Prop. 2014/15:77

Genomförande av brottsofferdirektivet

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 12 mars 2015

Stefan Löfven

Peter Hultqvist (Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I Sverige finns det ett starkt stöd och ett väl fungerande skydd för brottsoffer. EU har antagit ett direktiv som innebär att brottsoffers rättigheter i unionen stärks ytterligare.

I propositionen föreslås de lagändringar som krävs för att genomföra brottsofferdirektivet. För att direktivet ska uppfyllas ändras reglerna om tolkning och översättning åt målsägande i brottmål. Om en målsägande inte behärskar svenska ska en tolk anlitas vid sammanträden inför rätten. Domstolen ska också på begäran översätta en handling eller de viktigaste delarna av den, om en översättning är av väsentlig betydelse för att målsäganden ska kunna ta till vara sin rätt. Dessutom stärks rätten till information genom att målsäganden alltid kan begära att bli underrättad om tidpunkt och plats för sammanträden inför rätten.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 november 2015.

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

2. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs1i fråga om rättegångsbalken

dels att 5 kap. 6 § och 33 kap. 9 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 20 kap. 15 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

6 §2

Om en part, ett vittne eller någon annan som ska höras inför rätten inte behärskar svenska, får en tolk anlitas att biträda rätten. Om en misstänkt i ett brottmål inte behärskar svenska, ska en tolk anlitas vid sammanträden inför rätten.

Rätten ska, om det är möjligt, förordna en tolk som är auktoriserad att biträda som tolk i målet. I annat fall ska en annan lämplig person förordnas. Om det vid domstolen finns en allmän tolk i det språk som det är fråga om, ska han eller hon anlitas.

Om en part, ett vittne eller någon annan som ska höras inför rätten inte behärskar svenska, får rätten anlita en tolk. Om en misstänkt eller en målsägande i ett brottmål inte behärskar svenska, ska en tolk anlitas vid sammanträden inför rätten.

Rätten ska, om det är möjligt, förordna en tolk som är auktoriserad att vara tolk i målet. I annat fall ska en annan lämplig person förordnas. Om det vid domstolen finns en allmän tolk i det språk som det är fråga om, ska han eller hon anlitas.

Det som föreskrivs i första stycket om den som inte behärskar svenska gäller också den som till följd av en hörselnedsättning eller talsvårigheter behöver en tolk. Om det är lämpligt, får ett tekniskt hjälpmedel användas i stället för att en tolk anlitas.

Det som föreskrivs i första stycket om den som inte behärskar svenska gäller också den som behöver en tolk till följd av en hörselnedsättning eller talsvårigheter. Om det är lämpligt, får ett tekniskt hjälpmedel användas i stället för att en tolk anlitas.

Den som står i ett sådant förhållande till saken eller till en part att det kan anses minska hans eller hennes tillförlitlighet, får inte anlitas som tolk.

Den som står i ett sådant förhållande till saken eller till en part att det kan anses minska hans eller hennes tillförlitlighet får inte anlitas som tolk.

Bestämmelser om anställande av allmän tolk och om anlitande av tolk för den som har en hörselnedsättning eller talsvårigheter meddelas av regeringen.

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU av den 25 oktober 2012 om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF. 2 Senaste lydelse 2013:663.

20 kap. 15 a §3

En målsägande som har begärt det ska av rätten underrättas om tidpunkt och plats för sammanträden inför rätten.

33 kap.

9 §4

Rätten får vid behov översätta handlingar som kommer in till eller skickas ut från rätten. Rätten är skyldig att översätta en handling i ett brottmål eller de viktigaste delarna av den, om en översättning är av väsentlig betydelse för att den misstänkte ska kunna ta tillvara sin rätt. Översättningen får göras muntligen om det inte är olämpligt med hänsyn till vad handlingen eller målet rör eller någon annan omständighet.

Rätten får vid behov översätta handlingar som kommer in till eller skickas ut från rätten. Rätten är skyldig att åt den misstänkte eller på begäran av en målsägande översätta en handling i ett brottmål eller de viktigaste delarna av den, om en översättning är av väsentlig betydelse för att den misstänkte eller målsäganden ska kunna ta tillvara sin rätt. Översättningen får göras muntligen om det inte är olämpligt med hänsyn till det som handlingen eller målet rör eller någon annan omständighet.

Rätten är också skyldig att översätta en handling i ett brottmål eller de viktigaste delarna av den, om handlingen ska sändas till någon som vistas i en annan stat och det finns anledning att anta att personen inte förstår språket i handlingen. Handlingen ska översättas till språket i den andra staten eller om myndigheten känner till att personen inte förstår detta språk, till ett annat språk som personen förstår.

Rätten är också skyldig att översätta en handling i ett brottmål eller de viktigaste delarna av den, om handlingen ska sändas till någon som vistas i en annan stat och det finns anledning att anta att personen inte förstår språket i handlingen. Handlingen ska översättas till språket i den andra staten eller, om myndigheten känner till att personen inte förstår detta språk, till ett annat språk som personen förstår.

Den som biträtt med översättning har rätt till skälig ersättning, som betalas av staten.

Den som utfört översättning har rätt till skälig ersättning, som betalas av staten.

Första och tredje styckena ska tillämpas även i fråga om överföring från punktskrift till vanlig skrift eller omvänt.

3 Tidigare 15 a § upphävd genom 1987:747. 4 Senaste lydelse 2013:834.

Om det är möjligt ska rätten anlita en översättare som är auktoriserad. I annat fall ska en annan lämplig person anlitas för att utföra översättningen.

Denna lag träder i kraft den 1 november 2015.

3. Ärendet och dess beredning

Den 25 oktober 2012 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem (brottsofferdirektivet). Direktivet trädde i kraft den 15 november 2012 och ska vara genomfört i svensk rätt senast den 16 november 2015. Direktivet finns i bilaga 1 och en rättelse som avser översättningen av artikel 23.3 finns i bilaga 2.

Den 17 juni 2013 beslutade chefen för Justitiedepartementet att uppdra åt en utredare att biträda departementet med att ta fram ett underlag för bedömningen av vilka åtgärder som krävs för att Sverige ska leva upp till sina åtaganden enligt direktivet och lämna förslag till de författningsändringar som behövs för att genomföra direktivet. I maj 2014 överlämnades departementspromemorian Genomförande av brottsofferdirektivet (Ds 2014:14). Promemorians lagförslag finns i bilaga 3. Promemorian har remitterats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Efter påpekande från bl.a. Handikappförbunden har också Myndigheten för delaktighet beretts möjlighet att yttra sig över promemorian. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju2014/3367/DOM).

I denna proposition behandlar regeringen promemorians lagförslag.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 5 februari 2015 att inhämta Lagrådets yttrande över ett lagförslag som är likalydande med propositionens lagförslag. Lagrådet har ansett att förhållandet mellan begreppen brottsoffer och målsägande bör övervägas ytterligare under lagstiftningsärendets fortsatta beredning. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5. Regeringens överväganden finns i avsnitt 5.1.

4. Brottsofferdirektivet

4.1. EU:s arbete med brottsoffers rättigheter

I december 2010 uppmanades Europeiska kommissionen av rådet att, inom ramen för Stockholmsprogrammet, undersöka hur lagstiftningen för brottsoffer kunde förbättras och undersöka praktiska stödåtgärder till skydd för brottsoffer samt möjligheten att skapa ett övergripande rättsligt instrument för skydd av brottsoffer. Möjligheten för EU att lagstifta på området öppnades upp i och med att Lissabonfördraget trädde i kraft.

Den 18 maj 2011 presenterade kommissionen ett åtgärdspaket för att stärka brottsoffers rättigheter i EU. Paketet bestod av tre delar, varav en del var förslaget om brottsofferdirektivet [KOM (2011) 275 slutlig]. Som ett komplement till kommissionens åtgärdspaket antog rådet den 10 juni 2011 en resolution för brottsoffers rättigheter, den s.k. Budapestfärdplanen. I resolutionen konstaterade rådet bl.a. att åtgärder bör vidtas på

unionsnivå för att stärka brottsoffers rättigheter och skyddet av brottsoffer.

4.2. Direktivets syfte och innehåll

Syfte och definitioner

Syftet med direktivet är enligt artikel 1 att säkerställa att brottsoffer får lämplig information, lämpligt stöd och skydd och kan medverka i straffrättsliga förfaranden. Vidare anges att medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer erkänns och att de behandlas på ett respektfullt, hänsynsfullt, individuellt, professionellt och icke-diskriminerande sätt. Det ska gälla vid alla kontakter med verksamheter för stöd till brottsoffer och verksamheter för s.k. reparativ rättvisa och behöriga myndigheter som är verksamma inom ramen för straffrättsliga förfaranden. Det framgår vidare att rättigheterna i direktivet ska gälla utan hänsyn till brottsoffrets uppehållsstatus. När brottsoffret är ett barn ska medlemsstaterna dessutom säkerställa att barnets bästa kommer i främsta rummet och att de bedöms individuellt.

I artikel 2 finns definitioner av centrala begrepp, t.ex. vem som är att anse som brottsoffer, familjemedlem och barn i direktivets mening. Det anges också att med reparativ rättvisa avses alla processer som gör det möjligt för brottsoffer och förövare som samtyckt till det att tillsammans med en opartisk tredje part nå en lösning kring frågor som rör brottet. Medlemsstaterna ges också rätt att begränsa omfattningen av vissa definitioner i direktivet, t.ex. kretsen av familjemedlemmar som ska komma i åtnjutande av de rättigheter som fastställs i direktivet.

Rätt till information och stöd

I artikel 3 anges att medlemsstaterna ska säkerställa att det finns regler och förfaranden som syftar till att hjälpa brottsoffer att förstå och att bli förstådda vid kontakterna med behöriga myndigheter under det straffrättsliga förfarandet. Medlemsstaterna ska bl.a. säkerställa att både muntlig och skriftlig kommunikation med brottsoffer sker på ett enkelt och begripligt språk. Hänsyn ska vidare tas till brottsoffrets personliga egenskaper, bl.a. eventuella funktionsnedsättningar, som kan påverka förmågan att förstå och bli förstådd. Om det straffrättsliga förfarandet inte påverkas negativt ska brottsoffer vid den första kontakten med en behörig myndighet också ha rätt att åtföljas av en person som de själva har valt.

Enligt artikel 4 ska medlemsstaterna se till att brottsoffer vid den första kontakten med en behörig myndighet utan onödigt dröjsmål får all information som behövs för att de ska kunna ta till vara sina rättigheter enligt direktivet. Information ska bl.a. ges i fråga om vilken typ av stöd som kan erhållas, förfarandet i samband med brottsanmälan, vilket skydd som kan erhållas och villkoren för det, rätt till tolkning och översättning samt tillgängliga verksamheter för reparativ rättvisa.

I artikel 5 anges de rättigheter som brottsoffer ska tillförsäkras i samband med att de gör en brottsanmälan. Det handlar bl.a. om rätt att få en skriftlig bekräftelse av brottsanmälan, möjlighet att göra en anmälan

på det språk som brottsoffret förstår eller att få nödvändigt språkligt stöd för att kunna göra anmälan och rätt till kostnadsfri översättning av brottsanmälan till ett språk som brottsoffret förstår.

Artikel 6 reglerar brottsoffers rätt att erhålla information om det egna ärendet och brottsoffers rätt att på begäran få sådan information, Det kan avse information om bl.a. beslut att lägga ned eller avsluta brottsutredningar eller att inte åtala förövaren, när och var rättegången kommer att hållas och innebörden av anklagelserna mot förövaren, slutliga domstolsavgöranden och upplysningar om hur det straffrättsliga förfarandet fortskrider. Har brottsoffret önskat eller inte önskat få information följer vidare att ett sådant önskemål är bindande för den behöriga myndigheten om inte informationen måste tillhandahållas för att tillgodose brottsoffrets rätt till aktiv medverkan i det straffrättsliga förfarandet. Av artikeln följer dessutom att medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer ges möjlighet att utan onödigt dröjsmål underrättas om när den person som har frihetsberövats, åtalats eller dömts för ett brott i ett straffrättsligt ärende som rör brottsoffret försätts på fri fot eller har rymt samt om vilka skyddsåtgärder som kan utfärdas för brottsoffret om förövaren friges eller rymmer. Underrättelsen ska ske på begäran av brottsoffret åtminstone i de fall brottsoffret kan befinna sig i fara eller det finns en konstaterad risk för att de kan komma att skadas, om det inte finns en konstaterad risk för skada för förövaren till följd av underrättelsen.

I artikel 7 behandlas brottsoffers rätt till tolkning och översättning under det straffrättsliga förfarandet.

I artikel 8 regleras brottsoffers rätt till hjälp från stödverksamheter. Av artikeln följer att medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer efter behov får kostnadsfri och konfidentiell hjälp från stödverksamheter för brottsoffer såväl före som under och en lämplig tid efter straffrättsliga förfaranden. Det följer också att familjemedlemmar ska ha tillgång till stödverksamheter för brottsoffer efter behov och i enlighet med den skada de har lidit till följd av det brott som har begåtts mot brottsoffret. Stödverksamheterna får inrättas som offentliga eller icke-statliga organisationer och får organiseras antingen yrkesmässigt eller på frivillig grund. Möjligheten att få tillgång till stödverksamheter får enligt artikeln inte vara beroende av om brottsoffer formellt har anmält brottet till en behörig myndighet. I artikel 9 anges vilka minimikrav som direktivet ställer på den stödverksamhet som medlemsstaterna ska säkerställa finns. Stödverksamheterna ska bl.a. tillhandahålla upplysningar om brottskadeersättning och brottsoffrets roll i det straffrättsliga förfarandet, information och direkt hänvisning till relevanta specialiserade befintliga stödverksamheter, emotionellt och psykologiskt stöd samt rådgivning om ekonomiska frågor till följd av brottet och om risken för sekundär eller upprepad viktimisering.

Rättigheter i samband med deltagande i straffrättsliga förfaranden

I artikel 10 behandlas brottsoffers rätt att höras under det straffrättsliga förfarandet. Brottsoffers rättigheter i samband med beslut om att inte väcka åtal regleras i artikel 11. Enligt artikel 12 ska medlemsstaterna se till att brottsoffer får skydd och hjälp inom ramen för verksamheter för

reparativ rättvisa. Artiklarna 13 och 14 reglerar brottsoffers rätt till rättshjälp och kostnadsersättning. Brottsoffers rätt att återfå beslagtagen egendom och rätt till skadestånd från den tilltalade regleras i artikel 15 respektive artikel 16. I artikel 17 anges de rättigheter som ska ges till brottsoffer som är bosatta i en annan medlemsstat än den där brottet begåtts.

Rätt till skydd

I artikel 18 anges att medlemsstaterna ska säkerställa att åtgärder finns för att skydda brottsoffer och deras familjemedlemmar från negativa följdverkningar av brottet. I artikel 19 regleras brottsoffers rätt att kunna undvika kontakt med förövaren under det straffrättsliga förfarandet. Artiklarna 20 respektive 21 reglerar rätten till skydd vid brottsutredningar och skydd av privatliv. Enligt artikel 22 ska medlemsstaterna säkerställa att det görs en individuell bedömning av brottsoffer för att fastställa eventuella specifika skyddsbehov och behov för att få del av särskilda åtgärder under de straffrättsliga förfarandenas gång. De specifika skyddsåtgärder som brottsoffer som har bedömts ha sådana behov ska ha rätt till behandlas i artikel 23. När det gäller barn stadgas i artikel 24 en skyldighet för medlemsstaterna att säkerställa att barn som har varit utsatta för brott erbjuds specifika skydds- och stödåtgärder, t.ex. att audiovisuella upptagningar alltid får göras när ett barn förhörs och att upptagningen får användas som bevisning i straffrättsliga förfaranden.

Utbildning och samordnade insatser

Artikel 25 uppställer krav på medlemsstaterna att se till att rättstillämpare får både allmän och specialiserad utbildning löpande i frågor som rör brottsoffer. I artikel 26 finns bestämmelser om samarbete mellan medlemsstaterna och samordning av insatser på brottsofferområdet.

Slutbestämmelser

Artiklarna 27–32 innehåller bestämmelser om bl.a. införlivande, tillhandahållande av information och statistik, kommissionens rapporteringsskyldighet till Europaparlamentet och rådet samt ikraftträdande. Direktivet ska vara genomfört i medlemsstaterna senast den 16 november 2015.

5. Genomförande av brottsofferdirektivet

5.1. Allmänt om hur direktivet bör genomföras i svensk rätt

Regeringens bedömning: Det krävs ett fåtal lagändringar för att genomföra direktivet i svensk rätt eftersom de flesta åtagandena i direktivet uppfylls av gällande rätt.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna som har yttrat sig instämmer i eller har inga invändningar mot promemorians bedömning av i vilka delar det krävs lagändringar för att uppfylla åtagandena i direktivet. Några remissinstanser ifrågasätter promemorians bedömning att gällande rätt uppfyller vissa av skyldigheterna i direktivet.

När det gäller definitionen av brottsoffer i direktivet anser bl.a. Rädda

Barnen att definitionen ställer krav på en utvidgning av begreppet målsägande i svensk rätt så att det även omfattar barn som har bevittnat våld mot närstående. Hovrätten för Västra Sverige och Solna tingsrätt uttrycker tvivel i fråga om svensk rätt uppfyller direktivets krav på att videoinspelningar alltid får göras och användas som bevisning när ett barn som är brottsoffer förhörs. Ett antal remissinstanser, bl.a. Brottsofferjouren och Rädda Barnen, anser att målsägandes rätt till hjälp och stöd från stödverksamheter måste utökas för att uppnå direktivets krav. Några remissinstanser, bl.a. Barnombudsmannen och Diskrimineringsombudsmannen, anser att direktivets krav på fortbildning av rättstillämpare inte uppfylls i tillräcklig utsträckning av gällande ordning. Detsamma anser bl.a. Brottsoffermyndigheten när det gäller direktivets krav på målsägandens rätt till skydd. När det gäller det senare kravet påpekar Sveriges Kommuner och Landsting dessutom att det är oklart om gällande rätt uppfyller direktivets krav på att stödet ska vara kostnadsfritt. Ytterligare några remissinstanser anser att vissa åtaganden i direktivet som i och för sig uppfylls av gällande rätt bör regleras ytterligare. Det gäller i fråga om målsägandens rätt att åtföljas av en stödperson vid den första myndighetskontakten där bl.a. Handikappförbunden anser att den rätten bör regleras särskilt. Liknande synpunkter framförs av bl.a. Brottsofferjouren i fråga om målsägandens rätt att få negativa åtalsbeslut överprövade enligt direktivet.

Skälen för regeringens bedömning: Ett direktiv är bindande för medlemsstaterna när det gäller det resultat som ska uppnås, men överlåter åt medlemsstaterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. Det innebär att medlemsstaterna inte är bundna av sådant som direktivets terminologi eller systematik om det avsedda resultatet kan uppnås på annat sätt.

I promemorian görs bedömningen att en majoritet av åtagandena i direktivet uppfylls av gällande rätt. Det gäller bl.a. i fråga om direktivets krav i fråga om definitionerna, t.ex. när det gäller begreppet brottsoffer, men också i fråga om kraven på brottsoffers rätt att åtföljas av en stödperson vid första kontakten med en behörig myndighet, rätt att få negativa åtalsbeslut överprövade, rätt till audiovisuella inspelningar av förhör och rätt till skydd samt krav på utbildning av tjänstemän inom rättsväsendet i frågor som rör brottsoffer. Regeringen delar promemorians bedömning. Lagrådet har pekat på att det kan betvivlas att direktivets definition av brottsoffer överensstämmer helt med det svenska målsägandebegreppet. Lagrådet har vidare redovisat den beskrivning som under föredragningen getts av vilka överväganden som gjorts bl.a. när det gäller hur rättigheterna i direktivet tillförsäkras berörda personer i svensk rätt på annat sätt än genom införande av direktivets definition av brottsoffer i svensk lag. Lagrådet har konstaterat att dessa resonemang inte utvecklats närmare i lagrådsremissen och har ansett att förhållandet mellan begreppen brottsoffer och målsägande behöver övervägas

ytterligare under lagstiftningsärendets fortsatta beredning. Regeringen gör med anledning av det följande överväganden. Rättigheterna i direktivet ska ges till brottsoffer. Med brottsoffer avses enligt artikel 2 en fysisk person som lidit skada eller ekonomisk förlust som en direkt följd av ett brott. Definitionen omfattar även familjemedlemmar till en person vars död är en direkt följd av ett brott och som har lidit skada av den personens död. Direktivet ställer inget krav på att definitionen som sådan ska införlivas i nationell rätt. Det direktivet kräver är i stället att de personer som omfattas av definitionen tillförsäkras de rättigheter som direktivet anger. I svensk rätt förekommer begreppet brottsoffer i vissa författningar, t.ex. i socialtjänstlagen. Det finns dock inte någon definition av begreppet. I författningar som reglerar det straffrättsliga förfarandet används i stället begreppet målsägande. Med målsägande avses enligt 20 kap. 8 § fjärde stycket rättegångsbalken (RB) den mot vilken ett brott är begånget eller som därav blivit förnärmad och lidit skada. Definitionen omfattar alla fysiska personer som lidit fysisk, psykisk eller emotionell skada eller ekonomisk förlust som en direkt följd av ett brott. Som målsägande enligt definitionen anses dessutom exempelvis underhållsberättigade barn till den som har avlidit till följd av ett brott. När det gäller efterlevande som inte omfattas av definitionen i 20 kap. 8 § fjärde stycket RB, t.ex. efterlevande make, bröstarvingar, föräldrar eller syskon, gäller enligt 20 kap. 13 § RB att de har partiell ställning som målsägande och har rätt att ange ett brott och föra talan om brottet. Härigenom tillförsäkras även efterlevande till en avliden person som utsatts för ett brott samma rättigheter som den som har fått beteckningen målsägande enligt legaldefinitionen. Av direktivet följer vidare att räckvidden av vissa rättigheter kan begränsas till en viss krets av målsägande i enlighet med den roll de har i det nationella straffrättsliga systemet i fråga (skäl 20). Detta innebär att alla de personer som definitionen av begreppet brottsoffer i direktivet omfattar inte behöver ha alla rättigheter i direktivet. Det nationella förfarandet kan således vara begränsat på så vis att det endast medger att vissa personer, med hänsyn till den roll de har i det straffrättsliga systemet, har tillgång till rättigheten i fråga. Enligt direktivet medges sådana begränsningar i förhållande till bl.a. rätten till tolkning och översättning. När det gäller rätten till information om det egna ärendet gäller enligt artikel 6.1 att denna rätt inträder under det straffrättsliga förfarandet till följd av en anmälan om brott som har begåtts mot brottsoffret. I detta fall följer av reglerna om målsägande i RB att även efterlevande har denna rätt. I fråga om efterlevande medger direktivet vidare att denna krets, i förhållande till samtliga rättigheter i direktivet, kan begränsas med beaktande av de individuella omständigheterna i varje fall (artikel 2.2). Till detta kommer att vissa rättigheter som direktivet ger brottsoffer uppfylls av annan lagstiftning som inte är relaterad till målsägandebegreppet som sådant, t.ex. i socialtjänstlagen. Mot denna bakgrund anser regeringen, i likhet med vad som konstaterats i promemorian, att direktivets krav på vilka personer som ska tillförsäkras rättigheterna enligt direktivet uppfylls av gällande rätt.

När det gäller de synpunkter som remissinstanserna för fram i fråga om de bedömningar som görs i promemorian i dessa delar gör regeringen följande överväganden.

I direktivet uppställs inget krav på att personer som inte direkt berörs av ett brott, t.ex. bevittnar ett brott, ska omfattas av rättigheterna. Inte heller uppställs krav på att barn i sådana situationer ska omfattas av rättigheterna. I förhållande till direktivet saknas således skäl att utvidga det svenska målsägandebegreppet till vad bl.a. Rädda Barnen anför.

I artikel 3.3 uppställs krav på att brottsoffer ska ha rätt att åtföljas av en stödperson vid den första kontakten med en behörig myndighet. Om kontakten sker genom ett förhör följer en sådan rätt av 23 kap. 10 § RB. Sker den första kontakten i samband med att ett brott anmäls finns inte något hinder mot att anmälaren tar med sig en person som stöd. Direktivets krav i detta avseende är således uppfyllt.

När det gäller direktivets krav i artikel 11.1 på att brottsoffer ska ges rätt att få ett beslut om att inte väcka åtal överprövat tillämpas i svensk rätt ett system där en målsägande har möjlighet att få ett sådant beslut överprövat. Grunden för denna rätt regleras i 7 kap. 5 § RB där det anges att högre åklagare får överpröva beslut av lägre åklagare, t.ex. ett beslut om att inte väcka åtal. Någon ytterligare reglering för att uppfylla direktivets krav är inte nödvändig.

När det gäller kravet i direktivet att audiovisuella upptagningar av förhör med barn alltid ska få göras och användas som bevisning i straffrättsliga förfaranden (artikel 24.1 a) kan konstateras att bestämmelser med motsvarande innehåll förekommer även i andra instrument som antagits inom ramen för samarbetet i EU. Det gäller bl.a. artikel 20 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/93/EU om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi och artikel 15.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU om förebyggande och bekämpande av människohandel samt om skydd av dess offer. Vid genomförandet av dessa instrument har de svenska reglerna om förhör med barn, bl.a. 36 kap. 4 § RB, och möjligheten till videoinspelning av förhör och att åberopa videoinspelade förhör som bevisning, bl.a. 35 kap. 14 § RB, ansetts uppfylla de krav som ställs i fråga om audiovisuella förhör med barn och rätt att använda dessa förhör som bevisning, se t.ex. propositionen Stärkt skydd för barn mot sexuella övergrepp (prop. 2012/13:194 s. 14 f.). Regeringen gör samma bedömning i förhållande till det nu aktuella direktivet.

Vad remissinstanserna anför i fråga om rätten till hjälp och stöd från stödverksamheter enligt artiklarna 8 och 9 samt rätten till skydd enligt artikel 18 utgör inte skäl för regeringen att göra någon annan bedömning än den som görs i promemorian i dessa delar, dvs. att gällande rätt tillsammans med det pågående utvecklingsarbetet på området uppfyller åtagandena i direktivet. Samma bedömning görs i fråga om direktivets krav på utbildning av rättstillämpare i brottsofferfrågor.

När det gäller rätten till stöd enligt direktivet framför Sveriges

Kommuner och Landsting att det är oklart om det stöd som tillhandahålls i Sverige i enlighet med artikel 8 i direktivet är kostnadsfritt. I denna del kan konstateras att det i artikel 8 hänvisas till att det ska finnas en rätt för målsägande till kostnadsfritt stöd efter deras behov. Skyldigheten att tillhandhålla stöd kostnadsfritt är således inte ovillkorlig utan det ges utrymme för en behovsprövning i det enskilda fallet. De stödinsatser som är aktuella i direktivet tillhandahålls i stor utsträckning av socialtjänsten

och de ges i form av bistånd enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453). Biståndsprövningen är en individuell behovsprövning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Har en enskild bedömts ha behov av bistånd i form av stöd- och hjälpinsatser följer vidare av 8 kap. 1 § första stycket socialtjänstlagen att insatser av behandlingskaraktär inte ska vara förenade med kostnader, dvs. de ska vara kostnadsfria. Redan härigenom anser regeringen att gällande rätt uppfyller direktivets krav på att stöd ska kunna tillhandahållas kostnadsfritt. Till detta kommer att vissa delar av den stödverksamhet som i Sverige tillhandahålls av ideella organisationer och föreningar som arbetar för att stödja brottsoffer också är kostnadsfri.

I promemorian görs bedömningen att det krävs ett fåtal lagändringar för att tillgodose direktivets krav i fråga om målsägandes rätt till tolkning och översättning samt målsägandes rätt till information om tid och plats för huvudförhandling. Regeringen gör samma bedömning. De närmare övervägandena i fråga om dessa lagändringar redovisas i avsnitt 5.2, 5.3 och 5.4.

Regeringen kommer slutligen att inom direktivets genomförandetid göra sådana förordningsändringar m.m. som kan behövas för att i övrigt uppfylla direktivets krav.

5.2. Skärpta regler om tolkning för målsägande

Regeringens förslag: Om en målsägande inte behärskar svenska ska en tolk anlitas vid sammanträden inför rätten.

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens.

Promemorians förslag innebär att det utöver kravet på att tolk ska anlitas för en målsägande som inte behärskar svenska vid sammanträden inför rätten dessutom införs krav på att tolk ska anlitas för samtliga parter och personer som ska höras i rätten i samtliga mål och ärenden som omfattas av nuvarande reglering.

Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig i frågan, bl.a. Solna tingsrätt, Domstolsverket och Brottsofferjouren, är positiva till eller framför inga invändningar mot promemorians förslag. Solna tingsrätt pekar på att promemorians förslag innebär att även underårigas vårdnadshavare som ska höras vid en huvudförhandling kommer att omfattas av kravet på tolk och anser att det bör klarläggas om det innebär en utökad undersökningsplikt för domstolarna. Länsstyrelsen i

Östergötland föreslår att det bör införas ett krav på att endast auktoriserade tolkar ska anlitas av rätten. Rädda Barnen menar att det bör införas en rätt att få välja tolk, t.ex. en tolk av samma kön.

Skälen för regeringens förslag

Kretsen av personer som omfattas av rätten till tolk enligt direktivet

Definitionen av brottsoffer i direktivet ryms som konstaterats i avsnitt 5.1 inom det svenska begreppet målsägande enligt definitionen i 20 kap. 8 § fjärde stycket RB. Definitionen omfattar alla målsägande, även de som

inte har någon formell roll i det straffrättsliga förfarandet. För att uppfylla direktivets krav bör därför utgångspunkten vara att rättigheterna i direktivet ska tillkomma målsägandekretsen i vid bemärkelse, dvs. både målsägande som är part eller som bara ska höras och dessutom målsägande som inte intar en aktiv roll i det straffrättsliga förfarandet. Direktivet medger dock att räckvidden av vissa rättigheter begränsas till en viss krets av målsägande i enlighet med den roll som de har i det straffrättsliga systemet i fråga. Det framgår av skäl 20 i ingressen till direktivet och gäller bl.a. i fråga om rätten till tolkning i artikel 7.1. Möjligheten att begränsa kretsen av målsägande enligt artikel 7.1 behandlas också i skäl 34 i ingressen till direktivet som anger att behovet av tolkning kan variera beroende på specifika frågor, brottsoffrets roll i det straffrättsliga systemet i fråga och eventuella rättigheter, samt att tolkning i dessa fall bara behöver tillhandahållas i den mån det krävs för att brottsoffret ska kunna utöva sina rättigheter.

Regeringen delar uppfattningen att rätten till tolkning under domstolsförfarandet, med hänsyn till att rättigheten får anses vara nära förknippad med en persons aktiva roll som part eller förhörsperson, bör tillkomma målsägande som är part eller som bara ska höras.

Målsägandes rätt till tolkning i domstol

Bestämmelser om tolkning i domstol finns i 5 kap. RB. Av 5 kap. 6 § första stycket RB följer att en tolk får anlitas att biträda rätten om part, vittne eller annan som ska höras inför rätten inte behärskar svenska. Bestämmelsen är tillämplig i både tvistemål och brottmål. Den tillämpas genom en hänvisning i 48 § lagen (1996:242) om domstolsärenden även vid handläggningen av ärenden. Bestämmelsen är fakultativ, dvs. den föreskriver en möjlighet att anlita en tolk. Omfattningen av tolkuppdraget varierar i förhållande till behovet. För vittnen och andra personer som ska höras anlitas tolk regelmässigt endast under förhöret medan tolkuppdraget för parter regelmässigt omfattar hela förhandlingen. Bestämmelsen anses även kunna tillämpas när det är fråga om mera informella kontakter mellan rätten och en person som inte behärskar svenska, se propositionen med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m.m. (prop. 1973:30 s. 71). Om en tolk inte har anlitats när det har behövts eller tolkningen har varit undermålig kan det utgöra rättegångsfel (jfr NJA 1974 s. 221).

För misstänkta i brottmål finns en särskild bestämmelse i samma stycke som föreskriver att tolk ska anlitas vid sammanträden inför rätten om en misstänkt inte behärskar svenska. Bestämmelsen infördes 2013 för att uppfylla Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden, se propositionen Tolkning och översättning i brottmål (prop. 2012/13:132). Bestämmelsen är obligatorisk, dvs. den innebär en skyldighet för rätten att anlita tolk om en misstänkt eller tilltalad inte behärskar svenska. Rätten för en misstänkt att biträdas av tolk omfattar hela sammanträdet.

För att uppfylla direktivets krav krävs att det finns en skyldighet för domstol att anlita tolk för en målsägande som inte behärskar svenska (artikel 7.1). I den nuvarande regleringen finns det endast en sådan skyldighet för misstänkta i brottmål (5 kap. 6 § första stycket andra

meningen RB). För målsägande och övriga parter som inte är misstänkta samt för andra personer som ska höras inför rätten är regleringen som framgått fakultativ, dvs. den ger domstolen en möjlighet, men inte en skyldighet, att anlita en tolk (se 5 kap. 6 § första stycket första meningen RB). I realiteten anlitas dock regelmässigt en tolk för en målsägande som inte behärskar svenska. För att direktivets krav med säkerhet ska vara uppfyllda är det dock inte tillräckligt att målsägande i praktiken tillhandahålls tolkning i tillräcklig utsträckning. I stället bör det införas en skyldighet för domstol att anlita tolk för målsägande som inte behärskar svenska.

Enligt direktivet gäller skyldigheten att tillhandahålla tolk endast om det har framställts en begäran från målsäganden om att tolk ska anlitas. Någon motsvarande begränsning finns inte i svensk rätt, varken för misstänkta eller för övriga personer som kan komma att biträdas av tolk i domstol. I promemorian görs bedömningen att det inte heller bör införas en sådan ordning i svensk rätt, framför allt för att det skulle innebära en inskränkning av rätten till tolk i förhållande till den praktiska tillämpningen av den nuvarande regleringen. Regeringen gör samma bedömning. Enligt regeringens uppfattning skulle dessutom domstolens möjlighet att inte anlita en tolk på grund av att målsäganden inte har begärt det vara starkt begränsad oavsett regleringens utformning. En tolk måste alltid anlitas för en målsägande som inte behärskar svenska, inte bara för att målsäganden ska anses ha kunnat ta till vara sin rätt utan också för att rätten ska kunna göra en riktig bedömning av det som sker vid förhandlingen. Införande av en sådan ordning skulle också kunna hamna i konflikt med kraven på att förhandlingen ska hållas på svenska och vara offentlig. Sammanfattningsvis bör någon begränsning motsvarande direktivets inte införas i svensk rätt i fråga om målsägandes rätt till tolkning. Rätten bör således gälla oberoende av om tolk har begärts eller inte.

När det gäller omfattningen av tolkens uppdrag kräver direktivet att tolk ska anlitas när målsäganden hörs av rättsliga myndigheter och i samband med hans eller hennes aktiva medverkan vid domstolsförhandlingar. Promemorians förslag innebär att målsägandens rätt till tolkning ska gälla under hela den del av sammanträdet inför domstolen där målsäganden närvarar och att någon åtskillnad inte ska göras mellan målsägande som är part och målsägande som ska höras i bevissyfte. Regeringen instämmer i förslaget. En målsägande som är part har ett intresse av att förstå allt som sker vid en förhandling för att kunna ta till vara sin rätt och får därmed anses medverka aktivt i samband med hela förhandlingen. För en målsägande som endast ska höras i bevissyfte medger direktivet en begränsning av rätten att biträdas av tolk till enbart förhöret. En sådan begränsning skulle dock innebära en inskränkning i förhållande till den praktiska tillämpningen av nuvarande reglering om anlitande av tolk för målsägande. En målsägande som ska höras i bevissyfte kallas att närvara vid hela förhandlingen eller sammanträdet och inte bara vid den del av förhandlingen eller sammanträdet då förhöret ska ske (45 kap. 15 § första stycket och 47 kap. 12 § RB). Utgångspunkten i gällande rätt är således att även en målsägande som ska höras utan att själv föra talan är aktiv under hela huvudförhandlingen eller sammanträdet, i vart fall under den tid han eller hon närvarar vid

förhandlingen. Regleringen beträffande målsägandes rätt till tolkning bör därför ges den utformningen att en tolk alltid ska anlitas vid sammanträden inför rätten.

För att uppfylla direktivets krav behöver rätten till tolk endast omfatta målsägande. Promemorians förslag innebär dock att det för alla måltyper införs en skyldighet att anlita tolk för samtliga parter och övriga förhörspersoner som i dag omfattas av den fakultativa regleringen i 5 kap. 6 § första stycket RB i alla måltyper. Även om det förslag som promemorian för fram i praktiken torde tillämpas i stort redan i dag anser regeringen att det saknas tillräckligt underlag för att konstatera att en sådan reglering enbart skulle innebära en kodifiering av gällande praxis i förhållande till samtliga de situationer som omfattas av den nuvarande fakultativa regleringen. Mot denna bakgrund bör den utvidgning av förslaget som går utöver vad direktivet kräver inte genomföras.

När det gäller förslaget från Länsstyrelsen i Östergötland om att införa ett krav på att endast auktoriserade tolkar ska få anlitas av rätten kan regeringen konstatera att det redan följer av 5 kap. 6 § andra stycket första meningen RB att rätten ska, om det är möjligt, förordna en tolk som är auktoriserad att biträda som tolk i målet. Kravet gäller för alla tolkuppdrag enligt bestämmelsen och även om kravet inte är absolut är det tydligt att utgångspunkten är att en auktoriserad tolk ska anlitas. Direktivet ställer inte heller upp några krav när det gäller kvaliteten på tolkningen. Det finns mot den bakgrunden inte någon anledning att skärpa den nuvarande regleringen. Samma sak gäller i fråga om Rädda

Barnens förslag om att införa en rätt att få välja tolk, t.ex. en tolk av samma kön.

Sammanfattningsvis föreslår således regeringen att en tolk ska anlitas vid ett sammanträde inför rätten om en målsägande inte behärskar svenska. Förslaget motsvarar vad som redan gäller för misstänktas rätt till tolkning.

Målsägandes rätt till tolkning under förundersökningen

För att uppfylla direktivets krav krävs också att det finns en skyldighet att anlita tolk för en målsägande som inte behärskar svenska när han eller hon utfrågas eller hörs under förundersökningen (artikel 7.1). Genom regeringens skärpta förslag beträffande målsägandes rätt till tolk under domstolsförfarandet kommer en motsvarande obligatorisk rätt till tolk under förundersökningen att gälla automatiskt enligt den nuvarande regleringen i 23 kap. 16 § första stycket RB som hänvisar till bestämmelsen om tolkning vid sammanträden inför rätten. Någon ändring av nuvarande lagstiftning är därför inte nödvändig i denna del.

Hänvisningar till S5-2

5.3. Nya regler om målsägandes rätt till översättning

Regeringens förslag: Rätten ska vara skyldig att på begäran av en målsägande översätta en handling i brottmål, eller de viktigaste delarna av den, om innehållet i handlingen är av väsentlig betydelse för att målsäganden ska kunna ta tillvara sin rätt.

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås att rätten till översättning ska begränsas till målsägande som är part eller som ska höras. Promemorians förslag innebär också en annan lagteknisk lösning.

Remissinstanserna: En majoritet av de remissinstanser som yttrat sig i frågan är positiva till eller invänder inte mot förslaget. Sveriges advokatsamfund invänder mot att rätten till översättning för målsägande är beroende av att målsäganden har framställt en begäran om att få handlingen översatt. Helsingborgs tingsrätt och Hovrätten för Västra

Sverige lämnar synpunkter på förslagets begränsning till målsägande som är part och målsägande som ska höras och anser att det kan ge upphov till tillämpningsproblem.

Skälen för regeringens förslag

Rätt till översättning under domstolsförfarandet

För att uppfylla åtagandet i direktivet krävs att det finns en skyldighet för domstolen att på begäran av en målsägande översätta information som är av väsentlig betydelse för att målsäganden ska kunna ta till vara sin rätt (artikel 7.3). Enligt den nuvarande ordningen är det obligatoriskt för rätten att översätta en handling i ett brottmål eller de viktigaste delarna av den, om en översättning är av väsentlig betydelse för att en misstänkt ska kunna ta till vara sin rätt (33 kap. 9 § första stycket andra meningen RB). Det är även obligatoriskt för rätten att översätta en handling i ett brottmål, eller de viktigaste delarna av den, om handlingen ska skickas till någon som befinner sig i en annan stat och det finns anledning att anta att personen inte förstår språket i handlingen (33 kap. 9 § andra stycket RB). I andra fall är det inte obligatoriskt för rätten att översätta handlingar. I stället får rätten översätta handlingar vid behov (33 kap. 9 § första stycket första meningen). Någon skyldighet för rätten att på begäran av en målsägande översätta handlingar finns således inte. För att uppfylla direktivets krav behöver det därför införas nya kompletterande regler i detta avseende.

I promemorian föreslås att skyldigheten att översätta handlingar ska begränsas till fall då målsäganden har framställt en begäran om att få handlingar översatta. Det innebär att ansvaret för att ta initiativ till en översättning faller på målsäganden och inte på rätten. Förslaget överensstämmer med det krav som uppställs i direktivet. Sveriges advokatsamfund har invänt mot förslaget och anser att rätten till översättning bör gälla oberoende av om målsägande har framställt en begäran om att få en handling översatt, eftersom en målsägande inte själv vet vilka handlingar som finns.

Regeringen kan konstatera att ett system som innebär att domstolen självmant översätter alla handlingar som den tror att en målsägande kan komma att behöva riskerar att leda till att det straffrättsliga förfarandet förlängs i onödan. En sådan ordning skulle stå i strid med direktivet (artikel 7.8). Det skulle även bli ett mycket resurs- och kostnadskrävande system. En målsägande som har rättigheter att ta till vara i det straffrättsliga förfarandet kommer dessutom normalt ha hjälp av ett målsägandebiträde eller åklagaren att avgöra vilka handlingar som kan behöva översättas. Åklagaren har en långtgående skyldighet att ta till vara målsägandens rätt under det straffrättsliga förfarandet. Mot denna bakgrund saknas det skäl att gå längre än vad direktivet kräver på denna punkt.

En annan fråga är vilka handlingar eller delar av handlingar som ska översättas. Direktivet kräver att skyldigheten omfattar handlingar med sådan information som är väsentlig för att målsäganden ska kunna utöva sina rättigheter. När det gäller domstolsförfarandet följer det av direktivet att beslut om att avsluta det straffrättsliga förfarandet och handlingar som innehåller information om tid och plats för huvudförhandling i målet är väsentliga för en målsägande som har framställt en begäran om att få sådan information (artikel 7.3 och 7.4). Utöver vad som framgår av direktivet finns det även andra handlingar som det kan finnas behov av att översätta under domstolsförfarandet för att en målsägande ska kunna utöva sina rättigheter. Vad som utgör väsentligt innehåll beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Det avgörande bör dock vara att innehållet i handlingen är av väsentlig betydelse för att målsäganden ska kunna utöva de rättigheter som följer med hans eller hennes roll i domstolsförfarandet.

Ytterligare en fråga som har kommit upp under remissbehandlingen är om rätten till översättning ska omfatta alla i målsägandekretsen eller om den ska begränsas till målsägande som är part och målsägande som ska höras. Solna tingsrätt påpekar att även målsägande som inte har någon formell roll i det straffrättsliga förfarandet bör omfattas av rätten till översättning, i vart fall i fråga om en underrättelse om tid och plats för huvudförhandlingen.

Regeringen kan konstatera att det följer av artikel 7.4 att de målsägande som har rätt till information om när och var rättegången kommer äga rum enligt artikel 6.1 b och som inte förstår den behöriga myndighetens språk, på begäran ska få en översättning av den information som de har rätt till. När det gäller rätten till information om tid och plats för rättegången enligt artikel 6.1 b konstateras i avsnitt 5.4 att den rätten tillkommer alla målsägande, dvs. även de målsägande som inte har någon formell roll i domstolsprocessen. Det innebär att rätten till översättning också bör ges alla i målsägandekretsen. I annat fall riskerar förslaget i denna del att inte uppfylla direktivets krav. Det kan dessutom finnas andra fall där en målsägande som inte har någon formell roll i förfarandet kan ha behov av att på begäran få handlingar översatta för att kunna ta ställning till om han eller hon har en rätt att ta till vara i det straffrättsliga förfarandet. För att uppfylla direktivets krav bör även dessa fall omfattas av regleringen. Utvidgningen innebär också att de tillämpningsproblem som Helsingborgs tingsrätt och Hovrätten för

Västra Sverige pekar på undviks.

Rätt till översättning under förundersökningen

För att uppfylla direktivet krävs att det också finns en skyldighet för de myndigheter som bedriver förundersökningen att på begäran av målsäganden översätta handlingar som är av väsentlig betydelse för att ta till vara målsägandens rätt under förundersökningen.

I och med att den nya regleringen om målsägandes rätt till översättning under domstolsförfarandet införs i 33 kap. 9 RB kommer en motsvarande rätt till översättning under förundersökningen genom hänvisningen i 23 kap. 16 § andra stycket RB att gälla automatiskt genom den hänvisning som finns där. Någon ändring av nuvarande lagstiftning är därför inte nödvändig för att tillgodose direktivets krav.

Muntlig översättning

En översättning behöver inte alltid vara skriftlig enligt direktivet. En muntlig översättning eller en sammanfattning av väsentliga handlingar får tillhandahållas i stället för en skriftlig översättning (artikel 7.6). Det gäller dock bara under förutsättning att en sådan muntlig översättning eller sammanfattning inte påverkar rätten till en rättvis rättegång.

Enligt nuvarande ordning får en översättning enligt 33 kap. 9 § första stycket RB göras muntligen om det inte är olämpligt med hänsyn till vad handlingen eller målet rör eller någon annan omständighet (33 kap. 9 § första stycket tredje meningen RB). Regeringen anser att den nuvarande regleringen som ger en möjlighet till muntlig översättning är i överensstämmelse med direktivets möjlighet till undantag från skriftlig översättning. I och med att den nya regleringen om målsägandens rätt till översättning införs i en ny andra mening i första stycket kommer undantaget om muntlig översättning att gälla automatiskt.

Hänvisningar till S5-3

5.4. Rätt för målsägande att få information om tid och plats för sammanträden

Regeringens förslag: En målsägande som har begärt det ska av rätten underrättas om tidpunkt och plats för sammanträden inför rätten.

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens.

Promemorians förslag är begränsat till information om tidpunkt och plats för huvudförhandlingar. I promemorian föreslås även en annan lagteknisk lösning.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna ställer sig bakom promemorians förslag eller har ingen invändning mot det.

Hovrätten för Västra Sverige anser att bestämmelsen bör avgränsas till målsägande som inte är part eller som inte ska höras eftersom målsägande som är part eller ska höras underrättas om tid och plats för huvudförhandlingen genom kallelsen till förhandlingen. Hovrätten för

Västra Sverige och Solna tingsrätt lämnar synpunkter på promemorians förslag att placera bestämmelsen i 9 kap. 9 § RB.

Skälen för regeringens förslag: Direktivet uppställer ett krav på att en målsägande som har begärt det ska underrättas om tid och plats för

rättegången (artiklarna 6.1 och 6.1 b). Enligt den nuvarande ordningen underrättar domstolen en målsägande om tidpunkten för huvudförhandlingen om han eller hon har begärt att få sådan information. En sådan begäran framställs av målsäganden under förundersökningen när målsäganden i enlighet med vad som följer av 13 b § i förundersökningskungörelsen (1947:948) tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad om tidpunkten för huvudförhandlingen. Domstolens underrättelseskyldighet följer av en överenskommelse mellan Riksåklagaren och Domstolsverket. Skyldigheten är således inte reglerad i lag eller någon annan författning.

Även om den praktiska tillämpningen innebär att målsägande underrättas om tidpunkten för huvudförhandlingen i de fall de har begärt det bör det, för att uppfylla åtagandet i direktivet, införas en lagregel som slår fast domstolens underrättelseskyldighet. För att uppfylla direktivets krav bör regleringen även omfatta ett krav på att underrättelsen, förutom information om tidpunkt, även ska innehålla information om plats. Av direktivet följer vidare att underrättelsen ska avse rättegången. Enligt regeringens uppfattning bör därför även andra sammanträden inför rätten än huvudförhandlingar omfattas. Lagregleringen bör utformas i enlighet med det.

En fråga som har kommit upp under remissbehandlingen är om bestämmelsen bör begränsas till att endast omfatta målsägande som inte är part eller som inte ska höras. Hovrätten för Västra Sverige anser att direktivets krav på information om tid och plats för huvudförhandlingen i fråga om målsägande som är part eller som ska höras uppfylls genom reglerna om kallelse till huvudförhandling.

Direktivet kräver att alla målsägande som begär det ska ha rätt att bli underrättade om tid och plats för rättegången. Det är riktigt att kravet på vilken information som ska omfattas av underrättelsen i förhållande till målsägande som är part eller som ska höras uppfylls genom gällande regler om kallelse till förhandling. I direktivet finns dock specialregler som innebär att målsäganden också ska ha en rätt att avsäga sig rätten att bli underrättad eller när som helst återta en begäran om att bli underrättad (artikel 6.4). Någon sådan möjlighet för målsäganden att förfoga över kallelsen eller innehållet i denna finns av naturliga skäl inte. För att det ska bli tydligt att det finns en rätt till information för målsäganden som står fri från eventuell kallelse och som målsäganden kan förfoga över bör det därför införas en särskild regel om underrättelseskyldighet som gäller alla målsägande utan begränsning. Den nya regleringen bör dock inte innebära att domstolarna belastas med dubbelarbete. Kallas en målsägande till ett sammanträde bör underrättelseskyldigheten anses uppfylld genom kallelsen och någon särskild underrättelse bör då inte behöva skickas ut.

En annan fråga är bestämmelsens placering i rättegångsbalken. I promemorian föreslås att bestämmelsen ska införas i 9 kap. 9 § RB för att uppfylla direktivets krav på att vara tillämplig i alla instanser. Kapitlet reglerar frågor om straff, vite och hämtning och paragrafen handlar om hur underåriga och deras vårdnadshavare ska kallas till ett sammanträde. Både Hovrätten för Västra Sverige och Solna tingsrätt invänder mot promemorians förslag till placering och pekar på att den nya bestämmelsen saknar samband med både paragrafen och kapitlet i fråga.

Regeringen anser i likhet med Solna tingsrätt att det är lämpligare att placera bestämmelsen i 20 kap. RB som innehåller regler om bl.a. målsägande och deras rättigheter och också är tillämpligt i alla instanser. Det finns inte någon naturlig plats för den nya regeln i en befintlig

bestämmelse i kapitlet. Den bör i stället införas i en ny paragraf.

Hänvisningar till S5-4

6. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag och bedömning: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 november 2015. Det behövs inte några övergångsbestämmelser.

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning. Promemorian innehåller inte någon bedömning i fråga om övergångsbestämmelser.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig i denna del. Skälen för regeringens förslag och bedömning: I artikel 27 i brottsofferdirektivet anges att medlemstaterna senast den 16 november 2015 ska sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet. Regeringen föreslår därför att lagförslagen ska träda i kraft den 1 november 2015.

När det gäller processrättslig lagstiftning är huvudregeln att nya regler blir omedelbart gällande. Det innebär att sådana regler ska tillämpas på varje processuell företeelse som inträffar efter det att regleringen har trätt i kraft. Det saknas skäl att frångå den huvudregeln i detta fall. Något behov av övergångsbestämmelser finns således inte.

7. Kostnader och andra konsekvenser

Regeringens bedömning: Förslagen kan antas leda till ökad tydlighet och rättssäkerhet för enskilda som har utsatts för brott. Eventuella kostnadsökningar bör bli begränsade och ryms inom befintliga ramar.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna:

Solna tingsrätt, Domstolsverket och

Rikspolisstyrelsen har yttrat sig i denna del. De pekar på att skyldigheten att anlita tolk och att översätta handlingar för domstolars och brottsutredande myndigheters del kan komma att leda till ökad arbetsbelastning och ökade kostnader.

Skälen för regeringens bedömning: De förslag som regeringen lägger fram syftar till att förbättra rätten till tolkning och översättning i domstol för målsägande. De syftar också till att stärka målsägandes rätt till information om det egna ärendet. Förslagen kan antas leda till en ökad rättssäkerhet för enskilda som utsatts för brott. De kan också antas

leda till att målsägande får en ökad förståelse för rättsprocessen och ett större förtroende för rättsväsendets myndigheter. Det kan inte uteslutas att antalet överklagade avgöranden i någon mån kommer att minska till följd av dessa förbättringar, vilket skulle leda till minskade kostnader för Sveriges Domstolar.

När det i övrigt gäller de ekonomiska konsekvenserna kan regeringen konstatera att förslagen i huvudsak innebär att en redan i praktiken gällande ordning vid domstolar och brottsutredande myndigheter fastställs genom en lagreglering. Det gäller framför allt förslaget rörande tolkning. I fråga om översättning innebär förslaget en skyldighet att översätta handlingar i vissa fall om en målsägande har begärt det. Även översättning av handlingar förekommer dock redan i dag. Förslaget medger dessutom att översättning under vissa förutsättningar kan göras muntligen. Kravet på översättning kan därför till viss del komma att tillgodoses med hjälp av tolkar som ändå anlitas. När det gäller målsägandens rätt till information om tidpunkt och plats för huvudförhandlingen innebär förslaget en underrättelseskyldighet för domstolarna i vissa fall. Redan i dag föreligger dock denna skyldighet även om den inte är lagstadgad. Med hänsyn till reglerna om kallelse till huvudförhandling är vidare dess praktiska tillämpning begränsad. Förslaget i denna del bör därför inte leda till någon ytterligare arbetsbörda för domstolarna.

Utifrån det underlag som finns gör regeringen sammanfattningsvis bedömningen att de ekonomiska konsekvenserna av förslagen om tolkning och översättning bör bli begränsade och att de ryms inom berörda myndigheters befintliga anslag. Det kan dock finnas anledning att följa frågan vidare.

8. Författningskommentar

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

5 kap 6 §

Om en part, ett vittne eller någon annan som ska höras inför rätten inte behärskar svenska, får rätten anlita en tolk. Om en misstänkt eller en målsägande i ett brottmål inte behärskar svenska, ska en tolk anlitas vid sammanträden inför rätten.

Rätten ska, om det är möjligt, förordna en tolk som är auktoriserad att vara tolk i målet. I annat fall ska en annan lämplig person förordnas. Om det vid domstolen finns en allmän tolk i det språk som det är fråga om, ska han eller hon anlitas.

Det som föreskrivs i första stycket om den som inte behärskar svenska gäller också den som behöver en tolk till följd av en hörselnedsättning eller talsvårigheter. Om det är lämpligt, får ett tekniskt hjälpmedel användas i stället för att en tolk anlitas.

Den som står i ett sådant förhållande till saken eller till en part att det kan anses minska hans eller hennes tillförlitlighet får inte anlitas som tolk.

Bestämmelser om anställande av allmän tolk och om anlitande av tolk för den

som har en hörselnedsättning eller talsvårigheter meddelas av regeringen.

I paragrafen regleras förutsättningarna för att anlita tolk i domstol. Övervägandena finns i avsnitt 5.2. Ändringen genomför delvis artikel 7 i brottsofferdirektivet.

I första stycket andra meningen införs en skyldighet för rätten att anlita tolk vid sammanträden inför rätten för en målsägande som inte behärskar svenska. Regleringen syftar till att tillförsäkra målsäganden en rättvis rättegång när det gäller möjligheten att ta till vara sina rättigheter och lämna sin utsaga på ett språk som han eller hon talar och förstår. Bestämmelsen är tillämplig vid alla sammanträden inför rätten. Tolkens uppgift är inte att bistå med tolkning endast under förhör med målsäganden utan under hela sammanträdet. Det krävs inte att en tolk anlitas i varje situation när målsäganden inte har svenska som modersmål. I vilka fall målsäganden inte ska anses behärska svenska får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. På samma sätt som gäller för en misstänkt är någon förändring i förhållande till hur tolkbehovet för målsägande hittills har bedömts inte avsedd. Den nya skyldigheten att anlita tolk för målsägande vid sammanträden i brottmål avser inte heller att medföra några förändringar av förutsättningarna att anlita tolk för de personer som omfattas av bestämmelsen i styckets första mening.

Genom en hänvisning i 23 kap. 16 § till denna bestämmelse gäller motsvarande rätt till tolkning även under förundersökningen.

Övriga ändringar i paragrafen är endast av språklig karaktär.

20 kap. 15 a §

En målsägande som har begärt det ska av rätten underrättas om tidpunkt och plats för sammanträden inför rätten.

Paragrafen är ny och reglerar målsägandens rätt till underrättelse om tidpunkt och plats för sammanträden inför rätten i vissa fall. Övervägandena finns i avsnitt 5.4. Ändringen genomför delvis artikel 6 i brottsofferdirektivet.

Bestämmelsen innebär att det införs en skyldighet för domstolen att underrätta en målsägande som har begärt det om tid och plats för sammanträden inför rätten i målet. Begäran om att få information kan framställas av målsäganden under förundersökningen i samband med att han eller hon enligt 13 b § förundersökningskungörelsen (1947:948) tillfrågas om det finns önskemål att få sådan information. Domstolen får information om målsägandens begäran genom en anteckning i förundersökningsprotokollet eller på stämningsansökan. Målsäganden kan dock även vända sig direkt till domstolen med en begäran om att bli underrättad. Underrättelseskyldigheten omfattar alla sammanträden som är en följd av brottsanmälan. Skyldigheten gäller även sammanträden till följd av ett överklagande i överrätt. Regleringen gäller i förhållande till alla målsägande, dvs. även sådana målsägande som inte har någon formell roll som part eller som ska höras. Kallas en målsägande till huvudförhandlingen enligt 45 kap. 15 § eller 51 kap. 16 § behöver dock ingen separat underrättelse skickas. Underrättelsen medför inte någon skyldighet för målsäganden att närvara vid förhandlingen. Det utgår inte heller någon ersättning för kostnader för en eventuell närvaro till följd av

underrättelsen. Har en målsägande förklarat att han eller hon inte vill bli underrättad eller återtar en målsägande sin begäran om att bli underrättad ska ingen separat underrättelse ske. Självklart kan en målsägande dock inte genom en sådan förklaring påverka om han eller hon ska kallas till förhandling.

33 kap. 9 §

Rätten får vid behov översätta handlingar som kommer in till eller skickas ut från rätten. Rätten är skyldig att åt den misstänkte eller på begäran av en målsägande översätta en handling i ett brottmål eller de viktigaste delarna av den, om en översättning är av väsentlig betydelse för att den misstänkte eller målsäganden ska kunna ta tillvara sin rätt. Översättningen får göras muntligen om det inte är olämpligt med hänsyn till det som handlingen eller målet rör eller någon annan omständighet.

Rätten är också skyldig att översätta en handling i ett brottmål eller de viktigaste delarna av den, om handlingen ska sändas till någon som vistas i en annan stat och det finns anledning att anta att personen inte förstår språket i handlingen. Handlingen ska översättas till språket i den andra staten eller, om myndigheten känner till att personen inte förstår detta språk, till ett annat språk som personen förstår.

Den som utfört översättning har rätt till skälig ersättning, som betalas av staten. Första och tredje styckena ska tillämpas även i fråga om överföring från punktskrift till vanlig skrift eller omvänt.

Om det är möjligt ska rätten anlita en översättare som är auktoriserad. I annat fall ska en annan lämplig person anlitas för att utföra översättningen.

Paragrafen reglerar översättning av handlingar i domstol. Övervägandena finns i avsnitt 5.3. Ändringen genomför delvis artikel 7 i brottsofferdirektivet.

I första stycket andra meningen införs en obligatorisk regel om översättning av handlingar till målsägande i brottmål. Rätten är skyldig att på begäran av en målsägande översätta en handling i ett brottmål eller de viktigaste delarna av den, om en översättning är av väsentlig betydelse för att han eller hon ska kunna ta till vara sin rätt. Med målsägande avses alla målsägande oavsett vilken roll de har i det straffrättsliga förfarandet. Rättens skyldighet gäller endast om målsäganden har begärt att få handlingen eller del av den översatt. Det är således inte rätten som är ansvarig för att ta initiativ till en översättning. Med väsentlig betydelse avses, på samma sätt som gäller för översättning till en misstänkt, dels att handlingens innehåll ska ha väsentlig betydelse i målet, dels att översättningen i sig är väsentlig för att målsäganden ska kunna förstå handlingens innehåll. Om målsäganden kan tillgodogöra sig innehållet i handlingen på något annat sätt, t.ex. genom att det kan förmedlas till honom eller henne av en anhörig eller av målsägandebiträdet, är en översättning inte av väsentlig betydelse. Endast sådana handlingar som har getts in till rätten eller som har upprättats där omfattas av översättningsskyldigheten. Skyldigheten att översätta en handling omfattar inte handlingen i dess helhet utan endast de delar som är väsentliga för att målsäganden ska kunna tillvarata de rättigheter som tillkommer honom eller henne i domstolsförfarandet. Vilka handlingar eller delar av dem som ska översättas får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. I direktivet anges särskilt beslut

om att avsluta det straffrättsliga förfarandet, t.ex. domar och slutliga beslut i målet, och underrättelser om tid och plats för huvudförhandlingen. För en målsägande som är part kan även andra handlingar, som t.ex. innehåller motpartens inställning till ett enskilt anspråk eller viss skriftlig bevisning, vara av sådan väsentlig betydelse i målet att de kan behöva översättas. Är målsäganden biträdd av ett målsägandebiträde torde behovet av en översättning av bevisning och annat material i målet vara mindre. Den nya skyldigheten för domstolen att på begäran av en målsägande översätta en handling eller del av den är inte avsedd att medföra några förändringar av rättens möjlighet att översätta handlingar i de fall som omfattas av bestämmelsen i styckets första mening. Även utan en begäran från målsäganden kan det därför finnas behov av att översätta handlingar i vissa fall.

Möjligheten enligt första stycket sista meningen att göra översättningen muntligt gäller även den nya regleringen om översättning till målsägande.

Genom hänvisningen i 23 kap. 16 § till denna bestämmelse gäller motsvarande rätt till översättning även under förundersökningen.

Övriga ändringar i paragrafen är endast av språklig karaktär.

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2012/29/EU

av den 25 oktober 2012

om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem

samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR

ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktions­

sätt, särskilt artikel 82.2,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de natio­

nella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit­

téns yttrande ( 1 ),

med beaktande av Regionkommitténs yttrande ( 2 ),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet ( 3 ), och

av följande skäl:

(1) Unionen

har

satt

som

mål

att

bevara

och

utveckla

ett

område med frihet, säkerhet och rättvisa, där hörnstenen

är ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden i civil­

mål och brottmål.

(2) Unionen

är

fast

besluten

att

skydda

brottsoffer

och

fast­

ställa miniminormer på detta område, och rådet har an­

tagit rambeslut 2001/220/RIF av den 15 mars 2001 om

brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden

( 4 ).

Inom ramen för Stockholmsprogrammet – ett öppet

och säkert Europa i medborgarnas tjänst och för deras

skydd ( 5 ), som antogs av Europeiska rådet vid dess möte

den 10 och 11 december 2009, uppmanades kommis­

sionen och medlemsstaterna att undersöka hur man kan

förbättra lagstiftning och praktiska stödåtgärder till skydd

för offer, varvid särskild uppmärksamhet ägnas åt stöd till

och erkännande av alla offer, inbegripet offer för terro­

rism, som en prioriterad fråga.

(3)

I

artikel

82.2

i

fördraget

om

Europeiska

unionens

funk­

tionssätt (EUF-fördraget) föreskrivs fastställande av i med­

lemsstaterna tillämpliga minimiregler för att underlätta

det ömsesidiga erkännandet av domar och rättsliga avgö­

randen samt polissamarbete och rättsligt samarbete i så­

dana straffrättsliga frågor som har en gränsöverskridande

dimension, särskilt vad gäller brottsoffers rättigheter.

(4) I

sin

resolution

av

den

10

juni

2011

om

en

färdplan

för

att stärka brottsoffers rättigheter och skyddet av brotts­

offer, särskilt i samband med straffrättsliga förfaranden ( 6 )

(Budapestfärdplanen), konstaterade rådet att åtgärder bör

vidtas på unionsnivå för att stärka brottsoffers rättigheter

samt stödet till och skyddet av brottsoffer. Därför, och i

enlighet med den resolutionen, syftar detta direktiv till att

se över och komplettera de principer som fastställs i

rambeslut 2001/220/RIF och till att ta betydande steg

framåt när det gäller nivån av skydd för brottsoffer i

hela unionen, framför allt inom ramen för straffrättsliga

förfaranden.

(5) I

Europaparlamentets

resolution

av

den

26

november

2009 om avskaffande av våld mot kvinnor ( 7 ) uppmana­

des medlemsstaterna att förbättra den nationella lagstift­

ningen och politiken för att bekämpa alla former av våld

mot kvinnor och angripa orsakerna till våldet mot kvin­

nor, inte minst genom förebyggande åtgärder, och upp­

manades unionen att garantera rätten till hjälp och stöd

för alla offer för våld.

(6)

I

sin

resolution

av

den

5

april

2011

om

prioriteringar

och utkast till en ny ram för EU-politiken för att be­

kämpa våld mot kvinnor ( 8 ) föreslog Europaparlamentet

en strategi för att bekämpa våld mot kvinnor, våld i

hemmet och kvinnlig könsstympning, som en grund

för framtida straffrättsliga lagstiftningsinstrument mot

könsrelaterat våld, inklusive en ram för att bekämpa

våld mot kvinnor (politik, förebyggande, skydd, lagföring,

åtgärder och partnerskap) som ska följas upp av en hand­

lingsplan på unionsnivå. Internationella regler på detta

område innefattar Förenta nationernas konvention om

avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, anta­

gen den 18 december 1979, rekommendationer och be­

slut från Kommittén för avskaffande av diskriminering av

kvinnor och Europarådets konvention om förebyggande

och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hem­

met, antagen den 7 april 2011.

SV

14.11.2012 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

315/57

( 1 ) EUT C 43, 15.2.2012, s. 39.

( 2 ) EUT C 113, 18.4.2012, s. 56.

( 3 ) Europaparlamentets ståndpunkt av den 12 september 2012 (ännu ej

offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 4 oktober 2012.

( 4 ) EGT L 82, 22.3.2001, s. 1.

( 5 ) EUT C 115, 4.5.2010, s. 1.

( 6 ) EUT C 187, 28.6.2011, s. 1.

( 7 ) EUT C 285 E, 21.10.2010, s. 53.

( 8 ) EUT C 296 E, 2.10.2012, s. 26.

Bilaga 1

(7)

I

Europaparlamentets

och

rådets

direktiv

2011/99/EU

av

den 13 december 2011 om den europeiska skydds­

ordern ( 1 ) fastställs en mekanism för ömsesidigt erkän­

nande av skyddsåtgärder i straffrättsliga frågor medlems­

staterna emellan. Europaparlamentets och rådets direktiv

2011/36/EU av den 5 april 2011 om förebyggande och

bekämpande av människohandel och om skydd av dess

offer ( 2 ) och Europaparlamentets och rådets direktiv

2011/93/EU av den 13 december 2011 om bekämpande

av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av

barn och barnpornografi ( 3 ) behandlar bland annat de

specifika behoven hos de särskilda grupper som är offer

för människohandel, sexuella övergrepp mot barn, sexuell

exploatering och barnpornografi.

(8) I

rådets

rambeslut

2002/475/RIF

av

den

13

juni

2002

om bekämpande av terrorism ( 4 ) konstateras att terrorism

är en av de allvarligaste överträdelserna av de principer

unionen bygger på, däribland principen om demokrati

och bekräftar att det bland annat utgör ett hot mot det

fria utövandet av de mänskliga rättigheterna.

(9)

Ett brott är en oförrätt mot samhället och en kränkning

av brottsoffrens individuella rättigheter. Brottsoffren bör

därför erkännas och behandlas på ett respektfullt, hän­

synsfullt och professionellt sätt utan någon form av dis­

kriminering på grund av bland annat ras, hudfärg, etniskt

eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion

eller övertygelse, politisk eller annan åskådning, tillhörig­

het till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktions­

hinder, ålder, kön, könsuttryck, könsidentitet, sexuell

läggning, uppehållsstatus eller hälsa. I alla kontakter

med behöriga myndigheter som är verksamma inom ra­

men för straffrättsliga förfaranden och med verksamheter

som kommer i kontakt med brottsoffer, till exempel stöd

för brottsoffer och verksamheter för reparativ rättvisa,

bör brottsoffrens personliga situation och omedelbara

behov, ålder, kön, eventuella funktionshinder och mog­

nad beaktas, med full respekt för personens fysiska, psy­

kiska och moraliska integritet. Brottsoffren bör skyddas

mot sekundär och upprepad viktimisering, mot hot och

mot vedergällning, erhålla lämpligt stöd för att underlätta

återhämtningen och garanteras adekvat tillgång till rätts­

lig prövning.

(10) Detta

direktiv

behandlar

inte

villkoren

för

brottsoffers

vistelse på medlemsstaternas territorium. Medlemssta­

terna bör vidta de åtgärder som är nödvändiga för att

säkerställa att det inte är en förutsättning för att ett

brottsoffer ska kunna åtnjuta de rättigheter som fastställs

i detta direktiv att denne har rätt att uppehålla sig inom

medlemsstatens territorium eller har ett visst medborgar­

skap eller en viss nationalitet. En brottsanmälan eller

deltagande i straffrättsliga förfaranden ger inte upphov

till några rättigheter vad gäller brottsoffrets

uppehållsstatus.

(11)

I

detta

direktiv

fastställs

minimiregler.

Medlemsstaterna

får utvidga de rättigheter som fastställs i detta direktiv

för att tillhandahålla en högre skyddsnivå.

(12)

De

rättigheter

som

fastställs

i

detta

direktiv

påverkar

inte

förövarens rättigheter. Uttrycket förövare avser en person

som har blivit dömd för ett brott. Med avseende på till­

lämpningen av detta direktiv avser det emellertid också

misstänkta eller tilltalade personer före ett eventuellt er­

kännande eller en fällande dom och det påverkar inte

oskuldspresumtionen.

(13) Detta

direktiv

är

tillämpligt

på

straffbara

gärningar

som

har begåtts i unionen och på straffrättsliga förfaranden

som äger rum i unionen. Det ger upphov till rättigheter

för brottsoffer som utsatts för extraterritoriella överträ­

delser endast när det gäller straffrättsliga förfaranden som

äger rum i unionen. En anmälan till behöriga myndighe­

ter utanför unionen, till exempel ambassader, leder inte

till att de skyldigheter som fastställs i detta direktiv blir

tillämpliga.

(14) Vid

tillämpningen

av

detta

direktiv

måste

barnets

bästa

komma i främsta rummet i enlighet med Europeiska

unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och

Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter,

antagen den 20 november 1989. Barn som är brottsoffer

bör betraktas och behandlas som fullvärdiga innehavare

av de rättigheter som fastställs i detta direktiv och bör få

utöva de rättigheterna på ett sätt som beaktar deras för­

måga att bilda sig egna uppfattningar.

(15)

Vid

tillämpningen

av

detta

direktiv

bör

medlemsstaterna

säkerställa att brottsoffer med funktionsnedsättning fullt

ut kan åtnjuta de rättigheter som fastställs i detta direktiv

på samma villkor som andra, bland annat genom att

underlätta tillträdet till lokaler där straffrättsliga förfaran­

den hålls och tillgången till information.

(16)

Offer

för

terrorism

har

drabbats

av

attacker

som

i

för­

längningen syftar till att tillfoga samhället skada. De kan

därför behöva särskild omsorg, stöd och skydd på grund

av det emot dem begångna brottets särskilda art. Offer

för terrorism kan bli föremål för betydande uppmärk­

samhet från allmänheten och behöver ofta ges ett socialt

erkännande och behandlas på ett respektfullt sätt från

samhällets sida. Medlemsstaterna bör därför ägna särskild

uppmärksamhet åt deras behov och sträva efter att värna

om deras värdighet och säkerhet.

SV

L 315/58

Europeiska unionens officiella tidning

14.11.2012

( 1 ) EUT L 338, 21.12.2011, s. 2.

( 2 ) EUT L 101, 15.4.2011, s. 1.

( 3 ) EUT L 335, 17.12.2011, s. 1.

( 4 ) EGT L 164, 22.6.2002, s. 3.

(17)

Våld

som

riktas

mot

en

person

på

grund

av

den

perso­

nens kön, könsidentitet eller könsuttryck eller som i

oproportionerlig utsträckning drabbar personer av ett

visst kön ska ses som könsrelaterat våld. Det kan leda

till att offret åsamkas fysisk, sexuell, psykisk eller emo­

tionell skada eller ekonomisk förlust. Könsrelaterat våld

ska ses som en typ av diskriminering och som en kränk­

ning av offrets grundläggande friheter och innefattar våld

i nära relationer, sexuellt våld (inbegripet våldtäkt, sexu­

ellt tvång och sexuellt ofredande), människohandel, sla­

veri samt olika slags skadliga beteenden som tvångsäk­

tenskap, kvinnlig könsstympning och så kallade he­

dersbrott. Kvinnor som är offer för könsrelaterat våld

måste också, liksom deras barn, få särskilt stöd och

skydd, eftersom det vid sådant våld föreligger en stor

risk för sekundär eller upprepad viktimisering, hot eller

vedergällning.

(18) Våld i nära relationer begås av en person som är eller har

varit make eller partner eller annan familjemedlem till

brottsoffret, oavsett om förövaren delar eller har delat

bostad med brottsoffret eller inte. Sådant våld kan inne­

fatta fysiskt, sexuellt, psykiskt eller ekonomiskt våld som

kan leda till fysisk, psykisk eller emotionell skada eller

ekonomisk förlust. Våld i nära relationer är ett allvarligt

och ofta dolt socialt problem som kan orsaka ett syste­

matiskt psykiskt och fysiskt trauma med allvarliga följd­

verkningar eftersom förövaren är en person som offret

borde kunna lita på. Offer för våld i nära relationer kan

därför behöva särskilda skyddsåtgärder. Kvinnor drabbas

oproportionerligt hårt av sådant våld, och situationen

kan vara värre om kvinnan är beroende av förövaren

ekonomiskt och socialt eller när det gäller hennes rätt

att uppehålla sig i landet.

(19) En

person

bör

anses

vara

ett

brottsoffer

oavsett

om

nå­

gon förövare har identifierats, gripits, åtalats eller dömts

och oberoende av eventuella familjeband mellan dem.

Det är möjligt att även familjemedlemmar till brottsoffer

lider skada till följd av brottet. I synnerhet kan familje­

medlemmar till en person som avlidit som en direkt följd

av ett brott lida skada till följd av brottet. Sådana familje­

medlemmar som är indirekta brottsoffer bör därför också

åtnjuta skydd enligt detta direktiv. Medlemsstaterna bör

dock ha möjlighet att fastställa förfaranden för att be­

gränsa det antal familjemedlemmar som kan komma i

åtnjutande av de rättigheter som fastställs i detta direktiv.

Om det rör sig om ett barn bör barnet eller, förutom när

detta inte är till barnets bästa, vårdnadshavaren få utöva

de rättigheter som fastställs i detta direktiv. Detta direktiv

påverkar inte nationella administrativa förfaranden och

formaliteter för att fastställa att en person är ett brotts­

offer.

(20)

Brottsoffrens

roll

i

det

straffrättsliga

systemet

och

deras

möjlighet att aktivt medverka i straffrättsliga förfaranden

varierar mellan medlemsstaterna, beroende på det natio­

nella systemet, och bestäms av en eller flera av följande

kriterier: huruvida det nationella systemet medger brotts­

offret en rättslig ställning som part i de straffrättsliga

förfarandena, huruvida brottsoffret är föremål för ett

rättsligt krav på eller ombes att aktivt medverka i straff­

rättsliga förfaranden, till exempel som vittne, och/eller

huruvida brottsoffret enligt nationell rätt har laglig rätt

att aktivt medverka i straffrättsliga förfaranden och an­

söker om detta, i de fall där det nationella systemet inte

medger att ett brottsoffer har en rättslig ställning som

part i de straffrättsliga förfarandena. Medlemsstaterna bör

avgöra vilket av dessa kriterier som föreligger för att

fastställa räckvidden av de rättigheter som fastställs i

detta direktiv i de fall där det hänvisas till brottsoffrets

roll inom det straffrättsliga systemet i fråga.

(21) Information

och

rådgivning

från

behöriga

myndigheter,

verksamheter för stöd till brottsoffer och verksamheter

för reparativ rättvisa bör så långt som möjligt lämnas i

olika former och på ett sätt som kan förstås av brotts­

offret. Sådan information och rådgivning bör ges på ett

enkelt och begripligt språk. Man bör även försäkra sig

om att brottsoffret kan göra sig förstådd under förfaran­

dena. Man bör härvidlag ta hänsyn till brottsoffrets kun­

skaper i det språk på vilket informationen lämnas, per­

sonens ålder, mognad, intellektuella och emotionella ka­

pacitet, läs- och skrivkunnighet och eventuella fysiska

eller psykiska funktionsnedsättningar. Särskild hänsyn

bör tas till förståelse- och kommunikationssvårigheter

som kan bero på ett funktionshinder, till exempel hörsel­

nedsättning eller talsvårigheter. Om brottsoffrets förmåga

att lämna information är begränsad ska även detta beak­

tas under de straffrättsliga förfarandena.

(22) Tidpunkten

när

en

anmälan

görs

bör

vid

tillämpningen

av detta direktiv anses falla inom ramen för de straffrätts­

liga förfarandena. Detta bör även omfatta situationer där

myndigheter på eget initiativ inleder straffrättsliga för­

faranden som en följd av ett brott som ett brottsoffer

har utsatts för.

(23)

Information

om

ersättning

för

kostnader

bör

ges

från

och med den första kontakten med en behörig myndig­

het, till exempel i en broschyr där de grundläggande

förutsättningarna för sådan ersättning för kostnader an­

ges. Medlemsstaterna bör inte, i detta tidiga skede av de

straffrättsliga förfarandena, vara skyldiga att besluta om

huruvida det berörda brottsoffret uppfyller villkoren för

ersättning för kostnader.

SV

14.11.2012 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

315/59

(24)

När

ett

brottsoffer

anmäler

ett

brott

bör

denne

få

en

skriftlig bekräftelse av sin brottsanmälan av polisen

med uppgift om de grundläggande aspekterna av brottet,

till exempel brottstyp, tidpunkt och plats, samt den even­

tuella skada eller förlust som har orsakats av brottet.

Denna bekräftelse bör innehålla ett ärendenummer och

tidpunkten och platsen för anmälan, så att den kan tjäna

som bevis för att brottet har anmälts, till exempel med

avseende på försäkringsfordringar.

(25)

Utan

att

det

påverkar

bestämmelserna

om

preskriptions­

tid bör ett dröjsmål med anmälan av ett brott på grund

av fruktan för vedergällning, förödmjukelse eller stigmati­

sering inte föranleda att man inte bekräftar mottagandet

av brottsoffrets anmälan.

(26) Den information som ges bör vara tillräckligt utförlig för

att säkerställa att brottsoffren behandlas på ett re­

spektfullt sätt och kan fatta välinformerade beslut om

sin medverkan i förfarandena. Det är därför av särskild

vikt att brottsoffren får information om det aktuella läget

i förfarandet. Detta gäller i lika hög grad för information

som gör det möjligt för ett brottsoffer att besluta om att

eventuellt begära omprövning av beslutet att inte väcka

åtal. Om inte annat anges, bör det vara möjligt att till­

handahålla den information som ska meddelas brottsoff­

ret muntligen eller skriftligen, även på elektronisk väg.

(27) Information

till

ett

brottsoffer

bör

lämnas

till

den

senast

kända postadressen eller de elektroniska kontaktuppgifter

som brottsoffret har uppgett till den behöriga myndighe­

ten. I undantagsfall, till exempel på grund av ett stort

antal brottsoffer i ett ärende, bör det vara möjligt att

lämna information via pressen, den behöriga myndighe­

tens officiella webbplats eller någon liknande kommuni­

kationskanal.

(28)

Medlemsstaterna

bör

inte

vara

skyldiga

att

lämna

infor­

mation vars röjande skulle kunna påverka en korrekt

handläggning av ett ärende eller skada ett visst ärende

eller en viss person eller om de anser att detta strider

mot deras viktiga säkerhetsintressen.

(29)

Behöriga

myndigheter

bör

säkerställa

att

brottsoffer

er­

håller uppdaterade kontaktuppgifter för information i det

egna ärendet, såvida inte brottsoffret har uttryckt en öns­

kan om att inte erhålla sådan information.

(30)

En

hänvisning

till

ett

”avgörande”

i

samband

med

rätten

till information, tolkning och översättning bör endast ses

som en hänvisning till att någon befunnits skyldig eller

icke skyldig, eller att de straffrättsliga förfarandena avslu­

tats på annat sätt. Skälen för ett sådant avgörande bör

lämnas till offret genom en kopia av den handling där

avgörandet ingår eller genom en kort sammanfattning.

(31)

Rätten

till

upplysningar

om

tid

och

plats

för

den

rätte­

gång som kommer att äga rum till följd av en anmälan

om brott som brottsoffret har utsatts för bör även gälla

för upplysningar om tid och plats för förhandlingar i

samband med överklagande av en dom i målet.

(32) Särskild

information

om

att

förövaren

har

frigetts

eller

rymt bör på begäran ges brottsoffren, åtminstone i de fall

då de kan befinna sig i fara eller det finns en konstaterad

risk för skada för brottsoffren, såvida det inte finns en

konstaterad risk för skada för förövaren till följd av un­

derrättelsen. Om det finns en konstaterad risk för skada

för förövaren till följd av underrättelsen bör den behöriga

myndigheten beakta alla andra risker när den beslutar om

en lämplig åtgärd. Hänvisningen till ”konstaterad risk för

skada för brottsoffren” bör omfatta sådana faktorer som

brottets art och allvar och risken för vedergällning. Där­

för bör den inte tillämpas på situationer där mindre för­

seelser har begåtts och där risken för att offret ska skadas

således endast är mycket låg.

(33) Brottsoffren

bör

få

information

om

rätten

att

överklaga

ett beslut om att förövaren ska släppas fri om en sådan

rättighet finns enligt nationell lag.

(34)

Rättvisa kan enbart uppnås om brottsoffren på ett or­

dentligt sätt kan förklara omständigheterna kring brottet

och lägga fram bevis på ett sätt som de behöriga myn­

digheterna kan förstå. Det är likaså viktigt att säkerställa

att brottsoffer behandlas på ett respektfullt sätt och att de

kan hävda sina rättigheter. Därför bör kostnadsfri tolk­

ning finnas tillgänglig i samband med att brottsoffer hörs

och för att göra det möjligt för dem att medverka aktivt

under förfarandena, i enlighet med brottsoffrets roll i det

berörda straffrättsliga systemet. När det gäller andra

aspekter av de straffrättsliga förfarandena kan behovet

av tolkning och översättning variera beroende på speci­

fika frågor, brottsoffrens roll i det straffrättsliga systemet i

fråga och deras deltagande i förfarandet samt eventuella

särskilda rättigheter. Tolkning och översättning behöver i

dessa fall bara tillhandahållas i den mån det krävs för att

brottsoffren ska kunna utöva sina rättigheter.

SV

L 315/60

Europeiska unionens officiella tidning

14.11.2012

(35)

Brottsoffret

bör,

enligt

förfaranden

som

fastställs

i

natio­

nell rätt, ha rätt att överklaga ett beslut om att det inte

behövs tolkning eller översättning. Denna rätt medför

inte någon skyldighet för medlemsstaterna att tillhanda­

hålla någon särskild mekanism eller något särskilt för­

farande för överklagande av ett sådant beslut och bör

inte leda till att det straffrättsliga förfarandet förlängs

på ett oskäligt sätt. En intern omprövning av beslutet i

enlighet med befintliga nationella förfaranden skulle vara

tillräckligt.

(36) Den omständigheten att ett brottsoffer talar ett språk

som inte är allmänt utbrett bör i sig inte utgöra någon

grund för ett beslut om att tolkning eller översättning

skulle förlänga det straffrättsliga förfarandet på ett oskäl­

igt sätt.

(37) Stöd

bör

finnas

tillgängligt

från

det

att

de

behöriga

myn­

digheterna fått kännedom om brottsoffren och hela tiden

under de straffrättsliga förfarandena samt under en lämp­

lig tid efter sådana förfaranden, alltefter brottsoffrets be­

hov och de rättigheter som fastställs i detta direktiv.

Olika former av stöd bör lämnas, utan onödiga formali­

teter, och med tillräcklig geografisk spridning inom med­

lemsstaten för att alla brottsoffer ska kunna använda sig

av dessa verksamheter. Brottsoffer som lidit avsevärd

skada till följd av brottets allvar kan behöva specialise­

rade stödverksamheter.

(38)

Personer

som

är

särskilt

sårbara

eller

befinner

sig

i

situa­

tioner som innebär en särskilt stor risk för skada, ex­

empelvis personer som utsätts för upprepat våld i nära

relationer, offer för könsrelaterat våld eller personer som

blir offer för andra typer av brott i en medlemsstat där de

inte är medborgare eller bosatta, bör erbjudas specialise­

rat stöd och rättsligt skydd. Specialiserade stödverksam­

heter bör grunda sig på ett integrerat och riktat tillväga­

gångssätt som tar särskild hänsyn till brottsoffrens speci­

fika behov, hur allvarlig den skada är som brottsoffret

åsamkats till följd av brottet, liksom förhållandet mellan

brottsoffer, förövare, barn och den sociala miljön i stort.

En av huvuduppgifterna för dessa stödverksamheter och

deras personal, som spelar en viktig roll när det gäller att

hjälpa brottsoffret att återhämta sig från och övervinna

eventuella skador eller trauman som uppstått till följd av

brottet, bör vara att informera brottsoffren om de rättig­

heter som fastställs i detta direktiv så att de kan fatta

beslut i en gynnsam miljö där de behandlas på ett vär­

digt, respektfullt och hänsynsfullt sätt. Till de typer av

stöd som sådana specialiserade stödverksamheter bör er­

bjuda hör bland annat tillhandahållande av skyddat bo­

ende, omedelbart medicinskt stöd, hänvisning till medi­

cinska och kriminaltekniska undersökningar vid våldtäkt

eller sexuella övergrepp, kort- och långvarig psykologisk

rådgivning, behandling av trauman, rättslig rådgivning,

tillgång till rättsligt biträde och särskilda verksamheter

för barn som direkta eller indirekta brottsoffer.

(39) Den

verksamhet

som

bedriver

stöd

för

brottsoffer

är

inte

skyldig att på egen hand tillhandahålla omfattande spe­

cialistkunskap och yrkesmässig sakkunskap. Vid behov

bör verksamheter som bedriver stöd för brottsoffer bistå

med att kontakta befintligt professionellt stöd, till ex­

empel psykolog.

(40)

Även om stödet inte bör vara beroende av att brottsoff­

ren gjort en brottsanmälan till någon behörig myndighet,

exempelvis till polisen, är sådana myndigheter ofta mest

lämpade att informera brottsoffer om vilken typ av stöd

de kan få. Medlemsstaterna uppmanas därför att skapa de

förutsättningar som krävs för att kunna hänvisa brotts­

offer till stödverksamheter för brottsoffer, bland annat

genom att sörja för att kraven i fråga om skydd av

personuppgifter kan efterlevas och faktiskt efterlevs. Upp­

repade hänvisningar bör undvikas.

(41)

Brottsoffrens

rätt

att

höras

bör

anses

ha

tillgodosetts

när

offren tillåts göra skriftliga utsagor eller lämna skriftliga

förklaringar.

(42) Rättigheten

för

barn

som

är

brottsoffer

att

höras

i

sam­

band med ett straffrättsligt förfarande bör inte förhindras

enbart på grund av att brottsoffret är ett barn eller på

grund av brottsoffrets ålder.

(43)

Rätten

till

omprövning

av

ett

beslut

om

att

inte

väcka

åtal bör anses avse beslut som fattas av åklagare och

undersökningsdomare eller av brottsbekämpande myn­

digheter som polistjänstemän, men inte domstolsbeslut.

Beslut om att inte väcka åtal bör omprövas av en annan

person eller myndighet än den som fattat det ursprung­

liga beslutet, om inte det ursprungliga beslutet om att

inte väcka åtal fattades av den högsta åklagarmyndighe­

ten, vars beslut inte kan omprövas i högre instans, i

vilket fall omprövningen kan göras av samma myndighet.

Rätten till omprövning av ett beslut om att inte väcka

åtal berör inte särskilda förfaranden, till exempel för­

faranden mot parlaments- eller regeringsledamöter, när

det gäller deras officiella ämbetsutövning.

SV

14.11.2012 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

315/61

(44)

Ett

beslut

om

att

avsluta

de

straffrättsliga

förfarandena

bör omfatta situationer där åklagaren beslutar att lägga

ner åtalet eller avbryta förfarandena.

(45)

Genom

ett

beslut

av

åklagaren

som

leder

till

tvistlösning

utanför domstol, och följaktligen till att de straffrättsliga

förfarandena avslutas, fråntas brottsoffren rätten att be­

gära omprövning av åklagarens beslut om att inte väcka

åtal endast om tvistlösningen medför en varning eller ett

föreläggande.

(46)

Verksamheter

för

reparativ

rättvisa,

till

exempel

medling

mellan brottsoffer och förövare, familjerådslag och andra

former av samråd (till exempel ”sentencing circles”) kan

vara till stor nytta för brottsoffret, men kräver skydds­

mekanismer för att förebygga sekundär eller upprepad

viktimisering, hot eller vedergällning. Sådana verksamhe­

ter bör därför i första hand säkerställa brottsoffrets in­

tressen och behov, för att avhjälpa den skada som brotts­

offret lidit och undvika ytterligare skada. När ett ärende

hänvisas till verksamheter för reparativ rättvisa och för­

farandet genomförs, bör man beakta faktorer som brot­

tets art och allvar, graden av trauma, upprepad kränkning

av brottsoffrets fysiska, sexuella eller psykologiska integ­

ritet, maktobalanser, brottsoffrets ålder, mognad och in­

tellektuella kapacitet, vilka kan begränsa eller minska

brottsoffrets förmåga att fatta ett välinformerat beslut,

eller kan försvåra möjligheterna att nå ett för brottsoffret

positivt resultat. Förfaranden för reparativ rättvisa bör i

princip vara konfidentiella, om inte parterna enats om

annat, eller om det krävs enligt nationell rätt på grund

av allmänintresset. Faktorer som hot som uttalas eller

varje form av våld som utövats under förfarandet kan,

med hänsyn till allmänintresset, behöva offentliggöras.

(47)

Brottsoffer

bör

inte

förväntas

ha

kostnader

för

sin

med­

verkan i straffrättsliga förfaranden. Medlemsstaterna bör

enbart vara skyldiga att ersätta nödvändiga kostnader för

brottsoffer i samband med deras medverkande i straff­

rättsliga förfaranden och bör inte vara skyldiga att ersätta

brottsoffrens rättegångskostnader. Medlemsstaterna bör

ha rätt att tillämpa villkor för ersättning av utgifter enligt

nationell rätt, såsom tidsgränser för att begära ersättning

för kostnader, standardnivåer för levnadsomkostnader

och resekostnader och maximal dagersättning för för­

lorad inkomst. Rätten till ersättning för kostnader vid

straffrättsliga förfaranden bör inte uppkomma i en situa­

tion där ett brottsoffer lämnar en utsaga i samband med

brottet. Kostnader bör endast ersättas i den mån brotts­

offret förpliktas eller anmodas av de behöriga myndighe­

terna att vara närvarande vid och aktivt medverka i straff­

rättsliga förfaranden.

(48)

Egendom

som

har

tagits

i

beslag

under

straffrättsliga

för­

faranden och som kan återställas bör återlämnas till

brottsoffret så snart som möjligt, om det inte föreligger

exceptionella omständigheter, till exempel en tvist om

äganderätten eller att innehavet av egendomen är olagligt

eller att egendomen i sig själv är olaglig. Rätten att få

egendomen återlämnad ska inte påverka legitimt kvarhål­

lande av egendomen för andra rättsliga förfaranden.

(49)

Rätten

till

ett

beslut

om

ersättning

från

förövaren

och

relevant tillämpligt förfarande bör även gälla för brotts­

offer som bor i en annan medlemsstat än den där brottet

begicks.

(50)

Den skyldighet att överlämna anmälningar som detta

direktiv föreskriver bör inte påverka medlemsstaternas

behörighet att inleda förfaranden och påverkar inte reg­

lerna om domsrätt, enligt rådets rambeslut 2009/948/RIF

av den 30 november 2009 om förebyggande och lösning

av tvister om utövande av jurisdiktion i straffrättsliga

förfaranden ( 1 ).

(51)

Om brottsoffret har lämnat den medlemsstats territorium

där brottet begicks bör den medlemsstaten inte längre

vara skyldig att ge hjälp, stöd och skydd utom för sådant

som har direkt koppling till ett straffrättsligt förfarande

som pågår med anledning av det aktuella brottet, såsom

särskilda skyddsåtgärder under domstolsförfaranden. Den

medlemsstat där brottsoffret är bosatt bör ge den hjälp,

det stöd och det skydd som behövs för att brottsoffret

ska kunna återhämta sig.

(52)

Det

bör

finnas

åtgärder

för

att

skydda

brottsoffren

och

deras familjemedlemmar från sekundär eller upprepad

viktimisering, hot och vedergällning, till exempel genom

interimistiska förelägganden eller skyddsordrar och be­

söksförbud.

SV

L 315/62

Europeiska unionens officiella tidning

14.11.2012

( 1 ) EUT L 328, 15.12.2009, s. 42.

(53)

Risken för sekundär och upprepad viktimisering, hot och

vedergällning, antingen från förövaren eller till följd av

medverkan i straffrättsliga förfaranden, bör begränsas ge­

nom att förfarandena samordnas på ett sätt som innebär

att brottsoffren behandlas på ett respektfullt sätt och gör

det möjligt för dem att få förtroende för myndigheterna.

Kontakterna med behöriga myndigheter bör underlättas

så långt som möjligt, samtidigt som antalet onödiga kon­

takter med brottsoffret begränsas, till exempel genom att

göra videoupptagningar av förhören och tillåta att dessa

används under domstolsförfarandet. Rättstillämparna bör

ha tillgång till så många olika åtgärder som möjligt för

att kunna förhindra att brottsoffren utsätts för obehag

under domstolsförfarandet, i synnerhet till följd av visuell

kontakt med förövaren, dennes familj, medhjälpare eller

allmänheten. Därför bör medlemsstaterna uppmanas att,

särskilt vad gäller domstolsbyggnader och polisstationer,

införa genomförbara och praktiska åtgärder för att där

kunna erbjuda brottsoffren sådana möjligheter som sepa­

rata ingångar och väntrum. Dessutom bör medlemssta­

terna i möjligaste mån planera de straffrättsliga förfaran­

dena så att kontakter mellan brottsoffren och deras fa­

miljemedlemmar och förövaren undviks, till exempel ge­

nom att kalla brottsoffer och förövare vid olika

tidpunkter.

(54) Att

skydda

brottsoffrets

privatliv

kan

vara

ett

viktigt

sätt

att förebygga sekundär och upprepad viktimisering, hot

och vedergällning, och det kan göras på olika sätt, till

exempel genom att vägra lämna ut eller begränsa utläm­

ningen av uppgifter om vem brottsoffret är, eller om var

han eller hon befinner sig. För barn som är brottsoffer är

sådant skydd särskilt viktigt, och inbegriper undanhål­

lande av barnets namn. Det kan dock finnas ärenden

där barn i undantagsfall kan dra fördel av att information

avslöjas eller offentliggörs på ett omfattande sätt, till ex­

empel om ett barn har blivit bortfört. Åtgärder som

vidtas för att skydda brottsoffrens privatliv och bilder

av dem och deras familjemedlemmar bör alltid vara för­

enliga med rätten till en rättvis rättegång och till yttran­

defrihet, såsom denna erkänns i artiklarna 6 och 10 i den

europeiska konventionen om skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna.

(55)

Vissa

brottsoffer

löper

särskilt

hög

risk

för

sekundär

eller

upprepad viktimisering, hot eller vedergällning från förö­

varen i samband med straffrättsliga förfaranden. Det är

möjligt att sådana risker beror på brottsoffrets personliga

egenskaper, brottstyp eller art eller omständigheterna

kring brottet. Det är endast genom individuella bedöm­

ningar, som genomförs snarast möjligt, som dessa risker

kan identifieras effektivt. Sådana bedömningar bör ge­

nomföras för alla brottsoffer för att fastställa om de ris­

kerar sekundär eller upprepad viktimisering, hot eller ve­

dergällning, och vilka särskilda skyddsåtgärder de

behöver.

(56)

Individuella

bedömningar

bör

ta

hänsyn

till

personliga

faktorer som brottsoffrets ålder, kön och könsidentitet

eller könsuttryck, etniska tillhörighet, ras, religion, sexu­

ella läggning, hälsa, funktionshinder, uppehållsstatus,

kommunikationssvårigheter, förhållande eller beroende­

ställning till förövaren och tidigare erfarenhet av brott.

Bedömningarna bör även ta hänsyn till brottstyp och art

och omständigheterna kring brottet, till exempel huru­

vida det är fråga om hatbrott, brott som begåtts med

diskriminerande motiv, sexuellt våld, våld i nära relatio­

ner, huruvida förövaren befann sig i en kontrollsituation,

om brottsoffrets bostad är belägen i ett område med hög

brottslighet eller som domineras av gäng samt om brotts­

offrets ursprungsland inte är den medlemsstat där brottet

begicks.

(57) Bland

offer

för

människohandel,

terrorism,

organiserad

brottslighet, våld i nära relationer, sexuellt våld eller sexu­

ell exploatering, könsrelaterat våld, hatbrott, samt offer

med funktionshinder och barn som är brottsoffer tende­

rar en stor andel att bli utsatta för sekundär eller upp­

repad viktimisering, hot eller vedergällning. Särskild för­

siktighet bör iakttas vid bedömningen av om dessa

brottsoffer riskerar sådan viktimisering, hot eller veder­

gällning, och det bör förutsättas att dessa brottsoffer

kommer att dra nytta av särskilda skyddsåtgärder.

(58) Brottsoffer som har identifierats som sårbara för sekun­

där eller upprepad viktimisering, hot eller vedergällning

bör erbjudas lämpliga skyddsåtgärder under de straffrätts­

liga förfarandena. Åtgärdernas närmare art bör avgöras

genom den individuella bedömningen, med hänsyn tagen

till brottsoffrets önskemål. Åtgärdernas omfattning bör

avgöras utan att det påverkar den brottsanklagades rät­

tigheter och i enlighet med reglerna om domstolarnas

bedömningsutrymme. Brottsoffrens oro och rädsla med

avseende på förfarandena bör vara avgörande när man

fastställer om de är i behov av några särskilda åtgärder.

(59)

Omedelbara

operativa

behov

och

hinder

kan

till

exempel

göra det omöjligt att säkerställa att det konsekvent är

samma polistjänsteman som förhör brottsoffret; sjukdom

och moderskaps- eller föräldraledighet är exempel på så­

dana hinder. Dessutom kanske det inte finns några loka­

ler tillgängliga som har utformats särskilt för förhör med

brottsoffer, till exempel på grund av renoveringsarbeten. I

samband med sådana operativa eller praktiska hinder

kanske det inte är möjligt att i vissa fall tillhandahålla

en särskild åtgärd som har planerats efter en individuell

bedömning.

SV

14.11.2012 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

315/63

(60)

Om

en

förmyndare

eller

en

företrädare

ska

utses

för

ett

barn i enlighet med detta direktiv, kan båda rollerna

uppbäras av samma person eller av en juridisk person,

en institution eller en myndighet.

(61) Tjänstemän

som

är

engagerade

i

straffrättsliga

förfaran­

den och kan förväntas komma i personlig kontakt med

brottsoffer bör ges tillgång till och möjlighet att genomgå

lämplig inledande och fortlöpande utbildning, som är

anpassad till graden av kontakt med brottsoffer, så att

de kan identifiera dessa brottsoffer och deras behov och

ta hand om dem på ett respektfullt, hänsynsfullt, profes­

sionellt och icke-diskriminerande sätt. Personer som kan

förväntas bli involverade i en individuell bedömning för

att fastställa brottsoffrets specifika behov av skydd och

fastställa deras behov av särskilda skyddsåtgärder bör få

särskild utbildning i hur en sådan bedömning ska ge­

nomföras. Medlemsstaterna bör säkerställa sådan utbild­

ning för polisanställda och domstolspersonal. Utbildning

bör likaledes främjas för advokater, åklagare och domare

samt för rättstillämpare som tillhandahåller stöd till

brottsoffer eller reparativ rättvisa. Detta krav bör vid be­

hov även omfatta utbildning om särskilda stödverksam­

heter för brottsoffer som brottsoffren bör hänvisas till

eller specialutbildning för dem vars arbete är inriktat på

brottsoffer med särskilda behov samt särskild psykologisk

utbildning. I förekommande fall bör sådan utbildning

vara jämställdhetsmedveten och medlemsstaternas utbild­

ningsinsatser bör kompletteras med riktlinjer, rekommen­

dationer och utbyte av bästa praxis i enlighet med Buda­

pestfärdplanen.

(62)

Medlemsstaterna

bör

främja

och

ha

ett

nära

samarbete

med det civila samhällets organisationer, däribland er­

kända och aktiva icke-statliga organisationer som arbetar

med brottsoffer, särskilt i fråga om initiativ till politik­

utformning, informationsinsatser och kampanjer för

medvetandegörande, forsknings- och utbildningsprogram,

fortbildning samt uppföljning och utvärdering av effekten

av åtgärder för stöd till och skydd av brottsoffer. För att

brottsoffer ska erhålla adekvat omsorg, stöd och skydd

bör offentliga verksamheter arbeta på ett samordnat sätt

och bör involveras på samtliga administrativa nivåer, det

vill säga på unionsnivå liksom på nationell, regional och

lokal nivå. Brottsoffren bör få hjälp med att söka upp

och kontakta behöriga myndigheter för att undvika upp­

repade hänvisningar. Medlemsstaterna bör överväga att

utveckla ”enda åtkomstpunkter” eller ”kontaktpunkter”

som hanterar offrens olika behov i samband med straff­

rättsliga förfaranden inklusive behovet att erhålla infor­

mation, hjälp, stöd, skydd och ersättning.

(63)

För att uppmuntra till och underlätta anmälan av brott

och för att möjliggöra för brottsoffren att ta sig ur en

ond cirkel av upprepad viktimisering är det väsentligt att

det finns pålitliga stödverksamheter till brottsoffrens för­

fogande och behöriga myndigheter som är beredda att på

ett respektfullt, hänsynsfullt, professionellt och icke-dis­

kriminerande sätt bemöta brottsoffrens anmälningar. På

så vis kan brottsoffrens förtroende för medlemsstaternas

straffrättsliga system förbättras och antalet oanmälda

brott minskas. Rättstillämpare som kan förväntas ta

emot brottsanmälningar från brottsoffer bör ha lämplig

utbildning för att underlätta brottsanmälan och åtgärder

bör vidtas för att tredje part ska ges möjlighet att göra

anmälan, inbegripet det civila samhällets organisationer.

Det bör vara möjligt att använda kommunikationstek­

nologi såsom e-post, videoinspelningar eller elektroniska

blanketter för att anmäla brott.

(64) Systematisk och adekvat insamling av statistiska uppgifter

är en erkänt viktig del av effektiv politikutformning inom

området för de rättigheter som fastställs i detta direktiv.

För att göra det lättare att utvärdera tillämpningen av

detta direktiv bör medlemsstaterna till kommissionen

överlämna relevanta statistiska uppgifter om hur de na­

tionella förfarandena tillämpas på brottsoffer, tillsam­

mans med uppgifter åtminstone om antalet anmälda

brott, och brottstyp och, i den mån sådana uppgifter är

kända och finns att tillgå, brottsoffrens antal, ålder och

kön. Relevanta statistiska uppgifter kan omfatta uppgifter

som har registrerats av rättsvårdande myndigheter och

brottsbekämpande organ och, i möjligaste mån, administ­

rativa uppgifter som har samlats in av hälso- och sjuk­

vården, socialtjänsten och offentliga och icke-statliga or­

ganisationer som ger stöd till brottsoffer eller verksam­

heter för reparativ rättvisa och andra organisationer som

arbetar med brottsoffer. Rättsliga uppgifter kan omfatta

information om anmälda brott, antalet fall som utreds

och antalet tilltalade och dömda. Verksamhetsbaserade

administrativa uppgifter kan – så långt som möjligt –

omfatta uppgifter om hur brottsoffer använder stöd

som tillhandahålls av statliga myndigheter och offentliga

och privata stödorganisationer, exempelvis hur många

personer polisen har hänvisat till stödverksamheter för

brottsoffer och hur många brottsoffer som efterfrågar

stöd, erhåller eller inte erhåller stöd eller reparativ

rättvisa.

(65)

Syftet

med

detta

direktiv

är

att

ändra

och

utöka

bestäm­

melserna i rambeslut 2001/220/RIF. Eftersom de änd­

ringar som ska göras är omfattande både till antal och

till sitt innehåll bör det rambeslutet av tydlighetsskäl

ersättas i sin helhet i förhållande till medlemsstater som

deltar i antagandet av detta direktiv.

SV

L 315/64

Europeiska unionens officiella tidning

14.11.2012

(66)

Detta

direktiv

respekterar

de

grundläggande

rättigheterna

och de principer som fastställs i Europeiska unionens

stadga om de grundläggande rättigheterna. Direktivet syf­

tar särskilt till att främja rätten till värdighet, liv, fysisk

och psykisk integritet, frihet och säkerhet, respekten för

privatlivet och familjelivet, rätten till egendom, principen

om icke-diskriminering, principen om jämställdhet mel­

lan kvinnor och män, barnets rättigheter, äldres och

funktionshindrades rättigheter samt rätten till en rättvis

rättegång.

(67) Eftersom

målet

för

detta

direktiv,

nämligen

att

fastställa

miniminormer för brottsoffers rättigheter samt stöd till

och skydd av brottsoffer, inte i tillräcklig utsträckning

kan uppnås av medlemsstaterna och de därför, på grund

av dess omfattning och verkningar, bättre kan uppnås på

unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med

subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europe­

iska unionen (EU-fördraget). I enlighet med proportiona­

litetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte ut­

över vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(68)

Personuppgifter

som

behandlas

vid

genomförandet

av

detta direktiv bör skyddas i enlighet med rådets ram­

beslut 2008/977/RIF av den 27 november 2008 om

skydd av personuppgifter som behandlas inom ramen

för polissamarbete och straffrättsligt samarbete ( 1 ) och i

enlighet med de principer som fastställs i Europarådets

konvention av den 28 januari 1981 om skydd för en­

skilda vid automatisk databehandling av personuppgifter,

som ratificerats av samtliga medlemsstater.

(69)

Detta

direktiv

påverkar

inte

mer

långtgående

bestämmel­

ser i andra unionsrättsakter som behandlar de specifika

behoven hos särskilda kategorier av brottsoffer, till ex­

empel offer för människohandel, sexuella övergrepp mot

barn, sexuell exploatering och barnpornografi, på ett mer

specifikt sätt.

(70) I enlighet med artikel 3 i protokoll nr 21 om Förenade

kungarikets och Irlands ställning med avseende på om­

rådet med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till EU-för­

draget och EUF-fördraget, har dessa medlemsstater med­

delat att de önskar delta i antagandet och tillämpningen

av detta direktiv.

(71)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om

Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-för­

draget, deltar Danmark inte i antagandet av detta direktiv,

som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark.

(72)

Europeiska

datatillsynsmannen

har

avgett

ett

yttrande

den 17 oktober 2011 ( 2 ) baserat på artikel 41.2 i Euro­

paparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001

av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då

gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen be­

handlar personuppgifter och om den fria rörligheten

för sådana uppgifter ( 3 ).

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL 1

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Mål

1. Syftet med detta direktiv är att säkerställa att brottsoffer

får lämplig information, lämpligt stöd och skydd och kan med­

verka i straffrättsliga förfaranden.

Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer erkänns och be­

handlas på ett respektfullt, hänsynsfullt, individuellt, professio­

nellt och icke-diskriminerande sätt vid alla kontakter med verk­

samheter för stöd till brottsoffer och verksamheter för reparativ

rättvisa eller behöriga myndigheter som är verksamma inom

ramen för straffrättsliga förfaranden. De rättigheter som fast­

ställs i detta direktiv ska gälla brottsoffer på ett icke-diskrimi­

nerande sätt, inbegripet när det gäller deras uppehållsstatus.

2. Vid

tillämpningen

av

detta

direktiv

ska

medlemsstaterna

när brottsoffret är ett barn säkerställa att barnets bästa kommer

i främsta rummet och bedöms individuellt. Ett barnorienterat

förhållningssätt där vederbörlig hänsyn tas till barnets ålder,

mognad, synpunkter, behov och problem ska ha företräde. Bar­

net och dess eventuella vårdnadshavare eller annat juridiskt om­

bud ska informeras om alla åtgärder eller rättigheter med sär­

skild inriktning på barnet.

Artikel 2

Definitioner

1. I

detta

direktiv

avses

med

a) brottsoffer:

i) en fysisk person som lidit fysisk, psykisk eller emotionell

skada eller ekonomisk förlust som en direkt följd av ett

brott,

ii) familjemedlemmar till en person vars död var en direkt

följd av ett brott, och som har lidit skada av den perso­

nens död.

SV

14.11.2012 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

315/65

( 1 ) EUT L 350, 30.12.2008, s. 60.

( 2 ) EUT C 35, 9.2.2012, s. 10.

( 3 ) EGT L 8, 12.1.2001, s. 1.

b) familjemedlemmar: make eller maka, person som lever tillsam­

mans med brottsoffret i en fast nära relation, i ett gemen­

samt hushåll och i ett stabilt och varaktigt förhållande, släk­

tingar i rakt upp- eller nedstigande led, syskon och personer

som är beroende av brottsoffret.

c) barn: alla personer som är yngre än 18 år.

d) reparativ rättvisa: alla processer som gör det möjligt för

brottsoffer och förövare att, om de frivilligt samtycker, aktivt

medverka till att nå en lösning när det gäller frågor kring

brottet, med hjälp av en opartisk tredje part.

2. Medlemsstaterna

får

fastställa

förfaranden

för

att

a) begränsa antalet familjemedlemmar som kan komma i åtnju­

tande av rättigheter som fastställs i detta direktiv, med be­

aktande av de individuella omständigheterna i varje fall, och

b) i förhållande till punkt 1 a ii fastställa vilka familjemedlem­

mar som har företräde när det gäller utövande av de rättig­

heter som fastställs i detta direktiv.

KAPITEL 2

INFORMATION OCH STÖD

Artikel 3

Rätt att förstå och bli förstådd

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

lämpliga

åtgärder

för

att

hjälpa

brottsoffren att förstå och att bli förstådda från och med den

första kontakten och vid alla ytterligare nödvändiga kontakter

med en behörig myndighet i samband med ett straffrättsligt

förfarande, även när den myndigheten lämnar information.

2. Medlemsstaterna

ska

säkerställa

att

kommunikationen

med brottsoffer sker på ett enkelt och begripligt språk, muntli­

gen eller skriftligen. Vid sådan kommunikation ska hänsyn tas

till brottsoffrens personliga egenskaper, bland annat eventuella

funktionshinder som kan påverka förmågan att förstå eller bli

förstådd.

3. Förutsatt

att

detta

inte

strider

mot

brottsoffrets

intressen

och det straffrättsliga förfarandet inte påverkas negativt ska

medlemsstaterna tillåta brottsoffer att åtföljas av en person

som de själva valt vid den första kontakten med en behörig

myndighet, om brottsoffret behöver hjälp med att förstå och

bli förstådd på grund av följderna av brottet.

Artikel 4

Rätt att få information vid den första kontakten med en

behörig myndighet

1. Medlemsstaterna

ska

säkerställa

att

brottsoffer

utan

onö­

digt dröjsmål erbjuds följande information vid den första kon­

takten med en behörig myndighet, så att de ges möjlighet att

åtnjuta de rättigheter som fastställs i detta direktiv:

a) Vilken typ av stöd de kan få och från vem, inklusive i före­

kommande fall grundläggande information om tillgång till

vård, eventuellt specialiserat stöd, inklusive psykologiskt

stöd, och alternativa bostäder.

b) Förfarandena för brottsanmälan och brottsoffrens roll i sam­

band med dessa.

c) Hur och på vilka villkor de kan få skydd, inklusive skydds­

åtgärder.

d) Hur och på vilka villkor de kan få tillgång till juridisk råd­

givning, rättshjälp och andra typer av rådgivning.

e) Hur och på vilka villkor de kan få tillgång till ersättning.

f) Hur och på vilka villkor de har rätt till tolkning och översätt­

ning.

g) Om ett brottsoffer är bosatt i en annan medlemsstat än den

där brottet begicks ska denne informeras om vilka särskilda

åtgärder, förfaranden eller mekanismer som finns att tillgå

för att skydda brottsoffrets intressen i den medlemsstat där

den första kontakten med den behöriga myndigheten tas.

h) Tillgängliga förfaranden för klagomål om brottsoffrets rättig­

heter inte respekterats av den behöriga myndighet som är

verksam inom ramen för ett straffrättsligt förfarande.

i) Kontaktuppgifter för information i det egna ärendet.

j) Tillgängliga verksamheter för reparativ rättvisa.

k) Hur och på vilka villkor de kan få ersättning för kostnader

som har uppstått i samband med deltagandet i det straff­

rättsliga förfarandet.

2. Omfattningen

av

den

information

som

avses

i

punkt

1

och hur detaljerad den är kan variera beroende på brottsoffrens

särskilda behov och personliga omständigheter samt brottstyp

och art. Ytterligare uppgifter kan också tillhandahållas senare

beroende på brottsoffrens behov och hur relevanta dessa upp­

gifter är i varje skede av förfarandena.

SV

L 315/66

Europeiska unionens officiella tidning

14.11.2012

Artikel 5

Rättigheter för brottsoffer i samband med brottsanmälan

1. Medlemsstaterna

ska

säkerställa

att

brottsoffer

får

en

skriftlig bekräftelse av den formella brottsanmälan som de har

gjort till en medlemsstats behöriga myndighet med uppgift om

de grundläggande aspekterna av brottet i fråga.

2. Medlemsstaterna

ska

säkerställa

att

brottsoffer

som

vill

anmäla ett brott och som inte förstår eller talar den behöriga

myndighetens språk ska ges möjlighet att göra en brottsanmälan

på ett språk som de förstår eller genom att få nödvändigt

språkligt stöd.

3. Medlemsstaterna

ska

säkerställa

att

brottsoffer

som

inte

förstår eller talar den behöriga myndighetens språk får tillgång

till kostnadsfri översättning av den skriftliga bekräftelsen av sin

brottsanmälan enligt punkt 1 om brottsoffren så begär, på ett

språk som de förstår.

Artikel 6

Rätt att erhålla information om det egna ärendet

1. Medlemsstaterna

ska

säkerställa

att

brottsoffer

utan

onö­

digt dröjsmål informeras om att de har rätt att erhålla följande

information om det straffrättsliga förfarande som har inletts till

följd av en anmälan om brott som har begåtts mot brottsoffret

och att de på begäran erhåller sådan information:

a) Beslut om att lägga ned eller avsluta brottsutredningen eller

om att inte åtala förövaren.

b) Upplysningar om när och var rättegången kommer att äga

rum samt innebörden av anklagelserna mot förövaren.

2. Medlemsstaterna

ska

säkerställa

att

brottsoffer,

i

enlighet

med den roll de har i det berörda straffrättsliga systemet, utan

onödigt dröjsmål informeras om att de har rätt att erhålla föl­

jande information om det straffrättsliga förfarande som har

inletts till följd av en anmälan om brott som har begåtts mot

brottsoffret och att de på begäran erhåller sådan information:

a) Slutliga domstolsavgöranden.

b) Upplysningar om hur det straffrättsliga förfarandet fortskri­

der, med undantag för om utlämnandet av dessa upplys­

ningar skulle kunna försvåra en korrekt handläggning av

ärendet.

3. Den information som lämnas enligt punkterna 1 a and 2

a ska innehålla skälen eller en kortfattad sammanfattning av

skälen till beslutet i fråga, med undantag för ett jurybeslut eller

ett beslut där motiveringen är konfidentiell, i de fall motive­

ringen av sådana beslut enligt nationell rätt inte lämnas ut.

4. Brottsoffers

önskan

att

erhålla

information

eller

inte

ska

vara bindande för den behöriga myndigheten, såvida inte denna

information måste tillhandahållas med anledning av brottsoff­

rets rätt till aktiv medverkan i de straffrättsliga förfarandena.

Medlemsstaterna ska tillåta brottsoffer att när som helst ändra

sin önskan, vilken sedan ska beaktas.

5. Medlemsstaterna

ska

säkerställa

att

brottsoffer

ges

möjlig­

het att utan onödigt dröjsmål underrättas om när den person

som har frihetsberövats, åtalats eller dömts för brott i ett straff­

rättsligt ärende som berör dem försätts på fri fot eller har rymt.

Dessutom ska medlemsstaterna säkerställa att brottsoffer under­

rättas om alla relevanta skyddsåtgärder som utfärdas för dem

om förövaren friges eller rymmer.

6. Brottsoffer ska på begäran erhålla den information som

föreskrivs i punkt 5, åtminstone i de fall då de kan befinna sig i

fara eller det finns en konstaterad risk för skada för dem, såvida

det inte finns konstaterad risk för skada för förövaren till följd

av underrättelsen.

Artikel 7

Rätt till tolkning och översättning

1. Medlemsstaterna

ska

säkerställa

att

brottsoffer

som

inte

förstår eller talar det språk på vilket de straffrättsliga förfaran­

dena genomförs på begäran får tillgång till kostnadsfri tolkning,

i enlighet med den roll de har i det straffrättsliga systemet i

fråga vid straffrättsliga förfaranden, åtminstone när de utfrågas

eller hörs av utredande eller rättsliga myndigheter, till exempel

vid polisförhör, och att de blir tolkade i samband med deras

aktiva medverkan vid domstolsförhandlingar samt vid nödvän­

diga preliminära utfrågningar.

2. Utan

att

det

påverkar

den

brottsanklagades

rättigheter

och

i enlighet med reglerna om domstolarnas bedömningsutrymme

får kommunikationsteknik som videokonferenser, telefon eller

internet användas, förutom när tolken måste vara fysiskt närva­

rande för att säkerställa brottsoffrens möjligheter att utöva sina

rättigheter eller förstå förfarandet.

3. Medlemsstaterna

ska

säkerställa

att

brottsoffer

som

inte

förstår eller talar det språk på vilket de straffrättsliga förfaran­

dena genomförs, i enlighet med brottsoffrens roll i det straff­

rättsliga systemet i fråga vid straffrättsliga förfaranden, på begä­

ran får tillgång till kostnadsfri översättning av information som

är väsentlig för att brottsoffren ska kunna utöva sina rättigheter

i straffrättsliga förfaranden, till ett språk de förstår, i den ut­

sträckning som brottsoffren ges tillgång till sådan information.

Översättningar av sådan information ska inbegripa åtminstone

varje beslut om att avsluta de straffrättsliga förfarandena gäl­

lande brott som har begåtts mot dem och, på brottsoffrets

begäran, antingen skälen för beslutet, eller en kortfattad sam­

manfattning av dessa, med undantag för ett jurybeslut eller ett

beslut där motiveringen är konfidentiell, i de fall motiveringen

av sådana beslut enligt nationell rätt inte lämnas ut.

SV

14.11.2012 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

315/67

4. Medlemsstaterna

ska

säkerställa

att

brottsoffer

som

i

en­

lighet med artikel 6.1 b har rätt till information om när och var

rättegången kommer att äga rum och som inte förstår den

behöriga myndighetens språk på begäran får en översättning

av den information som de har rätt till.

5. Brottsoffer

får

lämna

in

en

motiverad

ansökan

om

att

en

handling ska anses som väsentlig. Det ska inte föreligga någon

skyldighet att översätta delar av väsentliga handlingar som inte

är relevanta för att brottsoffer ska kunna medverka aktivt i de

straffrättsliga förfarandena.

6.

Utan hinder av punkterna 1 och 3 får en muntlig översätt­

ning eller en muntlig sammanfattning av väsentliga handlingar

tillhandahållas i stället för en skriftlig översättning, under för­

utsättning att en sådan muntlig översättning eller sammanfatt­

ning inte påverkar rätten till en rättvis rättegång.

7. Medlemsstaterna

ska

säkerställa

att

den

behöriga

myndig­

heten bedömer huruvida brottsoffer behöver tolkning eller över­

sättning enligt punkterna 1 och 3. Brottsoffer får överklaga ett

beslut om att inte tillhandahålla tolkning eller översättning. De

processrättsliga reglerna för ett sådant överklagande ska faststäl­

las i nationell rätt.

8. Tolkning

och

översättning

samt

varje

prövning

av

ett

överklagande av ett beslut om att inte tillhandahålla tolkning

eller översättning enligt denna artikel får inte på ett oskäligt sätt

förlänga det straffrättsliga förfarandet.

Artikel 8

Rätt till hjälp från stödverksamheter för brottsoffer

1. Medlemsstaterna

ska

säkerställa

att

brottsoffer

efter

behov

får kostnadsfri och konfidentiell hjälp från stödverksamheter för

brottsoffer som tillvaratar brottsoffrets intressen, såväl före som

under och en lämplig tid efter straffrättsliga förfaranden. Famil­

jemedlemmar ska ha tillgång till stödverksamheter för brottsof­

fer efter behov och i enlighet med omfattningen av den skada

de har lidit till följd av det brott som har begåtts mot brotts­

offret.

2. Medlemsstaterna ska underlätta för den behöriga myndig­

het till vilken anmälan gjordes och andra berörda enheter att

hänvisa brottsoffer till stödverksamheter för brottsoffer.

3. Medlemsstaterna

ska

vidta

åtgärder

för

att

inrätta

kost­

nadsfria och konfidentiella specialiserade stödverksamheter ut­

över, eller som en integrerad del av, allmänna stödverksamheter

för brottsoffer eller göra det möjligt för stödorganisationer för

brottsoffer att anlita redan befintliga specialiserade enheter som

tillhandahåller sådant specialiserat stöd. Brottsoffer ska efter sina

specifika behov ha tillgång till sådana verksamheter och familje­

medlemmar ska ha tillgång efter sina specifika behov och i

enlighet med omfattningen av den skada de har lidit till följd

av det brott som har begåtts mot brottsoffret.

4. Stödverksamheter

för

brottsoffer

och

specialiserade

stöd­

verksamheter får inrättas som offentliga eller icke-statliga orga­

nisationer och får organiseras antingen yrkesmässigt eller på

frivillig grund.

5. Medlemsstaterna ska säkerställa att möjligheterna att få

tillgång till stödverksamheter för brottsoffer inte är beroende

av huruvida ett brottsoffer formellt har anmält brottet till en

behörig myndighet.

Artikel 9

Stöd från stödverksamheter för brottsoffer

1. Stödverksamheter

för

brottsoffer

som

avses

i

artikel

8.1

ska minst tillhandahålla följande:

a) Information, rådgivning och stöd som är relevant för brotts­

offers rättigheter, bland annat upplysningar om nationella

system för brottsskadeersättning och deras roll i straffrätts­

liga förfaranden, inbegripet förberedelser för att närvara vid

rättegången.

b) Information om eller direkt hänvisning till relevanta speciali­

serade befintliga stödverksamheter.

c) Emotionellt stöd och, där sådant stöd finns att tillgå, psyko­

logiskt stöd.

d) Rådgivning om ekonomiska och praktiska frågor till följd av

brottet.

e) Rådgivning om risken för sekundär och upprepad viktimise­

ring, hot och vedergällning, samt hur sådant ska förebyggas

eller undvikas, om detta inte tillhandahålls av andra offent­

liga eller privata verksamheter.

2. Medlemsstaterna

ska

uppmana

stödverksamheterna

för

brottsoffer att ägna särskild uppmärksamhet åt de särskilda be­

hoven hos sådana brottsoffer som har lidit avsevärd skada till

följd av brottets allvar.

SV

L 315/68

Europeiska unionens officiella tidning

14.11.2012

3. Om

detta

inte

tillhandahålls

av

andra

offentliga

eller

pri­

vata verksamheter ska de specialiserade stödverksamheter som

avses i artikel 8.3 minst utveckla och tillhandahålla följande:

a) Skyddat boende eller annat lämpligt tillfälligt boende för

brottsoffer som behöver en säker plats på grund av en över­

hängande risk för sekundär eller upprepad viktimisering, hot

eller vedergällning.

b) Målinriktat och integrerat stöd till brottsoffer med särskilda

behov, såsom personer som har utsatts för sexuellt våld,

könsrelaterat våld och våld i nära relationer, inbegripet

stöd med anledning av trauman samt rådgivning.

KAPITEL 3

DELTAGANDE I STRAFFRÄTTSLIGA FÖRFARANDEN

Artikel 10

Rätt att höras

1. Medlemsstaterna

ska

säkerställa

att

brottsoffer

får

höras

under de straffrättsliga förfarandena och att de får lägga fram

bevisning. I de fall där ett barn som är brottsoffer ska höras ska

vederbörlig hänsyn tas till barnets ålder och mognad.

2. De

processrättsliga

regler

enligt

vilka

brottsoffer

kan

höras

under straffrättsliga förfaranden och lägga fram bevisning ska

fastställas i nationell rätt.

Artikel 11

Rättigheter i samband med beslut om att inte väcka åtal

1. Medlemsstaterna

ska

säkerställa

att

brottsoffer,

i

enlighet

med sin roll i det straffrättsliga systemet i fråga, har rätt till

omprövning av ett beslut att inte väcka åtal. De processrättsliga

reglerna för sådan omprövning ska fastställas i nationell rätt.

2. I

de

fall

där

brottsoffrets

roll

i

det

straffrättsliga

systemet

i

fråga, i enlighet med nationell rätt, kommer att fastställas först

efter att ett beslut har fattats om att väcka åtal mot förövaren

ska medlemsstaterna säkerställa att åtminstone brottsoffer som

har utsatts för grova brott har rätt till omprövning av ett beslut

om att inte väcka åtal. De processrättsliga reglerna för sådan

omprövning ska fastställas i nationell rätt.

3. Medlemsstaterna

ska

säkerställa

att

brottsoffer

utan

onö­

digt dröjsmål informeras om att de har rätt att få, och att de på

begäran får tillräcklig information för att kunna avgöra om de

vill begära omprövning av beslut om att inte väcka åtal.

4. I det fall beslutet om att inte väcka åtal fattas av den

högsta åklagarmyndigheten vars beslut enligt nationell rätt

inte får omprövas får omprövning verkställas av samma

myndighet.

5. Punkterna

1,

3

och

4

är

inte

tillämpliga

när

åklagaren

har

beslutat att inte väcka åtal, om ett sådant beslut leder till tvist­

lösning utanför domstol, i den mån en sådan möjlighet ges i

nationell rätt.

Artikel 12

Rätt till skydd inom ramen för verksamheter för reparativ

rättvisa

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

åtgärder

för

att

skydda

brotts­

offret från sekundär och upprepad viktimisering, hot och veder­

gällning, och åtgärderna ska genomföras när verksamheter för

reparativ rättvisa medverkar. Sådana åtgärder ska säkerställa att

brottsoffer som väljer att delta i förfaranden för reparativ rätt­

visa har tillgång till säker och kompetent reparativ rättvisa, med

uppfyllande av minst följande villkor:

a) Verksamheter för reparativ rättvisa ska, med förbehåll för

eventuella säkerhetshänsyn, nyttjas endast när det ligger i

brottsoffrets intresse, efter frivilligt och välinformerat sam­

tycke från brottsoffret; detta samtycke får när som helst

återkallas.

b) Innan brottsoffret lämnar sitt samtycke till att delta i för­

farandet för reparativ rättvisa ska denne få uttömmande och

objektiv information om det förfarandet och eventuella re­

sultat samt om hur förfarandet för övervakning av en even­

tuell överenskommelse ser ut.

c) Förövaren måste ha bekräftat de grundläggande sakförhållan­

dena i ett ärende.

d) Eventuella överenskommelser är frivilliga och hänsyn till

dem kan tas vid eventuella vidare straffrättsliga förfaranden.

e) Diskussioner som förs i förfaranden för reparativ rättvisa och

som inte är offentliga är konfidentiella och ska inte avslöjas i

ett senare skede, utom om parterna samtycker eller om det

krävs enligt nationell rätt med hänsyn till ett övervägande

allmänintresse.

2. Medlemsstaterna

ska

i

tillämpliga

fall

underlätta

hänskju­

tandet av ärenden till verksamheter för reparativ rättvisa, bland

annat genom att fastställa förfaranden eller riktlinjer om vill­

koren för ett sådant hänskjutande.

Artikel 13

Rätt till rättshjälp

Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer har tillgång till

rättshjälp när de är parter i straffrättsliga förfaranden. De villkor

eller processrättsliga regler enligt vilka brottsoffren har tillgång

till rättshjälp ska fastställas i nationell rätt.

SV

14.11.2012 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

315/69

Artikel 14

Rätt till kostnadsersättning

Medlemsstaterna ska ge brottsoffer som deltar i straffrättsliga

förfaranden möjlighet att begära ersättning för kostnader som

har uppstått till följd av deras aktiva medverkan i straffrättsliga

förfaranden, i enlighet med deras roll i det straffrättsliga syste­

met i fråga. De villkor eller processrättsliga regler enligt vilka

brottsoffer kan få ersättning för kostnader ska fastställas i na­

tionell rätt.

Artikel 15

Rätt att återfå egendom

Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer vars egendom har

beslagtagits i samband med straffrättsliga förfaranden utan

dröjsmål återfår egendomen efter ett beslut av en behörig myn­

dighet, såvida egendomen inte är nödvändig för de straffrättsliga

förfarandena. De villkor eller processrättsliga regler enligt vilka

sådan egendom återlämnas till brottsoffren ska fastställas i na­

tionell rätt.

Artikel 16

Rätt till beslut om ersättning från förövaren i samband

med straffrättsliga förfaranden

1. Medlemsstaterna

ska

säkerställa

att

brottsoffer

under

lop­

pet av de straffrättsliga förfarandena inom rimlig tid får ett

beslut om ersättning från förövaren, utom när nationell rätt

föreskriver att ett sådant beslut ska fattas genom andra rättsliga

förfaranden.

2. Medlemsstaterna

ska

verka

för

åtgärder

som

uppmuntrar

förövarna att ge lämplig ersättning till brottsoffren.

Artikel 17

Rättigheter för brottsoffer bosatta i en annan medlemsstat

1. Medlemsstaterna

ska

säkerställa

att

deras

behöriga

myn­

digheter kan vidta lämpliga åtgärder för att minimera de svårig­

heter som uppstår när brottsoffret är bosatt i en annan med­

lemsstat än den där brottet begicks, särskilt med avseende på

var de rättsliga förfarandena ska äga rum. I detta syfte ska de

behöriga myndigheterna i den medlemsstat där brottet begicks

särskilt ha rätt att

a) ta upp en förhörsutsaga från brottsoffret omedelbart efter

brottsanmälan till den behöriga myndigheten,

b) i största möjliga utsträckning höra brottsoffer som är bosatta

utomlands med hjälp av de bestämmelser om videokonferen­

ser och telefonkonferenser som fastställs i konventionen om

ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unio­

nens medlemsstater av den 29 maj 2000 ( 1 ).

2. Medlemsstaterna

ska

säkerställa

att

offer

för

brott

som

har

begåtts i en annan medlemsstat än den där de är bosatta kan

göra en anmälan till de behöriga myndigheterna i den medlems­

stat där de är bosatta, om de inte har kunnat göra detta i den

medlemsstat där brottet begicks eller om de, vid brott som

enligt den medlemsstatens nationella rätt anses grova, inte har

velat göra en anmälan där.

3. Medlemsstaterna

ska

säkerställa

att

den

behöriga

myndig­

het till vilken brottsoffret gör en anmälan utan dröjsmål över­

lämnar denna till den behöriga myndigheten i den medlemsstat

där brottet begicks, om behörigheten att inleda förfaranden inte

har utövats av den medlemsstat i vilken anmälan gjordes.

KAPITEL 4

SKYDD FÖR BROTTSOFFER OCH ERKÄNNANDE AV

BROTTSOFFER MED SPECIFIKA SKYDDSBEHOV

Artikel 18

Rätt till skydd

Utan att det påverkar den brottsanklagades rättigheter ska med­

lemsstaterna säkerställa att åtgärder finns tillgängliga för att

skydda brottsoffer och deras familjemedlemmar från sekundär

och upprepad viktimisering, hot och vedergällning, inbegripet

risken att brottsoffer drabbas av psykisk eller emotionell skada

samt för att skydda brottsoffers värdighet vid förhör och vitt­

nesmål. Sådana åtgärder ska vid behov även omfatta förfaranden

som är fastställda i nationell rätt för fysiskt skydd av brottsoffer

och deras familjemedlemmar.

Artikel 19

Rätt att undvika kontakt mellan brottsoffer och förövare

1. Medlemsstaterna

ska

fastställa

de

nödvändiga

förutsätt­

ningarna för att säkerställa att kontakt kan undvikas mellan å

ena sidan brottsoffer och vid behov deras familjemedlemmar

och å andra sidan förövaren i lokaler där straffrättsliga förfaran­

den genomförs, såvida inte sådan kontakt är nödvändig för de

straffrättsliga förfarandena.

2. Medlemsstaterna

ska

säkerställa

att

nya

domstolsbygg­

nader har separata väntrum för brottsoffer.

Artikel 20

Brottsoffers rätt till skydd vid brottsutredningar

Utan att det påverkar den brottsanklagades rättigheter ska med­

lemsstaterna i enlighet med reglerna om domstolarnas bedöm­

ningsutrymme säkerställa att följande sker vid brottsutredningar:

a) Brottsoffer ska förhöras utan onödigt dröjsmål efter det att

brottet har anmälts till den behöriga myndigheten.

b) Antalet förhör med brottsoffer ska minimeras och förhör ska

bara hållas om det är strikt nödvändigt för brottsutredning­

arna.

SV

L 315/70

Europeiska unionens officiella tidning

14.11.2012

( 1 ) EGT C 197, 12.7.2000, s. 3.

c) Brottsoffer får åtföljas av sitt juridiska ombud och av någon

annan person som de själva har valt, såvida det inte förelig­

ger ett motiverat beslut som fastställer något annat.

d) Läkarundersökningar ska begränsas så mycket som möjligt

och endast göras när de är strikt nödvändiga för de straff­

rättsliga förfarandena.

Artikel 21

Rätt till skydd av privatliv

1. Medlemsstaterna

ska

säkerställa

att

behöriga

myndigheter

under det straffrättsliga förfarandet kan vidta lämpliga åtgärder

för att skydda brottsoffers privatliv, inklusive brottsoffrets per­

sonliga särdrag till vilka hänsyn tas vid den individuella bedöm­

ning som föreskrivs i artikel 22, och bilder av brottsoffer och

deras familjemedlemmar. Medlemsstaterna ska dessutom säker­

ställa att behöriga myndigheter får vidta alla lagenliga åtgärder

för att förhindra offentlig spridning av all information som kan

leda till att barn som är brottsoffer identifieras.

2. För

att

skydda

brottsoffers

privatliv,

integritet

och

person­

uppgifter ska medlemsstaterna, med respekt för yttrandefriheten

och informationsfriheten och mediernas frihet och mångfald,

uppmuntra medierna att tillämpa självreglering.

Artikel 22

Individuell bedömning av brottsoffer för att fastställa

specifika skyddsbehov

1. Medlemsstaterna

ska

säkerställa

att

en

individuell

bedöm­

ning snabbt görs av brottsoffer i enlighet med nationella för­

faranden för att fastställa specifika skyddsbehov och för att

avgöra huruvida och i vilken utsträckning de skulle få del av

särskilda åtgärder under de straffrättsliga förfarandenas gång, i

enlighet med vad som föreskrivs i artiklarna 23 och 24, på

grund av deras särskilda sårbarhet för sekundär eller upprepad

viktimisering, hot eller vedergällning.

2. Vid

den

individuella

bedömningen

ska

hänsyn

särskilt

tas

till

a) brottsoffrets personliga särdrag,

b) brottstypen eller brottets art, och

c) omständigheterna kring brottet.

3. Inom

ramen

för

den

individuella

bedömningen

ska

sär­

skild uppmärksamhet ägnas åt brottsoffer som har lidit avsevärd

skada till följd av brottets allvar, brottsoffer som har utsatts för

ett brott som begåtts med diskriminerande motiv som kan ha

koppling till framför allt deras personliga särdrag, brottsoffer

vars förhållande eller beroendeställning till förövaren gör dem

särskilt sårbara. Härvid ska offer för terrorism, organiserad

brottslighet, människohandel, könsrelaterat våld, våld i nära re­

lationer, sexuellt våld eller sexuell exploatering och hatbrott

samt offer med funktionshinder vederbörligen beaktas.

4. Med

avseende

på

tillämpningen

av

detta

direktiv

ska

barn

som är brottsoffer anses ha specifika skyddsbehov på grund av

sin sårbarhet för sekundär eller upprepad viktimisering, hot eller

vedergällning. För att avgöra huruvida och i vilken utsträckning

de skulle vara hjälpta av sådana särskilda åtgärder som före­

skrivs i artiklarna 23 och 24 ska barn som är brottsoffer ge­

nomgå en individuell bedömning som föreskrivs i punkt 1 i den

här artikeln.

5. Omfattningen

av

den

individuella

bedömningen

får

anpas­

sas med hänsyn till brottets allvar och graden av uppenbar

skada som har åsamkats brottsoffret.

6. En sådan individuell bedömning ska göras i nära med­

verkan med brottsoffret och ska ta hänsyn till deras önskemål,

inklusive om de inte önskar få del av särskilda åtgärder som

föreskrivs i artiklarna 23 och 24.

7. Om

de

omständigheter

som

ger

upphov

till

en

individuell

bedömning har förändrats avsevärt ska medlemsstaterna säker­

ställa att den uppdateras under hela det straffrättsliga

förfarandet.

Artikel 23

Rätten till skydd för brottsoffer med specifika

skyddsbehov under straffrättsliga förfaranden

1. Medlemsstaterna

ska,

utan

att

det

påverkar

den

brotts­

anklagades rättigheter och i enlighet med reglerna om domsto­

larnas bedömningsutrymme, säkerställa att brottsoffer med spe­

cifika skyddsbehov som åtnjuter särskilda åtgärder som fast­

ställts till följd av en individuell bedömning som föreskrivs i

artikel 22.1 kan komma i åtnjutande av de åtgärder som före­

skrivs i punkterna 2 och 3 i den här artikeln. En särskild åtgärd

som planerats efter en individuell bedömning ska inte tillhan­

dahållas om operativa eller praktiska hinder gör detta omöjligt

eller om det finns ett trängande behov av att förhöra brotts­

offret och underlåtenhet att göra detta skulle kunna skada brott­

soffret, någon annan person eller påverka förfarandet negativt.

2. Följande

åtgärder

ska

under

brottsutredningar

finnas

till­

gängliga för brottsoffer med specifika skyddsbehov enligt arti­

kel 22.1:

a) Förhör med brottsoffret hålls i lokaler som har utformats

eller ställts i ordning för detta ändamål.

b) Förhör med brottsoffret hålls av eller med hjälp av yrkes­

kunniga personer som är särskilt utbildade för detta ända­

mål.

SV

14.11.2012 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

315/71

c) Alla förhör med brottsoffret genomförs av samma personer,

om detta kan göras utan hinder för god rättsskipning.

d) Alla förhör med brottsoffer som har utsatts för sexuellt våld,

könsrelaterat våld eller våld i nära relationer genomförs, om

brottsoffret så önskar, av personer av samma kön som

brottsoffret såvida de inte genomförs av en åklagare eller

domare och förutsatt att detta inte påverkar det straffrättsliga

förfarandet negativt.

3. Följande

åtgärder

ska

under

brottsutredningar

finnas

till­

gängliga för brottsoffer med specifika skyddsbehov som fast­

ställts i enlighet med artikel 22.1:

a) Åtgärder för att förhindra visuell kontakt mellan brottsoffer

och förövare, även under avläggandet av förhörsutsaga, med

lämpliga hjälpmedel, inklusive kommunikationsteknik.

b) Åtgärder som ger brottsoffret möjlighet att höras i rätten

utan att behöva vara närvarande, i synnerhet med använd­

ning av lämplig kommunikationsteknik.

c) Åtgärder för att undvika onödig utfrågning om brottsoffrets

privata förhållanden som inte är relaterade till brottet.

d) Åtgärder som gör det möjligt att höra personen inom

stängda dörrar.

Artikel 24

Barns rätt till skydd som brottsoffer under straffrättsliga

förfaranden

1. Utöver

de

åtgärder

som

föreskrivs

i

artikel

23

ska

med­

lemsstaterna, när brottsoffret är ett barn, säkerställa följande:

a) När ett barn som är brottsoffer förhörs i samband med

straffrättsliga förfaranden får audiovisuella upptagningar all­

tid göras och användas som bevisning vid straffrättsliga för­

faranden.

b) Vid brottsutredningar och straffrättsliga förfaranden ska be­

höriga myndigheter, i enlighet med brottsoffers roll i det

straffrättsliga systemet i fråga, utse en särskild företrädare

för ett barn som är brottsoffer, om vårdnadshavarna enligt

nationell rätt inte får företräda barnet som är brottsoffer på

grund av att det föreligger en intressekonflikt mellan dem

och barnet som är brottsoffer, eller om det inte finns någon

medföljande vuxen eller om barnet som är brottsoffer har

skilts från sin familj.

c) I de fall där barnet som är brottsoffer har rätt att företrädas

av ett juridiskt biträde, ska barnet ha rätt att företrädas av ett

eget juridiskt biträde i sitt eget namn i förfaranden där det

föreligger, eller skulle kunna föreligga, en intressekonflikt

mellan barnet som är brottsoffer och vårdnadshavarna.

De processrättsliga reglerna för de audiovisuella upptagningar

som avses i punkt 1 a och användningen av dem ska fastställas

i nationell rätt.

2. Ett

brottsoffer

vars

ålder

är

osäker

och

som

kan

uppfattas

som minderårig ska med avseende på tillämpningen av detta

direktiv antas vara ett barn.

KAPITEL 5

ÖVRIGA BESTÄMMELSER

Artikel 25

Fortbildning av rättstillämpare

1. Medlemsstaterna

ska

säkerställa

att

tjänstemän

som

kan

förväntas komma i kontakt med brottsoffer, till exempel poliser

och domstolspersonal, får både allmän och specialiserad utbild­

ning på en nivå som är anpassad till kontakten med brottsoffer,

i syfte att öka deras medvetenhet om brottsoffers behov och

göra det möjligt för dem att behandla brottsoffer på ett opar­

tiskt, respektfullt och professionellt sätt.

2. Utan

att

domstolsväsendets

oberoende

eller

skillnader

i

organisationen av det inom unionen påverkas, ska medlemssta­

terna kräva att de som är ansvariga för utbildning av domare

och åklagare som deltar i straffrättsliga förfaranden ger både

allmän och specialiserad utbildning för att öka domares och

åklagares medvetenhet om brottsoffrens behov.

3. Med

vederbörlig

hänsyn

till

juristkårens

oberoende

ska

medlemsstaterna rekommendera att de som ansvarar för utbild­

ning av jurister ska ge både allmän och specialiserad utbildning

för att öka juristers medvetenhet om brottsoffers behov.

4. Medlemsstaterna

ska

genom

sina

offentliga

organisationer

eller genom att finansiera organisationer för stöd till brottsoffer,

uppmuntra initiativ som möjliggör att de som tillhandahåller

stödverksamheter för brottsoffer liksom verksamheterna för re­

parativ rättvisa, får lämplig utbildning på en nivå som är anpas­

sad till kontakten med brottsoffer, för att säkerställa att dessa

verksamheter tillhandahålls i enlighet med yrkesnormerna på ett

opartiskt, respektfullt, och professionellt sätt.

5. Beroende

på

rättstillämparnas

uppgifter

samt

arten

och

omfattningen av deras kontakter med brottsoffer, bör utbild­

ningen syfta till att möjliggöra för rättstillämparen att känna

igen brottsoffer och behandla dem på ett respektfullt, profes­

sionellt och icke-diskriminerande sätt.

SV

L 315/72

Europeiska unionens officiella tidning

14.11.2012

Artikel 26

Samarbete och samordning av insatser

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

lämpliga

åtgärder

för

att

under­

lätta samarbetet mellan medlemsstaterna för att förbättra brotts­

offers möjlighet att utöva de rättigheter som fastställs i detta

direktiv och enligt nationell rätt. Samarbetet ska åtminstone

syfta till

a) utbyte av god praxis,

b) samråd i individuella fall, och

c) hjälp till europeiska nätverk som arbetar med frågor av di­

rekt betydelse för brottsoffers rättigheter.

2. Medlemsstaterna

ska

vidta

lämpliga

åtgärder,

inbegripet

på

internet, som syftar till att höja medvetenheten om de rättighe­

ter som fastställs i detta direktiv, minskar risken för viktimise­

ring och minimerar de negativa följderna av brott och risken för

sekundär och upprepad viktimisering, hot och vedergällning, i

synnerhet genom att inrikta sig på riskgrupper som barn, offer

för könsrelaterat våld och våld i nära relationer. Sådana insatser

kan inbegripa kampanjer för information och medvetandegö­

rande och forsknings- och utbildningsprogram, i tillämpliga

fall i samarbete med relevanta organisationer i det civila sam­

hället och andra intressenter.

KAPITEL 6

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 27

Införlivande

1.

Medlemsstaterna ska senast den 16 november 2015 sätta i

kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att

följa detta direktiv.

2. När

en

medlemsstat

antar

dessa

bestämmelser

ska

de

in­

nehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan

hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur

hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.

Artikel 28

Tillhandahållande av information och statistik

Medlemsstaterna ska senast den 16 november 2017 och vart

tredje år därefter till kommissionen överlämna tillgänglig infor­

mation som visar hur brottsoffer har använt de rättigheter som

fastställs i detta direktiv.

Artikel 29

Rapport

Kommissionen ska senast den 16 november 2017 överlämna

en rapport till Europaparlamentet och rådet med en utvärdering

av i vilken utsträckning medlemsstaterna har vidtagit de åtgär­

der som är nödvändiga för att efterleva bestämmelserna i detta

direktiv, inbegripet en beskrivning av de åtgärder som vidtas i

enlighet med artikel 8, 9 och 23, vid behov åtföljd av lagstift­

ningsförslag.

Artikel 30

Ersättande av rambeslut 2001/220/RIF

Rambeslut 2001/220/RIF ersätts härmed med avseende på de

medlemsstater som deltar i antagandet av detta direktiv, dock

utan att det påverkar medlemsstaternas skyldigheter när det

gäller tidsfristen för införlivande i nationell rätt.

Med avseende på de medlemsstater som deltar i antagandet av

detta direktiv ska hänvisningar till det rambeslutet anses som

hänvisningar till detta direktiv.

Artikel 31

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft dagen efter det att det har offentlig­

gjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 32

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med

fördragen.

Utfärdat i Strasbourg den 25 oktober 2012.

På Europaparlamentets vägnar

M. SCHULZ

Ordförande

På rådets vägnar

A. D. MAVROYIANNIS

Ordförande

SV

14.11.2012 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

315/73

Rättelse till Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU av den 25 oktober 2012 om fastställande av

miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets

rambeslut 2001/220/RIF

(Europeiska unionens officiella tidning L 315 av den 14 november 2012)

På sidan 72, artikel 23.3, ska det

i stället för: ”3. Följande

åtgärder

ska

under

brottsutredningar

finnas

tillgängliga

för

brottsoffer

med

specifika

skydds­

behov som fastställts i enlighet med artikel 22.1:”

vara: ”3.

Följande

åtgärder

ska

under

domstolsförfaranden

finnas

tillgängliga

för

brottsoffer

med

specifika

skyddsbehov som fastställts i enlighet med artikel 22.1:”

SV

L 116/14

Europeiska unionens officiella tidning

26.4.2013

Bilaga 2

Lagförslag i promemorian Genomförande av brottsofferdirektivet (Ds 2014:14)

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken att 5 kap. 6 §, 9 kap. 9 § och 33 kap. 9 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

6 §5

Om en part, ett vittne eller någon annan som ska höras inför rätten inte behärskar svenska, får en tolk anlitas att biträda rätten. Om en misstänkt i ett brottmål inte behärskar svenska, ska en tolk anlitas vid sammanträden inför rätten.

Om en part, ett vittne eller någon annan som ska höras inför rätten inte behärskar svenska, ska en tolk anlitas att biträda rätten.

Rätten ska, om det är möjligt, förordna en tolk som är auktoriserad att biträda som tolk i målet. I annat fall ska en annan lämplig person förordnas. Om det vid domstolen finns en allmän tolk i det språk som det är fråga om, ska han eller hon anlitas.

Det som föreskrivs i första stycket om den som inte behärskar svenska gäller också den som till följd av en hörselnedsättning eller talsvårigheter behöver en tolk. Om det är lämpligt, får ett tekniskt hjälpmedel användas i stället för att en tolk anlitas.

Den som står i ett sådant förhållande till saken eller till en part att det kan anses minska hans eller hennes tillförlitlighet, får inte anlitas som tolk.

Bestämmelser om anställande av allmän tolk och om anlitande av tolk för den som har en hörselnedsättning eller talsvårigheter meddelas av regeringen.

9 kap.

9 §6

Bestämmelser i denna balk om att den som skall kallas till ett sammanträde skall föreläggas vite i vissa fall gäller inte den som är under femton år. Vite skall inte heller föreläggas om den som skall kallas fyllt femton men inte arton

Bestämmelser i denna balk om att den som ska kallas till ett sammanträde ska föreläggas vite i vissa fall gäller inte den som är under femton år. Vite ska inte heller föreläggas om den som ska kallas fyllt femton men inte arton

5 Senaste lydelse 2013:663. 6 Senaste lydelse 2002:381.

år och det finns anledning att anta att han eller hon inte kan infinna sig utan medverkan av vårdnadshavare eller annan som svarar för hans eller hennes vård och fostran.

år och det finns anledning att anta att han eller hon inte kan infinna sig utan medverkan av vårdnadshavare eller annan som svarar för hans eller hennes vård och fostran.

Den omständigheten att något vite inte har förelagts hindrar inte att den unge kallas på nytt eller att i övrigt sådana åtgärder vidtas vid den fortsatta handläggningen av målet som skulle ha kunnat komma i fråga om vite hade förelagts.

Har den som skall kallas till ett sammanträde inte fyllt arton år, skall vårdnadshavare eller annan som svarar för den unges vård och fostran under-rättas om kallelsen, om det inte finns särskilda skäl mot det. Om den som skall kallas är tilltalad gäller i stället bestämmelserna om underrättelse i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

Har den som ska kallas till ett sammanträde inte fyllt arton år, ska vårdnadshavare eller annan som svarar för den unges vård och fostran underrättas om kallelsen, om det inte finns särskilda skäl mot det. Om den som ska kallas är tilltalad gäller i stället bestämmelserna om underrättelse i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

Målsägande som har begärt det ska underrättas om tidpunkt och plats för huvudförhandling i målet.

33 kap.

9 §7

Rätten får vid behov översätta handlingar som kommer in till eller skickas ut från rätten. Rätten är skyldig att översätta en handling i ett brottmål eller de viktigaste delarna av den, om en översättning är av väsentlig betydelse för att den misstänkte ska kunna ta tillvara sin rätt. Översättningen får göras muntligen om det inte är olämpligt med hänsyn till vad handlingen eller målet rör eller någon annan omständighet.

Rätten får vid behov översätta handlingar som kommer in till eller skickas ut från rätten. Rätten är skyldig att översätta en handling i ett brottmål eller de viktigaste delarna av den, om en översättning är av väsentlig betydelse för att den misstänkte ska kunna ta tillvara sin rätt. Rätten är också skyldig att på begäran av målsägande som är part eller ska höras i ett brottmål översätta en handling eller de viktigaste delarna av den, om en översättning är av väsentlig betydelse för att målsäganden ska kunna ta tillvara sin rätt. Översättningen får göras muntligen om det inte är olämpligt med hänsyn till vad handlingen

7 Senaste lydelse 2013:834.

eller målet rör eller någon annan omständighet.

Rätten är också skyldig att översätta en handling i ett brottmål eller de viktigaste delarna av den, om handlingen ska sändas till någon som vistas i en annan stat och det finns anledning att anta att personen inte förstår språket i handlingen. Handlingen ska översättas till språket i den andra staten eller om myndigheten känner till att personen inte förstår detta språk, till ett annat språk som personen förstår.

Den som biträtt med översättning har rätt till skälig ersättning, som betalas av staten.

Första och tredje styckena ska tillämpas även i fråga om överföring från punktskrift till vanlig skrift eller omvänt.

Om det är möjligt ska rätten anlita en översättare som är auktoriserad. I annat fall ska en annan lämplig person anlitas för att utföra översättningen.

Förteckning över remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över promemorian Genomförande av brottsofferdirektivet (Ds 2014:14) inkommit från Riksdagens ombudsmän, Göta hovrätt, Hovrätten för Västra Sverige, Kammarrätten i Stockholm, Solna tingsrätt, Falu tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Sundsvalls tingsrätt, Förvaltningsrätten i Malmö, Justitiekanslern, Domstolsverket, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvården, Brottsoffermyndigheten, Migrationsverket, Socialstyrelsen, Barnombudsmannen, Kammarkollegiet, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Östergötland, Juridiska institutionen vid Umeå universitet, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Myndigheten för radio och tv, Diskrimineringsombudsmannen, Malmö kommun, Trollhättans kommun, Landstinget i Uppsala län, Landstinget i Värmland, Jämtlands läns landsting, Brottsofferjouren, Handikappförbunden, Nationellt centrum för kvinnofrid, Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Rättstolkarna, Rädda Barnen, Svenska journalistförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Kommuner och Landsting, Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund och Tidningsutgivarna.

Yttranden har också inkommit från Myndigheten för delaktighet, Riksorganisationen för Barn, Unga och Vuxna med utvecklingsstörning, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa och verksamma medlare i medlingsverksamheten i Göteborgs stad.

Umeå kommun, Pajala kommun, Föreningen för Auktoriserade Translatorer, Sveriges Facköversättarförening, Stiftelsen Tryggare Sverige och Utgivarna har beretts tillfälle att yttra sig men har avstått från att göra det.

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2015-02-12

Närvarande: F.d. justitieråden Severin Blomstrand och Annika

Brickman samt justitierådet Johnny Herre.

Genomförande av brottsofferdirektivet

Enligt en lagrådsremiss den 5 februari 2015 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslaget har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunniga Linda Billung.

Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Begreppet brottsoffer

I remissen föreslås de lagändringar som krävs för att EU-direktivet om brottsoffer ska genomföras i svensk rätt. Grundläggande för regleringen i direktivet är begreppet ”brottsoffer”. Enligt remissen (s. 11) motsvaras definitionen av brottsoffer i direktivet av det svenska begreppet målsägande i enlighet med definitionen i 20 kap. 8 § fjärde stycket rättegångsbalken. Remissens lagförslag innebär att bestämmelser i direktivet om brottsoffer införs i rättegångsbalken så att de ska gälla för målsägande.

Emellertid kan det betvivlas att direktivets definition av brottsoffer överensstämmer helt med rättegångsbalkens definition av målsägande.

I direktivets artikel 2 definieras brottsoffer så att därmed avses bl.a. familjemedlemmar till en person vars död var en direkt följd av brott, och som har lidit skada av den personens död. Som familjemedlemmar räknas bl.a. släktingar i rakt upp- eller nedstigande led, syskon och personer som är beroende av brottsoffret.

Enligt 20 kap. 8 § fjärde stycket är målsägande den mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada. Var gränserna för begreppet målsägande går är inte odiskutabelt i alla delar. Men det får anses osannolikt att alla kategorier av familjemedlemmar som anges i direktivet också omfattas av begreppet målsägande.

Under föredragningen har hänvisats till artikel 2.2 i direktivet, som föreskriver att medlemsstaterna får fastställa förfaranden dels för att begränsa antalet familjemedlemmar som kan komma i åtnjutande av rättigheter som fastställs i direktivet, med beaktande av de individuella omständigheterna i varje fall, dels för att fastställa vilka familjemedlemmar som har företräde när det gäller utövande av de rättigheter som fastställs i direktivet.

Denna direktivbestämmelse kan inte läsas så att den tillåter att den nationella lagen innehåller en allmän definition av begreppet brottsoffer som är snävare än definitionen i direktivet.

I remissen – och mer utförligt i den underliggande departementspromemorian – förs ett resonemang om skäl 20 i direktivets ingress. Det är

inte lätt att förstå räckvidden av vad som står där. Tanken tycks vara att brottsoffrens rättigheter enligt direktivet ska kunna begränsas i nationell rätt när det i direktivet hänvisas till brottsoffrets roll i det straffrättsliga systemet i fråga. Sådana hänvisningar finns i de direktivbestämmelser (artikel 7.1 och 7.3) som föreslås genomförda i 5 kap. 6 § och i 33 kap. 9 §, däremot inte i den direktivbestämmelse (artikel 6.1) som förslås genomförd i 20 kap. 15 a §. Detta förhållande har inte behandlats i remissen.

I samband med föredragningen har också anförts följande. Direktivet i denna del motsvaras bl.a. av definitionen i 20 kap. 8 § rättegångsbalken, men också av 20 kap. 13 §. Dessutom kan de rättigheter som direktivet ger brottsoffer uppfyllas av annan lagstiftning som inte är relaterad till målsägandebegreppet, t.ex. i socialtjänstlagen. Mot den bakgrunden har det bedömts att någon definition av brottsoffer inte behöver införas på grund av direktivet och inte heller är lämplig. Det räcker att rättigheterna finns.

Vad som sålunda har anförts har inte utvecklats i remissen. Det går inte att – utan en fullständig analys – avgöra om direktivet i de nu aktuella delarna kan genomföras på detta sätt.

Frågan om förhållandet mellan begreppen brottsoffer och målsägande behöver övervägas ytterligare under lagstiftningsärendets fortsatta beredning.

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 2015

Närvarande: Statsministern S Löfven, ordförande, och statsråden Å Romson, Y Johansson, I Baylan, S-E Bucht, P Hultqvist, H Hellmark Knutsson, M Andersson, A Johansson, P Bolund, M Kaplan, M Damberg, A Bah Kuhnke, A Strandhäll, A Shekarabi, G Fridolin, G Wikström, A Hadzialic

Föredragande: statsrådet P Hultqvist

Regeringen beslutar proposition 2014/15:77 Genomförande av brottsofferdirektivet

Rättsdatablad

Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upphäver eller upprepar ett normgivningsbemyndigande

Celexnummer för bakomliggande EUregler

Lag om ändring i rättegångsbalken

Celex 32012L0029