SOU 1941:5

Betänkande med allmänna riktlinjer för åstadkommande av tidigare inbetalning av utskylder

N 4-0 ('?

oå (- - Cila

&( 4. IOTQ'

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNING-Aik 1941:5 FINA'NSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE

ALLMÄNNA-RIKTLINJER " FÖR *

.ÄSTADKOMMANDE AV TIDIGARE

INBETALNING AV UTSKYLDER

_ STOCKHOLM 1941

Statens "offentliga utredningar 1941 .Kronoldgisk förteckning

Del 3. Förslag till krigspenslonsförordnlng m. m. samhällsfarliga yttringar. Norstedt. 58 s. Ju. .Beelnnan. 120 &. Fö. Utredning angående byggnadskostnadema. Beck- man. viij, 386 s. S.

1 2. Betänkande med-förslag rörande restaureringen av i 5. Betänkande med allmänna. riktlinjer för åstadkom- Uppsala. domkyrka. Uppsala., Almqvist & Wiksell. . mande av tidigare inbetalningav utskylder. Del 1. 82 s. 16 pl. E. _ * Marcus. 522 s. Fi. ' 1 1. Sociala.törsvarsberedskapskommlttén. Betänkande. ' 8. Åtgärder för bekämpande av homosexualitetens

Anm. Om särskild tryckort ej anglves. är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelse- bokstäverna till det departement under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR1941:5 FINANSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE ALLMÄNNA RIKTLINJER FÖR

ÄSTADKOMMANDE AV TIDIGARE INBETALNING AV UTSKYLDER

DEL I

STOCKHOLM 1941 ISAAC MARCUS BOKTRYCKEBI-AKTIEBOLAG

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet.

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 20 september 1940 givna bemyndigande har Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet beslutat till- kalla t. f. underståthållaren, skattedirektören K. G. A. Sandström såsom ut- redningsman med uppdrag att verkställa utredning angående åtgärder för åstadkommande av en tidigare inbetalning av kronoutskylder samt där- med sammanhängande spörsmål. Samtidigt har Herr Statsrådet förordnat kammarrättsassessorn N. A. Bodin att såsom sekreterare biträda vid nämnda utredning.

Enligt de meddelade direktiven skulle hinder icke möta att vid utredning- ens verkställande även upptaga därav betingade frågor rörande ändringar beträffande folkbokföringen och taxeringsförfarandet. I den mån en bättre utgångspunkt för omläggningen av uppbördsförfarandet därigenom kunde vinnas borde även förslag framläggas rörande en förenkling av beskattnings- reglerna. Vidare uttalades i direktiven, att utredningen, som borde bedrivas med skyndsamhet, syntes icke omedelbart böra utmynna i några utarbetade författningsförslag utan närmast hava till ändamål att uppdraga allmänna riktlinjer för en reform i det avsedda syftet.

Den nu verkställda utredningen har skett i enlighet med de i direktiven så- lunda lämnade anvisningarna och avser sålunda allenast att framlägga all- männa riktlinjer för den ifrågasatta uppbördsreformen. Det må emellertid tillåtas att i detta sammanhang framhålla, att under den tid, som utredning- en pågått, har utredningsmannen icke varit ledig från det av honom inne- havda ämbetet. Det har alltså endast varit en starkt begränsad tid, som un- der de gångna fyra eller fem månaderna kunnat av honom ägnas åt upp- dragets fullgörande.

I direktiven uttalades vidare, att utredningen, för att densamma icke skul- le alltför mycket kompliceras, lämpligen borde åtminstone till en början be- gränsas att avse allenast uppbörden av kronoutskylder. Under arbetets fort-

gång har det emellertid av skäl, för vilka närmare redogörelse lämnas i be- tänkandet, visat sig erforderligt att låta utredningen omfatta även uppbörden av kommunalutskylder.

Enligt Herr Statsrådets särskilda bemyndigande hava vid utredningen bi- trätt avdelningschefen i Svenska livförsäkringsanstalten Trygg T. Askelöf. kontorschefen i generalpoststyrelsen K. G. F. Wilhelmsson och byråchefen i lantbruksstyrelsen G. R. Ytterbom.

Från organisationer och enskilda hava inkommit ett flertal framställning- ar rörande hithörande frågor.

Den utredning, som i enlighet med vad ovan anförts blivit verkställd, över- lämnas härmed vördsamt till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finans-

departementet. Stockholm den 15 februari 1941.

K. G. A. SANDSTRÖM.

/ Nils Bodin.

HISTORIK OCH REDOGÖRELSE FÖR GÄLLANDE BESTÄMMELSER ANGÅENDE UPPBÖRDSFÖRFARANDET SAMT ÖVERSIKT AV UTLÄNDSK RÄTT

FÖRSTA KAPITLET.

Om tiden för skatternas erläggande, sedd i förhållande till tiden för inkomstförvärvet.

& 1. Kronoutskylder.

I äldre tid synes skattebetalningen stundom hava varit uppdelad på ett stort antal betalningsterminer. Sålunda skulle enligt ett år 1606 utfärdat Kungl. brev månatligen erläggas viss avgift för samma år till knektarnas ut- rustning.1 Sedermera erlades emellertid kronoutskylderna i allmänhet vid två uppbördsstämmor. I de under 1700-talet utfärdade bevillningsförord- ningarna föreskrevs, att av bevillningen hälften skulle erläggas viss tid på våren (i allmänhet i maj månad) och den andra hälften mestadels i november månad.

Genom kammarkollegii cirkulärbrev den 11 maj 1724 och den 20 decem- ber 1729 påbjöds, att mantalspenningarna skulle —— utom i Kopparbergs län erläggas i mitten av mars och vara indrivna före den 1 maj samt att jor- deboksräntan och mantalsräntan i allmänhet skulle erläggas vid två sär- skilda uppbördsstämmor, för vilka tiderna något varierade i olika landsän- dar, men som båda åtminstone i regel inföllo under taxeringsäret.2 I kam- markollegii cirkulär den 2 april 1794 förordnades emellertid, att den enligt nyssnämnda båda cirkulärbrev föreskrivna första uppbördsstämman, som i regel hållits i mars månad, skulle inställas samt uppbörden förrättas om hösten, tidigare eller senare, allt eftersom allmogen i varje landsort ägde till- fälle att erhålla penningar för sina produkter. En motsvarande bestämmelse infördes sedermera även beträffande bevillningen. Sålunda stadgades i 1812 års bevillningsförordning, att uppbördsstämmorna »under loppet av oktober, november och december månader ofelbart böra företagas och vid sistnämnda månads utgång vara fulländade, så att de så kallade restantiemöten eller andra uppbördsstämman i början av det kommande året må obehindrat kunna hållas». Även i de därpå följande bevillningsförordningarna (t. o. m. 1835 års förordning) fanns en sådan bestämmelse, varvid dock tiden för uppbördsstämmans hållande angivits till november och december månader. Meningen var alltså, att alla skatter — med undantag av dem, som utgingo

* Linde, Sveriges finansrätt 1887, sid. 247. Bet. ang. förenklande av beskattningsväsendet samt uppbörds- och redogörelseverket, 1847, sid. 160.

efter markegång (t. ex. mantalsränta och tionde) — skulle erläggas vid en uppbördsstämma i slutet av taxeringsäret och att den senare uppbördsstäm- man i början av nästföljande år, varvid de av markegång beroende utskyl- derna erlades, skulle i fråga om övriga skatter vara allenast en reststämma för uppbärande av de vid den första stämman ej erlagda utskylderna. Då emellertid indrivningsåtgärder ej vidtogos förrän efter denna reststämma, ledde detta småningom därhän, att skattebetalningen i allmänhet skedde först å den senare stämman. Detta förhållande blev sedan statskontoret i kungörelse den 8 december 1836 meddelat nya föreskrifter i ämnet en all- män regel. Genom nämnda kungörelse påbjöds nämligen, att den så kallade första uppbördsstämman, som vanligen börjats i november månad av taxe- ringsåret, skulle upphöra och sammanslås med den andra uppbördsstämman, vilken sålunda blev den enda och borde hållas i januari, februari och mars månader eller, där särskilda omständigheter någon gång gåve anledning till längre anstånd, sist i mitten av april månad året efter taxeringsåret.

Utvecklingen hade sålunda gått i riktning mot ett framflyttande av tiden för utskyldernas erläggande. Frågan om lämpligheten härav blev emellertid föremål för övervägande inom den kommitté, som år 1847 avgav betänkande angående förenklande av beskattningsväsendet samt uppbörds- och redo- görelseverket. Kommittén yttrade bland annat (sid. 168), att det i flera av- seenden vore lämpligast, om skatterna erlades under loppet av det år, för vil- ket de utgjordes, samt att avvikelse därifrån även försvårade uppbörden på grund av de många förändringar beträffande skattskyldigs vistelseort och ekonomiska ställning, som kunde inträffa under en längre tidsutdräkt. En— ligt kommitténs förslag skulle i städerna hållas en uppbördsstämma, vilken borde förläggas till september månad av taxeringsåret och vara avslutad före flyttningstiden den 1 oktober. Beträffande landsbygden föreslog kom- mittén, att skattebetalningen skulle uppdelas på två terminer. Den första uppbördsstämman skulle hållas under tiden från mitten av september till mitten av oktober taxeringsåret och den senare uppbördsstämman under ti- den från mitten av februari till mitten av april året efter taxeringsåret.

Nämnda kommittéförslag föranledde emellertid icke någon ändring i fråga om tiden för skattebetalningen. De genom 1836 års kungörelse meddelade föreskrifterna i detta hänseende förblevo nämligen gällande ända till år 1895, då nytt uppbördsreglemente utfärdades (uppbördsreglementet den 10 maj 1895, SFS 37/1895). Tillkomsten av detta reglemente innebar dock i sak icke någon avvikelse från de regler, som dittills gällt angående tiden för uppbörden. I reglementets 9 & återfunnos samma bestämmelser härom som gällt enligt 1836 års kungörelse.

Genom kungörelse den 17 juni 1908 (SFS 63/1908) erhöll 9 5 i 1895 års uppbördsreglemente ändrad lydelse, varigenom en tillbakaflyttning av tiden för uppbörden ägde rum. Enligt den nya lydelsen föreskrevs nämligen, att den allmänna uppbörden skulle förrättas under tiden från och med den 1 november till och med den 15 december varje år. Om särskilda omständig- heter för någon ort därtill föranledde, skulle dock, där Konungen efter där-

! I 1

om av KB gjord framställning sådant medgåve, med uppbörden få anstå till senare hälften av januari eller till februari månad nästföljande år. Denna tillbakaflyttning av tiden för uppbördsstämman sammanhängde med de änd- ringar, som år 1907 blevo genomförda i fråga om beskattningsåret och för vilka i det följande skall lämnas en närmare redogörelse.1

Nytt uppbördsreglemente utfärdades den 19 maj 1911 (SFS 27/1911). I detta reglementes 10 & återfanns samma bestämmelse angående tiden för uppbörden som i 9 få av 1895 års reglemente enligt dess är 1908 antagna ly— delse. 1911 års reglemente innebar således icke någon förändring i ifråga- varande hänseende.

Det nuvarande uppbördsreglementet utfärdades den 14 december 1917 (SFS 838/1917). Detta reglemente, vars 9 5 och 11 ä 1 mom. innehålla be- stämmelser om tiden för uppbörden, har vid flera tillfällen ändrats. Enligt den ursprungliga lydelsen av dessa paragrafer skulle den allmänna uppbör— den äga rum å landet under tiden från och med den 21 november till och med den 5 december varje år och i stad viss dag eller vissa dagar under ti- den från och med den 1 november till och med den 15 december varje år. För såväl landet som stad gällde, att, om särskilda omständigheter för någon ort därtill föranledde, den allmänna uppbördsterminen kunde efter Kungl. Maj:ts medgivande få anstå att äga rum visst antal dagar nästföljande år under tiden från och med den 16 januari till och med februari månads utgång.

Genom kungörelse den 13 november 1931 (SFS 382/1931) infördes ändrade föreskrifter i fråga om tiden för skattebetalningen, som därvid uppdelades på två terminer.

I 9 &, som avser uppbörden å landet, föreskrives enligt den nuvarande ly- delsen av denna paragraf följande:

»Å landet försiggår den årliga allmänna uppbörden under två allmänna upp- bördsterminer, den första från och med den 10 till och med den 20 november taxeringsåret, och den andra från och med den 25 april till och med den 5 maj nästföljande år; dock skall, om särskilda omständigheter för någon ort därtill för- anleda samt Kungl. Maj:t på framställning av KB och efter generalpoststyrelsens hörande sådant föreskriver, med erläggandet av de utskylder, som enligt nedan givna stadganden förfalla under första uppbördsterminen, anstå till tid, som Kungl. Maj:t bestämmer, dock ej längre än till andra uppbördsterminen.

Under förutsättning att vad den skattskyldige å kronodebetsedel påföres i statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, särskild skatt å förmögenhet, landstingsskatt, tings— husmedel, vägskatt och annuiteter å avdikningslän uppgår till sammanlagt minst tio kronor, förfalla dessa utskylder till betalning med hälften av sina belopp under vardera uppbördsterminen. Vad eljest den skattskyldige ä kronodebetsedel påföres, förfaller till betalning under första uppbördsterminen.

För erläggande av kronoutskylder, som finnas upptagna i särskild, av häradsskri- vare upprättad uppbördslängd, må KB, där så befinnes böra äga rum och annat uppbördssätt ej är i särskild författning stadgat, efter samråd med generalppststy- relsen bestämma särskild uppbördstermin. Eljest erläggas sådana utskylder å tid, som KB äger i varje särskilt fall bestämma.»

' Prop. 1907: 47, sid. 138.

Bestämmelserna i 11 ä 1 mom., som avse uppbörden i stad, hava numera följande lydelse.

»I stad förrättas den årliga allmänna uppbörden vid två allmänna uppbördsstäm- mor, som äga rum, den första viss dag eller vissa dagar under tiden från och med den 5 till och med den 20 november taxeringsåret, och den andra viss dag eller vissa dagar under tiden från och med den 25 april till och med den 5 maj näst- följande år; dock må, om särskilda omständigheter för någon ort därtill föranleda samt Kungl. Maj: t på framställning av KB sådant medgiver, med erläggandet av de utskylder, som enligt nedan angivna stadganden förfalla vid första uppbördsstäm— man, anstå till tid, som Kungl. Maj:t bestämmer, dock ej längre än till andra upp- bördsstämman.

Under förutsättning att vad den skattskyldige å kronodebetsedel påföres i stat- lig inkomst- och förmögenhetsskatt, särskild skatta förmögenhet, landstingsskatt och annuiteter ä avdikningslån uppgår till sammanlagt minst tio kronor, förfalla dessa utskylder till betalning med hälften av sina belopp vid vardera uppbördsstäm- man. Vad eljest den skattskyldige å kronodebetsedel påföres, förfaller till betal- ning vid första uppbördsstämman.

Är skattskyldig berättigad att erlägga honom ä kronodebetsedel påförda utskyl- der vid två uppbördsstämmor, äger han vid första uppbördsstämman med förete- ende av debetsedeln erlägga jämväl den del av kronoutskylderna, som förfaller till betalning först vid andra uppbördsstämman.»

Beträffande de för uppbördsförfarandet i övrigt gällande bestämmelserna må nämnas följande. Till kronoutskylder hänföras i uppbördsreglementet årliga utskylder och avgifter till kronan samt sådana utskylder och avgif- ter, som enligt allmän författning eller med tillämpning av särskilda av Kungl. Maj:t meddelade stadganden uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden. I enlighet härmed uppbäras i samband med krono- uppbörden följande utskylder:

1) statsskatter: statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, särskild skatt å förmögenhet, utskiftningsskatt, ersättningsskatt och prästerskapets till stats- verket indragna tionde;1

2) kommunala skatter: landstingsmedel, vägskatt och tingshusmedel; 3) statliga försäkringsavgifter: pensionsavgifter enligt lagen om folkpen- sionering och olycksfallsförsäkringsavgifter;

4) avgifter till vissa ömsesidiga försäkringsanstalter för brand-, hagel- skade- eller kreatursförsäkring;

5) frivilliga ledamotsavgifter: riddarhuskapitationsavgifter och ledamots- avgifter till hushållningssällskap; samt

6) avgifter under diverse titlar såsom avbetalningar å avdikningslån, an- nuiteter å egnahemslån, annuiteter å förskott för avlösning av frälseräntor. skogsvårdsavgifter och debetsedelslösen.

Enligt uppbördsreglementet verkställes debiteringen av kronoutskylder å landet och i stad, där magistrat ej finnes, av vederbörande häradsskrivare. I magistratsstad (utom Stockholm) verkställes debiteringen av sådana ut—

1 Prästerskapets till statsverket indragna tionde är en under avskrivning ställd objektskatt. 51 fast egendom, som jämlikt lagen d. 9 dec. 1910 om indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde samt om ersättning därför (SFS 141/1910) upphör att utgå senast under år 1944.

skylder av magistraten eller, där särskild tjänsteman finnes därtill förord- nad, av denne under magistratens inseende och ansvar. Kronoutskylder, som förfalla till betalning under allmän uppbördstermin eller (i magistratsstad) å allmän uppbördsstämma, debiteras i uppbördsbok. Utskylder, som icke på- föras de skattskyldiga i uppbördsbok, skola upptagas i särskild uppbörds- längd.

Före tillkomsten av 1917 års uppbördsreglemente förrättades uppbörden på landet och i stad, där magistrat ej finnes, av vederbörande kronofogde. Detta ändrades genom berörda reglemente på så sätt, att uppbörden på lan- det och i stad, som nu nämnts, förrättas genom postverkets försorg. Upp- börd av utskylder, som debiterats i särskild uppbördslängd, kan dock efter KB:s förordnande verkställas av vederbörande landsfiskal eller annan lands- statstjänsteman eller, då fråga är om sådan stad utan magistrat, där stads- fogde finnes, av denne. För stad med magistrat förrättas uppbörden av ma- gistraten eller, där särskild tjänsteman finnes därtill förordnad, av denne under magistratens inseende och ansvar. I särskilda kungörelser hava med- delats ytterligare bestämmelser beträffande kronouppbörden i vissa ma- gistratsstäder, enligt vilka bestämmelser de allmänna uppbördsstämmorna kunna hållas — utom av kronouppbördskassör eller motsvarande tjänste- man — jämväl av bank, med vilken magistraten därom träffat avtal.

För Stockholms stad gäller ett särskilt uppbördsreglemente. Det första reglementet för Stockholm utfärdades den 16 november 1814. Sedermera hava tid efter annan nya reglementen avlöst varandra. Beträffande de äldre, numera upphävda reglementena må här endast nämnas, att enligt uppbörds- reglementena den 23 juli 1908 (SFS 84/1908) och den 1 april 1921 (SFS 219/1921) kronouppbördsstämman skulle vara avslutad senast den 15 decem- ber det år taxeringen skett, d. v. s. samma dag som uppbörden för hela lan- det skulle vara avslutad enligt 1895 års reglemente (i dess lydelse enligt 1908 års kungörelse) och enligt 1917 års reglemente vad angår stad. Det nu gäl- lande uppbördsreglementet för Stockholm utfärdades den 17 april 1936 (SFS 130/1936). Enligt detta reglemente verkställes debiteringen av vederbörande taxeringsinspektörer. Uppbörden försiggår vid två uppbördsstämmor, som skola vara avslutade, den första den 20 november taxeringsåret och den andra den 5 maj nästföljande år. Tiderna för uppbördsstämmornas avslu- tande äro alltså desamma som enligt 1917 års uppbördsreglemente i dess nu- varande lydelse gälla för stad. Vid de allmänna uppbördsstämmorna skall uppbörden, i den mån densamma ej sker är överståthållarämbetets avdelning för skatteärenden, verkställas av postverket och de banker, med vilka över- stäthållarämbetet därom träffat avtal. '

I den ovan lämnade redogörelsen har i överensstämmelse med uppbörds- författningarnas formulering tiden för uppbörden angivits i förhållande till det år, då taxeringen ägt rum. Av .väsentlig betydelse i förevarande samman- hang är emellertid den tid, som förflyter mellan inkomstens intjänande och skatteuppbörden. Det torde fördenskull böra undersökas, vilket inkomstår,

som under tidernas lopp avsetts med taxeringen. Frågan är med andra ord, huruvida taxeringen _ liksom enligt nuvarande skattelagstiftning är fal- let —— avsett det nästföregående årets inkomster eller om taxering skett för det löpande årets inkomster.

De under 1700-talet utfärdade bevillningsförordningarna voro i allmänhet icke så formulerade, att med ledning enbart av lagtexten någon klar upp- fattning kan vinnas angående deras innebörd i ifrågavarande hänseende. Genom 1810 års bevillningsförordning avsågs emellertid uppenbarligen, att det nästföregående årets inkomst skulle beskattas. I denna förordnings ar- tikel I — enligt vilken skatt skulle uttagas antingen genom en progressiv avgift för behållen inkomst eller såsom skydds- eller minimiavgift —— före— skrevs nämligen i 5 1 mom. I bland annat följande: »Med behållen inkomst förstås allt det överskott, som under året vunnits genom avkastning av egen- dom, penningar eller vad slags näring, rörelse och befattning som helst, se- dan därifrån blivit avdragna de omkostnader, som i och för dess erhållande varit oundgängliga, samt räntor för skulder jämte utbetalte hushyror för eget och rörelsens behov.»

I de efter år 1810 följande bevillningsförordningarna (till och med 1858 års förordning) taxerades inkomst av rörelse efter den inkomst, som åtnju- tits under nästföregående år. Beträffande inkomst av tjänst voro bestäm- melserna i de särskilda författningarna något olika formulerade, varför tve- kan stundom kan råda om vilket års inkomst som avsågs med taxeringen. Uppenbart är emellertid, att i hevillningsförordningarna av år 1848, 1851, 1855 och 1858 inkomst av tjänst i allmänhet taxerades för det löpande året. I alla dessa förordningar funnos nämligen bestämmelser av följande inne— håll: En ämbets- och tjänstemans hela påräknade inkomst för året skulle till bevillning taxeras. Om nämnda inkomst sedermera icke till hela belop- pet utfölle, finge rättelse i laga ordning äga rum vid debiteringen eller, därest avgiften blivit erlagd, genom restitution. Under lön skulle hänföras all den inkomst, som en löntagare påräknade att under loppet av året genom tjäns- ten förvärva. Extra arvoden, traktamenten, sportler och andra extra ordi- narie inkomster skulle däremot beräknas efter det belopp, vartill desamma året förut uppgått.

Med 1861 års bevillningsförordning blev taxering för det löpande årets in- komst helt genomförd. Enligt denna förordning skulle inkomst av bruks-. fabriks- och handelsrörelse, sjöfart, hantverk eller annat yrke samt med tjänstebefattning förenade obestämda eller extra inkomster taxeras för det löpande året. Inkomstens beräkning skulle dock i allmänhet ske med led- ning av förhållandena under det nästföregående året. Dessa bestämmelser, som med en del kompletteringar och förtydliganden återkommo i de följande bevillningsförordningarna, förblevo gällande ända till år 1907.

I 1897 års bevillningsförordning och 1902 års förordning om inkomstskatt funnos _ förutom ett stadgande om, att'inkomsten skulle taxeras för det löpande året följande föreskrifter till ledning vid taxeringen (10 & be- villningsförordningen och 5 % inkomstskatteförordningen):

»a) Inkomst av kapital och annan inkomst av arbete än lön eller pension upp- tages med det belopp, vartill inkomsten under nästföregående året uppgått; med iakttagande likväl dels att inkomsten första året, den åtnjutes, ävensom då den icke åtnjutits för hela föregående året, skall upptagas med det belopp, vartill densamma, enligt de upplysningar taxeringsmännen kunnat förskaffa sig, skäligen må anses för det löpande året uppgå, dels oclc att, då inkomsten under det löpande året upp— hör, densamma upptages med det belopp, som, med det nästföregående årets in— komst till beräkningsgrund, motsvarar den tidrymd av det löpande året, för vilken inkomsten åtnjutes.

b) Med allmän eller enskild tjänstebefattning förenad lön så ock pension upp- tages med det belopp, vartill densamma för det löpande året blivit i stat eller annor- ledes bestämd; börande däremot med tjänstebefattning förenade tjänstgöringspen- ningar, dagavlöning, sportelersättning och obestämda eller extra inkomster beräk- nas på sätt under a) är föreskrivet.

c) Vikariatsarvode,. arvode för uppdrag av övergående beskaffenhet och all dylik tillfällig inkomst, som härflutit av annan den skattskyldiges verksamhet än hans redan till beskattning taxerade tjänst, rörelse eller yrke och som tillfallit honom så sent under ett år, att densamma icke kunnat av det årets taxerings- eller prövnings- nämnd beräknas, taxeras det näst därpå följande året.»

Genom 1907 års bevillningsförordning och förordning om inkomstskatt åter- infördes i skattelagstiftningen principen om taxering för det nästföregående årets inkomst. I den till grund för nämnda författningar liggande propositio- nen1 anförde vederbörande departementschef såsom motivering härför, att det blivit alltmera uppenbart, att en tillfredsställande ordning av landets direkta skatteväsen överhuvud icke kunde vinnas annorledes än efter genomförandet av helt nya bestämmelser i fråga om beskattningsåret jämte en omorganisa- tion av taxeringsmyndigheterna. Departementschefen framhöll vidare, att de invecklade och svårtillämpliga bestämmelser om beskattningsår, som då gäll- de, vållat en högst betänklig oreda i beskattningsförhållandena. Detta till- stånd hade förvärrats, sedan 1902 års inkomstskatteförordning tillkommit. Ohållbarheten av denna ordning hade nämligen framträtt i en skarpare da- ger genom införandet av en deklarationsplikt, som på grund av sakens na— tur måste avse det föregående året, medan taxeringen i regel avsåge det lö- pande året. Detta förhållande, som medförde, att deklarationen ofta kom- mit att sakna betydelse för taxeringen, hade också stått hindrande i vägen för anordnande av ett enklare och för den uppgiftspliktige lättare fullgjort deklarationsförfarande än det dåvarande. Departementschefen yttrade här- efter följande:

»Enligt såväl bevillningsförordningen som inkomstskatteförordningen avser taxe— ringen för närvarande i regel att fastställa det löpande årets inkomst. Uppenbar- ligen ligger häri en brist redan så till vida, som det löpande årets inkomst icke kan vara till det exakta beloppet känd, förrän året gått till ända. Skattelagstiftningen har också nödgats taga hänsyn härtill. Lön eller pension skall visserligen upp- tagas med det belopp, vartill densamma blivit för det löpande året bestämd i stat eller annorledes. Men icke ens denna grundsats har kunnat helt genomföras utan avkortning av påförd skatt har måst medgivas för det fall, att lönen eller pensio- nen upphört under det löpande året. För övrig inkomst av arbete samt för inkomst

1 Prop. 1907: 47, sid. 129 ff.

av kapital gäller däremot såsom huvudregel, att den skall beräknas till det belopp vartill samma inkomst under nästföregående året uppgått, d. v. s. att inkomstkällan skall anses under löpande året lämna lika stor avkastning som under nästföregå- ende året. Har den skattskyldige emellertid icke haft inkomst av samma inkomst- källa under nästföregående året eller har han haft inkomst därav endast under en del av det nästföregående året, kan regeln icke tillämpas. För detta fall är därför föreskrivet, att taxeringen skall upptagas med det belopp, vartill inkomsten enligt de upplysningar, taxeringsmännen kunnat förskaffa sig, skäligen må anses uppgå för det löpande året. Taxeringen blir således beroende av en mera godtycklig upp- skattning av den ifrågavarande inkomstkällans möjliga avkastning, och det är natur- ligtvis endast i sällsynta undantagsfall som en sådan uppskattning kan träffa det riktiga beloppet. Om inkomst, som skattskyldig åtnjutit hela nästföregående året, under det löpande året men före dess utgång upphör, kan huvudregeln icke heller tillämpas. I sådant fall skall inkomsten upptagas med det belopp, som med det nästföregående årets inkomst till beräkningsgrund motsvarar den tidrymd av det löpande året, för vilken inkomsten åtnjutes. Denna bestämmelse kan väl göras gällande, då inkomstkällan upphör så tidigt under året, att den skattskyldige hinner hos 'prövningsnämnden påkalla bestämmelsens tillämpande. Men i alla de fall, då sådant icke kan ske, är föreskriften faktiskt satt ur giltighet. Den är icke heller förenad med något stadgande om avkortning. Om en persons rörelse upphör t. ex. under oktober månad, får han i regel på grund av denna föreskrift, sammanställd med gällande processuella regler, ändock erlägga skatt för ett helt års inkomst. Taxeringen blir följaktligen i detta fall oriktig.

Det finnes emellertid en grupp av inkomster, vars taxering icke är ordnad ge- nom de av mig omnämnda bestämmelserna. Det är sådana inkomster av arbete, som icke härflyta av någon varaktig inkomstkälla, såsom tillfälliga arvoden, till- fälliga spekulationsvinster och dylikt. Att för en uppskattning av dylik inkomst under löpande året lägga till grund nästföregående års förhållanden är tydligen till följd av sakens natur uteslutet. Har inkomsten tillfallit den skattskyldige så tidigt under året, att den kan av det årets taxeringsmyndigheter beräknas, sker därför taxeringen på grund av uppskattning av löpande årets inkomst. Om åter inkomsten tillfallit den skattskyldige efter prövningsnämndens sammanträde, skulle den bliva obeskattad. För att undvika detta har gällande skattelagstiftning tillgripit en nöd- fallsutväg. Den föreskriver nämligen, att inkomster av ifrågavarande slag i detta fall skola eftertaxeras, d. v. s. inkomst från föregående år skall sammanslås med inkomsten under det löpande året.

Genom alla dessa bestämmelser blir den inkomst, som skall utgöra föremål för taxeringen, ett ytterst heterogent begrepp.»

Departementschefen anförde vidare, att från den skattskyldiges synpunkt måste på taxeringen ställas det kravet, att densamma icke överstege hans verkliga inkomst. Med de dåvarande taxeringsbestämmelserna kunde detta krav i många fall icke uppfyllas och taxeringen bleve ofta för hög. Å and- ra sidan borde från statens synpunkt taxeringen motsvara det anspråket, att all inkomst verkligen bleve beskattad. Även därutinnan bruste det dåvaran- de systemet i många avseenden. Först komme därvid i betraktande, att ge- nom uppskattningen av det löpande årets sannolika inkomst taxeringen na- turligtvis i flera fall bleve för låg. Men vidare måste det ofta inträffa, att inkomst första året den åtnjutes icke alls taxerades. Beträffande sådan verk- samhet, som toge sin början efter prövningsnämndens sammanträde, vore det säkerligen en regel, att inkomsten därav icke bleve föremål för taxering. De anmärkta bristerna kunde avhjälpas endast därigenom att till grund

för taxeringen lades inkomsten för ett enda fullt bestämt år. Och skulle fö- remålet för taxeringen vara givet i verkligheten, kunde detta uppenbarligen icke vara något annat än det nästföregående årets inkomst. Genom att be- skattningen bestämdes efter nästföregående årets inkomst, vunne man, att taxeringen alltid komme att avse en inkomst, som redan förvärvats och om vars storlek således faktiska upplysningar kunde vinnas.

Mot grundsatsen att taxeringen skulle gälla det nästföregående årets in- komst hade yttrade departementschefen — tidigare invänts, att det skul- le förflyta alltför lång tid mellan inkomstens åtnjutande och skattens beta- lande. Man hade ansett, att det skulle medföra svårighet för den skattskyl- dige att gälda skatten, vilket i synnerhet bleve fallet, då inkomsten upphört, ävensom att skatten därigenom komme att lämna staten mindre avkastning än som beräknats. Departementschefen ville medgiva, att beaktansvärda skäl kunde anföras till stöd för det påståendet, att skattebetalningen särskilt i vissa fall skulle bliva väl betungande, nämligen då inkomsten upphört ge- nom dödsfall och betalningsskyldighet således skulle komma att åligga stärb- husdelägare för inkomst, som den avlidne i livstiden åtnjutit. Enligt depar- tementschefens mening borde därför också särskilda åtgärder vidtagas för att i dylika fall lindra stärbhusdelägares betalning av skatt för den avlidnes inkomst. I övrigt kunde den ifrågavarande olägenheten i någon mån före- kommas därigenom att tiden för uppbörden av utskylderna flyttades tillbaka och således närmare tiden, då inkomsten åtnjutits. Det vore departements- chefens avsikt att föreslå, att kronouppbörden, som då ägde rum under ja- nuari, februari, mars eller undantagsvis i april året efter det taxeringen skett, skulle hållas redan i november eller december under det år taxeringen verk- ställts. (Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen blev också tiden för uppbörden framflyttad genom kungörelsen den 17 juni 1908, enligt vil- ken uppbörden skulle —— därest icke Konungen för någon ort medgivit an- stånd äga rum under tiden från och med den 1 november till och med den 15 december.)

Av förenämnda proposition framgår vidare, att kammarrätten, som vid föregående tillfällen med stor bestämdhet avstyrkt införandet i skattelagstift- ningen av grundsatsen om taxering för nästföregående års inkomst, i sitt yttrande över ifrågavarande förslag låtit sina betänkligheter därutinnan falla och förordat förslaget. Kammarrätten hade sålunda vitsordat, att de gällan— de reglerna angående beskattningsåret medförde ganska stora svårigheter vid tillämpningen, att samma regler stundom föranledde till att skattskyldig bleve taxerad för inkomst från två år på en gång och stundom till att inkomst bleve alldeles obeskattad samt att den bristande överensstämmelsen mellan den tid, som avsåges med taxeringen, och den tid, som självdeklarationen åsyftade, gjort olägenheterna av gällande föreskrifter än större och vållat ett tämligen allmänt missnöje med förhållandena på detta område.

Två ledamöter i kammarrätten hade emellertid uttalat skiljaktig mening och ansett, att taxeringen borde omfatta det löpande årets inkomst. Till stöd därför hade dessa ledamöter huvudsakligen anfört, att vid övergången till

det nya systemet dubbelbeskattning icke kunde undvikas, i det att ett och samma års inkomst bleve föremål för två års taxeringar. Den ena reservan- ten synes därför hava framhållit, att de föreslagna övergå11gsbestämmeser- na komme att föranleda en skattetunga, ökad med en och en halv årsslatt.

Gentemot den av reservanterna framställda invändningen framhöll de)ar- tementschefen, att övergångsbestämmelserna utformats på sådant sätt, att den ökade skattebördan skulle inskränka sig till ett halvt års extra statzbe- skattning. (Enligt 1907 års bevillningsförordning och inkomstskatteförord- ning utgjorde skattesatsen hälften av vad som eljest skolat tillämpas och som efter övergångsårets slut även tillämpades.)

Reservanterna i kammarrätten hade beträffande frågan om beskattnings- året föreslagit den lösningen, att taxeringen skulle förklaras avse det löpan- de årets inkomst men upptagas med det belopp, vartill inkomsten nästföre- gående år uppgått. Därigenom skulle ernås, att taxering sista gången ägde rum under det år, då inkomsten upphörde. Departementschefen framhöll däremot, att en dylik metod, som ej vore oförsökt utomlands, uppenbarligen vore behäftad med betänkliga brister samt utvecklade detta på följande sätt:

»För det första lämnar den ingen regel för beskattningen av inkomst första året. sådan åtnjutes. Antingen måste därför förslaget kompletteras med föreskrift i detta hänseende, vilken otvivelaktigt skulle komma att lida av det nuvarande syste- mets fel, eller ock varder den skattskyldige skattefri för första året. Men vidare måste metoden medföra, att det sista årets inkomst antingen icke alls eller endast till en del komme att med avseende å beloppet inverka på taxeringen. Om in- komsten upphörde vid ett årsskifte, skulle den skattskyldige för det sista året, då inkomsten åtnjutes, taxeras till det belopp, inkomsten utgjort nästföregående år, och till det sista årets inkomstbelopp toges icke hänsyn vid någon taxering. Därest inkomsten upphörde under årets lopp, t. ex. efter fem månader, skulle väl prin- cipen konsekvent genomförd innebära, att den skattskyldige för det sista året taxe- rades för fem månaders inkomst, beräknad till fem tolftedelar av nästföregående års inkomst. I detta fall skulle sju tolftedelar av nästföregående års inkomst och inkomsten under det sista årets första fem månader icke i fråga om beloppet bliva föremål för taxering. Dessa nu angivna resultat skulle i olika fall ställa sig fördel- aktiga eller ofördelaktiga för den skattskyldige. Jag framhåller häremot, att den av mig föreslagna metoden föranleder till att all inkomst varder taxerad till det verkliga beloppet, ingenting mera och ingenting mindre.»

Det i ovannämnda proposition framlagda förslaget bifölls av riksdagen. I 1907 års bevillningsförordning och inkomstskatteförordning intogos så- lunda bestämmelser av innehåll, att skattskyldig skulle taxeras för den in- komst, han åtnjutit under det nästföregående året. Samma grundsats bibe- hölls i 1910 års skatteförfattningar och återfinnes jämväl i vår nu gällande skattelagstiftning. Enligt nämnda lagstiftning åsyftas med taxeringen den inkomst, som den skattskyldige åtnjutit under beskattningsåret. Till förkla— ring av innebörden härav sägs i 3 & kommunalskattelagen vilken be- stämmelse jämlikt 3 å förordningen om statlig inkomst- och förmögenhets- skatt äger tillämpning jämväl vid den statliga taxeringen — att med taxe- ringsår förstås »det kalenderår, under vilket taxering verkställes, och med beskattningsår det kalenderår, som närmast föregått taxeringsåret, eller, där

räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår, det räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars under taxeringsåret».

Av den här lämnade redogörelsen torde framgå, att tiden mellan inkomst- förvärv och skattebetalning varit mycket kort under perioden 1861—1907. 'l'axeringen avsåg då det löpande årets inkomst och uppbörden skedde redan i januari—mars året därpå. Å andra sidan kan sägas, att efter den år 1931 beslutade uppdelningen av kronouppbörden på två terminer den tid, som förflyter mellan inkomstförvärv och skattebetalning är mera vidsträckt än någonsin förut. Sedan inkomsten intjänats under ett år, erlägges sålunda t-n del av kronoskatten i november året därpå och återstående del av denna skatt först i april—maj under det därefter följande året.

5 2. Kommunalutskylder.

Kommunaluppbörden avser följande utskyldstitlar: 1) allmän kommunalskatt, varunder även inbegripcs avgifter till kyrka och skola samt till prästerskapets avlöning; samt

2) skogsaccis, som dock ej behöver uppbäras i sammanhang med den allmänna kommunaluppbörden utan i stället kan uppbäras vid särskild upp— bördsstämma efter utgången av oktober det år, då virkestaxeringen ägt rum.

I viss utsträckning kan jämväl vägskatt debiteras och uppbäras i sam- manhang med kommunaluppbörden.1 Vissa kommunala avgifter såsom sot- nings-, renhållnings- och snöskottningsavgifter uppbäras även flerstädes särskilt i städer, köpingar och municipalsamhällen i samband med upp- börden av kommunalutskylder.

Debiterings- och uppbördslängd upprättas för landskommun av kommu- nalnämnden. Beträffande tiden för uppbörden föreskrevs i 1862 års förord- ning om kommunalstyrelse på landet (SFS 13/ 1862) enligt förordningens ur- sprungliga lydelse, att stämma för upphörd av kommunalutskylder skulle på lämplig ort inom kommunen före februari månads utgång förrättas av kommunalnämnden eller vissa dess medlemmar, såvida icke kommunalstäm- man funne skäligt att på annat sätt om uppbörden förordna. Den kommitté, som utarbetade de till grund för 1862 års kommunalförfattningar liggande förslagen, yttrade i sin motivering beträffande uppbördstiden följande:

»Den på rättvisa och klokhet grundade och av vår lagstiftning även i allmänhet omfattade grundsats, att skatten ej förr bör ifrågakomma än inkomsten för sam- ma tid är inskördad, en grundsats, som allmänna lagen uttrycker med de kon- kreta orden ”rätter avradsdag är Thome dag före jul, då skall bonde avrad ut- giva”, och från vilken alla föreskrifter om uppbördstiderna hos oss utgå, :har även i detta förslag blivit tillämpad. Den leder emellertid till den lätt förklarliga följd. att stämman för upphörd av utskylderna för ett löpande år ofta icke förr än inpå närmast följande kan komma att hållas; och av skäl, som redan ligga uttalade i__d_et_o_va sagda, har den ock i detta förslag måst inskjutas på det nästa året.»

. 1 Enligt kungörelsen d. 13 aug. 1936 med vissa bestämmelser angående förfarandet vid debitering, upphörd, indrivning och redovisning av vägskatt annorledes än genom länsstyrelsens försorg (SFS 485/1936).

Enligt den ursprungliga lydelsen av nyssnämnda förordning skulle alltså uppbördsstämma i landskommun alltid hållas före februari månads utgång. Detta ändrades genom kungörelse den 29 oktober 1881 (SFS 57/1881) så till vida, att kommunalstämman medgavs rätt att om tiden eller sättet för upp— börden annorlunda förordna. Avsikten med denna ändring var, att lämna landskommun samma frihet, som stadskommun redan ägde, att —— där så befanns lämpligt _ besluta annan tid för uppbörden än den reguljära och att fördela uppbörden på flera terminer.1

Vad angår tiden för uppbörden gälla enligt den nuvarande komnnmallag- stiftningen samma föreskrifter. Sålunda stadgas i 73 5 lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse på landet (SFS 251/1930), att uppbördsstämma för erläggande av kommunalutskylder skall före februari månads utgång på lämpligt ställe inom kommunen förrättas av kommunalnämnden eller på dess ansvar av vissa dess medlemmar eller kommunens tjänstemän, såvida icke kommunalstämman eller, där kommunalfullmäktige finnas, dessa an- norledes bestämt om tiden eller sättet för uppbörden.

I stad utom Stockholm åligger det magistraten eller, där sådan ej finnes, drätselkammaren att låta upprätta debiterings- och uppbördslängd å kommunalutskylderna. Angående uppbördstiden i stad föreskrevs i 1862 års förordning om kommunalstyrelse i stad (SFS 14/ 1862), att drätselkam- maren, sedan debiterings- och uppbördslängden blivit slutligen granskad, skulle utfärda debetsedlar och verkställa uppbörden på den tid, varje stad kunde finna för sig lämplig. Ovannämnda kommitté yttrade i sin motivering till stöd för denna anordning, att kommittén ej ansett sig böra utsätta tiden för uppbördens an'ställande i stad samt att tidens bestämmande helst syntes böra få ankomma på kommunen själv efter prövning av olika bruk och för- hållanden.

En bestämmelse av likartat innehåll återfinnes i lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse i stad (SFS 252/1930). I 68 5 av denna lag sägs nämligen, att upphörd verkställes med iakttagande av därom i drätselkammarens regle- mente givna föreskrifter av drätselkammaren å tid och i ordning, som be- stämmas av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan.

I Stockholm verkställes kommunaluppbörden vid tre av de fem allmänna uppbördsstämmor, som enligt uppbördsreglementet för Stockholm årligen skola äga rum.

Såsom framgår av vad ovan nämnts skedde inbetalningen av kommunal— utskylder efter tillkomsten av 1862 års kommunalförfattningar och intill år 1907 under året efter inkomståret. Genom 1907 års författningsändringar i fråga om beskattningsåret har emellertid kommunaluppbörden kommit att förläggas till andra året efter inkomståret.

I fråga om uppbörden i den kyrkliga kommunen föreskrevs i 38 5 för- ordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och Skolråd * Riksdagens skriv. 188117.

(SFS 15/1862), att kyrkostämmans beslut om uttaxering skulle delgivas, i kyrkoförsamling på landet vederbörande kommunwalnämnd och i stad drät— selkammaren, vilka det var i sin ort ålåge att verkställa debitering och upp- hörd av dessa avgifter. Någon viss tid för uppbörden var således icke före- skriven, men det torde hava förutsatts, att upphörd skulle ske samtidigt som uppbörden av den borgerliga kommunens skatter. Därest så icke skulle vara fallet, ägde kyrkostämman besluta om annan ordning för uppbördens verk- ställande.

Vad särskilt angår avgifterna till prästerskapets avlöning, så hade det enligt tidigare bestämmelser ankommit på prästerna själva att verkställa uppbörden härav. Detta ändrades genom förordningen den 11 juli 1862 an— gående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster (SFS 43/1862) på så sätt, att uppbörden skulle ombesörjas av vissa av församlingen utsedda upphördsmän. Enligt sistnämnda förordning skulle uppbörden av de avgif- ter, som blivit bestämda i penningar, verkställas senast den 1 oktober och uppbörden av de avgifter, som vore bestämda i persedlar att utgå efter me— delmarkegångspris, senast den 1 mars följande år.

Genom lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlö— ning (SFS 141/1910) föreskrevs (20 5), att församlingsavgifterna till gäl- dandet av prästerskapets avlöning skulle inom varje församling debiteras och uppbäras i samma ordning som avgifter till kyrka och skola, (1. v. s. i regel på sätt, som om kommunalutskylder är stadgat.

I 60 5 lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse (SFS 259/1930) givas angående uppbörden av vad kyrkostämma eller kyrkofullmäktige beslutat till uttaxering i huvudsak samma föreskrifter som enligt 38 å i 1862 års för- ordning. Den enligt nämnda förordning kyrkostämman medgivna rätten att besluta om annan ordning för uppbördens verkställande är emellertid upp— hävd.

I detta sammanhang må även nämnas, att enligt 5 5 lagen den 30 augusti 1932 om kyrkofond (SFS 404/1932) skall till kyrkofonden erläggas en allmän kyrkoavgift. Denna utgöres av varje pastorat i förhållande till det antal skat- tekronor, för vilket församlingsavgifter erläggas till pastoratet. Kyrkoavgif— tens grundbelopp utgör 15 öre för skattekrona. Konungen bestämmer årligen, hur stor del av grundbeloppet som skall för året uttagas. Med kyrkofondens inkomster däribland influtna kyrkoavgifter finansieras bland annat emeritilöner för präster. Prästlönekostnaderna i övrigt gäldas däremot i hu— vudsak av pastoraten själva genom avkastningen av vederbörande pastorats prästlönetillgångar ävensom med uttaxerade församlingsavgifter.

Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är att den allmänna kyrko- avgiften såsom framgår av vad nu nämnts utgöres efter en för samtliga pastorat i riket lika utdehitering. Den innebär sålunda en form av skatteut— jämning mellan pastoraten. Frågan om en sådan skatteutjämning var under förarbetena till lagen om kyrkofond föremål för ingående överväganden. 1927 års prästlöneregleringssakkunniga framhöllo i sitt år 1929 avgivna be- tänkande, att prästlönekostnaderna i princip borde helt utjämnas mellan de

kyrkliga kommunerna. Kyrkofondenskulle enligt de sakkunnigas förslag va— ra ett centralorgan för det prästerliga avlöningsväsendet. För bestridandet av prästlönekostnaderna erforderliga medel skulle anskaffas förutom genom ersättningar av staten och viss förmögenhetsavkastning — genom en kyrk- ligt-kommunal beskattning, som proportionellt belastade de särskilda för- samlingarna i förhållande till varje församlings kommunala skatteunderlag. 1931 års pråstlöneutredning ansåg däremot någon allmän skatteutjämning pastoraten emellan icke böra ifrågakomma samt anförde därom följande:1

»Vad särskilt beträffar utjämningen pastoraten emellan av bördorna för avlö— nande av prästerskapet, så anse de sakkunniga, att frågan om skatteutjämning mel— lan kommunerna bör lösas förvalla kommunala utgiftsområden samfällt. En sådan allmän skatteutjämning förekommer ju redan genom utjämningsskatten och de där- med gäldade bidragen till skattetyngda kommuner. Denna skatteutjämning omfat- tar även prästlönekostnaderna. Vill man åstadkomma en längre gående skatteut- jämning mellan kommunerna, torde man enligt de sakkunnigas mening höra vidare utbygga den allmännaskatteutjämningen. En isolerad utjämning på ett enda ut- giftsområde synes däremot icke vara lämplig, ty den kan i det särskilda fallet med- föra en skärpning av olikheten pastoraten emellan av den totala skattebördan. Det är nämligen ingalunda säkert, att de pastorat, som hava den' tyngsta totala skatte— bördan, också äro de mest betungade i fråga om avgifter till prästerskapet »

1931 års prästlöneutredning föreslog emellertid, att därest kyrkofondens inkomster efter gäldandetav tillskotten till pastoraten icke försloge för täc- kandet av fondens utgifter för pastoratens gemensamma ändamål, medel därtill skulle anskaffas genom uttagande från de särskilda pastoraten av en allmän kyrkoavgift. Denna skulle-utgå på» så sätt, att varje pastorat till kyrkofonden erlade ett visst över hela riket lika högt belopp för skatte- krona.

Vid framläggandet av proposition till 1932 års riksdag med förslag bland am1at till lag om kyrkofond anslöt sig vederbörande departementschef i ifrågavarande hänseende till 1931 års prästlöneutrednings förslag samt an- förde därvid följande:”

»När jag alltså intager ståndpunkten, att prästlöneväsendet alltfort bör vara en pastoratens angelägenhet, förhiser jag ingalunda, att frågan om en längre gående ut- jämning av de kommunala skattebördorna än den, som för närvarande äger rum, blir en alltmer trängande nödvändighet. Enligt min mening är det emellertid icke lämpligt att genomföra utjämningen, isolerad till ett speciellt område, helst som skatteutjämningsfrågan för närvarande i hela" sin vidd är föremål för behandling.8 I varje fall måste det tillses, a_tt utjämningen icke sker på sådant sätt, att härigenom den kommunala sjålvstyrelsen inskränkes.»

I nämnda proposition föreslogs emellertid, att jämte församlingsavgiften skulle erläggas en allmän kyrkoavgift, vilken skulle utgå lika för hela riket. Såsom motivering här-för anförde departe'mentschefen, att det icke vore överensstämmande med rättvisa och billighet, att storstadspastoraten, vilka

! Prop. 1932: 187, sid. 122. ' ' 4 '

Prop. 1932: 187, sid. 190.= ' Därmed åsyftades skatteutjämningsheredningens- då pågående utredning angående skatte— utjämningsfrågan. Beredningens principhetänkande. avgavs under år 1932.

med ytterst låga församlingsavgifter kunde gälda sina prästlönekostnader, skulle med lägre belopp än skattetyngda landsortspastorat bidraga till ut- gifterna för pastoratens gemensamma ändamål, exempelvis det prästerliga pensionsväsendet och adjunktsinstitutionen. Enligt dittills gällande bestäm- melser vore detta emellertid fallet. Då berörda obillighet skulle avlägsnas ge- nom införandet av den föreslagna allmänna kyrkoavgiften, tvekade depar- tementschefen icke att biträda detta förslag.

Förslaget om införande av allmän kyrkoavgift bifölls av riksdagen. Beträffande vissa städer och även åtskilliga landskommuner får inbetal— ning av kommunalutskylder numera —— förutom å uppbördsstämma _— ske genom förmedling av banker eller genom beloppets insändande medelst post- anvisning eller inbetalningskort, som vidfogats debetsedeln, ävensom genom skattebeloppets insändande i check eller postremissväxel. Inbetalning kan i allmänhet även ske genom beloppets insättande på vederbörande kommuns postgirokonto.

ANDRA KAPITLET.

Anordningar för frivillig förskottsavsättning till gäldande av utskylder.

Frågan om uppmuntran från det allmännas sida åt sådana anstalter, som hava till syfte att för de skattskyldiga underlätta skattebetalning, har under de senaste årtiondena vid flera tillfällen varit under omprövning.

I en vid 1918 års riksdag i första kammaren väckt motion, nr 124, hem- ställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utred— ning angående möjligheten att genom statsbidrag åt organisationer, som av— såge att främja skatteinbetalning, eller genom andra liknande åtgärder åstad- komma minskade restantier och avskrivningar av skatter, samt därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Motio- nen bifölls av riksdagen, som i samband därmed uttalade, att det syntes kunna ifrågasättas, om icke medlemmarna i sammanslutningar av antytt slag genom att avstå från ränta å i förskott gjorda inbetalningar kunde bi- draga till förvaltningskostnaderna, helst som förvaltningen därigenom skul- le i icke oväsentlig grad förenklas. Den skrivelse, som i enlighet med riksda- gens ifrågavarande beslut avläts, föranledde emellertid icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

I anledning av två vid 1921 års riksdag väckta motioner, nr 145 i första kammaren och nr 244 i andra kammaren, om åtgärder för en mer effektiv skatteuppbörd framhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t, att det vore av vikt för det allmänna att uppmuntra sådana anstalter, som avsåge att i småposter uppsamla och sedermera inbetala skattebelopp. Dylika anstalter vore dels s. k. intressekontor och dels anordningar av arbetsgivare, som efter frivillig överenskommelse innehölle en del av arbetarnas inkomster för att gälda skatterna. Då intressekontoren avsåge såväl krono- som kommunal- skatterna, syntes det riksdagen böra ankomma på staten lika väl som på kommunerna att stödja dessa anstalter.

1924 års uppbördssakkunniga, som hade i uppdrag att verkställa utredning angående åtgärder för åvägabringande av en rationell skatteuppbörd, anför- de i skrivelse den 10 december 1925 till chefen för finansdepartementet, att det för det fortsatta utredningsarbetet rörande en omläggning av uppbörds- förfarandet vore önskvärt, om genom postverkets försorg kunde i anslut- ning till postgirorörelsen inrättas ett kontor med uppgift att för de skatt- skyldigas räkning mottaga förskottsavsättningar för skatteändamål samt full-

göra skatteinbetalningar till vederbörande uppbördsmyndighet. De sakkun- niga anhöllo därför, att bemyndigande måtte utverkas för postverket att in— rätta ett dylikt kontor.

I anledning av nämnda framställning bemyndigade Kungl. Maj:t genom brev den 15 januari 1926 generalpoststyrelsen att tillsvidare i anslutning till postgirorörelsen förmedla betalning av skatt enligt de närmare bestämmelser, som styrelsen meddelade. Samtidigt förordnade Kungl. Maj:t om skyldig- het för redogörare hos statsmyndighet att tillsvidare enligt de närmare be- stämmelser, som av riksräkenskapsverket och generalpoststyrelsen gemen- samt utfärdades, till postverket redovisa belopp, som tjänsteman önskade genom avdrag å sin avlöning avsätta till skatt medelst inbetalning å postgi- rokonto. Ifrågavarande bestämmelser meddelades av de båda ämbetsverken genom kungörelse den 9 februari 1926, vari bland annat stadgades, att be- fattningshavare i statens tjänst, som önskade genom avdrag å sin avlöning avsätta medel till skatt medelst inbetalning å postgirokonto, hade att ingiva skriftlig anmälan härom till redogöraren hos den myndighet, vilken utbe- talade avlöningen, och därvid uppgiva, huru stort belopp, som vid varje av- löningstillfälle skulle avsättas för ändamålet. Postgirokontorets skatteinbe- talningsförmedling, som omhänderhades av en särskild »skatteavdelning» inom kontoret, trädde i funktion i februari 1926.

Redogörelse för skatteavdelningens organisation och verksamhet har läm- nats i en den 16 februari 1932 dagtecknad promemoria av dåvarande by- råchefen Döss, vilken promemoria intagits som bilaga till första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4 vid 1932 års riksdag. I promemorian anföres, bland annat, följande:

»Såsom av innehållet i ovan angivna kungörelser och meddelanden etc. framgår, bygger postgirots skatteförmedlingsverksamhet på systemet med förskottsavsätt- ningar av skatt. Beträffande löntagare sker detta i allmänhet så, att vederbörande avlöningsförrättare vid avlöningstillfällena innehåller överenskommet belopp av lö- nen. Bemyndigande härtill har av vederbörande löntagare lämnats å nedre delen av den blankett, varå han anmält sin önskan att anlita skattepostgirot. De inne- hållna medlen redovisas till postgirokontoret genom insättning å postgirokontorets postgirokonto nr 1926 (skattebetalarnas postgirokonto'). Samtidigt skall till post- girokontoret insändas specifik förteckning över sålunda redovisade medel. Redogö- rare hos statsmyndighet är (jämlikt kungl. kungörelsen den 15 januari 1926, nr 7) skyldig biträda vid sådan förskottsavsättning. I fråga om privata företag är avlö- ningsförrättarens medverkan däremot helt beroende av respektive företags inställ- ning till saken.

Personer, som icke äro löntagare eller som av andra skäl icke kunna lämpligen få sina skatteavsättningar gjorda genom löneavdrag, kunna anlita skattepostgirot genom att själva till postgirokontoret insända förskottslikvider för skatteändamål.

Debetsedel skall i god tid insändas till postgirokontoret. Även detta sker i många fall genom förmedling av vederbörande avlöningsförrättare. Sedan skatten genom postgirokontorets försorg till fullo gäldats och försetts med vederbörande skatteupp- bördsmyndighets kvitto, återsändes debetsedeln till den skattskyldige.

För arbetet med skattebetalningsuppdragen har inom postgirokontoret upprättats en särskild avdelning, postgirokontorets skatteavdelning. Denna arbetar efter i stort sett samma system som postgirokontoret i övrigt. För varje skattebetalare

upplägges sålunda ett konto med sitt särskilda nummer, vilket konto krediteras respektive debiteras gjorda in- och respektive utbetalningar. Genom kontoutdrag, som utfärdas varje kvartal, underrättas de skattskyldiga om förekomma omsätt- ningar samt beloppet av innestående behållning. Skulle denna icke förslå till gäl- dande av förestående skattebetalning, påminnes skattskyldig om angelägenheten att göra en kompletterande inbetalning.

Postgirokontoret remitterar skattebeloppen till respektive uppbördsmyndigheter antingen genom girering till uppbördsmyndighets postgirokonto eller —— i de fall konto saknas —— genom utbetalningskort. Samtidigt översändas debetsedlarna för kvittering.

Inga avgifter upptagas för postgirots bestyr med skatteförmedlingen. 4— —— _

Postgirokontoret har icke funnit anledning vägra de till skattepostgirot anslutna sin medverkan till betalning även av andra större och mera regelbundet återkom— mande utgiftsposter än skatter. Sålunda har skattepostgirot åtagit sig att förmedla betalning av hyror, försäkringspremier o. d. Tillvägagångssättet har härvidlag i stort sett varit detsamma som gällt beträffande skattebetalningen. —————

Angående det ekonomiska resultatet av postgirokontorets skattebetalningsförmed- ling må i korthet nämnas, att inkomsterna av ifrågavarande verksamhet, vilka en— dast utgöras av ränteinkomster för å skattekontona innestående medel, för närva— rande knappast fullt täcka de å verksamheten belöpande utgifterna. _ »— —— Men man torde utan tvekan kunna påstå, att skattebetalningsförmedlingen i fråga varit och är till stor nytta för de därtill anslutna enskilda skattskyldiga och att såväl staten som respektive kommuner genom anordningen tillförts avsevärda skattebe- lopp, som de den förutan icke, i varje fall icke utan kostnader, kunnat uttaga.»

Intressekontorsfrågan upptogs på nytt i en motion, nr 179 i första kam— maren, vid 1927 års riksdag. Efter att först hava närmare angivit förutsätt- ningarna för inrättande av intressekontor och redogjort för dylika anstalters olika arbetsuppgifter och arbetssätt anförde motionären:

»Vad jag här ämnar begära är, att statsmakterna måtte undersöka, om de icke kunde genom ett administrativt förfogande verks-amt bidraga till att statstjänstemän i gemen finge, om de så önskade, komma i åtnjutande av de fördelar, som intresse- kontorsrörelsen kan medföra. Vad jag vill föreslå är, att staten erbjuder sin per- sonal samarbete, där personalen önskar driva intressekontorsrörelse, och då först och främst gör allt för att underlätta dylika intressekontors indrivningsarbete, det led i deras verksamhet, som hart när oundgängligen kräver arbetsgivarens med- verkan.»

Motionären framhöll, att den enda form av direkt ekonomiskt bidrag, som statsverket behövde lämna, syntes vara ett medgivande för centralkassor (vil— ka tänktes skola fungera såsom ett slags intressekontor) att anlita vederbö- rande verks tjänstebrevsrätt för sina rekvisitioner och penningremissor.

Ifrågavarande motion avslogs av första kammaren, varmed frågan för den gången fallit.

Frågan förelades ånyo riksdagen i en motion, nr 230 i första kammaren, vid 1930 års riksdag. Motionen angavs avse »att påkalla riksdagens upp- märksamhet på statens skyldighet som arbetsgivare att medverka till intres- sekontorsrörelsens främjande bland i statsförvaltningen anställda». Efter en hänvisning till en redogörelse för frågans tidigare behandling i riksdagen ut-

talades vidare, bland annat, att inrättandet av ett intressekontor lika myc- ket vore en arbetsgivarens angelägenhet som en angelägenhet för den an- ställde. I anslutning härtill erinrades om att enskilda arbetsgivare i ett fler- tal fall energiskt gått in för att realisera intressekontorsidén vid sina företag och icke ens dragit sig för mycket betydande kostnader härför. Motionen utmynnade i en hemställan, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning rörande möjligheterna för staten att medverka till inrättande av och stöd åt intressekontor eller därmed jämförliga välfärds- anordningar för inom statsförvaltningen anställda. Över motionen infordra- des yttranden från statskontoret och generalpoststyrelsen samt vissa perso— nalorganisationer. Statskontoret förklarade sig anse frågan vara av den vikt, att den borde göras till föremål för närmare utredning, samt framkastade i samband därmed tanken på intressekontor, omfattande alla slag av med- borgare och tillkomna genom kommunernas medverkan. Generalpoststyrel- sen uttalade, att inrättandet av en statlig intressekontorsrörelse enligt något av i motionen angivna olika alternativ, såvitt för det dåvarande kunde be- dömas, icke torde medföra något nämnvärt ökat arbete för postanstalterna. Samtliga från personalsammanslutningar gjorda uttalanden underströko liv- ligt önskvärdheten av en statlig utredning av här berörda frågor.

Motionen bifölls av riksdagen, som i sin skrivelse1 i ärendet för egen del, bland annat, anförde:

»Även riksdagen håller före, att frågan om statens stödjande av intressekontors- rörelsen är av den vikt, att den bör göras till föremål för en närmare utredning. De olika förslag, som i motionen anförts, liksom även statskontorets uppslag böra därvid prövas. Riksdagen, som i frågans nuvarande läge givetvis icke vill förorda något visst av dessa förslag, vill dock påpeka, att redan förslagen och det utred- ningsmaterial, som riksdagens vederbörande utskott införskaffat, giva vid handen, hurusom det syfte, som en intressekontorsrörelse inom statsförvaltningen avser att främja, torde kunna nås genom jämförelsevis obetydliga kostnader för staten och att intressekontor för statsanställda säkerligen läte sig utformas så, att de kunna bliva till tjänst för alla tjänstemannagrupper, oberoende av om dessa äro fåtaliga eller stora. Ehuruväl frän statens synpunkt intressekontorens skatteindrivande verksamhet är av mycket stor betydelse, synes det dock riksdagen som om denna verksamhet icke får göras till den alltför dominerande, när frågan skall utredas.»

Ehuru riksdagen sålunda redan till Kungl. Maj:t avlåtit skrivelse i intres- sekontorsfrågan, återupptogs denna fråga genom en motion, nr 102 i förs- ta kammaren, vid 1932 års riksdag. I motionen erinrades om det aktuella kravet på uppbördsreformer och som ett led häri på inrättande av s. k. intressekontor. Efter att hava hänvisat till en redogörelse för verksamheten vid Örebro stads kommunala intressekontor hemställde motionären, att riks- dagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville begära, att Kungl. Maj:t måtte verk- ställa utredning om det ungefärliga antalet medlemmar, som i landet nu funnes anslutna till intressekontor och skattekassor, samt utreda huruvida statsbidrag till dessas kostnader icke lämpligen borde utgå eller om på

* Riksdagens skriv. 1930r2öO, sid. 5.

annat sätt verksamheten kunde uppmuntras för erhållande av ökad medlems- anslutning och därigenom ett bättre uppbördsresultat.

Motionen avslogs av riksdagen. I en den 19 oktober 1931 dagtecknad, till finansdepartementet ingiven promemoria föreslog statstjänarnas centralorganisation, att samtliga avlö— ningsförrättare inom statsförvaltningen skulle åläggas skyldighet att, där tjänsteman anmälde sig tillhöra för inkasso- och hjälpverksamhet bildad särskild centralkassa, verkställa det avdrag å vederbörande tjänstemans av- löning, som av centralkassan begärdes, och omedelbart redovisa de sålunda från avlöningen avdragna medlen till centralkassan medelst tjänstepostgiro. ävensom att verksmyndighet skulle äga medgiva sådan centralkassa, som av myndigheten prövades kunna godkännas, att för korrespondens och försänd— ning av medel använda myndighetens tjänstebrevsrätt. Härvid förutsattes. att myndighetens prövning av centralkassan närmast skulle avse att konsta- tera, att erforderlig kontroll funnes anordnad i fråga om medlens redovis- ning. Under hänvisning till 1930 års riksdagsskrivelse och nyss omförmälda promemoria anbefallde Kungl. iMaj.t genom brev den 13 november 1931 stats— kontoret att, med särskilt beaktande av vad i berörda promemoria anförts och förordats, verkställa utredning rörande möjligheterna för staten att med- verka till inrättande av och stöd åt intressekontor eller därmed jämförliga välfärdsanordningar för inom statsförvaltningen anställda ävensom att in- komma med det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda.

Statskontoret avgav utlåtande den 11 februari 1932. I detta erinrades först om 1930 års riksdags uttalande om vad som borde beaktas vid en dylik utredning. Därefter anförde statskontoret, bland annat:

»Statskontoret är av den uppfattningen, att statens understödjande verksamhet gentemot intressekontor och centralkassor tills vidare bör avse allenast sådana in- tressekontor och centralkassor, som antingen äro till sitt verksamhetsområde lokalt begränsade eller omfatta viss större personalsammanslutning. Givetvis bör dess- utom fordras, att verksamheten är eller kan anses bliva av mera betydande omfatt- ning och att en fast organisation förefinnes såsom underlag för denna verksamhet. Därest så icke skulle vara förhållandet, torde nämligen skattepostgirokontoret kunna fylla det behov av förenkling i fråga om inbetalningen av allmänna avgifter m. in., som gör sig gällande. Det synes böra tillkomma Eders Kungl. Maj:t att efter när- mare prövning avgöra, huruvida ett intressekontor eller en centralkassa är av den omfattning och fyller sådana fordringar i övrigt, att statligt understöd bör lämnas densamma. Därest Eders Kungl. Maj:t skulle finna förutsättningarna i nämnda hänseende vara för handen, torde Eders Kungl. Maj:t vilja antingen själv utse nå— gon person att övervaka verksamheten eller uppdraga åt någon myndighet att genom ombud följa denna. Statens representant lärer därvid särskilt böra beakta, att kon- trollanordningarna beträffande omhänderhavda medel äro tillfredsställande och be— tryggande samt att verksamheten kan anses i fortsättningen tjäna ett mera all— mänt ändamål, framför allt beträffande uppbörd av statliga och kommunala skatter och avgifter.

Intressekontor och centralkassor, som sålunda blivit av Eders Kungl. Maj:t god— kända för erhållande av statligt understöd, torde böra såväl medgivas rätt att, så- som i promemorian föreslagits, betjäna sig av vederbörande redogörare hos stats- myndigheterna för innehållande, efter anmälan av vederbörande tjänsteman, utav

avlöning och det innehållna beloppets översändande till intressekontoret eller cen— tralkassan som ock erhålla tjänstebrevsrätt för korrespondens i inkassoärenden. Statskontoret bortser icke från att genom dessa anordningar ökat arbete i någon mån kommer att åläggas redogörarna samt att detta liksom medgivandet att be- gagna sig av tjänstebrevsrätten föranleder i någon mån ökade kostnader för stats- verket. Då emellertid riksdagen tydligen varit av den meningen, att understöd i någon form bör lämnas intressekontor eller därmed jämförliga välfärdsanordningar, torde de nu föreslagna åtgärderna få anses stå i anslutning till det med riksdags- skrivelsen den 21 maj 1930, nr 250, avsedda ändamålet. De centralkassor, som här torde komma i fråga, böra givetvis vara verksamma inom statsförvaltningen, och intressekontoren böra avse statstjänstemäunen inom visst område eller viss grupp bland dem.»

Efter tidigare muntliga förhandlingar mellan statsförvaltningens tjänste- mannaförening, föreningen Kvinnor i statens tjänst och centralförvaltningens personalförening, å ena, samt generalpoststyrelsen, å andra sidan, ingåvo dessa organisationer den 28 oktober 1932 till styrelsen en gemensam framställning i frågan om inrättande av intressekontor för statens befattningshavare. Med anledning av denna framställning avlät generalpoststyrelsen den 29 novem- ber 1932 en underdånig skrivelse, vari hemställdes bland annat, att ett in- tressekontor för statens befattningshavare och sådana f. d. befattningsha— vare, som åtnjuta statspension, skulle från och med 1933 års ingång tills vidare försöksvis vara anordnat inom postgirokontoret. Över generalpost- styrelsens förslag avgav statskontoret den 14 december 1932 av Kungl. Maj:t begärt utlåtande, vari anfördes bland annat, att statskontoret ej hade något att erinra mot att såsom ett led i den av riksdagen genom skrivelse år 1930 begärda utredningen försöksvis från och med 1933 års ingång intressekon- torsrörelse anordnades vid postgirokontoret i enlighet med de allmänna grunder, som angivits i generalpoststyrelsens nyssnämnda i ärendet gjorda framställning.

Genom brev den 12 oktober 1933 till generalpoststyrelsen förordnade Kungl. Maj:t, att vid postgirokontoret skulle från 1934 års ingång tillsvidare vara anordnat ett intressekontor för befattningshavare och pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst (statens intressekontor). Detta skulle hava till huvudsaklig uppgift att med medel, som inflöte till intressekonto- ret genom regelbundna avdrag ä vederbörandes avlöning eller pension, om- besörja betalning av skatt samt, jämte skatt, andra mera regelbundet före- kommande utgifter. I nämnda brev föreskrev Kungl. Maj:t angående in- tressekontorets verksamhet

»att vid utbetalningar från intressekontoret skall iakttagas, att kontoret icke vid något tillfälle har utestående tillgodohavande hos vederbörande befattningshavare till högre belopp än det som enligt träffad överenskommelse månatligen avdrages åt hans avlöning för kontorets räkning;

att intressekontoret ä tillgodohavanden hos befattningshavarna äger tillgodoräkna

sig ränta efter en räntesats av 5 procent;1 att ränta icke skall utgå för hos intressekontoret innestående medel;

1 Genom beslut den 29 november 1935 förordnade Kungl. Maj:t., att räntan skulle utgå med minst 50 öre för halvår.

att tjänsteman, som har att utbetala avlöning eller pension varom nu är fråga, skall äga att för korrespondens i intressekontorsärende begagna sig av vederbörande verks eller pensionsanstalts tjänstebrevsrätt; samt

att generalpoststyrelsen skall hava att snarast möjligt efter varje kalenderårs ut— gång tili Kungl. Maj:t avgiva redogörelse rörande verksamheten vid intressekontoret under året, därvid särskilt skall uppgivas storleken av intressekontorets räntein- komster samt av dess kostnader för verksamheten, hörande, där kostnaderna över- stiga ränteinkomsternas belopp, styrelsen hos Kungl. Maj:t göra framställning an- gående sättet för täckande av nettoutgiften».

Kungl. Maj:t förklarade vidare, att generalpoststyrelsen skulle äga medde- la de närmare bestämmelser rörande intressekontorets verksamhet, som kun-' de befinnas erforderliga.

Genom kungörelse den 12 oktober 1933 (SFS 573/1933) föreskrev Kungl. Maj:t, att myndighet eller tjänsteman, som hade att utbetala avlöning eller pension varom nu är fråga, skulle vara skyldig att tillsvidare enligt de när— mare bestämmelser, som meddelades av riksräkenskapsverket och general- poststyrelsen gemensamt, till nämnda intressekontor redovisa belopp, som befattningshavare eller pensionstagare önskade genom avdrag å sin avlöning eller pension avsätta för berörda ändamål.

De närmare bestämmelserna, som riksräkenskapsverket och generalpost- styrelsen enligt nyssberörda kungörelse ägde att meddela, utfärdades av ämbetsverken gemensamt genom kungörelse den 9 december 1933 (SFS 646/ 1933). Därvid föreskrevs bland annat, att befattningshavare eller pensionerad f. d. befattningshavare i statens tjänst, som önskade genom regelbundna av- drag å sin avlöning eller pension avsätta medel för betalning av skatt samt, jämte skatt, andra mera regelbundet förekommande utgifter, hade att till statens intressekontor å av generalpoststyrelsen fastställd blankett ingiva skriftlig anmälan härom ävensom bemyndigande för den myndighet eller tjänsteman, som hade att utbetala avlöningen eller pensionen (i kungörelsen benämnd redogöraren), att verkställa avdragen. Intressekontoret skulle till redogöraren översända det erhållna bemyndigandet, sedan detta försetts med bland annat numret å det intressekonto, som för befattningshavaren eller pension'stagaren (i kungörelsen benämnd kontoinnehavaren) öppnats hos intressekontoret. Det skulle åligga redogörare att, därest på grund av ändring i kontoinnehavares tjänsteförhållanden e. (1. annan redogörare skulle verk- ställa avdrag, till denne översända det av kontoinnehavaren utfärdade be— myndigandet och att samtidigt underrätta intressekontoret.om förhållandet. Redogöraren skulle vidare, efter det avlönings- respektive pensionsmedlen förfallit till betalning, ofördröjligen till intres-sekontorets postgirokonto inbe- tala eller girera ett belopp, motsvarande summan av de verkställda avdragen. Samtidigt med beloppets översändande hade redogöraren att till intressekon- toret insända i två exemplar upprättad förteckning å de översända medlen.

Intressekontoret fick sålunda till uppgift att ombesörja dels den intresse- kontorsrörelse för befattningshavare och f. d. befattningshavare i statens tjänst, som reglerades genom Kungl. Maj:ts brev till generalpoststyrelsen den 12 oktober 1933 och kungörelsen av samma dag, dels även den skattebetal-

ningsförmedling, som var grundad på Kungl. Maj:ts brev till generalpoststy— relsen den 15 januari 1926 och som, sedan nyssnämnda egentliga intresse- kontorsrörelse för statsanställda kommit till stånd, avsåg endast icke stats- anställda personer. Även den senare betalningsförmedlingen omfattade dock i vissa fall andra personliga utgifter än skatt.

Genom beslut den 26 juli 1935 medgav Kungl. Maj:t på framställning av generalpoststyrelsen att statens intressekontor rfinge komma i åtnjutande av tjänstebrevsrätt ävensom att vanliga brevförsändelser till intressekontoret från befattningshavare och pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst, som anlitade intressekontoret, finge avlämnas till postbefordran utan att avsändaren skulle vara skyldig att förse försändelsen med frimärken eller kontant erlägga belöpande portoavgift.

Under år 1936 utvidgades intressekontorets verksamhet så till vida, att kontoret bemyndigades att jämväl i fråga om icke statsanställda personer ombesörja förmedling av andra uppdrag än betalning av skatt.

De för den utvidgade verksamheten erforderliga bestämmelserna utfär- dades av Kungl. Maj:t genom brev den 30 april 1936, varigenom förordnades, att statens intressekontor finge med medel, som inflöte till kontoret genom regelbundna inbetalningar, ombesörja betalning av skatt samt, jämte skatt, andra mera regelbundet förekommande personliga utgifter jämväl åt per- son, som icke vore befattningshavare eller pensionerad f. d. befattningsha- varc i statens tjänst, att intressekontoret finge verkställa utbetalning för dy- lik persons räkning eller för pensionerad f. d. befattningshavare i statens tjänst, även om härigenom underskott skulle uppkomma å vederbörandes konto hos kontoret, under förutsättning att för underskottet ställts säkerhet som av generalpoststyrelsen godkänts,1 samt att intressekontoret å tillgodo- havande hos kontoinnehavare, som icke vore befattningshavare i statens tjänst, ägde tillgodoräkna sig ränta efter samma grunder, som gällde för sådan befattningshavare.

I samband härmed bemyndigade Kungl. Maj:t generalpoststyrelsen att av intressekontoinnehavare, som icke vore befattningshavare eller pensionerad f. d. befattningshavare i statens tjänst, för förmedling av andra uppdrag åzn betalning av skatt upptaga särskild avgift med belopp motsvarande intresse- kontorets nettoutgifter för nämnda förmedling. Vad sålunda stadgats skulle äga tillämpning från och med den dag, som generalpoststyrelsen bestämde, dock senast från och med den 1 februari 1937.

Beträffande verksamheten vid statens intressekontor hänvisas i övrigt till den av 1936 års uppbördskommitté i sådant hänseende lämnade redogörel— sen.2 Såsom av nämnda redogörelse framgår förmedlar intressekontoret nu- mera betalning även av restförda utskylder. Den i berörda betänkande (sid. 284 och 290) omförmälda praxis vid överståthållarämbetet tillämpas fort- farande och anses giva ett i stort sett gott resultat. Det förekommer dock,

1 Genom brev d. 5 nov. 1937 förordnade Kungl. Maj:t, att säkerhet för dylikt underskott icke behövde ställas av pensionerad f. d. befattningshavare i statens tjänst. 2 Bet. 1938, 1, sid. 281—290.

att personer, som häfta för restförda skatter, begagna sig av denna möjlighet för att därigenom förskaffa sig anstånd med indrivningen. Med frånräknan- de av de fall, där överenskommelsen att anlita intressekontoret icke full- följts, utgör antalet skattskyldiga, som under tiden maj 1937—september 1940 anlitat intressekontoret för amortering av restförda utskylder till över- ståthållarämbetet, cirka 18000.

Syftet att möjliggöra frivillig förskottsavsättning till gäldande av skatter främjas även av andra anstalter än statens intressekontor. Dessa anstalter kunna uppdelas i följande kategorier, nämligen 1) intressekontor, skatte— kassor, skattebetalningsföreningar och andra organisationer för personal inom särskilda företag, 2) intressekontor och andra anstalter, som omhän- derhavas eller understödjas av kommuner, och 3) Sparbankernas (inklusive postsparbankens) skattesparverksamhet. En redogörelse för dessa anstaltcrs organisation och verksamhet finnes i 1936 års uppbördskommittés ovannämn- da betänkande (sid. 269—274).

TREDJE KAPITLET.

Uppbördsfrågans tidigare behandling.

5 1. Före år 1924 gjorda framställningar om utredning rörande uppbördsväsendet.

1921 års riksdag anhöll hos Kungl. Maj:t om utredning rörande vilka åt- gärder, som lämpligen borde vidtagas för åvägabringande av en rationell skatteuppbörd. Denna riksdagens framställning föranleddes av två i riks- dagens båda kamrar väckta motioner, i vilka såsom en framkomlig väg till uppbördsproblemets lösning angivits införande av en allmän och obligato- risk förskottsavsättning till skatteändamål, och dels av en inom andra kam- maren väckt motion, vari påyrkades utredning för utrönande, huruvida och i vad mån något kunde åtgöras för uttagande av påförda utskylder av för- sumliga och tredskande skattskyldiga. I riksdagens skrivelse förordades vissa åtgärder i syfte att underlätta skattebetalningen såsom att uppbördstermi— nerna ordnades på ändamålsenligt sätt. Huvudvikten ansågs böra läggas på indrivningsförfarandets effektivitet gentemot skatteskolkare samt på att upp- muntra skattebetalarna själva till enkla och praktiska åtgärder i syfte att underlätta skattebetalningen.

I motioner vid 1922 och 1923 års riksdagar hemställdes bland annat, att riksdagen ville anhålla om utredning, huruvida en förenkling av skatteupp- bördsväsendet kunde åstadkommas genom att uppbörden av krono- och kommunalskatt anförtroddes åt samma myndigheter, huruvida och på vil- ket sätt åtgärder kunde vidtagas för att åstadkomma, att stat och kommun bereddes större säkerhet för skatternas erläggande särskilt med hänsyn till de förhållanden, som inträdde vid ekonomiska kristider, samt huruvida en omläggning av debiteringsväsendet kunde ske i så måtto, att samtliga direkta skatter påfördes den skattskyldige i en och samma debetsedel. Dessa mo- tioner blevo emellertid avslagna med hänsyn till den år 1921 avlåtna riks- dagsskrivelsen.

% 2. Direktiven för 1924 års uppbördssakkunniga.

År 1924 tillsatte Kungl. Maj:t sakkunniga benämnda 1924 års upp- bördssakkunniga — med uppgift att uppdraga riktlinjer för en allmän revi- sion av uppbörds— och indrivningsväsendet.

I direktiven för de sakkunnigas arbete framhöll föredragande departe- mentschefen, att det vore ett allmänt intresse av största vikt, att de av sam-

hållet påförda skatterna verkligen bleve hos de skattskyldiga uttagna. En- ligt departementschefens mening rådde det icke något tvivel om att vårt uppbördsförfarande därutinnan lämnade åtskilligt övrigt att önska. Efter att hava meddelat vissa statistiska uppgifter angående uppbördsresultatet för åren 1921, 1922 och 1923 anförde departementschefen bland annat föl— jande:

»Bristandc effektivitet i skatteuppbörden inverkar menligt icke allenast på sta- tens och kommunernas finanser. Redan i och för sig ligger det något i hög grad stötande i att stora grupper av skattskyldiga låta komma sig försumlighet till last vid skattens inbetalande. Genom att vissa skattskyldiga undandraga sig sina utskyl- der kommer skattebördan att så mycket hårdare trycka övriga skattskyldiga, och ett i övrigt rättvist och väl avvägt beskattningssystem kan komma att verka ojämnt och obilligt. En mindre effektiv indrivning medför, enligt vad erfarenheten gi- ver vid handen, i det enskilda fallet lätteligen, att skatterestantierna undan för undan ökas, och till sist blir det omöjligt för vederbörande att betala den skatt, som det vid en tidigare tidpunkt skulle ha varit möjligt för honom att erlägga. Slutligen kan, såsom riksdagen också framhållit, indrivningsmyndigheternas van- makt gentemot skatteskolkarna lätt ingiva allmänheten den uppfattningen, att det icke är så noga med skattens erläggande, något som i sin ordning ökar skatteskol- karnas antal och jämväl i övrigt verkar skadligt för samhällets auktoritet.

Det är emellertid ej allenast för effektiviteten i uppbörds- och indrivningsförfa- randet, som frågan om en rationell skatteuppbörd äger så stor betydelse. Svårig- heter för de skattskyldiga att erlägga sina utskylder inverka lätteligen —- till skada för deklarationsmoralen — ogynnsamt på vederbörandes benägenhet att i sina upp- gifter till taxeringen samvetsgrant upptaga alla sina inkomster. Frågan om den ra- tionella skatteuppbörden blir med andra ord av största vikt jämväl för vårt taxe- ringsväsen. Uppbörden bör därför ordnas på ett för de skattskyldiga bekvämt och praktiskt sätt, och allmänheten bör beredas all den lättnad med skattens inbetalan- de, som över huvud taget är möjligt. Ett underlättande av skatternas erläggande medför ock, såsom någon gång framhållits, ett ökat stöd för viljan att'fullgöra skattskyldigheten, ett förhållande, som jag tillmäter den allra största betydelse vid bedömande av hithörande frågor.

De anmärkningar, som i huvudsak riktats mot det nuvarande uppbördssystemet och vilka efter det riksdagen år 1921 avlåtit sin berörda framställning snarast vuxit i styrka, bottna —— jag bortser tills vidare från den bristande kontrollen å den mera rörliga delen av befolkningen — dels däri, att avsevärd tid förflyter mellan in— komstens förtjänande och uttagandet av den därpå belöpande skatten, dels däri, att hela kronoskatten skall på en gång erläggas utan att möjlighet förefinnes att få be- talningen av densamma uppdelad på flera terminer. Det lider enligt mitt förme- nande intet tvivel, att häri ligga de största svaghetema i det nuvarande uppbörds- systemet, utan vilkas undanröjande en verklig och varaktig förbättring i rådande förhållanden knappast torde stå att vinna.

Då en omläggning av beskattnings- och taxeringsförfarandet i den riktning, att tidsskillnaden mellan inkomstförvärvet och taxeringen väsentligt förkortas, icke torde låta sig genomföra, lärer, såvitt man över huvud taget vill komma till rätta med de rådande missförhållandena, allenast återstå att söka vinna en lösning av förevarande spörsmål på uppbördsväsendets område. I detta avseende synes sär- skilt det i 1921 års motioner framkastade uppslaget om obligatoriska förskottsav- sättningar till skatteändamål förtjäna beaktande. Vad särskilt beträffar löntagare, synes så småningom hava alltmer utbrett sig den uppfattningen, att för dem den bästa lösningen vore, att löngivaren vid varje utbetalning —— med undantag möj-

ligen för en eller annan månad — obligatoriskt innehölle medel till täckande av skatter, som kunde beräknas komma att belöpa å lönen. I och med avdraget skulle givetvis löngivaren i stället för löntagaren gent emot det allmänna bliva ansvarig för skatten till motsvarande belopp. Löngivaren borde omedelbart insätta de av- dragna beloppen i hank för statens räkning eller än hellre ä statsverkets giroräk- ning i riksbanken eller med postverket. Redovisning skulle periodvis ske till veder- börande uppbördsmyndigheter. Sedan skatten fastställts till beloppet, skulle en ut— jämning på enklast möjliga sätt äga rum.

Fördelarna av en dylik anordning, organiskt infogad i ett därefter lämpat upp- bördssystem, ligga i öppen dag. Flera länsstyrelser hava också, på sätt jag redan erinrat, framhållit denna väg såsom den enda framkomliga till vinnande av verklig effektivitet i skatteuppbörden. Skatterna till stat och kommun skulle inflyta regel- bundet och jämväl åtskilligt tidigare, än vad nu är fallet. Utmätningsförrättningarna skulle bliva färre, likaså efterforskningarna av skatteskolkare. För den skattskyl- dige vore fördelarna icke mindre. Skatterna komme att inpassas i dennes hushåll- ning pä ett lämpligt sätt samt bleve därigenom lätt överkomliga. Särskilt vid nedåt- gående konjunkturer, under vilka skatter måste erläggas för inkomster till högre belopp än som inflyta under det år, skatterna skola betalas, skulle systemets goda verkningar göra sig märkbara. Behovet av införsel i lön, som ej sällan försätter löntagaren i en svårare belägenhet än någonsin, skulle bortfalla eller förminskas. Kort sagt, de svårlösta frågorna om skattens uttagande i så omedelbar anslutning som möjligt till inkomstens förvärvande samt om uppdelning av uppbörden på flera terminer skulle utan vidare hava vunnit sin lösning.

Vilken omfattning ett dylikt avdragssystem, därest det kunde helt genomföras, skulle få, framgår därav, att antalet löntagare torde kunna skattas till inemot 70 procent av samtliga skattskyldiga. Men även övriga skattskyldiga borde på ett eller annat sätt åläggas att göra förskottsavsättningar, och detta icke blott av likställig— hetsskäl utan även av rent praktiska grunder till säkerställande av skattens utgående vid insolvens m. m.

Gent emot de fördelar, ett avdragssystem av nu antytt slag onekligen medför, måste emellertid vägas de olägenheter, som därmed äro förknippade. Många svår- lösta frågor möta, icke blott av organisatorisk natur utan jämväl andra. En alldeles särskild svårighet ligger däri, att systemet bygger på avsättningar i förskott till beta- lande av det löpande inkomstårets skatter och således betingar avdrag efter pro- centsatser eller skattebelopp m. m., som icke äro kända, med därav föranledda uppgörelser efteråt. Jämväl övergången till ett sådant system skulle bereda åtskilliga vanskligheter.

Även utan nu nämnda förskottsförfarande torde emellertid ett avdragssystem kunna anordnas, om ock fördelarna därmed icke bleve desamma, nämligen så, att avdragen verkställas efter det skatternas belopp fastställts. I dylikt fall vore det emellertid synnerligen angeläget, att förfallotiden för skatten bestämdes så tidigt som möjligt. Det borde sålunda övervägas, huruvida icke med ledning av taxerings- nämnds beslut — och således utan avvaktande av prövningsnämnds utslag —- av- dragsförfarandet skulle kunna börja, i allt fall såvitt avser kronoskatten, under budgetårets första månad eller juli månad.

Att stora svårigheter måste övervinnas, innan en god lösning av hithörande frå- gor kan ernås, är tydligt. Frågan om avdrag å lönen för skatt har dock synts mig så viktig och de fördelar, som därmed stå att vinna, så många och obestridliga, att ett allvarligt försök att komma till rätta med problemet torde böra göras. I allt fall synes det mig uppenbart, att en utredning i frågan om en rationell skatteupp- börd icke kan förbigå ett system, sådant som det nu antydda, så mycket mindre som liknande metoder sedan länge praktiserats i flera länder och nu senast i modi- fierad form föreslagits till införande i Norge. Att vid en dylik utredning höra till- godogöras erfarenheterna från dessa länder, är självfallet.»

Departementschefen anförde vidare, att den frågan icke borde lämnas obe- aktad, huruvida och i vad mån uppbörden av statliga och kommunala ut- skylder kunde samlas på en hand eller i allt fall så anordnas, att onödigt dubbelarbete med debitering, upphörd och indrivning undvekes.

& 3. 1924 års uppbördssakkunnigas förslag.

De sakkunniga avgåvo år 1929 betänkande med förslag angående rationell skatteuppbörd.1

Till en början diskuterade de sakkunniga möjligheten av att förkorta tiden mellan inkomstens förvärvande och uppbördens förrättande under den för- utsättningen, att skatteuppbörden skulle äga rum först efter avslutad taxe- ring och debitering. De sakkunniga funno emellertid, att på sådan väg nä- gon väsentlig framflyttning av tiden för skattebetalningen icke kunde ställas i utsikt. Annorlunda bleve förhållandet, om uppbörden kunde påbörjas, in- nan ännu taxering och debitering avslutats. En sådan metod innebure, att skattemedel skulle uppbäras i avräkning å det belopp, varå blivande debet- sedel komme att lyda och att, sedan debetsedeln färdigställts, vidräkning skedde för utrönande, huruvida influtna belopp försloge till skattens fulla gäldande. Gällande skattebestämmelser innebure emellertid hinder för ett exakt beräknande av skattens belopp redan vid den tidpunkt, då inkomsten inflyter. Att därutinnan ändra skatteförfattningarna för att möjliggöra defi- nitiv skatteuppbörd redan vid källan, såsom skedde bland annat i Tysk- land, skulle innebära en så genomgripande omläggning av själva grunderna för den kommunala beskattningen, att det vore uteslutet att söka en lös- ning av u'ppbördsproblemet på denna väg. Endast beträffande vissa inkoms— ter kunde en dylik anordning ifrågasättas. Man nödgades således nöja sig med en ungefärlig uppskattning av det blivande skattebeloppet. Olika möj- ligheter vore därvid tänkbara.

En möjlighet vore, att avsättningarnas storlek skulle bestämmas på grund- val av det löpande årets inkomst. Utginge man från den uppburna inkoms— ten och därifrån gjorde vissa avdrag efter genomsnittligt beräknade grun- der för omkostnader vid inkomstens förvärvande, för avdragsgilla försäk- ringsavgifter eller dylikt samt för den skattskyldige tillkommande ortsav- drag, torde från den därefter återstående inkomsten kunna innehållas viss kvotdel i avräkning å blivande skatt. Med hänsyn till att skattetrycket vore olika i olika kommuner och det vid tidpunkten för avdragets bestämmande vore ovisst, inom vilken kommun skattskyldigheten slutligen skulle fullgöras, komme svårigheter att uppstå. I varje fall förutsatte en dylik metod tämli- gen detaljerade tabeller för beräkning av de avdrag för omkostnader m. m., som kunde ifrågakomma, samt för bestämmande av den kvotdel, som skulle innehållas. Om tabellerna gjordes summariska, riskerande man, att de inne- hållna beloppen i åtskilliga fall komme att avsevärt avvika från vad som

1 Bet. 1929: 17.

efter debiteringens avslutande skulle viSa sig hava varit erforderligt. De sakkunniga ansågo det knappast vara möjligt att med en dylik metod taga hänsyn till andra den skattskyldiges inkomster än som utginge på grund av tjänst. Ej heller vore det möjligt att fästa avseende vid den skattskyldiges förmögenhet. Denna metod att bestämma skatteavsättningarna ansågs för- denskull icke kunna komma i fråga såsom en allmän regel.

En annan möjlighet vore emellertid att låta förskottsavsättningarna be- räknas på grundval av det nästförflutna årets sammanlagda utskyldsbelopp. Man kunde tänka sig den anordningen, att i avräkning på blivande debet- sedels belopp förskottsvis avsattes 9/m av nästföregående års sammanlagda utskyldsbelopp. Med en sådan anordning skulle förskottsavsättningarna för löntagare i regel icke komma att överstiga den blivande debetsedelns slut- summa. För egna företagare växlade skatterna olika är i högre grad och berörda metod kunde därför beträffande dessa synas mindre tillfredsstäl- lande. Någon metod, som för dessa skattskyldiga bättre lämpade sig för be— räkning av förskottsavsättningarna, torde dock icke finnas. De sakkunniga förutsatte att möjlighet skulle förefinnas för den skattskyldige att efter sär- skild prövning kunna erhålla jämkning i avsättningarnas belopp, därest an- ledning funnes till antagande, att det blivande utskyldsbeloppet skulle kom- ma att mera väsentligt avvika från nästföregående års utskylder. Till för- män för metoden att beräkna förskottsavsättningarna på grundval av före- gående års utskyldsbelopp talade jämväl den omständigheten, att förskotts- avsättningarna kunde göras lika stora för varje betalningstermin. De sak- kunniga förordade denna väg.

I detta sammanhang upvptogo de sakkunniga till behandling frågan, huru- vida stämpelmärken (s. k. skattemärken) kunde begagnas vid förskottsav- sättningarna för att sedan av den skattskyldige avlämnas såsom likvid vid den slutliga uppbördsterminen. De sakkunniga ansågo denna metod icke böra komma till användning samt anförde till motivering härför följande:

»Systemet med stämpelmärken är behäftat med flera väsentliga olägenheter. Det måste för de skattskyldiga vara förenat med besvär och risk att förvara dessa i av- bidan på den slutliga uppbördsterminen. Skulle märkena förkomma, har den skatt- skyldige förlorat det inbetalda beloppet, enär han torde sakna möjlighet att styrka, att han fullgjort sin betalning. Det kan även tänkas, att en skattskyldig, som verk- ställt dylik förskottsbetalning, sedermera till följd av penningbehov säljer sina "skat- temärken samt därefter underlåter fullgöra sin skattebetalning. Den säkerhet för skattens rättidiga erläggande, man velat åstadkomma genom förskottsinbetalningarna, går härigenom förlorad. Skulle, såsom beträffande arbetare ofta är fallet, utmät- ningsbara tillgångar saknas, skulle alltså föga vara vunnet med metoden. Ett dylikt obehörigt förfogande över stämpelmärkena skulle möjligen kunna förhindras ge- nom att stämpelmärkena inklistrades i en skattebok eller liknande strängt person- lig handling och efter inklistrandet makulerades. En dylik anordning vore dock tämligen omständlig. Det måste även anses vara för redovisningen synnerligen be- tungande, om skattemärkena skulle av de skattskyldiga avlämnas vid den slutliga uppbördsterminen till den myndighet, som förrättar uppbörden, beträffande kro- nouppbörden å landet för det närvarande- postverket. Märkena skulle då likställas med kontanta penningar, varigenom uppbördsarbetet skulle i hög grad försvåras. Kontroll och revision skulle antagligen även bliva besvärliga. I händelse för mye—

ket skatt erlagts genom stämpelmärken, torde även restitutionsförfarandet ställa sig besvärligt. Att låta överskottet utan vidare överföras i ny räkning torde knappast kunna ske. De sakkunniga anse sig därför böra bestämt avstyrka användandet av skattemärken.»

De sakkunniga föreslogo i stället, att förskottsinbetalningarna skulle verk- ställas med på förhand bestämda, varje gång lika belopp, vilka å regelbundna tider genom postverket inbetalades till uppbördsmyndigheten.

Beträffande förfaringssättet vid förskottsavsättningarnas verkställande skulle det i fråga om skattskyldiga, vilka vore anställda i allmän eller enskild tjänst eller uppbure pension eller understöd på grund av förutvarande ar- betsanställning, åligga vederbörande löngivare att ombesörja innehållandet av avdragsbeloppen och medlens översändande till uppbördsmyndigheten. Sedan uppbördsmyndigheten bestämt storleken av de belopp, som skulle innehållas, ansvarade löngivaren för, att avdrag därför skedde å avlöningen. Ifall den anställde för någon uppbördsperiod saknat anställning, skulle det åligga honom själv att direkt till uppbördsmyndigheten insända under pe- rioden förfallet skattebelopp utan förmedling av löngivare. Egna företagare skulle själva ombesörja skattebetalning till uppbördsmyndigheten.

Beträffande mera tillfällig personal ansågo de sakkunniga skyldighet att innehålla medel för gäldande av utskylder icke kunna åläggas arbetsgivare. Att exempelvis under förfarandet indraga tillfällig hjälp i hushållet eller liknande" tillfälliga tjänare vore icke praktiskt. De sakkunniga föreställde sig, att en lämplig gräns kunde uppdragas på så sätt, att från förfarandet avskildes sådan personal, vars anställningstid icke uppginge beträffande hushåll till 14 dagar och i övriga företag till en vecka.

Uppbördsmyndighet skulle i regel vara länsstyrelsen i länet, i Stockholm överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden. Utskyldernas inleve- rering till uppbördsmyndigheten från den skattskyldige eller löngivaren borde lämpligast ske över postgiro, vilket utgjorde den bekvämaste och billigaste formen för likvider av detta slag.

Uppbörd av förskottsavsättningarna syntes lämpligen böra äga rum under tiden den 25 februari—den 24 november. Uppbördsmånaden skulle alltså omfatta tiden från och med den 25 i en kalendermånad till och med den 24 i nästföljande kalendermånad. Efter verkställd debitering och vidräkning kunde upphörd av möjligen återstående skattebelopp verkställas under tiden den 25 januari—den 24 februari påföljande år. Uppbördsåret skulle därigenom kom— ma att löpa från och med den 25 februari till och med den 24 februari näst- följande år. Tiden den 25 november—den 24 januari skulle vara fri från skattebetalningar. För dem, som första gången hade att erlägga utskylder borde samma betalningsterminer gälla, men vidräkningen komme första gången att ske ett år senare.

Under tiden den 25 februari—den 24 november borde i regel innehållas förslagsvis 9/10 av nästföregående års sammanlagda utskyldsbelopp med lika stort belopp för varje månad beträffande anställda och för varje period om 3 månader beträffande egna företagare. Om utskylderna nästföregående år

icke uppgått till 20 kronor, skulle emellertid även löntagare göra förskotts- avsättningar kvartalsvis. Efter färdigställandet av debetsedeln, vilket arbete syntes kunna ske före taxeringsårets utgång, skulle upphörd verkställas av möjligen felande skattebelopp. Därvid toges icke hänsyn till restantier från förskottsuppbörden, utan dessa skulle bliva föremål för ett särskilt indriv- ningsförfarande. Under den slutliga uppbördsterminen (den 25 januari—den 24 februari) skulle alltså erläggas det belopp, varmed debetsedelns slutsum- ma överstege de påbjudna förskottsbetalningarna. Restitution av för mycket inbetalade belopp borde i görligaste mån begränsas. För restitution syntes böra fordras, förutom rekvisition av den skattskyldige, att det för mycket inbetalade beloppet för den äldre gruppen skattskyldiga överstege ett års skatt och för gruppen nytillkomna skattskyldiga två års skatt. De sakkunniga ansågo nämligen befogat att kvarhålla medel för gäldande av de skattelikvi- der, som skulle äga rum under det påföljande året.

Bokföringen av inflytande skattemedel skulle ske dels hos postgirokonto— ret å vederbörande länsstyrelses postgirokonto och dels hos länsstyrelsen ge- nom anteckning å avräkningskort. För varje skattskyldig skulle uppläggas ett sådant avräkningskort, varå uppgift skulle finnas bland annat om den skatt- skyldiges skattenummer och namn samt å det skattebelopp, som varje inbe- talningstermin skulle förskottsvis erläggas. Avräkningskorten för skattskyl- diga, som vore anställda i annans tjänst, skulle dessutom förses med uppgift om arbetsgivarens skattenummer, namn och adress. Allt efter som skattein- betalningskorten inkomme till postgirokontoret från postanstalterna, skulle inbetalningskorten ordnas kommunvis och inom varje kommun efter skatte- nummer. Efter bokföring å vederbörande länsstyrelses postgirokonto över- sändes korten jämte kontoutdrag till länsstyrelsen.

De skattemedel, som inflöte på länsstyrelsens skattepostgirokonto, skulle av länsstyrelsen överföras till statsverkets giroräkning i riksbanken. Kommun eller annan tillkommande andel av skattemedlen skulle utanordnas av läns- styrelsen över postgiro dels successivt under löpande uppbördsår med pre- liminärt beräknade belopp i avräkning på blivande redovisning dels efter uppbördsårets utgång med återstoden enligt slutlig redovisningsräkning.

Såsom framgår av vad ovan anförts skulle förskottsavsättningarna i regel avse de utskylder, som påfördes under samma år avsättningarna gjordes. Avsikten med förskottsavsättningarna var alltså att uttaga den å nästföregå- ende årets inkomst belöpande skatten. De sakkunniga föreslogo emellertid därjämte, att beträffande nytillkommen skattskyldig förskottsinbetalningar av skatt skulle börja redan under det första inkomståret. För sådan skatt- skyldig skulle följaktligen även i fortsättningen förskottsavsättningar komma att ske ett år tidigare än för skattskyldig, som vid systemets införande redan haft att erlägga utskylder. Dessa förskottsmedel borde ej få disponeras på samma sätt som förskottsinbetalningar från den äldre gruppen skattskyl- diga förrän under året näst efter inbetalningen. Med tiden komme detta att gälla samtliga skattskyldiga. Därigenom skulle hos statsverket samlas högst betydande belopp. Dessa medel borde förvaltas skilda från övriga skattemedel

i avbidan på den slutliga dispositionen under uppbördsåret näst efter det de influtit.

Uppbördsförfarandet borde begränsas till att avse egentliga skatter. Debi- tering, uppbörd och eventuellt erforderlig indrivning borde ske gemensamt för såväl statliga som kommunala skatter. Något principiellt hinder mot att överlämna den kommunala skatteuppbörden åt statlig myndighet funnes icke.

Såsom ovan nämnts skulle enligt de sakkunnigas förslag förskottsavsätt- ningarna i regel beräknas på grundval av det nästförflutna årets samman- lagda utskyldshelopp. Denna metod ginge icke att tillämpa beträffande sådana skattskyldiga, som föregående år icke blivit påförda utskylder (nytillkomna skattskyldiga). I fråga om dessa skattskyldiga föreslogo de sakkunniga, att förskottsavsättningarna skulle beräknas på grundval av en förhandsupp- skattning av det sannolika utskyldsbeloppet. Beträffande anställda borde den— na uppskattning kunna ske närmast med ledning av uppgifter om avlöning- ens storlek och familjeförhållandena med mera, vilka förutsattes skola läm- nas i samband med anmälan om antagande av den anställde i vederbörande arbetsgivares tjänst. Till andra inkomster än av tjänst torde hänsyn svär- ligen kunna tagas vid förskottsavsättningarnas bestämmande, såvida icke uppgift därom lämnades av den skattskyldige själv. Med hänsyn till det sä— kerligen ganska ringa antalet dylika fall ansågo de sakkunniga knappast erforderligt att meddela föreskrift om lämnande av sådan uppgift. Vad an— ginge gruppen egna företagare ställde det sig svårare att finna en lämplig norm för förhandsuppskattningen av blivande utskyldsbelopp. Man kunde dock tänka sig, att liksom fallet vore i Österrike med avseende å närings- skatten (Erwerbssteuer), företagaren ålades att vid företagets igångsättande göra anmälan till vederbörande myndighet om vissa yttre förhållanden såsom angående anläggnings- och rörelsekapitalet, taxeringsvärdet å i företaget an- vänd fastighet, påräknad omsättning av varor eller dylikt, varjämte det kunde stå den skattskyldige öppet att uppgiva det belopp, till vilket han själv kalkylerade den blivande nettovinsten för året. Ifrågavarande uppskatt- ning skulle ligga till grund för förskottsavsättningarna under såväl första som andra verksamhetsåret, intill dess en säkrare grund för skattskyldig- hetens bedömande erhölles efter avslutad taxering.

Då omständigheterna talade för att utskylderna under löpande kalender- år komme att i hög grad avvika från nästföregående års utskylder, borde det föreligga möjlighet för uppbördsmyndigheten att föreskriva erforderlig höjning respektive minskning av förskottsavsättningarna. Att ett dylikt för- hållande förelåge, skulle dock i regel komma till uppbördsmyndighetens kännedom först i samband med debiteringen av utskylderna. Enär debite- ringen kunde påbörjas senast under juni månad, förefnnnes möjlighet att åtminstone under senare delen av det löpande året åstadkomma en dylik jämkning av förskottsavsättningarna. »

Beträffande övergången till den föreslagna nya ordningen för skatteupp- börden skulle enligt de sakkunnigas mening för kronoutskyldernas vidkom-

mande ej vållas någon svårighet genom omläggningen. Annorlunda ställde sig emellertid saken i fråga om kommunalutskylderna. Om särskilda anord- ningar icke träffades, skullc förskottsbetalningarna av kommunalutskylder komma att ske under kalenderåret näst före det budgetår, under vilket de skulle upptagas, och allenast den slutliga uppbördsterminen komme att in- falla under budgetåret i fråga. Två års kommunalutskylder skulle under över- gångsåret förfalla till betalning och detta måste undvikas.

Det vore icke genomförbart att anvisa förskottsbetalningarna till bestri- dande av de kommunala utgifterna under hela det kalenderår, varunder upp- hörd av desamma ägde rum. Budgeten måste nämligen fastställas före bud- getårets ingång. Den taxering, varigenom beskattningsunderlaget för utskyl- derna bestämdes, hade emellertid icke ens påbörjats vid kalenderårets in- gång och det mötte alltså hinder att på ett så tidigt stadium besluta angående budgeten. Denna utväg att lösa övergångsårets svårigheter vore alltså icke framkomlig. De sakkunniga ifrågasatte i stället, att det kommunala budget- året skulle omläggas till att omfatta tiden från och med den 1 juli till och med den 30 juni påföljande år. Vid övergången till den nya ordningen kunde tillgå så, att för första hälften av övergångsåret kommunalbudgeten fastställ- des enligt den gamla ordningen. Denna budget skulle alltså avse tiden den 1 januari—den 30 juni av övergångsåret. Debiteringen och uppbörden av ut— skylderna, vilka kunde antagas uppgå till ungefär halva beloppet av vad som skulle hava utgjorts för helt år, verkställdes enligt hittillsvarande ord- ning. För det därefter kommande budgetåret (den 1 juli övergångsåret—den 30 juni nästföljande år) fastställdes budgeten i juni månad övergångsåret efter den nya ordningen på grundval av taxeringsnämndernas beslut. Med en sådan anordning skulle under senare hälften av övergångsåret endast ett års utskylder erläggas. Under det första halvåret av övergångsåret skulle dock dubbel skattehörda trycka skattebetalarna. För att undvika denna olägenhet kunde man under en viss övergångstid —— 3 eller 4 år —— förlägga förskotts- avsättningarna till andra tider än de förut angivna, därvid tiderna för dessa avsättningar successivt framflyttades så, att den nya ordningen bleve helt tillämpad under exempelvis det fjärde året.

Vid överläggningar med representanter för städernas och landskommu- nernas kommunalförvaltningar hade till de sakkunniga uttalats, att från den kommunala förvaltningens synpunkt avgörande hinder för en omläggning av budgetåret knappast förefunnes. Enligt de sakkunnigas uppfattning vore åt- skilliga andra fördelar än de, som sammanhängde med skatteuppbörden, för— enade med det kommunala budgetårets ifrågasatta omläggning, bland vilka kunde nämnas, att överensstämmelsen med statens budgetår underlättade" beräkningarna av vissa statsbidrag till kommunerna.

De sakkunniga föreslogo alltså, att budgetåret för kommuner, församlingar, skoldistrikt, fattigvårdssamhällen, municipalsamhällen och tingslag skulle omläggas till att omfatta tiden den 1 juli—den 30 juni. Med hänsyn till de svårigheter, som kunde uppstå vid en omläggning av budgetåret för landsting och vägdistrikt, ansågo sig de sakkunniga icke böra föreslå en sådan omlägg-y

ning för dessa utan förordade i stället åtgärder för vinnande av en tidigare debitering av landstingsmedel och vägskatt.

Beträffande uppbördsförvaltningens organisation framhöllo de sakkun— niga, att debiteringen av utskylderna, bestämmandet av förskottsavsättning- arnas storlek och arbetet med bokföringen av inflytande uppbördsmedel borde förenas hos en och samma myndighet. Det vore vidare angeläget, att det folkregister, som av de sakkunniga förordades, bleve fört hos samma myndighet, som verkställde debitering och bokföring av inflytande upp- bördsmedel, så att de vid detta arbete erforderliga uppgifterna om befolk- ningen utan omgång kunde erhållas från folkregistret. Uppbördsförvalt— ningen borde fördenskull centraliseras.

De sakkunniga föreslogo, att inom landskontoret i varje län inrättades en särskild uppbördsavdelning. Under landskamrerarens chefskap för lands- kontoret borde ledningen för uppbördsavdelningen anförtros åt en tjänste- man av länsassessors tjänstegrad. Inom avdelningen skulle inrättas två un- deravdelningar. Den ena, förslagsvis benämnd mantalskontoret, skulle hava att ombesörja förande av folkregistret och därmed sammanhängande göro- mål. Den andra underavdelningen, förslagsvis benämnd skattekontoret, skul- le hava till huvudsaklig uppgift att verkställa debitering av skatterna samt på länsstyrelsen ankommande åtgärder för upphörd, indrivning och redovis- ning av desamma. Mantalsskrivningen, som tänktes bibehållen på i huvud- sak dittillsvarande sätt, syntes kunna verkställas genom samarbete mellan mantalskontorets och skattekontorets tjänstemän och under medverkan av lokala organ, däribland pastorsämbetena.

Å skattekontoret skulle finnas anställda dels häradsskrivare och dels dem underlydande personal. Häradsskrivarna skulle hava att leda arbetet å skat- tekontoret, att med biträde av personalen verkställa debitering av utskylder, att fatta beslut rörande beloppet å förskottsavsättningarna, att pröva in- kommande ansökningar om jämkning i skatteavsättningarna ävensom att i övrigt fullgöra häradsskrivares dittillsvarande åligganden, i den mån dessa icke genom den nya organisationen bleve obehövliga eller ålades annan.

I Göteborg och Malmö, vilka städer vore av den storlek att de ansåges höra utgöra egna förvaltningsområden, förordade de sakkunniga inrättande av särskilda uppbördsförvaltningar, underordnade magistraten.

De sakkunniga föreslogo även ändrade bestämmelser rörande folkbok- föringen. Skäl ansåges tala för att det i Stockholm år 1926 införda systemet. med en fortlöpande, å kort förd registrering av befolkningen komme till användning över hela riket. Registreringen skulle enligt de sakkunnigas för- slag ske länsvis och förläggas till' länsstyrelserna. Göteborg och Malmö bor- de dock med hänsyn till sin storlek utgöra självständiga registreringsområ- den. Hos länsstyrelserna och i nämnda städer skulle uppläggas ett folkregis- ter, vilket skulle bestå av folkregisterkort. Ett kort skulle finnas för varje! person, som uppnått femton års ålder. Gift kvinna, som sammanlevde med mannen, skulle dock uppföras å mannens folkregisterkort. Hemmavarande barn uppfördes å faderns (eventuellt moderns) kort. Barn under femton år, som icke vistades hos föräldrarna eller någon av dem, erhölle eget kort..

Folkregisterkorten skulle ordnas socken- eller församlingsvis samt därinom efter fastighet.

Den dittillsvarande kyrkobokföringen hos pastorsämbetena skulle emel- lertid bibehållas.

Förutom folkregistret skulle hos uppbördsmyndigheten föras ett adress- register, ett register över obefintliga och ett arkivregister. Adressregistret skulle utgöra ett i bokstavsordning uppställt uppslagsregister till folkre- gistret.

I fråga om uppbörd av utskylder för skattskyldiga i utlandet framhöllo de sakkunniga de svårigheter, som förefunnes, då det gällde att av sådana skatt- skyldiga tvångsvis uttaga utskylder, särskilt för inkomst av kapital. De sak- kunniga förordade införandet av en särskild kupongskatt beträffande utdel- ning å aktier, banklotter och andelar i ekonomiska föreningar, såvitt anginge i utlandet bosatta fysiska personer eller utländska juridiska personer. Dår- jämte hemställde de sakkunniga, att frågan om införande av en kupongskatt å utdelningar måtte bliva föremål för undersökning jämväl beträffande här i riket bosatta fysiska personer ävensom inländska juridiska personer.

De sakkunniga sade sig slutligen hava den bestämda uppfattningen, att, om man ville införa ett effektivt skatteuppbördssystem, som i lika hög grad tillgodosåge såväl det allmännas som de enskilda skattskyldigas intressen, de sakkunnigas förslag om förskottsavsättningar till skatt genom löngivarens medverkan borde i främsta rummet komma i åtanke. Om förslaget emeller- tid, särskilt i vad detsamma avsåge skyldigheten för löngivare att innehålla och till uppbördsmyndigheten redovisa viss del av löntagares avlöning, icke skulle vinna statsmakternas gillande, uppkomme den frågan, huruvida andra åtgärder kunde tänkas för erhållande av en förbättring på uppbördsväsen- dets område. En möjlighet vore, att tillämpa de sakkunnigas förslag men med uteslutande av det ifrågasatta åläggandet för löngivare att förmedla förskotts- avsåttningarna. I sådant fall skulle alltså all skattebetalning verkställas av de skattskyldiga själva på sätt föreslagits beträffande egna företagare men med ökat antal betalningstillfällen. Ett annat sätt vore att frångå tanken på förskottsavsättningar och söka åstadkomma bättre resultat av skatteuppbör- den genom åtgärder efter verkställd debitering. Dessa åtgärder borde gå ut på dels bekväma betalningsformer och dels skärpta anordningar beträffan- de indrivningen. Det torde även böra övervägas, huruvida icke intressekon— torens verksamhet borde på lämpligt sätt uppmuntras och stödjas av det allmänna.

% 4. Yttranden över 1924 års uppbördssakkunnigas förslag.

Över 1924 års uppbördssakkunnigas förslag avgåvos efter remiss yttran— den av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar. I dessa yttranden vitsordades allmänt behovet av en reform av uppbördsväsendet. Mot tanken att tvångvis låta göra förskottsavsättningar av anställdas avlöning under lön-

givarnas medverkan och ansvar riktades en så gott som enhällig kritik. I fråga om lämpligheten av vissa andra huvudlinjer i förslaget, såsom sam- manslagningen av krono- och kommunaluppbörden samt omläggningen av det kommunala budgetåret, kommo delade meningar till synes.

Allmänt framhölls att de sakkunniga sett alltför förhoppningsfullt på möj- ligheterna att med det föreslagna uppbördssystemet nedhringa skatterestan- tierna. Många av de hörda myndigheterna betvivlade möjligheten av att praktiskt genomföra detta system. Önskvärdheten av skattebetalningens för— delning på flera inbetalningstillfällen underströks däremot genomgående.

Beträffande de föreslagna förskottsbetalningarna av ännu icke slutligt de- biterad skatt sade sig kammarrätten anse, att ett sådant system skulle mins- ka skatterestantierna och sannolikt även medföra ett gynnsammare ekono- miskt resultat av uppbörden än enligt nuvarande ordning. Emellertid kunde mot förslaget göras tungt vägande invändningar. Förslaget nödvändiggjorde, att avsättningarnas storlek regelmässigt bestämdes efter schablonmässiga grunder, i allmänhet efter senast kända utskyldsbelopp. Detta summariska förfaringssätt kunde väl passa vid ett skattesystem, som på sätt fallet vore i Österrike medgåve, att förskottsavsättningarna bleve definitiva, men stämde dåligt överens med det svenska skattesystemet, som avsåge att genom de mest detaljerade bestämmelser utröna den verkliga inkomsten och skatte- kraften. Det måste befaras, att förskottsavsättningarnas fastställande på an— givet sätt skulle kunna i enskilda fall vålla allvarliga olägenheter eller åt- minstone verka orättvist gentemot sådana skattskyldiga, vilkas inkomster av någon orsak befunne sig i nedgående. En dylik skattskyldig hade visserli- gen möjlighet att erhålla jämkning i förskottsavsättningarnas belopp, men resultatet av en framställning om jämkning måste alltid vara beroende av utredningens beskaffenhet och vore därför ovisst.

Från flera håll underströks att, då man i Skattelagstiftningen numera infört vidlyftiga och minutiösa bestämmelser för ernåendet av ett tillfreds- ställande resultat i fråga om fixerandet av de skattskyldigas beskattnings- bara inkomster, det vore inkonsekvent att uttaga förskottsavsättningarna så schablonmässigt, som enligt förslaget skulle ske. Vidare påpekades, att den inkomst, som enligt förslaget skulle ligga till grund för beräkningen av för- skottsinbetalningarnas storlek, åtnjutits av den skattskyldige redan två år tidigare och att förändringar givetvis under denna tid kunnat inträffa be- träffande den skattskyldiges inkomstförhållanden, varför en sådan beräk- ningsgrund kunde bliva ohållbar. Såsom en brist i förslaget framhölls i åt— skilliga yttranden, att detta ej toge hänsyn till förhållandena vid ekono- miska kriser, som särskilt beträffande egna företagare kunde föranleda en betydande nedgång i inkomsten. Från redarhåll anfördes, att rederinäringen vore en av de näringar, där konjunkturerna kunde i icke ringa mån skifta från ett år till ett annat och att, om ett gott är efterföljdes av ett dåligt år, bestämmandet av förskottsbetalningar till skatt kunde medföra stora olägen- heter. I ett flertal yttranden invändes mot förslaget, att beräkningen av för- skottsbetalningarnas storlek skulle bereda svårigheter beträffande sådana

skattskyldiga, som vore egna företagare. Särskilt framhölls det vanskliga i att bestämma förskottsbetalningarna för nytillkomna skattskyldiga. I sådana fall, då i inkomsten inginge naturaförmåner, ansågs svårigheter även kunna uppstå.

Såsom ovan nämnts mötte förslaget om obligatorisk medverkan från ar- betsgivarnas sida vid skattens uttagande så gott som enhälligt motstånd. Av domänstyrelsen framhölls, att det beträffande domänverkets arbeten i många fall torde bliva svårt att avgöra, vem som vore att anse såsom arbets- givare. De sakkunniga hade anfört, att en viss ledning därvid i tveksamma fall skulle kunna erhållas av olycksfallförsäkringslagens tillämpning. Där- emot genmäldes, att enligt sagda lag, sådan den tillämpades, vore en arbets- givare ersättningsskyldig för den skada, som t. ex. en huggare ådragit sig under sitt arbete, oaktat denne ej vore direkt anställd hos arbetsgivaren utan hos den av arbetsgivaren anställde köraren. Att tillämpa detta förfaringssätt vid avgörandet av vem som vore att anse som arbetsgivare vid föreliggande förslag torde icke vara möjligt. I de flesta fall bortsattes nämligen avverk- ningen inom en trakt till vissa personer, som vore hästägare -— körarna mot ett visst pris per kubikfot, i vilket pris inkluderades både trädens fäll- ning, kvistning, aptering och framdrivning till flottled etc. Körarna anskaffa— de i sin tur huggare och avlönade själva dessa. Huggarna fällde, kvistade och apterade träden, under det att köraren ombestyrde virkets framforsling. Den avlöning köraren betalade åt huggaren vore ofta obekant för den, som bort- satt avverkningen, och mycket ofta ersatte köraren sina huggare för deras arbete dels med avlöning i kontanter dels med fri mat. Det torde under så- dana förhållanden icke vara möjligt för jägmästaren eller kronojägaren att kunna fullgöra en eventuellt ålagd anmälningsplikt för den inkomst hug- garna haft.

Lantbruksstyrelsen yttrade bland annat, att styrelsen ställde sig mycket tvivlande till spörsmålet, huruvida det föreslagna uppbördssystemet över- huvud taget kunde användas beträffande tillfällig arbetskraft. Det torde för- modligen vara bland tillfällighetsarbetare av olika slag som de flesta skatte- skolkarna vore att söka och därest det föreslagna systemet skulle slå fel på denna punkt, skulle även den vinst, som man räknat med att uppnå genom dess genomförande, i väsentlig grad reduceras. Från jordbrukets sida vore det föreslagna uppbördssystemets användbarhet just på tillfällighetsarbetare förtjänt av den största uppmärksamhet. Vissa mindre och medelstora jord.- brukare saknade i stor utsträckning vana vid skrivarbete och det kunde be— faras, att ifrågavarande löngivare icke skulle äga förmåga att uppfylla de skyldigheter i fråga om skatteuppbörden, som skulle åläggas dem.

Liknande synpunkter anfördes av socialstyrelsen, som därjämte framhöll bland annat, att enligt förslaget skulle i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare införas ett nytt moment genom åliggandet för de förra att omhän- derhava skatteuppbörden. På den industriella arbetsmarknaden skulle däri- genom ett nytt ömtåligt ämne komma in, vilket kunde bidraga till skärpan- det av motsättningarna mellan parterna. Bortsett från att förslaget i denna

del betecknade ett avgjort avsteg från den önskvärda utvecklingen fram mot ökad självständighet och självansvar för samtliga befolkningsgrupper syntes därav jämväl kunna befaras, att hos de stora grupperna löntagare intresset för de allmänna angelägenheterna förringades, i samma mån känslan av eget ansvar för skattebetalningen borttoges.

Svenska arbetsgivare/öreningen yttrade, att då de allmänna utskylderna tillkomme stat och kommun, måste det vara rättvist, att kostnaderna för deras indrivning också drabbade staten eller kommunen. Att ålägga arbetsgivarna att i detta avseende delvis bära det allmännas tunga, syntes icke försvarligt. Det vore otvivelaktigt, att denna skyldighet för arbetsgivarna skulle medföra ett ökat besvär och en ökad kostnad, som för många av dem bleve kännbar. Vid införsel hade den betalningsskyldige redan brustit i gäldande av sina ut- skylder och vid sådant förhållande överensstämde det med god svensk rätts- ordning, att kvarstad lades å hans tillgodohavande. Ett helt annat förhål- lande bleve det emellertid, om man skulle, såsom här föreslagits, taga i be- slag viss del av den skattskyldiges lön, innan han brustit i sin betalnings- skyldighet. Vidare framhöll föreningen, att vid beräknandet av den förskotts- likvid, som arbetsgivarna skulle utbetala, syntes de sakkumiiga hava utgått från den uppfattningen, att arbetarnas månadsförtjänst i regel vore täm- ligen konstant, såsom fallet vore med tjänstemäns avlöning. Man hade vän- tat sig några föreskrifter, om huru det skulle förfaras, ifall arbetarnas ar- betsförtjänst upphörde under någon tid, utan att de därför avskedades, t. ex. därigenom att arbetsnedläggelse skedde. Även för säsongindustrien torde den av de sakkunniga föreslagna ordningen med lika månatliga avdrag för skat- ten, oberoende av den under månaden utgående arbetsförtjänsten, kunna leda till svårigheter. Högst sannolikt vore även, att från de anställdas sida skulle framställas krav på fria skatter såsom avlöningsförmån.

Landsorganisationen i Sverige påpekade, att vissa arbetaregrupper såsom skogsarbetare, flottningsarbetare och byggnadsarbetare i många fall saknade inkomster under en del av året och därför torde hava svårare att erlägga en över hela året fördelad skattebetalning än att vid en viss tidpunkt, då ackordsöverskott eller slutlikvid för ett arbete erhållits, på en gång betala ett större belopp. Vidare framhölls, att det vore ett psykologiskt missgrepp av de sakkunniga att dela upp medborgarna i två "grupper, varav den ena finge förtroendet att själv handhava sina medel och betala sin skatter samt den andra förvägrades denna rätt och därtill i viss utsträckning bleve beroende av den förstnämnda gruppens omtanke och ärlighet.

I yttrandena anfördes i övrigt, att den föreslagna kategoriklyvningen mel- lan äldre och nytillkomna skattskyldiga vore ägnad att leda till svårigheter för såväl uppbördsmyndigheter som de skattskyldiga, att gränsen mellan företagare och anställda stundom vore svår att draga, att arbetsgivarna skulle åsamkas avsevärda kostnader och mycket besvär genom de dem på- lagda uppgifterna samt att vid förskottsbetalningarnas bestämmande icke bleve möjligt att taga hänsyn till ömmande omständigheter, ehuru avdrag av sådan anledning kunde ifrågakomma vid taxeringen.

Riksrälcenslcapsverket framställde bland annat den invändningen mot för- slaget, att uppbörden skulle bliva ordnad olika för den nuvarande generatio- nen skattskyldiga och nytillkomna skattskyldiga så till vida, att de från vardera gruppen skattskyldiga inflytande förskottsavsättningarna skulle hän- föras till särskilda finansår och följaktligen vid bokföringen hållas skarpt isär. En dylik uppdelning av de inflytande skattebeloppen och skattemed- lens fondering under kortare och längre tid skulle göra bokföringen av skat- teinkomsterna onödigt invecklad. Den föreslagna fonderingen av skatteme- del stode också i bestämd strid med de budgettekniska principer, som nu- mera tillämpades inom statsförvaltningen. Under sådana förhållanden fun— ne riksräkenskapsverket sig böra avstyrka en anordning i enlighet med de sakkunnigas förslag. Något avgörande hinder att jämväl vid ett godtagan- de i övrigt av de sakkunnigas förslag till förskottsbetalningar låta samtliga inflytande skattemedel tillgodoföras det finansår, under vilket de influtit, torde enligt riksräkenskapsverkets uppfattning ej heller föreligga.

Kammarrätten framhöll, att de föreslagna bestämmelserna om restitution av för höga förskottsavsättningar icke syntes vara med billigheten överens- stämmande, särskilt vad gällde nytillkomna skattskyldiga.

Förslaget att kronoutskylderna och de kommunala utskylderna skulle sam- manföras till gemensam debitering och upphörd tillstyrktes av det övervägan- de antalet hörda myndigheter och organisationer. Den föreslagna omlägg- ningen av budgetåret för primärkommuner och kommunala menigheter samt för tingslag tillstyrktes i allmänhet av de centrala ämbetsverk, som upptogo frågan till behandling. Hos länsstyrelserna voro meningarna rörande sist- nämnda spörsmål delade.

Rörande användandet av skattemärken yttrade sig bland annat pensions— styrelsen, vilken därvid framhöll, att de sakkunniga icke syntes hava ägt för- ståelse för eller i varje fall alldeles förbigått möjligheterna att utnyttja skat- temärkena för att mellan löngivarna och de hos dem anställda underlätta och reglera de föreslagna förskottsavsättningarna till skatt. Denna brist i utred— ningen torde närmast sammanhänga därmed, att de sakkunniga överhuvud taget, efter vad det förefölle styrelsen, i hög grad underskattat behovet av en sådan regulator. Vad pensionsavgifterna anginge hade frågan om infö- randet av ett märkessystem för avgifternas kvitterande vid upprepade till- fällen varit föremål för pensionsstyrelsens omprövning. I motsats till de sak- kunniga hade pensionsstyrelsen funnit, att åtminstone i avseende å pensions- avgifterna ett användande av märkessystem skulle medföra obestridliga för- delar, måhända framför allt i fråga om ett underlättande av avgiftsredovis— ningen och ett förstärkande av kontrollen över densamma. Pensionsstyrelsen lämnade emellertid öppet, i vad mån dessa fördelar kunde motvägas av olä- genheterna hos ett märkessystem eller icke. Givet vore ock att frågan om ett märkessystem för pensionsavgifternas kvitterande ingalunda vore oskilj- aktigt knuten till frågan om skattemärken.

g 5. 1928 års pensionsförsäkringskommittés förslag i fråga om s. k. pensionsmärken.

I förevarande sammanhang torde böra nämnas, att 1928 års pensionsför- säkringskommitté upptagit frågan om användande av ett märkessystem be— träffande pensionsavgifterna till behandling.1

Kommittén anförde i sitt betänkande, att kommittén i avvaktan på en eventuell reformering av den allmänna skatteuppbörden icke i sitt förslag vidtagit någon väsentlig omläggning i fråga om uppbörden av pensionsavgif- terna annat än så till vida, att denna enligt förslaget skulle i sin helhet verk- ställas i samband med kronouppbörden och ej såsom dittills gällt delvis i samband med uppbörden av kommunalskatten. För den händelse det emel- lertid icke skulle låta sig göra att på ett tillfredsställande sätt ordna uppbör- den av pensionsavgifter i samband med uppbörden av kronoutskylder, hade kommittén uppgjort ett förslag till uppbörd av pensionsavgifterna genom ett system med särskilda s. k. pensionsmärken. Systemet innebure, att varje avgiftsbetalare skulle vara försedd med en s. k. pensionsbok, vari då avgif- terna erlades pensionsmärken till motsvarande belopp skulle inklistras så— som kvittens. Med denna anordning vunnes, förutom viss kontroll, jämväl att avgiftsbetalarna kunde i sina böcker följa huru summan av deras erlag- da avgifter växte. Genom att pensionsmärken i låga valörer ständigt skulle hållas till salu hos postverket, skulle möjlighet beredas den som så önskade att fördela sina utgifter för avgiftsbetalningen på ett flertal tillfällen. I det av kommittén uppgjorda märkessystemet inginge även skyldighet för arbets- givare, som hade flera än fem arbetare i sin tjänst, att till dem utbetala viss andel av deras lön i form av pensionsmärken, som arbetsgivaren inköpt hos postverket. På detta sätt skulle genom arbetsgivarnas medverkan vara sörjt för att pensionsavgifterna för anställda hos större arbetsgivare komme att in- flyta. Såsom en förtjänst hos märkessystemet framhölls vidare, att genom detsamma medelsredovisningen skulle kunna ordnas på ett mycket enkelt sätt, nämligen i likhet med frimärkesförsäljningen vid postverket.

En närmare redogörelse för kommitténs förslag angående pensionsmärken lämnades i en vid kommitténs betänkande fogad bilaga. Däri erinrades om att även statens besparingskommitté i sitt år 1925 avgivna betänkande an- gående socialförsäkringens organisation varit något inne på denna fråga. Besparingskommittén hade sålunda framlagt ett utkast till uppbörd genom arbetsgivarna, i vilket s. k. skattekort och skattemärken skulle komma till användning. Därvid utgick besparingskommittén från att för anställda all uppbörd av utskylder skulle verkställas enligt ett enhetligt märkessystem genom arbetsgivarnas försorg. På grund av då pågående utredning genom 1924 års uppbördssakkunniga ansåg sig emellertid besparingskommittén icke böra ägna frågan någon mera ingående behandling.

* 1928 års pcnsionsförsiikringskommitté bet. 1934, sid. 147 och 355_362.

I nämnda bilaga till 1928 års pensionsförsäkringskommittés betänkande framhölls vidare, att frågan om användande av särskilda märken för upp- börden av allmänna utskylder upptagits till behandling ehuru synnerligen knapphändigt _ av 1924 års uppbördssakkunniga, vilka bestämt avvisat tanken på en sådan anordning. Gentemot den av de sakkunniga anförda motiveringen för detta ställningstagande påpekades, att om ett märkessystem skulle komma till användning endast för uppbörden av pensionsavgifterna, frågan torde komma i ett väsentligt annat läge än om märkessystemet skulle inpassas i det av uppbördssakkunniga uppgjorda systemet för skatteupp- börden i dess helhet, varefter yttrades följande:

»Anmärkningen att det för de skattskyldiga måste vara förenat med besvär och risk att förvara märkena i avbidan på den slutliga uppbördsterminen har visst fog för sig. Denna risk får ej underskattas men å andra sidan ej heller överdrivas. Om den betalande allmänheten väl får klart för sig, att dessa märken vid uppbörden ha samma karaktär som reda penningar, och om förvarandet av märkena därjämte underlättas genom att alla märken undan för undan uppklistras på ett och samma kort, torde man kunna förvänta, att risken ej kommer att bliva så stor, att den i och för sig kan utgöra ett avgörande hinder för införandet av ett märkessystem.

Mot ett obehörigt utnyttjande av märkena genom försäljning till annan person hava de sakkunniga själva anvisat en säkerligen effektiv metod, nämligen att mär- kena vid utlämnandet till de betalningsskyldiga uppklistras och makuleras i en strängt personlig handling. Gentemot en sådan anordning anmärka de emellertid, att den skulle vara tämligen omständlig, en anmärkning, som dock torde bortfalla, om anordningen genomföres på sätt i det följande tänkts.

Vad övriga anmärkningar mot märkessystemet angår, sålunda i fråga om redo- visning, kontroll, revision och restitution, äro de måhända riktiga, om fråga gäller märkesuppbörd av samtliga allmänna utskylder, vilken fråga emellertid saknar in- tresse i nu förevarande sammanhang. Om däremot märken skola komma till an- vändning enbart för uppbörd av pensionsavgifterna, synas dessa anmärkningar vara så långt ifrån riktiga, att det är just i fråga om den kontanta redovisningen och kontrollen, som märkessystemet har sina största förtjänster, ett förhållande, som skall närmare utvecklas och belysas i samband med redogörelsen för det här tänkta systemet.

Avgiftsbetalningen fullgöres genom inköp av särskilda märken, vilka av postver- ket tillhandahållas i olika valörer. Genom ett konsekvent genomförande av denna princip torde den kontanta redovisningen bliva ordnad på enklast möjliga sätt, näm- ligen så att postverket endast har att till ålderdomspensioneringsfonden undan för undan inleverera medel, som inflyta för försålda märken. All medelskontroll blir förlagd till postverket efter i huvudsak samma grunder, som tillämpas i fråga om frimärkesförsäljningen, med visst undantag i samband med indrivningen av rest— förda avgifter.

Märkena skola uppklistras och makuleras antingen å särskilda avgiftskort eller i försäkringsbok.

Avgiftskorten användas vid inbetalningar i förskott under löpande avgiftsår, (1. v. 5. från kronouppbördsterminen i november månad ena året till samma upp- bördstermin följande år. Avgiftskort skall vara påtecknat vederbörande avgiftsplik- tiges namn samt försett med uppgift om vilket avgiftsår kortet avser och huvud- sakligen tjäna till, dels att underlätta för den avgiftspliktige att förvara märkena, till dess att de under uppbördsterminen skola användas såsom betalningsmedel, dels ock att förhindra märkenas obehöriga utnyttjande genom försäljning till annan per-

son. Avgiftskort komma till användning dels för sådana avgiftspliktiga, som själva frivilligt verkställa förskottsbetalning av pensionsavgiften genom inköp å postanstalt av avgiftsmärken, dels ock för dem, av vilka föreskrivna förskottsbetalningar utta- gas genom arbetsgivare. Nytt kort utfärdas för varje avgiftsår i samband med den första inbetalningen för året och utställes för den förstnämnda kategorien avgifts- betalare av postanstalten och i övriga fall av arbetsgivaren. Korten tillhandahållas av postverket.

Arbetsgivare är skyldig att för hos honom anställd vid varje avlöningstillfälle under månaderna januari—oktober innehålla förslagsvis en procent av den till be- talning förfallna kontanta avlöningen och därvid å den anställdes avgiftskort upp- klistra och makulera avgiftsmärken till motsvarande belopp. De erforderliga mär- kena får arbetsgivaren anskaffa genom inköp å posten, varigenom någon särskild redovisning icke torde behöva ifrågakomma. För det fall att anställd genom före- teende av sitt avgiftskort kan styrka, att han själv genom posten frivilligt verkställt föreskriven inbetalning synes något innehållande av lön icke böra ske. Under no- vember och december månader sker ej heller något dylikt innehållande med hän- syn till bl. a. då pågående definitiv uppbörd.

I samband med införandet av skyldighet av nyss angiven art för arbetsgivare torde emellertid begreppen arbetsgivare och anställd böra närmare bestämmas. När- mast till hands torde ligga att låta nämnda begrepp i ålderdomspensioneringslagens mening sammanfalla med motsvarande begrepp enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. I så fall torde böra tagas under övervägande, huruvida den ifrågasatta skyldigheten att förmedla avgiftsbetaluingen skall omfatta samtliga en— ligt sistnämnda lag försäkringspliktiga arbetsgivare och sålunda bland annat även ett mycket stort antal enskilda personer med i regel endast en anställd för hjälp i det husliga arbetet eller möjligen givas en mindre omfattning. Ur avgiftsbetal- ningens synpunkt tala givetvis starka skäl för att skyldigheten utsträckes så långt som möjligt. Men å andra sidan synes åtskilligt tala för att man åtminstone till en början och intill dess någon erfarenhet vunnits av märkessystemets verkningar samt allmänheten hunnit bliva mera förtrogen med detsamma inskränker tillämp— ningen till huvudsakligen s. k. större arbetsgivare. För att i görligaste mån und— vika i tillämpningen besvärliga gränsfall synes den föreliggande frågan kunna reg- leras genom införande i ålderdomspensioneringslagen av en bestämmelse, att såsom arbetsgivare i lagens mening skall anses arbetsgivare med olycksfallsförsäkring i riksförsäkringsanstalten, som dit inbetalar försäkringsavgift i annan ordning än i samband med kronouppbörden, vidare arbetsgivare ansluten till ömsesidigt olycks- fallsförsäkringsbolag samt slutligen staten och kommun i egenskap av arbetsgivare.

Emellertid torde det knappast vara praktiskt lämpligt att utan något som helst undantag föreskriva skyldighet för arbetsgivare, å vilken en bestämmelse av an- tydd innebörd skulle äga tillämpning, att verkställa avdrag vid varje utbetalning av kontant ersättning för utfört arbete, som faller under olycksfallsförsäkringslagen. En dylik generell föreskrift skulle medföra, att avdrag icke sällan vid fall av till- fällig anställning skulle komma att verkställas med endast några få ören, t. ex. med 2 öre vid en arbetsersättning av 2 kronor. För att undvika detta kunde från den allmänna regeln undantagas tillfällig arbetsanställning, varvid innebörden av detta begrepp samtidigt finge så noga som möjligt definieras. En dylik undantags- bestämmelse skulle dock säkerligen komma att medföra en hel del tveksamma gräns- fall med ty åtföljande svårigheter vid den praktiska tillämpningen. Enklare torde vara att i stället fixera visst lägsta avlöningsbelopp, å vilket avdrag för pensions- avgift skall verkställas, exempelvis 10 kronor. Till högre belopp torde ifrågavarande gräns ej böra fastställas, enär därigenom ett säkerligen icke ringa antal unga per- soner skulle komma att uteslutas från anordningen, t. ex. affärsanställda i början av deras bana. Mot en så låg gräns som 10 kronor kan måhända anmärkas, att den medför, att många fall av rent tillfällig arbetsanställning medtagas, ett för-

hållande som väl dock icke kan anses vålla några praktiska olägenheter av nämn- värd betydelse.

Definitiv uppbörd av pensionsavgifterna äger rum vid första kronouppbördsstäm- man i november månad. Avgiftsbetalningen verkställes därigenom att den avgifts- pliktige inköper märken till den påförda pensionsavgiftens belopp, vilka märken till- handahållas av uppbördsförrättaren och av denne inklistras och makuleras i veder- börandes försäkringsbok eller, som den i de här meddelade författningsutkasten i anslutning till terminologien i lagen om allmän ålderdomspensionering benämnes, pensionsbok. Avgiftskort med dårå uppklistrade märken gälla därvid såsom betal— ningsmedel lika väl som kontanta penningar. Om det sammanlagda värdet av de å kortet uppklistrade märkena är högre än pensionsavgiften, återbetalas kontant till den avgiftspliktige det överskjutande beloppet (vilket ju då lämpligen kan av denne användas till betalning av övriga å debetsedeln upptagna utskylder).

För det fall att kronouppbörden förrättas av annan myndighet än postverket, måste det genom en särskild anordning göras möjligt för uppbördsförrättaren att på angivet sätt tillhandahålla och i pensionsböckerna inklistra avgiftsmärken. Detta torde utan att medföra några komplikationer kunna ordnas så, att den, som i stad med egen uppbördsförvaltning förrättar kronouppbörden, får rätt att i samband med novemberuppbördsstämman å posten utan avgift utkvittera erforderliga mär- ken, vilka sedermera omedelbart efter avslutad uppbördsstämma skola av honom redovisas genom överlämnande till posten av de avgiftskort och kontanta penningar, som influtit, samt överblivna märken, som ej kommit till användning.

Det här ifrågasatta systemet innebär, att vid uppbördsstämma erlagd pensions- avgift utan undantag skall kvitteras genom att avgiftsmärken till beloppet motsva- rande den erlagda avgiften inklistras och makuleras i vederbörandes pensionsbok. Emellertid kan det givetvis inträffa, att avgiftspliktig inställer sig vid uppbörds- stämma och önskar betala den påförda pensionsavgiften utan att kunna förete sin pensionsbok på grund av att densamma förkommit. Att i dylika fall vägra att emottaga avgiften synes icke böra ifrågakomma. De mot avgiften svarande mär- kena torde för sådant fall kunna uppklistras och makuleras antingen i en av upp- bördsförrättaren mot särskild avgift utfärdad ny pensionsbok eller ock å ett till- fälligt ersättningskort, mot vars återställande avgiftsbetalaren sedermera, sedan ny pensionsbok erhållits, får vederbörlig kvittering införd i den nya boken. Denna fråga sammanhänger intimt med frågan om sättet för pensionsböckernas utfärdande, vilket spörsmål här lämnats åsido.

All kontant redovisning av avgiftsmedel, som inflyta före och under uppbörds- termin, sker, såsom förut framhållits, genom att postverket till ålderdomspensione- ringsfonden inlevererar genom märkesförsäljning influtna belopp. Därjämte måste lämnas för varje avgiftspliktig person specificerad redovisning, huruvida påförd pensionsavgift blivit under uppbördsterminen erlagd eller icke, dels för att möjlig- göra indrivning av ej erlagda avgifter, dels ock med hänsyn till den individuella bokföring av erlagda avgifter, som skall verkställas av pensionsstyrelsen.

Denna redovisning torde i fråga om landsbygden och städer utan egen uppbörds- förvaltning på enkelt sätt kunna ordnas så, att pensionsavgiften uppföres för sig å en särskild talong till kronodebetsedeln, vilken talong, försedd med påstämpling, att avgiften blivit i vederbörlig ordning erlagd vid uppbördsstämman, av postverket insändes till landskontoret antingen särskilt för sig eller tillsammans med den skattepostanvisning som använts för inbetalning av övriga utskylder. Beträffande städer med egen uppbördsförvaltning torde några särskilda anordningar för här ifrågavarande ändamål icke vara av behovet påkallade, enär i dylikt fall anteck- ningar om erlagda pensionsavgifter kunna verkställas direkt i uppbördsboken.

Efter uppbördsterminens slut upprättas över ej erlagda pensionsavgifter rest- längder, vilka för indrivning överlämnas till vederbörande utmätningsmän. För att märkessystemet skall bliva konsekvent genomfört, bör även därvid kvittering av

erlagd pensionsavgift verkställas genom att avgiftsmärken motsvarande pensionsav- giftsbeloppet inklistras och makuleras i vederbörandes pensionsbok. Liksom vid uppbördsstämman böra de avgiftspliktiga kunna likvidera den restförda avgiften, förutom genom kontant betalning, genom att till indrivningsförrättaren överlämna avgiftskort med tillhörande märken. För att möjliggöra dylik märkeskvittering måste då utmätningsman, d. v. s. å landet landsfiskal och i stad stadsfogde, förses med erforderliga avgiftsmärken. Ett tänkbart sätt att ordna denna fråga vore, att utmätningsman erhölle rätt att, på sätt förut ifrågasatts beträffande uppbördsför- rättare i stad med egen uppbördsförvaltning, å posten mot redovisningsskyldighet utkvittera dylika märken. En sådan anordning torde dock vara förenad med vissa olägenheter, förnämligast den att för varje utmätningsman i riket måste hos posten föras ett ständigt löpande konto. Detta undvikes om i stället pensionsstyrelsen vid märkessystemets införande förser varje utmätningsman med ett efter det inom ve- derbörande distrikt föreliggande behovet avpassat belopp i märken. Pensionsstyrel- sen i sin tur erhåller märkena efter rekvisition från postverkets centrala märkes- förråd. Formellt kan ju detta, om man önskar fasthålla vid principen, att inga märken få av postverket utlämnas utan föreskriven likvid, anses ske på så sätt, att pensionsstyrelsen inköper märkena för medel ur ålderdomspensioneringsfonden, till vilken det ifrågakommande beloppet därefter åter inlevereras.

Om den märkeskassa, som på dylikt sätt ställes till utmätningsmans disposition, blir på lämpligt sätt avpassad, något som lätt torde låta sig göra efter en tids erfa- renhet, blir den kontanta redovisningen och medelskontrollen i fortsättningen syn- nerligen enkel. Allt efter som märkena förbrukas, inflyta i stället kontanta pen- ningar eller avgiftskort till motsvarande belopp, vilka av utmätningsmannen skola användas till förnyande av märkesförrådet genom anskaffande å posten undan för undan av nya märken. Med hänsyn till lättheten att på detta sätt förnya märkes- förrådet torde med fog kunna krävas, att märkeskassan praktiskt taget alltid skall till huvudsaklig del redovisas i obegagnade avgiftsmärken. Utmätningsmännens märkeskassor kontrolleras genom inventeringar.

Att pensionsavgift blivit uttagen efter indrivning, redovisas till den, som lämnat indrivningsuppdraget, endast med ett meddelande, att betalning influtit.»

Enligt 17 å'i lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering, för vilken lag 1928 års pensionsförsäkringskommittés förslag låg till grund, skola pen- sionsavgifterna uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbör- den. Förslaget att anordna uppbörden av pensionsavgifterna med använ- dande av särskilda pensionsmärken vann alltså icke beaktande. I den pro- position,1 varigenom förslag till berörda lagstiftning framlades för riks- dagen, uttalades, att förslaget angående pensionsmärken avstyrkts i nästan alla de yttranden, i vilka det behandlats, mestadels av praktiska skäl. Veder- börande departementschef anförde i detta sammanhang, att det av kommit- tén utarbetade förslaget om pensionsmärken ej tillvunnit sig gillande i ytt- randena och att departementschefen funne sig icke böra understödja det- samma.

5 6. Överväganden rörande förnyad utredning om uppbördsfrågan.

1924 års uppbördssakkunnigas förslag föranledde icke annan lagstift- ningsåtgärd än att kronouppbörden år 1931 uppdelades på två terminer. 1 den proposition, vari förslag framlades till bestämmelser i sådant hänseende,

1 Prop. 1935:217, sid. 170.

anförde vederbörande departementschef bland annat, att det av 1924 års uppbördssakkunniga avgivna betänkandet till reformering av uppbörds- och indrivningsväsendet icke utan ytterligare utredningar och övervägan- den kunde läggas till grund för ett förslag i ämnet.1 Vad beträffade den del av betänkandet, som avsåge införandet av skattelikvid medelst förskotts- betalningar, för anställda under obligatorisk medverkan av löngivare, fram- höll departementschefen, att den kritik, som i de avgivna yttrandena där- över framkommit, vore av den beskaffenhet, att ett anordnande av skatte- uppbörden efter denna linje ej borde ifrågasättas, i varje fall icke i den om- fattning, som 1924 års uppbördssakkunniga föreslagit. Enligt departements— chefens mening borde i stället undersökas möjligheten av skatteuppbördens anordnande medelst förskottsbetalningar utan obligatorisk medverkan av löngivare. Föremål för ytterligare undersökningar syntes vidare böra bliva frågan om sammanslagning av debitering och uppbörd av statliga och kom- munala utskylder samt delning av denna gemensamma uppbörd å lämpligt antal terminer. Därest man ville ernå, att uppbörden avslutades under första hälften av kalenderåret näst efter taxeringsåret, torde en dylik sammanslag- ning dock näppeligen kunna komma till stånd utan att budgetåret för kom- muner, församlingar, skoldistrikt, fattigvårdssamhällen, municipalsamhäl- len och tingslag samt måhända jämväl för landsting och väghållningsdistrikt omlades till att omfatta samma tid som det statliga budgetåret eller sålunda tiden den 1 juli—den 30 juni. Vidare borde frågan om civilbokföringen och om ett mera rationellt ordnande av indrivningsväsendet bliva föremål för särskild utredning. Då de ytterligare utredningar och överväganden, som sålunda borde ske, måste kräva en avsevärd tid, hade departementschefen ansett böra undersökas möjligheten av att inom den befintliga organisatio- nens ram genomföra förbättringar beträffande uppbördsväsendet och därvid i första hand, huruvida genom en delning av kronouppbörden å ett lämpligt antal terminer erläggandet av kronoutskylder kunde underlättas.

Det i ovannämnda proposition framlagda förslaget gick ut på uppdelning av kronouppbörden på så sätt, att å landet den andra uppbördsterminen skulle äga rum under tiden den 1—den 10 februari året efter taxeringsåret och i stad den andra uppbördsstämman viss dag eller vissa dagar under samma tid. (Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen frångicks detta förslag så till vida, att tiden för den andra skatteinbetalningen för så- väl landet som stad sattes till den 25 april—den 5 maj.)

I sammanhang med frågan om tiden för den andra skatteinbetalningen an- förde departementschefen följande:

»Vad av åskilliga myndigheter anmärkts därom, att genom det föreliggande för- slaget tiden för skattens erläggande ytterligare avlägsnas från tidpunkten från in- komstens förvärvande, finner jag ej böra tillmätas allt för stor vikt. Det kan ifråga- sättas, om icke denna synpunkt i den tidigare diskussionen angående riktlinjerna för en reformering av uppbörds- och indrivningsväsendet tillmätts en något större roll än den förtjänar. Visserligen är vid nedgående konjunkturer inom det eko-

! Prop. 1931. 186, sid. 14 ff.

nomiska livet av större vikt än under normala förhållanden, att skatten uppbäres inom kortast möjliga tid efter inkomstförvärvet, men för den vida övervägande delen av befolkningen äro växlingarna i inkomster från det ena året till det andra jäm— förelsevis obetydliga. För denna kategori av befolkningen är, åtminstone under nor- mala förhållanden, det uppenbarligen av mindre betydelse, om skatten erlägges nå— got kortare eller något längre tid efter inkomstförvärvet. Beträffande möjligheten för det allmänna att utfå debiterad skatt är det däremot i fråga om den del av befolkningen, som växlar vistelseort eller har oregelbundna inkomster, städse av intresse, att skatten uppbäres så snart som möjligt efter inkomstens åtnjutande. Resultatet av kronouppbörden i riket kan dock icke anses särskilt otillfredsställan- de. Av de av 1924 års uppbördssakkunniga verkställda utredningar rörande det slut- liga resultatet av kronouppbörden framgår, att efter verkställd indrivning skatte- förlusterna å kronouppbörden för landet i dess helhet under senare år kunna an- tagas icke hava överstigit 5 procent av de debiterade beloppen. I varje fall torde den ringa förlängning av tiden mellan inkomstförvärvet och skattens erläggande, som i förevarande proposition kommer att föreslås, icke vara av beskaffenhet att men-

e

ligt inverka a uppbördsresultatet.»

De av departementschefen i propositionen sålunda gjorda uttalandena för— anledde icke någon erinran från bevillningsutskottets eller riksdagens sida.

I en vid 1933 års riksdag inom andra kammaren av herr Christiernsson m. fl. väckt motion (nr 396) hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att den tidigare begärda utredningen rörande åväga- bringandet av en rationell skatteuppbörd måtte med beaktande av de i motionen framhållna synpunkterna utvidgas att avse möjligheten överhuvud taget att förlägga skatteuppbörden så nära källan av skatteinkomsten som möjligt samt att de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, så snart som möjligt måtte föreläggas riksdagen. I motionen framhölls, att en annan skatteuppbörd än den alltjämt i vårt land gällande otvivelaktigt skulle hava, i all synnerhet under dåvarande ekonomiska betryck, räddat betydan- de skattebelopp både för stat och kommuner.

I avgivet yttrande över den ifrågavarande motionen hänvisade riksräken- skapsverket, som i likhet med vad i motionen framhållits fann det vara en angelägenhet av vikt att en effektiv uppbördsreform komme till stånd, till sitt över 1924 års uppbördssakkunnigas betänkande avgivna yttrande.

Vederbörande utskott förklarade sig1 beakta de olägenheter, som vore förknippade med uppbördsväsendets nuvarande organisationsform, och utgå ifrån att frågan om skatteuppbördens mera rationella ordnande till det all- männas gagn och enskildas bekvämlighet gjordes till föremål för ytterligare överväganden och utredningar. Utskottet fann emellertid sådana omstän- digheter ej föreligga, som motiverade vidtagandet av omedelbara åtgärder för att tillmötesgå motionärernas krav utan ansåg det lämpligare, att resul- taten av de i utsikt ställda utredningarna avbidades. På grund därav hem- ställde utskottet, att motionen icke måtte föranleda någon åtgärd, vilket även blev kammarens beslut.

1 Andra kammarens femte tillfälliga utskott, utlåtande nr 5.

& 7. Direktiven för 1936 års uppbördskommitté.

År 1936 tillsatte Kungl. Maj:t ånyo en kommitté —— benämnd 1936 års uppbördskommitté med uppdrag att verkställa utredning rörande skatte- uppbörd och folkbokföring m. m.

I direktiven för denna kommitté anförde departementschefen efter att hava erinrat om vad dåvarande departementschefen anfört i samband med framläggandet vid 1931 års riksdag av förslaget rörande uppdelning av kronouppbörden på två terminer bland annat följande:

»Vad först angår uppbörden är det utan tvivel en olägenhet med nuvarande system, att så lång tid förflyter mellan inkomstens åtnjutande och uppbörden av den 5. inkomsten belöpande skatten. Under denna tid kan den skattskyldiges betalnings- förmäga avsevärt försämras, och en skatt som han utan svårighet kunnat bära, därest uppbörden skett i närmare anslutning till inkomstens förvärvande, är det måhända icke möjligt för honom att erlägga, när uppbördstiden är inne. Den är 1931 genomförda delningen av kronouppbörden i två terminer innebar i detta av- seende icke någon förbättring; tvärtom framflyttades därvid tiden för en del av kronouppbörden. En med den nu nämnda sammanhängande olägenhet med gällande system är, att skattebetalningen i väsentlig mån är beroende av den skattskyldiges egen goda vilja. Inkomsttagare utan fast anställning och i saknad av utmätnings- bara tillgångar kan alltför lätt undandraga sig betalningen av påförda skatter, och indrivningsförfarandet når honom ofta icke eller alltför sent.

Enligt givna direktiv sökte 1924 års uppbördssakkunniga utforma en ordning, enligt vilken icke blott tiden mellan skatteunderlagets tillgodonjutande och skatte- uppbörden skulle förkortas utan även uttagande av skatter av den stora massan anställda skulle säkerställas. Deras förslag synes emellertid förutsätta så omfattande anordningar och i övrigt vara förenat med sådana nackdelar att det _ såsom ock framhållits i flertalet yttranden och av min företrädare i det förut omnämnda ytt- randet till statsrådsprotokollet _ knappast kan komma till genomförande. Svårig- heterna torde i själva verket bottna i vårt skattesystem, som i olikhet mot andra länders, där liknande anordningar med framgång genomförts, rör sig med ett stort antal skatteformer av repartitionsskatts natur. Vid sådant förhållande torde en fort- satt utredning av frågan om ett ändrat uppbördsförfarande böra inriktas på vägar, som närmare än de av 1924 års uppbördssakkunniga beträdda ansluta sig till de av ålder i vårt land använda. Utan tvivel bör det vara möjligt att även på dylikt sätt åstadkomma avsevärda förbättringar.»

Departementschefen framhöll därjämte, att med frågan om uppbördens och folkbokföringens organisation nära sammanhängde frågan om en reg- lering av häradsskrivarnas ställning. I detta sammanhang erinrades om att häradskrivarnas ställning varit föremål för omnämnande i propositionen nr 148 till 1935 års riksdag rörande vissa ändringar i taxeringsförordningen. Länsstyrelsen i Örebro län m. fl. hade påtalat, att taxeringsnämndsordfö- randena och kronoombuden alltför mycket togos i anspråk för arbete av rent teknisk art, framför allt längdföringen, och föreslagit, att förandet av taxeringslängderna överflyttades från taxeringsnämnderna till häradsskri- varna. I taxeringsnämnderna skulle i så fall endast göras vederbörliga an- teckningar om meddelade beslut å deklarationerna eller andra handlingar, Vilka därefter skulle överlämnas till häradsskrivarkontoren för längdföring.

Departementschefen erinrade vidare om, att han i anledning av berörda framställning i sitt yttrande till statsrådsprotokollet, då ovannämnda propo- sition beslöts, anfört följande:

»För egen del är jag benägen tro, att utvecklingen på taxeringsväsendets område måste gå i den riktningen, att åtskilliga av de uppgifter, som nu handhavas såsom bisysslor av tjänstemän eller andra, påläggas tjänstemän att i tjänsten fullgöras. Särskilt gäller naturligtvis detta i fråga om de mera tekniska uppgifterna. Berörda förslag angående längdföringen går därför enligt min mening i rätt riktning. Att jag dock icke för närvarande kan föreslå åtgärder av detta slag beror närmast därpå, att frågan så ingripande berör häradsskrivarnas ställning att den lämpligen torde kunna lösas endast i samband med den allmänna omprövning härav, som sedan en tid stått på dagordningen; jag vill härvidlag erinra, att även länsstyrelsen i Örebro län förutsätter, att genomförande av förslaget skulle nödvändiggöra an- ställande hos häradsskrivarna av statsavlönade assistenter. Det förefaller mig för egen del sannolikt, att lösningen av dessa frågor snarast kommer att sökas efter de linjer, som 1924 års uppbördssakkunniga angivit, d. v. s. häradsskrivareuppgifter- nas inflyttning till särskilda uppbördsavdelningar i länsstyrelserna. Detta spörsmål sammanhänger emellertid också med föreliggande reformfrågor beträffande man— talsskrivningsväsendet och åklagarväsendet.»

Detta yttrande av departementschefen hade icke föranlett något särskilt uttalande av bevillningsutskottet eller riksdagen.

& 8. 1936 års uppbördskommittés förslag. .

1936 års uppbördskommitté avgav under år 1938 betänkande med förslag till omorganisation av uppbördsväsendet och folkbokföringen m. mf

I betänkandet lämnade kommittén en redogörelse för de brister, som vidlådde det nuvarande uppbördsförfarandet. Därvid framhölls, att så— som framginge av statistiska utredningar ett förhållandevis mycket stort antal skattskyldiga icke i vederbörlig ordning erlade sina utskylder, i följd varav ett betydande antal utskyldsposter, tillhopa uppgående till ansenliga belopp, måste göras till föremål för indrivningsåtgärder. Ehuru detta miss- förhållande icke uteslutande vore beroende av uppbördssystemet och hur än uppbörden anordnades bristande vilja hos den skattskyldige att fullgöra sina förpliktelser ofta vore orsaken till att utskylder bleve restförda, syntes an- givna förhållanden giva vid handen, att det nuvarande systemet för uppbör- dens verkställande vore behäftat med brister. Ej heller restindrivningsför- farandet fyllde i fråga om effektivitet de anspråk, som borde kunna ställas på detsamma. Kommittén anförde härefter bland annat följande”):

»Bristerna i det nuvarande uppbördssystemet torde kunna hänföras till i huvud- sak följande förhållanden. Alltför lång tid förflyter från det inkomst förvärvats eller förmögenhet deklarerats till dess den å samma inkomst eller förmögenhet belöpande skatten uppbäres. Olägenheterna härav, särskilt vid inträde i pensionsåldern och vid dödsfall, äro så påtagliga och så allmänt kända, att de icke torde behöva här

' Bet. 1938, I, II och III. 2 Bet. 1938, I, sid. 131 0. f.

närmare utvecklas. Den nuvarande åtskillnaden mellan den mera enhetliga ord- ningen för uppbörden av kronoutskylder å ena sidan och de från ort till ort starkt växlande reglerna för uppbörden av utskylder till kommunen å andra sidan framstår såsom mindre rationell, detta icke minst med hänsyn till att, såsom i det föregående nämnts, i sammanhang med kronouppbörden även uppbäras vissa utskylder av kommunal natur. Med nuvarande system med särskild uppbörd av krono- och kommunalutskylder äro möjligheterna att jämnt fördela den samfällda skatteutgif— ten på lämpligt antal uppbördstillfällen mycket begränsade. Om kommunalskattens fördelning ä olika betalningstillfällen och om i vilken ordning oguldna sådana ut— skylder skola uppföras å restlängd finnas inga bestämmelser. Antalet uppbörds- tillfällen för kommunalutskylders erläggande varierar från ort till annan liksom ock de tider, då uppbördsstämmor hållas. Befolkningens alltmer ökade rörlighet har på senare tid gjort olägenheterna av nu nämnda förhållanden särskilt märkbara.

Det är uppenbart, att den nuvarande åtskillnaden mellan debitering, uppbörd och indrivning av egentliga kronoutskylder och i sammanhang med dessa uppburna utskylder och avgifter å ena sidan samt kommunalutskylder å andra sidan, då båda slagen av utskylder i stort sett avse samma skattskyldiga, måste föranleda dubbel- arbete. Sålunda sker nu utskrift av två särskilda uppbördslängder med huvudsak— ligen ensartat innehåll i fråga om de skattskyldigas namn och vistelseort m. fl. för- hållanden samt av dubbla debetsedlar. Visserligen torde redan nu i ett flertal ma- gistratsstäder till undvikande av dubbelarbete vid debiteringen ett visst samarbete äga rum mellan krono- och kommunaluppbördskontoren, exempelvis i den formen att kommunaluppbördskassören erhåller en kopia av de av kronokassören upprät- tade längderna och sålunda ej behöver upprätta helt nya längder, eller sålunda att man inrättat gemensamt uppbördskontor, men även i dylika fall kan visst dubbel- arbete ej undvikas. Även i avseende å det egentliga uppbördsförfarandet vållas uppenbarligen onödigt arbete med nuvarande förfarande. För den skattskyldige måste det också vara olämpligt att utskylderna uppbäras i olika ordning. För denne torde det vara mest naturligt att betrakta all skatt som ett och samma slags utgift. Att den skattskyldige måste handskas med särskilda debetsedlar för de båda slagen av utskylder vållar honom givetvis visst besvär liksom än mer det förhållandet, att uppbörderna ej äga rum å för hela riket enhetliga, under året jämnt fördelade tider. Sistnämnda förhållanden torde för den skattskyldige försvåra överblicken över skat- ternas inordnande bland hans utgifter och därmed också ett systematiskt avsättande av medel till deras betalande. Här erinras om att enligt uppbördsreglementet för Stockholm uppbörden dock sker i samma ordning för krono- och kommunalutskyl- der. Vad restindrivningen beträffar, föranleder det nuvarande systemet med skilda uppbördssätt ett dubbelarbete i avseende på restlängdernas utskrivande, expedie— rande, indrivande och redovisning, i det att skatterestantier, upptagna i restlängder, vilka överlämnats till utmätningsman för indrivning, från exekutionsbiträdenas och utmätningsmännens sida bliva föremål för åtgärder i olika ordning, allt eftersom fråga är om utskylder av ena eller andra slaget. Olägenheten härav är så mycket mera påtaglig, som personer, vilka försumma att i rätt tid erlägga utskylder av det ena slaget, enligt vad erfarenheten visar, jämväl i stor utsträckning försumma att i rätt tid erlägga det andra slaget av utskylder och därför ofta återfinnas i rest— längderna såväl över kronoutskylder som över kommunalutskylder. Härigenom be- tungas indrivningsarbetet med redovisandet av ett onödigt stort antal restförda poster. Till följd av olikheten mellan kronoutskylder och kommunalutskylder i fråga om förmånsrätt och preskriptionstid gör sig vid indrivningen ofta en viss konkurrens gällande mellan de båda slagen av utskylder. Detta förhållande fram- träder ej minst, då viss indrivningsåtgärd vidtagits för uttagande av vissa utskylder, exempelvis införsel meddelats för uttagande av oguldna kommunalutskylder, men begäran om handräckning för uttagande av oguldna kronoutskylder hos samme

skattskyldige härefter inkommer till utmätningsmannen. Det förekommer då, att utmätningsmannen avbryter den för kommunalutskyldernas uttagande meddelade införseln och meddelar nytt införselbeslut för uttagande av de oguldna krono- utskylderna eller också att han låter genom införselförfarandet uttagna medel i första hand komma sistnämnda utskylder till godo. Då vid utskyldernas uttagande genom införsel den skattskyldige ej erhåller något indrivningskvitto utan detta lämnas till arbetsgivaren, kan det ofta inträffa, att den skattskyldige svävar i okunnighet om vilka utskylder han har erlagt, särskilt som kvittot på det av arbets- givaren levererade beloppet icke behöver specificeras, då det avser flera anställda.

Den uppsikt över indrivningsförrättarnas medelsförvaltning, som utövas genom föreskrivna inventeringar, försvåras uppenbarligen därigenom, att kronoutskylder och kommunalutskylder redovisas på olika sätt. Den kontroll över utmätnings- männens redovisning av kronoutskylder, som består däri, att de utestående oredo- visade restantierna två gånger om året specificeras i särskilda balanslängder, saknas i fråga om redovisningen av kommunalutskylder. Att indrivningsverksamheten i fråga om restförda kommunalutskylder bedrives med tillbörlig effektivitet torde det ankomma på vederbörande kommun att kontrollera, vilket medför, att härvidlag mindre enhetliga principer tillämpas.

Restindrivningsförfarandet är behäftat med allvarliga brister, sammanhängande med den för närvarande i många avseenden mindre tillfredsställande folkbokföring- en. Det tidigare skildrade efterspaningsförfarandet, då skattskyldig ej kunnat an- träffas i den ort, där utskylderna påförts honom, med dess omständliga och föga effektiva efterforskande hos de lokala pastorsämbetena har visat sig vara alltför tidsödande och synes ej motsvara de krav å större snabbhet, som följa av befolk- ningens tilltagande rörlighet. Härigenom förhindras ofta ett snabbt handräcknings- förfarande, och möjligheterna att utfå restförda utskylder bliva mindre. Beträf- fande i utlandet vistande skattskyldige saknas ofta effektiva indrivningsmedel, ehuru på senare år med vissa länder avtal hava träffats, som möjliggöra ett handräck- ningsförfarande för utskylders uttagande. De maktmedel, som kunna komma till användning vid indrivningsförfarandet äro i vissa fall begränsade. Kännedomen härom torde stundom inverka menligt på uppbördsresultatet. Detta torde framför allt gälla vissa kategorier av skattskyldiga, gentemot vilka ett införselförfarande icke är tillämpligt, framför allt egna företagare och anställda, som uppbära in- komster i annan form än fast avlöning. Bland dylika kategorier av skattskyldiga torde notoriska skatteskolkare i stort antal återfinnas. Emot det generellt använd- bara maktmedlet utmätning förstå dessa ofta att skydda sig.»

Kommittén sammanfattade härefter önskemålen vid en reformering av uppbördsväsendet på följande sätt: Uppbörden av skatten borde ske närma- re tidpunkten för inkomstens förvärvande än vad nu är fallet. Stora förde— lar skulle vinnas genom att uppbörd av krono— och kommunalutskylder sam- manfördes. Den enskildes sammanlagda skattebörda borde fördelas på ett lämpligt antal betalningstillfällen. Dessa borde så jämnt som möjligt förde- las över hela året med iakttagande av att månader, vilka vore tyngda av andra regelbundet återkommande större utgifter, sådana som exempelvis kvartalshyra, ej ytterligare belastades med skatteutbetalning. Å andra sidan borde om möjligt tillfälle beredas den skattskyldige att, därest han så önska- de, erlägga sina utskylder på en gång eller genom förskottsavsättningar vid tidpunkter, som han själv kunde finna lämpliga. På grund av de goda er- farenheter, som vunnits av postverkets ombesörjande av kronouppbörden på landet, och särskilt med hänsyn till de goda möjligheter till kontroll över

uppbördens redovisning, som ett sådant system visat sig medföra, torde post- verket i allmänhet böra ombesörja uppbörden.

I fråga om möjligheterna till förkortande av tiden mellan inkomstförvär- vet och skattens erläggande anförde kommittén till en början följande:

»Beträffande spörsmålet om en förkortning av tiden mellan inkomstens förvär- vande och uttagandet av å densamma belöpande skatt inställer sig givetvis först den frågan, huruvida man icke skulle kunna uttaga skatten redan vid källan, d. v. s. samtidigt som inkomsten uppbäres. Härvid måste man emellertid hålla i minnet, att vårt skattesystem rör sig med en mångfald skattetitlar av olika natur och att i samband med de egentliga skatterna uppbäras ett flertal allmänna avgifter. Även om man begränsade skatteuppbörden till att avse endast egentliga skatter till stat och kommun, skulle man, enär flera av dessa hava karaktären av repartitions- skatter, likväl icke kunna slutligt fastställa grunderna för uttagandet av dessa skat- ter, innan såväl utgiftsbehovet som skatteunderlaget kan överblickas. Skatteunder- laget fastställes för närvarande genom det på självdeklarationerna grundade taxe- ringsförfarandet. Genom detaljrika bestämmelser och effektiva arbetsmetoder vid taxeringsarbetet åsyftar vårt skatte- och taxeringssystem att med ytterlig noggrann- het utröna den verkliga, skattepliktiga inkomsten och att anpassa utskylderna till den individuella skatteförmågan. En dylik noggrann avvägning i det enskilda fallet torde vara den ordning, som bäst överensstämmer med vårt folks rättsmedvetande. Därest man ville slutgiltigt uttaga skatten redan vid inkomstförvärvet, bleve man tvingad att tillämpa schablonmässiga regler för beskattningen. Om man vill efter- sträva att, i den mån det är möjligt med bibehållande av vårt system med en å individuell taxering grundad skattskyldighet, uttaga skatten redan samtidigt med inkomstförvärvet, återstår möjligheten att förskottsvis upptaga skatt efter en mera summarisk grund och därefter vidtaga korrigeringar, sedan den exakta debite- ringen blivit verkställd. Varje sådant system måste emellertid i viss utsträckning medföra dubbelarbete och ökade kostnader.»

Kommittén upptog därefter till behandling frågan om uppbörd under med- verkan av arbetsgivare. I detta hänseende anförde kommittén:

»Mot det av 1924 års uppbördssakkunniga framlagda förslaget om förskotts- betalningar, beräknade i visst förhållande till den skattskyldiges utskyldsbelopp under nästföregående år och, i fråga om anställda, uttagna genom löngivarens försorg, gjordes såsom tidigare nämnts sådana invändningar och uttalades allmänt sådana betänkligheter, att tanken på ett så ordnat system har måst övergivas.»

Däremot undersökte kommittén, huruvida debitering skulle kunna ske på grundval av särskild av den skattskyldige avgiven förhandsuppgift angå- ende hans påräknade inkomst under det löpande eller nästföljande året och uppbörd redan under inkomståret äga rum i enlighet med sådan debitering med korrigering i en eller annan form, sedan inkomsten taxerats i samma ordning som nu. Kommittén upptog därvid till granskning två till kommit- tén överlämnade framställningar, den ena från överståthållaren Torsten No- thin och den andra från f. d. professorn Karl Ljungberg, däri förslag fram- lagts om taxerings åsättande med ledning av dylika förhandsuppgifter an- gående beräknad inkomst. Kommittén fann emellertid en sådan utväg icke framkomlig. Ett system av denna art syntes _ om det vore tekniskt genom— förbart _— kunna med fördel tillämpas endast på de kategorier skattskyldiga, i främsta rummet löntagare, som kunde med någon större säkerhet i förväg beräkna sin årsinkomst. Men för andra kategorier, bland andra stora grup-

per av näringsidkare, måste verkliga svårigheter möta att göra tillförlitliga förhandsberäkningar av den blivande årsinkomsten. Att under året »nytill- trädande» skattskyldiga (d. v. s. sådana som tidigare ej haft någon inkomst) skulle så snart de började förvärva inkomster ingiva uppgift om det belopp, vartill dessa kunde beräknas komma att uppgå under den närmaste fram- tiden, och genast börja erlägga utskylder, som ännu ej blivit fastställda, vore icke lämpligt. Vidare framhöll kommittén, att då de kommunala skat- terna i allmänhet hade karaktär av repartitionsskatter, kunde de ej slut— giltigt debiteras, förrän såväl skatteunderlaget blivit känt som även utgifts- och inkomststat för det kommande året blivit fastställd. Förslagens genom- förande skulle med hänsyn därtill medföra mycket stora svårigheter. I så- dana fall, då den skattskyldige under inkomståret flyttat till annan kommun och avräkning sålunda skulle ske i den nya hemortskommunen, bleve av- räkningsförfarandet särskilt besvärligt. Kommittén berörde även de olägen- heter, som komme att uppstå vid övergången till den nya ordningen, varvid om extra belastning av de skattskyldiga skulle undvikas kronoutskyl- der, motsvarande ett och ett halvt års uppbörd, samt kommunalutskylder för två år skulle få efterskänkas. I anslutning härtill framhöll kommittén, att efterskänkande av skatter vore med nu rådande direkta beskattning en högst allvarlig sak.

Enligt kommitténs åsikt borde uppbörd ske på grundval av verkställd taxering. Beträffande frågan om en omläggning av det kommunala bud- getåret fann kommittén de skäl, som anförts mot en omläggning, föranleda till att i första hand andra utvägar borde sökas för genomförande av en uppbördsreform. Detta i all synnerhet som det syntes möjligt att finna ett system för debiteringens och uppbördens anordnande, varigenom i det när- maste samma fördelar kunde vinnas som vid en omläggning av det kom- munala budgetåret.

Efter vilka riktlinjer man än ville genomföra en reform av uppbördsvä- sendet hade det synts kommittén, att en sammanslagning beträffande såväl debitering som uppbörd av statliga och kommunala utskylder borde ske. En sådan ordning innebure avgjort en rationalisering, som ur skilda synpunkter vore önskvärd. Kommittén föreslog även införande av enhetliga bestämmel- ser i fråga om bland annat förmånsrätt och preskription för de båda slagen av utskylder. För att begränsa antalet utskyldstitlar föreslog kommittén, att avgifter till försäkringsbolag samt frivilliga ledamotsavgifter såsom avgifter till hushållningssällskap och riddarhuskapitationsavgift borde uteslutas från uppbörden. Vederbörande kunde själva över postgiro eller på annat lämpligt sätt ombesörja uppbörden av dessa avgifter. Kommittén ansåg vidare, att debiteringen och redovisningen av utskylder kunde underlättas genom att kommunalutskylder, landstingsmedel och tingshusmedel debiterades såsom en titel med angivande i varje uppbördsbok eller -1ängd av det kvottal eller procenttal av de sålunda sammanförda titlarnas debiterade belopp, som be- löpte å varje titel. Enligt kommitténs förslag skulle debetsedelslösen icke vidare förekomma.

Beträffande frågan om handhavandet av den samlade uppbörden fann kommittén, att uppbörden, frånsett magistratsstäderna, borde handhavas av länsstyrelserna. Även om någon ökad kostnad skulle uppkomma genom sta- tens övertagande av kommunaluppbördens handhavande, vore dock enligt kommitténs mening den rationalisering med därav följande förbättring av uppbördsresultatet, som kunde vinnas genom sammanslagningen, så bety- dande, att den måste anses mer än väl uppväga den till äventyrs uppkom— mande merkostnaden för kommunaluppbörden i och för sig. Sammanslag- ningen medförde i varje fall icke något merarbete utan en arbetsbesparing för det allmänna.

Såsom ovan nämnts ansåg kommittén, att uppbörden borde ombesörjas av postverket. I regel skulle uppbörden ske medelst postanvisning. För ma- gistratsstäder borde dock möjlighet lämnas öppen att med bank träffa avtal om förrättande av uppbörd, varvid bankens kvitto skulle äga samma giltig- het som postverkets.

Önskemålet om en tidigare skatteuppbörd sökte kommittén tillgodose på så sätt, att med ledning av taxeringsnämndernas, av prövningsnämnden ännu ej granskade beslut skulle ske en preliminär debitering samt att på grund av den sålunda verkställda debiteringen uppbörd till en början skulle äga rum av förskott å det utskyldsbelopp, som sedermera vid en med ledning av prövningsnämndernas beslut verkställd slutlig debitering kunde bliva fastställt. Enligt kommitténs förslag skulle principiellt hälften av det sam- lade utskyldsbelopp, som kunde förväntas bliva fastställt, uttagas genom dy- lik förskottsbetalning. Förskottsdebiteringen skulle ske enligt de för det lö- pande året gällande grunder utom beträffande kommunalutskylder, lands- tingsmedel, tingshusmedel och vägskatt, som skulle upptagas approximativt med ledning av det föregående årets uttaxering av sistnämnda skatter men på grundval av skatteunderlaget för det löpande året enligt taxeringsnämnds beslut. Utskyldsbetalningen borde fördelas på högst sex uppbördstillfällen, som skulle förläggas till augusti, september, november, februari, mars och maj månader. Sedan under höstens lopp kännedom erhållits om de av pröv- ningsnämnderna fastställda taxeringarna och om de uttaxeringar, som under det löpande året beslutats av landsting, vägdistrikt, tingshusbyggnadsskyldige, kommuner och municipalsamhällen, skulle samtliga härav beroende skat— ter och avgifter debiteras definitivt, varvid den exakta utskyldssumman —— i förekommande fall efter avdrag av tidigare förskottsvis påförda belopp skulle fördelas å terminerna för efterskottsuppbörden. Restföring borde ej ske efter varje uppbördstermin utan endast efter andra, tredje, femte och sjätte uppbördsterminerna.

Kommittén föreslog även, att särskilda åtgärder skulle vidtagas för un— derlättandet av frivillig förskottsavsättning för skattebetalning. Sålunda för- ordades, att sådana anstalter (intressekontor, skattekassor, skattebetalnings— föreningar, sparbanker, jordbrukskreditkassor m. fl.) samt enskilda perso— ner och företag, som förmedlade inbetalning av utskylder och hade post-

girokonto, skulle äga att direkt till postgirokontorets skatteavdelning kost— nadsfritt insända debetsedlar och vid likvid för dessa medelst girering, som avsåge betalning av minst 50 debetsedlar, erhålla viss rabatt. Vidare skulle postsparbankens verksamhet i fråga om sjömännens skattebetalning utvid— gas och frankeringsfrihet införas för samtliga försändelser till Statens in- tressekontor. Sistnämnda anstalt skulle även äga förmedla skattebetalning för sådana skattskyldiga, som önskade på en gång erlägga skatt för ett eller flera år framåt.

Kommitténs betänkande omfattade jämväl förslag till en genomgripande omorganisation av folkbokföringen.

% 9. Yttranden över 1936 års uppbördskommittés förslag.

Över 1936 års uppbördskommittés förslag hava ett flertal myndigheter och sammanslutningar avgivit yttranden. Förslaget blev därvid i åtskilliga avse- enden föremål för kritik. Allmänt framhölls, att den tidsvinst i fråga om ut- skyldernas erläggande, som skulle erhållas efter förslagets genomförande, vore ganska ringa och icke kunde anses motivera de avsevärda kostnader och olägenheter, som kunde förväntas uppkomma. Av åtskilliga myndigheter framställdes erinringar mot förslaget om förskottsdebitering av utskylder. Särskilt uttalades betänkligheter mot den föreslagna anordningen, att för- skottsdebiteringen av kommunalutskylder skulle beräknas approximativt med ledning av det nästföregående årets uttaxering av dessa utskylder. Det fram- hölls bland annat, att med ledning av de nuvarande [kronodebetsedlarna kun- de den skattskyldige, så snart uttaxeringen till kommunen bestämts d. v. s. i regel endast någon månad efter kronodebetsedelns mottagande, lätt uträkna vad han sammanlagt hade att erlägga i utskylder under uppbördsåret. Enligt förslaget finge den skattskyldige en motsvarande överblick över sina utskyl- der först omkring 6 månader efter förskottsdebetsedelns mottagande. Styrel- sen för Sveriges häradsskrivarförening yttrade i detta sammanhang, att för- slaget om förskottsdebitering icke kunde genomföras på det sätt och inom den tid, som kommittén föreslagit, samt påpekade särskilt de stora tekniska och praktiska svårigheter, vilka skulle uppkomma vid avräkningen av debi- terade förskottsbelopp mellan skilda kommuner i det stora antal fall, då skattskyldig bytt mantalsskrivningsort. Flera länsstyrelser ansågo det vara mindre tilltalande, att en obetald förskottsdebetsedel, som blott approximativt beräknats i förhållande till hela skattelikviden, skulle göras till föremål för indrivningsförfarande.

Önskvärdhet—en av en omläggning av det kommunala budgetåret under- ströks genomgående av de hörda myndigheterna. Genom en omläggning av detta budgetår till att i likhet med det statliga omfatta tiden den 1 juli—den 30 juni skulle en definitiv debitering av samtliga skattetitlar kunna verkställas och de skattskyldiga alltså erhålla endast en debetsedel, varvid någon omräk-

ning av den kommunala utdebiteringen, som måste företagas vid en förskotts- debitering, icke behövde ske. Av några länsstyrelser ifrågasattes, att _ därest en omläggning av det kommunala budgetåret skulle befinnas icke kunna ge- nomföras — uppbörd av kronoutskylder skulle äga rum under höstens och uppbörd av kommunalutskylder under vårens uppbördsterminer vid de av kommittén föreslagna tiderna.

Beträffande den föreslagna sammanslagningen av krono- och kommunal- uppbörden blev dennai allmänhet tillstyrkt av de hörda myndigheterna. Så- lunda sade sig riksräkenskapsverlcet finna denna sammanslagning vara ur mång-a synpunkter önskvärd. Ämbetsverket ville som sin uppfattning fram— hålla det betydelsefulla i att, hur en blivande uppbördsreform än utformades, samtliga de fördelar, som ur såväl det allmännas som den enskilde skatte- betalarens synpunkt stode att vinna på en dylik sammanslagning, bleve till- vanatagna. De förslag, som framkommit om att låta uppbörden omfatta kronoutskylder på hösten och kommunalutskylder på våren ansåge riksräken- skapsverket ur denna synpunkt vara utan större värde. Även kammarrätten sade sig till fullo beakta betydelsen av ett sammanförande av den statliga och den kommunala debiteringen. Statskontoret ansåg emellertid böra övervägas, huruvida anledning föreläge att å debetsedlarna sammanföra krono- och kom- munalutskylder. Statskontoret, som fann den i förslaget vunna förskjut- ningen i tiden mellan inkomståret och skattebetalningen vara tämligen be- tydelselös för såväl det allmänna som skattebetalarna, tänkte sig den anord- ningen, att kronouppbörden skulle förläggas till november, mars och maj samt kommunaluppbörden till februari, augusti och september. För det fall att uppdelningen av krono- och kommunaluppbörden på detta sätt bibehölles, syntes enligt statskontorets mening tillräckliga skäl knappast föreligga att låta länsstyrelserna handhava sistnämnda uppbörd. Enklare och för stats- verket mindre kostnadskrävande vore, att kommunalutskylderna direkt eller genom postverkets förmedling inbetalades till vederbörande kommuner. Av länsstyrelserna uttalade sig så gott som alla till fönmån för förslaget om sam- manslagning av uppbörden och därest det vore tekniskt (möjligt att genom- föra jämväl av debiteringen av statliga och kommunala utskylder, varvid framhölls, att dubbelarbete därigenom kunde undvikas och uppbörden i all- mänhet rationaliseras. Styrelsen för Sveriges häradsskrivarförening framhöll, att en sammanslagning av krono- och kommunaluppbörden i och för sig vore att anse som en rationell åtgärd och styrelsen ville betona, att något hinder för en sammanslagning ur debiteringstekniska synpunkter icke förelåge. Den- na fråga borde emellertid ej bedömas ensidigt ur rationaliseringens synvinkel. Det finge ej förvåna, om de ledande männen inom kommunerna skulle anse överflyttandet av bestyret med kommunaluppbörden på statliga organ som ett ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten. Problemet vore må— hända mera av psykologisk än av praktisk art, vilket icke hindrade att avse- ende borde fästas vid kommunernas inställning därtill. Slutligen erinrade styrelsen om, att ett sammanförande av krono- och kommunalutskylder å en debetsedel kunde leda till en måhända icke avsedd skärpning av skattestrec-

ket vid kommunala val.1 Styrelsen för Svenska Iandslcommunernas förbund yttrade, att beträffande frågan om ett gemensamt uppbördsverk för krono- skatt och kommunalskatt syntes från kommunal synpunkt någon principiell invändning mot den föreslagna reformen knappast kunna göras. En stor arbetsbörda skulle avlyftas från kommunerna genom att uppbördsväsendet lades på staten. Huruvida det för samhället bleve billigare vore emellertid tvivelaktigt. Många kommunala förtroendemän hade för ringa eller ingen ersättning nedlagt ett uppoffrande arbete på det kommunala uppbördsväsen- det. Även om man således knappast kunde räkna med att en uppbördsreform grundad på förslaget kunde bliva billigare eller i övrigt medföra så stora fördelar, torde det dock få anses vara en rationalisering av uppbördsväsendet, som i längden kunde vara till fördel. Styrelsen för Svenska stadsförbundet åberopade sitt yttrande över 1924 års uppbördssakkunnigas förslag, i vilket yttrande bland annat medgivits, att genom en gemensam uppbörd vissa för— delar kunde utvinnas, men å andra sidan framhållits, att man icke borde skjuta åt sidan den personkännedom, som funnes i kommunerna och som vore av betydelse särskilt för indrivningsarbetet. Styrelsen hade i sitt ovan- nämnda yttrande ifrågasatt en närmare undersökning om möjligheten att låta magistratsstäderna omhänderhava uppbörden av skatt även för statens räkning. Kommittén avvisade nu denna tanke med framhållande att lands- kommunerna saknade organ för den förenade uppbörden. Ehuru styrelsen svårligen kunde finna det anförda skälet så särdeles övertygande för magist- ratsstädernas del, ville styrelsen dock icke motsätta sig den nu föreslagna ord- ningen.

I fråga om statens redovisning av kommunalutskylderna till kommunerna framkastades av vissa myndigheter (kommerskollegium samt länsstyrelserna i Gotlands län och Göteborgs och Bohus län ) den tanken, att staten skulle från kommunerna övertaga hela den debiterade kommunalskatten mot skyl— dighet att till kommunerna i bestämda rater inleverera det debiterade skatte- beloppet med visst procentuellt avdrag, motsvarande vad som erfarenhets- mässigt ej kunde indrivas. Länsstyrelsen i Gotlands län anförde till stöd för en sådan metod följande:

»En sådan ordning torde för kommunerna befinnas synnerligen tillfredsstäl- lande. Nuvarande osäkerhet och ojämnhet, beroende på lokala förhållanden och tillfälliga omständigheter, skulle ersättas av fullkomlig säkerhet och jämnhet. Var- je kommun skulle på kronan känna beloppet av den skatt, varmed den hade att räkna (självfallet med reservation för utfallet av taxeringstvister), och de exakta tidpunkterna för skattens inbetalning till den kommunala kassan. Något statligt ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten skulle ett sådant system ej innebära. Kommunerna borde kunna bibehållas vid sin rätt att efterskänka ut- skylder utan att därigenom vållades någon olägenhet i deras förhållande till staten. Då beslut om efterskänkande av utskylder fattats, finge beloppet debiteras kom-

1 Enligt 11 % lagen om kommunalstyrelse på landet och 11 % lagen om kommunalstyrelse i stad må rättighet att deltaga i kommunalstämmas överläggningar och beslut resp. rösträtt vid val av stadsfullmäktige ej utövas av den, som ni avseende å honom påförda utskylder till kommunen (staden), vilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren, häftar för utskylder för flera än två av dessa år».

munen vid en följande avräkning från länsstyrelsens sida. En invändning, som helt naturligt är att förvänta mot det nu framförda förslaget till rationalisering, är den att kommunerna, om ett sådant system genomfördes, skulle förlora sitt in- tresse för resultatet av restindrivningen och att det vore att befara, att detta för- hållande skulle ofördelaktigt inverka på sagda resultat. Emellertid vill det av den tillgängliga statistiken icke förefalla, som om indrivningsresultaten beträffan- de kronoutskylder och kommunalutskylder, i städer och på landsbygden —— rönte något klart påvisbart inflytande av förefintligheten eller saknaden av nämnda intresse. Härvid böra åtskilliga mera indirekta faktorer även tagas i betraktande, bl. a. att förmånsrätten och preskriptionstiden för närvarande äro olika för krono- utskylder och för kommunalutskylder. Slutligen och framför allt bör beaktas, att befriandet från det oavlåtliga myllret av detaljerade redovisningar till tusentals håll torde komma att bereda staten en så avsevärd arbetslättnad och en så märk- bar därav följande kostnadsminskning för det allmänna, att detta bör kunna upp- väga åtskilligt.»

De av kommittén föreslagna enhetliga reglerna angående förmånsrätt och preskription för utskylder tillstyrktes av de myndigheter, som särskilt yttrade sig därom.

Angående postverkets medverkan vid den av kommittén föreslagna om- organisationen av uppbördsväsendet sade sig generalpoststyrelsen icke hava något att erinra mot att postverket tog-es i anspråk i av kommittén föreslagen omfattning. De uppgifter, som skulle anförtros verket, fölle inom ramen för dess nuvarande verksamhet och deras fullgörande torde icke komma att vålla några större tekniska svårigheter. På många platser, där postlokalerna vore otillräckliga eller i minsta laget under nuvarande förhållanden, komme dock genomförandet av uppbördsreformen att påkalla snabbare åtgärder än eljest skulle krävts för utvidgningar och tillbyggnader eller, om ökade utrymmen icke kunde vinnas på annat lämpligt sätt, att föranleda nybyggnader för ver- kets behov.

Säsom ovan nämnts framhölls i flertalet yttranden, att den tidsvinst, som skulle erhållas efter förslagets genomförande, vore obetydlig. I allmänhet uttalades, att en omläggning av det kommunala budgetåret vore förutsätt- ningen för att någon mera avsevärd tidsvinst skulle kunna åstadkommas. Vissa myndigheter berörde emellertid i detta sammanhang frågan om möjlig— heten att uttaga skatten redan under det löpande inkomståret. Sålunda ytt- rade kommerskollegium, att en reform i antydd riktning väl enligt kollegii mening skulle kunna medföra vissa beaktansvärda fördelar för skattebeta- larna. Från näringslivets sida hade emellertid lagts i dagen föga intresse för en sådan reform. Med beaktande av vad kommittén i frågan anfört, ansåge kollegium en dylik till sina konsekvenser svårbedömbar omgestaltning på området icke för närvarande böra komma i fråga. Överstäthällarämbetet ville beträffande frågan om möjligheten att genomföra en skatteuppbörd un- der löpande inkomstår framhålla, att detta spörsmål i allt fall vore av den betydelse, att en ingående utredning varit påkallad rörande möjligheten av dess genomförande. Det vore givetvis tänkbart, att en sådan utredning skulle utvisa vissa olägenheter, som kunde tala emot en dylik reforms genomfö- rande. Men det syntes överståthållarämbetet ofrånkomligt, att en utredning

av sådant slag borde äga rum och denna tanke icke på sätt här skett avvisas med mindre en dylik utrednings resultat därtill föranledde. Den ringa tids- vinst, som skulle erhållas enligt kommitténs förslag, vore av föga betydelse för vinnandet av ett bättre uppbördsresultat och skulle ej heller lända de skattskyldiga till någon verklig båtnad. De därmed förenade olägenheterna vore däremot avsevärda, varjämte ett dylikt systems genomförande skulle draga synnerligen betydande kostnader. Sistnämnda förhållanden borde må— hända icke avskräcka, i den mån man vunne en verklig beskattning vid in- komstkällan. Enligt förslaget bleve emellertid detta på intet sätt fallet. Läns- styrelsen i Kristianstads län yttrade, att en —- även för de skattskyldiga —— bättre skattebetalning skulle komma till stånd, därest skatt uttoges i samman- hang med inkomstens förvärvande. Olägenheterna av att allt för lång tid finge förflyta från det inkomsten förvärvades och till dess därå belöpande skatt uttoges framstode särskilt vid dödsfall och vid inträde i pensionsålder. Kommittén, som ingående behandlat framkomna förslag till skattebetalning i sammanhang med inkomstförvärvet, hade på anförda skäl icke velat förorda uppbördsfrågans lösning efter denna linje. Även om länsstyrelsen icke delade alla de skäl, som kommittén anfört mot en sådan reform, hade länsstyrelsen i likhet med kommittén funnit dessa förslag icke vara så utformade. att läns- styrelsen med hänsyn till de betydande svårigheter, som från skilda håll kunde uppkomma, för närvarande kunde förorda desamma. Länsstyrelsen i Malmöhus län, som ansåg att det funnes mycket små utsikter att med det av kommittén ifrågasatta uppbörds- och indrivningssystemet i någon nämn- värd grad reducera den nuvarande förlustsiffran genom utebliven skattebe- talning, framhöll i sammanhang därmed, att det säkraste sättet för ernå- ende av detta mål enligt länsstyrelsens förmenande vore en beskattning i omedelbar anslutning till inkomstförvärvet. Det vore att beklaga, att man an- sett sig icke kunna komma till en lösning av frågan på denna väg. De åtgär- der i riktning däremot, som kommittén vågat sig på att föreslå, kunde visser- ligen sägas innebära en viss förbättring jämfört med nuvarande förhållan- den, men dock för obetydlig för att därur skulle kunna förväntas något mera givande resultat.

Av ett par länsstyrelser ifrågasattes, att vid en mera avsevärd minskning i inkomsten, då tiden för skattens erläggande inträtt, genom lagstiftning borde öppnas möjlighet för vederbörande beskattningsmyndigheter att, i den mån så befunnes skäligt, befria vederbörande från skyldighet att erlägga påförda skatter eller viss del därav. Från flera håll underströks även lämpligheten av att uppmuntra till frivillig förskottsavsättning till skatt genom intressekon- torsrörelsen.

Frågan om förskottsbetalning av skatt under obligatorisk medverkan av arbetsgivaren berördes i några yttranden. Sålunda yttrade socialstyrelsen, att den kritik, som mötte 1924 års uppbördssakkunnigas förslag i denna rikt- ning, torde hava givit vid handen, att ett sådant system icke kunde vara för svenska förhållanden lämpligt. Införandet på dylikt sätt av skatteärendens ombesörjande i relationerna mellan arbetgivare och arbetare kunde som re-

gel ej anbefallas. Landssekretariatet för landsoryanisationen i Sverige utta- lade sin tillfredsställelse över att kommittén icke upptagit det av 1924 års sakkunniga framlagda förslaget om tvångsvisa förskottsavsättningar av an- ställdas avlöning under arbetsgivarnas medverkan och ansvar.

I vissa yttranden framhölls betydelsen av en förbättrad taxering såsom grundval för ernående av ett förbättrat uppbördsresultat. Riksräkenskaps— verket yttrade, att den förbättring av uppbörden, som man genom ett för- bättrat taxeringsförfarande skulle kunna uppnå, i första hand skulle visa sig i en gynnsammare relation mellan antalet utfärdade och antalet restförda, respektive guldna debetsedlar. Därvid åsyftades närmast det förhållandet, att enligt nuvarande bestämmelser en skattskyldig ofta påfördes utskylder, som då de bleve föremål för indrivning icke kunde uttagas genom införsel av den anledningen, att inkomsten understege beräknat existensminimum. Även överstäthållarämbetet framhöll, att det varit önskvärt om kommittén kunnat vid sitt uppdrags fullgörande jämväl behandla frågan om taxeringsväsendets lämpligaste ordnande. Behovet av en omorganisation beträffande taxerings- våsendet underströks av flera länsstyrelser. Sålunda yttrade länsstyrelsen i Skaraborgs län, att trängande behov av en förbättrad taxeringsorganisation förelåge, särskilt i fråga om landsbygden. Taxeringsnämndernas utomordent- liga betydelse för taxeringsarbetet grundade sig på deras kännedom om de skattskyldigas levnadsvillkor samt på deras orts- och personkännedom över huvud inom taxeringsdistriktet. Nämndernas arbete kunde och borde under- lättas genom den lokala länsförvaltningens medverkan i det tidsödande tek- niska taxeringsarbetet dels före den egentliga taxeringens början genom ord— nande av deklarationer och andra taxeringsuppgifter, uppläggande av stom- marna till taxeringslängderna även inkomstlängderna —— och dels efter det egentliga taxeringsarbetets avslutande genom summering av längderna m. 111. För att lokalförvaltningen skulle kunna effektivt biträda taxerings- nämndsordförandena borde förvaltningsdistrikten ej göras alltför stora. I större samhällen och kommuner borde särskilda längdförare av länsstyrelsen för- ordnas att utföra det taxeringstekniska arbetet. Länsstyrelsen i Gotlands län framhöll liknande synpunkter. Länsstyrelsen i Örebro län erinrade om sin ti- digare gjorda, i kommitténs direktiv åberopade framställning rörande ifråga- satt avlyftande från taxeringsnämnderna av det tekniska arbetet och därvid framför allt längdföringen. Länsstyrelsen framhöll, att behovet därav genom 1938 års skattereform blivit än mera framträdande. Genom denna reform hade nämligen taxeringsnämndernas arbete av rent teknisk art erhållit ett sådant omfång, att det kunde befaras att själva taxeringen bleve lidande för formens skull. Länsstyrelsen föreslog, att längdföringen skulle övertagas av häradsskrivarna såsom varande de enda, som därför kunde komma i fråga. En reform av taxeringsförfarandet i antydd riktning vore enligt länsstyrelsens mening ofrånkomlig. Även länsstyrelsen i Västmanlands län framhöll önsk- värdheten av en reformering av taxeringsförfarandet, vilken länsstyrelsen be- tecknade såsom ur det allmännas synpunkt lika viktig som frågorna om upp- börd och folkbokföring. Länsstyrelsen hölle före, att en medverkan från hä-

radsskrivarna i taxeringsarbetet, icke blott i formellt avseende genom hand- havandet av längdföringen utan även materiellt såsom lokala handledare och övervakare av detsamma under landskamreraren vore av sådant gagn för ett gott taxeringsresultat att arbete av nämnd art borde tagas i beräk- ning vid nyordning av häradsskrivararbetet. Länsstyrelsen funne alltså nö- digt, att en lokal organisation med kameral syftning bibehölles ute i orterna och uttalade sig emot inflyttande å landskontoren av häradsskrivararbetet.

% 10. Utredning rörande frågan om frivillig förskottsinbetalning av skatter.

I skrivelse den 12 oktober 1939 till Kungl. Maj:t framlade fullmäktige i riksbanken förslag om inrättande av räntebärande postgirokonton för fri— villig förskottsinbetalning av skatter till stat och kommun. Förslaget moti- verades av penningpolitiska synpunkter. Enligt fullmäktiges mening före- funnes vissa monetära förutsättningar för en större prisstegring. Sålunda kunde exempelvis de tillgodohavanden, som den stora allmänheten hade i affärsbanker, sparbanker, postsparbanken och jordbrukskasserörelsen, utan vidare disponeras för varuinköp i sådan omfattning, att stark prisstegring utlöstes. Därtill komme att stora, av det utrikespolitiska läget föranledda statliga utbetalningar, skulle i stor omfattning ställa ny köpkraft till allmän- hetens förfogande. Då fullmäktige ej ansågo, att en räntehöjning vid denna tidpunkt kunde påverka allmänhetens insättningar och uttag i samma ut- sträckning som under mera normala förhållanden, borde bland annat över- vägas att direkt till staten indraga en del av den köpkraft, varöver allmän- heten förfogade. Jämte andra möjligheter i sådan riktning framförde full- mäktige den tanken, att staten skulle bevilja enskilda skattebetalare rabatt på de skatter till stat och kommun, som de inbetalade före förfallotiden. Detta kunde ske exempelvis genom utgivande av räntelöpande skatteobliga- tioner. Som en mera praktisk åtgärd med samma syfte angåvo fullmäktige medgivande av rätt för envar skattskyldig att upplägga ett spärrat postgiro- konto, varå innestående medel skulle få begagnas endast för betalning av vederbörande kontoinnehavares skatter till staten och till kommunerna. Kon- ton av detta slag skulle löpa med ränta.

Jämlikt Kungl. Maj:ts den 3 november 1939 givna bemyndigande tillkalla- de chefen för finan-sdepartementet särskilda sakkunniga med uppdrag att inom nämnda departement biträda med utredning av frågan om förskotts- inbetalning av skatter till det allmänna. De sakkunniga voro riksgäldsfull- mäktiges ordförande, fil. doktor K_ E. H. Hildebrand, vice riksbankschefen C. E. F. Wallberg och postsparbankschefen J. Enger. Departementschefen framhöll i sitt yttrande till statsrådsprotokollet, att det av bankofullmäktige penningpolitiskt motiverade förslaget om anordningar för att möjliggöra och även stimulera allmänheten till förtidsinbetalning av skatter till det allmänna —— vilket givetvis också kunde betraktas som en form av tillfällig upplåning för statens räkning —— syntes böra bliva föremål för en närmare prövning.

En dylik anordning syntes även kunna vara av värde för den, som funnit sig ha olägenheter av det betydande tidsavstånd, som vid vårt nuvarande uppbördssystem föreligger mellan inkomstens förtjänande och skatternas upptagande.

De sakkunniga avgåvo den 21 juni 1940 en redogörelse för resultatet av den verkställda utredningen. Däri framhölls, att betydande svårigheter ställ- de sig hindrande i vägen för strävandet att med själva uppbördssystemet in- förliva en obligatorisk förskottsuppbörd, ägnad att mera väsentligt inknappa tiden mellan inkomstförvärvet och erläggandet av den på samma inkomst belöpande skatten. De sakkunniga ansågo emellertid, att även inom ramen av nuvarande uppbördssystem mycket skulle kunna vinnas genom lämpliga åtgärder för frivillig förskottsbetalning av skatter. De sakkunniga hade kom- mit till den uppfattningen, att en anordning med spärrade eller med den benämning de sakkunniga komme att använda —— bundna konton för för- skottsinbetalning av medel, avsedda för bestridandet av ännu ej förfallna skat- ter, skulle vara av stort värde ur uppbördssynpunkt. Därest ett sådant system gåves en praktisk utformning, bereddes åt envar skattskyldig möjlighet att i god tid avsätta medel till gäldandet av de skatter, som han visste måste komma att i sinom tid påföras honom. Enär behållningen å dessa konton icke finge användas för andra uttag än till skattelikvider, bleve de verk- ställda förskottsavsättningama, i motsats till vad fallet vore, om man på annat sätt reserverade medel till skatt, från den skattskyldiges synpunkt verkliga skattebetalningar. Genom att ränta gottgjordes å de verkställda skatteavsättningarna kompenserades den skattskyldige för möjligheten att på annat sätt bereda sig avkastning av medlen.

De sakkunniga framhöllo vidare, att det för det allmänna måste vara en stor fördel att, bortsett från dödsfall, de risker för skatteförluster som det nuvarande dröjsmålet med skatteuppbörden onekligen medförde bleve elimi- nerade, i den mån förskottsinbetalning komme till stånd. Dessa risker fram- trädde särskilt i tider med stigande skattesatser samt då tidsutdräkten mel- lan inkomstförvärvet och uppbörden av den efter storleken av samma in— komst beräknade skatten mera allmänt medfört försämrade möjligheter för de skattskyldiga att erlägga skatten i fråga. Efter att hava erinrat bland annat om de åtgärder, som 1936 års uppbördskommitté föreslagit till upp- muntrande av anstalter för förmedlande av inbetalning av utskylder, an- förde de sakkunniga, att den nu ifrågasatta anordningen med räntebärande, bundna konton för förskottsavsättningar till gäldande av skatter ej avsåge att inkräkta på redan befintliga anstalter för förmedling av skatteinbetal- ningar men syntes hava en väsentlig uppgift att fylla vid sidan av dessa.

Den av de sakkunniga föreslagna metoden för förskottsbetalning av skatt skulle helt byggas på frivillighetens grund. Emellertid torde enligt de sak- kunnigas mening de erfarenheter, som komme att vinnas av en på frivillig- hetens väg genomförd förskottsbetalning, kunna bliva av praktiskt värde, därest man framdeles ville genomföra ett uppbördssystem, grundat på gene- rell förskottsbetalning av ännu ej slutligt debiterade utskylder.

Då det gällde att träffa anordningar för frivillig förskottsbetalning av skatt, togo de sakkunniga hänsyn till två väsentligt skilda grupper av skattebeta- lare. Den ena gruppen utgjordes av skattskyldiga, som uppbure inkomster i större poster, så att det i regel icke kunde bereda dem några olägenheter att individuellt göra förskottsbetalningar, om endast tillräckligt bekväma och lockande anordningar därför funnes. Till denna grupp borde i före— varande sammanhang även räknas större företag, banker och andra, vilkas skatter brukade uppgå till höga belopp. Den andra gruppen bestode av ar- betare och anställda i allmänhet, varav flertalet torde uppbära veckoavlö- ning. Denna grupp torde omfatta det övervägande antalet skattebetalare.

Beträffande den förstnämnda huvudgruppen av skattebetalare föreslogo de sakkunniga i första hand, att särskilda skattesparböcker skulle tillhanda- hållas genom postverkets försorg. Skattesparböckerna, vilka i likhet med postsparbanksböckerna skulle kunna användas vid rikets samtliga fasta postanstalter, skulle givas en utstyrsel, som helt skilde dem från postspar- banksböckerna. Högst 10 000 kronor skulle för varje skattebetalare få in- sättas på skattesparbok. Behållningen å en skattesparbok skulle vara bun- den på så sätt, att den endast finge användas till betalning av skatt. Vid skattebetalningen hade bokens ägare att förete debetsedeln och sin skatte— sparbok och samtidigt avlämna en ifylld och underskriven blankett, inne— fattande begäran om att visst angivet belopp skulle avskrivas ur boken för betalning av skatter. De sakkunniga tänkte sig, att en person skulle kunna med insättningar å sin skattesparbok betala även andra personers skatter. Sparmärken liknande dem, som nu tillhandahållas för inköp av sparobliga- tioner, skulle eventuellt få användas som likvid vid insättningar å skattespar- bok.

Förslaget upptog även en annan form av individuell skatteavsättning. Den skattskyldige skulle nämligen kunna få öppna ett särskilt, bundet skattepost- girokonto. Denna anordning tog närmast sikte på större skattebetalare och andra, som även i vanliga fall brukade anlita postgirorörelsen för betal- ningsförmedling. Inga begränsningar skulle i detta fall gälla i fråga om in- sättningarnas storlek. Erläggande av skatt skulle ske genom girering från kontot. Den skattskyldige skulle ej Såsom då skattesparbok användes behöva avvakta uppbördsterminerna utan kunna i förväg lämna in debetsedeln till posten, varefter postgirokontoret skulle sköta om likviderna för hans räkning.

För det stora flertalet av anställda och arbetare med vecko- och halvmå— nadsavlöning ansågo de sakkunniga systemet med individuella insättningar pä skattesparbok eller skattepostgirokonto icke innebära det ändamålsen- ligaste sättet för förskottsbetalning av skatt. Att en sådan löntagare var eller varannan vecka skulle göra insättning å skattesparbok vore opraktiskt och överlämnades det åt honom själv att samla till ett större belopp för insätt- ning på en gång, förelåge risk för att pengarna komme att användas till an- nat. I dessa fall borde man i stället enligt de sakkunnigas mening anknyta till redan befintliga kollektiva anordningar för uppsamling av medel till skatt (skattekassor, intressekontor och andra dylika sammanslutningar).

Dessa borde uppmuntras till utvidgad verksamhet, varjämte man borde på effektivt sätt stimulera till bildandet av nya sådana.

För vinnande av detta syfte borde det i första hand eftersträvas att få till stånd en medverkan från arbetsgivarnas sida på så sätt, att företagen själva i samarbete med de anställda bildade intressekontor eller skattekassor. Ar- betsgivaren skulle därvid ombesörja såväl löneavdragen för skatt och bok- föringen av dessa som skattelikviderna vid uppbördstillfällena. Om arbets— givaren endast åtoge sig att verkställa avdragen, borde de anställda själva bilda en fullständig skattekassa och alltså taga hand om de genom avdragen influtna beloppens bokföring å respektive medlemmars konton och det ar- bete, som uppstode i samband med skattelikviden. I de fall, då en organisa— tion för fullständig skatteförmedling i någon av antydda former icke kunde komma till stånd, hänvisades till möjligheten av anslutning till statens in— tressekontor. Om arbetsgivaren ej ville ombesörja löneavdrag, föreslogo de sakkunniga, att de anställda själva skulle uppsamla och vidarebefordra be- loppen säsom skedde i sparklubbarna.

I vilken form den kollektiva förskottsavsättningen än ägde rum, borde enligt förslaget eftersträvas att de avsatta medlen omedelbart tillfördes sta— ten genom att insättas ä ett för skattekassan upplagt, bundet postgirokonto i stället för att i avbidan på skattebetalningstillfällena hållas placerade på an- nat sätt. För vinnande av detta syfte föreslogs, att å bundet konto i dessa fall skulle gottgöras en särskilt förmånlig ränta samt att till fullständiga skattekassor (varmed avsågs även privata intressekontor av olika slag) skulle utgå förvaltningsbidrag med 30 öre för varje förmedlad skattelikvid. För att stimulera till bildande av skattekassor i anslutning till postgirokontoret bor- de en systematisk propaganda bedrivas genom postverkets försorg.

Beträffande det tekniska förfarandet anförde de. sakkunniga att _ vad anginge de lokala skattekassorna (intressekontoren) varje dylik kassa skulle öppna att för skattekassan gemensamt skattepostgirokonto, till vilket medlemmarnas genom löneavdrag eller på annat sätt gjorda skatteavsätt- ningar undan för undan skulle inbetalas. Skattekassorna skulle själva över- vaka, att de belopp, som skulle avsättas vore rätt avvägda, samt tillse att medlem inbetalade eventuellt erforderligt fyllnadsbelopp. Postgirokontoret skulle alltså hava att taga befattning endast med själva betalningsförmed- lingen. Betalningen av förfallande utskylder skulle gå så till att skattekas- san utställde betalningsorder i form av girokort från det bundna kontot till vederbörande uppbördsmyndighet, vilken order upptoge det sammanlagda belopp som skulle tillgodoföras uppbördsmyndighetens konto.

I fråga om statens intressekontor skulle skattebetalningsförmedlingen för- siggå i enahanda ordning som gällde för övriga till intressekontoret anslut- na, dock med undantag för den särskilda behandling som betingades av att kontona vore bundna.

Beträffande storleken av den ränta, som borde utgå å de förtidsinbetalade skattemedlen, ansågo de sakkunniga det vara av vikt, att räntan å de bund- na kontona sattes något högre än de gängse inlåningsräntorna, eftersom det

vore denna favörsränta som skulle stimulera skattebetalarna till att begagna de bundna kontona för avsättning till skatt. Enligt förslaget skulle därvid en viss differentiering äga rum, så att ränta komme att beräknas efter en högre räntesats i fråga om behållning upp till en viss storlek och därefter en- ligt en något lägre räntesats. Sålunda borde enligt de sakkunnigas åsikt räntan för belopp upp till 10 000 kronor utgå efter en räntesats, som intill 5 000 kro— nor med 1 procent överstege den allmänt gängse sparbanksräntan och för överskjutande belopp med 1/2 procent överstege nämnda ränta. För högre be— lopp än 10 000 kronor, Vilka ju endast skulle ifrågakomma å skattepostgi- rokonton och som regel torde komma att avse affärsföretag och andra stör- re skattebetalare, borde räntesatsen å hela beloppet med 1/4 procent översti- ga räntan å depositionsräkning.

Ä medel, som innestode å kollektiva skattepostgirokonton, borde — obe- roende av behållningens storlek — ränta utgå enligt den räntefot som skulle gälla för förskottsinbetalade skattemedel i allmänhet upp till 5 000 kronor, alltså med 1 procent utöver sparbanksräntan.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle uppbörden av förskottsavsättningar och förmedlingen av efterföljande skattebetalningar helt anförtros åt post- verket. Därest systemet skulle utvidgas till att bygga även på bankernas med- verkan, skulle vissa svårigheter uppstå. De sakkunniga framhöllo bland an- nat, att bankuppbörden hade en helt lokal karaktär, medan inbetalning av skatt genom postverkets försorg kunde ske vid varje fast postanstalt i riket.

De sakkunniga anförde vidare, att staten borde hava en så stark garanti som möjligt för att förtidsinbetalade medel verkligen komme att inflyta så- som skatter. Det vore fördenskull önskvärt, att tillgodohavanden i form av förskottsavsatta skattemedel bleve skyddade från utmätning för andra ford- ringar än statens och kommunernas fordringar för oguldna utskylder. Av hänsyn till övriga fordringsägare kunde dock en fullständig frihet från ut- mätning ej tänkas utan att samtidigt rätten att insätta belopp på bundet konto inskränktes. Då en dylik maximering skulle bliva opraktisk i tillämp- ningen, föreslogs i stället att utmätningsfriheten för annan fordran än skat- ter begränsades att avse en summa, utgörande dubbla beloppet av de ut- skylder till stat och kommun, som senast påförts den skattskyldige. Vid konkurs skulle avsatta medel utan vidare ingå i konkursboet.

Särskilda tabeller för beräknandet av krono— och kommunalskatter vid olika inkomster, ortsgrupper och familjeförhållanden borde enligt förslaget tillhandahållas allmänheten för att tjäna till ledning vid bedömande av stor- leken av de nödvändiga skatteavsättningarna.

% 11. Yttranden över förslaget angående frivillig förskottsinbetalning av skatter.

Över den verkställda sakkunnigutredningen rörande frivillig förskottsin- betalning av skatter hava under år 1940 yttranden avgivits av vissa myndig- heter och sammanslutningar.

yttranden, där förslaget huvudsakligen betraktats såsom ett medel att mins- ka tiden mellan inkomstförvärv och skattebetalning. I den andra gruppen av yttranden åter har förslaget mera bedömts ur finanspolitiska synpunkter. Vad som anförts i sistnämnda hänseende kommer här nedan att beröras alle- nast i korthet.

Förslaget har till sina huvudgrunder i allmänhet tillstyrkts men i de flesta yttrandena föreslogos ändringar på vissa punkter.

De myndigheter, som yttrat sig över förslaget ur den synpunkten, att däri- genom avsåges att minska tiden mellan inkomstförvärv och skattebetalning, hava i vissa fall framhållit Önskvärdheten av att sådana bestämmelser er- hölles, som möjliggjorde en tidigare skattebetalning av obligatorisk natur.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anförde, att därest frågan om en obliga- torisk tidigare skattebetalning snart skulle kunna bringas till en tillfreds- ställande lösning något som enligt fullmäktiges mening vore synnerligen önskvärt med hänsyn till det nuvarande otillfredsställande systemet —— skulle det givetvis vara mindre påkallat att nu vidtaga åtgärder för anordnande av ett frivilligt inbetalande av skattemedel i förskott. Då det emellertid med hänsyn till de därmed förbundna svårigheterna måste anses ovisst, när en lösning av den större frågan kunde komma att vara genomförd, hölle full- mäktige före, att tanken på en frivillig förskottsbetalning av skatt nu borde förverkligas. En sådan anordning borde enligt fullmäktiges mening kunna bliva till fördel i avvaktan på lösningen av det större problemet. En förut- sättning därför vore emellertid, att anordningen med förskottslikvid komme att av skattebetalarna omfattas med ett allmänt intresse. För att detta skulle bliva fallet komme säkerligen, såsom de sakkunniga framhållit, en om- fattande upplysnings- och propagandaverksamhet att bliva erforderlig. Även om en sådan komme till stånd, kunde det emellertid icke anses säkert, att de frivilliga förskottsinbetalningarna skulle komma att nå en sådan omfatt— ning, att anordningen komme att bliva av någon större betydelse. Enligt fullmäktiges mening talade dock under föreliggande omständigheter vissa skäl för att ett försök i denna riktning gjordes. En av fullmäktige — herr Mag- nusson — låt till protokollet anteckna bland annat det uttalandet, att den föreslagna anordningen icke under några omständigheter finge bliva en an- ledning till uppskov med den angelägna lösningen av frågan om obligato- risk tidigare skatteinbetalning.

Fullmäktige i riksbanken, vilka i huvudsak tillstyrkte de sakkunnigas för- slag, framhöllo, att detta förslag icke löste den stora principiella frågan om allmän skatteinbetalning i samband med inkomsternas förvärvande. De möjligheter till dylik skatteinbetalning, som öppnades genom förslaget, tor- de i stort sett komma att utnyttjas endast av sådana skattskyldiga, som även eljest skulle i vederbörlig ordning hava betalat sin skatt. För att få med även övriga skattskyldiga måste bestämmelser av tvångsnatur tillgripas. En- ligt fullmäktiges mening skulle det för stat och kommun vara av mycket stor ekonomisk betydelse, om ett dylikt mera långtgående system kunde ge- nomföras och fullmäktige ville framhålla önskvärdheten av att denna fråga snarast möjligt gjordes till föremål för förnyad utredning.

Överståthållarämbetet anförde, att de sakkunniga ej ingått på den större frågan om skattens erläggande vid eller möjligast nära inkomstens förvär- vande. Den verkliga innebörden av förslaget vore, att staten skulle beredas en tillfällig upplåning. I gengäld därför skulle skattebetalarna erhålla vissa fördelar, bland annat i form av förmånligare ränta än eljest. Såsom villkor för dessa fördelar skulle dock gälla, att förskottsmedlen insattes hos post- verket, varifrån desamma omedelbart skulle tillföras statsverket. Till synes innebure förslaget den fördelen, att skattebetalaren finge tillfälle att under hela året fördela de löpande skattelikviderna. Denna möjlighet stode ho- nom emellertid öppen även nu genom insättningar på bankkonton, deltagan- de i intressekontor o. (1. I verkligheten beredde förslaget alltså den skatt— skyldige endast den förmånen, att honom gåves något högre ränta å avsatta skattemedel än vad han eljest skolat erhålla. Någon avkortning av tiden mellan inkomstens förvärvande och skattens slutliga gäldande skedde icke, lika litet som någon rättelse vunnes i det för medborgarna —— med de allt- jämt växande skattesatserna allt mera bekymmersamma förhållandet, att skatteprocenten bestämdes, vad statsskatten anginge ett halvt år och vad kommunalskatten beträffade först ett helt år efter inkomstårets utgång. Någon möjlighet för den skattskyldige att redan under det löpande inkomst- året erhålla tillförlitlig kännedom om, hur stor del av inkomsten, som finge förbrukas och hur mycket, som måste reserveras för kommande års skatter, öppnades icke.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhöll, att förslaget icke borde betecknas såsom någon verklig lösning av större betydelse för frågan om en uppbördsreform i den mening, som 1936 års uppbördskommitté haft sig förelagd. Försiktigheten bjöde att alltför höga förväntningar icke borde ställas å förslaget i fråga om möjligheten att erhålla en minskning i antalet av klientelet i restlängderna och de notoriska skatteskolkarna.

Länsstyrelsen i Örebro län tillstyrkte, att förslaget — med viss jämkning lades till grund för lagstiftning i ämnet samt ifrågasatte i detta samman- hang, om icke de föreslagna åtgärderna måste anses vara av den betydelse, att de senast införda bestämmelserna om befrielse från skattskyldighet för dödsbon nu borde upptagas till omprövning. I en tid då alla skattekällor måste utnyttjas till det yttersta, kunde det enligt länsstyrelsens mening icke anses välbetänkt att efterskänka skatt å inkomst i fall, då skatteförmågan väl medgåve skattens erläggande.

Svenska arbetsgivareföreningen yttrade, att med hänsyn till att en obliga- torisk form för skattebetalning i samband med inkomstens förvärvande ej kunde genomföras utan att man först lyckades bemästra betydande eko- nomiska och organisatoriska svårigheter, särskilt under övergångstiden och då det nuvarande tidsläget icke inbjöde till en sådan mera genomgripande reform, ansåge föreningen det riktigt att man för närvarande inriktade in- tresset på att främja en frivillig förskottsinbetalning av skatter. Detta vore så mycket mer lämpligt som den erfarenhet dylika frivilliga åtgärder otvivel- aktigt måste skänka vore av stort värde för en framtida prövning av frågan

om längre gående ingripanden. De huvudtyper av förskottsinbetalning av skattemedel, som förordades av de sakkunniga, vore enligt föreningens upp- fattning väl valda och föreningen funne i det stora hela den tilltänkta or- ganisationen vara väl avvägd. Vad anginge själva löneavdragsförfarandet vore redan därmed förenade vissa extra kostnader, från vilka man ur före— tagsekonomisk synpunkt ej kunde bortse. Det syntes tveksamt, om de sak- kunnigas förslag rörande skattekassors rätt till statligt förvaltningsbidrag avsåge även det fall, då företagarens kostnader för skatteavsättningen be- gränsade sig till löneavdragsförfarandet. Föreningen uttalade även vissa far- hågor för att det föreslagna avdragsförfarandet kunde komma att på ett olyckligt sätt inverka på lönepolitiken. En sådan avkortning av det kontanta lönebeloppet, som detta avdragssystem medförde, kunde så småningom kom- ma att förvanska löntagarnas uppfattning om lönens storlek. Det förefun- nes en risk för att en dylik uppdelning av lönen skulle giva näring åt den uppfattningen, att det vore arbetsgivarna, som skulle svara för löntagarnas skatter, och att sålunda endast den kontanta lönen utgjorde den egentliga löneförmånen. Att märka vore att ett övertagande från arbetsgivarens sida av omsorgen för fullgörandet av arbetstagarens skatteförpliktelser utgjorde ett avsteg från senaste årtiondens utveckling, vilken kännetecknades av arbetstagarnas i och för sig förståeliga strävan att själva fritt få förfoga över hela vederlaget för arbetsprestationen. Ehuru dessa invändningar ur före- tagsekonomisk synpunkt vore beaktansvärda, funnes det dock ej anled- ning att enbart av sådana skäl avstå ifrån att främja en kollektiv skatteför— medling, som vore av frivillig natur. Då arbetsgivaren vid en dylik anord- ning stode obunden, finge de med systemet förenade fördelarna och nack- delarna i vederbörlig grad fritt utöva sin inverkan på den framtida utveck- lingen. Nämnda risk för ogynnsamma återverkningar på lönepolitiken kun- de ock måhända minskas genom att löntagarna alltid bibehölles vid rätt att disponera över förekommande överskott av avsatta medel. Man finge emel- lertid enligt föreningens mening ej förutsätta, att företagarna mera allmänt skulle påtaga sig en social verksamhet av sådan omfattning, varom här vore fråga. Själva skatteförmedlingen i samband med en förskottsavsättning borde principiellt handhavas av de skattskyldigas egna organ eller allmänna inrättningar. Det vore som regel ej förenligt med det enskilda företagets or- ganisation och uppgifter att i dess administration infogades en uppbörds- verksamhet av förevarande slag, även om full gottgörelse för merkostnaden erhölles från det allmänna. En skatteförmedling, som sköttes inom ett pri- vatföretag av där anställda tjänstemän, erhölle ej heller sådan självständig organisationsform, som vore önskvärd i fråga om en verksamhet med sådant allmänt syfte som skattekasserörelsens. Detta framträdde särskilt, då frå- ga vore om medelöverflyttning i samband med byte av arbetsplats. Det läge nära till hands att här göra en jämförelse med organisationen av de er— kända sjukkassorna. Skattekassan borde sålunda framträda såsom ett organ, vilket uppbure mera samhälleliga uppgifter och därvid organiserades lokalt eller centralt allt efter den effektivitet som därav kunde ernås. Frå-

gan huruvida man borde på förhand ge förord åt den lokala formen av skattekasseverksamhet eller lägga tyngdpunkten på en allmän centraliserad intressekontorsverksamhet, borde måhända ej definitivt besvaras, förrän man vunnit ytterligare erfarenhet av förskottsavsättningssystemet såsom sådant. Otvivelaktigt medförde den lokala formen fördelen av en intimare kontakt mellan kassan och de skattskyldiga, något som vore av betydelse särskilt vid förskottens anpassande och ordnandet med erforderliga utfyllnadsbelopp. Å andra sidan förenklades organisationen, om förmedlingsverksamheten sköttes centralt för alla av ett gemensamt statligt intressekontor. Värdet därav accentuerades allteftersom systemet med förskottsavsättning till skatt vunne mera allmän utbredning. Då det centrala kontoret förde särskilt konto för varje förskottsbetalare, behövde denne vid byte av arbetsgivare ej göra annat än upplysa intressekontoret om den skedda förändringen. Vore han däremot ansluten till en lokal skattekassa, krävdes en omflyttning av medlen från den ena kassans konto till den andras. Den lokala skattekasse- verksamheten vore därför mindre ändamålsenlig, särskilt inom sådan inter- mittent verksamhet som t. ex. anläggningsarbetet. En utveckling till ökad centralisering av organisationen förefölle därför föreningen naturlig och gynnsam.

Landsselcretariatet för Iandsorganisationen i Sverige anslöt sig i princip till de sakkunnigas förslag under framhållande av att det både för den en- skilde skattebetalaren och för samhället läge så stora fördelar i att skatte- betalningen framflyttades till att ligga så nära som möjligt tidpunkten för den skattepliktiga inkomstens förvärvande, att åtgärder i sådant syfte borde vidtagas. Beträffande den kollektiva förskottsinbetalningen så hade de stora folkliga organisationerna intresse av att denna angelägenhet så organisera- des, att den kunde vinna allmän anslutning. Gåves det hela alltför mycket karaktär av frivillig sparverksamhet, så vore det icke alldeles säkert att det mål vunnes man syftade till, nämligen att förmå dem, som i allmänhet hade svårt att samla penningar till skattelikviderna, att redan vid inkomstens för- värvande avsätta medel för kommande skatter. Risk förelåge, att det endast bleve de bättre situerade vid företagen, som begagnade sig av sparverksam- heten till förmån för skattebetalningen. Propagandan för denna för- skottsinbetalning måste därför läggas efter sådana linjer, att det så små- ningom präntades i vederbörande, att det vore en medborgerlig skyldighet att ansluta sig till denna speciella sparverksamhet. I fråga om uppbörden av förskottsinbetalningarna skedde denna både lämpligast och effektivast genom avdrag på lönen genom arbetsgivarens försorg. Därför erfordrades emellertid arbetsgivarnas medverkan och landssekretariatet förutsatte att denna komme att lämnas; i varje fall från alla större företag med ordnad kontorsorganisation. Helt naturligt komme en sådan anordning att stöta på svårigheter vid de mindre företagen, där mången gång kontorsarbetet utför- des av innehavaren själv på övertid. Det vore dock möjligt, att för dylika företag frågan kunde ordnas genom bildande av skattekassor eller skattespar- klubbar, vilka uppbure och till vederbörande förvaltningsmyndighet redo-

visade förskottsinbetalningarna. Landssekretariatet framhöll slutligen önsk- värdheten av att, så länge inbetalningarna vilade på frivillighetens grund, möjlighet medgåves den skattskyldige att vid oundgängligt behov få dispo- nera medlen för annat ändamål.

Rörande de av de sakkunniga föreslagna åtgärdernas penningpolitiska verkningar yttrade sig ett flertal myndigheter och sammanslutningar, sär- skilt de som företrädde bankers och sparbankers intressen. Lämpligheten av de föreslagna räntesatserna ifrågasattes från flera håll. I allmänhet ansåges dessa räntesatser vara för höga och det ifrågasattes, om överhuvud taget någon favörsränta borde föreskrivas. Vidare riktades kritik mot den föreslag- na anordningen med postsparbanken såsom ensam förmedlare av förskotts- betalningarna, varvid framhölls de menliga konsekvenser, som därigenom kunde uppkomma för affärsbanker och sparbanker.

I vissa yttranden berördes även organisatoriska detaljspörsmål i förslaget och sättet för redovisningen av de förskottsinbetalade medlen.

% 12. Uppbördsfrågans behandling vid 1940 års lagtima riksdag.

Sedan riksdagens år 1939 församlade revisorer i sin berättelse meddelat vissa av dem gjorda iakttagelser angående restförda utskylder och indriv- ningen av desamma, anhöll riksdagen i skrivelse den 6 mars 1940 (nr 71), att Kungl. Maj :t ville till prövning av samma års riksdag framlägga förslag till vinnande av effektivare åtgärder i fråga om betalningen och redovisning- en av å kronoskattesedel upptagna utskylder ävensom till den förstärkning av kontrollen på detta område, som i samband därmed prövades erforderlig.

Under hänvisning till berörda riksdagsskrivelse anhöll Kungl. Maj:t i pro- position nr 279 till 1940 års lagtima riksdag om riksdagens yttrande angå- ende vissa av chefen för finansdepartementet förordade förslag till åtgärder för åvägabringande av effektivare kronouppbörd och skärpt kontroll därå. Dessa åtgärder, som angåvos vara provisoriska, gingo närmast ut på dels anordnande inom riksräkenskapsverket av uppbördsstatistik, grundad på de från länsstyrelserna ingående redogörelserna, i vissa avseenden komplette- rade, dels ändrad avfattning av de 5. k. hindersbevisen och dels meddelande av föreskrifter om särskilda åtgärder gentemot vissa tjänstemän, som för- summade sin egen skattebetalning.

Riksdagen1 förklarade sig under åberopande av bevillningsutskottets av riksdagen godkända betänkande i ärendet icke hava något att erinra mot de i propositionen föreslagna åtgärderna. Bevillningsutskottet hade i nämnda betänkande yttrat bland annat följande:

»Frågan om vidtagande av åtgärder för åvägabringande av större effektivitet vid uppbörden och indrivningen av kronoutskylder är av synnerlig vikt. Särskilt starkt gor sig kravet på ett förbättrat resultat av uppbörden och indrivningen av krono— utskylder gällande i nuvarande statsfinansiella läge. De nu framlagda, av departe—

1 Riksdagens skriv. 1940: 405, bevillningsutskottets bet. nr 41.

mentschefen förordade förslagen innebära ett led i strävandena att ernå ett bättre uppbördsresultat. Enligt utskottets mening kan dock icke någon mera avsevärd för- bättring på uppbörds- och indrivningsväsendets område vinnas, förrän en genom- gripande reform av det nuvarande uppbörds- och skattebetalningssystemet blivit genomförd. Det är alltså angeläget, att en sådan reform snarast genomföres. De nu föreslagna åtgärderna synas därför böra betraktas allenast såsom provisoriska, i avbidan på att nämnda reform kommer till stånd. Ur denna synpunkt har utskottet intet att erinra mot de förevarande förslagen.»

Frågan om sättet för skattebetalningen kom jämväl av annan anledning under bedömande vid 1940 års lagtima riksdag. I två likalydande motioner, nr 71 i första kammaren av herrar Öman och Holmström samt nr 131 i andra kammaren av herr Svedman m. fl., hemställdes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande av förslag till sådan ändring av skattebetalningssystemet, att skatterna komme att betalas samma år som in- komsten intjänas.

Bevillningsutskottet anförde i sitt betänkande (nr 40) i anledning av mo- tionerna —— efter att hava erinrat om de tidigare utredningarna rörande ifrå- gavarande spörsmål och om de svårigheter, som mötte vid försöken att för- lägga skattebetalningen närmare den tid, då inkomsten intjänats — bland annat följande:

»Något tvivel kan icke råda därom att ändrade bestämmelser angående tiden för skatternas erläggande äro i hög grad av behovet påkallade. Att, såsom nu är fallet, skattebetalningen påbörjas först i slutet av taxeringsåret och att den övervägande delen av utskylderna erlägges först under året efter taxeringsåret d. v. s., ungefär 2 år efter det inkomsten intjänats, måste anses såsom en allvarlig olägenhet för såväl den enskilde som det allmänna. Behovet av en bättre ordning på detta område fram— träder med särskild skärpa under nuvarande förhållanden, då på grund av det ovissa läget och ändrade konjunkturer den enskildes ekonomiska ställning hastigt kan bliva avsevärt försämrad. Risken för att det allmänna därigenom kan i stor utsträckning tillskyndas skatteförluster är påtaglig.

Vid sitt övervägande av de nu föreliggande motionerna har utskottet kommit till den uppfattningen, att en lösning av ifrågavarande spörsmål icke kan undanskjutas utan fastmera bör snarast möjligt komma till stånd. På grund av den numera avse- värt skärpta beskattningen synes varje möjlighet till åvägabringande av en tidigare skattebetalning böra tagas under noggrant övervägande. Vad som förekommit i samband med de tidigare utredningarna på detta område, vilka utredningar ännu icke föranlett lagstiftningsåtgärder, kan enligt utskottets mening icke anses giva vid handen, att en lösning _ åtminstone av provisorisk art _ skulle vara omöjlig att åstadkomma. Utskottet är självfallet icke berett att giva anvisning om huru frågan lämpligen bör lösas. Utskottet anser sig dock böra framhålla, att, såvitt utskottet kan finna, 1924 års uppbördssakkunnigas förslag angående obligatoriska förskotts- avsättningar av anställdas avlöning under löngivarens medverkan bör tagas under förnyad omprövning.»

Bevillningsutskottet berörde i sitt betänkande jämväl den då ännu ej av- slutade utredningen rörande frågan om frivillig förskotts-inbetalning av skat- ter. Utskottet ansåg sig böra såsom sin mening uttala, att en anordning med frivillig förskottsbetalning av skatter icke kunde råda bot mot de brister, som vidlådde det nuvarande skattebetalningssystemet. För att en mera avsevärd förbättring skulle kunna vinnas, syntes enligt utskottets uppfattning någon

metod böra utfinnas, som möjliggjorde obligatorisk förskottsbetalning för de skattskyldiga.

Utskottets betänkande godkändes av riksdagen, som i skrivelse (nr 404) till Kungl. Maj:t anhöll, att Kungl. Maj:t ville med beaktande av vad utskot- tet i betänkandet anfört snarast möjligt för riksdagen framlägga förslag i syfte att tidigare inbetalning av skatter till stat och kommun skulle kunna äga rum.

Sistnämnda riksdagsskrivelse har varit den närmaste anledningen till igångsättandet av förevarande utredning.

% 13. Direktiven för nu förevarande utredning.

I direktiven anförde chefen för finansdepartementet _ efter att hava erin- rat om de tidigare verkställda utredningarna i ämnet — bland annat föl- jande:

»På grund av de genom krigsutbrottet förändrade förhållandena har det fort- satta arbetet inom finansdepartementet med uppbördsreformen och därmed samman- hängande frågor icke kunnat fullföljas på sätt som varit avsett. I nuvarande stats- finansiella läge har dessutom självfallet stort avseende måst fästas vid de ekono- miska konsekvenserna av en omorganisation av uppbördsväsendet och folkbok- föringen av så genomgripande natur som uppbördskommittén föreslagit.

Då nu riksdagen hemställt om framläggande för riksdagen av förslag i syfte att tidigare inbetalning av skatter till stat och kommun må kunna äga rum, har därmed uppenbarligen avsetts en mera begränsad reform av uppbördssystemet. Även enligt min mening är den av riksdagen upptagna frågan av så stor betydelse, icke minst under nu rådande förhållanden, att jag finner mig böra tillstyrka att en särskild utredning företages rörande möjligheterna av en partiell reform i detta hänseende.

De problem som möta vid utredningen äro till sina huvuddrag väl kända. Vad man vill vinna är att i så stor utsträckning som möjligt skatten betalas under samma tidsperiod som inkomsten förvärvas. Man kan också uttrycka saken så, att man vill söka ernå en uppbörd vid själva inkomstkällan. De svårigheter, som stå i vägen för ett fullständigt genomförande av en sådan anordning, äro uppenbara. För stora grupper av inkomsttagare synes emellertid en långt tidigare skatteinbetal- ning än nu kunna åvägabringas. Den allmänna opinionen i landet torde för övrigt numera på helt annat sätt än tidigare ha gjort sig förtrogen med tanken på ett system med betalning av skatt genom avdrag från den beskattade inkomsten, när denna uppbäres.

I detta sammanhang vill jag betona, att den inbetalning av skatter, som med ut— redningen avses, skall principiellt vara obligatorisk. Vad angår frågan om frivillig förtidsinbetalning av skatter har den nyligen företagna utredningen i ämnet enligt min mening visat, att åsyftade fördelar för det allmänna icke skulle vinnas genom de föreslagna anordningarna. Ett obligatoriskt och allmänt innehållande av viss del av inkomsten till skatt torde i längden vara den enda framkomliga vägen till vinnande av verklig effektivitet i skatteuppbörden.

För att utredningen icke skall alltför mycket kompliceras synes det vara lämpligt att åtminstone till en början begränsa densamma att avse allenast uppbörden av kronoutskylder. Utredningen bör tydligtvis avse dessa utskylders erläggande överhuvud taget. Vissa inkomsttyper torde dock mindre läm- pa sig för en obligatorisk förskottsuppbörd, vilket kan väntas medföra svårig-

heter för en generell reform av angivet slag. Om en fullständig övergång till det ifrågasatta uppbördssystemet ej skulle bliva möjlig, bör man i vart fall söka finna former för en med inkomsten samtidig uppbörd av skatt för inkomst av tjänst och dylikt.

Frågan om s. k. kupongskatt å utdelningar å värdepapper bör givetvis i detta sammanhang även bliva föremål för beaktande. Resultaten av de utredningar som beträffande denna fråga företagits av bolagsskatteberedningen samt under senare år inom finansdepartementets skatteberedning torde därvid kunna tillgodogöras.

Den nu ifrågasatta utredningen skulle, såsom framgått av det föregående, när- mast avse uppbördsförfarandet. Det samband, vari uppbörden står till folkbok— föring och taxering, lär emellertid göra ofrånkomligt, att utredningen måste i större eller mindre mån beröra jämväl dithörande frågor. Hinder synes därför icke böra möta att vid utredningens verkställande även upptaga därav betingade frågor rörande ändringar i fråga om folkbokföringen och taxeringsförfarandet. I den mån en bättre utgångspunkt för omläggningen av uppbördsförfarandet därigenom kan vinnas böra även förslag framläggas rörande en förenkling av beskattningsreglerna.

I frågans nuvarande läge synes det mig lämpligast att utredningen verkställes ge- nom en särskilt tillkallad utredningsman. Utredningen, som bör bedrivas med skynd- samhet, synes icke omedelbart böra utmynna i några utarbetade författningsförslag utan närmast ha till ändamål att uppdraga allmänna riktlinjer för en reform i det avsedda syftet.»

I detta sammanhang må jämväl nämnas, att första särskilda utskottet vid 1940 års urtima riksdag i sitt utlåtande nr 10 angående propositionen med förslag till förordning om allmän omsättningsskatt framhållit önskvärdheten av att med avseende å den direkta beskattningen infördes sådana skatte- former, som möjliggjorde att skattebetalningen kunde äga rum i mindre poster och närmare den tidpunkt, då den beskattade inkomsten uppbures.

FJÄRDE KAPITLET.

Tidigare förslag om införande av s. k. kupongskatt.

Frågan om införande av en beskattning vid källan, d. v. s. i omedelbar an- slutning till inkomstens förvärvande, har i vårt land vid upprepade tillfällen varit under övervägande beträffande inkomst genom utdelning å aktier. Det förhållandet att företagen icke äro skyldiga att vid utdelningens utbetalande innehålla något belopp till gäldande av de skatter, som komma att påföras vederbörande för sådan inkomst och för den i företaget nedlagda förmögen- heten, har betecknats såsom en brist i vårt skattesystem. Särskilt har därvid framhållits, att några tvångsmedel för uttagande av skatter, påförda skatt- skyldiga, som uppehålla sig i utlandet, icke stode till uppbördsmyndigheter- nas förfogande. Förslag till undanröjande av detta missförhållande hava flera gånger framlagts, men förslagen hava icke föranlett några lagstiftningsåt- gärder.

Då en fullständig historik rörande ifrågavarande spörsmål finnes intagen i 1928 års bolagsskatteberednings betänkande del 1, sid. 158—166, lämnas här allenast en kortfattad redogörelse för de framlagda förslagens innehåll.

% 1. Äldre förslag.

Ett förslag att avhjälpa nämnda bristfällighet i beskattnings- och uppbörds- systemet framlades redan år 1904, såvitt angick skattskyldiga i utlandet. Ett av särskilda sakkunniga samma år avgivet förslag till förordning om skatt av inkomst och förmögenhet m. m. upptog nämligen i 29 % ett stadgande av innehåll, att i fråga om skatt för utlännings utdelning å aktier i svenska aktie- bolag och för utlännings i sådana aktier nedlagda förmögenhet vederbörande aktiebolag skulle svara för skattens gäldande, i vilket syfte förslaget även innehöll föreskrifter om vissa tekniska åtgärder för att möjliggöra skattens fördelning, där utlänning hade inkomst från flera aktiebolag eller i flera så- dana nedlagd förmögenhet. Förslaget i fråga avstyrktes av kammarrätten, som anförde, att detsamma strede mot den grundsats, som eljest gällde nästan oinskränkt i vår lagstiftning, att en var skattskyldig själv hade att svara för skattelikviden och att således icke heller husbonde eller arbetsgivare ansva- rade för skattelikviden för hos honom anställda personer. Stadgandet bleve dessutom, enligt kammarrättens mening, svårt att tillämpa samt förutsatte väl,

att vederbörande aktiebolag tillerkändes laga rätt att söka sitt åter av veder- börande.

Frågan återupptogs av landskamreraren Otto V. Landén i en av honom den 31 januari 1917 avgiven promemoria angående utlänningars beskattning. I denna promemoria framställdes och motiverades åtskilliga förslag till be- stämmelser i syfte att göra beskattningen av här i riket icke mantalsskrivna svenska medborgare och av utlänningar effektiv. Sålunda ifrågasatte Landén i anslutning till nyssnämnda förslag från år 1904 bland annat införande i för- ordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt av ett stadgande, enligt vilket för gäldande av skatt, som bleve påförd här i riket icke mantalsskriven svensk medborgare ävensom utlänning och utländskt bo- lag för utdelning å aktier i svenskt aktiebolag och å lotter i solidariskt bank- bolag ävensom för förmögenhet, som vore nedlagd i sådana aktier och lotter, det skulle åligga bolaget att svara lika med den skattskyldige. I motiveringen för detta förslag anförde Landén bland annat, att han icke ansett alltför stor betydelse böra tillmätas den av kammarrätten emot 1904 års förslag i denna del framhållna synpunkten, att förslaget strede mot den i vår skattelagstift- ning nästan oinskränkt gällande principen, att envar skattskyldig själv hade att svara för skattelikviden. Erfarenheten hade visat, att bestämmelserna om inkomstbeskattning av utlänningar, som vore bosatta utom Sverige, i många fall vore i saknad av effektivitet, i det att påförd skatt i stor omfattning måste avskrivas på grund av omöjligheten att indriva densamma. Ett sådant till- stånd kunde givetvis icke få fortbestå. Den föreslagna utvägen att avhjälpa denna brist i lagstiftningen vore icke till sin princip främmande för andra länders skattelagstiftning utan tillämpades flerstädes i en eller annan form.

Över Landéns förslag avgåvos yttranden av vissa myndigheter och orga- nisationer, varvid förslaget i allmänhet blev avstyrkt. Sålunda vände sig över- ståthållarämbetet mot den föreslagna skyldigheten för bolag att lika med den skattskyldige ansvara för skatten. Överståthållarämbetet framhöll, att bolaget för att utan ekonomisk risk kunna göra detta måste, därest annan överens- kommelse i sådant syfte ej kunde träffas med aktieägaren, vara berättigat att av utdelningen innehålla en mot skatten svarande del av utdelningen, en rätt som förslaget icke tillerkände bolaget och som bolaget icke utan särskilt medgivande torde äga. Att beräkna storleken av det belopp, som borde inne- hållas, mötte även vissa svårigheter. För övrigt kunde bolagen ofta ej veta, å vilka aktier innehållande borde ske. Bolagen kände ej till, om aktieägarna vore utlänningar eller eljest icke här mantalsskrivna, och vid tiden för utdel- ningen här mantalsskrivna svenska medborgare kunde nästkommande taxe- ringsår hava upphört att vara detta. Skulle bolagen ansvara för vissa aktie- ägares skattelikvid, borde debetsedlar tillställas även bolagen och dessa be- rättigas att överklaga taxering och debitering. Överståthållarämbetet ifråga— satte emellertid, om icke åtminstone utlännings skattskyldighet för utdelning å aktier lämpligast kunde ordnas på annan väg än den direkta beskattningens,

nämligen genom införande av skyldighet för inländskt aktiebolag att vid ut- betalande av utdelning till utlänning stämpelbelägga kupongen. Därvid komme visserligen varken större aktieutdelningar att drabbas av progressiv skatt eller i aktierna nedlagd förmögenhet att bliva föremål för beskattning, men dessa olägenheter, som i någon mån kunde utjämnas genom en högre skatte- skala, syntes uppvägas därav att skatten i allmänhet komme att inflyta till statsverket ett och ett halvt år tidigare än eljest samt att mer eller mindre in- vecklade och långvariga transaktioner icke behövde förekomma mellan bola- gen och vissa deras delägare.

Även kammarrätten och handelskammaren i Göteborg gjorde i huvudsak samma invändningar som överståthållarämbetet. Sveriges allmänna export- förening framhöll, att det föreslagna tillvägagångssättet skulle komma att medföra ganska stora olägenheter såväl för bolag som för aktieägare och icke kunde gillas av föreningen. Däremot ifrågasatte föreningen, huruvida det icke skulle låta sig göra att belägga utdelningskupongerna med stämpel, som avpassades efter den skatt, som skulle utgå efter fastställd beräknings- grund. Stämpelavgiften skulle därefter avdragas från utdelningen vid dess utbetalande, och skatten vore därmed betald.

Landéns förslag blev icke förelagt riksdagen.

Frågan återupptogs av inkomstskattesald:unniga,1 som i sitt år 1923 av- givna betänkande om inkomst- och förmögenhetsskatt föreslogo intagande i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt av följande stadgande:

»För nedan angivna fall åligger det den, som verkställer utbetalning till svensk medborgare, som icke är här i riket mantalsskriven, utlänning eller utländskt bolag, att innehålla ett belopp, motsvarande 10 procent av vad som skolat utbetalas, samt att till uppbördsmyndigheten i den ort, där den, som verkställt utbetalningen, skall taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, inbetala det innehållna beloppet. Detta belopp skall användas till gäldande, i den mån det därtill förslår, av den inkomst- och förmögenhetsskatt, som kan komma att påföras den, till vilken utbetalningen skett, med rätt för denne att, om det innehållna beloppet över-stiger skattens belopp, utbekomma det överskjutande beloppet i den ordning som är stadgad i fråga om restitution av kronoutskylder.

Nu omförmäld skyldighet åligger

a) aktiebolag, solidariskt bankbolag och ekonomisk förening: i fråga om utdel- ning, som sker i förhållande till insatsen;

b) huvudredare: i fråga om vinst, som tillkommer någon såsom redare i svenskt fartyg;

0) den, som förvärvat rätt att här i riket tillverka viss vara enligt särskilt för- faringssätt eller att försälja viss vara med användande av särskilt varumärke, där- est gottgörelsen för rätten står i förhållande till den årliga tillverkningens eller försäljningens omfattning eller till den årliga vinstens belopp eller eljest utgår på sådant sätt, att rättighetens överlåtare blir ekonomiskt intresserad i näring, som för den överlåtna rättighetens utövande bedrives här i riket: i fråga om gottgörelse för rättighetens utövande.»

1 Betänkandet var undertecknat av landskamreraren Otto V. Landén och dåvarande hovrätts- rådet, sedermera regeringsrådet Harald Waller.

6—408779.

De sakkunniga anfördeisin motivering tilldet föreslagna stadgandet bland annat, att det syntes innebära en avsevärd lättnad för den, som gjorde ut- betalningen, att det belopp, för vilket han vore skyldig ansvara, bestämdes till en fix procent av det utbetalade. Svårigheten att vid aktieutdelningar kontrollera, huruvida den, som uppbure utdelningen, hörde till någon av de angivna kategorierna, ansågo de sakkunniga icke vara allt för stor, då det blivit vanligt att den, som lyfte en utdelning, därvid avlämnade uppgift till ledning vid taxeringen. Vederbörande bolag kunde därvid fordra, att uppgiften innehölle en förklaring, huruvida den till utdelning berättigade tillhörde någon av dessa kategorier.

Ifrågavarande spörsmål berördes icke i presidenten Albert Peterssons år 1925 avgivna förslag till förordning angående statlig inkomst- och förmö- genhetsskatt och ej heller i propositionerna till 1927 och 1928 års riksdagar i kommunalskattefrågan m. fl. därmed sammanhängande beskattningsfrågor.

Såsom i annat sammanhang framhållits föreslogo 1924 års uppbördssak— kunniga i sitt år 1929 avgivna betänkande införande av en särskild kupong- skatt beträffande utdelning å aktier, banklotter och andelar i ekonomiska föreningar, såvitt anginge i utlandet bosatta fysiska personer eller utländska juridiska personer. De sakkunniga hemställde även, att frågan om införande av en kupongskatt å utdelningar måtte bliva föremål för undersökning jäm- väl beträffande här i riket bosatta fysiska personer ävensom inländska ju- ridiska personer. I dessa hänseenden anförde uppbördssakkunniga följande:1

»I fråga om sådana utom riket sig uppehållande fysiska personer eller sådana utländska juridiska personer, vilkas inkomst härflutit av utdelning å aktier, bank- lotter eller föreningsandelar, torde någon verkligt effektiv skatteuppbörd icke kunna åvägabringas, med mindre det utdelande företaget göres ansvarigt för skattens be- höriga erläggande. Härvid är emellertid att beakta svårigheten att redan vid tid- punkten för utdelningens lyftande bestämma vad som skall behöva innehållas för skatten. Avdrag för ränta å skuld, som vilar å aktierna etc., är nämligen tillåtet. Vidare äro de skatter, som utgå för dylik inkomst, progressiva, nämligen statlig in- komst- och förmögenhetsskatt, kommunal progressivskatt och utjämningsskatt. Vid taxeringen till dessa skatter skall hänsyn jämväl tagas till den skattskyldiges för- mögenhet. Med nuvarande bestämmelser kan således icke enbart på grund av ut- delningens storlek verkställas exakt beräkning av det blivande utskyldsbeloppet. Innehölles skatt efter en procensats, som bestämdes likformigt för alla skattskyl- diga, oavsett utdelningens belopp och utan hänsyn till förefintlig skuldränta, skulle därav otvivelaktigt följa, om denna procentsats sattes för låg, att en rest komme att uppstå. Denna rest skulle icke kunna tvångsvis uttagas hos den skattskyldige, utan erläggandet vara beroende av den skattskyldiges gottfinnande. Sattes åter pro- centsatsen förhållandevis hög, riskerade man att i många fall bliva nödgad resti— tuera för mycket inbetald skatt. Vilkendera utvägen man än valde, skulle resultatet ur det allmännas synpunkt bliva föga tillfredsställande, och de skattskyldiga skulle otvivelaktigt finna uppbördsmetoden besvärande. Under dylika förhållanden ligger den tanken nära till hands, att ifrågavarande inkomst i stället bör beläggas med

1 Bet. 1929, sid. 69—70.

en fristående proportionell skatt, som uttages vid källan, det vill säga då utdel- ningen förfaller till betalning, och att hänsyn till skuldränta eller omkostnader ej må göras. De sakkunniga hava dock ansett sig icke böra närmare ingå på frågan om det närmare utformandet av en sådan skatt, då denna fråga torde ligga vid sidan om de sakkunnigas uppdrag. Därest en dylik lösning anses icke kunna ifråga- komma, torde icke återstå annan utväg än att påbjuda förskottsavsättningar efter enhetlig procentsats med efterföljande tilläggsbetalning eller restitution i analogi med vad som av de sakkunniga förordas beträffande förskottsavsättningar för skatt av arbetslön. Vid vägande av de med denna metod uppstående olägenheterna mot fördelarna att erhålla åtminstone en betydande del av skattebeloppen, torde förde- larna få anses betyda mest.

Vilkendera metoden man än väljer, kan befaras, att, om densamma skall tillämpas allenast å utlänningar och utländska juridiska personer, det utdelande bolaget endast med svårighet kan avgöra, huruvida den till utdelning berättigade bör drabbas av förfarandet eller ej. Det kan även tänkas, att en utlänning, i syfte att undgå skatte- avsättningen, överläte den utdelningsberättigade kupongen till någon svensk, som sålunda bleve skattskyldig för utdelningen, men icke drabbades av dylikt innehål— lande av skatt. Även andra utvägar att kringgå bestämmelserna kunna tänkas.

Annorlunda ställde sig saken, därest skyldighet ålades utdelande företag att inne— hålla viss del av utdelningen, oavsett vem den utdelningsberättigade än vore. Då skulle den skattskyldige knappast hava intresse av att anlita någon bulvan för ut- delningens lyftande eller genom andra konstgrepp söka undgå att drabbas av för- farandet. Emellertid inställa sig därvid vissa andra svårigheter. Tänker man sig ett för alla lika proportionellt avdrag, som skulle utgöra definitiv skatt beträffande de utländska skattskyldiga men för inländska endast avbetalning å blivande, på grund av taxering beroende utskylder, skulle, om procentsatsen sattes förhållandevis hög, avdraget bliva kännbart för sådana skattskyldiga, vilka äro berättigade till mera betydande avdrag från inkomsten för skuldräntor eller i form av ortsavdrag. Sattes åter procentsatsen relativt låg, bleve skattens avkastning beträffande utländska skattskyldiga måhända alltför ringa. Det måste även utfinnas en anordning, var- igenom eljest förekommande förskottsavsättningar för skatteändamål jämkades med hänsyn till inflytande förskottsavsättningar på grund av utdelning å aktier etc. Då dessa jämkningar icke kunna tänkas beräknade på förhand, tarvades en individuell prövning för varje gång redovisning skett beträffande medel, som innehållits vid utbetalning av utdelningar. Dylika individuella prövningar skulle otvivelaktigt kom- plicera det normala uppbördsförfarandet. De torde dock knappast kunna undvikas, om man överhuvud taget vill genom innehållande av skatt vid utbetalning av ut- delning å aktier eller dyl. vinna garanti för en effektiv skatteuppbörd beträffande utländska skattskyldigas inkomster av ifrågavarande slag.

Emellertid torde frågan. om innehållande av skatt vid utbetalning av utdelning å aktier etc. äga nära samband med frågan om aktiebolagens beskattning, vilken fråga är föremål för utredning av särskilda sakkunniga. Vid den fortsatta bearbet- ning av de sakkunnigas förslag, som enligt de meddelade direktiven är förutsatt, torde frågan om aktiebolagens beskattning måhända hava kommit i sådant läge, att möjligheterna av att åstadkomma förskottsavsättning efter antydda riktlinjer lättare kunna bedömas.»

Förevarande spörsmål upptogs även i en av överståthållarämbetet den 8 december 1928 till Kungl. Maj:t avlåten framställning. Däri erinrades om att enligt 11 & av då gällande taxeringsförordning ävensom 33 5 av taxerings- förordningen den 28 september 1928 styrelse för svenskt aktiebolag vore skyldig att lämna uppgift å delägare, som uppburit utdelning, samt å ut-

delningens belopp, i den mån ägare av aktie vore känd för styrelsen.1 För att kunna fullgöra denna uppgiftsskyldighet avfordrade i allmänhet bolagen den person, till vilken utdelning utbetalades, uppgift är dennes namn och bostadsadress. Överståthållarämbetet framhöll emellertid, att någon skyl- dighet därtill icke förelåge och särskilt torde underlåtas, då utbetalningen skedde till utländska aktieägare. Enligt överståthållarämbetets mening vore mest praktiskt att ordna skattskyldigheten för aktieutdelning genom infö— rande av en kupongskatt. Om detta icke ansåges böra ske, föreslog överståt- hållarämbetet införande av ett stadgande om skyldighet att avfordra den. till vilken utdelning från aktiebolag utbetalades, uppgift om namn och bo- stadsadress.

g 2. Bolagsskatteberedningens förslag.

I sitt år 1931 avgivna betänkande framhöll bolagsskatteberedningen, att bestämmelserna i vår skattelagstiftning angående beskattning för inkomst genom utdelning å aktier m. m. icke vore effektiva och att lagstiftningens brister därutinnan vore särskilt framträdande beträffande i utlandet bosatta ägare av svenska aktier. Utan medverkan av de utdelande bolagen vore det icke möjligt att vinna säkerhet för att skatt för aktieutdelning verkligen komme att behörigen utgöras av samtliga vederbörande. De av 1904 års sak— kunniga och av Landén föreslagna bestämmelserna i sådant syfte hade emel- lertid mötts av så vägande invändningar, att en lösning av frågan efter de av dem anvisade linjerna torde vara utesluten. Ej heller det av inkomst- skattesakkunniga år 1923 framlagda förslaget i ämnet kunde av beredningen biträdas. Sistnämnda förslag förutsatte nämligen, att företagen vore i till- fälle att vid utbetalning av utdelning bedöma, huruvida mottagaren vore här i riket icke mantalsskriven medborgare, utlänning eller utländskt bolag, men en dylik prövning måste i många fall bliva mycket svår att verkställa. Att därvid utgå enbart från uppgifterna i aktieboken kunde i regel icke vara tillräckligt. Icke ens för det fall, att på grund av lag eller bolagsordning ut- delning icke finge uppbäras av annan än den, som i behörig ordning styrkt sin äganderätt till aktien, torde aktieboken innehålla alla för prövningen erforderliga uppgifter. Någon skyldighet att anteckna aktieägarens mantals— skrivningsort och nationalitet vore nämligen icke i lag föreskriven och för- ändringar i dessa avseenden behövde icke ens bringas till bolagets känne- dom. I de fall, då aktierna vore försedda med utdelningskuponger, torde också, såvida icke annat uttryckligen föreskrivits, innehavet av en utdel-

"f' Härutinnan' gälla numera ändrade bestämmelser. Genom förordning den 31 maj 1935 har nämligen berörda stadgande i 335 1928 års taxeringsförordning upphävts och i stället i 425 3 Lmom. taxeringsförordningen införts ett stadgande av innehåll bland annat, att envar, som här i riket utbekommit utdelning å svenska aktier eller å andelar i svensk ekonomisk förening eller " från utländsk juridisk person, är skyldig att till ledning för egen taxering för inkomst eller förmögenhet vid mottagandet av utdelningen avgiva särskild uppgift härom. Beträffande skattskyldig, som utomlands uppburit utdelning av nu angivet slag, finnas däremot fortfarande icke nägra föreskrifter om uppgiftsplikt.

ningsberättigad kupong i och för sig innefatta tillräcklig legitimation för ut- delningens lyftande. Skattskyldighet för aktieutdelning ålåge emellertid i re— gel aktieägaren och endast undantagsvis kuponginnehavaren, då denne vore en annan än aktieägaren. Inkomstskattesakkunniga hade visserligen beaktat dessa omständigheter och för genomförandet av sitt förslag förutsatt, att envar, som lyfte aktieutdelning, därvid skulle lämna uppgift till bolaget om de förhållanden, som vore av betydelse för bolaget att känna i och för ifrå- gavarande prövning. Men något förslag att lagfästa dylik uppgiftsskyldighet hade icke framlagts av inkomstskattesakkunniga och en sådan lagstiftning vore jämväl enligt beredningens mening svår att genomföra. Och även om anordningar kunde träffas, varigenom det utdelande bolaget bleve i tillfälle att pröva, huruvida i varje särskilt fall skyldighet för bolaget att innehålla skatt för utdelning förefunnes eller ej, skulle ändock kvarstå de anmärk- ningar, som tidigare riktats mot metoden att individuellt taxera i utlandet bosatta skattskyldiga och beräkna deras skatt efter progressiva skalor. Stun- dom skulle det innehållna beloppet befinnas otillräckligt och stundom skulle detsamma överstiga den på grund av taxeringen uträknade skatten. Rörande huvudgrunderna för beskattningens anordnande enligt bolags- skatteberedningens förslag anförde beredningen följande:1

»Då sålunda vägande skäl föreligga mot inkomstskattesakkunnigas ifrågavarande förslag, har beredningen funnit sig böra undersöka, huruvida det är möjligt att åstadkomma en anordning för effektiv beskattning av utdelning å aktier och lik— nande andelsbevis av beskaffenhet, att den skulle gå fri från anmärkningar av så- dant slag som de nu anförda. Det av 1924 års uppbördssakkunniga upptagna för- slaget att belägga alla aktieutdelningar med en för alla skattskyldiga lika stor ku- pongskatt, som för utländska skattskyldiga skulle vara definitiv och alltså onödig- göra efterföljande taxering och uppbörd, resp. restitution, medan skatten för in- ländska skattskyldiga skulle gå i avräkning å blivande på taxering beroende skatt, har därvid befunnits vara förtjänt av närmare övervägande. Härvid har emellertid framstått såsom en förutsättning, att de kommunala skatterna lämnas ur räkningen. Anledningen härtill är icke blott angelägenheten att vederbörande företag vid kupong- skattens innehållande må kunna behandla inländska och utländska aktieägare lika utan även svårigheten för att icke säga omöjligheten att vid tiden för utdelningens utbetalning avgöra, vilken kommun är rätt beskattningsort för den kommunala in- komstskatten. Härtill kommer, att redovisningen till vederbörande kommun av dess andel i en kupongskatt, som skulle avräknas å den kommunala inkomstskatten, otvi- velaktigt skulle erbjuda mycket arbete. Beredningen har därför ansett övervägan- dena böra begränsas till frågan om lämpligheten och möjligheten av att genomföra en statlig kupongskatt å utdelningar å aktier och liknande andelsbevis.

Såsom önskemål torde böra uppställas, att formerna för kupongskattens utta- gande och avråknande å inkomst- och förmögenhetsskatten göras enkla och att restitution av kupongskatt såvitt möjligt undvikes eller i varje fall tillåtes endast i begränsad utsträckning. Beredningen har ägnat denna fråga ingående undersök- ning och efter prövning av olika uppslag stannat för en anordning efter nedan an- förda huvudgrunder, vilka närmare utformats i beredningens förslag till förordning om kupongskatt.

Då svenskt aktiebolag eller svenskt solidariskt bankbolag verkställer utdelning å aktier eller lotter, skall det åligga bolaget att av utdelningen innehålla och till sta-

l Bolagsskatteberedningens bet., sid. 172—175.

ten såsom inkomst- och förmögenhetsskatt erlägga viss procent av utdelningens be- lopp. Skatt, som skall sålunda erläggas, benämnes kupongskatt. Bolagets sty— relse skall inom viss kort tid, förslagsvis sist å fjortonde dagen efter den, då utdel- ningen blivit tillgänglig att lyfta, lämna Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län. inom vilket styrelsen har sitt säte, underrättelse om vad beslutet om utdelning inne- håller och tillika inbetala kupongskattens belopp i dess helhet, utan hänsyn till om utdelningen inom nämnda tid blivit lyftad eller icke. Försumlighet att inom före- skriven tid inbetala kupongskatt skall föranleda skyldighet för bolaget att erlägga dröjsmålsränta av sådan storlek, att bolaget i eget intresse måste finna angeläget att icke försumma den rättidiga inbetalningen. För rättande av försummelse från bolagets styrelse vid fullgörandet av dess skyldigheter i angivna hänseenden skall Kungl. Maj:ts befallningshavande äga förelägga styrelsen lämpligt vite. Befallnings- havanden skall därjämte äga att förordna om tvångsvis uttagande av resterande kupongskatt hos bolaget. När utdelningen lyftes, skall mottagaren erhålla ett bevis av styrelsen om den på utdelningen belöpande kupongskatten.

Har utdelningen tillfallit en person, som icke är bosatt i Sverige och som icke heller stadigvarande vistas härstädes, eller har utdelningen tillfallit utländskt bolag. skall någon taxering för inkomst genom utdelningen icke äga rum, utan den inne- hållna kupongskatten skall i sådant fall utgöra den enda skatt, som här i riket drabbar utdelningen. För övriga mottagare av utdelning skall däremot taxering i vanlig ordning verkställas, i den mån skattskyldighet för utdelningen föreligger. För dessa skattskyldiga skall kupongskatten avräknas å den statliga inkomst- och förmögenhetsskatt, som på grund av taxeringen påföres.

Att på ett samtidigt enkelt och betryggande sätt anordna dylik avräkning har be- funnits vara förenat med vissa svårigheter. Skulle, såsom i Finland gäller, det an— komma på den skattskyldige att i deklaration eller vid skatteuppbörden påkalla så- dan avräkning, kan befaras, att härav skulle uppkomma åtskilliga svårigheter för såväl den skattskyldige som myndigheterna. Särskilt vad angår landsbygden skulle. vid det förhållande att uppbörden äger rum genom postverkets försorg, det knappast vara möjligt att vid uppbördstillfället verkställa en sådan avräkning. Och det torde vara förenat med en viss risk för att det utfärdade beviset om kupongskattens inne— hållande komme på villovägar, därest det skulle krävas, att det bifogas deklara- tionen.

Beredningen har därför stannat vid att föreslå den anordningen, att det skall åligga taxeringsmyndigheten att alltid, när skattskyldig taxeras för aktieutdelning. för vilken kupongskatt författningsenligt skall utgöras, verkställa anteckning uti inkomstlängden om den på utdelningen belöpande kupongskatten, utan att det ut- färdade beviset behöver vara företett. Beredningen har härvid ansett sig kunna förutsätta såsom nästan undantagslös regel, att kupongskatten i fråga skall hava influtit i kronans kassa vid tiden för taxeringen. De tvångsmedel, som stå till Kungl. Maj:ts befallningshavandes förfogande för framtvingande av behörig leve- rans av kupongskatt, torde nämligen vara så effektiva, att risken för underlåten leverans av kupongskatt är synnerligen ringa. Det är vid riktig tillämpning av föreskrifterna endast för det fall att vederbörande bolag, sedan det beslutat utdel— ning, men innan kupongskatten hunnit levereras, blir insolvent, som dylik risk kan tänkas föreligga, men ett dylikt fall torde vara så sällsynt, att man icke behöver räkna med detsamma. För övrigt må erinras om att det allmänna å ett annat område, där betydligt större risk för insolvens hos den, som förmedlar uttagande av skatt, förefinnes, nämligen vid införselförfarandet, ansett sig böra bära denna risk. Blir en arbetsgivare, som på grund av införselbeslut för en hos honom än- ställd person innehållit något belopp ur dennes avlöning såsom skatt, oförmögen att leverera det innehållna beloppet till utmätningsmannen, anses nämligen skatten ändock vara behörigen erlagd av den skattskyldige. Samma betraktelsesätt tortde med visst fog kunna anläggas på förevarande spörsmål. Ett särskilt skäl för :att

anteckning om erlagd kupongskatt göres, även om yrkande därom icke framställts av den skattskyldige, utgör dessutom den omständigheten, att taxering för inkomst av aktieutdelning ofta påföres med stöd av till taxeringsmyndigheten avlämnad upp- gift från vederbörande bolag utan att utdelningen deklarerats av den skattskyldige. Även i dylikt fall synes den skattskyldige redan vid taxeringen böra bliva tillgodo- räknad den för utdelningen erlagda kupongskatten.

Är utdelningens mottagare sådant bolag eller sådan ekonomisk förening, som på grund av stadgad frihet från 5. k. kedjebeskattning icke skall utgöra statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för aktieutdelning, skall kupongskatt ändock innehållas för utdelningen. I dylikt fall kommer kupongskatten att tillgodoräknas utdelningens mottagare såsom avbetalning å statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, som för annan inkomst påföres mottagare, och förslaget innefattar därför föreskrift, att även för sådan skattskyldig anteckning i inkomstlängden skall göras om kupong- skattens belopp. Härför förutsättes, att uppgift om utdelningen lämnas till taxe- ringsmyudigheten. Föreskrifter härom i taxeringsförordningen föreslås.

En särskild fråga är, huruvida besvär över verkställd eller underlåten anteckning uti inkomstlängden om erlagd kupongskatt bör få anföras i den för överklagande av taxering eller för överklagande av debitering stadgade ordning. Eftersom an- teckningen skall ske i samband med taxeringen, torde i fråga om dylika besvär böra gälla detsamma som är föreskrivet beträffande klagan över taxering till statlig in- komst- och förmögenhetsskatt, som på grund av uppenbart förbiseende blivit fel- aktig. Härigenom kommer besvärstiden att löpa för den skattskyldige såsom för debiteringsbesvär till natt och år efter det utskylderna avfordrats honom och för landskamreraren till utgången av kalenderåret näst efter taxeringsåret.

Att i sådana fall, då utdelningens mottagare på grund av föreskrifterna i 7 % a), 0), (1) eller e) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är frikallad från skyldighet att utgöra skatt för utdelningen, under alla omständigheter kräva uttagande av kupongskatt för samma utdelning, vilken kupongskatt senare måste restitueras till utdelningens mottagare, synes innebära en föga lämplig anordning. Den skulle kunna anses ofrånkomlig, om så vore, att det utdelande bolaget saknade möjlighet att pröva förefintligheten av det förhållande, som konstituerar friheten från skattskyldighet, eller därest anordningen utgjorde en förutsättning för kon— trollen därå, att bolaget fullgör sina skyldigheter med avseende å uppbörden av kupongskatten. Merendels torde så icke vara förhållandet. Beredningen har där- för funnit möjlighet böra öppnas för frikallande från skyldighet att innehålla ku- pongskatt beträffande utdelning, som tillfallit skattskyldiga, som avses i nämnda moment av 7 5 förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Då emel- lertid för medgivande av dylik befrielse torde erfordras vissa föreskrifter till led- ning för det utdelande bolagets bedömande, huruvida förutsättningama för skatte- frihet enligt berörda 7 5 föreligga, samt till vinnande av nödig kontroll vid redo— visningen av kupongskatt, torde det böra överlämnas åt Kungl. Maj:t att meddela föreskrift i vad män och under vilka förutsättningar befrielse från skyldigheten att innehålla och inbetala kupongskatt må medgivas, såvitt angår utdelning till före- varande grupper av skattskyldiga. Till underlättande av det utdelande företagets prövning, huruvida frihet från skattskyldighet kan grundas ä 7 5 e) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, skulle för sådana fall, då anledning till tvekan kan finnas, kunna föreskrivas, att såsom tillfyllestgörande utredning må godtagas av behörig person, t. ex. landskamrerare, utfärdat intyg om att mottaga- ren vid senaste taxering ansetts hänförlig till nämnda författningsrum. Det torde icke vara behövligt att i förevarande sammanhang utförligare behandla frågan om vad som bör fordras för tillgodonjutande av dylik befrielse.»

Beredningen behandlade därefter spörsmålet huruvida restitution av er- lagd kupongskatt skulle vara medgiven i de fall, då kupongskatten finge av-

räknas å den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten. Det komme nämli- gen att inträffa, att för vissa till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skatt- skyldiga mottagare av utdelning den erlagda kupongskatten uppgått till större belopp än den inkomst- och förmögenhetsskatt, som vederbörande mottagare i vanlig ordning skolat utgöra för beskattningsåret i fråga. Man finge även räkna med att skattskyldiga, som på grund av bestämmelserna i 7 å a), c), d) eller e) förordningen om statlig inkomst— och förmögenhets- skatt vore frikallade från skattskyldighet för inkomst genom utdelning, fått vidkännas avdrag för kupongskatt. Beredningen framhöll därvid, att olika synpunkter kunde anläggas på frågan om restitution i dylika fall. Å ena si- dan' kunde göras gällande, att förfarandet skulle vinna avsevärt i enkelhet och säkerhet, om kupongskatt aldrig finge restitueras. Å andra sidan kunde emellertid åtskilliga skäl anföras för medgivande av rätt till restitution. Den omständigheten att vid kupongskattens uttagande hänsyn icke toges till gäld- ränta eller andra omkostnader, som vidlådde utdelningen, skulle, om resti- tution ej medgåves, nödvändiggöra att skattesatsen för kupongskatten sattes lägre än eljest kunde ifrågakomma. Kupongskatten skulle annars i fall av mera betydande gäldränta eller andra omkostnader verka obillig. Över hu- vud taget syntes det nödvändigt att medgiva rätt till restitution, om beskatt- ningen skulle kunna mera noggrant anpassas efter den enskilde aktieägarens skatteförmäga.

Efter Övervägande av de andragna skälen för och emot restitution av ku- pongskatt ansåg sig beredningen böra förorda medgivande av restitution i vis- sa fall, där särskilt obilliga verkningar skulle inträffa, såvida kupongskatt icke finge restitueras. Rätt till restitution synes först och främst böra tillerkän- nas sådana fysiska eller juridiska personer, vilka jämlikt 7 5 a), c), d), e) eller g) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke vore skattskyldiga för inkomst genom utdelning, för vilken utgjordes kupong- skatt. Vidare torde restitution böra medgivas sådana här i riket obegränsat skattskyldiga fysiska personer, som för taxeringsåret näst efter det beskatt- ningsår, under vilket kupongskatten utgått, antingen icke taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt vare sig detta berott på att det beräk- nade taxerade beloppet icke uppnått det stadgade minimibeloppet 600 kronor eller anledningen varit den, att efter medgivna skattefria avdrag be- skattningsbart belopp icke förefunnits — eller ock påförts dylik skatt för ett taxerat belopp ej överstigande 2000 kronor. Däremot syntes tillräcklig anledning att medgiva restitution åt fysiska personer, som taxerats för högre belopp, eller åt andra juridiska personer än nyss nämnts icke förefinnas. Då det av praktiska skäl vore oundgängligen nödvändigt att förebygga restitu- tion av småbelopp — kostnaderna för restitutionen skulle eljest mången gång överstiga det restituerade beloppet — hade beredningen såsom förut- sättning för erhållande av restitution dessutom uppställt det villkor, att det till restitution ifrågasatta beloppet skulle uppgå till minst 25 kronor för det beskattningsår, varom fråga vore.

Beträffande kupongskattens storlek föreslog beredningen, att skattesatsen skulle sättas till 5 procent.

Särskilda bestämmelser föreslogos till förhindrande av försök att genom användande av bulvan erhålla obehörig skattelindring.

Eftersom kupongskatten enligt beredningens förslag skulle vara definitiv för sådana personer, som icke hade bostad i Sverige eller stadigvarande vis— tades härstädes, för oskifta dödsbon efter sådana personer samt för utländ— ska juridiska personer, föreslogs i anslutning härtill sådan ändring i för- ordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt att nämnda skattskyl- diga skulle enligt samma förordning vara befriade från skyldighet att utgöra skatt för inkomst genom utdelning å svenska aktier eller banklotter ävensom för fömögenhet, som nedlagts i dylika värdehandlingar.

% 3. Yttranden över bolagsskatteberedningens förslag.

Över bolagsskatteberedningens förslag avgåvos yttranden av ett flertal myndigheter och sammanslutningar.

I många yttranden blev förslaget till sina huvuddrag tillstyrkt. Av åtskil- liga myndigheter påyrkades emellertid ändringar på vissa punkter, framför allt beträffande de föreslagna bestämmelserna om avräkning och restitution av kupongskatt, vilka bestämmelser kritiserades av nästan alla de hörda myndigheterna. En de] myndigheter ansågo vissa principiella skäl tala för förslaget men befarade, att detsammas genomförande skulle medföra stora praktiska olägenheter. Några myndigheter avstyrkte förslaget av såväl prin- cipiella som praktiska skäl.

I princip tillstyrktes förslaget av bank— och fondinspektionen, kommers- kollegium, Stockholms handelskammare, Sveriges industriförbund, svenska bankföreningen, statskontoret, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län. Därvid framhöll kommerskolle- gium att förslaget om införande av en kupongskatt borde genomföras sna- rast möjligt. Statskontoret motiverade sitt tillstyrkande av förslaget på föl- jande sätt:

»I själva verket innebär förslaget, att den skatt, som belöper å utdelning från aktiebolag, till sin huvudsakliga del kommer statsverket tillhanda minst ett och ett halvt år tidigare än vad som nu är fallet. Ur statsverkets synpunkt måste detta an- ses vara en betydande fördel, som mer än väl uppväger de i och för sig icke alltför väsentliga olägenheter i avseende å restitution av dylik skatt m. ni., som bliva följ- den av förslagets genomförande. För den enskilde torde den omläggning av upp- börden, som sålunda föreslagits, icke hava sådan betydelse, att därav skulle kunna motiveras ett avstående från att ingå för den i och för sig rationella åtgärden att uttaga en skatt i samband med mottagandet av den inkomst, varå skatten skall utgå.»

Många av de myndigheter, som sålunda i princip tillstyrkt förslaget, utta— lade betänkligheter med hänsyn till det betydande arbete, förslagets genom- förande komme att medföra för de därav berörda myndigheterna, särskilt med avseende å restitutionsförfarandet. Från flera håll framhölls önskvärd—

heten av att restitutionsförfarandet kunde inskränkas eller helt undvikas. Länsstyrelsen i Södermanlands län avstyrkte de föreslagna restitutionsbe— stämmelserna och framhöll därvid, att dessa skulle komma att visa sig gan- ska svårtillämpliga och medföra en avsevärd ökning i länsstyrelsernas ar- betsbörda utan att ändå möjliggöra full rättvisa i alla förekommande fall. I anslutning därtill yttrade länsstyrelsen, att som en fördel hos förslaget kan- ske kunde räknas möjligheten att genom kupongskatt minska lusten till ak- tieförvärv som kapitalplacering för mindre bemedlade personer utan för- måga att bedöma aktiers verkliga värde, en fördel som dock ej skulle vin- nas, därest de föreslagna restitutionsbestämmelserna skulle bliva gällande. Överståthållarämbetet ifrågasatte, huruvida restitution av erlagd kupongskatt behövde medgivas fysiska personer, samt framhöll, att en vägran av restitu- tion skulle minska spekulationsköpen av aktier med lånade penningar.

Av övriga detaljanmärkningar från de myndigheter och sammanslut- ningar, som i princip tillstyrkt förslaget, må nämnas följande. Bank- och fondinspektionen hemställde, att den föreslagna bestämmelsen om skyldighet för det utdelande bolaget att tillställa utdelningens mottagare bevis om be- loppet av innehållen kupongskatt måtte utgå. Sådana bevis hade betydelse endast i de fall, då restitution av kupongskatt skulle sökas. För styrkande av aktieägares rätt till restitution torde enligt inspektionens mening någon enklare anordning kunna föreskrivas. Stockholms handelskammare, Sveriges industriförbund och svenska bankföreningen framhöllo, att bestämmelsen om dröjsmålsränta vid bolags försummelse att i rätt tid inbetala kupong— skatt, vilken ränta enligt förslaget skulle utgöra 12 procent, syntes böra ut- bytas mot föreskrifter, motsvarande de som gällde för försummelse att inbe- tala kronoutskylder i rätt tid. Statskontoret ifrågasatte, huruvida icke upp- börden av kupongskatten och kontrollen däröver, som enligt förslaget skulle vara förlagd till länsstyrelserna, kunde förläggas till en central myndighet, förslagsvis statskontoret. Överståthållarämbetet ansåg den föreslagna skatte- satsen, 5 procent, vara för låg i de fall, då kupongskatten vore avsedd att vara definitiv. Länsstyrelsen i Blekinge län framhöll önskvärdheten av att även den kommunala skatten säkerställdes kommunerna genom kupong- skatt, vilket skulle kunna ske exempelvis på så sätt, att skatten skulle utgå med 10 procent samt att vederbörande kommun skulle äga utbekomma in— till hälften av det innehållna skattebeloppet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län kritiserade den i förslaget medgivna befrielsen från skyldighet att innehålla kupongskatt beträffande utdelning, som tillfallit i 7 5 e) för- ordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt omförmälda skattskyl- diga (fromma stiftelser m. fl.). Det av beredningen föreslagna förfarings- sättet att vederbörande bolag skulle pröva förefintligheten av det förhål- lande, som skulle konstituera skattefrihet, syntes länsstyrelsen vara outför- bart. Enda framkomliga vägen vore enligt länsstyrelsens mening, att ku— pongskatten även i sådana fall uttoges och att vederbörande utdelningsmot- tagare medgåves rätt till restitution.

I de yttranden, där förslaget avstyrktes eller starka betänkligheter utta—

lades mot detsamma, framhölls i allmänhet, att det vore en stor apparat, som komme att sättas i gång för erhållande av skatt från det relativa fåtal aktieägare, som vore bosatta i utlandet. Sålunda ifrågasatte länsstyrelsen i Skaraborgs län, huruvida det icke kunde utfinnas ett enklare sätt att till beskattning åtkomma aktieutdelning till i utlandet bosatta aktieägare. Nämn- da länsstyrelse betecknade det såsom en orättvisa mot personer med aktie- inkomst i jämförelse med övriga skattedragare, att de förra dels tvingades erlägga en del av den dem ett visst är åvilande inkomst- och förmögenhets- skatten i form av kupongskatt avsevärt tidigare än de senare, dels riske- rade att under vissa ej sällan förekommande förutsättningar få vidkännas högre skatt än som rätteligen belöpte på dem enligt deras taxering, och dels i fall, där restitution skulle förekomma, åsamkas besväret att bevaka och söka sin rätt. Länsstyrelsen i Jönköpings län, som ansåg att förslaget i dess helhet krävde en överarbetning i syfte att vinna förenklingar, fram- höll bland annat, att den föreslagna avräkningen och restitutionen av er- lagd kupongskatt erbjöde praktiska olägenheter samt att bestämmelserna om innehållande av kupongskatt kunde befaras föranleda de skattskyldiga att upptaga allenast det uppburna nettobeloppet efter avdrag av kupong- skatten såsom inkomst av aktieutdelning. Då taxeringsnämnderna ofta sak- nade kännedom om det exakta beloppet för utdelningen, komme i många fall det nödiga underlaget för beräkningen av kupongskatten att saknas. Vidare fann länsstyrelsen den föreslagna begränsningen i rätten till restitu— tion av kupongskatt vara godtycklig och kunna särskilt beträffande starkt skuldsatta aktieägare verka oskäligt hård. Sistnämnda synpunkt framhölls även av länsstyrelsen i Örebro län, som i detta hänseende anförde följande:

»Det bör fasthållas, att kupongskatten icke är avsedd att vara en ytterligare på- laga utan endast en förskottsinbetalning av en del av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten. Summan av erlagd kupongskatt och av den inkomst- och för- mögenhetsskatt, som skall upptagas på debetsedeln, bör icke i något fall överstiga det skattebelopp, som den skattskyldige jämlikt förordningen om statlig inkomst— och förmögenhetsskatt har att för året gälda. Överstiger den erlagda kupongskat- ten den uträknade inkomst- och förmögenhetsskatten, har staten icke någon rätt att behålla överskottet, huru litet det än är. Det ligger i sakens natur, att i fall, då hela inkomst- och förmögenhetsskatten ej uppgår ens till kupongskattens be- lopp, den skattskyldiges ekonomiska ställning är svag. Det är icke tilltalande att genom undantagsbestämmelser av ifrågavarande slag öka skattetrycket för de minst bärkraftiga i samhället.»

Länsstyrelsen i Örebro län framhöll även, att någon framställning från den skattskyldiges sida om restitution icke syntes erforderlig. Det måste förut- sättas, att många skattskyldiga av ren okunnighet om stadgandena därut- innan skulle underlåta att göra dylik framställning. Enligt beredningens för- slag skulle för var och en, som erlagt kupongskatt, i taxeringslängden göras anteckning om kupongskattebeloppet. Debiteringsförrättaren kunde då vid jämförelse med den av honom uträknade inkomst- och förmögenhetsskatten i varje fall avgöra, huruvida och med huru stort belopp överbetalning av kupongskatt ägt rum. Sedan debiteringen för året slutförts, kunde av debi-

teringsförrättaren upprättas en förteckning å personer, som vore berättigade till restitution, vilken förteckning utan vidare torde kunna läggas till grund för länsstyrelsens beslut därom. Länsstyrelsen ansåg, att bärande skäl för det dåvarande saknades för införande av en kupongskatt å aktieutdelningar. till inländska aktieägare. För utlänningar åter syntes en skatt vid källan, kupongskatt eller en skatt med annan utformning, under vissa ekonomiska betingelser vara av värde, synnerligast genom åstadkommande av en effek- tiv indrivning av skatten. Men det kunde ifrågasättas, om tiden för försla- gets framläggande vore den lämpligaste, även om hänsyn toges allenast till frågan om lämpligaste formen för utlänningars beskattning för aktieutdel— ning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ställde sig tveksam mot införandet av en kupongskatt, åtminstone i den av beredningen föreslagna formen. Däremot borde övervägas, huruvida det icke vore lämpligt att i likhet med vad som vore fallet i en del andra länder införa en fristående kupongskatt för samt- liga skattskyldiga såväl inländska som utländska —— att utgå med exem- pelvis 2 eller 3 procent. En sådan beskattning, som skulle vara definitiv, komme att utmärka sig för stor enkelhet och skulle knappast ens för mindre bärkraftiga inkomsttagare kännas så besvärande, enär denna skatt vore att betrakta såsom en speciell skatt, med vilken finge räknas vid valet av kapi- talplacering i aktier.

Länsstyrelsen i Värmlands län ansåg, att förnyad utredning borde verk- ställas för åvägabringande av en annan lösning av frågan om kupongskatt än den av beredningen föreslagna. Därvid borde undersökas, huruvida icke möjlighet förelåge att undgå det av beredningen föreslagna förfarandet gent- emot inländska skattskyldiga. Vid en blivande utredning borde även beak- tas, huruvida icke annan inkomst från näringsföretagen än utdelning av ak- tier, främst ränteinkomst å obligationer, kunde bliva föremål för beskattning genom kupongskatt.

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrade, att det ej borde ifrågakomma att lägga kupongskatt på all aktieutdelning med mindre denna skatt gjordes definitiv, så att den skattskyldige helt befriades från deklarationsplikt, för inkomsten i fråga. Skattesatsen borde i så fall sättas högre än beredningen angivit, förslagsvis till 12 procent. Den ena hälften av skatten skulle gå till statsverket, medan den andra hälften skulle användas för kommunala ända- mål. Länsstyrelsen framhöll i anslutning härtill, att införandet av en defi- nitiv kupongskatt givetvis i viss mån strede mot den för vårt beskattnings- system grundläggande principen, att skatt skulle utgöras efter förmåga. Det avsteg från denna princip, som här ifrågasattes, syntes dock ej vara av den vikt, att det borde få hindra införandet av en så betydande lättnad i taxe- rings- och uppbördsförfarandet, som här stode att vinna.

Riksräkenskapsverket anförde i sitt yttrande följande:

»Riksräkenskapsverket finner den föreslagna skatteformen, varigenom å utdel- ningen belöpande skatt innehålles och av bolagen inbetalas direkt till uppbörds-

myndigheterna (skatt vid källan), innebära obestridliga fördelar för såväl den skattskyldige som för staten. För den skattskyldige måste åtminstone under nor- mala förhållanden skattens upptagande i omedelbart samband med inkomstens förvärvande anses utgöra den bekvämaste anordningen. För staten skulle samti- digt vinnas ett snabbare och säkrare uppbördsresultat. Såsom av beredningens ut- redning framgår, är emellertid anordnandet av en kupongskatt förenat med vansk- ligheter i andra avseenden. Särskilt synes rätten till restitution i vissa fall av erlagd kupongskatt öppna möjligheter till missbruk samt medföra ett omfattande och kostsamt restitutionsförfarande. Jämväl avräkningsförfarandet skulle otvivelaktigt medföra osäkerhet samt ökat arbete för skattemyndigheterna. Den riksräkenskaps- verket åliggande förhandsberäkningen av statens inkomster skulle ock för ku- pongskattens vidkommande bliva synnerligen osäker. Därtill kommer, att den för- skjutning tillbaka i tiden av skattebetalningen, som genom kupongskattens tillkomst skulle åstadkommas, under en övergångstid skulle medföra viss anhopning av skat- tebetalning, vilket skulle kunna åsamka de skattskyldiga betydande svårigheter. Angivna olägenheter hava hos riksräkenskapsverket framkallat tvekan rörande lämpligheten av att i nu förevarande sammanhang och utan en radikal omläggning av gällande uppbördssystem införa ett beskattningssystem, där skatten för visst slag av inkomster uttages vid källan. Rörande redovisningen av en eventuell ku- pongskatt synes lämpligen böra så förfaras, att å hithörande inkomsttitel brutto- uppbörden bokföres såsom inkomst för det budgetår, under vilket kupongskatten inflyter, samt avräkningsbeloppen (i den mån kvittning kunnat genomföras) om- föringsvis bokföras såsom utgifter under det budgetår, då de mot avräkningsbelop— pen svarande, på grundval av taxering debiterade inkomst- och förmögenhetsskat- tebeloppen inbetalas. Genom en dylik anordning skulle såsom behållen inkomst å kupongskattetiteln slutligt redovisas endast den del av kupongskatten, som finge karaktären av definitiv skatt. Vid kupongskattens tillkomst skulle emellertid under två budgetår å den tillhörande titeln redovisas belopp motsvarande kupongskattens samlade bruttoavkastning.»

Kammarrätten, som tagit del av de yttranden, som avgivits av övriga myn- digheter och sammanslutningar, anförde, att det såsom jämväl av statskon- toret framhållits måste ur statsverkets synpunkt anses vara en betydande fördel att den skatt, som belöpte å utdelning från aktiebolag, till sin huvud- sakliga del komme statsverket tillhanda minst ett och ett halvt år tidigare än nu vore fallet. Däremot syntes det kammarrätten tvivelaktigt, huruvida denna fördel såsom statskontoret gjort gällande mer än väl skulle uppväga de en- ligt statskontorets mening i och för sig icke alltför väsentliga olägenheter i avseende å restitution m. m., som bleve en följd av förslaget. Kammarrät- ten hölle för sin del före, att den grundläggande principen för den föreslag- na kupongskatten att uttaga skatten vid källan vore riktig och att förslaget även under dåvarande ekonomiska förhållanden vore förenat med avsevärda fördelar. Det måste emellertid befaras, att denna beskattningsform komme att förorsaka beskattningsnämnder och andra myndigheter väsentligt ökad arbetsbörda och därigenom föranleda ökade utgifter för statsverket. Det bor- de därför tagas under övervägande, huruvida de fördelar, som genom be- redningens förslag stode att Vinna, uppvägde de med förslaget förenade olä- genheterna. Kammarrätten hade vid prövning av detta spörsmål funnit san- nolika skäl tala för att så icke komme att bliva fallet och nödgades därför, oaktat sin till förslagets grundtanke intagna ståndpunkt, avstyrka införandet

av en på sätt beredningen föreslagit konstruerad kupongskatt på utdelning å aktier.

Kammarrätten föreslog i stället, att skattesatsen för kupongskatten å aktie- utdelning skulle bestämmas till 7 procent samt att avräkning och restitution skulle i huvudsaklig överensstämmelse med de av beredningen angivna grun- derna medgivas med allenast & procent. Av kupongskatten bleve då den del av densamma, som motsvarade 2 procent av utdelningen, städse definitiv d. v. s. finge karaktär av en speciell, aktierna åvilande objektskatt. Om ku- pongskatten höjdes till 7 procent och restitution icke medgåves för någon del därav, skulle skattebördan för här i riket bosatta aktieägare i vissa fall bliva alltför tyngande. Man torde därför under angivna förutsättningar vara nödsakad att bibehålla rätten till restitution och syntes ej heller kunna in- skränka det av beredningen föreslagna restitutionsförfarandet. Emellertid ifrågasatte kammarrätten sådan ändring av de föreslagna restitutionsbestäm- melserna, att rätten till restitution icke gjordes beroende av det taxerade utan av det beskattningsbara beloppet samt att restitution medgåves, därest det beskattningsbara beloppet icke överstege 2 000 ä 3 000 kronor.

Kammarrättens förslag om införande av en definitiv kupongskatt på aktie- utdelning måste ses i samband med syftet med de av bolagsskatteberedningen föreslagna reformerna av bolagsbeskattningen överhuvud taget. Avsikten med dessa reformer var att åstadkomma en lindring i bolagsbeskattningen. Be- redningen föreslog införande av en proportionell statsbeskattning för ak- tiebolagen, därvid skatten skulle utgå efter ett grundbelopp av 5 procent av det beskattningsbara beloppet. Riksräkenskapsverket föreslog i sitt yttrande nedsättning av grundbeloppsprocenten till 4, vilket förslag kammarrätten fann vara värt synnerligt beaktande. Med hänsyn därtill angav kammarrätten så- som förutsättning för införande av en definitiv kupongskatt med 2 procent att grundbeloppet för aktiebolagen skulle bestämmas till allenast 4 procent, enär syftet med omläggningen av bolagsbeskattningen eljest kunde befaras bliva äventyrat. Då emellertid full ersättning för de genom lindringen i bo— lagsbeskattningen bortfallande skatteintäkterna icke erhölles genom de av kammarrätten föreslagna ändringarna i fråga om kupongskatt å aktieutdel- ning, måste annan utväg anvisas för bristens täckande. I sådant syfte före- slog kammarrätten införande av en definitiv kupongskatt ä 2 procent för obligationsräntor.

Beträffande denna kupongskatt å obligationsräntor anförde kammarrätten, att debiteringen och uppbörden av densamma lämpligen kunde anordnas i enlighet med de grunder, beredningen föreslagit i fråga om kupongskatt på utdelning å aktier. Det skulle således åligga låntagaren att innehålla och av- räkna kupongskatten vid räntans utbetalande samt att inom viss tid efter förfallodagen inleverera den till statsverket. Med hänsyn till önskvärdheten av att vinna likformighet med kupongskatten på utdelning å aktier syntes vid räntetagarens taxering såsom inkomst böra upptagas det av denne upp- burna räntebeloppet med tillägg av kupongskatten. Detta torde även bäst överensstämma med den i gällande skattelagstiftning tillämpade principen,

att kronoutskylder icke finge avdragas vid taxering för inkomst. En enligt angivna grunder anordnad beskattning saknade icke motsvarighet i utländsk skattelagstiftning. Så utginge t. ex. i Schweiz definitiv kupongskatt i form av stämpelavgift med 3 procent å utdelning från inländska aktiebolag och med 2 procent för ränta å inländska obligationer.

Den omständigheten, att förevarande av kammarrätten ifrågasatta defini- tiva kupongskatter icke stode i full överensstämmelse med skatteförmågo- principen, borde enligt kammarrättens mening med hänsyn till de med denna beskattningsform förenade påtagliga fördelarna icke tillmätas avgörande be- tydelse. Skatteförmågoprincipen komme till fullödigt uttryck i de progressiva skatteskalorna. Emellertid torde kunna invändas, att det icke vore konse- kvent att belägga räntor å obligationer med särskild beskattning, men undan- taga annan ränteinkomst. Denna omständighet hade emellertid icke ansetts utgöra hinder för skatteformens inordnande i det schweiziska skattesystemet. Mot en utsträckning av beskattningen till annan kapitalinkomst talade först och främst de olägenheter av praktisk natur, som skulle uppstå för skattens debitering och uppbörd, men jämväl den omständigheten, att en särskild skatt å t. ex. inteckningsräntor kunde befaras i sista hand komma att drabba fastighetsägaren, då fråga vore om jordbruksfastighet, och hyresgästerna, om inteckningen belastade hyresfastighet. Den genom skatt å obligationsräntor uppkommande skattebördan komme däremot, i vad den belöpte på redan emitterade obligationslån, icke att drabba industriföretag och övriga låntagare utan obligationsinnehavarna.

För den händelse kammarrättens uppslag rörande en definitiv kupongskatt å aktier icke vunne bifall, borde enligt kammarrättens mening undersökas, huruvida icke beredningens förslag kunde omarbetas i den riktningen, att de med detsamma förenade olägenheterna minskades. Kammarrätten anförde i detta hänseende, att med den jämförelsevis ringa statsfinansiella betydelse, som en enligt beredningens förslag anordnad kupongskatt på utdelning å aktier kunde väntas erhålla, torde det bliva nödvändigt att — om någon ändring i syfte att öka den behållning, som genom skattens införande tillfördes stats- verket, icke vidtoges i förslaget genom slopande av de föreslagna stad- gandena rörande restitution till fysiska personer minska olägenheterna med skatteformen. En konsekvent tillämpning av skatteförmågoprincipen, vilken skulle leda till restitution i alla de fall, då kupongskatten överstege inkomst- och förmögenhetsskatten, hade beredningen icke ansett sig kunna förorda och kammarrätten vore icke övertygad om, att det av beredningen före— slagna restitutionsförfarandet komme att bliva tillämpligt just i de fall, där särskilt obilliga verkningar kunde befaras. Om den förenklingen vidtoges i beredningens förslag, att fysiska personer icke berättigades till restitution, an- såge sig emellertid kammarrätten, om ock med stor tvekan, kunna förorda en enligt dessa grunder anordnad kupongskatt.

Länsstyrelsens i Örebro län förslag om ändrade bestämmelser rörande resti- tutionernas verkställande fann kammarrätten beaktansvärt. Kammarrätten framhöll i anslutning härtill, att därest rätten till restitution för fysiska per-

soner bibehölles och restitutionsförfarandet ordnades enligt länsstyrelsens i Örebro län förslag, en bestämmelse borde meddelas av innehåll, att det skulle åligga vederbörande länsstyrelse att, då en skattskyldigs taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt ändrades, utan ansökning verkställa den restitution av kupongskatt eller debitering av ytterligare kupongskatt, som därav kunde föranledas.

Flera ledamöter i kammarrätten uttalade skiljaktig mening. En ledamot ansåg, att kupongskatten för utdelning ä aktier borde utformas såsom en låg och definitiv objektskatt med en skattesats av högst 3 procent. En annan ledamot fann något hinder icke föreligga att, även om grundbeloppet för ak- tiebolagen sattes till 5 procent, såsom huvudsaklig ersättning för de genom bolagsbeskattningens omläggning bortfallande skatteintäkterna uttaga en de- finitiv kupongskatt på utdelning å aktier med 2 procent (7 procent vad an- ginge aktier, som innehades av i utlandet bosatta personer). Däremot an- såg denne ledamot anledning saknas att i detta sammanhang söka finna nya utvägar för ökning av statens skatteintäkter vare sig genom skatt å vissa obli- gationsräntor eller på annat sätt.

% 4. Motion vid 1934 års riksdag om införande av kupongskatt.

I en vid 1934 års riksdag i andra kammaren väckt motion av herr Jacobs- son m. fl. (nr 254) hemställdes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t an- hålla om utredning av frågan om införande av kupongskatt att utgå vid in- lösen av kuponger å svenska aktier från utländska uppdragsgivare. Motionä- rerna framhöllo, att några tvångsmedel för uttagande i utlandet av skatter, som påförts därstädes bosatta skattskyldiga, icke stode till uppbördsmyndig- heternas förfogande och att sådana skattskyldiga i många fall kunnat undan- draga sig skattebetalning utan att träffas av indrivningsåtgärder.

Bevillningsutskottet yttrade i sitt över motionen avgivna betänkande (nr 30), att de i motionen påtalade bristerna i beskattningssystemet vore av den art, att ett avhjälpande av desamma måste anses i hög grad angeläget. Då emel- lertid frågan sedan lång tid tillbaka varit föremål för Kungl. Maj:ts upp- märksamhet och utskottet vore förvissat om att Kungl. Maj:t efter den ytter- ligare utredning, som kunde befinnas vara erforderlig, snarast möjligt komme att framlägga förslag i syfte att avhjälpa nämnda missförhållanden, ansåg sig utskottet icke böra föreslå någon skrivelse i ämnet.

I enlighet med utskottets hemställan avslogs motionen av andra kammaren.

& 5. Inom finansdepartementet år 1940 utarbetat förslag rörande kupong- skatt å vissa aktieutdelningar.

I en 'den 28 oktober 1940 dagtecknad, inom finansdepartementets skatte- beredning utarbetad promemoria föresläs införande av kupongskatt i viss begränsad omfattning. Enligt ett i denna promemoria framlagt utkast till förordning om kupongskatt skall skyldighet att utgöra statlig inkomst- och

förmögenhetsskatt i form av kupongskatt för utdelning å aktie i svenskt aktie- bolag åligga den som, när utdelningen blir tillgänglig för lyftning, är ägare av den till aktien hörande kupongen eller eljest berättigad lyfta utdelningen, i följande fall nämligen

&) därest den utdelningsberättigade är i utlandet bosatt fysisk person eller utländskt bolag eller annan i riket icke hemmahörande juridisk person, som enligt 25 5 2 mom. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall likställas med sådant bolag, eller

b) därest den utdelningsberättigade förvärvat rätt till utdelningen utan att också hava förvärvat aktien, eller

c) därest den utdelningsberättigade är bulvan för annan, i det att han huvudsakligen för dennes räkning innehar aktie, å vilken utdelningen be- löper.

Kupongskatten skall utgå med 15 procent av utdelningen. Det utdelande bolaget skall vid utdelningens utbetalande innehålla och till staten erlägga det för kupongskatt avsedda beloppet. Kupongskatten skall vara definitiv. Någon avräkning av kupongskatten skall alltså icke ske från de utskylder, som på grund av taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt kunna bliva påförda den skattskyldige. Å andra sidan föreslås beträffande fysisk person, som ej varit här i riket bosatt, borttagande av den nuvarande skatt— skyldigheten till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för utdelning å svens- ka aktier och för förmögenhet, som utgjorts av svenska aktier.

Rörande förfaringssättet vid den sålunda föreslagna kupongbeskattningen anföres i promemorian följande:

»Det förfarande som alltså ifrågasättes anknyter till de numera men ej när bolagsskatteberedningens förslag framlades _ gällande bestämmelserna om uppgifts- skyldighet rörande aktieutdelningar. Denna uppgiftsskyldighet omfattar enligt nuva- rande föreskrifter de allra flesta fall av aktieutdelning men lärer ej genomgående fullgöras på sätt önskvärt vore. En effektivisering härutinnan är i och för sig önsk- värd och torde kunna betraktas som ett särskilt motiv för den ifrågasatta anord- ningen. Grundtanken i förfarandet är i huvudsak den, att aktieägarna vid lyftande av utdelningar själva få meddela uppgifter till ledning för dem som verkställa ut- betalningen huruvida kupongskatt bör innehållas eller ej. En sådan uppgiftsskyl- dighet måste uppenbarligen anordnas på ett så enkelt sätt att utbetalaren omedel- bart kan bedöma om avdrag skall göras eller ej. Detta synes kunna ske på följande sätt. Aktieägaren ålägges att å den uppgift, han har att ifylla, med ja eller nej besvara en eller flera uppställda enkla frågor. Besvaras frågan eller frågorna med ja, göres intet avdrag för kupongskatt. Besvaras någon fråga med nej, innehålles däremot sådan skatt. Bolaget redovisar hos ett särskilt till överståthållarämbetets taxeringsavdelning anknutet organ, förslagsvis benämnt statens kupongskattekon- tor, de inkomna uppgifterna samt erlägger för kupongskatt avsett belopp dels be-

träffande sådana utdelningar å vilka kupongskatt innehållits dels beträffande ännu ej utbetalda utdelningar. I den mån bolaget sedermera redovisar uppgifter å utdel- ningar, som utbetalts under innehållande av kupongskatt, får bolaget tillbaka den erlagda kupongskatten. Visar det sig, att kupongskatt innehållits i fall där detta ej bort ske, äger den som fått vidkännas avdraget begära restitution. Har återigen utdelningen utbetalts utan innehållande av kupongskatt, där sådan bort innehållas, får kupongskatt påföras honom genom beslut av en under enkla former arbetande nämnd, den s. k. kupongskattenämnden, även denna i Stockholm. De organisato-

riska anordningar som skulle bliva erforderliga torde kunna betecknas såsom myc- ket enkla. Fråga torde i själva verket vara, om ej kostnaderna för dem komma att inom kort uppvägas av besparingar beträffande den s. k. centrala taxeringsnämn- den i Stockholm och uppbördsavdelningen därstädes, vilka för närvarande måste nedlägga ett betydande arbete å beskattningen av aktieägare i utlandet. Därest den nu ifrågasatta lagstiftningen antages med tanke på att inom jämförelsevis kort tid ersättas med en annan, är det uppenbart att de erforderliga organens karaktär av tillfälliga bör betonas. Detta synes ej behöva vålla några olägenheter.

En åtminstone formell svaghet i förslaget är att skyldigheten att avlämna upp— gifter rörande utdelningar ej kan göras effektiv, när utdelningarna utbetalas i ut- landet. Därest utbetalning skett utan att uppgift erhållits från den utdelningsberät- tigade, blir emellertid följden att för kupongskatt avsett belopp måste av bolaget in- betalas till staten. Detta resultat är i det stora flertalet fall riktigt. Skulle undan- tagsvis någon som icke är skattskyldig till kupongskatt —— t. ex. en i Sverige bo- satt person på resa i utlandet utomlands uppbära aktieutdelning och därvid få kupongskatt innehållen, bör han emellertid ej vara förhindrad att erhålla restitu- tion. Om han ej förskaffar sig erkännande att avdrag skett vid utdelningens upp- bärande, kan sådan bevisning eventuellt erbjuda svårigheter, varför det är i den utbetalningsberättigades intresse att skaffa sig sådant erkännande. Utan tvivel är det också i bolagens intresse att om möjligt förmå sina förbindelser i utlandet att alltid kräva utdelningsuppgift, vilken praktiskt taget genomgående bör bliva av det slag som skall lämnas i fall då avdrag för kupongskatt sker.

Det förefaller uppenbart, att det här skisserade förslaget kommer att på myndig- heterna ställa väsentligt mindre anspråk än bolagsskatteberedningens förslag med dess avräknings- och restitutionsförfarande. För bolagen och dem som å deras vägnar ombesörja betalning av aktieutdelningar skulle beredningens förslag med- fört 'besväret att för varje utdelning lämna kvitto å erlagd skatt. Beträffande det nu föreliggande utkastet inskränkes denna skyldighet till att avse det ringa antal fall, då å uppgifterna angiven fråga skall besvaras med nej. Det torde kunna anta- gas, att detta sista åliggande för utbetalaren ej blir mera betungande eller nämn- värt svårare än det av bolagsskatteberedningen ifrågasatta. För vissa större bolag torde i övrigt det föreliggande förslaget möjligen kunna antagas ställa sig något mera betungande än beredningens med hänsyn till kontrollen å uppgiftsskyldighe- tens fullgörande m. m. Å andra sidan torde såväl bolag som isynnerhet bankerna i förhållande till vad som för närvarande är fallet befrias från mycket besvär med skriftväxling med utlandet beträffande de skattefall som uppstå enligt gällande lagstiftning i ämnet. Det är allmänt bekant att den skattepåföring, som nu här ifrå- gakommer med utsändande av debetsedlar o. s. v., utomlands möter ringa förstå- else och betraktas som ägnad att irritera. Lättheten att undgå skatten genom att underlåta att betala denna ställer ofta vederbörande inför det för många ej ange- näma valet att försumma sin skyldighet eller besparas en utgift. Dylika olägen- heter skulle genom kupongskatten undanröjas.

Det torde böra tilläggas, att för det vida övervägande antalet bolag det förelig- gande förslaget icke kan förväntas bliva i minsta mån betungande. Aktieägarna i (de flesta aktiebolag äro få och väl kända av bolagsledningarna samt dessutom bosatta i riket. Utdelningama utbetalas vanligen direkt av bolagen till aktieägarna incim kort tid efter det de gjorts tillgängliga för lyftning. Bolagen äro fördenskull mestta- dels i tillfälle att mycket snart fullständigt redovisa sådana utdelningsuppgifteer, som befria dem från skyldigheten att vidare bekymra sig för kupongskatten. Bie- svärligheter på grund av förslaget kunna i regel förväntas uppstå närmast för de bolag, vilkas aktier äro börsnoterade, och några få andra bolag med många aktiie- ägare. För dem torde det emellertid vanligen erbjuda intresse att själva erhålla dcen kännedom rörande äganderätten till aktierna som kan erhållas av uppgifterna.»

Såsom motivering för de föreslagna bestämmelserna om skattskyldighet till kupongskatt i sådana fall, då den utdelningsberättigade förvärvat rätt till utdelningen utan att också hava förvärvat aktien eller då den utdelningsbe- rättigade är bulvan för annan, anföres ipromemorian följande:

»Uppenbarligen måste det i förevarande sammanhang så ordnas att kupongskat- ten kommer att såvitt möjligt avse just de personer som enligt statsskatteförord- ningen bliva undantagna från skattskyldighet beträffande den ordinarie skatten. Det bör bl. a. i den mån det låter sig göra tillses, att kupongskatteavdrag ej kom- mer att vid lyftande av utdelning ske beträffande dem som äro enligt nämnda för- ordning skattskyldiga. Särskilda svårigheter bärutinnan föreligga i sådana fall då aktien och rätten att uppbära utdelning tillkomma olika personer, (1. v. s. i sådana fall då kupong eller rätt att eljest uppbära utdelning överlåtits utan samband med aktie eller där aktie överlåtits med rätt att uppbära utdelning behållits. Dessa fall voro föremål för särskild uppmärksamhet inom bolagsskatteberedningen, som också framlade förslag om ett sådant inkomstbegrepp beträffande aktieutdelningar, som skulle vara lämpligt bl. a. med hänsyn till kupongskatten. Skyldighet att erlägga skatt för utdelning skulle i regel åligga den som vid den tidpunkt då utdelningen blev tillgänglig för lyftning var ägare av aktien. Om aktie övergått från en ägare till en annan men överlåtaren behållit rätten att lyfta utdelningen, skulle emellertid utdelningen räknas såsom intäkt för den som överlåtit aktien. I det motsatta fallet, d. v. 5. då utdelningens mottagare förvärvat rätten till utdelning (vanligen genom inköp av kupong) utan samband med förvärv av själva aktien, skulle skattskyl- dighet för utdelningen beträffande den ordinarie beskattningen ej föreligga, men skulle i stället det vid överlåtelse av rätten till utdelningen erhållna vederlaget för överlåtaren behandlas såsom intäkt av kapital. Den som förvärvat kupongen skulle såsom för realisationsvinst eller inkomst av rörelse beskattas för utdelningen i den mån den överstege köpeskillingen för kupongen. I verkligheten skulle alltså in- komsten av utdelningen fördelas på säljaren och köparen av kupongen. Att i detta senare fall medgiva rätt till restitution av kupongskatt skulle kunna befaras med- föra missbruk. Kupongskatten gjordes därför i detta fall definitiv. Kupongskatt skulle sålunda alltid erläggas av den som hade rätt att uppbära utdelningen, men denne skulle i förevarande fall ej få rätt till restitution. Följaktligen skulle för utdelning i dylikt fall dubbelbeskattning uppstå. Denna anordning var avsedd att verka rent prohibitivt i det överlåtelser av enbart kuponger kunde väntas bli säll- synta. Samma anordning föreslås i det nu utarbetade utkastet, och förslag till änd- ringar i 38 å kommunalskattelagen och anvisningarna till nämnda lagrum har av- fattats i anslutning till bolagsskatteberedningens förslag.

Bolagsskatteberedningen föreslog jämväl (11 5) att om skattskyldig som uppgivit inkomst genom utdelning varit bulvan för annan, i det han huvudsakligen för den- nes räkning innehaft aktie eller banklott, varå utdelning belöpt, han icke skulle vara berättigad att tillgodonjuta kupongskatten såsom avdrag från den ordinarie skatten å aktieutdelning. Stadgandet avsåg att förekomma missbruk. Motsvarande stadgande synes vara önskvärt även i det förevarande sammanhanget. Stadgandet synes emellertid här böra erhålla formen av en bestämmelse om skattskyldighet, eftersom kupongskatten i detta fall bör bliva definitiv.»

Såsom ovan antytts skall vid lyftande av utdelning den utdelningsberätti- gade å särskild uppgift besvara vissa frågor. Tre särskilda formulär till upp- giftsblanketter föreslås .skola fastställas. En blankett (formulär nr 18 a) av- ser sådana fall, där avdrag för kupongskatt icke skall ske, en blankett (formu- lär nr 18 b) avser fall, där avdrag för kupongskatt skall ske, och en blankett (formulär nr 18 c) skall användas i fråga om utdelning å andelar i svensk

ekonomisk förening eller utländsk juridisk person. De å de två förstnämnda formulären framställda frågorna skola tjäna till ledning för bedömande, hu- ruvida den utdelningsberättigade är skyldig utgöra kupongskatt. Kan den ut- delningsberättigade ej besvara frågorna så, att av svaren uppenbarligen fram- går, att han icke är skyldig utgöra kupongskatt för utdelningen, skall den på utdelningen belöpande kupongskatten vid utdelningens utbetalande innehål- las och formulär nr 18 b skall i sådant fall användas. Ä en till nämnda for- mulär hörande vidhäftad del, vilken avskiljes och tillställes den utdelnings- berättigade, skall den som utbetalar utdelningen teckna erkännande av att kupongskatt innehållits.

Styrelse för aktiebolag, som beslutat utdelning, skall inom viss tid till kupongskattekontoret avlämna bestyrkt avskrift av beslut om utdelning jäm- te till bolaget inkomna uppgifter ävensom inbetala den kupongskatt, som av bolaget innehållits eller som kan belöpa å utdelning, för vilken behöriga upp- gifter icke avlämnats. Inbetalar icke styrelsen kupongskatt inom föreskriven tid, skall bolaget till .statsverket gälda ränta å det felande beloppet efter 9 procent om året från den dag kupongskatten senast bort inbetalas.

Inkomma uppgifter till aktiebolag” efter det bolaget inbetalt kupongskatt, skola dessa uppgifter inom viss tid överlämnas till kupongskattekontoret. Bolaget äger därvid efter därom gjord framställning hos kontoret erhålla restitution av den kupongskatt, som belöper på utdelning enligt uppgifter. vid vilkas avgivande kupongskatt ej skolat innehållas. I tveksamma fall prö- vas frågan om restitution av kupongskattenämnden.

Särskilda bestämmelser givas angående värderingen av utdelade tillgångars värde i sådana fall, där utdelning skall utgå i annat än penningar i svenskt mynt. Värderingsfrågan anses böra avgöras av vederbörande länsstyrelse.

Därest vid utdelningens utbetalande kupongskatt icke innehållits, ehuru detta bort ske, skall kupongskatt påföras den utdelningsberättigade av kupong- skattenämnden.

Om däremot vid utbetalande av utdelning för kupongskatt avsett belopp innehållits ifall, då sådan skatt ej skall utgöras, äger den som uppburit ut- delningen hos kupongskattenämnden erhålla restitution av det innehållna boe- loppet. Ansökan om restitution av kupongskatt skall senast under kalender— året efter det då utdelningen uppburits, dock senast under tredje kalender- året efter det då utdelningen blivit tillgänglig för lyftning, ingivas hos läms- styrelsen i det län, där den utdelningsberättigade har sin hemortskommum.

I förslaget till förordning om kupongskatt 'hava slutligen intagits särskilda föreskrifter om besvärsrätt, varjämte meddelas vissa ansvars-bestämmelser.

Promemorian innehåller även förslag till vissa ändringar i kommunalskatte- lagen, förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt taxze- ringsföror—dningen, vilka ändringar äro betingade av det framlagda förslaget till förordning om kupongskatt.

% 6. Yttranden över 1940 års förslag rörande kupongskatt.

Kammarrätten yttrade, att förslaget väl icke torde undgå att i viss ut- sträckning drabbas av tidigare framställda erinringar. Med hänsyn till an- gelägenheten av att i nuvarande statsfinansiella läge effektivisera skatteupp- börden och i betraktande jämväl av författningens karaktär av provisorium ville kammarrätten för sin del tillstyrka, att tanken på införandet av en kupongskatt av i huvudsak föreslagen omfattning nu realiserades. I fråga om förslagets detaljer framställde kammarrätten emellertid vissa anmärk— ningar.

Sålunda framhöll kammarrätten bland annat, att såsom svenska aktiebo- lag borde i förevarande hänseende jämväl upptagas de juridiska personer, som avses i 64 & 2 mom. kommunalskattelagen. Någon anledning att icke låta utdelning från dessa träffas av kupongskatt syntes icke föreligga. Stad— gandet om skattskyldighet till kupongskatt i det fall, att den utdelningsbe- rättigade förvärvat rätt till utdelningen utan att också hava förvärvat aktien, borde enligt kammarrättens mening begränsas till att omfatta allenast sådana fall, då någon genom köp, byte eller därmed jämförligt fång förvärvat viss eller vissa kuponger utan att hava förvärvat aktien.

Beträffande den föreslagna skattesatsen av 15 procent yttrade kammar- rätten, att i stadgandet därom borde angivas, att Kungl. Maj:t med hänsyn till avtal med främmande stat ägde fastställa annan skattesats.

Vidare ifrågasatte kammarrätten nödvändigheten av en särskild nämnd. De uppgifter, som enligt utkastet tilldelats denna, kunde utan olägenhet full- göras av kupongskattekontoret, därest detta erhölle en för ett överståthållar- ämbetets särskilda organ lämpad organisation.

Statskontoret framställde vissa detaljanmärkningar mot förslaget. Bland annat ifrågasatte statskontoret lämpligheten av att avkräva bolag kupong- skatt för till utdelning avsett belopp, innan detta ännu lyfts av den utdel- ningsberättigade.

Riksräkenskapsverket tillstyrkte, att förslaget gjordes till föremål för fri— stående lagstiftning, därest en mera genomgripande uppbördsreform icke omedelbart kunde komma till stånd. Skattesatsen borde emellertid bestäm- mas för varje år i anslutning till storleken av den senast beslutade direkta statsbeskattningen. Den föreslagna skattesatsen syntes i varje fall vara till- mätt i underkant.

Bank— och fondinspektionen tillstyrkte förslaget i princip men ansåg en överarbetning av förslagets detaljer i olika avseenden vara påkallad.

Länsstyrelsen i Örebro län fann grunddragen i förslaget i stort sett vara riktiga och framkomliga. Vissa icke oväsentliga detaljer hade emellertid i förslaget tillmätts mindre vikt för frågan än de i verkligheten hade. Hit räknade länsstyrelsen uppgiftsskyldighetens fullgörande. Av den mängd tvister, som förekommit rörande bosättningsförhållandena, torde man få draga den slutsatsen att i många fall tvekan skulle uppstå, om den som

lyrfte utdelning vore bosatt här eller i utlandet och sålunda om kupongskatt skulle innehållas eller icke. Att ovissheten skulle vara än större, då utdelning lyftes i utlandet, vore så uppenbart att länsstyrelsen ifråga- satte, om icke för dylikt fall kupongskatt alltid borde innehållas men rätt till restitution medgivas om obehörigt innehållande skett. Länssty- relsen ville vidare ifrågasätta nödvändigheten av att, på sätt som fö- reslagits, tillskapa ett särskilt organ, den s. k. kupongskattenämnden, för handhavandet av vissa med kupongskatten sammanhängande frågor. Det torde icke vara uteslutet att de ärenden, som enligt förslaget skulle handläggas av kupongskattenämnden, överlåtes åt något redan fungerande organ exempelvis den för riket gemensamma taxeringsnämnden, vars upp- gift redan nu vore att handlägga ären-den, som nära hörde samman med de nu ifrågavarande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhöll, att förslaget avsåge en provisorisk reform i avvaktan på en allmän kupongskatt. Med beaktande därav syntes inga väsentliga erinringar kunna göras emot förslaget. Läns- styrelsen ansåge sig emellertid icke kunna underlåta att framhålla de risker för ett kringgående av beskattningen, som förelåge så länge kupongskatten ej gjordes allmän. Redan det för den vanliga inkomstskatten gällande syste- met med uppgiftsskyldighet rörande aktieutdelning, uteslöte icke att ett ut- kvitterande i falskt namn kunde omintetgöra den avsedda kontrollen. Om sådant ej förekommit i särskilt uppmärksammad utsträckning, torde detta hava sin grund dels i den lojalitet mot det allmänna, varå *hela deklarations- förfarandet byggde, dels ock i det förhållandet att det här endast gällde ett kontrollförfarande. För kupongskatten vore däremot de avlämnade upp- gifterna direkt avgörande för beskattningen. Då dessutom samma förut- sättning för ett lojalt uppgiftslämnande knappast finge påräknas, då det gällde utländska kapitalplacerare, torde man få räkna med möjligheten att anordningarna i viss utsträckning komme att utnyttjas för ett undvikande av beskattning. Förslagets 13 % räknade ju också med risken för oärligt förfarande genom bulvanskap. Då det gällde utdelningarna från de stora bolagen torde i princip nog kunna sägas, att den utdelningsberättigades iden— titet endast undantagsvis vore känd för den, som förmedlade utbetalning av utdelning. Någon svårighet förefunnes därför nog icke att genom utkvitte— rande i fingerat namn undvika kupongskatt. Då utdelning som regel lyftes på våren och uppgift därom först följande år bleve behandlad av taxerings- myndigheterna, förefunnes, om förhållandet över huvud upptäcktes, i varje fall ingen risk för upptäckt förrän tidigast efter ett års förlopp. Med hän- syn till gällande bestämmelser om straffpreskription torde därför också ansvarsibestämmelserna lätt bliva mindre effektiva. Länsstyrelsen hade ej velat underlåta att framhålla dessa synpunkter men insåge väl att ett eli- minerande av dessa risker förutsatte någon form av identitetskontroll, vil- ken i varje fall bleve betungande. Då emellertid en beskattning enligt för- slaget i och för sig innebure en avsevärd effektivisering av beskattningen å utländska aktieinnehav, kunde det måhända med rätta sägas, att angivna

möjligheterna för skatteskolkning ej borde hindra förslagets genomförande. Beträffande sättet för skattens uttagande ville emellertid länsstyrelsen göra en erinran. Enligt förslaget skulle skatten avdragas vid utdelningens utbetalande, varvid särskilt kvitto skulle lämnas av vederbörande utbetal- ningsfunktionär, i regel kanske tjänsteman å bankkontor. Enligt länssty- relsens förmenande innebure detta ej fullt betryggande garanti för skatte- beloppets behöriga redovisande till statsverket. Detta riskmoment syntes även onödigt, då det på ett fullt betryggande sätt borde kunna undanröjas genom sådan anordning att kupongskatten uttoges genom användande av dubbla beläggningsstämplar eller, om så ansåges bättre, av fondstämplar. Det erkännande om innehållen kupongskatt, som enligt förslaget skulle av ut— betalaren lämnas till den utdelningsberättigade, torde därvid böra förses med ena delen av de dubbla stämplarna till belopp, motsvarande kupong- skatten. Den andra delen av stämpeln åsattes utdelningsuppgiften, som re— dovisades till kupongskattekontoret. I praktiken komme väl sådan stämpel- beläggning icke ifråga vid andra eller flera tillfällen än att anordningen kunde verkställas utan svårigheter. Den kunde även komma till använd— ning vid utbetalningar, som gottgjordes för i utlandet betald utdelning. Så- dan betalning borde givetvis icke ske genom utländskt ombud utan inne- hållning för kupongskatt, vilken sedan hit kontant redovisades till uppdrags- givaren och förbyttes i stämplar på sätt ovan sagts. Genom den sålunda tänkta anordningen skulle bestyret med kontant redovisning av kupong- skatt såsom ordinärt förfarande uteslutas. Men även för de fall då kupong— skatt avvfordrades vederbörande enligt 11 å i förslaget till förordning kunde samma förfarande komma till användning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrade, att principiellt sett intet torde vara att erinra mot införande av en kupongskatt i den utsträckning som före- slagits. Det kunde nämligen icke råda någon tvekan om, att för närvarande åtskilliga skattebelopp, belöpande å inkomster av här ifrågavarande slag, aldrig komme statsverket tillgodo. Även om ej heller nu ifrågavarande förslag skapade full säkerhet för att dylika skatter för framtiden komme att inflyta, torde detsamma dock kunna anses råda bot mot de huvudsakliga bristfälligheterna. I fråga om detalj'utformningen av förslaget framställde länsstyrelsen vissa erinringar samt ifrågasatte huruvida icke med hänsyn till nu gällande skärpta beskattning skattesatsen för kupongskatten bort något höjas.

*"Överståthållarämbetet avstyrkte förslaget samt framhöll, att den natur- ligaste lösningen vore att redan från början utgå från införandet av en all- män kupongskatt att betalas av bolagen. Förslag, som förut framlagts i dy- lik riktning, hade kombinerats med ett betungande avräkningsförfarande vid den ordinarie taxeringen, särskilt med hänsyn till den statliga taxeringens progressivitet. Om ett avräkningsförfarande måhända icke helt kunde und- vikas, syntes det dock ämbetet angeläget, att detta kunde väsentligt förenklas. Beträffande bolagen gällde, att dels bolaget finge skatta för hela sin vinst dels ock aktieägarna för utdelningen av denna vinst. I båda fallen påfördes

skatt till såväl stat som kommun. Därest kommunen, såsom tidigare varit fallet, finge åtnöjas med den skatt, som komme på bolagets vinst, och be- skattningen av aktieutdelningen i sin helhet förbehölles staten, kunde detta för aktieägarens del ske i form av kupongskatt. Vid sådant förhållande skulle utdelning å aktier vara vid ordinarie taxeringen helt skattefri inkomst och hänsyn därtill ej behöva tagas genom avräkningsförfarande. För att motverka det eftergivande av progressiviteten, som därigenom skedde, skulle kunna tänkas att förmögenhet i aktier i stället beskattades hårdare. Äm- betet hortsåge icke från att svårigheter kunde möta för genomförande av ett förslag i denna riktning men ville särskilt framhålla, att hur frågan än löstes, allt borde göras för att icke deklarations- och taxeringsförfarandet, som redan nu vore synnerligen komplicerat, ytterligare försvårades. Över- ståthållarämbetet erinrade vidare om den åt utredningsmannen anförtrodda utredningen och uttalade betänkligheter mot att en förordning om kupong- skatt skulle utfärdas innan denna utrednings resultat förelåge.

Övriga yttranden hava vid tiden för detta betänkandes avgivande icke in- kommit till finansdepartementet.

FEMTE KAPITLET.

Översikt av beskattnings- och uppbördsförfarandet i vissa främmande länder.

Den följande översikten upptager endast sådana länder, inom vilka en be- skattning vid inkomstkällan helt eller delvis genomförts eller varit föremål för mera ingående överväganden. De ifrågakommande länderna äro Eng- land, Tyskland, Österrike, Tjeckoslovakiet, Norge, Finland och Danmark; be- träffande Österrike och Tjeckoslovakiet hänför sig framställningen givetvis till förhållandena före dessa länders införlivande med Tyskland. Framställ- ningen rörande såväl sistnämnda två länder som Tyskland har hämtats ur ett i det följande omförmält norskt kommittébetänkande.1 De inledande kor- ta översikterna av norsk och finsk skattelagstiftning härröra från de år 1936 publicerade undersökningarna rörande det samlade skattetrycket i Sverige och utlandet.2 I varje särskilt fall har dock givetvis jämförelse ägt rum med gällande lagstiftning i respektive länder; till förhållanden, inträdda efter krigsutbrottet, har dock hänsyn i allmänhet icke kunnat tagas.

% 1. England.

I diskussionen om lämpligheten och möjligheten av en skatteuppbörd re- dan vid inkomstkällan har åtminstone tidigare det engelska beskattningsvä- sendet spelat en framträdande roll. Detta land torde nämligen vara det, som först infört en dylik källbeskattning, låt vara endast partiell.

År 1798 genomförde William Pitt en allmän inkomstskatt, vilken emeller- tid var rent subjektiv och innefattade sålunda icke någon allmännare källbe- skattning. Denna inkomstskatt, motiverad av Englands under dåvarande krigsförhållanden inträdda ekonomiska läge, framkallade ett starkt missnö- je, och skatten upphävdes efter 1802 års fredsslut. Redan 1803 återinförde Addington en allmän inkomstskatt, men densamma erhöll en helt ändrad karaktär, en karaktär, som det engelska inkomstskattesystemet, alla följande ändringar till trots, alltjämt bibehållit. Utmärkande för detta nya skattesys- tem var, att deklarationsskyldigheten, som 1798 införts, nu, så vitt möjligt var, begränsades samt framför allt att skatten skulle upptagas omedelbart,

1 lnnstilling fra Skattekomitteen av 1936, Oslo 1940. ” Bet. 1936: 18.

när inkomsterna inflöto. Även denna skatt framkallade ett starkt och all- mänt missnöje och efter Napoleonkrigens slut avskaffades år 1816 även denna skatt. Därvid beslöt parlamentet att alla handlingar rörande skatten ifråga skulle uppbrännas för att icke genom sin tillvaro bevara minnet av skatten eller bidraga till dess framtida införande; detta beslut gick även i verkställighet.

År 1842 återinförde emellertid Robert Peel en inkomstskatt i huvudsaklig överensstämmelse med den av Addington lanserade. Denna skatteform, ehu- ru från början antagen endast temporärt, har sedan alltjämt bibehållits, ehuru naturligen åtskilliga ändringar däri under årens lopp ägt rum.

Man skulle i korthet kunna sammanfatta det engelska skatteväsendets ut- veckling så, att den engelska inkomstskatten —— bortsett från 1798 års från början var en ren objektskatt, där ingen hänsyn togs till den skattskyl— diges samlade skatteförmåga, men att sedermera allt starkare framträtt be- hovet av en sådan hänsyn, till följd varav det engelska systemet allt starka- re glidit över mot en subjektbeskattning, dock med bibehållande till det yttre av objektskattens kännemärken.

Skattebestämmelserna av 1842 voro i huvudsak gällande till 1918, ehuru med årliga tillägg och ändringar. De viktigaste av dessa voro inkomstskatte- lagen av 1853 och lagen av 1880. År 1918 skedde en samarbetning av alla äldre gällande bestämmelser, vilka ersattes med inkomstskattelagen av sist- nämnda år. Emellertid har därefter under varje följande år meddelats sär- skilda finanslagar, vilka innehållit olika bestämmelser i hithörande ärenden. Följaktligen regleras för närvarande den engelska beskattningen av 1918 års skattelag jämte de följande 21 årens särskilda skatteförfattningar. Re— sultatet har givetvis blivit, att synnerliga svårigheter möta, då man vill vinna en överblick av gällande bestämmelser; detta förhållande minskas icke där- av, att de olika skatteförfattningarna stundom äro varandra motsägande, i mycket äro ofullständiga samt avfattade enligt olika metoder.

I fråga om fysiska personer föreligga egentligen två inkomstskatter, dels en formellt proportionell bottenskatt, normal income tax, och en starkt pro— gressiv tilläggsskatt, surtax, som dock endast drabbar inkomster, som över- stiga 2 000 £.

Man skiljer mellan olika inkomstslag: A. Inkomst, som tillkommer ägare av fast egendom; B. Inkomst, som tillkommer brukare av fast egendom; C. Inkomst av räntor, dividender eller annuiteter, som erläggas i Eng- land;

D. Inkomst av självständig förvärvsverksamhet, däri inbegripet den s.k. fria förvärvsverksamheten ävensom vissa räntor och andra intäkter, som icke kunna hänföras till någon av de andra grupperna;

E. Inkomst av icke självständigt arbete; hit hänföres all intäkt av tjänst, ävensom pensioner, tantieme o. dyl.

Taxeringsåret löper från den 6 april till och med den 5 april följande år. I fråga om skatteuppbörden äger denna rum omedelbart vid inkomst-

källan, först och främst så vitt fråga är om inkomster enligt A ovan. Här— vid tillämpas genomgående det systemet, att skatten erlägges icke av den skattskyldige själv, utan av den person, som har att till honom verkställa utbetalningar. Arrendatorn av en fastighet betalar således fastighetsägarens skatt och avdrager sedan skattebeloppet å arrendeavgiften; han är därvid skyldig att, om fastighetsägaren så påfordrar, förete kvitto å den erlagda skatten. Har å andra sidan fastighetsägaren inteckning i fastigheten, betalar han den å inteckningsräntan belöpande skatten och drager av detta belopp, då räntan gäldas till inteckningshavaren.

I fråga om brukare av fastighet, gruppen B ovan, är emellertid förhållan- det ett annat. Där finnes som regel ingen, som kan fungera så att säga så- som primär skattebetalare för brukarens räkning, utan han får själv gälda sin skatt; brukaren av fastighet får således betala såväl fastighetsägarens som sin egen skatt. Det är vidare blotta innehavet av fastighet som konsti- tuerar skattskyldighet; följaktligen är ur denna synpunkt likgiltigt om fas— tigheten lämnar avkastning eller ej. Till grund för skattepåföringen ligger fastighetens »årliga värde», varmed förstås det årliga arrendebeloppet eller, om sådant ej förekommer, den årliga arrendeavgift, som borde kunna er- hållas för fastigheten. Detta »årliga värde» fastställes av skattemyndigheter- na för perioder om fem år. Beträffande inkomst enligt C avdrages skatten omedelbart vid utbetalandet av beloppet utav den offentliga myndighet eller den representant för myndigheten, som verkställer utbetalningen.

Vidkommande inkomst enligt D förekommer icke någon skatteuppbörd vid källan. Här föreligger i stället en allmän deklarationsplikt, som dock är begränsad till utövare av affärsverksamhet och hantverk. Realisationsvinst beskattas icke i andra fall än då densamma härflyter av yrkesmässig verk— samhet.

Däremot förekommer uppbörd vid inkomstkällan beträffande inkomst en- ligt E, men dock i begränsad omfattning. Skatteavdrag å lön förekommer nämligen i England allenast beträffande offentliga tjänstemän samt tjänste- män vid järnvägsföretag. Beträffande arbetarna sker inget som helst avdrag å, lönen; däremot äro arbetsgivarna skyldiga att årligen överlämna förteck- ningar till taxeringsmyndigheterna om arbetspersonalen och deras beskatt- ningsbara inkomster.

Aktiebolagen erlägga inkomstskatt i likhet med fysiska personer men er- lägga icke någon tilläggsskatt (surtax). Inkomstskatten åvilar endast den aktiebolagsinkomst, som icke utdelas till aktieägarna. Skatten å själva ut- delningen uttages vid källan, i det att densamma inbetalas av bolagen, men dessa draga sedan av skattebeloppen vid utbetalandet av utdelning, vadan alltså skatten å utdelning kommer att bäras av aktieägarna.

Beträffande tilläggsskatten (surtax) föreligger deklarationsskyldighet och skatten fastställes efter taxering samt betalas i efterskott.

Det ovan sagda torde ådagalägga att beskattningen vid inkomstkällan i England framgått å ganska skilda vägar mot dem, som under diskussionen förordats inom andra länder. Emellertid har denna uppbördsform alltjämt

en mycket stor betydelse i England, enär skatten å inkomster enligt A och C ovan, vilken skatt ju alltid uttages vid inkomstkällan, utgör omkring 2/3 av inkomstskattens hela belopp.

Av det ovan anförda framgår vidare, att deklarativonsskyldigheten i Eng- land är av begränsad omfattning. Emellertid äro i England liksom annor- städes en mängd avdrag medgivna vid den skattepliktiga inkomstens be- räknande; vissa skattefria existensminima finnas, avdrag medgivas i fall av särskild försörjningsskyldighet, likaså vid uppnådda 65 års ålder, er- lagda försäkringspremier få avdragas från inkomsten o. s. v. Vidare kan ju förhållandet ofta vara, att en person, som haft viss inkomst, t. ex. å aktieutdelningar, haft förluster å andra håll, som minska eller helt taga i anspråk den förefintliga inkomsten. Till allt detta kan ingen hänsyn tagas i de fall, då skatten uppbäres vid källan. Här blir i stället den skattskyl- dige nödsakad att söka restitution och att i samband därmed avgiva en full- ständig deklaration, som utvisar hans under beskattningsåret havda in- komst, sedan alla medgivna avdrag gjorts. En synnerligen avsevärd del av alla skattskyldiga måste anlita denna utväg och följden har blivit att —— förutom de som alltid äro deklarationspliktiga —-— även flertalet andra skatt- skyldiga på detta sätt komma att i efterhand deklarera. Redan vid sekel- skiftet beräknades att i verkligheten 5/6 av alla skattskyldiga på detta sätt avgåvo deklarationer.

& 2. Tyskland.

Översikten omfattar följande skatter till tyska riket.- l. Einkommensteuer: allmän inkomstskatt för fysiska personer.

2. Körperschaftsteuer: allmän inkomstskatt för bolag och andra juridiska personer.

3. Vermögensteuer: allmän förmögenhetsskatt för både fysiska personer och bolag m. fl. Utom till riket erlägges i Tyskland skatt till delstaterna och till kommu- nerna. Skatt på fast egendom (Grundbesitz) och på rörelse (Gewerben) utt— gick tidigare i de flesta fall både till delstaten och till kommunen. I laig voro då fastställda endast vissa reglerande bestämmelser om debitering m. m. av dessa skatter. I lag av den 1 december 1936 fastställdes emellertid, att skatt på fast egendom och på rörelse för framtiden endast skulle utgå till kommunerna. Därigenom har delstaternas befogenhet att debitera skattt blivit begränsad till ett minimum. Från år 1931 debiteras av kommunerma en särskild inkomstskatt för fysiska personer, »die Biirgersteuer». I denna översikt är det endast den sistnämnda skatten, som närmare omtalas. Att märka är, att inkomsterna av flera av de viktigaste skatterna, som utgå till riket, fördelas mellan riket, delstat och kommun, genom att det i lag är föreskrivet, att riket till sig underordnade förvaltningsorgan skalll överföra vissa andelar bl. a. av de medel, som inflyta genom Einkommem- steuer och Körperschaftsteuer.

Bortsett från mantalsskrivningen och utskrivningen av skattekort ha de kommunala myndigheterna icke något att skaffa med taxeringen och upp- börden av skatterna till riket. Taxeringen och kontrollen av de skattskyl— diga, inbegripet även kontrollen av att alla skattskyldiga kommit med vid mantalsskrivningen, handhas av rikets skattekontor (Finanzamt) inom ve- derbörande distrikt. All inbetalning av skatt sker även till skattekontoret. Varje skattekontor förestås av en tillsatt föreståndare (Vorsteher). I ärenden av mer allmän betydelse och i viktigare frågor skall föreståndaren för skat- tekontoret inhämta yttrande från ett råd, som består av ordförandena i de kommuner, som höra under skattekontoret, och en del särskilt tillsatta per- soner. Det synes vara vanligt, att varje skattekontor omfattar 5—8 kommu- ner. Inom varje delstat finns det ett eller flera landsskattekontor (Landes- finanzamt). Den högsta besvärsinstansen är »Reichsfinanzhof». Administra— tivt lyda skattekontoren under riksfinansministeriet.

Einkommensteuer. Denna är, som ovan nämnts, en inkomstskatt, som omfattar alla fysiska personer. Efter lagens huvudregel skall skatten uträk- nas på grundval av den skattskyldiges samtliga inkomster under kalender— året. Lagen uppräknar alla de slag av inkomster, som bliva föremål för be— skattning. Omfånget av skattskyldigheten är i stort sett detsamma som skat- telagarna föreskriva i vårt land. Aktieutdelning medräknas. För omkostnader för inkomstens förvärvande, säkrande och vidmakthållande (Werbungs- kosten), erhålles avdrag å den inkomst, till vilken omkostnaden hänför sig. För vissa andra omkostnader (Sonderausgaben), erhålles avdrag i årsin- komsten, nämligen 1) 50 RM per månad för varje i hushållet anställd hjälp, som den skattskyldige har, 2) gäldräntor, som icke direkt hänföra sig till någon bestämd inkomstkälla, 3) församlingsavgifter, 4) vissa liv- och sjuk- försäkringspremier och 5) insättningar i byggnadssparkassor för erhållande av byggnadslån. För de avdrag, som angivits under 4) och 5), har det satts ett maximum, som stiger med försörjningsplikten. För avdrag för avskriv- ning å verktyg, inventarier m. m. gäller en rad Specialregler.

Beträffande de olika reglerna för debitering och inbetalning skiljer man mellan tre slags »Einkommensteuer», nämligen:

1) Lolmsteuer, avseende skatt på inkomst av tjänst. Denna skatt avdrages vid utbetalningen av lönen och beräknas efter en särskild »Lohnsteuer- tabelle».

2) Kapitalertragsteuer, avseende skatt på vissa slag av kapitalavkastning. Denna skatt avdrages vid utbetalningen av avkastningen till den skattskyl- dige.

3) Veranlagte Einkommensteuer. Skatt på all annan inkomst fastställes vid taxering och beräknas efterlagens »Einkommensteuertabelle». På sådan skatt skall förskott inbetalas under inkomståret.

1. »Lohnsteuer». I förordningen om införande av skatteavdrag å lön har det givits mycket detaljerade bestämmelser om vad som skall anses vara »arbetslön» och vem som skall anses vara »Arbeitnehmer» (i det följande översatt med löntagare). Som huvudregel kan det sägas. att envar som ar-

betar eller har arbetat i allmän eller enskild tjänst är löntagare i lagens me- ning och att varje vederlag för detta arbete till den anställde själv eller hans rättsinnehavare är arbetslön. För skatteavdrag å arbetslön är, som ovan nämnts, en särskild tabell (die Lohnsteuertabelle) fastställd. Denna angiver skatten per månadslön. Utbetalas lönen för skift (icke överstigande 4 timmar) utgår skatten med 1/52, för mer än 4 timmar men icke översti- gande 1 dag 1/26 och för hel vecka 6/26 av tabellens belopp. I tabellen finnas särskilda kolumner för ensamstående, för gifta, för den som har 1 barn att försörja o. s. v. Tabellen gäller endast när lön utbetalas för en viss tidsrymd eller när lönen, t. ex. vid ackordsbetalning, avser en viss arbetsprestation, vars varaktighet kan beräknas. Utbetalas till löntagaren andra belopp, exem- pelvis gratifikation eller tantiem, gäller fasta skattesatser, som endast vari- era efter försörjningsplikten (från 16 till 1 procent).

Avdraget göres av arbetsgivaren vid utbetalningen av lönen med tillhjälp av ett skattekort. Dessa kort utfärdas av de kommunala myndigheterna på löntagarens bosättningsort. De kommunala myndigheterna uppföra invånarna i kommunen i en mantalslängd, vilken grundar sig på årliga folkräkningar. Skattekorten utskrivas med ledning av mantalslängden. De utskrivas sam- tidigt som »die Urliste», en förteckning över samtliga skattskyldiga och med kolumner för upplysningar av olika slag till ledning för rikets skattekontor. Skattekortet har samma nummer som den skattskyldige har i »die Urliste», och upptager i övrigt den skattskyldiges namn, bostadsadress, familjeförhål- landen etc. De kommunala myndigheterna föra en särskild lista, upptagande de utfärdade Skattekorten. Kortet skall överlämnas till löntagaren senast en månad före början av det kalenderår, för vilket kortet gäller. En löntagare, som är anställd och får lön hos flera arbetsgivare, skall ha ett skattekort hos varje arbetsgivare. Skattekort nr 2 o. s. v. skall vara märkt »Zweite (Dritte) Steuerkarte». På dessa kort skall det också göras anteckning om, att innan skatten uträknas, följande tillägg skola göras till den verkliga lönen: för må- nadslön 52 RM, för veckolön 12 RM, för dagslön 2 RM och för skiftlön 1 RM. Skattebeloppen i löneskattetabellen äro uträknade efter progressiva skatte- satser, och avsikten med bestämmelserna om ovannämnda tillägg är att för- hindra, att den som får lön på flera ställen skall komma lindrigare undan än den, som erhåller motsvarande lön på ett och samma ställe. Ovannämnda till- lägg skall även göras till hustruns lön, då både hon och. mannen ha löne- inkomst; eventuellt till mannens inkomst, i det fall det är hustrun, som är den egentliga familjeförsörjaren.

Vid uträkningen av skattebeloppen i löneskattetabellen är det beräknat ett avdrag för kostnader för inkomstens förvärvande etc. på 40 RM per månad. Har den skattskyldige »Werbungskosten» för anställningen och »Sonder- ausgaben», som belöpa sig till mer än 40 RM per månad, kan han, genom att bevisa detta inför skattekontoret, få antecknat på kortet, att det över- skjutande skall såsom skattefritt avdragas från lönen. Hänför sig till anställ- ning nr 2 »VVerbungskosten» och dessa tillsammans med »Sonderausgabem, som äro avdragsgilla men icke uppförda på kort nr 1, uppgå till mer än

40 RM per månad, kan också här avdrag yrkas för det överskjutande (efter anteckning på kort nr 2). På samma sätt där hustrun har egen löneinkomst. För varje anställd i hushållet kan löntagaren yrka 50 RM avdrag per må- nad. Föreligga ömmande omständigheter, som minska den skattskyldiges skatteförmåga, kan skattekontoret medgiva skönsmässiga extra avdrag. Som ömmande omständigheter räknas osedvanligt stora utgifter för underhåll, uppfostran och utbildning av barn och andra släktingar, utgifter på grund av sjukdom, olyckshändelse, stora skulder etc. Sådana avdrag kunna dock endast medgivas, när lönen icke överstiger 20000 RM, respektive 30 000 RM, det sistnämnda, när den skattskyldige har två eller flera personer att för— sörja. Storleken av det vid löneutbetalningen skattefria beloppet skall alltid fram- gå av skattekontorets anteckning å Skattekortet. Den tid kortet gäller skall' även vara antecknad å Skattekortet. Kortet får icke vara gällande längre än till kalenderårets slut. Varje löntagare är skyldig att inneha skattekort och kortet skall inlämnas till arbetsgivaren före kalenderårets, eventuellt anställningens början. Kor- tet skall förvaras hos arbetsgivaren och får utlämnas till löntagaren endast i de fall denne kan bevisa, att det skall uppvisas för någon av de myndigheter, som ha med detta att skaffa. Om en löntagare icke inlämnar skattekort till arbetsgivaren, skall denne, innan skatten uträknas, till den verkliga lönen göra samma tillägg som de för skattekort nr 2 fastställda. Skatten innehålles vid utbetalning av lön, likaså vid utbetalning av för- skott. Består lönen till en del av annat än kontanter och dessa icke förslå till avdraget, skall löntagaren inbetala det resterande till arbetsgivaren. Sker icke detta, kan arbetsgivaren innehålla naturaförmåner till ett motsvarande belopp. Arbetsgivaren skall föra ett särskilt lönekonto för varje löntagare. Bestäm- melserna för förandet av dessa konton äro sådana, att det lätt skall kunna kontrolleras, att skatten är riktigt uträknad. Personer, som icke äro bosatta eller stadigvarande uppehålla sig inom riket, äro skattskyldiga, när arbetet utförts eller lönen utbetalats inom riket. Skatt beräknas då som för ensamstående och avdrag kan endast medgivas för »Werbungskosten», icke för » Sonderausgaben». Den skatt, som avdrages under tiden den 1 till den 15 i varje månad, skall inbetalas till skattekontoret före den 20 i samma månad, och den skatt, som avdrages under den senare hälften av månaden, före den 5 i därpå följande månad. Inbetalningen skall göras i kontanter eller med check och bestå av en summa utan specifikation av de enskilda löntagarna. Uppgår det belopp, som avdrages under månadens första hälft, icke till 200 RM, kan alltsam- mans inbetalas före den 5 i den därpå följande månaden. Arbetsgivare, som icke sysselsätter mer än fem löntagare, behöver icke insända det avdragna beloppet, förrän det uppgår till 50 RM. Sådan inbetalning måste dock ske minst en gång per kvartal och då före den 5 i den efter kvartalsskiftet föl- jande månaden.

Arbetsgivaren skall vidare insända en Iöneskatteanmälan för varje månad, eventuellt för varje kvartal. Anmälan skall endast upptaga det skattebelopp, som är avdraget, och skall insändas till det skattekontor, som har emottagit beloppet. Arbetsgivaren skall på Skattekortet göra anteckning om under vil— ken tid löntagaren varit anställd hos honom, den lön, som utbetalts, och det avdragna skattebeloppet.

Det är arbetsgivaren, som inför myndigheterna är ansvarig för skattens er- läggande. Löntagaren är ansvarig endast när 1) behörigt skatteavdrag icke har ägt rum, 2) när han icke ombesörjt att anteckning blivit gjord å skatte- kortet rörande omständigheter som medfört en ändring i skattskyldigheten och 3) när arbetsgivaren icke inlevererar riktiga belopp till skattekontoret och löntagaren känner till detta förhållande. I detta sista fall kan han befria sig från ansvar genom att underrätta skattekontoret.

För löntagare, vars inkomst uppgår till över 8400 RM per år, skall löne- uppgift insändas till skattekontoret. I uppgiften skall upplysning lämnas om både hela lönen och det avdragna beloppet.

Skattekontoret för ett kortregister över alla arbetsgivare inom distriktet och företager noggranna kontroller hos dessa för att tillse att löneskatten inbeta- las efter de givna föreskrifterna. Vid kontrollen äro arbetsgivarna, löntagarna och övriga skyldiga lämna alla de upplysningar, kontrollörerna anse nödvän- diga.

Alla skattekort skola insändas till skattekontoret efter utgången av det år, de gälla för. Korten skola insändas av arbetsgivaren, därest löntagaren är i hans tjänst vid årets slut. Har arbetsgivaren icke kunnat på Skattekortet göra anteckning om lön, arbetstid och plats, exempelvis av den orsaken att löntagaren icke innehaft något skattekort, skall arbetsgivaren i stället till skattekontoret ingiva en särskild anmälan upptagande dessa uppgifter. En löntagare, som vid årets utgång icke innehar någon anställning, skall själv insända kortet. Skattekontoret kontrollerar, att skatten är riktigt beräknad efter de anteckningar, som äro gjorda å kortet, och inför i »die Urliste» upp- gifterna om lön m. 111. Dessa uppgifter om lön m. m. äro nödvändiga vid taxeringen till »Biirgersteuer» och församlingsavgift. Det är också nödvän- digt att ha en uppgift på det sammanlagda löneskattebelopp, som inbetalts; i varje särskilt distrikt, med hänsyn till beräkningen av den andel av skatten, som skall återbäras till det distrikt, där skatten är uppburen.

Skattekorten insändas slutligen till statistiska centralkontoret.

2. Kapitalertragsteuer. Följande slag av kapitalavkastning äro föremål för skatteavdrag: 1) Utdelningar, räntor, vinstandelar och annan avkastning av aktier och andra andelar i aktiebolag och vissa föreningar med begränsat ansvar och skiftande medlemsantal. ' 2) Inkomst som tyst bolagsman i handelsbolag. 3) Räntor på »Teilschuldverschreibungen», där det förutom fast ränta tilll-= kommer rätt till utdelning å andelar, eller rätt till tilläggsränta, som är berlo- ende av storleken på den utgivna utdelningen. Avdrag sker dock icke, när (de

fastställda räntorna endast tillfälligtvis äro nedsatta och när samtidigt en till- läggsränta är bestämd, som skall rätta sig efter den utbetalade utdelningen och icke får överskrida den ursprungliga räntefoten.

Även alla slag av speciella intäkter, som ingå under 1—3 här ovan, t. ex. gratisaktier, naturaförmåner och bonus, skola göras till föremål för skatte- avdrag.

Skatt skall icke erläggas, då, vid den tidpunkt då utdelningen skall utbe- talas, den utbetalande och mottagaren är en och samma person. Icke heller när utdelningen utbetalas från ett bolag till ett annat och mottagaren är in- tresserad i det andra bolaget med minst 1/4 av grundkapitalet.

Avdraget sker alltid å bruttoavkastningen och efter en fast procentsats, densamma för alla. Satsen är 10 procent. Har den utbetalande förbundit sig att hålla mottagaren skadeslös för skatteavdraget, anses detta som en för— män för mottagaren, och skatten skall beräknas efter 1111 procent eller 1/9 av det som betalas till denne. Skatt skall också avdragas å utdelning, som tillfaller personer, som icke äro bosatta eller vistas inom riket.

Den som utbetalar utdelning och dylikt, på vilken »Kapitalertragsteuer» skall utgå, är skyldig att innehålla skatten och är ansvarig för densamma. Skatten skall innehållas, då utdelningen utbetalas till den berättigade. När utdelning från bolag utbetalas, skall skatten innehållas, vid den tidpunkt, som är fastställd för utdelningen. Skatt för utdelning till en tyst bolagsman skall innehållas, när utdelningen bestämts och senast sex månader efter ut- gången av räkenskaps- eller kalenderåret.

Skatten skall inbetalas till skattekontoret inom en vecka. Inom samma tid skall också skatteanmälan göras till skattekontoret. Härvid skall angivas, vad det är för slag av kapitalavkastning, som avses, när den utbetalades och när skattebeloppet översänts till skattekontoret. Endast för tysta bolagsmän i handelsbolag skall den berättigades namn uppgivas.

Skattekontoret för en förteckning över alla, som utbetala kapitalavkast- ning, som är föremål för avdrag, och kontrollerar genom att jämföra inbetal- ningarna med förteckningen, genom bokgranskning etc. att avdrag sker i en- lighet med föreskrifterna.

Veranlagte Einkommensteuer. Som förut nämnts, skall den slutgiltiga in- komstskatten efter lagens huvudregel uträknas på grundval av den årsin- komst, som fastställts genom taxering. Emellertid föreskriver lagen, att när årsinkomsten helt eller delvis består av intäkter, som varit föremål för skat- teavdrag, skall taxering endast ske när 1) årsinkomsten (den skattepliktiga nettoinkomsten) överstiger 8000 RM, 2) de intäkter, som icke varit före- mål för skatteavdrag överstiga 400 RM eller 3) den skattskyldige icke har någon att försörja och de intäkter, å vilka avdrag gjorts till »Kapitalertrag- steuer», överstiga 1 000 RM.

När enligt dessa föreskrifter taxering icke skall ske, anses skatten vara slutgiltigt betald i och med skatteavdragen. Restitution av avdragna belopp kan då icke krävas. Ursprungligen hade löntagaren rätt till restitution, om 8—408779.

det var avdraget mer än vad årsskatten skulle ha utgjort efter taxering. Res- titutionsyrkandena medförde en mängd arbete för skattekontoren.

Taxeringen verkställes av skattekontoren på grundval av självdeklaratio- ner. Skatten uträknas med tillhjälp av en tabell »die Einkommensteuerta- belle», vilken finnes medtagen i lagen. Som exempel medtagas här tre av- snitt ur tabellen:

Inkomst i riksmark Skatt i riksmark Avdrag i skatten För efter För personer, som ha barn kolumn att försörja 9 för varje barn ut- 2 barn 3 barn 4 barn 5 barn över 5

andra, som ej ha barn att för- sörja

För ensam— stående

Av-

AVsmtt rundat

1 2 3 4 67|8|9 10

Från 1 425— 1 575 1 500 125 62 34 10 » 4 150— 5 250 5 000 832 490 344 265 182 90 17 17 » 14 500—15 500 15 000 3 488 2 180 ] 960 1 744 1 276 1 060 850 210

Taxeringen sker liksom här i landet efter utgången av inkomståret. På skatt, som fastställes vid taxeringen, skall emellertid förskott inbetalas under inkomståret. Förskott skall varje år inbetalas den 10 i var och en av måna- derna mars, juni, september och december. Varje termin skall inbetalas ett belopp, motsvarande 1/4 av den skatt, den skattskyldige taxerats till vid den senaste taxeringen. För skattskyldiga, som ha sin huvudsakliga inkomst från jordbruk eller av skog, sammanslås de två sista terminerna till den 10 de- cember. Om det vid fastställandet av inkomsten vid den senaste taxeringen medtagits intäkter, som äro föremål för skatteavdrag alltså lön eller kapi- talavkastning —— skola förskotten regleras efter det skattebelopp, som belöp- te sig på de andra intäkterna. Inträder skattskyldighet under kalenderåret, skola förskotten fastställas på grundval av den inkomst, som kan påräknas under de första tolv månaderna efter starten. I det fall den senaste taxering— en endast gällde inkomst för en del av ett kalenderår, skola förskotten be- räknas å det belopp, skatten skull—e ha utgjort, om vederbörande haft samma inkomst under ett helt år. Reglering uppåt eller nedåt av förskotten kan ske, när det är sannolikt, att skatten kommer att gå uppåt eller nedåt med minst 1/5, dock lägst 300 RM uppåt och 100 RM nedåt.

När taxeringen har verkställts, skall det göras avdrag för de förskott, som fastställts för inkomståret, eventuellt även för avdragna belopp. Återstår det något att betala, förfaller detta till betalning en månad efter det den skatt- skyldige blivit underrättad om taxeringsresultatet. Har det betalts för myc- ket, kan det överskjutande återfordras eller avräknas på förskotten för näst— följande år.

Körperschaftsteuer. Denna är en inkomstskatt på bolag och andra sam- manslutningar, som ha förvärv till ändamål eller som driva ekonomisk verk-

samhet. Skatt skall erläggas för hela inkomsten. Det har ingenting att be- tyda om inkomsten fonderas eller utdelas till aktieägarna, medlemmarna etc. För fastställandet av inkomsten gälla reglerna i »Einkommensteuergesetz» med en del Specialregler, i synnerhet vad avdragen beträffar. Den allmänna skattesatsen var förut 20 procent. Allmänna kreditanstalter skulle endast be- tala 10 procent på inkomsten av långfristiga lån till kommuner och andra. För hypoteksbanker var satsen likaså 10 procent. Dessa satser äro nu höjda. För inkomster över 100000 RM voro satserna för 1938 sålunda respektive 35 och 175 procent, och för åren 1939 och 1940 äro de fastställda till respek- tive 40 och 20 procent (med vissa undantag).

Beträffande taxering, förskotts- och slutbetalning ha reglerna i »Einkom- mensteuergesetz» givits motsvarande tillämpning. Det kan nämnas, att då det i augusti 1938 blev bestämt om höjda satser för beräkningen av Körper- schaftsteuer för inkomståret 1938, bestämdes det samtidigt att förskotten skulle höjas så att inbetalningarna under inkomståret fortfarande gåvo täck- ning för hela skatten, förutsatt att inkomsten låg på samma nivå som förut.

Vermögensteuer. »Vermögensteuergesetz» gäller för både fysiska perso- ner och bolag m. fl. Skatten taxeras icke såsom fallet är här i landet tillsam— mans med inkomstskatten. Skatten beräknas efter en sats, som lagen fast- ställer på grundval av den förmögenhetstaxering, som normalt gäller för tre budgetår. Vid förmögenhetstaxeringen lägges till grund förmögenhets- ställningen vid början av det kalenderår, som föregår treårsperioden. Ny taxering kan verkställas under treårsperioden när förmögenhetsställningen undergår en förändring med mer än 1/5. Taxeringen skall då bygga på för- mögenhetsställningen den 1 januari året efter det, då förändringen inträtt. Uppstår skattskyldighet under treårsperioden, taxeras den skattskyldige en- ligt förmögenhetsställningen den 1 januari året efter det förmögenheten för— värvats och skatt skall betalas från och med det påföljande budgetåret. När skattskyldighet upphör, skall skatt betalas under det budgetår, som tager sin början under vederbörande kalenderår.

Fysiska personer erhålla ett skattefritt avdrag å förmögenheter på 10 000 RM. Beloppet höjes med 10 000 RM för hustru och med ytterligare 10000 RM för varje minderårigt barn. För aktiebolag och »Gesellschaften mit be- schränkter Haftung» kan förmögenheten icke sättas lägre än till det minimi- kapital, de enligt lagen för aktiebolag äro skyldiga att ha. Andra skattskyl- diga bolag och sammanslutningar påföras förmögenhetsskatt endast, när förmögenheten överstiger 10 000 RM. '

Årets skatt erlägges med 1/4 den 10 i var och en av månaderna maj, augusti, november och februari. Jordbrukare och skogsägare inbetala 1/4 den 10 maj, 1/2 den 10 november och 1/1 den 10 februari. Är skatten icke fastställd vid förfallotiden, erlägges som förskott en motsvarande del av skatten för det föregående budgetåret. När skatten fastställts, skall tilläggsbetalning, ev. återbetalning eller utjämning äga rum under nästa termin. *

Biirgersteuer. Som nämnts i inledningen är denna en kommunalskatt. Skatten infördes 1930. Biirgersteuer erlägges av alla fysiska personer, som

äro bosatta eller stadigvarande vistas inom en kommun i riket. Den utgår för kalenderår och bosättningsförhållandet den 10 oktober kalenderåret före taxeringsåret är avgörande både för skattskyldigheten och för till vilken kommun skatten skall erläggas.

Vid beräkningen av skatten skall i allmänhet inkomsten under det näst- föregående kalenderåret ligga till grund. När inkomsten för vederbörande år har fastställts genom taxering enligt Einkommensteuergesetz, lägges den- na taxering till grund. Har den skattskyldige endast inkomster, som äro föremål för skatteavdrag till riket, skall medborgarskatten beräknas på grundval av bruttoinkomsten med ett avdrag på 500 RM. Avdraget är dock endast 200 RM, om inkomsten uteslutande består av kapitalavkastning. Medborgarskatten kan fastställas på grundval av förmögenheten, om skat- ten då blir högre än om den skulle beräknas på inkomsten. Taxeringen en- ligt Vermögensteuergesetz lägges i så fall till grund.

I lagen är ett grundbelopp fastställt för varje inkomstavsnitt: 3 RM för personer, som icke erlägga inkomstskatt till riket, 6 RM för dem, som ha en inkomst icke överstigande 4 500 RM, 9 RM för dem, som ha en inkomst överstigande 4 500 RM men ej överstigande 6 000 RM o. s. v. Vad förmögen- het beträffar, är satsen 6 RM, när förmögenheten icke överstiger 100000 RM, 9 RM, när förmögenheten ligger mellan 100 000 och 150 000 RM o.s.v. Från dessa satser skola vissa avdrag göras, när den skattskyldige har mer än ett barn att försörja. Kommunerna fatta beslut om en bestämd procent- sats, efter vilken skatten skall beräknas, t. ex. 150, 300 eller 600 procent på grundbeloppet. Beslutet skall vara fattat före den 1 januari taxeringsåret i det fall procentsatsen överstiger 300 och i andra fall före den 1 juli taxe- ringsåret. Satsen kan höjas senare under taxeringsåret, därest så visar sig nödvändigt. Sådan höjning kan dock icke ske mer än en gång under året. I en redogörelse från 1936 uppgives, att skatten 1934 utgick med i genom- snitt 600 procent på grundbeloppet. Detta motsvarar en skatteprocent på från c:a 08 upp till c:a 12.

Medborgarskatt, som påföres löntagare, skall i allmänhet avdragas å lö- nen. Skattekorten ha en särskild sida för anteckningar rörande denna skatt. Skatten förfaller till betalning under 24 terminer, den 10 och 24 i varje må- nad, när den skattskyldige avlönas per dag eller vecka. Överstiger löneter- minen en vecka, förfaller den skatt, som skall avdragas å lönen, under 12 terminer, den 10 i var månad. Det belopp, som skall avdragas vid varje termin, skall alltid vara antecknat å Skattekortet. Någon uträkning av skatte- beloppet behöver arbetsgivaren aldrig göra, vad medborgarskatten beträffar.

Medborgarskatt på annan inkomst än arbetslön och skatt, som är beräk— nad på grundval av den skattskyldiges förmögenhet, skall alltid inbetalas av den skattskyldige själv efter erhållen debetsedel. Förfallodagarna äro då den 10 i var och en av månaderna februari, maj, augusti och november. Skattebelopp upp till 5 RM förfalla i sin helhet den 10 maj. Har kommunal— styrelsens beslut om beräkningen av skatten fattats efter den 21 oktober året före taxeringsåret, skola även löntagarna själva inbetala medborgarskatten.

Uppbördsterminerna äro då desamma som för skattskyldiga med inkomst av annat slag. Denna bestämmelse har tydligen till ändamål att förhindra, att anmärkningar rörande medborgarskatten skola medföra en försenad ut- skrivning av Skattekorten och därmed störande inverka på uppbörden av löne— skatt till riket.

Om inkomsten under taxeringsåret icke överstiger 150 procent, för ensam- stående 130 procent, av det försörjningsbidrag, den skattskyldige skulle ha erhållit, utkräves icke medborgarskatten. När skatten avdrages å lönen, skall den fria gränsen per vecka eller månad antecknas å Skattekortet. Visar det sig senare, att årslönen överstiger gränsen, kan betalning i efterskott utkrä- vas. När inkomsten under taxeringsåret nedgår med mer än 30 procent, jäm- fört med inkomsten under det år, som i regel skall ligga till grund för ut- räkningen, kan den skattskyldige fordra, att medborgarskatten beräknas efter inkomsten under taxeringsåret. Avlider den skattskyldige eller utflyttar han ur riket bortfaller skyldigheten att betala senare förfallande skatt.

Inbetalningen av medborgarskatten skall ske till kommunalkassan både när den skattskyldige själv verkställer inbetalningen och när skatten avdra— ges å lönen. Kontrollen över arbetsgivarnas avdrag ombesörjes däremot av rikets skattekontor. Dessa skola också tillhandahålla de kommunala myndig— heterna alla nödvändiga upplysningar om åsättandet av taxeringar, löner m. m.

Reglerna för inbetalning av skatt för fast egendom och rörelse är det knappast anledning komma in på i denna översikt, då dessa regler icke ut- göra något led i systemet med inbetalning av skatt under inkomståret.

% 3. Österrike.

Följande skatter avhandlas i översikten:

1. Die Einkommensteuer. Inkomstskatt på alla fysiska personers (även dödsbons) inkomst.

2. Die Vermögensteuer. Förmögenhetsskatt på alla inkomstbringande för- mögenheter, tillhöriga personer, som erlägga Einkommensteuer.

3. Die allgemeine Erwerbsteuer. Skatt på självständig rörelse utom jord- bruk och skogsbruk (dock ej för dem som erlägga Körperschaftsteuer).

4. .Die Besoldungsteuer. Skatt på inkomst av vissa mera fasta tjänster och på all löneinkomst, som överstiger 12 000 Sch. per år.

5. Rentensteuer. Skatt på olika slags kapitalinkomster, i synnerhet rän- tor av alla slag.

6. Die Tantiemensteuer. Skatt på inkomst som medlem av styrelse, repre- sentantskap m. m. i aktiebolag.

7. Die Körperschaftsteuer. Skatt på bolag och andra liknande samman— slutningar. ' Bestämmelserna för de ovannämnda skatterna gåvos senast i Personal- steuergesetz av år 1934 med tilläggsförordningar 1936.

Alla ovannämnda skatter utgingo till förbundsstaten. Av skatter, som ut- gingo till delstaterna och kommunerna må nämnas skatter på tomter och byggnader, lyxskatter, skatter på »das Halten von Tieren» och vissa avgif- ter. Delstaterna och kommunerna erhöllo den väsentligaste delen av de be- hövliga medlen genom överförande från staten av i lag bestämda andelar i vissa av de skatter, som utgingo till denna (die gemeinschaf—tlichen Abgaben). Alla ovannämnda inkomstskatter med undantag av die Besoldungsteuer och die Tantiemensteuer voro dylika »fördelningsskatter». Frågan om fördel- ningen av dessa skatter mellan de berättigade synes ha vållat stora besvär- ligheter och medfört åtskilliga förvecklingar. Fördelningen mellan stat, delstat och kommun skedde efter bestämda procentsatser. Dessa satser voro olika för olika skatter. Direkta skatter fördelades med 50 procent till sta— ten, 25 procent till delstaten och 25 procent till kommunen och omsättnings- skatten, som var den viktigaste fördelningsskatten näst efter inkomstskatten, med respektive 60, 20 och 20 procent. (Siffrorna äro hämtade från en 1928 utgiven redogörelse.) Grunden för fördelningen mellan delstaterna och mel- lan kommunerna inbördes var icke heller densamma för de olika slags skat- terna. Uttaxerad inkomstskatt fördelades efter summan av den taxerade skatten i varje distrikt, avdragen inkomstskatt i allmänhet efter antalet skatt- skyldiga (löntagare, räntemottagare) och omsättningsskatten efter invånar— antalet, varvid dock folkrikare kommuner fingo en efter befolkningssiffran större del av skatten än de mindre. (»Denn die Jahresrechnungen der Ge— meinden lassen erkennen, dass der kommunale Finanzbedarf mit der Be- völkerungsziffer in einem geometrischen Verhältnis zunimmt».) För ensta- ka av de större städerna gällde särskilda fördelningsregler. Tillskotten till kommunerna kunde i begränsad omfattning regleras efter vederbörande kommuns finansiella ställning liksom det kunde ske en begränsad avsättning till en fond för hjälp till kommuner med stora svårigheter.

Bestämmelser om att förbundsstat och delstat skulle ha befogenhet att på- föra tillägg (Zuschlag) till vissa statliga skatter synes ha haft liten prak- tisk betydelse.

Die' Einkommensteuer. Skattskyldiga voro fysiska personer och sterbhus. Personer, som icke voro bosatta eller stadigvarande uppehöllo sig inom riket, voro skattskyldiga för inkomst av realförmögenhet inom riket (likaså för inteckningar i fast egendom), för inkomst av rörelse, för inkomst av tjänst, när lönen utbetalades av allmänna kassor, och för utdelning m. m. på aktier.

Taxeringen skedde på grundval av inkomsten under kalenderåret eller av- vikande räkenskapsår.

Med hänsyn till lagens inkomstbegrepp kan märkas, att inkomst av speku- lationsaffärer blev belagd med skatt. Förlust på sådana affärer kunde av— dragas från spekulationsvinst under samma kalenderår men icke från annan inkomst. För övrigt sammanföll inkomstbegreppet i stort sett med den tyska lagens. Bestämmelserna om avdrag för omkostnader voro likaså i stort sett av samma innehåll. Avdrag för hjälp i hushållet medgavs dock icke.

för en årsinkomst på mer än 1400 Sch. men icke överstigande 3400 Sch. 1'1 procent

) ) ) » » ) 3 400 ) > ) ) 5 300 ) 2'2 ) ) » ) » ) » 5 300 » ) » » 7 200 ) 3'3 ) » > » ) > » 7 200 » » > » 10 200 » 4'0 » ) ) ) ) » ) 10 200 > > ) ) 14 400 ) 4'4 )

Inkomster, som icke överstego 1 400 Sch. voro skattefria. Vid uträkningen måste man tillse, att det, som återstod av inkomsten efter avdrag av skatte- beloppet, icke blev mindre än det högsta inkomstbeloppet i skiktet närmast under i tabellen efter avdrag av den skatt, som belöpte sig på denna in- komst. För skattskyldiga med en årsinkomst över 14 400 Sch. beräknades skatten med 44 procent på de första 14 400, 6 procent på nästa 4 800, 8 pro— cent på nästa 4 800 och upp till 45 procent på det som översteg 240 000 Sch. Skattskyldiga, som voro bosatta i utlandet, skulle erlägga skatt med 1 procent på den skattepliktiga inkomsten. Ett avdrag på 5 procent på skattebeloppet medgavs för varje person, den skattskyldige hade att försörja, dock endast när inkomsten icke översteg 10 200 Sch. När inkomsten understeg detta be- lopp kunde taxeringsmyndigheterna medgiva en nedsättning med intill 3/10 av skattebeloppet på grund av omständigheter, som i särskild grad nedsatte ve- derbörandes skatteförmåga.

Självdeklaration skulle ingivas före utgången av mars. Skattskyldiga, vil- kas inkomst icke översteg 4 200 Sch., behövde endast meddela, att inkomsten icke låg över denna gräns. Skattskyldiga, vilkas inkomst bestod av arbets- lön, icke överstigande 14 400 Sch., voro icke skyldiga ingiva självdeklaration, när de andra skattepliktiga inkomsterna icke överstego 720 Sch. För dessa skattskyldiga var skatten slutgiltigt betald med de belopp, som drogos av vid utbetalningen av lönen. Taxeringen verkställdes dels av »die Steuerbehörde I Instanz», som var statstjänsteman, dels av en taxeringsnämnd, som del- vis tillsattes av statens finansminister. Besvär avgjordes av »die Berufungs- kommission». Besvär över beslut av »die Steuerbehörde» gingo dock till »die Finanzlandesbehörde» .

Inkomstskatten skulle inbetalas i förskott under loppet av inkomståret, för såvitt den icke uppbars genom avdrag på arbetslön (jfr nedan). Förskott skulle betalas den 1 mars, 1 juni, 1 september och 1 december, varje gång med 1I.; av det senast uttaxerade skattebeloppet. Utjämning skedde när taxeringen var fastställd för vederbörande inkomstår. Eventuell tilläggsskatt skulle inbe- talas inom 30 dagar efter det underrättelse om taxeringsresultatet tillställts den skattskyldige.

När skattskyldighet inträdde vid början eller under loppet av ett kalen- derår, ålåg det den skattskyldige att anmäla detta inom 14 dagar efter det skattskyldighet inträtt. Samtidigt skulle han ingiva självdeklaration och uppgiva den sannolika inkomsten under vederbörande kalenderår. Med led- ning av denna självdeklaration och de undersökningar, som vederbörande tjänsteman eljest fann nödvändiga, kunde en särskild förhandstaxering verkställas, och den skattskyldige skulle då betala förskott på de sedvan-

liga betalningsdagarna i enlighet med förhandstaxeringen. När skatteplik- ten inträdde under loppet av kalenderåret kunde också företagas en för- liandstaxering för det följande kalenderåret (det första hela inkomståret). Förskotten kunde höjas, när den skattskyldiges inkomst steg med mer än 1/3, jämförd med den inkomst, som varit bestämmande vid förskottsberik— ningen, och ökningen berodde på arv eller gåva (av inkomstbringande tör- mögenhetsobjekt), övergång från inskränkt till full skattskyldighet (inflytt- ning till riket), giftermål eller att andra personer, som skulle taxeras till- sammans med familjeöverhuvudet kommo att tillhöra den skattskyldiges hushåll. Den skattskyldige skulle göra anmälan till die Steuerbehörde, när dylika omständigheter inträffade. När skattskyldighet upphörde under ka- lenderåret, kunde taxering ske före årets slut. Nedsättning av förskottsbe- loppen kunde medgivas, när den skattskyldige kunde göra troligt, att in— komsten under kalenderåret skulle komma att gå ned till under 2/3 av den årsinkomst, som varit avgörande för beräkningen av förskottsbelo-ppen, på grund av att en inkomstkälla bortfallit, på grund av olycksfall eller andra osedvanliga omständigheter. Ansökan måste ingivas till die Steuerbehörde inom 14 dagar efter att den omständighet inträffat, på vilken ansökningen grundade sig. Över beslut vid förhandstaxeringen och vid handläggandet av ärenden rörande höjning och nedsättning av förskottsbelopp kunde be- svär anföras hos taxeringsnämnden. Nämndens beslut var slutgiltigt.

Förskott på skatt på arbetslön betalades i form av avdrag vid utbetal- ningen av lönen. Avdrag skulle förutom på avtalad lön göras på varje er- sättning löntagaren erhöll från sin anställning, exempelvis gratifikation, tan— tiem och provision. Avdrag skulle också göras på ersättning för ackords- och styckearbete. Gottgörelse för övertidsarbete var undantagen från be- skattning, då årsinkomsten, övertidsersättningen medräknad, icke översteg 7 200 Sch. per år. Tillägg för söndags- och nattarbete voro undantagna på samma villkor, även om arbetet utförts inom avtalad eller lagstadgad ar- betstid.

Skatteavdraget gjordes av arbetsgivaren. Skattebelopvpet skulle beräknas på grundval av lagens procentsatser (ursprungligen skulle skatt avdragas med 9 procent av det utbetalade lönebeloppet med vissa avdrag) och arbets— givaren måste därför räkna ut, vilken årsinkomst det utbetalade lönebelop- pet motsvarade. Från inkomsten skulle det göras ett fast avdrag på 9 pro- cent för avdragsgilla omkostnader, som hänförde sig till löneinkomsten. På grundval av den beräknade årsinkomsten skulle så årsskatten uträknas ochi denna skulle vanlig reduktion göras efter den skattskyldiges försörjnings- plikt. Vid varje löneutbetalning skulle så avdragas det belopp, som propor- tionsvis belöpte på den tidsrymd, löneutbetalningen avsåg. Säsongarbetare, som icke hade arbete inom sitt fack utom säsongen och som icke heller brukade ha andra inkomster under denna tid, kunde beviljas nedsättning till en lägre sats i skatteskalan än den, som svarade mot det utbetalda lönebeloppet. Till hjälp för arbetsgivaren vid dessa beräkningar funnos ta- beller iordningställda, som utvisade vilka belopp, som skulle avdragas å lönebelopp av olika storlek och gällande olika perioder. Naturaförmåner

skulle medräknas i lönen, men lagen innehöll en föreskrift om att det ge— nom förordning kunde bestämmas, att skatt på dessa förmåner skulle bort- falla. Huruvida sådana bestämmelser utfärdades, framgår icke av det till- gängliga materialet.

Arbetsgivaren skulle föra listor över utbetalade löner och avdragna be- lopp för varje enskild löntagare. Listorna skulle insändas till die Steuerbe- hörde i det distrikt, där lönen utbetalats. När anställningen upphörde, skulle löntagaren ha en avskrift av den kolumn i listan, som berörde honom. Ve- derbörande tjänsteman kontrollerade, att skatteavdragen voro gjorda i en- lighet med föreskrifterna. När arbetsgivaren var i tvivelsmål om hur avdra- get skulle ske, kunde han begära uträkningens verkställande hos die Steuer- behörde.

Avdragna skattebelopp skulle insändas till statskassan inom 14 dagar efter utgången av den månad, då avdraget ägt rum.

Som förut nämnts skulle skattskyldiga med en löneinkomst icke översti- gande 14 400 Sch. och andra inkomster icke överstigande 720 Sch. icke in- giva självdeklaration och skulle icke i något fall taxeras. Andra löntagare blevo taxerade. Omkostnader för förvärvande etc. av löneinkomsten skulle också vid taxeringen alltid sättas till 9 procent av bruttoinkomsten. Andra avdrag medgåvos efter lagens allmänna regler. Löneinkomsten skulle speci- ficeras å debetsedeln och förskott för det påföljande kalenderåret skulle beräknas på grundval av det skattebelopp, som hänförde sig till de andra inkomsterna. När löntagaren taxerats, kunde han krävas på tilläggsskatt och kunde själv fordra restitution efter samma regler som den, som betalade förskott.

Die Vermögensteuer. Denna skatt uttaxerades tillsammans med Einkom- mensteuer och var »eine der Einkommensteuer ergänzende Steuer vom er— tragbringenden Vermögen». I fråga om arten av skattskyldiga, tillvägagångs- sättet vid taxeringen, förskotts- och slutbetalning fingo föreskrifterna om Einkommensteuer tillämpning. Fria från skatt voro personer, vilkas för- mögenhet icke översteg 36 000 Sch. Ursprungligen voro också personer, som icke erlade Einkommensteuer på grund av för låg inkomst (årsinkomst un- der 1 400 Sch.) fria från förmögenhetsskatt. Genom Personalsteuernovelle av 1936 bestämdes, att förmögenhetsskatt skulle erläggas även om inkoms- ten icke var så stor, att vederbörande var skyldig erlägga »Einkommen- steuer».

Skatten skulle beräknas på nettoförmögenheten. Bruttoförmögenheten framkom genom kapitalisering av årsavkastningen. I regel skulle denna tjugudubblas. Skuld skulle avdragas med det tjugudubbla räntebelopp, som godkänts som avdrag vid inkomsttaxeringen för vederbörande år. Förmö- genhet i jord- och skogsegendomar, som ägaren själv brukade, i rörelse m. m. fastställdes till den tiodubbla nettoavkastningen. Skattesatserna voro:

3 promille när förmögenheten översteg 360 000 Sch.

2 > .» » 240000 men icke 360000 >> — >> >> >> 120 000 » » 240000 » 1 1/2 » » » icke översteg 120 000 »

Die allgemeine Erwerbsteuer. Denna skatt skulle erläggas av alla rörelse— idkare i riket och av alla som drevo en verksamhet, inriktad på vinst, med undantag av 1) bolag och andra sammanslutningar, som erlade Körper- schaftsteuer, 2) löntagare och 3) jordbrukare och skogsägare. För verksam- het, som utövades inom riket, skulle skatt erläggas, även om innehavaren bodde i utlandet. Fritagna voro arbeterskor, som utförde sitt arbete i kun- dernas hem eller som utförde det hemma hos sig utan lejd hjälp, jordbru- kare, som drevo mindre binäring, studerande, som gåvo privatlektioner och dylika. Skatten beräknades på grundval av nettointäkten (affärsvinsten) un- der kalenderåret eller avvikande räkenskapsår.

De skattskyldiga voro indelade i två grupper. Den första omfattade alla fria yrken (advokater, läkare, konstnärer) och annan förvärvsverksamhet, där det nedlagda kapitalet hade liten betydelse i förhållande till innehava- rens arbetskraft. Vad som ingick under detta kunde finansministern be- stämma. I denna grupp» var skattesatsen 1 till 4 procent. 4 procent tilläm- pades, när inkomsten låg över 7 200 Sch. För andra skattskyldiga var skat- tesatsen efter inkomstens storlek 5 till 7'5 procent.

När förvärvsverksamheten utövades av en enskild person, som var skyl- dig erlägga Einkommensteuer, skulle vederbörande i den självdeklaration, som skulle ingivas enligt bestämmelserna i lagen om Einkommensteuer, läm- na de ytterligare upplysningar, som voro erforderliga för taxeringen till Er- werbsteuer. Eljest skulle en speciell självdeklaration insändas. I fråga om taxering, inbegripen även förhandstaxering av nya rörelseidkare, gällde be- stämmelser, som i stort sett motsvarade bestämmelserna för Einkommen- steuer. Start och upphörande skulle anmälas till die Steuerbehörde. I själv- deklarationen till ledning för förhandstaxering av nytillkommen skatteplik- tig verksamhet skulle bl. a. uppgift lämnas om verksamhetens art, antalet an- ställda tjänstemän och arbetare och storleken av det nedlagda kapitalet. I fråga om förskottsbetalning, nedsättning av förskottsbeloppen och slutbe- talning gällde samma regler som för Einkommensteuer. När en rörelse hade flera innehavare ansvarade dessa i allmänhet solidariskt. Tyst bolagsman ansvarade endast för den del av skatten, som belöpte sig på hans vinst.

För gärdfarihandlare m. fl. gällde en del särskilda regler. Skatten fast- ställdes enligt skönsmässigt bedömande av die Steuerbehörde i det distrikt, där gårdfarihandlaren skulle lösa tillståndsbevis.

Die Besoldungsteuer. Denna var en skatt på inkomst av tjänst för fast anställda löntagare, på all löneinkomst över 12 000 Sch. per år och på pen- sioner och dylikt från tidigare arbetsgivare eller från fonder eller kassor, till vilka arbetsgivaren hade gjort tillskott. Lagen definierade mycket utförligt, vem som var skattskyldig på grund av fast tjänst. Löntagaren måste vara anställd på obegränsad tid eller på minst 20 år och endast kunna uppsägas, då i kontrakt eller lag bestämda villkor förelåge, eller han måste ha rätt till pension eller tillägg till folkpension, när anställningen upphörde.

Inom de nämnda gränserna skulle skatt erläggas för alla löne- och pen- sionsintäkter av sådan art, att för dem skulle erläggas »Einkommensteuer»;

inkomster, för vilka skulle erläggas Tantiemensteuer, dock undantagna. Fria voro personer med skattepliktig löneinkomst icke överstigande 3000 Sch. Gränsen var 3 400, när vederbörande hade två, 3 800 när han hade tre eller fyra och 4 000 när han hade mer än fyra personer att försörja. Inkomst av pension beskattades, när den översteg 1 400 Sch. Om avdrag för omkost- nader för inkomsternas förvärvande m. m. gällde ungefär samma regler som vid Einkommensteuer.

Skattesatserna voro:

För inkomst över 1 400 Sch. men icke över 3 800 Sch, 1'1 procent " » » 4 800 » >» >> » 9 000 » 1'65 » » » >> 9 000 » » >> ) 14 400 » 2'2 >> 0. S. V.

Högsta skattesats var 10 procent, när inkomsten översteg 80 000 Sch.

Skatten skulle innehållas vid utbetalningen av lönen och föreskrifterna om avdrag för Einkommensteuer hade givits motsvarande tillämpning. Taxe— ring skulle ske, när av ett eller annat skäl avdrag icke hade ägt rum och när inkomsten, för vilken Besoldungsteuer skulle erläggas, översteg 14 400 Sch. När taxering skulle verkställas, skulle självdeklaration ingivas. För tillvägagångssättet vid taxering, om slutbetalning av skatt m. m. gällde sam- ma regler som vid Einkommensteuer.

Die Rentensteuer. Denna skatt skulle erläggas av alla, som hade inkomst av förmögenhetsobjekt och förmögenhetsrättigheter, om denna inkomst icke var belagd med skatt för tomter, byggnader eller rörelse (Erwerb). Av intäk- ter, som lagen speciellt räknade upp, må nämnas vinstandelar, och räntor på stats-, delstats- och kommunallån, räntor på alla andra privata och all- männa lån och skuldsedlar, diskonto, avgifter för förpaktning i rörelser, rö- relserättigheter och andra objekt som icke beläggas med tomt- eller bygg- nadsskatt, och andra fortlöpande förmåner eller understöd på grund av förpliktelser genom kontrakt, lag eller domstolsutslag. Vidare vinstandelar och räntor på utländska värdepapper.

Befriade från skatt voro förutom stat, delstat och andra offentliga myn- digheter personer, vilkas sammanlagda inkomst icke översteg 1 400 Sch. För personer över sextio år var denna gräns höjd till det dubbla.

Passiva räntor kunde endast i vissa fall få avdragas. Det viktigaste var att de passiva räntorna kunde avdragas i kontokurantmellanhavanden.

Vid utbetalningen av räntorna etc. skulle avdrag göras i följande fall:

1. Vid varje utbetalning av skattepliktiga belopp från statskassan eller delstaternas kassor eller från allmänna fonder.

2. Kommunala kassor och Körperschaften (till Körperschaftsteuer skatte- pliktiga sammanslutningar) skulle göra avdrag vid utbetalningen av

a) vinstandelar och räntor på värdepapper, utfärdade av vederbörande institution,

b) räntor på sparmedel.

3. Alla, som bedrevo bank- eller bankirverksamhet, skulle göra avdrag vid varje utbetalning av skattepliktiga räntor på belopp, som vederbörande

emottagit med skyldighet att förränta. Undantag från denna skyldighet för banker och bankirer att verkställa avdrag gällde endast i den utsträckning, som var nödvändig för att förhindra dubbelbeskattning. Viktigast var att avdrag icke skulle göras, när utbetalning skedde till annan bank eller bankir.

4. Slutligen skulle de kommunala kassorna göra avdrag från de jakt- arrendeavgifter, som passerade genom dem. Andra institutioner än statskassan skulle insända de avdragna beloppen inom 14 dagar efter utgången av den månad, då avdraget ägt rum. Inom samma tid skulle till die Steuerbehörde insändas en summerad uppgift å de avdragna beloppen. Uppgiften skulle bestyrkas genom utdrag ur räkenska— perna eller på annat sätt. Die Steuerbehörde kontrollerade, att avdragen vo- ro riktigt gjorda. Han kunde kräva den som verkställt avdragen på eventu- ella tilläggsbelopp. Över beslut rörande avdragen, fattade av die Steuerbe- hörde, kunde besvär anföras hos die Finanzlandesbehörde. När avdrag skedde vid utbetalningen till den berättigade, var skattesatseni allmänhet 10 procent. Den var 5 procent vid avdrag på vinstandelar i vissa stats-, delstats- och kommunalobligationer, på räntor på pantobligationer (in- teckningar), utställda av Centralbanken för sparkassorna m. m. och 3 procent vid avdrag på räntor på vissa sparmedel och på pantobligationer, som hän- förde sig till de allmänna kreditanstalterna. När skatten icke erlades genom avdrag, var skattesatsen 10 procent i samt— liga fall, bortsett från skatt på arrendeavgifter för jakträtt. För dessa av- gifter skulle skatt erläggas enligt en speciell bestämmelse i lagen och skatte- satsen var alltid 15 procent. Den, som hade skattepliktiga intäkter, å vilka avdrag icke gjorts vid utbe- talningen, skulle ingiva självdeklaration särskilt för ränteskatten. I dekla- rationen skulle utom inkomstbeloppet även uppgivas fordringens art och belopp och i regel även gäldenärens namn. Vidare skulle uppgivas räntefot, avdragsbelopp etc. När den skattskyldige 1) hade erlagt ränteskatt under det föregående året, 2) icke hade ändrat bostadsadress sedan den senaste taxe- ringen och 3) icke under det sista kalenderåret haft ökade inkomster av hit- hörande slag, var han befriad från att inlämna självdeklaration, och skatten uträknades efter vad som åsattes föregående år. Taxeringen verkställdes av die Steuerbehörde. Han kunde, då deklaration saknades, företaga en upp- skattning, dock endast efter att den skattskyldige uttryckligen hade anma- nats att ingiva självdeklaration och hade underrättats om följderna av att underlåta detta. Över beslut, fattade av die Steuerbehörde, kunde besvär an- föras hos die Finanzlandesbehörde. Förskott på årets skatt skulle inbetalas på samma tider som för die Einkommensteuer och varje gång med 1/4 av den skatt, som belöpte sig på de under vederbörande kalenderår förfallande in- komstbeloppen. (Här var det ju lätt att både fastslå intäkterna och beräkna skattebeloppet.) Nya skattskyldiga skulle göra anmälan till die Steuerbe- hörde. Likaledes skulle die Steuerbehörde underrättas, när skattskyldighet upphörde. Die Tantiemensteuer. Personer, som sutto i genom statliga eller kommu-

nala lagar föreskrivna förvaltningsutskott, styrelser eller kontrollkommit- teer i inhemska aktiebolag eller kommanditbolag, skulle erlägga Tantie- mensteuer för varje gottgörelse, de erhöllo för dessa sysslor. Skattesatsen var 15 procent. I fråga om skattens inbetalning etc. fingo bestämmelserna om av- drag för Rentensteuer motsvarande tillämpning.

Die Körperschaftsteuer. Lagens namn på skatten var »die Erwerbsteuer der Körperschaften und gewisser zur offentlichen Rechnungslegung ver- pflichteten Unternehmungen».

Skattskyldiga voro aktiebolag, kommanditbolag, gruvbolag, ömsesidiga försäkringsbolag, inregistreringsskyldiga och icke inregistreringsskyldiga ko- operativa företag (inbegripet både produktions-, konsumtions-, byggnads- och bostadsföreningar), »Gesellschaften mit beschränkter Haftung», sparkassor och vissa halvofficiella institutioner av privaträttslig natur. Slutligen andra sammanslutningar, som voro skyldiga offentligt framlägga sina räkenskaper.

Utländska Körperschaften skulle erlägga skatt, när de bedrevo verksamhet inom riket, och aktiebolag m. fl. även när de endast ägde fast egendom inom landet eller därstädes voro delägare i förvärvsverksamhet.

Befriade voro bl. a. föreningar, som icke hade rörelse till ändamål, vissa sparkassor och kooperativa föreningar på landsbygden för anskaffande av utsäde, gödsel, maskiner och redskap.

Skatt skulle erläggas för bolagets hela inkomst utan hänsyn till om den utdelades till aktieägarna, medlemmarna etc. eller ej.

Lagens allmänna skattesats var 25 procent av inkomsten, dock minst 25 promille av det nedlagda kapitalet och minst en summa på 420 Sch. Från regeln om att skatten skulle utgöra minst 420 Sch. gjordes dock un- dantag för skattskyldiga offentliga inrättningar och »andra till offentligt framläggande av räkenskaperna skyldiga sammanslutningar». För försäk- ringsaktiebolag var skatten minst 25 promille av nettopremierna med av- drag för bonus. Bolag, som för ett år utdelade en vinstandel på mer än 10 procent av grundkapitalet, skulle erlägga en tilläggsskatt med 5 procent av det, som utdelats till aktieägarna utöver 10 procent. Tilläggsskatten var 10 procent på vinstandelar över 15 procent. Sparkassor betalade efter in- komstens storlek 10 till 25 procent i skatt. Kooperativa företag, som icke drevo handel med andra än medlemmar, erlade ej skatt, när årsvinsten icke översteg 1500 Sch. När inkomsten var 1 500—3 000 Sch., utgick skatten för dessa företag med 8 procent, när inkomsten var 3000—4 500 Sch. med 10 procent och över 4500 Sch. med 12 procent. Någon minimiskatt var icke fastställd. Utländska bolag, som endast voro skattskyldiga för vinst av fast egendom eller för vinst som delägare i rörelse inom riket, erlade skatt med 15 procent. Skatten skulle erläggas för räkenskapsåret. Självdeklaration skulle ingivas inom 14 dagar efter det räkenskaperna blivit godkända och senast 6 månader efter utgången av räkenskapsåret. När skatten blivit ut- räknad, skulle bolaget alltid underrättas. Varje avvikelse från självdeklara- tionen måste motiveras.

Förskott på skatten för det löpande-räkenskapsåret skulle betalas den 1

januari, 1 april, 1 juli och 1 oktober. Förskotten fastställdes på grundval av den senast uträknade årsskatten. Höjning eller sänkning under räkenskaps- perioden synes icke ha förekommit. Nytt skattskyldigt bolag skulle anmä- las till die Steuerbehörde, som fastställde förskottsbeloppen med iakttagande av föreskrifterna om minimiskatt på 420 Sch. Die Steuerbehörde skulle li- kaså underrättas, när skattskyldiga bolag upphörde med sin verksamhet och han skulle då genast fastställa skatt för den tid, som förflutit efter det sista räkenskapsår, för vilket skatt påförts.

% 4. Tjeckoslovakiet.

De viktigaste direkta skatterna voro här desamma som i Österrike med undantag av att det i Tjeckoslovakiet icke påfördes någon allmän förmögen- hetsskatt. Einkommensteuer, allgemeine Erwerbsteuer o. s. v. skulle erläg- gas av samma personer, sammanslutningar etc. som i Österrike och bestäm- melser om vilka slag av inkomster, som hänförde sig till varje enskild skatt, voro i stora drag likalydande med de österrikiska. Organisationen av taxe- ringsväsendet var också i stora drag densamma.

Däremot var systemet med förskottsbetalning av årets skatt icke genom- fört i Tjeckoslovakiet. & 4 i första delen i lagen om de direkta skatterna löd i översättning: »Skatten för varje enskilt taxeringsår skall fastställas på grundval av den verkligen förvärvade, skattepliktiga inkomsten under det kalenderår, som föregår taxeringsåret. Huruvida den skattskyldige eller skat- teobjektet (das Subjekt und der Gegenstand der Steuer) äger bestånd vid taxeringsårets början har ingenting att betyda. Förändringar under loppet av taxeringsåret inverka inte heller på skatten.» Bestämmelsen gällde Ein- kommensteuer, men det fanns ungefär likalydande bestämmelser om de and— ra skatterna. I å 269 första delen, som gällde alla direkta skatter, bestämdes det: »I den utsträckning skatten icke infordras genom avdrag och lagen icke bestämmer annorlunda förfalla de enskilda skatterna jämte tillägg till be- talning i fyra lika stora delar (Anticipativraten) den 1 januari, 1 april, 1 juli och 1 oktober taxeringsåret.»

Inkomstskatt på arbetslön, Tantiemensteuer och Rentensteuer erlades ge- nom avdrag. I övrigt skulle skatterna alltså betalas i fyra lika stora poster på de i 5 269 angivna tiderna under det kalenderår, som följde efter inkomst- året. Intill dess årets skatt blev fastställd, beräknades skattebeloppet efter den sista årsskatt, den skattskyldige fått underrättelse om den 1 januari taxerings— året. När skatten debiterats skedde tilläggsbetalning, eventuellt återbetalning. Fristen för inbetalning av tilläggsbelopp utöver terminsbetalningarna var 50 dagar. Lagens allmänna regel om nya skattskyldiga var att skatt först skullle betalas, när taxering verkställts för det första inkomståret. Inom 30 dagar efter det den skattskyldige underrättats om skattebeloppets storlek, skulle alla förfallna skattebelopp betalas. När den nytillkomne skattskyldige fick sådan underrättelse först efter utgången av Skatteåret skulle han, förutom hela den

utdebiterade skatten, även betala de enligt € 269 förfallna beloppen på skat- ten för det efterföljande året. För inbetalning av dessa skatter hade han då en frist om 60 dagar. Lagen föreskrev emellertid att »die Bemessungs- behörde» kunde påföra alla nya skattskyldiga Einkommensteuer, allgemeine Erwerbsteuer, Rentensteuer och besondere Erwerbsteuer (Körperschaftsteuer) i terminer, som fastställts i 5 269, ända från den tidpunkt, då inkomsten uppstod (intäkten började inflyta till den skattskyldige). Dessa nya skatt— skyldiga voro därför ålagda att insända särskild anmälan till die Bemessungs- behörde, så snart de omständigheter, som orsakat skattskyldigheten, inträdde. Skattebeloppets storlek fastställdes av die Bemessungsbehörde efter storleken av den inkomst den skattskyldige kunde väntas få och med hänsyn tagen till de andra förhållanden, som enligt lagen hade betydelse för skattebeloppets storlek. När die Bemessungsbehörde på detta sätt bestämt, att den skatt- skyldige ända från början skulle göra terminsbetalningar, blevo inbetalning- arna förskott på nästa års skatt (= skatten på grundval av det löpande in- komståret), och systemet vad dessa skattskyldiga beträffar detsamma som i Österrike.

Bestämmelserna om i vilka fall avdrag för Rentensteuer skulle äga rum voro helt likalydande med de österrikiska. Tantiemensteuer, 10 procent av inkomsten, skulle avdragas vid utbetalningen. Däremot icke Besoldung— steuer, som skulle påföras Einkommensteuerpliktig årsinkomst, som bestod av arbetslön och översteg 100 000 kronor. Skattesatsen var 3 procent.

Bestämmelserna om avdrag av skatt vid utbetalning av arbetslön skilde sig på flera punkter från de motsvarande i Österrike. För avdrag på lägre löner funnos avdragstabeller uppställda i lagen. Tabellerna omfattade vecko- lön från 193 till 453 och månadslön från 837 till 1 963 kronor. Veckolön på 193 och månadslön på 837 utgjorde de minsta skattepliktiga lönebeloppen för dessa tider. Lön för 14 och 24 dagar omräknades till veckolön och avdrag skedde efter tabellen för vecka; lön för 10 dagar omräknades till månadslön och avdrag skedde efter månadstabellen. När lönen utbetalades i andra ter- miner, skulle det på varje dagslön avdragas % av avdragsbeloppet för den veckolön, som motsvarade den utbetalade dagslönen. Vid utbetalning av lön för en dag, skulle skatt icke avräknas. Belopp, som utbetalades utanför de regelbundna betalningstiderna (även förskott), medräknades vid påföljan- de ordinarie utbetalning (eventuellt vid slutbetalningen). Om i lön—en för till- fället underskred de minimibelopp, som voro angivna i tabellerna, men det kunde antagas, att årslönen skulle komma att ligga över gränsen, skulle man i alla fall draga av 1 krona på varje månadslön eller lön för 28 dagar, 50 heller på lön för 14 dagar och 25 heller på löner för kortare tid. När lönen för tillfället översteg den högsta tariffen i tabellen, skulle tabellens avdrag höjas med 50 heller för varje tiotal kronor eller del därav.

Familjeavdrag voro ej medgivna, men den lägsta gränsen för den skatte— pliktiga löneinkomsten steg med försörjningsbördan. Löntagaren måste till arbetsgivaren inlämna intyg från vederbörande offentliga myndighet om an- talet personer, han hade att försörja.

Avdrag efter lagens tabeller för de lägre avlöningarna gåvo i regel avsevärt mindre skatt än om vederbörande skulle erlägga skatt efter lagens allmänna satser, men normalt skulle skatten för det efterföljande kalenderåret likaväl anses slutgiltigt betald genom de avdragna beloppen. Undantag gällde å ena sidan, när löntagaren påvisade, att avdragen sammanlagda utgjorde ett större belopp än den skatt, han skulle ha blivit debiterad efter taxering enligt lagens allmänna regler. Då avdragen skedde på bruttolönen, kunde detta förekomma för personer med särskilt stora avdragsgilla omkostnader eller stor försörjningsplikt. Löntagaren fick i dessa fall det överskjutande restitue- rat. Voro avdragen icke korrekt företagna, kunde å andra sidan die Bemess- ungsbehörde ålägga löntagaren att betala tillägg. Även arbetsgivaren ansva- rade för det som var för litet avdraget. Beloppet kunde, om det icke frivilligt erlades, indrivas genom införsel i lön. Löntagare med flera arbetsgivare skul- le betala skillnaden mellan det avdragna beloppet och det på grund av progressionen i skattesatserna större belopp, som skulle ha avdragits, om allt utbetalats av en och samma arbetsgivare.

När en löntagare, vars arbetslön låg inom de gränser, som vore fastställda i lagens avdragstabell, även hade andra inkomster på mer än 1 000 kronor, blev han taxerad för de andra inkomsterna utan att hänsyn togs till löne- inkomsten. Avdrag medgavs då endast för omkostnader, som stodo i omedel- bart sammanhang med de andra inkomsterna. Vid andra inkomster på 1 000 kronor eller mindre fästes intet avseende. Detta gällde även, när avdrag icke gjorts på grund av att löneinkomsten varit för liten. När löneinkomsten låg under gränsen enligt avdragstabellen, men den skattskyldige hade andra inkomster på mer än 1 000 kronor blev han taxerad för hela inkomsten, var- vid dock skattesatsen var lägre än den ordinarie, därest totalinkomsten icke Översteg 10 000 kronor per år.

När lönen låg över den högsta tariffen i lagens avdragstabell, var tillväga- gångssättet vid avdragen i stora drag detsamma som i Österrike. Det utbetala- de beloppet omräknades till årslön. Från den beräknade årslönen, i vilken dock icke inräknades belopp, som löntagaren hade fått utbetalade utom den ordinarie lönen, skulle det göras ett avdrag på 20 procent på de första 20 000 kronor, 10 procent på de nästa 30 000 kronor och 5 procent på de nästa 50 000 kronor för avdragsgilla omkostnader. Årsskatten uträknades efter lagens allmänna satser på basis av den återstående inkomsten, och vid varje utbe- talning avdrogs det belopp, som proportionsvis belöpte sig på den tid, betal- ningen avsåg. Belopp, som avdrogos enligt dessa bestämmelser, räknades som förskott på den skatt, som påfördes efterföljande kalenderår. Tilläggs- eller återbetalning ägde rum, när taxeringen verkställts. Visade det sig vid taxeringen, att löneinkomsten för året icke översteg 23 550 kronor, motsva- rande den högsta tariffen i den särskilda avdragstabellen, skulle skatten icke vara högre än summan av det, som enligt tabellen skulle ha blivit avdraget, därest inkomsten hade varit jämnt fördelad under inkomståret.

Arbetsgivaren skulle vid anställningens upphörande eller vid kalenderårets

utgång lämna löntagaren en uppgift om utbetalad lön och avdraget belopp. De närmare bestämmelserna om arbetsgivarens räkenskaps- och uppgifts- skyldighet voro fastställda genom en statlig förordning.

ä 5. Norge.

Statsbeskattningen av inkomst och förmögenhet sker efter olika grunder för fysiska personer och för aktiebolag.

A. För fysiska personer utgår inkomstskatten enligt en starkt progressiv skala, som från 16 procent för de första 3000 kronor beskattningsbar in- komst stiger till 40 procent för vad som överstiger 875000 kronor. Enligt samma grunder utgår numera även en s. k. krisskatt, vars belopp är 1/4 av inkomstskattens. Till grund för båda skatterna ligger det till kommunal in- komstskatt taxerade beloppet. Detta motsvarar i stort sett den skattskyldi— ges nettointäkt. Dock skall den genomsnittliga inkomsten under de tre sista åren taxeras i fråga om inkomst av jordbruk med binäringar, av fiske samt av handel och annan bokföringspliktig näring. Som inkomst av skog taxeras en viss procent av skogens taxeringsvärde, varvid denna procent bestämmes med hänsyn till den genomsnittliga årsavkastningen av skog. En liknande be- räkningsgrund kan också, efter beslut av kommunen, tillämpas på jordbruk. — Från den sålunda fastställda inkomsten få avdrag göras för skatt å fast egendom samt för liv- och sjukförsäkringspremier ä högst 400 kronor. Vi- dare få avdragas 900 kronor för den skattskyldige personligen samt 500 år 2 900 kronor för av honom försörjda familjemedlemmar, beroende på deras antal. Som försörjd räknas alltid den ena av två tillsammans taxerade ma- kar. På taxerade inkomster understigande 2 000 kronor utgår ingen skatt.

Förmögenhetsskatten och den extraordinära förmögenhetsskatten utgå efter starkt progressiva skalor, som stiga från, i det förra fallet 0'3 promille för de första 10 000 kronor till 6 promille för vad som överstiger 4 000 000 kro- nor, och i det senare fallet 4 promille för förmögenhetsskiktet mellan 125 000 och 200 000 till 30 promille för vad som överstiger 30 000 000 kronor. Förmögen— hetsskatten träffar ej förmögenheter under 5 000 kronor. Den extra förmö- genhetsskatten utgår f. 11. med 60 procent av grundbeloppet och avskri- ves helt eller delvis, i den mån genom densamma den totala skatten till stat och kommun skulle överstiga 75 procent av inkomsten. Vid beräkningen av den beskattningsbara förmögenheten för denna senare skatt tages hänsyn även till husgeråd och dylikt, i den mån värdet därav överstiger 50000 kronor.

B. För aktiebolagens del tillämpas däremot genomgående en proportionell be- räkningsgrund. På inkomsten vila dels den ordinarie inkomstskatten, som utgår med 6 procent av inkomsten med avdrag för den kommunala fastig- hetsskatten, dels en extra skatt, »fondskatten», som utgår med 8 procent av vad som ej delas ut till aktieägarna, dels slutligen den s. k. krisskatten, som

9—408779.

ansluter sig till de båda förstnämnda skatterna och utgår med resp. 2 och 08 procent av de beskattningsbara belopp som gälla för dessa skatter. Att märka är, att »fondskatten» träffar även den del av bolagets inkomst, som icke fon- deras utan användes till gäldsbetalning eller erlägges som skatt till stat och kommun. Förmögenhetsskatten utgör 2 promille av aktiebolagets förmögen- het, som beräknas med utgångspunkt från dessa fonder och därför ej be- höver överensstämma med aktiestockens börsvärde.

Den kommunala beskattningen av inkomst och förmögenhet sker i motsats till den statliga efter likartade grunder för fysiska personer och för aktie- bolag; följande redogörelse avser, där ej annat anges, båda kategorierna.

Inkomstskatten är proportionell och utgår med olika procentsats i olika kommuner. För inkomstbegreppet gälla här samma regler som vid statsbe- skattningen. Till undvikande av kommunal dubbelbeskattning medräknas dock icke sådan inkomst, som tidigare träffats av kommunal inkomstskatt var- på främsta exemplet är aktieutdelning. Avdrag få göras för skattskyldig fysisk person och hans familjemedlemmar, större i städerna än på landsbyg— den. Avdragen växa med antalet familjemedlemmar samt intill en viss gräns med inkomsten. Deras närmare utformning bestämmes i viss utsträckning av kommunen. Denna kan sålunda avgöra vilka familjemedlemmar som skola medräknas vid avdragets bestämmande, dock att barn under 15 år i regel måste medräknas. Kommunen äger Vidare ordinärt höja eller sänka den i lagen fastställda normalavdragstabellens siffror med intill 50 procent. Denna rätt har ock i allmänhet utnyttjats, i det att städerna sänkt dessa siffror med i genomsnitt 30 procent och landskommunerna i allmänhet med 50 procent. Endast i Oslo och ett par andra större städer ha avdragen höjts. Denna kommunernas bestämmanderätt i olika avseenden är av stor betydelse för det faktiska skattetrycket. Om den ordinarie inkomstskatten utgår med minst 10 procent, äro kommunerna berättigade att därjämte uttaga en måttligt progressiv »tilläggsskatt å större inkomster», varmed åsyftas inkomster med över 12 000 kronor beskattningsbart belopp. Skatten beräknas på det sätt, att det till ordinarie inkomstskatt beskattningsbara beloppet förhöjes med en viss procentsiffra, 1—5, allt efter beloppets storlek, varefter den ordinarie skatte- skalan tillämpas. Denna förhöjning kan av kommunerna ökas till det fem- dubbla. Den kommunala förmögenhetsskatten utgår med en bestämd promille av förmögenheten, olika i olika kommuner, dock högst 4 promille. Även här undvikes kommunal dubbelbeskattning. Sålunda inräknas exempelvis aktie— innehav ej i en persons förmögenhet, då aktiebolagets förmögenhet träffas av skatten. Kommunen äger bestämma, att förmögenheter under 3 000 kronor på landet och 6 000 kronor i städerna skola vara skattefria.

Slutligen utgår fastighetsskatt, » eiendomsskatt», som på landsbygden egent- ligen består av två skilda skatter, dels den av »fylkesskattestyret» omedelbart pålagda fastighetsskatten, dels den till »herredet» utgående fastighetsskatten, vilken senare även avser att jämte andra skatter täcka den »herredene» på- lagda »fylkesrepartitionsskatten». »Fylke» (tidigare »amt»), resp. >>fylkesting» motsvarar ju de svenska länen, resp. landstingen, medan »herredene» äro pri-

märkommunerna på landsbygden. »Fylket» får ordinärt utdebitera 2—5 kro- nor per »skyldmark», medan maximum för »herredene» är 4 kronor. »Eien- domsskatten» i städerna utgår med minst 2 och högst 7 promille av taxerings- värdena, dock att maximum för »gårdsbruk» är 4 promille. Dessa skattesatser må i vissa undantagsfall överskridas med regeringens tillstånd.

Taxeringsarbetet skall i allmänhet börja i januari månad närmast efter in- komståret och bör vara avslutat på landet före den 15 april och i städerna före den 1 juni. I fiskeridistrikten kan emellertid taxeringen äga rum under senare del av året, och även i andra distrikt förekomma betydande förskjutningar av de fastställda tidsfristerna.

Uppbörd av statsskatten äger som regel rum vid fyra uppbördsstämmor, som hållas den 1 september och den 1 november taxeringsåret samt den 1 mars och den 1 maj året därefter.

Kommunalskatteuppbörden kan tidigast begynna den 1 juli taxeringsåret (kommunernas budgetår i Norge omfattar tiden 1/7—30/6). Antalet uppbörds- stämmor och tiderna för deras hållande fastställas av kommunerna, i följd varav starka variationer härutinnan förefinnas.

I Norge har, liksom i Sverige, frågan om tidigare uppbörd av skatt uppre- pade gånger varit föremål för överväganden.

Den 15 december 1920 infördes i Norge en lag om avsättning till täckande av skatt. Denna lag gällde dock endast skattskyldiga, som haft en nettoin— komst om minst 100 000 kronor, räknat enligt skattelagarnas bestämmelser. Dylika skattskyldiga skulle, innan tiden för deklarations avlämnande gått till ända, avsätta viss del av inkomsten (enligt en från 25 till 40 procent stigande skala) såsom täckning för den inkomst- och förmögenhetsskatt, som skulle påföras dem. Beloppen skulle insättas i bank å spärrat konto; i stället kunde dock godkänd säkerhet ställas för skattens inbetalande. Den skattskyldige var berättigad till räntegottgörelse är sålunda nedsatt belopp. Inga särskilda över- gångsbestämmelser gåvos, vadan de skattskyldiga, som drabbades av lagen, under övergångsåret fingo betala skatt två gånger.

Redan år 1921 framställdes yrkanden om lagens upphävande, och dessa yrkanden vunno i styrka under följande år. Bestämmelserna hade medfört stora svårigheter för beskattningsmyndigheterna. Då ju det avsatta skatte- beloppets storlek var beroende å det tilländalupna årets nettoinkomst, beräk- nad enligt skattelagarnas bestämmelser, nödgades taxeringsmyndigheterna omedelbart vid taxeringens början preliminärt behandla deklarationerna från sådana skattskyldiga, som föllo under lagen; detta orsakade merarbete och fördröjde det vanliga taxeringsarbetet. För uppbördsmyndigheterna inträdde svårigheter vid avräkningen mellan det avsatta beloppet och den slutligen påförda skatten, särskilt på grund av ränteberäkningen; svårigheterna gjorde

sig framför allt gällande, då det i förväg avsatta beloppet avsåg skatt till flera kommuner, enär då även den räntegottgörelse, som tillkom den skattskyldige, skulle fördelas till betalning mellan olika kommuner. —— Den praktiska nyttan av detta system med förskottsbetalning av skatt från de största inkomstta- garna hade även visat sig ringa.

Genom en den 12 februari 1926 utfärdad lag upphävdes 1920 års omför- mälda lagstiftning.

Den 24 januari 1936 utfärdades en lag om skatt å bankinsättningar, vilken lag på detta speciella område innebär ett system med avdrag för skatt innan intäktsbeloppet utbetalas till den skattskyldige. Lagen har dock endast till- lämpning i fråga om kommunalskatten, icke beträffande statsskatten.

Enligt sistsagda lag gäller, att insättningar i norska banker och räntcrna därå icke skola tagas i betraktande vid kommunaltaxeringen. I stället erläg- ges en skatt med 25 procent av det räntebelopp, som en bank vid räkenskaps— årets utgång eller vid slutlig uppgörelse vid viss tid gottskriver insättarens konto. Skatten skall emellertid utgöra minst 3 promille av det belopp, som innestår vid räkenskapsårets utgång; denna bestämmelse har tillkommit för att hindra att skatten skulle utgå med för lågt belopp, när medel insatts i bank först mot slutet av året. Uttagas däremot medel före årets utgång, beräknas skatten endast å tillkommande räntebelopp. Skattebeloppen avdragas av bankerna och inbetalas av dessa till Norges bank i en klumpsumma årligen. Dessa inbetalningar skulle till en början äga rum den 1 juli, men inbetalnings- dagen fastställdes sedan till den 1 april. Från och med år 1940 är fast- ställd en inbetalningsperiod från och med den 2 januari till och med den 15 februari; sker senare inbetalning utkräves ränta.

Uppbördsmyndigheten har ingen befattning med denna skatt. Bankerna in- betala beloppen direkt till Norges bank å ett särskilt konto, »skattefordelings- fondet». Samtidigt med inbetalningen sänder banken en anmälan härom till finansdepartementet, som dessutom erhåller underrättelse om inbetalningen från Norges bank. Vid anmälan till finansdepartementet skall bifogas utdrag av bankens räkenskaper.

Skatt uttages dock icke på alla räntemedel. I fråga om insättare, som en bank anser vara fria från skattskyldighet (personer, bosatta i utlandet, ut- ländska bolag, fromma stiftelser o. d.), behöver banken icke erlägga någon skatt, men i anmälan till finansdepartementet skall då uppgivas antalet så- dana konton och summan av där innestående medel. Banken är dock skyldig att föra särskild förteckning över dessa insättare.

Hälften av de medel, som varje budgetår på dessa sätt inflyter till fonden, fördelas mellan Norges landsdistrikt och städer i förhållande till summan av bankinsättningar, som, om lagen icke funnits, skulle hava medräknats vid kommunaltaxeringen i varje distrikt eller stad. För att klarlägga denna för- delningsgrund äro taxeringsmyndigheterna skyldiga att utarbeta specificerade listor över de uppgivna insättningarna. Den andra hälften av de influtna med- len utdelas till skattetyngda kommuner efter särskilda regler i skatteutjäm- ningssyfte.

Enligt lagens ursprungliga lydelse saknade de skattskyldiga varje rätt till restitution, även om skatt uttagits i sådana fall, där densamma ej bort utgå. Genom en tilläggslag av den 13 maj 1938 har dock medgivits en begränsad restitutionsrätt. Sålunda kan en skattskyldig erhålla restitution, därest han Visar, att han icke skulle haft någon som helst beskattningsbar inkomst un- der året i vederbörande kommun, även om bankräntorna räknats med, och att han icke heller skulle haft detta, om inkomsten beräknats efter de regler, som gälla för statsbeskattningen i Norge. Däremot erhålles icke restitution i sådana fall, där enligt angivna regler någon inkomst uppkommit, även om det är uppenbart, att räntebeloppen ej bort medräknas däri. Minsta belopp, som restitueras, är 2 kronor.

Den kommitté, som framlade förslag om nu berörda lagstiftning,1 åbero- pade såsom skäl för förslagets genomförande, att enligt gjorda beräkningar hade vid 1930—1931 års taxering från beskattning undandragits belopp, in- satta i banker, om tillhopa 1 213 miljoner kronor, eller 44 procent av det in- sättarbelopp, varå skatt bort utgå. Även om dessa beräkningar måste anses tämligen osäkra vore dock uppenbart att betydliga belopp undandroges be— skattning; ett sådant förhållande borde icke tillåtas fortbestå. En minoritet inom kommittén avstyrkte emellertid förslaget och framhöll till en början att alla på området sakkunniga avrått från den föreslagna beskattningsfor- men. En huvudanmärkning vore, att så länge icke obligationsräntor beskat- tades skulle en skatt å bankinsättningar vara meningslös och endast föror- saka kapitalomplaceringar; en beskattning av innehavarobligationer på mot- svarande sätt vore dock för det dåvarande icke genomförbar.2 Förslaget gäll— de endast kommunalbeskattningen, medan den statliga beskattningen skulle äga rum på eljest brukligt vis; detta vore irrationellt och måste vålla besvär- ligheter.

Genom en lag av den 10 april 1938 har vidare ålagts alla aktiebolag och ett flertal andra sammanslutningar att göra avsättningar till en särskild skattefond för varje sammanslutning.

Härutöver har i Norge betalningen av skatt genom frivilliga löneavdrag vunnit ej obetydlig utbredning. Härför förutsättes en överenskommelse mel- lan skatteborgenären (staten eller kommunen) samt skattebetalaren och den- nes arbetsgivare. Vissa bestämmelser äro som regel i förväg givna rörande dylika avdrag. De arbetsgivare, som vilja medverka vid ett system av an- given art, insända till uppbördsmyndigheten en lista över de löntagare, som önska erlägga skatten på detta sätt.

Systemet avser emellertid icke någon förskottsbetalning av skatt, utan går ut på att arbetsgivaren skall uttaga den under löpande år förfallande skatten genom avdrag på lön per månad eller vecka under i regel tio månader av Skatteåret. De innehållna beloppen skola därpå sändas in till uppbördsmyn- digheten efter utgången av varje månad eller varje kvartal.

1 Kommunalkomitteen, innstilling den 16 januari 1936. 2 Med avseende å skälen härför hänvisas till den följande framställningen.

Förutsättningen från skattemyndighetens sida är, att avtalet om dylika löneavdrag skall vara bindande under skatteåret såväl för den skattskyldige som för arbetsgivaren samt att arbetsgivaren ansvarar för att löneavdrag äga rum i enlighet med avtalet. Därest avtalet hålles, sker ingen ränteberäkning. Om däremot det frivilliga avdraget upphör, anses skatten förfallen vid de ordinarie uppbördsstämmorna, och ränta utkräves enligt därför gällande regler.

Detta frivilliga skatteavdrag måste emellertid stå tillbaka i den händelse införselbeslut mellankommer. Ett avtal om frivilliga skatteavdrag är därför förbundet med en viss risk för den kommun, som eventuellt skall erhålla skatten, i sådana fall då d-en skattskyldige resterar för äldre skatter till andra kommuner eller till staten. Det har också påpekats, att detta system med inbetalning av löpande skatt under tio månader blir dyrt för stat och kom- mun på grund av den ränteförlust, som uppstår genom att skatter, som av- dragas på detta sätt, inflyta åtskilligt senare än skatter, som betalas å de ordinarie uppbördsstämmorna.

Den nu angivna formen för skattebetalning har vunnit stor anslutning i större städer och i vissa större landsdistrikt. 1936 års norska skattekommitté anför som exempel, att under budgetåret 1937/38 27 procent av alla skatte- betalare i Oslo och 16 procent av alla skattebetalare i Aker erlade skatt på detta sätt.

I detta sammanhang må ytterligare anmärkas, att på enstaka håll också på frivillighetens väg anordnats skatteinbetalning på så sätt, att mejerierna avdraga vissa skattebelopp å de medel, som mejerierna utbetala till sina fasta mjölkleverantörer.

År 1936 tillsattes i Norge en särskild skattekommitt' med uppgift att utreda »spörsmålet om övergång till sådant system, att in- komst- och förmögenhetsskatt till stat och kommun skulle utgå av inkomsten allteftersom densamma intjänas under loppet av det år, som i allmänhet lig- ger till grund för inkomsttaxeringen». Kommittén avgav sitt betänkande den 16 december 1939.1

I detta betänkande diskuterar kommittén de frågor, som uppstå vid en omläggning av angiven art, och redogör jämväl för huru en sådan omlägg- ning skulle enligt kommitténs mening kunna tänkas genomförd. Kommittén avstyrkte emellertid för sin del införandet av ett sådant system. I anslutning därtill har kommittén jämväl undersökt möjligheterna för ett system, som i stället för att bygga å skatteuppbörd vid inkomstkällan i stället baserades å förskottsbetalning av senare förfallande skatt. Även en dylik anordning avstyrkes av kommittén.

Då förhållandena å förevarande område äro tämligen likartade i Sverige och i Norge, synes en mera ingående redogörelse för kommittébetänkandets innehåll här vara på sin plats.

Den norska kommittén framhåller inledningsvis, att det varje år är tio-

1 Innstilling fra Skattekomitéen av 1936, tryckt i Oslo 1940.

tusentals skattskyldiga, som stå inför svårigheten att betala en hög inkomst- skatt efter det att inkomsten nedgått eller upphört. Ett system som helt eller delvis gjorde slut på dessa svårigheter skulle därför utgöra en mycket viktig reform, även om man endast betraktade saken från skattebetalarnas syn- punkt. Men härtill kommer att det för närvarande i Norge gällande systemet särskilt i tider med sjunkande konjunkturer ledde till större skatteförluster för stat och kommun än som skulle inträda, därest skattebetalningen anknöts närmare till inkomstförvärvet.

Kommittén övergår därefter till att diskutera följande alternativ

1. a) Avdrag av inkomstskatt vid utbetalandet av arbetslön på sådant sätt, att avdraget i allmänhet utgör den slutgiltiga beskattningen (lönskatt).

b) Skyldighet att under inkomståret erlägga förskott å skatt för in- komst, som icke utgör arbetslön, med efterföljande avräkning sedan taxe- ring ägt rum.

11. Förskottsbetalning för alla skattskyldiga, så att den slutliga skatten senare fastställes genom taxering jämväl beträffande löntagare. Beträffande detta alternativ uppstår bl. a. frågan om förskottsbetalningen skall vara fri- villig eller om man i någon utsträckning bör införa automatiska avdrag vid vissa inkomstkällor. Under diskussionen av alternativ I a), den s. k. lönskatten, erinrar kom- mittén till en början om svårigheten att vid skatteberäkningen värdera ut- gående naturaförmåner. I övrigt angiver kommittén grunddragen för ett system med lönskatt på följande sätt: 1) Det måste upprättas tabeller, som arbetsgivarna hava att följa vid skatte- avdragets verkställande. För kommunalskattens vidkommande måste härvid- lag i Norge uppställas en mångfald tabeller (enligt en uträkning av kommittén förekomma i Norges kommuner ett par hundra varianter av kombinationen skatteprocent—reduktionstabell; antalet möjliga sådana kombinationer är så gott som obegränsat). . 2) Det måste införas skattekort för alla löntagare. På detta skall anteck- nas löntagarens namn, bostad m. m., försörjningsplikt och de omkostnadsav- drag löntagaren har rätt till. Korten måste upprättas av taxeringskontoret i bostadsdistriktet och gälla under budgetåret. Löntagaren måste vara skyldig att skaffa sig skattekort, varjämte arbetsgivaren måste vara skyldig att verk- ställa skatteavdrag även om löntagaren icke har sådant kort. 3) Arbetsgivaren måste vara personligen ansvarig för, att författningsen- liga skatteavdrag verkställas. Redovisning måste sändas med korta mellan- rum, högst kvartalsvis, och detta blott när avdragsbeloppen äro små. Under ett system med lönskatt skulle en väsentlig förändring inträda, om gemen- sam uppbörd ägde rum av skatt till stat och kommun, så att varje arbets- givare endast behövde leverera medlen till en uppbördsmyndighet. Arbets- givaren måste åläggas att föra särskilda avlöningsräkenskaper, dock möjli- gen med undantag för den, som endast hade en eller två arbetare. Arbetares skattekort skulle läggas som bilagor till avlöningsräkenskaperna och insän- das till kontrollmyndigheten vid utgången av den tidsrymd, för vilken de gälla. '

4) Kontrollen över avdragens verkställande måste bliva ett omfattande arbete och bör antagligen verkställas av uppbördsmyndigheten, därest man genomförde gemensam skatteuppbörd. Därest åter stats- och kommunal- skatt fortfarande uppbäres var för sig, bör kontrollen troligen förläggas till taxeringskontoret. I båda fallen måste vederbörande myndighet öva kan- troll över alla arbetsgivare i distriktet och detta även beträffande löntagare, som äro bosatta i andra distrikt.

5) Uppgiften att utfärda bestämmelser om värdesättning av naturaförmå- ner måste antagligen åläggas fylkesskattestyret (landskontoret). Särtryck av dessa bestämmelser måste tillställas varje arbetsgivare tillsammans med den avdragstabell, som skall nyttjas.

6) Alla löntagare med en årsinkomst, som Överstiger visst belopp, förslags- vis 6 000 kronor, skola få den slutliga inkomstskatten fastställd genom taxe- ring. Alla löntagare, som hava en lägre årsinkomst men som vid sidan av löneinkomsten hava andra inkomster om t. ex. minst 100 kronor, skola få skatten på den inkomst, som icke utgör lön, fastställd genom taxering. I dylikt fall medgives icke fvamiljeavdrag, och 'den inkomst, för vilken den skattskyldige skall taxeras, anses ligga ovanför löneinkomsten.

Kommittén uttalar i anslutning härtill, att den finner det ytterst tveksamt om det skulle i praktiken vara möjligt att på ett någorlunda tillfredsställan- de sätt få genomfört ett system av angivet slag samt att kommittén enhälligt är av den uppfattningen att det icke skulle vara ändamålsenligt att genom- föra allmän lönskatt till stat och kommun i Norge. Fördelarna därav skulle icke vara tillräckliga för att uppväga de uppenbara olägenheterna. Främst pekar kommittén härvid på det växlande skattetrycket och de skiftande reg- lerna för skattens beräknande i de olika kommunerna —— förhållanden, som icke hava motsvarighet i de mellaneuropeiska land, där lönskatt genom- förts. Men även om skattetrycket utjämnades mellan kommunerna så att man kunde utdebitera kommunalskatt på löneinkomst efter samma grunder över hela riket eller större delar därav, så kvarstode dock de svårigheter, som uppkomma genom att ett så stort antal skattskyldiga — på grund av arbetets såsongartade karaktär eller av andra orsaker hade osäkra inkomster som aldrig flöto jämnt under hela året. Vidare framhållas de svårigheter, som uppstå på grund av att ersättning i tjänsteförhållanden i så stor utsträckning utgår i form av naturaförmåner.

Kommittén anser det icke vara möjligt att genomföra ett lönskattesystem som kan förutsättas fungera tillfredsställande med mindre man på många punkter låter hänsynen till att reglerna skola vara enkla och lätta att till- lämpa väga tyngre än kravet på att reglerna skola så utformas, att fullstän- dig hänsyn tages till varje särskild skattskyldigs individuella förhållanden.

Med denna kommitténs inställning har kommittén icke närmare undersökt alternativ I, b), som ju närmast var avsett som en komplettering till alterna- tiv 1, a), utan övergår till alternativ II, av vilket ju alternativ I, b) kan sägas endast vara en del. Alternativ II avsåg spörsmålet om förskottsbetalning av skatt i förening med efterföljande avräkning vid taxeringen.

Kommittén diskuterar de olika möjligheterna att med ett dylikt system i förväg beräkna det skattebelopp, varå förskottsavsättning skall göras och kommer därvid beträffande »äldre» skattskyldiga _— i motsats till under lö- pande år nytillkommande skattskyldiga —— till samma resultat som 1924 års svenska uppbördssakkunniga eller att man i dessa fall måste bygga å resul- tatet av föregående års taxering. Därvid bör dock hänsyn tagas till extra- ordinära förhållanden, som under ett visst år ökat eller minskat inkomsten, t. ex. en särpräglad, avdragsgill förlust eller tillfälliga intäkter, som icke kun- na förväntas återkomma. Dylika hänsyn skulle kunna tagas därigenom att fastställandet av förskottsbeloppen för ett visst är verkställdes av taxerings- myndigheterna året förut. Vid dylika avgöranden borde taxeringsmyndig- heterna hava tämligen stor frihet.

Beträffande under året nytillträdande skattskyldiga funnes ingen annan möjlighet än att taxeringsmyndigheterna fingo göra en _ visserligen högst osäker överslagsberäkning av vad vederbörande kan tänkas uppbära i inkomst under året. Därvid skulle naturligtvis den största försiktighet iakt- tagas.

Härjämte förutsätter kommittén att möjlighet skall finnas att under löpan- de år reglera de fastställda förskottsbeloppen med hänsyn till om den verk- liga inkomsten väsentligt avviker uppåt eller nedåt —— från den inkomst, som låg till grund för beräknandet av förskottsbeloppen. Här uppkommer en särskild svårighet, nämligen att få kännedom om inkomststegringar; un- derrättelse om nedgång av inkomsten kan däremot med säkerhet påräknas från de skattskyldiga. Ingen annan utväg synes här föreligga än att ålägga de skattskyldiga uppgiftsplikt beträffande väsentliga inkomststegringar, ehu- ruväl det måste bliva besvärligt att framtvinga sådana uppgifter. Därjämte borde taxeringsmyndigheten vara befogad att under pågående taxering be— sluta om höjning av storleken av de förskottsbelopp, som utgingo enligt myn- dighetens föregående år meddelade beslut; anledning till sådan höjning före- låge, när deklaration utvisade väsentlig inkomststegring, som kunde antagas fortbestå under följande år.

Särskilda besvärligheter måste ofta uppstå vid inträ'dande arbetslöshet; taxeringsmyndighetema fingo då efter skön bedöma om nedsättning skulle medgivas av de fastställda förskottsbeloppen.

I fråga om den del av skatten enligt föregående års debetsedel, som skall läggas till grund för beräkningen av skatteförskotten, anser sig den norska kommittén icke kunna förorda så hög andel, som 1924 års svenska uppbörds— kommitté föreslagit, eller 9/10; man befarar i så fall alltför många restitutio- ner med därav följande omfattande arbete. Kommittén stannar vid att före- slå 5/, av föregående år påfört skattebelopp.

Kommittén sammanfattar huvuddragen i den skisserade nyordningen så- lunda: Den slutgiltiga taxeringen för varje inkomstår uträknas på samma sätt som nu efter intäktsårets slut. Å det påförda skattebeloppet avdrages vad som inbetalats i förskott. Återstoden skall av den skattskyldige erläg- gas såsom slutskatt. Samtidigt härmed fastställer taxeringskontoret de för-

skott å skatt, som envar av de skattskyldiga skall betala under tiden till nästa taxering. Förskotten beräknas i normalfallen på grundval av den de- biterade skatten vid den avslutade taxeringen. I debetsedeln skall den skatt- skyldige erhålla uppgift såväl om uppbördsstämma för slutskatten som ock om förskottsbeloppens storlek. Då taxeringsmyndigheten höjer eller sän- ker förskottsbeloppen, tillställes den skattskyldige ny debetsedel; härom un- derrättas samtidigt uppbördsmyndigheten. Nytillkommande skattskyldiga taxeras till förskottsskatt av vederbörande taxeringsmyndighet och även här- om underrättas uppbördsmyndigheten.

I fråga om inbetalningsterminer för förskottsbeloppen anser kommittén sex sådana terminer böra som regel ifrågakomma, nämligen den 1 september för slutskattens erläggande samt, i och för förskottsbetalningar, den 1 okto- ber, den 1 december, den 1 februari, den 1 mars och den 1 maj.

Kommittén behandlar särskilt frågan om betydelsen av skattskyldigs flytt- ning under inkomståret. Enligt bestämmelserna i Norge skall, liksom i Sve- rige, skatt i regel erläggas i den kommun, där den skattskyldige är bosatt den 1 januari taxeringsåret. Om denna regel bibehölles i ett system med förskotts- betalningar, bleve följden, att förskotten i stor utsträckning erlades till en annan kommun än den som slutligen skulle erhålla desamma; det vore enligt kommitténs uppfattning ingen tvekan om att den uppgörelse mellan olika kommuner, som därav bleve följden, skulle bliva mycket besvärlig. Kommit- tén föreslår därför att, i händelse av förskottsbetalning av skatt, avgörande för skattskyldigheten blir bosättningen den 1 januari inkomståret, icke som nu taxeringsåret. För det fall att en person utflyttar ur riket eller från utlan- det inflyttar dit, erfordras emellertid särskilda regler.

Kommittén behandlar ytterligare en del andra hithörande spörsmål, bl. a. frågan om kommunernas budgetuppställning vid ett system med förskotts- betalning av skatt; vad därom anföres torde i detta sammanhang kunna läm- nas åsido.

Vidkommande frågan, huruvida förskottsbetalningen bör gälla såväl fy- siska som juridiska personer, intager kommittén den ståndpunkten, att syste- met bör begränsas till fysiska personer. Inga fördelar vore att vinna genom att utsträcka systemet även till juridiska personer; den skattskyldige juridiske personen har ingen fördel av en förskottsbetalning av skatt, ej heller löper det allmänna några särskilda risker genom att, som nu uppbära skatten i efterhand. Däremot är av synnerlig vikt för kommuner, vilkas huvudsakliga skatteintäkt härflyter från en juridisk person med stor verksamhet, att vid beräknande av skatteintäkten bestämt veta, hur mycket eller hur litet denne skattskyldige är pliktig erlägga.

Slutligen behandlar kommittén frågan om övergången till ett nytt system av ovan angiven art. Kommittén berör 1924 års svenska uppbördssakkun- nigas förslag, enligt vilket »äldre» skattskyldiga skulle under en övergångs- tid av fem är få vidkännas en skatteökning med cirka 10 procent årligen, men finner detta system alltför betungande för de » äldre» skattskyldiga; därjämte finner kommittén det svenska förslagets regler rörande särskiljandet av skat-

terna från nytillkomna och från äldre skattskyldiga alltför invecklat. Kom- mittén angiver i stället följande övergångsordning:

Man förutsätter att det nya systemet tillämpas från och med den 1 januari 1942 med skyldighet att erlägga förskottsbetalningar från och med denna dag. Vid uppgörandet av budgeterna för 1941/42 har man att räkna med intäkterna av förskotten under första halvåret 1942. Dessa intäkter utgöra med hänsyn till ovan angivna betalningsterminer omkring hälften av ett års skatt och höra alltså täcka hälften av de utgifter för budgetåret 1941/42, som skola gäldas av skattemedel. Den slutliga skatten för detta budgetår, grundad å 1940 års inkomst, behöver då endast uttagas med hälften av det belopp, som skulle hava erfordrats enligt nuvarande system. _ Vid debite- ring av skatt för budgetåret 1942/43 på grundval av 1941 års inkomst går man tillväga på motsvarande sätt endast med iakttagande av att under detta budgetår förskottsbetalningar äga rum hela året och därigenom täckning er- hålles för 5/6 av ifrågavarande utgifter. Skatten å 1941 års inkomst skall alltså uttagas med endast 1/6 av det belopp, som enligt nuvarande ordning skolat de- biteras. Taxeringen för 1943/44 skall grundas å 1942 års inkomst. Un— der hela sistnämnda år har emellertid erlagts skattebetalning i förskott. Dessa förskott skola avdragas å den debiterade skatten och därmed har det nya systemet helt trätt i kraft.

Enligt dessa övergångsbestämmelser skulle 1940 års inkomst bliva belastad med endast 1/2 och 1941 års inkomst med endast 1/6 av normal skattebörda. Någon verklig lättnad skulle dock de flesta skattebetalare icke härigenom er- hålla. Endast om inkomsten starkt växlat mellan dessa båda är och de när- mast följande kommer en skattskyldig att märka någon skillnad mot vad en- ligt nuvarande system är fallet.

När kommittén sammanfattar sin uppfattning om det ovan angivna syste- met med förskottsbetalning av skatt, sker det med följande ord: »Kommittén är och har under hela sitt arbete varit av den uppfattningen, att en tillfreds- ställande lösning av det spörsmål, kommittén erhållit i uppdrag att utreda, skulle innebära en mycket önskvärd reform. Kommittén har emellertid under sitt arbete kommit till den enhälliga uppfattningen att genomförandet av ett förskottssystem skulle föra med sig så många praktiska svårigheter och vara ägnat att framkalla så stora betänkligheter, att kommittén icke vågar förorda att en så omfattande nyordning för det närvarande sättes i verket. Det är framförallt det ökade arbetet för taxeringsmyndigheterna och den osäkerhet, förskottssystemet skulle orsaka vid budgetförslags uppgörande i kommunerna, SOm kommittén finner betänkliga. Kommittén hänvisar i samband härmed till resultatet av reformarbetet i Sverige. Där har under tidsperioden 1924— 1938 två olika kommittéer arbetat med dessa frågor. Resultatet har blivit att tanken på att flytta skatteinbetalningen till inkomståret uppgivits. I stället förberedas reformer som icke bryta systemet med efterskottsbetalning.»

Emellertid hava numera bestämmelser utfärdats angående skatteavdrag å lön i vissa fall. Den 19 oktober 1940 har sålunda finans- och tulldepartementet utfärdat »Regler om adgang til ved storre ekstraordinaere anleggsarbeider 111. v. ä anta saerskilt oppkrever vedrerende skattetrekk». Enligt en av departe- mentet den 26 oktober 1940 utfärdad rundskrivelse hava bestämmelserna när- mast föranletts av svårigheten att erhålla införsel i lön tillräckligt snabbt och effektivt vid större byggnadsföretag o. dyl. För att säkra skatteinbetalningen från arbetstagare, som uppbära god ersättning men som endast under be- gränsad tid arbeta vid dylika företag, har departementet ansett bestämmelser böra meddelas om rätt för fylkesmännen att anställa särskilda uppbördsmän vid företagen i fråga. Dessa skulle emellertid ej blott meddela införsel för förfallen skatt utan även äga verkställa avdrag ä lön etc. i förskott å blivande skatter. Kostnaderna för denna anordning skulle täckas av de intresserade kommunerna och staten, genom att dessa garantera en inkassogottgörelse be- räknad efter storleken av de skattebelopp, som staten och kommunerna på detta sätt erhålla.

De särskilda reglerna för förfarandet ifråga äro mycket kortfattade. Då en särskild uppbördsman på angivet sätt blivit anställd, skola alla hänvän- delser till och från arbetsgivaren, härunder inbegripet anmälan om arbets- anställning och beslut om och plan för skatteavdrag, sändas genom upp- bördsmannen. Uppbördsmannen är befogad att, intill dess annan myndighets beslut inkommer rörande skatteavdrag o. dyl., ålägga arbetsgivaren att av- draga 20 procent å alla utbetalda lönebelopp. Vidare har uppbördsman- nen tillerkänts rätt att träffa slutligt avgörande rörande avdragsprocentens storlek beträffande varje enskild löntagare, att meddela befrielse från av- drag o. s. v.

Arbetsgivare och arbetstagare äro skyldiga att lämna uppbördsmannen alla de upplysningar, som denne finner nödvändiga för att verkställa avdraget. Uppbördsmannen är berättigad att själv eller genom anställd tjänsteman taga del av arbetsgivarens löneräkenskaper med tillhörande verifika- tioner.

Fylkesmannen har att, efter departementets godkännande, fastställa in- struktion för uppbördsmannen samt bestämmer lönen för denne och hans eventuella underordnade personal och meddelar föreskrifter om revision m. m. När fylkesmännen finner att nu berörda ordning med särskild upp- bördsman ej längre är erforderlig, kan han besluta om avveckling därav. Departementet bestämmer i varje särskilt fall på vad sätt utgifterna för upp- bördsmannens lön, kontorskostnader o. s. v. skola bestridas.

Nu berörda regler bära tydlig prägel av att vara tämligen hastigt tillkom- na. Någon kunskap om huru de nya reglerna hittills verkat har icke kunnat erhållas.

& 6. Finland.

I. Utmärkande för statsbeskattningen är, att inkomst- och förmögenhets- skatt upptagas av fysiska personer och aktiebolag efter i stort sett samma grunder.

A. Fysiska personer. Inkomstskatten utgår enligt en progressiv skala, som från 04 procent för inkomster å 6000 mark stiger till 20 procent för in- komster över 1 500 000 mark. Inkomster under 6 000 mark beskattas ej. Den beskattningsbara inkomsten bestämmes principiellt med hänsyn till den skatt- skyldiges nettointäkt, varifrån vissa avdrag få göras. Som inkomst av jord- bruksfastighet räknas dock genomsnittliga nettoinkomsten under föregående år från likartade fastigheter inom kommunen. Från den sålunda fastställda inkomsten göres avdrag för bl. a. hälften av under beskattningsåret erlagd inkomst— och förmögenhetsskatt och, om båda makarna varit sysselsatta i för- värvsarbete utom hemmet, hälften av den makes inkomst, som förtjänat minst, dock ej mer än 8000 mark, samt försäkringsavgifter för den skatt- skyldige och hans familj, högst 200 mark för en var försäkrad. Vidare av- dragas 1 200 mark för varje på grund av försörjningsplikt underhållet barn under 15 år samt för den skattskyldige själv intill 5 000 mark å orter med höga levnadskostnader, om hans inkomst ej överstiger 40000 mark. Dess- utom kan nedsättning av inkomsten, eventuellt fullständig skattefrihet, bevil— jas vid vissa fall av nedsatt skatteförmåga. Förmögenhetsskatten drabbar förmögenheter över 40 000 mark enligt en progressiv skiktskala. Denna bör— jar med 015 promille av de första 100 000 mark och stiger till 8 promille av förmögenheter, som överstiga 30 miljon-er mark. —— Enligt lag den 14 december 1935 har inkomst- och förmögenhetsskattelagen ändrats i mera socialt betonad riktning. Barnavdraget för varje barn under 16 år —— har höjts till 2500 mark. Inkomster under 10 000 mark och förmögen- heter under 100000 mark ha helt befriats, och skatten å de lägsta inkomst— skikten har lättats något (07 procent å de första 10000 mark, 16 pro- cent å nästa 5000 och 3 procent å nästa 15000). Därjämte har införts en 20 procent ökning av den uträknade skatten för skattskyldiga över 24 år, som icke huvudsakligen underhålla andra närstående än makan. Dock äro de fria, som i minst 16 år fullgjort underhållsskyldighet mot barn.

B. För aktiebolagen gäller, som nämnt, i huvudsak samma regler för in- komstbeskattningen som för fysiska personer. Sålunda tillämpas samma pro- gressiva skala. Förutom avdrag för hälften av inkomst- och förmögenhets- skatten sker här en minskning av inkomsten med hälften, dock högst med 4 procent av bolagets förmögenhet. Om bolagets oförminskade inkomst över- stiger 12 procent av bolagets förmögenhet, höjes skatten med lika många procent som inkomsten överstiger ifrågavarande 12 procent, dock högst med 100 procent.

För förmögenhetsbeskattningen gälla samma principer som beträffande fysiska personer. Dock torde i praxis värderingen av förmögenheten ske efter i viss mån avvikande grunder.

Genom de regler, som sålunda gälla, drabbas de större aktiebolagen sär- skilt hårt av den statliga beskattningen. En reformering av bolagsbeskattning- en har länge varit på tal och föreslogs senast 1930 av en enhällig kommitté. Dess förslag, som åsyftade en proportionell inkomstskatt av i normala fall 8 procent samt en progressiv förmögenhetsskatt på maximalt 4 promille, har emellertid ej lett till något resultat.

II. Till kommunerna erlägges endast en inkomstskatt, som för såväl fy- siska personer som aktiebolag är proportionell. Vid inkomstens uppskattning förfares beträffande inkomst av jordbruksfastighet på samma sätt som vid statsbeskattningen. Därjämte sker ytterligare ett par avvikelser från den all- männa regeln att hänsyn tas till den verkliga nettointäkten. Sålunda får vid beräkning av inkomst av fast egendom ränta å intecknad gäld avdragas en— dast till ett belopp av 1 500 mark eller, om räntan överstiger 3 000 mark, hälf- ten därav, dock högst 15 000 mark. Därjämte kan vid beräkningen av behål— len inkomst av näring, rörelse eller annan fastighet än jordbruksfastighet, taxeringsnämnden med frångående av den skattskyldiges uppskattning fast- ställa det högre belopp, som med avseende på rörelsens omfattning anses skå- ligen böra påföras. Från den enligt dessa grunder fastställda inkomsten får avdrag göras för kommunalutskylder. För fysiska personer sker vidare, en- ligt vad kommunen inom vissa gränser själv fastställer, personliga avdrag för mindre inkomsttagare samt för på grund av försörjningsplikt underhållet barn under 15 år.

Stats-skatten regleras i lag den 5 december 1924 om inkomst- och förmö- genhetsskatt med däri vidtagna ändringar jämte följdförfattningar. Bestäm— melserna om den kommunala beskattningen återfinnas dels i förordningen den 15 augusti 1883, innefattande ändringar av förordningen den 8 decem- ber 1878 angående kommunalförvaltningen i stad, dels oclc i förordningen den 15 juni 1898 angående kommunalförvaltning på landet. Betydelsefulla ändringar hava emellertid vidtagits i dessa förordningar, främst genom la- gar den 20 januari 1922 och den 21 december 1923.

Genom de nu gällande bestämmelserna om statlig inkomst- och förmögen- hetsskatt samt kommunalskatt har man sökt åstadkomma så stor enhetlig— het som möjligt. Ett närmare sammanförande av den statliga och den kom- munala beskattningen har länge varit på tal men har ännu ej nått något resultat. Lagberedningen har emellertid efter uppdrag av finansministeriet och justitieministeriet den 15 februari 1934 framlagt ett inom beredningens tredje avdelning utarbetat förslag till skattelag och beskattningslag med där— till hörande promulgationsbestämmelser jämte motiv. Lagberedningen har sedermera i ett den 30 november 1936 framlagt förslag jämte motiv vidtagit vissa ändringar i det tidigare lagförslaget. En av huvudpunkterna i denna be- skattningsreform har varit att skapa enhetliga regler för stats- och kommu- nalskatt samt att sammanföra beskattningen så att den sker samtidigt och verkställes av samma beskattningsorgan.

Om lagförslaget yttrar lagberedningen bl. a. följande:1

* Bet med förslag till skattelag, beskattningslag samt lag om införande av dem, 1934, sid. 58.

»Enligt lagberedningens förslag komme grunderna för ifrågavarande skatter att, på några få undantag när, vara enahanda. Vid sådant förhållande ha stadgandena rörande grunderna för de båda skatterna kunnat sammanföras i en enda lag, skatte- lagen.

I följd av att fullständigare likhet i avseende å skattegrunderna genomförts, har också beskattningsförfarandet i lagberedningens förslag kunnat nästan helt och hållet förenas, så att för stats- och kommunalbeskattningen skulle användas gemen- sam skattedeklaration, gemensam skattelängd och gemensamma beskattningsmyn- digheter, en beskattningsnämnd och en prövningsnämnd, jämte det till och med debiteringen av de båda skatterna skulle verkställas av sagda gemensamma beskatt- ningsnämnd. Det är därför såväl möjligt som sakenligt, att bestämmelserna angå- ende beskattningens verkställande, vilka nu äro spridda i lagen om inkomst- och förmögenhetsskatt samt i kommunalförordningarna för städerna och landskommu- nerna, intagas i en gemensam beskattningslag.

Samtliga stadganden rörande statens inkomst- och förmögenhetsskatt samt kom— munalskatt kommer sålunda att ingå i två lagar: en skattelag och en beskattnings- lag. Den förstnämnda omfattar alla bestämmelser angående grunderna för dessa skatter, däri inbegripna jämväl stadgandena angående grunderna för beskattning av inkomst från lant- och Skogshushållning, fast egendoms beskattningsvärde samt för- höjning av inkomst- och förmögenhetsskatt till staten och av antalet kommunala skattören ävensom efterbeskattning. Enligt lagberedningens förslag höra till skatte- lagen även stadgandena såväl angående beloppet av inkomst- och förmögenhetsskatt till staten som angående kommunala skattören, av vilka de senare stadgandena hit- tills ingått i förordningarna angående kommunalförvaltning. I beskattningslagen åter komma att upptagas de bestämmelser, som angå själva beskattningens verkställande och vinnande av rättelse däri samt skatteuppbörden.»

Uppbörden av skatt till staten handhaves enligt gällande rätt på landet och i köping av kronofogde samt i stad av stadsstyrelsen, medan uppbörden av kommunalskatten verkställ-es på landet av kommunalnämnden, i stad av stadsstyrelsen och i köping av köpingsstyrelsen. I praktiken sker emellertid ganska allmänt, i synnerhet vid uppbörden av kommunalskatt i städerna, uppbörd genom förmedling av banker och sparbanker, ehuru därtill i lag ej finnes uttryckligt bemyndigande.

Enligt lagberedningens förslag av år 1934 skulle möjlighet givas att över- lämna skatteuppbörden åt post- och telegrafverket. Dessutom skulle upp- börden kunna anordnas genom förmedling av banker och sparbanker.

Skatteuppbörd i förskott.

I Finland är det liksom i Sverige brukligt, att såväl stats- som kommunal- skatten får erläggas under flera uppbördsterminer. Sålunda är det vanligt, att statsskatten erlägges i två och kommunalskatten i tre eller fyra omgångar.

En jämn fördelning av skatteuppbördstiderna är svår att anordna under årets första hälft, enär beskattningen ej kan vidtaga förrän beskattningsåret gått till ända och dess resultat blivit känt och då verkställandet av beskatt- ningen kräver rundlig tid. I det dubbla syftet att råda bot på denna olägen- het samt att få indrivningen av skatterna tryggad har föreslagits, att en del av skatterna måtte uppbäras redan i förskott.

A. Skatt å utdelning från aktiebolag och & räntor.

I ovannämnda hänseende har dock endast resultat uppnåtts i ett special— fall, nämligen beträffande utdelning av aktiebolags vinst.

Inkomst av aktiebolags verksamhet är i allmänhet underkastad dubbel- beskattning: aktiebolag är skattskyldigt för sina inkomster utan att få från dessa avdraga utdelade dividender, och till aktieägares beskattningsbara in- komst räknas jämväl de dividender han uppburit från aktiebolag. Som ovan sagts sker dock vid statsbeskattningen en minskning av aktiebolagens in- komst.

I den tidigare lagstiftningen beträffande den statliga beskattningen voro aktieägare emellertid befriade från skatt för dividendutdelningar från bo- lag, vilka erlade inkomstbevillning. Dylik skattskyldighet infördes genom en förordning den 1 februari 1915 angående kapital- och kupongskatt, vilken skulle gälla för den tid kriget varade. Däri stadgades, att såväl å räntor, vil- ka utgingo på bankkonton, som å särskilda aktiebolags dividendkuponger vid verkställandet av utdelningen skulle innehållas 5 procent i skatt till sta- ten. Denna beskattning gällde dividendkuponger till aktie i aktiebolag för bedrivande av bank- och industri-ell rörelse samt järnvägs- och annat före- tag. Förordningen upphävdes genom lagen den 31 december 1917 angående kapital- och kupongbevillning. Såväl i denna förordning som i den såsom varaktig avsedda lagen den 28 december 1918 angående skatt å ränta och dividend upptogs bestämmelsen om innehållande av 5 procent i skatt å till betalning förfallna dividender samt å bank- och obligationsräntor m. m. Då enligt lagen den 3 augusti 1920 om inkomst- och förmögenhetsskatt allmän inkomstskatt skulle utgå även för dividender, begränsades _ genom en sår- skild lag den 30 december 1921 angående ränte- och dividendskatt, som av utlänning bör erläggas _ den särskilda skatten att gälla endast utlänningar. Sistnämnda lag upphävdes år 1926, då i stället utfärdades en nedan närmare berörd lag angående skatt å utdelning. Från aktiebolag erhållna dividender skola dock, som ovan nämnts, fortfarande räknas till de med inkomst- och förmögenhetsskatt belagda inkomsterna. I 11 ä 2 p. av 1924 års lag om inkomst- och förmögenhetsskatt säges nämligen blott, att såsom inkomst icke anses vad som erhållits såsom dividend från öppna, kommandit- eller rederibolag.

I lagstiftningen angående den kommunala beskattningen har sedan gam- malt varit stadgat, att aktiebolag skulle vara underkastade samma skatteplikt som fysiska personer. Sedan den kommunala skattskyldigheten åren 1883 och 1898 blev närmare ordnad, har det även funnits ett uttryckligt stadgande därom, att den som lyfter dividend skall för sin dividend beskattas, även om aktiebolaget betalar skatt för den inkomst, ur vilken dividenden utdelas. Vid beräkning av skatteinkomst skola likväl icke göras avdrag, som medgivits en- dast fysiska personer. Denna ståndpunkt intar jämväl gällande finsk rätt.

Vid antagandet av 1924 års lag om inkomst- och förmögenhetsskatt upp- manade riksdagen regeringen att taga under övervägande, huruvida icke upp-

börden av skatt å inkomster från dividender kunde anordnas i samband med utbetalningen av dividender, enär »en sådan åtgärd skulle underlätta den fullständiga beskattningen av inkomsterna från dividender och av den i ak- tiebolag placerad—e förmögenheten samt skulle göra den särskilda av utlän- ningar för närvarande erlagda dividendskatten onödig».1 Detta förslag till beskattning vid källan förstås lättast, då man tager i beaktande att fruktlösa ansträngningar tidigare gjorts för att tvinga samtliga dividendinkomster fram i dagen.

Proposition i frågan överlämnades till 1925 års riksdag. Statsrådet hade i sin proposition gått längre än riksdagen hade begärt, i det att statsrådet även föreslagit innehållande av skatt vid utbetalning av ränta vid penning- anstalterna, med hänvisande till att tidigare för statsverkets räkning inne- hållits särskild skatt på ränta samt att i sådant fall skatt på kapitalavkast- ning för utlänningar kunde helt och hållet upphöra. Statsutskottet föreslog, att hela lagförslaget skulle förkastas, bl. 3. efter att hava tagit del av avstyr- kande skrivelser från direktionen för sparbankerna i Finland och bankför— eningens i Finland styrelse. Utskottet fann t. o. m. för dividend de praktiska svårigheterna så stora, att ett lagförslag icke utan grundligare utredning var genomförbart. För dividendernas vidkommande föreslogo dock vänsterrepre- sentanterna i en reservation, att lagförslaget skulle antagas. Trots statsutskot- tets avstyrkande betänkande antog riksdagen den 11 december 1925 efter påtryckning av regeringen lagförslaget i den form det hade i nämnda reser- vation. Den 2 januari 1926 godkändes lagen av presidenten. Särskilda till- lämpningsföreskrifter fastställdes av statsrådet genom beslut den 8 januari 1926.

Denna lag angående innehållande av inkomst- och förmögenhetsskatt vid erläggande av dividend, såsom rubriken lyder, ersatte stadgandena i lagen den 30 december 1921 om ränte- och dividendskatt, som av utlänning bör er- läggas. Lagens bestämmelser äro i huvudsak följande:

När aktiebolag utbetalar eller gottskriver dividend, skall den betalande av dividenden innehålla åtta för hundra såsom avbetalning å inkomst- och för- mögenhetsskatt för den, som dividenden tillfaller, vilket belopp i sinom tid skall till statsverket inbetalas. Å innehållandet skall därvid till den, som divi- denden tillkommer, utfärdas bevis. Vad sålunda innehållits äger den, som di- videnden tillfaller, räkna sig till godo såsom avbetalning å sin inkomst- och förmögenhetsskatt för det år, varunder innehållandet ägt rum. Har å divi- dend innehållits mera än vad den, som dividenden tillfaller, har att i in- komst- och förmögenhetsskatt för året erlägga, skall det överskjutande be- loppet till denna återbetalas, så snart därom framställts yrkande.

Straff inträder enligt allmänna strafflagen för den, som med falsk uppgift eller annat svek söker undanhålla statsverket vad han äger att för detsam- ma innehålla; därjämte är vederbörande skyldig att ersätta statsverket dubb- la skadan.

1 Riksdagens svar å prop. nr 66 år 1924, sid. 20. 10—408779.

Enligt tillämpningsföreskrifterna skall innehållande icke äga rum från di- vidend å sådan aktie, som äges av staten eller någon dess inrättning, kom- mun eller församling, ej heller från dividend å aktie, vars ägare är sådan sammanslutning, anstalt eller stiftelse, som på grund av 6 5 i lagen om in- komst- och förmögenhetsskatt vid senaste beskattning icke blivit beskattad, om häröver till den, som utbetalar dividenden, lämnas bevis, utfärdat å be- skattningsnämndens vägnar. De sammanslutningar, som avses i sagda para- graf, äro enskilda järnvägar, barmhärtighets- och undervisningsanstalt samt för främjande av folkupplysning, vetenskap eller konst bildad sammanslut- ning eller annan sådan sammanslutning, anstalt och stiftelse, vars medel an- vändas uteslutande för allmännyttigt ändamål.

Del av mark, som uppkommer vid beräknande av avdrag från dividend, tages icke i betraktande, för så vitt fråga är om belopp, understigande tio penni.

I bevis, som bör utfärdas över innehållet avdrag från dividend, skola an— givas dividendtagaren, det aktiebolag, vilket utdelar dividenden, för vilken tid den erlägges, dess storlek och det innehållna beloppet ävensom ort och tid för bevisets utfärdande. Beviset bör undertecknas av den, som erlägger dividenden; dock kan detsamma, där dividenden utbetalas av ett aktiebolag eller annan firma, undertecknas av den, som verkställer utbetalningen, med angivande även av firman.

Vad aktiebolag ålegat att av utbetald eller gottskriven dividend under halvåret för statsverkets räkning innehålla, skall inom en månad efter halv— årets utgång inlevereras till lantränteriet i det län, där bolaget har sin hem- ort. Tillika skall bifogas uppgift över aktieägare, av vilka skatt icke inne- hållits, samt över beloppen av till dem erlagda dividender. Till sådan upp- gift böra fogas å beskattningsnämndernas vägnar utfärdade bevis angående skattefrihet.

Aktiebolag skall inom en månad efter utgången av det halvår, under vil- ket ordinarie bolagsstämma eller den bolagsstämma, som beslutit om utde- lande av dividend, hållits, till landskontoret i det län, där bolaget har sin hemort, inlämna eller per post i frankerat brev insända bestyrkt utdrag ur det vid stämman förda protokollet ävensom andra erforderliga handlingar, utvisande, huruvida beslut fattats om utdelande av dividend och, i så fall, till vilket belopp, antalet till dividend berättigade aktier, det dividendbelopp, som belöper sig på varje aktie, ävensom dagen, från vilken dividend begynt utbetalas.

Landskontoret skall årligen inom februari månad insända nämnda hand- lingar till ordföranden i beskattningsnämnden å den ort, där bolaget har sin hemort. Ordföranden bör granska handlingarna och utan dröjsmål återställa dem till landskontoret, med angivande tillika av de fel han upptäckt. Fin- ner ordföranden, att något bolag underlåtit att inlämna de i 1 momentet nämnda handlingar, skall anmälan jämväl göras därom.

Landskontoret åligger att övervaka, att aktiebolagen iakttaga de i lagen och i detta beslut meddelade bestämmelserna om innehållande av skatt vid

utbetalning eller gottskrivning av dividend samt om inleverering av inne- hållna belopp.

För att vid uppbörden av inkomst- och förmögenhetsskatt få tillgodoräk- na sig vad av dividend innehållits, bör skattskyldig till deklarationen över in- komst och förmögenhet under det år, då innehållandet skett, foga det där- över utfärdade beviset.

Där inkomst- och förmögenhetsskatt skall erläggas i två eller flera rater, skall den av dividend innehållna skatten avdragas från det skattebelopp, som bör erläggas vid första uppbörden. Överstiger den innehållna skatten nämn- da belopp, skall den överskjutande delen därav avdragas från de skatte- belopp, som erläggas vid andra eller, i mån av behov, vid följande upp- börd.

Har av dividend innehållits mera än vad den, som dividenden tillfaller, skall erlägga uti inkomst- och förmögenhetsskatt för det år, då innehållandet ägt rum, eller har innehållandet skett från sådan person tillkommande dividend, som det året icke varit skattepliktig, skall det överskjutande eller, i senare fallet, hela det innehållna beloppet återbetalas till vederbörande vid upp- börden av inkomst— och förmögenhetsskatt mot företeende av debetsedeln eller, då vederbörande icke varit skattepliktig, det över innehållandet utfär- dade beviset samt intyg av ordföranden i beskattnings- eller prövningsnämn- den över skattefrihet. I dessa fall må av ombud icke fordras fullmakt.

Finansministeriet kan beträffande stad förordna, att återbetalning må ske

..

aven annorlunda än i 1 mom. är stadgat. Önskas återbetalning tidigare än vad nyss sagts, må ansökan därom gö—

ras hos landskontoret. _

Till skattskyldig, som underlåtit att vidfoga deklarationen bevis över inne- hållen skatt, bör det av dividenden innehållna beloppet efter skatteuppbör- den på anhållan genom landskontorets försorg återbetalas, för såvitt han redan erlagt skatt för samma dividend; ansökan härom bör åtföljas av be- vis över innehållen skatt, avskrift av deklarationen samt debetsedel eller till riktigheten styrkt avskrift därav.

Var, som icke inom stadgad tid till lantränteriet inlevererar, vad för stats- verkets räkning bort av dividend innehållas, eller underlåter att inlämna före- skrivna handlingar, straffas, där brottet icke annorstädes är belagt med strängare straff, med högst tjugu dagsböter.

I sitt förslag av år 1934 yttrar lagberedningen om denna lag följande:1 »På grund av sagda rätt inflyter med visshet åtminstone den innehållna delen av inkomst- och förmögenhetsskatten, enär den, som utbetalar dividend, i allmän- het icke torde underlåta att erlägga den till staten. Men en sådan förhandsuppbörd är förenad med stora olägenheter. Isynnerhet för sådana aktiebolag, vilka ha tal- rika aktieägare, medför utgivandet av intyg över de innehållna beloppen och deras redovisning till staten mycket besvär och kostnader, vilka ytterligare skulle ökas, därest skyldigheten att innehålla skatt, såSOm enhetligheten skulle kräva, utsträck- tes jämväl till kommunalskatten. Skatteuppbördsmännen måste särskilt handhava

1 Bet. med förSIag till skattelag, beskattningslag samt lag angående införande av dem, 1934, sid. 158.

och redovisa för innehållna belopp, vartill ytterligare kommer återbetalandet av de för högt uppburna beloppen. Den skattskyldiga slutligen måste hålla reda på av honom innehållna belopp och angående dem foga intyg vid sin skattedeklaration, därest han önskar få dem på sin debetsedel avkortade från skatten.

Med anledning av nämnda olägenheter har lagberedningen i stället för det nu- varande systemet föreslagit ett stadgande därom, att den, som uppbär dividend, hör till den, av vilken dividenden utbetalas, avgiva bevis, upptagande för motta- garens beskattning erforderliga uppgifter. Dessa bevis är aktiebolaget sedan skyl- digt att i början av följande år insända till skattenämndens på orten ordförande, vilken översänder dem till vederbörande skattenämnder. På detta sätt blir förfa- randet mindre invecklat och klarare, man undviker förhandsuppbörd av en meka- niskt bestämd del av skatten och alla därav föranledda besvär, och vederbörande skattenämnd erhåller uppgift om de dividendinkomster, vilka vid beskattningen skola beaktas, så att de ej kunna undgå beskattning. Vid uppbärandet av dividend kan dess mottagare jämförelsevis lätt giva det fordrade beviset, därest vederbörliga blanketter för ändamålet tillhandahållas.

Av naturliga skäl kan det föreslagna förfarandet gälla blott inhemska bolags och andelslags dividender och av praktiska skäl borde det ej heller utsträckas till sådana fall, i vilka den uppburna dividendinkomsten ej stiger till minst 100 mark.

Den skyldighet att avgiva bevis och att anmäla inkomsttagaren för skattenämn- den, som föreslagits beträffande uppburna dividender, kan lämpligen iakttagas jämväl i fråga om utdelning från inhemskt aktiebolag eller andelslag vid dess upp- lösning och nedsättning av kapitalet, så ock beträffande vinster å penninglotterier. Till varulotterier har den däremot icke ansetts kunna utsträckas, enär det vid dessa är svårt att få vinsternas värde utrett. Den som på varulotteri får en så betydande vinst, att den inverkar på beskattningen, är naturligtvis enligt de allmänna stad- gandena skyldig att uppgiva den i sin skattedeklaration, på samma sätt som även mottagare av dividend och penninglotterivinst oberoende av förberörda särskilda medel för utrönande av dessa inkomster.»

[ anledning av att vissa anmärkningar riktats mot lagberedningens nu nämnda förslag till nya regler angående innehållande av skatt vid erläg- gande av dividend, har lagberedningen vid förnyad prövning i ett den 30 november 1936 framlagt betänkande ansett skäl föreligga att ej blott i prin- cip låta det nu gällande systemet kvarstå utan även utvidga detsamma att avse jämväl ränta, som utbetalats eller gottskrivits av bank eller annan penninganstalt samt vinst å penninglotteri eller premieobligation. För så vitt på detta sätt innehållits mera än som skall betalas i skatt, vore enligt lag- beredningens mening visserligen riktigt att gottgöra ränta, men lagbered- ningen framhåller att detta skulle vid verkställigheten bliva så besvärligt, att tillämpningen av hela systemet därigenom omöjliggjordes.1

Enligt lagberedningens sist berörda förslag skulle, då aktiebolag utbetalar eller gottskriver dividend eller bank— eller annan penninginrättning ränta åt andra än sådana mottagare, vilka icke äro skattskyldiga, utbetalaren inne- hålla tio för hundra. Över innehållandet skall åt dividend- eller räntetagaren lämnas intyg och det innehållna beloppet erläggas till staten. Innehållet be- lopp skulle räknas såsom avkortning på vederbörandes inkomst- och för- mögenhetsskatt för det året eller vid skatteuppbörden restitueras till honom

' Bet. med förslag till skattelag, beskattningslag samt lag angående införandet av dem, 1936, sid. 26.

i den mån han icke vore skyldig att erlägga nämnda skatt. Den, vilken skulle innehålla medel, skulle vara ansvarig för erläggandet till staten av det belopp, som borde innehållas.

Vad som sålunda föreslagits angående dividend och ränta, skulle äga mot- svarande tillämpning jämväl på andel, som utdelas, då inhemskt aktiebolag eller andelslag upplöses eller sänker aktie- eller andelskapitalet, så ock på vinst, som erhållits på penninglotteri eller premieobligation.

För att vid uppbörden av inkomst- och förmögenhetsskatt få räkna sig till godo vad som innehållits, borde av skattskyldig intyg över innehållandet fogas till skattedeklarationen över inkomst och förmögenhet för det år, då innehållandet skett.

En finsk vetenskapsman har närmare redogjort för verkningarna av skat- ten å utdelningar;1 härav må återgivas följande:

»Då lagstiftaren hos oss i lagen av den 2 jan. 1926 försökte genomföra beskattningen vid källan med avseende å dividendinkomsterna, ställde man sig på många håll rätt tveksam till ändamålsenligheten av ett sådant förfa- rande. Det är därför av intresse att undersöka, huru denna lag blivit ge- nomförd. Enligt den officiella skattestatistik, som bygger på 1929 års in- komster, steg den för dividend innehållna skatten till c:a 308 miljoner, av vilken summa 264 miljoner mark kommo på de enskilda personernas an- del. Enligt de av statistiska centralbyrån på basen av ,dividendskatten' ut- förda beräkningarna skulle dessa skattebelopp motsvaras av dividendin- komstcr på resp. 3854 miljoner och 3305 miljoner mark. Uppdela vi denna summa för de fysiska personerna på inkomstklasser och sätta summorna i relation till samtliga beskattade inkomster, komma vi till följande resultat.

nkomstklas enlia . Beräkna 'vi- ' tieskattade irsilåomsfetrfilå) Beskattade inkomster dendinkii'rigfer låte-022332; mark 1 000 mark 1 000 mark de förra

63000— 8 900 2 286 108'9 1 920'5 0'1 9 000— 14 900 2 373 601'2 3 391'1 0'1 15 000— 29 900 2 989 811'1 11 436'7 0'4 30 000— 44 900 858 346'1 9 7850 11 45 000_ 59 900 531 310'7 13 972'3 26 60 000 — 74 900 330 8408 12 348'9 3'7 75 000—- 89 900 235 565'4 13 4921 5'7 90 000— 134 900 404 777'2 33 242'0 8'2 135 000— 179 900 179 3933 26 4627 14'8 180 000— 359 000 306 8336 66 2222 21'6 360 000— 539 900 98 9505 32 1487 325 540 000— 899 900 86 6037 ' 39 461'7 45'6 900 OOO—1 499 900 57 9337 24 331'4 42'0 1 500 000— 49 836'8 33 034'3 66'3

Summa 10 789 9130 2321 2496 3'0

' Lindberg, Utvecklingen av den allmänna inkomstskatten i Finlands skattesystem, 1934, sid. 339. ? (Häri ingå naturligtvis icke de skatter, som restituerats åt personer, helt befriade från skatt.)

Man lägger märke till, huru oerhört liten del av inkomsterna (3.0 pro- cent), som träffas på detta sätt vid källan och bliva effektivt dragna in under beskattningen. Saken kommer dock i en annan belysning, då man finner, att största delen av dividendinkomsterna tillfaller de största in- komsttagarna, som annars äro synnerligen svåra att kontrollera. Dess- utom äro just dividendinkomsterna dessa inkomsttagares nära nog vik- tigaste inkomster. Innehållandet av skatten på dividend skulle sålunda hava en viktig mission att fylla. Likväl förminskas nyttan härav avse- värt åtminstone i förhållande till de uppoffringar, som detta uppbörds- sätt kräver —— därigenom, att just i de klasser, som med avseeende på divi- dendinkomsterna spela en mera betydande roll (över 135000 mark), de i skatteskalan fastställda skattesatserna överstiga den procentsats (8 procent), som innehålles vid dividendutbetalningen. Detta kan självfallet utgöra en frestelse för de största inkomsttagarna. Man måste därför fastställa, att den s. k. dividendskatten är av relativt ringa betydelse för vår inkomstskatt, även om man härmed ingalunda vill bestrida det principiellt riktiga i be- skattningen vid källan.»

Samma författare har sammanfattat sitt omdöme om lagstiftningen ifråga sålunda:1

»Man inskränkte sig icke till att uppvfordra aktiebolagen till uppgiftsskyl- dighet för sina aktionärer, utan tvang dem dessutom direkt under sträng kontroll att medverka vid skatteuppbörden. Här föreligger en beskattning vid källan i dess mest renodlade form. Skall man ur principiell synpunkt bedöma detta stadgande, måste man först betrakta saken ur statens syn- punkt. Det kan icke råda något tvivel därom, att icke ett sådant förfarings- sätt är till en viss gräns synnerligen effektivt, med beaktande av att dessa inkomster annars måste anses synnerligen svåra att kontrollera. Därtill kom- mer, att staten mycket snabbare kan uppbära skatten för inkomsterna, d. v. s. just när dessa inflyta. Men de skattskyldiga kunna allt annat än rosa marknaden; en sådan beskattning innebär ett räntefritt lån till staten. Dess- utom använder staten hänsynslöst gentemot bolagen sin maktställning. En- ligt principerna för den organiska statsuppfattningen kan visserligen ett konsekvent utnyttjande av källans beskattning icke fördömas om icke som hos oss endast ett fåtal måste böja sig under sådana maktanspråk från statens sida.»

B. Förslag till skatteuppbörd i förskott.

Beträffande skatteuppbörd i förskott hava även andra förslag uppkom- mit. Sålunda har regeringen i proposition av år 1928 (Nr 26) angående lagstiftningen om inkomst- och förmögenhets- samt kommunalbeskattning föreslagit en sådan förskottsuppbörd, vilken skulle verkställas först sedan beskattningsåret gått till ända, men innan skatten slutligt fastställts. Enligt

1 Lindberg, sid. 324.

denna proposition skulle en del av inkomst- och förmögenhetsskatten till staten, sammanlagt högst hälften av i samma kommun senast debiterad skatt, därest denna utgör minst 200 mark, uppbäras i förskott under förra hälften av beskattningsåret och sedan avkortas från den senare fastställda skatten. Har i förskottsbetalning högre belopp blivit innehållet, än vartill skatten sedan stiger, skulle det överskjutande återbäras. Ett liknande för— skottsbetalningssystem skulle kommunens fullmäktige berättigas taga i bruk jämväl vid kommunalbeskattningen. Förslaget motiverades i propositionen på följande sätt: "

»Såväl för statens som särskilt för kommuns ekonomi är det till fördel, om skattmedlen delvis inflyta redan under förra hälften av året, och för de skattskyl- diga är skattebetalningen mindre betungande, om den kan ske i flere rater och på olika tider av året. Likaså vore det ur synpunkten av statens och kommuns samt stundom även de skattskyldigas intressen önskligt, att skatteuppbörden skulle verk- ställas snarast möjligt efter det den inkomst erhållits, på grund av vilken skatten debiterats, ty ju längre tid hinner förgå från inkomstens förvärvande till skatte- uppbörden, desto flera skattskyldiga hava under mellantiden kunnat flytta till an- nan ort, vilket försvårar skattens indrivning, eller ock avlida eller råka uti sämre ekonomisk ställning, varvid skatten kan bliva helt och hållet eller delvis ogulden eller dess erläggande bliva för den skattskyldiga mycket betungande.»

Vid 1928 års riksdag vann ej det i propositionen ingående förslaget om indrivande av skatter i förskott understöd. Statsutskottet ansåg varken nö- digt eller skäligt, att inkomst- och förmögenhetsskatt skulle uppbäras redan innan skattenämnden fastställt skatterna, utan uteslöt stadgandena därom ur lagförslaget.

Däremot förordade utskottet förslaget därom, att kommunens fullmäk— tige kunde besluta angående kommunalskattens uppbärande i förskott, dock sålunda att användandet av denna rätt skulle begränsas till sådana fall, då uppbörden av kommunalskatten av någon anledning fördröjts så, att den ej kunnat verkställas i vanlig tid.

I ett inom finansministeriet år 1933 utarbetat förslag angående innehål- lande av skatt å lön har åter, jämte innehållande av lön, varom vidare blir tal här nedan, föreslagits, att såväl statsskatt som kommunalskatt i allmän- het skulle uppbäras i förskott redan under loppet av Skatteåret. Enligt detta förslag skulle de skattskyldiga åläggas att redan under loppet av Skatteåret erlägga skatteinbetalningar, vilkas belopp vore beroende av den under före- gående år erlagda skatten. Skattskyldiga, med undantag av löntagare, borde erlägga förskottsbetalning kvartalsvis å det skattebelopp, som för dem se- nare komme att fastställas. Av löntagarna åter skulle skatten innehållas vid lönebetalningen, såsom i det följande anföres. På detta sätt ansåg man, lik- som även i 1928 års proposition, att indrivningen av skatten skulle bli tryg- gad. Tillika skulle därigenom även innehållandet av skatt å lön underlättas. Löntagarna, av vilka skatten helt och hållet eller till största delen skulle uttagas redan under det år, under vilket de erhålla sin skattbara lön, kom- me annars i en sämre ställning än övriga skattskyldiga, vilka ej skulle behöva betala sin skatt förrän följande år.

I lagberedningens förslag har förslaget om förskottsu-ppbörd icke uppta- gits. Lagberedningen yttrar härom följande:1

»Nämnda förfarande skulle visserligen för staten och kommunen medföra den fördelen, att dessa finge sin skatt tidigare och bättre indriven. Men denna fördel skulle ernås på bekostnad av beskattningens säkerhet och rättvisa. Skatten skulle uttagas, förrän betalarens skattskyldighet officiellt fastställts. Den skulle uttagas, enligt beskattningen för föregående år, på grund av fiktiva och icke verkliga in- komster. Sålunda kunde skatt bliva erlagd i sådana fall, i vilka sedermera vid be- skattningen befunnes, att betalaren ej alls är skattskyldig eller åtminstone icke plik- tig att erlägga så mycket, som av honom i förskott uttagits. Härav skulle åter följa nödvändigheten att återbetala det som för mycket i skatt uppburits,

Om förskottsuppbörd verkställes redan under loppet av Skatteåret, kan skatten komma att drabba inkomster, som betalaren ej definitivt haft och måhända ej ens kommer att hava. Nämnda möjlighet undvikes visserligen, om förskottsuppbörden verkställes först efter skatteårets utgång under början av beskattningsåret. Men därvid minskas även den eftersträvade säkerheten att få skatten indriven, och lik- väl kommer man ej ifrån, att av betalaren uttages skatt utan att hans skattskyldighet och skattebeloppet äro officiellt fastställda, och ehuru man ej kan veta, huruvida för dem finnes hållbar grund eller ej.

Vid sådant förhållande har lagberedningen icke kunnat föreslå, att uppbörd av skatt skulle i förskott verkställas under Skatteåret eller ens under början av be- skattningsåret. »

Innehållande av skatt å län.

I Finland är angående innehållande av skatt å lön icke stadgat i lag. En- dast såsom en frivillig åtgärd har detta i en del stora affärer anordnats för hos dem anställda. Ett vid affären inrättat intressekontor åtar sig därvid bland annat att för löntagare, vilka önska sådant, erlägga skatter och inne- håller för sådant ändamål antingen i förskott eller efteråt medel vid utbe- talning av löner.

Yrkanden och förslag hava dock framställts om ett allmänt obligatoriskt innehållande av lön för skattebetalning. Sådana hava särskilt framställts av kommittén Kunnallistaloudellinen neuvottelukunta (ungefär = kommunal— ekonomiska rådet) i ett betänkande av den 17 december 1932 (1933 Nr 1) och, i anslutning därtill, i en av riksdagen år 1932 godkänd hemställan samt i finansministeriets ovannämnda förslag av år 1933.

Dessa förslag hava föranletts därav, att skatter årligen redan en längre tid i hög grad blivit utestående i synnerhet i landskommuner, och under in- verkan av ekonomiska depressionstider ha de oguldna skatterna på ett skrämmande sätt tillväxt. Orsaken härtill har ansetts vara bland annat den, att det finnes en stor mängd sådana arbetsföra personer med jämförelsevis god inkomst, av vilka man på grund av täta ombyten av arbets- och vistelse— ort icke lyckas få skatterna indrivna.

För avhjälpande av ifrågavarande missförhållande föreslår kommittén Kunnallistaloudellinen neuvottelukunta, att den, som utbetalar lön, skulle åläggas innehålla å den till betalning utfallande lönen t. ex. 8 procent till be-

1 r. bet. 1934, sid. 172.

talning av den kommunalskatt, som komme att påföras löntagaren. Förden- skull skulle löntagaren årligen anskaffa en skattebok, i vilken nämndes hans namn samt beskattningsorten för hans personliga inkomster. Vid varje ut- betalning av lön skulle den betalande i boken, till det innehållna beloppets värde, fästa skattemärken, vilka skulle hållas till salu av en särskild skatte- byrå, genom kommunalbyråer m. fl. försäljare. Efter årets förlopp borde skatteboken, i vilken kommunalbyrå som helst, utbytas mot en ny. De an- vända skatteböckerna skulle byrån insända till i boken antecknad beskatt- ningsort. Denna kommun finge på grund av boken från skattebyrån lyfta det belopp, som motsvarade skattemärkenas värde, och låta anteckna den in- nehållna skatten i uppbördsboken. Det återstående skattebeloppet skulle vid skatteuppbörden erläggas och det, som innehållits utöver skattens belopp, återbäras.

Riksdagens hemställan av år 1932 avsåg, att regeringen skulle till prövning upptaga frågan om åstadkommande av sådana ändringar i de nuvarande skattelagarna, att arbetsgivare, med rätt att innehålla en skatterna motsva- rande del av sina arbetares avlöning, förpliktades att ansvara för betalning— en av deras skatter, och att regeringen i sinom tid skulle överlämna propo- sition härom till riksdagen. Huru innehållandet skulle verkställas, nämn— des ej närmare i riksdagens beslut.

Det i finansministeriet utarbetade förslaget i frågan förutsätter, att om innehållande av skatt å lön införes, borde såväl inkomst- och förmögenhets- skatt till staten som kommunalskatten innehållas, och det innehållna belop- pet skulle för lågt avlönade utgöra slutlig beskattning, för övriga äter för- skottsuppbörd på den skatt, som framdeles skulle fastställas. Av dem, för vilka innehållandet av lön utgjorde slutlig beskattning, skulle på samma sätt uppbäras till konnnunalbeskattningen anslutna skatter till särskilda samhäl- len och kyrkoutskylder.

Löntagare, vilka varje kalendermånad under Skatteåret i lön erhållit högst 1 500 mark och vilkas övriga skattbara inkomster under året utgjort högst 1 000 mark och förmögenhet högst 100 000 mark, skulle enligt förslaget ej alls beskattas vid den egentliga beskattningen, utan de innehållna lönebelop- pen betraktades såsom deras slutliga skatt. För övriga skattskyldiga skulle de innehållna lönebeloppen däremot utgöra blott i förskott uttagna avkort- ningar på de skatter, vilka sedan vid den egentliga beskattningen fastställ- des för dem. Fördenskull borde skattenämnden även särskilt uträkna, huru mycket statsskatt och huru mycket kommunalskatt av envar sådan skatt— skyldig å lönen innehållits, varemot denna uträkning ej behövde verkställas beträffande det, som å små löner innehållits.

Lönebetalaren borde månatligen vid lönens utbetalning innehålla å lönen ett gemensamt belopp för statsskatt och kommunalskatt. Innehållandet skulle av arbetsgivaren verkställas på grund av officiella tabeller och ett för varje löntagare årligen utfärdat skattekort.

För de båda löntagargrupperna skulle finnas särskilda tabeller. De å ta- bellen för lågt avlönade, d. v. s. sådana som erhålla högst 1 500 mark i må-

naden, upptagna skatterna beräknades sålunda, att från den årsinkomst, som motsvarade den faktiska månadsinkomsten, skulle avdragas grundav- drag och barnavdrag samt för eventuella andra avdrag å inkomsterna 1 000 mark. Å den sålunda reducerade inkomsten skulle inkomst- och förmögen- hetsskatt uttagas enligt den allmänna skalan, kommunalskatt åter enligt det procenttal, som under närmast föregående år utgått för skattöre. Det härige- nom uppkommande sammanlagda belopp, som skulle innehållas, utrönte arbetsgivaren sålunda, att han å en tabell i den kolumn, vilken upptoge det barnantal löntagarens skattebrev utvisade, uppsökte den reducerade skatt- bara årsinkomst, som motsvarade löntagarens faktiska månadslön, och å en annan tabell i kolumnen för vederbörande procent (2—12 procent) det mot sagda reducerade årsinkomst svarande belopp, som för månad skulle innehållas.

Den förskottsbetalning, som för—den andra, de högre avlönade löntagar- nas grupp skulle för månad innehållas, finge lönebetalaren likaså uppsöka ur olika tabeller. De borde uträknas sålunda, att i inkomst- och förmögenhets- skatt skulle innehållas så många hela procent minskade med en procent, som i skatt skulle erläggas för motsvarande för år uträknade inkomst, samt i kommunalskatt så många hela procent minskade med två, som i denna skatt uti samma kommun för inkomst erlagts det närmast föregående året, för var- dera skatten likväl minst 1 procent. Båda skatterna, för vilka de nämnda avdragsprocenterna vore beräknade att motsvara medgivna avdrag å in- komsterna, vore i tabellerna städse inbegripna i ett gemensamt för innehål- lande avsett belopp.

Över de månatligen innehållna beloppen vore lönebetalaren skyldig att till skattenämnden insända två förteckningar, den ena upptagande dem, vilkas månadslön utgjort högst 1 500 mark, den andra dem, som erhållit större månadslön.

Förteckningarna skulle granskas i skattenämnden och med anledning av fel fordras tilläggsbetalningar eller det överdebiterade återsändas för resti- tution samt förteckningarna sedermera insändas till länsstyrelsen.

De innehållna skatterna borde lönebetalaren, då enligt ifrågavarande för- slag skattemärken ej förekomme, inom 15 dagar efter månadens utgång in- sända till den myndighet, till vilken inkomst- och förmögenhetsskatt skall erlägga-s, alltså på landet till kronofogden och i stad till de kommunala skatteuppbördsmyndigheterna.

De medel, vilka sålunda genom innehållande av lön influtit, skulle av läns- styrelsen med stöd av förteckningarna över de innehållna beloppen fördelas mellan staten och kommunen. Det som innehållits från löner, uppgående till högst 1 500 mark i månaden, skulle fördelas sålunda, att för hela kom- munen alla oavkortade löner, för vilka sådant innehållande ägt rum, sam- manräknades, därifrån avdroges det sammanlagda beloppet av inkomstav- drag (för barn och underhåll av anhöriga i medeltal). Från återstoden skulle för kommunens räkning avskiljas så många procent, som i kommunalskatt å lönerna innehållits, och resten tillfalla staten. Av det belopp åter, som in-

nehållits å löner överstigande 1 500 mark, skulle den kommun tillkommande andelen beräknas med stöd av samma procenttal av dessa löners samman- räknade belopp, som blivit följt vid innehållandet av lönerna, och staten skulle erhålla återstoden.

Om samma person erhållit lön i annan kommun än å sin egentliga beskatt- ningsort eller vid olika tider under loppet av Skatteåret i olika kommuner och av honom sålunda i dem även innehållits skatt, borde den innehållna kommunalskatten egentligen tillfalla kommunen på beskattningsorten. Men för undvikande av svårigheter skulle enligt förslaget likväl innehållen kom- munalskatt å deras löner, vilka annars ej alls beskattades, utgå till den 'kom- mun, i vilken den blivit innehållen. Om äter den innehållna skatten utgjorde blott förskott på den skatt, som vid den egentliga beskattningen bestämdes, borde en sådan innehållen skatt insändas till den kommun, där den egent- liga beskattningen verkställdes.

Lagberedningen har icke i sitt förslag upptagit något stadgande om inne- hållande av skatt å lön. Om skälet härtill yttrar lagberedningen följande:1

»Vid prövning av möjligheten och önskvärdheten därav har lagberedningen kom- mit till den uppfattningen, att ett sådant uppbördssätt skulle medföra synner- ligen stora svårigheter och likväl icke leda till tillfredsställande resultat.

Innehålles kommunalskatten tillsammans med statsskatten, uppstå svårigheter att riktigt fördela den förra mellan kommunerna, oavsett den omständigheten, att skat- ter från den kommun, där skatten innehållits och vilken erhållit penningarna, ofta borde sändas till andra kommuner. Försändningssvårigheterna kunna ej av- lägsnas därigenom, att den av löntagaren innehållna skatten skulle gå till den kom- mun, där lönen innehållits, enär denna kommun är en annan än beskattningsorten för övriga inkomster. Och försöker man begränsa detta undanta-g till inkomster, un- der-stigande något visst belopp, kan av de skattskyldiga innehållen kommunalskatt gå för några månader dit, där lönen blivit innehållen, men för andra månader till den kommun, vilken är beskattningsorten för deras personliga inkomster och dit alla av andra, högre avlönade innehållna skatter skola insändas. Därigenom skulle uppkomma en fullständig oreda, då det icke finnes skäl att ändra den tidigare stadgade beskattningsorten för personliga inkomster, ej heller den för inkomster av fastighet eller näring. Jämväl fördelningen av de innehållna skattebeloppen mel- lan staten och kommunen skulle medföra mycket arbete och komme, även om fel ej skulle begås, icke att bliva noggrann, delvis baserad som den är på uppskattade medeltal.

För fördelningen mellan stat och kommun, liksom ock för fördelningen mellan kommunerna och för hela innehållandet av lön är det svårt att finna en hållbar grund. Såsom sådan lämpar sig icke skillnaden mellan löner, understigande eller överstigande ett visst belopp, av vilka de förra skulle beskattas blott genom inne- hållande av lön, å de senare innehållas förskott på en skatt, som särskilt skall fastställas. Innehålles skatten och fördelas mellan stat och kommun samt mellan olika kommuner månatligen, är det under Skatteåret ej ännu möjligt att veta, till Vilkendera gruppen den skattskyldiga enligt inkomsten för hela året kommer att höra. Om han exempelvis under årets första månader haft lön, som understigit gränsbeloppet, och av honom sålunda bort innehållas en del av lönen såsom slut- lig skatt, kunde han för följande månader i samma eller i andra kommuner haft så stor inkomst, att av honom för densamma bort innehållas blott förskott och han

1 r. bct. 1934, sid. 175.

för hela året kan ha eller icke ha haft ett inkomstbelopp, som bort särskilt be- skattas.

Isynnerhet vid kommunalbeskattning är ifrågavarande system svårt att tillämpa. Kommunalskattens storlek, dess för skattöre, d. v. s. inkomst av 100 mark, ut- gående belopp, är efter kommunens behov och mängden betalande skattören s_vn- nerligen växlande i olika kommuner och under olika är, och vid innehållandet av lön är det ännu icke bekant, huru mycket för skattöre överhuvud för Skatteåret kommer att uttagas.

Det kan sålunda icke stadgas, att å lön i kommunalskatt skall innehållas ett fast belopp, t. ex. 8 procent, såsom Kunnallistaloudellinen neuvottelulautakunta (kom- munalekonomiska underhandlingsnämnden) föreslagit. Ty då den för skattöre ut- gående skatten t. ex. för år 1927 varierade, frånsett undantagsfall, mellan 2 och 12 procent, måste i mången kommun, där skatten är förhållandevis låg, till nästan alla löntagare återbäras av dem innehållen skatt.

Att ej heller föregående års skatteprocent, minskad med t. ex. 2 procent, är tillfredsställande, framgår av det ytterlighetsfall, att det finnes kommuner, i vilka hela skatten ej stigit till mer än 2 procent, och att i dem sålunda efter en minskning av 2 procent ej skulle återstå något procenttal, enligt vilket skatten borde beräk- nas. En annan svårighet kommer sig därav, att den kommunalskatt, som för skatt- öre skall erläggas, ej sällan kan vara kännbart större eller mindre än under det föregående året. Skulle detta belopp å lönen innehållas och sålunda för en stor del av löntagarna. bliva slutlig skatt, vore deras skatt oberoende därav, huru myc- ket av den erforderliga skatteinkomsten, efter fördelning mellan alla skattören, bör för varje skattöre erläggas, och för olika skattskyldiga utginge sålunda ett olika stort belopp för skattöre. På detta sätt uppkomme en från den stadgade försnill- ningen1 av skattebördan avvikande orättvisa.

För den skattskyldiga bleve den genom innehållande av lön vare sig till staten eller kommunen utgående skatten orättvis jämväl såtillvida, att den uttoges av de skattskyldiga redan under loppet av Skatteåret och förrän den för det året skatt- bara inkomsten i sin helhet erhållits och blivit känd, medan övriga skattskyldiga skulle erlägga sin skatt för densamma först följande år.

Denna orättvisa vore synnerligen kännbar i det fall, att skattskyldigheten ej alls blir officiellt fastställd, utan definitivt beroende av lönebetalarens, arbetsgivarens, åtgärder. Kommer härtill, att lönen innehålles, enligt invecklade beräkningar och tabeller, kan den skattskyldige icke hava visshet om, att skatten är riktigt fast- ställd. Detta måste i vidsträckta kretsar försvaga det även annars bristande för- troendet till det berättigade och rättvisa i beskattningen. För upphjälpande av sa- ken är det icke nog, att den skattskyldiga genom att anlita särskild ansökan kan få sin skatt fastställd vid den egentliga beskattningen.

Oriktig beskattning kan även föranledas därav, att uträkningen av den skatt, som skall innehållas, även om den sker på grund av officiella tabeller, för mången lönebetalare är allt för svår och invecklad. Faran av godtycke ökas ytterligare, om bestämmandet av tiden för lönens innehållande och av det belopp, som skall inne- hållas, i vissa fall överlämnas åt arbetsgivaren själv.

De missförhållanden, för vilka ovan redogjorts, motvägas på intet sätt för den skattskyldige därav, att utjämningen av skattetungan gör den mindre kännbar och att han befrias från avgivande av skattedeklaration och från att infinna sig vid skatteuppbörden, helst skatteuppbörden dels redan ordnats, dels ännu kan ordnas bekvämare än förr.

För arbetsgivare skulle innehållandet av skatt å lön förorsaka vida mera besvär och olägenheter, än vad honom annars för beskattningen åsamkas.

* Skall uppenbarligen vara )fördelningenw.

Enligt gällande lag fordras ej av arbetsgivare beträffande erlagda löner och lön- tagare för inkomst- och förmögenhetsskatten vidare än att han lämnar en upp- gift för den årliga beskattningen. Har arbetsgivaren haft mindre än fem arbetare eller rör saken kommunalskatten, behöver ingen uppgift lämnas utan särskild an- maning. Om innehållande av skatt å lön toges i bruk, vore envar lönebetalare tvungen att flere gånger om året verkställa innehållande av lön efter detaljerade be- räkningar för varje löntagare, lämna förteckningar över de innehållna lönerna och att till myndigheterna erlägga de skatter han innehållit samt de tilläggsbetalningar, som med anledning av granskning av nämnda förteckningar måhända fordras, eller att förmedla återbetalningen av överdebiterade medel.

Nämnda skyldigheter skulle ingalunda underlättas, om lönebetalaren, vare sig denna är staten, kommun, församling eller enskild arbetsgivare, ägde jämväl för sina funktionärer ansvara för att innehållet av skatt på ett sakenligt sätt verk- ställes.

Från lönebetalarnas sida har förslaget om innehållande av skatt å lön mötts av sträng kritik även i Sverige. De sakkunniga, vilka hade tillsatts för att överväga åtgärder för åstadkommande av en rationell skatteuppbörd, förordade i sitt be- tänkande av den 30 juni 1929, att å lönen för i statens, kommuns eller enskildas tjänst anställda skattskyldiga månatligen skulle innehållas 1/10 av skatten för föregående år och att lönebetalaren ägde insända de innehållna medlen till skatte- uppbördsmyndigheterna. Men bland andra Sveriges industriförbund, Sveriges bank- förening och Stockholms handelskammare anförde i ett till kommerskollegiet av- givet gemensamt utlåtande, att förpliktandet av lönebetalarna att för skattebetal- ning innehålla och till skatteuppbördsmyndigheterna redovisa en del av i deras tjänst anställda personers lön skulle för arbetsgivarna medföra avsevärda kostna- der och stort besvär, varförutom ett sådant system vore ägnat att föranleda tvistig- heter mellan arbetsgivarna och arbetarna.

För beskattningsmyndigheterna skulle kontrollen över vad av arbetsgivarna inne- hållits ävensom övriga av innehållandet föranledda åligganden medföra en syn— nerligen stor ökning av arbetet. Särskilt såvitt det innehållna beloppet skulle ut— göra förskott på en skatt, som framdeles bestämmes, bleve fastställandet av skatten mera invecklat, enär de innehållna beloppen måste beräknas skilt för statsskatten och skilt för kommunalskatten samt från båda avdragas.

De lågt avlönade, för vilka den innehållna lönen skulle utgöra slutlig skatt, be- hövde skattenämnden däremot i allmänhet ej särskilt beskatta och befriades så- lunda från en avsevärd arbetsbörda, även om dessa borde på anhållan särskilt beskattas och de å deras lön innehållna beloppen i skattenämnden kontrolleras. Många till denna grupp av skattskyldiga hörande beskattas likväl redan nu, isyn- nerhet i de större städerna, genom ett föga invecklat förfarande klassvis sålunda, att t. ex. alla hembiträden, alla torghandlande m. fl. d., vilka vanligen ha lika stora inkomster, i allmänhet påföras ett lika stort skattebelopp, därest icke särskild anledning för avvikelse härutinnan förefinnes.

För den till erhållande av skatt berättigade, för offentliga samhällen, skulle ge- nom innehållandet av skatt å lön ernås uppenbara fördelar. Skatteinkomsten skulle inflyta jämnare under hela året och särskilt kunna användas för kassautgifter jäm- väl under början av året, skatteindrivningen skulle ej ske långt efter det den in- komst erhållits, på vilken skatten grundar sig, och indrivningen av skatten bleve bättre tryggad.

För ernående av den förstnämnda fördelen behöves dock ej en så invecklad och betungande åtgärd, som innehållande av skatt å lön innebär. På ett mera rationellt sätt kan den uppnås genom en ändamålsenlig anordning av skatteuppbördstiderna och genom en sådan dispositionsfond, från vilken medel kunna användas för ut-

gifter under förra hälften av året och vilka sedan ånyo kan utökas till det stadgade beloppet, såsom Kunnallistaloudellinen neuvottelukunta föreslagit.1

Att skattebetalningen följer kort efter det inkomsten erhållits, har i främsta rum- met den betydelsen, att indrivningen av skatten sålunda underlättas.

Det är även av största vikt att skatteindrivningen tryggas. Av de offentliga skatter- na förblir en betänkligt stor del vid skatteuppbörden obetald och måste t. o. m. såsom helt och hållet utebliven avskrivas ur räkenskaperna. Sålunda har i landets alla städer för åren 1924—1929 av kommunalskatterna i medeltal 207 procent ute- blivit och under samma tid ur räkenskaperna avskrivits 7'6 procent. I landskom- munerna beräknas åter de till utsökning gående skatteresterna för närvarande stiga till 25—35 procent och avskrivningarna åtminstone till 9—10 procent. Inkomst- och förmögenhetsskatt till staten har influtit bättre, så att av denna under åren 1926—1929 i medeltal ej behövt avskrivas mer än 28 procent. Sådana resultat som de ovan anförda medföra uppenbarligen särskilt för kommunernas ekonomi s_vn- nerligen stora olägenheter och svårigheter.

Statistiska uppgifter, som skulle utvisa huru stor del av skatteresterna och av- skrivningarna som faller på löntagarnas andel, finnas icke. Vid den kommunal- taxering, som verkställdes på grund av inkomsterna under år 1927, utgjorde lön- tagarna i städer och köpingar 71'5 procent, på landet 461 procent och i hela landet 53'2 procent av samtliga skattskyldiga. Men då löntagare med en lön av högst 1 500 mark i månaden utgjorde 37'42 procent av alla beskattade enskilda personer och 70—80 procent av alla löntagare, framgår därav, att största delen av löntagarna har jämförelsevis små skatter. Vid sådant förhållande och då de få högre avlönade och beskattade löntagarna merendels intaga en sådan ställning i statens, kommu- nernas och affärsföretags tjänst, att de i allmänhet alltid betala sin skatt, kan ej heller en synnerligen stor del av det skattebelopp, som förblivit obetalt, utgöras av löntagare påförda skatter, utan största delen och de största beloppen falla på andra skattskyldigas anpart.

Innehållandet av lön skulle därför ej inverka på minskning av skatterester och av- skrivningar ens närmelsevis så mycket som skulle motsvara löntagarnas antal och hela beloppet av dem påförda skatter. Frånsett dem, som stå i ordinarie tjänst, torde också en del av dem, som befinna sig i tillfälligt arbete på främmande ort, förmås att betala skatt på sin personliga beskattningsort, och bland dem, av vilka skatt skulle erhållas blott genom innehållande av lön, ha många så små inkomster för hela året, att de icke bli skattskyldiga eller att dem åtminstone ej kunna på- föras nämnvärda skattebelopp.

Den förbättring, som i ifrågavarande missförhållande kunde ernås genom inne- hållande av skatt å lön, är sålunda i verkligheten mycket mer begränsad än det förefaller. Och i varje fall skulle systemet med innehållande av lön vara förenat med så betänkliga rättsliga svagheter och praktiska olägenheter, att lagberedningen icke kunnat upptaga detsamma i lagförslaget.

1 Däremot är det enligt lagberedningens uppfattning icke önskvärt. att en sådan utjämnings— fond grundas, för vilken medlemmar av kommun beskattas till förmån för andra kommuner. Ty den skulle komma kommunerna att sköta sin ekonomi sämre, än om kommunen själv borde svara för den utan att kunna förlita sig på att erhålla medel från utjämningsfonden. En sundare utjämning kunde fås till stånd, om Också hos oss skulle genomföras den föreslagna självstyrelsen av högre ordning, vilken kunde övertaga en del kommunala åligganden. Nöd- vändigt understöd åt kommun, som är i behov därav, kunde åter ändamålsenligare utgivas ur allmänna medel blott då och i den mån behovet av hjälp blivit prövat i varje enskilt fall. Även i Sverige, där en utjämningsfond av ifrågavarande art funnits, söker man för närvarande ernå ifrågavarande ändamål huvudsakligen genom att överföra kommunala åligganden delsi ännu större omfattning än förr till självstyrelsesamfund av högre ordning (landstingen), dels till staten.

De missförhållanden, som vidlåda systemet med innehållande av lön, skulle vis- serligen förminskas, om det genomfördes i begränsad form. Skulle sålunda inne- hållandet tillämpas blott på en skatt, befriades man från fördelningen på de olika skatterna, och vid innehållandet av lönen använda tabeller bleve enklare; isynner- het om kommunalskatt ej innehölles, bortfölle de av dess särskilda natur föranledda svårigheterna, såsom fördelningen av skatteinkomsten mellan olika kommuner, fast- ställandet av de skatteprocent, som skola innehållas, och uppgörandet av tabeller i enlighet härmed, användningen av de därigenom invecklade tabellerna o. s. v.

Men om innehållandet av skatt bleve inskränkt blott till en skatt, skulle syste- met medföra ungefär samma arbete för skattemyndigheterna och arbetsgivarna samt samma men för de skattskyldiga, medan det motsedda gagnet skulle i hög grad in- skränkas, isynnerhet om innehållandet av lön ej kunde användas för uppbörden av kommunalskatt, vid vilken det vore ojämförligt mest påkallat.

Mycket lättare att realisera bleve innehållandet av skatt å lön, om det ej heller för de lågt avlönade skulle betraktas såsom slutlig beskattning, utan på sätt Kunnallistaloudellinen neuvottelukunta föreslagit, för alla såsom förskott på skatt, . som framdeles fastställes. Då skulle olösliga konflikter undvikas, och de skatt- skyldiga behövde ej befara att, på sätt ovan anförts, bliva utsatta för orättvisa och godtycke. Men å andra sidan skulle skattemyndigheterna ej heller erhålla någon lättnad i arbetet, utan bleve, förutom med beskattningen av alla skattskyldiga, ytter- ligare betungade med det mödosamma arbete, som påkallas av innehållande av skatt.

Kunnallistaloudellinen neuvottelukunta avsåg, att hos oss, såsom i en del andra länder, skattemärken skulle användas för innehållande av skatt å lön. Då skulle arbetsgivaren ej behöva erlägga de å lön innehållna medlen till och redovisa dem för myndigheterna. Men å andra sidan skulle det för arbets-givaren medföra en avsevärd tunga, om han vore tvungen att på förhand köpa skattemärkena, och nödvändigheten att hålla lämpliga skattemärken alltid i beredskap vid utbetalning av löner även på spridda arbetsplatser kunde medföra nästan oövervinneliga svårig- heter. Härtill komme ytterligare rden med kostnader förenade tillverkningen av märkena och deras saluhållande samt, om systemet med innehållandet utsträckes även till andra än statsskatten, den arbetsdryga fördelningen av den genom mär- kena influtna skatten mellan vederbörande skattetagare, för vilket allt skulle er- fordras särskilda ämbetsverk, en allmän centralbyrå och lokala kommunalbyråer.

Det missförhållande, att av en del skattskyldiga komme att uttagas skatt samma skatteår, under vilket inkomsten influtit, och måhända förrän den ens erhållits, skulle undvikas, om skatt skulle innehållas å lönen först sedan Skatteåret gått till ända. Men i övrigt skulle detta, såvitt lönen innehålles under förra delen av året, innan skatten blivit officiellt fastställd, vara förenat med samma svagheter som under loppet av Skatteåret verkställt innehållande av skatt.

För indrivning av vederbörligen fastställd skatt är åter innehållande av lön ej en så nödvändig utväg, att man fördenskull borde underkasta sig alla därmed för— ena-de olägenheter och kostnader. För nämnda ändamål finnes ju exekutionsväsen- det, till vilket man i alla fall måste trygga sig för indrivning av andra skatter än dem, som innehållas å lön. För närvarande är visserligen indrivningen av skatter i exekutiv väg icke tillfredsställande, men däri bör erhållas bot genom avhjälpande av bristerna ifråga om exekutionen.

Vid ovan anförda förhållande har lagberedningen icke ansett sig kunna under- stöda innehållandet av skatt å lön ens i begränsad form. Därtill har funnits så myc- ket mindre skäl, som ur lagberedningens förslag, på tidigare anförda skäl, jämväl innehållandet av skatt i förskott å dividendinkomster utelämnats och en sådan upp— giftsskyldighet anordnats, att dessa inkomster bliva beaktade vid den vanliga be- skattningen. »

5 7. Danmark.

Statsbeskattningen utgöres av dels en allmän inkomst- och förmögenhets- skatt, dels ett par fristående fastighetsskatter.

A. Ä fysiska personer vilar en progressiv inkomstskatt, som enligt lag den 20 mars 1940 om utskrivning av inkomst- och förmögenhetsskatten till sta- ten för skatteåret 1940/41 stiger från 2 procent av de första 200 kronorna av den beskattningsbara inkomsten till 50 procent av vad som överstiger 400 000 kronor. Därjämte utgår f. 11. en extra inkomstskatt, som likaledes är progres- siv. Till grund för inkomstskatten ligger den skattskyldiges nettointäkt. Från denna får avdrag göras för samtliga skatter till stat och kommun samt för försäkringspremier å intill 400 kronor. Skattskyldiga med mindre än 5 000 kronors inkomst erhålla avdrag för existensminimum, i Köpenhamn och Frederiksberg med 800 kronor för ogift och 1 600 kronor för gift, i andra städer med 700, resp. 1 400 kronor samt i landskommunerna med 600, resp. 1 200 kronor. Om inkomsten uppgår till 5 000 kronor eller mer, nedsättes avdraget successivt för att helt upphöra vid en inkomst av 10 000 kronor. Därjämte avdrages i dessa ortsgrupper resp. 300, 250 och 200 kronor för varje barn under 15 år. Slutligen åtnjuter gift kvinna, som idkar förvärvs— arbete, avdrag med hälften av sin inkomst, dock högst hälften av mannens avdrag.

Förmögenhetsskatten stiger från 08 promille för de första 15 000 kronorna till 20 promille för vad som överstiger 1 000 000 kronor.

B. För aktiebolagen är liksom tidigare i Sverige inkomstskatten progres- siv i förhållande till inkomstprocentens storlek men belastar här endast den del av inkomsten, som efter avdrag för samtliga skatter överstiger 5 procent av aktiekapital och reservfond. Den stiger från 7 procent vid en inkomst- procent av högst 6 till 20 procent av den del av inkomsten, som överstiger en inkomstprocent av 50. För inkomst, som överföres till reservfonden, ned- sättes skatten med 1/4. När dylik inkomst sedan utdelas, beskattas den i gen- gäld med endast halva beloppet. Aktiebolagen erlägga ingen förmögenhets- skatt. Såväl aktiebolag som fysiska personer drabbas slutligen av två fri- stående fastighetsskatter, »Grundskyld» och »Ejendomsskyld». Den förra ut- går med 16 promille av tomtvärdet och den senare med 1'1 promille av fas- tighetsvärdet i övrigt, minskat med 10000 kronor. Fastighetsvärdet faststäl- les till allmänna saluvärdet vid allmän fastighetstaxering vart femte år.

Beträffande aktiebolag in. fl. uttages, förutom den vanliga inkomstskatten, även en extraordinär inkomstskatt från och med är 1940. Denna extraordi- nära skatt är uppdelad i två skikt, utdelningsskatt (» Udbytteraten») och rest- skatt (»Restraten»). Bägge dessa skatter drabba bolagen själva, men måste säkerligen slutligen komma att belasta aktieägarna genom minskad utdel- ning. Utdelningsskattens storlek är beroende av relationen mellan utdelnings- belopp och aktiekapital, eventuellt med tillägg av en del fonder; skatte- beloppet stiger allteftersom utdelningen är större i förhållande till aktiekapi-

talet. Restskatten grundas å förhållandet mellan bolagets skattepliktiga in— komst å ena, och bolagets aktiekapital, eventuellt ökat med vissa fonder, å andra sidan.

Senast den 15 april eller, om ordinarie bolagsstämma hålles efter den 7 april, senast åtta dagar därefter skall varje bolag inkomma med skriftligt besked om alla uppgifter, som erfordras för att beräkna utdelningsskatten. Beskattningsmyndigheten uträknar med ledning härav utdelningsskattens be- lopp och underrättar bolaget härom, med föreläggande tillika att inom fjor- ton dagar inbetala beloppet. Försittes denna tid, påföres straffränta med 1/2 procent i månaden, räknad för varje påbörjad månad. Här föreligger en definitiv skatteuppbörd, som äger rum åtskilligt tidigare än eljest är fallet.

Restskatten fastställes däremot senare, med början den 1 juli, men av- kräves därefter med föreläggande av fjorton dagars frist.

Nu omförmälda extraordinära inkomstskatt får icke avdragas vid taxe- ringen till ordinära skatter.

Även kommunalbeskattningen består av dels fristående fastighetsskatter och dels personliga skatter, som dock äro av något annan karaktär än den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten.

A. Till primärkommunerna utgår för fysiska personer en inkomstskatt, benämnd »Personlig Skat till Kommunen», som är konstruerad på olika sätt i å ena sidan Köpenhamn och Frederiksberg och å andra sidan övriga kom- muner. I de förra utgår skatten med viss efter kommunens behov årligen fastställd procent av ett grundbelopp, som stiger progressivt med inkomstens storlek från 1'5 procent för de första 800 kronorna till 25 procent för vad som överstiger 1 000000 kronor. Inkomstskatten i huvudstadskommunerna liknar sålunda den statliga inkomstskatten, ehuru den drabbar lägre inkoms- ter hårdare än denna. I andra kommuner åter utgår skatten med en efter kommunens behov årligen fastställd procent av det beskattningsbara belop- pet. Detta erhålles genom en jämkning uppåt eller nedåt av det till statlig inkomstskatt taxerade beloppet med hänsyn till inkomstens storlek, inkomst- källan (inkomst av t. ex. kapital och fastighet kan höjas med intill 50, resp. 35 procent), den skattskyldiges civilstånd rn. m. Härigenom ernås att skat- ten i själva verket stiger progressivt med inkomstens storlek. I de kommu- ner, där man vidtager en höjning av vissa inkomstslag, uppnås också ett slags förmögenhetsbeskattning, vilket däremot ej i någon form förekommer i Kö- penhamn och Frederiksberg. Till grund för inkomstskatten ligger samma inkomstberäkning som för den statliga inkomstskatten. Avdrag få göras i såväl huvudstaden som andra kommuner för samtliga skatter samt med 100 —400 kronor, beroende på boningsorten, för varje barn under 15 år. För kyrkliga ändamål uttages av statskyrkans medlemmar en s. k. Kirkeskat, som nära ansluter sig till den kommunala inkomstskatten.

B. Aktiebolagen erlägga till primärkommunerna en inkomstskatt, be- nämnd »Selskabsskat», som utgår proportionellt med den för kommunen

11—408779.

eljest gällande skatteprocenten, dock högst 3 procent av den årliga nettoin- täkten med avdrag för skatter.

Såväl aktiebolag som fysiska personer erlägga till kommunerna »Grund- skuld» och »Ejendomsskyld», vilka utgå med en efter kommunens behov fastställd procentsats av taxeringsvärdet. Skattesatsen bestämmes i viss rela- tion till den kommunala beskattningen av inkomst. Vid beräknandet av »Ejendomsskyld» avdrages liksom vid den statliga skatten ett visst belopp från taxeringsvärdet (3 000—10 000 kronor, beroende på fastighetens belä- genhet). Denna skatt skall utgöra 3/, av »Grundskylden». För fastigheter på landsbygden erlägges fastighetsskatt även till »Amtet», motsvarigheten till det svenska länet; den utgår efter ovan angivna grunder, dock att relationen mellan »Ejendomsskyld» och »Grundskyld» i detta fall är som 3 till 5.

Frågan om skatteuppbörd vid inkomstkällan synes under tidigare år icke hava varit föremål för större intresse i Danmark. En närstående beskatt- ningsform har dock varit under övervägande därstädes under åren 1932—— 1933. Således hava under nämnda år förslag framlagts om införandet av en särskild ränteskatt, vilka förslag dock icke vunno riksdagens bifall. Enligt det först framlagda förslaget skulle räntesatsen utgöra 21/2 procent, enligt det senare förslaget 10 procent. Denna ränteskatt var emellertid icke avsedd att drabba i bank insatta medel och var närmast ett led i danska regering- ens. finanspolitik och företagen i syfte att lätta ränteläget. Genom en lag av den 1 maj 1933 hade föreskrivits att inlåningsräntan i banker och sparban- ker skulle nedsättas till 3, respektive 31/2 procent och att utlåningsräntan skulle nedsättas i minst samma omfattning. Ränteskatten var avsedd att på motsvarande sätt minska ränteinkomsten för dem, vilka erhöllo sådan å obligationer, aktier eller andra in- eller utländska värdepapper samt å ute- stående fordringar; härjämte skulle skatt utgå å avgäld vid upplåtelse av fast egendom. Undantag gjordes för vissa kredit— och hypoteksförenings- obligationer, varjämte lägre inkomsttagare medgåvos rätt till vissa avdrag, som nedbringade skattebeloppet. Skatten skulle påföras av skattemyndig- heterna i samband med den vanliga årliga taxeringen. Den föreslagna ränte- skatten skulle utgöra en definitiv särskalt; procentsatsen skulle emellertid under vissa angivna förutsättningar nedgå till 5 procent.

Förslagen vunno, som förut nämnts, icke riksdagens bifall. Under debat- terna betecknades ränteskatten såsom »ett ovanligt elakartat skattepolitiskt påhitt» och såsom »fullkomligt meningslös och orimlig». Oppositionen an— såg att den föreslagna lagen, därest densamma genomfördes, skulle leda till kapitalflykt från Danmark.

Under senaste tid har emellertid i Danmark uppstått en livlig debatt, när- mast influerad av förhållandena i Tyskland, om en sådan omläggning av uppbörden, att skatten upptages redan vid källan. Ett dylikt system har haft varma förespråkare såväl i dagspressen som i folktidskrifter, och enligt vad upplysts skola jämväl vederbörande myndigheter för närvarande hava detta spörsmål under övervägande.

UTREDNINGSMANNENS FÖRSLAG

Inledning. Principdiskussion.

För närvarande uppbäres kronoskatt år ett visst års inkomster ett 51 ett och ett halvt år efter inkomstårets utgång. De egentliga kommunalutskylderna uppbäras under andra året efter utgången av inkomståret.

Spörjer man vad anledningen är till att skatteuppbörden infaller så lång tid efter inkomstens uppbärande, är svaret redan givet i den föregående historiska översikten: Förhållandet beror på den långa tid, som förflyter, innan skattebeloppets storlek kunnat något så när definitivt fastställas, och längden av denna tidrymd är återigen beroende på det nuvarande taxerings- förfarandet.

När man, såsom i äldre tider var fallet, rörde sig med dels personliga ut- skylder till fixa belopp och dels en genom taxering fastställd skatt, som även den utgick med ett inom vissa gränser i förväg fastställt belopp och som avsåg det löpande årets inkomst, mötte tydligtvis inga svårigheter att uttaga dessa skatter i tämligen nära anslutning till inkomstens förvärvande. I den mån återigen taxeringen omlades att avse föregående års inkomst samt där— jämte gjordes alltmera invecklad genom att olika och individuellt växlan- de avdrag medgåvo-s, särskilda bestämmelser gåvos för äkta makars be- skattning, inkomstskatt och förmögenhetsskatt sammanfördes till en gemen- sam skatt samt en progressiv skatteskala infördes, ökades naturligen svårig- heterna att upptaga skatten i något så när anslutning till inkomstens förvär- vande och som följd därav försköts uppbördsstämman alltmera i förhållande till inkomståret. En ytterligare förskjutning härutinnan förorsakades, såvitt kronoskatten är i fråga, genom densammas fördelande å två uppbördster- miner. Att den egentliga kommunalskatten uppbäres ännu senare än krono- skatten sammanhänger med att primärkommunerna fastställa den skattesats, efter vilken kommunalskatten skall uttagas, först under de sista månaderna av taxeringsåret; även här inverkar dessutom naturligen uppbördens fördel- ning på flera uppbördsstämmor.

De svårigheter, som man, vid ett försök att lösa problemet om uppbörd vid eller i anslutning till inkomstens förvärvande, i första hand har att be- mästra, hänföra sig således till det nuvarande taxeringsförfarandet, den sena tidpunkten för fastställande av den kommunala skattesatsen samt fördel- ningen av uppbörden å flera uppbördsstämmor.

Det förstnämnda spörsmålet som närmare utvecklat avser, hur man vid en tidigare uppbörd skall kunna veta storleken av den skatt, som skall

uttagas, då den härför grundläggande taxeringen icke ägt rum ville 1924 års uppbördssakkunniga lösa därigenom, att man årligen skulle, i förskott å den ännu icke debiterade skatten å föregående års inkomst, uppbära ut— skylder efter den senast fastställda debiteringen. Detta innebar i sak, att man i förskott å det löpande årets skatt uppbar belopp, beräknade med hänsyn till den två år tidigare havda inkomsten. För genomförandet av ett sådant system måste då tydligtvis en vidsträckt möjlighet vara beredd att erhålla jämkning ,med avseende å förskottsinbetalningarnas storlek; härjämte kräv- des särskilda regler för nytillträdande skattskyldiga, vilka ju ej tidigare på- förts någon debitering, men dessa regler hade icke av de sakkunniga när- mare utformats. — 1936 års uppbördskommitté sökte för sin del vinna en lösning genom att till grund för skatternas beräknande lägga taxeringsnämn- dernas beslut och sedan verkställa justering i erforderliga delar efter det prövningsnämnderna avslutat sin verksamhet.

Enligt uppbördssakkunnigas förslag skulle således, beträffande förutva- rande skattskyldiga, skatt å ett års inkomst erläggas i förskott under året därefter; beträffande nytillträdande skattskyldiga skulle däremot skatten en- ligt ej klarlagd beräkningsgrund erläggas i förskott redan under löpande inkomstår. _

Uppbördskommitténs förslag innebar att man i augusti månad året efter inkomståret började erlägga skatten för föregående års inkomst.

I båda nu berörda förslag måste även ståndpunkt tagas till tidpunkten för fastställandet av de kommunala skattesatserna. För uppbördssakkunniga var detta av betydelse i fråga om övergången till den ifrågasatta nyordningen; de föreslogo att, till underlättande därav, det kommunala budgetåret skulle omläggas till överensstämmelse med det statliga. Uppbördskommittén fram- lade intet sådant förslag, utan ansåg i stället, att kommunalskatt, som uttoges innan skattesatsen bestämts, finge uttagas med ledning av senast fastställda skattesats och avräkning sedermera ske sedan kommunerna beslutat den nya skattesatsen.

Med den ståndpunkt, som uppbördssakkunniga och uppbördskommit- tén intogo, var tydligtvis ogörligt att begränsa uppbördsstämmornas antal. Tvärtom föreslogs, för att underlätta skatteinbetalningen, en utökning av uppbördsstämmornas antal, av de sakkunniga till i regel tio och av kommit- tén till sex. '

Den förkortning av tiden mellan inkomstförvärv och skattebetalning, som nu berörda utredningar åsyftade, anknöt således genomgående till en verk- ställd taxering; i ena fallet till taxeringen året före det, då förskottsbetal- ningen fullgjordes, i andra fallet till taxeringen i taxeringsnämnderna samma år, som skattebetalningen skulle börja. I förstnämnda fall tillämpade man därjämte de skattesatser, som gällt vid föregående års debitering, i sist— nämnda fall förfor man på samma sätt beträffande den preliminära beräk- ningen av kommunalskattens belopp, men kunde beträffande kronoskatten tillämpa den av riksdagen under året definitivt fastställda skatteprocenten.

Vill man nu gå längre än i de båda berörda förslagen samt ordna ett verk- ligt uppbördsförfarande i samband med inkomstens förvärvande, är tydligt- vis ogörligt att över lag anknyta denna till någon företagen taxering. Ej hel- ler uppbördssakkunnigas förslag är härvid godtagbart, ty en skattebetalning vid inkomstkällan måste i möjligaste mån vara anpassad efter inkomstens verkliga storlek och icke vara beroende av den inkomst, vederbörande upp- burit ett eller två år tidigare. Med sistnämnda system skulle ju skatt av- krävas t. o. in. under tider, då vederbörande icke uppbar någon inkomst men därmed har man kommit så långt som möjligt från uppbörd vid in- komstkällan. För denna sistnämnda uppbörd måste i stället så långt möjligt den verkligt uppburna inkomsten vara normgivande. I den utsträckning detta är görligt, blir därför även denna källbeskattning frigjord från tidigare taxe- ringar.

Om man på detta sätt kan finna en utväg att anpassa källskatten efter den verkliga inkomsten, kan dock aldrig denna anpassning utsträckas där- hän, att den vid källan uppburna skatten i någon större utsträckning blir till beloppet identisk med den skatt, som efter taxering av hela inkomsten under året finnes hava bort utgå; man kommer säkerligen väsentligt närmare detta mål än med den av uppbördssakkunniga förordade metoden, men man kan endast undantagsvis helt nå detsamma. När man på sina håll utomlands låter källbeskattningen vara definitiv, exempelvis för vissa mindre inkomst— tagare, betyder detta icke att man vunnit en sådan form för beskattning vid inkomstkällan, som giver ett exakt riktigt resultat för inkomståret i dess hel- het; detta är som nyss antytts uteslutet. Då man förfar på sist angivet sätt har man fastmera låtit en skenbar rättvisa träda i stället-för den verkliga; av praktiska skäl låter man bero vid den skatteuppbörd, som ägt rum vid inkomstkällan, och låter därmed den sålunda uttagna skatten framstå så- som rätt avvägd i förhållande till inkomsten.

Ett dylikt förfaringssätt kan emellertid icke ens ifrågasättas för vårt lands vidkommande. I ett flertal fall måste —— exempelvis beträffande näringsid- kare meti deras i vårt land tillerkända möjlighet att genom lagervärderingen snart sagt efter gottfinnande bestämma årsresultatet städse en efterföl- jande taXering äga rum. Att återigen allenast beträffande exempelvis lönta— gare nöja sig med en schablonmässig beskattning vid källan skulle säkerli— gen hos dessa väcka en stark och befogad opposition.

Man torde därför icke kunna undgå att låta skatteuppbörden vid källan efterföljas av sedvanlig taxering och debitering, i samband varmed en av- räkning måste ske beträffande den redan erlagda skatten under inkomståret samt den slutligen påförda. Denna avräkning bör emellertid äga rum på enklaste sätt genom att den i efterhand utskrivna debetsedeln endast upp- tager vad som återstår å debiterad skatt sedan den under inkomståret er- lagda skatten avdragits; har för mycken skatt erlagts under inkomståret, bör denna genom enklast möjliga restitutionsförfarande tillgodoföras den skattskyldige.

En förutsättning för den praktiska tillämpningen av detta system måste

doek alltjämt vara, att i normalfallet den under inkomståret innehållna skat- ten ungefär motsvarar den sedermera debiterade. I annat fall blir avräknings- förfarandet alltför omfattande och tidsödande samt därjämte antingen de skattskyldiga under inkomståret oskäligt betungade eller ock skatteinkomster- na alltför låga med påföljd att vid den slutliga debiteringen betydande be- lopp måste uttagas. I sistnämnda fall kan resultatet bliva att man dels verk- ställer uppbörd vid inkomstkällan och dels därjämte kanske ett par gånger under samma år uttager större skattebelopp vid uppbördsstämmor; därmed vore emellertid hela systemet förfelat.

Det torde emellertid vara uppenbart, att med nuvarande beskattningsreg- ler ingen möjlighet gives att ens beträffande löntagare kunna med utgångs- punkt allenast från inkomsten vid ett visst avlöningstillfälle tillnärmelsevis bestämma, vilken skatt vederbörande bör erlägga å denna inkomst. Olika former äro visserligen tänkbara för att i förväg fastställa skatteprocenten —— detta må här lämnas åsido — men hela vårt nuvarande beskattningsförfa- rande är- baserat på så minutiösa och invecklade beräkningar för att fast- ställa den »verkliga skatteförmågan», att denna förmåga först långt efter in- komstens åtnjutande kan utrönas.

Här må erinras om, att man även i nu förevarande enkla löntagarfall måste lösa fyra eller fem ekvationer, innan man kan börja att uträkna skatten. Vi laborera sålunda med bruttoinkomsten, nettoinkomsten, den taxerade in— komsten och den beskattningsbara inkomsten; först å den sistnämnda kan skatten beräknas. Beträffande kronoskatten tillkommer ytterligare en ekva- tion, enär till den på visst sätt reducerade inkomsten skall läggas 1/100 av eventuell förmögenhet, varefter erhålles ett »taxerat belopp», som sedan re- duceras till »beskattningsbart belopp», varå slutligen skatten uträknas.

De olika härav föranledda procedurerna kunna i korthet sammanfattas sålunda:

Från bruttoinkomsten dragas >>kostnader för inkomstens förvärvande», varefter nettoinkomsten erhålles.

Från nettoinkomsten göras »allmänna avdrag» av skiftande slag, varefter den taxerade inkomsten framkommer.

Till denna lägges i förekommande fall 1/100 av den skattskyldiges (eventu- ellt även av hans barns) skattepliktiga förmögenhet, varefter erhålles det taxerade beloppet.

Därefter verkställas ortsavdrag, inbegripan—de grundavdrag och familje- av-drag, det sistnämnda beroende å familjens storlek; dessa avdrag äro fast- ställda med olika belopp vid kommunal och statlig taxering.

Slutligen verkställes den s. k. »bankningen», därvid den taxerade inkoms- ten, respektive det taxerade beloppet minskas förutom med ortsavdraget —,

om inkomsten uppgår till eller överskjuter ortsavdragets dubbla summa, med ett belopp motsvarande hälften av ortsavdraget och,

om inkomsten ej uppgår tlll ortsavdragets dubbla summa, med hälften av det belopp, varmed inkomsten överskjuter ortsavdraget.

Härutöver försvåras ett bestämmande i förväg av skattebeloppet även ge—

nom att i vissa fall 5. k. avdrag för ömmande omständigheter kunna ifråga- komma samt genom de särskilda reglerna för sambeskattningen av äkta ma- kar och det förhållandet, att den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten är ej blott degressiv genom ortsavdragen och bankningen utan därjämte ut- formad efter progressiv skala.

Denna kortfattade redogörelse torde i vart fall vara tillräcklig för att klar- göra, att det omöjligen kan tänkas att, med bibehållande av hela detta inveck- lade system, utfinna en metod för uppbörd redan vid inkomstkällan, där skatteavdraget skulle ens något så när motsvara det efter en slutlig taxering framkomna. Ej ens beträffande den stora gruppen löntagare vore detta möj- ligt. Det vore otänkbart att ålägga arbetsgivarna att enligt de angivna, be— svärliga reglerna i förväg uträkna skattebeloppen. Även med uppställande av hjälptabeller skulle systemet bliva allt för invecklat, tabellerna för många och de okända faktorerna ändock för stora. Att återigen ålägga skattemyn- digheterna att i varje särskilt fall i förväg uträkna skattebeloppet och därom underrätta varje särskild arbetsgivare skulle medföra en orimlig arbetsbörda för myndigheterna och draga kostnader av en mycket betydande storleks- ordning; trots detta skulle resultatet med hänsyn till förberörda okända fak- torer bliva skäligen approximativt och därför föga användbart.

Med hänsyn till sålunda anförda förhållanden måste frågeställningen bliva, huruvida sådana förenklingar av det invecklade taxeringsförfarandet kunna vidtagas, att man på ett enkelt sätt kan, med kännedom allenast om en in- komsttagares bruttoinkomst, därav med tämlig sannolikhet sluta till den ho- nom rätteligen åvilande skatten; intresset anknyter sig härvid närmast till löntagarna. Tillika måste dock behörig hänsyn tagas till att dylika förenk- lingar i systemet icke få leda till någon för den skattskyldige menligare åter- verkan i skattehänseende.

Härvidlag kommer först och främst i betraktande kombinationen av statlig inkomstskatt med en statlig förmögenhetsskatt. En inkomsttagares för- mögenhet kan som regel icke vara känd för arbetsgivaren; behålles den kom- binerade inkomst— och förmögenhetsskatten, är arbetsgivarens medverkan vid skattens uttagande därför i många fall utan värde.

En bland de åtgärder, som med angiven utgångspunkt måste vidtagas, är därför att upphäva detta sammanförande av två olika skatter och att sålunda erhålla en ren inkomstskatt; den minskade avkastningen i jämförelse med nuvarande kombinerade skatt finge då gottgöras genom en omläggning av den särskilda förmögenhetsbeskattningen. En åtgärd av nu angiven art mö- ter inga allt för stora svårigheter i det praktiska utformandet; förslag i sådan riktning uppgjordes redan av 1936 års skattekommitté.

Ytterligare synes i detta sammanhang en omläggning erforderlig beträf- fande realisationsvinstbeskattningen; den okända faktor, som realisations- vinsten utgör vid inkomstberäkningen, måste i förväg elimineras. Då beskatt- ningen av realisationsvinst redan nu intager en särställning i skattesystemet, synas inga principiella betänkligheter böra möta mot dess fullständiga ut- brytande därur och dess överförande till samma grupp som arvs- och gåvo-

skatten. Ett dylikt utbrytande, fast av annan innebörd, har redan tidigare ägt rum beträffande lotterivinstbeskattningen.

Vidare gäller att undersöka, huruvida icke en begränsning kan ske av de nu medgivna avdragen å bruttoinkomsten; i den mån man vill biträda en så- dan ordning vinnes, att skillnaden mellan bruttoinkomst och nettoinkomst minskas och kanske i flertalet fall helt försvinner.

Därjämte måste undersökas, huruvida icke en beskärning kan ske av de nuvarande allmänna avdragen. Särskild uppmärksamhet påkallar, vid en ifrågasatt omläggning av skatteuppbörden, spörsmålet huruvida avdrag för er- lagda kommunalskatter bör i fortsättningen medgivas. Vidare måste gransk- ning ske beträffande avdrag för periodiskt understöd, för försäkringspremier och för pensionsavgifter. Varje förenkling, som här kan vinnas genom av— dragsrättens begränsande eller avskaffande, innebär ett steg framåt mot möjligheten att med ledning av bruttoinkomsten med relativ säkerhet bedö- ma skattens storlek.

Grundavdrag och framförallt familjeavdrag måste tydligtvis bibehållas. Emellertid synes den förenkling lätteligen kunna ske, att dessa avdrag, så vitt fråga är om uppbörden vid inkomstkällan, äro i förväg verkställda i de erforderliga skattetabellerna. Detta betyder emellertid ändock, med hänsyn till dessa avdrags växlande storlek i olika ortsgrupper, att fem tabeller måste upprättas, därav dock varje arbetsgivare förutsättes behöva använda endast en tabell. Tabellerna böra avse såväl gifta som ogifta skattskyldiga; huru långt differentieringen beträffande gifta skattskyldiga skall drivas är en om- dömesförmåga. Nödvändig hänsyn till arbetsgivaren kan här möjligen fram- tvinga en begränsning.

Genom förenklingar av nu antytt slag kommer uppenbarligen att vinnas, att man åtminstone i flertalet löntagarefall med kännedom om löntagarens bruttoinkomst (eller, vilket här blir detsamma, hans med ledning av avlö- ningen vid varje särskilt avlöningstillfälle beräknade bruttoinkomst) kan med något så när säkerhet beräkna den på honom belöpande skatten.

Naturligtvis komma även här felkällor att förekomma, och i det övervä- gande flertalet fall blir alltjämt en avräkning erforderlig. Denna bör dock tydligtvis bliva av mindre omfattning genom nu föreslagna förenklingar i taxeringen.

I det föregående har redan framhållits, att det icke gärna är tänkbart, att allenast vid skattens preliminära beräknande använda nu antydda förenk- lade beskattningsregler, för att sedan vid den slutliga taxeringen bibehålla de nuvarande invecklade reglerna. Därigenom skulle nämligen skillnaden mel- lan det preliminärt beräknade skattebeloppet och det slutligen fastställda säkerligen i flertalet fall bliva så stor, att systemet förfelade den därmed av- sedda verkan.

Närmast blir då frågan, huruvida inför den enskildes befogade krav är en rättvis beskattning nu föreslagna förenklingar i beskattningsförfarandet kun- na försvaras; att därav följer en något mera summarisk beskattning än nu,

är nämligen otvivelaktigt. Svaret på denna fråga blir givetvis beroende på vad en närmare undersökning av de olika nu medgivna avdragens karaktär och betydelse ur beskattningssynpunkt kan giva vid handen. Ett par all- männa synpunkter må dock redan nu anföras.

Nu gällande minutiösa regler angående fastställande av det belopp, varå skatten slutligen beräknas, äro med ett obetydligt undantag tillkomna för att man skall kunna avväga skattens belopp så exakt som möjligt efter den skattskyldiges verkliga förmåga. Med godtagande av denna utgångspunkt vill emellertid synas, som om det erhållna resultatet vore behäftat med två allvarliga fel. Det ena är dock rätteligen att hänföra till nuvarande uppbörds- förfarande, därvid ju uppbördstillfällena fastställts oberoende av inkomst- tillfällena. Man konstaterar exempelvis, att en arbetare har en inkomst om 3 600 kronor. Antaget att kronoskatten på detta belopp är 200 kronor, blir resultatet om skattebetalningen fördelas å två skatteterminer att arbetaren i fråga skall under någon vecka i november månad betala en skatt på omkring 100 kronor och dessutom bestrida sina levnadsomkost- nader. Detta blir i praktiken resultatet av en skattepåföring, baserad å prin- cipen, att vid skattens bestämmande skall hänsyn tagas till den skattskyldiges förmåga.

Det sålunda framkomna resultatet är emellertid naturligen icke riktigt. Då arbetaren uppbär sin lön veckovis _— i det angivna exemplet med omkring 70 kronor i veckan kan den omständigheten att hans sammanlagda års- inkomst uppgår till 3 600 kronor, ingalunda vara något bevis för, att han under en viss vecka i november kan betala 100 kronor i skatt. Troligen kan han då endast betala en större eller mindre del av veckoavlöningens belopp om 70 kronor, enär tidigare veckoavlöningar förbrukats till hans livsuppe- hälle. Däremot kan man tydligtvis i ett fall av angiven art, utan att göra sig skyldig till något felslut, med tämlig säkerhet säga, att arbetaren i fråga bör kunna under varje vecka betala 2 eller kanske 4 kronor i skatt. Då sist- nämnda slutsats drages, anknyter man till de faktiska förhållandena. Då man däremot med utgångspunkt från en viss årsinkomst sluter till, att veder- börande under en vecka av året kan betala ett belopp, som överstiger vecko- lönen, gör man en slutledning, som icke är hållbar. Man bortser ifrån att skatteförmågan, baserad å årsinkomsten, icke är liktydig med likviditeten un- der en viss kortare tidsperiod.

Riktigheten av det nu sagda torde tillfyllest bestyrkas av den stora om- fattning, vari just de samhällsmedlemmar, som uppbära lönen veckovis, drabbats av införselförfarande —— ett förfarande, som för övrigt just byg- ger på ett hänsynstagande vid restantieindrivningen till de verkliga inkomst- tillfällena.

Redan här må bestämt utsägas, att de anmärkningar, som stundom fram- ställts mot stora arbetargrupper för att bestå av s. k. skatteskolkare, i största utsträckning äro obefogade, i vart fall för så vitt man med skatteskolkare me- nar en person, som avsiktligt försummar honom åliggande skattebetalningar. Felet i nu berörda fall ligger icke hos den enskilde arbetaren. Det ligger i

stället hos gällande ordning för skatteuppbörden, som utgår från nyss på- pekade felaktiga tillämpning av principen om skatteförmågan.

Vad nu sagts torde i och för sig utgöra ett starkt skäl för en omläggning av uppbördsförfarandet med hänsyn tagen till inkomstterminerna, och detta oberoende av om man vill uppbära skatt å det löpande årets inkomst eller å något tidigare års.

Härtill kommer emellertid ytterligare en tillsynes betydelsefull anmärk- ning. Med den mest minutiösa noggrannhet och detaljuträkning skola taxe- ringsmyndigheterna för närvarande fastställa en persons verkliga skatteför- måga och därmed skipa ett slags millimeterrättvisa, om uttrycket i detta sammanhang må tillåtas. Det kan ej heller på något sätt bestridas. att man vid den slutliga taxeringen _ självfallet förutsatt, att densamma riktigt be- drivits —— också så långt möjligt är när det avsedda målet, nämligen att fast- ställa den skattskyldiges verkliga skatteförmåga under ett visst är.

Emellertid lider hela detta förfarande av en fundamental brist. Vad man rimligtvis vill hava fram är personens skatteförmåga under just det år, då skatten skall betalas. Vad man däremot i verkligheten får fram är hans skatteförmåga för ett eller två år sedan; med andra ord, det resultat som ernås är på intet sätt avgörande för frågan om den skattskyldiges skatte- förmåga just vid den tid, då densamma verkligen är av betydelse, enär skatten då skall betalas. Följderna härav visa sig med synnerlig tydlighet i tider av fallande konjunkturer men göra sig även eljest med styrka gällan— de sä snart en persons inkomst nedgår, t. ex. vid pensionstillfällen och vid dödsfall.

Godtages det nyss förda resonemanget, synes spörsmålet om lämpligheten av förenklade taxeringsbestämmelser närmast böra bedömas ur följande syn- punkt: Vilket är att föredraga, ett taxeringsförfarande som med ingående noggrannhet klarlägger den skattskyldiges verkliga skatteförmåga men vid en helt annan tidpunkt än den, då skatteförmågan skall tagas i anspråk, eller ett system, där man efter mera summariska grunder utletar den verk— liga skatteförmågan, men där man också fast något mera schablonmässigt —— söker fastställa denna skatteförmåga redan i det ögonblick, densamma tages i anspråk?

Anser man förstnämnda förfarande alltjämt vara att föredraga, är pro- blemet om skattens upptagande omedelbart vid inkomstkällan visserligen ingalunda olösligt, men i vart fall icke möjligt att praktiskt lösa. Biträder man äter den senare uppfattningen, torde en, visserligen med åtskilliga olä- genheter behäftad men dock praktiskt genomförbar lösning kunna ernås.

Den följande utredningen måste därför baseras på den uppfattningen, att under angivna förutsättningar en förenkling av taxeringsväsendet är önsk- värd. Den första avdelningen i föreliggande förslag behandlar förty de såsom erforderliga ansedda omläggningarna av taxeringsväsendet.

I det föregående har endast berörts en dylik förenklings betydelse för upp- bördens omläggning. Tydligt är dock, ehuru i detta sammanhang av mindre vikt, att en förenkling av taxeringsförfarandet även ur andra synpunkter kan

I

i l !

vara önskvärd. Därigenom skulle till en början deklarationsförfarandet un- derlättas för en mångfald skattskyldiga, något som ju är ett ofta uttalat, väl motiverat önskemål. Ytterligare skulle de nu av arbete överlupna beskatt- ningsmyndigheterna erhålla en välbehövlig lättnad med därav följande möj- lighet att kunna ägna mera arbete åt viktigare taxeringsfrågor. Slutligen skulle med säkerhet antalet bagatellmål i kammarrätt och regeringsrätt kom- ma att minskas, utan att därför någon inskränkning i fullföljdsrätten be- hövde stadgas.

Spörsmålet om den skattesats, som skall tillämpas vid en uppbörd, som äger rum vid inkomstkällan, får sin särskilda betydelse ifråga om kom- munalskatterna. Beträffande dessa skatter äro ju lika många skattesatser tänkbara, som det finnes kommuner av olika slag. Att för varje särskild kommun årligen i förväg räkna ut den skatt, som påföljande år skall ut- tagas vid inkomstkällan i olika fall, synes praktiskt ogenomförbart, även om skattesatserna kunde fastställas tidigare än nu. Att återigen här laborera med en antagen fastställd skattesats exempelvis, såsom uppbördskom- mittén föreslog, föregående års _ vore ju ur förevarande synpunkt skäligen meningslöst. Vissa möjligheter att ändock, med bibehållande i dess helhet av nuvarande grund för kommunalskatternas beräknande, genomföra en uppbörd vid inkomstkällan även av dessa skatter, diskuteras emellertid i följande delar av förevarande utredning.

En uppbörd vid inkomstkällan jämväl av kommunalskatterna synes dock förutsätta, att dessa skatter eller viss del därav uttages över hela riket efter en och samma, i god tid före inkomståret fastställda grund. Kunde möjlig— het förefinnas att göra åtminstone en större del av kommunalskatten till gemensam för riket, skulle denna skatt utan vidare kunna uttagas jämte kronoskatten, medan det behov av ytterligare uttaxering, som inom vissa kommuner kunde förefinnas, finge av dessa tillgodoses genom uttaxering och uppbörd i nu gällande ordning. Ett dylikt förfarande förutsätter emel- lertid, därest ej vidlyftiga och besvärliga avräkningar mellan olika kom- muner skola årligen äga rum, att en skatteutjämning av större eller mindre omfattning äger rum mellan kommunerna och detta enligt helt andra grun- der än nu.

Om såsom utgångspunkt tages år 1939, växlade utdebiteringen av kom- munalutskylder detta år enligt tillgängliga statistiska uppgifter mellan lägst 6 kronor per skattekrona och högst 42 kronor per skattekrona. Därest den- na utdebitering fördelades lika å alla skattskyldiga, skulle densamma bliva 10 kronor 53 öre per skattekrona. Under förutsättning att debiterat belopp i dess helhet inflöte, d. v. 5. att restantier icke uppkomme, torde beloppet kunna sänkas till 10 kronor. Med en utdebitering av 10 kronor per skatte- krona inom riket i dess helhet skulle således erforderliga medel hava erhål- lits för att täcka samtliga kommuners av skattemedel bestridda utgifter un- der år 1939.

Det är tydligt, att en skatteutjämning efter fullt så enkla grunder av åt-

skilliga skäl icke kan ifrågakomma. Däremot synes tänkbart att med vissa jämkningar lägga ett dylikt förfarande till grund för en kommunal skatte- utjämning. Därvid skulle såsom utgångspunkt tagas medeltalet av erforder- lig utdebitering i hela riket under exempelvis sistförflutna tio år, och den därvid erhållna skatteprocenten eller den lägre del därav, som statsmakter- na funno lämplig, fastställas till uppbörd under löpande är samtidigt med kronoutskylderna. Den sålunda influtna gemensamma kommunalskatten skulle sedan fördelas proportionsvis å kommunerna. Härvid finge emellertid vissa anordningar träffas till förebyggande av att kommunerna erhöllo större andel av den gemensamma kommunalskatten, än som erfordrades för deras legitima behov.

Självklart är, att härmed på intet sätt något intrång finge ske i kommu- nernas självbestämmanderätt. Deras befogenhet att själva besluta om er- forderlig uttaxering skall givetvis kvarstå orubbad. Skillnaden blir i korthet uttryckt endast, att vid förhandsberäkning av inkomsterna för ett visst är såsom en till beloppet ganska fix post kan upptagas andel i gemensam kom- munalskatt samt därefter, i den mån övriga tillgångar icke förslå till ut- gifternas betäckande, beräknas erforderlig särskild uttaxering av kommu- nalskatt.

Därest uppbörden i största möjliga utsträckning äger rum vid inkomst- källan, måste ändock, såsom nyss antytts, en slutlig avräkning äga rum på- följande år efter verkställd taxering. Därest taxeringsförfarandet förenklats enligt ovan angivna riktlinjer, bör dock den uppburna källskatten så pass nära ansluta sig till den slutligen fastställda, att ifrågakommande tilläggs- debiteringar avseende såväl kronoskatt som gemensam kommunalskatt icke avse större belopp, än att desamma kunna uttagas å en enda upp- bördsstämma; denna stämma kunde då hållas, liksom nu är fallet med första kronouppbördsstämman, i november månad året efter inkomståret.

Vid en omläggning av uppbördsförfarandet på här ifrågasatt vis, kan gi- vetvis icke i samma omfattning, som nu, avgifter av olika slag uppbäras samtidigt med utskylderna. En omläggning härutinnan blir således erfor- derlig.

Förfarandet i fråga om uppbörd vid inkomstkällan måste tydligtvis ge- stalta sig olika vid olika inkomstarter. Vad angår inkomst av tjänst lärer här ej kunna ifrågakomma annat system än medelst skatteavdrag å lön un- der medverkan av arbetsgivarna; utan sådan medverkan kan ett rationellt uppbördsförfarande icke i detta fall tänkas genomförbart. Avdragets storlek måste anpassas efter storleken av den vid varje avlöningstillfälle uppburna lönen. Stora krav måste emellertid i dylikt fall ställas å uppbördsförfarandet: Arbetsgivaren måste i minsta möjliga mån betungas; alltför omfattande an- mälningsskyldighet rörande nyanställda och avgångna arbetare måste und- vikas, bokföringsskyldigheten beträffande innehållna skattebelopp måste be- gränsas till det minsta möjliga och redovisningen till beskattningsmyndig- heten måste göras på enklaste tänkbara sätt. Arbetaren återigen får icke

? J t &

betungas med skattebelopp, som överstiga hans skatteförmåga, och han måste därjämte erhålla tydligt bevis å, att det av arbetsgivaren innehållna beloppet verkligen kommer beskattningsmyndigheten tillhanda. Beskattningsmyndig- heterna få å sin sida icke belastas med en sådan arbetsbörda, att deras om- kostnader överhövan stegras; i nuvarande tidsläge är givetvis närmast önske- målet att reformen skulle kunna genomföras utan nämnvärd stegring av om- kostnaderna för det allmänna. Slutligen måste med nu angivna förutsätt- ningar också förenas den synnerligen viktiga, att en tillfredsställande kontroll ernås dårå, att skatteavdrag i föreskriven ordning verkligen äga rum samt att desamma komma det allmänna tillgodo.

Beträffande inkomst av kapital torde det avsedda syftet icke kunna ernås annorledes än genom införande av kupongskatt beträffande aktieutdelningar och obligationsräntor samt ett motsvarande skattesystem i fråga om ränte- utbetalningen från penninginrättningar. Särskilda svårigheter framkallas här dels genom gällande bestämmelser rörande skattefrihet bl. a. för fromma stiftelser och dels genom den gällande begränsning av skattskyldigheten för utom riket bosatta fysiska personer och utländska juridiska personer. Sagda föreskrifter leda ju till att i åtskilliga fall .skatt icke skall uttagas, men klarhet härom kan ofta knappast vinnas redan vid utbetalningen av ifrågavarande belopp. Här kräves ett övervägande av huruvida icke denna skattefrihet och denna begränsning av skattskyldigheten borde avskaffas.

Då fråga är om inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet _ realisations- vinst dock såsom förut anmärkts därifrån undantagen —— lärer bliva nöd- vändigt att tillämpa ett avdragssystem med viss fixerad procent.

Vidkommande inkomst av jordbruksfastighet och inkomst av annan fas- tighet finnas även här vissa möjligheter att ordna en verklig uppbörd vid inkomstkällan. Den bristande kännedomen om storleken av de i dessa fall i hög grad växlande omkostnaderna gör emellertid ett dylikt system vanskligt att genomföra. Däremot möta inga svårigheter att, såvitt fråga är om den kommunala fastighetsskatten, i förväg beräkna dennas belopp. I de fall, då skattepliktig inkomst av fastighet kan anses föreligga, vill synas, som om skatten å denna preliminärt kunde beräknas till viss andel av fastighetsskatten. Då verklig uppbörd vid inkomstkällan å nyss anförda skäl icke här torde böra ifrågakomma, böra tydligtvis debetsedlar å den prelimi- närt beräknade skatten i stället utskickas och den påförda skatten erläggas under vissa tidsperioder av inkomståret.

Vad slutligen angår gruppen näringsidkare, äro svårigheterna att under löpande år fastställa samma års verkliga nettoinkomst synnerligen stora. Här inverkar särskilt möjligheten för dessa att genom lagervärdering på- verka resultatsredovisningen. Å andra sidan föreligger dock här icke samma nödvändighet, som beträffande löntagare, att redan vid det löpande årets ingång fastställa det skattebelopp, som skall avdragas, eftersom här inkomst- tillfällena icke äro på samma sätt omedelbart anknutna till varje vecka eller månad. För näringsidkarna föreligger därför möjligheten att låta skattein- betalningarna avse längre tidsperioder, exempelvis tre månader. Att söka

lägga driftsresultatet eller eventuellt omsättningssiffrorna under en del av året till grund för en preliminär beskattning synes emellertid icke giva till- fredsställande resultat. Här lärer näppeligen annan utväg stå till buds, än att lägga senast föregående taxering till grund för den preliminära beskatt- ningen och med stöd härav utsända preliminära debetsedlar. Rätt till jämk- ningar i det sålunda bestämda skattebeloppet måste emellertid då finnas. En ledning för bedömandet av riktigheten av detta skattepåförande torde kunna vinnas ur de för närvarande föreskrivna uppgifterna angående omsättning- ens storlek.

De frågor, som stå i direkt samband med den ifrågasatta nya uppbörds- formen, behandlas i andra avdelningen av föreliggande betänkande.

De föreslagna åtgärderna komma att påverka arbetet vid postverket och länsstyrelserna samt häradsskrivarnas och taxeringsnämndsordförandenas arbetsuppgifter. Viss personalförstärkning vid länsstyrelserna bliver därvid säkerligen oundgängligen nödvändig och vissa ökade kostnader för stats- verket måste inträda. Dessa organisatoriska och ekonomiska frågor behand- las i betänkandets tredje avdelning.

|

FÖRSTA AVDELNINGEN. Frågor berörande taxeringsväsendet.

FÖRSTA KAPITLET.

Den subjektiva skattskyldigheten; frågan om de skattskyldiga subjekten och omfattningen av deras skatteplikt.

% 1. Fysiska personer.

Avgörande för skattskyldigheten, såvitt angår fysiska personer, är numera bosättningen.

I. Fysiska personer, bosatta i Sverige.

Enligt den allmänna regeln i KL 53 å och SF 6 & är fysisk person, han må vara svensk eller utlänning, oinskränkt skattskyldig för all inkomst, som av honom här i riket eller å utländsk ort förvärvats under tid, då han varit i riket bosatt.

Från denna allmänna regel finnas dock vissa undantag. 1) Medlem av konungahuset är frikallad frän skattskyldighet för av sta- ten anvisat anslag samt för inkomst av kapital.

Ur uppbördssynpunkt behöver tydligen en tillämpning av denna undan- tagsregel icke framkalla komplikationer. De statliga anslagen böra utanord— nas utan skatteavdrag och i fråga om inkomst av kapital kan utbetalaren av medlen lätt iakttaga, att i dessa fåtaliga specialfall intet skatteavdrag göres.

Emellertid bör beaktas, att stadgandets avfattning icke är fullt otvetydig. Däri omnämnes endast »medlem av konungahuset», icke såsom eljest plägar vara händelsen i fråga om sådana personer tillförsäkrade privilegier —— medlem av konungahuset, »som kunglig eller furstlig värdighet inom riket åtnjuter» (jfr t. ex. strafflagen 9 kap. 3 5). Denna motsättning kunde föranleda till antagande att även sådana medlemmar av konungahuset, vilka avsagt sig sin kungliga eller furstliga värdighet, fortfarande skulle vara be- hållna vid ifrågavarande skattefrihetsprivilegium. Så har dock säkerligen icke varit lagstiftarens mening och så har _ej heller bestämmelsen tilläm- pats av beskattningsmyndigheterna. Då nu blir nödvändigt, i händelse av 12—408779.

ifrågasatt reform av uppbördsväsendet, att stadgandet åtminstone prelimi- närt skall tillämpas av penninginrättningar och andra, synes påkallat, att varje tvekan om bestämmelsens innebörd avlägsnas.

I detta hänseende föreslås sådant tillägg till författningarnas innehåll, att skattefriheten i fortsättningen angives gälla »medlem av konungahuset, som kunglig eller furstlig värdighet inom riket åtnjuter».

2) Personer anställda vid främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat åtnjuta i viss omfattning befrielse från skattskyldighet. Be- frielsen är i detta fall olika för utländska och svenska medborgare. Utlän- ning, som tillhör beskickningen eller konsulatet eller dess betjäning, är med hustru och barn under 18 år samt enskilda tjänare av utländsk nationalitet att anse såsom bosatt i utlandet och är dessutom befriad från skattskyldig- het för inkomst av aktier, lotter och andelar i svenska företag samt för förmögenhet, som utgöres av dylika aktier, lotter och andelar. Svensk med- borgare, som har motsvarande anställning, är däremot blott frikallad från skattskyldighet för inkomst av sin tjänst hos den främmande makten. Per- son som har anställning som olönad utländsk konsul beskattas icke heller, han må vara svensk eller utländsk medborgare, för förmåner åtnjutna på grund av tjänsteanställningen (SF 27 %; jfr KL 70 å).

De inkomster, som ifrågakomma till beskattning beträffande utlänningar, anställda vid främmande makts beskickning eller konsulat, bliva följaktligen i huvudsak endast inkomst av här belägen fastighet och av här bedriven rörelse.

En omläggning av uppbördsförfarandet påverkas tydligen av nu berörda regler i så måtto, att vid beskattning av bankräntor och utdelningar hänsyn måste tagas till den för ifrågakomna utlänningar stadgade skattefriheten. Någon ändring av bestämmelserna kan emellertid i detta fall tydligen icke sättas ifråga och följaktligen har man endast att vid genomförandet av en eventuell uppbördsreform beakta anmärkta förhållande.

3) Beträffande svensk medborgare, som_tillhör svensk beskickning hos utländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller kon- sulatets betjäning och som på grund av sin tjänst varit bosatt utomlands, skall enligt KL 69 å och SF 26 % tillämpas vad som är stadgat angående här i riket bosatt person; detsamma gäller i tillämpliga delar även sådan persons hustru samt barn under 18 år, därest de äro svenska medborgare och bo hos honom.

Emellertid är härvid ytterligare stadgat, att dylik person icke är skatt- skyldig till kommunalskatt _ men väl till statsskatt här i riket för sin inkomst av berörda tjänst. En bestämmelse av sådan innebörd återfanns re- dan i g 40 av den förordning om kommunalstyrelse i Stockholm, som ut- färdades den 23 maj 1862. Bestämmelsen fanns emellertid icke i det ur- sprungliga förslaget utan tillades utav departementschefen, dock utan moti- vering.

Denna bestämmelse angående skattebefrielse torde icke vålla några olä- genheter ur uppbördssynpunkt. Vid avlöningarnas utanordnande har en-

dast vederbörande myndighet att beakta vad sålunda gäller. Har vederbö- rande under året flyttat från Sverige till utlandet eller tvärtom, skall tydli- gen kommunalskatt uttagas endast för den tid vederbörande vistats här i riket. '

Il. Fysiska personer, ej bosatta i Sverige.

Beträffande skattskyldigheten för fysisk person under tid, då han ej varit här i riket bosatt, gälla mera invecklade bestämmelser. I detta fall förelig- ger endast en begränsad skattskyldighet, vilken därjämte är av olika omfatt- ning vid den kommunala och den statliga taxeringen.

Vid båda taxeringarna är vederbörande skattskyldig

a) för inkomst av här belägen fastighet,

b) för inkomst av rörelse, som här bedrivits, _

e) för härifrån uppburen, genom verksamhet här i riket förvärvad in- komst av tjänst,

d) för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här i riket eller tillbehör till sådan fastighet eller rörelse.

Härutöver föreligger vid den statliga taxeringen skattskyldighet

e) för vad som tillflutit den skattskyldige genom restitution av allmänna skatter, för vilka avdrag åtnjutits vid tidigare års taxeringar,

f) för inkomst genom utdelning å aktier och andelar i ekonomiska för- eningar, såvitt företagen äro svenska.

I nu berörda fall förefinnas således vissa inkomster, som utgå från in- komstkälla här i landet men vilka icke alls eller blott delvis äro föremål för beskattning här i landet. Följande inkomstarter äro helt fria från beskatt— ning:

1) Från riket uppburen inkomst av tjänst, förvärvad genom verksamhet utom riket.

2) Ränta å obligationer.

3) Ränta å utlånade eller i bank eller annorstädes insatta medel. 4) Inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet med undantag för realisa- tionsvinst vid försäljning av fastighet eller rörelse här i riket eller tillbehör därtill.

5) All inkomst, som förvärvats utom riket.

' Följande slag av inkomster äro fria från kommunal beskattning men un- y derkastade statlig sådan: i 1) Vad som tillflutit den skattskyldige genom restitution av allmänna

) skatter, varför avdrag åtnjutits vid tidigare års taxeringar. ) 2) Inkomst genom utdelning å aktier i svenska bolag och andelar i svenska ekonomiska föreningar.

Det är givet att nu berörda förhållande måste uppmärksammas, då man överväger en reform, som åsyftar skatteuppbörd vid inkomstkällan. Sär- skilt inverkar tydligtvis den angivna skattefriheten, då fråga är om infö- rande av en kupongskatt å aktieutdelningar och en motsvarande skatt a

bankräntor 0. dyl. Ett bibehållande av de nuvarande beskattningsreglerna måste då orsaka komplikationer vid uppbördssystemets anordnande. An- tingen måste finnas någon form för att redan vid beloppens utbetalande klar- lägga om mottagaren är skattskyldig eller ej t. ex. såsom i Norge genom - att låta det utbetalande organet pröva detta —— eller ock måste ett vidlyftigt restitutionsförfarande bliva följden.

Innan dessa frågor närmare diskuteras bör emellertid en översyn göras av de nuvarande reglerna i ämnet, närmast till utrönande av om dessa kunna anses ändamålsenliga och lämpade att bibehållas eller om sådana ändringar därav kunna anses motiverade, vilka även skulle underlätta den ifrågasatta uppbördsreformens genomförande. I det följande upptagas därför de olika ovan angivna grupperna var för sig till undersökning.

A. Inkomster, som äro helt fria från beskattning.

1) Från riket uppburen inkomst av tjänst, förvärvad genom verksamhet utom riket.

Enligt tidigare gällande bestämmelser beskattades dylik inkomst här i riket och detta oberoende av om mottagaren var svensk eller utlänning. Ge- nom en förordning av den 19 november 1920 upphävdes denna bestämmel- se, såvitt fråga var om inkomstbevillningen och därmed även beträffande den dåvarande kommunala beskattningen.

1928 års lagstiftning gick vidare på den inslagna vägen och befriade i detta fall även från den statliga beskattningen. Man ansåg därvid att några vägande skäl icke kunde åberopas till stöd för statlig beskattning av sådan inkomst. Visserligen stodo ifrågavarande personer, därest de voro svenska medborgare, under svenska statens skydd och åtnjöto därigenom vissa för- måner. Men godtoge man denna ståndpunkt borde alla svenska medborgare, som voro bosatta utomlands, beskattas statligt för all inkomst härifrån riket. Denna ståndpunkt hade man emellertid icke intagit beträffande räntein- komster från Sverige och då vore ologiskt att vilja hävda ståndpunkten be- träffande inkomst av tjänst.1

Det sålunda förda resonemanget verkar näppeligen övertygande. Snarare borde detsamma hava lett till att såväl ifrågavarande inkomst av tjänst som ock ränteinkomster, gående till utlandet, underkastades beskattning. Vad först angår svenska medborgare i utlandet är givet att, såsom anförts, dessa åtnjuta förmåner från svenska staten. Dessa förmåner äro emellertid inga- lunda obetydliga och äro därjämte högst kostsamma för staten; hela vår utlandsrepr—esentation är ju i icke ringa utsträckning till för att tjäna svens- karna i utlandet. Det förefaller då i hög grad befogat att dessa bidraga till kostnaderna därför, åtminstone genom att skatta för härifrån uppburen in- komst av tjänst. Vidkommande utlänningar, som vistas utomlands, kan må- hända sägas, att dessa, även om de härifrån uppbära inkomst av tjänst, icke åtnjuta några särskilda förmåner från svenska statens sida. Men uppbär en

1 Prop. 1927:102, Bilaga, sid. 53.

utlänning annan inkomst härifrån riket, såsom räntor och dylikt, lärer gälla att den i utlandet bosatte mottagaren därav åtnjuter ej ringa förmån av svenska staten, icke minst under nuvarande tid, i form av ökad trygghet för sin inkomst. Denna förmån har vederbörande icke erhållit utan kostnader för staten; väl äro kostnader för rikets försvar därå nedlagda av andra skäl, men det är som resultat härav som bland annat berörda förmån kunnat åt- njutas ej blott av svenska medborgare utan även av utländska medborgare inom och utom Sverige. Under sådana förhållanden synas alla skäl tala för att även dessa utlänningar bidraga till bestridandet av statens kostnader. Att då göra undantag enbart för utlänningar, som från riket uppburit inkomst av tjänst, förvärvad genom verksamhet utom riket, förefaller näppeligen på- kallat.

Däremot kunde ju synas mindre befogat att i fall av angiven art påkalla fullgörandet av skattebetalning även till kommunerna. Varje samband mel- lan den i utlandet bosatte och någon svensk kommun saknas ju som regel. Då emellertid den kommunalskatt, som uttages av utomlands bosatta per- soner, går till gemensamt kommunalt ändamål —— skatteutjämning —— är detta i verkligheten icke en kommunalskatt utan en statsskatt, ehuru med annan ursprungsbeteckning,1 och intet principiellt hinder borde därför möta att i förevarande fall uttaga även sådan s. k. kommunalskatt.

Ur här angivna synpunkter skulle utredningsmannen närmast vilja för- orda en ändring av nuvarande bestämmelser så att alla utomlands bosatta underkastades beskattning av härifrån uppburen inkomst av tjänst; en åter- gång alltså, beträffande statsbeskattningen till förhållandena före 1928 och beträffande kommunalbeskattningen till förhållandena före 1920.

Emellertid skulle en dylik ändring endast delvis giva resultat med hän- syn till innehållet i nu gällande olika avtal till förekommande av dubbel- beskattning. Då vidare några nämnvärda olägenheter för uppbördsförfa- randet icke torde kunna befaras med avseende å nu ifrågavarande inkomst- slag —— det lärer väl här endast röra sig om löneintäkter från större arbets- givare, som lätt kunna vidtaga anstalter för tillgodoseende av de icke skatt- skyldiga löntagarnas intressen —— synes anledning icke föreligga att i detta sammanhang föreslå någon ändring.

2) Ränta å obligationer samt 3) ränta (i medel.

Såsom ovan nämnts beskattas aktieutdelningar statligt, även när desamma gå till utlandet. Ränta å obligationer beskattas däremot icke alls, då ränte- destinatören är bosatt utomlands. Såsom skäl härför har åberopats, att en beskattning av ränteinkomst i detta och liknande fall skulle med sannolik- het verka betungande för de svenska företag, som nödgades anlita kredit utomlands. Det måste antagas, att de utländska långivarna beredde sig er- sättning för den skatt de nödgades utgiva i Sverige för sina inkomsträntor genom höjning av räntefoten, och skatten komme således att i sista hand

utlånade eller i bank innestående

* Jfr Kammarrättens yttrande i prop. 1927: 102, sid. 259.

bäras av de svenska låntagarna. För övrigt vore anledning befara att de utomlands bosatta eller hemmahörande personer, som hade banktillgodo- havande i Sverige och för räntor dårå erlade stämpel enligt förordningen angående stämpelavgiften den 9 november 1914 utgick sådan avgift med 1 procent av avkastningens belopp genom ytterligare räntebeskattning för- anleddes draga nämnda kapital ur landet.1

Man motiverade sålunda denna skattebefrielse dels med att man ansåg att en skatteövervältning —— incidens —— skulle komma att ske från de utländska »långivarna» till de svenska »låntagama»2 och dels med en hänvisning, så- vitt fråga var om i bank innestående medel, till den därå utgående stäm- pelavgiften.

Vad först angår sistnämnda skäl, bortföll detta redan år 1929, då stämpel- avgiften i fråga upphävdes genom kungl. förordningen den 14 juni 1929. Denna stämpelavgift kvarstod alltså nätt opp så länge, att densamma kunde åberopas såsom ett skäl vid genomförandet av 1928 års skattelagstiftning i nu förevarande hänseende; därmed var dess roll slutspelad.

Vad härefter angår det skäl, som utgöres av faran för skatteincidens, är ju detta sådant, att dess riktighet aldrig kan bedömas förrän den ifrågasatta beskattningsåtgärden genomförts och under ej alltför kort tid fått visa sina verkningar. Så vitt fråga är om utländska inköp av svenska obligationer må emellertid anmärkas, att den utländske köparen väl näppeligen känner sig såsom en långivare gentemot staten eller det enskilda företag, som emitterat obligationslånet. Hans strävan är säkerligen endast att vinna tryggaste och bästa kapitalplaeering. Det är givet, att beskattningens anordnande kan kom- ma den eventuella köparen att anse obligationsköpet ekonomiskt oförmån— ligt och förmå honom att avstå därifrån. Så synes emellertid icke beskatt- ningen hittills hava verkat till den del densamma drabbat utdelningen å svenska aktier, som dock äro mindre säkra placeringsobjekt än obligatio- ner, och man torde därför kunna våga påstå, att en på motsvarande sätt an- ordnad beskattning av ränteutdelning å obligationer icke skulle i alltför hög grad förminska det utländska kapitalets placering å den svenska obligations- marknaden.

Mot en beskattning av obligationsräntor, som utbetalas till personer i ut- landet, har stundom invänts, att en sådan beskattning skulle vid framtida upplåning medelst obligationer nödvändiggöra en höjning av låneräntan. Skatten skulle därigenom i viss mån komma att övervältras å obligationsut- färdaren, vilket naturligen måste betraktas såsom en olägenhet. Så vitt ut- redningsmannen kan finna, innebär detta emellertid icke något avgörande skäl mot den här ifrågasatta utvidgningen av skattskyldigheten. Beträf- fande obligationer, som utfärdats av svenska staten, torde i förevarande sammanhang kunna bortses från betydelsen av en genom beskattningen för- anledd räntehöjning. Vad åter angår sådana obligationer, som utfärdats av enskilda näringsföretag, synes frågan om skäligheten av den nu ifrågasatta

1 Prop. 1927:102, Bilaga, sid. 55. ' Jfr Eberstein, sid. 89, 101.

beskattningen icke böra bedömas såsom ett isolerat problem. I den mån en sådan beskattning kommer att drabba det svenska näringslivet, torde frå- gan därom böra bedömas i samband med näringslivets beskattning i dess helhet.

Vidkommande utländska banktillgodohavanden i Sverige torde väl dessa åtminstone för närvarande finna sin främsta förklaring däri, att denna pla- cering av medlen anses vara särskilt trygg. Någon anledning antaga att en beskattning av ränteutdelningarna skulle förorsaka kapitalflykt synes där- för näppeligen föreligga. Ett skäl, som starkt talar för en utvidgad beskatt- ning av utlännings inkomster från Sverige, utgör däremot det förhållandet, att den nuvarande skattefriheten för räntor utnyttjas till kringgående av beskattningen å aktieutdelningar. En utlänning, som här skall bilda ett bo- lag med behövligt aktiekapital om 100 000 kronor, kan naturligtvis bestäm- ma aktiekapitalet till nämnda belopp, bolaget får då skatta för sin vinst och utlänningen för sin lyftade utdelning. I stället kan han emellertid ordna så, att aktiekapitalet sättes till exempelvis 5000 kronor, medan återstående 95 000 kronor av honom lämnas såsom lån mot räntelöpande revers. Bo- laget avräknar då räntorna såsom omkostnad och blir själv ej beskattat, enär i regel ingen vinst återstår, och utlänningen lyfter räntorna samt behö- ver ej skatta för desamma; det är ju ej längre fråga om utdelning. Uppen- barligen är icke ett system tillfredsställande, som medgiver ett kringgående av statens skattekrav med så enkla, i skatteförfattningarna nästan direkt an- visade medel.

Slutligen torde böra bemärkas att nu berörda bestämmelser rörande skat- ) tefrihet för inkomster, destinerade till utlandet, tillkommo under en tids- period, då man ville främja kapitaltillströmningen till världsfamnande | svenska företag; de inadvertenser, som kommo att vidlåda lagstiftningen, vägde föga gentemot de stora ekonomiska intressen, man hoppades gagna. Det världsfamnande finansföretaget har emellertid försvunnit och behovet att dit främja en kapitaltillströmning naturligen likaså. Kvar stå emellertid de brister, som vidlådde 1928 års lagstiftning i denna del, och de framträda nu på ett starkare sätt.

Det må även framhållas, att då kammarrätten i sitt yttrande över bolags— skatteberedningens förslag föreslog införande av en definitiv kupongskatt ä 2 procent för obligationsräntor, denna kupongskatt var avsedd att träffa jämväl obligationsinnehavare, som voro bosatta utomlands.

Samtliga nu anförda skäl tala enligt utredningsmannens mening för en sådan lösning, att i fortsättningen räntor å obligationer samt i bank place— rade eller eljest utlånade medel upptagas till beskattning. Någon principiell anledning att begränsa denna beskattning att avse allenast skatt till staten synes icke föreligga, därest skatten går till gemensamt kommunalt ändamål.

Betraktar man åter spörsmålet ur synpunkten av den ifrågasatta upp- bördsreformen lärer vara uppenbart, att ett bibehållande av nuvarande ord- ning skulle i avsevärd grad komplicera uppbördsförfarandet. Man vore i så

fall tvungen att skilja mellan utdelningar och räntor, som gå till utlandet, och övriga sådana utfallande medel. Beträffande de sistnämnda skulle skatt alltid uttagas vid inkomstkällan. Beträffande medel, som gå till utlandet, stode två vägar till buds. Man kan givetvis även här, för att icke för myc- ket belasta utbetalarna av medlen, upptaga skatten vid källan och sedan låta vederbörande mottagare begära restitution; följden skulle dock bliva en mångfald restitutionsansökningar med därav följande högst väsentliga ök- ning av myndigheternas arbete. Å andra sidan kan man ålägga de utbeta- lande institutionerna att själva verkställa så att säga en sortering av betal- ningsmottagarna. Detta torde emellertid förutsätta en omfattande uppgifts- skyldighet från betalningsmottagarna och, så vitt fråga är om bankräntor, måhända en särskild bokföring på sätt i Norge blivit fallet. Härutöver bleve nödvändigt med en ingående kontroll och med särskilda föranstaltningar därför; det må erinras om att i ett nyligen avgivet förslag rörande kupong- skatt förordats inrättandet av en särskild kupongskattenämnd och ett sär- skilt kupongskattekontor.

Därest man återigen ändrar förevarande regler rörande skattefrihet i vissa fall för räntor å obligationer, bankinsättningar m. m., så att skatte- friheten bortfaller, föreligger intet behov av sådana särskilda anordningar och de angivna svårigheterna vid uppbörden skulle bortfalla. Däremot krä- ves i detta fall en utvidgning av räntebetalarens skyldighet att till beskatt- ningsnämnderna överlämna mottagna uppgifter rörande lyftad ränta, så att denna skyldighet även beträffande obligationsräntor blir obligatorisk och ej, som nu, beroende av konungens förordnande. Med avseende härå må hän- visas till följande avdelning.

Med hänsyn till de avsevärda fördelar, som därigenom skulle vinnas, före- slår således utredningsmannen, att även sådana fysiska personer, som äro bosatta utom riket, skola vara skattskyldiga till såväl stat som kommun för ränta å svenska obligationer samt å medel, placerade i bank eller eljest ut- lånade här i riket.

4) Inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet med undantag för realisations- vinst vid försäljning av rörelse eller fastighet. .

Härom anfördes i en bilaga till propositionen till 1927 års riksdag föl- jande:1

»Inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet (se 40 & kommunalskattelagförslaget) he- skattas enligt förslagen till skatteförfattningar ej här i riket, varken statligt eller kommunalt, om den åtnjutes av fysisk person, som ej är bosatt här i riket, eller av utländsk juridisk person. För bedömande av frågan, om skäl till ändring härutin- nan föreligger, hör till en början framhållas, att förvärvskällan i många fall knap- past kan anses lokaliserad till något visst land och att det vid sådant förhållande kan vara svårt att avgöra, huruvida inkomsten ”härifrån åtnjutits'. Ej sällan lärer detta vara fallet med vinster å icke yrkesmässig avyttring av egendom. Exem— pelvis torde vinst genom enstaka försäljning av aktier i svenskt aktiebolag eller av obligationer, utgivna av svenskt företag, vare sig försäljningen äger rum här i riket eller utomlands, antagligen ej kunna anses hava härflutit från Sverige. Skulle lik-

1 Prop. 1927:102, Bilaga, sid. 54.

väl en annan åsikt med framgång kunna göras gällande, torde i allt fall, om vinsten åtnjutes av utom riket bosatt eller hemmahörande person, föga skäl finnas för in- täktens beskattning statligt eller kommunalt i Sverige. Beträffande vissa andra så- dana vinster skulle däremot mera anledning föreligga för en sådan beskattning. Sär- skilt gäller detta beträffande vinst genom icke yrkesmässig avyttring av här i riket belägen fastighet eller härstädes utövad rörelse eller i Sverige befintliga tillbehör till fastigheten eller rörelsen, vilken vinst torde anses hava åtnjutits härifrån riket. Beskattning av sådan vinst härstädes står i god samklang därmed, att inkomst av här belägen fastighet eller av rörelse, som här bedrivits, blir föremål för beskatt- ning i Sverige, då den uppbäres av person, varom ovan förmälts.

Beträffande andra inkomster av tillfällig förvärvsverksamhet än vinster å icke yrkesmässig avyttring av egendom framhålles, att ersättning, som utomlands bo- satt idkare av i Sverige bedriven rörelse vid överlåtelse av densamma betingat sig för utfästelse att ej utöva viss verksamhet, bör i förevarande hänseende under- kastas samma bestämmelser som vinst genom icke yrkesmässig avyttring av rö- relse.1 Till att utsträcka skattskyldigheten till återstående, i 40 & kommunalskatte- lagförslaget omförmälda intäkter, som åtnjutas av utom riket bosatta fysiska eller utländska juridiska personer, lärer däremot ej föreligga skäl.»

I den män, på sätt nedan föreslås, beskattningen av realisationsvinst ur- skiljes från det nuvarande inkomstskattesystemet, påkallar frågan om dess beskattning icke i förevarande sammanhang något yttrande. Kvar står då frågan om beskattning av —— för att följa exemplifieringen i KL 35 å — »in- täkt genom tillfälligt bedriven vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet, intäkt av tillfälligt uppdrag, såsom uppdrag att för- rätta bouppteckning, arvskifte, auktion, besiktning, värdering, skogsräkning, ävensom intäkt av annan därmed jämförlig inkomstgivande verksamhet av tillfällig natur». Med denna begränsning av förevarande inkomstbegrepps omfattning torde den ovan återgivna anmärkningen, att förvärvskällan -i många fall knappast kan anses lokaliserad till något visst land och att det vid sådant förhållande kan vara svårt att avgöra, huruvida inkomsten »härifrån åtnjutits», icke längre kunna tillmätas betydelse. Någon svårighet att av- göra var vetenskaplig, litterär eller konstnärlig verksamhet bedrivits lärer i allmänhet icke uppkomma. Ej heller torde vara svårt att avgöra var något annat av de uppräknade tillfälliga uppdragen utförts.

Något hinder av praktisk art mot att utvidga beskattningen att avse även inkomst av här i riket bedriven tillfällig förvärvsverksamhet synes därför icke föreligga.

; Däremot kunde möjligen med större skäl anföras, att en dylik utsträckning * av skatteplikten skulle ur ekonomisk synpunkt vara betydelselös; det är allt- j för obetydliga skattebelopp som därigenom skulle tillföras det allmänna. i! En dylik amnärkning är troligen riktig. Dock måste vid denna frågas be- i dömande uppmärksammas vilket i följande kapitel närmare utvecklas —— att ingen som helst klar gräns är dragen mellan begreppen »inkomst av tjänst» och »inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet». Detta har dock

* Ersättning för uttästelsen ingår ofta i köpesumman för rörelsen, och det kan då bliva svårt att utreda, huru mycket därav som utgör dylik ersättning.

för närvarande ingen särskild betydelse med avseende å här i riket bosatta personer.

Beträffande utomlands bosatta personer föreligger däremot det egendom- liga förhållande, att inkomst av tjänst, bedriven här i riket, är skattepliktig men att inkomst av här bedriven tillfällig förvärvsverksamhet är skattefri oaktat, som nämnts, gränsen mellan dessa båda inkomstbegrepp är oklar. Här är givetvis en möjlighet lämnad öppen för utomlands bosatta personer att, genom en i och för sig icke klandervärd tolkning av begreppet tillfällig förvärvsverksamhet, undgå beskattning till Sverige. Även om betydelsen härav icke får överskattas, synes dock onödigt att en dylik lucka i lagstift- ningen skall fortbestå.

Vid en övergång till beskattning vid inkomstkällan kompliceras frågan yt- terligare, därest nuvarande regel bibehålles. Inkomst av tillfällig förvärvs- verksamhet måste då beskattas efter relativt enkla och schematiska regler, för vilka i det följande redogöres. Dessa föreslagna regler vålla i och för sig ingen svårighet i tillämpningen. Denna tillämpning måste dock i första hand ankomma å utbetalaren av beloppen, och med bibehållande av nuvarande be- stämmelser måste således denne från fall till fall pröva, om mottagaren va- rit bosatt i riket medan han utförde den verksamhet, varför det utbetalade beloppet utgör betalning. Finner han, att vederbörande under angiven tid var bosatt utomlands, måste utbetalaren ytterligare pröva och avgöra, huru- vida mottagarens verksamhet var att anse såsom tjänst stundom kanske rörelse _ eller tillfällig förvärvsverksamhet.

Det synes föga rimligt att, om icke synnerligen tvingande skäl därtill för- anleda, orsaka en dylik belastning av enskilda arvodesutbetalare, vilka till på köpet måste i stor utsträckning anses sakna förutsättningama för det därmed förenade rättsliga bedömandet.

Då några skäl för intagandet av en dylik ståndpunkt knappast synas före- ligga men tvärtom även ur taxeringsarbetets synpunkt starka skäl tala för en omläggning av beskattningsregeln ifråga, föreslår utredningsmannen, att fysisk person för tid, under vilken han ej varit här i riket bosatt, skall vara skattskyldig jämväl för härifrån uppburen, genom verksamhet här i riket förvärvad inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet.

Det är givet, att en dylik ändring kan hava viss betydelse för de olika nu gällande dubbelbeskattningsavtalen. I allmänhet lärer visserligen frågan om beskattning av intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet icke vara däri berörd, men indirekt ligger ju i avtalens natur, att en dylik ändring kan leda till en däremot stridande dubbelbeskattning. I den mån avtalen till annat föran- leda, skola givetvis desamma enligt KL 72 å och SF 29 & lända till efterrät- ' telse.

5) All inkomst, som förvärvats utom riket. Skatt å dylik inkomst ifrågakommer icke till uppbörd här i riket och med avseende därå saknas förty varje anledning att i detta sammanhang fram- ställa något förslag.

&

B. Inkomster, som äro fria från kommunal beskattning men underkastade statlig beskattning.

1) Vad som tillflutit den skattskyldige genom restitution av allmänna skat— ter, för vilka avdrag åtnjutits vid tidigare års taxeringar.

Att dylik intäkt endast är underkastad statlig beskattning sammanhänger helt med avdragsrättens utformning; avdrag för skatt får ju icke ske vid kommunaltaxeringen.

Då i det följande föreslås, att avdragsrätten för erlagd skatt skall upp- hävas även vid den statliga taxeringen, följer därav att, därest utrednings- mannens uppfattning godtages, ifrågavarande intäkt kommer att försvinna. Anledning saknas därför att närmare beröra densamma.

2) Inkomst genom utdelning å aktier och andelar i ekonomiska föreningar, såvitt företagen äro svenska.

Anledningen till att skattskyldigheten för sådan inkomst begränsats till att avse allenast statsbeskattningen har angivits vara, att inkomstkällan ifråga väl är lokaliserad till riket men icke till någon särskild kommun.1

Detta skäl kan måhända åberopas till stöd för att icke uttaga kommunal- skatt inom någon viss kommun men synes på intet sätt bärande, då fråga är om en skatt för gemensamt kommunalt ändamål, vilken skatt endast till namnet är av kommunal natur.

På sätt ovan ifrågasatts beträffande ränta å obligationer och bank- tillgodohavanden m. m. intager utredningsmannen även här i princip den ståndpunkten att utdelning å aktier och andelar i ekonomiska föreningar bör upptagas till beskattning jämväl kommunalt.

% 2. Andra än fysiska personer.

Här givas olika regler för olika skattesubjekt, vilka subjekt i det följande behandlas var för sig.

1) Staten. Staten är naturligen frikallad från all statlig beskattning.

Ifråga om kommunal beskattning är staten likaledes frikallad från skatt— skyldighet, dock med två undantag. Staten är nämligen kommunalt skatt- skyldig till inkomstskatt för

a) inkomst av jordbruksdomäner, skogar samt uthyrda eller med tomt— rätt eller vattenfallsrätt upplåtna fastigheter samt

b) inkomst av rörelse, som ej härflutit av bank— eller försäkringsrörelse eller av kommunikationsverk med tillhörande byggnader och anläggningar eller av industriell verksamhet, som huvudsakligen avser att tillgodo-se sta— tens egna behov, eller av leverans av elektrisk kraft till nämnda kommu- nikationsverk med tillhörande byggnader och anläggningar eller industriella verksamhet, som nyss sagts.

1 Bet. 1924, sid. 441, bet. 1925, sid. 20—21.

Dessutom är staten underkastad fastighetsskatt i viss utsträckning enligt KL 5 %.

Denna skattefrihet är av betydelse närmast vid uppbörd av skatt å bank- räntor och utdelningar. Därvidlag bör dock utan svårighet kunna ordnas så att skattefriheten beaktas redan vid lyftandet av räntorna eller utdelningen.

2) Landsting, kommuner och andra menigheter ävensom hushållnings- sällskap äro helt frikallade från statlig beskattning men beskattas kommu- nalt för inkomst av fastighet och rörelse.

Även här lärer gälla det nyss anförda, att skattebefrielsen torde kunna beaktas redan vid inkomstens uppbärande.

3) Kyrkor, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisnings- verk, sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stif- telser ävensom stipendiefonder, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konunga— riket Sveriges stadshypotekskassa, allmänna hypwotekskassan för Sveriges städer, hypoteksföreningar, Svenska bostadskreditkassan, bostadskreditför- eningar, Svenska skeppshypotekskassan, järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare, aktiebolaget tipstjänst, svenska penninglotteriet aktiebolag, pensionsanstalter som icke äro bolag, sjukkassor, understöds— föreningar, jämlikt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstif— telser bildade stiftelser för arbetslöshetsunderstöd, sjukhjälp eller hjälp vid olycksfall, sådana ömsesidiga försäkringsbolag för försäkring av egendom, å vilka lagen om försäkringsrörelse icke äger tillämpning eller vilkas verk- samhetsområden falla utanför Stockholm och omfatta allenast visst län eller del av lån, ävensom sådana ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, som av— ses i lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

Nu angivna stiftelser och sammanslutningar äro helt befriade från stat- lig beskattning och beskattas kommunalt endast för inkomst av fastighet (samt, vad angår allmän kassa, som åtnjutit inkomst från lediga ecklesias- tika sysslor, tillika för sådan inkomst).

Med avseende å nu angivna kategorier råder som bekant den största oklarhet i beskattningshänseende. Speciellt gäller detta frågan om vilka subjekt, som skola räknas till s. k. fromma stiftelser; rättspraxis å detta område erbjuder en provkarta å skiftande uppfattningar och vid de årliga taxeringarna föreligga ständigt nya, tveksamma fall. Besvärsvägen dragas allt flera dylika frågor under beskattningsdomstotarnas avgörande och öka i icke oväsentlig grad deras förut stora arbetsbörda.

Denna oklarhet, som för övrigt icke är inskränkt till begreppet »from sti—f— telse» i nu förevarande lagrum, måste tydligtvis vålla allvarliga olägenheter, därest man övergår till ett förfarande med uppbörd vid inkomstkällan. Vid uttagandet av en kupongskatt och ränteskatt måste synnerligen ofta uppstå tvekan, huruvida den institution, som äger uppbära visst belopp, är skatt- skyldig därför. Att låta denna frågas avgörande ankomma låt vara endast preliminärt _ å betalningsutbetalaren, är tydligtvis här fullkomligt otänk- bart. Att återigen uttaga skatten vid källan i alla ifrågakommande fall och

% i l l [

sedan låta vederbörande söka restitution är naturligtvis en tänkbar utväg, men skulle i hög grad belasta myndigheterna och giva upphov till en mångfald nya, fortlöpande skatteprocesser. En förenkling kunde ju i sist- nämnda fall tänkas i så måtto, att den, som företedde regeringsrättens ut- slag angående skattefrihet, icke behövde vidkännas avdrag för skatt. Även här skulle emellertid då en prövning åläggas betalningsutbetalaren, vartill denne ofta skulle sakna förutsättning med hänsyn bl. a. till utslagens med nödvändighet ofta svårtillgängliga innehåll, vartill kommer, att ett utslag, avkunnat kanske för tjugu år sedan, ingalunda med visshet giver uttryck åt nu rådande rättsuppfattning.

Då nu antydda vägar uppenbarligen icke äro framkomliga, nödgas man tydligen söka på annat sätt komma till rätta med frågan. Densamma kan icke lämnas olöst åsido, ty i så fall kommer det ifrågasatta uppbördsför- farandet att från början vara behäftat med en brist av allvarligaste slag, som med nödvändighet skulle framkalla befogad olust såväl hos myndig- heterna som hos den därav berörda allmänheten, ej minst penninginrätt— ningarna.

1936 års skattekommitté har i sitt år 1939 avgivna betänkande,1 ehuru med annan utgångspunkt, upptagit frågan om beskattningen av stiftelser och ideella föreningar m. fl. juridiska personer. Såsom av Bilaga 1 framgår ansåg kommittén, att någon principiell grund för skattefrihet icke kunde av någon åberopas. Kommittén övervägde även möjligheten att helt borttaga skattefriheten för enskilda juridiska personer och att i stället med- giva sådana stiftelser och ideella föreningar, som främjade vissa i hög grad allmännyttiga ändamål, lättnad i eller befrielse från beskattning på så sätt, att de finge från sina inkomster avdraga vad de utgivit till fullföljande av sitt ändamål. Kommittén fann emellertid denna väg icke vara framkomlig samt framhöll, att en sådan anordning stundom skulle medföra obilliga verk— ningar och därjämte i många fall orsaka taxeringsmyndigheterna ett besvär- ligt och tidsödande arbete utan att detta ledde till någon taxering. Skatte— kommittén ansåg sig fördenskull icke kunna föreslå ett borttagande av den nuvarande skattefriheten utan föreslog i stället en annan och tydligare for- mulering av ifrågavarande bestämmelser, vil'ken bl. a. innebar, att begrep- pet »from stiftelse» icke vidare skulle bibehållas. Enligt kommitténs förslag skulle akademier, allmänna undervisningsverk, sådana sammanslutningar av studerande vid rikets universitet och högskolor, i vilka de studerande enligt gällande stadgar äro skyldiga att vara medlemmar, sjömanshus och järn- kontoret åtnjuta skattefrihet vid statsbeskattningen för all inkomst och vid kommunalbeskattningen för annan inkomst än av fastighet. Vidare föreslog kommittén, att »kyrkor, sjukvårdsinrättningar, vilkas verksamhet ej bedri- ves i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar, stiftelser, som utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer hava till huvudsakligt ändamål att främja vård och uppfostran av barn eller att lämna understöd för beredande av undervisning eller utbildning eller att utöva hjälpverksam-

' Bet. 1939z47, sid. 50.

het bland behövande eller att främja vetenskaplig forskning, ävensom så- dana föreningar, som utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen huvudsakligen verka för ändamål av den i fråga om stiftelser här angivna art» skulle åtnjuta skattefrihet vid statsbeskattningen för annan inkomst än av rörelse samt vid kommunalbeskattningen för an- nan inkomst än av fastighet och av rörelse.

Beträffande motiveringen för kommitténs förslag hänvisas till Bilaga 1.

Enligt utredningsmannens mening torde den rationella lösningen av före- varande fråga, såsom av skattekommittén även framhållits, vara att helt bort- taga skattefriheten för ifrågavarande grupp juridiska personer. På sätt kom- mittén uttalat torde någon principiell grund för skattefrihet icke kunna av någon åberopas. Att skattekommittén icke velat föreslå borttagande av skat- tefriheten berodde såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår på att den av kommittén ifrågasatta metoden med viss avdragsrätt för utbetal- ningar befarades kunna medföra obilliga verkningar och orsaka taxerings- myndigheterna onödigt arbete. Detta är otvivelaktigt riktigt, men dessa olägen- heter sammanhänga med den av kommittén antydda metoden för beredande av understöd åt institutionerna ifråga. Därest man icke tillämpar denna me— tod utan söker på annat sätt tillgodose det avsedda syftet, torde möjlighet finnas att åtminstone delvis undgå de anmärkta olägenheterna.

Grunden för skattefriheten i förevarande fall måste tydligen vara, såsom skattekommittén uttrycker saken, att stiftelserna främja ett i hög grad sam- hällsnyttigt ändamål. Där så är händelsen är förvisso befogat, att det all- männa i en eller annan form stöder verksamheten. Däremot synes icke utan fog kunna ifrågasättas, om just privilegiet av skattefrihet är den riktigaste och bästa vägen för lämnandet av dylikt stöd. Överhuvud taget äro dylika privilegier för ett nutida åskådningssätt av föga tilltalande natur; så långt ifrån att några principiella skäl kunna åberopas till stöd därför, torde i stål- let principiellt sett denna privilegieform vara mindre önskvärd. Dess ur- sprung är att söka i länge sedan förflutna tider, då just skattebefrielsen var — eller åtminstone i teorien var avsedd att vara -— en särskild erkänsla åt enskilda och sammanslutningar för samhällsgagnande verksamhet. Tillkom- met i en tid, då utskyldernas betydelse var en annan än nu, verkade privile- giet, begränsat till ett fåtal »fromma stiftelser», kanske föga betungande. I tider, då skatteintäkterna äro av största vikt, blir, som även skattekommittén framhållit, verkan därav en annan.

Härtill komma två synpunkter, vilka måhända äro förtjänta av visst be- aktande. Till en början gäller att, när skattefrihetsprivilegiet en gång är beviljat, detsamma praktiskt taget fortbestår år efter år utan någon pröv- ning av om den bedrivna verksamheten fortfarande är sådan, att motiv för skattefriheten alltjämt finnes ja, utan prövning av om verksamheten fort- farande bedrives.

Vidare gäller, att detta ytterst värdefulla privilegium — baserat på stif- telsens samhällsgagnande verksamhet icke förlänas av Kungl. Maj:t

utan i första hand av beskattningsnämnderna; ytterst hava dessa att, föga vägledda av lagstiftarens dunkla och ofta missuppfattade föreskrifter, pröva huruvida ur synpunkten av det allmännas gagn skattefrihet bör be- viljas. Det är ingen kritik av beskattningsnämnderna, om här konstateras, att dessa som regel måste sakna den härför erforderliga allmänna överblicken av framförallt statsnyttans intresse.

Med dessa utgångspunkter ligger närmast till hands att förorda ett full- ständigt upphävande i förevarande fall av det ålderdomliga skattefrihets- privilegiet och dess ersättande med statsunderstöd åt vederbörande institu- tioner efter saklig, årligen återkommande prövning i varje särskilt fall. Vis- serligen lärer väl då med all sannolikhet visa sig, att beloppet av de direkta statsunderstöden icke kommer att samman-falla med beloppet av de indirekta understöd, som skattefriheten medför. Framför allt torde nog bliva följ- den, att i ekonomiskt brydsam tid en åtstramning måste äga rum; detta förhållande kan synas beklagligt, men finner sin förklaring däri, att stats- makterna, vid sitt övervägande av vad statsnyttan kräver, måst sätta andra intressen, exempelvis försvarets, framför nu ifrågakomna institutioners in- tressen. För närvarande är ju förhållandet det motsatta. Ju större behov statsmakterna hava av penningmedel och ju mera skatterna stiga ju större bliva faktiskt de indirekta understöd, som genom skattefriheten läm- nas. _ Ett dylikt förhållande kan icke betecknas såsom tillfredsställande.

Anser man sig emellertid icke kunna intaga nu angivna ståndpunkt _ vilken enligt utredningsmannens uppfattning är den principiellt riktiga—sy- nes tänkbart att lösbryta frågan, huruvida en viss institution bör åtnjuta skat- tefrihet, från de egentliga skatteprocessernas ram och lägga denna prövning hos länsstyrelserna med besvärsrätt till Kungl. Maj:t i statsrådet. Man skulle då i rent administrativ ordning pröva och avgöra frågan och vederbörande, som ansågos böra erhålla skattefrihet, fingo i det kungl. brevet ett slags motsvarighet till de medeltida fribreven; genom att översända avskrift där- av till vederbörande bolag och bankinrättningar skulle därefter kunna vin- nas, att den medgivna skattefriheten bleve beaktad. Till ledning för ett be- ; dömande av vad en dylik åtgärd skulle innebära ifråga om arbetsökning _ , låt vara endast temporär _ för vederbörande myndigheter, må anföras, & att antalet hos länsstyrelserna anmälda stiftelser den 31 december 1937 ut- gjorde 4940, varierande mellan 686 i Stockholms stad och 35 i Gotlands län; medeltalet per länsstyrelse var 1976. Härvid bör emellertid beaktas, å ena sidan, att säkerligen ett flertal stiftelser icke anmälts till länsstyrelserna samt, är andra sidan, att vissa av de anmälda stiftelserna uppenbarligen äro av den natur, att det icke kan ifrågakomma ens för stiftelsen själv, att vilja räkna densamma till gruppen »fromma stiftelser». Även om man antoge att till prövning skulle ifrågakomma 50 procent flera stiftelser, än som funnos hos länsstyrelserna anmälda, synes antalet i och för sig icke böra avskräcka från en dylik prövning. Antalet ärenden, som fullföljdes till Kungl. Maj:t, skulle uppenbarligen bliva väsentligt ringare än vad nyss angivna siffror utvisa.

På sist angivna väg skulle tydligtvis ett snabbare och säkrare avgörande kunna vinnas, än som under nuvarande förhållanden är möjligt. Därmed skulle även vinnas att prövningen av skattefrihetsprivilegiet kunde antagas ske efter enhetligare grunder än nu och därjämte med fullt beaktande av de grunder, som enligt vad ovan anförts synas böra vara därför avgörande.

Vill man ej heller godtaga en sådan lösning av frågan, lärer endast återstå att låta spörsmålet om skattefrihet eller icke skattefrihet preliminärt av- göras av tjänstemän vid beskattningsväsendet för att sedan slutligen prövas av beskattningsnämnderna. På vad sätt detta kommer att påverka uppbörds- förfarandet behandlas i följande avdelning.

I varje händelse förordar utredningsmannen i sista hand den ändrade av- fattning av ifrågavarande bestämmelser, som av skattekommittén föresla- gits, och sålunda även den begränsning av de skattefria su'bjektens antal, som därav är en följd.

En särskild ställning intaga de pensionsstil'telser, som äro bildade enligt la- gen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, och vilka enligt punkt 6 av anvisningarna till KL 53 % skola hänföras till gruppen pensions- anstalter samt såsom följd därav åtnjuta skattefrihet (vid kommunalbeskatt- ningen dock ej för inkomst av fastighet). En sådan stiftelses tillgångar utgöras i allmänhet av en stiftelsens fordran å bolaget. För en sådan fordran åtnjuter stiftelsen givetvis skattefrihet, men bolaget kan tydligen icke göra anspråk därpå för några mot fordringen svarande tillgångar.

4) Svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, vilka icke driva bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse, äro frikallade från skattskyldighet för utdelning från svenska aktiebolag och svenska ekono- miska föreningar.

Ett första stadgande rörande denna skattefrihet meddelades år 1919, då man befriade aktiebolagen från skyldighet att erlägga bevillning för utdel- ning å aktier i andra bolag. Vid 1928 års lagstiftning erhöllo bestämmelserna sin nuvarande avfattning.

Ehuruväl lämpligheten av nu ifrågavarande partiella skattefrihet ur många synpunkter kan ifrågasättas, synes i detta sammanhang icke böra föreslås ändring därutinnan. Vissa svårigheter kunna visserligen uppkomma vid ku- pongskattens uttagande, men desamma synas icke böra tillmätas alltför stor betydelse, på sätt framgår av utredningen i följande del.

Dock bör här beaktas att begreppet »penningrörelse» icke kan anses till- räckligt tydligt angiva arten av därmed åsyftad rörelse. Sålunda har rege- ringsrätten i ett nyligen meddelat utslag1 _ ehuruväl domsmotiveringen är dunkel till synes ansett, att med penningrörelse skulle bl. a. förstås yrkes- mässig handel med aktier i större omfattning. Regeringsrätten torde härvid hava stött sig å ett uttalande av särskilda utskottet vid 1928 års riksdag.2 En

1 H. 1940, ref. 35. 2 Särskilda utskottets utlåtande nr 1, sid. 54.

dylik tolkning strider dock mot gängse språkbruk och man synes äga rätt att kräva, att en författning av sådan betydelse, som den här förevarande, också får tolkas efter sin erhållna avfattning. _ Det synes erforderligt, att såväl i KL 54 å som i punkt 2 av anvisningarna till KL 28 & begreppet penningrörelse klart definieras. Utredningsmannen skulle närmast vilja föreslå, att därvid utsades, att till penningrörelse icke räknas sådan rö- relse, vilken uteslutande består i yrkesmässig handel med aktier. Skulle man emellertid vilja anse, att dylik handel med värdepapper skall räknas till pen- ningrörelse, bör detta komma till tydligt uttryck i författningstexten.

5) Vanliga handelsbolag, kommanditbolag, enkla bolag, rederier och gruv- bolag beskattas icke, utan delägarna beskattas i stället, envar för sin andel i vinsten.

I den mån dylika företag äga bankmedel och värdepapper, synes uttagan- det av ränteskatt och kupongskatt böra ordnas så, att dylik skatt uttages av företagen på eljest tillämpat sätt men att delägarna få tillgodoräkna sig, envar den andel av skatten som belöper å hans andel av vinsten. Detta blir således en tillämpning för visst fall av det engelska beskattningssystemet.

Under sådana förhållanden saknas anledning att här föreslå någon änd- ring av nu gällande bestämmelser.

6) Svenska juridiska personer äro, med förut angivna undantag, skattskyl- diga för all inkomst, som här i riket eller å utländsk ort förvärvats.

7) Främmande stat, utländsk menighet, bolag och förening ävensom annan här i riket icke hemmahörande juridisk person hava enligt KL 53 5 f) och 67 % samt SF 6 5 c) och 25 ä 2 mom. erhållit samma begränsning av skatt— skyldigheten, som gäller föri utlandet bosatt, dock att någon inkomst av tjänst här tydligtvis icke ifrågakommer.

Dessa juridiska personer äro således helt befriade från skattskyldighet för

o

a) ränta a obligationer,

b) ränta å utlånade eller i bank eller annorstädes insatta medel,

c) inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet med undantag för realisations- vinst vid försäljning av fastighet eller rörelse här i riket eller tillbehör därtill,

d) all inkomst, som förvärvats utom riket. Vidare äro utländska juridiska personer fria från kommunal beskattning men underkastade statlig sådan så vitt fråga är om

e) vad som tillflutit den skattskyldige genom restitution av allmänna skat— ter, varför avdrag åtnjutits vid tidigare års taxeringar,

f) inkomst genom utdelning å aktier i svenska bolag och andelar i svenska ekonomiska föreningar.

Å skäl, som i det föregående anförts beträffande beskattningen av i ut- landet bosatta personer, föreslås att dessa regler om skattefrihet ändras, så att till statlig och om sådan ifrågakommer kommunal beskattning hä- danefter tagas a) ränta å obligationer, 13—408779.

b) ränta å utlånade eller i bank eller annorstädes insatta medel, c) inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. Vidare föreslås på enahanda skäl att ej blott till statlig utan även till kom- munal beskattning skall upptagas

f) inkomst genom utdelning å aktier i svenska bolag och andelar i svenska ekonomiska föreningar.

Restitution av skatt (inkomstart e) ovan) skulle enligt föreliggande för- slag icke vidare ifrågakomma, enär det allmänna avdraget för erlagda ut- skylder föreslås skola upphävas.

Då fråga är om skattskyldigheten för andra än fysiska personer bör upp- märksammas i vad mån möjlighet verkligen föreligger att göra den skatt- skyldighet, som finnes stadgad, effektivt gällande. I detta hänseende brister för närvarande mycket, enär det främsta hjälpmedlet vid beskattningen av fysiska personer, mantalsskrivningen, här saknar motsvarighet. Det synes i hög grad av behovet påkallat, att ändring härutinnan äger rum. Emellertid torde den nu ifrågasatta beskattningen vid inkomstkällan komma att bringa i dagen åtskilliga juridiska personer, som tidigare undgått beskattning, och därmed avhjälpa nu föreliggande bristfällighet. Härtill återkommer fram- ställningen i följande avdelning.

5 3. Utredningsmannens förslag; sammanfattning.

På i det föregående anförda skäl föreslår utredningsmannen följande änd- ringar:

1) att bestämmelsen om skattefrihet för medlem av konungahuset komplet- teras så att skattefriheten begränsas till den, som »kunglig eller furstlig vär- dighet inom riket åtnjuter»,

2) att fysisk person under tid han är bosatt utom riket beskattas för

a) ränta å obligationer,

b) ränta å utlånade eller i bank eller annorstädes insatta medel,

c) inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, 3) att bestämmelsen om beskattning hos dylik person av inkomst genom restitution av utskylder måtte upphävas,

4) att fysisk person, bosatt utom riket, beskattas även kommunalt för in- komst genom utdelning å aktier i svenska aktiebolag och andelar i svenska ekonomiska föreningar,

5) att bestämmelserna om skattefrihet för fromma stiftelser upphävas el- ler, om detta anses icke kunna ske, att bestämmelserna om denna skattefri- het avfattas på sätt 1936 års skattekommitté föreslagit,

6) att i övrigt den begränsning av skattefriheten för juridiska personer, som 1936 års skattekommitté föreslagit, varder genomförd,

7) att utländska juridiska personer beskattas såväl statligt som kommu- nalt för

a) ränta å obligationer,

b) ränta å utlånade eller i bank eller annorstädes insatta medel,

c) inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, 8) att utländska juridiska personer beskattas jämväl kommunalt för in- komst genom utdelningar ä aktier i svenska aktiebolag och andelar i svenska ekonomiska föreningar,

9) att bestämmelsen om beskattning hos dylika personer av inkomst genom restitution av utskylder måtte upphävas.

ANDRA KAPITLET.

Bruttoinkomstens fastställande.

Frågan om bruttoinkomstens fastställande kan sägas vara redan i före- gående kapitel delvis behandlad, nämligen till den del däri upptagits spörs- målet i vad mån vissa subjekt endast äro partiellt skattskyldiga. Därvid har emellertid, i anslutning till skatteförfattningarnas visserligen ingalunda oklan- derliga systematik, utgångspunkten varit, icke inkomstens art utan inkomst- tagarens personliga förhållanden. I förevarande sammanhang är frågeställ- ningen en annan, det gäller här att fastställa vilka inkomstslag, som icke ut- göra skattepliktig intäkt; denna inkomstens egenskap av att vara undantagen beskattning är då helt oberoende av vem, som uppbär densamma.

Det är en självklar förutsättning för en något så när tillfredsställande be- skattning av inkomst vid källan, att ingen tvekan kan råda om vad som är skattepliktig bruttoinkomst. I den mån viss inkomst överhuvud taget icke är skattepliktig, måste detta med andra ord vara i författningarna klart ut- sagt och intet utrymme lämnat åt skönsavgöranden i dylika fall.

Den grundläggande bestämmelsen härom innehålles i KL 19 å, så lydande:

»Till skattepliktig inkomst enligt denna lag räknas icke: vad som vid bodelning eller eljest på grund av giftorätt tillfallit make eller vad som förvärvats genom arv, testamente, fördel av oskift bo eller gåva;

vinst & icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom i andra fall än som avses i 35 %;

vinst i lotteri av den beskaffenhet, att för vinster i lotteriet skall erläggas skatt jämlikt förordningen om särskild skatt å vissa lotterivinster, och ej heller andra lotterivinster, därest deras sammanlagda belopp under beskattningsåret understi- git 100 kronor;

vad som i annan form än livränta tillfallit den försäkrade eller hans dödsbo på grund av sjuk-, olycksfalls- eller arbetslöshetsförsäkring eller vad som annorledes än genom försäkring i annan form än livränta tillfallit någon såsom ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete;

kapital, som på grund av kapitalförsäkring utfallit vid inträffat försäkringsfall eller återköp av försäkringen, där det utfallna kapitalet icke är att anse såsom in— täkt av rörelse;

ersättning på grund av försäkring av fast eller lös egendom i annat fall än då köpeskilling, som skulle hava influtit, därest egendomen i stället försålts, varit att hänföra till intäkt av jordbruksfastighet, av annan fastighet eller av rörelse;

vinstandel eller premieåterbäring, som försäkringstagare fått uppbära från för- säkringsanstalt på grund av avtal rörande annan försäkring än livränteförsäkring. därunder inbegripen överlevelse- och invalidränteförsäkring;

periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, därför givaren jäm- likt bestämmelserna i 20 å icke är berättigad till avdrag;

stipendier till studerande vid undervisningsanstalter eller eljest avsedda för mot— tagarens utbildning.»

Med avseende härå vill synas, som om inga särskilda svårigheter skulle ur uppbördssynpunkt behöva uppstå, även vid en omläggning till uppbörd vid inkomstkällan. De intäkter, varom här är fråga, kunna icke gärna framkalla tvekan med avseende ä deras beskaffenhet. Visserligen kan beträffande pe- riodiskt understöd tvekan komma att råda, huruvida detsamma skall beskat- tas hos mottagaren eller icke. Denna fråga, som naturligtvis får slutgiltigt avgöras ett påföljande år vid taxeringen, torde i fråga om uppbörden vid inkomstkällan lätt kunna lösas genom att — på sätt nedan i vederbörligt sammanhang närmare beröres — skattebetalningen även i det fall, att mot- tagaren av understödet är skattskyldig därför, ålägges understödets utbeta- lare. Att vissa ändrade bestämmelser i det följande föreslås beträffande av- dragsrätten i fråga om periodiskt understöd inverkar tydligtvis icke på nu förevarande fråga.

Då i det följande vidare föreslås, att realisationsvinst och lotterivinst icke längre skola beskattas såsom inkomst, påkallas emellertid vissa ändringar av KL 19 å, i det att tredje och fjärde satserna böra erhålla följande lydelse:

»vinst ä icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom; vinst i lotteri;» Till ovan återgivna KL 19 å ansluta sig emellertid anvisningarna till samma paragraf. Före den lagändring, som skedde är 1940, lydde punkt 1 av sagda anvisningar punkt 2 saknar i detta sammanhang betydelse _— på föl- jande sätt:

»Fattigunderstöd, begravningshjälp, natura- och andra förmåner, som utgått till värnpliktig i och för vämpliktstjänstgöringen, underhåll, som lämnats fånge eller patient å hospital, m. m. dyl. är icke att hänföra till skattepliktig inkomst. Det- samma gäller i fråga om till andra föreningar än bostadsföreningar influtna med- lemsavgifter (jfr 24 & sista stycket)»

I den mån häri är tal om vissa medlemsavgifter, saknar stadgandet intresse såvitt nu är ifråga. Beträffande övriga från inkomstbeskattningen undantag- na förmåner må här — i anslutning till innehållet i en av utredningsmannen tidigare verkställd utredning1 här anmärkas följande:

1) Fattigunderstöd.

Med avseende härå lärer utan vidare vara klart, att dylikt understöd icke utgör beskattningsbar inkomst, enär detsamma är förenat med återbetalnings- skyldighet.2 Fattigunderstöd är närmast att jämställa med »vad som erhållits genom upplåning», vilket av inkomstskattesakkunniga hänfördes till »en- ligt grunderna för denna förordning icke skattepliktiga intäkter»? Då emel- —_1 Promemoria angående beskattning av förmåner, utgående under värnpliktstjänstgöring och

till fast anställd personal, Stockholm den 4 maj 1940, intagen i prop. 1940 B: 15, sid. 27 0. f. ? Jfr R. '1934zref. 55 och Hedelius, Arbetslöshetsunderstöden, i Svensk skattetidning 1934, sid. 73. ” Bet. 1923:69, sid. 4.

lertid lagstiftaren följde kommunalskattekommitténs uppfattning, att icke in— rymma bestämmelser om sådant »som för den allmänna uppfattningen fram- står såsom så självklart, att ett särskilt omnämnande därav skulle vara ägnat mera att grumla inkomstbegreppet än att reda detsammaf, borde näppeligen heller hava särskilt angivits, att fattigunderstöd ej är beskattningsbar in- komst. I norsk och dansk skattelagstiftning omnämnes icke detta fall, ehuru någon beskattning av fattigunderstöd naturligen icke förekommer; finsk skattelagstiftning har däremot i denna del, liksom i stor utsträckning eljest, följt det svenska exemplet.

2) Begravningshjälp.

Beträffande begravningshjälp lärer återigen vara lika klart, att detta är en i princip skattepliktig inkomst, i vart fall när densamma har samband med innehavd tjänst. Föreskriften om skattefrihet härför synes fördenskull, om nu densamma anses höra av humanitära skäl bibehållas,2 icke hava sin plats i anvisningarna till KL 19 & utan i stället i KL 32 å eller anvisningarna därtill.

3) Underhåll, som lämnats fånge eller patient å hospital. Såsom motivering till skattefriheten i detta fall har på senare tid åberopats »förmånernas egenskap att utgå utan mottagarens samtycke».3 Denna för- klaring synes svårbegriplig. Vederbörande fånge eller hospitalspatient har givetvis berövats friheten utan eget samtycke, men därifrån och till att påstå, att han icke heller samtycker till att mottaga underhåll under vistelsen å straffanstalt eller hospital är förvisso ett stort steg. Att skatt icke skall utgå för underhåll av nu angivet slag har säkerligen en annan, närmare till hands liggande förklaring. Straffet är ett brottslingen av samhället avsiktligt till- fogat lidande och att beteckna undergåendet härav såsom likställt med ett tjänsteförhållande vore ju orimligt; det underhåll, som lämnats fången, är därför icke hänförligt till inkomst av tjänst och naturligtvis ej heller till nå— gon av de övriga i författningen angivna inkomstkällorna och följaktligen med nödvändighet ej skattepliktigt.4

Vidkommande underhåll av patient å hospital kan här rimligtvis endast åsyftas icke betalande patient, som vårdas utan skyldighet att återbetala vårdkostnaden, enär eljest bestämmelsen om fattigunderstöd är tillämplig. De enda hithörande fallen torde vara, då tilltalad eller annan intagits för un- dersökning av sinnesbeskaffenheten enligt 77 ä 3. sinnessjukstadgan (SFS 328/1929) samt möjligen då fånge intagits å sinnessjukavdelning enligt 48 g sinnessjuklagen. Härvidlag föreligger emellertid exekverandet av en sam- hällets skyddsåtgärd, och även här är varje jämförelse med ett tjänsteförhål- lande utesluten. I övrigt må anmärkas att avfattningen av förevarande stadgande är mindre

1 Bet. 1924:53, sid. 407. * Behovet härav kan möjligen ifrågasättas med hänsyn till de nya bestämmelserna rörande skattebefrielse för dödsbo samt till den nya lagstiftningen om understödslöreningar. ” Svensk skattetidning 1934, sid. 74. * Jfr Sandström, Om taxering, Stockholm 1940, sid. 78.

lycklig. Såsom icke skattepliktig inkomst angives allenast »un—derhållr åt fånge eller hospitalspatient; de kontant utgående flitpengarna till vissa fångar skulle med denna formulering närmast vara att anse såsom skattepliktig in- komst. Så kan dock icke rimligen vara förhållandet å nyss angivet skäl, nämligen att inkomsten icke härflyter ur någon av de i författningen avsedda inkomstkällorna, och någon beskattning av dessa kontanta förmåner har givetvis aldrig ifrågasatts.

4) Natura— och andra förmåner, som utgått till värnpliktig i och för värn- pliktstjänstgöringen.

Någon motivering har icke givits till denna bestämmelses införande. Emel— lertid har gjorts gällande, att grunden till dessa förmäners undantagande kunde sammanhänga med att värnplikten är en skyldighet, som principiellt fullgöres utan vederlag.1

Den första fråga, som här uppkommer, är givetvis, om vämpliktstjänst- göring utgör eller kan jämställas med vad skattelagarna inbegripa under ut- trycket »tjänst». Som skäl häremot skulle kunna åberopas, att värnplikten är en medborgerlig skyldighet, som utkräves tvångsvis och där alltså med- borgaren saknar frihet att själv besluta om han vill fullgöra värnplikten eller ej. Emellertid torde denna synpunkt icke kunna tillmätas avgörande bety- delse, enär även i andra fall staten kan tvångsvis påkalla arbetsprestationer, t. ex. enligt tjänstepliktslagen, utan att fördenskull då utgående ersättning rimligen kunde antagas bliva skattefri.

En annan sak är att den till värnpliktiga utgående ersättningen i penning- ar under fredstid som regel är synnerligen blygsam och då som regel endast avsedd för nödvändiga personliga utgifter. En inkomsts storlek saknar emellertid betydelse för frågan om inkomsten till sin art är skattepliktig eller ej; här ingriper i stället regeln om skattefritt existensminimum såsom regu- lator.

Förklaringen till att ifrågavarande förmåner av lagstiftaren hänförts till icke skattepliktig inkomst synes i stället vara att billighetshänsyn fått fälla utslaget. Då staten på detta sätt tager medborgarens arbetskraft i anspråk utan annan ersättning än vad som fordras för de oundgängliga levnadsbeho- ? ven, har man ans-ett billigheten kräva, att det allmänna icke därutöver uttager * skatt å de lämnade förmånerna. Med denna uppfattning bliva alltså för-

månerna i fråga, på sätt även inkomstskattesakkunniga uttalat, principiellt sett att hänföra till skattepliktig inkomst, ehuruväl på anförda skäl ett undan- tag sedan gjorts för dessa förmåner. Detta undantag har emellertid, om den angivna utgångspunkten är riktig, icke sin plats i anvisningarna till KL * 19 5 utan i KL 32 & eller anvisningarna därtill. En sådan överflyttning har ' jämväl ägt rum från och med den 1 januari 1941.

5) »m. m. dyl.» Uppräkningen av nyttigheter, som icke äro att hänföra till skattepliktig inkomst, avslutas med orden »m. m. dyl.». Dessa tillagda ord, som synas

1 Svensk skattetidning 1934, sid. 73.

angiva att den föregående uppräkningen endast är en exemplifiering och att således åtskilliga andra nyttigheter av liknande slag skulle vara fria från beskattning, hava vållat mycken ovisshet och orsakat åtskilliga onödiga taxe- ringsprocesser.

Ursprunget till punkt 1 av anvisningarna till KL 19 Q är att söka i inkomst- skattesakkunnigas förslag till förordning om inkomst- och förmögenhets- skatt, 8 5 2 mom. Emellertid angavs uttryckligen i motiveringen till detta stadgande, att »det ligger i sakens natur att denna uppräkning är avsedd att vara uttömmande».1 Visserligen förekommo även i detta förslag orden »med mera dylikt», men desamma hänförde sig icke till hela uppräkningen av för- måner till värnpliktiga, underhåll åt fånge etc. utan allenast till ordet »be- gravningshjälp»; stadgandet slutade med orden »fattigunderstöd; begrav- ningshjälp med mera dylikt». Vid den omredigering, som gjordes av kom- munalskattekommittén och som återgår i lagtexten, ändrades säväl ordnings- följden mellan de uppräknade nyttigheterna som ock interpunkteringen, men uppräkningen avslutades fortfarande med orden »m. m. dyl.». Dessa ord kommo således, troligen oavsiktligt, att hänföra sig till hela ifrågavarande uppräkning i stället för enbart till »begravningshjälp» samt förvandlade därmed den såsom »uttömmande» avsedda uppräkningen till att bliva alle- nast en exemplifiering.

Spörsmålet om de övriga nyttigheter, som med hänsyn till angivna formu- lering kunde avses inbegripna under anvisningarna till KL 19 5 blev på sin tid särskilt aktuellt i fråga om arbetslöshetsunderstöden. I vissa län ansågos dessa understöd skattefria, i andra beskattades desamma.2 Denna fråga lös- tes slutligen genom ett utslag av regeringsrätten,3 som fann arbetslöshetsun- derstöden utgöra skattepliktig inkomst.

Den tidigare verkställda utredning, varur ovan återgivna uttalanden häm- tats, utmynnade i förslag till vissa ändringar av KL 32 5 samt av anvisning- arna till KL 19 och 32 åå, åsyftande ändrade beskattningsregler beträffande under militär tjänstgöring utgående förmåner. I samband därmed föreslogs emellertid att orden »m. m. dyl.» i punkt 1 till anvisningarna till 19 & skulle utgå. Såsom motivering åberopades vad ovan härom anförts, varjämte erin- rades om att den sålunda föreslagna ändringen endast syntes utgöra en rät- telse av en tidigare gjord felredigering.

Departementschefen följde härutinnan utredningsmannens förslag, men första särskilda utskottet, vars utlåtande godkändes av riksdagen, återinförde orden »m. m. dyl.» i anvisningarna till KL 19 &. Såsom motivering härför anförde utskottet:

»I propositionen föreslås jämväl den ändringen i punkt 1 av anvisningarna till 19 & kommunalskattelagen, att orden 'm. m. dyl.” skola utgå. Såsom av det förut anförda framgår är i propositionen huvudsakligen fråga om reglering av beskatt-

1 Bet. 1923: 69, sid. 107. ” Se härom Svensk skattetldning 1934, sid. 75. 3 R. 1934, ref. 55.

ningen av de under militärtjänstgöring utgående förmånerna och nyssberörda änd- ringsförslag äger icke samband med huvudfrågan i propositionen. Med hänsyn härtill och då viss tveksamhet torde råda om vilka slag av intäkter som avses med sagda uttryck, anser utskottet detta spörsmål böra tagas under omprövning i sam- band med en förestående allmän omarbetning av bestämmelserna i kommunalskat- telagen. Utskottet kan sålunda icke förorda bifall till förenämnda förslag till änd— ring av punkt 1 av anvisningarna till 19 5.»

Från och med den 1 januari 1941 lyder första meningen av punkt 1 i be- rörda anvisningar sålunda:

»Fattigunderstöd, begravningshjälp samt underhåll, som lämnats fånge eller pa- tient å hospital, m. m. dyl. är icke att hänföra till skattepliktig inkomst.»

På sätt av det tidigare anförda framgår borde enligt utredningsmannens uppfattning hela den nu återgivna meningen utgå ur anvisningarna. Bestäm- melsen rörande begravningshjälp borde, om densamma ansåges böra bibe- hållas, införas i annat författningsrum; den i övrigt gjorda uppräkningen av förmåner, som icke hänfördes till skattepliktig inkomst, vore delvis missvi- sande och helt onödig.

I förevarande sammanhang finnes emellertid icke anledning att närmare ingå härå i vidare mån än som angår de mångomskrivna orden »m. m. dyl.» På sätt utskottet uttalat gäller att »viss tveksamhet torde råda om vil- ka slag av intäkter som avses med sagda uttryck». En dylik tveksamhet, då det gäller något vid beskattningen så fundamentalt, som frågan om vad som principiellt är skattepliktig eller icke skattepliktig inkomst, är alltid en all- varlig brist. Detta visade sig klart i ovan berörda fall rörande beskattning av arbetslöshetsunderstöd, där olika myndigheter förforo på olika sätt; en lik— nande situation hade år 1940 uppkommit i fråga om beskattningen av fa- miljebidragen, därest icke rikets landskamrerare enats om en gemensam ståndpunkt.

Redan under nuvarande uppbördssystem —— där dock möjlighet kan före- ligga att i beskattningsmyndighetens beslut vinna rättelse, innan skatten för- faller till betalning medför nu berörda förhållande en allvarlig olägenhet för de skattskyldiga. Vid en omläggning av uppbördssystemet så att skatten uttages omedelbart vid inkomstens förvärvande, bliva emellertid dessa olä- genheter accentuerade på ett sätt, som enligt utredningsmannens mening nödvändiggör en ändring av anvisningarna till KL 19 5. En sådan situation bör helt enkelt icke få inträda, att exempelvis vid tillkomsten av en ny bi- dragsform på grund av oklarhet i gällande skattelagars avfattning vissa skattskyldiga få vidkännas skatteavdrag därå, och vissa andra icke få vid- kännas sådana avdrag. Alldeles bortsett från den eventuella ekonomiska betydelsen härav för stat och kommun i vissa fall, lärer vara uppenbart, att ett dylikt missförhållande måste framkalla de mest allvarliga och synnerli- gen befogade klagomål från de skattskyldiga.

Varje möjlighet till dylika förhållanden synes förty böra undanröjas. Före— ligger någon bidragsform eller införes någon ny sådan, som anses böra vara icke skattepliktig, synes kunna begäras att uttryckligt stadgande härom med- delas i anvisningarna till KL 19 &.

I anslutning till vad sålunda anförts, har utredningsmannen ansett sig böra vidtaga en kort översikt av de bidragsformer, som kunna ifrågasättas vara av sådan art, att desamma möjligen böra vara undantagna från beskatt- ning.

1) Folkpension enligt lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering. I fråga om grundpensionen råder i och för sig ingen tvekan om att den- samma för närvarande är att räkna till skattepliktig inkomst. Beträffande tilläggspensionen har frågan ansetts tveksam en tveksamhet, som utred- ningsmannen icke delar. Med avseende å nu berörda förhållanden, må emel- lertid hänvisas till den följande framställningen rörande rätten till avdrag för avgifter till allmänna folkpensioneringen. Då där föreslås, att avdrags- rätten för avgift—er till folkpensioneringen icke längre skola vara avdragsgilla, synes konsekvensen kräva, att utfallande pensionsbelopp undantagas från beskattning, något som ju redan i stor utsträckning faktiskt bliver händelsen på grund av ortsavdragen.

2) Blindhetsersåttning enligt kungl. förordningen den 20 april 1934. Denna ersättning utgår med ett belopp av 500 kronor för år och får icke tilldelas den vars egen eller vars försörjningspliktiga anhörigas ekonomiska ställning är sådan att blindhetsersättning icke rimligen hör till honom utgå.

Då blindhetsersättning icke är uttryckligen omnämnd i anvisningarna till KL 19 å och denna ersättning icke är jämförlig med fattigvård, enär ingen återbetalningsskyldighet föreligger, måste ersättningsbeloppet anses såsom skattepliktig intäkt. I praxis torde man emellertid regelmässigt hava und- vikit dylik beskattning genom användande i förekommande fall av avdrag för ömmande omständigheter. På sina håll hava även direktiv härom ut- färdats.1

Det synes emellertid nödvändigt att i samband med en omläggning av uppbördsväsendet erhålla bestämt besked rörande blindhetsersättningens be- skattning. I detta avseende synas alla skäl tala för att densamma uttryckli- gen undantages från beskattning.

3) Invalidunderstöd enligt kungl. förordningen den 28 juni 1935. Understödet utgår till den, som är till arbete varaktigt oförmögen och ej "blivit påförd avgift till folkpensionering eller, undantagsvis, blivit påförd så- dan avgift men ej erlagt den. Även detta understöd lärer för närvarande, av skäl som anförts under 2) ovan, vara skattepliktig inkomst.

Även härvidlag torde emellertid nu erfordras direkt lagföreskrift rörande beskattningen och en sådan synes icke rimligen kunna gå i annan riktning än att invalidunderstödet undantages från beskattning.

4) Moderskapshjälp enligt kungl. förordningen den 11 juni 1937 angående ändrad lydelse av 32 5 förordningen den 26 juni 1931 (280) om erkända sjuk- kassor.

Dylik hjälp utgår med 110 kronor till kvinnlig medlem av erkänd sjuk- kassa och utbetalas av centralsjukkassa. Moderskapshjälpen måste tydligen

1 Jfr Svensk skattetidning 1937, sid. 111.

anses inbegripen bland de skattefria intäkter, som omförmälas i KL 19 &, femte satsen; något förtydligande av detta stadgande synes icke erforderligt.

5) Moderskapspenning enligt kungl. förordningen den 11 juni 1937. Bidraget utgår av statsmedel med 75 kronor till kvinna, som ej är berätti- gad till moderskapshjälp från erkänd sjukkassa. Såsom förutsättning gäl- ler vidare, att för kvinna, eller om hon är gift och sammanlever med man- nen, för makarna tillsammans icke vid senaste taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt upptagits beskattningsbart belopp med 3,000 kronor eller däröver. Moderskapspenningen utgår till lindrande av de med barns- börd förenade kostnaderna.

Även denna understödsform måste principiellt anses vara sådan, att skatte- plikt föreligger beträffande uppburet belopp. ' Emellertid lärer vara uppen- bart, att synnerligen starka skäl tala för att beskattning icke i detta fall bör äga rum. Uttrycklig bestämmelse härom bör meddelas i anvisningarna till KL 19 få.

6) Mödrahjälp enligt kungl. förordningen den 11 'juni 1937.

Kvinna, som i anledning av havandeskap eller barnsbörd är i uppenbart behov av understöd må tillerkännas mödrahjälp av statsmedel. Tillsam- mans må utgå högst 300 kronor. Då anledning därtill finnes, må mödra- hjälp helt eller delvis lämnas såsom räntefritt län.

I den mån hjälpen lämnats såsom räntefritt lån, föreligger ingen inkomst i egentlig mening och följaktligen ej heller någon skatteplikt. I övriga fall, då hjälpen alltså lämnats utan återbetalningsskyldighet, äro däremot de upp- burna beloppen principiellt underkastade beskattning.

Någon anledning att vidbliva en sådan ståndpunkt, som väl för övrigt hit— tills saknat praktisk betydelse, lärer icke förefinnas. Föreskrift torde där- för böra meddelas om att mödrahjälp icke utgör skattepliktig intäkt.

7) Barnbidrag enligt lagen den 18 juni 1937. Dylikt bidrag utgår till barn under 16 är, därest dess föräldrar eller fader avlidit eller därest föräldrarna eller en av dem är arbetsoförmögen. Barn- bidragets belopp varierar, då fråga är om ett barn, mellan 240 och 420 kro- nor årligen. Viss reduktion inträder, om målsmannens årsinkomst uppgår till visst belopp, och bidraget upphör helt vid ytterligare ökning av detta in- komstbelopp.

Även detta understöd utgår utan ersättningsskyldighet, men torde enligt bestämmelserna i KL 19 & böra anses vara fritaget från skatteplikt. Ut- trycklig föreskrift härom synes dock böra meddelas i anvisningarna.

8) Bidragsförslcott till barn enligt lagen den 18 juni 1937 om förskotte- ring av underhållsbidrag till barn.

Dylikt bidragsförskott beviljas av vederbörande barnavårdsnämnd och ut- går till barn, vars fader enligt rättens beslut eller skriftligt avtal är förplik- tad utgiva underhållsbidrag till barn men icke å förfallodagen guldit så- lunda bestämt bidrag. Beloppet är olika bestämt allteftersom fråga är om ett eller flera barn och varierar dessutom efter olika ortsgrupper. För ett barn är beloppet lägst 240 kronor, högst 360 kronor per år. Förutsättning

för förskottets beviljande är att den inkomst, barnets moder uppbär, icke överstiger vissa i lagen angivna belopp, olika för olika ortsgrupper.

Den underhållsskyldige är pliktig återbetala de förskotterade beloppen. Dessa bidragsförskott hava såtillvida en egendomlig karaktär, att barnet icke är återbetalningsskyldigt för beloppen men sådan skyldighet däremot åligger barnafadern. Sett ur barnets synpunkt utgör därför förskottsbeloppet en verklig intäkt. Med hänsyn till bestämmelserna i KL 19 & torde få an- tagas, att denna intäkt dock icke utgör skattepliktig sådan. Uttrycklig före- skrift härom torde dock böra meddelas i anvisningarna till samma paragraf.

9) Kommunala pensionstillskott m. ut. enligt lagen den 18 juni 1937. Till beredande av understöd må, där vederbörande fattigvårdssamhälle så beslutat, fattigvårdsstyrelsen bevilja dels tillskott till folkpension, invalid- understöd, blindhetsersättning, barnbidrag och bidragsförskott dels oclc kom- munala sjukvårdsbidrag.

Dessa understöd och bidrag lämnas i stället för fattigvårdsunderstöd, men få ej anses såsom fattigvård. Desamma torde alltså principiellt böra anses utgöra skattepliktig intäkt.

Av skäl, som i det föregående anförts, föreslås emellertid, att även ifråga- varande understöd och bidrag hänföras till icke skattepliktig intäkt.

Utredningsmannen föreslår i anslutning till det sålunda anförda, att i an- visningarna till KL 19 & uttryckligen angives att folkpension, blindhetsersätt- ning, invalidunderstöd, moderskapspenning, mödrahjälp, barnbidrag, bi— dragsförskott samt understöd och bidrag enligt lagen den 18 juni 1937 om kommunala pensionstillskott m. m. icke utgöra skattepliktig intäkt. I sam- band därmed böra ur sagda anvisningar utgå orden »m. m. dyl.».

I det föregående har endast varit tal om vad som överhuvud taget skall hänföras till bruttoinkomst. Ett annat spörsmål är tydligen vad som vid varje särskild inkomstart skall utgöra bruttoinkomst. Detta kan med andra ord sägas i huvudsak vara spörsmålet, huruvida gränserna mellan de olika inkomstslag, för vilka skatt utgår, äro dragna med tillfredsställande tydlighet.

I sådant hänseende är det egentligen endast två inkomstarter, som påkalla uppmärksamhet, nämligen inkomst av tjänst och inkomst av tillfällig för- värvsverksamhet. Enligt KL 31 & hänföres till tjänst »allmän eller enskild tjänst eller stadigvarande uppdrag ävensom varje annan fast eller tillfällig arbetsanställning». Till inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet hänföres, såvitt nu är fråga, »intäkt av tillfälligt uppdrag, såsom uppdrag att förrätta bouppteckning, arvskifte, auktion, besiktning, värdering, skogsräkning även- som intäkt av annan därmed jämförlig inkomstgivande verksamhet av till- fällig natur».

Den sålunda uppdragna gränsen mellan tjänst, å ena sidan, samt tillfällig förvärvsverksamhet, å den andra, kunde synas vara fullt tydlig och icke be- höva föranleda osäkerhet hos allmänhet och myndigheter. Emellertid har visat sig, att högst skiftande meningar råda bland deklaranter och beskatt-

ningsmyndigheter, huruvida ett visst uppdrag skall hänföras till den ena eller den andra kategorien. De skattskyldiga kunna ej blott sins emellan hava olika uppfattning härom. Det inträffar till och med ej sällan, att en och samme skattskyldige ena året redovisar ett uppdrag såsom tjänst, andra året såsom tillfällig förvärvsverksamhet.

En avgränsning kan, som nämnts, synas giva sig själv med författningens nyss återgivna definitioner. Till tjänst hänföres varje fast eller tillfällig ar- betsanställning samt varje stadigvarande uppdrag. Till tillfällig förvärvs- verksamhet hänföras alla tillfälliga uppdrag. Någon större svårighet att draga gränsen mellan stadigvarande och tillfälliga uppdrag borde icke före- finnas.

Det är emellertid icke skillnaden mellan ett tillfälligt och ett stadigvarande uppdrag, som vållar osäkerheten, utan det är, hur man skall skilja mellan tillfällig arbetsanställning och tillfälligt uppdrag. Därutöver orsakas emel- lertid också viss tveksamhet genom att i KL 35 & anföres såsom exempel å tillfälligt uppdrag sådana uppdrag, vilka åtminstone stundom kunna vara av stadigvarande natur. En bouppteckning kan pågå i åratal, en besiktning eller värdering kan också draga lång tid, en skogsräkning gör det med så— kerhet och kan väl dessutom innefatta en arbetsanställning.

För närvarande saknar det egentlig betydelse, om en viss inkomst uppta- ges såsom härflytande av tjänst eller av tillfällig förvärvsverksamhet. Dock inverkar förhållandet, då det gäller beskattning av utomlands bosatta per- soner, ty dessa äro här skattskyldiga för viss inkomst av tjänst, men icke för inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet; denna fråga har ovan behand- lats i samband med spörsmålet om den subjektiva skattskyldigheten. I den mån återigen man vill genomföra en beskattning vid inkomstkällan, kan det bliva av största betydelse, att gränsen mellan inkomst av tjänst och inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet är otvetydig. Det kan nämligen visa sig nödvändigt att åtminstone i vissa fall uttaga skatten efter andra grunder, då fråga är om tillfällig förvärvsverksamhet, än då fråga är om tjänst.

Några större ändringar synas icke härför erforderliga i gällande författ- ningar. Exemplifieringen i KL 35 å ä tillfälligt uppdrag synes böra utgå ur den egentliga lagtexten samt överföras till anvisningarna. Därvid bör en om- formulering ske, så att tydligt framgår att stadigvarande uppdrag av angi- ven art hänföras till inkomst av tjänst. Härjämte synes till allmänhetens vägledning höra i anvisningarna till KL 31 & angivas vissa exempel å vad som med i KL 31 & givna definition hänföres till begreppet tjänst.

TREDJE KAPITLET.

Bruttoinkomst och nettoinkomst; frågan om de 5. k. naturliga avdragen.

På sätt inledningsvis påpekats skulle ett bestämmande redan vid inkomst- heloppets utfallande av därå belöpande skatt givetvis i hög grad underlättas, om det antal räkneoperationer kunde minskas, varigenom man framkommer till det slutliga belopp, varå skatt skall beräknas; likaså och i än högre grad om skillnaden mellan sistnämnda belopp och det såsom känt antagna brutto- inkomstbeloppet kunde nedbringas.

Den första frågan blir här, huruvida möjligheter i angivna hänseenden föreligga beträffande de 5. k. naturliga avdrag, varigenom man från brutto- inkomsten framkommer till nettoinkomsten. De avdrag, varom här i huvud- sak är fråga, betecknas i kommunalskattelagen såsom »alla omkostnader un- der beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande» (KL 20 å) . I fråga om de olika inkomstarterna användas såsom härmed synonyma andra uttryck, såsom »avdrag för omkostnader» (KL 22 &, 25 &, 36 5, 39 å), »drift- kostnad» (KL 29 å), »utgifter, vilka äro att anse såsom kostnader för full- görande av tjänsten» (KL 33 5).

Att avdrag för omkostnader för intäktens förvärvande måste verkställas innan man kan erhålla ett inkomstbelopp, som kan läggas till grund för skatteberäkningen, är givetvis självklart. Däremot kan tydligtvis tvekan råda om vad som skall räknas till dylika omkostnader. I detta hänseende synes ut- vecklingen hava gått mot allt större frikostighet vid avdragens medgivande; särskilt påfallande är detta i fråga om inkomst av rörelse, där den skattskyl- dige kan påverka årets resultatsredovisning ej blott genom lagervärdering utan även, såvitt fråga är om aktiebolag, genom avsättningar till pensions— stiftelse och konjunkturinvesteringsfond samt genom den fria avskrivningen. Även beträffande ett i fråga om avdragsmöjligheterna så begränsat område som inkomst av tjänst kan emellertid en motsvarande tendens skönjas.

Naturligtvis vore ur de synpunkter, föreliggande utredning har att beakta, synnerligen tillfredsställande, därest mängden utav avdrag under de olika inkomsttitlarna kunde begränsas. Beträffande inkomst av jordbruksfastighet, av annan fastighet och av rörelse har emellertid detta spörsmål ej alltför stor betydelse; uppbördsförfarandet måste i dessa fall i stor utsträckning grun- das å den skattskyldiges eget initiativ, och vid sådant förhållande ligger hu- vudvikten å att de medgivna naturliga avdragen äro för den skattskyldige själv klara och begripliga.

Emellertid synas böra uppmärksammas två numera synnerligen ofta före- kommande avdrag, vilka kunna ifrågakomma vid samtliga inkomstarter men företrädesvis göra detta vid inkomst av rörelse och inkomst av tjänst, näm- ligen avdrag för kostnader för inköp av facklitteratur och för kostnader för resor till och från arbetsplatsen.

För bedömande av betydelsen av dessa avdrag har undersökning verkställts rörande 1940 års taxering inom en av Stockholms ytterförsamlingar, Bromma församling, varest särskilt spårvägsresor borde vara talrikt förekommande, men där även avdrag för facklitteratur kunde förväntas äga rum i viss ut— sträckning, enär i församlingen äro bosatta åtskilliga tjänstemän. Resultatet av denna undersökning redovisas såsom Bilaga 5. På sätt därav framgår, har den redovisade bruttoinkomsten av tjänst utgjort 112 963 530 kronor. Av- drag för resekostnader har ägt rum med 4 198 631 kronor eller med 371 pro- cent och för facklitteratur m. rn. med 177 887 kronor, motsvarande 016 pro- cent av inkomsten. Dessa siffror kunna icke i och för sig sägas vara särskilt avskräckande. Ser man i stället på antalet fall, vari avdrag av angiven art medgivits, finner man följande: Antalet fall av redovisad inkomst av tjänst utgjorde 25 584. Avdrag för resekostnader hade beviljats i 16 940 fall, eller således i 6621 procent av samtliga fall. Avdrag för facklitteratur medgavs i 1 866 fall, utgörande 729 procent av hela antalet.

Det lärer vara tydligt, att den talrika förekomsten av dessa avdragsyrkan- den måste försvåra taxeringsarbetets verkställande utan att ändock näppe- ligen kunna sägas vara till alltför stort gagn för den skattskyldige.

En närmare granskning av förevarande avdragsbestämmelser synes därför motiverad.

& 1. Avdrag för kostnader för facklitteratur.

I de tidigare bevillningsförordningarna förekom ett stadgande, enligt vilket vid beräkning av inkomst av arbete avdrag fick ske »för kostnader, som äro förenade med utövning av vetenskap, konst eller handaslöjd»1.

Denna avdragsrätt synes, såvitt fråga är om facklitteratur, i praxis hava medgivits endast i begränsad omfattning. Avdrag för kostnad för facklit- teratur synes nämligen endast hava fått ske i fall, då verksamheten otvety- digt kunde — såvitt nu närmast är fråga —- hänföras till vetenskaplig sådan.2 Enligt ett rättsfall från år 19033 förvägrades sålunda en praktiserande läkare begärt avdrag för inköp av medicinsk litteratur (med 134 kronor 50 öre). Den enda motiveringen —— lämnad av prövningsnämnden —— var, att avdra- get ej kunde medgivas. En journalist förvägrades avdrag'” för inköp av »nö-

1 1883 års bevillningsförordning, 5 10, mom. 3, d). 1910 års bevillningsförordning, 115, 2 mom.

” Jfr Davidson, sid. 135. 3 Rettig, X, nr 14. ** R. 1913, not. Fi. 274.

dig litteratur»; motiveringen var här dock, att handlingarna icke föranledde till antagande, att journalisten »för inkomstens förvärvande fått vidkännas utgifter till uppgivna beloppet». En professor erhöll däremot är 19291 ehuru först i regeringsrätten _— »avdrag för nödiga utgifter för anskaffande av för tjänstens fullgörande erforderlig facklitteratur». Även en hovrätts- assessor erhöll detta år2 avdrag med 50 kronor för inköp av facklitte- ratur. En krigsarkivarie och lektor tillerkändes3 avdrag med endast 20 kro- nor för inköp av skolböcker.

Vid 1928 års lagstiftning ändrades avfattningen av bestämmelsen rörande ifrågavarande avdrag, varjämte avdragsrätten utsträcktes att gälla jämväl vid inkomst av tjänst. Sålunda föreskrives nu dels att till driftkostnad, varför avdrag må göras å bruttointäkten av rörelse, räknas bland annat »kostnad för facklitteratur, instrument och dylikt, som varit nödigt för utövande av veten- skaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet» (KL 29 g, 1 mom.) och dels att från inkomst av tjänst får avdrag ske, bland annat, för »kostnad för facklitteratur, instrument och- dylikt, som varit nödigt för tjäns- tens fullgörande» (KL 33 5).

Någon som helst motivering till denna ändrade avfattning _ vilken först föreslogs av intkomstskattesakkunniga4 och av 1921 års kommunalskattekom- mitté5 _ föreligger icke, vare sig i kommittébetänkandena eller i propositio— nerna till 1927 och 1928 års riksdagar.

Kort tid efter tillkomsten av 1928 års lagstiftning har en vetenskaplig för- fattare, professor Eberstein, något berört frågan om dessa avdrag. Han an- för därutinnan:6

»En annan ändring, som principiellt sett knappast utgör någon nyhet i sak men sannolikt kommer att vid den praktiska tillämpningen få en reell innebörd, förelig- ger, då bestämmelsen i SF 1910 9 5 om avdragsrätt för ”kostnad för utövning av vetenskap, konst eller handaslöjd' utbytts mot den nuvarande formuleringen, som uttryckligen omnämner även kostnad för 'facklitteratur'. Den i praxis hittills framträdande obenägenheten att medgiva avdrag för dylik kostnad (jfr Rettig, Samling av kungl. resolutioner och brev rörande tillämpningen av bevillnings— och inkomstskatteförordningarna X nr 14: kungl. res. 27 mars 1903) har väl mindre varit av principiell natur än dikterad av svårigheten att beräkna den ifrågava- rande kostnadens verkliga belopp. Tvekan kan ju råda, huruvida man bör betrakta facklitteraturen såsom underkastad ”hastig förbrukning' eller i besittning av ,läng- re varaktighet”, och det lärer i olika fall finnas utrymme för såväl det ena som det andra betraktelsesättet. Det synes ligga närmast att medgiva avdragsrätt för inköpspriset, minskat med vad en försäljning vid den framtida tidpunkt, då litte- raturen ej längre är för verksamheten erforderlig, kan tänkas inbringa; då härvid ofta måste räknas med total värdeförlust, kommer i stor utsträckning avdraget att sammanfalla med inköpspriset. Stadgandets omformulering kan emellertid tänkas föranleda, att taxeringsmyndigheterna i regel taga de i deklarationerna upptagna kostnadsbeloppen för goda.»

* R. 1929, not. Fi. 90. 2 R. 1929, not. Ft. 91. 3 H. 1929, not. Fi. 92. * Bet. 1923, sid. 13. ** Bet. 1924, sid. 18, 21. ” Eberstein, sid. 225, not. 2.

Den utveckling, professor Eberstein sålunda befarat, har även kommit till stånd. Yrkandena om avdrag för kostnad för facklitteratur har blivit allt talrikare och benägenheten att medgiva dessa avdrag har alltmera ökat, må— hända främst å den grund att mångfalden dylika yrkanden omöjliggör en undersökning av deras befogenhet under den till buds stående, korta taxe- ringsperioden. Med avseende härå må åberopas vad en annan författare i samma ämne härom uttalar:1

»Få avdrag äro så omstridda, eller låt mig säga omkivade, som avdraget för facklitteratur. Det finns i denna stund —— med någon liten överdrift knappast någon yrkesman, som inte gör anspråk på avdrag för facklitteratur eller 'dylikt'. Jag har funnit avdraget i deklarationerna för ämbets- och tjänstemän, läkare och lärare, vetenskapsmän, ingenjörer och teknici av olika slag och utbildningsgrad, apoteksbiträden och anställda av liknande slag —— ja, t. 0. 111. för ett uppenbarli- gen med sällsynt ambition försett men eljest helt vanligt butiksbiträde. Att göra avdrag för facklitteratur har kommit att stå i paritet med fullgörande av de med— borgerliga skyldigheterna.»

Härjämte har praxis tydligen helt lämnat å sido den riktiga synpunkt, som av professor Eberstein betonats i ovan återgivna yttrande —— man har tillsynes genomgående betraktat kostnaden för inköp av facklitteratur så- som i dess helhet avdragsgill utan avseende å det värde, litteraturen even- tuellt representerade. Ur denna synpunkt belysande är ett rättsfall från år 1932,2 där en hovrättsassessor medgavs avdrag bl. a. för hela kostnaden för inköp av Nytt juridiskt arkiv, Avd. 1, för åren 1874—1906 jämte en del se- nare årgångar. Här förelåg i viss mån en kapitalplaeering, som kanske i en framtid rent av kunde visa sig Vinstbringande; ingen hänsyn togs dock här— till utan, som nämnts, avdraget medgavs i dess helhet.

Det synes uppenbart, att den ståndpunkt nuvarande praxis intagit till 1 ifrågavarande avdrag icke är tillfredsställande. Redan detta förhållande mo— i tiverar i och för sig en ändring därav.

Därtill kommer emellertid, att nu ifrågavarande, inom stora befolknings— grupper vanliga avdrag är ägnat att i ej obetydlig grad förrycka möjlig- heten att i förväg bedöma en persons nettoinkomst, särskilt som avdragen äro till beloppet högst växlande och ingalunda alltid av obetydlig storleks- ordning. Då, såsom vid förevarande utredning är fallet, man önskar vinna ett närmande vid skattens beräknande av bruttoinkomsten och nettoinkoms— ten i skatteteknisk mening, är därför detta avdrag ett av dem, vilkas av- skaffande så långt möjligt framträder såsom ett angeläget önskemål.

Härvid synes enklast att återgå till förhållandena före 1928 års lagstift- ning. Avdrag å inkomst av rörelse bör således fortfarande medgivas för facklitteratur, som varit nödig för utövandet av vetenskaplig, litterär, konst- närlig eller därmed jämförlig verksamhet, varemot det uttryckliga stadgan- det om rätt till avdrag å inkomst av tjänst för kostnad för »facklitteratur» bör utgå ur KL 33 %.

* Kammarrättsrådet Bratt, Svensk skattetidning 1936, sid. 112. ” R. 1932: ref. 59.

14—408779.

Detta innebär tydligtvis icke, att dylikt avdrag aldrig skulle medgivas vid inkomst av tjänst; uppräkningen i KL 33 % är endast en exemplifiering och även om ordet »facklitteratur» därur utgår, kan naturligen avdrag för in- köp därav undantagsvis medgivas, när denna verkligen klart framstår såsom en nödvändig och verklig omkostnad. Särskilt synes detta kunna vara fallet, beträffande sådan tjänst, som innebär utövande av vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet. Nuvarande praxis att snart sagt obegränsat och utan prövning medgiva dylika avdrag skulle därigenom effektivt stävjas.

& 2. Avdrag för kostnader för resor till och från arbetsplatsen.

Beträffande behandlingen under tidigare lagstiftningsarbeten av frågan om rätten till avdrag för resor till och från arbetsplatsen hänvisas till Bilaga 1. I punkt 3 av anvisningarna till KL 33 % finnes följande bestämmelse: >Här skattskyldig i sin tjänst verkställt resor utom den vanliga verksamhetsor- ten, äger han rätt att åtnjuta avdrag icke blott för kostnaden för själva resan utan jämväl för den ökning i levnadskostnaden, som den skattskyldige kan hava fått vidkännas på den grund, att han vistats utom sin vanliga verksamhetsort, såsom för hotellrum, ökad kostnad för föda o. s. v. Därest av staten anvisats särskild ersättning för kostnaderna, får avdrag dock icke äga rum (jfr punkt 4 av anvis- ningarna till 32 å).

Avdrag för ökade levnadskostnader är däremot icke medgivet enbart på den grund, att den skattskyldige har sitt arbete på annan ort än den, där han har sin bostad. Har den skattskyldige bosatt sig på annan ort än den, där han har tjänst eller anställning, eller antagit arbete, som skall utföras på annan ort än den, där han är bosatt, är avdrag i regel icke medgivet. Avdrag medgives dock för det fall, att anställningen avser endast en kortare tid eller skall bedrivas å flera olika plat- ser eller det av annan anledning icke skäligen kan ifrågasättas, att den skattskyl- dige skall avflytta till den ort, där arbetet skall utföras.»

I punkt 4 av samma anvisningar finnes därjämte följande stadgande: »Även för det fall, att skattskyldig enligt punkt 3 här ovan icke är berättigad till avdrag för ökade levnadskostnader, äger han dock rätt avdraga skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen, där denna varit belägen på sådant avstånd från hans bostad, att han behövt anlita och även anlitat särskilt fortskaffningsmedel.»

Den i ovannämnda punkt 4 medgivna avdragsrätten för kostnader för re- sor till och från arbetsplatsen har vid tillämpningen vållat betydande svå- righeter för beskattningsmyndighetema och olika principer följas på olika håll i landet. En författare, som något behandlat denna fråga, vänder sig särskilt mot denna rätt att alltid få avdraga »skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen, där denna varit belägen på sådant avstånd från hans bostad, att han behövt anlita och även anlitat särskilt fortskaffningsmedel». Han anför i anslutning härtill:1

* Bratt, i Svensk skattetidning 1936, sid. 105. Jfr Hedelius, ib. sid. 213, vilken visserligen anser avdraget teoretiskt försvarbart, men som dock, uttalar att wpraktiskt sett kanske av- draget hellre borde försvinna».

»Detta medgivande, som efter ordalagen är obegränsat utom såtillvida, att det avser allenast 'skälig' kostnad, har såsom allom är bekant givit upphov till ett verkligt florilegium av avdragsyrkanden, gentemot vilka taxeringsmyndigheterna ibland stå hjälplösa. Varje i Stockholm anställd person t. ex., som valt att bosätta sig i förorterna eller på landet i stadens närhet och som därvid blivit delaktig av de förmåner av olika slag en dylik bosättning medför, äger laglig rätt att minska sitt skatteunderlag med kostnad för resor till och från arbetsplatsen. Denna utom- ordentligt betydelsefulla avvikelse från skatteförfattningarnas eljest med några få undantag uppehållna princip om levnadskostnadernas icke avdragsgilla natur är för mig synnerligen svår att förstå.»

Till vad denne författare uttalat vill utredningsmannen för sin del ansluta sig. Endast undantagsvis äro förhållandena sådana, att dylikt avdrag är teoretiskt försvarbart; de i Bilaga 1 återgivna uttalanden av kommunalskatte— sakkunniga och av kommunalskattekommittén synas härvidlag belysande.

Därjämte föranleder detta avdrag åtskilliga ur praktisk synpunkt menings- lösa tvister, som ej sällan fullföljas ända till högsta instans. Olika myndig- heter hava dessutom olika uppfattningar om huru långt avståndet mellan boningsplats och arbetsplats skall vara, för att avdrag för resekostnad skall medgivas; den som flyttar från ort till annan kan, ehuru nyss nämnda av- stånd är detsamma i båda fallen, å ena orten anses berättigad till avdraget, å den andra icke berättigad. Det synes ej heller rimligt att, såsom förekom- mit, vidlyftiga utredningar och långvariga processer skola förekomma till utredande av om gångvägen från bostaden till arbetsplatsen drager en tid av 29 eller av 31 minuter. Även i det flertal fall, då så kanske ej blir hän- delsen, synes näppeligen tilltalande att taxeringsmyndigheten, belastad med mycket och verkligt viktigt arbete, skall nödgas att därutöver vid gransk- ningen av ett flertal deklarationer sitta med karta och passare för att mäta en vägsträckas längd och därmed avgöra en avdragsfråga; uttrycket mili— meterrättvisa föres här osökt i tankarna.

Avdraget ifråga är därjämte ett av dem, som genom sin talrika förekomst i hög grad rubbar förhållandet mellan bruttoinkomst och nettoinkomst. I händelse av en reform av det slag, som avses med förevarande utredning, synes därför påkallat, att även nu berörda avdrag avskaffas. Detta skulle i så fall enklast ske genom att punkt 4 av anvisningarna till KL 33 5 upp- häves.

Även i så fall gäller naturligtvis, att avdrag för resekostnader ändock un- dantagsvis kan medgivas när verkliga skäl därför förebringas. Avdrag för resekostnader synes sålunda böra medgivas under samma förutsättningar som enligt andra stycket av punkt 3 i anvisningarna till KL 33 % gälla för er- hållande av avdrag för ökade levnadskostnader. Tydligt är även, att vid in- komst av tillfällig förvärvsverksamhet skäl att medgiva dylikt avdrag kan i något större omfattning föreligga; så är emellertid redan nu händelsen, utan att för den skull till KL 36 å fogats någon anvisning av sådan lydelse, som den nu berörda i KL 33 %.

FJÄRDE KAPITLET.

Nettoinkomst och taxerad inkomst; frågan om de allmänna avdragen.

Från den vid taxeringen framkomna nettoinkomsten få vissa allmänna .avdrag äga rum (KL 46 %, SF 4 €)). Dessa avdrag äro icke fullt lika ut- formade vid den statliga och den kommunala taxeringen. Avdrag för all— männa skatter, erlagda under beskattningsåret, får sålunda endast ske vid den statliga taxeringen. Därjämte äro även övriga avdrag mera begränsade vid taxeringen till kommunal inkomstskatt än vid taxeringen till statlig in— komst- och förmögenhetsskatt.

Nu berörda allmänna avdrag medföra tydligtvis synnerligen betydande av- vikelser mellan nettoinkomsten och den taxerade inkomsten; visserligen minskas betydelsen härav något beträffande mera avsevärda inkomster, men beträffande det övervägande flertalet skattskyldiga är avvikelsen synner— ligen stor. Till belysande härav åberopas följande med ledning av till- gängliga statistiska uppgifter gjorda sammanställningar rörande taxeringen inom riket i dess helhet under ettvart av åren 1935—1939:

Taxering till kommunal inkomstskatt åren 1935—1939.

1935 1936 1937 1938 1939

a) uppskattad inkomst b) taxerad inkomst.... c) allmänna avdrag. . ..

e) i procent av a)

5 216 000 000

4 998 000 000

218 000 000 418

5 765 000 000

5 537 000 000

228 000 000 3' 9 6

6 216 000 000

5 970 000 000

246 000 000 396

6 921 000 000

6 644 000 000

277 000 000 4'00

7 349 000 000

7 049 000 000

300 000 000 4'08

Taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åren 1935—1939.

Motsvarande uppställning kan här icke omedelbart erhållas utav tillgängligt sta— tistiskt material. De uppgifter, som finnas, utvisa endast de taxerade beloppen, vari ingår viss 'förmögenhetsdel. Uppgift saknas således å den upp-skattade inkomsten, liksom å de allmänna avdragens belopp.

Om man bortser från avdraget för under beskattningsåret gulden skatt, tor- de visserligen återstående allmänna avdrag vid statsbeskattningen överstiga mot- svarande avdrag vid den kommunala inkomstbeskattningen. Om exempelvis netto- intäkten understiger procentavdraget, finnes ej vid sistnämnda beskattning utrym- me för några allmänna avdrag. I samma riktning verkar det förhållandet, att rät-

ten till allmänna avdrag vid kommunalbeskattningen, men ej vid statsbeskatt- ningen, är knuten till hemortskommunen. Att döma av resultaten av vissa prov- taxeringar, som i mindre omfattning verkställts av kommunalskatteberedningen, torde emellertid skillnaden mellan de ifrågavarande allmänna avdragen ej vara särskilt stor vid den kommunala och den statliga beskattningen. För de undersökta kommunerna har skillnaden för kommun i dess helhet oftast rört sig endast om något hundratal kronor. Den högsta förekommande avvikelsen har rört sig om ett belopp av cirka 1 500 kronor. Det synes följaktligen godtagbart, att ur nu före- varande synpunkt antaga de allmänna avdragen, bortsett från skatteavdraget, vara lika stora vid den statliga beskattningen som vid den kommunala. I vart fall beräk- nas avdragen lned denna metod icke till för höga belopp.

Härutöver tillkommer emellertid vid statsbeskattningen avdraget för under be- skattningsåret erlagda allmänna skatter, med undantag för kronoutskylder. Bland tillgängligt statistiskt material finnes uppgift å summan av för varje år betalda dylika skatter. Det torde vara befogat antaga, att dessa skatter i allmänhet även blivit avdragna vid taxeringen. Visserligen kan tänkas, att vissa skattskyldiga för- summa detta, men erfarenheten har dock klart visat, att de skattskyldiga tämligen sällan underlåta att göra de avdrag, som äro medgivna. En annan felkälla, vilken dock verkar i motsatt riktning, grundar sig dårå, att avdrag ofta begäres även för kronoskatt och för oguldna skatter; omöjligheten att kontrollera detta av- dragsyrkande gör, att även dylika avdrag ofta få passera utan rättelse. Med hänsyn till vad sålunda anförts, torde man komma rätta förhållandet tämligen nära, om man utgår ifrån, att ett belopp, motsvarande summan av under beskattningsåret verkligen guldna kommunalskatter, även avdragits vid taxeringen.

Med dessa utgångspunkter erhåller man den uppskattade inkomsten vid statlig taxering genom att till den uträknade taxerade inkomsten (vilken i sin tur erhålles genom att från det kända taxerade beloppet draga det approximerade belopp, varmed förmögenhetsdelen däri ingår) lägga de kända allmänna avdragen vid kommunaltaxeringen samt de likaledes kända belopp, med vilka kommunalskatt guldits under beskattningsåret.

I anslutning härtill erhålles följande uppställning:

1935 1936 1937 1938 1939

a) uppskattad inkomst b) taxerad inkomst.

e) allmänna avdrag. ..

5 736 000 000 5 062 000 000 674 000 000

6 339 000 000 5 682 000 000 657 000 000

6 726 000 000 6 034 000 000 692 000 000

7 449 000 000 6 691 000 000 758 000 000

7 923 000 000 7 102 000 000 821 000 000

c) i procent av a) 11'75 10'36 10'29 10'18 10'36

På sätt av nu återgivna två tabeller framgår avviker den inom riket upp- skattade inkomsten på grund av de allmänna avdragen väsentligen från den taxerade inkomsten. Dessa avdrag uppgå vid kommunaltaxeringen till i ge- nomsnitt 4 procent av nettoinkomsten och vid den statliga taxeringen till mera än 10 procent av motsvarande nettoinkomst. De belopp, de allmänna avdragen uppgå till, äro även av betydande storleksordning. Bland dessa avdrag är vid den statliga taxeringen skatteavdraget det dominerande, på sätt framgår redan av förestående sammanställningar; till ytterligare belys- ning härav åberopas följande sammanställning:

1935 1936 1937 1938 1939 Skatteavdrag ........ 456 000 000 429 000 000 446 000 000 481 000 000 521 000 000 Övriga avdrag ........ 218 000 030 228 000 000 246 000 000 277 000 000 300 000 000 Summa 674 000 000 657 000 000 692 000 000 758 000 000 821 000 000

Ovan har angivits den procent, som beloppet av de allmänna av- dragen utgör i förhållande till nettoinkomsten. Denna procent är täm- ligen stabil, men det torde böra ytterligare understrykas att så endast är fallet, så länge man jämför de sammanlagda summorna av inkomst och utav avdrag inom riket. Beträffande de enskilda skattskyldiga kommer däremot motsvarande procenttal tydligtvis att förete högst väsentliga varia- tioner, beroende på skilda personliga förhållanden, såsom förhandenvaron av underhållsskyldighet, förhandenvaron av underskott å förvärvskälla o. dyl. Det är därför icke görligt att med ens någon grad av säkerhet lägga de för riket i dess helhet erhållna procenttalen till grund för en metod, varigenom man med en enkel räkneoperation skulle i förväg kunna från nettoinkomsten framkomma till den taxerade inkomsten.

Mest framträdande bliva tydligtvis dessa växlingar vid den statliga be- skattningen på grund av kommunalskatteavdragets skiftande storlek inom olika kommuner. Särskilt intresse påkallar därför det endast vid sagda be- skattning medgivna avdraget för vissa erlagda skatter; att detta avdrag även på grund av sin storleksordning förtjänar att uppmärksammas är givet.

Även beträffande övriga avdrag "är emellertid påkallat att undersöka, i vad mån en begränsning av den nu medgivna avdragsrätten kan äga rum utan ett allvarligt laederande av de skattskyldigas berättigade intressen. Det är här mer än eljest uppenbart att varje åtgärd, som minskar avdragens om- fattning, även bidrager till att underlätta bestämmandet i förväg av den skatt, som bör utgå.

I den följande framställningen upptagas de allmänna avdragen var för sig till behandling.

& 1. Underskott å förvärvskälla.

Enligt SF 4 & får från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges in- komster från olika förvärvskällor avdrag ske för underskott, som uppkom- mit vid beräkning av skattskyldigs inkomst från annan förvärvskälla än fastighet och rörelse i utlandet, .dock att underskott å förvärvskälla, som ut- göres av icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom eller deltagan- de i lotteri må avdragas endast. om och i den mån den skattskyldiges in- komst från annan sådan förvärvskälla därtill förslår. —— Denna avdragsrätt

är medgiven oberoende av om den skattskyldige varit här i riket bosatt under någon del av beskattningsåret.

Enligt KL 46 & gäller att, därest vid beräkning av skattskyldigs inkomst från särskild förvärvskälla uppkommer underskott, sådant underskott må, i den mån det är att hänföra till en kommun, avdragas å sådan den skatt- skyldiges inkomst, som skall tagas till beskattning i samma kommun. Av- drag är emellertid ej heller här medgivet för underskott å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom eller å deltagande i lotteri eller för under— skott å fastighet och rörelse i utlandet, varjämte tillkommer den ytterligare, men tämligen naturliga begränsning, att avdrag icke är medgivet för under- skott, som uppstått därigenom, att avdraget för fastighetsskatt (KL 45 &) överstigit nettointäkten av förvärvskällan. —— Även i detta fall är likgiltigt, om den skattskyldige varit eller icke varit bosatt här i riket under någon del av beskattningsåret.

I detta sammanhang bör emellertid även uppmärksammas det allmänna stadgandet i KL 20 5, vilket enligt SF 2 % även gäller vid den statliga be- skattningen, nämligen att förlust, som är att hänföra till kapitalförlust, icke får avdragas. Såsom mot-sättning härtill står driftförlust, vilken närmast an- sluter sig till inkomst av rörelse. Punkt 10 av anvisningarna till KL 29 & be— handlar dessa två begrepp och vad där stadgas om kapitalförlust i rörelse skall äga motsvarande tillämpning även för andra förvärvskällor. Punkt 10 av anvisningarna till KL 29 & lyder sålunda:

»I anslutning till vad som enligt anvisningarna till 28 % betecknats såsom intäkt i rörelse, skall såsom driftförlust i denna förvärvskälla anses uteblivandet av en intäkt, som normalt bort inflyta i rörelsen. Detta innebär, att intäktens uteblivande skall vara av sådan beskaffenhet, att det i den förvärvsverksamhet, varom fråga är, kan räknas med eventuellt uppkommande förlust i stället för vinst samt att förlusten alltså ingår såsom ett led i förvärvsverksamheten. Hit räknas alltså exem- pelvis till följd av köpares insolvens utebliven betalning för varor eller produkter, som den skattskyldige fört i handel eller tillverkat, prisfall under inköps- eller till- verkningspris, förstöring eller försämring av varulager, tillverkningar, lager av rå— varor och förbrukningsartiklar eller dyl., utebliven återbetalning av lån, som skatt- skyldig i av honom driven penningrörelse utlämnat på förfalskade lånehandlingar m. m. dyl. I dylika fall är skattskyldig berättigad att i beskattningsavseende göra nödig nedskrivning å varulagrets värde eller erforderlig avskrivning å utestående fordringar eller vidtaga därmed jämförlig åtgärd för minskande av sin eljest skat— tepliktiga inkomst. Däremot räknas icke hit förlust, som skattskyldig kan hava lidit vid sidan av vad som normalt ingår såsom ett led i förvärvsverksamheten, så- ledes i regel icke genom horgensförbindelse eller genom prisfall å eller förstöring genom brand eller olyckshändelse av sådana tillgångar, som användas till stadig- varande bruk i rörelsen. Den förlust, som föranledes av en dylik, oberoende av rö- relsen uppkommen skada, är att anse såsom kapitalförlust.»

Beträffande behandlingen av förevarande spörsmål under tidigare lag- stiftningsarbeten hänvisas till Bilaga 1.

Rätten till avdrag för underskott å förvärvskälla kan tydligen medföra be- tydande nedsättningar vid övergången från nettoinkomst till taxerad in- komst. l)å avdragsrätten vid den kommunala taxeringen numera är be-

gränsad till sådan inkomst, som skall tagas till beskattning inom den kom- mun, dit förlusten är att hänföra, men någon sådan begränsning icke finnes vid den statliga taxeringen, komma tydligen avdragsrättens verkningar att göra sig starkast gällande vid sistnämnda taxering. Rätten till nu ifrågava- rande avdrag är emellertid en nödvändig förutsättning för en rättvis be- skattning, därest densamma helt eller delvis skall grunda sig å den skatt- skyldiges förmåga och under sådana förhållanden är uteslutet att —— även om detta vore till avsevärt gagn ur uppbördssynpunkt såvitt nu är i fråga —— föreslå någon begränsning härav. För övrigt gäller även härvidlag, att detta avdrag har sin största betydelse vid sådana inkomstarter, där uppbörden vid inkomstkällan måste förutsätta visst initiativ av den skattskyldige själv och där således huvudvikten lägges å att gällande regler äro för de skattskyldiga lättillgängliga. Emellertid torde förevarande avdragsrätt kunna få bety- delse även beträffande inkomst av tjänst. Så är nämligen fallet i de ej sällan förekommande fall, då en tjänsteinnehavare äger en mindre fastighet, en sommarvilla el. dyl. Enligt regeringsrättens praxis synes avdrag höra med- givas för underskott å dylik fastighet.1

Ur synpunkten, att avdragsrättens omfattning bör vara så klart angiven, att ingen egentlig tvekan därom bör hos den skattskyldige uppkomma, vore givetvis i hög grad önskvärt, att klara bestämmelser kunde meddelas rörande vad som skall förstås med kapitalförlust; den osäkerhet, som oftast möter vid tolkningen av detta uttryck, försvårar i hög grad för den skattskyldige bedömandet av det belopp, som skall ligga till grund för beskattningen. En sakkunnig uttalade härom i samband med inkomstskattesakkunnigas utred- ning, att han aldrig lyckats komma på det klara med, hur termen kapital- förlust egentligen skall tolkas.2 Detta uttalande kan säkerligen underskrivas ej blott av de skattskyldiga i gemen utan jämväl av beskattningsmyndighe- terna. I ett skattesystem, där emellertid ej ens det grundläggande inkomst— begreppet blivit definierat något som visserligen är fallet även i flertalet utländska skattelagar —— kan man dock ej förutsätta, att det subsidiära be- greppet kapitalförlust skall vinna en tillfredsställande definition. Det synes med avseende härå för närvarande icke vara annat att göra, än att låta för- bliva vid nuvarande otillfredsställande förhållande.

I ett hänseende föreslås emellertid en ändring, som dock icke i sak på- verkar ifrågavarande avdragsrätt. På sätt tidigare i korthet omnämnts och nedan under kap. 8 närmare utvecklas, föreslås att realisationsvinstbeskatt— ningen utbrytes ur den nuvarande inkomstbeskattningen och i stället göres till en särskild statsskatt vid sidan av arvs- och gåvobeskattningen. Därav följer alltså, att avdragsrätt för realisationsförlust icke kan förekomma vid taxeringen; detta innebär dock i sak intet nytt, då redan enligt gällande be— stämmelser dylikt avdrag endast får ske å intäkt från samma förvärvskälla (eller lotteri).

1 H. 1929: not. 55 och 1939: not. 76. ”2 Professor Wicksell; bet. 1923, II, sid. 59.

På sätt ovan framhållits synes på där anförda skäl uteslutet att vidtaga någon begränsning av den gällande avdragsrätten för underskott å förvärvs- källa; snarare borde hänsynen till den enskilde skattskyldige påkalla en ut- vidgning av denna avdragsrätt vid kommunalbeskattningen, ehuruväl kom— munernas intresse av tillräckligt skatteunderlag ansetts lägga hinder i vägen härför.

Det torde emellertid höra i detta sammanhang framhållas, att betänk- lighetema mot en sådan utvidgning borde i hög grad förminskas, i händelse det förslag till skatteutjämning genomfördes, som utredningsmannen i det föl- jande framlägger. Detta innebär i korthet att en kommunalskatt uttages inom hela riket efter av Kungl. Maj:t årligen bestämd skattesats, samt att medlen sedan fördelas mellan kommunerna i proportion till medeltalet av deras skatteintäkter under vissa år. Med en sådan omläggning av en betydande del av kommunalskatteuppbörden bör kommunernas intresse av skatteunder- lagets storlek — ehuru detta underlag alltjämt bliver av betydande vikt knappast längre behöva föranleda till nuvarande begränsning av avdrags- rätten ifråga. I vart fall skulle därmed marken möjligen vara beredd för en återgång till de avdragsregler, som gällde under åren 1921—1928.

På sätt det ovan anförda utvisar, framlägger utredningsmannen intet för— slag till saklig ändring av gällande regler rörande avdrag för underskott å förvärvskälla; viss formell ändring härav blir dock följden av nedan fram- lagt förslag beträffande ändrad beskattning av realisationsvinst.

% 2. Periodiskt understöd.

Enligt KL 46 5, 2 mom., 1), får avdrag ske för periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning, som icke får avdragas från in- komsten av särskild förvärvskälla, dock att avdrag icke må ske för vad som utgått till person, tillhörande givarens hushåll, och ej heller, där understödet icke utgjort skadestånd, för vad som utgått till annans undervisning eller uppfostran. Dylikt avdrag får dock endast ske i hemortskommunen, och för det fall att skattskyldig endast under del av beskattningsåret varit här i riket bosatt skall avdraget åtnjutas allenast i den mån det belöper å tiden för vistelsen härstädes.

Motsvarande bestämmelser gälla enligt SF 4 & vid den statliga taxe- ringen.

I samband härmed böra observeras de förut anmärkta allmänna bestäm- melserna i KL 19 å och 20 %, vilka enligt SF 2 & gälla även vid den stat- liga taxeringen.

Enligt KL 19 & räknas icke till skattepliktig inkomst »periodiskt under- stöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, därför givaren jämlikt bestäm- melserna i 20 & icke är berättigad till avdrag».

KL 20 & föreskriver åter, att avdrag icke må ske för periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i den skattskyldiges

hushåll och ej heller för sådant understöd eller utbetalning till annans un- dervisning eller uppfostran; dock må i sistnämnda fall avdrag ske om nu- derstödet har karaktär av skadestånd eller är föranlett av tidigare tjänste- förhållande.

På sätt av den i Bilaga 1 lämnade redogörelsen framgår har lagstiftningen och rättstillämpningen å förevarande område företett skiftande ståndpunk- ter, stundom abrupt omkastade från den ena ytterligheten till den andra.

Från år 1861 till år 1910 beskattades hos mottagaren endast årliga under- stöd, som utgått av allmänna medel, samt sådana från enskild person ut- gående, som kunde rättsligen uttvingas. I intet fall fick emellertid den enskil- de givaren göra avdrag för dylika understöd.

År 1910 stadgades vid den statliga beskattningen i princip skattskyldighet för understödets mottagare, därest givaren var berättigad till avdrag där- för. Samtidigt medgavs i fråga om den statliga beskattningen -— men endast i fråga om denna rätt till avdrag för lämnat understöd, som grundade sig å en rättsligt eller frivilligt åtagen förpliktelse, därest nämligen denna förplik- telse sträckte sig utöver den genom lag ålagda försörjningsplikten, men icke för såvitt understödet höll sig inom denna snäva ram. Ehuru författningen såsom förutsättning för avdragsrätten uttryckligen krävde, att en verklig för- pliktelse skulle föreligga att utgiva understödet, avvek praxis härifrån och medgav avdrag även där ingen dylik förpliktelse förelåge.

År 1920 infördes avdragsrätt för periodiskt understöd jämväl vid bevill- ningstaxeringen. Samtidigt borttogs den förutvarande begränsningen i av- dragsrätten, enligt vilken avdrag icke fick ske för understöd, som hölls inom gränsen för den lagstadgade försörjningsplikten.

I 1928 års ännu gällande lagstiftning har man visserligen i princip bibe- hållit korrespondensen mellan mottagarens skattskyldighet och givarens av- dragsrätt, men man har bortsett från fall av tidigare tjänsteförhållande _ avstått från varje försök att angiva vad som skall förstås med »periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt», respektive >>periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning».

Resultatet har blivit, att beskattningsmyndigheterna, som saknat varje väg- ledning i lagtexten vid tolkningen av detta oklara begrepp, kommit att på de mest skiftande sätt tillämpa bestämmelserna härom. Ett otal skatteproces- ser har jämväl därav blivit följden, men det kan icke sägas att ens beskatt- ningsdomstolarnas avgöranden lämnat tillräcklig ledning för frågans lösning; även dessa domstolars utslag äro ej sällan till sitt innehåll mot varandra stri- dande.

En mångfald viktiga spörsmål äro alltså härvidlag fortfarande oavgjorda, även om man i vissa fall kan med större eller mindre sannolikhet försöka sluta till vad rättspraxis ställning möjligen kan vara. Såsom exempel å dy- lika oklara frågor må endast anföras följande: Kan periodiskt understöd ut- gå till annan än fysisk person? —- Kan annan än fysisk person medgivas av- drag för periodiskt understöd? Föreligger periodiskt understöd oberoende

av om mottagaren har behov av understödet eller ej? _ När är ett under- stöd att anse som periodiskt?

Vissa allmänna principer torde emellertid kunna klarläggas genom vanlig lagtolkning; i den mån dessa principer icke beaktats av rättspraxis skulle ju dylikt beaktande sedan kunna ernås genom utförligare lagbestämmelser. I sådant hänseende må anmärkas följande:

1) Till en början skall fråga vara om »understöd», varmed enligt vanligt språkbruk förstås en hjälp, som efter behovsprövning lämnas en person med bristande förmåga till egen försörjning och utan direkt motprestation av den behövande.1 Gåva, lämnad till någon, som icke har något som helst behov därav, är icke ett understöd.

Härvid kan till en början spörjas, huruvida understöd kan utgå till andra än fysiska personer. Dåvarande regeringsrådet Palmgren anförde i sitt ar- bete »Självdeklaration» följande definition å periodiskt understöd: »Med be- skattningsbart periodiskt understöd förstås med en viss regelbundenhet ut- gående underhåll, som föräldrar lämna vuxna barn, vilka ej längre vistas i deras hem eller barn lämna föräldrar eller som frånskild hustru erhåller av sin förre man.» Denna definition tager uteslutande sikte å fysiska personer. I samma riktning tala förarbetena till 1920 års lagstiftning. Denna grundade sig i förevarande del på kommunalskattesakkunnigas förslag, vilket endast medgav avdrag för periodiska understöd till enskilda personer. I proposi- tionen 1920: 191 yttrade departementschefen allenast, att han beträffande pe- riodiskt understöd följt detta förslag. Emellertid kom i propositionen och lag- texten icke att inflyta den däri upptagna begränsningen, som innebar avdrags- rätt endast för understöd till enskilda personer. Kammarrätten hade i sitt yttrande över förslaget uttalat, att det syntes kammarrätten tveksamt, huru- vida avdrag för periodiska understöd icke borde medgivas även i andra fall.

Då den slutliga lagtexten icke upptog begränsningen ifråga, synes emeller- tid hinder icke möta för att bevilja avdrag för dylika understöd även åt juri- diska personer. Tidigare rättspraxis har jämväl i ett flertal fall ansett perio- diska understöd kunna ifrågakomma till andra än fysiska personer och med- givit avdrag härför. Därvid torde emellertid i samtliga fall understöden hava utgått till institutioner, som bedrivit understödjande verksamhet, och där man utan vidare torde hava ansett sig kunna presumera förhandenvaron av bi- dragsbehov. Rättspraxis ståndpunkt är emellertid ingalunda klar.2

1 Jfr Eberstein, Om skatt på arv och gåva, sid. 262, not 1, däri han beträffande 1910 års lagstiftning anser att orden aperiodiskt understöd) bort utgå och ersättas med en bestämmelse motsvarande den tyska ang. skattebefrielse för »Schenkungen an Bediirftige zum Zwecke ihres Unterhalts». '” I tre rättsfall (R. 1936 not. 308 och 309 samt 1938 ref. 59) har Timmermansorden för- vägrats begärt avdrag för aperiodiskt understöd» till ordens hem i Nya Eriksberg. I ett senare rättsfall rörande samma skattesubjekt (R. 1940 not. 332) har däremot avdrag medgivits för periodiskt understöd, vilket dock synes hava utgått till fysiska personer. I ett den 17 januari 1941 av regeringsrätten avgjort mål har avdrag vägrats för periodisk utbetalning till juridisk person.

2) För att ett understöd skall anses utgå >>periodiskt» skall detsamma re- gelbundet återkomma. Häri torde böra ligga, ej blott att utbetalning äger rum med bestämda tidsintervaller, utan även att själva beloppet år regelbun- det återkommande. Om man utbetalar till en behövande, för att taga ett till- spetsat exempel, 100 kronor ena året, 10 000 kronor det andra, 500 kronor det tredje året 0. s. v., kan med fog ifrågasättas, om detta verkligen är ett periodiskt understöd. Alldeles särskilt måste detta göra sig gällande, då ingen som helst bestämmelse finnes ens rörande maximum eller minimum för de utbetalade beloppens storlek.1

Godtages vad sålunda anförts, föreligga tydligtvis vissa möjligheter att närmare fixera begreppet »periodiskt understöd».

En svårighet kommer man dock ej heller med en sådan ståndpunkt ifrån, nämligen svårigheten att just då ett understöd börjar utgå kunna avgöra, om detta understöd kommer att bliva periodiskt. Denna svårighet, som föreligger redan nu, när man har att bedöma karaktären av ett understöd, som utgått endast ett år, skärpes avsevärt, om ståndpunktstagandet måste ske redan den första vecka eller månad som ett understöd utbetalas.

Ytterligare må beaktas de avsevärda möjligheter för den enskilde att un— dandraga sig en del av honom rätteligen åvilande skattskyldighet, som den nuvarande avdragsrätten för periodiskt understöd medför. Här må i första hand erinras om att dylik avdragsrätt anses föreligga även då understödet uppgives hava utgått till i utlandet bosatta personer,2 i vilket fall varje kon— trollmöjlighet praktiskt taget saknas. Vidare må framhållas, att även ifråga om uppgivna understöd till personer, bosatta inom riket, finnas betydande möjligheter att trots gällande kontrollföreskrifter missbruka avdragsrätten.

Uppenbart är att ifrågavarande avdragsinstitut måste bereda svårigheter vid ett genomförande av en tidigare skattebetalning, särskilt som yrkande om avdrag för periodiskt understöd numera torde förekomma synnerligen ofta vid taxeringen. Ett bibehållande av avdragsrätten vid sin nuvarande omfatt- ning skulle säkerligen i ej ringa grad försvåra ett effektivt skattebetalnings- system av det slag, varom här är fråga. Att en begränsning av förevarande avdragsrätt bör äga rum har även i yttrandena över 1936 års skattekommih tés förslag vitsordats av så gott som alla de över förslaget hörda myndighe-

1 Jfr härutinnan regeringsrådet Thulins särskilda mening i rättsfall 1929 ref. 95, däri han visserligen bland andra skäl —— anför, att, då en utbetalning lämnats med hänsyn till resultatet av varje års verksamhet för sig, periodiskt understöd i lagens mening icke förelegat, samt lag— beredningens uttalande i dess förslag till lag om aktiebolags pensions- och andra personal- stiftelser m. m. sid. 151: :l praxis har i vissa fall avdrag medgivits bolag för avsättningar till pensionsstiftelser, pensionskassor o. d. som äro rättsligt skilda från bolaget. Då enligt före- liggande förslag är sörjt för att till aktiebolags pensionsstiftelse från bolaget överförda vinst- medel ej kunna återgå till bolaget, synes avdragsrätt böra finnas för medel som överföras till sådan stiftelse. Emellertid märkes, att enligt förslaget överföring må ske av vinstmedel till växlande belopp för olika är efter bolagets fria bestämmande, vilket bestämmande ofta torde komma att bliva beroende av årsvinstens storlek. Det synes följaktligen vara inågon mån tvivelaktigt, om dessa överföringar fullt träffas av uttrycket periodiska utbetalningar för per— sonal som är eller varit anställd hos bolaget.» ' R. 1927: ref. 21.

terna. Endast kammarrätten har härutinnan intagit en annan ståndpunkt. I flera yttranden uttalades emellertid —— såsom framgår av den i Bilaga 1 läm- nade redogörelsen för yttrandena — tveksamhet med avseende å den av kom- mittén valda metoden för avdragsrättens begränsning, i det att den föreslagna skälighetsbedömningen beträffande avdragens storlek befarades kunna med- föra praktiska svårigheter vid taxeringen. Även utredningsmannen hyser för sin del betänkligheter i detta hänseende. Frågan om skäligheten av utgivna understöd kan utan tvivel bliva föremål för högst skiftande bedömanden och saken blir särskilt komplicerad därigenom, att mottagarens skatteplikt för understödet är beroende av det avdrag, som medgivits understödsgivaren. Dessa svårigheter skulle få en ännu större betydelse vid ett genomförande av en uppbördsreform av nu ifrågavarande slag. Med hänsyn härtill har utred— ningsmannen ansett sig böra undersöka möjligheten av att på annan väg än den av skattekommittén föreslagna genomföra en begränsning av avdrags- rätten för periodiskt understöd. Vid denna undersökning hava ej allenast uppbördssynpunkter varit avgörande. Ifrågavarande avdrag är ju såsom av skattekommittén framhållits helt föranlett av hänsyn till understödsgiva- rens skatteförmåga och utredningsmannen har sökt finna en metod, som på ett tillfredsställande sätt möjliggör sådant hänsynstagande.

Den första frågan, som man vid ett sådant övervägande ställes inför, torde vara, huruvida avdrag för periodiskt understöd kan sägas utgöra den lämp- ligaste formen för det beaktande av skatteförmågan, som med avdraget av- ses. I och för sig finnes naturligen intet hinder mot att begagna en sådan metod. Bland annat vinnes därigenom den fördelen, att det utgivna beloppet blir — eller åtminstone bör bliva beskattat hos mottagaren. I de fall, då givare och mottagare äro bosatta i olika kommuner, kunna även ur kommunal synpunkt vissa skäl anses tala för en sådan anordning. Å andra sidan torde emellertid icke kunna förnekas, att metoden med hänsyn till den numera starkt skärp-ta progressiviteten vid statsbeskattningen har avsevärda olägen- heter. Bortsett från svårigheten att förekomma missbruk av avdragsrätten torde avdragsrättens utnyttjande regelmässigt innebära en .skatteförlust för staten, vars storlek blir beroende av huru stor understödsgivarens inkomst är. Den å avdraget belöpande skatten ligger ju så att säga i toppen av den be— skattade inkomsten och är understödsgivarens inkomst mycket hög, kan denna skatt motsvara en avsevärd del av understödet. Den skatt, som ut- tages hos mottagaren, blir däremot i allmänhet relativt ringa. Med den pro- gressiva skatteskalan sammanhänger även, att den Skattelättnad, som under- stödsgivaren erhåller genom avdrag för ett visst understödsbelopp, blir större ju högre hans skattepliktiga inkomst år. Avdragsrätten för periodiskt under- stöd måste sålunda anses vara ett ganska ofullkomligt medel för mätandc av nedsättningen i skatteförmågan genom utgivande av understöd.

Den enligt utredningsmannens mening mest betydelsefulla synpunkten i förevarande sammanhang är emellertid, att avdraget, sådant det för när- varande är konstruerat, icke kan utnyttjas av alla skattskyldiga, som lämna understöd åt annan person. Avdrag medgives icke för understöd, som utgått

till person tillhörande givarens hushåll eller till annans undervisning eller uppfostran. I sistnämnda fall är dock avdrag tillåtet, om understödet utgjort skadestånd. Utredningsmannen kan för sin del icke finna, att ett bibehållande av denna bristande likställighet vid beskattningen för olika kategorier av skattskyldiga är förenligt med det krav på rättvisa och billighet vid beskatt- ningen, som städse ställts på vår skattelagstiftning. Särskilt gäller detta med avseende å förbudet mot avdragsrätt vid hushållsgemenskap. Det kan icke anses riktigt att av hänsyn till skatteförmågesynpunkter bibehålla ett ur principiell synpunkt icke motiverat avdrag, då detsamma icke kan tillgodo- komma alla de skattskyldiga, vilkas skatteförmåga på motsvarande sätt blivit nedsatt. Kan likställighet icke uppnås genom begagnande av ifrågavarande avdragsinstitut, torde böra tagas under övervägande huruvida icke en annan metod kan utfinnas som giver ett mera tillfredsställande resultat.

Vid ett sådant övervägande lärer någon annan möjlighet icke stå till buds än en utvidgad tillämpning av avdraget för ömmande omständigheter. En- ligt utredningsmannens mening torde denna väg även vara framkomlig. Frå- gan om utformningen av detta avdragsinstitut kommer i det följande att upptagas till särskild behandling.

Ett utbytande av avdragsrätten för periodiskt understöd mot en rätt till skattelindring av nu antytt slag får framför allt den betydelsen, att den skatt- skyldiges ovillkorliga rätt till nedsättning av taxeringen bortfaller. En skatte- lindring i form av ett extra avdrag utöver ortsavdragen torde _- liksom för närvarande gäller i fråga om avdrag för ömmande omständigheter —— böra medgivas efter beskattningsnämnds beprövande. Otvivelaktigt får den skatt- skyldige därigenom en sämre rätt än han nu har. Enligt utredningsmannens mening kan detta dock icke betraktas såsom en bristfällighet. De utgifter, för vilka avdrag nu är medgivet såsom periodiskt understöd, torde åtmins- tone i de allra flesta fall närmast få anses hänförliga till levnadskostnader för den skattskyldige. Det synes då ganska naturligt, att hänsynstagandet till sådana kostnader sker i form av ett extra avdrag, vars storlek kan be- stämmas efter omständigheterna i det särskilda fallet.

Såvitt utredningsmannen kan finna, torde endast beträffande en grupp av periodiska understöd vägande invändningar kunna göras mot ett upphävan- de av avdragsrätten. Denna grupp utgöres av sådana understöd, som utgå på grund av rättsligt bindande förpliktelse. Såsom sådana understöd synas kunna anses understöd, som grunda sig på domstols beslut eller eljest på sådan förbindelse, för vars fullgörande införsel kan erhållas. Med ett visst fog skulle beträffande dessa former av periodiskt understöd kunna göras gällande, att principiella skäl tala för avdragsrättens bibehållande. I varje fall torde det enligt utredningsmannens mening kunna ifrågasättas, huruvi- da icke ett borttagande av avdragsrätten för sådana klart fixerade under- stöd skulle innebära en alltför stor hårdhet mot givaren. Svårigheten att bedöma skäligheten av utgivna belopp föreligger icke här.

Å andra sidan kan naturligen icke förnekas, att vissa olägenheter äro för- knippade med en anordning, varigenom understöd, som utgå på grund av

rättsligt bindande förpliktelse, behandlas annorlunda i skattehänseende än andra understöd. Sålunda kan häremot resas den invändningen, att man därigenom så att säga premierar den, som måst genom domstols utslag eller bindande avtal förpliktas att fullgöra sin underhållsskyldighet, under det att en underhållspliktig, som frivilligt fullgör sin underhållsskyldighet, försättes i en sämre ställning. Detta förhållande är obestridligt, men måste ses i sam— band med frågan, på vad sätt man, med en sådan reglering av avdragsrät- ten, bör förfara med de nu föreskrivna undantagen från avdragsrätt, sär- skilt beträffande understöd till annans undervisning eller uppfostran. Då det knappast kan anses rimligt, att de understöd av detta slag, som utgå till barn efter föräldrarnas skilsmässa, och underhållsbidragen till barn utom äktenskap få en i skattehänseende gynnsammare behandling än de under- stöd, som föräldrar under bestående äktenskap lämna sina barn till deras undervisning och uppfostran, synes förbudet mot avdragsrätt för understöd av ifrågavarande art fortfarande böra bibehållas. Därigenom kommer sålun- da en avsevärd del av understöden på grund av rättsligt bindande förplik- telse -—— troligen de allra flesta att undantagas från avdragsrätt.

Vad beträffar förbudet mot avdragsrätt vid hushållsgemenskap synes där- emot någon anledning icke förefinnas att vid en begränsning av avdragsrät- ten till understöd på grund av rättsligt bindande förpliktelse bibehålla detta undantag. Det lärer för övrigt kunna antagas, att om avdragsrätten utfor— mas på sätt här ifrågasatts —— de fall, då givare och mottagare tillhöra sam— ma hushåll, skola vara ganska sällan förekommande.

Utredningsmannen anser sig fördenskull böra föreslå, att avdrag för pe- riodiskt understöd skall vara medgivet allenast i sådana fall, då understödet utgått på grund av rättsligt bindande förpliktelse, och med den ytterligare begränsningen, att understödet, såvida detsamma ej utgjort skadestånd, icke får hava utgått till annans undervisning eller uppfostran. Skattskyldig, som utgivit understöd, för vilket avdrag sålunda icke skall vara medgivet, bör äga möjlighet att erhålla skattelättnad i form av ett extra avdrag, närmast jäm- förligt med avdraget för ömmande omständigheter. Genom en sådan regle- ring av avdragsrätten för periodiskt understöd skulle vinnas ej blott en klar och otvetydig bestämmelse rörande avdragsrättens omfattning utan även den väsentliga fördelen, att denna avdragsrätt kan utan fara för felaktigheter beaktas redan då skattebeloppet skall uppbäras. Beträffande den närmare utformningen av ett sådant system hänvisas till den följande framställningen.

% 3. Avgift till allmänna pensionsförsäkringen samt till viss annan pensionsförsäkring.

Enligt KL 46 ä, 2 mom., 2), får avdrag göras för avgift till allmänna pen- sionsförsäkringen samt övrig pensionsförsäkring, därest avgiften erlagts för den skattskyldige själv eller för hans make eller hans omyndiga barn; dock får avdrag icke ske för avgift, som erlagts till ränte- och kapitalförsäkrings-

anstalt, eller på grund av försäkring mot engångspremie samt naturligtvis ej heller för sådana avgifter för pensionering, som enligt KL 33 & redan av- dragits i och för fastställande av nettointäkten. Avdraget ifråga får endast ske i hemortskommunen och helt avdrag medgives blott då den skattskyldi- ge varit bosatt här i riket under hela beskattningsåret; i annat fall åtnjutes avdraget endast i den mån det belöper å tid, varunder den skattskyldige va- rit bosatt i riket.

Enligt SF 4 & åtnjutes samma avdrag vid den statliga taxeringen. I samband härmed böra observeras följande stadganden i KL 32 ä, 2 mom.: Med försäkring mot engångspremie förstås försäkring, där enligt försäkrings- avtalet hela premien skall erläggas på en gång eller erläggas i olika poster inom en tid av högst fem år från dagen för försäkringsavtalets ingående. _— Allmänna pensionsförsäkringen anses ej innefatta försäkring mot engångs- premie.

Ifrågavarande rätt till avdrag för avgifter till pensionsförsäkring tillkom vid 1928 års lagstiftning. Redan därförut medgavs dock i praxis avdrag för dessa avgifter, men då såsom ingående i 200-kronorsavdraget för försäk- ringspremier.1

Inkomstskattesakkunniga föreslogo2 för sin del en uttrycklig, fristående bestämmelse om rätt till avdrag, dock utan begränsning till visst belopp, för avgifter till den allmänna pensionsförsäkringen. Även kommunalskattekom- mittén föreslog en dylik avdragsrätt, utformad såsom en rätt till allmänt av— drag,3 men omfattande även andra pensionsförsäkringsavgifter, och depar- tementschefen följde detta förslag,4 som även biträddes av riksdagen.

Ett förtydligande av bestämmelserna om denna avdragsrätt skedde år 1932. Överståthållarämbetet hade påpekat, att olika meningar gjort sig gäl- lande om och i vad mån avdragsrätt vid taxeringen vore medgiven för fri- villiga avgifter till den allmänna pensionsförsäkringen.5 Med anledning här- av infördes ett stadgande i 32 ä 2 mom. kommunalskattelagen av innehåll, att allmänna pensionsförsäkringen ej anses innefatta försäkring mot en- gångspremie.

1932 års proposition innehåller i övrigt en redogörelse för beskattning av inkomst på grund av pensionsförsäkring, varur må återgivas följande all männa principuttalande.G

»Beskattning av inkomst på grund av livförsäkringsavtal kan försiggå i endera av två huvudformer, nämligen antingen hos försäkringsanstalten i försäkring'sta- garens ställe, såsom fallet är vid kapitalförsäkring, eller hos försäkringstagarna själva, såsom fallet är vid livränteförsäkring. I förra fallet får i princip ej avdrag äga rum för erlagda försäkringspremier, dock att ett konventionellt avdrag 5 högst 200 kronor medgivits, och beskattas ej utfallande försäkringsbelopp. Vid livrämte—

1 Jfr Palmgren, 17:e uppl. sid. 211. '3 Bet. 1923, sid. 119. Bet. 1924, sid. 289, 428. * Prop. 19271102, sid. 23, Prop. 1928z213, sid. 24. 5 Prop. 1932:220, sid. 118. ** PrOp. 1932:220, sid. 110.

försäkring äter äro två alternativ tänkbara, nämligen antingen att avdrag medgives för hela premien, i vilket fall hela den utfallande livräntan beskattas, eller att avdrag _ med undantag för konventionellt sådant _ ej medgives för premien, i vilket fall den utfallande livräntan beskattas blott med reducerat belopp. Det förra är förhållandet med sådan livränteförsäkring, som i huvudsak är att betrakta som pensionering, det senare åter med livränta mot engångspremie, d. v. 5. vad som i dagligt tal brukar benämnas ”inköpt” livränta el. dyl.)

Den avdragsrätt, som är medgiven jämlikt ovanberörda lagrum, korre- sponderar således mot att de utfallande försäkringsbeloppen underkastas be- skattning. De två undantag, som gjorts beträffande avdragsrätten ifråga, äro föranledda av följande skäl. Avdrag för avgift till ränte- och kapitalför- säkringsanstalt medgives ej, enär utfallande livränta enligt 32 Q, 2 mom., d), endast beskattas till reducerat belopp. Avdrag för engångspremie är icke medgivet i huvudsak å den grund, att den skattskyldige som regel icke skulle kunna utnyttja ett så stort avdrag, vilket oftast torde överstiga hans årsin- komst.1

Vid bedömandet av ifrågavarande avdrag synes lämpligen skillnad böra göras mellan de obligatoriska avgifterna till allmänna pensionsförsäkringen, å ena, samt övriga ifrågakommande avgifter, å den andra.

Vad först angår sistnämnda grupp är tydligt att avdragen ifråga, som kunna uppgå till ej obetydliga belopp, kunna medföra att den taxerade in- komsten avsevärt understiger nettoinkomsten. Ett borttagande av rätten till avdrag för dylika avgifter skulle emellertid nödvändiggöra en ändring i beskattningen av utfallande försäkringsbelopp och därmed rulla upp ett ur många synpunkter svårlöst spörsmål. Då ifrågavarande avdrag icke äro sär- skilt ofta förekommande _— även om en viss tendens till ökning av dessa av- drag kunnat skönjas under senare år — synes den olägenhet, som ur upp- bördssynpunkt är förenad med avdragets bibehållande, icke vara allt för stor. Särskilda åtgärder måste dock vidtagas till förhindrande av att skatt- skyldig, som tager försäkring av hithörande slag, får vidkännas för stort skatteavdrag vid inkomstens förvärvande.

Beträffande de obligatoriska avgifterna till allmänna pensionsförsäkringen är läget ett annat. Dessa avgifter röra sig om mindre belopp — för ogift per- son varierande mellan 6 och 20 kronor samt för äkta makar varierande mel- lan 12 och 40 kronor —— men å andra sidan äro dessa avgifter allmänt före— kommande. Beloppens ringa storleksordning kunde synas göra det likgil- tigt ur uppbördssynpunkt, om avdragsrätten bibehålles eller ej. Å andra sidan bör bemärkas att ett allmänt förekommande avdrag, som således ge— nomgående minskar den taxerade inkomsten i förhållande till nettoinkoms— ten, är en faktor, som — då dessa avdrags exakta belopp som regel icke kan beräknas vid inkomstens förvärvande —— måste göra det övervägande flertalet förhandsberäkningar av skattens belopp felaktiga. Även om felen bliva tämligen ringa, kunna de öka besvärligheterna vid det allmänna avräknings— och restitutionsförfarandet.

1 Bet. 1926:18, sid. 123. IF)—408779.

Å ifrågavarande avdragsrätt synes emellertid även en annan synpunkt kunna anläggas. Principiellt skola utfallande folkpensioner beskattas, efter- som avdrag medgives för inbetalda pensionsavgifter. I verkligheten kom- mer emellertid i det övervägande antalet fall någon skatt icke att utgå å pen- sionsbeloppen, enär dessa efter verkställda avdrag icke uppgå till skatte- pliktigt belopp. I dessa fall blir således situationen faktiskt den, att den skattskyldige både fått göra avdrag för pensionsavgifterna och slipper betala skatt å den utfallande pensionen. Det vill synas som om ett materiellt sett riktigare resultat skulle ernås, om avdragsrätt icke medgåves för pensions- avgifterna, men i stället folkpensionen fritoges från beskattning. I samband därmed skulle då utan vidare en fråga lösas, som nyligen varit föremål för riksdagens prövning, nämligen frågan om beskattning av tilläggspensioner.

I motion vid 1939 års riksdag1 hemställdes att riksdagen måtte begära utredning angående frågan huruvida och i vilken utsträckning tilläggspen- sion kunde undantagas från beskattning. Motionärerna föreslogo för sin del, att tilläggspensionema borde vara undantagna från beskattning eller att eljest de personer, som tillerkänts högsta tilläggspension, borde vara befriade från skyldighet att erlägga skatt.

Bevillningsutskottet2 anförde efter att först hava erinrat om gällande bestämmelser rörande avdrag för s. k. ömmande omständigheter # i anslut- ning till motionen följande:

»Vad angår frågan, huruvida tilläggspensionema vid taxeringen för närvarande undantagas från beskattning eller icke, framgår av de utskottet tillhandakomna upplysningarna från landskamrerama, att beskattningsnämndernas praxis i fråga om beskattning av nämnda pensioner hittills icke varit enhetlig. Detta förhållande har medfört, att jämlikhet icke ernåtts vid taxeringen de skattskyldiga emellan. Såvitt utskottet kunnat utröna har frågan om beskattningen av ifrågavarande pen- sioner ännu icke varit underställd skattedomstolarnas prövning. Något prejudice- rande utslag i ämnet föreligger sålunda icke.

Beträffande motionärernas förslag, att de personer, som tillerkänts högsta till-' läggspension, böra vara befriade från skyldighet att erlägga skatt, finner utskottet ur principiell synpunkt det vara synnerligen betänkligt att generellt undantaga en viss kategori medborgare från skattskyldighet. Avgörande för en persons skatte- förmåga är i regel icke, varifrån den av honom åtnjutna inkomsten härleder sig, utan storleken av det belopp, han uppburit. Ett avsteg från denna princip beträf— fande nu ifrågavarande inkomsttagare skulle kunna leda till icke önskvärda kon- sekvenser. I icke ringa utsträckning förekommer nämligen, att de pensionsberät- tigade vid sidan av folkpension åtnjuta annan inkomst, samt att deras samman- lagda inkomst uppgår till belopp, för vilka andra skattskyldiga i samma inkomst— läge äro pliktiga att erlägga skatt. Ett bifall till motionärernas förslag skulle emel- lertid leda till, att tilläggspension skulle bliva fri från skatt, medan åter ett belopp av samma storlek, vilket en person uppbure i form av pension från sin arbets- givare, skulle betraktas såsom skattepliktig inkomst. En sådan lösning av den före- liggande frågan kan utskottet icke biträda.

Oberoende av vilken ställning skattedomstolarna komma att intaga till föreva- rande tolkningsfråga, vill utskottet framhålla, att detta spörsmål ur praktisk syn— punkt för framtiden icke torde erhålla samma betydelse som tidigare. I den före-

1 Mot. A K 1939:319. * Utsk. bet. 1939: 12, sid. 7._

gående redogörelsen har utskottet fäst uppmärksamheten på de uttalanden, som från statsmakternas sida gjorts rörande en utvidgad tillämpning av gällande be- stämmelser angående särskilda avdrag vid ömmande omständigheter. Genom en riktig användning av nämnda bestämmelser är det givetvis möjligt för beskattnings- myndigheterna att åstadkomma en relativt tillfredsställande differentiering efter skatteförmågan i de individuella fallen mellan skattskyldiga i ett och samma in- komstläge utöver den som åstadkommes genom familjeavdragen. Därest beskatt— ningsmyndigheterna för framtiden ägna denna fråga större uppmärksamhet än som hittills varit fallet, torde det kunna förväntas, att den grupp av inkomsttagare, varom nu är fråga, endast mera undantagsvis kommer att drabbas av skatt tlll stat eller kommun.»

Utskottet hemställde å sålunda anförda skäl och med hänsyn till pågående utredningar på beskattningsområdet, att motionen icke måtte föranleda nå— gon riksdagens åtgärd och riksdagens beslut avfattades i enlighet härmed.

Vidkommande den av bevillningsutskottet berörda frågan om tilläggspen- sionemas ställning ur beskattningssynpunkt råder för utredningsmannen ingen tvekan därom, att tilläggspensionen liksom grundpensionen redan nu är att hänföra till skattepliktig intäkt; tilläggspensionen är ju icke omnämnd i anvisningarna till KL 19 å och ej heller jämförlig med där uppräknade för- måner, vadan tilläggspensionen ej heller kan ingå under orden »m. m. dyl.» i sagda anvisningar. Därest, på sätt utredningsmannen föreslagit, orden »m. m. dyl.» utgå ur anvisningarna till KL 19 & blir förhållandet ännu tyd- ligare. Visserligen hava beskattningsmyndigheterna i viss utsträckning un— derlåtit upptaga tilläggspensionema till beskattning, därmed tillgodoseende det av motionärerna avsedda syftet, men detta förhållande är icke tillfreds- ställande, så länge dessa pensioner måste anses innebära i princip skatteplik- tig inkomst. Väljer man äter den ovan antydda vägen att icke medgiva av- drag för pensionsavgifterna men att förklara utfallande pensionsbelopp ut- göra icke skattepliktig intäkt, är därav endast en naturlig konsekvens, att även tilläggspensionema hänföras till icke skattepliktig intäkt.

Möjligt är, att för en del mindre kommuner en dylik ändring av skatte- lagstiftningen kan medföra en viss försämring i fråga om skatteunderlaget; i vart fall lärer emellertid, även då tilläggspension utgår, någon skatteplikt icke förekomma med mindre även annan inkomst förefinnes. Utrednings- mannen har därför icke kunnat tillmäta berörda förhållande avgörande be- tydelse; därjämte må erinras om att i händelse den väg för skatteutjämning, som i det följande föreslås, skulle komma att accepteras, så blir nyssberörda olägenhet för vissa kommuner av mindre betydelse. Skulle man emellertid anse övervägande skäl tala för att folkpensionerna fortfarande beskattas, är givetvis den utvägen tänkbar, att bryta mot den vanliga principen och än- dock vägra avdrag för pensionsavgifterna; dessas relativt ringa belopp med- för att en dylik åtgärd skulle åsamka de skattskyldiga föga olägenhet.

Å skäl, vilka sålunda anförts, föreslår utredningsmannen, att nuvarande rätt till avdrag för avgifter till allmänna folkpensioneringen upphäves. I första hand föreslås därjämte att utfallande pensionsbelopp liksom även tilläggspensioner hänföras till icke skattepliktig intäkt.

g 4. Avdrag för premier och andra försäkringsavgifter, högst 200 kronor.

Enligt KL 46 &, 2 mom., 3), må avdrag åtnjutas för premier och andra av- gifter, som skattskyldig för sig och i förekommande fall även för sin make och sina omyndiga barn betalt för sjuk- och arbetslöshetsförsäkring, där- under inbcgripen avgift till sjukkassa för begravningshjälp, för kapital- och olycksfallsförsäkring ävensom för livränteförsäkring, där ej denna avgift fått avdragas enligt & 3 ovan eller enligt KL 33 å fått avdragas redan år brut- toinkomsten. — Nu berörda avdrag får ej för skattskyldig åtnjutas till högre belopp än 200 kronor och beträffande äkta makar ej till högre belopp än 200 kronor för dem tillhopa. Har vinstutdelning eller premieåterbäring ägt rum, får avdrag endast ske med det belopp, varmed premien överstiger vad sålunda uppburits, dock givetvis aldrig med högre belopp än 200 kronor. I anvisningarna erinras om att, därest vinstutdelning eller premieåterbäring överstiger de under året erlagda premiernas belopp, utgör enligt KL 19 & överskottet icke skattepliktig intäkt. Beträffande skattskyldig, som endast under en del av beskattningsåret varit bosatt i riket, åtnjutes avdraget alle- nast i den mån det belöper å nämnda tid.

Motsvarande bestämmelser gälla vid den statliga taxeringen enligt SF 4 &.

På sätt av den 1 Bilaga 1 lämnade översikten framgår, står avdragsrät- ten för ifrågavarande premier och avgifter för försäkring i uppenbar strid med principerna för beskattningens utformande beträffande försäkringar. Då utfallande försäkringsbelopp enligt KL 19 & icke räknas till skatteplik- tig intäkt, böra premierna principiellt icke till någon del vara avdragsgilla. Då avdragsrätten ändock, ehuru på angivet sätt maximerad, införts och bibehållits, har detta avsteg från den eljest uppehållna principen uteslu- tande motiverats av sociala skäl och av önskan att därmed skapa en sporre till sparsamhet.1

Vikten och betydelsen av dessa skäl få givetvis på intet sätt underskattas. Säkerligen har avdragsrätten ifråga medverkat till ökat intresse för försäk- ringars tagande och därmed fyllt en värdefull uppgift. Emellertid äro givet- vis förhållandena å detta område väsentligt annorlunda nu än för trettio år sedan, då denna avdragsrätt infördes. Numera torde insikten om försäk— ringsformens betydelse för de enskilda medborgarna, icke minst genom de olika försäkringsföretagens målmedvetna och energiska arbete, vara fast rotad hos flertalet medborgare. Såsom motiv för att förmå dessa att taga försäkringar torde därför avdragsrätten ifråga, huru viktig den än i ett tidigare skede må hava varit i sådant hänseende, numera hava i stort sett för- lorat sin betydelse. Därtill kommer att, med försäkringsväsendets växande insteg i det allmänna medvetandet, flertalet skattskyldiga naturligen också kommit att utnyttja avdragsrätten för försäkringsavgifter. Härmed har emel-

1 Jfr även Eberstein, sid. 258.

lertid detta avdrag i icke ringa omfattning fått karaktären av en allmän ned- sättning av nettoinkomsten, vilken, i den mån denna nedsättning mera märk- bart påverkar skatteunderlaget såsom särskilt vid kommunalbeskattningen kan vara händelsen, måste kompenseras genom motsvarande höjning av skat- tesatsen. Slutligen synes vara obestridligt, såsom en reservant i kammarrät— ten uttalat, att de uppgifter rörande försäkringspremier, som skola lämnas i deklarationsformuläret, i viss mån verka tyngande å detta samt förorsaka beskattningsmyndigheter och deklaranter »mera besvär än hela saken är värd».

Redan nu anförda synpunkter synas motivera ett borttagande av den nu medgivna rätten till avdrag för försäkringspremier av här ifrågavarande slag.

Bedömes därefter avdragsfrågan ur de synpunkter, förevarande utredning har att beakta, är det uppenbart, att borttagandet av denna avdragsrätt måste framstå såsom ett viktigt önskemål. Då avdragen äro regelmässigt förekom- mande, medföra desamma en genomgående förskjutning av förhållandet mel— lan nettoinkomst och bruttoinkomst och försvåra därmed i betydande grad möjligheten av att, med kännedom endast om inkomstens storlek, i förväg be— räkna därå belöpande skatt. Att schematisera detta avdrag och t. ex. alltid avräkna 200 kronor å inkomsten såsom motsvarande premieavdraget skulle medföra onödig omgång vid skattetabellernas nppställande och dessutom öka arbetet med det senare skeende avräkningsförfarandet. Dessutom är ju ett dylikt, låt vara preliminärt, likartat avdrag å all inkomst ur skatteteknisk synpunkt skäligen meningslöst.

Utredningsmannen föreslår på anförda skäl att den nuvarande begränsa- de rätten till avdrag för premier och andra försäkringsavgifter helt upp- häves.

% 5. Avdrag för allmänna skatter, erlagda här i riket under beskattnings— året, med undantag av kronoutskylder.

Vid den kommunala taxeringen är intet allmänt avdrag medgivet för er- lagda utskylder.

Däremot gäller enligt SF 4 5, att vid den statliga taxeringen avdrag får ske för allmänna skatter, som av den skattskyldige under beskattningsåret här i riket erlagts, med undantag av kronoutskylder. Denna avdragsrätt är icke ställd i beroende av om den skattskyldige vistats här i riket eller ej.

Beträffande behandlingen av förevarande spörsmål under tidigare lagstift- ningsarbeten hänvisas till Bilaga 1.

Ifrågavarande avdrag, som varit medgivet under trettio år, har såväl under denna tid som dessförinnan varit föremål för livlig diskussion. Därvid har man å flertalet håll utgått från såsom från en självklar sats, att det vore en uppenbar orättvisa mot den skattskyldige att icke avräkna det skattebelopp, som erlägges visst är, från den inkomst under året, varå skatt skall beräknas; i sin enklaste form möter denna argimentation hos 1910 års motionärer, vil-

ka uttalade, att det allmänna, om dylikt avdrag icke medgåves, uttoge skatt även på det belopp, som fråntagits den skattskyldige genom beskattningen.

Hela denna argumentering vilar emellertid, på sätt redan Waller visat i sin i Bilaga 1 återgivna promemoria, på en felbedömning —— en felbedömning, som dock är förklarlig med hänsyn till det sedan år 1907 gällande beskatt- ningssystemet, enligt vilket den å ett visst års inkomst belöpande skatten upptages först ett eller två år därefter. Att inkomstskattesakkunniga icke bi- trädde Wallers uppfattning utan ville medgiva avdragsrätt för alla utskylder motiverades bl. a. uttryckligen med, att ett mycket allmänt missnöje var rå- dande hos de skattskyldiga med anledning av avdragsrättens begränsning samt att den borde ses mera ur lämplighetssynpunkt än såsom en princip- fråga; alltså rena opportunitetsskäl.

Ett sakligt bärande skäl för medgivande av den mera begränsade avdrags- rätt, som ännu gäller avdrag enbart för kommunalutskylder vid den stat- liga beskattningen —— ligger emellertid däri, att man härigenom erhöll viss skattelindring vid den statliga beskattningen för sådana skattskyldiga, som trycktes av höga kommunalskatter. Detta förhållande har dock icke hind- rat, att, då den kommunala progressivskatten borttogs och rätten till avdrag för erlagd sådan skatt följaktligen bortföll, man icke fann anledning att be- reda någon ersättning för denna minskning i avdragsrättens omfattning; erinras må dock att kommunal progressivskatt icke uttogs förr än det be- skattningsbara beloppet översteg 3 000 kronor, vadan de lägre inkomsttagar- na icke drabbades därav och sålunda ej heller fingo vidkännas någon minsk- ning i avdragsrätten, när den kommunala progressivskatten upphävdes.

Nu anförda skäl att avdraget medför en skatteutjämning —— har emel- lertid väsentligt förlorat i styrka, sedan statsmakterna på andra vägar in- skridit i skatteutjämnande syfte. Så var ännu icke fallet, då skatteavdraget år 1910 infördes, men redan år 1917 utfärdades de första författningarna, som avsåge tilldelandet av statsunderstöd åt synnerligen skattetyngda lands- kommuner och därefter gick utvecklingen å detta område ganska raskt och statsunderstödet utsträcktes till skattetyngda kommuner överhuvud taget, alltså ej blott landskommuner. Jämte det man således på detta sätt meddelat ingående bestämmelser rörande skatteutjämning beträffande särskilt skatte- tyngda kommuner _ för dessa bestämmelser redogöres närmare nedan i an- nat sammanhang —— bibehöll man emellertid alltjämt det likaledes i skatte- utjämnande syfte medgivna avdraget för kommunalutskylder vid den stat- liga beskattningen. Villigt skall medgivas att nuvarande regler angående statsunderstöd åt skattetyngda kommuner icke leda till resultat, som kunna anses innebära en slutgiltig lösning av skatteutjämningsfrågan. Denna frå- gas lösning förbättras dock icke av att man samtidigt söker på en annan och till sina verkningar föga överskådlig väg bidraga till samma syftes för- verkligande; anmärkas må för övrigt att man vid avgivande av de olika för- slagen till åtgärder för skatteutjämning mellan kommunerna icke synes hava beaktat verkningen i samma hänseende av de medgivna skatteavdragen.

Rätten till skatteavdrag vid den statliga taxeringen, betraktad enbart så-

som en faktor av skatteutjämnande betydelse, lider för övrigt av iögonenfal- lande brister. Det är sålunda ej blott innevånarna i skattetyngda kommu- ner, som äga rätt till dylika avdrag; samma rätt tillkommer även innevå- narna i kommuner med låg kommunalskatt. Även dessa sistnämnda skatt- skyldiga få således en rätt att minska det inkomstbelopp, varå statsskatten skall beräknas och därmed tillsynes även en rätt att minska skattebeloppet ifråga en rätt, som dock endast är skenbar och vilseledande.

Då staten vill i skatt uttaga visst belopp, kunna statsmakterna uttaga detta å ett uträknat inkomstbelopp, varå avdrag för kommunalskatter icke medgi- vits och framkomma då till en viss skatteprocent; medgivas åter avdrag för kommunalskatter, minskas givetvis det inkomstbelopp, varå statsskatt skall beräknas — enligt förut lämnad uppgift uppgingo skatteavdragen år 1939 till 521 000 000 kronor —— och man måste då fastställa en högre skattesats än eljest. '

Det sätt varå avdraget anordnats medför, att många skattskyldiga icke erhålla någon minskning av statsskattens belopp på grund av avdraget; tvärtom bliva de hårdare beskattade än om inga skatteavdrag medgivits och följaktligen en lägre statlig skatteprocent uttagits. Först de skattskyldiga, som erlagt kommunalskatter efter viss högre procent erhålla någon skatte- lindring. Denna återigen står på intet sätt i relation till det av dem verk- ligen erlagda kommunalskattebeloppet, utan i relation till det belopp, varmed deras guldna kommunalskatt överstiger ett visst gränsvärde.

Vissa undersökningar hava i samband med förevarande utredning företa- gits till belysande av ifrågavarande avdrags verkningar. Därvid har till en början för vissa inkomstgrupper uträknats det gränsvärde, över vilket den kommunala uttaxeringen måste stiga, för att skatteavdraget över huvud taget skall medföra skattelindring; faller den kommunala uttaxeringen under detta gränsvärde, medför den allmänna avdragsrätten för skatter i stället en skatte- höjning. Vidare har undersökts, huru ett borttagande av avdragsrätten skulle verka, under förutsättning givetvis att för staten den totala inkomstskatten i båda fallen skulle vara lika. En sammanställning av dessa undersökningars resultat bifogas såsom Bilaga 6.

En granskning av det härvid vunna resultatet är icke utan intresse. Att avdraget i någon mån verkar skatteutjämnande har förut påpekats och ligger för övrigt i sakens natur. Spörsmålet är emellertid på vad sätt denna utjämning vinnes, eller med andra ord vilka biverkningar som därvid in- träda.

Först och främst giver denna granskning vid handen, att skatteavdraget ifråga vida tidigare och på väsentligt bättre sätt kan utnyttjas av de större inkomsttagarna än av de lägre. Avdraget bidrager sålunda att överflytta skattetrycket från dem, som bättre kunna bära det, till dem, som äro minst bärkraftiga. Den ernådda skatteutjämningen vinnes således genom en pro- portionsvis ökad belastning av de mindre inkomsttagarna.

Vidare faller omedelbart i ögonen huru oregelbundet och nyckfullt av- dragsrätten i fråga verkar. För att motverka den nedsättning av skatteför-

mågan, som inträder i orter med särskilt höga levnadskostnader, hava ju kommunerna indelats i fem ortsgrupper, därvid ortsavdraget höjts alltefter dyrortsgrupperingen. Ser man nu på de lägsta inkomsttagarna finner man, att dessa erhålla en ytterligare lindring i dyrortsgrupperna IV och V genom att skatteavdraget där kan tidigare och bättre utnyttjas än i de lägre orts- grupperna. I fråga om högre inkomstskikt inträder däremot skattelindringen vid ungefär samma gränsvärde i alla ortsgrupperna.

Mest framträdande är oregelbundenheten vid en inkomst omkring 10000 kronor. Här motverkas genom att gränsvärdet ligger högre för äkta ma- kar än för ensamstående — den avsedda skattelindringen vid äktenskaps in- gående, och ännu makar med ett barn hava i allmänhet en sämre ställningi skattehänseende än den ensamstående; först i ortsgrupp IV och V inträder här en obetydlig förbättring.

Då inkomsten uppnått 50000 kronor äro verkningarna av äktenskap och barnantal mera konsekvent framträdande genom en oavbrutet stigande skatte- lindring, dock med mycket små intervaller.

Det torde vara befogat uttala, att ett avdragssystem, som medför sådana oberäkneliga verkningar — som stundom orsakar skattelindring på grund av faktorer, vartill hänsyn redan tagits vid införandet av andra skattened- bringande åtgärder, men som stundom verka i motsatt riktning, som där— jämte å de minsta inkomsttagarna övervältrar en oproportionerligt stor del av den i skatteutjämningssyfte ökade skattebelastningen på vissa håll -— icke på behörigt sätt fyller det avsedda syftemålet och bör ersättas med ett annat på mera tillfredsställande sätt verkande system.

Det är visserligen givet, att i skatteutjämningens natur ligger att de, som beskattas efter en lägre skattesats, få vidkännas en skattestegring och de, som beskattas efter en högre skattesats, en skattelindring. Dock förefaller den metod för skatteutjämning, som nu berörts, föga sympatisk. Till en bör- jan framträder densamma maskerad såsom en förmån för samtliga skatt- skyldiga, medan i verkligheten ifrågavarande allmänna avdragsrätt faktiskt verkar till nackdel för flertalet skattskyldiga. Men även det mindretal skatt— skyldiga, för vilka avdraget verkligen medför skattelindring, vilseledas beträf- fande avdragets betydelse härvidlag. Det är ju endast en del av detta avdrag, ofta en mycket ringa del därav, som har någon betydelse såsom medförande . en skattelindring.

De krav, som på sin tid framställts rörande införandet av denna avdrags- rätt liksom det motstånd, som från de skattskyldigas sida mött försöken att avskaffa densamma, bottna säkerligen i stor utsträckning just däri, att de- skattskyldiga icke haft klart för sig avdragets verkliga innebörd utan såsom en förmån betraktat vad som för flertalet av dem varit en nackdel.

Den skatteutjämning, som åsyftas med avdragsrätten för erlagda kom- munalutskylder, ernås därjämte ingalunda alltid; stundom verkar avdraget återigen i motsatt riktning och medför en skattelindring, där intet behov härav föreligger. Detta sammanhänger med befolkningens ökade rörlighet. Vore alla skattskyldiga fast bosatta i en och samma kommun, skulle tyd-

ligen ifrågavarande avdrag städse verka på samma sätt. När däremot en skattskyldig flyttar från ort till annan, förryckas i regel skatteavdragets verk- ningar. Den som flyttar från en kommun med låg kommunalskatt till en kommun med hög sådan blir påföljande år påförd statlig taxering i sist- nämnda kommun. Därvid får han naturligtvis endast erhålla avdrag för de under beskattningsåret påförda låga kommunalskatterna i utflyttningskom- munen. Då han emellertid därjämte under första året efter utflyttningen fortfarande erlägger kommunalskatt i den förra vistelsekommunen, får han alltså även andra året efter utflyttningen endast göra avdrag för denna lägre kommunalskatt, men har att i den nya kommunen erlägga där påförda höga kommunalskatt. I stället för att erhålla skattelindring vid flyttning till kom- mun med högre kommunalskatt drabbas i dylikt fall den skattskyldige un- der ett år av en skärpning i beskattningen vid jämförelse med övriga skatt- skyldiga i den nya kommunen. Flyttar återigen en skattskyldig bort från en kommun med hög kommunalskatt och bosätter sig i en kommun med låg sådan, får han under andra året efter inflyttningen på motsvarande sätt en fullkomligt omotiverad extra skattelindring.

I princip torde kunna sägas, att den givetvis nödvändiga skatteutjämningen bör framgå endast på en väg — eljest rubbas möjligheten att överblicka ut- jämningens verkningar —— och därjämte på ett sådant sätt att skatteutjäm— ningen verkar likformigt och rättvist samt så att innebörden av de i dylikt syfte vidtagna åtgärderna klart framstår för de därav drabbade skattskyldiga. Ur dessa synpunkter synas övervägande skäl tala för ett borttagande av den nuvarande rätten till avdrag för erlagda kommunalutskylder och dess ersät- tande med skatteutjämning i annan form, antingen enligt hittills i övrigt följd riktlinje eller enligt en annan, men enhetlig sådan.

Ytterligare en allvarlig olägenhet vidlåder rätten till avdrag för guldna kom- munalutskylder, nämligen att detta avdrag praktiskt taget är omöjligt att till sin riktighet kontrollera. Att i varje särskilt fall införskaffa uppgift från uppbördsmyndigheten rörande den under beskattningsåret guldna skatten låter sig nämligen icke göra; å ena sidan tillåter taxeringsmyndigheternas tid på intet sätt detta och, å andra sidan, skulle ett sådant uppgiftsinsamlande i oerhörd grad betunga uppbördsmyndigheterna och nödvändiggöra en avse- värd förstärkning av deras arbetskrafter det rör sig ju här om i runt tal 1 a 2 miljoner skattebetalare. Denna bristande kontrollmöjlighet blir till sina verkningar desto allvarligare, som en betydande del av de skatt- skyldiga missuppfatta avdragsrättens innebörd. Sålunda sker säkerligen ofta avdrag även för guldna kronoutskylder, ehuru detta ej är medgivet må- hända i vissa fall enbart för sådana utskylder —— vidare avdragas ofta debi- terade kommunalutskylder, även då desamma icke guldits, och förväxling äger jämväl rum i fråga om vilket års utskylder, som få avdragas; å andra sidan händer säkert ej sällan, att personer, som under beskattningsåret guldit äldre års restförda skatter, på grund av okunnighet försumma att göra av— drag därför.

Betraktar man slutligen ifrågavarande skatteavdrag med utgångspunkt från

dess inverkan å möjligheten till en omläggning av uppbördssystemet på sätt i denna utredning åsyftas, lärer ingen närmare motivering krävas för på- ståendet, att detta allmänna avdrag —— i storleksordning vida överstigande övriga allmänna avdrag tillhopa —— är den faktor, som mest försvårar ett bestämmande i förväg av det skattebelopp, som skall uttagas vid inkomst- källan. Skall en omläggning av uppbördsförfarandet kunna ske på ett sätt, (som giver ett något så när godtagbart resultat, framstår därför såsom ett ofrånkomligt krav, att nuvarande bestämmelse rörande rätt till avdrag för erlagd kommunalskatt blir upphävd.

På ovan anförda skäl föreslår alltså utredningsmannen ett upphävande av bestämmelsen om rätt vid den statliga taxeringen till avdrag för under be- skattningsåret guldna kommunalutskylder.

FEMTE KAPITLET.

Taxerad inkomst och taxerat belopp; frågan om fullständigt sär- skiljande av förmögenhetsbeskattningen från beskattningen av inkomst.

Beskattning av förmögenhet infördes i svensk skattelagstiftning först ge- nom 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, vari före- skrevs, att 1/50 av den skattskyldiges förmögenhet skulle vid taxering till så- dan skatt upptagas till beskattning på så sätt, att nämnda del av förmögen- heten skulle jämte inkomsten utgöra det taxerade beloppet. Grunden för in- förandet av denna beskattningsmetod var, att den s. k. fonderade inkomsten ansågs innebära större skatteförmåga än annan inkomst. Genom att till den verkliga inkomsten lägga 1/3 av förmögenhetens till 5 procent beräknade av- kastning (d. v. s. 1/e., av förmögenheten) ansågs skälig hänsyn hava tagits till denna större skattekraft hos den fonderade inkomsten.1

1928 års skattelagstiftning medförde icke någon ändring i fråga om för- mögenhetsbeskattningen.

År 1932 infördes en extra inkomst- och förmögenhetsskatt, som skulle er- läggas av fysiska personer och oskifta dödsbon, för vilka det vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt fastställda beskattningsbara beloppet översteg 6 000 kronor. Denna extra inkomst- och förmögenhetsskatt uttogs sedermera på grund av särskilda förordningar jämväl för åren 1933—1938.

Vid sidan av den kombinerade inkomst- och förmögenhetsbeskattningen infördes år 1934 en särskild skatt å förmögenhet, som under åren 1934-——1938 uttogs på grund av särskilda, varje år upprepade förordningar. Skattskyl- dighet ålåg fysisk person, oskift dödsbo, utländsk juridisk person och famil- jestiftelse, därest den enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögen- hetsskatt skattepliktiga förmögenheten översteg 50 000 kronor.

Bevillningsutskottet vid 1935 års riksdag” framhöll angelägenheten av att en översyn av inkomst- och förmögenhetsskatterna, som borde avse att er- sätta de dåvarande skatteformerna på ifrågavarande område med ett mera enhetligt system, bleve igångsatt. Utskottets uttalande godkändes av riks- dagen. -

I anledning härav verkställdes inom finansdepartementet utredning röran- de förefintliga möjligheter till rationalisering av de direkta skatterna till sta-

1 Prop. l910:88, sid. 149. ? Bet 1935z62.

ten. Denna utredning resulterade i en promemoria med förslag till viss omläggning av den direkta statsbeskattningen. I promemorian framlades tre alternativa förslag till beskattning av fysiska personer. Två av dessa alter- nativ bestodo av en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt samt en särskild förmögenhetsskatt. Det tredje alternativet innefattade endast en skatt, nämligen en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt. Rörande anledningen till att förslag icke framlagts om en fullständig uppdelning av beskattningen i en inkomstskatt och en förmögenhetsskatt yttrades i prome- morian bland annat följande:1

»Systemet med två särskilda skatter måste synbarligen medföra, att vid bestäm- mandet av förmögenhetsskatten hänsyn svårligen kan tagas till inkomstens storlek och den särskilda skattekraft, som uppkommer då förmögenheten — mindre eller större är förenad med god inkomst, under det att till förmån för gällande system framhållits, att kombinationen med beskattningen av inkomst möjliggör uttagande av förhållandevis högre förmögenhetsskatt i de fall, då en relativt liten förmögenhet är förenad med en stor inkomst. En särskild svårighet vid ett system med skilda skatter är att finna en anordning avsedd att lindra förmögenhetsbe- skattningen i de fall då förmögenheten lämnat ringa eller ingen avkastning och ej heller annan inkomst funnits.»

I promemorian framhölls därjämte, att, därest vid en fristående förmö- genhetsbeskattning skattefrihet skulle äga rum för förmögenheter upp till visst belopp, deklarationsplikt i avseende å förmögenheten knappast kunde stadgas eller i varje fall svårligen göras effektiv, då skattskyldighet för den- samma ej förefunnes. Det påpekades vidare, att det ur taxeringssynpunkt vore av mycket stor betydelse, icke minst för kontroll å inkomsten, att full- ständiga uppgifter även om smärre förmögenhetsbelopp inflöte i deklaratio- nen. Genom att en förmögenhetsdel funnes, som städse toges till beskatt- ning, undginge man dessa olägenheter.

I propositioner till 1936 års riksdag,2 vari förslag framlades till omlägg- ning av den direkta statsbeskattningen, anslöt sig departementschefen till det ena alternativet, innefattande en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt samt en särskild förmögenhetsskatt. Förslaget avslogs emellertid av riksda- gen, som hemställde om förnyad utredning angående den statliga beskatt- ningen av inkomst och förmögenhet.

Utredning i ämnet verkställdes av 1936 års skattekommitté, som i sitt år 1937 avgivna betänkande framlade förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen. Kommittén utarbeta—de tre alternativa förslag till skatte- system, benämnda A, B och C. Alternativ A bestod av en inkomstskatt och en förmögenhetsskatt, var för sig fristående. Alternativ B innehöll en kom- binerad inkomst- och förmögenhetsskatt samt en särskild förmögenhetsskatt. Alternativ C innebar en enda skatt, nämligen en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt. Skatteplikt skulle enligt alternativ A inträda vid en be- skattningsbar förmögenhet av 10000 kronor och skattesatsen skulle i det lägsta skiktet, nämligen vid en beskattningsbar förmögenhet mellan 10 000

*! Prop. 19:56:232, sid. 42. 2 Prop. 1936:232 , 269.

och 20000 kronor, utgöra 1 promille. Verkningarna av de tre alternativen gjordes av kommittén till föremål för ingående undersökningar, vilka resul- terade i att kommittén förordade alternativ B, (1. v. s. en kombinerad in- komst- och förmögenhetsskatt, där förmögenhetsdelen utgjorde 1/100 —— i stål- let för såsom dittills 1/60 _ samt en särskild förmögenhetsskatt, där skatt- skyldigheten skulle inträda vid en beskattningsbar förmögenhet av 20000 kronor. Kommittén framhöll därvid bland annat, att alternativ B sett så- som helhet bättre än de övriga alternativen loge hänsyn till de omständighe— ter, som inverkade på skatteförmågan.1

I yttrandena över 1936 års skattekommittés förslag förordade det övervä- gande antalet myndigheter och sammanslutningar i likhet med kommittén alternativ B.2

Det i propositionen till 1938 års riksdag framlagda förslaget till omlägg- ning av den direkta statsbeskattningen var likaledes grundat på alternativ B, och förslaget bifölls av riksdagen.

Enligt nu gällande skatteförfattningar inrymmer sålunda vårt skattesystem i överensstämmelse med omförmälda alternativ B en kombinerad inkomst— och förmögenhetsskatt samt en särskild förmögenhetsskatt.

Då 1924 års uppbördssakkunniga sammanfattade de skäl, som enligt de— ras mening omöjliggjorde att till grund för beräkning av det löpande årets skatt lägga samma års inkomst, åberopade de sakkunniga även, att det i så fall ej torde vara möjligt att fästa avseende vid den skattskyldiges förmö- genhet. Då beskattningen av den förmögenhetsdel, som jämte inkomsten lig- ger till grund för nuvarande kombinerade statsskatt, på grund av den pro— gressiva skalan starkt influeras av inkomstens storlek —— eller, om man hell- re vill uttrycka det så, inkomstens beskattning starkt influeras av förmögen- hetsdelens storlek _— kan tydligen här uppkomma en felkälla, som i större eller mindre grad försvårar att i förväg beräkna den skatt, som i ett visst fall bör uttagas vid inkomstkällan.

Denna felkälla kan med nuvarande skattesystem icke på ett praktiskt sätt neutraliseras, framför allt icke beträffande tjänsteinnehavare som tilli- ka besitta förmögenhet. Att ålägga arbetsgivaren att vid beräknande av den skatt, som belöper å utbetalad lön, även taga hänsyn till den inverkan härå, som inkomsttagarens förmögenhet utövar, lärer vara otänkbart; dels skulle arbetsgivarens åligganden härigenom i alltför avsevärd grad försvåras och dels skulle säkerligen de skattskyldiga av lättförstådda skäl komma att i största utsträckning underlåta att göra arbetsgivaren underkunnig om deras förmögenhetsförhållanden. Lika otänkbart är att vid uttagande av skatt på inkomst av kapital —— vilken skatt 1 denna utredning föreslås skola i viss ut- sträckning upptagas vid inkomstens förvärvande kunna taga hänsyn till _inkomsttagarens eventuella inkomst på grund av innehavd tjänst.

PML sid. 171. * Prop. 1938z258, sid. 150.

Ett eliminerande av nu berörda felkälla vid beräknandet av skatt å det löpande årets inkomst synes därför endast kunna ske genom ett särskil- jande av de två skäligen heterogena beståndsdelarna i den nuvarande in- komst- och förmögenhetsskatten så att i stället erhålles en renodlad inkomst- skatt och en likaledes renodlad förmögenhetsskatt; den sistnämnda bör då tydligtvis inarbetas i nu utgående särskilda skatt å förmögenhet.

För ett upphävande av den kombinerade inkomst- och förmögenhetsbe- skattningen torde även tala skattetekniska skäl. Av den ovan lämnade redo- görelsen för förmögenhetsbeskattningens utveckling i vår skattelagstiftning får anses framgå, att förmögenhetsskatten efter att från början närmast hava tänkts såsom en skatt å förmögenhetens avkastning numera helt för- lorat denna karaktär. Såsom förmögenhetsbeskattningen nu är anordnad måste densamma utan tvivel anses innebära en beskattning av förmögenhe- ten såsom sådan. Ur principiell synpunkt förefaller det då föga rationellt att vid beskattningen bibehålla kombinationen mellan inkomst och förmö- genhet. Enligt uppgift av 1936 års skattekommitté är också ett system med två från varandra fristående skatter det i utlandet mest förekommande och brukas sålunda bland annat i Danmark, Finland, Norge, Holland, Schweiz och Tyskland.1 '

Ett närmare övervägande av nu berörda spörsmål förutsätter tydligtvis till en början en undersökning av den andel, varmed förmögenhetsskatten ingår i den kombinerade statsskatten. En sådan undersökning, verkställd av förste kanslisekreteraren G. W. Sjögren, närslutes betänkandet såsom Bilaga 2. På sätt av denna undersökning framgår, skulle vid 1936 års taxe- ring om det nuvarande skattesystemet tillämpats _ inkomst- och förmö- genhetsskatten vid grundbeloppsnivå hava utgjort 1565 miljoner kronor och däri ingått förmögenhetsskatt med 15 miljoner kronor, eller 96 procent. Vid 1940 års taxering beräknas inkomst- och förmögenhetsskatten vid en utdebi- tering för bottenskatten av 150 procent hava utgjort 281 miljoner kronor och den däri ingående förmögenhetsskatten 206 miljoner kronor (73 pro- cent). —— Det är således avsevärda belopp, varom här är fråga, och felkällans betydelse framträder därigenom särskilt starkt.

Det är givet, att ett uppbördsförfarande, avseende skattens uppbärande re- dan vid inkomstkällan, teoretiskt sett är genomförbart utan att förmögenhets- beskattningen Iösgöres från inkomstbeskattningen. Resultatet bliver emel- lertid, att i alla de fall, då den skattskyldige har någon förmögenhet jämte från annat håll härflytande inkomst, beräkningarna av den skatt, som bör honom påföras, giva för lågt resultat samt att sedan i efterskott får uttagas resterande belopp. Då dessa belopp enligt nyssberörda undersökning skulle under år 1940, därest den ifrågasatta reformen då varit genomförd, hava uppgått till över 20 000 000 kronor, lärer vara uppenbart, att härigenom skul- le föranledas en mångfald krav å ytterligare inkomst- och förmögenhetsskatt med därav följande avsevärd omgång för myndigheter och enskilda. Det så—

! Bet. 1937, sid. 161.

som en förutsättning för omläggningen av uppbördsförfarandet uppställda önskemålet, att det efterföljande avräkningsförfarandet skulle bliva av re- lativt ringa omfattning, skulle härigenom vara omöjligt att uppfylla.

Härtill kommer ytterligare en synpunkt, vars betydelse icke bör under- skattas. De fördelar för de skattskyldiga, som man vill vinna vid en omlägg- ning av uppbördsförfarandet, kunna sammanfattas sålunda: Skatten skall uttagas hos varje skattskyldig just då men också endast då han har sådan inkomst, att han rimligen kan betala skatten. Den skattskyldige skall kun- na basera sin ekonomi bland annat på det kända faktum, som beloppet av den vid varje inkomsttillfälle avgående skatten utgör. Han skall icke i efter- hand drabbas av några större skattekrav, som kunna rubba hans ekonomiska status.

Vill man emellertid vinna dessa fördelar, synes ett ovillkorligt krav vara, att den skattskyldige verkligen i varje ögonblick vet, vilka skattekrav som ställas å honom. För den, som enbart har inkomst men ingen förmögenhet, torde detta med det föreslagna systemet från början med tämlig riktighet vara klart. För den, som förutom inkomst även har förmögenhet, skulle däremot, om den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten bibehålles, någon sådan klarhet icke vinnas. En viss inkomstskatt uttages visserligen även hos honom, men storleken av den blivande förmögenhetsskatten är honom obekant och kan icke av honom beräknas, såvitt fråga är om den del därav, som ingår i den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten. Han saknar sålunda möjlighet att med något så när visshet kunna avgöra, vilka avsättningar som böra göras för att möta förmögenhetsskatten och han blir därigenom i nu berörda avseende sämre ställd än den skattskyldige, som saknar förmögenhet.

Häremot kan icke gärna invändas, att anmärkta förhållandet är av mindre betydelse, enär en skattskyldig med förmögenhet alltid kan tillgripa denna för skattens gäldande. Det är ju tvärtom ett önskemål av allmän vikt, ej minst i nuvarande tider, att de skattskyldiga kunna planera sina utgifter så, att den direkta kapitalförbrukningen i görlig mån undvikes.

Med hänsyn till nu anförda skäl föreslår utredningsmannen en sådan om- läggning av den statliga beskattningen, att kombinationen av inkomst- och förmögenhetsskatt upphör samt att i stället uttagas två från varandra fristå- ende skatter, nämligen dels en ren inkomstskatt och dels en ren förmögen- hetsskatt.

Med avseende å förutsättningama för och sättet för genomförandet av en dylik omläggning föreligga redan ingående undersökningar, verkställda av 1936 års skattekommitté1 och utmynnande i det av samma kommitté fram- lagda, ovan berörda alternativ A?

Vill man välja detta alternativ, synes dock en betydelsefull utvidgning av skattekommitténs förslag böra äga rum, i det att gränsen för skattepliktig förmögenhet bör sänkas till 1000 kronor från av kommittén föreslagna

* Bet. 1937, sid. 273 0, f. 2 Bet. 1937, sid. 150 och 161.

10000 kronor. Skattesatsen för de förmögenheter, vilka härigenom skulle underkastas beskattning utöver vad kommittén avsett, torde förslagsvis kun- na sättas till 1/2 promille. Genom en sådan utvidgning torde till väsentlig del den olägenhet undanröjas, som man ansett behäfta skattekommitténs ifrå- gavarande alternativ A, nämligen att man enligt detta alternativ icke erhölle fullständiga uppgifter i deklarationerna rörande smärre förmögenhetsbelopp.1 Å andra sidan skulle härigenom arbetet med uppläggande och förande av den särskilda förmögenhetslängden _ redan nu besvärligt — komma att i väsentlig grad ökas. De åtgärder, vilka till förebyggande härav synas bliva erforderliga, behandlas i det följande (andra avdelningen kap. 10, ä 1).

Tydligt är dock, att ett accepterande av alternativ A skulle, även med nu föreslagen utvidgning av skatteplikten, medföra en viss minskning i statens skatteintäkter. För att utröna verkningarna av en sådan omläggning av skattesystemet hava beräkningar verkställts av de skattebelopp, som vid till- lämpning av dessa ändrade grunder och med hänsyn till under år 1940 fast- ställda procenttal för bottenskattens uträknande, kunde antagas hava blivit