försäkringsföretagets tillsynsmyndigheter när det gäller de funktioner eller verksamheter som omfattas av uppdragsavtalet,
2. ge försäkringsföretaget, dess revisorer och tillsynsmyndigheter tillgång till uppgifter som rör de funktioner eller verksamheter som omfattas av uppdragsavtalet, och
3. ge tillsynsmyndigheterna faktiskt tillträde till leverantörens lokaler.
Skäl för utredningens förslag: Enligt bestämmelserna i artikel 38 i
Solvens II-direktivet ska ett försäkringsföretag som har uppdragit åt annan (en tjänsteleverantör) att svara för en funktion eller utföra viss verksamhet garantera ett antal närmare angivna villkor.
325
Krav på företagsstyrning SOU 2011:68
Av artikel 38.1 a) framgår att tjänsteleverantören ska samarbeta med försäkringsföretagets tillsynsmyndigheter avseende de funktioner och verksamheter som omfattas av ett uppdragsavtal.
Av artikel 38.1 b) framgår att försäkringsföretaget, dess revisor och tillsynsmyndigheterna ska ha faktisk tillgång till uppgifter som rör de funktioner eller verksamheter som omfattas av uppdragsavtalet.
Enligt artikel 38.1 c) ska tillsynsmyndigheterna därutöver ha faktiskt tillträde till tjänsteleverantörens lokaler och kunna utöva denna rättighet.
Bestämmelserna i artikel 38.1 har ingen motsvarighet i äldre direktiv och ska enligt utredningen genomföras i lag, dock med relativt omfattande språkliga justeringar för att bättre följa den traditionella utformningen av svensk lagtext. Någon skillnad i sak är således inte avsedd.
12.5 Förmånsrätt och register
12.5.1 Bakgrund
Om en försäkringsgivare – trots solvensregleringen – skulle försättas i konkurs avses försäkringstagarnas och andra ersättningsberättigades anspråk främst tryggas genom deras särskilda förmånsrätt i de s.k. skuldtäckningstillgångarna. Eftersom den särskilda förmånsrättens omfattning beror på förekomsten av skuldtäckningstillgångar och dess samlade värde är det därför av avgörande betydelse att dessa tillgångar är av tillräcklig storlek och kvalitet om en konkurssituation inträffar.
Av utredningsdirektivet 2010:14 s. 14 framgår att utredaren ska granska hur skyddet för försäkringstagarna påverkas av upphörandet av de nuvarande skuldtäckningsreglerna och dess ersättande av aktsamhetsprincipen.
326
SOU 2011:68 Krav på företagsstyrning
12.5.2 Nuvarande bestämmelser
Enligt en bestämmelse8 i den delen av Solvens II-direktivet som endast innehåller en konsolidering av redan nu gällande direktiv ska försäkringsfordringar ha förmånsrätt framför andra fordringar på försäkringsföretaget genom en av eller båda de följande metoderna:
a) avseende tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska
avsättningarna ska försäkringsfordringar ha absolut förmånsrätt framför andra fordringar på försäkringsföretaget, och
b) avseende försäkringsföretagets samlade tillgångar ska
försäkringsfordringar åtnjuta förmånsrätt framför andra fordringar på försäkringsföretaget, med möjlighet till undantag endast för vissa i direktivet uppräknade fordringar.
Sverige har sedan tidigare valt att tillämpa metod a). De medlemsstater som har valt att tillämpa metod a) ska enligt direktivet kräva att försäkringsföretag upprättar och håller aktuellt ett särskilt register. Direktivet innehåller därutöver ett antal mer preciserade regler kring detta särskilda register.
Kraven i direktivet har i Sverige genomförts genom bestämmelser om särskild förmånsrätt för försäkringsfordringar. Bestämmelserna finns i förmånsrättslagen (1970:979) och i FRL. Särskild förmånsrätt följer med fordran som grundas på försäkringsavtal eller fordran som avser återbetalning av premier för att ett försäkringsavtal inte har kommit till stånd eller har upphört att gälla. Fordran grundad på avtal om återförsäkring har förmånsrätt efter annan fordran än sådan som nämnts i föregående mening. Det kan här nämnas att särskild förmånsrätt för livförsäkringsfordringar fanns redan innan EU-direktiven genomfördes i svensk rätt.
Särskilda förmånsrätter belastar endast viss bestämd egendom och gäller vid utmätning och konkurs. Försäkringsföretag är enligt gällande rätt skyldiga att föra ett register som vid varje tidpunkt utvisar de tillgångar som används för skuldtäckning och tillgångarnas värde, ett s.k. skuldtäckningsregister. Den särskilda förmånsrätten omfattar de tillgångar som finns upptagna i skuldtäckningsregistret. För den händelse värdet på de registerförda tillgångarna inte skulle räcka till för att täcka förmånsberättigade fordringar är fordringshavarna hänvisade till att bevaka återstoden av sin fordran som en s.k. oprioriterad fordran, dvs. i konkurrens med övriga bor-
8 Se artikel 275 i Solvens II-direktivet.
327
Krav på företagsstyrning SOU 2011:68
genärer som endast har s.k. allmän förmånsrätt. Det är skuldtäckningsregistrets innehåll när försäkringsföretaget försätts i konkurs eller när utmätning sker som avgör vilka tillgångar som omfattas av den särskilda förmånsrätten.
12.5.3 Överväganden och förslag
Utredningens förslag:
Förmånsrättsregister
Ett försäkringsföretag ska föra ett register (förmånsrättsregister) som vid varje tidpunkt utvisar tillgångar vars samlade värde minst svarar mot värdet av de försäkringstekniska avsättningarna för egen räkning. Med försäkringstekniska avsättningar för egen räkning avses de försäkringstekniska avsättningarna inklusive mottagen återförsäkring och med avdrag för avgiven återförsäkring. Om avgiven återförsäkring inte bidrar till att minska försäkringsföretagets risktagande, får Finansinspektionen i ett enskilt fall besluta att avdrag inte får göras för sådan återförsäkring. Om den som har tagit emot återförsäkringen är auktoriserad i ett annat land inom EES, får avdrag inte vägras av skäl som har sin grund i bristande sundhet i återförsäkringsföretagets eller försäkringsföretagets finanser.
Värdering
De tillgångar som ingår i ett förmånsrättsregister ska värderas till verkligt värde enligt bestämmelserna om sådan värdering i avsnitt 7.1.3. Från detta värde ska avdrag göras för skulder som hänför sig till förvärvet av tillgången.
Förbud mot åsättande av värde
Följande får inte åsättas något värde vid ett försäkringsföretags registerföring:
1. den del av en tillgång som har upplåtits med sådan rätt att dess värde inte kan omfattas av försäkringstagares och andra ersättningsberättigades förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen, och
328
SOU 2011:68 Krav på företagsstyrning
2. den del av en fordran på någon annan än försäkringstagare som understiger det belopp som gäldenären har att fordra av försäkringsföretaget. Utöver vad som anges i första stycket får följande inte åsättas något värde vid ett försäkringsaktiebolags registerföring:
1. försäkringsaktiebolagets egna aktier, och
2. den del av värdet av aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier i ett dotterföretag som kan hänföras till dess aktier i försäkringsaktiebolaget. Om en tillgång har upplåtits med sådan rätt att dess fulla värde inte kan utnyttjas ska det antecknas i förmånsrättsregistret.
Förmånsrätt
Förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979) följer med fordran som
1. grundas på försäkringsavtal, eller
2. avser återbetalning av premier för att ett försäkringsavtal inte har kommit till stånd eller har upphört att gälla. Förmånsrätten omfattar de tillgångar som finns upptagna i försäkringsföretagets förmånsrättsregister när företaget försätts i konkurs eller utmätning äger rum. Fordran grundad på återförsäkring har förmånsrätt efter sådan fordran som anges i första stycket.
Bemyndigande
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förande av förmånsrättsregister.
Skäl för utredningens förslag: Bestämmelserna i Solvens II-direk-
tivet kring förmånsrätt och register ingår i den del av direktivet som endast innebär en konsolidering av nu gällande direktiv. Som framgått av avsnitt 5.2.5 föreslår utredningen att artiklar som ingår i konsolideringen inte ska införlivas på nytt, eftersom konsolideringen inte är avsedd att innehålla några materiella ändringar av nu gällande regler. Systemet med särskild förmånsrätt och därmed tillhörande krav på särskilt register ska alltså behållas i sak. De övriga delarna av direktivet innebär emellertid att vissa anpassningar av den nuvarande regleringen behöver göras.
329
Krav på företagsstyrning SOU 2011:68
Enligt utredningen ska förmånsrätten således även i framtiden vara kopplad till tillgångar som svarar mot de försäkringstekniska avsättningarna, eftersom dessa är en beloppsmässig värdering av de underliggande åtagandena – dvs. de fordringar som försäkringstagare och andra ersättningsberättigade har gentemot försäkringsföretaget grundade på avtal (jfr. alternativ a) ovan).
Enligt nu gällande reglering för livförsäkring beräknas avsättningarna emellertid på ett betryggande sätt, vilket medför något som kan betecknas som implicita buffertar i avsättningarna.9 Med anledning av att det finns buffertar i avsättningarna finns det också buffertar i de nuvarande skuldtäckningstillgångarna, eftersom dessa definieras som tillgångar som motsvarar avsättningarna. På grund av kopplingen mellan skuldtäckningstillgångarna och förmånsrätten omfattar den nuvarande förmånsrätten således mer tillgångar än vad som i mer strikt mening svarar mot de underliggande fordringarna.
Genom Solvens II-direktivet kommer de implicita buffertarna att försvinna, eftersom avsättningarna ska beräknas till verkligt värde. Det skulle kunna hävdas att slopandet av dagens implicita buffertar är en försämring eftersom den särskilda förmånsrätten skulle kunna omfatta en mindre mängd av tillgångar. Mot detta ska dock ställas att regleringen totalt sett är avsedd att stärka försäkringstagares och andra ersättningsberättigades ställning, t.ex. genom att sannolikheten för ett fallissemang minskar, och att värdet av de försäkringstekniska avsättningarna ska vara lika med summan av bästa skattningen och en riskmarginal. Enligt utredningens mening går det därför inte att dra slutsatsen att den förändrade regleringen i sig medför någon försvagning av konsumentskyddet i generell mening. Till det nu angivna kommer att ungefär hälften av de svenska livbolagen och en tredjedel av de svenska skadebolagen rapporterade ökade försäkringstekniska avsättningar i QIS 5, se avsnitt 22.1.
Genom direktivets bestämmelser om huvudsaklig placeringsfrihet10 kan emellertid de särskilda placeringsregler som nu gäller för de tillgångar som används för skuldtäckning enligt utredningens mening inte längre upprätthållas. De nu gällande placeringsreglerna kan sägas fungera som en form av kvalitetsgaranti för de tillgångar som utgör grunden i den särskilda förmånsrätten. Utredningen
9 Motsvarande implicita buffertar förekommer inte avseende tjänstepensions- eller skadeförsäkring. 10 Se avsnitt 11.2.
330
SOU 2011:68 Krav på företagsstyrning
anser dock att den huvudsakliga placeringsfriheten som utgångspunkt inte medför någon försämring när det gäller den särskilda förmånsrätten för försäkringstagare och andra ersättningsberättigade. Bedömningen grundas på att de föreslagna reglerna möjliggör en bättre riskhantering genom matchning och användandet av olika riskhanteringstekniker. Innehav i riskfyllda tillgångar som inte matchar skuldsidan innebär vidare att kapitalkravet på företaget ökar, vilket ger ett bättre skydd för den nu aktuella kretsen av personer. Enligt utredningens mening finns det, trots vad som nu angivits, såväl möjligheter som skäl för att inte tillåta att vissa tillgångar åsätts något värde i registerföringen. Denna begränsning bör enligt utredningen omfatta dels den del av en tillgång som har upplåtits med sådan rätt att dess värde inte kan omfattas av försäkringstagares och andra ersättningsberättigades särskilda förmånsrätt (jfr. artikel 276.4), dels den del av en fordran på någon annan än försäkringstagare som understiger det belopp som gäldenären har att fordra av försäkringsföretaget (en s.k. motfordran). För försäkringsaktiebolagens del bör inte heller värdet av dels försäkringsaktiebolagets egna aktier, dels den del av värdet av aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier i ett dotterföretag som kan hänföras till dess aktier i försäkringsaktiebolaget, kunna åsättas något värde vid registerföring. Skälet till detta är att sådana tillgångar kan antas sakna värde vid en konkurs i det aktuella företaget.
Utredningen har övervägt att i stället ange att vissa tillgångar överhuvudtaget inte får tas med i ett förmånsrättsregister, som alternativ till det föreslagna förbudet mot åsättande av värde avseende vissa närmare angivna tillgångar. Eftersom det är de samlade (registerförda) tillgångarnas slutliga värde som är det centrala för utfallet av den särskilda förmånsrätten har utredningen dock valt det senare alternativet. Med andra ord är det inte tillgången i sig som är det centrala, utan dess värde.
Rent lagtekniskt har utredningen, utöver de ändringar som erfordras med anledning av vad som angivits ovan, valt att föreslå några mindre justeringar i förhållande till dagens reglering. Syftet med dessa justeringar är att göra bestämmelsen tydligare.
331
Krav på företagsstyrning SOU 2011:68
12.6 Översikt Kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (nivå 2)
Bestämmelser om företagsstyrning återfinns i kapitel 10, artiklarna 249–265. Genomförandeåtgärderna har stöd i artikel 50 i Solvens II-direktivet. Bestämmelserna behandlar företagsstyrningssystemet, riskhanteringssystemet, systemet för intern kontroll, de olika funktionerna, lämplighetsprövning, uppdragsavtal, riktlinje för ersättningsfrågor samt vissa krav på bl.a. validering och dokumentation kopplade till värderingen av tillgångar och skulder inklusive de försäkringstekniska avsättningarna.
I fråga om de övergripande kraven på företagsstyrning som finns angivna i artikel 249 kan särskilt anmärkas att kompetens och erfarenhetskraven på en styrelse är utformade på ett sådant sätt att det dels är fråga om ett krav på styrelsens samlade förmåga (kollektivt krav), dels krav på individuell kompetens och erfarenhet avseende tilldelade uppgifter. I artikel 249 finns även bl.a. krav på förekomsten av ett effektivt system till förebyggande av s.k. intressekonflikter, med krav på identifiering av möjliga konfliktorsaker och användande av relevanta motåtgärder.
När det gäller kraven på ett försäkringsföretags riskhanteringssystem, som behandlas i artikel 251 och 252, bör enligt utredningens mening särskilt noteras de krav på att personer som svarar för driften i ett försäkringsföretag eller har andra nyckelfunktioner beaktar den information som rapporteras i riskhanteringssystemet vid sina beslut, samt att s.k. stresstester och scenarioanalyser avseende alla relevanta risker, där det är lämpligt, ska ingå som en del i företagets riskhanteringssystem.
När det gäller system för internkontroll, som behandlas i artikel 257, framgår att systemet för internkontroll ska syfta till att säkerställa att försäkringsföretaget agerar i överrensstämmelse med för företaget tillämpliga bestämmelser, att företagets verksamhet bedrivs på ett sätt som säkerställer effektivitet i företagens verksamhet, samt tryggar tillgänglighet och tillförlitlighet i finansiell och ickefinansiell information. När det gäller de fyra funktioner som enligt Solvens II-direktivet ska finnas i ett försäkringsföretag (riskhanteringsfunktion, funktion för regelefterlevnad, aktuariefunktion och funktion för internrevision) finns det vissa generella klargöranden (krav) i artikel 258– 262.
332
SOU 2011:68 Krav på företagsstyrning
333
För det första klargörs att ett försäkringsföretag ska införliva funktionerna och tillhörande rapporteringsrutiner i den organisatoriska strukturen på ett sätt som säkerställer att varje funktion är fri från påverkan som kan äventyra funktionens förmåga att utföra sina uppgifter på ett objektivt, rättvist och oberoende sätt. För det andra tydliggörs att kravet på funktionernas oberoende är mer långtgående endast när det gäller funktionen för internrevision, där krav på helt (funktionellt) oberoende uppställs. För det tredje framgår att funktionerna ska arbeta under tillsyn av och rapportera till företagets styrelse och, när det är lämpligt, samarbeta med övriga funktioner vid utförandet av sina roller.
I artikel 259 tydliggörs vilka uppgifter som riskhanteringsfunktionen ska svara för. Det framgår i huvudsak att den aktuella funktionen ska biträda försäkringsföretagets styrelse och övriga funktioner i hanteringen av riskhanteringssystemet, övervaka och lämna rapporter om systemet till styrelsen, ha nära samverkan med aktuariefunktionen samt upprätthålla en övergripande bild av företagets riskprofil.
I artikel 260 finns bl.a. krav på riktlinjer för regelefterlevnad. När det särskilt gäller funktionen för internrevision, som behandlas i artikel 261 ställs det bl.a. krav på helt (funktionellt) oberoende. Innebörden av detta oberoende förtydligas genom en bestämmelse om att personer som ingår i funktionen för internrevision inte får har något ansvar för en annan funktion. Av artikel 263 framgår det att den bedömning av lämpligheten hos personer som leder ett försäkringsföretags verksamhet eller utför andra centrala funktioner i detta, ska inkludera en bedömning av personernas ärlighet och finansiella sundhet.
När det gäller ett försäkringsföretags uppdrag till annan att utföra företagets verksamhet genom uppdragsavtal innehåller artikel 264 ett antal krav. Enligt bestämmelsen ska det uppdragslämnande företaget upprätta en skriftlig policy som tar hänsyn till effekterna av uppdragsavtalet på dess verksamhet och som innehåller rutiner för den rapportering och övervakning som ska tillämpas. Företaget ska också tillse att villkoren i uppdragsavtalet är förenliga med de skyldigheter som företaget har under Solvens IIdirektivet.
I artikel 265 finns krav på den ersättningspolicy som företagen ska ha enligt 249 samt vissa grundläggande principer om ersättningens bestämmande och dess utbetalning.
13 Tillsyn
13.1 Bakgrund
Av förordningen (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen följer att Finansinspektionen ansvarar för tillsynen, regelgivningen och tillståndsprövningen som rör finansiella marknader och finansiella företag. Den aktuella förordningen är det huvudsakliga av regeringens medel för att definiera uppgifterna och målen med inspektionens verksamhet. Finansinspektionen ska enligt förordningen arbeta för ett stabilt och väl fungerande finansiellt system och verka för ett gott konsumentskydd inom det finansiella systemet. Finansinspektionens verksamhet styrs emellertid också genom regleringsbrev, där regeringen ställer av Riksdagen anvisade medel till en myndighets förfogande, anger villkor för de anvisade medlen i syfte att styra myndighetens verksamhet och sätter upp mål för verksamheten.
Finansinspektions nuvarande tillsyn på försäkringsområdet utgår från den reglering som gäller för försäkringsföretag och understödsföreningar. De svenska försäkringsföretagens verksamhet regleras i försäkringsrörelselagen (2010:2043), i det följande ”FRL”, medan den verksamhet som bedrivs av understödsföreningar under en övergångsperiod omfattas av den numera upphävda lagen (1972:262) om understödsföreningar, i det följande ”UFL”. För utländska försäkringsgivare som verkar i Sverige finns bestämmelser i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige, i det följande ”LUFT”. Finansinspektionens löpande tillsyn begränsas dock inte till efterlevnaden av bestämmelser i den reglering som angivits ovan. Tillsynen avser således även tillämpningen av bestämmelser som ställts upp i vissa andra författningar för försäkringsrörelse för att skydda försäkringstagare och andra ersättningsberättigade.
335
Tillsyn SOU 2011:68
Solvens II-regelverket innebär generellt en övergång från en äldre regleringsansats som kännetecknades av s.k. kvantitativa regler, t.ex. i form av uttryckliga gränser för försäkringsföretagens placeringar, till en regleringsansats som är mer principbaserad och som istället kännetecknas av principer och s.k. kvalitativa krav. I Solvens II-regelverket kombineras denna övergång till en mer kvalitativt inriktad och riskbaserad solvensreglering med en delvis ändrad inriktning av tillsynen.
Med en reglering byggd kring kvalitativa krav avses tillsynen bli mer processinriktad jämfört med tidigare. Tillsynen förväntas därför vara mer inriktad på kontroll av att företagen följer sina interna rutiner och beslutsprocesser samt kvaliteten på dessa, än på kontroll av att företagen följer vissa kvantitativa krav. Det nu angivna kan sägas förutsätta en mer flexibel tillsyn. Med en reglering där fokus ligger på effektiv hantering av risker hamnar fokus i tillsynen på den samlade risken i varje enskilt företag, vilket medför att tillsynen måste bygga på en mer kvalitativ och individualiserad bedömning av företagen, jämfört med vad som nu är fallet.
En målsättning med det nya regelverket är att skapa större flexibilitet när det gäller hur de olika kraven ska uppfyllas, se kapitel 4. Detta ställer dock större krav såväl på företagen som på tillsynsmyndigheterna. Företagen måste kunna motivera och bevisa hur de kvalitativa kraven i regelverket efterlevs, och tillsynsmyndigheterna måste ha möjlighet att göra resurskrävande individuella bedömningar. Den nya ordningen innebär bl.a. att kraven ökar på tydliga rutiner för den dialog som måste finnas mellan tillsynsmyndigheterna och företagen, t.ex. när det gäller synen på ansvarsfördelning och hanteringen av situationer då det finns olika uppfattningar i en viss fråga.
Den ökade flexibiliteten måste emellertid förenas med möjligheter för tillsynsmyndigheterna att kunna agera mer proaktivt, dvs. vara mer inriktade på förutsebara framtida situationer, för att kunna ingripa i ett tidigare skede och bidra till undvikande av en oönskad händelseutveckling. Det kan anmärkas att Finansinspektionens tillsyn kommer att omfatta alla s.k. nivåer i Solvens II-regelverket, se kapitel 4.
I Solvens II-direktivet uttrycks vad som sagts ovan genom krav på att tillsynen ska utgå dels från en riskbaserad metod, dels att tillsynen ska vara proaktiv.
En annan viktig nyhet i direktivet är att tillsynen ska bli mer harmoniserad inom EU, och att det nu införs EU-baserade krav på
336
Tillsyn
transparens vad gäller tillsynsprocesserna. Därutöver införs regler om tillsynen över försäkringsgrupper, tillsynskollegier och det nya begreppet grupptillsynsmyndighet. Förändringarna avseende reglerna om tillsynen över försäkringsgrupper består i att tillsynen över dessa, i motsats till vad som gäller i dag om extra tillsyn av försäkringsföretagen i en försäkringsgrupp, istället utövas över själva gruppen som sådan. Av direktivet framgår att tillsynsmodellen är ett nytänkande, med en grupptillsynsmyndighet som har en nyckelroll och fristående tillsynsmyndigheter som har viktiga roller som till del behålls vid grupptillsynen. En annan förändring är att bestämmelserna om försäkringsgrupper ska tillämpas av det yttersta försäkringsföretaget som har sitt huvudkontor inom gemenskapen. Det är således ett försäkringsföretag i varje försäkringsgrupp inom EES som ska följa bestämmelserna för grupper. Med det följer även förändringen att det är en tillsynsmyndighet som är s.k. grupptillsynsmyndighet och som är ensamt ansvarig för tillsynen över hela gruppen. Genom direktivet införs också bestämmelser om tillsynskollegier, där samtliga tillsynsmyndigheter för de företag som ingår i försäkringsgruppen ska samråda. Bestämmelserna om försäkringsgrupper, tillsynskollegier och grupptillsynsmyndigheten behandlas närmare i kapitel 16.
Även om direktivet innehåller en hel del nyheter kring tillsynen över enskilda försäkringsföretag kan det konstateras att flertalet av bestämmelserna i direktivet har en motsvarighet i de äldre direktiven. Bestämmelserna i de äldre direktiven är i huvudsak genomförda i svensk rätt genom bestämmelser i FRL, se särskilt dess nuvarande 14–16 kap, och bestämmelser i LUFT, se särskilt dess nuvarande 3 kap.
13.2 Utgångspunkter
13.2.1 Allmän utgångspunkt
Utredningens bedömning: De bestämmelser i Solvens II-direktivet
som riktar sig till Finansinspektionen ska, som huvudregel, tas in i försäkringsrörelselagen när bestämmelsen rör enskild, men tas in i försäkringsrörelseförordningen eller i förordningen med instruktion för Finansinspektionen när bestämmelsen endast riktar sig till inspektionen.
337
Tillsyn SOU 2011:68
Skäl för utredningens bedömning: Av Regeringsformen 8 kap. 2 §
punkt 2 framgår att föreskrifter ska meddelas genom lag om de avser förhållandet mellan enskilda och det allmänna under förutsättning att föreskrifterna gäller skyldigheter för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden (se avsnitt 5.2.2). Mot den nu angivna bakgrunden bör de bestämmelser i direktivet som riktar sig till Finansinspektionen tas in i FRL när bestämmelsen rör skyldighet för enskild, men som huvudregel och i enlighet med svensk lagstiftningstradition tas in i försäkringsrörelseförordningen (2011:257) eller i förordningen (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen när bestämmelsen endast riktar sig till denna.
13.2.2 Huvudsyftet med tillsynen
Utredningens bedömning: Det behövs inga lagändringar för att
genomföra bestämmelserna i Solvens II-direktivet om att Finansinspektionen ska ha de medel och resurser som krävs för att kunna bedriva den tillsyn som krävs enligt direktivet.
Skäl för utredningens bedömning: Enligt bestämmelsen i artikel
27 i Solvens II-direktivet ska medlemsstaterna ”säkerställa att tillsynsmyndigheterna har tillgång till de medel som krävs, och att de har relevant expertkompetens, kapacitet och mandat för att uppnå tillsynens huvudsyfte, nämligen skyddet av försäkrings- och förmånstagare.”
Bestämmelsen har ingen direkt motsvarighet i de äldre direktiven, men är inte av sådan art att den enligt utredningens mening bör tas in i svensk lag. Det kan i sammanhanget anmärkas att närmare bestämmelser om syftet med den tillsyn som Finansinspektionen har att svara för regleras genom förordning (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen och att direktivets bestämmelse närmast får anses rikta sig till Riksdagen, som har den s.k. finansmakten.
338
Tillsyn
13.2.3 Finansiell stabilitet och procyklikalitet
Utredningens bedömning: Bestämmelserna om att Finans-
inspektionen ska ta hänsyn till potentiella procykliska och andra effekter av sina åtgärder i Solvens II-direktivet tillgodoses redan av bestämmelser i förordningen med instruktion för Finansinspektionen.
Skäl för utredningens bedömning: Enligt bestämmelserna i artikel
28 i Solvens II-direktivet ska Finansinspektionen i sin tillsyn ta vederbörlig hänsyn till de potentiella effekter som dess beslut kan komma att få för de berörda finanssystemens stabilitet i Europeiska unionen, särskilt i krissituationer, med hänsyn till den information som finns tillgänglig vid tillfället i fråga. I tider av exceptionella rörelser på finansmarknaderna ska Finansinspektionen dessutom ta hänsyn till de potentiellt s.k. procykliska effekterna av sina åtgärder.
Bestämmelserna, som inte har någon motsvarighet i de äldre direktiven, har för svenskt vidkommande sin motsvarighet i 2 och 5 §§ förordning (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen. Något behov av kompletterande reglering föreligger således inte enligt utredningens mening. I sammanhanget kan anmärkas att utredningen anser att den del av artikel 28 i direktivet som anger att myndighetens beslut ska utgå från den information som finns tillgänglig vid tidpunkten för beslutet inte uttryckligen behöver framgå, eftersom det får anses självklart. Det ska även anmärkas att innehållet i artikel 28 inte bör uppfattas ge stöd för att en tillsynsmyndighet i de aktuella fallen och med stöd i den bestämmelsen kan välja att generellt åsidosätta övriga bestämmelser i direktivet. Innehållet i artikel 28 bör istället uppfattas som en skyldighet för medlemsstaterna att i föreskrift erinra dess tillsynsmyndighet om att den i utförande av allmänna uppgifter inom de ramar som bestäms genom direktivet även ska ta hänsyn till finansiell stabilitet och procykalitet. Direktivets särbestämmelser vid s.k. exceptionella omständigheter behandlas i avsnitt 13.9.3.
339
Tillsyn SOU 2011:68
13.2.4 Allmänna principer för tillsynen
Utredningens förslag: Finansinspektionen har tillsyn över för-
säkringsföretag. Tillsynen omfattar att verksamheten drivs enligt
2. andra författningar som reglerar företagets näringsverksam-
het,
3. företagets bolagsordning eller stadgar, och
4. de styrdokument och riktlinjer som företaget ska ha enligt
denna lag.
Finansinspektionen har dessutom tillsyn över att försäkringsföretagets ägare uppfyller lämplighetskraven i denna lag. Finansinspektionens tillsyn ska utgå från en proaktiv och riskbaserad metod.
Skäl för utredningens förslag: Enligt artikel 29.1 i Solvens II-
direktivet ska tillsynen utgå från en proaktiv och riskbaserad metod. Tillsynen ska innefatta en kontinuerlig kontroll av att försäkringsverksamheten fungerar korrekt och att försäkringsföretagen iakttar gällande tillsynsregler. Bestämmelserna i den aktuella artikeln, som inte har någon direkt motsvarighet i de äldre direktiven, får i huvudsak anses motsvaras av bestämmelserna i nuvarande 14 kap. 2 § FRL, om att Finansinspektionen har tillsyn över försäkringsföretag (kontinuerlig kontroll).
Den nuvarande bestämmelserna i 14 kap. 2 § FRL bör kompletteras med krav på att tillsynen ska utgå från en proaktiv och riskbaserad metod samt justeras till följd av direktivets krav på styrdokument och riktlinjer, se t.ex. avsnitt 12.2.5. Innehållet i 14 kap. 2 § tredje stycket, om Finansinspektionens tillsyn över att ägare och ledning i ett försäkringsföretag uppfyller lämplighetskraven, bör justeras genom strykning av tillsynen över ledningens uppfyllande av de aktuella kraven. Strykningen är föranledd av att Finansinspektionens tillsyn över uppfyllandet av lämplighetskraven för personer i ledningen istället tillgodoses genom kravet på att verksamheten i ett försäkringsföretag drivs enligt FRL, där ett särskilt krav på lämplighet bl.a. för personer i ett företags ledning föreslås, se avsnitt 12.2.8. Bestämmelserna om tillsynens omfattning bör återspeglas i bestämmelserna om Finansinspektionens ingripande.
340
Tillsyn
De nuvarande bestämmelserna i 16 kap. 1 § FRL bör därför justeras på motsvarande sätt.
Utredningen uppfattar kravet på användande av en proaktiv och riskbaserad metod dels som ett krav på att ingripande ska kunna ske i ett tidigt skede för att förhindra att problem uppkommer, dels som ett krav på en mer individualiserad bedömning av de enskilda företagen.
Det att utgångspunkten för tillsynen ska tas i en proaktiv och riskbaserad metod medför enligt utredningen att tillsynen kan förutsättas vara mer inriktad på kontroll av att de enskilda företagen har upprättat och följer kvalitativt godtagbara interna rutiner och beslutsprocesser, än på kontroll av att företagen når upp till mer generella kvantitativa minimikrav. Enligt utredningen medför detta krav på en mer flexibel tillsyn, som bygger på en mer individualiserad bedömning av företagen. En tillkommande faktor som måste beaktas är att det nya regelverket samtidigt kan sägas skapa större flexibilitet (frihet) när det gäller hur de olika kraven på företagen ska uppfyllas. Den nya tillsynen ställer därför större krav såväl på företagen som på Finansinspektionen. Företagen måste kunna motivera och bevisa hur de kvalitativa kraven i regelverket efterlevs, och Finansinspektionen måste ha möjlighet att göra resurskrävande individuella bedömningar.
Enligt artikel 29.1 i direktivet ska tillsynen innefatta kontroll av att försäkringsföretagen iakttar gällande tillsynsregler. Vilka tillsynsregler som avses framgår emellertid inte. Utredningens förslag utgår därför från den terminologi som används i den nuvarande bestämmelsen i 14 kap. 2 § FRL.
Enligt artikel 29.2 ska tillsynen innefatta en lämplig blandning av s.k. skrivbordsundersökningar och inspektioner på plats. Att en lämplig tillsyn bör bedrivas på detta sätt framstår som självklart. Bestämmelser som möjliggör s.k. platsundersökning finns i nuvarande 14 kap. 6 § FRL. Kravet på lämplig blandning av åtgärder bör dock enligt utredningen, om det anses nödvändigt, tas in i föreskrifter på lägre nivå.
341
Tillsyn SOU 2011:68
13.2.5 Proportionalitet
Utredningens bedömning: Någon särskild bestämmelse om
proportionalitetsprincipens beaktande vid tillsynen över försäkringsföretag är inte nödvändig.
Skäl för utredningens bedömning: Som framgått av avsnitt 5.3
föreslår utredningen att det i FRL ska införas en portalbestämmelse om proportionalitetsprincipen. Den föreslagna bestämmelsen innefattar bl.a. krav på att Finansinspektionens tillsyn enligt FRL ska vara förenlig med proportionalitetsprincipen. Någon ytterligare bestämmelse om proportionalitetsprincipens beaktande vid tillsynen över försäkringsföretag är därför, enligt utredningens mening, inte nödvändig för att artikel 29.3 i Solvens II-direktivet ska anses vara genomförd i svensk rätt.
13.2.6 Tillsynsmyndigheter och tillsynens omfattning
Utredningens bedömning: Bestämmelserna om hemlandstill-
syn i Solvens II-direktivet tillgodoses redan av bestämmelser i försäkringsrörelselagen och i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige.
Skäl för utredningens bedömning: Enligt bestämmelserna i artikel
30.1 i Solvens II-direktivet är hemlandet ensamt ansvarigt för den finansiella tillsynen över de försäkringsföretag som har fått tillstånd av myndigheterna i det landet, inbegripet den del av verksamheten som företagen bedriver genom filial eller med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster. Enligt första stycket i artikel 30.2 ska denna finansiella tillsyn omfatta kontroll avseende försäkringsföretagets hela verksamhet, inbegripet dess solvens och upprättandet av försäkringstekniska avsättningar samt dess tillgångar och medräkningsbara kapitalbas, enligt de regler som hemlandet fastställt eller den praxis som tillämpas i hemlandet med iakttagande av de bestämmelser som har antagits på gemenskapsnivå.
Artikel 30.1 har stora likheter med den reglering som finns i äldre direktiv, som redan har införts i svensk lag. När det gäller de svenska försäkringsföretagen finns principen om hemlandstillsyn numera i 14 kap. 2 § FRL. När det gäller EES-företag så återspeglas
342
Tillsyn
principen om hemlandstillsyn i 3 kap. 1 § LUFT. De närmare bestämmelserna i direktivet kring vad den finansiella tillsynen ska omfatta får enligt utredningen anses följa av redan nu gällande bestämmelser i 14 kap. 2 § FRL och 3 kap. 2 § LUFT om att Finansinspektionen ska utöva tillsyn över att verksamheten drivs enligt bestämmelserna i försäkringsrörelselagen m.m. Någon tillkommande lagstiftningsåtgärd är således inte nödvändig med anledning av innehållet i artikel 30.1 och första stycket i artikel 30.2.
Bestämmelserna i artikel 30.2 andra stycket om tillsyn över s.k. assistansförsäkring har sin motsvarighet i de äldre direktiven, men har inte införts i svensk lag eftersom svensk lagstiftning inte föreskriver kontroll av de resurser i tekniskt avseende som försäkringsföretag (som har auktorisation för försäkringsklass 18) förfogar över för att kunna utföra den assistans det har åtagit sig att lämna. Utredningen föreslår inte någon förändring av svensk rätt i detta avseende. Något behov av kompletterande reglering föreligger således inte enligt utredningens mening.
Enligt artikel 30.3 första stycket ska tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där risken är belägen, medlemsstaten för åtagandet eller, när det gäller återförsäkringsföretag, i värdmedlemsstaten informera tillsynsmyndigheterna i detta företags hemmedlemsstat om det finns anledning att anta att verksamheten i ett försäkringsföretag kan påverka dess finansiella sundhet. Bestämmelsen har sin motsvarighet i de äldre direktiven, och är enligt utredningens mening redan genomförd i svensk rätt genom de nuvarande bestämmelserna i 14 kap. 3 § FRL och 5 § förordning (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen. Något behov av kompletterande reglering föreligger inte enligt utredningens mening.
Enligt andra stycket i artikel 30.3 ska tillsynsmyndigheterna i hemlandet avgöra om företaget följer de stabilitetsprinciper som har fastställs genom direktivet. Bestämmelsen, som närmast får anses vara av upplysningskaraktär med anledning av den ansvarsfördelning som följer av bestämmelsen i artikel 30.1, saknar direkt motsvarighet i äldre direktiv. Att det är tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten som har att avgöra om ett företag följer de stabilitetsprinciper som har fastställts genom direktivet följer redan av principen om hemlandstillsyn i 3 kap. 1 § LUFT. Någon lagstiftningsåtgärd är därför inte nödvändig för bestämmelsens genomförande i svensk rätt.
343
Tillsyn SOU 2011:68
13.2.7 Öppenhet och ansvar
Utredningens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direk-
tivet om att tillsynsmyndigheterna ska utföra sina uppgifter på ett överblickbart sätt med tydlig ansvarsfördelning och vederbörlig hänsyn till skyddet av konfidentiell information samt ha transparenta rutiner för tillsättande och avskedande av ledamöter i tillsynsmyndigheternas styrelser och verkställande organ tillgodoses redan av bestämmelser i försäkringsrörelselagen, förordning med instruktion för Finansinspektionen och offentlighets- och sekretesslagen.
Utredningens förslag: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet
om tillsynsmyndigheters offentliggörande av information bör tas in i föreskrifter på lägre nivå.
Skäl för utredningens bedömning och förslag:
Krav på hur Finansinspektionen ska utföra sina uppgifter
Enligt artikel 31.1 i Solvens II-direktivet ska tillsynsmyndigheterna ”utföra sina uppgifter på ett överblickbart sätt med tydlig ansvarsfördelning och vederbörlig hänsyn till skyddet av konfidentiell information.”
Enligt utredningens mening följer krav på överblickbarhet och ansvarsfördelning i betydelsen tydlighet och förutsägbarhet redan genom den mer övergripande regleringen av tillsynens utövande i nuvarande 14 kap. FRL och av kravet på Finansinspektionen att se till att de regelverk och rutiner som myndigheten disponerar över är kostnadseffektiva och enkla för medborgare och företag att förstå och följa i 2 § tredje stycket förordning (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen. När det sedan gäller kravet i artikel 31.1 på vederbörlig hänsyn till skyddet av konfidentiell information uppfylls detta enligt utredningen genom bestämmelserna om tystnadsplikt i det allmännas verksamhet och om myndigheters övriga hantering av allmänna handlingar i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Enligt utredningens mening är någon ytterligare lagstiftningsåtgärd således inte nödvändig för att bestämmelserna i artikel 31.1 ska anses vara genomförda i svensk rätt.
344
Tillsyn
Särskilda krav på öppenhet (transparens)
Enligt artikel 31.2 ska medlemsstaterna se till att följande information offentliggörs:
a) Texter till lagar och andra författningar samt allmänna vägled-
ningar på försäkringsrättens område.
b) De allmänna kriterier och metoder, inklusive de verktyg som
utvecklats i enlighet med artikel 34.4, som tillämpas vid den samlade tillsynsbedömningen enligt artikel 36.
c) Aggregerade statistiska uppgifter om centrala aspekter av till-
lämpningen av stabilitetsregelverket.
d) Hur de valmöjligheter som ges genom direktivet utnyttjas.
e) Tillsynens syften och dess huvudsakliga funktioner och verk-
samhetsformer.
Enligt utredningens mening är översättningen av engelskans ”prudential framework” med termen stabilitetsregelverket missvisande, se punkt c) ovan. De som åsyftas får istället uppfattas vara det som i allmänhet avses med termen ”tillsynsregelverket”.
Av artikel 31.2 följer vidare att de uppgifter som offentliggörs ska vara tillräckliga som underlag för en jämförelse mellan de metoder som används av tillsynsmyndigheterna i olika medlemsstater och att offentliggörandet ska ha ett gemensamt format och uppdateras regelbundet. Denna information ska finnas tillgänglig i varje medlemsstat på en och samma webbplats.
Av artikel 31.4 framgår att EU-kommissionen ska anta genomförandeåtgärder i fråga om kraven under artikel 31.2.
Bestämmelserna i artikel 31.2 har ingen direkt motsvarighet i de äldre direktiven, och är av sådan art att de bör genomföras i svensk rätt genom föreskrifter på lägre nivå. Punkternas inbördes ordning bör dock övervägas av tillgänglighetsskäl. Det bör emellertid uppmärksammas att kommissionen enligt artikel 31.4 har lämnats en relativt långtgående rätt att anta genomförandeåtgärder.
Enligt artikel 31.3 i direktivet ska medlemsstaterna föreskriva transparenta rutiner för tillsättande och avskedande av ledamöter i tillsynsmyndigheternas styrelser och verkställande organ. Finansinspektionens styrelse och generaldirektör utses av regeringen. Bestämmelsen har ingen direkt motsvarighet i äldre direktiv, men nuvarande regler bedöms vara tillräckliga för att artikel 31.3 ska
345
Tillsyn SOU 2011:68
anses vara genomförd i svensk rätt. Utredningen föreslår mot denna bakgrund inga ändringar i gällande regelverk med anledning av innehållet i artikel 31.3.
13.2.8 Förbud mot att vägra att godkänna återförsäkrings- och retrocessionsavtal
Utredningens bedömning: Bestämmelserna om förbud mot att
vägra godkänna återförsäkrings- och retrocessionsavtal i Solvens II-direktivet tillgodoses redan av bestämmelser i försäkringsrörelselagen.
Skäl för utredningens bedömning: Enligt bestämmelserna i artikel
32.1 i Solvens II-direktivet får ett försäkringsföretags hemland inte vägra att godkänna ett s.k. återförsäkringsavtal som ingåtts med ett återförsäkringsföretag eller ett försäkringsföretag som är auktoriserat i ett annat land inom EES av skäl som direkt sammanhänger med sundheten i det återförsäkrings- eller försäkringsföretagets finanser. Bestämmelsen har sin motsvarighet i de äldre direktiven, och är redan införd i svensk rätt genom bestämmelserna i nuvarande 6 kap. 1 § FRL.
Enligt bestämmelsen i artikel 32.2 får återförsäkringsföretagets hemland inte motsätta sig ett s.k. retrocessionsavtal som företaget ingått med ett återförsäkrings- eller försäkringsföretag som är auktoriserat i ett annat land inom EES av skäl som direkt sammanhänger med sundheten i det återförsäkrings- eller försäkringsföretagets finanser. Även denna bestämmelse har sin motsvarighet i de äldre direktiven, och är införd i svensk rätt genom bestämmelserna i nuvarande 6 kap. 1 § FRL.
13.2.9 Tillsyn över filialer i en annan medlemsstat
Utredningens bedömning: Solvens II-direktivets bestämmelser
om tillsyn över filialer i en annan medlemsstat i tillgodoses redan av bestämmelser i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige.
346
Tillsyn
Skäl för utredningens bedömning: Bestämmelserna i artikel 33 i
Solvens II-direktivet om möjligheten för tillsynsmyndigheten i hemlandet att på visst sätt bedriva tillsyn på plats över en filial i en annan medlemsstat har sin motsvarighet i de äldre direktiven, och är införda i svensk rätt genom bestämmelserna i 3 kap. 1–5 §§ LUFT. Någon ytterligare lagstiftningsåtgärd är således inte nödvändig för bestämmelsens genomförande i svensk rätt.
13.3 Allmänna regler
13.3.1 Allmänna tillsynsbefogenheter
Utredningens förslag: Finansinspektionen får besluta att ett
försäkringsföretag ska bedöma hur möjliga händelser eller förändringar av de ekonomiska förhållandena skulle kunna påverka företagets finansiella ställning negativt. Skyldigheten att göra bedömningar enligt första stycket gäller även för styrelsen eller den verkställande direktören eller motsvarande organ i ett företag som har åtagit sig att utföra verksamhet åt ett försäkringsföretag.
Utredningens bedömning: I övrigt tillgodoses Solvens II-
direktivets bestämmelser om tillsynsmyndigheternas befogenhet att vidta förebyggande eller korrigerande åtgärder, lämpliga åtgärder av administrativ eller finansiell natur, kräva in uppgifter, genomföra platsundersökningar eller genomdriva dessa åtgärder på rättslig väg avseende försäkringsföretag och verksamheter i dessa som omfattas av uppdragsavtal redan av bestämmelser i försäkringsrörelselagen.
Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om krav på tillsynsmyndigheters möjlighet till utarbetande av kvantitativa redskap bör tas in i föreskrifter på lägre nivå.
Skäl för utredningens bedömning och förslag: Enligt bestämmel-
serna i artikel 34.1 i Solvens II-direktivet ska medlemsstaterna se till att tillsynsmyndigheterna har befogenheter att vidta förebyggande och korrigerande åtgärder för att säkerställa att försäkringsföretag följer lagar och andra författningar i varje medlemsstat. Tillsynsmyndigheterna ska enligt artikel 34.2 ha befogenhet att
347
Tillsyn SOU 2011:68
vidta alla åtgärder som krävs – när så är lämpligt, även av administrativ eller finansiell natur – som rör försäkringsföretag och medlemmar av deras förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan. Medlemsstaterna ska vidare enligt artikel 34.3 säkerställa att tillsynsmyndigheterna har befogenhet att kräva in alla uppgifter som är nödvändiga för att utöva tillsyn enligt artikel 35, som avser de uppgifter som ska lämnas in till tillsynsmyndigheten. Enligt artikel 34.5 ska tillsynsmyndigheten dessutom ha befogenhet att göra undersökningar på plats i försäkringsföretagets lokaler. Enligt artikel 34.7 ska de ovan angivna befogenheterna avslutningsvis även gälla verksamhet i ett företag som omfattas av s.k. uppdragsavtal, se avsnitt 12.4.7.
Bestämmelserna om vilka befogenheter som Finansinspektionen ska ha inom ramen för tillsynen har stora likheter med bestämmelserna i de äldre direktiven, och är med ett fåtal undantag redan införda i svensk rätt genom bestämmelserna i nuvarande 14 och 16 kap. FRL, jfr prop. 1994/95:184 s. 222 ff. Det övriga innehållet i artikel 34 i direktivet har medfört följande överväganden.
Bestämmelserna i artikel 34.4 innebär att medlemsstaterna ska säkerställa att tillsynsmyndigheterna har befogenhet att utarbeta kvantitativa redskap för att analysera försäkringsföretags förmåga att hantera möjliga händelser eller framtida förändringar av de ekonomiska förhållanden som skulle kunna påverka deras samlade finansiella ställning negativt samt att tillsynsmyndigheterna även ska ha befogenhet att kräva att företagen genomför sådana bedömningar. Kravet på Finansinspektionens möjlighet till utarbetande av kvantitativa redskap bör regleras i föreskrifter på lägre nivå. Kravet på befogenhet att kräva att företagen genomför sådana bedömningar är emellertid av sådan art att det bör genomföras i lag. I utformningen av den föreslagna bestämmelsen har även kravet i artikel 34.7, på att de nu aktuella befogenheterna även ska gälla verksamhet i företagen som omfattas av uppdragsavtal, beaktats.
Artikel 34.6 innehåller krav på att tillsynsmyndigheterna ska utöva sina befogenheter inom rimlig tid och på ett proportionerligt sätt. Som framgått av avsnitt 5.3 föreslår utredningen att det i FRL ska införas en portalbestämmelse om proportionalitetsprincipen. Den föreslagna bestämmelsen innefattar bl.a. krav på att Finansinspektionens tillsyn enligt FRL ska vara förenlig med proportionalitetsprincipen. Någon ytterligare bestämmelse om proportionalitetsprincipens beaktande vid utövning av befogenheter är, enligt utredningens mening, inte nödvändig för att kravet på proportio-
348
Tillsyn
nalitet enligt artikel 34.6 ska anses vara genomfört i svensk rätt. Även när det gäller kravet på utövande av befogenheter inom rimlig tid saknas enligt utredningen behov av tillkommande lagstiftningsåtgärder. Kravet på att Finansinspektionen ska utöva sina befogenheter inom rimlig tid tillgodoses enligt utredningens mening redan av den allmänna regleringen om ingripande i nuvarande 16 kap. 1– 3 §§ FRL.
Av artikel 34.8 följer avslutningsvis att de åtgärder som anges i punkterna 1–5 och 7 vid behov och när så är lämpligt ska kunna genomdrivas rättsligt. Bestämmelser med sådan innebörd är enligt utredningen införda i svensk rätt genom regleringen av uppgifter och ingripande i nuvarande 14 och 16 kap. FRL.
13.3.2 Granskningsprocessen
Utredningens förslag: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet
om Finansinspektionens granskningsprocess bör tas in i föreskrifter på lägre nivå.
Utredningens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direk-
tivet om nödvändiga befogenheter för Finansinspektionen att kräva att försäkringsföretag åtgärdar svagheter eller brister som påvisats i den samlade tillsynsbedömningen tillgodoses redan av bestämmelser i försäkringsrörelselagen.
Skäl för utredningens förslag: Av bestämmelserna i artikel 36.1
första stycket i Solvens II-direktivet framgår att tillsynsmyndigheterna ska granska och utvärdera de strategier, processer och rapporteringsrutiner som försäkringsföretagen har inrättat för att följa de lagar och andra författningar som antas enligt Solvens II-direktivet.
Av artikel 36.1 andra stycket och artikel 36.2 framgår att granskningen och utvärderingen ska omfatta bedömningar av de kvalitativa kraven, risker, och företagens förutsättningar att kunna bedöma dessa risker och att tillsynsmyndigheterna särskilt ska granska och utvärdera efterlevnaden av bestämmelserna om
a) företagsstyrningssystem, inklusive egen risk- och solvensbedöm-
ning,
b) försäkringstekniska avsättningar,
349
Tillsyn SOU 2011:68
c) kapitalkrav,
d) placeringsregler,
e) kapitalbasens kvalitet och kvantitet, och
f) fullständiga och partiella interna modeller.
Enligt artikel 36.3 ska tillsynsmyndigheterna ha inrättat lämpliga kontrollredskap för att kunna påvisa försämringar av den finansiella ställningen för försäkringsföretag och följa upp insatserna för att åtgärda sådana försämringar.
Av artikel 36.4 framgår att tillsynsmyndigheterna ska bedöma om försäkringsföretagen har utvecklat tillfredsställande metoder och arbetsrutiner för att påvisa möjliga händelser eller framtida förändringar av de ekonomiska förhållandena som skulle kunna påverka den samlade ekonomiska ställningen negativt i de företag som berörs samt bedöma företagens förmåga att stå emot sådana möjliga händelser eller framtida förändringar av de ekonomiska förhållandena.
Enligt artikel 36.5 ska tillsynsmyndigheterna ha nödvändiga befogenheter för att kräva att försäkringsföretag åtgärdar svagheter eller brister som påvisats i den samlade tillsynsbedömningen. Bestämmelser med denna innebörd finns i nuvarande 14 och 16 kap. FRL. Något behov av tillkommande befogenheter bedöms inte föreligga för att artikel 36.5 ska anses vara genomförd i svensk rätt.
Enligt artikel 36.6 ska avslutningsvis de granskningar, utvärderingar och bedömningar som avses i artikel 36.1, 36.2 och 36.4 genomföras regelbundet. Tillsynsmyndigheterna ska vidare fastställa en minsta frekvens och omfattning för dessa granskningar, utvärderingar och bedömningar med beaktande av arten, omfattningen och komplexiteten av det berörda försäkringsföretagets verksamhet.
Bestämmelserna i nu nämnda artiklar har ingen direkt motsvarighet i de äldre direktiven, men är, med undantag av vad som följer av artikel 36.5, av sådan art att de enligt utredningen bör tas in i föreskrifter på lägre nivå.
350
Tillsyn
13.3.3 Kapitaltillägg
Utredningens förslag: Finansinspektionen får besluta om
kapitaltillägg för ett försäkringsföretag om
1. företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden
som ligger till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet beräknat i enlighet standardformeln, och
a) ett beslut om användning av en intern modell är olämpligt eller har visat sig vara ineffektivt, eller
b) en fullständig eller partiell intern modell håller på att utarbetas.
2. företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden
som ligger till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet i enlighet med en fullständig eller partiell intern modell på grund av att vissa kvantifierbara risker inte beaktats i tillräcklig utsträckning och företaget inte inom skälig tid har anpassat modellen till sin riskprofil, eller
3. försäkringsföretagets företagsstyrningssystem
a) avviker väsentligt från kraven i försäkringsrörelselagen,
b) avvikelserna i a) medför att företaget inte kan garantera en korrekt identifiering, mätning, övervakning, hantering och rapportering av de risker som företaget är eller kan komma att bli exponerat för, och
c) det är osannolikt att bristerna kan korrigeras inom skälig tid endast genom andra åtgärder. Ett kapitaltillägg som avses i första stycket 1 och 2 ska beräknas så att det säkerställs att företaget uppfyller solvenskapitalkravet. Ett kapitaltillägg som avses i första stycket 3 ska beräknas så att det är proportionerligt mot de risker som föreligger på grund av bristerna i företagsstyrningssystemet. Efter ett beslut om kapitaltillägg ska försäkringsföretagets solvenskapitalkrav utgöras av summan av kapitaltillägget och solvenskapitalkravet beräknat i enlighet med standardformeln eller, om företaget har fått tillstånd att använda en fullständig eller partiell intern modell, i enlighet med denna. Ett kapitaltillägg som beslutats med stöd av första stycket 3 ska inte ingå i solvenskapitalkravet vid beräkning av riskmarginalen i ett företag som värderar bästa skattningen och riskmarginalen separat.
351
Tillsyn SOU 2011:68
När kapitaltillägg beslutats enligt första stycket 2 eller 3 ska Finansinspektionen förelägga försäkringsföretaget att vidta de åtgärder som behövs för att avhjälpa de brister som har föranlett kapitaltillägget. Ett beslut om kapitaltillägg ska omprövas minst en gång per år. Beslutet ska upphävas när företaget har avhjälpt de brister som låg till grund för beslutet. Ett beslut om kapitaltillägg får förenas med ett beslut om ökning av de försäkringstekniska avsättningarna.
Skäl för utredningens förslag: Enligt skäl 26 är solvenskapitalkra-
vet utgångspunkten för att ställa adekvata kvantitativa krav inom försäkringssektorn. Tillsynsmyndigheterna bör därför endast under särskilda omständigheter och i de fall som nämns i direktivet ha befogenhet att fastställa kapitaltillägg utöver solvenskapitalkravet. Standardformeln för solvenskapitalkravet är avsedd att återspegla riskprofilen hos de flesta försäkringsföretagen, men det kan finnas vissa fall där standardformeln inte ger adekvat uttryck för en mycket speciell riskprofil hos ett företag.
Enligt bestämmelserna i artikel 37 i Solvens II-direktivet får Finansinspektionen i särskilda fall fastställa ett s.k. kapitaltillägg. Bestämmelserna har ingen motsvarighet i de äldre direktiven och ska enligt utredningen genomföras i lag, dock med vissa språkliga justeringar för att bättre följa den traditionella utformningen av svensk lagtext. Någon skillnad i sak är således inte avsedd. Utredningen föreslår som tillägg till de bestämmelser som införs med anledning av det direkta innehållet i artikel 37 en bestämmelse som tydliggör att ett beslut om kapitaltillägg får förenas med ett beslut om ökning av de försäkringstekniska avsättningarna, se avsnitt 13.7.2. Enligt utredningens direktiv ska den närmare innebörden av regelverket i dessa delar analyseras särskilt.
Enligt skäl 27 är ett kapitaltillägg en undantagsåtgärd i den bemärkelsen att den endast bör användas som en sista utväg när andra tillsynsåtgärder är verkningslösa eller olämpliga. Termen undantagsfall bör dessutom ses utifrån varje företags specifika situation, snarare än till antalet kapitaltillägg som åläggs på en viss marknad.
Enligt skäl 28 bör kapitaltilläggen behållas så länge som de omständigheter som föranledde deras införande inte har rättats till. I händelse av betydande brister i en partiell eller fullständig intern
352
Tillsyn
modell eller i företagsstyrningen bör tillsynsmyndigheterna se till att företaget i fråga vidtar alla ansträngningar för att avhjälpa de brister som ledde till fastställande av kapitaltillägget.
Av artikel 37.6 framgår avslutningsvis att EU-kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att ytterligare specificera de omständigheter som innebär att ett krav på kapitaltillägg kan föreläggas och metoderna för beräkningen av ett sådant krav. En upplysning om detta bör tas in i lagen.
Enligt utredningen ger innehållet i artikel 37 tillsammans med innehållet i skälavsnitt 26–28 en relativt tydlig bild av konstruktionen och användandet av kapitaltillägg. Överskådligheten försvåras dock av behovet av hänvisningar till andra bestämmelser och definitioner. I den språkliga omformningen av bestämmelserna i artikel 37 har utredningen till del begränsats av att bestämmelserna om kapitaltillägg kommer bli föremål för genomförandeåtgärder. Vid sidan av den språkliga omformuleringen innehåller utredningens förslag ett tydliggörande av att ett beslut om kapitaltillägg får förenas med ett beslut om ökning av de försäkringstekniska avsättningarna.
Den närmare innebörden av bestämmelserna om kapitaltillägg är att Finansinspektionen i vissa särskilt angivna situationer får möjlighet att använda en ny sorts tillsynsåtgärd, jfr. skäl 27. Som en följd av detta bör uppgifterna om hur Finansinspektionen ska ingripa i nuvarande 16 kap. 2 § FRL justeras genom tillägg av uppgift om kapitaltillägg.
Det bör avslutningsvis anmärkas att direktivets bestämmelser om kapitaltillägg, även om de i direktivet omnämns som tillsynsåtgärder, inte nödvändigtvis i alla delar kan likställas med en tillsynsmyndighets egentliga ingripandeåtgärder. Utredningen har därför övervägt om de bestämmelser som genomför artikel 37 i direktivet i vart fall till del borde placeras i annat sammanhang än i det föreslagna kapitlet om ingripande. Utredningen har dock stannat vid att föreslå en samlad reglering av kapitaltillägg i det kapitlet.
353
Tillsyn SOU 2011:68
13.3.4 Tillsyn över funktioner och verksamhet som omfattas av uppdragsavtal
Utredningens förslag: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet
om tillsynsmyndigheters faktiska förmåga att kunna utöva sina tillträdesrättigheter hos en tjänsteleverantör till ett försäkringsföretag samt om tillsynsmyndigheters underrättelser till behöriga myndigheter i det land där en tjänsteleverantör är etablerad innan tillsyn genomförs hos denne och om en tillsynsmyndighets begäran av biträde av tillsynsmyndigheten i det land där tjänsteleverantören är etablerad för genomförande av en inspektion hos leverantören bör tas in i föreskrifter på lägre nivå.
Skäl för utredningens förslag: Artikel 38.2 första stycket i Solvens
II-direktivet innehåller bestämmelser om tillsynsmyndigheters rätt att genomföra inspektioner på plats i en tjänsteleverantörs lokaler, krav på underrättelse från en tillsynsmyndighet till de relevanta myndigheterna i en tjänsteleverantörs medlemsstat innan den genomför inspektionen samt en upplysning om att medlemsstatens tillsynsmyndighet ska anses vara den relevanta myndigheten om tjänsteleverantören inte är föremål för tillsyn. Andra stycket i artikel 38.2 innehåller bestämmelser om möjligheten för en tillsynsmyndighet att delegera utförandet av sådana inspektioner som avses i första stycket till tillsynsmyndigheten i den medlemsstat där tjänsteleverantören är etablerad.
Artikel 38.1 c), som i övrigt behandlas i avsnitt 12.4.7, innehåller en bestämmelse om tillsynsmyndigheters faktiska förmåga att kunna utöva sina tillträdesrättigheter hos en tjänsteleverantör.
Bestämmelserna i artikel 38.2 har ingen motsvarighet i de äldre direktiven och bör enligt utredningen tas in i föreskrifter på lägre nivå. Bestämmelsen i artikel 38.1 c), i den del den avser en tillsynsmyndighets möjlighet att kunna utöva de angivna tillträdesrättigheterna, bör även den, om ett regleringsbehov anses föreligga, tas in i föreskrifter på lägre nivå.
354
Tillsyn
13.3.5 Överlåtelse av försäkringsbestånd
Utredningens bedömning: Bestämmelserna om överlåtelse av
försäkringsbestånd i Solvens II-direktivet tillgodoses redan av bestämmelser i försäkringsrörelselagen.
Skäl för utredningens bedömning: Enligt bestämmelserna i artikel
39 i Solvens II-direktivet ska medlemsstaterna på de villkor som föreskrivs i nationell lag, ge försäkringsföretag med huvudkontor inom deras territorier tillstånd att, helt eller delvis, överlåta sådana egna bestånd av försäkringsavtal, som slutits med stöd av etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster, till ett acceptföretag som är etablerat inom gemenskapen.
Artikel 39 innehåller vidare mer detaljerade bestämmelser om tillsynsmyndigheters hantering av en överlåtelse av försäkringsbestånd. Bestämmelserna har stora likheter med bestämmelserna i de äldre direktiven, och är enligt utredningens mening genomförda genom de nuvarande bestämmelserna i 10 kap. FRL. Någon ytterligare lagstiftningsåtgärd är således inte nödvändig för bestämmelsens genomförande i svensk rätt.
13.4 Informationsutbyte m.m.
13.4.1 Konfidentiell information och informationsutbyte
Utredningens bedömning: Bestämmelserna om konfidentiell
information och informationsutbyte i Solvens II-direktivet tillgodoses redan av bestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen.
Skäl för utredningens bedömning:
Bestämmelser om att konfidentiell information endast får användas i tjänsten eller för vissa särskilt angivna ändamål
Enligt bestämmelsen i artikel 67 i Solvens II-direktivet får tillsynsmyndigheter som erhåller konfidentiell information av visst slag endast använda informationen i tjänsten eller för vissa särskilt angivna ändamål.
355
Tillsyn SOU 2011:68
Bestämmelsen i artikel 67 har stora likheter med artikel 16.4 i Konsoliderade livdirektivet, 16.4 i Tredje skadedirektivet och artikel 27 i Återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar är genomförda i svensk rätt genom bestämmelser i sekretesslagstiftningen, numera 7–10 kap. offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), se prop. 1994/95:184 s. 230. Utredningen anser inte att det finns något behov av lagändringar till följd av att innehållet i artikel 67 inte är exakt likalydande med innehållet i de äldre redan genomförda direktiven.
Informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheter
Enligt bestämmelsen i artikel 68.1 får de nationella bestämmelserna om konfidentiell information inte utgöra hinder för vissa former av informationsutbyte. Vad som avses är bl.a. informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheterna i de olika medlemsstaterna, informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheterna på försäkringsområdet och tillsynsmyndigheterna för andra aktörer på det finansiella området samt aktörer med uppgifter på konkurs-, likvidations- eller redovisningsområdet eller informationsgivning till organ som administrerar tvångslikvidationsförfaranden eller garantifonder. De nationella bestämmelserna får inte heller hindra vissa former av informationsutbyte mellan medlemsstaterna. Av artikeln framgår även att den information som tas emot ska omfattas av tystnadsplikt.
Bestämmelsen i artikel 68.1 har stora likheter med artikel 16.5 i Konsoliderade livdirektivet, 16.4 och 16.5 i Tredje skadedirektivet och artikel 28.1 i Återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar har ansetts vara förenliga med bestämmelserna i sekretesslagstiftningen, numera offentlighets- och sekretesslagen (se prop. 1994/95:184 s. 230). Utredningen anser inte att det finns något behov av lagändringar till följd av att innehållet i artikel 68.1 inte är exakt likalydande med innehållet i de äldre redan genomförda artiklarna.
Informationsutbyte med vissa andra myndigheter m.m.
Enligt bestämmelsen i artikel 68.2 första stycket ska de nationella bestämmelserna om konfidentiell information inte utgöra hinder för vissa andra former av informationsutbyte. Vad som här avses är
356
Tillsyn
informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheterna och myndigheter med tillsynsansvar på områdena för t.ex. likvidation och konkurs, myndigheter med tillsynsansvar på revisionsområdet samt oberoende aktuarier som utövar lagstadgad tillsyn eller organ som övervakar dessa aktuarier. Enligt bestämmelsen i artikel 68.2 andra stycket ska medlemsstaterna ställa upp ett antal särskilda villkor kring informationsutbytet, bl.a. när det gäller tystnadsplikt.
Bestämmelserna i artikel 68.2 första och andra styckena har stora likheter med artikel 16.6 i Konsoliderade livdirektivet, 16.5 a) i Tredje skadedirektivet och artikel 28.2 i Återförsäkringsdirektivet. Även när det gäller bestämmelserna i artikel 68.2 första och andra styckena gör utredningen den bedömningen att några lagändringar inte är nödvändiga, eftersom bestämmelserna i allt väsentligt överensstämmer med den äldre EU-regleringen som tidigare bedömts vara förenlig med den svenska regleringen. Bestämmelser som avser nu aktuellt informationsutbyte finns i offentlighets- och sekretesslagen, se särskilt kap. 7, 8 och 11 i den lagen.
Enligt bestämmelsen i artikel 68.2 tredje stycket ska Sverige meddela kommissionen och andra medlemsstater vilka myndigheter, personer och organ som har tillåtelse att ta emot sådan information som avses i första stycket. Bestämmelsen är enligt utredningen inte av sådan art att den bör tas in i svensk lag.
Bestämmelsen i artikel 68.3 har ingen direkt motsvarighet i den äldre regleringen. Enligt bestämmelsen ska bestämmelserna om konfidentiell information inte hindra medlemsstaterna från att tilllåta informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheterna och organ som är ansvariga för att upptäcka och utreda överträdelser av bolagsrättslig lagstiftning. Medlemsstater som utnyttjar denna möjlighet måste enligt direktivet ställa upp ett antal särskilda villkor kring informationsutbytet, bl.a. när det gäller tystnadsplikt. Utredningen gör bedömningen att de nuvarande sekretessreglerna i och för sig medger informationsutbyte som har klara likheter med vad som anges i artikel 68.3, men menar samtidigt att den nuvarande svenska regleringen och fördelningen av uppgifter mellan myndigheter inte medför att Sverige kan anses tillämpa den möjlighet som anges i första stycket i artikel 68.3. Utredningen föreslår inte heller någon ändring av den nuvarande ordningen.
Det bör avslutningsvis särskilt noteras att Sverige enligt artikel 68.4 ska meddela kommissionen och de andra medlemsstaterna vilka myndigheter, personer och organ som har tillåtelse att ta emot information avsedd att användas för att upptäcka och utreda
357
Tillsyn SOU 2011:68
överträdelser av bolagsrättslig lagstiftning. Bestämmelsen är enligt utredningen inte av sådan art att den bör tas in i svensk lag.
13.5 Enhetlighet i tillsynen
Utredningens bedömning: Bestämmelserna om att Finans-
inspektionen i sin verksamhet ska beakta EU-dimensionen, beakta enhetligheten när det gäller tillsynsverktyg och tillsynsrutiner och ta vederbörlig hänsyn till CEIOPS (numera EIOPA) riktlinjer och rekommendationer i Solvens II-direktivet tillgodoses redan av bestämmelser i försäkringsrörelselagen och i förordningen med instruktion för Finansinspektionen.
Skäl för utredningens bedömning: Enligt bestämmelserna i artikel
71.1 i Solvens II-direktivet ska medlemsstaterna se till att en EUdimension beaktas på lämpligt sätt i tillsynsmyndigheternas mandat. Av bestämmelsen i artikel 71.2 framgår att medlemsstaterna även ska se till att de behöriga myndigheterna vid fullgörandet av sina skyldigheter beaktar enhetligheten när det gäller tillsynsverktyg och tillsynsrutiner vid tillämpningen av det nya regelverket, och att medlemsstaterna för detta ändamål ska se till att tillsynsmyndigheten på sätt som anges i beslut 2009/79/EG deltar i CEIOPS (numera EIOPA) verksamhet och tar vederbörlig hänsyn till riktlinjer och rekommendationer från EIOPA. Skyldigheten för EIOPA att, om så krävs, tillhandahålla icke rättsligt bindande riktlinjer och rekommendationer behandlas i artikel 71.3. I nämnda artikel behandlas även vissa andra skyldigheter för EIOPA.
Bestämmelsen i artikel 71.3 är en bestämmelse som är riktad till EIOPA och inte till medlemsländerna, och behöver därför enligt utredningen inte genomföras i svensk rätt.
När det gäller bestämmelserna i artikel 71.1 och 71.2 gör utredningen följande bedömning. Vissa av bestämmelserna i de nyss nämnda artiklarna är till del vagt formulerade, och är därför mindre lämpliga att ta in i svensk lagtext, jfr. ”beakta EU-dimensionen på lämpligt sätt” och ”vederbörlig hänsyn”. Bestämmelserna har i huvudsak sina motsvarigheter i 5 § förordning (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen. Att Finansinspektionen ska samarbeta med behöriga myndigheter och Europeiska kommissionen följer även av 14 kap. 3 § FRL. När det särskilt gäller kravet på
358
Tillsyn
enhetlighet i tillsynen anser utredningen att ett sådant krav får anses följa redan av det krav på förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter att i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet som finns i 1 kap. 9 § regeringsformen. Kraven på förvaltningsmyndigheter och andra i regeringsformen begränsas inte heller av nationsgränser. Vid sidan av det nu angivna torde tillkomsten av EIOPA och bl.a. de bindande tekniska standarder för tillsyn som myndigheten ska ta fram förenkla enhetlighet i tillsynen avsevärt, se avsnitt 5.1.7. Något behov av lagändring med anledning av de nu aktuella bestämmelserna föreligger således inte enligt utredningen.
13.6 Skyldighet för revisorer
Utredningens förslag: I tillägg till de nu gällande reglerna i
14 kap. 12 § FRL bör, i en särskild punkt, anges att en revisor eller en särskild granskare ska vara skyldig att genast rapportera till Finansinspektionen om han eller hon vid fullgörandet av sitt uppdrag i ett försäkringsföretag får kännedom om förhållanden som kan innebära att företaget brister i uppfyllandet av solvens- eller minimikapitalkravet.
Utredningens bedömning: I övrigt tillgodoser befintlig lag-
stiftning Solvens II-direktivets bestämmelser om rapporteringsskyldighet för externrevisor.
Skäl för utredningens bedömning och förslag: Enligt bestämmel-
serna i artikel 72 i Solvens II-direktivet ska medlemsstaterna föreskriva en skyldighet för revisorer som utför lagstadgad revision att omgående till tillsynsmyndigheterna rapportera vissa uppgifter och beslut som riskerar att få vissa särskilt angivna konsekvenser, t.ex. påtaglig överträdelse av lagar som särskilt reglerar bedrivandet av försäkringsverksamhet.
Bestämmelserna i artikel 72.1 a)–c) har stora likheter med artikel 17 i Konsoliderade livdirektivet, 16a i Tredje skadedirektivet och artikel 31 i Återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar har genomförts genom bestämmelser i nuvarande 14 kap. 12 § FRL. Utredningen anser således inte att det finns något behov av lagändringar till följd av att innehållet i artikel 72.1 a)–c).
359
Tillsyn SOU 2011:68
När det däremot gäller artikel 72.1 d) och e), som handlar om rapporteringsskyldighet för revisorer vid bristande uppfyllelse av solvenskapitalkravet eller minimikapitalkravet, saknas motsvarighet i den äldre regleringen. Den nya rapporteringsskyldigheten är central för skyddet av försäkringstagare och andra ersättningsberättigade, och bestämmelsen bör tas in i den svenska lagen genom en ändring av den nuvarande rapporteringsskyldigheten enligt 14 kap. 12 § FRL. Bestämmelsen tar enligt ordalydelsen sikte på revisorer som utför lagstadgad revision, vilket således inte ska sammanblandas med anställda eller uppdragstagare i en funktion för s.k. internrevision, se avsnitt 12.4.3.
13.7 Tillsynen över de försäkringstekniska avsättningarna
13.7.1 Lämplig nivå på de försäkringstekniska avsättningarna
Utredningens förslag: Finansinspektionen får besluta att ett
försäkringsföretag ska visa att
1. nivån på de försäkringstekniska avsättningarna är lämplig,
2. de metoder som används vid beräkningen av de försäkrings-
tekniska avsättningarna är tillämpliga och relevanta, och
3. de underliggande statistiska data som används vid beräk-
ningen av de försäkringstekniska avsättningarna är adekvata.
Skäl för utredningens förslag: Enligt bestämmelserna i artikel 84 i
Solvens II-direktivet ska ett försäkringsföretag – efter begäran från tillsynsmyndigheten – kunna visa att nivån på företagets försäkringstekniska avsättningar är lämplig och att de metoder som används är tillämpliga och relevanta samt att underliggande statistiska data är adekvata.
Bestämmelsen i artikel 84 har ingen direkt motsvarighet i de äldre direktiven och är av sådan art att den enligt utredningens mening bör införas i lag. Det kan anmärkas att det skulle kunna hävdas att Finansinspektionen skulle kunna kräva det nu aktuella underlaget redan med stöd i sina s.k. allmänna tillsynsbefogenheter, se avsnitt 13.3.1. Utredningen har mot denna bakgrund övervägt om det är nödvändigt att föreslå en särskild bestämmelse med
360
Tillsyn
anledning av artikel 84. I syfte att tillgodose direktivets korrekta genomförande har utredningen dock stannat vid att lämna nu aktuellt förslag.
Det bör särskilt noteras att kravet på lämplig nivå på avsättningarna m.m. indirekt följer också av andra bestämmelser i det förslag till FRL som utredningen lämnar, och att den nu aktuella bestämmelsen endast handlar om företagets skyldighet att efter ett särskilt beslut från Finansinspektionen också kunna visa att reglerna följs.
13.7.2 Krav på ökning av de försäkringstekniska avsättningarna
Utredningens förslag: Om ett försäkringsföretags värdering av
de försäkringstekniska avsättningarna inte uppfyller kraven i försäkringsrörelselagen får Finansinspektionen kräva att företaget ska öka de försäkringstekniska avsättningarna så att de motsvarar kraven.
Skäl för utredningens förslag: Av bestämmelsen i artikel 85 i Sol-
vens II-direktivet framgår det att tillsynsmyndigheten får kräva att ett försäkringsföretag ökar de försäkringstekniska avsättningarna, om företagets beräkningar inte uppfyller de krav som finns i artiklarna 76–83. I artiklarna 76–83 återfinns alla centrala bestämmelser kring beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna. Av artikel 85 framgår även att ökningen inte får gå utöver den nivå som gäller enligt artiklarna 76–83.
Bestämmelsen i artikel 85 är enligt utredningens mening närmast att likna vid ett verktyg för tillsynsmyndigheterna att säkerställa efterlevnaden av artiklarna 76–83. Utredningen uppfattar bestämmelsen på det sättet att den inte kan användas för att skapa extra buffertar i företagets balansräkning. Syftet med ett ingripande enligt den nu aktuella bestämmelsen synes enligt utredningen vara att säkerställa att de försäkringstekniska avsättningarna är på den nivå som krävs enligt Solvens II-direktivet.
Bestämmelsen i artikel 85 har ingen direkt motsvarighet i de äldre direktiven och är av sådan art att det bör införas en bestämmelse i svensk lag med motsvarande innebörd.
Enligt de bestämmelser som utredningen föreslår i avsnitt 13.2.4 ska Finansinspektionen ingripa bl.a. om ett försäkringsföretag har
361
Tillsyn SOU 2011:68
åsidosatt sina skyldigheter enligt försäkringsrörelselagen. Ingripande kan t.ex. ske genom föreläggande. I ett sådant föreläggande att vidta åtgärder kan det enligt utredningen, även utan särskilt stöd enligt den nu aktuella föreslagna bestämmelsen, föreskrivas att ett försäkringsföretag på visst sätt ska öka sina försäkringstekniska avsättningar, eftersom ett företag är skyldigt att göra en korrekt beräkning av dessa. Någon särreglering krävs således inte av detta skäl. En bestämmelse som bygger på artikel 85 bör emellertid ändå av tydlighetsskäl tas in i lagen, eftersom bestämmelserna om kapitaltillägg i någon omfattning samverkar med bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar, se avsnitt 13.3.3.
13.8 Tillsynen över en intern modell
13.8.1 Plan vid bristande efterlevnad
Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag som inte längre
uppfyller kraven för att få använda en intern modell ska utan dröjsmål ge in en plan för hur bristerna ska åtgärdas inom skälig tid till Finansinspektionen. En sådan plan behöver dock inte ges in till Finansinspektionen om företaget kan visa att effekten av bristerna är oväsentlig. Om ett företag inte genomför den plan som avses i första stycket får Finansinspektionen kräva att solvenskapitalkravet beräknas med användning av standardformeln.
Skäl för utredningens förslag: Av bestämmelserna i artikel 118.1 i
Solvens II-direktivet framgår att ett försäkringsföretag som inte längre uppfyller kraven i artiklarna 120–125, utan dröjsmål ska ge in en plan till tillsynsmyndigheten för att på nytt uppnå överensstämmelse inom skälig tid, eller visa att effekterna av den bristande överensstämmelsen är oväsentliga. Av bestämmelserna i artikel 118.2 följer att tillsynsmyndigheterna får kräva att ett försäkringsföretag som inte genomför den plan som avses i artikel 118.1 istället ska beräkna solvenskapitalkravet enligt standardformeln.
Bestämmelserna saknar motsvarighet i de äldre direktiven, och bör med någon språklig justering införas i svensk lag. Någon skillnad i sak är inte avsedd. Kravet på försäkringsföretagen att under de angivna förutsättningarna ge in en plan till Finansinspektionen bör dock placeras i 16 kap. i den föreslagna lagen, eftersom den
362
Tillsyn
delen av bestämmelserna riktar sig direkt till företagen. Bestämmelsens krav på en viss plan för åtgärdande av brister bör inte sammanblandas med kraven på åtgärdsplan vid bristande uppfyllande av solvenskapitalkravet, se avsnitt 14.1.4.
13.8.2 Krav på beräkning med intern modell
Utredningens förslag: Finansinspektionen får besluta att ett
försäkringsföretag ska använda en fullständig eller partiell intern modell för beräkning av solvenskapitalkravet om företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för standardformelns beräkning och det är olämpligt att beräkna solvenskapitalkravet för företaget enligt denna.
Skäl för utredningens förslag: Av bestämmelserna i artikel 119 i
Solvens II-direktivet framgår att tillsynsmyndigheten får kräva att ett företag som beräknar sitt solvenskapitalkrav enligt standardformeln istället ska använda en intern modell för att beräkna solvenskapitalkravet eller relevanta riskmoduler som ingår i det. En förutsättning för att ett sådant krav ska kunna ställas från tillsynsmyndigheten är dock att det är olämpligt att beräkna solvenskapitalkravet i enlighet med standardformeln, eftersom det berörda företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkningen enligt standardformeln. En tillsynsmyndighets beslut ska enligt den aktuella bestämmelsen meddelas i form av ett s.k. motiverat beslut.
Av bestämmelsen framgår inte vilka tidsramar som ska gälla för framtagandet av en intern modell. Enligt utredningen får detta uppfattas på det sättet att det ytterst kommer att bli en fråga om en avvägning mellan å den ena sidan vad som är praktiskt möjligt att kräva och å den andra sidan vilken påverkan avvikelserna i riskprofil har på skyddet för försäkringstagare och andra ersättningsberättigade i det enskilda fallet.
Bestämmelsen i artikel 119 saknar motsvarighet i de äldre direktiven och bör med vissa språkliga justeringar tas in i svensk lag. De språkliga justeringarna innebär ingen ändring i sak.
Krav på att Finansinspektionens beslut ska vara motiverade framgår av bestämmelser i 20 § förvaltningslagen. Något behov av
363
Tillsyn SOU 2011:68
lagändring med anledning av kravet på ett motiverat beslut i artikel 119 föreligger således inte enligt utredningen.
13.8.3 Krav på verifierande beräkningar
Utredningens förslag: Finansinspektionen får besluta att ett
försäkringsföretag som använder en intern modell ska göra en uppskattning av solvenskapitalkravet med användning av standardformeln. En sådan beräkning ska ges in till Finansinspektionen. Finansinspektionen får besluta att ett försäkringsföretag som använder en intern modell ska verifiera kalibreringen av sin interna modell och kontrollera att dess specifikation överrensstämmer med allmänt accepterad marknadspraxis, genom användning av relevanta referensportföljer och antaganden som bygger på externa uppgifter.
Skäl för utredningens förslag: Enligt artikel 112.7 i Solvens II-
direktivet får tillsynsmyndigheten, efter det att myndigheten givit ett försäkringsföretag sitt godkännande att tillämpa en intern modell, genom ett motiverat beslut ålägga företaget att till myndigheten överlämna en skattning av solvenskapitalkravet som utarbetats i enlighet med standardformeln.
Av bestämmelserna i artikel 122.4 framgår att tillsynsmyndigheterna får kräva att försäkringsföretagen tillämpar sina respektive interna modeller på relevanta referensportföljer med antaganden som bygger på externa uppgifter för att verifiera kalibreringen av den interna modellen och kontrollera att dess specifikation överensstämmer med allmänt accepterad marknadspraxis.
Bestämmelserna i artiklarna 112.7 och 122.4 saknar motsvarighet i de äldre direktiven och bör med någon språklig justering tas in i svensk lag. De språkliga justeringarna innebär inte någon ändring i sak.
Krav på att Finansinspektionens beslut ska vara motiverade framgår av bestämmelser i 20 § förvaltningslagen. Något behov av lagändring med anledning av kravet på ett motiverat beslut i artikel 112.7 föreligger således inte enligt utredningen.
364
Tillsyn
13.8.4 Särskild övergångsplan
Utredningens förslag: Finansinspektionen får vid sin bedöm-
ning av ett försäkringsföretags ansökan om att få använda en partiell intern modell besluta att företaget ska ge in en övergångsplan för att utvidga modellens tillämpningsområde. Beslut enligt första stycket får fattas om företagets ansökan endast avser
1. vissa underkategorier av en viss risk,
2. vissa affärsenheter inom företaget, med avseende på en viss
kategori av risk, eller
3. endast delar av de områden som avses i 1 eller 2.
En övergångsplan ska innehålla uppgift om hur företaget planerar att utvidga tillämpningsområdet till andra underkategorier eller affärsenheter för att se till att modellen omfattar en övervägande del av företagets försäkringsverksamhet som berörs av den specifika riskkategorin.
Skäl för utredningens förslag: Enligt artikel 113.2 i Solvens II-
direktivet får tillsynsmyndigheten vid sin bedömning av ett försäkringsföretags ansökan om användning av en partiell intern modell som endast avser vissa undergrupper av en specifik riskmodul, vissa affärsenheter inom ett försäkringsföretag med avseende på en specifik riskmodul eller delar av båda dessa områden kräva att företaget överlämnar en realistisk övergångsplan för att utvidga tillämpningsområdet för modellen.
Enligt den aktuella bestämmelsen ska en övergångsplan innehålla uppgifter om på vilket sätt företaget planerar att utvidga tilllämpningsområdet av modellen till andra underkategorier av risker eller andra affärsenheter för att se till att modellen omfattar en övervägande del av den försäkringsverksamhet som berörs av den specifika riskmodulen.
Bestämmelsen i artikel 113.2 saknar motsvarighet i de äldre direktiven och bör med någon språklig justering tas in i svensk lag. De språkliga justeringarna är inte avsedda att innebära någon ändring i sak.
365
Tillsyn SOU 2011:68
13.9 Försäkringsföretag i svårigheter
13.9.1 Inskränkningar i ett försäkringsföretags förfoganderätt över tillgångar
Utredningens förslag: Bestämmelserna i nuvarande 16 kap. 7 §
första stycket 2 och 3 FRL bör justeras på sätt som innebär att Finansinspektionen ges möjlighet att begränsa ett försäkringsföretags förfoganderätt eller förbjuda företaget att förfoga över sina tillgångar om företaget inte uppfyller solvens- eller minimikapitalkravet. Vid fall av bristande uppfyllande av solvenskapitalkravet ska det dock förutsättas att det föreligger särskilda omständigheter som ger anledning att befara att företagets finansiella ställning kommer att försämras ytterligare.
Utredningens bedömning: I övrigt tillgodoser befintlig lag-
stiftning Solvens II-direktivets bestämmelser om möjligheten för Finansinspektionen att, efter begäran från ett försäkringsföretags hemmedlemsstat eller annars, besluta om inskränkningar i företagets förfoganderätt över dess tillgångar när det inte uppfyller solvens- eller minimikapitalkravet. Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om möjligheten för Finansinspektionen att besluta om inskränkningar i ett försäkringsföretags förfoganderätt över sina tillgångar till följd av bristande efterlevnad av kravet på försäkringstekniska avsättningar, tillgodoses redan av bestämmelser i försäkringsrörelselagen och i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige.
Skäl för utredningens bedömning och förslag:
Inskränkningar på Finansinspektionens initiativ
Av bestämmelserna i artikel 137 i Solvens II-direktivet framgår att tillsynsmyndigheten i försäkringsföretagets hemland får förbjuda företaget att fritt förfoga över sina tillgångar, om företaget inte följer direktivets bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar. Förbud får enligt artikeln endast meddelas efter det att tillsynsmyndigheten i hemlandet har underrättat tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaterna om sin avsikt. Enligt artikeln ska tillsynsmyndigheten i hemlandet också ange vilka tillgångar som ska omfattas av åtgärden.
366
Tillsyn
Bestämmelserna i artikel 137 har stora likheter med artikel 20.1 i Första skadedirektivet, artikel 37.1 i Konsoliderade livdirektivet och artikel 42.1 i Återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar har genomförts i svensk rätt genom bestämmelser i nuvarande 16 kap. 7 § FRL och 3 kap. 7 § LUFT. Det bör dock anmärkas att 16 kap. 7 § FRL, till skillnad från artikel 137 i direktivet, innehåller en begränsning till tillgångar i Sverige. Utredningen ser inte något skäl för att bibehålla en sådan begränsning och föreslår därför att den stryks. Mot denna bakgrund bör även uppgiften om denna begränsning i nuvarande 16 kap. 2 § första stycket strykas. Utredningen anser inte att det i övrigt finns något behov av lagändringar till följd av att innehållet i artikel 137 inte är exakt likalydande med innehållet i de äldre artiklarna.
Av bestämmelsen i artikel 138.5 i direktivet framgår att tillsynsmyndigheten, i fall då företaget inte uppfyller solvenskapitalkravet, helt eller delvis får begränsa ett företags rätt att fritt förfoga över sina tillgångar, om särskilda omständigheter föreligger och tillsynsmyndigheten bedömer att det berörda företagets finansiella ställning kommer att ytterligare försämras. Den tillsynsmyndighet som beslutar om inskränkningar i företagets förfoganderätt ska underrätta tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaterna om alla åtgärder den har vidtagit. Dessa myndigheter ska, på begäran av tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten, vidta samma åtgärder. Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska också ange vilka tillgångar som ska omfattas av inskränkningarna.
Bestämmelserna i artikel 138.5 har stora likheter med artikel 20.2 andra stycket och 20.5 i Första skadedirektivet, artikel 13.2 i Tredje skadedirektivet, artikel 37.2 andra och femte styckena i Konsoliderade livdirektivet och artikel 42.2 andra och fjärde styckena i Återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar har genomförts genom bestämmelser i nuvarande 16 kap. 7 § FRL och 3 kap. 7 § LUFT. Utredningen anser inte att det finns något annat behov av lagändringar till följd av innehållet i artikel 138.5 än att innehållet i nuvarande 16 kap. 7 § FRL justeras så att Finansinspektionens nu aktuella möjlighet uppkommer om ett försäkringsföretag inte uppfyller solvenskapitalkravet.
Av bestämmelserna i artikel 139.3 i direktivet framgår att tillsynsmyndigheten i hemlandet, i fall då företaget inte uppfyller minimikapitalkravet, helt eller delvis får inskränka ett försäkringsföretags rätt att fritt förfoga över sina tillgångar. Den tillsynsmyndighet som beslutar om inskränkningar i företagets förfoganderätt
367
Tillsyn SOU 2011:68
ska underrätta tillsynsmyndigheterna i eventuella värdländer om alla åtgärder den har vidtagit. Dessa myndigheter ska, på begäran av tillsynsmyndigheten i hemlandet, vidta samma åtgärder. Tillsynsmyndigheterna i hemlandet ska ange vilka tillgångar som ska omfattas av åtgärderna.
Bestämmelserna i artikel 139.3 har stora likheter med artikel 20.3 i Första skadedirektivet, artikel 37.3 andra stycket i Konsoliderade livdirektivet och artikel 42.3 andra stycket i Återförsäkringsdirektivet. I dessa äldre direktiv utlöstes motsvarande ingripandeåtgärder när solvensmarginalen gick under garantibeloppet. Dessa artiklar har genomförts genom bestämmelser i nuvarande 16 kap. 7 och 12 §§ FRL samt 3 kap. 7 § LUFT. Utredningen anser inte att det finns något annat behov av lagändringar till följd av innehållet i artikel 139.3 än att innehållet i nuvarande 16 kap. 7 § FRL justeras så att Finansinspektionens nu aktuella möjlighet uppkommer om ett försäkringsföretag inte uppfyller minimikapitalkravet.
Inskränkningar efter begäran från annan tillsynsmyndighet
Av bestämmelserna i artikel 140 i direktivet framgår att medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga i enlighet med nationell lagstiftning för att kunna förbjuda försäkringsföretag att fritt förfoga över tillgångar som är belägna inom deras territorier om företagets hemmedlemsstat begär det. En sådan förfogandeinskränkning kan ske i de fall som anges i artiklarna 137−139 och 144.2 samt kan omfatta de tillgångar som hemmedlemsstaten ska ange. I artikel 137–139 återfinns bestämmelser om möjligheten att använda förfogandeförbud vid bristande efterlevnad av kraven på försäkringstekniska avsättningar, solvenskapitalkravet respektive minimikapitalkravet, och i artikel 144.2 återfinns bestämmelser om möjligheten att använda förfogandeförbud i samband med återkallelse av tillstånd.
Det kan noteras att sista ledet i artikel 140 rimligen måste förstås som en upplysning om den skyldighet som hemmedlemsstaten har enligt artiklarna 137–139 och 144.2, dvs. att ange vilka tillgångar som ska omfattas av förfogandeförbudet, och att den skyldigheten måste ha fullgjorts för att ett förbud ska kunna meddelas i Sverige.
Bestämmelserna i artikel 140 har stora likheter med artikel 20a.3 i Första skadedirektivet, artikel 38.3 i Konsoliderade livdirektivet
368
Tillsyn
och artikel 43.4 i Återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar har genomförts genom bestämmelser i 3 kap. 7 § LUFT. Utredningen anser inte att det finns något behov av lagändringar till följd av att innehållet i artikel 140 inte är exakt likalydande med innehållet i de äldre artiklarna.
13.9.2 Krav på åtgärder när ett försäkringsföretag inte uppfyller solvenskapitalkravet
Utredningens förslag: Om ett försäkringsföretag inte uppfyller
solvenskapitalkravet ska Finansinspektionen förelägga företaget att inom sex månader från konstaterandet uppfylla solvenskapitalkravet. Om det är lämpligt får Finansinspektionen förlänga tidsfristen med tre månader.
Skäl för utredningens förslag: Av bestämmelsen i artikel 138.3
Solvens II-direktivet framgår att tillsynsmyndigheten ska kräva att ett försäkringsföretag som inte uppfyller solvenskapitalkravet ska vidta nödvändiga åtgärder för att inom sex månader från konstaterandet av att solvenskapitalkravet inte efterlevdes avhjälpa denna situation, antingen genom att återupprätta den tidigare nivån på den medräkningsbara kapitalbas som täcker solvenskapitalkravet eller genom reduceringar i sin riskprofil för att följa solvenskapitalkravet. Av artikelns andra stycke framgår att tillsynsmyndigheten får förlänga tidsfristen med tre månader, om så är lämpligt.
Bestämmelsen saknar motsvarighet i de äldre direktiven, och bör enligt utredningen införas i svensk lag. Enligt utredningen är det dock inte nödvändigt att det i lagen anges hur företaget återigen kan uppfylla solvenskapitalkravet, dvs. genom tillskott av medel eller genom ändrad riskprofil, eftersom det får anses självklart att ett uppfyllande endast kan ske genom agerande i enlighet med något av dessa sätt.
Det bör anmärkas att det saknas närmare ledning för prövningen av lämpligheten i en förlängning av tidsfristen i direktivet. Det får emellertid antas att sådan ledning, om det anses nödvändigt, kommer att lämnas som ett inslag i Solvens II-regleringens fortsatta utveckling, se avsnitt 5.
369
Tillsyn SOU 2011:68
13.9.3 Särbestämmelser vid exceptionella omständigheter
Utredningens förslag: Vid ett exceptionellt kursfall på finans-
marknaderna får Finansinspektionen förlänga tidsfristen i avsnitt 13.9.2 med en lämplig period. Ett försäkringsföretag ska under en sådan tidsfrist ge in en lägesrapport till Finansinspektionen var tredje månad. I lägesrapporten ska företaget redogöra för vilka åtgärder som har vidtagits och hur arbetet fortskrider med att åter uppfylla solvenskapitalkravet. Förlängningen av tidsfristen enligt första stycket ska inte längre gälla om ett försäkringsföretags lägesrapport enligt andra stycket visar att det inte har skett några väsentliga framsteg med att åter uppfylla solvenskapitalkravet från den dag då bristen på uppfyllande av solvenskapitalkravet konstaterades till den dag då lägesrapporten gavs in.
Skäl för utredningens förslag: Enligt bestämmelsen i artikel 138.4
första stycket i Solvens II-direktivet får tillsynsmyndigheten vid ett exceptionellt kursfall på finansmarknaderna förlänga den tidsperiod som avses i artikel 138.3 andra stycket med en lämplig period. Vid en sådan förlängning ska alla relevanta faktorer beaktas. Av bestämmelsen i artikel 138.4 andra stycket framgår att det berörda försäkringsföretaget var tredje månad ska lämna in en lägesrapport till sin tillsynsmyndighet. I lägesrapporten ska företaget redogöra för vilka åtgärder som har vidtagits och hur arbetet fortskrider med att återskapa nivån på den medräkningsbara kapitalbasen enligt solvenskapitalkravet eller med att reducera riskprofilen för att följa solvenskapitalkravet.
Enligt bestämmelsen i artikel 138.4 tredje stycket framgår att en förlängning av tidsfristen i första stycket inte längre ska gälla om en inlämnad lägesrapport visar att det inte har skett några väsentliga framsteg med att återskapa nivån på den medräkningsbara kapitalbasen enligt solvenskapitalkravet eller med att reducera riskprofilen för att följa solvenskapitalkravet, från det datum då bristen på efterlevnad av solvenskapitalkravet konstaterades till det datum då lägesrapporten inlämnades.
Av artikel 143 följer att kommissionen ska anta genomförandeåtgärder som anger vilka faktorer som ska beaktas i enlighet med artikel 138.4 inklusive den maximala tidsperiod som avses i artikel
370
Tillsyn
138.4 första stycket, uttryckt i antal månader, som ska vara densamma för alla försäkringsföretag. En upplysning om detta bör tas in i lagen.
Bestämmelserna i artikel 138.4 har ingen motsvarighet i de äldre direktiven, och bör med någon språklig justering införas i svensk lag. I likhet med vad som angetts i avsnitt 13.9.2 är det enligt utredningen inte nödvändigt att det i lagen anges hur företaget återigen kan uppfylla solvenskapitalkravet, dvs. genom tillskott av medel eller genom ändrad riskprofil, eftersom det får anses självklart att ett uppfyllande endast kan ske genom agerande i enlighet med något av dessa sätt. De språkliga justeringarna är inte avsedda att medföra någon ändring i sak.
13.9.4 Finansinspektionens befogenheter vid försämrad finansiell ställning
Utredningens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direk-
tivet om Finansinspektionens befogenhet att vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att garantera försäkringstagarnas intressen enligt försäkringsavtal, eller vid förpliktelser enligt återförsäkringsavtal tillgodoses redan av bestämmelser i försäkringsrörelselagen och i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige.
Skäl för utredningens bedömning: Av bestämmelserna i artikel
141 i Solvens II-direktivet framgår att tillsynsmyndigheten ska vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att garantera försäkringstagarnas intressen när det rör sig om försäkringsavtal eller förpliktelser enligt återförsäkringsavtal om ett försäkringsföretags solvenssituation fortsätter att försämras, utan att det påverkar de övriga ingripandemöjligheterna i artiklarna 138 och 139. I artikeln anges även att åtgärderna ska vara proportionella och därmed återspegla graden och varaktigheten av försämringen av det berörda försäkringsföretagets solvenssituation.
Av artikel 143 följer att kommissionen, när det är nödvändigt för att förbättra överensstämmelsen, får anta genomförandeåtgärder för att ytterligare specificera åtgärder under artikel 141. Kommissionen ska därvid vara uppmärksam på att inte förorsaka s.k. procykliska effekter. En upplysning om förekomsten av genomförandeåtgärder bör tas in i lagen.
371
Tillsyn SOU 2011:68
Bestämmelserna i artikel 141 har stora likheter med artikel 20a 2 i Första skadedirektivet och artikel 38.2 i Konsoliderade livdirektivet. Dessa artiklar har genomförts i nuvarande 16 kap. FRL och 3 kap. LUFT. De åtgärder som därigenom är tillgängliga för Finansinspektionen bedöms vara tillräckliga. Utredningen anser mot denna bakgrund att det inte finns något behov av lagändringar.
Mot bakgrund av de skäl som redovisats i avsnitt 5.3 om proportionalitetsprincipen anser utredningen att lagtexten inte bör innehålla några uttryckliga krav på att åtgärderna ska vara proportionella, och återspegla ”varaktigheten och försämringen” av företagets solvenssituation.
13.9.5 Förbud mot att i vissa fall utfärda intyg
Utredningens bedömning: Bestämmelserna om hinder för till-
synsmyndigheten att utfärda intyg i samband med beståndsöverlåtelse i Solvens II-direktivet tillgodoses redan av bestämmelser i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige.
Skäl för utredningens bedömning: Enligt artikel 142.2 i Solvens
II-direktivet får en tillsynsmyndighet som har krävt att ett försäkringsföretag ska lämna in en åtgärdsplan eller en finansiell saneringsplan inte utfärda ett sådant intyg som behövs för att företaget ska få tillstånd att genomföra en beståndsöverlåtelse, om tillsynsmyndigheten anser att försäkringstagarnas rättigheter eller återförsäkringsföretagets avtalsrättsliga skyldigheter hotas.
I sammanhanget kan anmärkas att de beståndsöverlåtelser som bestämmelsen angår är överlåtelser av försäkringsbestånd där mottagande respektive överlåtande företag finns i olika medlemsstater.
Bestämmelserna i artikel 142.2 har stora likheter med artikel 20a 5 i Första skadedirektivet, artikel 38.5 i Konsoliderade livdirektivet och artikel 43.6 i Återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar har genomförts genom 9 kap. 2 och 3 §§ LUFT. Utredningen anser inte att det finns något behov av lagändringar till följd av att innehållet i artikel 142.2 inte är exakt likalydande med innehållet i de äldre artiklarna.
372
Tillsyn
13.9.6 Återkallelse av tillstånd
Utredningens förslag: De nuvarande bestämmelserna i 16 kap.
9 § första stycket 2 och 4 FRL bör justeras på sätt som innebär att ett försäkringsföretags tillstånd får återkallas om företaget inte har börjat driva sådan rörelse som tillståndet avser inom ett år från det att tillståndet gavs, eller om företaget inte har drivit försäkringsrörelse under en sammanhängande tid av sex månader. I tillägg till nu gällande regler föreslås därutöver att Finansinspektionen ska återkalla ett försäkringsföretags tillstånd om företaget inte uppfyller minimikapitalkravet och företagets finansiella saneringsplan är uppenbart otillräcklig eller om företaget inte inom tre månader från den tidpunkt då företaget inte längre uppfyllde minimikapitalkravet har vidtagit de åtgärder som finns angivna i en godkänd finansiell saneringsplan.
Utredningens bedömning: I övrigt finns det inget behov av
lagändringar med anledning av bestämmelserna i Solvens IIdirektivet om när Finansinspektionen får återkalla ett tillstånd att bedriva försäkringsrörelse. Utredningen anser inte heller att det behövs några lagändringar med anledning av bestämmelserna i direktivet om skyldigheten för Finansinspektionen att underrätta tillsynsmyndigheterna i de övriga medlemsländerna.
Skäl för utredningens bedömning och förslag:
Bestämmelserna om när Finansinspektionen får återkalla ett tillstånd
Av bestämmelserna i artikel 144.1 första stycket i Solvens II-direktivet framgår när tillsynsmyndigheten i hemlandet får återkalla ett tillstånd. Återkallelse får ske när det berörda företaget inte utnyttjar tillståndet inom viss tid (a), avstår från att utnyttja tillståndet (a), inte längre bedriver verksamheten (a), inte längre uppfyller villkoren för tillståndet (b) och när det berörda företaget allvarligt åsidosätter sina skyldigheter enligt de bestämmelser som gäller för företaget (c). Av bestämmelsen i artikel 144.1 andra stycket framgår när tillsynsmyndigheten i hemlandet ska återkalla ett tillstånd. Återkallelse ska ske när det berörda företaget har brustit i efterlevnaden av minimikapitalkravet och tillsynsmyndigheten har funnit att den finansiella saneringsplanen är uppenbart otillräcklig eller när det berörda företaget inte har lyckats genomföra planen inom tre
373
Tillsyn SOU 2011:68
månader från det att den bristande efterlevnaden av minimikapitalkravet konstaterades.
Bestämmelserna i artikel 144.1 första stycket a)– c) har stora likheter med artikel 22.1 första stycket led a, b och d i Första skadedirektivet, artikel 14 i Tredje skadedirektivet, artikel 39.1 första stycket led a, b och d i Konsoliderade livdirektivet och artikel 44.1 första stycket led a, b och d i Återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar har genomförts genom bestämmelser i nuvarande 16 kap. 8–10 §§ FRL. Utredningen anser inte att det finns något behov av lagändringar till följd av att innehållet i artikel 144.1 a)–c)inte är exakt likalydande med innehållet i de äldre artiklarna.
Den nuvarande skyldigheten för Finansinspektionen i 16 kap. 9 § första stycket 2 och 4 FRL att återkalla ett företags tillstånd enbart av det skälet att företaget inte har inte har börjat driva sådan rörelse som tillståndet avser inom ett år från det att tillståndet gavs, eller om företaget inte har drivit försäkringsrörelse under en sammanhängande tid av sex månader riskerar enligt utredningen emellertid att vara onödigt begränsande. Av artikel 144.1 a) i direktivet framgår dessutom att tillsynsmyndigheten får återkalla ett tillstånd i dessa fall. De nuvarande bestämmelserna i FRL bör därför justeras så att Finansinspektionen inte som utgångspunkt måste återkalla ett tillstånd i de nu angivna fallen. De justerade bestämmelserna bör placeras tillsammans med övriga bestämmelser som avser fall när Finansinspektionen får återkalla ett företags tillstånd i nuvarande 16 kap. 10 § FRL. Bestämmelserna i 16 kap. 9 § andra stycket FRL kan då slopas.
Bestämmelserna om när Finansinspektionen ska återkalla ett tillstånd
Bestämmelserna i artikel 144.1 andra stycket om återkallelse av tillstånd när ett försäkringsföretag inte uppfyller minimikapitalkravet har ingen direkt motsvarighet i de äldre direktiven, och ska därför införas i den svenska lagen. Bestämmelsen bör enligt utredningen genomföras genom ett tillägg i den nu gällande lagregeln om när Finansinspektionen ska återkalla ett försäkringsföretags tillstånd. Enligt utredningen bör vissa språkliga justeringar göras, som dock inte ändrar bestämmelsen i sak.
374
Tillsyn
Anmälan till tillsynsmyndigheterna i övriga medlemsländer m.m.
När ett tillstånd återkallas ska tillsynsmyndigheten i hemlandet, enligt bestämmelsen i artikel 144.2 första stycket, anmäla detta till tillsynsmyndigheterna i de övriga medlemsländerna. Dessa myndigheter ska enligt bestämmelsen vidta lämpliga åtgärder för att förhindra att företaget inleder ny verksamhet inom deras territorier. Enligt artikel 144.2 andra stycket ska tillsynsmyndigheten i hemlandet, tillsammans med tillsynsmyndigheterna i de övriga medlemsländerna, vidta alla de åtgärder som behövs till skydd för de försäkrades intressen, och särskilt inskränka företagets rätt att fritt förfoga över dess tillgångar i enlighet med bestämmelserna i direktivet.
Bestämmelserna i artikel 144.2 första stycket har stora likheter med artikel 22.1 andra stycket första meningen i Första skadedirektivet, artikel 39.1 andra stycket första meningen i Konsoliderade livdirektivet och artikel 44.1 i Återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar har genomförts genom bestämmelser i nuvarande 16 kap. 12 § andra och tredje styckena FRL. Utredningen anser inte att det finns något behov av lagändringar till följd av att innehållet i artikel 144.2 första stycket inte är exakt likalydande med innehållet i de äldre artiklarna.
Bestämmelserna i artikel 144.2 andra stycket har stora likheter med artikel 22.1 andra stycket andra meningen i Första skadedirektivet och artikel 39.1 andra stycket andra meningen i Konsoliderade livdirektivet. Dessa artiklar har genomförts genom bestämmelser i 16 kap. 7 § FRL och 3 kap. 7 § LUFT. Utredningen anser inte att det finns något behov av lagändringar till följd av att innehållet i artikel 144.2 andra stycket inte är exakt likalydande med innehållet i de äldre artiklarna.
Krav på motivering av beslut
Av bestämmelsen i artikel 144.3 framgår det att varje beslut att återkalla ett tillstånd ska innehålla en fullständig motivering och meddelas till det berörda försäkringsföretaget. De nu aktuella kraven på ett besluts motivering och dess meddelande tillgodoses enligt utredningen av en myndighets åliggande enligt 20 § förvaltningslagen. Någon ytterligare lagstiftningsåtgärd är därför inte nödvändig.
375
Tillsyn SOU 2011:68
376
13.10 Översikt Kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (nivå 2)
Bestämmelser om tillsyn finns i kapitel X, artiklarna 266–280, där artiklarna 266–275 behandlar kapitaltillägg och artiklarna 277–280 behandlar tidsfrist vid exceptionella kursfall på finansmarknaderna. Bestämmelser om öppenhet och ansvar finns i artikel 303–308.
I fråga om sätten att beräkna kapitaltillägg och förfaranden vid beslut om dess uppställande och borttagande kan särskilt anmärkas att en beräkning av kapitaltillägg för ett försäkringsföretag som bedriver såväl liv- som skadeverksamhet som huvudregel ska göras särskilt för de respektive verksamheterna. Av bestämmelserna i artikel 275 framgår att en tillsynsmyndighet, om det inte riskerar att äventyra effektiviteten i beslutet, ska meddela det aktuella försäkringsföretaget att myndigheten överväger att besluta om kapitaltillägg och skälen för detta, samt ge möjlighet för företaget att svara med eventuell tilläggsinformation inom en lämplig tidsperiod.
När det gäller den särskilda tidsfrist som enligt artikel 138.4 i Solvens II-direktivet kan beslutas vid exceptionellt kursfall på finansmarknaderna innehåller artikel 277 dels en övre gräns på 21 månader, dels närmare bestämmelser om hur ett sådant beslut ska fattas och vilka faktorer som ska beaktas.
I fråga om de övergripande kraven på tillsynsmyndigheternas öppenhet och ansvar finns det en bestämmelse i artikel 303 om att det offentliggörande som ska göras enligt artikel 31.2 i Solvens IIdirektivet (texten till lagar och andra författningar samt statistiska uppgifter m.m.) ska ske på ett sätt som medför att innehållet är lätt att tillgodogöra sig och jämförbart för alla intresserade. Bestämmelserna innehåller också krav på att tillsynsmyndigheterna inte får röja konfidentiell information på ett sätt som innebär att individuella företag eller grupper av företag kan identifieras. Avslutningsvis framgår det av artikel 308 att den aktuella informationen ska hållas tillgänglig på tillsynsmyndigheternas hemsidor på det officiella språket eller språken i den berörda medlemsstaten, samt göras tillgänglig på ett språk som är brukligt i internationella finanskretsar.
14 Rapportering och offentliggörande
14.1 Krav på rapportering till Finansinspektionen
14.1.1 Bakgrund
Krav på rapportering till en tillsynsmyndighet är ett naturligt inslag för företag som är verksamma på finansmarknaden. Med uppgifterna som underlag kan tillsynsmyndigheten bland annat bedöma det ekonomiska läget i enskilda företag och på den finansiella marknaden i stort.
För försäkringsföretagens del finns ett fåtal bestämmelser om lämnande av upplysningar (rapportering) till Finansinspektionen i nuvarande 14 kap. FRL, medan merparten av de bestämmelser som rör företagens rapportering i stället finns i föreskrifter på lägre nivå.
Solvens II-direktivet innehåller endast mer generella bestämmelser om tillsynsmyndigheternas befogenheter att kräva uppgiftslämnade från försäkringsföretag och om företagens övriga rapportering till tillsynsmyndigheterna. I likhet med vad som nu är fallet kommer merparten av de bestämmelser som rör försäkringsföretags rapportering följa på lägre nivå.
14.1.2 Rapporter från försäkringsföretag
Utredningens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direk-
tivet om försäkringsföretags skyldighet att lämna såväl sådana uppgifter som är nödvändiga för tillsynen som övriga uppgifter till Finansinspektionen tillgodoses i egentlig mening redan av bestämmelser i försäkringsrörelselagen.
377
Rapportering och offentliggörande SOU 2011:68
Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska lämna rap-
porter om sin verksamhet till Finansinspektionen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka rapporter som ett försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen och hur de ska lämnas.
Skäl för utredningens bedömning och förslag: Av bestämmel-
serna i artikel 35.1–35.4 i Solvens II-direktivet framgår i huvudsak att medlemsstaterna ska kräva att försäkringsföretagen ska lämna de uppgifter till tillsynsmyndigheterna som är nödvändiga för tillsynen, och vilka närmare uppgifter som minst avses.
Bestämmelsen i artikel 35 har stora likheter med bestämmelserna i de äldre direktiven, och är redan införda i svensk rätt genom bestämmelserna i nuvarande 14 kap. 5 och 6 §§ FRL. I de äldre lagbestämmelserna saknas dock en närmare beskrivning av vilka närmare uppgifter som kan krävas in av Finansinspektionen. Genom det särskilda bemyndigandet i 14 kap. 18 § andra stycket 1 FRL har frågan om vilka närmare upplysningar som ett försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen lämnats för reglering genom föreskrifter på lägre nivå. Enligt utredningen finns det således inget egentligt behov av lagändringar med anledning av bestämmelserna i direktivet om försäkringsföretags skyldighet att lämna sådana uppgifter som är nödvändiga för tillsynen till Finansinspektionen.
Det kan, trots vad som angivits ovan, konstateras att bestämmelsen i nuvarande 14 kap. 5 § FRL, sett tillsammans med bemyndigandet i 14 kap. 18 § andra stycket 1 FRL, i egentlig mening är en sammanföring av möjligheten att föreskriva rapporteringsskyldighet å ena sidan och å andra sidan möjligheten till en direkt tillsynsåtgärd genom inhämtande av upplysningar i det enskilda fallet. Utredningen har därför övervägt om det nu angivna istället borde medföra ett särskiljande av rapporterings- och upplysningsskyldigheten i två separata bestämmelser.
Med hänsyn till att den egentliga rapporteringsskyldigheten under de nuvarande bestämmelserna i FRL i praktiken förutsätter att bemyndigandet utnyttjas, t.ex. på sätt som innebär att det i föreskrifter på lägre nivå anges när en viss rapportering ska ske, kan det anses saknas praktiska skäl för ett särskiljande. Utredningen har dock stannat vid att föreslå ett bibehållande av nuvarande 14 kap. 5 § FRL i den föreslagna lagens särskilda tillsynskapitel, och samti-
378
SOU 2011:68 Rapportering och offentliggörande
digt föreslå en i sak motsvarande bestämmelse om försäkringsföretags rapportering till Finansinspektionen. Det nu angivna bör enligt utredningens mening inte medföra någon förändring i förhållande till gällande rätt.
Eftersom den nya bestämmelsen i första hand riktar sig till företagen bör den placeras tillsammans med bestämmelserna om offentliggörande i föreslagna 16 kap.
När det sedan gäller de övriga preciseringarna som nu görs genom bestämmelserna i artikel 35.2 gör utredningen följande bedömningar.
Av artikel 35.2 a) framgår att Finansinspektionen ska ha de befogenheter som krävs för att fastställa art, omfattning och format för de uppgifter som kan krävas in. Av artikel 35.2 b) framgår att Finansinspektionen ska kunna kräva in alla uppgifter om avtal som innehas av förmedlare eller ingåtts med tredje man. Av artikel 35.2 c) framgår att Finansinspektionen ska kunna begära information från externa experter, t.ex. revisorer och aktuarier.
Bestämmelserna i 35.2 a) har ingen direkt motsvarighet i de äldre direktiven och är enligt utredningen av sådan art att de bör tas in i föreskrifter, dock på lägre nivå. I denna del föreslår utredningen ett till del förtydligat bemyndigande att meddela föreskrifter om hur upplysningar ska lämnas.
Bestämmelserna i 35.2 b) har stora likheter med bestämmelserna i de äldre direktiven, möjligheten för Finansinspektionen att kräva in de nu aktuella uppgifterna följer enligt utredningens mening av bestämmelserna i nuvarande 14 kap. 5 § FRL.
Bestämmelserna i 35.2 c) saknar direkt motsvarighet i de äldre direktiven, men en möjlighet att begära den aktuella informationen får anses följa av redan nu gällande bestämmelser i 14 kap. 5 och 6 §§ FRL, såvitt gäller information hos ett försäkringsföretag, och av bestämmelserna i nuvarande 14 kap. 7 § FRL, såvitt gäller upplysningar hos den där närmare angivna kretsen.
Av artikel 35.6 framgår avslutningsvis att EU-kommissionen ska anta genomförandeåtgärder i fråga om kraven under artikel 35.1–4. En upplysning om detta bör tas in i lagen.
379
Rapportering och offentliggörande SOU 2011:68
14.1.3 Rapporteringsskyldighet när kapitalkrav inte uppfylls
Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska omedelbart
underrätta Finansinspektionen om företaget inte uppfyller solvens- eller minimikapitalkravet, eller om det finns risk för det under de närmaste tre månaderna.
Skäl för utredningens förslag: Av bestämmelserna i artikel 138.1 i
Solvens II-direktivet framgår att ett försäkringsföretag omedelbart ska underrätta tillsynsmyndigheten så snart som det konstaterat att solvenskapitalkravet inte längre efterlevs eller att det finns risk för detta under de närmaste tre månaderna.
Av bestämmelserna i artikel 139.1 i direktivet framgår att ett försäkringsföretag omedelbart ska underrätta tillsynsmyndigheten om företaget konstaterar att minimikapitalkravet inte längre efterlevs, eller att det finns risk för detta under de närmaste tre månaderna.
Av de nu aktuella bestämmelserna framgår att tillsynsmyndigheten ska underrättas redan när det finns risk för bristande efterlevnad av solvens- eller minimikapitalkravet inom de närmaste tre månaderna. Med en strikt tolkning av bestämmelserna kan det hävdas att det vid varje tillfälle finns en risk för bristande efterlevnad av kapitalkraven, eftersom framtiden alltid kan anses vara osäker. Utredningen uppfattar dock bestämmelserna på det sättet att någon anmälningsskyldighet inte föreligger när det vid en samlad bedömning saknas särskilt skäl att anta att företaget inte kommer att uppfylla solvens- eller minimikapitalkravet under de närmaste tre månaderna.
Det bör anmärkas att ett företags rapporteringsskyldighet avseende solvens- respektive minimikapitalkravet i grunden är helt oberoende, trots att skyldigheten föreslås komma till uttryck i samma bestämmelse. Rapporteringsskyldighet föreligger alltså dels vid bristande uppfyllande av solvenskapitalkravet eller vid risk för bristande efterlevnad av detta, dels vid bristande uppfyllande av minimikapitalkravet eller vid risk för bristande efterlevnad av detta.
Bestämmelserna i artiklarna 138.1 och 139.1 saknar motsvarighet i de äldre direktiven, och bör med vissa språkliga justeringar införas i lag. De språkliga justeringar är inte avsedda att medföra någon ändring i sak.
380
SOU 2011:68 Rapportering och offentliggörande
14.1.4 Skyldighet att ge in en åtgärdsplan
Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag som inte uppfyl-
ler solvenskapitalkravet ska inom två månader ge in en realistisk åtgärdsplan till Finansinspektionen för godkännande. I åtgärdsplanen ska företaget ange hur företaget ska se till att solvenskapitalkravet återigen efterlevs inom sex månader från konstaterandet att det inte uppfylldes.
Skäl för utredningens förslag: Av bestämmelsen i artikel 138.2 i
Solvens II-direktivet framgår att ett försäkringsföretag inom två månader från konstaterandet av bristande efterlevnad av solvenskapitalkravet ska överlämna en realistisk åtgärdsplan till tillsynsmyndigheten för godkännande. I artikel 138.3 anges bl.a. att nödvändiga åtgärder ska vidtas inom sex månader och vad dessa åtgärder kan bestå av.
Av artikel 143 följer att kommissionen, när det är nödvändigt för att förbättra samstämmigheten i tillämpningen, får anta genomförandeåtgärder för att ytterligare specificera åtgärdsplaner enligt artikel 138.2. Kommissionen ska därvid vara uppmärksam på att inte förorsaka s.k. procykliska effekter. En upplysning om tillkommande reglering i EU-förordningen bör tas in i lagen.
Bestämmelserna i artikel 138.2 har stora likheter med artikel 20a 1 första stycket första meningen i Första skadedirektivet, artikel 38.1 första meningen i Konsoliderade livdirektivet och artikel 43.1 i Återförsäkringsdirektivet. De nu nämnda artiklarna har genomförts genom bestämmelser i nuvarande 16 kap. 4 § FRL. I motsats till bestämmelserna i nu angivna 16 kap, 4 § FRL förutsätter ett företags skyldighet att ge in en plan enligt bestämmelserna i artikel 138.2 emellertid inte att Finansinspektionen först riktar ett föreläggande mot detta. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att bestämmelserna i artikel 138.2 genomförs på så sätt att den ersätter nuvarande 16 kap. 4 § första meningen FRL.
Enligt utredningen är det inte nödvändigt att det i lagen anges hur företaget återigen kan uppfylla solvenskapitalkravet eftersom det får anses självklart.
381
Rapportering och offentliggörande SOU 2011:68
14.1.5 Skyldighet att ge in en finansiell saneringsplan
Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag som inte uppfyl-
ler minimikapitalkravet ska inom en månad ge in en realistisk kortfristig finansiell saneringsplan till Finansinspektionen för godkännande. I den finansiella saneringsplanen ska företaget ange hur företaget ska se till att minimikapitalkravet återigen efterlevs inom tre månader från konstaterandet att det inte uppfylldes.
Skäl för utredningens förslag: Av bestämmelserna i artikel 139.2 i
Solvens II-direktivet framgår att det berörda försäkringsföretaget, inom en månad från konstaterandet av att minimikapitalkravet inte efterlevs, ska överlämna en realistisk kortfristig finansiell saneringsplan till tillsynsmyndigheten för godkännande. Saneringsplanen ska visa hur företaget planerar att se till att minimikapitalkravet efterlevs inom tre månader från konstaterandet, vilket antingen kan ske genom att tillföra medräkningsbara egna medel till en nivå som minst motsvarar minimikapitalkravet eller genom reduceringar i företagets riskprofil.
Av artikel 143 följer att kommissionen, när det är nödvändigt för att förbättra överensstämmelsen, får besluta om genomförandeåtgärder för att ytterligare specificera finansiella saneringsplaner enligt artikel 139.2. Kommissionen ska därvid vara uppmärksam på att inte förorsaka s.k. procykliska effekter. En upplysning om förekomsten av genomförandeåtgärder bör tas in i lagen.
Bestämmelserna i artikel 139.2 har stora likheter med artikel 20a 1 första stycket första meningen i Första skadedirektivet, artikel 38.1 första meningen i Konsoliderade livdirektivet och artikel 43.1 i Återförsäkringsdirektivet. De nu nämnda artiklarna har genomförts genom bestämmelser i nuvarande 16 kap. 5 § första stycket FRL. I motsats till bestämmelserna i nu angivna 16 kap, 5 § FRL förutsätter ett företags skyldighet att ge in en plan enligt bestämmelserna i artikel 138.2 emellertid inte att Finansinspektionen först riktar ett föreläggande mot detta. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att bestämmelserna i artikel 139.2 genomförs på så sätt att den ersätter den nuvarande 16 kap. 5 § FRL.
Enligt utredningen är det dock inte nödvändigt att det i lagen anges hur företaget kan uppfylla minimikapitalkravet, dvs. genom tillskott av medel eller genom ändrad riskprofil, eftersom det får
382
SOU 2011:68 Rapportering och offentliggörande
anses självklart att ett uppfyllande endast kan ske genom agerande i enlighet med något av dessa sätt.
14.1.6 Krav på innehållet i en åtgärdsplan och i en finansiell saneringsplan
Utredningens förslag: Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i en åtgärdsplan samt i en finansiell saneringsplan.
Skäl för utredningens förslag: Av bestämmelsen i artikel 142.1 i
Solvens II-direktivet framgår vilka uppgifter eller bevis som en åtgärdsplan och en finansiell saneringsplan minst ska innehålla. Det handlar om uppgifter kring intäkter och kostnader, prognoser, medel som är avsedda att täcka avsättningar och kapitalkrav samt uppgifter om företagets riktlinjer för återförsäkring.
Bestämmelserna i artikel 142.1 har stora likheter med artikel 20a 1 första stycket i Första skadedirektivet, artikel 38.1 andra meningen leden a)-e) i Konsoliderade livdirektivet och artikel 43.2 leden a)-e) i Återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar har, efter bemyndigande i nuvarande 16 kap. 26 § FRL, genomförts genom bestämmelser i Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd FFFS 2004:1 om finansiell saneringsplan. Bemyndigandet i nuvarande 16 kap. 26 § FRL bör dock enligt utredningen justeras på så sätt att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i en finansiell saneringsplan och i en åtgärdsplan. Vid framtagandet av föreskrifter i denna fråga bör förekomsten av de eventuella genomförandeåtgärder som har meddelats av kommissionen med stöd av artikel 143 särskilt beaktas. Den kompletterande regleringen bör begränsas till ett slutligt genomförande av artikel 142.1.
14.2 Krav på försäkringsföretag att offentliggöra vissa uppgifter
14.2.1 Bakgrund
Enligt nuvarande solvensregelverk (Solvens I) finns det inga krav på offentliggörande av uppgifter om verksamhet och solvens. Det finns dock bestämmelser, i ÅRFL och Finansinspektionens före-
383
Rapportering och offentliggörande SOU 2011:68
skrifter och allmänna råd1, om krav på vissa tilläggsupplysningar avseende verksamhet, risker och solvens i den finansiella rapporteringen (årsredovisningen). Dessa upplysningskrav är dock inte lika omfattande som Solvens II-direktivets bestämmelser.
14.2.2 Solvens II-direktivets bestämmelser
Transparens är en av grundstenarna i Solvens II och syftar till att underlätta jämförbarheten mellan olika försäkringsföretag. Transparensen uppnås framför allt genom försäkringsföretagens offentliggörande av en Rapport om verksamhet och solvens, som ska lämnas av alla försäkringsföretag och försäkringsgrupper.
För att säkerställa transparens bör försäkringsföretag, enligt skäl 38 i Solvens II-direktivet, minst en gång per år offentliggöra, dvs. utan kostnad göra tillgänglig antingen i tryckt eller i elektronisk form, väsentliga uppgifter om sin verksamhet och solvens. Företagen får dessutom offentliggöra kompletterande uppgifter på frivillig basis.
”Rapporten om verksamhet och solvens” (på engelska Report on solvency and financial condition) är en publik rapport i vilken ett försäkringsföretag ska offentliggöra uppgifter till externa intressenter. Syftet med att offentliggöra uppgifter är bl.a. att ge en extern intressent ett underlag som denne kan förlita sig på för en bedömning av företagets verksamhet och solvenssituation. Rapporten underlättar också jämförelsen mellan olika försäkringsföretag. De uppgifter som ska offentliggöras ska vara tillräckliga för att en extern intressent ska kunna göra en bedömning av företagets verksamhet och resultat, företagsstyrning, riskprofil, värdering för solvensändamål och kapitalhantering. Företaget är skyldigt att sammanställa och publicera denna rapport årligen.
Enligt artikel 54 ska försäkringsföretaget uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter så fort en betydande förändring inträffat. Det finns enligt artikel 53 en möjlighet till undantag från kravet på offentliggörandet om ett företags konkurrenter skulle gynnas otillbörligt eller om företaget bryter mot tystnadsplikt. Denna undantagsmöjlighet gäller dock inte uppgifter som belyser företagets kapitalhantering dvs. solvenssituation.
1 Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om årsredovisning i försäkringsföretag (FFFS 2008:26).
384
SOU 2011:68 Rapportering och offentliggörande
14.2.3 Rapport om verksamhet och solvens
Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska offentliggöra
en rapport om sin verksamhet och solvens en gång per år, och i de fall som avses i avsnittet om uppdateringar.
Skäl för utredningens förslag: Enligt bestämmelsen i artikel 51.1
första stycket ska medlemsstaterna kräva att varje försäkrings- och återförsäkringsföretag årligen offentliggör en lägesrapport beträffande sin solvenssituation och finansiella ställning.
Av Solvens II-direktivet och de mer detaljerade bestämmelserna i de föreslagna genomförandebestämmelserna i EU-förordningen framgår att rapporten ska innehålla uppgifter om verksamhet och resultat, företagsstyrning och riskprofil, värdering för solvensändamål och kapitalhantering. Mot denna bakgrund har utredningen valt att kalla rapporten för Rapport om verksamhet och solvens. Användningen av begreppet finansiell ställning kan enligt utredningen felaktigt leda tankarna till den publika finansiella rapporteringen (årsredovisningen). Utredningen anser att begreppet verksamhet bättre bör kunna sammanfatta de områden som behandlar verksamhet och resultat samt företagsstyrning och riskprofil och att solvens kan sammanfatta de områden som behandlar värdering för solvensändamål och kapitalhantering, se 14.2.4.
Enligt skäl 38 ska uppgifterna offentliggöras ”minst” en gång per år, vilket dock inte framgår av artikel 51.1, som istället kräver offentliggörande årligen (på engelska on an annual basis). För samtliga försäkringsföretag i Sverige är kalenderår räkenskapsår, men räkenskapsåret kan vara kortare eller längre beroende på när bokföringsskyldigheten inträder eller upphör. Utredningen menar därför att rapporten om verksamhet och solvens därmed i normalfallet kommer att innehålla årsuppgifter. Av artikel 54 framgår det att offentliggörande dessutom ska ske vid vissa ändrade förhållanden. Det innebär att Rapporten om verksamhet och solvens kommer att offentliggöras flera gånger per år i samband med uppdateringar, vilket bör framgå av den svenska lagbestämmelsen om offentliggörandeintervall.
385
Rapportering och offentliggörande SOU 2011:68
14.2.4 Innehåll
Utredningens förslag: Rapporten om verksamhet och solvens
ska innehålla en beskrivning av försäkringsföretagets
1. verksamhet och resultat,
2. företagsstyrningssystem,
3. riskprofil,
4. värdering för solvensändamål, och
5. kapitalhantering.
De uppgifter som ska offentliggöras genom rapporten kan helt eller delvis få lämnas genom hänvisning till uppgifter som företaget offentliggjort för att uppfylla andra rättsliga eller administrativa krav, om dessa uppgifter är likvärdiga både till art och till omfattning.
Rapporten om verksamhet och solvens ska innehålla
1. kvalitativa och kvantitativa uppgifter,
2. historiska, aktuella och framåtblickande uppgifter, och
3. uppgifter som hämtats från interna och externa källor,
Uppgifterna enligt ovan ska vara
1. tillgängliga, fullständiga i varje väsentligt hänseende, jämförbara och konsekvent utformade över tiden, samt
2. relevanta, tillförlitliga och begripliga.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om det närmare innehållet i rapporten om verksamhet och solvens.
Skäl för utredningens förslag: Av bestämmelserna i artikel 51.1
första stycket framgår att uppgifterna som krävs enligt artikel 35.3 och principerna i artikel 35.4 ska beaktas vid offentliggörandet. Av bestämmelsen i artikel 51.1 andra stycket framgår det att Rapporten om verksamhet och solvens ska innehålla uppgifter av olika slag. Uppgifterna kan offentliggöras i fullständig form eller genom hänvisning till likvärdiga uppgifter som offentliggjorts för att uppfylla andra rättsliga eller administrativa krav. En förutsättning är att uppgifterna är likvärdiga både till art och till omfattning. Av artikel 51.1 framgår att försäkringsföretaget ska offentliggöra detaljerade beskrivningar av företagets verksamhet och resultat,
386
SOU 2011:68 Rapportering och offentliggörande
företagsstyrningssystem, risker samt värderingsmetoder. Dessutom ska försäkringsföretaget offentliggöra uppgifter om dispositionen av egna kapitalet (på engelska capital management). Försäkringsföretaget ska offentliggöra om minimikapitalkravet eller solvenskapitalkravet underskridits under rapporteringsperioden, även om dessa förhållanden senare rättats till, samt en förklaring av deras ursprung och följder och en redogörelse för korrigerande åtgärder som vidtagits.
Beskrivningen av dispositionen av egna kapitalet dvs. kapitalhanteringen inkluderar enligt artikel 51.1.e beskrivningar av kapitalbasens struktur, belopp och kvalitet samt beloppen för solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet. Detta skulle snarare kunna sammanfattas som företagets solvenssituation. Utredningen har ändå valt att använda” kapitalhantering” för att få samma rubriker som i bestämmelserna på lägre nivåer.
Enligt artikel 53.3 ska tillsynsmyndigheten tillåta att ett försäkringsföretag utnyttjar eller hänvisar till andra offentliggjorda uppgifter om de redan offentliggjorda uppgifterna är likvärdiga till såväl art som till omfattning med de uppgifter som krävs enligt artikel 51.
Hänvisningarna i artikel 51.1 till artiklarna 35.3 och 35.4 har av utredningen tolkats på det sättet att medlemsstaterna vid utformningen av kraven på offentliggörande ska ta hänsyn till de krav som finns på de uppgifter som ska lämnas till tillsynsmyndigheten. Artiklarna 35.3 och 35.4 gäller alla uppgifter som lämnas för tillsynen, dvs. den periodiska rapporteringen men även övriga uppgifter som begärs in i samband med tillsynen. Artikel 35.3 handlar om krav på innehållet i tillsynsrapporteringen (uppgifterna ska vara kvalitativa, kvantitativa, historiska, aktuella och/eller framåtblickande samt innehålla data från både interna källor och/eller externa källor), och artikel 35.4 innehåller kraven på proportionalitet, tillgänglighet, relevans, tillförlitlighet och begriplighet. Den hänvisning som finns i artikel 51.1 innebär alltså enligt utredningen att de uppgifter som offentliggörs ska uppfylla samma krav som de uppgifter som ska lämnas till Finansinspektionen. Utredningen föreslår därför att bestämmelsen om innehåll ska innehålla samma krav som ställs på de uppgifter som ska lämnas till Finansinspektionen enligt artiklarna 35.3 och 35.4. Kravet som avser proportionalitet framgår av avsnitt 6.3. De uppgifter som offentliggörs i Rapporten om verksamhet och solvens kommer även att ingå i den periodiska rapporteringen till Finansinspektionen.
387
Rapportering och offentliggörande SOU 2011:68
Vidare framgår det av artikel 54.2 att försäkrings- och återförsäkringsföretag frivilligt får offentliggöra varje uppgift eller förklaring som rör deras verksamhet och solvens för vilken offentliggörande inte krävs genom artiklarna 51 och 53 och punkt 1 i artikel 54. I den föreslagna EU-förordningen på nivå 2 klargörs att dessa uppgifter dock ska vara likvärdiga med de uppgifter som ska lämnas till tillsynsmyndigheten, där det är relevant. Utredningen bedömer att bestämmelsen inte behöver införas särskilt, eftersom det inte finns några hinder för försäkringsföretagen att frivilligt offentliggöra uppgifter om sin verksamhet.
Vid genomförandet av bestämmelserna i direktivet om vad Rapporten om verksamhet och solvens ska innehålla enligt artikel 51.1 har särskild hänsyn tagits till att vissa delar av regleringen på nivå 2 och 3 är mycket utförliga. Utredningen anser därför att bestämmelserna i den svenska lagen endast bör innehålla centrala och övergripande bestämmelser om innehållet. Utredningen har valt att sammanfatta innehållet i rapporten under fem rubriker; verksamhet och resultat, företagsstyrning, riskprofil, värdering för solvensändamål och kapitalhantering, som motsvarar rubrikerna i EU-förordningens bilaga PD1 (Structure of the solvency and financial condition report). Även bestämmelserna i artikel 51.2 är detaljerade och innehåller bl.a. en övergångsbestämmelse för offentliggörande av kapitaltillägg och specifika parametrar, vilket inte införs i den svenska lagen. De bestämmelser som inte införs i den svenska lagen bör införas genom föreskrifter på lägre nivå, jämför avsnitt 5.2.2.
Närmare bestämmelser om innehållet i Rapporten om verksamhet och solvens framgår av Kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (nivå 2). Av den föreslagna förordningen (nivå 2).
14.2.5 Undantag från krav på offentliggörande
Utredningens förslag: Finansinspektionen ska, efter ansökan,
lämna tillstånd till att ett försäkringsföretag inte offentliggör uppgifter, om ett offentliggörande skulle innebära att
1. företagets konkurrenter otillbörligt gynnas, eller
2. företaget bryter mot tystnadsplikt avsedd att skydda försäkringstagare eller annan som företaget har en relation med.
388
SOU 2011:68 Rapportering och offentliggörande
Ett försäkringsföretag som fått tillstånd att inte offentliggöra vissa uppgifter ska ange detta, och skälen till beslutet, i rapporten om verksamhet och solvens.
Skäl för utredningens förslag: Av bestämmelsen i artikel 53.1
framgår att tillsynsmyndigheterna ska tillåta att försäkringsföretag inte offentliggör uppgifter, om företagets konkurrenter skulle gynnas i otillbörlig grad om uppgifterna offentliggjordes eller om företaget är ålagt tystnadsplikt eller sekretess genom sina förpliktelser mot försäkringstagarna eller andra relationer med motparter. Om tillsynsmyndigheten har tillåtit att uppgifter inte offentliggörs, ska företagen ange detta i Rapporten om verksamhet och solvens med uppgift om skälen för beslutet.
Möjligheten att inte offentliggöra vissa uppgifter får inte användas när det gäller uppgifter som avser solvenssituationen (se artikel 51.1 e), dvs. bl.a. uppgifter om bristande efterlevnad av kapitalkraven.
Förslaget innebär att Finansinspektionen ska ge ett försäkringsföretag undantag från att offentliggöra uppgifter om verksamhet och resultat, företagsstyrningssystem, riskprofil samt solvensbalansräkning om företagets konkurrenter skulle gynnas otillbörligt eller om företaget skulle bryta mot sin tystnadsplikt. Däremot kan försäkringsföretaget aldrig få undantag från att offentliggöra uppgifter om sin solvenssituation. Det framgår inte av Solvens IIdirektivet hur länge undantaget gäller. Detta framgår dock av artikel 290 i förslaget till EU-förordning där det framgår att ett medgivande endast ska gälla så länge skälen till medgivandet kvarstår och att försäkringsföretaget är skyldigt att meddela om skälen inte längre föreligger.
14.2.6 Uppdateringar
Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska uppdatera
uppgifterna i rapporten om verksamhet och solvens, om en betydande förändring inträffat, som i väsentlig grad minskat relevansen hos de uppgifter som tidigare offentliggjorts. Försäkringsföretaget ska anmäla sådana betydande förändringar som avses i första stycket till Finansinspektionen.
389
Rapportering och offentliggörande SOU 2011:68
Anmälan ska innehålla uppgifter om förändringen, och följderna av förändringen.
Uppdateringar om solvenskapitalkravet inte är uppfyllt
Ett försäkringsföretag som inte uppfyller solvenskapitalkravet ska omedelbart uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter om,
1. underskottet är betydande, och
2. Finansinspektionen inte har erhållit någon realistisk åtgärdsplan inom två månader räknat från det datum då företaget upptäckte att underskottet var betydande.
Om Finansinspektionen har ansett att en åtgärdsplan är realistisk, men underskottet inte har korrigerats inom sex månader från det att det upptäcktes, ska underskottet offentliggöras vid utgången av denna period.
Finansinspektionen ska, när ett försäkringsföretag inte uppfyller solvenskapitalkravet, kräva att företaget offentliggör
1. hur stort underskottet är,
2. en förklaring av orsakerna till underskottet,
3. följderna av underskottet,
4. vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits av företaget, och
5. vilka ytterligare korrigerande åtgärder som är planerade.
Uppdateringar om minimikapitalkravet inte är uppfyllt
Ett försäkringsföretag som inte uppfyller minimikapitalkravet ska omedelbart uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter om Finansinspektionen
1. bedömer att företaget inte kommer att kunna överlämna en realistisk kortsiktig finansiell saneringsplan, eller
2. inte har erhållit någon sådan plan inom en månad räknat från det datum då företaget upptäckte att minimikapitalkravet inte var uppfyllt. Om Finansinspektionen har ansett att en kortsiktig finansiell saneringsplan är realistisk, men underskottet ändå inte har korrigerats inom tre månader från det att det upptäcktes, ska underskottet offentliggöras senast vid utgången av denna period.
390
SOU 2011:68 Rapportering och offentliggörande
Finansinspektionen ska, när ett försäkringsföretag inte uppfyller minimikapitalkravet, kräva att företaget offentliggör:
1. hur stort underskottet är,
2. en förklaring av orsakerna till underskottet,
3. följderna av underskottet,
4. vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits av företaget, och
5. vilka ytterligare korrigerande åtgärder som är planerade.
Skäl för utredningens förslag: Enligt bestämmelserna i artikel 54
ska försäkrings- och återförsäkringsföretaget, om någon betydande förändring inträffat som i väsentlig grad minskat relevansen hos de uppgifter som offentliggjorts enligt artiklarna 51 och 53, offentliggöra lämplig information om arten och följderna av denna betydande förändring. I artikeln definieras vad som avses med betydande förändringar. Dessutom definieras vilka åtgärder som ska vidtas och när de senast ska vidtas.
Utredningens förslag till bestämmelser om uppdateringar följer direktivet, men har omarbetats för att bli mer tydliga. Enligt utredningen medför omarbetningarna inga ändringar i sak. Ett försäkringsföretag ska uppdatera de uppgifter som sedan tidigare offentliggjorts så fort en betydande förändring som minskat relevansen i de uppgifter som tidigare offentliggjorts har inträffat. Vad som avses med en betydande förändring definieras i artikeln. Definitionen innebär att försäkringsföretagets skyldighet att uppdatera offentliggjorda uppgifter i vissa fall är beroende av Finansinspektionens bedömning. För att bestämmelsen i direktivet ska kunna få genomslag i praktiken krävs det därför, enligt utredningen, en skyldighet för försäkringsföretag att till Finansinspektionen anmäla betydande förändringar som innebär att minimikapitalkravet eller solvenskapitalkravet inte uppfylls. Finansinspektionen får då möjlighet att förelägga företaget att uppdatera de uppgifter som tidigare offentliggjorts, om det finns förutsättningar för ett sådant föreläggande.
391
Rapportering och offentliggörande SOU 2011:68
Nedan ges en illustration av reglerna kring uppdateringar i de fall en finansiell saneringsplan eller en åtgärdsplan upprättas.
Solvenskapitalkravunderskott
Medräkningsbar kapitalbas för täckande av solvenskapitalkrav minus solvenskapitalkrav = betydande underskott
maximal tid1) att underskottet uppdatera tidigare
Plan upprätta plan återställa underskott totalt har korrigerats offentliggörande
Ja Nej
åtgärdsplan
2 månader 6 månader 6 månader
Nej Ja
Minimikapitalkravunderskott
Medräkningsbar kapitalbas för täckande av minimikapitalkrav minus minimikapitalkrav = underskott
maximal tid1) att underskottet uppdatera tidigare
Plan upprätta plan återställa underskott totalt har korrigerats offentliggörande
Ja Nej
finansiell saneringsplan
1 månad 3 månader 3 månader
Nej Ja
1) Maximal tid beräknas från när underskottet upptäcktes
Försäkringsföretag ska omedelbart uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter om Finansinspektionen
1. inte har erhållit en realistisk åtgärdsplan inom två månader räknat från det datum då ett solvenskapitalunderskott upptäckts,
2. inte har erhållit en realistisk finansiell saneringsplan inom en månad från det datum då ett minimikapitalunderskott upptäckts, eller
3. bedömer att företaget inte kommer att kunna överlämna en finansiell saneringsplan då ett minimikapitalunderskott upptäckts. Enligt utredningen innebär det att ett betydande underskott i de flesta fall inte behöver offentliggöras omedelbart, utan först efter en till två månader beroende på om det är minimikapitalkravet eller solvenskapitalkravet som inte är uppfyllt. I de fall en realistisk åtgärdsplan eller en realistisk finansiell saneringsplan har upprättas och underskottet har korrigerats inom angiven tid behöver dock inte underskottet offentliggöras förrän rapporten om verksamhet och solvens ska offentliggöras årligen. Enligt artikel 51.1.e.v ska
392
SOU 2011:68 Rapportering och offentliggörande
storleken på minimikapitalunderskott och väsentliga underskridanden av solvenskapitalkravet under rapporteringsperioden, även om dessa underskott senare korrigerats, beskrivas i rapportern om verksamhet och solvens, Det innebär att även om ett underskott inte offentliggjorts när det inträffade så kommer det att offentliggöras i den årliga rapporten om verksamhet och solvens. Det finns dock alltid möjlighet för ett försäkringsföretag att lämna dessa uppgifter på frivillig basis tidigare än vad lagen kräver.
14.2.7 Styrdokument och godkännande
Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha lämpliga
system för att kunna upprätta och offentliggöra en Rapport om verksamhet och solvens samt ha riktlinjer som säkerställer att alla uppgifter som offentliggörs fortlöpande är relevanta. Rapporten om verksamhet och solvens och uppdateringar av denna ska godkännas av försäkringsföretagets styrelse innan den offentliggörs.
Skäl för utredningens förslag: Enligt bestämmelserna i artikel 55
ska medlemsstaterna kräva att försäkringsföretag ska ha upprättat lämpliga system och strukturer för att uppfylla kraven i artiklarna 51 och 53 och artikel 54.1 samt ett styrdokument som säkerställer att alla uppgifter som offentliggörs i enlighet med artiklarna 51, 53 och 54 fortlöpande är relevanta. Rapporten om verksamhet och solvens ska godkännas av försäkringsföretagets styrelse och får offentliggöras först efter detta godkännande.
Bestämmelsen följer direktivet. Utredningen anser att kravet på styrelsens godkännande före offentliggörande även gäller för uppdateringar av tidigare offentliggjord information.
14.2.8 Rapport om verksamhet och solvens på gruppnivå
Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag med ägarintresse
eller ett försäkringsholdingföretag ska upprätta en Rapport om verksamhet och solvens på gruppnivå. Denna rapport ska offentliggöras en gång per år.
393
Rapportering och offentliggörande SOU 2011:68
Ett försäkringsföretag med ägarintresse eller ett försäkringsholdingföretag får, efter tillstånd från Finansinspektionen, upprätta en gemensam Rapport om verksamhet och solvens för försäkringsgruppen, som även ska innehålla uppgifter om enskilda dotterföretag inom gruppen. Innan Finansinspektionen ger sitt tillstånd ska samråd ske med eventuella övriga tillsynsmyndigheter i tillsynskollegiet.
Skäl för utredningens förslag: Enligt bestämmelserna i artikel
256.1 ska medlemsstaterna kräva att försäkrings- och återförsäkringsföretag samt försäkringsholdingbolag årligen offentliggör en rapport om solvens och finansiell ställning på gruppnivå.
Bestämmelsen i artikel 256.1 innebär att alla försäkringsföretag med ägarintresse och försäkringsholdingföretag ska upprätta en rapport om verksamhet och solvens på gruppnivå. Av artikel 256.2 punkt 2 framgår dock att det finns möjlighet att upprätta en gemensam rapport om verksamhet och solvens för försäkringsgruppen, som även ska innehålla uppgifter om de enskilda dotterföretagen inom gruppen, om grupptillsynsmyndigheten godkänner det. Om det är samma tillsynsmyndighet som är tillsynsmyndighet för samtliga försäkringsföretag i en grupp, så ska denna tillsynsmyndighet vara grupptillsynsmyndighet. Det innebär att även en grupp som bara består av enbart svenska företag ska kunna upprätta en gemensam rapport om verksamhet och solvens för hela försäkringsgruppen och de enskilda dotterföretagen inom gruppen, se även artikel 215. Det kan finnas flera försäkringsföretag med ägarintresse och flera försäkringsholdingföretag i en försäkringsgrupp. Artikel 256 innebär att ett försäkringsföretag med ägarintresse eller ett försäkringsholdingföretag, efter medgivande till detta av grupptillsynsmyndigheten, kan få lämna en enda rapport om verksamhet och solvens för hela försäkringsgruppen och de enskilda dotterföretagen inom gruppen.
394
SOU 2011:68 Rapportering och offentliggörande
14.2.9 Innehåll på gruppnivå
Utredningens förslag: Om ett försäkringsföretag med ägarin-
tresse eller ett försäkringsholdingföretag har fått tillstånd till att upprätta en gemensam Rapport om verksamhet och solvens för försäkringsgruppen och för de enskilda dotterföretagen inom gruppen ska denna rapport innehålla
1. uppgifter om försäkringsgruppens samlade verksamhet och solvens och
2. uppgifter om varje dotterföretag inom försäkringsgruppen som ska offentliggöras enligt bestämmelserna om offentliggörande för det enskilda företaget.
Om rapporten saknar sådana uppgifter som avses i punkt 2 ovan, får Finansinspektionen kräva att dotterföretaget offentliggör dessa uppgifter, om
1. Finansinspektionen auktoriserat dotterföretaget,
2. Finansinspektionen kräver att jämförbara försäkringsföretag ska offentliggöra dessa uppgifter, och
3. de utelämnade uppgifterna är av väsentlig betydelse.
Rapporten om verksamhet och solvens för försäkringsgrupper ska följa bestämmelserna för det enskilda företaget.
Skäl för utredningens förslag: Av bestämmelsen i artikel 256.2
punkt 2 framgår vilka uppgifter som den gemensamma rapporten om verksamhet och solvens ska innehålla. Bestämmelsen föreslås, med vissa mindre språkliga justeringar, tas in i lagtexten.
Av bestämmelsen i artikel 256.2 punkt 3 framgår att om det saknas vissa uppgifter avseende enskilda dotterföretag i försäkringsgruppen så kan den berörda tillsynsmyndigheten dvs, den tillsynsmyndighet som auktoriserat dotterföretaget, kräva att dessa uppgifter ändå lämnas, om andra jämförbara försäkringsföretag måste lämna dessa uppgifter och om dessa uppgifter är av väsentlig betydelse. Bestämmelsen föreslås, efter vissa språkliga justeringar, tas in i lagtexten. Utredningen menar att den svenska lagen enbart kan ta in bestämmelser som berör Finansinspektionen, varför texten har ändrats i det avseendet.
395
Rapportering och offentliggörande SOU 2011:68
14.2.10 Särskilt om proportionalitet
Proportionalitetsprincipen ska även tillämpas på de uppgifter som ska offentliggöras. Det innebär att detaljeringsgraden på de uppgifter som ska offentliggöras ska vara i proportion till arten, omfattningen and komplexiteten hos riskerna. Ett försäkringsföretag med en komplex riskprofil kommer troligen att behöva lämna mer uppgifter än ett företag med en mindre komplex riskprofil för att klara kravet på offentliggörande. Bestämmelserna i direktivet är principbaserade och innehåller endast krav på vilka områden som ska omfattas av offentliggörandet, vilket ger en flexibilitet för företagen att bestämma hur kravet på offentliggörande ska mötas. Utrymmet begränsas av bestämmelserna på nivå 2 och 3, men proportionalitetsprincipen gäller på alla nivåer i Solvens II, vilket bör påverka detaljeringsgraden på de uppgifter som ska offentliggöras. Bestämmelser kring proportionalitet när det gäller kraven på offentliggörande kommer att utvecklas i nivå 2 och nivå 3-bestämmelserna.
14.2.11 Bemyndiganden
Utredningen förslag: Regeringen eller den myndighet som får
meddela föreskrifter om det närmare innehållet i Rapporten om verksamhet och solvens.
Skäl för utredningens förslag: Artikel 51 har inte införts i sin hel-
het i förslaget till lagtext. Denna artikel innehåller närmare bestämmelser om vad rapporten om verksamhet och solvens ska innehålla. Dessa bestämmelser innehåller bland annat krav på
1. En beskrivning av företagets verksamhet och resultat.
2. En beskrivning av företagsstyrningssystemet och en bedömning av dess lämplighet med hänsyn till företagets riskprofil.
3. En beskrivning, där varje riskkategori behandlas separat, av riskexponering, riskkoncentration, riskreducering och riskkänslighet.
4. En beskrivning, med separat behandling av tillgångar, försäkringstekniska avsättningar och andra skulder, av underlagen och metoderna för deras värdering med förklaring av eventuella större skillnader mellan dessa och dem som tillämpas vid värderingen av dem i den finansiella rapporteringen.
396
SOU 2011:68 Rapportering och offentliggörande
5. En beskrivning av dispositionen av egna kapitalet, som minst tar upp följande: a. Kapitalbasens struktur och belopp samt kvalitet. b. Beloppen för solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet. c. Det alternativ för att beräkna solvenskapitalkravet som anges i artikel 304. d. Information som klargör de huvudsakliga skillnaderna mellan de antaganden som legat till grund för standardformeln och de som ligger till grund för den eventuella interna modell som företaget använder vid beräkningen av sitt solvenskapitalkrav. e. Storleken av underskridande av minimikapitalkravet eller väsentliga underskridanden av solvenskapitalkravet under rapporteringsperioden, även om dessa förhållanden senare rättats till, samt en förklaring av deras ursprung och följder och en redogörelse för korrigerande åtgärder som vidtagits. Dessutom innehåller nivå 2 ytterligare detaljerade bestämmelser som avser samtliga områden. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om det närmare innehållet i Rapporten om verksamhet och solvens. Det innebär att den översiktliga beskrivningen av innehållet i rapporten som framgår av artikel 51 och som inte tagits in i svensk lag istället bör tas in i föreskrift på lägre nivå.
14.2.12 Översikt Kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (nivå 2):
Bestämmelser om offentliggöranden återfinns i kapitel XII avsnitt 1. Dessa genomförandeåtgärder behandlar, i enlighet med artikel 56 och artikel 256.4 i Solvens II-direktivet, försäkringsföretagens och försäkringsgruppernas offentliggöranden med avseende på innehåll, utformning, tillsyn, tidsgräns mm. I artiklarna 282–293 finns bestämmelser för enskilda försäkringsföretag och i artiklarna 341–352 finns bestämmelser för försäkringsgrupper. Nedan följer en sammanfattning av de föreslagna genomförandeåtgärderna.
397
Rapportering och offentliggörande SOU 2011:68
Bestämmelser avseende enskilda försäkringsföretag
Enligt artikel 282 ska rapporten om verksamhet och solvens (RVS) följa den uppställningsform som anges i bilaga PD1 till förordningen och ska offentliggöra på ett sammanhängande och informativt sätt de uppgifter som framgår av artiklarna 283–289. Uppgifterna ska offentliggöras i sin helhet eller genom hänvisningar till likvärdiga uppgifter som återges på en annan plats. Uppställningsformen ska innehålla rubrikerna verksamhet och resultat, företagsstyrningssystem, riskprofil, värdering för ett solvensändamål och kapitalhantering. Under varje rubrik finns dessutom ett antal underrubriker. De uppgifter som ska offentliggöras under respektive rubrik specificeras i detalj i artiklarna 284–288. Rapporten ska innehålla kvantitativa och kvalitativa uppgifter.
De uppgifter som ska offentliggöras i RVS ska anses vara materiella om ett utelämnande eller en oriktig uppgift skulle kunna påverka beslutsfattandet eller bedömningen hos användarna av rapporten. Detta framgår av artikel 282 bis.
Enligt artikel 283 ska RVS innehålla en tydlig och lättförståelig sammanfattning, som är speciellt utformad för försäkringstagare och förmånstagare. Sammanfattningen ska tydligt visa på materiella förändringar som inträffat i försäkringsföretagets verksamhet och resultat, företagsstyrningssystem, riskprofil, värdering för solvensändamål och kapitalhantering under rapporteringsperioden.
Artiklarna 284–288 innehåller uppgifter om vilken information som ska lämnas för varje område.
När ett försäkringsföretag offentliggör uppgifter avseende solvens och finansiell ställning utöver de som krävs enligt lagar, föreskrifter och administrativa bestämmelser som införts till följd av direktivet ska uppgifterna vara konsistenta, där det är relevant, med de uppgifter som ska lämnas till tillsynsmyndigheten, vilket framgår av artikel 289.
Om tillsynsmyndigheten har medgivit att ett försäkringsföretag inte behöver offentliggöra uppgifter ska detta medgivande, enligt artikel 290, endast gälla så länge skälen kvarstår. Försäkringsföretaget ska meddela tillsynsmyndigheten så fort som skälen inte längre kvarstår.
Enligt artikel 291 ska försäkringsföretag offentliggöra sin rapport om verksamhet och solvens:
a) senast 20 veckor efter 31 december 2013
b) senast 18 veckor efter 31 december 2014
398
SOU 2011:68 Rapportering och offentliggörande
c) senast 16 veckor efter den 31 december 2015
d) senast 14 veckor efter den 31 december 2016 och kommande
år.
Enligt artikel 292 ska försäkringsföretaget lämna in sin RVS och eventuella uppdateringar (i elektronisk form) till tillsynsmyndigheten så fort offentliggörandet gjorts. Om försäkringsföretaget har en webbsida ska RVS publiceras på denna webbsida. Om försäkringsföretaget inte har en webbsida, men är medlem i en branschorganisation som har en webbsida ska RVS efter tillstånd av branschorganisationen publiceras på denna webbsida. Publiceringen av en RVS på en webbsida ska finnas tillgänglig på denna webbsida i minst fem år efter att publiceringen gjorts. Om ett försäkringsföretag inte publicerar sin RVS på en webbsida ska företaget skicka en elektronisk kopia till de personer som begär det under de kommande två åren efter den dag RVS senast ska publiceras/borde publicerats. Försäkringsföretaget ska lämna RVS inom 10 arbetsdagar efter begäran. Försäkringsföretag ska, oavsett om företaget har publicerat sin RVS på en webbplats, skicka en papperskopia på sin RSFS inom 20 arbetsdagar efter begäran.
Om en förändring väsentligt påverkar relevansen av en RVS ska rapporten uppdateras. Jmf artiklarna 282–290. En uppdaterad version av en RVS ska offentliggöras så fort som möjligt efter upptäckten. Försäkringsföretag kan besluta att uppdateringen kan offentliggöras i form av en rättelse som tillägg till den första papperskopian. Detta framgår av artikel 293.
Avseende en försäkringsgrupp
Artikel 282–289 (solo) ska tillämpas på gruppens RVS. En grupp RVS ska dessutom innehålla kompletterande uppgifter avseende bl.a. gruppens verksamhet och resultat, gruppens företagsstyrningssystem, gruppens riskprofil, gruppens värdering för solvensändamål och gruppens kapitalhantering. De uppgifter som ska offentliggöras under respektive rubrik specificeras i detalj i artikel 341. Detta framgår av artikel 341.
Enligt artikel 342 ska försäkringsföretag med ägarintresse eller försäkringsholdingföretag ska offentliggöra sin grupp RVS på det eller de språk som grupptillsynsmyndigheten bestämmer.
399
Rapportering och offentliggörande SOU 2011:68
400
Om tillsynsmyndigheten har medgivit att en försäkringsgrupp inte behöver offentliggöra uppgifter ska detta medgivande endast gälla så länge skälen kvarstår. Försäkringsgruppen ska meddela tillsynsmyndigheten så fort som skälen inte längre kvarstår. Detta framgår av artikel 343.
Enligt artikel 344 ska försäkringsföretag med ägarintresse eller försäkringsholdingföretag offentliggöra sin grupprapport om solvens och finansiell ställning inom följande period:
a) senast 26 veckor efter 31 december 2013
b) senast 24 veckor efter 31 december 2014
c) senast 22 veckor efter den 31 december 2015
d) senast 20 veckor efter den 31 december 2016 och kommande
år.
Enligt artikel 345 ska försäkringsföretaget med ägarintresse och försäkringsholdingföretaget lämna in sin grupp RVS och eventuella uppdateringar (i elektronisk form) till grupptillsynsmyndigheten så fort offentliggörandet gjorts. Om försäkringsföretaget med ägarintresse eller försäkringsholdingföretaget har en webbsida ska RVS publiceras på denna webbsida. Om försäkringsföretaget inte har en webbsida, men är medlem i en branschorganisation som har en webbsida ska RVS efter tillstånd av branschorganisationen publiceras på denna webbsida. Om ett dotterföretag inte har en egen webbsida kan dotterföretaget publicera gruppens RVS på toppbolagets webbsida. Publiceringen av en RVS på en webbsida ska finnas tillgänglig på denna webbsida i minst fem år efter att publiceringen gjorts.
Om en förändring väsentligt påverkar relevansen av en grupp RVS ska, enligt artikel 346, rapporten uppdateras. En uppdaterad version av en grupp RVS ska offentliggöras så fort som möjligt efter upptäckten.
15 Försäkringsgrupper – Tillämpning och kapitalkrav
15.1 Tillämpningsområdet
Inledning
En försäkringsgrupp kan se ut på många olika sätt, men för att en försäkringsgrupp ska föreligga måste det minst finnas ett försäkringsföretag (A) som har ägarintresse i ett annat försäkringsföretag eller är ägt av ett försäkringsföretag eller försäkringsholdingföretag. Därefter fångas de företag som anses ingå i försäkringsgruppen upp utifrån försäkringsföretag (A) och de försäkringsföretag eller försäkringsholdingföretag som företag (A) har någon form av bindning till. Alla former av bindningar till andra företag måste beaktas. Försäkringsföretaget kan t.ex. vara moderföretag, dotterföretag, intresseföretag eller anknutet företag till andra företag och tillsammans kan de bilda de en försäkringsgrupp. Dessutom kan en försäkringsgrupp föreligga om försäkringsföretag har gemensam eller i huvudsak gemensam ledning. Vad som nu sagts medför bl.a. att ett enskilt försäkringsföretag kan ingå i flera olika försäkringsgrupper. Det ställs något olika krav på en grupp beroende på hur den är utformad.
Kraven enligt nuvarande FRL medför enkelt uttryckt extra krav vid beräkning av kapital och rapportering av interna transaktioner för företagen som ingår i försäkringsgruppen. Kraven ställs på de individuella försäkringsföretagen i försäkringsgruppen och Finansinspektionen har tillsyn över att de försäkringsföretag som ligger under Finansinspektionens tillsyn individuellt uppfyller dessa.
Solvens II-direktivet byter fokus från den nuvarande utgångspunkten med tillsyn över de individuella försäkringsföretagen i en försäkringsgrupp till tillsyn över det ledande försäkringsföretaget i
401
Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav SOU 2011:68
gruppen. Ett ledande försäkringsföretaget är ett försäkringsföretag som har ägarintresse i ett annat försäkringsföretag eller ett försäkringsföretag vars moderföretag är ett försäkringsholdingföretag. Det är det ledande försäkringsföretaget som ansvarar för att kraven på gruppen uppfylls. Vissa av kraven på försäkringsgruppen kan även ett försäkringsholdingföretag uppfylla, se avsnitt 15.1.8 och 15.1.12.
En nyhet i Solvens II-direktivet är att om det finns flera ledande försäkringsföretag i en och samma försäkringsgrupp ansvara endast det försäkringsföretag som är moderföretag och som är högst upp i ägarkedjan inom EES. Det är då detta ledande försäkringsföretag som normalt sett ansvarar för att försäkringsgruppen efterlever kraven för hela gruppen.
Solvens II-direktivet innehåller också en förändring av tillsynen, då det är en myndighet, oftast den myndighet som är tillsynsmyndighet över det ledande företaget i gruppen, som är grupptillsynsmyndighet. Det är i normalfallet den myndigheten som ansvarar för att utöva grupptillsyn, dvs. säkerställa att det ledande företaget följer reglerna för försäkringsgrupper.
För att förstå hur Solvens II-direktivet är utformat kan man enkelt uttrycka det enligt följande. Merparten av artiklarna i Solvens II-direktivet är utformade för tillsynsmyndigheten. För att en tillsynsmyndighet ska kunna kontrollera att försäkringsgruppen uppfyller kraven bör något företag ansvara för att kraven är uppfyllda, vilket oftast är det ledande företaget i försäkringsgruppen. Följdenligt är det tillsynsmyndigheten för det ledande företaget som är grupptillsynsmyndighet och som i normalfallet ska utöva tillsynen.
På motsvarande sätt som i de nuvarande bestämmelserna finns olika varianter av försäkringsgrupper och på motsvarande sätt som enligt nuvarande bestämmelser kan ett företag ingå i flera försäkringsgrupper. Samma former av bindningar som enligt de nuvarande bestämmelserna finns i Solvens II-direktivet, men en nyhet är att ännu fler företag kan anses ingå i en försäkringsgrupp bl.a. genom centraliserad samordning.
402
SOU 2011:68 Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav
Bakgrund till nuvarande regler
Den extra tillsynen över försäkringsföretag som ingår i en försäkringsgrupp regleras i kapitel 9 i FRL. Bestämmelserna är införlivade från direktiv 98/78/EG om extra tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en försäkringsgrupp (försäkringsgruppsdirektivet)1. Därefter har bestämmelserna om försäkringsgrupper ändrats genom direktiv 2002/87/EG om extra tillsyn över kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersföretag i ett finansiellt konglomerat (konglomeratsdirektivet)2 samt genom direktiv 2005/68/EG om återförsäkring (återförsäkringsdirektivet)3. När Solvens IIreglerna införs upphör försäkringsgrupps- och återförsäkringsdirektiven att gälla.
Avsikten med regelverket om försäkringsgrupper är bl.a. att öka skyddet för försäkringstagarna och att upprätthålla stabilitetsprincipen för försäkringsföretag som ingår i en grupp. I huvudsak handlar reglerna om att beräkna effekten på det enskilda företaget av att tillhöra en grupp, och att förhindra att samma tillgångar används för att täcka kapitalkrav i flera företag. Flera av definitionerna för grupper, t.ex. moder- och dotterföretag, företag med ägarintresse och anknutet företag är hämtade från redovisningsreglerna i Fjärde bolagsdirektivet 78/660/EEG4 och Sjunde bolagsdirektivet 83/349/EEG5.
Inom EU råder principen om en enda auktorisation och hemlandstillsyn. Det är tillsynsmyndigheten i det land där försäkringsföretaget har fått tillstånd att bedriva verksamhet som svarar för den finansiella tillsynen över företaget.
Under och efter finanskrisen kring år 2008 har fokus på frågor om finansiell stabilitet och risker med stora internationella grupper, särskilt med blandad verksamhet ökat6. Mot bakgrund av det pågår det nu bl.a. en översyn av konglomeratsdirektivet, vilket inkluderar en översyn av reglerna om försäkringsgrupper i Solvens II-direktivet. Starkt förkortat innebär förslaget7 för försäkringsgrupper
1 EGT L 330, 05/12/1998 s. 0001–0012 (Celex 31998L0078). 2 EUT L 35, 11.2.2003, s. 1–27 (Celex 32002L0087). 3 EUT L 323, 9.12.2005 (Celex 32005L0068). 4 EGT nr L 222, 14.8.1978, s. 11. 5 EGT L 193 , 18/07/1983 s. 0001–0017. 6 IAIS Guidance paper on the use of supervisory colleges in group-wide supervision, October 2009, Guidance Paper No.3.8, samt IAIS Guidance paper on the treatment of nonregulated entities in group-wide supervision, 12 April 2010. 7 Proposal for a Directive of the European Parliament and of the Council amending Directives 98/78/EC, 2002/87/EC, 2006/48/EC and 2009/138/EC as regards the supplementary supervision of financial entities in a financial conglomerate, 15592/10 dated 29 October 2010.
403
Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav SOU 2011:68
rag.
inom Solvens II-direktivet bland annat att definitionen av en grupp ska utvidgas jämfört med gällande regler och att en definition av blandade finansiella holdingföretag ska införas i Solvens IIdirektivet och att ett sådant företag omfattas av bestämmelser om försäkringsgrupper. Genomförandet av dessa regler i svensk rätt ingår inte i utredningens uppd
Grupper i nuvarande regler
I FRL definieras vilka gruppstrukturer som utgör en försäkringsgrupp. Det finns tre olika typer av försäkringsgrupper. Den första typen består av ett svenskt försäkringsföretag (a) med dotterföretag eller intresseföretag som är försäkringsgivare eller har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning med en annan försäkringsgivare.
Bild 1
Försäkringsföretag (a)
Den andra typen består av ett försäkringsföretag (b) och dess moderföretag, när moderföretaget är ett försäkringsholdingföretag eller en utländsk försäkringsgivare med hemvist utanför EES.
Dotterföretag* som är försäkringsgivare
*eller intresseföretag eller
företag med gemensam ledning
404
SOU 2011:68 Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav
Bild 2
Den tredje typen omfattar ett försäkringsföretag (c) och dess moderföretag, när moderföretaget inte är ett sådant moderföretag som avses i den första eller andra typen av grupp och inte heller definieras som ett blandat finansiellt holdingföretag enligt konglomeratsdirektivet.
Bild 3
Därefter anges vilka företag som, när det finns en försäkringsgrupp, också anses ingå i de olika grupperna genom olika särskilt angivna former av anknytningar.
För att tillsynsmyndigheten ska kunna bedöma gruppens ställning finns regler om affärshändelser och avtal inom försäkringsgruppen, beräkning av gruppbaserad ekonomisk ställning och gruppbaserad redovisning. Därtill finns ett gruppbaserat kapitalkrav på försäkringsgrupper som tillhör den första typen av försäkringsgrupp. Rapporteringen, eller redogörelsen, ska lämnas till tillsynsmyndigheten av det företag som ansvarar för rapporteringen. De olika grupperna har något olika krav på kapital och på vad som ska rapporteras.
Ansvaret för grupprapporteringen ligger på försäkringsföretagen i gruppen. I en grupp kan det finnas flera försäkringsföretag
Försäkringsföretag (b) Moderföretag som är försäkringsholdingföretag*
*eller försäkringsgivare
utanför EES
Moderföretag annat än ovan
Försäkringsföretag (c)
405
Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav SOU 2011:68
och därmed flera rapporteringsskyldiga företag. Ett mycket enkelt exempel, med helägda dotterföretag, är följande.
Bild 4
Försäkringsföretag A
Försäkringsföretag B
Försäkringsföretag C
B rapporterar till B.s tillsynsmyndighet
A rapporterar till A:s tillsynsmyndighet
Den nuvarande regleringen fångar in grupperna i en vid bemärkelse för att säkerställa att inte samma kapital räknas med i flera företags kapitalbas. Det är därmed viktigt att kartlägga vilka företag som finns med i gruppen och deras inbördes förhållande, både för att säkerställa den ekonomiska ställningen och för att tillsynsmyndigheten ska få information om affärshändelser och avtal inom försäkringsgruppen. Eftersom definitionerna av en försäkringsgrupp även innefattar företag som endast har en relativt begränsad anknytning blir grupperna ofta komplexa.
406
SOU 2011:68 Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav
Bild 5
Grupperna består ofta av flera olika typer av företag, både finansiella och icke finansiella, såsom värdepappersföretag, banker och andra företag utan finansiell verksamhet. Dessa grupper kan, av intresse för försäkringsgrupperna, falla under reglerna både för finansiella konglomerat och försäkringsgrupper. Definitionen av vilka företag som ingår i ett konglomerat respektive en försäkringsgrupp är viktig, eftersom kraven och tillsynen över konglomerat och försäkringsgrupper skiljer sig åt. Tillsynen över en försäkringsgrupp utgår alltid från det rapporterande försäkringsföretaget, oavsett var i gruppen företaget finns.
Enligt de nuvarande reglerna kan flera försäkringsföretag vara rapporterande. Inom samma koncern kan det därmed finnas flera olika försäkringsgrupper med olika rapporterande företag. Det medför att ansvaret för tillsynen kan tillkomma tillsynsmyndigheter i olika länder inom EES.
Bank
Försäkringsholdingbolag 1
Försäkringsholdingbolag
Försäkringsbolag
Försäkringsbolag
Gemensam ledning
Denna grupp består av två försäkringsgrupper, en med försäkringsholdingbolag 1 överst och den andra gruppen består av de två försäkringsbolagen som har gemensam ledning. Gruppen är också ett finansiellt konglomerat då det finns en bank
407
Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav SOU 2011:68
Solvens II-direktivets bestämmelser
Solvens II-direktivets bestämmelser om grupptillsyn är samlade i artiklarna 212 till 266. Först definieras vad som är en grupp, därefter anges kraven för gruppen, utifrån hur försäkringsgruppen ser ut, och därefter hur grupptillsynen ska bedrivas. I princip medför inte Solvens II-direktivet så stora förändringar avseende vilka företag som ingår i en försäkringsgrupp. Men genom direktivet införs förändringar framförallt när det gäller tillsynen av försäkringsgrupper och vilket företag som ansvarar för regelefterlevnaden i hela gruppen och rapportering.
Den första förändringen är att i stället för extra tillsyn av försäkringsföretag i en försäkringsgrupp ska tillsyn utövas över gruppen. Detta framgår indirekt av skäl 95 och 97, där det anges att försäkringsgruppen måste fastställas och att reglerna nu bör göra det möjligt för tillsynsmyndigheten att göra en mer välgrundad bedömning av gruppens finansiella ställning. Av skäl 104 framgår att tillsynsmodellen är nytänkande med en grupptillsynsmyndighet som har en nyckelroll och fristående tillsynsmyndigheter som har viktiga roller som behålls vid grupptillsynen. Detta är en skillnad mot det nuvarande regelverket som endast kräver extra tillsyn över ett försäkringsföretag som ingår i en grupp. En annan förändring framgår av artikel 215, som innebär att bestämmelserna om försäkringsgrupper ska tillämpas av det yttersta försäkringsföretaget som är moderföretag och som har huvudkontor inom gemenskapen. Det är således i normalfallet ett försäkringsföretag i varje försäkringsgrupp inom EES som ska följa bestämmelserna för grupper. Med det följer att det är en tillsynsmyndighet som är grupptillsynsmyndighet och ansvarig för tillsynen över hela gruppen. Det införs också bestämmelser om tillsynskollegier, där samtliga tillsynsmyndigheter för de företag som ingår i försäkringsgruppen ska samråda.
Det tidigare exemplet i bild 4 med helägda dotterföretag ser ut enligt följande med Solvens II-bestämmelserna, där A i normalfallet alltid rapporterar till ”sin” tillsynsmyndighet oavsett i vilka medlemsländer B och C har hemvist, fler exempel finns i avsnitt 15.1.12.
408
SOU 2011:68 Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav
Bild 6
Försäkringsföretag A
Försäkringsföretag B
Försäkringsföretag C
A rapporterar till A:s tillsynsmyndighet
Men en viss förändring av vilka företag som ingår i en grupp genomförs också i Solvens II-direktivet och troligen utökas antalet och storleken på försäkringsgrupperna. Utökningen av antalet företag som anses ingå i en försäkringsgrupp sker bl.a. genom att inte bara ägande i någon form utan även t.ex. avtal mellan företag kan göra att de ingår i en försäkringsgrupp, vilket framgår av skäl 98 och artikel 212.c) i Solvens II-direktivet, se avsnitt 15.1.6 och 15.1.9.
15.1.1 Överväganden och förslag
15.1.2 Ordningsföljd i kapitlet om försäkringsgrupper
Utredningens bedömning: I lagtexten bör bestämmelserna om
försäkringsgrupper följa Solvens II-direktivets bestämmelser. Kapitlet bör inledas med en definition av vad som är en försäkringsgrupp samt övriga gruppspecifika definitioner. Därefter bör regler avseende ansvarigt försäkringsföretag, vilka bestämmelser respektive försäkringsgrupp ska följa och vilken tillsynsmyndighet som ansvarar för tillsynen. Därefter följer de olika gruppspecifika kraven.
Skäl för utredningens bedömning: Bestämmelserna om försäk-
ringsgrupper är inte helt enkla att ta till sig. Den nuvarande utformningen av de inledande bestämmelserna i FRL följer inte försäkringsgruppsdirektivets utformning utan är en sammanbland-
409
Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav SOU 2011:68
ning av olika artiklar i försäkringsgruppsdirektivet. Utformningen av FRL medför praktiska problem när de underliggande direktiven ändras och även problem i den praktiska tillämpningen och tillsynen. För att försöka underlätta har utredningen försökt att tydligt följa Solvens II-direktivets bestämmelser. Samtidigt bör tillämparen av bestämmelserna kunna uttolka vilka bestämmelser som ska tilllämpas och vilket företag som förväntas följa dessa. Därför inleds kapitlet om försäkringsgrupper med de fyra olika typerna av förhållanden mellan försäkringsföretag eller försäkringsholdingföretag som kan bilda en försäkringsgrupp. Därefter följer de olika definitionerna som bl.a. anger vilka övriga företag som ska anses ingå i försäkringsgruppen när bestämmelserna tillämpas. Sedan framgår vilket företag i gruppen som är ansvarigt för att bestämmelserna efterlevs, vilka bestämmelser respektive typ av försäkringsgrupp ska följa och när Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet.
15.1.3 Placering av definitioner
Utredningens bedömning: Merparten av de definitioner som
avser grupper, ska tas in i kapitlet om försäkringsgrupper i FRL.
Skäl för utredningens bedömning: De definitioner som finns i
artikel 212.1 i Solvens II-direktivet ska tas in i svensk lag. Utredningens generella utgångspunkt är att samtliga definitioner i FRL bör samlas på ett ställe, se vidare kapitel 19. De definitioner som anges i inledningen av gruppartiklarna i Solvens II-direktivet bör dock införas i gruppkapitlet i FRL, eftersom de endast är tillämpliga för försäkringsgrupper. För en ökad förståelse för reglerna bör de återges i början av kapitlet om försäkringsgrupper.
15.1.4 Särskilda definitioner för försäkringsgrupper
Utredningens bedömning: De särskilda definitionerna som
endast gäller för försäkringsgrupper bör införas i lagtext. Det avser definition av företag med ägarintresse, anknutet företag, grupp, grupptillsynsmyndighet, tillsynskollegium försäkringsholdingföretag och försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet.
410
SOU 2011:68 Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav
Skäl för utredningens bedömning: Definitionerna av företag med
ägarintresse och anknutet företag, finns inte återgivna kapitel 9 om försäkringsgrupper i FRL. Eftersom de är särskilt utformade för försäkringsgrupper bör de för en ökad förståelse för reglerna återges tillsammans med övriga definitioner i början av kapitlet om försäkringsgrupper. Det gäller följande definitioner; företag med ägarintresse (212.1a), anknutet företag (212.1.b), grupp (221.1.c) grupptillsynsmyndighet 212.1.d), tillsynskollegium 212.1.e), försäkringsholdingbolag (212.1f), och försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet (212.1g).
Det kan noteras att definitionen av ägarintresse inte är identisk i Solvens II-direktivet och i Försäkringsgruppsdirektivet. I Försäkringsgruppsdirektivets artikel 1 f) definieras ägarintresse med en hänvisning dels till ett direkt eller indirekt innehav av minst 20 procent av rösterna eller kapitalet i ett företag, dels till artikel 17 första meningen i Fjärde bolagsdirektivet 78/660/EEG8. I definitionen av ägarintresse i artikel 13.20 i Solvens II-direktivet hänvisas inte till samma artikel. Det faktum att definitionen av ägarintresse nu inte längre hänvisar till artikel 17 första meningen i Fjärde bolagsdirektivet torde dock enligt utredningen inte medföra någon materiell ändring och sakna praktisk betydelse för grupptillsynen.
I artikel 13.20 i Solvens II-direktivet definieras ägarintresse som att med ägarintresse avses ett innehav, direkt eller genom kontroll, av 20 procent eller mer av rösterna eller kapitalet i ett företag. Definitionen av företag med ägarintresse i artikel 212.1 a) är vidare än definitionen av ägarintresse i artikel 13.20 då även ett företag som är knutet till ett annat företag genom förhållanden som beskrivs i Sjunde bolagsdirektivet omfattas. Definitionerna av företag med ägarintresse, anknutet företag och grupp i avdelning III om försäkringsgrupper i Solvens II-direktivet inkluderar ett företag som är knutet till ett annat företag genom ett sådant förhållande som avses i artikel 12.1 i Sjunde bolagsdirektivet. Det är ett redovisningsdirektiv, vilket avser sammanställd redovisning och förutsättningar för skyldighet att upprätta en sammanställd redovisning. Artikel 12.1 lyder enligt följande.
1. Utan inskränkning i vad som gäller enligt artikel 1-10 får en medlemsstat kräva[…]
8 ”Ägarintressen är enligt detta direktiv sådana andelar i andra företags kapital, oavsett om andelarna representeras av värdepapper eller inte, som genom att skapa en varaktig förbindelse med dessa andra företag är avsedda att främja den egna verksamheten.”.
411
Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav SOU 2011:68
a) detta företag och ett eller flera andra företag med vilka det förstnämnda företaget inte har något sådant samband som avses i artikel 1.1 eller artikel 1.2, står under enhetlig ledning på grund av avtal med det förstnämnda företaget eller på grund av bestämmelser i företagets statuter, eller
b) förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganen i detta företag och ett eller flera andra företag med vilka det förstnämnda företaget inte har något sådant samband som avses i artikel 1.1 eller artikel 1.2, till större delen består av samma personer vilka har fullgjort sitt uppdrag under räkenskapsåret och fram till dess att den sammanställda redovisningen upprättas.
Hänvisningen har i 9 kap 1 § FRL sammanfattats i uttrycket ”gemensam eller i huvudsak gemensam ledning”. I avsnitt 12, Krav på företagsstyrning, konstaterar utredningen att begreppet ”förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan” anses motsvara styrelsen i svenska bolag. Detta skulle kunna tolkas som att det nuvarande begreppet ”ledning” i uttrycket ”gemensam eller i huvudsak gemensam ledning” avseende försäkringsgrupper bör bytas ut mot begreppet ”styrelse”. Men mot bakgrund av lydelsen i artikel 12.1
a) i Sjunde bolagsdirektivet anser utredningen att det uttryck som använts sedan tidigare fortfarande på ett lämpligt sätt sammanfattar innebörden av hänvisningen. Förenklingen avses inte medföra någon materiell ändring av artikel 212.1a) i Solvens II-direktivet.
När det gäller definitionen av försäkringsholdingföretag/bolag kan konstateras att ordvalet är lite speciellt. I Solvens II-direktivet definieras försäkringsholdingbolag i artikel 212.1 f) och försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet i artikel 212.1 g). Direktivets begrepp försäkringsholdingbolag motsvarar det nuvarande begreppet försäkringsholdingföretag i 1 kap. 12 § 3 FRL. När Sverige genomförde konglomeratsdirektivet ändrades definitionen av försäkringsholdingföretag i 1 kap 9e § i försäkringsrörelselagen (1982:713). Där framgår bl.a. att ett försäkringsholdingföretag är ett moderföretag som inte är ett försäkringsföretag eller blandat finansiellt holdingföretag enligt lagen om finansiella konglomerat (2006:531) och vars huvudsakliga verksamhet är att förvärva och förvalta andelar i dotterföretag som uteslutande eller huvudsakligen är försäkringsföretag. Definitionen flyttades i sin helhet över till 1 kap 12 § när FRL trädde i kraft 1 april 2011. Begreppet ”försäkringsföretag” är mer omfattande än begreppet ”försäkringsbolag” då även t.ex. försäkringsföreningar omfattas. Det vidare begreppet infördes därför i svensk lag för att inte begränsa omfattningen.
412
SOU 2011:68 Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav
I den engelska lydelsen av Solvens II-direktivet anges att det är ”insurance holding company” som definieras i artikel 212.1 f) och ”mixed-activity insurance holding company” definieras i 212.1 g). Utredningen bedömer mot bakgrund av att det av definitionen av försäkringsholdingbolag framgår att det är ett moderföretag, mot bakgrund av den nuvarande lydelsen av 1 kap 12 § FRL samt hur uttrycken används i den engelska lydelsen av direktivet att det inte är avsikten att i Solvens II-direktivet snäva in begreppet till att bara omfatta bolag. Utredningen kan konstatera att det teoretiskt är möjligt att ange att definitionen försäkringsholdingbolag även omfattar företag, men det skulle avvika på ett olyckligt sätt jämfört med hur begreppen företag och bolag används i annan lagstiftning. Utredningen bedömer därför att den nuvarande definitionen av försäkringsholdingföretag ska finnas kvar och att på de ställen där begreppet försäkringsholdingbolag används i den svenska översättningen av direktivet ska i stället begreppet försäkringsholdingföretag användas.
15.1.5 Definition av försäkringsgrupp samt tillämpliga bestämmelser
Utredningens förslag: En försäkringsgrupp enligt denna lag
består av
1. försäkringsföretag, dess dotterföretag och företag de har ägarintresse i som är försäkringsgivare eller försäkringsgivare i land utanför EES,
2. försäkringsföretag och dess moderföretag, när moderföretaget är ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES,
3. försäkringsföretag och dess moderföretag, när moderföretaget är ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor utanför EES eller en försäkringsgivare utanför EES, eller
4. försäkringsföretag och dess moderföretag, när moderföretaget är ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet.
413
Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav SOU 2011:68
Skäl för utredningens förslag: Av artikel 213.1 i Solvens II-direk-
tivet framgår att medlemsstaterna ska föreskriva att tillsyn ska utövas över företag som ingår i en grupp. Det framgår också att bestämmelserna om tillsyn på s.k. solo-nivå, dvs. som enskilt bolag, fortsatt ska tillämpas. Bestämmelsen är utformad som en utökad tillsyn över grupper och påverkar inte solo-tillsynen.
Utgångspunkten är att det finns fyra typer av konstellationer som kan göra att det föreligger en försäkringsgrupp. Dessa grupper ska tillämpa vissa särskilt angivna bestämmelser i kapitlet om försäkringsgrupper. Av artikel 213.2 i Solvens II-direktivet framgår vilka företag som ingår i respektive försäkringsgrupp vid tillämpning av grupptillsynsreglerna. Det är viktigt att dessa beskrivningar av de olika typerna av försäkringsgrupper tydligt framgår av lagtexten. Utredningen har utformat sitt förslag i enlighet med direktivet. För de olika grupperna gäller delvis olika bestämmelser. Vilka bestämmelser som gäller för respektive grupp framgår under respektive punkt i artikel 213.2 a)-d)i Solvens II-direktivet. Utredningen föreslår att det av lagtexten tydligt framgår vilka bestämmelser respektive grupp ska följa.
Försäkringsgrupper enligt 1 och 2 ska tillämpa samtliga bestämmelser om försäkringsgrupper, grupper enligt 3 ska tillämpa bestämmelserna i föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigande avseende företag utanför EES och grupper enligt 4 ska tilllämpa bestämmelsen om tillsyn över transaktioner inom grupper där moderföretaget är ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet.
I direktivet används begreppen ”tredjeland” och ”inom gemenskapen”. Utredningen har valt att i stället använda sig av begreppen ”inom och utom EES”, vilket är brukligt i svensk lagstiftning. Utredningen föreslår att begreppet ”försäkringsföretag” ersätts med ”försäkringsgivare” i punkt 1 och 3. Anledningen till det är att begreppet försäkringsföretag omfattar försäkringsaktieföretag, ömsesidiga försäkringsföretag och försäkringsföreningar. Begreppet försäkringsgivare är ett vidare begrepp som introducerades i FRL och som även omfattar utländska försäkringsföretag9, se vidare avsnitt 15.1.8.
9 Prop 2009/10:246 om Nya försäkringsrörelseregler s. 463.
414
SOU 2011:68 Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav
15.1.6 Övriga företag i en försäkringsgrupp
Utredningens förslag: I en grupp ingår utöver företag enligt 1 §
även
1. ett företag med ägarintresse, dess dotterföretag och de företag dessa företag har ägarintresse i samt företag som är knutna till varandra genom gemensam eller i huvudsak gemensam ledning, och
2. företag som genom avtal eller på annat sätt har starka och varaktiga finansiella kopplingar, under förutsättning att ett av dessa företag genom centraliserad samordning utövar ett dominerande inflytande över besluten i de andra företagen som ingår i gruppen och ingående och avbrytande av sådana förbindelser kräver förhandsgodkännande av grupptillsynsmyndigheten.
Vid tillämpning av punkt 2 ska det företag som utövar centraliserad samordning betraktas som moderföretag och de andra företagen ska betraktas som dotterföretag.
Skäl för utredningens förslag: Den samlade definitionen av de
företag som ingår i en försäkringsgrupp bör utgå från Solvens IIdirektivets definition i artikel 212.1 c) om vad som avses med ”grupp”. I denna artikel finns begrepp med särskild betydelse, t.ex. ”företag med ägarintresse”, ”moderföretag” och ”dotterföretag”. I artikel 13.15 och 13.16 i Solvens II-direktivet definieras moderföretag och dotterföretag och utredningens förslag framgår av kapitel 19.
I artikel 212.1 c) i Solvens II-direktivet definieras grupp som en företagsgrupp som består av ett företag med ägarintresse, dess dotterföretag och de enheter i vilka företaget med ägarintresse eller dess dotterföretag har innehav samt företag som är knutna till varandra genom ett sådant förhållande som avses i artikel 12.1 i Sjunde bolagsdirektivet, eller som baseras på ingående, genom avtal eller på annat sätt, av starka och varaktiga finansiella kopplingar mellan dessa företag. Gruppen kan innehålla ömsesidiga associationer eller liknande företag, under förutsättning att ett av företagen genom centraliserad samordning utövar ett dominerande inflytande över besluten, inklusive finansiella beslut, i de andra företagen som ingår
415
Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav SOU 2011:68
i gruppen och ingående och avbrytande av sådana förbindelser, enligt vad som avses i reglerna om grupper, kräver ett förhandsgodkännande av grupptillsynsmyndigheten. De företag som utövar en centraliserad samordning ska betraktas som moderföretag och de andra företagen ska betraktas som dotterföretag.
I den svenska versionen av artikeln anges ”…dotterföretag har innehav…”, i den engelska texten anges ”…hold a participation..:”. För ökad enhetlighet vid genomförande av EU-direktiv på det finansiella området har utredningen valt att använda ordet ägarintresse.
Tillämparen av bestämmelserna om försäkringsgrupper måste samtidigt beakta de övriga företag som ingår i gruppen. Av den utökade definitionen framgår vilka företag som också ingår i gruppen. Den utökade gruppen medför att ett företag kan anses ingå i flera grupper. Dessutom har begreppet grupp i detta sammanhang en vidare betydelse än i andra juridiska sammanhang. Ett företag som t.ex. i skattesammanhang inte anses ha samröre med ett annat företag kan anses ingå i samma grupp, vilket också framgår av definitionen av grupp.
Definitionen av en grupp medför en utvidgning av antalet företag som ingår i gruppen jämfört med den nuvarande gruppdefinitionen i FRL eftersom även förekomsten av starka och varaktiga finansiella kopplingar mellan företag kommer att medföra att företagen ska anses ingå i samma grupp. Företagsgrupper som baseras på avtal eller annat och som bygger på starka och varaktiga finansiella kopplingar kan t.ex. innehålla ömsesidiga associationer. Utredningen har stannat vid att inte ta in någon hänvisning till ömsesidiga associationer eller liknande företag i lagtexten. Enligt utredningen är ömsesidiga associationer endast ett exempel på en företagsform där det kan förekomma starka och varaktiga finansiella kopplingar.
15.1.7 Definitioner av grupptillsynsmyndighet och tillsynskollegium
Utredningens förslag: Med grupptillsynsmyndighet avses den
myndighet som är ansvarig för tillsyn över försäkringsgruppen. Med tillsynskollegium avses de tillsynsmyndigheter som samarbetar vid tillsyn över en försäkringsgrupp.
416
SOU 2011:68 Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav
Skäl för utredningens förslag: Begreppet grupptillsynsmyndighet
definieras i artikel 212.1 d) i Solvens II-direktivet som den tillsynsmyndighet som är ansvarig för grupptillsynen. Begreppet tillsynsmyndighet definieras i artikel 13.20 i Solvens II-direktivet som den eller de nationella myndigheter som enligt lag eller annan författning har behörighet att utöva tillsyn över försäkrings- eller återförsäkringsföretag. I Sverige är det Finansinspektionen som är tillsynsmyndighet och det är Finansinspektionen som kan utses att vara ansvarig för grupptillsyn i Sverige.
Begreppet tillsynskollegium definieras i artikel 212.1 e) i Solvens II-direktivet som en permanent men flexibel struktur för samarbete och samordning mellan tillsynsmyndigheterna i de berörda medlemsstaterna, se avsnitt 15.2.14 om förslag till genomförandebestämmelser på nivå 2. Finansinspektionen kan ingå i ett tillsynskollegium om ett företag under inspektionens tillsyn ingår i en grupp.
Båda dessa definitioner är grundläggande och bör framgå av lagstiftningen och utredningen föreslår att dessa placeras i inledningen av kapitlet om försäkringsgrupper i FRL eftersom de endast är relevanta för grupper.
15.1.8 Nya svenska definitioner
Utredningens förslag: Med försäkringsgivare avses försäk-
ringsföretag samt utländska försäkringsgivare. Med ledande försäkringsföretag avses ett försäkringsföretag med ägarintresse i en annan försäkringsgivare. Med ledande försäkringsholdingföretag avses ett försäkringsholdingföretag inom EES.
Skäl för utredningens förslag: Begreppet försäkringsgivare finns
inte tidigare definierat i lagtext, men har en egen betydelse för försäkringsgrupper vilken framgår av prop 2009/10:246 En ny försäkringsrörelselag10. Utredningen föreslår att det införs en definition i lagtexten.
Begreppet ledande försäkringsföretag är nytt. Begreppet anger vilket företag i en försäkringsgrupp inom EES som gentemot
10 Begreppet försäkringsgivare är ett vidare begrepp och omfattar även utländska försäkringsföretag, s. 463.
417
Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav SOU 2011:68
grupptillsynsmyndigheten ansvarar för att säkerställa att försäkringsgruppen uppfyller de krav på gruppen som ställs i Solvens IIdirektivet. Det är samtidigt normalt sett det företag som grupptillsynsmyndigheten utövar grupptillsyn över. Om det finns flera ledande försäkringsföretag i en försäkringsgrupp kan uppgifterna under vissa förutsättningar utföras av endast ett av de ledande försäkringsföretagen, se avsnitt 15.1.12. Begreppet ledande försäkringsholdingföretag är också nytt. Vissa uppgifter t.ex. rapportering av riskkoncentrationer och transaktionsrapportering som det ledande försäkringsföretaget ska uppfylla kan istället fullgöras av det ledande försäkringsholdingföretaget. För att ett försäkringsholdingföretag ska vara ”ledande” krävs att det har huvudkontor och är moderföretag till ett försäkringsföretag, se avsnitt 15.1.12.
15.1.9 Dominerande inflytande
Utredningens förslag: Finansinspektionen får vid tillämpning
av bestämmelserna om försäkringsgrupper behandla
1. ett företag som i praktiken utövar ett dominerande inflytande över ett annat företag som moderföretag,
2. ett företag över vilket ett moderföretag i praktiken utövar ett dominerande inflytande som dotterföretag , och3. ett företag som genom direkt eller indirekt innehav av röster eller kapital i ett företag utövar ett betydande inflytande över det företaget som ett företag med ägarintresse.
Skäl för utredningens förslag: Artikel 212.2 i Solvens II-direktivet
innebär att förekomsten av det Finansinspektionen anser är dominerande eller betydande inflytande över ett annat företag är en tillräcklig förutsättning för att ett företag ska anses ingå i en grupp. Bestämmelsen om att alla företag vilka behöriga myndigheter anser utövar bestämmande inflytande över ett annat företag ska anses vara moderföretag och omvänt att alla företag som ett moderföretag utövar bestämmande inflytande över ska anses vara dotterföretag finns i tidigare direktiv. Men den sista delen i artikel 212.2 i direktivet kan sägas vara en utvidgning av gruppbegreppet, där hänsyn tidigare inte tagits till denna typ av inflytande. Bestämmelsen
418
SOU 2011:68 Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav
ska tas in i den svenska lagtexten, och bör enligt utredningen formuleras i en särskild bestämmelse. Eftersom många försäkringsföretag är stora institutionella placerare med spritt ägande skulle en strikt tolkning av bestämmelsen kunna medföra att i vart fall vissa av försäkringsföretagens innehav i börsnoterade företag eller i private equity-bolag i sig skapar en grupp. Enligt utredningen är en sådan tolkning orimlig och inte avsedd.
15.1.10 Undantag för företag med ägarintresse som omfattas av reglerna om finansiella konglomerat
Utredningens förslag: Om det ledande försäkringsföretaget
eller det ledande försäkringsholdingföretaget i en försäkringsgrupp är anknutet till en reglerad enhet eller ett blandat finansiellt holdingbolag som omfattas av reglerna om finansiella konglomerat får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, besluta att bestämmelserna om riskkoncentrationer eller transaktioner inom en försäkringsgrupp eller båda dessa bestämmelser inte ska tillämpas för försäkringsgruppen.
Skäl för utredningens förslag: Av artikel 213.3 i Solvens II-direk-
tivet framgår att för en grupp som redan omfattas av konglomeratsdirektivet kan grupptillsynsmyndigheten i samråd med övriga tillsynsmyndigheter i gruppen besluta att inte utöva tillsyn över riskkoncentrationer eller transaktioner på denna nivå inom en grupp. Bestämmelsen bör tas in i lagtexten, eftersom den tydligt anger gränserna när ett företag omfattas av både försäkringsgruppsbestämmelserna och bestämmelserna om finansiella konglomerat för tillsynen. Beslut ska fattas efter samråd mellan berörda tillsynsmyndigheter, men det är grupptillsynsmyndigheten som fattar beslutet.
15.1.11 Vissa begränsningar
Utredningens förslag: Finansinspektionen får, när inspektio-
nen är grupptillsynsmyndighet, efter samråd med eventuella andra tillsynsmyndigheter i tillsynskollegiet besluta att helt eller
419
Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav SOU 2011:68
delvis undanta ett företag i en försäkringsgrupp från grupptillsyn om
1. företaget har huvudkontor i ett land utanför EES där det finns rättsliga hinder för överförandet av nödvändig information
2. företaget är av ringa intresse med hänsyn till grupptillsynens syfte, eller
3. det vore olämpligt eller vilseledande att ta med företaget med hänsyn till grupptillsynens syfte.
En behörig tillsynsmyndighet för företag som är undantaget enligt ovan får hos Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, eller direkt hos det ledande företaget i försäkringsgruppen efterfråga de uppgifter om försäkringsgruppen som kan underlätta deras tillsyn över det undantagna företaget.
Skäl för utredningens förslag: Av artikel 214.2 första stycket a)-c)
i Solvens II-direktivet framgår att ett företag kan undantas från den grupptillsyn som utövas över en försäkringsgrupp. Av artikeln framgår att det är grupptillsynsmyndigheten som från fall till fall får besluta att inte låta ett företag omfattas. I artikel 3.3 i försäkringsgruppsdirektivet finns en motsvarande skrivning. Vid implementeringen av försäkringsgruppsdirektivet infördes bestämmelsen i FRL genom att Finansinspektionen helt eller delvis kunde utlämna företag. Detta motiverades i Prop 1999/2000:99 om gruppbaserade försäkringsrörelseregler s. 47 som att det kunde vara befogat att beakta företaget i vissa fall. Eftersom bestämmelsen anger vad grupptillsynsmyndigheten får göra anser utredningen att det medför att grupptillsynsmyndigheten har möjlighet att bevilja undantag helt eller delvis, på motsvarande sätt som enligt nuvarande bestämmelser.
Av artikel 214.2 andra stycket i Solvens II-direktivet framgår när undantag inte får göras. Det gäller t.ex. när företagen individuellt sett är av ringa betydelse, men betraktade i grupp blir av betydelse. I tredje stycket finns även närmare bestämmelser om hur grupptill-
420
SOU 2011:68 Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav
synsmyndigheten ska samråda med andra tillsynsmyndigheter i samband med beslut om undantag.
Av det sista stycket i artikel 214.2 i Solvens II-direktivet framgår att när grupptillsynsmyndigheten har undantagit ett företag från grupptillsynen får tillsynsmyndigheten i den medlemsstat där det undantagna företaget är beläget vända sig till det ledande företaget i gruppen för att ”inhämta” alla uppgifter som kan underlätta tillsynen över det undantagna företaget. I den engelska versionen av bestämmelsen anges det att den aktuella tillsynsmyndigheten ”…may ask the undertaking…”. Frågan är om bestämmelsen i direktivet ska uppfattas på det sättet att tillsynsmyndigheten får inhämta uppgifter, eller om tillsynsmyndigheten i enlighet med den engelska versionen av direktivet får efterfråga information hos det ledande företaget i gruppen. Utredningen har bedömer att den engelska lydelsen av artikeln bör användas och att den utländska tillsynsmyndigheten endast får efterfråga informationen. Att informationen endast får efterfrågas medför samtidigt en möjlighet att säga nej till att lämna information. Mellan tillsynsmyndigheter bör inte detta enligt utredningen orsaka problem då undantaget föregås av samråd mellan tillsynsmyndigheterna.
Vid genomförandet av denna regel bör följande exempel beaktas.
Exempel 1. Antag att det finns en försäkringsgrupp med X som ledande företag där Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet. I gruppen finns ett företag i något annat land inom EES (t.ex. Frankrike) där företaget Y, som är av ringa intresse för gruppen, driver verksamhet. Finansinspektionen kan då besluta att Y inte ingår i gruppen vid tillämpningen av gruppreglerna. Den franska tillsynsmyndigheten har tillsyn över Y, och ska då få tillgång till alla uppgifter från X som de anser kan underlätta deras tillsyn över Y. Det ger en vidsträckt rättighet för den utländska tillsynsmyndigheten att få direkt tillgång till uppgifter från ett ledande företag i Sverige. Samtidigt har beslutet att undanta Y från grupptillsynen fattats efter samråd mellan berörda tillsynsmyndigheter, vilket alltså i detta exempel inkluderar Frankrike.
Exempel 2. Antag att X i stället finns i Frankrike och att Y, som är undantaget från grupptillsyn, i stället finns i Sverige. I detta fall är det Finansinspektionen som vill få tillgång till information om Y från det ledande företaget i gruppen, som finns i Frankrike.
Syftet med bestämmelsen är att tillsynsmyndigheten för ett undantaget företag ska kunna utöva tillsyn över det på s.k.
421
Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav SOU 2011:68
solonivå. Enligt utredningen kan syftet med regeln uppfyllas på två olika sätt. Antingen genom att tillsynsmyndigheten för det undantagna företaget tillåts efterfråga informationen direkt hos det ledande företaget i gruppen, eller genom att tillsynsmyndigheten för det undantagna företaget får efterfråga informationen hos grupptillsynsmyndigheten. Sett ur företagens perspektiv kommer de i det sistnämnda fallet alltid att veta vilket lands tillsynsmyndighet som ställer krav på information. I båda fallen kommer grupptillsynsmyndigheten att ha kännedom om informationsflödet.
Enligt utredningen framstår det som naturligt att tillsynsmyndigheten för det undantagna företaget i första hand vänder sig till Finansinspektionen för att få den aktuella informationen. Utredningen gör dock bedömningen att ett korrekt genomförande av direktivet förutsätter en lagbestämmelse om att den utländska tillsynsmyndigheten har rätt att vända sig direkt till det ledande företaget i gruppen.
15.1.12 Ledande försäkringsföretag på gemenskapsnivå
Utredningens förslag: I en försäkringsgrupp finns ett ledande
försäkringsföretag som ensamt ansvarar för att tillämpa bestämmelserna om försäkringsgrupper för hela försäkringsgruppen.
Ett ledande försäkringsholdingföretag får utföra det ledande försäkringsföretagets uppgifter avseende rapportering till grupptillsynsmyndigheten av beräkningar, riskkoncentrationer och gruppinterna transaktioner. Det får även genomföra och rapportera gruppens Egna risk- och solvensbedömningar samt genomföra och rapportera gruppens Rapport om solvens och finansiell ställning.
Om det finns flera ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretag i en försäkringsgrupp ansvarar endast det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget i gruppen som har huvudkontor inom EES och som är direkt eller indirekt moderföretag till övriga ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretag i gruppen för att tillämpa bestämmelserna enligt första eller andra stycket.
422
SOU 2011:68 Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav
Skäl för utredningens förslag: Av artikel 215.1 i Solvens II-
direktivet framgår att reglerna om försäkringsgrupper i huvudsak utgår ”uppifrån och ner”, dvs. gäller för hela gruppen och utgår från ett ledande försäkringsföretag i gruppen. Utredningen föreslår i avsnitt 15.1.8 att det införs definitioner av begreppen ledande försäkringsföretag och ledande försäkringsholdingföretag för att förtydliga vilket företag som ansvarar för att uppfylla kraven som ställs på försäkringsgruppen.
Mot bakgrund av hur bestämmelsen om försäkringsgrupper ser ut kan det finnas flera ledande försäkringsföretag eller försäkringsholdingföretag i en försäkringsgrupp. Avsikten är att det endast ska vara ett ledande företag som ansvarar för försäkringsgruppen och att övriga ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretag ska befrias från sina uppgifter.
Av artikel 215.1 i Solvens II-direktivet framgår att när ett försäkrings- eller försäkringsholdingföretag med ägarintresse är dotterföretag till ett annat försäkrings- eller försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES ska reglerna om grupper tillämpas endast på ett ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretag. Det ansvariga försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget är i dessa fall det företag som är ett ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretag och som samtidigt har det yttersta ägarintresset, direkt eller indirekt, inom EES för hela gruppen. Det är således endast ett ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretag som ansvarar för att kraven på försäkringsgruppen efterlevs. Det finns således två inskränkning av när bestämmelsen är tillämplig. För det första måste försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget med ägarintresse vara dotterföretag till ett försäkrings- eller försäkringsholdingföretag och för det andra att detta sistnämnda företag måste ha huvudkontor inom EES.
Att grupptillsynsreglerna på gruppnivå endast ska tillämpas av det moderföretag som har det yttersta ägarintresset på gemenskapsnivå innebär en avgörande och viktig förändring jämfört med nuvarande bestämmelser. Denna bestämmelse ligger till grund för att tillsynen över hela gruppen endast bedrivs av en tillsynsmyndighet. Detta är normalt tillsynsmyndigheten för det ledande försäkringsföretaget, vilket är det moderföretag som har det yttersta ägarintresset i försäkringsgruppen på gemenskapsnivå. Det företag som avses med ”ledande” är det företag som har det yttersta ägar-
423
Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav SOU 2011:68
intresset, dvs. det företag som är överst i gruppen, under förutsättning att företaget är etablerat inom EES.
Exempel på försäkringsgrupper
Bild 7 försäkringsgrupp med försäkringsföretag inom EES
Försäkringsföretag*
*ledande försäkringsföretag som ansvarar för hela försäkringsgruppen.
51 % ägande
Försäkringsföretag**
**ledande försäkringsföretag vars uppgifter tas över av dess moderföretag
minst ägarintresse
Försäkringsföretag
424
SOU 2011:68 Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav
Bild 8 försäkringsgrupp med försäkringsholdingföretag
Försäkringshol dingföretag
Försäkringsföretag*
Försäkringsföretag
* ledande försäkrinsgföretag, ansvarar för hela försäkringsgruppen, inklusive försäkringsholdingföretaget. Samtidigt kan försäkringsholdingföretaget utföra vissa förpliktelser
51 % ägande
minst ägarintresse
15.1.13 Undantag från rapportering när det ledande företaget omfattas av bestämmelserna för finansiella konglomerat
Utredningens förslag: Om det ledande försäkrings- eller åter-
försäkringsföretaget i en försäkringsgrupp är dotterföretag till ett företag som omfattas av extra tillsyn enligt lagen om finansiella konglomerat får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, besluta att bestämmelserna om riskkoncentrationer eller transaktioner inom en försäkringsgrupp eller båda dessa bestämmelser inte ska tillämpas för försäkringsgruppen.
Skäl för utredningens förslag: Av artikel 215.2 i Solvens II-direk-
tivet framgår att när reglerna om finansiella konglomerat ska tilllämpas på en grupp kan grupptillsynsmyndigheten, efter samråd med övriga tillsynsmyndigheter för försäkringsföretag i försäkringsgruppen, besluta att inte utöva tillsyn på denna nivå över riskkoncentrationer och transaktioner inom försäkringsgruppen. Myndigheten kan då välja att antingen inte utöva tillsyn över riskkoncentrationer eller att inte utöva tillsyn över transaktioner inom en grupp. Myndigheten kan även välja att inte utöva tillsyn över någotdera.
425
Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav SOU 2011:68
Bestämmelsen innebär att när det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget är dotterföretag till t.ex. en bank och gruppen omfattas av bestämmelserna om finansiella konglomerat så behöver inte försäkringsgruppen rapportera uppgifter som inkommer till tillsynsmyndighet genom annan lagstiftning. På detta sätt behöver inte gruppen rapportera enligt två regelverk.
15.1.14 Grupptillsyn på nationell nivå
Utredningens förslag: Om det finns synnerliga skäl får
Finansinspektionen besluta att ansvaret för att tillämpa bestämmelserna om försäkringsgrupper i detta kapitel för en försäkringsgrupp helt eller delvis ska ligga på ett försäkringsföretag med ägarintresse i en annan försäkringsgivare i försäkringsgruppen eller det ledande försäkringsholdingföretag inom försäkringsgruppen som har säte i Sverige. Innan beslut fattas ska samråd ske med grupptillsynsmyndigheten och företaget med det yttersta ägarintresset inom EES. Beslut som avses i ovanstående stycke får inte fattas om företaget har tillstånd till centraliserad riskhantering. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bör bemyndigas att meddela föreskrifter om tillsynen över en nationell undergrupp.
Skäl för utredningens förslag: I artikel 216 i Solvens II-direktivet
anges att medlemsstaterna får införa regler om att tillsynsmyndigheten i det egna landet ska kunna fatta beslut om att utöva grupptillsyn över det ledande moderföretaget i det egna landet, dvs. över en nationell undergrupp inom det egna landet, och då gäller bestämmelserna om försäkringsgrupper för den nationella undergruppen.
Enligt utredningen finns det starka skäl mot att utnyttja möjligheten till tillsyn av en nationell undergrupp. Syftet med Solvens IIdirektivet är att införa ett enhetligt regelverk för försäkringsverksamhet och tillsyn inom Europa. I en sådan regelmiljö bör det enligt utredningen som huvudregel inte spela någon roll vilken nationell tillsynsmyndighet som har ansvaret för grupptillsynen. Därtill måste hänsyn tas till reglerna om hur grupptillsynsmyndigheten utses, t.ex. blir Finansinspektionen grupptillsynsmyndighet
426
SOU 2011:68 Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav
om moderföretaget är ett försäkringsholdingföretag och Finansinspektionen har auktoriserat försäkringsföretaget. Det går alltså inte för ett företag under tillsyn att byta grupptillsynsmyndighet bara genom att lägga ett försäkringsholdingföretag i en annan medlemsstat. Berörda tillsynsmyndigheter kan därutöver komma överens om vilken tillsynsmyndighet som ska utses till grupptillsynsmyndighet. Det får också antas att sannolikheten för att en tillsynsmyndighet i ett visst land skulle missköta sitt uppdrag som grupptillsynsmyndighet, och därigenom skapa utrymme för regelarbitrage, är liten. Reglerna om tillsyn över försäkringsgrupper innehåller ingående beskrivningar av hur samarbetet och informationsutbytet mellan tillsynsmyndigheterna ska gå till och samarbetet ska följa tydliga regler kring bl.a. samråd. EIOPA har getts en framträdande roll som medlare och diskussionspartner för frågor som rör försäkringsgrupper. Denna roll finns definierad i EIOPA-förordningen11 där det bl.a. framgår att EIOPA kan fatta bindande beslut som tillsynsmyndigheterna måste följa. Det bör här också understrykas att Finansinspektionen kommer att ansvara för tillsynen över alla enskilda svenska försäkringsföretag (tillsyn på s.k. solonivå).
Ett svenskt utnyttjande av optionen skulle vidare medföra större kostnader för såväl Finansinspektionen som för företagen. De större kostnaderna för Finansinspektionen beror på att myndigheten vid ett utnyttjande av optionen kommer att ha ett större ansvarsområde, jämfört med om optionen inte utnyttjas. För företagen kan det uppstå kostnader till följd av tillkommande krav på rapportering, företagsstyrning och högre kapitalkrav.
Kostnaderna för de tillkommande kraven på rapportering är svåra att uppskatta, eftersom det beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Om de tillkommande rapporteringskraven t.ex. endast består i att de uppgifter som ändå ska skickas till grupptillsynsmyndigheten också skickas till Finansinspektionen torde kostnadsökningen vara försumbar. Om de tillkommande rapporteringskraven däremot innebär att företagen måste ta fram helt nya uppgifter och beräkningar eller helt arbeta om den information som ändå tas fram av andra skäl kan kostnaderna bli relativt höga.
11 REGULATION (EU) No 1094/2010 OF THE EUROPEAN PARLIAMENT AND OF THE COUNCIL of 24 November 2010 establishing a European Supervisory Authority (European Insurance and Occupational Pensions Authority), amending Decision No 716/2009/EC and repealing Commission Decision 2009/79/EC.
427
Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav SOU 2011:68
Det samlade kapitalkravet för en grupp kan bli både högre och lägre om Finansinspektionen fattar beslut om att tillämpa bestämmelsen på en nationell undergrupp, eftersom det samlade kapitalkravet bl.a. påverkas av var i gruppen kapitalet finns. Som exempel kan nämnas hanteringen av en garanti från företaget med det yttersta ägarintresset. En sådan garanti kan användas i kapitalbasen i den nationella undergruppen, men inte i kapitalbasen för ”hela” gruppen, där ska en sådan garanti elimineras. Det går alltså inte att entydigt påstå att ett beslut om att utöva undergruppstillsyn från Finansinspektionen automatiskt skulle medföra ökade kostnader för företagen.
Enligt utredningen finns det emellertid också skäl som talar för att optionen bör kunna utnyttjas i vissa fall. Här bör inledningsvis nämnas att Finansinspektionen troligen inte kommer att bli grupptillsynsmyndighet för några av de ”svenska” försäkringsgrupperna, t.ex. Skandia och Trygg-Hansa. I dessa grupper finns företaget med ”det yttersta ägarintresset på EU-nivå” utanför Sverige. Om Sverige inte utnyttjar möjligheten till tillsyn över nationella undergrupper kommer ansvaret för grupptillsynen över dessa försäkringsgrupper att ligga på en tillsynsmyndighet i ett annat medlemsland, även om Finansinspektionen sannolikt kommer att ingå i tillsynskollegiet för dessa grupper. Som framgått anser utredningen dock inte att detta i sig är ett argument för att utnyttja möjligheten att ha tillsyn över nationella undergrupper.
Utredningen anser emellertid att det kan uppstå situationer när Finansinspektionen kan behöva utöva tillsyn över en nationell undergrupp. Det kan t.ex. uppstå situationer då de svenska försäkringstagarnas intressen bäst skyddas genom Finansinspektionens åtgärder, om grupptillsynen på EU-nivå av någon anledning i praktiken inte fungerar på det sätt som direktivet förutsätter. Ytterligare ett argument för att utnyttja möjligheten att ha tillsyn över nationella undergrupper är att Finansinspektionen då ges bättre förutsättningar att i tid upptäcka och förhindra otillbörliga överföringar av kapital inom en grupp, som annars skulle kunna drabba de svenska försäkringstagarna. Enligt utredningen finns det flera goda skäl för att utnyttja den möjlighet som finns i direktivet. Det kan här också noteras att optionen om grupptillsyn på nationell nivå, såvitt nu är känt, kommer att utnyttjas i många andra medlemsländer.
Vid en samlad bedömning anser utredningen att den självklara utgångspunkten vid genomförandet av Solvens II-direktivet måste
428
SOU 2011:68 Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav
vara att samtliga bestämmelser, inklusive bestämmelserna om grupptillsyn, kommer att följas av samtliga medlemsländer. Enligt utredningen är detta ett tungt vägande skäl mot att utnyttja optionen om nationell undergrupptillsyn. Samtidigt kan det konstateras att optionen faktiskt finns i direktivet, och att utredningens principiella och möjligen teoretiska grundinställning i praktiken skulle kunna hindra en effektiv tillsyn och ett fullgott försäkringstagarskydd. Mot denna bakgrund väljer utredningen att föreslå att möjligheten att använda nationell undergrupptillsyn ska utnyttjas, men endast i sådana fall då det finns skäl att tro att bestämmelserna i Solvens II-direktivet och en annan myndighets grupptillsyn i praktiken inte kommer att ge försäkringstagarna ett tillräckligt skydd. Mot denna bakgrund anser utredningen att det av lagtexten bör framgå att nationell undergrupptillsyn bara är avsedd att användas i undantagsfall, dvs. att det ska föreligga synnerliga skäl för Finansinspektionens beslut.
Bestämmelserna i direktivet om att Finansinspektionen innan den fattar beslut om nationell undergrupptillsyn ska samråda med grupptillsynsmyndigheten och med moderföretaget med det yttersta ägarintresset inom EES ska tas in i lagen. För att skapa nödvändig flexibilitet bör undergruppstillsynen kunna gälla helt eller delvis.
Av artikel 216.2 i Solvens II-direktivet framgår att en medlemsstat som inför möjligheten att utöva grupptillsyn över en undergrupp kan begränsa denna möjlighet till att endast omfatta vissa delar av reglerna om grupptillsyn. Utredningen anser dock inte att möjligheten att utöva tillsyn över undergruppen bör begränsas ytterligare. Av artikel 216.6 framgår att om ett medlemsland tillåter att tillsynsmyndigheten får utöva grupptillsyn över en undergrupp så ska det endast gälla under förutsättning att moderföretaget med det yttersta ägandet inom EES inte har tillstånd att låta dotterföretaget omfattas av bestämmelserna om centraliserad riskhantering där den aktuella undergruppen ingår. Utredningen föreslår att det uttryckligen framgår av bestämmelsen.
Av artikel 216.3 till 216.5 framgår att grupptillsynen över undergruppen ska utövas på motsvarande sätt som den utövas av grupptillsynsmyndigheten. Dessa regler, samt de närmare reglerna i Solvens II-direktivet kring förbudet mot att utöva undergruppstillsyn i vissa fall bör tas in i föreskrifter på lägre nivå.
429
Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav SOU 2011:68
Om Finansinspektionen fattar beslut om att utöva undergruppstillsyn är Finansinspektionen grupptillsynsmyndighet för undergruppen.
15.1.15 Moderföretag med ägarintressen från flera medlemsstater
Utredningens bedömning: Det behövs inga ytterligare lagändr-
ingar för att föra in bestämmelsen om att tillsynsmyndigheten ska kunna ingå överenskommelser om undergruppstillsyn.
Skäl för utredningens bedömning: Av artikel 217 i Solvens II-
direktivet framgår att om medlemsstaten tillåter att tillsynsmyndigheten utövar undergruppstillsyn ska tillsynsmyndigheten också kunna ingå överenskommelser med andra medlemsstater. Regler om överenskommelser framgår av avsnitt 16.4.7, och de bestämmelserna bedömer utredningen som tillräckliga.
15.2 Kapitalkrav
15.2.1 Bakgrund
Försäkringsgruppstillsynen syftar till att ge tillsynsmyndigheterna bättre möjligheter att bedöma ett försäkringsföretags ekonomiska ställning med beaktande av dotterföretag och andra anknutna företag.
Gällande rätt
I dag regleras gruppsolvensberäkningen i 9 kap. FRL och i Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd. Bestämmelserna bygger på försäkringsgruppsdirektivet (98/78/EG) som infördes i svensk lag den 1 januari 2001.
Bestämmelserna innebär en utökad tillsyn över ett försäkringsföretag när detta ingår i en försäkringsgrupp, eftersom företagets ekonomiska ställning påverkas av övriga företag i samma grupp. Bestämmelserna innebär bl. a. ett krav på beräkning av försäkringsföretagets gruppsolvens justerad för dubbelräknat kapital,
430
SOU 2011:68 Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav
ömsesidig finansiering och för poster som inte är överförbara mellan företagen i försäkringsgruppen.
15.2.2 Solvens II-direktivets bestämmelser
Kapitalbaskravet på gruppnivå
Enligt skäl 95 bör den tillsynsmyndighet som ansvarar för tillsynen av ett försäkringsföretag, som ingår i en försäkringsgrupp, ha möjlighet att göra en välgrundad bedömning av gruppens finansiella ställning och enligt skäl 100 är det nödvändigt att beräkna solvensen på gruppnivå för försäkringsföretag som ingår i en grupp. Enligt skäl 101 bör det sammanlagda gruppsolvenskravet beakta den totala riskdiversifieringen mellan alla försäkringsföretag i gruppen, så att gruppens riskexponering återspeglas på ett korrekt sätt.
Kapitalbaskravet på gruppnivå innebär att de försäkringsgrupper som ska upprätta en solvensberäkning för gruppen ska ha tillgång till en gruppbaserad medräkningsbar kapitalbas som alltid är minst lika med solvenskapitalkravet för försäkringsgruppen. Beräkningen ska göras för två typer av försäkringsgrupper, nämligen dels de grupper där moderföretaget är ett försäkringsföretag med ägarintresse i åtminstone ett försäkringsföretag, återförsäkringsföretag, försäkringsföretag i tredje land eller återförsäkringsföretag i tredje land, dels de grupper där försäkringsföretagets moderföretag är ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES. Se också avsnitt 15.1.
Bestämmelser om beräkningen av kapitalbaskravet på gruppnivå finns i Solvens II-direktivet. Detaljer kring beräkningen inklusive bestämmelser om riskdiversifiering finns i genomförandebestämmelserna samt vägledningar och tekniska standarder som genomförandeakter och delegerade akter.
Metoder för beräkning av gruppsolvens
Huvudmetoden för att beräkna gruppsolvenskravet är konsolideringsmetoden som utgår från koncernredovisningen. Det bör dock noteras att beräkningen endast utgår från koncernredovisningen. Försäkringsgruppen kommer att behöva upprätta en ny konsoliderad solvensbalansräkning, eftersom balansräkningen i den publika
431
Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav SOU 2011:68
koncernredovisningen måste justeras utifrån Solvens II-direktivet med avseende på bl. a. skillnader i värderingsregler eller vilka företag som ska ingå i beräkningen. Det finns också en alternativ metod, sammanläggnings- och avräkningsmetoden, som kan användas efter tillstånd från grupptillsynsmyndigheten. Denna metod kan användas om konsolideringsmetoden inte bedöms vara lämplig. Detta bedöms endast inträffa i undantagsfall och kriterierna som ska användas för bedömningen finns i genomförandebestämmelserna (nivå 2). Dessutom kan gruppsolvenskravet beräknas med en kombination av konsolideringsmetoden och sammanläggnings- och avräkningsmetoden, efter tillstånd från Finansinspektionen. Ett försäkringsföretag kan ansöka om att få använda alternativmetoden eller en kombination av huvudmetoden och alternativmetoden. Finansinspektionen kan dock, även utan ansökan, besluta om vilken metod som ska användas.
Vid beräkningen av gruppbaserad kapitalbas och gruppbaserat solvenskapitalkrav ska dotter- och intresseföretag beaktas till den proportionella andel som gruppen innehar. Det gäller inte om företaget har ett solvensunderskott dvs. om företagets kapitalbas understiger solvenskapitalkravet på solonivå. I detta fall ska det anknutna företaget räknas med till 100 procent, dvs. som ett helägt dotterföretag, om inte företaget kan visa att dess ansvar är strikt begränsat till den ägda kapitalandelen. De proportionella andelarna som används är i normala fall samma procentuella andelar som används i koncernredovisningen. Det som kan skilja mot koncernredovisningen är om försäkringsföretaget eller försäkringsholdingföretaget har ett bestämmande inflytande över eller gemensam ledning med ett anknutet företag, men där kapitalförbindelser saknas. I Sverige är ett vanligare exempel de icke-vinstutdelande försäkringsaktiebolagen. I dessa fall ska grupptillsynsmyndigheten fastställa den proportionella andelen med vilken företaget ska räknas in efter samråd med försäkringsgruppen och övriga berörda tillsynsmyndigheter. I koncernredovisningen ingår normalt inte dessa anknutna företag.
Grundläggande principer för beräkning
Vid beräkningen av kapitalbaskravet på gruppnivå ska gruppen justera för dubbel användning av kapital och ömsesidig finansiering. Det innebär att medräkningsbara kapitalbasposter som
432
SOU 2011:68 Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav
används för att täcka solvenskapitalkravet i ett företag i försäkringsgruppen inte också får användas för att täcka solvenskapitalkravet i ett annat företag i gruppen. Eliminering av koncerninterna transaktioner är en naturlig del av konsolideringen av en försäkringsgrupp vid användning av konsolideringsmetoden. Elimineringar sker normalt redan vid upprättandet av den konsoliderade solvensbalansräkningen.
En annan grundläggande princip är att poster som inte är överförbara inom gruppen endast får täcka solvenskapitalkravet för det företag där de uppkommit. Det innebär att t ex en konsolideringsfond endast får täcka solvenskapitalkravet i det företag där konsolideringsfonden finns. Om företaget har en konsolideringsfond som överstiger solvenskapitalkravet på solonivå får inte detta överskott tas med i den gruppbaserade kapitalbasen.
15.2.3 Kapitalbaskravet på gruppnivå
Utredningens förslag: Det ledande försäkringsföretaget ska
minst årligen upprätta en solvensberäkning för försäkringsgruppen och säkerställa att den medräkningsbara kapitalbas som är tillgänglig för gruppen alltid minst uppgår till solvenskapitalkravet för gruppen. Solvensberäkningen för gruppen ska utföras enligt de principer som anges nedan om metoder, proportionell andel, eliminering m.m. Om gruppens riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för solvensberäkningen ska en ny beräkning göras utan dröjsmål och rapporteras till grupptillsynsmyndigheten.
Skäl för utredningens förslag: Bestämmelserna återfinns i Solvens
II-direktivets artikel 218.2 och 218.3 och innebär att de försäkringsgrupper som ska upprätta en solvensberäkning ska ha tillgång till en medräkningsbar kapitalbas som alltid är minst lika med solvenskapitalkravet för försäkringsgruppen. Undergrupper behöver i normalfallet inte uppfylla kapitalkravet. Om Finansinspektionen beslutat om tillsyn över den nationella undergruppen, se avsnitt 15.1.14, kan detta innebära att den nationella undergruppen ska uppfylla kapitalkravet, men ett beslut om tillsyn kan t. ex. vara
433
Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav SOU 2011:68
utformat så att kapitalkravet bara behöver uppfyllas till vissa delar eller att enbart väsentliga affärshändelser ska rapporteras.
Bestämmelserna i Solvens II-direktivet när det gäller gruppberäkning är desamma oavsett om moderföretaget i försäkringsgruppen är ett försäkringsföretag med ägarintresse, eller ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES. Om det i gruppen finns företag som har sitt huvudkontor utanför EES finns det särskilda regler.
Av artikel 219 framgår att det är det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget som ska utföra solvensberäkningen minst en gång per år. Denna uppgift kan således utföras även av ett ledande försäkringsholdingföretag. Det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget ansvarar också för att övervaka solvenskapitalkraven för att utan dröjsmål rapportera en förnyad beräkning om gruppens riskprofil avviker väsentligt från antaganden som låg till grund för den senast rapporterade gruppsolvensen.
15.2.4 Beräkningsmetoder
Utredningens förslag: Beräkningen av den medräkningsbara
kapitalbas som är tillgänglig för gruppen och solvenskapitalkravet för gruppen ska göras med en konsolideringsmetod, där kapitalbas och solvenskapitalkrav för gruppen upprättas med utgångspunkt i sammanställd data. Om en tillämpning av konsolideringsmetoden inte skulle vara lämplig får Finansinspektionen, i de fall Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter samråd med försäkringsgruppen och övriga berörda tillsynsmyndigheter besluta att beräkningen i stället ska göras enligt en sammanläggnings- och avräkningsmetod eller en kombination av konsolideringsmetoden och sammanläggnings- och avräkningsmetoden.
Skäl för utredningens förslag: Bestämmelsen återfinns i artikel
220 och behandlar valet av beräkningsmetod för beräkningen av gruppbaserad kapitalbas och gruppbaserat solvenskapitalkrav. Det finns två beräkningsmetoder, dels konsolideringsmetoden (på engelska accounting consolidation-based method), dels sammanläggnings- och avräkningsmetoden (på engelska deduction and aggregation method). Konsolideringsmetoden är huvudmetod. Grupp-
434
SOU 2011:68 Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav
tillsynsmyndigheten kan kräva att försäkringsgruppen i stället ska använda sammanläggnings- och avräkningsmetoden eller en kombination av de båda metoderna. Detta beslut ska dock tas efter samråd med försäkringsgruppen och övriga berörda tillsynsmyndigheter. Vad samrådet mellan grupptillsynsmyndigheten och andra myndigheter innebär behandlas i artiklarna 248-250 i Solvens II-direktivet. Se kapitel 16 om gruppstillsyn.
Med sammanställd data avses uppgifter för hela gruppen, som sammanställts till en enhet.
I genomförandebestämmelserna specificeras de kriterier som ska användas för att bedöma om konsolideringsmetoden inte är lämplig.
15.2.5 Värdering
Utredningens förslag: Tillgångarna och skulderna ska värderas i
enlighet med värderingsreglerna som gäller för det enskilda företaget.
Skäl för utredningens förslag: Bestämmelserna återfinns i artikel
224 och innebär att det är värderingsreglerna i Solvens II som ska användas också i gruppsolvensberäkningen.
Värderingsreglerna gäller i normalfallet hela försäkringsgruppen oavsett var de enskilda företagen har sitt säte.
15.2.6 Gruppbaserad medräkningsbar kapitalbas
Utredningens förslag: Vid användning av konsolideringsmeto-
den beräknas de kapitalbasmedel som är tillgängliga för gruppen för att täcka gruppens solvenskapitalkrav, den medräkningsbara kapitalbasen, med utgångspunkt i sammanställda data. Vid beräkning av den medräkningsbara kapitalbasen ska bestämmelserna avseende kapitalbas för enskilda företag gälla dock med beaktande av eventuella gruppspecifika justeringar. Vid användning av sammanläggnings- och avräkningsmetoden beräknas den medräkningsbara kapitalbasen, som summan av de kapitalbasmedel hos försäkringsföretaget med ägarintresse eller försäkringsholdingföretaget som får medräknas för att täcka
435
Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav SOU 2011:68
solvenskapitalkravet för gruppen och den proportionella andel som tillkommer försäkringsföretaget med ägarintresse eller försäkringsholdingföretaget av de kapitalbasmedel hos de anknutna försäkringsföretagen som får medräknas för att täcka av solvenskapitalkravet för gruppen. Vid användning av en kombination av konsolideringsmetoden samt sammanläggnings- och avräkningsmetoden beräknas den medräkningsbara kapitalbasen som summan av medräkningsbar kapitalbas för de företag som beaktas enligt konsolideringsmetoden och den proportionella andel av medräkningsbara kapitalbasmedel för de företag som beaktas enligt sammanläggnings- och avräkningsmetoden.
Skäl för utredningens förslag: Bestämmelserna återfinns i artik-
larna 230 och 233 och definierar hur den gruppbaserade kapitalbasen beräknas enligt de metoder som kan användas.
Vid användning av huvudmetoden, dvs. konsolideringsmetoden, ska en särskild solvensbalansräkning upprättas för ändamålet. Med sammanställd data avses denna konsoliderade solvensbalansräkning, som upprättas med utgångspunkt i koncernredovisningen. Den nya balansräkningen kan dock behöva justeras eftersom den publika koncernredovisningen inte upprättas enligt Solvens II-regelverket.
Vid användning av den alternativa metoden dvs. sammanläggnings- och avräkningsmetoden ska den gruppbaserade kapitalbasen beräknas som summan av kapitalbasen i försäkringsföretaget eller försäkringsholdingföretaget och dess andelar i dotter- och intresseföretagens kapitalbaser.
Vi användning av en kombination av konsolideringsmetoden och sammanläggnings- och avräkningsmetoden kommer de företag som beräknas med konsolideringsmetoden konsolideras till en grupp som sedan summeras med övriga företag med hjälp av sammanläggnings- och avräkningsmetoden.
Oavsett vilken metod som används ska kapital som har dubbelräknats och kapital som har skapats inom gruppen elimineras samt justeringar för icke-överförbart kapital ha genomförts.
436
SOU 2011:68 Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav
15.2.7 Gruppbaserat solvenskapitalkrav
Utredningens förslag: Solvenskapitalkravet för gruppen beräk-
nas vid användning av konsolideringsmetoden med utgångspunkt i sammanställda data och ska beräknas antingen enligt standardformeln eller med en godkänd intern modell. Solvenskapitalkravet för gruppen ska uppgå till minst summan av följande:
1. minimikapitalkravet för försäkringsföretaget med ägarin-
tresse och
2. den proportionella andelen av minimikapitalkraven för de
anknutna försäkringsföretagen.
Minimikapitalkravet för gruppen ska täckas med medräkningsbara poster i primärkapitalbasen som är tillgängliga för gruppen. Vid bestämningen av vilka poster som ska ingå i den medräkningsbara primärkapitalbasen för att täcka minimikapitalkravet ska bestämmelserna för enskilda företag gälla i tillämpliga delar. Solvenskapitalkravet för gruppen beräknas vid användning av sammanläggnings- och avräkningsmetoden som summan av solvenskapitalkravet för försäkringsföretaget med ägarintresse eller försäkringsholdingföretaget och den proportionella andelen av solvenskapitalkravet för de anknutna försäkringsföretagen. Solvenskapitalkravet kan beräknas antingen enligt standardformeln eller med en godkänd intern modell. Solvenskapitalkravet för gruppen beräknas vid användning av en kombination av konsolideringsmetoden samt sammanläggnings- och avräkningsmetoden som summan av solvenskapitalkraven för de företag som beaktas enligt konsolideringsmetoden och den proportionella andel av solvenskapitalkravet de företag som beaktas enligt sammanläggnings- och avräkningsmetoden.
Skäl för utredningens förslag: Bestämmelserna återfinns i artik-
larna 230 och 233 och definierar hur det gruppbaserade solvenskapitalkravet beräknas enligt de metoder som kan användas.
Vid användning av huvudmetoden, dvs. konsolideringsmetoden, ska en sammanställning upprättas för ändamålet. Denna sammanställda data upprättas med utgångspunkt i koncernredovisningen.
437
Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav SOU 2011:68
Vid användning av den alternativa metoden, dvs. sammanläggnings- och avräkningsmetoden, ska det gruppbaserade solvenskapitalkravet beräknas som summan av solvenskapitalkraven i försäkringsföretaget eller försäkringsholdingföretaget och dess andelar i dotter- och intresseföretagens solvenskapitalkrav.
Om konsolideringsmetoden används ska det sammanlagda solvenskapitalkravet uppgå till minst ett minimikapitalkrav, som bestäms som summan av minimikapitalkravet i försäkringsföretaget och dess andelar i dotter- och intresseföretagens minimikapitalkrav. Detta gäller inte om sammanläggnings- och avräkningsmetoden används.12
15.2.8 Grundläggande principer – proportionell andel
Utredningens förslag: Vid beräkningen av medräkningsbar
kapitalbas som är tillgänglig för gruppen och solvenskravet för gruppen ska dotterföretag och intresseföretag tas upp till den proportionella andel som det ledande försäkringsföretaget innehar. Vid beräkning enligt konsolideringsmetoden ska den proportionella andelen motsvara de procentandelar som tillämpats vid upprättandet av koncernredovisningen. Vid beräkning enligt sammanläggnings- och avräkningsmetoden ska den proportionella andelen omfatta den andel av det tecknade bolagskapitalet som, direkt eller indirekt, innehas av företaget med ägarintresse.
Om det finns solvensunderskott i ett dotterföretag ska hela dotterföretagets solvensunderskott beaktas, oavsett vilken beräkningsmetod som används. Om moderföretaget kan visa att dess ansvar är strikt begränsat till den ägda kapitalandelen får moderföretaget beakta solvensunderskottet till vad som motsvarar den ägda kapitalandelen.
Finansinspektionen ska, i de fall Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter samråd med försäkringsgruppen och övriga tillsynsmyndigheter fastställa den proportionella andel som ska beaktas i följande fall
12 Det finns dock ett förslag på att införa ett golv även för sammanläggnings- och avräkningsmetoden enligt den föreslagna EU-förordningen.
438
SOU 2011:68 Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav
1. när det inte finns några kapitalbindningar mellan vissa av
företagen i en grupp,
2. när en tillsynsmyndighet har fastställt att ett direkt eller
indirekt innehav av röster eller kapital i ett företag ska räknas som ägarintresse eftersom väsentligt inflytande utövas, och
3. när en tillsynsmyndighet har fastställt att ett företag är ett
moderföretag till ett annat företag eftersom det enligt tillsynsmyndighetens uppfattning utövar ett faktiskt bestämmande inflytande över det andra företaget.
Skäl för utredningens förslag: Bestämmelserna återfinns i artikel
221 och behandlar hur den proportionella andelen av ett innehav i dotter- eller intresseföretag ska tas in i solvensberäkningen. Dessa innehav kan antingen finnas på grund av ägande eller på grund av att försäkringsföretaget med ägarintresse har ett bestämmande inflytande över ett företag eller en gemensam ledning med ett annat företag.
Bestämmelserna behandlar särskilt hur bolag med solvensunderskott ska tas in i den gruppbaserade solvensberäkningen. Solvensunderskott finns när ett företag har en kapitalbas som understiger solvenskapitalkravet för företaget på solonivå. Vid solvensunderskott ska underskottet beaktas till 100 procent. Annorlunda uttryckt ska företaget vid tillämpningen av reglerna anses vara ett helägt dotterbolag. Dessutom finns uttryckliga möjligheter för grupptillsynsmyndigheten att bestämma den proportionella andelen när det inte är tydligt vilken andel som ska användas. Det gäller t ex när det inte finns kapitalbindningar, dvs. när försäkringsföretaget med ägarintresse inte äger andelar i det anknutna företaget men har ett bestämmande inflytande över företaget. En aktuell situation kan t ex vara när det gäller ett ömsesidigt bolag som har gemensam ledning med ett företag i gruppen. Om moderföretaget kan visa att dess ansvar är strikt begränsat till den ägda kapitalandelen kan avdraget för solvensunderskottet få begränsas till den del som motsvarar den ägda kapitalandelen.
439
Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav SOU 2011:68
15.2.9 Grundläggande principer – elimineringar i den medräkningsbara gruppbaserade kapitalbasen
Utredningens förslag: Från den medräkningsbara kapitalbasen
som är tillgänglig för gruppen ska avdrag göras för följande poster om dessa inte redan eliminerats i samband med konsolideringen
1. värdet av sådana tillgångar, som får ingå i kapitalbasen för ett
annat försäkringsföretag eller försäkringsholdingföretag i försäkringsgruppen (dubbelräkning av kapital), och
2. värden som skapats internt inom försäkringsgruppen genom
att åtminstone ett försäkringsföretag eller något av dess anknutna företag innehar aktier i, eller ger lån till, ett annat företag som direkt eller indirekt innehar poster i sin kapitalbas som kan täcka solvenskapitalkravet för det förstnämnda försäkringsföretaget eller något av dess anknutna företag (ömsesidig finansiering).
Följande poster i den gruppbaserade kapitalbasen får endast täcka solvenskapitalkravet för det företag där de uppkommit 1. konsolideringsfond eller andra överskottsmedel i ett anknutet livförsäkringsföretag efter godkännande av Finansinspektionen eller annan ansvarig tillsynsmyndighet,
2. tecknat men inte inbetalt aktiekapital och garantikapital i ett
anknutet försäkringsföretag, och
3. poster i ett anknutet försäkringsföretag som inte faktiskt kan
göras tillgängliga för övriga företag i försäkringsgruppen.
Summan av de poster som anges ovan får inte överstiga solvenskapitalkravet för det anknutna försäkringsföretaget, varför eventuella överskott ska dras av från den gruppbaserade kapitalbasen.
Följande poster ska undantas från den gruppbaserade kapitalbasen
1. tecknat men inte inbetalt aktiekapital eller garantikapital som
medför en möjlig förpliktelse för ett företag med ägarintresse,
440
SOU 2011:68 Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav
2. tecknat men inte inbetalt kapital i ett försäkringsföretag med
ägarintresse som medför en möjlig förpliktelse för ett anknutet försäkringsföretag, och 3. tecknat men inte inbetalt kapital i ett anknutet försäkringsföretag som medför en möjlig förpliktelse för ett annat anknutet försäkringsföretag som är anknutet till samma försäkringsföretag med ägarintresse.
Skäl för utredningens förslag: Bestämmelserna återfinns i artikel
222 och 223. Bestämmelserna ska säkerställa att det inte blir någon dubbel användning av poster i den medräkningsbara kapitalbasen. Det innebär att medräkningsbara kapitalbasposter som används för att täcka solvenskapitalkravet i ett företag i försäkringsgruppen inte också får användas för att täcka solvenskapitalkravet i ett annat företag i gruppen. Detta skulle t.ex. kunna uppkomma vid ömsesidig finansiering, dvs. när ett företag som ingår i gruppen både mottagit och samtidigt avgivit ett förlagslån till samma belopp med en motpart som också tillhör gruppen. Kapitalbasen har därmed ökat i det aktuella företaget, utan att något nytt externt kapital har tillförts gruppen. Liknande effekter skulle kunna uppkomma vid koncernmellanhavanden med användning av aktier. Det bör dock noteras att aktier och förlagslån inom gruppen normalt redan har eliminerats i den konsoliderade gruppsolvensbalansräkningen.
Dessutom specificeras vissa poster i den gruppbaserade kapitalbasen som inte kan överföras från ett bolag till ett annat bolag dvs. poster som i vissa fall inte är medräkningsbara i sin helhet i den gruppbaserade kapitalbasen. I gruppsolvensberäkningen är det viktigt att fastställa om en post är överförbar och kan användas för att täcka förluster även för andra företag i gruppen. Om en post endast kan användas för att täcka förluster i ett enskilt företag får den kapitalbasposten endast täcka det företagets solvenskapitalkrav justerad för eventuella överskott får inte användas för att täcka solvenskapitalkraven för övriga företag i gruppen utan ett avdrag ska göras från den gruppbaserade kapitalbasen.
441
Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav SOU 2011:68
15.2.10 Gruppintern modell
Utredningens bedömning: Bestämmelserna om grupptillsyns-
myndighetens och övriga berörda tillsynsmyndigheters behandling av en ansökan om tillstånd att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet med en intern modell bör tas in i föreskrifter på lägre nivå.
Utredningens förslag: Regeringen får meddela föreskrifter om
behandlingen av en ansökan om tillstånd att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet med en intern modell.
Skäl för utredningens bedömning och förslag: Av artikel 231
framgår att de berörda tillsynsmyndigheterna ska samarbeta vid beslutet om huruvida ett tillstånd för gruppintern modell ska beviljas. Artikeln innehåller i stora drag bestämmelser om en handläggningstid, samarbete med EIOPA, beslutets innehåll och möjligheten att fastställa ytterligare nationella kapitaltillägg.
Utredningen bedömer att dessa bestämmelser inte ska införas i svensk lag, men att de bör införas i föreskrifter på lägre nivå. Regeringen bör bemyndigas att meddela föreskrifter om behandlingen av en ansökan om tillstånd att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet med en intern modell.
15.2.11 Kapitaltillägg på gruppnivå
Utredningens bedömning: Bestämmelserna om grupptillsyns-
myndighetens bedömning av behovet av kapitaltillägg på gruppnivå bör tas in i föreskrifter på lägre nivå.
Utredningens förslag: Regeringen får meddela föreskrifter får
meddela föreskrifter om de bedömningsgrunder som ska gälla vid bedömningen av behovet av kapitaltillägg på gruppnivå.
Skäl för utredningens bedömning och förslag: Av artikel 232
framgår att grupptillsynsmyndigheten särskilt ska uppmärksamma de fall då omständigheter som avses i artikel 37.1 a-c, dvs. bestämmelserna om kapitaltillägg för enskilda försäkringsföretag, kan uppkomma på gruppnivå. Artikeln tar särskilt upp då en särskild
442
SOU 2011:68 Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav
risk föreligger på gruppnivå som är svår att kvantifiera och som inte täcks tillräckligt av standardformeln eller en intern modell. Artikeln tar också upp kapitaltillägg som anknutna försäkringsföretag ålagts av sina tillsynsmyndigheter.
Utredningen bedömer att dessa bestämmelser inte ska införas i svensk lag, men att de bör införas i föreskrifter på lägre nivå. Regeringen bör bemyndigas att meddela föreskrifter om de bedömningsgrunder som ska gälla vid bedömningen av behovet av kapitaltillägg på gruppnivå.
Det bör uppmärksammas att Kommissionens genomförandebestämmelserna om kapitaltillägg för enskilda företag även gäller i tillämpliga delar för kapitaltillägg på gruppnivå.
15.2.12 Anknutna försäkrings- och återförsäkringsföretag
Utredningens förslag: Om det finns mer än ett anknutet för-
säkringsföretag i gruppen ska det ledande försäkringsföretaget beakta varje anknutet försäkringsföretag vid beräkning av gruppens solvens. Om ett anknutet försäkringsföretag enligt första stycket har säte inom EES ska beräkningen utgå från de solvens- och kapitalkrav som gäller enligt bestämmelserna i hemlandet.
Skäl för utredningens förslag: Av första stycket i artikel 225 i
Solvens II-direktivet framgår att om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag har mer än ett anknutet försäkringsföretag ska vart och ett av dessa anknutna företag beaktas vid beräkningen av gruppens solvens, dvs. bestämmelsen anger vilka företag som ska räknas med i solvensberäkningen för gruppen. Av utredningens förslag till definitioner framgår att med anknutet företag avses företag som är dotterföretag eller föremål för ägarintresse eller anknutet på annat sätt enligt Sjunde bolagsdirektivet.
Av andra stycket i artikel 225 framgår att en medlemsstat får föreskriva att om ett anknutet företag har huvudkontor i ett annat land inom EES så ska det företaget som är skyldigt att göra gruppberäkningen ta hänsyn till solvenskapitalkraven och de kapitalbasposter för det anknutna företaget som får medräknas enligt det andra landet. I andra medlemsstater kan det finnas andra former av kapitalbasposter än vad vi har i Sverige. I Sverige har vi t.ex. konso-
443
Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav SOU 2011:68
lideringsfond och säkerhetsreserver, två former av kapital som inte återfinns i så många andra medlemsstater. Samtliga former av kapital som är tillåtna inom Solvens II-direktivet bör enligt utredningen vara tillåtna vid denna beräkning. Bestämmelsen innebär att FRL får innehålla en bestämmelse om beräkning av solvens för svenska försäkringsföretag som har anknutna försäkringsföretag med hemvist i något annat medlemsland. Beräkningen ska då ta hänsyn till solvenskapitalkravet och kapitalbasposterna enligt bestämmelserna i den andra medlemsstaten där det anknutna företaget har hemvist. Enligt utredningen bör bestämmelsen införas i FRL eftersom bestämmelsen endast omfattar företag med hemvist i medlemsländer och de former av kapital som är tillåtna inom Solvens II-direktivet bör vara tillåtna i svensk rätt. Det torde också underlätta för en försäkringsgrupp om det är tillåtet att använda sig av kraven i det anknutna försäkringsföretagets hemland och de beräkningar som sker i andra medlemsländer bör inte medföra oväntade konsekvenser.
15.2.13 Mellanliggande försäkringsholdingföretag
Utredningens förslag: Det ledande försäkringsföretaget ska vid
upprättande av solvensberäkningen behandla de försäkringsholdingföretag genom vilka det ledande försäkringsföretaget har ägarintresse i anknutna försäkringsföretag inom eller utom EES som ett försäkringsföretag som omfattas av bestämmelserna om solvenskapitalkrav och kapitalbas. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om beräkning av poster i kapitalbasen för mellanliggande försäkringsholdingföretag.
Skäl för utredningens förslag: Av artikel 226 i Solvens II-direkti-
vet framgår hur mellanliggande försäkringsholdingföretag ska hanteras vid beräkningen av solvens för försäkringsgruppen, dvs. på gruppnivå. Bestämmelsen medför att det inte är möjligt att kringgå bestämmelserna om gruppsolvens genom att indirekt äga försäkringsföretag genom försäkringsholdingföretag. Motsvarande bestämmelser om solvenskapitalkrav m.m. ska i detta fall tillämpas på försäkringsholdingföretaget. I artikel 226.2 finns mer detaljerade bestämmelser om hantering av efterställda skulder eller andra pos-
444
SOU 2011:68 Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav
ter i kapitalbasen, dessa mer detaljerade bestämmelser bör framgå av föreskrifter på lägre nivå.
15.2.14 Anknutna försäkringsföretag i land utanför EES
Utredningens förslag: Om sammanläggnings- och avräknings-
metoden används vid solvensberäkningen förgruppen och det i försäkringsgruppen finns anknutna försäkringsföretag utanför EES ska dessa beaktas som anknutna försäkringsföretag inom EES. Om ett anknutet företag utanför EES har sitt huvudkontor i ett land vars krav på solvensordning, solvenskapitalkrav och kapitalbasposter bedöms vara likvärdiga kraven i denna lag får de poster och solvenskrav som fastställts av hemlandet utanför EES räknas med.
Bedömningen av om kraven är likvärdiga görs av,
1. Europeiska kommissionen, eller
2. Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet.
Innan Finansinspektionen fattar ett sådant beslut ska samråd ske med eventuella berörda tillsynsmyndigheter och EIOPA.
Skäl för utredningens förslag: Av artikel 227.1 i Solvens II-direk-
tivet framgår att vid beräkning av solvens på gruppnivå ska försäkringsföretag som har ägarintresse i försäkringsföretag i land utanför EES behandla det företaget som om det vore ett anknutet företag inom gemenskapen. Bestämmelsen anger enkelt uttryckt att solvens på gruppnivå ska beräknas på motsvarande sätt oavsett var de anknutna företagen finns.
I artikel 227.1 andra stycket anges att medlemsstaterna får föreskriva att vid beräkningen av solvens på gruppnivå ska hänsyn tas till det solvenskapitalkrav och de kapitalbasposter som får medräknas i landet utanför EES. Det gäller om det landets solvensordning anses minst likvärdig. Medlemsstaterna kan välja att ta med bestämmelserna i andra stycket, och de länder som väljer att göra det ska samtidigt ange att det är grupptillsynsmyndigheten som utför kontrollen av kraven i landet utanför gemenskapen. Grupp-
445
Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav SOU 2011:68
tillsynsmyndigheten ska före beslut samråda med övriga berörda tillsynsmyndigheter och EIOPA.
Utredningen anser att det är lämpligt att införa denna bestämmelse. Det kommer att underlätta för de försäkringsgrupper som finns i Sverige och som har ägarintressen i försäkringsföretag utanför EES om solvens och kapitalbasposter kan medräknas direkt i stället för att de måste räknas om.
Av artikel 227.2 i Solvens II-direktivet framgår att grupptillsynsmyndigheten antingen på eget initiativ eller efter ansökan från företaget med ägarintresse kan besluta i fråga om reglerna i ett land utanför gemenskapen anses likvärdiga. Kommissionen får anta genomförandeåtgärder som specificerar kraven på solvensordningen i länder utanför gemenskapen och även fatta beslut om solvensordningen i ett land kan anses likvärdig. I första hand är det således Kommissionen som beslutar och i andra hand grupptillsynsmyndigheten.
15.2.15 Anknutna kreditinstitut, värdepappersföretag och finansiella institut
Utredningens förslag: Om det ledande försäkringsföretaget har
ägarintresse i ett kreditinstitut, värdepappersföretag eller ett finansiellt institut får även sammanläggnings- och avräkningsmetoden tillämpas vid beräkning av gruppens solvens (metod 2 enligt bilaga I till direktiv 2002/87/EG13). Om Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, bedömer att den samordnade ledningen och interna kontrollen i de företag som ingår i sammanställningen är tillräcklig får det ledande företaget istället tillämpa konsolideringsmetoden (metod 1 enligt bilaga 1 till direktiv 2002/87/EG14). Den valda metoden ska användas konsekvent över tiden. Finansinspektionen får, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, besluta att varje ägarintresse ovan ska dras av från kapitalbasen.
Skäl för utredningens förslag: Av artikel 228 i Solvens II-direkti-
vet framgår att medlemsstaterna ska tillåta att solvensen i en grupp
13 2002/87/EG (EUT L 35, 11.2.2003, s. 1–27, Celex 32002L0087). 14 2002/87/EG (EUT L 35, 11.2.2003, s. 1–27, Celex 32002L0087).
446
SOU 2011:68 Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav
där det ingår företag med annan finansiell verksamhet än försäkringsrörelse, och gruppen därmed har blandad finansiell verksamhet, även får beräkna solvens enligt metod 1 eller 2 i bilaga 1 till konglomeratsdirektivet. Det ställs emellertid extra krav på en grupp för att den ska få använda sig av konsolideringsmetoden, metod 1, vilket framgår av andra stycket i utredningens förslag.
Enkelt uttryckt innebär bestämmelsen att en grupp i vissa fall ska få välja att tillämpa sammanläggnings- och avräkningsmetoden enligt bestämmelserna i konglomeratsdirektivet i stället för Solvens II-direktivet. Om grupptillsynsmyndigheten bedömer att gruppen har en tillfredsställande samordnad ledning och intern kontroll får gruppen även välja att tillämpa konsolideringsmetoden enligt bestämmelserna i konglomeratsdirektivet i stället för Solvens IIdirektivet. Bestämmelsen är viktig eftersom den tydliggör att metoderna i konglomeratsdirektivet och i Solvens II-direktivet bör anses likvärdiga. Oavsett vilken metod som gruppen använder så ska de använda vald metod konsekvent över tiden.
Bestämmelsen är tillämplig när försäkringsföretaget har ägarintresse i ett kreditinstitut, ett värdepappersföretag eller ett finansiellt institut. De olika instituten/företagsformerna definieras i artikel 13.25 i Solvens II-direktivet och utredningens förslag till definitioner återfinns i kapitel 19.
Dessa metoder finns närmare beskrivna i prop. 2005/06:45 s. 123 ff om Finansiella konglomerat. Direktivet som ligger till grund för dessa regler är för närvarande under översyn15. Av andra stycket i artikel 228 framgår att det ska vara tillåtet för en tillsynsmyndighet att på eget initiativ eller på begäran av ett företag med ägarintresse besluta att dra av varje ägarintresse som avses i första stycket från de poster i kapitalbasen som får medräknas. Detta gäller vid beräkning av solvensen på gruppnivå för företaget med ägarintresse och bara för tillsynsmyndigheter som är grupptillsynsmyndighet. Om inte de företag i vilka försäkringsföretaget har ägarintresse får räknas med kan det innebära en väsentlig minskning av kapitalbasen och bestämmelsen bör finnas med.
15 Proposal for a Directive of the European Parliament and of the Council amending Directives 98/78/EC, 2002/87/EC, 2006/48/EC and 2009/138/EC as regards the supplementary supervision of financial entities in a financial conglomerate, 15592/10 dated 29 October 2010.
447
Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav SOU 2011:68
15.2.16 Tillgång till nödvändiga data saknas
Utredningens förslag: Om Finansinspektionen inte har tillgång
till nödvändig information för att beräkna solvens på gruppnivå för ett anknutet företag med huvudkontor inom eller utom EES får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, besluta att det bokförda värdet för det anknutna företaget ska dras av från medräkningsbara poster i kapitalbasen hos det ledande försäkringsföretaget. Vid denna beräkning ska orealiserad vinst som har samband med ägarintresset i första stycket inte betraktas som en medräkningsbar post i kapitalbasen vid beräkning av solvens för försäkringsgruppen.
Skäl för utredningens förslag: Av artikel 229 i Solvens II-direkti-
vet framgår att när en tillsynsmyndighet inte har tillgång till den data som är nödvändig för att beräkna solvens på gruppnivå, och detta berör ett anknutet företag med huvudkontor i en medlemsstat eller i tredjeland ska det bokförda värdet för det anknutna företaget dras av från de poster i kapitalbasen som får räknas med vid bestämningen av solvensen på gruppnivå. Av andra stycket i artikel 229 framgår att vid beräkningen av solvens på gruppnivå får inte orealiserade vinster som har samband med ägandet betraktas som medräkningsbar kapitalbaspost.
Bestämmelsen stoppar enkelt uttryckt försäkringsgrupper från att ta med andelar i anknutna företag där informationen är bristfällig. I dessa fall ska företaget med ägarintresse räkna av det bokförda värdet, och det ska räknas av från poster som får räknas med. Genom bestämmelsen säkerställs att det i beräkningen inte finns värden som inte kan verifieras. För att bestämmelsen ska bli tilllämplig ska berörda tillsynsmyndigheter sakna tillgång till nödvändiga data. Finansinspektionen kan ha tillgång till data på många olika sätt och det är viktigt att Finansinspektionen uttömmer sina möjligheter till att hämta in data innan bestämmelsen tillämpas. Det bör också noga övervägas vad som är nödvändig data, det är inte särskilt angivet men uttrycket ”nödvändig” bör innebära att det ska vara data som det inte går att klara sig utan vid beräkningen.
Det framgår inte av Solvens II-direktivet att tillsynsmyndigheten ska fatta beslut om att nödvändiga data saknas, men förvalt-
448
SOU 2011:68 Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav
ningsrättsligt bör Finansinspektionen fatta formella beslut i situationer som denna varför det också bör framgå av lagtexten. En liknande bestämmelse finns i Finansinspektionens föreskrifter, FFFS 2011:10 om gruppbaserad kapitalbas och solvensmarginal för försäkringsföretag som ingår i en grupp. Ordalydelsen är delvis annorlunda i Solvens II-direktivet jämfört med tidigare. Utredningen bedömer att bestämmelsen kan få stora konsekvenser för försäkringsföretag vid beräkning av gruppsolvensen och bör finnas i lagtext i stället för i Finansinspektionens föreskrift.
15.2.17 Solvens på gruppnivå för försäkringsholdingföretag
Utredningens förslag: Om försäkringsgruppen har ett försäk-
ringsholdingföretag som moderföretag med huvudkontor inom EES ska Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, säkerställa att det ledande försäkringsföretaget i försäkringsgruppen utför solvensberäkningen inklusive försäkringsholdingföretaget. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om solvensberäkning för gruppen när försäkringsföretaget är dotterföretag till ett försäkringsholdingföretag.
Skäl för utredningens förslag: Av artikel 235 i Solvens II-direkti-
vet framgår att när ett försäkringsföretag är dotterföretag till ett försäkringsholdingföretag är det grupptillsynsmyndigheten som ska säkerställa att det ledande försäkringsföretaget har beräknat solvenskraven inklusive försäkringsholdingföretaget. Förenklat ska moderföretaget behandlas i princip som om det är ett försäkringsföretag och bestämmelserna om medräkning av kapitalbasmedel för att täcka solvenskravet ska tillämpas.
Avsikten med bestämmelsen är att säkerställa att kapitalkraven och solvenskapitalkraven upprätthålls, även när försäkringsföretaget är dotterföretag till ett försäkringsholdingföretag. Bestämmelsen bör kompletteras av föreskrifter på lägre nivå.
449
Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav SOU 2011:68
15.3 Översikt Kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (nivå 2):
Bestämmelser om gruppernas kapitalkrav återfinns i avdelning II kapitel II artiklarna 321-326. Dessa genomförandeåtgärder i enlighet med artikel 234 i Solvens II-direktivet specificerar de tekniska principerna och metoderna i artiklarna 220-229 och tillämpningen av artiklarna 230-233 för att säkerställa en enhetlig tillämpning inom gemenskapen. Nedan följer en sammanfattning av de föreslagna genomförandeåtgärderna.
När grupptillsynsmyndigheten ska bedöma huruvida konsolideringsmetoden inte är lämplig och gruppen ska få använda sammanläggnings- och avräkningsmetoden eller en kombination av metoderna ska denna bedömning göras, enligt artikel 321.1, utifrån vissa angivna kriterier: - den tillgängliga informationen (brister i kvalitet och kvantitet) rörande ett anknutet är inte tillräcklig för att kunna använda konsolideringsmetoden, - ett anknutet företag täcks inte av gruppens riskkontroll, intern kontroll system och gruppens rapportering, - ett anknutet företag täcks inte av den gruppinterna modellen vid beräkningen av gruppens solvenskapitalkrav, - användningen av konsolideringsmetoden är överdrivet belastande och en användning av sammanläggnings- och avräkningsmetoden påverkar inte resultatet av gruppberäkningen materiellt (proportionalitetsprincipen), och - det anknutna företaget har sitt huvudkontor i ett tredje land som uppfyller kraven på ekvivalens.
Grupptillsynsmyndigheten ska enligt artikel 321.2-3, ange skälen i ett beslut som tillhandahålls till försäkringsgruppen och de berörda tillsynsmyndigheterna. Den metod eller kombination av metoder som beslutats ska tillämpas på ett konsekvent sätt över tiden. Om de kriterier som låg till grund för beslutet inte längre ä uppfyllda ska gruppen återgå till konsolideringsmetoden.
Artikel 322 tar upp behandlingen av vissa specifikt angivna typer av anknutna företag vid beräkningen av gruppsolvensen dvs. anknutna företag som inte är dotterföretag, kreditinstitut, värdepappersbolag, finansiella institut, tjänstepensionsinstitut, ickereglerade företag som utför finansiella aktiviteter, ancillary services företag och anknutna icke-finansiella företag.
450
SOU 2011:68 Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav
Ett försäkringsföretag med ägarintresse eller försäkringsholdingföretag ska, enligt artikel 323.1, lämna sådan information till grupptillsynsmyndigheten som är nödvändig för att grupptillsynsmyndigheten ska kunna bedöma att gruppen efterlever artikel 222.2-5 i Solvens II-direktivet.
Vid bedömningen av om den kapitalbas som är tillgänglig att täcka solvenskapitalkravet för ett anknutet företag också är tillgänglig att täcka gruppens solvenskapitalkrav ska, enligt artikel 323.2, grupptillsynsmyndigheten överväga om dessa kapitalbaser inte kan göras tillgängliga på ett verkningsfullt sätt beroende på legala eller regleringskrav som begränsar förlusttäckningsförmågan inom gruppen, legala eller regleringskrav som begränsar överförbarheten inom gruppen eller att kapitalbasen inte kan göras tillgänglig för gruppen inom nio månader.
Bedömningen av tillgängligheten görs enligt fortlevnadsprincipen. Tillsynsmyndigheterna ska, enligt artikel 323.3, också ta i beaktande den kostnad som uppstår för att göra en sådan kapitalbas tillgänglig för gruppen.
Vid bedömningen om vissa kapitalbaser kan göras tillgängliga för gruppen ska, enligt artikel 323.4, speciellt följande poster uppmärksammas; tilläggskapital, preferensaktier, efterställda medlemsinsatser, efterställda skulder och värdet av uppskjutna skattefordringar netto.
Följande poster ska enligt artikel 323.5 inte anses vara tillgängliga för gruppen; minoritetsintresse i den medräkningsbara kapitalbasen som överstiger solvenskapitalkravet för det anknutna försäkringsföretaget, minoritetsintresse i ett anknutet företag och specialföretag, kapitalbas som härrör sig från separata fonder.
Om en del av kapitalbasen för ett anknutet företag inte kan göras tillgänglig för täcka solvenskapitalkravet för andra företag i gruppen och konsolideringsmetoden används för detta anknutna företaget, kan, enligt artikel 323.6, denna del av kapitalbasen räknas med i den gruppbaserade kapitalbasen till den del den täcker det anknutna företagets andel av solvenskapitalkravet (standardmodell eller intern modell) enligt speciellt angivna beräkningsmetoder.
När solvenskapitalkravet för gruppen beräknas enligt konsolideringsmetoden och enligt standardmodellen ska, enligt artikel 324, den lokala valuta som avses i valutariskberäkningen avse den valuta som används i sammanställningen av koncernredovisningen.
När en kombination av metoder används för beräkningen av solvenskapitalkravet för gruppen ska, enligt artikel 325, den del av
451
Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav SOU 2011:68
452
gruppen som använder konsolideringsmetoden ha ett minimikapitalkrav som beräknats enligt Solvens II-direktivets artikel 230.2 andra, tredje och fjärde stycket dvs. de bestämmelser som avser beräkning av minimikapitalkrav enligt konsolideringsmetoden,
När solvenskapitalkravet för gruppen beräknas enligt sammanläggnings- och avräkningsmetoden ska, enligt artikel 326, solvenskapitalkravet justeras för koncerninterna transaktioner mellan de försäkringsföretag med ägarintresse och anknutna företag som ingår i gruppen.
I kapitel III om interna modeller för beräkning av gruppsolvens utnyttjar Kommissionen rätten att införa genomförandeåtgärder till artikel 230 i Solvens II-direktivet. Bestämmelsen behandlar ansökan om att beräkna grupp SCR med en full eller partiell intern modell och även rätten att återta en ansökan. Detta framgår av artikel 327.
Rättigheterna att ändra i en intern modell på gruppnivå omfattar, enligt artikel 328, bl.a. inte en rättighet att införa nya typer av risk.
Grupptillsynsmyndigheten ska, enligt artikel 329, bl.a. samråda med övriga tillsynsmyndigheter om en ansökan från en grupp om att tillämpa en intern modell och utvärdera skälen för omfattningen av den interna modellen.
Beslut om att tillämpa en partiell intern modell och dess omfattning ska, enligt artikel 330, fattas av grupptillsynsmyndigheten.
Ett försäkringsföretag som ansöker om att använda en intern modell för att beräkna grupp SCR samt SCR för ett anknutet företag som använder en intern modell ska, enligt artikel 331, bifoga viss särskilt angiven information. Detta gäller även avseende rätten att återkalla en ansökan. .
Grupptillsynsmyndigheten ska, enligt artikel 332, bestämma om ansökan om ändringar är i enlighet med artikel 231 i Solvens IIdirektivet.
Av artikel 333 framgår det vilka tidsfrister m.m. som gäller vid hanteringen av en ansökan om att använda en gruppintern
16 Försäkringsgrupper – Tillsyn och företagsstyrning m.m.
16.1 Riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp
16.1.1 Inledning
Tillsynsfokus flyttas från den nuvarande tillsynen över enskilda försäkringsföretag i en försäkringsgrupp (solo-tillsyn) till tillsyn över själva försäkringsgruppen. Därför ställer Solvens II-direktivet också krav på att företagen på gruppnivå säkerställer en enhetlig riskhantering och internkontroll för gruppen som sådan. Det kan också ses som följd av att regelverket ändrar fokus från att vara en detaljerad reglering till en princip- och riskbaserad reglering.
Nuvarande bestämmelser
De nuvarande bestämmelserna i FRL om extra tillsyn över försäkringsföretag i en grupp innehåller inte några direkta krav på hur riskhantering ska genomföras för själva gruppen.
Solvens II-direktivets regler
Försäkringsföretag som ingår i en försäkringsgrupp kan på olika sätt påverkas finansiellt av beslut som styrelsen eller ledningen i det ledande företaget i gruppen fattar. En försäkringsgrupp kan ha en intern modell, både för solvensberäkningen på gruppnivå och på individuell nivå. Det kan bildas riskkoncentrationer inom gruppen och gruppinterna transaktioner kan utföras som påverkar de ingående företagens finansiella ställning.
453
Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m. SOU 2011:68
Medlemsstaterna ska kräva att försäkringsföretagen regelbundet, minst årligen, ska rapportera varje väsentlig riskkoncentration och betydande intern transaktion inom gruppen. Bestämmelserna om riskkoncentrationer och interna transaktioner är snarlikt utformade, det som skiljer dem åt är att medlemsstaterna ska kräva att mycket betydande transaktioner inom en grupp rapporteras snarast möjligt.
16.1.2 Riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp
Utredningens förslag: Det ledande försäkrings- eller försäk-
ringsholdingföretaget i en försäkringsgrupp, eller det försäkrings- eller försäkringsholdingföretag i gruppen som grupptillsynsmyndigheten beslutar, ska regelbundet rapportera alla väsentliga riskkoncentrationer i försäkringsgruppen och alla betydande interna transaktioner mellan företag inom försäkringsgruppen till grupptillsynsmyndigheten. Betydande interna transaktioner mellan ett företag i gruppen och en fysisk person som har en nära förbindelse till något företag inom gruppen ska också rapporteras regelbundet till grupptillsynsmyndigheten. Mycket betydande interna transaktioner inom en grupp ska rapporteras snarast möjligt till grupptillsynsmyndigheten. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om rapportering enligt ovan.
Skäl för utredningens förslag: Av artikel 244 i Solvens II-direkti-
vet framgår kraven på hantering av riskkoncentrationer i en försäkringsgrupp och av artikel 245 i Solvens II-direktivet framgår kraven på interna transaktioner inom en försäkringsgrupp. Artiklarna är snarlika varandra och lämpar sig att hantera gemensamt.
Av artikel 244 i Solvens II-direktivet framgår att det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget i gruppen ska rapportera varje väsentlig riskkoncentration på gruppnivå till grupptillsynsmyndigheten. Av artikel 245 i Solvens II-direktivet framgår att de betydande interna transaktioner som försäkringsföretagen gjort inom en grupp ska rapporteras till grupptillsynsmyndigheten av det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget i gruppen. Detta företag ska även rapportera de transaktioner som
454
SOU 2011:68 Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m.
gjorts med fysiska personer som har en nära förbindelse till något företag inom gruppen. I det svenska direktivet står det ”nära koppling” i artikel 245, vilket är ett uttryck som inte är definierat och därmed inte fullt tydligt anger vad som avses. I den engelska översättningen av Solvens II-direktivet används begreppet ”close links” både i definitionen i artikel 13.17 och i artikel 245 i direktivet. Utredningen har valt att använda det begrepp som redan är definierat i artikel 13.17, vilket är ”nära förbindelse”.
Rapporteringen ska göras regelbundet, minst en gång per år. Mycket betydande transaktioner inom en grupp ska rapporteras snarast möjligt. Rapporteringskraven läggs på försäkrings- och återförsäkringsföretagen och de ska rapportera till grupptillsynsmyndigheten, men det är det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget som ska lämna in rapporten till grupptillsynsmyndigheten. Det är grupptillsynsmyndigheten som efter samråd med övriga tillsynsmyndigheter och gruppen ska ange vilka risker och transaktioner som ska rapporteras, utifrån gruppens specifika struktur.
Artiklarna ingår delvis i den så kallade konsolideringen, och är delvis redan genomförda i FRL 9 kap 3 §. Bestämmelserna om försäkringsgrupper infördes i FRL för att genomföra direktivet om extra tillsyn över försäkringsgrupper1. Av förarbetena2 framgår att bestämmelsen infördes som en allmän rörelseregel med sikte på förhållandet mot andra närstående företag och vissa fysiska personer och kopplades till stabilitetsprincipen, enligt vilken ett försäkringsföretag ska ha god kontroll över försäkringsrisker, finansiella risker och rörelserisker. Till stor del valdes att låta de praktiska detaljerna ankomma på regeringen eller Finansinspektionen att utfärda föreskrifter om3.
Bestämmelserna om försäkringsgrupper skiljer sig mellan Solvens II-direktivet och de nuvarande bestämmelserna genom att tillsyn ska utövas över försäkringsgruppen, i stället för som extra tillsyn över ett försäkringsföretag i en grupp. Därtill är artikel 245 i Solvens II-direktivet om transaktioner inom en grupp mer övergripande utformad än tidigare. Artikel 244 i Solvens II-direktivet behandlar riskkoncentrationer, vilket saknas i tidigare försäkringsdirektiv4.
1 Direktiv 98/78/EG, EGT L 330, 05/12/1998 s. 0001 - 0012 2 Prop 1999/2000:99 om gruppbaserade försäkringsrörelseregler s. 34 3 Finansinspektionen har utfärdat två föreskrifter om försäkringsgrupper, FFFS 2011:10 och 2011:11 4 I lagen om finansiella konglomerat finns krav på rapportering av riskkoncentrationer.
455
Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m. SOU 2011:68
Vid utformningen av bestämmelsen har utredningen valt att inte följa den nuvarande utformningen av bestämmelsen i FRL eftersom bestämmelsen inte längre bara riktar sig mot de enskilda försäkringsföretagen. Utredningen har utgått från Solvens II-direktivets krav på det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget i gruppen och kravet på att det ska rapportera till grupptillsynsmyndigheten. Det krav som finns i artiklarna 244 och 245 i Solvens IIdirektivet om att försäkringsföretagen ska rapportera till grupptillsynsmyndigheten behöver inte anges, eftersom det framgår att det är det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget i gruppen som ska överlämna rapporteringen till grupptillsynsmyndigheten. Det är således inte varje företag i en försäkringsgrupp som ska rapportera till grupptillsynsmyndigheten, utan rapporteringen hanteras av ett företag i gruppen.
Av artikel 245 i Solvens II-direktivet framgår vidare att mycket betydande transaktioner inom en grupp ska rapporteras snarast möjligt. Det är en utökad skyldighet att rapportera och bör därför framgå av lagtext. Vad som är en mycket betydande transaktion måste bero på situationen och gruppens specifika struktur. I Solvens II-direktivet anges att transaktionen inte bara ska vara ”betydande” utan även ”mycket” betydande, vilket torde innebära att det ska vara en ovanlig eller mycket stor transaktion för att den ska omfattas av rapporteringskravet.
Grupptillsynsmyndigheten ska efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter ange vilka riskkoncentrationer och betydande interna transaktioner inom en grupp som alltid ska rapporteras. Hur ofta rapporteringen ska genomföras, regelbundet och minst en gång per år, är också en mer praktisk bestämmelse som lämpar sig för reglering på lägre nivå.
Kommissionen får anta genomförandebestämmelser för artiklarna 244 och 245 i fråga om definition och identifiering av väsentliga riskkoncentrationer, väsentliga transaktioner inom en grupp och rapporteringen av dessa. Dessa artiklar kan också väntas bli föremål för vägledning på nivå 3.
Av artiklarna framgår också mer i detalj hur grupptillsynsmyndigheten ska samråda med berörda tillsynsmyndigheter. Även detta lämpar sig att införa på lägre nivå.
456
SOU 2011:68 Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m.
16.2 Företagsstyrning inom en försäkringsgrupp
16.2.1 Inledning
De nuvarande bestämmelserna i FRL om extra tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en försäkringsgrupp innehåller inte uttryckliga krav på företagsstyrnings inom gruppen.
Solvens II-direktivets regler
Solvens II-direktivet medför bestämmelser om att försäkringsföretag som ingår i en försäkringsgrupp bör ha lämpliga företagsstyrningssystem på gruppnivå. En försäkringsgrupp ska i tillämpliga delar uppfylla kraven på företagsstyrningssystem även på gruppnivå. Detta innebär att det ska finnas ett riskhanteringssystem och ett system för internkontroll på gruppnivå. Dessa system ska också införas konsekvent i alla företag som omfattas av grupptillsynen och på så sätt sätta ramarna för styrningen av försäkringsgruppen. En grupp kan ansöka om att få ta fram ett gemensamt dokument om Egen risk och solvensbedömning och den ska då gälla dels på gruppnivå dels för försäkringsföretagen i försäkringsgruppen. Det är moderbolaget som kan ansöka om detta till grupptillsynsmyndigheten. Grupptillsynsmyndigheten ska därefter rådgöra med övriga tillsynsmyndigheter i gruppen innan ansökan godkänns. Om ansökan från moderbolaget godkänns behöver de enskilda försäkringsföretagen inte lämna in dokument om Egen risk och solvensbedömning som bara berör det egna försäkringsföretaget till tillsynsmyndigheten. Samtidigt fråntar en gruppgemensam egen risk- och solvensbedömning inte ansvaret för försäkringsföretagen i gruppen för att kraven är uppfyllda också på solonivå.
16.2.2 Företagsstyrningssystem
Utredningens förslag: Det ledande försäkrings- eller försäk-
ringsholdingföretaget i en försäkringsgrupp som är en försäkringsgrupp med ett försäkringsföretag med ägarintresse i åtminstone ett försäkringsföretag eller en försäkringsgrupp med ett försäkringsföretag vars moderföretag är ett försäkringsholdingföretag inom EES ansvarar för att försäkringsgruppen uppfyller kraven om företagsstyrning i tillämpliga delar.
457
Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m. SOU 2011:68
Det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget i försäkringsgruppen ska utforma systemen för riskhantering och internkontroll samt rapporteringsrutinerna på ett enhetligt sätt för företagen inom gruppen. Ett system för intern kontroll ska minst omfatta:
1. väl avvägda metoder för att identifiera och mäta alla betydande risker försäkringsgruppen är utsatt för och för att på lämpligt sätt ställa försäkringsgruppens kapitalbas i relation till dess risker för att säkerställa solvensen på gruppnivå och
2. sunda rapporterings- och redovisningsrutiner för att övervaka och hantera rapporteringspliktiga interna transaktioner inom försäkringsgruppen och riskkoncentrationer i försäkringsgruppen. Grupptillsynsmyndigheten ska granska att försäkringsgruppen efterlever 1 och 2 på gruppnivå.
Skäl för utredningens förslag: Av artikel 246.1 i Solvens II-direk-
tivet framgår att kraven på företagsstyrningssystem i försäkringsföretag också gäller i tillämpliga delar på gruppnivå. Det innebär att en försäkringsgrupp ska ha motsvarande företagsstyrningssystem på gruppnivå för hela gruppen. Dessutom ska systemen för riskhantering och internkontroll och rapporteringsrutinerna vara konsekvent genomförda och omfatta försäkringsföretagen i gruppen, så att det går att kontrollera dessa på gruppnivå. Enkelt uttryckt omfattas försäkringsföretag som har ägarintresse i försäkringsföretag och försäkringsföretag vilkas moderföretag är försäkringsholdingföretag. Av artikel 246.4 i Solvens II-direktivet framgår att försäkringsföretag med ägarintresse och försäkringsholdingföretag på gruppnivå ska genomföra en Egen risk- och solvensbedömning för gruppen. Ansvaret för att gruppen uppfyller kraven ligger därmed på det ledande försäkringsföretaget i gruppen.
Av artikel 246.2 i Solvens II-direktivet framgår vad systemet för internkontroll inom en grupp minst ska omfatta. Enkelt uttryckt ska det finnas lämpliga metoder för att hantera solvensen på gruppnivå, vilka ska omfatta identifiering och mätning av alla betydande risker gruppen är utsatt för och för att på lämpligt sätt anpassa den medräkningsbara kapitalbasen till riskerna. Vidare ska det finnas sunda rapporterings- och redovisningsrutiner för att övervaka och hantera transaktioner inom en grupp och dess risk-
458
SOU 2011:68 Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m.
koncentrationer. Det är grupptillsynsmyndigheten som ska utföra granskningen av systemen och rapporteringsrutinerna.
Det saknas särskilda genomförandebestämmelser för vad företagsstyrningssystemet ska omfatta, men vägledning bör kunna hämtas i genomförandebestämmelserna för företagsstyrningen på försäkringsföretagsnivå och i kapitel 11 om företagsstyrning.
Av artikel 246.3 framgår att det är grupptillsynsmyndigheten som ansvarar för efterlevnaden.
16.2.3 Ansvar för gruppgemensam risk- och solvensbedömning
Utredningens förslag: Det ledande försäkrings- eller försäk-
ringsholdingföretaget i en försäkringsgrupp ska genomföra en gruppgemensam Egen risk- och solvensbedömning. Om försäkringsgruppen tillämpar huvudmetoden för att räkna fram solvenskapitalkravet på gruppnivå ska det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget kunna visa skillnaden mellan å ena sidan summan av solvenskapitalkraven för alla anknutna försäkringsföretag inom gruppen och å andra sidan det sammanställda kapitalbehovet för gruppen för grupptillsynsmyndigheten.
Skäl för utredningens förslag: Av artikel 246.4 i Solvens II-direk-
tivet framgår att det är försäkrings- eller återförsäkringsföretag med ägarintresse och försäkringsholdingföretag på gruppnivå som ska genomföra en bedömning på gruppnivå enligt artikel 45 i Solvens II-direktivet, dvs. en Egen risk- och solvensbedömning. Kravet kan således uppfyllas av det ledande försäkringsföretaget eller av det ledande försäkringsholdingföretaget.
Det framgår också att om solvensberäkningen utförs i enlighet med huvudmetoden ska försäkringsföretaget med ägarintresse och försäkringsholdingföretag kunna visa skillnaden för grupptillsynsmyndigheten mellan summan av solvenskapitalkraven för alla anknutna försäkringsföretag inom gruppen och det sammanställda kapitalbehovet för gruppen. Utredningen bedömer att detta borde kunna framgå av den Egna risk- och solvensbedömningen, på så sätt torde som utgångspunkt grupptillsynsmyndigheten inte behöva efterfråga ytterligare information.
459
Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m. SOU 2011:68
16.2.4 En gemensam risk- och solvensbedömning både på gruppnivå och dotterföretagsnivå
Utredningens förslag: Det ledande försäkrings- eller försäk-
ringsholdingföretaget i en försäkringsgrupp kan ansöka om tillstånd hos grupptillsynsmyndigheten om att få upprätta en enda handling som omfattar samtliga bedömningar av de Egna risk- och solvensbedömningar som gäller för gruppen och för dotterföretag i gruppen. Finansinspektionen ska, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, fatta beslut med anledning av en ansökan enligt första stycket. Före ett sådant beslut ska samråd med eventuella medlemmar i tillsynskollegiet genomföras. Om Finansinspektionen ger sitt godkännande ansvarar det ledande försäkringsföretaget i första stycket för att handlingen överlämnas till samtliga berörda tillsynsmyndigheter.
Skäl för utredningens förslag: Av artikel 246.4 tredje stycket i
Solvens II-direktivet framgår att ett försäkringsföretag med ägarintresse eller ett försäkringsholdingföretag kan ansöka om att få ta fram en enda gemensam handling som omfattar den Egna risk- och solvensbedömningen. Handlingen kan omfatta bedömning på gruppnivå och på nivån för ett dotterföretag inom gruppen. Av den engelska texten i artikel 246.4 tredje stycket i Solvens II-direktivet anges ”at the level of any subsidiary in the group”. Den svenska texten anger ”på nivån för ett dotterföretag inom gruppen”. Utredningen tolkar bestämmelsen som att alla dotterföretag inte behöver omfattas av den gruppgemensamma handlingen, utan att den kan omfatta ett eller flera dotterföretag. Det framgår också att ett sådant dokument inte medför att dotterföretagen är befriade från sin skyldighet att se till att kraven i artikel 45 om en Egen risk- och solvensbedömning är uppfyllda.
Det hänvisas till artikel 45 i Solvens II-direktivet där de utförliga kraven på den Egna risk- och solvensbedömningen framgår. Av artikel 246.1 framgår att bestämmelserna om Egen risk- och solvensbedömning ska gälla i tillämpliga delar på gruppnivå.
Om en försäkringsgrupp ansöker om att använda ett upprättat dokument för Egen risk- och solvensbedömning både för gruppen som sådan och de ingående dotterföretagen som är skyldiga att upprätta en sådan så måste samtliga bedömningar ingå i dokumen-
460
SOU 2011:68 Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m.
tet. Med samtliga bedömningar torde avses att alla krav som ställs på dotterföretagen ska vara uppfyllda samt de krav som ställs på gruppnivå.
Det är grupptillsynsmyndigheten som efter samråd ska godkänna en sådan gruppgemensam bedömning. Det är det försäkringsföretag med ägarintresse eller försäkringsholdingföretag som har ansökt om den gemensamma risk- och solvensbedömningen som ansvarar för att samtliga berörda tillsynsmyndigheter får del av dokumentet när det är färdigställt.
Det finns inte några genomförandebestämmelser kopplade till artikel 246. Utredningen bedömer att eftersom artikeln hänvisar till artikel 45, vilket handlar om krav på en Egen risk- och solvensbedömning så är det praktiskt att hämta vägledning från genomförandebestämmelserna för artikel 45 om det finns oklarheter om vilka krav som ska vara uppfyllda.
16.2.5 Ledningen i ett försäkringsholdingföretag
Utredningens förslag: Den som ingår i ledningen eller i prakti-
ken leder verksamheten i ett försäkringsholdingföretag ska ha tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av företaget och även i övrigt vara lämplig för sitt uppdrag.
Skäl för utredningens förslag: Av artikel 257 i Solvens II-direkti-
vet framgår att medlemsstaterna ska kräva att alla som i praktiken leder verksamheten i ett försäkringsholdingbolag ska vara lämpliga. Vid bedömningen ska artikel 42 om lämplighetskrav för personer som leder företagets verksamhet eller utför andra centrala funktioner gälla i tillämpliga delar. Utredningen har valt att frångå ordningen i Solvens II-direktivet och föreslår att bestämmelsen tas in i anslutning till bestämmelserna om företagsstyrning.
En liknande bestämmelse finns redan införd i 9 kap 10 § FRL. Bestämmelsen infördes när konglomeratsdirektivet genomfördes i svensk rätt och där framgår att ledningen i ett försäkringsholdingföretag ska ha tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av företaget och även i övrigt vara lämplig för en sådan uppgift. Mot bakgrund av den tidigare lydelsen och att någon ändring inte synes avsedd bör artikeln genomföras i FRL på motsvarande
461
Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m. SOU 2011:68
sätt som tidigare och det bör anges att det är personer som leder försäkringsholdingföretaget som ska uppfylla kraven.
Utöver den ändringen som endast är språklig omfattar kraven på ledningen även den som i praktiken leder verksamheten. Artikel 257 i Solvens II-direktivet hänvisar till artikel 42, som ska gälla i tillämpliga delar. Utredningen har behandlat artikeln i avsnitt 12.2.8.
16.3 Rapport om verksamhet och solvens på gruppnivå
16.3.1 Rapportering för försäkringsgruppen
Utredningens förslag: Det ledande försäkrings- eller försäk-
ringsholdingföretaget ska upprätta en Rapport om verksamhet och solvens på gruppnivå. Rapporten ska offentliggöras en gång per år. Det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget får, efter tillstånd från Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, upprätta en gemensam rapport om verksamhet och solvens för försäkringsgruppen och för de enskilda dotterföretagen inom gruppen. Innan Finansinspektionen ger sitt tillstånd ska samråd ske med eventuella övriga tillsynsmyndigheter i tillsynskollegiet.
Skäl för utredningens förslag: Enligt bestämmelserna i artikel
256.1 ska medlemsstaterna kräva att försäkrings- och återförsäkringsföretag samt försäkringsholdingbolag årligen offentliggör en rapport om solvens och finansiell ställning på gruppnivå.
Bestämmelsen i artikel 256.1 innebär att det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget ska upprätta en Rapport om verksamhet och solvens på gruppnivå. Av artikel 256.2 punkt 2 framgår att det finns möjlighet att upprätta en gemensam rapport om verksamhet och solvens för försäkringsgruppen och de enskilda dotterföretagen inom gruppen, om grupptillsynsmyndigheten godkänner det.
När det är samma tillsynsmyndighet som är tillsynsmyndighet för samtliga försäkringsföretag i en grupp, så är denna tillsynsmyndighet grupptillsynsmyndighet. Därmed kan en grupp som består
462
SOU 2011:68 Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m.
av enbart svenska företag upprätta en gemensam rapport om verksamhet och solvens för hela försäkringsgruppen och de enskilda dotterföretagen inom gruppen.
Artikel 256 innebär att det ledande försäkringsföretaget , efter medgivande till detta av grupptillsynsmyndigheten, kan få lämna en enda rapport om verksamhet och solvens för hela försäkringsgruppen och de enskilda dotterföretagen inom gruppen.
16.3.2 Innehåll i rapporten
Utredningens förslag: Om det ledande försäkrings- eller för-
säkringsholdingföretaget har fått tillstånd till att upprätta en gemensam Rapport om verksamhet och solvens för försäkringsgruppen och för de enskilda dotterföretagen inom gruppen ska denna rapport innehålla:
1. uppgifter om försäkringsgruppens samlade verksamhet och solvens, och
2. uppgifter om varje dotterföretag inom försäkringsgruppen som ska offentliggöras enligt bestämmelserna om offentliggörande för det enskilda företaget. Om rapporten saknar sådana uppgifter som avses i första stycket punkt 2, får Finansinspektionen, när inspektionen är tillsynsmyndighet för dotterföretaget, kräva att dotterföretaget offentliggör dessa uppgifter, om
1. inspektionen kräver att jämförbara försäkringsföretag ska offentliggöra dessa uppgifter, och
2. de utelämnade uppgifterna är av väsentlig betydelse. Bestämmelserna i avsnitt 14 om rapportering och offentliggörande ska i tillämpliga delar gälla för en rapport om verksamhet och solvens för försäkringsgrupper.
Skäl för utredningens förslag: Av bestämmelsen i artikel 256.2
framgår vilka uppgifter som den gemensamma rapporten om verksamhet och solvens ska innehålla. Bestämmelsen föreslås, med vissa mindre språkliga justeringar, tas in i lagtexten.
Av bestämmelsen i artikel 256.3 framgår att om det saknas vissa uppgifter avseende enskilda dotterföretag i försäkringsgruppen och Finansinspektionen är tillsynsmyndighet över dotterföretaget så
463
Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m. SOU 2011:68
kan Finansinspektionen kräva att dessa uppgifter ändå lämnas. Detta gäller under förutsättning att andra jämförbara försäkringsföretag måste lämna dessa uppgifter och att dessa uppgifter är av väsentlig betydelse. Bestämmelsen föreslås, efter vissa språkliga justeringar, tas in i lagtexten.
16.4 Grupptillsyn
16.4.1 Inledning
Försäkringsgrupperna kan vara stora och bestå av företag i olika länder. Samarbetet mellan de olika myndigheter som har tillsyn över de enskilda företagen i en grupp är därför viktigt. Det finns för närvarande inte något direktiv som uttryckligen reglerar samarbetet mellan tillsynsmyndigheter för försäkringsföretag i en försäkringsgrupp, men ett samarbetsavtal mellan tillsynsmyndigheterna inom EES om tillämpningen av försäkringsgruppsdirektivet, det s.k. Helsingforsprotokollet från maj 2000. I protokollet anges hur tillsynsmyndigheterna bör gå tillväga för att gemensamt utöva tillsyn över stora grupper. Helsingforsprotokollet bygger på att de olika tillsynsmyndigheterna kan komma överens om på vilket sätt den extra tillsynen ska bedrivas, och fråntar inte de enskilda tillsynsmyndigheterna något egentligt tillsynsansvar. Detta avtal mister helt sin betydelse när Solvens II-direktivet träder i kraft, men kan sägas vara en föregångare till direktivet.
Solvens II-direktivets regler
Utgångspunkten i Solvens II-direktivet är att ansvaret för tillsynen över en försäkringsgrupp endast ska ligga på en enda tillsynsmyndighet. Avsikten är att denna tillsynsmyndighet ska utöva tillsyn över hela gruppen, dvs. grupptillsyn.
Enkelt uttryckt ligger ansvaret för grupptillsynen på tillsynsmyndigheten i det land där moderföretaget, det ledande företaget, i gruppen har hemvist. Den ansvariga tillsynsmyndigheten benämns ”grupptillsynsmyndighet”.
När hela gruppen finns i Sverige är gruppen nationell och då är det Finansinspektionen som ska vara grupptillsynsmyndighet. Av bestämmelserna om grupptillsyn i direktivet framgår hur man bestämmer vilken tillsynsmyndighet som ska vara grupptillsyns-
464
SOU 2011:68 Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m.
myndighet när det finns flera myndigheter som uppfyller kriterierna för att vara grupptillsynsmyndighet. Vidare framgår att tillsynsmyndigheterna kan ingå särskilda överenskommelser om vilken myndighet som ska vara grupptillsynsmyndighet. Av Solvens II-direktivet framgår också hur samarbetet mellan tillsynsmyndigheterna ska bedrivas.
16.4.2 Överväganden och förslag
16.4.3 Regler om tillsyn
Utredningens bedömning:
Bestämmelser i Solvens II-direktivet som anger hur Finansinspektionen ska agera inom tillsynskollegiet och i sin roll som grupptillsynsmyndighet eller i sitt samarbete med tillsynsmyndigheter i land utanför EES bör inte införas i FRL.
Skäl för utredningens bedömning: Bestämmelserna i FRL är
huvudsakligen utformade som handlingsregler för försäkringsföretagen. Reglerna om åtgärder för att underlätta grupptillsyn i Solvens II är däremot utformade som handlingsregler för tillsynsmyndigheten. Bestämmelserna anger bl.a. att tillsynsmyndigheterna ska komma överens om hur tillsynen ska utövas. Det är viktigt att Finansinspektionen deltar i samarbetet mellan tillsynsmyndigheterna och att de svenska reglerna inte i onödan försvårar eller förhindrar informationsflödet mellan Finansinspektionen och andra tillsynsmyndigheter men detta bör inte framgå direkt av lagtext. Utredningen bedömer att artiklarna om grupptillsyn i Solvens IIdirektivet tas in i lagtexten på motsvarande sätt som gjorts vid det svenska genomförandet av liknande direktiv, t.ex. i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat och i lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar.
16.4.4 Sammanhållen reglering av gruppfrågorna
Utredningens bedömning: Bestämmelserna om grupptillsyn
kan antingen placeras tillsammans med övriga bestämmelser om försäkringsgrupper, eller tillsammans med övriga bestämmelser
465
Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m. SOU 2011:68
om tillsyn. Utredningen gör bedömningen att reglerna om grupptillsyn bör placeras i samma kapitel som övriga bestämmelser om försäkringsgrupper, för att förenkla för tillämparna.
Skäl för utredningens bedömning: I dag är reglerna om försäk-
ringsgrupper samlade i ett eget kapitel i FRL. En av nyheterna med Solvens II-direktivet är bestämmelserna om att tillsyn ska utövas över försäkringsgrupperna, till skillnad mot dagens regler som innebär en utökad tillsyn över enskilda företag som ingår i en försäkringsgrupp.
Lagtekniskt kan man antingen samla bestämmelserna för försäkringsgrupper i ett kapitel, eller helt eller delvis dela upp dem mellan övriga kapitel. Bestämmelserna om tillsyn över försäkringsgrupper skulle vid en uppdelning kunna ligga i samma kapitel som bestämmelserna om tillsyn över försäkringsföretagen. Utredningen anser att reglerna om tillsyn över försäkringsgrupper bör finnas i samma kapitel som övriga bestämmelser om försäkringsgrupper, eftersom detta borde underlätta vid den praktiska tillämpningen av reglerna, både för tillsynsmyndigheten och för försäkringsföretagen.
16.4.5 Grupptillsynsmyndighet
Utredningens förslag: För varje försäkringsgrupp finns en
grupptillsynsmyndighet som ansvarar för samordningen av och tillsynen över försäkringsgruppen. Grupptillsynsmyndigheten utses bland de berörda tillsynsmyndigheterna inom EES.
Skäl för utredningens förslag: Artikel 247.1 i Solvens II-direktivet
riktar sig huvudsakligen till tillsynsmyndigheterna. Av lagtexten bör det framgå att det ska finnas en samordnande tillsynsmyndighet, grupptillsynsmyndigheten, som även utför tillsynen över gruppen. Bestämmelsen är utformad på snarlikt sätt som bestämmelserna om samordnare av den särskilda tillsynen över ett finansiellt konglomerat5 .
Bestämmelsen skulle kunna anses innebära att en utländsk myndighet kan komma att utföra förvaltningsuppgifter i Sverige. Införandet av bestämmelsen förutsätter i så fall sedan den 1 januari 2011 att riksdagens beslut om bemyndigande fattas med tre fjärde-
5 4 kap 1§ lag (2006:531) om finansiella konglomerat
466
SOU 2011:68 Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m.
dels majoritet och att mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar för förslaget, jfr 10 kap 6 § andra stycket Regeringsformen.
När lagen (2006:531) om finansiella konglomerat infördes behandlade förarbetena frågan om samordnad tillsyn över ett finansiellt konglomerat innebär att förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning faktiskt förs över till en utländsk stat, Prop. 2005/06:45 s. 151 och 412. Där framgår att en utländsk samordnares uppgifter endast består i att utöva faktiska förvaltningsuppgifter vilket innebär att myndighetsutövning inte förs över till utländsk stat. Faktiska förvaltningsuppgifter bör sättas i motsats till ett ärende, där ett ärende bör vara myndighetsutövning6. Frågan om förvaltningsuppgifter utförs i Sverige av en utländsk stat beror ytterst på vilka befogenheter den utländska myndigheten, i detta fall grupptillsynsmyndigheten, verkligen har, dvs. om den kan besluta om åtgärder eller om den endast samlar ihop och granskar uppgifter.
De befogenheter grupptillsynsmyndigheten har enligt Solvens II-direktivet framgår av avsnitt 16.4.9 om tillsynsmyndighetens rättigheter och skyldigheter. Dessa motsvarar i allt väsentligt rättigheterna och skyldigheterna för samordnaren av ett finansiellt konglomerat. Utredningen anser inte att någon förvaltningsuppgift som innefattar myndighetsutövning överförs på utländsk stat.
Bestämmelser om s.k. likvärdig tillsyn i länder utanför EES framgår av avsnitt 13.
16.4.6 När Finansinspektionen ska vara grupptillsynsmyndighet
Utredningens förslag: Finansinspektionen ska vara grupptill-
synsmyndighet när inspektionen är tillsynsmyndighet för alla försäkringsföretag i en försäkringsgrupp och i de fall som anges i avsnitt 16.4.7.
Skäl för utredningens förslag: I artikel 247.2 i Solvens II-direkti-
vet finns detaljerat beskrivet hur den ansvariga grupptillsynsmyndigheten ska utses. Av första stycket framgår det att när gruppen är
467
Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m. SOU 2011:68
rent nationell är det hemlandstillsynsmyndigheten som är behörig att vara grupptillsynsmyndighet.
Utredningen har valt att inte använda ordet behörig myndighet eftersom det har en särskild betydelse i FRL 1 kap. 12 § avseende utländska myndigheter. Utredningen har därför valt att byta ut ordet behörig mot tillsynsmyndighet i lagtexten. Reglerna i svensk lag utgår från svenska förhållanden och därför bör bestämmelsen ange när Finansinspektionen ska vara grupptillsynsmyndighet.
16.4.7 Grupptillsynsmyndighet när det finns alternativ
Utredningens förslag: Finansinspektionen ska vara grupptill-
synsmyndighet när inspektionen har tillsyn över det ledande försäkringsföretaget. När det ledande företaget i försäkringsgruppen inte är ett försäkringsföretag ska Finansinspektionen vara grupptillsynsmyndighet när
1. moderföretaget i försäkringsgruppen är ett försäkringsholdingföretag och Finansinspektionen har tillsyn över försäkringsföretaget i gruppen,
2. moderföretaget i försäkringsgruppen är ett försäkringsholdingföretag med hemvist i Sverige och det i gruppen finns flera dotterföretag som är försäkringsföretag varav minst ett står under Finansinspektionens tillsyn,
3. det i försäkringsgruppen finns flera ledande försäkringsholdingföretag med säte i olika medlemsstater samt flera försäkringsföretag i olika medlemsstater och Finansinspektionen har tillsyn över försäkringsföretaget med den största balansomslutningen,
4. det ledande företaget i försäkringsgruppen är ett försäkringsholdingföretag som har säte i en medlemsstat där det inte finns något försäkringsföretag och Finansinspektionen har tillsyn över försäkringsföretaget som är dotterföretaget och som har den största balansomslutningen, och
5. i andra fall än de som avses i punkt 1–4, när Finansinspektionen har tillsyn över försäkringsföretaget med den största balansomslutningen.
468
SOU 2011:68 Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m.
I särskilda fall får Finansinspektionen ingå överenskommelser om vilken myndighet som ska vara grupptillsynsmyndighet tillsammans med övriga berörda tillsynsmyndigheter. Finansinspektionen får ingå en sådan överenskommelse endast om det är olämpligt att inspektionen är grupptillsynsmyndighet enligt punkt 1.
Aktivitet artikel 138 artikel 239 Försäkringsföretaget ska underrätta tillsynsmyndigheten
omedelbart
Försäkringsföretaget ska överlämna en realistisk åtgärdsplan
Försäkringsföretaget ska lämna denna till tillsynsmyndigheten inom 2 månader
Tillsynsmyndigheten ska vidarebefordra planen till tillsynskollegiet
Tillsynsmyndigheten ska kräva att försäkringsföretaget vidtar åtgärder för att avhjälpa situationen
Försäkringsföretaget ska ha vidtagit åtgärder för att avhjälpa bristen inom 6 månader från det att bristen konstaterats
Tillsynskollegiet ska göra allt de kan för att komma överens om att godkänna åtgärdsplanen inom fyra månader från det att bristen konstaterades
Tillsynsmyndigheten kan medge förlängning
Försäkringsföretaget kan medges tre månaders förlängning
Tillsynsmyndigheten kan medge ytterligare förlängning vid exceptionella marknader
Försäkringsföretaget kan medges förlängd tidsfrist, dock inte om framsteg inte sker
.
Försäkringsföretaget ska avge lägesrapport till tillsynsmyndigheten var tredje månad
Av artikel 239.2 i Solvens II-direktivet framgår att information i enlighet med artikel 136 i Solvens II-direktivet om försämringar av de ekonomiska förhållandena ska ansvarig tillsynsmyndighet utan dröjsmål framföra till tillsynskollegiet. I tillsynskollegiet ska man diskutera vilka åtgärder som ska vidtas, om det inte är en krissituation. Tillsynskollegiet ska göra allt de kan för att inom en månad från underrättelsen komma överens om tillsynsmyndighetens förslag om de åtgärder som ska vidtas och om inget beslut fattas ska den ansvariga tillsynsmyndigheten för dotterföretaget fatta ett eget beslut, med vederbörlig hänsyn till synpunkter och reservationer från övriga tillsynsmyndigheter i tillsynskollegiet.
469
Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m. SOU 2011:68
Av artikel 239.3 i Solvens II-direktivet framgår att om ett dotterföretag inte uppfyller kraven på minimikapital ska den tillsynsmyndighet som beviljade dotterföretaget i försäkringsgruppen tillstånd att bedriva försäkringsrörelse utan dröjsmål vidarebefordra den kortfristiga finansiella saneringsplan som dotterföretaget lagt fram till tillsynsmyndigheten till tillsynskollegiet. Tillsynskollegiet ska informeras om varje åtgärd som vidtas för att dotterföretaget ska uppfylla minimikapitalkravet.
Sammantaget framgår att tillsynskollegiet kan arbeta för att hjälpa till att snabbare godkänna en åtgärdsplan om ett dotterföretag inte uppfyller minimikapitalkravet när gruppen omfattas av det särskilda systemet för samråd vid grupptillsyn. För ett företag som omfattas av det särskilda systemet för samråd anges tydligt vilka tidsfrister som gäller för tillsynskollegiet. Den ansvariga tillsynsmyndigheten ska hålla tillsynskollegiet underrättat om varje åtgärd som vidtas när ett dotterföretag inte uppfyller kraven på minimikapital. I detta fall tillkommer inte några ytterligare tidsfrister för grupper som omfattas av det särskilda systemet för samråd. Det är också tydligt att hela kollegiet kommer att involveras när en grupp omfattas av det särskilda systemet för samråd vid grupptillsyn.
16.4.8 Upphörande av särskilt system för samråd vid grupptillsyn
Utredningens förslag: Ett moderföretag för ett försäkringsfö-
retag som omfattas av det särskilda systemet för samråd vid grupptillsyn ansvarar för att säkerställa att villkoren för att omfattas av det särskilda systemet är uppfyllda. Det särskilda systemet för samråd vid grupptillsyn ska upphöra om något av villkoren för att få omfattas av detta inte längre är uppfyllda. Om villkoren inte är uppfyllda ska moderföretaget underrätta grupptillsynsmyndigheten och berörda tillsynsmyndigheter för samtliga dotterföretag. Moderföretaget ska lägga fram en plan för att återställa efterlevnad av dessa villkor inom rimlig tid.
Skäl för utredningens förslag: Av artikel 240.1 första till tredje
stycket i Solvens II-direktivet framgår att grupptillsynsmyndigheten ska informera moderföretaget och berörd tillsynsmyndighet
470
SOU 2011:68 Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m.
om grupptillsynsmyndigheten beslutar att undanta ett dotterföretag från grupptillsynen. I övrigt är det moderföretaget som ansvarar för att villkoren för att få omfattas av det särskilda samrådsförfarandet inom grupptillsynen är uppfyllda. Om villkoren inte efterlevs ska moderföretaget underrätta grupptillsynsmyndigheten och tillsynsmyndigheterna för de berörda dotterföretagen och även lägga fram en plan för att återställa efterlevnad inom rimlig tid.
Av fjärde stycket i artikel 240.1 i Solvens II-direktivet framgår att grupptillsynsmyndigheten ska kontrollera att de krav som ställs på försäkringsföretag för att de ska få omfattas av det särskilda samrådsförfarandet inom tillsynskollegiet är uppfyllda. Detta ska göras minst en gång per år, eller på begäran av en berörd tillsynsmyndighet som har betydande skäl att tro att villkoren inte efterlevs.
Om grupptillsynsmyndigheten bedömer, efter att ha rådfrågat tillsynskollegiet, att den plan ett moderföretag lägger fram för att se till att gruppen återigen uppfyller kraven för att få omfattas av det särskilda systemet för samråd är otillräcklig eller att försäkringsgruppen inte efterlever planen ska grupptillsynsmyndigheten förstå det som att den särskilda tillsynssamverkan upphör och meddela övriga berörda tillsynsmyndigheter och moderföretaget.
Detta anges särskilt i Solvens II-direktivet att oavsett om ett företag först omfattats av systemet och sedan inte uppfyller kraven för att få omfattas så är det inte något hinder mot att moderföretaget återigen ansöker om att omfattas av det särskilda samrådsförfarandet. Detta behöver inte framgå av lagtext eftersom kraven för att få omfattas är tydligt angivna och ytterligare krav inte kan tillkomma.
Dessa kontroller kan komma att bli omfattande, då det kan medföra betydande arbetsinsats för att bl.a. kontrollera att kraven på centraliserad riskhantering är uppfyllda i en stor försäkringsgrupp.
Försäkringsgrupper och särreglerna för mindre försäkringsföretag
Utredningen föreslår att särskilda regler ska gälla för mindre försäkringsföretag. Mot bakgrund av den begränsade verksamhet ett mindre försäkringsföretag kan ha kan det inte samtidigt vara moderföretag i en försäkringsgrupp. En annan sak är att mindre försäkringsföretag kan ingå i en försäkringsgrupp, som dotterföretag, systerföretag eller med någon annan av kopplingarna inom gruppreglerna.
471
Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m. SOU 2011:68
Ett mindre försäkringsföretag är definitionsmässigt ett försäkringsföretag och utredningen bedömer att det inte behöver införas några särskilda gruppregler om det ingår mindre försäkringsföretag i en försäkringsgrupp. Tillsynsmyndigheten som utövar tillsyn över det ledande företaget i gruppen ska alltid beakta hela gruppen utifrån den grundläggande principen om att det inte ska vara möjligt för flera företag i en grupp att tillgodoräkna sig samma kapital i sin kapitalbas. Enligt utredningen saknas det skäl att införa särskilda bestämmelser om försäkringsgrupper som endast består av mindre försäkringsföretag. Mot bakgrund av den begränsade verksamhet ett mindre försäkringsföretag kan bedriva är det inte förenligt med behovet av regelförenkling i utredningsdirektiven.
16.4.9 Försäkringsgrupper och proportionalitetsprincipen
Proportionalitetsprincipen kan enligt utredningen medföra att mindre komplexa grupper kan medges vissa lättnader när det gäller t.ex. rapporteringskrav. Här kan även särskilt noteras möjligheten för tillsynsmyndigheten att helt eller delvis utesluta företag ur en försäkringsgrupp, vilket t.ex. i vissa fall skulle kunna vara tillämpligt för mindre försäkringsföretag eller tjänstepensionsföretag.
16.5 Översikt Kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (nivå 2):
Kommissionens förslag till genomförandeåtgärder när det gäller försäkringsgrupper finns i avsnitt II, artiklarna 320–375 i EUförordningen. Nedan följer en kortfattad översikt av de föreslagna genomförandeåtgärderna avseende grupper med centraliserad riskhantering, tillsynskollegier, rapportering och bedömning av länder utanför EES.
Under förutsättning att gruppen har en centraliserad riskhantering kan den bli föremål för det särskilda samrådsförfarandet vid grupptillsynen. Tillsynsmyndigheterna ska då bedöma bl.a. om riskhanteringsfunktionen och regelefterlevnadsfunktionen till markant del hanteras av moderbolaget. Vidare ska tillsynsmyndigheterna bedöma att gruppen har ett system för företagsstyrning som är effektivt. De system som finns hos moderbolaget ska omfatta dotterbolaget. Vidare framgår hur tillsyns-
472
SOU 2011:68 Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m.
473
myndigheterna ska samarbeta (artiklarna 335–337 i förslaget till genomförandeåtgärder).
Det är möjligt för tillsynsmyndigheter i ett land där det finns större filialer att delta i tillsynskollegiet för gruppen. Denna tillsynsmyndighet ska då ansöka till grupptillsynsmyndigheten och det finns förslag på vad som ska framgå av ansökan. Vidare kan grupptillsynsmyndigheten bjuda in vissa andra intressenter i tillsynskollegiet. Samarbetsformerna och koordineringen av arbetet inom kollegiet bör enligt förslaget formaliseras skriftligt. Förslaget till genomförandeåtgärder omfattar också förslag till bestämmelser om informationsutbyte (artiklarna 338-340 i förslaget till genomförandeåtgärder)
Av förslaget till genomförandeåtgärder framgår hur gruppens Rapport om verksamhet och solvens ska struktureras och vad den ska innehålla. Kortfattat ska den innehålla en beskrivning av gruppen, kvalitativa och kvantitativ information om transaktioner inom gruppen, riskkoncentrationer, valideringar av solvens samt kapitalförvaltning. Vidare finns förslag till genomförandeåtgärder avseende på vilket språk rapporter ska avges, offentlighet och uppdateringar av information. Det finns förslag till bestämmelser om språk, offentlighet, slutdatum, uppdateringar och hänvisningar om gruppen ger in en enda gemensam rapport. Avseende rapportering finns också förslag till bestämmelser för den tillgång till information som grupptillsynsmyndigheten ska få del av (artiklarna 341 – 356 samt artikel 356 bis i förslaget till genomförandeåtgärder).
Kommissionen får sätta upp kriterier för hur ett land utanför EES kan anses ha ett likvärdigt solvenssystem, och även om ett moderföretag kan anses likvärdigt. Förslaget anger att hänsyn ska tas till lagstiftning och tillsyn. För moderbolag i land utanför EES ska de även ha lämpliga företagsstyrningssystem, rapporteringskrav, solvenskrav och det ska finnas möjligheter till informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheterna (artikel 357 samt artiklarna 366–375 i förslaget till genomförandeåtgärder).
17 Reglering av tjänstepensionsföretag
17.1 Inledning
I avsnitt 6.1 har utredningen föreslagit att det som i dag brukar kallas tjänstepensionsverksamhet ska kunna bedrivas av såväl försäkringsföretag som renodlade tjänstepensionsföretag. När verksamheten bedrivs av ett försäkringsföretag är det fråga om försäkringsrörelse, som regleras i försäkringsrörelselagen. När verksamheten bedrivs av ett tjänstepensionsföretag föreslår utredningen att det ska regleras som tjänstepensionsrörelse i en ny lag om tjänstepensionsrörelse.
I detta kapitel redovisas utredningens överväganden och förslag när det gäller den närmare utformningen av den nya lagen om tjänstepensionsrörelse, inklusive utredningens förslag till särskild reglering kring företagens möjligheter att övergå från att omfattas av den allmänna försäkringsregleringen till att istället omfattas av den nya särskilda tjänstepensionsregleringen och vice versa. Utredningens förslag när det gäller ikraftträdande och särskild övergångsreglering behandlas i kapitel 23.
17.2 Ny lag om tjänstepensionsrörelse
Utredningens förslag: Bestämmelser om tjänstepensionsrörelse
ska tas in i en ny fristående lag, som ska ha samma struktur som försäkringsrörelselagen.
Skäl för utredningens förslag: Som framgått i avsnitt 6.1 anser
utredningen att förekomsten av två alternativa EU-direktiv – Solvens II-direktivet respektive Tjänstepensionsdirektivet – som bas
475
Reglering av tjänstepensionsföretag SOU 2011:68
för reglering av tjänstepensionsverksamhet ska återspeglas i den svenska regleringen.
Eftersom den nuvarande rörelseregleringen av tjänstepensionsverksamhet i allt väsentligt finns i försäkringsrörelselagen1 har utredningen i sitt arbete övervägt en lagteknisk lösning där försäkringsrörelselagen kompletteras med de särbestämmelser som skulle behöva gälla för företag som vill driva verksamheten som renodlade tjänstepensionsinstitut.
Särbestämmelser för tjänstepensionsinstitut skulle behövas när det bl.a. gäller beräkning av avsättningar, placeringsregler, kapitalkrav, informationsbestämmelser och verksamhet över gränserna. Därutöver skulle försäkringsrörelselagen behöva kompletteras med ett antal nya definitioner, och lagen skulle även i vissa andra delar behöva justeras för att kunna användas som en gemensam reglering för såväl tjänstepensionsinstitut som försäkringsföretag. En fördel med en sådan lösning är att den framstår som den minst ingripande förändringen av den nuvarande regleringen, som på grund av att Sverige tidigare har utnyttjat optionen i Tjänstepensionsdirektivet redan innehåller särbestämmelser för tjänstepensionsverksamhet. En annan fördel med att ha bestämmelserna för båda typerna av institut samlade i en lag är att det blir lagtekniskt enklare att genomföra sådana eventuella framtida ändringar i regleringen som ska gälla för såväl tjänstepensionsföretag som försäkringsföretag. Mot detta ska dock ställas att en sådan reglering skulle bli svåröverskådlig och onödigt komplicerad.
Mot denna bakgrund föreslår utredningen att det istället skapas en helt ny och fristående reglering av tjänstepensionsföretagen och deras verksamhet, dvs. en lag om tjänstepensionsrörelse. En ny och fristående reglering kan utformas efter mönster från den struktur som finns i försäkringsrörelselagen, med de justeringar som krävs på grund av de skillnader som finns i de bakomliggande EU-direktiven. En ny och fristående reglering blir enligt utredningen relativt enkel och okomplicerad.
Med en särskild lag för tjänstepensionsrörelse som bedrivs av renodlade tjänstepensionsinstitut blir det också mer tydligt att regleringarna har sin grund i olika EU-direktiv. Om de båda alternativa regleringarna av tjänstepensionsverksamhet är lagtekniskt
1 Tjänstepensionskassor (understödsföreningar) som driver verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring ska tillämpa bestämmelserna i FRL istället för motsvarande bestämmelser i lagen om understödsföreningar när det t.ex. gäller beräkning av försäkringstekniska avsättningar, kapitalplacering och krav på tillräcklig kapitalbas.
476
SOU 2011:68 Reglering av tjänstepensionsföretag
fristående från varandra blir det också enklare att löpande anpassa den svenska regleringen efter de förändringar som sker på EU-nivå.
17.3 Allmänna utgångspunkter
Utredningens förslag: Det materiella innehållet i den nya lagen
om tjänstepensionsrörelse ska som huvudregel motsvara innehållet i försäkringsrörelselagen i dess nuvarande lydelse. Viss reglering ska dock motsvara innehållet i lagen om understödsföreningar.
Skäl för utredningens förslag: De företag och den verksamhet
som föreslås bli reglerad i den nya lagen om tjänstepensionsrörelse regleras i dag i huvudsak i försäkringsrörelselagen (FRL), där det finns särbestämmelser om tjänstepensionsförsäkring som har sin grund i Tjänstepensionsdirektivet. När det gäller tjänstepensionskassorna finns grundregleringen i lagen (1972:262) om understödsföreningar, som dock i de nu aktuella delarna till stor del hänvisar till bestämmelserna i FRL.
Vid utformningen av de materiella bestämmelserna i den nya lagen om tjänstepensionsrörelse finns det enligt utredningen flera goda skäl för att som huvudregel ”återanvända” den nuvarande regleringen för tjänstepensionsförsäkring. För det första innehåller den nuvarande regleringen såväl associationsrättsliga som näringsrättsliga regler, som dessutom är väl genomarbetade. Genom återanvändning av ett redan beprövat regelpaket minskar risken för regelarbitrage. För det andra innehåller FRL Sveriges genomförande av de i detta sammanhang mest centrala2 artiklarna i Tjänstepensionsdirektivet. Genom återanvändning av det tidigare genomförandet minskar risken för ett otillräckligt genomförande av Tjänstepensionsdirektivet. För det tredje medför en återanvändning av det nuvarande regelverket att övergången till en nationell reglering med två alternativa regelverk för tjänstepensionsverksamhet kan ske förhållandevis smidigt. För de aktuella företagen kommer valet av reglering i praktiken att handla om ett val mellan att tillämpa nuvarande reglering, eller den nya regleringen för försäkringsrörelse som införs till följd av Solvens II-direktivet. Utred-
2 Sverige har med stöd av optionen i artikel 4 genomfört artiklarna 9–16 och 18–20 genom bestämmelser i FRL.
477
Reglering av tjänstepensionsföretag SOU 2011:68
ningen har inom ramen för sitt arbete övervägt att utforma den nya regleringen för tjänstepensionsrörelse på ett sätt som ligger närmare strukturen och terminologin i Tjänstepensionsdirektivet, jämfört med den nuvarande regleringen i FRL. En i grunden omarbetad reglering av tjänstepensionsrörelse skulle kunna baseras på en mer anpassad terminologi och möjligen även kunna vara mer principbaserad än den nuvarande regleringen. Utredningen har dock avstått från att lämna förslag till en sådan omarbetad reglering, bl.a. eftersom ett sådant förslag skulle riskera att föregripa den aviserade översynen av Tjänstepensionsdirektivet. En mer fullständig omarbetning skulle dessutom troligen göra övergången till en ordning med två separata regelverk för tjänstepensionsverksamhet mer komplicerad, och därmed mer tidskrävande.
Även om det alltså enligt utredningen finns mycket goda skäl för att ”återanvända” FRL i den nya lagen, är det varken möjligt eller lämpligt att göra detta helt utan undantag. Det tydligaste exemplet på undantag gäller bestämmelserna om verksamhet över gränserna, se avsnitt 17.6.9. Vid bedömningen av huruvida det är lämpligt att återanvända en enskild bestämmelse i FRL anser utredningen att stor betydelse ska tillmätas den omständigheten att Tjänstepensionsdirektivet är ett s.k. minimiharmoniseringsdirektiv.
17.4 Definitioner
17.4.1 Tjänstepensionsrörelse
Utredningens förslag: Med tjänstepensionsrörelse avses till-
handahållande av tjänstepensionspensionsförmåner genom medelsförvaltning och utbetalning, när sådan verksamhet bedrivs av ett företag som
1. är skilt från det företag som har gjort pensionsutfästelsen,
och
2. står för åtagandet att täcka risker kopplade till dödsfall, lång
levnad, invaliditet, upphörande av anställning eller medellöshet.
Skäl för utredningens förslag: Definitionen av tjänstepensions-
rörelse bör utformas utifrån de definitioner som finns i Tjänstepensionsdirektivet. Begreppet rörelse har hämtats från FRL. Utred-
478
SOU 2011:68 Reglering av tjänstepensionsföretag
ningens förslag till definition av tjänstepensionsrörelse är baserad på Tjänstepensionsdirektivet, jfr. skäl 4 och artiklarna 6, 8 och 17.
I skäl 4 i Tjänstepensionsdirektivet talas om institut som tillhandahåller tjänstepensioner.
Av artikel 6 a) framgår att ett tjänstepensionsinstitut är ett institut som förvaltar fonderade medel utifrån syftet att tillhandahålla pensionsförmåner i samband med yrkesutövning på grundval av en överenskommelse eller ett avtal som slutits enskilt eller kollektivt mellan arbetsgivare och arbetstagare eller deras respektive företrädare, eller med egenföretagare i enlighet med nationell lagstiftning. Av nämnda artikel jämförd med artikel 8 framgår också att institutet ska vara på visst sätt fristående från ”uppdragsgivande företag eller branschorganisation”, vilket av utredningen har tolkats som det företag som gjort själva pensionsutfästelsen, dvs. arbetsgivaren.
Av artikel 6 d) framgår det att pensionsförmåner är förmåner som betalas ut med anledning av uppnådd pensionsålder eller förväntat uppnående av pensionsålder samt, under vissa förutsättningar, vissa andra förmåner.
Av artikel 17 framgår det att medlemsländerna är skyldiga att införa bestämmelser om lagstadgat kapitalkrav för sådana tjänstepensionsinstitut som står för åtagandet att täcka en biometrisk risk eller garanterar en viss avkastning eller en viss förmånsnivå ständigt. Av artikel 6 h) framgår det att med biometriska risker avses risker kopplade till dödsfall, invaliditet och lång levnad.
Genom den föreslagna definitionen klargörs det att tjänstepensionsrörelse handlar om en särskild form av tryggande av pensionsutfästelser som har samband med yrkesutövning och som har ett visst innehåll. Gränsdragningen mot andra tryggandeformer behandlas i avsnitt 6.1.6.
17.4.2 Tjänstepensionsförmån
Utredningens förslag: Med tjänstepensionsförmån avses pen-
sionsförmån som har samband med yrkesutövning och som grundas på överenskommelse om pensionsförmåner mellan arbetsgivare och arbetstagare eller deras respektive företrädare, och där mottagaren av utbetalningar är arbetstagare, tidigare arbetstagare eller efterlevande till arbetstagare eller tidigare arbetstagare.
479
Reglering av tjänstepensionsföretag SOU 2011:68
Tjänstepensionsförmåner utgörs av
1. livförmåner som betalas ut med anledning av uppnådd pen-
sionsålder eller förväntat uppnående av pensionsålder, eller
2. skadeförmåner som är kompletterande och sekundära i för-
hållande till livförmånen och som betalas ut vid eller efter dödsfall (efterlevandepension), invaliditet, upphörande av anställning, sjukdom eller medellöshet.
Utbetalning av tjänstepensionsförmåner kan ske genom livslånga utbetalningar, utbetalningar under viss tid eller utbetalning av ett engångsbelopp.
Skäl för utredningens förslag: Definitionen av tjänstepensions-
förmån bör utformas utifrån den definition av pensionsförmåner som finns i artikel 6 d) i Tjänstepensionsdirektivet och den definitionen av tjänstepensionsinstitut i artikel 6 a). Definitionen av tjänstepensionsförmån bör i sak motsvara den nuvarande definitionen av tjänstepensionsförsäkring i FRL.
I definitionen av pensionsförmåner i artikel 6 d) i Tjänstepensionsdirektivet görs en skillnad mellan förmåner som betalas ut med anledning av uppnådd pensionsålder eller förväntat uppnående av pensionsålder respektive kompletterande förmåner som tillhandahålls sekundärt. Utredningen föreslår att den första gruppen av förmåner benämns livförmåner och den andra gruppen skadeförmåner. Uppdelningen i liv- respektive skadeförmåner kan jämföras med den uppdelning mellan liv- respektive skadeförsäkring som finns i FRL. Den närmare regleringen av liv- respektive skadeförmåner ska följa den reglering som motsvarar den nuvarande regleringen av motsvarande försäkringar. Enligt utredningen innebär detta att tjänstepensionsförmåner som motsvarar skadeförsäkring, t.ex. tjänstepensionsförmån som avser förmåner vid sjukdom och som gäller för kortare tid än fem år (dvs. skadeförsäkringsklass 2), ska följa den reglering som gäller för skadeförsäkring. Ett tjänstepensionsföretag som enbart tillhandahåller denna typ av förmåner ska tillämpa regler som motsvarar de regler som nu gäller för skadeförsäkringsföretag. Om den nu aktuella tjänstepensionsförmånen istället motsvarar en s.k. tilläggsförsäkring (dvs. försäkringsklass I. b), ska förmånen följa den reglering som nu gäller för denna typ av försäkringar. Ett tjänstepensionsföretag som tillhandahåller denna typ av tjänstepensionsförmåner ska tillämpa
480
SOU 2011:68 Reglering av tjänstepensionsföretag
regler som motsvarar de regler som nu gäller för livförsäkringsföretag.
Den föreslagna definitionen av tjänstepensionsförmåner är inte avsedd att begränsa området för förmåner jämfört med dagens tjänstepensionsförsäkringar. Till begreppet tjänstepensionsförmån bör därför3 hänföras vad som enligt gängse uppfattning i dag räknas som tjänstepensionsförsäkringar. Dit hör främst förmåner som rör ålders- sjuk och efterlevandepension, som är knutna till tjänsteförhållanden och för vilka arbetsgivaren helt eller delvis står premiekostnaderna. Också förmåner som meddelas som tillägg till nyss nämnda förmåner, t.ex. sjukförmåner och premiebefrielse ska anses omfattas av begreppet tjänstepensionsförmån. Vidare bör även sådana tjänstepensionsförmåner som arbetstagarna erbjuds att frivilligt teckna i ett tjänstepensionsföretag falla under definitionen, liksom förmåner som överlåts till den tjänstepensionsberättigade.
I likhet med vad som i dag gäller för egenföretagares försäkringar ska egenföretagares förmåner inte anses utgöra tjänstepensionsförmåner enligt den nya lagen om tjänstepensionsrörelse.4
I likhet med den definition av tjänstepensionsförsäkring som finns i dagens FRL ska det av definitionen av tjänstepensionsförmån framgå att utbetalningar kan ske genom livslånga utbetalningar, utbetalningar under viss tid eller utbetalning av ett engångsbelopp.
17.4.3 Tjänstepensionstecknare och tjänstepensionsberättigad
Utredningens förslag: Med tjänstepensionstecknare avses den
som har ingått ett avtal om tillhandahållande av tjänstepensionsförmån med ett tjänstepensionsföretag. Med tjänstepensionsberättigad avses den som är berättigad till tjänstepensionsförmån enligt ett avtal om tillhandahållande av tjänstepensionsförmån.
Skäl för utredningens förslag: För att kunna återanvända regle-
ringen i FRL behöver den nya lagen om tjänstepensionsverksamhet innehålla definitioner som i sak motsvarar definitionerna i FRL av försäkringstagare och försäkrad. Utredningen föreslår att orden
481
Reglering av tjänstepensionsföretag SOU 2011:68
tjänstepensionstecknare respektive tjänstepensionsberättigad används i den nya lagen.
Utredningen har övervägt att använda ordet tjänstepensionstagare i stället för ordet tjänstepensionstecknare, men gjort bedömningen att ordet tjänstepensionstecknare är en lämplig benämning på den som det i de flesta fall är fråga om, dvs. arbetsgivaren. Utredningen har också övervägt att i lagen definiera tjänstepensionsavtal, i syfte att förenkla lagtexten. Mot bakgrund av bl.a. att begreppet försäkringsavtal inte finns definierat i nuvarande FRL har utredningen dock stannat för att inte föreslå någon legaldefinition av tjänstepensionsavtal.
17.5 Associationsrättslig reglering
Utredningens förslag: Ett tjänstepensionsföretag ska kunna
driva sin verksamhet som ett tjänstepensionsaktiebolag, ömsesidigt tjänstepensionsbolag eller tjänstepensionsförening. Den associationsrättsliga regleringen för tjänstepensionsföretagen ska motsvara de associationsrättsliga reglerna i försäkringsrörelselagen.
Skäl för utredningens förslag: I linje med de principer som varit
styrande vid utformningen av FRL bör även regleringen av tjänstepensionsföretagen vara associationsneutral.
Utredningen anser därför att den associationsrättsliga regleringen av tjänstepensionsföretagen ska bygga på den nuvarande regleringen i FRL, där det finns en reglering för försäkringsaktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar. Ett tjänstepensionsföretag ska alltså kunna bedriva sin verksamhet i aktiebolagsform, ömsesidig form eller i föreningsform. En fördel med utredningens förslag är att merparten av den associationsrättsliga regleringen i FRL kan ”återanvändas” i regleringen av tjänstepensionsinstituten, jfr. avsnitt 17.3 ovan.
Den materiella associationsrättsliga regleringen ska alltså enligt utredningens förslag i allt väsentligt vara likalydande för tjänstepensionsföretag och försäkringsföretag. Detta innebär bl.a. att den särskilda regleringen kring t.ex. värdeöverföringar och ombildning av icke vinstutdelande aktiebolag som finns i försäkringsrörelselagen ska ha sin motsvarighet i lagen om tjänstepensionsrörelse.
482
SOU 2011:68 Reglering av tjänstepensionsföretag
17.6 Rörelserättslig reglering
17.6.1 Inledning
Utredningens förslag innebär i grunden att den reglering av tjänste-
pensionsverksamhet som i dag finns i försäkringsregleringen flyttas över till en ny lag om tjänstepensionsrörelse. Utredningen föreslår alltså ett fristående rörelserättsligt regelverk som i allt väsentligt är detsamma som det regelverk som i dag gäller för försäkringsföretag som meddelar tjänstepensionsförsäkring. Skillnaden mot i dag är att det nya regelverket endast ska vara tillgängligt för företag som väljer att driva sin verksamhet i egenskap av tjänstepensionsföretag. Företag som vill bedriva motsvarande verksamhet inom ramen för försäkringsrörelse måste fortsätta att bedriva verksamheten i försäkringsföretagsform, och då också följa bestämmelserna i FRL.
17.6.2 Tillståndspliktig rörelse och tjänstepensionsklasser
Utredningens förslag: Tjänstepensionsrörelse får drivas bara
efter tillstånd. Förutsättningarna för tillstånd ska i sak motsvara dagens krav i FRL. Tillstånd ska avse en eller flera av följande tjänstepensionsklasser:
1. huvudförmån,
2. tilläggsförmån, och
3. huvudförmån som är anknuten till fonder vilka förvaltas av
den som har rätt att driva fondverksamhet enligt lagen (2004:46) om investeringsfonder (fondanknuten tjänstepensionsförmån).
Skäl för utredningens förslag: I artikel 9 i Tjänstepensionsdirek-
tivet finns bestämmelser om villkor för att få bedriva verksamhet som tjänstepensionsinstitut. Direktivets krav är uppfyllda genom den nuvarande regleringen i FRL5, som nu föreslås bli överflyttad till den nya lagen om tjänstepensionsrörelse.
Den nuvarande regleringen av försäkringsklasser föreslås få sin motsvarighet i olika tjänstepensionsklasser. Genom en indelning av tjänstepensionsförmånerna i tillståndsklasserna huvudförmåner
5Prop. 2004/05:165 s. 137 ff och s. 207.
483
Reglering av tjänstepensionsföretag SOU 2011:68
respektive tilläggsförmåner kan den nuvarande möjligheten att tilllämpa vissa av bestämmelserna om skadeförsäkring på tilläggsförsäkringar samt s.k. korta sjukförsäkringar och olycksfallsförsäkringar6 få sin motsvarighet i tjänstepensionsregleringen.
Utredningen föreslår också att det ska finnas en särskild tjänstepensionsklass för huvudförmåner som är anknutna till fonder vilka förvaltas av den som har rätt att driva fondverksamhet enligt lagen (2004:46) om investeringsfonder (fondanknuten tjänstepensionsförmån). Den föreslagna tjänstepensionsklassen har sin motsvarighet i försäkringsklassen fondförsäkring. Genom att införa en särskild tjänstepensionsklass för fondanknuten tjänstepensionsförmån kan de nuvarande särskilda bestämmelserna om placering av tillgångar motsvarande fondförsäkringsåtaganden få sin motsvarighet i tjänstepensionsregleringen.
17.6.3 Återförsäkring
Utredningens förslag: Tjänstepensionsföretag ska ha möjlighet att
avge återförsäkring, men inte ha möjlighet att bedriva rörelse som avser mottagen återförsäkring.
Skäl för utredningens förslag: Enligt nuvarande FRL avses med
återförsäkring verksamhet som består i att överta risker som överlåts av ett försäkringsföretag eller av en utländsk försäkringsgivare. Definitionen har sin grund i artikel 2.1 a) i återförsäkringsdirektivet7. Utifrån en strikt bokstavstolkning av definitionen torde det inte vara fråga om återförsäkring i det fall ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag övertar risker från ett tjänstepensionsföretag, som inte är ett försäkringsföretag.
En första fråga är därför om den nuvarande regleringen ska anses innebära att tjänstepensionsföretag inte får avge återförsäkring, dvs. att överlåta risk till ett försäkringsföretag. Utredningen gör här bedömningen att en sådan tolkning av bestämmelserna skulle föra alltför långt, eftersom det inte finns något som hindrar ett tjänstepensionsföretag från att istället teckna en motsvarande direktförsäkring hos ett försäkringsföretag. En strikt tolkning av
6 Jfr. 1 kap. 6 § andra stycket FRL. 7 Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/68/EG om återförsäkring och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG och 92/49/EEG samt direktiven 98/78/EG och 2002/83/EG (EGT L 323, 9.12.2005 s. 1, Celex 32005L0068).
484
SOU 2011:68 Reglering av tjänstepensionsföretag
definitionen skulle alltså få den effekten att tjänstepensionsföretagens eventuella avgivna återförsäkring skulle vara förbehållen försäkringsföretagen, trots att det finns företag som bara bedriver just återförsäkringsverksamhet. Mot denna bakgrund gör utredningen bedömningen att tjänstepensionsföretag får avge återförsäkring, dvs. överlåta risk till försäkringsföretag eller återförsäkringsföretag. Det mottagande försäkrings- eller återförsäkringsföretaget regleras genom bestämmelserna i FRL. Utredningen föreslår att den nuvarande definitionen av återförsäkring justeras på ett sådant sätt att det tydligt framgår att också övertagande av risk från ett tjänstepensionsföretag är återförsäkring.
Nästa fråga är om ett tjänstepensionsföretag ska tillåtas att bedriva verksamhet som avser mottagen återförsäkring, dvs. att överta risker som överlåts från ett försäkringsföretag eller från ett annat tjänstepensionsföretag. Här gör utredningen bedömningen att det av försäkringsdirektiven följer att sådan verksamhet endast får bedrivas av försäkrings- och återförsäkringsföretag, och alltså inte av tjänstepensionsföretag.
Sammanfattningsvis föreslår utredningen att ett tjänstepensionsföretag ska tillåtas avge återförsäkring, men ska inte tillåtas bedriva verksamhet som avser mottagen återförsäkring. Utredningens förslag innebär att den reglering i nuvarande FRL som avser avgiven återförsäkring, jfr. t.ex. bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar och krav på solvensmarginal, ska ha sin motsvarighet i den nya lagen om tjänstepensionsrörelse, medan bestämmelserna som rör mottagen återförsäkring inte ska ha sin motsvarighet i den nya lagen.
17.6.4 Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar
Utredningens förslag: I den nya lagen om tjänstepensionsrörelse
ska värderingen av tillgångar och skulder exklusive försäkringstekniska avsättningar vara densamma som enligt nuvarande regelverk, dvs. följa bestämmelserna i lagen om årsredovisning för försäkringsföretag. De nuvarande bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar i FRL ska i allt väsentligt ha sin motsvarighet i lagen om tjänstepensionsrörelse.
485
Reglering av tjänstepensionsföretag SOU 2011:68
Skäl för utredningens förslag: I nuvarande FRL finns det, för-
utom när det bl.a. gäller värderingen av försäkringstekniska avsättningar och tillgångar som svarar mot de försäkringstekniska avsättningarna, inga regler om värdering av tillgångar och skulder. Vid värderingen av tillgångar och skulder tillämpas i grunden lagen om årsredovisning för försäkringsföretag. I avsnitt 22.8 föreslår utredningen att nyss nämnda lag ska gälla även för tjänstepensionsföretag. Utredningen föreslår alltså att de värderingsregler som gäller i dag ska gälla även i den nya lagen.
I nuvarande FRL finns regleringen av försäkringstekniska avsättningar i 5 kap. Regleringen är olika för liv- respektive skadeförsäkringsrörelse, och det finns en särskild bestämmelse om beräkning av avsättning för tjänstepensionsförsäkring. Kraven på att tjänstepensionsinstitut ska ha tillräckliga tekniska avsättningar finns i artikel 15 i Tjänstepensionsdirektivet.
Utredningen föreslår att begreppet försäkringstekniska avsättningar ska användas också i den nya lagen, trots att det inte är fråga om försäkringsrörelse och trots att det i Tjänstepensionsdirektivet talas om tekniska avsättningar. Utredningens förslag grundas på bedömningen att termen försäkringstekniska avsättningar bättre beskriver vad det är fråga om än termen tekniska avsättningar. Utredningen gör motsvarande bedömning när det gäller termerna försäkringsfall, ej intjänade premier, kvardröjande risker, oreglerade skador och återbäring.
Även när det gäller den mer detaljerade regleringen av de försäkringstekniska avsättningarna föreslår utredningen att de nuvarande bestämmelserna i FRL får sin motsvarighet i den nya lagen. För att så långt möjligt i sak kunna behålla den nuvarande regleringen i FRL föreslår utredningen att de bestämmelser i FRL som gäller för skadeförsäkringsrörelse i den nya lagen ska gälla för tjänstepensionsrörelse som motsvarar skadeförsäkringsrörelse. Exempel på sådan tjänstepensionsrörelse är tjänstepensionsförmån, som gäller för kortare tid än fem år, och som avser utbetalning vid sjukdom. På motsvarande sätt ska de bestämmelser i FRL som gäller för livförsäkringsrörelse vara tillämpliga på sådan tjänstepensionsrörelse som motsvarar livförsäkringsrörelse. Exempel på sådan tjänstepensionsrörelse är tjänstepensionsförmån som avser utbetalning med anledning av uppnådd pensionsålder.
Utöver dessa justeringar måste begreppen försäkringsföretag, försäkringsavtal, försäkringstagare och ersättningsberättigad ersät-
486
SOU 2011:68 Reglering av tjänstepensionsföretag
tas med de motsvarande begrepp som föreslås i den nya lagen om tjänstepensionsrörelse, se avsnitt 17.4 ovan.
Utredningens förslag innebär att tjänstepensionsföretag ska vara skyldiga att ha försäkringstekniska avsättningar som motsvarar belopp som krävs för att företaget vid varje tidpunkt ska kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma med anledning av ingångna tjänstepensionsavtal. I likhet med den nuvarande regleringen ska de försäkringstekniska avsättningarna motsvara företagets ansvarighet för ej intjänade premier och kvardröjande risker respektive livavsättning, oreglerade skador, återbäring respektive fondanknutna åtaganden där tjänstepensionstecknaren bär risken. Även bestämmelserna om den närmare beräkningen av avsättning för ej intjänade premier och kvardröjande risker respektive livförsäkringsavsättning ska ha sin motsvarighet i den nya lagen. Det nuvarande kravet i FRL på aktsamma antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntesats samt driftskostnader i verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkring ska gälla även i den nya lagen. Bestämmelserna om den närmare beräkning av avsättning för oreglerade skador ska ha sin motsvarighet i den nya lagen, liksom bestämmelsen om bestämmande av premier för tjänstepensionsförmåner.
Bestämmelsen om att de försäkringstekniska utredningarna och beräkningarna ska utföras under överinseende av en eller flera aktuarier tas in i den nya lagen.
Även bestämmelserna om återköp och överföring ska ha sin motsvarighet i den nya lagen, liksom bemyndigandena i tillämpliga delar.
17.6.5 Skuldtäckning och placering av tillgångar m.m.
Utredningens förslag: De nuvarande bestämmelserna om skuld-
täckning och placering av tillgångar m.m. i FRL som gäller för tjänstepensionsverksamhet ska ha sin motsvarighet i lagen om tjänstepensionsrörelse.
Skäl för utredningens förslag: Bestämmelser om att tjänstepen-
sionsinstitut ska ha tillräckliga och lämpliga tillgångar som motsvarar de tekniska avsättningarna finns i artikel 16 i Tjänstepensionsdirektivet. Krav på placering av tillgångar i ett tjänstepensionsinstitut finns i artikel 18.
487
Reglering av tjänstepensionsföretag SOU 2011:68
I 6 kap. FRL finns bestämmelser om skuldtäckning och placering av tillgångar m.m. I nyss nämnda kapitel finns en särreglering för placering av tillgångar i verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkring. Utredningen föreslår att denna särreglering flyttas över till den nya lagen om tjänstepensionsrörelse. Förslaget innebär att det ställs krav på tillgångar för skuldtäckning som minst uppgår till ett belopp som svarar mot försäkringstekniska avsättningar för egen räkning och värdet av en reservdeposition som en återförsäkringsgivare har ställt hos företaget. Utredningens förslag när det gäller återförsäkring behandlas i avsnitt 17.6.3
Tillgångarna som används för skuldtäckning ska placeras så att lämplig riskspridning uppnås. Tillgångarna ska, med beaktande av tjänstepensionsföretagets åtaganden och förändringar i tillgångarnas framtida värde och avkastning, placeras så att företagets betalningsberedskap är tillfredsställande och den förväntade avkastningen är tillräcklig. Utöver vad som nyss sagts och de övriga begränsningar som gäller ska tillgångarna som svarar mot de försäkringstekniska avsättningarna placeras på det sätt som bäst gagnar de tjänstepensionsberättigades intressen och också i övrigt på ett aktsamt sätt.
Aktier och andelar i dotterföretag får användas för skuldtäckning, under vissa närmare angivna förutsättningar.
Särskilda begränsningar ska gälla för s.k. enhandsengagemang inom ramen för skuldtäckningstillgångarna. När det gäller placering av skuldtäckningstillgångar ställs det också krav på lokalisering av tillgångar och valutamatchning.
Bland placeringsreglerna för skuldtäckningstillgångarna ska också finnas några kvantitativa begränsningar när det gäller placeringar i tillgångar som inte är föremål för handel på en reglerad marknad, placeringar i kontanta medel och placeringar i aktier samt obligationer och andra skuldförbindelser från samma emittetent eller låntagare, om denne i egenskap av arbetsgivare betalar försäkringspremier till tjänstepensionsföretaget eller om nyss nämnda tillgångar getts ut av företag i en grupp av emittenter eller låntagare som arbetsgivaren ingår i och som har viss inbördes anknytning. Från vissa av dessa regler finns särskilda bestämmelser om undantag.
Bland placeringsbestämmelserna ska också finnas en särskild bestämmelse om tillämpning av utländska placeringsregler i vissa fall.
Tillgångar som svarar mot villkorad återbäring och fondanknuten tjänstepensionsförmån där tjänstepensionstagaren bär placer-
488
SOU 2011:68 Reglering av tjänstepensionsföretag
ingsrisken ska placeras på det sätt som bäst gagnar de ersättningsberättigades intressen och också i övrigt på ett aktsamt sätt.
Även de nuvarande reglerna i FRL om värdering av tillgångar som används för skuldtäckning, om krav på register över skuldtäckningstillgångar och förmånsrätt, om derivatinstrument och om placering av premier för fondförsäkring ska ha sin motsvarighet i den nya lagen om tjänstepensionsrörelse. Slutligen ska de nuvarande bemyndigandena i tillämpliga delar tas in i den nya lagen.
17.6.6 Kapitalbas och garantibelopp
Utredningens förslag: De nuvarande bestämmelserna i FRL om
kapitalbas ska ha sin motsvarighet i lagen om tjänstepensionsrörelse. I den nya lagen ska de nuvarande reglerna i FRL om garantibelopp för livförsäkringsföretag gälla för samtliga tjänstepensionsföretag.
Skäl för utredningens förslag: I nuvarande FRL finns särskilda
bestämmelser om bl.a. kapitalbasens sammansättning. Dessa regler är en del av den kapitalkravsreglering som finns i de äldre försäkringsdirektiven (Solvens I), som enligt Tjänstepensionsdirektivet8ska gälla för den typ av tjänstepensionsinstitut som nu föreslås bli reglerade i den nya lagen om tjänstepensionsrörelse. Bestämmelserna om kapitalbasens sammansättning måste alltså ha sin sakliga motsvarighet i den nya lagen om tjänstepensionsrörelse. Bestämmelserna om kapitalbasens sammansättning tar sin utgångspunkt i de regler som gäller för den externa redovisningen, dvs. lagen om redovisning i försäkringsföretag. I avsnitt 22.8 föreslår utredningen att lagen om årsredovisning i försäkringsföretag ska göras tillämplig också på den typ av tjänstepensionsföretag som regleras i den nu föreslagna lagen.
I nuvarande FRL finns också bestämmelser om att kapitalbasen, när verksamheten utövas, aldrig ska vara mindre än ett garantibelopp.9 Garantibeloppet beräknas på olika sätt för skadeförsäkringsrörelse respektive livförsäkringsrörelse.
Enligt den nuvarande lydelsen av Tjänstepensionsdirektivet10finns inget krav på garantibelopp för tjänstepensionsinstitut11. Vid
8 Artikel 17.2. 9 7 kap. 17–20 §§. 10 Artikel 17.2.
489
Reglering av tjänstepensionsföretag SOU 2011:68
genomförande av Tjänstepensionsdirektivet ansågs bestämmelserna om garantibelopp i FRL vara onödigt betungande för tjänstepensionskassorna, varför något sådant krav aldrig infördes för dessa företag.12 Genom Solvens II-direktivet13 kommer dock bestämmelserna om garantibelopp i det konsoliderade livdirektivet nu att tas in direkt i Tjänstepensionsdirektivet. Det innebär alltså att Sverige senast vid ikraftträdandet av Solvens II-direktivet inte längre har någon möjlighet att undanta tjänstepensionsföretagen från kravet på garantibelopp. Den aktuella bestämmelsen om garantibelopp stadgar att garantifonden ska uppgå till minst tre miljoner euro, och att varje medlemsstat får föreskriva att den minsta garantifonden får nedsättas med 25 procent när det gäller ömsesidiga och liknande företag. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att bestämmelserna om garantibelopp redan nu görs tillämpliga på alla tjänstepensionsföretag. Utredningen föreslår alltså att de nuvarande reglerna i FRL om garantibelopp för livförsäkringsrörelse får sin motsvarighet i lagen om tjänstepensionsrörelse, och att bestämmelsen gäller för alla tjänstepensionsföretag.
17.6.7 Kapitalkrav
Utredningens förslag: De nuvarande bestämmelserna i FRL om
solvensmarginal ska ha sin motsvarighet i lagen om tjänstepensionsrörelse.
Skäl för utredningens förslag: I nuvarande FRL finns särskilda
bestämmelser om solvensmarginal för skadeförsäkringsrörelse och livförsäkringsrörelse. Dessa regler är en del av den kapitalkravsreglering som finns i de äldre försäkringsdirektiven (Solvens I), som enligt Tjänstepensionsdirektivet14 ska gälla för den typ av tjänstepensionsinstitut som nu föreslås bli reglerade i den nya lagen om tjänstepensionsrörelse. Bestämmelserna om solvensmarginal måste alltså ha sin sakliga motsvarighet i den nya lagen om tjänstepensionsrörelse.
11 Detta följer av att det i artikel 17.2 endast hänvisas till artikel 27 och 28 i det konsoliderade livdirektivet, dvs. till bestämmelserna om föreskriven solvensmarginal. Det finns ingen hänvisning till artikel 29 som behandlar s.k. garantifonder. 12Prop. 2004/05:165 s. 184 ff. 13 Artikel 303. 14 Artikel 17.2.
490
SOU 2011:68 Reglering av tjänstepensionsföretag
Solvensmarginalen beräknas på olika sätt för skadeförsäkringsrörelse respektive livförsäkringsrörelse. Starkt förenklat beräknas solvensmarginalen för skadeförsäkringsrörelse genom användning av s.k. premieindex och skadeindex medan solvensmarginalen för livförsäkring beräknas utifrån storleken på de försäkringstekniska avsättningarna och s.k. risksummor.
I likhet med vad utredningen föreslagit när det gäller bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar föreslår utredningen att de bestämmelser om solvensmarginal i FRL som gäller för livförsäkringsrörelse i den nya lagen ska gälla för tjänstepensionsrörelse som motsvarar livförsäkringsrörelse, och att de bestämmelser om solvensmarginal i FRL som gäller för skadeförsäkringsrörelse i den nya lagen ska gälla för tjänstepensionsrörelse som motsvarar skadeförsäkringsrörelse jfr. avsnitt 17.6.4 ovan.
Vid överföringen av bestämmelserna i FRL till den nya lagen om tjänstepensionsrörelse måste justeringar ske med hänsyn till att tjänstepensionsföretag inte kan bedriva verksamhet som avser mottagen återförsäkring, jfr. 17.6.3 ovan.
17.6.8 Återköp m.m.
Utredningens förslag: Den särskilda regleringen kring återköp,
överföring och flytt som finns i nuvarande FRL ska ha sin motsvarighet i lagen om tjänstepensionsverksamhet.
Skäl för utredningens förslag: I nuvarande FRL finns bestämmel-
ser om försäkringsföretagens skyldigheter vid s.k. återköp och överföring.15 I avsnitt 22.21 föreslår utredningen att de nuvarande bestämmelserna i försäkringsavtalslagen ska göras tillämpliga på avtal om tillhandahållande av tjänstepensionsförmåner. Eftersom utredningen alltså inte föreslår någon ändring i sak av den nuvarande regleringen kring återköp och överföring i försäkringsavtalslagen ska även de nuvarande bestämmelserna i FRL kring återköp och överföring ha sin motsvarighet i den nya lagen om tjänstepensionsrörelse. Det bör här noteras att regeringen den 29 april 2010 beslutade att en särskild utredare bl.a. ska analysera flytträtt av försäkringssparande.16
15 5 kap. 15–16 §§. 16 Dir. 2010:43.
491
Reglering av tjänstepensionsföretag SOU 2011:68
17.6.9 Verksamhet över gränserna
Utredningens förslag: Regleringen av tjänstepensionsföretagens
verksamhet över gränserna i den nya lagen ska utformas efter mönster från de bestämmelser om verksamhet i ett annat land inom EES som fanns i den numer upphävda lagen om understödsföreningar.
Skäl för utredningens förslag: Vid genomförandet av Tjänstepen-
sionsdirektivet infördes delvis olika regler för försäkringsbolag respektive tjänstepensionskassor när det gäller verksamhet i ett annat land inom EES.17 Skälet till detta var att bestämmelserna om gränsöverskridande verksamhet i Tjänstepensionsdirektivet18 ansågs vara direkt tillämpliga på tjänstepensionskassor, samtidigt som försäkringsbolagens verksamhet i ett annat land inom EES i grunden redan var reglerade genom försäkringsdirektiven.
När det nu införs en fristående reglering av tjänstepensionsföretag bör bestämmelserna om verksamhet i ett annat land inom EES i den nya lagen baseras på bestämmelserna i Tjänstepensionsdirektivet. Annorlunda uttryckt bör bestämmelserna i den nya lagen baseras på den äldre regleringen i lagen om understödsföreningar, och alltså inte på regleringen i FRL.
Mot bakgrund av utredningens förslag om att Sverige inte längre ska utnyttja optionen i Tjänstepensionsdirektivet, se avsnitt 6.1.5, bör det särskilda underrättelse- och anmälningsförfarande som gällt för svenska försäkringsbolags verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring i andra EES-länder slopas.
17.6.10 Grundläggande bestämmelser om rörelsen
Utredningens förslag: De nuvarande bestämmelserna i FRL om
att försäkringsrörelse ska bedrivas med en för rörelsens omfattning och art tillfredsställande soliditet, likviditet och kontroll över försäkringsrisker, placeringsrisker och rörelserisker, så att åtagandena mot försäkringstagare och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar kan fullgöras ska ha sin motsvarighet i den nya lagen om tjänstepensionsrörelse.
17Prop. 2004/05:165 s. 187 ff. 18 Artikel 20.
492
SOU 2011:68 Reglering av tjänstepensionsföretag
Även bestämmelserna om god försäkringsstandard, information, försäkringsfrämmande verksamhet, upplåning, ställande av säkerhet för tredje man, avtal med en jävskrets, förbud mot att återspegla återbäring, sekretess m.m. ska ha sin motsvarighet i den nya lagen. Likaså ska bestämmelserna om krav på riktlinjer och beräkningsunderlag, däribland försäkringstekniska riktlinjer, ha sin motsvarighet i den nya lagen. Även bestämmelserna om lämplighetsprövning av ägare i försäkringsaktiebolag ska ha sin motsvarighet i den nya lagen.
Skäl för utredningens förslag: I linje med utredningens allmänna
utgångspunkter för det materiella innehållet i den nya lagen föreslår utredningen att de nuvarande grundläggande bestämmelserna om rörelsen i ett försäkringsföretag ska ha sin motsvarighet i lagen om tjänstepensionsrörelse.
När det särskilt gäller bestämmelsen i FRL om god försäkringsstandard, som föreslås få sin motsvarighet i god tjänstepensionsstandard, anser utredningen att det närmare innehållet i en sådan standard får bestämmas genom den framtida rättstillämpningen i kombination med äldre praxis kring god försäkringsstandard som mer direkt handlar om tjänstepensionsrörelse.
Eftersom Tjänstepensionsdirektivet i huvudsak är ett s.k. minimiharmoniseringsdirektiv har utredningen övervägt att komplettera bestämmelserna i den nya lagen om tjänstepensionsrörelse med vissa bestämmelser från Solvens II-direktivet, t.ex. bestämmelserna om företagsstyrning och riskhantering m.m. I linje med utredningens allmänna utgångspunkter, se avsnitt 17.3 ovan, och mot bakgrund av att Kommissionen aviserat att förslag till ändringar i Tjänstepensionsdirektivet kan komma att publiceras redan i slutet av år 2011 har utredningen dock valt att avstå från att lämna förslag som föregriper resultatet av den pågående översynen.
17.6.11 Gruppregler
Utredningens förslag: Reglerna om försäkringsgrupper i FRL ska
ha sin motsvarighet i den nya lagen om tjänstepensionsrörelse.
493
Reglering av tjänstepensionsföretag SOU 2011:68
Skäl för utredningens förslag: Reglerna om försäkringsgrupper i
nuvarande FRL har sin grund i försäkringsgruppsdirektivet19. Motsvarande regler om försäkringsgrupper fanns också i den numer upphävda lagen om understödsföreningar. Reglerna i lagen om understödsföreningar infördes i samband med genomförandet av försäkringsgruppsdirektivet och ändrades med anledning av det s.k. konglomeratdirektivet.20
Den nuvarande regleringen innebär att det sedan lång tid tillbaka har funnits gruppregler för svenska tjänstepensionsinstitut (tjänstepensionskassorna). Gruppreglerna, som visserligen är baserade på försäkringsgruppsdirektivet, ändrades inte i samband med genomförandet av Tjänstepensionsdirektivet och utredningen ser inga skäl för att nu göra någon annan bedömning. Utredningen föreslår alltså att de nuvarande försäkringsgruppsreglerna i FRL får sin motsvarighet i den nya lagen om tjänstepensionsrörelse.
17.6.12 Tillsyn
Utredningens förslag: De nuvarande bestämmelserna i FRL om
tillsyn och ingripanden ska ha sin motsvarighet i den nya lagen om tjänstepensionsrörelse. Uppgifter om tjänstepensionsföretag ska tas in i försäkringsregistret.
Skäl för utredningens förslag: De nuvarande bestämmelserna i
FRL om tillsyn och ingripande – som justerades något i samband med genomförandet av Tjänstepensionsdirektivet21 – ska ha sin motsvarighet i den nya lagen om tjänstepensionsrörelse.
Utredningen föreslår att uppgifter om tjänstepensionsföretag tas in i det försäkringsregister som i dag förs hos Bolagsverket.
19 Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG av den 27 oktober 1998 om extra tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en försäkringsgrupp (EGT nr L 330, 5.12.1998, Celex 31998L0078). Se prop. 1999/2000:99 s. 56 ff. 20 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn över kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersföretag i ett finansiellt konglomerat och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG, 79/267/EEG, 92/49/EEG, 92/96/EEG, 93/6/EEG och 93/22/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG och 2000/12/EG (EGT L 035, 11.02.2003 s. 1, Celex 32002L0087), ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/1/EG (EUT L 079, 24.3.2005 s. 9, Celex 32005L0001). Se prop. 2005/06:145. 21Prop. 2004/05:165 s. 201 ff.
494
SOU 2011:68 Reglering av tjänstepensionsföretag
17.7 Små tjänstepensionsinstitut
Utredningens förslag: Små tjänstepensionsinstitut ska inte undan-
tas från den nya lagen om tjänstepensionsverksamhet. Möjligheten för Finansinspektionen att besluta om undantag från bestämmelser om uttaxering i bolagsordningen för ett ömsesidigt skadeförsäkringsbolag med en viss högsta årlig premieinkomst ska ha sin motsvarighet i lagen om tjänstepensionsrörelse.
Skäl för utredningens förslag: Enligt artikel 5 i Tjänstepensions-
direktivet får Sverige helt eller delvis underlåta att tillämpa direktivet på tjänstepensionsinstitut som förvaltar pensionsplaner som sammanlagt har färre än 100 medlemmar.22
I samband med genomförandet av Tjänstepensionsdirektivet gjordes bedömningen att det var omotiverat att genom undantag specialbehandla de ytterst få tjänstepensionskassor som hade färre än 100 medlemmar. Någon bedömning av hur undantaget skulle tillämpas på försäkringsföretag gjordes inte, eftersom Tjänstepensionsdirektivet inte ansågs tillämpligt på de försäkringsföretag som bedrev tjänstepensionsverksamhet. När utredningen nu föreslår att de nuvarande försäkringsföretagen som bedriver tjänstepensionsverksamhet ska kunna ombildas till tjänstepensionsinstitut uppstår frågan om denna typ av tjänstepensionsinstitut med färre än 100 ”medlemmar” helt eller delvis bör undantas från den nya regleringen.
En första fråga är om begränsningen till 100 medlemmar ska förstås som en begränsning till 100 arbetsgivare eller 100 arbetstagare. Utredningen gör bedömningen att begränsningen rimligen måste avse 100 arbetstagare. Det får antas att det endast är ett fåtal, om ens något, av de ”nya” tjänstepensionsinstitut som kommer att trygga pensionsplaner som sammanlagt berör färre än 100 arbetstagare, och att det på samma sätt som när det gäller tjänstepensionskassorna är omotiverat med en specialbehandling av ett mycket begränsat antal institut. Om ett tjänstepensionsinstitut har färre än 100 medlemmar torde det dessutom vara svårt att uppnå tillräcklig riskutjämning mellan individerna i kollektivet.
22 De särskilda bestämmelserna i artikel 19 om möjlighet att utse kapitalförvaltare och förvaringsinstitut i andra länder inom EES ska dock alltid gälla, liksom möjligheten att i vissa fall inskränka ett förvaringsinstituts förfoganderätt över förvarade tillgångar.
495
Reglering av tjänstepensionsföretag SOU 2011:68
Till detta kommer den uppenbara risken för praktiska tillämpningsproblem och s.k. regelarbitrage, för det fall lagstiftningen skulle innehålla en absolut gräns vid 100 arbetstagare. Slutligen anser utredningen att den enskilde arbetstagarens skyddsbehov är lika stort oavsett storleken på det tjänstepensionsinstitut som tillhandahåller hans eller hennes tjänstepensionsförmåner.
Vid en samlad bedömning anser utredningen att små tjänstepensionsinstitut inte ska undantas från den nya lagens tillämpningsområde.
I 12 kap. 2 § andra stycket FRL finns en möjlighet för ömsesidiga skadeförsäkringsbolag att föreskriva om uttaxering från delägare. Enligt andra stycket gäller sådan skyldighet bara för skadeförsäkring som inte har tecknats av konsument eller ett dödsbo för enskilt eller i huvudsak enskilt ändamål. Enligt tredje stycket får dock Finansinspektionen, om det finns särskilda skäl, i ett enskilt fall besluta om undantag från bestämmelserna i tredje stycket. Denna möjlighet gäller för lokala skadeförsäkringsbolag som har en årlig premieinkomst för skadeförsäkringsrörelsen som inte överstiger fem miljoner euro och där minst hälften av premieinkomsterna kommer från bolagets delägare. I linje med utredningens allmänna utgångspunkter i avsnitt 17.3 ovan ska denna särreglering ha sin motsvarighet i lagen om tjänstepensionsrörelse.
17.8 Omvandling av tillstånd m.m.
Utredningens förslag:
Försäkringsföretag som uteslutande eller så gott som uteslutande bedriver sådan verksamhet som får bedrivas enligt regleringen i
Tjänstepensionsdirektivet ska ha möjlighet att få sitt verksamhetstillstånd för försäkringsrörelse omvandlat till ett motsvarande verksamhetstillstånd för tjänstepensionsrörelse. I samband med omvandlingen av tillståndet omvandlas försäkringsföretaget till ett tjänstepensionsföretag. Utredningen gör bedömningen att försäkringsföretag som i dag bedriver såväl tjänstepensionsverksamhet som övrig försäkringsrörelse har möjlighet att dela upp verksamheten i en del som regleras enligt den nya lagen och en annan del som regleras enligt FRL.
496
SOU 2011:68 Reglering av tjänstepensionsföretag
De särskilda reglerna i FRL om ombildning till livförsäkringsaktiebolag som får dela ut vinst ska ha sin motsvarighet i den nya lagen.
Understödsföreningar som uteslutande eller så gott som uteslutande bedriver sådan verksamhet som får bedrivas enligt regleringen i Tjänstepensionsdirektivet ska ha möjlighet att omvandlas till en tjänstepensionsförening. I samband med omvandlingen av föreningen ska föreningens nuvarande registrering kunna omvandlas till ett motsvarande verksamhetstillstånd för tjänstepensionsrörelse. Tjänstepensionsföretag ska ha möjlighet att få sitt verksamhetstillstånd för tjänstepensionsrörelse omvandlat till ett motsvarande verksamhetstillstånd för försäkringsrörelse. I samband med omvandlingen av tillståndet omvandlas tjänstepensionsföretaget till ett försäkringsföretag.
Frågor om tillstånd i samband med omvandling av försäkringsföretag, understödsföreningar och tjänstepensionsföretag ska prövas av Finansinspektionen. Beslut rörande tillstånd ska kunna överklagas. Finansinspektionen ska ges rätt att ta ut avgift för tillståndsprövningen.
Skäl för utredningens förslag: I avsnitt 6.1.7 har utredningen före-
slagit att det ska införas flexibla möjligheter för försäkringsföretag och tjänstepensionskassor att övergå till att omfattas av den nya tjänstepensionsregleringen, och för tjänstepensionsföretag som vill övergå från att omfattas av den nya tjänstepensionsregleringen till att omfattas av försäkringsregleringen. I detta avsnitt redovisas utredningens närmare förslag i denna del.
Utredningen föreslår en reglering som bygger på att renodlade tjänstepensionsförsäkringsföretag – dvs. försäkringsföretag som uteslutande eller så gott som uteslutande bedriver verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkringar – ska ha möjlighet att ansöka om tillstånd enligt den nya lagen om tjänstepensionsverksamhet, och i samband därmed omvandlas till ett motsvarande tjänstepensionsföretag. Ansökan ska prövas av Finansinspektionen, och vid denna prövning ska tidigare gjorda bedömningar av företaget och dess verksamhet kunna utnyttjas i den mån sådana bedömningar är relevanta vid en tillståndsprövning enligt den nya lagen. Den grundläggande tanken är alltså att ett försäkringsföretag som vill att deras
497
Reglering av tjänstepensionsföretag SOU 2011:68
tjänstepensionsverksamhet ska omfattas av det nya regelverket först måste se till att denna verksamhet finns i ett företag som uteslutande eller så gott som uteslutande bedriver tjänstepensionsverksamhet.
De försäkringsföretag och tjänstepensionskassor som redan i dag uteslutande eller så gott som uteslutande bedriver sådan tjänstepensionsverksamhet som får bedrivas enligt Tjänstepensionsdirektivet torde kunna ansöka om tillstånd enligt den nya lagen så snart den träder ikraft.
När det gäller de s.k. blandade bolagens möjlighet att låta deras tjänstepensionsverksamhet omfattas av det nya regelverket gör utredningen följande överväganden. För att blandade företag ska kunna utnyttja möjligheten till omvandling måste det i dessa företag först ske en renodling av den verksamhet som företaget får, och vill, bedriva enligt den nya lagen om tjänstepensionsrörelse. Anledningen till att det måste ske en renodling är att tjänstepensionsföretagen inte får bedriva annan verksamhet än tjänstepensionsverksamhet och sådan verksamhet som är föranledd av tjänstepensionsverksamheten, och att försäkringsföretagen inte får bedriva annan rörelse än försäkringsrörelse och därmed sammanhängande verksamhet23. Utredningen gör bedömningen att en sådan renodling kan uppnås på ett flertal olika sätt redan enligt nu gällande regler, givet vissa justeringar.
För det första kan samtliga företagsformer renodla verksamheten genom beståndsöverlåtelser24. En beståndsöverlåtelse kan antingen avse det bestånd25 som avser den del av verksamheten som ska lyda under den nya lagen om tjänstepensionsrörelse, eller det bestånd som avser den del av verksamheten som faller under försäkringsregleringen. Det kan här noteras att den nuvarande regleringen kring beståndsöverlåtelser är en rent nationell reglering, som alltså kan ändras på ett sådant sätt att den möjliggör beståndsöverlåtelser till och från tjänstepensionsföretag. En sådan ändring är en av de nödvändiga justeringarna i den nu gällande reglerna.
För det andra kan försäkringsaktiebolag använda sig av institutet delning26, som blivit tillgängligt genom den nya försäkringsrörelselagen. En delning kan ske genom att det överlåtande bolagets samt-
23 När ”tjänstepensionsverksamhet” bedrivs av ett försäkringsföretag är det fråga om tillåten försäkringsrörelse, dvs. verksamhet som regleras enligt bestämmelserna i FRL. 2410 kap. FRL. 25 Överlåtelse av bestånd av försäkringsavtal som efter överlåtelsen blir ett motsvarande bestånd av tjänstepensionsavtal. 2624 kap. ABL.
498
SOU 2011:68 Reglering av tjänstepensionsföretag
liga tillgångar och skulder övertas av två eller flera andra bolag, varvid det överlåtande bolaget upplöses utan likvidation. En delning kan också ske genom att en del av det överlåtande bolagets tillgångar och skulder övertas av ett eller flera andra bolag, utan att det överlåtande bolaget upplöses. Övertagande bolag kan vara ett redan bildat aktiebolag, eller ett aktiebolag som bildas genom delningen.
För beståndsöverlåtelser och delning finns det redan materiella regler kring stämmobeslut, Finansinspektionens prövning, övergång av företagets rättigheter och skyldigheter, m.m.
Utredningen gör bedömningen att den flexibilitet som den nuvarande regleringen erbjuder, i kombination med utredningens förslag, skapar tillräckliga tekniska möjligheter för de företag som måste renodla sina verksamheter för att de vill omfattas av det nya regelverket. En annan sak är att en sådan renodling i praktiken är både komplicerad och tidskrävande, och att det bl.a. därför behövs särskild övergångsreglering. Utredningens förslag till övergångsreglering behandlas i avsnitt 23.
En särskild fråga är här hur anspråk på del i s.k. icke-individualiserade rättigheter i försäkringsföretag och tjänstepensionskassor påverkas av en omvandling av det slag utredningen föreslår. En närliggande fråga är om förekomsten av denna form av kollektiva medel m.m. i praktiken hindrar vissa företag från att utnyttja den reglering som utredningen föreslår, t.ex. på grund av svårigheter att på ett rättvist sätt fördela kollektiva rättigheter mellan olika intressenter. När det gäller dessa frågor gör utredningen följande bedömningar.
Enligt nu gällande 4 kap. 8 § ska ett försäkringsföretags förvaltning av tillgångar som motsvarar dess åtaganden för tjänstepensionsförsäkring hållas åtskild från förvaltningen av företagets övriga tillgångar. De försäkringstekniska avsättningarna för tjänstepensionsförsäkringar ska hållas åtskilda från försäkringsföretagets övriga avsättningar. Redan enligt nu gällande regler ska det alltså i ett blandat försäkringsbolag vara åtskillnad mellan försäkringstekniska avsättningar och tillgångar svarande mot dessa som avser tjänstepensionsförsäkringar respektive övriga försäkringar.
Enligt 11 kap. 17 § ska årsvinsten i ett livförsäkringsaktiebolag och belopp som förs över från bundet eget kapital till fritt eget kapital i bolaget användas för återbäring, i den utsträckning inte vinsten eller det överförda beloppet får tas i anspråk för vinstutdelning eller för att täcka förluster enligt bestämmelser i bolagsordningen, eller annat följer av FRL eller lagen om årsredovisning för
499
Reglering av tjänstepensionsföretag SOU 2011:68
försäkringsföretag. Enligt 7 kap. 18 § ska ett livförsäkringsföretag gottskriva återbäring till försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade med en fördelning som utgår från försäkringens bidrag till överskottet, om inte annat följer av bestämmelser i försäkringsavtalet eller i bolagsordningen, eller annat följer av FRL eller lagen om årsredovisning för försäkringsföretag (kontributionsprincipen). Motsvarande reglering för ömsesidiga försäkringsbolag finns i 12 kap. 68–69 §§, och för försäkringsföreningar i 13 kap. 21 och 23 §§. Redan enligt nu gällande regler måste försäkringsföretagen alltså kunna fördela återbäring med utgångspunkt i försäkringens bidrag till överskottet, vilket i sin tur förutsätter en särredovisning av i vart fall olika försäkringstagarkollektiv.
När det särskilt gäller försäkringsföretag som har konsolideringsfond, jfr. 11 kap. 19 §, 12 kap. 70 § och 13 kap. 22 §, gör utredningen följande bedömningar. Enligt Finansinspektionens föreskrifter om svenska livförsäkringsbolags skyldighet att rapportera årsbokslutsuppgifter (FFFS 2008:22), Bilaga 1, Anvisningar till blankett Årsrapport i livförsäkringsbolag avsnitt H ska uppgift lämnas om fördelade tillgångsvärden avseende tjänstepensionsverksamhet. Uppgifterna ska fördelas bl.a. på förmånsbestämd respektive avgiftsbestämd samt fond respektive ej fond. Till detta kommer att försäkringens värde normalt beräknas och kommuniceras löpande till försäkringstagarna. Värdet delas normalt in i ett ”garanterat belopp” och ett preliminärt fördelat överskott. Varken det garanterade beloppet, överskottet eller summan av dem har visserligen inte någon direkt motsvarighet i bolagets balansräkning, men utredningen gör den bedömningen att bolagen mot bakgrund av dessa uppgifter borde kunna beräkna förhållandet mellan å ena sidan försäkringar hänförliga till tjänstepensionsverksamhet och å den andra sidan övriga försäkringar. Utredningen gör vidare den bedömningen att detta förhållande mellan tjänstepensionsförsäkringar och övriga försäkringar bör kunna användas som ”nyckel” vid en fördelning av tillgångar och skulder till respektive kollektiv.
Det bör här också särskilt understrykas att ett särskiljande endast blir aktuellt i de fall företaget vill lyda under den nya lagen om tjänstepensionsrörelse.
En omvandling enligt utredningens förslag medför inte någon grundläggande förändring av förutsättningarna för verksamheten. Den associationsrättsliga och rörelserättsliga regleringen för det omvandlade företaget som bedriver tjänstepensionsverksamheten finns visserligen i en ny lag, men bestämmelserna i den lagen före-
500
SOU 2011:68 Reglering av tjänstepensionsföretag
slås i allt väsentligt vara likalydande med de bestämmelser som gällde för företaget innan omvandlingen. På samma sätt föreslås den civil- och skatterättsliga regleringen vara i sak oförändrad.
Det bör här också särskilt noteras att ett s.k. icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag enligt utredningens förslag inte i samband med omvandlingen ska kunna övergå till att bli ett vinstutdelande tjänstepensionsaktiebolag. En sådan eventuell ombildning av ett icke vinstutdelande aktiebolag måste ske enligt de särskilda reglerna om detta. Den särskilda regleringen i försäkringsrörelselagen kring vinstutdelning i livförsäkringsaktiebolag ska alltså motsvaras av en likalydande reglering kring vinstutdelning i tjänstepensionsaktiebolag. Det bör vidare noteras att regeringen den 29 april 2010 beslutade att en särskild utredare bl.a. ska överväga vilka förändringar som bör göras för att skapa tydlighet i reglerna om ombildning till vinstutdelande verksamhet och som ökar försäkringstagarnas möjlighet att utöva inflytande över ombildningen.27
När det särskilt gäller omvandling av försäkringsaktiebolagen kan det noteras att dessa företag i grunden är aktiebolag som har fått tillstånd att bedriva försäkringsverksamhet. Om detta tillstånd ersätts med ett tillstånd att bedriva annan tillståndspliktig verksamhet, t.ex. bankrörelse, övergår aktiebolaget från att vara ett försäkringsaktiebolag till att bli ett bankaktiebolag. På motsvarande sätt innebär en övergång till tillståndspliktig tjänstepensionsverksamhet att aktiebolaget skulle övergå till att bli ett tjänstepensionsaktiebolag, utan att det behövs någon särskild reglering kring vare sig upplösning av aktiebolaget, eller hanteringen av de rättigheter och skyldigheter som är knutna till detta.28 För att uppnå en likartad ”bytesreglering” för alla associationsformer har utredningen dock valt att inte föreslå någon särreglering av aktiebolagen.
Ömsesidiga försäkringsbolag och tjänstepensionskassor är särskilda försäkringsrättsliga associationer. Till skillnad från försäkringsaktiebolagen kan dessa båda företagsformer sägas vara beroende av ett försäkringstillstånd för sin existens. Utredningen gör dock bedömningen att det är möjligt även för denna typ av företag att omvandlas till ett motsvarande tjänstepensionsföretag. Vid omvandling av en försäkringsföretagsform till en motsvarande tjänstepensionsföretagsform torde det inte behövas någon särskild regle-
27 Dir. 2010:43. 28 Här bortses från bolagsordnings- och firmaändringar.
501
Reglering av tjänstepensionsföretag SOU 2011:68
502
ring kring övergången av de rättigheter och skyldigheter som är knutna till det företag som byter företagsform.
Avslutningsvis ska det särskilt understrykas att utredningens förslag inte innebär något tvång för företagen att utnyttja det nya regelverket för tjänstepensionsverksamhet. Utredningens förslag hindrar inte företag från att fortsätta att bedriva sin tjänstepensionsverksamhet som försäkringsrörelse, då inom ramen för Solvens II-regelverket. När ett livförsäkringsföretag bedriver tjänstepensionsverksamhet inom ramen för försäkringsrörelse kan företaget under vissa förutsättningar använda den s.k. durationsbaserade metoden för beräkning av kapitalkravet för aktie inom kapitalkravet för marknadsrisk. Denna metod är särskilt anpassad för långa garantier, jfr. utredningens förslag i avsnitt 9.2.13.
18 Reglering av mindre försäkringsföretag
18.1 Inledning
All försäkringsverksamhet omfattas inte av Solvens II-direktivets bestämmelser. Det finns verksamhet som är undantagen på grund av sin särart och verksamhet som är undantagen på grund av storleken på verksamheten. Utredningens förslag när det gäller behandlingen av företag och verksamheter som inte omfattas av Solvens-II-direktivets tillämpningsområde består av två delar.
I den ena delen, som behandlas i avsnitt 6.2, föreslår utredningen att vissa former av verksamhet helt ska undantas från rörelserättslig reglering, dvs. vara undantagen från bestämmelserna i försäkringsrörelselagen (FRL). I den andra delen, som behandlas i avsnitt 6.3, föreslår utredningen dels att försäkringsrörelse som är av mycket begränsad omfattning ska vara undantagen från bestämmelserna i FRL. dels att det ska införas en särreglering för försäkringsföretag som bedriver sådan till storleken begränsad försäkringsrörelse som är särskilt undantagen från bestämmelserna i Solvens II-direktivet, men där verksamheten inte är så begränsad att den föreslås bli helt undantagen från rörelseregleringen.
Nedan behandlas utredningens mer detaljerade förslag till sådan särreglering som föreslås i avsnitt 6.3, dvs. särregleringen för det som utredningen valt att kalla mindre försäkringsföretag.
18.1.1 Antal mindre försäkringsföretag
Totalt är det 186 av de försäkringsföretag som för närvarande är registrerade hos Finansinspektionen som är sådana att de bedöms ha en verksamhet som uppfyller kraven för att företaget inte ska omfattas av Solvens II-direktivet på grund av storlek.
503
Reglering av mindre försäkringsföretag SOU 2011:68
2 försäkringsföreningar 6 livförsäkringsbolag 64 skadeförsäkringsbolag117 begravningskassor 97 kreatursbolag
Huruvida kreatursbolagen är aktiva eller inte är osäkert, eftersom bolagen sedan många år inte rapporterar till Finansinspektionen. Begravningskassor bedriver sådan verksamhet som är särskilt undantagen från Solvens II-direktivet, och i avsnitt 6.2 föreslår utredningen att begravningskassorna ska undantas från tillämpningsområdet för FRL. Vidare föreslår utredningen i avsnitt 6.3 att också ”mikroförsäkringsföretag” ska vara helt undantagna från försäkringsrörelselagen. Sannolikt kommer detta att medföra att samtliga kreatursbolag hamnar utanför den försäkringsrättsliga regleringen.
18.2 Utgångspunkter för särregleringen
18.2.1 Generella utgångspunkter
Utredningens bedömning: Särregleringen för mindre försäk-
ringsföretag ska så långt möjligt ta hänsyn till de särdrag som finns för de berörda företagen, men ändå ge ett konsumentskydd som ligger på samma nivå som Solvens II-reglerna.
Skäl för utredningens bedömning: Särregleringen ska vara utfor-
mad på ett sådant sätt att den så långt möjligt tar hänsyn till de särdrag som finns när det gäller mindre försäkringsföretag, t.ex. att företagen ofta har relativt väldefinierade risker och på grund av sin begränsade omfattning ofta har få anställda. Den hänsyn som bör tas får dock, enligt utredningen, inte gå så långt att särregleringen inte fyller syftet med att reglera försäkringsverksamhet, dvs. att
1 Det finns 53 försäkringsföretag registrerade hos Finansinspektionen som klassas som större lokala företag (SLOK). Av dessa har 11 företag en verksamhet som omfattas av artikel 4 i Solvens II-direktivet och därmed uppfyller kraven på att kunna vara mindre försäkringsföretag. Det finns också 53 försäkringsföretag registrerade hos Finansinspektionen som klassas som mindre lokala företag (MLOK). Sammantaget är det 64 företag som omfattas av Solvens II-direktivets undantag.
504
SOU 2011:68 Reglering av mindre försäkringsföretag
upprätthålla ett konsumentskydd för försäkringstagare och andra ersättningsberättigade. När det gäller nivån på detta konsumentskydd finns det, enligt utredningen, ingen anledning att avvika från den nivå på godtagbart konsumentskydd som gäller enligt de nya Solvens II-reglerna. Att ha lägre skyddsnivå för mindre försäkringsföretag skulle kunna öppna upp för snedvridning av konkurrensen och regelarbitrage. Utredningens förslag är avsedda att befrämja förutsebarhet och likformighet.
Enligt utredningen kan dessa övergripande mål uppnås genom användning av enklare särregler som bygger på såväl nuvarande regler i FRL och utfall från Finansinspektionens tillsynsverktyg ”trafikljuset”, som på delar av bestämmelserna i Solvens IIdirektivet. Alla områden som regleras enligt nuvarande bestämmelser i FRL bör enligt utredningen regleras också för mindre försäkringsföretag. Antingen genom särregler eller genom tillämpning av de generella bestämmelserna.
Med enklare regler minskar visserligen flexibiliteten och möjligheten att ta hänsyn till omständigheter i det enskilda fallet, men det bör då framhållas att de försäkringsföretag som omfattas av särreglerna kan välja att istället tillämpa det i vissa delar mer flexibla och principbaserade Solvens II-regelverket.
18.2.2 Såväl liv- som skadeförsäkringsrörelse ska få bedrivas enligt särregleringen
Utredningens förslag: Särregleringen för mindre försäkringsfö-
retag ska kunna tillämpas av mindre livförsäkringsföretag, mindre skadeförsäkringsföretag och mindre captivebolag för direktförsäkring. Delvis olika regler ska gälla beroende på vilken verksamhet som företaget bedriver.
Skäl för utredningens förslag: Livförsäkringsverksamhet med
sparandeinslag anses vara en särskilt skyddsvärd verksamhet, bl.a. på grund av att försäkringskontrakten ofta sträcker sig över en mycket lång tidsperiod och att det ofta finns betydande belopp sparade i sådana försäkringar.
Vid utformningen av särreglerna för mindre försäkringsföretag måste därför ställning tas till om det över huvud taget ska vara tilllåtet att bedriva livförsäkringsverksamhet enligt den särreglering
505
Reglering av mindre försäkringsföretag SOU 2011:68
som nu föreslås, eller om reglerna endast ska kunna tillämpas av försäkringsföretag som bedriver skadeförsäkringsverksamhet. Det finns för närvarande2 inte något försäkringsföretag i Sverige som bedriver livförsäkringsverksamhet med sparandeinslag och som uppfyller kraven för att få tillämpa de nu föreslagna särreglerna . Det kan dock inte uteslutas att sådana försäkringsföretag bildas i framtiden, särskilt om det finns ett anpassat regelverk som uppfattas som attraktivt. Som framgått ovan föreslår utredningen att målet med regleringen ska vara att skyddsnivån ska vara densamma för försäkringstagare i mindre försäkringsföretag som i övriga försäkringsföretag. De kapitalkrav som utredningen föreslår är enkelt utformade men bör enligt utredningen i genomsnitt leda till vare sig högre eller lägre kapitalkrav jämfört med Solvens II-direktivet. Mot denna bakgrund anser utredningen att det inte finns något skäl att förhindra att även livförsäkringsföretag som tillhandahåller försäkringar med sparandeinslag, t.ex. tjänstepension som bedrivs inom ramen för försäkringsrörelse, ska ha möjlighet att följa särregleringen för mindre försäkringsföretag.
Den definition av captivebolag för försäkring som föreslås i avsnitt 6.4.2 innebär att captivebolag för försäkring är ”försäkringsföretag”. Särregleringen för mindre försäkringsföretag kan därför tillämpas även av captivebolag för försäkring som uppfyller kraven för att vara ett mindre försäkringsföretag. När det däremot gäller captivebolag för återförsäkring är dessa definierade som återförsäkringsbolag. Eftersom artikel 4 i Solvens II-direktivet endast gäller för försäkringsföretag, och alltså motsatsvis inte för återförsäkringsföretag, kan captivebolag för återförsäkring inte tillämpa den nu föreslagna särregleringen.
18.2.3 Områden för särreglering
Utredningens förslag: Särregleringen ska omfatta bestämmelser
om försäkringstekniska avsättningar, kapitalkrav, placeringsregler, företagsstyrning och rapportering.
Skäl för utredningens bedömning: Målsättningen med utredning-
ens förslag är att särreglerna ska ge ett lika gott konsumentskydd
2 Av information från FI 2011-06-10 om vilka försäkringsföretag som är så små att de kan tillämpa särreglerna framgår att det vid denna tidpunkt inte fanns något sådant företag som tillhandahåller produkter med sparande.
506
SOU 2011:68 Reglering av mindre försäkringsföretag
som de generella bestämmelserna, men vara enklare att tillämpa. I grunden bör reglerna i FRL tillämpas också för de mindre företagen. De nya särreglerna för mindre försäkringsföretag bör framför allt gälla för de områden där Solvens II-direktivet ställer nya eller starkt förändrade krav.
Utredningen har granskat de områden där Solvens II-direktivet ställer nya eller starkt förändrade krav och övervägt om mindre försäkringsföretag ska följa de nya bestämmelserna eller om särskilda särregler ska införas. Utredningen har funnit att särregler bör införas avseende försäkringstekniska avsättningar, kapitalkrav, placeringsregler, företagsstyrning och rapportering.
Regleringen av försäkringstekniska avsättningar i Solvens IIdirektivet skulle visserligen kunna tillämpas av mindre försäkringsföretag, särskilt med tanke på den flexibilitet som finns i direktivet när det gäller dessa beräkningar. Samtidigt kan det konstateras att en avsättningsberäkning i linje med dagens reglering är tillräcklig, särskilt mot bakgrund av att en sådan beräkning också används i den externa redovisningen och att det kapitalkrav som utredningen föreslår för mindre försäkringsföretag inte behöver bygga på en Solvens II-beräkning av avsättningarna.
Regleringen av kapitalkrav i Solvens II-direktivet är alltför komplex för att vara lämplig för mindre försäkringsföretag. Den särreglering av kapitalkraven som utredningen föreslår kan dock sägas bygga på grundtankarna om riskkänslighet i Solvens II-direktivet, och utfall från Finansinspektionens tillsynsverktyg ”trafikljuset”.
Utredningen anser vidare att det ska finnas en särreglering kring de mindre försäkringsföretagens placeringar. Solvens II-direktivet innehåller en i huvudsak principbaserad reglering av försäkringsföretagens investeringar. Utredningen har valt att föreslå att det för de mindre försäkringsföretagen även fortsättningsvis ska finnas tydliga ramar för placeringarna.
Den nuvarande regleringen i FRL bygger på ett kapitalkrav som beräknas med fokus på försäkringsriskerna, med en buffert i beräkningen. Riskerna på tillgångssidan hanteras genom stränga placeringsregler för de tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska tillgångarna. Solvens II-direktivet innebär att kapitalkravet beräknas utifrån risker på såväl tillgångs- som skuldsidan, utan buffert men med en riskmarginal. Det innebär att placeringsreglerna kunnat göras friare i Solvens II-direktivet då höga risker i placeringarna resulterar i högre kapitalkrav. Utredningens förslag till särregler för mindre försäkringsföretag innebär att risker på placeringssidan till
507
Reglering av mindre försäkringsföretag SOU 2011:68
en del, men inte fullt ut, reflekteras i höga kapitalkrav. Det finns därför behov av att även fortsättningsvis begränsa manöverutrymmet i placeringsverksamheten.
Utredningens förslag innehåller en uppräkning av vilka tillgångsslag som får användas för att täcka belopp som svarar mot de försäkringstekniska avsättningarna och kapitalkravet. I utredningens förslag definieras alltså begreppet skuldtäckningstillgångar på ett annat sätt än i dag. Annorunda uttryckt föreslås placeringsreglerna omfatta en större andel av samtliga tillgångar i ett försäkringsföretag, jämfört med dagens reglering. Förslaget innebär bl.a. att förmånsrätten för försäkringstagare och andra ersättningsberättigade kommer att gälla för en större mängd tillgångar, jämfört med dagens reglering.
Utredningen föreslår även vissa kvantitativa begränsningar när det gäller placeringen av skuldtäckningstillgångarna. Med begränsade placeringsmöjligheter när det gäller dessa tillgångar skapas bättre förutsättningar för en god kontroll över placeringsriskerna i mindre försäkringsföretag, som ofta har en liten organisation och begränsad kompetens inom kapitalförvaltningsområdet.
Utredningen har valt att behålla begreppet ”placeringsregler” i särregleringen, för att markera att regleringen av tillåtna tillgångar för mindre försäkringsföretag är en form av äldre kvantitativ detaljreglering som skiljer sig från den principbaserade regleringen i Solvens II-direktivet. I den reglering som införs till följd av Solvens II-direktivet har utredningen valt att använda termen ”investeringsregler”. När det gäller särregleringen kring företagsstyrning gör utredningen bedömningen att de nuvarande regleringen, som i princip utgår från en kombination av bestämmelser i FRL och Finansinspektionens allmänna råd om intern styrning och kontroll (FFFS 2005:1), inte är det bästa alternativet för mindre försäkringsföretag. Istället bygger utredningens förslag i grunden på bestämmelserna i Solvens II-direktivet med principen om en god företagsstyrning inklusive riskhantering. Kraven som föreslås har dock anpassats till att det är mindre försäkringsföretag som ska följa de nya reglerna. Ett litet försäkringsföretag har andra utmaningar, och måste enligt utredningen ges ännu större möjligheter att flexibelt utforma sin organisation. Utredningen föreslår att det för dessa företag införs dels ett övergripande krav på verksamheten bedrivs med en för rörelsens omfattning och beskaffenhet tillfredsställande soliditet, företagsstyrning och riskkontroll, så att åtagandena mot försäkringstagare och andra ersättningsberättigade kan
508
SOU 2011:68 Reglering av mindre försäkringsföretag
fullgöras, dels krav på två olika riktlinjer. Den ena riktlinjen ska behandla företagets interna regler kopplade till soliditeten i verksamheten och den andra riktlinjen ska behandla företagets interna regler kopplade till de mer kvalitativa delarna i god styrning och riskhantering.
Slutligen föreslår utredningen särregler när det gäller rapportering till Finansinspektionen. Särreglerna innehåller en väsentligt mindre administrativ rapporteringsbörda, jämfört med vad som gäller enligt Solvens II-direktivet.
18.2.4 Nuvarande bestämmelser om dispens
Utredningens förslag: Vissa av de nuvarande bestämmelserna
om undantag från FRL:s tillämpningsområde och bestämmelsen som ger möjlighet till nedsättning av garantibelopp slopas.
Skäl för utredningens förslag: Utredningens förslag i avsnitt 6.2
till delvis nya bestämmelser om vilken verksamhet som är undantagen från bestämmelserna i FRL och utredningens förslag till särreglering av mindre försäkringsföretag innebär att de nuvarande bestämmelserna om undantag i 1 kap. 19 och 20 §§ ska slopas. Även möjligheten till nedsättning av garantibelopp, som i dag regleras genom en bestämmelse i 7 kap. 20 §, ska slopas, eftersom utredningens förslag till reglering av garantibelopp för mindre försäkringsföretag har utformats med hänsyn till de dispenser som meddelats med stöd av 7 kap. 20 §.
18.2.5 Befintliga dispenser
Utredningens förslag: Samtliga meddelade dispenser från
bestämmelserna i försäkringsrörelselagen som har sin grund i att företaget bedriver begränsad verksamhet ska upphöra att gälla, efter en övergångsperiod om ett år.
Skäl för utredningens förslag: De försäkringsföretag som uppfyl-
ler kraven för att vara mindre försäkringsföretag och som för närvarande har dispens från FRL har ofta tidsbegränsade dispenser, men det finns också dispenser som inte är tidsbegränsade. Det
509
Reglering av mindre försäkringsföretag SOU 2011:68
finns bl.a. dispenser som avser all form av rapportering, vilket medför att det är okänt för Finansinspektionen hur stor verksamhet ett sådant företaget har. De tidsbegränsade dispenserna har normalt en tydlig koppling till en särskild bestämmelse i FRL, och upphör att gälla när tiden för dem går ut eller när de underliggande bestämmelserna i FRL inte längre finns kvar.
De dispenser som inte är tidsbegränsade kan vara utformade på olika sätt och är ofta inte lika tydligt knutna till en särskild bestämmelse i FRL. Utredningen anser att även dispenser som inte är tidsbegränsade bör upphöra att gälla när hela det underliggande regelverket förändras i grunden.
Mot bakgrund av att det är många mindre försäkringsföretag som har dispens så bör de ges möjlighet att inordna sin verksamhet under de nya bestämmelserna. Utredningen föreslår därför att de försäkringsföretag som har dispens medges en övergångstid för anpassning. Utredningen gör bedömningen att en övergångsperiod om ett år är tillräcklig.
18.3 Avgränsning av mindre försäkringsföretag
18.3.1 Tillträde till särreglerna genom ansökan och tillstånd
Utredningens förslag: Försäkringsföretag som bedriver verk-
samhet av mindre omfattning får, efter ansökan, ges tillstånd att tillämpa särreglerna för mindre försäkringsföretag. Med ett mindre försäkringsföretag avses ett försäkringsföretag som har fått ett sådant tillstånd. Mindre försäkringsföretag som inte längre uppfyller kraven för att vara ett mindre försäkringsföretag ska anmäla detta till Finansinspektionen. Med stöd av en sådan anmälan ska Finansinspektionen ompröva företagets tillstånd att bedriva försäkringsrörelse, med tillämpning av bestämmelserna om bedrivande av försäkringsrörelse i allmänhet. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om det närmare innehållet i ansökningar och anmälningar.
Skäl för utredningens bedömning: Av artikel 4.5 i Solvens II-
direktivet framgår att bestämmelserna om undantag från tillämpningsområdet på grund av storlek inte ska hindra något försäk-
510
SOU 2011:68 Reglering av mindre försäkringsföretag
ringsföretag från att ansöka om att få, eller fortsätta att ha, tillstånd enligt bestämmelserna i direktivet. Samtidigt framgår det av artikel 4.4 att direktivet ska upphöra att gälla för försäkringsföretag när tillsynsmyndigheten har slagit fast att de aktuella tröskelbeloppen i artikel 4 inte har överskridits under de tre föregående på varandra följande åren, eller förväntas överskridas inom de följande fem åren.
Utredningen har övervägt hur företag, Finansinspektionen och övriga intressenter ska kunna känna till att ett försäkringsföretag följer särreglerna, hur befintliga företag som uppfyller kraven för att vara mindre försäkringsföretag ska hanteras, hur nystartade försäkringsföretag ska hanteras samt hur ett försäkringsföretag som inte längre uppfyller kraven för att få tillämpa särreglerna ska hanteras.
Särskilt tillstånd att tillämpa särreglerna för mindre försäkringsföretag
Utredningen har övervägt hur Finansinspektionen, allmänheten och övriga intressenter ska kunna känna till om ett försäkringsföretag följer särreglerna eller de generella bestämmelserna. Utredningen har stannat för ett förslag som innebär att det ska krävas särskilt tillstånd från Finansinspektionen för att få tillämpa särreglerna för mindre försäkringsföretag. Genom att införa ett särskilt tillstånd för mindre försäkringsföretag blir det tydligt för alla berörda vilket regelverk som är tillämpligt. Förslaget kommer bl.a. att underlätta Finansinspektionens löpande tillsyn.
En ordning med ”generella” tillstånd att bedriva försäkringsrörelse i kombination med särreglering, som inte bygger på Solvens II-direktivet för vissa försäkringsföretag skulle kunna öppna en ”genväg” till den gemensamma marknaden inom Europa. De rättigheter som tillkommer ”försäkringsföretag” skulle kunna missbrukas av mindre försäkringsföretag. Om det av Finansinspektionens beslut om tillstånd att bedriva försäkringsrörelse framgår att det är ett avgränsat tillstånd minskar risken för missbruk. Via bl.a. Finansinspektionens hemsida kan det göras allmänt känt vilka försäkringsföretag som inte tillämpar de generella bestämmelserna, och då exempelvis inte heller har rätt att bedriva verksamhet över gränserna med stöd av 3 kap. FRL.
511
Reglering av mindre försäkringsföretag SOU 2011:68
Befintlig verksamhet
Utredningen har övervägt hur de försäkringsföretag som i dag uppfyller kriterierna för att vara ett mindre försäkringsföretag ska hanteras när de nya bestämmelserna träder i kraft. Av artikel 4.5 i Solvens II-direktivet framgår att reglerna om undantag inte ska hindra försäkringsföretag från att ansöka om att få, eller fortsätta ha, auktorisation och därmed följa kraven i Solvens II-regelverket. Samtliga försäkringsföretag kommer när Solvens II-direktivet träder i kraft att omfattas av dess bestämmelser.
Eftersom det inte får finnas något hinder för mindre försäkringsföretag att välja det generella regelverket som införs till följd av Solvens II-direktivet, anser utredningen att det inte är lämpligt att ha en övergångsregel där det anges att alla företag som vid lagens ikraftträdande uppfyller kraven för att vara mindre ska följa särregleringen. Det torde visserligen vara enklare för ett mindre företag att följa de nya särreglerna jämfört med den generella regleringen som införs till följd av Solvens II-direktivet, men försäkringsföretaget går då miste om fördelarna med att följa den mer flexibla generella regleringen samt möjligheten att följa särskilda regler för verksamhet i ett annat land inom EES. Mot denna bakgrund anser utredningen att beslutet om val av regelverk bör ligga hos företaget. Utredningen föreslår därför att det ska krävas en aktiv handling från försäkringsföretaget för att det ska få följa särreglerna för mindre försäkringsföretag.
Utredningen föreslår att de försäkringsföretag som, kan och vill, tillämpa särreglerna ska ansöka om tillstånd för detta hos Finansinspektionen. Genom att det krävs en aktiv handling uppfylls kraven i artikel 4.4 i Solvens II-direktivet, där det framgår att tillsynsmyndigheten ska slå fast att försäkringsföretaget har en så liten verksamhet att det uppfyller kraven för att vara undantaget på grund av storlek.
Ansökan eller anmälan
Utredningen har särskilt övervägt om det ska krävas en ansökan om tillstånd att få tillämpa särreglerna för mindre försäkringsföretag, eller om det ska vara tillräckligt med en anmälan. Eftersom Finansinspektionen måste göra en prövning av förutsättningarna för tillstånd ska det krävas en ansökan. För de försäkringsföretag
512
SOU 2011:68 Reglering av mindre försäkringsföretag
som redan bedriver försäkringsverksamhet när de nya bestämmelserna träder i kraft anser utredningen alltså att det krävs en ansökan till tillsynsmyndigheten. Om förutsättningar för tillstånd finns ska Finansinspektionen ge försäkringsföretaget tillstånd att tillämpa särreglerna för mindre försäkringsföretag. För de försäkringsföretag som, kan och vill, tillämpa särreglerna redan i samband med ikraftträdandet av de bestämmelser som införs till följd av Solvens II-direktivet måste en ansökan lämnas in till Finansinspektionen i god tid innan de nya reglerna träder ikraft.
Nystartade försäkringsföretag
Nystartade försäkringsföretag som vill tillämpa särreglerna för mindre försäkringsföretag måste på sedvanligt sätt ansöka om tillstånd att bedriva försäkringsrörelse hos Finansinspektionen, och då samtidigt anmäla att de vill tillämpa särreglerna för mindre försäkringsföretag. Finansinspektionen har då möjlighet att i tillståndsbeslutet slå fast att verksamheten är så liten att försäkringsföretaget ska tillämpa särreglerna. Tillståndsprövningen ska då göras med tillämpning av särreglerna, jfr. 2 kap. 4 § 2.
I samband med att ett försäkringsföretag ansöker om tillstånd att driva försäkringsrörelse ska företaget redan enligt nu gällande regler lämna in dokumentation om sin tilltänkta verksamhet till tillsynsmyndigheten, dvs. i princip en affärsplan. Det innebär att Finansinspektionen kommer att kunna kontrollera om ett försäkringsföretag bedriver verksamhet av begränsad omfattning eller inte, och även bedöma hur den tilltänkta verksamheten över tid kommer att förhålla sig till de olika tröskelvärdena. Mindre försäkringsföretag vars verksamhet växer i omfattning
Verksamheten i ett mindre försäkringsföretag kan med tiden komma att växa i omfattning på ett sådant sätt att tröskelvärdena överskrids. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att mindre försäkringsföretag som inte längre uppfyller kraven för att vara ett mindre försäkringsföretag ska vara skyldiga att anmäla detta till Finansinspektionen. Med stöd av en sådan anmälan ska Finansinspektionen ompröva företagets tillstånd att bedriva försäkringsrörelse, med tillämpning av bestämmelserna om bedrivande av försäkringsrörelse i allmänhet.Bestämmelser om den närmare utformningen av ansökningar och anmälningar bör regleras på lägre nivå, och utredningen föreslår därför ett bemyndigande för regeringen
513
Reglering av mindre försäkringsföretag SOU 2011:68
eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela sådana föreskrifter.
18.3.2 Verksamhet av mindre omfattning
Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska anses bedriva
verksamhet av mindre omfattning, om företagets
1. årligen tecknade bruttopremieinkomst inte överstiger fem miljoner euro,
2. försäkringstekniska avsättningar brutto inte överstiger tjugofem miljoner euro,
3. verksamhet inte omfattar försäkrings- eller återförsäkringsrisker som täcker ansvars-, kredit- och borgensförbindelser såvida de inte är underordnade risker, och
4. verksamhet som inte omfattar mottagen återförsäkring med premier som överstiger en halv miljon euro eller tio procent av dess bruttopremieinkomst eller som har försäkringstekniska avsättningar brutto avseende mottagen återförsäkring som överstiger två och en halv miljon euro eller tio procent av dess försäkringstekniska avsättningar brutto.
Om försäkringsföretaget ingår i en försäkringsgrupp enligt bestämmelserna i 10 kap. får gruppens försäkringstekniska avsättningar, inklusive de belopp som kan återvinnas brutto enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag inte överstiga tjugofem miljoner euro.
Skäl för utredningens förslag: Bestämmelsen i artikel 4.1 i Solvens
II-direktivet om undantag från tillämpningsområdet på grund av storlek bör tas in i lagtexten med vissa språkliga justeringar. Av utredningens förslag till särregler om rapportering för mindre försäkringsföretag i avsnitt 18.4.11, framgår att dessa årligen ska rapportera vissa uppgifter till Finansinspektionen. Det medför att det finns en möjlighet för Finansinspektionen att kontrollera att mindre försäkringsföretag inte överskrider beloppsgränserna.
18.3.3 Mikroförsäkringsföretag
Utredningens förslag: Försäkringsföretag som vid de nya reg-
lernas ikraftträdande bedriver verksamhet med en premiein-
514
SOU 2011:68 Reglering av mindre försäkringsföretag
komst som har understigit en halv miljon kronor per år under de senaste tre åren ska informeras om möjligheten att helt undantas från lagens tillämpningsområde (mikroföretag).
Skäl för utredningens förslag: I avsnitt 6.3.4 har utredningen före-
slagit att försäkringsföretag som har en mycket begränsad verksamhet ska vara helt undantagna från tillämpningsområdet för FRL.
De försäkringsföretag som bedriver en sådan mycket begränsad verksamhet kommer troligen att föredra den administrativa lättnad som det innebär att bli helt undantagen från kraven i FRL. Samtidigt ska alla försäkringsföretag som i dag har tillstånd ha möjlighet att – om förutsättningarna är uppfyllda – själva välja att följa de generella bestämmelser som införs till följd av Solvens II-direktivet, de föreslagna särreglerna för mindre försäkringsföretag eller vara helt undantagna från kraven i FRL.
Utredningen föreslår att Finansinspektionen tillskriver de aktuella försäkringsföretagen och upplyser dem om att deras tillstånd kommer att upphöra att gälla vid en viss given tidpunkt och att de därefter kommer att vara helt undantagna från de rörelserättsliga reglerna i FRL. I samband med detta ska försäkringsföretagen ges möjlighet att aktivt begära att få behålla sitt tillstånd, dvs. att följa de rörelserättsliga reglerna som införs till följd av Solvens II-direktivet eller den särreglering som utredningen föreslår.
515
Reglering av mindre försäkringsföretag SOU 2011:68
18.4 Särregler för mindre försäkringsföretag
18.4.1 Tillämpliga bestämmelser
Utredningens förslag: Mindre försäkringsföretag ska inte
tillämpa bestämmelserna om
1. verksamhet i ett annat land inom EES, eller
2. offentliggörande och rapportering. Mindre försäkringsföretag ska tillämpa särregler istället för de generella bestämmelserna om
1. företagsstyrning,
2. värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar,
3. investeringar,
4. kapitalbas, 5 kapitalkrav, 6 interna modeller, eller 7 offentliggörande och rapportering.
Skäl för utredningens förslag: För att skapa en lättillgänglig
reglering bör det nya kapitlet för mindre försäkringsföretag, utöver särreglerna, innehålla en hänvisning till de bestämmelser i FRL som inte gäller för mindre försäkringsföretag, och i vilka delar bestämmelser i FRL ersätts av särreglering. Den uttömmande hänvisningen bör enligt utredningen placeras i början av det nya kapitlet. I avsnitt 18.2.3 redovisas de områden inom vilka utredningen föreslår att det införs särregler för mindre försäkringsföretag. I princip ersätter särreglerna de bestämmelser som införs i FRL till följd av Solvens II-direktivet.
När det gäller bestämmelserna om verksamhet i ett annat land får dessa inte tillämpas av försäkringsföretag som följer en nationell särreglering. Det hindrar naturligtvis inte ett mindre försäkringsföretag från att ansöka i ett annat land om att där få utöva försäkringsrörelse.
De bestämmelser som inte ska tillämpas av mindre försäkringsföretag finns i 3 kap., 4 kap. 1, 16–32 samt 38 §§, 5 kap. 1–13 och 17 §§ samt 6–9 och 16 kap. Resterande bestämmelser i FRL gäller för mindre försäkringsföretag. Detta medför bl.a. att bestämmelserna om förmånsrätt gäller också för mindre försäkringsföretag.
516
SOU 2011:68 Reglering av mindre försäkringsföretag
18.4.2 Värdering för solvensändamål
Utredningens förslag: Ett mindre försäkringsföretag ska vär-
dera sina tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar enligt lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag och föreskrifter som meddelas med stöd av den lagen.
Skäl för utredningens förslag: Utredningens utgångspunkt är att
mindre försäkringsföretag inte ska behöva ha ”dubbla” balans- och resultaträkningar, dvs. en balans- och resultaträkning för redovisningsändamål och en annan för solvensändamål. De mindre försäkringsföretagen ska inte behöva omvärdera sina tillgångar, skulder och avsättningar (inklusive försäkringstekniska avsättningar) för att kunna beräkna kapitalbas och kapitalkrav.
Alla försäkringsföretag, utom de som har en viss dispens, ska följa lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag (ÅRFL) och Finansinspektionens nuvarande föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2011:28) om årsredovisning i försäkringsföretag, där det finns värderingsregler för tillgångar, skulder och försäkringstekniska avsättningar. När det gäller värdering av försäkringstekniska avsättningar finns endast en bestämmelse i ÅRFL, 4 kap. 9 §. Bestämmelsen infördes år 2004 och medförde en ”frikoppling” mellan redovisningsreglerna och rörelsereglerna3. Enligt §bestämmelsen ska de försäkringstekniska avsättningarna motsvara belopp som krävs för att bolaget ska kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal. I Finansinspektionens föreskrift FFFS 2011:28 finns mer detaljerade bestämmelser om värdering av försäkringstekniska avsättningar, men föreskrifterna innehåller även en hänvisning till 5 kap. 1–9 §§ i FRL. Dessa bestämmelser m. fl. kommer att behöva flyttas från FRL till föreskriften om årsredovisning i försäkringsföretag, eftersom FRL inte längre kommer att innehålla redovisningsregler när Solvens II införts.
Det finns enligt nuvarande bestämmelser möjlighet att få undantag från ÅRFL. Enligt 1 kap. 1 § ÅRFL kan undantag medges för sådana försäkringsföretag som får undantas från försäkringsrörelselagen enligt 1 kap. 19 till 20 FRL. Som framgått i avsnitt 18.2.4 föreslår utredningen att dessa undantag ska utmönstras, och i
3Prop. 2004/05:24 om internationell redovisning i svenska företag, s. 118 ff.
517
Reglering av mindre försäkringsföretag SOU 2011:68
avsnitt 22.10 föreslår utredningen nödvändiga följdändringar i ÅRFL. Enligt de nuvarande reglerna prövar Finansinspektionen frågor om sådana undantag och har också meddelat föreskrifter om vad som ska gälla för de företag som har dispens. Värderingsreglerna för dessa företag finns i nuvarande Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2011:27) om förenklad årsredovisning i försäkringsföretag som har dispens.
Med särregleringen införs särskilda bestämmelser för mindre försäkringsföretag. Utredningen förslag medför att mindre försäkringsföretag kommer att tillämpa ÅRFL. Den nuvarande gränsdragningen mellan de företag som ska tillämpa värderingsreglerna i ÅRFL och Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2011:28) om årsredovisning i försäkringsföretag, och de företag som ska tillämpa värderingsreglerna i Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2011:27) om förenklad årsredovisning i försäkringsföretag med dispens stämmer emellertid inte överens med Solvens II-direktivets artikel om företag som är undantagna på grund av storlek. Gränsen för vad som är ett mindre försäkringsföretag enligt EU-direktivet och vad som är ett mindre försäkringsföretag i Sverige är alltså satt på olika nivåer. Det betyder att det nu blir fler, och med svenska mått mätt större, försäkringsföretag som kommer att kunna tillämpa särreglerna, jämfört med de försäkringsföretag som har dispens enligt nuvarande bestämmelser. Här bör avslutningsvis också nämnas att många av de försäkringsföretag som har dispens enligt nuvarande bestämmelser, och som skulle kunna ha svårt att följa ÅRFL inte kommer att omfattas av något regelverk alls. Det är därför lämpligt att föreskrifter om värdering av tillgångar och skulder som är anpassade till den kategori företag som ska följa särreglerna meddelas med stöd av det bemyndigande som redan finns i 1 kap. 4 § ÅRFL.
18.4.3 Försäkringstekniska avsättningar och krav på aktuarie
Utredningens förslag: Särregleringen ska innehålla en grund-
läggande bestämmelse om att ett mindre försäkringsföretags försäkringstekniska avsättningar ska motsvara belopp som krävs för att företaget vid varje tidpunkt ska kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal.
518
SOU 2011:68 Reglering av mindre försäkringsföretag
Den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 14 § FRL om aktuarie ska tas in i särregleringen för mindre försäkringsföretag.
Skäl för utredningens förslag: Särregleringen bör enligt utred-
ningen innehålla en motsvarighet till den nuvarande grundläggande bestämmelsen om försäkringstekniska avsättningar i 5 kap. 1 § första stycket FRL, eftersom mindre försäkringsföretag inte ska tilllämpa de bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar som införs i FRL till följd av Solvens II-direktivet. Som framgått i avsnitt 18.4.2 ovan kommer de närmare bestämmelserna om beräkning och värdering av avsättningar att finnas i ÅRFL och föreskrifter som meddelas med stöd av den lagen.
Utredningen föreslår också att den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 14 § första stycket om att de försäkringstekniska utredningarna och beräkningarna ska utföras under överinseende av en eller flera aktuarier med den insikt och erfarenhet i dessa frågor som fordras med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet ska ha sin motsvarighet i särregleringen. Även bestämmelsen i 5 kap. 14 § andra stycket nuvarande FRL om anmälan för registrering och det till 5 kap. 14 § första stycket första stycket hörande bemyndigandet i 5 kap. 17 § ska ha sin motsvarighet i särregleringen.
Utredningen har övervägt att inte införa särregler för beräkning av försäkringstekniska avsättningar, utan istället låta alla försäkringsföretag beräkna dessa på samma sätt, dvs. enligt Solvens IIdirektivets bestämmelser. Om samma bestämmelser skulle tillämpas skulle emellertid mindre försäkringsföretag tvingas värdera sina åtaganden på två olika sätt, ett för att få fram ”Solvens II-värden” och ett för den externa redovisningen. Till detta kommer att utredningens förslag till kapitalkrav inte förutsätter en ”Solvens IIberäkning” av de försäkringstekniska avsättningarna. I sak föreslår utredningen alltså att de nuvarande bestämmelserna om beräkning och värdering av försäkringstekniska avsättningar, som finns i såväl FRL som i redovisningsregleringen, ska användas i särregleringen, men vara placerade i redovisningsregleringen. Det nuvarande kravet på att avsättningarna ska grundas på antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntesats samt driftskostnader som var för sig är betryggande ska alltså vara kvar, och därmed även den implicita buffert som detta medför.
519
Reglering av mindre försäkringsföretag SOU 2011:68
18.4.4 Skuldtäckning och placering av tillgångar
Utredningens förslag: Mindre försäkringsföretag ska ha till-
gångar som svarar mot de försäkringstekniska avsättningarna för egen räkning och kapitalkravet (skuldtäckningstillgångar). Placeringsreglerna för skuldtäckningstillgångar och övriga tillgångar ska i allt väsentligt utformas efter mönster från nuvarande regler i FRL, med följande skillnader: – Placeringsreglerna ska – i likhet med vad gällt hittills – gälla för tillgångar som svarar de försäkringstekniska avsättningarna för egen räkning, men också – i motsats till vad gällt hittills – gälla för tillgångar som svarar mot kapitalkravet. – Katalogen med tillåtna tillgångsslag för skuldtäckning ska vara mer begränsad än vad den är i nuvarande FRL. – Begränsningar för olika tillgångars andel av det belopp som ska skuldtäckas ska endast finnas för tillgångar i form av fastigheter, tomträtter och byggnader samt andelar i företag som äger sådan egendom. – Begränsningarna för enhandsengagemang ska vara något mer långtgående än vad de är i nuvarande FRL. Särregleringen när det gäller placeringsreglerna ska i övrigt innehålla bestämmelser som i allt väsentligt motsvarar de nuvarande bestämmelserna i FRL om riskspridning, användande av aktier och andelar i dotterföretag, användande av vissa utländska tillgångar, hinder mot användande av tillgångar som belastas av säkerhetsrätt, användande av fastigheter, tillåtelse att använda andra tillgångsslag, undantag, lokalisering av tillgångar, valutamatchning, placering av tillgångar motsvarande villkorad återbäring och fondförsäkringsåtaganden, värdering till verkligt värde, placering av premier för fondförsäkring och bemyndiganden. – Mindre försäkringsföretag ska få använda derivat för att sänka den finansiella risken i försäkringsföretaget. Derivat som är kopplade till breda aktieindex ska få användas i syfte att effektivisera förvaltningen av företagets tillgångar.
Skäl för utredningens förslag: Utredningen föreslår att det ska
finnas en bestämmelse om tillåtna tillgångar för skuldtäckning, jfr. den s.k. tillgångskatalogen i nuvarande 6 kap. 3 §. Särregleringen ska också innehålla begränsningar för olika tillgångar, jfr. nuvarande 6 kap. 12 § nuvarande FRL, och begränsningar för enhandsengagemang, jfr. nuvarande 6 kap. 14 §. Om särregleringen bara
520
SOU 2011:68 Reglering av mindre försäkringsföretag
skulle innehålla en allmänt hållen regel om att tillgångarna ska placeras med ”lämplig riskspridning” och andra mer generella uttryck kan det enligt utredningen medföra en ökad risk för att placeringar sker i tillgångar som t.ex. visar sig vara illikvida. Hänsyn har även tagits till att kapitalförvaltningskompetensen i dessa företag i allmänhet kan förväntas vara begränsad. Se avsnitt 18.2.3. Genom att uttryckligen ange vilka tillgångar som får användas anser utredningen att denna risk minimeras.
En tillgång som är både likvid och säker är statspapper, som därför ska vara en tillåten placering utan begränsningar, jfr. 6 kap. 3 § 1–4 i nuvarande FRL. Säkerställda obligationer som är utgivna i enlighet med lagen för utgivning av säkerställda obligationer uppfyller också höga krav och bör tillåtas.
Enligt utredningen bör mindre försäkringsföretag också tillåtas använda tillgångar i form av företagsobligationer och liknande instrument, under förutsättning att de är noterade på en reglerad marknad.
Fastigheter är ett tillgångsslag som är tillåtet enligt nuvarande bestämmelser. Samtidigt är fastigheter ett exempel på en tillgång som kan vara illikvid, särskilt vid en konjunkturnedgång. Utredningen föreslår därför att endast en begränsad andel av de samlade skuldtäckningstillgångarna ska få placeras i fastigheter. Många mindre försäkringsföretag har placeringar i fastigheter, ibland genom ett dotterbolag. Utredningens förslag om att endast aktieplaceringar i aktier som är noterade på reglerad marknad får användas skulle medföra att placeringar i dotterbolagsaktier som inte är noterade inte skulle kunna användas som skuldtäckningstillgångar. För att möjliggöra för mindre försäkringsföretag att behålla, eller nyinvestera, i fastigheter genom dotterbolag har utredningen föreslagit det ska vara tillåtet att också använda aktier i fastighetsbolag och handelsbolag, även om de inte är noterade. När det gäller placering i fastigheter föreslår utredningen att sådana placeringar högst får uppgå till tio procent av det belopp som ska skuldtäckas.
Aktier noterade på en reglerad marknad bör få användas. Det bör dock införas begränsningar för storleken på s.k. enhandsengagemang. Värdet av en enskild placering får motsvara högst fem procent av det belopp som ska skuldtäckas om placeringen utgörs av aktier från samma emittent eller grupp av emittenter. Det bör här noteras att innehav i aktier ökar kapitalkravet, jfr. avsnitt 18.4.5 och 18.4.6.
521
Reglering av mindre försäkringsföretag SOU 2011:68
Innehav i investeringsfonder ska tillåtas, under förutsättning att fonderna huvudsakligen investerar i sådana tillgångar som får användas för skuldtäckning. Innehav i fonder ska ”genomlysas”, dvs. de indirekta tillgångarna ska tas med vid beräkningen av begränsningar för olika tillgångsslag och tas med vid beräkningen av kapitalkravet. Slutligen föreslår utredningen att också medel på konto i bank eller kassa ska vara en tillåten skuldtäckningstillgång.
Mindre försäkringsföretags föreslås får använda derivat för att sänka den finansiella risken i ett försäkringsföretag. När det gäller derivat som ska användas för att effektivisera förvaltningen av företagets tillgångar föreslår utredningen att endast sådana instrument som är kopplade till breda aktieindex ska få användas, t.ex. aktieindexderivat kopplade till svenska eller globala marknader. Dessa index är väldiversifierade och bör vara tillåtna.
Det kan finnas försäkringsföretag som uppfyller kraven för att vara mindre försäkringsföretag men som i dag har placeringar som inte stämmer överens med utredningens förslag till särregler. Dessa bör under en kortare övergångsperiod kunna få dispens enligt utredningens förslag som framgår av avsnitt 18.4.13.
18.4.5 Storlek på kapitalkrav
Utredningens bedömning: Kapitalkraven för mindre försäk-
ringsföretag bör sättas i nivå med den skyddsnivå som gäller enligt Solvens II-direktivet och bör utgå från företagens marknadsrisker och försäkringsrisker. Kapitalkraven bör vara olika utformade för livförsäkringsrörelse respektive skadeförsäkringsrörelse.
Skäl för utredningens bedömning: Utredningens ambition har
varit att föreslå enkla bestämmelser, som samtidigt ger ett gott konsumentskydd. Kapitalkraven bör sättas på samma skyddsnivå som i Solvens II-direktivet, men utformas med utgångspunkt i företagens nuvarande situation. Utredningen föreslår alltså ett förenklat riskkänsligt kapitalkrav.
De åtaganden ett livförsäkringsföretag har skiljer sig från de åtaganden ett skadeförsäkringsföretag har, vilket medför att kapitalkraven bör utformas något olika.
522
SOU 2011:68 Reglering av mindre försäkringsföretag
18.4.6 Kapitalkrav
Utredningens förslag: Ett mindre försäkringsföretag ska vid
varje tidpunkt, utöver tillgångar som ska motsvara försäkringstekniska avsättningar för egen räkning § ha en tillräcklig kapitalbas. Kapitalbasen ska uppgå minst till en nivå som beräknas med utgångspunkt i verksamhetens omfattning och art. Mindre försäkringsföretag med tillstånd för direkt skadeförsäkringsrörelse ska ha en kapitalbas som minst utgör summan av följande belopp:
1. Femton procent av de försäkringstekniska avsättningarna för egen räkning.
2. Tjugo procent av företagets innehav i fastigheter, tomträtter och byggnader samt andelar eller aktier i företag som äger sådan egendom.
3. Fyrtio procent av företagets aktieinnehav som inte ingår i 2.
4. Tjugo procent av företagets innehav i obligationer och andra skuldförbindelser som ett publikt aktiebolag eller ett motsvarande utländskt bolag svarar för. Vid beräkning ska tillgångarna i 2–4 värderas till verkligt värde. Vid beräkning av det belopp som avses i första stycket 4 ska obligationer som uppfyller kraven i lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer inte tas med. Mindre försäkringsföretag med tillstånd för direkt livförsäkringsrörelse ska ha en kapitalbas som minst utgör summan av följande belopp:
1. Fem procent av de försäkringstekniska avsättningarna för egen räkning.
2. Tjugo procent av företagets innehav i fastigheter, tomträtter och byggnader samt andelar eller aktier i företag som äger sådan egendom.
3. Fyrtio procent av företagets aktieinnehav som inte ingår i 2.
4. Tjugo procent för obligationer och andra skuldförbindelser som ett publikt aktiebolag eller ett motsvarande utländskt bolag svarar för.
5. 0,3 procent av summan av alla positiva risksummor för egen räkning. Vid beräkning ska tillgångarna i 2–4 värderas till verkligt värde.
523
Reglering av mindre försäkringsföretag SOU 2011:68
Vid beräkning av det belopp som avses i första stycket 4 ska obligationer som uppfyller kraven i lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer inte tas med.
Skäl för utredningens förslag: Utredningens förslag till kapital-
krav har tagits fram med utgångspunkt i placeringarna och försäkringsriskerna hos de försäkringsföretag som i dag bedriver en verksamhet som skulle kunna omfattas av de föreslagna bestämmelserna.
Utformningen av kapitalkraven får inte leda till regelarbitrage i syfte att undgå kapitalkraven. Avsikten är att uppnå samma säkerhet för försäkringstagarna i ett försäkringsföretag som tillämpar Solvens II-direktivet och ett försäkringsföretag som tillämpar särreglerna. Utredningen har eftersträvat att uppnå motsvarande trygghet men genom andra, enklare metoder för försäkringsföretagen som tillämpar särreglerna. Samtidigt har utredningen försökt att skapa ett regelverk som utgår från den verksamhet som bedrivs enligt nuvarande bestämmelser, för att minska de administrativa kostnaderna för försäkringsföretag som ska anpassa sig till särreglerna. Begränsningar för företagen finns både genom att det finns tydliga kapitalkrav och placeringsbegränsningar. Genom att kombinera ett förenklat riskkänsligt kapitalkrav med placeringsbegränsningar och en implicit buffert som skapas genom att de försäkringstekniska avsättningarna beräknas på ett sätt som är betryggande anser utredningen att det ges ett konsumentskydd som motsvarar det skydd som införs genom Solvens II-direktivet. Utredningens uppfattning är att kraven kommer att uppfylla de generella utgångspunkterna utredningen slagit fast i avsnitt 18.1.1. De föreslagna beräkningsmetoderna är dock betydligt mindre precisa och mer schabloniserade än Solvens II-direktivets beräkningsmetoder.
Kapitalkravet i procent av försäkringstekniska avsättningar är nytt för skadeförsäkringsföretag, men enkelt att tillämpa. Kravet skulle med utgångspunkt i kända utfall kunna sättas till mellan tolv och femton procent för att säkerställa de åtaganden som försäkringsföretagen har. Utredningen har stannat vid att föreslå det högre beloppet för att försäkringsrisken som enligt nuvarande bestämmelser beräknas med premie- och skadeindex ska vara omhändertagen. Kapitalkravet för aktierisker har kalibrerats utifrån utfall i trafikljuset. Utredningen har därutöver funnit det lämpligt att applicera ett kapitalkrav på risker rörande fastighetsinvesteringar och investeringar i obligationer med kreditrisk.
524
SOU 2011:68 Reglering av mindre försäkringsföretag
Kapitalkraven för försäkringsföretag som driver livförsäkringsrörelse utgår också från försäkringstekniska avsättningar, men är satt till en lägre procent. Enligt nuvarande bestämmelser ska livförsäkringsföretag med traditionell förvaltning enkelt uttryckt ha en kapitalbas som motsvarar minst fyra procent av försäkringstekniska avsättningar. Utredningen har valt att föreslå ett något högre belopp för att uppnå motsvarande skyddsnivå som inom Solvens II-direktivet. Marknadsriskerna är desamma för livförsäkringsföretag som för skadeförsäkringsföretag. Av Finansinspektionens tillsynsverktyg trafikljuset framgår att de dominerande riskerna för de livförsäkringsföretag som skulle kunna omfattas av särregleringen är ränterisk, driftskostnadsrisk, fastighetsrisk, aktierisk och dödlighetsrisk. Ränterisk och driftkostnadsrisk tas omhand genom det allmänna kapitalkravet för den totala volymen, dvs. en procentsats av försäkringstekniska avsättningar. Marknadsriskerna hanteras på motsvarande sätt som för skadeförsäkringsföretag.
De innehav som ett försäkringsföretag har i investeringsfonder måste genomlysas vid beräkningen av kapitalkravet.
Kapitalkravet relaterat till positiva risksummor är utformat i enlighet med nuvarande beräkning av solvensmarginal i 7 kap 12§ 3 FRL.
18.4.7 Poster i kapitalbasen
Utredningens förslag: Kapitalbasen får omfatta följande poster:
1. inbetalt aktiekapital, garantikapital eller verksamhetskapital,
2. övrigt eget kapital med avdrag för utdelning, och
3. obeskattade reserver. Om inte något annat följer av reglerna i detta kapitel, får Finansinspektionen i ett enskilt fall besluta att också andra poster än de som anges i första stycket får ingå i, eller dras av, från kapitalbasen. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka poster som ska ingå i kapitalbasen, vilka poster som ska dras av från kapitalbasen samt hur den i övrigt ska beräknas.
525
Reglering av mindre försäkringsföretag SOU 2011:68
Skäl för utredningens förslag: Utredningen föreslår att en
bestämmelse som motsvarar de som i dag finns i 7 kap. 2–3 §§ FRL tas in i kapitlet om regler för mindre försäkringsföretag.
18.4.8 Garantibelopp
Utredningens förslag: Kapitalbasen ska alltid minst uppgå till
ett garantibelopp, som för skadeförsäkringsrörelse ska uppgå till 20 miljoner kronor och för livförsäkringsrörelse uppgå till 30 miljoner kronor. Kapitalbasen för ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar som bedriver skadeförsäkringsrörelse ska uppgå till 3 miljoner kronor om;
1. bolagsordningen innehåller bestämmelser om uttaxering från delägare, och
2. minst hälften av premieinkomsten kommer från bolagets delägare. De belopp som anges i första och andra styckena ska kopplas till till konsumentprisindex.
Skäl för utredningens förslag: Bestämmelsen om hur stor kapital-
basen ska vara bör enligt utredningens uppfattning kompletteras med en bestämmelse om garantibelopp. Oavsett vilka åtaganden ett försäkringsföretag har och oavsett hur stor omfattningen av rörelsen är så ska ett försäkringsföretag alltid minst ha ett i förväg bestämt minsta kapital. Det är innebörden av termen ”garantibelopp”, vilket alltså är den lägsta tänkbara nivån på kapitalbasen i ett försäkringsföretag som omfattas av särregleringen.
Bestämmelser om garantibelopp finns i nuvarande 7 kap. 17– 18 §§ FRL, där det bl.a. framgår att för skadeförsäkringsföretag ska garantibeloppet vara två miljoner euro och för direkt livförsäkringsrörelse och återförsäkringsrörelse ska garantibeloppet vara tre miljoner euro. Dessa minimibelopp räknas upp efter förändringar i det europeiska konsumentprisindexet som Europeiska kommissionen årligen tillkännager. Kraven uppgår för närvarande till 2,3 miljoner euro för skadeförsäkringsföretag och 3,5 miljoner euro för direkt livförsäkringsrörelse och för återförsäkringsrörelse.
526
SOU 2011:68 Reglering av mindre försäkringsföretag
Som framgått ovan i avsnitt 18.2.4 föreslår utredningen att de nuvarande möjligheterna att ansöka om att få dispens och nedsättning av garantikapitalet ska slopas.
Direkt skadeförsäkring
Ett skadeförsäkringsföretag kan i dag söka dispens hos Finansinspektionen enligt 1 kap. 19 § FRL från bestämmelser i den lagen. Ett ömsesidigt försäkringsbolag eller en försäkringsförening kan dessutom ansöka om att garantibeloppet sätts ned med högst en fjärdedel enligt 7 kap. 20 § FRL. Det finns således två olika bestämmelser som kan används till grund för nedsättning av garantibeloppet, dels en generell bestämmelse om att Finansinspektionen kan medge individuella undantag för vissa företag dels en möjlighet att sätta ner garantibeloppet. Enligt bestämmelserna om nedsättning av garantibeloppet kan detta sättas ned med högst en fjärdedel, vilket innebär ett garantibelopp om, före uppräkningar enligt konsumentprisindex, minst 1,5 miljoner euro. De mindre skadeförsäkringsföretagen som uppfyller kraven för att få dispens enligt 1 kap. 19 § FRL har av Finansinspektionen medgetts ett garantibelopp om 300 000 euro.
Finansinspektionen har under de senaste åren medgett s.k. tidsbegränsade dispenser, ofta med hänvisning till att det är svårt att ge dispens för längre tidsperioder, inte minst till följd av osäkerhet om hur Solvens II-direktivet skulle komma att se ut. De tidsbegränsade dispenserna har medfört att det under de senaste åren varit många mindre skadeförsäkringsföretag4 som återkommande sökt dispens från garantibeloppet, både enligt reglerna om generella undantag och enligt reglerna om dispens från garantibeloppet.
Mindre försäkringsföretag kan ha en begränsad verksamhet, vilket medför att kapitalkravet (solvensmarginalen) för dessa företag blir låg. Om konsumentskyddet ska behållas på samma nivå som det är på i dag måste mindre försäkringsföretag ha ett lägsta kapitalkrav som motsvarar nuvarande krav. Det betyder att de minst ska ha ett garantibelopp, även om kapitalkravet skulle kunna vara lägre. Beloppet bör enligt utredningen vara så högt att det ger skydd för försäkringstagarna, men samtidigt inte vara så högt att det i praktiken inte kommer att finnas kvar några mindre
4 Enligt uppgift från Finansinspektionen söker cirka 60 företag per år dispens från kravet på garantibelopp.
527
Reglering av mindre försäkringsföretag SOU 2011:68
försäkringsföretag när de nya reglerna träder i kraft. Utredningen har vid bedömningen av hur stort garantibeloppet ska vara tagit hänsyn till att mindre försäkringsföretag även fortsättningsvis bör kunna drivas som aktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag eller som försäkringsföreningar. Utredningen har också tagit hänsyn till att den begränsade verksamheten kan innebära att det kan vara svårt att i ett akut läge få kapitaltillskott från ägarna.
Utredningen föreslår mot bakgrund av vad som angivits ovan att garantibeloppen för mindre skadeförsäkringsföretag fastställs till ett belopp i närheten av den nivå som gäller i dag efter minskning med en fjärdedel enligt bestämmelsen i 7 kap 20 § FRL. Detta skulle medföra ett garantibelopp om cirka 1,7 miljoner euro5.
För ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar som uppfyller vissa särskilt angivna krav föreslår utredningen att garantibeloppet fastställs till ungefär det belopp enligt vilken individuella dispener för närvarande medges enligt bestämmelsen i 1 kap 19 § FRL, dvs. 300 000 euro. Det lägre garantibeloppet kan sättas när det bl.a. finns rätt till uttaxering av medlemmarna. Denna lägre nivå anses ge ett fullgott skydd för försäkringstagarna och de ersättningsberättigade enligt försäkringen under de föreslagna förutsättningarna redan enligt nuvarande bestämmelser.
Utredningen föreslår vid en samlad bedömning att garantibeloppet för skadeförsäkringsrörelse som bedrivs av skadeförsäkringsföretag ska uppgå till 20 miljoner kronor och att garantibeloppet för skadeförsäkringsrörelse som bedrivs av ömsesidiga skadeförsäkringsbolag eller försäkringsföreningar som uppfyller särskilt angivna krav ska uppgå till tre miljoner kronor.
Livförsäkring
De nuvarande dispensmöjligheterna för livförsäkringsföretag består dels av en möjlighet till generellt undantag, dels av en möjlighet till nedsättning av garantibeloppet med högst en fjärdedel. Bestämmelserna om de generella undantagen finns i 1 kap. 20 § FRL. Undantag är bara möjliga för försäkringsföretag som endast tillhandahåller dödsfallsförsäkring och för försäkringsföreningar som uppfyller krav på uttaxeringsrätt och inte har en för stor rörelse6. Det är
5 Garantibeloppet uppgår efter uppräkning med konsumentprisindex till 2,3 miljoner euro. Det kan sättas ned med en fjärdedel, vilket medför ett garantibelopp om drygt 1,7 miljoner euro. 6 Prop. 09/10:246 s. 405 ff.
528
SOU 2011:68 Reglering av mindre försäkringsföretag
dessutom bara försäkringsföreningar och ömsesidiga försäkringsföretag som kan ansöka till Finansinspektionen om nedsättning av garantibeloppet enligt 7 kap. 20 § FRL. Detta innebär att det är mer begränsade möjligheter för livförsäkringsföretag att få nedsättning av garantibeloppet än för ömsesidiga skadeförsäkringsföretag.
Utredningens utgångspunkt är att skapa enkla och enhetliga regler. I dag kan garantibeloppet för ett ömsesidigt försäkringsföretag och en försäkringsförening med maximal dispens, vilket är en fjärdedel av garantibeloppet, uppgå till 2,625 miljoner euro. Detta är efter justering av garantibeloppet med hänsyn till konsumentprisindex. För övriga livförsäkringsföretag uppgår garantibeloppet till 3,5 miljoner euro. Det kan således finnas olika garantibelopp för livförsäkringsföretag beroende på om de har dispens eller inte.
Utredningen har valt att föreslå att ett och samma garantibelopp ska gälla för alla livförsäkringsföretag. Utredningen föreslår att nuvarande garantibelopp bibehålls, varför nivån bör ligga någonstans mellan 2,625 och 3,5 miljoner euro.
Vid en samlad bedömning föreslår utredningen att garantibeloppet för livförsäkringsrörelse ska uppgå till 30 miljoner kronor.
Valuta och indexering
Garantibeloppet anges för närvarande i euro. Reglerna för mindre försäkringsföretag är rent nationella och det saknas därför enligt utredningen anledning att ange beloppet i annat än kronor. Beloppen bör avrundas och sättas till jämna miljontal. I likhet med vad som gäller i dag bör beloppen indexeras, lämpligen i förhållande till konsumentprisindex.
18.4.9 Företagsstyrning m.m. i mindre försäkringsföretag
Utredningens förslag: Ett mindre försäkringsföretag ska bedriva
sin verksamhet med en för rörelsens omfattning och beskaffenhet tillfredsställande soliditet, företagsstyrning och riskkontroll, så att åtagandena mot försäkringstagare och andra ersättningsberättigade kan fullgöras. Ett mindre försäkringsföretag ska upprätta och följa riktlinjer för soliditeten i verksamheten och riktlinjer för företagsstyrning och riskhantering.
529
Reglering av mindre försäkringsföretag SOU 2011:68
Skäl för utredningens bedömning: De nuvarande bestämmelserna
i FRL omfattar inte några uttryckliga krav på att ett försäkringsföretag ska ha ett företagsstyrningssystem med ett visst innehåll, men det finns flera bestämmelser i FRL som innehåller krav på hur försäkringsföretaget ska drivas. Enligt bestämmelsen i nuvarande 4 kap. 1 § ska försäkringsrörelse bedrivas med en för rörelsens omfattning och art tillfredsställande soliditet, likviditet och kontroll över försäkringsrisker, placeringsrisker och rörelserisker, så att åtagandena mot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar kan fullgöras. Det finns också bestämmelser om styrelsens ansvar och krav på att rörelsen ska drivas enligt god försäkringsstandard.
Av bestämmelserna i nuvarande 8 kap. FRL framgår att ett försäkringsföretag ska ha vissa riktlinjer för sin verksamhet. De riktlinjer som ska finnas enligt lag är försäkringstekniska riktlinjer, kompletterade med ett försäkringstekniskt beräkningsunderlag, placeringsriktlinjer och riktlinjer för intressekonflikter. Styrelsen ska fastställa dessa riktlinjer, ansvara för att de följs och fortlöpande pröva om de behöver ändras.
I Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd finns krav på ett flertal olika riktlinjer, t.ex. ersättningsriktlinjer, riktlinjer för outsourcing, skuldtäckningsriktlinjer, etiska riktlinjer, riktlinjer för reservsättning, riktlinjer för teckningsrisker och återförsäkringsrisker, riktlinjer för klagomål, riktlinjer för riskhantering och riskkontroll, riktlinjer för regelefterlevnad, riktlinjer för oberoende granskning, riktlinjer för händelser av väsentlig betydelse samt riktlinjer för penningtvätt.
En av utgångspunkterna med den nu aktuella särregleringen har varit att utgå från nuvarande bestämmelser. Men det är samtidigt inte nödvändigt att behålla bestämmelser som kan vara onödigt betungande för de mindre företagen. De riktlinjer som anges i FRL och i olika föreskrifter från Finansinspektionen har inte primärt tagits fram med utgångspunkt att användas för mindre försäkringsföretag, utan för att fungera i alla olika former av försäkringsverksamhet. De mindre försäkringsföretagen har en verksamhet av mindre omfattning, vilket enligt utredningens mening gör att det finns utrymme för enklare bestämmelser.
Det grundläggande kravet som, enligt utredningen, bör ställas är en för rörelsens omfattning och beskaffenhet tillfredsställande
530
SOU 2011:68 Reglering av mindre försäkringsföretag
soliditet, företagsstyrning och riskkontroll, så att åtagandena mot försäkringstagare och andra ersättningsberättigade kan fullgöras. Detta övergripande krav bör kompletteras med krav på två olika riktlinjer, en som behandlar soliditeten i verksamheten och en som behandlar företagsstyrning och riskhantering. Det är naturligtvis tillåtet för ett mindre försäkringsföretag att ha fler riktlinjer för att sätta ramarna för sin verksamhet.
18.4.10 Riktlinje för soliditeten i verksamheten
Utredningens förslag: Mindre försäkringsföretag ska upprätta
och följa riktlinjer för soliditeten i verksamheten. Riktlinjerna ska innehålla principerna för hur
1. premier bestäms,
2. försäkringstekniska avsättningar beräknas,
3. återförsäkring avges och tas emot,
4. soliditeten ska tillgodoses,
5. samtliga tillgångar placeras, och
6. skuldsättningstillgångar placeras. Riktlinjen ska ges in till Finansinspektionen senast den dag den börjar användas. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka närmare uppgifter som riktlinjen ska innehålla.
Skäl för utredningens förslag: Den föreslagna riktlinjen kan liknas
vid de nuvarande kraven på riktlinjer för placeringar och försäkringstekniska avsättningar. Den föreslagna riktlinjen ska innehålla företagets principer för bl.a. hur försäkringstekniska avsättningar beräknas, soliditeten ska tillgodoses och tillgångar placeras.
18.4.11 Riktlinje för företagsstyrning och riskhantering
Utredningens förslag: Mindre försäkringsföretag ska upprätta
och följa riktlinjer för företagsstyrning. Riktlinjerna ska innehålla principerna för
1. organisation och ledning,
2. riskhantering,
3. intern kontroll,
531
Reglering av mindre försäkringsföretag SOU 2011:68
4. regelefterlevnad, och
5. hantering av intressekonflikter. Av riktlinjen ska särskilt framgå principerna för hur företaget säkerställer att det har kontroll över sina risker. Riktlinjen ska ges in till Finansinspektionen senast den dag den börjar användas. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka närmare uppgifter som riktlinjen ska innehålla.
Skäl för utredningens förslag: Alla försäkringsföretag, oavsett
storlek, måste ha en god styrning riskhantering och intern kontroll. Utredningen föreslår därför att mindre försäkringsföretag ska ha en riktlinje som innehåller principerna för företagsstyrning, riskhantering, intern kontroll, regelefterlevnad och hantering av intressekonflikter.
Av riktlinjen bör bl.a. framgå hur styrelsen och VD ska arbeta för att säkerställa god företagsstyrning, riskhantering och intern kontroll. Enligt utredningen är det särskilt viktigt att det av riktlinjen framgår hur företaget ska arbeta med att hantera och kontrollera samtliga risker i verksamheten. Mindre försäkringsföretag bör kunna utforma sin interna styrning och kontroll så att den passar just deras verksamhet. Utredningens förslag skapar stor frihet och flexibilitet i hur mindre företag kan utforma sin styrning, riskhantering och interna kontroll. Friheten och flexibiliteten följer dels av hur kraven är utformade, dels av att proportionalitetsprincipen gäller också för alla försäkringsföretag, dvs. också för mindre försäkringsföretag.
18.4.12 Rapportering m.m.
Utredningens förslag: Ett mindre försäkringsföretag ska årli-
gen till Finansinspektionen rapportera solvens, samt ge in resultat- och balansräkning. Ett mindre försäkringsföretag ska informera försäkringstagare och andra ersättningsberättigade samt de som erbjuds att teckna en försäkring i företaget om att företaget tillämpar särreglerna om mindre försäkringsföretag. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
532
SOU 2011:68 Reglering av mindre försäkringsföretag
1. sådan rapportering som avses i första stycket, och
2. den information som ska lämnas enligt andra stycket.
Skäl för utredningens förslag: Många av de mindre företagen har i
dag dispens från kraven på att rapportera till Finansinspektionen. Utredningen anser att de mindre försäkringsföretagen som följer särreglerna bör ha en förenklad rapporteringsbörda. Samtidigt ska Finansinspektionen ha möjlighet att verkligen följa upp dessa företag.
De allra minsta företagen (mikroförsäkringsföretagen) föreslås med utredningens förslag tas bort från tillsyn och tillståndsplikt, och kvar är alltså företag som kan välja att följa särreglerna för mindre försäkringsföretag. Utredningen föreslår att försäkringsföretag som omfattas av särreglerna årligen rapporterar solvens samt resultat- och balansräkning till Finansinspektionen. Utredningens bedömning är att dessa uppgifter ger Finansinspektionen ett tillräckligt underlag för den löpande tillsynen, samtidigt som den administrativa bördan för de mindre försäkringsföretagen minimeras. Det bör särskilt noteras att de uppgifter som ska rapporteras till Finansinspektionen kan skilja sig åt från de uppgifter som rapporteras till Bolagsverket, och att uppgifterna dessutom i vissa fall ges in i olika form. Det är därför inte tillräckligt att Finansinspektionen begär in uppgifter som finns hos Bolagsverket.
Enligt utredningens mening är det naturligt att ett mindre försäkringsföretags kunder får tydlig information om att företaget tillämpar särreglerna för mindre försäkringsföretag.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ska ges rätt att meddela föreskrifter om det närmare innehållet i rapporteringen, och hur den ska vara utformad.
18.4.13 Dispens från särreglerna
Utredningens förslag: Om det finns synnerliga skäl får
Finansinspektionen, för mindre försäkringsföretag i ett enskilt fall besluta om tillfälligt undantag från bestämmelserna i denna lag.
Skäl för utredningens förslag: Utredningen anser att det bör infö-
ras en möjlighet för mindre försäkringsföretag att ansöka om
533
Reglering av mindre försäkringsföretag SOU 2011:68
534
undantag från bestämmelserna i lagen. Det kan synas motsägelsefullt, eftersom ett av utredningens argument för att införa en särreglering är att det finns flera nackdelar med det nuvarande systemet med dispenser. Samtidigt kan möjligheten att söka mer skräddarsydda dispenser fylla en viktig funktion i en reglering som ska gälla för företag av mycket varierande storlek och med mycket varierande verksamhet. Det kan helt enkelt inte uteslutas att mindre försäkringsföretag vid något tillfälle skulle kunna komma att ha behov av dispens. Ett exempel på när dispenser kan vara nödvändiga är i samband med att de nya bestämmelserna träder i kraft, då ett mindre försäkringsföretag kan behöva dispens för att under en övergångsperiod omallokera sina tillgångar så att de uppfyller de nya bestämmelserna om placeringsbegränsningar. Utredningen föreslår därför att det införs en bestämmelse som ger Finansinspektionen rätt att medge dispens från bestämmelserna i lagen, men att dispens endast ska kunna medges i undantagsfall, dvs. om det finns synnerliga skäl.
19 Definitioner m.m.
19.1 Definitioner
Utredningens bedömning och förslag: Det stora flertalet av de
definitioner som finns i den s.k. definitionskatalogen i Solvens II-direktivet är redan sedan tidigare genomförda i svensk rätt, och kräver därför inga ytterligare lagstiftningsåtgärder. När det gäller vissa definitioner och begrepp krävs det dock följdändringar i den svenska regleringen. Ett fåtal av definitionerna i definitionskatalogen är helt nya och vissa av dessa ska tas in i lagen. Nuvarande definitioner i försäkringsrörelselagen av livförsäkringsföretag, skadeförsäkringsföretag, skadeförsäkring och livförsäkring, som har sin grund i direktivets bestämmelser om tillämpningsområdet, ska finnas kvar. Nuvarande definitioner i försäkringsrörelselagen av försäkringstagare respektive försäkrad, som infördes i samband med moderniseringen av försäkringsrörelselagen år 2010, ska finnas kvar. Som huvudregel ska samtliga definitioner samlas i lagens inledande kapitel. Vissa definitioner som rör försäkringsgrupper respektive mindre försäkringsföretag ska dock tas in bland övriga bestämmelser i de kapitel som behandlar försäkringsgrupper respektive mindre försäkringsföretag.
Skäl för utredningens bedömning och förslag: I artikel 13.1–
13.39, som utredningen har valt att kalla definitionskatalogen, i Solvens II-direktivet finns ett antal definitioner.
En stor del av dessa definitioner har sin motsvarighet i de äldre försäkringsdirektiven, och finns därför redan i den nuvarande svenska regleringen. Detta gäller för definitionerna av försäkringsföretag (artikel 13.1 – 1 kap. 3 § och 2 kap. 1 § FRL), återförsäk-
535
Definitioner SOU 2011:68
ringsföretag (artikel 13.4 – 1 kap. 10 § FRL), försäkringsföretag i tredje land (artikel 13.3 – 1 kap. 5 § LUFV), återförsäkringsföretag i tredje land (artikel 13.6 –1 kap. 5 § LUFV), återförsäkring (artikel 13.7 – 1 kap. 9 § FRL och 1 kap. 6 § LUFV), hemmedlemsstat (artikel 13.8 – 1 kap. 5 § LUFV), värdmedlemsstat (artikel 13.9 – 1 kap. 12 § FRL och 1 kap. 5 § LUFV), tillsynsmyndighet (artikel 13.10 – 14 kap. 2 § FRL), filial (artikel 13.11 – 1 kap. 8 och 10 §§ LUFV), etableringsställe (artikel 13.12 – kap. §4 kap. 17 § FRL), medlemsstat där risken är belägen (artikel 13.13 – 1 kap. 17 § FRL och 1 kap. 7 § LUFV), medlemsstat för åtagandet (artikel 13.14 – 1 kap. 18 § FRL och 1 kap. 7 § LUFV), specialföretag (artikel 13.26 – 1 kap. 12 § 4) och stora risker (artikel 13.27 – 3 kap. 16 § FRL). Även om de nuvarande svenska definitionerna i några fall har utformats på ett något annorlunda sätt än i Solvens II-direktivet finns det enligt utredningens bedömning inga skillnader i sak. När det gäller dessa definitioner gör utredningen därför bedömningen att det inte behövs några lagstiftningsåtgärder.
I definitionskatalogen finns det också ett antal definitioner som framförallt är av betydelse vid tillämpningen av gruppreglerna; nämligen definitionerna av moderföretag (artikel 13.15 – 1 kap. 11 § ABL och 1 kap. 4 § FL), dotterföretag (artikel 13.16 – 1 kap. 11 § ABL och 1 kap. 4 § FL), nära förbindelser (artikel 13.17 – 1 kap. 14 § FRL), kontroll (artikel 13.18 – 9 kap. 3 § FRL, 1 kap. 3 § LFK), transaktion inom gruppen (artikel 13.19 – 9 kap. 3 § FRL och 5 kap. 9 § LFK), ägarintresse (artikel 13.20 – 1 kap. 13 § FRL, kvalificerat innehav (artikel 13.21 – 1 kap. 15 § FRL), reglerad marknad (artikel 13.22 – 6 kap. 5 § FRL) och finansiellt företag (artikel 13.25 – LFK 1 kap. 3 §). Flertalet av dessa definitioner föreslås bli placerade tillsammans med övriga bestämmelser om grupper.
Definitionerna i artikel 13.23 och 13.24 av nationell byrå och nationell garantifond har sin motsvarighet i de äldre försäkringsdirektiven, men de bestämmelser där definitionerna är relevanta har genomförts på ett sådant sätt i den svenska regleringen att någon uttrycklig definition av nationell byrå respektive nationell garantifond inte ansetts vara nödvändig. Utredningen ansluter sig till dessa tidigare bedömningar, och anser alltså att det inte behövs några lagstiftningsåtgärder när det gäller de nu aktuella definitionerna.
I definitionskatalogen finns det även några definitioner som saknar motsvarighet i de äldre direktiven och som därför inte heller finns i den nuvarande svenska regleringen. Detta gäller för definitionerna av captivebolag för försäkring (artikel 13.2), captivebolag
536
SOU 2011:68 Definitioner
för återförsäkring (artikel 13.5), teckningsrisk (artikel 13.30), marknadsrisk (artikel 13.31), kreditrisk (artikel 13.32), operativ risk (artikel 13.33), likviditetsrisk (artikel 13.34) och koncentrationsrisk (artikel 13.35). Utredningen föreslår att definitionerna av captivebolag tas in i lagen, se kapitel 6. Definitionerna av olika risktyper har framförallt betydelse för reglerna om beräkning av solvenskapitalkravet. Eftersom reglerna kring solvenskapitalkravet är relativt detaljerade i direktivet och i nivå 2-regleringen, t.ex. när det gäller vilka underkategorier av risk som ska ingå i en viss riskkategori, anser utredningen att det saknas anledning att ta in de relativt övergripande definitionerna i artikel 13.30–13.35 i lagen. Om definitionerna skulle tas in i lagen finns det enligt utredningen en risk för att tolkningen och tillämpningen av det samlade regelverket skulle försvåras.I artikel 13 finns det slutligen några definitioner som visserligen är nya, men som närmast får anses vara av mer upplysande karaktär, nämligen förklaringar av begreppen uppdragsavtal, funktion, riskreduceringsteknik, diversifieringseffekt, prognostiserad sannolikhetsfördelning och riskmått. Denna typ av definitioner behöver, enligt utredningens bedömning, inte tas in i lag, eftersom det inte är fråga om några egentliga definitioner. Innebörden av dessa begrepp framgår av sammanhanget i de bestämmelser där begreppen används.
Solvens II-direktivet innehåller även ett antal definitionsliknande bestämmelser som inte återfinns i definitionskatalogen i artikel 13. Denna typ av bestämmelser finns framförallt bland bestämmelserna om grupptillsyn i artikel 212, se kapitel 15–16. Vidare finns det en definition av finansiell återförsäkring i artikel 210. I kapitel 21 föreslår utredningen att någon definition av finansiell återförsäkring inte införs.
När det gäller behovet av ytterligare definitioner till följd av Solvens II-direktivet och utredningens förslag till genomförande av direktivet föreslår utredningen att det ska tas in en definition av begreppet solvensbalansräkning.
De definitioner av skadeförsäkring och livförsäkring som finns i nuvarande FRL (1 kap. 5 §) har sin grund i de äldre direktivbestämmelserna om tillämpningsområde och tillståndsplikt. Dessa äldre direktivbestämmelser ändras inte i sak av Solvens II-direktivet, och utredningen föreslår därför att de nuvarande definitionerna ska finnas kvar.
I nuvarande FRL finns det dels en särskild bestämmelse, 1 kap. 6 §, om tillämpning av bestämmelser om livförsäkring på sjuk- och
537
Definitioner SOU 2011:68
olycksfallsförsäkring m.m., dels en särskild bestämmelse om klassificeringen av livränta och sjukränta, 1 kap. 7 §. Bestämmelserna har sin grund i de äldre direktivbestämmelserna, som inte i sak ändras av Solvens II-direktivet. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att de nuvarande bestämmelserna ska finnas kvar.
Definitionen av tjänstepensionsförsäkring i 1 kap. 8 § FRL kap. § ska slopas, jfr. dock avsnitt 9.2.13.
19.2 Tillståndsfrågor m.m.
19.2.1 Krav på tillstånd
Utredningens bedömning: Bestämmelserna i direktivet om
krav på tillstånd kräver inga ytterligare lagstiftningsåtgärder.
Skäl för utredningens bedömning: I artikel 14.1 i Solvens II-
direktivet finns bestämmelser om att auktorisation (tillstånd) ska krävas för att starta sådan direkt försäkringsverksamhet som omfattas av direktivet. I artikel 14.2 finns bestämmelser om att ansökan ska ske till tillsynsmyndigheten i hemlandet. Av nyss nämnda artikel framgår att tillstånd också krävs om ett företag med tillstånd avser utöka sin verksamhet på visst sätt.
Bestämmelserna i direktivet har sin motsvarighet i de äldre försäkringsdirektiven (artikel 6 i första skadedirektivet, artikel 4 i tredje livförsäkringsdirektivet, artikel 4 i konsoliderade livförsäkringsdirektivet och artikel 3 i återförsäkringsdirektivet). Dessa äldre bestämmelser har genomförts genom bestämmelser i 2 kap. 1, 2 och 11–14 §§ FRL. Utredningens bedömning är att bestämmelserna i Solvens II-direktivet inte kräver några ytterligare lagstiftningsåtgärder.
19.2.2 Förhandsbesked
Utredningens förslag: Den nuvarande svenska bestämmelsen
om att Finansinspektionen, efter ansökan, ska lämna förhandsbesked om huruvida det krävs tillstånd för en planerad verksamhet ska finnas kvar.
538
SOU 2011:68 Definitioner
Skäl för utredningens förslag: Enligt 2 kap. 3 § FRL ska Finans-
inspektionen, efter ansökan, lämna förhandsbesked om huruvida det krävs tillstånd för en planerad verksamhet. Bestämmelsen om möjlighet att få förhandsbesked ska ses i ljuset av att det i FRL saknas en legaldefinition av begreppet försäkringsrörelse. Möjligheten att begära förhandsbesked är en viktig bestämmelse vid den praktiska tillämpningen av FRL, och enligt utredningens bedömning finns det ingenting i Solvens II-direktivet som hindrar Sverige från att ha kvar bestämmelsen.
19.2.3 Förutsättningar för tillstånd
Utredningens bedömning: Bestämmelsen i direktivet om för-
utsättningar för tillstånd kräver inga lagstiftningsåtgärder.
Skäl för utredningens bedömning: I artikel 18 i Solvens II-direk-
tivet finns bestämmelser om villkor för auktorisation (tillstånd). Bestämmelserna har i allt väsentligt sin motsvarighet i de äldre försäkringsdirektiven (artikel 8 första skadeförsäkringsdirektivet, artikel 6 tredje skadeförsäkringsdirektivet, artikel 6 konsoliderade livförsäkringsdirektivet och artikel 6 återförsäkringsdirektivet). Dessa äldre bestämmelser har i huvudsak genomförts genom bestämmelser i 2 kap. 4, 10 och 18 §§, 4 kap. 4 § FRL och 27 § trafikskadelagen (1975:1410).
Den generella utformningen av de nuvarande svenska bestämmelserna om tillstånd innebär, enligt utredningens bedömning, att bestämmelserna i artikel 18 inte kräver några följdändringar i de svenska lagreglerna.
19.2.4 Försäkringsföretag som bedriver återförsäkringsverksamhet
Utredningens bedömning: Försäkringsföretag som bedriver
direktförsäkringsverksamhet ska också i framtiden ha rätt att även bedriva verksamhet som avser mottagen återförsäkring.
Skäl för utredningens bedömning: Av skäl 9 i Solvens II-direkti-
vet framgår det att det inte finns några bestämmelser i direktivet
539
Definitioner SOU 2011:68
om vilken återförsäkringsverksamhet som ett direktförsäkringsföretag får bedriva, och att det är upp till medlemsstaterna att besluta om sådana bestämmelser ska införas.
I samband med det svenska genomförandet av återförsäkringsdirektivet infördes det inte några begränsningar när det gäller direktförsäkringsföretagens möjlighet att bedriva återförsäkringsverksamhet, se prop. 2007/08 s. 65. Utredningen finner inte skäl att nu göra någon annan bedömning.
19.2.5 Verksamhetsplan
Utredningens bedömning: Bestämmelsen i direktivet om inne-
hållet i en verksamhetsplan bör genomföras genom föreskrifter på lägre nivå än lag med stöd av det bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vad en verksamhetsplan ska innehålla som redan finns i FRL.
Skäl för utredningens förslag: I artikel 23 i Solvens II-direktivet
finns bestämmelser om det närmare innehållet i en sådan verksamhetsplan som ska fogas till en ansökan om tillstånd.
Bestämmelsen i artikel 23 har i allt väsentligt sin motsvarighet i de äldre försäkringsdirektiven (artikel 9 första skadeförsäkringsdirektivet, artikel 7 tredje skadeförsäkringsdirektivet, artikel 7 konsoliderade livförsäkringsdirektivet och artikel 11 återförsäkringsdirektivet). Dessa bestämmelser har genomförts genom en bestämmelse med krav på verksamhetsplan, 2 kap. 18 § FRL, i kombination med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter som vad en sådan verksamhetsplan ska innehålla, 2 kap. 19 § 3 FRL. Utredningen anser att det nuvarande bemyndigandet kan finnas kvar, eftersom det här rör sig om detaljbestämmelser kring vilka uppgifter som ska finnas i en ansökan om tillstånd. Mot denna bakgrund krävs det alltså inga lagstiftningsåtgärder med anledning av artikel 23 i Solvens II-direktivet. Eftersom artikel 23 innehåller delvis ny terminologi måste de nuvarande föreskrifterna från Finansinspektionen ändras.
540
SOU 2011:68 Definitioner
19.2.6 Separationskrav
Utredningens bedömning: Bestämmelsen i direktivet om sepa-
rat förvaltning av livförsäkringsverksamhet och skadeförsäkringsverksamhet i försäkringsföretag som bedriver s.k. blandad verksamhet kräver inga lagstiftningsåtgärder.
Skäl för utredningens bedömning: I artikel 74 i Solvens II-direk-
tivet finns bestämmelser om särskild förvaltning av livförsäkring och skadeförsäkring i de företag som med stöd av vissa särskilda regler samtidigt bedriver liv- och skadeförsäkringsverksamhet. Av artikel 74.1 framgår det att förvaltningen i denna typ av företag ska organiseras på ett sådant sätt att livförsäkringsverksamheten hålls avskild från skadeförsäkringsverksamheten.
Bestämmelsen har sin motsvarighet i äldre försäkringsdirektiv (artikel 19 konsoliderade livförsäkringsdirektivet). Denna bestämmelse har i Sverige genomförts genom bestämmelser i 4 kap. 7 och 7 kap. 6 §§ FRL.
Utredningen föreslår att den nuvarande bestämmelsen i 4 kap. 7 § ska finnas kvar, jfr. 4 kap. 6 § i utredningens författningsförslag.
Sammanfattningsvis gör utredningen därför bedömningen att bestämmelserna i artikel 74 inte kräver några ytterligare lagstiftningsåtgärder.
19.3 Tillämplig lag för avtal om direkt försäkring
Utredningens bedömning: Bestämmelsen i direktivet om till-
lämplig lag för avtal om direkt försäkring kräver ingen lagstiftningsåtgärd.
Skäl för utredningens bedömning: I artikel 178 i Solvens II-
direktivet finns en bestämmelse om att varje medlemsstat som inte omfattas av Europaparlamentets och rådets förordningen (EG) nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) ska tilllämpa bestämmelserna i den förordningen för att fastställa vilken lag som ska vara tillämplig på försäkringsavtal som omfattas av artikel 7 i den förordningen. I nyss nämnda artikel finns lagvalsregler för olika typer av försäkringsavtal.
541
Definitioner SOU 2011:68
Någon lagstiftningsåtgärd med anledning av artikel 178 behövs inte enligt utredningen, eftersom Sverige omfattas av nämnda förordning1. Förhållandet mellan Rom I och den nuvarande svenska regleringen kring lagval ligger utanför utredningens uppdrag.
19.4 Information till försäkringstagare (livförsäkring)
Utredningens förslag: Bestämmelserna i direktivet om infor-
mation till livförsäkringstagare ska genomföras genom ändringar i myndighetsföreskrifter som får meddelas med stöd av ett justerat bemyndigande i försäkringsrörelselagen.
Skäl för utredningens förslag: I artikel 185 i Solvens II-direktivet
finns bestämmelser om vilken information som ska lämnas till försäkringstagare innan ett livförsäkringsavtal ingås. Bestämmelsen har sin motsvarighet i de äldre direktiven (artikel 36 och bilaga III konsoliderade livförsäkringsdirektivet). Bestämmelsen har i huvudsak genomförts genom myndighetsföreskrifter2, med stöd av ett särskilt bemyndigande i 4 kap.18 § 2 försäkringsrörelselagen.
Solvens II-direktivet innebär att det införs ett tillägg när det gäller kraven på information till försäkringstagare livförsäkring. Enligt artikel 185.1 punkt 2 d) ska informationen nu även innehålla en konkret hänvisning till rapporten om verksamhet och solvens, som gör denna information lättillgänglig för försäkringstagaren.
Detta tillägg kan enligt utredningen genomföras genom ändringar i de nuvarande myndighetsföreskrifterna. Det bör dock här uppmärksammas att kravet på hänvisning till rapporten om verksamhet och solvens rimligen inte kan träda i kraft före det att försäkringsföretagen är skyldiga att upprätta en rapport om verksamhet och solvens.
Som framgått finns det redan i nu gällande rätt ett bemyndigande i 4 kap 18 § 2 FRL. Bemyndigandet gäller för information som ska lämnas enligt den särskilda bestämmelsen om information i 4 kap. 2 § försäkringsrörelselagen. Eftersom bemyndigandet främst handlar om ”försäkringens villkor och värdeutveckling” och därför t.ex. inte självklart kan anses gälla för information om för-
1 Såvitt utredningen känner till omfattas inte Danmark av Rom I. 2 Finansinspektionens föreskrifter om information som gäller livförsäkring och tjänstepension (FFFS 2011:35).
542
SOU 2011:68 Definitioner
543
säkringsföretagets finansiella ställning – rapporten om verksamhet och solvens – eller för sådan information som ska lämnas under försäkringens löptid anser utredningen att bemyndigandet bör justeras på ett sådant sätt att det tydligt framgår att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den information som försäkringsföretag ska lämna innan ett försäkringsavtal ingås och under den tid avtalet gäller.
20 Verksamhet över gränserna
20.1 Överföring av uppgifter m.m. vid filialetablering
Utredningens bedömning: Bestämmelserna om överföring av
uppgifter mellan tillsynsmyndigheter i samband med etablering av filial eller generalagentur kräver inga lagstiftningsåtgärder.
Skäl för utredningens bedömning: I artikel 146 i Solvens II-
direktivet finns bestämmelser om bl.a. överföring av uppgifter mellan tillsynsmyndigheter vid etablering av filial. Enligt artikel 13.11 avses med filial en agentur eller en filial till ett försäkringsföretag. Bestämmelserna har sin motsvarighet i de äldre direktiven (artikel 10 första skadeförsäkringsdirektivet, artikel 32 tredje skadeförsäkringsdirektivet, artikel 40 konsoliderade livförsäkringsdirektivet). Dessa äldre bestämmelser har genomförts genom bestämmelser i 3 kap. 2–5 §§ FRL.
Bestämmelserna i artikel 146 kräver inga ändringar i de nuvarande svenska bestämmelserna, eftersom dessa är generellt utformade.
20.2 Anmälan från hemmedlemsstaten vid gränsöverskridande verksamhet
Utredningens bedömning: Bestämmelserna i direktivet om
anmälan från Finansinspektionen till tillsynsmyndigheten i värdlandet vid svenska försäkringsföretags gränsöverskridande verksamhet kräver inga lagstiftningsåtgärder.
Skäl för utredningens förslag: I artikel 148 i Solvens II-direktivet
finns bestämmelser om den anmälan som tillsynsmyndigheten i hemlandet ska göra till tillsynsmyndigheten i värdlandet när ett försäkringsföretag i hemlandet avser att bedriva gränsöverskridande verk-
545
Verksamhet över gränserna SOU 2011:68
samhet i andra länder inom EES. Bestämmelserna har sin motsvarighet i de äldre direktiven (artikel 16 andra skadeförsäkringsdirektivet, artikel 35 tredje skadeförsäkringsdirektivet, artikel 42 konsoliderade livförsäkringsdirektivet). Dessa äldre bestämmelser har genomförts genom bestämmelser i 3 kap. 17–20 §§ FRL.
Bestämmelserna i artikel 146 kräver inga ändringar i de nuvarande svenska bestämmelserna, eftersom dessa är generellt utformade.
20.3 Filialer till försäkringsföretag i tredjeland
Utredningens bedömning: Bestämmelserna i direktivet om
behandlingen av verksamhet som avser direkt försäkring som bedrivs av inom gemenskapen etablerade filialer eller generalagenturer till försäkringsföretag med huvudkontor utanför gemenskapen kräver rätt omfattande ändringar i den nuvarande svenska regleringen.
Skäl för utredningens förslag: I artikel 162–1671 i Solvens II-
direktivet finns bestämmelser om behandlingen av inom gemenskapen etablerade filialer till försäkringsföretag med huvudkontor utanför gemenskapen. Bestämmelserna gäller endast verksamhet som avser direkt liv- eller skadeförsäkring, jfr. artikel 162.1 där det hänvisas till artikel 2.1 första stycket. Enligt artikel 13.11 avses med filial en agentur eller en filial till ett försäkringsföretag. Delar av bestämmelserna i artikel 162–167 har sin motsvarighet i de äldre direktiven (artiklarna 23–26 och 28a första skadeförsäkringsdirektivet, artiklarna 51 och 53–56 konsoliderade livförsäkringsdirektivet och artikel 53 tredje livförsäkringsdirektivet. Dessa äldre bestämmelser har genomförts genom bestämmelser i 4–10 kap. lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige (LUFT).
Enligt artikel 162 ska filialens verksamhet vara tillståndspliktig. Tillstånd ska ges till försäkringsföretaget, om företaget uppfyller vissa särskilda krav som finns angivna i artikel 162 och 163. De nuvarande svenska bestämmelserna om krav på koncession (tillstånd) finns i 4 kap. LUFT, där det också finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att med-
1 Bestämmelser om filialer till försäkringsföretag med huvudkontor i tredje land finns också i artikel 168–171, men dessa artiklar ingår i den s.k. konsolideringen (se kapitel 5).
546
SOU 2011:68 Verksamhet över gränserna
547
dela närmare föreskrifter om handlingar som ska fogas till ansökan. Eftersom bestämmelserna i Solvens II-direktivet på flera punkter avviker från de nuvarande svenska bestämmelserna krävs rätt omfattande ändringar av de nuvarande svenska bestämmelserna. Se vidare författningskommentaren till de föreslagna ändringarna i LUFT, avsnitt 26.13.
I artikel 164 finns bestämmelser möjlighet att överlåta försäkringsbestånd för filialer till försäkringsföretag i tredje land. De nuvarande svenska bestämmelserna om överlåtelse av försäkringsbestånd från en försäkringsgivare från tredje land finns i 9 kap. LUFT. Bestämmelserna i artikel 164 kräver följdändringar i de nuvarande svenska bestämmelserna. Följdändringarna är föranledda av att kraven i de tidigare försäkringsdirektiven var kopplade till begreppet solvensmarginal som nu genom Solvens II-direktivet ersatts med krav kopplade till begreppen medräkningsbar kapitalbas och solvenskapitalkrav.
I artikel 165 finns bestämmelser kring försäkringsföretagens försäkringstekniska avsättningar och i artikel 166 bestämmelser om filialens skyldighet att hålla vissa belopp relaterade till kapitalkrav och medräkningsbar kapitalbas. De nuvarande svenska bestämmelserna om bl.a. deposition, försäkringstekniska avsättningar, solvenskrav och tillräcklig kapitalbas finns i 5 kap. LUFT. Bestämmelserna i artikel 165 kräver följdändringar i de nuvarande svenska bestämmelserna. Följdändringarna handlar i praktiken om att även filialer till försäkringsgivare från tredje land ska tillämpa de nya bestämmelserna om avsättningar, kapitalbas, kapitalkrav och företagsstyrning som till följd av Solvens II-direktivet införs för försäkringsgivare etablerade inom EES. Det krav på deposition som finns i dag ska finnas kvar, men uttryckas och beräknas på ett nytt sätt, se även författningskommentaren i avsnitt 26.13.
I artikel 167 finns bestämmelser om vissa särskilda förmåner för försäkringsföretag med huvudkontor utanför gemenskapen som har filialer i fler än en medlemsstat inom gemenskapen. Förmånerna handlar om beräkning av kapitalkrav, deposition och placering av tillgångar. De nuvarande svenska bestämmelser som gäller vid verksamhet i flera EES-länder finns i 5 kap. 16–18 §§ LUFT. Bestämmelserna i artikel 167 kräver följdändringar i de nuvarande svenska bestämmelserna. Följdändringarna är föranledda av att kraven i de tidigare försäkringsdirektiven var kopplade till begreppet solvensmarginal som nu genom Solvens II-direktivet ersatts med krav kopplade till begreppet solvenskapitalkrav.
21 Återförsäkring och specialföretag m.m.
21.1 Återförsäkring – likvärdighetsbedömningar (ekvivalensbedömningar)
Utredningens bedömning och förslag: Bestämmelserna i direk-
tivet om kommissionens skyldigheter och möjligheter när det gäller s.k. likvärdighetsbedömningar av solvensordningar som tredjeland tillämpar på återförsäkringsverksamhet behöver inte tas in i lag. Bestämmelsen i direktivet om att återförsäkringsavtal som ingåtts med ett försäkringsföretag med huvudkontor i ett tredje land vars solvensordning av kommissionen bedömts vara likvärdig med solvensordningen i Solvens II-direktivet ska behandlas på samma sätt som återförsäkringsavtal som ingåtts med företag som har fått tillstånd enligt Solvens II-direktivet ska tas in i svensk lag.
Skäl för utredningens bedömning och förslag: I artikel 172.1 i
Solvens II-direktivet finns bestämmelser om att kommissionen ska anta genomförandeåtgärder som specificerar kriterierna för att bestämma om den solvensordning som ett tredjeland tillämpar på återförsäkringsverksamheter som bedrivs av företag med huvudkontor i det tredjelandet är likvärdig med den solvensordning som gäller enligt Solvens II-direktivet. Bestämmelsen riktar sig till kommissionen, och ska därför inte tas in i svensk lag.
Av artikel 172.2 framgår det att kommissionen får – med tilllämpning av det s.k. kommittologiförfarandet och med beaktande av de kriterier som fastställts enligt artikel 172.1 – besluta om huruvida en solvensordning som tredjeland tillämpar på återförsäkringsverksamhet som bedrivs av försäkringsföretag med huvudkontor i
549
Återförsäkring och specialföretag SOU 2011:68
samma tredjeland är likvärdig med den solvensordning som gäller enligt Solvens II-direktivet. Eftersom beslut som antas av kommissionen är direkt gällande i Sverige krävs det inga lagstiftningsåtgärder med anledning av artikel 172.2.
Av artikel 172.3 framgår det att återförsäkringsavtal som ingåtts med ett försäkringsföretag med huvudkontor i ett tredje land vars solvensordning bedömts vara likvärdig med solvensordningen i Solvens II-direktivet ska behandlas på samma sätt som återförsäkringsavtal som ingåtts med företag som har fått tillstånd enligt Solvens II-direktivet.
Utredningen har övervägt att genomföra den aktuella bestämmelsen efter mönster från det tidigare svenska genomförandet av en liknande bestämmelse om behandlingen i Sverige av återförsäkringsgivare från EES, jfr. 7 kap. 15 § och prop. 2007/08:40 s. 69 ff och s. 109 ff. Av nämnda paragraf framgår det att ett beslut om minskning av avdrag på grund av avgiven återförsäkring inte får ha sin grund i bristande sundhet i återförsäkringsgivarens finanser, om återförsäkringsgivaren är auktoriserad i ett annat land inom EES. Denna bestämmelse skulle kunna kompletteras med att ett sådant beslut inte heller får fattas om återförsäkringsgivaren har sitt huvudkontor i ett tredjeland vars solvensordning bedömts likvärdig med solvensordningen i Solvens II-direktivet. Enligt utredningen skulle det dock kunna ifrågasättas om en sådan svensk bestämmelse är ett tillräckligt genomförande av bestämmelsen i Solvens IIdirektivet, och utredningen föreslår därför att bestämmelsen i direktivet tas in i den svenska lagen genom en uttrycklig bestämmelse om likabehandling.
21.2 Förbud mot pantsättning av tillgångar (försäkringsföretag i tredje land)
Utredningens bedömning: Bestämmelserna i direktivet om för-
bud mot system med bruttoreserver som kräver att tillgångar pantsätts för att täcka ej intjänade premier och oreglerade skador i de fall då återförsäkraren är ett försäkringsföretag i tredjeland vars solvensordning bedömts vara likvärdig med solvensordningen i Solvens II-direktivet kräver ingen lagstiftningsåtgärd.
550
SOU 2011:68 Återförsäkring och specialföretag
Skäl för utredningens bedömning: I artikel 173 i Solvens II-
direktivet finns bestämmelser om förbud mot system med bruttoreserver som kräver att tillgångar pantsätts för att täcka ej intjänade premier och oreglerade skador i de fall då återförsäkraren är ett försäkringsföretag i tredjeland vars solvensordning bedömts vara likvärdig med solvensordningen i Solvens II-direktivet.
När motsvarande direktivbestämmelse för återförsäkringsgivare från ett annat EES-land genomfördes i svensk rätt i samband med genomförandet av återförsäkringsdirektivet gjordes bedömningen att det i Sverige inte fanns något sådant system med bruttoreserver som avses i bestämmelsen, jfr. prop. 2007/08:40 s. 84, och att bestämmelsen därför inte krävde någon lagstiftningsåtgärd.
I 5 kap. LUFT finns bestämmelser om att en försäkringsgivare från tredje land ska, som säkerhet för sin försäkringsrörelse i Sverige, deponera värdehandlingar i en bank eller ett kreditmarknadsföretag på det sätt och under de villkor som Finansinspektionen bestämmer. Bestämmelserna ändrades senast i samband med genomförandet av Återförsäkringsdirektivet, genom vilket det klargjordes att depositionsbestämmelserna för direkt försäkringsrörelse även skulle gälla vid återförsäkringsrörelse. Att depositionsbestämmelserna alltjämt i grunden ska gälla för all försäkringsrörelse som bedrivs genom filial till en försäkrings- eller återförsäkringsgivare från tredje land följer av artikel 162.2 i Solvens IIdirektivet. Som framgått av utredningens förslag till genomförande av den artikeln, se avsnitt 20.3, måste de nuvarande bestämmelserna i 5 kap. LUFT arbetas om med anledning av Solvens II-direktivet.
Frågan är nu om bestämmelsen i artikel 173 ska anses förbjuda depositionskrav i de fall försäkrings- eller återförsäkringsgivaren har sitt huvudkontor i ett tredje land vars solvensordning bedömts vara likvärdig med solvensordningen i Solvens II-direktivet. Om bestämmelsen är avsedd att innebära krav på ett sådant förbud borde emellertid bestämmelsen i direktivet, enligt utredningen, ha formulerats på ett sådant sätt att den hänvisade till bestämmelserna om deposition i samma direktiv. Eftersom en sådan hänvisning saknas har utredningen valt att tolka bestämmelsen enligt dess ordalydelse, dvs. som ett förbud mot en viss form av system med bruttoreserver. I enlighet med tidigare bedömningar finns det inget sådant system i Sverige, och bestämmelsen i artikel 173 kräver därför, enligt utredningen, inga lagstiftningsåtgärder.
551
Återförsäkring och specialföretag SOU 2011:68
21.3 Finansiell återförsäkring
Utredningens bedömning: Bestämmelserna i direktivet om
krav på särskild riskhantering i samband med finansiell återförsäkring behöver inte tas in särskilt i lagen.
Skäl för utredningens förslag: Begreppet finansiell återförsäkring1
(på engelska finite reinsurance contracts/activities) förklaras i artikel 210.3 i Solvens II-direktivet på följande sätt2; en återförsäkring (på engelska reinsurance) där den explicita maximala potentiella förlusten3 – som kan uppstå överstiger premien för avtalets livslängd, samtidigt som det i avtalet antingen tas hänsyn4 till pengars tidsvärde eller finns mekanismer för att utjämna skillnaden i ekonomiskt åtagande mellan parterna. Risken för förlust ska uppstå genom överföring av en teckningsrisk och en tidsrisk, som båda är betydande. Den potentiella förlusten ska överstiga premien med ett ”begränsat men betydande belopp”.
Som en bakgrund till utredningens överväganden och förslag kan här nämnas att finansiell återförsäkring i olika former har funnits sedan i vart fall 1950-talet. Finansiell återförsäkring började användas i ökad utsträckning under 1990-talet till följd av de katastrofskador som drabbade den internationella återförsäkringsmarknaden under slutet av 1980 och början av 1990-talet.5 Medan traditionell återförsäkring syftar till att överföra en del av försäkringsrisken från en försäkringsgivare till en återförsäkrare så syftar finansiell återförsäkring i sin ursprungliga form till att skydda ett försäkringsbolags balansräkning och framtida rörelseresultat mot sådana risker som räntefluktuationer, felaktig valutamatchning, felaktiga investeringar etc. Finansiell återförsäkring kan också vara fokuserad på transaktioner som syftar till att lösa sådana problem hos försäkringsgivare som svaga reserver, otillräckligt kapital och stora fluktuationer i riskrörelsen. Finansiell återförsäkring är en av de tekniker som ibland brukar kallas alternativa riskreducerings-
1 Huvuddelen av traditionell försäkring baserar riskbedömning och premiesättning på de stora talens lag, dvs. riskutjämning genom spridning av engagemanget över ett stort antal likartade risker, av vilka endast ett fåtal drabbas av skador. Den finansiella marknaden tillämpar begreppet finite risk covers, vilket innebär att man sprider individuella risker över tiden. (Återförsäkring, 6:e upplagan (2000), Björn Gustafsson IfU, s. 89). 2 Enligt utredningens tolkning av den något svårtillgängliga beskrivningen i den svenska versionen av direktivet. 3 uttryckt som den maximala överförda ekonomiska risken. 4 som ska vara ”betydande”. 5 Återförsäkring, 6:e upplagan (2000), Björn Gustafsson, Ifu.
552
SOU 2011:68 Återförsäkring och specialföretag
tekniker (på engelska Alternative Risk Transfer). Såvitt utredningen kunnat finna finns det inte någon tydlig gräns mellan traditionell återförsäkring och finansiell återförsäkring.
Enligt artikel 210.1 i Solvens II-direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att försäkringsföretag som ingår avtal om finansiell återförsäkring, eller bedriver verksamhet med sådan återförsäkring, på ett tillfredsställande sätt kan identifiera, mäta, övervaka, hantera, kontrollera och rapportera risker som uppstår genom sådana avtal eller verksamheter. Enligt artikel 210.2 får kommissionen, i syfte att säkerställa en harmoniserad behandling av finansiell återförsäkringsverksamhet, anta genomförandeåtgärder för att närmare specificera bestämmelserna i 210.1 i fråga om övervakning, hantering och kontroll av risker till följd av finansiell återförsäkringsverksamhet.
Eftersom bestämmelsen i artikel 210.2 inte är riktad till medlemsstaterna behöver bestämmelsen inte genomföras i svensk rätt. När det gäller bestämmelserna i artikel 210.1 och 210.3 gör utredningen följande bedömningar.
I samband med det svenska genomförandet av återförsäkringsdirektivet – som innehöll en option som gjorde det möjligt att tilllämpa bestämmelserna i det direktivet på finansiell återförsäkring – gjordes bedömningen att det inte då borde införas några särbestämmelser för finansiell återförsäkring eller någon definition av finansiell återförsäkring, jfr. prop. 2007/08:40 s. 120 ff. Ställningstagandet grundades bl.a. på att begreppet försäkringsrörelse inte är definierat i FRL och att det därför inte var lämpligt att införa en detaljbestämmelse om att just finansiell återförsäkring skulle anses vara försäkringsrörelse. Utredningen delar i grunden dessa bedömningar.
Bestämmelsen i artikel 210.1 skulle visserligen – till skillnad från bestämmelserna i återförsäkringsdirektivet – kunna tolkas som en skyldighet för alla medlemsländer att nu införa uttryckliga bestämmelser om finansiell återförsäkring. Med en uttrycklig definition skulle det t.ex. bli helt klart att i vart fall den form av finansiell återförsäkring som ryms inom den definition som finns i direktivet får bedrivas av försäkringsföretag. Enligt utredningen ska bestämmelsen emellertid inte tolkas som en sådan skyldighet, eftersom bestämmelsen snarast handlar om en skyldighet för försäkringsföretag att beakta de särskilda risker som kan finnas vid denna typ av verksamhet.
553
Återförsäkring och specialföretag SOU 2011:68
I avsnitt 11 har utredningen föreslagit en bestämmelse om att alla försäkringsföretag ska vara skyldiga att på ett tillfredsställande sätt kunna identifiera, mäta, övervaka, hantera, kontrollera och rapportera alla relevanta risker. Enligt utredningens bedömning innefattar den föreslagna bestämmelse även en skyldighet att ta hänsyn till sådana risker som uppstår vid finansiell återförsäkring, även om detta inte framgår uttryckligen av den föreslagna lagbestämmelsen.
Mot denna bakgrund anser utredningen att den övergripande bestämmelsen i artikel 210.1 om krav på särskild riskhantering i samband med finansiell återförsäkring inte behöver tas in särskilt i den svenska lagtexten.
Enligt utredningen saknas det också anledning att i den svenska lagen ta in den definition av finansiell återförsäkring som finns i artikel 210.3, eftersom finansiell återförsäkring såsom den definieras i Solvens II-direktivet får anses vara sådan verksamhet som får bedrivas av svenska försäkringsföretag utan att detta behöver anges uttryckligen i lagen.
21.4 Specialföretag
Utredningens förslag: Verksamhet som består i att överta ris-
ker från ett försäkringsföretag eller en utländska försäkringsgivare, och som helt finansieras genom emissioner av skuldebrev eller någon annan liknande form av finansiering, för vilken rätten till återbetalning är underordnad skyldigheterna enligt avtalet om riskövertagandet, får drivas bara efter tillstånd. Regeringen får meddela föreskrifter om förutsättningar för tillstånd och villkor för verksamheten.
Bakgrund: Av artikel 13.26 i Solvens II-direktivet framgår det6 att
ett specialföretag (på engelska special purpose vehicle eller SPV) är ett företag7 – som övertar (på engelska assumes) risker från försäkringsföretag. I ett specialföretag finansieras övertagandet av dessa risker till fullo genom inkomster från emissioner av skuldebrev eller någon annan finansieringsmekanism, där återbetalningsrättigheterna för dem som tillhandahåller sådana lån eller en sådan finan-
6 Enligt utredningens tolkning av definitionen i direktivet. 7 annat än ett befintligt försäkrings- eller återförsäkringsföretag.
554
SOU 2011:68 Återförsäkring och specialföretag
sieringsmekanism är efterställda specialföretagets återförsäkringsåtaganden. Ett specialföretag behöver inte vara en juridisk person.
Skäl för utredningens förslag: Enligt artikel 211.1 i Solvens II-
direktivet ska medlemsstaterna tillåta specialföretag att etablera sig inom deras territorier, förutsatt att tillsynsmyndigheterna ger sitt förhandsgodkännande (tillstånd). Enligt artikel 211.2 ska kommissionen, i syfte att säkerställa en harmoniserad behandling av specialföretag, anta genomförandeåtgärder för att fastställa ett tillstånds omfattning, obligatoriska villkor som ska ingå i alla ingångna avtal, lämplighetskrav för ägare och ledning, krav på sunda rutiner, informationskrav och solvenskrav. Enligt artikel 211.3 ska specialföretag som fått tillstånd före den 31 oktober 2012 omfattas av lagen i den medlemsstat som gett tillståndet. All ny verksamhet som ett specialföretag startar efter det datumet ska emellertid omfattas av punkterna 211.1 och 211.2.
Bestämmelsen i artikel 211.2 är inte riktad till medlemsstaterna och ska därför inte genomföras i svensk rätt. Bestämmelsen i artikel 211.3 är inte relevant för svenska förhållanden, eftersom Sverige hittills inte auktoriserat några specialföretag. När det slutligen gäller bestämmelsen i artikel 211.1 gör utredningen följande överväganden.
I samband med det svenska genomförandet av återförsäkringsdirektivet – som innehöll en option för medlemsstaterna att tillåta specialföretag att etablera sig på deras territorium – gjordes bedömningen att det inte då borde införas några särbestämmelser för specialföretag, jfr. prop. 2007/08:40 s. 120 ff. Skälet till detta vara att det inte bedömdes föreligga något starkt behov av sådana företag i Sverige, eftersom sådan verksamhet som är typisk för specialföretag kan bedrivas av ett återförsäkringsbolag inom ramen för gällande och då föreslagna regler i FRL. Regeringen uteslöt dock inte att frågan kunde komma att omprövas i ett senare sammanhang. För att genomföra återförsäkringsdirektivets bestämmelser om användning av utestående belopp från specialföretag för skuldtäckning infördes dock en definition av specialföretag i FRL, jfr. 6 kap. 3 § 14 och 34 § 3 samt 7 kap. 16 § FRL.
Utredningen anser att bestämmelserna i Solvens II-direktivet innebär en skyldighet för Sverige att nu införa uttryckliga bestämmelser om möjligheten för specialföretag att etablera sig i Sverige, även om det fortsatt kan hävdas att sådan verksamhet som är typisk för specialföretag också kan bedrivas av ett svenskt återförsäk-
555
Återförsäkring och specialföretag SOU 2011:68
ringsbolag. Eftersom emellertid reglerna för specialföretag i framtiden, till följd av kommissionens genomförandebestämmelser, kan komma att avvika på en eller flera punkter från regleringen av återförsäkringsbolag anser utredningen att det också måste framgå av svensk lag att det finns en rätt att bedriva verksamhet i egenskap av svenskt specialföretag. Ett sådant företag kommer att lyda under de regler som kommissionen ska ta fram.
Mot denna bakgrund anser utredningen att bestämmelsen i artikel 211.1 om att specialföretag ska kunna få tillstånd att verka här i Sverige ska tas in i den svenska regleringen. Eftersom den närmare regleringen av specialföretag dels ännu inte är klar på EU-nivå, dels kan komma att bli relativt detaljerad föreslår utredningen att genomförandet av bestämmelsen i direktivet sker genom införandet av en definition av specialföretag i kombination med en bestämmelse om tillståndskrav.
21.5 Koassurans
Utredningens bedömning: Bestämmelserna i direktivet om
koassuransverksamhet inom gemenskapen kräver ingen lagstiftningsåtgärd.
Skäl för utredningens bedömning: I artikel 190 och 191 i Solvens
II-direktivet finns bestämmelser om koassuransverksamhet inom gemenskapen. Med koassurans avses försäkringsverksamhet då två eller flera försäkringsgivare genom ett enda avtal, med en samlad premie och för samma termin, försäkrar en risk. Var och en av försäkringsgivarna svarar för sin del. En av försäkringsgivarna ska vara den ledande försäkringsgivaren och ska behandlas som den som täcker hela risken. Den ledande försäkringsgivaren handhar den löpande förvaltningen och ska bl.a. fastställa försäkringsvillkor och tariffer. I Sverige kallas koassurans ibland för samförsäkring.
Bestämmelserna har sin motsvarighet i äldre direktiv (artiklarna 1–4 koassuransdirektivet). De enda svenska bestämmelserna om koassurans finns i 3 kap. 16 § (samförsäkring), som handlar om vissa undantag för försäkringsföretag som deltar i samförsäkring i annan egenskap än ledande försäkringsgivare.
Enligt utredningen kräver bestämmelserna om koassuransverksamhet i Solvens II-direktivet inga lagstiftningsåtgärder.
556
SOU 2011:68 Återförsäkring och specialföretag
557
21.6 Översikt Kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (Nivå 2)
Bestämmelser om ekvivalensbedömningar finns i avdelning III, kapitel I, artiklarna 357–375.
Bestämmelser om specialföretag återfinns i kapitel XV, artiklarna 309–314. I artikel 309 finns allmänna bestämmelser om tillstånd för specialföretag och i artikel 310 finns de mer detaljerade bestämmelserna om förutsättningar för tillstånd. I artikel 311–313 finns krav på de avtal om risköverföring som ingås av specialföretag. De krav som ställs på specialföretag i fråga om företagsstyrning och lämplighetsprövning framgår av artikel 316 och 317. Rapporteringskraven för specialföretag behandlas i artikel 318. I artikel 319 och 320 återfinns kapitalkrav och krav på investeringar.
22 Följdändringar i annan lagstiftning
Förslagen till ändringar i försäkringsrörelselagen (2011:000) och förslaget till lag (2012:000) om tjänstepensionsrörelse ger upphov till en stor mängd följdändringar i annan lagstiftning. En typ av ändring avser hänvisningar till bestämmelser i nuvarande FRL vilka ersätts av hänvisningar till motsvarande bestämmelser i den ändrade försäkringsrörelselagen. En annan typ av ändring följer av införandet av en ny institutsform, tjänstepensionsföretag.
22.1 Lagen ( 1967:531 ) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.
Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd-
ringar i tryggandelagen. Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver inga ändringar i tryggandelagen.
Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs med anled-
ning av ändrade bestämmelser i nuvarande FRL, till vilken tryggandelagen hänvisar.
Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd-
ringar i förmånsrättslagen. Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver ändringar i förmånsrättslagen.
559
Följdändringar SOU 2011:68
Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs på grund av
ändrade beteckningar på bestämmelserna i nuvarande FRL, men också för att säkerställa att tjänstepensionstecknare och tjänstepensionsberättigade ska ha förmånsrätt på samma sätt som gäller enligt nuvarande regler.
22.3 Lagen ( 1986:436 ) om näringsförbud
Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd-
ringar i lagen om näringsförbud. Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver ändringar i lagen om näringsförbud.
Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs för att bestäm-
melserna om näringsförbud ska gälla även för personer verksamma i tjänstepensionsföretag.
Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd-
ringar i konkurslagen. Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver ändringar i konkurslagen.
Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs på grund av
att det genom lagen om tjänstepensionsrörelse blir möjligt att genomföra överlåtelse av förmånsbestånd.
22.5 Lagen ( 1987:1245 ) om styrelserepresentation för de privatanställda
Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd-
ringar i lagen om styrelserepresentation för de privatanställda. Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver ändringar i lagen om styrelserepresentation för de privatanställda.
560
SOU 2011:68 Följdändringar
Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs för att lagen
om styrelserepresentation för de privatanställda ska gälla även för tjänstepensionsföretag.
22.6 Lagen ( 1988:1385 ) om Sveriges riksbank
Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd-
ringar i lagen om Sveriges Riksbank. Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver ändringar i lagen om Sveriges Riksbank.
Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs för att även
tjänstepensionsföretag ska definieras som finansinstitut.
22.7 Lagen ( 1990:661 ) om avkastningsskatt på pensionsmedel
Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd-
ringar i lagen om avkastningsskatt på pensionsmedel. Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver ändringar i lagen om avkastningsskatt på pensionsmedel.
Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs för att beskatt-
ningen av tjänstepensionsföretag ska motsvara den beskattning som gäller enligt nuvarande bestämmelser.
22.8 Lagen ( 1991:687 ) om särskild löneskatt på pensionskostnad
Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd-
ringar i lagen om särskild löneskatt på pensionskostnad. Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver ändringar i lagen om särskild löneskatt på pensionskostnad.
Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs för att beskatt-
ningen av tjänstepensionsföretag ska motsvara den beskattning som gäller enligt nuvarande bestämmelser.
561
Följdändringar SOU 2011:68
22.9 Lagen ( 1993:645 ) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal
Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd-
ringar i lagen om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal. Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver ändringar i lagen om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal.
Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs för att lagen
ska gälla även för skadeförmåner som tillhandahålls av tjänstepensionsföretag, samt på grund av ändrade beteckningar på vissa av bestämmelserna i nuvarande FRL.
22.10 Lagen ( 1995:1560 ) om årsredovisning i försäkringsföretag
Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd-
ringar i lagen om årsredovisning för försäkringsföretag. Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver vissa följdändringar i lagen om årsredovisning i försäkringsföretag.
Skäl för utredningens bedömning: De bestämmelser om värde-
ring m.m. som finns i Solvens II-direktivet berör endast den s.k. solvensbalansräkningen, som är skild från den ekonomiska redovisningen. Det lagtekniska sambandet mellan försäkringsrörelselagen (FRL) och lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag (ÅRFL) har slopats genom dels ändringar i ÅRFL år 2005 (prop. 2004/05:24 s. 118 ff), dels ändringar i FRL år 2008 (prop. 2007/08:40 s. 89 ff).
Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse som behandlas i avsnitt 5 och 15 innebär att tjänstepensionsrörelse ska kunna bedrivas av särskilda tjänstepensionsföretag, vars reglering kommer att uppvisa stora likheter med dagens reglering av försäkringsföretag som bedriver tjänstepensionsrörelse. Följdändringar behövs för att ÅRFL ska vara tillämplig även på tjänstepensionsföretag.
Därutöver krävs vissa följdändringar med anledning av utredningens förslag till ny reglering kring tillämpningsområdet för FRL och förslaget till särreglering för mindre försäkringsföretag.
562
SOU 2011:68 Följdändringar
22.11 Lagen ( 1996:764 ) om företagsrekonstruktion
Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd-
ringar i lagen om företagsrekonstruktion. Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver ändringar i lagen om företagsrekonstruktion.
Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs för att lagen
om företagsrekonstruktion inte ska gälla för tjänstepensionsföretag.
22.12 Lagen ( 1998:293 ) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige
Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver ändringar i
lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige. Utredningens förslag till lag om tjänstepensionsrörelse kräver inga ändringar i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige.
Skäl för utredningens bedömning: I avsnitt 18 föreslås ändringar i
lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige (LUFV) till följd av bestämmelserna i artikel 162–167.
Därutöver krävs följdändringar till följd av ändrade beteckningar på bestämmelserna i nuvarande FRL.
Utredningen har i vissa delar valt en lagteknisk lösning där dagens detaljerade bestämmelser om vilka bestämmelser i FRL som ska tillämpas ersatts med hänvisningar till relevant kapitel i FRL.
Utredningen har föreslagit att bemyndigandet som avser information till försäkringstagare med flera ska justeras i FRL, och föreslår att motsvarande justering görs i om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige.
563
Följdändringar SOU 2011:68
22.13 Lagen ( 1998:710 ) med vissa bestämmelser om Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet
Utredningens förslag: De nuvarande hänvisningarna i lagen med
vissa bestämmelser om Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet till vissa av bestämmelserna i försäkringsrörelselagen ska ersättas med hänvisningar till motsvarande bestämmelser i den lag om tjänstepensionsrörelse som föreslås av utredningen.
Skäl för utredningens bedömning:
Vid införandet av premiepensionssystemet ansågs det naturligt att delar av det regelverk som enligt FRL gäller för försäkringsbolagens verksamhet också skulle gälla för försäkringsverksamheten i premiepensionssystemet, vilket medförde att delar av FRL gjordes tillämpliga på den dåvarande Premiepensionsmyndigheten (PPM), jfr. prop. 1997/98:151 s. 433 ff.
Av nyss nämnda förarbetena framgår det att det framförallt var bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar som ansågs vara viktiga för premiepensionsverksamheten. Bestämmelserna om krav på kapitalbas av viss storlek (solvensmarginalen) ansågs inte behöva göras tillämpliga på PPM. Detta ställningstagande grundades dels på att det förutsattes att PPM – genom användning av försiktiga beräkningar av avsättningarna – på sikt skulle komma att bygga upp ett överskott som skulle fungera som kapitalbuffert, dels att den kredit som PPM skulle ha hos Riksgäldskontoret undanröjde behovet av sådana solvensregler som gäller för livförsäkringsbolagen. Det bör här också nämnas att det överskott som uppkommer på grund av försiktigt beräknade avsättningar ska tillföras de enskilda, jfr. 4 § lagen med vissa bestämmelser om Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet.
Premiepensionsverksamheten hos Pensionsmyndigheten regleras genom bl.a. lagen (1998:710) med vissa bestämmelser om Pensionsmyndighetens verksamhet (LPP). Av 2 § LPP framgår det att vissa bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar, om placering av tillgångar som motsvarar försäkringstekniska avsättningar, om användning av optioner och liknande finansiella instrument och om försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag ska gälla för Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet. Av 8 § framgår det att även bestämmelserna om aktuarie ska gälla för Pensions-
564
SOU 2011:68 Följdändringar
myndighetens premiepensionsverksamhet. Slutligen framgår det av 10 § att vissa bestämmelser i FRL ska gälla för Finansinspektionens tillsyn över Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet.
Som framgått av övriga avsnitt i betänkandet kommer de bestämmelser i FRL som nu gäller för premiepensionsverksamheten att ändras till följd av Solvens II-direktivet, och frågan för utredningen blir därför om dessa ändringar bör slå igenom även för premiepensionsverksamheten, eller om de rörelserättsliga reglerna för premiepensionsverksamheten istället bör hämtas från den nya lag om tjänstepensionsrörelse som utredningen föreslår. När det gäller de kvantitativa reglerna kan frågeställningen starkt förenklat uttryckas som en fråga om avsättningarna i premiepensionsverksamheten bör beräknas aktsamt eller till verkligt värde. Mot bakgrund av syftet med reglerna och myndighetens hittillsvarande praxis anser utredningen att avsättningarna bör beräknas aktsamt, dvs. följa regleringen i den föreslagna lagen om tjänstepensionsrörelse.
När det särskilt gäller frågan om behovet av eventuella solvenskapitalkrav kan det noteras att överskott i rörelsen kan skapas genom att myndigheten har en låg garanterad ränta.
Utredningen anser att Pensionsmyndigheten även i övrigt – dvs. när det gäller placeringsreglerna, krav på försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag samt krav på aktuarie – ska följa bestämmelserna i den nya lagen om tjänstepensionsrörelse.
När det gäller övriga kvalitativa regler i Solvens II-direktivet, dvs. reglerna kring företagsstyrning m.m., anser utredningen att det saknas anledning att med anledning av direktivet frångå hittillsvarande reglering och praxis. Utredningen föreslår alltså att Pensionsmyndigheten även fortsättningsvis ska tillämpa förordningen om intern styrning och kontroll.
22.14 Lagen ( 1998:1479 ) om kontoföring av finansiella instrument
Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd-
ringar i lagen om kontoföring av finansiella instrument. Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver ändringar i lagen om kontoföring av finansiella instrument.
565
Följdändringar SOU 2011:68
Skäl för utredningens förslag: Följdändringar krävs för att be-
stämmelserna om anteckning om förvaltare ska gälla även för tjänstepensionsföretag.
22.15 Lagen ( 1999:890 ) om försäkringsverksamhet under krig eller krigsfara m.m.
Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd-
ringar i lagen om försäkringsverksamhet under krig eller krigsfara m.m. Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver ändringar i lagen om försäkringsverksamhet under krig eller krigsfara m.m.
Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs för att också
tjänstepensionsföretagen ska omfattas av lagen om försäkringsverksamhet under krig eller krigsfara m.m.
Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd-
ringar i bokföringslagen. Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver ändringar i bokföringslagen.
Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs för att även
tjänstepensionsföretag ska kunna använda euro som redovisningsvaluta.
Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd-
ringar i inkomstskattelagen. Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver vissa följdändringar i inkomstskattelagen.
566
SOU 2011:68 Följdändringar
Skäl för utredningens bedömning: Solvens II-direktivet innehåller
inga direkta skattebestämmelser. Införandet av specialföretag, jfr. avsnitt 19, bör behandlas i skatteregleringen, men det får anses ligga utanför utredningens uppdrag att lämna några förslag när det gäller beskattningen av specialföretag.
När det gäller utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse föreslår utredningen att tjänstepensionsföretagen ska beskattas på i sak samma sätt som företagen beskattades i dess egenskap av försäkringsföretag. För att uppnå detta krävs följdändringar i bl.a. inkomstskattelagen.
22.18 Lagen ( 2000:35 ) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag
Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd-
ringar i lagen om byte av redovisningsvaluta. Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver ändringar i lagen om byte av redovisningsvaluta.
Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs för att också
tjänstepensionsföretag ska kunna byta redovisningsvaluta.
22.19 Lagen ( 2000:562 ) om internationell rättslig hjälp i brottmål
Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd-
ringar i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver ändringar i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.
Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs med anled-
ning av den uppgiftsskyldighet som föreslås i lagen om tjänstepensionsrörelse.
567
Följdändringar SOU 2011:68
22.20 Lagen ( 2004:575 ) om europabolag
Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd-
ringar i lagen om europabolag. Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver ändringar i lagen om europabolag.
Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs med anled-
ning av utredningens förslag om att även tjänstepensionsrörelse ska kunna bedrivas av europabolag.
Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd-
ringar i försäkringsavtalslagen. Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse i kräver följdändringar i försäkringsavtalslagen
Skäl för utredningens bedömning: Solvens II-direktivet innehåller
i allt väsentligt näringsrättsliga bestämmelser, medan försäkringsavtalslagen innehåller den civilrättsliga regleringen kring försäkringsavtal. Utgångspunkten är därför att bestämmelserna i Solvens II-direktivet som huvudregel inte medför något behov av ändringar i försäkringsavtalslagen.
I syfte att säkerställa samma skyddsregler för tjänstepensionstecknare och tjänstepensionsberättigade som för försäkringstagare och andra ersättningsberättigade föreslår utredningen att försäkringsavtalslagen ska gälla för den typ av avtal i den nya lagen om tjänstepensionsrörelse som motsvarar avtal om tjänstepensionsförsäkring. För att uppnå detta krävs ändringar i försäkringsavtalslagen.
22.22 Lagen ( 2005:405 ) om försäkringsförmedling
Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd-
ringar i lagen om försäkringsförmedling. Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver följdändringar i lagen om försäkringsförmedling.
568
SOU 2011:68 Följdändringar
Skäl för utredningens bedömning: I Solvens II-direktivet finns
det inte några särskilda bestämmelser som kräver ändringar i lagen om försäkringsförmedling. Det noteras att det av skäl 139 framgår att försäkringsföretagens riskprofil gentemot försäkringstagarna ändras då direktivet antas, och att kommissionen så snart som möjligt bör lägga fram ett förslag om översyn av direktivet om försäkringsförmedling med beaktande av Solvens II-direktivets följder för försäkringstagarna.
I syfte att säkerställa samma skyddsregler för tjänstepensionstecknare och tjänstepensionsberättigade som för försäkringstagare och andra ersättningsberättigade föreslår utredningen att lagen om försäkringsförmedling ska vara tillämplig även på sådan förmedlingsverksamhet som avser tjänstepensionsavtal. Mot denna bakgrund krävs följdändringar i lagen om försäkringsförmedling.
Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd-
ringar i aktiebolagslagen. Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver inga ändringar i aktiebolagslagen.
Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs på grund av
utredningens förslag att även tjänstepensionsföretag ska registreras i försäkringsregistret.
22.24 Lagen ( 2006:595 ) om europakooperativ
Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd-
ringar i lagen om europakooperativ. Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver ändringar i lagen om europakooperativ.
Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs med anled-
ning av utredningens förslag om att även tjänstepensionsrörelse ska kunna bedrivas av europakooperativ.
569
Följdändringar SOU 2011:68
570
22.25 Lagen ( 2007:528 ) om värdepappersmarknaden
Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd-
ringar i lagen om värdepappersmarknaden. Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver inga ändringar i lagen om värdepappersmarknaden.
Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs för att tjänste-
pensionsföretag ska ha samma möjligheter att verka utan tillstånd som försäkringsföretag har enligt nuvarande regler.
Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd-
ringar i offentlighets- och sekretesslagen. Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver ändringar i offentlighets- och sekretesslagen.
Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs på grund av
utredningens förslag till bestämmelser om sekretess motsvarade de bestämmelser som gäller för försäkringsföretag
22.27 Lag om införande av försäkringsrörelselagen
Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd-
ringar i lagen om införande av försäkringsrörelselagen. Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver en ändring i lagen om införande av försäkringsrörelselagen.
Skäl för utredningens förslag: De nuvarande tjänstepensions-
kassorna ska ha möjlighet att övergå direkt från att tillämpa lagen om understödsföreningar till att tillämpa den nya lagen om tjänstepensionsrörelse, och övergångsperioden bör vara densamma som för försäkringsföretagen. För att uppnå detta krävs ändringar i lagen om ikraftträdande av försäkringsrörelselagen.
23 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
23.1 Bakgrund
Enligt artikel 309 i Solvens II-direktivet ska medlemsstaterna senast den 31 oktober 2012 sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa ett antal särskilt uppräknade artiklar i, och bilagor till, direktivet. De artiklar och bilagor som räknas upp innehåller de bestämmelser i direktivet som kan anses vara ”helt nya”, dvs. de bestämmelser som ibland kallas de egentliga Solvens II-bestämmelserna. Som framgår i betänkandet innehåller ett stort antal av dessa artiklar emellertid endast vissa mindre följdändringar, t.ex. på grund av den ändrade terminologin när det gäller kapitalkrav.
Enligt en annan artikel i Solvens II-direktivet, artikel 311, ska ett antal särskilt uppräknade artiklar i, och bilagor till, direktivet tillämpas från och med den 1 november 2012. De artiklar och bilagor som räknas upp i den nu aktuella artikeln innehåller de bestämmelser i direktivet som har sin direkta motsvarighet i de äldre försäkringsdirektiven, dvs. de bestämmelser som ingår i den s.k. konsolideringen av de äldre direktiven. Dessa artiklar ska redan vara genomförda i de nationella regleringarna, och utredningen har därför antagit att några ytterligare lagstiftningsåtgärder inte behövs. Se även avsnitt 5, principiella lagtekniska utgångspunkter.
I kommissionens förslag till ändringar i Solvens II-direktivet, det s.k. Omnibus II-förslaget, föreslås ändringar i såväl artikel 309 som artikel 311. När det gäller de egentliga Solvens II-bestämmelserna innebär förslaget att den nationella regleringen ska vara antagen och publicerad senast den 31 december 2012, och att medlemsstaterna ska tillämpa den antagna regleringen från och med den 1 januari 2013. När det gäller de bestämmelser som ingår i konsolideringen ska dessa tillämpas från och med den 1 januari 2013.
571
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser SOU 2011:68
Omnibus II-förslaget innehåller också förslag till mandat för kommissionen att anta övergångsbestämmelser på ett antal olika områden. Syftet med mandaten är enligt kommissionen att skapa legala förutsättningar för en smidig övergång till den nya regleringen, så att t.ex. störningar på marknaden kan undvikas. De områden där det föreslås att kommissionen ska ha möjlighet att anta övergångsbestämmelser är värdering, företagsstyrning, tillsynsrapportering och offentliggörande, bestämmande och klassificering av kapitalbasmedel, standardformeln för beräkning av solvenskapitalkravet, metodval och antaganden vid beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna inklusive fastställandet av den relevanta riskfria räntestrukturen samt behandlingen av solvensregimer i länder utanför gemenskapen. Övergångsbestämmelserna ska vara tillämpliga på såväl enskilda företag som på grupper.
Den maximala övergångsperioden för respektive område varierar från tre till tio år. Av kommissionens förslag framgår det att de övergångsperioder som slutligen beslutas kan bli kortare än de maximala övergångsperioder som anges i mandaten, eftersom övergångsperioderna ska vara proportionella till det bakomliggande syftet med övergångsbestämmelserna, som ska vara att underlätta tillämpningen av den nya regleringen. Det framgår också att övergångsbestämmelserna i sak minst ska motsvara de krav som finns i de äldre försäkringsdirektiven, och att bestämmelserna inte får medföra lägre skydd för försäkringstagarna än enligt nuvarande regler. I förslaget finns ett särskilt förtydligande kring vad som menas med dessa skrivningar när det gäller kapitalkraven. Under en eventuell övergångsperiod ska solvenskapitalkravet inte få vara högre än SCR, men inte heller lägre än MCR plus 50 procent av skillnaden mellan SCR och MCR. Enligt kommissionens förslag ska övergångsbestämmelserna vidare uppmuntra företagen att så snabbt som möjligt röra sig i riktning mot efterlevnad av den nya regleringen.
Omnibus II-förslaget behandlas för närvarande i Europaparlamentet och rådet, och ett slutligt ställningstagande till förslaget väntas inte ske förrän i början av år 2012.
När det gäller den nuvarande svenska regleringen bör det särskilt noteras att det av 7 § lagen (2010:2044) om införande av försäkringsrörelselagen framgår att en understödsförening som före den 1 april 2011 var registrerad enligt lagen (1972:262) om understödsföreningar får fortsätta att driva verksamheten och då ska omfattas av bestämmelserna i den lagen till utgången av år 2014 eller,
572
SOU 2011:68 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
om en ansökan om tillstånd enligt 2 kap. försäkringsrörelselagen (2010:2043) då har getts in, till dess att ett beslut med anledning av en sådan ansökan har vunnit laga kraft. Om en ansökan om tillstånd enligt första stycket inte har getts in före utgången av år 2014 eller om den avslås, ska föreningen träda i likvidation.
23.2 Tidpunkten för ikraftträdanden
Utredningens bedömningar och förslag: Ändringarna i försäkrings-
rörelselagen och andra följdändringar till följd av Solvens II-direktivet ska träda ikraft den 1 januari 2014. Den nya lagen om tjänstepensionsverksamhet och följdändringar i annan lagstiftning till följd av den nya lagen ska träda i kraft den 31 mars 2013.
Skäl för utredningens bedömningar och förslag: Utredningens
förslag när det gäller ändringarna i försäkringsrörelselagen till följd av bestämmelserna i Solvens II-direktivet är baserade på det förslag till ändringsdirektiv (Omnibus II) som finns redovisade i ett dokument1 från rådet daterat den 24 juni 2011. Enligt förslaget ska medlemsländerna anta och publicera sin nationella reglering senast den 31 mars 2013, men merparten2 av bestämmelserna behöver inte träda i kraft – i meningen börja tillämpas – förrän den 1 januari 2014.
Om kommissionen får mandat – och utnyttjar dessa mandat – att anta övergångsregler bör ändringarna i försäkringsrörelselagen träda i kraft vid den tidpunkt som medges i kommissionens övergångsregler.
Den nya lagen om tjänstepensionsverksamhet ska träda i kraft så snart som möjligt.
1 Interinstitutional File: 2011/0006 (COD) 11858/1/11 REV 1. 2 Bestämmelserna om krav på tillsynsmyndigheternas godkännande i olika frågor – tilläggskapital, klassificering av vissa kapitalbasposter, företagsspecifika underparametrar vid användning av standardformeln, interna modeller, specialföretag, beräkning av solvens på gruppnivå och gruppintern modell – ska träda i kraft den 1 juli 2013 såvitt gäller de bedömningar som ska göras. De beslut som tas enligt nyss nämnda bestämmelser får inte börja tillämpas före den 1 januari 2014. Enligt förslaget ska tillsynsmyndigheterna senast den 1 juli 2013 kräva att försäkringsföretagen ger in en s.k. implementeringsplan.
573
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser SOU 2011:68
23.3 Övergångsreglering
Särskild övergångsreglering för tjänstepensionsverksamhet
Utredningens förslag: Det ska införas en särskild övergångs-
reglering för tjänstepensionsverksamhet som bedrivs av försäkringsföretag och tjänstepensionskassor vid den tidpunkt då Solvens II-direktivet genomförs i svensk rätt. Övergångsregleringenska gälla under två år.
Skäl för utredningens förslag: Även med ett tidigt ikraftträdande
av de nya reglerna för tjänstepensionsverksamhet, alltså i början av år 2013, torde det i praktiken vara svårt för såväl företag som Finansinspektionen att innan utgången av år 2013 – dvs. då Solvens II-reglerna ska börja tillämpas – hinna genomföra alla processer som krävs för en övergång till det nya regelverket. Mot denna bakgrund anser utredningen att det måste införas en särskild övergångsreglering som så långt möjligt minimerar ”onödiga” anpassningar till Solvens II-regelverket.
Utredningens förslag när det gäller övergångsregleringen är baserade på det förslag till ändringsdirektiv (Omnibus II) som finns redovisade i ett dokument3 från rådet daterat den 24 juni 2011. Enligt förslaget får medlemsländer som utnyttjat optionen i Tjänstepensionsdirektivet fortsätta att tillämpa äldre bestämmelser, som antagits i syfte att uppfylla vissa utpekade artiklar i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet, intill den 31 december 2015. De utpekade artiklarna rör bl.a. bestämmelserna om inledande av försäkringsverksamhet, principer och metoder för finansiell tillsyn, och bestämmelserna om solvensmarginal och garantifond. Utredningen har tolkat bestämmelsen på det sättet att Sverige kan införa en övergångsreglering som innebär att nu gällande regler för tjänstepensionsverksamhet bibehålls under en övergångsperiod. Det bör dock här understrykas att dessa övergångsregler fortfarande inte är beslutade.
Utredningen föreslår att de företag som vill utnyttja övergångsregleringen måste anmäla sin avsikt att gå över till det nya särskilda regelverket för tjänstepensionsrörelse. Anmälan ska lämnas in till Finansinspektionen, tillsammans med en plan för hur företaget mer i detalj kommer att säkerställa att de vid en viss framtida tidpunkt
3 Interinstitutional File: 2011/0006 (COD) 11858/1/11 REV 1.
574
SOU 2011:68 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
kommer att uppfylla de förutsättningar för tillstånd som gäller enligt den nya lagen om tjänstepensionsverksamhet. Av anmälan bör bl.a. framgå hur företaget avser gå tillväga för att uppfylla kravet på att ett tjänstepensionsföretag endast får bedriva tjänstepensionsrörelse och sådan verksamhet som direkt föranleds av tjänstepensionsrörelsen. En sådan anmälan torde vara förhållandevis enkel att upprätta för försäkringsföretag som i dag endast bedriver tjänstepensionsverksamhet. För företag som i dag bedriver såväl tjänstepensionsverksamhet som annan försäkringsrörelse torde det i de flesta fall krävas betydligt mer arbete med en sådan anmälan.
Utgångspunkten för övergångsregleringen bör vara att den nuvarande svenska regleringen av tjänstepensionsverksamhet så långt möjligt ska fortsätta att gälla under övergångsperioden, eftersom det i allt väsentligt är just den regleringen som utredningen föreslår ska finnas i den nya svenska regleringen för tjänstepensionsrörelse. Utredningen föreslår att övergångsregleringen ska gälla under två år. Utifrån nu angivna utgångspunkter föreslår utredningen följande övergångsreglering.
Tjänstepensionskassorna föreslås kunna fortsätta bedriva sin verksamhet enligt äldre reglering, med stöd av den övergångsreglering som redan finns i lagen om ikraftträdande av försäkringsrörelselagen. Den nuvarande övergångsperioden bör dock förlängas till utgången av år 2015. I praktiken innebär detta att tjänstepensionsverksamheten i dessa företag under övergångsperioden kommer att regleras enligt nu gällande rätt, som bygger på Tjänstepensionsdirektivet i kombination med kapitalkrav som hämtats från Solvens
I-regleringen.
Försäkringsaktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar som i dag uteslutande eller så gott som uteslutande bedriver tjänstepensionsverksamhet ska under en övergångsperiod kunna fortsätta att bedriva tjänstepensionsverksamheten enligt nu gällande rätt, dvs. en reglering som bygger på ett fortsatt svenskt utnyttjande av optionen i Tjänstepensionsdirektivet i kombination med solvenskrav enligt Solvens I. I praktiken innebär detta att tjänstepensionsverksamheten i dessa företag under övergångsperioden kommer att regleras genom en blandning av bestämmelser från
Tjänstepensionsdirektivet och Solvens I-direktivet.
Förslaget om att övergångsreglerna även ska få tillämpas på sådan verksamhet som inte är tjänstepensionsverksamhet, jfr. ”så gott som uteslutande”, grundas på en strävan att hitta en praktisk lösning för sådana företag som i dag har en mycket liten andel pri-
575
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser SOU 2011:68
vata pensionsförsäkringar som på sikt måste separeras från den tjänstepensionsverksamhet som ska bedrivas enligt den nya regleringen.
Även s.k. blandande försäkringsföretag – dvs. de försäkringsföretag som i dag bedriver såväl tjänstepensionsverksamhet som en mer än obetydlig försäkringsrörelse – ska under en övergångsperiod kunna fortsätta att bedriva sin tjänstepensionsverksamhet enligt nu gällande rätt, dvs. enligt en reglering som bygger på ett fortsatt svenskt utnyttjande av optionen i Tjänstepensionsdirektivet i kombination med solvenskrav enligt Solvens I. Även för dessa företag kommer alltså tjänstepensionsverksamheten under övergångsperioden regleras genom en blandning av bestämmelser från Tjänstepensionsdirektivet och Solvens I-direktivet. I dessa bolag kommer dock bestämmelserna i Solvens II-direktivet att bli tillämpliga på den del av verksamheten som avser försäkringsrörelse.
För blandade bolag innebär utredningens förslag till övergångsreglering att det kommer att behöva beräknas två olika kapitalkrav, som dessutom ska beräknas enligt olika principer. Det ena kapitalkravet avser tjänstepensionsverksamheten och ska beräknas enligt äldre rätt, medan det andra kapitalkravet avser försäkringsrörelse och ska beräknas enligt Solvens II-bestämmelserna. I avsnitt 17.8 gör utredningen bedömningen att det är möjligt för försäkringsföretag som i dag bedriver såväl tjänstepensionsverksamhet som övrig försäkringsrörelse att, med utgångspunkt i bl.a. nu gällande separationskrav, särskilja verksamhet som avser tjänstepensionsverksamhet från annan försäkringsrörelse. Mot denna bakgrund gör utredningen också bedömningen att det måste vara möjligt att beräkna separata kapitalkrav. I de fall kapitalkravsberäkningen enligt Solvens II-direktivet avser risker som är gemensamma för såväl tjänstepensionsverksamheten som försäkringsrörelsen, t.ex. operativa risker, borde kapitalkravet för försäkringsdelen kunna beräknas med hjälp av någon form av ”nyckel” för relationen mellan tjänstepensionsverksamheten och försäkringsrörelsen.
Den föreslagna övergångsregleringen innebär också att pelare 2regleringen i Solvens II-direktivet ska gälla för försäkringsrörelsen, men inte för tjänstepensionsverksamheten. För tjänstepensionsverksamheten ska i dessa delar nuvarande bestämmelser tillämpas, med undantag av kraven på styrelsen. Styrelsen i ett och samma bolag kan inte delas upp i en del som ansvarar för tjänstepensionsverksamhet och en del som ansvarar för försäkringsrörelsen.
Som framgått i avsnittet ovan föreslår utredningen att det nya regelverket för tjänstepensionsverksamhet inklusive möjligheten
576
SOU 2011:68 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
577
att byta regelverk ska införas så snart som möjligt, dvs. den 31 mars 2013. Om Solvens II-direktivet inte börjar tillämpas förrän den 1 januari 2014 kommer de svenska företag som hinner byta regelverk under år 2013 inte att behöva utnyttja den övergångsreglering som utredningen föreslår.
24 Konsekvenser av förslagen
Solvens II direktivet är antaget på EU-nivå och är i stor utsträckning ett fullharmoniseringsdirektiv. Det betyder att det finns små möjligheter att avvika från direktivets bestämmelser. I samband med direktivets antagande har omfattande konsekvensanalyser gjorts av EU-kommissionen.1 Därutöver har CEIOPS/EIOPA utfört fem enkätundersökningar på EU-nivå (Quantitative Impact Studies, QIS) där försäkringsföretagen själva gjort beräkningar över hur regelförslagen påverkar företagen.
Utredningens konsekvensanalys sammanfaller delvis med kommissionens. Framställningen koncentreras dock på en analys av särskilda konsekvenser för Sverige och inkluderar konsekvenserna av de särskilda förlag utredningen lägger avseende tjänstepensioner och små försäkringsföretag.
24.1 Konsekvenser för försäkringsföretagen
En av de stora nyheterna i Solvens II-direktivet är de nya beräkningsmetoderna för kapitalkravet, inklusive nya värderingsregler. I QIS-enkäterna har beräkningar gjorts av hur dessa nya regler påverkar företagen. Finansinspektionen har ansvarat för insamlingen, kontrollen och sammanställningen av den svenska delen av de europeiska enkäterna till försäkringsbranschen. I dessa enkäter har de svenska företagen gjort beräkningar över hur Solvens II direktivet och de regelförslag avseende värdering och kapitalkrav som finns på nivå 2, påverkar de svenska företagen. Vi har därför en god bild av hur kraven kommer att påverka försäkringsbolagen i Sverige, med den reservationen att reglerna på nivå 2 och nivå 3 ännu inte är slutligt fastlagda och att företagen i sitt förberedelsearbete successivt kommer att anpassa verksamheten till de nya reglerna.
1 Se t.ex. Solvency II Impact Assessment Report, {COM(2007) 361 final}, {SEC(2007) 870}.
579
Konsekvenser SOU 2011:68
I den senaste undersökningen QIS5 deltog 107 svenska försäkringsföretag och 12 svenska försäkringsgrupper. Av de 107 företagen var 29 livbolag, 55 skadebolag och 23 captivebolag. Tolv försäkringsgrupper deltog i undersökningen. Kvaliteten på inrapporteringen är i delar bristfällig, delvis beroende på att anvisningarna givit möjligheter till olika tolkningar, varför slutsatser måste dras med viss försiktighet.
Försäkringstekniska avsättningar minskar för majoriteten
Som framgår av avsnitt 7.2 värderas skulden i dag med en säkerhetsbuffert. Det gäller dock inte tjänstepensions- och skadeförsäkringsverksamhet. Enligt det nya regelverket ska skulden värderas utifrån en ”bästa skattning” med ett tillägg av en riskmarginal som motsvarar kapitalkostnaden för det mottagande företaget vid en beståndsöverlåtelse.
Av QIS5 framgår att de försäkringstekniska avsättningarna (FTA) ökar för ungefär hälften av de svenska livbolagen, medan den andra halvan får lägre FTA. Att inte alla får en lägre FTA beror bl.a. på att en stor del av livförsäkringsverksamheten lyder under tjänstepensionsregleringen som inte ska värderas med säkerhetsbuffert samt att företagen nu ska beräkna en riskmarginal som ska reflektera kapitalkostnaden för ett övertagande företag (se avsnitt 9).
För skadebolagen får en klar majoritet lägre FTA. Det beror sannolikt på att skadebolagen enligt det nuvarande regelverket inte ska diskontera skadefall som förväntas inträffa inom en fyraårsperiod. En tredjedel får dock högre FTA. Det beror på att företagen tidigare inte haft kravet på betryggande antagande och inte beräknat någon riskmarginal.
Ökade kapitalkrav
Som framgår av avsnitt 9 innebär solvens II-direktivet att två nya kapitalkrav introduceras. Det ena är solvenskapitalkravet, som företagen normalt ska uppfylla. Det andra är minimikapitalkravet, som är schablonmässigt beräknat och ett krav som företaget inte får gå under.
Solvens II-regleringen innebär en mycket kraftig ökning av kapitalkravet jämfört med dagens lagreglering. QIS5 indikerar att det samlade
580
SOU 2011:68 Konsekvenser
kapitalkravet för den svenska försäkringsbranschen kommer att bli 6–7 gånger så stort som under dagens Solvens I reglering. Observera att det inte betyder att försäkringsbolagens totala kapital ska öka 6–7 gånger. Kapitalkraven avser endast det kapital som ska finnas utöver det kapital som ska täcka FTA och riskmarginal. Det kapital som krävs för att täcka FTA, riskmarginalen och det lagstadgade kapitalkravet ökar med omkring en femtedel för livbolagen medan det är i praktiken oförändrat för skadebolagen.
Faktum är att redan minimikapitalkravet kommer att bli dubbelt så stort som nuvarande kapitalkrav. Detta är en mycket drastisk höjning av lagstiftarens krav på framför allt livförsäkringsföretagen. Här måste man dock ha i minnet att dagens försäkringstagarskydd också baseras på en säkerhetsmarginal i värderingen av FTA som nu försvinner. En del av ökningen av kapitalkravet kan därför sägas vara ett synliggörande av redan befintliga buffertar. Här bör också påpekas att de nuvarande mer strikta placeringsreglerna för de tillgångar som motsvarar FTA också kan sägas vara ett skydd.
I praktiken styrs dock försäkringsföretagens kapitalkrav för närvarande inte av lagreglerna utan av Finansinspektionens trafikljustest, även om trafikljuset inte är ett formellt kapitalkrav utan enbart ett tillsynsverktyg. Kraven från trafikljustestet ligger väsentligt högre än solvens I-kraven. Det nya solvenskapitalkravet är emellertid också i genomsnitt väsentligt tuffare än trafikljuset – solvenskapitalkravet är cirka en tredjedel högre än trafikljusets krav. Att det lagstadgade kapitalkravet höjs så kraftig är dock inte oväsentligt då det lagstadgade kravet är kopplat till direkta sanktioner på ett tydligare sätt än vad trafikljuset är.
581
Konsekvenser SOU 2011:68
Figur 1 Jämförelse mellan kapitalkrav enligt solvens I, minimikapitalkrav, trafikljus och solvenskapitalkrav.
Jämförelse mellan Solvens 1, MCR, Trafikljuset och
SCR för 107 försäkringsbolag
0 200 400 600 800 1000
Solvens 1 MCR Trafikljuset SCR
M ilja rd e r S E K
Kapitalkrav Kapitalbas Överskott
I QIS5 uppvisar de svenska försäkringsföretagen en mycket stor spridning. Mer än hälften av företagen har en kapitalbas som är mer än dubbelt så stor som det nya solvenskapitalkravet. En handfull företag har en kapitalbas som är mer än fem gånger så stor som det nya kravet. Så mycket som var femte företag har emellertid i dag för lite kapital och klarar inte det nya solvenskapitalkravet. Sju företag klarar inte ens minimikapitalkravet. Dessa företag är till stor del captivebolag eller bolag som är en del av en större finansiell koncern. De flesta av dessa bolag, men inte alla, kan därför antas komma få kapitaltillskott från andra delar av koncernen. Även för fondförsäkringsföretag, vars kapitalkrav i absoluta tal är relativt litet, innebär de nya kraven en kraftig skärpning.
De nya kapitalkraven ska i första hand beräknas utifrån en standardmodell, men företagen har också möjlighet att beräkna totalt kapitalkrav, eller delar därav, genom att tillämpa interna modeller. Endast ett par företag rapporterade resultat från interna modeller, så inga generella slutsatser kan dras därifrån.
Försäkringsföretag som inte klarar solvenskapitalkravet måste i god tid innan ikraftträdandet vidta åtgärder för att uppfylla kravet vid ikraftträdandet. Företag som inte klarar minimikapitalkravet i dag måste uppfylla kraven senast vid ikraftträdandet, annars måste företaget avvecklas. Flera av de företag som hamnar under gränsen ingår i koncerner som bör kunna omfördela kapital inom koncer-
582
SOU 2011:68 Konsekvenser
nen för att klara kraven. Några av företagen ligger i dag nära gränsen och bör kunna justera sin riskprofil för att hamna på rätt sida, alternativt avveckla verksamheten. Det är emellertid långt ifrån säkert att alla företag kan skaffa det kapital som krävs, alternativt dra ned riskerna i rörelsen i tillräcklig mån. Införandet av Solvens II-direktivet kan således innebära att några försäkringsföretag kommer att försvinna genom att företaget sätts i s.k. run off eller genom att försäkringsbeståndet överlåts till annat mer kapitalstarkt försäkringsföretag eller att företaget köps upp eller fusioneras med ett sådant företag/grupp.
Det är svårt att dra några slutsatser utifrån redovisningen för försäkringsgrupper till följd av att grupperna delvis tolkat inrapporteringskraven på olika sätt.
Förbättrad riskkontroll, riskhantering och styrning
I det nya solvensregelverket tvingas företagen analysera varje del i verksamheten och mäta sina risker och beräkna de kapitalkrav som de genererar. Företagen behöver bygga upp eller justera sin nuvarande metodik för att mäta riskerna. I direktivet ställs också krav på system, funktioner och styrdokument för riskkontroll. Ansvarsförhållandena tydliggörs. Detta kommer i många företag ställa krav på mer kvalificerad personal och utveckling av IT-stöd.
Det nya regelverket innebär också att företagen, under vissa villkor, till skillnad mot i dag fullt ut kan tillgodoräkna sig resultatet av olika riskreduceringstekniker, t.ex. återförsäkring och hantering av risker med finansiella instrument, vid beräkning av kapitalkraven.
Sammantaget bör det nya regelverket leda till en bättre riskkontroll och styrning av företagen, vilket i sin tur minskar risken för fallissemang. Regelverket är relativt detaljerat och lämnar mindre utrymme för företagen att själva organisera arbetet än i dag.
Ökade administrationskostnader
De ökade kraven på analys, styrning och kontroll kommer att innebära ökade administrationskostnader för försäkringsbranschen. Kostnaderna blir störst i övergångsfasen då interna modeller tas fram och IT-system anpassas. EU-kommissionen uppskattar de totala
583
Konsekvenser SOU 2011:68
omställningskostnaderna i Europa till 2–3 miljarder euro. De löpande kostnaderna skattas till 0,3–0,5 miljarder euro. Någon motsvarande skattning för Sverige har inte genomförts.
Ökad genomlysning av försäkringsföretagen
Företagen ska enligt direktivet årligen avge en publik rapport om verksamhet och solvens. Därutöver kommer det att finnas särskilda krav på publik information om minimikapitalkravet inte är uppfyllt, även under löpande år. De nya reglerna kommer att ge aktieägare, långivare, försäkringstagare och andra intressenter en bättre bild av försäkringsföretagens finansiella ställning, vilket i sin tur ger försäkringsföretagen ytterligare incitament att hantera sina risker på ett adekvat sätt. De nya reglerna innebär en väsentlig skärpning i kraven på transparent redovisning. De svenska företagen har dock redan i dag långtgående krav på publik redovisning i och med att Sverige föreskrivit att företagen måste redovisa enligt den internationella redovisningsstandarden IFRS. Svenska företag kommer därför påverkas i mindre grad än företag i många andra länder.
Minskad korssubventionering
Det mer avancerade och mindre schablonartade sättet att beräkna kapitalkravet kommer att tydliggöra vilka kapitalkostnader som är förknippade med de olika försäkringsprodukterna. Detta kan komma innebära att försäkringsföretagen på ett mer korrekt sätt fördelar kapitalkostnaderna på olika produktsegment, vilket i sin tur kan bidra till en minskad korssubventionering mellan olika produktgrupper och en bättre prissättning ut till kund.
Effektivare kapitalallokering
De nya kraven kan vidare komma att innebära att försäkringsföretagen på ett mer effektivt sätt kan allokera kapital till de delar av rörelsen där det behövs. Vissa delar av en försäkringsgrupp kan behöva mer kapital och andra mindre. Regelverket kan därför bidra till en bättre kapitalallokering inom koncerner, men också inom försäkringsbranschen i stort.
584
SOU 2011:68 Konsekvenser
Proportionella regler för små försäkringsföretag
Proportionalitetsprincipen är en uttrycklig princip i utredningens förslag (se avsnitt 5.3). Principen kommer att tillämpas där det är oproportionerligt att, med hänsyn till risken i företagets verksamhet, tillämpa de generella reglerna. Företagets individuella riskprofil kommer att ha betydelse för bedömningen av om förenklingar ska få användas. Principen ska användas vid uttolkningen av hela regelverket.
Utredningen föreslår därutöver att ett tjugotal begravningskassor och de allra minsta försäkringsföretagen helt ska undantas från reglering och tillsyn. Det betyder att ett hundratal s.k. kreatursbolag kommer att falla utanför regleringen. Dessa företag har i praktiken sedan många år inte varit föremål för tillsyn och har inte heller behövt rapportera till Finansinspektionen. Någon skillnad i det faktiska skyddet för försäkringstagarna kommer utredningsförslaget således inte innebära.
För en mellangrupp av försäkringsföretag, som är så små att de faller utanför Solvens II-direktivets regler men som inte faller under den föreslagna gränsen för att helt undantas från reglering och tillsyn föreslår utredningen särskilda, förenklade regler. Dessa regler avser att ersätta dagens system med (oftast)tidsbegränsade dispenser. Förslaget innebär att de mindre företagen får förenklade regler för beräkning av FTA och kapitalkrav samt mindre betungande regler för företagsstyrning. Det faktum att de föreslås få långsiktiga spelregler och inte blir beroende av tidsbegränsade dispenser torde innebära ökad möjlighet att kunna bedriva verksamheten med den typ av långsiktighet som försäkringsverksamhet kännetecknas av. För försäkringstagarna blir det tydligare vilket skydd som regleringen kommer att erbjuda över tiden.
Enligt statistik från Finansinspektionen kommer ett sjuttiotal företag att omfattas av den nya regleringen för mindre försäkringsföretag. De flesta företagen är skadeförsäkringsbolag, men också en handfull livförsäkringsbolag kommer att kunna utnyttja de förenklade reglerna. Kapitalkraven avses inte bli lägre för dessa företag men enklare att beräkna. Utredningens bedömning är att dessa företag på detta sätt får en rimlig regelbörda samtidigt som försäkringstagarna ges ett skydd som är jämförbart med vad som gäller kunder i större försäkringsföretag. Samtidigt kommer naturligtvis det förenklade kapitalkravet för de mindre bli mindre exakt för det
585
Konsekvenser SOU 2011:68
enskilda bolaget jämfört med om Solvens II-regelverket hade använts även för dessa bolag.
24.2 Konsekvenser för försäkringsmarknaden
Incitament till koncentration och filialisering
Solvens II-direktivet innebär att kapitalkraven kraftigt höjs, samtidigt som försäkringsföretag och försäkringsgrupper får tillgodoräkna sig diversifieringseffekter av att ha flera olika typer av försäkringsprodukter. Detta kommer att innebära att försäkringsföretag med låg kapitalisering som i dag erbjuder enstaka produkter (s.k. mono-liners) får incitament att fusionera eller på annat sätt gå upp i större försäkringskoncerner får att på detta sätt få ned sina kapitalkostnader.
Därutöver kommer den administrativa bördan öka för företagen. Detta innebär ökade stordriftsfördelar i försäkringsverksamhet, då administrationen i huvudsak utgörs av fasta kostnader vilket kommer att ge ytterligare incitament till sammanslagningar. Om detta resulterar i en alltför hög grad av koncentration får detta naturligtvis negativa effekter för konkurrensen och i slutändan för konsumenterna.
Den ökade administrativa bördan ger också bolagen incitament att bedriva verksamhet i filialform istället för i dotterbolag då den senare formen kräver viss dubblering av administrationen. Då flera av de svenska försäkringskoncernerna har sitt huvudkontor utomlands kan det innebära att antalet försäkringsbolag med svenskt tillstånd minskar. Detta kan innebära att färre förtag hamnar under tillsyn av den svenska Finansinspektionen. Det kan också innebära att en del kvalificerade tjänster inom dessa koncerner flyttar ifrån Sverige.
Mindre försäkringsinnehåll i produkterna?
Det faktum att Solvens II-reglerna innebär ökade kapitalkrav innebär att försäkringsprodukter, allt annat lika, blir dyrare. Detta kommer i en konkurrensmarknad avspeglas i priset på försäkringsprodukterna. I det fall försäkringstagarna inte uppfattar att vinsten i form av minskad kreditrisk på försäkringsföretaget (till följd av högre kapitalkrav och bättre riskkontroll) uppväger prisökningen
586
SOU 2011:68 Konsekvenser
kommer det avspeglas i en minskad efterfrågan på sådana produkter och en krympande marknad (allt annat lika).
Ett alternativ till att höja priset på försäkringsprodukterna är att förändra dem så att de kräver mindre kapital. När det gäller livförsäkringsmarknaden kan detta ske genom att minska marknadsrisken i placeringsinriktningen, t.ex. genom att minska aktieinnehållet i placeringsstrategin. Detta torde dock resultera i en försämrad förväntad avkastning på försäkringssparande och därmed lägre pensioner vilket också skulle resultera i en minskad efterfrågan på livförsäkringssparande.
Ett alternativ för livbolagen att reducera kapitalkravet, utan att minska den förväntade avkastningen, är att minska garantiinnehållet i produkterna, t.ex. genom att minska den garanterade avkastningen i traditionellt livförsäkringssparande. En sådan utveckling kommer att föra traditionellt livförsäkringssparande närmare fondförsäkring i den meningen att den enskilde bär en större del av marknadsrisken, vilket innebära mer volatila pensioner. Det kan också innebära att pensionsutbetalningar går från att vara livslånga till att tidsbestämmas till en viss period, vilket innebär ett sämre ekonomiskt skydd vid ålderdom.
Utredningen gör bedömningen att utvecklingen från traditionellt livförsäkringssparande till fondförsäkring vi sett under de senaste 15–20 åren kan komma att påskyndas av de nya kapitalkraven och att företagen kommer att fortsätta att minska garantiinnehållet i befintliga produkter. Detta gäller dock långt ifrån alla företag. Många företag uppfyller redan de nya kraven med råge och behöver inte justera sin nuvarande strategi.
Högre inträdesbarriärer
Som konstaterats ovan finns ett antal företag som med bred marginal uppfyller de nya solvenskapitalkraven, inte minst på livsidan. Detta är nästan uteslutande äldre livförsäkringsföretag som byggt upp sitt kapital under decennier. Riskkapitalet i livbolagen utgörs främst av företagens konsolideringsfond, vilken byggts upp under lång tid av försäkringskollektivet. Dessa företag behöver inte justera sin placeringsstrategi eller förändra garantiinnehållet i sina försäkringsprodukter för att klara de nya kapitalkraven. De får därför goda förutsättningar för att bibehålla sin marknadsledande position i och med införandet av det nya regelverket. Samtidigt ska erkännas
587
Konsekvenser SOU 2011:68
att många av de äldre bolagen sitter fast i gamla kontrakt med en hög garanterad ränta som det med dagens räntenivå är svårt att avkasta kapitalet till. Möjligheten att dra nytta av historiskt upparbetat kapital i gamla produkter vid uppstart av nya produkter med mindre generösa garantier är starkt beskuren. Utredningen befarar emellertid att det sammantaget kommer att bli ännu svårare än i dag för nya aktörer att ta sig in på livförsäkringsmarknaden. Även detta skulle kunna innebära en försämrad inhemsk konkurrens på den svenska marknaden.
För skadeförsäkringsföretagen finns inte motsvarande problem.
Ökade möjligheter för utländska företag att gränsöverskrida
Syftet med att göra Solvens II-direktivet i huvudsak till ett fullharmoniseringsdirektiv var att medlemsstaterna valt att genomföra de tidigare försäkringsdirektiven som var minimiharmoniseringsdirektiv på olika sätt, vilket i praktiken förhindrade en gränsöverskridande konkurrens och en fungerande inre marknad. Med det nya direktivet där regler och tillsyn harmoniseras i högre grad kommer det att finnas bättre förutsättningar för en gränsöverskridande konkurrens. Utredningen gör emellertid bedömningen att åtminstone konsumentförsäkringsmarknaden är mycket nationell till sin natur. Varumärke har t.ex. här i Sverige haft stor betydelse. Det kommer att göra det svårt för gränsöverskridande verksamhet att på kort sikt erövra några mer betydande marknadsandelar. Ett undantag är möjligen de tjänster som upphandlas av kollektivavtalsparterna. För parterna torde inte varumärkesfrågor ha samma betydelse som på den rena konsumentmarknaden. En annan företeelse som kan öka är s.k. ”white labeling” där utländska företag distribuerar sina produkter under ett inhemskt varumärke. På längre sikt är det mer troligt att utländska aktörer kan bryta mark hos svenska konsumenter och bidra till en bättre konkurrens.
Ökad gränsöverskridande återförsäkring
Det nya solvensdirektivet innebär att försäkringsföretagen fullt ut får tillgodoräkna sig de riskreducerande effekter som återförsäkring kan ge. Det torde innebära att efterfrågan på återförsäkring kommer att öka. Denna marknad domineras i dag av utländska företag.
588
SOU 2011:68 Konsekvenser
Det är sannolikt att den gränsöverskridande verksamheten på detta område kommer att kunna växa.
24.3 Konsekvenser för tjänstepensionsmarknaden
Tjänstepension kompletterar den allmänna pensionen. Det är en förmån som följer av anställning och är en del av ersättning för arbete. I tjänstepensionen inkluderas naturligtvis ålderspension men ofta också ett antal kompletterande förmåner, t.ex.:
-Efterlevande- eller familjepension (betalas ut till efterlevande om den anställde avlider)
-Sjukpension (betalas ut om den anställde blir arbetsoförmögen till följd av sjukdom eller olycksfall)
-Ersättning vid invaliditet och arbetsskada.
Den huvudsakliga delen av tjänstepensionsmarknaden, i storleksordningen fyra femtedelar, kontrolleras genom avtal mellan arbetsmarknadens parter, s.k. kollektivavtal. Därutöver finns avtal som använder sig av kollektivavtalen som grund (hängavtal) och helt individuella pensionsavtal. Nedan diskuteras i huvudsak den kollektivavtalade tjänstepensionsmarknaden.
Det bör först och främst konstateras att den kollektivavtalade tjänstepensionsmarknaden inte är en marknad i vanlig mening, där leverantörer och kunder möts och där ett jämviktspris sätts. Det är kollektivavtalsparterna som skapat denna marknad och kan när man så önskar välja att organisera den på ett annat sätt.
Tjänstepensionsmarknaden kan delas upp i två delmarknader; marknaden för pensionsutfästelser och marknaden för tryggandet av dessa utfästelser. Den förra marknaden utgörs av utbud av pensionsförmåner från arbetsgivare och efterfrågan kommer från arbetstagare (egentligen en del av arbetsmarknaden). Den senare marknaden består av arbetsgivarnas efterfrågan på tryggande av pensionsutfästelserna. Här kommer utbudet från försäkringsföretag, tjänstepensionskassor, pensionsstiftelser m.fl.
I Sverige sluts vanligtvis inte avtal om pensionsutfästelser av enskilda arbetstagare och arbetsgivare, även om undantag finns. Inte heller sluts avtal på företagsnivå eller branschnivå. Istället sker överkommelse om en pensionsplan centralt på kollektivavtalsnivå. I avsnitt 5.1 beskrivs de fyra stora pensionsplanerna översiktligt.
589
Konsekvenser SOU 2011:68
Dessa planer omfattar i storleksordningen fyra miljoner anställda. Marknaden för pensionsutfästelser påverkas inte av utredningens förslag.
Även marknaden för tryggandet av pensionsutfästelsen styrs i praktiken av avtalsparterna. Lagstiftaren har, som konstaterats i avsnitt 6.1, pekat ut tre olika tryggandeformer; tjänstepensionsförsäkring, avsättning i arbetsgivarens balansräkning i kombination med kreditförsäkring, respektive avsättning till pensionsstiftelse. Tjänstepensionsförsäkringar har kunnat tryggas i ett försäkringsföretag och tidigare i en understödsförening (s.k. tjänstepensionskassor, nu under avveckling). Det finns emellertid ingen egentlig marknad i den mening att det råder konkurrens mellan olika aktörer som erbjuder olika typer av tryggandelösningar. Lösningarna bestäms inom ramen för kollektivavtalen som till och med är formellt undantagna från konkurrenslagstiftningen. Marknaden har sedan länge varit starkt beskuren av kollektivavtalsparterna som bestämt hur tryggandet ska ske.
Historiskt har förvaltningen av tjänstepensioner inte varit konkurrensutsatt över huvud taget. I den privata sektorn har AMF Pension (LO-kollektivet) och Alecta (tjänstemän) samt FPG/PRIsystemet tagit hand om tryggandet. I den offentliga sektorn har SPV, Kåpan och KPA haft motsvarande roll. AFA Försäkring har nära nog haft monopol på tilläggsförmåner inom samtliga avtalsområden.
Under senare år har parterna successivt öppnat tjänstepensionsmarknaden för konkurrens. Inledningsvis släpptes alla de försäkringsföretag som ville vara med in i planerna. Det skedde med start 1998 då SAF-LO-planen öppnade för konkurrens. De senaste åren har parterna åter begränsat antalet aktörer och i allt större utsträckning börjat upphandla leverantörer utifrån kriterier avseende pris och kvalitet. Cirka fyra femtedelar av tjänstepensionsmarknaden kan i dag sägas vara konkurrensutsatt på något sätt. Det är emellertid kollektivavtalsparterna som styr om konkurrens ska finnas inom tjänstepensionsområdet och i så fall på vilket sätt denna konkurrens ska organiseras. Vad gäller tilläggsförmånerna har konkurrensutsättningen varit begränsad – här har AFA Försäkring fortfarande nära nog ett monopol.
Utredningens förslag innebär två förändringar för ”tryggandemarknaden”. För det första skärps som ovan konstateras kapitalkraven på försäkringsföretag, inte minst de med långa åtaganden. Det innebär minskade möjligheter för de försäkringsföretag som
590
SOU 2011:68 Konsekvenser
inte är kapitalstarka att placera i tillgångar med högre risk, t.ex. aktier. Effekten blir att dessa företag blir tryggare i den mening att sannolikheten för ett fallissemang blir mindre. Samtidigt minskar möjligheten till hög avkastning. För förmånsbestämda planer innebär det att arbetsgivarna kan komma att behöva betala in mer pengar till systemen, antingen som riskkapital till företagen eller i form av högre pensionspremier. Det innebär samtidigt att utrymmet för lönehöjningar för arbetstagarna påverkas negativt. Detta kan komma att påverka avtalsparternas vilja att använda sig av försäkringsföretag som tryggandelösning framöver.
På samma sätt kan efterfrågan på tjänstepensionssparande hos de aktörer som verkar på den icke-kollektivavtalade delen av marknaden minska.
För det andra introducerar utredningen ytterligare ett (nygammalt) sätt att trygga pensionsutfästelser på2. Vid sidan av de nuvarande tryggandeformerna får kollektivavtalsparterna nu använda sig av tjänstepensionsinstitut för att trygga sina utfästelser. Tjänstepensionsinstituten kommer inledningsvis att använda sig av de nuvarande kapitalkraven (solvens I). Någon förändring av det nuvarande regelverket uppkommer således inte på kort sikt. Det skulle kunna innebär, allt annat lika, att fallissemangsrisken blir något högre än för ett försäkringsföretag som får tillämpa solvens II, men avkastningsmöjligheterna blir något bättre. Mot detta resonemang skulle kunna invändas att aktsamhetsprincipen gäller för såväl försäkringsbolag och tjänstepensionsinstitut och att detta krav ska tillämpas striktare för tjänstepensionsinstitut då kapitalkravet är lägre. En sådan tolkning gör det svårt att göra en bedömning av fallisemangsrisken. Här bör man också ha i minnet att arbetsgivarna i vissa fall har ansvar för att kompensera arbetstagarna i händelse av fallissemang. Hänsyn till detta faktum måste tas när skyddsnivån för den enskilde utvärderas.
Här ska också påminnas om att trafikljuset, som sannolikt ska fortsätta att tillämpas för tjänstepensionsinstituten, har samma målsättning som Solvens II, nämligen att reducera fallissemangsrisken till 0,5 procent. Det nuvarande trafikljuset kalibrerades emellertid innan den nyligen genomlidna finanskrisen och tar inte hänsyn till alla risker, t.ex. operativa risker. Det är möjligt att Finansinspektionen väljer att utveckla och/eller kalibrera om trafikljuset med nya data
2 De tidigare tjänstepensionskassorna reglerades också av regler i tjänstepensionsdirektivet. Det föreslagna regelverket är emellertid väsentligt modernare än den tidigare Lagen om understödsföreningar.
591
Konsekvenser SOU 2011:68
som inkluderar denna period och med inspiration från solvens IIregelverket. Det skulle kunna innebära en skärpning av trafikljuset och därmed av det reella kapitalkravet för bolagen.
Det är dessutom troligt att skillnaderna mellan regelverken kommer att minska över tid som ett resultat av den översyn av tjänstepensionsdirektivet som nu pågår på EU-nivå. Det är dock sannolikt att direktivet efter översynen på ett bättre sätt kommer att kunna ta hänsyn till specifika egenskaper hos tjänstepensionsinstitut, bl.a. en möjlig uttaxeringsrätt hos arbetsgivarna eller förbehåll om villkors- och premieändring vid eventuella underskott.
Om, och i så fall på vilket sätt, kollektivavtalsparterna kommer att utnyttja möjligheten att använda tjänstepensionsinstitut, är det naturligtvis inte möjligt för utredningen att avgöra. Parterna skulle kunna välja att endast använda sig av försäkringsföretag eller endast av tjänstepensionsinstitut för att trygga sina utfästelser. Ett tredje alternativ vore att låta de bägge företagsformerna konkurrera med varandra inom ramen för samma pensionsplan, dvs. låta pensionsspararna välja mellan tjänstepensionsprodukter från såväl försäkringsföretag som tjänstepensionsinstitut.
Det bör här understrykas att huruvida en konkurrens på den kollektivavtalade tjänstepensionsmarknaden ska förekomma är en fråga för avtalsparterna. Utredningens förslag erbjuder endast en ny form för tryggande, men föreskriver inte vilken form som ska användas. Kollektivavtalsparternas val kommer bl.a. bero på hur man värderar risk kontra avkastning av de olika lösningarna, men naturligtvis kommer parternas historiska lösningar påverka.
Om kollektivavtalsparterna skulle välja en lösning där försäkringsföretag och tjänstepensionsinstitut tilläts konkurrera inom ramen för en och samma pensionsplan – skulle en sådan ordning innebära en oönskad konkurrenssnedvridning mellan företagen?
Här bör återigen konstateras att det är kollektivavtalsparterna som kommer att bestämma på vilka villkor en sådan konkurrens får ske. Det är professionella aktörer som upphandlar tjänsterna. I samband med dessa upphandlingar ställs ofta hårdare krav på bolagen än vad lagstiftaren gör. Man får förutsätta att parterna kommer fram till en rimlig ordning.
På samma sätt får de aktörer som verkar på den icke kollektivavtalade delen av marknaden en valmöjlighet när det gäller vilket regelverk man vill arbeta under. Här kommer en direkt konkurrens uppkomma mellan de olika institutformerna.
592
SOU 2011:68 Konsekvenser
Från företagen och deras ägares sida innebär utredningens förslag att man kan välja i vilken legal form man erbjuder sina produkter beroende på vilken form som är bäst anpassad till den egna verksamheten. Utredningen föreslår stor flexibilitet när det gäller att ombilda sig till tjänstepensionsinstitut för de försäkringsföretag som i dag endast erbjuder tjänstepensionsprodukter. För de som i dag erbjuder såväl privat pension som tjänstepension erbjuds flexibla möjligheter. Företagen kan välja att fortsätta erbjuda bägge produkterna i ett enda företag inom ramen för försäkringslagstiftningen eller om man så önskar dela upp verksamheten i två olika företag genom beståndsöverlåtelse eller delning av företaget. Genom att företagen själva kan välja regelverk uppkommer inte någon snedvridning av konkurrensen. Företagen kan välja den lösning man anser vara bäst. Detta gäller naturligtvis även för det del av marknaden som inte kontrolleras av kollektivavtalsparterna.
I praktiken kan dock orättvisor uppstå på kort sikt till följd av ombildningskostnader. Om det av någon anledning kommer att upplevas som mer förmånligt att använda tjänstepensionsinstitutslagstiftningen kan företag som har bägge typerna av verksamhet, av kommersiella skäl, tvingas ta en kostnad för en uppdelning av företaget (alternativt ta kostnader för att starta ett helt nytt företag) – en kostnad som renodlade företag slipper. Det är svårt för utredningen att uppskatta storleksordningen av dessa kostnader och därmed förstå konsekvenserna på konkurrensen. Man ska heller inte underskatta de praktiska svårigheterna att göra en sådan uppdelning, även om verksamheten enligt nuvarande regelverk redan ska vara separerade. Med tanke på tjänstepensionsmarknadens långsiktiga natur är det emellertid svårt att tro att dessa kostnader skulle snedvrida konkurrensen på något avgörande sätt. Det kan dock uppstå negativa effekter på kort sikt.
Att avstå ifrån möjligheten att använda sig av tjänstepensionsdirektivet skulle dock få andra negativa effekter på konkurrensen. Alternativet till att introducera tjänstepensionsinstitut vore att som i dag (med nya FRL) bara tillåta svenska företag att utnyttja sig av tjänstepensionsdirektivets option (vilket innebär kapitalkravsregler enligt Solvens II). Detta skulle innebära att svenska företag som bedriver tjänstepensionsverksamhet gavs en konkurrensnackdel jämfört med företag i andra länder. Dessutom skulle svenska pensionssparare missgynnas i det fall tjänstepensionsdirektivets regler är mer förmånliga för pensionsspararna än försäkringslagstiftningen. Detta är enligt utredningens uppfattning inte något reellt alternativ.
593
Konsekvenser SOU 2011:68
En annan nackdel med förslaget som är av mer långsiktig natur är att ”blandade” företag som väljer att dela upp sin verksamhet i två olika företag inte fullt kan utnyttja stordriftsfördelar. Det kan innebära en mer fragmentiserad marknad med högre administrationskostnader totalt sett. Här vill dock utredningen understryka att förslaget inte innebär att företagen tvingas att dela upp sig. Företagen får själva avväga för- och nackdelar med en uppdelning på kommersiella grunder, där stordriftfördelarna får vägas emot de eventuella fördelarna med att utnyttja tjänstepensionsregelverket.
För försäkringstagarna är införandet av utredningens förslag i huvudsak något positivt om det innebär en fortsatt möjlighet att bedriva långsiktig tjänstepensionsförvaltning under ett skräddarsytt regelverk. I det fall parterna väljer att konstruera planer där den enskilde får välja mellan produkter som erbjuds av såväl tjänstepensionsinstitut som försäkringsbolag får dock pensionsspararna ytterligare ett svårt beslut att fatta. Redan i dag ställs den enskilde många gånger inför en svår valsituation där han eller hon inom en pensionsplan ska välja försäkringsbolag, traditionell eller fondförsäkring och i det senare fallet även vilka investeringsfonder han eller hon ska placera i. Nu ställs man även inför uppgiften att välja mellan två former av pensionsinstitut med olika regelverk. Här kommer ställas krav på konsumentupplysning. Parterna har här en uppgift att konstruera valsituationen på ett sådant sätt att det underlättar valet för den enskilde.
Tjänstepensionsverksamheten står i dag för cirka 70 procent av de svenska livbolagens samlade tillgångar och uppgår i dag till cirka 1,5 biljon (1 500 miljarder) kronor. Även små regelförändringar på denna marknad kan innebära relativt stora effekter på kapitalmarknaderna och för de försäkrades framtida pension. Det gäller inte minst kapitalkravsregler och placeringsregler. Här bör man dock ha i minnet att den föreslagna regleringen för tjänstpensionsinstitut i allt väsentligt sammanfaller med den reglering som gäller för denna verksamhet i dag. En omfattande flytt av verksamhet till nybildade tjänstepensionsinstitut skulle därför sannolikt få mindre effekter än om företagen väljer att erbjuda sina produkter inom ramen för Solvens II-regelverket.
594
SOU 2011:68 Konsekvenser
24.4 Konsekvenser för kapitalmarknaden
Försäkringsföretagen är i dag stora placerare på kapitalmarknaden och är en viktig del av kapitalförsörjningen. Regelförändringar för försäkringsföretagen kan därför påverka efterfrågan på olika finansiella marknader och hela samhällsekonomin.
Ökad efterfrågan på långa obligationer
För det första kan konstateras att beräkningen av solvenskapitalkraven, i den del som avser marknadsrisk, kommer att ge försäkringsföretagen starka incitament att bättre löptidsmatcha skulder och tillgångar. Försäkringsföretag med långa åtaganden, t.ex. livförsäkringsbolag, placerar i dag oftast i obligationer med kort genomsnittlig löptid vilket ger känslighet för ränteförändringar. Företagen får nu större incitament att löptidsmatcha skuld- och tillgångssida, då en bristande matchning ger högre kapitalkrav.
Ett problem är att den genomsnittliga löptiden på de obligationer som är utestående på dagens obligationsmarknad är relativt kort. Det finns således en brist på långa obligationer som inte möjliggör en fullständig matchning. Den ökade efterfrågan från försäkringsföretagen kan möjligtvis pressa ned långa räntor, vilket torde öka intresset från emittenter av obligationer att låna på längre löptider.
En annan metod för att öka löptiden är att använda derivatmarknaden. Genom swapp-kontrakt kan försäkringsföretagen löptidsomvandla en kort obligationsportfölj till en längre löptid. Efterfrågan på sådana derivatlösningar kommer sannolikt att öka. För att denna marknad ska kunna växa krävs att det finns motparter som är villiga att ta en motsatt position. Det är i dag emellertid svårt att ha en bestämd uppfattning om den framtida utvecklingen av denna marknad.
En tredje metod är att köpa utländska obligationer med längre löptid och försäkra bort valutarisken på derivatmarknaden. Denna metod har dock nackdelen att räntorna i olika valutaområden inte är helt synkroniserade. Det innebär att en viss ränterisk kvarstår i händelse räntorna utvecklas på olika sätt. Denna metod kan dock förväntas användas tämligen frekvent. Om så blir fallet kommer den svenska kapitalmarknaden dräneras på kapital. Vilken betydelse detta kan få för kapitalförsörjningen är svårt att ha en uppfattning
595
Konsekvenser SOU 2011:68
om. Sverige är sedan flera decennier en del av en global kapitalmarknad.
Det bör emellertid noteras att de svenska bolagen redan har incitament till löptidsmatchning genom trafikljussystemet. Kapitalkravsreglerna inom Solvens II är emellertid som ovan konstateras strängare än trafikljuset, vilket ger incitament för företag utan stora överskott att löptidsmatcha i större utsträckning.
Det finns dock en viss risk att incitamenten att löptidsmatcha på riktigt långa löptider kommer att minska jämfört med i dag. För närvarande diskuteras inom EU (nivå 2 reglering), bl.a. på svenskt initiativ, möjligheten att använda sig av en makrobaserad ansats för att bestämma diskonteringsräntan för längre löptider. Metoden skulle innebära att diskonteringsräntan över en viss löptid, säg 10 år, skulle vara mer eller mindre konstant och inte förändras med marknadsnoteringar för längre obligationer. Det skulle innebära att incitamenten att matcha längre löptider ur regleringssynpunkt reduceras eller försvinner helt. Ur ett ekonomiskt perspektiv kvarstår dock incitamenten att löptidsmatcha i syfte att minska risken i den egna balansräkningen.
Solvens II regleringen sammanfaller med den nya regleringen för banker (Basel III). Den nya bankregleringen innebär större krav på bankerna att hålla likviditet i form av statspapper. Efterfrågan på obligationer kommer därför att öka från såväl banker som försäkringsbolag. Detta samtidigt som den svenska statsskulden, och därmed den utestående stocken av statsobligationer, förväntas att minska. Det finns därför risk för att efterfrågan kommer att överstiga utbudet, med fallande långa räntor som följd. Diskussioner förs emellertid för närvarande om att Riksgälden ska låna upp mer pengar än behovet och placera överskottet på marknaden – detta för att upprätthålla en fungerande marknad. Samtidigt innebär den statsfinansiella situationen i andra länder att tillgången på utländska statspapper ökar kraftigt. Därutöver har volymen på den svenska bostadsobligationsmarknaden ökat kraftigt under senare år till följd av tillväxten av hushållens bostadslån. Det är svårt att göra en kvalificerad bedömning om vad de samlade effekterna kommer att bli av dessa regelförändringar.
596
SOU 2011:68 Konsekvenser
Minskad efterfrågan på aktier
Kapitalkravet för aktierisk kommer att öka i det nya solvens IIregelverket, naturligtvis jämfört med solvens I som inte tar hänsyn till tillgångssidan, men också i förhållande till kapitalkravet inom trafikljuset. Aktiekravet får dessutom större effekt då det är relativt många företag som i dag inte uppfyller de nya solvenskraven. Till dessa ska läggas företag som i dag ligger relativt nära de framtida kraven. Dessa företag har starka incitament att dra ned risken i sina placeringar för att klara kraven och/eller skapa en betryggande marginal till dessa. Ett sätt att göra det är att minska andelen aktier i placeringarna och istället placera i obligationer. Detta gäller främst livbolagen. Många företag, särskilt de största, är emellertid välkonsoliderade och kommer inte att behöva förändra sin placeringsstrategi. Väljer företagen att lansera produkter med minskat garantiinnehåll kan till och med efterfrågan på aktier på lite längre sikt öka. Det är därför svårt att ha en uppfattning om storleksordningen på denna effekt på kort och långt sikt.
Skulle efterfrågan på aktier från försäkringssektorn minska kraftigt kan detta få negativa effekter på den svenska riskkapitalförsörjningen. Denna effekt ska dock inte överdrivas då Sverige är en liten del av en global kapitalmarknad. Ett bortfall borde kunna kompenseras med efterfrågan från andra aktörer.
Övriga tillgångsslag
Solvens II regelverket innebär att bolagen ges incitament att diversifiera till andra tillgångsslag såsom fastigheter, infrastrukturinvesteringar och riskkapitalinvesteringar. Det ger också incitament till att investera i obligationer förknippade med kreditrisk som exempelvis bostadsobligationer och företagsobligationer. Kapitalkravet för kreditrisk är emellertid högre inom Solvens II än inom trafikljussystemet vilket pekar i motsatt riktning.
Hantering av försäkringsrisker via kapitalmarknaden
Det finns i dag ett antal sätt att avhända sig vissa försäkringsrisker genom värdepappersmarknaden. Det finns exempelvis en marknad för katastrofobligationer där försäkringsföretaget ger ut en obligation där investeraren får en (hög) kupongränta om inte någon kata-
597
Konsekvenser SOU 2011:68
strof (t.ex. en orkan eller jordbävning) inträffar. Inträffar katastrofen betalas inte kupongräntan ut. Istället används pengarna till att betala försäkringstagarna. På detta sätt kan försäkringsföretaget avhända sig försäkringsrisk till obligationsinnehavarna. Det finns även en marknad för s.k. långlevnadsobligationer (longevity bonds) där försäkringsföretagen på ett liknande sätt kan sälja av risken att försäkringskollektivet blir äldre än prognostiserat. I det nya regelverket får försäkringsföretagen fullt ut tillgodoräkna sig riskminskningen vid denna typ av transaktioner vid beräkningen av solvenskapitalkravet. Detta kommer sannolikt öka populariteten för dessa instrument. I flera länder har vi därutöver börjat se nya typer av instrument, skräddarsydda för de nya solvensreglerna.
Procyklikalitet
Försäkringsföretagen kommer sannolikt inte heller fortsättningsvis fullt ut matcha sina tillgångar och skulder. Det innebär att solvenskapitalet kommer att krympa vid oförmånliga prisförändringar på de finansiella marknaderna.
Vid ett börsfall kommer marginalen mot det lagstadgade solvenskapitalkravet att krympa (förutsatt att försäkringsföretaget har aktieinvesteringar). I syfte att återställa marginalen kan försäkringsföretaget vara tvunget att reducera sin aktieexponering. Vid kraftiga börsfall kan många försäkringsbolag hamna i samma sits. Det innebär att försäkringssektorn kan tvingas sälja av stora mängder aktier vid en börsnedgång och därmed förstärka börsfallet.
På samma sätt kan en räntenedgång få liknande effekter. I det fall försäkringsföretaget har en obligationsportfölj med en genomsnittlig löptid som understiger skuldsidan kommer en räntenedgång innebära att skuldens värde ökar mer än obligationsportföljen. Det kan tvinga bolagen att förlänga löptiden genom att köpa långa obligationer, vilket ytterligare trycker ned långa räntan. Det innebär att skuldens värde ökar och försäkringsbolaget tvingas köpa ännu mer långa obligationer som ytterligare trycker ned räntan, osv. (en ”dödsspiral”)
Dessa procykliska effekter är emellertid inte något som solvens II-regelverket har skapat. Sådana effekter uppkommer redan vid dagens regelverk och har delvis inträffat vid ett par tillfällen under 2000-talet i Sverige. Solvens II-regelverket innebär emellertid att solvenskapitalkravet ökar, vilket innebär att effekten kan komma
598
SOU 2011:68 Konsekvenser
att uppkomma tidigare än i dag, allt annat lika. Därtill är den bindande restriktionen i dag Finansinspektionens trafikljus. Att inte klara trafikljuset får inte lika stora effekter som att inte klara det lagstadgade kraven. Det kan innebära att försäkringsbolagen väljer att agera tidigare än vid dagens regelverk.
I Sverige har denna procykliska effekt uppkommit även då det funnits en bred marginal till det lagstadgade kapitalkravet och till trafikljusets krav. I traditionella livförsäkringsprodukter garanteras spararna oftast en relativt låg avkastning, men erhåller en extra avkastning via återbäring. Återbäringen är inte ett bindande löfte från försäkringsbolaget utan kan återtas under oförmånliga omständigheter. Försäkringsbolagen har ibland dragit ned aktieinnehållet i portföljen för att undvika ett sådant återtag, trots att marginal funnits till det lagstadgade kravet. Här kan en procyklisk effekt således uppkomma utan att bolagen är i närheten av det regleringsmässiga minimikapitalet.
Vissa åtgärder har vidtagits i direktivets regelverk i syfte att mildra dessa effekter. Det gäller den s.k. aktiedämparen (se avsnitt 9.1). Tillsynsmyndigheterna ges också en möjlighet att avstå från ingripande om ett sådant ingripande skulle förvärra situationen (se avsnitt 12.9.6) Därutöver diskuteras i arbetet med nivå 2 reglerna en möjlighet att justera beräkningen av skuldsidan för att undvika denna typ av effekter.
24.5 Konsekvenser för försäkringstagarna
Regleringen och tillsynen av försäkringssektorn brukar vanligtvis motiveras med behovet av konsumentskydd på detta område. Försäkringsprodukter har den egenskapen att försäkringstagaren betalar en premie under början av en period för att få en ersättning om en viss händelse uppkommer i framtiden. Det innebär att försäkringstagaren efter att ha betalt en premie får en kreditrisk på försäkringsföretaget. Samtidigt har försäkringstagare i allmänhet svårt att bedöma företagets framtida betalningsförmåga och de risker som är förknippade med försäkringsverksamhet. Detta tillsammans med den intressekonflikt som råder mellan försäkringsföretaget och den försäkrade är det vanligaste motivet för solvenskapitalkrav och krav på riskkontroll i försäkringsföretag.
Solvens II-direktivet innebär som ovan konstaterats en väsentlig skärpning av såväl solvenskapitalkravet som kravet på riskkontroll.
599
Konsekvenser SOU 2011:68
Det innebär att den enskilde kan förvänta sig en förbättrad stabilitet i det försäkringsföretag han eller hon är kund i och i sektorn i stort. Solvenskraven har kalibrerats så att de ska motsvara en fallissemangsrisk på 0,5 procent inom 12 månader. Försäkringsföretagen kommer i allmänhet att behöva lägga sig med en marginal till denna nivå. Det innebär att risken för de allra flesta kommer att vara väsentligt lägre än så.
Därutöver kan det uppkomma vinster för försäkringstagarna i form av billigare och bättre försäkringsprodukter om den ökade regelharmoniseringen inom EU leder till en bättre konkurrens över gränserna.
Baksidan av de skärpta reglerna är de kostnader som försäkringsföretagen får till följd av ökade kapitalkrav, ökad riskkontroll och administration. Dessa kostnader kommer sannolikt att övervältras på försäkringstagarna. Det kan i sin tur innebära att fler väljer att avstå ifrån att försäkra sig eller låter bli att pensionsspara.
Som ovan konstaterats kan ett alternativ till att höja priset på försäkringsprodukterna vara att förändra produkterna så de innebär lägre risk för företagen och därför kräver mindre kapital. När det gäller livförsäkringsmarknaden kan detta ske genom att minska aktieinnehållet i placeringsstrategin, vilket kan resultera i lägre pensioner. Ett alternativ för livbolagen är, som också ovan nämnts, att minska garantiinnehållet i produkterna. En sådan utveckling kan innebära volatilare pensioner, eller pensionsprodukter med tidsbestämd utbetalning, dvs. utan försäkring mot långt liv. Även om syftet med regleringen är att minska risken för försäkringstagarna kan effekten bli högre risk, genom lägre garantier eller lägre försäkringsinnehåll i övrigt.
För skadebolagen kan de nya reglerna innebära att bolagen i mindre utsträckning kan placera i aktier. Det kan innebära högre men mindre volatila premier för försäkringstagarna. Det samma gäller premier i förmånsbestämda planer.
Förslaget innebär ökade kapitalkrav för fondförsäkringsföretag, vilket kan innebära ökade premier för försäkringstagarna.
Försäkringstagare i små försäkringsföretag Utredningens förslag när det gäller små försäkringsföretag bör kunna ge försäkringstagarna i dessa företag en större förutsägbarhet. För det första undantas företag som i praktiken stått utan tillsyn och reglering även formellt från detta, vilket ger försäkringstagarna en mer rättvisande bild om vad som kan förväntas från staten som kund i ett sådant företag. För det andra innebär särregle-
600
SOU 2011:68 Konsekvenser
ringen av små försäkringsföretag, i jämförelse med dagens dispensförfarande, en tydlighet över vilka regler som gäller såväl på lång som kort sikt.
Pensionssparare i tjänstepensionsinstitut
Utredningens förslag vad gäller tjänstepension innebär att en betydande del av försäkringsmarknaden kan komma att tillämpa nuvarande solvensregler, åtminstone en period framöver. Det förutsätter emellertid att företagen väljer att flytta över den nuvarande tjänstepensionsverksamheten till det nya regelverket. På kort sikt betyder detta att det lagstadgade försäkringstagarskyddet blir något lägre än om företagen tvingats in under Solvens II-regleringen. Denna effekt ska dock inte överdrivas. De stora försäkringsbolag som i dag tillhandahåller tjänstepensionsprodukter skulle även klara de nya kapitalkraven inom Solvens II. På längre sikt är det sannolikt att tjänstepensionsdirektivet, efter den påbörjade översynen, kommer att närma sig reglerna i Solvens II-direktivet.
24.6 Konsekvenser för tillsynen
Det nya regelverket kommer att ställa nya krav på tillsynsmyndigheterna. Myndigheterna inom EU ges en mer enhetlig verktygslåda och ska genomföra sin tillsyn på ett likartat sätt. En harmonisering kommer att ske ända ned på blankettnivå.
Det föreslagna systemet med grupptillsyn innebär en stor förändring i tillsynsarbetet. Det gäller såväl inhemska grupper som gränsöverskridande. Från att ha betraktas som en kompletterande del av tillsynen över ett enskilt försäkringsföretag kommer den gruppbaserade tillsynen få en högre prioritet i tillsynsverksamheten. Det innebär att tillsynsperspektivet i högre grad kommer att sammanfalla med det sätt som försäkringsgrupper styrs, vilket är en fördel för såväl företag som myndigheter.
Tillsynen av gränsöverskridande koncerner kommer att innebära särskilt stora förändringar. Det kommer att tvinga fram ett ökat samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheterna. En huvudansvarig grupptillsynsmyndighet kommer att utses för varje grupp inom EU, i normalfallet tillsynsmyndigheten i det land där det yttersta ägandet inom EU har sitt säte. I Sverige kan utländska till-
601
Konsekvenser SOU 2011:68
synsmyndigheter komma att ges huvudansvaret för tillsynen av viktiga försäkringsgrupper såsom exempelvis If, Skandia och Trygg-Hansa. Det innebär att arbetsbördan för den svenska inspektionsmyndigheten, allt annat lika, blir mindre. Den svenska Finansinspektionen kommer dock fortfarande ansvara för solo-tillsynen och ges inflytande på gruppnivån via s.k. tillsynskollegier. Utredningen gör dock bedömningen att Finansinspektionens arbetsbörda kommer att minska något.
I det fall den ansvariga grupptillsynsmyndigheten av någon anledning inte fungerar föreslås Finansinspektionen, om särskilda skäl föreligger, få rätt att bedriva tillsyn över den svenska ”undergruppen”. Därutöver kommer gruppsolvenskapitalkrav och företagsstyrningsregler också tillämpas på undergrupperna. En sådan situation kan innebära ökad regleringsbörda för det enskilda företaget som måste rapportera till två olika grupptillsynsmyndigheter.
Flera företag kommer att vilja tillämpa egna interna modeller för att beräkna solvenskapitalkravet. Finansinspektionen ska granska och godkänna dessa modeller. Det blir en ny uppgift, som kommer att kräva delvis ny kompetens och åtminstone i ett inledningsskede stora insatser. Inte minst godkännandet av gruppanpassade interna modell kommer att bli en utmaning.
Som framgått ovan är Solvens II-direktivet relativt detaljerat till sin natur. En betydande del av reglerna är så pass detaljerade att de inte är lämpliga att implementera i lag. Utredningen föreslår att dessa ska placeras i förordning utfärdade av regeringen eller i Finansinspektionens föreskrifter. Frågor av mer principiell art föreslås placeras i regeringsförordning. Utredningens förslag innebär därför att en relativt stor arbetsinsats inom regelgivningsområdet läggs på Finansdepartementet och Finansinspektionen.
Utredningen föreslår därutöver att en ny form av institut, tjänstepensionsinstitut, ska bildas med delvis avvikande regler jämfört med försäkringsbolag. I den mån de bolag som i dag bedriver såväl tjänstepensionsverksamhet som försäkringsverksamhet inom samma bolag väljer att dela bolagen i två olika enheter kommer antalet bolag under tillsyn att öka vilket ökar arbetsbelastningen hos Finansinspektionen. Samtidigt kommer dock ett stort antal mindre försäkringsbolag undantas från tillsyn och tjänstepensionskassorna försvinna.
Utredningen har inte gjort någon samlad bedömning av huruvida Finansinspektionen kommer att behöva tillföras extra medel till följd av genomförandet av Solvens II direktivet.
602
SOU 2011:68 Konsekvenser
603
24.7 Samhällsekonomiska konsekvenser
En grundläggande fråga är om vinsterna med solvensdirektivets förslag uppväger kostnaderna. De vinster som eftersträvas och som bör förväntas är dels en förbättrad stabilitet och en effektivare kapitalallokering i försäkringssektorn, vilket gynnar både försäkringstagare och samhällsekonomin i stort, dels de integrationsvinster som på sikt torde uppkomma genom att en alltmer enhetlig och konkurrensutsatt europeisk försäkringsmarknad växer fram.
Direkta kostnader uppkommer genom ökade kapitalkrav samt kostnader för ökad riskkontroll och administration. Dessutom kan indirekta kostnader uppkomma i det fall fler väljer att avstå ifrån att försäkra sig eller låter bli att pensionsspara i försäkringsform, alternativt om försäkringsinnehållet i produkterna minskar. Att utjämna risker genom att lägga samman och dela dem är en samhällsekonomiskt central funktion. Alltför höga krav på försäkringsföretagen kan därför resultera i ”för lite riskpoolning” i ekonomin jämfört med vad som vore optimalt och därmed en samhällsekonomisk kostnad. Även sociala kostnader i form av lägre och/eller mer volatila pensioner kan uppkomma. Minskar omfattningen av försäkring mot långt liv kan antalet fattiga pensionärer bli större med större belastning på kommunernas försörjningsstöd som följd.
Effekterna på kapitalmarknaderna diskuteras ovan. Att uttala sig om var en lämplig avvägning mellan dessa samlade kostnader och intäkter ligger är emellertid svårt, för att inte säga omöjligt, då det handlar om effekter som är både långsiktiga och svårmätbara. Det har inte funnits möjlighet eller resurser att inom utredningens ram fördjupa sig i denna fråga. Dessa avvägningar är dessutom till största del redan gjorda på EU-nivå vid förhandlingen och antagandet av Solvens II-direktivet.
Bilaga 1
Kommittédirektiv
Nya solvensregler för försäkringsföretag Dir. 2010:14
Beslut vid regeringssammanträde den 18 februari 2010.
Sammanfattning av uppdraget
En särskild utredare ska lämna förslag till hur Europarlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II) ska genomföras i svensk rätt.
Uppdraget ska redovisas senast den 31 augusti 2011.
Bakgrund
Allmänt om regleringen av försäkringsföretag
Försäkringsrörelse kan rättsligt bedrivas i form av försäkringsaktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag eller understödsförening. Försäkringsföretagens verksamhet regleras i försäkringsrörelselagen (1982:713), förkortad FRL, medan bestämmelser om understödsföreningar finns i lagen om understödsföreningar (1972:262), förkortad UFL. Dessa lagar innehåller bestämmelser för den rörelse som drivs i försäkringsföretagen samt associationsrättsliga bestämmelser. Bestämmelserna om koncession i FRL avser såväl skade- och livförsäkring som återförsäkring. Kompletterande bestämmelser till FRL finns i försäkringsrörelseförordningen (1982:790) och i föreskrifter meddelade av Finansinspektionen. I lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige, förkortad LUFT, regleras dessa försäkringsgivares verksamhet här i landet.
De särskilda rörelsereglerna för försäkringsverksamhet syftar ytterst till att försäkringsföretagen ska kunna fullgöra sina förplik-
605
Bilaga 1 SOU 2011:68
telser gentemot försäkringstagare och andra förmånstagare i enlighet med ingångna avtal. Reglerna omfattar i huvudsak försäkringstekniska avsättningar, tillgångar för skuldtäckning samt placeringsregler för tillgångar och kapitalkrav.
I en departementspromemoria lämnas förslag till en ny försäkringsrörelselag som ska omfatta alla de tre associationsformerna på försäkringsområdet (Ds 2009:55). De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 2011.
För försäkringsrörelse finns även särskilda redovisningsregler i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag, kompletterat med förordningen (1995:1600) om årsredovisning i kreditinstitut, värdepappersbolag och försäkringsföretag samt Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2008:26) om årsredovisning i försäkringsföretag.
Översiktligt om nuvarande EU-regler på försäkringsområdet
Nu gällande EU-direktiv på försäkringsområdet delas i enlighet med sin karaktär in i skadeförsäkrings- och livförsäkringsdirektiv samt i övriga direktiv om försäkringsverksamhet. Arbetet med att genomföra etablerings- och tjänstefrihet för (direkt) försäkringsverksamhet har skett i etapper. I och med den s.k. tredje generationens direktiv, dvs. det tredje skadeförsäkringsdirektivet1 och det tredje livförsäkringsdirektivet2, genomfördes den inre marknaden på försäkringsområdet. Denna bygger på principerna om en enda auktorisation, hemlandstillsyn, minimiharmonisering av viktigare regler för försäkringsverksamhet och om ömsesidigt erkännande av nationella regler för verksamheten. De tre livförsäkringsdirektiven har sedan förts samman till ett enda direktiv, det s.k. konsoliderade
1 Rådets direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring samt om ändring av direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (Celex 31992L0049), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/36/EG (EUT L 81, 20.3.2008, s. 69 och 70, Celex 32008L0036). 2 Rådets direktiv 92/96/EEG av den 10 november 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser direkt livförsäkring och om ändring av direktiven 79/267/EEG och 90/619/EEG (Celex 31992L0096), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG (EUT L 35, 11.2.2003, s. 1–27, Celex 32002L0087).
606
Bilaga 1
livförsäkringsdirektivet3. Försäkringsdirektiven har genomförts i svensk rätt genom ändringar i FRL och LUFT.
Till följd av det s.k. tjänstepensionsdirektivets4 genomförande i svensk rätt år 2006 infördes särskilda verksamhetsvillkor och nya placeringsregler för tjänstepensionskassor, pensionsstiftelser och livförsäkringsbolagens tjänstepensionsverksamhet. Dessutom infördes för livförsäkringsbolagens tjänstepensionsverksamhet och för tjänstepensionskassorna särskilda bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar och för tjänstepensionskassorna även nya bestämmelser om skuldtäckning och kapitalkrav.
År 2008 genomfördes i Sverige – genom ändringar i FRL och LUFT – det s.k. återförsäkringsdirektivet5. I och med införlivandet av detta direktiv omfattas återförsäkringsbolag i högre grad av samma rörelseregler som gäller för direkt försäkring, samtidigt som särskilda placeringsregler av mer kvalitativ art för sådana bolag infördes. I det sammanhanget infördes även regler för samtliga försäkringsföretag om att tillgångar som huvudregel ska värderas till verkligt värde i skuldtäckningssammanhang.
3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/83/EG av den 5 november 2002 om livförsäkring (Celex 32002L0083), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/19/EG (EUT L 76, 19.3.2008, s. 44 och 45, Celex 32008L0019). 4 Europarlamentets och rådets direktiv 2003/41/EG av den 3 juni 2003 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut (EUT L 235, 23.9.2003, s. 10–21, Celex 32003L0041). 5 Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/68/EG av den 16 november 2005 om återförsäkring och ändring av rådets direktiv 73/239/EEG och 92/49/EEG samt direktiven 98/78/EG och 2002/83 EG (Celex 32005L0068), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/37/EG (EUT L 81, 20.3.2008, s. 71 och 72, Celex 32008L0037).
607
Bilaga 1 SOU 2011:68
Solvens II-direktivet
Allmänt
Det så kallade Solvens II-direktivet innebär en reformering av den EU-rättsliga solvensregleringen för skade- och livförsäkring samt en konsolidering av flertalet befintliga direktiv6 inom försäkringsområdet. Vid konsolideringen har inte några materiella ändringar skett. Solvens II-direktivet är således ett samlat regelverk för direkt- och återförsäkringsverksamhet, innehållande även de övergripande principerna för helt nya solvensregler.
Det nya solvensregelverket är omfattande och innehåller många olika delar. Ett övergripande syfte är att ytterligare harmonisera försäkringsregleringen inom EU så att samma konkurrensmöjligheter skapas för försäkringsföretag i olika medlemsländer. Utgångspunkten är att skydda försäkrings- och förmånstagarna och få till stånd en ökad stabilitet på marknaden. Solvenssystemet är utformat på ett sådant sätt att det skapas incitament för försäkringsföretagen att mäta sina risker och hantera dem på ett ända-
6 Rådets direktiv 64/225/EEG av den 25 februari 1964 om avskaffande av inskränkningar i etableringsfriheten och i friheten att tillhandahålla tjänster avseende återförsäkring och retrocession (EGT 56, 4.4.1964, s. 878–883, Celex 31964L0225), rådets direktiv 73/240/EEG av den 24 juli 1973 om avskaffande av inskränkningar i etableringsfriheten för verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring (EGT L 228, 16.8.1973, s. 20–22, Celex 31973L0240), rådets direktiv 73/239/EEG av den 24 juli 1973 (Celex 31973L0239), senast ändrat genom rådets direktiv 2006/105/EG (EUT L 363, 20.12.2006, s. 368–408, Celex 32006L0105), rådets andra direktiv 88/357/EEG av den 22 juni 1988 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring, och med bestämmelser avsedda att göra det lättare att effektivt utöva friheten att tillhandahålla tjänster samt om ändring av direktiv 73/239/EEG (Celex 31988L0357), senast ändrat genom rådets direktiv 92/49/EEG (EGT L 228, 11.8.1992, s. 1–23, Celex 31992L0049), rådets direktiv 92/49 EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring samt om ändring av direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring) (Celex 31992L0049), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/36/EG (EUT L 81, 20.3.2008, s. 69 och 70, Celex 32008L0036), rådets direktiv 78/473/EEG av den 30 maj 1978 om samordning av lagar och andra författningar som avser koassuransverksamhet inom gemenskapen (EGT L 151, 7.6.1978, s. 25–27, Celex 31978L0473), rådets direktiv 87/344/EEG av den 22 juni 1987 om samordning av lagar och andra författningar angående rättskyddsförsäkring (EGT L 185, 4.7.1987, s. 77–80, Celex 31987L0344), direktiv 98/78/EG av den 27 oktober 1998 om extra tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en försäkringsgrupp (Celex 31998L0078), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/68/EG (EUT L 323, 9.12.2005, s. 1–50, Celex 32005L0068), Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/17/EG av den 19 mars 2001 om rekonstruktion och likvidation av försäkringsföretag (EGT L 110, 20.4.2001, s. 28–39, Celex 32001L0017), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/83/EG av den 5 november 2002 om livförsäkring samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/68/EG av den 16 november 2005 om återförsäkring.
608
Bilaga 1
målsenligt sätt. Ändamålet med direktivet är således att skapa en mer framåtblickande och riskorienterad reglering som tar sin utgångspunkt i företagens verksamhet som helhet och som baseras på en förebyggande tillsyn. Direktivet ska vara genomfört i nationell rätt senast den 31 oktober 2012.
Solvens II-direktivet ger också Europeiska kommissionen befogenheter att anta genomförandeåtgärder på en rad områden. Det innebär att kommissionen får besluta om viss detaljreglering i anslutning till direktivet. Dessa genomförandeåtgärder ska antas av kommissionen senast den 31 oktober 2011. Som en grund för åtgärderna lämnade den europeiska tillsynskommittén för försäkringar och tjänstepension, förkortad CEIOPS, i november 2009 tekniska råd i huvuddelen av frågorna. Kompletterande råd kommer att lämnas senast i mars 2010. Även genomförandeåtgärderna ska införlivas med nationell rätt senast den 31 oktober 2012. Som komplettering avses vägledningar, råd och förslag till bindande tekniska standarder utarbetas av CEIOPS och, i ett vidare perspektiv, av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten, förkortad EIOPA, som är den myndighet som 2011 avses ersätta CEIOPS.
Regleringsansatser
Motivet för en reglering på försäkringsområdet är att möjliggöra en effektiv förvaltning av kapitalet samtidigt som ett adekvat skydd för försäkringstagare och andra förmånstagare tryggas. Två olika regleringsansatser kan användas för att säkerställa att åtagandena mot dessa grupper fullgörs, samtidigt som företaget utifrån en acceptabel risknivå har möjlighet att uppnå den högsta avkastningen.
Den kvantitativa regleringsmodellen kännetecknas av uttryckliga gränser för t.ex. hur stor del av kapitalet som får vara placerat i vissa tillåtna tillgångsslag. I en sådan modell kan instituten i sin tillgångsplacering emellertid inte fullt ut beakta de verkliga riskerna i verksamheten. Tillsynen kommer då främst att riktas in på att kontrollera regelefterlevnaden. En fördel med en sådan modell är att tillsynen kan följa effektiva rutiner och att förutsägbarheten i fråga om ingripanden ökar.
Med en kvalitativ regleringsmodell ges i stället principer för hur verksamheten ska bedrivas. Lagstiftning som vilar på kvalitativa
609
Bilaga 1 SOU 2011:68
principer är per definition mer flexibel och processinriktad, eftersom tolkningen av de kvalitativa reglerna måste göras utifrån varje enskilt instituts risksituation. En sådan processinriktad reglering kan även på ett mer flexibelt sätt tillämpas vid en snabb utveckling av såväl nya produkter som olika tekniker och instrument för riskhantering på det finansiella området. Modellen ställer dock större krav på tillsynen, som måste vara förebyggande och mer inriktad på enskildheterna i varje instituts verksamhet. För försäkringsföretagen ställer modellen större krav framför allt i fråga om dokumentation och öppenhet. Det måste vara möjligt för en tillsynsmyndighet att få inblick i det enskilda företagets processer och kunna kontrollera att företaget efterlever sina egna beslut och riktlinjer.
Tidigare var regleringen för försäkringsverksamhet i huvudsak inriktad på kvantitativa begränsningsregler. Genom tjänstpensionsdirektivet infördes emellertid en kvalitativ regleringsansats, kompletterad av några tvingande kvantitativa regler för tjänstepensionsinstitutens verksamhet. Solvens II-direktivet vilar på en kvalitativ regleringsansats.
Reformeringens utgångspunkter
Solvens II-direktivet baseras på en riskbaserad ekonomisk metod som ger försäkringsföretagen incitament att mäta och hantera sina risker på ett adekvat sätt. Alla risker och deras inbördes interaktion ska hanteras. Ett effektivt företagsstyrningssystem inbegriper funktioner för riskhantering, regelefterlevnad, internrevision och aktuariella beräkningar. Försäkringsföretagets egen risk- och solvensbedömning är en viktig del av företagets affärsstrategi.
Bedömningen av företagens finansiella ställning bygger på att sunda ekonomiska principer ska gälla och att information från de finansiella marknaderna och allmänt tillgänglig information om försäkringstekniska risker utnyttjas. Solvenskraven grundas på en ekonomisk bedömning av hela balansräkningen där tillgångar och skulder värderas till verkligt värde. Värderingsstandarderna bör i största möjliga utsträckning vara förenliga med den internationella utvecklingen på redovisningsområdet.
Kapitalkravet kan beräknas enligt en standardformel eller enligt en intern modell. Även partiella interna modeller kan användas. Kapitalkravet ska i sin tur täckas med kapitalbasmedel, som är
610
Bilaga 1
poster inom eller utanför balansräkningen. Posterna i kapitalbasen klassificeras enligt kvalitetskriterier i tre nivåer.
Huvudprincipen för försäkringstillsynen är tillsyn över enskilda försäkringsföretag. De som ingår i en försäkringsgrupp står dessutom under grupptillsyn och det är nödvändigt att beräkna solvensen också på gruppnivå.
Solvensregleringen genomsyras av en proportionalitetsprincip som innebär att reglerna och tillsynen ska stå i roportion till verksamhetens art, omfattning och komplexitet i det enskilda försäkringsföretaget. En annan viktig princip i solvensregleringen är aktsamhetsprincipen. Den innebär ett genomförande av en kvalitativ regleringsansats för hur förvaltningen av tillgångar bör vara anordnad. Enligt principen kan ett placeringsbeslut inte betraktas isolerat utan måste grunda sig på vilka effekter som beslutet förväntas få för rörelsen i dess helhet. Reglering enligt aktsamhetsprincipen ställer högre krav på tillsynsmyndigheten, eftersom tillsynen måste vara förebyggande och ta sikte bl.a. på hur och enligt vilka kriterier som placeringsbeslut fattas.
Några väsentliga delar i regelverket
Strukturen i Solvens II-direktivet följer de tre pelare som använts inom Basel II (kapitaltäckningsregler för banker och värdepappersinstitut). Första pelaren innehåller kvantitativa regler, andra pelaren kvalitativa regler och tillsynsaspekter, och tredje pelaren regler om marknadsdisciplin, dvs. öppenhet om den finansiella ställningen. Avsikten har varit att utforma regleringen på likvärdigt sätt som inom andra finansiella sektorer för att undvika regelarbitrage.
Kapitalkrav och värderingsregler (pelare 1) De kvantitativa krav som ska gälla för försäkringsföretagen delas in i fem avsnitt (värdering av tillgångar och skulder, försäkringstekniska avsättningar, kapitalbas, solvenskapitalkrav7 och minimikapitalkrav8).
7 Solvency Capital Requirement (SCR). 8 Minimum Capital Requirement (MCR).
611
Bilaga 1 SOU 2011:68
Samtliga tillgångar och skulder ska värderas enligt realistiska antaganden – i stället för som i dag försiktigt – för att uppnå objektivitet och jämförbarhet mellan olika försäkringsföretag.
Till en bästa skattning av de försäkringstekniska avsättningarna ska läggas en riskmarginal som ska vara illräcklig för att säkerställa att värdet av de försäkringstekniska avsättningarna motsvarar det belopp som ett företag kan förväntas kräva för att överta och uppfylla försäkringsförpliktelserna.
Eftersom ett försäkringsföretag måste ha kapital som kan täcka oväntade förluster, är kapitalkravet en viktig del av regleringen. I och med Solvens II-direktivet införs två olika kapitalkrav. Det ena, solvenskapitalkravet (SCR), speglar hur mycket kapital som ett försäkringsbolag bör ha för att det även under stressade förhållanden ska kunna fortsätta verksamheten. Det andra kapitalkravet, minimikapitalkravet (MCR), är på en lägre nivå och utgör ett absolut krav för fortsatt verksamhet. Vid underskridande av SCR får tillsynsmyndigheten en tidig signal om problem i företaget. På detta sätt skapas en tillsynstrappa. Vid beräknande av MCR används en enklare metod som beaktar endast de grundläggande riskerna, medan SCR ska kunna räknas fram med olika metoder, antingen med en standardformel eller med en partiell eller helt intern metod. Vid beräkningen av SCR ska hänsyn tas till de risker företaget är utsatt för. Kapitalkraven ska täckas genom kapitalbasmedel, med poster från eller utanför balansräkningen. På liknande sätt som gäller för kapitaltäckningsreglerna inom banksektorn indelas kapitalet i tre nivåer (kategori 1–3) beroende på en rad krav på dess egenskaper. Endast kapital av hög kvalitet får användas för att möta MCR.
Kvalitativa krav och tillsyn (pelare 2) I andra pelaren uppställs krav på bl.a. företagets styrning och interna kontroll. Bestämmelserna här ska fungera som ett komplement till de kvantitativa reglerna i den första pelaren när det gäller att analysera kapitalbehovet. Företagen åläggs krav på att analysera sina risker i verksamheten och mot bakgrund av dessa utvärdera SCR. Ökad harmonisering av tillsynen generellt samt gemensamma standarder och metoder är centrala moment i andra pelaren. Tillsynen ska eftersträva att identifiera företag vars finansiella ställning, organisation, riskhantering m.m. är sådan att deras riskprofil avviker från vad som får anses vara normalt. Om så bedöms vara fallet,
612
Bilaga 1
ges tillsynsmyndigheterna befogenheter att kräva antingen höjt SCR för företaget eller att åtgärder vidtas för att minska riskerna.
Marknadsdisciplin och publik information (pelare 3) För att skapa marknadsdisciplin och därigenom ytterst förbättra stabiliteten i försäkringsföretagen, införs genom tredje pelaren krav på rapportering till tillsynsmyndigheterna och krav på offentliggörande av information till marknaden om finansiell ställning och riskhantering.
Försäkringsgrupper
En viktig del av Solvens II-direktivet avser reglerna för, och tillsynen över, grupper av försäkringsföretag. Direktivet ger viss möjlighet till tillgodoräknande av diversifieringseffekter genom särskild beräkning av SCR på gruppnivå. Därutöver införs vissa regler om tillsyn över försäkringsgrupper. Genom direktivet införs begreppet ”grupptillsynsmyndighet” och för varje försäkringsgrupp ska det utses en enda tillsynsmyndighet med konkreta befogenheter i fråga om samordning och beslutsfattande (solvens på gruppnivå, transaktioner inom gruppen och riskkoncentration samt godkännande av gruppinterna modeller).
Uppdraget
Genomförande av Solvens II-direktivet
Det finns behov av att analysera och överväga ett antal frågor med anledning av genomförandet av Solvens II-direktivet. En särskild utredare bör få i uppdrag att göra detta.
Utredarens uppgift är att ta fram underlag och utarbeta de lagförslag som behövs för att genomföra direktivet i svensk rätt.
I sitt arbete ska utredaren fästa särskild vikt vid att administrativa kostnader står i proportion till syftet med genomförandet av direktivet. I den del av utredarens uppdrag som omfattar att föreslå hur man bör reglera verksamheten för de försäkringsföretag som faller utanför direktivets obligatoriska tillämpningsområde, särskilt när det gäller hur solvensreglerna och tillsynen över dessa ska anordnas, ska en konsekvensutredning upprättas.
613
Bilaga 1 SOU 2011:68
Beaktande av genomförandeåtgärder
De genomförandeåtgärder som är under utarbetande av kommissionen kan komma att påverka hur Solvens II-direktivet bör genomföras i svensk lagstiftning. Åtgärderna kommer att vara nära kopplade till funktionen av de nya reglerna i direktivet. Det är därför viktigt att genomförandeåtgärderna kan beaktas i ett så tidigt skede som möjligt i lagstiftningsarbetet. Förslag till åtgärder kommer att lämnas av kommissionen i oktober 2010, för att sedan slutligen antas ett år senare.
Utredaren ska därför
• följa kommissionens arbete med att ta fram genomförandeåtgärder,
• belysa hur genomförandeåtgärderna påverkar eller bör påverka utformningen av de lagförslag som lämnas för att genomföra Solvens II-direktivet, och
• lämna lagförslag där genomförandeåtgärderna beaktas.
Utredningsarbetet
Särskilda frågor som utredaren ska analysera inom uppdraget
Inom uppdraget – att ta fram underlag och utarbeta de lagförslag som behövs för att genomföra Solvens II-direktivet i svensk rätt – är det önskvärt att utredaren särskilt analyserar följande frågor.
Relationen till tjänstepensionsdirektivet Konsolideringen i samband med Solvens II-direktivet omfattar inte tjänstepensionsdirektivet. I sistnämnt direktiv (artikel 4) läggs en option för medlemsstaterna fast. Den innebär att medlemsstaterna kan välja att tillämpa reglerna i tjänstepensionsdirektivet när det gäller försäkringstekniska avsättningar, skuldtäckning och information om denna verksamhet för de försäkringsföretag som omfattas av det konsoliderade livförsäkringsdirektivet och som bedriver tjänstepensionsverksamhet. Denna tjänstepensionsverksamhet ska hållas avskild från annan försäkringsverksamhet. Sverige har valt att tillämpa optionen.
Enligt Solvens II-direktivet (artikel 310) upphör det konsoliderade livförsäkringsdirektivet att gälla när förstnämnda direktiv trä-
614
Bilaga 1
der i kraft. Där anmärks dock att hänvisningar till upphävda direktiv ska tolkas som hänvisningar till Solvens II-direktivet (enligt en jämförelsetabell). Detta torde innebära att optionen i tjänstepensionsdirektivet även fortsättningsvis kan tillämpas för tjänstepensionsverksamhet hos försäkringsföretag som omfattas av Solvens II-direktivet.
Frågor om kapitalkrav för tjänstepensionsinstitut regleras i artikel 17 i tjänstepensionsdirektivet. Genom en reglering i Solvens IIdirektivet (artikel 303) bibehålls tidigare regler. I skäl 138 läggs det fast att kommissionen, med stöd av CEIOPS, bör utveckla särskilda solvensregler för dessa institut.
Eftersom artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet inte innehåller någon hänvisning till artikel 17, torde kapitalkravsreglerna i jänstepensionsdirektivet inte vara tillämpliga på tjänstepensionsverksamhet hos försäkringsföretag som omfattas av Solvens II-direktivet. För denna verksamhet gäller i stället kapitalkravsreglerna i Solvens II-direktivet, dock med undantag för regleringen i artikel 304 som ger möjligheter att tillämpa ett visst sätt för kalibrering av aktiekursrisker.
Mot bakgrund av dessa unionsrättsliga regler bör utredaren särskilt analysera och föreslå hur tjänstepensionsverksamhet i försäkringsföretag som omfattas av Solvens II-direktivet ska regleras i svensk rätt.
Proportionalitetsprincipen Solvens II-direktivet genomsyras av en proportionalitetsprincip, en princip som även kommer till direkt uttryck i artikel 29 och skälen 19–21 i direktivet. Den innebär att tolkningen och genomförandet av kraven i regelverket ska stå i relation till verksamhetens art, omfattning och komplexitet. Vid genomförandet av direktivet i svensk lagstiftning är det därför viktigt att utredaren närmare analyserar hur denna princip ska tolkas och anpassas så att kraven på företagen står i rimlig proportion till riskerna i verksamheten. I detta sammanhang ska utredaren särskilt beakta de särdrag som kännetecknar kollektiva försäkringar.
Företag som faller utanför direktivets tillämpningsområde Vissa företag, oavsett form, undantas enligt ordalydelsen från obligatorisk tillämpning av Solvens II-direktivet. Detta gäller enligt artikel 4 särskilt vissa mindre företag, men även ett företags rätts-
615
Bilaga 1 SOU 2011:68
liga form eller art – genom att det har nära koppling till de offentliga försörjningssystemen – kan, enligt skäl 4, medföra att företaget inte omfattas av det system som införs genom direktivet. De företag som undantas får dock välja att ändå tillämpa reglerna. Utredaren ska dels analysera arten, storleken och omfattningen av de försäkringsföretag på den svenska marknaden som undantas från direktivets obligatoriska tillämpning, dels föreslå hur man bör reglera verksamheten för essa företag, särskilt när det gäller hur solvensreglerna och tillsynen över dem ska anordnas.
Skyddet för försäkringstagarna Genom Solvens II-direktivet upphör de nuvarande skuldtäckningsreglerna och ersätts av aktsamhetsprincipen. Utredaren ska närmare granska hur skyddet för försäkringstagarna påverkas av denna förändring
Aktuariens roll I nuvarande nationella bestämmelser i FRL har aktuarien ett skadeståndsansvar vid skada till följd av uppsåtligt agerande eller i anledning av dennes oaktsamhet. I Solvens II-direktivet – särskilt i avsnitten om system för företagsstyrning – finns bestämmelser som har bäring på aktuariens roll i företaget. Dessa regler torde innebära att aktuarien får en något förändrad roll. Utredaren ska närmare granska aktuariens roll i och med genomförandet av direktivet och om denna nya ställning bör föranleda någon ändring av reglerna om skadeståndsansvar i nationell lagstiftning. Utredaren bör beakta att skadeståndsansvaret för aktuarien föreslås avskaffas i departementspromemorian om en ny försäkringsrörelselag.
Säkerhetsreserven Avsättningar till säkerhetsreserv ger skadeförsäkringsbolagen möjlighet att bygga upp skattefria reserver för att täcka sådana förluster i försäkringsrörelsen som beror på slumpmässiga eller i övrigt svårbedömda faktorer. Den tjänar således som ett extra buffertkapital som kan utnyttjas vid förluster i försäkringsrörelsen. Under nuvarande regelverk får säkerhetsreserver räknas in i den del av kapitalbasen som håller högsta kvalitet. Motsvarande torde också gälla enligt Solvens II-direktivet (se artikel 93 och 94). Utredaren ska i ljuset av föreslagna genomförandeåtgärder i saken särskilt analysera
616
Bilaga 1
frågan om ågon åtgärd behövs för att säkerhetsreserven fortsatt ska få räknas in i kapitalbasen som kapital av högsta kvalitet.
Kapitaltillägg Enligt direktivet har tillsynsmyndigheten, inom ramen för pelare 2, mandat att kräva ett påslag – kapitaltillägg – till SCR. Detta kan göras såväl på solonivå som på gruppnivå. Bestämmelserna om kapitaltillägg innehåller olika definitioner och är i vissa delar otydliga. Det är därför viktigt att utredaren särskilt analyserar den närmare innebörden av regelverket i dessa delar.
Tillsyn över försäkringsgrupper Genom direktivet införs regler för försäkringsgrupper. I grupptillsynen blir samarbetet mellan tillsynsmyndigheter i olika länder väsentligt, samtidigt som vissa arbetsuppgifter kan fördelas mellan myndigheterna. Reglerna ställer bland annat nya krav på försäkringsföretagen i sitt agerande mot tillsynsmyndigheter. Utredaren ska särskilt analysera påverkan av dessa för de svenska bolagen. Utredaren ska också belysa sambandet mellan tillsyn enligt det s.k. konglomeratdirektivet9 – genom vilket tillsynen av företagsgrupper som innehåller båda företagskategorierna kreditinstitut eller värdepappersbolag och försäkringsföretag regleras – och regleringen av tillsyn enligt Solvens II-direktivet.
Sekretess i ny tillsynsstruktur Genom direktivet bildas en ny tillsynsstruktur med ökad fokus på grupptillsyn samt uttryckliga bestämmelser om tillsynssamarbete inom ramen för s.k. tillsynskollegier. Detta medför att informationsutbytet mellan tillsynsmyndigheter förutsätts öka. Detta informationsutbyte ställer andra krav på sekretess än nuvarande tillsynssystem. Utredaren ska därför särskilt se över och ge förslag på hur sekretess i den nya tillsynsstrukturen bör behandlas.
9 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn över kreditinstitut, försäkrings-företag och värdepappersföretag i ett finansiellt konglomerat och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG, 79/267/EEG, 92/49/EEG, 92/96/EEG, 93/6/EEG och 93/22/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG och 2000/12/EG (Celex 32002L0087), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/25/EG (EUT L 81, 20.3.2008, s. 40 och 41, Celex 32008L0025).
617
Bilaga 1 SOU 2011:68
618
Övrigt om utredningsarbetet
Utredaren ska i sitt arbete samråda med berörda myndigheter, arbetsmarknadens parter och de övriga organisationer som har relevans för utredningsuppdraget.
Uppdraget ska redovisas senast den 31 augusti 2011.
(Finansdepartementet)
Bilaga 2
619
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2009/138/EG
DIREKTIV
av den 25 november 2009
om upptagande och utövande av försäkrings- och
återförsäkringsverksamhet (Solvens II)
(omarbetning)
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
620
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/1
I
(Rättsakter som antagits i enlighet med EG- och Euratomfördragen och som ska offentliggöras)
DIREKTIV
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2009/138/EG
av den 25 november 2009
om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II)
(omarbetning)
(Text av betydelse för EES)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR
ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen, särskilt artiklarna 47.2 och 55,
med beaktande av kommissionens förslag,
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit
téns yttrande
(1) EUT C 224, 30.8.2008, s. 11.
(1),
efter att ha hört Regionkommittén,
i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget
(2) Europaparlamentets yttrande av den 22 april 2009 (ännu ej offentlig
gjord i EUT) och rådets beslut av den 10 november 2009.
(2), och
av följande skäl:
(1)
En rad väsentliga ändringar ska göras av rådets första direk
tiv 73/239/EEG av den 24 juli 1973 om samordning av
lagar och andra författningar angående rätten att etablera
och driva verksamhet med annan direkt försäkring än liv
försäkring
(3) EGT L 228, 16.8.1973, s. 3.
(3), rådets direktiv 78/473/EEG av den 30 maj
1978 om samordning av lagar och andra författningar som
avser koassuransverksamhet inom gemenskapen
(4) EGT L 151, 7.6.1978, s. 25.
(4), rådets
direktiv 87/344/EEG av den 22 juni 1987 om samordning
av lagar och andra författningar angående rättsskyddsför
säkring
(5) EGT L 185, 4.7.1987, s. 77.
(5), rådets andra direktiv 88/357/EEG av den
22 juni 1988 om samordning av lagar och andra författ
ningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring,
och med bestämmelser avsedda att göra det lättare att
effektivt utöva friheten att tillhandahålla tjänster
(6) EGT L 172, 4.7.1988, s. 1.
(6), rådets
direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning
av lagar och andra författningar som avser annan direkt
försäkring än livförsäkring (tredje direktivet om annan
direkt försäkring än livförsäkring)
(7) EGT L 228, 11.8.1992, s. 1.
(7), Europaparlamentets
och rådets direktiv 98/78/EG av den 27 oktober 1998 om
extra tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en försäk
ringsgrupp
(8) EGT L 330, 5.12.1998, s. 1.
(8), Europaparlamentets och rådets direktiv
2001/17/EG av den 19 mars 2001 om rekonstruktion och
likvidation av försäkringsföretag
(9) EGT L 110, 20.4.2001, s. 28.
(9), Europaparlamentets
och rådets direktiv 2002/83/EG av den 5 november 2002
om livförsäkring
(10) EGT L 345, 19.12.2002, s. 1.
(10) och Europaparlamentets och rådets
direktiv 2005/68/EG av den 16 november 2005 om åter
försäkring
(11) EUT L 323, 9.12.2005, s. 1.
(11). Av tydlighetsskäl bör dessa direktiv
omarbetas.
(2)
För att göra det lättare att starta och bedriva försäkrings-
och återförsäkringsverksamhet är det nödvändigt att
undanröja de största skillnaderna mellan de lagregler som
gäller för försäkrings- och återförsäkringsföretag i de olika
medlemsstaterna. Därför bör rättsliga ramar införas för
försäkrings- och återförsäkringsföretag när det gäller för
säkringsverksamhet inom hela den inre marknaden, så att
det blir lättare för försäkrings- och återförsäkringsföretag
med huvudkontor inom gemenskapen att täcka risker och
åtaganden som är belägna på denna marknad.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
621
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
(3)
För att den inre marknaden ska fungera väl är det väsent
ligt att samordnade bestämmelser införs för tillsynen över
försäkringsgrupper och, med hänsyn till skyddet av borge
närerna, för rekonstruktions- och likvidationsförfaranden
beträffande försäkringsföretag.
(4)
Det är lämpligt att vissa företag som tillhandahåller försäk
ringstjänster inte omfattas av det system som införs genom
detta direktiv på grund av sin storlek, rättsliga form eller
art - genom att de har nära koppling till de offentliga för
säkringssystemen – eller med hänsyn till det speciella slag
av tjänster som de erbjuder. Det är också önskvärt att i flera
medlemsstater undanta vissa institut vilkas verksamhet
endast täcker en mycket begränsad sektor och som genom
föreskrift i lag är begränsad till ett särskilt territorium eller
till särskilda personer.
(5)
Mycket små försäkringsföretag som uppfyller vissa villkor,
bland annat att bruttopremieinkomsten är lägre än 5 mil
joner EUR, undantas från detta direktivs tillämpningsom
råde. Alla försäkringsföretag och livförsäkringsföretag som
redan har auktorisation enligt de nuvarande direktiven ska
dock fortsätta att vara auktoriserade när detta direktiv til
lämpas. Företag som är undantagna från detta direktivs til
lämpningsområde bör kunna utnyttja de grundläggande
friheter som fördraget ger. Dessa företag har möjlighet att
söka auktorisation enligt detta direktiv så att de kan
komma i åtnjutande av den enda auktorisation som inrät
tas genom det här direktivet.
(6)
Medlemsstaterna bör kunna kräva att företag som bedriver
försäkrings- eller återförsäkringsverksamhet och som är
undantagna från detta direktivs tillämpningsområde ska
registrera sig. Medlemsstaterna kan också låta dessa före
tag omfattas av stabilitetstillsyn och lagstadgad tillsyn.
(7)
Genom rådets direktiv 72/166/EEG av den 24 april 1972
om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra för
fattningar om ansvarsförsäkring för motorfordon och kon
troll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan
ansvarighet
(1) EGT L 103, 2.5.1972, s. 1.
(1), rådets sjunde direktiv 83/349/EEG av den
13 juni 1983 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om sam
manställd redovisning
(2) EGT L 193, 18.7.1983, s. 1.
(2), rådets andra direktiv 84/5/EEG
av den 30 december 1983 om tillnärmning av medlems
staternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfor
don
(3) EGT L 8, 11.1.1984, s. 17.
(3), Europaparlamentets och rådets direktiv
2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för
finansiella instrument
(4) EUT L 145, 30.4.2004, s. 1.
(4) och Europaparlamentets och
rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rät
ten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut
(5) EUT L 177, 30.6.2006, s. 1.
(5) fast
ställs allmänna regler och definitioner på områdena för
redovisning, ansvarsförsäkring för motorfordon, finansiella
instrument och kreditinstitut. Det är lämpligt att vissa av
definitionerna som fastställs i de direktiven också tilläm
pas i det här direktivet.
(8)
Innan försäkrings- och återförsäkringsverksamhet får börja
bedrivas bör det krävas auktorisation. Det är därför nöd
vändigt att fastställa villkoren och förfarandet för att bevilja
sådan auktorisation och även för eventuella avslag på
ansökan.
(9)
I de direktiv som upphävs genom detta direktiv finns det
inga bestämmelser om vilken återförsäkringsverksamhet
som ett försäkringsföretag kan tillåtas att bedriva. Det är
upp till medlemsstaterna att besluta om att införa bestäm
melser i detta hänseende.
(10)
Hänvisningar i detta direktiv till försäkrings- eller återför
säkringsföretag bör inbegripa captivebolag för försäkring
och återförsäkring, förutom då särskilda bestämmelser
inrättats för dessa bolag.
(11)
Eftersom detta direktiv utgör ett viktigt instrument för att
fullborda den inre marknaden, bör försäkrings- och åter
försäkringsföretag som är etablerade i sina hemmedlems
stater kunna bedriva några eller alla sina verksamheter
inom hela gemenskapen genom att upprätta filialer eller
tillhandahålla tjänster. Det är därför lämpligt att åstad
komma den harmonisering som är nödvändig och tillräck
lig för att uppnå ett ömsesidigt erkännande av
auktorisationer och tillsynssystem och därigenom en enda
auktorisation som är giltig inom hela gemenskapen och
som medger att tillsynen över ett företag utövas av
hemmedlemsstaten.
(12)
Genom Europaparlamentets och rådets direktiv
2000/26/EG av den 16 maj 2000 om tillnärmning av
medlemsstaternas lagar om ansvarsförsäkring för motor
fordon (fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring)
(6) EGT L 181, 20.7.2000, s. 65.
(6)
fastställs regler för utseende av skaderegleringsrepresentan
ter. Samma regler bör gälla även enligt detta direktiv.
(13)
Återförsäkringsföretag bör begränsa sin verksamhet till
återförsäkring och därmed sammanhängande verksamhet.
Detta krav bör inte hindra återförsäkringsföretag från att
exempelvis tillhandahålla statistisk eller aktuariell rådgiv
ning, riskanalyser eller undersökningar till sina kunder. De
kan även ha en holdingbolagsfunktion och utföra verk
samheter inom den finansiella sektorn enligt definitionen i
artikel 2.8 i Europaparlamentets och rådets direktiv
2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn
över kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersfö
retag i ett finansiellt konglomerat
(7) EUT L 35, 11.2.2003, s. 1.
(7). Detta krav innebär
dock under inga omständigheter att orelaterad bank- och
finansverksamhet får bedrivas.
V
S
2
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
622
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/3
(14)
En förutsättning för skyddet av försäkringstagarna är att
försäkrings- och återförsäkringsföretag omfattas av ända
målsenliga solvenskrav som leder till en effektiv kapitalal
lokering inom Europeiska unionen. Utvecklingen på
marknaden har gjort att det nu gällande systemet inte
längre fyller sin funktion. Det är därför nödvändigt att
införa ett nytt regelverk.
(15)
I överensstämmelse med den senaste utvecklingen inom
riskhantering, med beaktande av arbetet inom organisatio
ner som Internationella organisationen för försäkringstill
synsmyndigheter (International Association of Insurance
Supervisors), International Accounting Standards Board
och International Actuarial Association och med hänsyn
till utvecklingen inom andra finansiella sektorer bör en
riskbaserad ekonomisk metod väljas som ger försäkrings-
och återförsäkringsföretagen incitament att mäta och han
tera sina risker på ett adekvat sätt. Harmoniseringen bör
utvidgas genom särskilda regler för värdering av tillgångar
och skulder, däribland försäkringstekniska avsättningar.
(16)
Det centrala syftet med regleringen av och tillsynen över
försäkring och återförsäkring är att ge försäkringstagare
och förmånstagare tillräckligt skydd. Termen förmånsta
gare är avsedd att omfatta alla fysiska eller juridiska perso
ner som har en rättighet enligt ett försäkringsavtal.
Dessutom syftar denna reglering och tillsyn till att säker
ställa finansiell stabilitet och korrekt fungerande stabila
marknader, vilket också bör beaktas men inte tillåtas
inkräkta på det centrala syftet.
(17)
Den nya solvensordning som föreskrivs i detta direktiv för
väntas leda till ett ännu bättre skydd av försäkringstagare.
Medlemsstaterna kommer att åläggas att ge tillsynsmyndig
heter de resurser som krävs för att de ska kunna uppfylla
sina skyldigheter enligt detta direktiv. Detta omfattar all
den kapacitet som kan krävas, bland annat ekonomiska
medel och personalresurser.
(18)
Medlemsstaternas tillsynsmyndigheter måste därför ha till
gång till de medel som krävs för att säkerställa att
försäkrings- och återförsäkringsföretagen bedriver sin
verksamhet på ett korrekt sätt inom hela gemenskapen,
oavsett om denna verksamhet utövas med stöd av etable
ringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster. För att
tillsynen ska bli effektiv bör alla åtgärder som tillsynsmyn
digheterna vidtar stå i proportion till arten av, omfatt
ningen av och komplexiteten hos de inneboende riskerna i
varje försäkrings- eller återförsäkringsföretags verksamhet,
oavsett den betydelse det berörda företaget har för den
övergripande finansiella stabiliteten på marknaden.
(19)
Detta direktiv bör inte vara alltför betungande för små och
medelstora försäkringsföretag. Ett sätt att uppnå detta mål
är en korrekt tillämpning av proportionalitetsprincipen.
Denna princip bör tillämpas såväl på kraven på
försäkrings- och återförsäkringsföretag som på
tillsynsutövningen.
(20)
Detta direktiv bör i synnerhet inte vara för betungande för
försäkringsföretag som är specialiserade på att erbjuda spe
cifika försäkringstyper eller erbjuda tjänster till specifika
kundsegment, och det bör erkännas att denna typ av spe
cialisering kan vara ett värdefullt redskap för att hantera
risk på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. För att detta
mål ska kunna uppnås, och också för att proportionalitets
principen ska tillämpas korrekt, bör det särskilt föreskri
vas att företag har rätt att utnyttja sina egna uppgifter för
att kalibrera parametrarna i återförsäkringsriskmodulerna
i standardformeln för solvenskapitalkravet.
(21)
Detta direktiv bör också beakta de särskilda särdrag som
captivebolagen för försäkring och återförsäkring uppvisar.
Eftersom dessa bolag endast täcker risker som är förknip
pade med den industri- eller handelsgrupp som de tillhör,
bör lämpliga metoder inrättas i enlighet med proportiona
litetsprincipen för att återspegla deras affärsverksamhets
art, omfattning och komplexitet.
(22)
Tillsynen över återförsäkringsverksamheten bör ta hänsyn
till den verksamhetens särdrag, särskilt dess globala karak
tär och det faktum att försäkringstagarna själva är
försäkrings- eller återförsäkringsföretag.
(23)
Tillsynsmyndigheterna bör från försäkrings- och återför
säkringsföretagen kunna erhålla all information som krävs
för tillsynen, i förekommande fall inbegripet sådana upp
gifter som ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag
offentligt lämnat enligt krav avseende finansiell rapporte
ring, börsnotering eller andra lagar och föreskrifter.
(24)
Hemmedlemsstatens tillsynsmyndigheter bör ansvara för
övervakningen av försäkrings- och återförsäkringsföreta
gens finansiella sundhet. De bör därför regelbundet genom
föra granskningar och utvärderingar.
(25)
Tillsynsmyndigheter bör kunna ta hänsyn till effekterna på
riskhantering och kapitalförvaltning från de frivilliga koder
för uppförande och överblickbarhet som följs av institu
tioner som handlar med oreglerade eller alternativa
investeringsinstrument.
(26)
Utgångspunkten för att ställa adekvata kvantitativa krav
inom försäkringssektorn är solvenskapitalkravet. Tillsyns
myndigheterna bör därför endast under särskilda omstän
digheter i de fall som nämns i detta direktiv ha befogenhet
att fastställa kapitaltillägg utöver solvenskapitalkravet efter
att tillsynens granskningsprocess utförts. Standardformeln
för solvenskapitalkravet är avsedd att återspegla riskprofi
len hos de flesta försäkrings- och återförsäkringsföretagen.
Det kan dock finnas vissa fall där standardformeln inte ger
adekvat uttryck för en mycket speciell riskprofil hos ett
företag.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
623
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
(27)
Att fastställa ett kapitaltillägg är en undantagsåtgärd i den
bemärkelsen att den endast bör användas som en sista
utväg när andra tillsynsåtgärder är verkningslösa eller
olämpliga. Termen undantagsfall bör dessutom ses utifrån
varje företags specifika situation snarare än till antalet kapi
taltillägg som åläggs på en viss marknad.
(28)
Kapitaltilläggen bör behållas så länge som de omständig
heter som föranledde deras införande inte har rättats till. I
händelse av betydande brister hos en partiell eller fullstän
dig intern modell eller i företagsstyrningen bör tillsyns
myndigheterna se till att företaget i fråga vidtar alla
ansträngningar för att avhjälpa de brister som ledde till
fastställande av kapitaltillägget. Om standardformeln inte
på ett korrekt sätt avspeglar ett företags specifika riskprofil
kan emellertid kapitaltillägget vara kvar under påföljande
år.
(29)
För vissa risker är det endast krav på företagsstyrningen,
inte kvantitativa krav, återspeglade i solvenskapitalkravet,
som kan ge önskat resultat. Ett effektivt företagsstyrnings
system är därför av central betydelse för att säkerställa en
tillfredsställande ledning av ett försäkringsföretag och för
regleringssystemet.
(30)
Företagsstyrningssystemen inbegriper riskhanteringsfunk
tionen, funktionen för regelefterlevnad, internrevisions
funktionen och aktuariefunktionen.
(31)
En funktion är en administrativ befogenhet att utföra vissa
fastställda styrningsuppgifter. Att en viss funktion har
angivits hindrar inte företaget från att fritt besluta hur det
vill organisera denna funktion i praktiken, om inte annat
anges i direktivet. Detta bör inte leda till onödigt betung
ande krav eftersom arten, omfattningen och komplexite
ten i företagets verksamhet beaktas. Dessa funktioner bör
därför kunna innehas av företagets egna anställda, utföras
med hjälp av externa experter eller läggas ut på experter
inom ramen för de begränsningar som fastställs i direktivet.
(32)
I mindre företag och företag av mindre komplexitet bör det
vara möjligt att mer än en funktion, med undantag av
internrevisionsfunktionen, utförs av en enda person eller
organisatorisk enhet.
(33)
De funktioner som ingår i företagsstyrningssystemen anses
vara nyckelfunktioner och därför också viktiga och kritiska
funktioner.
(34)
Alla personer som utför nyckelfunktioner bör vara lämp
liga för sin uppgift. Det är dock endast de personer som
innehar nyckelfunktioner som bör omfattas av kraven på
anmälan till tillsynsmyndigheten.
(35)
För att avgöra den kompetensnivå som krävs bör yrkes
mässiga meriter och erfarenheter hos de personer som fak
tiskt driver företaget eller innehar andra nyckelfunktioner
beaktas som ytterligare faktorer.
(36)
Alla försäkrings- och återförsäkringsföretag bör som en
integrerad del i sin affärsstrategi ha som rutin att regelbun
det bedöma sitt totala solvensbehov med hänsyn till sin
specifika riskprofil (egen risk- och solvensbedömning).
Denna bedömning kräver inte att en intern modell utveck
las och inte heller att det beräknas något annat kapitalkrav
än solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet. Resulta
ten av bedömningen bör rapporteras till tillsynsmyndighe
ten som en del av den information som ska lämnas i
tillsynssyfte.
(37)
För att säkerställa en effektiv tillsyn över funktioner eller
verksamheter som omfattas av uppdragsavtal är det av
avgörande betydelse att tillsynsmyndigheterna för det
försäkrings- eller återförsäkringsföretag som ingår upp
dragsavtal har tillgång till alla relevanta uppgifter som finns
hos tjänsteleverantören, oavsett om denne är en reglerad
eller oreglerad enhet, och rätt att genomföra inspektioner
på plats. För att de ska kunna ta hänsyn till marknadsut
vecklingen och förvissa sig om att villkoren för uppdrags
avtal fortfarande efterlevs bör tillsynsmyndigheterna
underrättas innan uppdragsavtal ingås beträffande kritiska
eller viktiga funktioner eller verksamheter. Dessa krav bör
beakta arbetet i Joint Forum och är förenliga med nu gäl
lande bestämmelser och praxis inom banksektorn samt
med direktiv 2004/39/EG och dess tillämpning på
kreditinstitut.
(38)
För att säkerställa överblickbarhet bör försäkrings- och
återförsäkringsföretag minst en gång per år offentliggöra -
dvs. utan kostnad göra den tillgänglig antingen i tryckt
eller elektronisk form - väsentlig information om sin sol
vens och finansiella ställning. Företagen bör frivilligt kunna
offentliggöra kompletterande uppgifter.
(39)
Föreskrifter bör införas för utbyte av information mellan
tillsynsmyndigheterna och myndigheter eller organ som i
kraft av sin uppgift bidrar till att stärka stabiliteten hos det
finansiella systemet. Det är därför nödvändigt att närmare
ange under vilka förhållanden som sådant informationsut
byte bör vara möjligt. När information får offentliggöras
endast med tillsynsmyndigheternas uttryckliga tillstånd bör
dessa vidare, när så är lämpligt, få ställa stränga krav som
villkor för tillståndet.
(40)
Det är nödvändigt att främja enhetlighet i tillsynen, inte
bara i fråga om dess redskap utan också när det gäller dess
praxis. Kommittén för europeiska myndigheter med tillsyn
över försäkringar och tjänstepensioner (Ceiops), som inrät
tades genom kommissionens beslut 2009/79/EG
(1) EUT L 25, 29.1.2009, s. 28.
(1) bör
spela en viktig roll i detta avseende och regelbundet rap
portera till Europaparlamentet och kommissionen om den
utveckling som skett.
V
S
4
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
624
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/5
(41)
Syftet med den information och rapport som Ceiops ska
lämna om kapitaltillägg är inte att inkräkta på den använd
ning av dessa som tillåts enligt detta direktiv utan att bidra
till en högre nivå av tillsynskonvergens för användningen
av kapitaltillägg mellan tillsynsmyndigheter i de olika
medlemsstaterna.
(42)
För att minska den administrativa bördan och undvika
dubbelarbete bör tillsynsmyndigheterna och de nationella
statistikorganen samarbeta och utbyta information.
(43)
I syfte att stärka tillsynen över försäkrings- och återförsäk
ringsföretag och skydda försäkringstagarna bör de lagstad
gade revisorer som avses i Europaparlamentets och rådets
direktiv 2006/43/EG av den 17 maj 2006 om lagstadgad
revision av årsbokslut och sammanställd redovisning
(1) EUT L 157, 9.6.2006, s. 87.
(1)
vara skyldiga att omgående rapportera varje förhållande
som kan antas få allvarliga följder för ett försäkrings- eller
återförsäkringsföretags finansiella ställning eller adminis
trativa organisation.
(44)
Försäkringsföretag som bedriver såväl liv- som skadeför
säkringsverksamhet bör ha separat ledning av dessa verk
samheter för att skydda livförsäkringstagarnas intressen.
Särskilt bör företagen omfattas av samma kapitalkrav som
de som gäller för en motsvarande försäkringsgrupp, bestå
ende av ett livförsäkrings- och ett skadeförsäkringsföretag,
med hänsyn tagen till de ökade möjligheterna att överföra
kapital i försäkringsföretag med blandad verksamhet.
(45)
Bedömningen av försäkrings- och återförsäkringsföretags
finansiella ställning bör bygga på sunda ekonomiska prin
ciper och på bästa sätt utnyttja informationen från de
finansiella marknaderna och allmänt tillgänglig informa
tion om försäkringstekniska risker. Solvenskraven bör sär
skilt grundas på en ekonomisk bedömning av hela
balansräkningen.
(46)
De värderingsstandarder som används för tillsynsändamål
bör i största möjliga utsträckning vara förenliga med den
internationella utvecklingen på redovisningsområdet för
att begränsa den administrativa bördan på försäkrings- och
återförsäkringsföretagen.
(47)
I enlighet med detta bör kapitalkraven täckas med kapital
basmedel, oavsett om det rör sig om poster i eller utanför
balansräkningen. Eftersom inte alla medel kan täcka för
luster vid likvidation och under pågående verksamhet, bör
posterna i kapitalbasen klassificeras enligt kvalitetskriterier
i tre nivåer och det belopp av kapitalbasen som får med
räknas för att täcka kapitalkraven begränsas i motsvarande
utsträckning. Gränsvärdena för posterna i kapitalbasen bör
endast tillämpas för att fastställa försäkrings- och återför
säkringsföretagens solvensstatus och inte ytterligare
begränsa dessa företags frihet när det gäller den interna dis
positionen av det egna kapitalet.
(48)
Generellt sett kan tillgångar som är fria från alla förutse
bara förpliktelser täcka förluster på grund av ogynnsam
affärsutveckling, såväl på löpande basis som vid en likvi
dation. Därför bör huvuddelen av de belopp med vilka till
gångar överskrider skulder, värderat enligt principerna i
detta direktiv, betraktas som kapital av hög kvalitet (nivå 1).
(49)
Inom ett företag är inte alla tillgångar utan begränsningar.
I några medlemsstater leder vissa specifika produkter till
separat hållna fondstrukturer där en viss klass av försäk
ringstagare har större rättigheter till tillgångarna inom sin
fond. Även om dessa tillgångar ingår i beräkningen av hur
mycket tillgångarna överstiger skulderna i kapitalbassyfte
kan de i själva verket inte användas för att täcka risker
utanför den separata fonden. Beräkningen av kapitalbasbe
hovet bör, för att vara förenlig med den ekonomiska meto
den, anpassas för att återspegla att de tillgångar som ingår
i ett arrangemang med separerade fonder är av en annan
art. På liknande sätt bör beräkningen av solvenskapitalkra
vet återspegla de minskade poolnings- eller diversifierings
effekter som är förknippade med dessa separerade fonder.
(50)
Det är praxis i vissa medlemsstater att försäkringsföretag
säljer livförsäkringsprodukter där försäkringstagarna och
förmånstagarna bidrar till företagets riskkapital i utbyte
mot hela eller en del av avkastningen på dessa insatser.
Dessa ackumulerade vinster utgör överskottsmedel som
tillhör den juridiska person i vilken de genererats.
(51)
Överskottsmedel bör värderas i överensstämmelse med
den ekonomiska metod som fastställs i detta direktiv. Det
bör härvid inte räcka med en enkel hänvisning till bedöm
ningen av överskottsmedel i den lagstadgade årsredovis
ningen. I överensstämmelse med kapitalbaskraven bör
överskottsmedel bli föremål för de kriterier om nivåklassi
ficering som fastställs i detta direktiv. Detta innebär bland
annat att endast överskottsmedel som uppfyller kraven i
fråga om klassificering i nivå 1 bör betraktas som nivå
1-kapital.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
625
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
(52)
Ömsesidiga associationer och liknande företag med uttax
eringsrätt kan från sina medlemmar infordra ytterligare
betalningar, för att öka de medel de har för att täcka för
luster. Infordran av ytterligare betalningar från medlemmar
kan utgöra en viktig finansieringskälla för ömsesidiga asso
ciationer eller liknande företag, bland annat när dessa asso
ciationer drabbas av en ogynnsam affärsutveckling. Därför
bör infordran av ytterligare betalningar från medlemmar
erkännas som en post i tilläggskapitalet och behandlas på
motsvarande sätt i solvenssyfte. I det konkreta fallet med
associationer, eller liknande företag, av rederier med uttax
eringsrätt vilka endast försäkrar branschrelaterade risker är
det vedertagen praxis att från medlemmar infordra ytterli
gare betalningar, enligt vissa specifika återbetalningsar
rangemang, och de belopp som godkänts för denna
infordran från medlemmarna bör betraktas som kapital av
god kvalitet (nivå 2). För andra typer av ömsesidiga asso
ciationer och liknande företag där infordran av ytterligare
betalningar från medlemmar är av motsvarande kvalitet
bör de belopp som godkänts för denna infordran från
medlemmarna också betraktas som kapital av hög kvalitet
(nivå 2).
(53)
För att försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska kunna
uppfylla sina åtaganden mot försäkrings- och förmånsta
gare bör medlemsstaterna kräva att dessa företag upprät
tar adekvata försäkringstekniska avsättningar. De principer
och de försäkringsmatematiska och statistiska metoder
som ligger till grund för beräkningen av dessa försäkrings
tekniska avsättningar bör harmoniseras inom hela gemen
skapen i syfte att skapa ökad jämförbarhet och
överblickbarhet.
(54)
Beräkningen av försäkringstekniska avsättningar bör vara
förenlig med värderingen av tillgångar och övriga skulder,
med marknaden och med den internationella utvecklingen
inom redovisning och tillsyn.
(55)
Värdet av de försäkringstekniska avsättningarna bör där
för motsvara det belopp som ett försäkrings- eller återför
säkringsföretag skulle få betala om det omedelbart
överförde sina kontraktsrättigheter och kontraktsförplik
telser till ett annat företag. Värdet av de försäkringstekniska
avsättningarna bör således motsvara det belopp som ett
annat försäkrings- eller återförsäkringsföretag (referensfö
retag) skulle förväntas kräva för att ta över och uppfylla de
underliggande försäkrings- och återförsäkringsförpliktel
serna. De försäkringstekniska avsättningarnas belopp bör
återspegla det underliggande försäkringsbeståndets sär
skilda egenskaper. Företagsspecifik information, såsom
information avseende skaderegleringens hantering och
kostnader, bör därför endast användas vid beräkningen i
den utsträckning som den gör det möjligt för försäkrings-
och återförsäkringsföretagen att bättre återspegla dessa sär
skilda egenskaper hos försäkringsbeståndet.
(56)
Antagandena om det referensföretag som antas ta över och
uppfylla de underliggande försäkrings- och återförsäkrings
förpliktelserna bör harmoniseras i hela gemenskapen. I
synnerhet bör man som en del av konsekvensbedöm
ningen av genomförandeåtgärder analysera de antaganden
om referensföretaget som avgör huruvida, och i så fall i vil
ken utsträckning, diversifieringseffekter behöver beaktas i
beräkningen av riskmarginalen, och dessa antaganden bör
sedan harmoniseras på gemenskapsnivå.
(57)
För att beräkna de försäkringstekniska avsättningarna bör
det vara möjligt att använda rimliga interpoleringar och
extrapoleringar från direkt tillgängliga marknadsvärden.
(58)
Det förväntade nuvärdet av försäkringsskulderna måste
beräknas utifrån aktuell och trovärdig information och rea
listiska antaganden med beaktande av finansiella garantier
och optioner i försäkrings- och återförsäkringsavtal för att
ge en ekonomisk värdering av försäkrings- och återförsäk
ringsförpliktelserna. Det bör krävas att effektiva och har
moniserade försäkringsmatematiska metoder används.
(59)
För att ta hänsyn till de små och medelstora företagens
situation bör det finnas förenklade metoder för beräkning
av de försäkringstekniska avsättningarna.
(60)
Tillsynsordningen bör innefatta ett riskkänsligt krav, base
rat på en prospektiv beräkning för att säkerställa korrekta
ingripanden i god tid av tillsynsmyndigheterna (solvenska
pitalkravet) och en miniminivå för säkerheten som med
len inte får underskrida (minimikapitalkravet). Båda dessa
kapitalkrav bör harmoniseras inom hela gemenskapen så
att en enhetlig skyddsnivå för försäkringstagarna kan upp
nås. För att detta direktiv ska fungera väl bör det finnas en
lämplig ingripandenivå mellan solvenskapitalkravet och
minimikapitalkravet.
(61)
För att mildra möjliga oönskade procykliska effekter på
finanssystemet och undvika en situation där försäkrings-
och återförsäkringsföretag på ett orimligt sätt skulle tvingas
anskaffa ytterligare kapital eller sälja sina placeringar till
följd av en tillfälligt ogynnsam utveckling på finansmark
naderna, bör marknadsriskmodulen i standardformeln för
solvenskapitalkravet innehålla en mekanism för symme
trisk justering för nivåändringar i aktiepriser.Dessutom bör
V
S
6
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
626
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/7
det införas bestämmelser så att tillsynsmyndigheter, i hän
delse av exceptionella fall på finansmarknaderna och då
denna mekanism för symmetrisk justering inte är tillräck
lig för att försäkrings- och återförsäkringsföretag ska kunna
uppfylla sitt solvenskapitalkrav, kan förlänga den tidspe
riod inom vilken försäkrings- och återförsäkringsföretag
måste återskapa nivån på den medräkningsbara kapitalba
sen enligt solvenskapitalkravet.
(62)
Solvenskapitalkravet bör motsvara en nivå på den medräk
ningsbara kapitalbasen som gör det möjligt för försäkrings-
och återförsäkringsföretagen att täcka betydande förluster
och som ger försäkrings- och förmånstagare rimlig säker
het för att få sina ersättningar när de förfaller till betalning.
(63)
För att försäkrings- och återförsäkringsföretag ska ha en
medräkningsbar kapitalbas som uppfyller solvenskapital
kravet på löpande basis, med beaktande av alla föränd
ringar i deras riskprofil, bör dessa företag beräkna
solvenskapitalkravet åtminstone en gång om året, övervaka
detta löpande och göra en ny beräkning så snart som det
sker en betydande ändring av riskprofilen.
(64)
För att främja en god riskhantering och anpassa de lagfästa
kapitalkraven till branschpraxis bör solvenskapitalkravet
definieras som det ekonomiska kapital som försäkrings-
och återförsäkringsföretag ska hålla för att säkerställa att
det föreligger en konkurssituation högst i vart tvåhundrade
fall, eller alternativt att dessa företag med en sannolikhet på
minst 99,5 % ska kunna uppfylla sina förpliktelser gente
mot försäkringstagare och förmånstagare under de kom
mande 12 månaderna. Detta ekonomiska kapital bör
beräknas utifrån företagens faktiska riskprofil med beak
tande av effekterna av möjliga riskreduceringstekniker och
diversifieringseffekter.
(65)
Det bör beslutas om en standardformel för beräkningen av
solvenskapitalkravet så att alla försäkrings- och återförsäk
ringsföretag kan bedöma sitt ekonomiska kapital. För stan
dardformelns struktur bör en modulmetod väljas, vilket
innebär att den individuella exponeringen för varje riskka
tegori bedöms som ett första steg, varefter värdena aggre
geras i nästa steg. Om företagsspecifika parametrar gör det
möjligt att bättre fånga in företagets verkliga teckningsrisk
profil, bör detta tillåtas förutsatt att parametrarna har här
letts med en standardiserad metod.
(66)
För att ta hänsyn till de små och medelstora företagens
situation bör det finnas förenklade metoder för beräkning
av solvenskapitalkravet med standardformeln.
(67)
I princip innefattar den nya riskbaserade metoden inte
några kvantitativa placeringsbegränsningar och kriterier
för tillgångars medräkningsbarhet. Det bör dock vara möj
ligt att införa placeringsgränser och kriterier för tillgångars
medräkningsbarhet för att bemöta risker som inte täcks
tillräckligt genom en undergrupp i standardformeln.
(68)
I enlighet med den riskbaserade metod som valts för sol
venskapitalkravet bör det under särskilda omständigheter
vara möjligt att använda partiella eller fullständiga interna
modeller för beräkningen av detta krav i stället för stan
dardformeln. För att ge försäkringstagare och förmånsta
gare en likvärdig skyddsnivå bör det krävas att
tillsynsmyndigheten ger sitt förhandsgodkännande av
sådana interna modeller utifrån harmoniserade processer
och standarder.
(69)
Om beloppet av det medräkningsbara primärkapitalet fal
ler under minimikapitalkravet bör försäkrings- eller åter
försäkringsföretagets auktorisation återkallas om det inte
inom kort tid kan återupprätta medräkningsbart primär
kapital i nivå med minimikapitalkravet.
(70)
Minimikapitalkravet bör garantera en miniminivå som
medlen inte får underskrida. Det är nödvändigt att den
nivån beräknas med en enkel formel som innehåller fast
ställda undre och övre gränser på grundval av det riskba
serade solvenskapitalkravet så att det blir möjligt att göra
gradvis skärpta tillsynsingripanden, och som grundas på
data som kan kontrolleras.
(71)
Försäkrings- och återförsäkringsföretagen bör ha tillgångar
av tillräcklig kvalitet för att täcka sina samlade finansiella
åtaganden. Alla placeringar som hålls av försäkrings- och
återförsäkringsföretag bör förvaltas enligt
aktsamhetsprincipen.
(72)
Medlemsstaterna bör inte kräva att försäkrings- eller åter
försäkringsföretagen ska placera sina tillgångar i särskilda
tillgångsslag, eftersom ett sådant krav skulle kunna vara
oförenligt med den liberalisering av kapitalrörelserna som
föreskrivs i artikel 56 i fördraget.
(73)
Det är nödvändigt att förbjuda alla bestämmelser som ger
medlemsstaterna möjlighet att kräva pantsättning av till
gångar som täcker ett försäkrings- eller återförsäkringsfö
retags försäkringstekniska avsättningar, oavsett formen för
ett sådant krav, om försäkringsföretaget har återförsäkring
hos ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som auk
toriserats enligt detta direktiv eller hos ett företag i tredje
land om tredjelandets tillsynsordning har bedömts vara
likvärdig.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
627
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
(74)
I regelverket har det hittills inte föreskrivits några närmare
kriterier för en bedömning av det förvärv som föreslås och
inte heller något förfarande för tillämpningen. Ett klargö
rande av kriterierna och förfarandet för bedömning behövs
för att säkerställa nödvändig rättssäkerhet, tydlighet och
förutsebarhet både vad gäller bedömningsförfarandet och
dess resultat. Dessa kriterier och förfaranden infördes
genom bestämmelser i direktiv 2007/44/EG. På områdena
för försäkring och återförsäkring bör därför de bestämmel
serna kodifieras och integreras i det här direktivet.
(75)
Det är därvid av avgörande vikt att de förfarandena och
bedömningarna harmoniseras maximalt i hela gemenska
pen. Bestämmelserna om kvalificerade innehav bör dock
inte hindra medlemsstaterna från att kräva att tillsynsmyn
digheterna ska informeras om förvärv av innehav under de
tröskelvärden som fastställs genom dessa bestämmelser, så
länge inte mer än ett ytterligare tröskelvärde under 10 %
för detta syfte införs i någon medlemsstat. Dessa bestäm
melser bör inte heller hindra tillsynsmyndigheterna från att
tillhandahålla allmänna riktlinjer om när sådana innehav
skulle anses leda till ett väsentligt inflytande.
(76)
På grund av att unionsmedborgarna förflyttar sig i allt
högre grad erbjuds ansvarsförsäkring för motorfordon i
ökande utsträckning över nationsgränserna. För att säker
ställa att systemet med grönt kort och överenskommel
serna mellan de nationella byråerna för
trafikförsäkringsföretag fortsätter att fungera väl är det
lämpligt att medlemsstaterna kan kräva att försäkringsfö
retag som erbjuder ansvarsförsäkring för motorfordon
inom deras territorier genom tillhandahållande av tjänster
ska ansluta sig till den nationella byrån och delta i finan
sieringen av denna och av den garantifond som upprättats
i medlemsstaten i fråga. Den medlemsstat där tjänsterna
tillhandahålls bör kräva att företag som tillhandahåller
ansvarsförsäkring för motorfordon utser en representant
inom dess territorium som ska samla in all nödvändig
information beträffande försäkringsfall och representera
företaget i fråga.
(77)
På den inre marknaden ligger det i försäkringstagarnas
intresse att de ska ha tillgång till största möjliga urval av
försäkringsprodukter inom gemenskapen. Den medlems
stat där risken är belägen eller den medlemsstat där åtagan
det görs bör därför se till att det inte finns någonting som
förhindrar marknadsföring inom deras respektive territo
rier av produkter som erbjuds för försäljning inom gemen
skapen, så länge som dessa produkter inte står i strid med
gällande rättsliga bestämmelser till skydd för det allmänna
bästa i den medlemsstaten och det inte finns motsvarande
bestämmelser till skydd för det allmänna bästa i
hemmedlemsstaten.
(78)
Det bör införas ett sanktionssystem som ska tillämpas om
ett försäkringsföretag i den medlemsstat där risken är belä
gen eller den medlemsstat där åtagandet görs inte följer
gällande bestämmelser till skydd för det allmänna bästa.
(79)
På en inre marknad för försäkringar får konsumenterna ett
bredare och mer varierat utbud av försäkringar att välja
mellan. Om de ska kunna utnyttja denna mångfald och
den ökade konkurrensen fullt ut bör konsumenterna ges all
nödvändig information innan de ingår ett avtal och under
hela avtalstiden så att de kan välja den försäkring som bäst
passar deras behov.
(80)
Företag som tillhandahåller assistansavtal bör förfoga över
erforderliga medel för att kunna tillhandahålla de erbjudna
serviceförmånerna tillräckligt snabbt. Det bör fastställas
särskilda bestämmelser för beräkning av det solvenskapi
talkrav och den absolut minsta nivå på minimikapitalkra
vet som sådana företag ska täcka.
(81)
Ett effektivt utövande av koassuransrörelse inom gemen
skapen för verksamheter som på grund av sin art eller
omfattning är lämpade att täckas av internationell koassu
rans bör underlättas genom ett minimum av harmonise
ring för att förhindra snedvridning av konkurrensen och
diskriminerande behandling. I sådana sammanhang bör
det ledande försäkringsföretaget bedöma försäkringsford
ringarna och fastställa beloppet för de försäkringstekniska
avsättningarna. Ett särskilt samarbete bör dessutom
komma till stånd beträffande koassuransverksamheten
inom gemenskapen, både mellan medlemsstaternas till
synsmyndigheter och mellan dessa myndigheter och
kommissionen.
(82)
För att skydda de försäkrade bör medlemsstaternas lagar
om rättsskyddsförsäkring harmoniseras. Varje intressekon
flikt som kan uppstå särskilt på grund av det förhållandet
att försäkringsföretaget täcker en annan person eller täcker
en person såväl i fråga om rättsskydd som inom en annan
försäkringsklass ska så långt möjligt förhindras eller lösas.
I detta syfte kan en lämplig nivå på skyddet av försäkrings
tagarna nås på olika sätt. Vilken lösning som än väljs, bör
de rättsskyddsförsäkrades intressen skyddas genom till
räckliga garantier.
(83)
Konflikter mellan försäkrade personer och försäkringsfö
retag som erbjuder rättsskyddsförsäkring bör lösas så kor
rekt och snabbt som möjligt. Det är därför lämpligt att
medlemsstaterna föreskriver ett skiljeförfarande eller ett
förfarande som ger jämförbara garantier.
(84)
I vissa medlemsstater utgör privat eller frivillig sjukförsäk
ring helt eller delvis ett alternativ till det skydd vid sjukdom
som ingår i socialförsäkringssystemet. Den särskilda natu
ren hos sådan sjukförsäkring särskiljer den från andra klas
ser av skade- och livförsäkring, i den utsträckning det är
nödvändigt att kontrollera att försäkringstagarna i realite
ten har tillgång till privat eller frivilligt tecknat skydd vid
V
S
8
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
628
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/9
sjukdom oberoende av sin ålder eller riskprofil. På grund
av sjukförsäkringsavtalens beskaffenhet och sociala konse
kvenser bör tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där
risken är belägen ha möjlighet att kräva att de kontinuer
ligt underrättas om de allmänna och särskilda avtalsvillko
ren i fråga om privat eller frivillig sjukförsäkring för att
kunna avgöra om dessa avtal helt eller delvis är ett alter
nativ till det skydd vid sjukdom som ingår i socialförsäk
ringssystemet. En sådan kontroll bör inte vara en
förutsättning för att produkterna ska få marknadsföras.
(85)
I detta syfte har några medlemsstater antagit särskilda rät
tsregler. Till skydd för det allmänna bästa bör det vara möj
ligt att anta eller behålla sådana rättsregler, förutsatt att de
inte på ett otillbörligt sätt inskränker etableringsfriheten
eller friheten att tillhandahålla tjänster, och förutsatt att
bestämmelserna tillämpas lika. Dessa rättsregler kan skilja
sig åt beroende på förhållandena i den enskilda medlems
staten. Målet att skydda det allmänna bästa kan även upp
nås genom att kräva att de företag som erbjuder privat eller
frivilligt tecknade sjukförsäkringar använder standardavtal
som motsvarar det skydd som ges i de lagstadgade social
försäkringsprogrammen med en premiesättning som inte
får överskrida ett fastställt maximum samt att de deltar i
förlustutjämningsprogram. En ytterligare möjlighet är att
kräva att privat eller frivilligt tecknade sjukförsäkringar tek
niskt utformas på liknande sätt som livförsäkringar.
(86)
Värdmedlemsstater bör kunna kräva att alla försäkringsfö
retag, som på egen risk erbjuder obligatorisk arbetsskade
försäkring inom deras territorier, följer de särskilda
bestämmelser för sådan försäkring som ingår i deras natio
nella lagstiftning. Detta krav bör dock inte gälla bestäm
melserna om finansiell tillsyn som fortfarande uteslutande
bör vara hemmedlemsstatens ansvar.
(87)
I vissa medlemsstater är försäkringstransaktioner inte före
mål för någon form av indirekt beskattning, medan flerta
let medlemsstater tillämpar särskilda skatter och andra
former av avgifter, bland annat extraavgifter ämnade för
skadeersättningsorgan. Dessa skatter och avgifter varierar
avsevärt beträffande struktur och omfattning mellan de
medlemsstater där de förekommer. Det är önskvärt att för
hindra att de skillnader som finns leder till snedvridning av
konkurrensen i fråga om försäkringstjänster medlemssta
terna emellan. I avvaktan på ytterligare harmonisering bör
detta problem sannolikt kunna avhjälpas genom att
utnyttja skattesystemen och de övriga avgiftsformerna i de
medlemsstater där risken är belägen eller åtaganden görs,
och det är medlemsstaternas uppgift att vidta åtgärder så
att sådana skatter och avgifter betalas.
(88)
De medlemsstater som inte omfattas av tillämpningen av
Europaparlamentets och rådets förordning (EG)
nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig
lag för avtalsförpliktelser (Rom I)
(1) EUT L 177, 4.7.2008, s. 6.
(1) bör, i enlighet med
detta direktiv, tillämpa bestämmelserna i den förordningen
för att fastställa tillämplig lag för försäkringsavtal som
omfattas av artikel 7 i den förordningen.
(89)
För att beakta de internationella aspekterna av återförsäk
ring bör bestämmelser införas som möjliggör att interna
tionella avtal ingås med tredjeland i syfte att fastställa
formerna för tillsyn över återförsäkringsenheter som bedri
ver verksamhet inom de avtalsslutande parternas territo
rier. Det bör vidare skapas förutsättningar för ett smidigt
förfarande för prövning av likvärdighet i stabilitetsavse
ende på gemenskapsbasis i förhållande till tredjeland i syfte
att öka liberaliseringen av återförsäkringstjänster i tredje
land, oavsett om det sker genom etablering eller tillhanda
hållande av tjänster över nationsgränserna.
(90)
På grund av den särskilda karaktären hos finansiell återför
säkring bör medlemsstaterna säkerställa att försäkrings-
och återförsäkringsföretag som ingår avtal om finansiell
återförsäkring eller bedriver verksamheter med sådan åter
försäkring på ett tillfredsställande sätt kan identifiera, mäta
och kontrollera de risker som uppstår genom sådana avtal
eller verksamheter.
(91)
Lämpliga bestämmelser bör införas för specialföretag som
övertar risker från försäkrings- och återförsäkringsföretag
utan att själva vara ett försäkrings- eller återförsäkringsfö
retag. Belopp som kan återvinnas från specialföretag bör
betraktas som belopp som kan dras av enligt
återförsäkrings- och retrocessionsavtal.
(92)
Specialföretag som auktoriserats före den 31 oktober 2012
bör omfattas av lagen i den medlemsstat som auktoriserat
specialföretaget. För att undvika tillsynsarbitrage bör alla
nya verksamheter som startas genom ett sådant företag
efter den 31 oktober 2012 omfattas av bestämmelserna i
detta direktiv.
(93)
Med tanke på den ökade gränsöverskridande karaktären
hos försäkringsverksamhet bör skillnader mellan medlems
staternas ordningar för specialföretag, vilka omfattas av
bestämmelserna i detta direktiv, minskas så mycket som
möjligt, med beaktande av deras tillsynsstrukturer.
(94)
Ytterligare insatser bör göras beträffande specialföretag,
med beaktande av det arbete som gjorts inom andra
finanssektorer.
(95)
Åtgärder beträffande tillsynen över försäkrings- och åter
försäkringsföretag som ingår i en försäkringsgrupp bör
göra det möjligt för de myndigheter som ansvarar för till
synen över ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag att
göra en mer välgrundad bedömning av dess finansiella
ställning.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
629
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
(96)
Sådan grupptillsyn bör i nödvändig utsträckning beakta
försäkringsholdingbolag och försäkringsholdingbolag med
blandad verksamhet. Detta direktiv bör dock inte i något
hänseende innebära att medlemsstaterna är skyldiga att
utöva tillsyn över vart och ett av dessa företag för sig.
(97)
Även om tillsyn över enskilda försäkrings- och återförsäk
ringsföretag fortfarande är huvudprincipen för försäkrings
tillsynen är det nödvändigt att fastställa vilka företag som
bör omfattas av tillsyn på gruppnivå.
(98)
Olika slags företag, i synnerhet ömsesidiga associationer
och liknande, bör i enlighet med gemenskapslagstiftning
och nationell lagstiftning kunna bilda koncentrationer eller
grupper, och då inte genom kapitalband utan genom starka
formaliserade och hållbara relationer, som baseras på
avtalsmässigt eller annat relevant erkännande och som
garanterar en finansiell solidaritet mellan dessa företag.
Om ett betydande eller dominerande inflytande utövas
genom en centraliserad samordning, bör dessa företag vara
föremål för tillsyn enligt samma regler som de som före
skrivs för grupper som bildats genom kapitalbindningar
för att nå en tillräcklig skyddsnivå för försäkringstagarna
och lika konkurrensvillkor för alla grupper.
(99)
Grupptillsynen bör under alla omständigheter omfatta det
moderföretag med yttersta ägarintresse som har sitt huvud
kontor inom gemenskapen. Medlemsstaterna bör dock
kunna låta sina tillsynsmyndigheter tillämpa grupptillsyn
på ett begränsat antal lägre nivåer om de anser det vara
nödvändigt.
(100)
Det är nödvändigt att beräkna solvensen på gruppnivå för
försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en
grupp.
(101)
Det sammanställda solvenskapitalkravet på gruppnivå bör
beakta den totala riskdiversifieringen mellan alla
försäkrings- och återförsäkringsföretag inom denna grupp,
så att gruppens riskexponering återspeglas på ett korrekt
sätt.
(102)
Försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en
grupp bör kunna ansöka om godkännande av en intern
modell som ska användas för solvensberäkningen på både
gruppnivå och individuell nivå.
(103)
Vissa av detta direktivs bestämmelser föreskriver uttryck
ligen en medlande eller rådgivande roll för Ceiops, men
detta bör inte hindra Ceiops från att spela en sådan roll
även avseende andra bestämmelser.
(104)
I detta direktiv beskrivs en innovativ tillsynsmodell där en
grupptillsynsmyndighet ges en nyckelroll samtidigt som
det erkänns att den fristående tillsynsmyndigheten har en
viktig roll och denna roll behålls. Tillsynsmyndigheternas
befogenheter och ansvar är kopplade till deras skyldighet
att redovisa sin verksamhet.
(105)
Alla försäkringstagare och förmånstagare ska behandlas
lika oavsett nationalitet eller bostadsort. I detta syfte bör
varje medlemsstat se till att alla åtgärder som vidtas av en
tillsynsmyndighet på grundval av denna tillsynsmyndig
hets nationella mandat inte anses strida mot de intressen
som denna medlemsstat eller försäkringstagare och för
månstagare i denna medlemsstat kan ha. I alla situationer
som innebär reglering av ersättningsanspråk och likvida
tioner bör tillgångar fördelas rättvist till alla försäkringsta
gare i fråga, oavsett deras nationalitet eller bostadsort.
(106)
Det är nödvändigt att säkerställa att kapitalbasen fördelas
på ett lämpligt sätt inom gruppen och att den är tillgänglig
för att skydda alla försäkrings- och förmånstagare oavsett
var behovet uppkommer. Försäkrings- och återförsäkrings
företag inom en grupp bör därför ha tillräcklig kapitalbas
för att täcka sitt solvenskapitalkrav.
(107)
Alla tillsynsmyndigheter som deltar i grupptillsyn bör
kunna förstå de beslut som fattas, särskilt när besluten fat
tas av grupptillsynsmyndigheten. Så snart relevant infor
mation blir tillgänglig för en av tillsynsmyndigheterna, bör
den därför delges övriga tillsynsmyndigheter, så att alla till
synsmyndigheter kan skapa sig en bild utifrån samma rele
vanta information. Om de berörda tillsynsmyndigheterna
inte kan enas bör kvalificerade råd för att lösa problemet
sökas hos Ceiops.
(108)
Ett försäkringsföretags solvens kan, i det fall det rör sig om
ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är dotter
företag till ett försäkringsholdingbolag, ett försäkrings-
eller återförsäkringsföretag i tredjeland, påverkas av de
medlen i den grupp som försäkringsföretaget ingår i och av
fördelningen av dessa medel inom gruppen. Tillsynsmyn
digheterna bör därför ges möjlighet att utöva grupptillsyn
och att vidta lämpliga åtgärder på försäkrings- eller åter
försäkringsföretagets nivå när dess solvens äventyras eller
riskerar att äventyras.
(109)
Riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp kan
påverka försäkrings- och återförsäkringsföretags finansiella
ställning. Tillsynsmyndigheterna bör därför kunna utöva
tillsyn över sådana riskkoncentrationer och transaktioner
inom en grupp, med beaktande av arten på relationerna
mellan reglerade enheter och oreglerade enheter, inbegri
pet försäkringsholdingbolag och försäkringsholdingbolag
med blandad verksamhet, och vidta lämpliga åtgärder på
försäkrings- eller återförsäkringsföretagets nivå om dess
solvens äventyras eller riskerar att äventyras.
V
S
0
1
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
630
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/11
(110)
Försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en
grupp bör ha lämpliga företagsstyrningssystem som bör bli
föremål för tillsynsmyndighetens bedömning.
(111)
Alla försäkrings- och återförsäkringsgrupper som är före
mål för grupptillsyn bör ha en grupptillsynsmyndighet
som är utsedd bland de berörda tillsynsmyndigheterna.
Grupptillsynsmyndighetens rättigheter och skyldigheter
bör omfatta tillräckliga befogenheter i fråga om samord
ning och beslutsfattande. Myndigheter som medverkar i
tillsynen över försäkrings- och återförsäkringsföretag som
tillhör samma grupp bör upprätta
samordningsöverenskommelser.
(112)
Med tanke på de ökade befogenheterna för grupptillsyns
myndigheten bör det säkerställas att kriterierna för att välja
grupptillsynsmyndigheten inte utan vidare kan kringgås.
Särskilt i fall där grupptillsynsmyndigheten kommer att
utses med beaktande av gruppens struktur och den relativa
vikten av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet på
olika marknader, bör inte interna transaktioner inom grup
pen och inte heller gruppåterförsäkring dubbelräknas när
den relativa vikten inom en marknad ska bedömas.
(113)
Tillsynsmyndigheter från alla medlemsstater i vilka företag
inom gruppen är etablerade bör delta i grupptillsyn genom
ett tillsynskollegium (kollegiet). De bör alla ha tillgång till
information som finns tillgänglig hos andra tillsynsmyn
digheter inom kollegiet och de bör alltid vara aktivt delak
tiga i beslutsfattandet. Samarbete bör inledas mellan de
myndigheter som ansvarar för tillsyn över försäkrings- och
återförsäkringsföretag samt mellan dessa myndigheter och
myndigheter som ansvarar för tillsyn över företag som är
verksamma inom andra finansiella sektorer.
(114)
Kollegiets verksamhet bör vara proportionerlig mot arten,
omfattningen och komplexiteten i de inneboende riskerna
i verksamheten för alla företag som ingår i gruppen och
mot den gränsöverskridande dimensionen. Kollegiet bör
inrättas för att sörja för att samarbetet, informationsutby
tet och samrådet mellan tillsynsmyndigheterna i kollegiet
tillämpas effektivt i enlighet med detta direktiv. Tillsyns
myndigheterna bör använda kollegiet till att främja över
ensstämmelse mellan sina respektive beslut och att bedriva
ett nära samarbete vid utövandet av tillsynen inom hela
gruppen enligt harmoniserade kriterier.
(115)
I detta direktiv bör Ceiops ges en rådgivande roll. Råd från
Ceiops till en tillsynsmyndighet bör inte vara bindande för
denna myndighet när det fattar beslut. När tillsynsmyndig
heten i fråga fattar beslut bör det dock ta full hänsyn till
detta råd och varje viktigt avsteg från det bör förklaras.
(116)
Försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en
grupp vars ledande företag befinner sig utanför gemenska
pen bör omfattas av lämpliga likvärdiga tillsynsarrang
emang. Det är därför nödvändigt att skapa överblickbarhet
beträffande bestämmelserna och utbyta information med
myndigheter i tredjeland vid alla tillfällen då det är relevant
att så sker. För att säkerställa harmoniserade metoder för
att avgöra och bedöma om försäkrings- och återförsäk
ringstillsyn i tredjeländer är likvärdig bör bestämmelser
införas så att kommissionen fattar ett bindande beslut om
huruvida solvensordningar i tredjeländer är likvärdiga. För
tredjeländer för vilka kommissionen inte fattat något beslut
bör bedömningen av likvärdighet göras av grupptillsyns
myndigheten efter att ha konsulterat de övriga tillsynsmyn
digheterna i fråga.
(117)
Eftersom de nationella lagreglerna om rekonstruktionsåt
gärder och likvidationsförfaranden inte har harmoniserats
är det lämpligt att för den inre marknaden säkerställa
ömsesidigt erkännande av rekonstruktionsåtgärder och lik
vidationslagstiftning i medlemsstaterna och också det sam
arbete som krävs med hänsyn till behovet av enhet,
allmängiltighet, samordning och publicitet för sådana
åtgärder och av likabehandling och skydd av
försäkringsborgenärer.
(118)
Det bör också säkerställas att rekonstruktionsåtgärder som
beslutas av de behöriga myndigheterna i en medlemsstat
och som syftar till att bevara eller återställa ett försäkrings
företags finansiella soliditet och i största möjliga utsträck
ning förhindra ett likvidationsförfarande får full effekt
inom hela gemenskapen. Effekten gentemot tredjeland av
sådana rekonstruktionsåtgärder och likvidationsförfaran
den bör dock inte påverkas.
(119)
Det bör göras en åtskillnad mellan å ena sidan de myndig
heter som är behöriga i fråga om rekonstruktionsåtgärder
och likvidationsförfaranden och å andra sidan försäkrings
företagens tillsynsmyndigheter.
(120)
Definitionen av ”filial” bör i insolvenssammanhang ta hän
syn till att försäkringsföretaget är en enda juridisk person.
Hemmedlemsstatens lagstiftning bör dock avgöra hur till
gångar och skulder, som innehas av oberoende personer
som har stående fullmakt att företräda försäkringsföreta
get som försäkringsombud, bör behandlas vid likvidatio
nen av försäkringsföretaget.
(121)
Villkor bör fastställas, enligt vilka likvidationsförfaranden
som, utan att vara grundade på insolvens, inbegriper en
prioriteringsordning för utbetalning av försäkringsersätt
ningar, omfattas av detta direktiv. Fordringar på ett försäk
ringsföretag som härrör från arbetstagares
anställningsavtal eller anställningsförhållanden bör genom
övertagande av rättigheter (subrogation) kunna gå över till
ett nationellt lönegarantisystem. Sådana fordringar bör ges
den behandling som bestäms av hemmedlemsstatens lag
(lex concursus).
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
631
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
(122)
Rekonstruktionsåtgärder hindrar inte att ett likvidations
förfarande inleds. Likvidationsförfaranden bör därför
kunna inledas såväl när inga rekonstruktionsåtgärder har
vidtagits som efter det att sådana åtgärder inletts och de
kan avslutas genom förlikning eller genom liknande åtgär
der, däribland rekonstruktionsåtgärder.
(123)
Endast de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten
bör ha befogenhet att besluta om likvidationsförfaranden
när det gäller försäkringsföretag. Besluten bör få verkan i
gemenskapen som helhet och bör erkännas av alla med
lemsstater. De bör offentliggöras enligt förfarandena i hem
medlemsstaten och i Europeiska unionens officiella tidning.
Information bör också lämnas till kända borgenärer som är
bosatta inom gemenskapen som bör ha rätt att framställa
fordringar och inkomma med synpunkter.
(124)
Alla tillgångar och skulder i försäkringsföretaget bör beak
tas under likvidationsförfarandet.
(125)
Alla förutsättningar för att inleda, genomföra och slutföra
ett likvidationsförfarande bör i normala fall regleras av
hemmedlemsstatens lag.
(126)
För att säkerställa samordning mellan medlemsstaternas
åtgärder bör tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten
och i alla övriga medlemsstater omedelbart underrättas om
att likvidationsförfaranden inletts.
(127)
Det är av yttersta vikt att försäkrade, försäkringstagare, för
månstagare samt skadelidande som har rätt att direkt mot
försäkringsföretaget rikta anspråk som härrör från försäk
ringsverksamhet skyddas vid likvidationsförfaranden.
Detta skydd gäller dock inte fordringar som inte är hänför
liga till försäkringsavtal eller försäkringsverksamhet utan
till skyldigheter som följer av annat civilrättsligt ansvar
som förorsakats av försäkringsombud vid förhandlingar
som detta ombud, enligt den lagstiftning som gäller för
försäkringsavtalet eller försäkringsverksamheten, inte är
ansvarig för enligt försäkringsavtalet eller försäkringsverk
samheten. För att detta mål ska kunna uppnås bör med
lemsstaterna kunna välja mellan likvärdiga metoder för
säkerställa att försäkringsborgenärer får en särskild
behandling. Ingen av dessa metoder hindrar emellertid inte
en medlemsstat från att införa en rangordning mellan olika
kategorier av försäkringsersättningar. Vidare bör en lämp
lig avvägning göras mellan skyddet av försäkringsborgenä
rerna och andra prioriterade borgenärer som skyddas
genom den berörda medlemsstatens lagstiftning.
(128)
När ett likvidationsförfarande inleds bör detta innebära att
den erhållna auktorisationen att bedriva verksamhet som
beviljats försäkringsföretaget återkallas om inte detta redan
skett.
(129)
Borgenärer bör ha rätt att vid likvidationsförfaranden
anmäla fordringar eller lägga fram skriftliga synpunkter.
Fordringar från borgenärer som är bosatta i en annan med
lemsstat än hemmedlemsstaten bör behandlas på samma
sätt som beträffande motsvarande fordringar i hemmed
lemsstaten utan diskriminering på grund av nationalitet
eller bostadsort.
(130)
För att skydda rättmätiga förväntningar och skapa rättslig
förutsebarhet när det gäller vissa transaktioner som
genomförs i andra medlemsstater än hemmedlemsstaten
måste det fastställas vilken lag som är tillämplig på de verk
ningar som rekonstruktionsåtgärder och likvidationsförfa
randen får på pågående mål och på enskilda exekutiva
tvångsåtgärder som beslutats under rättegång.
(131)
De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta
direktiv bör antas i enlighet med rådets beslut
1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som
skall tillämpas vid utövandet av kommissionens
genomförandebefogenheter
(1) EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.
(1).
(132)
Kommissionen bör särskilt ges befogenhet att anta åtgär
der i fråga om anpassning av bilagorna och åtgärder för att
närmare definiera tillsynsmyndigheternas befogenheter
och åtgärder som ska vidtas samt närmare fastställa kra
ven på områden som företagsstyrningssystem, offentliggö
randen, bedömningskriterier beträffande kvalificerat
innehav, beräkning av försäkringstekniska avsättningar
och kapitalkrav, placeringsregler och grupptillsyn. Kom
missionen bör också ges befogenhet att anta genomföran
deåtgärder som ger tredjeländer likvärdighetsstatus
beträffande bestämmelserna i detta direktiv. Eftersom dessa
åtgärder har en allmän räckvidd och avser att ändra icke
väsentliga delar av detta direktiv, bland annat genom att
komplettera det med nya icke väsentliga delar, måste de
antas i enlighet med det föreskrivande förfarandet med
kontroll i artikel 5a i beslut 1999/468/EG.
(133)
Eftersom målen för detta direktiv inte i tillräcklig utsträck
ning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför på
grund av sin omfattning och sina verkningar bättre kan
uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgär
der i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i för
draget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma
artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvän
digt för att uppnå dessa mål.
(134)
Rådets direktiv 64/225/EEG av den 25 februari 1964 om
avskaffande av inskränkningar i etableringsfriheten och i
friheten att tillhandahålla tjänster avseende återförsäkring
och retrocession
(2) EGT 56, 4.4.1964, s. 878.
(2), rådets direktiv 73/240/EEG av den
24 juli 1973 om avskaffande av inskränkningar i etable
ringsfriheten för verksamhet med annan direkt försäkring
än livförsäkring
(3) EGT L 228, 16.8.1973, s. 20.
(3), rådets direktiv 76/580/EEG av den
29 juni 1976 om ändring av direktiv 73/239/EEG om
samordning av lagar och andra författningar angående rät
ten att etablera och driva verksamhet med annan direkt
försäkring än livförsäkring
(4) EGT L 189, 13.7.1976, s. 13.
(4), rådets direktiv 84/641/EEG
V
S
2
1
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
632
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/13
av den 10 december 1984 om ändring, speciellt med avse
ende på reserisker, i första direktivet (73/239/EEG) om
samordning av lagar och andra författningar om rätten att
etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring
än livförsäkring
(1) EGT L 339, 27.12.1984, s. 21.
(1) har blivit obsoleta och bör därför upp
höra att gälla.
(135)
Skyldigheten att införliva detta direktiv med nationell lag
stiftning bör begränsas till de bestämmelser som utgör en
avsevärd förändring jämfört med tidigare direktiv. Skyldig
heten att införliva de oförändrade bestämmelserna före
skrivs i de tidigare direktiven.
(136)
Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas skyldig
heter vad gäller tidsfristerna för införlivande med nationell
lagstiftning av de direktiv som anges i bilaga VI del B.
(137)
Kommissionen kommer att pröva om de existerande
garantisystemen i försäkringsbranschen är lämpliga och
lägga fram ett lämpligt lagstiftningsförslag.
(138)
I artikel 17.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv
2003/41/EG av den 3 juni 2003 om verksamhet i och till
syn över tjänstepensionsinstitut
(2) EUT L 235, 23.9.2003, s. 10.
(2) hänvisas till gällande
lagstiftning avseende solvensmarginaler. Dessa hänvis
ningar bör behållas för att bevara status quo. Kommissio
nen bör så snart som möjligt se över direktiv 2003/41/EG
i enlighet med artikel 21.4 i det direktivet. Kommissionen
bör med stöd av Ceiops utveckla ett passande system av
solvensbestämmelser för tjänstepensionsinstitut, samtidigt
som de grundläggande särdragen för försäkring kommer
till uttryck, och därför inte utgå ifrån att det här direktivet
ska tillämpas på dessa institut.
(139)
Försäkringsföretagets riskprofil gentemot försäkringstaga
ren ändras då detta direktiv antas. Kommissionen bör så
snart som möjligt och under alla omständigheter före
utgången av 2010 lägga fram ett förslag om översyn av
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/92/EG av
den 9 december 2002 om försäkringsförmedling
(3) EGT L 9, 15.1.2003, s. 3.
(3), med
beaktande av det här direktivets följder för
försäkringstagarna.
(140)
Det finns ett stort behov av ytterligare genomgripande
reformer av reglerings- och tillsynsmodellen för EU:s
finanssektor, och kommissionen bör snarast lägga fram
förslag med vederbörlig hänsyn till de slutsatser som
expertgruppen under ledning av Jacques de Larosière lade
fram den 25 februari 2009. Kommissionen bör föreslå
lagstiftning som tar itu med de brister som identifierats i
bestämmelserna om tillsynssamordning och
samarbetsformer.
(141)
Det är nödvändigt att söka råd från Ceiops om hur man
bäst ska hantera frågorna om förstärkt grupptillsyn och
kapitalplanering inom en grupp av försäkrings- eller åter
försäkringsföretag. Ceiops bör uppmanas att ge råd som
hjälper kommissionen att utarbeta sina förslag enligt vill
kor som är förenliga med en hög nivå på skyddet av för
säkringstagare (och förmånstagare) och garantier för
finansiell stabilitet. I detta avseende bör Ceiops uppmanas
att ge råd till kommissionen om struktur och principer
som skulle ge vägledning för de eventuella framtida änd
ringar till detta direktiv som kan komma att behövas för att
genomföra ändringar som kan komma föreslås. Kommis
sionen bör översända en rapport med lämpliga förslag till
Europaparlamentet och rådet om alternativa system för
stabilitetstillsyn av försäkrings- och återförsäkringsföretag
inom grupper som kan förstärka en effektiv kapitalplane
ring inom grupper, om kommissionen är övertygad om att
det finns ett adekvat regelverk till stöd för att införa ett
sådant system.
I synnerhet är det önskvärt att ett system för grupptillskott
vilar på sunda grunder med harmoniserade garantisystem
med tillräcklig finansiering för försäkringssektorn, en har
moniserad och rättsligt bindande ram för behöriga myn
digheter, centralbanker och finansministerier vad avser
krishantering, krislösning och skattemässig delning av bör
dorna där tillsynsbefogenheter kopplas till skatteansvar, en
rättsligt bindande ram för medling i tillsynstvister, en har
moniserad ram för tidiga ingripanden och en harmonise
rad ram för tillgångsöverföring och för insolvens- och
likvidationsförfaranden som undanröjer hinder enligt
nationell bolagsrätt för tillgångsöverföring. I denna rapport
bör kommissionen också beakta hur diversifieringseffek
ter yttrar sig över tiden och de risker som är förknippade
med att vara en del av en grupp, praxis avseende centrali
serad riskhantering i grupper, hur gruppinterna modeller
fungerar samt tillsyn över transaktioner inom gruppen och
riskkoncentrationer.
(142)
I enlighet med punkt 34 i det interinstitutionella avtalet om
bättre lagstiftning
(4) EUT C 321, 31.12.2003, s. 1.
(4) uppmuntras medlemsstaterna att för
egen del och i gemenskapens intresse upprätta egna tabel
ler som så långt det är möjligt visar överensstämmelsen
mellan detta direktiv och införlivandeåtgärderna samt att
offentliggöra dessa tabeller.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
633
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
AVDELNING I
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER OM UPPTAGANDE OCH UTÖ
VANDE AV VERKSAMHET MED DIREKT FÖRSÄKRING OCH
ÅTERFÖRSÄKRING
KAPITEL I
Syfte, tillämpningsområde och definitioner
AVSNITT 1
Syfte och tillämpningsområde
Artiklarna 1 och 2
AVSNITT 2
Undantag från tillämpningsområdet
Underavsnitt 1
Allmänt
Artiklarna 3 och 4
Underavsnitt 2
Skadeförsäkring
Artiklarna 5-8
Underavsnitt 3
Livförsäkring
Artiklarna 9 och 10
Underavsnitt 4
Återförsäkring
Artiklarna 11 och 12
AVSNITT 3
Definitioner
Artikel 13
KAPITEL II
Startande av verksamhet
Artiklarna 14-26
KAPITEL III
Tillsynsmyndigheter och allmänna regler
Artiklarna 27-39
KAPITEL IV
Villkor för utövandet av verksamheten
AVSNITT 1
Förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganets ansvar
Artikel 40
AVSNITT 2
Företagsstyrningssystem
Artiklarna 41-50
AVSNITT 3
Offentliggöranden
Artiklarna 51-56
AVSNITT 4
Kvalificerade innehav
Artiklarna 57-63
AVSNITT 5
Tystnadsplikt, informationsutbyte och främjande av enhet
lighet i tillsynen
Artiklarna 64-71
AVSNITT 6
Skyldigheter för revisorer
Artikel 72
KAPITEL V
Verksamhet med både livförsäkring och skadeförsäkring
Artiklarna 73 och 74
KAPITEL VI
Bestämmelser om värdering av tillgångar och skulder, för
säkringstekniska avsättningar, kapitalbas, solvenskapitalkrav,
minimikapitalkrav och placeringsregler
AVSNITT 1
Värdering av tillgångar och skulder
Artikel 75
AVSNITT 2
Bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar
Artiklarna 76-86
AVSNITT 3
Kapitalbas
Underavsnitt 1
Fastställande av kapitalbasmedel
Artiklarna 87-92
Underavsnitt 2
Klassificering av kapitalbasmedel
Artiklarna 93-97
Underavsnitt 3
Krav för medräkning av kapitalbasmedel
Artiklarna 98 och 99
V
S
4
1
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
634
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/15
AVSNITT 4
Solvenskapitalkrav
Underavsnitt 1
Allmänna bestämmelser för solvenskapitalkravet med til
lämpning av standardformeln eller en intern modell
Artiklarna 100-102
Underavsnitt 2
Standardformel för solvenskapitalkravet
Artiklarna 103-111
Underavsnitt 3
Solvenskapitalkrav fullständiga och partiella interna model
ler
Artiklarna 112-127
AVSNITT 5
Minimikapitalkrav
Artiklarna 128-131
AVSNITT 6
Placeringar
Artiklarna 132-135
KAPITEL VII
Försäkrings- och återförsäkringsföretag som befinner sig i
svårigheter eller som inte uppfyller gällande regler
Artiklarna 136-144
KAPITEL VIII
Etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster
AVSNITT 1
Etablering av försäkringsföretag
Artiklarna 145-146
AVSNITT 2
Frihet att tillhandahålla tjänster för försäkringsföretag
Underavsnitt 1
Allmänna bestämmelser
Artiklarna 147-149
Underavsnitt 2
Ansvarsförsäkring för motorfordon
Artiklarna 150-152
AVSNITT 3
Befogenheter för tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaten
Underavsnitt 1
Försäkring
Artiklarna 153-157
Underavsnitt 2
Återförsäkring
Artikel 158
AVSNITT 4
Statistik
Artikel 159
Avsnitt 5
Behandling av avtal som tecknats genom filialer för vilka lik
vidationsförfaranden inletts
Artiklarna 160-161
KAPITEL IX
Inom gemenskapen etablerade filialer till försäkrings- eller
återförsäkringsföretag med huvudkontor utanför gemenska
pen
AVSNITT 1
Startande av verksamhet
Artiklarna 162-171
AVSNITT 2
Återförsäkring
Artiklarna 172-175
KAPITEL X
Dotterföretag till försäkrings- och återförsäkringsföretag för
vilka ett tredjelands lag gäller och sådana företags förvärv av
innehav
Artiklarna 176 och 177
AVDELNING II
SÄRSKILDA BESTÄMMELSER FÖR FÖRSÄKRING OCH ÅTERFÖR
SÄKRING
KAPITEL I
Tillämplig lag och villkor för avtal om direkt försäkring
AVSNITT 1
Tillämplig lag
Artikel 178
AVSNITT 2
Obligatorisk försäkring
Artikel 179
AVSNITT 3
Det allmänna bästa
Artikel 180
AVSNITT 4
Försäkringsvillkor och premietariffer
Artiklarna 181 och 182
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
635
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
AVSNITT 5
Information till försäkringstagarna
Underavsnitt 1
Skadeförsäkring
Artiklarna 183 och 184
Underavsnitt 2
Livförsäkring
Artiklarna 185 och 186
KAPITEL II
Bestämmelser som särskilt avser skadeförsäkring
AVSNITT 1
Allmänna bestämmelser
Artiklarna 187-189
AVSNITT 2
Koassurans inom gemenskapen
Artiklarna 190-196
AVSNITT 3
Assistans
Artikel 197
AVSNITT 4
Rättsskyddsförsäkring
Artiklarna 198-205
AVSNITT 5
Sjukförsäkring
Artikel 206
AVSNITT 6
Arbetsskadeförsäkring
Artikel 207
KAPITEL III
Bestämmelser som särskilt avser livförsäkring
Artiklarna 208 och 209
KAPITEL IV
Bestämmelser som särskilt avser återförsäkring
Artiklarna 210 och 211
AVDELNING III
TILLSYN ÖVER FÖRSÄKRINGS- OCH ÅTERFÖRSÄKRINGSFÖRE
TAG SOM INGÅR I EN GRUPP
KAPITEL I
Grupptillsyn: definitioner, tillämpliga fall, tillämpningsom
råde och nivåer
AVSNITT 1
Definitioner
Artikel 212
AVSNITT 2
Tillämpningsområde
Artiklarna 213 och 214
AVSNITT 3
Nivåer
Artiklarna 215-217
KAPITEL II
Finansiell ställning
AVSNITT 1
Solvens på gruppnivå
Underavsnitt 1
Allmänna bestämmelser
Artiklarna 218 och 219
Underavsnitt 2
Val av beräkningsmetod och allmänna principer
Artiklarna 220-224
Underavsnitt 3
Tillämpning av beräkningsmetoderna
Artiklarna 225-229
Underavsnitt 4
Beräkningsmetoder
Artiklarna 230-234
Underavsnitt 5
Tillsyn över solvens på gruppnivå för försäkrings- och åter
försäkringsföretag som är dotterföretag till ett försäkrings
holdingbolag
Artikel 235
Underavsnitt 6
Tillsyn över solvens på gruppnivå för grupper med centrali
serad riskhantering
Artiklarna 236-243
AVSNITT 2
Riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp
Artiklarna 244 och 245
AVSNITT 3
Riskhantering och internkontroll
Artikel 246
KAPITEL III
Åtgärder för att underlätta grupptillsynen
Artiklarna 247-259
KAPITEL IV
Tredjeländer
Artiklarna 260-264
KAPITEL V
Försäkringsholdingbolag med blandad verksamhet
Artiklarna 265 och 266
V
S
6
1
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
636
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/17
AVDELNING IV
REKONSTRUKTION OCH LIKVIDATION AV FÖRSÄKRINGSFÖ
RETAG
KAPITEL I
Tillämpningsområde och definitioner
Artiklarna 267 och 268
KAPITEL II
Rekonstruktionsåtgärder
Artiklarna 269-272
KAPITEL III
Likvidationsförfaranden
Artiklarna 273-284
KAPITEL IV
Gemensamma bestämmelser
Artiklarna 285-296
AVDELNING V
ANDRA BESTÄMMELSER
Artiklarna 297-304
AVDELNING VI
ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER
KAPITEL I
Övergångsbestämmelser
AVSNITT 1
Försäkring
Artiklarna 305 och 306
AVSNITT 2
Återförsäkring
Artiklarna 307 och 308
KAPITEL II
Slutbestämmelser
Artiklarna 309-312
BILAGA I
SKADEFÖRSÄKRINGSKLASSER
A.
Klassificering av risker i klasser
B.
Beteckningar på auktorisationer beviljade för mer än en för
säkringsklass
BILAGA II
LIVFÖRSÄKRINGSKLASSER
BILAGA III
FÖRETAGSFORMER
A.
Företagsformer för skadeförsäkringsföretag
B.
Företagsformer för livförsäkringsföretag
C.
Former för återförsäkringsföretag
BILAGA IV
STANDARDFORMEL FÖR SOLVENSKAPITALKRAVET (SCR)
1.
Beräkning av det primära solvenskapitalkravet
2.
Beräkning av teckningsriskmodulen för skadeförsäkring
3.
Beräkning av teckningsriskmodulen för livförsäkring
4.
Beräkning av marknadsriskmodulen
BILAGA V
GRUPPER AV SKADEFÖRSÄKRINGSKLASSER ENLIGT ARTI
KEL 159
BILAGA VI
Del A
Upphävda direktiv med senare ändringar (enligt artikel 310)
Del B
Förteckning över tidsfrister för införlivande med nationell
lagstiftning (som det hänvisas till i artikel 310)
BILAGA VII
JÄMFÖRELSETABELL
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
637
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
AVDELNING I
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER OM UPPTAGANDE OCH
UTÖVANDE AV VERKSAMHET MED DIREKT FÖRSÄKRING
OCH ÅTERFÖRSÄKRING
KAPITEL I
Syfte, tillämpningsområde och definitioner
A v s n i t t 1
S y f t e o c h t i l l ä m p n i n g s o m r å d e
Artikel 1
Syfte
Genom detta direktiv fastställs bestämmelser avseende
1) rätten att inom gemenskapen starta och bedriva självständig
direkt försäkrings- och återförsäkringsverksamhet,
2) tillsyn över försäkrings- och återförsäkringsgrupper,
3) rekonstruktion och likvidation av direktförsäkringsföretag.
Artikel 2
Tillämpningsområde
1.
Detta direktiv ska tillämpas på företag som är verksamma
med direkt liv- och skadeförsäkring och som är etablerade inom
en viss medlemsstat eller som vill etablera sig där.
Det ska också, med undantag av avdelning IV, tillämpas på åter
försäkringsföretag som uteslutande bedriver återförsäkringsverk
samhet och som är etablerade inom en medlemsstats territorium
eller som önskar etablera sig där.
2.
När det gäller skadeförsäkringar ska detta direktiv omfatta
verksamhet i de klasser som anges i bilaga I del A. I punkt 1 för
sta stycket ska med ”skadeförsäkring” även avses verksamhet som
utgör assistans för personer som råkar i svårigheter under resa,
när de befinner sig utanför sin hemort eller sin stadigvarande
bostad. Verksamheten ska bestå i att mot förskottsbetald premie
tillhandahålla försäkringstagaren omedelbar hjälp i enlighet med
ett avtal som täcker de svårigheter som försäkringstagaren utsätts
för på grund av en oförutsedd händelse i de olika fall och under
de olika omständigheter som anges i avtalet.
Hjälpen kan bestå av kontanta medel eller serviceförmåner. De
senare kan också tillhandahållas med hjälp av försäkringsgivarens
egen personal och utrustning.
Assistansverksamhet ska inte täcka fordonsservice, underhåll,
uppföljningstjänster eller enbart angivande att assistans tillhanda
hålles i egenskap av mellanhand eller tillhandahållande av assis
tans i sådan egenskap.
3.
När det gäller livförsäkringar ska detta direktiv omfatta:
a) Följande livförsäkringsverksamheter, när dessa grundar sig på
avtal:
i) Livförsäkring som omfattar kapitalförsäkring för livsfall
och/eller dödsfall, livförsäkring med återbetalning av
erlagda premier, försäkring som utfaller vid äktenskaps
ingående och försäkring som utfaller vid födelsen.
ii) Livräntor.
iii) Tilläggsförsäkring som tecknas för att komplettera liv
försäkring, särskilt försäkring mot personskada inklusive
arbetsoförmåga, försäkring mot dödsfall på grund av
olyckshändelse och försäkring mot invaliditet förorsakad
av olyckshändelse eller sjukdom.
iv) Den typ av permanenta, inte uppsägningsbara sjukför
säkring som finns i Irland och i Förenade Kungariket.
b) Följande verksamhetsformer, när dessa grundar sig på avtal
och i den utsträckning de är föremål för tillsyn av de myn
digheter som svarar för tillsynen av privat
försäkringsverksamhet:
i) Verksamhet som innebär inrättande av medlemssam
manslutningar för gemensam kapitalisering av bidragen
och för fördelning av därigenom uppbyggda medel
bland de överlevande eller förmånstagare till den avlidne
(tontiner).
ii) Verksamhet avseende inlösning (”capital redemption”)
grundad på försäkringstekniska beräkningar, som omfat
tar förpliktelser med fastställd varaktighet och belopps
storlek mot inbetalning av ett engångsbelopp eller
fastställda periodiska inbetalningar.
iii) Förvaltning av pensionsfonder som omfattar förvaltning
av placeringar, speciellt av tillgångar för täckning av
reserverna i de verksamhetsenheter som svarar för betal
ningar vid dödsfall, under försäkringstagarnas livstid
eller i händelse av nedläggning eller inskränkning av
verksamhetskälla.
iv) Verksamhet som avses i led iii, när den är förenad med
försäkring för värdesäkring av kapital eller betalning av
minimiränta.
v) Verksamhet som bedrivs av livförsäkringsföretag som
avses i kapitel 1 avdelning 4 i bok IV av den franska
”Code des assurances”.
V
S
8
1
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
638
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/19
c) Verksamhet som relateras till livslängd och som regleras i lag
stiftningen rörande socialförsäkring, i den mån som sådan
verksamhet bedrivs eller förvaltas på egen risk av livförsäk
ringsföretag i enlighet med lagstiftningen i en medlemsstat.
A v s n i t t 2
U n d a n t a g f r å n t i l l ä m p n i n g s o m r å d e t
U n d e r a v s n i t t 1
A l l m ä n t
Artikel 3
Lagfästa system
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 2.3 c ska detta
direktiv inte tillämpas på direkt försäkring som omfattas av ett
lagfäst socialförsäkringssystem.
Artikel 4
Undantag från tillämpningsområdet beroende på storlek
1.
Utan att det påverkar artikel 3 och artiklarna 5–10 ska detta
direktiv inte tillämpas på ett försäkringsbolag som uppfyller samt
liga följande villkor:
a) Företagets årligen tecknade bruttopremieinkomster översti
ger inte 5 miljoner EUR.
b) Företagets totala försäkringstekniska avsättningar brutto
inklusive belopp som kan återvinnas enligt återförsäkrings
avtal och från specialföretag enligt artikel 76, överstiger inte
25 miljoner EUR.
c) Om företaget ingår i en grupp och gruppens totala försäk
ringstekniska avsättningar, inklusive de belopp som kan åter
vinnas brutto enligt återförsäkringsavtal och från
specialföretag, inte överstiger 25 miljoner EUR.
d) Företagets verksamhet omfattar inte försäkrings- eller åter
försäkringsverksamhet som täcker försäkringsrisker avseende
åtagande av ansvar, kredit- och borgensförbindelser, såvida
de inte utgör underordnade risker enligt artikel 16.1.
e) Företagets verksamhet omfattar inte återförsäkringsverksam
het som överstiger de tecknade bruttopremieinkomsterna
med mer än 0,5 miljoner EUR, eller de försäkringstekniska
avsättningarna brutto av belopp som kan återvinnas enligt
återförsäkringsavtal och från specialföretag med mer än 2,5
miljoner EUR, eller de tecknade bruttopremieinkomsterna
med mer än 10 % eller de försäkringstekniska avsättningarna
brutto av belopp som kan återvinnas enligt återförsäkrings
avtal och från specialföretag med mer än 10 %.
2.
Om något av de belopp som anges i punkt 1 överskrids
under tre på varandra följande år, ska detta direktiv tillämpas från
och med det fjärde året.
3.
Genom undantag från punkt 1 ska detta direktiv tillämpas
på alla företag som ansöker om auktorisation att bedriva
försäkrings- och återförsäkringsverksamhet och vilkas årliga teck
nade bruttopremieinkomster eller försäkringstekniska avsätt
ningar brutto av belopp som kan återvinnas enligt
återförsäkringsavtal och från specialföretag förväntas överskrida
något av de belopp som nämns i punkt 1 inom de följande fem
åren.
4.
Detta direktiv ska upphöra att gälla för de försäkringsföre
tag för vilka tillsynsmyndigheten har fastslagit att samtliga föl
jande villkor är uppfyllda:
a) Inget av de tröskelbelopp som nämns i punkt 1 har överskri
dits under de föregående tre på varandra följande åren.
b) Inget av de tröskelbelopp som anges i punkt 1 förväntas
överskridas inom de följande fem åren.
Så länge det berörda försäkringsföretaget fortsätter att bedriva
verksamhet enligt artiklarna 145-149 ska punkt 1 i den här arti
keln inte gälla.
5.
Punkterna 1 och 4 ska inte hindra något försäkringsföretag
från att ansöka om att få, eller att fortsätta att ha, auktorisation
enligt detta direktiv.
U n d e r a v s n i t t 2
S k a d e f ö r s ä k r i n g
Artikel 5
Verksamhet
När det gäller skadeförsäkringsverksamhet ska detta direktiv inte
gälla följande:
1. Verksamhet avseende ”capital redemption” såsom denna defi
nieras i enskilda medlemsstaters lagstiftning.
2. Verksamhet som utövas av ömsesidiga understödsinstitut där
förmånerna varierar med tillgången på medel, medan bidra
gen från medlemmarna utgörs av ett fast belopp.
3. Verksamhet som utövas av sammanslutningar som inte är
juridiska personer och vars ändamål är att tillhandahålla
medlemmarna ömsesidig försäkring utan betalning av pre
mier eller upprättande av försäkringstekniska avsättningar.
4. Exportkreditförsäkring för statens räkning eller med statlig
garanti eller med staten som försäkringsgivare.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
639
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel 6
Assistans
1.
Detta direktiv ska inte tillämpas på assistans som uppfyller
samtliga följande villkor:
a) Assistans tillhandahålls i händelse av olyckor eller maskinha
verier med vägfordon när olyckorna eller maskinhaverierna
inträffar inom den medlemsstat där försäkringsgivaren är
verksam.
b) Ansvaret för assistansen är begränsat till följande tjänster:
i) Maskinskadeservice på platsen, som i de flesta fall utförs
av försäkringsgivaren med hjälp av egen personal och
utrustning.
ii) Bortforsling av fordon till närmaste eller lämpligaste
ställe där reparation kan utföras och eventuell samtidig
transport, normalt med samma färdmedel, av förare och
passagerare till närmaste plats från vilken de kan fort
sätta sin resa på annat sätt.
iii) Transport av fordonet, om bestämmelser beträffande
sådan transport utfärdats av den hemmedlemsstat där
försäkringsgivaren är verksam, eventuellt tillsammans
med förare och passagerare, till dessa personers hem
eller till platsen för deras avresa eller till det ursprung
liga resmålet inom samma stat.
c) Assistansen utförs inte av ett företag för vilket bestämmel
serna i detta direktiv gäller.
2.
I de fall som avses i punkt 1 b i och ii ska villkoret att
olyckan eller maskinhaveriet måste ha inträffat inom den med
lemsstat där försäkringsgivaren är verksam inte gälla i fall där för
månstagaren är medlem i den organisation som är
försäkringsgivare, och där maskinskadeservice eller borttransport
av fordonet tillhandahålls av en liknande organisation i respek
tive land inom ramen för ett ömsesidigt avtal, mot företeende
enbart av ett medlemskort och utan att någon tilläggspremie beta
las, eller, när det gäller Irland och Förenade kungariket, när assis
tansen tillhandahålls av en och samma organisation som är
verksam i båda dessa länder.
3.
Detta direktiv ska inte gälla för verksamhet som avses i
punkt 1 b iii när olyckan eller maskinhaveriet inträffat i Irland
eller Nordirland, när det gäller Förenade kungariket, och fordo
net, eventuellt tillsammans med förare och passagerare, transpor
teras till dessa personers hem eller till platsen för deras avresa eller
till det ursprungliga resmålet inom ettdera av dessa territorier.
4.
Detta direktiv ska inte gälla räddningstjänster som utförs av
automobilklubben i Luxemburg när olyckan eller maskinhaveriet
med ett vägfordon har inträffat utanför Luxemburg, och tjäns
terna består i att transportera fordonet, eventuellt tillsammans
med förare och passagerare, till dessa personers hem.
Artikel 7
Ömsesidiga företag
Detta direktiv ska inte gälla ömsesidiga företag som bedriver ska
deförsäkringsverksamhet och som med andra ömsesidiga företag
har ingått avtal, som omfattar full återförsäkring av ingångna för
säkringsavtal eller som innebär att acceptföretaget inträder i det
överlåtande företagets förpliktelser enligt försäkringsavtalen. I
sådant fall ska acceptföretaget omfattas av bestämmelserna i detta
direktiv.
Artikel 8
Institut
Detta direktiv gäller inte nedanstående institut som bedriver ska
deförsäkringsverksamhet, såvida inte deras stadgar eller tillämp
lig lag ändras med avseende på deras behörighet:
1. I Danmark, Falck Danmark.
2. I Tyskland, följande halvstatliga institut:
a) ”Postbeamtenkrankenkasse”.
b) ”Krankenversorgung der Bundesbahnbeamten”.
3. I Irland, ”Voluntary Health Insurance Board”.
4. I Spanien, ”Consorcio de Compensación de Seguros”.
U n d e r a v s n i t t 3
L i v f ö r s ä k r i n g
Artikel 9
Tjänster och verksamheter
När det gäller livförsäkringsverksamhet ska detta direktiv inte til
lämpas på följande:
1. Verksamhet som utövas av ömsesidiga understödsinstitut där
förmånerna varierar med tillgången på medel, medan bidra
gen från medlemmarna utgörs av ett fastställt belopp.
2. Verksamhet som bedrivs av andra organisationer än företag
som avses i artikel 2, och som har till ändamål att tillhanda
hålla förmåner för anställda eller självständiga näringsidkare,
som är knutna till ett företag eller grupp av företag eller till
en viss bransch eller grupp av branscher, i händelse av döds
fall eller överlevnad eller vid nedläggning eller inskränkning
av verksamhetskällan, oavsett om de åtaganden som verk
samheten omfattar vid varje tillfälle helt motsvaras av de för
säkringsmatematiska avsättningarna.
V
S
0
2
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
640
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/21
3. Pensionsverksamhet inom sådana pensionsförsäkringsföretag
som avses i den finska lagen om pensioner för arbetstagare
(TyEL) eller annan finsk lagstiftning på området, under för
utsättning att
a) pensionsförsäkringsbolag, som enligt finsk lag redan är
skyldiga att ha särskild bokföring och förvaltning för sin
pensionsverksamhet, från den 1 januari 1995 bildar sär
skilda bolag eller andra rättssubjekt för att bedriva den
verksamheten, och
b) de finska myndigheterna på ett icke-diskriminerande sätt
tillåter alla medborgare och företag från medlemsstater
att enligt finsk lag bedriva sådan verksamhet som anges
i artikel 2, och som omfattas av detta undantag, antingen
genom ägande eller deltagande i befintliga försäkrings
bolag eller bolagsgrupper eller genom bildande av eller
deltagande i nya försäkringsbolag eller bolagsgrupper,
däribland pensionsförsäkringsbolag.
Artikel 10
Organisationer, företag och institut
När det gäller livförsäkringar ska detta direktiv inte tillämpas på
följande organisationer, företag och institut:
1. Organisationer som tillhandahåller försäkringsförmåner
endast vid dödsfall och där storleken av förmånerna inte
överstiger den genomsnittliga begravningskostnaden för en
avliden eller där förmånerna utgår genom serviceförmåner.
2. ”Versorgungsverband deutscher Wirtschaftsorganisationen” i
Tyskland, såvida inte dess stadgar ändras med avseende på
omfattningen av dess behörighet.
3. ”Consorcio de Compensación de Seguros” i Spanien, såvida
inte dess stadgar ändras vad avser omfattningen av dess verk
samhet eller behörighet.
U n d e r a v s n i t t 4
Å t e r f ö r s ä k r i n g
Artikel 11
Återförsäkring
När det gäller återförsäkring ska detta direktiv inte tillämpas på
sådan återförsäkringsverksamhet som utförs eller till fullo garan
teras av en medlemsstats regering, när denna regering av skäl som
är av betydande allmänt intresse uppträder som återförsäkrings
givare i sista hand, inbegripet under omständigheter när detta
krävs på grund av att situationen på marknaden gör det i prakti
ken omöjligt att erhålla adekvat återförsäkringsskydd på affärs
mässiga grunder.
Artikel 12
Återförsäkringsföretag som upphör med sin verksamhet
1.
Återförsäkringsföretag som senast den 10 december 2007
har upphört med att teckna nya återförsäkringsavtal och uteslu
tande förvaltar sitt befintliga bestånd i syfte att avsluta sin verk
samhet ska inte omfattas av detta direktiv.
2.
Medlemsstaterna ska upprätta förteckningar över de återför
säkringsföretag som berörs och överlämna dessa förteckningar till
alla övriga medlemsstater.
A v s n i t t 3
D e f i n i t i o n e r
Artikel 13
Definitioner
I detta direktiv gäller följande definitioner:
1. försäkringsföretag: ett företag som tillhandahåller direkt liv-
eller skadeförsäkring och som har fått auktorisation enligt
artikel 14.
2. captivebolag för försäkring: ett försäkringsföretag som ägs
endera av ett finansiellt företag annat än ett försäkrings- eller
återförsäkringsföretag eller en grupp av försäkrings- eller
återförsäkringsföretag enligt artikel 212.1 c eller av ett icke-
finansiellt företag, och som syftar till att erbjuda försäkrings
skydd uteslutande för risker i det företag eller de företag som
captivebolaget tillhör eller i ett eller flera företag i den grupp
som captivebolaget är en del av.
3. försäkringsföretag i tredjeland: ett företag som, om dess huvud
kontor var beläget i gemenskapen, skulle behöva auktorisa
tion för ett försäkringsföretag i enlighet med artikel 14.
4. återförsäkringsföretag: ett företag som har fått auktorisation
enligt artikel 14 för att bedriva återförsäkringsverksamhet.
5. captivebolag för återförsäkring: ett återförsäkringsföretag som
ägs endera av ett finansiellt företag annat än ett försäkrings-
eller återförsäkringsföretag eller en grupp av försäkrings- eller
återförsäkringsföretag enligt artikel 212.1 c eller av ett icke-
finansiellt företag, och som syftar till att erbjuda återförsäk
ringsskydd uteslutande för risker i det företag eller de företag
som captivebolaget tillhör eller i ett eller flera företag i den
grupp som captivebolaget är en del av.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
641
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
6. återförsäkringsföretag i tredjeland: ett företag som, om dess
huvudkontor var beläget i gemenskapen, skulle behöva auk
torisation för ett återförsäkringsföretag i enlighet med
artikel 14.
7. återförsäkring: något av följande:
a) Den verksamhet som består i att överta risker som över
låts av ett försäkringsföretag eller ett försäkringsföretag i
tredjeland eller ett annat återförsäkringsföretag eller ett
återförsäkringsföretag i tredjeland.
b) När det gäller den grupp av samverkande försäkringsgi
vare som uppträder under namnet Lloyd’s: verksamhet
som består i att ett annat försäkrings- eller återförsäk
ringsföretag än Lloyd’s övertar risker som överlåts av en
medlem av Lloyd’s.
8. hemmedlemsstat: något av följande:
a) Vid skadeförsäkring: den medlemsstat där det försäk
ringsföretag som försäkrar risken har sitt huvudkontor,
b) Vid livförsäkring: den medlemsstat där det försäkrings
företag som svarar för åtagandet har sitt huvudkontor.
c) Vid återförsäkring: den medlemsstat där återförsäkrings
företaget har sitt huvudkontor.
9. värdmedlemsstat: den medlemsstat, annan än hemmedlemssta
ten, där ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag har en
filial eller tillhandahåller tjänster. För livförsäkring och ska
deförsäkring avses med den medlemsstat som tillhandahåller
tjänster medlemsstaten för åtagandet eller medlemsstaten där
risken är belägen, när åtagandet eller risken täcks av ett för
säkringsföretag eller en filial i en annan medlemsstat.
10. tillsynsmyndighet: den eller de nationella myndigheter som
enligt lag eller annan författning har behörighet att utöva till
syn över försäkrings- eller återförsäkringsföretag.
11. filial: en agentur eller en filial till ett försäkrings- eller återför
säkringsföretag som är belägen i en annan medlemsstat än
hemmedlemsstaten.
12. etableringsställe: ett företags huvudkontor eller någon av dess
filialer.
13. medlemsstat där risken är belägen: något av följande:
a) Den medlemsstat i vilken egendomen är belägen, när
försäkringen avser antingen byggnad eller byggnad och
dess innehåll, till den del byggnaden och innehållet täcks
av samma försäkring.
b) Den medlemsstat där registrering skett, när försäkringen
avser fordon av något slag.
c) Den medlemsstat där försäkringstagaren tecknat försäk
ring, när försäkringen har en giltighetstid av fyra måna
der eller mindre och omfattar rese- eller semesterrisker,
oberoende av försäkringsklass.
d) I alla fall som inte uttryckligen täcks av leden a, b eller c,
den medlemsstat där något av följande är beläget:
i) Försäkringstagarens stadigvarande bostad eller
ii) om försäkringstagaren är en juridisk person, denne
försäkringstagares etableringsställe för vilket avtalet
gäller.
14. medlemsstat för åtagandet: den medlemsstat där något av föl
jande är beläget:
a) Försäkringstagarens stadigvarande bostad.
b) Om försäkringstagaren är en juridisk person, denne för
säkringstagares etableringsställe för vilket avtalet gäller.
15. moderföretag: ett moderföretag enligt definitionen i artikel 1 i
direktiv 83/349/EEG.
16. dotterföretag: ett dotterföretag enligt definitionen i artikel 1 i
direktiv 83/349/EEG, inbegripet dotterföretag till sådana
företag.
17. nära förbindelser: en situation där två eller flera fysiska eller
juridiska personer är förenade genom kontroll, eller ägarin
tresse, eller en situation där två eller flera fysiska eller juri
diska personer kontrolleras genom en varaktig förbindelse till
en och samma person.
18. kontroll: förhållandet mellan ett moderföretag och ett dotter
företag enligt vad som anges i artikel 1 i direktiv 83/349/EEG
eller ett liknande förhållande mellan en fysisk eller juridisk
person och ett företag.
V
S
2
2
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
642
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/23
19. transaktion inom gruppen: en transaktion där ett försäkrings-
eller återförsäkringsföretag direkt eller indirekt förlitar sig på
ett annat företag inom samma grupp, eller på en fysisk eller
juridisk person som har en nära koppling till företag inom
denna grupp, för att fullgöra ett åtagande, oavsett om det är
kontraktsbundet eller inte och oavsett om det innebär en
betalning eller inte.
20. ägarintresse: ett innehav, direkt eller genom kontroll, av 20 %
eller mer av rösterna eller kapitalet i ett företag.
21. kvalificerat innehav: direkt eller indirekt ägande i ett företag,
där innehavet representerar 10 % eller mer av kapitalet eller
av samtliga röster eller som möjliggör ett väsentligt infly
tande över ledningen av företaget.
22. reglerad marknad: något av följande:
a) Vad gäller en marknad belägen i en medlemsstat: en reg
lerad marknad enligt definitionen i artikel 4.1.14 i direk
tiv 2004/39/EG.
b) Vad gäller en marknad belägen i tredjeland: en finansiell
marknad som uppfyller följande villkor:
i) Den är godkänd av försäkringsföretagets hemmed
lemsstat och uppfyller krav som är jämförbara med
kraven i direktiv 2004/39/EG.
ii) De finansiella instrument som omsätts på denna
marknad är av en kvalitet som är jämförbar med
kvaliteten hos de instrument som omsätts på den
reglerade marknaden, eller de reglerade markna
derna, i hemmedlemsstaten.
23. nationell byrå: en sådan nationell försäkringsbyrå som definie
ras i artikel 1.3 i direktiv 72/166/EEG.
24. nationell garantifond: ett sådant organ som avses i artikel 1.4 i
direktiv 84/5/EEG.
25. finansiellt företag: någon av följande enheter:
a) Ett kreditinstitut, ett finansiellt institut eller ett företag
som tillhandahåller tjänster anknutna till bankverksam
het enligt definitionen i artikel 4.1, 4.5 och 4.21 i direk
tiv 2006/48/EG.
b) Försäkringsföretag, återförsäkringsföretag eller försäk
ringsholdingbolag i den mening som avses i arti
kel 212.1 f.
c) Ett värdepappersföretag eller ett finansiellt institut enligt
definitionen i artikel 4.1.1 i direktiv 2004/39/EG.
d) Ett blandat finansiellt holdingföretag enligt definitionen
i artikel 2.15 i direktiv 2002/87/EG;
26. specialföretag: ett företag, annat än ett befintligt försäkrings-
eller återförsäkringsföretag, oavsett om det är ett eget bolag
eller ej, som övertar risker från försäkrings- eller återförsäk
ringsföretag och till fullo finansierar sin exponering för
sådana risker genom inkomster från emissioner av skulde
brev eller någon annan finansieringsmekanism där återbetal
ningsrättigheterna för dem som tillhandahåller sådana lån
eller en sådan finansieringsmekanism är efterställda ett sådant
företags återförsäkringsskyldigheter.
27. stora risker:
a) risker som anges i klasserna 4, 5, 6, 7, 11 och 12 i del A
i bilaga I.
b) risker som anges i klasserna 14 och 15 i del A i bilaga I,
i fall då försäkringstagaren yrkesmässigt bedriver indu
striell eller kommersiell verksamhet eller är verksam i
något av de fria yrkena, och riskerna avser sådan
verksamhet.
c) risker som anges i klasserna 3, 8, 9, 10, 13 och 16 i del
A i bilaga I, om försäkringstagaren överskrider gränserna
för åtminstone två av följande kriterier:
i) Balansomslutning: 6,2 miljoner EUR i tillgångar.
ii) Nettoomsättning: 12,8 miljoner EUR i den mening
som avses i rådets fjärde direktiv 78/660/EEG av
den 25 juli 1978 grundat på artikel 54.3 g i fördra
get om årsbokslut i vissa typer av bolag
(1) EGT L 222, 14.8.1978, s. 11.
(1).
iii) Genomsnittligen 250 anställda under
räkenskapsåret.
Ifall försäkringstagaren tillhör en företagsgrupp för vilken det
upprättas sammanställd redovisning enligt direktiv
83/349/EEG ska den sammanställda redovisningen ligga till
grund för tillämpning av de kriterier som anges i första
stycket led c.
Medlemsstaterna får till den i första stycket led c beskrivna
riskkategorin hänföra sådana risker som försäkras av yrkes
sammanslutningar, samriskföretag (”joint ventures”) eller till
fälliga sammanslutningar.
28. uppdragsavtal: en överenskommelse i någon form mellan ett
försäkrings- eller återförsäkringsföretag och en tjänsteleve
rantör, oavsett om denne står under tillsyn eller ej, enligt vil
ken tjänsteleverantören utför en process, tjänst eller
verksamhet, direkt eller genom underentreprenad, som
annars skulle ha utförts av försäkrings- eller återförsäkrings
företaget självt.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
643
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
29. funktion: inom ett företagsstyrningssystem, intern kapacitet
att utföra konkreta uppgifter; ett företagsstyrningssystem
inbegriper riskhanteringsfunktionen, funktionen för regelef
terlevnad, internrevisionsfunktionen och aktuariefunktionen.
30. teckningsrisk: risken för förlust eller negativ förändring avse
ende försäkringsförpliktelsens värde till följd av felaktiga
tariffer och antaganden om avsättningar.
31. marknadsrisk: risken för förlust eller negativ förändring avse
ende den finansiella ställningen som direkt eller indirekt orsa
kas av svängningar i nivån eller volatiliteten när det gäller
marknadspriserna för tillgångar, skulder och finansiella
instrument.
32. kreditrisk: risken för förlust eller negativ förändring avseende
den finansiella ställningen till följd av svängningar i kredit
värdigheten hos emittenter, motparter och gäldenärer för
vilka försäkrings- eller återförsäkringsföretag är exponerade i
form av motparts- eller spreadrisker eller koncentrationer av
marknadsrisker.
33. operativ risk: risken för förlust till följd av att interna rutiner
visat sig otillräckliga eller fallerat, orsakad av personal eller
system eller av externa händelser
34. likviditetsrisk: risken för att försäkrings- och återförsäkrings
företag inte kan avyttra placeringar och andra tillgångar för
att uppfylla sina finansiella åtaganden när de förfaller till
betalning.
35. koncentrationsrisk: varje riskexponering som kan leda till en
förlust som är så stor att den kan hota ett försäkrings- eller
återförsäkringsföretags solvens eller finansiella ställning.
36. riskreduceringstekniker: varje teknik som gör det möjligt för
försäkrings- och återförsäkringsföretag att överföra vissa eller
samtliga risker som de är exponerade för till någon annan
part.
37. diversifieringseffekter: reducering av riskexponeringen för
försäkrings- och återförsäkringsföretag och -grupper till följd
av att de diversifierar sin verksamhet, eftersom ett negativt
resultat i fråga om en risk kan kompenseras av ett gynnsam
mare resultat när det gäller en annan risk, om dessa risker
inte är fullständigt korrelerade.
38. prognostiserad sannolikhetsfördelning: en matematisk funktion
som anger ett värde för sannolikheten av att en omfattande
uppsättning av sinsemellan ömsesidigt uteslutande kom
mande händelser kommer att förverkligas.
39. riskmått: en matematisk funktion som tilldelar ett penningbe
lopp till en given prognostiserad sannolikhetsfördelning och
som ökar monotont med risknivån för den exponering som
ligger till grund för sannolikhetsfördelningen.
KAPITEL II
Startande av verksamhet
Artikel 14
Auktorisationsprincipen
1.
Auktorisation ska krävas för att starta direkt försäkrings-
eller återförsäkringsverksamhet som omfattas av detta direktiv.
2.
Följande företag ska ansöka om sådan auktorisation som
avses i punkt 1 hos tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten:
a) Varje företag som etablerar sitt huvudkontor inom denna
medlemsstats territorium.
b) Varje försäkringsföretag som, efter att ha beviljats auktorisa
tion enligt punkt 1, önskar utvidga sin verksamhet till en hel
försäkringsklass eller till andra klasser än de för vilka det
redan är auktoriserat.
Artikel 15
Auktorisationens räckvidd
1.
En auktorisation enligt artikel 14 ska gälla inom hela gemen
skapen. Den ska ge försäkrings- och återförsäkringsföretag rätt att
bedriva verksamhet där, varvid auktorisationen även ska omfatta
etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster.
2.
En auktorisation enligt artikel 14 ska beviljas för en viss
klass av direktförsäkringar som förtecknas i del A i bilaga I eller i
bilaga II. Den ska omfatta hela försäkringsklassen, såvida inte
sökanden önskar försäkra endast vissa risker inom
försäkringsklassen.
Risker i en viss klass får inte ingå i annan klass annat än i fall som
anges i artikel 16.
Auktorisation får beviljas för verksamhet i två eller flera klasser
om en medlemsstats nationella lagstiftning medger att verksam
het i dessa klasser bedrivs samtidigt.
3.
När det gäller skadeförsäkringar får medlemsstaterna bevilja
auktorisation för de grupper av klasser som anges i del B i bilaga I.
Tillsynsmyndigheterna får begränsa den begärda auktorisationen
för en försäkringsklass till sådan verksamhet som anges i den
verksamhetsplan som avses i artikel 23.
4.
Företag för vilka detta direktiv gäller får bedriva sådan assis
tans som avses i artikel 6 endast om de beviljats auktorisation för
klass 18 i del A i bilaga I, utan att detta påverkar tillämpningen av
artikel 16.1. I sådant fall ska detta direktiv gälla för sådan
verksamhet.
V
S
4
2
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
644
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/25
5.
När det gäller återförsäkring ska auktorisation beviljas för
återförsäkringsverksamhet på skadeförsäkrings- eller livförsäk
ringsområdet eller för alla slag av återförsäkringsverksamhet.
Ansökan om auktorisation ska behandlas med beaktande av den
verksamhetsplan som ska läggas fram enligt artikel 18.1 c och av
uppfyllandet av de auktorisationskrav som fastställts av den med
lemsstat i vilken auktorisationen söks.
Artikel 16
Underordnade risker
1.
Ett försäkringsföretag som beviljats auktorisation för en
huvudrisk tillhörande en viss klass eller grupp av klasser enligt
bilaga I får också försäkra risker som ingår i en annan klass utan
att särskild auktorisation erfordras för dessa risker, förutsatt att
riskerna uppfyller samtliga nedanstående villkor:
a) De hör samman med huvudrisken.
b) De avser det försäkringsobjekt som skyddas mot
huvudrisken.
c) De täcks av det försäkringsavtal som omfattar huvudrisken.
2.
Genom undantag från punkt 1 får sådana risker som ingår i
klasserna 14, 15 och 17 under del A i bilaga I inte betraktas som
underordnade risker till andra klasser.
Dock får rättsskyddsförsäkring enligt klass 17 betraktas som en
underordnad risk till klass 18, när de villkor som anges i punkt 1
samt ett av följande villkor är uppfyllda:
a) Huvudrisken hänför sig uteslutande till assistans för perso
ner som hamnar i svårigheter under resa eller vid vistelse
utanför sin hemort eller sin stadigvarande bostad.
b) Försäkringen avser tvister eller risker som härrör från eller
har samband med användning av havsgående fartyg.
Artikel 17
Företagsform för försäkrings- och återförsäkringsföretag
1.
Hemmedlemsstaten ska föreskriva att företag som ansöker
om auktorisation enligt artikel 14 ska anta någon av de företags
former som anges i bilaga III.
2.
Medlemsstaterna får också etablera företag i en form som
föreskrivs i gällande offentligrättslig lagstiftning, förutsatt att
ändamålet för deras verksamhet är försäkrings- eller återförsäk
ringsverksamhet på villkor som motsvarar dem som gäller före
tag som omfattas av privaträttslig lagstiftning.
3.
Kommissionen får anta genomförandeåtgärder beträffande
kompletteringar av de företagsformer som anges i bilaga III.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
Artikel 18
Villkor för auktorisation
1.
Hemmedlemsstaterna ska kräva att varje företag som ansö
ker om auktorisation ska,
a) när det gäller försäkringsföretag, begränsa sin verksamhet till
försäkringsområdet och verksamhet som är direkt anknuten
till detta område med uteslutande av all annan
affärsverksamhet,
b) när det gäller återförsäkringsföretag, begränsa sin verksam
het till återförsäkring och därmed sammanhängande verk
samhet; i detta krav kan inrymmas en holdingbolagsfunktion
och verksamheter som avser verksamheter inom den finan
siella sektorn i den mening som avses i artikel 2.8 i direktiv
2002/87/EG,
c) förete en verksamhetsplan i enlighet med artikel 23,
d) ha medräkningsbart primärkapital som täcker den absolut
lägsta nivå på minimikapitalkravet som föreskrivs i arti
kel 129.1 d,
e) styrka att företaget under sin verksamhet kommer att kunna
ha en medräkningsbar kapitalbas som täcker solvenskapital
kravet enligt artikel 100,
f) styrka att företaget under sin verksamhet kommer att kunna
ha medräkningsbart primärkapital som täcker minimikapi
talkravet enligt artikel 128,
g) styrka att företaget under sin verksamhet kommer att kunna
följa det företagsstyrningssystem som avses i kapitel IV
avsnitt 2,
h) när det gäller skadeförsäkring, meddela namn och adress på
alla skaderegleringsrepresentanter som utses i enlighet med
artikel 4 i direktiv 2000/26/EG i varje medlemsstat utom i
den medlemsstat där auktorisationen söks, om de risker som
ska täckas klassificeras i klass 10 under del A i bilaga I till det
här direktivet, med undantag för fraktförares ansvar.
2.
Ett försäkringsföretag, som ansöker om auktorisation att
utvidga sin verksamhet till andraklasser eller att utvidga en auk
torisation som endast täcker vissa risker inom en försäkringsklass,
ska förete en verksamhetsplan enligt artikel 23.
Företaget ska dessutom kunna visa att det har en medräkningsbar
kapitalbas som täcker de solvens- och minimikapitalkrav som
föreskrivs i artikel 100 första stycket och artikel 128.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
645
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
3.
Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2 ska ett för
säkringsföretag som bedriver livförsäkringsverksamhet och söker
auktorisation enligt artikel 73 för att utvidga sitt verksamhetsom
råde till någon eller några av de försäkringsrisker som avses i klas
serna 1 eller 2 i del A i bilaga I visa att det:
a) innehar medräkningsbart primärkapital som motsvarar den
absolut lägsta nivå på minimikapitalkraven för livförsäkrings
företag och för skadeförsäkringsföretag som anges i arti
kel 129.1 d,
b) förbinder sig att under sin verksamhet uppfylla de finansiella
minimikrav som avses i artikel 74.3.
4.
Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2 ska ett för
säkringsföretag som bedriver skadeförsäkringsverksamhet avse
ende försäkringsrisker som anges i klasserna 1 eller 2 i del A i
bilaga I och söker auktorisation enligt artikel 73 för att utvidga sitt
verksamhetsområde till livförsäkringsrisker visa att det:
a) innehar medräkningsbart primärkapital som motsvarar den
absolut lägsta nivå på minimikapitalkraven för livförsäkrings
företag och för skadeförsäkringsföretag som anges i arti
kel 129.1 d,
b) förbinder sig att under sin verksamhet uppfylla de finansiella
minimikrav som avses i artikel 74.3.
Artikel 19
Nära förbindelser
Om det finns nära förbindelser mellan försäkrings- eller återför
säkringsföretaget och andra fysiska eller juridiska personer ska till
synsmyndigheterna endast bevilja auktorisation om dessa
förbindelser inte hindrar dem från att utöva en effektiv tillsyn.
Tillsynsmyndigheterna ska vägra auktorisation om lagar eller
andra författningar i ett tredjeland, som gäller för en eller flera
fysiska eller juridiska personer med vilka försäkrings- eller åter
försäkringsföretaget har nära förbindelser, eller svårigheter vid til
lämpningen av dessa författningar, hindrar dem från att utöva en
effektiv tillsyn.
Tillsynsmyndigheterna ska kräva att försäkrings- och återförsäk
ringsföretagen förser dem med erforderliga uppgifter för att de
fortlöpande ska kunna övervaka att bestämmelserna i första
stycket efterlevs.
Artikel 20
Försäkringsföretags och återförsäkringsföretags
huvudkontor
Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäkringsfö
retags huvudkontor ska vara belägna i samma medlemsstat som
deras stadgeenliga säten.
Artikel 21
Försäkringsvillkor och premietariffer
1.
Medlemsstaterna får inte kräva förhandsgodkännande av
eller regelbunden underrättelse om allmänna och särskilda försäk
ringsvillkor, premietariffer, försäkringstekniska grunder som sär
skilt använts för beräkning av premietariffer och
försäkringstekniska avsättningar, eller formulär och andra tryckta
handlingar som företaget avser att använda i sina mellanhavan
den med försäkringstagare eller cedent- eller retrocedentföretag.
För livförsäkringar och uteslutande i syfte att kontrollera efterlev
naden av nationella bestämmelser rörande försäkringsmatema
tiska principer, får hemmedlemsstaten dock kräva regelbunden
underrättelse om de försäkringstekniska grunder som använts vid
beräkning av premietariffer och försäkringstekniska avsättningar.
Detta krav ska inte utgöra en förutsättning för att ett livförsäk
ringsföretag ska beviljas auktorisation.
2.
Medlemsstaterna ska inte upprätthålla eller införa system
med förhandsanmälan eller förhandsgodkännande av föreslagna
premiehöjningar, om detta inte är en del av allmänna
priskontrollsystem.
3.
Medlemsstaterna får kräva att företag, som söker eller har
beviljats auktorisation för klass 18 i del A i bilaga I, ska genomgå
kontroller beträffande sina direkta och indirekta resurser i fråga
om personal och utrustning som bl.a. omfattar den medicinska
personalens kvalifikationer och kvaliteten på den utrustning som
dessa företag förfogar över för att utföra de åtaganden som sam
manhänger med den klassen.
4.
Medlemsstaterna får upprätthålla eller införa lagar och
andra författningar som föreskriver godkännande av stiftelseur
kund och bolagsordning samt att alla andra handlingar som krävs
för normal tillsyn ska företes.
Artikel 22
Marknadens ekonomiska behov
Medlemsstaterna får inte kräva att en ansökan om auktorisation
ska behandlas med hänsyn till marknadens ekonomiska behov.
Artikel 23
Verksamhetsplan
1.
Den verksamhetsplan som avses i artikel 18.1 c ska inne
hålla uppgifter eller dokumentation om följande:
a) Beskaffenheten av de risker eller åtaganden som det berörda
försäkrings- eller återförsäkringsföretaget avser att täcka.
b) De slag av återförsäkringsåtgärder som återförsäkringsföre
taget avser att avtala om med cedentföretag.
c) Grundprinciperna för återförsäkring och retrocession.
V
S
6
2
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
646
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/27
d) De poster i primärkapitalet som motsvarar den lägsta nivån
på minimikapitalkravet.
e) Uppskattade kostnader för uppbyggnaden av administration
och övriga nödvändiga företagsfunktioner; för ändamålet
avsatta medel och, om de risker som ska täckas klassificeras
enligt klass 18 i del A i bilaga I, de resurser som står till för
säkringsföretagets förfogande för tillhandahållande av den
utlovade assistansen.
2.
Utöver de krav som anges i punkt 1 ska planen, beträffande
de tre första räkenskapsåren, omfatta följande:
a) En prognos för balansräkningen.
b) Skattningar av det framtida solvenskapitalkravet enligt kapi
tel VI avsnitt 4 underavsnitt 1 som utarbetats på grundval av
den prognos för balansräkningen som avses i led a samt den
beräkningsmetod som använts för denna skattning.
c) Skattningar av det framtida minimikapitalkravet enligt artik
larna 128 och 129 som utarbetats på grundval av den prog
nos för balansräkningen som avses i led a samt den
beräkningsmetod som använts för denna skattning.
d) Skattningar av storleken på de medel som är avsedda att täcka
försäkringstekniska avsättningar, minimikapitalkrav och
solvenskapitalkrav.
e) När det gäller skadeförsäkring och återförsäkring även
följande:
i) Skattningar av driftskostnader utöver uppbyggnadskost
nader, särskilt löpande allmänna omkostnader och
provisioner.
ii) Skattningar av premier eller bidrag och kostnader för
försäkringsfall.
f) När det gäller livförsäkring ska även en detaljerad prognos
lämnas över intäkter och kostnader avseende direkt försäk
ring samt mottagen och avgiven återförsäkring.
Artikel 24
Aktieägare och medlemmar med kvalificerade innehav
1.
Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska inte bevilja
ett företag auktorisation för försäkrings- eller återförsäkringsverk
samhet förrän de har fått information om vilka aktieägare eller
medlemmar, fysiska eller juridiska personer, som direkt eller indi
rekt har kvalificerade innehav, och om storleken av dessa innehav.
Dessa myndigheter ska vägra auktorisation om de, med hänsyn
till behovet att säkerställa en sund och ansvarsfull ledning av
försäkrings- eller återförsäkringsföretaget, bedömer att kompeten
sen hos aktieägare eller medlemmar inte är tillfredsställande.
2.
Vid tillämpning av punkt 1 i ska hänsyn tas till rösträtter
enligt artiklarna 9 och 10 i Europaparlamentets och rådets direk
tiv 2004/109/EG av den 15 december 2004 om harmonisering
av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars vär
depapper är upptagna till handel på en reglerad marknad
(1) EUT L 390, 31.12.2004, s. 38.
(1) samt
villkoren för sammanläggning av dessa enligt artikel 12.4
och 12.5 i det direktivet.
Medlemsstaterna ska inte beakta de rösträtter eller andelar som
värdepappersföretag eller kreditinstitut kan inneha till följd av
garantiverksamhet för finansiella instrument och/eller placering
av finansiella instrument på grundval av ett fast åtagande enligt
avsnitt A punkt 6 i bilaga I till direktiv 2004/39/EG, förutsatt att
dessa rättigheter dels inte utövas eller på annat sätt utnyttjas för
att ingripa i emittentens förvaltning och dels avyttras inom ett år
efter förvärvet.
Artikel 25
Avslag på auktorisationsansökan
Varje beslut om avslag på en ansökan om auktorisation ska åtföl
jas av en närmare motivering som ska tillställas det berörda
företaget.
Varje medlemsstat ska se till att ett beslut om avslag på en ansö
kan om auktorisation kan prövas i domstol.
Sådan rätt till domstolsprövning ska även finnas i de fall där till
synsmyndigheterna inte behandlat en ansökan om auktorisation
inom sex månader från den dag då ansökan mottogs.
Artikel 26
Samråd med myndigheter i andra medlemsstater
1.
Samråd med tillsynsmyndigheterna i någon av de andra
berörda medlemsstaterna ska genomföras innan auktorisation
beviljas för något av följande företag:
a) Dotterföretag till ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag
som är auktoriserat i den medlemsstaten.
b) Dotterföretag till moderföretaget till ett försäkrings- eller
återförsäkringsföretag som är auktoriserat i den
medlemsstaten.
c) Ett företag som står under ägarkontroll av samma fysiska
eller juridiska person som har ägarkontrollen över ett
försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är auktoriserat i
den medlemsstaten.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
647
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
2.
Samråd med de myndigheter i en berörd medlemsstat som
ansvarar för tillsynen över kreditinstitut eller värdepappersföre
tag ska genomföras innan auktorisation beviljas för något av föl
jande försäkrings- eller återförsäkringsföretag:
a) Dotterföretag till ett kreditinstitut eller värdepappersföretag
som är auktoriserat i gemenskapen.
b) Dotterföretag till moderföretaget till ett kreditinstitut eller
värdepappersföretag som är auktoriserat i gemenskapen.
c) Ett företag som står under ägarkontroll av samma fysiska
eller juridiska person som har ägarkontrollen över ett kredit
institut eller värdepappersföretag som är auktoriserat i
gemenskapen.
3.
De relevanta myndigheter som avses i punkterna 1 och 2
ska samråda med varandra särskilt när de bedömer lämpligheten
hos aktieägarna och alla personer som i praktiken leder företaget
eller utför andra centrala funktioner och som ingår i ledningen för
en annan enhet i samma grupp.
De ska till varandra överlämna alla de uppgifter om lämpligheten
hos aktieägarna och alla personer som i praktiken leder företaget
eller utför andra centrala funktioner, som är relevanta för övriga
berörda behöriga myndigheter när det gäller att bevilja auktorisa
tion samt fortlöpande bedöma efterlevnaden av uppställda
verksamhetsvillkor.
KAPITEL III
Tillsynsmyndigheter och allmänna regler
Artikel 27
Tillsynens huvudsyfte
Medlemsstaterna ska säkerställa att tillsynsmyndigheterna har till
gång till de medel som krävs, och att de har relevant expertkom
petens, kapacitet och mandat för att uppnå tillsynens huvudsyfte,
nämligen skyddet av försäkrings- och förmånstagare.
Artikel 28
Finansiell stabilitet och procyklikalitet
Utan att det påverkar huvudsyftet med tillsynen enligt artikel 27,
ska medlemsstaterna se till att tillsynsmyndigheterna vid utövan
det av sina allmänna uppgifter tar vederbörlig hänsyn till de
potentiella effekter som deras beslut kan komma att få för de
berörda finanssystemens stabilitet i Europeiska unionen, särskilt i
krissituationer, med hänsyn till den information som finns till
gänglig vid tillfället i fråga.
I tider av exceptionella rörelser på finansmarknaderna ska tillsyns
myndigheterna ta hänsyn till de potentiellt procykliska effekterna
av sina åtgärder.
Artikel 29
Allmänna principer för tillsynen
1.
Tillsynen ska utgå från en proaktiv och riskbaserad metod.
Den ska innefatta kontinuerlig kontroll av att försäkrings- och
återförsäkringsverksamheten fungerar korrekt och att försäkrings-
och återförsäkringsföretagen iakttar gällande tillsynsregler.
2.
Tillsyn av försäkrings- och återförsäkringsföretag ska inne
fatta en lämplig blandning av åtgärder på distans och inspektio
ner på plats.
3.
Medlemsstaterna ska se till att kraven i detta direktiv tilläm
pas på ett sätt som står i proportion till arten, omfattningen och
komplexiteten av de inneboende riskerna i varje försäkrings- eller
återförsäkringsföretags verksamhet.
4.
Kommissionen ska se till att genomförandeåtgärderna beak
tar proportionalitetsprincipen så att detta direktiv tillämpas pro
portionerligt, särskilt när det gäller mycket små
försäkringsföretag.
Artikel 30
Tillsynsmyndigheter och tillsynens omfattning
1.
Hemmedlemsstaten är ensam ansvarig för den finansiella
tillsynen över försäkrings- och återförsäkringsföretag, inbegripet
den del av verksamheten som företagen bedriver genom filial eller
med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster.
2.
Finansiell tillsyn enligt punkt 1 ska omfatta kontroll avse
ende försäkrings- eller återförsäkringsföretagets hela verksamhet,
inbegripet dess solvens och upprättande av försäkringstekniska
avsättningar, dess tillgångar och medräkningsbara kapitalbas,
enligt de regler som medlemsstaten fastställt eller den praxis som
tillämpas i hemmedlemsstaten med iakttagande av de bestämmel
ser som har antagits på gemenskapsnivå.
Om det berörda försäkringsföretaget har auktorisation att för
säkra risker som förts till försäkringsklass 18 i del A i bilaga I ska
tillsynen utvidgas till att gälla kontroll av de resurser i tekniskt
avseende som försäkringsföretaget förfogar över för att kunna
utföra den assistans som det har åtagit sig att lämna, om hemmed
lemsstatens lagstiftning föreskriver kontroll av sådana resurser.
V
S
8
2
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
648
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/29
3.
Om tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där risken är
belägen eller i medlemsstaten för åtagandet eller, när det gäller
återförsäkringsföretag, i värdmedlemsstaten har anledning att
anta att verksamheten i ett försäkrings- eller återförsäkringsföre
tag kan påverka dess finansiella sundhet, ska de informera tillsyns
myndigheterna i detta företags hemmedlemsstat.
Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska avgöra om före
taget följer de stabilitetsprinciper som fastställs genom detta
direktiv.
Artikel 31
Överblickbarhet och ansvar
1.
Tillsynsmyndigheterna ska utföra sina uppgifter på ett över
blickbart sätt med tydlig ansvarsfördelning och vederbörlig hän
syn till skyddet av konfidentiell information.
2.
Medlemsstaterna ska se till att följande information
offentliggörs:
a) Texterna till lagar och andra författningar samt allmänna väg
ledningar på försäkringsrättens område.
b) De allmänna kriterier och metoder, inklusive de verktyg som
utvecklats i enlighet med artikel 34.4, som tillämpas vid den
samlade tillsynsbedömningen enligt artikel 36.
c) Aggregerade statistiska uppgifter om centrala aspekter av til
lämpningen av stabilitetsregelverket.
d) Hur de valmöjligheter som ges genom detta direktiv utnyttjas.
e) Tillsynens syften och dess huvudsakliga funktioner och
verksamhetsformer.
De uppgifter som offentliggörs enligt första stycket ska vara till
räckliga som underlag för en jämförelse mellan de metoder som
används av tillsynsmyndigheterna i de olika medlemsstaterna.
Offentliggörandena ska utformas enligt ett gemensamt format
och uppdateras regelbundet. Den information som det hänvisas
till första stycket leden a–e ska finnas tillgänglig i varje medlems
stat på en och samma webbplats.
3.
Medlemsstaterna ska föreskriva överblickbara rutiner för
tillsättande och avsked av ledamöter i tillsynsmyndigheternas sty
relser och verkställande organ.
4.
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för punkt 2
med närmare uppgifter om de centrala aspekter för vilka aggre
gerade statistiska uppgifter ska offentliggöras och om format,
struktur, innehållsförteckningar och publiceringsdatum för dessa
offentliggöranden.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
Artikel 32
Förbud mot vägran att godkänna återförsäkrings- och
retrocessionsavtal
1.
Ett försäkringsföretags hemmedlemsstat får inte vägra att
godkänna ett återförsäkringsavtal som ingåtts med ett återförsäk
ringsföretag eller ett försäkringsföretag som är auktoriserat i enlig
het med artikel 14 av skäl som direkt sammanhänger med
sundheten i det återförsäkrings- eller försäkringsföretagets
finanser.
2.
Återförsäkringsföretagets hemmedlemsstat får inte motsätta
sig ett retrocessionsavtal som företaget ingått med ett
återförsäkrings- eller försäkringsföretag som är auktoriserat enligt
artikel 14 av skäl som direkt sammanhänger med sundheten i det
återförsäkrings- eller försäkringsföretagets finanser.
Artikel 33
Tillsyn över filialer i en annan medlemsstat
Medlemsstaterna ska föreskriva att, i de fall då ett försäkrings-
eller åter försäkringsföretag som är auktoriserat i en medlemsstat
utövar verksamhet genom filial, tillsynsmyndigheterna i hemmed
lemsstaten får, efter att ha underrättat tillsynsmyndigheterna i
värdmedlemsstaten, själva eller genom därför utsedda ombud på
plats kontrollera de uppgifter som är nödvändiga för den finan
siella tillsynen över företaget.
Myndigheterna i den berörda värdmedlemsstaten får medverka i
sådana kontroller.
Artikel 34
Allmänna tillsynsbefogenheter
1.
Medlemsstaterna ska se till att tillsynsmyndigheterna har
befogenheter att vidta förebyggande och korrigerande åtgärder för
att säkerställa att försäkrings- och återförsäkringsföretag följer
lagar och andra författningar i varje medlemsstat.
2.
Tillsynsmyndigheterna ska ha befogenhet att vidta alla
åtgärder som krävs – när så är lämpligt, även av administrativ eller
finansiell natur – som rör försäkrings- eller återförsäkringsföretag
och medlemmar av deras förvaltnings-, lednings- eller
tillsynsorgan.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
649
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
3.
Medlemsstaterna ska säkerställa att tillsynsmyndigheterna
har befogenhet att kräva in alla uppgifter som är nödvändiga för
att utöva tillsyn enligt artikel 35.
4.
Medlemsstaterna ska säkerställa att tillsynsmyndigheterna
har befogenhet att, när så är lämpligt och nödvändigt, utöver reg
lerna för beräkning av solvenskapitalkravet utarbeta kvantitativa
redskap för att som ett led i den samlade tillsynsbedömningen
analysera försäkrings- och återförsäkringsföretags förmåga att
hantera möjliga händelser eller framtida förändringar av de eko
nomiska förhållandena som skulle kunna påverka deras samlade
finansiella ställning negativt. Tillsynsmyndigheterna ska ha befo
genhet att kräva att företagen genomför sådana bedömningar.
5.
Tillsynsmyndigheterna ska ha befogenhet att göra under
sökningar på plats i försäkrings- och återförsäkringsföretags
lokaler.
6.
Tillsynsmyndigheterna ska utöva sina befogenheter inom
rimlig tid och på ett proportionerligt sätt.
7.
De befogenheter beträffande försäkrings- och återförsäk
ringsföretag som avses i punkterna 1–5 ska även gälla verksam
heter i dessa företag som omfattas av uppdragsavtal.
8.
De åtgärder som anges i punkterna 1–5 och 7 ska, vid behov
och när så är lämpligt, genomdrivas på rättslig väg.
Artikel 35
Uppgifter som ska lämnas till tillsynsmyndigheterna
1.
Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäk
ringsföretag till tillsynsmyndigheterna lämnar de uppgifter som är
nödvändiga för tillsynen. Dessa uppgifter ska minst omfatta vad
som krävs för följande under genomförandet av förfarandet i
artikel 36:
a) Bedömningen av företagens företagsstyrningssystem, den
verksamhet de bedriver, de värderingsprinciper som tilläm
pas i solvenssammanhang, de risker företagen står inför och
deras system för att hantera dessa samt, i fråga om kapital,
struktur, behov och planering.
b) Beslut som framstår som påkallade till följd av vad som fram
kommit när myndigheterna utövat sina tillsynsrättigheter
och -skyldigheter.
2.
Medlemsstaterna ska se till att tillsynsmyndigheterna har
följande befogenheter:
a) Att fastställa art, omfattning och format för de uppgifter som
avses i punkt 1 och som de kräver att försäkrings- och åter
försäkringsföretag ska lämna vid följande tillfällen:
i) Med i förväg fastställd periodicitet.
ii) När i förväg definierade händelser inträffar.
iii) Under undersökningar som gäller ett försäkrings- eller
återförsäkringsföretags situation.
b) Att kräva in alla uppgifter om avtal som innehas av förmed
lare eller ingåtts med tredje man.
c) Att begära information från externa experter, t.ex. revisorer
och aktuarier.
3.
De uppgifter som avses i punkterna 1 och 2 ska omfatta
följande:
a) Kvalitativa eller kvantitativa inslag, eller lämplig kombination
av sådana.
b) Historiska, aktuella eller framåtblickande inslag, eller lämplig
kombination av sådana.
c) Uppgifter från interna eller externa källor, eller lämplig kom
bination av sådana.
4.
De uppgifter som avses i punkterna 1 och 2 ska stå i över
ensstämmelse med följande principer:
a) De ska stå i proportion till arten, omfattningen och kom
plexiteten av det berörda företagets verksamhet, särskilt de
inneboende riskerna med denna verksamhet.
b) De ska vara tillgängliga, fullständiga i varje väsentligt hänse
ende, jämförbara och konsekvent utformade över tiden.
c) De ska vara relevanta, tillförlitliga och förståeliga.
5.
Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäk
ringsföretag ska ha upprättat lämpliga system och strukturer för
att uppfylla kraven i punkterna 1–4 och ett styrdokument som
godkänts av försäkrings- eller återförsäkringsföretagets
förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan och som säkerställer att
de lämnade uppgifterna hela tiden motsvarar kraven.
6.
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att när
mare specificera de uppgifter som avses i punkterna 1–4 i syfte att
nå en lämplig grad av enhetlighet i rapporteringen till
tillsynsorganen.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
Artikel 36
Tillsynens granskningsprocess
1.
Medlemsstaterna ska se till att tillsynsmyndigheterna gran
skar och utvärderar de strategier, processer och rapporteringsru
tiner som försäkrings- och återförsäkringsföretagen har inrättat
för att följa de lagar och andra författningar som antas enligt detta
direktiv.
V
S
0
3
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
650
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/31
Denna granskning och utvärdering ska omfatta bedömningar av
kvalitativa krav med avseende på systemet för företagsstyrning, av
de risker som de berörda företagen står - eller kan komma att stäl
las – inför och av företagens förutsättningar för att kunna bedöma
dessa risker med beaktande av de rådande förhållandena i den
miljö där de verkar.
2.
Tillsynsmyndigheterna ska särskilt granska och utvärdera att
bestämmelserna om följande efterlevs:
a) Företagsstyrningssystem, inklusive egen risk- och solvensbe
dömning, enligt kapitel IV avsnitt 2.
b) Försäkringstekniska avsättningar enligt kapitel VI avsnitt 2.
c) Kapitalkrav enligt kapitel VI avsnitten 4 och 5.
d) Placeringsregler enligt kapitel VI avsnitt 6.
e) Kapitalbasens kvalitet och kvantitet enligt kapitel VI avsnitt 3.
f) Om försäkrings- eller återförsäkringsföretaget använder en
fullständig eller partiell intern modell: kontinuerligt uppfyl
lande av kraven på fullständiga och partiella interna model
ler i kapitel VI avsnitt 4 underavsnitt 3.
3.
Tillsynsmyndigheterna ska ha inrättat lämpliga kontrollred
skap för att kunna påvisa försämringar av den finansiella ställ
ningen för försäkrings- eller återförsäkringsföretag och följa upp
insatserna för att åtgärda sådana försämringar.
4.
Tillsynsmyndigheterna ska bedöma om försäkrings- och
återförsäkringsföretagen har utvecklat tillfredsställande metoder
och praxis för att påvisa möjliga händelser eller framtida föränd
ringar av de ekonomiska förhållandena som skulle kunna påverka
den samlade ekonomiska ställningen negativt i de företag som
berörs.
Tillsynsmyndigheterna ska bedöma företagens förmåga att stå
emot sådana möjliga händelser eller framtida förändringar av de
ekonomiska förhållandena.
5.
Tillsynsmyndigheterna ska ha nödvändiga befogenheter för
att kräva att försäkrings- och återförsäkringsföretag åtgärdar svag
heter eller brister som påvisats i den samlade
tillsynsbedömningen.
6.
De granskningar, utvärderingar och bedömningar som avses
i punkterna 1, 2 och 4 ska genomföras regelbundet.
Tillsynsmyndigheterna ska fastställa en minsta frekvens och
omfattning för dessa granskningar, utvärderingar och bedöm
ningar med beaktande av arten, omfattningen och komplexiteten
av det berörda försäkrings- eller återförsäkringsföretagets
verksamhet.
Artikel 37
Kapitaltillägg
1.
Efter den samlade tillsynsbedömningen får tillsynsmyndig
heterna i särskilda fall genom ett motiverat beslut fastställa ett
krav på kapitaltillägg för ett försäkrings- eller återförsäkringsföre
tag. Denna möjlighet ska endast kunna utnyttjas i följande fall:
a) Om tillsynsmyndigheten har funnit att ett försäkrings- eller
återförsäkringsföretags riskprofil avviker väsentligt från de
antaganden som legat till grund för solvenskapitalkravet,
beräknat med standardformeln i överensstämmelse med
kapitel VI avsnitt 4 underavsnitt 2, och
i) kravet på att använda en intern modell enligt artikel 119
är olämpligt eller har visat sig ineffektivt, eller
ii) en fullständig eller partiell intern modell håller på att
utarbetas i enlighet med artikel 119.
b) Om tillsynsmyndigheten har funnit att ett försäkrings- eller
återförsäkringsföretags riskprofil avviker väsentligt från de
antaganden som legat till grund för solvenskapitalkravet,
beräknat enligt en fullständig eller partiell intern modell i
överensstämmelse med kapitel VI avsnitt 4 underavsnitt 3, på
grund av att vissa kvantifierbara risker inte beaktas i tillräck
lig utsträckning och det inte har lyckats att inom skälig tid
anpassa modellen så att den bättre ger uttryck för den före
liggande riskprofilen.
c) Om tillsynsmyndigheten har funnit att ett försäkrings- eller
återförsäkringsföretags företagsstyrningssystem avviker
väsentligt från de normer som fastställs genom kapitel IV
avsnitt 2, att dessa avvikelser medför att företaget inte kan
garantera en korrekt identifiering, mätning, övervakning,
hantering och rapportering av de risker som det är – eller kan
komma att bli – exponerat för och att det är osannolikt att
bristerna kan korrigeras inom skälig tid endast genom insats
av andra åtgärder.
2.
I de fall som anges i punkt 1 a och b ska kapitaltillägget
beräknas så att det säkerställs att företaget uppfyller kraven i
artikel 101.3.
I de fall som beskrivs under punkt 1 c ska kapitaltillägget vara
proportionerligt mot de betydande risker som uppstått på grund
av de brister som föranledde tillsynsmyndigheten att besluta om
kapitaltillägg.
3.
I de fall som anges i punkt 1 b och c ska tillsynsmyndighe
ten se till att försäkrings- eller återförsäkringsföretaget vidtar alla
ansträngningar för att avhjälpa de risker som ledde till föreläggan
det av ett krav på kapitaltillägg.
4.
Tillsynsmyndigheten ska granska det krav på kapitaltillägg
som avses i punkt 1 minst en gång om året och upphäva det när
företaget har avhjälpt de brister som ledde till föreläggandet.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
651
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
5.
Det icke-tillfredsställande solvenskapitalkravet ska ersättas
med samma solvenskapitalkrav plus det kapitaltillägg som
förelagts.
Utan hinder av punkt 1 ska solvenskapitalkravet inte innefatta det
kapitaltillägg som förelagts i enlighet med punkt 1 c för beräk
ning av den riskmarginal som anges i artikel 77.5.
6.
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att ytter
ligare specificera de omständigheter under vilka ett krav på kapi
taltillägg kan föreläggas och metoderna för beräkningen av ett
sådant krav.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
Artikel 38
Tillsyn över funktioner och verksamheter som omfattas av
uppdragsavtal
1.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 49 ska med
lemsstaterna se till att försäkrings- och återförsäkringsföretag som
ingår uppdragsavtal beträffande en funktion eller försäkrings- eller
återförsäkringsverksamhet vidtar de åtgärder som krävs för att
garantera att följande villkor uppfylls:
a) Tjänsteleverantören ska samarbeta med försäkrings- eller
återförsäkringsföretagets tillsynsmyndigheter avseende de
funktioner eller verksamheter som omfattas av
uppdragsavtal.
b) Försäkrings- och återförsäkringsföretagen, deras revisorer
och tillsynsmyndigheterna ska ha faktisk tillgång till uppgif
ter som rör de funktioner eller verksamheter som omfattas av
uppdragsavtal.
c) Tillsynsmyndigheterna ska ha faktiskt tillträde till tjänstele
verantörens lokaler och ska kunna utöva dessa
tillträdesrättigheter.
2.
Den medlemsstat där tjänsteleverantören är etablerad ska
tillåta att försäkrings- eller återförsäkringsföretagets tillsynsmyn
digheter – själva eller genom personer som de utser för detta
ändamål – genomför inspektioner på plats i tjänsteleverantörens
lokaler. Försäkrings- eller återförsäkringsföretagets tillsynsmyn
dighet ska underrätta de relevanta myndigheterna i tjänsteleveran
törens medlemsstat innan de genomför inspektionen på plats.
Om det gäller en enhet som inte är föremål för tillsyn, ska tillsyns
myndigheten vara relevant myndighet.
Tillsynsmyndigheterna i försäkrings- eller återförsäkringsföreta
gets medlemsstat får delegera sådana inspektioner på plats till till
synsmyndigheterna i den medlemsstat där tjänsteleverantören är
etablerad.
Artikel 39
Överlåtelse av försäkringsbestånd
1.
Medlemsstaterna ska, på de villkor som föreskrivs i natio
nell lag, ge försäkrings- och återförsäkringsföretag med huvud
kontor inom deras territorier tillstånd att, helt eller delvis, överlåta
sådana egna bestånd av försäkringsavtal, som slutits med stöd av
etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster, till ett
acceptföretag som är etablerat inom gemenskapen.
Tillstånd till sådan överlåtelse får ges endast om tillsynsmyndig
heterna i acceptföretagets hemmedlemsstat intygar att acceptfö
retaget har tillräcklig medräkningsbar kapitalbas för att täcka det
solvenskapitalkrav som anges i artikel 100 första stycket sedan
överlåtelsen beaktats.
2.
För försäkringsföretag ska punkterna 3–6 gälla.
3.
Om en filial avser att, helt eller delvis, överlåta egna bestånd
av försäkringsavtal, ska den medlemsstat där filialen är belägen
rådfrågas.
4.
I de fall som avses i punkterna 1 och 3 ska tillsynsmyndig
heterna i det överlåtande försäkringsföretagets hemmedlemsstat
ge tillstånd till överlåtelsen efter att ha inhämtat godkännande
från myndigheterna i de medlemsstater där kontrakten ingicks,
antingen enligt etableringsfriheten eller rätten att tillhandahålla
tjänster.
5.
Myndigheterna i de medlemsstater som rådfrågas ska, inom
tre månader efter det att de mottagit begäran om samråd, lämna
sina yttranden eller medgivanden till myndigheterna i det överlå
tande försäkringsföretagets hemmedlemsstat.
Om de myndigheter som rådfrågats inte lämnat något svar inom
denna tid ska detta tolkas som att de har givit sitt tysta
medgivande.
6.
En överlåtelse av försäkringsbestånd som tillåtits med stöd
av punkterna 1–5 ska offentliggöras antingen före eller efter auk
torisationen i överensstämmelse med nationell lag i hemmedlems
staten eller den medlemsstat där risken är belägen eller i
medlemsstaten för åtagandet.
Sådana överlåtelser ska automatiskt bli gällande gentemot försäk
ringstagare, de försäkrade och alla andra för vilka de överlåtna
avtalen medför rättigheter eller skyldigheter.
Första och andra styckena i denna punkt ska inte inverka på med
lemsstaternas rätt att ge försäkringstagarna möjlighet att säga upp
avtal inom en fastställd tid efter en överlåtelse.
V
S
2
3
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
652
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/33
KAPITEL IV
Villkor för utövandet av verksamheten
A v s n i t t 1
F ö r v a l t n i n g s - , l e d n i n g s - e l l e r
t i l l s y n s o r g a n e t s a n s v a r
Artikel 40
Förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganets ansvar
Medlemsstaterna ska säkerställa att försäkrings- och återförsäk
ringsföretagens förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan har det
yttersta ansvaret för att varje berört företag följer de lagar och
andra författningar som antas enligt detta direktiv.
A v s n i t t 2
F ö r e t a g s s t y r n i n g s s y s t e m
Artikel 41
Allmänna krav på företagsstyrningen
1.
Medlemsstaterna ska kräva att alla försäkrings- och återför
säkringsföretag har upprättat ett effektivt företagsstyrningssystem
som garanterar en sund och ansvarsfull företagsledning.
Systemet ska minst omfatta en tillfredsställande och överblickbar
organisationsstruktur med en tydlig ansvarsfördelning med lämp
lig grad av uppdelning av uppgifterna och ett effektivt system för
att säkerställa att information förs vidare. Det ska vara utformat
så att det uppfyller kraven i artiklarna 42–49.
Företagsstyrningssystemet ska regelbundet ses över internt.
2.
Företagsstyrningssystemet ska stå i proportion till
försäkrings- eller återförsäkringsföretagets art, storlek och
komplexitet.
3.
Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska ha utarbetat
styrdokument för åtminstone riskhantering, internkontroll,
internrevision och, i tillämpliga fall, verksamhet som omfattas av
uppdragsavtal. De ska se till att dessa styrdokument efterföljs.
Styrdokumenten ska ses över minst en gång per år. Förvaltnings-,
lednings- eller tillsynsorganets förhandsgodkännande ska krävas
för styrdokumenten, som ska anpassas när väsentliga föränd
ringar av det berörda systemet eller området inträffar.
4.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska vidta rimliga
åtgärder för att garantera att deras verksamhet bedrivs med kon
tinuitet och på ett korrekt sätt, inklusive utvecklingen av bered
skapsplaner. Företaget ska i detta syfte använda lämpliga och
proportionella system, resurser och förfaranden.
5.
Tillsynsmyndigheterna ska ha tillräckliga medel, metoder
och befogenheter för att kontrollera försäkrings- och återförsäk
ringsföretagens företagsstyrningssystem och för att utvärdera
framväxande risker som företagen påvisat och som kan påverka
sundheten i deras finansiella situation.
Medlemsstaterna ska se till att tillsynsmyndigheterna har befogen
het att kräva att ett företagsstyrningssystem förbättras och för
stärks för att säkerställa att kraven i artiklarna 42–49 efterlevs.
Artikel 42
Lämplighetskrav för personer som leder företagets
verksamhet eller utför andra centrala funktioner
1.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska se till att alla
personer som leder företagets verksamhet eller utför andra cen
trala funktioner vid varje tidpunkt uppfyller följande krav:
a) Deras kvalifikationer, kunskaper och erfarenheter inom verk
samhetsområdet är tillräckliga för att de ska kunna utöva en
sund och ansvarsfull företagsledning.
b) Deras anseende och integritet motsvarar högt ställda krav.
2.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska meddela till
synsmyndigheten varje förändring av den personkrets som leder
verksamheten eller har ansvaret för andra centrala funktioner och
därvid att lämna alla uppgifter som är nödvändiga för att man ska
kunna bedöma om nytillkomna medlemmar av företagsledningen
har den lämplighet som krävs.
3.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska underrätta sina
tillsynsmyndigheter om någon av de personer som avses i punk
terna 1 och 2 har ersatts på grund av att han eller hon inte längre
uppfyller kraven i punkt 1.
Artikel 43
Styrkande av gott anseende
1.
När en värdmedlemsstat av sina egna medborgare kräver
vandelsintyg eller bevis om att de inte tidigare varit försatta i kon
kurs, eller både och, ska medlemsstaten, när det gäller medbor
gare i andra medlemsstater, som tillräckligt bevis godta ett utdrag
ur belastningsregistret eller, i avsaknad därav, motsvarande hand
lingar, utfärdade av en behörig rättslig eller administrativ myndig
het i hemmedlemsstaten eller i den medlemsstat där den utländske
medborgaren senast har uppehållit sig och som visar att dessa
krav är tillgodosedda.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
653
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
2.
Om hemmedlemsstaten eller den medlemsstat där utlän
ningen senast har uppehållit sig inte utfärdar sådana handlingar
som avses i punkt 1, får dessa ersättas av en förklaring under ed –
eller, i medlemsstater där inga bestämmelser om edgång finns, av
en försäkran – av den utländske medborgaren inför en behörig
rättslig eller administrativ myndighet eller, i förekommande fall,
inför en notarie i hemmedlemsstaten eller i den medlemsstat där
den utländske medborgaren senast har uppehållit sig.
Myndigheten eller notarien ska utfärda ett intyg om edgång eller
avgiven försäkran.
Den förklaring som avses i första stycket får, när det gäller ingen
tidigare konkurs, också avges inför en behörig näringsorganisa
tion i den berörda medlemsstaten.
3.
De handlingar och intyg som avses i punkterna 1 och 2 får
vid ingivandet inte vara äldre än tre månader.
4.
Medlemsstaterna ska utse de myndigheter och organisatio
ner som ska ha behörighet att utfärda handlingar som avses i
punkterna 1 och 2 och ska genast underrätta övriga medlemssta
ter och kommissionen om detta.
Varje medlemsstat ska även underrätta övriga medlemsstater och
kommissionen om de myndigheter och organisationer till vilka de
i punkterna 1 och 2 nämnda handlingarna ska ges in till stöd för
en ansökan om att inom ifrågavarande medlemsstat bedriva sådan
verksamhet som avses i artikel 2.
Artikel 44
Riskhantering
1.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska ha upprättat
effektiva riskhanteringssystem som innefattar de strategier, pro
cesser och rapporteringsrutiner som är nödvändiga för att på
företags- och gruppnivå fortlöpande kunna identifiera, mäta,
övervaka, hantera och rapportera de risker som de är, eller kan
komma att bli, exponerade för och det inbördes beroendet mel
lan dessa.
Riskhanteringssystemet ska vara effektivt och väl integrerat med
försäkrings- eller återförsäkringsföretagets organisationsstruktur
och beslutsprocesser, med lämplig hänsyn till vilka personer som
faktiskt leder företaget eller innehar andra nyckelpositioner.
2.
Riskhanteringssystemet ska avse såväl sådana risker som ska
ingå vid beräkningen av solvenskapitalkravet enligt artikel 101.4
som risker som inte, eller endast delvis, ska beaktas vid denna
beräkning.
Riskhanteringssystemet ska omfatta minst följande områden:
a) Teckning av försäkringar och avsättningar.
b) ALM-tekniker (”asset–liability management”).
c) Placeringar, särskilt i derivatinstrument och liknande
åtaganden.
d) Hantering av likviditets- och koncentrationsrisker.
e) Hantering av operativ risk.
f) Återförsäkring och andra riskreduceringstekniker.
Det styrdokument för riskhantering som avses i artikel 41.3 ska
innehålla riktlinjer avseende andra stycket leden a–f i denna
punkt.
3.
I fråga om placeringsrisker ska försäkrings- och återförsäk
ringsföretagen styrka att de uppfyller kraven i kapitel VI avsnitt 6.
4.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska inrätta en risk
hanteringsfunktion som ska ges en struktur som underlättar
genomförandet av riskhanteringssystemet.
5.
För försäkrings- och återförsäkringsföretag som använder
en partiell eller fullständig intern modell som godkänts enligt
artiklarna 112 och 113 ska riskhanteringsfunktionen också
ansvara för följande:
a) Att utforma och genomföra den interna modellen.
b) Att testa och validera den interna modellen.
c) Att dokumentera den interna modellen, inbegripet senare
ändringar av den.
d) Att analysera den interna modellens funktion och utarbeta
sammanfattande rapporter om resultaten.
e) Att underrätta förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet
om de resultat den interna modellen presterar, föreslå områ
den där förbättringar krävs och informera organet om hur
insatserna för att avhjälpa tidigare påvisade svagheter
fortskrider.
Artikel 45
Egen risk- och solvensbedömning
1.
Varje försäkringsföretag och återförsäkringsföretag ska som
en del av sitt riskhanteringssystem genomföra en egen risk- och
solvensbedömning.
Bedömningen ska minst omfatta följande:
a) Det totala solvenskravet med beaktande av företagets speci
fika riskprofil, godkända risktoleransgränser och
affärsstrategi.
b) Fortlöpande uppfyllelse av kapitalkraven i kapitel VI avsnit
ten 4 och 5 och av kraven på försäkringstekniska avsätt
ningar i kapitel VI avsnitt 2.
V
S
4
3
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
654
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/35
c) Hur betydande avvikelsen är mellan det berörda företagets
riskprofil och de antaganden som legat till grund för solvens
kravet enligt artikel 101.3 är, beräknat enligt kapitel VI
avsnitt 4 underavsnitt 2 antingen med standardformeln eller
med hjälp av företagets partiella eller fullständiga interna
modell i enlighet med kapitel VI avsnitt 4 underavsnitt 3.
2.
För tillämpningen av punkt 1 a ska det berörda företaget ha
infört processer som står i proportion till arten, omfattningen och
komplexiteten av de inneboende riskerna i dess verksamhet, och
som gör det möjligt att korrekt kunna påvisa och värdera de ris
ker som det står inför på kort och lång sikt och som det är, eller
kan komma att bli, exponerat för. Företaget ska redovisa de meto
der det använt i denna bedömning.
3.
Om en intern modell används, ska i det fall som avses i
punkt 1 c bedömningen även omfatta den omkalibrering som
omvandlar interna risktal till det riskmått och den kalibrering som
gäller för solvenskapitalkravet.
4.
Den egna risk- och solvensbedömningen ska ingå som en
integrerad del i affärsstrategin och beaktas konsekvent vid företa
gets strategiska beslut.
5.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska genomföra den
bedömning som avses i punkt 1 regelbundet och utan dröjsmål
när någon väsentlig förändring av deras riskprofil inträffat.
6.
Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska underrätta
tillsynsmyndigheterna om resultaten av varje egen risk- och sol
vensbedömning som en del av uppgiftslämnandet enligt
artikel 35.
7.
Den egna risk- och solvensbedömningen ska inte användas
för att beräkna kapitalkrav. Solvenskapitalkravet ska endast jus
teras i enlighet med artiklarna 37, 231-233 och 238.
Artikel 46
Internkontroll
1.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska ha upprättat ett
effektivt system för internkontroll.
Det systemet ska minst omfatta förvaltnings- och redovisnings
metoder, ramar för internkontrollen, lämpliga rapporteringsruti
ner på alla nivåer av företaget och en funktion för regelefterlevnad.
2.
Funktionen för regelefterlevnad ska bland annat innefatta
rådgivning till förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet i fråga
om efterlevnaden av lagar och andra författningar som antas
enligt detta direktiv. Den ska också bedöma de möjliga konse
kvenserna av förändringar av de rättsliga ramarna för det berörda
företagets verksamheter och påvisande och bedömning av risker
för bristande regelefterlevnad.
Artikel 47
Internrevision
1.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska inrätta en effek
tiv internrevisionsfunktion.
Internrevisionsfunktionen ska också utvärdera hur lämpligt och
effektivt systemet för internkontroll är samt andra aspekter av
företagsstyrningssystemet.
2.
Internrevisionsfunktionen ska verka objektivt och obero
ende i förhållande till de operativa funktionerna.
3.
Internrevisionsfunktionens resultat och rekommendationer
ska rapporteras till förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet
som ska besluta om vilka åtgärder som ska vidtas med hänsyn till
dessa resultat och rekommendationer, och ser till att dessa åtgär
der genomförs.
Artikel 48
Aktuariefunktion
1.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska upprätta en
effektiv aktuariefunktion som ska:
a) samordna beräkningen av de försäkringstekniska
avsättningarna,
b) säkerställa lämpligheten av de metoder och de underliggande
modeller som används samt av de antaganden som görs vid
beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna,
c) bedöma om data som används vid beräkningen av de försäk
ringstekniska avsättningarna är tillräckliga och av den kvali
tet som krävs,
d) jämföra bästa skattningar med den faktiska utvecklingen,
e) informera förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet om
graden av tillförlitlighet och lämplighet i beräkningarna av
försäkringstekniska avsättningar,
f) se över beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna
i de fall som anges i artikel 82,
g) yttra sig om den övergripande policyn för tecknande av
försäkring,
h) yttra sig om lämpligheten av de utnyttjade återförsäkrings
lösningarna, och
i) bidra till att det riskhanteringssystem som avses i artikel 44
genomförs effektivt, särskilt när det gäller de riskmodeller
som ligger till grund för beräkningen av kapitalkrav enligt
kapitel VI avsnitten 4 och 5 och för den bedömning som
avses i artikel 45.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
655
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
2.
Aktuariefunktionen ska utövas av personer som har kun
skaper i försäkrings- och finansmatematik på en nivå som moti
veras av arten, omfattningen och komplexiteten av de inneboende
riskerna i försäkrings- eller återförsäkringsföretagets verksamhet,
och som kan styrka sina erfarenheter på området enligt tillämp
liga krav inom branschen eller andra gällande normer.
Artikel 49
Uppdragsavtal
1.
Medlemsstaterna ska säkerställa att försäkrings- och återför
säkringsföretag som ingår uppdragsavtal beträffande funktioner
eller försäkrings- eller återförsäkringsverksamheter behåller det
fulla ansvaret för att uppfylla alla sina förpliktelser enligt detta
direktiv.
2.
Uppdragsavtal får inte ingås beträffande kritiska eller vik
tiga operativa funktioner eller verksamheter om det leder till
något av följande:
a) Kvaliteten hos det berörda företagets företagsstyrningssystem
försämras väsentligt.
b) Den operativa risken ökas i otillbörlig utsträckning.
c) Tillsynsmyndigheterna får försämrade möjligheter att kon
trollera att företaget uppfyller sina förpliktelser.
d) Hinder skapas för att fortlöpande ge försäkringstagarna till
fredsställande service.
3.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska i god tid under
rätta tillsynsmyndigheterna innan de ingår uppdragsavtal beträf
fande kritiska eller viktiga funktioner eller verksamheter och
också om därpå följande väsentliga förändringar inom dessa funk
tioner eller verksamheter.
Artikel 50
Genomförandeåtgärder
1.
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att ytter
ligare specificera följande:
a) Delarna i de system som avses i artiklarna 41, 44, 46 och 47,
särskilt de områden som ska tas upp i försäkrings- och åter
försäkringsföretagens styrdokument för ALM-tekniker och
placeringar enligt artikel 44.2.
b) De funktioner som avses i artiklarna 44 och 46-48.
c) Kraven i artikel 42 och de företagsfunktioner som berörs av
dem.
d) Villkor för uppdragsavtal, särskilt till tjänsteleverantörer i
tredjeländer.
2.
När det är nödvändigt att garantera adekvat samstämmig
het vad avser den bedömning som nämns i artikel 45.1 a får kom
missionen anta genomförandeåtgärder för att ytterligare
specificera delarna i den bedömningen.
3.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av
detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med
det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i
artikel 301.3.
A v s n i t t 3
O f f e n t l i g g ö r a n d e n
Artikel 51
Lägesrapport om solvens och finansiell ställning: innehåll
1.
Medlemsstaterna ska, med beaktande av uppgifterna som
krävs enligt artikel 35.3 och principerna i artikel 35.4, kräva att
varje försäkrings- och återförsäkringsföretag årligen offentliggör
en lägesrapport beträffande sin solvenssituation och finansiella
ställning.
Rapporten ska innehålla följande, i fullständig form eller genom
hänvisning till likvärdig information, både till art och omfattning,
som offentliggjorts för att uppfylla andra rättsliga eller adminis
trativa krav:
a) En beskrivning av företagets verksamhet och resultat.
b) En beskrivning av företagsstyrningssystemet och en bedöm
ning av dess lämplighet med hänsyn till företagets riskprofil.
c) En beskrivning där varje riskkategori behandlas separat av
riskexponering, riskkoncentration, riskreducering och
riskkänslighet.
d) En beskrivning, med separat behandling av tillgångar, försäk
ringstekniska avsättningar och andra skulder, av underlagen
och metoderna för deras värdering med förklaring av even
tuella större skillnader mellan dessa och dem som tillämpas
vid värderingen av dem i den finansiella rapporteringen.
e) En beskrivning av dispositionen av egna kapitalet, som minst
tar upp följande:
i) Kapitalbasens struktur och belopp samt kvalitet.
ii) Beloppen för solvenskapitalkravet och
minimikapitalkravet.
iii) Det alternativ för att beräkna solvenskapitalkravet som
anges i artikel 304.
V
S
6
3
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
656
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/37
iv) Information som klargör de huvudsakliga skillnaderna
mellan de antaganden som legat till grund för standard
formeln och de som ligger till grund för den eventuella
interna modell som företaget använder vid beräkningen
av sitt solvenskapitalkrav.
v) Storleken av underskridande av minimikapitalkravet
eller väsentliga underskridanden av solvenskapitalkravet
under rapporteringsperioden, även om dessa förhållan
den senare rättats till, samt en förklaring av deras
ursprung och följder och en redogörelse för korrige
rande åtgärder som vidtagits.
2.
Den beskrivning som avses i punkt 1 e i ska innehålla en
analys av eventuella väsentliga förändringar som inträffat sedan
den föregående rapporteringsperioden och en förklaring av even
tuella större skillnader i förhållande till värderingen av sådana
delar i den finansiella rapporteringen samt en kort beskrivning av
i vilken mån kapital kan överföras.
I den uppgift om solvenskapitalkravet som avses i punkt 1 e ii ska
separat anges det belopp som beräknats enligt kapitel VI avsnitt 4
underavsnitten 2 och 3 och eventuellt kapitaltillägg som ålagts
enligt artikel 37 eller effekten av de specifika parametrar som
försäkrings- eller återförsäkringsföretaget ska använda i enlighet
med artikel 110, med kortfattad uppgift om den berörda tillsyns
myndighetens skäl för sitt krav.
Medlemsstaterna får dock – utan att detta påverkar andra offent
liggöranden som är obligatoriska enligt andra rättsliga och admi
nistrativa krav – föreskriva att även om solvenskapitalkravet i
punkt 1 e ii offentliggörs behöver inte kapitaltillägget, eller effek
ten av de specifika parametrar som försäkrings- eller återförsäk
ringsföretaget måste använda i enlighet med artikel 110,
offentliggöras separat under en övergångsperiod som löper ut
senast den 31 oktober 2017.
Offentliggörandet av solvenskapitalkravet ska i tillämpliga fall
åtföljas av en uppgift om att beloppet blir slutgiltigt först efter det
att tillsynsmyndigheten gjort sin bedömning.
Artikel 52
Information till och rapporter från Ceiops
1.
Medlemsstaterna ska föreskriva att tillsynsmyndigheterna
årligen ska lämna följande uppgifter till Ceiops:
a) Genomsnittligt kapitaltillägg per företag och fördelningen av
det kapitaltillägg som tillsynsmyndigheten ålagt under det
föregående året, uttryckt i procent av solvenskapitalkravet
och med separat redovisning avseende
i) samtliga försäkrings- och återförsäkringsföretag,
ii) livförsäkringsföretag,
iii) skadeförsäkringsföretag,
iv) försäkringsföretag som bedriver både livförsäkrings- och
skadeförsäkringsverksamhet,
v) återförsäkringsföretag.
b) För var och en av de uppgifter som anges i led a: andelen av
kapitaltillägg som ålagts enligt artikel 37.1 a, b och c.
2.
Ceiops ska årligen offentliggöra följande uppgifter:
a) Den totala fördelningen av tilläggskapitalet för samtliga med
lemsstater, uttryckt i procent av solvenskapitalkravet och
separat redovisat för
i) samtliga försäkrings- och återförsäkringsföretag,
ii) livförsäkringsföretag,
iii) skadeförsäkringsföretag,
iv) försäkringsföretag som bedriver både livförsäkrings- och
skadeförsäkringsverksamhet,
v) återförsäkringsföretag.
b) Fördelningen av kapitaltilläggen för varje medlemsstat sepa
rat, uttryckt i procent av solvenskapitalkravet, för samtliga
försäkrings- och återförsäkringsföretag i den berörda
medlemsstaten.
c) För var och en av de uppgifter som avses i leden a och b,
andelen av kapitaltillägg som ålagts enligt artikel 37.1 a, b
och c.
3.
Ceiops ska överlämna de uppgifter som anges i punkt 2 till
Europaparlamentet, rådet och kommissionen tillsammans med en
rapport som redogör för graden av samstämmighet mellan till
synsmyndigheternas tillämpning av krav på kapitaltillägg i de
olika medlemsstaterna.
Artikel 53
Lägesrapport om solvens och finansiell ställning:
tillämpliga principer
1.
Tillsynsmyndigheterna ska tillåta att försäkrings- och åter
försäkringsföretag inte offentliggör uppgifter i följande fall:
a) Om ett företags konkurrenter skulle gynnas i otillbörlig grad
om uppgifterna offentliggjordes.
b) Om ett företag är ålagt tystnadsplikt eller sekretess genom
sina förpliktelser mot försäkringstagarna eller andra relatio
ner med motparter.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
657
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
2.
Om tillsynsmyndigheten har tillåtit att uppgifter inte offent
liggörs, ska företagen ange detta i lägesrapporten om solvens och
finansiell ställning med uppgift om skälen till detta.
3.
Tillsynsmyndigheterna ska tillåta att försäkrings- och åter
försäkringsföretag utnyttjar, eller hänvisar till, offentliggöranden
som gjorts för att uppfylla andra rättsliga eller administrativa krav,
såvida dessa offentliggöranden till såväl art som omfattning är lik
värdiga med den information som krävs enligt artikel 51.
4.
Punkterna 1 och 2 ska inte tillämpas på de uppgifter som
avses i artikel 51.1 e.
Artikel 54
Lägesrapport om solvens och finansiell ställning:
uppdateringar och frivilliga ytterligare uppgifter
1.
Om någon betydande förändring inträffat som i väsentlig
grad minskat relevansen hos de uppgifter som offentliggjorts
enligt artiklarna 51 och 53, ska försäkrings- och återförsäkrings
företag offentliggöra lämplig information om arten och följderna
av denna betydande förändring.
Vid tillämpningen av första stycket ska minst följande anses vara
betydande förändringar:
a) Det har konstaterats att minimikapitalkravet inte är uppfyllt,
och tillsynsmyndigheterna antingen bedömer att företaget
inte kommer att kunna överlämna någon realistisk kortsiktig
finansiell saneringsplan eller inte erhåller någon sådan plan
inom en månad efter det datum då underlåtelsen upptäcktes.
b) Ett väsentligt underskridande av solvenskapitalkravet har
konstaterats, och tillsynsmyndigheterna har efter två måna
der efter det datum då underlåtelsen upptäcktes inte erhållit
någon realistisk åtgärdsplan.
I fall enligt andra stycket a ska tillsynsmyndigheterna kräva att
företaget i fråga omedelbart offentliggör beloppet av underskri
dandet tillsammans med en förklaring av dess orsaker och följder
samt eventuella vidtagna korrigerande åtgärder. Om en kortsiktig
finansiell saneringsplan ursprungligen bedömts vara realistisk
men avvikelsen från minimikapitalkravet ändå inte har korrige
rats inom tre månader från det att den konstaterats, ska avvikel
sen offentliggöras vid utgången av denna period tillsammans med
en förklaring av dess orsaker och följder samt eventuella vidtagna
korrigerande åtgärder samt eventuella ytterligare planerade korri
gerande åtgärder.
I fall enligt andra stycket b ska tillsynsmyndigheterna kräva att
företaget i fråga omedelbart offentliggör beloppet för underskri
dandet tillsammans med en förklaring av dess orsaker och följder
samt eventuella vidtagna korrigerande åtgärder. Om en åtgärds
plan ursprungligen har bedömts vara realistisk men avvikelsen
från minimikapitalkravet ändå inte har korrigerats inom sex
månader från det att den konstaterats, ska avvikelsen offentliggö
ras vid utgången av denna period tillsammans med en förklaring
av dess orsaker och följder samt eventuella vidtagna korrigerande
åtgärder samt eventuella ytterligare planerade korrigerande
åtgärder.
2.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag får frivilligt offent
liggöra varje uppgift eller förklaring som rör deras solvens eller
finansiella ställning för vilken offentliggörande inte krävs genom
artiklarna 51 och 53 och punkt 1 i den här artikeln.
Artikel 55
Lägesrapport om solvens och finansiell ställning:
styrdokument och godkännande
1.
Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäk
ringsföretag ska ha upprättat lämpliga system och strukturer för
att uppfylla kraven i artiklarna 51 och 53 och artikel 54.1 samt
ett styrdokument som säkerställer att alla uppgifter som offent
liggörs i enlighet med artiklarna 51, 53 och 54 fortlöpande är
relevanta.
2.
Lägesrapporten ska godkännas av försäkrings- eller återför
säkringsföretagets förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan och
får offentliggöras först efter detta godkännande.
Artikel 56
Lägesrapport om solvens och finansiell ställning:
genomförandeåtgärder
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att ytterligare
specificera vilka uppgifter som obligatoriskt ska offentliggöras
och formerna för detta.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
A v s n i t t 4
K v a l i f i c e r a d e i n n e h a v
Artikel 57
Förvärv
1.
Medlemsstaterna ska kräva att alla fysiska eller juridiska per
soner, eller sådana personer i samråd (nedan kallade tilltänkta för
värvare), som har fattat ett beslut om att direkt eller indirekt
förvärva ett kvalificerat innehav i ett försäkrings- eller återförsäk
ringsföretag, eller om att ytterligare öka, direkt eller indirekt, ett
kvalificerat innehav i ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag,
varigenom andelen av röstetalet eller kapitalet kommer att över
stiga 20 %, 30 % eller 50 % eller så att försäkrings- eller återför
säkringsföretaget kommer att få ställning av dotterföretag,
(tilltänkt förvärv), först skriftligen underrättar tillsynsmyndighe
terna för det försäkrings- eller återförsäkringsföretag i vilket de
avser att förvärva eller ytterligare öka ett kvalificerat innehav om
V
S
8
3
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
658
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/39
storleken på det tilltänkta innehavet samt lämnar relevanta upp
gifter enligt artikel 59.4. Medlemsstaterna behöver inte tillämpa
tröskelvärdet 30 % om de tillämpar ett tröskelvärde på en tredje
del enligt artikel 9.3 a i direktiv 2004/109/EG.
2.
Medlemsstaterna ska kräva att varje fysisk eller juridisk per
son som har fattat ett beslut om att avyttra, direkt eller indirekt,
ett kvalificerat innehav i ett försäkrings- eller återförsäkringsföre
tag först skriftligen underrättar tillsynsmyndigheterna i företagets
hemmedlemsstat om storleken av den personens innehav efter det
avsedda avyttrandet. En sådan person ska även underrätta tillsyns
myndigheten om ett beslut om att minska den personens kvalifi
cerade innehav i sådan mån att dennes andel av röstetalet eller
kapitalet skulle understiga 20 %, 30 % eller 50 %, eller så att
försäkrings- eller återförsäkringsföretagets ställning som dotter
företag till den personen därigenom skulle upphöra. Medlemssta
terna behöver inte tillämpa tröskelvärdet 30 % om de tillämpar ett
tröskelvärde på en tredjedel enligt artikel 9.3 a i direktiv
2004/109/EG.
Artikel 58
Bedömningsperiod
1.
Utan dröjsmål och under alla förhållanden senast två arbets
dagar efter mottagandet av den obligatoriska underrättelsen enligt
artikel 57.1 samt efter ett eventuellt därpå följande mottagande av
den information som avses i punkt 2, ska tillsynsmyndigheterna
för den tilltänkte förvärvaren skriftligen bekräfta mottagandet.
Tillsynsmyndigheterna ska göra bedömningen enligt artikel 59.1
(bedömningen) inom 60 arbetsdagar från och med den skriftliga
bekräftelsen av mottagandet av underrättelsen och av alla de
handlingar som medlemsstaten kräver ska bifogas underrättelsen
i enlighet med förteckningen i artikel 59.4 (bedömningsperioden)
Tillsynsmyndigheterna ska, vid tidpunkten för den skriftliga
bekräftelsen, informera den tilltänkte förvärvaren om den dag då
bedömningsperioden löper ut.
2.
Tillsynsmyndigheterna får under bedömningsperioden vid
behov, och inte senare än den femtionde arbetsdagen i bedöm
ningsperioden, begära ytterligare uppgifter som krävs för att slut
föra bedömningen. Denna begäran ska vara skriftlig och ska klart
ange vilka ytterligare uppgifter som krävs.
Bedömningsperioden ska avbrytas mellan det datum då tillsyns
myndigheterna begär in uppgifter och det datum då svar tas emot
från den tilltänkte förvärvaren. Avbrottet får inte överstiga tjugo
arbetsdagar. Om tillsynsmyndigheterna därefter begär ytterligare
uppgifter för komplettering eller förtydligande av uppgifterna, vil
ket de själva får besluta om, får detta inte leda till att bedömnings
perioden avbryts.
3.
Tillsynsmyndigheterna får förlänga det avbrott som avses i
punkt 2 andra stycket till högst trettio arbetsdagar om den till
tänkte förvärvaren är
a) etablerad eller reglerad utanför gemenskapen, eller
b) en fysisk eller juridisk person och inte underställd tillsyn
enligt det här direktivet eller rådets direktiv 85/611/EEG av
den 20 december 1985 om samordning av lagar och andra
författningar som avser företag för kollektiva investeringar i
överlåtbara värdepapper (fondföretag)
(1) EGT L 375, 31.12.1985, s. 3.
(1), direktiv
2004/39/EG eller direktiv 2006/48/EG.
4.
Om tillsynsmyndigheterna efter avslutad bedömning beslu
tar att motsätta sig det tilltänkta förvärvet, ska de inom två arbets
dagar, och inom bedömningsperioden, skriftligen underrätta den
tilltänkte förvärvaren och ange skälen för sitt beslut. Om inget
annat föreskrivs i nationell lagstiftning, får en lämplig motivering
av beslutet göras tillgänglig för allmänheten på den tilltänkte för
värvarens begäran. Detta får inte hindra en medlemsstat från att
ge tillsynsmyndigheten befogenhet att offentliggöra beslutet utan
att den tilltänkte förvärvaren begär detta.
5.
Om tillsynsmyndigheterna inom bedömningsperioden inte
skriftligen motsätter sig det tilltänkta förvärvet, ska förvärvet
anses vara godkänt.
6.
Tillsynsmyndigheterna får fastställa en maximiperiod inom
vilken det tilltänkta förvärvet ska vara genomfört och förlänga
den när det är lämpligt.
7.
Medlemsstaterna får inte införa strängare krav på underrät
telse till och godkännande av tillsynsmyndigheterna av ett direkt
eller indirekt förvärv av rösträtter eller kapital än de som före
skrivs i detta direktiv.
8.
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder som när
mare specificerar justeringar av kriterierna i artikel 59.1 för att
beakta den framtida utvecklingen och sörja för en enhetlig til
lämpning av artiklarna 57–63.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
Artikel 59
Bedömning
1.
Vid bedömningen av underrättelsen enligt artikel 57.1 och
av uppgifterna enligt artikel 58.2 ska tillsynsmyndigheterna, för
att säkerställa sund och ansvarsfull ledning av det försäkrings-
eller återförsäkringsföretag som förvärvet gäller, och med beak
tande av den tilltänkte förvärvarens sannolika påverkan på
försäkrings- eller återförsäkringsföretaget, på grundval av samt
liga följande kriterier bedöma om den tilltänkte förvärvaren är
lämplig och det tilltänkta förvärvet är ekonomiskt sunt:
a) Den tilltänkte förvärvarens anseende.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
659
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
b) Det anseende och de erfarenheter de personer har som kom
mer att leda försäkrings- eller återförsäkringsföretagets verk
samhet till följd av det tilltänkta förvärvet.
c) Den tilltänkte förvärvarens ekonomiska ställning, särskilt när
det gäller den typ av verksamhet som bedrivs eller ska bedri
vas i det försäkrings- eller återförsäkrings företag som förvär
vet gäller.
d) Om försäkrings- eller återförsäkringsföretaget kommer att
kunna uppfylla och fortsätta att uppfylla stabilitetskraven
enligt detta direktiv och, i tillämpliga fall, andra direktiv,
främst direktiv 2002/87/EG, särskilt om den grupp som det
kommer att bli en del av har en struktur som möjliggör en
effektiv tillsyn, ett effektivt informationsutbyte mellan till
synsmyndigheterna samt fastställande av fördelningen av
ansvaret mellan tillsynsmyndigheterna.
e) Om det finns rimlig anledning att misstänka att det tilltänkta
förvärvet har en koppling till pågående eller genomförd pen
ningtvätt eller finansiering av terrorism eller försök till detta,
enligt artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv
2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att för
hindra att det finansiella systemet används för penningtvätt
och finansiering av terrorism
(1) EUT L 309, 25.11.2005, s. 15.
(1), eller att det tilltänkta förvär
vet kan öka riskerna för sådan verksamhet.
2.
Tillsynsmyndigheterna får motsätta sig det tilltänkta förvär
vet endast om det finns rimlig anledning att göra detta enligt kri
terierna i punkt 1 eller om de uppgifter som lämnats av den
tilltänkte förvärvaren är ofullständiga.
3.
Medlemsstaterna får varken införa förhandsvillkor för stor
leken på förvärvet av aktieägarandel eller tillåta tillsynsmyndighe
terna att bedöma det tilltänkta förvärvet utifrån marknadens
ekonomiska behov.
4.
Medlemsstaterna ska se till att en förteckning görs allmänt
tillgänglig med de uppgifter som krävs för bedömningen och som
måste lämnas till tillsynsmyndigheterna vid den tid för underrät
telsen som avses i artikel 57.1. Uppgiftskraven ska vara propor
tionella och anpassade till den tilltänkte förvärvarens och det
tilltänkta förvärvets karaktär. Medlemsstaterna får inte kräva upp
gifter som inte är relevanta för bedömningen.
5.
Utan hinder av artikel 58.1, 58.2 och 58.3 ska en tillsyns
myndighet, om den har fått underrättelser om två eller flera till
tänkta förvärv eller ökningar av kvalificerade innehav i ett och
samma försäkrings- eller återförsäkringsföretag, behandla de till
tänkta förvärvarna på ett icke diskriminerande sätt.
Artikel 60
Förvärv som görs av reglerade finansiella företag
1.
Berörda tillsynsmyndigheter ska arbeta i fullständigt sam
råd med varandra vid bedömningen, om den tilltänkte förvärva
ren tillhör någon av följande kategorier:
a) Ett kreditinstitut, försäkringsföretag, återförsäkringsföretag,
värdepappersföretag eller förvaltningsbolag enligt artikel 1a.2
i direktiv 85/611/EEG (förvaltningsbolag för fondföretag)
som är auktoriserat i en annan medlemsstat eller inom en
annan sektor än den som förvärvet gäller.
b) Ett moderföretag till ett kreditinstitut, försäkringsföretag,
återförsäkringsföretag, värdepappersföretag eller förvalt
ningsbolag för fondföretag som är auktoriserat i en annan
medlemsstat eller inom en annan sektor än den som förvär
vet gäller.
c) En fysisk eller juridisk person som kontrollerar ett kreditin
stitut, försäkringsföretag, återförsäkringsföretag, värdepap
persföretag eller förvaltningsbolag för fondföretag som är
auktoriserat i en annan medlemsstat eller inom en annan sek
tor än den som förvärvet gäller.
2.
Tillsynsmyndigheterna ska utan onödigt dröjsmål förse var
andra med alla väsentliga uppgifter eller andra uppgifter som är
väsentliga eller relevanta för bedömningen. Härvid ska tillsyns
myndigheterna inbördes på begäran överlämna alla relevanta
uppgifter och på eget initiativ överlämna alla väsentliga uppgif
ter. Eventuella synpunkter eller reservationer från den tillsyns
myndighet som ansvarar för den tilltänkte förvärvaren ska anges
i ett beslut av den tillsynsmyndighet som auktoriserat det försäk
ringsföretag som förvärvet gäller.
Artikel 61
Försäkrings- och återförsäkringsföretags information till
tillsynsmyndigheterna
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska, då de får kännedom
därom, underrätta tillsynsmyndigheten i sin hemmedlemsstat om
sådana förvärv eller avyttringar av innehav i företagets kapital
som får till följd att dessa innehav överstiger eller understiger
något av de gränstal som anges i artiklarna 57 och 58.1–58.7.
Försäkrings- eller återförsäkringsföretag ska också, minst en gång
om året, underrätta tillsynsmyndigheten i sin hemmedlemsstat
om namnen på aktieägare och medlemmar med kvalificerade
innehav samt om storleken på sådana innehav, såsom framgår
exempelvis av uppgifter som lämnats vid bolagsstämma med
aktieägare och medlemmar eller av uppgifter som redovisats i
enlighet med föreskrifter som gäller för börsnoterade företag.
V
S
0
4
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
660
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/41
Artikel 62
Kvalificerade innehav: tillsynsmyndigheternas
befogenheter
Medlemsstaterna ska, i fall då de personer som avses i artikel 57
utövar sitt inflytande på ett sätt som är ägnat att vara till förfång
för en sund och ansvarsfull ledning av ett försäkrings- eller åter
försäkringsföretag, kräva att tillsynsmyndigheten i hemmedlems
staten för det företag i vilket ett kvalificerat innehav eftersträvas
eller utökas vidtar lämpliga åtgärder för att få detta förhållande att
upphöra. Sådana åtgärder får bland annat bestå i förelägganden,
sanktioner gentemot styrelsen och den verkställande ledningen
samt i upphävande av rösträtt som är knuten till de ifrågavarande
aktieägarnas eller medlemmarnas aktier eller andelar.
Motsvarande åtgärder ska vidtas i fråga om fysiska eller juridiska
personer som underlåter att lämna sådana underrättelser som
avses i artikel 57.
Om ett innehav har förvärvats trots att tillsynsmyndigheterna i
hemmedlemsstaten har motsatt sig förvärvet, ska medlemssta
terna, oavsett de sanktioner som i övrigt vidtas, föreskriva:
1. att rösträtterna för sådana innehav inte får utövas, eller
2. att avgivna röster får eller ska förklaras ogiltiga.
Artikel 63
Rösträtt
Vid tillämpningen av detta avsnitt ska hänsyn tas till rösträtter
enligt artiklarna 9 och 10 i direktiv 2004/109/EG samt villkoren
för sammanläggning av dessa enligt artikel 12.4 och 12.5 i det
direktivet.
Medlemsstaterna ska inte beakta de rösträtter eller andelar som
värdepappersföretag eller kreditinstitut kan inneha till följd av
garantiverksamhet för finansiella instrument och/eller placering
av finansiella instrument på grundval av ett fast åtagande enligt
avsnitt A punkt 6 i bilaga I till direktiv 2004/39/EG, förutsatt att
dessa rättigheter dels inte utövas eller på annat sätt utnyttjas för
att ingripa i emittentens förvaltning, dels avyttras inom ett år efter
förvärvet.
A v s n i t t 5
T y s t n a d s p l i k t , i n f o r m a t i o n s u t b y t e o c h
f r ä m j a n d e a v e n h e t l i g h e t i t i l l s y n e n
Artikel 64
Tystnadsplikt
Medlemsstaterna ska föreskriva att samtliga personer som tjänst
gör hos eller har tjänstgjort hos tillsynsmyndigheter, liksom revi
sorer eller experter som är verksamma för dessa myndigheters
räkning, ska vara bundna av tystnadsplikt.
Utan att det påverkar fall som omfattas av straffrättslig lagstift
ning, får ingen konfidentiell information som sådana personer
erhåller i tjänsten röjas till någon person eller myndighet utom i
sammandrag eller sammanställning som omöjliggör identifika
tion av enskilda försäkrings- och återförsäkringsföretag.
Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag har försatts i kon
kurs eller underkastats tvångslikvidation, får dock konfidentiell
information, som inte berör tredje part som strävar efter att rädda
företaget, röjas vid civilrättsliga eller kommersiella förfaranden.
Artikel 65
Informationsutbyte mellan medlemsstaternas
tillsynsmyndigheter
Vad som sägs i artikel 64 ska inte hindra utbyte av information
mellan tillsynsmyndigheter i olika medlemsstater. För sådan infor
mation ska tystnadsplikt gälla enligt artikel 64.
Artikel 66
Samarbetsavtal med tredjeland
Medlemsstaterna får ingå samarbetsavtal om utbyte av informa
tion med tillsynsmyndigheter i tredjeland eller med myndigheter
eller organ i tredjeland enligt definitionen i artikel 68.1 och 68.2
endast om den information som ska lämnas omfattas av garan
tier om tystnadsplikt som minst är likvärdiga med dem som avses
i detta avsnitt. Detta utbyte av information ska vara avsett för
dessa myndigheters eller organs utförande av sin tillsynsuppgift.
Om den information som ska lämnas av en medlemsstat till ett
tredjeland ursprungligen kommer från en annan medlemsstat får
den endast lämnas vidare om uttryckligt medgivande ges från till
synsmyndigheten i den medlemsstaten, och i så fall endast i det
syfte för vilket den myndigheten gav sitt medgivande.
Artikel 67
Användning av konfidentiell information
Tillsynsmyndigheter, som erhåller konfidentiell information enligt
artiklarna 64 eller 65, får använda den endast i tjänsten och där
endast för följande ändamål:
1. För att kontrollera att villkoren för att försäkrings- eller åter
försäkringsföretag ska få starta verksamhet är uppfyllda och
för att underlätta tillsynen över sådan verksamhet, särskilt
med avseende på kontroll av försäkringstekniska avsätt
ningar, solvenskapitalkrav, minimikapitalkrav och
företagsstyrningssystem.
2. För att ålägga sanktioner.
3. Vid förvaltningsrättsligt överklagande av beslut som har fat
tats av tillsynsmyndigheten.
4. Vid domstolsförfarande enligt detta direktiv.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
661
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel 68
Informationsutbyte med andra myndigheter
1.
Vad som sägs i artiklarna 64 och 67 ska inte utgöra hinder
för något av följande:
a) Utbyte av information mellan flera tillsynsmyndigheter i
samma medlemsstat under utövandet av deras
tillsynsfunktion.
b) Utbyte av information, under utövandet av deras tillsyns
funktion, mellan tillsynsmyndigheter och någon av följande
parter i samma medlemsstat:
i) Myndigheter som ansvarar för tillsynen över kreditinsti
tut och andra finansiella organisationer samt myndighe
ter med ansvar för tillsyn över finansiella marknader.
ii) Organ som har befattning med försäkrings- eller återför
säkringsföretags konkurs eller likvidation eller liknande
förfaranden.
iii) Personer med ansvar för obligatorisk revision av försäk
ringsföretags, återförsäkringsföretags och andra finan
siella instituts räkenskaper.
c) Att till organ som administrerar tvångslikvidationsförfaran
den eller garantifonder lämna sådan information som är nöd
vändig för att dessa ska kunna utföra sina uppdrag.
Sådant informationsutbyte som avses i leden b och c får också ske
mellan olika medlemsstater.
Den information som dessa myndigheter, organ och personer tar
emot ska omfattas av tystnadsplikt enligt artikel 64.
2.
Artiklarna 64–67 ska inte hindra medlemsstaterna från att
tillåta informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheterna och
någon av följande parter:
a) Myndigheter med ansvar för tillsyn över de organ som har
befattning med försäkrings- eller återförsäkringsföretags lik
vidation, konkurs och liknande förfaranden.
b) Myndigheter med ansvar för tillsyn över de personer som
ansvarar för lagstadgad revision av försäkrings- och återför
säkringsföretags, kreditinstituts, värdepappersföretags och
andra finansiella instituts räkenskaper.
c) Oberoende aktuarier för försäkrings- eller återförsäkringsfö
retag som utövar lagstadgad tillsyn över dessa företag samt
de organ som har till uppgift att övervaka dessa aktuarier.
Medlemsstater som tillämpar första stycket ska kräva att minst
följande villkor uppfylls:
a) Informationen ska användas för att genomföra den övervak
ning eller utöva den lagstadgade tillsyn som anges i första
stycket.
b) Den information som mottas ska omfattas av kravet på tyst
nadsplikt enligt artikel 64.
c) När informationen härrör från en annan medlemsstat, får den
inte vidarebefordras utan uttryckligt tillstånd från den till
synsmyndighet från vilka den härrör, och när det är lämpligt
endast för de ändamål för vilka myndigheten har givit sitt
tillstånd.
Medlemsstaterna ska meddela kommissionen och de andra med
lemsstaterna vilka myndigheter, personer och organ som har til
låtelse att motta information enligt första och andra styckena.
3.
Vad som sägs i artiklarna 64–67 ska inte hindra medlems
staterna från att, i syfte att stärka stabiliteten och integriteten i det
finansiella systemet, tillåta utbyte av information mellan tillsyns
myndigheterna och myndigheter eller organ som är ansvariga för
att upptäcka och utreda överträdelser av bolagsrättslig
lagstiftning.
Medlemsstater som tillämpar första stycket ska kräva att minst
följande villkor uppfylls:
a) Informationen ska vara avsedd att användas för att upptäcka
och utreda överträdelser enligt första stycket.
b) Den information som tas emot ska omfattas av tystnadsplikt
enligt artikel 64.
c) När informationen härrör från en annan medlemsstat, får den
inte vidarebefordras utan uttryckligt tillstånd från den till
synsmyndighet från vilka den härrör, och när det är lämpligt
endast för de ändamål för vilka myndigheten har givit sitt
tillstånd.
Om en medlemsstats myndigheter eller organ som avses i första
stycket utför sin uppgift att upptäcka och utreda överträdelser
med hjälp av personer som genom sin särskilda kompetens är
utsedda till detta och som inte är anställda inom den offentliga
förvaltningen, får möjligheten till det informationsutbyte som
avses i första stycket utsträckas till att omfatta dessa personer
enligt de villkor som föreskrivs i andra stycket.
För genomförande av andra stycket c ska de myndigheter eller
organ som avses i första stycket till de tillsynsmyndigheter från
vilka informationen härrör uppge identitet och exakt ansvarsom
råde för de personer som ska få tillgång till denna.
4.
Medlemsstaterna ska meddela kommissionen och de andra
medlemsstaterna vilka myndigheter, personer och organ som har
tillåtelse att motta information enligt punkt 3.
Artikel 69
Utlämnande av uppgifter till den centrala förvaltning som
ansvarar för den finansiella lagstiftningen
Vad som sägs i artiklarna 64 och 67 ska inte hindra medlemssta
terna från att, med stöd av bestämmelser i lag, tillåta att viss
V
S
2
4
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
662
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/43
information lämnas ut till andra organ inom deras centrala för
valtning som ansvarar för lagstiftning om tillsyn över kreditinsti
tut, finansiella institut, placeringstjänster och försäkrings- eller
återförsäkringsföretag samt till personer som företräder sådana
organ.
Sådant utlämnande får ske endast då det är nödvändigt för utö
vande av stabilitetskontroll. Medlemsstaterna ska dock föreskriva
att sådan information som har erhållits med stöd av artiklarna 65
och 68.1, och information som erhållits vid kontroll på plats i
enlighet med artikel 32 får röjas endast med uttryckligt samtycke
av den tillsynsmyndighet från vilka informationen härrör eller av
tillsynsmyndigheten i den medlemsstat i vilken kontrollen på plats
utfördes.
Artikel 70
Överföring av uppgifter till centralbanker och andra
monetära myndigheter
Utan att det påverkar tillämpningen av detta avsnitt får en tillsyns
myndighet överföra uppgifter till följande för att de ska kunna
utföra sina uppgifter:
1. Centralbanker och andra organ med liknande uppgifter i
deras egenskap av monetära myndigheter.
2. I förekommande fall till andra offentliga myndigheter med
uppgift att utöva tillsyn över betalningssystem.
Sådana myndigheter eller organ får också till tillsynsmyndighe
terna vidarebefordra sådana uppgifter som dessa kan behöva
enligt artikel 67. Information som tas emot i detta sammanhang
ska omfattas av bestämmelserna om tystnadsplikt enligt detta
avsnitt.
Artikel 71
Enhetlighet i tillsynen
1.
Medlemsstaterna ska se till att en EU-dimension beaktas på
ett lämpligt sätt i tillsynsmyndigheternas mandat.
2.
Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna
vid fullgörandet av sina skyldigheter beaktar enhetligheten när det
gäller tillsynsverktyg och tillsynsrutiner vid tillämpningen av de
lagar, förordningar och administrativa krav som antagits i enlig
het med detta direktiv. För detta ändamål ska medlemsstaterna se
till att tillsynsmyndigheterna deltar i verksamheten i Ceiops i
enlighet med beslut 2009/79/EG och tar vederbörlig hänsyn till
Ceiops riktlinjer och rekommendationer i punkt 3 i denna artikel.
3.
Ceiops ska, om så krävs, tillhandahålla icke rättsligt bin
dande riktlinjer och rekommendationer avseende genomförandet
av bestämmelserna i detta direktiv och dess genomförandeåtgär
der för att förbättra tillsynsmetodernas enhetlighet. Dessutom ska
Ceiops regelbundet, dock minst vartannat år, rapportera till Euro
paparlamentet, rådet och kommissionen om utvecklingen av till
synens enhetlighet i gemenskapen.
A v s n i t t 6
S k y l d i g h e t e r f ö r r e v i s o r e r
Artikel 72
Skyldigheter för revisorer
1.
Medlemsstaterna ska föreskriva åtminstone att auktorise
rade personer i den mening som avses i rådets åttonde direktiv
84/253/EEG av den 10 april 1984 grundat på artikel 54.3 g i för
draget, om godkännande av personer som har ansvar för lagstad
gad revision av räkenskaper
(1) EGT L 126, 12.5.1984, s. 20.
(1), som i ett försäkrings- eller
återförsäkringsföretag utför en lagstadgad revision som avses i
artikel 51 i direktiv 78/660/EEG, artikel 37 i direktiv 83/349/EEG
eller artikel 31 i direktiv 85/611/EEG eller något annat uppdrag
föreskrivet i lag, är skyldiga att omgående rapportera till tillsyns
myndigheterna alla uppgifter eller beslut rörande detta företag
som de har fått kännedom om vid utförandet av sitt uppdrag och
som riskerar att få någon av följande konsekvenser:
a) En påtaglig överträdelse av lagar och andra författningar som
reglerar villkoren för auktorisation eller som särskilt reglerar
bedrivandet av försäkrings- och återförsäkringsföretags
verksamhet.
b) Negativ påverkan på försäkrings- eller återförsäkringsföreta
gets fortsatta drift.
c) Vägran att godkänna räkenskaperna eller framställande av
reservationer.
d) Bristande uppfyllelse av solvenskapitalkravet.
e) Bristande uppfyllelse av minimikapitalkravet.
De personer som avses i första stycket ska också rapportera alla
uppgifter eller beslut som de får kännedom om vid utförandet av
sitt i första stycket beskrivna uppdrag, rörande ett företag som
genom kontroll har nära förbindelser med det försäkrings- eller
återförsäkringsföretag i vilket uppdraget utförs.
2.
Det förhållandet att de personer som auktoriserats enligt
direktiv 84/253/EEG till tillsynsmyndigheterna i god avsikt röjer
sådana uppgifter eller beslut som avses i punkt 1 ska inte utgöra
en överträdelse av någon tystnadsplikt föreskriven i avtal, lag eller
annan bestämmelse, och ska inte medföra något som helst ansvar
för dessa personer.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
663
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
KAPITEL V
Verksamhet med både livförsäkring och skadeförsäkring
Artikel 73
Verksamhet med både livförsäkring och skadeförsäkring
1.
Försäkringsföretag får inte auktoriseras för att bedriva både
livförsäkrings- och skadeförsäkringsverksamhet samtidigt.
2.
Genom undantag från punkt 1 får medlemsstaterna före
skriva att:
a) Företag som auktoriserats för livförsäkringsverksamhet kan
få auktorisation även för skadeförsäkringsverksamhet för
sådana risker som anges i del A i bilaga I i klasserna 1 och 2.
b) Företag som har auktoriserats endast för sådana risker som
anges i del A i bilaga I i klasserna 1 och 2 får auktoriseras för
livförsäkringsverksamhet.
Varje verksamhet ska emellertid förvaltas separat i enlighet med
artikel 74.
3.
Medlemsstaterna får föreskriva att de företag som avses i
punkt 2 för hela sin verksamhet ska följa de redovisningsregler
som gäller för livförsäkringsföretag. I avvaktan på samordning i
detta avseende får medlemsstaterna även i fråga om regler om lik
vidation föreskriva att verksamhet som avser sådana risker som
anges i del A i bilaga I i klasserna 1 och 2 och som bedrivs av
dessa företag ska följa de regler som gäller för
livförsäkringsverksamhet.
4.
När ett skadeförsäkringsföretag har finansiella, affärsmässiga
eller administrativa kopplingar till ett livförsäkringsföretag, ska
tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaterna säkerställa att
berörda företags redovisning inte förlorar i tydlighet genom avtal
mellan företagen eller genom någon åtgärd som skulle kunna
påverka fördelningen av kostnader och intäkter.
5.
Företag som vid följande tidpunkter samtidigt bedrev både
livförsäkrings- och skadeförsäkringsverksamhet som omfattas av
detta direktiv får fortsätta att bedriva dessa verksamheter samti
digt, under förutsättning att det för varje verksamhetsform upp
rättas en särskild förvaltning i enlighet med artikel 74.
a) 1 januari 1981 vad gäller företag som har auktoriserats i
Grekland.
b) 1 januari 1986 vad gäller företag som har auktoriserats i Spa
nien eller Portugal.
c) 1 januari 1995 vad gäller företag som har auktoriserats i Öst
errike, Finland eller Sverige.
d) 1 maj 2004 vad gäller företag som har auktoriserats i Tjeck
ien, Estland, Cypern, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen,
Slovakien och Slovenien.
e) 1 januari 2007 vad gäller företag som auktoriserats i Bulga
rien och Rumänien.
f) 15 mars 1979 vad gäller övriga företag.
Hemmedlemsstaten får föreskriva att försäkringsföretag, inom en
tidsperiod som bestäms av den medlemsstaten, ska upphöra med
sådan samtidigt bedriven livförsäkrings- och skadeförsäkrings
verksamhet som de utövade vid de tidpunkter som anges i första
stycket.
Artikel 74
Särskild förvaltning av livförsäkring och skadeförsäkring
1.
Den särskilda förvaltning som avses i artikel 73 ska organi
seras på sådant sätt att livförsäkringsverksamhet hålls avskild från
skadeförsäkringsverksamhet.
Respektive intressen för liv- och skadeförsäkringstagare får inte
åsidosättas, och i synnerhet ska avkastningen av livförsäkring
komma livförsäkringstagarna till godo på samma sätt som om
försäkringsföretaget endast bedrev verksamhet med livförsäkring.
2.
Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 100
och 128 ska sådana försäkringsföretag som avses i artikel 73.2
och 73.5 beräkna:
a) Ett teoretiskt minimikapitalkrav för sin livförsäkrings- eller
livåterförsäkringsverksamheter, beräknat som om företaget i
fråga endast bedrev sådan verksamhet och på grundval av
den separata redovisning som avses i punkt 6, och
b) ett teoretiskt minimikapitalkrav för sin skadeförsäkrings- eller
skadeåterförsäkringsverksamheter, beräknat som om företa
get i fråga endast bedrev sådan verksamhet och på grundval
av den separata redovisning som avses i punkt 6.
3.
Försäkringsföretag som avses i artikel 73.2 och 73.5 ska
minst täcka följande med ett lika stort belopp bestående av med
räkningsbara poster i primärkapitalet:
a) Det teoretiska minimikapitalkravet för deras liv- och
livåterförsäkringsverksamhet.
b) Det teoretiska minimikapitalkravet för deras skade- och
skadeåterförsäkringsverksamhet.
De finansiella minimikrav som avses i första stycket, som hänför
sig till livförsäkringsverksamheten och skadeförsäkringsverksam
heten, får inte belasta den andra verksamheten.
4.
Så länge de finansiella minimikrav som avses i punkt 3 är
uppfyllda får företaget, förutsatt att tillsynsmyndigheten är infor
merad härom, utnyttja de öppet redovisade medräkningsbara pos
terna i kapitalbasen som vid tillfället är tillgängliga för den ena
eller andra verksamheten för att täcka det solvenskapitalkrav som
avses i artikel 100.
V
S
4
4
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
664
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/45
5.
Tillsynsmyndigheterna ska granska resultaten av både liv-
och skadeförsäkringsverksamheten för att se till att kraven i punk
terna 1–4 uppfylls.
6.
Räkenskaper ska föras som separat utvisar hur resultaten för
livförsäkring och skadeförsäkring uppnåtts. Alla intäkter, särskilt
premier, inbetalningar från återförsäkrare och avkastning av pla
ceringar, och alla kostnader, särskilt försäkringsersättningar, för
stärkning av försäkringstekniska avsättningar,
återförsäkringspremier och driftskostnader för försäkringsverk
samheten, ska särredovisas med hänsyn till deras ursprung. Pos
ter som hänför sig till båda verksamheterna ska redovisas enligt
de fördelningsprinciper som godkänts av tillsynsmyndigheten.
Försäkringsföretagen ska på grundval av sin redovisning utarbeta
en särredovisning med specifikation enligt artikel 98.4 av de med
räkningsbara poster i primärkapitalet som täcker vart och ett av
de teoretiska minimikapitalkrav som avses i punkt 2.
7.
Om värdet av de medräkningsbara posterna i primärkapi
talet för någon av verksamheterna är otillräckligt för att täcka de
finansiella minimikrav som avses i punkt 3 första stycket, ska till
synsmyndigheterna med avseende på den verksamhetsform det
gäller vidta de åtgärder som föreskrivs i detta direktiv, oavsett
resultatet av den andra verksamheten.
Med undantag från bestämmelserna i punkt 3 andra stycket, får
bland dessa åtgärder ingå medgivande av överföring av öppet
redovisade medräkningsbara poster i primärkapitalet från den ena
verksamhetsformen till den andra.
KAPITEL VI
Bestämmelser om värdering av tillgångar och skulder,
försäkringstekniska avsättningar, kapitalbas,
solvenskapitalkrav, minimikapitalkrav och placeringsregler
A v s n i t t 1
V ä r d e r i n g a v t i l l g å n g a r o c h s k u l d e r
Artikel 75
Värdering av tillgångar och skulder
1.
Medlemsstaterna ska säkerställa att försäkrings- och återför
säkringsföretag, om inte annat anges, värderar tillgångar och skul
der enligt följande principer:
a) Tillgångar ska värderas till det belopp för vilket de skulle
kunna utväxlas i en transaktion mellan kunniga parter som
är oberoende av varandra och har ett intresse av att transak
tionen genomförs.
b) Skulder ska värderas till det belopp för vilket de skulle kunna
överlåtas eller regleras i en transaktion mellan kunniga par
ter som är oberoende av varandra och har ett intresse av att
transaktionen genomförs.
Vid värdering av skulder enligt led b får ingen anpassning göras
för att ta hänsyn till försäkrings- eller återförsäkringsföretagets
egen kreditvärdighet.
2.
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att ange
vilka metoder och antaganden som ska användas vid värderingen
av tillgångar och skulder enligt punkt 1.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
A v s n i t t 2
B e s t ä m m e l s e r o m f ö r s ä k r i n g s t e k n i s k a
a v s ä t t n i n g a r
Artikel 76
Allmänna bestämmelser
1.
Medlemsstaterna ska se till att försäkrings- och återförsäk
ringsföretag bestämmer försäkringstekniska avsättningar i fråga
om alla sina försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser mot
försäkrings- och förmånstagare enligt försäkrings- eller
återförsäkringsavtal.
2.
Värdet av de försäkringstekniska avsättningarna ska mot
svara det aktuella belopp som försäkrings- och återförsäkringsfö
retag skulle vara tvungna att betala om de omedelbart skulle föra
över sina försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser till ett annat
försäkrings- eller återförsäkringsföretag.
3.
Beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska
utnyttja och vara förenlig med information från de finansiella
marknaderna och allmänt tillgängliga uppgifter om teckningsris
ker (överensstämmelse med marknaden).
4.
De försäkringstekniska avsättningarna ska beräknas på ett
ansvarsfullt, tillförlitligt och objektivt sätt.
5.
Med beaktande av principerna i punkterna 2, 3 och 4, och
med hänsyn till principerna i artikel 75.1 ska beräkningen av de
försäkringstekniska avsättningarna genomföras i enlighet med
artiklarna 77–82 och 86.
Artikel 77
Beräkning av försäkringstekniska avsättningar
1.
Värdet av de försäkringstekniska avsättningarna ska vara
lika med summan av bästa skattningen och en riskmarginal enligt
punkterna 2 och 3.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
665
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
2.
Bästa skattningen ska motsvara det sannolikhetsvägda
genomsnittet för de framtida kassaflödena med beaktande av
pengarnas tidsvärde (det förväntade nuvärdet av de framtida kas
saflödena) med tillämpning av riskfria räntesatser för relevanta
durationer.
Beräkningen av bästa skattningen ska bygga på aktuell och tro
värdig information och realistiska antaganden och utföras med
lämpliga, tillämpliga och relevanta försäkringsmatematiska och
statistiska metoder.
Den kassaflödesprognos som används vid beräkningen av bästa
skattning ska beakta alla in- och utflöden av likvida medel som
krävs för att reglera försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser
under deras återstående ansvars- och avvecklingstid.
Bästa skattningen ska beräknas brutto, utan avdrag för belopp
som kan återvinnas enligt återförsäkringsavtal och från specialfö
retag. Dessa belopp ska beräknas separat i enlighet med artikel 81.
3.
Riskmarginalen ska vara tillräcklig för att säkerställa att vär
det av de försäkringstekniska avsättningarna motsvarar det belopp
som försäkrings- och återförsäkringsföretag kan förväntas kräva
för att ta över och uppfylla försäkrings- och
återförsäkringsförpliktelserna.
4.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska värdera bästa
skattningen och riskmarginalen separat.
Om de framtida kassaflödena i samband med försäkrings- eller
återförsäkringsförpliktelser kan efterbildas på ett säkert sätt med
hjälp av finansiella instrument för vilka ett pålitligt marknads
värde är tillgängligt, ska värdet av de försäkringstekniska avsätt
ningar som avser dessa framtida kassaflöden fastställas på
grundval av marknadsvärdet av dessa finansiella instrument. I
sådana fall ska det inte krävas separata beräkningar av bästa skatt
ning och riskmarginal.
5.
Om försäkrings- och återförsäkringsföretag värderar bästa
skattning och riskmarginal separat, ska riskmarginalen beräknas
genom att bestämma kostnaden för att hålla ett så stort belopp av
medräkningsbar kapitalbas som motsvarar solvenskapitalkravet
för att kunna täcka försäkrings- och återförsäkringsförpliktelserna
under deras återstående ansvars- och avvecklingstid.
Den räntesats som används vid fastställandet av kostnaden för att
hålla denna medräkningsbara kapitalbas (cost-of-capital-
räntesatsen), ska vara densamma för alla försäkrings- och återför
säkringsföretag och ska ses över regelbundet.
Den cost-of-capital-ränta som tillämpas ska vara lika med den
ytterligare ränta, utöver den riskfria räntesatsen, som ett
försäkrings- eller återförsäkringsföretag skulle ådra sig genom att
hålla ett så stort belopp av medräkningsbara kapitalbas enligt
avsnitt 3 som är lika med solvenskapitalkravet, vilket är nödvän
digt för att uppfylla försäkrings- och återförsäkringsförpliktel
serna under förpliktelsernas ansvars- och avvecklingstid.
Artikel 78
Övriga faktorer som ska beaktas vid beräkningen av de
försäkringstekniska avsättningarna
Utöver vad som sägs i artikel 77 ska försäkrings- och återförsäk
ringsföretag beakta följande när de beräknar de försäkringstek
niska avsättningarna:
1. Alla kostnader för att uppfylla försäkrings- och
återförsäkringsförpliktelserna.
2. Inflationen, bland annat avseende driftskostnader och
försäkringsersättningar.
3. Alla ersättningar till försäkringstagare och ersättningsberät
tigade, bland annat framtida återbäring, som försäkrings- och
återförsäkringsföretag förväntar sig att de kommer att utbe
tala, oavsett om de är garanterade genom avtal eller ej, såvida
ersättningarna inte omfattas av artikel 91.2.
Artikel 79
Värdering av finansiella garantier och avtalade optioner
som ingår i försäkrings- och återförsäkringsavtal
Vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska
försäkrings- och återförsäkringsföretag ta hänsyn till värdet av
finansiella garantier och eventuella optioner som erbjuds inom
försäkrings- och återförsäkringskontrakt.
Alla antaganden som försäkrings- och återförsäkringsföretag gör
beträffande sannolikheten för att försäkringstagarna kommer att
utnyttja avtalade optioner, däribland uppehåll i premiebetalning
arna och återköp, ska vara realistiska och bygga på aktuell och
trovärdig information. Antagandena ska, explicit eller implicit,
beakta de konsekvenser som framtida förändringar av finansiella
och andra förhållanden kan få för utnyttjandet av sådana optioner.
Artikel 80
Fördelning
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska fördela sina
försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser på homogena risk
grupper, åtminstone efter klasser, när de beräknar sina försäk
ringstekniska avsättningar.
V
S
6
4
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
666
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/47
Artikel 81
Medel som kan återkrävas enligt återförsäkringsavtal och
från specialföretag
Försäkrings- och återförsäkringsföretags beräkning av belopp som
kan återkrävas enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag
ska stå i överensstämmelse med artiklarna 76–80.
Vid beräkningen av de belopp som kan återkrävas enligt återför
säkringsavtal och från specialföretag ska försäkrings- och återför
säkringsföretagen beakta tidsskillnaden mellan återkraven och de
direkta utbetalningarna.
Resultatet av denna beräkning ska anpassas för att ta hänsyn till
förväntade förluster till följd av motpartsfallissemang Denna
anpassning ska bygga på en bedömning av sannolikheten för
motpartsfallissemang och den genomsnittliga förlust som detta
orsakar (förlustandelen vid fallissemang – ”loss-given-default,
LGD”).
Artikel 82
Datakvalitet och tillämpning av approximationer, inklusive
individuella beräkningsmetoder, för de försäkringstekniska
avsättningarna
Medlemsstaterna ska se till att försäkrings- och återförsäkringsfö
retag har upprättat interna processer och metoder för att säker
ställa att de uppgifter som används vid beräkningen av deras
försäkringstekniska avsättningar är lämpliga, fullständiga och
riktiga.
Om försäkrings- och återförsäkringsföretag, under specifika
omständigheter, inte har tillräckliga data av tillfredsställande kva
litet för att kunna tillämpa en tillförlitlig försäkringsmatematisk
metod på någon viss grupp eller undergrupp av sina försäkrings-
och återförsäkringsförpliktelser eller på belopp som kan återkrä
vas enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag får lämpliga
approximationer, inklusive individuella beräkningsmetoder,
användas för beräkning av bästa skattningar.
Artikel 83
Jämförelse med gjorda erfarenheter
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska ha upprättat proces
ser och metoder för att säkerställa att bästa skattningar och de
antaganden som dessa bygger på regelbundet jämförs med gjorda
erfarenheter.
Om en sådan jämförelse visar på en systematisk avvikelse mellan
erfarenheter och ett försäkrings- eller återförsäkringsföretags
beräknade bästa skattningar, ska företaget i fråga göra lämpliga
anpassningar av de försäkringsmatematiska metoder som
används och/eller av de antaganden som görs.
Artikel 84
Lämpligheten av nivån på de försäkringstekniska
avsättningarna
Om tillsynsmyndigheterna begär detta, ska försäkrings- och åter
försäkringsföretag visa att nivån på deras försäkringstekniska
avsättningar är lämplig samt att de metoder som används är til
lämpliga och relevanta och att underliggande statistiska data som
används är adekvata.
Artikel 85
Ökning av de försäkringstekniska avsättningarna
Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretags beräkning av de
försäkringstekniska avsättningarna inte uppfyller kraven i artik
larna 76–83, får tillsynsmyndigheterna kräva att det ska öka
dessas belopp så att det motsvarar en nivå som fastställts enligt
dessa artiklar.
Artikel 86
Genomförandeåtgärder
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att fastställa
följande:
a) Försäkringsmatematiska och statistiska metoder för att
beräkna bästa skattning enligt artikel 77.2.
b) De riskfria räntesatser för relevanta durationer som ska
användas vid beräkningen av bästa skattning enligt
artikel 77.2.
c) De omständigheter under vilka de försäkringstekniska avsätt
ningarna ska beräknas som en helhet respektive som summa
av en bästa skattning och en riskmarginal och de metoder
som ska användas då de försäkringstekniska avsättningarna
beräknas som en helhet.
d) De metoder och antaganden som ska användas vid beräk
ningen av riskmarginalen, däribland bestämningen av det
belopp av medräkningsbara kapitalbasmedel som krävs för
att säkra försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser och
kalibreringen av kapitalkostnadstillägget.
e) De klasser på vilka försäkrings- och återförsäkringsförpliktel
ser ska fördelas för beräkningen av de försäkringstekniska
avsättningarna.
f) De standarder som ska uppfyllas i fråga om lämpligheten,
fullständigheten och riktigheten av data som används vid
beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna och de
specifika omständigheter under vilka det vore lämpligt att
använda lämpliga approximationer, inklusive individuella
beräkningsmetoder för beräkning av bästa skattningen.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
667
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
g) De metoder som ska användas vid beräkningen av den
anpassning med hänsyn till risken för motpartsfallissemang
som avses i artikel 81 och som är avsedd att täcka förvän
tade förluster till följd av sådant fallissemang.
h) I nödvändig utsträckning, förenklade metoder och tekniker
för att beräkna de försäkringstekniska avsättningarna för att
se till att de försäkringsmatematiska och statistiska metoder
som avses i leden a och d står i proportion till arten, omfatt
ningen och komplexiteten av de risker som försäkrings- och
återförsäkringsföretagen tar på sig, inbegripet captivebolag
för försäkring eller återförsäkring.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
A v s n i t t 3
K a p i t a l b a s
U n d e r a v s n i t t 1
F a s t s t ä l l a n d e a v k a p i t a l b a s m e d e l
Artikel 87
Kapitalbas
Kapitalbasen ska omfatta summan av primärkapitalet enligt arti
kel 88 och tilläggskapitalet enligt artikel 89.
Artikel 88
Primärkapital
Primärkapitalet ska bestå av följande poster:
1. Den positiva skillnaden mellan tillgångarna och skulderna,
värderad enligt artikel 75 och avsnitt 2.
2. Efterställda skulder.
Den positiva skillnaden som avses i punkt 1 ska minskas med
beloppet av värdet på innehav av egna aktier som innehas av
försäkrings- eller återförsäkringsföretaget.
Artikel 89
Tilläggskapital
1.
Tilläggskapitalet ska bestå av poster utöver dem som ingår i
primärkapitalet och som krävas in för att täcka förluster.
Tilläggskapitalet får omfatta följande poster, förutsatt att de inte
ingår som poster i primärkapitalet:
a) Ej inbetalt aktiekapital eller garantikapital som inte infordrats.
b) Bankkreditiv och garantier.
c) Andra rättsligt bindande åtaganden som gjorts till
försäkrings- eller återförsäkringsföretaget.
I fråga om ömsesidiga associationer eller liknande företag med
uttaxeringsrätt får tilläggskapitalet också omfatta framtida ford
ringar som associationen kan ha på sina medlemmar efter ett
beslut om infordran av ytterligare betalningar från medlemmar
under den följande tolvmånadersperioden.
2.
När en post i tilläggskapitalet har betalats in eller infordrats
ska den behandlas som en tillgång och inte längre ingå bland pos
terna i tilläggskapitalet.
Artikel 90
Tillsynsmyndighetens godkännande av tilläggskapitalet
1.
Tillsynsmyndigheten ska förhandsgodkänna värdet av pos
terna i tilläggskapitalet som ska beaktas vid fastställandet av
kapitalbasen.
2.
Det belopp som tillerkänns varje post i tilläggskapitalet ska
återspegla postens förlusttäckningsförmåga och bygga på akt
samma och realistiska antaganden. När en post i tilläggskapitalet
har ett bestämt nominellt värde ska beloppet för denna post vara
detta nominella värde, när detta motsvarar postens
förlusttäckningsegenskaper.
3.
Tillsynsmyndigheterna ska godkänna något av följande:
a) Ett monetärt belopp för varje post i tilläggskapitalet.
b) En metod för att fastställa beloppet för varje post i tilläggs
kapitalet, varvid tillsynsmyndighetens godkännande av
belopp som fastställts med denna metod ska ges för en sär
skilt angiven tidsperiod.
4.
För varje post i tilläggskapitalet ska tillsynsmyndigheterna
grunda sitt godkännande på en bedömning av följande:
a) De berörda motparternas status i fråga om förmåga och vilja
att betala.
b) Möjligheterna att återkräva medlen med beaktande av pos
tens rättsliga form och varje villkor som skulle kunna hindra
posten från att inbetalas eller infordras.
V
S
8
4
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
668
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/49
c) All information om resultatet av tidigare infordringar som
försäkrings- eller återförsäkringsföretaget som har gjorts av
sådant tilläggskapital, i den utsträckning informationen för
att bedöma förväntade resultat av framtida infordringar är
tillförlitlig.
Artikel 91
Överskottsmedel
1.
Vinster som inte har gjorts tillgängliga för utdelning till för
säkringstagare och andra ersättningsberättigade ska anses som
överskottsmedel.
2.
Om nationell lagstiftning medger detta ska överskottsme
del inte betraktas som försäkrings- eller återförsäkringsskulder i
den utsträckning de uppfyller kriterierna i artikel 94.1.
Artikel 92
Genomförandeåtgärder
1.
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att när
mare ange följande:
a) Kriterierna för tillsynsmyndigheternas godkännande enligt
artikel 90.
b) Behandlingen av ägarintressen enligt artikel 212.2 tredje
stycket, i finansiella institut och kreditinstitut avseende fast
ställandet av kapitalbasen.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
2.
De ägarintressen i finansiella institut och kreditinstitut som
avses i punkt 1 b ska omfatta följande:
a) Ägarintressen som försäkrings- och återförsäkringsföretag
har i
i) kreditinstitut och finansiella institut i den mening som
avses i artikel 4.1 och 4.5 i direktiv 2006/48/EG,
ii) värdepappersföretag i den mening som avses i arti
kel 4.1.1 i direktiv 2004/39/EG.
b) Fordringar med efterställd rätt till betalning och sådana
instrument som avses i artiklarna 63 och 64.3 i direktiv
2006/48/EG, som försäkrings- och återförsäkringsföretag
innehar i sådana enheter som anges i led a i den här punkten,
i vilka de har ett ägarintresse.
U n d e r a v s n i t t 2
K l a s s i f i c e r i n g a v k a p i t a l b a s m e d e l
Artikel 93
Egenskaper och särdrag som beaktas vid nivåindelningen
av poster i kapitalbasen
1.
Posterna i kapitalbasen ska delas upp på tre nivåer. Klassi
ficeringen av dessa poster ska vara beroende av om de är primär
kapital eller tilläggskapital och i vilken omfattning de uppfyller
följande egenskaper:
a) Posten är tillgänglig, eller kan infordras på begäran, för att i
sin helhet förlustabsorbera, såväl i den löpande verksamhe
ten som vid likvidation (permanent tillgänglighet).
b) Vid likvidation är postens hela beloppet tillgängligt för att
täcka förluster och posten får inte återbetalas till innehava
ren förrän alla andra förpliktelser, däribland försäkrings- och
återförsäkringsförpliktelser gentemot försäkringstagare och
ersättningsberättigade enligt försäkrings- och återförsäkrings
avtal, har uppfyllts (efterställdhet).
2.
Vid bedömningen av i vilken omfattning kapitalbasposterna
uppfyller kriterierna i punkt 1 a och b för närvarande och i fram
tiden, ska man vederbörligen överväga postens varaktighet, sär
skilt om posten är daterad eller inte. Om en kapitalbaspost är
daterad ska postens relativa varaktighet jämfört med varaktighe
ten för företagets försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser
övervägas (tillräcklig varaktighet).
Dessutom ska följande kriterier beaktas:
a) Om posten är fri från krav på eller incitament till att lösa in
det nominella beloppet (frånvaro av incitament att lösa in).
b) Om posten är fri från obligatoriska fasta kostnader (frånvaro
av obligatoriska fasta kostnader).
c) Om posten är fri från belastningar (frånvaro av belastningar).
Artikel 94
Huvudkriterier för uppdelning på nivåer
1.
Poster i primärkapitalet ska klassificeras som tillhörande
nivå 1 om de i väsentlig grad har de egenskaper som anges i arti
kel 93.1 a och b, med beaktande av de kriterier som fastställts i
artikel 93.2.
2.
Poster i primärkapitalet ska klassificeras som tillhörande
nivå 2 om de i väsentlig grad har de egenskaper som anges i arti
kel 93.1 b, med beaktande av de kriterier som fastställts i
artikel 93.2.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
669
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Poster i tilläggskapitalet ska klassificeras som tillhörande nivå 2
om de i väsentlig grad har de egenskaper som anges i artikel 93.1
a och b, med beaktande av de kriterier som anges i artikel 93.2.
3.
Varje post i primärkapitalet och i tilläggskapitalet som inte
omfattas av punkterna 1 och 2 ska klassificeras som tillhörande
nivå 3.
Artikel 95
Klassificering av kapitalbasposter
Medlemsstaterna ska se till att försäkrings- och återförsäkringsfö
retag klassificerar sina kapitalbasposter enligt kriterierna i
artikel 94.
I tillämpliga fall ska försäkrings- och återförsäkringsföretagen
referera till den förteckning över kapitalbasposter som avses i arti
kel 97.1 a.
Om en post i kapitalbasen inte finns upptagen i denna förteck
ning ska försäkrings- och återförsäkringsföretagen bedöma och
klassificera den i enlighet med första stycket. Sådana klassifice
ringar ska godkännas av tillsynsmyndigheten.
Artikel 96
Klassificering av kapitalbasposter som är specifika för
försäkringsföretag
Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 95 och 97.1 a
ska vid tillämpningen av detta direktiv följande klassificeringar
gälla:
1. Överskottsmedel enligt artikel 91.2 ska klassificeras som till
hörande nivå 1.
2. Bankkreditiv och garantier som förvaras som säkerhet för
försäkringsgivares borgenärer av en oberoende förvaltare och
är utfärdade av kreditinstitut som är auktoriserade enligt
direktiv 2006/48/EG ska klassificeras som tillhörande nivå 2.
3. Varje framtida fordring som fartygsägares ömsesidiga asso
ciationer eller liknande företag med uttaxeringsrätt variabla
bidrag, vilka endast försäkrar risker inom klasserna 6, 12
och 17 i del A i bilaga I, kan ställa på sina medlemmar efter
en infordran av ytterligare bidrag under de kommande tolv
månaderna ska klassificeras som tillhörande nivå 2.
I enlighet med artikel 94.2 andra stycket ska eventuella framtida
fordringar som ömsesidiga associationer eller liknande företag
med variabla bidrag kan ställa på sina medlemmar genom en
infordran av ytterligare bidrag inom de närmaste tolv månaderna,
och som inte faller under första stycket led 3, klassificeras som till
hörande nivå 2 om de i väsentlig grad har de egenskaper som
anges i artikel 93.1 a och b, med beaktande av de kriterier som
anges i artikel 93.2.
Artikel 97
Genomförandeåtgärder
1.
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att fast
ställa följande:
a) En förteckning över kapitalbasposter, inklusive dem som
avses i artikel 96, som bedöms uppfylla kriterierna i arti
kel 94 med en fullständig redovisning för varje post av de
egenskaper som har legat till grund för klassificeringen.
b) De metoder som tillsynsmyndigheterna ska tillämpa vid god
kännandeförfarandet för bedömningar och klassificeringar av
poster som ingår i de egna medlen och som inte ingår i den
förteckning som avses i led a.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
2.
Kommissionen ska regelbundet se över och vid behov upp
datera den förteckning som avses i punkt 1 a med hänsyn till
marknadsutvecklingen.
U n d e r a v s n i t t 3
K r a v f ö r m e d r ä k n i n g a v k a p i t a l b a s m e d e l
Artikel 98
Krav och gränsvärden för nivåerna 1, 2 och 3
1.
I fråga om efterlevnaden av solvenskapitalkravet ska föl
jande kvantitativa gränsvärden gälla för de medräkningsbara
beloppen av posterna på nivå 2 och 3. Dessa gränsvärden ska vara
sådana att minst följande villkor uppfylls:
a) Andelen nivå-1-kapital inom den medräkningsbara kapital
basen är mer än en tredjedel av dess totala medräkningsbara
kapitalbasmedel.
b) Det medräkningsbara nivå-3-kapitalet är mindre än en tred
jedel av de totala medräkningsbara kapitalbasmedlen.
2.
När det gäller efterlevnaden av minimikapitalkravet ska
kvantitativa gränsvärden gälla för beloppet för de poster i primär
kapitalet som är klassificerade som tillhörande nivå 2 och som
kan medräknas för att täcka minimikapitalkravet. Dessa gränsvär
den ska vara sådana att de minst garanterar att andelen nivå-1-
kapital inom den medräkningsbara primärkapitalet är större än
hälften av det totala beloppet av det medräkningsbara
primärkapitalet.
3.
Det medräkningsbara beloppet för de kapitalbasmedel som
ska täcka solvenskapitalkravet enligt artikel 100 ska vara lika med
summan av beloppen för nivå 1-kapitalet och de medräknings
bara delarna av nivå 2 och nivå 3.
V
S
0
5
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
670
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/51
4.
Det medräkningsbara belopp av primärkapitalet som ska
täcka minimikapitalkravet enligt artikel 128 ska vara lika med
summan av beloppet för nivå 1-kapitalet och det medräknings
bara beloppet av de poster i primärkapitalet som klassificerats
som tillhörande nivå 2.
Artikel 99
Genomförandeåtgärder
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att fastställa
följande:
a) De kvantitativa gränsvärden som avses i artikel 98.1
och 98.2.
b) De justeringar som bör göras för att återspegla den bristande
möjligheten att överföra de kapitalbasposter som enbart kan
användas för att täcka förluster som uppstår från ett särskilt
skuldsegment eller från särskilda risker (separata fonder).
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
A v s n i t t 4
S o l v e n s k a p i t a l k r a v
U n d e r a v s n i t t 1
A l l m ä n n a b e s t ä m m e l s e r f ö r s o l v e n s k a p i t a l k r a v e t
m e d t i l l ä m p n i n g a v s t a n d a r d f o r m e l n e l l e r e n
i n t e r n m o d e l l
Artikel 100
Allmänna bestämmelser
Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäkringsfö
retagen har medräkningsbara kapitalbasmedel som täcker
solvenskapitalkravet.
Solvenskapitalkravet ska beräknas antingen enligt standardfor
meln i underavsnitt 2 eller med en intern modell enligt
underavsnitt 3.
Artikel 101
Beräkning av solvenskapitalkravet
1.
Solvenskapitalkravet ska beräknas i enlighet med
punkterna 2–5:
2.
Solvenskapitalkravet ska beräknas under antagandet att
företaget kommer att fortsätta att bedriva sin verksamhet, enligt
fortlevnadsprincipen.
3.
Solvenskapitalkravet ska kalibreras så att det säkerställs att
alla kvantifierbara risker som försäkrings- eller återförsäkringsfö
retaget är exponerat för beaktas. Det ska täcka pågående verksam
het samt sådana nya åtaganden som förväntas tecknas inom de
följande tolv månaderna. Det ska enbart täcka ej förväntade för
luster i den pågående verksamheten.
Det ska motsvara värdet av percentilen Value-at-Risk för kapital
basen hos ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som mot
svarar konfidensnivån 99,5 % för en ettårsperiod.
4.
Solvenskapitalkravet ska täcka minst följande risker:
a) Teckningsrisk vid skadeförsäkring.
b) Teckningsrisk vid livförsäkring.
c) Teckningsrisk vid sjukförsäkring.
d) Marknadsrisk.
e) Kreditrisk.
f) Operativ risk.
Den operativa risk som avses i första stycket f ska omfatta rätts
liga risker men inte risker till följd av strategiska beslut och
renommérisker.
5.
Vid beräkningen av solvenskapitalkravet ska försäkrings-
och återförsäkringsföretagen beakta effekterna av riskreducerings
tekniker, förutsatt att vederbörlig hänsyn tas till kreditrisken och
andra risker i samband med användningen av sådana tekniker vid
fastställandet av solvenskapitalkravet.
Artikel 102
Återkommande beräkningar
1.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska beräkna sol
venskapitalkravet minst en gång per år och rapportera resultaten
av denna beräkning till tillsynsmyndigheterna.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska ha medräkningsbara
kapitalbasmedel som täcker det senast rapporterade
solvenskapitalkravet.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska fortlöpande övervaka
beloppet av de medräkningsbara kapitalbasmedlen och
solvenskapitalkravet.
Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretags riskprofil avvi
ker väsentligt från de antaganden som låg till grund för det senast
rapporterade solvenskapitalkravet, ska företaget i fråga utan dröjs
mål beräkna ett nytt solvenskapitalkrav och rapportera detta till
tillsynsmyndigheterna.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
671
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
2.
Om det finns grundad anledning att anta att ett försäkrings-
eller återförsäkringsföretags riskprofil förändrats väsentligt sedan
dagen för den senaste rapporteringen av solvenskapitalkravet, får
tillsynsmyndigheterna kräva att företaget i fråga gör en förnyad
beräkning av solvenskapitalkravet.
U n d e r a v s n i t t 2
S t a n d a r d f o r m e l f ö r s o l v e n s k a p i t a l k r a v e t
Artikel 103
Standardformelns struktur
Solvenskapitalkravet, beräknat enligt standardformeln, ska vara
lika med summan av följande:
a) Det primära solvenskapitalkravet enligt artikel 104.
b) Kapitalkravet för operativ risk enligt artikel 107.
c) Justeringsbelopp för förlusttäckningskapacitet hos försäk
ringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter enligt
artikel 108.
Artikel 104
Utformningen av det grundläggande solvenskapitalkravet
1.
Det grundläggande solvenskapitalkravet ska omfatta
enskilda riskmoduler, aggregerade enligt punkt 1 i bilaga IV.
Minst följande riskmoduler ska ingå:
a) Teckningsrisk vid skadeförsäkring.
b) Teckningsrisk vid livförsäkring.
c) Teckningsrisk vid sjukförsäkring.
d) Marknadsrisk.
e) Motpartsrisk.
2.
Vid tillämpningen av punkt 1 a, b och c ska försäkrings-
eller återförsäkringstransaktionerna tilldelas den teckningsriskmo
dul som bäst motsvarar de underliggande riskernas tekniska
karaktär.
3.
Genom tillämpning av korrelationskoefficienterna för
aggregeringen av de riskmoduler som avses i punkt 1 och kali
brering av kapitalkraven för varje riskmodul erhålls ett övergri
pande solvenskapitalkrav som överensstämmer med principerna
i artikel 101.
4.
Var och en av de riskmoduler som avses i punkt 1 ska kali
breras med hjälp av ett värde för Value-at-Risk med konfidensni
vån 99,5 % för en ettårsperiod.
I tillämpliga fall ska diversifieringseffekter beaktas vid utform
ningen av varje riskmodul.
5.
Samma utformning och specifikationer ska användas för
alla försäkrings- och återförsäkringsföretag, såväl i fråga om det
primära solvenskapitalkravet som när det gäller förenklade beräk
ningar enligt artikel 109.
6.
Beträffande katastrofrisker får geografiska specifikationer i
tillämpliga fall användas vid beräkningen av teckningsriskmodu
ler i samband med livförsäkring, skadeförsäkring och
sjukförsäkring.
7.
Förutsatt att tillsynsmyndigheterna ger sitt godkännande får
försäkrings- och återförsäkringsföretag när det gäller utform
ningen av standardformeln ersätta en undergrupp av dess para
metrar med parametrar som är specifika för företaget i fråga när
de beräknar teckningsriskmoduler för livförsäkring, skadeförsäk
ring och sjukförsäkring.
Dessa parametrar ska kalibreras med stöd av interna uppgifter
från företaget i fråga eller av uppgifter som är omedelbart rele
vanta för sådana transaktioner som företaget genomför med
användning av standardformler.
När tillsynsmyndigheterna beviljar godkännande ska de kontrol
lera att de använda uppgifterna är fullständiga, exakta och
lämpliga.
Artikel 105
Beräkning av det primära solvenskapitalkravet
1.
Det primära solvenskapitalkravet ska beräknas i enlighet
med punkterna 2–6:
2.
Teckningsriskmodulen för skadeförsäkring ska avspegla ris
kerna med skadeförsäkringsförpliktelser i fråga om de risker som
täcks och de processer som används under utövandet av
verksamheten.
Den ska beakta osäkerheten hos försäkrings- och återförsäkrings
företagens resultat när det gäller de befintliga försäkrings- och
återförsäkringsförpliktelserna samt sådana nya åtaganden som
förväntas tecknas inom de följande tolv månaderna.
Den ska beräknas, i enlighet med punkt 2 i bilaga IV, som en
kombination av kapitalkrav för minst följande undergrupper:
a) Risken för förlust eller för en negativ förändring av värdet av
försäkringsskulderna till följd av variationer såväl i tidpunk
ter, frekvens och svårighetsgrad för de försäkrade händel
serna som i tidpunkter och belopp för
skadeförsäkringsersättningarna (premie- och reservrisker
inom skadeförsäkring).
V
S
2
5
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
672
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/53
b) Risken för förlust eller negativ förändring av värdet av för
säkringsskulderna till följd av väsentlig osäkerhet i
prissättnings- och avsättningsantagandena i fråga om
extrema eller exceptionella händelser (katastrofrisker inom
skadeförsäkring).
3.
Teckningsriskmodulen för skadeförsäkring ska avspegla ris
kerna med livförsäkringsförpliktelser i fråga om de risker som
täcks och de processer som används under utövandet av
verksamheten.
Den ska beräknas enligt punkt 3 i bilaga IV som en kombination
av kapitalkrav för minst följande undergrupper:
a) Risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskul
derna till följd av ändrade nivåer och trender eller ändrad
volatilitetsgrad beträffande dödlighet, om ökad dödlighet
leder till att försäkringsskuldernas värde ökar
(dödsfallsrisken).
b) Risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskul
derna till följd av ändrade nivåer och trender eller ändrad
volatilitetsgrad beträffande dödlighet, om minskad dödlighet
leder till att försäkringsskuldernas värde ökar (livsfallsrisken).
c) Risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskul
derna till följd av ändrade nivåer och trender eller ändrad
volatilitetsgrad beträffande invaliditet, insjuknande och till
frisknande (invaliditets- och sjukrisk).
d) Risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskul
derna till följd av ändrade nivåer och trender eller ändrad
volatilitetsgrad beträffande driftskostnaderna för försäkrings-
och återförsäkringsavtal (driftkostnadsrisk vid livförsäkring).
e) Risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskul
derna till följd av ändrade nivåer och trender beträffande
omprövningar av skadelivräntor på grund av ändrade rätts
liga förhållanden eller ändrad hälsostatus hos de försäkrade
(omprövningsrisk).
f) Risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskul
derna till följd av ändrade nivåer eller ändrad volatilitetsgrad
beträffande uppehåll i premiebetalningarna, upphörande, för
nyelse och återköp (annullationsrisk).
g) Risken för förlust eller negativ förändring av värdet av för
säkringsskulderna till följd av väsentlig osäkerhet i
prissättnings- och avsättningsantagandena i fråga om
extrema eller onormala händelser (katastrofrisker inom
livförsäkring).
4.
Modulen för teckningsrisk vid sjukförsäkring ska ge uttryck
för risken vid tecknande av sjukförsäkringsförpliktelser, obero
ende av om sjukförsäkring tekniskt sett fungerar på liknande sätt
som livförsäkring, till följd av såväl de risker som täcks som de
processer som används i verksamheten.
Den ska täcka minst följande risker:
a) Risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskul
derna till följd av ändrade nivåer och trender eller ändrad
volatilitetsgrad beträffande driftskostnaderna för försäkrings-
och återförsäkringsavtal.
b) Risken för förlust eller för en negativ förändring av värdet av
försäkringsskulderna till följd av variationer såväl i tidpunk
ter, frekvens och svårighetsgrad för de försäkrade händel
serna som i tidpunkter och belopp för
skadeförsäkringsersättningarna vid den tid då de
tillhandahålls.
c) Risken för förlust eller negativ förändring av värdet av för
säkringsskulderna till följd av väsentlig osäkerhet i
prissättnings- och avsättningsantagandena i fråga om utbrott
av större epidemier och onormal ackumulering av risker
under sådana extrema förhållanden.
5.
Marknadsriskmodulen ska avspegla risker till följd av nivå
erna eller volatilitetsgraden hos marknadspriserna för finansiella
instrument som påverkar värdet av företagets tillgångar och skul
der. Den ska korrekt avspegla bristande matchning mellan till
gångar och skulder, särskilt i fråga om deras duration.
Det ska beräknas enligt punkt 4 i bilaga IV som en kombination
av kapitalkrav för minst följande undergrupper:
a) Känsligheten hos värdena av tillgångar, skulder och finan
siella instrument för ändringar i de durationsberoende ränte
satserna eller deras volatilitet (ränterisk).
b) Känsligheten hos värdena av tillgångar, skulder och finan
siella instrument för ändringar av nivåerna på marknadspri
serna för aktier eller dessas volatilitet (aktiekursrisk).
c) Känsligheten hos värdena av tillgångar, skulder och finan
siella instrument för ändringar av nivåerna på marknadspri
serna för fastigheter eller dessas volatilitet (fastighetsrisk).
d) Känsligheten hos värdena av tillgångar, skulder och finan
siella instrument för kreditspreaden över den riskfria räntan
(spreadrisk).
e) Känsligheten hos värdena av tillgångar, skulder och finan
siella instrument för ändringar av nivåerna på valutakurserna
eller dessas volatilitet (valutarisk).
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
673
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
f) Ytterligare risker för ett försäkrings- eller återförsäkringsfö
retag som härrör antingen från bristande diversifiering av till
gångsportföljen eller stor exponering för fallissemangsrisken
för en enda emittent eller en grupp av emittenter med inbör
des anknytning (marknadsriskkoncentrationer).
6.
Motpartsriskmodulen ska ge uttryck för möjligheten av för
luster till följd av oväntat fallissemang eller försämrad kreditvär
dighet som rör försäkrings- och återförsäkringsföretags motparter
och gäldenärer under en följande tolvmånadersperiod. Motparts
riskmodulen ska täcka riskreducerande avtal som återförsäkrings
arrangemang, värdepapperiseringar och derivat samt fordringar
på förmedlare och varje annan kreditexponering som inte omfat
tas av undergruppen för spreadrisk. Den ska ta vederbörlig hän
syn till säkerheter eller andra värdepapper som innehas av
försäkrings- eller återförsäkringsföretaget eller för dess räkning,
och de risker som är förknippade därmed.
Motpartsriskmodulen ska för varje motpart beakta det berörda
försäkrings- eller återförsäkringsföretagets samlade riskexpone
ring för motparten i fråga, oberoende av den rättsliga formen av
motpartens avtalsmässiga förpliktelser gentemot företaget.
Artikel 106
Beräkning av undergruppen aktiekursrisk: en mekanism
för symmetrisk justering
1.
Undergruppen aktiekursrisk som beräknas enligt standard
formeln ska innehålla en symmetrisk justering av det kapitalkrav
för aktier som används för att täcka risker som uppstår genom
nivåändringar i aktiepriserna.
2.
Den symmetriska justering som görs av standardkapitalkra
vet för aktier, kalibrerat enligt artikel 104.4, och som täcker ris
ker som uppstår genom nivåändringar i aktiepriserna ska baseras
på en funktion av den nuvarande nivån på ett lämpligt aktieindex
och en vägd genomsnittsnivå för detta index. Det vägda genom
snittet ska beräknas under en tillräcklig tidsperiod, som ska vara
densamma för alla försäkrings- och återförsäkringsföretag.
3.
Den symmetriska justering som görs av standardkapitalkra
vet för aktier, och som täcker risker som uppstår genom nivåänd
ringar i aktiepriserna får inte leda till användning av ett kapitalkrav
för aktier som understiger eller överstiger standardkapitalkravet
för aktier med mer än tio procent.
Artikel 107
Kapitalkrav för operativ risk
1.
Kapitalkravet för operativ risk ska avspegla de operativa ris
ker som inte redan beaktats inom de riskmoduler som avses i arti
kel 104. Kravet ska kalibreras i enlighet med artikel 101.3.
2.
I fråga om livförsäkringsavtal där försäkringstagarna står för
placeringsrisken ska man vid beräkningen av kapitalkravet för
operativ risk ta hänsyn till de årliga driftskostnaderna för dessa
försäkringsförpliktelser.
3.
I fråga om andra försäkrings- och återförsäkringstransaktio
ner än de som avses i punkt 2 ska man vid beräkningen av kapi
talkravet för operativ risk ta hänsyn till transaktionernas volym,
uttryckt i premieintäkter och försäkringstekniska avsättningar för
dessa försäkrings- och återförsäkringstransaktioner. I sådana fall
ska kapitalkravet för operativ risk inte överstiga 30 % av det pri
mära solvenskapitalkravet för försäkrings- och
återförsäkringsriskerna.
Artikel 108
Justering för förlusttäckningskapacitet hos
försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter
Den justering som avses i artikel 103 c för förlusttäckningskapa
citet hos försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter
ska visa den möjliga kompensationen för oförutsedda förluster
genom en samtidig minskning av försäkringstekniska avsätt
ningar eller uppskjutna skatter eller en kombination av båda.
Denna justering ska ta hänsyn till den riskreducerande effekt som
kan erhållas genom framtida diskretionära förmåner i försäkrings
avtal i den utsträckning som försäkrings- och återförsäkringsfö
retagen kan visa att en minskning av förmåner kan användas för
att täcka oförutsedda förluster då dessa uppstår. Den riskreduce
ring som kan uppnås genom framtida diskretionära förmåner får
inte vara större än summan av de försäkringstekniska avsättningar
och uppskjutna skatter som avser dessa framtida förmåner.
Vid tillämpningen av andra stycket ska värdet av framtida diskre
tionära förmåner under ogynnsamma omständigheter jämföras
med dessa förmåners värde enligt de underliggande antagandena
för beräkningen av bästa skattning.
Artikel 109
Förenklingar av standardformeln
Försäkrings- och återförsäkringsföretag får använda en förenklad
beräkning för en specifik riskmodul eller undergrupp av en risk
modul, om det är motiverat med hänsyn till arten, omfattningen
och komplexiteten av de risker de står inför och det vore opro
portionerligt att kräva att alla försäkrings- och återförsäkringsfö
retag ska tillämpa standardberäkningen.
Förenklade beräkningar ska kalibreras i enlighet med
artikel 101.3.
V
S
4
5
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
674
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/55
Artikel 110
Betydande avvikelser från de antaganden som ligger till
grund för beräkning enligt standardformeln
När det är olämpligt att beräkna solvenskapitalkravet i enlighet
med standardformeln i underavsnitt 2, eftersom det berörda
försäkrings- eller återförsäkringsföretagets riskprofil avviker
väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräk
ningen enligt standardformeln, får tillsynsmyndigheterna, genom
ett motiverat beslut, kräva att det berörda företaget ersätter en
undergrupp av de parametrar som används i beräkningen enligt
standardformeln med parametrar som är specifika för det företa
get, när det beräknar teckningsriskmoduler för livförsäkring, ska
deförsäkring och sjukförsäkring i enlighet med artikel 104.7.
Dessa specifika parametrar ska beräknas på ett sådant sätt att före
taget följer bestämmelserna i artikel 101.3.
Artikel 111
Genomförandeåtgärder
1.
Kommissionen ska för att säkerställa likabehandling av alla
försäkrings- och återförsäkringsföretag som beräknar solvenska
pitalkravet på grundval av standardformeln eller för att ta hänsyn
till utvecklingen på marknaden, anta följande
genomförandeåtgärder:
a) En standardformel i enlighet med bestämmelserna i artik
larna 101 och 103-109.
b) Undergrupper som är nödvändiga eller som mer exakt täcker
de risker som omfattas av riskmoduler enligt artikel 104 och
följande uppdateringar.
c) Metoder, antaganden och standardparametrar som ska til
lämpas vid beräkningen av var och en av de riskmoduler eller
undergrupper inom ramen för det primära solvenskapitalkra
vet som fastställs genom artiklarna 104, 105 och 304, meka
nismen för symmetrisk justering och den lämpliga
tidsperioden, uttryckt i månader, i enlighet med artikel 106
samt den lämpliga metoden för att integrera metoden i arti
kel 304 i samband med solvenskapitalkravet beräknat i enlig
het med standardformeln.
d) Korrelationsparametrarna, om nödvändigt inklusive parame
trarna i bilaga IV samt rutinerna för att uppdatera dessa
parametrar.
e) För försäkrings- och återförsäkringsföretag som använder
riskreduceringstekniker: metoder och antaganden som ska
användas vid bedömningen av förändringar av berörda före
tags riskprofil och vid justeringar av beräkningen av
solvenskapitalkravet.
f) Kvalitativa kriterier som de riskreduceringstekniker som
avses i led e ska uppfylla för att säkerställa att respektive risk
faktiskt har överförts till tredje part.
g) Metoder och parametrar för bedömningen av kapitalkravet
för operativ risk enligt artikel 107, inklusive den procentsats
som avses i artikel 107.3.
h) De metoder och justeringar som ska användas för att åter
spegla försäkrings- och återförsäkringsföretagens minskade
möjligheter till riskdiversifiering i samband med separerade
fonder.
i) Den metod som ska användas vid beräkningen av justerings
beloppet för förlustreducering genom försäkringstekniska
avsättningar eller uppskjutna skatter enligt artikel 108.
j) Deluppsättningen av standardparametrar inom tecknings
riskmodulerna för skade-, liv- och sjukförsäkring som kan
ersättas av företagsspecifika parametrar enligt artikel 104.7.
k) Standardiserade metoder som försäkrings- och återförsäk
ringsföretagen ska använda för att beräkna de företagsspeci
fika parametrar som avses i led j och kriterier i fråga om de
använda uppgifternas fullständighet, exakthet och tillämplig
het som ska uppfyllas innan tillsynsmyndigheterna kan ge sitt
godkännande.
l) De förenklade beräkningarna för specifika riskmoduler och
undergrupper av riskmoduler samt de kriterier som det ska
krävas att försäkrings- och återförsäkringsföretag, inklusive
captivebolag för försäkring eller återförsäkring, uppfyller för
att de ska vara berättigade enligt artikel 109 att använda
någon av dessa förenklade beräkningar.
m) Det angreppssätt som ska användas för anknutna företag i
den mening som avses i artikel 212 vid beräkningen av sol
venskapitalkravet, särskilt beräkningen av undergruppen
aktierisk enligt artikel 105.5, med beaktande av den förmo
dat minskade volatiliteten för värdet på dessa anknutna före
tag på grund av dessa investeringars strategiska natur och det
inflytande som företaget med ägarintresse har över dessa
anknutna företag.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
2.
Kommissionen får anta genomförandeåtgärder för att fast
ställa kvantitativa gränser och kriterier för tillgångars medräk
ningsbarhet i syfte att bemöta risker som inte täcks i tillräcklig
utsträckning av en undergrupp till en riskmodul. Dessa genom
förandeåtgärder ska tillämpas på de tillgångar som täcker de för
säkringstekniska avsättningarna med undantag av tillgångar som
innehas med avseende på livförsäkringsavtal för vilka försäkrings
tagarna står för placeringsrisken. Dessa åtgärder ska ses över av
kommissionen i ljuset av utvecklingen av standardformeln och på
finansmarknaderna.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
675
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
U n d e r a v s n i t t 3
S o l v e n s k a p i t a l k r a v F u l l s t ä n d i g a o c h p a r t i e l l a
i n t e r n a m o d e l l e r
Artikel 112
Allmänna bestämmelser för godkännande av fullständiga
och partiella interna modeller
1.
Medlemsstaterna ska säkerställa att försäkrings- och återför
säkringsföretag får beräkna solvenskapitalkravet med hjälp av en
fullständig eller partiell intern modell som godkänts av
tillsynsmyndigheterna.
2.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag får använda parti
ella interna modeller för beräkningen av en eller flera av följande:
a) En eller flera riskmoduler eller undergrupper av riskmoduler
som ingår i det primära solvenskapitalet enligt artiklarna 104
och 105.
b) Kapitalkravet för operativ risk som fastställs i artikel 107.
c) Det justeringsbelopp som avses i artikel 108.
Partiell modellkonstruktion får dessutom tillämpas på hela verk
samheten i försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller endast på
en eller flera större affärsenheter.
3.
Tillsammans med varje ansökan om godkännande ska
försäkrings- och återförsäkringsföretag åtminstone överlämna
handlingar som styrker att den interna modellen uppfyller kraven
i artiklarna 120–125.
Om ansökningen om godkännande avser en partiell intern modell
ska kraven i artiklarna 120–125 anpassas med hänsyn till det
begränsade tillämpningsområdet för modellen.
4.
Tillsynsmyndigheterna ska besluta om ansökningen inom
sex månader från det att den fullständiga ansökningen mottogs.
5.
Tillsynsmyndigheterna ska ge sitt godkännande endast om
de har förvissat sig om att försäkrings- eller återförsäkringsföre
tagets system för att identifiera, mäta, övervaka, hantera och rap
portera risker är lämpliga och särskilt att den interna modellen
uppfyller kraven i punkt 3.
6.
I varje beslut av tillsynsmyndigheterna om avslag på en
ansökan om användning av en intern modell ska skälen till avsla
get anges.
7.
Efter det att tillsynsmyndigheterna givit dem sitt godkän
nande för att tillämpa en intern modell får försäkrings- och åter
försäkringsföretag genom ett motiverat beslut åläggas att till
tillsynsmyndigheterna överlämna en skattning av solvenskapital
kravet som utarbetats i enlighet med standardformeln så som
anges i underavsnitt 2.
Artikel 113
Särskilda bestämmelser för godkännande av partiella
interna modeller
1.
I fråga om partiella interna modeller ska tillsynsmyndighe
terna ge sitt godkännande endast om modellen uppfyller kraven i
artikel 112 och följande ytterligare villkor:
a) Företaget har vederbörligen motiverat begränsningen av til
lämpningsområdet för modellen.
b) Det solvenskapitalkrav som erhålls med modellen motsvarar
bättre företagets riskprofil och överensstämmer i synnerhet i
högre grad med principerna i underavsnitt 1.
c) Utformningen av modellen är förenlig med principerna i
underavsnitt 1, vilket innebär att den partiella interna model
len kan integreras fullständigt med standardformeln för
solvenskapitalkravet.
2.
Under sin bedömning av en ansökan om användning av en
partiell intern modell som endast avser vissa undergrupper av en
specifik riskmodul, vissa affärsenheter inom ett försäkrings- eller
återförsäkringsföretag med avseende på en specifik riskmodul
eller delar av båda dessa områden får tillsynsmyndigheterna kräva
att försäkrings- eller återförsäkringsföretaget i fråga ska över
lämna en realistisk övergångsplan för att utvidga tillämpningsom
rådet för modellen.
I denna övergångsplan ska det anges på vilket sätt försäkrings-
eller återförsäkringsföretaget planerar att utvidga tillämpningsom
rådet till andra undergrupper eller affärsenheter för att se till att
modellen omfattar en övervägande del av dess försäkringstrans
aktioner som berörs av den specifika riskmodulen.
Artikel 114
Genomförandeåtgärder
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att närmare
fastställa följande:
1. Förfarandet för godkännande av interna modeller.
V
S
6
5
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
676
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/57
2. Anpassningar av de standarder som anges i artik
larna 120–125 för att ta hänsyn till det begränsade tillämp
ningsområde som avses i ansökningar om tillämpning av
partiella interna modeller.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
Artikel 115
Styrdokument för ändringar av fullständiga och partiella
interna modeller
Som ett led i det inledande godkännandeförfarandet för en intern
modell ska tillsynsmyndigheterna godkänna styrdokumentet för
ändring av försäkrings- eller återförsäkringsföretagets modell.
Försäkrings- och återförsäkringsföretagen får ändra sin interna
modell i enlighet med dessa styrdokument.
Dessa ska innehålla en specifikation av mindre och större änd
ringar av de interna modellerna.
För större ändringar av de interna modellerna och ändringar av
styrdokumenten ska förhandsgodkännande av tillsynsmyndighe
ten alltid krävas enligt artikel 112.
För mindre ändringar av en intern modell ska däremot inget för
handsgodkännande av tillsynsmyndigheten krävas, förutsatt att de
har utarbetats i enlighet med styrdokumentet.
Artikel 116
Förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganens
ansvarsområden
Försäkrings- och återförsäkringsföretagens förvaltnings-,
lednings- eller tillsynsorgan ska godkänna ansökningar till till
synsmyndigheterna om godkännande av den interna modellen
som avses i artikel 112 och av därpå följande större ändringar av
modellen.
Förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet ska ansvara för att det
upprättas system som säkerställer att den interna modellen fort
löpande fungerar korrekt.
Artikel 117
Återgång till standardformeln
Efter att ha beviljats godkännande i enlighet med artikel 112 ska
försäkrings- och återförsäkringsföretag inte återgå till att beräkna
hela eller delar av solvenskapitalkravet enligt standardformeln i
underavsnitt 2, utom under vederbörligen motiverade omständig
heter och förutsatt att tillsynsmyndigheterna har givit sitt
godkännande.
Artikel 118
Brister i tillämpningen av en intern modell
1.
Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, efter att ha
fått tillsynsmyndigheternas godkännande att använda en intern
modell, inte längre uppfyller kraven i artiklarna 120-125 ska de
utan dröjsmål antingen förelägga tillsynsmyndigheterna en plan
för att på nytt uppnå överensstämmelse inom skälig tid eller visa
att effekterna av den bristande överensstämmelsen är oväsentliga.
2.
Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag inte genom
för den plan som avses i punkt 1, får tillsynsmyndigheterna kräva
att det ska återgå till att beräkna solvenskapitalkravet enligt stan
dardformeln, så som anges i underavsnitt 2.
Artikel 119
Väsentliga avvikelser från de antaganden som ligger till
grund för beräkning enligt standardformeln
När det är olämpligt att beräkna solvenskapitalkravet i enlighet
med standardformeln i underavsnitt 2, eftersom det berörda
försäkrings- eller återförsäkringsföretagets riskprofil avviker
väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräk
ningen enligt standardformeln, får tillsynsmyndigheterna, genom
ett motiverat beslut, kräva att det berörda företaget använder en
intern modell för att beräkna solvenskapitalkravet eller relevanta
riskmoduler som ingår i det.
Artikel 120
Användningskrav
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska visa att deras interna
modeller används i stor utsträckning och har en viktig uppgift att
fylla när det gäller deras företagsstyrningssystem enligt artik
larna 41–50, och särskilt
a) deras riskhanteringssystem enligt artikel 44 och
beslutsprocesser,
b) deras processer för bedömning och allokering i fråga om eko
nomi och solvenskrav, däribland den bedömning som avses
i artikel 45.
Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska dessutom visa att
frekvensen av deras beräkningar av solvenskapitalkravet med
hjälp av den interna modellen står i proportion till frekvensen av
deras användning av den interna modellen för de andra syften
som anges i första stycket.
Förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet ska ansvara för att
säkerställa att utformningen och användningen av den interna
modellen fortlöpande är ändamålsenliga och ger tillfredsställande
uttryck för riskprofilerna hos de berörda försäkrings- och
återförsäkringsföretagen.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
677
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel 121
Statistiska kvalitetsnormer
1.
Den interna modellen, och särskilt den beräkning av prog
nostiserad sannolikhetsfördelning som den bygger på, ska upp
fylla kriterierna i punkterna 2–9:
2.
De metoder som används för att beräkna den prognostise
rade sannolikhetsfördelningen ska bygga på lämpliga, tillämpliga
och relevanta försäkringsmatematiska och statistiska tekniker och
vara förenliga med de metoder som används för att beräkna de
försäkringstekniska avsättningarna.
De metoder som används för att beräkna den prognostiserade
sannolikhetsfördelningen ska bygga på trovärdiga aktuella upp
gifter och realistiska antaganden.
Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska för tillsynsmyndig
heterna kunna motivera de antaganden som ligger till grund för
deras respektive interna modeller.
3.
De uppgifter som används för den interna modellen ska
vara korrekta, fullständiga och lämpliga.
Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska uppdatera de upp
giftssammanställningar som används vid beräkningen av den
prognostiserade sannolikhetsfördelningen minst en gång per år.
4.
Det ska inte föreskrivas att någon viss metod ska användas
vid beräkningen av den prognostiserade sannolikhetsfördel-
ningen.
Oberoende av vilken beräkningsmetod som väljs ska den interna
modellens förmåga att rangordna risker vara tillräcklig för att
garantera att den används i stor utsträckning och har en viktig
uppgift att fylla inom försäkrings- och återförsäkringsföretagens
företagsstyrningssystem, särskilt i fråga om deras riskhanterings
system och beslutsprocesser enligt artikel 120.
Den interna modellen ska täcka alla betydande risker som ett
försäkrings- eller återförsäkringsföretag är exponerat för. Interna
modeller ska täcka åtminstone de risker som anges i artikel 101.4.
5.
I fråga om diversifieringseffekter får försäkrings- och åter
försäkringsföretagen inom sina interna modeller beakta inbördes
beroenden inom och mellan riskkategorier, förutsatt att tillsyns
myndigheterna är övertygade om att de system som används för
att mäta dessa diversifieringseffekter är ändamålsenliga.
6.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag får i sina interna
modeller fullt ut beakta effekterna av riskreduceringstekniker, för
utsatt att kreditrisken och andra risker som är förenade med
riskreduceringstekniker kommer till korrekt uttryck i dessa
modeller.
7.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska i sina interna
modeller noggrant bedöma särskilda väsentliga risker som är för
enade med finansiella garantier och avtalsenliga valmöjligheter.
De ska också bedöma de risker som är förenade med valmöjlig
heter, såväl försäkringstagarnas som deras egna. I detta syfte ska
de beakta de konsekvenser som framtida förändringar av finan
siella och andra förhållanden kan få för utövandet av sådana
valmöjligheter.
8.
Försäkrings- och återförsäkringsföretagen får i sina interna
modeller beakta framtida åtgärder som de har skälig anledning att
förvänta sig att företagsledningen kommer att vidta under speci
fika omständigheter.
I det fall som avses i första stycket ska det berörda företaget ta
hänsyn till den tid som krävs för att genomföra sådana åtgärder.
9.
Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska i sina interna
modeller beakta alla ersättningar till försäkrings- och förmånsta
gare som de förväntar sig att utbetala, oavsett om dessa är garan
terade genom avtal eller ej.
Artikel 122
Kalibreringsnormer
1.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag får använda en
annan tidsperiod eller ett annat riskmått än vad som anges i arti
kel 101.3 vid utarbetandet av sina interna modeller, förutsatt att
dessa företag kan använda resultaten av sina respektive interna
modeller för att beräkna solvenskapitalkrav på ett sätt som ger
försäkrings- och förmånstagare en skyddsnivå som är likvärdig
med den som anges i artikel 101.
2.
När så är möjligt ska försäkrings- och återförsäkringsföre
tagen härleda solvenskapitalkravet direkt från den prognostise
rade sannolikhetsfördelning som genererats av deras respektive
interna modeller och använda det värde för Value-at-Risk som
anges i artikel 101.3.
3.
Om försäkrings- och återförsäkringsföretagen inte kan här
leda solvenskapitalkravet direkt från den prognostiserade sanno
likhetsfördelning som genererats av deras respektive interna
modeller får tillsynsmyndigheterna medge att approximationer
används vid beräkningen av solvenskapitalkravet, förutsatt att
företagen kan styrka för tillsynsmyndigheterna att försäkrings-
och förmånstagare ges en skyddsnivå som är likvärdig med den
som anges i artikel 101.
4.
Tillsynsmyndigheterna får kräva att försäkrings- och åter
försäkringsföretagen tillämpar sina respektive interna modeller på
relevanta referensportföljer med antaganden som bygger på
externa, inte interna, uppgifter för att verifiera kalibreringen av
den interna modellen och kontrollera att dess specifikation över
ensstämmer med allmänt accepterad marknadspraxis.
V
S
8
5
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
678
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/59
Artikel 123
Resultatanalys
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska minst en gång per år
se över orsakerna och källorna till de vinster och förluster som
gjorts inom varje affärsenhet.
De ska visa hur den kategorisering av riskerna som valts för den
interna modellen förklarar orsakerna och källorna till vinsterna
och förlusterna. Riskkategoriseringen och härledningen av vin
sterna och förlusterna ska stå i proportion till varje försäkrings-
eller återförsäkringsföretags riskprofil.
Artikel 124
Valideringsnormer
Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska regelbundet vali
dera de interna modellerna och därvid även övervaka hur de fung
erar, kontrollera att modellspecifikationen fortlöpande är lämplig
och testa resultaten mot de faktiska utfallen.
Modellvalideringsprocessen ska innefatta en effektiv statistisk pro
cess för validering av den interna modellen med vars hjälp
försäkrings- och återförsäkringsföretagen kan styrka för sina till
synsmyndigheter att de kapitalkrav som erhålls med modellen är
lämpliga.
Den statistiska metod som används ska omfatta testning av den
prognostiserade sannolikhetsfördelningen jämförd inte bara med
de inregistrerade förlusterna utan också med alla betydande nya
uppgifter och upplysningar som rör dem.
Modellvalideringsprocessen ska innefatta en analys av den interna
modellens stabilitet, särskilt testning av hur känsliga de resultat
den ger är för förändringar av de centrala underliggande antagan
dena. Den ska också omfatta en bedömning av exaktheten, full
ständigheten och lämpligheten hos de uppgifter som används för
den interna modellen.
Artikel 125
Dokumentationsnormer
Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska dokumentera
utformningen av sina interna modeller och närmare uppgifter om
dessas funktion.
Dokumentationen ska styrka överensstämmelsen med
artiklarna 120–124.
Dokumentationen ska ge en detaljerad översikt över den teori, de
antaganden och den matematiska och empiriska grund som lett
fram till den interna modellens utformning.
Eventuella omständigheter under vilka den interna modellen inte
fungerar effektivt ska redovisas i dokumentationen.
Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska dokumentera varje
mer betydande förändring av sina interna modeller enligt
artikel 115.
Artikel 126
Externa modeller och uppgifter
Att modeller eller uppgifter som erhållits från tredje part använts
ska inte anses vara skäl för undantag från något av de krav på
interna modeller som anges i artiklarna 120–125.
Artikel 127
Genomförandeåtgärder
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder avseende artik
larna 120–126 i syfte att säkerställa en harmonisering av for
merna för användningen av interna modeller inom hela
gemenskapen och för att ytterligare förbättra bedömningen av
riskprofil och ledning när det gäller försäkrings och återförsäk
ringsföretagens verksamheter.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
A v s n i t t 5
M i n i m i k a p i t a l k r a v
Artikel 128
Allmänna bestämmelser
Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäkringsfö
retagen innehar medräkningsbart primärkapital som täcker
minimikapitalkravet.
Artikel 129
Beräkning av minimikapitalkravet
1.
Minimikapitalkravet ska beräknas enligt följande principer:
a) Det ska beräknas på ett klart och enkelt sätt och på ett sådant
sätt som gör det möjligt att kontrollera beräkningen.
b) Det ska motsvara medräkningsbart primärkapital till ett
belopp under vilket försäkrings- och förmånstagare skulle
exponeras för en oacceptabel grad av risk om det berörda
försäkrings- eller återförsäkringsföretaget tillåts fortsätta sin
verksamhet.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
679
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
c) Den linjära funktion som anges i punkt 2, vilken används för
att beräkna minimikapitalkravet, ska kalibreras till ett värde
för value-at-risk med ett konfidensintervall på 85 % för en
ettårsperiod.
d) Det får under inga omständigheter underskrida
i) 2 200 000 EUR för skadeförsäkringsföretag, inbegripet
captivebolag, utom i de fall alla eller vissa av de risker
som ingår i klasserna 10–15 under del A i bilaga 1 täcks,
varvid det inte får underskrida 3 200 000 EUR,
ii) 3 200 000 EUR för livförsäkringsföretag, inbegripet
captivebolag,
iii) 3 200 000 EUR för återförsäkringsföretag, utom i fråga
om captivebolag för återförsäkring, varvid minimikapi
talkravet inte får underskrida 1 000 000 EUR,
iv) summan av de belopp som anges i leden i och ii för för
säkringsföretag som avses i artikel 73.5.
2.
Om inte annat följer av punkt 3 ska minimikapitalkravet
beräknas som en linjär funktion av en uppsättning eller delupp
sättning av följande variabler: företagets försäkringstekniska
avsättningar, tecknade premier, risksumma, uppskjutna skatter
och administrativa omkostnader. De använda variablerna ska
mätas utan efter avdrag för återförsäkring.
3.
Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1 d får mini
mikapitalkravet inte underskrida 25 % och inte överskrida 45 %
av företagets solvenskapitalkrav, beräknat i enlighet med kapi
tel VI avsnitt 4 underavsnitt 2 eller 3 inklusive kapitaltillägg som
åläggs i enlighet med artikel 37.
Medlemsstaterna ska tillåta att deras tillsynsmyndigheter under en
tidsperiod som löper ut senast den 31 oktober 2014 kräver att ett
försäkrings- eller återförsäkringsföretag ska tillämpa de procent
satser som anges i första stycket endast på ett företags solvenska
pitalkrav beräknat i enlighet med kapitel VI avsnitt 4
underavsnitt 2.
4.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska beräkna mini
mikapitalkravet minst en gång per kvartal och rapportera resul
taten av denna beräkning till tillsynsmyndigheterna.
Om ett företags minimikapitalkrav fastslås genom något av de
gränsvärden som anges i punkt 3 ska företaget tillhandahålla till
synsmyndigheten uppgifter som gör det möjligt att klart förstå
skälen till detta.
5.
Kommissionen ska senast den 31 oktober 2017 till Euro
paparlamentet och Europeiska försäkrings- och tjänstepensions
kommittén som inrättats genom kommissionens beslut
2004/9/EG
(1) EUT L 3, 7.1.2004, s. 34.
(1) överlämna en rapport om de bestämmelser och
den praxis som medlemsstaterna respektive tillsynsmyndighe
terna antagit enligt punkterna 1-4.
Den rapporten ska särskilt ta upp användningen av minimi- och
maximivärden i punkt 3 och de eventuella problem som tillsyns
myndigheterna eller företagen har haft vid tillämpningen av denna
artikel.
Artikel 130
Genomförandeåtgärder
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att närmare
precisera den beräkning av minimikapitalkravet som avses i artik
larna 128 och 129.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
Artikel 131
Övergångsbestämmelser för uppfyllelsen av
minimikapitalkravet
Genom undantag från artiklarna 139 och 144 ska försäkrings-
och återförsäkringsföretag som uppfyller kravet på föreskriven
solvensmarginal i artikel 28 i direktiv 2002/83/EG, artikel 16a i
direktiv 73/239/EEG eller artiklarna 37, 38 eller 39 i direktiv
2005/68/EG av den 31 oktober 2012, men som inte innehar till
räckligt medräkningsbart primärkapital för att täcka minimikapi
talkravet, uppfylla kravet i artikel 128 senast den 31 oktober
2013.
Om företaget i fråga inte kan uppfylla kravet i artikel 128 inom
den tidsfrist som anges i första stycket ska dess koncession åter
kallas enligt de tillämpliga förfaranden som föreskrivs i nationell
lagstiftning.
A v s n i t t 6
P l a c e r i n g a r
Artikel 132
Aktsamhetsprincipen
1.
Medlemsstaterna ska se till att försäkrings- och återförsäk
ringsföretagen investerar alla sina tillgångar enligt den aktsam
hetsprincip som närmare redovisas i punkterna 2, 3 och 4.
V
S
0
6
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
680
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/61
2.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska beträffande hela
sina portföljer av tillgångar investera endast i tillgångar och instru
ment vars risker de kan identifiera, mäta, övervaka, hantera, kon
trollera och rapportera, och på lämpligt sätt beakta i bedömningen
sina övergripande solvensbehov, i enlighet med artikel 45.1 andra
stycket a.
Alla tillgångar, och särskilt de som täcker minimikapitalkravet
och solvenskapitalkravet, ska investeras på ett sätt som garante
rar säkerhet, kvalitet, likviditet och lönsamhet för portföljen som
helhet. Dessutom ska dessa tillgångars lokalisering vara sådan att
deras åtkomst garanteras.
Tillgångar som innehas för att täcka försäkringstekniska avsätt
ningar ska även investeras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn
till försäkrings- och återförsäkringsskuldernas art och duration.
Dessa tillgångar ska investeras i alla försäkrings- och förmånsta
gares bästa intresse, med hänsyn till eventuella deklarerade mål
för placeringarna.
I händelse av intressekonflikter ska försäkringsföretagen, eller de
enheter som förvaltar deras tillgångsportföljer, se till att placering
arna görs i försäkrings- och förmånstagarnas bästa intresse.
3.
I fråga om tillgångar som innehas med avseende på livför
säkringsavtal enligt vilka försäkringstagarna står för placeringsris
ken ska andra, tredje och fjärde styckena i denna punkt tillämpas
utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2.
I de fall då förmånerna enligt ett försäkringsavtal är direkt knutna
till värdet av andelar i ett fondföretag enligt definitionen i direktiv
85/611/EEG eller till värdet av tillgångar som ingår i en intern
fond som ägs av ett försäkringsföretag, vanligen uppdelad på
andelar, ska de försäkringstekniska avsättningarna avseende för
månerna så nära som möjligt motsvaras av dessa andelar eller, i
de fall där uppdelning på andelar inte har skett, av dessa tillgångar.
I de fall då förmånerna enligt ett försäkringsavtal är direkt knutna
till ett aktieindex eller till något annat referensvärde än de som
avses i andra stycket, ska de försäkringstekniska avsättningarna
för sådana förmåner så nära som möjligt motsvaras antingen av
de andelar som anses motsvara referensvärdet eller, om uppdel
ning på andelar inte har skett, av tillgångar med tillräcklig säker
het och omsättningsbarhet vilka så nära som möjligt motsvarar de
tillgångar på vilka referensvärdet är baserat.
Om de förmåner som avses i andra och tredje styckena innefattar
en garanterad avkastning på placeringen eller någon annan garan
terad förmån, ska de tillgångar som innehas för att täcka motsva
rande ytterligare försäkringstekniska avsättningar omfattas av
punkt 4.
4.
I fråga om andra tillgångar än de som omfattas av punkt 3
ska andra till och med femte styckena i denna punkt tillämpas,
utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2.
Användning av derivatinstrument ska vara möjligt så länge som
de bidrar till att reducera riskerna eller underlättar en effektiv
portföljförvaltning.
Placeringar och tillgångar som inte får handlas på reglerade
finansmarknader ska hållas på aktsamma nivåer.
Tillgångarna ska vara väl diversifierade på ett sådant sätt att man
undviker överdrivet beroende av en viss tillgång, emittent eller
grupp av företag eller av ett geografiskt område samt alltför stor
riskackumulering i portföljen som helhet.
Placeringar i tillgångar som emitteras av samma emittent eller av
emittenter som tillhör samma grupp får inte medföra att ett för
säkringsföretag utsätts för överdriven riskkoncentration.
Artikel 133
Placeringsfrihet
1.
Medlemsstaterna får inte föreskriva att försäkrings- och åter
försäkringsföretag ska investera i vissa slag av tillgångar.
2.
Medlemsstaterna ska inte kräva förhandsgodkännande eller
systematisk anmälningsplikt när det gäller de placeringsbeslut
som fattas av ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller dess
placeringsförvaltare.
3.
Denna artikel påverkar inte medlemsstaternas krav på
begränsning av de typer av tillgångar eller referensvärden som kan
kopplas till försäkringsförmåner. Alla sådana bestämmelser ska
tillämpas endast när placeringsrisken bärs av en försäkringstagare
som är en fysisk person, och ska inte vara striktare än bestämmel
serna i direktiv 85/611/EEG.
Artikel 134
Tillgångarnas lokalisering och förbud mot pantsättning av
tillgångar
1.
När det gäller försäkringsrisker som är belägna inom gemen
skapen får medlemsstaterna inte kräva att tillgångar som innehas
för att täcka de försäkringstekniska avsättningar som hänför sig
till dessa risker är placerade inom gemenskapen eller i någon viss
medlemsstat.
I fråga om fordringar enligt återförsäkringsavtal mot företag som
är auktoriserade enligt detta direktiv eller har sitt huvudkontor i
ett tredjeland vars solvensordning bedöms vara likvärdig enligt
artikel 172 ska medlemsstaterna inte heller kräva att tillgångar
som motsvarar dessa fordringar placeras inom gemenskapen.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
681
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
2.
Medlemsstaterna får inte, för upprättandet av försäkrings
tekniska avsättningar, behålla eller införa något system med brut
toreserver som kräver att tillgångar ställs som säkerhet för att
täcka ej intjänade premier och oreglerade skador i de fall då åter
försäkraren är ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är
auktoriserat i enlighet med detta direktiv.
Artikel 135
Genomförandeåtgärder
1.
I syfte att säkerställa en enhetlig tillämpning av detta direk
tiv får kommissionen anta genomförandeåtgärder för att specifi
cera kvalitativa krav inom följande områden:
a) Påvisande, mätning, övervakning, hantering och rapportering
av risker i samband med placeringar i anslutning till arti
kel 132.2 första stycket.
b) Påvisande, mätning, övervakning, hantering och rapportering
av specifika risker i samband med derivatinstrument och
sådana tillgångar som avses i artikel 132.4 andra stycket.
2.
För att åstadkomma enhetlighet mellan sektorer och få
intressena att sammanfalla hos företag som ”stuvar om” lån till
överlåtbara värdepapper och andra finansiella instrument (origi
natorer) och intressena hos försäkrings- eller återförsäkringsföre
tag som investerar i dessa värdepapper eller instrument, ska
kommissionen anta genomförandeåtgärder som fastställer kraven
inom följande områden:
a) De krav som originatorerna måste uppfylla för att ett
försäkrings- eller återförsäkringsföretag ska få investera i vär
depapper eller instrument av denna typ som getts ut efter den
1 januari 2011, inklusive krav som garanterar att originato
rerna upprätthåller ett ekonomiskt intresse netto som inte
understiger 5 %.
b) Kvalitativa krav som måste uppfyllas av försäkrings- eller
återförsäkringsföretag som investerar i dessa värdepapper
eller instrument.
3.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av
detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med
det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i
artikel 301.3.
KAPITEL VII
Försäkrings- och återförsäkringsföretag som befinner sig i
svårigheter eller som inte uppfyller gällande regler
Artikel 136
Försäkrings- och återförsäkringsföretags konstaterande
och anmälan av försämringar av de ekonomiska
förhållandena
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska ha upprättat rutiner
för att konstatera försämringar av de ekonomiska förhållandena
och för att omedelbart underrätta tillsynsmyndigheterna när
sådana försämringar inträffar.
Artikel 137
Bristande efterlevnad av kravet på försäkringstekniska
avsättningar
Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag inte följer bestäm
melserna i kapitel VI avsnitt 2 får tillsynsmyndigheterna i dess
hemmedlemsstat, efter att ha underrättat tillsynsmyndigheterna i
värdmedlemsstaterna om sin avsikt, förbjuda företaget att fritt för
foga över sina tillgångar. Tillsynsmyndigheterna i hemmedlems
staten ska ange vilka tillgångar som ska omfattas av dessa åtgärder.
Artikel 138
Bristande efterlevnad av solvenskapitalkravet.
1.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska omedelbart
underrätta tillsynsmyndigheten så snart som de konstaterat att
solvenskapitalkravet inte längre efterlevs eller att det finns risk för
detta under de närmaste tre månaderna.
2.
Inom två månader från konstaterandet av den bristande
efterlevnaden av solvenskapitalkravet ska det berörda försäkrings-
eller återförsäkringsföretaget överlämna en realistisk åtgärdsplan
till tillsynsmyndigheten för godkännande.
3.
Tillsynsmyndigheten ska kräva att försäkrings- eller återför
säkringsföretaget i fråga vidtar nödvändiga åtgärder för att inom
sex månader från konstaterandet av att solvenskapitalkravet inte
efterlevdes avhjälpa denna situation, antingen genom att återupp
rätta den tidigare nivån på den medräkningsbara kapitalbas som
täcker solvenskapitalkravet eller genom reduceringar i sin riskpro
fil för att följa solvenskapitalkravet.
Om så är lämpligt, får tillsynsmyndigheten förlänga tidsfristen
med tre månader.
4.
Vid ett exceptionellt kursfall på finansmarknaderna får till
synsmyndigheten förlänga perioden i punkt 3 andra stycket med
en lämplig period, med beaktande av alla relevanta faktorer.
V
S
2
6
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
682
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/63
Det berörda försäkrings- och återförsäkringsföretaget ska var
tredje månad till sin tillsynsmyndighet lämna in en lägesrapport i
vilken det redogörs för vilka åtgärder som har vidtagits och hur
arbetet fortskrider med att återskapa nivån på den medräknings
bara kapitalbasen enligt solvenskapitalkravet eller med att redu
cera riskprofilen för att följa solvenskapitalkravet.
Den förlängning som nämns i första stycket ska inte längre gälla
om denna lägesrapport visar att det inte skett några väsentliga
framsteg med att återskapa nivån på den medräkningsbara kapi
talbasen enligt solvenskapitalkravet eller med att reducera riskpro
filen för att följa solvenskapitalkravet, mellan det datum då bristen
på efterlevnad av solvenskapitalkravet konstaterades och det
datum då lägesrapporten inlämnades.
5.
Om särskilda omständigheter föreligger får tillsynsmyndig
heten, när den bedömer att det berörda företagets finansiella ställ
ning kommer att ytterligare försämras, även begränsa företagets
rätt, eller helt förbjuda företaget, att fritt förfoga över sina till
gångar. Den tillsynsmyndigheten ska underrätta tillsynsmyndig
heterna i värdmedlemsstaterna om alla åtgärder den har vidtagit.
Dessa myndigheter ska, på begäran av tillsynsmyndigheten i hem
medlemsstaten, vidta samma åtgärder. Tillsynsmyndigheterna i
hemmedlemsstaten ska ange vilka tillgångar som ska omfattas av
dessa åtgärder.
Artikel 139
Bristande efterlevnad av minimikapitalkravet.
1.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska omedelbart
underrätta tillsynsmyndigheten om de konstaterar att minimika
pitalkravet inte längre efterlevs eller att det finns risk för detta
under de närmaste tre månaderna.
2.
Inom en månad från konstaterandet av att minimikapital
kravet inte efterlevs ska det berörda försäkrings- eller återförsäk
ringsföretaget till tillsynsmyndigheten för godkännande
överlämna en realistisk kortfristig finansiell saneringsplan för att
se till att minimikapitalkravet återigen efterlevs inom tre månader
från konstaterandet, antingen genom att återupprätta medräk
ningsbara egna medel på en nivå som minst motsvarar minimi
kapitalkravet eller genom reduceringar i företagets riskprofil.
3.
Tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten får vidare
inskränka försäkrings- eller återförsäkringsföretagets rätt, eller
helt förbjuda företaget, att fritt förfoga över sina tillgångar. Den
tillsynsmyndigheten ska därvid underrätta tillsynsmyndigheterna
i värdmedlemsstaterna om alla åtgärder den har vidtagit. På begä
ran av tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten ska dessa myn
digheter vidta samma åtgärder. Tillsynsmyndigheten i
hemmedlemsstaten ska ange vilka tillgångar som ska omfattas av
dessa åtgärder.
Artikel 140
Förbud mot fritt förfogande över tillgångar som är
placerade inom en medlemsstats territorium
Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga i enlig
het med nationell lagstiftning för att kunna förbjuda försäkrings
företag att fritt förfoga över tillgångar som är belägna inom deras
territorier om företagets hemmedlemsstat begär detta i de fall som
anges i artiklarna 137-139 och 144.2, och hemmedlemsstaten
ska ange vilka tillgångar som ska omfattas av åtgärderna.
Artikel 141
Tillsynsmyndighetens befogenheter vid försämringar av
finansiell ställning
Utan hinder av artiklarna 138 och 139 ska tillsynsmyndigheterna,
om ett företags solvenssituation fortsätter att försämras, ha befo
genhet att vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att garantera
försäkringstagarnas intressen när det rör sig om försäkringsavtal,
eller förpliktelser enligt återförsäkringsavtal.
Åtgärderna ska vara proportionella och därmed återspegla graden
och varaktigheten av försämringen av det berörda försäkrings-
eller återförsäkringsföretagets solvenssituation.
Artikel 142
Åtgärdsplan och finansiell saneringsplan
1.
Den åtgärdsplan som avses i artikel 138.2 och den finan
siella saneringsplan som avses i artikel 139.2 ska minst innehålla
uppgifter eller bevis avseende följande:
a) Uppskattade driftskostnader, särskilt löpande allmänna
omkostnader och provisioner.
b) Uppskattade intäkter och kostnader avseende direkt försäk
ring samt mottagen och avgiven återförsäkring.
c) En prognos för balansräkningen.
d) Uppskattad storlek på de medel som är avsedda att täcka för
säkringstekniska avsättningar samt solvenskapitalkrav och
minimikapitalkrav.
e) Företagets allmänna policy i fråga om återförsäkring.
2.
Om tillsynsmyndigheterna krävt en åtgärdsplan enligt arti
kel 138.2 eller en finansiell saneringsplan enligt artikel 139.2 i
enlighet med punkt 1 i den här artikeln ska de inte utfärda ett
intyg i enlighet med artikel 39, om de anser att försäkringstagar
nas rättigheter, eller återförsäkringsföretagets avtalsrättsliga skyl
digheter, hotas.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
683
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel 143
Genomförandeåtgärder
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder som närmare
anger vilka faktorer som ska beaktas i enlighet med artikel 138.4,
inklusive den maximala tidsperioden som avses i artikel 138.4
första stycket, uttryckt i antal månader, som ska vara densamma
för alla försäkrings- och återförsäkringsföretag.
När det är nödvändigt för att förbättra konvergensen får kommis
sionen anta genomförandeåtgärder för att ytterligare specificera
såväl åtgärdsplaner enligt artikel 138.2, finansiella saneringspla
ner enligt artikel 139.2 som artikel 141, och därvid vara upp
märksam på att inte förorsaka procykliska effekter.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
Artikel 144
Återkallelse av auktorisation
1.
Tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten får återkalla en
auktorisation som beviljats ett försäkrings- eller återförsäkrings
företag i följande fall:
a) Det berörda företaget utnyttjar inte auktorisationen inom
tolv månader, avstår uttryckligen från den eller upphör att
bedriva verksamhet under längre tid än sex månader, såvida
inte den berörda medlemsstaten har utfärdat bestämmelser
om att auktorisationen i sådana fall automatiskt upphör.
b) Det berörda företaget uppfyller inte längre villkoren för
auktorisation.
c) Det berörda företaget åsidosätter allvarligt sina förpliktelser
enligt de bestämmelser det omfattas av.
Tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten ska återkalla en aukto
risation som beviljats ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag
i de fall företaget har brustit i efterlevnaden av minimikapitalkra
vet och tillsynsmyndigheten har funnit att den finansiella sane
ringsplanen är uppenbart otillräcklig eller det berörda företaget
inte har lyckats genomföra planen inom tre månader från det att
den bristande efterlevnaden av minimikapitalkravet
konstaterades.
2.
När en auktorisation återkallas, eller upphör, ska tillsyns
myndigheten i företagets hemmedlemsstat anmäla detta till till
synsmyndigheterna i de övriga medlemsstaterna, och dessa
myndigheter ska vidta lämpliga åtgärder för att förhindra att
försäkrings- eller återförsäkringsföretaget inleder ny verksamhet
inom deras territorier.
Tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten ska tillsammans med
dessa myndigheter vidta alla de åtgärder som behövs till skydd för
de försäkrades intressen och särskilt inskränka försäkringsföreta
gets rätt att fritt förfoga över sina tillgångar i enlighet med
artikel 140.
3.
Varje beslut att återkalla en auktorisation ska ha en fullstän
dig motivering och meddelas det berörda försäkrings- eller
återförsäkringsföretaget.
KAPITEL VIII
Etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster
A v s n i t t 1
E t a b l e r i n g a v f ö r s ä k r i n g s f ö r e t a g
Artikel 145
Villkor för etablering av filial
1.
Medlemsstaterna ska se till att ett försäkringsföretag som
önskar etablera en filial inom en annan medlemsstats territorium
underrättar hemmedlemsstatens tillsynsmyndigheter därom.
Ett företags stadigvarande närvaro inom en medlemsstats territo
rium ska betraktas som en filial, även om närvaron inte har for
men av en filial utan endast består av ett kontor som förestås av
företagets egen personal eller av någon som är fristående från
företaget men har en stående fullmakt att företräda företaget på
samma sätt som en agentur.
2.
Medlemsstaterna ska kräva att varje försäkringsföretag som
avser att etablera en filial i en annan medlemsstats territorium till
handahåller följande uppgifter när de lämnar den underrättelse
som anges i punkt 1:
a) Den medlemsstat inom vars territorium det avser att etablera
filialen.
b) En verksamhetsplan som åtminstone anger filialens tilltänkta
affärsverksamhet och organisationsstruktur.
c) Namn på en person som har tillräckliga befogenheter att ingå
rättshandlingar som binder försäkringsföretaget i förhållande
till tredje part eller, när det gäller Lloyd’s, de berörda försäk
ringsgivarna och för att företräda det eller dem inför myn
digheter och domstolar i värdmedlemsstaten – nedan kallad
det befullmäktigade ombudet.
d) Den adress i värdmedlemsstaten där handlingar kan erhållas
och till vilken handlingar kan sändas, inbegripet samtliga
meddelanden till det befullmäktigade ombudet.
V
S
4
6
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
684
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/65
Vad gäller Lloyd’s får i händelse av tvist i värdmedlemsstaten på
grund av ingångna förpliktelser de försäkrade inte behandlas min
dre gynnsamt än om tvisten hade förts mot företag av sedvanligt
slag.
3.
Om ett skadeförsäkringsföretag avser att dess filial ska för
säkra risker i klass 10 i del A i bilaga I, med undantag för frakt
förares ansvar, ska det avge en försäkran om att det har blivit
medlem av värdmedlemsstatens nationella byrå och nationella
garantifond.
4.
Om någon av de uppgifter som lämnats enligt punkt 2 leden
b, c eller d ändras ska försäkringsföretaget lämna skriftligt besked
om ändringen till tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten
och i den medlemsstat där filialen är etablerad minst en månad
innan ändringen görs, så att tillsynsmyndigheterna i hemmed
lemsstaten och tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där filia
len är belägen kan fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 146.
Artikel 146
Överföring av uppgifter
1.
Om tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten inte har
anledning att ifrågasätta försäkringsföretagets företagsstyrnings
system eller finansiella situation eller att det befullmäktigade
ombudet uppfyller lämplighetskraven i artikel 42 i samband med
den planerade verksamheten, ska de inom tre månader från mot
tagandet av den underrättelse som anges i artikel 145.2 översända
den erhållna informationen till värdmedlemsstatens tillsynsmyn
digheter och underrätta det berörda försäkringsföretaget om detta.
Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska även intyga att
försäkringsföretaget uppfyller solvenskapitalkravet och minimi
kapitalkravet, beräknade enligt artiklarna 100 och 129.
2.
I fall då tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten vägrar
att sända den information som avses i artikel 145.2 till tillsyns
myndigheterna i värdmedlemsstaten ska skälen härför lämnas till
det berörda försäkringsföretaget inom tre månader från det att all
information erhållits.
En vägran eller underlåtenhet att överlämna information ska
kunna bli föremål för domstolsprövning i hemmedlemsstaten.
3.
Innan ett försäkringsföretags filial inleder sin verksamhet
ska tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaten, i tillämpliga fall,
inom två månader från det att de mottagit den underrättelse som
avses i punkt 1 underrätta tillsynsmyndigheten i hemmedlemssta
ten om de villkor som, med hänsyn till det allmänna bästa, gäller
för att bedriva den verksamheten i värdmedlemsstaten. Tillsyns
myndigheten i värdmedlemsstaten ska informera det berörda för
säkringsföretaget om detta.
Försäkringsföretaget får etablera filialen och inleda sin verksam
het från och med det datum då tillsynsmyndigheten i hemmed
lemsstaten har mottagit ett sådant meddelande, eller ifall inget
meddelande har mottagits, vid utgången av den tidsfrist som
anges i första stycket.
A v s n i t t 2
F r i h e t a t t t i l l h a n d a h å l l a t j ä n s t e r f ö r
f ö r s ä k r i n g s f ö r e t a g
U n d e r a v s n i t t 1
A l l m ä n n a b e s t ä m m e l s e r
Artikel 147
Förhandsanmälan till hemmedlemsstaten
Ett försäkringsföretag som första gången önskar utnyttja rätten
att, inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster, bedriva
verksamhet i en eller flera medlemsstater ska dessförinnan anmäla
detta till tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten och därvid
ange vilka slag av risker eller åtaganden det avser att försäkra.
Artikel 148
Anmälan från hemmedlemsstaten
1.
Inom en månad efter den anmälan som avses i artikel 147
ska tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten överlämna föl
jande information till den eller de medlemsstater inom vilkas ter
ritorier ett försäkringsföretag avser att bedriva verksamhet inom
ramen för friheten att tillhandahålla tjänster:
a) Ett intyg om att försäkringsföretaget uppfyller solvenskapi
talkravet och minimikapitalkravet, beräknade enligt artik
larna 100 och 129.
b) De klasser försäkringsföretaget har auktoriserats att erbjuda.
c) De slag av risker eller åtaganden som försäkringsföretaget
avser att försäkra i värdmedlemsstaten.
Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska samtidigt under
rätta det berörda försäkringsföretaget om denna information.
2.
Medlemsstater inom vars territorier ett skadeförsäkringsfö
retag avser att, med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster, för
säkra risker i klass 10 i del A i bilaga I, med undantag för
fraktförares ansvar, får kräva att försäkringsföretaget lämnar föl
jande information:
a) Namn på och adress till den representant som avses i
artikel 18.1 h.
b) En försäkran om att det har blivit medlem av den nationella
byrån och den nationella garantifonden i värdmedlemsstaten.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
685
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
3.
I fall då tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten inte
överlämnar i den information som avses i punkt 1 inom den tid
som fastställs i samma punkt, ska de inom samma tidsperiod
meddela skälen för sin vägran till försäkringsföretaget.
En vägran eller underlåtenhet att lämna information ska kunna bli
föremål för domstolsprövning i hemmedlemsstaten.
4.
Försäkringsföretaget får påbörja verksamheten från och
med det datum då det mottog den information som avses i
punkt 1 första stycket.
Artikel 149
Ändringar av risker eller åtaganden
Varje ändring som ett försäkringsföretag avser att göra av de upp
gifter som avses i artikel 145 ska omfattas av det förfarande som
föreskrivs i artiklarna 147 och 148.
U n d e r a v s n i t t 2
A n s v a r s f ö r s ä k r i n g f ö r m o t o r f o r d o n
Artikel 150
Obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon
1.
När ett skadeförsäkringsföretag genom ett etableringsställe
i en medlemsstat försäkrar en risk som anges under försäkrings
klass 10 i del A i bilaga I och som finns i en annan medlemsstat,
men som inte utgör en risk som hänför sig till fraktförares ansvar,
ska värdmedlemsstaten kräva att det företaget blir medlem och
deltar i finansieringen av den medlemsstatens nationella byrå och
dess nationella garantifond.
2.
Det finansiella bidrag som avses i punkt 1 ska ges endast i
förhållande till risker, med undantag för fraktförares ansvar, klas
sificerade enligt klass 10 i del A i bilaga I som täcks genom till
handahållande av tjänster. Bidraget ska beräknas på samma basis
som för skadeförsäkringsföretag som försäkrar sådana risker
genom ett etableringsställe i den medlemsstaten.
Beräkningen ska göras på grundval av försäkringsföretagets pre
mieinkomster från den försäkringsklassen i värdmedlemsstaten
eller av det antal risker i den försäkringsklassen som försäkras i
den medlemsstaten.
3.
Värdmedlemsstaten får kräva att ett försäkringsföretag som
tillhandahåller tjänster följer de bestämmelser i den medlemssta
ten som avser försäkring av förhöjda risker, i den mån bestäm
melserna gäller även för skadeförsäkringsföretag som är
etablerade i den staten.
Artikel 151
Icke-diskriminering av personer som framställer anspråk
Värdmedlemsstaten ska kräva att skadeförsäkringsföretaget ser till
att personer som framställer anspråk i anledning av händelser
som inträffat inom dess territorium, inte kommer i en mindre för
månlig ställning till följd av det förhållandet att företag som för
säkrar risker klassificerade enligt försäkringsklass 10 i del A i
bilaga I, med undantag för fraktförares ansvar, gör detta inom
ramen för tillhandahållande av tjänster i stället för att ha ett eta
bleringsställe i den staten.
Artikel 152
Representant
1.
För de ändamål som anges i artikel 151 ska värdmedlems
staten kräva att skadeförsäkringsföretaget utser en representant,
bosatt eller etablerad inom medlemsstatens territorium, som ska
inhämta alla upplysningar som behövs om försäkringsfall, och
som har fullmakt att företräda företaget i förhållande till skadeli
dande som skulle kunna framställa anspråk, innefattande rätt för
representanten att betala ersättningar i anledning av sådana
anspråk och att företräda företaget, eller vid behov låta det före
trädas, inför den medlemsstatens domstolar och myndigheter i
angelägenheter som rör sådana försäkringsfall.
Representanten får också åläggas att företräda skadeförsäkrings
företaget inför tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaten, då det
är fråga om att kontrollera om giltig ansvarsförsäkring för motor
fordon föreligger.
2.
Värdmedlemsstaten får inte kräva att representanten för det
skadeförsäkringsföretag som utsett denne vidtar några andra
åtgärder än dem som anges i punkt 1.
3.
Det förhållandet att en representant utses ska inte i sig inne
bära etablering av en sådan filial som avses i artikel 145.
4.
Om försäkringsföretaget inte har utsett någon representant
får medlemsstaterna godkänna att den skaderegleringsrepresen
tant som har utsetts enligt artikel 4 i direktiv 2000/26/EG utför
de uppgifter som åligger den representant som avses i punkt 1 i
den här artikeln.
A v s n i t t 3
B e f o g e n h e t e r f ö r t i l l s y n s m y n d i g h e t e r n a i
v ä r d m e d l e m s s t a t e n
U n d e r a v s n i t t 1
F ö r s ä k r i n g
Artikel 153
Språk
Tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaten får föreskriva att de
upplysningar de har rätt att begära beträffande den verksamhet
som försäkringsföretag bedriver inom medlemsstatens territorium
ska lämnas på det officiella språket, eller de officiella språken, i
den medlemsstaten.
V
S
6
6
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
686
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/67
Artikel 154
Förhandsanmälan och förhandsgodkännande
1.
Värdmedlemsstaten får inte anta bestämmelser om krav på
förhandsgodkännande eller löpande redovisning av allmänna och
särskilda villkor, premietariffer eller, när det gäller livförsäkring,
de tekniska grunder som särskilt använts för beräkning av premie
tariffer och försäkringstekniska avsättningar, eller av de formulär
och andra handlingar som försäkringsföretaget avser att använda
i sina mellanhavanden med försäkringstagarna.
2.
Värdmedlemsstaten får endast i enstaka fall kräva att försäk
ringsföretag som avser att bedriva försäkringsverksamhet inom
dess territorium redovisar dess villkor och andra handlingar för
att kontrollera överensstämmelsen med dess nationella lagstift
ning rörande försäkringsavtal, och detta krav får inte utgöra en
förutsättning för att försäkringsföretaget ska få bedriva
verksamhet.
3.
Värdmedlemsstaten får inte upprätthålla eller införa krav på
förhandsanmälan eller förhandsgodkännande av föreslagna pre
miehöjningar, om detta inte är en del av allmänna
priskontrollsystem.
Artikel 155
Försäkringsföretag som inte följer rättsregler
1.
Om tillsynsmyndigheterna i en värdmedlemsstat konstate
rar att ett försäkringsföretag som har filial där, eller bedriver verk
samhet med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster inom dess
territorium, inte följer de rättsregler som är tillämpliga på företa
get i denna medlemsstat, ska myndigheterna anmoda försäkrings
företaget att vidta rättelse.
2.
Om försäkringsföretaget i fråga underlåter att vidta nödvän
diga åtgärder, ska tillsynsmyndigheterna i medlemsstaten i fråga
underrätta tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten om detta.
Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska snarast vidta alla
åtgärder som behövs för att försäkringsföretaget ska vidta rättelse.
Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska informera till
synsmyndigheterna i värdmedlemsstaten om de åtgärder som
vidtagits.
3.
Om försäkringsföretaget fortsätter att överträda rättsregler
som gäller i värdmedlemsstaten, trots de åtgärder som hemmed
lemsstaten vidtagit eller till följd av att dessa åtgärder har visat sig
otillräckliga eller att inga åtgärder vidtagits i den medlemsstaten,
får tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaten, efter att ha under
rättat tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten, vidta de åtgär
der som behövs för att förhindra eller sanktionera fortsatta
oegentligheter, däribland, om det oundgängligen krävs, förbud för
företaget att ingå ytterligare försäkringsavtal inom värdmedlems
statens territorium.
Medlemsstaterna ska se till att delgivning kan ske inom deras ter
ritorier av sådana rättsliga handlingar som är nödvändiga för
dessa åtgärder mot försäkringsföretag.
4.
Punkterna 1, 2 och 3 ska inte inverka på de berörda med
lemsstaternas befogenheter att vidta lämpliga skyddsåtgärder för
att förhindra eller ingripa mot oegentligheter inom deras territo
rier. Dessa befogenheter ska också innebära möjlighet att förhin
dra att försäkringsföretag ingår nya försäkringsavtal inom berörda
medlemsstaters territorier.
5.
Punkterna 1, 2 och 3 ska inte inverka på medlemsstaternas
rätt att sanktionera överträdelser som begåtts inom deras
territorier.
6.
Om ett försäkringsföretag som har begått en överträdelse
har ett etableringsställe eller innehar egendom i den berörda med
lemsstaten får tillsynsmyndigheterna i den medlemsstaten, i enlig
het med nationell lagstiftning, tillämpa de nationella
administrativa sanktioner i form av tvångsmedel mot etablerings
stället eller egendomen som är föreskrivna för överträdelsen.
7.
Varje åtgärd som vidtas enligt punkterna 2–6 och som inne
fattar begränsningar i utövandet av försäkringsverksamhet ska
vara välgrundad och meddelas det berörda försäkringsföretaget.
8.
Försäkringsföretag ska till tillsynsmyndigheterna i värdmed
lemsstaten på deras begäran överlämna alla handlingar som
begärs från dem vid tillämpning av punkterna 1–7, i den mån
som även försäkringsföretag med huvudkontor i värdmedlems
staten i fråga har sådana skyldigheter.
9.
Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om det
antal och de olika typer av fall som lett till vägran enligt artik
larna 146 och 148, där åtgärder har vidtagits enligt punkt 4 i den
här artikeln.
Kommissionen ska på grundval av denna information underrätta
Europeiska försäkrings- och tjänstepensionskommittén vartannat
år.
Artikel 156
Marknadsföring
Försäkringsföretag med huvudkontor i medlemsstaterna får mark
nadsföra sina tjänster med alla tillgängliga media i värdmedlems
staten, med iakttagande av de regler för formen och innehållet i
sådan marknadsföring som antagits till skydd för det allmänna
bästa.
Artikel 157
Skatter på premier
1.
Utan att det påverkar tillämpningen av senare harmonise
ring ska alla försäkringsavtal endast omfattas av de indirekta skat
ter och skatteliknande avgifter på försäkringspremier som påförs
i den medlemsstat där risken är belägen eller där åtagandet täcks.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
687
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Vid tillämpningen av första stycket, ska lös egendom som finns i
en byggnad som är belägen inom en viss medlemsstats territo
rium, med undantag för varor under handelstransport, anses
utgöra en risk som är belägen i den medlemsstaten, även om
byggnaden och dess innehåll inte omfattas av samma försäkring.
När det gäller Spanien ska ett försäkringsavtal också omfattas av
sådana tilläggsavgifter som i lag föreskrivs till förmån för det
spanska ”Consorcio de Compensación de Seguros” för uppfyllan
det av dess uppgifter i samband med ersättande för förluster som
uppkommer vid extraordinära händelser i den medlemsstaten.
2.
Den lag som enligt artikel 178 i det här direktivet och för
ordning (EG) nr 593/2008 är tillämplig på avtalet ska inte inverka
på den tillämpliga ordningen för skatter och avgifter.
3.
Varje medlemsstat ska, med avseende på de försäkringsfö
retag som täcker risker eller åtaganden inom dess territorium, til
lämpa egna nationella bestämmelser såvitt gäller åtgärder för att
säkerställa uppbörd av sådana indirekta skatter och skatteliknande
avgifter som ska betalas i enlighet med punkt 1.
U n d e r a v s n i t t 2
Å t e r f ö r s ä k r i n g
Artikel 158
Återförsäkringsföretag som inte följer rättsreglerna
1.
Om tillsynsmyndigheterna i en medlemsstat konstaterar att
ett återförsäkringsföretag som har filial där, eller bedriver verk
samhet med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster inom dess
territorium, inte följer de rättsregler som är tillämpliga på företa
get i denna medlemsstat, ska myndigheterna anmoda återförsäk
ringsföretaget att vidta rättelse. De ska samtidigt underrätta
tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten om sina slutsatser.
2.
Om återförsäkringsföretaget fortsätter att överträda rättsreg
ler som är tillämpliga på företaget i värdmedlemsstaten, trots de
åtgärder som hemmedlemsstaten har vidtagit eller till följd av att
dessa åtgärder har visat sig otillräckliga, får tillsynsmyndigheterna
i värdmedlemsstaten, efter att ha underrättat tillsynsmyndighe
terna i hemmedlemsstaten, vidta de åtgärder som behövs för att
förhindra eller sanktionera fortsatta oegentligheter, däribland, om
det oundgängligen krävs, förbud för företaget att ingå ytterligare
återförsäkringsavtal inom värdmedlemsstatens territorium.
Medlemsstaterna ska se till att delgivning kan ske inom deras ter
ritorier av sådana rättsliga handlingar som är nödvändiga för
dessa åtgärder mot återförsäkringsföretag.
3.
Varje åtgärd som vidtas enligt punkterna 1 och 2 och som
innefattar sanktioner mot eller begränsningar i utövandet av åter
försäkringsverksamhet ska motiveras och meddelas det berörda
återförsäkringsföretaget.
A v s n i t t 4
s t a t i s t i k
Artikel 159
Statistik om gränsöverskridande verksamhet
Varje försäkringsföretag ska, uppdelat på verksamhet som bedrivs
med stöd av etableringsfriheten och verksamhet som bedrivs
inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster, underrätta till
synsmyndigheten i sin hemmedlemsstat om summan av premier,
försäkringsersättningar och provisioner, utan avdrag för återför
säkring och per medlemsstat, enligt följande:
a) För skadeförsäkring: per grupp av klasser enligt bilaga V.
b) För livförsäkring: för var och en av klasserna I–IX enligt
bilaga II.
Vad gäller klass 10 i del A i bilaga I, med undantag för fraktföra
res ansvar, ska det berörda företaget också informera tillsynsmyn
digheten om skadefrekvens och genomsnittliga
försäkringsersättningar.
Tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten ska inom rimlig tid
vidarebefordra en sammanställning av de uppgifter som avses i
första och andra styckena till tillsynsmyndigheterna i varje berörd
medlemsstat på deras begäran.
A v s n i t t 5
B e h a n d l i n g a v a v t a l s o m t e c k n a t s g e n o m
f i l i a l e r f ö r v i l k a l i k v i d a t i o n s f ö r f a r a n d e n
i n l e t t s
Artikel 160
Likvidation av försäkringsföretag
Om ett försäkringsföretag träder i likvidation ska de förpliktelser
som följer av avtal som tecknats genom en filial eller inom ramen
för friheten att tillhandahålla tjänster inte behandlas annorlunda
än de förpliktelser som följer av företagets andra försäkringsavtal
utan hänsyn till de försäkrades och förmånstagarnas nationalitet.
Artikel 161
Likvidation av återförsäkringsföretag
Om ett återförsäkringsföretag träder i likvidation ska de förplik
telser som följer av avtal som tecknats genom en filial eller inom
ramen för friheten att tillhandahålla tjänster inte behandlas annor
lunda än de förpliktelser som följer av företagets övriga
återförsäkringsavtal.
V
S
8
6
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
688
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/69
KAPITEL IX
Inom gemenskapen etablerade filialer till försäkrings- eller
återförsäkringsföretag med huvudkontor utanför
gemenskapen
A v s n i t t 1
S t a r t a n d e a v v e r k s a m h e t
Artikel 162
Principer för auktorisation och villkor
1.
Medlemsstaterna ska föreskriva auktorisation för företag
vars huvudkontor är beläget utanför gemenskapen och som vill
bedriva sådan verksamhet som avses i artikel 2.1 första stycket.
2.
En medlemsstat får bevilja auktorisation om företaget upp
fyller minst följande villkor:
a) Det har rätt enligt sitt eget lands lag att utöva
försäkringsverksamhet.
b) Det etablerar en filial inom den medlemsstats territorium där
företaget ansökt om auktorisation.
c) Det förbinder sig att på den plats där filialen är belägen upp
rätta till verksamheten hänförliga räkenskaper samt att där
förvara alla handlingar som hör till verksamheten.
d) Det utser en allmän representant som ska godkännas av
tillsynsmyndigheterna.
e) Det innehar tillgångar i den medlemsstat där företaget ansökt
om auktorisation av en storlek som motsvarar minst hälften
av den i artikel 129.1 d föreskrivna lägsta gränsen för mini
mikapitalkravet och deponerar en fjärdedel av detta tröskel
värde som säkerhet.
f) Det förbinder sig att täcka solvenskapitalkravet och minimi
kapitalkravet enligt kraven i artiklarna 100 och 128.
g) Det meddelar namn och adress på de skaderegleringsrepre
sentanter som utses i varje medlemsstat utom i den medlems
stat där auktorisationen söks, om de risker som ska täckas
klassificeras enligt klass 10 under del A i bilaga I, med undan
tag för fraktförares ansvar.
h) Det företer en verksamhetsplan enligt bestämmelserna i
artikel 163.
i) Det uppfyller kraven på företagsstyrning i avsnitt 2 av
kapitel IV.
3.
I detta kapitel avses med ”filial” varje form av stadigvarande
närvaro inom en medlemsstats territorium av ett företag som
avses i punkt 1, om det är auktoriserat i den medlemsstaten och
bedriver försäkringsverksamhet.
Artikel 163
Filialens verksamhetsplan
1.
Den verksamhetsplan som avses i artikel 162.2 h för en
filial ska innehålla följande:
a) Beskaffenheten av de risker eller åtaganden som företaget
avser att täcka.
b) Grundprinciperna för återförsäkring.
c) Skattningar av det kommande solvenskapitalkravet enligt
kapitel VI avsnitt 4 på grundval av en prognos för balansräk
ningen samt den beräkningsmetod som använts för dessa
skattningar.
d) Skattningar av det kommande minimikapitalkravet enligt
kapitel VI avsnitt 5 på grundval av en prognos för balansräk
ningen samt den beräkningsmetod som använts för dessa
skattningar.
e) Företagets medräkningsbara kapitalbas och primärkapital i
fråga om solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet enligt
kapitel VI avsnitten 4 och 5.
f) Uppskattade kostnader för uppbyggnaden av administration
och övriga nödvändiga företagsfunktioner, medel som är
avsedda att täcka dessa kostnader och, om de risker som ska
täckas klassificeras enligt klass 18 i del A i bilaga I, tillgäng
liga medel för tillhandahållande av assistans.
g) Uppgifter om företagsstyrningssystemets struktur.
2.
Utöver de krav som anges i punkt 1 ska verksamhetsplanen,
beträffande de tre första räkenskapsåren, omfatta följande:
a) En prognos för balansräkningen.
b) Skattningar av storleken på de medel som är avsedda att täcka
försäkringstekniska avsättningar, minimikapitalkrav och
solvenskapitalkrav.
c) För skadeförsäkring:
i) Skattningar av driftskostnader utöver uppbyggnadskost
nader, särskilt löpande allmänna omkostnader och
provisioner.
ii) Skattningar av premier eller bidrag och kostnader för
försäkringsfall.
d) För livförsäkring ska även en detaljerad prognos lämnas över
intäkter och kostnader avseende direkt försäkring samt mot
tagen och avgiven återförsäkring.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
689
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
3.
När det gäller livförsäkring får medlemsstaterna kräva att
försäkringsföretag ska lämna regelbunden underrättelse om de
tekniska grunderna som använts vid beräkning av premietariffer
och försäkringstekniska avsättningar, så länge detta krav inte
utgör en förutsättning för att ett livförsäkringsföretag ska få
bedriva sin verksamhet.
Artikel 164
Överlåtelse av försäkringsbestånd
1.
Medlemsstaterna ska, på de villkor som fastställs i nationell
lagstiftning, tillåta att filialer, som upprättats inom deras territo
rier och som omfattas av detta kapitel, helt eller delvis överlåter
sina bestånd av försäkringsavtal till acceptföretag som är etable
rade i samma medlemsstat, förutsatt att tillsynsmyndigheterna i
den medlemsstaten eller, i tillämpliga fall, i den medlemsstat som
avses i artikel 167 intygar att acceptföretaget, även sedan hänsyn
tagits till överlåtelsen, har nödvändig medräkningsbar kapitalbas
för att täcka det solvenskapitalkrav som avses i artikel 100 första
stycket.
2.
Medlemsstaterna ska, på de villkor som fastställs i nationell
lagstiftning, tillåta att filialer, som upprättats inom deras territo
rier och som omfattas av detta kapitel, helt eller delvis överlåter
sina bestånd av försäkringsavtal till försäkringsföretag med
huvudkontor i en annan medlemsstat, förutsatt att tillsynsmyn
digheterna i den medlemsstaten intygar att acceptföretaget även
sedan hänsyn tagits till överlåtelsen har nödvändiga medräknings
bara egna medel för att täcka det solvenskapitalkrav som avses i
artikel 100 första stycket.
3.
Om en medlemsstat, på de villkor som fastställs i nationell
lagstiftning, tillåter att filialer, som upprättats inom dess territo
rium och som omfattas av detta kapitel, helt eller delvis överlåter
sina bestånd av försäkringsavtal till en filial, som omfattas av detta
kapitel och som upprättats i en annan medlemsstat, ska medlems
staten säkerställa att tillsynsmyndigheterna i acceptföretagets
hemmedlemsstat eller, i tillämpliga fall, i den medlemsstat som
avses i artikel 167 kan intyga följande:
a) Att acceptföretaget även sedan hänsyn tagits till överlåtelsen
har nödvändig medräkningsbar kapitalbas för att täcka
solvenskapitalkravet.
b) Att lagstiftningen i acceptföretagets hemmedlemsstat tillåter
en sådan överlåtelse.
c) Att hemmedlemsstaten har medgivit överlåtelsen.
4.
I de fall som avses i punkterna 1-3 ska den medlemsstat där
den överlåtande filialen är belägen godkänna överlåtelsen efter att
ha inhämtat medgivande från tillsynsmyndigheterna i den med
lemsstat där riskerna är belägna, eller den medlemsstat där åta
gandet gjorts om riskerna inte är belägna i den medlemsstaten.
5.
Tillsynsmyndigheterna i de medlemsstater som rådfrågas
ska, inom tre månader efter det att de mottagit begäran, lämna
sina yttranden eller medgivanden till tillsynsmyndigheterna i den
överlåtande filialens hemmedlemsstat. Om de rådfrågade myndig
heterna inte lämnar något svar inom denna tid ska detta anses lik
värdigt med ett tillstyrkande eller ett tyst medgivande.
6.
En överlåtelse som godkänts enligt punkterna 1–5 ska
offentliggöras på det sätt som fastställts i nationell lagstiftning i
den medlemsstat där riskerna är belägna eller där åtagandet gjorts.
Sådana överlåtelser ska automatiskt vara giltiga mot försäkrings
tagare, försäkrade och varje annan person som har rättigheter
eller skyldigheter till följd av de överlåtna avtalen.
Artikel 165
Försäkringstekniska avsättningar
Medlemsstaterna ska ålägga företagen att göra adekvata försäk
ringstekniska avsättningar till täckning av försäkrings- och åter
försäkringsförpliktelser inom respektive medlemsstats territorium
beräknade enligt kapitel VI avsnitt 2. Medlemsstaterna ska kräva
att företagen värderar tillgångar och skulder enligt i kapitel VI
avsnitt 1 och fastställer sina egna medel enligt kapitel VI avsnitt 3.
Artikel 166
Solvenskapitalkrav och minimikapitalkrav
1.
Varje medlemsstat ska inom sitt territorium kräva att eta
blerade filialer håller ett belopp av medräkningsbar kapitalbas i
form av sådana tillgångar som avses i artikel 98.3.
Solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet ska beräknas i
enlighet med bestämmelserna i kapitel VI avsnitten 4 och 5.
Vid beräkning av solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet,
för såväl skadeförsäkring som livförsäkring, ska dock hänsyn tas
till endast den berörda filialens verksamhet.
2.
Beloppet av det medräkningsbara primärkapital som krävs
för att täcka minimikapitalkravet och tröskelvärdet för detta krav
ska vara sammansatt enligt bestämmelserna i artikel 98.4.
3.
Beloppet av det medräkningsbara primärkapitalet får inte
vara mindre än hälften av den lägsta gräns som föreskrivs i arti
kel 129.1 d.
Den deposition som ska göras enligt artikel 162.2 e ska inräknas
i det medräkningsbara primärkapital som ska täcka
minimikapitalkravet.
4.
De tillgångar som motsvarar solvenskapitalkravet ska till
minst ett belopp motsvarande minimikapitalkravet finnas i den
medlemsstat där verksamheten bedrivs och överskjutande till
gångar inom gemenskapen.
V
S
0
7
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
690
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/71
Artikel 167
Förmåner för företag som är auktoriserade i mer än en
medlemsstat
1.
Företag som har ansökt om eller beviljats auktorisation i
mer än en medlemsstat får ansöka om följande förmåner, som får
medges endast gemensamt:
a) Det solvenskapitalkrav om anges i artikel 166 ska beräknas
på grundval av hela den verksamhet som företaget bedriver
inom gemenskapen.
b) Den deposition som krävs enligt artikel 162.2 e ska göras
endast i en av de berörda medlemsstaterna.
c) De tillgångar som motsvarar minimikapitalkravet får i enlig
het med artikel 134 placeras i vilken som helst av de med
lemsstater där företaget bedriver sin verksamhet.
I de fall som avses i första stycket a ska man vid beräkningen
endast beakta transaktioner som genomförts av samtliga filialer
som är etablerade inom gemenskapen.
2.
Ansökan om tillgång till de förmåner som anges i punkt 1
ska göras till tillsynsmyndigheterna i den berörda medlemsstaten.
I ansökan ska anges den myndighet i medlemsstaten som i fram
tiden ska utöva tillsyn av solvensen för den totala verksamhet som
utövas av de filialer som företaget etablerat inom gemenskapen.
Företagets val av myndighet ska motiveras.
Den deposition som avses i artikel 162.2 e ska göras i den
medlemsstaten.
3.
Medgivande från tillsynsmyndigheterna i samtliga medlems
stater som mottagit en sådan ansökan fordras för beviljande av de
förmåner som anges i punkt 1.
Dessa förmåner ska börja gälla från och med den dag då den av
företaget valda tillsynsmyndigheten meddelar de övriga tillsyns
myndigheterna att den kommer att kontrollera solvensen för den
totala verksamhet som bedrivs av företagets filialer inom
gemenskapen.
Den valda tillsynsmyndigheten ska från de övriga medlemssta
terna inhämta erforderliga upplysningar om den totala solvensen
för de filialer företaget etablerat inom deras territorier.
4.
De enligt punkterna 1, 2 och 3 medgivna förmånerna ska
återkallas samtidigt av samtliga berörda medlemsstater på initia
tiv av en eller flera av dessa.
Artikel 168
Redovisning, uppgifter för stabilitetstillsyn och statistik
samt företag i svårigheter
Artiklarna 34, 139.3, 140 och 141 ska tillämpas på detta avsnitt.
Vid tillämpningen av artiklarna 137–139, då ett företag befunnits
berättigat till förmånerna enligt artikel 167.1, 167.2 och 167.3,
ska den tillsynsmyndighet som svarar för verifieringen av solven
sen för de filialer företaget etablerat inom gemenskapen, likställas
med tillsynsmyndigheten i den medlemsstat där ett företag eta
blerat i gemenskapen har sitt huvudkontor.
Artikel 169
Åtskillnad mellan skade- och livförsäkring
1.
Filialer som avses i detta avsnitt får inte samtidigt inom
samma medlemsstat bedriva liv- och skadeförsäkringsverksamhet.
2.
Med avvikelse från punkt 1 får medlemsstaterna bestämma
att de filialer som avses i detta avsnitt och som vid relevant tid
punkt enligt artikel 73.5 första stycket samtidigt bedrev båda
verksamheterna i en medlemsstat får fortsätta med detta, förut
satt att det för varje verksamhet upprättas en särskild förvaltning
i enlighet med artikel 74.
3.
Varje medlemsstat som med stöd av artikel 73.5 andra
stycket föreskriver att försäkringsföretag etablerade inom dess ter
ritorium ska upphöra att samtidigt bedriva de verksamheter inom
vilka de var verksamma vid den relevanta tidpunkt som avses i
artikel 73.5 första stycket ska ställa detta krav även på filialer som
avses i detta avsnitt och som är etablerade inom dess territorium
och samtidigt bedriver båda verksamheterna där.
Medlemsstaterna får föreskriva att de filialer som avses i detta
avsnitt och vars huvudkontor samtidigt bedriver båda verksam
heterna, och som vid de tidpunkter som anges i artikel 73.5 för
sta stycket i en medlemsstat enbart bedrev
livförsäkringsverksamhet, får fortsätta med sin verksamhet där.
Om företaget önskar bedriva skadeförsäkringsverksamhet inom
samma territorium, får det bedriva livförsäkringsverksamhet
endast genom ett dotterföretag.
Artikel 170
Återkallelse av auktorisation för företag som är
auktoriserade i mer än en medlemsstat
Om den i artikel 167.2 nämnda myndigheten återkallar en auk
torisation, ska den anmäla detta till tillsynsmyndigheterna i de
övriga medlemsstater där företaget bedriver verksamhet, varpå
dessa ska vidta behövliga åtgärder.
Om skälet till återkallelsen är att solvensen är otillräcklig i förhål
lande till vad som föreskrivits av de medlemsstater som beviljat en
ansökan enligt artikel 167, ska även de medlemsstater som bevil
jat sådana ansökningar återkalla sina auktorisationer.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
691
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel 171
Avtal med tredjeländer
Gemenskapen får genom avtal som med stöd av fördraget träffas
med ett eller flera tredjeländer, och på villkor om reciprocitet,
medge tillämpning av bestämmelser som avviker från bestämmel
serna i detta avsnitt, för att garantera ett tillfredsställande skydd
för försäkringstagare och försäkrade i medlemsstaterna.
A v s n i t t 2
Å t e r f ö r s ä k r i n g
Artikel 172
Likvärdighet
1.
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder som speci
ficerar kriterierna för att bestämma om den solvensordning som
ett tredjeland tillämpar på återförsäkringsverksamheter som
bedrivs av företag med huvudkontor i det tredjelandet är likvär
dig med den som fastställs genom avdelning I.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
2.
Kommissionen får i enlighet med det föreskrivande förfa
rande som avses i artikel 301.2 och med beaktande av de krite
rier som antagits i enlighet med punkt 1 anta beslut om huruvida
den solvensordning som ett tredjeland tillämpar på återförsäk
ringsverksamheter som bedrivs av företag med huvudkontor i
samma tredjeland är likvärdig med den som fastställs genom
avdelning I.
Dessa beslut ska ses över regelbundet.
3.
Om solvensordningen i ett tredjeland enligt punkt 2 har
bedömts vara likvärdig med den i detta direktiv ska återförsäk
ringsavtal som ingås med företag med huvudkontor i detta tred
jeland behandlas på samma sätt som återförsäkringsavtal med
företag som är auktoriserade enligt detta direktiv.
Artikel 173
Förbud mot pantsättning av tillgångar
Medlemsstaterna får inte, för upprättandet av försäkringstekniska
avsättningar, behålla eller införa något system med bruttoreser
ver som kräver att tillgångar pantsätts för att täcka ej intjänade
premier och oreglerade skador i de fall då återförsäkraren är ett
försäkrings- eller återförsäkringsföretag i tredjeland vars solvens
ordning i enlighet med artikel 172 bedöms vara likvärdig med
den som fastställs genom detta direktiv.
Artikel 174
Principer och villkor för utövande av
återförsäkringsverksamhet
En medlemsstat ska inte på återförsäkringsföretag hemmahörande
i tredjeland som inleder eller redan bedriver återförsäkringsverk
samhet inom dess territorium tillämpa bestämmelser som leder
till att dessa behandlas gynnsammare än återförsäkringsföretag
med huvudkontor i den medlemsstaten.
Artikel 175
Avtal med tredjeländer
1.
Kommissionen får lägga fram förslag till rådet beträffande
förhandlingar om avtal med ett eller flera tredjeländer om meto
derna för att utöva extra tillsyn över följande:
a) Återförsäkringsföretag från tredjeländer, som bedriver åter
försäkringsverksamhet inom gemenskapen.
b) Återförsäkringsföretag hemmahörande i gemenskapen, som
bedriver återförsäkringsverksamhet inom ett tredjelands
territorium.
2.
De avtal som avses i punkt 1 ska särskilt syfta till att på vill
kor av likvärdighet i stabilitetsregleringen säkerställa effektivt
marknadstillträde inom varje avtalsparts territorium och innehålla
föreskrifter om ömsesidigt erkännande av tillsynsregler och praxis
på återförsäkringsområdet. De ska också syfta till att säkerställa
följande:
a) Att tillsynsmyndigheterna i medlemsstaterna kan erhålla de
upplysningar som krävs för tillsynen över återförsäkringsfö
retag med huvudkontor inom gemenskapen som bedriver
verksamhet inom de berörda tredjeländernas territorier.
b) Att tillsynsmyndigheterna i tredjeland kan erhålla de upplys
ningar som krävs för tillsynen över återförsäkringsföretag
med huvudkontor inom deras territorier som bedriver verk
samhet inom gemenskapen.
3.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 300.1
och 300.2 i fördraget ska kommissionen med bistånd av Europe
iska försäkrings- och tjänstepensionskommittén granska resulta
ten av de förhandlingar som avses i punkt 1 i den här artikeln och
den situation som dessa ger upphov till.
KAPITEL X
Dotterföretag till försäkrings- och återförsäkringsföretag för
vilka ett tredjelands lag gäller och sådana företags förvärv av
innehav
Artikel 176
Information från medlemsstaterna till kommissionen
Medlemsstaternas tillsynsmyndigheter ska underrätta kommissio
nen och tillsynsmyndigheterna i övriga medlemsstater om varje
auktorisation av ett direkt eller indirekt dotterföretag till ett eller
flera moderföretag för vilka ett tredjelands lag gäller.
Underrättelsen ska också innehålla en uppgift om den berörda
företagsgruppens struktur.
V
S
2
7
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
692
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/73
När ett företag, som omfattas av ett tredjelands lagstiftning, för
värvar ett innehav i ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag
som är auktoriserat i gemenskapen så att detta försäkrings- eller
återförsäkringsföretag skulle bli ett dotterföretag till tredjelands
företaget ska tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten under
rätta kommissionen och tillsynsmyndigheterna i övriga
medlemsstater om detta.
Artikel 177
Behandling i tredjeland av försäkrings- och
återförsäkringsföretag hemmahörande i gemenskapen
1.
Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om alla svå
righeter av allmän natur som deras försäkrings- eller återförsäk
ringsföretag mött vid etablering och utövande av verksamhet i ett
tredjeland eller vid pågående verksamhet i ett tredjeland.
2.
Kommissionen ska periodvis överlämna en rapport till rådet
om behandlingen i tredjeland av försäkrings- och återförsäkrings
företag som auktoriserats i gemenskapen med avseende på
följande:
a) Etablering i tredjeland av försäkrings- eller återförsäkringsfö
retag som är auktoriserade i gemenskapen.
b) Förvärv av innehav i försäkrings- och återförsäkringsföretag
i tredjeland.
c) Fortsatt försäkrings- och återförsäkringsverksamhet i sådana
etablerade företag.
d) Tillhandahållande över nationsgränserna av försäkrings- och
återförsäkringstjänster från gemenskapen till tredjeland.
Kommissionen ska till rådet överlämna rapporterna jämte lämp
liga förslag eller rekommendationer.
AVDELNING II
SÄRSKILDA BESTÄMMELSER FÖR FÖRSÄKRING OCH
ÅTERFÖRSÄKRING
KAPITEL I
Tillämplig lag och villkor för avtal om direkt försäkring
A v s n i t t 1
T i l l ä m p l i g l a g
Artikel 178
Tillämplig lag
Varje medlemsstat som inte omfattas av tillämpningen av förord
ning (EG) nr 593/2008 ska tillämpa bestämmelserna i den förord
ningen för att fastställa vilken lag som ska vara tillämplig på
försäkringsavtal som omfattas av artikel 7 i den förordningen.
A v s n i t t 2
O b l i g a t o r i s k f ö r s ä k r i n g
Artikel 179
Anknutna skyldigheter
1.
Skadeförsäkringsföretagen får erbjuda och meddela obliga
torisk försäkring på de villkor som anges i denna artikel.
2.
När en medlemsstat föreskriver skyldighet att teckna försäk
ring, ska ett försäkringsavtal anses uppfylla en sådan skyldighet
endast om det följer de särskilda bestämmelser som gäller för
sådan försäkring i den medlemsstaten.
3.
Om en medlemsstat föreskriver obligatorisk försäkring och
det krävs att försäkringsföretaget ska anmäla till tillsynsmyndig
heterna att försäkringsskyddet upphört, får detta upphörande
göras gällande gentemot skadelidande tredje man endast under de
förutsättningar som fastställts av denna medlemsstat.
4.
Varje medlemsstat ska underrätta kommissionen om de ris
ker för vilka försäkring är obligatorisk enligt medlemsstatens lag
stiftning, och därvid ange följande:
a) De särskilda föreskrifter som gäller för sådan försäkring.
b) De uppgifter som ska anges i ett det intyg som ett skadeför
säkringsföretag är skyldigt att utfärda till en försäkrad, i fall
där denna medlemsstat fordrar bevis om att skyldigheten att
teckna försäkring har uppfyllts.
En medlemsstat får kräva att bland de uppgifter som avses i första
stycket b ska finnas en förklaring av försäkringsföretaget att för
säkringsavtalet är i överensstämmelse med de särskilda bestäm
melser som gäller för sådan försäkring.
Kommissionen ska i Europeiska unionens officiella tidning offentlig
göra de uppgifter som avses i första stycket b.
A v s n i t t 3
D e t a l l m ä n n a b ä s t a
Artikel 180
Det allmänna bästa
Den medlemsstat där en risk är belägen eller medlemsstaten för
åtagandet får inte hindra en försäkringstagare från att teckna ett
avtal med ett försäkringsföretag som auktoriserats på de villkor
som anges i artikel 14 om ingåendet av detta avtal inte strider mot
bestämmelser till skydd för det allmänna bästa i den medlemsstat
där risken är belägen eller i medlemsstaten för åtagandet.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
693
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
A v s n i t t 4
F ö r s ä k r i n g s v i l l k o r o c h p r e m i e t a r i f f e r
Artikel 181
Skadeförsäkring
1.
Medlemsstaterna får inte kräva förhandsgodkännande eller
löpande anmälan av allmänna och särskilda avtalsvillkor, premie
tariffer eller formulär och andra tryckta handlingar som ett för
säkringsföretag avser att använda i sina mellanhavanden med
försäkringstagarna.
Medlemsstaterna får kräva att sådana avtalsvillkor och andra
dokument företes vid enstaka tillfällen endast i syfte att kontrol
lera att nationella bestämmelser om försäkringsavtal följs. Sådana
krav får inte vara en förutsättning för att företag ska få bedriva
verksamhet.
2.
En medlemsstat som föreskriver obligatorisk försäkring får
kräva att försäkringsföretag ska överlämna de allmänna och sär
skilda villkoren för sådan försäkring till sin tillsynsmyndighet
innan de får spridas.
3.
Medlemsstaterna får inte upprätthålla eller införa krav på
förhandsanmälan eller förhandsgodkännande av föreslagna pre
miehöjningar, om detta inte är en del av allmänna
priskontrollsystem.
Artikel 182
Livförsäkring
Medlemsstaterna får inte kräva förhandsgodkännande av eller
regelbundna underrättelser om allmänna och särskilda försäk
ringsvillkor, premietariffer, tekniska grunder som särskilt använts
för beräkning av premietariffer och försäkringstekniska avsätt
ningar, eller formulär och andra tryckta handlingar som ett liv
försäkringsföretag avser att använda i sina mellanhavanden med
försäkringstagarna.
Hemmedlemsstaten får dock, uteslutande i syfte att kontrollera
efterlevnaden av nationella bestämmelser rörande försäkringsma
tematiska principer, kräva regelmässig underrättelse om de tek
niska grunder som använts vid beräkning av premietariffer och
försäkringstekniska avsättningar. Dessa krav får inte vara en för
utsättning för att ett försäkringsföretag ska få bedriva verksamhet.
A v s n i t t 5
I n f o r m a t i o n t i l l f ö r s ä k r i n g s t a g a r n a
U n d e r a v s n i t t 1
S k a d e f ö r s ä k r i n g
Artikel 183
Allmän information till försäkringstagare
1.
Innan ett skadeförsäkringsavtal ingås ska skadeförsäkrings
företaget informera försäkringstagaren om följande:
a) Vilken lag som ska tillämpas på avtalet, om parterna inte har
fritt val.
b) Att parterna fritt kan välja vilken lag som ska tillämpas, och
vilken lag försäkringsgivaren föreslår.
Försäkringsföretaget ska också informera varje försäkringstagare
om på vilket sätt försäkringstagarnas klagomål beträffande avta
len handläggs och även, i förekommande fall, vilket särskilt organ
som handhar sådana klagomål, utan att detta inskränker försäk
ringstagarens rätt att vidta rättsliga åtgärder.
2.
De förpliktelser som avses i punkt 1 ska gälla endast om för
säkringstagaren är en fysisk person.
3.
Närmare bestämmelser för genomförandet av punkterna 1
och 2 ska fastställas av den medlemsstat där risken är belägen.
Artikel 184
Ytterligare information beträffande skadeförsäkring som
erbjuds med stöd av etableringsfriheten eller friheten att
tillhandahålla tjänster
1.
När en skadeförsäkring erbjuds med stöd av etableringsfri
heten eller friheten att tillhandahålla tjänster ska försäkringstaga
ren, innan något åtagande görs, underrättas om i vilken
medlemsstat huvudkontoret eller, i tillämpliga fall, filialen med
vilken avtalet ska ingås är belägen.
Varje handling som lämnas ut till försäkringstagaren ska innehålla
den information som avses i första stycket.
Bestämmelserna i första och andra styckena ska inte tillämpas på
stora risker.
2.
I avtalet eller andra handlingar som ger försäkringsskydd,
samt i försäkringsansökningen, i den mån den är bindande för
sökanden, ska finnas uppgift om adressen till huvudkontoret eller,
i tillämpliga fall, till den filial till skadeförsäkringsföretaget som
ger skyddet.
V
S
4
7
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
694
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/75
Medlemsstaterna får kräva att namn på och adress till den repre
sentant för skadeförsäkringsföretaget som avses i artikel 148.2 a
även ska anges i de handlingar som avses i första stycket i denna
punkt.
U n d e r a v s n i t t 2
L i v f ö r s ä k r i n g
Artikel 185
Information till försäkringstagare
1.
Innan ett livförsäkringsavtal ingås ska minst den informa
tion som anges i punkterna 2-4 lämnas till försäkringstagaren.
2.
Följande uppgifter om livförsäkringsföretaget ska meddelas:
a) Företagets namn och företagsform.
b) Medlemsstat i vilken huvudkontoret och, i tillämpliga fall,
den filial där avtalet ingås, är beläget.
c) Huvudkontorets adress och i tillämpliga fall adressen till den
filial som ingår avtalet.
d) En konkret hänvisning till den i artikel 51 nämnda lägesrap
porten om solvens och finansiell ställning, som gör denna
information lättillgänglig för försäkringstagaren.
3.
Följande uppgifter om åtagandet ska meddelas:
a) Definition av förmåner och optioner.
b) Avtalets löptid.
c) Hur avtalet kan avbrytas.
d) Hur premier ska betalas och premieperioder.
e) Hur återbäring beräknas och fördelas.
f) Angivande av återköpsvärde, fribrevsvärde och i vilken
omfattning dessa är garanterade.
g) Uppgifter om premier för varje förmån, såväl huvudförmå
ner som, i tillämpliga fall, tilläggsförmåner.
h) I fråga om fondförsäkringsavtal uppgifter om de andelar till
vilka förmånerna är knutna.
i) Uppgift om vilka slags tillgångar som fondförsäkringsavtal är
baserade på.
j) Sättet för utövandet av uppsägningsrätten.
k) Allmän information om de skatteregler som gäller för aktu
ell försäkringstyp.
l) Sättet för handläggning av klagomål på försäkringsavtal från
försäkringstagare, försäkrade eller förmånstagare och, i före
kommande fall, förekomsten av ett särskilt organ som hand
lägger sådana klagomål utan inskränkning av rätten att vidta
rättsliga åtgärder.
m) Vilken lag som ska tillämpas på avtalet om parterna inte har
fritt val eller, om parterna har frihet att välja vilken lag som
ska tillämpas, den lag livförsäkringsföretaget föreslår.
4.
Dessutom ska särskild information tillhandahållas så att för
säkringstagaren verkligen förstår de risker som avtalet innebär
och som denne därmed tar.
5.
Försäkringstagaren ska under hela avtalstiden hållas infor
merad om ändringar i fråga om följande information:
a) Allmänna och särskilda försäkringsvillkor.
b) Livförsäkringsföretagets namn och företagsform eller huvud
kontorets adress och, i tillämpliga fall, adressen till den filial
som ingått avtalet.
c) Alla uppgifter som är upptagna i punkt 3 d–j vid ändring av
försäkringsvillkoren eller den lagstiftning som gäller för
avtalet.
d) Årligen uppgift om återbäringssituationen.
Om försäkringsgivaren i samband med ett erbjudande om eller
tecknandet av ett livförsäkringsavtal presenterar siffror avseende
storleken på potentiella betalningar som överstiger de kontraktu
ella betalningarna, ska försäkringsgivaren ge försäkringstagaren
ett exempel på en beräkning i vilken det potentiella slutliga ersätt
ningsbeloppet beräknas utifrån premieinbetalningarna vid tre
olika räntesatser. Detta ska inte gälla för terminsförsäkringar och
terminskontrakt. Försäkringsgivaren ska informera försäkringsta
garen på ett tydligt och lättbegripligt sätt om att beräkningsexem
plet endast är en beräkningsmodell som grundar sig på teoretiska
antaganden, och att försäkringstagaren inte kan ställa några avtals
grundade anspråk utifrån beräkningsexemplet.
När det gäller försäkringar med rätt till andel i överskott ska för
säkringsgivaren årligen skriftligt informera försäkringstagaren om
läget för försäkringstagarens fordringar, inklusive rätten till andel
i överskottet. Dessutom ska försäkringsgivaren, när denne har
presenterat siffror över den potentiella framtida utvecklingen för
rätten till andel i överskott, informera försäkringstagaren om skill
nader mellan den faktiska utvecklingen och de ursprungliga
uppgifterna.
6.
Den information som avses i punkterna 2-5 ska vara klart
och tydligt formulerad och avfattad på ett officiellt språk i den
medlemsstat där åtagandet gjorts.
Informationen får dock lämnas på ett annat språk om försäkrings
tagaren begär det och medlemsstatens lagstiftning tillåter det eller
om försäkringstagaren har frihet att välja tillämplig lag.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
695
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
7.
Den medlemsstat i vilken åtagandet gjorts får kräva att liv
försäkringsföretagen ska lämna information utöver den som för
tecknas i punkterna 2-5 endast om det är nödvändigt för att
försäkringstagaren rätt ska förstå de väsentliga delarna av
åtagandet.
8.
Närmare regler för genomförandet av punkterna 1–7 ska
fastställas av den medlemsstat där åtagandet har gjorts.
Artikel 186
Uppsägningstid
1.
Medlemsstaterna ska föreskriva att försäkringstagare som
ingår individuella livförsäkringsavtal ska kunna säga upp avtalen
inom en tid av mellan 14 och 30 dagar från den dag de informe
rades om ingåendet av avtalen.
Försäkringstagarnas uppsägning ska innebära att de befrias från
alla framtida förpliktelser som följer av avtalet.
Andra rättsverkningar av och förutsättningar för uppsägning ska
bestämmas genom den lag som ska tillämpas på avtalet, i synner
het såvitt avser det sätt på vilket försäkringstagaren ska informe
ras om att avtal har ingåtts.
2.
Medlemsstaterna får välja att inte tillämpa punkt 1 i följande
fall:
a) Om ett avtal har en giltighetstid om sex månader eller mindre.
b) I fall då försäkringstagaren, på grund av sin ställning eller på
grund av de omständigheter under vilka avtalet ingåtts inte är
i behov av särskilt skydd.
Om medlemsstaterna utnyttjar den valmöjlighet som avses i för
sta stycket ska de i sin lagstiftning särskilt ange detta förhållande.
KAPITEL II
Bestämmelser som särskilt avser skadeförsäkring
A v s n i t t 1
A l l m ä n n a b e s t ä m m e l s e r
Artikel 187
Försäkringsvillkor
Till allmänna och särskilda försäkringsvillkor ska inte räknas vill
kor som, i ett enskilt fall, är betingade av särskilda omständighe
ter som hänför sig till den risk som ska försäkras.
Artikel 188
Upphävande av monopol
Medlemsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att säker
ställa att de etableringsmonopol inom vissa klasser som beviljats
organ etablerade inom deras territorier och som avses i artikel 8
upphävs.
Artikel 189
Deltagande i nationella garantisystem
Värdmedlemsstaterna får föreskriva att skadeförsäkringsföretag på
samma sätt som skadeförsäkringsföretag som fått tillstånd inom
deras territorier ska ansluta sig till och delta i varje garantisystem
som är avsett att säkerställa utbetalning av försäkringsersättning
till försäkringstagare och skadelidande tredje man.
A v s n i t t 2
K o a s s u r a n s i n o m g e m e n s k a p e n
Artikel 190
Koassuransverksamhet inom gemenskapen
1.
Detta avsnitt ska tillämpas på koassuransverksamhet inom
gemenskapen, vilken utgörs av den koassuransverksamhet som
avser en eller flera av de risker som klassificerats enligt klasserna
3–16 i del A i bilaga I och som uppfyller följande villkor:
a) Risken är en stor risk.
b) Risken täcks genom ett enda avtal med en samlad premie och
för samma termin av två eller flera försäkringsgivare, som var
och en ansvarar för sin del som ”koassuradörer” och av vilka
en ska vara ledande försäkringsföretag.
c) Risken finns inom gemenskapen.
d) För att kunna täcka risken behandlas det ledande försäkrings
företaget som om det vore det försäkringsföretag som täcker
hela risken.
e) Minst en av koassuradörerna deltar i avtalet genom ett huvud
kontor eller en filial etablerad i en annan medlemsstat än den
där det ledande försäkringsföretaget är etablerat.
f) Det ledande försäkringsföretaget åtar sig till fullo den roll
som tillkommer det enligt gällande praxis för koassurans
verksamhet och särskilt fastställer försäkringsvillkor och
tariffer.
2.
Artiklarna 147–152 ska endast tillämpas på det ledande
försäkringsföretaget.
V
S
6
7
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
696
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/77
3.
Koassuransverksamhet som inte uppfyller villkoren i
punkt 1 ska omfattas av bestämmelserna i detta direktiv med
undantag av det här avsnittet.
Artikel 191
Deltagande i koassurans inom gemenskapen
Försäkringsföretagens rätt att delta i koassuransverksamhet inom
gemenskapen får inte villkoras av andra bestämmelser än de som
föreskrivs i detta avsnitt.
Artikel 192
Försäkringstekniska avsättningar
Storleken på de försäkringstekniska avsättningarna ska bestäm
mas av de olika koassuradörerna enligt de regler som gäller i deras
hemmedlemsstat eller, om sådana regler saknas, enligt gällande
praxis i den medlemsstaten.
De försäkringstekniska avsättningarna ska dock vara minst lika
stora som de som fastställts av den ledande assuradören enligt de
regler som gäller i dennes hemmedlemsstat.
Artikel 193
Statistik
Hemmedlemsstaterna ska se till att koassuradörerna för statistik
som visar omfattningen av den koassuransverksamhet inom
gemenskapen som de deltar i, med angivande av vilka medlems
stater som omfattas.
Artikel 194
Behandling av koassuransavtal vid likvidationsförfaranden
Om ett försäkringsföretag träder i likvidation, ska de åtaganden
som följer av koassuransavtal inom gemenskapen infrias på
samma sätt som de åtaganden som hänför sig till försäkringsfö
retagets övriga försäkringsavtal, oavsett försäkringstagarens eller
förmånstagarnas nationalitet.
Artikel 195
Informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheter
Vid genomförandet av detta avsnitt ska medlemsstaternas tillsyns
myndigheter, inom ramen för det samarbete som avses i avdel
ning I kapitel IV avsnitt 5, utbyta all information som erfordras.
Artikel 196
Samarbete under genomförandet
Kommissionen och medlemsstaternas tillsynsmyndigheter ska i
nära samarbete följa upp de svårigheter som kan uppkomma vid
genomförandet av detta avsnitt.
Inom ramen för detta samarbete ska de särskilt uppmärksamma
sådan tillämpning som tyder på att det ledande försäkringsföre
taget inte fullgör sitt åtagande enligt gällande praxis inom koas
suranssektorn eller att täckningen av föreliggande risker
uppenbart inte kräver deltagande av två eller flera assuradörer.
A v s n i t t 3
A s s i s t a n s
Artikel 197
Verksamhet liknande reseförsäkring
Medlemsstaterna får föreskriva att tillhandahållande av räddnings
tjänster till personer som råkat i svårigheter under andra omstän
digheter än de som nämns i artikel 2.2 ska omfattas av detta
direktiv.
Om en medlemsstat föreskriver detta, ska den behandla sådan
verksamhet som om den ingick i klass 18 i del A i bilaga I.
Andra stycket ska inte på något sätt påverka möjligheterna till
sådan klassificering som anges i bilaga I när det gäller verksamhet
som uppenbart ingår i andra klasser.
A v s n i t t 4
R ä t t s s k y d d s f ö r s ä k r i n g
Artikel 198
Tillämpningsområde för detta avsnitt
1.
Detta avsnitt ska tillämpas på rättsskyddsförsäkring som
avses i klass 17 i bilaga I del A, genom vilken ett försäkringsföre
tag åtar sig att, mot betalning av premie, bära kostnaderna för rät
tsliga förfaranden och tillhandahålla andra tjänster som har direkt
anknytning till vad en sådan försäkring omfattar, främst i följande
syften:
a) Att tillförsäkra ersättning för den förlust eller skada som den
försäkrade åsamkats antingen genom uppgörelse som skett
utanför domstol, eller genom civilrättsligt eller straffrättsligt
förfarande.
b) Att försvara eller företräda den försäkrade vid civilrättsliga,
straffrättsliga eller förvaltningsrättsliga förfaranden eller vid
andra liknande förfaranden eller i anledning av att ersätt
ningskrav har riktats mot denna person.
2.
Detta avsnitt ska inte gälla något av följande:
a) Rättsskyddsförsäkring avseende tvister eller risker som här
rör från eller har samband med användning av havsgående
fartyg.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
697
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
b) Åtgärder som ett försäkringsföretag, inom ramen för ansvars
försäkring, vidtar för att försvara eller företräda den försäk
rade i en undersökning eller en förhandling, om åtgärderna
samtidigt utövas för tillvaratagande av detta försäkringsföre
tags egna intressen inom ramen för sådan försäkring.
c) Om en medlemsstat bestämmer detta, rättsskyddsförsäkring
meddelad av en assistansförsäkringsgivare som uppfyller föl
jande villkor:
i) Verksamheten utövas i en annan medlemsstat än den där
den försäkrade har sin stadigvarande bostad.
ii) Verksamheten utgör del av ett avtal som täcker uteslu
tande assistans för personer som hamnar i svårigheter
under resa eller vid vistelse utanför hemorten eller den
stadigvarande bostaden.
I det fall som avses i första stycket c ska det i avtalet tydligt anges
att skyddet i fråga är begränsat till sådana omständigheter som
anges i det ledet och är underordnat i förhållande till assistansen.
Artikel 199
Separata avtal
Rättsskyddsförsäkring ska antingen meddelas genom ett avtal
som är skilt från det som upprättas för andra klasser, eller tas upp
som en separat del av ett försäkringsbrev med särskilt angivande
av rättsskyddets omfattning samt, om medlemsstaten så begär, det
motsvarande premiebeloppet.
Artikel 200
Handläggning av skadeärenden
1.
Hemmedlemsstaten ska säkerställa att försäkringsföretag i
enlighet med det alternativ som medlemsstaten valt eller efter eget
val, om medlemsstaten samtycker till detta, antar minst en av de
metoder för handläggning av skadeärenden som anges i punk
terna 2, 3 och 4.
Oavsett vilken lösning som väljs ska de rättsskyddsförsäkrades
intressen anses likvärdigt tillvaratagna enligt detta avsnitt.
2.
Försäkringsföretag ska se till att ingen anställd som har
befattning med handläggningen av skadeärenden inom rätts
skyddsförsäkring eller med därmed sammanhängande juridisk
rådgivning samtidigt utövar liknande verksamhet inom ett annat
företag som är knutet till det första försäkringsföretaget finansiellt,
kommersiellt eller administrativt och som omfattar en eller flera
av de andra klasser som anges i bilaga I.
Försäkringsföretag med blandad verksamhet ska se till att ingen
anställd som har befattning med handläggningen av skadeären
den eller med därmed sammanhängande juridisk rådgivning sam
tidigt utövar liknande verksamhet inom en annan klass som ingår
i företagets verksamhet.
3.
Försäkringsföretaget ska anförtro handläggningen av ska
deärenden avseende rättsskyddsförsäkring till ett företag som är
en särskild juridisk person. Detta företag ska anges i ett sådant sär
skilt försäkringsavtal eller i en sådan separat del av ett avtal som
avses i artikel 199.
Om det företag som är en särskild juridisk person har anknytning
till ett försäkringsföretag som är verksamt inom en eller flera av
de andra klasser som anges i bilaga I del A, får de anställda som
handlägger skadeärenden eller bistår med juridisk rådgivning i
samband med sådan handläggning i det företag som är en särskild
juridisk person inte samtidigt utöva samma eller liknande uppgif
ter i det andra försäkringsföretaget. Medlemsstaterna får före
skriva samma krav för medlemmarna i förvaltnings-, lednings-
eller tillsynsorganen.
4.
Avtalet ska innehålla en bestämmelse om att de försäkrade
har rätt att, från den tidpunkt då de kan rikta anspråk mot för
säkringsgivaren, fritt utse advokat eller, i den utsträckning det
medges i nationell lag, någon annan person med de kvalifikatio
ner som behövs för att tillvarata de försäkrades intressen.
Artikel 201
Fritt val av advokat
1.
I varje avtal om rättsskyddsförsäkring ska följande uttryck
ligen anges:
a) Att de försäkrade fritt ska kunna välja advokat eller någon
annan person som har kvalifikationer enligt nationell lag att
försvara eller företräda dem eller i övrigt tillvarata deras
intressen vid undersökningar eller förhandlingar.
b) Att de försäkrade fritt ska kunna välja advokat eller, om de
föredrar det och i den utsträckning det medges i nationell lag,
någon annan person med de kvalifikationer som behövs för
att tillvarata deras intressen närhelst en intressekonflikt
uppstår.
2.
I detta avsnitt avses med ”advokat” en person som har rätt
att utöva sin yrkesverksamhet under en av de benämningar som
anges i rådets direktiv 77/249/EEG av den 22 mars 1977 om
underlättande för advokater att effektivt begagna sig av friheten
att tillhandahålla tjänster
(1) EGT L 78, 26.3.1977, s. 17.
(1).
V
S
8
7
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
698
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/79
Artikel 202
Undantag från det fria valet av advokat
1.
Medlemsstaterna får medge undantag från artikel 201.1 för
rättsskyddsförsäkring, om samtliga följande villkor är uppfyllda:
a) Försäkringen är begränsad till de försäkringsfall som upp
kommer genom användning av vägfordon inom den berörda
medlemsstatens territorium.
b) Försäkringen är förenad med ett avtal om erbjudande av
assistans vid olyckshändelse eller skadefall där ett vägfordon
är inblandat.
c) Varken rättsskyddsförsäkringsföretaget eller assistansförsäk
ringsgivaren meddelar någon form av ansvarsförsäkring.
d) Sådana åtgärder har vidtagits att helt oberoende advokater
bistår och företräder vardera parten i en tvist, när parterna är
rättsskyddsförsäkrade hos samma försäkringsföretag.
2.
Ett undantag som medgivits enligt punkt 1 ska inte inverka
på tillämpningen av artikel 200.
Artikel 203
Skiljeförfarande
Medlemsstaterna ska besluta om skiljeförfarande eller andra för
faranden som ger motsvarande garantier om objektivitet för att
lösa tvister mellan den som meddelat rättsskyddsförsäkring och
den försäkrade, utan att den rätt till överklagande hos rättsliga
instanser som kan finnas enligt nationell lag påverkas.
I försäkringsavtalet ska det föreskrivas att den försäkrade har rätt
att använda sig av sådana förfaranden.
Artikel 204
Intressekonflikter
När en intressekonflikt uppstår eller oenighet råder angående tvis
tens lösning, ska rättsskyddsförsäkringsgivaren eller, där det är
lämpligt, skaderegleringsorganet, underrätta den försäkrade om
de rättigheter som anges i artikel 201.1 och den möjlighet han har
att använda sig av ett sådant förfarande som avses i artikel 203.
Artikel 205
Upphävande av krav på specialisering för
rättsskyddsförsäkring
Medlemsstaterna ska upphäva alla bestämmelser som innebär för
bud för ett försäkringsföretag att samtidigt inom respektive med
lemsstats territorium bedriva verksamhet avseende
rättsskyddsförsäkring och andra klasser.
A v s n i t t 5
S j u k f ö r s ä k r i n g
Artikel 206
Sjukförsäkring som alternativ till skydd genom
socialförsäkringssystemet
1.
Medlemsstater, i vilka avtal om försäkring mot riskerna
enligt klass 2 i bilaga I del A helt eller delvis kan ersätta det skydd
vid sjukdom som ges genom det lagstadgade socialförsäkringssys
temet, får föreskriva följande:
a) Att sådana avtal ska följa de särskilda rättsregler som denna
medlemsstat har antagit för denna försäkringsklass till skydd
för det allmänna bästa.
b) Att de allmänna och särskilda villkoren för denna försäkring
meddelas till tillsynsmyndigheterna i den medlemsstaten
innan de börjar tillämpas.
2.
Medlemsstaterna får föreskriva att det sjukförsäkringssystem
som avses i punkt 1 tekniskt sett ska fungera på liknande sätt som
en livförsäkring, om samtliga följande villkor är uppfyllda:
a) Premierna som ska betalas beräknas på grundval av tabeller
över sjukdomsfall och andra statistiska uppgifter som är rele
vanta för den medlemsstat där risken är belägen i enlighet
med de matematiska metoder som används inom
försäkringsverksamhet.
b) En reserv upprättas för stigande levnadsålder.
c) Försäkringsgivaren får upphäva avtalet endast inom en
bestämd tidsperiod som fastställs av den medlemsstat där ris
ken är belägen.
d) Avtalet innehåller bestämmelser om att premierna kan ökas
och ersättningarna minskas, även för gällande avtal.
e) Avtalet innehåller bestämmelser om att försäkringstagarna
får byta sina befintliga avtal mot ett avtal som överensstäm
mer med punkt 1 och som erbjuds av samma försäkringsfö
retag eller samma filial samt tar hänsyn till de rättigheter de
förvärvat.
I det fall som avses i första stycket e ska hänsyn tas till reserven
för stigande levnadsålder, och ny läkarundersökning får endast
krävas om ersättningsnivån ska höjas.
Tillsynsmyndigheterna i den berörda medlemsstaten ska offent
liggöra de tabeller över sjukdomsfall och andra relevanta uppgif
ter som avses i första stycket a samt överlämna dem till
tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
699
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Premierna ska, på välgrundade försäkringsmatematiska antagan
den, vara tillräckliga för att försäkringsföretagen ska kunna upp
fylla samtliga sina förpliktelser med hänsyn till samtliga aspekter
beträffande deras finansiella situation. Hemmedlemsstaten ska
föreskriva att de tekniska grunderna för premieberäkningen ska
överlämnas till dess tillsynsmyndigheter innan produkten släpps
ut på marknaden.
Tredje och fjärde styckena ska även gälla vid ändringar av befint
liga avtal.
A v s n i t t 6
A r b e t s s k a d e f ö r s ä k r i n g
Artikel 207
Obligatorisk arbetsskadeförsäkring
Medlemsstaterna får föreskriva att varje försäkringsföretag som på
egen risk erbjuder obligatorisk arbetsskadeförsäkring inom deras
territorier ska följa de särskilda bestämmelser som finns för detta
slag av försäkring i deras nationella lagstiftning, med undantag av
bestämmelser om den finansiella tillsynen för vilken hemmed
lemsstaten ska vara ensamt ansvarig.
KAPITEL III
Bestämmelser som särskilt avser livförsäkring
Artikel 208
Förbud mot tvångsavstående från del av
försäkringsverksamhet
Medlemsstaterna får inte föreskriva att livförsäkringsföretag ska
avstå från någon del av sin försäkringsverksamhet enligt arti
kel 2.3 till en eller flera organisationer som anges i nationell lag.
Artikel 209
Premie för nya försäkringar
Premier för nya försäkringar ska utifrån rimliga försäkringsmate
matiska antaganden vara tillräckliga för att livförsäkringsföreta
gen ska kunna uppfylla alla sina åtaganden och i synnerhet för att
kunna göra adekvata försäkringstekniska avsättningar.
Vid denna bedömning får hänsyn tas till alla aspekter av ett för
säkringsföretags ekonomiska situation, men andra medel än pre
mier och därav härrörande avkastning får inte systematiskt och
permanent utnyttjas på ett sådant sätt att det på lång sikt kan
äventyra företagets soliditet.
KAPITEL IV
Bestämmelser som särskilt avser återförsäkring
Artikel 210
Finansiell återförsäkring
1.
Medlemsstaterna ska säkerställa att försäkrings- och återför
säkringsföretag, som ingår avtal om finansiell återförsäkring eller
bedriver verksamheter med sådan återförsäkring, på ett tillfreds
ställande sätt kan identifiera, mäta, övervaka, hantera, kontrollera
och rapportera risker som uppstår genom sådana avtal eller
verksamheter.
2.
I syfte att säkerställa att en harmoniserad behandling av
finansiell återförsäkringsverksamhet genomförs får kommissio
nen anta genomförandeåtgärder för att närmare specificera
bestämmelserna i punkt 1 i fråga om övervakning, hantering och
kontroll av risker till följd av finansiell återförsäkringsverksamhet.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
3.
I punkterna 1 och 2 avses med finansiell återförsäkring en
återförsäkring som innebär att den explicita maximala potentiella
förlust, uttryckt som den maximala överförda ekonomiska risken,
som uppstår genom överföring av en teckningsrisk och en tids
risk som båda är betydande, överstiger premien för avtalets livs
längd med ett begränsat men betydande belopp, samtidigt som
åtminstone ett av följande förhållanden föreligger:
a) Betydande hänsyn tas uttryckligen till pengars tidsvärde.
b) Avtalsbestämmelser föreligger för att utjämna skillnaden i
ekonomiskt åtagande mellan parterna över tiden för att
uppnå den åsyftade risköverföringen.
Artikel 211
Specialföretag
1.
Medlemsstaterna ska tillåta specialföretag att etablera sig
inom deras territorier, förutsatt att tillsynsmyndigheterna ger sitt
förhandsgodkännande.
2.
I syfte att säkerställa en harmoniserad behandling av speci
alföretag ska kommissionen anta genomförandeåtgärder för att
fastställa följande:
a) Auktorisationens omfattning.
b) Obligatoriska villkor som ska ingå i alla ingångna avtal.
V
S
0
8
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
700
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/81
c) De lämplighetskrav som avses i artikel 42 för specialföreta
gets ledningspersonal.
d) Lämplighetskrav för aktieägare eller medlemmar med kvali
ficerat innehav i specialföretaget.
e) Sunda rutiner för administration och redovisning, adekvata
rutiner för intern kontroll och krav för riskhanteringen.
f) Informationskrav vad beträffar redovisning, uppgifter för sta
bilitetstillsyn och statistik.
g) Solvenskrav.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
3.
Specialföretag som auktoriserats före den 31 oktober 2012
ska omfattas av lagen i den medlemsstat som auktoriserat speci
alföretaget. All ny verksamhet som ett specialföretag startar efter
det datumet ska emellertid omfattas av punkterna 1 och 2.
AVDELNING III
TILLSYN ÖVER FÖRSÄKRINGS- OCH
ÅTERFÖRSÄKRINGSFÖRETAG SOM INGÅR I EN GRUPP
KAPITEL I
Grupptillsyn: definitioner, tillämpliga fall,
tillämpningsområde och nivåer
A v s n i t t 1
D e f i n i t i o n e r
Artikel 212
Definitioner
1.
I denna avdelning avses med
a) företag med ägarintresse: ett företag som är antingen moderfö
retag eller ett annat företag som har ett ägarintresse eller ett
företag som är knutet till ett annat företag genom ett sådant
förhållande som avses i artikel 12.1 i direktiv 83/349/EEG,
b) anknutet företag: ett företag som är antingen ett dotterföretag
eller ett annat företag som är föremål för ägarintresse eller ett
företag som är knutet till ett annat företag genom ett sådant
förhållande som avses i artikel 12.1 i direktiv 83/349/EEG,
c) grupp: en företagsgrupp
i) som består av ett företag med ägarintresse, dess dotter
företag och de enheter i vilka företaget med ägarintresse
eller dess dotterföretag har innehav samt företag som är
knutna till varandra genom ett sådant förhållande som
avses i artikel 12.1 i direktiv 83/349/EEG, eller
ii) som baseras på ingående, genom avtal eller på annat sätt,
av starka och varaktiga finansiella kopplingar mellan
dessa företag, och som kan innehålla ömsesidiga asso
ciationer eller liknande företag, under förutsättning att
— ett av dessa företag genom centraliserad samord
ning utövar ett dominerande inflytande över beslu
ten, inklusive finansiella beslut, i de andra företag
som ingår i gruppen, och
— ingående och avbrytande av sådana förbindelser,
enligt vad som avses i denna avdelning,
kräver ett förhandsgodkännande av
grupptillsynsmyndigheten.
Det företag som utövar centraliserad samordning ska
betraktas som moderföretag och de andra företagen ska
betraktas som dotterföretag.
d) grupptillsynsmyndighet: den tillsynsmyndighet som i enlighet
med artikel 247 fastställts som ansvarig för grupptillsynen,
e) tillsynskollegium: en permanent men flexibel struktur för sam
arbete och samordning mellan tillsynsmyndigheterna i de
berörda medlemsstaterna,
f) försäkringsholdingbolag: ett moderföretag som inte är ett blan
dat finansiellt holdingföretag i den mening som avses i direk
tiv 2002/87/EG, vars huvudsakliga verksamhet består i att
förvärva och ha ägarintresse i dotterföretag, vilka enbart eller
huvudsakligen är försäkrings- eller återförsäkringsföretag,
eller försäkrings- eller återförsäkringsföretag i tredjeland, där
minst ett av dotterföretagen är ett försäkringsföretag eller ett
återförsäkringsföretag,
g) försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet: ett annat
moderföretag än ett försäkringsföretag, ett försäkringsföre
tag i tredjeland, ett återförsäkringsföretag, ett återförsäkrings
företag i tredjeland, ett försäkringsholdingföretag eller ett
blandat finansiellt holdingföretag i den mening som avses i
direktiv 2002/87/EG, vilket har minst ett försäkrings- eller
återförsäkringsföretag bland sina dotterföretag.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
701
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
2.
Vid tillämpningen av denna avdelning ska tillsynsmyndig
heterna också som moderföretag betrakta varje företag som enligt
deras uppfattning i praktiken utövar ett dominerande inflytande
över ett annat företag.
De ska också som dotterföretag betrakta varje företag över vilket,
enligt deras uppfattning, ett moderföretag i praktiken utövar ett
dominerande inflytande.
De ska också som ägarintresse betrakta ett direkt eller indirekt
innehav av röster eller kapital i ett företag över vilket enligt deras
uppfattning ett betydande inflytande utövas.
A v s n i t t 2
T i l l ä m p n i n g s o m r å d e
Artikel 213
Fall då grupptillsyn ska tillämpas
1.
Medlemsstaterna ska föreskriva grupptillsyn i enlighet med
denna avdelning över försäkrings- och återförsäkringsföretag som
ingår i en grupp.
De bestämmelser i detta direktiv i vilka det föreskrivs tillsyn över
försäkrings- och återförsäkringsföretag på det enskilda företagets
nivå är fortsatt tillämpliga på dessa företag, om inte annat före
skrivs i denna avdelning.
2.
Medlemsstaterna ska se till att tillsyn på gruppnivå tilläm
pas på följande:
a) Försäkrings- och återförsäkringsföretag med ägarintresse i
åtminstone ett försäkringsföretag, återförsäkringsföretag, för
säkringsföretag i tredjeland eller återförsäkringsföretag i tred
jeland enligt artiklarna 218–258.
b) Försäkrings- och återförsäkringsföretag vilkas moderföretag
är ett försäkringsholdingbolag med huvudkontor inom
gemenskapen enligt artiklarna 218-258.
c) Försäkrings- och återförsäkringsföretag vilkas moderföretag
är ett försäkringsholdingbolag med huvudkontor utanför
gemenskapen eller ett försäkrings- eller återförsäkringsföre
tag i tredjeland enligt artiklarna 260-263.
d) Försäkrings- och återförsäkringsföretag vilkas moderföretag
är ett försäkringsholdingbolag med blandad verksamhet
enligt artikel 265.
3.
I de fall som avses i punkt 2 a och b får grupptillsynsmyn
digheten, om försäkrings- eller återförsäkringsföretaget med ägar
intresse eller försäkringsholdingbolaget med huvudkontor inom
gemenskapen är anknutet till en reglerad enhet eller ett blandat
finansiellt holdingbolag som är underkastat extra tillsyn enligt
artikel 5.2 i direktiv 2002/87/EG, efter samråd med övriga
berörda tillsynsmyndigheter, besluta att tillsyn över riskkoncen
trationer enligt artikel 244 i det här direktivet eller över transak
tioner inom en grupp enligt artikel 245 i direktivet eller båda
dessa former av tillsyn inte ska utövas på nivån för det försäkrings-
eller återförsäkringsföretaget eller försäkringsholdingbolaget med
ägarintresse.
Artikel 214
Grupptillsynens tillämpningsområde
1.
Att grupptillsyn utövas enligt artikel 213 ska inte innebära
något krav på tillsynsmyndigheterna att utföra en tillsynsuppgift
i fråga om det enskilda försäkrings- eller återförsäkringsföretaget
i tredjeland, försäkringsholdingbolaget eller försäkringsholding
bolaget med blandad verksamhet, utan att detta ska påverka til
lämpningen av artikel 257 såvitt gäller försäkringsholdingbolag.
2.
Grupptillsynsmyndigheten får från fall till fall besluta att
inte låta ett företag omfattas av den grupptillsyn som avses i
artikel 213:
a) Företaget är beläget i ett tredjeland där det finns rättsliga hin
der för överförandet av nödvändig information, utan att det
påverkar tillämpningen av bestämmelserna i artikel 229.
b) Det företag som skulle omfattas är av ringa intresse med hän
syn till grupptillsynens syfte.
c) Det vore olämpligt eller vilseledande att med hänsyn till
grupptillsynens syfte låta det berörda företaget omfattas av
grupptillsynen.
Även om flera företag inom samma grupp, betraktade individu
ellt, får undantas enligt första stycket b, ska de dock inte desto
mindre omfattas av grupptillsynen om de, betraktade tillsam
mans, är av icke ringa intresse.
Om grupptillsynsmyndigheten anser att ett försäkrings- eller åter
försäkringsföretag bör undantas från grupptillsynen enligt första
stycket, leden b eller c, ska myndigheten samråda med övriga
berörda tillsynsmyndigheter innan den fattar beslut.
Om grupptillsynsmyndigheten har undantagit ett försäkrings-
eller återförsäkringsföretag från grupptillsynen enligt led b eller c,
får tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där detta företag är
beläget hos det ledande företaget i gruppen inhämta alla uppgif
ter som kan underlätta deras tillsyn över försäkrings- eller åter
försäkringsföretaget i fråga.
V
S
2
8
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
702
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/83
A v s n i t t 3
N i v å e r
Artikel 215
Moderföretag som har det yttersta ägarintresset på
gemenskapsnivå
1.
Om det försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller försäk
ringsholdingbolag med ägarintresse som avses i artikel 213.2 a
och b är ett dotterföretag till ett annat försäkrings- eller återför
säkringsföretag eller försäkringsholdingbolag som har sitt huvud
kontor inom gemenskapen ska artiklarna 218-258 tillämpas
endast på det försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller försäk
ringsholdingbolag som är moderföretag med huvudkontor inom
gemenskapen.
2.
Om det försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller försäk
ringsholdingbolag som är moderföretag med huvudkontor inom
gemenskapen och som har det yttersta ägarintresset enligt punkt 1
är dotterföretag till ett företag som är underkastat extra tillsyn
enligt artikel 5.2 i direktiv 2002/87/EG, får grupptillsynsmyndig
heten efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter,
besluta att tillsyn över riskkoncentrationer enligt artikel 244, över
transaktioner inom en grupp enligt artikel 245 eller över båda
dessa former av tillsyn inte ska utövas på nivån för det moderfö
retag som har det yttersta ägarintresset.
Artikel 216
Moderföretag som har det yttersta ägarintresset på
nationell nivå
1.
Om det försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller försäk
ringsholdingbolag med ägarintresse och med huvudkontor inom
gemenskapen som avses i artikel 213.2 a och b inte har detta
huvudkontor i samma medlemsstat som det moderföretag med
det yttersta ägarintresset på gemenskapsnivå som avses i arti
kel 215, får medlemsstaterna tillåta sina tillsynsmyndigheter att,
efter samråd med grupptillsynsmyndigheten och detta moderfö
retag, låta grupptillsynen avse det försäkrings- eller återförsäk
ringsföretag eller försäkringsholdingbolag som är moderföretag
och som har det yttersta ägarintresset på nationell nivå.
I sådana fall ska tillsynsmyndigheten ange motiven till sitt beslut
för både grupptillsynsmyndigheten och moderföretaget med det
yttersta ägarintresset på gemenskapsnivå.
Artiklarna 218–258 ska gälla i tillämpliga delar om inte annat föl
jer av punkterna 2-6.
2.
Tillsynsmyndigheten får begränsa grupptillsynen över
moderföretaget med det yttersta ägarintresset på nationell nivå till
att gälla i ett eller flera avsnitt av kapitel II.
3.
Om tillsynsmyndigheten beslutar att tillämpa kapitel II
avsnitt 1 på moderföretaget med det yttersta ägarintresset på
nationell nivå, ska det val av metod som grupptillsynsmyndighe
ten gjort i enlighet med artikel 220 beträffande det moderföretag
med det yttersta ägarintresset på gemenskapsnivå som avses i arti
kel 215 betraktas som avgörande och tillämpas av tillsynsmyn
digheten i den berörda medlemsstaten.
4.
Om tillsynsmyndigheten beslutar att tillämpa kapitel II
avsnitt 1 på moderföretaget med det yttersta ägarintresset på
nationell nivå, och det moderföretag med det yttersta ägarintres
set på gemenskapsnivå som avses i artikel 215 har beviljats till
stånd i enlighet med artikel 231 eller artikel 233.5 att beräkna
solvenskapitalkravet för gruppen och även solvenskapitalkraven
för de försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i grup
pen med en intern modell, ska detta beslut betraktas som avgö
rande och tillämpas av tillsynsmyndigheten i den berörda
medlemsstaten.
Om under sådana omständigheter tillsynsmyndigheten finner att
riskprofilen hos moderföretaget med det yttersta ägarintresset på
nationell nivå avviker väsentligt från den interna modell som god
känts på gemenskapsnivå får myndigheten, så länge som företa
get inte på ett korrekt sätt har vidtagit åtgärder med anledning av
de synpunkter som den framfört, besluta att för företaget fastställa
kapitaltillägg utöver solvenskapitalkravet på gruppnivå eller, om
under särskilda omständigheter sådant kapitaltillägg inte skulle
vara en lämplig lösning, kräva att företaget ska beräkna sitt sol
venskapitalkrav för gruppen enligt standardformeln.
Tillsynsmyndigheten ska ange motiven till sådana beslut för både
företaget och grupptillsynsmyndigheten.
5.
Om tillsynsmyndigheten beslutar att tillämpa kapitel II
avsnitt 1 på moderföretaget med det yttersta ägarintresset på
nationell nivå, ska detta företag inte ges möjlighet att i enlighet
med artikel 236 eller 243 ansöka om tillstånd att låta något av
sina dotterföretag omfattas av artiklarna 238 och 239.
6.
Om medlemsstaterna medger att deras tillsynsmyndigheter
fattar sådana beslut som avses i punkt 1, ska de föreskriva att inga
sådana beslut kan fattas eller upprätthållas i de fall moderföreta
get med det yttersta ägarintresset på nationell nivå är ett dotter
företag till det moderföretag med det yttersta ägarintresset på
gemenskapsnivå som avses i artikel 215 och det företaget har
erhållit tillstånd enligt artikel 237 eller 243 att låta det dotterfö
retaget omfattas av artiklarna 238 och 239.
7.
Kommissionen får anta genomförandeåtgärder för att när
mare ange under vilka förhållanden beslut enligt punkt 1 får
fattas.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
703
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel 217
Moderföretag med ägarintressen från flera medlemsstater
1.
Om medlemsstaterna tillåter att deras tillsynsmyndigheter
fattar sådana beslut som avses i artikel 216, ska de också tillåta
dem att besluta att ingå överenskommelser med tillsynsmyndig
heter i andra medlemsstater där andra moderföretag med yttersta
ägarintresse på nationell nivå är verksamma i syfte att utföra
grupptillsyn på undergruppsnivå omfattande flera medlemsstater.
Om de berörda tillsynsmyndigheterna har träffat en överenskom
melse enligt första stycket ska grupptillsynen inte utövas på nivån
för något sådant moderföretag med yttersta ägarintresse enligt
artikel 216 som är verksamt i andra medlemsstater än den där den
undergrupp som avses i första stycket i denna punkt är belägen.
2.
Artikel 216.2–216.6 ska gälla i tillämpliga delar.
3.
Kommissionen får anta genomförandeåtgärder för att när
mare ange under vilka förhållanden beslut enligt punkt 1 får
fattas.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
KAPITEL II
Finansiell ställning
A v s n i t t 1
S o l v e n s p å g r u p p n i v å
U n d e r a v s n i t t 1
A l l m ä n n a b e s t ä m m e l s e r
Artikel 218
Solvenstillsyn på gruppnivå
1.
Solvenstillsyn på gruppnivå ska utövas i enlighet med punk
terna 2 och 3 i den här artikeln samt artikel 246 och kapitel III.
2.
I det fall som avses i artikel 213.2 a ska medlemsstaterna
kräva att försäkrings- och återförsäkringsföretag med ägarintres
sen säkerställer att gruppen har tillgång till en medräknings kapi
talbas som alltid är minst lika med solvenskapitalkravet för
gruppen, beräknat enligt underavsnitten 2, 3 och 4.
3.
I det fall som avses i artikel 213.2 b ska medlemsstaterna
kräva att försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en
grupp säkerställer att gruppen har tillgång till en medräkningsbar
kapitalbas som alltid är minst lika med solvenskapitalkravet för
gruppen, beräknat enligt underavsnitt 5.
4.
Grupptillsynsmyndigheten ska utföra tillsynens gransk
ningsprocess enligt kapitel III av kraven i punkterna 2 och 3.
Artiklarna 136 och 138.1-138.4 ska gälla i tillämpliga delar.
5.
Så snart som företaget med ägarintresse har konstaterat och
informerat grupptillsynsmyndigheten om att solvenskapitalkravet
inte längre uppfylls eller att det finns risk för att det kommer att
underskridas under de närmaste tre månaderna, ska grupptillsyns
myndigheten informera övriga tillsynsmyndigheter inom tillsyns
kollegiet, vilket ska analysera gruppens situation.
Artikel 219
Återkommande beräkningar
1.
Grupptillsynsmyndigheten ska se till att de beräkningar som
avses i artikel 218.2 och 218.3 utförs minst en gång per år,
antingen av försäkrings- eller återförsäkringsföretagen med ägar
intresse eller av försäkringsholdingbolaget.
Relevanta data för beräkningen och beräkningens resultat ska
lämnas till grupptillsynsmyndigheten av försäkrings- eller återför
säkringsföretaget med ägarintresse eller, om det ledande företaget
inte är ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, av försäkrings
holdingbolaget eller av det företag i gruppen som grupptillsyns
myndigheten utsett efter samråd med övriga berörda
tillsynsmyndigheter och med gruppen själv.
2.
Försäkrings- och återförsäkringsföretaget samt försäkrings
holdingbolaget ska fortlöpande övervaka solvenskapitalkravet för
gruppen. Om gruppens riskprofil avviker väsentligt från de anta
ganden som låg till grund för det senast rapporterade solvenska
pitalkravet ska en förnyad beräkning av detta krav göras utan
dröjsmål och rapporteras till grupptillsynsmyndigheten.
Om det finns grundad anledning att anta att gruppens riskprofil
förändrats väsentligt sedan dagen för den senaste rapporteringen
av solvenskapitalkravet på gruppnivå, får grupptillsynsmyndighe
ten kräva en förnyad beräkning av detta krav.
U n d e r a v s n i t t 2
V a l a v b e r ä k n i n g s m e t o d o c h a l l m ä n n a p r i n c i p e r
Artikel 220
Val av metod
1.
Solvensberäkningen på gruppnivå för försäkrings- och åter
försäkringsföretag som avses i artikel 213.2 a ska utföras enligt de
försäkringstekniska principer som anges i artiklarna 221–233 och
med en av de metoder som redovisas där.
V
S
4
8
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
704
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/85
2.
Medlemsstaterna ska föreskriva att solvensberäkningen på
gruppnivå för sådana försäkrings- och återförsäkringsföretag som
avses i artikel 213.2 a ska utföras i enlighet med metod 1 som
anges i artiklarna 230-232.
Medlemsstaterna ska dock tillåta att deras tillsynsmyndigheter,
när de fullgör uppgiften att vara grupptillsynsmyndighet för en
viss grupp, efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter
och gruppen, beslutar att på denna grupp tillämpa metod 2 som
anges i artiklarna 233 och 234 eller en kombination av meto
derna 1 och 2, om tillämpning uteslutande av metod 1 inte skulle
ha varit lämpligt.
Artikel 221
Beaktande av den proportionella andelen
1.
Vid solvensberäkning för en grupp ska hänsyn tas till den
proportionella andel som ett företag med ägarintresse innehar i de
anknutna företagen.
Vid tillämpningen av första stycket ska den proportionella ande
len omfatta något av följande:
a) För metod 1: de procentandelar som tillämpats vid upprät
tandet av den sammanställda redovisningen.
b) För metod 2: den andel av det tecknade bolagskapitalet som,
direkt eller indirekt, innehas av företaget med ägarintresse.
Oberoende av vilken metod som används ska dock, när det
anknutna företaget är ett dotterföretag som inte har tillräcklig
medräkningsbar kapitalbas för att täcka sitt solvenskapitalkrav,
hela dotterföretagets solvensunderskott beaktas.
Om, enligt tillsynsmyndigheternas uppfattning, ansvaret hos ett
moderföretag, som innehar en andel av kapitalet, strikt är begrän
sat till denna kapitalandel får dock dessa behöriga myndigheter
tillåta att dotterföretagets solvensunderskott beaktas på propor
tionell basis.
2.
Grupptillsynsmyndigheten ska, efter samråd med övriga
berörda tillsynsmyndigheter och gruppen, fastställa den propor
tionella andel som ska beaktas i följande fall:
a) När det inte finns några kapitalbindningar mellan vissa av
företagen i en grupp.
b) När en tillsynsmyndighet har fastställt att ett direkt eller indi
rekt innehav av röster eller kapital i ett företag ska räknas
som ägarintresse, eftersom, enligt myndighetens uppfattning,
ett väsentligt inflytande utövas över företaget.
c) När en tillsynsmyndighet har avgjort att ett företag är ett
moderföretag till ett annat företag eftersom det enligt tillsyns
myndighetens uppfattning utövar ett faktiskt dominerande
inflytande över detta andra företag.
Artikel 222
Eliminering av dubbelräkning av poster i kapitalbasen
1.
Dubbelräkning av poster i kapitalbasen som används för att
täcka solvenskapitalkravet mellan olika försäkrings- eller återför
säkringsföretag som beaktas vid solvensberäkningen ska inte
tillåtas.
I detta syfte ska, vid beräkning av en grupps solvens, när de meto
der som beskrivs i underavsnitt 4 inte redan innehåller bestäm
melser om detta, följande belopp undantas:
a) Värdet av alla tillgångar i försäkrings- eller återförsäkringsfö
retaget med ägarintresse som representerar finansieringen av
poster i kapitalbasen som får täcka solvenskapitalkravet för
något av dess anknutna försäkrings- eller
återförsäkringsföretag.
b) Värdet av alla tillgångar i ett försäkrings- eller återförsäkrings
företag som är anknutet till försäkrings- eller återförsäkrings
företaget med ägarintresse som representerar finansieringen
av poster i kapitalbasen som får täcka solvenskapitalkravet
för det försäkrings- eller återförsäkringsföretag som har
ägarintresse.
c) Värdet av alla tillgångar i ett försäkrings- eller återförsäkrings
företag som är anknutet till försäkrings- eller återförsäkrings
företaget med ägarintresse som representerar finansieringen
av poster i kapitalbasen som får täcka solvenskapitalkravet
för något annat försäkrings- eller återförsäkringsföretag som
är anknutet till det försäkrings- eller återförsäkringsföretag
som har ägarintresse.
2.
Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1, får följande
poster omfattas av beräkningen endast i den mån de får ingå för
att täcka solvenskapitalkravet i det berörda anknutna företaget:
a) Överskottsmedel enligt artikel 91.2 som uppkommer i ett
livförsäkrings- eller återförsäkringsföretag som är anknutet
till det försäkrings- eller återförsäkringsföretag med ägarin
tresse för vilket solvensen på gruppnivå beräknas.
b) Tecknat men inte inbetalt kapital i ett försäkrings- eller åter
försäkringsföretag som är anknutet till det försäkrings- eller
återförsäkringsföretag med ägarintresse för vilket gruppens
solvens beräknas.
Följande ska dock i samtliga fall undantas vid beräkningen:
i) Tecknat men inte inbetalt kapital som medför en möjlig för
pliktelse för ett företag med ägarintresse.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
705
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
ii) Tecknat men inte inbetalt kapital i ett försäkrings- eller åter
försäkringsföretag med ägarintresse som medför en möjlig
förpliktelse för ett anknutet försäkrings- eller
återförsäkringsföretag.
iii) Tecknat men inte inbetalt kapital i ett anknutet försäkrings-
eller återförsäkringsföretag som medför en möjlig förpliktelse
för ett anknutet försäkrings- eller återförsäkringsföretag som
är anknutet till samma försäkrings- eller återförsäkringsföre
tag med ägarintresse.
3.
Om tillsynsmyndigheterna anser att vissa poster i kapital
basen, utöver de som avses i punkt 2, som får täcka ett anknutet
försäkrings- eller återförsäkringsföretags solvenskapitalkrav i
praktiken inte kan göras tillgängliga för att täcka samma krav i det
försäkrings- eller återförsäkringsföretag med ägarintresse för vil
ket solvensen på gruppnivå beräknas, får dessa poster endast
omfattas av beräkningen i den mån de får ingå för att täcka sol
venskapitalkravet i det anknutna företaget.
4.
Summan av de poster i kapitalbasen som avses i punk
terna 2 och 3 får inte överstiga solvenskapitalkravet för det
anknutna försäkrings- eller återförsäkringsföretaget.
5.
Poster som ingår i kapitalbasen för ett försäkrings- eller åter
försäkringsföretag som är anknutet till det försäkrings- eller åter
försäkringsföretag med ägarintresse för vilket solvensen på
gruppnivå beräknas, och för vilka tillsynsmyndighetens förhands
godkännande krävs enligt artikel 90, får ingå i beräkningen endast
under förutsättning att de vederbörligen godkänts av den tillsyns
myndighet som är ansvarig för tillsynen över det anknutna
företaget.
Artikel 223
Eliminering av kapital som skapats inom en grupp
1.
Vid beräkning av en grupps solvens ska ingen hänsyn tas till
poster i kapitalbasen som får täcka solvenskapitalkravet och som
härrör från ömsesidig finansiering mellan försäkrings- eller åter
försäkringsföretaget med ägarintresse och något av följande:
a) Ett anknutet företag.
b) Ett företag med ägarintresse.
c) Ett annat företag som är anknutet till något företag med ägar
intresse i det berörda företaget.
2.
Vid beräkning av solvens på gruppnivå ska ingen hänsyn tas
till poster i kapitalbasen som kan täcka solvenskapitalkravet i ett
försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är anknutet till det
försäkrings- eller återförsäkringsföretag med ägarintresse för vil
ket sådan solvens beräknas om dessa poster härrör från ömsesi
dig finansiering tillsammans med ett annat företag som är
anknutet till samma försäkrings- eller återförsäkringsföretag med
ägarintresse.
3.
Ömsesidig finansiering ska anses föreligga åtminstone när
ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller något av dess
anknutna företag innehar aktier i, eller ger lån till, ett annat före
tag som direkt eller indirekt innehar poster i sin kapitalbas som
får ingå i solvensmarginalen för det förstnämnda företaget.
Artikel 224
Värdering
Tillgångarnas och skuldernas värde ska bedömas i enlighet med
artikel 75.
U n d e r a v s n i t t 3
T i l l ä m p n i n g a v b e r ä k n i n g s m e t o d e r n a
Artikel 225
Anknutna försäkrings- och återförsäkringsföretag
Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag har mer än ett
anknutet försäkrings- eller återförsäkringsföretag ska vart och ett
av dessa anknutna försäkrings- eller återförsäkringsföretag beak
tas vid beräkningen av gruppens solvens.
Om ett anknutet försäkrings- eller återförsäkringsföretag inte har
sitt huvudkontor i samma medlemsstat som det försäkrings- eller
återförsäkringsföretag för vilket beräkningen av gruppens solvens
utförs, får medlemsstaterna föreskriva att, i fråga om det anknutna
företaget, beräkningen ska ta hänsyn till solvenskapitalkravet och
de kapitalbasposter som får medräknas för att täcka detta enligt
bestämmelserna i den andra medlemsstaten.
Artikel 226
Mellanliggande försäkringsholdingbolag
1.
Vid beräkning av solvens på gruppnivå för ett försäkrings-
eller återförsäkringsföretag som har ett ägarintresse i ett anknutet
försäkringsföretag, ett anknutet återförsäkringsföretag eller ett
försäkrings- eller återförsäkringsföretag i tredjeland genom ett för
säkringsholdingbolag ska det mellanliggande försäkringsholding
bolagets ställning beaktas.
V
S
6
8
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
706
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/87
Endast vid denna beräkning ska det mellanliggande försäkrings
holdingbolaget betraktas som om det vore ett försäkrings- eller
återförsäkringsföretag som omfattas av bestämmelserna om sol
venskapitalkrav i avdelning I kapitel VI avsnitt 4 underavsnitten
1, 2 och 3 och av samma villkor för att poster i kapitalbasen ska
få medräknas för att täcka detta krav som de som fastställs genom
avdelning I kapitel VI avsnitt 3 underavsnitten 1, 2 och 3.
2.
I de fall då ett mellanliggande försäkringsholdingbolag inne
har efterställda skulder eller andra poster i kapitalbasen för vilka
begränsningar gäller enligt artikel 98, ska dessa poster godkännas
upp till de belopp som beräknats med tillämpning av de gräns
värden som anges i artikel 98 för summan av de utestående pos
terna på gruppnivå jämförd med solvenskapitalkravet på
gruppnivå.
Poster i kapitalbasen i ett mellanliggande försäkringsholdingbo
lag, för vilka tillsynsmyndighetens förhandsgodkännande skulle
krävas enligt artikel 90 om de innehades av ett försäkrings- eller
återförsäkringsföretag, får ingå i beräkningen av solvensen på
gruppnivå endast om de vederbörligen har godkänts av
grupptillsynsmyndigheten.
Artikel 227
Anknutna försäkrings- och återförsäkringsföretag i
tredjeland
1.
När man i enlighet med artikel 233 beräknar solvensen på
gruppnivå för ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som har
ägarintresse i ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag i tredje
land ska det sistnämnda företaget endast vid denna beräkning
behandlas som ett anknutet försäkrings- eller återförsäkringsföre
tag inom gemenskapen.
Om det tredjeland där detta företag har sitt huvudkontor kräver
att det ska vara auktoriserat och ålägger det en solvensordning
som är minst likvärdig med den som fastställs genom kapitel VI i
avdelning I, får medlemsstaterna dock föreskriva att man i fråga
om detta företag vid beräkningen ska beakta det solvenskapital
krav och de kapitalbasposter som får medräknas för att täcka det
som fastställts av det berörda tredjelandet.
2.
Kontrollen av att ordningen i tredjelandet är minst likvärdig
ska utföras av grupptillsynsmyndigheten, antingen på eget initia
tiv eller på begäran av företaget med ägarintresse.
Grupptillsynsmyndigheten ska i samband med detta samråda med
övriga berörda tillsynsmyndigheter och Ceiops innan den fattar
sitt beslut.
3.
Kommissionen får anta genomförandeåtgärder som specifi
cerar kriterierna för huruvida solvensordningen i ett tredjeland är
likvärdig med den som fastställs genom avdelning I kapitel VI.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
4.
Kommissionen får, efter samråd med europeiska
försäkrings- och tjänstepensionskommittén och i enlighet med
det föreskrivande förfarande som avses i artikel 301.2, och med
beaktande av de kriterier som antagits i enlighet med punkt 3 i
den här artikeln, anta ett beslut om huruvida solvensordningen i
ett tredjeland är likvärdig med den som fastställs genom avdel
ning I kapitel VI.
Dessa beslut ska regelbundet ses över för att ta hänsyn till even
tuella ändringar av solvensordningen i avdelning I kapitel VI och
den solvensordning som gäller i tredjelandet.
5.
När det i ett beslut som kommissionen antagit i enlighet
med punkt 4 slås fast att solvensordningen i ett tredjeland är lik
värdig ska punkt 2 inte tillämpas.
När det i ett beslut som kommissionen antagit i enlighet med
punkt 4 slås fast att solvensordningen i ett tredjeland inte är lik
värdig ska den möjlighet som anges i punkt 1 andra stycket att
beakta solvenskapitalkravet och de medräkningsbara posterna i
kapitalbasen enligt ordningen i det berörda tredjelandet inte til
lämpas, och försäkrings- eller återförsäkringsföretaget i tredjelan
det ska behandlas uteslutande i enlighet med punkt 1 första
stycket.
Artikel 228
Anknutna kreditinstitut, värdepappersföretag och
finansiella institut
När det gäller beräkningen av solvensen på gruppnivå för ett
försäkrings- eller återförsäkringsföretag som har ett ägarintresse i
ett kreditinstitut, ett värdepappersföretag eller ett finansiellt insti
tut, ska medlemsstaterna tillåta att deras försäkrings- och återför
säkringsföretag även tillämpar metoderna 1 eller 2 i bilaga I till
direktiv 2002/87/EG. Metod 1 i den bilagan ska dock endast til
lämpas om grupptillsynsmyndigheten anser att nivån på den sam
ordnade ledningen och interna kontrollen avseende de enheter
som avses inbegripas i tillämpningsområdet för sammanställ
ningen är tillräcklig. Den valda metoden ska tillämpas konsekvent
över tiden.
Medlemsstaterna ska dock tillåta att deras tillsynsmyndigheter,
när dessa utför uppgiften som grupptillsynsmyndighet för en viss
grupp, på eget initiativ eller på begäran av företaget med ägarin
tresse beslutar att dra av varje sådant ägarintresse som avses i för
sta stycket från de poster i kapitalbasen som får medräknas vid
bestämningen av solvensen på gruppnivå för företaget med
ägarintresse.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
707
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel 229
Tillgång till nödvändiga data saknas
Om de berörda tillsynsmyndigheterna inte har tillgång till data
som är nödvändiga för att beräkna solvensen på gruppnivå för ett
försäkrings- eller återförsäkringsföretag och som rör ett anknutet
företag med huvudkontor i en medlemsstat eller i tredjeland, ska
detta företags bokförda värde i försäkrings- eller återförsäkrings
företag med ägarintresse dras av från de poster i kapitalbasen som
får medräknas vid bestämningen av solvensen på gruppnivå.
I ett sådant fall får inte någon orealiserad vinst som har samband
med detta ägarintresse betraktas som en medräkningsbar kapital
baspost när det gäller solvensen på gruppnivå.
U n d e r a v s n i t t 4
B e r ä k n i n g s m e t o d e r
Artikel 230
Metod 1 (Huvudmetod): Metod baserad på sammanställd
redovisning
1.
Beräkningen av solvensen på gruppnivå för ett försäkrings-
eller återförsäkringsföretag med ägarintresse ska genomföras med
utgångspunkt i den sammanställda redovisningen.
Solvensen på gruppnivå för ett försäkrings- eller återförsäkrings
företag med ägarintresse utgörs av skillnaden mellan följande:
a) De kapitalbasmedel som får medräknas för att täcka solvens
kapitalkravet, beräknat med utgångspunkt i sammanställda
data.
b) Solvenskapitalkravet på gruppnivå beräknat med utgångs
punkt i sammanställda data.
Bestämmelserna i avdelning I kapitel VI avsnitt 3 underavsnitten
1, 2 och 3 och i avdelning I kapitel VI avsnitt 4 underavsnitten 1,
2 och 3 ska gälla vid beräkningen av de poster i kapitalbasen som
får medräknas för att täcka solvenskapitalkravet och av solvens
kapitalet på gruppnivå med utgångspunkt i sammanställda data.
2.
Solvenskapitalkravet på gruppnivå med utgångspunkt i
sammanställda data (det sammanställda solvenskapitalkravet på
gruppnivå) ska beräknas antingen enligt standardformeln eller
med en godkänd intern modell i överensstämmelse med de all
männa principer som anges i avdelning I kapitel VI avsnitt 4
underavsnitten 1 och 2 respektive avdelning I kapitel VI avsnitt 4
underavsnitten 1 och 3.
Det sammanställda solvenskapitalkravet på gruppnivå ska uppgå
till minst summan av följande:
a) Minimikapitalkravet enligt artikel 129 för försäkrings- eller
återförsäkringsföretaget med ägarintresse.
b) Den proportionella andelen av minimikapitalkraven för de
anknutna försäkrings- och återförsäkringsföretagen.
Detta minimum ska täckas genom medräkningsbara poster i pri
märkapitalbasen enligt vad som anges i artikel 98.4.
Vid bestämningen av om dessa poster får medräknas för att täcka
det minsta sammanställda solvenskapitalkravet på gruppnivå ska
principerna i artiklarna 221–229 gälla i tillämpliga delar. Arti
kel 139.1 och 139.2 ska gälla i tillämpliga delar.
Artikel 231
Gruppintern modell
1.
Om en ansökan om tillstånd att beräkna det sammanställda
solvenskapitalkravet på gruppnivå och solvenskapitalkraven för
försäkrings- och återförsäkringsföretagen i gruppen med en intern
modell inlämnas av ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag
och dess anknutna företag eller gemensamt av företag som är
anknutna till ett försäkringsholdingbolag, ska de berörda tillsyns
myndigheterna samarbeta vid beslutet om huruvida ett sådant till
stånd ska beviljas och om eventuella särskilda villkor för
tillståndet.
Ansökan enligt första stycket ska lämnas till
grupptillsynsmyndigheten.
Grupptillsynsmyndigheten ska utan dröjsmål underrätta de övriga
berörda tillsynsmyndigheterna.
2.
De berörda tillsynsmyndigheterna ska göra allt de kan för
att nå fram till ett gemensamt beslut om ansökan inom sex måna
der från den dag då grupptillsynsmyndigheten mottog den full
ständiga ansökan.
Grupptillsynsmyndigheten ska utan dröjsmål vidarebefordra den
fullständiga ansökan till de övriga berörda tillsynsmyndigheterna.
3.
Under den tidsfrist som anges i punkt 2 får grupptillsyns
myndigheten, och de övriga berörda tillsynsmyndigheterna råd
fråga Ceiops. Ceiops ska också rådfrågas om företaget med
ägarintresse begär det.
Om Ceiops rådfrågas ska samtliga berörda tillsynsmyndigheter
informeras och den tidsfrist som anges i punkt 2 förlängas med
två månader.
V
S
8
8
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
708
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/89
4.
Om Ceiops inte har rådfrågats i enlighet med punkt 3 för
sta stycket, och om de berörda tillsynsmyndigheterna inte har nått
fram till något gemensamt beslut inom sex månader från den dag
då grupptillsynsmyndigheten mottog den fullständiga ansökan
ska grupptillsynsmyndigheten uppmana Ceiops att inom ytterli
gare två månader överlämna sina rekommendationer till alla
berörda tillsynsmyndigheter. Grupptillsynsmyndigheten ska fatta
ett beslut inom tre veckor efter det att dessa rekommendationer
har överlämnats och ska beakta dem i sin helhet.
5.
Oavsett om Ceiops har rådfrågats eller inte ska grupptill
synsmyndighetens beslut innehålla en fullständig motivering och
beakta de synpunkter som övriga berörda tillsynsmyndigheter
lämnat.
Grupptillsynsmyndigheten ska överlämna beslutet till sökanden
och till övriga berörda tillsynsmyndigheter.
De berörda tillsynsmyndigheterna ska följa beslutet.
6.
Om inget gemensamt beslut fattats inom de tidsfrister som
anges i punkt 2 respektive 3 ska grupptillsynsmyndigheten fatta
ett eget beslut om ansökan.
Vid sitt beslut ska grupptillsynsmyndigheten vederbörligen beakta
följande:
a) De synpunkter och reservationer som övriga berörda tillsyns
myndigheter uttryckt under tidsfristen.
b) Rekommendationen från Ceiops, om denna kommitté
rådfrågats.
Beslutet ska innehålla en fullständig motivering och en förklaring
av eventuella väsentliga avvikelser från ställningstagandet från
Ceiops.
Grupptillsynsmyndigheten ska överlämna beslutet till sökanden
och till övriga berörda tillsynsmyndigheter.
Beslutet ska betraktas som avgörande och tillämpas av de berörda
tillsynsmyndigheterna.
7.
Om någon av de berörda tillsynsmyndigheterna finner att
riskprofilen hos ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som
står under dess tillsyn avviker väsentligt från de antaganden som
ligger bakom den interna modell som godkänts på gruppnivå får
den myndigheten i enlighet med artikel 37, så länge som företa
get inte på ett korrekt sätt har vidtagit åtgärder med anledning av
de synpunkter som den framfört, för företaget fastställa ett kapi
taltillägg utöver det solvenskapitalkrav som blir resultatet med til
lämpning av den interna modellen.
Om under särskilda omständigheter ett sådant kapitaltillägg inte
skulle vara en lämplig lösning, får tillsynsmyndigheten kräva att
företaget ska beräkna sitt solvenskapitalkrav enligt den standard
formel som anges i avdelning I kapitel VI avsnitt 4 underavsnit
ten 1 och 2. I enlighet med artikel 37.1 a och c får myndigheten
för detta försäkrings- eller återförsäkringsföretag fastställa ett
kapitaltillägg till solvenskapitalkravet utöver det solvenskapital
krav som framkommer med tillämpning av standardformeln.
Tillsynsmyndigheten ska motivera sådana beslut som avses i för
sta och andra stycket för såväl försäkrings- eller återförsäkrings
företaget som grupptillsynsmyndigheten.
Artikel 232
Kapitaltillägg på gruppnivå
Vid avgörandet av om ett sammanställt solvenskapitalkrav på
gruppnivå tillräckligt väl motsvarar gruppens riskprofil ska grupp
tillsynsmyndigheten särskilt uppmärksamma de fall då omstän
digheter som avses i artikel 37.1 a–c kan uppkomma på
gruppnivå, särskilt i följande fall:
a) En särskild risk som föreligger på gruppnivå och som inte
skulle täckas i tillräcklig grad med standardformeln eller den
interna modell som tillämpas på grund av att de är svåra att
kvantifiera.
b) Ett kapitaltillägg utöver solvenskapitalkravet som anknutna
försäkrings- eller återförsäkringsföretag ålagts av sina tillsyns
myndigheter i enlighet med artiklarna 37 och 231.7.
Om det sammanställda solvenskapitalkravet på gruppnivå inte
tillräckligt väl motsvarar gruppens riskprofil, får ett kapitaltillägg
på gruppnivå beslutas.
Artikel 37.1–37.5 ska, tillsammans med de genomförandeåtgär
der som antagits enligt artikel 37.6, gälla i tillämpliga delar.
Artikel 233
Metod 2 (Alternativ metod): Avräknings- och
sammanläggningsmetoden
1.
Solvensen på gruppnivå för ett försäkrings- eller återförsäk
ringsföretag med ägarintresse ska utgöras av skillnaden mellan
följande:
a) Gruppens aggregerade medräkningsbara kapitalbas enligt
punkt 2.
b) Det värde de anknutna försäkrings- eller återförsäkringsföre
tagen representerar i redovisningen för försäkrings- eller åter
försäkringsföretaget med ägarintresse plus det aggregerade
solvenskapitalkravet för gruppen enligt punkt 3.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
709
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
2.
Gruppens aggregerade medräkningsbara kapitalbas är lika
med summan av följande:
a) De kapitalbasmedel hos försäkrings- eller återförsäkringsfö
retaget med ägarintresse som får medräknas för täckning av
solvenskapitalkravet.
b) Den proportionella andel som tillkommer försäkrings- eller
återförsäkringsföretaget med ägarintresse av de kapitalbas
medel hos de anknutna försäkrings- eller återförsäkringsfö
retagen som får medräknas för täckning av
solvenskapitalkravet.
3.
Gruppens samlade solvenskapitalkrav är lika med summan
av följande:
a) Solvenskapitalkravet för försäkrings- eller återförsäkringsfö
retaget med ägarintresse.
b) Den proportionella andelen av solvenskapitalkravet för de
anknutna försäkrings- eller återförsäkringsföretagen.
4.
Om ägarintresset i de anknutna försäkrings- eller återförsäk
ringsföretagen helt eller delvis består av indirekt innehav, ska de
anknutna försäkrings- eller återförsäkringsföretagens värde i redo
visningen för försäkrings- eller återförsäkringsföretaget med ägar
intresse inbegripa värdet av detta indirekta ägande med beaktande
av de relevanta successiva ägarintressena, medan de poster som
avses i punkterna 2 b och 3 b ska inbegripa de motsvarande pro
portionella andelarna av de kapitalbasmedel som får medräknas
för att täcka solvensmarginalen för de anknutna försäkrings- eller
återförsäkringsföretagen respektive solvenskapitalkraven för
dessa.
5.
Om en ansökan om tillstånd att beräkna solvenskapitalkra
ven för försäkrings- och återförsäkringsföretagen i en grupp med
en intern modell inlämnas av ett försäkrings- eller återförsäkrings
företag och dess anknutna företag eller gemensamt av företag
som är anknutna till ett försäkringsholdingbolag, ska artikel 231
gälla i tillämpliga delar.
6.
Vid bedömningen av om en grupps aggregerade solvenska
pitalkrav, beräknat enligt punkt 3, på ett tillfredsställande sätt
återspeglar gruppens riskprofil ska de berörda tillsynsmyndighe
terna särskilt uppmärksamma de eventuella specifika risker på
gruppnivå som inte skulle täckas i tillräcklig utsträckning, efter
som de är svåra att kvantifiera.
Om en grupps riskprofil avviker väsentligt från de antaganden
som ligger till grund för det aggregerade solvenskapitalkravet på
gruppnivå, får ett kapitaltillägg fastställas för gruppen utöver detta
krav.
Artikel 37.1–37.5 ska, tillsammans med de genomförandeåtgär
der som antagits enligt artikel 37.6, gälla i tillämpliga delar.
Artikel 234
Genomförandeåtgärder
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att närmare
specificera de försäkringstekniska principerna och metoderna i
artiklarna 220–229 och tillämpningen av artiklarna 230–233 för
att säkerställa en enhetlig tillämpning inom hela gemenskapen.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
U n d e r a v s n i t t 5
T i l l s y n ö v e r s o l v e n s p å g r u p p n i v å f ö r
f ö r s ä k r i n g s - o c h å t e r f ö r s ä k r i n g s f ö r e t a g s o m ä r
d o t t e r f ö r e t a g t i l l e t t f ö r s ä k r i n g s h o l d i n g b o l a g
Artikel 235
Solvens på gruppnivå för försäkringsholdingbolag
När försäkrings- och återförsäkringsföretag är dotterföretag till ett
försäkringsholdingbolag, ska grupptillsynsmyndigheten säker
ställa att gruppens solvens beräknas på försäkringsholdingbolags
nivå med tillämpning av artiklarna 220.2–233.
Vid denna beräkning ska moderföretaget behandlas som om det
vore ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som omfattas av
bestämmelserna i avdelning I kapitel VI avsnitt 4 underavsnitten
1, 2 och 3 och som ska omfattas av samma villkor för att kapi
talbasmedel ska få medräknas för täckning av solvenskapitalkra
vet enligt avdelning I kapitel VI avsnitt 3 underavsnitten 1, 2
och 3.
U n d e r a v s n i t t 6
T i l l s y n ö v e r s o l v e n s p å g r u p p n i v å f ö r g r u p p e r
m e d c e n t r a l i s e r a d r i s k h a n t e r i n g
Artikel 236
Dotterföretag till försäkrings- eller återförsäkringsföretag:
villkor
Medlemsstaterna ska föreskriva att bestämmelserna i artik
larna 238 och 239 ska tillämpas på alla försäkrings- och återför
säkringsföretag som är dotterföretag till ett försäkrings- eller
återförsäkringsföretag, förutsatt att samtliga följande villkor är
uppfyllda:
a) Grupptillsynsmyndigheten har inte fattat något beslut enligt
artikel 214.2 beträffande dotterföretaget och utövar grupp
tillsyn över det på moderföretagsnivå i enlighet med denna
avdelning.
V
S
0
9
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
710
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/91
b) Dotterföretaget omfattas av moderföretagets riskhanterings
processer och mekanismer för internkontroll, och de berörda
tillsynsmyndigheterna har förvissat sig om att moderföreta
get visar ansvarsfullhet i ledningen av dotterföretaget.
c) Moderföretaget har fått det godkännande som avses i arti
kel 246.4 tredje stycket.
d) Moderföretaget har fått det godkännande som avses i
artikel 256.2.
e) Moderföretaget har inlämnat en ansökan om att omfattas av
artiklarna 238 och 239, och denna ansökan har godkänts
genom ett beslut enligt förfarandet i artikel 237.
Artikel 237
Dotterföretag till försäkrings- eller återförsäkringsföretag:
beslut om ansökningar
1.
I fråga om ansökningar om tillstånd att omfattas av bestäm
melserna i artiklarna 238 och 239 ska de berörda tillsynsmyndig
heterna inom tillsynskollegiet samråda om alla aspekter som är av
betydelse för beslutet om huruvida det tillstånd som söks ska
meddelas eller ej samt för att fastställa eventuella särskilda villkor
som ska gälla för det.
Ansökan enligt första stycket ska endast riktas till den tillsyns
myndighet som har auktoriserat dotterföretaget. Den tillsynsmyn
digheten ska utan dröjsmål underrätta och vidarebefordra den
fullständiga ansökan till de övriga tillsynsmyndigheterna i
tillsynskollegiet.
2.
De berörda tillsynsmyndigheterna ska göra allt de kan för
att nå fram till ett gemensamt beslut om ansökan inom tre måna
der från den dag då samtliga tillsynsmyndigheter i kollegiet mot
tog den fullständiga ansökan.
3.
Under den period som avses i punkt 2 och när det råder
olika uppfattningar om godkännande av en ansökan som avses i
punkt 1, får grupptillsynsmyndigheten eller någon av de övriga
berörda tillsynsmyndigheterna rådfråga Ceiops. I de fall då Ceiops
rådfrågas bör samtliga berörda tillsynsmyndigheter underrättas
och den period som avses i punkt 2 ska förlängas med en månad.
När Ceiops har rådfrågats ska de berörda tillsynsmyndigheterna
vederbörligen överväga dess rekommendationer innan de fattar
sitt gemensamma beslut.
4.
Den tillsynsmyndighet som har auktoriserat dotterföretaget
ska till sökanden överlämna det gemensamma beslut som avses i
punkterna 2 och 3 vilket ska innehålla en fullständig motivering
och förklaring av eventuella väsentliga avvikelser från Ceiops ställ
ningstaganden, i de fall då Ceiops har rådfrågats. Detta gemen
samma beslut ska erkännas som avgörande och tillämpas av de
berörda tillsynsmyndigheterna.
5.
Om inget gemensamt beslut fattats inom de tidsfrister som
anges i punkterna 2 och 3 ska grupptillsynsmyndigheten fatta ett
eget beslut om ansökan.
Vid sitt beslut ska grupptillsynsmyndigheten vederbörligen beakta
följande:
a) De synpunkter och reservationer som berörda tillsynsmyn
digheter lämnat under tidsfristen.
b) De reservationer som andra tillsynsmyndigheter i tillsynskol
legiet lämnat under tidsfristen.
c) Ceiops rekommendationer, i de fall då Ceiops har rådfrågats.
Beslutet ska innehålla en fullständig motivering och en förklaring
av eventuella väsentliga avvikelser från reservationerna från andra
berörda tillsynsmyndigheter och från Ceiops rekommendationer.
Grupptillsynsmyndigheten ska överlämna beslutet till sökanden
och till övriga berörda tillsynsmyndigheter.
Artikel 238
Dotterföretag till försäkrings- eller återförsäkringsföretag:
fastställande av solvenskapitalkravet
1.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 231 ska sol
venskapitalkravet för dotterföretag beräknas enligt punkterna 2,
4 och 5 i den här artikeln.
2.
Om solvenskapitalkravet för dotterföretaget beräknas med
en intern modell som godkänts på gruppnivå i enlighet med arti
kel 231, och den tillsynsmyndighet som auktoriserat dotterföre
taget finner att dess riskprofil avviker väsentligt från denna interna
modell får denna myndighet, så länge som företaget inte på ett
tillfredsställande sätt har vidtagit åtgärder med anledning av de
synpunkter som den framfört, i sådana fall som avses i artikel 37
föreslå att det fastställs ett kapitaltillägg för detta dotterföretag
utöver det solvenskapitalkrav som framkommer med tillämpning
av modellen eller, om under särskilda omständigheter ett sådant
kapitaltillägg inte skulle vara någon lämplig lösning, kräva att
företaget ska beräkna sitt solvenskapitalkrav enligt standardfor
meln. Tillsynsmyndigheten ska diskutera sitt förslag i tillsynskol
legiet och redovisa skälen till sina förslag för både dotterföretaget
och tillsynskollegiet.
3.
Om solvenskapitalkravet för dotterföretaget beräknas med
standardformeln, och den tillsynsmyndighet som auktoriserat
dotterföretaget finner att dess riskprofil avviker väsentligt från de
antaganden som gjorts för beräkningen enligt standardformeln,
får denna myndighet, så länge som företaget inte på ett tillfreds
ställande sätt har vidtagit åtgärder med anledning av de synpunk
ter som den framfört, i undantagsfall föreslå att företaget ersätter
en undergrupp av de parametrar som används vid beräkningen
enligt standardformeln av parametrar som är specifika för dessa
företag när de beräknar teckningsriskmoduler för livförsäkring,
skadeförsäkring och sjukförsäkring, i enlighet med artikel 110
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
711
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
eller, i de fall som nämns i artikel 37, fastställa ett kapitaltillägg
utöver solvenskapitalkravet för detta dotterföretag.
Tillsynsmyndigheten ska diskutera sitt förslag i tillsynskollegiet
och redovisa skälen till sina förslag för både dotterföretaget och
tillsynskollegiet.
4.
Tillsynskollegiet ska göra allt det kan för att komma över
ens om förslaget från den tillsynsmyndighet som har auktoriserat
dotterföretaget eller om eventuella andra åtgärder.
5.
Om tillsynsmyndigheten och grupptillsynsmyndigheten är
av skiljaktig mening, ska Ceiops rådfrågas inom en månad från
tillsynsmyndighetens förslag och Ceiops ska meddela sina rekom
mendationer inom två månader från det att det rådfrågats.
Den tillsynsmyndighet som har auktoriserat detta dotterföretag
ska vederbörligen beakta dessa rekommendationer innan den fat
tar sitt slutliga beslut.
Beslutet ska innehålla en fullständig motivering och beakta syn
punkter och reservationer från övriga tillsynsmyndigheter i till
synskollegiet och Ceiops rekommendationer.
Beslutet ska översändas till dotterföretaget och till
tillsynskollegiet.
Artikel 239
Dotterföretag till försäkrings- eller återförsäkringsföretag:
bristande efterlevnad av solvenskapitalkravet och
minimikapitalkravet
1.
I de fall där solvenskapitalkravet inte efterlevs och utan att
det påverkar tillämpningen av artikel 138 ska den tillsynsmyndig
het som auktoriserat dotterföretaget utan dröjsmål till tillsynskol
legiet vidarebefordra den åtgärdsplan som framlagts av
dotterföretaget, för att inom sex månader efter konstaterandet av
att solvenskapitalkravet inte efterlevts, återupprätta nivån på de
medräkningsbara kapitalbasmedel eller reducera sin riskprofil så
att solvenskapitalkravet uppfylls.
Tillsynskollegiet ska göra allt det kan för att komma överens om
tillsynsmyndighetens förslag till godkännande av åtgärdsplan
inom fyra månader från det datum då den bristande efterlevna
den av solvenskapitalkravet konstaterades.
Om inget beslut fattats, ska den tillsynsmyndighet som auktori
serat dotterföretaget fatta ett eget beslut om godkännande av
åtgärdsplanen, med vederbörlig hänsyn till synpunkter och reser
vationer från övriga tillsynsmyndigheter i kollegiet.
2.
När den tillsynsmyndighet som har auktoriserat dotterföre
taget i enlighet med artikel 136 konstaterar försämringar av de
ekonomiska förhållandena ska myndigheten utan dröjsmål under
rätta tillsynskollegiet om de åtgärder som föreslås. Med undantag
av krissituationer, ska tillsynskollegiet diskutera vilka åtgärder
som ska vidtas.
Tillsynskollegiet ska göra allt det kan för att inom en månad från
underrättelsen komma överens om tillsynsmyndighetens förslag
om de åtgärder som ska vidtas.
Om inget beslut fattats, ska den tillsynsmyndighet som auktori
serat dotterföretaget fatta ett eget beslut, med vederbörlig hänsyn
till synpunkter och reservationer från övriga tillsynsmyndigheter
i tillsynskollegiet.
3.
I de fall där minimikapitalkravet inte efterlevs och utan att
det påverkar tillämpningen av artikel 139 ska den tillsynsmyndig
het som auktoriserat dotterföretaget utan dröjsmål till tillsynskol
legiet vidarebefordra den kortfristiga finansiella saneringsplan
som framlagts av dotterföretaget för att, inom tre månader efter
konstaterandet av att minimikapitalkravet inte efterlevts, återupp
rätta nivån på de medräkningsbara kapitalbasmedel som täcker
minimikapitalkravet eller reducera sin riskprofil så att minimika
pitalkravet uppfylls. Tillsynskollegiet ska även informeras om
varje åtgärd som vidtas för att genomdriva minimikapitalkravet
på dotterföretagsnivå.
Artikel 240
Dotterföretag till försäkrings- eller återförsäkringsföretag:
upphörande av undantag för ett dotterföretag
1.
De bestämmelser som föreskrivs i artiklarna 238 och 239
ska upphöra att gälla i följande fall:
a) Om det villkor som avses i artikel 236 a inte längre uppfylls.
b) Om det villkor som avses i artikel 236 b inte längre uppfylls
och gruppen inte på nytt uppfyller villkoret inom rimlig tid.
c) Om villkoren i artikel 236 c och d inte längre uppfylls.
I fall enligt första stycket a ska grupptillsynsmyndigheten, om den
efter samråd med tillsynskollegiet beslutar att inte längre låta dot
terföretaget ingå i den grupptillsyn den utför, omedelbart under
rätta den berörda tillsynsmyndigheten och moderföretaget.
V
S
2
9
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
712
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/93
I fall enligt artikel 236 b, c och d ska moderföretaget ansvara för
att se till att villkoren uppfylls fortlöpande. Om det inte efterlevs,
ska moderföretaget utan dröjsmål underrätta grupptillsynsmyn
digheten och tillsynsmyndigheten för det berörda dotterföretaget.
Moderföretaget ska lägga fram en plan för att återställa efterlev
naden inom rimlig tid.
Utan att det påverkar tillämpningen av tredje stycket ska grupp
tillsynsmyndigheten minst en gång per år på eget initiativ kon
trollera att villkoren i artikel 236 b, c och d fortfarande efterlevs.
Grupptillsynsmyndigheten ska också genomföra sådan kontroll
på begäran av den berörda tillsynsmyndigheten om denna har
betydande skäl att befara att villkoret inte längre efterlevs.
Om brister påvisas under kontrollen, ska grupptillsynsmyndighe
ten kräva att moderföretaget lägger fram en plan för att återställa
efterlevnaden inom rimlig tid.
Om grupptillsynsmyndigheten, efter att ha rådfrågat tillsynskol
legiet, bedömer att den plan som avses i tredje eller femte stycket
är otillräcklig eller senare finner att den inte genomförs inom
överenskommen tid, ska den dra slutsatsen att det villkor som
avses i artikel 236 b, c och d inte längre efterlevs och omedelbart
underrätta den berörda tillsynsmyndigheten om detta.
2.
Den ordning som föreskrivs i artiklarna 238 och 239 ska til
lämpas på nytt om moderföretaget lämnar in en ny ansökan och
erhåller ett gynnsamt beslut enligt förfarandet i artikel 237.
Artikel 241
Dotterföretag till försäkrings- eller återförsäkringsföretag:
genomförandeåtgärder
För att säkerställa en enhetlig tillämpning av artiklarna 236-240,
ska kommissionen anta genomförandeåtgärder i fråga om
följande:
a) Närmare specifikationer av de kriterier som ska tillämpas vid
bedömningen av om de villkor som anges i artikel 236 är
uppfyllda.
b) Närmare specifikationer av vilka kriterier som ska tillämpas
vid bedömningen av vad som ska betraktas som krissituatio
ner, enligt artikel 239.2.
c) Närmare specifikationer av de förfaranden tillsynsmyndighe
terna ska följa när de utbyter information, utövar sina befo
genheter och uppfyller sina förpliktelser enligt
artiklarna 237-240.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
Artikel 242
Översyn
1.
Senast den 31 oktober 2014 ska kommissionen göra en
utvärdering av tillämpningen av avdelning III, särskilt av tillsyns
myndigheternas samarbete inom tillsynskollegiet, dess funktions
duglighet, Ceiops rättsliga status och tillsynspraxisen för att
fastställa kapitaltilläggen, och översända en rapport till Europa
parlamentet och rådet, vid behov åtföljd av förslag till ändringar
av detta direktiv.
2.
Senast den 31 oktober 2015 ska kommissionen göra en
utvärdering av fördelarna med att förstärka grupptillsynen och
dispositionen av egna kapitalet inom en grupp av försäkrings-
eller återförsäkringsföretag, med hänvisning till kommissionens
meddelande KOM(2008) 0119 och betänkandet av den 16 okto
ber 2008 (A6–0413/2008) om detta förslag från Europaparla
mentets utskott för ekonomi och valutafrågor. Utvärderingen ska
innehålla möjliga åtgärder för att förstärka en sund gränsöverskri
dande förvaltning av försäkringsgrupper, särskilt av riskhantering
och kapitalförvaltning. I sin utvärdering ska kommissionen bland
annat ta hänsyn till nya utvecklingstendenser och framsteg
avseende
a) en harmoniserad ram för tidiga ingripanden,
b) praxis avseende centraliserad riskhantering i grupper, hur
gruppinterna modeller fungerar, inbegripet stresstester,
c) gruppinterna transaktioner och riskkoncentrationer inom
grupper,
d) diversifierings- och koncentrationseffekter över tiden,
e) en rättsligt bindande ram för medling i tillsynstvister,
f) en harmoniserad ram för tillgångsöverföring och för
insolvens- och likvidationsförfaranden som undanröjer hin
der enligt nationell bolagsrätt för möjligheten att överföra
tillgångar,
g) en likvärdig skyddsnivå för försäkringstagare och förmånsta
gare i företag inom samma grupp, särskilt i krissituationer,
h) en harmoniserad och tillräckligt finansierad EU-lösning för
försäkringsgarantisystem,
i) en harmoniserad och rättsligt bindande ram för behöriga
myndigheter, centralbanker och finansministerier avseende
krishantering, krislösning och skattemässig delning av bör
dorna där tillsynsbefogenheter kopplas till skatteansvar.
Kommissionen ska översända en rapport till Europaparlamentet
och rådet, vid behov åtföljd av lämpliga förslag till ändringar av
detta direktiv.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
713
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel 243
Dotterföretag till försäkringsholdingbolag
Artiklarna 236-242 ska gälla i tillämpliga delar för försäkrings-
och återförsäkringsföretag som är dotterföretag till ett
försäkringsholdingbolag.
A v s n i t t 2
R i s k k o n c e n t r a t i o n e r o c h t r a n s a k t i o n e r
i n o m e n g r u p p
Artikel 244
Tillsyn över riskkoncentrationer
1.
Tillsynen över riskkoncentrationer på gruppnivå ska utövas
i enlighet med punkterna 2 och 3 i den här artikeln samt arti
kel 246 och kapitel III.
2.
Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäk
ringsföretag eller försäkringsholdingbolag regelbundet, och minst
en gång per år, till grupptillsynsmyndigheten rapporterar varje
väsentlig riskkoncentration på gruppnivå.
Den nödvändiga informationen ska lämnas till grupptillsynsmyn
digheten av det försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är
det ledande företaget i gruppen eller, om det ledande företaget
inte är ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, av försäkrings
holdingbolaget eller av det försäkrings- eller återförsäkringsföre
tag inom gruppen som grupptillsynsmyndigheten anger efter
samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter och
företagsgruppen.
Riskkoncentrationer ska bli föremål för tillsynens gransknings
process utförd av grupptillsynsmyndigheten.
3.
Grupptillsynsmyndigheten ska efter samråd med övriga
berörda tillsynsmyndigheter och företagsgruppen ange vilka slag
av risker försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en
viss grupp alltid ska rapportera.
När grupptillsynsmyndigheten och andra berörda tillsynsmyndig
heter definierar eller yttrar sig om slagen av risk ska de beakta
gruppens specifika grupp- och riskhanteringsstruktur.
För att närmare ange vilka väsentliga riskkoncentrationer som ska
rapporteras ska grupptillsynsmyndigheten efter samråd med
övriga berörda tillsynsmyndigheter och företagsgruppen före
skriva lämpliga tröskelvärden som baseras på solvenskapitalkrav,
försäkringstekniska avsättningar eller båda dessa värden.
Vid bedömningen av riskkoncentrationer ska grupptillsynsmyn
digheten särskilt övervaka eventuella risker för spridning inom
gruppen eller intressekonflikter samt riskernas nivå eller volym.
4.
Kommissionen får anta genomförandeåtgärder med avse
ende på punkterna 2 och 3 i fråga om definition och identifiering
av väsentliga riskkoncentrationer och rapporteringen av dessa.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
Artikel 245
Tillsyn över transaktioner inom en grupp
1.
Tillsynen över transaktioner inom en grupp ska utövas i
enlighet med punkterna 2 och 3 i den här artikeln samt arti
kel 246 och kapitel III.
2.
Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäk
ringsföretag eller försäkringsholdingbolag regelbundet, och minst
en gång per år, till grupptillsynsmyndigheten rapporterar alla
betydande interna transaktioner som försäkrings- och återförsäk
ringsföretag gjort inom en grupp, inklusive de som gjorts med
fysiska personer som har en nära koppling till något företag inom
gruppen.
Medlemsstaterna ska dessutom kräva att mycket betydande trans
aktioner inom en grupp rapporteras snarast möjligt.
Den nödvändiga informationen ska lämnas till grupptillsynsmyn
digheten av det försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är
det ledande företaget i gruppen eller, om det ledande företaget
inte är ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, av försäkrings
holdingbolaget eller av det försäkrings- eller återförsäkringsföre
tag inom gruppen som grupptillsynsmyndigheten anger efter
samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter och
företagsgruppen.
Transaktioner inom grupper ska bli föremål för tillsynens gransk
ningsprocess utförd av grupptillsynsmyndigheten.
3.
Grupptillsynsmyndigheten ska efter samråd med övriga
berörda tillsynsmyndigheter och företagsgruppen ange vilka slag
av transaktioner inom gruppen försäkrings- och återförsäkrings
företag som ingår i en viss grupp alltid ska rapportera. Arti
kel 244.3 ska gälla i tillämpliga delar.
4.
Kommissionen får anta genomförandeåtgärder med avse
ende på punkterna 2 och 3 i fråga om definition och identifiering
av väsentliga transaktioner inom en grupp och rapporteringen av
dessa.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
V
S
4
9
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
714
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/95
A v s n i t t 3
R i s k h a n t e r i n g o c h i n t e r n k o n t r o l l
Artikel 246
Tillsyn över företagsstyrningssystem
1.
Kraven i avdelning I kapitel IV avsnitt 2 ska gälla i tillämp
liga delar på gruppnivå.
Utan att det påverkar tillämpningen av första stycket ska system
för riskhantering och internkontroll samt rapporteringsrutiner
genomföras konsekvent i alla företag som omfattas av grupptill
syn enligt artikel 213.2 a och 213.2 b, så att dessa system och
rapporteringsrutiner kan kontrolleras på gruppnivå.
2.
Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1, ska meka
nismerna för internkontroll inom en grupp minst omfatta
följande:
a) Adekvata mekanismer i fråga om solvens på gruppnivå för
att identifiera och mäta alla betydande risker gruppen är
utsatt för och på lämpligt sätt korrelera den medräkningsbara
kapitalbasen till riskerna.
b) Sunda rapporterings- och redovisningsrutiner för att över
vaka och hantera transaktioner inom gruppen och
riskkoncentrationer.
3.
Grupptillsynsmyndigheten ska i enlighet med bestämmel
serna i kapitel III utföra tillsynens granskningsprocess beträffande
de system och rapporteringsrutiner som avses i punkterna 1
och 2.
4.
Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- eller återförsäk
ringsföretag med ägarintresse och försäkringsholdingbolag på
gruppnivå genomför den bedömning som krävs enligt artikel 45.
Grupptillsynsmyndigheten ska i enlighet med kapitel III genom
föra tillsynens granskningsprocess beträffande den egna risk- och
solvensbedömningen på gruppnivå.
Om solvensberäkningen på gruppnivå görs i enlighet med metod
1 som avses i artikel 230 ska försäkrings- eller återförsäkringsfö
retaget med ägarintresse eller försäkringsholdingbolaget visa för
grupptillsynsmyndigheten att man verkligen förstår skillnaden
mellan summan av solvenskapitalkraven för alla anknutna
försäkrings- eller återförsäkringsföretag inom gruppen och det
sammanställda solvenskapitalkravet för gruppen.
Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag med ägarintresse
eller ett försäkringsholdingbolag så beslutar får det, om grupptill
synsmyndigheten godkänner detta, företa bedömningar som
krävs genom artikel 45 samtidigt på gruppnivå och på nivån för
ett dotterföretag inom gruppen och ta fram en enda handling som
omfattar samtliga bedömningar.
Innan grupptillsynsmyndigheten ger sitt godkännande enligt
tredje stycket ska denna rådfråga medlemmarna i tillsynskollegiet
och vederbörligen beakta deras synpunkter och reservationer.
Om en grupp utnyttjar den möjlighet som anges i tredje stycket
ska den överlämna dokumentet samtidigt till alla berörda tillsyns
myndigheter. De berörda dotterföretagen ska inte befrias från sin
skyldighet att se till att kraven i artikel 45 är uppfyllda på grund
av att denna möjlighet utnyttjas.
KAPITEL III
Åtgärder för att underlätta grupptillsynen
Artikel 247
Grupptillsynsmyndighet
1.
En enda tillsynsmyndighet som ska ansvara för samord
ningen och utförandet av grupptillsynen (grupptillsynsmyndighe
ten) ska utses bland tillsynsmyndigheterna i berörda
medlemsstater.
2.
Om samma tillsynsmyndighet är behörig när det gäller alla
försäkrings- och återförsäkringsföretag i en grupp, ska denna till
synsmyndighet tilldelas uppgiften att vara
grupptillsynsmyndighet.
I alla övriga fall och med förbehåll för punkt 3 ska uppgiften som
grupptillsynsmyndighet utföras av följande:
a) Om det ledande företaget i en grupp är ett försäkrings- eller
återförsäkringsföretag, den tillsynsmyndighet som auktorise
rat det företaget.
b) Om det ledande företaget i en grupp inte är ett försäkrings-
eller återförsäkringsföretag, den tillsynsmyndighet som utses
enligt följande principer:
i) Om moderföretaget till ett försäkrings- eller återförsäk
ringsföretag är ett försäkringsholdingbolag ska den till
synsmyndighet utses som auktoriserat det försäkrings-
eller återförsäkringsföretaget.
ii) Om mer än ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag
med huvudkontor i gemenskapen är dotterföretag till
samma försäkringsholdingbolag och ett av dessa företag
har auktoriserats i den medlemsstat där försäkringshol
dingbolaget har sitt huvudkontor, ska tillsynsmyndighe
ten för det försäkrings- eller återförsäkringsföretag som
auktoriserats utses.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
715
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
iii) Om gruppen har mer än ett ledande företag som är för
säkringsholdingbolag, dessa företag har huvudkontor i
skilda medlemsstater och det i båda dessa stater finns ett
försäkrings- eller återförsäkringsföretag som ingår i
gruppen, ska tillsynsmyndigheten för det av dessa
försäkrings- eller återförsäkringsföretag som har den
största totala balansomslutningen utses.
iv) Om mer än ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag
med huvudkontor i gemenskapen är dotterföretag till
samma försäkringsholdingbolag och inget av dessa före
tag har auktoriserats i den medlemsstat där försäkrings
holdingbolaget har sitt huvudkontor, ska
tillsynsmyndigheten som auktoriserat det av dessa
försäkrings- eller återförsäkringsföretag som har den
största totala balansomslutningen utses.
v) Om inget av företagen har ett moderföretag som ingår i
samma grupp, och i sådana fall som inte avses i leden
i-iv, ska den tillsynsmyndighet som auktoriserat det
försäkrings- eller återförsäkringsföretag som har den
största totala balansomslutningen utses.
3.
I särskilda fall får de berörda myndigheterna, på begäran
från någon av myndigheterna, fatta ett gemensamt beslut att göra
avsteg från de kriterier som anges i punkt 2 och utse en annan till
synsmyndighet till grupptillsynsmyndighet, om det vore olämp
ligt att tillämpa dessa kriterier med hänsyn till gruppens struktur
och den relativa omfattningen av försäkrings- och återförsäkrings
företagens verksamheter i olika länder.
I detta avseende får varje berörd tillsynsmyndighet begära att frå
gan om huruvida kriterierna i punkt 2 är lämpliga tas upp till dis
kussion. Sådana diskussioner får inte äga rum mer än en gång per
år.
De berörda tillsynsmyndigheterna ska göra allt de kan för att nå
fram till ett gemensamt beslut om valet av grupptillsynsmyndig
het inom tre månader från det att diskussionen om frågan begär
des. Innan de berörda tillsynsmyndigheterna fattar sitt beslut, ska
de ge företagsgruppen möjlighet att yttra sig.
4.
Under den tremånadersperiod som avses i punkt 3 tredje
stycket får var och en av de berörda myndigheterna begära att
Ceiops rådfrågas. Om Ceiops rådfrågas ska den tidsperioden för
längas med två månader.
5.
Om Ceiops rådfrågas, ska de berörda tillsynsmyndigheterna
vederbörligen beakta Ceiops råd innan de fattar sitt gemensamma
beslut. Det gemensamma beslutet ska innehålla en fullständig
motivering och en förklaring av varje betydande avsteg från de
råd som Ceiops gett.
6.
Om inget gemensamt beslut kunnat fattas om att göra
avsteg från kriterierna i punkt 2, ska uppgiften som grupptillsyns
myndighet utföras av den tillsynsmyndighet som fastställts i enlig
het med punkt 2.
7.
Ceiops ska minst en gång om året underrätta Europaparla
mentet, rådet och kommissionen om eventuella betydande svå
righeter som uppstått vid tillämpningen av punkterna 2, 3 och 6.
Om någon sådan betydande svårighet uppstår vid tillämpningen
av de kriterier som fastställts i punkterna 2 och 3, ska kommis
sionen anta genomförandeåtgärder som specificerar dessa
kriterier.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
8.
Om en medlemsstat har mer än en tillsynsmyndighet som
ansvarar för stabilitetstillsyn över försäkrings- och återförsäk
ringsföretag ska den medlemsstaten vidta nödvändiga åtgärder för
att säkerställa samordningen mellan dessa myndigheter.
Artikel 248
Grupptillsynsmyndighetens och andra
tillsynsmyndigheters rättigheter och skyldigheter
Tillsynskollegiet
1.
De rättigheter och skyldigheter som tilldelas grupptillsyns
myndigheten i fråga om grupptillsyn ska omfatta följande:
a) Samordning av insamling och spridning av information som
är relevant eller avgörande såväl under normala förhållanden
som i en nödsituation, däribland uppgifter som är av bety
delse för en tillsynsmyndighets tillsynsuppgift.
b) Tillsynens granskningsprocess och gruppens finansiella
ställning.
c) Bedömning av gruppens efterlevnad av bestämmelserna om
solvens, riskkoncentrationer och transaktioner inom en
grupp enligt vad som föreskrivs i artiklarna 218–245.
d) Bedömning av gruppens företagsstyrningssystem enligt arti
kel 246 och av frågan om medlemmarna i anknutna företags
förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan uppfyller kraven i
artiklarna 42 och 257.
e) Planering och samordning, genom regelbundna möten minst
årligen eller på annat lämpligt sätt, av tillsynsverksamheten
såväl under normala förhållanden som i nödsituationer i
samarbete med de berörda tillsynsmyndigheterna, med beak
tande av arten, omfattningen och komplexiteten i de innebo
ende riskerna i verksamheten för alla företag som ingår i
gruppen.
V
S
6
9
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
716
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/97
f) Andra uppgifter, åtgärder och beslut som tillkommer grupp
tillsynsmyndigheten enligt detta direktiv eller som följer av
tillämpningen av detta direktiv, däribland att leda validations
förfarandet av interna modeller på gruppnivå enligt artik
larna 231 och 233 och förfarandet för att tillåta att den
ordning som inrättas i artiklarna 237-240 tillämpas.
2.
För att underlätta arbetet med de grupptillsynsuppgifter
som avses i punkt 1 ska ett tillsynskollegium, under ordförande
skap av grupptillsynsmyndigheten, inrättas.
Tillsynskollegiet ska se till att processerna för samarbete, infor
mationsutbyte och samråd bland tillsynsmyndigheterna i tillsyns
kollegiet faktiskt tillämpas i enlighet med avdelning III, så att deras
respektive beslut och verksamheter blir allt mer samstämmiga.
3.
Tillsynskollegiet ska bestå av grupptillsynsmyndigheten och
tillsynsmyndigheterna i alla medlemsstater där något dotterföre
tags huvudkontor är beläget.
Tillsynsmyndigheter för betydande filialer och anknutna företag
ska också ha rätt att delta i tillsynskollegiet. Syftet med deras del
tagande ska dock endast vara att främja ett effektivt
informationsutbyte.
För att tillsynskollegiet ska fungera effektivt kan det bli nödvän
digt att några uppgifter utförs av ett mindre antal tillsynsmyndig
heter inom tillsynskollegiet.
4.
Utan att det påverkar andra åtgärder som antas enligt detta
direktiv ska inrättandet av och verksamheten vid kollegiet base
ras på samordningsöverenskommelser som ingås av grupptill
synsmyndigheten och övriga berörda tillsynsmyndigheter.
Om det råder delade meningar om upprättandet av samord
ningsöverenskommelserna får en medlem av tillsynskollegiet hän
skjuta frågan till Ceiops.
Grupptillsynsmyndigheten ska efter samråd med berörda tillsyns
myndigheter vederbörligen beakta alla råd som Ceiops ger inom
två månader innan det slutgiltiga beslutet fattas. Beslutet ska inne
hålla en fullständig motivering och en förklaring av eventuella
väsentliga avvikelser från eventuella råd från Ceiops. Grupptill
synsmyndigheten ska vidarebefordra beslutet till andra berörda
tillsynsmyndigheter.
5.
Utan att det påverkar eventuella åtgärder som antagits enligt
detta direktiv, ska det i samordningsöverenskommelserna som
avses i punkt 4 fastställas förfaranden för
a) beslutsprocessen bland berörda tillsynsmyndigheter i enlig
het med artiklarna 231, 232 och 247,
b) det samråd som avses i punkt 4 i den här artikeln och i
artikel 218.5.
Utan att det påverkar de rättigheter och skyldigheter som tillde
lats grupptillsynsmyndigheten och andra tillsynsmyndigheter
genom detta direktiv, får samordningsöverenskommelserna fast
ställa ytterligare uppgifter till grupptillsynsmyndigheten eller
andra tillsynsmyndigheter i fall där detta resulterar i en effektivare
grupptillsyn och inte försämrar kollegiemedlemmarnas tillsyns
verksamhet när det gäller deras enskilda ansvar.
Samordningsöverenskommelserna kan dessutom föreskriva för
faranden för
a) samråd mellan berörda tillsynsmyndigheter, särskilt enligt
artiklarna 213-217, 219-221, 227, 244-246, 250, 256, 260
och 262,
b) samarbete med övriga tillsynsmyndigheter.
6.
Ceiops ska utarbeta riktlinjer för hur tillsynskollegierna ska
fungera operativt, vilka ska baseras på omfattande granskning av
konvergensgraden i deras arbete. Sådana granskningar ska göras
minst vart tredje år. Medlemsstaterna ska se till att grupptillsyns
myndigheten till Ceiops överlämnar informationen om hur till
synskollegierna fungerar och om eventuella svårigheter som
uppstått och som är relevanta för granskningarna.
7.
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för samord
ningen av grupptillsynen med avseende på punkterna 1-6, inbe
gripet definitionen av betydande filial.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
Artikel 249
Samarbete och utbyte av information mellan
tillsynsmyndigheter
1.
De myndigheter som ansvarar för tillsynen över enskilda
försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en grupp och
grupptillsynsmyndigheten ska ha ett nära samarbete, särskilt i fall
då ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag möter finansiella
svårigheter.
För att dessa tillsynsmyndigheter, inklusive grupptillsynsmyndig
heten, ska ha garanterad tillgång till lika mycket relevant infor
mation ska de, utan att det påverkar deras respektive
ansvarsområden, och oavsett om de är etablerade i samma med
lemsstat eller ej, till varandra överlämna sådan information för
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
717
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
att möjliggöra och underlätta för de övriga myndigheterna att full
göra sina tillsynsuppgifter enligt detta direktiv. I detta avseende
ska de berörda tillsynsmyndigheterna och tillsynsmyndigheten
utan dröjsmål överlämna all information till varandra så snart den
blir tillgänglig. Den information som avses i detta stycke omfat
tar, men är inte begränsad till, information om åtgärder som har
vidtagits av gruppen och tillsynsmyndigheterna samt information
som har lämnats av gruppen.
2.
De myndigheter som ansvarar för tillsynen över enskilda
försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en grupp och
grupptillsynsmyndigheten ska omedelbart kalla till ett möte med
samtliga tillsynsmyndigheter som medverkar i grupptillsyn,
åtminstone i följande fall:
a) När de blir medvetna om en betydande överträdelse av sol
venskapitalkravet eller en överträdelse av minimikapitalkra
vet för ett enskilt försäkrings- eller återförsäkringsföretag.
b) När de blir medvetna om en betydande överträdelse av sol
venskapitalkravet på gruppnivå beräknat med utgångspunkt i
sammanställda uppgifter eller det aggregerade solvenskapi
talkravet för gruppen, i överensstämmelse med den beräk
ningsmetod som använts i enlighet med avdelning III,
kapitel II, avsnitt 1, underavsnitt 4.
c) När andra exceptionella omständigheter inträffar eller har
inträffat.
3.
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder i syfte att
fastställa vilka uppgifter som ska insamlas systematiskt av grupp
tillsynsmyndigheten och spridas till övriga berörda tillsynsmyn
digheter eller överlämnas till grupptillsynsmyndigheten av övriga
berörda tillsynsmyndigheter.
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att specificera
vilka uppgifter som är väsentliga eller relevanta för tillsynen på
gruppnivå i syfte att öka enhetligheten i tillsynsrapporteringen.
De åtgärder som avses i denna punkt, och som avser till att ändra
icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det,
ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kon
troll som avses i artikel 301.3.
Artikel 250
Samråd mellan tillsynsmyndigheter
1.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 248, ska
berörda tillsynsmyndigheter, innan de fattar beslut som är av
betydelse för andra tillsynsmyndigheters tillsynsuppgifter, sam
råda med varandra inom tillsynskollegiet i fråga om följande:
a) Förändringar i aktieägarstruktur, organisationsstruktur eller
ledningsstruktur i försäkrings- och återförsäkringsföretag
inom en grupp som kräver tillsynsmyndigheternas godkän
nande eller auktorisation.
b) Betydande sanktioner eller exceptionella åtgärder som vidta
gits av tillsynsmyndigheterna, däribland fastställande av kapi
taltillägg utöver solvenskapitalkravet enligt artikel 37 och
införande av någon begränsning av användningen av en
intern modell för beräkning av solvenskapitalkravet enligt
avdelning I kapitel VI avsnitt 4 underavsnitt 3.
I frågor som avses i led b ska samråd alltid ske med
grupptillsynsmyndigheten.
Därutöver ska de berörda tillsynsmyndigheterna samråda med
varandra innan de fattar ett beslut som bygger på information
från andra tillsynsmyndigheter.
2.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 248 får en
tillsynsmyndighet besluta att avstå från samråd i brådskande fall
eller om samrådet skulle kunna äventyra beslutets effekt. I sådana
fall ska tillsynsmyndigheten utan dröjsmål underrätta övriga
berörda tillsynsmyndigheter.
Artikel 251
Grupptillsynsmyndighetens begäran om information från
övriga tillsynsmyndigheter
Grupptillsynsmyndigheten får uppmana tillsynsmyndigheter, som
inte själva utövar grupptillsyn enligt artikel 247, i en medlems
stat där ett moderföretag har sitt huvudkontor att av detta moder
företag begära all information som skulle kunna vara relevant för
utövandet av grupptillsynsmyndighetens utövande av sina rättig
heter och skyldigheter i fråga om samordning enligt artikel 248
och att vidarebefordra denna information till
grupptillsynsmyndigheten.
Grupptillsynsmyndigheten ska när den behöver sådan informa
tion som avses i artikel 254.2 och som redan har överlämnats till
en annan tillsynsmyndighet, när så är möjligt, vända sig till den
tillsynsmyndigheten för att förhindra dubbelrapportering till de
olika myndigheter som medverkar i tillsynen.
Artikel 252
Samarbete med myndigheter med ansvar för kreditinstitut
och värdepappersföretag
Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag och antingen ett
kreditinstitut enligt definitionen i direktiv 2006/48/EG eller ett
värdepappersföretag enligt definitionen i direktiv 2004/39/EG
eller båda är direkt eller indirekt anknutna eller har samma före
tag med ägarintresse, ska de berörda tillsynsmyndigheterna och de
myndigheter som är ansvariga för tillsynen över dessa andra före
tag ha ett nära samarbete.
Utan att det påverkar deras respektive behörighet ska dessa myn
digheter till varandra överlämna all information som kan under
lätta utförandet av deras uppdrag, i synnerhet inom ramen för
denna avdelning.
Artikel 253
Tystnadsplikt och sekretess
Medlemsstaterna ska tillåta utbyte av information mellan sina till
synsmyndigheter samt mellan dessa och andra myndigheter enligt
artiklarna 249–252.
V
S
8
9
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
718
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/99
Information som tas emot under grupptillsyn, och särskilt varje
informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheter och mellan till
synsmyndigheter och andra myndigheter enligt denna avdelning
ska omfattas av bestämmelserna i artikel 295.
Artikel 254
Tillgång till information
1.
Medlemsstaterna ska se till att fysiska och juridiska perso
ner som omfattas av grupptillsyn och deras anknutna företag och
företag med ägarintresse kan utbyta information som skulle
kunna vara relevant för grupptillsynen.
2.
Medlemsstaterna ska föreskriva att de av deras myndigheter
som ansvarar för grupptillsyn ska ha tillgång till all information
som är relevant för denna grupptillsyn, oavsett arten av de berörda
företagen. Artikel 35 ska gälla i tillämpliga delar.
De berörda tillsynsmyndigheterna får vända sig direkt till företa
gen i gruppen för att erhålla nödvändig information endast om
denna information har begärts från ett försäkrings- eller återför
säkringsföretag som omfattas av grupptillsyn men inte tillhanda
hållits inom rimlig tid.
Artikel 255
Kontroll av information
1.
Medlemsstaterna ska se till att deras tillsynsmyndigheter,
antingen direkt eller genom personer som de ger ett sådant upp
drag, inom sitt territorium får genomföra kontroll på plats av den
information som avses i artikel 254 i lokaler som tillhör något av
följande:
a) Det försäkrings- eller återförsäkringsföretag som omfattas av
grupptillsyn.
b) Företag som är anknutna till detta försäkrings- eller
återförsäkringsföretag.
c) Moderföretag till detta försäkrings- eller
återförsäkringsföretag.
d) Företag som är anknutna till ett moderföretag till detta
försäkrings- eller återförsäkringsföretag.
2.
Om tillsynsmyndigheterna i särskilda fall vill kontrollera
information beträffande ett företag, reglerat eller ej, som ingår i en
grupp och är beläget i en annan medlemsstat, ska de begära att
tillsynsmyndigheterna i denna andra medlemsstat genomför
kontrollen.
Myndigheter som tar emot en sådan begäran ska inom ramen för
sin behörighet tillmötesgå denna begäran genom att antingen
utföra kontrollen direkt och då låta en revisor eller annan expert
utföra den eller låta den myndighet som begärde kontrollen själv
utföra den. Grupptillsynsmyndigheten ska underrättas om de vid
tagna åtgärderna.
Den tillsynsmyndighet som framställde begäran får, om den så
önskar, delta i kontrollen, om den inte själv utför den.
Artikel 256
Rapport om solvens och finansiell ställning på gruppnivå
1.
Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäk
ringsföretag samt försäkringsholdingbolag årligen offentliggör en
rapport om solvens och finansiell ställning på gruppnivå. Artik
larna 51 och 53–55 ska gälla i tillämpliga delar.
2.
Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag med ägarin
tresse eller ett försäkringsholdingbolag så beslutar får det, om
grupptillsynsmyndigheten godkänner detta, lämna en enda rap
port om solvens och finansiell ställning som ska innehålla
följande:
a) Den information på gruppnivå som ska offentliggöras enligt
punkt 1.
b) Den information beträffande dotterföretag inom gruppen
som ska vara identifierbar per företag och offentliggöras
enligt artiklarna 51 och 53–55.
Innan grupptillsynsmyndigheten ger sitt godkännande enligt för
sta stycket ska denna rådfråga medlemmarna i tillsynskollegiet
och vederbörligen beakta deras synpunkter och reservationer.
3.
Om det i den rapport som avses i punkt 2 saknas informa
tion som den tillsynsmyndighet som auktoriserat ett dotterföre
tag inom gruppen kräver att jämförbara företag ska lämna och
detta utelämnande är av väsentlig betydelse, ska den berörda till
synsmyndigheten ha befogenhet att kräva att dotterföretaget i
fråga offentliggör nödvändig ytterligare information.
4.
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att ytter
ligare specificera vilka uppgifter som ska offentliggöras och for
merna för detta vad avser lägesrapporten om solvens och
finansiell ställning.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
Artikel 257
Förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan i
försäkringsholdingbolag
Medlemsstaterna ska kräva att alla som i praktiken leder verksam
heten i ett försäkringsholdingbolag är lämpliga för att utföra sina
uppdrag.
Artikel 42 ska gälla i tillämpliga delar.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
719
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel 258
Åtgärder för att säkerställa regelefterlevnad
1.
Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag i en grupp
inte följer kraven i artiklarna 218–246, eller om kraven är upp
fyllda men solvensen ändå kan vara äventyrad eller om transak
tioner inom gruppen eller riskkoncentrationer hotar försäkrings-
eller återförsäkringsföretagets finansiella ställning, ska följande
myndigheter kräva nödvändiga åtgärder för att snarast möjligt
rätta till situationen:
a) Grupptillsynsmyndigheten i fråga om försäkringsholding-
bolag.
b) Tillsynsmyndigheterna i fråga om försäkrings- och
återförsäkringsföretag.
Om i det fall som avses i första stycket a grupptillsynsmyndighe
ten inte är en av tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där
försäkringsholdingbolaget har sitt huvudkontor, ska grupptill
synsmyndigheten underrätta dessa tillsynsmyndigheter om vad
den kommit fram till i syfte att göra det möjligt för dem att vidta
nödvändiga åtgärder.
Om i det fall som avses i första stycket b grupptillsynsmyndighe
ten inte är en av tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där
försäkrings- eller återförsäkringsföretaget har sitt huvudkontor,
ska grupptillsynsmyndigheten underrätta dessa tillsynsmyndighe
ter om vad den kommit fram till i syfte att göra det möjligt för
dem att vidta nödvändiga åtgärder.
Utan att det påverkar punkt 2 ska medlemsstaterna fastställa vilka
åtgärder som deras tillsynsmyndigheter får vidta i fråga om
försäkringsholdingbolag.
De berörda tillsynsmyndigheterna, däribland grupptillsynsmyn
digheten, ska när så är lämpligt samordna sina åtgärder.
2.
Utan att det påverkar tillämpningen av deras straffrättsliga
bestämmelser ska medlemsstaterna se till att sanktioner eller
andra åtgärder kan åläggas försäkringsholdingbolag eller perso
ner som i praktiken leder dessa bolag, om de överträder lagar och
andra författningar som antagits för att genomföra denna avdel
ning. Tillsynsmyndigheterna ska ha ett nära samarbete för att
säkerställa att sådana sanktioner eller andra åtgärder är effektiva,
särskilt när den centrala förvaltningen eller det huvudsakliga eta
bleringsstället för ett försäkringsholdingbolag inte finns på dess
huvudkontor.
3.
Kommissionen får anta genomförandeåtgärder för samord
ningen av de åtgärder för att säkerställa regelefterlevnad som avses
i punkterna 1 och 2.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
Artikel 259
Ceiops rapportering
1.
Ceiops ska varje år komma till Europaparlamentet för en all
män utskottsutfrågning. När ett sådant besök sammanfaller med
rapporteringskravet för Ceiops enligt artikel 71.3, ska detta krav
anses vara uppfyllt, när det gäller Europaparlamentet, genom att
Ceiops närvarar vid utfrågningen.
2.
Ceiops ska i samband med den utfrågning som avses i
punkt 1 bland annat rapportera om alla relevanta och viktiga erfa
renheter från tillsynsverksamheten och samarbetet mellan till
synsmyndigheter enligt avdelning III, och särskilt om
a) processen för utnämning av grupptillsynsmyndigheten, anta
let grupptillsynsmyndigheter och den geografiska
spridningen,
b) arbetet i tillsynskollegiet, särskilt tillsynsmyndigheternas
medverkan och engagemang i de fall de inte är
grupptillsynsmyndighet.
3.
Ceiops får i samband med utfrågningen enligt punkt 1 även
rapportera om de huvudsakliga lärdomarna från de granskningar
som avses i artikel 248.6, där så är lämpligt.
KAPITEL IV
Tredjeländer
Artikel 260
Moderföretag utanför gemenskapen: kontroll av
likvärdighet
1.
I det fall som avses i artikel 213.2 c ska de berörda tillsyns
myndigheterna kontrollera om försäkrings- och återförsäkrings
företag vars moderföretag har sina huvudkontor utanför
gemenskapen är föremål för tillsyn, utförd av en myndighet i tred
jeland, som är likvärdig med vad som föreskrivs i denna avdel
ning i fråga om tillsyn på gruppnivå över försäkrings- och
återförsäkringsföretag enligt artikel 213.2 a och b.
Kontrollen ska genomföras av den tillsynsmyndighet som skulle
ha varit grupptillsynsmyndighet om kriterierna i artikel 247.2
vore tillämpliga på begäran av moderföretaget, av något av de
försäkrings- och återförsäkringsföretag som är auktoriserade
inom gemenskapen eller på tillsynsmyndighetens eget initiativ,
såvida kommissionen inte tidigare hade beslutat att tillsynsord
ningen i det berörda tredjelandet är likvärdig. Grupptillsynsmyn
digheten ska i samband med detta samråda med övriga berörda
tillsynsmyndigheter och Ceiops innan den fattar sitt beslut.
V
S
0
0
1
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
720
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/101
2.
Kommissionen får anta genomförandeåtgärder som specifi
cerar kriterierna för att bedöma om tillsynsordningen av grupper
i ett tredjeland är likvärdig med den som fastställs genom denna
avdelning. Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga
delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i
enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses
i artikel 301.3.
3.
Kommissionen får, efter samråd med europeiska
försäkrings- och tjänstepensionskommittén och i enlighet med
det föreskrivande förfarande som avses i artikel 301.2, och med
beaktande av de kriterier som antagits enligt punkt 2, anta ett
beslut om huruvida tillsynsordningen av grupper i ett tredjeland
är likvärdig med den som fastställs genom denna avdelning.
Dessa beslut ska regelbundet ses över för att beakta ändringar av
den ordning för tillsynsordningen över grupper som fastställs
genom denna avdelning och motsvarande ordning i tredjelandet
och alla ändringar av bestämmelserna som kan påverka beslutet
om likvärdighet.
När kommissionen har antagit ett beslut enligt första stycket
beträffande ett tredjeland ska detta beslut erkännas som avgö
rande när det gäller den kontroll som avses i punkt 1.
Artikel 261
Moderföretag utanför gemenskapen: likvärdighet
1.
Om tillsynen konstaterats vara likvärdig enligt artikel 260
ska medlemsstaterna förlita sig på att tillsynsmyndigheterna i
tredjelandet utövar en likvärdig tillsyn enligt punkt 2.
2.
Artiklarna 247-258 ska i tillämpliga delar gälla för samar
betet med tillsynsmyndigheter i tredjeländer.
Artikel 262
Moderföretag utanför gemenskapen: om likvärdighet inte
föreligger
1.
Om en likvärdig tillsyn enligt artikel 260 inte föreligger, ska
medlemsstaterna på försäkrings- och återförsäkringsföretagen til
lämpa antingen artiklarna 218–258, i tillämpliga delar och med
undantag av artiklarna 236–243, eller någon annan metod enligt
punkt 2.
De allmänna principer och metoder som anges i artik
larna 218–258 ska tillämpas på nivån för försäkrings-
holdingbolaget, försäkringsföretaget i tredjeland eller återförsäk
ringsföretaget i tredjeland.
Endast vid beräkningen av solvens på gruppnivå ska moderföre
taget behandlas som om det vore ett försäkrings- eller återförsäk
ringsföretag som omfattades av samma villkor som de som
fastställs genom avdelning I kapitel VI avsnitt 3 underavsnitten 1,
2 och 3 i fråga om kapitalbasmedel som får medräknas för täck
ning av solvenskapitalkravet och något av följande:
a) Ett solvenskapitalkrav som fastställts i enlighet med princi
perna i artikel
226
om
företaget är ett
försäkringsholdingbolag.
b) Ett solvenskapitalkrav som fastställts i enlighet med princi
perna i artikel 227 om företaget är ett försäkringsföretag i
tredjeland eller ett återförsäkringsföretag i tredjeland.
2.
Medlemsstaterna ska tillåta att deras tillsynsmyndigheter til
lämpar andra metoder som säkerställer en tillfredsställande till
syn över försäkrings- och återförsäkringsföretagen i en grupp.
Dessa metoder ska ha godkänts av grupptillsynsmyndigheten
efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter.
Tillsynsmyndigheterna får särskilt kräva att ett försäkringshol
dingbolag med huvudkontor inom gemenskapen ska etableras
och tillämpa denna avdelning på försäkrings- och återförsäkrings
företagen i den grupp som leds av det försäkringsholdingbolaget.
De valda metoderna ska göra det möjligt att uppnå de mål för
grupptillsynen som anges i denna avdelning samt anmälas till
övriga berörda tillsynsmyndigheter och kommissionen.
Artikel 263
Moderföretag utanför gemenskapen: nivåer
Om det moderföretag som avses i artikel 260 i sin tur är ett dot
terföretag till ett försäkringsholdingbolag med huvudkontor utan
för gemenskapen eller till ett försäkringsföretag i tredjeland eller
återförsäkringsföretag i tredjeland, ska medlemsstaterna endast til
lämpa den kontroll som föreskrivs i artikel 260 på nivån för det
yttersta moderföretag som är ett försäkringsholdingbolag i tred
jeland, ett försäkringsföretag i tredjeland eller ett återförsäkrings
företag i tredjeland.
Medlemsstaterna ska dock tillåta att deras tillsynsmyndigheter
beslutar att, om likvärdig tillsyn enligt artikel 260 saknas, utföra
en ny kontroll på en lägre nivå där det finns ett moderföretag till
försäkrings- eller återförsäkringsföretag, oavsett om det är ett för
säkringsholdingbolag i tredjeland, ett försäkringsföretag i tredje
land eller ett återförsäkringsföretag i tredjeland.
I sådana fall ska den tillsynsmyndighet som avses i artikel 260.1
andra stycket för gruppen ange skälen för beslutet.
Artikel 262 ska gälla i tillämpliga delar.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
721
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel 264
Samarbete med tillsynsmyndigheter i tredjeland
1.
Kommissionen får lägga fram förslag till rådet i fråga om
förhandlingar om avtal med ett eller flera tredjeländer om meto
derna för att utöva grupptillsyn över
a) försäkrings- eller återförsäkringsföretag bland vars delägare
det finns företag med ägarintresse i den mening som avses i
artikel 213 med huvudkontor i ett tredjeland, och
b) försäkrings- eller återförsäkringsföretag i tredjeland bland
vars delägare det finns företag med ägarintresse i den mening
som avses i artikel 213 med huvudkontor inom
gemenskapen.
2.
De avtal som avses i punkt 1 ska särskilt syfta till att säker
ställa att
a) tillsynsmyndigheterna i medlemsstaterna kan få fram den
information som krävs för tillsynen på gruppnivå över
försäkrings- och återförsäkringsföretag med huvudkontor
inom gemenskapen och med dotterföretag eller ägarintres
sen i företag utanför gemenskapen, och
b) tillsynsmyndigheterna i tredjeland kan få fram den informa
tion som krävs för tillsynen på gruppnivå över försäkrings-
och återförsäkringsföretag med huvudkontor inom dessa län
ders territorier och med dotterföretag eller ägarintressen i
företag i en eller flera medlemsstater.
3.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 300.1
och 300.2 i fördraget ska kommissionen med biträde av Europe
iska försäkrings- och tjänstepensionskommittén granska resulta
ten av de förhandlingar som avses i punkt 1.
KAPITEL V
Försäkringsholdingbolag med blandad verksamhet
Artikel 265
Transaktioner inom grupper
1.
Medlemsstaterna ska säkerställa att, i de fall då moderföre
taget till ett eller flera försäkrings- eller återförsäkringsföretag är
ett försäkringsholdingbolag med blandad verksamhet, de tillsyns
myndigheter som är ansvariga för tillsynen över dessa försäkrings-
eller återförsäkringsföretag utövar allmän tillsyn över transaktio
nerna mellan försäkrings- och återförsäkringsföretagen och för
säkringsholdingbolaget med blandad verksamhet och dess
anknutna företag.
2.
Artiklarna 245, 249–255 och 258 ska gälla i tillämpliga
delar.
Artikel 266
Samarbete med tredjeland
I fråga om samarbete med tredjeland ska artikel 264 gälla i til
lämpliga delar.
AVDELNING IV
REKONSTRUKTION OCH LIKVIDATION AV
FÖRSÄKRINGSFÖRETAG
KAPITEL I
Tillämpningsområde och definitioner
Artikel 267
Tillämpningsområde för denna avdelning
Denna avdelning ska tillämpas på de rekonstruktionsåtgärder och
likvidationsförfaranden som rör följande:
a) Försäkringsföretag.
b) Filialer inom gemenskapens territorium till försäkringsföre
tag i tredjeland.
Artikel 268
Definitioner
1.
I denna avdelning gäller följande definitioner:
a) behöriga myndigheter: de administrativa eller rättsliga myndig
heter i medlemsstaterna som är behöriga i fråga om rekon
struktionsåtgärder eller likvidationsförfaranden.
b) filial: varje slags ständig närvaro av ett försäkringsföretag i en
annan medlemsstat än hemmedlemsstaten för bedrivande av
försäkringsverksamhet.
c) rekonstruktionsåtgärder: åtgärder som medför ingripande av
behöriga myndigheter och som är avsedda att bevara eller
återställa ett försäkringsföretags finansiella ställning och som
påverkar redan befintliga rättigheter som innehas av en annan
part än försäkringsföretaget, inbegripet men inte begränsat
till åtgärder som kan komma att innebära inställande av
betalningar, inställande av verkställighetsåtgärder eller ned
skrivning av fordringar.
d) likvidationsförfarande: kollektivt förfarande som innebär att ett
försäkringsföretags tillgångar avyttras och behållningen för
delas mellan borgenärerna, aktieägarna eller delägarna på
lämpligt sätt och som med nödvändighet medför ingripande
av de behöriga myndigheterna, inbegripet fall där det kollek
tiva förfarandet avslutas med ackord eller annan motsvarande
åtgärd, oavsett om förfarandet baseras på insolvens eller om
det är frivilligt eller obligatoriskt.
V
S
2
0
1
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
722
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/103
e) rekonstruktör: varje person eller organ som utses av de behö
riga myndigheterna för att förvalta rekonstruktionsåtgärder.
f) förvaltare: varje person eller organ som utses av de behöriga
myndigheterna eller, i förekommande fall, av de styrande
organen i ett försäkringsföretag för att förvalta ett
likvidationsförfarande.
g) försäkringsfordran: ett belopp som ett försäkringsföretag är
skyldigt försäkrade, försäkringstagare, förmånstagare eller
skadelidande vilka har rätt att rikta anspråk direkt mot för
säkringsföretaget och som härrör från ett försäkringsavtal
eller från någon verksamhet som anges i artikel 2.3 b och c i
direkt försäkringsverksamhet, inbegripet ett belopp avsatta
för dessa personer när vissa delar av skulden ännu inte är
kända.
De premier som ett försäkringsföretag är skyldigt, till följd av att
ett försäkringsavtal eller verksamhet som avses i första stycket g
inte har ingåtts eller har annullerats enligt den lag som gäller för
sådana avtal eller sådan verksamhet innan likvidationsförfaran
dena har inletts, ska också betraktas som försäkringsfordran.
2.
Vid tillämpningen av denna avdelning på rekonstruktions
åtgärder och likvidationsförfaranden avseende en i en medlems
stat belägen filial till ett försäkringsföretag i tredjeland ska följande
definitioner gälla:
a) hemmedlemsstat: den medlemsstat där filialen beviljades auk
torisation i enlighet med artiklarna 145–149.
b) tillsynsmyndigheter: tillsynsmyndigheterna i
hemmedlemsstaten.
c) behöriga myndigheter: de behöriga myndigheterna i
hemmedlemsstaten.
KAPITEL II
Rekonstruktionsåtgärder
Artikel 269
Beslut om rekonstruktionsåtgärder – Tillämplig lag
1.
Endast de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten ska
ha rätt att besluta om rekonstruktionsåtgärder som avser ett för
säkringsföretag, inklusive dess filialer.
2.
Rekonstruktionsåtgärderna ska inte hindra hemmedlemssta
ten från att inleda likvidationsförfaranden.
3.
Rekonstruktionsåtgärderna ska regleras av de lagar, förord
ningar och förfaranden som gäller i hemmedlemsstaten, om inte
annat anges i artiklarna 285–292.
4.
Rekonstruktionsåtgärder som vidtagits enligt hemmedlems
statens lagstiftning ska få full verkan i hela gemenskapen utan
vidare formaliteter, också mot tredje man i andra medlemsstater,
även om lagstiftningen i dessa andra medlemsstater inte föreskri
ver sådana rekonstruktionsåtgärder eller alternativt ställer upp
villkor för deras genomförande som inte är uppfyllda.
5.
Rekonstruktionsåtgärderna ska få verkan i hela gemenska
pen så snart som de får verkan i hemmedlemsstaten.
Artikel 270
Information till tillsynsmyndigheterna
De behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten ska skyndsamt
informera tillsynsmyndigheterna i den medlemsstaten om sitt
beslut att vidta rekonstruktionsåtgärder, om möjligt innan de vid
tar en sådan åtgärd eller annars omedelbart därefter.
Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska skyndsamt infor
mera tillsynsmyndigheterna i alla andra medlemsstater om beslu
tet att vidta rekonstruktionsåtgärder, inbegripet de verkningar
som sådana åtgärder kan få i praktiken.
Artikel 271
Offentliggörande av beslut om rekonstruktionsåtgärder
1.
Om det är möjligt att i hemmedlemsstaten överklaga en
rekonstruktionsåtgärd, ska de behöriga myndigheterna i hem
medlemsstaten, rekonstruktören eller en person som har rätt där
till i hemmedlemsstaten offentliggöra beslutet om en
rekonstruktionsåtgärd enligt de förfaranden för offentliggörande
som föreskrivs i hemmedlemsstaten och dessutom så snart som
möjligt i Europeiska unionens officiella tidning offentliggöra ett
utdrag ur det dokument där rekonstruktionsåtgärden fastställs.
Tillsynsmyndigheterna i övriga medlemsstater som har underrät
tats om beslutet om en rekonstruktionsåtgärd enligt artikel 270
får säkerställa att ett sådant beslut offentliggörs på deras respek
tive territorium på det sätt som de anser lämpligt.
2.
Det offentliggörande som föreskrivs i punkt 1 ska innehålla
namnet på den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten, til
lämplig lag enligt artikel 269.3 samt namnet på rekonstruktören
om en sådan har utsetts. Offentliggörandet ska avfattas på det offi
ciella språket eller på ett av de officiella språken i den medlems
stat där informationen offentliggörs.
3.
Rekonstruktionsåtgärderna ska vidtas oberoende av bestäm
melserna om offentliggörande i punkterna 1 och 2 och ska gälla
fullt ut mot borgenärer, om inte de behöriga myndigheterna i
hemmedlemsstaten eller denna medlemsstats lagstiftning föreskri
ver annat.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
723
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
4.
Om rekonstruktionsåtgärder enbart inverkar på rättigheter
som innehas av personer i deras egenskap av aktieägare, delägare
eller anställda i ett försäkringsföretag ska punkterna 1, 2 och 3
inte tillämpas, såvida inte den lagstiftning som gäller för rekon
struktionsåtgärderna föreskriver annat.
De behöriga myndigheterna ska fastställa hur de parter som avses
i första stycket ska informeras i enlighet med tillämplig lag.
Artikel 272
Information till kända borgenärer - Rätt att anmäla
fordringar
1.
Om det enligt hemmedlemsstatens lag krävs att en fordran
anmäls för att erkännas eller om det föreskrivs en obligatorisk
information om en rekonstruktionsåtgärd till borgenärer som har
sin stadigvarande bostad, sin hemvist eller sitt huvudkontor i
denna medlemsstat, ska de behöriga myndigheterna i hemmed
lemsstaten eller rekonstruktören i enlighet med artiklarna 281
och 283.1 även informera de kända borgenärer som har sin sta
digvarande bostad, sin hemvist eller sitt huvudkontor i en annan
medlemsstat.
2.
Om det i hemmedlemsstatens lag föreskrivs att borgenärer
som har sin stadigvarande bostad, sin hemvist eller sitt huvudkon
tor i denna medlemsstat har rätt att anmäla fordringar eller fram
föra synpunkter angående sina fordringar, ska borgenärer som
har sin stadigvarande bostad, sin hemvist eller sitt huvudkontor i
en annan medlemsstat ha samma rätt i enlighet med artik
larna 282 och 283.2.
KAPITEL III
Likvidationsförfaranden
Artikel 273
Inledande av ett likvidationsförfarande - Information till
tillsynsmyndigheterna
1.
Endast hemmedlemsstatens behöriga myndigheter ska ha
rätt att fatta beslut om att inleda ett likvidationsförfarande som
avser ett försäkringsföretag, inklusive dess filialer i andra med
lemsstater. Detta beslut får fattas i avsaknad av eller efter ett beslut
om rekonstruktionsåtgärder.
2.
Ett beslut om att inleda ett likvidationsförfarande avseende
ett försäkringsföretag, inklusive dess filialer i andra medlemssta
ter, som fattas enligt hemmedlemsstatens lagstiftning ska utan
vidare formaliteter erkännas inom hela gemenskapen och ska få
verkan där så snart beslutet har fått verkan i den medlemsstat där
förfarandet inleds.
3.
De behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten ska
skyndsamt informera tillsynsmyndigheterna i den medlemsstaten
om beslutet att inleda ett likvidationsförfarande, om möjligt innan
förfarandet inleds eller annars omedelbart därefter.
Hemmedlemsstatens tillsynsmyndigheter ska skyndsamt infor
mera tillsynsmyndigheterna i alla övriga medlemsstater om beslu
tet att inleda ett likvidationsförfarande, inbegripet de verkningar
som ett sådant förfarande kan få i praktiken.
Artikel 274
Tillämplig lag
1.
Beslutet om att inleda ett likvidationsförfarande avseende ett
försäkringsföretag, likvidationsförfarandena och deras verkningar
ska regleras av tillämplig lag i hemmedlemsstaten om inte annat
föreskrivs i artiklarna 285–292.
2.
Hemmedlemsstatens lag ska avgöra åtminstone följande:
a) Vilka tillgångar som ingår i boet och hur de tillgångar ska
behandlas som förvärvats av eller tillfaller försäkringsföreta
get efter det att likvidationsförfarandet har inletts.
b) Försäkringsföretagets och förvaltarens respektive behörighet.
c) Förutsättningarna för kvittning.
d) Likvidationsförfarandets verkan på försäkringsföretagets gäl
lande avtal.
e) Likvidationsförfarandets verkan på förfaranden som inletts av
enskilda borgenärer, med undantag för sådana pågående rät
tegångar som avses i artikel 292.
f) Vilka fordringar som ska anmälas gentemot försäkringsföre
taget och hur de fordringar ska behandlas som uppkommit
efter det att likvidationsförfarandet har inletts.
g) Hur fordringar ska anmälas, styrkas och godtas.
h) Hur medel som influtit från tillgångar som avyttrats ska för
delas, företrädesordningen och vilka rättigheter de borgenä
rer har som efter det att likvidationsförfarandet inletts delvis
tillgodosetts till följd av sakrättsligt skydd eller genom
kvittning.
i) Förutsättningarna för och verkan av att likvidationsförfaran
det avslutats, särskilt genom ett ackord.
j) Borgenärernas ställning efter avslutat likvidationsförfarande.
k) Vilken part som ska stå för kostnader och utgifter i samband
med likvidationsförfarandet.
l) Vilka bestämmelser som är tillämpliga när det gäller ogiltig
förklaring till följd av ogiltighet, annullering och avsaknad av
juridisk giltighet beträffande handlingar som är till skada för
samtliga borgenärer.
V
S
4
0
1
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
724
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/105
Artikel 275
Behandling av försäkringsfordringar
1.
Medlemsstaterna ska se till att försäkringsfordringar har för
månsrätt framför andra fordringar på försäkringsföretaget genom
en av eller båda de följande metoderna:
a) Avseende tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska
avsättningarna ska försäkringsfordringar åtnjuta absolut för
månsrätt framför andra fordringar på försäkringsföretaget.
b) Avseende försäkringsföretagets samlade tillgångar ska försäk
ringsfordringar åtnjuta förmånsrätt framför andra fordringar
på försäkringsföretaget, med möjlighet till undantag endast
för
i) fordringar som härrör från arbetstagares anställningsav
tal och anställningsförhållanden,
ii) fordringar som avser skatt till offentliga organ,
iii) fordringar som avser socialförsäkringsavgifter,
iv) fordringar avseende sakrättsligt skyddade tillgångar.
2.
Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1 får med
lemsstaterna föreskriva att hela eller en del av kostnaden i sam
band med ett likvidationsförfarande, fastställd enligt
medlemsstatens nationella lag, ska ha förmånsrätt framför
försäkringsfordringar.
3.
De medlemsstater som har valt det alternativ som anges i
punkt 1 a ska kräva att försäkringsföretag upprättar och håller
aktuellt ett särskilt register i enlighet med artikel 276.
Artikel 276
Särskilt register
1.
Alla försäkringsföretag ska hos sitt huvudkontor föra ett
särskilt register över de tillgångar som används för att täcka de
försäkringstekniska avsättningar som har beräknats och investe
rats i enlighet med hemmedlemsstatens lag.
2.
Om ett försäkringsföretag bedriver både liv- och skadeför
säkringsverksamhet ska det vid huvudkontoret föra åtskilda regis
ter för varje slag av verksamhet.
I de fall då en medlemsstat ger försäkringsföretag auktorisation att
täcka sådana livförsäkringsrisker och risker som anges i klasserna
1 och 2 i bilaga I del A, får medlemsstaten dock föreskriva att
dessa försäkringsföretag ska föra ett enda register för hela sin
verksamhet.
3.
Det samlade värdet av de registrerade tillgångarna, värde
rade i enlighet med tillämplig lag i hemmedlemsstaten, får inte vid
något tillfälle underskrida värdet av de försäkringstekniska
avsättningarna.
4.
Om en tillgång i registret är föremål för en borgenärs eller
tredje mans sakrättsliga skydd, så att en del av tillgångens värde
inte kan disponeras för att täcka åtagandena, ska detta noteras i
registret, och det belopp som inte kan disponeras ska inte räknas
med i det samlade värde som avses i punkt 3.
5.
Behandlingen av en tillgång vid likvidation av försäkrings
företaget, när det gäller det alternativ som avses i artikel 275.1 a
ska fastställas enligt hemmedlemsstatens lagstiftning, såvida inte
artikel 286, 287 eller 288 är tillämplig på tillgången i fråga:
a) Om den tillgång som används för att täcka försäkringstek
niska avsättningar är föremål för en borgenärs eller tredje
mans sakrättsliga skydd, utan att de villkor som anges i
punkt 4 är uppfyllda.
b) Om en sådan tillgång är föremål för ett äganderättsförbehåll
till förmån för en borgenär eller tredje man.
c) Om en borgenär har rätt att kräva kvittning för sin fordran
mot försäkringsföretagets fordran.
6.
När ett likvidationsförfarande har inletts, får sammansätt
ningen av de tillgångar som i enlighet med punkterna 1–5 finns
förtecknade i registret inte ändras, och inga ändringar utom kor
rigeringar av rena skrivfel får göras i registren, utom när den
behöriga myndigheten gett sitt tillstånd.
Förvaltarna ska dock till dessa tillgångar lägga den avkastning som
härrör från dessa samt värdet av de rena premier som har motta
gits för den berörda försäkringsklassen från det att likvidations
förfarandet inleds fram till dess betalningen av
försäkringsfordringarna sker eller till dess att någon överlåtelse av
försäkringsbestånd sker.
7.
Om behållningen av realisationen av tillgångar är mindre än
deras uppskattade värde enligt registret ska förvaltarna för till
synsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ange skälen för detta.
Artikel 277
Subrogation till ett garantisystem
Hemmedlemsstaten får föreskriva att, om försäkringsborgenärer
nas rättigheter genom subrogation har övergått till ett garantisys
tem som är upprättat i den medlemsstaten, fordringar inom detta
garantisystem inte ska åtnjuta de förmåner som fastställs i
artikel 275.1.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
725
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel 278
Täckning av förmånsberättigade fordringar med tillgångar
De medlemsstater som väljer det alternativ som avses i arti
kel 275.1 b ska kräva att alla försäkringsföretag ser till att de ford
ringar på företaget som kan ha förmånsrätt framför
försäkringsfordringar enligt artikel 275.1 b och som är anteck
nade i försäkringsföretagets redovisning vid varje tidpunkt och
oberoende av eventuell likvidation täcks av tillgångar.
Artikel 279
Återkallande av auktorisationen
1.
När ett beslut fattas om att inleda ett likvidationsförfarande
avseende ett försäkringsföretag ska detta företags auktorisation
återkallas enligt förfarandet i artikel 144, utom i den utsträckning
den erfordras för de ändamål som anges i punkt 2.
2.
Återkallandet av auktorisationen enligt punkt 1 ska inte hin
dra förvaltaren eller någon annan person som utsetts av de behö
riga myndigheterna att fortsätta en del av försäkringsföretagets
verksamhet i den mån som detta är nödvändigt eller lämpligt med
hänsyn till likvidationen.
Hemmedlemsstaten får föreskriva att sådan verksamhet ska fort
sättas med medgivande och under tillsyn av tillsynsmyndighe
terna i den medlemsstaten.
Artikel 280
Offentliggörande av beslut om likvidationsförfaranden
1.
Den behöriga myndigheten, förvaltaren eller en person som
den behöriga myndigheten utsett för detta ändamål ska offentlig
göra beslutet att inleda ett likvidationsförfarande i enlighet med de
förfaranden för offentliggörande som gäller i hemmedlemsstaten
samt också i Europeiska unionens officiella tidning offentliggöra ett
utdrag ur beslutet om likvidation.
Tillsynsmyndigheterna i alla övriga medlemsstater som i enlighet
med artikel 273.3 har informerats om beslutet att inleda ett lik
vidationsförfarande får säkerställa att ett sådant beslut offentlig
görs på deras respektive territorium på det sätt de anser lämpligt.
2.
I det offentliggörande som avses i punkt 1 ska också anges
den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten, den lag som är
tillämplig samt den förvaltare som har utsetts. Detta ska ske på det
officiella språket eller på något av de officiella språken i den med
lemsstat där informationen offentliggörs.
Artikel 281
Information till kända borgenärer
1.
När ett likvidationsförfarande inleds ska de behöriga myn
digheterna i hemmedlemsstaten, förvaltaren eller en person som
de behöriga myndigheterna utsett för detta ändamål utan dröjs
mål individuellt och skriftligen underrätta var och en av de kända
borgenärer som har sin stadigvarande bostad, sin hemvist eller sitt
huvudkontor i andra medlemsstater.
2.
I underrättelsen enligt punkt 1 ska det särskilt anges tids
frister, föreskrivna sanktioner som hänför sig till dessa tidsfrister,
det organ eller den myndighet som har befogenhet att ta emot
anmälningar av fordringar eller synpunkter angående fordringar
och eventuella övriga åtgärder.
I underrättelsen ska det också anges om borgenärer vilkas ford
ringar har förmånsrätt eller sakrättsligt skydd måste anmäla sina
fordringar.
När det gäller försäkringsfordringar ska det i underrättelsen vidare
anges likvidationsförfarandets allmänna verkningar på försäk
ringsavtalen, särskilt datum för när försäkringsavtalen eller för
säkringsverksamheten kommer att upphöra att gälla samt den
försäkrade personens rättigheter och skyldigheter med avseende
på avtalet eller verksamheten.
Artikel 282
Rätt att anmäla fordringar
1.
Varje borgenär, inbegripet medlemsstaternas offentliga
myndigheter, vars stadigvarande bostad, hemvist eller säte befin
ner sig i en annan medlemsstat än hemmedlemsstaten ska ha rätt
att anmäla fordringar eller lägga fram skriftliga synpunkter angå
ende fordringar.
2.
Fordringar som innehas av borgenärer som avses i punkt 1
ska behandlas på samma sätt och åtnjuta samma förmånsrätt som
fordringar av samma art som kan anmälas av borgenärer som har
sin stadigvarande bostad, sin hemvist eller sitt huvudkontor i
hemmedlemsstaten. De behöriga myndigheterna ska därför inte
diskriminera på gemenskapsnivå.
3.
Med undantag för de fall då hemmedlemsstatens lag tillåter
något annat ska en borgenär till den behöriga myndigheten sända
kopior av eventuella verifikationer samt ange följande:
a) Fordringens art och belopp.
b) Fordringens uppkomstdatum.
c) Om borgenären gör gällande förmånsrätt, sakrättsligt skydd
eller äganderättsförbehåll för fordringen.
d) I tillämpliga fall för vilka tillgångar säkerheten gäller.
Det är inte nödvändigt att ange den förmånsrätt som försäkrings
fordringar åtnjuter enligt artikel 275.
V
S
6
0
1
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
726
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/107
Artikel 283
Språk och blankett
1.
Den information som ska lämnas i den underrättelse som
avses i artikel 281.1 ska ges på hemmedlemsstatens officiella
språk eller något av dess officiella språk.
I detta syfte ska en blankett användas som har en av följande rub
riker på Europeiska unionens alla officiella språk:
a) ”Anmodan att anmäla en fordran: tidsfrister att beakta”, eller
b) om hemmedlemsstatens lag föreskriver framförande av syn
punkter angående fordringar: ”Anmodan att lämna synpunk
ter beträffande en fordran: tidsfrister att beakta”.
Om en känd borgenär innehar en försäkringsfordran ska dock
den information som ska lämnas i den underrättelse som avses i
artikel 281.1 ges på det officiella språket eller något av de offici
ella språken i den medlemsstat där borgenären har sin stadigva
rande bostad, sin hemvist eller sitt huvudkontor.
2.
Borgenärer med stadigvarande bostad, hemvist eller huvud
kontor i en annan medlemsstat än hemmedlemsstaten får anmäla
sin fordran eller inkomma med synpunkter angående sin fordran
på denna andra medlemsstats officiella språk eller på något av
dess officiella språk.
I detta fall ska emellertid anmälan av fordran eller, i förekom
mande fall, framförandet av synpunkter angående fordran vara
rubricerad ”Anmälan av fordran” respektive ”Synpunkter angå
ende fordringar” på hemmedlemsstatens officiella språk eller
något av dess officiella språk.
Artikel 284
Regelbunden information till borgenärerna
1.
Förvaltarna ska på lämpligt sätt hålla borgenärerna regel
bundet informerade om hur likvidationen fortskrider.
2.
Medlemsstaternas tillsynsmyndigheter får begära upplys
ningar från hemmedlemsstatens tillsynsmyndigheter om hur lik
vidationsförfarandet utvecklas.
KAPITEL IV
Gemensamma bestämmelser
Artikel 285
Verkan på vissa avtal och rättigheter
Genom undantag från artiklarna 269 och 274 ska den verkan
som inledandet av en rekonstruktionsåtgärd eller ett likvidations
förfarande har regleras på följande sätt:
a) När det gäller anställningsavtal och anställningsförhållanden:
uteslutande av den medlemsstats lag som är tillämplig på
anställningsavtalet eller anställningsförhållandet.
b) När det gäller avtal som ger nyttjanderätt till eller rätt att för
värva fast egendom: uteslutande av lagen i den medlemsstat
där den fasta egendomen är belägen.
c) När det gäller försäkringsföretagets rättigheter till fast egen
dom, ett fartyg eller ett luftfartyg vilka registreras i ett offent
ligt register: uteslutande av lagen i den medlemsstat under
vars ansvar registret förs.
Artikel 286
Tredje mans sakrättsliga skydd
1.
Att rekonstruktionsåtgärder eller likvidationsförfaranden
inleds påverkar inte borgenärers eller tredje mans sakrättsliga
skydd vad avser materiell eller immateriell, lös eller fast egendom
– både särskilda tillgångar och en samling obestämda tillgångar
som helhet vilken ändras vid olika tidpunkter – som tillhör för
säkringsföretaget och som vid den tidpunkt då åtgärden eller för
farandet inleds finns inom en annan medlemsstats territorium.
2.
Bland de rättigheter som avses i punkt 1 ska minst följande
ingå:
a) Rätten att förfoga över egendomen eller att ta ut sin fordran
ur den eller dess avkastning, särskilt vid retentionsrätt eller
panträtt.
b) Ensamrätt att driva in en fordran, särskilt på grund av pant
eller säkerhetsöverlåtelse.
c) Rätten att begära egendomen åter eller kräva restitution från
den som utan rättighetsinnehavarens samtycke har den i sin
besittning eller använder den.
d) Nyttjanderätt till egendomen.
3.
En rättighet, som har upptagits i ett offentligt register och
som kan göras gällande gentemot tredje man, genom vilken ett
sådant sakrättsligt skydd som avses i punkt 1 kan erhållas, ska
anses vara sakrättsligt skyddad.
4.
Punkt 1 ska inte påverka en talan som rör ogiltighet, annul
lering eller avsaknad av juridisk giltighet enligt artikel 274.2 led l.
Artikel 287
Äganderättsförbehåll
1.
Att rekonstruktionsåtgärder eller ett likvidationsförfarande
inleds med avseende på ett försäkringsföretag som förvärvar en
tillgång påverkar inte rättigheter som innehas av säljaren och som
grundar sig på ett äganderättsförbehåll, om tillgången då åtgär
den eller förfarandet inleds finns inom territoriet i en annan med
lemsstat än den medlemsstat där åtgärden eller förfarandet
inleddes.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
727
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
2.
Att rekonstruktionsåtgärder eller ett likvidationsförfarande
inleds, efter det att tillgången överlämnats, med avseende på ett
försäkringsföretag som säljer en tillgång utgör inte grund för att
häva eller avsluta försäljningen och hindrar inte köparen från att
förvärva äganderätten, om tillgången då åtgärden eller förfaran
det inleds finns inom territoriet i en annan medlemsstat än den
stat där åtgärden eller förfarandet inleddes.
3.
Punkterna 1 och 2 ska inte påverka en talan som rör ogil
tighet, annullering eller avsaknad av juridisk giltighet enligt arti
kel 274.2 led l.
Artikel 288
Kvittning
1.
Att rekonstruktionsåtgärder eller ett likvidationsförfarande
inleds påverkar inte borgenärers rätt att kvitta sina fordringar mot
försäkringsföretagets fordringar om sådan kvittning är tillåten
enligt den lag som är tillämplig på försäkringsföretagets fordran.
2.
Punkt 1 ska inte påverka en talan som rör ogiltighet, annul
lering eller avsaknad av juridisk giltighet enligt artikel 274.2 led l.
Artikel 289
Reglerade marknader
1.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 286 ska ver
kan av en rekonstruktionsåtgärd eller inledandet av ett likvida
tionsförfarande på de rättigheter och skyldigheter som parterna
har på en reglerad marknad uteslutande regleras av den lag som
är tillämplig på den marknaden.
2.
Punkt 1 ska inte påverka en talan som rör ogiltighet, annul
lering eller avsaknad av juridisk giltighet enligt artikel 274.2 led l
som kan komma att vidtas för att ogiltigförklara betalningar och
transaktioner enligt den lag som är tillämplig på den marknaden.
Artikel 290
Rättshandlingar som är till skada för borgenärerna
Artikel 274.2 led l ska inte tillämpas när en person som har dra
git fördel av en rättshandling som är till skada för samtliga bor
genärer kan bevisa att denna handling omfattas av lagen i en
annan medlemsstat än hemmedlemsstaten, och kan bevisa att
denna lag i det aktuella fallet inte ger någon möjlighet att föra
talan mot handlingen.
Artikel 291
Skydd för tredje mans förvärv
Följande ska vara tillämplig lag, om ett försäkringsföretag genom
en åtgärd som avslutats efter det att en rekonstruktionsåtgärd vid
tagits eller ett likvidationsförfarande inletts mot ersättning förfo
gar över något av följande:
a) I fråga om fast egendom, lagen i den medlemsstat där den
fasta egendomen är belägen.
b) I fråga om ett fartyg eller ett luftfartyg som ska registreras i
ett offentligt register, lagen i den medlemsstat som ansvarar
för registret.
c) I fråga om överlåtbara värdepapper eller andra värdepapper
som för att gälla eller för att ett förfogande avseende dem ska
gälla förutsätter registrering i ett register eller på ett konto
enligt lagen i en medlemsstat eller i ett system för centralise
rad förvaring som regleras av lagen i en medlemsstat, lagen i
den medlemsstat som ansvarar för registret, kontot eller
systemet.
Artikel 292
Pågående rättegångar
Verkan av en rekonstruktionsåtgärd eller ett likvidationsförfa
rande på en pågående rättegång egendom eller rättigheter som
försäkringsföretaget inte längre förfogar över ska uteslutande reg
leras av lagen i den medlemsstat där rättegången pågår.
Artikel 293
Rekonstruktörer och förvaltare
1.
Utnämningen av en rekonstruktör eller förvaltare ska styr
kas genom en vidimerad kopia av utnämningsbeslutet eller varje
annat intyg som utfärdats av de behöriga myndigheterna i
hemmedlemsstaten.
Den medlemsstat inom vilken rekonstruktören eller förvaltaren
ämnar agera får kräva en översättning till det officiella språket
eller något av de officiella språken i den medlemsstaten. Inget for
mellt bestyrkande av denna översättning och inte heller någon
annan motsvarande formalitet ska krävas.
2.
Rekonstruktörerna och förvaltarna ska vara berättigade att
på alla medlemsstaters territorier utöva alla de befogenheter som
de är berättigade att utöva på hemmedlemsstatens territorium.
I enlighet med lagen i hemmedlemsstaten får personer utses för
att bistå eller företräda rekonstruktörer och förvaltare vid genom
förandet av rekonstruktionsåtgärden eller likvidationsförfarandet,
särskilt i värdmedlemsstaterna och i synnerhet för att göra det lät
tare att överkomma eventuella svårigheter som borgenärer i
sådana stater ställs inför.
3.
Rekonstruktörer eller förvaltare ska vid utövandet av sina
befogenheter enligt lagen i hemmedlemsstaten följa lagen i de
medlemsstater inom vilka de ämnar agera, särskilt när det gäller
förfaranden för avyttring av tillgångar och information till
arbetstagarna.
V
S
8
0
1
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
728
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/109
Dessa befogenheter får inte omfatta användandet av tvång eller
rätten att avgöra rättsliga förfaranden eller tvister.
Artikel 294
Registrering i ett offentligt register
1.
Rekonstruktören, förvaltaren eller någon annan myndighet
eller person som har befogenhet till detta i hemmedlemsstaten får
begära att en rekonstruktionsåtgärd eller beslutet att inleda ett lik
vidationsförfarande ska registreras i något relevant offentligt regis
ter som förs i de övriga medlemsstaterna.
Om en medlemsstat har antagit bestämmelser om obligatorisk
registrering ska den myndighet eller person som avses i första
stycket emellertid vidta alla nödvändiga åtgärder för att ombesörja
registreringen.
2.
Registreringskostnaderna ska anses som kostnader och
utgifter för förfarandet.
Artikel 295
Tystnadsplikt
Alla personer som ska ta emot eller lämna information som ett
led i förfarandena enligt artiklarna 270, 273 och 296 ska vara
bundna av bestämmelserna om tystnadsplikt enligt artik
larna 64–69, med undantag av rättsliga myndigheter för vilka gäl
lande nationella bestämmelser är tillämpliga.
Artikel 296
Behandling av filialer etablerade av försäkringsföretag i
tredjeland
Om ett försäkringsföretag i tredjeland har etablerat filialer i fler än
en medlemsstat, ska varje filial behandlas för sig med avseende på
tillämpningen av denna avdelning.
De behöriga myndigheterna och tillsynsmyndigheterna i dessa
medlemsstater ska sträva efter att samordna sina åtgärder.
Alla rekonstruktörer eller förvaltare ska likaledes sträva efter att
samordna sina åtgärder.
AVDELNING V
ANDRA BESTÄMMELSER
Artikel 297
Rätt att föra talan inför domstol
Medlemsstaterna ska se till att beslut rörande ett försäkrings- eller
återförsäkringsföretag som fattas enligt lagar eller andra författ
ningar som genomför detta direktiv omfattas av rätten till
domstolsprövning.
Artikel 298
Samarbete mellan medlemsstaterna och kommissionen
1.
Medlemsstaterna ska samarbeta med varandra i syfte att
underlätta tillsynen över försäkring och återförsäkring inom
gemenskapen och tillämpningen av detta direktiv.
2.
Kommissionen och medlemsstaternas tillsynsmyndigheter
ska ha ett nära samarbete med varandra i syfte att underlätta till
synen över försäkring och återförsäkring inom gemenskapen
samt vid granskningen av de svårigheter som tillämpningen av
detta direktiv kan ge upphov till.
3.
Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om alla
betydande svårigheter som tillämpningen av detta direktiv kan ge
upphov till.
Kommissionen och berörda medlemsstaters tillsynsmyndigheter
ska undersöka dessa svårigheter så snart som möjligt för att finna
en ändamålsenlig lösning.
Artikel 299
Euro
I fall där beteckningen euro används i detta direktiv, ska det mot
värde i nationell valuta som ska gälla från och med den 31 decem
ber varje år vara det värde som gällde den sista dagen i oktober
månad samma år, för vilken dag motvärden för euro finns note
rade i alla gemenskapens valutor.
Artikel 300
Omprövning av belopp som uttrycks i euro
De belopp som i detta direktiv uttryckts i euro ska revideras vart
femte år genom att grundbeloppet i euro höjs med den procen
tuella förändringen i de harmoniserade konsumentprisindexen för
samtliga medlemsstater som offentliggörs av Eurostat från och
med den 31 oktober 2012 fram till justeringsdagen och avrundas
uppåt till närmaste 100 000-tal EUR.
Om den procentuella förändringen sedan den förra justeringen är
mindre än 5 % ska ingen revidering göras.
Kommissionen ska offentliggöra de reviderade beloppen i Europe
iska unionens officiella tidning.
De reviderade beloppen ska tillämpas av medlemsstaterna inom
12 månader från offentliggörandet i Europeiska unionens officiella
tidning.
Artikel 301
Kommittéförfarande
1.
Kommissionen ska biträdas av Europeiska försäkrings- och
tjänstepensionskommittén.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
729
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
2.
När det hänvisas till denna punkt ska artiklarna 5 och 7 i
beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av artikel 8 i det
beslutet.
3.
När det hänvisas till denna punkt ska artiklarna 5a.1–5a.4
och artikel 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av
artikel 8 i det beslutet.
Artikel 302
Underrättelser som överlämnas innan de lagar och andra
författningar som är nödvändiga för att följa
artiklarna 57–63 har trätt i kraft
Det bedömningsförfarande som tillämpas på de tilltänkta förvärv
för vilka underrättelser enligt artikel 57 har överlämnats till de
behöriga myndigheterna innan de lagar och andra författningar
som är nödvändiga för att följa artiklarna 57-63 har trätt i kraft
ska genomföras i enlighet med den nationella lagstiftning i med
lemsstaterna som gäller vid tiden för underrättelsen.
Artikel 303
Ändringar av direktiv 2003/41/EG
Direktiv 2003/41/EG ska ändras enligt följande:
1. Artikel 17.2 ska ersättas med följande:
”2.
För beräkning av den lägsta storleken på de komplet
terande tillgångarna ska bestämmelserna i artiklarna 17a
och 17d gälla.”
2. Följande artiklar ska införas:
”Artikel 17a
Disponibel solvensmarginal
1.
Varje medlemsstat ska föreskriva att alla institut som
avses i artikel 17.1 och som är belägna inom dess territorium
vid varje tidpunkt, i förhållande till sin samlade verksamhet,
ska ha en tillräcklig disponibel solvensmarginal som åtmins
tone motsvaras av kraven i detta direktiv.
2.
Den disponibla solvensmarginalen ska motsvaras av
tillgångar i institutet som är fria från alla förutsebara förplik
telser, med avdrag för immateriella värden, inklusive följande:
a) Det inbetalda aktiekapitalet eller, när det gäller ett ömse
sidigt försäkringsföretag, det faktiska garantikapitalet
med tillägg för eventuella medlemskonton, förutsatt att
samtliga följande kriterier uppfylls:
i) I stiftelseurkund och stadgar ska föreskrivas att
betalningar från dessa konton till medlemmar
endast får ske i den utsträckning detta inte medför
att den disponibla solvensmarginalen understiger
den föreskrivna nivån eller, efter det att företaget
har upplösts, om samtliga andra skulder i företaget
har lösts.
ii) I stiftelseurkund och bolagsordning ska föreskrivas
att, om sådana betalningar som avses i led i sker av
annan anledning än att ett enskilt medlemskap i det
ömsesidiga företaget ska upphöra, de behöriga
myndigheterna ska underrättas minst en månad i
förväg och att de under denna period får förbjuda
utbetalningen.
iii) De berörda bestämmelserna i stiftelseurkund och
stadgar får endast ändras om de behöriga myndig
heterna har förklarat sig inte ha några invändningar
mot ändringen, utan att det påverkar tillämpningen
av de kriterier som anges i leden i och ii.
b) Reserver (lagstadgade och fria) som inte motsvarar
ingångna försäkringsförpliktelser.
c) Vinsten eller förlusten efter avdrag för utdelning.
d) I den utsträckning som detta medges i nationell lag: de
vinstreserver som redovisas i balansräkningen, om dessa
kan användas till täckande av eventuella förluster och
inte har avsatts för utdelning till medlemmar och
förmånstagare.
Den disponibla solvensmarginalen ska minskas med belop
pet för de egna aktier som institutet självt innehar.
3.
Medlemsstaterna får föreskriva att den disponibla sol
vensmarginalen också får utgöras av:
a) Kumulativt preferensaktiekapital och förlagslånekapital
upp till högst 50 % av den lägsta av den disponibla och
den föreskrivna solvensmarginalen, varav högst 25 % får
bestå av förlagslån med fast löptid eller kumulativa pre
ferensaktier med fast löptid, förutsatt att det finns bin
dande avtal om att förlagslåne- eller
preferensaktiekapitalet, i händelse av att institutet går i
konkurs eller försätts i likvidation, ska ha prioritet efter
alla övriga borgenärers fordringar och inte får betalas ut
förrän alla andra vid tillfället utestående skulder har lösts.
b) Värdepapper utan fast löptid samt andra instrument,
inbegripet andra kumulativa preferensaktier än sådana
som avses i led a, upp till högst 50 % av den disponibla
solvensmarginalen eller den föreskrivna solvensmargina
len, beroende på vilken som är lägst, för det samman
lagda beloppet av de värdepapper och förlagslån som
avses i led a, om de uppfyller följande villkor:
i) De får inte återbetalas på innehavarens initiativ eller
utan den behöriga myndighetens
förhandsgodkännande.
ii) Utställandeavtalet ska ge institutet möjlighet att
uppskjuta räntebetalningar på lånet.
V
S
0
1
1
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
730
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/111
iii) Långivarens fordran på institutet ska i sin helhet ha
förmånsrätt efter samtliga icke-efterställda
borgenärer.
iv) Handlingarna som reglerar utställandet av värde
papperen ska innehålla bestämmelser om att låne
kapital och obetalda räntor får användas till
förlusttäckning och möjliggöra för institutet att fort
sätta sin verksamhet.
v) Endast till fullo inbetalt belopp ska beaktas.
Vid tillämpning av led a ska förlagslånekapital även upp
fylla följande villkor:
i) Endast helt inbetalda medel ska beaktas.
ii) För lån med fast löptid ska den ursprungliga löpti
den vara minst fem år. Senast ett år före förfalloda
tum ska institutet till de behöriga myndigheterna
för godkännande lämna en plan för hur den dispo
nibla solvensmarginalen ska kunna behållas på, eller
ökas till, den föreskrivna nivån då lånet löper ut,
såvida inte den andel av den disponibla solvensmar
ginalen som motsvaras av lånet gradvis har minskat
under minst de senaste fem åren före förfallodatum.
De behöriga myndigheterna får tillåta förtidsinlösen
av sådana lån, om det utfärdande institutet ansöker
om detta och förutsatt att dess disponibla solvens
marginal inte därigenom faller under den före
skrivna nivån.
iii) Lån utan fast löptid ska ha minst fem års uppsäg
ningstid, med undantag av de fall då de inte längre
kan anses ingå i den disponibla solvensmarginalen
eller då ett förhandsgodkännande från de behöriga
myndigheterna särskilt krävs för förtidsinlösen. I det
senare fallet ska återförsäkringsföretaget underrätta
de behöriga myndigheterna senast sex månader före
det datum då det avser att göra förtidsinlösen, och
institutet ska därvid ange den disponibla solvens
marginalen och den föreskrivna solvensmarginalen,
såväl före som efter återbetalningen. De behöriga
myndigheterna ska endast godkänna återbetal
ningen om institutets disponibla solvensmarginal
inte därigenom faller under den föreskrivna nivån.
iv) I låneavtalet får det inte ingå någon klausul om att
skulden, under vissa särskilt angivna omständighe
ter utöver likvidation av institutet, ska förfalla till
betalning före de avtalade förfallodagarna.
v) Låneavtalet får ändras endast om de behöriga myn
digheterna har förklarat sig inte ha några invänd
ningar mot den föreslagna ändringen.
4.
På institutets ansökan, med åtföljande bevis, hos den
behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten och med dennes
godkännande får den disponibla solvensmarginalen också
utgöras av:
a) Om zillmering inte tillämpas eller, om zillmering tilläm
pas och denna inte uppgår till de tillägg för försäljnings
kostnader som ingår i premien: skillnaden mellan en ej
zillmerad eller delvis zillmerad försäkringsmatematisk
avsättning och en försäkringsmatematisk avsättning zill
merad med en faktor som motsvarar det tillägg för för
säljningskostnader som ingår i premien.
b) Dolda nettoreserver som uppkommit genom värdering
av tillgångar, i den mån sådana dolda nettoreserver inte
är av exceptionell natur.
c) Hälften av ännu ej inbetalt aktiekapital eller garantikapi
tal, så snart den inbetalda delen uppgår till 25 % av
nämnda kapital, upp till 50 % av den lägsta av den dis
ponibla och den föreskrivna solvensmarginalen.
Beloppet som avses i led a får inte överstiga 3,5 % av sum
man av skillnaderna mellan kapitalbeloppen för livförsäk
ringar och tjänstepensioner och de försäkringsmatematiska
avsättningarna för samtliga försäkringsavtal där zillmering är
möjlig. Denna skillnad ska minskas med beloppet för varje ej
avskriven anskaffningskostnad som redovisas som tillgång.
5.
Kommissionen får anta tillämpningsåtgärder för punk
terna 2-4 för att beakta en utveckling som motiverar tekniska
justeringar av de poster som får ingå i den disponibla
solvensmarginalen.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av
detta direktiv, ska antas i enlighet med det föreskrivande för
farande med kontroll som avses i artikel 21b.
Artikel 17b
Föreskriven solvensmarginal
1.
Om inte annat följer av artikel 17c ska den föreskrivna
solvensmarginalen bestämmas så som anges i punkterna 2–6
beroende på vilka skulder som avses.
2.
Den föreskrivna solvensmarginalen ska vara lika med
summan av följande två resultat:
a) Första resultatet:
Ett tal som motsvarar 4 % av de försäkringsmatematiska
avsättningarna avseende mottagen återförsäkring utan
avdrag för retrocession ska multipliceras med ett pro
centtal, som inte får vara mindre än 85 %, som för
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
731
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
närmast föregående räkenskapsår motsvarar förhållan
det mellan de totala försäkringsmatematiska avsättning
arna, beräknade efter avdrag för retrocession, och de
försäkringsmatematiska avsättningarna brutto.
b) Andra resultatet:
För försäkringsavtal, där risksumman inte är negativ,
multipliceras ett tal motsvarande 0,3 % av det totala
beloppet för sådan risksumma, som institutet iklätt sig
ansvar för, med ett procenttal, som inte får vara mindre
än 50 %, som för närmast föregående räkenskapsår mot
svarar förhållandet mellan det totala beloppet för den
risksumma som institutet förblir ansvarigt för efter avgi
ven återförsäkring och retrocession, och det totala belop
pet för risksumman för återförsäkring.
När det gäller temporär dödsfallsförsäkring med en
längsta löptid av tre år ska denna multiplikationsfaktor
vara 0,1 %. För sådana försäkringar med en löptid på
mer än tre år men högst fem år ska denna faktor vara
0,15 %.
3.
När det gäller sådan tilläggsförsäkring som avses i arti
kel 2.3 a iii i Europaparlamentets och rådets direktiv
2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande
och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet
(Solvens II)
ska den föreskrivna solvensmarginalen vara
lika med den föreskrivna solvensmarginalen för institut som
avses i artikel 17d.
4.
När det gäller sådan verksamhet avseende ’capital
redemption’ som avses i artikel 2.3 b ii i direktiv
2009/138/EG ska den föreskrivna solvensmarginalen vara
lika med 4 % av de försäkringsmatematiska avsättningarna
beräknade enligt punkt 2 a.
5.
När det gäller sådan verksamhet som avses i artikel 2.3
b i i direktiv 2009/138/EG ska den föreskrivna solvensmar
ginalen vara lika med 1 % av tillgångarna.
6.
När det gäller försäkringar enligt artikel 2.3 a i och ii i
direktiv 2009/138/EG och som är kopplade till investerings
fonder och för de verksamheter som avses i artikel 2.3 b iii,
iv och v i direktiv 2009/138/EG ska den föreskrivna solvens
marginalen vara lika med summan av följande:
a) 4 % av de försäkringstekniska avsättningarna beräknade
enligt punkt 2 a, i den utsträckning försäkringsföretaget
påtar sig en placeringsrisk.
b) 1 % av de försäkringstekniska avsättningarna beräknade
enligt punkt 2 a, i den utsträckning institutet inte påtar
sig någon placeringsrisk, men det belopp som avsatts till
täckande av driftskostnaderna fastställts för en period
som överstiger fem år.
c) 25 % av de driftskostnader som netto kan hänföras till
sådan verksamhet för det senaste räkenskapsåret, i den
utsträckning institutet inte påtar sig någon placerings
risk, och det belopp som avsatts till täckande av drifts
kostnaderna inte fastställts för en period som överstiger
fem år.
d) 0,3 % av risksumman beräknad enligt punkt 2 b, i den
utsträckning institutet försäkrar dödsfallsrisk.
Artikel 17c
Garantifonder
1.
Medlemsstaterna får föreskriva att en tredjedel av den
föreskrivna solvensmarginalen, fastställd enligt artikel 17b,
ska utgöra garantifonden. Denna fond ska bestå av sådana
poster som anges i artikel 17a.2 och 17a.3 och, efter godkän
nande av de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten,
artikel 17a.4 b.
2.
Garantifonden ska uppgå till minst tre miljoner EUR.
Varje enskild medlemsstat får föreskriva att den minsta garan
tifonden får nedsättas med 25 % när det gäller ömsesidiga
och liknande företag.
Artikel 17d
Föreskriven solvensmarginal i artikel 17b.3
1.
Den föreskrivna solvensmarginalen ska bestämmas på
grundval av antingen det årliga premie- eller bidragsbeloppet
eller genomsnittet av försäkringsersättningarna för de tre
senaste räkenskapsåren.
2.
Den föreskrivna solvensmarginalen ska vara lika med
det högsta av de två resultaten enligt punkterna 3 och 4.
3.
Premiebasen ska beräknas på grundval av det högsta av
följande värden: bruttovärdet av de tecknade premierna och
bruttovärdet av de intjänade premierna eller bidragen.
De premier eller bidrag (tilläggsavgifter inräknade) som hän
för sig till direkt försäkringsverksamhet under det närmast
föregående räkenskapsåret ska läggas ihop.
Till denna summa läggs premierna för all mottagen återför
säkring under närmast föregående räkenskapsår.
Från detta belopp ska dras det totala beloppet för under det
senaste räkenskapsåret annullerade premier eller bidrag, lik
som det sammanlagda beloppet för skatter och avgifter på
premier eller bidrag som ingår i totalbeloppet.
Det sålunda erhållna beloppet ska delas i två delar, av vilka
den första ska uppgå till högst 50 miljoner EUR medan den
andra ska utgöra restbeloppet; 18 % av den första beloppsan
delen och 16 % av den andra ska läggas ihop.
Denna summa ska multipliceras med ett procenttal som för
de tre närmast föregående räkenskapsåren sammantagna
motsvarar förhållandet mellan beloppet för försäkringsersätt
ningar som institutet fortfarande har att svara för, beräknade
efter avdrag för belopp som täcks genom återförsäkring, och
det totala bruttobeloppet för försäkringsersättningarna. Detta
procenttal får inte vara mindre än 50 %.
V
S
2
1
1
/
5
3
3
L
)
*
(
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
732
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/113
4.
Ersättningsbasen ska beräknas enligt följande:
De ersättningar som utbetalats från direkt försäkring (utan
avdrag för anspråk för vilka återförsäkrare och retrocessio
närer svarar) som betalats ut under de i punkt 1 angivna
perioderna läggs ihop.
Till denna summa läggs summan av ersättningar som utbe
talats för förpliktelser som under samma tidsperioder över
tagits genom återförsäkring eller retrocession och beloppet
för avsättningar som gjorts för oreglerade försäkringsfall som
fastställts vid utgången av närmast föregående räkenskapsår,
både med avseende på direkt försäkring och återförsäkring.
Detta belopp ska minskas med summan av de belopp som
återvunnits under de perioder som anges i punkt 1.
Från återstående belopp dras beloppet för avsättningar som
gjorts för oreglerade försäkringsfall som fastställts vid början
av det räkenskapsår som infaller två år före det senaste räken
skapsår för vilket räkenskaper föreligger, både med avseende
på direkt försäkring och återförsäkring.
En tredjedel av det på detta sätt erhållna beloppet ska delas i
två delar, av vilka den första ska uppgå till högst 35 miljoner
EUR medan den andra ska utgöra restbeloppet; 26 % av den
första beloppsandelen och 23 % av den andra ska läggas ihop.
Denna summa ska multipliceras med ett procenttal som för
de tre närmast föregående räkenskapsåren sammantagna
motsvarar förhållandet mellan beloppet för försäkringsersätt
ningar som institutet fortfarande har att svara för, beräknade
efter avdrag för belopp som täcks genom återförsäkring, och
det totala bruttobeloppet för försäkringsersättningarna. Detta
procenttal får inte vara mindre än 50 %.
5.
Om den föreskrivna solvensmarginal som räknats fram
enligt punkterna 2–4 är lägre än den föreskrivna solvensmar
ginalen för det föregående året, ska den föreskrivna solvens
marginalen minst vara lika med den föreskrivna
solvensmarginalen för det föregående året, multiplicerad med
förhållandet mellan de försäkringstekniska avsättningarna för
oreglerade skadeersättningar i slutet och i början av det
senaste räkenskapsåret. I dessa beräkningar ska återförsäkring
inte ingå i de försäkringstekniska avsättningarna, men kvo
ten får aldrig vara större än ett.
(*) EUT L 335, 17.12.2009, s. 1.”
3. Följande artiklar ska införas:
”Artikel 21a
Översyn av garantifondens belopp
1.
Det belopp i euro som fastställs i artikel 17c.2 ska ses
över årligen med början den 31 oktober 2012, så att det
avspeglar förändringar i det harmoniserade konsumentpris
indexet för samtliga medlemsstater som offentliggörs av
Eurostat.
Beloppet ska justeras automatiskt genom att grundbeloppet i
euro höjs med den procentuella förändringen av index för
perioden mellan den 31 december 2009 och tidpunkten för
den senaste översynen och rundas av uppåt till närmaste
100 000-tal EUR.
Om förändringen i procent sedan förra justeringen är min
dre än 5 % ska ingen justering göras.
2.
Kommissionen ska årligen underrätta Europaparlamen
tet och rådet om översynen och det justerade belopp som
avses i punkt 1.
Artikel 21b
Kommittéförfarande
1.
Kommissionen ska biträdas av Europeiska försäkrings-
och tjänstepensionskommittén, inrättad genom kommissio
nens beslut 2004/9/EG .
2.
När det hänvisas till denna punkt ska artik
larna 5a.1–5a.4 och artikel 7 i beslut 1999/468/EG tilläm
pas, med beaktande av artikel 8 i det beslutet.
(*) EUT L 3, 7.1.2004, s. 34.”
Artikel 304
Undergruppen durationsbaserade aktiekursrisker
1.
Medlemsstaterna får auktorisera livförsäkringsföretag som
a) bedriver tjänstepensionsverksamhet i enlighet med artikel 4 i
direktiv 2003/41/EG, eller
b) erbjuder pensionsförmåner som är knutna till att någon går i
pension eller förväntar sig att gå i pension och där premierna
för dessa förmåner är skattemässigt avdragsgilla för försäk
ringstagaren enligt nationell lagstiftning i den medlemsstat
som har auktoriserat företaget,
där
i) alla tillgångar och motsvarande skulder som hänför sig
till denna verksamhet separeras samt förvaltas och orga
niseras skilt från försäkringsföretagens övriga verksam
heter, utan möjlighet till överföring,
ii) verksamheterna i det företag som avses i leden a och b
och för vilket metoden i denna punkt tillämpas bedrivs
enbart i den medlemsstat där företaget har auktoriserats,
och
iii) den genomsnittliga durationen av skulderna som är
kopplade till företagets affärsverksamhet överstiger 12
år,
att tillämpa solvenskapitalkravets undergrupp aktiekursrisker
som kalibreras med hjälp av ett värde för Value-at-Risk under
en tidsperiod som överensstämmer med den typiska inne
havstiden för det företagets placeringar i aktier, med en kon
fidensnivå som ger försäkringstagare och förmånstagare en
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
)
*
(
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
733
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
skyddsnivå som är likvärdig den som anges i artikel 101, om
metoden i denna artikel endast tillämpas på de tillgångar och
skulder som avses i led i. Vid beräkningen av solvenskapital
kravet ska dessa tillgångar och skulder beaktas fullt ut när det
gäller att bedöma diversifieringseffekter, dock utan att detta
inkräktar på behovet av att skydda de intressen som försäk
ringstagare och förmånstagare i andra medlemsstater har.
Förutsatt att tillsynsmyndigheterna ger sitt godkännande ska
den metod som anges i första stycket endast användas om det
berörda företagets solvenssituation och likviditetsläge samt
dess strategier, förfaranden och rapporteringsrutiner i fråga
om ALM-tekniker fortlöpande borgar för att företaget kan
inneha placeringar i aktier under en tidsperiod som överens
stämmer med den typiska innehavstiden för det företagets
placeringar i aktier. Företaget ska för tillsynsmyndigheten
kunna visa att detta villkor kontrollerats med den konfidens
nivå som är nödvändig för att ge försäkringstagarna och för
månstagarna en skyddsnivå likvärdig den som anges i
artikel 101.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska inte återgå till att
tillämpa den metod som anges i artikel 105 utom under ved
erbörligen motiverade omständigheter och under förutsätt
ning att tillsynsmyndigheterna har givit sitt godkännande.
2.
Senast den 31 oktober 2015 ska kommissionen till Kom
mittén för europeiska myndigheter med tillsyn över försäkringar
och tjänstepensioner och Europaparlamentet översända en rap
port om tillämpningen av den metod som anges i punkt 1 och
om den praxis tillsynsmyndigheterna tillämpat till följd av
punkt 1, vid behov åtföljd av lämpliga förslag. Denna rapport ska
särskilt behandla de gränsöverskridande effekterna av denna
metods tillämpning så att regleringsarbitrage från försäkrings- och
återförsäkringsföretags sida kan undvikas.
AVDELNING VI
ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER
KAPITEL I
Övergångsbestämmelser
A v s n i t t 1
F ö r s ä k r i n g
Artikel 305
Undantag och upphävande av restriktiva bestämmelser
1.
Medlemsstaterna får medge undantag för skadeförsäkrings
företag, som den 31 januari 1975 inte uppfyllde kraven i artik
larna 16 och 17 i direktiv 73/239/EEG och vilkas årliga premie-
eller bidragsinkomst den 31 juli 1978 uppgick till mindre än sex
gånger minsta garantifonden enligt artikel 17.2 i direktiv
73/239/EEG från kravet att inrätta minsta garantifond före
utgången av räkenskapsår då premie- eller bidragsinkomsten upp
går till sex gånger minsta garantifonden. Med beaktande av resul
tatet av den granskning som föreskrivs i artikel 298.2, ska rådet
på förslag av kommissionen enhälligt besluta när medlemssta
terna ska upphäva detta undantag.
2.
Skadeförsäkringsföretag som etablerats i Förenade kungari
ket ”by Royal Charter”, ”by private Act” eller ”by special Public
Act” får under obegränsad tid fortsätta att bedriva verksamhet i
den bolagsform de hade den 31 juli 1973.
Livförsäkringsföretag som etablerats i Förenade kungariket ”by
Royal Charter”, ”by private Act” eller ”by special Public Act” får
under obegränsad tid fortsätta att bedriva verksamhet i den
bolagsform de hade den 15 mars 1979.
Förenade kungariket ska sammanställa en förteckning över de
företag som avses i första och andra styckena och översända den
till övriga medlemsstater och kommissionen.
3.
De sammanslutningar som i Förenade kungariket registre
rats enligt ”the Friendly Societies Acts” får fortsätta den
livförsäkrings- och sparverksamhet som de, i enlighet med sina
syften, bedrev den 15 mars 1979.
4.
På begäran av skadeförsäkringsföretag som uppfyller kraven
i avdelning I kapitel VI avsnitten 2, 4 och 5 ska medlemsstaterna
upphöra att tillämpa bestämmelser som innebär restriktioner
avseende bl.a. pantsättning, deposition eller ställande av säkerhet.
Artikel 306
Rättigheter förvärvade av befintliga filialer och
försäkringsföretag
1.
Filialer, som före den 1 juli 1994 påbörjade sin verksamhet
enligt de bestämmelser som gällde i den medlemsstat där respek
tive filial är belägen, ska anses ha följt det förfarande som före
skrivs i artiklarna 145 och 146.
2.
Artiklarna 147 och 148 ska inte inverka på sådana rättig
heter som har förvärvats av försäkringsföretag som före den 1 juli
1994 bedrev verksamhet inom ramen för friheten att tillhanda
hålla tjänster.
V
S
4
1
1
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
734
17.12.2009
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/115
A v s n i t t 2
Å t e r f ö r s ä k r i n g
Artikel 307
Övergångsperiod för artiklarna 57.3 och 60.6 i direktiv
2005/68/EG
En medlemsstat får senarelägga tillämpningen av bestämmelserna
i artikel 57.3 i direktiv 2005/68/EG om ändring av artikel 15.3 i
direktiv 73/239/EEG och av bestämmelsen i artikel 60.6 i direk
tiv 2005/68/EG till och med den 10 december 2008.
Artikel 308
Rättigheter förvärvade av befintliga återförsäkringsföretag
1.
Återförsäkringsföretag som omfattas av detta direktiv och
som blivit auktoriserade eller berättigade att bedriva återförsäk
ringsverksamhet i enlighet med bestämmelserna i de medlemssta
ter där de har sina huvudkontor före den 10 december 2005 ska
betraktas som auktoriserade i enlighet med artikel 14.
De ska dock vara skyldiga att följa bestämmelserna i detta direk
tiv om bedrivande av återförsäkringsverksamhet och de krav som
anges i artikel 18.1 b och d–g, artiklarna 19, 20 och 24 samt i
avdelning I kapitel VI avsnitten 2, 3 och 4.
2.
Medlemsstaterna får medge sådana återförsäkringsföretag
som avses i punkt 1 i denna artikel och som den 10 december
2005 inte uppfyllde kraven i artikel 18.1 b, artiklarna 19 och 20
och i avdelning I kapitel VI avsnitten 2, 3 och 4 en tidsfrist fram
till och med den 10 december 2008 för att uppfylla dessa krav.
KAPITEL II
Slutbestämmelser
Artikel 309
Införlivande
1.
Medlemsstaterna ska sätta i kraft de lagar och andra författ
ningar som är nödvändiga för att följa artiklarna 4, 10, 13, 14, 18,
23, 26-32, 34-49, 51-55, 67, 68, 71, 72, 74-85, 87-91, 93-96,
98, 100-110, 112, 113, 115-126, 128, 129, 131-134, 136-142,
144, 146, 148, 162-167, 172, 173, 178, 185, 190, 192, 210-
233, 235-240, 243-258, 260-263, 265, 266, 303 och 304 samt
bilagorna III och IV senast den 31 oktober 2012.
När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en
hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning
när de offentliggörs. De ska också innehålla ett uttalande om att
hänvisningar i lagar och andra författningar till direktiv som upp
hävts genom detta direktiv ska tolkas som hänvisningar till detta
direktiv. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras och
om hur uttalandet ska formuleras ska varje medlemsstat själv
utfärda.
2.
Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten
till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar
inom det område som omfattas av detta direktiv.
Artikel 310
Upphävande
1. Direktiven 64/225/EEG, 73/239/EEG, 73/240/EEG,
76/580/EEG, 78/473/EEG, 84/641/EEG, 87/344/EEG,
88/357/EEG, 92/49/EEG, 98/78/EG, 2001/17/EG, 2002/83/EG
och 2005/68/EG, i deras lydelse enligt de rättsakter som anges i
bilaga VI del A, ska upphöra att gälla den 1 november 2012 utan
att detta ska påverka medlemsstaternas skyldigheter i fråga om de
tidsfrister för införlivandet med nationell lagstiftning av direkti
ven och tillämpningen av dem som anges i bilaga VI del B.
Hänvisningar till de upphävda direktiven ska tolkas som hänvis
ningar till det här direktivet och ska läsas i enlighet med jämfö
relsetabellen i bilaga VII.
Artikel 311
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det
har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Artiklarna 1-3, 5-9, 11, 12, 15-17, 19-22, 24, 25, 33, 56-66, 69,
70, 73, 143, 145, 147, 149-161, 168-171, 174-177, 179-184,
186-189, 191, 193-209, 267-300, 302, 305-308 och bilagorna I,
II, V, VI och VII ska tillämpas från och med den 1 november
2012.
Artikel 312
Adressater
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Strasbourg, 25 november 2009
På Europaparlamentets vägnar
Ordförande
J. BUZEK
På rådets vägnar
Ordförande
Åsa TORSTENSSON
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
735
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
BILAGA I
SKADEFÖRSÄKRINGSKLASSER
A. Klassificering av risker i klasser
1. Olycksfall (inklusive arbetsskador och yrkessjukdomar):
— Fastställda försäkringsbelopp.
— Skadeersättningar.
— Kombinationer av båda ovanstående.
— Passagerarskada.
2. Sjukdom:
— Fastställda försäkringsbelopp.
— Skadeersättningar.
— Kombinationer av båda ovanstående.
3. Landfordon (andra än spårbundna)
All skada på eller förlust av
— motordrivna landfordon,
— andra landfordon.
4. Spårbundna fordon
All skada på eller förlust av spårbundna fordon.
5. Luftfartyg
All skada på eller förlust av luftfartyg.
6. Fartyg (högsjöfartyg, fartyg för insjö-, flod- och kanaltrafik)
All skada på eller förlust av
— flod- och kanalfartyg,
— insjöfartyg,
— högsjöfartyg.
7. Godstransport (varor, bagage och allt annat gods)
All skada på eller förlust av gods under transport eller bagage, oavsett transportmedel.
8. Brand och naturkrafter
All skada på eller förlust av egendom (annan än egendom som omfattas av klasserna 3, 4, 5, 6 och 7) som orsakas
av
— brand,
— explosion,
— storm,
V
S
6
1
1
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
736
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/117
— annan naturkraft än storm,
— atomenergi,
— jordskred.
9. Annan skada på egendom
All skada på eller förlust av egendom (annan än egendom som omfattas av klasserna 3, 4, 5, 6 och 7) som orsakas
av hagel eller frost eller av någon annan händelse, som t.ex. stöld, med undantag för dem som ingår i klass 8.
10. Motorfordonsansvar
All ansvarighet som uppkommer genom användning av motordrivna landfordon (inklusive fraktförares ansvar).
11. Luftfartygsansvar
All ansvarighet som uppkommer genom användning av luftfartyg (inklusive fraktförares ansvar).
12. Fartygsansvar (högsjö-, insjö-, flod- och kanalfartyg)
All ansvarighet som uppkommer genom användning av fartyg, skepp eller båtar i högsjöfart, på insjöar, floder eller
kanaler (inklusive fraktförares ansvar).
13. Allmän ansvarighet
All ansvarighet annan än sådan som anges i klasserna 10, 11 och 12.
14. Kredit:
— Insolvens (allmän).
— Exportkredit.
— Avbetalningskredit.
— Hypotekskredit.
— Lantbrukskredit.
15. Borgen:
— Borgen (direkt).
— Borgen (indirekt).
16. Ekonomiska förluster av olika slag:
— Arbetslöshetsrisker.
— Inkomstförlust (allmän).
— Dåligt väder.
— Förlust av förmån.
— Fortlöpande allmänna omkostnader.
— Oförutsedda handelsomkostnader.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
737
L 335/118
SV
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
— Förlust till följd av nedgång i marknadsvärde.
— Hyres- eller intäktsförlust.
— Annan indirekt handelsförlust.
— Ekonomisk förlust ej förenad med handel.
— Annan ekonomisk förlust.
17. Rättsskydd
Rättegångskostnader och andra kostnader i rättsliga angelägenheter.
18. Assistans
Räddningstjänster som tillhandahålls personer som råkat i svårigheter under resa, vid vistelse utanför hemorten
eller sin stadigvarande bostad.
B. Beteckningar på auktorisationer beviljade för mer än en försäkringsklass
Auktorisationer som samtidigt omfattar följande klasser ska betecknas enligt nedan:
a) Klasserna 1 och 2: ”Olycksfalls- och sjukförsäkring”.
b) Klasserna 1 (fjärde strecksatsen), 3, 7 och 10: ”Motorfordonsförsäkring”.
c) Klasserna 1 (fjärde strecksatsen), 4, 6, 7 och 12: ”Sjö- och transportförsäkring”.
d) Klasserna 1 (fjärde strecksatsen), 5, 7 och 11: ”Luftfartsförsäkring”.
e) Klasserna 8 och 9: ”Försäkring mot brand och annan skada på egendom”.
f)
Klasserna 10, 11, 12 och 13: ”Ansvarighetsförsäkring”.
g) Klasserna 14 och 15: ”Kredit- och borgensförsäkring”.
h) Samtliga klasser: enligt medlemsstaternas eget val, varvid detta ska anmälas till övriga medlemsstater och
kommissionen.
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
738
17.12.2009
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/119
BILAGA II
LIVFÖRSÄKRINGSKLASSER
I.
Livförsäkring som avses i artikel 2.3 a i–iii med undantag för dem som anges i II och III.
II.
Försäkring som utfaller vid äktenskaps ingående, försäkring som utfaller vid födelsen.
III. Försäkring som avses i artikel 2.3 a i–ii och som är anknuten till investeringsfonder.
IV. Den permanenta inte uppsägningsbara sjukförsäkring som avses i artikel 2.3 a iv.
V.
Tontiner som avses i artikel 2.3 b i.
VI. Verksamhet avseende ”capital redemption” som avses i artikel 2.3 b ii.
VII. Förvaltning av pensionsfonder som avses i artikel 2.3 b iii och iv.
VIII. Verksamhetsformer som avses i artikel 2.3 b v.
IX. Verksamhetsformer som avses i artikel 2.3 c.
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
739
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
BILAGA III
FÖRETAGSFORMER
A. Företagsformer för skadeförsäkringsföretag:
1. Belgien: ”société anonyme/naamloze vennootschap”, ”société en commandite par actions/commanditaire vennoot
schap op aandelen”, ”association d’assurance mutuelle/onderlinge verzekeringsvereniging”, ”société
coopérative/coöperatieve vennootschap”, ”société mutualiste/maatschappij van onderlinge bijstand”.
2. Bulgarien: ”акционерно дружество”.
3. Tjeckien: ”akciová společnost”, ”družstvo”.
4. Danmark: ”aktieselskaber”, ”gensidige selskaber”.
5. Tyskland:
”Aktiengesellschaft”,
”Versicherungsverein auf Gegenseitigkeit”,
”Öffentlich-rechtliches
Wettbewerbsversicherungsunternehmen”.
6. Estland: ”aktsiaselts”.
7. Irland: ”incorporated companies limited by shares or by guarantee or unlimited”.
8. Grekland: ”ανώνυμη εταιρία”, ”αλληλασφαλιστικός συνεταιρισμός”.
9. Spanien: ”sociedad anónima”, ”sociedad mutua”, ”sociedad cooperativa”.
10. Frankrike: ”société anonyme”, ”société d’assurance mutuelle”, ”institution de prévoyance régie par le code de la sécu
rité sociale”, ”institution de prévoyance régie par le code rural”, ”mutuelles régies par le code de la mutualité”.
11. Italien: ”società per azioni”, ”società cooperativa”, ”mutua di assicurazione”.
12. Cypern: ”eταιρεία περιορισμένης ευθύνης με μετοχές”, ”εταιρεία περιορισμένης ευθύνης χωρίς μετοχικό κεφάλαιο”.
13. Lettland: ”apdrošināšanas akciju sabiedrība”, ”savstarpējās apdrošināšanas kooperatīvā biedrība”.
14. Litauen: ”akcinė bendrovė”, ”uždaroji akcinė bendrovė”.
15. Luxemburg: ”société anonyme”, ”société en commandite par actions”, ”association d’assurances mutuelles”, ”société
coopérative”.
16. Ungern: ”biztosító részvénytársaság”, ”biztosító szövetkezet”, ”biztosító egyesület”, ”külföldi székhelyű biztosító
magyarországi fióktelepe”.
17. Malta: ”limited liability company/kumpanija b’responsabbiltà limitata”.
18. Nederländerna: ”naamloze vennootschap”, ”onderlinge waarborgmaatschappij”.
19. Österrike: ”Aktiengesellschaft”, ”Versicherungsverein auf Gegenseitigkeit”.
20. Polen: ”spółka akcyjna”, ”towarzystwo ubezpieczeń wzajemnych”.
21. Portugal: ”sociedade anónima”, ”mútua de seguros”.
22. Rumänien: ”societăţi pe acţiuni”, ”societăţi mutuale”.
23. Slovenien: ”delniška družba”, ”družba za vzajemno zavarovanje”.
24. Slovakien: ”akciová spoločnost”.
V
S
0
2
1
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
740
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/121
25. Finland: ”keskinäinen vakuutusyhtiö/ömsesidigt försäkringsbolag”, ”vakuutusosakeyhtiö/försäkringsaktiebolag”,
”vakuutusyhdistys/försäkringsförening”.
26. Sverige: ”försäkringsaktiebolag”, ”ömsesidiga försäkringsbolag” ”understödsföreningar”.
27. Storbritannien: ”companies limited by shares or by guarantee or unlimited”, ”societies registered under the Indu
strial and Provident Societies Acts”, ”societies registered under the Friendly Societies Acts”, de försäkringsgivare som
uppträder under beteckningen ”Lloyd’s”.
28. I samtliga fall och som ett alternativ till de former för skadeförsäkringsföretag som förtecknas i punkterna 1-27:
företagsformen Europabolag (SE) enligt definitionen i rådets förordning (EG) nr 2157/2001
(1) EGT L 294, 10.11.2001, s. 1.
(1).
B. Företagsformer för livförsäkringsföretag:
1. Belgien: ”société anonyme/naamloze vennootschap”, ”société en commandite par actions/commanditaire vennoot
schap op aandelen”, ”association d’assurance mutuelle/onderlinge verzekeringsvereniging”, ”société
coopérative/coöperatieve vennootschap”.
2. Bulgarien: ”акционерно дружество”, ”взаимозастрахователна кооперация”.
3. Tjeckien: ”akciová společnost”, ”družstvo”.
4. Danmark: ”aktieselskaber”, ”gensidige selskaber”, ”pensionskasser omfattet af lov om forsikringsvirksomhed (tvær
gående pensionskasser)”.
5. Tyskland:
”Aktiengesellschaft”,
”Versicherungsverein auf Gegenseitigkeit”,
”öffentlich-rechtliches
Wettbewerbsversicherungsunternehmen”.
6. Estland: ”aktsiaselts”.
7. Irland: ”incorporated companies limited by shares or by guarantee or unlimited”, ”societies registered under the
Industrial and Provident Societies Acts”, ”societies registered under the Friendly Societies Acts”.
8. Grekland: ”ανώνυμη εταιρία”.
9. Spanien: ”sociedad anónima”, ”sociedad mutua”, ”sociedad cooperativa”.
10. Frankrike: ”société anonyme”, ”société d’assurance mutuelle”, ”institution de prévoyance régie par le code de la sécu
rité sociale”, ”institution de prévoyance régie par le code rural”, ”mutuelles régies par le code de la mutualité”.
11. Italien: ”società per azioni”, ”società cooperativa”, ”mutua di assicurazione”.
12. Cypern: ”Εταιρεία περιορισμένης ευθύνης με μετοχές”, ”εταιρεία περιορισμένης ευθύνης με εγγύηση”.
13. Lettland: ”apdrošināšanas akciju sabiedrība”, ”savstarpējās apdrošināšanas kooperatīvā biedrība”.
14. Litauen: ”akcinės bendrovės”, ”uždaroji akcinės bendrovės”.
15. Luxemburg: ”société anonyme”, ”société en commandite par actions”, ”association d’assurances mutuelles”, ”société
coopérative”.
16. Ungern: ”biztosító részvénytársaság”, ”biztosító szövetkezet”, ”biztosító egyesület”, ”külföldi székhelyű biztosító
magyarországi fióktelepe”.
17. Malta: ”limited liability company/kumpanija b’responsabbiltà limitata”.
18. Nederländerna: ”naamloze vennootschap”, ”onderlinge waarborgmaatschappij”.
19. Österrike: ”Aktiengesellschaft”, ”Versicherungsverein auf Gegenseitigkeit”.
20. Polen: ”spółka akcyjna”, ”towarzystwo ubezpieczeń wzajemnych”.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
741
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
21. Portugal: ”sociedade anónima”, ”mútua de seguros”.
22. Rumänien: ”societăţi pe acţiuni”, ”societăţi mutuale”.
23. Slovenien: ”delniška družba”, ”družba za vzajemno zavarovanje”.
24. Slovakien: ”akciová spoločnost”.
25. Finland: ”keskinäinen vakuutusyhtiö”/”ömsesidigt försäkringsbolag”, ”vakuutusosakeyhtiö”/”försäkringsaktiebolag”,
”vakuutusyhdistys”/”försäkringsförening”.
26. Sverige: ”försäkringsaktiebolag”, ”ömsesidiga försäkringsbolag”, ”understödsföreningar”.
27. Förenade kungariket: ”companies limited by shares or by guarantee or unlimited”, ”societies registered under the
Industrial and Provident Societies Acts”, ”societies registered or incorporated under the Friendly Societies Acts”, de
försäkringsgivare som uppträder under namnet Lloyd’s.
28. I samtliga fall och som ett alternativ till de former för livförsäkringsföretag som förtecknas i punkterna 1–27: före
tagsformen Europabolag (SE) enligt definitionen i förordning (EG) nr 2157/2001.
C. Former för återförsäkringsföretag:
1. Belgien: ”société anonyme/naamloze vennootschap”, ”société en commandite par actions/commanditaire vennoot
schap op aandelen”, ”association d’assurance mutuelle/onderlinge verzekeringsvereniging”, ”société
coopérative/coöperatieve vennootschap”.
2. Bulgarien: ”акционерно дружество”.
3. Tjeckien: ”akciová společnost”.
4. Danmark: ”aktieselskaber”, ”gensidige selskaber”.
5. Tyskland:
”Aktiengesellschaft”,
”Versicherungsverein auf Gegenseitigkeit”,
”Öffentlich-rechtliches
Wettbewerbsversicherungsunternehmen”.
6. Estland: ”aktsiaselts”.
7. Irland: ”incorporated companies limited by shares or by guarantee or unlimited”.
8. Grekland: ”ανώνυμη εταιρία”, ”αλληλασφαλιστικός συνεταιρισμός”.
9. Spanien: ”sociedad anónima”.
10. Frankrike: ”société anonyme”, ”société d’assurance mutuelle”, ”institution de prévoyance régie par le code de la sécu
rité sociale”, ”institution de prévoyance régie par le code rural”, ”mutuelles régies par le code de la mutualité”.
11. Italien: ”società per azioni”.
12. Cypern: ”Εταιρεία Περιορισμένης Ευθύνης με μετοχές”, ”Εταιρεία Περιορισμένης Ευθύνης με εγγύηση”.
13. Lettland: ”akciju sabiedrība”, ”sabiedrība ar ierobežotu atbildību”.
14. Litauen: ”akcinės bendrovės”, ”uždaroji akcinės bendrovės”.
15. Luxemburg: ”société anonyme”, ”société en commandite par actions”, ”association d’assurances mutuelles”, ”société
coopérative”.
16. Ungern: ”biztosító részvénytársaság”, ”biztosító szövetkezet”, ”harmadik országbeli biztosító magyarországi
fióktelepe”.
17. Malta: ”limited liability company/kumpanija b’responsabbiltà limitata”.
18. Nederländerna: ”naamloze vennootschap”, ”onderlinge waarborgmaatschappij”.
V
S
2
2
1
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
742
17.12.2009
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/123
19. Österrike: ”Aktiengesellschaft”, ”Versicherungsverein auf Gegenseitigkeit”.
20. Polen: ”spółka akcyjna”, ”towarzystwo ubezpieczeń wzajemnych”.
21. Portugal: ”sociedade anónima”, ”mútua de seguros”.
22. Rumänien: ”societate pe acţiuni”.
23. Slovenien: ”delniška družba”.
24. Slovakien: ”akciová spoločnost”.
25. Finland: ”keskinäinen vakuutusyhtiö/ömsesidigt försäkringsbolag”, ”vakuutusosakeyhtiö/försäkringsaktiebolag”,
”vakuutusyhdistys/försäkringsförening”.
26. Sverige: ”försäkringsaktiebolag”, ”ömsesidigt försäkringsbolag”.
27. Förenade kungariket: companies limited by shares or by guarantee or unlimited, societies registered under the Indu
strial and Provident Societies Acts, societies registered or incorporated under the Friendly Societies Acts, ”the asso
ciation of underwriters known as Lloyd’s”.
28. I samtliga fall och som ett alternativ till de former för återförsäkringsföretag som förtecknas i punkterna 1–27: före
tagsformen Europabolag (SE) enligt definitionen i förordning (EG) nr 2157/2001.
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
743
BILAGA IV
STANDARDFORMEL FÖR SOLVENSKAPITALKRAVET (SCR)
1. Beräkning av det primära solvenskapitalkravet
Det primära solvenskapitalkravet (Basic SCR), som beskrivs i artikel 104.1, ska beräknas på följande sätt:
där SCR
i
betecknar riskmodul i och SCR
j
betecknar riskmodul j, och där ”i, j” betyder att summan av de olika termerna
bör täcka alla möjliga kombinationer av i och j. I beräkningen ska SCR
i
och SCR
j
ersättas med följande:
— SCR
skade
betecknar teckningsriskmodulen för skadeförsäkring.
— SCR
liv
betecknar teckningsriskmodulen för livförsäkring.
— SCR
hälsa
betecknar teckningsriskmodulen för sjukförsäkring.
— SCR
marknad
betecknar marknadsriskmodulen.
— SCRmotpartsrisk betecknar motpartsriskmodulen.
Faktorn Corr
ij
betecknar den post som anges i rad i och kolumn j i följande korrelationsmatrix:
i
Marknad
Motpartsrisk
Liv
Hälsa
Skade
Marknad
1
0,25
0,25
0,25
0,25
Motpartsrisk
0,25
1
0,25
0,25
0,5
Liv
0,25
0,25
1
0,25
0
Hälsa
0,25
0,25
0,25
1
0
Skade
0,25
0,5
0
0
1
2. Beräkning av teckningsriskmodulen för skadeförsäkring
Teckningsriskmodulen för skadeförsäkring, som beskrivs i artikel 105.2, ska beräknas på följande sätt:
där SCRi betecknar undergrupp i och SCRj betecknar undergrupp j, och där ”i, j” betyder att summan av de olika ter
merna bör täcka alla möjliga kombinationer av i och j. I beräkningen ska SCR
i
och SCR
j
ersättas med följande:
— SCR
skade-premie/reserv
betecknar undergruppen premie- och reservrisker för skadeförsäkring.
— SCR
skade-katastrof
betecknar undergruppen katastrofrisker för skadeförsäkring.
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
g
n
i
n
d
it
a
ll
e
i
c
if
f
o
s
n
e
n
o
i
n
u
a
k
si
e
p
o
r
u
E
V
S
4
2
1
/
5
3
3
L
j
R
C
S
×
i
R
C
S
×
j,
i
r
r
o
C
j,
i
∑
√
=
e
d
a
k
s
R
C
S
j
j
R
C
S
×
i
R
C
S
×
j,
i
r
r
o
C
j,
i
∑
√
=
R
C
S
c
is
a
B
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
744
17.12.2009
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/125
3. Beräkning av teckningsriskmodulen för livförsäkring
Teckningsriskmodulen för livförsäkring, som beskrivs i artikel 105.3, ska beräknas på följande sätt:
där SCR
i
betecknar undergrupp i och SCR
j
betecknar undergrupp j, och där ”i, j” betyder att summan av de olika ter
merna bör täcka alla möjliga kombinationer av i och j. I beräkningen ska SCR
i
och SCR
j
ersättas med följande:
— SCR
dödsfall
betecknar undergruppen dödsfallsrisk.
— SCR
livsfall
betecknar undergruppen livsfallsrisk.
— SCRhandikapp betecknar undergruppen handikapp- och sjukdomsrisk.
— SCR
liv kostnad
betecknar undergruppen kostnadsrisk för livförsäkring.
— SCR
ändring
betecknar undergruppen omprövningsrisk.
— SCR
förfall
betecknar undergruppen förfallsrisk.
— SCR
liv katastrof
betecknar undergruppen katastrofrisk för livförsäkring.
4. Beräkning av marknadsriskmodulen
Strukturen på marknadsriskmodulen
Marknadsriskmodulen, som beskrivs i artikel 105.5, ska beräknas på följande sätt:
där SCR
i
betecknar undergrupp i och SCR
j
betecknar undergrupp j, och där ”i, j” betyder att summan av de olika ter
merna bör täcka alla möjliga kombinationer av i och j. I beräkningen ska SCR
i
och SCR
j
ersättas med följande:
— SCR
ränta
betecknar undergruppen ränterisk.
— SCR
aktie
betecknar undergruppen aktiekursrisk.
— SCR
egendom
betecknar undergruppen fastighetsrisk.
— SCR
spread
betecknar undergruppen spreadrisk.
— SCR
koncentration
betecknar undergruppen för koncentrationer av marknadsrisker.
— SCRvaluta betecknar undergruppen valutarisk.
j
R
C
S
×
i
R
C
S
×
j,
i
r
r
o
C
j,
i
∑
√
=
d
a
n
k
r
a
m
R
C
S
j
R
C
S
×
i
R
C
S
×
j,
i
r
r
o
C
j,
i
∑
√
=
v
il
R
C
S
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
745
L 335/126
SV
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
BILAGA V
GRUPPER AV SKADEFÖRSÄKRINGSKLASSER ENLIGT ARTIKEL 159
1. Olycksfall och sjukdom (klasserna 1 och 2 i bilaga I).
2. Fordonsförsäkring (klasserna 3, 7 och 10 i bilaga I; sifferuppgifter för klass 10, med undantag för fraktförares ansvar,
anges separat).
3. Brand och annan skada på egendom (klasserna 8 och 9 i bilaga I).
4. Luftfart, sjöfart och transport (klasserna 4, 5, 6, 7, 11 och 12 i bilaga I).
5. Allmän ansvarighet (klass 13 i bilaga I).
6. Kredit och borgen (klasserna 14 och 15 i bilaga I).
7. Övriga klasser (klasserna 16, 17 och 18 i bilaga I).
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
746
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/127
BILAGA VI
DEL A
Upphävda direktiv med senare ändringar
(som det hänvisas till i artikel 310)
Rådets direktiv 64/225/EEG
(EGT 56, 4.4.1964, s. 878)
Artikel 29, bilaga I, punkt III G.1 i 1973 års anslutnings
akt
(EGT L 73, 27.3.1972, s. 89)
Rådets första direktiv 73/239/EEG
(EGT L 228, 16.8.1973, s. 3)
Artikel 29, bilaga I(XI)(B)(II)(1) i 1994 års anslutningsakt
(EGT C 241, 29.8.1994, s. 197)
(ersatt av rådets beslut 95/1/EG)
(EGT L 1, 1.1.1995, s. 1)
Artikel 20, bilaga II(3)(1) i 2003 års anslutningsakt
(EUT L 236, 23.9.2003, s. 335)
Artikel 26, bilaga I(II)(c)(1)(a) i 1985 års anslutningsakt
(EGT L 302, 15.11.1985, s. 156)
Rådets direktiv 76/580/EEG
Endast artikel 1
(EGT L 189, 13.7.1976, s. 13)
Rådets direktiv 84/641/EEG
Endast artiklarna 1–14
(EGT L 339, 27.12.1984, s. 21)
Rådets direktiv 87/343/EEG
Endast artikel 1 och bilagan
(EGT L 185, 4.7.1987, s. 72)
Rådets direktiv 87/344/EEG
Endast artikel 9
(EGT L 185, 4.7.1987, s. 77)
Rådets andra direktiv 88/357/EEG
Endast artiklarna 9, 10 och 11
(EGT L 172, 4.7.1988, s. 1)
Rådets direktiv 90/618/EEG
Endast artiklarna 2, 3 och 4
(EGT L 330, 29.11.1990, s. 44)
Rådets direktiv 92/49/EEG
Endast artiklarna 4, 5, 6, 7, 9, 10, 11, 13, 14, 17, 18, 24,
32, 33 och 53
(EGT L 228, 11.8.1992, s. 1)
Europaparlamentets och rådets direktiv 95/26/EG
Endast artiklarna 1, 2.2 tredje strecksatsen och artikel 3.1
(EGT L 168, 18.7.1995, s. 7)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG
Endast artikel 8
(EGT L 181, 20.7.2000, s. 65)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/13/EG
Endast artikel 1
(EGT L 77, 20.3.2002, s. 17)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG
Endast artikel 22
(EUT L 35, 11.2.2003, s. 1)
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
747
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/1/EG
Endast artikel 4
(EUT L 79, 24.3.2005, s. 9)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/68/EG
Endast artikel 57
(EUT L 323, 9.12.2005, s. 1)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/101/EG
Endast artikel 1 och punkt I i bilagan
(EUT L 363, 20.12.2006, s. 238)
Rådets direktiv 73/240/EEG
(EGT L 228, 16.8.1973, s. 20)
Rådets direktiv 76/580/EEG
(EGT L 189, 13.7.1976, s. 13)
Rådets direktiv 78/473/EEG
(EGT L 151, 7.6.1978, s. 25)
Rådets direktiv 84/641/EEG
(EGT L 339, 27.12.1984, s. 21)
Rådets direktiv 87/344/EEG
(EGT L 185, 4.7.1987, s. 77)
Rådets andra direktiv 88/357/EEG
(EGT L 172, 4.7.1988, s. 1)
Rådets direktiv 90/618/EEG
Endast artiklarna 5–10
(EGT L 330, 29.11.1990, s. 44)
Rådets direktiv 92/49/EEG
Endast artiklarna 12.1, 19, 23, 27, 30.1, 34, 35, 36, 37,
39.1, 40.1, 42.1, 43.1, 44.1, 45.1 och 46.1
(EGT L 228, 11.8.1992, s. 1)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG
Endast artikel 9
(EGT L 181, 20.7.2000, s. 65)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/14/EG
Endast artikel 3
(EUT L 149, 11.6.2005, s. 14)
Rådets direktiv 92/49/EEG
(EGT L 228, 11.8.1992, s. 1)
Europaparlamentets och rådets direktiv 95/26/EG
Endast artikel 1 andra strecksatsen, artikel 2.1 första streck
satsen, artikel 4.1, 4.3 och 4.5 samt artikel 5 andra streck
satsen
(EGT L 168, 18.7.1995, s. 7)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/64/EG
Endast artikel 2
(EGT L 290, 17.11.2000, s. 27)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG
Endast artikel 24
(EUT L 35, 11.2.2003, s. 1)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/1/EG
Endast artikel 6
(EUT L 79, 24.3.2005, s. 9)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/68/EG
Endast artikel 58
(EUT L 323, 9.12.2005, s. 1)
V
S
8
2
1
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
748
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/129
Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/44/EG
Endast artikel 1
(EUT L 247, 21.9.2007, s. 1)
Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG
(EGT L 330, 5.12.1998, s. 1)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG
Endast artikel 28
(EUT L 35, 11.2.2003, s. 1)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/1/EG
Endast artikel 7
(EUT L 79, 24.3.2005, s. 9)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/68/EG
Endast artikel 59
(EUT L 323, 9.12.2005, s. 1)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/17/EG
(EGT L 110, 20.4.2001, s. 28)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/83/EG
(EGT L 345, 19.12.2002, s. 1)
Rådets direktiv 2004/66/EG
Endast punkt II i bilagan
(EUT L 168, 1.5.2004, s. 35)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/1/EG
Endast artikel 8
(EUT L 79, 24.3.2005, s. 9)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/68/EG
Endast artikel 60
(EUT L 323, 9.12.2005, s. 1)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/101/EG
Endast artikel 1 och punkt 3 i bilagan
(EUT L 363, 20.12.2006, s. 238)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/44/EG
Endast artikel 2
(EUT L 247, 21.9.2007, s. 1)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/19/EG
Endast artikel 1
(EUT L 76, 19.3.2008, s. 44
Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/68/EG
(EUT L 323, 9.12.2005, s. 1)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/44/EG
Endast artikel 4
(EUT L 247, 21.9.2007, s. 1)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/19/EG
Endast artikel 1
(EUT L 76, 19.3.2008, s. 44)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/37/EG
Endast artikel 1
(EUT L 81, 20.3.2008, s. 1)
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
749
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
DEL B
Förteckning över tidsfrister för införlivande med nationell lagstiftning
(som det hänvisas till i artikel 310)
Direktiv
Tidsfrist för införlivande
Tidsfrist för tillämpning
64/225/EEG
26 augusti 1965
73/239/EEG
27 januari 1975
27 januari 1976
73/240/EEG
27 januari 1975
76/580/EEG
31 december 1976
78/473/EEG
2 december 1979
2 juni 1980
84/641/EEG
30 juni 1987
1 januari 1988
87/343/EEG
1 januari 1990
1 juli 1990
87/344/EEG
1 januari 1990
1 juli 1990
88/357/EEG
30 december 1989
30 juni 1990
90/618/EEG
20 maj 1992
20 november 1992
92/49/EEG
31 december 1993
1 juli 1994
95/26/EG
18 juli 1996
18 juli 1996
98/78/EG
5 juni 2000
2000/26/EG
20 juli 2002
20 januari 2003
2000/64/EG
17 november 2002
2001/17/EG
20 april 2003
2002/13/EG
20 september 2003
2002/83/EG
17 november 2002, 20 september
2003, 19 juni 2004 (beroende på den
särskilda bestämmelsen)
2002/87/EG
11 augusti 2004
2004/66/EG
1 maj 2004
2005/1/EG
13 maj 2005
2005/14/EG
11 juni 2007
2005/68/EG
10 december 2007
2006/101/EG
1 januari 2007
2008/19/EG
Ej tillämplig
2008/37/EG
Ej tillämplig
V
S
0
3
1
/
5
3
3
L
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
750
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/131
BILAGA
VII
JÄMFÖRELSETABELL
Direktiv
73/239/EEG
Direktiv
78/473/EEG
Direktiv
87/344/EEG
Direktiv
88/357/EEG
Direktiv 92/49/EEG
Direktiv 98/78/EG
Direktiv
2001/17/EG
Direktiv
2002/83/EG
Direktiv
2005/68/EG
Direktiv
2007/44/EG
Detta direktiv
Artikel 1.1
Artikel 2
Artikel 1.1
Artikel 2 första meningen
Artikel 1.1
Artiklarna
1, 2.2,
2.3 och 267
Artikel 1.2
Artikel 2.2
Artikel 1.3
—
Artikel
2.1 a-c
—
Artikel
2.1 d
Artikel 3.4
Artikel 3
Artikel
2.1 e
—
Artikel
2.2 a
Artikel 5.1
Artikel
2.2 b
Artikel 5.2
Artikel
2.2 c
Artikel 5.3
Artikel
2.2 d
Artikel 5.4
Artikel
2.3 första
till fjärde styckena
Artikel 6
Artikel
2.3 femte
stycket
Artikel 15.4
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
751
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel
3.1 första
och andra
stycket
—
Artikel
3.1 tredje
stycket
Artikel 4.5
Artikel 3.2
Artikel 7
Artikel
4 första
meningen
Artikel
8 första
meningen
Artikel
4 a
Artikel 8.2
Artikel
4 b
—
Artikel
4 c
Artikel 8.3
Artikel
4 e
—
Artikel
4 f
Artikel 8.1
Artikel
4
g
Artikel 8.4
Artikel
5 a
—
Artikel
5 b
Artikel 1.1 o
—
Artikel
5 c
Artikel 1.1 p
Artikel 134.1
Artikel
5 d
—
Artikel 6
Artikel 4
Artikel 4
Artikel 3
Artikel 14.1, 14.2 a och b
V
S
2
3
1
/
5
3
3
L
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
752
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/133
Artikel 7.1 och 7.2 första stycket
Artikel 5.1 och
5.2, första
stycket
Artikel 5.1 och
5.2, första
stycket
Artikel 15.1 och 15.2 första stycket
Artikel 7.2.2a
Artikel 5.2.2a
Artikel 15.3 första stycket
Artikel
7.2.2 b
Artikel
5.2.2 b
—
Artikel
8.1 a
Artikel
6.1 a
Artikel 6.1 a
Bilaga I
Bilaga
IIIA
och B
Artikel
8.1 a,
sista stycket
Artikel 5.2
Artikel 17.2
Artikel
8.1 b
Artikel
6.1 b
Artikel 6.1 b
Artikel
6 a
Artikel
18.1 a
Artikel
6 a
Artikel
18.1 b
Artikel
8.1 c
Artikel
6.1 c
Artikel 6.1 c
Artikel
6 b
Artikel
18.1 c
Artikel
8.1 d
Artikel
6.1 d
Artikel 6.1 d
Artikel
6 c
Artikel
18.1 d
Artikel
8.1 e
Artikel
6.1 e
Artikel 6.1 e
Artikel
6 d
Artikel
18
g
Artikel
8.1 f
Artikel
18 h
Artikel
8.1, andra
till fjärde stycket
Artikel 6.2
Artikel 7
Artikel 19
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
753
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel
8.1 a
Artikel 6.3
Artikel 8
Artikel 20
Artikel 8.2
Artikel 6.2
Artikel 6.4
Artikel 18.2
Artikel
8.3, första
stycket
Artikel 6.3 första stycket
Artikel 6.5 tredje stycket
Artikel 9.1
Artikel 21.4
Artikel
8.3, andra
stycket
Artikel 6.3 andra stycket och artikel
29
första stycket första meningen
Artikel 6.5 första stycket
Artikel 9.2
Artikel 21.1 första stycket
Artikel
8.3 tredje
stycket
Artikel 6.3 tredje stycket och artikel
29
andra stycket
Artikel 21.2
Artikel
8.3 fjärde
stycket
Artikel 6.3 fjärde stycket
Artikel 21.3
Artikel 8.4
Artikel 6.4
Artikel 6.6
Artikel 10
Artikel 22
Artikel
9 a-d
Artikel
7 a-d
Artikel 7 a-d
Artikel
11.1 a,
c,
d och e
Artikel
23.1
a, c,
d och e
Artikel
9 e och f
Artikel
7 e
och f
Artikel
11.2 a
och b
Artikel
23.2 e
Artikel
9
g
och
h
Artikel
7
g
och h
Artikel 7 f och g
Artikel
11.2 c
och d
Artikel
23.2 a
och d
Artikel 10.1
Artikel 32.1
Artikel 40.1
Artikel 145.1 första stycket
V
S
4
3
1
/
5
3
3
L
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
754
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/135
Artikel 10.2 första stycket
Artikel 32.2 första stycket
Artikel 40.2
Artikel 145.2
Artikel 10.2 andra stycket
Artikel 32.2 andra stycket
Artikel 145.3
Artikel 10.3
Artikel 32.3
Artikel 40.3
Artikel 146.1 och 2
Artikel 10.4
Artikel 32.4
Artikel 40.4
Artikel 146.3
Artikel 10.5
Artikel 32.5
Artikel 40.5
Artikel 146.3 andra stycket
Artikel 10.6
Artikel 32.6
Artikel 40.6
Artikel 145.4
Artikel 11
Artikel 33
—
Artikel 12
Artikel 56
Artikel 9
Artikel 13
Artikel
25 andra
stycket
Artikel 12a
Artikel 9a
Artiklarna 14 och 60.2
Artikel 26
Artikel 13.1 och 13.2 första stycket
Artikel 9.1 och 9.2 första stycket
Artikel 10.1 första meningen och 10.2 första stycket
Artikel 15.1 första och andra stycket
Artikel 30.1, 30.2 första stycket
Artikel 13.2 andra stycket
Artikel 9.2 andra stycket
Artikel 30.2 andra stycket
Artikel 10.1, andra
och tredje
meningen
Artikel 15.1, andra stycket
Artikel 30.3
Artikel 13.2 tredje stycket
Artikel 10.2 andra stycket
Artikel
60. 3
Artikel 32.1
Artikel
13. 3
Artikel 9.3
Artikel 10.3
Artikel 15.4
—
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
755
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel 14
Artikel 10
Artikel 11
Artikel 16
Artikel 33
Artiklarna 15.1, 15.2 och 15.3, andra stycket
Artikel 17
Artikel 20.1-20.3 och 20.4 andra stycket
Artikel 32.1 och 32.3
Artiklarna 76-86
Artikel 15.3 första stycket
Artikel 20.4 första stycket
Artikel 32.2
Artiklarna 134.2 och 173
Artikel 15a
Artikel 18
Artikel 33
—
Artikel 16
Artikel 27
Artiklarna 35, 36, 60.8
Artiklarna 87-99
Artikel 16a
Artikel 28
Artiklarna 37-39, 60.9
Artikel 100-127
Artikel 17.1
Artikel 29.1
Artikel 40.1
Artiklarna 128, 129.1 a-c och 127.2
Artikel 17.2
Artikel 29.2
Artikel 40.2
Artikel
129.1 d
Artikel 17a
Artikel 30
Artikel 41
—
Artikel 17b
Artiklarna 28 och 28 a
Artikel 60.10
—
Artikel 18
Artikel 31
—
Artikel 14
Artikel 11
Artikel 16
Artikel 33
Artikel 19.2
Artikel 11.2
Artikel 13.2
Artikel 17.2
Artikel 35
Artikel 19.3 första stycket och andra
stycket
leden
a och b
Artikel 10
Artikel 11.3 första stycket och andra stycket leden a och b
Artikel 13.3 första stycket och andra stycket leden a och b
Artikel 17.3 och 17.4 första stycket leden a och b
Artikel 34.1-34.3 och 34.5-34.7
V
S
6
3
1
/
5
3
3
L
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
756
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/137
Artikel 19.3 andra stycket led c
Artikel 10
Artikel 11.3 andra stycket led c
Artikel 13.3 andra stycket led c
Artikel 17.4 första stycket led c
Artikel 34.8
Artikel 19.3 tredje stycket
Artikel 10
Artikel 11.3 tredje stycket
Artikel 13.3 tredje stycket
Artikel 17.4 andra stycket
Artikel
35.2 b
Artikel 20.1
Artikel 37.1
Artikel 42.1
Artikel 137
Artikel 20.2 första stycket
Artikel 13.2 första stycket
Artikel 37.2 första stycket
Artikel 42.2 första stycket
—
Artikel 20.2 andra stycket
Artikel 13.2 andra stycket
Artikel 37.2 andra stycket
Artikel 42.2 andra stycket
Artikel 138.5
Artikel 20.3 första stycket
Artikel 13.3 första stycket
Artikel 37.3 första stycket
Artikel 42.3 första stycket
—
Artikel 20.3 andra stycket
Artikel 13.3 andra stycket
Artikel 37.3 andra stycket
Artikel 42.3 andra stycket
Artikel 139.3
Artikel 20.4
Artikel 13.4
—
Artikel 20.5
Artikel 13.2
Artikel 37.2 andra
och femte
stycket
Artikel 42.2 andra
och fjärde
stycket
Artikel 138.5
Artikel 20a.1 första stycket första meningen
Artikel 38.1 första meningen
Artikel 43.1
Artiklarna 138.2 och 139.2
Artikel 20a.1 första stycket andra meningen leden a-e
Artikel 38.1 andra meningen leden a-e
Artikel 43.2 leden a-e
Artikel 142.1
Artikel 20a.2
Artikel 38.2
Artikel 141
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
757
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel 20a.3
Artikel 38.3
Artikel 43.4
Artikel 140.2
Artikel 20a.4
Artikel 38.4
Artikel 43.5
—
Artikel 20a.5
Artikel 38.5
Artikel 43.6
Artikel 142.2
Artikel 21
Artikel 11.1
—
Artikel 22.1 första stycket
led
a, b
och
d
Artikel 14
Artikel 39.1 första stycket led a,
b
och d
Artikel 44.1 första stycket led a, b
och d
Artikel
144.1
a, b
och c
Artikel 22.1 andra stycket första meningen
Artikel 39.1 andra stycket första meningen
Artikel 44.1 andra stycket
Artikel 144.2 första stycket
Artikel 22.1 andra stycket andra meningen
Artikel 39.1 andra stycket andra meningen
Artikel 144.2 andra stycket
Artikel 22.2
Artikel 39.2
Artikel 44.2
Artikel 144.3
Artikel 23.1
Artikel 51.1
Artikel 162.1
Artikel
23.2 a-g
Artikel 51.2
Artikel
162.2 a-f
och h
Artikel
23.2 h
Artikel
162.2
g
Artikel
24 första
stycket första meningen
Artikel 54 första stycket första meningen
Artikel 163 första meningen
Artikel
24 första
stycket andra meningen till tredje stycket
Artikel 54 första stycket andra meningen till tredje stycket
—
Artikel 25
Artikel 55
Artikel 166
V
S
8
3
1
/
5
3
3
L
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
758
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/139
Artikel 26
Artikel 56
Artikel 167
Artikel
27 första
stycket
Artikel 52.2 första stycket
Artikel 168 första stycket
Artikel
27 andra
stycket
Artikel 52.2 andra stycket
Artikel 168 andra stycket
Artikel 28
Artikel 52.3
Artikel 170
Artikel 28a
Artikel 53
Artikel 53
Artikel 164
Artikel 29
Artikel 57
Artikel 171
Artikel 29a
Artikel 58
Artikel 174 första till tredje stycket
Artikel 29b.1 och 29b.2
Artikel 59.1 och 59.2
Artikel 52.1 och 52.2
Artikel 177.1 och 177.2
Artikel 29b.3-29b.6
Artikel 59.3-59.6
Artikel 52.3 och 52.4
—
Artikel 30.1 och 30.2 a
—
Artikel
30.2 b
Artikel 305.1
Artikel 30.4
Artikel 305.2
Artikel 30.5
Artikel 305.4
Artikel 31
—
Artikel 32
—
Artikel 33
Artikel 28
Artikel 62
Artikel 54.2
Artikel 298.2 och 298.3
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
759
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel 34
Artikel 9
Artikel 29
Artikel 11.5
Artikel 6.5 fjärde stycket
Artikel 6
—
Artikel 35
Artikel 10
Artikel 10
Artikel 32
Artikel 57.1
Artikel 11.1-11.3
Artikel 31.1 och 31.2
Artikel 69.1–69.4
Artikel 64.1
Artikel 7.1
Artikel 309.1
Artikel 36
Artikel 11
Artikel 11
Artikel 33
Artikel 57.2
Artikel 11.4
Artik
el 31.3
Artikel 70
Artikel 64.2
Artikel 7.2
Artikel 309.2
Artikel 37
Artikel 34
—
Artikel 38
Artikel 12
Artikel 12
Artikel 35
Artikel 58
Artikel 13
Artikel 33
Artikel 74
Artikel 66
Artikel 9
Artikel 312
Bilaga
del A
Artikel 15.2 andra stycket och Bilaga
I del A
Bilaga delarna A och B
Bilaga
I del A
och B
Bilaga
del C
Artikel 16
Bilaga
del D
—
Artikel 1.1 första stycket
Artikel 190.1
Artikel 1.2 andra stycket
Artikel 190.2
Artikel 1.2
—
Artikel 2.1
Artikel 190.1
Artikel 2.2
Artikel 190.3
Artikel 3
Artikel 191
Artikel 4.1
Artikel 192 första och andra stycket
Artikel 4.2
—
Artikel 5
Artikel 193
V
S
0
4
1
/
5
3
3
L
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
760
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/141
Artikel 6
Artikel 195
Artikel 7
Artikel 194
Artikel 8
Artikel 196
Artikel 1
—
Artikel 2
Artikel 198
Artikel 3.1
Artikel 199
Artikel 3.2 första stycket första meningen
Artikel 200.1 första stycket
Artikel
3.2 a–c
Artikel 200.2-200.4
Artikel 3.3
Artikel 200.1 andra stycket
Artikel 4
Artikel 201
Artikel 5
Artikel 202
Artikel 6
Artikel 203
Artikel 7
Artikel 204
Artikel 8
Artikel 205
Artikel 9
Artikel 16.2
Artikel 1
—
Artikel
2 a,
2 b
och
2
e
—
Artikel
2 c
Artikel 1.1 c
Artikel
2.1 e
—
Artikel
2 d
Artikel 13.13
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
761
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel
2 f
Artikel
1 e
Artikel 1.1 h
—
Artikel 3
Artikel 1 b andra meningen
Artikel 145.1 andra stycket
Artikel 4
Artikel 187
Artikel 6
—
Artikel
7.1 a–e
—
Artikel
7.1 f
Artikel 27
—
Artikel
7.1 g-7.3
—
Artikel 8.1 och 8.2
Artikel 177.1 och 177.2
Artikel 8.3
—
Artikel
8.4 a
och 8.4 c
Artikel 30.1
—
Artikel
8.4 d
Artikel 179.3
Artikel 8.5
Artikel 179.4
Artikel 12
—
Artikel 12a.1–12a.3
Artikel 150
V
S
2
4
1
/
5
3
3
L
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
762
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/143
Artikel 12a.4 första stycket
Artikel 151
Artikel 12a.4 andra
till sjätte
stycket
Artikel 152
Artikel 14
Artikel 34
Artikel 41
Artikel 147
Artikel 16.1 första och andra stycket
Artikel 35
Artikel 42
Artikel 148.1
Artikel 16.1 tredje stycket
Artikel 35
Artikel 148.2
Artikel 17
Artikel 36
Artikel 43
Artikel 149
Artikel 26
—
Artikel 27
—
Artikel 31
Artikel 299
Artikel 31
Artikel 68.2
Artikel 300
Bilaga I
Artikel 23
Bilaga II
—
Bilaga
2 A
—
Bilaga
2 B
—
Artiklarna
5, 9,
10 och 11
—
Artikel
1 a
Artikel
1 a
Artikel 2 a
Artikel 1.1 a
Artikel 13.1
Artikel
1 b
Artikel 1.1 b
Artikel
2.1 d
Artikel 13.11
Artikel
1 c
Artikel 2 e
Artikel 1.1 e
Artikel
2.1 f
Artikel
1.3.8 a
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
763
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel
1 d
Artikel 1.1 f
Artikel
2.1
g
—
Artikel
1 f
Artikel 1.1 i
Artikel
2.1 i
Artikel 13.18
Artikel
1
g
Artikel 1.1 j
Artikel
2.1 j
Artiklarna 13.21, 24.2 och artikel
63
Artikel
1 h
Artikel
1 d
Artikel 1.1 k
Artikel
2.1 k
Artikel 13.15
Artikel
1 i
Artikel
1 e
Artikel 1.1 l
Artikel
2.1 l
Artikel 13.16
Artikel
1 j
Artikel 1.1 m
Artikel 13.22
Artikel
1 k
Artikel
1 k
Artikel 2 h
Artikel 1.1 n
Artikel
2.1 m
Artikel 13.10
Artikel
1 l
Artikel 1.1 r
Artikel
2.1 n
Artikel 13.17
Artikel
1
l a
Artikel
1 f
Artikel 1.1 r i
Artikel 2.1
n i
Artikel 13.20
Artikel
1
l b
Artikel 1.1 r ii
Artikel 2.1
n ii
Artikel 13.18
Artikel 3
Artikel 188
Artikel 8
Artikel 12
Artikel 24.1
Artikel 12.2
Artikel 14.1
Artikel 18
Artikel 39.1
Artikel 12.3-12.6
Artikel 14.2-14.5
Artikel 39.2-6
V
S
4
4
1
/
5
3
3
L
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
764
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/145
Artikel 15.1 och 15.2
Artikel 15.1 och 15.2
Artikel 19.1
Artikel 57
Artikel 15.3
Artikel 15.3
Artikel 22
Artikel 61
Artikel 15.4
Artikel 15.4
Artikel 23
Artikel 62
Artikel 15a
Artikel 15a
Artikel 19.2-19.8
Artikel 58.1-58.7
Artikel 15b
Artikel 15b
Artikel 19a
Artikel 59
Artikel 15c
Artikel 15c
Artikel 20
Artikel 60
Artikel 16.1
Artikel 16.1
Artikel 24
Artikel 64
Artikel 16.2
Artikel 16.2
Artikel 25
Artikel 65
Artikel 16.3
Artikel 16.3
Artikel 26
Artikel 66
Artikel 16.4
Artikel 16.4
Artikel 27
Artikel 67
Artikel 16.5
Artikel 16.5
Artikel 28.1
Artikel 68.1
Artikel 16.5b första
till fjärde
stycket
Artikel 16.7 första
till fjärde
stycket
Artikel 28.3 första till fjärde stycket
Artikel 68.3
Artikel 165b femte stycket
Artikel 16.7 femte stycket
Artikel 28.3 femte stycket
Artikel 68.4
Artikel 16.3
Artikel 66
Artikel
16.5 c
Artikel 16.8
Artikel 29
Artikel 70
Artikel
16.5 a
Artikel 16.6
Artikel 28.2
Artikel 68.2
Artikel
16a.1 a
Artikel 17.1 a
Artikel 31.1 första stycket
Artikel 72.1 a–72.1 c
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
765
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel
16a.1 b
Artikel 17.1 b
Artikel 31.1 andra stycket
Artikel 72.1 andra stycket
Artikel 16a.2
Artikel 17.2
Artikel 31.2
Artikel 72.2
Artikel 20
Artikel 22
—
Artikel 21
Artikel 23
Artikel 34.1-34.3
—
Artikel 22
Artikel 24
Artikel 34.4
—
Artikel 25
—
Artikel 28
Artikel 33
Artikel 180
Artikel 29
Artikel 181.1 och 179.3
Artikel 30.2
Artikel 181.2
Artikel 31
Artikel 183
Artikel 38
Artikel 44
Artikel 153
Artikel 39.2 och 39.3
Artikel 45
Artikel 154
Artikel 40.2
Artikel 46.1
Artikel 155.8
Artikel 40.3
Artikel 46.2
Artikel 155.1
Artikel 40.4, 40.6-40.8 och 40.10
Artikel 46.3, 46.5-46.7 och 46.9
Artikel 155.2, 155.4-155.6 och 155.9
Artikel 40.5
Artikel 46.4
Artikel 155.3
Artikel 40.9
Artikel 46.8
Artikel 155.7
Artikel 41
Artikel 47
Artikel 156
Artikel 42.2
Artikel 48
Artikel 160
Artikel 43.2 och 43.3
Artikel 184
V
S
6
4
1
/
5
3
3
L
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
766
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/147
Artikel 44.2
Artikel 49
Artikel 159 och bilaga
V
Artikel 45.2
Artikel 189
Artikel 46.2 första
till tredje
stycket
Artikel 50.1 första och tredje stycket artikel 50.2
Artikel 157
Artiklarna 47-50
—
Artikel 51
Artikel 64
Artikel 56
—
Artikel
51 sista
strecksatsen
Artikel 1.4
Artikel 58.8
Artikel 52
—
Artikel 54
Artikel 206
Artikel 55
Artikel 207
Artiklarna 24 och 26
—
Artiklarna 12.1, 19, 33, 37, 39.1 40.1, 42.1, 43.1, 44.1, 45.1, 46.1
—
Artikel
1 b
Artikel 13.3
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
767
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel
1 c
Artikel 1.1 s
Artikel
2.1 c
Artikel 13.4
Artikel
1
g
Artikel
212.1 a
Artikel
1 h
Artikel
212.1 b
Artikel
1 i
Artikel
59.2 a i
Artikel
210.1 f
Artikel
1 j
Artikel
59.2 a j
Artikel
210.1 f
Artikel
1 l
Artikel
59.2 b
Artikel 13.6
Artikel 2
Artikel 59.3
Artikel 214.1
Artikel 3
Artikel 59.3
Artikel 214.1 och 214.2 första och andra
stycket
Artikel 4
Artikel 59.3
Artikel 247.1
Artikel 5.1
Artikel 59.4
Artikel 246
Artikel 5.2
Artikel 254.1
Artikel 6
Artikel 59.5
Artiklarna 254.2, 255.1 och 255.2
Artikel 7
Artikel 59.5
Artiklarna 249.1, 252, 253
V
S
8
4
1
/
5
3
3
L
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
768
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/149
Artikel 8
Artikel 59.5
Artiklarna 245, 246, 258.1
Artikel 9
Artikel 59.6
Artiklarna 218, 219, 258.1
Artikel 10
Artikel 59.7
Artiklarna 218, 219, 258.1, 260-263
Artikel 10a
Artikel 59.8
Artikel 264
Artikel 10b
Artikel 257
Artikel 12
Artikel 32
Artikel 73
Artikel 65
Artikel 8.1
Artikel 311
Bilaga I
Artikel 59.9 och bilaga
II
Artiklarna 213-215 och 218-246
Bilaga II
Artikel 59.9 och bilaga
II
Artiklarna 215-217, 220-243
Artikel 1.2
Artikel 267
Artikel 2 b
Artikel
268.1 b
Artikel 2 c
Artikel
268.1 c
Artikel 2 d
Artikel
268.1 d
Artikel 2 f
Artikel
2.1 h
Artikel 13.9
Artikel
2
g
Artikel
268.1 a
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
769
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel 2 i
Artikel
268.1 e
Artikel 2 j
Artikel
268.1 f
Artikel 2 k
Artikel
268.1
g
Artikel 3
—
Artikel 4
Artikel 269
Artikel 5
Artikel 270
Artikel 6
Artikel 271
Artikel 7
Artikel 272
Artikel 8
Artikel 273
Artikel 9
Artikel 274
Artikel 10
Artikel 275
Artikel 11
Artikel 277
Artikel 12
Artikel 278
Artikel 13
Artikel 279
Artikel 14
Artikel 280
Artikel 15
Artikel 281
Artikel 16
Artikel 282
Artikel 17
Artikel 283
Artikel 18
Artikel 284
Artikel 19
Artikel 285
Artikel 20
Artikel 286
Artikel 21
Artikel 287
Artikel 22
Artikel 288
Artikel 23
Artikel 289
Artikel 24
Artikel 290
Artikel 25
Artikel 291
Artikel 26
Artikel 292
V
S
0
5
1
/
5
3
3
L
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
770
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/151
Artikel 27
Artikel 293
Artikel 28
Artikel 294
Artikel 29
Artikel 295
Artikel 30.1
Artikel 268.2
Artikel 30.2
Artikel 296
Bilaga
Artikel 276
Artikel 1.1 d
—
Artikel
1.1
g
Artikel 13.14
Artikel 1.1 q
—
Artikel 1.2
Artikel 2.3
—
Artikel 2.1
Artikel 2.3
Artikel
3.2, 3.3
och 3.8
Artikel 9
Artikel 3.5 och 3.7
Artikel 10
Artikel 3.6
—
Artikel 5.2 andra
och tredje
stycket
Artikel 15.2 tredje stycket och 15.3 andra stycket
Artikel 6.5 första och andra stycket
Artikel 21.1
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
771
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel 7 e
Artikel
23.2 f
Artikel 8
Artikel 12
Artikel 24.1
Artikel 12
Artikel 208
Artikel 16.9
Artikel 30
Artikel 69
Artikel 18.1–18.6
Artikel 73
Artikel 18.7
—
Artikel 19.1 första stycket första strecksatsen
Artikel 74.1
Artikel 19.1 andra stycket andra strecksatsen
Artikel 74.3 andra stycket
Artikel 19.1 andra stycket, 19.2 och 19.3
Artikel 74.4-74.7
Artikel 21
Artikel 209
Artikel 25
—
Artikel 26
—
Artikel 32
—
Artikel 34
Artikel 182
Artikel 35
Artikel 186
Artikel 36.1
Artikel 185.1
Artikel 36.2
Artikel 185.4 första meningen
Bilaga III
a
Artikel 185.6
V
S
2
5
1
/
5
3
3
L
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
772
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/153
Artikel 36.3
Artikel 185.7
Artikel 41
Artikel 147
Artikel 42.1-42.3
Artikel 148.1, 148.3 och 148.4
Artikel 43
Artikel 149
Artikel 45
—
Artikel 48
Artikel 160
Artikel 49
Artikel 159
Artikel 51.2 a-g
Artikel
162.2 a-e,
160.2
g
och
h
Artikel 51.3 och 51.4
Artikel 163
Artikel 52.1
Artikel 169
Artikel 55.1 och 55.2
Artikel 166.1 och 166.2
Artikel 56
Artikel 167
Artikel 59.1 och 59.2
Artikel 52.1 och 52.2
Artikel 177.1 och 177.2
Artikel 59.3 och 59.6
Artikel 52.3 och 52.4
—
Artikel 60.1
Artikel 305.2 andra
och tredje
stycket
Artikel 60.2
Artikel 305.3
Artikel 31
Artikel 61
Artikel 243
Artikel 65
Artikel 55
Artikel 301.1 och 301.3
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
SOU 2011:68
Bilaga 2
773
773
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel 66
Artikel 308
Artikel 67
Artikel 53
Artikel 297
Artikel 68.1
—
Artikel 71
—
Artikel 72
Artikel 310
Bilaga I
Bilaga II
Bilaga III
Artikel
185.2 a-c,
185.3 och 185.5 första stycket
Bilaga IV
—
Bilaga V
Bilaga VI
Bilaga VI
Bilaga VII
Artikel
1.2 d
Artikel 11
Artikel
2.1 a
Artikel 13.7
Artikel
2.1 b
—
Artikel
2.1 h
Artikel 13.9
Artikel
2.1 o
Artikel 13.25
Artikel
2.1 p
Artikel 13.26
Artikel
2.1 q
Artikel 210.3
Artikel 2.2
—
V
S
4
5
1
/
5
3
3
L
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
Bilaga 2
SOU 2011:68
774
774
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/155
Artikel 4.2
Artikel 15.5
Artikel 5.1 första och andra stycket
Artikel 17.1 och 17.2, bilaga III
C
Artikel 9.1
Artikel 21.4
Artikel
11.1 b
Artikel
23.1 b
Artikel 15.3
Artikel 32.2
Artikel 21
—
Artikel 45
—
Artikel 46
Artikel 211.1 och 211.2
Artikel 47
Artikel 158
Artikel 48
Artikel 161
Artikel 50
Artikel 175
Artikel 51
Artikel 176
Artikel 54.1
Artikel 298.1
Artikel 61
Artikel 308
Artikel 62
Artikel 12
Artikel 63
Artikel 307
Artiklarna 57, 58,
59 och 60,
bilaga II
—
Artiklarna 1.4, 2.4 och 4.6
Artikel 58.8
Artikel 8.2
Artikel 312
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
Betänkande av Solvens II-utredningen
Stockholm 2011
Rörelsereglering för försäkring och tjänstepension
Del 2
SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.
Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Orderfax: 08-598 191 91 Ordertel: 08-598 191 90 E-post: order.fritzes@nj.se Internet: www.fritzes.se
Svara på remiss. Hur och varför. Statsrådsberedningen (SB PM 2003:2, reviderad 2009-05-02)
– En liten broschyr som underlättar arbetet för den som ska svara på remiss. Broschyren är gratis och kan laddas ner eller beställas på http://www.regeringen.se/remiss
Textbearbetning och layout har utförts av Regeringskansliet, FA/kommittéservice.
Omslag: Viktor Andersson – Grafikeriet.
Tryckt av Elanders Sverige AB. Stockholm 2011
ISBN 978-91-38-23637-6 ISSN 0375-250X
Innehåll del 2
25 Författningsförslag........................................................ 9
25.1 Förslag till lag (2012:000) om tjänstepensionsrörelse ............. 9 25.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. .................................. 129
25.3 Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979) .............................................................................. 131 25.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:436) om näringsförbud ......................................................................... 132
25.5 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)........ 135 25.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda........................ 136
25.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.................................................................... 137 25.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel....................................... 139
25.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:687) om särskild löneskatt på pensionskostnader .............................. 142 25.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal................................ 145
25.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag...................................... 146 25.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion......................................................... 149
3
Innehåll SOU 2011:68
25.13 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensions- instituts verksamhet i Sverige ...............................................150 25.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:710) med vissa bestämmelser om Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet...................................................166
25.15 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument..................................170 25.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:890) om försäkringsverksamhet under krig eller krigsfara m.m. ......171
25.17 Förslag till lag om ändring i bokföringslagen (1999:1078)............................................................................172 25.18 Förslag till ag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)............................................................................173
25.19 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag ................................182 25.20 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål..................................186
25.21 Förslag till lag om ändring i lagen (2004:575) om europabolag............................................................................187 25.22 Förslag till lag om ändring i försäkringsavtalslagen (2005:104)..............................................................................193
25.23 Förslag till lag om ändring i lagen (2005:405) om försäkringsförmedling...........................................................195 25.24 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551)..............................................................................200
25.25 Förslag till lag om ändring i lagen (2006:595) om europakooperativ...................................................................201 25.26 Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden........................................................208
4
Innehåll
25.27 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)..................................................... 212 25.28 Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043)............................................................................ 213
25.29 Förslag till lag om ändring i lagen (2010:2044) om införande av försäkringsrörelselagen ................................... 331
26 Författningskommentar ............................................. 333
26.1 Förslaget till lag (2012:000) om tjänstepensionsrörelse...... 333
26.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. .................................. 356 26.3 Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979) .............................................................................. 356
26.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:436) om näringsförbud ......................................................................... 356 26.5 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)..... 356
26.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda........................ 356 26.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.................................................................... 357
26.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:661) om avkastningsskatt ..................................................................... 357 26.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:687) om särskild löneskatt på pensionskostnader .............................. 357
26.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal................................ 357 26.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag...................................... 357
26.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion......................................................... 357
5
Innehåll SOU 2011:68
26.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige...............................................358 26.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:710) med vissa bestämmelser om Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet...................................................358
26.15 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument..................................358 26.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:890) om försäkringsverksamhet under krig eller krigsfara m.m. ......358
26.17 Förslaget till lag om ändring i bokföringslagen (1999:1078)............................................................................358 26.18 Förslaget till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)............................................................................358
26.19 Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag............................359 26.20 Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål..................................359
26.21 Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:575) om europabolag............................................................................359 26.22 Förslaget till lag om ändring i försäkringsavtalslagen (2005:104)..............................................................................359
26.23 Förslaget till lag om ändring i lagen (2005:405) om försäkringsförmedling...........................................................359 26.24 Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551)..............................................................................359
26.25 Förslaget till lag om ändring i lagen (2006:595) om europakooperativ...................................................................359 26.26 Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden........................................................360
6
Innehåll
7
26.27 Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)..................................................... 360 26.28 Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043)............................................................................ 360
26.29 Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:2044) om ikraftträdande av försäkringsrörelselagen............................ 435
25 Författningsförslag
25.1 Förslag till lag ( 2012:000 ) om tjänstepensionsrörelse
1 kap. Inledande bestämmelser
Lagens tillämpningsområde
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om tjänstepensionsrörelse som drivs av svenska tjänstepensionsföretag.
Bestämmelserna i denna lag ska tillämpas proportionellt i förhållande till arten, omfattningen och komplexiteten av riskerna i varje försäkringsföretags verksamhet.
2 § Lagen gäller inte
1. verksamhet som drivs av försäkringsföretag enligt försäkringsrörelselagen (2010:2043), eller
2. verksamhet som regleras i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse.
3 § För utländska tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige gäller lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige.
Tjänstepensionsrörelse
4 § Med tjänstepensionsrörelse avses tillhandahållande av tjänstepensionspensionsförmåner genom medelsförvaltning och utbetalning, när sådan verksamhet bedrivs av ett företag som
9
Författningsförslag SOU 2011:68
1. är skilt från det företag som har gjort pensionsutfästelsen, och
2. står för åtagandet att täcka risker kopplade till dödsfall, lång levnad, invaliditet, upphörande av anställning eller medellöshet.
Tjänstepensionsförmån
5 § Med tjänstepensionsförmån avses pensionsförmåner som har samband med yrkesutövning och som grundas på överenskommelse om pensionsförmåner mellan arbetsgivare och arbetstagare eller deras respektive företrädare, och där mottagaren av utbetalningar är arbetstagare, tidigare arbetstagare eller efterlevande till arbetstagare eller tidigare arbetstagare.
Tjänstepensionsförmån utgörs av livförmån eller skadeförmån. Utbetalning av tjänstepensionsförmån kan ske genom livslånga utbetalningar, utbetalningar under viss tid eller utbetalning av ett engångsbelopp.
Livförmån och skadeförmån
6 § Med skadeförmån avses en sådan förmån som anges i 2 kap. 12 § första stycket. Med livförmån avses en sådan förmån som anges i 2 kap. 13 §.
Särskilt om tillämpningen av bestämmelserna om livförmåner
Tillämpning av bestämmelser om livförmåner på sjuk- och olycksfallsförmåner m.m.
7 § Bestämmelserna om livförmåner, med undantag för 7 kap. 12– 14 och 18 §§, får tillämpas på skadeförmåner som avses i 2 kap. 12 § första stycket klasserna 1 och 2 samt på avgångsbidragsförmåner.
Bestämmelserna om livförmåner, med undantag för 5 kap. 3– 6 §§ samt 7 kap. 12–14 och 18 §§, behöver inte tillämpas på sådana livförmåner som avses i 2 kap. 13 § klasserna I b och IV, om premien är beräknad och bestämd för längst fem år.
10
SOU 2011:68 Författningsförslag
Livränta och sjukränta
8 § Ersättning som betalas i form av livränta eller sjukränta utgör livförmån om ersättningen betalas från en livförmån, och skadeförmån om ersättningen betalas från en sakdeförmån. Om en sådan ränta har köpts i ett tjänstepensionsföretag som uteslutande eller så gott som uteslutande tillhandahåller livförmåner ska den dock i detta företag utgöra livförmån.
För sådan livränta eller sjukränta som tillhör skadeförmån gäller de särskilda bestämmelserna om livförmån i 5 kap. 4–8 §§ samt 10 kap. 16 och 17 §§.
Tjänstepensionsföretag
9 § Med tjänstepensionsföretag avses tjänstepensionsaktiebolag, ömsesidigt tjänstepensionsbolag och tjänstepensionsförening.
10 § Med livförmånsföretag avses tjänstepensionsföretag som uteslutande eller så gott som uteslutande driver tjänstepensionsrörelse avseende livförmåner. Andra tjänstepensionsföretag är skadeförmånsföretag.
Tjänstepensionstecknare och tjänstepensionsberättigad
11 § Med tjänstepensionstecknare avses den som har ingått ett avtal med ett tjänstepensionsföretag om tjänstepensionspensionsförmåner.
Med tjänstepensionsberättigad avses den som är berättigad till tjänstepensionsförmån enligt ett avtal om tjänstepensionspensionsförmåner.
Övriga definitioner
12 § I denna lag betyder
1. behörig myndighet: en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över ett utländskt tjänstepensionsinstitut,
2. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, och
3. tjänstepensionsholdingföretag: ett moderföretag som inte är ett tjänstepensionsföretag, ett utländskt tjänstepensionsinstitut
11
Författningsförslag SOU 2011:68
eller ett blandat finansiellt holdingföretag enligt 1 kap. 3 § 3 lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat och vars huvudsakliga verksamhet är att förvärva och förvalta andelar i dotterföretag som uteslutande eller huvudsakligen är tjänstepensionsföretag eller utländska tjänstepensionsinstitut.
Intresseföretag
13 § Om ett företag äger andelar i en juridisk person som inte är dotterföretag och utövar ett betydande inflytande över den juridiska personens driftmässiga och finansiella styrning och om ägandet utgör ett led i en varaktig förbindelse mellan företaget och den juridiska personen, är den juridiska personen intresseföretag till företaget.
Om ett företag innehar minst 20 procent av rösterna för samtliga andelar i en annan juridisk person, ska det anses ha sådant inflytande över och sådan förbindelse med denna som avses i första stycket, om inte annat framgår av omständigheterna. Detsamma gäller om företagets dotterföretag eller företaget tillsammans med ett eller flera dotterföretag eller flera dotterföretag tillsammans innehar minst 20 procent av rösterna för samtliga andelar i den juridiska personen.
I de fall som avses i första och andra styckena ska sådana rättigheter som tillkommer någon som handlar i eget namn men för en annan fysisk eller juridisk persons räkning anses tillkomma den personen.
Nära förbindelser
14 § Ett tjänstepensionsföretag och ett annat företag ska anses ha nära förbindelser, om
1. det ena företaget direkt eller indirekt genom dotterföretag äger minst 20 procent av kapitalet eller disponerar över minst 20 procent av samtliga röster i det andra företaget,
2. det ena företaget direkt eller indirekt utgör moderföretag till det andra eller det finns en annan likartad förbindelse mellan företagen, eller
12
SOU 2011:68 Författningsförslag
3. båda företagen är dotterföretag till eller har en likartad förbindelse med en och samma juridiska person eller står i ett motsvarande förhållande till en och samma fysiska person.
Nära förbindelser ska även ett tjänstepensionsföretag och en fysisk person anses ha, om
1. den fysiska personen
a) äger minst 20 procent av kapitalet i tjänstepensionsföretaget,
b) disponerar över minst 20 procent av samtliga röster i tjänstepensionsföretaget, eller
c) på annat sätt har sådant inflytande över tjänstepensionsföretaget att personens ställning motsvarar den som ett moderföretag har i förhållande till ett dotterföretag, eller
2. det finns en annan likartad förbindelse mellan denna person och tjänstepensionsföretaget.
Kvalificerat innehav
15 § Med ett kvalificerat innehav avses enligt denna lag ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget.
16 § Vid bedömningen av om ett innehav är kvalificerat enligt 15 § ska följande bestämmelser i 4 kap. lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument tillämpas:
– 2 § första stycket 1 om depåbevis, – 4 § första stycket, andra stycket 1–8, samt tredje och femte styckena, om beräkning av innehavet,
– 5 § andra stycket om beräkning av antalet aktier eller röstetal, – 12 § 1 och 2 om undantag för aktier som innehas för clearing och avveckling eller förvaltas för någon annans räkning,
– 13 § om aktier som ingår i handelslager, – 14 § om aktier som innehas av marknadsgaranter, samt – 16 och 17 §§ om undantag för vissa moderföretag. Vid bedömningen ska det också tillämpas föreskrifter – om aktier som innehas av marknadsgaranter, som har meddelats med stöd av 7 kap. 1 § 3 lagen om handel med finansiella instrument eller 23 kap. 15 § 1 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, och
– om undantag för vissa moderföretag, som har meddelats med
13
Författningsförslag SOU 2011:68
stöd av 7 kap. 1 § 4 lagen om handel med finansiella instrument.
Det som föreskrivs om aktier i de bestämmelser som ska
tillämpas enligt första och andra styckena ska också tillämpas för andra andelar i företag.
Aktier eller andelar som ett värdepappersinstitut eller ett kreditinstitut som driver finansieringsrörelse innehar till följd av verksamhet enligt 2 kap. 1 § 6 lagen om värdepappersmarknaden ska dock inte beaktas vid bedömningen, under förutsättning att
1. rösträtten inte utnyttjas eller används på annat sätt för att ingripa i emittentens förvaltning, samt
2. aktierna eller andelarna avyttras inom ett år från förvärvet. Det som föreskrivs i fjärde stycket ska också gälla för aktier eller andelar som innehas under motsvarande förutsättningar av ett utländskt värdepappersföretag eller av ett utländskt kreditinstitut som driver finansieringsrörelse.
Övergångsregler för vissa försäkringar
17 § För tjänstepensionsförmåner som ursprungligen har tecknats som försäkringar i ett försäkringsaktiebolag eller ett ömsesidigt försäkringsbolag före den 1 januari 2000 och där bolaget har omvandlats till ett tjänstepensionsbolag gäller kravet på skälighet enligt 7 kap. 4 § första stycket och 19 kap. 5 §försäkringsrörelselagen (1982:713) i deras lydelse före utgången av år 1999, om inte annat avtalas. Detsamma gäller om en sådan försäkring har förnyats efter utgången av år 1999.
18 § För tjänstepensionsförmåner som ursprungligen har tecknats som försäkringar i en understödsförening enligt lagen (1972:262) om understödsföreningar före den 1 april 2011 och där föreningen har omvandlats till en tjänstepensionsförening gäller kravet på skälighet enligt 11 § första stycket första meningen den lagen, om inte annat avtalas. Detsamma gäller om sådana försäkringar har förnyats efter den 1 april 2011.
14
SOU 2011:68 Författningsförslag
2 kap. Tillstånd för tjänstepensionsföretag
Tillståndsplikt
1 § Tjänstepensionsrörelse får drivas bara efter tillstånd. Tillstånd får ges ett aktiebolag, ett ömsesidigt tjänstepensionsbolag eller en tjänstepensionsförening.
Europabolag och europakooperativ
2 § I fråga om europabolag och europakooperativ som driver tjänstepensionsrörelse och som har ett sådant förvaltningssystem som avses i artiklarna 39–42 i rådets förordning (EG) nr 2157/2001 av den 8 oktober 2001 om stadga för europabolag eller artiklarna 37–41 i rådets förordning (EG) nr 1435/2003 av den 22 juli 2003 om stadga för europeiska kooperativa föreningar ska följande bestämmelser i denna lag om styrelsen eller dess ledamöter tillämpas på tillsynsorganet eller dess ledamöter: 2 kap. 4 § 4 om ledningsprövning, 4 kap. 7 § första stycket 1 om avtal med eller till förmån för
styrel-
seledamot,
10 kap. 48 § om tystnadsplikt, 11 kap. 8 § och 13 kap. 17 § om uppgifter inför styrelseval, 11 kap. 10 § och 13 kap. 11 § om jäv för styrelseledamot, 13 kap. 13 § om överskridande av befogenhet och behörighet, 14 kap. 13 § om rätt för Finansinspektionen att sammankalla styrelsen och närvara vid sådant sammanträde samt delta i överläggningarna, och 16 kap. 8 § om återkallelse av tillstånd.
Av 16 § andra stycket och 22 § lagen (2004:575) om europabolag samt 21 § andra stycket och 26 § lagen (2006:595) om europakooperativ framgår att de i första stycket angivna bestämmelserna om styrelsen eller dess ledamöter ska tillämpas också på ett europabolags eller ett europakooperativs lednings- eller förvaltningsorgan eller dess ledamöter.
Förhandsbesked
3 § Finansinspektionen ska, efter ansökan, lämna förhandsbesked om huruvida det krävs tillstånd för en planerad verksamhet.
15
Författningsförslag SOU 2011:68
Förutsättningar för tillstånd att driva tjänstepensionsrörelse
Förutsättningar för tillstånd
4 § Ett företag som avses i 1 § första stycket ska ges tillstånd att driva tjänstepensionsrörelse, om
1. bolagsordningen eller stadgarna stämmer överens med denna lag och andra författningar som reglerar ett företags bolagsordning eller stadgar samt i övrigt innehåller de särskilda bestämmelser som behövs med hänsyn till omfattningen och arten av den planerade verksamheten,
2. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven enligt bestämmelserna i denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet,
3. den som kommer att ha ett kvalificerat innehav i ett tjänstepensionsaktiebolag bedöms lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av försäkringsaktiebolaget.
4. de som avses ingå i styrelsen för företaget och vara verkställande direktör i det, eller dennes ställföreträdare, har de insikter och den erfarenhet som måste krävas av den som deltar i ledningen av ett tjänstepensionsföretag och även i övrigt är lämpliga för en sådan uppgift.
Vid bedömningen enligt första stycket 3 ska kriterierna i 15 kap. 5 § första stycket 1, 3 och 4 samt 6 § beaktas.
Nära förbindelser
5 § Om företaget har eller kan förväntas komma att få nära förbindelser med någon annan, får tillstånd ges bara om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av företaget.
Tillstånds varaktighet
Tidsperiod
6 § Tillstånd enligt 4 § ges tills vidare eller, om särskilda omständigheter ger anledning till detta, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det löpande räkenskapsårets slut.
16
SOU 2011:68 Författningsförslag
Vid förlängning av ett tillstånd som har getts ett tjänstepensionsföretag för bestämd tid samt vid ändring av ett meddelat tillstånd gäller 4 och 5 §§ i tillämpliga delar.
Beslut att ansöka om förlängning av tillstånd
7 § Beslut att ansöka om förlängning av ett tillstånd ska i ett tjänstepensionsaktiebolag och ett ömsesidigt tjänstepensionsbolag fattas av bolagsstämman och i en tjänstepensionsförening av föreningsstämman.
Prövning av bolagsordning m.m.
8 § Frågan om godkännande av bolagsordning eller stadgar för ett företag ska prövas i samband med att frågan om företaget ska få tillstånd att driva tjänstepensionsrörelse prövas.
Ett företags beslut om att anta bolagsordning eller stadgar får inte registreras innan bolagsordningen eller stadgarna har godkänts.
9 § Ett tjänstepensionsföretag som har beslutat att ändra sin bolagsordning eller sina stadgar ska ansöka om godkännande av ändringen. Ändringen ska godkännas om bolagsordningen eller stadgarna överensstämmer med denna lag och andra författningar som reglerar ett företags bolagsordning eller stadgar samt i övrigt innehåller de särskilda bestämmelser som behövs med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet.
Ett tjänstepensionsföretags beslut om ändring av bolagsordning eller stadgar får inte registreras innan det har godkänts.
Omvandling av tillstånd att bedriva försäkringsrörelse
10 § Ett försäkringsföretag får omvandla sitt tillstånd att bedriva försäkringsrörelse till ett tillstånd att bedriva tjänstepensionsrörelse enligt denna lag, om försäkringsföretaget uppfyller de förutsättningar för tillstånd som anges i 4 §.
Ärenden om omvandling prövas av Finansinspektionen. I samband med omvandling av tillstånd omvandlas
1. ett försäkringsaktiebolag till ett tjänstepensionsaktiebolag,
17
Författningsförslag SOU 2011:68
2. ett ömsesidigt försäkringsbolag till ett ömsesidigt tjänstepensionsbolag, och
3. en försäkringsförening till en tjänstepensionsförening. Om ett livförsäkringsaktiebolag som driver försäkringsrörelse utan villkor om vinstutdelning i bolagsordningen i samband med sådan omvandling som avses i tredje stycket ska införa villkor om vinstutdelning i bolagsordningen för tjänstepensionsaktiebolaget ska bestämmelserna i 13 kap.19–20 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043) tillämpas.
Om ett ömsesidigt livförsäkringsbolag ska ändra villkor om vinstutdelning i bolagsordningen i samband med sådan omvandling som avses i tredje stycket ska bestämmelserna i 14 kap. 40 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) tillämpas.
Kapitalbas när tjänstepensionsrörelse påbörjas
11 § Ett tjänstepensionsföretag ska när verksamheten påbörjas ha en kapitalbas som uppgår minst till garantibeloppet enligt 7 kap. 18 §.
Tillstånd för tjänstepensionsrörelse
12 § Tillstånd för tjänstepensionsrörelse som avser skadeförmån ska avse en eller flera av följande klasser eller risk som hänför sig till en sådan klass:
1. olycksfall, dock inte förmån som avses i 13 § klass IV,
2. sjukdom, dock inte försäkring som avses i 13 § klass IV, och
3. annan förmögenhetsskada Ett tjänstepensionsföretag får tillhandahålla förmåner som inte omfattas av företagets tillstånd, om förmånen är underordnad i förhållande till den förmån som omfattas av tillståndet.
13 § Tillstånd för tjänstepensionsrörelse som avser livförmån ska avse en eller flera av följande klasser:
– I. a) förmån där utbetalning av förmånen (engångsbelopp eller periodiska utbetalningar) är beroende av en persons eller flera personers liv, dock inte förmåner enligt klass III,
– I. b) förmån som meddelas som tillägg till försäkring enligt klass I a,
18
SOU 2011:68 Författningsförslag
– II. förmån som avses i klass I a som är anknuten till fonder vilka förvaltas av den som har rätt att driva fondverksamhet enligt lagen (2004:46) om investeringsfonder (fondanknuten förmån), och
– IV. sjukförmån och olycksfallsförmån som gäller för längre tid än fem år, under obestämd tid eller till dess den tjänstepensionsberättigade uppnått en viss ålder och som inte får sägas upp av tjänstepensionsföretaget eller får sägas upp bara under särskilda förhållanden som anges i avtalet om tillhandahållande av tjänstepensionsförmånen.
Prövningen av ansökan
14 § En ansökan om tillstånd att driva tjänstepensionsrörelse, liksom frågor om godkännande av bolagsordning eller stadgar enligt 8 eller 9 §, prövas av Finansinspektionen.
Ansökan om tillstånd
Aktiebolags ansökan före registrering
15 § Ett aktiebolag får ansöka om tillstånd att driva tjänstepensionsrörelse innan bolaget har registrerats i aktiebolags- eller europabolagsregistret.
Om ett aktiebolag har ansökt om tillstånd inom sex månader från stiftelseurkundens undertecknande, ska tidsfristen i 2 kap. 22 § aktiebolagslagen (2005:551) för när styrelsen ska anmäla bolaget för registrering räknas från tillståndsbeslutet.
Ett ömsesidigt tjänstepensionsbolag och en tjänstepensionsförening ska ansöka om tillstånd innan bolaget respektive föreningen har bildats.
Verksamhetsplan
16 § En ansökan om tillstånd att driva tjänstepensionsrörelse ska innehålla en plan för den tilltänkta verksamheten.
19
Författningsförslag SOU 2011:68
Bemyndiganden
17 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de krav som ska gälla för deltagande i ledningen av ett tjänstepensionsföretag enligt 4 § första stycket 3.
18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. de krav som ska gälla för deltagande i ledningen av ett tjänstepensionsföretag enligt 4 § första stycket 3,
2. de risker som hänför sig till varje tillståndsklass enligt 12 §, och
3. vad en verksamhetsplan enligt 15 § ska innehålla.
3 kap. Verksamhet över gränserna
Allmänna bestämmelser om sekundäretablering
1 § Ett tjänstepensionsföretag får upprätta en filial, agentur eller annat liknande driftställe (sekundäretablering) i ett annat land inom EES, om det inte finns skäl att ifrågasätta att
1. företagets organisation är ändamålsenlig,
2. företagets finansiella situation är tillfredsställande med hänsyn till den planerade verksamhetens art och omfattning, och
3. företrädaren för företaget har tillräcklig kompetens och erfarenhet och i övrigt är lämpad att leda verksamheten vid sekundäretableringen.
Underrättelse till Finansinspektionen om avsikt att inrätta en sekundäretablering
2 § Ett tjänstepensionsföretag som avser att upprätta en sådan sekundäretablering som avses i första stycket ska underrätta Finansinspektionen. Underrättelsen ska innehålla
1. uppgift om i vilket land sekundäretableringen ska upprättas,
2. en plan för den tilltänkta verksamheten, med angivande av sekundäretableringens organisation,
3. uppgift om sekundäretableringens adress, och
4. uppgift om vem som är företrädare för sekundäretableringen. Om förutsättningar för att inrätta en sekundäretablering inte finns
20
SOU 2011:68 Författningsförslag
3 § Om Finansinspektionen finner att förutsättningar för att upprätta en sekundäretablering inte föreligger, ska inspektionen meddela beslut om det inom tre månader från det att inspektionen tagit emot en underrättelse enligt andra stycket.
Underrättelse till Finansinspektionen om uppdrag att tillhandahålla tjänstepensionsförmåner från en sekundäretablering
4 § Varje gång ett tjänstepensionsföretag åtar sig ett uppdrag att från en sekundäretablering tillhandahålla tjänstepensionsförmån, ska företaget lämna en särskild underrättelse till Finansinspektionen. Underrättelsen ska innehålla
1. uppgift om den som i egenskap av arbetsgivare ska betala
premierna, och
2. uppgift om det huvudsakliga innehållet i de överenskommelser som ska ligga till grund för tjänstepensionsförmånerna.
Meddelande från Finansinspektionen till behörig myndighet
5 § Finansinspektionen ska, om förutsättningarna enligt 1 § första stycket är uppfyllda, inom tre månader från det att inspektionen har tagit emot en sådan underrättelse som avses i första stycket lämna meddelande om underrättelsen till den behöriga myndigheten i det land där sekundäretableringen är upprättad.
Underrättelse till tjänstepensionsföretaget om att meddelande lämnas
6 § Finansinspektionen ska samtidigt som den lämnar meddelandet enligt andra stycket underrätta understödsföreningen om att ett sådant meddelande lämnas.
Underrättelse till tjänstepensionsföretaget om utländska verksamhetsföreskrifter
7 § Om Finansinspektionen med anledning av ett sådant meddelande som avses i andra stycket får veta vilka verksamhetsföreskrifter som är tillämpliga i det land där sekundäretableringen är upprättad, ska inspektionen underrätta tjänstepensionsföretaget om det.
21
Författningsförslag SOU 2011:68
När verksamhet får påbörjas
8 § Verksamheten avseende tjänstepensionsförmåner får inledas efter det att tjänstepensionsföretaget tagit emot underrättelsen från Finansinspektionen, eller i varje fall två månader efter det att den behöriga myndigheten i det land där sekundäretableringen är upprättad tagit emot inspektionens meddelande enligt andra stycket.
Finansinspektionens beslut om drivande av verksamhet avseende tjänstepensionsförmåner
9 § Om Finansinspektionen finner att förutsättningar för att bedriva verksamheten avseende tjänstepensionsförmåner inte finns, ska inspektionen vägra att lämna meddelande enligt andra stycket. Beslut om detta ska fattas inom tre månader från det att en underrättelse enligt första stycket togs emot.
Allmänna bestämmelser om gränsöverskridande verksamhet
Underrättelse till Finansinspektionen om avsikt att driva gränsöverskridande verksamhet
10 § Varje gång ett tjänstepensionföretag åtar sig ett uppdrag att från Sverige tillhandahålla tjänstepensionsförmåner för åtaganden som ska fullgöras i ett annat land inom EES (gränsöverskridande verksamhet) ska företaget lämna en särskild underrättelse till Finansinspektionen. Underrättelsen ska innehålla uppgift om
1. den som i egenskap av arbetsgivare ska betala premierna, och
2. det huvudsakliga innehållet i de överenskommelser som ska ligga till grund för tjänstepensionsförmånerna.
Meddelande från Finansinspektionen till behörig myndighet
11 § Finansinspektionen ska, om de förutsättningar som anges i 1 § första stycket är uppfyllda, inom tre månader från det att inspektionen har tagit emot en sådan underrättelse som avses i första stycket lämna meddelande om underrättelsen till den behöriga myndigheten i det land där den gränsöverskridande verksamheten ska bedrivas.
22
SOU 2011:68 Författningsförslag
Underrättelse till tjänstepensionsföretaget om att meddelande lämnas
12 § Finansinspektionen ska samtidigt som den lämnar meddelandet enligt andra stycket underrätta tjänstepensionsföretaget om att meddelandet lämnas.
Underrättelse till tjänstepensionsföretaget om utländska verksamhetsföreskrifter
13 § Om Finansinspektionen med anledning av ett sådant meddelande som avses i andra stycket får veta vilka verksamhetsföreskrifter som är tillämpliga i det land där den gränsöverskridande verksamheten ska bedrivas, ska inspektionen underrätta tjänstepensionsföretaget om det.
När verksamheten får inledas
14 § Den gränsöverskridande verksamheten får inledas efter det att tjänstepensionsföretaget tagit emot underrättelsen från Finansinspektionen, eller i varje fall två månader efter det att den behöriga myndigheten i det land där den gränsöverskridande verksamheten ska bedrivas tagit emot inspektionens meddelande enligt andra stycket.
Om förutsättningar för att bedriva gränsöverskridande verksamhet inte finns
15 § Om Finansinspektionen finner att förutsättningar för att bedriva verksamheten avseende tjänstepensionsförmåner inte föreligger, ska inspektionen vägra att lämna meddelande enligt andra stycket. Beslut om detta ska fattas inom tre månader från det att en underrättelse enligt första stycket togs emot.
Underrättelse om ändrade förhållanden
16 § Om något av de förhållanden som angetts i en underrättelse enligt 2, 4 och 11 §§ ska ändras sedan verksamheten inletts, ska tjänstepensionsföretaget underrätta Finansinspektionen minst en månad innan ändringen genomförs.
23
Författningsförslag SOU 2011:68
Om Finansinspektionen finner att ändringen inte får göras, ska inspektionen meddela beslut om det inom en månad från det att underrättelsen kom in till inspektionen.
17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad den i 2 § andra stycket 2 angivna verksamhetsplanen i övrigt ska innehålla.
4 kap. Grundläggande bestämmelser om ett tjänstepensionsföretags rörelse
Stabilitet
1 § Tjänstepensionsrörelse ska drivas med en för rörelsens omfattning och art tillfredsställande soliditet, likviditet och kontroll över samtliga de risker som är förenade med rörelsen, så att åtagandena mot tjänstepensionstecknare och tjänstepensionsberättigade kan fullgöras.
Information
2 § Information till dem som erbjuds att teckna tjänstepensionsförmån, tjänstepensionstecknare och tjänstepensionsberättigade ska vara anpassad efter tjänstepensionsförmånens art, och tydligt visa förmånens villkor och värdeutveckling.
Informationen ska innehålla uppgifter om tjänstepensionsföretaget och dess rörelse samt om de överenskommelser som ligger till grund för tjänstepensionsförmånerna.
Informationen ska innehålla uppgifter både om de allmänna villkoren och om de särskilda villkoren för den aktuella tjänstepensionsförmånen.
God tjänstepensionsstandard
3 § Ett tjänstepensionsföretags rörelse ska drivas enligt god tjänstepensionsstandard.
24
SOU 2011:68 Författningsförslag
Tjänstepensionsfrämmande verksamhet
4 § Ett tjänstepensionsföretag får inte driva annan verksamhet än tjänstepensionsrörelse och sådan verksamhet som direkt föranleds av tjänstepensionsrörelsen.
Upplåning
5 § Ett tjänstepensionsföretag får ta upp eller ta över lån (upplåning) bara om det görs för att tillgodose tillfälliga likviditetsbehov eller för att uppfylla kraven på en tillräcklig kapitalbas i 7 kap.
Utöver första stycket krävs att den samlade upplåningen är av ringa betydelse med hänsyn till rörelsens omfattning och kapitalbasens storlek.
Om det finns särskilda skäl, får Finansinspektionen i ett enskilt fall besluta om undantag från kravet på att upplåningen ska vara av ringa betydelse.
Förbud mot att ställa säkerhet för tredje man
6 § Ett tjänstepensionsföretag får inte ställa säkerhet för tredje man.
Rörelse som avser livförmåner och rörelse som avser skadeförmåner i samma företag
7 § Rörelse som avser livförmåner får bara förenas med rörelse som avser skadeförmåner som avses i 2 kap. 12 § första stycket klasserna 1 och 2.
Rörelse som avser livförmåner och rörelse som avser skadeförmåner får dock drivas i samma företag, om sådan verksamhet samtidigt drevs vid tidpunkten för undertecknandet av avtalet om EES, den 2 maj 1992.
Rörelse som avser livförmåner och rörelse som avser skadeförmåner som drivs i samma företag ska hållas åtskilda hos företaget.
Avtal med en jävskrets om tjänster
8 § Ett tjänstepensionsföretag får inte ingå avtal om tjänster på andra villkor än sådana som företaget normalt tillämpar eller ingå
25
Författningsförslag SOU 2011:68
andra avtal på villkor som inte är affärsmässigt betingade med eller till förmån för
1. styrelseledamot eller verkställande direktör i tjänstepensionsföretaget eller i annat företag i samma koncern,
2. aktuarie eller anställd som innehar en ledande ställning inom företaget,
3. den som är gift eller sambo med eller är syskon eller släkting i rätt upp- eller nedstigande led till den som avses i 1 eller 2,
4. den som är besvågrad med den som avses i 1 eller 2 i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon, eller
5. en juridisk person i vilken sådan person som avses i 1–4 har ett väsentligt ekonomiskt intresse i egenskap av delägare. Finansinspektionen prövar om en anställd har en sådan ledande
ställning
som avses i första stycket 2.
9 § Tjänstepensionsföretagets styrelse ska behandla ärenden som avses i 7 § första stycket. Den ska vidare i en förteckning föra in uppgifter om de avtal som har träffats.
Förmåner med solidarisk ansvarighet
10 § Tjänstepensionsföretag får inte utan Finansinspektionens tillstånd meddela förmåner med solidarisk ansvarighet.
Förbud mot att förespegla framtida förmåner som saknar grund
11 § Tjänstepensionsföretag får inte förespegla framtida förmåner som saknar grund i det avtal som avses i 1 kap. 4 §.
Förbud mot avtal om nya förmåner vid likvidation eller
konkurs
12 § När ett tjänstepensionsföretag har gått i likvidation eller
försatts i konkurs, får det inte ingå nya avtal som avses i 1 kap. 4 §.
Ett tjänstepensionsföretag som har gått i likvidation får dock
meddela sådana huvudförmåner som föranleds av gällande det avtal som avses i 1 kap. 4 §.
26
SOU 2011:68 Författningsförslag
Sekretess m.m.
13 § En personuppgift som anger att en tjänstepensionstecknare har vidtagit dispositioner beträffande belopp som utfaller i framtiden till förmån för någon annan och som behandlas enligt personuppgiftslagen (1998:204) får inte lämnas ut till förmånstagaren.
14 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 14 § döms till böter eller fängelse i högst ett år.
15 § Uppgift om genetisk undersökning eller genetisk information som avser en enskild person får inte obehörigen röjas.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället för 11 och 12 §§ samt första stycket bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
Huvudkontor i Sverige
16 § Ett tjänstepensionsföretag ska ha sitt huvudkontor i Sverige.
Bemyndiganden
17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. vilka åtgärder som ett tjänstepensionsföretag ska vidta för att uppfyllade krav på soliditet, likviditet och riskhantering som avses i 1 §,
2. vilken information enligt 2 § som ett tjänstepensionsföretag ska lämna till dem som avser teckna tjänstepensionsförmån, tjänstepensionstecknare och tjänstepensionsberättigade, och
3. villkor för upplåning enligt 5 §.
5 kap. Försäkringstekniska avsättningar och bestämmande av premier
Försäkringstekniska avsättningars omfattning
1 § Ett tjänstepensionsföretags försäkringstekniska avsättningar ska motsvara belopp som krävs för att företaget vid varje tidpunkt
27
Författningsförslag SOU 2011:68
ska kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma med anledning av ingångna förmåner.
De försäkringstekniska avsättningarna ska motsvara företagets ansvarighet för
1. försäkringsfall, förvaltningskostnader och andra kostnader under resten av avtalsperioden för löpande skadeförmåner (ej intjänade premier och kvardröjande risker) respektive rörelse som avser livförmåner (livavsättning),
2. inträffade oreglerade försäkringsfall, kostnader för regleringen av dessa samt återbäring som förfallit till betalning men inte betalats ut (oreglerade skador),
3. sådan återbäring som är garanterad i nominella eller reala belopp (garanterad återbäring), och som inte omfattas av 1 eller 2,
4. sådan återbäring inom röresle som avser livförmåner som är villkorad av värdeförändringar på tillgångar eller av ett visst försäkringstekniskt resultat som tjänstepensionstecknare eller andra tjänstepensionsberättigade står risken för (villkorad återbäring), och
5. fondanknutna förmåner som tjänstepensionstecknare eller andra tjänstepensionsberättigade står placeringsrisken för (fondanknutna åtaganden där tjänstepensionstecknaren bär placeringsrisken).
Beräkning vid solidarisk ansvarighet
2 § Om flera tjänstepensionsföretag ansvarar solidariskt för en förmån, ska det vid beräkningen av det enskilda företagets försäkringstekniska avsättningar beaktas bara den del av förmånen som enligt avtal mellan företagen avser det företaget.
Beräkning av avsättning för ej intjänade premier och kvardröjande risker
3 § Avsättningen för ej intjänade premier ska beräknas så att den alltid motsvarar summan av avsättningarna för varje sådant förmåner.
Avsättningen för kvardröjande risker ska avse ett för tjänstepensionsföretaget beräknat tillägg som utöver avsättningen för ej intjänade premier behövs för att täcka framtida kostnader som har samband med ingångna avtal som avses i första stycket.
28
SOU 2011:68 Författningsförslag
En försäkringsmatematiskt vedertagen beräkningsmetod för kollektiv beräkning av avsättningarna enligt första och andra styckena får dock användas, om avsättningen beräknad enligt en sådan metod ger i stort sett samma resultat som om avsättningen hade beräknats för varje förmån.
Beräkning av livavsättning
4 § Livavsättningen ska beräknas så att den alltid motsvarar summan av avsättningarna för varje avtal som avses i 1 § 1, beräknad enligt 5 §. I avsättningen ska det tillägg inräknas som behövs för att täcka alla förluster på grund av att avtalen upphör i förtid.
En annan försäkringsmatematiskt vedertagen beräkningsmetod för kollektiv beräkning av avsättningarna får användas, om den ger i stort sett samma resultat som om avsättningen hade beräknats för varje förmån.
5 § Livavsättningen för ett livförmånsavtal utgörs av skillnaden mellan det förväntade kapitalvärdet av företagets framtida utgifter för avtalet och det förväntade kapitalvärdet av de premier företaget ytterligare kan ha att ta ut för avtalet (prospektiv beräkningsmetod).
En annan försäkringsmatematiskt vedertagen beräkningsmetod får användas, om avsättningen beräknad enligt en sådan metod inte blir lägre än om en prospektiv beräkningsmetod hade använts eller om den metoden inte är möjlig att tillämpa för avtalet.
6 § Beräkningen enligt 4 och 5 §§ ska grundas på antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntesats samt driftkostnader som görs på ett aktsamt sätt.
7 § Beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska göras minst en gång om året.
Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta om undantag från första stycket. Beräkningar ska dock alltid göras minst vart tredje år.
29
Författningsförslag SOU 2011:68
Beräkning av avsättning för oreglerade skador
8 § För varje anmält försäkringsfall ska en aktsam avsättning för oreglerade skador göras. För att beräkna den totala avsättningen för försäkringsfall får försäkringsmatematiskt vedertagna metoder användas, om de leder till en aktsam avsättning med beaktande av försäkringsfallens art.
Bestämmande av premier för tjänstepensionsförsäkringar
9 § Premier för tjänstepensionsförsäkringar ska bestämmas på grundval av sådana antaganden som avses i 6 §, om inte en avvikelse är försvarlig med hänsyn till företagets ekonomiska situation.
Aktuarie
10 § I ett tjänstepensionsföretag ska de försäkringstekniska utredningarna och beräkningarna utföras under överinseende av en eller flera aktuarier med den insikt och erfarenhet i dessa frågor som fordras med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet.
När en aktuarie har utsetts eller frånträtt sin befattning, ska styrelsen eller den verkställande direktören genast anmäla detta för registrering. En sådan anmälan får också göras av aktuarien.
Återköp och överföring
11 § Om en tjänstepensionsberättigad har rätt till återköp eller överföring enligt 11 kap. 5 § försäkringsavtalslagen (2005:104), ska tjänstepensionsföretaget se till att detta och de närmare villkoren för återköpet eller överföringen framgår av det avtal som avses i 1 kap. 4 §.
12 § Om en tjänstepensionsberättigad, som har rätt till återköp eller överföring enligt 11 kap. 5 § försäkringsavtalslagen (2005:104), vill flytta värdet av tjänstepensionsförmånen till ett annat tjänstepensionsföretag, ska det tjänstepensionsföretag från vilket värdet flyttas så snart som möjligt överföra värdet och de
30
SOU 2011:68 Författningsförslag
uppgifter om tjänstepensionsförmånen som behövs till det andra företaget.
Bemyndiganden
13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning enligt 1–6 och 8 §§, och
2. villkoren för behörighet att tjänstgöra som aktuarie enligt 10 § första stycket. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i ett enskilt fall besluta om undantag från villkoren om behörighet och från kravet på aktuarie.
6 kap. Skuldtäckning och placering av tillgångar m.m.
Skuldtäckning i tjänstepensionsrörelse
1 § Ett tjänstepensionsföretag ska ha tillgångar för skuldtäckning som minst uppgår till ett belopp som svarar mot
1. försäkringstekniska avsättningar för egen räkning, och
2. värdet av reservdeposition som en återförsäkringsgivare har ställt hos företaget.
Skuldtäckningstillgångarna ska placeras och värderas enligt 2– 19 §§.
2 § Med försäkringstekniska avsättningar för egen räkning avses de försäkringstekniska avsättningarna med avdrag för avgiven återförsäkring.
Om avgiven återförsäkring inte bidrar till att minska tjänstepensionsföretagets risktagande, får Finansinspektionen i ett enskilt fall besluta att avdrag inte får göras för sådan återförsäkring. Om den som har tagit emot återförsäkringen är auktoriserad i ett annat land inom EES, får avdrag inte vägras av skäl som har sin grund i bristande sundhet i återförsäkringsföretagets eller försäkringsföretagets finanser.
3 § För tillgångar som svarar mot försäkringstekniska avsättningar gäller, utöver de begränsningar som följer av 4 och 5, att de ska
31
Författningsförslag SOU 2011:68
placeras på det sätt som bäst gagnar de tjänstepensionsberättigades intressen och också i övrigt på ett aktsamt sätt.
Riskspridning m.m.
4 § De tillgångar som används för skuldtäckning ska placeras så att lämplig riskspridning uppnås. Tillgångarna ska, med beaktande av tjänstepensionsföretagets förmånsåtaganden och förändringar i tillgångarnas framtida värde och avkastning, placeras så att företagets betalningsberedskap är tillfredsställande och den förväntade avkastningen tillräcklig.
Användande av aktier och andelar i dotterföretag
5 § Aktier och andelar i dotterföretag får användas för skuldtäckning, om dotterföretaget
1. har till uppgift att direkt eller indirekt äga tillgångar som anges i 1 §,
2. är ett publikt tjänstepensionsaktiebolag,
3. är ett publikt försäkringsaktiebolag, bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag, värdepappersbolag eller fondbolag, eller
4. är ett utländskt företag av det slag som anges i 2 eller 3. Vid tillämpningen av 9–12 §§ ska de tillgångar som tillhör ett dotterföretag som anges i första stycket 1 behandlas som om
tillgångarna ägts direkt av tjänstepensionsföretaget.
För att aktier och andelar i dotterföretag, som har till uppgift att äga tillgångar i form av fastigheter, tomträtter och byggnader samt andelar i sådan egendom eller skuldförbindelser som fysiska personer och andra subjekt än de som anges i 1–7 svarar för och för vilka panträtt i fastighet elelr tomträtt har lämnats som säkerhet, ska få användas för skuldtäckning, ska byggnader som hör till fastigheter och tomträtter vara brandförsäkrade.
1. Svenska staten, en svensk kommun eller därmed jämförlig samfällighet.
2. Europeiska unionen eller utländska stater eller centralbanker.
3. Utländsk kommun eller därmed jämförlig utländsk samfällighet med befogenhet att kräva in offentlig uppbörd.
4. Internationella organisationer.
32
SOU 2011:68 Författningsförslag
5. Kreditinstitut eller ett värdepappersbolag med tillstånd enligt 2 kap. 2 § första stycket 2 och 8 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. Med kreditinstitut avses bank, kreditmarknadsföretag och Svenska skeppshypotekskassan.
6. Utländskt kreditinstitut.
7. Publikt aktiebolag eller ett motsvarande utländskt bolag. Panträtten som avses i tredje stycket ska ligga inom en viss andel av fastighetens eller tomträttens värde.
Begränsningar
6 § Av det belopp som ska skuldtäckas får en andel på högst
1. tio procent utgöras av aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier samt obligationer och andra skuldförbindelser, om värdepapperen eller skuldförbindelserna inte är föremål för handel på en reglerad marknad eller en motsvarande marknad utanför EES,
2. tre procent utgöras av kontanta medel,
3. fem procent utgöras av aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier samt obligationer och andra skuldförbindelser från samma emittent eller låntagare, om denne i egenskap av arbetsgivare betalar premier till tjänstepensionsföretaget (uppdragsgivande företag), och
4. tio procent utgöras av sådana tillgångar som avses i 3 och som har getts ut av företag i en grupp av emittenter eller låntagare som ett uppdragsgivande företag ingår i och som har en sådan inbördes anknytning som avses i 15 §.
Undantag från begränsningarna
7 § Begränsningarna i 6 § 3 och 4 gäller inte sådana tillgångar som svenska staten eller en utländsk stat svarar för.
Beslut om undantag
8 § Om det finns särskilda skäl, får Finansinspektionen i ett enskilt fall besluta om undantag från de begränsningar som anges i 6 § 1 och 2.
33
Författningsförslag SOU 2011:68
Begränsningar för enhandsengagemang
9 § Värdet av en enskild placering får motsvara högst följande andelar av det belopp som ska skuldtäckas:
1. Fem procent om placeringen utgörs av en fastighet, tomträtt eller byggnad eller av en grupp av sådan egendom, om egendomen eller egendomarna är belägna på ett sådant sätt att de från risksynpunkt utgör en investering. Motsvarande ska gälla för andelar i sådan egendom.
2. Fem procent om placeringen utgörs av aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier eller obligationer eller skuldförbindelser från samma emittent eller låntagare, om inte något annat följer av 3 eller 4.
3. Tio procent om placeringen utgörs av aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier eller obligationer eller skuldförbindelser från samma emittent eller låntagare, om denne är sådant rättsubjekt som anges i 5 § femte stycket 5 eller 6. Det sammanlagda innehavet av sådana tillgångar får uppgå till högst fyrtio procent av det belopp som ska skuldtäckas. Andelen aktier eller andra värdepapper som kan jämställas med aktier från samma emittent får dock inte överstiga fem procent av det belopp som ska skuldtäckas.
4. Tjugofem procent om placeringen utgörs av skuldförbindelser från samma emittent utgivna enligt lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer eller motsvarande utländska skuldförbindelser. Det sammanlagda innehavet av placeringar enligt första stycket 2–4 som härrör från samma emittent eller låntagare får uppgå till högst tjugofem procent av det belopp som ska skuldtäckas.
Grupper av emittenter m.m.
10 § Begränsningarna i 9 § första stycket 2–4 ska tillämpas på motsvarande sätt för grupper av emittenter eller låntagare med inbördes anknytning. Med en sådan grupp avses två eller flera fysiska eller juridiska personer som utgör en helhet från risksynpunkt därför att någon av dem har direkt eller indirekt ägarinflytande över en eller flera av de övriga i gruppen eller därför att de utan att stå i sådant förhållande har sådan inbördes anknytning att någon eller samtliga
34
SOU 2011:68 Författningsförslag
av de övriga kan råka i betalningssvårigheter om en av dem drabbas av finansiella problem.
Undantag
11 § Begränsningarna i 9 § 2 och 3 gäller inte
1. Obligationer eller andra skuldförbindelser som svenska staten, en svensk kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar för,
2. Obligationer eller andra skuldförbindelser som Europeiska unionen eller utländska stater eller centralbanker svarar för,
3. Obligationer eller andra skuldförbindelser som utländsk kommun eller därmed jämförlig utländsk samfällighet med befogenhet att kräva in offentlig uppbörd svarar för,
4. Obligationer eller andra skuldförbindelser som internationella organisationer svarar för, eller
5. Fordringar på premie eller andra fordringar på tjänstepensionstecknare som har samband med förmåner, om rättssubjekt som anges i 1–4 svarar för fordran. Ett tjänstepensionsföretag som ingår i en koncern och vars verksamhet uteslutande består i att tillhandahålla tjänstepensionsförmåner inom koncernen, får för skuldtäckning även använda fordringar som företag inom koncernen svarar för. Om en fordran enligt denna punkt skulle ha betalats för mer än tre månader sedan, får den dock inte användas för skuldtäckning.
Beslut om undantag
12 § Om det finns särskilda skäl, får Finansinspektionen i ett enskilt fall besluta om tillfälliga undantag från de begränsningar som anges i 9 §.
Lokalisering av tillgångar
13 § De tillgångar som används för skuldtäckning ska, i fråga om tjänstepensionsförmåner som motsvarar skadeförsäkring, finnas inom EES om risken är belägen inom EES och, i fråga om tjänstepensionsförmåner som motsvarar livförsäkring, finnas inom EES om tjänstepensionsföretagets verksamhet utövas inom EES. För
35
Författningsförslag SOU 2011:68
risker och verksamhet utanför EES ska de tillgångar som används för skuldtäckning finnas i Sverige.
Trots första stycket får tillgångar finnas utanför EES eller, i fall som avses i första stycket andra meningen, inom EES, om det inte kan antas försämra förmånsrätten enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979) och lokaliseringen även i övrigt är betryggande.
Valutamatchning
14 § De tillgångar som används för skuldtäckning ska placeras så att risken för valutakursförluster begränsas.
Placering av tillgångar motsvarande villkorad återbäring och fondanknutna åtaganden
15 § Bestämmelserna i 4 och 9–14 gäller inte för tillgångar som svarar mot avsättningar för villkorad återbäring och fondanknutna åtaganden där tjänstepensionstecknaren bär placeringsrisken. Sådana tillgångar ska placeras på det sätt som bäst gagnar de ersättningsberättigades intressen och också i övrigt på ett aktsamt sätt samt i enlighet med 6 § 3 och 4 samt 7 §.
Tillämpning av utländska placeringsregler
16 § Om ett annat land inom EES har bestämmelser som innebär begränsningar för ett tjänstepensionsföretags placering av tillgångar
utöver de bestämmelser som framgår av detta kapitel, ska ett tjänstepensionsföretag som driver sådan verksamhet där, på begäran från behörig myndighet i det landet, tillämpa även de utländska bestämmelserna.
Värdering av tillgångar som används för skuldtäckning
Värdering till verkligt värde
17 § De tillgångar som används för skuldtäckning ska värderas till verkligt värde. Från detta värde ska avdrag göras för skulder som hänför sig till förvärvet av tillgången.
36
SOU 2011:68 Författningsförslag
Värdering av aktier i vissa dotterbolag
18 § För sådana aktier i dotterbolag, som med stöd av 5 § första stycket 1 används för skuldtäckning, får inte fastställas högre värde än det som skulle ha fastställts för tillgångarna sammanlagt, efter avdrag för bolagets skulder, om de ägts direkt av tjänstepensionsföretaget. Om tjänstepensionsföretaget inte äger samtliga aktier i dotterbolaget, beaktas bara så stor del av tillgångarnas värde som svarar mot aktieinnehavet.
Fordringar på någon annan än tjänstepensionstecknare
19 § Fordringar på någon annan än tjänstepensionstecknare ska beaktas bara till den del de överstiger belopp som gäldenären har att fordra av tjänstepensionsföretaget.
Register över tillgångar som används för skuldtäckning
20 § Ett tjänstepensionsföretag ska föra ett register som vid varje tidpunkt utvisar de tillgångar som används för skuldtäckning och tillgångarnas värde.
Om en tillgång som har antecknats i ett register har upplåtits med sådan rätt att dess fulla värde inte kan utnyttjas för skuldtäckning, ska detta antecknas i registret.
Förmånsrätt
21 § Förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979) följer med fordran som
1. grundas på avtal som avses i 1 kap. 4 §, eller
2. avser återbetalning av premier för att ett avtal som avses i 1 kap. 4 § inte har kommit till stånd eller har upphört att gälla.
Förmånsrätten omfattar de tillgångar som finns upptagna i sådana register som anges i 20 § när företaget försätts i konkurs eller utmätning äger rum.
Fordran grundad på avtal om återförsäkring har förmånsrätt efter sådan fordran som anges i första stycket.
37
Författningsförslag SOU 2011:68
Derivatinstrument
22 § Optioner och terminskontrakt eller andra liknande finansiella instrument får användas för att sänka den finansiella risken i ett tjänstepensionsföretag eller för att i övrigt effektivisera förvaltningen av företagets tillgångar.
Placering av premier för fondanknutna förmåner
23 § Premier för fondanknutna förmåner ska placeras i andelar i sådana till förmånen anknutna fonder som tjänstepensionstecknaren eller den tjänstepensionsberättigade från tid till annan bestämmer. Tjänstepensionsföretaget får begränsa antalet fonder i vilka premier får placeras.
Utdelning och ersättning vid inlösen av andelarna får bara användas för förvärv av nya andelar i anknutna fonder och för utbetalning eller betalning av kostnader enligt det avtal som avses i 1 kap. 4 §.
Bemyndiganden
24 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. vilka utländska stater, utländska centralbanker och
internationella organisationer som ska omfattas av 5 § tredje stycket 2 och 4,
2. i vilka stater de rättssubjekt som anges ska vara belägna eller ha sitt säte enligt 5 § tredje stycket 3,
3. vilket värde som fastigheter, tomträtter och byggnader samt andelar i sådan egendom högst får tas upp till,
4. värdering av fastigheter och tomträtter samt inom vilken andel av värdet panträtten ska ligga enligt 5 § fjärde stycket,
5. lämplig riskspridning inom de ramar som anges i 9 §,
6. lokalisering av tillgångar enligt 13 § andra stycket,
7. högsta tillåtna valutakursrisk enligt 14 §,
8. värdering till verkligt värde enligt 17 §, och
9. användning av derivatinstrument enligt 22 §.
38
SOU 2011:68 Författningsförslag
7 kap. Kapitalbas, solvensmarginal och garantibelopp
Kapitalbas
Tillräcklig kapitalbas
1 § Ett tjänstepensionsföretag ska vid varje tidpunkt, utöver tillgångar som krävs för skuldtäckning enligt 5 kap. 1 §, ha en tillräcklig kapitalbas.
När verksamheten utövas ska kapitalbasen uppgå minst till en nivå som beräknas med utgångspunkt i verksamhetens omfattning och art (solvensmarginalen) enligt 7–14 §§. Kapitalbasen ska dock aldrig vara mindre än det garantibelopp som anges i 17 §.
Kapitalbasens sammansättning
2 § Kapitalbasen får omfatta följande poster:
1. inbetalt aktiekapital, garantikapital eller verksamhetskapital,
2. övrigt eget kapital med avdrag för utdelning, och
3. obeskattade reserver. För skadeförmånsföretag som tillämpar diskontering av försäkringstekniska avsättningar för oreglerade skador ska, i fråga om förmån som avses i 2 kap. 11 § första stycket klass 16, kapitalbasen minskas med skillnaden mellan odiskonterade och diskonterade försäkringstekniska avsättningar. För sådan förmån som avses i 2 kap. 11 § första stycket klasserna 1 och 2 ska diskontering av de annuiteter som ingår i avsättningarna göras.
Beslut om att andra poster får ingå i kapitalbasen
3 § Om inte något annat följer av 2 § andra stycket, 17 § andra stycket, får Finansinspektionen i ett enskilt fall besluta att också andra poster än de som anges i 2 § första stycket får ingå i kapitalbasen.
Avräkning från kapitalbasen
4 § Från kapitalbasen enligt 2 § ska tjänstepensionsföretaget i de fall som avses i andra stycket räkna av det bokförda värdet av aktierna eller av det som har skjutits till i annan form (tillskott) i
39
Författningsförslag SOU 2011:68
1. ett tjänstepensionsföretag, försäkringsföretag, ett kreditinstitut, ett institut för elektroniska pengar, ett värdepappersbolag eller motsvarande utländska företag,
2. ett utländskt återförsäkringsföretag,
3. ett försäkringsholdingföretag, eller
4. ett finansiellt institut.
En sådan avräkning ska göras om
1. tjänstepensionsföretagets ägarandel överstiger 10 procent av företagets egna kapital, eller
2. tjänstepensionsföretagets ägarandel understiger 10 procent av företagets egna kapital men
a) tillskottet eller summan av tillskotten överstiger 10 procent av det egna kapitalet eller de egna fonderna i företaget eller det sammanlagda bokförda värdet av sådana tillskott överstiger 10 procent av tjänstepensionsföretagets kapitalbas, eller
b) företaget är ett intresseföretag eller tjänstepensionsföretagets direkt eller indirekt äger minst 20 procent av kapitalet eller av samtliga röster i företaget.
5 § Avräkning enligt 4 § ska inte göras för tillskott som avser företag som omfattas av samma beräkning av gruppbaserad ekonomisk ställning som tjänstepensionsföretaget enligt 9 kap. 5 §. Avräkning ska inte heller göras för tillskott som avser företag som gemensamt med tjänstepensionsföretaget omfattas av tillsyn enligt lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
Kapitalbas när rörelse som avser liv- och skadeförmåner drivs i samma företag
6 § Om rörelse som avser livförmåner och rörelse som avser skadeförmåner drivs i samma tjänstepensionsföretag enligt 4 kap. 7 § första eller andra stycket, ska kapitalbasen för den del av rörelsen som avser livförmåner respektive den del av rörelsen som avser skadeförmåner beräknas och redovisas separat.
Solvensmarginal för rörelse som avser skadeförmåner
40
SOU 2011:68 Författningsförslag
Utgångspunkter för beräkning av solvensmarginal
7 § Solvensmarginalen ska för rörelse som avser skadeförmåner bestämmas med utgångspunkt i premieindex eller skadeindex.
Premieindex
8 § Premieindex grundas på det högsta av
1. ett belopp som uppgår till under det föregående räkenskapsåret förfallna premier brutto med avdrag för dels däri ingående skatter och avgifter, dels premier för under samma tid annullerade avtal som avses i 1 kap. 4 §, eller
2. bruttovärdet av de intjänade premierna. Premieindex utgörs av arton procent av det högsta beloppet enligt första stycket, till den del beloppet motsvarar högst 50 000 000 euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska kommissionen årligen tillkännager, och sexton procent av återstoden.
Skadeindex
9 § Skadeindex grundas på ett belopp bestående av
1. genomsnittet av utbetalda ersättningar brutto för vart och ett av de tre föregående räkenskapsåren med avdrag för mottagna regressbelopp under samma tid, samt
2. en tredjedel av avsättningen för oreglerade skador brutto vid det föregående räkenskapsårets utgång minskad med en tredjedel av avsättningen för oreglerade skador brutto vid början av den treårsperiod som slutade med det föregående räkenskapsårets utgång.
Skadeindex utgörs av tjugosex procent av detta belopp till den
del beloppet motsvarar högst 35 000 000 euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska kommissionen årligen tillkännager, och tjugotre procent av återstoden.
Om tjänstepensionsrörelsen huvudsakligen omfattar tjänstepensionsförmåner som omfattar risker till följd av storm, hagel eller frost, ska beräkningen enligt första stycket göras på grundval av de sju föregående räkenskapsåren.
41
Författningsförslag SOU 2011:68
Beräkning av solvensmarginal
10 § Solvensmarginalen utgörs av det högsta av premieindex eller skadeindex, multiplicerat med en kvot som för de tre närmast föregående räkenskapsåren motsvarar förhållandet mellan, å ena sidan, summan av utbetalda ersättningar och förändringen i avsättningen för oreglerade skador efter avdrag för återförsäkrares andel samt, å andra sidan, summan av utbetalda ersättningar och förändringen i avsättningen för oreglerade skador utan avdrag för återförsäkrares andel. Kvoten får dock inte understiga 0,5.
Om tjänstepensionsföretagets verksamhet inte har pågått så länge som förutsätts enligt bestämmelserna om skadeindex, ska solvensmarginalen beräknas med utgångspunkt i premieindex.
11 § Om den beräknade solvensmarginalen för ett tjänstepensionsföretag är lägre än föregående års solvensmarginal, ska solvensmarginalen i stället bestämmas till solvensmarginalen för föregående år multiplicerad med förhållandet mellan de tekniska avsättningarna för oreglerade skador vid utgången av det närmast föregående räkenskapsåret och de tekniska avsättningarna för oreglerade skador i början av det närmast föregående räkenskapsåret. Vid beräkningarna ska återförsäkring inte ingå i de tekniska avsättningarna. Kvoten får inte överstiga 1,0.
Solvensmarginal för rörelse som avser livförmåner
Beräkning av solvensmarginal
12 § Solvensmarginalen för livförmån som avses i 2 kap. 12
1. fyra procent av den del av försäkringstekniska avsättningar enligt 5 kap. 1 §, som svarar mot åtaganden med en finansiell eller biometrisk risk för tjänstepensionsföretaget, utan avdrag för avgiven återförsäkring (bruttoavsättning) multiplicerat med en faktor som motsvarar förhållandet för det föregående räkenskapsåret mellan sådana försäkringstekniska avsättningar efter avdrag för avgiven återförsäkring och bruttoavsättningen; faktorn får dock inte understiga 0,85,
2. en procent av försäkringstekniska avsättningar i övrigt beräknade på det sätt som anges i 1, om
a) förmånstiden överstiger fem år och det belopp som ska täcka driftkostnaderna är bestämt för längre tid än fem år,
42
SOU 2011:68 Författningsförslag
eller
b) avsättningarna är förenade med en rörelserisk för företaget som inte är oväsentlig,
3. tre tiondels procent av samtliga positiva risksummor multiplicerat med en faktor som motsvarar förhållandet för det föregående räkenskapsåret mellan de positiva risksummorna efter avdrag för avgiven återförsäkring och de positiva risksummorna utan sådant avdrag; faktorn får dock inte understiga 0,5, samt
4. tjugofem procent av de nettodriftskostnader som är hänförliga till sådana avtal under föregående räkenskapsår som inte är förenade med någon placeringsrisk för tjänstepensionsföretaget och där det belopp som ska täcka driftkostnaderna inte är bestämt för längre tid än fem år.
För förmåner enbart för dödsfall ska vid tillämpning av första stycket 3 i stället för tre tiondels procent gälla en tiondels procent om förmånstiden är högst tre år och femton hundradels procent om förmånstiden är längre än tre år men högst fem år.
Solvensmarginalen för sjuk- och olycksfallsförmåner
13 § Solvensmarginalen för sjuk- och olycksfallsförmåner som avses i 2 kap. 13 § klass IV ska bestämmas till summan av ett belopp beräknat enligt 12 § första stycket 1 och solvensmarginalen enligt 7–11 §§.
Solvensmarginalen för vissa livförmåner
14 § Solvensmarginalen för förmåner enligt 2 kap. 13 § klass I b ska beräknas enligt 7–11 §§.
Beslut angående avgiven återförsäkring
15 § Om återförsäkringsavtalen har försämrats i betydande utsträckning sedan det föregående räkenskapsåret eller om avtalen leder till en endast obetydlig risköverföring, får Finansinspektionen i ett enskilt fall besluta att det avdrag som har gjorts på grund av avgiven återförsäkring ska minskas.
Om den som har tagit emot återförsäkringen är auktoriserad i ett annat land inom EES, får ett sådant beslut inte ha sin grund i bristande sundhet i återförsäkringsföretagets eller försäkringsföretagets finanser.
43
Författningsförslag SOU 2011:68
Beslut angående belopp som kan återfås från specialföretag
16 § Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att belopp som kan återfås från ett specialföretag enligt avtal om riskövertagande får användas för att minska solvensmarginalen.
Garantibeloppets storlek och absoluta krav på sammansättningen av kapitalbasen
17 § För tjänstepensionsrörelse ska garantibeloppet enligt 1 § andra stycket uppgå till ett belopp som motsvarar 3 000 000 euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska kommissionen årligen tillkännager.
Kapitalbasen ska intill en tredjedel av solvensmarginalen motsvaras av poster som anges i 2 § första stycket 1–3 och, efter tillstånd av Finansinspektionen, dolda nettoreserver som har uppkommit genom värdering av tillgångar i den utsträckning sådana dolda reserver inte är av exceptionell natur. Detsamma gäller garantibeloppet, om det är större än en tredjedel av solvensmarginalen.
Beslut om nedsättning av garantibelopp
18 § Om det finns särskilda skäl, får Finansinspektionen i ett enskilt fall besluta att garantibeloppet för ett ömsesidigt tjänstepensionsbolag eller en tjänstepensionsförening sätts ned med högst en fjärdedel.
Bemyndiganden
19 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. villkor för att ta in, räkna av och bestämma omfattningen av poster i kapitalbasen samt hur den i övrigt ska beräknas enligt 2, 4 och 5 §§ samt 9 kap. 4 §,
2. beräkning av solvensmarginalen för sjukränta enligt 7–11 §§,
3. beräkning av solvensmarginalen för sjuk- och olycksfallsförmåner enligt 13 §, och
44
SOU 2011:68 Författningsförslag
8 kap. Riktlinjer och beräkningsunderlag
Försäkringstekniska riktlinjer
1 § Ett tjänstepensionsföretag ska upprätta och följa försäkringstekniska riktlinjer. Riktlinjerna ska innehålla principerna för hur
1. premier bestäms,
2. försäkringstekniska avsättningar beräknas,
3. förmåner återköps och belånas,
4. återbäring till tjänstepensionstecknarna och tjänstepensionsberättigade fördelas,
5. återförsäkring avges, och
6. soliditeten ska tillgodoses.
2 § Försäkringstekniska riktlinjer för livförmåner ska ges in till Finansinspektionen senast den dag de börjar användas.
Tillsammans med riktlinjerna ska det lämnas en redogörelse för de konsekvenser som riktlinjerna får för tjänstepensionsföretaget samt för tjänstepensionstecknare och tjänstepensionsberättigade på grund av sådant avtal som avses i 1 kap. 4 §.
Första och andra styckena gäller också vid ändring av försäkringstekniska riktlinjer.
Försäkringstekniskt beräkningsunderlag
3 § De försäkringstekniska riktlinjerna ska kompletteras med ett försäkringstekniskt beräkningsunderlag. Underlaget ska innehålla de antaganden som behövs för att beräkna
1. premier, försäkringstekniska avsättningar, tekniska återköpsvärden och belåningsvärden,
2. gränserna för skyldigheten att teckna återförsäkring,
3. fördelningen av återbäring, och
4. soliditetsreserver. Om det med hänsyn till tjänstepensionsförmånernas beskaffenhet eller av något annat särskilt skäl saknas anledning att upprätta ett sådant beräkningsunderlag, får tjänstepensionsföretaget helt eller delvis avstå från att göra det.
45
Författningsförslag SOU 2011:68
Placeringsriktlinjer
4 § Ett tjänstepensionsföretag ska upprätta och följa placeringsriktlinjer. Riktlinjerna ska innehålla principerna för placering av samtliga tillgångar och särskilt redovisa principerna för placering av de tillgångar som används för skuldtäckning.
5 § Livförmånstagare och andra tjänstepensionsberättigade och de som erbjuds att teckna en livförmån i tjänstepensionsföretaget ska informeras om det huvudsakliga innehållet i placeringsriktlinjerna, om det inte med hänsyn till förmånens särskilda beskaffenhet eller av något annat särskilt skäl saknas anledning till sådan information.
6 § Bestämmelserna i 2 § om försäkringstekniska riktlinjer ska gälla också för placeringsriktlinjer för livförmåner.
Riktlinjer för hantering av intressekonflikter
7 § Ett tjänstepensionsföretag ska upprätta och följa riktlinjer för hantering av intressekonflikter mellan företagets intressenter.
Styrelsens ansvar för riktlinjer
8 § Styrelsen ska fastställa försäkringstekniska riktlinjer, placeringsriktlinjer och riktlinjer för hantering av intressekonflikter. Styrelsen ansvarar för att riktlinjerna följs och ska fortlöpande pröva om de behöver ändras.
Bemyndiganden
9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. vad en redogörelse enligt 2 § ska innehålla,
2. omfattningen av skyldigheten enligt 5 § att lämna information om placeringsriktlinjer och vilka typer av förmåner som inte ska omfattas av den skyldigheten, och
3. vilka uppgifter som placeringsriktlinjer enligt 6 § ska innehålla.
46
SOU 2011:68 Författningsförslag
9 kap. Tjänstepensionsgrupper
Vilka företag som ingår i en tjänstepensionsgrupp
1 § En tjänstepensionsgrupp enligt denna lag består av
1. ett tjänstepensionsföretag och
a) dess dotterföretag eller intresseföretag som är tjänstepensionsföretag, tjänstepensionsinstitut eller försäkringsgivare,
b) ett annat tjänstepensionsföretag eller en försäkringsgivare med vilken tjänstepensionsföretaget har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning,2. ett tjänstepensionsföretag och dess moderföretag som är
a) ett tjänstepensionsholdingföretag eller försäkringsholdingföretag, eller
b) ett tjänstepensionsinstitut eller en utländsk försäkringsgivare med hemvist utanför EES, eller3. ett tjänstepensionsföretag och dess moderföretag som är ett annat företag än som avses i 1 och 2 men som inte är ett blandat finansiellt holdingföretag enligt 1 kap. 3 § 3 lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
Bestämmelserna i detta kapitel som gäller intresseföretag ska även gälla företag som inte är ett dotterföretag eller intresseföretag, om ägandet i företaget direkt eller indirekt uppgår till minst 20 procent av kapitalet eller av samtliga röster.
2 § En tjänstepensionsgrupp enligt 1 § första stycket omfattar även
1. tjänstepensionsföretagets andra dotterföretag och
intresseföretag,
2. andra företag än tjänstepensionsföretag, tjänstepensionsinstitut eller försäkringsgivare med vilka tjänstepensionsföretaget har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning,
3. företag som tjänstepensionsföretaget är dotterföretag eller intresseföretag till,
4. övriga dotterföretag och intresseföretag till företag som avses i 2 och 3, och
5. företag som har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning med företag som avses i 2 och 3.
Kontroll av affärshändelser och avtal inom tjänstepensionsgruppen
47
Författningsförslag SOU 2011:68
3 § Ett tjänstepensionsföretag som avses i 1 § första stycket ska ha god kontroll över affärshändelser och avtal med andra företag inom tjänstepensionsgruppen samt över deras påverkan på tjänstepensionsföretagets ekonomiska ställning, så att kraven enligt 4 kap. 1 § kan tillgodoses.
Kravet på god kontroll gäller även affärshändelser och avtal mellan tjänstepensionsföretaget och en fysisk person som har ett kvalificerat innehav av aktier i ett försäkringsaktiebolag eller en nära förbindelse med ett tjänstepensionsföretag eller ett annat företag inom tjänstepensionsgruppen.
Gruppbaserat kapitalkrav
4 § Ett tjänstepensionsföretag som avses i 1 § första stycket 1 ska, utöver det som följer av 7 kap. 1 §, ha en kapitalbas som är tillfredsställande med hänsyn till andra företag i
tjänstepensionsgruppen (gruppbaserad kapitalbas). När denna kapitalbas bestäms ska 7 kap. 2–4 §§, 5 § första meningen, 17 § andra stycket första meningen och 18 § andra stycket första meningen tillämpas.
Den gruppbaserade kapitalbasen ska uppgå till en nivå som är tillräcklig med hänsyn till andra företag i tjänstepensionsgruppen (gruppbaserad solvensmarginal). När den gruppbaserade solvensmarginalen bestäms ska 7 kap. 7–16 §§ tillämpas.
Beräkning av gruppbaserad ekonomisk ställning
5 § Ett tjänstepensionsföretag som avses i 1 § första stycket 1 och 2 ska göra en beräkning av gruppbaserad kapitalbas och solvensmarginal för att bestämma den ekonomiska ställningen med hänsyn till andra företag i tjänstepensionsgruppen. Beräkningen ska göras enligt en sammanläggnings- och avräkningsmetod. Om det finns skäl för det får beräkningen i stället göras enligt en konsolideringsmetod.
Vid beräkningen ska dotterföretag och intresseföretag som är tjänstepensionsföretag beaktas proportionellt efter tjänstepensionsföretagets innehav, om inte särskilda skäl talar för att de ska beaktas till en annan andel.
Beräkningen ska särskilt tillgodose att avdrag från kapitalbasen görs för dels tillgångar som får ingå i kapitalbasen hos ett annat
48
SOU 2011:68 Författningsförslag
tjänstepensionsföretag i tjänstepensionsgruppen, dels värden som skapats internt inom gruppen.
Gruppbaserad redovisning
6 § Ett tjänstepensionsföretag som avses i 1 § första stycket ska upprätta och till Finansinspektionen ge in en särskild redovisning som omfattar tjänstepensionsgruppen (gruppbaserad
redovisning).
En gruppbaserad redovisning ska innehålla en sammanställning av sådana väsentliga affärshändelser och avtal som avses i 3 §. I de fall som avses i 1 § första stycket 1 och 2 ska redovisningen även innehålla en sådan beräkning som avses i 5 §. Redovisningen ska i det fall som avses i 1 § första stycket 2 upprättas som om moderföretaget är ett tjänstepensionsföretag och särskilt visa detta moderföretags fördelning av kapitalet inom koncernen och intresseföretag.
Undantag från gruppbaserad redovisning
7 § Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett tjänstepensionsföretag helt eller delvis ska undantas från skyldigheten att upprätta och ge in en gruppbaserad redovisning enligt 6 §, om företaget
1. omfattas av en gruppbaserad redovisning eller motsvarande sammanställning som upprättas av ett annat företag, och
2. den ekonomiska ställningen kan antas vara tillfredsställande med hänsyn till kraven i 3 § första stycket och 4 §.
8 § Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett företag helt eller delvis ska utelämnas från en gruppbaserad redovisning enligt 6 §, om
1. företaget är beläget i ett land utanför EES där det finns rättsliga hinder för överföring av nödvändig information,
2. företaget är av ringa betydelse med hänsyn till syftet med tillsynen, eller
3. det skulle vara olämpligt eller vilseledande med hänsyn till syftet med tillsynen att låta företaget omfattas av redovisningen.
49
Författningsförslag SOU 2011:68
Information till tjänstepensionsföretag som ska upprätta en gruppbaserad redovisning
9 § Ett företag som ingår i en tjänstepensionsgrupp enligt 1 och 2 §§ och sådana fysiska personer som avses i 3 § andra stycket ska till ett tjänstepensionsföretag som avses i 1 § första stycket lämna de uppgifter som behövs för att upprätta en gruppbaserad redovisning som uppfyller kraven i denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Uppgifterna ska lämnas på tjänstepensionsföretagets begäran så snart det kan ske.
Uppgiftsskyldighet enligt första stycket gäller även en juridisk eller fysisk person i förhållande till ett sådant utländskt företag inom EES som ska upprätta en gruppbaserad sammanställning enligt offentlig reglering som bygger på Europaparlamentets och rådets direktiv nr 98/78/EG av den 27 oktober 1998 om extra tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en försäkringsgrupp.
Ledningen i ett tjänstepensionsholdingföretag
10 § Den som ingår i ledningen för ett tjänstepensionsholdingföretag ska ha tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av företaget och även i övrigt vara lämplig för en sådan uppgift.
Tystnadsplikt
11 § En styrelseledamot eller annan befattningshavare hos ett företag som vid fullgörande av skyldigheter enligt detta kapitel får kunskap om affärsförhållanden i ett företag eller hos en person som enligt 9 § ska lämna uppgifter, får inte obehörigen röja vad han eller hon fått veta och inte heller utnyttja kunskapen i strid med uppgiftslämnarens intresse.
Uppgiftsskyldighet
12 § Ett företag som vid fullgörandet av skyldigheter enligt detta kapitel får sådan kunskap som avses i 11 §, är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledare eller om det i ett ärende om rättslig
50
SOU 2011:68 Författningsförslag
hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller mellanfolklig domstol begärs av åklagare.
Meddelandeförbud
13 § Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 12 § får förordna att företaget samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 12 § eller att det pågår en förundersökning eller ett ärende om rättslig hjälp i brottmål.
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till dess syfte, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förordnandet ska upphöra.
Ansvar
14 § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot ett meddelandeförbud enligt 13 § döms till böter.
Bemyndiganden
15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. villkor för att ta in, räkna av och bestämma omfattningen av poster i den gruppbaserade kapitalbasen samt hur den i övrigt ska beräknas enligt 4 §,
2. metodernas användning och innehåll vid beräkning av gruppbaserad ekonomisk ställning enligt 5 §, och
3. den gruppbaserade redovisningens utformning och innehåll samt när handlingarna ska ges in till Finansinspektionen enligt 6 §.Vilka företag som ingår i en tjänstepensionsföretagsgrupp
51
Författningsförslag SOU 2011:68
10 kap. Överlåtelse av förmånsbestånd
Avtal om överlåtelse
1 § Ett tjänstepensionsföretag (det överlåtande företaget) får helt eller delvis överlåta sitt förmånsbestånd till ett annat tjänstepensionsföretag, tjänstepensionsinstitut, försäkringsföretag eller annan försäkringsgivare (det övertagande företaget).
Överlåtelse får ske till ett
1. ett tjänstepensionsföretag,
2. ett utländskt tjänstepensionsinstitut som har tillstånd att driva försäkringsrörelse i Sverige eller som är auktoriserad i ett annat land inom EES,
3. ett försäkringsföretag, eller
4. en utländsk försäkringsgivare som har tillstånd att driva försäkringsrörelse i Sverige eller som är auktoriserad i ett annat land inom EES.
Förmånsbestånd får överlåtas även om det överlåtande
företaget
har gått i likvidation.
Stämmans godkännande
2 § Ett avtal mellan företag om överlåtelse av förmånsbestånd ska för att bli giltigt godkännas av stämman i det överlåtande företaget.
Handlingar som ska hållas tillgängliga för stämman
3 § Följande handlingar ska hållas tillgängliga för aktieägarna och de röstberättigade i det överlåtande företaget under minst en vecka före den stämma vid vilken frågan om godkännande av överlåtelseavtalet ska behandlas samt läggas fram på stämman:
1. ett förslag till stämmobeslut,
2. avtalet om överlåtelse,
3. en redogörelse av styrelsen för de omständigheter som kan vara av vikt vid bedömningen av förslagets lämplighet för företaget och för tjänstepensionstecknarna och andra tjänstepensionsberättigade på grund av förmåner,
4. ett yttrande av revisorerna över styrelsens redogörelse enligt 3, samt
5. om årsredovisningen inte ska behandlas på stämman,
52
SOU 2011:68 Författningsförslag
a) en kopia av den årsredovisning som innehåller de senast fastställda balans- och resultaträkningarna, försedd med en anteckning om stämmans beslut om företagets vinst eller förlust,
b) en kopia av revisionsberättelsen för det år årsredovisningen avser,
c) en av styrelsen undertecknad redogörelse för sådana händelser efter det att årsredovisningen lämnades som är av väsentlig betydelse för företagets ställning, och
d) ett yttrande över den redogörelse som avses i c, undertecknat av företagets revisorer.
Handlingarna ska genast sändas till de aktieägare och de röstberättigade som begär det och uppger sin postadress.
Registrering av stämmans godkännande
4 § När ett avtal om överlåtelse av förmånsbestånd har godkänts av stämman, ska det överlåtande företaget anmäla stämmans beslut för registrering.
Om en anmälan enligt första stycket inte har gjorts inom fyra månader från beslutet eller om Bolagsverket genom ett beslut som har vunnit laga kraft har avskrivit en sådan anmälan eller vägrat registrering av beslutet, har frågan om överlåtelse av förmänsbeståndet fallit. Om en talan mot stämmans beslut har ogillats, ska tiden dock räknas från den dag när domen vann laga kraft.
Tillstånd till överlåtelse
5 § Ett tjänstepensionsföretag får verkställa ett överlåtelseavtal med tillstånd av Finansinspektionen.
Ansökan om tillstånd till verkställighet
6 § Ansökan om tillstånd att verkställa ett överlåtelseavtal ska göras av såväl det överlåtande företaget som det övertagande företaget. Ansökningarna ska ges in till Finansinspektionen inom fyra månader från det att stämmobeslutet i det överlåtande företaget om godkännande av överlåtelseavtalet registrerades.
53
Författningsförslag SOU 2011:68
Finansinspektionen ska underrätta Bolagsverket om ansökningarna och om lagakraftvunna beslut som har meddelats med anledning av dem.
Om ansökningarna inte har gjorts inom föreskriven tid eller om de har avslagits, ska Bolagsverket förklara att frågan om överlåtelse har fallit.
Förutsättningar för tillstånd
7 § Tillstånd att verkställa ett överlåtelseavtal ska ges, om
1. den rätt som tillkommer tjänstepensionstecknare och andra tjänstepensionsberättigade på grund av förmåner inte försämras,
2. det övertagande företaget har den kapitalbas som krävs sedan överlåtelsen har beaktats, varvid hänsyn har tagits till sådant undantag som kan ha medgetts i enlighet med 5 kap. 16 § lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige,
3. behörig myndighet i det land där risker är belägna eller där åtaganden ska fullgöras samtycker till överlåtelsen eller inte har yttrat sig.
Om den övertagande försäkringsgivaren saknar tillstånd att driva försäkringsverksamhet i Sverige, ska kapitalbasen intygas av tillsynsmyndighet. Med tillsynsmyndighet avses, för EES- försäkringsgivare, den behöriga myndigheten i dess hemland och, för försäkringsgivare hemmahörande i ett land utanför EES, den behöriga myndigheten i det EES-land som övervakar försäkringsgivarens soliditet.
Föreläggande om kompletterande utredning
8 § Finansinspektionen får förelägga det överlåtande företaget eller det övertagande företaget att komma in med den ytterligare utredning som är nödvändig för att inspektionen ska kunna fastställa att den rätt som tillkommer tjänstepensionstecknare och andra tjänstepensionsberättigade på grund av förmåner inte försämras.
54
SOU 2011:68 Författningsförslag
Kungörande av ansökan
9 § Om ansökan inte ska avslås genast, ska Finansinspektionen i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som inspektionen finner lämpliga kungöra ansökans innehåll med uppgift om att ett avtal om överlåtelse av förmånsbestånd har träffats och var avtalet och annan utredning hålls tillgängliga.
Kungörelsen ska innehålla föreläggande för tjänstepensionstecknare och andra tjänstepensionsberättigade på grund av förmåner som berörs av överlåtelsen att på bestämd tid, minst en månad efter kungörelsen, hos Finansinspektionen anmäla om de har något att invända mot ansökan.
Yttrande från behörig myndighet
10 § Innan tillstånd lämnas, ska Finansinspektionen ge den behöriga myndigheten i det land där risker är belägna eller där åtaganden ska fullgöras tillfälle att yttra sig. Om överlåtelsen avser avtal om förmåner som har träffats genom en sekundäretablering i ett annat land, ska även den behöriga myndigheten i det landet ges tillfälle att yttra sig.
När ansökan får prövas
11 § Finansinspektionen får pröva ansökan om tillstånd att verkställa överlåtelseavtalet när myndigheterna som avses i 10 § har yttrat sig eller, om de inte har yttrat sig, tre månader från det att den utländska myndigheten tog emot Finansinspektionens meddelande.
Registrering av tillstånd till verkställighet
12 § När tillstånd att verkställa överlåtelseavtalet har lämnats, ska det övertagande företaget genast anmäla beslutet för registrering.
Bolagsverket ska genast registrera beslutet. När registrering har skett övergår ansvaret för det överlåtna förmånsbeståndet på det övertagande företaget.
55
Författningsförslag SOU 2011:68
Underrättelser från det övertagande företaget
13 § Om överlåtelsen sker till ett tjänstepensionsföretag, försäkringsföretag, ett utländskt tjänstepensionsinstitut eller en utländsk försäkringsgivare med tillstånd att driva försäkringsrörelse i Sverige ska, sedan överlåtelsen har verkställts, det övertagande företaget lämna en underrättelse om överlåtelsen till varje tjänstepensionstecknare som berörs av den. Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta på vilket sätt underrättelsen ska lämnas.
Kungörande av överlåtelser av förmånsbestånd i ett annat land inom EES
14 § Om det i ett bestånd av förmåner som har överlåtits ingår risker som är belägna i eller åtaganden som ska fullgöras i ett annat land inom EES, ska Finansinspektionen offentliggöra den tillåtna överlåtelsen i det landet enligt bestämmelserna där. Om överlåtelsebeslutet offentliggörs på motsvarande sätt i det berörda landet, behöver inspektionen inte offentliggöra beslutet där.
Talan i konkurs om återgång av överlåtelseavtal
15 § Om det överlåtande företaget försätts i konkurs sedan tillstånd till överlåtelsen har getts, ska, vid tillämpning av det som föreskrivs i konkurslagen (1987:672) om rätt till talan om återgång av avtal, sådana avtal som avses i 1 § detta kapitel anses ingångna den dag tillstånd att verkställa avtalen gavs.
Särskilda bestämmelser om överlåtelse av bestånd vid likvidation eller konkurs
16 § När ett livförmånsföretag har gått i likvidation eller försatts i konkurs, ska beståndet av livförmåner om möjligt överlåtas till en eller flera andra företag som anges i 1 § första stycket.
17 § Tillstånd att verkställa ett överlåtelseavtal vid likvidation eller konkurs ska ges om de förutsättningar som anges i 7 § är uppfyllda. I fråga om ett sådant avtal gäller i övrigt 8–15 §§.
56
SOU 2011:68 Författningsförslag
11 kap. Associationsrättsliga bestämmelser för tjänstepensionsaktiebolag
Tillämpning av allmänna bestämmelser för aktiebolag
1 § För tjänstepensionsaktiebolag gäller föreskrifterna för aktiebolag i allmänhet, om inte något annat följer av denna lag eller är särskilt föreskrivet. Hänvisningar i aktiebolagslagen (2005:551) till bestämmelser i samma lag ska i förekommande fall avse de bestämmelser i denna lag som gäller i stället för eller utöver bestämmelserna i aktiebolagslagen.
I fråga om tjänstepensionsaktiebolag ska det som anges om Bolagsverket i
1. 2 kap. 1 § tredje stycket, 8 kap. 9 och 30 §§ samt 37 § andra stycket aktiebolagslagen i stället gälla Finansinspektionen, och
2. 23 kap. 21 a § aktiebolagslagen i stället gälla Finansinspektionen eller regeringen.
Bestämmelserna i 32 kap. aktiebolagslagen om aktiebolag med särskild vinstutdelningsbegränsning gäller inte för tjänstepensionsaktiebolag.
Hinder mot bildande
2 § Om teckning av aktier innebär att någon som inte har prövats enligt 2 kap. 4 § första stycket 3 kommer att ha ett kvalificerat innehav i tjänstepensionsaktiebolag, får bolaget inte bildas utan att en sådan prövning görs. Om personen vid den prövningen inte anses lämplig, får bolaget inte bildas.
Bolagsordningens innehåll
3 § Ett tjänstepensionsaktiebolag bolagsordning ska, utöver det som följer av 3 kap. 1 § aktiebolagslagen (2005:551), innehålla uppgift om huruvida
1. rörelsen ska avse livförmåner, skadeförmåner eller liv- och skadeförmåner, och
2. företaget ska driva tjänstepensionsrörelse utanför EES. I ett livförmånsaktiebolag gäller, i stället för 3 kap. 3 § aktiebolagslagen, att det i bolagsordningen ska anges hur bolagsstämman
57
Författningsförslag SOU 2011:68
får förfoga över bolagets vinst eller på annat sätt täcka bolagets förlust.
Bolagsstämma
Finansinspektionens skyldighet att kalla till bolagsstämma
4 § Den skyldighet att kalla till bolagsstämma som länsstyrelsen har enligt 7 kap. 17 § andra stycket aktiebolagslagen (2005:551) ska för tjänstepensionsaktiebolag i stället gälla för Finansinspektionen.
Inskränkning av beslutanderätten
5 § Utöver 7 kap. 47 § aktiebolagslagen (2005:551) gäller att bolagsstämman i ett tjänstepensionsaktiebolag inte får fatta ett beslut som är ägnat att ge en otillbörlig fördel åt en aktieägare eller någon annan till nackdel för de tjänstepensionstecknare eller andra tjänstepensionsberättigade som på grund av förmånsavtal har rätt till en andel av de ackumulerade vinster som har uppstått i rörelsen.
Talan mot bolagsstämmobeslut
6 § Utöver 7 kap. 50 § aktiebolagslagen (2005:551) gäller för tjänstepensionsaktiebolag som inte får dela ut vinst, att talan får föras mot ett bolagsstämmobeslut som strider mot de försäkringstekniska riktlinjerna eller placeringsriktlinjerna.
Bolagets ledning
Styrelsen
7 § I stället för 8 kap. 1 § aktiebolagslagen (2005:551) gäller att ett tjänstepensionsaktiebolag ska ha en styrelse med minst tre ledamöter. I ett tjänstepensionsaktiebolag som inte får dela ut vinst ska mer än hälften av styrelseledamöterna vara personer som varken är anställda i bolaget eller anställda eller styrelseledamöter i företag som ingår i samma koncern som bolaget eller i en företagsgrupp av motsvarande slag.
58
SOU 2011:68 Författningsförslag
I ett tjänstepensionsaktiebolag som inte får dela ut vinst ska minst en av styrelseledamöterna utses av tjänstepensionstecknarna eller av någon intressegrupp som har anknytning till dem. Sådan styrelseledamot får inte vara
1. aktieägare i bolaget,
2. anställd i bolaget, eller
3. aktieägare, anställd eller styrelseledamot i företag som ingår i samma koncern som bolaget eller i en företagsgrupp av motsvarande slag.
Uppgifter inför styrelseval
8 § Bolagsstämmans ordförande ska innan styrelseval hålls i ett tjänstepensionsaktiebolag lämna uppgift till stämman om vilka uppdrag den som valet gäller har i andra företag.
Verkställande direktör
9 § I stället för 8 kap. 27 § aktiebolagslagen (2005:551) gäller att styrelsen i ett tjänstepensionsaktiebolag ska utse en verkställande direktör. Den verkställande direktören får inte vara ordförande i styrelsen.
Jäv för styrelseledamot och den verkställande direktören
10 § För tjänstepensionsaktiebolag som inte får dela ut vinst ska andra stycket tillämpas i stället för 8 kap. 23 § andra stycket och 34 § andra stycket aktiebolagslagen (2005:551).
Bestämmelserna om jäv i 8 kap. 23 § första stycket 3 och 34 § första stycket 3 aktiebolagslagen gäller inte om
1. tjänstepensionsaktiebolaget äger samtliga aktier i bolagets motpart, och
2. motparten är ett annat bolag än ett tjänstepensionsaktiebolag som inte får dela ut vinst.
59
Författningsförslag SOU 2011:68
Inskränkning av befogenheten
11 § Utöver 8 kap. 41 § aktiebolagslagen (2005:551) gäller att styrelsen eller någon annan ställföreträdare för ett tjänstepensionsaktiebolag inte får företa en rättshandling eller någon annan åtgärd som är ägnad att ge en otillbörlig fördel åt en aktieägare eller någon annan till nackdel för de tjänstepensionstecknare eller andra tjänstepensionsberättigade som på grund av förmånsavtal har rätt till en andel av de ackumulerade vinster som har uppstått i rörelsen.
En ställföreträdare för bolaget får inte heller följa en anvisning av bolagsstämman eller något annat bolagsorgan, om anvisningen inte gäller därför att den strider mot denna lag.
Revision
Kompetenskrav
12 § I stället för 9 kap.13–16 §§aktiebolagslagen (2005:551) gäller för tjänstepensionsaktiebolag att minst en revisor som bolagsstämman har utsett ska vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor som har avlagt revisorsexamen.
Jäv för revisor och lekmannarevisor
13 § Vid tillämpningen av 9 kap. 17 § och 10 kap. 10 §aktiebolagslagen (2005:551) om jäv för revisor och lekmannarevisor ska tjänstepensionsaktiebolag anses som aktiebolag som avses i 9 kap. 13 eller 14 § samma lag.
Särskilt om vissa penninglån och emissioner i livförmånsaktiebolag som inte får dela ut vinst
14 § För livförmånsaktiebolag som inte får dela ut vinst gäller inte följande bestämmelser i aktiebolagslagen (2005:551):
1. 11 kap. 11 § om upptagande av vissa penninglån,
2. 12 kap. om fondemission,
3. 14 kap. om emission av teckningsoptioner, och
4. 15 kap. om emission av konvertibler.
15 § Ett livförmånsaktiebolag som inte får dela ut vinst får inte ta upp ett penninglån på villkor att lånet ska betalas på något annat
60
SOU 2011:68 Författningsförslag
sätt än med ett nominellt penningbelopp eller med ett penningbelopp som bestäms med hänsyn till förändringar i penningvärdet.
Särskilt om värdeöverföringar från och överskottshantering i livförmånsaktiebolag
Vinstutdelning
16 § I ett livförmånsaktiebolag får vinstutdelning ske bara om det följer av bolagsordningen.
Bestämmelserna i 19 kap.13–30 §§aktiebolagslagen (2005:551) om vissa publika aktiebolags förvärv av egna aktier gäller inte för livförmånsaktiebolag som inte får dela ut vinst.
Användningen av årsvinsten
17 § Årsvinsten i ett livförmånsaktiebolag och belopp som förs över från bundet eget kapital till fritt eget kapital i bolaget ska användas för återbäring, i den utsträckning inte
1. vinsten eller det överförda beloppet får tas i anspråk för vinstutdelning eller för att täcka förluster enligt bestämmelser i bolagsordningen, eller
2. annat följer av denna lag eller lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag och tjänstepensionsföretag.
Fördelning av återbäring
18 § Ett livförmånsaktiebolag ska gottskriva återbäring till tjänstepensionstecknare och andra tjänstepensionsberättigade med en fördelning som utgår från förmånens bidrag till överskottet, om inte annat följer av bestämmelser i förmånsavtalet eller i bolagsordningen.
Vid återköp eller överföring enligt 11 kap. 5 § försäkringsavtalslagen (2005:104) ska
1. rätten till återbäring bestämmas enligt samma fördelning och principer som skulle ha gällt för försäkringsfall, om inte en avvikelse är försvarlig med hänsyn till
a) det kvarvarande tjänstepensionstecknarkollektivets rätt till återbäring, eller
b) tjänstepensionsbolagets ekonomiska situation, och
61
Författningsförslag SOU 2011:68
2. avgifter bestämmas på grundval av de kostnader som belöper på återköpet eller överföringen och med beaktande av den fordran som kvarstår mot tjänstepensionstecknaren för kostnader som uppkommit i samband med ingåendet av förmånsavtalet.
Konsolideringsfond
19 § Livförmånsaktiebolag som inte får dela ut vinst ska ha en konsolideringsfond. Konsolideringsfonden får sättas ned bara för att täcka förluster eller för ett annat ändamål som anges i bolagsordningen. En sådan nedsättning får bara beslutas av bolagsstämman.
Ombildning till livförmånsaktiebolag som får dela ut vinst
20 § Villkor om vinstutdelning som införs i bolagsordningen för ett livförmånsaktiebolag som inte får dela ut vinst får godkännas bara om
1. beslutet har biträtts vid bolagsstämman av aktieägare som företräder minst nio tiondelar av samtliga aktier i bolaget,
2. de tjänstepensionstecknare vars rätt berörs av villkoret har underrättats om att detta tas in eller ändras,
3. högst femtio procent av de underrättade tjänstepensionstecknare som hörts av eller högst tio procent av samtliga underrättade tjänstepensionstecknare motsätter sig ändringen,
4. ändringen inte kan antas försämra rätten för tjänstepensionstecknare och andra tjänstepensionsberättigade på grund av avtal om förmåner.
Första stycket 4 gäller även villkor i bolagsordningen om förlusttäckning.
En sådan underrättelse som avses i första stycket 2 ska ske genom att en redogörelse för ändringen av bolagsordningen och dess konsekvenser tillställs tjänstepensionstecknare på deras senast kända postadress.
Första stycket 2–4 och tredje stycket gäller även när en livförmån övergår från en verksamhet där vinstutdelning inte är tillåten till en vinstutdelande verksamhet genom fusion eller överlåtelse av förmånsbestånd, om det inte finns särskilda skäl för undantag. Det som föreskrivs om godkännande av villkor om vinstutdelning gäller då i stället tillstånd att verkställa fusionsplan och överlåtelseavtal.
62
SOU 2011:68 Författningsförslag
21 § För ett livförmånsaktiebolag som driver verksamhet utan villkor om vinstutdelning i bolagsordningen och som ska övergå till vinstutdelande verksamhet får sådana villkor om vinstutdelning som avses i 20 § godkännas bara om uppskrivningsfonden, konsolideringsfonden, fonden för verkligt värde och andra övervärden i bolaget, med avdrag för aktiekapitalet och överkursfonden, gottskrivs tjänstepensionstecknare och andra tjänstepensionsberättigade på grund av avtal om förmåner som återbäring eller på annat sätt.
Minskning av aktiekapitalet och reservfonden
Tillstånd att verkställa minskningsbeslut för återbetalning till aktieägarna
22 § Vid minskning av aktiekapitalet i ett tjänstepensionsaktiebolag för avsättning till fond att användas enligt beslut av bolagsstämman eller för återbetalning till aktieägarna gäller inte 20 kap.23–29 §§aktiebolagslagen (2005:551). I stället gäller 23–27 §§ detta kapitel.
23 § Om minskningsbeloppet helt eller delvis ska användas för ändamål som avses i 20 kap. 1 § första stycket 2 eller 3 aktiebolagslagen (2005:551), får bolaget inte verkställa minskningsbeslutet utan tillstånd från allmän domstol.
Finansinspektionen får besluta att aktiekapitalet får minskas utan tillstånd från allmän domstol, om bolaget samtidigt vidtar åtgärder som medför att varken bolagets bundna egna kapital eller dess aktiekapital minskar.
Ansökan om tillstånd
24 § Bolaget ska ansöka om tillstånd att verkställa ett minskningsbeslut enligt 23 § hos tingsrätten i den ort där styrelsen har sitt säte. Ansökan ska ges in inom två månader efter det att minskningsbeslutet registrerades. Tillsammans med ansökan ska bolaget ge in ett bevis om att minskningsbeslutet har registrerats.
63
Författningsförslag SOU 2011:68
Inhämtande av Finansinspektionens yttrande och kallelse på borgenärer
25 § Domstolen ska omgående inhämta Finansinspektionens yttrande om och i så fall i vilken utsträckning minskningen kan komma att inverka på den rätt som tillkommer tjänstepensionstecknare och andra tjänstepensionsberättigade på grund av avtal om förmåner. Om domstolen med hänsyn till yttrandets innehåll finner att minskningen inte bör verkställas, ska ansökan genast avslås. I annat fall ska domstolen kalla bolagets borgenärer och förelägga dem som vill motsätta sig ansökan att senast en viss dag skriftligen anmäla detta hos domstolen. Domstolen ska dock inte kalla de borgenärer vilkas anspråk avser en fordran på lön, pension eller annan ersättning som omfattas av lönegaranti enligt lönegarantilagen (1992:497).
Föreläggandet ska innehålla en upplysning om att den som inte gör någon anmälan ska anses ha medgett ansökan. I kallelsen ska ett kortfattat sammandrag av inspektionens yttrande tas in. Domstolen ska se till att kallelsen skyndsamt kungörs i Post- och Inrikes Tidningar.
När allmän domstol ska lämna tillstånd
26 § Tillstånd ska ges, om inte någon av de borgenärer som har kallats motsätter sig ansökan inom förelagd tid eller om det visas att de borgenärer som har motsatt sig ansökan har fått full betalning eller har betryggande säkerhet för sina fordringar. Att en tjänstepensionstecknare eller någon annan tjänstepensionsberättigad motsätter sig ansökan utgör dock inte något hinder, om Finansinspektionens yttrande ger grund för att ge tillstånd.
Registrering
27 § Domstolen ska underrätta Bolagsverket om ansökningar enligt 24 § och om lagakraftvunna beslut som meddelats med anledning av sådana ansökningar.
64
SOU 2011:68 Författningsförslag
Tillstånd till vinstutdelning efter minskningsbeslut för förlusttäckning
28 § I stället för 20 kap. 30 § aktiebolagslagen (2005:551) gäller för tjänstepensionsaktiebolag att vinstutdelning inte får beslutas utan tillstånd från allmän domstol under tre år efter registreringen av ett beslut om minskning av aktiekapitalet för förlusttäckning. Tillstånd behövs dock inte om aktiekapitalet efter eller i samband med minskningsbeslutet har ökats med minst minskningsbeloppet. I fråga om domstolens tillstånd gäller 24–27 §§ i tillämpliga delar.
Minskning av reservfonden
29 § I stället för 20 kap. 35 § 3 aktiebolagslagen (2005:551) gäller för tjänstepensionsaktiebolag att minskning av reservfonden får ske för återbetalning till aktieägarna eller annat ändamål, om allmän domstol med tillämpning av 24–26 §§ ger tillstånd till minskningen.
Lån m.m. till närstående
30 § I stället för 21 kap.1–4 §§aktiebolagslagen (2005:551) om penninglån och ställande av säkerhet gäller 4 kap. 9 § denna lag för en sådan person som avses i 21 kap. 1 § 2 aktiebolagslagen och för en person eller ett företag som har en sådan anknytning som avses i 3–5 samma paragraf till denna person.
Fusion
Överlåtande bolag
31 § Ett tjänstepensionsaktiebolag får vara överlåtande bolag vid en fusion bara om ett annat svenskt tjänstepensionsaktiebolag, ett svenskt försäkringsaktiebolag, eller
Tillämpliga bestämmelser
32 § Vid fusion med ett tjänstepensionsaktiebolag eller ett försäkringsaktiebolag gäller inte 23 kap.19–21, 22–24 och 45 §§aktiebolagslagen (2005:551). I stället gäller 33–35 §§ detta kapitel. I 37 §
65
Författningsförslag SOU 2011:68
finns särskilda bestämmelser om fusion genom absorption av helägt dotterbolag.
Ansökan om tillstånd att verkställa fusionsplanen
33 § När fusionsplanen gäller i samtliga bolag, ska såväl överlåtande som övertagande bolag ansöka om tillstånd att verkställa planen. Vid en gränsöverskridande fusion ska ansökan göras av det eller de svenska bolag som deltar i fusionen. Ansökan ska göras hos Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av särskild vikt prövas dock av regeringen. Regeringens prövning sker efter anmälan av Finansinspektionen.
Vid fusion genom kombination ska bolagen dessutom ansöka om tillstånd enligt 2 kap. 4 § och godkännande av bolagsordningen
enligt 2 kap. 8 § för det övertagande bolaget. Vid gränsöverskridande fusion gäller detta bara om det övertagande bolaget ska ha sin hemvist i Sverige.
Ansökan enligt första stycket ska ges in inom en månad efter det att fusionsplanen gäller i samtliga bolag och, om fusionsplanen har registrerats enligt 23 kap. 14 § första stycket aktiebolagslagen (2005:551), senast två år efter det att fusionsplanen har kungjorts enligt 27 kap. 3 § aktiebolagslagen.
Finansinspektionen ska underrätta Bolagsverket och Skatteverket om ansökningar enligt första stycket. Finansinspektionen ska vidare underrätta Bolagsverket om lagakraftvunna beslut som har meddelats med anledning av sådana ansökningar.
34 § Vid behandlingen av en ansökan om tillstånd att verkställa en fusionsplan ska det prövas att försäkringstagarna och andra borgenärer tillförsäkras en betryggande säkerhet, om ett sådant skydd behövs med hänsyn till de fusionerande bolagens ekonomiska förhållanden och om borgenärerna inte redan har en sådan säkerhet.
När en ansökan ska avslås
35 § En ansökan enligt 33 § ska avslås om
1. fusionsplanen inte har godkänts i behörig ordning eller till sitt innehåll strider mot lag eller annan författning eller mot bolagsordningen,
66
SOU 2011:68 Författningsförslag
2. fusionen har förbjudits enligt konkurrenslagen (2008:579) eller enligt rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer eller om prövning av fusionen pågår enligt konkurrenslagen eller den nämnda förordningen,
3. vid kombination, revisorsyttrandena enligt 23 kap. 11 § aktiebolagslagen (2005:551) inte utvisar att de överlåtande bolagens sammanlagda verkliga värde för det övertagande bolaget uppgår till minst aktiekapitalet i detta,
4. försäkringstagarna och andra borgenärer inte har tillförsäkrats en sådan betryggande säkerhet som avses i 34 § eller de fusionerande bolagens ekonomiska förhållanden i övrigt är sådana att fusionen inte kan anses förenlig med försäkringstagarnas och andra borgenärers intressen, eller
5. det är motiverat av hänsyn till allmänintresset. Om ansökan inte kan beviljas på grund av att prövning pågår enligt konkurrenslagen eller rådets förordning (EG) nr 139/2004 och prövningen kan antas bli avslutad inom kort tid, får tillståndsfrågan förklaras vilande under högst sex månader.
Registrering av fusionen
36 § I stället för det som föreskrivs i 23 kap. 25 § andra stycket aktiebolagslagen (2005:551) om tidpunkten för anmälan av fusionen för registrering ska anmälan göras senast två månader från det att Finansinspektionens tillstånd att verkställa fusionsplanen har vunnit laga kraft eller regeringen har meddelat sådant tillstånd.
Absorption av helägt dotterbolag
37 § Vid absorption av ett helägt dotterbolag gäller inte 23 kap.32 och 33 §§aktiebolagslagen (2005:551). I stället gäller följande.
Moderbolaget ska ansöka om tillstånd att verkställa fusionsplanen hos Finansinspektionen. Ansökan ska ges in senast en månad efter det att fusionsplanen har blivit gällande hos moderbolaget och, om fusionsplanen har registrerats enligt 23 kap. 30 § aktiebolagslagen, senast två år efter det att uppgift om att planen har registrerats har kungjorts. Ärenden som är av principiell betydelse eller
67
Författningsförslag SOU 2011:68
av särskild vikt ska prövas av regeringen. Regeringens prövning sker efter anmälan av Finansinspektionen.
I fråga om ett ärende enligt första stycket gäller 34 och 35 §§ i tillämpliga delar. Det som anges om överlåtande bolag ska avse dotterbolag och det som anges om övertagande bolag ska avse moderbolag.
Finansinspektionen ska underrätta Bolagsverket om ansökningar enligt andra stycket och om lagakraftvunna beslut som meddelats med anledning av sådana ansökningar. Bolagsverket ska efter en sådan underrättelse registrera tillståndet enligt 23 kap. 34 § aktiebolagslagen.
Särskilt bokslut
38 § Vid upprättande av ett särskilt bokslut i ett tjänstepensionsaktiebolag enligt 23 kap. 50 § aktiebolagslagen (2005:551) ska det som anges i 6 kap. 4 § andra stycket bokföringslagen (1999:1078) om bestämmelser i årsredovisningslagen (1995:1554) i stället avse bestämmelser i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag och tjänstepensionsföretag.
Ogiltighet
39 § I stället för det som föreskrivs i 23 kap. 52 § tredje stycket aktiebolagslagen (2005:551) om att väcka talan gäller följande för ett tjänstepensionsaktiebolag.
Utöver det som föreskrivs i 7 kap. 51 § första stycket aktiebolagslagen och 23 kap. 52 § första stycket samma lag får talan inte väckas efter det att Finansinspektionen genom ett beslut som har vunnit laga kraft har lämnat tillstånd att verkställa fusionsplanen eller regeringen har meddelat sådant tillstånd.
Delning
Krav på tillstånd för överlåtelse av viss verksamhet
40 § Ett tjänstepensionsaktiebolag får inte genom delning överlåta verksamhet som bara får drivas efter tillstånd till ett bolag
som inte har ett sådant tillstånd.
68
SOU 2011:68 Författningsförslag
Undantag från krav på underrättelse till vissa borgenärer
41 § Ett tjänstepensionsaktiebolag behöver inte underrätta sina
kända borgenärer enligt 24 kap. 21 § aktiebolagslagen (2005:551).
Inhämtande av Finansinspektionens yttrande
42 § Bolagsverket ska inte kalla ett tjänstepensionsaktiebolags borgenärer enligt 24 kap. 24 § aktiebolagslagen (2005:551). I stället ska verket inhämta ett yttrande från Finansinspektionen. Yttrandet ska innehålla uppgift om huruvida
1. tjänstepensionsaktiebolagets tjänstepensionstecknare och andra borgenärer har tillförsäkrats en betryggande säkerhet, om ett sådant skydd behövs med hänsyn till de deltagande bolagens ekonomiska förhållanden och borgenärerna inte redan har en sådan säkerhet, och
2. de deltagande bolagens ekonomiska förhållanden i övrigt är sådana att delningen kan anses förenlig med tjänstepensionstecknares och andra fordringsägares intressen.
Överlämnande av ärendet till allmän domstol
43 § När Finansinspektionen har kommit in med sitt yttrande och den tid inom vilken borgenärerna kan motsätta sig ansökan enligt 24 kap. 25 § aktiebolagslagen (2005:551) har gått ut, ska Bolagsverket överlämna ärendet till tingsrätten i den ort där styrelsen i det överlåtande bolaget har sitt säte.
När allmän domstol ska avslå en ansökan
44 § I stället för 24 kap. 26 § aktiebolagslagen (2005:551) gäller att allmän domstol ska avslå en ansökan om tillstånd att verkställa delningsplanen om
1. det inte av Finansinspektionens yttrande framgår att
a) tjänstepensionsaktiebolagets tjänstepensionstecknare och andra borgenärer har tillförsäkrats en sådan betryggande säkerhet som avses i 42 § 1, eller
69
Författningsförslag SOU 2011:68
b) de deltagande bolagens ekonomiska förhållanden i övrigt är sådana att delningen kan anses förenlig med tjänstepensionstecknares och andra fordringsägares intressen, och
2. det inte visas att de borgenärer som har motsatt sig ansökan har fått full betalning eller har betryggande säkerhet för sina fordringar.
Att någon av tjänstepensionsaktiebolagets borgenärer motsätter sig ansökan innebär inte att ansökan ska avslås, om Finansinspektionens yttrande ger grund för att tillstånd ska ges.
Om domstolen anser det nödvändigt får den begära att Finansinspektionen kompletterar sitt yttrande.
Likvidation
Tvångslikvidation på grund av Bolagsverkets beslut
45 § Utöver det som föreskrivs i 25 kap. 11 § aktiebolagslagen (2005:551) om i vilka fall allmän domstol eller Bolagsverket ska besluta att ett bolag ska gå i likvidation gäller för tjänstepensionsaktiebolag att Bolagsverket ska besluta att bolaget ska gå i likvidation om
1. ett tillstånd att driva tjänstepensionsrörelse för bestämd tid har gått ut utan att något nytt tillstånd har beviljats, eller
2. tillståndet att driva tjänstepensionsrörelse har återkallats utan att bolaget i stället har fått ett tillstånd att driva någon annan tillståndspliktig finansiell rörelse.
En fråga om sådan likvidation prövas på ansökan av styrelsen, en styrelseledamot, den verkställande direktören, en aktieägare eller på anmälan av Finansinspektionen.
46 § I stället för det som föreskrivs i 25 kap. 11 § första stycket 2 aktiebolagslagen (2005:551) om 8 kap. 3 § första stycket och 16 §årsredovisningslagen (1995:1554) ska 8 kap.5 och 8 §§ lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag och tjänstepensionsföretag gälla för tjänstepensionsaktiebolag.
70
SOU 2011:68 Författningsförslag
Finansinspektionens anmälan
47 § Utöver det som föreskrivs i 25 kap. 11 § tredje stycket och 17 § andra stycket aktiebolagslagen (2005:551) ska en fråga om likvidation enligt dessa paragrafer också prövas efter anmälan av Finansinspektionen.
Kontrollbalansräkningens innehåll
48 § Utöver det som föreskrivs i 25 kap. 14 § aktiebolagslagen (2005:551) om kontrollbalansräkningens innehåll gäller för tjänstepensionsaktiebolag följande.
Vid beräkningen av det egna kapitalets storlek ska inom linjen tilläggas en post som utvisar den ökning av tillgångarnas sammanlagda värde som skulle följa, om de redovisades till försäljningsvärdet med avdrag för de förväntade försäljningskostnaderna. I fråga om sådana tillgångar som anges i 4 kap. 2 § 4 och 5 lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag och tjänstepensionsföretag gäller att de tas upp till anskaffningsvärdet minskat med nödvändiga avskrivningar och nedskrivningar, om ett högre värde erhålls genom detta.
Värdehandlingar som används för skuldtäckning enligt 6 kap. får tas upp till högre värde än det som följer av lagen om årsredovisning i försäkringsföretag och tjänstepensionsföretag. Detta gäller bara om värdehandlingarna kan avyttras till detta högre värde vid sådana tidpunkter att förutsättningarna att infria de åtaganden som värdehandlingarna säkerställer kan anses tillfredsställande.
Andra värdehandlingar än de som avses i tredje stycket och som utgörs av reversfordringar som förfaller eller kan sägas upp till betalning av tjänstepensionsaktiebolaget först efter längre tid än ett år får, om det finns särskilda skäl för det, tas upp över det verkliga värdet, dock högst till anskaffningsvärdet.
Hinder mot beslut om upphörande av likvidation
49 § Utöver 25 kap. 45 § aktiebolagslagen (2005:551) gäller att ett beslut om att en likvidation ska upphöra och tjänstepensionsaktiebolagets verksamhet återupptas inte får fattas, om
71
Författningsförslag SOU 2011:68
1. bolaget har fått tillstånd att driva tjänstepensionsrörelse för en bestämd tid och den tiden har gått ut utan att något nytt tillstånd har beviljats, eller
2. bolagets tillstånd att driva tjänstepensionsrörelse har återkallats.
Tjänstepensionsaktiebolag firma
50 § Ett tjänstepensionsaktiebolag firma ska innehålla ordet
tjänstepension.
Skadestånd
51 § Det som föreskrivs i 29 kap.1–3 §§aktiebolagslagen (2005:551) om skadeståndsansvar vid överträdelse av där angivna bestämmelser gäller för tjänstepensionsaktiebolag även vid överträdelse av denna lag.
12 kap. Associationsrättsliga bestämmelser för ömsesidiga tjänstepensionsbolag
Inledande bestämmelser
Delägare
1 § Delägare i ett ömsesidigt tjänstepensionsbolag är tjänstepensionstecknarna.
I bolagsordningen får det föreskrivas att också de tjänstepensionsberättigade, även om de inte samtidigt är tjänstepensionstecknare, ska vara delägare för en förmån som
1. tecknas av en arbetsgivare för att ge skydd åt anställda, och
2. grundas på kollektivavtal.
Ansvar för ett ömsesidigt tjänstepensionsbolags förpliktelser
2 § I ett ömsesidigt tjänstepensionsbolag har delägarna inte något personligt betalningsansvar för bolagets förpliktelser.
I bolagsordningen för ett ömsesidigt skadeförmånsbolag får det dock föreskrivas att en delägare ska täcka skulder, avsättningar eller
72
SOU 2011:68 Författningsförslag
förluster i tjänstepensionsrörelse som avser skadeförmåner, som bolaget inte kan täcka genom att ta i anspråk egna tillgångar eller medel, genom att göra kapitaltillskott till bolaget (uttaxering).
En delägares skyldighet enligt andra stycket gäller bara för tjänstepensionsförmån som inte har tecknats av en konsument eller ett dödsbo för enskilt eller i huvudsak enskilt ändamål.
Om det finns särskilda skäl, får Finansinspektionen i ett enskilt fall besluta om undantag från bestämmelserna i tredje stycket för lokala skadeförmånsbolag med en årlig premieinkomst från rörelsen som avser skadeförmåner som inte överstiger ett belopp motsvarande 5 000 000 euro och där minst hälften av premieinkomsten kommer från bolagets delägare.
Hänvisningar till allmänna bestämmelser för ekonomiska föreningar
3 § När det i detta kapitel hänvisas till lagen (1987:667) om
ekonomiska föreningar ska det som där sägs om
1. ekonomisk förening avse ömsesidigt tjänstepensionsbolag,
2. medlem avse delägare,
3. stadgar avse bolagsordning, och
4. föreningsstämma avse bolagsstämma. Hänvisningar i lagen om ekonomiska föreningar till bestämmelser i samma lag ska i förekommande fall avse de bestämmelser i denna lag som gäller i stället för eller utöver bestämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar.
Definitioner m.m.
4 § Bestämmelserna i 1 kap.4–7 §§ lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar om moderförening, dotterföretag, koncern
och avancerad elektronisk signatur ska gälla för ömsesidiga tjänstepensionsbolag.
5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att bestämmelserna om koncerner i denna lag, i föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag och i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar ska gälla helt eller delvis för en grupp av företag, som inte utgör en koncern enligt 1 kap.
73
Författningsförslag SOU 2011:68
4 § lagen om ekonomiska föreningar, men som har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning.
Bildande av ett ömsesidigt tjänstepensionsbolag
Stiftare
6 § Ett ömsesidigt tjänstepensionsbolag bildas av en eller flera stiftare. En stiftare ska vara
1. en fysisk person som är bosatt i ett land inom EES,
2. en svensk juridisk person, eller
3. en juridisk person som har bildats enligt lagstiftningen i ett land inom EES och som har sitt säte, sitt huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet inom detta område.
Handelsbolag eller motsvarande juridiska personer som har bildats enligt lagstiftningen i ett land inom EES får vara stiftare bara om varje obegränsat ansvarig bolagsman är bosatt inom detta område.
Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att någon annan än den som har angetts i första och andra styckena får vara stiftare.
7 § Den som är underårig eller i konkurs eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte vara stiftare. Att detsamma gäller den som har näringsförbud följer av 6 § lagen (1986:436) om näringsförbud.
8 § Stiftarna anger villkoren för bolagsbildningen och upprättar en bolagsordning. De ska bestämma att ett visst antal förmånsavtal till minst ett visst sammanlagt belopp ska vara tecknade, innan bolaget får anses bildat. Vid bestämmandet av
antal förmånsavtal och belopp
ska hänsyn tas till arten av den planerade verksamheten och till garan-
tikapitalets storlek.
Garantikapital
9 § Ett ömsesidigt tjänstepensionsbolag får inte bildas utan garantikapital, om det inte finns särskilda skäl för det.
Om det behövs får tillskott av garantikapital göras även under rörelsens gång. Beslut om sådant tillskott ska anmälas för registrering senast sex månader efter beslutet. För registrering krävs att
74
SOU 2011:68 Författningsförslag
hälften av tillskottet har betalats in. Garantikapitalet är ökat när registrering har skett. Garantikapitalet ska vara helt inbetalat senast sex månader efter registreringen av tillskottet.
Tillskott av garantikapital ska alltid göras med pengar.
10 § Garantikapitalet ska återbetalas när det inte längre behövs för att rörelsen ska kunna drivas ändamålsenligt och en återbetalning är förenlig med bestämmelserna om kapitalbasens sammansättning och storlek i 7 kap. Bestämmelser om villkor för sådan återbetalning finns i 66 §.
Garantikapitalet ska också återbetalas om inte registrering
sker enligt 18 §.
Bolagsordning
11 § Ett ömsesidigt tjänstepensionsbolags bolagsordning ska ange
1. bolagets firma,
2. den ort i Sverige där bolagets styrelse ska ha sitt säte,
3. föremålet för bolagets verksamhet, varvid det ska anges
särskilt om verksamheten ska avse livförmåner, skadeförmåner eller såväl liv- som skadeförmåner,
4. om tjänstepensionsrörelsen ska drivas utanför EES,
5. antalet eller lägsta och högsta antalet av de styrelseledamöter, revisorer och eventuella styrelsesuppleanter, som får utses av bolagsstämman, samt tiden för styrelseledamöternas och revisorernas uppdrag,
6. den krets av tjänstepensionsberättigade som i denna egenskap är delägare, om inte bara tjänstepensionstecknarna är delägare,
7. garantikapitalet,
8. regler för hur rösträtten och förslagsrätten ska utövas och hur beslut ska fattas på stämman, varvid det ska anges särskilt
– om och hur fullmäktige ska utses samt i vilken utsträckning delägarnas rösträtt ska utövas genom fullmäktige, och,
– i vilken utsträckning garanterna ska ha rösträtt,
9. för vilka förmåner, i vilka situationer, intill vilket
belopp och i vilken ordning uttaxering kan ske hos delägarna i skadeförmånsbolag samt hur uttaxeringen ska genomföras,
10. i vilken ordning garanterna ska betala in det tecknade garantikapitalet,
75
Författningsförslag SOU 2011:68
11. om och i vilken ordning vinst ska delas ut till garanterna och i vilken ordning garantikapitalet ska återbetalas,
12. sättet att sammankalla bolagsstämman, 13. vilka ärenden som ska förekomma på den ordinarie stämman,
14. de regler enligt vilka bolagsstämman får förfoga över bolagets vinst eller, i ett livförmånsföretag, på annat sätt täcka bolagets förlust,
15. antal och sammanlagt belopp av de förmåner som ska vara tecknade innan bolaget kan anses bildat,
16. hur tillgångarna ska fördelas mellan delägarna vid bolagets
upplösning, och
17. för det fall att förlagsinsatser som avses i 5 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar ska förekomma, vad som ska gälla för dessa.
Om tjänstepensionsbolaget ska ha euro som redovisningsvaluta, ska detta anges i bolagsordningen.
Stiftelseurkund
12 § Sedan tillstånd att driva tjänstepensionsrörelse har meddelats, ska stiftarna upprätta och skriva under en daterad stiftelseurkund som ska innehålla uppgifter om sättet och tiden för kallelse till den konstituerande stämman.
Teckning av förmåner
13 § Teckning av förmåner ska ske på stiftelseurkunden eller på en teckningslista som innehåller en kopia av stiftelseurkunden. Tillsammans med stiftelseurkunden
ska det finnas kopior av tillståndet
att driva tjänstepensionsrörelse och bolagsordningen.
Teckning av förmåner som har gjorts på ett annat sätt än det som anges i första stycket kan göras gällande bara om bolaget registreras utan att tecknaren dessförinnan har anmält felet hos Bolagsverket.
Om en förmån har tecknats med villkor är teckningen ogiltig. Har ogiltigheten inte anmälts hos Bolagsverket före bolagets registrering, är dock tecknaren bunden fastän han eller hon inte kan åberopa villkoret.
76
SOU 2011:68 Författningsförslag
Konstituerande stämma
14 § Beslutet om bolagets bildande ska fattas på en konstituerande stämma.
Stiftarna ska kalla dem som har tecknat förmåner och röstberättigade garanter till den konstituerande stämman enligt bestämmelserna i bolagsordningen om kallelse till bolagsstämma. Stiftarna ska även se till att teckningslistorna och de
handlingar som stiftelseurkunden hänvisar till hålls tillgängliga för tecknarna under minst en vecka före stämman på den plats som har angetts i kallelsen.
Om alla förmåner tecknas vid stämman och alla de som har tecknat förmåner och röstberättigade garanter är ense, kan beslutet om bolagets bildande fattas även om någon kallelse till stämman inte har skett.
På den konstituerande stämman ska stiftarna lägga fram stiftelseurkunden och de till den fogade handlingarna i original. Stiftarna ska lämna uppgifter om antalet tecknade förmåner, det sammanlagda beloppet av dessa och det belopp som har inbetalats på garantikapitalet. Samtliga uppgifter ska föras in i protokollet.
Beslut vid konstituerande stämma
15 § Om det vid den konstituerande stämman inte visas att förmåner har tecknats till minst det antal och det sammanlagda belopp som anges i bolagsordningen samt att garantikapitalet har betalats in till den andel som föreskrivs i bolagsordningen, har frågan om bolagets bildande fallit.
Om flertalet av de närvarande röstberättigade röstar för beslutet att bilda bolaget, är bolaget bildat. I annat fall har frågan om bolagets bildande fallit.
När ett ömsesidigt tjänstepensionsbolag är bildat, ska en styrelse och revisorer väljas.
I fråga om den konstituerande stämman gäller i övrigt bestämmelserna om stämma i denna lag, lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar och bolagsordningen.
77
Författningsförslag SOU 2011:68
Betalning av förmåner och garantikapital
16 § En skuld på grund av teckning av en förmån får inte kvittas mot en fordran hos bolaget.
Bolaget får inte överlåta eller pantsätta fordringar på garantikapital.
17 § Betalningar i pengar av avgifter för förmåner och garantikapitalet ska ske genom insättning på ett särskilt konto som stiftarna har öppnat för ändamålet hos en bank, ett kreditmarknadsföretag eller ett motsvarande utländskt kreditinstitut i ett land inom EES. Belopp som har satts in på kontot får lyftas av bolaget först när styrelsen har valts.
Om frågan om bolagets bildande har fallit eller om teckningen av förmåner eller garantikapital av annat skäl inte är bindande, ska de inbetalda beloppen betalas tillbaka enligt 19 § andra stycket.
Registrering av bolaget
Förutsättningar för registrering
18 § Ett ömsesidigt tjänstepensionsbolag ska anmälas för registrering senast sex månader efter beslutet om tillstånd att driva tjänstepensionsrörelse.
För registrering av ett ömsesidigt tjänstepensionsbolag, där garantikapital ska finnas, krävs att hela garantikapitalet är inbetalt.
Verkan av att registrering inte sker
19 § Frågan om bolagsbildning faller, om
1. någon anmälan för registrering av bolaget inte har gjorts inom föreskriven tid, eller
2. Bolagsverket genom ett beslut som vunnit laga kraft har avskrivit ett ärende om sådan registrering eller har vägrat registrering av bolaget. Om frågan om bolagsbildning har fallit, ansvarar styrelseledamöterna solidariskt för återbetalningen av de belopp som har betalats på grund av garantiavtalet eller de tecknade förmånerna. Uppkommen avkastning ska läggas till beloppen och avdrag ska göras för kostnaderna på grund av åtgärder enligt 20 § tredje meningen.
78
SOU 2011:68 Författningsförslag
Rättshandlingar före bolagets registrering
20 § Innan det ömsesidiga tjänstepensionsbolaget har registrerats, kan det inte förvärva rättigheter eller åta sig skyldigheter. Det kan inte heller föra talan inför domstol eller någon annan myndighet. Styrelsen kan dock föra talan i mål rörande bolagsbildningen och i övrigt vidta åtgärder för att erhålla de belopp som tecknats som garantikapital.
21 § För en åtgärd som vidtas på bolagets vägnar före registreringen svarar de som har deltagit i åtgärden eller beslutet om denna solidariskt. När bolaget har registrerats, övergår ansvaret på bolaget, om förpliktelsen följer av stiftelseurkunden eller har tillkommit efter det att bolaget har bildats.
22 § Om det har slutits avtal för bolaget före registreringen gäller följande. En avtalspart som inte kände till att bolaget inte var registrerat, kan frånträda avtalet till dess att bolaget har registrerats. En avtalspart som kände till att bolaget inte var registrerat kan, om annat inte har avtalats, frånträda avtalet bara om frågan om bolagets bildande har fallit enligt 19 §.
Förlagsinsatser
23 § Ömsesidiga tjänstepensionsbolag ska i bolagsordningen kunna ange att kapital får tillskjutas i enlighet med det som gäller om förlagsinsatser enligt 5 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.
Det som föreskrivs i 5 kap. 1 § andra stycket lagen om ekonomiska föreningar om det högsta beloppet av förlagsinsatser från andra än medlemmar ska inte gälla för ömsesidiga tjänstepensionsbolag. I stället får summan av sådana insatser efter tillskottet uppgå till högst summan av övrigt eget kapital.
Om det finns synnerliga skäl, får Finansinspektionen i ett enskilt fall besluta om högre förlagsinsatser än som anges i andra stycket.
79
Författningsförslag SOU 2011:68
Bolagets ledning
Tillämpliga bestämmelser om bolagets ledning
24 § Bestämmelserna i 6 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar om föreningens ledning ska gälla även för ömsesidiga tjänstepensionsbolag med de tillägg som följer av 25–31 §§.
Styrelsen
25 § Bestämmelsen i 6 kap. 4 § andra stycket lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar om att styrelseledamöter ska vara medlemmar i föreningen ska inte gälla för ömsesidiga tjänstepensionsbolag.
I ett ömsesidigt tjänstepensionsbolag ska mer än hälften av styrelseledamöterna vara personer som varken är anställda i bolaget eller anställda eller styrelseledamöter i företag som ingår i samma koncern som bolaget eller i en företagsgrupp av motsvarande slag.
Uppgifter inför styrelseval
26 § Bolagsstämmans ordförande ska innan styrelseval hålls i ett ömsesidigt tjänstepensionsbolag lämna uppgift till stämman om vilka uppdrag den som valet gäller har i andra företag.
Verkställande direktör
27 § I ett ömsesidigt tjänstepensionsbolag ska styrelsen utse en verkställande direktör. Den verkställande direktören får inte vara ordförande i styrelsen.
Jäv för styrelseledamot och den verkställande direktören
28 § Bestämmelserna i 6 kap. 10 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar om jäv för en styrelseledamot eller den verkställande direktören gäller även en fråga om avtal mellan det ömsesidiga tjänstepensionsbolaget och en juridisk person som styrelseledamoten eller den verkställande direktören ensam eller tillsammans med någon annan får företräda. Detta gäller dock inte om
80
SOU 2011:68 Författningsförslag
1. det ömsesidiga tjänstepensionsbolaget äger samtliga aktier i bolagets motpart, och
2. motparten är ett annat bolag än ett tjänstepensionsaktiebolag som inte får dela ut vinst.
Generella inskränkningar
29 § Utöver 6 kap. 13 § första stycket och 7 kap. 16 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar gäller att beslut, rättshandlingar eller andra åtgärder enligt dessa bestämmelser inte heller får fattas eller företas till nackdel för garanter eller tjänstepensionsberättigade som på grund av tjänstepensionsförmånförmån har rätt till en andel av de ackumulerade vinster som har uppstått i rörelsen.
30 § Bestämmelserna i 6 kap. 13 § andra stycket lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar om förbud för en ställföreträdare att följa vissa föreskrifter av föreningsorgan gäller även föreskrifter som står i strid med bestämmelser i denna lag eller lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag och tjänstepensionsföretag.
Överskridande av befogenhet eller behörighet
31 § Bestämmelsen i 6 kap. 14 § första meningen lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar om en ställföreträdares överskridande av befogenhet ska inte gälla när styrelsen eller den verkställande direktören har överträtt en föreskrift om föremålet för bolagets verksamhet eller andra föreskrifter som har meddelats i bolagsordningen eller av ett annat bolagsorgan.
Om ställföreträdaren har företagit en rättshandling för bolaget och då har handlat i strid med bestämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar om föreningsorganens behörighet, gäller rättshandlingen inte mot bolaget.
81
Författningsförslag SOU 2011:68
Bolagsstämma
Tillämpliga bestämmelser om bolagsstämma
32 § Bestämmelserna om föreningsstämma i 7 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar ska gälla för ömsesidiga tjänstepensionsbolag med de undantag och tillägg som följer av 33– 41 §§.
Rösträtt för garanter
33 § Garanters rätt att besluta i ett ömsesidigt tjänstepensionsbolags angelägenheter utövas vid bolagsstämman. Bestämmelserna i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar om rösträtt för medlemmar gäller även garanter, om en garant enligt bolagsordningen har rösträtt på bolagsstämman.
Ombud och biträden
34 § Bestämmelserna om vem som får vara ombud eller biträde i 7 kap. 2 § andra och tredje styckena lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar ska inte gälla för ömsesidiga tjänstepensionsbolag.
Fortsatt bolagsstämma
35 § Bestämmelserna om uppskov med beslut till fortsatt stämma i 7 kap. 4 § tredje stycket lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, ska gälla för ömsesidiga tjänstepensionsbolag, om en tiondel av de närvarande röstberättigade begär det.
Förslagsrätt
36 § Den förslagsrätt som tillkommer delägarna enligt 7 kap. 6 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar får inskränkas i ett ömsesidigt tjänstepensionsbolags bolagsordning om fullmäktige har utsetts.
82
SOU 2011:68 Författningsförslag
Finansinspektionens skyldighet att kalla till bolagsstämma
37 § Den skyldighet att kalla till stämma som länsstyrelsen har enligt 7 kap. 7 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar ska för ömsesidiga tjänstepensionsbolag i stället gälla för Finansinspektionen.
Fullmäktige m.m.
38 § Utöver bestämmelserna i 7 kap. 12 § första stycket lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar om fullmäktige gäller för ömsesidiga tjänstepensionsbolag att minst hälften av fullmäktige ska utses av delägarna eller av organisationer som kan anses företräda delägarnas intressen.
Bestämmelserna om längsta mandattid och vem som kan utses till fullmäktig i 7 kap. 12 § andra stycket lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar ska inte gälla för ömsesidiga tjänstepensionsbolag.
Om fullmäktige utsetts, får bestämmelser tas in i bolagsordningen om att redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen ska tillhandahållas enligt 7 kap. 8 § lagen om ekonomiska föreningar genom att fram till bolagsstämma hållas tillgängliga för medlemmarna och innehavarna av förlagsandelar på bolagets webbplats.
Delägarna har rätt att närvara och yttra sig vid ett
fullmäktigesammanträde, om inte annat anges i bolagsordningen.
Ändring av bolagsordningen
39 § I stället för 7 kap. 14 § första stycket andra och tredje meningarna lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar gäller att ett beslut att ändra bolagsordningen i ett ömsesidigt tjänstepensionsbolag är giltigt om två tredjedelar av samtliga röstande har förenat sig om det.
40 § En ändring av villkor om vinstutdelning till garanter eller innehavare av förlagsandelar eller om förlusttäckning i ett ömsesidigt livförmånsbolags bolagsordning får godkännas bara om ändringen inte kan antas försämra rätten för tjänstepensionstecknare och andra tjänstepensionsberättigade på grund av förmåner.
83
Författningsförslag SOU 2011:68
41 § Om ett beslut att ändra bolagsordningen avser delägarnas ansvarighet vid uttaxering enligt 2 § andra stycket, får beslutet inte tillämpas tidigare än ett år efter registreringen av beslutet, om inte samtliga delägare har biträtt det.
Efter registrering ska beslutet genast kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som styrelsen bestämmer. Dessutom ska en underrättelse om beslutet sändas till varje delägare vars postadress är känd.
Den som är delägare när beslutet fattas men som inte samtycker till beslutet har rätt att inom ett år från beslutets registrering häva avtalet om förmån utan att rätta sig efter den uppsägningstid som annars skulle ha gällt. Om avtalet hävs har delägare rätt att få ut den på förmånen belöpande andelen av ej intjänade premier och återbäring. Beräkningen av denna andel ska göras för den tidpunkt då avtalet upphör att gälla.
Revision och särskild granskning
Tillämpliga bestämmelser om revision och särskild granskning
42 § Bestämmelserna i 8 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar om revision och särskild granskning ska gälla för ömsesidiga tjänstepensionsbolag med de avvikelser och tillägg som följer av 43 §.
Kompetenskrav m.m.
43 § I ett ömsesidigt tjänstepensionsbolag ska minst en revisor
utses av bolagsstämman.
Bara den som är auktoriserad revisor, godkänd revisor som har avlagt revisorsexamen eller annan godkänd revisor får vara revisor i ett ömsesidigt tjänstepensionsbolag. Minst en av de revisorer som bolagsstämman har utsett ska vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor som har avlagt revisorsexamen.
Bestämmelserna i 8 kap. 18 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar om registrering av revisor ska även gälla för revisor som har utsetts enligt denna paragraf.
84
SOU 2011:68 Författningsförslag
Allmän granskning
44 § Om inte något annat anges i bolagsordningen, får det i ett ömsesidigt tjänstepensionsbolag utses en eller flera personer (lekmannarevisorer) att utföra sådan granskning som anges i 46 §.
Bestämmelserna om revisorer i denna lag och lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar är inte tillämpliga på lekmannarevisorer.
45 § För en lekmannarevisor får en eller flera suppleanter utses. Bestämmelserna i denna lag om lekmannarevisor gäller i tillämpliga delar även suppleant.
Lekmannarevisorns uppgifter
46 § Lekmannarevisorn ska granska om bolagets verksamhet sköts på ett ändamålsenligt och från ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt och om bolagets interna kontroll är tillräcklig. Granskningen ska vara så ingående och omfattande som god sed vid detta slag av granskning kräver.
47 § Lekmannarevisorn ska följa bolagsstämmans anvisningar, om de inte strider mot lag, bolagsordningen eller god sed.
48 § Lekmannarevisorn ska efter varje räkenskapsår lämna en granskningsrapport till bolagsstämman. Bestämmelser om rapportens innehåll och den tidpunkt då den ska lämnas till bolagets styrelse finns i 56 §.
49 § Lekmannarevisorn får inte underteckna en sådan revisionsberättelse som avses i 8 kap. 13 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.
Tillhandahållande av upplysningar m.m.
50 § Styrelsen och den verkställande direktören ska ge lekmannarevisorn tillfälle att genomföra granskningen i den omfattning lekmannarevisorn anser vara nödvändig. De ska lämna de upplysningar och det biträde som lekmannarevisorn begär.
85
Författningsförslag SOU 2011:68
Samma skyldigheter har styrelsen, den verkställande direktören, revisorn och lekmannarevisorn i ett dotterbolag gentemot en lekmannarevisor i moderbolaget.
Hur en lekmannarevisor utses
51 § En lekmannarevisor väljs av bolagsstämman, om inte bolagsordningen innehåller bestämmelser om att lekmannarevisorn ska utses på något annat sätt.
Obehörighetsgrunder
52 § Den som är underårig eller i konkurs eller har fått näringsförbud eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte vara lekmannarevisor.
Jäv
53 § Lekmannarevisor får inte den vara som
1. är styrelseledamot, verkställande direktör eller innehar en befattning i ledande ställning i tjänstepensionsbolaget eller dess dotterföretag eller biträder vid bolagets bokföring eller medelsförvaltning eller bolagets kontroll däröver,
2. är anställd hos eller på något annat sätt har en underordnad eller beroende ställning till tjänstepensionsbolaget eller till någon som avses i 1,
3. är verksam i samma företag som den som yrkesmässigt biträder bolaget vid bokföringen eller medelsförvaltningen eller bolagets kontroll däröver,
4. är gift med eller sambo med eller är syskon eller släkting i rätt upp- eller nedstigande led till en person som avses i 1,
5. är besvågrad med en person som avses i 1 i rätt upp- eller nedstigande led eller är gift med den andres syskon, eller
6. står i låneskuld till bolaget eller något annat företag i samma koncern eller har en förpliktelse som ett sådant företag har ställt säkerhet för.
Den som enligt första stycket inte är behörig att vara lekmannarevisor i ett moderbolag får inte heller vara lekmannarevisor i dess dotterföretag.
86
SOU 2011:68 Författningsförslag
Anlitande av biträde
54 § En lekmannarevisor får vid granskningen av bolaget inte anlita någon som enligt 53 § inte är behörig att vara lekmannarevisor. Om bolaget eller dess moderbolag har anställda med uppgift att uteslutande eller huvudsakligen sköta den interna revisionen, får lekmannarevisorn dock vid granskningen anlita sådana anställda i den utsträckning det är förenligt med god sed.
Lekmannarevisorns avgång
55 § Ett uppdrag som lekmannarevisor upphör, om lekmannarevisorn eller den som har utsett lekmannarevisorn anmäler att uppdraget ska upphöra. Anmälan ska göras hos styrelsen. Om en lekmannarevisor som inte är vald på bolagsstämma vill avgå, ska han eller hon anmäla det också hos den som har utsett honom eller henne.
Lekmannarevisorns granskningsrapport
56 § Granskningsrapporten ska lämnas till bolagets styrelse senast två veckor före den ordinarie bolagsstämman.
I rapporten ska lekmannarevisorn uttala sig om sådana förhållanden som avses i 46 § och om sådana förhållanden som han eller hon har varit skyldig att granska enligt 47 §. Om lekmannarevisorn finner anledning till anmärkning mot någon styrelseledamot eller mot den verkställande direktören, ska han eller hon upplysa om detta i rapporten och lämna uppgift om anledningen till anmärkningen.
Lekmannarevisorn får i granskningsrapporten även lämna andra upplysningar som han eller hon anser att delägarna, de delegerade eller garanterna bör få kännedom om.
57 § Granskningsrapporten ska hållas tillgänglig för och sändas till de röstberättigade på samma sätt som anges i 7 kap. 8 § fjärde stycket lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar samt läggas fram på bolagsstämman.
87
Författningsförslag SOU 2011:68
Lekmannarevisorns närvaro vid bolagsstämma
58 § Lekmannarevisorn har rätt att närvara vid bolagsstämma. Han eller hon är skyldig att närvara, om det med hänsyn till ärendena kan anses nödvändigt.
Lekmannarevisorns tystnadsplikt
59 § Lekmannarevisorn får inte till en enskild delägare, delegerad, garant eller utomstående obehörigen lämna upplysningar om sådana bolagsangelägenheter som lekmannarevisorn får kännedom om när han eller hon fullgör sitt uppdrag, om det kan vara till skada för bolaget.
Lekmannarevisorns upplysningsplikt
60 § Lekmannarevisorn är skyldig att till bolagsstämman lämna alla upplysningar som bolagsstämman begär, i den mån det inte skulle vara till väsentlig skada för bolaget.
61 § Lekmannarevisorn är skyldig att lämna bolagets revisor, annan lekmannarevisor, en särskild granskare och, om bolaget har försatts i konkurs, konkursförvaltaren de upplysningar som behövs om bolagets angelägenheter.
Lekmannarevisorn är dessutom skyldig att på begäran lämna upplysningar om bolagets angelägenheter till undersökningsledaren under förundersökning i brottmål.
Registrering
62 § Bestämmelserna i 6 kap. 15 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar om registrering av styrelseledamöter ska även gälla för lekmannarevisorer.
Vinstutdelning m.m.
Tillåtna former för värdeöverföring till garanter och innehavare av förlagsandelar
88
SOU 2011:68 Författningsförslag
63 § Ett ömsesidigt tjänstepensionsbolags medel får betalas ut till garanter och innehavare av förlagsandelar bara enligt bestämmelserna i denna lag om vinstutdelning, återbetalning av garantikapital och det som gäller enligt denna lag och lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar om utskiftning vid bolagets likvidation.
Vinstutdelning
64 § Vinstutdelning till garanter och innehavare av förlagsandelar får bara ske om det följer av bolagsordningen.
Vinstutdelningen får inte överstiga det som i den fastställda balansräkningen och, i fråga om moderbolag som ska upprätta koncernredovisning, i den fastställda koncernbalansräkningen för det senaste räkenskapsåret redovisats som bolagets respektive koncernens nettovinst för året, balanserade vinst och fria fonder sedan avdrag gjorts för
1. det belopp som enligt 68 § ska användas för återbäring,
2. den redovisade förlusten,
3. det belopp som enligt lag eller bolagsordning ska avsättas till bundet eget kapital eller, i fråga om moderbolag, det belopp som av det fria egna kapitalet i koncernen enligt årsredovisningarna för företag inom denna ska föras över till det bundna egna kapitalet, och
4. det belopp som enligt bolagsordningen på annat sätt ska användas för något annat ändamål än vinstutdelning.
Vinstutdelningen får inte ske med så stort belopp att utdelningen med hänsyn till bolagets eller koncernens konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i övrigt står i strid med god affärssed.
65 § Beslut om vinstutdelning till garanter eller innehavare av förlagsandelar fattas av bolagsstämman. Stämman får bara i den utsträckning den har skyldighet till detta enligt bolagsordningen besluta om utdelning av större belopp än det som styrelsen föreslagit eller godkänt.
89
Författningsförslag SOU 2011:68
Återbetalning av garantikapital m.m.
66 § Återbetalning av garantikapitalet får bara beslutas av bolagsstämman. Stämmans beslut ska anmälas till Bolagsverket för registrering. För registrering krävs att Finansinspektionen har gett sitt tillstånd till återbetalningen. Någon återbetalning får inte göras innan beslutet har registrerats.
Om ett ömsesidigt tjänstepensionsbolag har gått i likvidation eller försatts i konkurs, får en garant eller innehavare av förlagsandelar inte ta emot betalning ur bolagets tillgångar för fordran avseende inbetalt garantikapital eller förlagsinsatser förrän bolagets övriga skulder har blivit fullt betalda eller tillräckliga medel avsatts till detta.
Olagliga värdeöverföringar
67 § Om utbetalning till garanter eller innehavare av förlagsandelar görs i strid med denna lag eller lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, ska mottagaren betala tillbaka det belopp som tagits emot med ränta, beräknad enligt 5 § räntelagen (1975:635), från det att beloppet togs emot intill dess ränta, till följd av 3 eller 4 § räntelagen, ska betalas enligt 6 § samma lag. Om utbetalningen har skett i form av vinstutdelning, är dock mottagaren återbäringsskyldig bara om bolaget visar att mottagaren insåg eller borde ha insett att utbetalningen stred mot denna lag eller lagen om ekonomiska föreningar.
För den brist som kan uppkomma vid återbetalningen ansvarar, enligt 13 kap. 1–4 §§ lagen om ekonomiska föreningar, de som medverkat till att besluta om eller verkställa utbetalningen eller till att upprätta eller fastställa en oriktig balansräkning som legat till grund för beslutet.
Förlusttäckning och fördelning av överskott i ömsesidiga
livförmånsbolag
Användning av årsvinsten
68 § Årsvinsten i ett ömsesidigt livförmånsbolag och belopp som förs över från bundet eget kapital till fritt eget kapital i bolaget ska användas för återbäring, i den utsträckning
90
SOU 2011:68 Författningsförslag
1. vinsten eller det överförda beloppet inte får tas i anspråk för vinstutdelning eller för att täcka förluster enligt bestämmelser i bolagsordningen, eller
2. annat inte följer av denna lag eller lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag och tjänstepensionsföretag.
Fördelning av återbäring
69 § Ett ömsesidigt livförmånsbolag ska gottskriva återbäring till tjänstepensionstecknare och tjänstepensionsberättigade på grund av avtal om förmån med en fördelning som utgår från förmånens bidrag till
överskottet, om inte annat följer av bestämmelser i avtalet
om förmånen eller bolagsordningen.
Vid återköp eller överföring enligt 11 kap. 5 § försäkringsavtalslagen (2005:104) ska
1. rätten till återbäring bestämmas enligt samma fördelning och principer som skulle ha gällt för försäkringsfall, om inte en avvikelse är försvarlig med hänsyn till
a) det kvarvarande tjänstepensionstecknarkollektivets rätt till återbäring, eller
b) tjänstepensionsbolagets ekonomiska situation, och
2. avgifter bestämmas på grundval av de kostnader som belöper på återköpet eller överföringen och med beaktande av den fordran som kvarstår mot tjänstepensionstecknaren för kostnader som uppkommit i samband med förmånsavtalets ingående.
Konsolideringsfond
70 § Ett ömsesidigt livförmånsbolag ska ha en konsolideringsfond. Konsolideringsfonden får sättas ned bara för att täcka förluster eller för ett annat ändamål som anges i bolagsordningen. En sådan nedsättning får bara beslutas av bolagsstämman.
Reservfond
71 § För reservfond i ömsesidiga tjänstepensionsbolag gäller 10 kap. 6 § andra och tredje styckena lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.
91
Författningsförslag SOU 2011:68
Gåvor till allmännyttiga eller jämförliga ändamål
72 § Bolagsstämman får besluta om gåvor till allmännyttiga eller därmed jämförliga ändamål, om det med hänsyn till ändamålens beskaffenhet, bolagets ställning och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.
Styrelsen får till sådana ändamål bara använda tillgångar som med hänsyn till bolagets ställning är av ringa betydelse.
Likvidation
Frivillig likvidation
73 § Beslut om frivillig likvidation av ett ömsesidigt tjänstepensionsbolag fattas av bolagsstämman.
För beslut om likvidation i andra fall än när det finns grund för tvångslikvidation enligt 74 § krävs att det biträds av två tredjedelar av samtliga röstande. Längre gående villkor för att beslutet ska bli giltigt får föreskrivas i bolagsordningen.
När det finns grund för tvångslikvidation enligt 74 §, har beslutet omedelbar verkan. I övriga fall kan bolagsstämman besluta att likvidationen ska inträda en viss senare dag.
Bestämmelsen i 11 kap. 1 § fjärde stycket lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar om anmälan av beslutet ska gälla också för ömsesidiga tjänstepensionsbolag.
Tvångslikvidation
74 § Bestämmelsen i 11 kap. 4 § första stycket 1 lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar om rättens beslut om likvidation ska gälla också för ömsesidiga tjänstepensionsbolag.
Bolagsverket ska förordna att ett ömsesidigt tjänstepensionsbolag ska träda i likvidation om
1. bolagets hela förmånsbestånd har överlåtits,
2. ett tillstånd att driva tjänstepensionsrörelse som har beviljats för en bestämd tid har gått ut utan att något nytt tillstånd har beviljats,
3. tillståndet att driva tjänstepensionsrörelse har återkallats,
92
SOU 2011:68 Författningsförslag
4. bolaget är försatt i konkurs som avslutats med överskott och bolagsstämman inte inom föreskriven tid har fattat beslut om likvidation enligt 79 §, eller
5. bolaget saknar till försäkringsregistret anmäld behörig styrelse eller verkställande direktör.
Beslut om likvidation ska inte meddelas, om det styrks att likvidationsgrunden upphört under ärendets handläggning. Frågor om likvidation enligt första eller andra stycket prövas på anmälan av Finansinspektionen eller på ansökan av styrelsen, styrelseledamot, verkställande direktören eller delägare eller röstberättigad som inte är delägare.
I de fall som avses i andra stycket 4 eller 5 prövas frågan på ansökan även av en borgenär eller någon annan vars rätt kan vara beroende av att det finns någon som kan företräda bolaget.
Beslutet om likvidation gäller omedelbart.
Genomförande av likvidationen
75 § För genomförandet av likvidationen gäller för ömsesidiga tjänstepensionsbolag 11 kap.5, 6 a–17 §§ lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar med de tillägg som följer av 76–78 §§.
I ett ärende enligt 74 § andra stycket gäller även 11 kap. 6 § lagen om ekonomiska föreningar.
Redovisning under likvidationen
76 § I 11 kap. 12 § första stycket lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar anges att vissa bestämmelser inte ska tillämpas på likvidatorernas årsredovisning och dess behandling på stämman. Bestämmelserna i 5 kap. 1 § och 2 § 9 och 10 lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag och tjänstepensionsföretag om tillämpning av 5 kap.18–25 §§årsredovisningslagen (1995:1554) ska inte heller tillämpas.
93
Författningsförslag SOU 2011:68
Skifte
77 § Vid skifte av ett ömsesidigt tjänstepensionsbolags tillgångar ska de som var delägare i bolaget vid tiden för likvidationsbeslutet få del i tillgångarna enligt de fördelningsgrunder som anges i bolagsordningen.
Hinder mot beslut om upphörande av likvidation
78 § Utöver 11 kap. 17 § första stycket andra meningen lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar gäller att ett beslut om att en likvidation ska upphöra och det ömsesidiga tjänstepensionsbolagets verksamhet återupptas inte får fattas, om det finns anledning till likvidationen enligt denna lag. Ett beslut om att återuppta verksamheten får inte fattas om det inte finns full täckning för bolagets förpliktelser.
Konkurs
79 § Bestämmelserna om konkurs i 11 kap.19 och 20 §§ lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar ska även gälla för ömsesidiga tjänstepensionsbolag.
Fusion
Överlåtande bolag
80 § Ett ömsesidigt tjänstepensionsbolag får vara överlåtande bolag vid en fusion bara om ett annat ömsesidigt tjänstepensionsbolag eller motsvarande juridisk person med hemvist inom ett annat land inom EES än Sverige är övertagande bolag.
Tillämpliga bestämmelser
81 § Vid fusion med ett ömsesidigt tjänstepensionsbolag gäller 12 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar med de undantag och tillägg som följer av andra stycket.
I stället för 12 kap. 10–12, 14–16 och 35 §§ lagen om ekonomiska föreningar tillämpas 82–84 och 86 §§ detta kapitel. I 85 §
94
SOU 2011:68 Författningsförslag
detta kapitel finns regler om tillämpning av 12 kap. 6 och 17 §§ lagen om ekonomiska föreningar. I 86 § detta kapitel finns regler om tillämpning av 12 kap. 21 § samma lag.
Ansökan om tillstånd att verkställa fusionsplanen
82 § När fusionsplanen gäller i samtliga tjänstepensionsbolag, ska såväl överlåtande som övertagande bolag ansöka om tillstånd att verkställa planen. Vid en gränsöverskridande fusion ska ansökan göras av det eller de svenska bolag som deltar i fusionen.
Ansökan ska göras hos Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av särskild vikt prövas dock av regeringen efter anmälan av Finansinspektionen.
Vid fusion genom kombination ska tjänstepensionsbolagen dessutom ansöka om tillstånd enligt 2 kap. 4 § och godkännande av bolagsordningen enligt 2 kap. 8 § för det övertagande bolaget. Vid gränsöverskridande fusion gäller detta bara om det övertagande bolaget ska ha sin hemvist i Sverige.
Ansökan enligt första stycket ska ges in inom en månad efter det att fusionsplanen gäller i samtliga bolag och, om fusionsplanen har registrerats enligt 12 kap. 6 § lagen om ekonomiska föreningar (1987:667), senast två år efter det att fusionsplanen har kungjorts enligt 15 kap. 2 § samma lag.
Finansinspektionen ska underrätta Bolagsverket och Skatteverket om ansökningar enligt första stycket och om lagakraftvunna beslut som har meddelats med anledning av sådana ansökningar.
83 § Vid behandlingen av en ansökan om tillstånd att verkställa en fusionsplan ska Finansinspektionen eller regeringen pröva om tjänstepensionstecknarna och andra borgenärer tillförsäkras en betryggande säkerhet, om ett sådant skydd behövs med hänsyn till de fusionerande tjänstepensionsbolagens ekonomiska förhållanden och om borgenärerna inte redan har en sådan säkerhet.
95
Författningsförslag SOU 2011:68
När en ansökan ska avslås
84 § En ansökan enligt 82 § ska avslås om
1. fusionsplanen inte har godkänts i behörig ordning eller till sitt innehåll strider mot lag eller annan författning eller mot bolagsordningen,
2. fusionen har förbjudits enligt konkurrenslagen (2008:579) eller enligt rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer eller om prövning av fusionen pågår enligt konkurrenslagen eller den nämnda förordningen,
3. tjänstepensionstecknarna och andra borgenärer inte har tillförsäkrats en sådan betryggande säkerhet som avses i 83 § eller de fusionerande bolagens ekonomiska förhållanden i övrigt är sådana att fusionen inte kan anses förenlig med tjänstepensionstecknarnas eller andra borgenärers intressen, eller
4. det är motiverat av hänsyn till allmänintresset. Om ansökan inte kan beviljas på grund av att prövning pågår enligt konkurrenslagen eller rådets förordning (EG) nr 139/2004 och prövningen kan antas bli avslutad inom kort tid, får ärendet förklaras vilande under högst sex månader.
Registrering av fusionen
85 § Det som sägs om föreningsregistret i 12 kap. 6 § och 17 § första stycket lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar ska i stället avse försäkringsregistret.
I stället för det som föreskrivs om tidpunkten för anmälan för registrering i 12 kap. 17 § andra stycket lagen om ekonomiska föreningar, ska sådan anmälan göras senast två månader från det att Finansinspektionens tillstånd till verkställande av fusionsplanen har vunnit laga kraft eller regeringen har meddelat sådant tillstånd.
Absorption av helägt dotterbolag
86 § Bestämmelserna om fusion genom absorption i 12 kap. 21 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar ska bara gälla vid fusion mellan bolag enligt 80 § detta kapitel.
Moderbolaget ska ansöka om tillstånd att verkställa fusionsplanen hos Finansinspektionen. Ansökan ska ges in senast en månad
96
SOU 2011:68 Författningsförslag
efter det att fusionsplanen har blivit gällande hos moderbolaget och, om fusionsplanen har registrerats enligt 12 kap. 6 § lagen om ekonomiska föreningar, senast två år efter det att uppgift om att planen har registrerats har kungjorts. Ärenden som är av principiell betydelse eller av särskild vikt ska prövas av regeringen efter anmälan av Finansinspektionen.
I fråga om ett sådant ärende gäller bestämmelserna i 83 och 84 §§ i tillämpliga delar. Det som sägs om överlåtande bolag ska avse dotterbolag och det som sägs om övertagande bolag ska avse moderbolag.
Finansinspektionen ska underrätta Bolagsverket om ansökningar enligt andra stycket och om lagakraftvunna beslut som har meddelats med anledning av sådana ansökningar.
Bolagsverket ska efter en sådan underrättelse registrera tillståndet enligt 12 kap. 21 § lagen om ekonomiska föreningar.
Det som sägs om föreningsregistret i 12 kap. 21 § fjärde stycket lagen om ekonomiska föreningar ska i stället avse försäkringsregistret.
Skadestånd
87 § Bestämmelserna i 13 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar om ansvar vid överträdelse av bestämmelserna som anges där gäller även för ömsesidiga tjänstepensionsbolag. Det som föreskrivs där ska för ömsesidiga tjänstepensionsbolag även gälla vid överträdelse av denna lag.
Det som föreskrivs i 13 kap. 1 § lagen om ekonomiska föreningar om styrelseledamot ska även gälla för stiftare av ett ömsesidigt tjänstepensionsbolag.
Firma
88 § Ett ömsesidigt tjänstepensionsbolags firma ska innehålla orden ömsesidig och tjänstepension.
Bolagets styrelse får anta bifirma. Bifirma får inte innehålla ordet ömsesidig.
Firman ska tydligt skilja sig från firmor som är införda i det register som avses i 14 kap. 1 §. I övrigt finns bestämmelser om registreringen i firmalagen (1974:156).
97
Författningsförslag SOU 2011:68
Registrering m.m.
89 § I 14 kap. 1 § finns bestämmelser om registreringsmyndighet och försäkringsregister.
90 § För registrering av ett ömsesidigt tjänstepensionsbolag gäller 15 kap.2–6 §§ lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar. Det som sägs där om föreningsregistret ska i stället avse försäkringsregistret.
För överklagande av beslut av Finansinspektionen gäller 17 kap. 1–3 §§ i stället för 15 kap. 6 § lagen om ekonomiska föreningar.
Straff och vite
91 § Bestämmelserna i 16 kap. 1 § första och tredje styckena, 1 a och 2 §§ lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar om straff och vite gäller för ömsesidiga tjänstepensionsbolag.
13 kap. Associationsrättsliga bestämmelser för tjänstepensionsföreningar
Inledande bestämmelser
Vad en tjänstepensionsförening är
1 § En tjänstepensionsförening är en förening som har till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att driva tjänstepensionsrörelse i vilken medlemmarna deltar genom att använda föreningens tjänster som tjänstepensionstecknare eller som tjänstepensionsberättigad.
Tillämpning av allmänna bestämmelser för ekonomiska föreningar
2 § Bestämmelserna i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar gäller för tjänstepensionsföreningar om inte annat följer av denna lag. Vid tillämpningen av bestämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar på tjänstepensionsföreningar ska det som där sägs om
98
SOU 2011:68 Författningsförslag
1. ekonomisk förening avse tjänstepensionsförening, och
2. föreningsregistret avse försäkringsregistret. Hänvisningar i lagen om ekonomiska föreningar till bestämmelser i samma lag ska i förekommande fall avse de bestämmelser i denna lag som gäller i stället för eller utöver bestämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar.
3 § Bestämmelserna om en ekonomisk förenings ändamål m.m. i 1 kap. 1 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar gäller inte för tjänstepensionsföreningar.
Ansvar för en tjänstepensionsförenings förpliktelser
4 § Utöver bestämmelserna om ansvar för en förenings förpliktelser i 1 kap. 3 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar får det i en tjänstepensionsförenings stadgar föreskrivas att en medlem ska täcka skulder, avsättningar eller förluster i tjänstepensionsrörelsen, som föreningen inte kan täcka genom att ta i anspråk egna tillgångar eller medel, genom att göra kapitaltillskott till föreningen (uttaxering).
Bildande av en tjänstepensionsförening
Verksamhetskapital
5 § En tjänstepensionsförening får inte bildas utan verksamhetskapital. Kapitalet får tillskjutas även av andra än medlemmar.
För registrering av en tjänstepensionsförening, krävs att hela verksamhetskapitalet har betalats in.
Verksamhetskapitalet ska återbetalas när det inte längre behövs för att rörelsen ska kunna drivas ändamålsenligt och en återbetalning är förenlig med bestämmelserna om kapitalbasens storlek och sammansättning i 7 kap.
Verksamhetskapitalet ska också återbetalas om inte registrering sker enligt 7 §.
99
Författningsförslag SOU 2011:68
Stadgar
6 § En tjänstepensionsförenings stadgar ska, utöver det som följer av 2 kap. 2 § första stycket 1–3 och 6–12 lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, innehålla uppgift om
1. huruvida rörelsen ska avse livförmåner, skadeförmåner eller liv- och skadeförmåner,
2. huruvida föreningen ska driva tjänstepensionsrörelse utanför
EES,
3. de villkor som ska gälla för inträde i föreningen,
4. storleken på verksamhetskapitalet,
5. den eventuella rätt till avkastning som tillfaller den som tillskjutit verksamhetskapital,
6. den eventuella rösträtt på föreningsstämma som tillfaller den som tillskjutit verksamhetskapital,
7. i vilken ordning verksamhetskapitalet ska betalas in och återbetalas, och
8. för vilka slag av förmåner, i vilka situationer, intill vilket belopp och i vilken ordning uttaxering kan ske hos medlemmarna samt hur uttaxeringen ska genomföras.
I en livförmånsförening gäller dessutom att det i stadgarna ska anges hur föreningens förlust får täckas.
Registrering m.m.
7 § I stället för bestämmelserna om registrering i 2 kap. 3 § första och andra styckena lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, gäller för en tjänstepensionsförening att
1. verksamheten får påbörjas när beslut om tillstånd att driva tjänstepensionsrörelse har meddelats, och
2. anmälan för registrering ska göras senast sex månader efter det att ett sådant beslut har meddelats.
Det som föreskrivs i 2 kap. 4 § första stycket lagen om ekonomiska föreningar om åtgärder för att erhålla utfästa insatser eller avgifter ska i stället avse verksamhetskapitalet.
100
SOU 2011:68 Författningsförslag
Föreningens medlemmar m.m.
8 § Det som föreskrivs om en medlems rätt till utträde i 3 kap. 4 § första stycket första meningen lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar gäller inte i fråga om tjänstepensionsförening om medlemmen på grund av sin anställning är skyldig att tillhöra tjänstepensionsföreningen.
Bestämmelsen om skyldighet att hålla medlemsförteckningen tillgänglig i 3 kap. 6 § tredje stycket lagen om ekonomiska föreningar gäller inte för tjänstepensionsföreningar.
Förlagsinsatser
9 § Bestämmelserna om högsta belopp av förlagsinsatser från andra än medlemmar i 5 kap. 1 § andra stycket lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar gäller inte för tjänstepensionsföreningar. I stället får summan av sådana insatser efter tillskottet uppgå till högst summan av övrigt eget kapital.
Om det finns synnerliga skäl, får Finansinspektionen i ett enskilt fall besluta om högre förlagsinsatser än som anges i första stycket.
Föreningens ledning
Verkställande direktör
10 § Bestämmelserna i 6 kap. 3 § första och tredje styckena lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar om verkställande direktör gäller inte för tjänstepensionsföreningar. I stället gäller att styrelsen i en tjänstepensionsförening ska utse en verkställande direktör. Den verkställande direktören får inte vara ordförande i styrelsen.
Jäv för styrelseledamot och den verkställande direktören
11 § Bestämmelserna om jäv för en styrelseledamot eller den verkställande direktören i 6 kap. 10 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar gäller även en fråga om avtal mellan tjänstepensionsföreningen och en juridisk person som styrelseledamoten eller den
101
Författningsförslag SOU 2011:68
verkställande direktören ensam eller tillsammans med någon annan får företräda. Detta gäller dock inte om
1. tjänstepensionsföreningen äger samtliga aktier i föreningens motpart, och
2. motparten är ett annat bolag än ett tjänstepensionsaktiebolag som inte får dela ut vinst.
12 § Bestämmelserna om förbud för ställföreträdare att följa vissa föreskrifter av föreningsorgan i 6 kap. 13 § andra stycket lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar gäller för tjänstepensionsföreningar om föreskrifterna står i strid med bestämmelser i denna lag eller lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag och tjänstepensionsföretag.
Överskridande av befogenhet eller behörighet
13 § Bestämmelsen om en ställföreträdares överskridande av befogenhet i 6 kap. 14 § första meningen lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar gäller inte för tjänstepensionsföreningar när styrelsen eller den verkställande direktören har överträtt en föreskrift om föremålet för föreningens verksamhet eller andra föreskrifter som har meddelats i stadgarna eller av ett annat föreningsorgan.
Om ställföreträdaren har företagit en rättshandling för föreningen och då har handlat i strid med bestämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar om föreningsorganens behörighet, gäller rättshandlingen inte mot föreningen.
Föreningsstämma
Rätt att besluta i föreningens angelägenheter
14 § Utöver bestämmelserna om föreningsmedlemmarnas rätt att besluta i föreningens angelägenheter i 7 kap. 1 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar får en tjänstepensionsförening i stadgarna föreskriva om rösträtt för den som tillskjutit verksamhetskapital.
102
SOU 2011:68 Författningsförslag
Finansinspektionens skyldighet att kalla till föreningsstämma
15 § Den skyldighet att kalla till föreningsstämma som länsstyrelsen har enligt 7 kap. 7 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar ska för tjänstepensionsföreningar i stället gälla för Finansinspektionen.
Fullmäktige
16 § Utöver bestämmelserna om fullmäktige i 7 kap. 12 § första stycket lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar gäller för tjänstepensionsföreningar att minst hälften av fullmäktige ska utses av föreningens medlemmar eller av organisationer som kan anses företräda medlemmarna.
Uppgifter inför styrelseval
17 § Föreningsstämmans ordförande ska innan styrelseval hålls i en tjänstepensionsförening lämna uppgift till stämman om vilka uppdrag den som valet gäller har i andra företag.
Revision och särskild granskning
Kompetenskrav m.m.
18 § I stället för 8 kap. 1 § första stycket och 5 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar gäller för tjänstepensionsföreningar att
1. föreningsstämman ska välja minst en revisor,
2. det i stadgarna får bestämmas att en eller flera revisorer ska utses på annat sätt,
3. bara den som är auktoriserad revisor, godkänd revisor som har avlagt revisorsexamen eller annan godkänd revisor får vara revisor i en försäkringsförening, och
4. minst en av de revisorer som utses av föreningsstämman ska vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor som har avlagt revisorsexamen.
Bestämmelserna i 8 kap. 18 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar om registrering av revisor ska även gälla för revisor som har utsetts enligt denna paragraf.
103
Författningsförslag SOU 2011:68
Överskottsutdelning och annan användning av föreningens egendom
Utdelning av föreningens medel till medlemmar
19 § I stället för bestämmelserna om utbetalning av föreningens medel till medlemmarna i 10 kap. 1 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar gäller för tjänstepensionsföreningar att föreningens medel får delas ut till medlemmar bara i form av återbäring eller, i samband med föreningens likvidation, som skifteslikvid.
Bestämmelserna i 10 kap. 2–5 §§ lagen om ekonomiska föreningar om vinstutdelning, insatsemission och överskottsutdelning gäller inte för utbetalningar av föreningens medel till medlemmarna i en tjänstepensionsförening.
Vinstutdelning till dem som tillskjutit verksamhetskapital
20 § I en tjänstepensionsförening får vinstutdelning ske till dem som tillskjutit verksamhetskapital, om det följer av stadgarna.
Användning av årsvinsten
21 § Årsvinsten i en livförmånsförening och belopp som förs över från bundet eget kapital till fritt eget kapital ska användas för återbäring, i den utsträckning
1. vinsten eller det överförda beloppet inte får tas i anspråk för vinstutdelning eller för att täcka förluster enligt bestämmelser i stadgarna, eller
2. annat inte följer av denna lag eller lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag och tjänstepensionsföretag.
Konsolideringsfond
22 § En livförmånsförening ska ha en konsolideringsfond.
Konsolideringsfonden får sättas ned bara för att täcka förluster eller för ett annat ändamål som anges i stadgarna. En sådan nedsättning får bara beslutas av föreningsstämman.
104
SOU 2011:68 Författningsförslag
Fördelning av återbäring
23 § En livförmånsförening ska gottskriva återbäring till tjänstepensionstecknarna och andra tjänstepensionsberättigade på grund av avtal om förmåner med en fördelning som utgår från förmånens bidrag till överskottet, om inte annat följer av bestämmelser i avtalet om förmåner eller stadgarna.
Vid återköp eller överföring enligt 11 kap. 5 § försäkringsavtalslagen (2005:104) ska
1. rätten till återbäring bestämmas enligt samma fördelning och principer som skulle ha gällt för försäkringsfall, om inte en avvikelse är försvarlig med hänsyn till
a) det kvarvarande tjänstepensionstecknarkollektivets rätt till återbäring, eller
b) tjänstepensionsföreningens ekonomiska situation, och
2. avgifter bestämmas på grundval av de kostnader som belöper på återköpet eller överföringen och med beaktande av den fordran som kvarstår mot tjänstepensionstecknaren för kostnader som uppkommit i samband med ingåendet av avtalet om förmåner.
Avsättning till reservfond
24 § Bestämmelserna om avsättning till reservfond i 10 kap. 6 § första och fjärde styckena lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar gäller inte för tjänstepensionsföreningar.
Återbetalning av verksamhetskapital
25 § Återbetalning av verksamhetskapital får bara beslutas av föreningsstämman. Stämmans beslut ska anmälas till Bolagsverket för registrering. För registrering krävs att Finansinspektionen har gett sitt tillstånd till återbetalningen. Någon återbetalning får inte göras innan beslutet har registrerats.
Om en tjänstepensionsförening har gått i likvidation eller försatts i konkurs, får den som betalat in verksamhetskapital inte ta emot betalning ur föreningens tillgångar för fordran avseende inbetalt verksamhetskapital förrän föreningens övriga skulder har blivit fullt betalda eller tillräckliga medel avsatts till detta.
105
Författningsförslag SOU 2011:68
Återbetalning av felaktiga utbetalningar
26 § Bestämmelserna i 10 kap. 7 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar om återbetalning vid utbetalningar i strid med den lagen ska även gälla utbetalningar i strid med denna lag.
Likvidation
Tvångslikvidation
27 § Utöver bestämmelserna om tvångslikvidation i 11 kap.4 och 4 a §§ lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar gäller för tjänstepensionsföreningar att Bolagsverket ska besluta att föreningen ska gå i likvidation, om
1. föreningens hela förmånsbestånd har överlåtits,
2. ett tillstånd att driva tjänstepensionsrörelse för bestämd tid har gått ut utan att något nytt tillstånd har beviljats, eller
3. tillståndet att driva tjänstepensionsrörelse har återkallats. En fråga om likvidation enligt första stycket prövas på ansökan av styrelsen, en styrelseledamot, den verkställande direktören, en föreningsmedlem, en innehavare av en förlagsandel eller på anmälan av Finansinspektionen.
Finansinspektionens anmälan
28 § I 11 kap. 4 § tredje stycket och 4 a § tredje stycket lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar finns bestämmelser om att frågor om tvångslikvidation av en ekonomisk förening i vissa fall ska prövas efter anmälan av registreringsmyndigheten eller på ansökan av vissa befattningshavare i föreningen.
Dessutom ska frågor om likvidation av en tjänstepensionsförening enligt dessa paragrafer prövas efter anmälan av Finansinspektionen.
Redovisning under likvidationen
29 § I 11 kap. 12 § första stycket lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar anges att vissa bestämmelser inte ska tillämpas på likvidatorernas årsredovisning och dess behandling på stämman.
106
SOU 2011:68 Författningsförslag
Bestämmelserna i 5 kap. 1 § och 2 § 9 och 10 lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag och tjänstepensionsföretag om tillämpning av 5 kap.18–25 §§årsredovisningslagen (1995:1554) ska inte heller tillämpas.
Hinder mot beslut om upphörande av likvidation
30 § Utöver bestämmelsen i 11 kap. 17 § första stycket andra meningen lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar gäller för tjänstepensionsföreningar att ett beslut om att en likvidation ska upphöra och föreningens verksamhet återupptas inte får fattas, om det finns anledning till likvidationen enligt denna lag. Ett beslut om att återuppta verksamheten får inte fattas om det inte finns full täckning för föreningens förpliktelser.
Fusion
Överlåtande förening
31 § En tjänstepensionsförening får vara överlåtande förening vid en fusion bara om en annan tjänstepensionsförening eller en motsvarande juridisk person med hemvist i en annat land inom EES än Sverige är övertagande förening.
Tillämpliga bestämmelser
32 § Vid fusion med en tjänstepensionsförening gäller inte 12 kap.10–12, 14–16 och 35 §§ lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar. I stället gäller 33–35 §§ detta kapitel. I 36 § detta kapitel finns särskilda bestämmelser om tillämpning av 12 kap. 17 § lagen om ekonomiska föreningar. När fusionen avser en tjänstepensionsförening och ett helägt dotterbolag, gäller 33–35 §§ i tillämpliga delar. Det som sägs där om överlåtande förening ska i stället avse dotterbolaget.
107
Författningsförslag SOU 2011:68
Ansökan om tillstånd att verkställa fusionsplanen
33 § När fusionsplanen gäller i samtliga föreningar, ska såväl överlåtande som övertagande tjänstepensionsförening ansöka om tillstånd att verkställa planen. Vid en gränsöverskridande fusion ska ansökan göras av den eller de svenska föreningar som deltar i fusionen. Ansökan ska göras hos Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av särskild vikt prövas dock av regeringen efter anmälan av Finansinspektionen.
Vid fusion genom kombination ska tjänstepensionsföreningarna dessutom ansöka om tillstånd enligt 2 kap. 4 § och godkännande av stadgarna enligt 2 kap. 8 § för den övertagande föreningen. Vid gränsöverskridande fusion gäller detta bara om den övertagande föreningen ska ha sin hemvist i Sverige.
Ansökan enligt första stycket ska ges in inom en månad efter det att fusionsplanen gäller i samtliga föreningar och, om fusionsplanen har registrerats enligt 12 kap. 6 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, senast två år efter det att fusionsplanen har kungjorts enligt 15 kap. 2 § samma lag.
Finansinspektionen ska underrätta Bolagsverket och Skatteverket om ansökningar enligt första stycket. Finansinspektionen ska vidare underrätta Bolagsverket om lagakraftvunna beslut som har meddelats med anledning av sådana ansökningar.
34 § Vid behandlingen av en ansökan om tillstånd att verkställa en fusionsplan ska Finansinspektionen eller regeringen pröva om tjänstepensionstecknare och andra borgenärer tillförsäkras en betryggande säkerhet, om ett sådant skydd behövs med hänsyn till de fusionerande tjänstepensionsföreningarnas ekonomiska förhållanden och om borgenärerna inte redan har en sådan säkerhet.
När en ansökan ska avslås
35 § En ansökan enligt 33 § ska avslås om
1. fusionsplanen inte har godkänts i behörig ordning eller till sitt innehåll strider mot lag eller annan författning eller mot stadgarna,
2. fusionen har förbjudits enligt konkurrenslagen (2008:579) eller rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer eller om prövning av fusionen pågår enligt konkurrenslagen eller den nämnda förordningen,
108
SOU 2011:68 Författningsförslag
3. tjänstepensionstecknarna och andra borgenärer inte har tillförsäkrats en sådan betryggande säkerhet som avses i 34 § eller de fusionerande föreningarnas ekonomiska förhållanden i övrigt är sådana att fusionen inte kan anses förenlig med tjänstepensionstecknarna och andra borgenärers intressen, eller
4. det är motiverat av hänsyn till allmänintresset. Om ansökan inte kan beviljas på grund av att prövning pågår enligt konkurrenslagen eller rådets förordning (EG) nr 139/2004 och prövningen kan antas bli avslutad inom kort tid, får Finansinspektionen förklara att ärendet ska vila under en viss tid som inte får överstiga sex månader.
Registrering av fusionen
36 § I stället för det som föreskrivs om anmälan till Bolagsverket i 12 kap. 17 § andra stycket lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar ska anmälan göras senast två månader från det att Finansinspektionens tillstånd till verkställande av fusionsplanen har vunnit laga kraft eller regeringen har meddelat sådant tillstånd.
Talan mot stämmobeslut om gränsöverskridande fusion
37 § I stället för bestämmelsen i 7 kap. 17 § femte stycket första meningen lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar om väckande av talan gäller, utöver det som anges i 7 kap. 17 § andra stycket samma lag följande. Talan mot stämmobeslut om godkännande av fusionsplan rörande gränsöverskridande fusion får inte väckas efter det att Finansinspektionen genom ett beslut som har vunnit laga kraft har lämnat tillstånd till verkställande av en fusionsplan eller regeringen meddelat sådant tillstånd.
Skadestånd
38 § Bestämmelserna i 13 kap.1–3 §§ lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar om ansvar vid överträdelse av bestämmelser som anges där gäller för tjänstepensionsföreningar även vid överträdelse av denna lag.
109
Författningsförslag SOU 2011:68
Firma
39 § I stället för bestämmelsen i 14 kap. 1 § första stycket första meningen och tredje stycket lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar om förenings firma gäller för tjänstepensionsföreningar att dess firma ska innehålla ordet tjänstepensionsförening och att ordet tjänstepensionsförening eller förkortning av det uttrycket inte får tas in i en bifirma.
Endast tjänstepensionsföreningar får i sin firma använda uttrycket tjänstepensionsförening.
Straff och vite
40 § I stället för 16 kap. 1 § andra stycket lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar gäller att till böter döms den som
1. uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att föra medlemsförteckning enligt 3 kap. 6 § lagen om ekonomiska föreningar, eller
2. uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 13 kap. 39 § andra stycket denna lag.
14 kap. Tillsyn
Registreringsmyndighet
1 § Bolagsverket är registreringsmyndighet för tjänstepensionsföretag. Enligt 14 kap. 1 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) ska Bolagsverket föra ett försäkringsregister. I försäkringsregistret skrivs de uppgifter in som enligt denna lag, aktiebolagslagen (2005:551), lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar eller andra författningar ska anmälas för registrering.
Tillsynen och dess omfattning
2 § Finansinspektionen har tillsyn över tjänstepensionsföretag.
Tillsynen omfattar att verksamheten drivs enligt
1. denna lag,
2. andra författningar som reglerar tjänstepensionsföretagets näringsverksamhet,
3. företagets bolagsordning eller stadgar, och
110
SOU 2011:68 Författningsförslag
4. företagets riktlinjer för försäkringstekniska avsättningar och beräkningsunderlag samt dess placeringsriktlinjer och riktlinjer för hantering av intressekonflikter.
Finansinspektionen har dessutom tillsyn över att tjänstepensionsföretagets ägare och ledning uppfyller lämplighetskraven i denna lag.
Samarbete med behöriga myndigheter
3 § Finansinspektionen ska i sin tillsynsverksamhet samarbeta och utbyta information med behöriga myndigheter och Europeiska kommissionen i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.
Underrättelse från ett tjänstepensionsföretag om påbörjad verksamhet
4 § När ett tjänstepensionsföretag har påbörjat sin verksamhet, ska styrelsen eller den verkställande direktören genast underrätta
Finansinspektionen om det.
Upplysningar från ett tjänstepensionsföretag
5 § Ett tjänstepensionsföretag ska lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet som inspektionen begär. Om företaget driver verksamhet i ett annat land inom EES, ska det, i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, lämna de upplysningar till behörig myndighet i det landet som den myndigheten behöver för att fullgöra sina uppgifter.
Platsundersökning
6 § Finansinspektionen får när inspektionen anser att det är nödvändigt genomföra en undersökning hos ett tjänstepensionsföretag.
Styrelsen och den verkställande direktören ska vid den tidpunkt som Finansinspektionen bestämmer hålla tjänstepensionsföretagets tillgångar, räkenskapsmaterial och andra handlingar tillgängliga för
111
Författningsförslag SOU 2011:68
granskning av befattningshavare hos inspektionen eller av någon annan som inspektionen har förordnat.
Upplysningar från och undersökningar hos andra än tjänstepensionsföretag
7 § Skyldigheten enligt 5 och 6 §§ att lämna upplysningar och hålla tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning gäller även för
1. styrelsen och den verkställande direktören eller motsvarande organ i ett företag vars verksamhet uteslutande ska vara att biträda ett tjänstepensionsföretag eller som ett tjänstepensionsföretag har ett bestämmande inflytande i,
2. ordföranden och den verkställande direktören eller motsvarande befattningshavare i en skaderegleringsnämnd, villkorsnämnd eller i annat liknande organ, som biträder ett tjänstepensionsföretag, och
3. styrelsen och den verkställande direktören i ett aktiebolag, om Finansinspektionen med bolagets samtycke har fattat beslut om en sådan skyldighet.
8 § Om skyldigheten enligt 9 kap. 9 § att lämna information till ett tjänstepensionsföretag som ska upprätta en gruppbaserad redovisning inte fullgörs, får Finansinspektionen förelägga den som ska lämna informationen att fullgöra sin uppgiftsskyldighet direkt till inspektionen.
Ingår ett företag som omfattas av 9 kap. 9 § i samma koncern som tjänstepensionsföretaget, får inspektionen kontrollera uppgifterna på plats hos företaget.
Första och andra styckena gäller även i fråga om juridisk eller fysisk person som ska lämna uppgifter till ett sådant utländskt företag inom EES som ska upprätta en gruppbaserad sammanställning enligt offentlig reglering som bygger på Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG av den 27 oktober 1998 om extra tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en tjänstepensionsgrupp. Om en kontroll enligt andra stycket görs på begäran av en behörig myndighet inom EES, får den myndigheten närvara vid kontrollen.
9 § Om det finns intressegemenskap mellan å ena sidan ett tjänstepensionsföretag och å andra sidan ett aktiebolag som denna lag inte är tillämplig på eller en ekonomisk förening, får Finansinspektio-
112
SOU 2011:68 Författningsförslag
nen förelägga aktiebolaget eller föreningen att lämna en särskild redovisning över intressegemenskapen. Sådant föreläggande får dock bara meddelas om det behövs med hänsyn till tillsynen över tjänstepensionsrörelsen. Redovisningen ska lämnas enligt anvisningar av Finansinspektionen.
Förordnande av aktuarie
10 § Finansinspektionen får förordna en eller flera aktuarier att tillsammans med tjänstepensionsföretagets aktuarie utföra de tekniska utredningarna och beräkningarna i företaget.
Aktuarien har rätt till skäligt arvode från tjänstepensionsföretaget för sitt arbete. Storleken på arvodet beslutas av Finansinspektionen.
Finansinspektionen ska utfärda en instruktion för de aktuarier som har förordnats av inspektionen. En aktuarie som har förordnats av Finansinspektionen ska oavsett stämmans anvisningar följa den instruktion som inspektionen har utfärdat.
Förordnande av revisor
11 § Finansinspektionen får förordna en eller flera revisorer att tillsammans med övriga revisorer delta i revisionen av ett tjänstepensionsföretag.
Revisorn har rätt till skäligt arvode från tjänstepensionsföretaget för sitt arbete. Storleken på arvodet beslutas av Finansinspektionen.
Finansinspektionen ska utfärda en instruktion för de revisorer som har förordnats av inspektionen. En revisor som har förordnats av Finansinspektionen ska oavsett stämmans anvisningar följa den instruktion som inspektionen har utfärdat.
Revisors och särskild granskares rapporteringsskyldighet
12 § En revisor eller en särskild granskare ska genast rapportera till Finansinspektionen om han eller hon vid fullgörandet av sitt uppdrag i ett tjänstepensionsföretag får kännedom om förhållanden som
113
Författningsförslag SOU 2011:68
1. kan utgöra en väsentlig överträdelse av de författningar som reglerar företagets verksamhet,
2. kan påverka företagets fortsatta drift negativt, eller
3. kan leda till att revisorn avstyrker att balansräkningen eller resultaträkningen fastställs eller till anmärkning enligt 9 kap.33 eller 34 §§aktiebolagslagen (2005:551) eller 8 kap. 13 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.
Revisorn och granskaren har en motsvarande rapporteringsskyldighet om han eller hon får kännedom om förhållanden som avses i första stycket vid fullgörande av uppdrag som revisorn eller den särskilda granskaren har i tjänstepensionsföretagets moderföretag eller dotterföretag eller ett företag som har en likartad förbindelse med tjänstepensionsföretaget.
Sammankallande av styrelsen eller stämma
13 § Finansinspektionen får sammankalla styrelsen i ett tjänstepensionsföretag. Inspektionen får även begära att styrelsen kallar till extra stämma. Om styrelsen inte rättar sig efter en sådan begäran, får inspektionen utfärda en sådan kallelse.
Företrädare för inspektionen får närvara vid stämman och vid ett sådant styrelsesammanträde som inspektionen har sammankallat samt delta i överläggningarna.
Allmänt ombud vid konkurs
14 § När ett tjänstepensionsföretag har försatts i konkurs, ska Finansinspektionen förordna ett allmänt ombud. Det allmänna ombudet ska som konkursförvaltare delta i konkursboets förvaltning tillsammans med den eller de förvaltare som utses enligt konkurslagen (1987:672).
Det allmänna ombudet ska se till att tjänstepensionstecknarna omfattas av den förmånsrätt som följer av avtalet om tjänstepensionsförmåner.
Det allmänna ombudet kan göra en sådan framställning om entledigande av förvaltare som avses i 7 kap. 5 § konkurslagen.
Även om beslut om delning av konkursboets förvaltning har fattats, får det allmänna ombudet delta i förvaltningen i dess helhet.
114
SOU 2011:68 Författningsförslag
Bestämmelserna i konkurslagen om arvode till konkursförvaltare gäller också det allmänna ombudet.
Finansinspektionens befogenheter vid ett tjänstepensionsföretags likvidation
15 § Under ett tjänstepensionsföretags likvidation har Finansinspektionen samma befogenheter i fråga om likvidatorerna som inspektionen har i fråga om styrelsen.
Avgifter till Finansinspektionen
16 § Tjänstepensionsföretag ska med avgifter bidra till att täcka kostnaderna för Finansinspektionens verksamhet. Bemyndiganden17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett tjänstepensionsföretag ska lämna till Finansinspektionen enligt 5 §.
15 kap. Lämplighetsprövning av ägare i tjänstepensionsaktiebolag
Krav på förvärvstillstånd
1 § Ett direkt eller indirekt förvärv av aktier i ett tjänstepensionsaktiebolag, som medför att förvärvarens sammanlagda innehav utgör ett kvalificerat innehav enligt 1 kap. 15 §, får bara ske efter tillstånd av Finansinspektionen. Detsamma gäller förvärv som innebär att ett kvalificerat innehav ökas
1. så att det uppgår till eller överstiger 20, 30 eller 50 procent av aktiekapitalet eller röstetalet för samtliga aktier, eller
2. så att tjänstepensionsaktiebolaget blir dotterföretag. Tillstånd enligt första stycket ska ha meddelats före förvärvet. En ansökan om tillstånd ska göras skriftligen.
2 § Om ett förvärv som anges i 1 § första stycket har gjorts genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller på annat liknande sätt, krävs i stället tillstånd för att förvärvaren ska få behålla aktierna. Förvärvaren ska ansöka om tillstånd till ett sådant förvärv inom sex månader efter det att aktierna erhållits.
115
Författningsförslag SOU 2011:68
Bekräftelse av att ansökan kommit in
3 § Finansinspektionen ska inom två arbetsdagar från det att en fullständig ansökan enligt 1 § kommit in till inspektionen skicka en bekräftelse till förvärvaren om detta.
Förutsättningar för tillstånd till förvärv
4 § Tillstånd ska ges till förvärv som avses i 1 och 2 §§, om förvärvaren bedöms lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av tjänstepensionsaktiebolaget och det kan antas att förvärvet är ekonomiskt sunt. Hänsyn ska tas till förvärvarens sannolika påverkan på tjänstepensionsaktiebolaget.
5 § Vid bedömningen enligt 4 § ska följande beaktas:
1. förvärvarens anseende och kapitalstyrka,
2. om den som till följd av förvärvet kommer att ingå i styrelsen för tjänstepensionsaktiebolaget eller vara verkställande direktör i det, eller vara ersättare för någon av dem, har tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av ett tjänstepensionsaktiebolaget och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift,
3. om det finns skäl att anta att förvärvaren kommer att motverka att tjänstepensionsaktiebolaget verksamhet drivs på ett sätt som är förenligt med denna lag och andra författningar som reglerar bolagets verksamhet, och
4. om det finns skäl att anta att förvärvet har samband med eller kan öka risken för
a) penningtvätt enligt 1 kap. 5 § 6 lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller
b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.
Förvärvstillstånd för tjänstepensionsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag
6 § Om förvärvaren är ett tjänstepensionsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag, ska det vid bedömningen av förvärvarens anseende särskilt beaktas om dess ledning uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 9 kap. 10 §
116
SOU 2011:68 Författningsförslag
denna lag respektive 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
Förvärvstillstånd vid nära förbindelser
7 § Om förvärvet skulle leda till nära förbindelser mellan tjänstepensionsaktiebolaget och någon annan, ska tillstånd ges bara om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av tjänstepensionsaktiebolaget.
När beslut i fråga om förvärvstillstånd ska meddelas m.m.
8 § Finansinspektionens beslut i en fråga om tillstånd till förvärv som avses i 1 och 2 §§ ska meddelas inom 60 arbetsdagar efter det att den bekräftelse som avses i 3 § skickades (bedömningsperioden). Om inspektionen begär kompletterande uppgifter, får bedömningsperioden förlängas.
Finansinspektionen ska anses ha beviljat tillstånd till förvärv som avses i 1 och 2 §§, om inspektionen inte inom bedömningsperioden har meddelat slutligt beslut i ärendet.
Samråd med behörig myndighet
9 § Frågan om tillstånd enligt 1 § får avgöras först efter samråd med behörig myndighet i ett annat land inom EES om förvärvaren är
1. ett i det landet auktoriserat försäkringsföretag, kreditinstitut, företag för elektroniska pengar eller värdepappersföretag, eller ett i det landet hemmahörande förvaltningsbolag som där har tillstånd att driva verksamhet enligt bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag),
2. ett moderföretag till ett sådant företag som avses i 1, eller
3. en fysisk eller juridisk person som kontrollerar ett sådant företag som avses i 1.
117
Författningsförslag SOU 2011:68
Beslut om tid för genomförande av förvärv
10 § Om Finansinspektionen beviljar tillstånd till ett förvärv, får inspektionen besluta att förvärvet ska genomföras inom en viss tid. Inspektionen får besluta att förlänga denna tid.
Anmälningsskyldighet för den som avyttrar
11 § Den som har beslutat att avyttra ett kvalificerat innehav eller en så stor del av ett kvalificerat innehav av aktierna i ett tjänstepensionsaktiebolag att det återstående innehavet kommer att understiga någon av de i 1 § första stycket angivna gränserna ska skriftligen underrätta Finansinspektionen om det.
Anmälningsskyldighet för tjänstepensionsaktiebolag
12 § Ett tjänstepensionsaktiebolag ska årligen till Finansinspektionen anmäla namnen på de ägare som har ett kvalificerat innehav av aktier i bolaget samt storleken på innehaven.
När ett tjänstepensionsaktiebolag får kännedom om att bolagets aktier har blivit föremål för ett sådant förvärv som avses i 1 eller 2 § eller för en sådan avyttring som avses i 11 §, ska bolaget snarast anmäla förvärvet eller avyttringen till Finansinspektionen.
När ett tjänstepensionsaktiebolag i annat fall får kännedom om att det har nära förbindelser med någon annan, ska bolaget snarast anmäla det till Finansinspektionen.
Anmälningsskyldighet för ägare som är juridisk person
13 § Om en juridisk person har ett kvalificerat innehav i ett tjänstepensionsaktiebolag, ska den juridiska personen snarast anmäla ändringar av vilka som ingår i dess ledning till Finansinspektionen.
Röstförbud
14 § Finansinspektionen får besluta att ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier vid stämman inte får företräda fler aktier än som motsvarar ett innehav som inte är kvalificerat
118
SOU 2011:68 Författningsförslag
1. om ägaren motverkar eller kan antas komma att motverka att tjänstepensionsaktiebolagets verksamhet drivs på ett sätt som är förenligt med kraven i denna lag och andra författningar som reglerar bolagets verksamhet,
2. om ägaren i väsentlig mån har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet,
3. om ägaren är ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag och dess ledning inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 9 kap. 10 § denna lag respektive 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, eller
4. om det finns skäl att anta att innehavet har samband med eller kan öka risken för
a) penningtvätt enligt 1 kap. 5 § 6 lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller
b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.
Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier inte har ansökt om tillstånd till ett förvärv som avses i 1 eller 2 §, får Finansinspektionen besluta att ägaren vid stämman inte får företräda aktierna till den del de omfattas av ett krav på tillstånd.
Om någon i strid med ett beslut av Finansinspektionen har ett kvalificerat innehav av aktier, får innehavaren inte företräda aktierna vid stämman till den del innehavet står i strid med beslutet.
Avyttringsplikt
15 § Finansinspektionen får förelägga en ägare som avses i 14 § första stycket att avyttra så stor del av aktierna att innehavet därefter inte är kvalificerat. En ägare som avses i 14 § andra eller tredje stycket får föreläggas att avyttra så stor del av aktierna att innehavet inte står i strid med inspektionens beslut.
16 § Om ett tjänstepensionsaktiebolag har nära förbindelser med någon annan och det hindrar en effektiv tillsyn av bolaget, får Finansinspektionen förelägga innehavare av aktier, vilka medför att förbindelserna är nära, att avyttra så stor del av aktierna att detta inte längre är fallet.
119
Författningsförslag SOU 2011:68
Finansinspektionen får även besluta att den eller de som omfattas av ett beslut enligt första stycket inte får företräda aktierna vid stämman. I så fall ska 18 § tillämpas.
När aktier inte får medräknas
17 § Aktier som omfattas av ett förbud enligt 14 § eller föreläggande enligt 15 § ska inte medräknas när det fordras samtycke av ägare till en viss del av aktierna i tjänstepensionsaktiebolaget för att ett beslut ska bli giltigt eller en befogenhet ska få utövas såvida inte förvaltare har förordnats enligt 18 §.
Förordnande av förvaltare
18 § Om det finns särskilda skäl, får Finansinspektionen begära att tingsrätten förordnar en lämplig person att som förvaltare företräda sådana aktier som enligt 14 § inte får företrädas av ägaren. Sådan ansökan prövas av tingsrätten i den ort där ägaren har sin hemvist, eller om ägaren inte har hemvist i Sverige, av Stockholms tingsrätt.
En förvaltare har rätt till skälig ersättning för arbete och utlägg. Ersättningen ska betalas av ägaren till aktierna och ska på begäran förskotteras av tjänstepensionsaktiebolaget. Om den betalningsskyldige inte godtar förvaltarens anspråk, bestäms ersättningen av tingsrätten.
Bemyndiganden
19 § Regeringen får meddela föreskrifter om handläggningen av tillståndsärenden enligt 1–7 §§.
16 kap. Ingripanden
Ingripande mot tjänstepensionsföretag
När Finansinspektionen ska ingripa
1 § Finansinspektionen ska ingripa om
1. ett tjänstepensionsföretag har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, andra författningar som reglerar företagets när-
120
SOU 2011:68 Författningsförslag
ingsverksamhet, företagets bolagsordning eller stadgar eller företagets försäkringstekniska riktlinjer, beräkningsunderlag, placeringsriktlinjer eller riktlinjer för hantering av intressekonflikter,
2. bolagsordningen, stadgarna, de tekniska riktlinjerna, beräkningsunderlaget, placeringsriktlinjerna eller riktlinjerna för hantering av intressekonflikter inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet, eller
3. förmånsbeståndet inte är tillräckligt för erforderlig riskutjämning.
Hur Finansinspektionen ska ingripa
2 § Ingripande med stöd av 1 § sker genom utfärdande av föreläggande att vidta rättelse inom viss tid, genom förbud att verkställa beslut eller genom anmärkning. Finansinspektionen får också med stöd av 7 § begränsa ett tjänstepensionsföretags förfoganderätt eller förbjuda företaget att förfoga över sina tillgångar i Sverige.
Om en överträdelse är allvarlig ska tjänstepensionsföretags tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.
När Finansinspektionen får avstå från ingripande
3 § Finansinspektionen får avstå från ingripande om
1. en överträdelse är ringa eller ursäktlig,
2. tjänstepensionsföretaget gör rättelse, eller
3. någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot företaget
och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.
Finansiell saneringsplan och särskild företrädare
4 § Om rättigheterna för tjänstepensionstecknarna eller andra tjänstepensionsberättigade på grund av avtal om förmåner hotas, ska Finansinspektionen förelägga tjänstepensionsföretaget eller dess styrelse att upprätta och för godkännande överlämna en finansiell saneringsplan. Inspektionen får i dessa fall även utse en särskild företrädare att sköta hela eller delar av driften av företaget.
121
Författningsförslag SOU 2011:68
Plan för återställande av en tillfredsställande finansiell ställning
5 § Om ett tjänstepensionsföretags kapitalbas understiger solvensmarginalen enligt 7 kap. 7–16 §§ eller om, för ett tjänstepensionsföretag som avses i 9 kap. 1 § första stycket 1, den gruppbaserade kapitalbasen understiger den gruppbaserade solvensmarginalen enligt 4 § i samma kapitel, ska Finansinspektionen förelägga företaget eller dess styrelse att upprätta en plan för att återställa en tillfredsställande finansiell ställning och överlämna planen till inspektionen för godkännande.
Om kapitalbasen understiger garantibeloppet eller en tredjedel av solvensmarginalen eller om kapitalbasen inte har den sammansättning som anges i 7 kap. 17–19 §§, ska inspektionen förelägga företaget eller dess styrelse att upprätta och för godkännande överlämna en plan för skyndsamt återställande av kapitalbasen.
Överträdelser av beslut om rättelse
6 § Om ett tjänstepensionsföretag driver verksamhet i ett annat land inom EES och företaget inte rättar sig efterFinansinspektionens eller behörig utländsk myndighets begäranom rättelse, ska inspektionen vidta de åtgärder som behövs föratt förhindra fortsatta överträdelser. Inspektionen skaunderrätta den behöriga utländska myndigheten om vilka åtgärdersom vidtas.
Förbud eller begränsning i rätten att förfoga över tillgångar
7 § Finansinspektionen får begränsa ett tjänstepensionsföretagsförfoganderätt eller förbjuda företaget att förfoga över sinatillgångar i Sverige, om
1. företaget inte följer gällande bestämmelser omförsäkringstekniska avsättningar och skuldtäckning,
2. företagets kapitalbas understiger en tredjedel avsolvensmarginalen eller inte uppfyller gällande krav pågarantibelopp,
3. företagets kapitalbas understiger solvensmarginalen eller,för ett tjänstepensionsföretag som avses i 9 kap. 1 § förstastycket 1, den gruppbaserade kapitalbasen understiger dengruppbaserade solvensmarginalen enligt 4 § i samma kapitel, ochdet finns särskilda skäl att anta att företagets finansiellaställning ytterligare kommer att försämras, eller
122
SOU 2011:68 Författningsförslag
4. det vid beslut om återkallelse av företagets tillståndbedöms vara nödvändigt för att skydda de intressen somtjänstepensionstecknare eller andra tjänstepensionsberättigade på grund av avtal om förmåner har.
Finansinspektionen får besluta hur tjänstepensionsrörelsen ska
drivas efter ett sådant beslut som avses i första stycket.
Återkallelse av tillstånd
8 § Om någon som ingår i ett tjänstepensionsföretags styrelse eller är dess verkställande direktör inte uppfyller de krav som anges i 2 kap. 4 § 4, ska Finansinspektionen återkalla företagets tillstånd. Det får dock ske bara om inspektionen först har beslutat att anmärka på att personen ingår i styrelsen eller är verkställande direktör och om han eller hon, sedan en av inspektionen bestämd tid om högst tre månader har gått fortfarande finns kvar i styrelsen eller som verkställandedirektör.
I stället för att återkalla tillståndet får Finansinspektionen besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte längre får kvarstå i sin befattning. Finansinspektionen får då förordna en ersättare. Ersättarens uppdrag gäller tilldess tjänstepensionsföretaget har utsett en ny styrelseledamot eller verkställande direktör.
9 § Finansinspektionen ska återkalla ett tjänstepensionsföretags tillstånd, om företaget
1. inte har anmälts för registrering inom föreskriven tid eller anmälan har avskrivits eller avslagits genom ett beslut som har vunnit laga kraft,
2. inte inom ett år från det tillstånd gavs har börjat driva sådan rörelse som tillståndet avser,
3. har förklarat sig avstå från tillståndet,
4. under en sammanhängande tid av sex månader inte har drivit tjänstepensionsrörelse, eller
5. har försatts i konkurs eller om beslut har fattats om att företaget ska gå i tvångslikvidation.
I de fall som avses i första stycket 2 och 4 får i stället varning meddelas, om det är tillräckligt.
123
Författningsförslag SOU 2011:68
10 § Finansinspektionen får återkalla ett tjänstepensionsföretags tillstånd, om företaget
1. inte längre uppfyller kraven för tillstånd,
2. inte inom angiven tid har vidtagit åtgärderna i en plan som har godkänts enligt 5 §, eller
3. i annat fall allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för verksamheten.
I de fall som anges i första stycket får i stället varning meddelas, om det är tillräckligt.
11 § Om ett tjänstepensionsföretags tillstånd återkallas, får Finansinspektionen bestämma hur avvecklingen av rörelsen ska ske. Ett beslut om återkallelse får förenas med förbud att fortsätta hela eller delar av rörelsen.
Anmälan till behörig myndighet
12 § Finansinspektionen ska anmäla ett beslut enligt 7 § till de behöriga myndigheterna i de EES-länder där företaget enligt underrättelse driver tjänstepensionsrörelse enligt 3 kap.. Ett sådant beslut ska dessutom anmälas till behöriga myndigheter i de EES-länder där företaget har tillgångar. Finansinspektionen ska anmäla ett beslut om återkallelse av tillstånd för ett tjänstepensionsföretag att driva tjänstepensionsrörelse till behöriga myndigheter i övriga länder inom EES.
Finansinspektionen får i samband med en anmälan enligt första eller andra stycket begära att den behöriga myndigheten i samarbete med inspektionen vidtar motsvarande åtgärder. Om företagets tillstånd har återkallats, får begäran avse att den behöriga myndigheten även i övrigt vidtar de åtgärder som behövs för att skydda de intressen som tjänstepensionstecknarna eller andra tjänstepensionsberättigade på grund av avtal om förmåner har.
Straffavgift
13 § Om Finansinspektionen har meddelat ett beslut om anmärkning eller varning mot ett tjänstepensionsföretag, får inspektionen besluta att företaget ska betala en straffavgift. Om regeringen har meddelat ett beslut om varning mot ett tjänstepensionsföretag, får
124
SOU 2011:68 Författningsförslag
den överlämna till inspektionen att pröva frågan om företaget ska betala en straffavgift.
Avgiften tillfaller staten.
14 § Straffavgiften ska fastställas till lägst femtusen kronor och högst femtio miljoner kronor.
Avgiften får inte överstiga tio procent av tjänstepensionsföretagets omsättning närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under tjänstepensionsföretagets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas.
Avgiften får inte vara så stor att tjänstepensionsföretaget efter det att avgiften har påförts inte uppfyller kraven enligt 4 kap. 1 §.
15 § När straffavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig den överträdelse är som har föranlett anmärkningen eller varningen och hur länge överträdelsen har pågått.
Förseningsavgift
16 § Om ett tjänstepensionsföretag inte i tid lämnar de upplysningar som har föreskrivits med stöd av 14 kap. 17 §, får Finansinspektionen besluta att företaget ska betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor.
Avgiften tillfaller staten.
Verkställighet av beslut om straffavgift och förseningsavgift
17 § Straffavgiften eller förseningsavgiften ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har vunnit laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.
18 § Finansinspektionens beslut att ta ut straffavgift eller förseningsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 17 §.
125
Författningsförslag SOU 2011:68
19 § Om straffavgiften eller förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 17 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.
20 § En beslutad straffavgift eller förseningsavgift faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.
Ingripande mot tjänstepensionsholdingföretag
21 § Om någon i ledningen för ett tjänstepensionsholdingföretag inte uppfyller de krav som anges i 9 kap. 10 §, får Finansinspektionen förelägga företaget att rätta till förhållandet.
Ingripande mot den som saknar tillstånd
22 § Om någon driver sådan rörelse som omfattas av denna lag utan att vara berättigad till det, ska Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med rörelsen. Inspektionen får besluta hur avvecklingen av rörelsen ska ske. I föreläggandet ska Finansinspektionen upplysa om att rätten efter ansökan av inspektionen kan komma att besluta att företaget ska gå i likvidation om föreläggandet inte följs.
Om det är osäkert om lagen är tillämplig på viss rörelse, får Finansinspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar om rörelsen som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet. Den som är revisor i ett företag är skyldig att på begäran av inspektionen lämna sådana upplysningar om företagets verksamhet som revisorn har fått kännedom om vid fullgörandet av sitt uppdrag.
23 § Om ett aktiebolag eller en ekonomisk förening inte följer ett föreläggande enligt 23 § första stycket att upphöra med rörelsen, ska rätten, efter ansökan av Finansinspektionen, besluta att företaget ska gå i likvidation. I dessa fall tillämpas 25 kap.10, 25, 28–44, 46 och 47 §§aktiebolagslagen (2005:551) och 11 kap. 5 och 7–16 §§ samt 17 § fjärde och femte styckena lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar. Beslut om likvidation ska inte meddelas om det
126
SOU 2011:68 Författningsförslag
under ärendets handläggning vid rätten visas att rörelsen har upphört. Beslutet om likvidation gäller omedelbart.
Vite
24 § Om Finansinspektionen meddelar föreläggande eller förbud enligt denna lag, får inspektionen förena föreläggandet med vite.
Bemyndigande
25 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i en finansiell saneringsplan enligt 4 §.
17 kap. Överklagande m.m.
Överklagande av Finansinspektionens beslut
1 § Finansinspektionens beslut i ärenden enligt 14 kap. 13 §, 17 § första och andra styckena och 16 kap. 23 § andra stycket får inte överklagas. Detsamma gäller inspektionens beslut att överlämna ett ärende till regeringen för prövning.
2 § Finansinspektionens beslut som avses i 11 kap. 1 § andra stycket 1 får överklagas hos regeringen.
3 § Andra beslut av Finansinspektionen i enskilda fall enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Förordnande om att ett beslut ska gälla omedelbart
4 § Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande eller återkallelse ska gälla omedelbart.
127
Författningsförslag SOU 2011:68
Förklaring att ärendet onödigt uppehålls
5 § Kammarrätten får, på begäran av sökanden, förklara att ett ärende onödigt uppehålls, om Finansinspektionen från det att ansökan gavs in inte har meddelat beslut
1. inom sex månader i ett ärende om tillstånd enligt 2 kap. 4 §,
2. inom tre månader i ett ärende enligt 3 kap. 2, 9, 13 eller 22 §, eller
3. inom en månad i ett ärende enligt 3 kap. 7 eller 17 §. Lämnar kammarrätten en sådan förklaring ska ansökan anses ha avslagits av regeringen eller Finansinspektionen om beslut därefter inte har meddelats inom motsvarande tidsfrister som anges i första stycket för respektive ärende.
Överklagande av Bolagsverkets beslut
6 § Bolagsverkets beslut i ärenden enligt 11 kap. 45 §, 12 kap. 74 § eller 13 kap. 27 § överklagas hos tingsrätten i den ort där tjänstepensionsföretagets styrelse har sitt säte. Skrivelsen med överklagandet ska ges in till Bolagsverket inom tre veckor från dagen för beslutet. Vid ett överklagande enligt första stycket gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden.
Denna lag träder i kraft den 31 mars 2013.
128
SOU 2011:68 Författningsförslag
25.2 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1967:531 ) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.
Härigenom föreskrivs att 10 a och 35 §§ lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 a §
En pensionsstiftelses styrelse svarar för att förmögenheten är placerad på ett nöjaktigt sätt och för att stiftelsens medel inte används för annat än stiftelsens ändamål.
För en sådan pensionsstiftelse som avses i 9 a § ska i fråga om placering av förmögenheten i stället för första stycket bestämmelserna i tredje–femte styckena gälla.
1. fem procent utgöras av aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier samt obligationer och andra skuldförbindelser, om värdepapperen eller skuldförbindelserna getts ut av arbetsgivaren, och
2. tio procent utgöras av sådana tillgångar som avses i 1 och som getts ut av företag i en grupp av emittenter eller låntagare med sådan inbördes anknytning som anges i 6 kap.
15 § försäkringsrörelselagen (2010:2043), vari arbetsgivaren ingår.
2. tio procent utgöras av sådana tillgångar som avses i 1 och som getts ut av företag i en grupp av emittenter eller låntagare med sådan inbördes anknytning som anges i 12 kap. 18 § försäkringsrörelselagen (2010:2043), vari arbetsgivaren ingår.
Begränsningarna i tredje stycket 1 och 2 gäller inte sådana tillgångar som svenska staten eller en utländsk stat svarar för.
Beträffande användande av optioner och terminskontrakt eller andra liknande finansiella instrument ska pensionsstiftelsen tillämpa 6 kap. 32 § försäkringsrörelselagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av bestämmelserna i 6 kap. 34 § 10 samma lag.
Beträffande användande av optioner och terminskontrakt eller andra liknande finansiella instrument ska pensionsstiftelsen tillämpa 6 kap. 22 § lagen (2012:000) om tjänstepensionsrörelse och föreskrifter som har meddelats med stöd av bestämmelserna i 6 kap. 24 § 9 samma lag.
129
Författningsförslag SOU 2011:68
35 §
Finansinspektionen får meddela de anmärkningar i fråga om en pensionsstiftelses förvaltning som inspektionen anser behövs.
Finansinspektionen ska förelägga pensionsstiftelsen eller styrelsen att vidta rättelse, om inspektionen finner att
1. avvikelse skett från någon av de bestämmelser som anges i 34 § första stycket, eller
2. placeringsriktlinjerna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av stiftelsens förvaltning.
Om Finansinspektionen bedömer att en stiftelse förvaltar medel som avsatts till stiftelsen för personer som anges i 9 a § första stycket på ett sådant sätt som innebär att dessa personers intressen hotas, får inspektionen besluta om att utse en särskild företrädare att sköta hela eller delar av driften av stiftelsen.
Finansinspektionen får även begränsa pensionsstiftelsens förfoganderätt eller förbjuda stiftelsen att förfoga över sina tillgångar i Sverige, om det bedöms vara nödvändigt för att skydda de personer som anges i tredje stycket. Finansinspektionen får besluta hur pensionsstiftelsen ska förvaltas efter ett sådant beslut.
I fråga om styrelsens skyldighet att lämna upplysningar och hålla tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning och beträffande tillsynen i övrigt ska bestämmelserna i 14 kap. 5 §, 6 § andra stycket, 7 § 1, 13 § första stycket första meningen och andra stycket, 16 § samt 16 kap. 6, 12 och 25 §§försäkringsrörelselagen(2010:2043) samt föreskrifter som meddelats med stöd av 14 kap. 18 § samma lag tillämpas på motsvarande sätt.
I fråga om styrelsens skyldighet att lämna upplysningar och hålla tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning och beträffande tillsynen i övrigt ska bestämmelserna i 17 kap. 6 §, 7 § andra stycket, 9 § 1, 14 § första stycket första meningen och andra stycket, 15 § samt 19 kap. 9, 15 och 33 §§försäkringsrörelselagen(2010:2043) samt föreskrifter som meddelats med stöd av 17 kap. 22 § samma lag tillämpas på motsvarande sätt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.
130
SOU 2011:68 Författningsförslag
25.3 Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)
Härigenom föreskrivs att 4 a § förmånsrättslagen (1970:979) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 a §
Förmånsrätt följer med försäkringstagares och andra ersättningsberättigades fordran hos försäkringsgivare i den egendom och i den omfattning som anges i 6 kap. 31 §försäkringsrörelselagen (2010:2043) och 5 kap. 11 § lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige.
Förmånsrätt följer med försäkringstagares och andra ersättningsberättigades fordran hos försäkringsgivare i den egendom och i den omfattning som anges i 12 kap. 38 §försäkringsrörelselagen (2010:2043) och 5 kap. 11 § lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige.
Förmånsrätt följer med tjänstepensionstecknares och tjänstepensionsberättigades fordran hos tjänstepensionsföretag i den egendom och i den omfattning som anges i 6 kap. 21 § lagen ( 2012:000 )om tjänstepensionsrörelse.
Denna lag träder i kraft den 31 mars 2013.
131
Författningsförslag SOU 2011:68
25.4 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1986:436 ) om näringsförbud
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §
Har näringsverksamhet bedrivits av en juridisk person får, under de förutsättningar som anges i 1–3 §§, näringsförbud meddelas, i fråga om
kommanditbolag: komplementär, annat handelsbolag: bolagsman, aktiebolag och försäkringsföretag: ledamot och suppleant i styrelsen samt verkställande direktör och vice verkställande direktör,
aktiebolag, försäkringsföretag och tjänstepensionsföretag: ledamot och suppleant i styrelsen samt verkställande direktör och vice verkställande direktör,
bankaktiebolag, sparbank och ekonomisk förening: ledamot och suppleant i styrelsen, europeisk ekonomisk intressegruppering med säte i Sverige: företagsledare, europabolag och europakooperativ med säte i Sverige: ledamot och suppleant i förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan samt verkställande direktör och vice verkställande direktör, om denne begått brottet i näringsverksamheten eller innehade sin ställning när betalningen av skatt, tull eller avgift underläts, den juridiska personen försattes i konkurs eller förbudet i 2 kap. 1 § konkurrenslagen (2008:579) eller artikel 101 i EUFfördraget överträddes.
Första stycket gäller också den som i annan egenskap än där sägs faktiskt har utövat ledningen av en näringsverksamhet eller utåt har framträtt som ansvarig för en enskild näringsverksamhet.
Under de förutsättningar som anges i 2 § får näringsförbud även meddelas den som innehade sin ställning enligt första stycket senare än ett år innan konkursansökan kom in till tingsrätten.
132
SOU 2011:68 Författningsförslag
6 §
Den som är underkastad näringsförbud får inte
1. driva näringsverksamhet,
2. vara bolagsman i ett annat handelsbolag än kommanditbolag eller komplementär i ett kommanditbolag eller medlem i en europeisk ekonomisk intressegruppering med säte i Sverige,
3. vara stiftare av ett aktiebolag, en sparbank eller ett försäkringsföretag,
4. vara ledamot eller suppleant i styrelsen för ett aktiebolag, en sparbank, ett försäkringsföretag, ett handelsbolag, en europeisk ekonomisk intressegruppering med säte i Sverige eller en ekonomisk förening, en pensionsstiftelse eller en sådan ideell förening eller stiftelse som driver näringsverksamhet eller ledamot eller suppleant i förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet för ett europabolag eller ett europakooperativ med säte i Sverige,
5. vara verkställande direktör eller vice verkställande direktör i ett aktiebolag, ett försäkringsföretag, ett europabolag eller ett europakooperativ med säte i Sverige eller företagsledare i en europeisk ekonomisk intressegruppering med säte i Sverige,
3. vara stiftare av ett aktiebolag, en sparbank, ett försäkringsföretag eller ett tjänstepensionsföretag,
4. vara ledamot eller suppleant i styrelsen för ett aktiebolag, en sparbank, ett försäkringsföretag, ett tjänstepensionsföretag, ett handelsbolag, en europeisk ekonomisk intressegruppering med säte i Sverige eller en ekonomisk förening, en pensionsstiftelse eller en sådan ideell förening eller stiftelse som driver näringsverksamhet eller ledamot eller suppleant i förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet för ett europabolag eller ett europakooperativ med säte i Sverige,
5. vara verkställande direktör eller vice verkställande direktör i ett aktiebolag, ett försäkringsföretag, ett tjänstepensionsföretag, ett europabolag eller ett europakooperativ med säte i Sverige eller företagsledare i en europeisk ekonomisk intressegruppering med säte i Sverige,
6. vara firmatecknare eller i annan egenskap vara ställföreträdare för en sådan juridisk person som anges i 4,
7. faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet eller av en sådan juridisk person som är bokföringspliktig även om den inte driver näring.
133
Författningsförslag SOU 2011:68
8. äga så många aktier i ett aktiebolag, ett försäkringsaktiebolag eller ett europabolag med säte i Sverige att hans andel av röstetalet för samtliga aktier i bolaget överstiger femtio procent, eller
9. inneha fullmakt att företräda en enskild näringsidkare i dennes näringsverksamhet eller en juridisk person som anges i 4.
Förbudet i första stycket 9 gäller inte i fråga om fullmakt som avses i 10 § andra stycket lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.
Beträffande verkställande direktör och vice verkställande direktör för en filial enligt lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. och föreståndare för en verksamhet enligt samma lag finns bestämmelser om näringsförbud i den lagen.
Näringsförbud utgör inget hinder mot att sådan verksamhet bedrivs som innebär utövning av rättighet som avses i 2 kap. 1 § regeringsformen eller 1 kap. 1 §, 4 kap. 1 §, 6 kap. 1 § eller 13 kap. 1 §tryckfrihetsförordningen eller 1 kap. 1 §, 3 kap. 1, 2 eller 8 § eller 10 kap. 1 §yttrandefrihetsgrundlagen.
1. Denna lag träder i kraft den 31 mars 2013.
2. Sådana understödsföreningar som avses i 7 § tredje stycket lagen (1972:262) om understödsföreningar och som efter den 1 april 2011 fortsätter att driva sin verksamhet enligt den lagen med stöd av 7 § lagen (2010:2043) om införande av försäkringsrörelselagen (2010:2043) ska vid tillämpningen av 6 § första stycket 4 och 5 jämställas med försäkringsföretag.
134
SOU 2011:68 Författningsförslag
25.5 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 7 § konkurslagen (1987:672) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 kap.
7 §
Försäljning av lös egendom som inte sker genom fortsättande av gäldenärens rörelse ska ske på auktion eller på annat sätt efter vad förvaltaren anser vara mest fördelaktigt för boet. Om egendom säljs till konkursgäldenären eller någon denne sådan närstående person som anges i 4 kap. 3 § ska försäljningen ha föregåtts av ett offentligt anbudsförfarande, om särskilda skäl inte gör det obehövligt.
Lös egendom i vilken en borgenär har panträtt eller någon annan särskild förmånsrätt får inte utan hans samtycke säljas på annat sätt än på auktion, om hans rätt är beroende av försäljningen. Även om samtycke inte lämnas, får egendomen säljas på annat sätt än på auktion, om det är sannolikt att högre pris uppnås därigenom och om tillsynsmyndigheten medger det.
Samtycke enligt andra stycket krävs inte när förvaltaren säljer finansiella instrument, upptagna till handel på en reglerad marknad eller en motsvarande marknad utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, eller valuta till gällande marknadspris eller när det är fråga om försäljning av lös egendom genom fortsättande av gäldenärens rörelse.
Särskilda bestämmelser om överlåtelse av försäkringsbestånd finns i 10 kap. 16 § försäkringsrörelselagen (2010:2043).
Särskilda bestämmelser om överlåtelse av försäkringsbestånd finns i 11 kap. 16 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) och 10 kap. 16 § lagen (2012:000) om tjänstepensionsrörelse.
Denna lag träder i kraft den 31 mars 2013.
135
Författningsförslag SOU 2011:68
25.6 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1987:1245 ) om styrelserepresentation för de privatanställda
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
Med företag avses i denna lag aktiebolag, bank, hypoteksinstitut, försäkringsföretag och ekonomisk förening samt europakooperativ för vilket lagen gäller enligt 1 b §.
Med företag avses i denna lag aktiebolag, bank, hypoteksinstitut, försäkringsföretag, tjänstepensionsföretag och ekonomisk förening samt europakooperativ för vilket lagen gäller enligt 1 b §.
Med koncern avses i denna lag svenska juridiska personer som enligt bestämmelserna i 1 kap.11 och 12 §§aktiebolagslagen (2005:551), 1 kap. 2 § sparbankslagen (1987:619), 1 kap. 5 § lagen (1995:1570) om medlemsbanker eller 1 kap. 4 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar är moderföretag och dotterföretag i förhållande till varandra eller företag som enligt 9–12 §§ lagen (1996:359) om europeiska företagsråd utövar ett bestämmande inflytande över ett annat företag och de företag över vilka detta inflytande utövas.
Denna lag träder i kraft den 31 mars 2013.
136
SOU 2011:68 Författningsförslag
25.7 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1988:1385 ) om Sveriges riksbank
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 1 § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
1 §
Med bankinstitut förstås i denna lag bankaktiebolag, sparbanker, medlemsbanker och utländska bankföretag som med stöd av 4 kap. 1 eller 4 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse driver bankrörelse från filial här i landet.
Med finansinstitut förstås bankinstitut, kreditmarknadsföretag, värdepappersinstitut, Första–Fjärde AP-fonderna enligt lagen (2000:192) om allmänna pensionsfonder (APfonder), Sjätte AP-fonden enligt lagen (2000:193) om Sjätte AP-fonden, försäkringsföretag som har tillstånd att driva försäkringsrörelse här i landet enligt försäkringsrörelselagen (2010:2043), landshypoteksinstitutionen, Svenska skeppshypotekskassan samt utländska företag som med stöd av 4 kap. 1, 3 eller 4 § lagen om bank- och finansieringsrörelse driver verksamhet från filial i Sverige.
Med finansinstitut förstås bankinstitut, kreditmarknadsföretag, värdepappersinstitut, Första–Fjärde AP-fonderna enligt lagen (2000:192) om allmänna pensionsfonder (APfonder), Sjätte AP-fonden enligt lagen (2000:193) om Sjätte APfonden, försäkringsföretag som har tillstånd att driva försäkringsrörelse här i landet enligt försäkringsrörelselagen (2010:2043), tjänstepensionsföretag som har tillstånd att driva tjänstepensionsrörelse här i landet enligt lagen (2012:000) om tjänstepensionsrörelse, landshypoteksinstitutionen, Svenska skeppshypotekskassan samt utländska företag som med stöd av 4 kap. 1, 3 eller 4 § lagen om bank- och finansieringsrörelse driver verksamhet från filial i Sverige.
137
Författningsförslag SOU 2011:68
Denna lag träder i kraft den 31 mars 2013.
138
SOU 2011:68 Författningsförslag
25.8 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1990:661 ) om avkastningsskatt på pensionsmedel
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
Skattskyldiga till avkastningsskatt är
1. svenska livförsäkringsföretag,
2. utländska livförsäkringsföretag som bedriver försäkringsrörelse från fast driftställe i Sverige och utländska tjänstepensionsinstitut som bedriver med försäkringsverksamhet jämförbar tjänstepensionsverksamhet från fast driftställe i Sverige,
3. pensionsstiftelser enligt lagen (1967:531) om tryggande av pensions- utfästelse m.m. och utländska tjänstepensionsinstitut som från fast driftställe i
Sverige meddelar avtal om tjänstepension med villkor som innebär att institutet kan likställas med en pensionsstiftelse enligt samma lag,
4. arbetsgivare som i sin balansräkning redovisar pensionsutfästelse under rubriken
Avsatt till pensioner enligt lagen om tryggande av pensionsutfästelse m.m. eller i sådan delpost som avses i 8 a § samma lag,
Skattskyldiga till avkastningsskatt är
1. svenska livförsäkringsföretag,
2. svenska livförmånsföretag,
3. utländska livförsäkringsföretag som bedriver försäkringsrörelse från fast driftställe i Sverige och utländska tjänstepensionsinstitut som bedriver med försäkringsverksamhet jämförbar tjänstepensionsverksamhet från
fast driftställe i Sverige,
4. pensionsstiftelser enligt lagen (1967:531) om tryggande av pensions- utfästelse m.m. och utländska tjänstepensionsinstitut som från fast driftställe i
Sverige meddelar avtal om tjänstepension med villkor som innebär att institutet kan likställas med en pensionsstiftelse enligt samma lag,
5. arbetsgivare som i sin balansräkning redovisar pensionsutfästelse under rubriken Avsatt till pensioner enligt lagen om tryggande av pensionsutfästelse m.m. eller i sådan delpost som avses i 8 a § samma lag,
139
Författningsförslag SOU 2011:68
5. obegränsat skattskyldiga som innehar pensionssparkonto,
6. obegränsat skattskyldiga som innehar
a) kapital- eller pensionsförsäkring som är meddelad i försäkringsrörelse som inte bedrivs från fast driftställe i Sverige, eller
b) försäkring som anses som pensionsförsäkring enligt 58 kap. 5 § inkomstskattelagen (1999:1229),
7. obegränsat skattskyldiga som ingått ett avtal om tjänstepension med ett utländskt tjänstepensionsinstitut i en verksamhet som inte bedrivs från fast driftställe i Sverige, under förutsättning att avtalet är jämförbart med en kapital- eller pensionsförsäkring,
8. obegränsat skattskyldiga som ingått ett avtal om tjänstepension med ett utländskt tjänstepensionsinstitut i en verksamhet som inte bedrivs från ett fast driftställe i Sverige, om avtalet innehåller villkor som innebär att tjänstepensionsinstitutet kan likställas med en pensionsstiftelse enligt lagen om tryggande av pensionsutfästelse m.m.
Om en sådan kapitalförsäkring som avses i första stycket 6 a inte innehas av någon som är obegränsat skattskyldig, ska den som har panträtt i försäkringen
6. obegränsat skattskyldiga som innehar pensionssparkonto,
7. obegränsat skattskyldiga som innehar
a) kapital- eller pensionsförsäkring som är meddelad i försäkringsrörelse som inte bedrivs från fast driftställe i Sverige, eller
b) försäkring som anses som pensionsförsäkring enligt 58 kap. 5 § inkomstskattelagen (1999:1229),
8. obegränsat skattskyldiga som ingått ett avtal om tjänstepension med ett utländskt tjänstepensionsinstitut i en verksamhet som inte bedrivs från fast driftställe i Sverige, under förutsättning att avtalet är jämförbart med en kapital- eller pensionsförsäkring,
9. obegränsat skattskyldiga som ingått ett avtal om tjänstepension med ett utländskt tjänstepensionsinstitut i en verksamhet som inte bedrivs från ett fast driftställe i Sverige, om avtalet innehåller villkor som innebär att tjänstepensionsinstitutet kan likställas med en pensionsstiftelse enligt lagen om tryggande av pensionsutfästelse m.m.
Om en sådan kapitalförsäkring som avses i första stycket 7 a inte innehas av någon som är obegränsat skattskyldig, ska den som har panträtt i försäkringen
140
SOU 2011:68 Författningsförslag
anses inneha den.
Bestämmelserna i första stycket 6 omfattar inte försäkring som enbart avser olycks- eller sjukdomsfall eller dödsfall senast vid 70 års ålder och som inte är återköpsbar. Detsamma gäller ett motsvarande avtal om tjänstepension som är jämförbart med kapitalförsäkring.
anses inneha den.
Bestämmelserna i första stycket 7 omfattar inte försäkring som enbart avser olycks- eller sjukdomsfall eller dödsfall senast vid 70 års ålder och som inte är återköpsbar. Detsamma gäller ett motsvarande avtal om tjänstepension som är jämförbart med kapitalförsäkring.
Denna lag träder i kraft den 31 mars 2013.
141
Författningsförslag SOU 2011:68
25.9 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1991:687 ) om särskild löneskatt på pensionskostnader
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1991:687) om särskild löneskatt på pensionskostnader ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
Beskattningsunderlaget skall beräknas som den under beskattningsåret uppkomna skillnaden mellan å ena sidan summan av följande poster:
a) avgift för tjänstepensionsförsäkring,
b) avsättning till pensionsstiftelse,
c) ökning av avsättning under rubriken Avsatt till pensioner enligt lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. eller i sådan delpost som avses i 8 a § samma lag,
d) utbetalda pensioner som inte utgår enligt lag eller på grund av tjänstepensionsförsäkring,
e) utgiven ersättning för av annan övertagen pensionsutfästelse,
f) överföring eller betalning till ett utländskt tjänstepensionsinstitut enligt ett sådant avtal om tjänstepension som uppfyller villkoren för avdragsrätt i 28 kap. 2 § andra stycket eller 3 §inkomstskattelagen (1999:1229),
Beskattningsunderlaget skall beräknas som den under beskattningsåret uppkomna skillnaden mellan å ena sidan summan av följande poster:
a) avgift för tjänstepensionsförsäkring,
b) avsättning till pensionsstiftelse,
c) ökning av avsättning under rubriken Avsatt till pensioner enligt lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. eller i sådan delpost som avses i 8 a § samma lag,
d) utbetalda pensioner som inte utgår enligt lag eller på grund
av tjänstepensionsförsäkring,
e) utgiven ersättning för av annan övertagen
pensionsutfästelse,
f) överföring eller betalning till ett tjänstepensionsföretag eller ett utländskt tjänstepensionsinstitut enligt ett sådant avtal om tjänstepension som uppfyller villkoren för avdragsrätt i 28 kap. 2 § andra stycket eller 3 §inkomstskattelagen
142
SOU 2011:68 Författningsförslag
å andra sidan summan av följande poster:
g) gottgörelse från pensionsstiftelse,
h) ersättning enligt avtal om tjänstepension från från ett sådant utländskt tjänstepensionsinstitut som avses i 28 kap. 3 § inkomstskattelagen,
i) minskning av avsättning under rubriken Avsatt till pensioner enligt lagen om tryggande av pensionsutfästelse m.m. eller i sådan delpost som avses i 8 a § samma lag,
j) 85 procent av avsättning under rubriken Avsatt till pensioner enligt lagen om tryggande av pensionsutfästelse m.m. eller i sådan delpost som avses i 8 a § samma lag vid beskattningsårets ingång multiplicerad med den genomsnittliga statslåneräntan under kalenderåret närmast före ingången av beskattningsåret,
k) erhållen ersättning för övertagen pensionsutfästelse,
l) negativt belopp som föregående beskattningsår uppkommit vid tillämpning av denna paragraf.
(1999:1229),
å andra sidan summan av följande poster:
g) gottgörelse från pensionsstiftelse,
h) ersättning enligt avtal om tjänstepension från ett tjänstepensionsföretag eller från ett sådant utländskt tjänstepensionsinstitut som avses i 28 kap. 3 § inkomstskattelagen,
i) minskning av avsättning under rubriken Avsatt till pensioner enligt lagen om tryggande av pensionsutfästelse m.m. eller i sådan delpost som avses i 8 a § samma lag,
j) 85 procent av avsättning under rubriken Avsatt till pensioner enligt lagen om tryggande av pensionsutfästelse m.m. eller i sådan delpost som avses i 8 a § samma lag vid beskattningsårets ingång multiplicerad med den genomsnittliga statslåneräntan under kalenderåret närmast före ingången av beskattningsåret,
k) erhållen ersättning för övertagen pensionsutfästelse,
l) negativt belopp som föregående beskattningsår uppkommit vid tillämpning av denna paragraf.
I posten a i första stycket skall inte räknas med avgift för sådan gruppsjukförsäkring som omfattas av 1 § första stycket 4 lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster.
I det fall beskattningsåret är längre eller kortare än 12 månader skall posten j i första stycket jämkas i motsvarande mån. Detsamma skall gälla om avsättning som avses i posten j helt upplöses under beskattningsåret.
143
Författningsförslag SOU 2011:68
Om den som övertar en pensionsutfästelse inte är skattskyldig enligt denna lag skall den som tidigare utfäst pensionen under posten e i första stycket ta upp det verkliga värdet av den övertagna utfästelsen om detta är högre än den utgivna ersättningen. Om den som befrias från en utfästelse inte är skattskyldig enligt denna lag skall den som övertar utfästelsen under posten k i första stycket ta upp det verkliga värdet av den övertagna utfästelsen om detta är lägre än den erhållna ersättningen.
Vid beräkning av beskattningsunderlaget skall bokföringsmässiga grunder tillämpas.
Denna lag träder i kraft den 31 mars 2013.
144
SOU 2011:68 Författningsförslag
25.10 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1993:645 ) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal
ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Denna lag tillämpas på sådana avtal om livförsäkring som har anknytning till två eller flera stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-stater), om försäkringstagaren är en fysisk person som har sin vanliga vistelseort i en EES-stat eller om försäkringstagaren är en juridisk person och det driftställe som avtalet gäller för är beläget i en EES-stat.
Med livförsäkring avses i denna lag sådana försäkringar som anges i 2 kap. 12 § försäkringsrörelselagen (2010:2043).
Med livförsäkring avses i denna lag sådana försäkringar som anges i 2 kap. 12 § försäkringsrörelselagen (2010:2043)och sådana förmåner som anges i 2 kap. 13 § i lagen om tjänstepensionsrörelse.
2 §
Denna lag tillämpas också på sådana avtal om skadeförsäkring som har anknytning till två eller flera EES-stater, om den försäkrade risken är belägen i en EES-stat.
Med skadeförsäkring avses i denna lag sådana försäkringar som anges i 2 kap. 11 § försäkringsrörelselagen (2010:2043).
Med skadeförsäkring avses i denna lag sådana försäkringar som anges i 2 kap. 11 § försäkringsrörelselagen (2010:2043)och sådana förmåner som anges i 2 kap. 12 § i lagen om tjänstepensionsrörelse.
Denna lag träder i kraft den 31 mars 2013.
145
Författningsförslag SOU 2011:68
25.11 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1995:1560 ) om årsredovisning i försäkringsföretag
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag
att 1 kap. 1 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §
Denna lag är tillämplig på försäkringsföretag. Med försäkringsföretag avses försäkringsaktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar som omfattas av försäkringsrörelselagen (2010:2043).
Denna lag är tillämplig på försäkringsföretag och tjänstepensionsföretag. Med försäkringsföretag avses försäkringsaktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar som omfattas av försäk-ringsrörelselagen (2010:2043).
Med tjänstepensionsföretag avses tjänstepensionsaktiebolag, ömsesidiga tjänstepensionsbolag och tjänstepensionssföreningar som omfattas av lagen ( 2012:000 )om tjänstepensionsrörelse.
Bestämmelserna i denna lag som gäller för
1. försäkringsaktiebolag ska gälla även för tjänstepensionsaktiebolag,
2. ömsesidiga försäkringsbolag ska gälla även för ömsesidiga tjänstepensionsbolag,
3. försäkringsförening ska gälla även för en tjänstepensionsförening,
4. livförsäkringsrörelse ska gälla för livförmånsrörelse,
146
SOU 2011:68 Författningsförslag
5. skadeförsäkringsrörelse ska gälla för skadeförmånsrörelse, och
6. försäkringsavtal gälla för avtal om tillhandahållande av tjänstepensionsförmåner.
Bestämmelserna om koncernredovisning i 7 kap. skall tillämpas på finansiella holdingföretag som uteslutande eller huvudsakligen förvaltar andelar i dotterföretag som är försäkringsföretag eller utländska företag av motsvarande slag. Med finansiellt holdingföretag avses ett aktiebolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening vars verksamhet uteslutande eller så gott som uteslutande består i att i vinstsyfte förvärva och förvalta andelar i dotterföretag.
Bestämmelserna om koncernredovisning i 7 kap. ska tillämpas på finansiella holdingföretag som uteslutande eller huvudsakligen förvaltar andelar i dotterföretag som är försäkringsföretag eller utländska företag av motsvarande slag. Med finansiellt holdingföretag avses ett aktiebolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening vars verksamhet uteslutande eller så gott som uteslutande består i att i vinstsyfte förvärva och förvalta andelar i dotterföretag.
Från denna lag får medges undantag för sådana försäkringsföretag som får undantas från försäkringsrörelselagen enligt 1 kap. 19 och 20 §§ samma lag. Frågor om sådana undantag prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av synnerlig vikt prövas dock av regeringen.
Från denna lag får medges undantag för sådana försäkringsföretag som får undantas från försäkringsrörelselagen enligt 12 kap. 5 § samma lag. Frågor om sådana undantag prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av synnerlig vikt prövas dock av regeringen.
147
Författningsförslag SOU 2011:68
För sådana företag som medgivits undantag från denna lag ska i stället sådana föreskrifter som meddelats med stöd av 4 § andra stycket gälla.
Denna lag träder i kraft den 31 mars 2013.
148
SOU 2011:68 Författningsförslag
25.12 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1996:764 ) om företagsrekonstruktion
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 § lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
3 §
Bestämmelserna i denna lag om gäldenär gäller inte bankaktiebolag, sparbank, medlemsbank, kreditmarknadsföretag, försäkringsföretag, värdepappersbolag, clearingorganisation och central värdepappersförvarare.
Bestämmelserna i denna lag om gäldenär gäller inte bankaktiebolag, sparbank, medlemsbank, kreditmarknadsföretag, försäkringsföretag, tjänstepensionsföretag, värdepappersbolag, clearingorganisation och central värdepappersförvarare.
Bestämmelserna avser inte heller sådana gäldenärer i vars verksamhet staten, en kommun, ett landsting, ett kommunalförbund, en församling eller en kyrklig samfällighet har ett bestämmande inflytande.
Denna lag träder i kraft den 31 mars 2013.
149
Författningsförslag SOU 2011:68
25.13 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1998:293 ) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige
Härigenom föreskrivs ifråga om lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige
dels att 5 kap. 6–11 §§ ska upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 2, 3, 6 och 14 §§, 2 kap. 2 och 3 §§, 4 kap. 5 §, 5 kap. 4 a, 5, 12 och 16 §§, 6 kap 3, 8, 9 och 11 §§, 8 kap. 1 a §, 9 kap. 3 och 5§§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
2 §
Denna lag gäller inte för en EES-försäkringsgivare som deltar i koassuransverksamhet (samförsäkring) från ett utländskt driftställe i annan egenskap än ledande försäkringsgivare, om verksamheten avser sådana stora risker som anges i 3 kap. 16 § andra stycket försäkringsrörelselagen(2010:2043).
Denna lag gäller inte för en EES-försäkringsgivare som deltar i koassuransverksamhet (samförsäkring) från ett utländskt driftställe i annan egenskap än ledande försäkringsgivare, om verksamheten avser sådana stora risker som anges i 3 kap. 9 § andra stycket försäkringsrörelselagen(2010:2043).
I fråga om trafikförsäkring tillämpas lagen inte om annat följer av trafikskadelagen (1975:1410).
3 §
Bestämmelserna om livförsäkring i denna lag, med undantag för 5 kap. 14 §, får tilllämpas för sjuk- och olycksfallsförsäkringar som avses i 2 kap. 11 § första stycket klasserna 1 och 2 försäkringsrörelselagen (2010:2043) samt för
Bestämmelserna om livförsäkring i denna lag, med undantag för 5 kap. 14 §, får tilllämpas för sjuk- och olycksfallsförsäkringar som avses i 2 kap. 13 § första stycket klasserna 1 och 2 försäkringsrörelselagen (2010:2043) samt för
150
SOU 2011:68 Författningsförslag
avgångsbidragsförsäkringar.
Bestämmelserna om livförsäkring i denna lag, med undantag för 5 kap. 5 § femte stycket och 14 §, behöver inte tillämpas för livförsäkringar som avses i 2 kap. 12 § klasserna
I b och IVförsäkringsrörelselagen om premien är beräknad och bestämd för längst fem år.
avgångsbidragsförsäkringar.
Bestämmelserna om livförsäkring i denna lag, med undantag för 5 kap. 5 § femte stycket och 14 §, behöver inte tillämpas för livförsäkringar som avses i 2 kap. 14 § klasserna
I b och IVförsäkringsrörelselagen om premien är beräknad och bestämd för längst fem år.
6 §
Med skadeförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i 2 kap. 11 § försäk-ringsrörelselagen(2010:2043).
Med livförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i 2 kap. 12 §försäkringsrörelselagen.
Med tjänstepensionsförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i 1 kap. 8 § försäkringsrörelselagen .
Med återförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i 1 kap. 9 §försäkringsrörelselagen.
Med skadeförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i 2 kap. 13 § försäk-ringsrörelselagen(2010:2043).
Med livförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i 2 kap. 14 §försäkringsrörelselagen.
Med återförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i 1 kap. 11 §försäkringsrörelselagen.
Med tjänstepension förstås i denna lag sådana avtal som ett utländskt tjänstepensionsinstitut ingår med arbetsgivare här i landet och som syftar till att trygga förmåner som har samband med yrkesutövning och som
1. betalas ut i form av engångsbelopp eller periodiska utbetalningar och beror av att en eller flera personer uppnår eller förväntas uppnå en viss ålder, eller
2. kompletterar förmåner enligt 1 och tillhandahålls sekundärt i form av utbetalningar vid dödsfall, invaliditet eller upphörande av anställning eller i form av bidrag eller tjänster vid sjukdom, medellöshet eller dödsfall.
Femte stycket gäller inte sådana avtal om tjänstepension som tecknas för egen räkning av egenföretagare.
151
Författningsförslag SOU 2011:68
Ersättning som betalas i form av livränta eller sjukränta tillhör livförsäkring, om ersättningen betalas från en livförsäkring, och skadeförsäkring, om ersättningen betalas från en skadeförsäkring. Om en sådan ränta har köpts i ett livförsäkringsföretag, ska den dock i detta företag höra till livförsäkring.
För sådan livränta eller sjukränta som tillhör skadeförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 5 kap. 2, 5 och 11 §§ samt 7 kap. 4–12 §§.
För sådan livränta eller sjukränta som tillhör skadeförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 5 kap. och 7 kap.
14 §
En EES-försäkringsgivare får i Sverige förena direkt livförsäkringsrörelse endast med sådan direkt skadeförsäkringsrörelse som avses i 2 kap. 11 § första stycket klasserna 1 och 2 försäk-ringsrörelselagen(2010:2043) samt med rörelse för återförsäkring av sådana skadeförsäkringar och av livförsäkring. EES-försäkringsgivare, som på basis av den koncession som försäkringsgivaren har fått i sitt hemland bedriver både liv- och skadeförsäkringsrörelse, får dock bedriva sådan verksamhet även här i landet. EES-försäkringsgivaren ska hålla sin skadeförsäkringsrörelse åtskild från livförsäkringsrörelsen.
En EES-försäkringsgivare får i Sverige förena direkt livförsäkringsrörelse endast med sådan direkt skadeförsäkringsrörelse som avses i 2 kap. 13 § första stycket klasserna 1 och 2 försäk-ringsrörelselagen(2010:2043) samt med rörelse för återförsäkring av sådana skadeförsäkringar och av livförsäkring. EES-försäkringsgivare, som på basis av den koncession som försäkringsgivaren har fått i sitt hemland bedriver både liv- och skadeförsäkringsrörelse, får dock bedriva sådan verksamhet även här i landet. EES-försäkringsgivaren ska hålla sin skadeförsäkringsrörelse åtskild från livförsäkringsrörelsen.
Försäkringsgivare från tredje land får i Sverige inte förena direkt livförsäkringsrörelse med annan försäkringsrörelse än rörelse för återförsäkring av livförsäkring.
152
SOU 2011:68 Författningsförslag
2 kap.
2 §
En underrättelse enligt 1 § 1 om sekundäretablering ska innehålla
1. uppgifter om sekundäretableringens adress och om vem som ska vara dess företrädare,
2. en plan över den tilltänkta verksamheten där det framgår hur etableringen är organiserad och vilket slags försäkringsrörelse som ska drivas där, och
3. ett intyg utfärdat av hemlandsmyndigheten om EES-försäkringsgivarens kapitalbas.
Varje gång en EES-försäkringsgivare åtar sig ett uppdrag att från en sekundäretablering här i landet meddela tjänstepensionsförsäkring ska en särskild underrättelse lämnas till den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland. Underrättelsen ska innehålla
1. uppgift om den som i egenskap av arbetsgivare ska betala försäkringspremierna, och
2. uppgift om det huvudsakliga innehållet i de överenskommelser som ska ligga till grund för försäkringarna.
Varje gång ett utländskt tjänstepensionsinstitut åtar sig ett uppdrag att från en sekundäretablering här i landet ingå avtal om tjänstepension ska en särskild underrättelse med de uppgifter som
anges i andra stycket lämnas till den behöriga myndigheten i tjäns-
tepensionsinstitutets hemland.
För verksamhet rörande försäkringar som avses i 2 kap. 11 § första stycket klass 10 försäk-ringsrörelselagen(2010:2043) (motorfordonsansvar) och som inte uteslutande gäller försäkring av fraktförares ansvar ska underrättelsen enligt första stycket dessutom innehålla en försäkran att EES-försäkringsgivaren är medlem i Trafikförsäkringsföreningen.
För verksamhet rörande försäkringar som avses i 2 kap. 13 § första stycket klass 10 försäk-ringsrörelselagen(2010:2043) (motorfordonsansvar) och som inte uteslutande gäller försäkring av fraktförares ansvar ska underrättelsen enligt första stycket dessutom innehålla en försäkran att EES-försäkringsgivaren är medlem i Trafikförsäkringsföreningen.
Om försäkringsgivaren avser att ändra sin verksamhet i fråga om förhållanden som anges i första stycket 1 och 2, får ändringen göras tidigast en månad efter det att försäkringsgivaren underrättat Finansinspektionen om ändringen. Om ändringen innebär att verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring ska inledas, ska dock
153
Författningsförslag SOU 2011:68
bestämmelserna i 1 § andra stycket samt andra stycket i denna paragraf tillämpas.
Om ett utländskt tjänstepensionsinstitut avser att ändra sin verksamhet på ett sådant sätt som innebär att verksamhet avseende tjänstepension ska inledas, ska bestämmelserna i 1 a § andra stycket samt tredje stycket i denna paragraf tillämpas.
3 §
En underrättelse enligt 1 § 2 om gränsöverskridande verksamhet ska innehålla
1. uppgifter om vilket eller vilka slag av risker eller åtaganden försäkringarna ska täcka, och
2. ett intyg utfärdat av hemlandsmyndigheten om
a) försäkringsgivarens kapitalbas, och
b) de försäkringsklasser försäkringsgivarens koncession omfattar.
För verksamhet rörande försäkringar som avses i 2 kap. 11 § första stycket klass 10 i försäk-ringsrörelselagen(2010:2043) (motorfordonsansvar) och som inte uteslutande gäller försäkring av fraktförares ansvar ska underrättelsen dessutom innehålla
För verksamhet rörande försäkringar som avses i 2 kap. 13 § första stycket klass 10 i försäk-ringsrörelselagen(2010:2043) (motorfordonsansvar) och som inte uteslutande gäller försäkring av fraktförares ansvar ska underrättelsen dessutom innehålla
1. uppgifter om vem som är försäkringsgivarens representant enligt 5 § trafikskadelagen (1975:1410), och
2. en försäkran att försäkringsgivaren är medlem i Trafikförsäkringsföreningen.
Varje gång en EES-försäkringsgivare åtar sig ett uppdrag att genom gränsöverskridande verksamhet meddela tjänstepensionsförsäkring ska en särskild underrättelse lämnas till den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland. Underrättelsen ska innehålla
1. uppgift om den som i egenskap av arbetsgivare ska betala försäkringspremierna, och
2. uppgift om det huvudsakliga innehållet i de överenskommelser som ska ligga till grund för försäkringarna.
Varje gång ett utländskt tjänstepensionsinstitut åtar sig ett uppdrag att genom gränsöverskridande verksamhet ingå avtal om tjänstepension ska en särskild underrättelse med de uppgifter som
154
SOU 2011:68 Författningsförslag
anges i tredje stycket lämnas till den behöriga myndigheten i tjänstepensionsinstitutets hemland.
Om försäkringsgivaren avser att ändra sin verksamhet i fråga om förhållanden som anges i första och andra styckena, får ändringen göras tidigast en månad efter det att Finansinspektionen underrättats om ändringen av den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland. Om ändringen innebär att verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring ska inledas, ska dock bestämmelserna i 1 § andra stycket samt tredje stycket i denna paragraf tillämpas.
4 kap.
5 §
En försäkringsgivare från tredje land ska beviljas koncession och dess företrädare ska godkännas, om ansökan uppfyller de krav som ställs i 4 § och
1. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven i denna lag och andra författningar som reglerar verksamheten,
2. den som kommer att ha ett sådant kvalificerat innehav i en försäkringsgivare som avses i 1 kap. 11 § aktiebolagslagen (2005:551) bedöms lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av en försäkringsgivare, och
3. den som avses vara företrädare för försäkringsgivaren eller, i de fall där företrädaren är en juridisk person, vara dess ombud har tillräckliga insikter och erfarenheter för att delta i ledningen hos en försäkringsgivare och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift.
Vid bedömningen enligt första stycket 2 av om en innehavare är lämplig ska dennes anseende och kapitalstyrka beaktas. Det ska också beaktas om det finns skäl att anta att
1. innehavaren kommer att motverka att försäkringsgivarens verksamhet drivs på ett sätt som är förenligt med kraven i denna lag och andra författningar som reglerar verksamheten, eller
2. innehavet har samband med eller kan öka risken för
a) penningtvätt enligt 1 kap. 5 § 6 lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller
b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskild allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.
Koncession får inte vägras av det skälet att det inte behövs någon ytterligare försäkringsgivare.
155
Författningsförslag SOU 2011:68
Koncession beviljas tills vidare eller, om det finns särskilda omständigheter, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det löpande räkenskapsårets slut.
Koncession ska meddelas i enlighet med den indelning som anges i 2 kap. 11 och 12 §§försäkringsrörelselagen.
Koncession ska meddelas i enlighet med den indelning som anges i 2 kap. 13 och 14 §§försäkringsrörelselagen.
5 kap.
4a §
Försäkringsgivare från tredje land skall bedriva sin
försäkringsrörelse i Sverige med en för rörelsens omfattning och beskaffenhet tillfredsställande soliditet, likviditet och kontroll över försäkringsrisker, placeringsrisker och rörelserisker, så att åtagandena mot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringarna kan fullgöras.
Bestämmelserna i 4 kap. försäkringsrörelselagen (2010:2043) ska vara tillämpliga på en försäkringsgivare från tredje land.
5 §
En försäkringsgivare från tredje land ska för sin försäkringsrörelse i Sverige redovisa försäkringstekniska avsättningar och utjämningsreserv för förlusttäckning enligt 5 kap. 10 och
11 §§ försäkringsrörelselagen (2010:2043) . En försäkringsgivares försäkringstekniska avsättningar ska motsvara de belopp som behövs för att försäkringsgivaren vid varje tidpunkt ska kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma på grund av ingångna försäkringsavtal. De försäkringstekniska avsättningarna ska
Bestämmelserna i 5– 8 kap. försäkringsrörelselagen (2010:2043) ska vara tillämpliga på en försäkringsgivare från tredje land.
156
SOU 2011:68 Författningsförslag
motsvara försäkringsgivarens ansvarighet för
1. försäkringsfall, förvaltningskostnader och andra kostnader under resten av avtalsperioden för löpande försäkringar i skadeförsäkringsrörelse (ej intjänade premier och kvardröjande risker) respektive livförsäkringsrörelse (livförsäkringsavsättning),
2. inträffade oreglerade försäkringsfall, kostnader för regleringen av dessa samt återbäring som förfallit till betalning men inte betalats ut (oreglerade skador),
3. sådan återbäring som är garanterad i nominella eller reala belopp (garanterad återbäring) och som inte omfattas av 1 eller 2,
4. sådan återbäring inom livförsäkringsrörelse som är villkorad av värdeförändringar på tillgångar eller av ett visst försäkringstekniskt resultat som försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade står risken för (villkorad återbäring), och
5. fondförsäkringar som försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade bär placeringsrisken för (fondförsäkringsåtaganden där försäkringstagaren bär placeringsrisken).
Ansvarar flera försäkringsgivare solidariskt för en försäkring, ska endast den del av försäkringen som enligt avtal mellan försäkringsgivarna belöper på en
157
Författningsförslag SOU 2011:68
enskild försäkringsgivare beaktas vid beräkningen av den försäkringsgivarens försäkringstekniska avsättningar.
Avsättning för oreglerade skador ska beräknas särskilt för varje försäkringsfall. För skadeförsäkringsrörelse får statistiska metoder användas om de leder till en tillräcklig avsättning med beaktande av skadornas art.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning.
Vid beräkning av avsättning för ej intjänade premier och kvardröjande risker respektive livförsäkringsavsättning gäller 5 kap. 3 – 8 §§ försäkringsrörelselagen .
12 §
De försäkringstekniska avsättningarna och utjämningsreserven för kreditförsäkring ska täckas med tillgångar på det sätt som gäller för skuldtäckning enligt
( 2010:2043 ) eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 6 kap. 34 § samma lag.
När de försäkringstekniska avsättningarna ska täckas, får depositionen enligt 1–3 §§ räknas in under förutsättning att depositionen dels består av värdehandlingar som får användas för skuldtäckning med tillämpning av bestämmelserna i första stycket, dels inte har beaktats enligt 12 § första stycket fjärde meningen.
158
SOU 2011:68 Författningsförslag
De tillgångar som används för skuldtäckning ska finnas i Sverige.
16 §
Om en försäkringsgivare från tredje land har ansökt om tillstånd att driva verksamhet genom agentur eller filial i ett eller flera länder som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, får Finansinspektionen efter ansökan medge försäkringsgivaren följande undantag, som endast kan medges samtidigt:
1. Den del av depositionen enligt 1 § som skall beaktas enligt 12 § första stycket femte meningen behöver försäkringsgivaren inte deponera i mer än ett av dessa EES-länder.
2. Vid beräkning av solvensmarginalen skall hänsyn tas till försäkringsgivarens verksamhet genom agenturer eller filialer i de andra EES-länderna.
3. De tillgångar som motsvarar garantibeloppet får finnas i ett annat av dessa EES-länder.
Om en försäkringsgivare från tredje land har ansökt om tillstånd att driva verksamhet genom agentur eller filial i ett eller flera länder som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, får Finansinspektionen efter ansökan medge försäkringsgivaren följande undantag, som endast kan medges samtidigt:
1. Den del av depositionen enligt 1 § som skall beaktas enligt 12 § första stycket femte meningen behöver försäkringsgivaren inte deponera i mer än ett av dessa EES-länder.
2. Vid beräkning av solvenskapitalkravet skall hänsyn tas till försäkringsgivarens verksamhet genom agenturer eller filialer i de andra EES-länderna.
3. De tillgångar som motsvarar garantibeloppet får finnas i ett annat av dessa EES-länder.
6 kap.
3 §
Företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land skall utan anmaning lämna Finansinspektionen
1. en redogörelse för försäkringsgivarens verksamhet i Sverige för varje räkenskapsår, enligt formulär som fastställs av inspektionen,
Företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land skall utan anmaning lämna Finansinspektionen
1. en redogörelse för försäkringsgivarens verksamhet i Sverige för varje räkenskapsår, enligt formulär som fastställs av inspektionen,
159
Författningsförslag SOU 2011:68
2. ett intyg för varje räkenskapsår om att försäkringsgivarens deposition motsvarar kraven i 5 kap. 1–3 §§,
3. försäkringstekniska riktlinjer för livförsäkring eller en ändring i riktlinjerna senast när de börjar användas,
4. uppgifter om de tvångsmedel som den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland har tillgripit mot försäkringsgivaren, samt
5. meddelande om ändring av försäkringsgivarens firma.
Till de försäkringstekniska riktlinjerna eller de ändrade
försäkringstekniska riktlinjerna skall fogas en redogörelse för de konsekvenser som riktlinjerna får för försäkringsgivaren samt för försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringarna.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten enligt
första och andra styckena.
2. ett intyg för varje räkenskapsår om att försäkringsgivarens deposition motsvarar kraven i 5 kap. 1–3 §§,
3. uppgifter om de tvångsmedel som den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland har tillgripit mot försäkringsgivaren, samt
4. meddelande om ändring av försäkringsgivarens firma.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten enligt
första och andra styckena.
8 §
Finansinspektionen får i fråga om den verksamhet som en försäkringsgivare från tredje land bedriver här i landet meddela de erinringar som inspektionen anser är nödvändiga.
Finansinspektionen skall förelägga försäkringsgivaren eller dennes företrädare att
Finansinspektionen får i fråga om den verksamhet som en försäkringsgivare från tredje land bedriver här i landet meddela de erinringar som inspektionen anser är nödvändiga.
Finansinspektionen skall förelägga försäkringsgivaren eller dennes företrädare att
160
SOU 2011:68 Författningsförslag
vidta rättelse om inspektionen finner att
1. avvikelse skett från denna lag eller någon annan författning som reglerar försäkringsgivarens näringsverksamhet,
2. de försäkringstekniska riktlinjerna, beräkningsunderlaget och placeringsriktlinjerna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av
försäkringsgivarens rörelse,
3. ett belopp som deponerats i bank eller kreditmarknadsföretag enligt 5 kap. 1–3 §§ minskats genom att värdehandlingarna sjunkit avsevärt i värde eller av annan anledning, eller
4. försäkringsgivarens företrädare eller, om företrädaren är en juridisk person, försäkringsgivarens ombud inte uppfyller de krav som anges i 4 kap. 5 § första stycket 3.
vidta rättelse om inspektionen finner att
1. avvikelse skett från denna lag eller någon annan författning som reglerar försäkringsgivarens näringsverksamhet,
2. ett belopp som deponerats i bank eller kreditmarknadsföretag enligt 5 kap. 1–3 §§ minskats genom att värdehandlingarna sjunkit avsevärt i värde eller av annan anledning, eller
3. försäkringsgivarens företrädare eller, om företrädaren är en juridisk person, försäkringsgivarens ombud inte uppfyller de krav som anges i 4 kap. 5 § första stycket 3.
9 §
Finansinspektionen ska förelägga en försäkringsgivare från tredje land att upprätta och för godkännande överlämna
1. en finansiell saneringsplan om Finansinspektionen bedömer att rättigheterna för försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar hotas,
2. en saneringsplan för att återställa en tillfredsställande finansiell ställning, om försäkringsgivarens kapitalbas understiger solvensmarginalen enligt 7 kap. 7–16 §§ försäkringsrörel-
2. en saneringsplan för att återställa en tillfredsställande finansiell ställning, om försäkringsgivarens kapitalbas understiger solvenskapitalkravet enligt 8 kap. försäkringsrörelselagen
161
Författningsförslag SOU 2011:68
selagen (2010:2043), eller
3. en finansieringsplan för att skyndsamt återställa kapitalbasen, om den understiger de nivåer som anges i 5 kap. 12– 14 §§, eller om garantibeloppet för en livförsäkringsrörelse inte har sådan sammansättning som anges i 5 kap. 12 § andra stycket.
(2010:2043), eller
3. en finansieringsplan för att skyndsamt återställa kapitalbasen, om den understiger de nivåer som anges i 8 kap., eller om garantibeloppet för en livförsäkringsrörelse inte har sådan sammansättning som anges i 8 kap.
Skyldigheten att upprätta saneringsplan eller finansieringsplan enligt första stycket gäller inte om försäkringsgivaren medgetts undantag enligt 5 kap. 16 § och någon annan myndighet än Finansinspektionen har tillsyn över soliditeten. Om den utländska myndighet som kontrollerar försäkringsgivarens soliditet förbjuder försäkringsgivaren att helt eller delvis förfoga över sina tillgångar ska på begäran av myndigheten, Finansinspektionen vidta samma åtgärder beträffande försäkringsgivarens tillgångar i Sverige. Finansinspektionen får besluta hur verksamheten ska drivas efter ett sådant beslut av den utländska myndigheten.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska meddela föreskrifter om innehållet i den finansiella saneringsplan som anges i första stycket 1.
11 §
Finansinspektionen får förbjuda en försäkringsgivare från tredje land att förfoga över sina tillgångar i Sverige eller begränsa dennes förfoganderätt över tillgångarna, om
1. försäkringsgivaren inte följer gällande bestämmelser om skuldtäckning,
2. försäkringsgivarens kapitalbas understiger en tredjedel av solvensmarginalen eller inte uppfyller gällande krav på garantibelopp,
3. försäkringsgivarens kapitalbas understiger solvensmarginalen och det finns särskilda skäl att anta att försäkringsgivarens finansiella ställning ytterligare kommer att försämras, eller
2. försäkringsgivarens kapitalbas understiger minimikapitalkravet eller inte uppfyller gällande krav på garantibelopp,
3. försäkringsgivarens kapitalbas understiger solvenskapitalkravet och det finns särskilda skäl att anta att försäkringsgivarens finansiella ställning ytterligare kommer att försämras, eller
162
SOU 2011:68 Författningsförslag
4. det bedöms vara nödvändigt för att skydda de försäkrades intressen vid ett beslut om förverkande av försäkringsgivarens koncession.
Finansinspektionen får besluta hur verksamheten skall bedrivas efter ett sådant beslut som avses i första stycket.
Om försäkringsgivaren medgetts undantag enligt 5 kap. 16 § och någon annan myndighet än Finansinspektionen har tillsyn över soliditeten, skall inspektionen underrätta den behöriga myndighet som kontrollerar försäkringsgivarens soliditet innan inspektionen vidtar åtgärder.
Om försäkringsgivaren driver verksamhet i ett annat land som tillhör Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller har
tillgångar placerade där, skall Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det landet om beslut som fattats i enlighet med första stycket och, om det behövs, begära att den behöriga myndigheten i samarbete med inspektionen vidtar motsvarande åtgärder.
8 kap.
1 a §
Information till försäkringstagare och dem som erbjuds att teckna en försäkring skall vara anpassad efter försäkringens art och tydligt visa försäkringens villkor och värdeutveckling. Även andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar skall ges den information de behöver. I fråga om tjänstepensionsförsäkring skall informationen innehålla
uppgifter om försäkringsgivaren och dennes verksamhet samt om de överenskommelser som ligger till grund för försäkringarna.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vilken information som en
försäkringsgivare skall lämna till försäkringstagarna, andra ersättningsberättigade på grund av försäkringarna och till dem som erbjuds att teckna en försäkring hos försäkringsgivaren.
163
Författningsförslag SOU 2011:68
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vilken information som en försäkringsgivare ska
lämna till dem som erbjuds att teckna en försäkring i företaget och till försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar under försäkringstiden.
9 kap.
3 §
Finansinspektionen ska innan den yttrar sig ge de berörda försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar möjlighet att anmäla om de har något att invända mot överlåtelsen. Därvid ska vad som föreskrivs om offentliggörande i 10 kap. 9 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) gälla i tillämpliga delar. Om överlåtelsen har offentliggjorts på motsvarande sätt i Sverige av en behörig myndighet i den överlåtande försäkringsgivarens hemland, får inspektionen underlåta att offentliggöra ansökan.
Finansinspektionen ska innan den yttrar sig ge de berörda försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar möjlighet att anmäla om de har något att invända mot överlåtelsen. Därvid ska vad som föreskrivs om offentliggörande i 11 kap. 9 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) gälla i tillämpliga delar. Om överlåtelsen har offentliggjorts på motsvarande sätt i Sverige av en behörig myndighet i den överlåtande försäkringsgivarens hemland, får inspektionen underlåta att offentliggöra ansökan.
5 §
Ansökan om tillstånd till överlåtelse av försäkringsbestånd enligt 4 § ska göras av såväl den överlåtande försäkringsgivaren som den övertagande försäkringsgivaren. Det avtal som träffats om överlåtelsen ska fogas till ansökningen.
164
SOU 2011:68 Författningsförslag
För ansökningen gäller 10 kap. 8 och 9 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043).
För ansökningen gäller 11 kap. 8 och 9 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.
165
Författningsförslag SOU 2011:68
25.14 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1998:710 ) med vissa bestämmelser om Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet
Härigenom föreskrivs att 2, 5, 8 och 10 §§ lagen (1998:710) med vissa bestämmelser om Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
Följande bestämmelser i 5, 6 och 8 kap. försäkringsrörelselagen (2010:2043) ska gälla för Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet:
– 5 kap. 1, 2 och 9 §§ om försäkringstekniska avsättningar,
– 5 kap. 4–6 §§ om beräkning av livförsäkringsavsättningar,
– 6 kap. 1–20 och 27–30 §§ om placering av tillgångar som motsvarar försäkringstekniska avsättningar,
– 6 kap. 32 § om användning av optioner och liknande finansiella instrument, och
– 8 kap. 1–3 §§ om försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag.
Vid tillämpningen av de bestämmelser som anges i första stycket ska myndigheten anses som ett livförsäkringsföretag. Vad som sägs om dotterföretag i 6 kap. 4 § försäkringsrörelselagen ska avse företag i
Följande bestämmelser i 5, 6 och 8 kap. lagen (2012:000) om tjänstepensionsrörelse ska gälla för Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet:
– 5 kap. 1, 2 och 9 §§ om försäkringstekniska avsättningar,
– 5 kap. 4–6 §§ om beräkning av livavsättningar,
– 6 kap. 1–14, 17–20 §§ om placering av tillgångar som motsvarar försäkringstekniska avsättningar,
– 6 kap. 22 § om användning av optioner och liknande finansiella instrument, och
– 8 kap. 1–3 §§ om försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag.
Vid tillämpningen av de bestämmelser som anges i första stycket ska myndigheten anses som ett livförmånsföretag. Vad som sägs om dotterföretag i 6 kap. 5 § tjänstepensionsrörelselagen ska avse företag i vilka
166
SOU 2011:68 Författningsförslag
vilka staten har ett sådant inflytande som anges i 1 kap. 4 § första, andra eller tredje stycket årsredovisningslagen (1995:1554), om myndigheten företräder staten som ägare.
staten har ett sådant inflytande som anges i 1 kap. 4 § första, andra eller tredje stycket årsredovisningslagen (1995:1554), om myndigheten företräder staten som ägare.
5 §
I Pensionsmyndighetens årsredovisning ska en särskild redovisning för premiepensionsverksamheten ingå. För denna redovisning ska följande bestämmelser i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag tillämpas.
– 1 kap. 2 § om hänvisningar till årsredovisningslagen (1995:1554),
– 1 kap. 3 § om vissa definitioner, – 2 kap. 1 § om skyldighet att ta in en resultatanalys i årsredovisningen,
– 2 kap. 2 § om årsredovisningens innehåll m.m. när det gäller hänvisningarna till bestämmelserna i 2 kap.1–6 §§årsredovisningslagen,
– 3 kap. om balans- och resultaträkning, – 4 kap.1 § om värderingsregler när det gäller hänvisningarna till bestämmelserna i 4 kap.14 a–15 §§årsredovisningslagen,
– 4 kap 2 § 11–13 om hur värderingsreglerna ska tillämpas på ett försäkringsföretags tillgångar,
– 4 kap. 4–9 §§ om värderingsregler, – 5 kap 1 §. om tilläggsupplysningar med undantag av hänvisningarna till 5 kap.1–4 §§, 5 § och 16–25 §§årsredovisningslagen,
– 5 kap. 2–6 §§ om tilläggsupplysningar, – 6 kap. om förvaltningsberättelse och resultatanalys, och – 10 kap. 1 § om överklagande av Finansinspektionens beslut. Om myndigheten företräder staten som ägare av ett eller flera företag, i vilka staten har ett sådant inflytande som anges i 1 kap. 4 § första, andra eller tredje stycket årsredovisningslagen (1995:1554), ska myndigheten även upprätta en koncernredovisning med tilllämpning av bestämmelserna
Om myndigheten företräder staten som ägare av ett eller flera företag, i vilka staten har ett sådant inflytande som anges i 1 kap. 4 § första, andra eller tredje stycket årsredovisningslagen (1995:1554), ska myndigheten även upprätta en koncernredovisning med tilllämpning av bestämmelserna
167
Författningsförslag SOU 2011:68
om sådan redovisning i 7 kap. 2–4 §§ lagen om årsredovisning i försäkringsföretag.
Vid tillämpningen av de bestämmelser som anges i första och andra styckena ska myndigheten anses som ett livförsäkringsföretag. Det som sägs om intresseföretag ska avse företag i vilka staten har ett sådant inflytande som anges i 1 kap. 5 § årsredovisningslagen, om myndigheten företräder staten som ägare. Det som sägs om företagets verkställande direktör ska avse myndighetens chef.
om sådan redovisning i 7 kap. 2–4 §§ lagen om årsredovisning i försäkringsföretag.
Vid tillämpningen av de bestämmelser som anges i första och andra styckena ska myndigheten anses som ett livförmånsföretag. Det som sägs om intresseföretag ska avse företag i vilka staten har ett sådant inflytande som anges i 1 kap. 5 § årsredovisningslagen, om myndigheten företräder staten som ägare. Det som sägs om företagets verkställande direktör ska avse myndighetens chef.
8 §1
Bestämmelserna i 5 kap.14 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) om aktuarie i försäkringsföretag som meddelar livförsäkring, och föreskrifter som har meddelats med stöd av 5 kap. 17 § första stycket 2 samma lag, ska gälla för Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet.
Bestämmelserna i 5 kap. 10 § lagen (2012:000)om tjänstepensionsrörelse om aktuarie i tjänstepensionsföretag som meddelar livförmån, och föreskrifter som har meddelats med stöd av 5 kap. 13 § första stycket 2 samma lag, ska gälla för Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet.
Vid tillämpningen av de bestämmelser och föreskrifter som anges i första stycket ska vad som sägs om verkställande direktören avse myndighetens chef.
10 §
Följande bestämmelser i försäkringsrörelselagen (2010:2043)ska gälla för Finansinspektionens tillsyn över Pensionsmyn-
Följande bestämmelser i lagen (2012:000) om tjänstepensionsrörelse ska gälla för Finansinspektionens tillsyn över
1 Senaste lydelse 2009:999.
168
SOU 2011:68 Författningsförslag
dighetens premiepensionsverksamhet enligt 15 kap. 2 § lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension:
– 14 kap. 5 § om skyldighet för styrelsen och vissa befattningshavare att lämna upplysningar till inspektionen,
– 14 kap. 6 § andra stycket om skyldighet för styrelsen och verkställande direktören att hålla försäkringsföretagets räkenskapsmaterial m.m. tillgängligt för granskning,
– 14 kap. 7 § om skyldighet för vissa andra personer att lämna upplysningar m.m. till inspektionen,
– 14 kap. 13 § om rätt för inspektionen att sammankalla ett försäkringsföretags styrelse,
– 14 kap. 16 § om avgifter för att bekosta inspektionens verksamhet,
– 16 kap. 1, 2 och 12 §§ om rätt för inspektionen att ingripa, och.
– 17 kap. 1 och 3 §§ om överklagande av inspektionens beslut
Vid tillämpningen av de bestämmelser som anges i första stycket ska myndigheten anses som ett försäkringsföretag. Vad som sägs om försäkringsföretagets verkställande direktör ska avse myndighetens chef.
Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet enligt 15 kap. 2 § lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension:
– 14 kap. 5 § om skyldighet för styrelsen och vissa befattningshavare att lämna upplysningar till inspektionen,
– 14 kap. 6 § andra stycket om skyldighet för styrelsen och verkställande direktören att hålla tjänstepensionsföretagets räkenskapsmaterial m.m. tillgängligt för granskning,
– 14 kap. 7 § om skyldighet för vissa andra personer att lämna upplysningar m.m. till inspektionen,
– 14 kap. 13 § om rätt för inspektionen att sammankalla ett tjänstepensionsföretags styrelse,
– 14 kap. 16 § om avgifter för att bekosta inspektionens verksamhet,
– 16 kap. 1, 2 och 12 §§ om rätt för inspektionen att ingripa, och.
– 17 kap. 1 och 3 §§ om överklagande av inspektionens beslut
Vid tillämpningen av de bestämmelser som anges i första stycket ska myndigheten anses som ett tjänstepensionsföretag. Vad som sägs om tjänstepensionsföretagets verkställande direktör ska avse myndighetens chef.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.
169
Författningsförslag SOU 2011:68
25.15 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1998:1479 ) om kontoföring av finansiella instrument
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 17 § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
17 §
På ett avstämningskonto ska anges
1. kontohavarens namn och personnummer, organisationsnummer eller annat identifieringsnummer samt postadress,
2. panthavares namn och personnummer, organisationsnummer eller annat identifieringsnummer samt postadress,
3. det antal finansiella instrument som kontot omfattar,
4. i förekommande fall att kontohavaren har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken med uppdrag som omfattar förvaltning av aktierna eller att aktierna företräds av en förvaltare som förordnats enligt 14 kap. 9 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, 24 kap. 10 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden eller 15 kap. 18 § försäkringsrörelselagen (2010:2043),
4. i förekommande fall att kontohavaren har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken med uppdrag som omfattar förvaltning av aktierna eller att aktierna företräds av en förvaltare som förordnats enligt 14 kap. 9 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, 24 kap. 10 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, 15 kap. 18 § försäkringsrörelselagen(2010:2043), eller 15 kap. 18 § lagen (2012:000) om tjänstepensionsrörelse.
5. pantsättning och förekomst av annan särskild rätt som gäller ett finansiellt instrument,
6. konkurs avseende kontohavaren samt utmätning, kvarstad eller betalningssäkring avseende ett finansiellt instrument eller avseende panträtt i detta, och
7. inskränkning enligt 13 kap. 19 § första stycket 4 eller 14 kap. 21 § första stycket 4 föräldrabalken.
Denna lag träder i kraft den 31 mars 2013.
170
SOU 2011:68 Författningsförslag
25.16 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1999:890 ) om försäkringsverksamhet under krig eller krigsfara m.m.
Härigenom föreskrivs att 2 kap.3 och 5 §§ lagen (1999:890) om försäkringsverksamhet under krig eller krigsfara m.m. ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
3 §
Finansinspektionen får besluta att ett svenskt försäkringsföretag får avvika från bestämmelser i bolagsordningen
Finansinspektionen får besluta att ett svenskt försäkringsföretag eller tjänstepensionsföretag får avvika från bestämmelser i bolagsordningen
5 §
Under krigsförhållanden och till dess krigsbokslut upprättats får återbäring inte gottskrivas livförsäkringstagare och beslut inte fattas om vinstutdelning till aktieägare eller garanter i livförsäkringsföretag.
Under krigsförhållanden och till dess krigsbokslut upprättats får återbäring inte gottskrivas livförsäkringstagare eller livförmånstecknare och beslut inte fattas om vinstutdelning till aktieägare eller garanter i livförsäkringsföretag eller livförmånsföretag.
Denna lag träder i kraft den 31 mars 2013.
171
Författningsförslag SOU 2011:68
25.17 Förslag till lag om ändring i bokföringslagen (1999:1078)
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 6 § bokföringslagen (1999:1078) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
6 §
Affärshändelserna ska kunna presenteras i en och samma redovisningsvaluta. Redovisningsvalutan ska vara svenska kronor. I aktiebolag, ekonomiska föreningar, sparbanker, medlemsbanker och försäkringsföretag får dock redovisningsvalutan i stället vara euro.
Affärshändelserna ska kunna presenteras i en och samma redovisningsvaluta. Redovisningsvalutan ska vara svenska kronor. I aktiebolag, ekonomiska föreningar, sparbanker, medlemsbanker, försäkringsföretag, och tjänstepensionsföretag får dock redovisningsvalutan i stället vara euro.
Byte av redovisningsvaluta får ske endast vid ingången av ett nytt räkenskapsår. Bestämmelser om omräkning i samband med byte av redovisningsvaluta finns i årsredovisningslagen (1995:1554).
Har företaget bytt redovisningsvaluta, får ett nytt byte göras endast om Skatteverket tillåter det. Tillstånd får vägras endast om det finns anledning anta att bytet har ett otillbörligt syfte.
Trots bestämmelserna i första–tredje styckena får en filial i annat land ha sin redovisning i en valuta som i det landet godtas som redovisningsvaluta.
Denna lag träder i kraft den 31 mars 2013.
172
SOU 2011:68 Författningsförslag
25.18 Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)
Härigenom föreskrivs i fråga om inkomstskattelagen (1999:1229)
dels att det i 28 kap. ska införas en ny paragraf, 15 a, av följande lydelse,
dels att 28 kap. 2, 3, 10, 15 a och 19 §§, 39 kap. 1 § samt 58 kap. 1 a och 1 b §§ ska ha följande lydelse,
dels att det i 39 kap. lagen ska införas elva nya paragrafer, 13 g– 13 q, samt före 13 g, h, k, o, p och q rubriker av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
28 kap.
2 §
Vid bedömningen av avdrag enligt detta kapitel får en pensionsutfästelse beaktas bara om en försäkring för utfästelsen skulle ha varit en pensionsförsäkring.
Med betalning av en premie för pensionsförsäkring likställs i detta kapitel betalning enligt ett avtal med ett tjänstepensionsföretag om tjänstepensionsförmån och betalning enligt ett avtal med ett utländskt tjänstepensionsinstitut om tjänstepension. Detta gäller bara om avtalet är jämförbart med pensionsförsäkring och uppfyller de villkor som anges i 58 kap. 1 a §. Lag (2005:1170).
Med betalning av en premie för pensionsförsäkring likställs i detta kapitel betalning enligt ett avtal med ett tjänstepensionsföretag om tjänstepensionsförmån och betalning enligt ett avtal med ett utländskt tjänstepensionsinstitut om tjänstepension. Detta gäller bara om avtalet är jämförbart med pensionsförsäkring och uppfyller de villkor som anges i 58 kap. 1 a §. Lag (2005:1170).
3 §
Arbetsgivares tryggande av utfästelse om pension till en
arbetstagare ska dras av som kostnad i den utsträckning som anges i 5–18 §§, om utfästelsen
Arbetsgivares tryggande av utfästelse om pension till en
arbetstagare ska dras av som kostnad i den utsträckning som anges i 5–18 §§, om utfästelsen
173
Författningsförslag SOU 2011:68
tryggas genom
– överföring till pensionsstiftelse enligt lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.,
– avsättning i balansräkning i förening med kreditförsäkring eller i förening med kommunal eller statlig borgen eller liknande garanti,
– betalning av premie för pensionsförsäkring, eller
– överföring till ett utländskt tjänstepensionsinstitut som enligt 39 kap. 13 c § likställs med en sådan pensionsstiftelse som avses i lagen om tryggande av pensionsutfästelse m.m.
tryggas genom
– överföring till pensionsstiftelse enligt lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.,
– avsättning i balansräkning i förening med kreditförsäkring eller i förening med kommunal eller statlig borgen eller liknande garanti,
– betalning av premie för pensionsförsäkring,
– betalning av premie för tjänstepensionsförmån, eller
– överföring till ett utländskt tjänstepensionsinstitut som enligt 39 kap. 13 c § likställs med en sådan pensionsstiftelse som avses i lagen om tryggande av pensionsutfästelse m.m.
10 §
I fråga om fondförsäkringar klass III som avses i 2 kap. 12 § försäkringsrörelselagen (2010:2043 och andra avgiftsbaserade utfästelser, får avdrag som beräknas enligt 8 § göras med högst ett belopp som motsvarar kostnaden för att uppnå de förmånsnivåer som anges där genom annan pensionsförsäkring än sådan som avses i den lagen.
I fråga om fondförsäkringar klass III som avses i 2 kap. 14 § försäkringsrörelselagen (2010:2043), tjänstepensionsförmåner kopplade till fonder som avses i 2 kap. 13 § lagen (2012:000) om tjänstepensionsrörelse och andra avgiftsbaserade utfästelser, får avdrag som beräknas enligt 8 § göras med högst ett belopp som motsvarar kostnaden för att uppnå de förmånsnivåer som anges där genom annan pensionsförsäkring än sådan som avses i den lagen.
174
SOU 2011:68 Författningsförslag
15 a §
Arbetsgivarens utgifter för att trygga pensionsutfästelser enligt 3 § genom köp av tjänstepensionsförmån får inte dras av med högre belopp än premien.
19 §
Premie för en pensionsförsäkring som sedan den anställde dött tecknats till förmån för den anställdes efterlevande och som arbetsgivaren har åtagit sig att betala samtliga premier för ska dras av som kostnad, dock högst med belopp som motsvarar de i 8 § angivna förmånsnivåerna beräknade med hänsyn till den anställdes senaste lön.
Premie för en pensionsförsäkring eller för en tjänstepensionsförmån som sedan den anställde dött tecknats till förmån för den anställdes efterlevande och som arbetsgivaren har åtagit sig att betala samtliga premier för ska dras av som kostnad, dock högst med belopp som motsvarar de i 8 § angivna förmånsnivåerna beräknade med hänsyn till den anställdes senaste lön.lön.
39 kap.
1 §
I detta kapitel finns bestämmelser om
– försäkringsföretag i 2– 13 §§,
– utländska tjänstepensionsinstitut i 13 a–13 f §§,
– investmentföretag och investeringsfonder i 14–20 §§,
– kooperativa föreningar i 21–24 §§,
– privatbostadsföretag i 25– 27 §§,
– sambruksföreningar i 28 §, – samfälligheter i 29 §, och
I detta kapitel finns bestämmelser om
– försäkringsföretag i 2– 13 §§,
– utländska tjänstepensionsinstitut i 13 a–13 f §§,
– tjänstepensionsföretag i 13 g–q §,
– investmentföretag och investeringsfonder i 14–20 §§,
– kooperativa föreningar i 21–24 §§,
– privatbostadsföretag i 25– 27 §§,
– sambruksföreningar i 28 §, – samfälligheter i 29 §, och
175
Författningsförslag SOU 2011:68
– sparbanker och Sparbankernas säkerhetskassa i 30 och 31 §§.
– sparbanker och Sparbankernas säkerhetskassa i 30 och 31 §§.
Tjänstepensionsföretag
Definitioner
13 g §
Med livförmånsföretag avses livförmånsföretag enligt 1 kap. 10 § lagen ( 2012:000 ) samt svenskt europabolag eller europakooperativ som bedriver motsvarande verksamhet, och
Med skadeförmånsföretag avses annat tjänstepensionsföretag än livförmånsföretag.
Livförmånsföretag
13 h §
Livförmånsföretag ska inte ta upp inkomster som hänför
sig till tillgångar och skulder som förvaltas för tjänstepensionstecknares räkning eller influtna premier. Utgifter som hänför sig till sådana inkomster och premier får inte dras av.
13 i §
Bestämmelserna i 3 § gäller inte till den del inkomsterna, premierna och utgifterna hänför sig till förmåner som i redovisningshänseende tas upp som grupplivförmåner eller sådana sjuk- och olycksfallsförmåner klass 1, 2, I b och IV som avses i 2 kap. 12 § första stycket och 13 §
176
SOU 2011:68 Författningsförslag
lagen ( 2012:000 ) om tjänstepensionsrörelse. För dessa inkomster, premier och utgifter gäller i stället 13 k – 13 n §§.
13 j §
I lagen ( 1990:661 ) om avkastningsskatt på pensionsmedel finns bestämmelser om avkastningsskatt för livförmånsföretag.
Skadeförmånsföretag
13 k §
För skadeförmånsföretag gäller, utöver vad som följer av övriga bestämmelser i denna lag, att
följande ska tas upp:
1. minskning av försäkringstekniska avsättningar för egen räkning,
2. minskning av säkerhetsreserv, och
3. minskning av utjämningsfond
följande ska dras av:
3. sådana avgifter och bidrag till kommuner, föreningar och sammanslutningar som avser att stödja verksamhet med syfte att förebygga skador som faller inom ramen för den tjänstepensionsrörelse som företaget bedriver,
4. ökning av försäkringstekniska avsättningar för egen räkning,
5. ökning av säkerhetsreserv,
6. utbetald återbäring, och
177
Författningsförslag SOU 2011:68
7. verkställd premieåterbetalning.
13 l §
Med försäkringstekniska avsättningar för egen räkning avses sådana avsättningar enligt 4 kap. 9 § lagen ( 1995:1560 ) om årsredovisning i försäkringsföretag minskade med värdet av återförsäkringsgivares ansvarighet.
13 m §
Med säkerhetsreserv avses en reserv för att täcka sådan förluster i tjänstepensionsrörelsen som beror på slumpmässiga eller i övrigt svårbedömbara faktorer till den del reserven inte överstiger vad som behövs för en tillfredsställande konsolidering.
13 n §
Med utjämningsfond avses en fond som enligt bolagsordningen får användas bara till att täcka förluster i själva tjänstepensionsrörelsen och – efter det att sådan förlusttäckning har skett – förluster i näringsverksamheten i dess helhet, till den del inte förlusterna enligt bolagsordningen ska täckas av andra avsättningar. För sådana ömsesidiga bolag som inte omfattas av lagen ( 2012:000 ) om tjänstepensionsrörelse ska detta framgå av bolagets stadgar i stället för av bolagsordningen.
Om bolagsordningen ändras så att företaget får rätt att
178
SOU 2011:68 Författningsförslag
använda en utjämningsfond på annat sätt än enligt första stycket, ska fonden anses ha minskat med hela det belopp som den uppgick till före ändringen. För utjämningsfonder som fanns den 1 januari 1929 gäller detta bara om det funnits bestämmelser om inskränkt dispositionsrätt.
Fördelning av intäktsposter och kostnadsposter
13 o §
Om ett tjänstepensionsföretag ska dela upp en intäktspost eller en kostnadspost mellan olika delar av sin verksamhet, ska fördelningen göras på skäligt sätt.
Övertagande av hela förmånsbeståndet
13 p §
Om ett tjänstepensionsföretags hela förmånsbestånd tas över av ett annat tjänstepensionsföretag, ska det överlåtande företaget inte ta upp någon inkomst eller dra av någon utgift på grund av överlåtelsen. Det övertagande företaget inträder i det överlåtande företagets skattemässiga situation.
Bestämmelserna i första stycket tillämpas bara om
1. det överlåtande företaget omedelbart före överlåtelsen är skattskyldigt för inkomst av åtminstone en del av den överlåtna verksamheten samt inkomsten inte är helt undantagen från beskattning på grund av
179
Författningsförslag SOU 2011:68
ett skatteavtal, och
2. det övertagande företaget omedelbart efter övertagandet är skattskyldigt för inkomst av sådan verksamhet som det överlåtande företaget beskattats för samt inkomsten inte helt eller delvis är undantagen från beskattning på grund av ett skatteavtal.
Hänvisningar
13 q §
Bestämmelser om tjänstepensionsföretagens placeringstillgångar finns i 17 kap. 17, 18, 20 och 21 §§.
58 kap.
1a §
Sådana avtal om tjänstepension som avses i 28 kap. 2 § andra stycket ska
1. ingås med ett utländskt tjänstepensionsinstitut, och
2. uppfylla de villkor som anges i fråga om pensionsförsäkring i
– 5 och 6 §§ om gränsdragning,
– 7 § om tjänstepensionsförsäkring,
– 8 § och 9 § första och andra styckena om den försäkrade,
– 10–14 §§ om ålders-, sjuk- och efterlevandepension,
Sådana avtal om tjänstepension som avses i 28 kap. 2 § andra stycket ska
1. ingås med ett tjänstepensionsföretag eller ett utländskt tjänstepensionsinstitut, och
2. uppfylla de villkor som anges i fråga om pensionsförsäkring i
– 5 och 6 §§ om gränsdragning,
– 7 § om tjänstepensionsförsäkring,
– 8 § och 9 § första och andra styckena om den försäkrade,
– 10–14 §§ om ålders-, sjuk- och efterlevandepension,
180
SOU 2011:68 Författningsförslag
– 15 § om fondförsäkring, och
– 16–16 b §§ om försäkringsavtalets utformning.
Vad som avses med ett utländskt tjänstepensionsinstitut framgår av 39 kap. 13 a §.
– 15 § om fondförsäkring, och
– 16–16 b §§ om försäkringsavtalets utformning.
Vad som avses med ett utländskt tjänstepensionsinstitut framgår av 39 kap. 13 a §.
Vad som avses med ett tjänstepensionsföretag framgår av 39 kap. 13 g §.
1b §
Vid tillämpningen av 1 a § ska
– tjänstepensionsinstitutet anses som försäkringsgivare,
– arbetsgivaren anses som försäkringstagare, och
– den anställde anses som försäkrad och förmånstagare.
Vid tillämpningen av 1 a § ska
– tjänstepensionsföretaget eller tjänstepensionsinstitutet anses som försäkringsgivare,
– arbetsgivaren anses som försäkringstagare, och
– den anställde anses som försäkrad och förmånstagare.
I fråga om efterlevandepension enligt 13 och 14 §§ ska också den anställdes efterlevande anses som förmånstagare.
Denna lag träder i kraft den 31 mars 2013.
181
Författningsförslag SOU 2011:68
25.19 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2000:35 ) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag
Härigenom föreskrivs att 2–4, 8 och 9 §§ samt rubriken närmast före 8 § lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
I denna lag avses med
1. försäkringsföretag: försäkringsaktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag och försäkringsförening som omfattas av försäkringsrörelselagen (2010:2043),
2. kreditinstitut: bankaktiebolag, sparbank och medlemsbank samt kreditmarknadsföretag enligt 1 kap. 5 § 11 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och institut för elektroniska pengar enligt 1 kap. 2 § lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar,
3. finansiellt företag: de företag som anges i 1 och 2 samt
1. försäkringsföretag: försäkringsaktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag och försäkringsförening som omfattas av försäkringsrörelselagen (2010:2043),
2. tjänstepensionsföretag: tjänstepensionsaktiebolag, ömsesidigt tjänstepensionsbolag och tjänstepensionsförening som omfattas av lagen ( 2012:000 ) om tjänstepensionsrörelse
3. kreditinstitut: bankaktiebolag, sparbank och medlemsbank samt kreditmarknadsföretag enligt 1 kap. 5 § 11 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och institut för elektroniska pengar enligt 1 kap. 2 § lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar,
4. finansiellt företag: de företag som anges i 1–3 samt
a) värdepappersbolag enligt 1 kap. 5 § 26 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,
b) fondbolag enligt kap. 1 § första stycket 7 lagen (2004:46) om investeringsfonder,
c) börs enligt 1 kap. 5 § 3 lagen om värdepappersmarknaden,
182
SOU 2011:68 Författningsförslag
d) svensk clearingorganisation enligt 1 kap. 5 § 5 lagen om värdepappersmarknaden och
e) central värdepappersförvarare enligt 1 kap. 3 § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument,
4. finansiell företagsgrupp: grupp av företag som avses i 9 kap. 1 § lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar eller annan grupp av företag på vilka, enligt föreskrift meddelad med stöd av 13 kap. 1 § 33 samma lag, bestämmelserna om finansiell företagsgrupp ska tillämpas och
5. koncern: detsamma som i 1 kap.11 och 12 §§aktiebolagslagen (2005:551), varvid vad som sägs om moderbolag tillämpas även på andra juridiska personer än aktiebolag.
3 §
Med stadgar avses
1. bolagsordning i ett aktiebolag, ett försäkringsaktiebolag eller ett ömsesidigt försäkringsbolag,
1. bolagsordning i ett aktiebolag, ett försäkringsaktiebolag, ett ömsesidigt försäkringsbolag, ett tjänstepensionsaktiebolag eller ett ömsesidigt tjänstepensionsbolag,
2. reglemente i en sparbank eller
3. stadgar i en medlemsbank, en försäkringsförening eller en ekonomisk förening.
3. stadgar i en medlemsbank, en försäkringsförening, en tjänstepensionsförening eller en ekonomisk förening.
4 §
Ett finansiellt företag som avser att byta redovisningsvaluta ska upprätta en särskild redogörelse över konsekvenserna av bytet för företaget samt för den koncern och finansiella företagsgrupp som företaget ingår i. Ett försäkringsföretag ska även redogöra för konsekvenserna av bytet för försäkringstagare och andra ersättningsberättigade på grund av en försäkring.
Ett finansiellt företag som avser att byta redovisningsvaluta ska upprätta en särskild redogörelse över konsekvenserna av bytet för företaget samt för den koncern och finansiella företagsgrupp som företaget ingår i. Ett försäkringsföretag eller ett tjänstepensionsföretag ska även redogöra för konsekvenserna av bytet för försäkringstagare och andra ersättningsberättigade på
183
Författningsförslag SOU 2011:68
grund av en försäkring.
Av redogörelsen ska det framgå vilka risker som är förenade med en redovisning i den nya valutan och de åtgärder som har vidtagits för att hantera dessa. Det ska också framgå om bytet är förenligt med de bestämmelser som gäller för verksamheten.
Ett fondbolag ska ge in redogörelsen till Finansinspektionen senast sex månader före ingången av det första räkenskapsåret med redovisning i den nya valutan.
Särskilda bestämmelser för försäkringsföretag
Särskilda bestämmelser för försäkringsföretag och
tjänstepensionsföretag
8 §
Ett försäkringsföretag som har bytt redovisningsvaluta, ska vid beräkning av premieindex eller skadeindex enligt 7 kap. 8 och 9 §§försäkringsrörelselagen(2010:2043) räkna om belopp och kostnader bestämda i den tidigare redovisningsvalutan till den nya valutan. Omräkningen ska göras enligt den växelkurs som avses i 2 kap. 6 § andra stycket årsredovisningslagen (1995:1554). Om motsvarande kurs vid beräkningstillfället ger en högre solvensmarginal, ska i stället den kursen användas.
Finansinspektionen får medge att ett försäkringsföretag eller ett tjänstepensionsföretag, vid beräkning av premieindex eller skadeindex, i stället för vad som sägs i första stycket, får räkna om belopp och kostnader till den nya redovisningsvalutan
Ett försäkringsföretag och ett tjänstepensionsföretag som har bytt redovisningsvaluta, ska vid beräkning av försäkringstekniska avsättningar enligt 5 kap. försäkringsrörelselagen(2010:2043) eller 7 kap. lagen (2012:000) om tjänstepensionsrörelse räkna om belopp och kostnader bestämda i den tidigare redovisningsvalutan till den nya valutan. Omräkningen ska göras enligt den växelkurs som avses i 2 kap. 6 § andra stycket årsredovisningslagen (1995:1554). Om motsvarande kurs vid beräkningstillfället ger ett högre solvenskapitalkrav, ska i stället den kursen användas.
Finansinspektionen får medge att ett försäkringsföretag eller ett tjänstepensionsföretag, vid beräkning av försäkringstekniska avsättningar, i stället för vad som sägs i första stycket, får räkna om belopp och kostnader till den nya redovisnings-
184
SOU 2011:68 Författningsförslag
enligt samma principer som bolaget får tillämpa i årsredovisningen.
valutan enligt samma principer som bolaget får tillämpa i årsredovisningen.
9 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. vad en redogörelse enligt 4 § ska innehålla och
2. beräkning av premieindex eller skadeindex i försäkringsföretag som har fått tillstånd enligt 8 § andra stycket.
2. beräkning av försäkringstekniska avsättningar i försäkringsföretag och tjänstepensionsföretag som har fått tillstånd enligt 8 § andra stycket.
Denna lag träder i kraft den 31 mars 2013.
185
Författningsförslag SOU 2011:68
25.20 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2000:562 ) om internationell rättslig hjälp i brottmål.
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 10 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 kap.
10 §
Bestämmelser om uppgiftsskyldighet finns i 9 kap. 12 § försäkringsrörelselagen(2010:2043), 8 kap. 2 a § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, 4 kap. 5 § lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar, 2 kap. 20 § lagen (2004:46) om investeringsfonder, 1 kap. 11 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, 6 kap. 8 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, 10 kap. 18 § lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar och 1 kap. 12 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.
Bestämmelser om uppgiftsskyldighet finns i 10 kap. 49 § försäkringsrörelselagen(2010:2043), 9 kap. 12 § lagen (2012:000) om tjänstepensionsrörelse,8 kap. 2 a § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, 4 kap. 5 § lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar, 2 kap. 20 § lagen (2004:46) om investeringsfonder, 1 kap. 11 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, 6 kap. 8 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, 10 kap. 18 § lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar och 1 kap. 12 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.
I de lagar som anges i första stycket finns även bestämmelser om meddelandeförbud och ansvarsbestämmelser för den som bryter mot ett sådant förbud.
Denna lag träder i kraft den 31 mars 2013.
186
SOU 2011:68 Författningsförslag
25.21 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2004:575 ) om europabolag
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2004:575) om europabolag
dels att 6, 7, 15, 16 och26 a §§ ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 9 b §, samt närmast före 9 b § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 §
Bolagsverket ska utfärda ett sådant intyg som avses i artikel 25.2 i SE-förordningen, när beslut om tillstånd har meddelats enligt 23 kap. 23 eller 24 § aktiebolagslagen (2005:551) och beslutet har vunnit laga kraft. När det gäller bolag som driver bank- eller finansieringsrörelse tillämpas i stället 10 kap. 38 § respektive 11 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.
När det gäller europabolag som driver försäkringsrörelse ska Bolagsverket utfärda intyget när beslut om tillstånd att verkställa en fusionsplan har meddelats enligt 11 kap. 33 eller 35 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) och beslutet har vunnit laga kraft.
När det gäller europabolag som driver tjänstepensionsrörelse ska Bolagsverket utfärda intyget när beslut om tillstånd att verkställa en fusionsplan har meddelats enligt 11 kap. 33 eller 35 § lagen ( 2010:2043 ) om tjänstepensionsrörelse och beslutet har vunnit laga kraft.
7 §
Bolagsverket ska föra ett register över europabolag (europabolagsregistret). I fråga om registrering i europabolagsregistret tillämpas bestämmelserna i aktiebolagslagen (2005:551) och andra författ-
Bolagsverket ska föra ett register över europabolag (europabolagsregistret). I fråga om registrering i europabolagsregistret tillämpas bestämmelserna i aktiebolagslagen (2005:551) och andra författ-
187
Författningsförslag SOU 2011:68
ningar om registrering i aktiebolagsregistret eller, om europabolaget driver bankrörelse eller försäkringsrörelse, bankregistret respektive försäkringsregistret. Om en arbetstagarrepresentant har utsetts enligt lagen (2004:559) om arbetstagarinflytande i europabolag, ska även detta registreras.
ningar om registrering i aktiebolagsregistret eller, om europabolaget driver bankrörelse försäkringsrörelse eller tjänstepensionsrörelse bankregistret respektive försäkringsregistret. Om en arbetstagarrepresentant har utsetts enligt lagen (2004:559) om arbetstagarinflytande i europabolag, ska även detta registreras.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. avgifter i ärenden om registrering enligt denna lag, och
2. handläggningen av registreringsärenden.
Särskilt om europabolag som driver tjänstepensionsrörelse
9 b §
När ett europabolag som driver tjänstepensionsrörelse avser att flytta sitt säte från Sverige till en annan stat gäller inte 10 §, 11 § första stycket första meningen och andra stycket 4 samt 12–14 §§. Sådana bolag ska, om bolagsstämman med stöd av artikel 8 i SE-förordningen har beslutat att bolagets säte ska flyttas till en annan stat, ansöka om tillstånd till flyttningen hos Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av särskild vikt prövas dock av regeringen efter anmälan av Finansinspektionen.
Tillstånd till flyttningen av säte ska meddelas om
1. tjänstepensionstecknarna och andra borgenärer tillförsäkras en betryggande säkerhet, om
188
SOU 2011:68 Författningsförslag
ett sådant skydd behövs med hänsyn till bolagets ekonomiska förhållanden och borgenärerna inte redan har en sådan säkerhet,
2. bolagets ekonomiska förhållanden i övrigt är sådana att flyttningen kan anses förenlig med tjänstepensionstecknares och andra borgenärers intressen, och
3. det inte finns hinder mot flyttningen enligt artikel 8.15 i SE-förordningen.
Finansinspektionen ska underrätta Bolagsverket och Skatteverket om ansökningar enligt första stycket. Finansinspektionen ska också underrätta Bolagsverket om lagakraftvunna beslut som har meddelats med anledning av sådana ansökningar.
Det som anges om Bolagsverket i 11 § tredje stycket och 11 a § första stycket ska i stället gälla Finansinspektionen eller regeringen.
15 §
Bolagsverket ska utfärda ett sådant intyg som avses i artikel 8.8 i SE-förordningen när ett beslut om tillstånd enligt 13 eller 14 § har meddelats och beslutet har vunnit laga kraft. Intyg får dock inte utfärdas om Finansinspektionen har meddelat ett sådant beslut som avses i 9 b § eller om det föreligger ett sådant förhållande som avses i artikel 8.15 i SE-förordningen.
När det gäller europabolag som driver försäkringsrörelse ska Bolagsverket dock utfärda intyget när beslut om tillstånd har meddelats enligt 9 a § andra stycket och beslutet har vunnit laga kraft.
När det gäller europabolag som driver försäkringsrörelse eller tjänstepensionsrörelse ska Bolagsverket dock utfärda intyget när beslut om tillstånd har meddelats enligt 9 a § andra stycket eller 9 b § andra stycket
189
Författningsförslag SOU 2011:68
och beslutet har vunnit laga kraft.
16 §
I fråga om europabolag som har ett sådant förvaltningssystem som avses i artiklarna 39–42 i SE-förordningen (dualistiskt organiserade europabolag) gäller följande.
Om inte annat följer av SE-förordningen, ska bestämmelserna i aktiebolagslagen (2005:551) och andra författningar om styrelsen eller dess ledamöter tillämpas på ledningsorganet eller dess ledamöter. Detta gäller dock inte bestämmelserna i lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda.
Det som sägs i följande bestämmelser i aktiebolagslagen om styrelsen eller dess ledamöter ska tillämpas på tillsynsorganet eller dess ledamöter:
7 kap. 32, 34 och 35 §§ om upplysningsplikt mot bolagsstämman,
7 kap. 50 § om styrelsens eller en styrelseledamots talan mot bolagsstämmobeslut,
7 kap. 53 § om styrelsens talan mot bolaget, 7 kap. 54 § om skiljeförfarande, 8 kap. 3 § om styrelsesuppleanter, 8 kap. 4 § fjärde stycket om delegation av uppgifter, 8 kap. 6 § första stycket om arbetsordning, 8 kap. 9 § om bosättningskrav, 8 kap. 10–12 §§ om hinder mot att vara styrelseledamot, 8 kap. 13 § första stycket andra meningen om ändringar i styrelsens sammansättning,
8 kap. 14 § om förtida avgång, 8 kap. 20 § första stycket om inträde av suppleant, 8 kap. 21 § andra stycket om beslutsunderlag, 8 kap. 23 § om jäv för styrelseledamot, 8 kap. 23 a § om arvoden och annan ersättning till styrelseledamot,
8 kap. 24 och 26 §§ om styrelseprotokoll, 8 kap. 43 § om registrering, 8 kap. 45 § om anmälan av aktieinnehav, 8 kap. 48 § om information inför styrelseval, 9 kap. 7 § om tillhandahållande av upplysningar m.m., 9 kap. 17 § om jäv, 9 kap. 28 § första stycket om revisionsberättelsen,
190
SOU 2011:68 Författningsförslag
9 kap. 43 § om revisorns underrättelse om brottsmisstanke, 10 kap. 10 § om jäv, 10 kap. 13 § om granskningsrapport, 16 kap. om vissa riktade emissioner m.m., 21 kap. om lån från bolaget till aktieägare m.m., 25 kap. 11 § om tvångslikvidation på grund av Bolagsverkets beslut,
25 kap. 45 § andra och tredje styckena om upphörande av likvidation,
25 kap. 46 § om styrelseval efter upphävande av likvidationsbeslut,
27 kap. 6 § om avregistrering av obehöriga företrädare, och 29 kap. 1 och 5–14 §§ om skadestånd. För dualistiskt organiserade europabolag som driver försäkringsrörelse gäller även 2 kap. 2 § försäkringsrörelselagen (2010:2043).
För dualistiskt organiserade europabolag som driver tjänstepensionssrörelse gäller även 2 kap. 2 § lagen ( 2012:000 ) om tjänstepensionsrörelse.
26 a §
Om ett europabolag flyttar sitt säte, ska lednings- eller förvaltningsorganet upprätta ett särskilt bokslut. Det särskilda bokslutet ska omfatta den tid för vilken årsredovisning inte tidigare har upprättats fram till den dag då flyttningen av säte har blivit gällande enligt artikel 8.10 i SE-förordningen.
Om ett aktiebolag deltar i bildandet av ett europabolag genom fusion enligt artikel 17 i SE-förordningen och europabolaget får säte i en annan stat än Sverige, ska styrelsen för aktiebolaget upprätta ett särskilt bokslut. Det särskilda bokslutet ska omfatta den tid för vilken årsredovisning inte tidigare har upprättats fram till den dag då europabolaget registreras enligt artikel 12 i SE-förordningen.
För det särskilda bokslutet enligt första och andra styckena gäller bestämmelserna om årsbokslut i 6 kap.4, 5 och 8 §§bokföringslagen (1999:1078).
För det särskilda bokslutet enligt första och andra styckena gäller bestämmelserna om årsbokslut i 6 kap.4, 5 och 8 §§bokföringslagen (1999:1078).
191
Författningsförslag SOU 2011:68
När det gäller europabolag som driver försäkringsrörelse ska det som sägs i 6 kap. 4 § andra stycket bokföringslagen om bestämmelser i årsredovisningslagen (1995:1554) i stället avse motsvarande bestämmelser i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag. Bokslutet ska ges in till Bolagsverket inom en månad från utgången av den period som bokslutet omfattar
När det gäller europabolag som driver försäkringsrörelse eller tjänstepensionsrörelse ska det som sägs i 6 kap. 4 § andra stycket bokföringslagen om bestämmelser i årsredovisningslagen (1995:1554) i stället avse motsvarande bestämmelser i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag. Bokslutet ska ges in till Bolagsverket inom en månad från utgången av den period som bokslutet omfattar
Denna lag träder i kraft den 31 mars 2013.
192
SOU 2011:68 Författningsförslag
25.22 Förslag till lag om ändring i försäkringsavtalslagen (2005:104)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § försäkringsavtalslagen (2005:104) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
4 §
I denna lag betyder försäkringstagare: den som har ingått avtal om försäkring med ett försäkringsbolag, försäkrad: vid skadeförsäkring den vars intresse är försäkrat mot skadan och vid personförsäkring den på vars liv eller hälsa en försäkring gäller, förmånstagare: den som på grund av ett förmånstagarförordnande enligt 14 kap. har rätt att få försäkringen eller ersättning som utfaller från den, konsumentförsäkring: individuell skadeförsäkring som en fysisk person eller ett dödsbo tecknar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet, företagsförsäkring: individuell skadeförsäkring som avser näringsverksamhet eller offentlig verksamhet och annan individuell skadeförsäkring som inte är konsumentförsäkring, gruppavtal: avtal som sluts med ett försäkringsbolag för en bestämd grupp personer och som anger villkor för avtal om gruppförsäkring, gruppskadeförsäkring: skadeförsäkring som meddelas enligt ett gruppavtal och som gäller under förutsättning att den försäkrade eller någon annan med särskild anknytning till denne tillhör gruppen, gruppersonförsäkring: personförsäkring som meddelas enligt ett gruppavtal och som gäller under förutsättning att den försäkrade eller någon annan med särskild anknytning till denne tillhör gruppen.
Det som sägs om försäkringstagaren tillämpas också på den som vid personförsäkring har förvärvat försäkringstagarens rätt.
Det som sägs om försäkringsbolag gäller också i fråga om andra företag som meddelar försäkring. Det som sägs om näringsidkare
193
Författningsförslag SOU 2011:68
gäller också andra som tecknar eller vill teckna en företagsförsäkring.
Det som sägs om försäkringsbolag gäller också för tjänstepensionsföretag som avses i lagen ( 2010:2043 ) om tjänstepensionsrörelse. Vid tillämpningen av denna lag ska det som sägs om
1. försäkring gälla också för tjänstepensionsförmåner,
2. försäkringstagare gälla också för tjänstepensionstecknare, och
3. försäkrad gälla också för tjänstepensionsberättigad.
1. Denna lag träder i kraft den 31 mars 2013.
194
SOU 2011:68 Författningsförslag
25.23 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2005:405 ) om försäkringsförmedling
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2005:405) om försäkringsförmedling,
dels att 1 kap. 10 §, 2 kap. 2 och 4 §§, 3 kap. 3 § samt 8 kap. 13 § ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 1 kap. 1 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
1 a §
Bestämmelserna i denna lag ska tillämpas också vid förmedling av sådana avtal som avses i 1 kap. 4 § lagen ( 2012:000 ) om tjänstepensionsrörelse. Vid tilllämpningen ska
1. tjänstepensionsföretag jämställas med försäkringsföretag,
2. försäkring jämställas med tjänstepensionsförmåner, och
3. kund jämställas med tjänstepensionstecknare och tjänstepensionsberättigad.
10 §
I denna lag betyder
1. anknuten försäkringsförmedlare:
a) en svensk fysisk eller juridisk person som har träffat avtal med ett eller flera försäkringsföretag om att förmedla försäkringsprodukter, om dessa produkter inte konkurrerar med varandra och avtalet innebär att försäkringsföretaget är ansvarigt för ren förmögenhetsskada som drabbar en kund, en försäkringsgivare eller någon som härleder sin rätt från kunden till följd av att förmedlaren uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter enligt 5 kap. 4 §, eller
195
Författningsförslag SOU 2011:68
b) en svensk fysisk eller juridisk person som utövar försäkringsförmedling vid sidan av sin huvudsakliga yrkesverksamhet och som har träffat avtal med ett eller flera försäkringsföretag om att förmedla försäkringsprodukter, om dessa produkter utgör ett komplement till varor som levereras eller tjänster som tillhandahålls inom ramen för denna huvudsakliga yrkesverksamhet och avtalet innebär att försäkringsföretaget är ansvarigt för ren förmögenhetsskada som drabbar en kund, en försäkringsgivare eller någon som härleder sin rätt från kunden till följd av att förmedlaren uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter enligt 5 kap. 4 §,
2. behörig myndighet: en utländsk myndighet eller annat utländskt organ som har behörighet att besluta om tillstånd för eller registrering av utländska försäkringsförmedlare eller att utöva tillsyn över sådana förmedlare,
3. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
4. filial:
a) ett avdelningskontor med självständig förvaltning,
b) en svensk fysisk eller juridisk person som står under ledning och kontroll av en utländsk försäkringsförmedlare, som har fullmakt att vidta för förmedlaren bindande rättshandlingar med tredje man och som har ett varaktigt uppdrag från förmedlaren, eller
c) en fysisk eller juridisk person som står under ledning och kontroll av en svensk försäkringsförmedlare, som har fullmakt att vidta för förmedlaren bindande rättshandlingar med tredje man och som har ett varaktigt uppdrag från förmedlaren,
5. försäkringsförmedlare: en svensk fysisk eller juridisk person som är registrerad enligt denna lag,
6. hemland: det land där en utländsk försäkringsförmedlare har sin hemvist,
7. kvalificerat innehav: detsamma som i 1 kap 15 och 16 §§ försäkringsrörelselagen(2010:2043),
7. kvalificerat innehav: detsamma som i 1 kap 20 och 21 §§ försäkringsrörelselagen(2010:2043),
8. moderbolag: detsamma som i 1 kap. 4 § första–tredje styckena årsredovisningslagen (1995:1554),
9. stora risker: detsamma som i 3 kap. 16 § andra och tredje styckena försäkringsrörelselagen,10. svensk fysisk person: en fysisk person som har sin hemvist i Sverige och som utövar sin verksamhet här,
196
SOU 2011:68 Författningsförslag
11. svensk juridisk person: en juridisk person som har sin hemvist i Sverige, och
12. utländsk försäkringsförmedlare: en utländsk fysisk eller juridisk person som i sitt hemland är registrerad för att utöva försäkringsförmedling.
2 kap.
2 §
Tillstånd till försäkringsförmedling kan avse
1. alla slag av försäkringar,
2. bara livförsäkringar, eller
3. bara skadeförsäkringar. Tillståndet får begränsas till att avse en eller flera försäkringsklasser eller grupper av försäkringsklasser som avses i 2 kap. 11–13 §§ försäkringsrörelselagen (2010:2043) och i föreskrifter som har meddelats med stöd av 2 kap. 19 § 2 samma lag.
Tillståndet får begränsas till att avse en eller flera försäkringsklasser eller grupper av försäkringsklasser som avses i 2 kap. 13–15 §§ försäkringsrörelselagen (2010:2043) och i föreskrifter som har meddelats med stöd av 2 kap. 22 § 1 samma lag.
4 §
För en anknuten försäkringsförmedlare gäller i stället för det som sägs i 1–3 §§ att det försäkringsföretag med vilket förmedlaren har ingått avtal om att förmedla dess försäkringsprodukter, ska anmäla förmedlaren för registrering hos Bolagsverket. Innan anmälan får ske ska försäkringsföretaget kontrollera att förmedlaren uppfyller kraven i 5 § 1–3 eller 6 § första stycket 1, 3, 4 och andra stycket samt i föreskrifter som har meddelats med stöd av 9 kap. 1 § och 2 § 2, 3 och 5. Försäkringsföretaget ska, genom att begära att ett utdrag ur det register som förs enligt lagen (1998:620) om belastningsregister visas upp, kontrollera att kraven i 5 § 2 och 6 § första stycket 3 i detta avseende är uppfyllda.
I en anmälan ska det anges om förmedlingen ska avse alla slag av försäkringar, bara livförsäkringar eller bara skadeförsäkringar eller om den ska begränsas till att avse en eller flera försäkringsklasser eller grupper av
I en anmälan ska det anges om förmedlingen ska avse alla slag av försäkringar, bara livförsäkringar eller bara skadeförsäkringar eller om den ska begränsas till att avse en eller flera försäkringsklasser eller grupper av
197
Författningsförslag SOU 2011:68
försäkringsklasser som avses i 2 kap. 11–13 §§ försäkringsrörelselagen (2010:2043) och i föreskrifter som har meddelats med stöd av 2 kap. 19 § 2 samma lag.
försäkringsklasser som avses i 2 kap.13–15 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043) och i föreskrifter som har meddelats med stöd av 2 kap. 22 § 1 samma lag.
Verksamheten får inte påbörjas förrän registrering har skett.
3 kap.
3 §
Tillstånd enligt 2 § kan avse
1. alla slag av försäkringar,
2. bara livförsäkringar, eller
3. bara skadeförsäkringar. Tillståndet får begränsas till att avse en eller flera försäkringsklasser eller grupper av försäkringsklasser som avses i 2 kap.11–13 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043) och i föreskrifter som har meddelats med stöd av 2 kap. 19 § 2 samma lag.
Tillståndet får begränsas till att avse en eller flera försäkringsklasser eller grupper av försäkringsklasser som avses i 2 kap.13–15 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043) och i föreskrifter som har meddelats med stöd av 2 kap. 22 § 1 samma lag.
8 kap.
13 §
Straffavgiften ska uppgå till lägst 5 000 kronor och högst 50 miljoner kronor.
Avgiften får inte överstiga tio procent av omsättningen närmast föregående räkenskapsår för försäkringsförmedlaren, försäkringsföretaget eller filialen till en sådan utländsk försäkringsförmedlare som avses i 3 kap. 2 §. Om överträdelsen har skett under försäkringsförmedlarens, försäkringsföretagets eller filialens första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas.
Avgiften får inte vara så stor att försäkringsförmedlaren eller försäkringsföretaget därefter inte uppfyller kraven i 8 kap. 3 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, 6 kap. 1 § lagen
Avgiften får inte vara så stor att försäkringsförmedlaren eller försäkringsföretaget därefter inte uppfyller kraven i 8 kap. 3 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, 6 kap. 1 § lagen
198
SOU 2011:68 Författningsförslag
(2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 4 kap. 1 § försäkringsrörelselagen (2010:2043).
(2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 8 kap. 1 § försäkringsrörelselagen (2010:2043).
När avgiftens storlek beslutas, ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig den överträdelse är som har föranlett anmärkningen eller varningen och hur länge överträdelsen har pågått.
Denna lag träder i kraft den 31 mars 2013.
199
Författningsförslag SOU 2011:68
25.24 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551)
Härigenom föreskrivs att 27 kap. 1 § aktiebolagslagen (2005:551) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
27 kap.
1 §
Bolagsverket ska föra ett aktiebolagsregister för registrering enligt denna lag eller annan författning.
Av 13 kap. 1 § första stycket lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse framgår att bankaktiebolag ska registreras i bankregistret. Av 14 kap. 1 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) framgår att försäkringsaktiebolag ska registreras i försäkringsregistret. När det i denna lag hänvisas till aktiebolagsregistret, ska hänvisningen beträffande bankaktiebolag och försäkringsaktiebolag avse bankregistret respektive försäkringsregistret.
Av 13 kap. 1 § första stycket lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse framgår att bankaktiebolag ska registreras i bankregistret. Av 14 kap. 1 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) framgår att försäkringsaktiebolag ska registreras i försäkringsregistret. Av 14 kap. 1 § lagen (2010:2043) om tjänstepensionsrörelse framgår att tjänstepensionsaktiebolag ska registreras i försäkringsregistret. När det i denna lag hänvisas till aktiebolagsregistret, ska hänvisningen beträffande bankaktiebolag, försäkringsaktiebolag och tjänstepensionsaktiebolag avse bankregistret respektive försäkringsregistret.
I fråga om registrering i aktiebolagsregistret av redovisnings- och revisionshandlingar gäller bestämmelserna i tillämplig lag om årsredovisning i stället för bestämmelserna i detta kapitel.
Denna lag träder i kraft den 31 mars 2013.
200
SOU 2011:68 Författningsförslag
25.25 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2006:595 ) om europakooperativ
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2006:595) om europakooperativ
dels att 1, 7, 8, 10, 12, 20, 21, 31 och 32 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 12 b §, samt närmast före 12 b § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
I denna lag finns bestämmelser som kompletterar rådets förordning (EG) nr 1435/2003 av den 22 juli 2003 om stadga för europeiska kooperativa föreningar (SCE-föreningar)2 (SCE-förordningen). En europeisk kooperativ förening benämns i denna lag ett europakooperativ.
Det som sägs i denna lag om europakooperativ gäller bara europakooperativ med säte i Sverige, om inte annat anges.
För europakooperativ som driver bankrörelse gäller i stället särskilda bestämmelser i lagen (1995:1570) om medlemsbanker.
Försäkringsförening anses som ekonomisk förening i denna lag.
Försäkringsförening och tjänstepensionsförening anses som ekonomisk förening i denna lag.
7 §
I fråga om skyddet för en fusionerande förenings borgenärer ska bestämmelserna i 23 kap.20 och 22–24 §§aktiebolagslagen (2005:551) om tillstånd att verkställa en fusionsplan tillämpas. När det gäller föreningar som driver finansieringsrörelse tillämpas i stället
I fråga om skyddet för en fusionerande förenings borgenärer ska bestämmelserna i 23 kap.20 och 22–24 §§aktiebolagslagen (2005:551) om tillstånd att verkställa en fusionsplan tillämpas. När det gäller föreningar som driver finansieringsrörelse tillämpas i stället 12 kap. 21 §
2 EUT L 207, 18.8.2003, s. 1 (Celex 32003R1435).
201
Författningsförslag SOU 2011:68
12 kap. 21 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. När det gäller föreningar som driver försäkringsrörelse tillämpas i stället 13 kap.33– 35 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043).
lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. När det gäller föreningar som driver försäkringsrörelse tillämpas i stället 13 kap.33–35 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043).
När det gäller föreningar som driver tjänstepensionsrörelse tilllämpas i stället 13 kap. 33 – 35 §§ lagen ( 2012:000 ) om tjänstepensionsrörelse.
8 §
Bolagsverket ska utfärda ett sådant intyg som avses i artikel 29.2 i SCE-förordningen, när beslut om tillstånd har meddelats enligt 23 kap. 23 eller 24 § aktiebolagslagen (2005:551) och beslutet har vunnit laga kraft. När det gäller föreningar som driver finansieringsrörelse tillämpas i stället 12 kap. 22 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.
När det gäller europakooperativ som driver försäkringsrörelse ska Bolagsverket utfärda intyget när beslut om tillstånd har meddelats enligt 13 kap. 33–
35 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043) och beslutet har vunnit laga kraft.
När det gäller europakooperativ som driver försäkringsrörelse ska Bolagsverket utfärda intyget när beslut om tillstånd har meddelats enligt 13 kap. 33–
35 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043) och beslutet har vunnit laga kraft.
När det gäller europakooperativ som driver tjänstepensionsrörelse ska Bolagsverket utfärda intyget när beslut om tillstånd har meddelats enligt 13 kap. 33 – 35 §§ lagen ( 2012:000 ) om tjänstepensionsrörelse och beslutet har vunnit laga kraft.
202
SOU 2011:68 Författningsförslag
10 §
Bolagsverket ska föra ett register över europakooperativ (europakooperativsregistret). I fråga om registrering i europakooperativsregistret tillämpas bestämmelserna i aktiebolagslagen (2005:551) och andra författningar om registrering i aktiebolagsregistret eller, om europakooperativet driver försäkringsrörelse, försäkringsregistret. Om en arbetstagarrepresentant har utsetts enligt lagen (2006:477) om arbetstagarinflytande i europakooperativ, ska även detta registreras.
Bolagsverket ska föra ett register över europakooperativ (europakooperativsregistret). I fråga om registrering i europakooperativsregistret tillämpas bestämmelserna i aktiebolagslagen (2005:551) och andra författningar om registrering i aktiebolagsregistret eller, om europakooperativet driver försäkringsrörelse eller tjänstepensionsrörelse, försäkringsregistret. Om en arbetstagarrepresentant har utsetts enligt lagen (2006:477) om arbetstagarinflytande i europakooperativ, ska även detta registreras.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. avgifter i ärenden om registrering enligt denna lag, och
2. handläggningen av registreringsärenden.
Särskilt om europakooperativ som driver försäkringsrörelse
Särskilt om europakooperativ som driver tjänstepensionsrörelse
12b §
När ett europakooperativ som driver tjänstepensionsrörelse avser att flytta sitt säte från Sverige till en annan stat gäller inte 14 och 15 §§, 16 § första stycket första meningen och andra stycket 4 samt 17–19 §§. Sådana kooperativ ska, om föreningsstämman med stöd av artikel 7 i SCE-förordningen har beslutat att europakooperativets säte ska flyttas till en annan stat, ansöka om tillstånd till flyttningen hos Finansinspektionen. Ärenden av principiell betydelse eller av sär-
203
Författningsförslag SOU 2011:68
skild vikt prövas dock av regeringen efter anmälan av Finansinspektionen.
Tillstånd till flyttningen av säte ska meddelas om
1. tjänstepensionstecknarna och andra borgenärer tillförsäkras en betryggande säkerhet, om ett sådant skydd behövs med hänsyn till bolagets ekonomiska förhållanden och borgenärerna inte redan har en sådan säkerhet,
2. bolagets ekonomiska förhållanden i övrigt är sådana att flyttningen kan anses förenlig med tjänstepensionstagares och andra borgenärers intressen, och
3. det inte finns hinder mot flyttningen enligt artikel 8.15 i SE-förordningen.
Finansinspektionen ska underrätta Bolagsverket och Skatteverket om ansökningar enligt första stycket. Finansinspektionen ska också underrätta Bolagsverket om lagakraftvunna beslut som har meddelats med anledning av sådana ansökningar.
Det som anges om Bolagsverket i 16 § tredje stycket och 16 a § första stycket ska i stället gälla Finansinspektionen eller regeringen.
20 §
Bolagsverket ska utfärda ett sådant intyg som avses i artikel 7.8 i SCE-förordningen när ett beslut om tillstånd enligt 18 eller 19 § har meddelats och beslutet har vunnit laga kraft. Intyg får dock inte utfärdas om Finansinspektionen har meddelat ett sådant beslut
204
SOU 2011:68 Författningsförslag
som avses i 13 § eller om det föreligger ett sådant förhållande som avses i artikel 7.15 i SCE-förordningen.
När det gäller europakooperativ som driver försäkringsrörelse ska Bolagsverket dock utfärda intyget när beslut om tillstånd har meddelats enligt 12 a § andra stycket och beslutet har vunnit laga kraft.
När det gäller europakooperativ som driver försäkringsrörelse eller tjänstepensionsrörelse ska Bolagsverket dock utfärda intyget när beslut om tillstånd har meddelats enligt 12 a § andra stycket och beslutet har vunnit laga kraft.
21 §
I fråga om europakooperativ som har ett sådant förvaltningssystem som avses i artiklarna 37–41 i SCE-förordningen (dualistiskt organiserade europakooperativ) gäller följande.
Om inte annat följer av annan författning eller av SCE-förordningen, ska lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar och andra författningar om styrelsen eller dess ledamöter tillämpas på ledningsorganet eller dess ledamöter.
Det som sägs om styrelsen eller dess ledamöter i följande bestämmelser i lagen om ekonomiska föreningar ska tillämpas på tillsynsorganet eller dess ledamöter:
6 kap. 1 § fjärde stycket om suppleanter, 6 kap. 2 § om förtida avgång, 6 kap. 4 § första och fjärde styckena om bosättningskrav och obehörighetsgrunder,
6 kap. 4 § andra stycket om krav på medlemskap, 6 kap. 5 § om anmälan av aktieinnehav, 6 kap. 8 § tredje stycket om protokoll, 6 kap. 9 § första stycket om beslutsunderlag och inträde av suppleant,
6 kap. 10 § om jäv, 6 kap. 15 § om registrering, 7 kap. 11 § om upplysningsplikt mot föreningsstämman, 7 kap. 17 § första stycket om klander av föreningsstämmans beslut,
7 kap. 18 § om talan mot föreningen och skiljeförfarande, 8 kap. 7 § om revisorsjäv, 8 kap. 11 § om tillhandahållande av upplysningar till revisorn,
205
Författningsförslag SOU 2011:68
8 kap. 13 § första stycket om revisionsberättelsen, 11 kap. 4 a § om tvångslikvidation, 11 kap. 17 § andra och tredje styckena om styrelseval i samband med upphörande av likvidation,
11 kap. 17 § fjärde stycket om styrelseval efter upphävande av likvidationsbeslut,
13 kap. 1 och 4–6 §§ om skadestånd, och 15 kap. 4 a § om avregistrering av ledamot. När 6 kap. 4 § lagen om ekonomiska föreningar tillämpas på europakooperativ, ska bestämmelserna i den paragrafens andra stycke inte gälla arbetstagarrepresentanter som har utsetts enligt lagen (2006:477) om arbetstagarinflytande i europakooperativ.
För dualistiskt organiserade europakooperativ som driver försäkringsrörelse gäller även 2 kap. 2 § försäkringsrörelselagen (2010:2043).
För dualistiskt organiserade europakooperativ som driver tjänstepensionsrörelse gäller även 2 kap. 2 § lagen ( 2012:000 ) om tjänstepensionsrörelse.
31 §
Ett europakooperativ ska upprätta årsredovisning och, i förekommande fall, koncernredovisning i enlighet med de bestämmelser i årsredovisningslagen (1995:1554) som är tillämpliga på ekonomiska föreningar. När det gäller europakooperativ som driver försäkringsrörelse tillämpas i stället de bestämmelser i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag som är tillämpliga på försäkringsföreningar.
Ett europakooperativ ska upprätta årsredovisning och, i förekommande fall, koncernredovisning i enlighet med de bestämmelser i årsredovisningslagen (1995:1554) som är tillämpliga på ekonomiska föreningar. När det gäller europakooperativ som driver försäkringsrörelse eller tjänstepensionsrörelse tillämpas i stället de bestämmelser i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag som är tillämpliga på försäkringsföreningar.
När det gäller europakooperativ som ger ut elektroniska pengar, driver finansieringsrörelse eller tillhandahåller betaltjänster tillämpas 2 kap. 9 § sjätte stycket lagen (2002:149) om elektroniska
206
SOU 2011:68 Författningsförslag
pengar, 12 kap. 28 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse respektive 3 kap. 9 § andra stycket lagen (2010:751) om betaltjänster i stället för första stycket.
32 §
Om ett europakooperativ flyttar sitt säte, ska lednings- eller förvaltningsorganet upprätta ett särskilt bokslut. Det särskilda bokslutet ska omfatta den tid för vilken årsredovisning inte tidigare har upprättats fram till den dag då flyttningen av säte har fått verkan enligt artikel 7.10 i SCE-förordningen.
Om en ekonomisk förening deltar i bildandet av ett europakooperativ genom fusion enligt artikel 19 i SCE-förordningen och europakooperativet får säte i en annan stat än Sverige, ska styrelsen för den ekonomiska föreningen upprätta ett särskilt bokslut. Det särskilda bokslutet ska omfatta den tid för vilken årsredovisning inte tidigare har upprättats fram till den dag då europakooperativet registreras enligt artikel 11.1 i SCE-förordningen.
För det särskilda bokslutet enligt första och andra styckena gäller bestämmelserna om årsbokslut i 6 kap.4, 5 och 8 §§bokföringslagen (1999:1078). Bokslutet ska ges in till Bolagsverket inom en månad från utgången av den period som bokslutet omfattar. När det gäller europakooperativ som driver försäkringsrörelse ska det som sägs i 6 kap. 4 § andra stycket bokföringslagen om bestämmelser i årsredovisnings– lagen i stället avse motsvarande bestämmelser i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag.
För det särskilda bokslutet enligt första och andra styckena gäller bestämmelserna om årsbokslut i 6 kap.4, 5 och 8 §§bokföringslagen (1999:1078). Bokslutet ska ges in till Bolagsverket inom en månad från utgången av den period som bokslutet omfattar. När det gäller europakooperativ som driver försäkringsrörelse eller tjänstepensionsrörelse ska det som sägs i 6 kap. 4 § andra stycket bokföringslagen om bestämmelser i årsredovisnings– lagen i stället avse motsvarande bestämmelser i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag.
Denna lag träder i kraft den 31 mars 2013.
207
Författningsförslag SOU 2011:68
25.26 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2007:528 ) om värdepappersmarknaden
Härmed föreskrivs att 2 kap. 5 § och 16 kap. 4 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
5 §
Tillstånd enligt 1 § behövs inte för
1. Sveriges riksbank, Riksgäldskontoret och Kammarkollegiet,
2. anknutna ombud för de verksamheter som anges i 1 kap. 5 § 1,
3. börs som driver verksamhet med stöd av sitt tillstånd,
4. försäkringsföretag med tillstånd enligt försäkringsrörelselagen(2010:2043),
4. försäkringsföretag med tillstånd enligt försäkringsrörelselagen(2010:2043),
5. tjänstepensionsföretag med tillstånd enligt lagen ( 2012:000 ) om tjänstepensionsrörelse,
5. företag inom en koncern som tillhandahåller investeringstjänster uteslutande till andra företag i koncernen,
6. fysiska och juridiska personer som tillhandahåller investeringstjänster, om tjänsten tillhandahålls tillfälligt i samband med annan yrkesmässig verksamhet som regleras av
a) bestämmelser i lag eller annan författning, eller
b) etiska regler som avser yrkesverksamheten i fråga och som inte utesluter att tjänsten tillhandahålls,
7. fysiska och juridiska personer som inte tillhandahåller investeringstjänster eller utför investeringsverksamhet utom handel för egen räkning, såvida de inte
a) är marknadsgaranter, eller
b) handlar för egen räkning utanför en reglerad marknad eller en handelsplattform på ett organiserat, frekvent och systematiskt sätt genom att tillhandahålla ett system som är tillgängligt för någon utomstående i syfte att handla med denne,
208
SOU 2011:68 Författningsförslag
8. företag som tillhandahåller investeringstjänster som uteslutande består i förvaltning av ett program som syftar till delägarskap för de anställda i företaget,
9. företag som tillhandahåller både
a) investeringstjänster som uteslutande består i förvaltning av program som syftar till delägarskap för de anställda i företaget, och
b) andra investeringstjänster än sådana som anges i a uteslutande till andra företag i koncernen,
10. fondbolag, förvaltningsbolag och fondföretag som får driva verksamhet enligt lagen (2004:46) om investeringsfonder,
11. företag som handlar med finansiella instrument för egen räkning eller tillhandahåller investeringstjänster i fråga om derivatinstrument med råvaror som underliggande tillgång eller sådana derivatkontrakt som avses i 1 kap. 4 § första stycket 5 g till kunderna i sin huvudsakliga verksamhet, om
a) detta utgör en kompletterande verksamhet eller, om företaget ingår i en koncern, detta utgör en kompletterande verksamhet sett till koncernen i dess helhet, och
b) den huvudsakliga verksamheten inte utgörs av tillhandahållande av investeringstjänster eller sådana tjänster som avses i 7 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,
12. fysiska och juridiska personer som tillhandahåller investeringsrådgivning till kund inom ramen för annan yrkesmässig verksamhet än sådan som omfattas av bestämmelserna i denna lag, om det inte lämnas någon specifik ersättning för rådgivningen,
13. företag vars huvudsakliga verksamhet utgörs av handel för egen räkning med råvaror eller derivatinstrument med råvaror som underliggande tillgång, om företaget inte ingår i en koncern vars huvudsakliga verksamhet utgörs av tillhandahållande av investeringstjänster eller sådana tjänster som avses i 7 kap. 1 § lagen om bank- och finansieringsrörelse,
14. företag som tillhandahåller investeringstjänster eller utför investeringsverksamhet
a) som uteslutande består i handel för egen räkning på marknader för finansiella terminer, optioner eller andra derivatinstrument och på avistamarknader bara i syfte att skydda derivatpositioner, eller
b) som dels handlar på uppdrag av andra medlemmar på marknaderna som anges i a eller ställer priser för dem, dels garanteras av clearingdeltagare på dessa marknader, om ansvaret för att avtal som ingås av företagen fullgörs bärs av clearingdeltagarna, och
209
Författningsförslag SOU 2011:68
15. verksamhet enligt 1 § 1 och 5 som drivs av den som är registrerad för förmedling av alla slag av försäkringar eller bara livförsäkringar enligt 2 kap. 3 § lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, om
a) verksamheten bara är en sidoverksamhet till försäkringsförmedlingen och bara avser mottagande och vidarebefordran av order avseende andelar i investeringsfonder eller sådana fondföretag som avses i 1 kap. 7 och 9 §§ lagen om investeringsfonder samt investeringsrådgivning till kund avseende sådana andelar,
b) kunders order vidarebefordras bara direkt till fondbolag, förvaltningsbolag samt fondföretag som avses i a, och
c) försäkringsförmedlaren i denna verksamhet inte tar emot kunders medel eller fondandelar.
Tillstånd krävs inte heller för sådan förvaltning av finansiella instrument som är reglerad i någon annan lag.
16 kap.
4 §
Emittenten ska så snart som möjligt och senast fyra månader efter utgången av varje räkenskapsår offentliggöra sin årsredovisning och, i förekommande fall, en koncernredovisning.
Års- och koncernredovisningar ska vara granskade av emittentens revisor. Revisionsberättelsen ska offentliggöras tillsammans med års- och koncernredovisningen. Bestämmelser om revision finns i 14 kap.11 och 12 §§försäkrings-rörelselagen (2010:2043), 4 a kap. sparbankslagen (1987:619), 8 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, 7 a kap. lagen (1995:1570) om medlemsbanker, revisionslagen (1999:1079) och 9 kap. aktiebolagslagen (2005:551).
Emittenten ska så snart som möjligt och senast fyra månader efter utgången av varje räkenskapsår offentliggöra sin årsredovisning och, i förekommande fall, en koncernredovisning.
Års- och koncernredovisningar ska vara granskade av emittentens revisor. Revisionsberättelsen ska offentliggöras tillsammans med års- och koncernredovisningen. Bestämmelser om revision finns i 14 kap. 11 och 12 §§ försäkrings-rörel-selagen (2010:2043), 14 kap.11 och 12 §§ lagen (2012:000) om tjänstepensionsrörelse, 4 a kap. sparbankslagen (1987:619), 8 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, 7 a kap. lagen (1995:1570) om medlemsbanker, revisionslagen (1999:1079) och 9 kap.
210
SOU 2011:68 Författningsförslag
Denna lag träder i kraft den 31 mars 2013.
211
Författningsförslag SOU 2011:68
25.27 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
Härmed föreskrivs att 44 kap. 5 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
44 kap.
5 §
Rätten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap.1 och 2 §§yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter inskränks av den tystnadsplikt som följer av
1. förordnande med stöd av 7 § lagen (1999:988) om förhör m.m. hos kommissionen för granskning av de svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet,
2. 7 kap. 1 § 1 lagen (2006:544) om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap,
3. 4 kap. 16 §försäkringsrörelselagen (2010:2043),
5. 5 kap. 15 § lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i
Sverige, och
3. 4 kap. 14 §försäkringsrörelselagen (2010:2043),
4. 4 kap. 15 § lagen ( 2012:000 ) om tjänstepensionsrörelse,
5. 5 kap. 15 § lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i
Sverige, och
Denna lag träder i kraft den 31 mars 2013.
212
SOU 2011:68 Författningsförslag
25.28 Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043)
Härigenom föreskrivs i fråga om försäkringsrörelselagen (2010:2043)
dels att det i lagen ska införas tolv nya kapitel, 1, 4–10, 12, 16–17 och 19 kap. av följande lydelse,
dels att nuvarande 10 kap. ska betecknas 11 kap., nuvarande 11– 13 kap. ska betecknas 13–15 kap., nuvarande 15 kap. ska betecknas 18 kap., nuvarande 17 kap. ska betecknas 20 kap.,
dels att 3 kap. 8–14 §§ ska upphöra att gälla,
dels att 2 kap. 10–19 §§ ska betecknas 2 kap. 12–21 §§,
dels att nuvarande 3 kap. 16–22 §§ ska betecknas 3 kap. 9–14 §§,
dels att 2 kap. 10–12 och 21–22 §§, 3 kap. 2, 9–14 §§, 11 kap. 1– 2, 5–8 och 12–13 §§, 13 kap. 48 §, 14 kap. 89–90 §§, 18 kap. 1, 6 och 14 §§ samt 20 kap. 1–2 och 5–6 §§ ska ha följande lydelse,
1 kap. Inledande bestämmelser
Lagens tillämpningsområde
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om försäkringsrörelse som drivs av svenska försäkringsföretag och bestämmelser om krav på tillstånd för svenska specialföretag.
2 § Lagen gäller inte
1. försäkringsrörelse som drivs enligt andra författningar än denna lag,
2. organisationer som tillhandahåller ersättning vid dödsfall om ersättningen är begränsad till en genomsnittlig begravningskostnad,
3. lokala skadeförsäkringsbolag som endast meddelar försäkring enligt 2 kap. 13 § första stycket klass 18 (assistans) i form av naturaförmåner och vilkas årliga premieinkomst inte överstiger ett belopp som motsvarar 200 000 euro, eller
4. företag som bedriver verksamhet av mindre omfattning enligt 12 kap. 2 § och som har en premieinkomst som understiger en halv miljon kronor per år under de senaste tre åren.
213
Författningsförslag SOU 2011:68
3 § För utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige gäller lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige.
4 § För tjänstepensionsföretag gäller lagen (2012:000) om tjänstepensionsrörelse.
Proportionalitetsprincipen
5 § Bestämmelserna i denna lag ska tillämpas proportionellt i förhållande till arten, omfattningen och komplexiteten av riskerna i varje försäkringsföretags verksamhet.
Försäkringsföretag
6 § Med försäkringsföretag avses försäkringsaktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag och försäkringsförening.
7 § Med livförsäkringsföretag avses försäkringsföretag som uteslutande eller så gott som uteslutande driver direkt livförsäkringsrörelse eller rörelse avseende återförsäkring av livförsäkring. Andra försäkringsföretag är skadeförsäkringsföretag.
Skadeförsäkring och livförsäkring
8 § Med skadeförsäkring avses en sådan försäkring som anges i 2 kap. 13 § första stycket. Med livförsäkring avses en sådan försäkring som anges i 2 kap. 14 §.
Särskilt om tillämpningen av bestämmelserna om livförsäkring
Tillämpning av bestämmelser om livförsäkring på sjuk- och olycksfallsförsäkring m.m.
9 § Bestämmelserna om livförsäkring, med undantag för 8 kap., får tillämpas på skadeförsäkringar som avses i 2 kap. 13 § första stycket klasserna 1 och 2 samt på avgångsbidragsförsäkringar.
214
SOU 2011:68 Författningsförslag
Bestämmelserna om livförsäkring, med undantag för 5 kap. samt 8 kap., behöver inte tillämpas på sådana livförsäkringar som avses i 2 kap. 14 § klasserna I b och IV, om premien är beräknad och bestämd för längst fem år.
Livränta och sjukränta
10 § Ersättning som betalas i form av livränta eller sjukränta utgör livförsäkring om ersättningen betalas från en livförsäkring, och skadeförsäkring om ersättningen betalas från en skadeförsäkring. Om en sådan ränta har köpts i ett livförsäkringsföretag ska den dock i detta företag utgöra livförsäkring.
För sådan livränta eller sjukränta som tillhör skadeförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 11 kap. 16 och 17 §§.
Återförsäkring
11 § Med återförsäkring avses verksamhet som består i att överta risker som överlåts från ett försäkringsföretag, ett tjänstepensionsföretag som avses i lagen (2012:000) om tjänstepensionsrörelse, en utländsk försäkringsgivare eller ett utländskt tjänstepensionsinstitut som avses i lagen (1998:293) om uttländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige.
Återförsäkringsbolag
12 § Med återförsäkringsbolag avses ett försäkringsaktiebolag eller ett ömsesidigt försäkringsbolag som har fått tillstånd för rörelse som bara avser återförsäkring.
Captivebolag
13 § Med captivebolag för direktförsäkring avses ett försäkringsaktiebolag som
215
Författningsförslag SOU 2011:68
1. erbjuder direkt försäkring uteslutande för risker i det företag eller den företagsgrupp som captivebolaget tillhör, eller i ett eller flera företag i den grupp som captivebolaget är en del av.
2. har fått tillstånd för direkt liv- eller skadeförsäkringsrörelse,
3. inte ägs av ett försäkringsföretag eller av en försäkringsgrupp.
14 § Med captivebolag för återförsäkring avses ett återförsäkringsbolag som
1. syftar till att erbjuda återförsäkring uteslutande för risker i det företag eller den företagsgrupp som captivebolaget tillhör, eller i ett eller flera företag i den grupp som captivebolaget är en del av, och
2. inte ägs av ett försäkringsföretag eller av en försäkringsgrupp.
Specialföretag
15 § Med specialföretag avses ett företag som har tillstånd att bedriva verksamhet som specialföretag.
Försäkringstagare och försäkrad
16 § Med försäkringstagare avses den som har ingått ett avtal om försäkring med ett försäkringsföretag. Med försäkrad avses den vars intresse är försäkrat mot en skada eller den vars liv eller hälsa en försäkring gäller för.
Övriga definitioner
17 § I denna lag betyder
1. behörig myndighet: en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över en utländsk försäkringsgivare,
2. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
3. försäkringsholdingföretag: ett moderföretag som inte är ett försäkringsföretag, en utländsk försäkringsgivare eller ett blandat finansiellt holdingföretag enligt 1 kap. 3 § 3 lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat och vars huvudsakliga verksamhet är att förvärva och förvalta andelar i dotterföretag som uteslutande eller huvudsakligen är försäkringsföretag eller utländska försäkringsgivare,
216
SOU 2011:68 Författningsförslag
4. EU-förordningen: kommissionens förordning (EU) nr xx/xx av den xx om xx,
5. solvensbalansräkning: en balansräkning där tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar värderats enligt
5 kap. 1 §
Intresseföretag
18 § Om ett företag äger andelar i en juridisk person som inte är dotterföretag och utövar ett betydande inflytande över den juridiska personens driftmässiga och finansiella styrning och om ägandet utgör ett led i en varaktig förbindelse mellan företaget och den juridiska personen, är den juridiska personen intresseföretag till företaget.
Om ett företag innehar minst 20 procent av rösterna för samtliga andelar i en annan juridisk person, ska det anses ha sådant inflytande över och sådan förbindelse med denna som avses i första stycket, om inte annat framgår av omständigheterna. Detsamma gäller om företagets dotterföretag eller företaget tillsammans med ett eller flera dotterföretag eller flera dotterföretag tillsammans innehar minst 20 procent av rösterna för samtliga andelar i den juridiska personen.
I de fall som avses i första och andra styckena ska sådana rättigheter som tillkommer någon som handlar i eget namn men för en annan fysisk eller juridisk persons räkning anses tillkomma den personen.
Nära förbindelser
19 § Ett försäkringsföretag och ett annat företag ska anses ha nära förbindelser, om
1. det ena företaget direkt eller indirekt genom dotterföretag äger minst 20 procent av kapitalet eller disponerar över minst 20 procent av samtliga röster i det andra företaget,
2. det ena företaget direkt eller indirekt utgör moderföretag till det andra eller det finns en annan likartad förbindelse mellan företagen, eller
217
Författningsförslag SOU 2011:68
3. båda företagen är dotterföretag till eller har en likartad förbindelse med en och samma juridiska person eller står i ett motsvarande förhållande till en och samma fysiska person.
Nära förbindelser ska även ett försäkringsföretag och en fysisk person anses ha, om
1. den fysiska personen
a) äger minst 20 procent av kapitalet i försäkringsföretaget,
b) disponerar över minst 20 procent av samtliga röster i försäkringsföretaget, eller
c) på annat sätt har sådant inflytande över försäkringsföretaget att personens ställning motsvarar den som ett moderföretag har i förhållande till ett dotterföretag, eller
2. det finns en annan likartad förbindelse mellan denna person och försäkringsföretaget.
Kvalificerat innehav
20 § Med ett kvalificerat innehav avses enligt denna lag ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget.
21 § Vid bedömningen av om ett innehav är kvalificerat enligt 22 § ska följande bestämmelser i 4 kap. lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument tillämpas:
– 2 § första stycket 1 om depåbevis, – 4 § första stycket, andra stycket 1–8, samt tredje och femte styckena, om beräkning av innehavet, – 5 § andra stycket om beräkning av antalet aktier eller röstetal, – 12 § 1 och 2 om undantag för aktier som innehas för clearing och avveckling eller förvaltas för någon annans räkning, – 13 § om aktier som ingår i handelslager, – 14 § om aktier som innehas av marknadsgaranter, samt – 16 och 17 §§ om undantag för vissa moderföretag. Vid bedömningen ska det också tillämpas föreskrifter – om aktier som innehas av marknadsgaranter, som har meddelats med stöd av 7 kap. 1 § 3 lagen om handel med finansiella instrument eller 23 kap. 15 § 1 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, och
218
SOU 2011:68 Författningsförslag
– om undantag för vissa moderföretag, som har meddelats med stöd av 7 kap. 1 § 4 lagen om handel med finansiella instrument.
Det som föreskrivs om aktier i de bestämmelser som ska tillämpas enligt första och andra styckena ska också tillämpas för andra andelar i företag.
Aktier eller andelar som ett värdepappersinstitut eller ett kreditinstitut som driver finansieringsrörelse innehar till följd av verksamhet enligt 2 kap. 1 § 6 lagen om värdepappersmarknaden ska dock inte beaktas vid bedömningen, under förutsättning att
1. rösträtten inte utnyttjas eller används på annat sätt för att ingripa i emittentens förvaltning, samt
2. aktierna eller andelarna avyttras inom ett år från förvärvet. Det som föreskrivs i fjärde stycket ska också gälla för aktier eller andelar som innehas under motsvarande förutsättningar av ett utländskt värdepappersföretag eller av ett utländskt kreditinstitut som driver finansieringsrörelse.
Land där risken är belägen vid skadeförsäkring
22 § För skadeförsäkring avses med land där risken är belägen
1. det land där försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort, om försäkringstagaren är en fysisk person, och
2. det land där det etableringsställe som försäkringen gäller är beläget, om försäkringstagaren är en juridisk person.
När det gäller följande skadeförsäkringar ska dock med land där risken är belägen avses
1. det land som byggnaden är belägen i, om försäkringen avser byggnad eller byggnad och dess innehåll, till den del byggnaden och innehållet omfattas av samma försäkring,
2. det land där fordonet är registrerat, om försäkringen avser ett registreringspliktigt fordon, utom i de fall som avses i 3,
3. det land till vilket fordonet ska införas, om försäkringen avser ett fordon som är registrerat i ett EES-land och som köps i syfte att införas till och stadigvarande brukas i ett annat EES-land, dock endast under 30 dagar från det att fordonet kommit i köparens besittning, och
4. det land där försäkringstagaren har tecknat försäkringen, om försäkringen har en giltighetstid av fyra månader eller mindre och omfattar rese- eller semesterrisker oberoende av försäkringsklass.
219
Författningsförslag SOU 2011:68
Land där åtagandet ska fullgöras vid livförsäkring
23 § För livförsäkring avses med land där åtagandet ska fullgöras
1. det land där försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort, om försäkringstagaren är en fysisk person, och
2. det land där det etableringsställe som försäkringen gäller är beläget, om försäkringstagaren är en juridisk person.
Undantag för försäkringsrörelse i utlandet
24 § I fråga om försäkringsrörelse som drivs i utlandet får undantag från denna lag beslutas i ett enskilt fall, om det på grund av innehållet i utländsk rätt eller utländsk rättstillämpning finns skäl för det.
Prövningen av frågor om undantag
25 § Frågor om undantag enligt 24 §§ prövas av Finansinspektionen.
Bemyndiganden
26 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. drivande av försäkringsrörelse för att uppfylla Sveriges åtaganden till följd av avtal mellan Europeiska unionen (EU) och Schweiz, och
2. den genomsnittliga begravningskostnaden enligt 2 § 4.
Övergångsregler för vissa försäkringar
27 § För försäkringar som har tecknats i ett försäkringsaktiebolag eller ett ömsesidigt försäkringsbolag före den 1 januari 2000 gäller kravet på skälighet enligt 7 kap. 4 § första stycket och 19 kap. 5 §försäkringsrörelselagen (1982:713) i deras lydelse före utgången av år 1999, om inte annat avtalas. Detsamma gäller om en sådan försäkring har förnyats efter utgången av år 1999.
220
SOU 2011:68 Författningsförslag
28 § För försäkringar som har meddelats av en understödsförening enligt lagen (1972:262) om understödsföreningar före den 1 april 2011 gäller kravet på skälighet enligt 11 § första stycket första meningen den lagen, om inte annat avtalas. Detsamma gäller om sådana försäkringar har förnyats efter det att den här lagen har börjat tillämpas.
29 § EU-förordningen innehåller närmare bestämmelser om specialföretag, när det gäller
1. omfattningen av tillstånd,
2. obligatoriska villkor som ska ingå i alla ingångna avtal,
3. lämplighetskrav för ledningen i ett specialföretag,
4. lämplighetskrav för aktieägare elelr medlemmar med kvalificerat innehav i specialföretaget,
5. sunda rutiner för administration och redovisning, adekvata rutiner för intern kontroll och krav på riskhanteringen,
6. informationskrav vad beträfafr redovisning, uppgifter för stabilitetstillsyn och statistik, och
7. solvenskrav.
2 kap.Tillstånd för försäkringsföretag
10 § Ett tjänstepensionsföretag som avses i 1 kap. 9 § lagen ( 2012:000 ) om tjänstepensionsrörelse får omvandlas till ett försäkringsföretag med tillstånd att bedriva försäkringsrörelse enligt denna lag.
Ärenden om omvandling prövas av Finansinspektionen.
I samband med sådan omvandling som avses i första stycket omvandlas
1. ett tjänstepensionsaktiebolag till ett försäkringsaktiebolag,
2. ett ömsesidigt tjänstepensionsbolag till ett ömsesidigt försäkringsbolag, och
221
Författningsförslag SOU 2011:68
3. en tjänstepensionsförening till en försäkringsförening.
Om ett livförmånsaktiebolag som driver tjänstepensionsrörelse utan villkor om vinstutdelning i bolagsordningen i samband med sådan omvandling som avses i tredje stycket ska införa villkor om vinstutdelning i bolagsordningen för försäkringsaktiebolaget ska bestämmelserna i 11 kap. 20 - 21 §§ lagen ( 2012:000 )om tjänstepensionsrörelse tillämpas.
Om ett ömsesidigt livförsäkringsbolag ska ändra villkor om vinstutdelning i bolagsordningen i samband med sådan omvandling som avses i tredje stycket ska bestämmelserna i 12 kap. 40 § lagen ( 2012:000 )om tjänstepensionsrörelse tillämpas.
Tillstånd för specialföretag
11 § Tillstånd att bedriva verksamhet som specialföretag får ges till ett företag som
1. bedriver verksamhet som består i att överta risker från ett försäkringsföretag eller från en utländsk försäkringsgivare, och
2. helt finansierar sin verksamhet genom emissioner av skuldebrev eller någon annan liknande form av finansiering, för vilken rätten till återbetalning är underordnad skyldigheterna enligt avtalet om riskövertagandet.
222
SOU 2011:68 Författningsförslag
10 § Ett försäkringsföretag ska när rörelsen påbörjas ha en
kapitalbas som uppgår minst till garantibeloppet enligt 7 kap.
17 eller 18 §.
19 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. de krav som ska gälla för deltagande i ledningen av ett
försäkringsföretag enligt 4 § första stycket 4,
2. de risker som hänför sig till varje försäkringsklass enligt
11 och 12 §§ samt om beteckningar för grupper av
försäkringsklasser enligt 11 §, och
3. vad en verksamhetsplan enligt 18 § ska innehålla.
12 § Ett försäkringsföretag ska när rörelsen påbörjas ha en
medräkningsbar kapitalbas som uppgår minst till garantibeloppet enligt 8 kap. 26, 27, 28, 29 eller 30 §§.
21 § Regeringen får meddela närmare föreskrifter om förutsättningar för tillstånd till specialföretag och om villkoren för sådan verksamhet.
22 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. de risker som hänför sig till varje försäkringsklass enligt
13 och 14 §§ samt om beteckningar för grupper av
försäkringsklasser enligt 11 §, och
2. vad en verksamhetsplan enligt 20 § ska innehålla.
223
Författningsförslag SOU 2011:68
3 kap. Verksamhet i ett annat land inom EES
2 § Om förutsättningarna enligt andra stycket är uppfyllda, ska Finansinspektionen inom tre månader från det att en underrättelse enligt 1 § togs emot lämna meddelande om underrättelsen till den behöriga myndigheten i det land där sekundäretableringen avses inrättas. Inspektionen ska samtidigt lämna ett intyg om att försäkringsföretaget har en tillräcklig kapitalbas enligt 7 kap.
Ett meddelande enligt första stycket ska lämnas om det inte finns skäl att ifrågasätta att
1. försäkringsföretagets organisation är ändamålsenlig,
2. försäkringsföretagets finansiella situation är tillfredsställande med hänsyn till den planerade verksamhetens omfattning och art, eller
3. företrädaren för sekundäretableringen har tillräcklig kompetens och erfarenhet och i övrigt är lämpad att leda verksamheten vid sekundäretableringen.
Underrättelse till försäkringsföretaget om att meddelande lämnas
Särskilda bestämmelser om tjänstepensionsförsäkring vid en sekundäretablering
2 § Om förutsättningarna enligt andra stycket är uppfyllda, ska Finansinspektionen inom tre månader från det att en underrättelse enligt 1 § togs emot lämna meddelande om underrättelsen till den behöriga myndigheten i det land där sekundäretableringen avses inrättas. Inspektionen ska samtidigt lämna ett intyg om att försäkringsföretaget har en tillräcklig kapitalbas enligt 8 kap.
Ett meddelande enligt första stycket ska lämnas om det inte finns skäl att ifrågasätta att
1. försäkringsföretagets organisation är ändamålsenlig,
2. försäkringsföretagets finansiella situation är tillfredsställande med hänsyn till den planerade verksamhetens omfattning och art, eller
3. företrädaren för sekundäretableringen har tillräcklig kompetens och erfarenhet och i övrigt är lämpad att leda verksamheten vid sekundäretableringen.
Underrättelse till försäkringsföretaget om att meddelande lämnas
224
SOU 2011:68 Författningsförslag
Underrättelse till Finansinspektionen om uppdrag att meddela tjänstepensionsförsäkring
8 § När ett försäkringsföretag åtar sig ett uppdrag att meddela tjänstepensionsförsäkring från en sekundäretablering, ska företaget lämna en särskild underrättelse till Finansinspektionen. Underrättelsen ska innehålla uppgift om
1. den som i egenskap av arbetsgivare ska betala försäkringspremierna, och
2. det huvudsakliga innehållet i de överenskommelser som ska ligga till grund för försäkringarna.
Meddelande från Finansinspektionen till behörig myndighet
9 § Om förutsättningarna enligt 2 § andra stycket är uppfyllda, ska Finansinspektionen inom tre månader från det att en underrättelse enligt 8 § togs emot lämna meddelande om underrättelsen till den behöriga myndigheten i det land där sekundäretableringen finns.
Underrättelse till försäkringsföretaget om att meddelande lämnas
10 § Finansinspektionen ska underrätta försäkringsföretaget när inspektionen lämnar ett meddelande enligt 9 §.
Underrättelse till försäkringsföretaget om utländska verksamhetsföreskrifter
225
Författningsförslag SOU 2011:68
11 § Om Finansinspektionen med anledning av ett sådant meddelande som avses i 9 § får veta vilka regler för verksamheten som är tillämpliga i det land där sekundäretableringen finns, ska inspektionen underrätta försäkringsföretaget om dessa regler.
När verksamheten får påbörjas
12 § Verksamheten avseende tjänstepensionsförsäkring får påbörjas efter det att företaget har tagit emot en underrättelse från Finansinspektionen enligt 11 §, eller i varje fall två månader efter det att den behöriga myndigheten i det land där sekundäretableringen finns har tagit emot inspektionens meddelande enligt 9 §.
Finansinspektionens beslut om drivande av verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring
13 § Om Finansinspektionen finner att det inte finns förutsättningar för företaget att driva verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring, ska inspektionen meddela beslut om det inom tre månader från det att underrättelsen enligt 8 § togs emot.
Underrättelse om ändrade förhållanden
226
SOU 2011:68 Författningsförslag
14 § Om en sådan ändring som avses i 6 § innebär att verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring ska påbörjas, ska 8– 13 §§ tillämpas i stället för 6 §.
16 § Bestämmelserna i 15 § gäller inte när ett försäkringsföretag i annan egenskap än ledande försäkringsgivare deltar i samförsäkring (koassuransavtal) avseende stora risker.
Med stora risker avses
1. de försäkringar som anges i 2 kap. 11 § första stycket klasserna 4–7 samt 11 och 12,
2. de försäkringar som anges i 2 kap. 11 § första stycket klasserna 14 och 15, om försäkringstagaren är näringsidkare och den försäkrade risken avser näringsverksamheten, och
3. de försäkringar som anges i 2 kap. 11 § första stycket klasserna 3, 8–10, 13 och 16, om försäkringstagaren är näringsidkare och minst två av följande förutsättningar är uppfyllda enligt senast fastställda resultat- och balansräkning:
a) försäkringstagaren har en balansomslutning som uppgår till minst ett belopp motsvarande 6 200 000 euro,
b) försäkringstagaren har en bruttoomsättning som uppgår till minst ett belopp motsvarande 12 800 000 euro,
c) försäkringstagaren har haft i genomsnitt minst 250 personer anställda.
9 § Bestämmelserna i 8 § gäller inte när ett försäkringsföretag i annan egenskap än ledande försäkringsgivare deltar i samförsäkring (koassuransavtal) avseende stora risker.
Med stora risker avses
1. de försäkringar som anges i 2 kap. 11 § första stycket klasserna 4–7 samt 11 och 12,
2. de försäkringar som anges i 2 kap. 11 § första stycket klasserna 14 och 15, om försäkringstagaren är näringsidkare och den försäkrade risken avser näringsverksamheten, och
3. de försäkringar som anges i 2 kap. 11 § första stycket klasserna 3, 8–10, 13 och 16, om försäkringstagaren är näringsidkare och minst två av följande förutsättningar är uppfyllda enligt senast fastställda resultat- och balansräkning:
a) försäkringstagaren har en balansomslutning som uppgår till minst ett belopp motsvarande 6 200 000 euro,
b) försäkringstagaren har en bruttoomsättning som uppgår till minst ett belopp motsvarande 12 800 000 euro,
c) försäkringstagaren har haft i genomsnitt minst 250 personer anställda.
227
Författningsförslag SOU 2011:68
Om försäkringstagaren ingår i en koncern som avger koncernredovisning, ska förutsättningarna i andra stycket 3 gälla koncernen.
Meddelande från Finansinspektionen till behörig myndighet
17 § Finansinspektionen ska, inom en månad från det att en underrättelse enligt 15 § togs emot, lämna meddelande om underrättelsen till den behöriga myndigheten i det land där den gränsöverskridande verksamheten ska drivas. Finansinspektionen ska samtidigt lämna ett intyg om att försäkringsföretaget har en tillräcklig kapitalbas enligt bestämmelserna i 7 kap. och en upplysning om vilka försäkringsklasser företagets tillstånd för försäkringsrörelse omfattar.
Underrättelse till försäkringsföretaget om att meddelande lämnas
18 § Finansinspektionen ska underrätta försäkringsföretaget när inspektionen lämnar ett meddelande enligt 17 §.
När verksamheten får inledas
19 § Den gränsöverskridande verksamheten får påbörjas tidigast när Finansinspektionen har underrättat företaget enligt 18 §.
Finansinspektionens beslut att inte lämna meddelande till behörig myndighet
Om försäkringstagaren ingår i en koncern som avger koncernredovisning, ska förutsättningarna i andra stycket 3 gälla koncernen.
Meddelande från Finansinspektionen till behörig myndighet
10 § Finansinspektionen ska, inom en månad från det att en underrättelse enligt 8 § togs emot, lämna meddelande om underrättelsen till den behöriga myndigheten i det land där den gränsöverskridande verksamheten ska drivas. Finansinspektionen ska samtidigt lämna ett intyg om att försäkringsföretaget uppfyller solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet enligt bestämmelserna i 8 kap. och en upplysning om vilka försäkringsklasser företagets tillstånd för försäkringsrörelse omfattar.
Underrättelse till försäkringsföretaget om att meddelande lämnas
11 § Finansinspektionen ska underrätta försäkringsföretaget när inspektionen lämnar ett meddelande enligt 10 §.
När verksamheten får inledas
12 § Den gränsöverskridande verksamheten får påbörjas tidigast när Finansinspektionen har underrättat företaget enligt 11 §.
Finansinspektionens beslut att inte lämna meddelande till
behörig myndighet
228
SOU 2011:68 Författningsförslag
20 § Om Finansinspektionen finner att det inte finns förutsättningar för företaget att driva gränsöverskridande verksamhet, ska inspektionen inte lämna något meddelande enligt
17 §. Beslut om detta ska fattas inom en månad från det att en underrättelse enligt 15 § togs emot.
Underrättelse om ändrade förhållanden
21 § Om ett försäkringsföretag avser att ändra något av de förhållanden som har angetts i en underrättelse enligt 15 §, efter det att den gränsöverskridande verksamheten har inletts, ska 15–20 §§ tillämpas.
Särskilda bestämmelser för gränsöverskridande verksamhet
avseende tjänstepensionsförsäkring
22 § I fråga om ett försäkringsföretags uppdrag att genom gränsöverskridande verksamhet meddela tjänstepensionsförsäkring ska 8–14 §§ tillämpas. Det som där föreskrivs om sekundäretablering ska avse gränsöverskridande verksamhet.
Finansinspektionens skyldighet enligt 9 § att lämna meddelande till behörig myndighet ska vid gränsöverskridande verksamhet gälla om förutsättningarna enligt 2 § andra stycket är uppfyllda. Finansinspektionen ska
13 § Om Finansinspektionen finner att det inte finns förutsättningar för företaget att driva gränsöverskridande verksamhet, ska inspektionen inte lämna något meddelande enligt
10 §. Beslut om detta ska fattas inom en månad från det att en underrättelse enligt 15 § togs emot.
Underrättelse om ändrade förhållanden
14 § Om ett försäkringsföretag avser att ändra något av de
förhållanden som har angetts i en underrättelse enligt 8 §, efter det att den gränsöverskridande verksamheten har inletts, ska 8-13 §§ tillämpas.
229
Författningsförslag SOU 2011:68
samtidigt lämna ett intyg om att försäkringsföretaget har en tillräcklig kapitalbas enligt 7 kap. och en upplysning om vilka försäkringsklasser företagets tillstånd för försäkringsrörelse omfattar.
4 kap. Grundläggande bestämmelser om ett försäkringsföretags rörelse
Krav på företagsstyrning
1 § Ett försäkringsföretag ska ha ett företagsstyrningssystem som är så utformat att styrningen av företaget kan ske på ett sunt och ansvarsfullt sätt.
Ett försäkringsföretag ska ha en lämplig och överblickbar organisationsstruktur med en tydlig fördelning av ansvar och arbetsuppgifter, samt ett effektivt system för överföring av information inom företaget, lämnande av upplysningar till Finansinspektionen, och, om en intern modell används, säkerställande av att den fortlöpande fungerar korrekt.
Ett försäkringsföretag ska upprätta och följa styrdokument för
1. riskhantering,
2. internkontroll,
3. internrevision,
4. verksamhet som omfattas av uppdragsavtal,
5. lämnande av upplysningar till Finansinspektionen samt säkerställande av riktigheten i lämnade upplysningar, och
6. ändringar i företagets interna modell. Styrdokumenten i tredje stycket ska beslutas av företagets styrelse och ska fortlöpande anpassas efter väsentliga förändringar i företagets verksamhet samt utvärderas årligen.
Ett försäkringsföretag ska vidta rimliga åtgärder för att så långt möjligt säkerställa kontinuitet i dess verksamhet och att verksamheten bedrivs i enlighet med gällande regler. I ett försäkringsföretag ska det finnas en kontinuitetssplan.
230
SOU 2011:68 Författningsförslag
Information
2 § Information till försäkringstagare och dem som erbjuds att teckna en försäkring ska vara anpassad efter försäkringens art och tydligt visa försäkringens villkor och värdeutveckling. Även andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar ska ges den information de behöver.
Ett försäkringsbrev ska innehålla uppgifter både om de allmänna försäkringsvillkoren och om de särskilda villkoren för den försäkring som avses i brevet.
Försäkringsfrämmande verksamhet
3 § Ett försäkringsföretag får inte driva annan rörelse än försäkringsrörelse och därmed sammanhängande verksamhet.
Upplåning
4 § Ett försäkringsföretag får ta upp eller ta över lån (upplåning) bara om det görs för att effektivisera kapitalförvaltningen eller om det i övrigt är motiverat av försäkringsrörelsen.
Utöver första stycket krävs att den samlade upplåningen är av ringa betydelse med hänsyn till rörelsens omfattning och kapitalbasens storlek.
Om det finns särskilda skäl, får Finansinspektionen i ett enskilt fall besluta om undantag från kravet på att upplåningen ska vara av ringa betydelse.
Direkt liv- och skadeförsäkringsrörelse i samma företag
5 § Direkt livförsäkringsrörelse får bara förenas med direkt skadeförsäkringsrörelse som avses i 2 kap. 13 § första stycket klasserna 1 och 2 samt med rörelse avseende återförsäkring av försäkring enligt någon av dessa klasser och av livförsäkring.
Direkt livförsäkringsrörelse och skadeförsäkringsrörelse får dock drivas i samma försäkringsföretag, om sådan verksamhet samtidigt drevs vid tidpunkten för undertecknandet av avtalet om EES, den 2 maj 1992.
231
Författningsförslag SOU 2011:68
Direkt livförsäkringsrörelse och skadeförsäkringsrörelse som drivs i samma försäkringsföretag ska hållas åtskilda hos företaget.
Avtal med en jävskrets om tjänster
6 § Ett försäkringsföretag får inte ingå avtal om tjänster på andra villkor än sådana som företaget normalt tillämpar eller ingå andra avtal på villkor som inte är affärsmässigt betingade med eller till förmån för
1. styrelseledamot eller verkställande direktör i försäkringsföretaget eller i annat företag i samma koncern,
2. aktuarie eller anställd som innehar en ledande ställning inom företaget,
3. den som är gift eller sambo med eller är syskon eller släkting i rätt upp- eller nedstigande led till den som avses i 1 eller 2,
4. den som är besvågrad med den som avses i 1 eller 2 i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon, eller
5. en juridisk person i vilken sådan person som avses i 1–4 har ett väsentligt ekonomiskt intresse i egenskap av delägare.
Första stycket gäller inte i fråga om ställande av säkerhet i verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring.
Finansinspektionen prövar om en anställd har en sådan ledande ställning som avses i första stycket 2.
7 § Försäkringsföretagets styrelse ska behandla ärenden som avses i 6 § första stycket. Den ska vidare i en förteckning föra in uppgifter om de avtal som har träffats.
Försäkringar med solidarisk ansvarighet
8 § Försäkringsföretag får inte utan Finansinspektionens tillstånd meddela försäkringar med solidarisk ansvarighet.
Förbud mot att förespegla återbäring
9 § Försäkringsföretag får inte förespegla framtida återbäring som saknar grund i försäkringsavtalet.
232
SOU 2011:68 Författningsförslag
Förbud mot meddelande av nya försäkringar vid likvidation eller konkurs
10 § När ett försäkringsföretag har gått i likvidation eller försatts i konkurs, får det inte meddela nya försäkringar.
Ett försäkringsföretag som har gått i likvidation får dock meddela sådana livförsäkringar som föranleds av gällande försäkringsavtal.
Sekretess m.m.
11 § En personuppgift som anger att en försäkringstagare har vidtagit dispositioner beträffande försäkringsbelopp som utfaller i framtiden till förmån för någon annan och som behandlas enligt personuppgiftslagen (1998:204) får inte lämnas ut till förmånstagaren.
12 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 11 § döms till böter eller fängelse i högst ett år.
13 § Uppgift om genetisk undersökning eller genetisk information som avser en enskild person får inte obehörigen röjas.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället för 11 och 12 §§ samt första stycket bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
Huvudkontor i Sverige
14 § Ett försäkringsföretag ska ha sitt huvudkontor i Sverige.
Lämplighetskrav för personer i ledningen och i andra centrala funktioner
15 § Ett försäkringsföretag ska tillse att den som ingår i företagets styrelse, är verkställande direktör eller annars utför uppgifter i en central funktion vid varje tidpunkt har de kvalifikationer, kunskaper och erfarenheter inom verksamhetsområdet som är tillräckliga för att kunna utöva en sund och ansvarsfull företagsstyrning, samt ett gott anseende och en god integritet.
233
Författningsförslag SOU 2011:68
Vad som sägs i första stycket gäller även för ersättare till sådan person som avses i nämnda stycke.
Ett försäkringsföretag ska anmäla till Finansinspektionen om
1. förändring sker i den krets av personer som ingår i företagets styrelse, är dess verkställande direktör, svarar för en central funktion eller är ersättare till sådan person, och
2. en person som avses i första eller andra stycket har ersatts på grund av att personen inte längre uppfyller kraven i första stycket.
System för riskhantering
Krav på system för riskhantering
16 § Ett försäkringsföretag ska ha ett system för riskhantering som ska innehålla de strategier, processer och rapporteringsrutiner som behövs för att säkerställa att företaget fortlöpande kan identifiera, värdera, övervaka, hantera och rapportera risker samt beroenden mellan risker enligt 17 §.
Systemet för riskhantering ska vara integrerat i företagets organisations- och beslutsstruktur, och vara utformat med lämplig hänsyn till de personer som leder företaget eller annars ingår i en central funktion.
Risker och krav på innehåll i styrdokument
17 § Ett försäkringsföretags riskhanteringssystem ska omfatta både de risker som täcks av solvenskapitalkravet och risker som inte, eller endast delvis, beaktas vid beräkningen av detta.
Ett företags riskhanteringssystem ska minst omfatta
1. försäkringsrisker,
2. matchningsrisker,
3. placeringsrisker, särskilt avseende derivatinstrument och liknande åtaganden,
4. likviditets- och koncentrationsrisker,
5. operativa risker,
6. risker hänförliga till återförsäkring och andra riskreduceringstekniker, och
7. beroenden mellan risker som företaget är eller kan komma att bli exponerat för.
234
SOU 2011:68 Författningsförslag
Ett företags styrdokument för riskhantering ska innehålla riktlinjer för hantering av de risker som avses i andra stycket 1–6.
Funktion för riskhantering
18 § Ett försäkringsföretag ska ha en funktion för riskhantering.
Riskhanteringsfunktionens särskilda ansvar när en intern modell används
19 § I ett försäkringsföretag som har fått tillstånd att använda en partiell eller fullständig intern modell ska funktionen för riskhantering svara för
1. den interna modellens konstruktion och implementering,
2. test och validering av den interna modellen,
3. upprättande av dokumentation om den interna modellen,
4. utvärdering av den interna modellens funktion och framtagande av sammanfattande rapporter om det, och
5. rapportering till företagets styrelse om den interna modellens funktion, behov av förbättringar i modellen samt resultatet av åtgärder som vidtagits för att åtgärda brister i denna.
Krav på rutiner för upptäckt och rapportering av försämrade ekonomiska förhållanden
20 § Ett försäkringsföretag ska ha rutiner för att kunna identifiera försämringar av företagets ekonomiska förhållanden och omedelbart kunna underrätta Finansinspektionen om sådana förändringar inträffar.
System för internkontroll
Krav på system för internkontroll
21 § Ett försäkringsföretag ska ha ett system för internkontroll.
Systemet för internkontroll ska minst omfatta förvaltnings- och redovisningsmetoder, ramar för internkontrollen och lämpliga rapporteringsrutiner.
235
Författningsförslag SOU 2011:68
Särskilt om vissa funktioner
Funktion för regelefterlevnad
22 § Ett försäkringsföretag ska ha en funktion för regelefterlevnad
Funktionen för regelefterlevnad ska minst
1. rapportera till styrelsen i fråga om efterlevnaden av:
a) reglerna i denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag,
b) EU-förordningen och andra föreskrifter som har meddelats av Europeiska kommissionen med anledning av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet, och
c) de riktlinjer och rekommendationer som har meddelats med anledning av det direktivet av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten, Finansinspektionen och, om företaget har inrättat en sekundäretablering inom EES, den behöriga myndigheten i det landet,
2. lämna råd till företagets styrelse om förebyggande av bristande efterlevnad av bestämmelser enligt 1,
3. bedöma konsekvenserna av förändringar i bestämmelser enligt 1, och
4. identifiera och bedöma risker för bristande regelefterlevnad.
Funktion för internrevision m.m.
23 § Ett försäkringsföretag ska ha en funktion för internrevision.
Funktionen för internrevision ska minst
1. utvärdera systemet för internkontroll,
2. utvärdera andra aspekter av företagsstyrningssystemet, och
3. rapportera resultat och lämna rekommendationer efter utvärdering enligt 1 och 2 till företagets styrelse.
Funktionen för internrevision ska utföra sina uppgifter med iakttagande av opartiskhet och vara oberoende från den verksamhet som funktionen utvärderar.
Styrelsen i företaget ska utse den som svarar för företagets funktion för internrevision.
236
SOU 2011:68 Författningsförslag
Aktuariefunktion
24 § Ett försäkringsföretag ska ha en aktuariefunktion.
Aktuariefunktionen ska minst
1. samordna och svara för kvaliteten i de försäkringstekniska beräkningarna och utredningarna,
2. bistå styrelsen och på eget initiativ rapportera till den i frågor som rör metoder, beräkningar och bedömningar av
a) de försäkringstekniska avsättningarna,
b) värderingen av försäkringsriskerna, och
c) återförsäkringsskydd och andra riskreduceringstekniker, samt
3. bidra till företagets riskhanteringssystem. Den som ska utföra uppgifter i aktuariefunktionen ska ha tillräckliga insikter och erfarenheter av funktionens uppgifter.
Egen risk- och solvensbedömning
Krav på egen risk- och solvensbedömning
25 § Ett försäkringsföretag ska genomföra egna risk- och solvensbedömningar.
I en egen risk- och solvensbedömning ska företaget göra en bedömning av
1. företagets kapitalbehov,
2. företagets efterlevnad av bestämmelserna om solvens- och minimikapitalkraven samt försäkringstekniska avsättningar, och
3. skillnader mellan företagets riskprofil och de antaganden om risker som har legat till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet.
Vid bedömningen enligt andra stycket 1 ska företaget ta hänsyn till dess specifika riskprofil, risktolerans och affärsstrategi.
Processer för bedömning av kapitalbehovet
26 § Ett försäkringsföretag ska för bedömningen av kapitalbehovet enligt 25 § 1 ha processer som säkerställer att de risker som företaget är eller kan komma att bli exponerat för, på såväl kort som lång sikt, identifieras och värderas. Företaget ska kunna redovisa de metoder som har använts i bedömningen.
237
Författningsförslag SOU 2011:68
Integrering i försäkringsföretagets strategiska beslutsprocesser
27 § Den egna risk- och solvensbedömningen ska ingå som en integrerad del i ett försäkringsföretags affärsstrategier och beaktas vid företagets strategiska beslut.
Regelbundna bedömningar m.m.
28 § En egen risk- och solvensbedömning ska genomföras regelbundet, och utan dröjsmål när någon väsentlig förändring sker av de risker som försäkringsföretaget är utsatt för.
Rapportering
29 § Resultatet av varje fullständig egen risk- och solvensbedömning ska rapporteras till Finansinspektionen.
Uppdragsavtal
Allmänna bestämmelser om uppdragsavtal
30 § Ett avtal om utförande av ett försäkringsföretags rörelse mellan företaget och annan (uppdragsavtal) får inte avse kritiska eller viktiga operativa funktioner eller verksamheter om det leder till att
1. kvaliteten i företagsstyrningssystemet försämras väsentligt,
2. den operativa risken i företaget ökar väsentligt,
3. Finansinspektionen möjlighet att utöva tillsyn försämras, eller
4. försäkringstagarnas möjlighet till tillfredsställande service begränsas.
Om ett försäkringsföretag avser att ingå ett uppdragsavtal beträffande kritiska eller viktiga operativa funktioner eller verksamheter ska företaget i god tid innan avtalet ingås anmäla detta till Finansinspektionen.
Anmälan till Finansinspektionen ska också ske vid senare inträffade väsentliga förändringar inom de funktioner eller verksamheter som avses i andra stycket.
238
SOU 2011:68 Författningsförslag
Villkor om tillsyn i uppdragsavtal
31 § Ett försäkringsföretag som uppdrar åt annan att svara för en funktion eller utföra verksamhet som ingår i försäkringsföretagets försäkringsrörelse ska genom avtal vidta de åtgärder som krävs för att garantera att tjänsteleverantören är skyldig att
1. samarbeta med försäkringsföretagets tillsynsmyndigheter när det gäller de funktioner eller verksamheter som omfattas av uppdragsavtalet,
2. ge försäkringsföretaget, dess revisorer och tillsynsmyndigheter tillgång till uppgifter som rör de funktioner eller verksamheter som omfattas av uppdragsavtalet, och
3. ge tillsynsmyndigheterna faktiskt tillträde till leverantörens lokaler.
Krav på godkännande av ansökan
32 § En ansökan om godkännande av en intern modell eller ändringar av denna ska beslutas av försäkringsföretagets styrelse.
God försäkringsstandard
33 § Ett försäkringsföretags anskaffning av försäkringar, skadereglering samt företagets övriga behandling av försäkringstagare, försäkrade och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar, ska följa god försäkringsstandard.
Förmånsrätt och register
Förmånsrättsregister
34 § Ett försäkringsföretag ska föra ett register (förmånsrättsregister) som vid varje tidpunkt utvisar tillgångar vars samlade värde minst svarar mot värdet av de försäkringstekniska avsättningarna för egen räkning.
Med försäkringstekniska avsättningar för egen räkning avses de försäkringstekniska avsättningarna inklusive mottagen återförsäkring och med avdrag för avgiven återförsäkring.
239
Författningsförslag SOU 2011:68
Om avgiven återförsäkring inte bidrar till att minska försäkringsföretagets risktagande, får Finansinspektionen i ett enskilt fall besluta att avdrag inte får göras för sådan återförsäkring.
Om den som har tagit emot återförsäkringen är auktoriserad i ett annat land inom EES, får avdrag inte vägras av skäl som har sin grund i bristande sundhet i återförsäkringsföretagets eller försäkringsföretagets finanser.
Värdering
35 § De tillgångar som ingår i ett förmånsrättsregister ska värderas till verkligt värde enligt 5 kap. 1 §. Från detta värde ska avdrag göras för skulder som hänför sig till förvärvet av tillgången.
Förbud mot åsättande av värde
36 § Följande får inte åsättas något värde vid ett försäkringsföretags registerföring:
1. den del av en tillgång som har upplåtits med sådan rätt att dess värde inte kan omfattas av försäkringstagares och andra ersättningsberättigades förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen, och
2. den del av en fordran på någon annan än försäkringstagare som understiger det belopp som gäldenären har att fordra av försäkringsföretaget.
Utöver vad som anges i första stycket får följande inte åsättas något värde vid ett försäkringsaktiebolags registerföring:
1. försäkringsaktiebolagets egna aktier, och
2. den del av värdet av aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier i ett dotterföretag som kan hänföras till dess aktier i försäkringsaktiebolaget.
Om en tillgång har upplåtits med sådan rätt att dess fulla värde inte kan utnyttjas ska det antecknas i förmånsrättsregistret.
Förmånsrätt
37 § Förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979) följer med fordran som
1. grundas på försäkringsavtal, eller
240
SOU 2011:68 Författningsförslag
2. avser återbetalning av premier för att ett försäkringsavtal inte har kommit till stånd eller har upphört att gälla.
Förmånsrätten omfattar de tillgångar som finns upptagna i försäkringsföretagets förmånsrättsregister när företaget försätts i konkurs eller utmätning äger rum.
Fordran grundad på återförsäkring har förmånsrätt efter sådan fordran som anges i första stycket.
Övriga bestämmelser
38 § EU-förordningen innehåller närmare bestämmelser om
1. kraven på lämplighet och de funktioner i ett försäkringsföretag som berörs av dem enligt 15 §,
2. kraven på ett försäkringsföretags system för riskhantering enligt 18 §,
3. funktionen för riskhantering enligt 18 §,
4. ett försäkringsföretags system för internkontroll enligt 21 §,
5. funktionen för regelefterlevnad enligt 22 §,
6. funktionen för internrevision enligt 23 §,
7. aktuariefunktionen enligt 24 §,
8. bedömningen av företagets kapitalbehov enligt 25 § andra stycket 1, och
9. villkor för uppdragsavtal enligt 30 §.
Bemyndiganden
39 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. vilken information enligt 2 § som ett försäkringsföretag ska lämna till dem som erbjuds att teckna en försäkring i företaget och till försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar under försäkringstiden ,
2. villkor för upplåning enligt 4 §,
3. den dokumentation som ska ske enligt 19 § 3,
4. kompetenskrav för den som ska utföra uppgifter i aktuariefunktionen enligt 24 § andra stycket,
5. rapportering av resultat enligt 29 §, och
6. förande av register enligt 34 §.
241
Författningsförslag SOU 2011:68
5 kap. Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar
Värdering till verkligt värde
1 § Ett försäkringsföretag ska, i sin solvensbalansräkning, värdera sina tillgångar och skulder till sitt verkliga värde, om inte annat anges. Vid värdering av skulder får hänsyn inte tas till försäkringsföretagets egen kreditvärdighet.
Med verkligt värde enligt första stycket avses det belopp till vilket en tillgång skulle kunna överlåtas eller en skuld skulle kunna överlåtas eller regleras i en transaktion mellan kunniga parter som är oberoende av varandra och som har ett intresse av att transaktionen genomförs.
Tilläggskapital i kapitalbasen ska värderas enligt 7 kap. 7 §.
Försäkringstekniska avsättningar
Allmänna bestämmelser
2 § Försäkringsföretag ska värdera sina åtaganden med anledning av ingångna försäkringsavtal (försäkringstekniska avsättningar) till det belopp som försäkringsföretaget skulle få betala om det omedelbart skulle föra över sina åtaganden med anledning av ingångna försäkringsavtal till ett annat försäkringsföretag.
3 § De försäkringstekniska avsättningarna ska värderas på ett aktsamt, tillförlitligt och objektivt sätt. Värderingen ska vara förenlig med information från de finansiella marknaderna och allmänt tillgängliga data om försäkringsrisker.
Värdering av försäkringstekniska avsättningar
4 § Värdet av de försäkringstekniska avsättningarna enligt 2 § ska vara lika med summan av en bästa skattning och en riskmarginal.
5 § Om inte annat anges ska den bästa skattningen grundas på alla framtida kassaflöden som kan förväntas uppkomma till följd av ingångna försäkringsavtal, och motsvara nuvärdet av dessa framtida kassaflöden. Vid beräkningen av nuvärdet ska riskfria räntesatser
242
SOU 2011:68 Författningsförslag
för relevanta löptider användas. Den bästa skattningen ska bygga på realistiska antaganden och utföras med användning av relevanta försäkringsmatematiska och statistiska metoder.
6 § Riskmarginalen ska beräknas så att de försäkringstekniska avsättningarna motsvarar det belopp som ett försäkringsföretag kan förväntas kräva för att ta över och infria åtagandena.
7 § Om de förväntade framtida kassaflödena till följd av ingångna försäkringsavtal har en motsvarighet i kassaflöden hos finansiella instrument för vilka det finns ett pålitligt marknadsvärde ska detta marknadsvärde användas för värderingen av de försäkringstekniska avsättningarna, och någon separat beräkning av riskmarginal ska då inte ske.
8 § Den bästa skattningen ska beräknas utan att avdrag görs för belopp som kan fås enligt återförsäkringsavtal eller från specialföretag. Belopp som kan fås enligt återförsäkringsavtal eller från specialföretag ska beräknas och värderas separat, och tas upp som en tillgång på solvensbalansräkningens tillgångssida.
Behandlingen av vissa överskottsmedel
9 § Medel som finns redovisade i konsolideringsfonden ska inte tas med vid värdering av de försäkringstekniska avsättningarna.
Värdering av finansiella garantier och optioner
10 § Vid värderingen av de försäkringstekniska avsättningarna ska hänsyn tas till värdet av finansiella garantier och optioner i de ingångna försäkringsavtalen. Värdet på en option som avses i första stycket ska grundas på sannolikheten för att optionen kommer att utnyttjas.
De antaganden som görs vid den beräkning som avses i första stycket ska vara realistiska och bygga på aktuell och trovärdig information.
243
Författningsförslag SOU 2011:68
Separat värdering för olika riskgrupper
11 § Försäkringsföretag ska värdera de försäkringstekniska avsättningarna separat för olika riskgrupper.
Approximationer
12 § Vid värderingen av de försäkringstekniska avsättningarna och de belopp som kan fås enligt återförsäkringsavtal eller från specialföretag, får försäkringsföretag använda approximationer och beräkningsmetoder för enskilda fall för den bästa skattningen, om företaget
1. inte har tillräckliga data av tillfredsställande kvalitet för att kunna använda en tillförlitlig försäkringsmatematisk metod vid värderingen, och det
2. kan visa att en sådan användning av approximationer eller individuella beräkningsmetoder för enskilda fall är lämpligt.
Jämförelse med gjorda erfarenheter
13 § Om värderingen av bästa skattningar systematiskt avviker från gjorda erfarenheter, ska försäkringsföretaget göra lämpliga anpassningar av de försäkringsmatematiska metoder som används och de antaganden som görs.
Bestämmande av premier för livförsäkringar
14 § Premier för livförsäkringar ska utifrån rimliga försäkringsmatematiska antaganden vara tillräckliga för att livförsäkringsföretaget ska kunna uppfylla alla sina åtaganden, om inte en avvikelse är försvarlig med hänsyn till försäkringsföretagets ekonomiska situation.
Återköp och överföring
15 § Om en försäkringstagare har rätt till återköp eller överföring enligt 11 kap. 5 § försäkringsavtalslagen (2005:104), ska försäkringsföretaget se till att detta och de närmare villkoren för återköpet eller överföringen framgår av försäkringsavtalet.
244
SOU 2011:68 Författningsförslag
16 § Om en försäkringstagare, som har rätt till återköp eller överföring enligt 11 kap. 5 § försäkringsavtalslagen (2005:104), vill flytta försäkringens värde till ett annat försäkrings- eller tjänstepensionsföretag, ska det försäkringsföretag från vilket värdet flyttas så snart som möjligt överföra värdet och de uppgifter om försäkringen som behövs till det andra företaget.
Övriga bestämmelser
17 § EU-förordningen innehåller närmare bestämmelser om
1. vilka metoder och antaganden som ska användas vid värderingen av tillgångar och skulder enligt 1 §,
2. försäkringsmatematiska och statistiska metoder för att beräkna bästa skattning enligt 5 §,
3. de riskfria räntesatser för relevanta durationer som ska användas vid beräkningen av bästa skattning enligt 5 §,
4. de omständigheter under vilka de försäkringstekniska avsättningarna ska beräknas som en helhet respektive som summa av en bästa skattning och en riskmarginal och de metoder som ska användas då de försäkringstekniska avsättningarna beräknas som helhet enligt 7 §,
5. de metoder och antaganden som ska användas vid beräkningen av riskmarginalen, däribland bestämningen av det belopp av medräkningsbara kapitalbasmedel som krävs för att säkra försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser och kalibreringen av kapitalkostnadstillägget enligt 6 §,
6. de riskgrupper som avses i 11 §,
7. de standarder som ska uppfyllas i fråga om lämpligheten, fullständigheten och riktigheten av data som används vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna och de specifika omständigheter under vilka det vore lämpligt att använda lämpliga approximationer inklusive individuella beräkningsmetoder för beräkning av bästa skattningen enligt 12 §,
8. de metoder som ska användas vid beräkningen av den anpassning med hänsyn till risken för motpartsfallisemang som ska göras vid värdering av belopp som kan återvinnas enligt återförsäkringsavtal eller från specialföretag enligt 8 §, och
9. förenklade metoder och tekniker för att beräkna de försärkingstekniska avsättningarna för att se till att de
245
Författningsförslag SOU 2011:68
försäkringsmatematiska och statistiska metoder som avses i 1 och 3 står i proportion till arten, omfattningen och komplexiteten av de risker som försäkrings- och återförsäkringsföretagen tar på sig, inbegripet captivebolag för försäkring eller återförsäkring.
Bemyndiganden
18 § Regeringen får meddela föreskrifter om beräkning av riskmarginalen enligt 6 §.
6 kap. Investeringar
Grundläggande principer för samtliga tillgångar
1 § Ett försäkringsföretag ska göra samtliga sina investeringar på ett aktsamt sätt i enlighet med bestämmelserna i 2–8 §.
2 § Investeringar får endast göras i tillgångar vars risker försäkringsföretaget kan identifiera, mäta, övervaka, hantera, kontrollera, rapportera och på lämpligt sätt beakta i den egna risk- och solvensbedömning som företaget ska göra.
3 § Investeringar i tillgångar ska göras på ett sätt som säkerställer säkerhet, kvalitet, likviditet och lönsamhet för de samlade tillgångarna.
4 § I händelse av intressekonflikter mellan försäkringsföretaget och försäkringstagarna ska tillgångarna investeras på ett sätt som bäst gagnar försäkringstagarnas intressen.
5 § Investeringar ska förvaras på ett sätt som säkerställer att tillgången är tillgänglig för försäkringsföretaget.
Vissa begränsningar
6 § För alla tillgångar utom de tillgångar som motsvarar försäkringsteknisk avsättning för livförsäkringar för vilka försäkringstagaren bär risk, som avses i 8 § 1 och 2 gäller följande:
246
SOU 2011:68 Författningsförslag
1. Derivatinstrument eller andra liknande finansiella instrument får endast användas för att sänka risken i ett försäkringsföretag eller för att i övrigt effektivisera förvaltningen av företagets tillgångar.
2. Investeringar i tillgångar som inte är upptagna till handel på en reglerad marknad ska hållas på aktsamma nivåer.
3. Tillgångarna ska investeras så att lämplig riskspridning uppnås. Med lämplig riskspridning menas att tillgångarna ska vara investerade på ett sådant sätt att försäkringsföretaget undviker a. ett överdrivet beroende av en viss tillgång, emittent eller grupp av företag, b. en överdriven exponering mot ett geografiskt område, c. en överdriven riskackumulering i de samlade tillgångarna, och d. en överdriven riskkoncentration mot samma emittent eller av emittenter som tillhör samma grupp.
Principer för tillgångar som motsvarar försäkringstekniska avsättningar
7 § Tillgångar som motsvarar försäkringstekniska avsättningar ska utöver vad som följer av 1–6 §§ vara lämpliga med hänsyn till åtagandenas art och löptid. Dessa tillgångar ska investeras, utifrån den information som försäkringsföretaget lämnat om målet med investeringen, på det sätt som bäst gagnar försäkringstagarnas intressen.
Principer för tillgångar som motsvarar avsättningar för vissa förmåner i livförsäkringsavtal
8 § Tillgångar som motsvarar försäkringsteknisk avsättning för livförsäkringar för vilka försäkringstagaren bär risk ska dessutom investeras enligt följande.
1. När förmånerna är knutna till värdet på andelar i ett fondbolag enligt 1 § 7 lagen (2004:46) om investeringsfonder ska tillgångarna investeras så att de så nära som möjligt motsvarar andelarna. Detsamma gäller förmåner som är knutna till tillgångar som ingår i en intern fond som innehas av försäkringsföretaget.
2. När förmånerna är knutna till ett aktieindex eller till något annat referensvärde än de som avses i punkt 1, ska tillgångarna
247
Författningsförslag SOU 2011:68
investeras så att de så nära som möjligt motsvarar de tillgångar aktieindexet eller referensvärdet baseras på.
3. När förmånerna enligt punkterna 1 och 2 innefattar en garanterad avkastning på investeringen eller någon annan garanterad förmån gäller begränsningarna i 6 § för de tillgångar som motsvarar ytterligare försäkringstekniska avsättningar för den garanterade förmånen.
Övriga bestämmelser
9 § EU-förordningen innehåller närmare bestämmelser om
1. de kvalitativa krav som ställs att försäkringsföretaget ska kunna identifiera, mäta, övervaka, hantera, kontrollera och rapportera sina risker i samband med samtliga investeringar inklusive investeringar i derivatinstrument.
2. kraven i samband med ompaketering av lån.
Placering av premier för fondförsäkring
10 § Premier för fondförsäkringar ska placeras i andelar i sådana till försäkringen anknutna fonder som försäkringstagaren eller den försäkrade från tid till annan bestämmer. Försäkringsföretaget får begränsa antalet fonder i vilka premier får placeras.
Utdelning och ersättning vid inlösen av andelarna får bara användas för förvärv av nya andelar i anknutna fonder och för utbetalning eller betalning av kostnader enligt försäkringsavtalet.
7 kap. Kapitalbas
Kapitalbasens sammansättning
1 § Kapitalbasen består av primärkapital och tilläggskapital.
Primärkapital
2 § Primärkapital är den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder i ett försäkringsföretags solvensbalansräkning samt efterställda skulder.
248
SOU 2011:68 Författningsförslag
Den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder enligt första stycket ska minskas med värdet på innehav i egna aktier.
3 § Tillgångar och skulder i ett försäkringsföretags solvensbalansräkning ska värderas enligt 5 kap.
Tilläggskapital
4 § Finansinspektionen får godkänna att en post som inte ingår i primärkapitalet men som kan krävas in för att täcka förluster får utgöra tilläggskapital.
5 § Tilläggskapital får utgöras av
1. ej inbetalt aktiekapital eller garantikapital, som inte infordrats,
2. kreditutrymme hos bank och garantier,
3. framtida fordringar grundade på uttaxeringsrätt, och
4. andra juridiskt bindande åtaganden som gjorts till förmån för försäkringsföretaget.
6 § Finansinspektionen får godkänna att en post som avses i 4 § tas med i ett försäkringsföretags tilläggskapital endast om postens förlusttäckningsförmåga är tillräcklig med hänsyn till
1. de berörda motparternas förmåga och vilja att betala,
2. de rättsliga möjligheterna att kräva och få inbetalning, och
3. erfarenheter från resultatet av tidigare framställda krav på inbetalning av liknande poster.
Finansinspektionen ska fastställa det belopp som en post får tas upp till, eller den metod som ska användas för att fastställa beloppet.
Tillstånd att använda en metod enligt andra stycket ska vara tidsbegränsat.
7 § Poster i ett försäkringsföretags tilläggskapital ska värderas till ett belopp som återspeglar postens förmåga att täcka förluster. Värderingen ska bygga på aktsamma och realistiska antaganden. När en post i tilläggskapitalet har ett bestämt nominellt värde ska det nominella värdet användas, om detta motsvarar postens förlusttäckningsförmåga.
249
Författningsförslag SOU 2011:68
Klassificering av poster i kapitalbasen utifrån egenskaper och kriterier
8 § Varje post i kapitalbasen ska klassificeras som nivå 1, 2 eller 3.
Egenskaper och kriterier
9 § En post ska klassificeras som nivå 1, 2 eller 3 beroende på i vilken omfattning posten har
1. full förlusttäckningsförmåga, och
2. full efterställdhet. Med full förlusttäckningsförmåga avses att posten i sin helhet kan täcka förluster genom att den är tillgänglig, eller kan infordras på begäran, för att täcka förluster, både i den löpande verksamheten och vid likvidation.
Med full efterställdhet menas att posten i sin helhet, vid likvidation inte får återbetalas till innehavaren förrän försäkringsföretagets alla andra förpliktelser har uppfyllts.
10 § Vid bedömningen av i vilken omfattning en post uppfyller kraven i 9 § vid beräkningstillfället och i framtiden, ska hänsyn tas till postens löptid. Om en post är tidsbunden ska hänsyn tas till om den genomsnittliga löptiden på posten är tillräcklig i förhållande till löptiden på åtagandena.
11 § Vid bedömningen enligt 10 § ska hänsyn också tas till om posten är fri från krav på eller incitament till att lösa in det nominella beloppet, posten är fri från obligatoriska fasta kostnader, och posten är fri från belastningar.
Klassificering av poster i primärkapitalet
12 § En post i primärkapitalet ska klassificeras som nivå 1 om den i väsentlig grad har full förlusttäckningsförmåga och full efterställdhet som anges i 9 § första stycket. Hänsyn ska även tas till övriga kriterier som anges i 11 §.
13 § En post i primärkapitalet ska klassificeras som nivå 2 om den i väsentlig grad har full efterställdhet som anges i 9 § första stycket
2. Hänsyn ska även tas till övriga kriterier som anges i 11 §.
250
SOU 2011:68 Författningsförslag
14 § En post i primärkapitalet som inte klassificerats som nivå 1 eller nivå 2 ska klassificeras som nivå 3.
Klassificering av poster i tilläggskapitalet
15 § En post i tilläggskapitalet ska klassificeras som nivå 2 om den i väsentlig grad har full förlusttäckningsförmåga och full efterställdhet som anges i 9 § första stycket. Hänsyn ska även tas till övriga kriterier som anges i 11 §.
16 § En post i tilläggskapitalet som inte klassificerats som nivå 2, ska klassificeras som nivå 3.
Klassificering av vissa särskilda kapitalbasposter
17 § Följande kapitalbasposter ska klassificeras som nivå 1 eller 2.
1. Ackumulerade vinster som inte gjorts tillgängliga för utdelning till försäkringstagare (konsolideringsfond och andra överskottsmedel) och som i väsentlig grad har de egenskaper som anges i 9 § första stycket ska klassificeras som nivå 1,
2. kreditutrymme hos bank och garantier, som förvaras som säkerhet för försäkringsgivares borgenärer av en oberoende förvaltare och är utfärdade av kreditinstitut som är auktoriserade enligt direktiv 2006/48/EG ska klassificeras som nivå 2,
3. framtida fordringar i form av krav på ytterligare bidrag under de kommande tolv månaderna som kan ställas på medlemmar i fartygsägares ömsesidiga försäkringsföretag eller liknande företag vilka endast försäkrar risker inom klasserna 6, 12 och 17 i 2 kap 4 § och där verksamheten bygger på variabla bidrag, ska klassificeras som nivå 2, och
4. andra framtida fordringar i form av krav på ytterligare bidrag under de kommande tolv månaderna som kan ställas på medlemmar i ömsesidiga försäkringsföretag eller liknande företag än de som avses i punkt 3 får klassificeras som nivå 2 om de i väsentlig grad har de egenskaper som anges i 9 § första stycket. Hänsyn ska även tas till övriga kriterier som anges i 11 §.
251
Författningsförslag SOU 2011:68
Krav för medräkning i kapitalbasen
Medräkningsbar kapitalbas för täckande av solvenskapitalkravet
18 § Den kapitalbas som ska täcka solvenskapitalkravet, enligt 8 kap. 1 §, får bestå av primärkapital och tilläggskapital som klassificerats som nivå 1, 2 eller 3 enligt 9–17 §§, med de begränsningar som anges i 19 §.
19 § Kapitalbasposter som klassificerats som nivå 1, enligt 12 § eller 17 § andra stycket, får i sin helhet ingå i den medräkningsbara kapitalbas som ska täcka solvenskapitalkravet.
Kapitalbasposter enligt första stycket ska utgöra mer än en tredjedel av det totala solvenskapitalkravet.
De kapitalbasposter som klassificerats som nivå 3, enligt 14 och 16 §§, ska vara mindre än en tredjedel av det totala solvenskapitalkravet.
Den kapitalbas som ska täcka solvenskapitalkravet ska vara lika med summan av de medräkningsbara delarna av de kapitalbasposter som klassificerats som nivå 1, nivå 2 och nivå 3.
Medräkningsbar kapitalbas för täckande av minimikapitalkravet
20 § Den kapitalbas som ska täcka minimikapitalkravet, enligt 8 kap 1 §, får endast bestå av primärkapital som klassificerats som nivå 1 eller 2, enligt 12 och 13 §§, med de begränsningar som anges i 21 §.
21 § Kapitalbasposter som klassificerats som nivå 1, enligt 12 § eller 17 § andra stycket, får i sin helhet ingå i den medräkningsbara kapitalbas som ska täcka minimikapitalkravet.
Kapitalbasposter enligt första stycket ska utgöra mer än hälften av det totala minimikapitalkravet.
Den kapitalbas som ska täcka minimikapitalkravet ska vara lika med summan av de medräkningsbara delarna av de kapitalbasposter som klassificerats som nivå 1 och nivå 2.
252
SOU 2011:68 Författningsförslag
Avdrag från kapitalbasen
22 § Kapitalbasen ska justeras för sådana poster som enbart kan användas för att täcka förluster från ett särskilt skuldsegment eller särskilda risker (separata fonder).
Övriga bestämmelser
23 § EU-förordningen innehåller närmare bestämmelser om
1. kriterierna för Finansinspektionens godkännande av tilläggskapital,
2. en förteckningen över kapitalbasposter som bedöms uppfylla de egenskaper och kriterier som fastställts och klassificeringen av dessa kapitalbasposter,
3. kriterier för godkännande av kapitalbasposter som inte finns med på förteckningen över godkända kapitalbasposter enligt punkt 2,
4. justeringen för separata fonder,
5. behandling av för ägarintressen i finansiella institut och kreditinstitut, och
6. de kvantitativa gränsvärden för medräkning av kapitalbasposter i nivå 1, 2 och 3 som ska täcka solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet.
Bemyndiganden
24 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. justering av poster enligt 22 §.
8 kap. Solvenskapitalkrav, standardformeln, minimikapitalkrav och garantibelopp
Tillräcklig kapitalbas
1 § Ett försäkringsföretag ska ha en kapitalbas som minst uppgår till solvenskapitalkravet eller det högre belopp som ska gälla efter beslut om kapitaltillägg. Kapitalbasen får inte understiga minimikapitalkravet.
253
Författningsförslag SOU 2011:68
Till den del kapitalbasen motsvarar minimikapitalkravet ska kapitalbasen vara sammansatt och beräknad enligt bestämmelserna i 7 kap. 20–21 §§. Till den del kapitalbasen motsvarar solvenskapitalkravet eller det högre belopp som ska gälla efter ett beslut om kapitaltillägg ska kapitalbasen vara sammansatt och beräknad enligt bestämmelserna i 7 kap. 18–19 §§.
Solvenskapitalkrav
Allmänna bestämmelser
Skyddsnivå
2 § Solvenskapitalkravet ska beräknas så att företaget ska kunna infria sina framtida åtaganden gentemot försäkringstagarna om tolv månader med 99,5 procents sannolikhet (skyddsnivå).
Beräkningen ska ske under antagandet att försäkringsföretaget kommer att fortsätta att bedriva sin verksamhet
Riskbaserat
3 § Solvenskapitalkravet ska beräknas med utgångspunkt i alla de kvantifierbara risker som försäkringsföretaget är utsatt för. Vid beräkningen ska hänsyn tas till effekterna av de riskreduceringstekniker som företaget använder.
4 § Solvenskapitalet ska minst täcka
1. försäkringsrisker,
2. marknadsrisker,
3. motpartsrisker, och
4. operativa risker.
Beräkningsintervall
5 § Försäkringsföretag ska beräkna solvenskapitalkravet minst en gång per år. Om det sker en väsentlig förändring av företagets riskprofil är utsatt för, ska företaget utan dröjsmål beräkna ett nytt solvenskapitalkrav.
254
SOU 2011:68 Författningsförslag
Alternativa metoder för beräkning av solvenskapitalkravet
6 § Solvenskapitalkravet ska beräknas antingen med användning av en standardformel, en fullständig intern modell eller en partiell intern modell i kombination med standardformeln.
Standardformeln
7 § Solvenskapitalkravet beräknat enligt standardformeln ska vara lika med summan av baskapitalkrav och kapitalkrav för operativ risk, minskat med justeringsbelopp.
Beräkning av baskapitalkravet
8 § Baskapitalkravet ska beräknas genom en justerad sammanläggning av kapitalkraven för minst de riskkategorier som anges i 9 §. Genom justeringen ska det säkerställas att baskapitalkravet är förenligt med den skyddsnivå som gäller enligt 2 §.
Riskkategorier
9 § De riskkategorier som minst ska ingå i beräkningen av baskapitalkravet är
1. livförsäkringsrisk,
2. skadeförsäkringsrisk,
3. sjuk- och olycksfallsförsäkringsrisk,
4. marknadsrisk, och
5. motpartsrisker.
Beräkningen av kapitalkrav för varje riskkategori
10 § Beräkningen av kapitalkravet för varje riskkategori ska göras på ett sådant sätt att dessa kapitalkrav var för sig är förenliga med den skyddsnivå som gäller enligt 2 §.
255
Författningsförslag SOU 2011:68
Skadeförsäkringsrisk
11 § Kapitalkravet för skadeförsäkringsrisk ska beräknas med utgångspunkt i de försäkringsrisker som försäkringsföretaget är utsatt för till följd av den skadeförsäkringsverksamhet som företaget bedriver.
Livförsäkringsrisk
12 § Kapitalkravet för livförsäkringsrisk ska beräknas med utgångspunkt i de försäkringsrisker som försäkringsföretaget är utsatt för till följd av den livförsäkringsverksamhet som företaget bedriver.
Sjuk- och olycksfallsförsäkringsrisk
13 § Kapitalkravet för sjuk- och olycksfallsförsäkringsrisk ska beräknas med utgångspunkt i de försäkringsrisker som försäkringsföretaget är utsatt för till följd av den sjuk- och olycksfallsförsäkringsverksamhet som företaget bedriver.
Företagsspecifika parametrar vid beräkning av kapitalkrav för försäkringsrisker
14 § Ett försäkringsföretag får använda företagsspecifika parametrar vid beräkning av kapitalkravet för försäkringsrisker, om Finansinspektionen ger tillstånd till det.
Tillstånd får ges endast om parametrarna är relevanta för beräkningen av företagets solvenskapitalkrav, och de data som avses användas är lämpliga.
Marknadsrisk
15 § Kapitalkravet för riskkategorin marknadsrisk ska beräknas med utgångspunkt i de marknadsrisker som försäkringsföretaget är utsatt för till följd av förändringar i marknadspriser.
256
SOU 2011:68 Författningsförslag
Justering av kapitalkravet för aktierisk
16 § I syfte att motverka procykliska effekter ska kapitalkravet för aktierisk inom kapitalkravet för marknadsrisk ska kapitalkravet justeras utifrån nivån på ett särskilt aktieindex jämfört med en vägd genomsnittsnivå för detta index.
Durationsbaserad aktiekursrisk
17 § Finansinspektionen får tillåta att ett livförsäkringsföretag som erbjuder sådana pensionsförsäkringar som avses i 58 kap. 2 § inkomstskattelagen (1999:1229) tillämpar en särskild metod (durationsbaserad metod) för att beräkna kapitalkravet för aktierisk inom kapitalkravet för marknadsrisk, om
1. företagets förvaltning av tillgångar som motsvarar dess åtaganden för pensionsförsäkringarna hålls åtskild från förvaltningen av företagets övriga tillgångar,
2. de försäkringstekniska avsättningarna enligt 5 kap. 1 § för pensionsförsäkringarna hålls åtskilda från företagets övriga avsättningar,
3. den verksamhet för vilken metoden används enbart bedrivs i Sverige,
4. den genomsnittliga durationen av skulderna som är kopplade till verksamheten överstiger 12 år,
5. företaget kan visa att försäkringstagarna och förmånstagarna ges en skyddsnivå som är likvärdig med den som gäller enligt 2 §, och
6. den durationsbaserade metoden är lämplig att använda med hänsyn till företagets solvens, likviditet och företagsstyrningssystem.
Försäkringsföretag som använder den durationsbaserade metoden får inte byta beräkningsmetod till den metod som används enligt standardformeln. Efter ansökan från ett försäkringsföretag får dock Finansinspektionen ge tillstånd till ett sådant byte, om företaget kan visa att det finns godtagbara skäl för bytet.
257
Författningsförslag SOU 2011:68
Motpartsrisk
18 § Kapitalkravet för riskkategorin motpartsrisk ska beräknas med utgångspunkt i de risker som försäkringsföretaget är utsatt för till följd av förändringar i betalningsförmågan hos företagets motparter.
Kapitalkrav för operativ risk
19 § Kapitalkravet för operativ risk ska beräknas med utgångspunkt i sådana operativa risker som försäkringsföretaget är utsatt för och som inte redan tagits med vid beräkningen av kapitalkravet för försäkringsrisker, marknadsrisk eller motpartsrisk.
Kapitalkravet för operativ risk ska beräknas utifrån den skyddsnivå som gäller för solvenskapitalkravet enligt 2 §.
Justeringsbelopp
20 § Det justeringsbelopp som avses i 8 § ska motsvara den minskning av kapitalförlust som beror på att
1. försäkringsföretagets åtaganden gentemot försäkringstagare minskar till följd av villkoren i försäkringsavtalet,
2. försäkringsföretagets uppskjutna skatt minskar, eller
3. en kombination av 1 och 2.
Möjlighet för Finansinspektionen att i enskilda fall kräva företagsspecifika parametrar
21 § Finansinspektionen får besluta att ett försäkringsföretag vid beräkningen av kapitalkravet för riskkategorier som avser försäkringsrisk ska ersätta en undergrupp av parametrar enligt standardformeln med företagsspecifika parametrar, om det i ett enskilt fall är olämpligt att beräkna solvenskapitalkravet med en fullständig tillämpning av standardformeln på grund av att riskprofilen hos företaget avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkningen enligt standardformeln. Beräkningar av kapitalkravet för de riskkategorier som avses i första stycket ska vara förenliga med den skyddsnivå som gäller för solvenskapitalkravet enligt 2 §.
258
SOU 2011:68 Författningsförslag
Förenklingar av standardformeln
22 § Försäkringsföretag får göra förenklade beräkningar av kapitalkravet för en riskkategori eller en underkategori av risk, om
1. det är motiverat med hänsyn till arten, omfattningen och komplexiteten av de risker som företaget är utsatt för, och
2. det är oproportionerligt betungande att utföra en standardberäkning.
Förenklade beräkningar ska vara förenliga med den skyddsnivå som gäller för solvenskapitalkravet enligt 2 §.
Minimikapitalkrav
Allmänna bestämmelser om minimikapitalkrav
Skyddsnivå
23 § Minimikapitalkravet ska beräknas så försäkringsföretaget ska kunna infria sina framtida åtaganden gentemot försäkringstagarna om tolv månader med 85 procents sannolikhet (skyddsnivå).
Om minimikapitalet beräknat enligt första stycket underskrider 25 procent eller överskrider 45 procent av företagets senast rapporterade solvenskapitalkrav, ska minimikapitalkravet justeras till ett belopp som ligger mellan 25 och 45 procent av företagets senast rapporterade solvenskapitalkrav. Om minimikapitalkravet beräknat enligt första stycket underskrider det garantibelopp som gäller för företaget, ska minimikapitalkravet vara lika med garantibeloppet.
Beräkning av minimikapitalkravet
24 § Minimikapitalkravet ska beräknas med utgångspunkt i försäkringsföretagets försäkringstekniska avsättningar, premieinkomst, positiva risksumma, uppskjutna skatter och administrativa kostnader, och med hänsyn till avgiven återförsäkring.
Beräkningsintervall
25 § Försäkringsföretag ska beräkna minimikapitalkravet minst en gång per kvartal.
259
Författningsförslag SOU 2011:68
Garantibelopp
26 § Om inte annat anges i 29 § ska garantibeloppet för skadeförsäkringsföretag och captivebolag för försäkring som bedriver skadeförsäkringsrörelse uppgå till ett belopp som motsvarar 2.200.000 euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska gemenskapernas kommission årligen tillkännager.
27 § För skadeförsäkringsföretag och captivebolag för försäkring som bedriver skadeförsäkringsrörelse som omfattar försäkring eller risk som hänför sig till någon av skadeförsäkringsklasserna 10–15 ska garantibeloppet uppgå till ett belopp som motsvarar 3.200.000 euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska gemenskapernas kommission årligen tillkännager.
28 § För livförsäkringsföretag och captivebolag för försäkring som bedriver livförsäkringsrörelse ska garantibeloppet uppgå till ett belopp som motsvarar 3.200.000 euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska gemenskapernas kommission årligen tillkännager.
29 § För återförsäkringsbolag ska garantibeloppet uppgå till ett belopp som motsvarar 3.200.000 euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska gemenskapernas kommission årligen tillkännager.
30 § För captivebolag för återförsäkring ska garantibeloppet uppgå till ett belopp som motsvarar 1.000.000 eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska gemenskapernas kommission årligen tillkännager.
Övriga bestämmelser
31 § EU-förordningen innehåller närmare bestämmelser om
1. utformningen av den standardformel som avses i 7 §,
2. de underkategorier av risker som avses i 9 §,
3. metoder, antaganden och standardparametrar som ska tillämpas vid beräkningen av var och en av de riskkategorier eller
260
SOU 2011:68 Författningsförslag
underkategorier av risker som ingår i det baskapitalkrav som avses i 8 och 17 §§ ,
4. mekanism och tidsperiod som ska användas vid justering av kapitalkravet för aktierisk som avses i 16 §,
5. lämplig metod för att integrera metoden för durationsbaserad aktiekursrisk som avses i 17 § i en beräkning med användning av standardformeln,
6. korrelationsparametrar,
7. metoder och antaganden som ska användas vid bedömningen av förändringar av ett företags riskprofil och vid justeringar av beräkningen av solvenskapitalkravet, för försäkrings- och återförsäkringsföretag som använder riskreduceringstekniker,
8. kvalitativa kriterier som de riskreduceringstekniker som avses i 7 ska uppfylla,
9. metoder och parametrar för bedömningen av kapitalkravet för operativ risk som avses i 19 §.
10. de metoder och justeringar som ska användas för att återspegla försäkrings- och återförsäkringsföretagens minskade möjligheter till riskdiversifiering i samband med separerade fonder,
11. den metod som ska användas vid beräkningen av det justeringsbelopp som avses i 20 §.
12. deluppsättningen av standardparametrar inom riskkategorierna skadeförsäkringsrisk, livförsäkringsrisk och sjuk- och olycksfallsförsäkringsrisk som kan ersättas av sådana företagsspecifika parametrar som avses i 14 §,
13. standardiserade metoder som försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska använda för att beräkna de företagsspecifika parametrar som avses i 12 och kriterier i fråga om de använda uppgifternas fullständighet, exakthet och tillämplighet som ska uppfyllas innan tillsynsmyndigheterna kan ge sitt godkännande,
14. de förenklade beräkningarna för specifika riskkategorier och underkategorier av risker samt de kriterier som det ska krävas att försäkrings- och återförsäkringsföretag, inklusive captivebolag för försäkring eller återförsäkring, uppfyller för att de ska kunna använda de förenklade beräkningar som avses i 22 §,
15. närmare preciseringar kring beräkning av minimikapitalkravet, och
16. beräkningen av solvenskapitalkravet för anknutna företag.
261
Författningsförslag SOU 2011:68
Bemyndiganden
32 § Regeringen får meddela föreskrifter om vilka underkategorier av risker som minst ska tas med vid beräkningen av kapitalkravet för riskkategorierna
1. skadeförsäkringsrisk,
2. livförsäkringsrisk, 3 sjuk- och olycksfallsförsäkringsrisk,
4. marknadsrisk, och
5. motpartsrisk.
33 § Regeringen får meddela föreskrifter om hur kapitalkravet närmare ska beräknas för riskkategorierna
1. skadeförsäkringsrisk,
2. livförsäkringsrisk,
3. sjuk- och olycksfallsförsäkringsrisk, och
4. operativ risk
34 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka uppgifter som ska lämnas till Finansinspektionen i de fall det framräknade minimikapitalkravet för ett försäkringsföretag
1. inte överstiger det garantibelopp som gäller för företaget, eller
2. uppgår till ett belopp som understiger 25 procent, eller överstiger 45 procent, av solvenskapitalkravet.
9 kap. Interna modeller
Allmänna bestämmelser
1 § Ett försäkringsföretag får, efter tillstånd av Finansinspektionen, använda en intern modell för att beräkna solvenskapitalkravet. Ett sådant tillstånd kan avse en fullständig intern modell eller en partiell intern modell.
Solvenskapitalkravet som beräknas med användning av en fullständig intern modell ska minst täcka de risker som anges i 8 kap. 4 §.
2 § Tillstånd för ett försäkringsföretag att använda en intern modell ska ges
262
SOU 2011:68 Författningsförslag
1. om försäkringsföretaget har ett för ändamålet lämpligt utformat riskhanteringssystem som uppfyller kraven i bestämmelserna om riskhanteringssystem, och
2. den interna modellen används och är närmare utformad i enlighet med bestämmelserna om
a. användning, b. statistisk kvalitet, c. kalibrering, d. resultatanalys, e. validering, och f. dokumentation.
3 § Ett försäkringsföretag som använder en intern modell får inte byta beräkningsmetod till standardformeln. Efter ansökan från ett försäkringsföretag får dock Finansinspektionen ge tillstånd till ett sådant byte, om företaget kan visa att det finns godtagbara skäl för bytet.
Diversifiering och framtida åtgärder av företagsledningen
4 § I en intern modell får hänsyn tas till inbördes beroende inom och mellan olika risker (diversifieringseffekter), om de system som företaget använder för att mäta dessa inbördes beroenden är ändamålsenliga.
5 § I en intern modell får hänsyn tas till företagsledningens förväntade framtida åtgärder, om det finns skäl att förvänta sig sådana åtgärder under vissa angivna omständigheter, och hänsyn också tas till den tid som krävs för att genomföra sådana åtgärder.
Partiella interna modeller
6 § En partiell intern modell får användas för att beräkna
1. kapitalkravet för en eller flera av de riskkategorier eller underkategorier av risker som ingår i baskapitalkravet enligt 8 kap. 8 §,
2. kapitalkravet för operativ risk enligt 8 kap. 18 §,
3. justeringsbeloppet enligt 8 kap. 19 §, eller
4. kombinationer av 1, 2 och 3.
263
Författningsförslag SOU 2011:68
7 § En partiell intern modell får användas för hela verksamheten i ett försäkringsföretag, eller för en avgränsad del av verksamheten.
8 § Tillstånd för ett försäkringsföretag att använda en partiell intern modell ska ges om försäkringsföretaget har godtagbara skäl för modellens tillämpningsområde, och den partiella interna modellen kan integreras med beräkningarna enligt standardformeln.
Tidsfrist
9 § Finansinspektionen ska meddela beslut inom sex månader från det att en fullständig ansökan om användning av en intern modell kommit in till inspektionen.
Användning
10 § En intern modell ska vara tillräckligt integrerad i försäkringsföretagets verksamhet, företagsstyrnings- och riskhanteringssystem samt företagets egna risk- och solvensbedömning.
Försäkringsföretaget ska kunna motivera de antaganden som ligger till grund för en intern modell, oavsett om den interna modellen helt eller delvis erhållits från tredje part.
Statistisk kvalitet
11 § En intern modell och den sannolikhetsfördelning som den grundas på ska
1. bygga på relevanta försäkringsmatematiska och statistiska tekniker,
2. bygga på trovärdiga och aktuella data samt realistiska antaganden, och
3. vara förenliga med de metoder som företaget använder vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna, och
4. ta hänsyn till alla ersättningar till försäkringstagare och andra ersättningsberättigade som företaget förväntar sig att utbetala, oavsett om dessa är garanterade genom avtal eller ej.
264
SOU 2011:68 Författningsförslag
12 § Data som används för den interna modellen ska vara korrekta, fullständiga och lämpliga.
Kalibrering
13 § En intern modell ska kunna kalibreras på ett sätt som ger försäkringstagarna och ersättningsberättigade en skyddsnivå som är likvärdig med skyddsnivån som avses i 8 kap. 1 §.
Resultatanalys
14 § Försäkringsföretag som använder en intern modell ska minst en gång per år se över orsakerna till de vinster och förluster som gjorts inom varje större affärsenhet.
Den interna modellen ska ha en kategorisering av risker som kan förklara de vinster och förluster som har gjorts inom varje större affärsenhet.
Riskkategoriseringen ska återspegla försäkringsföretagets riskprofil.
Validering
15 § En intern modell ska regelbundet valideras.
Dokumentation
16 § Försäkringsföretag som använder en intern modell ska dokumentera
1. hur den interna modellen är närmare utformad och fungerar,
2. att den interna modellen överensstämmer med de krav som gäller för interna modeller,
3. den teori, de antaganden och den matematiska och empiriska grund som lett fram till modellens utformning, och
4. vilka omständigheter som skulle kunna medföra att den interna modellen inte fungerar effektivt.
265
Författningsförslag SOU 2011:68
Förhandsgranskning av interna modeller
17 § På begäran av ett försäkringsföretag eller flera försäkringsföretag ingående i en försäkringsgrupp ska Finansinspektionen granska tillförlitligheten hos den interna modell som försäkringsföretaget eller försäkringsgivarna i försäkringsgruppen avser att använda för att beräkna solvenskapitalkravet. Vid granskningen ska de grundläggande krav beaktas som framgår av detta kapitel.
Om en behörig myndighet i ett annat land inom EES på begäran av flera försäkringsgivare ingående i en försäkringsgrupp, vilken även omfattar ett svenskt försäkringsföretag, granskar tillförlitligheten hos en intern modell för försäkringsgivarna i gruppen, får Finansinspektionen utföra den del av granskningen som avser det svenska företaget.
För granskning av ärenden enligt första och andra styckena får Finansinspektionen ta ut avgifter av de försäkringsföretag som granskas.
Övriga bestämmelser
18 § EU-förordningen innehåller närmare bestämmelser om
1. ansökningsförfaranden,
2. användningskrav,
2. statistiska kvalitetsnormer,
3. kalibreringsnormer,
4. resultatanalys,
5. valideringsnormer,
6. dokumentationsnormer, och
7. externa modeller och uppgifter
Bemyndigande
19 § Regeringen får meddela föreskrifter om
1. de närmare förutsättningarna för tillstånd att använda en fullständig eller partiell intern modell,
2. kalibrering, och
3. validering.
266
SOU 2011:68 Författningsförslag
10 kap. Försäkringsgrupper
Vilka företag som ingår i en försäkringsgrupp
1 § En försäkringsgrupp enligt denna lag består av
1. försäkringsföretag, dess dotterföretag och företag de har ägarintresse i som är försäkringsgivare eller försäkringsgivare i land utanför EES,
2. försäkringsföretag och dess moderföretag, när moderföretaget är ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES,
3. försäkringsföretag och dess moderföretag, när moderföretaget är ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor utanför EES eller en försäkringsgivare utanför EES, eller
4. försäkringsföretag och dess moderföretag, när moderföretaget är ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet.
2 § I en grupp ingår utöver företag enligt 1 § även
1. ett företag med ägarintresse, dess dotterföretag och de företag dessa företag har ägarintresse i samt företag som är knutna till varandra genom gemensam eller i huvudsak gemensam ledning, och
2. företag som genom avtal eller på annat sätt har starka och varaktiga finansiella kopplingar, under förutsättning att ett av dessa företag genom centraliserad samordning utövar ett dominerande inflytande över besluten i de andra företagen som ingår i gruppen och ingående och avbrytande av sådana förbindelser kräver förhandsgodkännande av grupptillsynsmyndigheten.
Vid tillämpning av första stycket 2 ska det företag som utövar centraliserad samordning betraktas som moderföretag och de andra företagen ska betraktas som dotterföretag.
3 § Finansinspektionen får vid tillämpning av bestämmelserna om försäkringsgrupper behandla
1. ett företag som i praktiken utövar ett dominerande inflytande över ett annat företag som moderföretag,
2. ett företag över vilket ett moderföretag i praktiken utövar ett dominerande inflytande som dotterföretag , och
3. ett företag som genom direkt eller indirekt innehav av röster eller kapital i ett företag utövar ett betydande inflytande över det företaget som ett företag med ägarintresse.
267
Författningsförslag SOU 2011:68
Företag med ägarintresse
4 § Med företag med ägarintresse avses ett företag som är moderföretag, ett företag som har ett ägarintresse eller ett företag som är knutet till ett annat företag genom gemensam eller i huvudsak gemensam styrelse.
Anknutet företag
5 § Med anknutet företag avses ett företag som är dotterföretag, ett företag som är föremål för ägarintresse eller ett företag som är knutet till ett annat företag genom gemensam eller i huvudsak gemensam styrelse.
Grupptillsynsmyndighet
6 § Med grupptillsynsmyndighet avses den myndighet som är ansvarig för tillsyn över försäkringsgruppen.
Tillsynskollegium
7 § Med tillsynskollegium avses de tillsynsmyndigheter som samarbetar vid tillsyn över en försäkringsgrupp.
Försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet
8 § Med försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet avses ett moderföretag som inte är ett försäkringsföretag, en utländsk försäkringsgivare, ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag enligt 1 kap. 3 § 3 lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat och som har minst ett försäkringsföretag bland sina dotterföretag.
Försäkringsgivare
9 § Med försäkringsgivare avses försäkringsföretag samt utländska försäkringsgivare.
268
SOU 2011:68 Författningsförslag
Ledande försäkringsföretag
10 § Med ledande försäkringsföretag avses ett försäkringsföretag med ägarintresse i en annan försäkringsgivare.
Ledande försäkringsholdingföretag
11 § Med ledande försäkringsholdingföretag avses ett försäkringsholdingföretag inom EES.
Ansvar för att tillämpa bestämmelserna om försäkringsgrupper
Ansvarigt företag på gemenskapsnivå
12 § I en försäkringsgrupp finns ett ledande försäkringsföretag som ensamt ansvarar för att tillämpa bestämmelserna om försäkringsgrupper för hela försäkringsgruppen.
Ett ledande försäkringsholdingföretag får utföra det ledande försäkringsföretagets uppgifter avseende rapportering till grupptillsynsmyndigheten av beräkningar, riskkoncentrationer och gruppinterna transaktioner. Det får även genomföra och rapportera gruppens egna risk- och solvensbedömningar samt genomföra och rapportera gruppens rapporter om solvens och finansiell ställning.
Om det finns flera ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretag i en försäkringsgrupp ansvarar endast det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget i gruppen som har huvudkontor inom EES och som är direkt eller indirekt moderföretag till övriga ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretag i gruppen för att tillämpa bestämmelserna enligt första eller andra stycket.
Ansvarigt företag på nationell nivå
13 § Om det finns synnerliga skäl får Finansinspektionen besluta att ansvaret för att tillämpa bestämmelserna om försäkringsgrupper i detta kapitel för en försäkringsgrupp helt eller delvis ska ligga på ett försäkringsföretag med ägarintresse i en annan försäkringsgivare i försäkringsgruppen eller det ledande försäkringsholdingföretag inom försäkringsgruppen som har säte i Sverige. Innan beslut fattas
269
Författningsförslag SOU 2011:68
ska samråd ske med grupptillsynsmyndigheten och företaget med det yttersta ägarintresset inom EES.
Beslut enligt första stycket får inte fattas om företaget har tillstånd till centraliserad riskhantering.
Grupptillsynsmyndighet
14 § För varje försäkringsgrupp finns en grupptillsynsmyndighet som ansvarar för samordningen av och tillsynen över försäkringsgruppen. Grupptillsynsmyndigheten utses bland de berörda tillsynsmyndigheterna inom EES.
När Finansinspektionen ska vara grupptillsynsmyndighet
15 § Finansinspektionen ska vara grupptillsynsmyndighet när inspektionen är tillsynsmyndighet för alla försäkringsföretag i en försäkringsgrupp och i de fall som anges i 16 §.
Grupptillsynsmyndighet när det finns alternativ
16 § Finansinspektionen ska vara grupptillsynsmyndighet när inspektionen har tillsyn över det ledande försäkringsföretaget.
När det ledande företaget i försäkringsgruppen inte är ett försäkringsföretag ska Finansinspektionen vara grupptillsynsmyndighet när
1. moderföretaget i försäkringsgruppen är ett försäkringsholdingföretag och Finansinspektionen har tillsyn över försäkringsföretaget i gruppen,
2. moderföretaget i försäkringsgruppen är ett försäkringsholdingföretag med hemvist i Sverige och det i gruppen finns flera dotterföretag som är försäkringsföretag varav minst ett står under Finansinspektionens tillsyn,
3. det i försäkringsgruppen finns flera ledande försäkringsholdingföretag med säte i olika medlemsstater samt flera försäkringsföretag i olika medlemsstater och Finansinspektionen har tillsyn över försäkringsföretaget med den största balansomslutningen,
4. det ledande företaget i försäkringsgruppen är ett försäkringsholdingföretag som har säte i en medlemsstat där det inte finns något försäkringsföretag och Finansinspektionen har tillsyn över
270
SOU 2011:68 Författningsförslag
försäkringsföretaget som är dotterföretag och som har den största balansomslutningen, och
5. i andra fall än de som avses i 1–4, när Finansinspektionen har tillsyn över försäkringsföretaget med den största balansomslutningen.
I särskilda fall får Finansinspektionen ingå överenskommelser om vilken myndighet som ska vara grupptillsynsmyndighet tillsammans med övriga berörda tillsynsmyndigheter. Finansinspektionen får ingå en sådan överenskommelse endast om det är olämpligt att inspektionen är grupptillsynsmyndighet enligt första stycket 1–5 med hänsyn till försäkringsgruppens struktur och omfattningen av försäkringsföretagens verksamhet.
Kapitalkrav för försäkringsgrupper
Kapitalbaskravet på gruppnivå
17 § Det ledande försäkringsföretaget ska minst årligen upprätta en solvensberäkning för försäkringsgruppen och säkerställa att den medräkningsbara kapitalbas som är tillgänglig för gruppen alltid minst uppgår till solvenskapitalkravet för gruppen.
Solvensberäkningen för gruppen ska utföras enligt 18–30 §§. Om gruppens riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för solvensberäkningen ska en ny beräkning göras utan dröjsmål och rapporteras till grupptillsynsmyndigheten.
Beaktande av försäkringsholdingföretag i särskilda fall
18 § Om försäkringsgruppen har ett försäkringsholdingföretag som moderföretag med huvudkontor inom EES ska Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, säkerställa att det ledande försäkringsföretaget i försäkringsgruppen utför solvensberäkningen inklusive försäkringsholdingföretaget.
271
Författningsförslag SOU 2011:68
Beräkningsmetoder
19 § Beräkningen av den medräkningsbara kapitalbas som är tillgänglig för gruppen och solvenskapitalkravet för gruppen ska göras med en konsolideringsmetod, där kapitalbas och solvenskapitalkrav för gruppen upprättas med utgångspunkt i sammanställd data.
Om en tillämpning av konsolideringsmetoden inte skulle vara lämplig får Finansinspektionen, i de fall Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter samråd med försäkringsgruppen och övriga berörda tillsynsmyndigheter besluta att beräkningen istället ska göras enligt en sammanläggnings- och avräkningsmetod eller en kombination av konsolideringsmetoden och sammanläggnings- och avräkningsmetoden.
Värdering
20 § Tillgångarna och skulderna ska värderas i enlighet med värderingsreglerna som gäller för det enskilda företaget.
Gruppbaserad medräkningsbar kapitalbas
21 § Vid användning av konsolideringsmetoden beräknas de kapitalbasmedel som är tillgängliga för gruppen för att täcka gruppens solvenskapitalkrav, den medräkningsbara kapitalbasen, med utgångspunkt i sammanställda data. Vid beräkning av den medräkningsbara kapitalbasen ska bestämmelserna avseende kapitalbas för enskilda företag gälla dock med beaktande av eventuella gruppspecifika justeringar.
Vid användning av sammanläggnings- och avräkningsmetoden beräknas den medräkningsbara kapitalbasen, som summan av de kapitalbasmedel hos försäkringsföretaget med ägarintresse eller försäkringsholdingföretaget som får medräknas för att täcka solvenskapitalkravet för gruppen och den proportionella andel som tillkommer försäkringsföretaget med ägarintresse eller försäkringsholdingföretaget av de kapitalbasmedel hos de anknutna försäkringsföretagen som får medräknas för att täcka solvenskapitalkravet för gruppen.
Vid användning av en kombination av konsolideringsmetoden samt sammanläggnings- och avräkningsmetoden beräknas den medräkningsbara kapitalbasen som summan av medräkningsbar
272
SOU 2011:68 Författningsförslag
kapitalbas för de företag som beaktas enligt konsolideringsmetoden och den proportionella andel av medräkningsbara kapitalbasmedel för de företag som beaktas enligt sammanläggnings- och avräkningsmetoden.
Gruppbaserat solvenskapitalkrav
22 § Solvenskapitalkravet för gruppen beräknas vid användning av konsolideringsmetoden med utgångspunkt i sammanställda data och ska beräknas antingen enligt standardformeln eller med en godkänd intern modell.
Solvenskapitalkravet för gruppen ska uppgå till minst summan av följande:
1. minimikapitalkravet för försäkringsföretaget med ägarintresse, och
2. den proportionella andelen av minimikapitalkraven för de anknutna försäkringsföretagen.
Minimikapitalkravet för gruppen ska täckas med medräkningsbara poster i primärkapitalbasen som är tillgängliga för gruppen. Vid bestämningen av vilka poster som ska ingå i den medräkningsbara primärkapitalbasen för att täcka minimikapitalkravet ska bestämmelserna för enskilda företag gälla i tillämpliga delar.
Solvenskapitalkravet för gruppen beräknas vid användning av sammanläggnings- och avräkningsmetoden som summan av solvenskapitalkravet för försäkringsföretaget med ägarintresse eller försäkringsholdingföretaget och den proportionella andelen av solvenskapitalkravet för de anknutna försäkringsföretagen. Solvenskapitalkravet kan beräknas antingen enligt standardformeln eller med en godkänd intern modell.
Solvenskapitalkravet för gruppen beräknas vid användning av en kombination av konsolideringsmetoden samt sammanläggnings- och avräkningsmetoden som summan av solvenskapitalkraven för de företag som beaktas enligt konsolideringsmetoden och den proportionella andel av solvenskapitalkravet de företag som beaktas enligt sammanläggnings- och avräkningsmetoden.
273
Författningsförslag SOU 2011:68
Proportionell andel
23 § Vid beräkningen av medräkningsbar kapitalbas som är tillgänglig för gruppen och solvenskravet för gruppen ska dotterföretag och intresseföretag tas upp till den proportionella andel som det ledande försäkringsföretaget innehar.
Vid beräkning enligt konsolideringsmetoden ska den proportionella andelen motsvara de procentandelar som tillämpats vid upprättandet av koncernredovisningen.
Vid beräkning enligt sammanläggnings- och avräkningsmetoden ska den proportionella andelen omfatta den andel av det tecknade bolagskapitalet som, direkt eller indirekt, innehas av företaget med ägarintresse.
Om det finns solvensunderskott i ett dotterföretag ska hela dotterföretagets solvensunderskott beaktas, oavsett vilken beräkningsmetod som används. Om moderföretaget kan visa att dess ansvar är strikt begränsat till den ägda kapitalandelen får moderföretaget beakta solvensunderskottet till vad som motsvarar den ägda kapitalandelen.
Finansinspektionen ska, i de fall Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter samråd med försäkringsgruppen och övriga tillsynsmyndigheter fastställa den proportionella andel som ska beaktas i följande fall:
1. när det inte finns några kapitalbindningar mellan vissa av företagen i en grupp,
2. när en tillsynsmyndighet har fastställt att ett direkt eller indirekt innehav av röster eller kapital i ett företag ska räknas som ägarintresse eftersom väsentligt inflytande utövas, och
3. när en tillsynsmyndighet har fastställt att ett företag är ett moderföretag till ett annat företag eftersom det enligt tillsynsmyndigheten uppfattning utövar ett faktiskt bestämmande inflytande över det andra företaget.
Elimineringar i den medräkningsbara gruppbaserade kapitalbasen
24 § Från den medräkningsbara kapitalbasen som är tillgänglig för gruppen ska avdrag göras för följande poster om dessa inte redan eliminerats i samband med konsolideringen:
274
SOU 2011:68 Författningsförslag
1. värdet av sådana tillgångar, som får ingå i kapitalbasen för ett annat försäkringsföretag eller ett försäkringsholdingföretag i försäkringsgruppen (dubbelräkning av kapital), och
2. värden som skapats internt inom försäkringsgruppen genom att ett försäkringsföretag eller något av dess anknutna företag innehar aktier i, eller ger lån till, ett annat företag som direkt eller indirekt innehar poster i sin kapitalbas som kan täcka solvenskapitalkravet för det förstnämnda försäkringsföretaget eller något av dess anknutna företag (ömsesidig finansiering).
25 § Följande poster i den gruppbaserade kapitalbasen får endast täcka solvenskapitalkravet för det företag där de uppkommit:
1. konsolideringsfond eller andra överskottsmedel i ett anknutet livförsäkringsföretag efter godkännande av Finansinspektionen eller annan ansvarig tillsynsmyndighet,
2. tecknat men inte inbetalt aktiekapital och garantikapital i ett anknutet försäkringsföretag, och
3. poster i ett anknutet försäkringsföretag som inte faktiskt kan göras tillgängliga för övriga företag i försäkringsgruppen.
Summan av de poster enligt första stycket får inte överstiga solvenskapitalkravet för det anknutna försäkringsföretaget, varför eventuella överskott ska dras av från den gruppbaserade kapitalbasen.
Följande poster ska undantas från den gruppbaserade kapitalbasen:
1. tecknat men inte inbetalt aktiekapital eller garantikapital som medför en möjlig förpliktelse för ett företag med ägarintresse,
2. tecknat men inte inbetalt kapital i ett försäkringsföretag med ägarintresse som medför en möjlig förpliktelse för ett anknutet försäkringsföretag, och
3. tecknat men inte inbetalt kapital i ett anknutet försäkringsföretag med ägarintresse som medför en möjlig förpliktelse för ett annat anknutet försäkringsföretag som är anknutet till samma försäkringsföretag med ägarintresse.
Anknutna försäkrings- och återförsäkringsföretag
26 § Om det finns mer än ett anknutet försäkringsföretag i gruppen ska det ledande försäkringsföretaget beakta varje anknutet försäkringsföretag vid beräkning av gruppens solvens. Om ett anknu-
275
Författningsförslag SOU 2011:68
tet försäkringsföretag enligt första stycket har säte inom EES ska beräkningen utgå från de solvens- och kapitalkrav som gäller enligt bestämmelserna i hemlandet.
Mellanliggande försäkringsholdingföretag
27 § Det ledande försäkringsföretaget ska vid upprättande av solvensberäkningen behandla de försäkringsholdingföretag genom vilka det ledande försäkringsföretaget har ägarintresse i anknutna försäkringsföretag inom eller utom EES som ett försäkringsföretag som omfattas av bestämmelserna om solvenskapitalkrav och kapitalbas.
Anknutna försäkringsföretag i land utanför EES
28 § Om sammanläggnings- och avräkningsmetoden används vid solvensberäkningen för gruppen och det i försäkringsgruppen finns anknutna försäkringsföretag utanför EES ska dessa beaktas som anknutna försäkringsföretag inom EES.
Om ett anknutet företag utanför EES har sitt huvudkontor i ett land vars krav på solvensordning, solvenskapitalkrav och kapitalbasposter bedöms vara likvärdiga kraven i denna lag får de poster och solvenskrav som fastställts av hemlandet utanför EES räknas med.
Bedömningen av om kraven är likvärdiga görs av
1. Europeiska kommissionen, eller 2. Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet. Innan Finansinspektionen fattar ett beslut enligt tredje stycket ska samråd ske med eventuella berörda tillsynsmyndigheter och Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten.
Anknutna kreditinstitut, värdepappersföretag och finansiella institut
29 § Om det ledande försäkringsföretaget har ägarintresse i ett kreditinstitut, värdepappersföretag eller ett finansiellt institut får även sammanläggnings- och avräkningsmetoden tillämpas vid
276
SOU 2011:68 Författningsförslag
beräkning av gruppens solvens (metod 2 enligt bilaga I till direktiv 2002/87/EG3).
Om Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, bedömer att den samordnade ledningen och interna kontrollen i de företag som ingår i sammanställningen är tillräcklig får det ledande företaget istället tillämpa konsolideringsmetoden (metod 1 enligt bilaga 1 till direktiv 2002/87/EG4).
Den valda metoden ska användas konsekvent över tiden. Finansinspektionen får, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, besluta att varje ägarintresse enligt första stycket ska dras av från kapitalbasen.
Tillgång till nödvändiga data saknas
30 § Om Finansinspektionen inte har tillgång till nödvändig information för att beräkna solvens på gruppnivå för ett anknutet företag med huvudkontor inom eller utom EES får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, besluta att det bokförda värdet för det anknutna företaget ska dras av från medräkningsbara poster i kapitalbasen hos det ledande försäkringsföretaget.
Vid denna beräkning ska orealiserad vinst som har samband med ägarintresset i första stycket inte betraktas som en medräkningsbar post i kapitalbasen vid beräkning av solvens för försäkringsgruppen.
Företagsstyrning i en försäkringsgrupp
Företagsstyrningssystem
31 § Det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget i en försäkringsgrupp som är en försäkringsgrupp med ett försäkringsföretag med ägarintresse i åtminstone ett försäkringsföretag eller en försäkringsgrupp med ett försäkringsföretag vars moderföretag är ett försäkringsholdingföretag inom EES ansvarar för att försäk-
3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn over kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersföretag i ett finansiellt konglomerat (EUT L 35, 11.2.2003, s. 1–27, Celex 32002L0087). 4 2002/87/EG (EUT L 35, 11.2.2003, s. 1–27, Celex 32002L0087).
277
Författningsförslag SOU 2011:68
ringsgruppen uppfyller kraven om företagsstyrning i 4 kap. i tilllämpliga delar.
Det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget i försäkringsgruppen ska utforma systemen för riskhantering och internkontroll samt rapporteringsrutinerna på ett enhetligt sätt för företagen inom gruppen.
Ett system för intern kontroll ska minst omfatta:
1. väl avvägda metoder för att identifiera och mäta alla betydande risker försäkringsgruppen är utsatt för och för att på lämpligt sätt ställa försäkringsgruppens kapitalbas i relation till dess risker för att säkerställa solvensen på gruppnivå, och
2. sunda rapporterings- och redovisningsrutiner för att övervaka och hantera rapporteringspliktiga interna transaktioner inom försäkringsgruppen och riskkoncentrationer i försäkringsgruppen.
Grupptillsynsmyndigheten ska granska att försäkringsgruppen efterlever tredje stycket 1 och 2 på gruppnivå.
Egen risk- och solvensbedömning för gruppen
32 § Det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget i en försäkringsgrupp ska genomföra en gruppgemensam egen risk- och solvensbedömning.
Om försäkringsgruppen tillämpar huvudmetoden för att räkna fram solvenskapitalkravet på gruppnivå ska det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget kunna visa skillnaden mellan å ena sidan summan av solvenskapitalkraven för alla anknutna försäkringsföretag inom gruppen och å andra sidan det sammanställda kapitalbehovet för gruppen för grupptillsynsmyndigheten.
En gemensam egen risk- och solvensbedömning både på gruppnivå och dotterföretagsnivå
33 § Det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget i en försäkringsgrupp kan ansöka om tillstånd hos grupptillsynsmyndigheten om att få upprätta en enda handling som omfattar samtliga bedömningar av de egna risk- och solvensbedömningar som gäller för gruppen och för dotterföretag i gruppen.
Finansinspektionen ska, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, fatta beslut med anledning av en ansökan enligt första
278
SOU 2011:68 Författningsförslag
stycket. Före ett sådant beslut ska samråd med eventuella medlemmar i tillsynskollegiet genomföras. Om Finansinspektionen ger sitt godkännande ansvarar det ledande försäkringsföretaget i första stycket för att handlingen överlämnas till samtliga berörda tillsynsmyndigheter.
Ledningen i ett försäkringsholdingföretag
34 § Den som ingår i ledningen eller i praktiken leder verksamheten i ett försäkringsholdingföretag ska ha tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av företaget och även i övrigt vara lämplig för sitt uppdrag.
Rapportering
Riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp
35 § Det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget i en försäkringsgrupp, eller det försäkrings- eller försäkringsholdingföretag i gruppen som grupptillsynsmyndigheten beslutar, ska regelbundet rapportera alla väsentliga riskkoncentrationer i försäkringsgruppen och alla betydande interna transaktioner mellan företag inom försäkringsgruppen till grupptillsynsmyndigheten.
Betydande interna transaktioner mellan ett företag i gruppen och en fysisk person som har en nära förbindelse till något företag inom gruppen ska rapporteras regelbundet till grupptillsynsmyndigheten.
Mycket betydande interna transaktioner inom en grupp ska rapporteras snarast möjligt till grupptillsynsmyndigheten.
Tillsyn över transaktioner inom grupper där moderföretaget är ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet
36 § Om det ledande försäkringsföretaget är dotterföretag till ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet ska det ledande försäkringsföretaget rapportera transaktioner med moderföretaget och dess anknutna företag.
279
Författningsförslag SOU 2011:68
Undantag för företag med ägarintresse som omfattas av reglerna om finansiella konglomerat
37 § Om det ledande försäkringsföretaget eller det ledande försäkringsholdingföretaget i en försäkringsgrupp är anknutet till en reglerad enhet eller ett blandat finansiellt holdingbolag som omfattas av reglerna om finansiella konglomerat får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, besluta att bestämmelserna om riskkoncentrationer eller transaktioner inom en försäkringsgrupp eller båda dessa bestämmelser inte ska tillämpas för försäkringsgruppen.
Undantag från rapportering när det ledande företaget omfattas av bestämmelserna för finansiella konglomerat
38 § Om det ledande försäkrings- eller återförsäkringsföretaget i en försäkringsgrupp är dotterföretag till ett företag som omfattas av extra tillsyn enligt lagen om finansiella konglomerat får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, besluta att bestämmelserna om riskkoncentrationer eller transaktioner inom en försäkringsgrupp eller båda dessa bestämmelser inte ska tillämpas för försäkringsgruppen.
Skyldighet att upprätta en rapport om verksamhet och solvens på gruppnivå
39 § Det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget ska upprätta en rapport om verksamhet och solvens på gruppnivå. Rapporten ska offentliggöras en gång per år.
Det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget får, efter tillstånd från Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, upprätta en gemensam rapport om verksamhet och solvens för försäkringsgruppen och för de enskilda dotterföretagen inom gruppen.
Innan Finansinspektionen ger sitt tillstånd ska samråd ske med eventuella övriga tillsynsmyndigheter i tillsynskollegiet.
280
SOU 2011:68 Författningsförslag
Krav på innehåll i en rapport om verksamhet och solvens på gruppnivå
40 § Om det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget har fått tillstånd till att upprätta en gemensam rapport om verksamhet och solvens för försäkringsgruppen och för de enskilda dotterföretagen inom gruppen ska denna rapport innehålla:
1. uppgifter om försäkringsgruppens samlade verksamhet och solvens, och
2. uppgifter om varje dotterföretag inom försäkringsgruppen som ska offentliggöras enligt bestämmelserna om offentliggörande för det enskilda företaget.
Om rapporten saknar sådana uppgifter som avses i första stycket 2, får Finansinspektionen, när inspektionen är tillsynsmyndighet för dotterföretaget, kräva att dotterföretaget offentliggör dessa uppgifter, om
1. inspektionen kräver att jämförbara försäkringsföretag ska offentliggöra dessa uppgifter, och
2. de utelämnade uppgifterna är av väsentlig betydelse. Bestämmelserna i 16 kap. ska i tillämpliga delar gälla för en rapport om verksamhet och solvens för försäkringsgrupper.
Tillsyn
Tillsynskollegier
41 § Finansinspektionen ska, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet inrätta ett tillsynskollegium för en försäkringsgrupp. Tillsynskollegiet ska bestå av Finansinspektionen och tillsynsmyndigheterna i de länder inom EES där dotterföretagens huvudkontor är belägna. Tillsynsmyndigheterna för betydande filialer och anknutna företag har rätt att delta i tillsynskollegiet.
Tillsynsmyndighetens rättigheter och skyldigheter
42 § Finansinspektionen ska, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet för en försäkringsgrupp
1. samordna insamling och spridning av information inom tillsynskollegiet,
2. ansvara för grupptillsynen,
281
Författningsförslag SOU 2011:68
3. bedöma om försäkringsgruppen uppfyller kraven när det gäller solvens, riskkoncentrationer och transaktioner inom en försäkringsgrupp,
4. bedöma försäkringsgruppens företagsstyrningssystem och om ledamöterna i styrelserna i anknutna företag är lämpliga,
5. planera och samordna möten med berörda tillsynsmyndigheter, och
6. leda arbetet med prövning av interna modeller på gruppnivå.
Samarbete och utbyte av information mellan behöriga myndigheter
43 § Finansinspektionen ska i sin tillsynsverksamhet samarbeta och utbyta information med övriga myndigheter i den utsträckning som följer av denna lag.
Tillgång till information
44 § När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet ska det ledande försäkringsföretaget lämna de relevanta upplysningar om försäkringsgruppen som inspektionen begär. Om företaget inte lämnar den information som Finansinspektionen begärt, får Finansinspektionen begära informationen från ett annat företag i försäkringsgruppen.
Kontroll av information
45 § Finansinspektionen får kontrollera information som lämnas av det ledande försäkringsföretaget hos
1. försäkringsföretag som omfattas av grupptillsyn,
2. företag som är anknutet till försäkringsföretaget i 1,
3. moderföretag till försäkringsföretaget i 1, och 4. företag som är anknutet till moderföretaget till försäkringsföretaget i 1.
282
SOU 2011:68 Författningsförslag
Kontroll av information efter begäran av annan tillsynsmyndighet
46 § Finansinspektionen ska efter begäran från en behörig myndighet i ett annat land inom EES kontrollera den information hos ett företag i en försäkringsgrupp för den myndighetens räkning som behövs för att den myndigheten ska kunna utöva tillsyn enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet5.
Den utländska myndighet får närvara vid en kontroll som utförs av Finansinspektionen enligt första stycket.
Undantag från grupptillsyn
47 § Finansinspektionen får, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter samråd med eventuella andra tillsynsmyndigheter i tillsynskollegiet besluta att helt eller delvis undanta ett företag i en försäkringsgrupp från grupptillsyn om
1. företaget har huvudkontor i ett land utanför EES där det finns rättsliga hinder för överförandet av nödvändig information
2. företaget är av ringa intresse med hänsyn till grupptillsynens syfte, eller
3. det vore olämpligt eller vilseledande att ta med företaget med hänsyn till grupptillsynens syfte.
En behörig tillsynsmyndighet för företag som är undantaget enligt första stycket får hos Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, eller direkt hos det ledande företaget i försäkringsgruppen efterfråga de uppgifter om försäkringsgruppen som kan underlätta deras tillsyn över det undantagna företaget.
Tystnadsplikt
48 § En styrelseledamot eller annan befattningshavare hos ett företag som vid fullgörande av skyldigheter enligt detta kapitel får kunskap om affärsförhållanden i ett företag eller hos en person som ska lämna uppgifter, får inte obehörigen röja vad han eller hon fått
5 EUT L 335, 17.12.2009, s. 1, Celex 32009L0138.
283
Författningsförslag SOU 2011:68
veta och inte heller utnyttja kunskapen i strid med uppgiftslämnarens intresse.
Uppgiftsskyldighet
49 § Ett företag som vid fullgörandet av skyldigheter enligt detta kapitel får sådan kunskap som avses i
48
§, är skyldigt att lämna ut
uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledare eller om det i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller mellanfolklig domstol begärs av åklagare.
Meddelandeförbud
50 § Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 49 § får förordna att företaget samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 49 § eller att det pågår en förundersökning eller ett ärende om rättslig hjälp i brottmål.
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som har ansökt om rättslig hjälp samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till dess syfte, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förordnandet ska upphöra.
284
SOU 2011:68 Författningsförslag
Ansvar
51 § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot ett meddelandeförbud enligt 50 § döms till böter.
Centraliserad riskhantering och särskilt system för samråd mellan tillsynsmyndigheter
Villkor för att omfattas av särskilt system för samråd vid grupptillsyn
52 § Ett försäkringsföretag som omfattas av moderföretagets riskhanteringsprocesser och mekanismer för internkontroll får ansöka om att omfattas av bestämmelserna om det särskilda systemet för samråd vid grupptillsyn, om
1. moderföretaget är ett försäkringsföretag eller försäkringsholdingföretag,
2. grupptillsynsmyndigheten inte har fattat beslut om att undanta dotterföretaget från grupptillsyn,
3. det finns ett godkännande från grupptillsynsmyndigheten att göra en samtidig Egen risk- och solvensbedömning på gruppnivå och på nivå för dotterföretaget och motsvarande godkännande avseende Rapport om verksamhet och solvens, och
4. moderföretaget har inlämnat ansökan i första stycket till tillsynsmyndigheten för dotterföretaget.
Beslut om särskilt system för samråd vid grupptillsyn
53 § Finansinspektionen får efter ansökan besluta att ett dotterföretaget där villkoren för att omfattas av ett särskilt system för samråd vid grupptillsyn ska omfattas av bestämmelserna om särskilt system för samråd.
Finansinspektionen ska i beslutet redogöra för eventuella avvikelser från reservationer och rekommendationer som gjorts inom tillsynskollegiet. Beslutet ska överlämnas till sökanden och övriga berörda tillsynsmyndigheter.
285
Författningsförslag SOU 2011:68
Fastställande av solvenskrav
54 § Finansinspektionen får för ett försäkringsföretag som är dotterföretag och ingår i en försäkringsgrupp som omfattas av det särskilda systemet för samråd vid grupptillsyn kräva att solvenskapitalkravet för försäkringsföretaget ska fastställs enligt följande:
1. om försäkringsgruppen använder en intern modell för att beräkna solvenskrav för gruppen och Finansinspektionen finner att försäkringsföretagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som den interna modellen utgår från kan Finansinspektionen föreslå tillsynskollegiet att det ska fastställas ett kapitaltillägg för detta företag eller, om det under särskilda omständigheter inte skulle anses lämpligt, att solvenskapitalkravet beräknas enligt standardformeln, eller
2. om solvenskapitalkravet för försäkringsföretaget beräknas enligt standardformeln och Finansinspektionen finner att riskprofilen för företaget avviker väsentligt från antagandena enligt standardformeln får Finansinspektionen föreslå för tillsynskollegiet att försäkringsföretaget standardformelns parametrar ska ersättas med parametrar specifika för företaget. Förslaget får omfatta teckningsriskmoduler för livförsäkring, skadeförsäkring och sjukförsäkring. Finansinspektionen kan istället fastställa ett kapitaltillägg utöver solvenskapitalkravet för försäkringsföretaget.
Upphörande av särskilt system för samråd vid grupptillsyn
55 § Ett moderföretaget för ett försäkringsföretag som omfattas av det särskilda systemet för samråd vid grupptillsyn ansvarar för att säkerställa att villkoren för att omfattas av det särskilda systemet är uppfyllda. Det särskilda systemet för samråd vid grupptillsyn ska upphöra om något av villkoren för att få omfattas av detta inte längre är uppfyllda. Om villkoren inte är uppfyllda ska moderföretaget underrätta grupptillsynsmyndigheten och berörda tillsynsmyndigheter för samtliga dotterföretag.
Moderföretaget ska lägga fram en plan för att återställa efterlevnad av dessa villkor inom rimlig tid.
286
SOU 2011:68 Författningsförslag
Övriga bestämmelser
56 § EU-förordningen innehåller närmare bestämmelser om
1. under vilka förhållanden beslut får fattas enligt 13 §,
2. kriterier för bedömningen om solvensordningen i ett land utanför EES är likvärdig med kraven i denna lag enligt 28 §,
3. de tekniska principerna och metoderna i 19–23 samt 25–30 §§,
4. beslut om ansökningar enligt 53 §,
5. fastställande av krav enligt 54 §,
6. upphörande av särskilt system för samråd vid grupptillsyn enligt 55 §,
7. definition och identifiering av väsentliga riskkoncentrationer och transaktioner samt rapportering av dessa enligt 35 §,
8. samordningen av grupptillsyn enligt 41 och 42 §§,
9. utbyte av information enligt 45 §, och 10. offentliggörande av och innehåll i en rapport om verksamhet och solvens enligt 39 och 40 §§.
Bemyndiganden
57 § Regeringen får meddela föreskrifter om
1. behandlingen av en ansökan om tillstånd att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet med en intern modell, och
2. de bedömningsgrunder som ska gälla vid bedömningen av behovet av kapitaltillägg på gruppnivå.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. tillsynen över en försäkringsgrupp enligt 13 §,
2. beräkning av solvens på gruppnivå enligt 18 §,
3. beräkning av poster i kapitalbasen för mellanliggande försäkringsholdingföretag enligt 27 §,
4. rapportering av väsentliga riskkoncentrationer och betydande interna transaktioner enligt 35 §, och
5. rapportering av transaktioner enligt 36 §.
287
Författningsförslag SOU 2011:68
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 kap. Överlåtelse av försäkringsbestånd
1 §6
Ett försäkringsföretag (det överlåtande företaget) får helt
eller delvis överlåta sitt försäkringsbestånd till en annan
försäkringsgivare (den övertagande försäkringsgivaren). Överlåtelse får ske till
1. ett svenskt försäkringsföretag, eller
2. en utländsk försäkringsgivare som har tillstånd att driva
försäkringsrörelse i Sverige eller som är auktoriserad i ett
land inom EES.
Ett försäkringsföretag (det överlåtande företaget) får helt
eller delvis överlåta sitt försäkringsbestånd till en annan
försäkringsgivare eller till ett tjänstepensionsföretag (det övertagande företaget). Överlåtelse får ske till
1. ett svenskt försäkringsföretag,
2. en utländsk försäkringsgivare som har tillstånd att driva
försäkringsrörelse i Sverige eller som är auktoriserad i ett
land inom EES, eller
3. ett tjänstepensionsföretag.
Försäkringsbestånd får överlåtas även om det överlåtande företaget har gått i likvidation.
2 §7
Ett avtal mellan försäkringsföretag om överlåtelse av försäkringsbestånd ska för att bli giltigt godkännas av stämman i det överlåtande företaget.
Ett avtal om överlåtelse av försäkringsbestånd ska för att bli giltigt godkännas av stämman i det överlåtande företaget.
5 §8
Ett försäkringsföretag får verkställa ett överlåtelseavtal med tillstånd av Finansinspektionen.
Ett överlåtelseavtal får verkställas med tillstånd av Finansinspektionen.
6 Senaste lydelse 2010:2043. 7 Senaste lydelse 2010:2043. 8 Senaste lydelse 2010:2043.
288
SOU 2011:68 Författningsförslag
6 §9
Ansökan om tillstånd att verkställa ett överlåtelseavtal ska göras av såväl det överlåtande företaget som den övertagande försäkringsgivaren. Ansökningarna ska ges in till Finansinspektionen inom fyra månader från det att stämmobeslutet i det överlåtande företaget om godkännande av överlåtelseavtalet registrerades.
Ansökan om tillstånd att verkställa ett överlåtelseavtal ska göras av såväl det överlåtande företaget som det övertagande företaget. Ansökningarna ska ges in till Finansinspektionen inom fyra månader från det att stämmobeslutet i det överlåtande företaget om godkännande av överlåtelseavtalet registrerades.
Finansinspektionen ska underrätta Bolagsverket om ansökningarna och om lagakraftvunna beslut som har meddelats med anledning av dem.
Om ansökningarna inte har gjorts inom föreskriven tid eller om de har avslagits, ska Bolagsverket förklara att frågan om överlåtelse har fallit.
7 §10
Tillstånd att verkställa ett överlåtelseavtal ska ges, om
1. den rätt som tillkommer försäkringstagarna och andra
ersättningsberättigade på grund av försäkringar inte försämras,
2. den övertagande försäkringsgivaren har den kapitalbas som krävs sedan överlåtelsen har beaktats, varvid hänsyn har tagits till sådant undantag som kan ha medgetts i enlighet med 5 kap. 16 § lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige, och
3. behörig myndighet i det land där risker är belägna eller där åtaganden ska fullgöras
Tillstånd att verkställa ett överlåtelseavtal ska ges, om
1. den rätt som tillkommer försäkringstagarna och andra
ersättningsberättigade på grund av försäkringar inte försämras,
2. det övertagande företaget har den kapitalbas som krävs sedan överlåtelsen har beaktats, varvid hänsyn har tagits till sådant undantag som kan ha medgetts i enlighet med 5 kap. 16 § lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige, och
3. behörig myndighet i det land där risker är belägna eller där åtaganden ska fullgöras
9 Senaste lydelse 2010:2043. 10 Senaste lydelse 2010:2043.
289
Författningsförslag SOU 2011:68
samtycker till överlåtelsen eller inte har yttrat sig.
samtycker till överlåtelsen eller inte har yttrat sig.
Om den övertagande försäkringsgivaren saknar tillstånd att driva försäkringsverksamhet i Sverige, ska kapitalbasen intygas av tillsynsmyndighet. Med tillsynsmyndighet avses, för EES- försäkringsgivare, den behöriga myndigheten i dess hemland och, för försäkringsgivare hemmahörande i ett land utanför EES, den behöriga myndigheten i det EES-land som övervakar försäkringsgivarens soliditet.
Om det övertagande företaget saknar tillstånd att driva försäkringsverksamhet i Sverige, ska kapitalbasen intygas av tillsynsmyndighet. Med tillsynsmyndighet avses, för EES- försäkringsgivare, den behöriga myndigheten i dess hemland och, för försäkringsgivare hemmahörande i ett land utanför EES, den behöriga myndigheten i det EES-land som övervakar försäkringsgivarens soliditet.
8 §11
Finansinspektionen får förelägga det överlåtande företaget eller den övertagande försäkringsgivaren att komma in med den ytterligare utredning som är nödvändig för att inspektionen ska kunna fastställa att den rätt som tillkommer försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar inte försämras.
Finansinspektionen får förelägga det överlåtande företaget eller det övertagande företaget att komma in med den ytterligare utredning som är nödvändig för att inspektionen ska kunna fastställa att den rätt som tillkommer försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar inte försämras.
12 §12
När tillstånd att verkställa överlåtelseavtalet har lämnats, ska den övertagande försäkringsgivaren genast anmäla beslutet för registrering. Om den övertagande försäkringsgivaren är en utländsk försäkringsgivare, ska anmälan göras av det överlåtande företaget.
När tillstånd att verkställa överlåtelseavtalet har lämnats, ska det övertagande företaget genast anmäla beslutet för registrering. Om det övertagande företaget är en utländsk försäkringsgivare, ska anmälan göras av det överlåtande företaget.
11 Senaste lydelse 2010:2043. 12 Senaste lydelse 2010:2043.
290
SOU 2011:68 Författningsförslag
Bolagsverket ska genast registrera beslutet. När registrering har skett övergår ansvaret för det överlåtna försäkringsbeståndet på den övertagande försäkringsgivaren.
Bolagsverket ska genast registrera beslutet. När registrering har skett övergår ansvaret för det överlåtna försäkringsbeståndet på det övertagande företaget.
13 §13
Om överlåtelsen sker till ett försäkringsföretag eller en utländsk försäkringsgivare med tillstånd att driva försäkringsrörelse i Sverige ska, sedan överlåtelsen har verkställts, den övertagande försäkringsgivaren lämna en underrättelse om överlåtelsen till varje försäkringstagare som berörs av den. Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta på vilket sätt underrättelsen ska lämnas.
Om överlåtelsen sker till ett försäkringsföretag, ett tjänstepensionsföretag eller en utländsk försäkringsgivare med tillstånd att driva försäkringsrörelse i Sverige ska, sedan överlåtelsen har verkställts, det övertagande företaget lämna en underrättelse om överlåtelsen till varje försäkringstagare som berörs av den. Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta på vilket sätt underrättelsen ska lämnas.
12 kap. Mindre försäkringsföretag
Tillstånd att tillämpa särregler
1 § Försäkringsföretag som bedriver verksamhet av mindre omfattning får, efter ansökan, ges tillstånd att tillämpa bestämmelserna i detta kapitel.
Med mindre försäkringsföretag avses ett försäkringsföretag som har fått tillstånd enligt första stycket.
13 Senaste lydelse 2010:2043.
291
Författningsförslag SOU 2011:68
Verksamhet av mindre omfattning
2 § Ett försäkringsföretag ska anses bedriva verksamhet av mindre omfattning, om företagets
1. årligen tecknad bruttopremieinkomst inte överstiger fem miljoner euro,
2. totala försäkringstekniska avsättningar brutto inte överstiger tjugofem miljoner euro,
3. verksamhet inte omfattar försäkrings- eller återförsäkringsrisker som täcker ansvars-, kredit- och borgensförbindelser såvida de inte är underordnade risker, och
4. verksamhet inte omfattar mottagen återförsäkring med premier som överstiger en halv miljon euro eller tio procent av dess bruttopremieinkomst eller som har försäkringstekniska avsättningar brutto avseende mottagen återförsäkring som överstiger två och en halv miljon euro eller tio procent av dess försäkringstekniska avsättningar brutto.
Om försäkringsföretaget ingår i en försäkringsgrupp enligt bestämmelserna i 10 kap. får gruppens försäkringstekniska avsättningar, inklusive de belopp som kan återvinnas brutto enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag inte överstiga tjugofem miljoner euro.
Anmälan vid ändrade förhållanden m.m.
3 § Mindre försäkringsföretag som inte längre uppfyller kraven för att vara ett mindre försäkringsföretag ska anmäla detta till Finansinspektionen. Med stöd av en sådan anmälan ska Finansinspektionen ompröva företagets tillstånd att bedriva försäkringsrörelse med tillämpning av bestämmelserna om bedrivande av försäkringsrörelse i allmänhet.
Tillämpliga bestämmelser för mindre försäkringsföretag
4 § För mindre försäkringsföretag gäller bestämmelserna i denna lag, om inte annat anges i andra och tredje styckena.
Bestämmelserna i 5–40 §§ gäller istället för bestämmelserna i 4 kap. 1, 16–32 samt 38 §§, 5 kap. 1–13 och 17 §§, 6–9 och 16 kap.
Bestämmelserna i 3 kap. gäller inte för mindre försäkringsföretag.
292
SOU 2011:68 Författningsförslag
Undantag
5 § För mindre försäkringsföretag får, om inte annat särskilt anges, undantag från denna lag i ett enskilt fall beslutas helt eller till vissa delar, om det finns synnerliga skäl.
Frågor om undantag prövas av Finansinspektionen.
Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar
6 § Ett mindre försäkringsföretag ska värdera sina tillgångar, skulder och försäkringstekniska avsättningar enligt bestämmelserna i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag och föreskrifter som meddelas med stöd av den lagen.
Försäkringstekniska avsättningar
7 § Ett mindre försäkringsföretags försäkringstekniska avsättningar ska motsvara belopp som krävs för att företaget vid varje tidpunkt ska kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal.
8 § I ett mindre försäkringsföretag ska de försäkringstekniska utredningarna och beräkningarna utföras under överinseende av en eller flera aktuarier med den insikt och erfarenhet i dessa frågor som fordras med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet.
När en aktuarie har utsetts eller frånträtt sin befattning, ska styrelsen eller den verkställande direktören genast anmäla detta för registrering. En sådan anmälan får också göras av aktuarien
Skuldtäckning och placering av tillgångar m.m.
Skuldtäckning
9 § Ett mindre försäkringsföretag ska ha tillgångar för skuldtäckning som minst uppgår till ett belopp som svarar mot
1. försäkringstekniska avsättningar för egen räkning,
293
Författningsförslag SOU 2011:68
2. värdet av reservdeposition som en återförsäkringsgivare har ställt hos företaget, och
3. kapitalkravet beräknat enligt 30–31 §§. Tillgångarna som avses i första stycket (skuldtäckningstillgångar) ska placeras och värderas enligt 10–27 §§.
Med försäkringstekniska avsättningar för egen räkning avses de försäkringstekniska avsättningarna inklusive mottagen återförsäkring och med avdrag för avgiven återförsäkring. Om avgiven återförsäkring inte bidrar till att minska försäkringsföretagets risktagande, får Finansinspektionen i ett enskilt fall besluta att avdrag inte får göras för sådan återförsäkring. Om den som har tagit emot återförsäkringen är auktoriserad i ett annat land inom EES, får avdrag inte vägras av skäl som har sin grund i bristande sundhet i återförsäkringsföretagets eller försäkringsföretagets finanser.
Riskspridning m.m.
10 § Tillgångar i ett mindre försäkringsföretag ska placeras så att lämplig riskspridning uppnås. Tillgångarna ska, med beaktande av försäkringsföretagets försäkringsåtaganden och förändringar i tillgångarnas framtida värde och avkastning, placeras så att företagets betalningsberedskap är tillfredsställande och den förväntade avkastningen tillräcklig.
Tillgångar för skuldtäckning m.m.
Tillåtna tillgångar för skuldtäckning
11 § För skuldtäckning som avses i 9 § får, med de begränsningar som anges i 10 och 12–22§§, följande tillgångar användas:
1. Obligationer eller andra skuldförbindelser som svenska staten, en svensk kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar för.
2. Obligationer eller andra skuldförbindelser som Europeiska unionen eller utländska stater eller centralbanker svarar för.
3. Obligationer eller andra skuldförbindelser som utländsk kommun eller därmed jämförlig utländsk samfällighet med befogenhet att kräva in offentlig uppbörd svarar för.
4. Obligationer eller andra skuldförbindelser som internationella organisationer svarar för.
294
SOU 2011:68 Författningsförslag
5. Obligationer som uppfyller kraven i lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer.
6. Obligationer och andra skuldförbindelser som ett publikt aktiebolag eller ett motsvarande utländskt bolag svarar för.
7. Fastigheter, tomträtter och byggnader samt andelar i sådan egendom.
8. Aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier, som har getts ut av ett publikt aktiebolag eller ett motsvarande utländskt bolag,,
9. Andelar i investeringsfonder och i sådana fondföretag som avses i 1 kap. 7 § lagen (2004:46) om investeringsfonder, om de förvaltade tillgångarna huvudsakligen består av tillgångar som får användas för skuldtäckning, 10. Medel på konto i bank, kreditmarknadsföretag eller utländskt kreditinstitut, eller hos Riksgälden, 11. Kassa. 12. Derivat. Tillgångarna som avses i 6 och 8 får endast användas om de är noterade på en reglerad marknad.
Användande av aktier och andelar i dotterföretag
12 § Aktier och andelar i dotterföretag får användas för skuldtäckning, om dotterföretaget har till uppgift att direkt eller indirekt äga tillgångar som anges i 11 § 7,
Vid tillämpningen av 17–19 §§ ska de tillgångar som tillhör ett dotterföretag som anges i första stycket behandlas som om tillgångarna ägts direkt av det mindre försäkringsföretaget.
För att aktier och andelar i dotterföretag som har till uppgift att äga tillgångar som anges i 11 § 7 ska få användas för skuldtäckning, ska byggnader som hör till fastigheter och tomträtter vara brandförsäkrade.
Användande av vissa utländska tillgångar
13 § Utländska tillgångar som avses i 11 § 2–4, 6, 8 och 10 får användas för skuldtäckning bara i den utsträckning det följer av föreskrifter som har meddelats med stöd av 40 § 2 och 3.
295
Författningsförslag SOU 2011:68
Hinder mot användande av tillgångar som belastas av säkerhetsrätt
14 § Tillgångar får användas för skuldtäckning bara till den del de inte belastas av panträtt eller annan säkerhetsrätt.
Användande av fastigheter m.m.
15 § För att tillgångar enligt 11 § 7 ska få användas för skuldtäckning ska byggnader som hör till fastigheter och tomträtter vara brandförsäkrade.
Tillåtelse att använda andra tillgångsslag
16 § Om det finns särskilda skäl, får Finansinspektionen i ett enskilt fall besluta att även andra slag av tillgångar än sådana som anges i 11 § tillfälligt får användas för skuldtäckning.
Begränsningar för olika tillgångar
17 § Av det belopp som ska skuldtäckas får en andel om högst
10 procent motsvaras av tillgångar som anges i 11 § 7. Vid tillämpningen av första stycket ska även beaktas ett mindre försäkringsföretags indirekta ägande av tillgångar genom dess innehav av aktier eller andelar i värdepappersfonder som används för skuldtäckning.
Begränsningar för enhandsengagemang
18 § Värdet av en enskild placering får motsvara högst följande andelar av det belopp som ska skuldtäckas:
1. Fem procent om placeringen utgörs av aktier eller företagsobligationer från samma emittent eller låntagare.
2. Tio procent om placeringen utgörs av skuldförbindelser från samma emittent utgivna enligt lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer eller motsvarande utländska skuldförbindelser.
296
SOU 2011:68 Författningsförslag
Det sammanlagda innehavet av placeringar enligt första stycket som härrör från samma emittent eller låntagare får uppgå till högst tjugofem procent av det belopp som ska skuldtäckas.
Grupper av emittenter m.m.
19 § Begränsningarna i 18 § ska tillämpas på motsvarande sätt för grupper av emittenter eller låntagare med inbördes anknytning. Med en sådan grupp avses två eller flera fysiska eller juridiska personer som utgör en helhet från risksynpunkt därför att någon av dem har direkt eller indirekt ägarinflytande över en eller flera av de övriga i gruppen eller därför att de utan att stå i sådant förhållande har sådan inbördes anknytning att någon eller samtliga av de övriga kan råka i betalningssvårigheter om en av dem drabbas av finansiella problem.
Beslut om undantag
20 § Om det finns särskilda skäl, får Finansinspektionen i ett enskilt fall besluta om tillfälliga undantag från de begränsningar som anges i 18 §.
Förvaring av tillgångar
21 § Tillgångar ska förvaras på ett sätt som säkerställer att tillgången är tillgänglig för försäkringsföretaget.
Valutamatchning
22 § De tillgångar som används för skuldtäckning ska placeras med en valutafördelning som så långt möjligt motsvarar valutafördelningen i åtagandena till följd av ingångna försäkringsavtal.
297
Författningsförslag SOU 2011:68
Placering av tillgångar motsvarande villkorad återbäring och fondförsäkringsåtaganden
23 § Bestämmelserna i 11–17 §§ gäller inte för tillgångar som svarar mot avsättningar för villkorad återbäring och för fondförsäkringsåtaganden där försäkringstagaren bär placeringsrisken. Sådana tillgångar ska placeras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till åtagandets karaktär.
Värdering till verkligt värde
24 § De tillgångar som används för skuldtäckning ska värderas till verkligt värde. Från detta värde ska avdrag göras för skulder som hänför sig till förvärvet av tillgången.
Värdering av aktier i vissa dotterbolag
25 § För sådana aktier i dotterbolag, som med stöd av 12 § första stycket används för skuldtäckning, får inte fastställas högre värde än det som skulle ha fastställts för tillgångarna sammanlagt, efter avdrag för bolagets skulder, om de ägts direkt av försäkringsföretaget. Om försäkringsföretaget inte äger samtliga aktier i dotterbolaget, beaktas bara så stor del av tillgångarnas värde som svarar mot aktieinnehavet.
Derivatinstrument
26 § Optioner och terminskontrakt eller andra liknande finansiella instrument får användas för att sänka den finansiella risken i ett försäkringsföretag.
Instrument som avses i första stycket som är kopplade till breda aktieindex får användas i syfte att effektivisera förvaltningen av företagets tillgångar.
298
SOU 2011:68 Författningsförslag
Placering av premier för fondförsäkring
27 § Premier för fondförsäkringar ska placeras i andelar i sådana till försäkringen anknutna fonder som försäkringstagaren eller den försäkrade från tid till annan bestämmer. Försäkringsföretaget får begränsa antalet fonder i vilka premier får placeras.
Utdelning och ersättning vid inlösen av andelarna får bara användas för förvärv av nya andelar i anknutna fonder och för utbetalning eller betalning av kostnader enligt försäkringsavtalet.
Kapitalbas, kapitalkrav och garantibelopp
Kapitalbasens sammansättning
28 § Kapitalbasen får omfatta följande poster:
1. inbetalt aktiekapital, garantikapital eller verksamhetskapital,
2. övrigt eget kapital med avdrag för utdelning, och
3. obeskattade reserver. Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att också andra poster än de som anges i första stycket får ingå i, eller dras av från, kapitalbasen.
Tillräcklig kapitalbas
29 § Mindre försäkringsföretag ska vid varje tidpunkt, utöver tillgångar som krävs för skuldtäckning, ha en tillräcklig kapitalbas.
När verksamheten utövas ska kapitalbasen uppgå minst till en nivå som beräknas med utgångspunkt i verksamhetens omfattning och art enligt 30–31 §§. Kapitalbasen ska dock aldrig vara mindre än det garantibelopp som anges i 32–33 §§.
Kapitalkrav för direkt skadeförsäkringsrörelse
30 § Mindre försäkringsföretag med tillstånd för direkt skadeförsäkringsrörelse ska ha en kapitalbas som minst utgör summan av följande belopp:
1. Femton procent av de försäkringstekniska avsättningarna för egen räkning.
299
Författningsförslag SOU 2011:68
2. Tjugo procent av företagets innehav i fastigheter, tomträtter och byggnader samt andelar eller aktier i företag som äger sådan egendom.
3. Fyrtio procent av företagets aktieinnehav som inte ingår i 2.
4. Tjugo procent av företagets innehav i obligationer och andra skuldförbindelser som ett publikt aktiebolag eller ett motsvarande utländskt bolag svarar för. Vid beräkning ska tillgångarna i 2–4 värderas till verkligt värde. Vid beräkning av det belopp som avses i första stycket 4 ska obligationer som uppfyller kraven i lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer inte tas med.
Kapitalkrav för direkt livförsäkringsrörelse
31 § Mindre försäkringsföretag med tillstånd för direkt livförsäkringsrörelse ska ha en kapitalbas som minst utgör summan av följande belopp:
1. Fem procent av de försäkringstekniska avsättningarna för egen räkning.
2. Tjugo procent av företagets innehav i fastigheter, tomträtter och byggnader samt andelar eller aktier i företag som äger sådan egendom.
3. Fyrtio procent av företagets aktieinnehav som inte ingår i 2.
4. Tjugo procent för obligationer och andra skuldförbindelser som ett publikt aktiebolag eller ett motsvarande utländskt bolag svarar för.
5. 0,3 procent av summan av alla positiva risksummor för egen räkning.
Vid beräkning ska tillgångarna i 2–4 värderas till verkligt värde. Vid beräkning av det belopp som avses i första stycket 4 ska obligationer som uppfyller kraven i lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer inte tas med.
Garantibelopp
32 § För mindre försäkringsföretag som bedriver direkt skadeförsäkringsrörelse ska garantibeloppet uppgå till 20 miljoner kronor, om inte annat följer av 33 §.
300
SOU 2011:68 Författningsförslag
33 § För mindre försäkringsföretag som bedriver direkt livförsäkringsrörelse uppgå till 30 miljoner kronor, om inte annat följer av 34 §.
34 § För ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar som bedriver direkt skadeförsäkringsrörelse ska garantibeloppet uppgå till 3 miljoner kronor om
1. bolagsordningen innehåller bestämmelser om uttaxering från delägare,
2. den årliga premieinkomsten från skadeförsäkringsrörelsen inte överstiger ett belopp om 50 miljoner kronor, samt
3. minst hälften av premieinkomsten kommer från bolagets delägare.
Företagsstyrning m.m.
35 § Ett mindre försäkringsföretag ska bedriva sin verksamhet med en för rörelsens omfattning och beskaffenhet tillfredsställande soliditet och företagsstyrning, så att åtagandena mot försäkringstagare och andra ersättningsberättigade kan fullgöras.
Riktlinjer
36 § Mindre försäkringsföretag ska upprätta och följa riktlinjer för soliditeten i verksamheten. Riktlinjerna ska innehålla principerna för hur
1. premier bestäms,
2. försäkringstekniska avsättningar beräknas,
3. återförsäkring avges och tas emot,
4. soliditeten ska tillgodoses,
5. samtliga tillgångar placeras, och
6. skuldsättningstillgångar placeras.
301
Författningsförslag SOU 2011:68
37 § Mindre försäkringsföretag ska upprätta och följa riktlinjer för företagsstyrning. Riktlinjerna ska innehålla principerna för
1. organisation och ledning,
2. riskhantering,
3. intern kontroll,
4. regelefterlevnad, och
5. hantering av intressekonflikter.
38 § Riktlinjerna i 36 och 37 §§ ska ges in till Finansinspektionen senast den dag de börjar tillämpas.
Rapportering
39 § Mindre försäkringsföretag ska årligen till Finansinspektionen lämna in
1. en rapport om företagets solvens, och
2. fastställd resultat- och balansräkning.
Bemyndiganden
40 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. det närmare innehållet i ansökningar och anmälningar som avses i 1 och 3 §§.
2. vilka utländska stater, utländska centralbanker och internationella organisationer som ska omfattas av 11 § 2–4,
3. i vilka stater de rättssubjekt som anges ska vara belägna eller ha sitt säte enligt 11 § 6, 8 och 10,
4. vilket värde som tillgångar som anges i 11 § 7 högst får tas upp till,
5. lämplig riskspridning inom de ramar som anges i 18 §,
6. förvaring av tillgångar enligt 21 §,
7. högsta tillåtna valutakursrisk enligt 22 §,
8. värdering till verkligt värde enligt 24 §,
9. användning av derivatinstrument enligt 26 §, 10. vilka poster som ska ingå i kapitalbasen och vilka poster som ska dras av från kapitalbasen enligt 28 §,
11. vilka närmare uppgifter som riktlinjerna enligt 36 och 37 §§ ska innehålla,
302
SOU 2011:68 Författningsförslag
12. vilka upplysningar som ska lämnas enligt 39 § 1, och 13. vilken närmare information som ska lämnas enligt 39 § 2.
13 kap. Associationsrättsliga bestämmelser för
försäkringsaktiebolag
7 §
I stället för 8 kap. 1 § aktiebolagslagen (2005:551) gäller att ett försäkringsaktiebolag ska ha en styrelse med minst tre ledamöter. I ett försäkringsaktiebolag som inte får dela ut vinst ska mer än hälften av styrelseledamöterna vara personer som varken är anställda i bolaget eller anställda eller styrelseledamöter i företag som ingår i samma koncern som bolaget eller i en företagsgrupp av motsvarande slag.
I stället för 8 kap. 1 § aktiebolagslagen (2005:551) gäller att ett försäkringsaktiebolag ska ha en styrelse med minst tre ledamöter. I ett försäkringsaktiebolag som inte får dela ut vinst ska mer än hälften av styrelseledamöterna vara personer som varken är anställda i bolaget eller anställda i företag som ingår i samma koncern som bolaget eller i en företagsgrupp av motsvarande slag.
I ett försäkringsaktiebolag som inte får dela ut vinst ska minst en av styrelseledamöterna utses av försäkringstagarna eller av någon intressegrupp som har anknytning till dem. Sådan styrelseledamot får inte vara
1. aktieägare i bolaget,
2. anställd i bolaget, eller
3. aktieägare, anställd eller styrelseledamot i företag som ingår i samma koncern som bolaget eller i en företagsgrupp av motsvarande slag.
48 §14
Utöver det som föreskrivs i 25 kap. 14 § aktiebolagslagen (2005:551) om kontrollbalansräkningens innehåll gäller för försäkringsaktiebolag följande.
Vid beräkningen av det egna kapitalets storlek ska inom linjen tilläggas en post som utvisar den ökning av tillgångarnas sammanlagda värde som skulle följa, om de redovisades till försäljningsvärdet med avdrag för de förväntade försäljningskostnaderna. I fråga om sådana tillgångar som anges i 4 kap. 2 § 4 och 5 lagen
14 Senaste lydelse 2010:2043.
303
Författningsförslag SOU 2011:68
(1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag gäller att de tas upp till anskaffningsvärdet minskat med nödvändiga avskrivningar och nedskrivningar, om ett högre värde erhålls genom detta.
Värdehandlingar som används för skuldtäckning enligt 6 kap. 3 § 1–4, 9–11, 16 och 17 får tas upp till högre värde än det som följer av lagen om årsredovisning i försäkringsföretag. Detta gäller bara om värdehandlingarna kan avyttras till detta högre värde vid sådana tidpunkter att förutsättningarna att infria de försäkringsåtaganden som värdehandlingarna säkerställer kan anses tillfredsställande.
Andra värdehandlingar än de som avses i tredje stycket och som utgörs av reversfordringar som förfaller eller kan sägas upp till betalning av försäkringsaktiebolaget först efter längre tid än ett år får, om det finns särskilda skäl för det, tas upp
över det verkliga värdet, dock högst till anskaffningsvärdet.
Värdehandlingar som utgörs av reversfordringar som förfaller eller kan sägas upp till betalning av försäkringsaktiebolaget först efter längre tid än ett år får, om det finns särskilda skäl för det, tas upp över det verkliga värdet, dock högst till anskaffningsvärdet.
14 kap. Associationsrättsliga bestämmelser för ömsesidiga
försäkringsbolag
25 §
Bestämmelsen i 6 kap. 4 § andra stycket lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar om att styrelseledamöter ska vara medlemmar i föreningen ska inte gälla för ömsesidiga försäkringsbolag.
I ett ömsesidigt försäkringsbolag ska mer än hälften av styrelseledamöterna vara personer som varken är anställda i bolaget eller anställda eller styrelseledamöter i företag som ingår i samma koncern som bolaget
I ett ömsesidigt försäkringsbolag ska mer än hälften av styrelseledamöterna vara personer som varken är anställda i bolaget eller anställda i företag som ingår i samma koncern som bolaget eller i en företagsgrupp
304
SOU 2011:68 Författningsförslag
eller i en företagsgrupp av motsvarande slag.
av motsvarande slag.
89 §15
I 14 kap. 1 § finns bestämmelser om registreringsmyndighet och försäkringsregister.
I 17 kap. 1 § finns bestämmelser om registreringsmyndighet och försäkringsregister.
90 §16
För registrering av ett ömsesidigt försäkringsbolag gäller 15 kap.2–6 §§ lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar. Det som sägs där om föreningsregistret ska i stället avse försäkringsregistret.
För överklagande av beslut av Finansinspektionen gäller 17 kap. 1–3 §§ i stället för 15 kap. 6 § lagen om ekonomiska föreningar.
För överklagande av beslut av Finansinspektionen gäller 20 kap. 1–3 §§ i stället för 15 kap. 6 § lagen om ekonomiska föreningar.
16 kap. Rapportering och offentliggöranden
Rapportering m.m.
Rapporter från försäkringsföretag
1 § Ett försäkringsföretag ska lämna rapporter om sin verksamhet till Finansinspektionen.
Rapportering när solvens- eller minimikapitalkravet inte uppfylls
2 § Ett försäkringsföretag ska omedelbart underrätta Finansinspektionen om företaget inte uppfyller solvens- eller minimikapitalkravet, eller om det finns risk för det under de närmaste tre månaderna.
15 Senaste lydelse 2010:2043. 16 Senaste lydelse 2010:2043.
305
Författningsförslag SOU 2011:68
Skyldighet att ge in en åtgärdsplan
3 § Ett försäkringsföretag som inte uppfyller solvenskapitalkravet ska inom två månader ge in en realistisk åtgärdsplan till Finansinspektionen för godkännande.
I åtgärdsplanen ska företaget ange hur företaget ska se till att solvenskapitalkravet återigen efterlevs inom sex månader från konstaterandet att det inte uppfylldes.
Skyldighet att ge in en finansiell saneringsplan
4 § Ett försäkringsföretag som inte uppfyller minimikapitalkravet ska inom en månad ge in en realistisk kortfristig finansiell saneringsplan till Finansinspektionen för godkännande.
I den finansiella saneringsplanen ska företaget ange hur företaget ska se till att minimikapitalkravet återigen efterlevs inom tre månader från konstaterandet att det inte uppfylldes.
Skyldighet att ge in en plan vid bristande uppfyllande av kraven för att få använda en intern modell
5 § Ett försäkringsföretag som inte längre uppfyller kraven för att få använda en intern modell ska utan dröjsmål ge in en plan för hur bristerna ska åtgärdas inom skälig tid till Finansinspektionen. En sådan plan behöver dock inte ges in till Finansinspektionen om företaget kan visa att effekten av bristerna är oväsentlig.
Om ett företag inte genomför den plan som avses i första stycket får Finansinspektionen kräva att solvenskapitalkravet beräknas med användning av standardformeln.
Rapport om verksamhet och solvens
Offentliggörandeintervall
6 § Ett försäkringsföretag ska offentliggöra en rapport om sin verksamhet och solvens en gång per år, och i de fall som avses i 11 §.
306
SOU 2011:68 Författningsförslag
Innehåll
7 § Rapporten om verksamhet och solvens ska innehålla en beskrivning av försäkringsföretagets
1. verksamhet och resultat,
2. företagsstyrningssystem,
3. riskprofil,
4. värdering för solvensändamål, och
5. kapitalhantering.
De uppgifter som ska offentliggöras genom rapporten kan helt eller delvis få lämnas genom hänvisning till uppgifter som företaget offentliggjort för att uppfylla andra rättsliga eller administrativa krav, om dessa uppgifter är likvärdiga både till art och till omfattning.
8 § Rapporten om verksamhet och solvens ska innehålla
1. kvalitativa och kvantitativa uppgifter,
2. historiska, aktuella och framåtblickande uppgifter, och
3. uppgifter som hämtats från interna och externa källor. Uppgifterna enligt 7–8 §§ ska vara
1. tillgängliga, fullständiga i varje väsentligt hänseende, jämförbara och konsekvent utformade över tiden, samt
2. relevanta, tillförlitliga och begripliga.
Undantag från krav på offentliggörande
9 § Finansinspektionen ska, efter ansökan, lämna tillstånd till att ett försäkringsföretag inte offentliggör uppgifter som anges i 7 § punkterna 1–4, om ett offentliggörande skulle innebära att
1. företagets konkurrenter otillbörligt gynnas, eller
2. företaget bryter mot tystnadsplikt avsedd att skydda försäkringstagare eller annan som företaget har en relation med.
Ett försäkringsföretag som fått tillstånd att inte offentliggöra vissa uppgifter ska ange detta, och skälen till beslutet, i rapporten om verksamhet och solvens.
307
Författningsförslag SOU 2011:68
Uppdateringar
10 § Ett försäkringsföretag ska uppdatera uppgifterna i rapporten om verksamhet och solvens, om en betydande förändring inträffat, som i väsentlig grad minskat relevansen hos de uppgifter som tidigare offentliggjorts enligt 6 §.
Försäkringsföretaget ska anmäla sådana betydande förändringar som avses i första stycket till Finansinspektionen. Anmälan ska innehålla uppgifter om förändringen, och följderna av förändringen.
Uppdateringar om solvenskapitalkravet inte är uppfyllt
11 § Ett försäkringsföretag som inte uppfyller solvenskapitalkravet, enligt 8 kap. 1 §, ska omedelbart uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter om,
1. underskottet är betydande, och
2. Finansinspektionen inte har erhållit någon realistisk åtgärdsplan inom två månader räknat från det datum då företaget upptäckte att underskottet var betydande. Om Finansinspektionen har ansett att en åtgärdsplan är realistisk, men underskottet inte har korrigerats inom sex månader från det att det upptäcktes, ska underskottet offentliggöras vid utgången av denna period.
12 § Finansinspektionen ska, när ett försäkringsföretag inte uppfyller solvenskapitalkravet, kräva att företaget offentliggör
1. hur stort underskottet är,
2. en förklaring av orsakerna till underskottet,
3. följderna av underskottet,
4. vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits av företaget, och
5. vilka ytterligare korrigerande åtgärder som är planerade.
Uppdateringar om minimikapitalkravet inte är uppfyllt
13 § Ett försäkringsföretag som inte uppfyller minimikapitalkravet, enligt 8 kap. 1 §, ska omedelbart uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter om Finansinspektionen
1. bedömer att företaget inte kommer att kunna överlämna en realistisk kortsiktig finansiell saneringsplan, eller
308
SOU 2011:68 Författningsförslag
2. inte har erhållit någon sådan plan inom en månad räknat från det datum då företaget upptäckte att minimikapitalkravet inte var uppfyllt.
Om Finansinspektionen har ansett att en kortsiktig finansiell saneringsplan är realistisk, men underskottet ändå inte har korrigerats inom tre månader från det att det upptäcktes, ska underskottet offentliggöras senast vid utgången av denna period.
14 § Finansinspektionen ska, när ett försäkringsföretag inte uppfyller minimikapitalkravet, kräva att företaget offentliggör
1. hur stort underskottet är,
2. en förklaring av orsakerna till underskottet,
3. följderna av underskottet,
4. vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits av företaget, och
5. vilka ytterligare korrigerande åtgärder som är planerade.
Styrdokument och godkännande
15 § Ett försäkringsföretag ska ha lämpliga system för att kunna upprätta och offentliggöra en rapport om verksamhet och solvens samt ha riktlinjer som säkerställer att alla uppgifter som offentliggörs fortlöpande är relevanta.
Rapporten om verksamhet och solvens och uppdateringar av denna ska godkännas av försäkringsföretagets styrelse innan den offentliggörs.
Rapport om verksamhet och solvens på gruppnivå
Offentliggörandeintervall m.m.
16 § Ett försäkringsföretag med ägarintresse eller ett försäkringsholdingföretag ska upprätta en rapport om verksamhet och solvens på gruppnivå. Denna rapport ska offentliggöras en gång per år.
17 § Ett försäkringsföretag med ägarintresse eller ett försäkringsholdingföretag får, efter tillstånd från Finansinspektionen, upprätta en gemensam rapport om verksamhet och solvens för försäkringsgruppen, som även ska innehålla uppgifter om enskilda dotterföretag inom gruppen.
309
Författningsförslag SOU 2011:68
Innan Finansinspektionen ger sitt tillstånd ska samråd ske med eventuella övriga tillsynsmyndigheter i tillsynskollegiet.
Innehåll
18 § Om ett försäkringsföretag med ägarintresse eller ett försäkringsholdingföretag har fått tillstånd till att upprätta en gemensam rapport om verksamhet och solvens för försäkringsgruppen och för de enskilda dotterföretagen inom gruppen ska denna rapport innehålla:
1. uppgifter om försäkringsgruppens samlade verksamhet och solvens och
2. uppgifter om varje dotterföretag inom försäkringsgruppen som ska offentliggöras enligt 7–14 §§.
Om rapporten saknar sådana uppgifter som avses i första stycket punkt 2, får Finansinspektionen kräva att dotterföretaget offentliggör dessa uppgifter, om
1. Finansinspektionen auktoriserat dotterföretaget,
2. Finansinspektionen kräver att jämförbara försäkringsföretag ska offentliggöra dessa uppgifter, och
3. de utelämnade uppgifterna är av väsentlig betydelse. Rapporten om verksamhet och solvens för försäkringsgrupper ska följa de bestämmelser för det enskilda företaget som framgår av 7–14 §§.
Övriga bestämmelser
19 § EU-förordningen innehåller närmare bestämmelser om
1. försäkringsföretags rapportering enligt 1 §,
2. innehållet i en åtgärdsplan enligt 3 § samt i en finansiell saneringsplan enligt 4 §, och
3. vilka uppgifter som ett försäkringsföretag ska lämna enligt 7, 8 och 18 §§.
Bemyndiganden
20 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
310
SOU 2011:68 Författningsförslag
1. vilka rapporter ett försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen enligt 1 § samt hur de ska lämnas.
2. innehållet i en åtgärdsplan enligt 3 § samt i en finansiell saneringsplan enligt 4 §, och
3. det närmare innehållet i rapporten om verksamhet och solvens enligt 7, 8 och 18 §§.
17 kap. Tillsyn
Registreringsmyndighet
1 § Bolagsverket är registreringsmyndighet för försäkringsföretag. Bolagsverket ska föra ett försäkringsregister. I detta skrivs de uppgifter in som enligt denna lag, aktiebolagslagen (2005:551), lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar eller andra författningar ska anmälas för registrering.
Tillsynen och dess omfattning
2 § Finansinspektionen har tillsyn över försäkringsföretag.
Tillsynen omfattar att verksamheten drivs enligt
1. denna lag,
2. andra författningar som reglerar företagets näringsverksamhet,
3. företagets bolagsordning eller stadgar, och
4. de styrdokument och riktlinjer som företaget ska ha enligt denna lag.
Finansinspektionen har dessutom tillsyn över att försäkringsföretagets ägare uppfyller lämplighetskraven i denna lag.
Finansinspektionens tillsyn ska utgå från en proaktiv och riskbaserad metod.
Samarbete med behöriga myndigheter
3 § Finansinspektionen ska i sin tillsynsverksamhet samarbeta och utbyta information med behöriga myndigheter och Europeiska kommissionen i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.
311
Författningsförslag SOU 2011:68
Allmänna tillsynsbefogenheter
4 § Finansinspektionen får besluta att ett försäkringsföretag ska bedöma hur möjliga händelser eller förändringar av de ekonomiska förhållandena skulle kunna påverka företagets finansiella ställning negativt.
Skyldigheten att göra bedömningar enligt första stycket gäller även för styrelsen eller den verkställande direktören eller motsvarande organ i ett företag som har åtagit sig att utföra verksamhet åt ett försäkringsföretag.
Underrättelse från ett försäkringsföretag om påbörjad verksamhet
5 § När ett försäkringsföretag har påbörjat sin verksamhet, ska styrelsen eller den verkställande direktören genast underrätta Finansinspektionen om det.
Upplysningar från ett försäkringsföretag
6 § Ett försäkringsföretag ska lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet som inspektionen begär. Om företaget driver verksamhet i ett annat land inom EES ska det, i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, lämna de upplysningar till behörig myndighet i det landet som den myndigheten behöver för att fullgöra sina uppgifter.
Platsundersökning
7 § Finansinspektionen får när inspektionen anser att det är nödvändigt genomföra en undersökning hos ett försäkringsföretag.
Styrelsen och den verkställande direktören ska vid den tidpunkt som Finansinspektionen bestämmer hålla försäkringsföretagets tillgångar, räkenskapsmaterial och andra handlingar tillgängliga för granskning av befattningshavare hos inspektionen eller av någon annan som inspektionen har förordnat.
312
SOU 2011:68 Författningsförslag
Tillsynen över de försäkringstekniska avsättningarna
8 § Finansinspektionen får besluta att ett försäkringsföretag ska visa att
1. nivån på de försäkringstekniska avsättningarna är lämplig,
2. de metoder som används vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna är tillämpliga och relevanta, och
3. de underliggande statistiska data som används vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna är adekvata.
Upplysningar från och undersökningar hos andra än försäkringsföretag
9 § Skyldigheten enligt 6 och 7 §§ att lämna upplysningar och hålla tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning gäller även för
1. styrelsen och den verkställande direktören eller motsvarande organ i ett företag vars verksamhet uteslutande ska vara att biträda ett försäkringsföretag eller som ett försäkringsföretag har ett bestämmande inflytande i,
2. ordföranden och den verkställande direktören eller motsvarande befattningshavare i en skaderegleringsnämnd, villkorsnämnd eller i annat liknande organ, som biträder ett försäkringsföretag, och
3. styrelsen och den verkställande direktören i ett aktiebolag, om Finansinspektionen med bolagets samtycke har fattat beslut om en sådan skyldighet.
10 § Om det finns intressegemenskap mellan å ena sidan ett försäkringsföretag och å andra sidan ett aktiebolag som denna lag inte är tillämplig på eller en ekonomisk förening, får Finansinspektionen förelägga aktiebolaget eller föreningen att lämna en särskild redovisning över intressegemenskapen. Sådant föreläggande får dock bara meddelas om det behövs med hänsyn till tillsynen över försäkringsverksamheten. Redovisningen ska lämnas enligt anvisningar av Finansinspektionen.
313
Författningsförslag SOU 2011:68
Förordnande av aktuarie
11 § Finansinspektionen får förordna en eller flera aktuarier att tillsammans med försäkringsföretagets aktuarie utföra de försäkringstekniska utredningarna och beräkningarna i företaget.
Aktuarien har rätt till skäligt arvode från försäkringsföretaget för sitt arbete. Storleken på arvodet beslutas av Finansinspektionen.
Finansinspektionen ska utfärda en instruktion för de aktuarier som har förordnats av inspektionen. En aktuarie som har förordnats av Finansinspektionen ska oavsett stämmans anvisningar följa den instruktion som inspektionen har utfärdat.
Förordnande av revisor
12 § Finansinspektionen får förordna en eller flera revisorer att tillsammans med övriga revisorer delta i revisionen av ett försäkringsföretag.
Revisorn har rätt till skäligt arvode från försäkringsföretaget för sitt arbete. Storleken på arvodet beslutas av Finansinspektionen.
Finansinspektionen ska utfärda en instruktion för de revisorer som har förordnats av inspektionen. En revisor som har förordnats av Finansinspektionen ska oavsett stämmans anvisningar följa den instruktion som inspektionen har utfärdat.
Revisors och särskild granskares rapporteringsskyldighet
13 § En revisor eller en särskild granskare ska genast rapportera till Finansinspektionen om han eller hon vid fullgörandet av sitt uppdrag i ett försäkringsföretag får kännedom om förhållanden som
1. kan utgöra en väsentlig överträdelse av de författningar som reglerar företagets verksamhet,
2. kan påverka företagets fortsatta drift negativt,
3. kan leda till att revisorn avstyrker att balansräkningen eller resultaträkningen fastställs eller till anmärkning enligt 9 kap.33 eller 34 §§aktiebolagslagen (2005:551) eller 8 kap. 13 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, eller
4. kan innebära att företaget brister i uppfyllandet av solvens- eller minimikapitalkravet.
314
SOU 2011:68 Författningsförslag
Revisorn och granskaren har en motsvarande rapporteringsskyldighet om han eller hon får kännedom om förhållanden som avses i första stycket vid fullgörande av uppdrag som revisorn eller den särskilda granskaren har i försäkringsföretagets moderföretag eller dotterföretag eller ett företag som har en likartad förbindelse med försäkringsföretaget.
Sammankallande av styrelsen eller stämma
14 § Finansinspektionen får sammankalla styrelsen i ett försäkringsföretag. Inspektionen får även begära att styrelsen kallar till extra stämma. Om styrelsen inte rättar sig efter en sådan begäran, får inspektionen utfärda en sådan kallelse.
Företrädare för inspektionen får närvara vid stämman och vid ett sådant styrelsesammanträde som inspektionen har sammankallat samt delta i överläggningarna.
Allmänt ombud vid konkurs
15 § När ett försäkringsföretag har försatts i konkurs, ska Finansinspektionen förordna ett allmänt ombud. Det allmänna ombudet ska som konkursförvaltare delta i konkursboets förvaltning tillsammans med den eller de förvaltare som utses enligt konkurslagen (1987:672).
Det allmänna ombudet ska se till att försäkringstagarna omfattas av den förmånsrätt som följer av försäkringsavtalen.
Det allmänna ombudet kan göra en sådan framställning om entledigande av förvaltare som avses i 7 kap. 5 § konkurslagen.
Även om beslut om delning av konkursboets förvaltning har fattats, får det allmänna ombudet delta i förvaltningen i dess helhet.
Bestämmelserna i konkurslagen om arvode till konkursförvaltare gäller också det allmänna ombudet.
Finansinspektionens befogenheter vid ett försäkringsföretags likvidation
16 § Under ett försäkringsföretags likvidation har Finansinspektionen samma befogenheter i fråga om likvidatorerna som inspektionen har i fråga om styrelsen.
315
Författningsförslag SOU 2011:68
Avgifter till Finansinspektionen
17 § Försäkringsföretag ska med avgifter bidra till att täcka kostnaderna för Finansinspektionens verksamhet.
Tillsynen över en intern modell
Krav på uppskattning av solvenskapitalkravet
18 § Finansinspektionen får besluta att ett försäkringsföretag som använder en intern modell ska göra en uppskattning av solvenskapitalkravet med användning av standardformeln. En sådan uppskattning ska ges in till Finansinspektionen.
Krav på verifierande beräkningar
19 § Finansinspektionen får besluta att ett försäkringsföretag som använder en intern modell ska verifiera kalibreringen av sin interna modell och kontrollera att dess specifikation överrensstämmer med allmänt accepterad marknadspraxis, genom användning av relevanta referensportföljer och antaganden som bygger på externa uppgifter.
Särskild övergångsplan
20 § Finansinspektionen får vid sin bedömning av ett försäkringsföretags ansökan om att få använda en partiell intern modell besluta att företaget ska ge in en övergångsplan för att utvidga modellens tillämpningsområde.
Beslut enligt första stycket får fattas om företagets ansökan endast avser
1. vissa underkategorier av en viss risk,
2. vissa affärsenheter inom företaget, med avseende på en viss kategori av risk, eller
3. endast delar av de områden som avses i 1 eller 2. En övergångsplan ska innehålla uppgift om hur företaget planerar att utvidga tillämpningsområdet till andra underkategorier eller affärsenheter för att se till att modellen omfattar en övervägande del av företagets försäkringsverksamhet som berörs av den specifika riskkategorin.
316
SOU 2011:68 Författningsförslag
Bristande genomförande
21 § Ett företag som inte genomför den plan som avses i 16 kap. 5 § ska efter beslut från Finansinspektionen beräkna solvenskapitalkravet med användning av standardformeln.
Bemyndiganden
22 § Regeringen får meddela föreskrifter om sådana avgifter som avses i 17 §.
18 kap. Lämplighetsprövning av ägare i försäkringsaktiebolag
1 §17
Ett direkt eller indirekt förvärv av aktier i ett försäkringsaktiebolag, som medför att förvärvarens sammanlagda innehav utgör ett kvalificerat innehav enligt 1 kap. 15 §, får bara ske efter tillstånd av Finansinspektionen. Detsamma gäller förvärv som innebär att ett kvalificerat innehav ökas
Ett direkt eller indirekt förvärv av aktier i ett försäkringsaktiebolag, som medför att förvärvarens sammanlagda innehav utgör ett kvalificerat innehav enligt 1 kap. 22 §, får bara ske efter tillstånd av Finansinspektionen. Detsamma gäller förvärv som innebär att ett kvalificerat innehav ökas
1. så att det uppgår till eller överstiger 20, 30 eller 50 procent av aktiekapitalet eller röstetalet för samtliga aktier, eller
2. så att försäkringsaktiebolaget blir dotterföretag. Tillstånd enligt första stycket ska ha meddelats före förvärvet. En ansökan om tillstånd ska göras skriftligen.
6 §18
Om förvärvaren är ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag, ska det vid bedömningen av förvärvarens anseende särskilt beaktas om dess ledning uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt
Om förvärvaren är ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag, ska det vid bedömningen av förvärvarens anseende särskilt beaktas om dess ledning uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt
17 Senaste lydelse 2010:2043. 18 Senaste lydelse 2010:2043.
317
Författningsförslag SOU 2011:68
9 kap. 10 § denna lag respektive 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
10 kap. 35 § denna lag respektive 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
14 §19
Finansinspektionen får besluta att ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier vid stämman inte får företräda fler aktier än som motsvarar ett innehav som inte är kvalificerat
1. om ägaren motverkar eller kan antas komma att motverka att försäkringsaktiebolagets verksamhet drivs på ett sätt som är förenligt med kraven i denna lag och andra författningar som reglerar bolagets verksamhet,
2. om ägaren i väsentlig mån har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet,
3. om ägaren är ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag och dess ledning inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 9 kap. 10 § denna lag respektive 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, eller
3. om ägaren är ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag och dess ledning inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 10 kap. 35 § denna lag respektive 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, eller
4. om det finns skäl att anta att innehavet har samband med eller kan öka risken för
a) penningtvätt enligt 1 kap. 5 § 6 lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller
b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.
Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier inte har ansökt om tillstånd till ett förvärv som avses i 1 eller 2 §, får Finansinspektionen besluta att ägaren vid stämman inte får företräda aktierna till den del de omfattas av ett krav på tillstånd.
19 Senaste lydelse 2010:2043.
318
SOU 2011:68 Författningsförslag
Om någon i strid med ett beslut av Finansinspektionen har ett kvalificerat innehav av aktier, får innehavaren inte företräda aktierna vid stämman till den del innehavet står i strid med beslutet.
19 kap. Ingripanden
Ingripande mot försäkringsföretag
När Finansinspektionen ska ingripa
1 § Finansinspektionen ska ingripa om
1. ett försäkringsföretag har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, andra författningar som reglerar företagets näringsverksamhet, företagets bolagsordning eller stadgar eller de styrdokument eller riktlinjer som företaget ska ha enligt denna lag,
2. bolagsordningen, stadgarna, eller de styrdokument eller riktlinjer som företaget ska ha enligt denna lag inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet,
3. försäkringsbeståndet inte är tillräckligt för erforderlig riskutjämning,
4. transaktioner inom försäkringsgruppen eller riskkoncentrationer hotar försäkringsföretagets finansiella ställning, eller
5. försäkringsföretaget uppfyller sina skyldigheter enligt denna lag men solvensen ändå är hotad.
Hur Finansinspektionen ska ingripa
2 § Ingripande med stöd av 1 § sker genom utfärdande av föreläggande att vidta rättelse inom viss tid, genom förbud att verkställa beslut eller genom anmärkning. Finansinspektionen får också med stöd av 10 § begränsa ett försäkringsföretags förfoganderätt eller förbjuda företaget att förfoga över sina tillgångar.
Om försäkringsföretagets riskprofil eller företagsstyrningssystem avviker väsentligt från kraven får kapitaltillägg beslutas med stöd av 25 §.
Om en överträdelse är allvarlig ska försäkringsföretagets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.
319
Författningsförslag SOU 2011:68
När Finansinspektionen får avstå från ingripande
3 § Finansinspektionen får avstå från ingripande om
1. en överträdelse är ringa eller ursäktlig,
2. försäkringsföretaget gör rättelse, eller
3. någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot företaget och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.
Särskild företrädare
4 § Om rättigheterna för försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar hotas, får Finansinspektionen utse en särskild företrädare att sköta hela eller delar av driften av företaget.
Krav på åtgärder inom viss tid när ett försäkringsföretag inte uppfyller solvenskapitalkravet
5 § Om ett försäkringsföretag inte uppfyller solvenskapitalkravet ska Finansinspektionen förelägga företaget att inom sex månader från konstaterandet uppfylla solvenskapitalkravet. Om det är lämpligt får Finansinspektionen förlänga tidsfristen med tre månader.
Särbestämmelser vid exceptionella omständigheter
6 § Vid ett exceptionellt kursfall på finansmarknaderna får Finansinspektionen förlänga tidsfristen i 5 § med en lämplig period.
Ett försäkringsföretag ska under en sådan tidsfrist ge in en lägesrapport till Finansinspektionen var tredje månad. I lägesrapporten ska företaget redogöra för vilka åtgärder som har vidtagits och hur arbetet fortskrider med att åter uppfylla solvenskapitalkravet.
Förlängningen av tidsfristen enligt första stycket ska inte längre gälla om ett försäkringsföretags lägesrapport enligt andra stycket visar att det inte har skett några väsentliga framsteg med att åter uppfylla solvenskapitalkravet från den dag då bristen på uppfyllande av solvenskapitalkravet konstaterades till den dag då lägesrapporten gavs in.
320
SOU 2011:68 Författningsförslag
Krav på beräkning med intern modell
7 § Finansinspektionen får besluta att ett försäkringsföretag ska använda en fullständig eller partiell intern modell för beräkning av solvenskapitalkravet om företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för standardformelns beräkning och det är olämpligt att beräkna solvenskapitalkravet för företaget enligt denna.
Krav på ökning av de försäkringstekniska avsättningarna
8 § Om ett försäkringsföretags värdering av de försäkringstekniska avsättningarna inte uppfyller kraven i denna lag får Finansinspektionen kräva att företaget ska öka de försäkringstekniska avsättningarna så att de motsvarar kraven.
Överträdelser av beslut om rättelse
9 § Om ett försäkringsföretag driver verksamhet i ett annat land inom EES och företaget inte rättar sig efter Finansinspektionens eller behörig utländsk myndighets begäran om rättelse, ska inspektionen vidta de åtgärder som behövs för att förhindra fortsatta överträdelser. Inspektionen ska underrätta den behöriga utländska myndigheten om vilka åtgärder som vidtas.
Förbud eller begränsning i rätten att förfoga över tillgångar
10 § Finansinspektionen får begränsa ett försäkringsföretags förfoganderätt eller förbjuda företaget att förfoga över sina tillgångar, om
1. företaget inte följer gällande bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar,
2. företaget inte uppfyller solvenskapitalkravet och det föreligger särskilda omständigheter som ger anledning att befara att företagets finansiella ställning kommer att försämras ytterligare,
3. företaget inte uppfyller minimikapitalkravet,
321
Författningsförslag SOU 2011:68
4. det vid beslut om återkallelse av företagets tillstånd bedöms vara nödvändigt för att skydda de intressen som försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar har, eller
5. ett företag som avses i 10 kap 3 § 1 eller 2 inte uppfyller solvenskapitalkravet för försäkringsgruppen.
Finansinspektionen får besluta hur försäkringsverksamheten ska drivas efter ett sådant beslut som avses i första stycket.
Återkallelse av tillstånd
11 § Om någon som ingår i ett försäkringsföretags styrelse eller är dess verkställande direktör inte uppfyller de krav som anges i 2 kap. 4 § 4, ska Finansinspektionen återkalla företagets tillstånd. Det får dock ske bara om inspektionen först har beslutat att anmärka på att personen ingår i styrelsen eller är verkställande direktör och om han eller hon, sedan en av inspektionen bestämd tid om högst tre månader har gått, fortfarande finns kvar i styrelsen eller som verkställande direktör.
I stället för att återkalla tillståndet får Finansinspektionen besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte längre får kvarstå i sin befattning. Finansinspektionen får då förordna en ersättare. Ersättarens uppdrag gäller till dess försäkringsföretaget har utsett en ny styrelseledamot eller verkställande direktör.
12 § Finansinspektionen ska återkalla ett försäkringsföretags tillstånd, om företaget
1. inte har anmälts för registrering inom föreskriven tid eller anmälan har avskrivits eller avslagits genom ett beslut som har vunnit laga kraft,
2. har förklarat sig avstå från tillståndet,
3. har försatts i konkurs eller om beslut har fattats om att företaget ska gå i tvångslikvidation,
4. företaget inte uppfyller minimikapitalkravet och företagets finansiella saneringsplan är uppenbart otillräcklig, eller
5. företaget inte inom tre månader från den tidpunkt då företaget inte längre uppfyllde minimikapitalkravet har vidtagit de åtgärder som finns angivna i en godkänd finansiell saneringsplan.
322
SOU 2011:68 Författningsförslag
13 § Finansinspektionen får återkalla ett försäkringsföretags tillstånd, om företaget
1. inte längre uppfyller kraven för tillstånd,
2. inte inom ett år från det tillstånd gavs har börjat driva sådan rörelse som tillståndet avser,
3. under en sammanhängande tid av sex månader inte har drivit försäkringsrörelse, eller
4. i annat fall allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för verksamheten.
I de fall som anges i första stycket får i stället varning meddelas, om det är tillräckligt.
14 § Om ett försäkringsföretags tillstånd återkallas, får Finansinspektionen bestämma hur avvecklingen av rörelsen ska ske.
Ett beslut om återkallelse får förenas med förbud att fortsätta hela eller delar av rörelsen.
Anmälan till behörig myndighet
15 § Finansinspektionen ska anmäla ett beslut enligt 10 § till de behöriga myndigheterna i de EES-länder där företaget enligt underrättelse driver försäkringsverksamhet enligt 3 kap. 1 eller 8 §. Ett sådant beslut ska dessutom anmälas till behöriga myndigheter i de EES-länder där företaget har tillgångar.
Finansinspektionen ska anmäla ett beslut om återkallelse av tillstånd för ett försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse till behöriga myndigheter i övriga länder inom EES.
Finansinspektionen får i samband med en anmälan enligt första eller andra stycket begära att den behöriga myndigheten i samarbete med inspektionen vidtar motsvarande åtgärder. Om företagets tillstånd har återkallats, får begäran avse att den behöriga myndigheten även i övrigt vidtar de åtgärder som behövs för att skydda de intressen som försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar har.
323
Författningsförslag SOU 2011:68
Ärenden av principiell betydelse eller av särskild vikt
16 § Ärenden som rör ingripanden enligt 1–13 §§ mot ett försäkringsföretag prövas av regeringen om ärendet är av principiell betydelse eller av särskild vikt. Regeringens prövning sker efter anmälan av Finansinspektionen.
Straffavgift
17 § Om Finansinspektionen har meddelat ett beslut om anmärkning eller varning mot ett försäkringsföretag, får inspektionen besluta att företaget ska betala en straffavgift. Om regeringen har meddelat ett beslut om varning mot ett försäkringsföretag, får den överlämna till inspektionen att pröva frågan om företaget ska betala en straffavgift.
Avgiften tillfaller staten.
18 § Straffavgiften ska fastställas till lägst femtusen kronor och högst femtio miljoner kronor.
Avgiften får inte överstiga tio procent av försäkringsföretagets omsättning närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under försäkringsföretagets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas.
Avgiften får inte vara så stor att försäkringsföretaget efter det att avgiften har påförts inte uppfyller kraven enligt 4 kap. 1 §.
19 § När straffavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig den överträdelse är som har föranlett anmärkningen eller varningen och hur länge överträdelsen har pågått.
Förseningsavgift
20 § Om ett försäkringsföretag inte i tid lämnar de upplysningar som har föreskrivits med stöd av 16 kap. 21 § 1, får Finansinspektionen besluta att företaget ska betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor.
Avgiften tillfaller staten.
324
SOU 2011:68 Författningsförslag
Verkställighet av beslut om straffavgift och förseningsavgift
21 § Straffavgiften eller förseningsavgiften ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har vunnit laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.
22 § Finansinspektionens beslut att ta ut straffavgift eller förseningsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 20 §.
23 § Om straffavgiften eller förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 21 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.
24 § En beslutad straffavgift eller förseningsavgift faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.
Kapitaltillägg
25 § Finansinspektionen får besluta om kapitaltillägg för ett försäkringsföretag om
1. företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet beräknat i enlighet standardformeln, och
a) ett beslut om användning av en intern modell är olämpligt eller har visat sig vara ineffektivt, eller
b) en fullständig eller partiell intern modell håller på att utarbetas,
2. företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet i enlighet med en fullständig eller partiell intern modell, på grund av att vissa kvantifierbara risker inte beaktats i tillräcklig utsträckning och företaget inte inom skälig tid har anpassat modellen till sin riskprofil, eller
3. försäkringsföretagets företagsstyrningssystem
a) avviker väsentligt från kraven i denna lag,
b) avvikelserna i a) medför att företaget inte kan garantera en korrekt identifiering, mätning, övervakning, hantering och rap-
325
Författningsförslag SOU 2011:68
portering av de risker som företaget är eller kan komma att bli exponerat för, och
c) det är osannolikt att bristerna kan korrigeras inom skälig
tid endast genom andra åtgärder.
26 § Ett kapitaltillägg som avses i 25 § 1 och 2 ska beräknas så att det säkerställs att företaget uppfyller solvenskapitalkravet.
Ett kapitaltillägg som avses i 25 § 3 ska beräknas så att det är proportionerligt mot de risker som föreligger på grund av bristerna i företagsstyrningssystemet.
27 § Efter ett beslut om kapitaltillägg ska försäkringsföretagets solvenskapitalkrav utgöras av summan av kapitaltillägget och solvenskapitalkravet beräknat i enlighet med standardformeln eller, om företaget har fått tillstånd att använda en fullständig eller partiell intern modell, i enlighet med denna. Ett kapitaltillägg som beslutats med stöd av 25 § 3 ska inte ingå i solvenskapitalkravet vid beräkning av riskmarginalen i ett företag som värderar bästa skattningen och riskmarginalen separat.
28 § När kapitaltillägg beslutats enligt 25 § 2 eller 3 ska Finansinspektionen förelägga försäkringsföretaget att vidta de åtgärder som behövs för att avhjälpa de brister som har föranlett kapitaltillägget.
29 § Ett beslut om kapitaltillägg ska omprövas minst en gång per år. Beslutet ska upphävas när försäkringsföretaget har avhjälpt de brister som låg till grund för beslutet.
Ett beslut om kapitaltillägg får förenas med ett beslut om ökning av de försäkringstekniska avsättningarna.
Ingripande mot försäkringsholdingföretag
30 § Om någon i ledningen för, eller som i praktiken leder, ett försäkringsholdingföretag inte uppfyller de krav som anges i 10 kap. 34 §, får Finansinspektionen förelägga företaget att rätta till förhållandet.
326
SOU 2011:68 Författningsförslag
Ingripande mot den som saknar tillstånd
31 § Om någon driver sådan rörelse som omfattas av denna lag utan att vara berättigad till det, ska Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med rörelsen. Inspektionen får besluta hur avvecklingen av rörelsen ska ske. I föreläggandet ska Finansinspektionen upplysa om att rätten efter ansökan av inspektionen kan komma att besluta att företaget ska gå i likvidation om föreläggandet inte följs.
Om det är osäkert om lagen är tillämplig på viss rörelse, får Finansinspektionen förelägga den som driver rörelsen att lämna de upplysningar om rörelsen som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet. Den som är revisor i ett företag är skyldig att på begäran av inspektionen lämna sådana upplysningar om företagets rörelse som revisorn har fått kännedom om vid fullgörandet av sitt uppdrag.
32 § Om ett aktiebolag eller en ekonomisk förening inte följer ett föreläggande enligt 31 § första stycket att upphöra med rörelsen, ska rätten, efter ansökan av Finansinspektionen, besluta att företaget ska gå i likvidation.
I dessa fall tillämpas 25 kap.10, 25, 28–44, 46 och 47 §§aktiebolagslagen (2005:551) och 11 kap. 5 och 7–16 §§ samt 17 § fjärde och femte styckena lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.
Beslut om likvidation ska inte meddelas om det under ärendets handläggning vid rätten visas att rörelsen har upphört.
Beslutet om likvidation gäller omedelbart.
Vite
33 § Om Finansinspektionen meddelar föreläggande eller förbud enligt denna lag, får inspektionen förena föreläggandet med vite.
Övriga bestämmelser
34 § EU-förordningen innehåller närmare bestämmelser om
1. de omständigheter under vilka kapitaltillägg kan beslutas och metoderna för dess beräkning enligt 25–27 §§,
2. de faktorer som ska beaktas vid förlängning av en tidsfrist vid exceptionellt kursfall och dess maximala längd enligt 6 §, och
327
Författningsförslag SOU 2011:68
3. samordning av åtgärder för att säkerställa regelefterlevnad enligt 1 § första stycket 4 och 5 samt 30 §.
20 kap. Överklagande m.m.
1 §20
Finansinspektionens beslut i ärenden enligt 14 kap. 13 §, 17 § första och andra styckena och 16 kap. 23 § andra stycket får inte överklagas. Detsamma gäller inspektionens beslut att överlämna ett ärende till regeringen för prövning.
Finansinspektionens beslut i ärenden enligt 9 kap. 17 § första och andra styckena, 17 kap. 14 §, och 19 kap. 31 § andra stycket får inte överklagas. Detsamma gäller inspektionens beslut att överlämna ett ärende till regeringen för prövning.
2 §21
Finansinspektionens beslut som avses i 11 kap. 1 § andra stycket 1 får överklagas hos regeringen.
Finansinspektionens beslut som avses i 13 kap. 1 § andra stycket 1 får överklagas hos regeringen.
5 §22
Kammarrätten får, på begäran av sökanden, förklara att ett ärende onödigt uppehålls, om Finansinspektionen från det att ansökan gavs in inte har meddelat beslut
1. inom sex månader i ett ärende om tillstånd enligt 2 kap. 4 §,
2. inom tre månader i ett ärende enligt 3 kap. 2 §, 9, 13 eller 22 §, eller
2. inom tre månader i ett ärende enligt 3 kap. 2 §, eller
3. inom en månad i ett ärende enligt 3 kap. 7 eller 17 §.
3. inom en månad i ett ärende enligt 3 kap. 7 eller 10 §.
Lämnar kammarrätten en sådan förklaring ska ansökan anses ha avslagits av regeringen eller Finansinspektionen om beslut därefter inte har meddelats inom motsvarande tidsfrister som anges i första stycket för respektive ärende.
20 Senaste lydelse 2010:2043. 21 Senaste lydelse 2010:2043. 22 Senaste lydelse 2010:2043.
328
SOU 2011:68 Författningsförslag
6 §23
Bolagsverkets beslut i ärenden enligt 11 kap. 45 §, 12 kap. 74 § eller 13 kap. 27 § överklagas hos tingsrätten i den ort där försäkringsföretagets styrelse har sitt säte.
Bolagsverkets beslut i ärenden enligt 13 kap. 45 §, 14 kap. 74 § eller 15 kap. 27 § överklagas hos tingsrätten i den ort där försäkringsföretagets styrelse har sitt säte.
Skrivelsen med överklagandet ska ges in till Bolagsverket inom tre veckor från dagen för beslutet.
Vid ett överklagande enligt första stycket gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden.
1. Bestämmelserna i denna lag träder ikraft den 1 januari 2014. Bestämmelserna i punkt 3 ska dock träda i kraft den 1 juli 2013.
2. Försäkringsföretag, som före den 1 januari 2014 driver verksamhet som avser sådan tjänstepensionsförsäkring som avses i 1 kap. 8 § försäkringsrörelselagen i dess lydelse per den 31 december 2013 får fortsätta att tillämpa äldre bestämmelser i den lagen på den del av verksamheten som avser tjänstepensionsförsäkring till utgången av år 2015. Ett sådant företag ska senast den 31 december 2013 lämna in en anmälan till Finansinspektionen om sin avsikt att senast den 1 januari 2016 bedriva hela eller delar av sin tjänstepensionsverksamhet enligt lagen (2012:000) om tjänstepensionsrörelse. Äldre bestämmelser i försäkringsrörelselagen får fortsätta att tillämpas även på försäkringsrörelse som bedrivs av försäkringsföretag som avses i första stycket, om försäkringsrörelsen är av ringa omfattning i förhållande till tjänstepensionsverksamheten.
3. Ett försäkringsföretag som före den 1 januari 2014 bedriver verksamhet av mindre omfattning enligt 12 kap. försäkringsrörelselagen (2010:2043) och som vill bedriva hela sin verksamhet enligt bestämmelserna i det kapitlet från och med den 1 januari 2014 ska senast den 1 oktober 2013 ansöka om tillstånd för detta.
4. Återförsäkringsbolag som senast den 10 december 2007 har upphört med att teckna nya återförsäkringsavtal och uteslutande förvaltar sitt befintliga bestånd i syfte att avsluta sin verksamhet får fortsätta att tillämpa äldre bestämmelser.
5. Under tiden fram till den 1 januari 2015 får Finansinspektionen besluta att ett försäkringsföretag ska beräkna solvenskapitalkravet enligt standardformeln.
23 Senaste lydelse 2010:2043.
329
Författningsförslag SOU 2011:68
6. Under perioden från det att denna lag träder ikraft till den 31 december 2014 ska bestämmelserna om ingripande vid bristande efterlevnad av minimikapitalkravet inte tillämpas på försäkringsföretag som vid den tidpunkt då denna lag träder i kraft
1. inte uppfyller kravet på minimikapital, och
2. uppfyller de krav på solvensmarginal som gäller enligt FRL i dess lydelse den 31 december 2013, och
3. uppfyller de krav på garantibeloppets storlek och absoluta krav på sammansättningen av kapitalbasen som gäller enligt försäkringsrörelselagen i dess lydelse den 31 december 2013.
Under den period som avses i första stycket ska äldre bestämmelser om ingripande vid bristande efterlevnad av solvensmarginalen tillämpas.
7. För företag som den 1 januari 1995 samtidigt bedrev både livförsäkrings- och skadeförsäkringsverksamhet ska garantibeloppet uppgå till ett belopp som motsvarar summan av garantibeloppen i första eller andra stycket och tredje stycket, eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska gemenskapernas kommission årligen tillkännager.
8. Under tiden fram till den 31 december 2015 får Finansinspektionen vid tillämpningen av bestämmelsen i 8 kap. 23 § besluta att företaget ska tillämpa procentsatserna på det solvenskapitalkrav som fås genom användning av standardformeln.
9. Dispenser från bestämmelser i försäkringsrörelselagen som har meddelats av Finansinspektionen före utgången av år 2013 och som har sin grund i att företaget bedriver en begränsad verksamhet ska upphöra att gälla den 1 januari 2015.
330
SOU 2011:68 Författningsförslag
331
25.29 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2010:2044 ) om införande av försäkringsrörelselagen
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 §
En understödsförening som före den 1 april 2011 var registrerad enligt lagen (1972:262) om understödsföreningar får fortsätta att driva verksamheten och ska då omfattas av bestämmelserna i den lagen till utgången av år 2014 eller, om en ansökan om tillstånd enligt 2 kap. försäkringsrörelselagen (2010:2043) eller 2 kap lagen (2012:000) om tjänstepensionsrörelse då har getts in, till dess att ett beslut med anledning av en sådan ansökan har vunnit laga kraft.
En understödsförening som före den 1 april 2011 var registrerad enligt lagen (1972:262) om understödsföreningar får fortsätta att driva verksamheten och ska då omfattas av bestämmelserna i den lagen till utgången av år 2015 eller, om en ansökan om tillstånd enligt 2 kap. försäkringsrörelselagen (2010:2043) eller 2 kap lagen (2012:000) om tjänstepensionsrörelse då har getts in, till dess att ett beslut med anledning av en sådan ansökan har vunnit laga kraft.
Denna lag träder i kraft den 31 mars 2013.
26 Författningskommentar
26.1 Förslaget till lag ( 2012:000 ) om tjänstepensionsrörelse
1 kap. Inledande bestämmelser
Kapitlet innehåller bestämmelser om lagens tillämpningsområde, vissa definitioner och vissa övergångsbestämmelser.
1 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.2.
Paragrafen har utformats efter mönster från 1 kap. 1 § första meningen FRL.
I paragrafens andra stycke finns en portalbestämmelse om proportionalitetsprincipen. Bestämmelsen motsvarar bestämmelsen i 1 kap. 5 § i utredningens förslag till försäkringsrörelselag.
2 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.2.
Paragrafen har utformats efter mönster från 1 kap. 1 § andra meningen FRL.
3 §
Paragrafen, som är en upplysningsbestämmelse, motsvarar 1 kap. 2 § i nuvarande FRL.
333
Författningskommentar SOU 2011:68
4 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.4.1.
Paragrafen innehåller en definition av tjänstepensionsrörelse.
5 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.4.2.
I paragrafens första stycke finns en definition av tjänstepensionsförmån.
Av andra stycket framgår det att en tjänstepensionsförmån kan vara en livförmån eller en skadeförmån. Den närmare uppdelningen i livförmån respektive skadeförmån – som är av central betydelse vid tillämpning av bl.a. bestämmelserna om tillstånd, försäkringstekniska avsättningar och kapitalkrav – finns i 2 kap. 12 och 13 §§.
I tredje stycket finns en bestämmelse om de olika utbetalningsformer som kan finnas för en tjänstepensionsförmån.
6 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.4.2.
Paragrafen har utformats efter mönster från 1 kap. 5 § i nuvarande FRL.
7 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.4.2.
Bestämmelsen har utformats efter mönster från 1 kap. 6 § i nuvarande FRL.
I paragrafens första stycke finns en bestämmelse som ger tjänstepensionsföretagen möjlighet att tillämpa bestämmelser för livförmåner på s.k. korta sjuk- och olycksfallsförmåner och avgångsbidragsförmåner, även om dessa klassas som skadeförmåner. Med korta sjuk- och olycksfallsförmåner avses förmåner som gäller för kortare tid än fem år. Möjligheten i första stycket gäller inte för bestämmelserna om solvensmarginal i 7 kap. 12–14 §§ och inte heller för bestämmelserna om garantibelopp i 7 kap. 18 §. I dessa delar ska alltså bestämmelserna för skadeförmåner alltså tillämpas.
334
SOU 2011:68 Författningskommentar
I paragrafens andra stycke finns en bestämmelse som – motsatsvis – ger tjänstepensionsföretagen möjlighet att tillämpa bestämmelser för skadeförmåner på s.k. tilläggsförmåner och s.k. korta sjuk- och olycksfallsförmåner, även om dessa klassas som livförmåner. Med korta sjuk- och olycksfallsförmåner avses förmåner som gäller för kortare tid än fem år. Möjligheten i andra stycket gäller inte för bestämmelserna om beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna i 5 kap. 3–6 §§ och inte heller för bestämmelserna om solvensmarginal i 7 kap. 12–14 §§ och bestämmelserna om garantibelopp i 7 kap. 18 §. I dessa delar ska alltså bestämmelserna för livförmåner tillämpas.
8 §
Bestämmelsen har utformats efter mönster från 1 kap. 7 § i nuvarande FRL.
I paragrafen finns bestämmelser om klassificeringen av livräntor och sjukräntor.
9 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.5.
Bestämmelsen har utformats efter mönster från 1 kap. 3 § i nuvarande FRL.
Paragrafen innehåller en definition av begreppet tjänstepensionsföretag.
10 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.3 och 17.4.2.
Bestämmelsen har utformats efter mönster från 1 kap. 4 § i nuvarande FRL.
Paragrafen innehåller en definition av livförmånsföretag respektive skadeförmånsföretag. Begreppen används bl.a. i bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar, kapitalkrav och associationsrätt.
335
Författningskommentar SOU 2011:68
11 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.4.3.
Bestämmelsen har utformats efter mönster från 1 kap. 4 § i nuvarande FRL.
Paragrafen innehåller en definition av tjänstepensionstecknare. Begreppet används i ett stort antal bestämmelser i lagen.
12 §
Bestämmelsen har utformats efter mönster från 1 kap. 12 § i nuvarande FRL.
Punkt 1 och 2 innehåller definitioner av behörig myndighet och EES. Begreppen används vid tillämpningen av bestämmelserna i bl.a. 3 kap. Punkt 3 innehåller definitionen av ett tjänstepensionsholdingföretag, ett begrepp som används vid tillämpningen av bestämmelserna om grupper i 9 kap.
13 §
Bestämmelsen motsvarar 1 kap. 13 § i nuvarande FRL.
Paragrafen innehåller definitionen av intresseföretag, ett begrepp som används vid tillämpningen av bestämmelserna om tjänstepensionsgrupper i 9 kap.
14 §
Bestämmelsen har utformats efter mönster från 1 kap. 14 § i nuvarande FRL.
Paragrafen innehåller definitionen av nära förbindelser, ett begrepp som används vid tillämpningen av bestämmelserna om grupper i 9 kap.
336
SOU 2011:68 Författningskommentar
15–16 §§
Bestämmelsen har utformats efter mönster från 1 kap. 15–16 §§ i nuvarande FRL.
Paragrafen innehåller definitionen av kvalificerat innehav, ett begrepp som används vid tillämpningen av bestämmelserna om grupper i 9 kap.
17–18 §§
Bestämmelserna har utformats efter mönster från 1 kap. 24 och 25 §§ i nuvarande FRL.
Paragrafen innehåller övergångsregler för försäkringar som tecknats före vissa tidpunkter.
2 kap. Tillstånd för tjänstepensionsföretag
Kapitlet innehåller bestämmelser om tillståndsplikt och om europabolag.
1 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.2.
Bestämmelsen har utformats efter mönster från 2 kap. 1 § i nuvarande FRL.
Paragrafen innehåller det grundläggande kravet på tillstånd för att få bedriva tjänstepensionsrörelse, och vilka typer av företag som får ges ett sådant tillstånd.
2–9 §§
Bestämmelserna motsvarar, eller motsvarar i sak, 2 kap. 2–9 §§ i nuvarande FRL.
10 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.8.
337
Författningskommentar SOU 2011:68
I paragrafens första stycke finns bestämmelser om ett försäkringsföretags möjlighet att i en särskild prövning få sitt försäkringsrörelsetillstånd omvandlat till ett tjänstepensionsrörelsetillstånd. Tillstånd ska ges om försäkringsföretaget uppfyller de krav som gäller för tillstånd för tjänstepensionsrörelse. Vid prövningen ska de bedömningar som gjorts vid tillståndsprövningen enligt FRL utnyttjas, i den mån de fortfarande är relevanta. I tredje stycket klargörs det att prövningen ska göras av Finansinspektionen.
I paragrafens andra stycke finns bestämmelser om att en omvandling av tillstånd samtidigt medför omvandling av företaget, från ett försäkringsföretag till ett motsvarande tjänstepensionsföretag.
I paragrafens fjärde och femte stycken finns bestämmelser om vad som ska gälla vid vissa bolagsordningsändringar i samband med omvandling.
11 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.6.
Paragrafen har utformats efter mönster från 2 kap. 10 § i nuvarande FRL.
Paragrafen innehåller bestämmelser om krav på viss minsta kapitalbas när verksamheten påbörjas. För tjänstepensionsföretag gäller samma krav på garantibelopp oavsett om verksamheten avser liv- eller skadeförmåner.
12 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.2.
Paragrafen har utformats efter mönster från 2 kap. 11 § i nuvarande FRL.
Paragrafen innehåller bestämmelser om tjänstepensionsklasser som avser skadeförmåner.
13 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.2.
Paragrafen har utformats efter mönster från 2 kap. 12 § i nuvarande FRL.
338
SOU 2011:68 Författningskommentar
Paragrafen innehåller bestämmelser om tjänstepensionsklasser som avser livförmåner.
14–19 §§
Bestämmelserna motsvarar, eller motsvarar i sak, 2 kap. 15 och 17– 19 §§ i nuvarande FRL. I 14 § har den möjlighet som finns i nuvarande 2 kap. 15 § FRL att hänskjuta ärenden till regeringen tagits bort.
3 kap. Verksamhet i ett annat land inom EES
Kapitlet innehåller bestämmelser om svenska tjänstepensionsföretags verksamhet i ett annat land inom EES. Bestämmelserna har utformats efter mönster från motsvarande bestämmelser i den numer upphävda lagen om understödsföreningar.
1–17 §§
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.9.
Paragraferna innehåller bestämmelser om sekundäretablering och gränsöverskridande verksamhet inom EES. Bestämmelserna motsvarar, eller motsvarar i sak, 14 a–14 d §§ i lagen (1972:262) om understödsföreningar.
Jämfört med bestämmelserna i lagen om understödsföreningar har följande redaktionella ändringar gjorts.
Ordet understödsförening har ersatts med ordet tjänstepensionsföretag.
Före varje paragraf har en rubrik införts, efter mönster från motsvarande bestämmelser i 3 kap. nuvarande FRL.
Bemyndigandet i 14 a § tredje stycket har flyttats till slutet av kapitlet och placerats i en egen paragraf (17 §), efter mönster från strukturen i nuvarande FRL.
Bestämmelserna i 14 b § har delats upp i sex paragrafer, 4–9 §§, för att undvika alltför många stycken i en och samma paragraf. Av samma skäl har även bestämmelserna i 14 c § har delats upp i sex paragrafer, 10–16 §§. Slutligen har ordet skall ersatts med ordet ska.
339
Författningskommentar SOU 2011:68
4 kap. Grundläggande bestämmelser om ett tjänstepensionsföretags rörelse
Kapitlet innehåller vissa grundläggande bestämmelser om ett försäkringsföretags rörelse. Till dessa bestämmelser hör kraven på stabilitet, information, god försäkringsstandard samt förbud mot försäkringsfrämmande verksamhet, begränsningar när det gäller upplåning, ställande av säkerhet, avtal med en jävskrets, förbud mot att förespegla framtida tjänstepensionsförmåner som saknar grund i avtalet om tjänstepensionsförmåner, förbud mot avtal om nya förmåner vid likvidation och konkurs samt bestämmelser om sekretess. I kapitlet finns även en bestämmelse om att tjänstepensionsföretag ska ha sitt huvudkontor i Sverige samt en bestämmelse med bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i vissa frågor.
Bestämmelserna har utformats efter motsvarande bestämmelser i 4 kap. FRL.
1 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.10.
Paragraferna innehåller en motsvarighet till den s.k. stabilitetsprincipen för försäkringsrörelse. Bestämmelsen motsvarar i sak 4 kap. 1 § nuvarande FRL.
Jämfört med bestämmelsen i FRL har följande ändringar gjorts. Ordet försäkringsrörelse har ersatts med ordet tjänstepensionsrörelse.
Orden ”försäkringsrisker, placeringsrisker och rörelserisker” har ersatts med ”samtliga de risker som är förenade med rörelsen”.
Orden ”försäkringstagare och ersättningsberättigade på grund av försäkringar” har ersatts med ”tjänstepensionsberättigade och tjänstepensionsberättigade”.
2 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.10.
Paragraferna innehåller bestämmelser om den information som ska lämnas till dem som erbjuds att teckna en tjänstepensionsförmån, tjänstepensionstecknare och tjänstepensionsberättigade. Bestämmelsen har utformats efter mönster från 4 kap. 2 § i nuvarande FRL.
340
SOU 2011:68 Författningskommentar
Jämfört med bestämmelsen i FRL har följande ändringar gjorts. Orden försäkringstagare respektive ersättningsberättigade på grund av försäkring har ersatts med orden tjänstepensionstecknare respektive tjänstepensionsberättigade. Tredje stycket har justerats med hänsyn till att ett tjänstepensionsföretag inte utfärdar ”försäkringsbrev”.
3 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.10.
Paragraferna innehåller en motsvarighet till kravet på god försäkringsstandard. Bestämmelsen motsvarar i sak 4 kap. 3 § i nuvarande FRL.
Jämfört med bestämmelsen i nuvarande FRL har följande ändringar gjorts. Ordet försäkringsföretags har ersatts med ordet tjänstepensionsföretags och ordet försäkringsstandard har ersatts med tjänstepensionsstandard.
4 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.10.
Paragraferna innehåller en motsvarighet till förbudet mot försäkringsfrämmande verksamhet. Bestämmelsen motsvarar i sak 4 kap. 4 § FRL i nuvarande FRL.
Jämfört med bestämmelsen i nuvarande FRL har följande ändringar gjorts. Ordet försäkringsföretag har ersatts med ordet tjänstepensionsföretag och ordet försäkringsrörelse har ersatts med ordet tjänstepensionsrörelse. Orden ”rörelse” och ”därmed sammanhängande verksamhet” har ersatts med orden ”verksamhet” och ”sådan verksamhet som föranleds av tjänstepensionsrörelsen”, på grund av skillnader mellan bestämmelserna i försäkringsdirektiven och tjänstepensionsdirektivet.
5 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.10.
Paragrafen, som behandlar ett tjänstepensionsföretags möjlighet till upplåning, motsvarar bestämmelserna i 4 kap. 5 § andra–fjärde styckena i nuvarande FRL.
341
Författningskommentar SOU 2011:68
Jämfört med bestämmelsen i nuvarande FRL har följande ändringar gjorts. Ordet försäkringsföretag har ersatts med ordet tjänstepensionsföretag och ordet försäkringsrörelse har ersatts med ordet tjänstepensionsrörelse. Orden ”rörelse” och ”därmed sammanhängande verksamhet” har ersatts med orden ”verksamhet” och ”sådan verksamhet som föranleds av tjänstepensionsrörelsen”, på grund av skillnader mellan bestämmelserna i försäkringsdirektiven och tjänstepensionsdirektivet.
6 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.10.
Paragrafen, som behandlar förbud mot ställande av säkerhet för tredje man, motsvarar bestämmelserna i 4 kap. 6 § i nuvarande FRL. Jämfört med bestämmelsen i nuvarande FRL har följande ändring gjorts. Orden ”i verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring” har ersatts med ordet tjänstepensionsföretag.
7 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.4.2.
Paragrafen, som behandlar möjligheten att förena rörelse som avser livförmåner med rörelse som avser skadeförmåner, motsvarar i sak bestämmelsen i 4 kap. 7 § FRL i nuvarande. Jämfört med bestämmelsen i nuvarande FRL har följande ändringar gjorts. Ordet ”livförsäkringsrörelse” har ersatts med orden ”rörelse som avser livförmåner”. Ordet ”skadeförsäkringsrörelse” har ersatts med orden ”rörelse som avser skadeförmåner”. Ordet återförsäkring har strukits, jfr. 17.6.3. Ordet försäkringsföretag har ersatts med ordet företag.
8 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.10.
Paragrafen, som behandlar avtal med en jävskrets om tjänster, motsvarar i sak bestämmelsen i 4 kap. 9 § i nuvarande FRL. Jämfört med bestämmelsen i nuvarande FRL har följande ändringar gjorts. Ordet ”försäkringsföretag” har ersatts med ordet ”tjänstepensionsföretag”. Andra stycket har strukits, eftersom ett tjänstepensionsföretag enligt 6 § inte får ställa säkerhet för tredje man.
342
SOU 2011:68 Författningskommentar
9 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.10.
Paragrafen, som ställer krav på viss behandling av ärenden som avses i 8 §, motsvarar i sak bestämmelsen i 4 kap. 10 § FRL i nuvarande. Jämfört med bestämmelsen i nuvarande FRL har följande ändringar gjorts. Ordet ”försäkringsföretag” har ersatts med ordet ”tjänstepensionsföretag”.
10 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.10.
Paragrafen, som ställer krav på tillstånd för att meddela förmåner med solidarisk ansvarighet, motsvarar i sak bestämmelsen i 4 kap. 11 § i nuvarande FRL. Jämfört med bestämmelsen i nuvarande FRL har följande ändringar gjorts. Ordet ”försäkringsföretag” har ersatts med ordet ”tjänstepensionsföretag” och ordet ”försäkringar” har ersatts med ordet ”förmåner”.
11 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.10.
Paragrafen, som innehåller bestämmelser om förbud mot att förespegla framtida återbäring utan grund i det bakomliggande avtalet, motsvarar i sak bestämmelsen i 4 kap. 12 § i nuvarande FRL. Jämfört med bestämmelsen i nuvarande FRL har följande ändringar gjorts. Ordet ”försäkringsföretag” har ersatts med ordet ”tjänstepensionsföretag” och ordet ”försäkringsavtal” har ersatts med orden ”avtal som avses i 1 kap. 4 §”.
12 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.10.
Paragrafen, som innehåller bestämmelser om förbud mot avtal om nya förmåner vid likvidation och konkurs, motsvarar i sak bestämmelsen i 4 kap. 13 § i nuvarande FRL. Jämfört med bestämmelsen i nuvarande FRL har följande ändringar gjorts. Ordet ”försäkringsföretag” har ersatts med ordet ”tjänstepensionsföretag”, ordet ”försäkringar” har ersatts med ordet ”förmåner”, ordet ”liv-
343
Författningskommentar SOU 2011:68
försäkringar” har ersatts med ordet ”livförmåner” och ordet ”försäkringsavtal” har ersatts med orden ”avtal som avses i 1 kap. 4 §”.
13 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.10.
Paragrafen, som innehåller bestämmelser om sekretess, motsvarar i sak bestämmelsen i 4 kap. 14 § i nuvarande FRL. Jämfört med bestämmelsen i FRL har följande ändring gjorts. Ordet ”försäkringstagare” har ersatts med ordet ”tjänstepensionstecknare”.
14 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.10.
Paragrafen, som innehåller en straffbestämmelse kopplad till 13 §, motsvarar 4 kap. 15 § i nuvarande FRL.
15 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.10.
Paragrafen, som innehåller bestämmelser om sekretess för vissa uppgifter, motsvarar 4 kap. 16 § FRL.
16 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.10.
Paragrafen, som innehåller bestämmelser om krav på huvudkontor i Sverige, motsvarar i sak bestämmelsen i 4 kap. 17 § i nuvarande FRL. Jämfört med bestämmelsen i FRL har följande ändring gjorts. Ordet ”försäkringsföretag” har ersatts med ordet ”tjänstepensionsföretag”.
17 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.10.
Paragrafen, som innehåller bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer, motsvarar i sak bestämmel-
344
SOU 2011:68 Författningskommentar
sen i 4 kap. 18 § i nuvarande FRL. Jämfört med bestämmelsen i nuvarande FRL har följande ändring gjorts. Ordet ”försäkringsföretag” har ersatts med ordet ”tjänstepensionsföretag”, ”försäkringstagare” har ersatts med ”tjänstepensionstecknare”, ”ersättningsberättigad” har ersatts med ”tjänstepensionsberättigad”, ”försäkring har ersatts med ”förmån” och ”försäkringsstandard” har ersatts med ”tjänstepensionsstandard”.
5 kap. Försäkringstekniska avsättningar och bestämmande av premier
1–13 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.4 och 17.6.8.
Paragraferna innehåller bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar och bestämmande av premier. Till dessa bestämmelser hör bestämmelser om försäkringstekniska avsättningars omfattning, beräkning av avsättningar för liv- respektive skadeförmåner, bestämmande av premier, krav på aktuarie, bestämmelser om återköp och överföring i kapitlet finns även en bestämmelse med bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i vissa frågor. Bestämmelserna har utformats efter mönster från motsvarande bestämmelser i nuvarande 5 kap. FRL enligt följande.
– Bestämmelserna i 5 kap. 1–5 §§ FRL har sin motsvarighet i 1– 5 §§.
– Bestämmelsen i 5 kap. 8–9 § FRL har sin motsvarighet i 7–8 §§ – Bestämmelsen i 5 kap. 6, 10–12 §§ FRL har ingen motsvarighet i denna lag.
– Bestämmelserna i 5 kap. 13–17 §§ FRL har sin motsvarighet i 9–13 §§.
Jämfört med bestämmelserna i nuvarande FRL har följande ändringar gjorts.
– ”Försäkringsföretag” har ersatts med ”tjänstepensionsföretag”, – ”försäkringsavtal” har ersatts med ”avtal som avses i 1 kap. 4 §”,
– ”löpande försäkringar i skadeförsäkring” har ersatts med ”löpande ”skadeförmåner”,
– ”livförsäkringsrörelse” har ersatts med ”rörelse som avser livförmåner”,
345
Författningskommentar SOU 2011:68
– ”livförsäkringsavsättning” har ersatts med ”livavsättning”, – ”försäkringstagare” har ersatts med ”tjänstepensionstecknare”, – ”ersättningsberättigad” har ersatts med ”tjänstepensionsberättigad”,
– ”fondförsäkringar” har ersatts med ”fondanknutna förmåner”, – ”fondförsäkringsåtaganden” har ersatts med ”fondanknutna åtaganden”,
– ”försäkring” har ersatts med ”förmån”, och – ”livförsäkringsavtal” har ersatts med ”livförmånsavtal” I förtydligande syfte har ordet ”aktsam” lagts till i 8 §. Bakgrunden till detta är att bestämmelsen om aktsamma antaganden i 6 § inte täcker antaganden vid beräkning av oreglerade skador (skadeavsättning).
6 kap. Skuldtäckning och placering av tillgångar m.m.
1–24 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.5.
Paragraferna innehåller bestämmelser om skuldtäckning, placering av skuldsättningstillgångar, värdering av skuldtäckningstillgångar krav på s.k. förmånsregister, förmånsrätt, användning av derivatinstrument, placering av premier för fondanknuten livförmån samt ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i en rad olika frågor. Bestämmelserna har utformats efter mönster från motsvarande bestämmelser i 6 kap. nuvarande FRL enligt följande.
– Bestämmelserna i 6 kap. 1 § FRL har sin motsvarighet i 1 och 2 §§.
– Bestämmelsen i 6 kap. 2 § FRL har sin motsvarighet i 4 §. – Bestämmelsen i 6 kap. 4 § FRL har sin motsvarighet i 5 §. – Bestämmelsen i 6 kap. 14–19 §§ FRL har sin motsvarighet i 9– 14 §§.
– Bestämmelsen i 6 kap. 20 § FRL har sin motsvarighet i 3 §. – Bestämmelsen i 6 kap. 21–23 §§ FRL har sin motsvarighet i 6– 8 §§.
– Bestämmelsen i 6 kap. 24 § FRL har sin motsvarighet i 16 §. – Bestämmelsen i 6 kap. 25 § andra stycket FRL har sin motsvarighet i 15 §.
346
SOU 2011:68 Författningskommentar
– Bestämmelsen i 6 kap. 27–34 §§ FRL har sin motsvarighet i 17–24 §§.
– Bestämmelsen i 6 kap. 3, 5–13 och 26 §§ FRL har ingen motsvarighet i denna lag.
Jämfört med bestämmelsen i FRL har följande ändringar gjorts. – ”Försäkringsföretag” har ersatts med ”tjänstepensionsföretag”, – ”försäkringsåtaganden” har ersatts med ”förmånsåtanden”, – ”försäkringsaktiebolag” har ersatts med ”tjänstepensionsaktiebolag”,
– ”försäkringspremier” har ersatts med ”premier”, – ”fondförsäkringsåtaganden” har ersatts med ”fondanknutna åtaganden”,
– ”försäkringstagare” har ersatts med ”tjänstepensionstecknare”, – ”försäkringsavtal” har ersatts med ”avtal som avses i 1 kap. 4 §”, – ”fondförsäkringar” har ersatts med ”fondanknutna förmåner”, – ”löpande försäkringar i skadeförsäkring” har ersatts med ”löpande ”skadeförmåner”,
– ”livförsäkringsrörelse” har ersatts med ”rörelse som avser livförmåner”,
– ”livförsäkringsavsättning” har ersatts med ”livavsättning”, – ”ersättningsberättigad” har ersatts med ”tjänstepensionsberättigad”,
– ”försäkring” har ersatts med ”förmån”, och – ”livförsäkringsavtal” har ersatts med ”livförmånsavtal” Hänvisningar till mottagen återförsäkring har tagits bort, jfr. avsnitt 17.6.3.
7 kap. Kapitalbas, solvensmarginal och garantibelopp
1–19 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.6 och 17.7.7.
Paragraferna innehåller bestämmelser om krav på tillräcklig kapitalbas, kapitalbasens sammansättning, beräkning av solvensmarginal och garantibelopp samt ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i vissa frågor. Bestämmelserna har utformats efter mönster från motsvarande bestämmelser i nuvarande 7 kap. FRL enligt följande.
– Bestämmelserna i 7 kap. 1–6 §§ i nuvarande FRL har sin motsvarighet i 1–6 §§.
347
Författningskommentar SOU 2011:68
– Bestämmelsen i 7 kap. 7 första stycket § nuvarande FRL har sin motsvarighet i 7 §.
– Bestämmelsen i 7 kap. 7 § andra och tredje styckena nuvarande FRL har ingen motsvarighet i denna lag.
– Bestämmelserna i 7 kap. 8–15 §§ nuvarande FRL har sin motsvarighet i 8–15 §§.
– Bestämmelserna i 7 kap. 16–17 §§ nuvarande FRL har ingen motsvarighet i denna lag.
– Bestämmelserna i 7 kap. 18 § nuvarande FRL har sin motsvarighet i 17 §.
– Bestämmelserna i 7 kap. 19 § nuvarande FRL har ingen motsvarighet i denna lag.
– Bestämmelserna i 7 kap. 20 och 21 §§ nuvarande FRL har sin motsvarighet i 18 och 19 §§.
Jämfört med bestämmelsen i FRL har följande ändringar gjorts. – ”Försäkringsföretag” har ersatts med ”tjänstepensionsföretag”, – ”skadeförsäkringsföretag” har ersatts med ”skadeförmånsföretag”, – ”livförsäkringsrörelse” har ersatts med ”rörelse som avser livförmåner”,
– ”skadeförsäkringsrörelse” har ersatts med ”rörelse som avser skadeförmåner”,
– ”försäkringsavtal” har ersatts med ”avtal som avses i 1 kap. 4 §”, – ”livförsäkring” har ersatts med ”livförmån”, – ”försäkringsteknisk” har ersatts med ”biometrisk”, – ”försäkringstiden” har ersatts med ”förmånstiden”, – ”försäkring” har ersatts med ”förmån”, – ”sjuk- och olycksfallsförsäkring” har ersatts med ”sjuk- och olycksfallsförmån”,
– ”tilläggsförsäkring” har ersatts med ”vissa livförmåner”, För tjänstepensionsföretag gäller samma garantibelopp, oavsett om verksamheten avser liv- eller skadeförmåner. Hänvisningar till mottagen återförsäkring har tagits bort, jfr. avsnitt 17.6.3. Hänvisningar till livförsäkringsklass II har tagits bort, jfr. avsnitt 17.4.2.
348
SOU 2011:68 Författningskommentar
8 kap. Riktlinjer och beräkningsunderlag
1–9 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.10.
Paragraferna innehåller bestämmelser om krav på försäkringstekniska riktlinjer, tekniskt beräkningsunderlag, placeringsriktlinjer och riktlinjer för hantering av intressekonflikter samt ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i vissa frågor. Bestämmelserna har utformats efter mönster från motsvarande bestämmelser i 8 kap. FRL enligt följande.
– Bestämmelserna i 8 kap. 1–5 §§ nuvarande FRL har sin motsvarighet i 1–5 §§.
Jämfört med bestämmelsen i nuvarande FRL har följande ändringar gjorts.
– ”Försäkringsföretag” har ersatts med ”tjänstepensionsföretag”, – ”försäkringstagare” har ersatts med ”tjänstepensionstecknare”, – ”ersättningsberättigade” har ersatts med ”tjänstepensionsberättigade”,
– ”försäkring” har ersatts med förmån”, – ”livförsäkring” har ersatts med ”livförmån”, – ”försäkringsavtal” har ersatts med ”avtal som avses i 1 kap. 4 §”,
– ”livförsäkringstagare” har ersatts med ”livförmånstagare”, – ”försäkringsrörelse” har ersatts med ”livförmånstagare”, Hänvisningar till mottagen återförsäkring har tagits bort, jfr. avsnitt 17.6.3. Andra meningen i 8 kap. 5 § nuvarande FRL har arbetats in i första meningen i 5 §. Hänvisningen till direkt försäkringsrörelse i 8 kap. 7 § nuvarande FRL har inte ersatts med tjänstepensionsrörelse i 7 §, eftersom ett sådant förtydligande är obehövligt.
9 kap. Tjänstepensionsgrupper
1–15 §§
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.11.
Paragraferna innehåller bestämmelser om bestämmelser om vilka företag som ingår i en tjänstepensionsgrupp, kontroll av affärshändelser och avtal inom tjänstepensionsgruppen, gruppbaserat
349
Författningskommentar SOU 2011:68
kapitalkrav, beräkning av gruppbaserad ekonomisk ställning, gruppbaserad redovisning, informationsregler, ledningen i ett tjänstepensionsholdingföretag, tystnadsplikt, uppgiftsskyldighet, meddelandeförbud och en ansvarsbestämmelse samt ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i vissa frågor. Bestämmelserna har utformats efter mönster från motsvarande bestämmelser i 9 kap. nuvarande FRL.
– Bestämmelserna i 9 kap. 1–15 §§ nuvarande FRL har sin motsvarighet i 1–15 §§.
Jämfört med bestämmelsen i nuvarande FRL har följande ändringar gjorts.
– ”Försäkringsgrupp” har ersatts med ”tjänstepensionsgrupp”, – ”försäkringsföretag” har ersatts med ”tjänstepensionsföretag”, – ”försäkringsgivare” har ersatts med ”tjänstepensionsföretag, tjänstepensionsinstitut eller försäkringsgivare”,
– ”försäkringsholdingföretag” har i 1 § ersatts med ”tjänstepensionsholdingföretag eller försäkringsholdingföretag” och i 10 § med ”tjänstepensionsholdingföretag”, samt
– ”annan utländsk försäkringsgivare” har ersatts med ”annat utländskt tjänstepensionsföretag eller annan utländsk försäkringsgivare”.
10 kap. Överlåtelse av förmånsbestånd
1–17 §§
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.8.
Paragraferna innehåller bestämmelser om överlåtelse av förmånsbestånd. Bestämmelserna har utformats efter mönster från motsvarande bestämmelser om överlåtelse av försäkringsbestånd i 10 kap. nuvarande FRL.
– Bestämmelserna i 10 kap. 1–17 §§ nuvarande FRL har sin motsvarighet i 1–17 §§.
Jämfört med bestämmelsen i nuvarande FRL har följande ändringar gjorts.
– ”Försäkringsbestånd” har ersatts med ”förmånsbestånd”, – ”försäkringsföretag” har ersatts med ”tjänstepensionsföretag”, – ”annan försäkringsgivare (den övertagande försäkringsgivaren)” har ersatts med ”tjänstepensionsföretag, tjänstepensionsinstitut,
350
SOU 2011:68 Författningskommentar
försäkringsföretag eller annan försäkringsgivare (det övertagande företaget)”,
– ”avtal mellan försäkringsföretag” har ersatts med ”avtal mellan företag”,
– ”försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar” har ersatts med ”tjänstepensionstecknarna och andra tjänstepensionsberättigade på grund av förmåner”,
– ”försäkringsavtal” har ersatts med ”avtal om förmåner”, och – ”livförsäkringsföretag” har ersatts med ”livförmånsföretag”.
11 kap. Associationsrättsliga bestämmelser för tjänstepensionsaktiebolag
1–51 §§
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.5.
Paragraferna innehåller associationsrättsliga bestämmelser för tjänstepensionsaktiebolag. Bestämmelserna har utformats efter mönster från motsvarande bestämmelser för försäkringsaktiebolag i 11 kap. nuvarande FRL.
– Bestämmelserna i 10 kap. 1–51 §§ nuvarande FRL har sin motsvarighet i 1–51 §§.
Jämfört med bestämmelsen i FRL har följande ändringar gjorts. – ”försäkringsaktiebolag” har ersatts med ”tjänstepensionsaktiebolag”,
– ”såväl direkt försäkring som mottagen återförsäkring” har ersatts med ”livförmåner, skadeförmåner eller liv- och skadeförmåner”,
– ”försäkringsrörelse” har ersatts med ”tjänstepensionsrörelse”, – ”livförsäkringsaktiebolag” har ersatts med ”livförmånsaktiebolag”,
– ”försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade som på grund av försäkringsavtal” har ersatts med ”tjänstepensionstecknarna och andra tjänstepensionsberättigade som på grund av förmånsavtal”,
– ”försäkringstagarkollektivet” har ersatts med ”tjänstepensionstecknarkollektivet”,
– ”försäkringsavtal” har ersatts med ”förmånsavtal” eller ”avtal om förmåner”.
351
Författningskommentar SOU 2011:68
12 kap. Associationsrättsliga bestämmelser för ömsesidiga tjänstepensionsbolag
1–91 §§
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.5.
Paragraferna innehåller associationsrättsliga bestämmelser för ömsesidiga tjänstepensionsaktiebolag. Bestämmelserna har utformats efter mönster från motsvarande bestämmelser för försäkringsaktiebolag i 12 kap. nuvarande FRL.
– Bestämmelserna i 10 kap. 1–91 §§ nuvarande FRL har sin motsvarighet i 1–91 §§.
Jämfört med bestämmelsen i nuvarande FRL har följande ändringar gjorts.
– ”försäkringsbolag” har ersatts med ”tjänstepensionsbolag”, – ”försäkringstagarna” har ersatts med ”tjänstepensionstecknarna”, – ”försäkrade” har ersatts med ”tjänstepensionsberättigade” ”delägare för en försäkring som tecknas av en arbetsgivare för att ge försäkringsskydd åt anställda” har ersatts med ”delägare för en förmån som tecknas av en arbetsgivare för att ge skydd åt anställda”
– ”skadeförsäkringsbolag” har ersatts med ”skadeförmånsbolag”, – ”direkt skadeförsäkringsrörelse” har ersatts med ”tjänstepensionsrörelse som avser skadeförmåner”,
– ”försäkringsavtal” har ersatts med ”förmånsavtal” eller ”avtal om förmåner”
– ”såväl direkt försäkring som mottagen återförsäkring” har ersatts med ”livförmåner, skadeförmåner eller liv- och skadeförmåner”,
– ”livförsäkringsbolag” har ersatts med ”livförmånsbolag”, ”försäkringar” har ersatts med ”förmåner” – ”försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade som på grund av försäkringsavtal” har ersatts med ”tjänstepensionstecknarna och andra tjänstepensionsberättigade som på grund av förmånsavtal”, och
– ”försäkringstagarkollektivet” har ersatts med ”tjänstepensionstecknarkollektivet”.
Bestämmelsen i 12 kap. 88 § andra meningen nuvarande FRL om firma vid verksamhet som är begränsad till ett geografiskt område har ingen motsvarighet i lagen om tjänstepensionsrörelse,
352
SOU 2011:68 Författningskommentar
eftersom någon sådan motsvarande verksamhet inte kan bedrivas som tjänstepensionsrörelse.
13 kap. Associationsrättsliga bestämmelser för tjänstepensionsföreningar
1–40 §§
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.5.
Paragraferna innehåller associationsrättsliga bestämmelser för tjänstepensionsföreningar. Bestämmelserna har utformats efter mönster från motsvarande bestämmelser för försäkringsföreningar i 13 kap. nuvarande FRL.
– Bestämmelserna i 13 kap. 1–40 §§ nuvarande FRL har sin motsvarighet i 1–40 §§.
Jämfört med bestämmelsen i nuvarande FRL har följande ändringar gjorts.
– ”Försäkringsförening” har ersatts med ”tjänstepensionsförening”,
– ”försäkringsrörelse” har ersatts med ”tjänstepensionsrörelse” – ”försäkringstagare” har ersatts med ”tjänstepensionstecknare”, – ”försäkrad” har ersatts med ”tjänstepensionsberättigad” – ”såväl direkt försäkring som mottagen återförsäkring” har ersatts med ”livförmåner, skadeförmåner eller liv- och skadeförmåner”,
– ”försäkringar” har ersatts med ”förmåner”, – ”livförsäkringsförening” har ersatts med ”livförmånsförening”, – ”försäkringsavtal” har ersatts med ”förmånsavtal” eller ”avtal om förmåner”
– ”försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade som på grund av försäkringsavtal” har ersatts med ”tjänstepensionstecknarna och andra tjänstepensionsberättigade som på grund av förmånsavtal”, och
– ”försäkringstagarkollektivet” har ersatts med ”tjänstepensionstecknarkollektivet”.
353
Författningskommentar SOU 2011:68
14 kap. Tillsyn
1–17 §§
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.12
Paragraferna innehåller bestämmelser om tillsyn över tjänstepensionsföretag. Bestämmelserna har utformats efter mönster från motsvarande bestämmelser för försäkringsföretag i 14 kap. nuvarande FRL.
– Bestämmelserna i 14 kap. 1–16 §§ nuvarande FRL har sin motsvarighet i 1–16 §§.
– Bestämmelserna i 14 kap. 17, 18 § första stycket och andra stycket 2 nuvarande FRL om granskning av interna modeller med tillhörande bemyndiganden har ingen motsvarighet i lagen om tjänstepensionsrörelse.
– Bemyndigandet i 14 kap. 18 § andra stycket 1 nuvarande FRL som gäller föreskrifter om upplysningar till Finansinspektionen har sin motsvarighet i 17 §.
Jämfört med bestämmelsen i nuvarande FRL har följande ändringar gjorts.
– ”Försäkringsföretag” har ersatts med ”tjänstepensionsföretag”, – ”försäkringstagarna” har ersatts med ”tjänstepensionstecknarna”, och
– ”försäkringsavtal” har ersatts med ”avtal om tjänstepensionsförmåner”.
15 kap. Lämplighetsprövning av ägare i tjänstepensionsaktiebolag
1–19 §§
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.10
Paragraferna innehåller bestämmelser om s.k. ägarprövning i tjänstepensionsaktiebolag. Bestämmelserna har utformats efter mönster från motsvarande bestämmelser för försäkringsföretag i 15 kap. nuvarande FRL.
– Bestämmelserna i 14 kap. 1–19 §§ nuvarande FRL har sin motsvarighet i 1–19 §§.
Jämfört med bestämmelsen i nuvarande FRL har följande ändringar gjorts.
354
SOU 2011:68 Författningskommentar
– ”Försäkringsaktiebolag” har ersatts med ”tjänstepensionsaktiebolag”, och
– ”försäkringsholdingföretag” har ersatts med ”tjänstepensionsholdingföretag”.
16 kap. Ingripanden
1–26 §§
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.12
Paragraferna innehåller bestämmelser om ingripanden. Bestämmelserna har utformats efter mönster från motsvarande bestämmelser för försäkringsföretag i 16 kap. nuvarande FRL.
– Bestämmelserna i 14 kap. 1–12 §§ nuvarande FRL har sin motsvarighet i 1–12 §§.
– Bestämmelserna i 14 kap. 14–26 §§ nuvarande FRL har sin motsvarighet i 13–24 §§.
Jämfört med bestämmelsen i FRL har följande ändringar gjorts. – ”Försäkringsföretag” har ersatts med ”tjänstepensionsföretag”, – ”försäkringstagarna” har ersatts med ”tjänstepensionstecknarna”, – ”ersättningsberättigade” har ersatts med ”tjänstepensionsberättigade”
– ”försäkringar” har ersatts med ”avtal om förmåner”, – ”försäkringsrörelse” har ersatts med ”tjänstepensionsrörelse”, – ”försäkringsholdingföretag” har ersatts med ”tjänstepensionsholdingföretag”.
Bestämmelsen i 16 kap. 13 § nuvarande FRL om att ärenden som är av principiell betydelse eller särskild vikt prövas av regeringen, efter anmälan av Finansinspektionen har ingen motsvarighet i lagen om tjänstepensionsrörelse, i linje med den strävan som finns att bedriva regeringen från förvaltningsärenden, jfr. Kommittéhandboken s. 43.
17 kap. Överklagande m.m.
Paragraferna innehåller bestämmelser om överklagande m.m. Bestämmelserna har utformats efter mönster från motsvarande bestämmelser för försäkringsföretag i 17 kap. nuvarande FRL.
– Bestämmelserna i 14 kap. 1–12 §§ nuvarande FRL har sin motsvarighet i 1–12 §§.
355
Författningskommentar SOU 2011:68
– Bestämmelserna i 17 kap. 1–6 §§ nuvarande FRL har sin motsvarighet i 1–6 §§.
– Bestämmelsen i 17 kap. 1 § andra meningen nuvarande FRL har ingen motsvarighet i lagen om tjänstepensionsrörelse, jfr. kommentaren till 16 kap. ovan.
Jämfört med bestämmelsen i nuvarande FRL har följande ändring gjorts.
– ”Försäkringsföretag” har ersatts med ”tjänstepensionsföretag”.
26.2 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1967:531 ) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.
Förslaget behandlas i avsnitt 22.1.
26.3 Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)
Förslaget behandlas i avsnitt 22.2.
26.4 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1986:436 ) om näringsförbud
Förslaget behandlas i avsnitt 22.3.
26.5 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)
Förslaget behandlas i avsnitt 22.4.
26.6 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1987:1245 ) om styrelserepresentation för de privatanställda
Förslaget behandlas i avsnitt 22.5.
356
SOU 2011:68 Författningskommentar
26.7 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1988:1385 ) om Sveriges riksbank
Förslaget behandlas i avsnitt 22.6.
26.8 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1990:661 ) om avkastningsskatt
Förslaget behandlas i avsnitt 22.7.
26.9 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1991:687 ) om särskild löneskatt på pensionskostnader
Förslaget behandlas i avsnitt 22.8.
26.10 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1993:645 ) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal
Förslaget behandlas i avsnitt 22.9.
26.11 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1995:1560 ) om årsredovisning i försäkringsföretag
Förslaget behandlas i avsnitt 22.10.
26.12 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1996:764 ) om företagsrekonstruktion
Förslaget behandlas i avsnitt 22.11.
357
Författningskommentar SOU 2011:68
26.13 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1998:293 ) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige
Förslaget behandlas i avsnitt 22.12.
26.14 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1998:710 ) med vissa bestämmelser om Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet
Förslaget behandlas i avsnitt 22.13.
26.15 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1998:1479 ) om kontoföring av finansiella instrument
Förslaget behandlas i avsnitt 22.14.
26.16 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1999:890 ) om försäkringsverksamhet under krig eller krigsfara m.m.
Förslaget behandlas i avsnitt 22.15.
26.17 Förslaget till lag om ändring i bokföringslagen (1999:1078)
Förslaget behandlas i avsnitt 22.16.
26.18 Förslaget till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)
Förslaget behandlas i avsnitt 22.17.
358
SOU 2011:68 Författningskommentar
26.19 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 2000:35 ) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag
Förslaget behandlas i avsnitt 22.18.
26.20 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 2000:562 ) om internationell rättslig hjälp i brottmål
Förslaget behandlas i avsnitt 22.19.
26.21 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 2004:575 ) om europabolag
Förslaget behandlas i avsnitt 22.20.
26.22 Förslaget till lag om ändring i försäkringsavtalslagen (2005:104)
Förslaget behandlas i avsnitt 22.21.
26.23 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 2005:405 ) om försäkringsförmedling
Förslaget behandlas i avsnitt 22.22.
26.24 Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551)
Förslaget behandlas i avsnitt 22.23.
26.25 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 2006:595 ) om europakooperativ
Förslaget behandlas i avsnitt 22.24.
359
Författningskommentar SOU 2011:68
26.26 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 2007:528 ) om värdepappersmarknaden
Förslaget behandlas i avsnitt 22.25.
26.27 Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
Förslaget behandlas i avsnitt 22.26.
26.28 Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043)
1 kap. Inledande bestämmelser
Kapitlet innehåller bestämmelser om lagens tillämpningsområde, vissa definitioner, särskilda bestämmelser om tillämpningen av bestämmelserna om livförsäkring, ett bemyndigande och särskilda övergångsregler. Vissa av bestämmelserna är nya, medan andra bestämmelser har sin motsvarighet i 1 kap. nuvarande FRL
1 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 6 och 21.4.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om lagens tillämpningsområde. Paragrafen har till del sin motsvarighet i 1 kap. 1 § första stycket nuvarande FRL. Vad som avses med specialföretag framgår av 15 §.
2 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 6.
Paragrafen innehåller en uppräkning av sådan verksamhet som är undantagen från lagens tillämpningsområde. Punkt 1 har sin motsvarighet i 1 kap. 1 § andra meningen nuvarande FRL. Punkterna 2–4 är nya.
360
SOU 2011:68 Författningskommentar
3 §
Paragrafen innehåller en upplysning om vilken reglering som gäller för utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige. Paragrafen har sin motsvarighet i 1 kap. 2 § nuvarande FRL.
4 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 6.
Paragrafen, som är ny, innehåller en upplysning om vilken reglering som gäller för tjänstepensionsföretag.
5 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 5.3.
Paragrafen, som är ny, innehåller en portalbestämmelse om proportionalitetsprincipen.
6 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 19.1.
Paragrafen innehåller definitionen av vad som ska avses med försäkringsföretag. Paragrafen har sin motsvarighet i 1 kap. 3 § nuvarande FRL.
7 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 19.1.
Paragrafen innehåller definitionen av vad som ska avses med livförsäkringsföretag respektive skadeförsäkringsföretag. Paragrafen har sin motsvarighet i 1 kap. 4 § nuvarande FRL.
8 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 19.1.
Paragrafen innehåller definitionen av vad som ska avses med skadeförsäkring respektive livförsäkring. Paragrafen har sin motsvarighet i 1 kap. 5 § nuvarande FRL.
361
Författningskommentar SOU 2011:68
9 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 19.1.
Paragrafen innehåller särskilda bestämmelser om tillämpning av bestämmelser om livförsäkring på sjuk- och olycksfallsförsäkring m.m. Paragrafen har sin motsvarighet i 1 kap. 6 § nuvarande FRL.
10 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 19.1.
Paragrafen innehåller bestämmelser om behandlingen av liv- respektive sjukränta. Paragrafen har sin motsvarighet i 1 kap. 7 § nuvarande FRL.
11 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 19.1.
Paragrafen innehåller definitionen av vad som ska avses med återförsäkring. Paragrafen har utformats efter mönster från bestämmelsen i 1 kap. 9 § nuvarande FRL. Jämfört med bestämmelsen i nuvarande FRL har det införts ett klarläggande av att det är fråga om återförsäkring även i sådana fall då risker överlåts från ett tjänstepensionsföretag eller ett utländskt tjänstepensionsinstitut.
12 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 19.1.
Paragrafen innehåller definitionen av vad som ska avses med återförsäkringsbolag. Paragrafen har sin motsvarighet i 1 kap. 10 § nuvarande FRL.
13 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 6.4.
Paragrafen, som är ny, innehåller definitionen av vad som ska avses med captivebolag för direktförsäkring.
362
SOU 2011:68 Författningskommentar
14 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 6.4.
Paragrafen, som är ny, innehåller definitionen av vad som ska avses med captivebolag för återförsäkring.
15 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 21.4.
Paragrafen, som är ny, innehåller definitionen av vad som ska avses med specialföretag. I 29 § finns upplysningar om vilka närmare bestämmelser om specialföretag som finns i EU-förordningen.
16 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 19.1.
Paragrafen innehåller definitionen av vad som ska avses med försäkringstagare respektive försäkrad. Paragrafen har sin motsvarighet i 1 kap. 11 § nuvarande FRL.
17 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 5 och 19.1.
Paragrafen innehåller ett antal definitioner. Paragrafen har till del sin motsvarighet i 1 kap. 12 § nuvarande FRL. Jämfört med bestämmelsen i FRL har det i punkt 4 införts en definition av den EU-förordning som innehåller kompletterande reglering. I slutet av berörda kapitel finns en upplysningsbestämmelse om de områden som är närmare reglerade i EU-förordningen.
18 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 19.1.
Paragrafen innehåller definitionen av vad som ska avses med intresseföretag. Paragrafen har sin motsvarighet i 1 kap. 13 § nuvarande FRL.
363
Författningskommentar SOU 2011:68
19 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 19.1.
Paragrafen innehåller definitionen av vad som ska avses med nära förbindelser. Paragrafen har sin motsvarighet i 1 kap. 14 § nuvarande FRL.
20 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 19.1.
Paragrafen innehåller definitionen av vad som ska avses med kvalificerat innehav. Paragrafen har sin motsvarighet i 1 kap. 15 § nuvarande FRL.
21 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 19.1.
Paragrafen innehåller bestämmelser om vilka bestämmelser i ABL som ska tillämpas vid bedömningen enligt 20 §. Paragrafen har sin motsvarighet i 1 kap. 16 § nuvarande FRL.
22 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 19.1.
Paragrafen innehåller definitionen av vad som ska avses med land där risken är belägen vid skadeförsäkring. Paragrafen har sin motsvarighet i 1 kap. 17 § nuvarande FRL.
23 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 19.1.
Paragrafen innehåller definitionen av vad som ska avses med land där åtagandet ska fullgöras vid livförsäkring. Paragrafen har sin motsvarighet i 1 kap. 18 § nuvarande FRL.
24 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 19.1.
364
SOU 2011:68 Författningskommentar
Paragrafen innehåller en bestämmelse om möjlighet till undantag från bestämmelserna i lagen i vissa fall när försäkringsrörelse drivs i utlandet. Paragrafen har sin motsvarighet i 1 kap. 21 § nuvarande FRL.
25 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 19.1.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om att det är Finansinspektionen som ska pröva frågor om undantag enligt 24 §. Paragrafen har sin sakliga motsvarighet i 1 kap. 22 § nuvarande FRL. Jämfört med bestämmelsen i FRL har möjligheten för regeringen att pröva ärenden av principiell betydelse eller av synnerlig vikt tagits bort.
26 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 19.1.
I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i vissa frågor. Paragrafen har sin motsvarighet i 1 kap. 23 § nuvarande FRL
27 §
Paragrafen innehåller övergångsregler för vissa försäkringar. Paragrafen har sin motsvarighet i 1 kap. 24 § nuvarande FRL.
28 §
Paragrafen innehåller övergångsregler för vissa försäkringar. Paragrafen har sin motsvarighet i 1 kap. 25 § nuvarande FRL.
29 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 5 och 21.4.
Av paragrafen framgår upplysningsvis i vilka fall EU-förordningen kan förväntas innehålla närmare bestämmelser.
365
Författningskommentar SOU 2011:68
2 kap. Tillstånd för försäkringsföretag
I kapitlet har dels tre nya paragrafer införts, dels ändringar gjorts i två paragrafer.
10 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.8.
Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om tjänstepensionsföretags möjlighet att få sitt tillstånd för tjänstepensionsrörelse omvandlat till ett tillstånd för försäkringsrörelse.
11 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 21.4.
Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om krav på tillstånd för att bedriva verksamhet som specialföretag. I 21 § finns ett bemyndigande för regeringen att meddela närmare föreskrifter om förutsättningar för tillstånd för specialföretag och om villkoren för verksamheten. Av 1 kap. 29 § framgår det att EU-förordningen innehåller reglering av förutsättningar för tillstånd m.m. för specialföretag.
12 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 19.2.3.
Paragrafen innehåller bestämmelser om krav på minsta kapitalbas när rörelsen påbörjas. Paragrafen har sin motsvarighet i 2 kap. 10 § nuvarande FRL. I förhållande till den nuvarande bestämmelsen har det införts följdändringar med anledning av de nya bestämmelserna om kapitalkrav i 8 kap.
21 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 21.4.
Paragrafen, som är ny, innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela närmare föreskrifter om förutsättningar för tillstånd för specialföretag och om villkoren för verksamheten. Av
366
SOU 2011:68 Författningskommentar
1 kap. 29 § framgår det att EU-förordningen innehåller reglering av förutsättningar för tillstånd m.m. för specialföretag.
22 §
Paragrafen innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i vissa frågor. Paragrafen har sin motsvarighet i 2 kap. 19 § nuvarande FRL. I förhållande till den nuvarande bestämmelsen har bemyndigandet för föreskrifter om krav för deltagande i ledningen av ett försäkringsföretag slopats. I paragrafen har också följdändringar gjorts med anledning av ändrade paragrafbeteckningar.
3 kap. Verksamhet i ett annat land inom EES
Kapitlet innehåller bestämmelser om vad som gäller vid svenska försäkringsföretags verksamhet i ett annat land inom EES. I kapitlet har åtta paragrafer tagits bort, och det har gjorts ändringar i åtta paragrafer.
De paragrafer som har tagits bort, 8–14 och 22 §§, innehöll särskilda bestämmelser om verksamhet över gränserna när det gällde tjänstepensionsförsäkring. Utredningens förslag i denna del behandlas i avsnitt 6 och 17.
2 och 10 §§
Förslaget har behandlats i avsnitt 20.1 och 20.2.
Paragraferna innehåller bestämmelser om Finansinspektionens skyldighet att i vissa fall lämna intyg om ett försäkringsföretags soliditet. I paragraferna har följdändringar gjorts med anledning av de nya bestämmelserna om kapitalkrav i 8 kap.
2 och 9–14 §§
I paragraferna har följdändringar gjorts med anledning av ändrade beteckningarna på paragraferna i kapitlet.
367
Författningskommentar SOU 2011:68
4 kap. Grundläggande bestämmelser om ett försäkringsföretags rörelse
Kapitlet innehåller vissa grundläggande bestämmelser om ett försäkringsföretags rörelse. Till dessa bestämmelser hör i första hand kraven på tillräcklig kapitalbas, kraven på företagsstyrning, krav på egen risk- och solvensbedömning, förmånsrättsregister och iakttagande av god försäkringsstandard.
1 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 11.3.1.
Paragrafen innehåller det grundläggande kravet på tillräcklig kapitalbas. I första stycket framgår att ett försäkringsföretags kapitalbas minst ska uppgå till företagets solvenskapitalkrav och att den inte får understiga företagets minimikapitalkrav. I andra stycket finns krav på kapitalbasens sammansättning.
2 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 12.2.5.
Paragrafen innehåller krav på förekomsten av ett företagsstyrningssystem i försäkringsföretag och dess närmare utformning. I paragrafens första stycke framgår det mer övergripande kvalitetskravet på utformningen av systemet för företagsstyrning, att styrningen av företaget ska kunna ske på ett sunt och ansvarsfullt sätt. I andra och tredje stycket finns krav på företagets organisationsstruktur, ansvars- och uppgiftsfördelning samt krav på upprättande och följande av särskilda styrdokument. Av fjärde stycket följer att styrdokumenten ska godkännas av företagets styrelse och att de ska vara föremål för löpande anpassning och årlig utvärdering. I femte stycket finns krav på åtgärder till säkerställande av kontinuitet och förekomsten av en särskild kontinuitetsplan.
3 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer med nuvarande 4 kap. 2 §.
368
SOU 2011:68 Författningskommentar
4 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer med nuvarande 4 kap. 4 §.
5 §
Paragrafen överrensstämmer med nuvarande 4 kap. 5 § första, tredje och fjärde stycket FRL. Andra stycket i nuvarande 4 kap. 5 § FRL har strukits till följd av den föreslagna lagen om tjänstepensionsverksamhet. I andra stycket har hänvisningen till det nuvarande andra stycket i 4 kap. 5 § FRL strukits av samma skäl.
6 §
Paragrafen överrensstämmer i sak med nuvarande 4 kap. 7 § FRL. I första stycket har en följdändring gjorts av hänvisningen till de nuvarande bestämmelserna i 2 kap. 11 § första stycket FRL.
7 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer med nuvarande 4 kap. 9 §.
8 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer i sak med nuvarande 4 kap. 10 §.
9 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer med nuvarande 4 kap. 11 §.
10 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer med nuvarande 4 kap. 12 §.
369
Författningskommentar SOU 2011:68
11 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer med nuvarande 4 kap. 13 §.
12 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer med nuvarande 4 kap. 14 §.
13 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer i sak med nuvarande 4 kap. 15 §.
14 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer i sak med nuvarande 4 kap. 16 §.
15 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer med nuvarande 4 kap. 17 §.
16 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 12.2.8.
Paragrafen innehåller krav på lämplighet för personer i ledningen och i andra centrala funktioner i ett försäkringsföretag. I första stycket framgår lämplighetskravens närmare innehåll. I andra stycket framgår att kraven på lämplighet även gäller för den som är ersättare till någon i den i första stycket angivna kretsen av personer. I tredje stycket framgår i vilka fall ett försäkringsföretag ska lämna uppgifter till Finansinspektionen angående de personer som omfattas av kraven på lämplighet.
17 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 12.2.9.
370
SOU 2011:68 Författningskommentar
Paragrafen innehåller krav på förekomsten av ett system för riskhantering i försäkringsföretag och dess mer övergripande innehåll och användande. I första stycket anges kraven på riskhanteringssystemets uppbyggnad. I andra stycket finns krav på att systemet ska vara integrerat i företagets interna struktur och på dess övriga utformning.
18 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 12.2.10.
Paragrafen innehåller mer detaljerade krav på innehållet i ett försäkringsföretags system för riskhantering. I första stycket finns krav på att systemet ska omfatta såväl risker som täcks av solvenskapitalkravet, som risker som inte eller endast delvis beaktas vid dess bestämmande. I andra stycket finns krav på vilka risker som systemet minst ska omfatta. I tredje stycket finns krav på det närmare innehållet i det styrdokument för riskhantering som ska finnas enligt 2 §.
19 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 12.2.12.
Paragrafen innehåller krav på förekomsten av en funktion för riskhantering i försäkringsföretag.
20 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 12.2.13.
I paragrafen anges det särskilda ansvar för ett försäkringsföretags riskhanteringsfunktion som gäller när företaget använder en intern modell. Funktionen för riskhantering ska i dessa fall även uppfylla kraven i punkterna 1–5.
21 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 12.2.14.
371
Författningskommentar SOU 2011:68
Paragrafen innehåller krav på rutiner för upptäckt och rapportering av försämrade ekonomiska förhållanden i ett försäkringsföretag.
22 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 12.4.1.
Paragrafen innehåller krav på att försäkringsföretag ska ha ett system för internkontroll och dess minsta omfattning. Krav på förekomsten av ett styrdokument för intern kontroll finns i 2 §.
23 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 12.4.2.
Paragrafen innehåller krav på att försäkringsföretag ska ha en funktion för regelefterlevnad och minimikraven för funktionens ansvar.
24 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 12.4.3.
Paragrafen innehåller krav på att försäkringsföretag ska ha en funktion för internrevision, dess minsta ansvarsområde, arbetssätt och utseendet av dess företrädare. Kraven på förekomsten av en funktion för internrevision finns i första stycket, medan minimikraven för dess ansvar finns i andra stycket. I tredje stycket finns krav på funktionens oberoende och opartiskhet. I fjärde stycket föreskrivs avslutningsvis att företagets styrelse ska utse den som svarar för funktionen.
25 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 12.4.4.
Paragrafen innehåller krav på förekomsten av en aktuariefunktion i försäkringsföretag, funktionens minsta ansvarsområde och krav på den som ska utföra uppgifter i funktionen. I första stycket finns krav på förekomsten av en aktuariefunktion. I andra stycket anges de frågor som funktionen minst ska svara för. I tredje
372
SOU 2011:68 Författningskommentar
stycket finns krav på tillräckliga insikter och erfarenheter av funktionens uppgifter hos den som ska utföra uppgifter i denna.
26 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 12.3.1.
Paragrafen innehåller krav på att försäkringsföretag ska genomföra egna risk- och solvensbedömningar och dess närmare innehåll.
27 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 12.3.2.
Paragrafen innehåller krav på att försäkringsföretag ska ha processer för bedömningen av kapitalbehovet i egna risk- och solvensbedömningar, vad bedömningen ska omfatta och att metoderna som använts ska kunna redovisas.
28 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 12.3.4.
Av paragrafen framgår att den egna risk- och solvensbedömningen ska vara integrerad i ett försäkringsföretags strategiska beslutsprocesser.
29 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 12.3.5.
Paragrafen innehåller krav på att försäkringsföretag ska genomföra egna risk- och solvensbedömningar regelbundet och att en sådana bedömningar ska genomföras utan dröjsmål om en väsentlig förändring sker av de risker som företaget är utsatt för.
30 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 12.3.6.
373
Författningskommentar SOU 2011:68
Av paragrafen framgår att resultatet av varje fullständig egen risk- och solvensbedömning i ett försäkringsföretag ska rapporteras till Finansinspektionen.
31 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 12.4.6.
Paragrafen innehåller begränsningar i ett försäkringsföretags möjligheter att låta en tjänsteleverantör utföra delar av företagets rörelse samt en skyldighet för företaget att anmäla sin avsikt att ingå vissa uppdragsavtal och väsentliga förändringar i ett redan ingånget sådant avtal.
32 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 12.4.7.
Paragrafen innehåller krav på försäkringsföretag att genom avtal tillse att dess tillsynsmyndigheter kan utöva tillsyn även över företagets tjänsteleverantör i ett uppdragsavtal.
33 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 12.2.15.
Av paragrafen framgår krav på att ett försäkringsföretags styrelse ska godkänna en ansökan om godkännande av en intern modell eller ändringar av denna.
34 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 12.2.7.
Paragrafen innehåller krav på ett försäkringsföretags iakttagande av god försäkringsstandard. Omfattningen av kraven har begränsats i förhållande till vad som följer av nuvarande 4 kap. 3 § FRL. Kravet på iakttagande av god försäkringsstandard begränsas enligt paragrafen till anskaffningen av försäkringar, skaderegleringen samt företagets övriga behandling av den angivna kretsen av personer.
374
SOU 2011:68 Författningskommentar
35 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 12.5.3.
Paragrafen innehåller krav på att försäkringsföretag ska ha ett förmånsregister och dess närmare innehåll. I första stycket finns krav på att registret ska innehålla uppgift om tillgångar som tillsammans har ett värde som minst motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna för egen räkning. I andra stycket tydliggörs att med termen försäkringstekniska avsättningarna för egen räkning avses de försäkringstekniska avsättningarna inklusive mottagen återförsäkring och med avdrag för avgiven återförsäkring. I tredje stycket bemyndigas Finansinspektionen att i ett enskilt fall besluta om undantag från kravet på avdrag för avgiven återförsäkring. I fjärde stycket finns avslutningsvis ett förbud mot att vägra avdrag av annat skäl än bristande sundhet i det företagets finanser om den som har tagit emot återförsäkringen är auktoriserad i ett annat land inom EES.
36 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 12.5.3.
Av paragrafen framgår krav på att tillgångarna i ett försäkringsföretags förmånsrättsregister ska värderas till verkligt värde och att skulder som hänför sig till förvärvet av en tillgång i detta ska dras av. Paragrafen har stora likheter med bestämmelsen om värdering av tillgångar som används för skuldtäckning i 6 kap. 27 § FRL.
375
Författningskommentar SOU 2011:68
37 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 12.5.3.
Paragrafen innehåller förbud mot åsättande av värde i ett försäkringsföretags förmånsregister för vissa tillgångar eller delar av tillgångar samt krav på antecknande i förmånsrättsregistret om en tillgång inte kan utnyttjas till dess fulla värde.
38 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 12.5.3.
Av paragrafen framgår vilka fordringar på ett försäkringsföretag som har förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen, att den särskilda förmånsrätten omfattar de tillgångar som finns upptagna i företagets förmånsrättsregister och den inbördes ordningen mellan sådan fordran som anges i första stycket och fordran som är grundad på återförsäkring.
39 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 12.2.8, 12.2.10, 12.2.12, 12.4.1– 12.4.4, 12.3.1 och 12.4.6.
Av paragrafen framgår upplysningsvis i vilka fall EU-förordningen kan förväntas innehålla närmare bestämmelser.
40 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 12.2.13, 12.4.4, 12.3.6 och 12.5.3.
I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i olika ämnen.
5 kap. Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar
Kapitlet innehåller grundläggande bestämmelser om värdering av tillgångar och skulder samt närmare bestämmelser om värdering av försäkringstekniska avsättningar.
376
SOU 2011:68 Författningskommentar
1 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 7.1.3.
Paragrafen innehåller den grundläggande principen om värdering till verkligt värde försäkringsföretaget solvensbalansräkning. Begreppet solvensbalansräkning definieras i 1 kap. 17 § 5. Paragrafen innehåller även en hänvisning till bestämmelserna om värdering av tilläggskapital i 7 kap. 7 §.
2 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 7.2.3.
Paragrafen innehåller den grundläggande principen om att de försäkringstekniska avsättningarna ska värderas till det belopp som försäkringsföretaget skulle få betala om det omedelbart skulle föra över sina åtaganden med anledning av ingångna försäkringsavtal till ett annat försäkringsföretag.
3 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 7.2.3.
Paragrafen innehåller de grundläggande kraven på att de försäkringstekniska avsättningarna ska värderas på ett aktsamt, tillförlitligt och objektivt sätt och att värderingen ska vara förenlig med tillgänglig information från de finansiella marknaderna och allmänt tillgängliga data om försäkringsrisker.
4 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 7.2.4.
Paragrafen innehåller principen om att de försäkringstekniska avsättningarna ska vara lika med summan av en bästa skattning och en riskmarginal. Närmare bestämmelser om beräkningen av den bästa skattningen finns i 5 §. Närmare bestämmelser om beräkningen av riskmarginal finns i 6 §. Bestämmelser kring när riskmarginalen behöver beräknas separat finns i 7 §.
377
Författningskommentar SOU 2011:68
5 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 7.2.4.
Paragrafen innehåller närmare bestämmelser om beräkningen av den bästa skattningen. Bestämmelser om riskfria räntesatser finns i EU-förordningen, jfr. 17 §.
6 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 7.2.4.
Paragrafen innehåller närmare bestämmelser om beräkningen av riskmarginalen. Bestämmelser om metoder och antaganden som ska användas vid beräkningen finns i EU-förordningen, jfr. 17 §. I 18 § finns ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om beräkningen av riskmarginalen.
7 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 7.2.4.
Paragrafen innehåller bestämmelser om när riskmarginalen ska beräknas separat.
8 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 7.2.4.
Paragrafen innehåller bestämmelser om behandling och värdering av belopp som kan återfås enligt återförsäkringsavtal eller från specialföretag. Specialföretag behandlas i avsnitt 21.4.
9 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 7.2.5.
Paragrafen innehåller ett klarläggande kring behandlingen av konsolideringsfonden vid beräkningen av försäkringstekniska avsättningar.
378
SOU 2011:68 Författningskommentar
10 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 7.2.6.
Paragrafen innehåller bestämmelser om behandlingen av finansiella garantier och optioner vid värderingen av de försäkringstekniska avsättningarna. Optioner kan finnas för såväl försäkringstagare, ersättningsberättigade som för försäkringsföretaget.
11 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 7.2.7.
Paragrafen innehåller krav på separat värdering för olika riskgrupper. En närmare bestämning av indelningen i olika riskgrupper finns i EU-förordningen, jfr. 17 §.
12 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 7.2.9.
Paragrafen innehåller bestämmelser om möjligheten för försäkrings- och återförsäkringsföretag att använda approximationer och beräkningsmetoder för enskilda fall. Möjligheterna finns enligt under vissa särskilda omständigheter, som räknas upp i punkt 1 och 2.
13 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 7.2.10.
Paragrafen innehåller krav på anpassningar av de metoder och antaganden som används vid värderingen av de försäkringstekniska avsättningarna i de fall värderingen av den bästa skattningen avviker från gjorda erfarenheter.
14 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 7.2.2.
Paragrafen innehåller bestämmelser om att premier för livförsäkringar utifrån rimliga försäkringsmatematiska antaganden ska vara tillräckliga för att livförsäkringsföretaget ska kunna uppfylla
379
Författningskommentar SOU 2011:68
alla sina åtaganden, om inte en avvikelse är försvarlig med hänsyn till försäkringsföretagets ekonomiska situation.
Paragrafen har utformats efter mönster från bestämmelsen i nuvarande 5 kap. 12 §. I förhållande till nyss nämnda paragraf har dock vissa ändringar gjorts. För det första är den föreslagna bestämmelsen endast tillämplig på premier för livförsäkring, dvs. inte som tidigare även på skadeförsäkringar som meddelas för längre tid än 10 år. För det andra stadgar den föreslagna bestämmelsen att premierna, utifrån rimliga försäkringsmatematiska antaganden, ska vara tillräckliga för att livförsäkringsföretaget ska kunna uppfylla alla sina åtaganden, dvs. inte längre att premierna ska bestämmas på grundval av antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntesats samt driftskostnader som var för sig är betryggande. Ändringarna är föranledda av utredningens förslag att slopa den s.k. stabilitetsprincipen, jfr. avsnitt 5.4.
15–16 §§
Förslaget har behandlats i avsnitt 7.2.2.
Paragrafen innehåller bestämmelser om försäkringsföretagens skyldigheter i de fall en försäkringstagare har rätt till återköp eller överföring enligt 11 kap. 5 § försäkringsavtalslagen (2005:104). Paragrafen motsvarar bestämmelserna i nuvarande 5 kap. 15–16 §§ FRL.
16 §
Av paragrafen framgår upplysningsvis vilka närmare bestämmelser kring värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar som finns i EU-förordningen.
17 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 7.2.4.
Paragrafen innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela närmare föreskrifter om beräkning av riskmarginalen.
380
SOU 2011:68 Författningskommentar
6 kap. Investeringar
Kapitlet innehåller vissa grundläggande bestämmelser för ett försäkringsföretags investeringar. Till dessa bestämmelser hör i första hand kravet på investeringar enligt aktsamhetsprincipen som i sin tur definieras i bestämmelser för samtliga tillgångar med speciella krav för tillgångar som motsvarar försäkringstekniska avsättningar.
1 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 8.3.1.
Paragrafen innehåller grundläggande bestämmelser för samtliga tillgångar dvs. ett försäkringsföretag ska göra samtliga sina investeringar enligt aktsamhetsprincipen.
2 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 8.3.1.
Paragrafen innehåller krav på att investeringarna ska göras i tillgångar vars risker försäkringsföretaget kan identifiera, mäta, övervaka, hantera, kontrollera, rapportera och på lämpligt sätt beakta i den egna risk- och solvensbedömningen.
3 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 8.3.1.
Paragrafen innehåller krav på att investeringar i tillgångar ska göras på ett sätt som säkerställer säkerhet, kvalitet, likviditet och lönsamhet för de samlade tillgångarna.
4 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 8.3.1.
Paragrafen innehåller bestämmelser om intressekonflikter.
5 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 8.3.1.
381
Författningskommentar SOU 2011:68
Paragrafen innehåller.
6 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 8.3.2.
Paragrafen innehåller vissa begränsningar av investeringsfriheten. De begränsningar som tas upp gäller derivatinstrument och andra liknande finansiella instrument, investeringar som inte är upptagna till handel på en reglerad marknad och överdrivna exponeringar mot vissa tillgångar, emittenter m.m.
7 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 8.3.3.
Paragrafen innehåller principer för tillgångar som motsvarar försäkringstekniska avsättningar.
8 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 8.3.4.
Paragrafen innehåller principer för tillgångar som motsvarar avsättningar för vissa förmåner i livförsäkringsavtal.
9 §
Av paragrafen framgår upplysningsvis i vilka fall EU-förordningen kan förväntas innehålla närmare bestämmelser.
10 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer i sak med nuvarande 6 kap. 33 §.
7 kap. Kapitalbas
Kapitlet innehåller föreskrifter om nödvändigt buffertkapital i ett försäkringsföretag. Föreskrifterna behandlar kapitalbasens samman-
382
SOU 2011:68 Författningskommentar
sättning, klassificering av poster i kapitalbasen utifrån egenskaper och kriterier samt krav för medräkning i kapitalbasen.
1 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 11.2.4.
Av paragrafen framgår att kapitalbasen ska bestå av primärkapital och tilläggskapital.
2 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 11.2.4.
Paragrafen definierar primärkapitalet som den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder i ett försäkringsföretags solvensbalansräkning samt efterställda skulder. Den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder ska minskas med värdet på innehav i egna aktier.
3 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 11.2.4.
Paragrafen innehåller en hänvisning till 5 kap. där värderingsprinciperna för tillgångar och skulder i solvensbalansräkningen. Värderingen av dessa tillgångar och skulder påverkar storleken på primärkapitalet.
4 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 11.2.4.
Paragrafen innehåller krav på Finansinspektionens godkännande av en post som ett försäkringsföretag vill ska ingå i tilläggskapitalet.
5 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 11.2.4.
Paragrafen definierar tilläggskapitalet och innehåller en uppräkning av de poster som får ingå i tilläggskapitalet.
383
Författningskommentar SOU 2011:68
6 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 11.2.4.
Paragrafen innehåller i första stycket ett krav på att en tilläggskapitalpost ska ha en tillräcklig förlusttäckningsförmåga för att den ska kunna godkännas. Andra stycket innehåller krav på att Finansinspektionen ska fastställa det belopp som får tas upp eller en metod att beräkna beloppet. Enligt tredje stycket får en sådan metod som avses i andra stycket endast användas under en tidsbegränsad period.
7 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 11.2.4.
Paragrafen innehåller bestämmelser om hur tilläggskapitalet ska värderas.
8 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 11.2.5.
Paragrafen innehåller krav på att varje post i kapitalbasen ska klassificeras som nivå 1, nivå 2 eller nivå 3.
9 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 11.2.5.
Paragrafen definierar vad som avses med de egenskaper, dvs. förlusttäckningsförmåga och efterställdhet, som är grunden för klassificeringen av kapitalbasposterna i nivå 1, nivå 2 eller nivå 3.
10 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 11.2.5.
Paragrafen innehåller krav på att hänsyn även ska tas till postens löptid utöver de egenskaperna som krävs enligt 9 §.
384
SOU 2011:68 Författningskommentar
11 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 11.2.5.
Paragrafen innehåller krav på att hänsyn också ska tas till andra kriterier, som att posten ska vara fri från incitament att lösa in det nominella beloppet, fri från obligatoriska fast kostnader och fri från belastningar, utöver de egenskaper och kriterier som krävs enligt 9–10 §§.
12 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 11.2.5.
Paragrafen innehåller de krav som gäller för att en post i primärkapitalet ska klassificeras som nivå 1.
13 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 11.2.5.
Paragrafen innehåller de krav som gäller för att en post i primärkapitalet ska klassificeras som nivå 2.
14 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 11.2.5.
Paragrafen innehåller de krav som gäller för att en post i primärkapitalet ska klassificeras som nivå 3.
15 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 11.2.5.
Paragrafen innehåller de krav som gäller för att en post i tilläggskapitalet ska klassificeras som nivå 2.
16 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 11.2.5.
Paragrafen innehåller de krav som gäller för att en post i tilläggskapitalet ska klassificeras som nivå 3.
385
Författningskommentar SOU 2011:68
17 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 11.2.5.
Paragrafen innehåller de mer detaljerade krav som gäller för klassificeringen av vissa särskilda kapitalbasposter. Det är överskottsmedel, kreditutrymme hos bank, vissa garantier och uttaxeringsrätt som tas upp specifikt.
18 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 11.2.6.
Paragrafen innehåller vad som får ingå i den medräkningsbara kapitalbasen som ska täcka solvenskapitalkravet.
19 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 11.2.6.
Paragrafen innehåller de begränsningar som gäller för medräkning av de olika nivåerna i den kapitalbas som ska täcka solvenskapitalkravet. Nivå 1 som är av högsta kvalitet får medräknas i sin helhet. Begränsningarna gäller nivå 2 och nivå 3.
20 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 11.2.6.
Paragrafen innehåller vad som får ingå i den medräkningsbara kapitalbasen som ska täcka minimikapitalkravet.
21 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 11.2.6.
Paragrafen innehåller de begränsningar som gäller för medräkning av de olika nivåerna i den kapitalbas som ska täcka minimikapitalkravet. Nivå 1 som är av högsta kvalitet får medräknas i sin helhet. Begränsningen gäller nivå 2. Endast primärkapital får täcka minimikapitalkravet.
386
SOU 2011:68 Författningskommentar
22 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 11.2.7.
Paragrafen innehåller krav på att försäkringsföretaget ska göra avdrag för separata fonder från kapitalbasen.
23 §
Av paragrafen framgår upplysningsvis i vilka fall EU-förordningen kan förväntas innehålla närmare bestämmelser.
24 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 11.2.7.
I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om separata fonder.
8 kap. Solvenskapitalkrav, standardformeln, minimikapitalkrav och garantibelopp
Kapitlet innehåller bestämmelser om krav på tillräcklig kapitalbas, solvenskapitalkrav, standardformeln, minimikapitalkrav och garantibelopp
1 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.2.1.
Paragrafens första stycke innehåller den grundläggande bestämmelsen om att ett försäkringsföretags kapitalbas minst ska uppgå till solvenskapitalkravet, eller det högre belopp som beslutats av Finansinspektionen med stöd av bestämmelserna om kapitaltillägg i 19 kap. 25 §, och att kapitalbasen inte får understiga minimikapitalkravet.
I andra stycket finns bestämmelser om krav på sammansättningen av den del av kapitalbasen som ska motsvara minimikapitalkravet respektive solvenskapitalkravet.
387
Författningskommentar SOU 2011:68
2 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.2.1.
Paragrafens första stycke innehåller den grundläggande bestämmelsen om vilken skyddsnivå som ska gälla vid beräkningen av solvenskapitalkravet enligt standardformeln. Bestämmelsen är en hopskrivning av flera olika bestämmelser i Solvens II-direktivet. Skyddsnivån uttrycks ibland också på det sättet att den motsvarar värdet av percentilen Value-at-Risk för kapitalbasen hos ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som motsvarar konfidensnivån 99,5 procent för en ettårsperiod.
I andra stycket finns ett klarläggande om att beräkningen ska ske under antagandet att försäkringsföretaget kommer att fortsätta bedriva sin verksamhet.
3 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.2.1.
Paragrafen innehåller den grundläggande principen om att solvenskapitalkravet ska vara riskbaserat, dvs. beräknas med utgångspunkt i alla de kvantifierbara risker som försäkringsföretaget är utsatt för. En närmare uppräkning av vilka typer av risker som minst ska ingå i beräkningen av solvenskapitalkravet finns i 3 §. Förtydliganden kring vad som ska anses ingå i de olika typerna av risker finns dels i de efterföljande paragraferna, dels i EU-förordningen, jfr. 30 §. Närmare bestämmelser kring underkategorier av risker och om hur kapitalkravet närmare ska beräknas i olika delar kan också meddelas av regeringen med stöd av de bemyndiganden som finns i 31 och 32 §§.
I paragrafens andra mening finns ett klarläggande om att det vid beräkningen av solvenskapitalkravet ska tas hänsyn till effekterna av riskreduceringstekniker. Ett exempel på en sådan riskreduceringsteknik är återförsäkring.
4 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.2.1.
Paragrafen innehåller en uppräkning av vilka typer av risker som solvenskapitalet minst ska täcka, jfr. kommentaren till 2 §.
388
SOU 2011:68 Författningskommentar
5 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.2.1.
Paragrafen innehåller bestämmelser om hur ofta ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag ska beräkna solvenskapitalkravet.
6 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.2.1.
Paragrafen innehåller ett klarläggande om att solvenskapitalkravet kan beräknas med olika alternativa metoder.
De närmare bestämmelserna om beräkning av solvenskapitalkravet med användning av standardformeln finns i detta kapitel, medan bestämmelserna om beräkning med användning av en fullständig eller partiell modell finns i 9 kap.
7 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.2.2.
Paragrafen innehåller en principiell beskrivning av hur standardformeln är uppbyggd. Bestämmelser om den närmare beräkningen av de olika delarna i standardformeln – dvs. baskapitalkravet, kapitalkravet för operativ risk och justeringsbeloppet – framgår av de efterföljande bestämmelserna.
Standardformeln finns närmare beskriven i EU-förordningen, jfr. 30 §.
8 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.2.3.
Paragrafen innehåller en principiell beskrivning av hur baskapitalkravet ska beräknas. Genom ordet justerad markeras att kapitalkraven för de olika riskkategorierna inte endast ska summeras, utan att hänsyn ska tas till de korrelationer som finns mellan olika risker. I EU-förordningen finns bl.a. olika korrelationsmatriser, jfr. 30 §.
389
Författningskommentar SOU 2011:68
9 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.2.4.
Paragrafen innehåller en uppräkning av de riskkategorier som minst ska ingå i beräkningen av baskapitalkravet. Vilka riskkategorier som ska ingå i baskapitalkravet framgår också av EU-förordningen, jfr. 30 §.
10 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.2.5.
Paragrafen innehåller krav på att beräkningen av kapitalkraven för varje riskkategori ska vara förenlig med den övergripande skyddsnivå som gäller för solvenskapitalkravet. Detta uppnås bl.a. genom användning av korrelationer, och närmare bestämmelser kring korrelationer finns i EU-förordningen, jfr. 30 §.
11 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.2.7.
Paragrafen innehåller den grundläggande principen för beräkning av kapitalkravet för skadeförsäkringsrisk. Med stöd av bemyndigandena i 31 § första stycket 1 och 32 § första stycket 1 får regeringen meddela närmare föreskrifter om vilka underkategorier av risker som minst ska ingå i beräkningen och hur kapitalkravet ska närmare beräknas. Närmare bestämmelser kring dessa båda frågor finns också i EU-förordningen, jfr. 30 §.
12 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.2.8.
Paragrafen innehåller den grundläggande principen för beräkning av kapitalkravet för livförsäkringsrisk. Med stöd av bemyndigandena i 31 § första stycket 2 och 32 § första stycket 2 får regeringen meddela närmare föreskrifter om vilka underkategorier av risker som minst ska ingå i beräkningen och hur kapitalkravet ska närmare beräknas. Närmare bestämmelser kring dessa båda frågor finns också i EU-förordningen, jfr. 30 §.
390
SOU 2011:68 Författningskommentar
13 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.2.9.
Paragrafen innehåller den grundläggande principen för beräkning av kapitalkravet för sjuk- och olycksfallsrisk. Med stöd av bemyndigandena i 31 § första stycket 3 och 32 § första stycket 3 får regeringen meddela närmare föreskrifter om vilka underkategorier av risker som minst ska ingå i beräkningen och hur kapitalkravet ska närmare beräknas. Närmare bestämmelser kring dessa båda frågor finns också i EU-förordningen, jfr. 30 §.
14 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.2.6.
I paragrafens första stycke bestämmelser om möjlighet att, efter tillstånd, få använda företagsspecifika parametrar.
I andra stycket anges under vilka förutsättningar tillstånd kan meddelas.
Bestämmelser om de närmare förutsättningarna för användning av företagsspecifika parametrar finns också i EU-förordningen, jfr. 30 §.
15 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.2.10.
Paragrafen innehåller den grundläggande principen för beräkning av kapitalkravet för markandsrisk. Med stöd av bemyndigandena i 31 § första stycket 4 får regeringen meddela närmare föreskrifter om vilka underkategorier av risker som minst ska ingå i beräkningen. Närmare bestämmelser kring denna fråga och om den närmare beräkningen av kapitalkravet för marknadsrisk finns också i EU-förordningen, jfr. 30 §.
16 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.2.12.
Paragrafen innehåller bestämmelser om justering av kapitalkravet för aktierisk inom riskkategorin marknadsrisk. Syftet med justeringen är att motverka procykliska effekter av regelverket.
391
Författningskommentar SOU 2011:68
Närmare bestämmelser om hur justeringen ska gå till finns i EU-förordningen, och kan även meddelas av regeringen med stöd av ett särskilt bemyndigande i 33 §.
17 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.2.13.
Paragrafen innehåller bestämmelser om den särskilda beräkningsmetod för kapitalkravet för aktierisk som kan användas av livförsäkringsföretag som meddelar pensionsförsäkring.
18 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.2.11.
Paragrafen innehåller den grundläggande principen för beräkning av kapitalkravet för motpartsrisk. Med stöd av bemyndigandena i 31 § första stycket 5 får regeringen meddela närmare föreskrifter om vilka underkategorier av risker som minst ska ingå i beräkningen. Närmare bestämmelser kring denna fråga och om den närmare beräkningen av kapitalkravet för motpartsrisk finns också i EU-förordningen, jfr. 30 §.
19 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.2.14.
I paragrafens första stycke finns den grundläggande principen för beräkning av kapitalkravet för operativ risk. Med stöd av bemyndigandena i 32 § första stycket 4 får regeringen meddela närmare föreskrifter om hur kapitalkravet ska närmare beräknas. Närmare bestämmelser kring denna båda fråga och om vilka underkategorier av risker som minst ska ingå i beräkningen finns också i EU-förordningen, jfr. 30 §.
20 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.2.15.
Paragrafen innehåller den grundläggande principen kring beräkningen av justeringsbeloppet i standardformeln.
392
SOU 2011:68 Författningskommentar
Bestämmelserna träffar dels s.k. villkorad återbäring i vinstutdelande livförsäkringsbolag, dels poster avseende uppskjuten skatt i skadeförsäkringsföretag. Bestämmelsen träffar däremot inte sådan ”diskretionär” återbäring som finns i traditionell livförsäkring, eftersom sådan återbäring inte ingår i de försäkringstekniska avsättningarna. Bestämmelsen träffar inte heller garanterad återbäring i traditionell livförsäkring, eftersom sådan återbäring inte är ”diskretionär” och inte heller kan minskas till följd av oförutsedda förluster.
Närmare bestämmelser om beräkningen finns i EU-förordningen, jfr. 30 §.
21 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.2.17.
I paragrafens första stycke finns bestämmelser om möjlighet för Finansinspektionen att under vissa omständigheter kräva att ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag använder företagsspecifika parametrar.
I andra stycket klargörs det att beräkningar med användning av företagsspecifika parametrar ska vara förenliga med den skyddsnivå som gäller för det samlade solvenskapitalkravet, jfr. kommentaren till 1 §.
22 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.2.16.
I paragrafens första stycke finns bestämmelser om möjligheten för försäkrings- och återförsäkringsföretag att under vissa omständigheter göra förenklade beräkningar av kapitalkravet för en riskkategori eller en underkategori av risk.
I andra stycket klargörs det att även förenklade beräkningar ska vara förenliga med den skyddsnivå som gäller för det samlade solvenskapitalkravet, jfr. kommentaren till 1 §.
I EU-förordningen finns närmare bestämmelser om de förenklade beräkningarna och om kriterier för att få använda förenklade beräkningar, jfr. 30 § 14.
393
Författningskommentar SOU 2011:68
23 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.3.1.
Paragrafens första stycke innehåller den grundläggande bestämmelsen om vilken skyddsnivå som ska gälla vid beräkningen av minimikapitalkravet, jfr. motsvarande bestämmelse för solvenskapitalkravet i 1 §. Principerna för hur beräkningen ska gå till finns i 23 §.
I andra stycket finns en bestämmelse som innebär att minimikapitalkravet beräknat enligt första stycket på ska jämföras med nivån på företagets solvenskapitalkrav. Av bestämmelsen framgår att minimikapitalkravet ska fastställas i intervallet 25–45 procent av solvenskapitalkravet. Enligt 22 § ska minimikapitalkravet beräknas minst varje kvartal. Enligt 4 § ska solvenskapitalkravet enligt huvudregeln beräknas årligen. Mot denna bakgrund har det förtydligats att minimikapitalkravet ska jämföras med det senast rapporterade solvenskapitalkravet. Det ska här noteras att ett nytt solvenskapitalkravet ska beräknas om det sker en väsentlig förändring av företagets riskprofil, jfr. 4 §.
I tredje stycket finns en bestämmelse som innebär att minimikapitalkravet beräknat enligt första stycket ska jämföras med det garantibelopp som gäller för försäkrings- eller återförsäkringsföretaget, jfr. 25–29 §§. Av bestämmelsen framgår att minimikapitalkravet aldrig får underskrida garantibeloppet.
Med stöd av ett bemyndigande i 34 § får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddela föreskrifter om vilka uppgifter som ska lämnas till Finansinspektionen i det fall det framräknade minimikapitalkravet hamnar utanför det intervall som avses i andra stycket.
24 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.3.1.
Paragrafen innehåller principerna för hur minimikapitalkravet ska beräknas. I EU-förordningen finns närmare bestämmelser om beräkning av minimikapitalkravet, jfr. 30 §.
25 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.3.1.
394
SOU 2011:68 Författningskommentar
Paragrafen innehåller bestämmelser om att försäkrings- och återförsäkringsföretag ska beräkna minimikapitalkravet minst en gång per kvartal.
26 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.4.
Paragrafen innehåller bestämmelser om vilket garantibelopp som ska gälla för skadeförsäkringsföretag som inte bedriver rörelse som omfattar försäkring eller risk som hänför sig till skadeförsäkringsklasserna 10–15, jfr. 2 kap. 13 §. Bestämmelsen gäller också för captivebolag för försäkring som bedriver skadeförsäkringsrörelse som inte omfattar försäkring eller risk som hänför sig till skadeförsäkringsklasserna 10–15.
Skadeförsäkringsföretag definieras i 1 kap. 7§, och captivebolag för försäkring definieras i 1 kap. 13 §. Skadeförsäkring definieras i 1 kap. 8 §.
27 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.4.
Paragrafen innehåller bestämmelser om vilket garantibelopp som ska gälla för skadeförsäkringsföretag och captivebolag för försäkring som bedriver skadeförsäkringsrörelse som omfattar försäkring eller risk som hänför sig till skadeförsäkringsklasserna 10–15, jfr. 2 kap. 13 §.
Skadeförsäkringsföretag definieras i 1 kap. 7 §§, och captivebolag för försäkring definieras i 1 kap. 13 §. Skadeförsäkring definieras i 1 kap. 8 §.
28 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.4.
Paragrafen innehåller bestämmelser om vilket garantibelopp som ska gälla för livförsäkringsföretag och captivebolag för försäkring som bedriver livförsäkringsrörelse.
Livförsäkringsföretag definieras i 1 kap. 7 §, och captivebolag för försäkring definieras i 1 kap. 13 §. Livförsäkring definieras i 1 kap. 8 §.
395
Författningskommentar SOU 2011:68
29 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.4.
Paragrafen innehåller bestämmelser om vilket garantibelopp som ska gälla för återförsäkringsbolag.
Återförsäkringsbolag definieras i 1 kap. 12 §.
30 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.4.
Paragrafen innehåller bestämmelser om vilket garantibelopp som ska gälla för captivebolag för återförsäkring.
Captivebolag för återförsäkring definieras i 1 kap.14 §.
31 §
Av paragrafen framgår upplysningsvis i vilka fall EU-förordningen innehåller närmare bestämmelser.
32 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.2.7, 9.2.8, 9.2.9, 9.2.10 och 9.2.11.
I paragrafen bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om vilka underkategorier av risker som ska tas med vid beräkningen av kapitalkravet för vissa av de riskkategorier som ingår i baskapitalkravet.
33 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.2.7, 9.2.8, 9.2.9, och 9.2.14.
I paragrafen bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om hur kapitalkravet närmare ska beräknas för vissa av de riskkategorier som ingår i solvenskapitalkravet.
34 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.2.12.
396
SOU 2011:68 Författningskommentar
I paragrafen bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om beräkning av kapitalkravet för aktierisk som avses i 15 §.
35 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.2.13.
36 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.3.1.
I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka uppgifter som ska lämnas till Finansinspektionen när minimikapitalkravet inte överstiger garantibeloppet eller inte hamnat inom det intervall som avses i 22 §.
9 kap. Interna modeller
Kapitlet innehåller bestämmelser om interna modeller, som kan användas för att beräkna solvenskapitalkravet.
1 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.2.
Paragrafen innehåller den grundläggande bestämmelsen om att försäkringsföretag, efter tillstånd, får använda en fullständig, eller partiell, intern modell för att beräkna solvenskapitalkravet.
2 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.2.3.
Paragrafen innehåller kraven för att få tillstånd att använda en intern modell. En närmare precisering av de olika kraven finns i de efterföljande paragraferna. Ytterligare bestämmelser finns i EUförordningen, jfr. 18 §.
397
Författningskommentar SOU 2011:68
3 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.2.1.
I paragrafens första mening finns huvudregeln om att försäkringsföretag som använder en intern modell att byta beräkningsmetod till standardformeln, jfr. 8 kap. Av paragrafens andra mening framgår att byte av beräkningsmetod får ske i vissa fall, och efter tillstånd från Finansinspektionen.
4 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.2.6.
Paragrafen innehåller ett klarläggande kring möjligheten att i en intern modell ta hänsyn till diversifieringseffekter.
5 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.2.7.
Paragrafen innehåller ett klarläggande kring möjligheten att i en intern modell ta hänsyn till framtida åtgärder av företagsledningen.
6 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.2.2.
Paragrafen innehåller bestämmelser om det tillåtna tillämpningsområdet för en partiell intern modell, från ett riskindelningsperspektiv. Jfr. även 7 §.
7 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.2.2.
Paragrafen innehåller bestämmelser om det tillåtna tillämpningsområdet för en partiell intern modell, från ett verksamhetsperspektiv. Jfr. även 6 §.
398
SOU 2011:68 Författningskommentar
8 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.2.2.
Paragrafen innehåller krav på godtagbara skäl för modellens begränsade tillämpningsområde, samt krav på att resultatet från den partiella interna modellen ska kunna integreras med beräkningar av solvenskapitalkravet med användning av standardformeln, jfr. 8 kap.
9 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.2.3.
Paragrafen innehåller bestämmelser om den tidsfrist inom vilken Finansinspektionen ska meddela beslut med anledning av en ansökan om användning av en intern modell.
10 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.2.4.
Paragrafen innehåller det grundläggande användningskravet för försäkringsföretag som använder en intern modell. Närmare bestämmelser kring kravet på användning kan meddelas av regeringen med stöd av bemyndigandet i 19 §. bestämmelser kring användning av en intern modell finns också i EU-förordningen, jfr. 18 §.
11 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.2.5.
Paragrafen innehåller de grundläggande kraven på statistisk kvalitet när det gäller den sannolikhetsfördelning som används i den interna modellen.
12 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.2.5.
Paragrafen innehåller de grundläggande kraven på kvaliteten hos data som används i den interna modellen.
399
Författningskommentar SOU 2011:68
13 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.2.8.
Paragrafen innehåller det grundläggande kravet på kalibreringen av det solvenskapitalkrav som den interna modellen ska generera inom ramen för de legala kraven.
14 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.2.9.
Paragrafen innehåller de grundläggande kraven på den interna modellens förmåga att förklara vinster och förluster i verksamheten.
15 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.2.10.
Paragrafen innehåller de grundläggande kraven på validering av en intern modell. Närmare föreskrifter om valideringen kan meddelas av regeringen med stöd av det bemyndigande som finns i 19 §. Bestämmelser om validering finns i EU-förordningen, jfr. 18 §.
16 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.2.11.
Paragrafen innehåller de grundläggande kraven på dokumentation av en intern modell. Närmare bestämmelser om dokumentation finns i EU-förordningen, jfr. 18 §.
17 §
Paragrafen motsvarar i sak 14 kap. 17 § i nuvarande FRL. Vissa redaktionella justeringar har gjorts med hänsyn till att det nu finns förslag till genomförande av de aktuella artiklarna i Solvens IIdirektivet.
400
SOU 2011:68 Författningskommentar
18 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.2.4
Av paragrafen framgår upplysningsvis vilka närmare bestämmelser kring interna modeller som finns i EU-förordningen.
19 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.2.3, 10.2.4, 10.2.8, 10.2.10
I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i olika ämnen.
10 kap. Försäkringsgrupper
Kapitlet innehåller rörelseregler för försäkringsgrupper. Till dessa bestämmelser hör i första hand definitioner av ingående företag, kapitalkrav, krav på företagsstyrning och rapportering för försäkringsgrupper samt bestämmelser om tillsyn över försäkringsgrupper.
1 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 15.1.5.
Paragrafen anger vilka företag som ingår i en försäkringsgrupp.
2 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 15.1.6.
Paragrafen anger vilka företag som ingår i en grupp.
3 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 15.1.9.
I paragrafen anges hur Finansinspektionen får behandla vissa särskilt angivna företag vid tillämpning av bestämmelserna om försäkringsgrupper.
401
Författningskommentar SOU 2011:68
4 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 15.1.4.
I paragrafen anges vad som avses med termen företag med ägarintresse.
5 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 15.1.4.
I paragrafen anges vad som avses med termen anknutet företag.
6 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 15.1.4 och 15.1.7.
I paragrafen anges vad som avses med termen grupptillsynsmyndighet.
7 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 15.1.4 och 15.1.7.
I paragrafen anges vad som avses med termen tillsynskollegium.
8 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 15.1.4.
I paragrafen anges vad som avses med termen försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet.
9 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 15.1.8.
I paragrafen anges vad som avses med termen försäkringsgivare.
10 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 15.1.8.
402
SOU 2011:68 Författningskommentar
I paragrafen anges vad som avses med termen ledande försäkringsföretag.
11 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 15.1.8.
I paragrafen anges vad som avses med termen ledande försäkringsholdingföretag.
12 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 15.1.12.
Av paragrafens första stycke framgår att det är det ledande försäkringsföretaget i varje försäkringsgrupp som ansvarar för att tilllämpa bestämmelserna om försäkringsgrupper för hela försäkringsgruppen. I dess andra stycke framgår i vilka avseenden som ett ledande försäkringsholdingföretag får utföra det ledande försäkringsföretagets uppgifter. I tredje stycket framgår vilket ledande företag som ska ansvara för tillämpningen av bestämmelserna om försäkringsgrupper om det finns flera ledande företag i en och samma försäkringsgrupp.
13 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 15.1.14.
Paragrafen anger när Finansinspektionen får besluta att ett försäkringsföretag på nationell nivå ska vara ansvarigt för de uppgifter som tillkommer ett ledande försäkringsförtag på gruppnivå.
14 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 16.4.6.
Paragrafen innehåller en upplysning om att det ska finnas en grupptillsynsmyndighet för varje försäkringsgrupp och vad som är grupptillsynsmyndighetens övergripande ansvar.
403
Författningskommentar SOU 2011:68
15 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 16.4.6.
Paragrafen anger när Finansinspektionen ska vara grupptillsynsmyndighet.
16 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 16.4.7.
Paragrafen anger när Finansinspektionen ska vara grupptillsynsmyndighet när det finns alternativ.
17 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 15.2.3.
I paragrafen anges krav på kapitalbas på gruppnivå.
18 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 15.2.17.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om beaktande av försäkringsholdingföretag när ett försäkringsföretag är dotterföretag till ett försäkringsholdingföretag.
19 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 15.2.4.
I paragrafen anges de beräkningsmetoder som ska användas vid beräkningen av den medräkningsbara kapitalbasen som är tillgänglig för gruppen och solvenskapitalkravet för gruppen. I första stycket anges att konsolideringsmetoden ska användas som huvudmetod för gruppen. I andra stycket finns bestämmelser om hur andra beräkningsmetoder kan beslutas.
20 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 15.2.5.
Paragrafen anger hur värdering av tillgångar och skulder ska ske.
404
SOU 2011:68 Författningskommentar
21 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 15.2.6.
Paragrafen anger hur en gruppbaserad medräkningsbar kapitalbas ska beräknas.
22 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 15.2.7.
Paragrafen anger hur ett gruppbaserat solvenskapitalkrav ska beräknas.
23 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 15.2.8.
Paragrafen anger grundläggande principer för beräkningen av medräkningsbar kapitalbas.
24 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 15.2.9.
Paragrafen anger grundläggande principer för elimineringar i den medräkningsbara kapitalbasen.
25 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 15.2.9.
Paragrafen anger ytterligare krav på elimineringar i den medräkningsbara kapitalbasen.
26 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 15.2.12.
Paragrafen anger hur det ledande försäkringsföretaget ska beakta anknutna försäkringsföretag vid beräkning av gruppens solvens.
405
Författningskommentar SOU 2011:68
27 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 15.2.13.
Paragrafen anger hur det ledande försäkringsföretaget ska behandla s.k. mellanliggande försäkringsholdingföretag.
28 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 15.2.14.
Paragrafen anger hur anknutna försäkringsföretag i land utanför EES ska beaktas vid solvensberäkningen. I dess andra stycke anges vem som ska göra bedömningar om kraven på s.k. likvärdighet. I tredje stycket anges hur Finansinspektionen ska förfara innan inspektionen fattar ett beslut om likvärdighet.
29 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 15.2.15.
I paragrafen anges hur vilken beräkningsmetod ska tillämpas om det ledande försäkringsföretaget har ägareintresse i ett kreditinstitut, värdepappersbolag eller i ett finansiellt institut och vad som ska gälla för Finansinspektionens godkännande av en annan metod.
30 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 15.2.16.
Paragrafen anger hur Finansinspektionen får förfara om det saknas tillgång till nödvändig information för att beräkna solvens på gruppnivå för ett anknutet företag med huvudkontor inom eller utom EES.
31 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 16.2.2.
I paragrafen anges krav på företagsstyrning i en försäkringsgrupp. Av andra stycket framgår att det är det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget i försäkringsgruppen som ska utforma systemen inom gruppen. I tredje stycket framgår vad systemet för
406
SOU 2011:68 Författningskommentar
intern kontroll minst ska omfatta. Av fjärde stycket framgår att grupptillsynsmyndigheten ska granska efterlevnaden av kraven på systemet för intern kontroll på gruppnivå.
32 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 16.2.3.
Paragrafen anger att det är det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget i försäkringsgruppen som ska genomföra en gruppgemensam egen risk- och solvensbedömning och vilka särskilda krav på det ledande företagets förmåga som ställs genom denna.
33 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 16.2.4.
Av paragrafen följer att det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget i försäkringsgruppen kan ansöka om tillstånd att få göra gruppgemensamma egna risk- och solvensbedömningar. En gruppgemensam egen risk- och solvensbedömning ersätter de bedömningar som annars ska utföras i de enskilda företagen i gruppen.
34 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 16.2.5.
Paragrafen anger vilka krav som gäller på en person för att ingå i ledningen eller i praktiken leda verksamheten i ett försäkringsholdingföretag.
35 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 16.1.2.
Paragrafen anger vilka krav som gäller på rapportering av s.k. riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp.
407
Författningskommentar SOU 2011:68
36 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 16.4.19.
Paragrafen anger vilka särskilda krav på rapportering som gäller inom grupper där moderföretaget är ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet. Denna typ av företag definieras i 8 §.
37 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 15.1.10.
Paragrafen anger under vilka förutsättningar som Finansinspektionen kan medge undantag för företag med ägarintresse som omfattas av reglerna om finansiella konglomerat.
38 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 15.1.13.
Paragrafen anger under vilka förutsättningar som Finansinspektionen kan medge undantag från krav på rapportering när det ledande företaget omfattas av bestämmelserna om finansiella konglomerat.
39 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 16.3.1.
Paragrafen innehåller krav på upprättande och offentliggörande av en rapport om verksamhet och solvens på gruppnivå samt en möjlighet att efter tillstånd från Finansinspektionen istället upprätta en gruppgemensam rapport och vad som ska gälla för Finansinspektionens tillståndsprövning.
40 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 16.3.2.
Paragrafen anger vilka krav som ska tillgodoses i fråga om innehållet i en rapport om verksamhet och solvens samt hur Finansinspektionen ska agera om uppgifter saknas.
408
SOU 2011:68 Författningskommentar
41 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 16.4.8.
Paragrafen innehåller krav på Finansinspektionen att i vissa fall upprätta ett s.k. tillsynskollegium och dess sammansättning.
42 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 16.4.9.
Paragrafen anger hur Finansinspektionen ska agera när inspektionen är grupptillsynsmyndighet.
43 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 16.4.10.
Paragrafen anger att Finansinspektionen ska samarbeta med övriga myndigheter i närmare angiven utsträckning.
44 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 16.4.12.
Paragrafen anger krav på det ledande försäkringsföretaget i en grupp att lämna de upplysningar om försäkringsgruppen som Finansinspektionen begär och vad som ska gälla om informationen inte lämnas till inspektionen.
45 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 16.4.13.
Paragrafen anger när Finansinspektionen kontrollera information som har lämnats av det ledande försäkringsföretaget hos andra företag samt när och hur inspektionen får kräva offentliggörande av sådana uppgifter som saknas i ett ledande försäkringsföretags rapport.
409
Författningskommentar SOU 2011:68
46 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 16.4.14.
Paragrafen anger hur Finansinspektionen ska agera efter en begäran om kontroll av information från en annan tillsynsmyndighet.
47 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 15.1.11.
Paragrafen anger när Finansinspektionen helt eller delvis får besluta att undanta ett företag i en försäkringsgrupp från grupptillsyn och vad som ska gälla innan ett sådant beslut fattas.
48 §
Paragrafen anger krav på viss tystnadsplikt. Bestämmelserna bygger på innehållet i nuvarande 9 kap. 11 § FRL.
49 §
Paragrafen anger krav på viss uppgiftsskyldighet. Bestämmelserna bygger på innehållet i nuvarande 9 kap. 12 § FRL.
50 §
Paragrafen anger krav på visst meddelandeförbud. Bestämmelserna bygger på innehållet i nuvarande 9 kap. 13 § FRL.
51 §
Paragrafen anger visst straffansvar vid brytande mot meddelandeförbud enligt 50 §. Bestämmelsen överrensstämmer i sak med nuvarande 9 kap. 14 § FRL.
410
SOU 2011:68 Författningskommentar
52 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 16.5.3.
Paragrafen anger villkor för att omfattas av ett särskilt system för samråd vid grupptillsyn.
53 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 16.5.4.
Paragrafen anger hur Finansinspektionen ska agera efter en ansökan om att omfattas av ett särskilt system för samråd vid grupptillsyn.
54 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 16.5.5.
Paragrafen anger hur solvenskapitalkrav ska fastställas för företag som omfattas av ett särskilt system för samråd vid grupptillsyn.
55 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 16.5.7.
Paragrafen anger vad som ska gälla vid upphörande av ett särskilt system för samråd vid grupptillsyn.
56 §
Av paragrafen framgår upplysningsvis i vilka fall EU-förordningen kan förväntas innehålla närmare bestämmelser.
57 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 15.2.10, 15.2.11, 15.2.13, 15.2.15, 16.1.2, 16.4.7 och 16.4.19.
I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i olika ämnen.
411
Författningskommentar SOU 2011:68
11 kap. Överlåtelse av försäkringsbestånd
1 §
Paragrafens innehåll har justerats genom tillägg med innebörd att ett försäkringsbestånd även får överlåtas till ett tjänstepensionsföretag. Som en följd av det tillägget har beteckningen på ett företag som övertar ett försäkringsbestånd justerats till det övertagande företaget.
2 och 5 §§
Paragrafernas innehåll har justerats till följd av att ett avtal om överlåtelse av försäkringsbestånd även kan ingås mellan ett försäkringsföretag och ett tjänstepensionsföretag.
6–8 och 12 §§
Paragrafernas innehåll har justerats genom ersättande av begreppet den övertagande försäkringsgivaren med begreppet det övertagande företaget. Justeringarna medför ingen skillnad i sak.
13 §
Paragrafens innehåll har dels justerats genom ersättande av begreppet den övertagande försäkringsgivaren med begreppet det övertagande företaget, dels genom tillägg med innebörd att även ett övertagande företag som är tjänstepensionsföretag ska lämna underrättelse till varje försäkringstagare som berörs av överlåtelsen.
12 kap. Mindre försäkringsföretag
Kapitlet innehåller särreglering för försäkringsföretag som bedriver verksamhet av mindre omfattning. Med mindre försäkringsföretag avses försäkringsföretag som fått särskilt tillstånd att använda särregleringen. Särregleringen omfattar bestämmelser om värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar, kapitalbas och kapitalkrav, placeringsregler, företagsstyrning och rapportering.
412
SOU 2011:68 Författningskommentar
1 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 18.3.1
Av paragrafens första stycke framgår det att försäkringsföretag som bedriver verksamhet av mindre omfattning får ges tillstånd att tillämpa särregleringen i detta kapitel. Vad som avses med verksamhet av mindre omfattning framgår av 2 §. Vilka bestämmelser som ska tillämpas av företag som fått tillstånd, mindre försäkringsföretag, framgår av 6 §. Vid tillståndsprövningen ska särregleringen tillämpas, jfr, 2 kap. 4 § 2.
I andra stycket finns en definition av mindre försäkringsföretag.
2 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 18.3.2.
I paragrafen definieras vad som avses med verksamhet av mindre omfattning. Definitionen har sin grund i artikel 4 i Solvens IIdirektivet.
3 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 18.3.1.
I paragrafen finns bestämmelser om ett mindre försäkringsföretags anmälningsplikt när företaget inte längre uppfyller förutsättningarna för att vara ett mindre försäkringsföretag. Bestämmelsen blir t.ex. tillämplig när ett mindre försäkringsföretag överskrider de gränsbelopp som anges i 2 §.
4 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 18.4.1
Paragrafen innehåller en uttömmande reglering av vilka bestämmelser i lagen som ska tillämpas av ett mindre försäkringsföretag.
413
Författningskommentar SOU 2011:68
5 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 18.4.14
Paragraferna innehåller bestämmelser om möjlighet för Finansinspektionen att i enskilda fall besluta om undantag från lagens bestämmelser för ett mindre försäkringsföretag. En förutsättning för undantag är att det finns synnerliga skäl.
Bestämmelsen har utformats efter mönster från 1 kap. 19–21 §§ i nuvarande FRL.
6 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 18.4.2.
Paragrafen innehåller bestämmelser om värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar. Bestämmelsen saknar motsvarighet i nuvarande FRL, men är en särreglering i förhållande till den föreslagna bestämmelsen i 5 kap. 1 § som annars skulle gälla. Bestämmelsen innebär att värdering ska ske enligt redovisningsregleringen.
7 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 18.4.3.
Paragrafen innehåller den grundläggande bestämmelsen om krav på försäkringstekniska avsättningar. Bestämmelserna motsvarar 5 kap. 1 § i nuvarande FRL.
8 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 18.4.3.
I paragrafens första stycke finns en bestämmelse om krav på att de försäkringstekniska utredningarna och beräkningarna ska utföras under överinseende av en eller flera aktuarier med den insikt och erfarenhet i dessa frågor som fordras med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet. Bestämmelserna motsvarar 5 kap. 14 § första stycket i nuvarande FRL.
I andra stycket finns bestämmelser om anmälan för registrering, som har sin motsvarighet i 5 kap. 14 § andra stycket nuvarande FRL.
414
SOU 2011:68 Författningskommentar
9–27 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 18.4.4.
Paragraferna innehåller det grundläggande kravet på s.k. skuldtäckningstillgångar och placeringsregler. Bestämmelserna har utformats efter mönster från motsvarande bestämmelser i 6 kap. nuvarande FRL. Det materiella innehållet i de föreslagna bestämmelserna avviker dock på flera punkter från regleringen i FRL.
28–34 §§
Förslagen har behandlats i avsnitt 18.4.5–18.4.8.
Paragraferna innehåller bestämmelser om sammansättning av kapitalbas, kapitalkrav och garantibelopp. Bestämmelserna har utformats efter mönster från motsvarande bestämmelser i 7 kap. FRL. Det materiella innehållet i de föreslagna bestämmelserna avviker dock på flera punkter från regleringen i FRL.
35 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 18.4.9.
Paragrafen innehåller det grundläggande kravet på att ett mindre försäkringsföretag ska bedriva sin verksamhet med en för rörelsens omfattning och beskaffenhet tillfredsställande soliditet, företagsstyrning och riskkontroll, så att åtagandena mot försäkringstagare och andra ersättningsberättigade kan fullgöras. Bestämmelsen har delvis utformats efter mönster från bestämmelsen i 4 kap. 1 § nuvarande FRL.
36 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 18.4.9 och 18.4.10.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om krav på riktlinje för soliditeten i verksamheten. Bestämmelsen har delvis utformats efter mönster från bestämmelserna om försäkringstekniska riktlinjer och placeringsriktlinjer i 8 kap. 1 och 4 §§ nuvarande FRL. Riktlinjen ska innehålla företagets interna regler för hanteringen av frågor som har betydelse för stabiliteten i företaget, dvs. i första hand frågor som har en mer tydlig koppling till företagets ekonomi.
415
Författningskommentar SOU 2011:68
I 40 § 11 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka uppgifter som riktlinjerna ska innehålla.
37 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 18.4.9 och 18.4.11.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om krav på riktlinje för företagsstyrning och riskhantering. Bestämmelsen har delvis utformats efter mönster från bestämmelserna om riktlinjer för intressekonflikter i 8 kap. 7 § nuvarande FRL. Riktlinjen ska innehålla företagets interna regler för hanteringen av frågor som har betydelse för styrning och riskhantering i företaget, dvs. i första hand frågor som är av mer kvalitativ art och som ofta har en mer indirekt koppling till stabiliteten i företaget.
I 40 § 11 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka uppgifter som riktlinjerna ska innehålla.
38 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 18.4.9 och 18.4.10.
Paragrafen innehåller bestämmelser om att de riktlinjer som ska upprättas enligt 36 och 37 §§ ska ges in till Finansinspektionen. Bestämmelsen har utformats efter mönster från 8 kap. 2 § första stycket.
39 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 18.4.12.
I paragrafens första stycke finns bestämmelser om den rapportering som mindre försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen. Till bestämmelsen finns ett bemyndigande i 40 § 12 som ger regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer möjlighet att utfärda föreskrifter om det närmare innehållet i den information som ska lämnas.
I andra stycket finns en bestämmelse om att mindre försäkringsföretag ska informera sina kunder om att företaget tillämpar särreglerna för mindre försäkringsföretag. Till bestämmelsen finns
416
SOU 2011:68 Författningskommentar
ett bemyndigande i 40 § 13 som ger regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer möjlighet att utfärda föreskrifter om det närmare innehållet i den information som ska lämnas.
40 §
Paragrafen innehåller bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i vissa frågor.
13 kap. Associationsrättsliga bestämmelser för försäkringsaktiebolag
7 §
I paragrafens första stycke har en ändring gjorts som innebär att styrelseledamöter i företag som ingår i samma koncern som bolaget eller i en företagsgrupp av motsvarande slag inte längre ingår i den krets som inte får vara styrelseledamöter i ett försäkringsaktiebolag som inte får dela ut vinst. Ändringen har gjorts till följd av den delvis nya definitionen av försäkringsgrupp i 10 kap. 2 §.
48 §
Paragrafens nuvarande tredje stycke har strukits till följd av upphävandet av bestämmelserna om skuldtäckning i nuvarande 6 kap. FRL. Paragrafens andra stycke har fått ett justerat innehåll till följd av strykningen av paragrafens nuvarande tredje stycke. Justeringen medför ingen ändring i sak.
14 kap. Associationsrättsliga bestämmelser för ömsesidiga försäkringsbolag
25 §
I paragrafens andra stycke har en ändring gjorts som innebär att styrelseledamöter i företag som ingår i samma koncern som bolaget eller i en företagsgrupp av motsvarande slag inte längre ingår i den krets som inte får vara styrelseledamöter i ett ömsesidigt försäk-
417
Författningskommentar SOU 2011:68
ringsbolag som inte får dela ut vinst. Ändringen har gjorts till följd av den delvis nya definitionen av försäkringsgrupp i 10 kap. 2 §.
89 §
I paragrafen har en hänvisningsändring gjorts till följd av den nya kapitelindelningen i utredningens förslag. Justeringen medför ingen ändring i sak.
90 §
I paragrafens andra stycke har en hänvisningsändring gjorts till följd av den nya kapitelindelningen i utredningens förslag. Justeringen medför ingen ändring i sak.
16 kap. Rapportering och offentliggörande
Kapitlet innehåller vissa grundläggande bestämmelser om ett försäkringsföretags rapportering och offentliggörande av upplysningar och andra uppgifter.
1 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 14.1.2.
Paragrafen innehåller krav på försäkringsföretags rapportering till Finansinspektionen. Ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om försäkringsföretags rapportering finns i 21 §.
2 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 14.1.3.
Paragrafen innehåller krav på omedelbar underrättelse från försäkringsföretag till Finansinspektionen om företaget inte uppfyller något av solvens- och minimikapitalkraven, eller om det finns risk för det under de närmaste tre månaderna.
418
SOU 2011:68 Författningskommentar
3 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 14.1.4.
Av paragrafen följer krav på försäkringsföretag som inte uppfyller solvenskapitalkravet att inom viss tid ge in en särskild åtgärdsplan till Finansinspektionen för godkännande samt planens övergripande innehåll.
4 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 14.1.5.
Paragrafen innehåller krav på försäkringsföretag som inte uppfyller minimikapitalkravet att inom viss tid ge in en särskild finansiell saneringsplan till Finansinspektionen för godkännande samt planens övergripande innehåll.
5 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.8.1.
Paragrafen innehåller krav på försäkringsföretag som använder en intern modell, men som inte längre uppfyller kraven på att få använda en sådan, att utan dröjsmål ge in en plan för bristerna ska åtgärdas inom viss tid till Finansinspektionen. Av paragrafen framgår även att en plan inte behöver ges in om företaget självt kan visa att effekten av det bristande uppfyllandet av kraven på att få använda en intern modell är oväsentlig.
6 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 14.2.3.
Paragrafen innehåller krav på försäkringsföretag att offentliggöra en rapport om sin verksamhet och solvens en gång per år, samt ett krav på försäkringsföretag att uppdatera de uppgifter som tidigare offentliggjorts så fort en betydande förändring inträffat.
419
Författningskommentar SOU 2011:68
7 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 14.2.4.
Paragrafen innehåller i första stycket krav på innehållet i rapporten om verksamhet och solvens. Andra stycket ger försäkringsföretaget möjlighet att, i rapporten om verksamhet och solvens, hänvisa till andra offentliggjorda uppgifter om dessa är likvärdiga.
8 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 14.2.4.
Paragrafen innehåller krav på innehållet i rapporten om verksamhet och solvens.
9 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 14.2.5.
Paragrafen innehåller undantagsmöjligheter från kravet på offentliggörande.
10 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 14.2.6.
Första stycket i paragrafen innehåller krav på uppdateringar av uppgifterna i rapporten om verksamhet och solvens om en betydande förändring inträffat. Av andra stycket framgår att försäkringsföretaget ska anmäla sådana betydande förändringar till Finansinspektionen och vad en sådan anmälan ska innehålla.
11 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 14.2.6.
Paragrafen innehåller krav på att försäkringsföretaget omedelbart ska uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter om solvenskapitalkravet inte är uppfyllt, underskottet är betydande och Finansinspektionen inte har erhållit en realistisk åtgärdsplan. Paragrafen innehåller även krav på försäkringsföretaget att uppdatera om ett underskott inte har korrigerats inom viss tid.
420
SOU 2011:68 Författningskommentar
12 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 14.2.6.
Paragrafen innehåller krav på vilka uppgifter som ska offentliggöras när solvenskapitalkravet inte är uppfyllt.
13 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 14.2.6.
Paragrafen innehåller krav på att försäkringsföretaget omedelbart ska uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter om minimikapitalkravet inte är uppfyllt och Finansinspektionen inte har erhållit och bedömer att man inte kommer att erhålla en realistisk kortfristig finansiell saneringsplan. Paragrafen innehåller även krav på försäkringsföretaget att uppdatera om ett underskott inte har korrigerats inom viss tid.
14 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 14.2.6.
Paragrafen innehåller krav på vilka uppgifter som ska offentliggöras när minimikapitalkravet inte är uppfyllt.
15 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 14.2.7.
Paragrafen innehåller krav på att ett försäkringsföretag ska ha lämpliga system för att kunna upprätta och offentliggöra en rapport om verksamhet och solvens samt ha riktlinjer som säkerställer att alla uppgifter som offentliggörs fortlöpande är relevanta. Av paragrafen framgår även att rapporten om verksamhet och solvens och uppdateringar av rapporten ska godkännas av försäkringsföretagets styrelse.
421
Författningskommentar SOU 2011:68
16 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 14.2.8.
Paragrafen innehåller krav på försäkringsföretag med ägarintresse eller ett försäkringsholdingföretag att offentliggöra en rapport om sin verksamhet och solvens på gruppnivå en gång per år.
17 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 14.2.8.
Paragrafen ger försäkringsföretaget med ägarintresse eller försäkringsholdingföretaget möjlighet att, efter tillstånd från Finansinspektionen, upprätta en gemensam rapport om verksamhet och solvens för försäkringsgruppen och för de enskilda dotterföretagen i gruppen.
18 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 14.2.8.
Paragrafen innehåller krav på innehållet i rapporten om verksamhet och solvens på gruppnivå.
19 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 14.1.2, 14.1.4, 14.1.5, 14.2.4 och 14.2.9.
Av paragrafen framgår upplysningsvis i vilka fall EU-förordningen kan förväntas innehålla närmare bestämmelser.
20 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 14.1.2, 14.1.4, 14.1.5 och 14.2.11.
I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i olika ämnen.
422
SOU 2011:68 Författningskommentar
17 kap. Tillsyn
Kapitlet innehåller bestämmelser om registrering och tillsyn över försäkringsföretag.
1 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer med nuvarande 14 kap. 1 §.
2 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.2.4.
Av paragrafen framgår att Finansinspektionen har tillsyn över försäkringsföretag och vad tillsynen omfattar. Av fjärde stycket följer att tillsynen ska utgå från en proaktiv och riskbaserad metod.
3 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer med nuvarande 14 kap. 3 §.
4 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.3.1.
Av paragrafen framgår att Finansinspektionen
5 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer med nuvarande 14 kap. 4 §.
6 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer med nuvarande 14 kap. 5 §.
7 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer med nuvarande 14 kap. 6 §.
423
Författningskommentar SOU 2011:68
8 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.7.1.
Av paragrafen framgår vad Finansinspektionen får besluta att ett försäkringsföretag ska visa i fråga om de försäkringstekniska avsättningarna.
9 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer i sak med nuvarande 14 kap. 7 §. Hänvisningarna till bestämmelserna om upplysningsskyldighet och platsundersökning har följdändrats.
10 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer med nuvarande 14 kap. 9 §.
11 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer med nuvarande 14 kap. 10 §.
12 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer med nuvarande 14 kap. 11 §.
13 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.6.
Av paragrafen framgår att en revisor eller en särskild granskare, i tillägg till vad som redan gäller enligt de nuvarande bestämmelserna i 14 kap. 12 §, ska vara skyldig att genast rapportera till Finansinspektionen om han eller hon vid fullgörandet av sitt uppdrag i ett försäkringsföretag får kännedom om förhållanden som kan innebära att företaget brister i uppfyllandet av solvens- eller minimikapitalkravet.
424
SOU 2011:68 Författningskommentar
14 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer med nuvarande 14 kap. 13 §.
15 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer med nuvarande 14 kap. 14 §.
16 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer med nuvarande 14 kap. 15 §.
17 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer med nuvarande 14 kap. 16 §.
18 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.8.3.
Av paragrafen framgår att Finansinspektionen får besluta om uppskattningar av solvenskapitalkravet med användning av standardformeln hos företag som använder en intern modell.
19 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.8.3.
Av paragrafen framgår att Finansinspektionen får besluta om verifierande beräkningar beträffande kalibreringen av en intern modell hos ett företag som använder en sådan modell.
20 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.8.4.
Av paragrafens första stycke framgår att Finansinspektionen får besluta att ett företag som ansöker om att få använda en partiell intern modell ska ge in en övergångsplan för att utvidga den partiella modellens tillämpningsområde.
425
Författningskommentar SOU 2011:68
I andra stycket anges när ett sådant beslut som avses i första stycket får fattas.
I tredje stycket anges kraven på innehåll i en övergångsplan.
21 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.8.1.
Av paragrafen framgår att Finansinspektionen får besluta att ett försäkringsföretag som använder en intern modell men som inte genomför en plan enligt 16 kap. 5 § istället ska beräkna solvenskapitalkravet med användning av standardformeln.
22 §
I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om sådana avgifter som avses i 18 §. Paragrafen överrensstämmer i denna del med nuvarande 14 kap. 18 § första stycket.
18 kap. Lämplighetsprövning av ägare i försäkringsaktiebolag
1 §
I paragrafen har en hänvisningsändring gjorts till följd av den nya kapitelindelningen i utredningens förslag. Justeringen medför ingen ändring i sak.
6 §
I paragrafen har en hänvisningsändring gjorts till följd av den nya kapitelindelningen i utredningens förslag. Justeringen medför ingen ändring i sak.
14 §
I paragrafen har en hänvisningsändring gjorts till följd av den nya kapitelindelningen i utredningens förslag. Justeringen medför ingen ändring i sak.
426
SOU 2011:68 Författningskommentar
19 kap. Ingripande
Kapitlet innehåller bestämmelser om Finansinspektionens möjligheter att ingripa mot försäkringsföretag.
1 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.2.4 och 16.4.17.
Av paragrafen framgår när Finansinspektionen ska ingripa mot försäkringsföretag. Bestämmelserna i punkt 1–3 har klara likheter med nuvarande 16 kap. 1 §.
2 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.3.3 och 13.9.1.
Av paragrafen framgår att Finansinspektionen, utöver vad som redan följer av bestämmelserna i nuvarande 16 kap. 2 §, under vissa förutsättningar ska ingripa genom s.k. kapitaltillägg.
3 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer med nuvarande 16 kap. 3 §.
4 §
Av paragrafen framgår att Finansinspektionen även fortsättningsvis får utse en särskild företrädare att sköta hela eller delar av driften av ett försäkringsföretag om rättigheterna för försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar hotas. I förhållande till de nuvarande bestämmelserna i 16 kap. 4 § har kravet på företagen att i dessa fall även upprätta en finansiell saneringsplan strukits.
427
Författningskommentar SOU 2011:68
5 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.9.2.
Av paragrafen framgår att Finansinspektionen ska förelägga ett försäkringsföretag att inom viss tid återigen uppfylla solvenskapitalkravet.
6 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.9.3.
Av paragrafen framgår när Finansinspektionen får förlänga tidsfristen i 5 § och vad som ska gälla under en sådan period.
7 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.8.2.
Av paragrafen framgår under vilka förutsättningar som Finansinspektionen kan kräva att ett försäkringsföretag ska använda en fullständig eller partiell intern modell för beräkning av solvenskapitalkravet.
8 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.7.2.
Av paragrafen framgår att Finansinspektionen kan kräva en ökning av de försäkringstekniska avsättningarna i ett försäkringsföretag om värderingen av avsättningarna inte uppfyller kraven.
9 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer med nuvarande 16 kap. 6 §.
10 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.9.1 och 16.4.17.
Av paragrafen framgår när Finansinspektionen får begränsa ett försäkringsföretags förfoganderätt eller förbjuda företaget att för-
428
SOU 2011:68 Författningskommentar
foga över sina tillgångar. Bestämmelsen bygger på nuvarande 16 kap. 7 §.
11 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer med nuvarande 16 kap. 8 §.
12 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.9.6.
Av paragrafen framgår när Finansinspektionen ska återkalla ett försäkringsföretags tillstånd.
13 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.9.6.
Av paragrafen framgår när Finansinspektionen får återkalla ett försäkringsföretags tillstånd.
14 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer med nuvarande 16 kap. 11 §.
15 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer i sak med nuvarande 16 kap. 12 §.
16 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer i sak med nuvarande 16 kap. 13 §.
17 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer med nuvarande 16 kap. 14 §.
429
Författningskommentar SOU 2011:68
18 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer med nuvarande 16 kap. 15 §.
19 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer med nuvarande 16 kap. 16 §.
20 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer med nuvarande 16 kap. 17 §.
21 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer med nuvarande 16 kap. 18 §.
22 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer med nuvarande 16 kap. 19 §.
23 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer med nuvarande 16 kap. 20 §.
24 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer med nuvarande 16 kap. 21 §.
25 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.3.3.
Av paragrafen framgår när Finansinspektionen får besluta om kapitaltillägg.
430
SOU 2011:68 Författningskommentar
26 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.3.3.
Av paragrafen framgår hur ett kapitaltillägg ska beräknas.
27 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.3.3.
Av paragrafen framgår hur ett försäkringsföretags solvenskapitalkrav ska beräknas efter ett beslut om kapitaltillägg.
28 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.3.3.
Av paragrafen framgår att Finansinspektionen vid vissa närmare angivna beslut om kapitaltillägg även ska förelägga försäkringsföretaget att avhjälpa de brister som har föranlett kapitaltillägget.
29 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.3.3.
Av paragrafen framgår att Finansinspektionen ska ompröva behovet av ett bibehållande av ett beslutat kapitaltillägg minst en gång per år och ett beslut om kapitaltillägg ska upphävas så snart bristerna som föranledde beslutet har åtgärdats. I andra stycket anges upplysningsvis att ett beslut om kapitaltillägg får förenas med beslut om ökning av de försäkringstekniska avsättningarna.
30 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 16.4.18.
Paragrafens innehåll bygger på nuvarande 16 kap. 22 §. Av paragrafen framgår att Finansinspektionen får ingripa mot ett försäkringsholdingföretag där någon i ledningen, eller som i praktiken leder företaget, inte uppfyller kraven på lämplighet.
431
Författningskommentar SOU 2011:68
31 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer med nuvarande 16 kap. 23 §.
32 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer i sak med nuvarande 16 kap. 24 §.
33 §
Paragrafens innehåll överrensstämmer med nuvarande 16 kap. 25 §.
34 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.3.3 och 16.4.17.
Av paragrafen framgår upplysningsvis i vilka fall EU-förordningen kan förväntas innehålla närmare bestämmelser.
20 kap. Överklagande m.m.
1 §
I paragrafen har hänvisningsändringar gjorts till följd av den nya kapitelindelningen i utredningens förslag. Justeringarna medför ingen ändring i sak.
2 §
I paragrafen har en hänvisningsändring gjorts till följd av den nya kapitelindelningen i utredningens förslag. Justeringen medför ingen ändring i sak.
5 §
I paragrafen har hänvisningsändringar gjorts till följd av den nya kapitelindelningen i utredningens förslag. Dessa justeringar medför
432
SOU 2011:68 Författningskommentar
ingen ändring i sak. Därutöver har hänvisningarna till bestämmelserna i nuvarande 3 kap. 9, 13 och 22 §§ FRL strukits, eftersom de bestämmelserna kommer att sakna motsvarighet i den ändrade lagen.
6 §
I paragrafen har hänvisningsändringar gjorts till följd av den nya kapitelindelningen i utredningens förslag. Justeringarna medför ingen ändring i sak.
433
Författningskommentar SOU 2011:68
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Förslagen till ikraftträdande- och övergångsbestämmelser har i huvudsak behandlas i kapitel 23.
Punkt 1–2
Förslagen har behandlats i kapitel 23.
Punkt 3–4
Förslagen har behandlats i kapitel 6.
Punkt 5
Förslaget har behandlats i kapitel 9.
Punkt 6
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.5.
I paragrafens första stycke finns en övergångsregel för Finansinspektionens ingripanden vid bristande efterlevnad av minimikapitalkravet fram till den 31 december 2014.
I andra stycket klargörs det att äldre bestämmelser om ingripanden vid bristande efterlevnad av solvensmarginalen ska tillämpas under övergångsperioden.
Punkt 7
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.4.
I paragrafen finns en övergångsbestämmelse som rör garantibeloppet för försäkringsföretag som den 1 januari 1995 samtidigt bedrev både livförsäkrings- och skadeförsäkringsverksamhet.
434
SOU 2011:68 Författningskommentar
435
Punkt 8
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.3.1.
Paragrafen innehåller en övergångsregel som ger Finansinspektionen rätt att fram till den 31 december 2015 besluta att ett försäkringsföretag ska tillämpa de procentsatser som avses i 22 § på det solvenskapitalkrav som fås genom användning av standardformeln. Bestämmelsen kan tillämpas på ett företag som beräknar solvenskapitalkravet med användning av en fullständig intern modell.
26.29 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 2010:2044 ) om ikraftträdande av försäkringsrörelselagen
Förslagen behandlas i avsnitt 23.