Propositionens huvudsakliga innehåll

Regeringen föreslår att ett brottmål inte ska få avgöras när den tilltalade uteblir från en huvudförhandling som han eller hon inte har delgetts kallelse till. Förslaget syftar till att uppfylla EU:s direktiv om oskuldspresumtionen och rätten att närvara vid rättegången.

I propositionen redovisas också hur Sverige i övrigt uppfyller sina åtaganden enligt direktivet.

Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 april 2018.

• Sida 2
•  Original

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

• Sida 4
•  Original

2. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs¹ att 46 kap. 15 a § rättegångsbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

46 kap. 15 a §²

Kan saken utredas tillfredsställande, får målet avgöras trots att den tilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit, om

1. det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse i högst sex månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening,

2. den tilltalade, sedan han eller hon har delgetts stämning, har avvikit eller håller sig undan på ett sådant sätt att han eller hon inte kan hämtas till huvudförhandlingen eller

3. den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och hans eller hennes närvaro därför inte är nödvändig.

Första stycket 1 gäller också vid förverkande av villkorligt medgiven frihet från fängelse om det inte finns anledning att förverka en strafftid som, sammantagen med ett fängelsestraff som döms ut, överstiger sex månader. Ett beslut enligt 34 kap. 3 § brottsbalken ska likställas med de påföljder som anges i första stycket 1.

I de fall som avses i första stycket 2 får målet avgöras även om den tilltalade inte har delgetts kallelse till förhandlingen.

Rättegångsfrågor får avgöras trots att den tilltalade har uteblivit.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2018.

¹ Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2016/343/EU av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden. ² Senaste lydelse 2016:492. Ändringen innebär att tredje stycket tas bort.

• Sida 5
•  Original

3. Ärendet och dess beredning

Den 9 mars 2016 antog Europaparlamentet och rådet direktiv 2016/343/EU om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (nedan kallat oskuldspresumtionsdirektivet). Direktivet innehåller minimiregler om misstänktas och tilltalades rätt att betraktas som oskyldiga till dess att deras skuld har fastställts enligt lag. Det innehåller också minimiregler om rätten att närvara vid sin egen rättegång. Direktivet trädde i kraft den 31 mars 2016 och ska vara genomfört i svensk rätt senast den 1 april 2018. Direktivet bifogas som bilaga 1.

Regeringen beslutade den 22 juni 2016 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att bl.a. lämna förslag om hur oskuldspresumtionsdirektivet ska genomföras i svensk rätt (dir. 2016:57). Utredningen antog namnet Utredningen om vissa straffprocessuella frågor.

Utredningen lämnade i februari 2017 delbetänkandet Om oskuldspresumtionen och rätten att närvara vid rättegången (SOU 2017:17). En sammanfattning av delbetänkandet finns i bilaga 2 och delbetänkandets lagförslag i bilaga 3. Delbetänkandet har remitterats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4.

Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (Ju2017/01801/DOM).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 19 oktober 2017 att inhämta Lagrådets yttrande över det lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. I förhållande till lagrådsremissen har vissa redaktionella ändringar gjorts.

4. EU:s arbete med processuella rättigheter

4.1. Färdplanen

Principen om ömsesidigt erkännande av domar och andra beslut av rättsliga myndigheter utgör en hörnsten i det straffrättsliga samarbetet inom EU. Principen syftar till att underlätta samarbetet mellan behöriga myndigheter och att stärka det rättsliga skyddet av enskildas rättigheter. En förutsättning för principens genomförande är att medlemsstaterna har förtroende för varandras straffrättsliga system. Ett sätt att öka förtroendet är att införa gemensamma minimiregler för enskildas rättigheter i straffrättsliga förfaranden.

Under det svenska ordförandeskapet hösten 2009 antog Rådet för rättsliga och inrikes frågor en resolution om en färdplan för att stärka misstänktas och tilltalades processuella rättigheter i straffrättsliga förfaranden. Färdplanen innebär ett steg för steg-förfarande enligt vilket kommissionen ska lägga fram förslag om rätten till översättning och tolkning (åtgärd A), rätten till information om rättigheter och om ankla-

• Sida 6
•  Original

gelsen (åtgärd B), rätten till juridisk rådgivning och rättshjälp (åtgärd C), rätten till kommunikation med släktingar, arbetsgivare och konsulära myndigheter (åtgärd D) samt om rätten till särskilda skyddsåtgärder för utsatta misstänka eller tilltalade personer (åtgärd E).

Hittills har fem direktiv antagits enligt färdplanen. Tre av dessa har genomförts och föranlett vissa lagändringar: ett direktiv om rätt till tolkning och översättning, ett direktiv om rätten till information, och ett direktiv om rätten till försvarare (se prop. 2012/13:132, prop. 2013/14:157 och prop. 2015/16:187). Genomförandet av två direktiv bereds för närvarande inom Regeringskansliet; direktiv 2016/800/EU av den 11 maj 2016 om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden och direktiv 2016/1919/EU av den 26 oktober 2016 om rättshjälp för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för eftersökta personer i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder.

I samband med att rådet antog färdplanen underströks det att den inte är uttömmande. Kommissionen uppmanades att undersöka behovet av ytterligare minimiregler när det gäller processuella rättigheter för misstänkta och tilltalade. Oskuldspresumtionsdirektivet är ett resultat av det arbetet.

Oskuldspresumtionsdirektivet ska vara genomfört i medlemsstaterna senast den 1 april 2018.

4.2. Direktivets syfte och innehåll

Syftet med direktivet är enligt artikel 1 att föreskriva minimiregler avseende vissa aspekter av oskuldspresumtionen i straffrättsliga förfaranden och rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden. Direktivet ska tillämpas på fysiska personer som är misstänkta eller tilltalade för att ha begått ett brott. Rättigheterna gäller från det att en person blir misstänkt eller tilltalad till dess att det slutliga avgörandet har vunnit laga kraft, se artikel 2.

Artiklarna 3–7 behandlar oskuldspresumtionen. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden betraktas som oskyldiga till dess att deras skuld fastställts enligt lag.

Enligt artikel 4 ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att se till att myndigheter i offentliga uttalanden och rättsliga avgöranden inte hänvisar till den misstänkte eller tilltalade som skyldig innan han eller hon har bevisats skyldig enligt lag. Undantag får endast göras när det är absolut nödvändigt av skäl som rör brottsutredningen eller ligger i allmänhetens intresse.

Artikel 5 stadgar att medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att se till att misstänkta och tilltalade inte framställs som skyldiga i domstol eller offentligt genom användning av fysiskt begränsande åtgärder, t.ex. hand- och fotfängsel. Artikeln hindrar dock inte användningen av fysiskt begränsande åtgärder om sådana krävs av säkerhetsskäl eller för att hindra misstänkta eller tilltalade från att avvika eller ha kontakt med tredje part.

• Sida 7
•  Original

Bevisbördan ska vila på åklagaren, se artikel 6. Detta krav ska dock inte hindra domstolen att på egen hand söka efter bevisning eller påverka försvarets rätt att lägga fram bevisning. Medlemsstaterna ska vidare se till att alla tvivel i skuldfrågan är till den misstänktes eller tilltalades fördel.

Rätten att tiga och att inte behöva vittna mot sig själv regleras i artikel 7. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade ska ha rätt att tiga med avseende på det brott som de misstänks eller tilltalats för att ha begått. De ska också se till att misstänkta och tilltalade har rätt att inte vittna mot sig själva. Medlemsstaterna får tillåta att rättsliga myndigheter vid påföljdsbestämningen beaktar misstänktas och tilltalades samarbetsvilja. Att misstänkta och tilltalade utövar sin rätt enligt artikel 7 får däremot aldrig användas mot dem. Artikeln ska inte hindra användandet av lagliga tvångsmedel som finns oberoende av den misstänkte eller tilltalades vilja. Den ska inte heller hindra att medlemstaterna använder skriftlig handläggning beträffande mindre förseelser.

I artiklarna 8 och 9 regleras rätten att närvara vid rättegången. Utgångspunkten är att medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade har rätt att närvara vid sin egen rättegång. Det anges också när medlemsstaterna får tillåta att domstolen prövar och avgör skuldfrågan i den misstänktes eller tilltalades utevaro. Om den misstänktes eller tilltalades rätt att närvara vid rättegången åsidosatts ska han eller hon ha rätt till en ny rättegång eller ett motsvarande rättsmedel för prövning av sakfrågan.

Direktivets bestämmelser om rätten att närvara vid rättegången ska inte påverka tillämpningen av nationella bestämmelser som tillåter att förfaranden, eller delar av dessa, genomförs skriftligen. En förutsättning är dock att det är förenligt med rätten till en rättvis rättegång.

Artiklarna 10–16 innehåller bestämmelser om bl.a. tillgången till effektiva rättsmedel, införlivande och ikraftträdande.

5. Utgångspunkter för genomförandet

5.1. Förfaranden som omfattas av direktivets tillämpningsområde

Regeringens bedömning: Direktivets bestämmelser ger fysiska personer vissa rättigheter vid handläggningen av brottmål i domstol och under förundersökningen. Direktivets bestämmelser om oskuldspresumtionen omfattar även misstänkta i förfaranden om internationell rättslig hjälp i brottmål, förfaranden enligt en europeisk utredningsorder, förfaranden enligt en europeisk arresteringsorder och förfaranden om utlämning i anledning av brott.

Utredningens bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning. Enligt utredningen faller dock förfaranden enligt en

• Sida 8
•  Original

europeisk arresteringsorder och förfaranden om utlämning i anledning av brott utanför direktivets tillämningsområde.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot bedömningen.

Skälen för regeringens bedömning: Direktivet ger fysiska personer vissa rättigheter i processuellt hänseende. Juridiska personer omfattas inte av direktivet.

Direktivet är endast tillämpligt på straffrättsliga förfaranden. Det innebär för svensk del att direktivet är tillämpligt såväl vid handläggningen av brottmål i domstol som under förundersökningen (se vidare avsnitt 5.2). I oskuldspresumtionsdirektivet är gränsdragningen mellan straffrättsliga förfaranden och administrativa förfaranden tydligare definierad än i övriga direktiv som antagits inom ramen för färdplanen (jfr t.ex. prop. 2012/13:132 s. 15 och prop. 2013/14:157 s. 17). I ingressen anges att direktivet inte bör tillämpas på civilrättsliga förfaranden eller på administrativa förfaranden, inbegripet sådana administrativa förfaranden som kan leda till sanktioner, såsom förfaranden rörande konkurrens, handel, finansiella tjänster, vägtrafik, skatter eller skattetillägg, se beaktandesats 11.

I övrigt lämnar direktivet inte utrymme för att undanta några straffrättsliga förfaranden som innefattar ett konstaterande i skuldfrågan. Det hindrar emellertid inte att medlemstaterna genomför handläggningen av vissa mål mera summariskt, under förutsättning att rätten till en rättvis rättegång beaktas, se artiklarna 7.6 och 8.6. De summariska processformerna strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot omfattas således av direktivet. Samma sak gäller förfaranden som resulterar i åtalsunderlåtelse eller straffvarning.

Med hänsyn till att oskuldspresumtionsdirektivet innehåller bestämmelser som syftar till att tillvarata rätten för misstänkta och tilltalade att betraktas som oskyldiga tills deras skuld har fastslagits enligt lag är frågan om direktivet också ska anses vara tillämpligt på utredningar om brott som misstänks vara begångna av den som inte fyllt femton år och som bedrivs enligt lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Frågan om denna typ av förfarande är att betrakta som ett straffrättsligt förfarande har inte diskuterats vid genomförandet av tidigare direktiv i färdplanen.

Ett förfarande enligt 31 § lagen om unga lagöverträdare är en utredning om brott som i praktiken bedrivs på ett sätt som till stor del liknar en förundersökning, även om syftet med utredningen huvudsakligen är ett annat (se hänvisningen till 23 kap. rättegångsbalken i 32 § lagen om unga lagöverträdare). Ett barn som är misstänkt för ett brott i en utredning enligt 31 § lagen om unga lagöverträdare bör därför ha samma rätt att betraktas och framställas som oskyldigt som en person som misstänks för ett brott i en förundersökning enligt rättegångsbalken. Direktivets rättigheter, i tillämpliga delar, bedöms därför omfatta dessa förfaranden, både de som inbegriper en s.k. bevistalan i domstol och de som innebär ett överlämnande av utredningen till socialtjänsten.

Direktivets rättigheter kopplade till oskuldspresumtionen får också genomslag i fråga om särskild rättsverkan av brott, t.ex. förverkande, i den mån förfarandet innefattar en bedömning i skuldfrågan. Direktivets bestämmelser om oskuldspresumtionen får även anses omfatta förfaran-

• Sida 9
•  Original

den enligt lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål och förfaranden enligt en europeisk utredningsorder (en ny lag om europeisk utredningsorder träder i kraft den 1 december 2017, se prop. 2016/17:218, bet. 2017/18:JuU4, rskr 2017/18:28). Direktivet får därmed genomslag bl.a. när åtgärder vidtas mot en person som utomlands är misstänkt för brott, men som befinner sig i Sverige och hörs här (jfr prop. 2012/13:132 s. 15). Det kan konstateras att förfaranden enligt en europeisk arresteringsorder uttryckligen inkluderas i tillämpningsområdet för övriga direktiv i färdplanen, vilket inte är fallet i oskuldspresumtionsdirektivet. Regeringen anser emellertid att direktivets rättigheter kopplade till oskuldspresumtionen bör anses omfatta misstänkta i förfaranden enligt en europeisk arresteringsorder i den mån förfarandet innefattar en bedömning av den tilltalades skuld, t.ex. i samband med häktning. Detsamma bedöms gälla även förfaranden om utlämning i anledning av brott.

5.2. Start- och sluttidpunkt för direktivets tillämpningsområde

Regeringens bedömning: Direktivet gäller i förhållande till personer som är misstänkta för brott.

Rättigheterna gäller till dess att förfarandet avslutats genom en dom eller ett beslut som fått laga kraft.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot bedömningen.

Skälen för regeringens bedömning: De övriga direktiven i färdplanen ska tillämpas från det att en person formellt görs medveten om misstanken eller anklagelsen. Den ordningen ansluter till vad som gäller enligt den europeiska konventionen angående de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Artikel 6 i

Europakonventionen gäller bl.a. den som är anklagad för brott. Europadomstolen har uttalat att en person generellt sett anses ha blivit anklagad för brott när någon myndighetsåtgärd vidtas som leder till att den enskildes situation väsentligt påverkas på grund av brottsmisstanken. Vanligtvis anses så vara fallet vid det officiella underrättandet av misstanken. Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen har i enlighet med det sagda knutit rättigheterna enligt artikel 6 i Europakonventionen till den tidpunkt då en person skäligen kan misstänkas för att ha brutit mot gällande bestämmelser (se NJA 2001 s. 344 och RÅ 1996 ref. 97).

I förhållande till tidigare direktiv har detta ansetts innebära att rättigheterna gäller från delgivning av skälig misstanke om brott enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken (jfr prop. 2012/13:132 s. 14). I oskuldspresumtionsdirektivet är startpunkten något annorlunda formulerad. Direktivet är tillämpligt från det tillfälle då en person blir misstänkt eller tilltalad i ett straffrättsligt förfarande, oberoende av när personen

• Sida 10
•  Original

underrättas om detta av de behöriga myndigheterna (artikel 2). Frågan är vad detta innebär för rättigheternas tillämpning i praktiken.

För svenskt vidkommande är det klart att en person rent faktiskt kan vara misstänkt för ett brott utan att ännu ha underrättats om detta av behörig myndighet. Så snart någon pekas ut som skyldig i en anmälan om brott kan misstanke uppstå mot den personen. En förundersökning ska inledas när det finns anledning att anta att ett brott som lyder under allmänt åtal har begåtts, och i och med det påbörjas ett straffrättsligt förfarande i direktivets mening. Rättigheterna enligt direktivet kan därför komma att aktualiseras i ett tidigt skede av en brottsutredning. Att oskuldspresumtionen redan i dag ska beaktas i ett tidigt skede framgår bl.a. av kravet på objektivitet under förundersökningen och i brottsbekämpande verksamhet före förundersökningen se 23 kap. 4 § rättegångsbalken. Se vidare i avsnitt 6.2.

I praktiken kommer dock de processuella rättigheterna enligt direktivet vanligen att aktualiseras vid den tidpunkt när misstanken når graden skälig misstanke. Det är också den tidpunkt då den misstänkte får anses vara i behov av mer konkreta processuella rättigheter. Det är t.ex. då han eller hon ska underrättas om brottsmisstanken och om sin rätt att tiga. Det är också vid den tidpunkten den misstänkte har rätt till insyn och visst inflytande på utredningen och i vissa fall också rätt till en offentlig försvarare, se 23 kap. 18 § och 21 kap. 3 a §rättegångsbalken samt 12 § förundersökningskungörelsen (1947:948). Även beträffande oskuldspresumtionsdirektivet kommer rättigheterna därför, i praktiken, huvudsakligen aktualiseras då en person skäligen kan misstänkas för ett brott inom ramen för ett straffrättsligt förfarande.

Rättigheterna enligt direktivet gäller till dess att förfarandet har avslutats genom en dom eller ett beslut som vunnit laga kraft. Rättsliga åtgärder och rättsmedel som är tillgängliga först när det berörda avgörandet redan fått laga kraft, inbegripet talan inför Europadomstolen, omfattas inte av tillämpningsområdet för direktivet.

6. Genomförande av oskuldspresumtionsdirektivet

6.1. Behovet av lagändringar

Regeringens bedömning: Det krävs endast en lagändring för att genomföra direktivet. Övriga åtaganden bedöms vara uppfyllda i gällande rätt.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot bedömningen. Riksdagens ombudsmän (JO),

Västmanlands tingsrätt, Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet,

• Sida 11
•  Original

Hovrätten för Västra Sverige och Sveriges advokatsamfund anser att det finns behov av ytterligare lagstiftningsåtgärder.

Skälen för regeringens bedömning: Ett direktiv är bindande för medlemsstaterna när det gäller det resultat som ska uppnås, men överlåter åt medlemsstaterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. Det innebär att medlemsstaterna inte är bundna av sådant som direktivets terminologi eller systematik om det avsedda resultatet kan uppnås på annat sätt.

EU-domstolen har beträffande s.k. administrativa förfaranden funnit att förekomsten av allmänna principer i statsrätt eller förvaltningsrätt kan göra att ett införlivande genom särskilda lagstiftningsåtgärder är överflödigt, om principerna skapar en klar, precis och beständig ram som präglas av förutsägbarhet (se rättsfallet C-29/84, punkt 23). Ingenting talar emot att detsamma bör gälla allmänna principer i straffprocessuella förfaranden.

Den svenska straffrättsliga regleringen bygger redan i dag på principen att en misstänkt eller tilltalad ska betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld har fastställts enligt lag. Huvudregeln är också att en misstänkt eller tilltalad ska ges möjlighet att muntligen lägga fram sin sak inför rätten.

Utredningen gör bedömningen att det krävs en lagändring för att tillgodose direktivets krav i fråga om misstänktas och tilltalades rätt att närvara vid rättegången men att övriga åtaganden uppfylls av gällande rätt. Majoriteten av remissinstanserna delar den uppfattningen men några framhåller att det finns behov av ytterligare lagstiftningsåtgärder. Remissinstansernas synpunkter och regeringens överväganden med anledning av dessa redovisas närmare i avsnitten 6.2–6.4. Sammanfattningsvis delar även regeringen utredningens bedömning. De närmare övervägandena i fråga om den lagändring som krävs redovisas i avsnitt 6.3.

Regeringen kommer att inom direktivets genomförandetid göra de förordningsändringar som kan behövas för att garantera att den som är skäligen misstänkt för brott informeras om sina rättigheter enligt direktivet.

6.2. Oskuldspresumtionen

Regeringens bedömning: Det krävs inga lagändringar för att genomföra direktivets bestämmelser om oskuldspresumtionen.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot bedömningen.JO anser att direktivet syftar till att stärka den enskildes rättigheter i förhållande till Europakonventionen och att 35 kap. 4 § rättegångsbalken, som ger möjlighet att tillmäta den tilltalades tystnad bevisverkan, strider mot direktivet.

Västmanlands tingsrätt påpekar att det bör övervägas om inte den tilltalade ska informeras om sin rätt att tiga och att inte vittna mot sig själv innan ett förhör under huvudförhandlingen. Ekobrottsmyndigheten

• Sida 12
•  Original

påpekar att det tydligt bör framgå vilka krav man med hänvisning till oskuldspresumtionen kan ställa på en tidigare utredning inom ramen för ett administrativt förfarande, den misstänktes medverkan och grunden för att han eller hon medverkat i utredningen. Juridiska fakulteten vid

Stockholms universitet bedömer att tydligare och mer restriktiva regler om användande av hand- och fotfängsel under huvudförhandlingen bör införas i lag. Sveriges advokatsamfund anser dels att oskuldspresumtionen som allmän rättsprincip bör lagfästas, dels att rätten att inte behöva medverka till utredningen av sin egen skuld bör få en betydligt starkare ställning än vad som har föreslagits. Sveriges advokatsamfund anser också att utredande myndighet bör åläggas en skyldighet att upplysa närstående om deras rätt att inte behöva vittna mot en anhörig som är misstänkt eller tilltalad.

Skälen för regeringens bedömning

Oskuldspresumtionen som allmän rättsprincip

I 2 kap. 19 § regeringsformen anges att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen. Europakonventionen är införlivad i svensk rätt genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Vid tiden för inkorporeringen gjorde regeringen bedömningen att svensk lagstiftning i allmänhet uppfyller konventionens krav (se prop. 1993/94:117 s. 40 f.).

Även om oskuldspresumtionen inte uttryckligen har legat till grund för rättegångsbalken, bygger den svenska rättegångsordningen inte desto mindre på utgångspunkten att en misstänkt eller tilltalad ska betraktas som oskyldig tills det finns en fällande dom. Detta visar sig på flera sätt i svensk rätt, inte minst i 2 kap. 11 § regeringsformen som slår fast att en rättegång ska genomföras rättvist och inom skälig tid (se prop. 2009/10:80 s. 160).

Oskuldspresumtionen som princip och allmän rättsgrundsats är således lagfäst genom inkorporeringen av Europakonventionen men kommer i övrigt inte till direkt uttryck i lagstiftningen. Däremot kommer den till indirekt uttryck på flera sätt. I rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen finns bestämmelser som syftar till att upprätthålla oskuldspresumtionen i straffrättsliga förfaranden, t.ex. regler om jäv och om hur en förundersökning får bedrivas.

Sveriges advokatsamfund anser att oskuldspresumtionen som allmän rättsprincip bör lagfästas. Regeringen delar dock utredningens och flera av remissinstansernas uppfattning att en sådan bestämmelse inte skulle tillföra någonting i sak. Direktivet kräver inte att principen som sådan lagfästs. Någon ytterligare författningsreglering av själva rättsprincipen bedöms därför inte vara nödvändig.

Misstänkta och tilltalade får inte framställas som skyldiga

Artiklarna 4 och 5 i direktivet innebär att den svenska rättsordningen måste garantera att misstänkta och tilltalade inte framställs som skyldiga innan skulden fastställts enligt lag. Artikel 4 är en av de artiklar i direktivet som får ett visst genomslag även innan en person är skäligen

• Sida 13
•  Original

misstänkt, dvs. direktivets huvudsakliga starttidpunkt, se avsnitt 5.2 ovan. Undantag från artikel 4 får göras när det är absolut nödvändigt av skäl som rör brottsutredningen eller ligger i allmänhetens intresse. Det är inte avsett att artikel 4 ska påverka åtgärder av åklagaren som syftar till att bevisa att den misstänkte eller tilltalade är skyldig eller hindra preliminära avgöranden av processuell karaktär, såsom beslut om anhållande och häktning. Undantag från artikel 5 får göras av säkerhetsskäl eller för att hindra den misstänkte eller tilltalade från att avvika eller ha kontakt med tredje part.

Rätten till en rättvis rättegång är, som nämns ovan, grundlagsfäst i 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen. Det är också kravet på domstolars och andra förvaltningsmyndigheters skyldighet att i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen och iaktta saklighet och opartiskhet (1 kap. 9 § regeringsformen). Av bestämmelserna i 23 kap. 4 § rättegångsbalken följer att både förundersökning och brottsbekämpande verksamhet ska bedrivas objektivt. Kraven på objektivitet i dessa bestämmelser gäller under hela det straffrättsliga förfarandet, dvs. både före och efter att någon underrättats om skälig misstanke. Åklagaren och den som biträder honom eller henne ska även bedriva sitt arbete objektivt efter att åtal väckts, se 45 kap. 3 a § rättegångsbalken. Också bestäm-melserna om domarjäv i 4 kap. 13 § rättegångsbalken ska garantera opartiskhet och hindra domare från att uttala sig offentligt om en misstänkts eller tilltalads skuld innan frågan har slutligt avgjorts. Liknande jävsbestämmelser finns för poliser, åklagare och andra tjänstemän.

Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet efterlyser tydligare och mer restriktiva regler om användande av hand- och fotfängsel under huvudförhandlingen. I 1 kap. 6 § häkteslagen (2010:611) anges att verkställighet av ett frihetsberövande inte får innebära andra begränsningar i den intagnes frihet än vad som följer av lagen eller som är nödvändiga för att upprätthålla ordning och säkerhet. Vid förhandlingar i domstol ankommer det på rättens ordförande att upprätthålla ordningen, se 5 kap. 9 § rättegångsbalken. Ordföranden är då skyldig att beakta bestämmelserna i häkteslagen och förväntas aktivt ta ställning till om den misstänkte eller tilltalade ska hållas fängslad under förhandlingen. Utgångspunkten är att hand- och fotfängsel inte ska användas under förhandlingen, om det inte är oundgängligen påkallat av säkerhetsskäl (jfr JO 1958 s. 54, JO 1973 s. 200 och JO dnr 2244-1993).

Regeringen gör sammanfattningsvis bedömningen att svensk rätt uppfyller kraven i artiklarna 4 och 5 i direktivet.

Principen om åklagarens bevisbörda

Av artikel 6 i direktivet följer att bevisbördan vid fastställandet av misstänktas och tilltalades skuld åvilar åklagaren och att alla tvivel i skuldfrågan ska vara till den misstänktes eller tilltalades fördel. I beaktandesats 22 i direktivets ingress förtydligas att medlemsstaterna får tillåta användningen av presumtioner om sakförhållanden eller om rättsläget rörande straffrättsligt ansvar. Sådana presumtioner bör dock hållas inom rimliga gränser och med beaktande av vad saken rör och det allmänna kravet på proportionalitet. Presumtionerna bör kunna kullkastas och

• Sida 14
•  Original

under alla omständigheter endast användas om rätten till försvar respekteras. I beaktandesatsen anges också att bestämmelsen inte inskränker domstolens befogenheter att utföra utredningar på eget initiativ eller domstolens oberoende när den bedömer den misstänktes eller tilltalades skuld.

Principen om åklagarens bevisbörda, som inbegriper grundsatsen att alla tvivel i skuldfrågan ska vara till den misstänktes eller tilltalades fördel, har haft en klar ställning i svensk rätt under lång tid och det är tydligt att rättstillämparen anser sig bunden av principen (jfr NJA II 1943 s. 446). Högsta domstolen har flera gånger uttryckt att den tilltalades skuld ska vara ”ställd utom rimligt tvivel” för en fällande dom (se bl.a. NJA 1980 s. 725, NJA 1982 s. 164, NJA 1996 s. 176 och NJA 2015 s. 702). I det ligger dels ett krav på att åklagaren ska visa att bevisningen lever upp till beviskravet, dels ett krav på att varje rimligt tvivel ska komma den tilltalade till godo.

Även om utgångspunkten är att åklagaren har bevisbördan finns det några situationer där bevisbördan för ett enskilt rekvisit kan gå över till den tilltalade, t.ex. i mål om förtal enligt 5 kap. 1 § brottsbalken. De situationer som tillåter avsteg från principen om åklagarens bevisbörda är emellertid begränsade. Avstegen kan inte betraktas som stora och det är fråga om en sådan förklaringsbörda eller en sådan presumtion som Europadomstolen godtagit (se Europadomstolens dom den 7 oktober 1988 i målet Salabiaku mot Frankrike). Med hänsyn till det och till det utrymme för presumtioner som framgår av beaktandesats 22 bedöms dessa avvikelser från huvudregeln inte strida mot artikel 6 i direktivet.

Regeringen kan, liksom utredningen, konstatera att principen om åklagarens bevisbörda och att alla tvivel ska komma den tilltalade till godo är en självklar utgångspunkt i rättstillämpningen. Den rättsliga ram den skapar är tillräckligt klar och precis för att uppfylla direktivets krav. De avsteg från principen som förekommer i svensk rätt bedöms vidare vara förenliga med direktivet. Sammanfattningsvis gör regeringen bedömningen att artikel 6 inte föranleder någon författningsreglering.

Rätten att tiga och att inte behöva vittna mot sig själv

Misstänktas och tilltalades rätt att tiga och att inte behöva vittna mot sig själva framgår av artikel 7. Rätten gäller med avseende på det brott som personen misstänks eller tilltalas för att ha begått (artikel 7.1). Artikeln hindrar inte att misstänktas och tilltalades samarbetsvilja beaktas vid påföljdsbestämningen (artikel 7.4). Ett utövande av rätten får emellertid inte användas mot den misstänkte eller tilltalade och får inte beaktas som bevis för att de har begått den påstådda gärningen (artikel 7.5). Utövandet av rätten att inte vittna mot sig själv ska inte hindra den behöriga myndighetens upptagning av bevis som kan erhållas lagligen genom användning av lagliga tvångsmedel och som finns oberoende av de misstänktas eller tilltalades vilja (artikel 7.3).

I beaktandesatserna 24–32 i direktivets ingress finns ytterligare förtydliganden av hur rättigheterna enligt artikeln är avsedda att tillämpas. Här framgår bl.a. att vid prövningen av om rätten att tiga och att inte vittna mot sig själv har kränkts bör Europadomstolens tolkning av rätten till en rättvis rättegång i enlighet med Europakonventionen beaktas.

• Sida 15
•  Original

I svensk rätt finns ett flertal bestämmelser som ska garantera en misstänkts eller tilltalads rätt att tiga och att inte vittna mot sig själv under hela det straffrättsliga förfarandet.

Av 36 kap. 1 § rättegångsbalken framgår att en tilltalad inte får vittna. Vittnesförhör får inte heller hållas med någon som har åtalats för medverkan till den gärning som förhöret gäller eller för en gärning som har omedelbart samband med den gärningen. Med åtalad jämställs den som är skäligen misstänkt och har underrättats om misstanken enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken, den som har meddelats strafföreläggande eller föreläggande om ordningsbot eller som till följd av beslut enligt bestämmelser om åtalsunderlåtelse, straffvarning eller särskild åtalsprövning inte har åtalats. Bestämmelsen innebär att dessa personer får höras men att de inte får höras under straffansvar. Den som är misstänkt för ett brott omfattas inte heller av editionsplikt (38 kap. 2 § rättegångsbalken).

Av 36 kap. 6 § rättegångsbalken framgår vidare att ett vittne har rätt att vägra yttra sig om en omständighet vars yppande skulle avslöja att vittnet eller någon närstående till honom eller henne skulle ha förövat en brottslig eller vanärande handling. Det finns en motsvarande rätt att vägra lämna ut en skriftlig handling i 38 kap. 2 § rättegångsbalken.

Det finns också bestämmelser om att man under förhör inte får använda medvetet oriktiga uppgifter, löften, tvång, hot, uttröttning eller andra otillbörliga åtgärder för att framkalla erkännande eller uttalande i viss riktning (23 kap. 12 § rättegångsbalken). Av 17 § förundersökningskungörelsen följer att särskild hänsyn ska tas vid förhör med misstänkta som är under 18 år.

Att en misstänkt eller tilltalad väljer att tiga eller i övrigt underlåter att medverka får som huvudregel i svensk rätt inte heller användas som bevis mot honom eller henne. En tilltalads underlåtenhet att medverka får dock tillmätas viss betydelse i bevishänseende enligt 35 kap. 4 § rättegångsbalken. Bestämmelsen är ett utslag av den svenska principen om fri bevisprövning.

Utredningen anser att bestämmelsen i 35 kap. 4 § rättegångsbalken är förenlig med direktivets krav. JO är emellertid av en annan uppfattning och anser att bestämmelsen står i strid med direktivet, eftersom direktivet handlar om en förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och därför syftar till att ge den som utnyttjar sin rätt att tiga ett mer omfattande skydd än vad som följer av Europakonventionen. JO anser därför att frågan behöver belysas ytterligare.

Regeringen kan konstatera att det av beaktandesats 27 framgår att artikel 7 ska tolkas i ljuset av Europadomstolens praxis, och att, som anges i beaktandesats 28, det inte är tänkt att rättigheterna i artikel 7 ska påverka nationella bestämmelser om domstolars och domares bevisprövning, förutsatt att rätten till försvar respekteras. Som JO anför avser direktivet en förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen i medlemsländerna. Regeringen delar dock inte uppfattningen att detta innebär att direktivet ger ett mer omfattande skydd än vad som framgår av Europadomstolens praxis. I likhet med ett flertal remissinstanser, bl.a. Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, bedömer regeringen att direktivet snarare syftar till att genom gemensamma minimiregler förtydliga de skyldigheter medlemsländerna redan har

• Sida 16
•  Original

enligt Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga. Europadomstolens avgöranden bedöms därför kunna vara vägledande vid tolkningen av artikel 7 i direktivet.

Enligt Europadomstolens praxis är det tillåtet med nationella bestämmelser om bevisverkan av en misstänkts eller tilltalads passivitet, under förutsättning att rätten till en rättvis rättegång och oskuldspresumtionen respekteras (jfr Europadomstolens dom den 8 februari 1996 i målet John Murray mot Förenade kungariket och den 6 juni 2000 i målet

Averill mot Förenade kungariket). Det innebär att den misstänktes eller tilltalades tystnad inte ensamt kan användas som bevis för hans eller hennes skuld, utan det krävs även annan, tyngre vägande bevisning.

Det står klart att den tilltalades tystnad inte ensam kan användas som bevis för hans eller hennes skuld i svensk rättstillämpning. Bestämmelsen i 35 kap. 4 § rättegångsbalken ska enligt motiven tillämpas med stor varsamhet (se NJA II 1943 s. 449). Bestämmelsen påverkar inte kravet på att det är åklagaren som måste prestera tillräcklig bevisning för att styrka brott. Regeringen bedömer därför att bestämmelsen inte är oförenlig med direktivet.

Särskilt om rätten att tiga och myndigheters möjlighet att begära in uppgifter

En frågeställning som belysts i tidigare sammanhang, då i förhållande till artikel 6 i Europakonventionen, är hur rätten att tiga och att inte vittna mot sig själv påverkar myndigheters möjligheter att i ett tidigt skede kräva in uppgifter av enskilda (se t.ex. prop. 1997/98:10 s. 53 f., SOU 2004:37 s. 293 f. och NJA 2001 s. 563).

Direktivets rättigheter omfattar misstänkta och tilltalade i ett straffrättsligt förfarande (artikel 2). Som framgår av avsnitt 5.2 bedöms tidpunkten för när rättigheterna kan göras gällande ofta vara densamma för rättigheterna i oskuldspresumtionsdirektivet och rättigheterna i artikel 6 i Europakonventionen. För svenskt vidkommande är det huvudsakligen när någon är skäligen misstänkt för brott.

Europadomstolen har emellertid uttalat att rätten att tiga och att inte vittna mot sig själv ibland kan få genomslag även innan den tidpunkten. En sådan situation kan uppkomma när uppgifter som inhämtas från en enskild innan ett straffrättsligt förfarande inleds används mot honom eller henne i det senare straffrättsliga förfarandet. I ett sådant fall kan det vara oförenligt med artikel 6 att tvinga fram uppgifter från den enskilde genom t.ex. straff- eller viteshot. En förutsättning för detta är dock att det finns ett nära samband mellan uppgiftsskyldigheten och ett eventuellt straffrättsligt förfarande. Ett förfarande ska antingen ha inletts eller vara nära förestående (se t.ex. Europadomstolens domar den 8 april 2004 i målet Weh mot Österrike och den 25 februari 1993 i målet Funcke mot

Frankrike).

Frågan om hur svensk rätt förhåller sig till detta utvidgade tillämpningsområde för artikel 6 har kommit upp i olika sammanhang, t.ex. på skatte-, miljö- och insolvensrättsområdet (se t.ex. prop. 1997/98:10 s. 53 f., SOU 2004:37 s. 293 f. och NJA 2001 s. 563). Den fråga som har diskuterats är framförallt om myndigheters utredningsbefogenheter

• Sida 17
•  Original

ibland kan komma att stå i konflikt med rätten att tiga och att inte vittna mot sig själv.

Regeringen har tidigare framhållit att förelägganden som inte är sanktionerade måste kunna användas av skattemyndigheten vid utredningen av skatteärenden eftersom sådana förelägganden inte borde betraktas som tvångsmedel i konventionens mening (se prop. 2001/02:25 s. 205 f. och prop. 2002/03:106 s. 334 f.). Det finns inte anledning att göra en annan bedömning nu. Det finns inte heller anledning att göra en annan bedömning i fråga om andra myndigheters utredningsbefogenheter. Skyldigheten för myndigheter att i dessa sammanhang beakta rätten att tiga och att inte vittna mot sig själv bör således innebära en begränsning av möjligheterna att använda sig av sanktionerade förelägganden i vissa situationer.

Diskussionen om skattemyndighetens utredningsbefogenheter i tidigare lagstiftningsärenden på skatteområdet har lett till att det numera finns en bestämmelse i 44 kap. 3 § skatteförfarandelagen (2011:1244) som förbjuder vitesförelägganden i fall då det finns anledning att anta att den som ska föreläggas har begått en gärning som är straffbelagd eller som kan leda till skattetillägg, återkallelseavgift eller kontrollavgift, och föreläggandet avser en utredning av en fråga som har samband med den misstänka gärningen. Om den som ska föreläggas är en juridisk person, gäller detta förbud även ställföreträdare för den juridiska personen. En liknande bestämmelse finns i 7 kap. 6 § tullagen (2016:253).

På miljöområdet har inga motsvarande bestämmelser införts i lag men det är klart att myndigheterna förväntas tillämpa principen, vilket också kommer till uttryck i praxis (se Svea hovrätt, Miljööverdomstolens dom den 8 november 2004 i mål M 5080-03 [MÖD 2004:64]).

Det finns alltså i svensk rätt en tydlig princip om att myndigheter inte ska använda sig av sanktionerade förelägganden i fall då det finns en befogad anledning att anta att den som föreläggandet riktar sig till har begått ett brott. På vissa områden är principen lagfäst, på andra områden framgår den av praxis. Den svenska rättsordningen bedöms därigenom vara anpassad till Europadomstolens domar på området. Med hänsyn till att artikel 7 i oskuldspresumtionsdirektivet ska ses i ljuset av Europadomstolens tolkning av rätten till en rättvis rättegång bedöms följaktligen svensk rätt överensstämma med direktivet även i denna del.

Särskilt om rätten att tiga och vissa straffbestämmelser

Rätten att tiga och rätten att inte vittna mot sig själv får även betydelse utanför den rena processlagstiftningen. Under senare tid har framför allt smitningsbrottets (5 § lagen [1951:649] om straff för vissa trafikbrott) förenlighet med artikel 6 i Europakonventionen varit föremål för bedömning i svensk domstol. Enligt bestämmelsen kan t.ex. en person som har kört onykter och orsakat en trafikolycka vara skyldig att vid straffansvar lämna upplysningar om sig själv och händelsen.

Bestämmelsen träffar alla situationer där en trafikolycka inträffat, oberoende av om något brott har begåtts i samband med olyckan. De svenska straffbestämmelserna i sig bedöms därför inte strida mot artikel 7 i direktivet, även om rätten att tiga och rätten att inte vittna mot sig själv kan aktualiseras i vissa av de situationer som träffas av

• Sida 18
•  Original

bestämmelserna (jfr Europadomstolens dom den 8 april 2004 i målet

Weh mot Österrike).

Rättigheternas genomslag är många gånger beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Rättstillämparen har därför en viktig roll i upprätthållandet av rätten för den enskilde att tiga och att inte vittna mot sig själv.

Särskilt om rätten att tiga och rätten till information

Sedan den 1 juni 2014 ska den som skäligen misstänks för brott i samband med underrättelsen om misstanken även underrättas om sin rätt att inte behöva yttra sig (12 § förundersökningskungörelsen). Ändringen är en följd av genomförandet av direktivet om rätten till information. Oskuldspresumtionsdirektivet förordar att den misstänkte eller tilltalade vid samma tillfälle även informeras om sin rätt att inte vittna mot sig själv (beaktandesatserna 31–32). Som nämns i avsnitt 6.1 kommer regeringen att inom direktivets genomförandetid göra de förordningsändringar som kan behövas för att garantera att den som är skäligen misstänkt för brott informeras om sina rättigheter enligt direktivet.

Västmanlands tingsrätt anser att den tilltalade bör påminnas om sin rätt att tiga och att inte vittna mot sig själv innan ett förhör under huvudförhandlingen inleds. Regeringen bedömer att det får anses tillräckligt att den tilltalade informeras om denna rätt före huvudförhandlingen i enlighet med vad som sägs ovan.

Sveriges advokatsamfund menar att utredande myndighet bör åläggas en skyldighet att upplysa närstående om deras rätt att inte behöva vittna mot en anhörig som är misstänkt eller tilltalad. Direktivet rör endast misstänktas och tilltalades rättigheter. Det finns inte tillräckliga skäl att ta några initiativ till en sådan ändring inom ramen för detta lagstiftningsärende.

6.3. Rätten att närvara vid rättegången

Regeringens förslag: Möjligheten att avgöra ett mål i den tilltalades utevaro utan att han eller hon delgivits kallelse till förhandlingen tas bort.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Hovrätten för Västra Sverige anser att den möjlighet som finns för åklagaren att meddela åtalsunderlåtelse eller straffvarning innan åtal har väckts, trots att den misstänkte vill få till stånd en domstolsprövning, inte är förenlig med direktivet. Sveriges advokatsamfund framför synpunkter på vilken delgivningsform som bör användas vid kallelse till huvudförhandling. Svea hovrätt framför också synpunkter på delgivningsförfarandet och framhåller att ett större ansvar bör kunna läggas på den tilltalade i dessa sammanhang.

• Sida 19
•  Original

Skälen för regeringens förslag

Utgångspunkter

Artiklarna 8 och i 9 i direktivet reglerar en misstänkts eller tilltalads rätt att närvara vid rättegången. Huvudregeln är att en misstänkt eller tilltalad ska ges en faktisk möjlighet att närvara vid sin rättegång (artikel 8.1). Medlemsstaterna får dock tillåta att ett mål avgörs i den tilltalades utevaro under vissa förutsättningar (artiklarna 8.2–8.4). Av artikel 9 följer att en misstänkt eller tilltalad i vissa fall ska ha rätt till en ny rättegång.

I den svenska rättsordningen garanteras rätten att närvara vid rättegången dels genom Europakonventionens ställning som lag, dels genom en rad processrättsliga bestämmelser som ger uttryck för denna grundläggande princip. Huvudregeln är enligt 21 kap. 2 § rättegångsbalken att den tilltalade ska vara närvarande vid huvudförhandlingen både i tingsrätten och i hovrätten.

Rätten att närvara vid huvudförhandlingen i tingsrätten

Det är möjligt att under vissa förutsättningar göra undantag från huvudregeln att den tilltalade ska vara närvarande vid huvudförhandlingen i tingsrätten. Den tilltalade ska till att börja med alltid ha delgivits stämning och, utom i sällsynta fall, även kallelse till förhandlingen (45 kap. 9 §, jfr 33 kap. 2 § och 46 kap. 15 a §rättegångsbalken). Kallelsen ska innehålla information om att målet kan komma att avgöras trots att den tilltalade uteblir eller endast inställer sig genom ombud (45 kap. 15 § rättegångsbalken). En ytterligare förutsättning för prövning i den tilltalades utevaro är enligt 46 kap. 15 a § rättegångsbalken att saken ska kunna utredas tillfredsställande. Utgångspunkten är att utredningen ska ge tillräckligt underlag för en från rättssäkerhetssynpunkt godtagbar dom (se prop. 1981/82:105 s. 22 f.). Därutöver ska en av följande tre situationer vara för handen:

1. Det finns inte anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse i högst sex månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening.

2. Den tilltalade har, sedan han eller hon delgetts stämning, avvikit eller håller sig undan på ett sådant sätt att han eller hon inte kan hämtas till huvudförhandlingen.

3. Den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och hans eller hennes närvaro är därför inte nödvändig. I 46 kap. 15 a § tredje stycket rättegångsbalken anges att ett mål, i de fall som avses i punkten 2, får avgöras i den tilltalades utevaro även om han eller hon inte har delgetts kallelse till förhandlingen. Bestämmelsen innebär alltså att tingsrätten i vissa fall kan avgöra ett mål utan att den tilltalade har underrättats om huvudförhandlingen och följderna av hans eller hennes utevaro. Enligt direktivet ska en misstänkt eller tilltalad få vetskap om de åtgärder som vidtas i en rättegång och ges möjlighet att bevaka sin rätt i förfarandets olika steg. Detta innefattar en skyldighet för medlemsstaterna att se till att den misstänkte eller tilltalade underrättas om datum och tid för rättegången (beaktandesats 36). I förlängningen bör det

• Sida 20
•  Original

innebära att den tilltalade måste få information om varje förhandlingstillfälle där skuldfrågan kan komma att avgöras.

Även om bestämmelsen i 46 kap. 15 a § tredje stycket rättegångsbalken enligt förarbetena är avsedd att tillämpas med stor försiktighet och enbart i de fall där den tilltalade bevisligen avvikit eller avsiktligt

^{håller sig undan mer varaktigt (se} NJA II 1943 s. 589 och prop. 1981/82:105 s. 10)

bedömer regeringen att en tillämpning av bestäm-

melsen strider mot kravet på information i artikel 8.2 i direktivet. Eftersom den tilltalade inte har delgetts kallelse till huvudförhandlingen kan han eller hon i dessa fall inte sägas ha underrättats om huvudförhandlingen och följderna av en utevaro.

Om ett mål har avgjorts i den tilltalades utevaro i strid med artikel 8 uppfyller medlemsstaterna ändå direktivets krav om den nationella rättsordningen ger den tilltalade rätt till en ny rättegång eller tillgång till ett annat rättsmedel som medger en ny prövning av sakfrågan där den tilltalade har möjlighet att delta på ett effektivt sätt och lägga fram sitt försvar (se artikel 9). En tingsrättsdom kan visserligen överklagas till hovrätten men möjligheten att få till en fullständig omprövning i sak beror på om prövningstillstånd meddelas. Regeringen bedömer därför att kravet på prövningstillstånd medför att en rätt till ny prövning inte kan garanteras på det sätt direktivet förutsätter. Inte heller de extraordinära rättsmedlen innebär en sådan andra chans till förhandling som avses i artikel 9 i direktivet. Mot bakgrund av det anförda gör regeringen, i likhet med utredningen, bedömningen att möjligheten att avgöra ett mål i den tilltalades utevaro trots att han eller hon inte har delgetts kallelse till huvudförhandlingen måste tas bort för att svensk rätt ska uppfylla direktivets krav.

Rätten att närvara vid huvudförhandlingen i hovrätten

Direktivets krav på en misstänkts eller tilltalads rätt att närvara vid sin egen rättegång gäller under hela det straffrättsliga förfarandet och omfattar alltså även rättegången i hovrätten.

Också i hovrätten är huvudregeln att ett brottmål, som inte kräver prövningstillstånd eller där prövningstillstånd meddelas, ska avgöras efter huvudförhandling. Bestämmelser om hur hovrätten ska handlägga ett brottmål när en part inte kommer till en huvudförhandling finns i 51 kap. 21 § rättegångsbalken. Om den som dömts i tingsrätten överklagat och sedan uteblir från huvudförhandlingen förfaller överklagandet. Detsamma gäller om han eller hon förelagts att inställa sig personligen men endast inställer sig genom ombud och det inte finns särskilda skäl mot att överklagandet förfaller.

Om den tilltalade är motpart i hovrätten kan överklagandet i vissa fall komma att prövas i hans eller hennes utevaro; om han eller hon förelagts att inställa sig vid vite men uteblir eller ska hämtas till förhandlingen och hämtning inte kan ske, se 51 kap. 21 § fjärde stycket rättegångsbalken. En förutsättning anses dock vara, även om det inte framgår av lagtexten, att utredningsbehovet inte motiverar något annat (se prop. 1986/87:89 s. 165). Se även NJA 2009 s. 836.

• Sida 21
•  Original

En klagande som i efterhand visar att han eller hon hade laga förfall för sin utevaro som inte kunde anmälas i tid har rätt att få målet återupptaget (51 kap. 22 § rättegångsbalken).

För att hovrätten ska kunna avgöra ett mål i den tilltalades utevaro eller låta ett överklagande förfalla krävs alltid att den tilltalade delgetts kallelse till förhandlingen. Någon motsvarande bestämmelse till 46 kap. 15 a § första stycket 2 rättegångsbalken finns alltså inte för rättegången i hovrätten.

Regeringen bedömer i likhet med utredningen att möjligheten att hålla förhandling i den tilltalades utevaro i hovrätten är förenlig med direktivets krav.

Skriftliga förfaranden och rätten till en rättvis rättegång

I direktivets artikel 8.6 anges att straffrättsliga förfaranden eller delar av dessa får genomföras skriftligen och av artikel 7.6 framgår att handläggningen av mål om mindre förseelser får genomföras skriftligen utan att den misstänkte eller tilltalade hörs av behöriga myndigheter. En förutsättning för detta är dock enligt båda artiklarna att förfarandet är förenligt med rätten till en rättvis rättegång.

Hovrätten för Västra Sverige anser att möjligheten för åklagaren att meddela åtalsunderlåtelse eller straffvarning – innan åtal har väckts – även när den misstänkte vill få till stånd en prövning i domstol står i strid med direktivet.

Även om möjligheten finns bedöms åtalsunderlåtelse eller straffvarning i praktiken normalt inte aktualiseras om den misstänkte önskar en domstolsprövning (jfr NJA II 1943 s. 262). En sådan tillämpning av bestämmelserna om åtalsunderlåtelse och straffvarning ligger väl i linje med Europakonventionens krav på rätten till domstolsprövning och detta direktivs krav på rätten att närvara vid rättegången. En åklagares beslut om att meddela åtalsunderlåtelse i en sådan situation kan också överprövas av en överordnad åklagare.

Det väsentliga när det gäller rätten till en rättvis rättegång måste anses vara att den misstänkte eller tilltalade i praktiken aldrig berövas rätten att muntligen vid en offentlig förhandling lägga fram sin sak. I likhet med utredningen bedömer regeringen att den rätten är tillgodosedd i gällande lagstiftning. De möjligheter som finns att avgöra brottmål utan förhandling är följaktligen förenliga med direktivet.

6.4. Rätten till effektiva rättsmedel

Regeringens bedömning: Det krävs inga lagändringar för att genomföra direktivets bestämmelser om effektiva rättsmedel.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot bedömningen. Juridiska fakulteten vid

Stockholms universitet anser att en ordförandes beslut under huvudför-

• Sida 22
•  Original

handling om hand- och fotfängsel ska kunna överklagas särskilt i vissa fall.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 10 i direktivet ska medlemsländerna se till att misstänkta och tilltalade har tillgång till ett effektivt rättsmedel om deras rättigheter enligt direktivet åsidosätts. I beaktandesats 44 förtydligas att ett effektivt rättsmedel vid ett åsidosättande av någon av de rättigheter som föreskrivs i direktivet så långt det är möjligt bör ha till effekt att misstänkta eller tilltalade får samma ställning som de skulle ha haft om åsidosättandet inte hade inträffat.

Kravet på ett effektivt rättsmedel är inte unikt för oskuldspresumtionsdirektivet. Rätten till ett effektivt rättsmedel är fastslagen i artikel 47 i EU:s rättighetsstadga och en liknande reglering finns bl.a. i artikel 12 i EU:s försvarardirektiv (2013/48/EU). Ett krav på effektiva rättsmedel finns också i artikel 13 i Europakonventionen.

Det kanske tydligaste exemplet på ett effektivt rättsmedel i svensk rätt är möjligheten att få ett avgörande överprövat eller omprövat genom överklagande. Har vissa processuella rättigheter åsidosatts finns också möjligheten att få ett avgörande ändrat eller upphävt på grund av rättegångsfel, se t.ex. 50 kap.26 och 28 §§, 58 kap. 2 § och 59 kap. 1 §rättegångsbalken. Någon skyldighet att, som Juridiska fakulteten vid

Stockholms universitet är inne på, införa en möjlighet att överklaga ett beslut om hand- och fotfängsel särskilt under rättegången bedöms dock inte följa av direktivet. Det kan noteras att frågor om ordning och säkerhet i rättssalen prövas kontinuerligt av rätten.

Vidare får möjligheterna för domstolen att välja en mildare påföljd eller sätta ned fängelsestraffet till följd av långsam handläggning anses utgöra effektiva rättsmedel. Vid fel eller försummelse från det allmännas sida finns också möjlighet till skadestånd eller ersättning i vissa fall.

Det kan sammanfattningsvis konstateras att de angivna rättsmedlen kan tillgripas i fall där oskuldspresumtionen inte har beaktats. I praxis har kränkningar av rätten att tiga och rätten att inte vittna mot sig själv bl.a. beaktats vid straffmätningen (se NJA 2011 s. 638). Det har också förekommit att åtal har lämnats utan bifall när rätten till en rättvis rättegång har blivit oåterkalleligen undergrävd (NJA 2007 s. 1037). När myndigheter felaktigt framställt misstänkta eller tilltalade som skyldiga innan deras skuld fastställts enligt lag aktualiseras både artikel 4.2 och artikel 10 i direktivet. Åsidosätts denna rättighet under pågående handläggning kan den misstänkte eller tilltalade göra en jävsinvändning. En påföljande dom kan också undanröjas av högre rätt om en person i rätten varit jävig. Även extraordinära rättsmedel, såsom resning eller klagan över domvilla, kan aktualiseras om jäv förekommit. Vidare finns det möjlighet för den misstänkte eller tilltalade att begära skadestånd enligt skadeståndslagen (1972:207).

När det gäller rätten att närvara vid rättegången har det i praxis konstaterats att ett åsidosättande av den rätten kan utgöra ett rättegångsfel (se NJA 2009 s. 836). Om rätten att närvara vid sin egen rättegång åsidosätts kan domen alltså undanröjas och återförvisas efter ett överklagande. Detsamma gäller om en tingsrätt eller hovrätt felaktigt har avgjort ett mål utan huvudförhandling. Om domen har hunnit få laga kraft kan något av de extraordinära rättsmedlen i stället bli aktuella.

• Sida 23
•  Original

Det står alltså flera effektiva rättsmedel till buds för den misstänkte eller tilltalade vid ett åsidosättande av oskuldspresumtionen eller rätten att närvara vid rättegången. Direktivets krav i detta avseende är således redan uppfyllt och någon ändring i svensk rätt bedöms inte behövas.

7. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag och bedömning: Lagändringen ska träda i kraft den 1 april 2018. Det finns inte något behov av övergångsbestämmelser.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regeringens förslag och bedömning.

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget och bedömningen.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt artikel 14.1 i direktivet ska medlemsstaterna senast den 1 april 2018 sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet. Författningsförslagen bör träda i kraft denna dag.

Författningsändringen är av processrättslig karaktär. Av allmänna processrättliga principer följer att nya processuella regler blir tillämpliga omedelbart. Den föreslagna ändringen blir alltså tillämplig även i mål och ärenden som inletts före ikraftträdandet och ska således tillämpas på varje processuell företeelse som inträffar efter det att regleringen trätt i kraft. Det finns inte anledning att här frångå de allmänna principerna. Några övergångsbestämmelser behövs därför inte.

8. Konsekvenser av förslaget

Regeringens bedömning: De kostnader som kan uppstå för domstolarna till följd av ökad administration och delgivning blir marginella och ryms inom befintliga anslag. För den enskilde som misstänks eller är tilltalad för brott bedöms förslaget leda till ökad rättssäkerhet.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot bedömningen.

Skälen för regeringens bedömning: Gällande rätt uppfyller till allra största del direktivets krav. Det förslag som lämnas är av begränsad omfattning. Förslaget innebär en inskränkning av tingsrättens möjlighet att avgöra ett mål i den tilltalades utevaro. Möjligheten torde dock tillämpas mycket sällan. Den har därtill förlorat mycket av sin betydelse i och med utvecklingen på delgivningsområdet, framförallt av möjligheterna att använda sig av förenklad delgivning av kallelser till huvudförhandling. Förslaget att ta bort bestämmelsen bedöms därför få

• Sida 24
•  Original

mycket liten påverkan på handläggningen av brottmål i tingsrätten. Eventuellt kan förslaget generera vissa kostnader för administration och delgivning. Dessa kostnader bedöms dock bli marginella och ryms inom ramen för befintliga anslag.

För den enskilde är förslaget ett led i genomförandet av EU:s arbete att stärka rätten till en rättvis rättegång. Det förslag som lämnas är visserligen begränsat till sin omfattning men bör ändå bidra till att handläggningen av förundersökningar och brottmål blir något mer förutsebar och rättssäker för den som är misstänkt eller tilltalad.

Det finns i övrigt inte anledning anta att förslaget kommer att leda till några kostnader eller andra konsekvenser för berörda myndigheter, kommun, landsting, företag eller andra enskilda. Förslaget kan inte förväntas få betydelse för brottsligheten. Förslaget kan inte heller förväntas få betydelse för jämställdheten mellan kvinnor och män.

• Sida 25
•  Original

9. Författningskommentar

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

46 kap. 15 a §