Propositionens huvudsakliga innehåll

Rätten till en offentlig försvarare är en viktig del i misstänktas och tilltalades grundläggande rättsskydd. Inom EU har det genomförts ett omfattande arbete för att stärka det skyddet. Bland annat har ett direktiv beslutats med syfte att stärka rätten till försvarare i praktiken. I propositionen behandlar regeringen direktivet och lämnar följande förslag:

• Åklagare ges rätt att tillfälligt och i begränsad utsträckning förordna en offentlig försvarare utanför domstolarnas kontors- och beredskapstider.
• Det klargörs att rätten till en offentlig försvarare för den som eftersöks i Sverige enligt en europeisk eller nordisk arresteringsorder gäller fram till dess att ett överlämnande till en annan stat görs.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 maj 2019.

• Sida 2
•  Original

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringens förslag:

1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.

3. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder.

• Sida 5
•  Original

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs¹ att 21 kap. 4 § rättegångsbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 kap.

4 §

Offentlig försvarare förordnas av rätten; har rätten skilt saken från sig, äge den, till dess talan av den misstänkte fullföljts eller tiden för sådan talan utgått, förordna försvarare att biträda honom i högre rätt.

En offentlig försvarare förordnas av rätten. Om rätten har skilt saken från sig får rätten, till dess den misstänkte har överklagat eller tiden för att överklaga har gått ut, förordna en försvarare att biträda honom eller henne i högre rätt.

Fråga om förordnande av offentlig försvarare skall upptagas, då framställning därom göres eller rätten eljest finner anledning därtill.

Frågan om förordnande av offentlig försvarare ska tas upp när en framställning görs eller rätten annars anser att det finns anledning till det.

När domstolen inte är tillgänglig för beslut får åklagaren, i avvaktan på rättens beslut, förordna en offentlig försvarare för en misstänkt som är gripen eller anhållen och som har ett brådskande behov av en försvarare. Beslutet ska snarast möjligt överlämnas till rätten för prövning.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2019.

¹ Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1919 av den 26 oktober 2016 om rättshjälp för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för eftersökta personer i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder, i den ursprungliga lydelsen.

• Sida 6
•  Original

2.2. Förslag till lag om ändring i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder

Härigenom föreskrivs¹ att 4 kap. 8 § lagen (2003:1156) om överlämnade från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

8 §

En offentlig försvarare skall förordnas för den eftersökte om han eller hon begär det, är under arton år eller i annat fall bedöms vara i behov av en försvarare.

En offentlig försvarare ska förordnas om den eftersökte begär det, är under arton år eller i annat fall bedöms vara i behov av en försvarare.

Om ett överlämnande beviljas har den eftersökte rätt till biträde av en offentlig försvarare fram till dess att ett beslut om överlämnande har verkställts.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2019.

¹ Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1919 av den 26 oktober 2016 om rättshjälp för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för eftersökta personer i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder, i den ursprungliga lydelsen.

• Sida 7
•  Original

2.3. Förslag till lag om ändring i lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder

Härigenom föreskrivs¹ att 3 kap. 4 § lagen (2011:1165) om överlämnade från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

4 §

En offentlig försvarare ska förordnas om den eftersökte begär det, är under arton år eller i övrigt bedöms vara i behov av en försvarare.

Om ett överlämnande beviljas har den eftersökte rätt till biträde av en offentlig försvarare fram till dess att ett beslut om överlämnande har verkställts.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2019.

¹ Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1919 av den 26 oktober 2016 om rättshjälp för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för eftersökta personer i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder, i den ursprungliga lydelsen.

• Sida 8
•  Original

3. Ärendet och dess beredning

Den 26 oktober 2016 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1919 om rättshjälp för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för eftersökta personer i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder (kallat rättshjälpsdirektivet). Direktivet trädde i kraft den 24 november 2016 och ska vara genomfört i svensk rätt senast den 5 maj 2019. Direktivet bifogas som bilaga 1. En rättelse som avser bland annat tidpunkten för införlivande finns i bilaga 2.

Chefen för Justitiedepartementet beslutade den 21 februari 2017 att uppdra åt en utredare att biträda departementet med att föreslå hur rättshjälpsdirektivet ska genomföras i svensk rätt och lämna nödvändiga författningsförslag. I november 2017 överlämnades departementspromemorian Rätten till offentlig försvarare – genomförande av EU:s rättshjälpsdirektiv (Ds 2017:53). Promemorians sammanfattning och lagförslag finns i bilaga 3 och 4. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (Ju2017/08817/DOM).

Riksdagens ombudsmän har i en framställning till regeringen begärt att regeringen ska överväga att låta utreda hur en misstänkts rätt till offentlig försvarare vid inledande polisförhör ska kunna säkerställas under tider då tingsrätterna inte har expeditionstid (Ju2010/09882/DOM).

Åklagarmyndigheten har i en skrivelse till regeringen uppmärksammat behovet av att vidta åtgärder för att en försvarare ska kunna utses åt en misstänkt person även utanför domstolarnas kontorstid (Ju2015/10073/DOM).

Regeringen gav den 23 juli 2015 en särskild utredare i uppdrag att lämna förslag som syftar till att minska användningen av häktning och restriktioner (dir. 2015:80). Utredningen, som antog namnet Häktes- och restriktionsutredningen, överlämnade i augusti 2016 betänkandet Färre i häkte och minskad isolering (SOU 2016:52). I detta ärende behandlar regeringen utredningens förslag som rör interimistiska förordnanden av offentliga försvarare för en frihetsberövad person. En sammanfattning av betänkandet i relevant del finns i bilaga 6. Lagförslaget i betänkandet finns i relevant del i bilaga 7. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 8. Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (Ju2016/05918/Å). Övriga delar av betänkandet bereds vidare i Regeringskansliet.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 20 december 2018 att inhämta Lagrådets yttrande över lagförslag som är likalydande med propositionens lagförslag. Lagrådets yttrande finns i bilaga 9. Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran.

• Sida 9
•  Original

4. EU:s arbete för att stärka misstänkta och tilltalades processuella rättigheter

4.1. Färdplanen

Principen om ömsesidigt erkännande av domar och andra beslut av rättsliga myndigheter utgör en hörnsten i det straffrättsliga samarbetet inom EU. Principen syftar till att underlätta samarbetet mellan behöriga myndigheter och att stärka det rättsliga skyddet för misstänkta och tilltalade. En förutsättning för att principen ska gå att genomföra är att medlemsstaterna har förtroende för varandras straffrättsliga system. Ett sätt att öka förtroendet är att införa gemensamma minimiregler för enskildas rättigheter i straffrättsliga förfaranden.

Under det svenska ordförandeskapet hösten 2009 lade Sverige fram ett förslag till en resolution om en färdplan för att stärka misstänktas och åtalade personers processuella rättigheter i straffrättsliga förfaranden. Färdplanen antogs av Europeiska unionens råd samma höst. Totalt har sex direktiv antagits enligt färdplanen; Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU av den 20 oktober 2010 om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden, Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden, Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet (kallat försvarardirektivet), Europaparlamentet och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden, Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/800 av den 11 maj 2016 om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden (kallat barnrättsdirektivet) och rättshjälpsdirektivet.

Fyra av direktiven har redan genomförts i svensk rätt och inneburit att misstänkta och tilltalade personers garanti att få en rättssäker process stärkts ytterligare, se propositionerna Tolkning och översättning i brottmål (prop. 2012/13:132), Misstänktas rätt till insyn vid frihetsberövanden (prop. 2013/14:157), Genomförande av EU:s försvarardirektiv (prop. 2015/16:187) och Genomförande av oskuldspresumtionsdirektivet (prop. 2017/18:58).

• Sida 10
•  Original

4.2. Rättshjälpsdirektivet

4.2.1. Syftet med direktivet

Rättshjälpsdirektivet fastställer minimiregler om rätt till rättshjälp för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och eftersökta personer som är föremål för förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder. Direktivet kompletterar försvarardirektivet och barnrättsdirektivet (artikel 1). Förhållandet mellan rättshjälpsdirektivet och försvarardirektivet beskrivs närmare i ingressen till rättshjälpsdirektivet (skäl 1). I försvarardirektivet finns de materiella bestämmelserna om rätten till tillgång till en försvarare. Rättshjälpsdirektivet ska säkerställa att misstänkta, tilltalade och eftersökta erbjuds finansiering av denna rätt. I rättshjälpsdirektivet definieras rättshjälp som en medlemsstats finansiering av rättsligt bistånd från en försvarare för att möjliggöra att rätten till tillgång till en försvarare ska kunna utövas (artikel 3).

4.2.2. Direktivets tillämpningsområde

Rättshjälpsdirektivet gäller för misstänkta och tilltalade som har rätt till tillgång till en försvarare enligt försvarardirektivet (artikel 2.1). Av försvarardirektivet framgår att medlemsstaterna ska se till att rätten till tillgång till en försvarare gäller från den tidpunkt då en misstänkt eller tilltalad, genom ett officiellt meddelande eller på något annat sätt av en medlemsstats behöriga myndigheter, har underrättats om att de är misstänkta eller tilltalade för att ha begått ett brott. När handläggningen av förfarandet har avslutats slutligt upphör rätten till försvarare (artikel 2.1).

För att rättshjälpsdirektivet ska var tillämpligt krävs vidare att den misstänkte eller tilltalade a) är frihetsberövad, b) enligt unionsrätten eller nationell rätt ska bistås av en försvarare eller c) måste eller tillåts närvara vid en utrednings- eller bevisupptagningsåtgärd (bland annat vittneskonfrontationer och rekonstruktioner). Tillfälliga frihetsberövanden undantas från tillämpningsområdet (skäl 15). När det gäller bland annat vittneskonfrontationer och rekonstruktioner har den misstänkte och tilltalade rätt att ha en försvarare närvarande om åtgärderna föreskrivs enligt nationell rätt och det krävs eller tillåts att den misstänkte eller tilltalade är närvarande vid genomförandet av åtgärden (artikel 3.3 c i försvarardirektivet).

Rättshjälpsdirektivet omfattar också eftersökta personer som är föremål för förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder efter gripandet i den verkställande staten (artikel 2.2).

4.2.3. Rättigheter enligt direktivet

Straffrättsliga förfaranden

Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade som saknar tillräckliga medel för att betala för bistånd från en försvarare har rätt till rättshjälp när rättvisans intresse så fordrar (artikel 4.1). Medlemsstaterna får utföra en ekonomisk prövning, en behovsprövning eller bådadera för att avgöra om rättshjälp ska beviljas (artikel 4.2). När en medlemsstat gör

• Sida 11
•  Original

en behovsprövning ska det beaktas hur allvarligt brottet är, hur komplicerat ärendet är och hur sträng påföljd som kan förväntas i det enskilda fallet. Behovet ska alltid anses uppfyllt dels när en misstänkt eller tilltalad ställs inför en behörig domstol eller domare för beslut om häktning under alla skeden av förfarandet inom direktivets tillämpningsområde, dels under häktningstiden (artikel 4.4).

Direktivet reglerar även tidpunkten för rättigheterna (artikel 4.5). Rättshjälp ska beviljas utan onödigt dröjsmål, dock senast före polisförhör eller förhör av någon annan behörig myndighet. Rättshjälp ska även beviljas före genomförandet av utrednings- och bevisupptagningsåtgärder, dvs. vittneskonfrontationer och rekonstruktioner.

Om beslut om rättshjälp inte kan fattas före genomförandet bör akut eller provisorisk rättshjälp beviljas innan förhöret eller åtgärden genomförs (skäl 19).

Förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder

Den verkställande medlemsstaten ska se till att eftersökta personer har rätt till rättshjälp från det att de grips. Rätten till rättshjälp gäller fram till dess att ett överlämnande sker eller ett beslut om att inte överlämna har fått laga kraft (artikel 5.1).

Direktivet medför även vissa förpliktelser för den utfärdande medlemsstaten. Om det är nödvändigt ges eftersökta rätt till assisterande rättshjälp i den utfärdande staten (artikel 5.2). Rätten till rättshjälp är begränsad till en europeisk arresteringsorder för lagföring.

4.2.4. Övrigt innehåll i direktivet

Beslut om beviljande av rättshjälp, liksom om förordnande av försvarare, ska fattas av en behörig myndighet utan onödigt dröjsmål (artikel 6). Den behöriga myndigheten ska som utgångspunkt vara en oberoende myndighet eller en domstol. I brådskande fall medges tillfällig medverkan av åklagare eller polis i den mån det är nödvändigt för beviljande av rättshjälp i tid (skäl 24).

Direktivet innehåller även en bestämmelse om kvaliteten på rättshjälpen och om fortbildning av såväl försvarare som personal som fattar beslut om rättshjälp (artikel 7). Medlemsstaterna ska också se till att misstänkta, tilltalade och eftersökta personer har rätt att på begäran få den försvarare som de tilldelats ersatt, om särskilda omständigheter motiverar det (artikel 7.4).

Nationell rätt ska tillhandahålla ett effektivt rättsmedel när rättigheterna enligt direktivet har åsidosatts (artikel 8). Om rätten till rättshjälp har urholkats eller om tillhandahållandet av rättshjälp har försenats eller helt eller delvis nekats ska det hos medlemsstaterna finnas ett tillgängligt effektivt rättsmedel (skäl 27). Hänsyn ska tas till utsatta misstänkta, tilltalade och eftersökta personers särskilda behov vid genomförandet av direktivet (artikel 9). Artiklarna 10–14 innehåller slutbestämmelser om bland annat tillhandahållande av uppgifter och rapportering, bevarande av skyddsnivå, införlivande och ikraftträdande. Rättshjälpsdirektivet ska vara genomfört i medlemsstaterna senast den 5 maj 2019 (artikel 12 i Rättelse till rättshjälpsdirektivet).

• Sida 12
•  Original

5. Genomförandet av rättshjälpsdirektivet

5.1. Förtydliganden av förundersökningsledarens anmälningsskyldighet och rättens prövning behövs inte

Regeringens bedömning: Det finns inte något behov av att förtydliga bestämmelserna om förundersökningsledarens anmälningsskyldighet eller rättens prövning av en fråga om förordnande av en offentlig försvarare.

Promemorians förslag överensstämmer inte med regeringens bedömning. I promemorian föreslås förtydliganden i rättegångsbalken och lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare med innebörd att en förundersökningsledares skyldighet att anmäla behov av en offentlig försvarare hos rätten ska fullgöras utan onödigt dröjsmål och innan förhör hålls med den misstänkte. Förundersökningsledaren ska även på motsvarande sätt göra en anmälan hos rätten om den misstänkte begär att få en offentlig försvarare. I rättegångsbalken ska det förtydligas att rättens prövning av en fråga om förordnande av en offentlig försvarare ska ske utan onödigt dröjsmål och innan förhör hålls.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslagen. Åklagarmyndigheten delar inte utredningens bedömning av behovet av de föreslagna ändringarna. Rättshjälpsdirektivet kräver inte en reglering som går längre än försvarardirektivet. Ett visst utrymme måste finnas för att göra undantag från huvudregeln i extraordinära situationer. Det kan uppfattas som att denna möjlighet försvinner genom de nu föreslagna ändringarna. Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Helsingborgs tingsrätt och Åklagarmyndigheten har synpunkter på förslagens lagtekniska utformning.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt rättshjälpsdirektivet ska medlemsstaterna se till att rättshjälp beviljas utan onödigt dröjsmål, dock senast före förhör eller före genomförandet av vittneskonfrontationer och rekonstruktioner (artikel 4.5). Syftet med rättshjälpsdirektivet är att se till att rätten till tillgång till en försvarare enligt försvarardirektivet faktiskt kan utövas, genom att bland annat misstänkta och tilltalade får tillgång till bistånd från en försvarare som finansieras av medlemsstaterna (skäl 1). I svensk rätt regleras den juridiska hjälpen till bland annat misstänkta och tilltalade genom rätten till en offentlig försvarare. Det som i direktivet avses med rättshjälp motsvaras alltså i svensk rätt av rätten att få en offentlig försvarare.

Förutsättningarna för att en offentlig försvarare ska förordnas för den som är misstänkt framgår av 21 kap. 3 a § rättegångsbalken. Rätten gäller från tidpunkten då den som är skäligen misstänkt informeras om brottsmisstanken (21 kap. 3 § och 23 kap. 18 §rättegångsbalken). För den som är frihetsberövad sker det vid gripandet eller anhållandet, alternativt när ett anhållningsbeslut verkställs (24 kap. 9 § rättegångsbalken samt 12 och 12 a §§ förundersökningskungörelsen [1947:948]).

• Sida 13
•  Original

I promemorian görs bedömningen att svensk rätt redan förutser en tillämpning som uppfyller direktivets krav i artikel 4.5 på att rättshjälp ska beviljas utan onödigt dröjsmål och senast före förhör. Mot bakgrund av att det förekommit brister i tillämpningen av det svenska regelverket görs dock bedömningen att vissa förtydliganden av lagstiftningen bör göras för att säkerställa att direktivet får genomslag i praktiken. Av den anledningen lämnas förslag om ändringar i rättegångsbalken och i lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Förslagen innebär att förundersökningsledarens skyldighet att anmäla behov av en offentlig försvarare hos rätten ska fullgöras utan onödigt dröjsmål och innan förhör hålls med den misstänkte. Förundersökningsledaren ska även på motsvarande sätt göra en anmälan hos rätten om den misstänkte begärt att få en offentlig försvarare. Det föreslås också att rättens prövning av en fråga om förordnande av en offentlig försvarare ska ske utan onödigt dröjsmål. Om en framställning görs inför förhör med den misstänkte, ska frågan om förordnande av en offentlig försvarare prövas innan förhöret hålls.

Åklagarmyndigheten delar inte promemorians bedömning av behovet av de föreslagna regleringarna.

Rättshjälpsdirektivet syftar till att säkerställa att den materiella rätten till försvarare som föreskrivs i försvardirektivet faktiskt kan utövas. När försvarardirektivet genomfördes anförde regeringen att det i svensk rätt finns bestämmelser som innebär att den som är misstänkt eller tilltalad har rätt till tillgång till en försvarare i enlighet med de krav som ställs upp i direktivet. Att det förekommit brister i tillämpningen av regelverket innebar inte enligt regeringen att det fanns anledning att ändra lagstiftningen (prop. 2015/16:187 s. 50). Det finns, som Åklagarmyndigheten påpekar, inte skäl att nu frångå den bedömning som regeringen gjorde vid genomförandet av försvarardirektivet. Förslagen med förtydliganden av förundersökningsledarens anmälningsskyldighet och rättens prövning av en fråga om förordnande av offentliga försvarare bör därför inte genomföras.

5.2. En offentlig försvarare ska kunna förordnas under kvällar och nätter

Regeringens förslag: När domstolen inte är tillgänglig för beslut ska åklagaren ha rätt att, i avvaktan på rättens beslut, förordna en offentlig försvarare för en misstänkt som är gripen eller anhållen och som har ett brådskande behov av en försvarare. Ett sådant beslut ska snarast möjligt överlämnas till rätten för prövning.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Promemorians förslag saknar avgränsningen av tillämpningsområdet till att endast avse tid då domstolen inte är tillgänglig för beslut. Enligt förslaget ska ett beslut snarast överlämnas till rätten.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna, bland annat

Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Attunda tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Göteborgs tingsrätt och Östersunds tingsrätt, tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget.Justitiekanslern, Åklagarmyndigheten,

• Sida 14
•  Original

Ekobrottsmyndigheten, Lunds universitet, Uppsala universitet och Sveriges advokatsamfund avstyrker eller ställer sig tveksamma till promemorians förslag om att åklagaren i vissa fall ska få förordna en offentlig försvarare. Avstyrkandet grundas främst på principiella skäl och rättssäkerhetsskäl. Åklagarmyndigheten tillstyrker dock att förslaget genomförs övergångsvis till dess att domstolarna blir tillgängliga för beslut utanför kontorstid. Sveriges advokatsamfund anser att bestämmelserna om jäv i rättegångsbalken omöjliggör ett rättssäkert förfarande, där åklagare förordnar offentlig försvarare. Justitiekanslern menar att möjligheten att införa ett joursystem för domstolar bör utredas ytterligare. Helsingborgs tingsrätt efterfrågar ett förtydligande av paragrafens begränsade tillämpningsområde. Umeå tingsrätt anser att det av den föreslagna bestämmelsen ska framgå vad åklagarens beslut ska innehålla.

Häktes- och restriktionsutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Enligt utredningens förslag ska det krävas att det finns en risk för att utredningen onödigt fördröjs för att åklagaren ska få förordna en offentlig försvarare. Utredningens förslag saknar avgränsningen av tillämpningsområdet till att endast avse tid då domstolen inte är tillgänglig för beslut. Enligt förslaget ska ett beslut snarast överlämnas till rätten.

Remissinstanserna: En övervägande majoritet av remissinstanserna, bland annat Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Södertörns tingsrätt och Uppsala tingsrätt, tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget.

Umeå tingsrätt, Justitiekanslern, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Sveriges advokatsamfund avstyrker eller ställer sig tveksamma till förslaget och pekar särskilt på det olämpliga i att den ena parten utser den andra partens ombud. Åklagarmyndigheten anser att förslaget kan genomföras övergångsvis till dess att domstolarna blir tillgängliga för beslut utanför kontorstid. Justitiekanslern tycker att ett joursystem för domstolar bör utredas ytterligare. Sveriges advokatsamfund befarar att åklagare kan komma att omfattas av jävsbestämmelserna i rättegångsbalken. Hovrätten för Västra Sverige anser att tingsrätterna i stället för den föreslagna ordningen bör få lagligt stöd att upprätta listor över advokater som kan anlitas fram till dess att tingsrätten öppnar. Helsingborgs tingsrätt och Norrköpings tingsrätt anser att det finns anledning att överväga vissa ersättningsfrågor.

Skälen för regeringens förslag

Behov av en offentlig försvarare utanför domstolarnas öppettider

Beslut om att en offentlig försvarare ska förordnas fattas av rätten (21 kap. 4 § rättegångsbalken). Tingsrätterna är tillgängliga under ordinarie arbetstid. Därutöver har tingsrätterna under söndag, annan allmän helgdag, lördag, midsommarafton, julafton och nyårsafton beredskap för prövning av bland annat frågor om häktning och förordnande av offentliga försvarare (1 § förordningen [1988:31] om tingsrätternas beredskap för prövning av häktesfrågor m.m.). Under helgberedskapen är de tingsrätter som fungerar som beredskapsdomstolar tillgängliga ett antal timmar på dagtid varje beredskapsdag. Beslut om att förordna en offentlig försvarare kan inte fattas under kvällar och nätter eftersom domstolarna då håller

• Sida 15
•  Original

stängt. Det får till följd att det kan dröja innan en misstänkt får tillgång till en offentlig försvarare.

Att försvarare inte kan förordnas under kvällar och nätter har uppmärksammats i olika sammanhang. Riksdagens ombudsmän har i en framställning till regeringen begärt att regeringen ska överväga att låta utreda hur en misstänkts rätt till offentlig försvarare vid inledande polisförhör ska kunna säkerställas under tider då tingsrätterna inte har expeditionstid (Ju2010/09882/DOM). Riksdagens ombudsmän har även vid flera andra tillfällen påtalat att det finns ett sådant behov (JO 2011/12 s. 77, beslut den 13 juni 2014 med dnr 2978–2012 och JO 2016/17 s. 400). Även Åklagarmyndigheten har i en skrivelse uppmärksammat regeringen på behovet (Ju2015/10073/DOM). I skrivelsen till regeringen påtalas ett antal konsekvenser som följer av att en offentlig försvarare inte går att utse under en viss tid av dygnet. Som exempel anges svårigheter att snabbt klarlägga om en misstänkt är oskyldig, längre frihetsberövanden som följd och ökade svårigheter att lagföra vissa medelsvåra ungdomsbrott. I anslutning till att skrivelsen lämnades utarbetade Åklagarmyndigheten nya riktlinjer för handläggning av ungdomsärenden (RåR 2006:3). Av riktlinjerna följer att en försvarare alltid ska vara närvarande vid förhör i sak med den unge misstänkte om det inte finns mycket starka skäl av nödkaraktär som talar mot det.

Rättshjälpsdirektivets syfte är att medlemsstaterna ska se till att misstänkta faktiskt kan utöva sin rätt till tillgång till en försvarare (skäl 1). Den misstänkte ska i ett tidigt skede kunna utöva sin rätt i praktiken och på ett effektivt sätt (artikel 3 i försvarardirektivet). I promemorian bedöms att en ordning som innebär att rätten till offentlig försvarare i praktiken inte kan tillgodoses under viss del av dygnet är svårförenlig med direktivets bakomliggande syften. Regeringen delar den bedömningen.

För att syftet med direktivet fullt ut ska uppfyllas och för att komma till rätta med de tillämpningsproblem som uppmärksammats av bland annat Åklagarmyndigheten bedömer regeringen att det finns behov av att kunna förordna en offentlig försvarare även under kvällar och nätter.

Domstolsprövning är utgångspunkten

Enligt rättshjälpsdirektivet ska beslut om rättshjälp, liksom om förordnande av försvarare, fattas av en behörig myndighet utan onödigt dröjsmål (artikel 6). Den behöriga myndigheten ska som utgångspunkt vara en oberoende myndighet eller en domstol. I brådskande fall medges tillfällig medverkan av åklagare eller polis (skäl 24). Om beslut om rättshjälp inte kan fattas före genomförandet av till exempel förhör bör åtminstone akut eller provisorisk rättshjälp beviljas innan förhöret genomförs (skäl 19).

Med hänsyn till parternas roller i rättskedjan är utgångspunkten att det är rätten som utser en offentlig försvarare. Domstolsprövningen är en viktig rättssäkerhetsgaranti. Domstolarnas beredskap medger dock inte att brådskande beslut kan fattas dygnet runt. Frågan om utvidgad beredskap för brådskande beslut har tidigare varit föremål för överväganden, se bland annat propositionen De brottsbekämpande myndigheternas tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation (prop. 2011/12:55 s. 74 f.). Regeringen bedömde då att det inte var rimligt att bygga upp en

• Sida 16
•  Original

organisation för att domstolarna skulle kunna fatta snabba beslut under dygnets alla timmar. Efter att bland annat rättssäkerhetsaspekter beaktats infördes en ordning som innebär att åklagaren interimistiskt får fatta beslut om inhämtning av elektronisk kommunikation som sedan anmäls till rätten för prövning. En utredare har vidare haft i uppdrag att, i syfte att uppnå en snabbare lagföring av brott, föreslå bland annat hur en ordning med jourdomstolar kan utformas. Utredaren lämnade i sin redovisning av uppdraget inte något sådant förslag bland annat med hänvisning till att syftet bedöms kunna uppnås på andra mer verksamhets- och kostnadseffektiva sätt, se promemorian Snabbare lagföring (Ds 2018:9).

I rättshjälpsdirektivet finns, som framgår av det föregående, inte något absolut krav på att en domstol i alla situationer ska besluta om rättshjälp och förordna försvarare. Tvärtom medger direktivet en annan ordning i brådskande fall.

Häktes- och restriktionsutredningen föreslår att åklagaren ska kunna förordna offentliga försvarare under kvällar och nätter när domstolen håller stängt. Motsvarande förslag lämnas i promemorian. Flera remissinstanser, bland annat Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Attunda tingsrätt, Södertörns tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt och Östersunds tingsrätt, ställer sig bakom förslaget men det mottar också kritik. Att den ena parten ska kunna utse den andra partens offentliga försvarare kritiseras av bland andra Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Sveriges advokatsamfund. De anser i stället att denna rätt exklusivt ska tillkomma domstolen.

Åklagarväsendet bedriver, till skillnad från domstolarna, i viss omfattning verksamhet under dygnets alla timmar. Att lägga uppgiften att förordna en offentlig försvarare på åklagare när domstolen inte är tillgänglig kan dock, som framgår av remissutfallet, ifrågasättas av bland annat principiella skäl.

Som regeringen konstaterar i det föregående finns det ett behov av att kunna förordna offentliga försvarare under kvällar och nätter då domstolarna inte är tillgängliga. Att inrätta och upprätthålla en sådan ordning vid domstolarna skulle medföra en ökad kostnad för rättsväsendet. Omfattningen av kostnaderna beror bland annat på den närmare utformningen av jouren eller beredskapen och hur många domare som skulle behöva vara i tjänst för att täcka behovet i hela landet. I promemorian görs bedömningen att de förväntade kostnadsökningarna talar mot inrättandet av ett sådant system. Att införa ett joursystem för domstolarna enbart för att förordna offentliga försvarare skulle enligt regeringen medföra att rättsväsendets resurser används på ett sätt som inte framstår som effektivt eller ändamålsenligt. Ett sådant system kan därför i nuläget inte förordas.

En ordning där åklagare under vissa förutsättningar förordnar offentliga försvarare kan enligt regeringen accepteras under förutsättning att kravet på hög rättssäkerhet kan bibehållas. En sådan ordning bör inte bara vara utan också uppfattas som objektiv. En viktig utgångspunkt för regeringens överväganden i denna del är att åklagaren, som Svea hovrätt framhåller, är en professionell aktör med hög rättslig kompetens som omfattas av såväl objektivitetsprincipen (1 kap. 9 § regeringsformen och 23 kap. 4 § rättegångsbalken) som av tjänsteansvar i sin yrkesutövning. En förutsättning för en rättssäker ordning är vidare att tillämpningsområdet

• Sida 17
•  Original

för åklagarens beslutanderätt tydligt kan avgränsas dels i tid, dels i omfattning. En annan självklar utgångspunkt är att åklagaren endast ska ha rätt att fatta interimistiska beslut som snarast möjligt ska överlämnas till rätten för prövning. Enligt regeringens bedömning uppfyller en ordning som utformas i enlighet med vad som utvecklas närmare i det följande de rättssäkerhetskrav som bör ställas upp.

En begränsad rätt för åklagaren att förordna en offentlig försvarare

Det behov som bedöms finnas av att kunna förordna offentliga försvarare är begränsat till kvällar och nätter när domstolarna inte är tillgängliga för beslut. En bestämmelse som ger åklagare rätt att förordna offentliga försvarare bör därför vara avgränsad till sådana tillfällen. Som

Helsingborgs tingsrätt påpekar bör begränsningen tydligt framgå av författningstexten. Promemorians förslag innehåller inte någon tidsmässig avgränsning i författningstexten, men det framgår av författningskommentaren att bestämmelsen endast är avsedd att tillämpas utanför domstolarnas kontors- och beredskapstid. Enligt utredningens förslag ska åklagaren kunna förordna offentlig försvarare om det finns risk för att en utredning onödigt fördröjs. Regeringen bedömer att det förslaget inte avgränsar tillämpningsområdet för bestämmelsen på ett önskvärt sätt.

Avgränsningen bör i stället utformas så att det i bestämmelsen anges att den är tillämplig då domstolen inte är tillgänglig för beslut.

Bestämmelsens tillämpningsområde bör också vara avgränsat i omfattning. Endast när en försvarare behövs för att genomföra åtgärder som inte kan vänta bör det komma i fråga att åklagare förordnar en offentlig försvarare. Det kan till exempel röra sig om att förhör med den misstänkte inte kan anstå. I promemorians förslag avgränsas omfattningen av tillämpningsområdet genom att det i författningstexten anges att det ska föreligga ett brådskande behov av en försvarare för en person som är gripen eller anhållen. Regeringen anser att den utformningen är väl avvägd.

Rättshjälpsdirektivet medger endast tillfällig medverkan av åklagare och förutsätter att åklagarens beslut prövas av den behöriga myndigheten. Såväl utredningen som promemorian föreslår en interimistisk beslutanderätt för åklagare. För att en sådan ordning ska uppfylla högt ställda rättssäkerhetskrav och för att uppfylla det krav som ställs i direktivet är det nödvändigt att åklagarens beslut att förordna en offentlig försvarare alltid följs av en prövning av rätten. Domstolsprövning medför också goda förutsättningar för enhetlighet och kvalitet i besluten. Av författningstexten bör det tydligt framgå att beslutet är av tillfällig karaktär. Det sker lämpligen genom att det i bestämmelsen, på det sätt som föreslås i promemorian, anges att åklagaren får förordna en offentlig försvarare i avvaktan på rättens beslut. Beslutet bör snarast möjligt överlämnas till rätten för prövning.

Utgångspunkten är att den som den misstänkte har föreslagit för uppdraget som offentlig försvarare ska förordnas förutsatt att han eller hon är behörig (21 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken). Principen om det fria biträdesvalet är grundläggande och utrymmet att frångå den misstänktes önskemål är begränsat. Särskilda skäl kan emellertid motivera att någon annan än den som den misstänkte valt förordnas som försvarare.

• Sida 18
•  Original

Vid ett interimistiskt förordnande av en offentlig försvarare är syftet med förordnandet att tillgodose ett brådskande behov. Den som ska förordnas måste till exempel kunna medverka vid förhör som ska hållas med den misstänkte under kvällen eller natten. Skulle den föreslagne försvararen inte kunna utföra uppdraget under sådana förutsättningar bör det kunna utgöra ett sådant särskilt skäl som talar mot att förordna den som den misstänkte valt.

Om den misstänkte inte lämnar något förslag på försvarare eller om den föreslagne försvararen inte kan förordnas behöver en annan person som är behörig för uppdraget väljas. I både utredningen och promemorian lämnas förslag om att tingsrätterna bör tillhandahålla en lista över försvarare som kan vidtalas för sådana uppdrag. Det framstår som en rättssäker ordning att åklagarens val av offentlig försvarare ska vara styrt av en sådan lista. Domstolarnas ansvar för en sådan lista bör enligt promemorian regleras i förordning. Ett liknande förslag lämnas av Hovrätten för Västra Sverige. Av promemorian framgår att domstolarna redan i dag vanligtvis tillämpar en turordningslista som hjälpmedel vid valet av försvarare när någon särskild försvarare inte har föreslagits av den misstänkte. En liknande lista som ska användas av åklagarna vid interimistiska förordnanden bör bidra till att ge legitimitet till besluten och tillskapa en rättssäker ordning. En sådan lista bör därför användas och regeringen instämmer i att det bör regleras i förordning. Av regleringen bör det framgå att det finns en skyldighet för domstolarna att tillhandahålla en sådan lista samt de grundläggande förutsättningarna för hur listan ska upprättas.

Vissa krav bör också ställas på innehållet i åklagarens beslut. Beslutet bör innehålla uppgifter om vem som har förordnats för uppdraget och om den misstänkte har haft något eget förslag på försvarare. Om den misstänktes förslag på försvarare har frångåtts, bör det även framgå om den misstänkte står fast vid sitt förslag på försvarare eller i stället godtar den som har förordnats i enlighet med listan. Till skillnad från Umeå tingsrätt bedömer regeringen att kraven på beslutets innehåll inte behöver regleras särskilt. När förordnandet överlämnats till rätten ska rätten på vanligt sätt pröva förutsättningarna för förordnandet utifrån behov och lämplighet.

Helsingborgs tingsrätt och Norrköpings tingsrätt efterfrågar förtydliganden i vissa ersättningsfrågor. Ersättning till en offentlig försvarare bestäms av varje instans för det arbete som utförts där. Vanligen sker det i anslutning till att målet avgörs. Uppkommer fråga om byte av försvarare kan ersättningen komma att prövas tidigare. Regeringen föreslår inte några särskilda bestämmelser om ersättning för de fall en åklagare förordnar en offentlig försvarare. Något behov av att till exempel kunna byta försvarare kan inte förutses i den ordning som föreslås eftersom den kommer att tillämpas endast vid brådskande behov under kvällar och nätter. Sådana frågor kan hanteras enligt nuvarande ordning i den efterföljande prövningen i domstol.

Sammanfattningsvis föreslår regeringen att åklagaren ska ha rätt att, under tid då domstolen inte är tillgänglig för beslut, i avvaktan på rättens beslut förordna en offentlig försvarare för en misstänkt som är gripen eller anhållen och som har ett brådskande behov av en försvarare. Ett sådant beslut ska snarast möjligt överlämnas till rätten för prövning.

• Sida 19
•  Original

5.3. Rätten till en offentlig försvarare vid verkställighet av en europisk arresteringsorder

Regeringens förslag: Om ett överlämnande beviljas enligt en europeisk eller nordisk arresteringsorder har den eftersökte rätt till en offentlig försvarare fram till dess att ett beslut om överlämnande har verkställts.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Rätten till rättshjälp i samband med en europeisk arresteringsorder gäller fram till dess att ett överlämnande sker eller fram till dess att beslutet att inte överlämna har fått laga kraft (artikel 5.1). I svensk rätt finns ingen bestämmelse som reglerar hur länge ett försvararuppdrag pågår. Av praxis framgår att uppdraget som offentlig försvarare för en tilltalad i den ordinarie brottmålsprocessen upphör när avgörandet i ansvarsfrågan har fått laga kraft (NJA 2006 s. 464). I överlämnandeärenden är den offentlige försvararens uppdrag inte att bistå den eftersökte under en förundersökning och efterföljande rättegång, utan han eller hon har i stället till uppgift att biträda den eftersökte i överlämnandeärendet. I promemorian uttalas att det därför måste ligga i uppdragets natur att det, i vart fall, pågår fram till dess att överlämnandefrågan blivit slutligt avgjord genom ett beslut som har fått laga kraft.

Direktivet ger den eftersökte rätt till rättshjälp fram till dess att ett överlämnande sker, det vill säga även i tiden efter det att avgörandet i överlämnandefrågan har fått laga kraft. Den eftersökte ska till exempel ha rätt till rättshjälp när det begärs förnyad förhandling i häktningsfrågan eller om humanitära skäl åberopas till stöd för ett uppskjutande av verkställigheten efter det att överlämnandefrågan har fått laga kraft. I promemorian föreslås att det i svensk rätt ska införas en bestämmelse om att uppdraget som offentlig försvarare för en eftersökt person gäller fram till dess att ett överlämnande har verkställts. Regeringen instämmer i att en sådan bestämmelse bör införas. Regeringen föreslår därför att det i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder görs en ändring med innebörden att den eftersökte har rätt till en offentlig försvarare fram till dess att ett beslut om överlämnande har verkställts. Motsvarande ändring bör göras i lagen (2011:1165) om överlämnade från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder.

5.4. Behovet av ytterligare lagändringar

Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller åtagandena i direktivet utan ytterligare lagändringar.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En majoritet av de remissinstanser som yttrar sig, bland annat Svea hovrätt, Attunda tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt och

• Sida 20
•  Original

Göteborgs tingsrätt, instämmer i eller har inga invändningar mot promemorians bedömning av i vilka delar det krävs författningsändringar för att uppfylla åtagandena i direktivet. Riksdagens ombudsmän framför att det finns anledning att i det fortsatta lagstiftningsarbetet ytterligare analysera om rätten till rättshjälp vid genomförandet av en vittneskonfrontation tillgodoses i gällande rätt.

Skälen för regeringens bedömning: Förutom de lagändringar som behandlas i avsnitt 5.2–5.3 görs i promemorian bedömningen att svensk rätt uppfyller de krav som ställs i direktivet utan ytterligare lagändringar.

Riksdagens ombudsmän menar att det finns anledning att i det fortsatta lagstiftningsarbetet ytterligare analysera om direktivets krav vid genomförande av vittneskonfrontationer tillgodoses genom gällande rätt.

Rättshjälpsdirektivet syftar till att säkerställa att den materiella rätten till försvarare som föreskrivs i försvarardirektivet faktiskt kan utövas. Någon självständig rätt till försvarare kan inte härledas ur rättshjälpsdirektivet. När försvarardirektivet genomfördes i svensk rätt diskuterades bland annat den misstänktes rätt att ha sin försvarare närvarande vid vittneskonfrontationer. Vissa lagförslag lämnades också i samband med det (prop. 2015/16:187 s. 30). Vad Riksdagens ombudsmän anför ger inte regeringen anledning att frångå den bedömning som gjorts i tidigare lagstiftningsarbete och i promemorian om direktivets tillämpningsområde.

Regeringen instämmer därför i promemorians bedömning att det inte krävs några ytterligare lagändringar för att uppfylla åtagandena enligt direktivet.

6. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag och bedömning: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 maj 2019. Det behövs inte några övergångsbestämmelser.

Promemorians förslag och bedömning överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning. I promemorian föreslås en annan tidpunkt för ikraftträdandet.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker eller har ingen invändning.

Häktes- och restriktionsutredningens förslag och bedömning överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning.

Utredningen föreslår en annan tidpunkt för ikraftträdandet.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans yttrar sig särskilt i denna del. Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt artikel 12.1 i rättshjälpsdirektivet ska medlemsstaterna senast den 5 maj 2019 sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet. Regeringen anser därför att lagändringarna bör träda i kraft den 1 maj 2019.

Författningsändringarna är av processrättslig karaktär. Av allmänna processrättsliga principer följer att nya processuella regler blir tillämpliga

• Sida 21
•  Original

omedelbart. Det finns inte anledning att här frångå de allmänna principerna. Några övergångsbestämmelser behövs därför inte.

7. Kostnader och andra konsekvenser

Regeringens bedömning: Eventuella kostnadsökningar bedöms rymmas inom befintliga anslag. Förslagen stärker rättssäkerheten för misstänkta och tilltalade.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Svea hovrätt bedömer att förslaget om interimistiskt försvararförordnande av åklagaren kommer att medföra en kostnadsökning för domstolarna genom fler försvararförordnanden och en ökad arbetsbörda till följd av en ökad måltillströmning om byte av offentlig försvarare. Sveriges advokatsamfund påtalar att förslaget om interimistiska försvararförordnande kommer att föranleda att

Åklagarmyndigheten måste inrätta ett särskilt kanslistöd för jourhavande åklagare.

Häktes- och restriktionsutredningens bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen bedömer att reglerna om ersättning till offentliga försvarare kan behöva ses över.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot bedömningen. Skälen för regeringens bedömning: Gällande rätt uppfyller till största del direktivets krav men ett par ändringar föreslås. Förslaget till ändring i rättegångsbalken innebär att den som grips och anhålls under kvälls- eller nattetid inte längre behöver vänta många timmar innan han eller hon får en offentlig försvarare. Som en följd av det kan det första polisförhöret i sak hållas snabbare och frihetsberövandet ofta upphöra tidigare. Detta är särskilt viktigt ur ett barnrättsperspektiv.

För Åklagarmyndigheten, men även för domstolarna, kan en viss ökad arbetsbelastning förekomma. De nya arbetsuppgifterna och rutinerna för myndigheterna kan vidare komma att medföra vissa utbildningsinsatser och nya riktlinjer. Regeringen gör, till skillnad från Svea hovrätt och

Sveriges advokatsamfund, bedömningen att de kostnadsökningar som förslaget kan medföra bedöms vara marginella och ryms inom befintliga anslag. Det är också den bedömning som görs i promemorian och av utredningen.

För de offentliga försvararna innebär förslaget att de, i något större utsträckning än tidigare, kan komma att behöva närvara vid förhör utanför kontorstid. Det arbete som då läggs ned hade med nuvarande ordning till stor utsträckning utförts under ordinarie arbetstid. Det är alltså inte fråga om något ytterligare arbete jämfört med i dag. Förslaget kan därmed inte förväntas leda till ett ökat antal försvararförordnanden eller ökade kostnader i någon större utsträckning för offentliga försvarare.

När det gäller förslaget om att reglera en sluttidpunkt för rätten till en offentlig försvarare för eftersökta enligt en europeisk eller nordisk arresteringsorder rör det sig om ett förtydligande av hur bestämmelserna tillämpas i dag. Förslagen bedöms därför inte leda till ökade kostnader.

• Sida 22
•  Original

Det finns i övrigt inte anledning anta att förslaget kommer att leda till några kostnader eller andra konsekvenser för berörda myndigheter, kommuner, landsting, företag eller andra enskilda. Förslaget kan inte förväntas få betydelse för brottsligheten. Förslaget kan inte heller förväntas få betydelse för jämställdheten mellan män och kvinnor.

8. Författningskommentar

8.1. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

21 kap

21 kap

4 § En offentlig försvarare förordnas av rätten. Om rätten har skilt saken från sig får rätten, till dess den misstänkte har överklagat eller tiden för att överklaga har gått ut, förordna en försvarare att biträda honom eller henne i högre rätt.

Frågan om förordnande av offentlig försvarare ska tas upp när en framställning görs eller rätten annars anser att det finns anledning till det.

När domstolen inte är tillgänglig för beslut får åklagaren, i avvaktan på rättens beslut, förordna en offentlig försvarare för en misstänkt som är gripen eller anhållen och som har ett brådskande behov av en försvarare. Beslutet ska snarast möjligt överlämnas till rätten för prövning.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förordnande av en offentlig försvarare. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.

I tredje stycket, som är nytt, införs en rätt för åklagaren att fatta interimistiska beslut om förordnande av offentliga försvarare. Bestämmelsen utgör ett undantag till huvudregeln i första stycket om att en offentlig försvarare förordnas av rätten. Bestämmelsen är endast tillämplig när domstolen inte är tillgänglig för beslut, det vill säga utanför domstolens kontors- och beredskapstid. Tillämpningen förutsätter att det finns ett brådskande behov av en försvarare för en person som är gripen eller anhållen. Det kan till exempel röra sig om att förhör med den misstänkte inte kan anstå. Om den misstänkte har föreslagit någon som är behörig för uppdraget ska denne förordnas, om det inte finns särskilda skäl mot det (21 kap. 5 § rättegångsbalken). Skulle den föreslagna försvararen inte kunna utföra uppdraget bör detta kunna utgöra ett sådant särskilt skäl som talar mot att förordna den som den misstänkte valt.

Av den andra meningen i tredje stycket framgår att åklagaren snarast möjligt ska överlämna beslutet till rätten för prövning. Det innebär att ett överlämnande ska ske senast när domstolen öppnar.

Övriga ändringar är endast språkliga.

• Sida 23
•  Original

8.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder

8.3. Förslaget till lag (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder