SOU 1960:11

Översyn av lagen om försäkringsrörelse

4. De sakkunnigas intervjuer av försäkringstagarrepresentanterna

5. Till de sakkunniga framförda synpunkter .

6. Övriga nordiska länder . . . . .

De sakkunniga. .

Behovet av försäkringstagarrepresentanter m.m. .

Tillsättningsformen. Alternativ 1. Alternativ2. .. Kombinationer av alternativen 1 och 2 . . . . . . . . . Alternativ 3. . . .

Sammanfattning och förslag.

KAPITEL XII Företagsformen på livförsäkringsområdet. .

1. Gällande lag och förarbetena till densamma. Huvuddragen. Några ord om den tidigare diskussionen .

2. Det faktiska läget på livförsäkringsbolagsområdet. Vissa bestämmelser i livförsäkringsbolagens bolagsordningar m.m.

3. Till de sakkunniga framförda synpunkter .

4. Övriga nordiska länder . De sakkunniga . Inledning .

Synpunkter beträffande företagsformen för livförsäkring.

Sammanfattning m.m.

.

...-..-

KAPITEL XIII Om livförsäkringens fonder .

1. Gällande fondsystem. Några drag ur lagens förarbeten . 2. Övergången till bruttobeskattningssystem. Koncession för livförsäk- ringsbolagen. Några uppgifter om fondernas storlek. . . . .

3. Till de sakkunniga framförda synpunkter . . . . . . . . . . . . . 4. Övriga nordiska länder . . . . . . .

De sakkunniga. . . Minskning av antalet fonder . Sammanfattning.

KAPITEL XIV

Försäkringsinspektionens ställning och uppgifter .

1. Försäkringsinspektionens nuvarande organisation och verksamhet 2. Till de sakkunniga framförda synpunkter . 3. Övriga nordiska länder . . . . . .

373 374 375

377

377 380

383 385 389 390 391 391 395 395 397 398 398 399

402

402

403 404 405 406 406 406 413

415 415

421 422 423 424 424 429

430 430 439 440

De sakkunniga. . . . . . . . . . . Försäkringsinspektionens huvudsakliga arbetsuppgifter . Försäkringsinspektionens rätt att infordra uppgifter och att förrätta in- spektioner m m.. . . Försäkringsinspektionens ingripanden.

Försäkringsinspektionens konsumentupplysande verksamhet.

Konferenser med styrelseledamöter,huvudmänm. fl. . . . . . Försäkringsinspektionens personalbehov m. m. Sammanfattning.........................

KAPITEL XV Kontakt mellan samhällelig och enskild försäkring Huvudformer av samhällelig försäkring . Yrkesskadeförsäkringen . Den allmänna sjukförsäkringen. . Folkpensioneringen och den frivilliga statliga pens1onsforsakr1ngen . Den allmänna tilläggspensioneringen . De sakkunniga. . . Förslag rörande fortlöpande kontakt .

KAPITEL XVI

Lagförslag. . Paragrafgenomgång. . . Sammanfattning av i tidigare kapitel icke behandlade förslag

442 442

444 449 451 454 455 456

459

459 459 462 464 466 468 468

471 471 508

Anm. I betänkandet lämnade sakuppgifter hänför sig, där annat icke angives, till förhållandena vid utgången av år 1958.

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet

Den 10 januari 1958 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdeparte- mentet att tillkalla högst två utredningsmän för att verkställa översyn av lagen om försäkringsrörelse.

Med stöd av bemyndigandet tillkallades den 1 februari 1958 såsom utred- ningsmän dåvarande sekreteraren i Landsorganisationen, numera experten i arbetsmarknadsstyrelsen och ledamoten av riksdagens andra kammare Nils Kellgren samt byråchefen i försäkringsinspektionen Lorentz Vogel. Den 14 april 1958 förordnades extra ordinarie aktuarien hos försäkringsinspek- tionen Karin von Willebrand att vara expert åt utredningsmännen, vilka antagit benämningen 1958 års försäkringssakkunniga. Som sekreterare hos de sakkunniga har tjänstgjort förste byråsekreteraren hos försäkringsin- spektionen Lennart Elfverson.

Aktuarien Karin von Willebrand har varit de sakkunniga behjälplig med sammanställning av det i betänkandet ingående statistikmaterialet. För vissa försäkringstekniska beräkningar har de sakkunniga beretts tillfälle utnyttja försäkringsteknisk expertis hos försäkringsinspektionen.

Efter vederbörlig remiss har de sakkunniga avgivit utlåtande över en hemställan från Livförsäkringsaktiebolaget Thule om sådana ändringar i gällande lagstiftning att bolaget beredes möjlighet att erbjuda allmänheten en livförsäkring med premiereserven placerad i aktier.

De sakkunniga får efter att ha slutfört uppdraget vördsamt överlämna sitt betänkande.

Stockholm den 31 december 1959

Nils Kellgren Lorentz Vogel

/ Lennart Elfverson

. |. _.|w; |_-_

'_|I|| »....LH

|_IH|||__E|1

Huvuddragen av förslaget

De sakkunnigas översyn av lagen om försäkringsrörelse innefattar en vidare- utveckling av de principer, på vilka lagen bygger. Förslaget präglas av en strävan att förbättra garantierna för att försäkringstagarnas intressen blir väl tillgodosedda. Samtidigt har föreliggande möjligheter till förenklingar tillvaratagits. Värdesäkrings- och kapitalplaceringsfrågorna har på grund av direktivens innehåll lämnats utanför den nu gjorda lagöversynen.

]. De sakkunniga har övervägt, huruvida en garantigivning av den spe- ciella typ, som introducerats på bilmarknaden av Aktiebolaget Volvo, hör genom lagändring föras in under lagen om försäkringsrörelse. Något förslag härom framlägges emellertid icke. I förhandenvarande läge synes det de sak- kunniga naturligast att man avvaktar erfarenheterna på området och ingri- per med lagstiftning först om det i praktiken skulle visa sig att behovet av lagstiftning är starkare än de fördelar som vinnes genom nuvarande ordning.

2. Det nuvarande stela förbudet för försäkringsbolag att driva annan rö- relse än försäkringsrörelse uppmjukas. Sålunda skall enligt de sakkunnigas förslag försäkringsbolag bl. a. få rätt att uppföra bostads-, kontors- eller affärsfastighet, vilken är avsedd att utgöra en varaktig kapitalplacering, samt att bedriva sådan maskinuthyrnings— och annan verksamhet, vilken medför ett ändamålsenligt utnyttjande av maskiner och personal som er- fordras för bolagets försäkringsrörelse. Vidare skall försäkringsinspektio- nen på därom gjord ansökan kunna medgiva undantag från förbudet. Liv- försäkringsbolag tillerkännes en klar rätt att förvalta och förränta livför- säkringsbelopp, som förfallit till betalning.

3. De sakkunniga föreslår att rätten att stadfästa beslut om ändringar i försäkringsbolags bolagsordningar och försäkringstekniska grunder i ökad omfattning delegeras från Kungl. Maj:t till försäkringsinspektionen. Vidare förordas att i främsta rummet inom sakförsäkringen branschspecifikatio- nen i bolagsordningarna i viss utsträckning göres mindre detaljerad än nu är fallet.

4. För skadeförsäkringens del föreslår de sakkunniga att den år 1950 införda skälighetsprincipen effektiveras. Tiden anses mogen att kräva en utförligare redovisning och icke blott i stort sett uppgifter om rörelseutfallet inom hela försäkringsgrenar. Inom skadeförsäkringen bör enligt de sakkun- nigas mening skälighetsprincipen i stor utsträckning kunna realiseras utan

några återbäringssystem. I den utsträckning som är påkallad ur skälighets- synpunkt skall dock enligt de sakkunnigas förslag återbäring förekomma. För att förstärka garantierna för att försäkringstagarnas intressen blir väl tillgodosedda föreslår de sakkunniga att försäkringsinspektionen skall få en klar rätt att å tid och enligt formulär, som inspektionen bestämmer, in- fordra uppgifter till belysning av skadeförsäkringsbolagens premiesättning och återbäringsförhållanden. För att ytterligare öka insynen i premiesätt- ningen och för att bereda inspektionen tillfälle att i fall av behov upptaga överläggningar med bolagen rörande planerade premieändringar föreslår de sakkunniga vidare, att i den omfattning inspektionen bestämmer det skall åligga skadeförsäkringsbolag att innan beslut fattas om ändring av premiesats meddela inspektionen den avsedda ändringen samt en samman- fattning av det material och de överväganden varpå premieändringen byg- ger.

5. För grupplivförsäkring och vissa andra typer av livförsäkring utan sparmoment har de sakkunniga funnit, att det från försäkringstagarsyn- punkt icke föreligger behov av grunder vilka skall på förhand stadfästas av offentlig myndighet m. m. Mot bakgrunden av de föreslagna bestämmelser- na angående effektivering av skälighetskontrollen på skadeförsäkringsom- rådet anser sig de sakkunniga kunna förorda att ifrågavarande livförsäk- ringsformer i tillsynshänseende helt eller till största delen likställes med Skadeförsäkring. För att möjliggöra denna förenkling föreslås ett stadgande av innehåll att i fråga om livförsäkring endast för dödsfall, som meddelas för en tid av längst fem år eller mot premie, som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder, försäkringsinspektionen skall, där sådant finnes förenligt med försäkringstagarnas intressen, äga medgiva att bestämmelser- na i lagen om försäkringsrörelse angående annan försäkring än livförsäkring skall vara helt eller delvis tillämpliga på rörelsen.

6. I fråga om livförsäkringsområdet förordas att försäkringstagarna be- redes tillfälle att öva inflytande på den form, i vilken återbäringen tillgodo— föres dem. Premierna för livförsäkringar på kortare tid bör enligt de sak- kunnigas mening ligga på en lägre nivå än premierna för sådana livförsäk- ringar, vid vilka bolagen för mycket lång tid bundit sig för en viss premie. Det anses böra övervägas om det icke skulle vara till fördel för allmänheten att kunna välja mellan livförsäkringsavtal med fast premie och avtal med rörlig premie. En förskjutning av konkurrensen i livförsäkring så att den- samma i ökad omfattning får karaktären av en priskonkurrens ligger enligt de sakkunnigas uppfattning i försäkringstagarnas intresse. Försäkringsin- spektionen föreslås skola medverka härtill genom att publicera uppgifter om återbäringen på ett antal vanliga försäkringstyper i skilda bolag och genom att sammanställa återbäringen med premierna så att en bild erhål— les av det nettopris, som försäkringstagarna haft att erlägga i de olika bo— lagen.

7. De sakkunniga föreslår att där fråga uteslutande är om personförsäk- ring särskilda skäl icke skall krävas för förening i samma bolag av livför— säkringsrörelse och försäkringsrörelse av annat slag.

8. Vad angår annan personförsäkring än livförsäkring föreslår de sakkun- niga, att vad i lagen om försäkringsrörelse särskilt stadgas angående livför- säkring skall äga i stort sett motsvarande tillämpning på annan personför- säkring, men att samtidigt skall gälla, att därest dylik försäkring meddelas för en tid av längst fem år eller mot premie, som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder, bestämmelserna angående Skadeförsäkring må äga tillämpning på rörelsen. Förslaget innefattar en något ändrad gräns- dragning mellan s. k. lång och s. k. kort sjuk— och olycksfallsförsäkring.

9. Det synes de sakkunniga vara en brist i lagstiftningen, att på försäk- ringsvillkorsområdet och angränsande fält någon kontroll av sakkunnig myndighet icke utövas över att försäkringstagarintressena ej blir åsidosatta. För undanröjande av denna brist föreslår de sakkunniga, att i den omfatt- ning försäkringsinspektionen bestämmer det skall åligga försäkringsbolag att till inspektionen insända bolagets formulär till försäkringsbrev, försäk- ringsvillkor och andra handlingar, som berör förhållandet till försäkrings- tagarna, och att, där inspektionen så bestämt, vederbörande bolagsorgan skall, innan beslut fattas om ändring av insänt formulär, meddela inspek- tionen den avsedda ändringen. För att förstärka garantierna för en riktig skadereglering föreslås vidare, att försäkringsinspektionens tillsynsbefogen- heter utvidgas till att omfatta jämväl skaderegleringen. Misskötsel av denna sida av rörelsen skall kunna föranleda ingripande. 10. Beträffande försäkringstagarinflytandet i ömsesidiga försäkringsbo- lag förordar de sakkunniga, att för de vanligaste typerna av ömsesidiga riks- bolag delägarnas rösträtt på bolagsstämma skall utövas av delegerade, vilka antingen väljes av försäkringstagarna eller utses av organisationer, som står försäkringstagarna nära och kan antagas hysa intresse för uppgiften att få fram lämpliga företrädare för dessa. Kombinationer mellan ifrågavarande två metoder anses också kunna tänkas. I fråga om valmetoden skisserar de sakkunniga en ordning, som bygger på nominering av en valberedning och omröstning bland alla försäkringstagare som önskar deltaga i valet. Prak- tiska detaljsynpunkter avsedda att tjäna till ledning för försäkringsbolagen framföres av de sakkunniga. De sakkunniga understryker angelägenheten av att bolagen vid konstaterade brister i representationsordningen söker förbättra det använda systemet. En viss experimentverksamhet anses kunna vara på sin plats. 11. Vad angår försäkringstagarinflytandet i försäkringsaktiebolagen är de sakkunniga av den uppfattningen, att de särskilda försäkringstagarrepre- sentanterna i styrelserna icke i första hand bör fungera såsom kontrollor- gan -— för den uppgiften ”anses försäkringsinspektionen bäst skickad _ utan i främsta rummet bör vara positivt verksamma såsom kontaktmän för

försäkringstagarna och såsom idégivare och initiativtagare, byggande på grundligast möjliga kunskaper om olika försäkringsfrågor sedda ur kon- sumentsynvinkel. Mot denna bakgrund föreslås att försäkringstagarrepre- sentanterna i aktiebolagsstyrelserna skall utses genom direkta eller indi- rekta val av försäkringstagarna eller intressegrupp eller intressegrupper med anknytning till dem eller, där sådant val icke lämpligen kan ifrågakom- ma, genom förordnande av Kungl. Maj:t eller offentlig myndighet. De sak- kunniga förordar en ökning av antalet försäkringstagarrepresentanter inom i första hand livförsäkringsaktiebolagen. I fråga om skadeförsäkringsaktie- bolagen uttalar de sakkunniga, att blott i specialbolag, som driver allenast. någon eller några skadeförsäkringstyper, färre än två försäkringstagarrepre- sentanter bör godtagas.

12. I fråga om de tekniska överskottsfonderna för livförsäkring och där- med jämställd personförsäkring föreslås att regleringsfonden och återbä- ringsfonden sammanslås till en fond. 13. Det nuvarande undantagslösa kravet på begränsad eller obegränsad personlig ansvarighet för ömsesidigt försäkringsbolags förbindelser i fråga om direkt sakförsäkring föreslås uppmjukat. 14. De sakkunniga föreslår att i lagen om försäkringsrörelse direkt ut- säges, att försäkringsinspektionens tillsynsverksamhet i första hand skall avse att tillvarataga försäkringstagarnas intressen. Uppräkningen av de fall där försäkringsinspektionen skall kunna ingripa mot försäkringsbolag med föreläggande, föreslås utvidgad till att omfatta jämväl de fall, att försäk- ringsbolag icke iakttager tillbörlig sparsamhet i fråga om omkostnaderne för rörelsen eller att det sätt, varpå premierna bestämmes eller inträffadc försäkringsfall behandlas, giver skälig anledning till anmärkning. De sak- kunniga föreslår vidare, att försäkringsinspektionens rätt att infordra upp- gifter och att företaga inspektioner skall utsträckas till att omfatta jämvä bl. a. tarifförening, skadereglerings- och villkorsnämnd samt annat liknan- de organ, som biträder försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande. 15. Vidare föreslår de sakkunniga att försäkringsinspektionens konsu» mentupplysande verksamhet utvidgas. Övervägande skäl anses tala för att inspektionen utgiver en särskild konsumentupplysningspublikation, utfor- mad direkt med tanke på att bibringa den intresserade allmänheten prak- tiskt nyttiga kunskaper på försäkringsområdet. De sakkunniga förorda) även, att inspektionen årligen håller en eller flera konferenser med styrel- seledamöter, delegerade och andra personer i ledande ställning hos försäk- ringsbolagen. 16. De sakkunniga förordar att från departementshåll eller från berörd: parters sida initiativ tages till fortlöpande överläggningar i personförsäk- ringsfrågor mellan företrädare för samhällelig och enskild försäkring. Så- väl när det gäller skaderegleringen som i fråga om den närmare utformning- en av försäkringarnas innehåll och riktlinjerna för premiesättningen samt

den statistiska bearbetningen av försäkringsmaterialet bör enligt de sakkun- nigas mening ett utbyte av erfarenheter kunna på ömse sidor avsätta resul- tat, som blir av värde för försäkringstagarna.

17. Möjlighet synes de sakkunniga föreligga att genomföra de föreslagna lagändringarna utan att samtidigt någon utökning av försäkringsinspektio- nens personal kommer till stånd. Frågan om en personalökning hos inspek- tionen anses böra upptagas till behandling först sedan erfarenheter vunnits av den nya lagstiftningen och av den närmaste tidens utveckling på försäk- ringsområdet samt dessutom en undersökning gjorts av möjligheterna att reformvägen minska behovet av personal hos inspektionen för tillsynen över understödsföreningar och bundna stiftelser.

0

Förslag till Lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse

Härigenom förordnas att 1—4, 6 och 9 55, 10 5 1 mom., 29, 31, 47 och 52 55, 59 5 2 mom., 60 5, 61 ä 1 mom., 66, 70, 72, 81 och 90 55, 93 5 3 mom., 94 5 1 mom., 96 5 1 mom., 99 5, 100 5 1 mom., 130, 133, 134, 158, 163, 166, 168, 170. 173, 174, 191, 194, 197 och 199 55, 204 5 1 mom., 227, 231, 232, 251, 253 och 259 55, rubriken före 262 g, 263 och 270—274 55, 276 5 1 mom., 277, 281 och 282 55, 287 & 1 och 2 mom., 288 5 2 mom., 295 5 2 mom., 302 och 303 59, 304 5 2 mom., 305—307, 314, 315, 327 och 328 55, 332 5 2 mom., 334 5 1 mom., 336 och 341 55, 345 & jämte föregående rubrik samt 347—349 55 lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives ävensom att i lagen skola införas fyra nya paragrafer, betecknade 58 a, 270 a, 287 a och 340 a 55, av den lydelse nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

lå.

Försäkringsrörelse må, där ej an- nat följer av vad i lag eller författ- ning är stadgat, drivas endast av för- säkringsaktiebolag eller ömsesidigt försäkringsbolag, som därtill erhållit Konungens tillåtelse (koncession).

Försäkringsrörelse må, där ej an- nat följer av vad i lag eller författ- ning är stadgat, drivas endast av försäkringsaktiebolag eller ömsesi- digt försäkringsbolag, som därtill er- hållit särskild tillåtelse (koncession).

Om utländsk — — — stadgas särskilt.

25.

Försäkringsbolag må icke driva annan rörelse än försäkringsrörelse.

1 mom. Försäkringsbolag må icke utan försäkringsinspektionens med- givande driva annan rörelse än för- säkringsrörelse.

Utan hinder av vad i första stycket är stadgat må försäkringsbolag bi— träda annat försäkringsbolag vid dess rörelse, uppföra bostads-, kon- tors- eller affärsfastighet, vilken är

1 Senaste lydelse, se beträffande 70 5, 204 5 1 mom. samt 282, 345 och 349 55 1950: 320.

(Gällande lydelse)

Med livförsäkringsrörelse må ej för- enas försäkringsrörelse av annat slag, med mindre särskilda skäl äro därtill.

Vad nedan i denna lag särskilt stadgas angående livförsäkring skall äga motsvarande tillämpning i frå- ga om annan personförsäkring, som meddelas för livstid eller för längre tid än tio år.

(Föreslagen lydelse)

avsedd att utgöra en varaktig kapi- talplacering, samt bedriva sådan maskinuthyrnings- och annan verk— samhet, vilken medför ett ändamåls- enligt utnyttjande av maskiner och personal som erfordras för bolagets försäkringsrörelse.

2 mom. Med livförsäkringsrörelse må ej utan särskilda skäl förenas försäkringsrörelse av annat slag, med mindre rörelsen uteslutande avser personförsäkring.

Vad nedan i denna lag särskilt stadgas angående livförsäkring skall äga motsvarande tillämpning i fråga om personförsäkring av annat slag. Meddelas sådan försäkring för en tid av längst fem år eller mot pre- mie, som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder, må dock bestämmelserna angående annan försäkring än livförsäkring äga till- lämpning på rörelsen.

35.

Försäkringsbolag skola, på sätt i denna lag sägs, stå under tillsyn av en för hela riket gemensam försäk- ringsinspektion.

Försäkringsbolag skola," på sätt i denna lag sägs, stå under tillsyn av en för hela riket gemensam försäk- ringsinspektion. Inspektionens till- synsverksamhet skall i första hand avse att tillvarataga försäkringsta- garnas intressen.

Hos försäkringsinspektionen -— — — varder föreskrivet.

45-

1 mom. De som vilja stifta försäk— ringsaktiebolag skola upprätta bo- lagsordning samt därå söka Konung- ens stadfästelse. Avser bolagets rö- relse livförsäkring eller avser rörel- sen annat slag av försäkring för all framtid eller för längre tid än tio år,

1 mom. De som vilja stifta försäk- ringsaktiebolag skola upprätta bo- lagsordning samt dårå söka Ko- nungens stadfästelse. Avser bolagets rörelse livförsäkring eller avser rö- relsen annat slag av försäkring för all framtid eller för längre tid än tio

(Gällande lydelse)

skola tillika enligt vad i 9 & sägs upprättas särskilda grunder för verk- samheten samt därå sökas Konung- ens stadfästelse. Bolagsordningen och grunderna skola vara försedda med stiftarnas bevittnade namnun- derskrifter.

(Föreslagen lydelse)

år, skola tillika enligt vad i 9 5 sägs upprättas särskilda grunder för verksamheten samt dårå sökas Ko— nungens stadfästelse. Bolagsordning- en och grunderna skola vara försed- da med stiftarnas bevittnade namn— underskrifter. I ansökningen, som skall inlämnas till försäkringsin- spektionen, skola stiftarna uppgiva namn och postadress för ombud, som äger å stiftarnas vägnar mottaga handlingar och meddelanden (stif— tarombud).

Konungen prövar — —— —— må erfordras. Finnes den — —— -— löpande räkenskapsår.

2 mom. Å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa grunder skall ock sökas Konungens stadfästelse.

Avser ändringen utvidgning av bo- lagets rörelse till ny försäkrings- gren eller nytt verksamhetsområde eller avser ändringen en väsentlig omläggning av rörelsen skall vad om koncession för nytt bolag är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Konungen må uppdraga ät försäk- ringsinspektionen att i Konungens ställe meddela stadfästelse å änd- ringsbeslut i annat fall än i första stycket andra punkten sägs.

3 mom. Ansökan om stadfästelse skall inlämnas till försäkringsinspek- tionen.

Avser ansökningen koncession för

2 mom. Å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning eller stad- fästa grunder skall sökas försäk- ringsinspektionens stadfästelse. An- sökningen skall, sedan beslut om ändringen fattats, göras av styrelsen eller verkställande direktören. Vid ansökningen skall fogas avskrift av protokoll som förts i ärendet.

Avser ändringen utvidgning av bo- lagets rörelse till ny försäkringsgren eller nytt verksamhetsområde eller avser ändringen en väsentlig omlägg- ning av rörelsen skall vad om kon— cession för nytt bolag är stadgat äga motsvarande tillämpning ä försäk- ringsinspektionens handläggning av ärendet.

Finner försäkringsinspektionen ändringsärende vara av principiell betydelse eller eljest av synnerlig vikt, skall inspektionen överlämna ärendet till Konungen för avgörande.

(Gällande lydelse)

nytt bolag, skola stiftarna i ansök- ningen uppgiva namn och postadress för ombud, som äger å stiftarnas vägnar mottaga handlingar och med— delanden (stiftarombud).

Ansökan om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa grun- der skall, sedan beslut om ändring- en fattats, göras av styrelsen eller verkställande direktören. Vid ansök- ningen skall fogas enligt 341 5 andra stycket bestyrkt avskrift av proto- koll som förts i ärendet.

1 9 (Föreslagen lydelse)

65.

Bolagsordning för försäkringsak- tiebolag skall angiva:

1. bolagets firma;

2. föremålet för bolagets verksam- het med särskilt angivande, huruvi- da verksamheten skall avse såväl di- rekt försäkring som återförsäkring;

3. beträffande direkt försäkring här i riket området för sådan verk- samhet;

4. aktiekapitalet eller, där detta skall kunna utan ändring av bolags— ordningen bestämmas till lägre eller högre belopp, minimikapitalet och maximikapitalet ;

5. akties nominella belopp;

6. den ort inom riket, där bolagets styrelse skall hava sitt säte;

7. antalet styrelseledamöter och, där suppleanter för dem skola fin- nas, antalet styrelsesuppleanter, an- talet revisorer, tiden för styrelsele- damots och revisors uppdrag, så ock, där styrelseledamot och styrelse— suppleant eller revisor och revisors- suppleant ej skola väljas å bolags-

Bolagsordning för aktiebolag skall angiva: 1. bolagets firma;

2. föremålet för bolagets verksam- het med särskilt angivande, huru- vida verksamheten skall avse såväl direkt försäkring som äterförsäk- ring;

3. beträffande direkt försäkring här i riket området för sådan verk- samhet;

4. aktiekapitalet eller, där detta skall kunna utan ändring av bolags- ordningen bestämmas till lägre eller högre belopp, minimikapitalet och in aximikapitalet ;

5. akties nominella belopp;

6. den ort inom riket, där bola— gets styrelse skall hava sitt säte;

7. antalet styrelseledamöter och, där suppleanter för dem skola fin- nas, antalet styrelsesuppleanter, an- talet revisorer, tiden för styrelseleda- mots och revisors uppdrag, så ock, där styrelseledamot och styrelse- suppleant eller revisor och revisors- suppleant ej skola väljas å bolags—.

f örsäkrings-

(Gällande lydelse)

stämma, huru de skola tillsättas, ävensom i vilken omfattning reviso- rerna skola vara auktoriserade revi- sorer eller godkända gransknings- män;

8. huruvida mer än en ordinarie bolagsstämma skall årligen hållas, samt vilka ärenden som skola före- komma å ordinarie stämma, utöver dem vilka enligt 118 & skola före- komma å stämma som i 113 & sägs, eller, där flera ordinarie stämmor skola hållas, å envar av dem;

9. tiden för ordinarie bolagsstäm- mas hållande, vilken tid, i fråga om stämma" som i 113 & sägs, skall be- stämmas till viss'period, icke över- stigande tre månader, inom sex må— nader från nästföregående räken- skapsårs utgång;

10. det*sätt, varpå kallelse till bo- lagsstämma skall ske och andra meddelanden bringas till aktieägar- nas kännedom, ävensom den tid före stämma, då föreskrivna kallelseåt- gärder senast skola vara vidtagna;

11. de grunder, enligt vilka skall förfogas över uppkommen vinst, med särskilt angivande i fråga om livför- säkringsrörelse i vad mån avsätt- ning skall ske till regleringsfond; samt

12. beträffande annan försäkring än livförsäkring regler för begräns- ning av den ansvarighet bolaget må utan återförsäkring ikläda sig på en och samma risk.

(Föreslagen lydelse) stämma, huru de skola tillsättas, ävensom i vilken omfattning reviso— rerna skola vara auktoriserade revi- sorer eller godkända gransknings- män;

8. huruvida mer än en ordinarie bolagsstämma skall årligen hållas, samt vilka ärenden som skola före- komma å ordinarie stämma, utöver dem vilka enligt 118 5 skola före- komma å stämma som i 113 & sägs, eller, där flera ordinarie stämmor skola hållas, å envar av dem;

9. tiden för ordinarie bolagsstäm— mas hållande, Vilken tid, i fråga om stämma som i 113 5 sägs, skall be- stämmas till viss period, icke över- stigande tre månader, inom sex må- nader från nästföregående räken— skapsårs utgång;

10. det sätt, varpå kallelse till bo- lagsstämma skall ske och andra meddelanden bringas till aktieägar- nas kännedom, ävensom den tid före stämma, då föreskrivna kallelseåti gärder senast skola vara vidtagna;

11. de grunder, enligt vilka skall förfogas över uppkommen vinst, med särskilt angivande i fråga om livför- säkringsrörelse i vad mån avsättning skall ske till återbäringsfond; samt

12. beträffande annan försäkring än livförsäkring i vad mån bolaget är skyldigt att teckna återförsäkring.

Antalet styrelseledamöter — antalet angives.

95.

För livförsäkring skola grunder upprättas beträffande

För livförsäkring skola, där icke på grund av försäkringens särskilda

(Gällande lydelse)

1. beräkning av försäkringspre- mier och premiereserv;

2. avsättning till och användning av utjämningsfond ;

3. försäkringstagares rätt till åter- köp och fribrev;

4. belåning av försäkringsbrev hos bolaget;

5. verkan av underlåten premie- betalning;

6. försäkringstagares rätt när, an- norledes än av anledning som avses under 3 eller 5, försäkringen upphör i förtid .eller bolaget eljest är fritt från ansvarighet för försäkringsfall;

7. återbäring till försäkringstagar- na; samt

8. begränsning av den ansvarighet bolaget må utan återförsäkring iklä- da sig pä en och samma risk.

(Föreslagen lydelse) natur anledning till undantag före- ligger, grunder upprättas beträffan— de

1. beräkning av försäkringspre- mier och premiereserv ;

2. avsättning till och användning av utjämningsfond;

3. försäkringstagares rätt till åter- köp och fribrev;

4. belåning av försäkringsbrev hos bolaget; .

5. verkan av underlåten premie- betalning;

6. försäkringstagares rätt när, an— norledes än av anledning som avses under 3 eller 5, försäkringen upphör i förtid eller bolaget eljest är fritt från ansvarighet för.. försäkringsfall ;

7. återbäring till försäkringstagar- na;

8. skyldighet att teckna återför- säkring; samt

9. förräntning av försäkringsbe- lopp som.förfallit till betalning.

Skall försäkring — — — för försäkringsfall.

Om grunder för livförsäkring stad- gas vidare i 263—265, 267—270 och 273 55.

Om grunder för livförsäkring stad- gas vidare i 263—265, 267—270 a och 273 55.

10 5.

1 mom. Skall för bolag, vars aktie- kapital skall kunna utan ändring av bolagsordningen bestämmas till låg- re eller högre belopp, förbehåll träf- fas om aktiekapitalets nedsättning genom inlösen av aktier enligt be- stämda grunder efter vad i 60 & sägs,

eller skall förbehåll träffas enligt 65 5 1 mom. om rätt för aktieägare .att vid akties övergång lösa aktien

1 mom. Skall för bolag, vars aktie- kapital skall kunna utan ändring av bolagsordningen bestämmas till låg- re eller högre belopp, förbehåll träf- fas om aktiekapitalets nedsättning genom inlösen av aktier enligt be— stämda grunder efter vad i 60 å sägs,

eller skall förbehåll träffas enligt 65 5 1 mom. om rätt för aktieägare att vid akties övergång lösa aktien

22 (Gällande lydelse) eller enligt 65 52 mom. om in- skränkning 'i rätten att förvärva aktie eller enligt 344 5 om tvisters avgörande av skiljemän,

eller skola, i den mån sådant må ske, grunderna för utövande av röst- rätt och fattande av beslut å bolags- stämma avvika från vad därom fin- nes föreskrivet i 111, 125, 127 och 134 %.

eller skall bolaget driva försäk- ringsrörelse i utlandet,

eller skall bolagets verksamhet upphöra efter viss tid eller under visst villkor,

varde bestämmelse härom intagen i bolagsordningen.

(Föreslagen lydelse)

eller enligt 65 5 2 mom. om in skränk- ning i rätten att förvärva aktie eller enligt 344 5 om tvisters avgörande av skiljemån,

eller skola, i den mån sådant må ske, grunderna för utövande :av röst- rätt och fattande av beslut å bolags- stämma avvika från vad därom fin- nes föreskrivet i 111, 125, 127 och 134 få.

eller skall bolaget driva försäk— ringsrörelse avseende risker i utlan- det,

eller skall bolagets verksamhet upphöra efter viss tid eller under visst villkor,

varde bestämmelse härom intagen i bolagsordningen.

Skall kalenderåret — — — i bolagsordningen.

Där ej ————————— av aktier. Skall om —————— i bolagsordningen.

29 5.

Ansökan om — -— — koncession beviljats.

Ansökningen skall beträffande Ansökningen skall beträffande styrelseledamot, styrelsesuppleant, styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande direktören och vice verkställande direktören och vice verkställande direktör innehålla verkställande direktör innehålla upp— uppgift om fullständiga namnet ävensom hemvist, så ock förklaring att dessa personer äro svenska med- borgare och ej äro omyndiga. Där enligt denna lag eller bolagsordning- en revisor skall vara auktoriserad revisor eller godkänd gransknings- inan, skola beträffande sådan revi- sor och suppleant för denne lämnas enahanda uppgifter under angivan- de att han är auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman.

gift om fullständiga namnet, med- borgarskap och hemvist, så ock för- klaring att dessa personer ej äro omyndiga. Där enligt denna lag eller bolagsordningen revisor skall vara auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman, skola beträffande sådan revisor och suppleant för den- ne lämnas enahanda uppgifter un- der angivande att han är auktorise- rad revisor eller godkänd gransk- ningsman.

I ansökningen — — — sådan firmatecknare.

(Gällande lydelse)

Bolagets postadress skall angivas. Vid ansökningen skola fogas:

1. de listor å vilka aktieteckning— en ägt rum;

2. avskrift av protokollet vid konstituerande stämman så ock, om särskild stämma hållits, avskrift av det därvid förda protokollet;

3. två avskrifter av koncessionen, bolagsordningen och i 9 5 omför- mälda grunder; samt

4. en av samtliga styrelseledamö- ter och verkställande direktören un- dertecknad handling, innehållande dels uppgift om det tecknade belopp, för vilket tilldelning av aktier ägt rum, samt om det belopp, för vilket aktier må hava förklarats förverka- de enligt 39 &, ävensom därom huru mycket av det belopp, vartill aktie- kapitalet sålunda uppgår, blivit in- betalt, dels ock försäkran att den anmälda inbetalningen på aktiekapi- talet blivit verkställd genom betal- ning i penningar eller därmed enligt 331 5 jämställd betalning.

I femte stycket angivna avskrifter skola vara bestyrkta på sätt i 341 5 andra stycket stadgas.

(Föreslagen lydelse )

Bolagets postadress skall angivas. Vid ansökningen skola fogas:

1. de listor å vilka aktieteckningen ägt rum;

2. avskrift av protokollet vid konstituerande stämman så ock, om särskild stämma hållits, avskrift av det därvid förda protokollet;

3. en av samtliga styrelseledamö- ter och verkställande direktören un- dertecknad handling, innehållande dels uppgift om det tecknade belopp, för vilket tilldelning av aktier ägt rum, samt om det belopp, för vilket aktier må hava förklarats förverkade enligt 39 å, ävensom därom huru mycket av det belopp, vartill aktie- kapitalet sålunda uppgår, blivit in- betalt, dels ock försäkran att den an"- mälda inbetalningen på aktiekapita— let blivit verkställd genom betalning i penningar eller därmed enligt 331 & jämställd betalning; samt

4. bevis om tillstånd som må vara lämnat enligt 72, 81 eller 100 5.

I registreringsärendet skola ock föreligga två avskrifter av konces- sionen, bolagsordningen och i 9 &” omförmälda grunder.

Har ej ————————— av vittnen.

Där full betalning för aktier er- lagts vid tiden för ansökningen, skall den i femte stycket 4 omförmälda handlingen jämväl innehålla uppgift om sammanlagda nominella belop- pet av till fullo betalda aktier.

Där full betalning för aktier er- lagts vid tiden för ansökningen, skall den i femte stycket 3 omförmälda handlingen jämväl innehålla uppgift om sammanlagda nominella belop- pet av till fullo betalda aktier.

24 (Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

31 å. . Efter det —————— i aktieboken. -

Om verkställd teckning av aktie må utgivas bevis, däri upptages för- behåll att aktiebrev eller interims- bevis å aktien ej må utbekommas av aktietecknaren eller den till vilken hans rätt övergått, med mindre be- viset återställes.

Sådant bevis (teckningsbevis) skall ställas till viss man och under- tecknas av stiftarna eller av styrel- sen efter vad i 30 5 är stadgat om aktiebrev eller ock genom bank på sätt i första stycket är föreskrivet om interimsbevis. Beviset, däri skall angivas bolagets firma, akties nomi- nella belopp och dagen för utfär- dandet,» skall innehålla de uppgifter som i 30 å andra stycket angivas.

Om verkställd teckning av aktie må utgivas bevis, däri upptages för- behåll att aktiebrev eller interims- bevis å aktien ej må utbekommas av aktietecknaren eller den till vilken hans rätt övergått, med mindre be— viset återställes. Sådant bevis (teck- ningsbevis) skall ställas till viss man och undertecknas av stiftarna eller av styrelsen efter vadi 30 5 är stad- gat om aktiebrev eller ock genom bank på sätt i första stycket är. före- skrivet om interimsbevis. Beviset, däri '.skall angivas bolagets firma, akties nominella belopp och dagen för utfärdandet, skall innehålla de uppgifter som i 305 andra stycket angivas.

Å interimsbevis — — — ——— — å aktien. Teckningsrättsbevis och — — — är föreskrivet;

. ' 47 s. ' Bolagsstämmans beslut-_ — — för registrering.

Vid anmälningen skola fogas två enligt. 341 5 andra stycket bestyrkta avskrifter av protokoll rörande be- slutet, så ock i huvudskrift och av- skrift det i 44 å andra stycket första punkten omförmälda yttrandet samt berättelse och yttrande som avses i nämnda stycke 2 och 3.

Vid anmälningen skola fogas två avskrifter av protokoll rörande be- slutet, så ock i huvudskrift och av- skrift det i 44 å andra stycket första punkten omförmälda yttrandet samt berättelse och yttrande som avses i nämnda stycke 2 och 3.

Om villkor —————— 308 g 1 mom.

52 &.

Teckning av de nya aktierna skall ske å teckningslistan i huvudskrift eller i avskrift, som bestyrkts på sätt i 341 5 andra stycket stadgas.

Teckning av de nya aktierna skall ske å teckningslistan i huvudskrift eller i avskrift, som bestyrkts av no— tarius publicus eller landsfiskal eller av två styrelseledamöter.

Vid teckningslistan — — — dessa tidningar.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse) — Å varje -—— — ___. — — listans framläggande. När aktieteckning— — — och postadress. 58 a ä'.

Ökas försäkringsaktiebolags aktie- kapital för förvärv av mer än hälften av aktierna i annat försäkringsaktie- bolag eller, om aktier med olika röst- värde finnas, så många aktier, att röstetalet för dem utgör mer än hälf- ten av röstetalet för samtliga aktier, må efter medgivande av försäkrings- inspektionen aktie i det senare bo— laget utgöra vederlag för aktie i det förra bolaget samt teckning ske med villkor att- sådant tillskott göres. I dylikt fall skola bestämmelserna ovan om aktiekapitalets ökning gäl— la» med de' tillägg och undantag som nedan angivas. -» - ' Beslutet om'aktiekapitalets ökning skall innehålla jämväl alla-de om aktieförvärvet och koncernbildning- ein träffade bestämmelserna. Vad som stadgas i 45 5*föranleder ej därtill, att värdet av aktie som till- skjutes ' skall i i beslutet uppskattas till visst penningbelopp. Försäkrings- inspektionens beslut om medgivan- de skall genom styrelsens och verk— ställande direktörens försorg dels minst en vecka före bolagsstämman hållas hos bolaget tillgängligt för aktieägarna dels ock framläggas å stämman.

Avskrift av försäkringsinspektio— nens beslut skall vara fogad vid teck- ningslistan. Beslutet skall vara med- taget i Iistans förteckning över bi— fogade handlingar.

Vad som stadgas i 46 och 50 55

26- (Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse) samt 53 5 andra stycket äger icke tillämpning i förevarande fall.

Anmälan som avses i 57 5 1 eller 2 mom. skall, i stället för försäkran som där sägs, innehålla uppgift & de aktier som tillskjutits och det antal aktier i bolaget för vilka tillskott skett.

Tillgång, som försäkringsaktie— bolag på sätt ovan sägs förvärvat, skall vid dess införande i bolagets böcker upptagas till skäligt värde.

59 ä.

2 mom. Beslutet om ökningen skall genom styrelsens och verkställande direktörens försorg kungöras på sätt i 49 & stadgas. Ökningsbeslutet skall därefter av styrelsen eller verkstäl- lande direktören anmälas för regist— rering. Vid anmälningen skola fogas dels två enligt 341 5 andra stycket bestyrkta avskrifter av protokoll som förts i ärendet, dels ett exemplar av de tidningar, i vilka beslutet varit infört, dels ock avskrift av den för nästföregående räkenskapsår fast- ställda balansräkningen eller, där beslutet ej fattats å ordinarie bolags- stämma som avses i 113 5, av de handlingar, som efter vad i 1 mom. tredje stycket sägs skola hava fram- lagts å bolagsstämman.

2 mom. Beslutet om ökningen skall genom styrelsens och verkstäl- lande direktörens försorg kungöras på sätt i 49 & stadgas. Ökningsbe- slutet skall därefter av styrelsen el- ler verkställande direktören anmälas för registrering. Vid anmälningen skola fogas dels två avskrifter av protokoll som förts i ärendet, dels ett exemplar av de tidningar, i vilka beslutet varit infört, dels ock av- skrift av den för nästföregående rä- kenskapsår fastställda balansräk- ningen eller, där beslutet ej fattats å ordinarie bolagsstämma som avses i 113 5, av de handlingar, som efter vad i 1 mom. tredje stycket sägs sko- la hava framlagts å bolagsstämman.

Aktiekapitalet skall — — -— till aktiekapitalet. De nya —————— i nummerföljd. Ej må ————————— i aktieboken. 60 5. I försäkringsaktiebolag — — — bestämda minimikapitalet. Sådan nedsättning — — — bolagsordningen registrerats.

Ej må ————————— fullo täckta.

(Gällande lydelse)

Då enligt de i förbehållet stadga— de grunderna blivit bestämt att vissa aktier skola inlösas, skola styrelsen och verkställande direktören oför— dröjligen göra anmälan för registre— ring av aktiekapitalets nedsättning med motsvarande belopp. Vid denna anmälan skall fogas avskrift av den fastställda balansräkningen för näst- föregående räkenskapsår, så ock, där inlösen beslutats av bolagsstämma, två enligt 341 5 andra stycket be- styrkta avskrifter av protokollet i ärendet samt i annat fall i två exem- plar en av styrelsen och verkställan- de direktören underskriven hand- ling rörande bestämmandet av vilka" aktier som skola inlösas, Då regist- rering skett, skall aktiekapitalet an- ses nedsatt, och må inlösen ej dess- förinnan ske.

27 (Föreslagen lydelse)

Då enligt de i förbehållet stadga- de grunderna blivit bestämt att Vis- sa aktier skola inlösas, skola styrel- sen och verkställande direktören ofördröjligen göra anmälan för re—

gistrering av aktiekapitalets nedsätt-

ning med motsvarande belopp. Vid denna anmälan skall fogas avskrift av den fastställda balansräkningen för nästföregående räkenskapsår, så ock, där inlösen beslutats av bolags- stämma, två avskrifter av protokollet i ärendet samt i annat fall i två exem- plar en av styrelsen och verkställan- de direktören underskriven handling rörande bestämmandet av vilka aktier som skola inlösas. Då regist- rering skett, skall aktiekapitalet an- ses nedsatt, och må inlösen ej dess— förinnan ske.

När aktie —————— om inlösandet.

61 5. 1 mom. Beslut om — — — 127 & stadgas. Förslag till —————— över berättelsen. Handlägges nedsättningsfrågan — — — båda stämmorna. Nedsättningsbeslutet skall — — — föreskrifter meddelas.

Inom fyra månader från det ned- sättningsbeslutet fattades eller, om klandertalan därå anställes, från det denna talan genom lagakraftägande dom ogillades, skall nedsättnings- beslutet av styrelsen eller verkstäl- lande direktören anmälas för re— gistrering. Vid anmälningen skola fogas två enligt 341 5 andra stycket bestyrkta avskrifter av protokoll som förts i ärendet, så ock avskrift av den för nästföregående år fast- ställda balansräkningen eller, där fastställelse av balansräkningen ej

Inom fyra månader från det ned— sättningsbeslutet fattades eller, om klandertalan dårå anställes, från det denna talan genom lagakraftägande dom ogillades, skall nedsättningsbe- slutet av styrelsen eller verkställan- de direktören anmälas för registre- ring. Vid anmälningen skola fogas två avskrifter av protokoll som förts i ärendet, så ock avskrift av den för nästföregående år fastställda balans- räkningen eller, där fastställelse av balansräkningen ej skett i samband med nedsättningsbeslutet, av de i

(Gällande lydelse) skett i samband med nedsättnings- beslutet, av de i andra stycket 1,2 och 3 omförmälda handlingarna.

(Föreslagen lydelse)

andra stycket 1, 2 och 3 omförmälda handlingarna.

Har anmälan — — — nedsättningsbeslutet förfallet. 66 &.

Försäkringsaktiebolag skall — — — ånyo vidtaga. Till'reservfonden —————— å aktien.

Nedsättning av reservfonden må beslutas allenast för täckande av förlust, som enligt fastställd balans- räkning finnes hava uppstått å bo- lagets verksamhet i dess helhet, och som icke kan ersättas av befintliga till framtida förfogande avsatta me- del. Om användande av medel, som avsatts till reservfond, i visst fall vid nedsättning av aktiekapitalet stad- gas i 60 å tredje stycket.

, , 70 5." För försäkringsaktiebolag skall-

finnas en styrelse bestående av minst tre ledamöter. Av styrelseledamöter- na skall, där bolaget icke uteslutan- de driver. återförsäkring, minst en utses med uppgift att särskilt vaka över att försäkringstagarnas intres- se vederbörligen beaktas; sådan sty- relseledamot må ej vara aktieägare eller befattningshavare i bolaget.

Styrelsen väljes å bolagsstämma. Styrelseledamot som avses i första stycket andra punkten skall dock enligt bestämmelse, som skall vara

Nedsättning av reservfonden må beslutas allenast för täckande av för- lust, som enligt fastställd balans- räkning finnes hava uppstått å bola- gets verksamhet i dess helhet, och som icke kan ersättas av befintliga till framtida förfogande. avsatta me- del; dock att vad nu sagts ej skall lända till rubbning av vad i 273 5 2 mom. är föreskrivet om täckande av förlust iförsäkringsbolag, vilket meddelar . såväl _livförsäkring som försäkring av annat slag. Om använ- .-dande av medel, som avsattstill re-

servfond, i visst fall vid nedsättning

av aktiekapitalet stadgas i 60 & tredje stycket. 3

För försäkringsaktiebolag skall finnas en styrelse bestående av minst tre ledamöter. Av styrelseledamö- terna skall, där bolaget icke uteslu- tande driver återförsäkring, minst en utses med uppgift att särskilt verka för att försäkringstagarnas intressen bliva vederbörligen tillgo- dosedda; sådan styrelsedamot må ej vara aktieägare eller befattningsha- vare i bolaget.

Styrelsen väljes å bolagsstämma. Styrelseledamot som avses i första stycket andra punkten skall dock enligt bestämmelse, som skall vara

(Gällande lydelse)

intagen i bolagsordningen, utses av försäkringstagarna eller av intresse- grupp, som har anknytning till dem, eller genom förordnande av Konung- en eller offentlig myndighet; jämväl annan styrelseledamot må enligt be- stämmelse i bolagsordningen tillsät- tas i annan ordning än genom val å bolagsstämma.

(Föreslagen lydelse) intagen i bolagsordningen, utses ge; nom direkt eller indirekt val av för- säkringstagarna eller intressegrupp eller intressegrupper med anknyt- ning till dem eller, där sådant val icke lämpligen kan ifrågakomma, genom förordnande av Konungen eller offentlig myndighet-; jämväl annan styrelseledamot må enligt be- stämmelse i bolagsordningen tillsät- tas i annan ordning än genom val än bolagsstämma.

Styrelseledamot, som — — — skall förrättas. Ändå att —————— tillsatt honom.

Om styrelseledamot, — — — och suppleanter. 72 å.

Styrelseledamöterna och verkstäl- lande direktören skola vara myndiga här i riket bosatta svenska medbor- gare.

Styrelseledamöterna och verkstäl- lande direktören skola vara myndiga och, där ej för särskilt fall Konung— en eller myndighet Konungen för— ordnar annat tillåter, här i riket bo- satta svenska medborgare. Sådant tillstånd må beträffande styrelsele— damöterna ej avse mer än en tredje— del av hela antalet.

81 5.

Bemyndigande för styrelseleda- mot, styrelsesuppleant, verkställan- de direktören eller vice verkställan- de direktör att teckna bolagets firma må meddelas av styrelsen, där ej i bolagsordningen blivit bestämt, att sådant bemyndigande icke må med— delas. Styrelsen äge ock bemyndiga annan än nu sagts att teckna bola- gets firma, om tillåtelse därtill givits i bolagsordningen eller av bolags- stämman; dock må i dylikt fall be— myndigande ej lämnas den som är

Bemyndigande för styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande di- rektören eller vice verkställande di- rektör att teckna bolagets firma må meddelas av styrelsen, där ej i bo- lagsordningen blivit bestämt, att så- dant bemyndigande icke må medde- las. Styrelsen äge ock bemyndiga annan än nu sagts att teckna bola- gets firma, om tillåtelse därtill givits i bolagsordningen eller av bolags- stämman; dock må i dylikt fall be— myndigande ej lämnas den som är

30 (Gällande lydelse) omyndig eller den som icke är här i riket bosatt svensk medborgare.

(Föreslagen lydelse) omyndig och ej heller utan tillstånd av Konungen eller myndighet Ko- nungen förordnar den som icke är här i riket bosatt svensk medborgare.

Bemyndigande att — — — styrelsen återkallas.

90

Utses, "efter det ansökan om bo- lagets registrering gjorts, vice verk- ställande direktör, eller sker ändring i avseende å de till styrelseledamöå ter eller styrelsesuppleanter eller till verkställande direktör eller vice verkställande direktör utsedda perso- nerna eller i fråga om rätten att teck- na bolagets firma eller ändrar sty- relseledamot, styrelsesuppleant, verk- ställande direktören eller vice verk- ställande direktör eller eljest någon, som ensam eller i förening med an— nan äger teckna firman, sitt hem- vist eller ändras bolagets postadress, skall styrelsen eller verkställande direktören därom ofördröjligen göra anmälan för registrering. Å denna anmälan skall vad i 29 5 andra, tredje och sjunde styckena sägs äga motsvarande tillämpning. Vid an- mälan, som ej avser allenast ändring av hemvist eller av bolagets post- adress, skall fogas avskrift av proto- koll eller annan handling som be- styrker anmälningen.

å.

Utses, efter det ansökan om bola— gets registrering gjorts, vice verk- ställande direktör, eller sker änd— ring i avseende å de till styrelseleda- möter eller styrelsesuppleanter eller till verkställande direktör eller vice verkställande direktör utsedda per- sonerna eller i fråga om rätten att teckna bolagets firma eller ändrar styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande direktören eller vice verkställande direktör eller eljest någon, som ensam eller i förening med annan äger teckna firman, sitt hemvist eller ändras bolagets post- adress, skall styrelsen eller verkstäl- lande direktören därom ofördröjli- gen göra anmälan för registrering. Å denna anmälan skall vad i 29 5 and- ra, tredje och sjunde styckena sägs äga motsvarande tillämpning. Vid anmälan, som ej avser allenast änd- ring av hemvist eller av bolagets postadress, skall fogas avskrift av protokoll eller annan handling som bestyrker anmälningen, så ock, där jämlikt 72 eller 81 å särskilt tillstånd erfordras, bevis om sådant tillstånd.

Rätt att —————— av anmälningen.

93 5.

3 mom. Om fastighet som avses i 2 mom. måste anses äga ett beståen- de värde väsentligt överstigande det belopp, vartill fastigheten är uppförd

3 mom. Om fastighet som avses i 2 inom. måste anses äga ett beståen- de värde väsentligt överstigande det belopp, vartill fastigheten är uppförd

(Gällande lydelse)

i närmast föregående balansräkning, må fastigheten utan hinder av vad i sagda moment är stadgat upptagas till högst detta värde, såframt det belopp varmed uppskrivning sker användes till

a) avsättning till försäkringsfond, utjämningsfond, säkerhetsfond, åter- bäringsfond eller regleringsfond eller

b) erforderlig avskrivning på vår- det av andra tillgångar av det slag som avses i 2 mom.

(Föreslagen lydelse)

i närmast föregående balansräkning, må fastigheten utan hinder av vad i sagda moment är stadgat upptagas till högst detta värde, såframt det belopp varmed uppskrivning sker användes till

a) avsättning till försäkringsfond, utjämningsfond, säkerhetsfond eller återbäringsfond eller

b) erforderlig avskrivning på vår- det av andra tillgångar av det slag som avses i 2 mom.

Fastighetens värde —— — —- fastställda taxeringsvärdet.

94 5.

1 mom. I balansräkningen skola tillgångar och skulder fördelas i poster på sätt som må anses påkallat med hänsyn till verksamhetens art och allmänna bokföringsgrunder. Därvid skall iakttagas, att försäk— ringsfond upptages såsom särskild skuldpost; omfattar bolagets rörelse olika försäkringsgrenar, skall för varje försäkringsgren särskild för- säkringsfond upptagas. Driver bola— get livförsäkringsrörelse, skola för denna verksamhetsgren såsom sär- skilda skuldposter upptagas jämväl följande tekniska fonder, nämli- gen utjämningsfond, säkerhetsfond, äterbäringsfond och regleringsfond.

1 mom. I balansräkningen skola tillgångar och skulder fördelas i poster på sätt som må anses påkallat med hänsyn till verksamhetens art och allmänna bokföringsgrunder. Därvid skall iakttagas, att försäk- ringsfond upptages såsom särskild skuldpost; omfattar bolagets rörelse olika försäkringsgrenar, skall för varje försäkringsgren särskild för- säkringsfond upptagas. Driver bola- get livförsäkringsrörelse, skola, där icke på grund av rörelsens särskilda natur annat följer av bolagets grun— der, för denna verksamhetsgren så- som särskilda skuldposter upptagas jämväl följande tekniska fonder, nämligen utjämningsfond, säkerhets— fond och återbäringsfond.

Närmare bestämmelser _ —— av Konungen.

96 5. 1 mom. I förvaltningsberättelsen —— -— räkenskapsårets slut.

I förvaltningsberättelsen skall upp- givas medelantalet under räken- skapsåret anställda fältmän, med

I förvaltningsberättelsen skola uppgivas medelantalet under räken- skapsåret anställda fältmän, med

(Gällande lydelse)

särskilt angivande av antalet yrkes- fältmän, samt medelantalet övriga i bolagets tjänst anställda personer. I den mån motsvarande uppgifter ej lämnas i vinst- och förlusträkningen, skall ock i särskilda poster uppta- gas sammanlagda beloppet av utbe- talda löner och ersättningar under räkenskapsåret dels till fältmän, dels till styrelsen samt verkställande di- rektören och andra personer i ledan- de ställning, dels ock till övriga be- fattningshavare i bolaget.

(Föreslagen lydelse) särskilt angivande av antalet yrkes- fältmän, medelantalet arbetare samt medelantalet övriga i bolagets tjänst anställda personer. I den mån mot- svarande uppgifter ej lämnas i vinst- och förlusträkningen, skall ock i sär- skilda poster upptagas sammanlagda beloppet av på räkenskapsåret belö- pande löner och ersättningar dels till fältmän, dels till arbetare, dels till styrelsen samt verkställande di- rektören och andra personer i le— dande ställning, dels ock till övriga befattningshavare i bolaget.

Har tillgång —————— av beloppet. Har beträffande _— — — i förvaltningsberättelsen. Styrelsen och-— —— — enligt balansräkningen.

99 &. Revisorer och —— —- —— 4— —— —— tillsatt honom. Om revisor, _ —- —— —— — sådan stämma. Den, som -— — —- _ tillsatt honom. Skall enligt bolagsordningen revi- sor vara auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman och sker ändring i avseende å därtill utsedd person eller suppleant för denne el- ler beträffande sådan persons hem- vist, skall styrelsen eller verkställan- de direktören ofördröjligen göra an- mälan därom för registrering. Å den- na anmälan skall vad i 29 å andra stycket sägs äga motsvarande tillämp- ning. Vid anmälan, som ej avser alle- nast ändring av hemvist, skall fogas avskrift av protokoll eller annan handling som bestyrker ändringen.

Skall enligt bolagsordningen revi- sor vara auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman och sker ändring i avseende å därtill utsedd person eller suppleant för denne el- ler beträffande sådan persons hem- vist, skall styrelsen eller verkställan- de direktören ofördröjligen göra an- mälan därom för registrering. Å den— na anmälan skall vad i 29 5 andra stycket sägs äga motsvarande tillämp— ning. Vid anmälan, som ej avser alle- nast ändring av hemvist, skall fogas avskrift av protokoll eller annan handling som bestyrker ändringen, sä ock, där jämlikt 100 5 särskilt till- stånd erfordras, bevis om sådant till- stånd.

Rätt att —— —- —— —— —— —- av ändringen. Med auktoriserad _ godkänd granskningsman.

100 5.

1 mom. Revisor skall vara myndig här i riket bosatt svensk medborga- re. Revisor skall hava den erfarenhet beträffande bokföring och insikt i ekonomiska förhållanden som med hänsyn till bolagets verksamhet er- fordras för uppdraget.

1 mom. Revisor skall vara myndig och, där ej för särskilt fall Konungen eller myndighet Konungen förord- nar annat tillåter, här i riket bosatt svensk medborgare. Revisor skall hava den erfarenhet beträffande bok- föring och insikt i ekonomiska för- hållanden som med hänsyn till bo- lagets verksamhet erfordras för upp- draget.

Omfattar bolagets — —— _ godkänd granskningsman. Till revisor ——————— andres syskon. 130 &.

Sedan stadfästelse meddelats å ändring av bolagsordning eller grun- der, skall ändringen av styrelsen el- ler uerkställande direktören oför- dröjligen anmälas för registrering. Ändringsbeslutet må ej gå i verkstäl- lighet innan registrering skett. Vid anmälningen skola fogas två enligt 341 å andra stycket bestyrkta av- skrifter av beslutet om stadfästelse.

Sedan stadfästelse meddelats å ändring av bolagsordning eller grun- der, skall efter föregången anmälan ändringen registreras. Anmälan för registrering skall göras av styrelsen eller verkställande direktören oför- dröjligen efter beslutet om stadfäs— telse eller, utom i fall som avses i andra stycket, i förväg i samband med ansökningen om stadfästelse. Ändringsbeslutet må ej gå i verk- ställighet innan registrering skett. I registreringsärendet skola föreligga två avskrifter av beslutet om stad— fästelse.

Avser beslutet —————— avsedda aktier.

133 5.

Ansökan om förlängning av kon- cession, som beviljats försäkringsak- tiebolag för bestämd tid, skall, ställd till Konungen, inlämnas till försäk- ringsinspektionen sist sexton måna- der före utgången av den löpande koncessionen.

Ansökan om förlängning av kon- cession, som beviljats försäkringsak- tiebolag för bestämd tid, skall, ställd till den myndighet som beviljat kon- cessionen, inlämnas till försäkrings- inspektionen sist sexton månader före utgången av den löpande kon- cessionen.

Beslut om sådan ansökan skall fat- tas å ordinarie bolagsstämma. Vid ansökningen skall fogas enligt 341 5 andra stycket bestyrkt avskrift av protokoll som förts i ärendet.

Beslut om sådan ansökan skall fat- tas å ordinarie bolagsstämma. Vid ansökningen skall fogas avskrift av protokoll som förts i ärendet.

134 &. Bolagsstämma äger _ _ till efterrättelse. Föreligger ej fall som i första styc- ket andra eller tredje punkten sägs, må bolagsstämman kunna i beslutet föreskriva, att likvidationen skall in— träda först å viss kommande dag högst två månader därefter, dock se- nast å första dagen av nästa räken- skapsår.

Föreligger ej fall som i första styc- ket andra eller tredje punkten sägs, må bolagsstämman kunna i beslutet föreskriva, att likvidationen skall in- träda först å viss kommande dag högst nio månader därefter, dock se— nast å första dagen av nästa räken— skapsår.

158 5.

Då likvidatorerna _______

Vid anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga likvidato- rer, skola fogas enligt 341 5 andra stycket bestyrkt avskrift av proto- koll som förts i ärendet ävensom be- vis om dagen för utfärdande av kal- lelsen å okända borgenärer.

för registrering.

Vid anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga likvidato- rer, skola fogas avskrift av protokoll som förts i ärendet ävensom bevis om dagen för utfärdande av kallel- sen å okända borgenärer.

163 5. Har försäkringsaktiebolag —— _ —_ _ _ _ sin verksamhet. Uppkommer fråga _ _ — till likvidationsrevisorerna. Likvidationsrevisorerna skola — — _ eller icke. Balansräkningen, berättelsen _ _ —-- å stämman. Bolagsstämmas beslut _ _ _ _ —— —— för handen. För registrering skall ofördröjli- gen anmälas, att likvidationen skall upphöra och bolagets verksamhet återupptagas. Anmälningen, som skall undertecknas av samtliga lik- vidatorer, skall innehålla försäk- ran, att hinder enligt första stycket mot verksamhetens återupptagande ej föreligger. Vid anmälningen skola

För registrering skall ofördröjli— gen anmälas, att likvidationen skall upphöra och bolagets verksamhet återupptagas. Anmälningen, som skall undertecknas av samtliga lik- vidatorer, skall innehålla försäk— ran, att hinder enligt första stycket mot verksamhetens återupptagande ej föreligger. Vid anmälningen skola

fogas två enligt 341 5 andra stycket bestyrkta avskrifter av protokoll, som förts i ärendet, samt avskrift av balansräkningen, berättelsen och yttrandet av likvidationsrevisorerna.

(Föreslagen lydelse) fogas två avskrifter av protokoll, som förts i ärendet, samt avskrift av ba- lansräkningen, berättelsen och ytt- randet av likvidationsrevisorerna.

Beslutet om ______ registrering skett.

166 5.

1 mom. De som vilja stifta ömse- sidigt försäkringsbolag skola upp- rätta bolagsordning samt därå söka Konungens stadfästelse. Avser bola- gets rörelse livförsäkring eller av- ser rörelsen annat slag av försäkring för all framtid eller för längre tid än tio år, skola tillika enligt vad i 173 5 sägs upprättas särskilda grunder för verksamheten samt därå sökas Ko- nungens stadfästelse. Bolagsordning- en och grunderna skola vara försed- da med stiftarnas bevittnade namn— underskrifter.

1 mom. De som vilja stifta ömse— sidigt försäkringsbolag skola upp- rätta bolagsordning samt därå söka Konungens stadfästelse. Avser bola- gets rörelse livförsäkring eller av- ser rörelsen annat slag av försäkring för all framtid eller för längre tid än tio år, skola tillika enligt vad i 173 & sägs upprättas särskilda grunder för verksamheten samt'därå sökas Ko— nungens stadfästelse. Bolagsordning- en och grunderna skola vara försed- da med stiftarnas bevittnade namn— underskrifter. I ansökningen, som skall inlämnas till försäkringsin- spektionen, skola stiftarna uppgiva namn och postadress för ombud, som äger å stiftarnas vägnar mottaga handlingar och meddelanden (stif- tarombud).

Konungen prövar _______ må erfordras. Finnes den _______ löpande räkenskapsår. 2 mom. Å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfäs— ta grunder skall ock sökas Konung— ens stadfästelse.

Avser ändringen utvidgning av bo- lagets rörelse till ny försäkrings- gren eller nytt verksamhetsområde

2 mom. Å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfäs- ta grunder skall sökas försäkringsin- spektionens stadfästelse. Ansökning- en skall, sedan beslut om ändringen fattats, göras av styrelsen eller verk- ställande direktören. Vid ansökning- en skall fogas avskrift av protokoll som förts i ärendet.

Avser ändringen utvidgning av bolagets rörelse till ny försäkrings— gren eller nytt verksamhetsområde

(Gällande lydelse)

eller avser ändringen en väsentlig omläggning av rörelsen, skall vad om koncession för nytt bolag är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Konungen må uppdraga åt försäk- _ ringsinspektionen att i Konungens ställe meddela stadfästelse & änd- ringsbeslut i annat fall än i första stycket andra punkten sägs.

3-mom. Ansökan om stadfästelse skall inlämnas till försäkringsin- spektionen.

Avser ansökningen koncession för nytt bolag, skola stiftarna i ansök- ningen uppgiva namn och postadress för ombud, som äger å stiftarnas vägnar mottaga handlingar och med-* delanden (stiftarombud).

Ansökan om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa grun- der skall, sedan beslut om ändringen fattats, göras av styrelsen eller verk- ställande direktören. Vid ansökning- en skall fogas enligt 341 5 andra stycket bestyrkt avskrift av proto- koll som förts i ärendet.

(Föreslagen lydelse) eller avser ändringen en väsentlig omläggning av rörelsen, skall vad om koncession för nytt bolag är stadgat äga motsvarande tillämpning å för- säkringsinspektionens handläggning av ärendet.

Finner försäkringsinspektionen ändringsärende vara av principiell betydelse eller eljest av synnerlig vikt, skall inspektionen överlämna ärendet till Konungen för avgörande.

168 5.

Delägare i ömsesidigt försäkrings- bolag äro försäkringstagarna. Åter- försäkringstagare skall dock icke på grund av återförsäkringen anses så- som delägare.

I fråga om livförsäkring och an- nan personförsäkring ävensom åter- försäkring häfta för ömsesidigt för- säkringsbolags förbindelser allenast

bolagets tillgångar.

1 mom. Delägare i ömsesidigt för- säkringsbolag äro försäkringstagar- na. Återförsäkringstagare skall dock icke på grund av återförsäkringen anses såsom delägare.

I fråga om livförsäkring och an— nan personförsäkring ävensom äter- försäkring häfta för ömsesidigt för- säkringsbolags förbindelser allenast bolagets tillgångar. Föreligga med hänsyn till bolagets ställning samt rörelsens omfattning och beskaffen-

(Gällande lydelse)

Beträffande försäkring av annat slag svara delägarna personligen med obegränsad eller till visst belopp begränsad ansvarighet för bolagets förbindelser.

Delägares ansvarighet må göras gällande allenast i den ordning den- na lag föreskriver.

(Föreslagen lydelse)

het särskilda skäl därtill, mä det- samma gälla beträffande försäkring av annat slag. _

I annat fall än som avses i andra stycket svara ömsesidigt försäkrings- bolags delägare personligen med obe— gränsad eller till visst belopp begrän- sad ansvarighet för bolagets förbin- delser. Delägares ansvarighet må gö- ras gällande allenast i den ordning denna lag föreskriver.

2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. andra stycket första punkten stadgas må för ändamål som avses i lagen om yrkesskadeförsäkring fin- nas ömsesidigt försäkringsbolag för vars förbindelser delägarna svara personligen med obegränsad ansva- righet.

170 &.

Bolagsordning för ömsesidigt för- säkringsbolag skall angiva:

1. bolagets firma;

2. föremålet för bolagets verk- samhet med särskilt angivande, hu- ruvida verksamheten skall avse såväl direkt försäkring som återförsäk- ring;

3. beträffande direkt försäkring här i riket området för sådan verk- samhet;

4. den ort inom riket, där bolagets styrelse skall hava sitt säte;

5. antalet styrelseledamöter och, där suppleanter för dem skola fin- nas, antalet styrelsesuppleanter, an— talet revisorer, tiden för styrelsele- damots och revisors uppdrag, så ock, där styrelseledamot och styrelse- suppleant eller revisor och revisors- suppleant ej skola väljas å bolags-

Bolagsordning för ömsesidigt för— säkringsbolag skall angiva:

1. bolagets firma;

2. föremålet för bolagets verk- samhet med särskilt angivande, hu- ruvida verksamheten skall avse såväl direkt försäkring som återförsäk- ring;

3. beträffande direkt försäkring här i riket området för sådan verk- samhet;

4. den ort inom riket, där bolagets styrelse skall hava sitt säte ;

5. antalet styrelseledamöter och, där suppleanter för dem skola fin— nas, antalet styrelsesuppleanter, an- talet revisorer, tiden för styrelsele- damots och revisors uppdrag, så ock, där styrelseledamot och styrelse- suppleant eller revisor och revisors-

suppleant ej skola väljas å bolags— _, _

(Gällande lydelse)

stämma, huru de skola tillsättas, ävensom i vilken omfattning reviso- rerna skola vara auktoriserade revi- sorer eller godkända gransknings- män;

6. 'huruvida mer än en ordinarie bolagsstämma skall årligen hållas, samt vilka ärenden som skola före- komma å ordinarie stämma, utöver dem vilka enligt 218 5 skola före- komma å stämma som i 213 & sägs, eller, där flera ordinarie stämmor skola hållas, å envar av dem;

7. tiden för ordinarie bolagsstäm- mas hållande, vilken tid, i fråga om stämma som i 213 & sägs, skall be- stämmas till viss period, icke över- stigande tre månader, inom sex må- nader från nästföregående räken- skapsårs utgång;

8. grunderna för utövande av röst- rätt och fattande av beslut å bolags- stämma med särskilt angivande, hu— ruvida och i vilken mån delägarnas rösträtt skall utövas genom utsedda delegerade och, där garantikapital förskjutes, rösträtt skall tillkomma garant;

9. det sätt, varpå kallelse till bo- lagsstämma skall ske och andra med- delanden kungöras delägarna eller röstberättigade, som icke äro deläga- re, ävensom den tid före stämma, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;

10. där ej för bolagets förbindelser häfta allenast dess tillgångar, intill vilket belopp och i vilken ordning delägarna äro personligen ansvariga för bolagets förbindelser;

11. där bolaget är skyldigt att göra avsättning till reservfond, huru stor

(Föreslagen lydelse)

stämma, huru de skola tillsättas, ävensom i vilken omfattning reviso- rerna skola vara auktoriserade revi— sorer eller godkända gransknings- män;

6. huruvida mer än en ordinarie bolagsstämma skall årligen hållas, samt vilka ärenden som skola före- komma å ordinarie stämma, utöver dem vilka enligt 218 5 skola före- komma å stämma som i 213 & sägs, eller, där flera ordinarie stämmor skola hållas, å envar av dem;

7. tiden för ordinarie bolagsstäm- mas hållande, vilken tid, i fråga om stämma som i 213 5 sägs, skall be- stämmas till viss period, icke över- stigande tre månader, inom sex må- nader från nästföregående räken- skapsårs utgång;

8. grunderna för utövande av röst— rätt och fattande av beslut å bolags- stämma med särskilt angivande, hu- ruvida och i vilken mån delägarnas rösträtt skall utövas genom utsedda delegerade och, där garantikapital förskjutes, rösträtt skall tillkomma garant;

9. det sätt, varpå kallelse till bo- lagsstämma skall ske och andra med— delanden kungöras delägarna eller röstberättigade, som icke äro deläga- re, ävensom den tid före stämma, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;

10. där ej för bolagets förbindelser häfta allenast dess tillgångar, intill vilket belopp och i vilken ordning delägarna äro personligen ansvariga för bolagets förbindelser:

11. där bolaget är skyldigt att göra avsättning till reservfond, huru stor

' (Gällande lydelse) del av bolagets årsvinst, som minst skall avsättas till dylik fond, och till vilket belopp reservfonden skall upp- gå för att avsättning ej skall behöva äga rum;

12. de grunder, enligt vilka eljest skall förfogas över uppkommen vinst, med särskilt angivande i fråga om livförsäkringsrörelse i vad mån avsättning skall ske till reglerings- fond;

13. antal och belopp av försäkring"- ar, som skola vara tecknade, innan bolaget må anses bildat;

14. beträffande annan försäkring än livförsäkring, regler för begräns- ning av den ansvarighet bolaget må utan återförsäkring ikläda sig på en och samma risk;

15. där verksamheten avser såväl direkt försäkring som återförsäk- ring, regler för återförsäkringens be- gränsning i förhållande till den di- rekta försäkringen; '

ävensom, där garantikapital för- skjutes:

16. garantikapitalets belopp; 17. i vilken ordning garant skall inbetala tecknat garantibelopp ;

18. huruvida och i vilken ordning ränta skall erläggas å garantikapita- let och vinst utdelas till garant, så ock i vilken ordning garantikapitalet skall återbetalas.

(Föreslagen lydelse) del av bolagets årsvinst, som minst skall avsättas till dylik fond, och till vilket belopp reservfonden skall upp- gå för att avsättning ej skall behöva

äga rum; 12. de grunder, enligt vilka eljest skall förfogas över uppkommen vinst, med särskilt angivande i fråga om livförsäkringsrörelse i vad mån avsättning skall ske till återbärings— fond;

13. antal och belopp av försäkring— ar, som skola vara tecknade, innan bolaget må anses bildat; "

14. beträffande annan försäkring än livförsäkring i vad mån bolaget är skyldigt att teckna återförsäkring;

15. där verksamheten avser såväl direkt försäkring som återförsäk- ring, regler för återförsäkringens be- gränsning i förhållande till den di- rekta försäkringen;

ävensom, där garantikapital för- skjutes:

16. garantikapitalets belopp; 17. i vilken ordning garant skall inbetala tecknat garantibelopp;

18. huruvida och i vilken ordning ränta skall erläggas å garantikapita- let och vinst utdelas till garant, så ock i vilken ordning garantikapitalet skall återbetalas.

Antalet styrelseledamöter _ _ _ antalet angives. Bolagsordningen skall ______ enligt 183 5.

173 5.

För livförsäkring skola grunder upprättas beträffande

För livförsäkring skola, där icke på grund av försäkringens särskilda natur anledning till undantag före- ligger, grunder upprättas beträffande

(Gällande lydelse)

1. beräkning av försäkringspremi— er och premiereserv;

2. avsättningftill och användning av utjämningsfond;

3. försäkringstagares rätt till åter- köp och fribrev;

4. belåning av försäkringsbrev hos bolaget;

5. verkan av underlåten premie- betalning;

6. försäkringstagares rätt när, an- norledes än av anledning som avses under 3 eller 5, försäkringen upphör i förtid eller bolaget eljest är fritt från ansvarighet för försäkringsfall;

7. återbäring till försäkringstagar- na; samt

8. begränsning av den ansvarighet bolaget må utan återförsäkring iklä- da sig på en och samma risk.

(Föreslagen lydelse)

1. beräkning av försäkringspremi- er och premiereserv;

2. avsättning till och användning av utjämningsfond;

3. försäkringstagares rätt till åter- köp och fribrev;

4. belåning av försäkringsbrev hos bolaget;

5. verkan av underlåten premie- betalning;

6. försäkringstagares rätt när, an- norledes än av anledning som avses under 3 eller 5, försäkringen upphör i förtid eller bolaget eljest är fritt från ansvarighet för försäkringsfall;

7. återbäring till försäkringstagar- na;

8. skyldighet att teckna återförsäk- ring; samt

; 9. förräntning av försäkringsbe- lopp som förfallit till betalning.

Skall försäkring ______ för försäkringsfall. Om grunder för livförsäkring stad- gas vidare i 263—265, 267—270 och 273 55.

Om grunder för livförsäkring stad- gas vidare i 263_265, 267_270 a och 273 55.

174 5.

Skall förbehåll träffas enligt 344 5 om tvisters avgörande av skiljemän,

eller skall bolaget driva försäk- ringsrörelse i utlandet,

eller skall bolagets verksamhet upphöra efter viss tid eller under visst villkor,

varde bestämmelse härom intagen i bolagsordningen.

Skall förbehåll träffas enligt 344 & om tvisters avgörande av skiljemän,

eller skall bolaget driva försäk- ringsrörelse avseende risker i utlan- det,

eller skall bolagets verksamhet upphöra efter viss tid eller under visst villkor,

varde bestämmelse härom intagen i bolagsordningen.

Där kalenderåret _______ i bolagsordningen. Skall om _______ i bolagsordningen.

(Gällande lydelse)

41 (Föreslagen lydelse)

191 5.

Ansökan om ______ koncession beviljats.

Ansökningen skall beträffande Ansökningen skall beträffande styrelseledamot, styrelsesuppleant, styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande direktören och vice verkställande direktören och vice verkställande direktör innehålla verkställande direktör innehålla uppgift om fullständiga namnet ävensom hemvist, så ock förklaring att dessa personer äro svenska medborgare och ej äro omyndiga. Där enligt denna lag eller bolagsord- ningen revisor skall vara auktorise- rad revisor eller godkänd gransk- ningsman, skola beträffande sådan revisor och suppleant för denne läm— nas enahanda uppgifter under angi- vande att han är auktoriserad revi- sor eller godkänd granskningsman.

uppgift om fullständiga namnet, medborgarskap och hemvist, så ock förklaring att dessa personer ej äro omyndiga. Där enligt denna lag eller bolagsordningen revisor skall vara auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman, skola beträffande sådan revisor och suppleant för den- ne lämnas enahanda uppgifter under angivande att han är auktoriserad revisor eller godkänd gransknings- man.' ' '

-I ansökningen —' ————— sådan firmatecknare.

Bolagets postadress skall angivas. Vid ansökningen skola fogas:

1. de listor å vilka teckning av försäkringar ägt rum;

2. avskrift av protokollet vid kon- stituerande stämman så ock, om sär- skild st'ämma hållits, avskrift av det därvid förda protokollet; samt

3. två avskrifter av koncessionen, bolagsordningen och i 173 5 omför- mälda grunder.

Bolagets postadress skall angivas. Vid ansökningen skola fogas:

1. de listor å vilka teckning av försäkringar ägt rum;

2. avskrift av protokollet vid kon- stituerande stämman så ock, om sär- skild stämma hållits, avskrift av det därvid förda protokollet; samt

3. bevis om tillstånd som må vara lämnat enligt 204 5, jämförd med 72 och 81 55, eller enligt 206 5, jämförd med 100 59.

Dessutom skall, ——————— jämställd betalning.

I femte och sjätte styckena angiv- na avskrifter skola vara bestyrkta på sätt i 341 5 andra stycket stadgas.

I registreringsärendet skola ock föreligga två avskrifter av konces- sionen, bolagsordningen och i 173 5 omförmälda grunder.

42 (Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

-194 €. Ömsesidigt försäkringsbolag ——- _ _ "ånyo vidtaga. Nedsättning' av reservfonden må beslutas allenast för täckande av för- lust, som enligt fastställd balansräk- ning finnes hava uppstått å bolagets verksamhet i dess helhet, och som icke kan ersättas av befintliga till framtida förfogande avsatta medel.

197

Uppkommer i ömsesidigt försäk— ringsbolag förlust å annan försäk- ring än personförsäkring, skall det belopp, vartill förlusten uppgår, i den mån den icke varder täckt genom an— vändande av befintliga till framtida förfogande avsatta medel eller genom nedsättning av reservfonden, med tillägg av högst en tiondel uttaxeras å dem, som varit delägare i bolaget under hela eller någon del av det rä- kenskapsår, varunder förlusten uppkommit. Är enligt bestämmelse i bolagsordningen delägarnas person- liga ansvarighet begränsad till visst belopp eller har i bolagsordningen intagits föreskrift om att uttaxering i första hand skall ske inom en be- stämd grupp av delägare eller eljest i annan ordning än i denna paragraf stadgas, skall uttaxeringen därefter jämkas.

Nedsättning' av reservfonden må beslutas allenast för täckande av för- lust, som enligt fastställd balansräk- ning finnes hava uppstått å bolagets verksamhet i dess helhet, och som icke kan ersättas av befintliga till framtida förfogande avsatta medel; dock att vad nu sagts ej skall lända till rubbning av vad i 273 5 2 mom. är föreskrivet om täckande av för— lust i försäkringsbolag, vilket medde- Iar såväl livförsäkring som försäk- ring av annat slag.

5.

Uppkommer i ömsesidigt försäk- ringsbolag förlust å sådan försäk— ring, beträffande ' vilken delägarna äro personligen ansvariga för bola- gets förbindelser, skall, där ej annat följer av vad i 273 & stadgas, det belopp vartill förlusten uppgår, i den mån den icke varder täckt genom an- vändande av befintliga till framtida förfogande avsatta medel eller genom nedsättning av reservfonden, med tillägg av högst en tiondel uttaxeras å dem, som varit delägare i bolaget under hela eller någon del av det rä— kenskapsår, varunder förlusten uppkommit. Är enligt bestämmelse i bolagsordningen delägarnas person- liga ansvarighet begränsad till visst belopp eller har i bolagsordningen intagits föreskrift om att uttaxering i första hand skall ske inom en be- stämd grupp av delägare eller eljest i annan ordning än i denna paragraf stadgas, skall uttaxeringen därefter jämkas.

(Gällande lydelse).

. 43 (Föreslagen lydelse)

Varder ej _______ förlusten uppkommit. Där garantikapital _____ _ till garanterna.

199 &.

Uttaxering skall ske i förhållande till varje delägares' försäkringsbe— lopp.

Uttaxering skall ske i förhållande till varje delägares på det räken- skapsår varunder förlusten uppkom— mit belöpande premie för sådan för- säkring, för vilken personlig ansva- righet föreligger.

Vid nedsättning -—- _ _ —— _ _ samma förhållande.

Har någon _______ mycket uppburit.

Om bolagsordningen _ —- _ _ _ _ de gällande. 204 5.

1 mom. För ömsesidigt ___ tredje stycket.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, försäkringsinspek— tionen mä, när särskilda skäl äro därtill, medgiva undantag från före- skrifterna i 71 5 att verkställande di- rektör skall utses samt att det skall ankomma på bolagets styrelse att utse verkställande direktör och vice verkställande direktör, ävensom från bestämmelsen i 77 5 att sådan befattningshavare icke må utses till ordförande istyrelsen. Skall verk- ställande direktör ej utses, uppdrage styrelsen åt en av styrelseledamöter- na att fullgöra de skyldigheter, som enligt denna lag åvila verkställande direktören i avseende å bolagets bok- föring och medelsförvaltningen, och svare styrelsen i övrigt för de ålig— ganden, som enligt denna lag an- komma på verkställande direktören.

227

Sedan stadfästelse meddelats å ändring av bolagsordning eller grun- der, skall ändringen av styrelsen el-

Försäkringsinspektionen må, när särskilda skäl äro därtill, medgiva undantag från föreskrifterna i 71 5 att verkställande direktör skall ut- ses samt att det skall ankomma på bolagets styrelse att utse verkstäl- lande direktör och vice verkstäl- lande direktör. Giva förhållandena anledning därtill, äger inspektionen överlämna sådant ärende till Ko- nungen för avgörande. Skall verk- ställande direktör ej utses, uppdrage styrelsen åt en av styrelseledamöter— na att fullgöra de skyldigheter, som enligt denna lag åvila verkställande direktören i avseende å bolagets bok- föring och medelsförvaltningen, och svare styrelsen i övrigt för de ålig— ganden, som enligt denna lag an- komma på verkställande direktören.

Sedan stadfåstelse meddelats å ändring av bolagsordning eller grun- der, skall efter föregången anmälan

(Gällande lydelse)

ler verkställande direktören oför- dröjligen anmälas för registrering. Ändringsbeslutet må ej gå i verkstäl- lighet innan registrering skett. Vid anmälningen skola fogas två enligt 341 5 andra stycket bestyrkta av- skrifter av beslutet om stadfästelse.

231

Ansökan om förlängning av kon- cession, som beviljats ömsesidigt för-' säkringsbolag för bestämd tid, skall, ställd till Konungen, inlämnas till försäkringsinspektionen sist sexton månader före utgången av den lö- pande koncessionen.

Beslut om sådan ansökan skall fat- tas å ordinarie bolagsstämma. Vid ansökningen skall fogas enligt 341 9” andra stycket bestyrkt avskrift av protokoll som förts i ärendet.

232

(Föreslagen lydelse)

ändringen registreras. Anmälan för registrering skall göras av styrelsen eller verkställande direktören oför- dröjligen efter beslutet om stadfäs- telse eller i förväg i samband med ansökningen om stadfästelse. Änd- ringsbeslutet må ej gå i verkställig- het innan registrering skett. I regist- reringsärendet skola föreligga två avskrifter av beslutet om stadfäs- telse.

5.

Ansökan om förlängning av kon- cession, som beviljats ömsesidigt för- säkringsbolagför bestämd tid, skall, ställd till den myndighet som bevil- jat koncessionen, inlämnas till för- säkringsinspektionen sist sexton må- nader före utgången av den löpande koncessionen.

Beslut om sådan ansökan skall fat- tas å ordinarie bolagsstämma. Vid ansökningen skall fogas avskrift av protokoll som förts i ärendet.

&.

Bolagsstämma äger _ _ _ till efterrättelse.

Föreligger ej fall som i första styc- ket andra punkten sägs, må bolags- stämman kunna i beslutet föreskriva, att likvidationen skall inträda först å viss kommande dag högst två må- nader därefter, dock senast å första dagen av nästa räkenskapsår.

251

Finnas, sedan den i kallelsen ä okända borgenärer utsatta inställel- sedagen är förbi och all veterlig gäld blivit betald eller erforderliga medel

Föreligger ej fall som i första styc- ket andra punkten sägs, må bolags- stämman kunnaibeslutet föreskriva, att likvidationen skall inträda först år viss kommande dag högst nio må- nader därefter, dock senast å första dagen av nästa räkenskapsår.

5.

Vid skifte av bolagets behållna till— gångar skola tillgångarna fördelas mellan dem, som vid bolagets trä— dande i likvidation voro delägare i

(Gällande lydelse)

därtill avsatta, tillgångar vilka en- ligt bestämmelse i bolagsordningen kunna fördelas bland dem, som vid bolagets trädande i likvidation voro delägare i bolaget, skall fördelning ske i förhållande till varje delägares försäkringsbelopp, där ej annan för- delningsgrund är bestämd i bolags- ordningen.

(Föreslagen lydelse)

bolaget, i förhållande till samman- lagda beloppet av de premier som varje delägare erlagt för de fem se- naste räkenskapsåren. Innehåller bo- lagsordningen bestämmelser om an- nan fördelning, lände de till efterrät- telse.

Förmenar delägare _ _ _ motsvarande tillämpning. Har delägare ______ äga tillämpning.

253 5. Då likvidatorerna _ _ _ för registrering.

Vid anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga likvidato- rer, skola fogas enligt 341 5 andra stycket bestyrkt avskrift av proto- koll som förts i ärendet ävensom be- vis om dagen för utfärdande av kal- lelsen är okända borgenärer.

Vid anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga likvidato- rer, skola fogas avskrift av protokoll som förts i ärendet ävensom bevis om dagen för utfärdande av kallel- sen å okända borgenärer.

259 5. Har ömsesidigt _ _ — sin verksamhet. Uppkommer fråga ——_ till likvidationsrevisorerna. Likvidationsrevisorerna skola _ _ eller icke. Balansräkningen, berättelsen -_ _ _ å stämman. Bolagsstämmas beslut _ _ _ för handen. För registrering skall ofördröjli- gen anmälas, att likvidationen skall upphöra och bolagets verksamhet återupptagas. Anmälningen, som skall undertecknas av samtliga likvi- datorer, skall innehålla försäkran, att hinder enligt första stycket mot verksamhetens återupptagande ej fö- religger. Vid anmälningen skola fo- gas två enligt 341 5 andra stycket be- styrkta avskrifter av protokoll, som förts i ärendet, samt avskrift av ba- lansräkningen, berättelsen och ytt- randet av likvidationsrevisorerna.

För registrering skall ofördröjli- gen anmälas, att likvidationen skall upphöra och bolagets verksamhet återupptagas. Anmälningen, som skall undertecknas av samtliga lik- vidatorer, skall innehålla försäkran, att hinder enligt första stycket mot verksamhetens återupptagande ej fö- religger. Vid anmälningen skola fo- gas två avskrifter av protokoll, som förts i ärendet, samt avskrift av ba- lansräkningen, berättelsen och ytt- randet av likvidationsrevisorerna.

Beslutet om _ _ _ registrering skett.

111. Om försäkringsfonden och övriga tekniska fonder så ock om grunder för Försäkrings-

III. Om försäkringsfonden och övriga tekniska

fonder så ock om grunder m. m. för

verksamhet.- försäkringsverkeamhet. 262 5. . 1 mom. I försäkringsbolags — _ _ tilldelad återbäring. Tilldelad återbäring, _ _ _ till ersättningsreserven. 2 mom. Hava två ______ det bolaget. 263 5. De i 9 5 första stycket och 173 5 första stycket omförmälda grunder- na skola avse att trygga bolagets för- måga att dels fullgöra sina förplik— telser enligt ingångna försäkrings- avtal, dels bereda försäkring till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad.

1 mom. De i 9 och 173 åå omför- mälda grunderna skola avse att tryg- ga bolagets förmåga att dels full- göra sina förpliktelser enligt ingång- na försäkringsavtal, dels bereda för- säkring till en med hänsyn till för- säkringens art skälig kostnad.

Finnas grunderna _ _ _ av grunderna.

2 mom. I försäkringsbolag, som meddelar försäkring av annat slag än livförsäkring, åligge det styrel— sen och verkställande direktören att tillse, att premiesättningen är betryg- gande och samtidigt skäligt avvägd med hänsyn till den risk, som för- säkringen är avsedd att täcka, nödi- ga omkostnader för försäkringen samt omständigheterna i övrigt även- som att återbäring förekommer i den

utsträckning, som är påkallad ur

skälighetssynpunkt.

Vad i första stycket är stadgat an- gående premiesättningens skälighet och angående återbäring skall ej äga tillämpning å verksamhet, som be- drives i utlandet, ej heller å sjö- eller transportförsäkring, som bedrives här i riket.

270 €.

Grunderna beträffande återbäring Grunderna beträffande återbäring

till försäkringstagarna skola inne- hålla regler .för

1. avsättning till återbäringsfon- den samt denna fonds användning; 2. tilldelning av återbäring; 3. förräntning av återbäringsme- del; samt 4. användning av regleringsfond.

(Föreslagen lydelse) till försäkringstagarna skola inne- hålla regler för _ . 1. användning av äterbäringsfond;

2. tilldelning av återbäring; samt 3. förräntning av återbäringsme— del.

Reglerna för _ _ _ för tilläggsförsäkring. Utfästelse om ______ av återbäring. 270 a 5.

Grunderna beträffande förränt- ning av försäkringsbelopp, som för- fallit tilI betalning, skola innehålla bestämmelser om de förutsättningar under vilka bolaget utgiver ränta å dylikt belopp, som innestår hos bo- laget, och om den räntefot som till- lämpas.

271 &. Försäkringsbolag som _ _ _ till säkerhetsfond, I den mån summan av utj ämnings— fonden och säkerhetsfonden under- stiger fem procent av den del av pre- miereserven för livförsäkring, som är redovisad annorledes än genom värdet av svensk återförsäkringsgi— vares ansvarighet, så ock i den mån säkerhetsfonden ensam understiger två och en halv procent av nämnda del av premiereserven, skall till så— kerhetsfonden avsättas minst en tredjedel av bolagets årsvinst å liv- försäkringsrörelsen, sedan möjligen förefintlig förlust å denna rörelse från föregående räkenskapsår täckts. Vid beräkning av det belopp, som sålunda minst skall avsättas, mä ej från årsvinsten avdragas den andel däri, som kan hava tillerkänts sty-

I den mån summan av utj ämnings- fonden och säkerhetsfonden under- stiger fem procent av den del av pre- miereserven för livförsäkring, som är redovisad annorledes än genom värdet av svensk återförsäkringsgi- vares ansvarighet, så ock i den mån säkerhetsfonden ensam understiger två och en halv procent av nämnda del av premiereserven, skall till så- kerhetsfonden avsättas minst en tredjedel av bolagets årsvinst å liv- försäkringsrörelsen, sedan möjligen förefintlig förlust å denna rörelse från föregående räkenskapsår täckts. Vid beräkning av det belopp, som sålunda minst skall avsättas, må ej från årsvinsten avdragas den andel däri, som kan hava tillerkänts sty-

relseledamot, verkställande direktö- ren eller annan såsom arvode (tan- tiem). Avsättning må dock ej ske av medel, som erfordras till täckande av förlust, vilken uppstått å försäk- ringsrörelse av annat slag än livför- säkringsrörelse och ej motsvaras av befintliga till framtida förfogande avsatta medel eller av reservfonden samt ej heller i fall som i 197 5 av— ses, täckes på sätt där sägs.

272

Förutom för ändamål som angi- vas i grunderna må nedsättning av regleringsfonden, utjämningsfonden och äterbäringsfonden ske allenast för täckande av förlust enligt vad i 273 5 är stadgat, dock att försäk- ringsinspektionen må medgiva ned- sättning av dylik fond när särskilda skäl äro därtill.

Nedsättning av säkerhetsfonden må icke utan försäkringsinspektio- nens tillstånd äga rum för annat än- damål än i samma lagrum 1 mom. och 2 mom. första stycket sägs.

273

1 mom. Meddelar försäkringsbolag enbart livförsäkring och uppkom- mer förlust å rörelsen, som ej kan täckas av befintliga till framtida för- fogande avsatta medel, skall till täc- kande av förlusten nedsättning ske av regleringsfonden, säkerhetsfon- den, utjämningsfonden och återbä- ringsfonden i nu angiven ordning.

relseledamot, verkställande direktö- ren eller annan såsom arvode (tan- tiem). Avsättning må dock ej ske av medel, som erfordras till täckande av förlust, vilken uppstått å försäk- ringsrörelse av annat slag än livför- säkringsrörelse och ej motsvaras av befintliga till framtida förfogande avsatta medel eller av reservfonden samt, i fall som avses i 273 5 2 mom. femte stycket, ej heller eljest täckes utan nedsättning av fond för livför- säkringsrörelsen.

&.

Förutom för ändamål som angi- vas i grunderna må nedsättning av återbäringsfonden och utjämnings- fonden ske allenast för täckande av förlust enligt vad i 273 5 är stadgat, dock att försäkringsinspektionen må medgiva nedsättning av dylik fond när särskilda skäl äro därtill.

Nedsättning av säkerhetsfonden må icke utan försäkringsinspektio— nens tillstånd äga rum för annat än— damål än täckande av förlust enligt vad i samma lagrum sägs.

%.

1 mom. Meddelar försäkringsbolag enbart livförsäkring och uppkom- mer förlust å rörelsen, som ej kan täckas av befintliga till framtida för- fogande avsatta medel, skall till täc- kande av förlusten nedsättning ske av återbäringsfonden, säkerhetsfon— den och utjämningsfonden i nu an- given ordning.

Varder i ______ tilldelad återbäring. Nedsättning av _ _ _ _ _ -—— är stadgat.

2 mom. Meddelar försäkringsbolag ___ av reservfonden.

Varder i ömsesidigt försäkringsbo- lag förlusten ej täckt på sätt i första stycket sägs, skall vad i 1 mom. an- dra och tredje styckena finnes stad- gat äga motsvarande tillämpning.

Uppkommer i bolag som avses i första stycket förlust å annan för- säkring än livförsäkring och kan för- lusten ej täckas av befintliga till framtida förfogande avsatta medel eller genom nedsättning av reserv- fonden skall till täckande av förlus- ten nedsättning ske av reglerings- fonden, utjämningsfonden, återbä- ringsfonden och säkerhetsfonden i nu angiven ordning; dock att i fall då värdehandlingar vari sådan fond redovisas skola sättas i särskilt för- var på sätt i 276 5 sägs fonden icke må nedsättas utan försäkringsin- spektionens tillstånd.

Vad sålunda stadgats skall ej lån- da till rubbning av vad i 197 5 är föreskrivet om täckande av ömsesi- digt försäkringsbolags förlust å an- nan försäkring än personförsäkring.

Varder i ömsesidigt försäkringsbo- lag förlusten ej täckt på sätt i första stycket sägs, skall vad i 1 mom. an- dra och tredje styckena finnes stad- gat äga motsvarande tillämpning; dock att i fråga om bolag, som avses i 168 5 2 mom., nedsättning som i 1 mom. andra stycket sägs skall äga rum allenast i den mån förlusten icke varder täckt genom uttaxering.

Uppkommer i bolag som avses i första stycket förlust å annan för- säkring än livförsäkring och kan för- lusten ej täckas av befintliga till framtida förfogande avsatta medel för försäkringsrörelse av annat slag än livförsäkringsrörelse eller genom nedsättning av reservfonden, skall kvarstående förlust täckas i första hand genom användande av befint- liga till framtida förfogande avsatta medel för Iivförsäkringsrörelsen samt i andra hand genom nedsätt— ning av återbäringsfonden, utjäm— ningsfonden och säkerhetsfonden i nu angiven ordning; dock att i fall då värdehandlingar vari sådan fond redovisas skola sättas i särskilt för- var på sätt i 276 5 sägs fonden icke må nedsättas utan försäkringsin- spektionens tillstånd.

Varder i ömsesidigt försäkrings- bolag förlusten ej täckt på sätt i tredje stycket sägs och har förlusten uppkommit å försäkring beträffan- de vilken bolagets delägare äro per— sonligen ansvariga för bolagets för— bindelser, skall kvarstående förlust, i den mån densamma överstiger före- fintligt garantikapital, täckas genom uttaxering samt nedsättning av del-

50 (Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ägares andel i premiereserven och av ersättningsbelopp enligt bestäm- melserna i 197 &.

Har i ömsesidigt försäkringsbolags bolagsordning intagits föreskrift som avses i 197 5 första stycket andra punkten, skall därefter jämkas.

förlusttäckn ingen

274 5.

Vid envar tidpunkt skall ett be— lopp motsvarande försäkringsfonden för livförsäkringar vara redovisat i följande slag av värdehandlingar:

1. obligationer eller andra skuld- förbindelser, som utfärdats eller ga— ranterats av staten;

2. obligationer utfärdade av Sve- riges allmänna hypoteksbank, ko— nungariket Sveriges stadshypoteks- kassa, Svenska bostadskreditkassan, Svenska skeppshypotekskassan eller Inteckningsbanken aktiebolag eller av hypoteksaktiebolag, som enligt vad därom finnes stadgat står under tillsyn av bank- och fondinspektio- nen;

3. av riksbanken, svenskt bankak- tiebolag, postsparbanken, svensk sparbank, Svenska jordhrukskredit— kassan eller centralkassa för jord— hrukskredit utfärdade fordringsbe- vis, 1ned undantag av sådana för den allmänna rörelsen avsedda förskriv- ningar, som medföra rätt till betal— ning först efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis);

4. obligationer eller andra skuld- förbindelser, utfärdade eller garan- terade av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanteran- de erhållit Konungens tillstånd;

Vid envar tidpunkt skall ett be- lopp motsvarande försäkringsfonden för livförsäkringar vara redovisat i följande slag av värdehandlingar:

1. obligationer eller andra skuld— förbindelser, som utfärdats eller ga- ranterats av staten ;'

2. obligationer utfärdade av Sve- riges allmänna hypoteksbank, ko— nungariket Sveriges stadshypoteks- kassa, Svenska bostadskreditkassan eller Svenska skeppshypotekskassan eller av hypoteksaktiebolag, som en- ligt vad därom finnes stadgat står under tillsyn av bank- och fondin- spektionen;

3. av riksbanken, svenskt bank— aktiebolag, postsparbanken, svensk sparbank, Svenska jordhrukskredit- kassan eller centralkassa för jord- brukskredit utfärdade fordringsbe— vis, med undantag av sådana för den allmänna rörelsen avsedda förskriv- ningar, som medföra rätt till betal- ning först efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagshevis);

4. obligationer eller andra skuld- förbindelser, utfärdade eller garan— terade av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanteran- de erhållit Konungens tillstånd;

(Gällande lydelse)

5. av svenskt industriföretag ut- färdade obligationer, vilka offentli- gen utbjudits av svenskt bankaktie— bolag;

6. skuldförbindelser, för vilka bo- laget äger säkerhet genom inteck- ning i fast egendom inom två tredje— delar av senast fastställda taxerings- värde, ävensom skuldförbindelser med säkerhet av inteckning i tomt- rätt inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde och med den ytterligare begränsning med hänsyn till tomträttsavtalets inne- håll eller andra omständigheter, som försäkringsinspektionen föreskriver; dock att i varje fall åbyggnad skall, för att inteckning i fastigheten eller tomträtten må godkännas, vara brandförsäkrad i försäkringsbolag som avses i denna lag eller i utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket;

7. inhemska eller utländska värde- handlingar, som till sin art och till den säkerhet de erbjuda kunna an- ses jämförliga med några av de un- der 1_6 nämnda; dock att värde- handlingar, vilka enligt sin lydelse skola infrias i främmande valuta, må användas för redovisning alle- nast i den mån de motsvara försäk— ringsfonden för egen räkning för för— säkringar i samma valuta;

eller ock i följande tillgångar av annan art:

8. lån mot säkerhet i bolagets för- säkringsbrev inom återköpsvärdet;

9. värdet av återförsäkringsgiva- res ansvarighet på grund av i åter- försäkring övertagna livförsäkring- ar, dock att värdet av utländsk för-

5. av svenskt industriföretag ut- färdade obligationer, vilka offentli- gen utbjudits av svenskt bankaktie— bolag;

6. skuldförbindelser, för vilka bo— laget äger säkerhet genom inteck- ning i fast egendom inom två tredje— delar av senast fastställda taxerings- värde, ävensom skuldförbindelser med säkerhet av inteckning i tomt- rätt inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde och med den ytterligare begränsning med hänsyn till tomträttsavtalets inne— håll eller andra omständigheter, som försäkringsinspektionen föreskriver; dock att i varje fall åbyggnad skall, för att inteckning i fastigheten eller tomträtten må godkännas, vara brandförsäkrad i försäkringsbolag som avses i denna lag eller i utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket;

7. inhemska eller utländska värde— handlingar, som till sin art och till den säkerhet de erbjuda kunna an— ses jämförliga med några av de un— der 1—6 nämnda; dock att värde- handlingar, vilka enligt sin lydelse skola infrias i främmande valuta, mä användas för redovisning alle- nast i den mån de motsvara försäk- ringsfonden för egen räkning för för— säkringar i samma valuta;

eller ock i följande tillgångar av annan art:

8. lån mot säkerhet i bolagets för— säkringsbrev inom återköpsvärdet;

9. värdet av återförsäkringsgiva- res ansvarighet på grund av i åter- försäkring övertagna livförsäkring- ar, dock att värdet av utländsk för—

säkringsanstalts ansvarighet ej må i vidsträcktare mån användas till re- dovisning av försäkringsfonden än försäkringsinspektionen med hänsyn till försäkringstagarnas säkerhet fin- ner kunna medgivas.

säkringsanstalts ansvarighet ej må i vidsträcktare mån användas till re— dovisning av försäkringsfonden än försäkringsinspektionen med hänsyn till försäkringstagarnas säkerhet fin- ner kunna medgivas.

Utan hinder _______ i aktier.

Med försäkringsfond _ —- _ återförsäkringsgivares ansvarighet. 276 5.

1 mom. De värdehandlingar, _ _ —— grundade förbindelser.

Det åligger styrelsen och verkstäl- lande direktören att tillse att, på sätt i första stycket är sagt, vid envar tid- punkt värdehandlingar till erforder- ligt helopp satts i särskilt förvar. Hava värdehandlingar satts i förvar till större värde än som enligt denna lag erfordras, må försäkringsinspek— tionen på framställning av styrelsen eller verkställande direktören lämna tillstånd till utbekommande av vär- dehandlingar svarande mot överskot- tet. Styrelsen eller verkställande di- rektören äge jämväl för utbetalande av förfallet försäkrings— eller återbä- ringsbelopp, för vilket avsättning ägt rum, utbekomma handlingar av mot- svarande värde. Utbyte av värde- handling mot annan handling av motsvarande värde må äga rum, där sådant påkallas av styrelsen eller verkställande direktören.

Det åligger styrelsen och verkstäl- lande direktören att tillse att, på sätt i första stycket är sagt, vid envar tid— punkt värdehandlingar till erforder- ligt belopp satts i särskilt förvar. Hava värdehandlingar satts i förvar till större värde än som enligt denna lag erfordras, äge styrelsen eller verkställande direktören utbekomma handlingar svarande mot överskot- tet. Styrelsen eller verkställande di- rektören äge jämväl för utbetalande av förfallet försäkrings- eller återbä- ringsbelopp, för vilket avsättning ägt rum, utbekomma handlingar av mot- svarande värde. Utbyte av värde- handling mot annan handling av motsvarande värde må äga rum, där sådant påkallas av styrelsen eller verkställande direktören.

_ ”Behöver bolaget _ _ _ motsvarande värde.

Meddelar försäkringsbolag såväl livförsäkring som försäkring av an- nat slag, skola tillgångar motsvaran- de » säkerhetsfonden redovisas på sätt i—274-å är föreskrivet om försäk-

277 &.

Meddelar försäkringsbolag såväl livförsäkring som annan försäkring, vilken icke utgör personförsäkring, skola tillgångar motsvarande säker- hetsfonden redovisas på sätt i 274 €

( Gällande lydelse)

ringsfond; i fråga om värdehand- lingar, i vilka tillgångarna sålunda redovisas, gälle vad i 276 & sägs om där avsedda handlingar.

281

Sist en månad efter bolagsstämma, varom i 113 eller 213 & förmäles, el- ler, om stämma ej hållits inom tid, som där stadgas, inom sju månader från föregående räkenskapsårs ut- gång skall genom styrelsens och verkställande direktörens försorg till försäkringsinspektionen insändas dels avskrift av balansräkningen, vinst- och förlusträkningen, förvalt- ningsberättelsen och revisionsberä—t- telsen, dels en särskild redogörelse angående bolagets verksamhet un- der räkenskapsåret och ställning ba- lansdagen, dels ock, i fråga om liv- försäkring, redogörelse för beräk- ning av premiereserven, utjämnings- fonden och återbäringsfonden. Redo- görelserna skola upprättas enligt an- visningar, som meddelas av inspek- tionen, och vara undertecknade, den förra av styrelsen och verkställande direktören samt den senare av aktua— rien.

(Föreslagen lydelse) är föreskrivet om försäkringsfond; i fråga om värdehandlingar, i vilka tillgångarna sålunda redovisas, gälle

vad i 276 5 sägs om där avsedda handlingar.

&.

Sist en månad efter bolagsstämma, varom i 113 eller 213 & förmäles, el- ler, om stämma ej hållits inom tid, som där stadgas, inom sju månader från föregående räkenskapsårs ut- gång skall genom styrelsens och verkställande direktörens försorg till försäkringsinspektionen insändas dels avskrift av balansräkningen, vinst- och förlusträkningen, förvalt- ningsberättelsen och revisionsberät- telsen, dels en särskild redogörelse angående bolagets verksamhet un- der räkenskapsåret och ställning *ba- lansdagen, dels ock, i fråga om liv- försäkring, redogörelse för beräk- ning av premiereservcn och utjäm— ningsfonden. Redogörelserna skola upprättas enligt anvisningar, som meddelas av inspektionen, och vara undertecknade, den förra av styrel— sen och verkställande direktören samt den senare av aktuarien.

På avskriften _ _ _ enligt balansräkningen.

I den omfattning försäkringsin- spektionen bestämmer åligger det styrelsen och verkställande direktö- ren att till inspektionen insända bo- lagets formulär till försäkringsbrev, försäkringsvillkor och andra hand— lingar, som röra förhållandet till för- säkringstagarna. Där försäkringsin— spektionen så föreskrivit, skola sty- relsen och verkställande direktören,

' 54 (Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse) innan beslut om ändring av insänt formulär fattas, meddela inspektio- nen den avsedda ändringen. Vad i tredje stycket sägs äger icke tillämpning å försäkring, som avses i 263 5 2 mom. andra stycket.

282 5.

1 mom. Det åligger styrelsen och verkställande direktören för försäk- ringsbolag som meddelar livförsäk— ring att, såvitt angår livförsäkrings- rörelsen, till försäkringsinspektio- nen insända dels inom nio månader efter varje räkenskapsårs utgång re— dogörelse i vad mån det verkliga för— loppet av rörelsen avvikit från grun— derna, dels ock för varje femårspe- riod, å tid som inspektionen bestäm- mer, statistisk-ekonomisk utredning angående verksamhetens förlopp och bolagets ställning. Där så finnes på- kallat, må inspektionen jämväl för annan tid infordra sådan utredning.

1 mom. Det åligger styrelsen och verkställande direktören för försäk- ringsbolag som meddelar livförsäk- ring att, såvitt angår livförsäkrings- rörelsen, till försäkringsinspektio- nen insända dels inom nio månader efter varje räkenskapsårs utgång re- dogörelse i vad mån det verkliga för- loppet av rörelsen avvikit från grun- derna, dels ock för period och å tid, som inspektionen bestämmer, sta— tistisk-ekonomisk utredning angåen- de verksamhetens förlopp och hela- gets ställning.

Redogörelsen och _______ av aktuarien.

Det ankommer på försäkringsin- spektionen att bestämma när och för vilken tidrymd utredning som ovan sägs skall avgivas första gången efter bolagets bildande.

2 mom. I bolag, som meddelar för- säkring av annat slag än i 1 inom. sägs, åligger det styrelsen och verk- ställande direktören att med hjälp av fortlöpande statistik eller annor- ledes övervaka att premiesättningen är skäligt avvägd med hänsyn till den risk, som försäkringen är avsedd att täcka, nödiga omkostnader för för- säkringen samt omständigheterna i övrigt. Statistik må upprättas för två eller flera bolag gemensamt. Det ålig-

2 mom. I bolag, som meddelar för- säkring av annat slag än i 1 mom. sägs, åligger det styrelsen och verk- ställande direktören att å tid och en- ligt formulär, som bestämmas av för- säkringsinspektionen, till inspektio— nen insända uppgifter till belysning av bolagets premiesättning och före— kommande återbäring.

(Gällande lydelse)

ger därjämte styrelsen och verkstäl- lande direktören att till försäkrings- inspektionen, för tidrymd som in— spektionen bestämmer, insända re- dogörelse för den metod som använts för övervakning av premiesättningen och för erfarenheter av övervak- ningen.

Vad i första stycket är stadgat skall ej äga tillämpning å verksamhet, som bedrives i utlandet, ej heller å sjö- eller transportförsäkring, som bedrives här i riket.

287

1 mom. Det åligger styrelsen och verkställande direktören att när som helst för befattningshavare hos för- säkringsinspektionen, som enligt av Konungen meddelade bestämmelser har att i sådant avseende företräda inspektionen, hålla bolagets kassa och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning.

2 mom. Befattningshavare hos för- säkringsinspektionen, som enligt av Konungen meddelade bestämmelser har befogenhet att företräda inspek- tionen, äger närvara vid bolagsstäm- ma eller av inspektionen utlyst sty-

55 (Föreslagen lydelse)

I den omfattning och enligt de reg- ler försäkringsinspektionen bestäm- mer åligger det styrelsen och verk- ställande direktören i försäkrings- bolag som avses i första stycket att, innan beslut fattas om ändring av premiesats, meddela inspektionen den avsedda ändringen samt en sam— manfattning av det material och de överväganden, varpå den avsedda premieändringen bygger.

Vad i första och andra styckena är stadgat skall ej äga tillämpning å försäkring, som avses i 263 5 2 mom. andra stycket.

5.

1 mom. Det åligger styrelsen och verkställande direktören att när som helst för befattningshavare hos för- säkringsinspektionen eller annan, som jämlikt vederbörligt beslut är behörig att i sådant avseende före- träda inspektionen, hålla bolagets kassa och övriga tillgångar samt böc- ker, räkenskaper och andra hand- lingar tillgängliga för granskning.

2 mom. Befattningshavare hos för- säkringsinspektionen eller annan, som jämlikt vederbörligt beslut är behörig att i sådant avseende företrä— da inspektionen, äger närvara vid bo— lagsstämma eller av inspektionen ut-

(Gällande lydelse)

relsesammanträde och deltagai över- läggningarna.

(Föreslagen lydelse) lyst styrelsesammanträde och delta- ga i överläggningarna.

287 a 5.

Vad i 283 5 och 287 5 1 och 3 mom. är stadgat med avseende å försäk- ringsbolag skall äga motsvarande tillämpning beträffande aktiebolag, vars verksamhet uteslutande har till föremål att biträda försäkringsbolag eller som gentemot försäkringsin— spektionen förbundit sig att lämna upplysningar samt att hälla tillgång- ar och handlingar tillgängliga för granskning, ävensom beträffande tarifförening, skadereglerings- och villkorsnämnd samt annat liknande organ, som biträder försäkringsbo- lag vid rörelsens bedrivande.

288 5.

2 mom.; Finner försäkringsinspek— tionen,

att avvikelse skett från denna lag eller med stöd därav meddelade be- stämmelser eller från bolagsordning- en eller grunderna, där sådana fin- nas,

att bolagsordningen eller grunder— na icke längre äro tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse,

att de tillgångar, i vilka försäk- ringsfonden redovisas, icke äro till- fyllest,

att försäkringsbeståndet icke är tillräckligt för erforderlig riskutjäm— ning, eller

2 mom. Finner försäkringsinspek- tionen,

att avvikelse skett från denna lag eller med stöd därav meddelade be— stämmelser eller från bolagsordning- en eller grunderna, där sådana fin— nas,

att bolagsordningen eller grunder- na icke längre äro tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse,

att de tillgångar, i vilka försäk— ringsfonden redovisas, icke äro till- fyllest,

att försäkringsbeståndet icke är tillräckligt för erforderlig riskutjäm- ning,

att tillbörlig sparsamhet i fråga om omkostnaderna för rörelsen icke iakttages,

att det sätt, varpå premierna be-

(Gällande lydelse)

att eljest allvarlig anmärkning mot försäkringsbolags verksamhet före- ligger,

skall inspektionen förelägga bola- get eller styrelsen att inom viss tid vidtaga de åtgärder, som prövas på— kallade härav.

(Föreslagen lydelse)

stämmas eller inträffade försäk- ringsfall behandlas, giver skälig an- ledning till anmärkning, eller

att eljest allvarlig anmärkning mot försäkringsbolags verksamhet före- ligger,

skall inspektionen, där ej vid er- inring kan bero, förelägga bolaget eller styrelsen att inom viss tid vid- taga de åtgärder, som prövas på- kallade härav.

295 5.

2 mom. Beslut om _______

Inom fyra månader från det be- slutet fattades eller, om klandertalan därå anställts, från det denna talan genom lagakraftägande dom ogilla- des, skall beslutet av det överlåtande bolagets styrelse eller verkställande direktör anmälas för registrering. Två enligt 341 5 andra stycketibe— styrkta avskrifter av protokoll som förts i ärendet, innehållande fullstän- digt angivande av förslaget till avtal, skola fogas vid anmälningen. Har an- mälan ej gjorts inom föreskriven tid, vare frågan om överlåtelse förfallen.

ordinarie bolagsstämma.

Inom fyra månader från det be- slutet fattades eller, om klandertalan därå anställts, från det denna talan genom lagakraftägande dom ogilla- des, skall beslutet av det överlåtande bolagets styrelse eller verkställande direktör anmälas för registrering. Två avskrifter av protokoll som förts i ärendet, innehållande fullständigt angivande av förslaget till avtal,. sko- la fogas vid anmälningen. Har anmä- lan ej gjorts inom föreskriven tid, vare frågan om överlåtelse förfallen.

302 5.

Det åligger styrelsen och verkstäl— lande direktören att övervaka att an! skaffning av ansökningar om för— säkring hos bolaget sker på sätt som Överensstämmer med god försäk- ringssed. Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående an- skaffningsverksamheten och må där- vid tillika förordna, att frågor röran- de densamma skola, på sätt och i den omfattning som i nämnda be- stämmelser angives, handläggas av en av Konungen utsedd nämnd.

Det åligger styrelsen och verkstäl- lande direktören att övervaka att an- skaffning av ansökningar om för— säkring hos bolaget sker på ett sant och ansvarsmedvetet sätt. Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående anskaffningsverksamheten och må därvid tillika förordna, att frågor rörande densamma skola, på sätt och i den omfattning som i nämnda bestämmelser angives, handläggas av en av Konungen ut— sedd nämnd.

58 (Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

303 5.

Ansökan om försäkringsbolags re- gistrering och anmälan för registre- ring skola ingivas eller i betalt brev med posten insändas till försäkrings- inspektionen. Sådan ansökan eller anmälan skall vara åtföljd av stad- gade avgifter.

Ansökan om försäkringsbolags re- gistrering och anmälan för registre- ring skola ingivas eller i betalt brev med posten insändas till försäkrings- inspektionen.

304 5.

2 mom. Hava vid anmälan för re- gistrering eller i fråga om upprät- tande av handling, som skall fogas vid sådan anmälan, icke iakttagits de föreskrifter, som finnas för varje särskilt fall stadgade, eller prövas beslut, som anmäles för registrering och för vars giltighet Konungens stadfästelse ej erfordras, icke hava tillkommit i föreskriven ordning el— ler ej stå i överensstämmelse med fö- reskrifterna i denna lag eller eljest strida mot lag eller författning eller mot bolagsordningen eller grunderna eller vara till sin avfattning i något viktigare hänseende otydligt eller vilseledande, skal] registrering väg- ras. Är annan grund till sådan klan- dertalan mot bolagsstämmobeslut, som avses i 131 5 1 mom. andra styc- ket eller 229 5 1 mom. andra stycket, än att vid beslutet i denna lag eller bolagsordningen upptagna föreskrif- ter om särskild röstpluralitet icke rätteligen iakttagits, vare det dock ej hinder mot registrering, sedan tid för väckande av klandertalan utgått utan att talan väckts.

2 mom. Hava vid anmälan för re- gistrering eller i fråga om upprät- tande av handling, som skall fogas vid sådan anmälan, icke iakttagits de föreskrifter, som finnas för varje särskilt fall stadgade, eller prövas beslut, som anmäles för registrering och för vars giltighet stadfästelse ej erfordras, icke hava tillkommit i föreskriven ordning eller ej stå i överensstämmelse med föreskrifter- na i denna lag eller eljest strida mot lag eller författning eller mot bolags- ordningen eller grunderna eller vara till sin avfattning i något viktigare hänseende otydligt eller vilseledande, skall registrering vägras. Är annan grund till sådan klandertalan mot bolagsstämmobeslut, som avses i 131 5 1 mom. andra stycket eller 229 5 1 mom. andra stycket, än att vid beslutet i denna lag eller bolags- ordningen upptagna föreskrifter om särskild röstpluralitet icke rätteligen iakttagits, vare det dock ej hinder mot registrering, sedan tid för väc- kande av klandertalan utgått utan att talan väckts.

305 &. Beviljas försäkringsaktiebolags —— -— hans fullständiga namn och hemvist.

(Gällande lydelse)

59 (Föreslagen lydelse)

Innehåller bolagsordningen _— — -— kunna utgivas.

Den ena av de till försäkringsin- spektionen ingivna avskrifterna av koncessionen skall förses med bevis om registreringen av bolaget och återställas till detta. De listor å vilka aktieteckningen ägt rum skola ock återställas till bolaget.

Den ena av de i registreringsären- det föreliggande avskrifterna av kon- cessionen skall förses med bevis om registreringen av bolaget och till- ställas detta. De listor å vilka aktie- teckningen ägt rum skola återställas till bolaget.

306 5. Beviljas ömsesidigt — _ — hans fullständiga namn och hemvist. Innehåller bolagsordningen — -— _ i registret.

Den ena av de till försäkringsin- spektionen ingivna avskrifterna av koncessionen skall förses med bevis om registreringen av bolaget och återställas till detta. De listor å vilka teckning av försäkringar ägt rum skola ock återställas till bolaget.

Den ena av de i registreringsären- det föreliggande avskrifterna av kon— cessionen skall förses med bevis om registreringen av bolaget och till- ställas detta. De listor å vilka teck- ning av försäkringar ägt rum skola återställas till bolaget.

307 &. Göres, efter ——————— i registret.

Sker registrering på grund av an- mälan i fall, då protokollsavskrift eller, jämlikt 60 & fjärde stycket, an- nan handling skall i två exemplar ingiuas i ärendet, skall det ena av dessa, försett med bevis om registre- ringen, återställas till bolaget.

Sker registrering på grund av an- mälan i fall, då avskrift eller, jäm- likt 60 5 fjärde stycket, annan hand— ling skall i två exemplar föreligga i ärendet, skall det ena av dessa, för- sett med bevis om registreringen, tillställas bolaget.

Har handling — — —— —-— — rum återställas. 314 5. Vad i —- —— -— _ — —— allmänna tidningarna. Där i ————————— ovan sägs. En samling ——————— och överexekutor. Anmälningar och ansökningar Anmälningar och ansökningar

med därvid fogade handlingar skola, särskilt för varje bolag, förvaras så- som bilagor till försäkringsregistret.

med därvid fogade eller eljest i re- gistreringsärende föreliggande hand- lingar skola, särskilt för varje bolag, förvaras såsom bilagor till försäk— ringsregistret.

60 (Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

315 &.

Närmare föreskrifter om försäk- ringsregistrets förande, de i 314 & stadgade kungörelserna, avgifterna för registreringen och dess kungö- rande samt om tid och sätt för utgi- vande av den i nämnda paragraf om- förmälda samlingen och dess över- sändande till vissa myndigheter med- delas av Konungen.

Närmare föreskrifter om försäk- ringsregistrcts förande och de i 314 & stadgade kungörelserna samt om tid och sätt för utgivande av den i nämn- da paragraf omförmälda samlingen och dess översändande till vissa myndigheter meddelas av Konungen.

327 5.

Med dagsböter eller fängelse straf- fes ock

1. styrelseledamot eller verkstäl— lande direktör, som uppsåtligen eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i redogörelse, utredning eller bevis, som avses i 281 eller 282 5, eller vid lämnande av upplysning enligt 283 5;

2. aktuarie, där han i redogörelse eller utredning, som enligt 281 eller 282 & avlämnats till försäkringsin- spektionen, uppsåtligen eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift;

3. styrelseledamot, med vars begi— vande utfärdas aktiebrev, interims- bevis eller teckningsbevis, som är ställt till innehavaren, eller dylikt brev eller bevis, i vilket mot före- skrift i 30 5 andra stycket, 31 5 första stycket tredje punkten el— ler 31 å andra stycket tredje punk- ten den i förbehåll som i nämnda lagrum sägs bestämda inskränkning- en icke angivits;

4. styrelseledamot eller likvidator.

Med dagsböter eller fängelse straf- fes ock

1. styrelseledamot, verkställande direktör eller, i fall som avses i287 a 5, person i motsvarande ställning, vilken uppsåtligen eller av vårdslös; het meddelar oriktig eller vilseledanf de uppgift i redogörelse, utredning, bevis, meddelande eller uppgift, som avses i 281 eller 282 5, eller vid läm- nande av upplysning enligt "283 5 eller 287a 5," jämförd med 283" 5;

2. aktuarie, där han i redogörelse eller utredning, som enligt 281 eller 282 & avlämnats till försäkringsin- spektionen, uppsåtligen eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift;

3. styrelseledamot, med vars begi- vande utfärdas aktiebrev, interims- bevis eller teckningsbevis, som är ställt till innehavaren, eller dylikt brev eller bevis, i vilket mot före- skrift i 30 å andra stycket, 31 5 första stycket tredje punkten el- ler 31 5 andra stycket tredje punk- ten den i förbehåll som i nämnda lagrum sägs bestämda inskränkning— en icke angivits;

4. styrelseledamot eller likvidator,

(Gällande lydelse)

där han uppsåtligen låter i aktiebo- ken verkställa införing i strid mot bestämmelserna i 35 5 1 mom. andra eller tredje stycket, 35 5 2 mom. för- sta eller andra stycket, 35 5 3 mom. första punkten, 54 & tredje punkten eller 59 5 2 mom. tredje stycket eller fjärde stycket sista punkten eller underlåter att ombesörja, att föränd- ring i äganderätten till aktie varder jämlikt 35 5 1 mom. tredje eller fjär- de stycket, 35 5 2 mom. första eller andra stycket eller 35 5 3 mom. för- sta punkten införd i aktieboken;

5. styrelseledamot, verkställande direktör eller likvidator, som uppsåt— ligen eller av vårdslöshet i strid mot bestämmelserna i 63 5, 67 5 1 mom., 68 5 första stycket, 193 5 eller 195 5 1 mom. låter verkställa utbetalning till aktieägare eller garant;

6. revisor, likvidationsrevisor eller revisors eller likvidationsrevisors medhjälpare som, oaktat han insett eller bort inse, att skada därav kun- nat följa, yppar något av vad vid verkställd granskning kommer till hans kännedom, utan att det med nödvändighet erfordras för fullgö- rande av hans uppdrag;

7. den som i sådan försäkran, var- om förmäles i 107 &, uppsåtligen lämnar oriktig uppgift.

där han uppsåtligen låter i aktiebo— ken verkställa införing i strid mot bestämmelserna i 35 5 1 mom. andra eller tredje stycket, 35 5 2 mom. för- sta eller andra stycket, 35 5 3 mom. första punkten, 54 & tredje punkten eller 59 5 2 mom. tredje stycket eller fjärde stycket sista punkten eller underlåter att ombesörja, att föränd- ring i äganderätten till aktie varder jämlikt 35 5 1 mom. tredje eller fjär- de stycket, 35 5 2 mom. första eller andra stycket eller 35 5 3 mom. för- sta punkten införd i aktieboken;

5. styrelseledamot, verkställande direktör eller likvidator, som uppsåt- ligen eller av vårdslöshet i strid mot bestämmelserna i 63 5, 67 5 1 mom., 68 5 första stycket, 193 5 eller 195 5 1 mom. låter verkställa utbetalning till aktieägare eller garant;

6. revisor, likvidationsrevisor eller revisors eller likvidationsrevisors medhjälpare som, oaktat han insett eller bort inse, att skada därav kun- nat följa, yppar något av vad vid verkställd granskning kommer till hans kännedom, utan att det med nödvändighet erfordras för fullgö- rande av hans uppdrag;

7. den som i sådan försäkran, var- om förmäles i 107 &, uppsåtligen lämnar oriktig uppgift.

328 5.

Med dagsböter straffes

1. styrelseledamot eller verkstäl— lande direktör, där han vid upprät- tande av balansräkning, vinst- och förlusträkning eller redogörelse, som avses i 91 eller 97 5 eller 205 &, jäm— förd med 91 och 97 55, eller 139, 146

Med dagsböter straffes

1. styrelseledamot eller verkstäl— lande direktör, där han vid upprät- tande av balansräkning, vinst- och förlusträkning eller redogörelse, som avses i 91 eller 97 5 eller 205 5, jäm- förd med 91 och 97 åå, eller 139, 146

(Gällande lydelse )

eller 241 5, väsentligen eftersätter bestämmelserna i 94 ä 1 mom. eller med stöd av 94, 95 eller 97 & medde- lade bestämmelser, eller vid upprät- tande av handling varom nyss sagts eller av förvaltningsberättelse, som avses i 91, 146 eller 241 5, av vårds- löshet förfar i strid mot bestämmel— ser som avses i 326 5 4;

2. likvidator, där han vid upprät- tande av balansräkning, som avses i 163 eller 259 &, väsentligen eftersät- ter bestämmelserna i 94 5 1 mom. eller med stöd av samma paragraf meddelade bestämmelser, eller vid upprättande av balansräkning, likvi- dationsräkning, vinst- och förlust- räkning eller förvaltningsberättelse, som avses i 148, 152, 157, 163, 243, 247, 252 eller 259 5, av vårdslöshet förfar i strid mot bestämmelser som avses i 326 5 5;

3. revisor eller likvidationsrevisor, där han annorledes än i 326 5 6 sägs vid upprättande av revisionsberättel- se, som avses i 104, 146, 153 eller 157 5 eller 206 &, jämförd med 104 5, eller 241, 248 eller 252 5, väsentligen eftersätter bestämmelserna i nämnda lagrum;

4. stiftare, där han uppsåtligen el- ler av vårdslöshet bestyrker avskrift, som i 12 5 första stycket eller 175 5 första stycket sägs, ehuru avskriften är oriktig, så ock styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande di— rektör, vice verkställande direktör, likvidator, suppleant för likvidator eller firmatecknare, där han uppsåt— ligen eller av vårdslöshet bestyrker avskrift, varom förmäles i 341 5 and- ra stycket, ehura avskriften är orik— tig.

(Föreslagen lydelse)

eller 241 5, väsentligen eftersätter bestämmelserna i 94 5 1 mom. eller med stöd av 94, 95 eller 97 & medde- lade bestämmelser, eller vid upprät- tande av handling varom nyss sagts eller av förvaltningsberättelse, som avses i 91, 146 eller 241 g, av vårds- löshet förfar i strid mot bestämmel- ser som avses i 326 5 4;

2. likvidator, där han vid upprät- tande av balansräkning, som avses i 163 eller 259 5, väsentligen eftersät— ter bestämmelserna i 94 å 1 mom. eller med stöd av samma paragraf meddelade bestämmelser, eller vid upprättande av balansräkning, likvi- dationsräkning, vinst- och förlust- räkning eller förvaltningsberättelse, som avses i 148, 152, 157, 163, 243, 247, 252 eller 259 5, av vårdslöshet förfar i strid mot bestämmelser som avses i 326 5 5;

3. revisor eller likvidationsrevisor, där han annorledes än i 326 Q 6 sägs vid upprättande av revisionsberättel— se, som avses i 104, 146, 153 eller 157 5 eller 206 5, jämförd med 104 5, eller 241, 248 eller 252 &, väsentligen eftersätter bestämmelserna i nämnda lagrum;

4. stiftare eller styrelseledamot, där han uppsåtligen eller av vårds- löshet bestyrker avskrift, som i 12 5 första stycket, 52 5 första stycket eller 175 5 första stycket sägs, ehuru avskriften är oriktig.

(Gällande lydelse)

63 (Föreslagen lydelse)

332 5.

2 mom. När god man på grund av förordnande jämlikt 11 kap. 4 5 5 lagen om förmynderskap förvaltar aktier för blivande ägares räkning, skall blivande ägare på anmälan av gode mannen införas såsom ägare i aktieboken med anteckning om för- värvet och om förordnandet.

2 mom. När god man på grund av förordnande jämlikt 18 kap. 4 g 5 föräldrabalken förvaltar aktier för blivande ägares räkning, skall bli- vande ägare på anmälan av gode mannen införas såsom ägare i aktie- boken med anteckning om förvärvet och om förordnandet.

334 5. 1 mom. Beslutas i ——————— femtio kronor. Beslut om ——————— i nedsättningsbeslutet. I annat ————————— sig därom.

Där beslut om sammanläggning av aktier ej ingår i beslut om nedsätt- ning av aktiekapitalet, skall beslutet ofördröjligen av styrelsen eller verk- ställande direktören anmälas för re- gistrering. Vid anmälningen skola fogas två enligt 341 5 andra stycket bestyrkta avskrifter av protokoll som förts i ärendet.

Där beslut om sammanläggning av aktier ej ingår i beslut om nedsätt— ning av aktiekapitalet, skall beslu— tet ofördröjligen av styrelsen eller verkställande direktören anmälas för registrering. Vid anmälningen skola fogas två avskrifter av proto— koll som förts i ärendet.

336 5.

Av aktierna i svenskt aktiebolag må försäkringsbolag icke utan för- säkringsinspektionens medgivande äga mer än en tjugondel eller, om aktier med olika röstvärde finnas, större antal än att röstetalet för ak— tierna utgör högst en tjugondel av röstetalet för samtliga aktier. Tillhör försäkringsbolaget koncern, skall vad sålunda stadgats gälla koncer- nen.

Av aktierna i svenskt eller ut— ländskt aktiebolag må försäkrings— bolag icke utan försäkringsinspek— tionens medgivande äga mer än en tjugondel eller, om aktier med olika röstvärde finnas, större antal än att röstetalet för aktierna utgör högst en tjugondel av röstetalet för samt— liga aktier. Tillhör försäkringsbola— get koncern, skall vad sålunda stad- gats gälla koncernen; aktiebolag, varå denna lag icke äger tillämpning, skall därvid anses såsom koncern— bolag, därest förhållandena äro så- dana att aktiebolaget, om det varit

Vad i första stycket är stadgat skall ej äga tillämpning å aktier i försäkringsaktiebolag eller i aktiebo- lag, vars verksamhet har till föremål att äga aktier i försäkringsaktiebolag eller att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt försäkringsbolag.

(Föreslagen lydelse) försäkringsaktiebolag, jämlikt 333 5 skulle ha räknats såsom dotterbolag.

Vad i första stycket är stadgat skall ej äga tillämpning å aktier i försäkringsaktiebolag eller i aktiebo- lag, vars verksamhet uteslutande har till föremål att äga aktier i försäk- ringsaktiebolag, att tillskjuta garan— tikapital i ömsesidigt försäkringsbo- lag, att utöva fastighetsförvaltning eller att biträda försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande.

340 a 5.

Det åligger styrelsen och verkstäl- lande direktören att vidtaga åtgärder för att förhindra att till bolaget i försäkringsärende inkommen upp- gift rörande enskilds personliga el- ler ekonomiska förhållande kommer till obehörigs kännedom.

341 &. Skall enligt —————— av styrelsen. Avskrift, som på grund av särskild föreskrift i denna lag skall vara be- styrkt enligt detta stycke, skall vara till riktigheten bestyrkt av notarius publicus eller landsfiskal eller ock av minst två personer, som hava ställning av styrelseledamot, styrel- sesuppleant, verkställande direktör, vice verkställande direktör, likvida- tor, suppleant för likvidator eller fir- matecknare.

Annan avskrift skall, där ej sär- skild föreskrift givits, vara till rik- tigheten bestyrkt av två personer.

Avskrift varom i denna lag stad- gas skall, där ej särskild föreskrift givits, vara till riktigheten bestyrkt av två personer, som vid sina namn böra angiva yrke och postadress.

(Gällande lydelse)

XV. Om vissa undantag i fråga om lagens tillämplighet.

65 (Föreslagen lydelse)

XV. Om vissa undantag i fråga om lagens tillämplighet m. m.

345 &.

Beträffande tjänstepensionsför- säkring må Konungen, där sådant finnes från allmän synpunkt ända- målsenligt, medgiva avvikelser från vad denna lag innehåller.

Konungen må ock i fråga om åter- försäkring medgiva de avvikelser, som prövas skäliga.

Driver försäkringsbolag rörelse i utlandet, äger försäkringsinspektio— nen för det utländska försäkringsbe- ståndet medgiva de avvikelser från vad denna lag innehåller, som med hänsyn till utländsk lag finnas på- kallade.

I fråga om ömsesidigt försäkrings- bolag vars verksamhetsområde är begränsat till viss del av riket må, där rörelsen är av ringa storlek, Ko- nungen eller, efter Konungens be- myndigande, försäkringsinspektio- nen medgiva de undantag från be- stämmelserna i denna lag som be— tingas av verksamhetens omfattning och bolagets förhållanden i övrigt.

Beträffande tjänstepensionsför- säkring må Konungen, där sådant finnes från allmän synpunkt ända— målsenligt, medgiva avvikelser från vad denna lag innehåller.

Försäkringsinspektionen må i frå- ga om återförsäkring medgiva de av- vikelser från vad denna lag innehål- ler, som prövas skäliga. Driver för— säkringsbolag rörelse i utlandet, äger inspektionen för det utländska för- säkringsbeståndet medgiva de avvi- kelser, som med hänsyn till utländsk lag finnas påkallade.

I fråga om ömsesidigt försäkrings— bolag vars verksamhetsområde är be— gränsat till viss del av riket må, där rörelsen är av ringa storlek, försäk- ringsinspektionen medgiva de un— dantag från bestämmelserna i den- na lag, som betingas av verksamhe- tens omfattning och bolagets förhål- landen i övrigt.

I fråga om livförsäkring endast för dödsfall, som av försäkringsbolag meddelas för en tid av längst fem år eller mot premie, som är beräknad och bestämd för längst fem år i sän— der, äger försäkringsinspektionen, där sådant finnes förenligt med för- säkringstagarnas intressen, medgiva att bestämmelserna i denna lag an- gående annan försäkring än livför— säkring skola vara helt eller delvis tillämpliga på rörelsen.

Giva förhållandena anledning där—

.66 (Gällande lydelse)

347

I fråga om ränte- och kapitalför- säkringsanstalt skall i tillämpliga de- lar gälla vad i denna lag stadgas an- gående ömsesidigt försäkringsbolag; dock att

1. vad i 171 5 första stycket första punkten stadgas icke skall äga till- lämpning ;

2. premiereserven skall utgöra summan av besparingsfond och liv- räntefond; samt

3. vad i 271 5 andra stycket sägs om premiereserven i stället skall avse livräntefond.

Med besparingsfond förstås den mot försäkringarna i anstalten sva— rande behållningen, vad angår kapi- talförsäkring i den mån behållning- en icke förfallit till betalning och vad angår livränteförsäkring i den mån de försäkrade ej uppnått den ålder, då livränta skall börja utgå. Med livräntefond förstås kapitalvär- det av utgående livräntor.

(Föreslagen lydelse) till, må försäkringsinspektionen överlämna ärende, som avses i andra, tredje eller fjärde stycket, till Ko- nungen för avgörande.

&.

För ömsesidigt försäkringsbolag, vilket bedriver verksamhet såsom ränte- och kapitalförsäkringsanstalt, skall ifråga om denna verksamhets- gren gälla dels att premiereserven skall utgöra summan av besparings- fond och livräntefond, dels ock att vad i 271 å andra stycket sägs om premiereserven skall avse livränte— fond.

Med besparingsfond förstås den mot försäkringarna i verksamhets- grenen svarande behållningen, vad angår kapitalförsäkring i den mån behållningen icke förfallit till betal- ning och vad angår livränteförsäk- ring i den mån de försäkrade ej upp- nått den ålder, då livränta skall bör- ja utgå. Med livräntefond förstås ka- pitalvärdet av utgående livräntor.

348 &.

Utan hinder av bestämmelserna i 168 & må för ändamål som avses i lagen om försäkring för olycksfall i arbete bildas ömsesidigt försäkrings- bolag för vars förbindelser delägarna svara personligen; och skall beträf- fande sådant bolag i fråga om för- lust å olycksfallsförsäkringen vad i 197—203 55 är för där avsett fall

(Gällande lydelse) föreskrivet om uttaxering äga mot- svarande tillämpning.

Angående trafikförsäkringsrörelse meddelas vissa särskilda bestämmel- ser i lagen om trafikförsäkring å motorfordon.

67 (Föreslagen lydelse)

Angående trafikförsäkringsrörelse meddelas vissa särskilda bestämmel- ser i lagen om trafikförsäkring å motorfordon.

349 5.

Vad ovan i denna lag är föreskri— vet skall ej äga tillämpning å:

a) försäkringsanstalt, som inrät- tats av staten,

b) sjukkassa eller annan under- stödsförening, å vilken lagen om understödsföreningar äger tillämp- ning,

c) sjukkassa enligt lagen om all- män sjukförsäkring,

d) ömsesidigt försäkringsbolag för försäkring av egendom å landsbyg- den, vars verksamhetsområde är mindre än ett härad eller, där det omfattar delar av flera härad, mind— re än tio socknar, såframt bolaget icke meddelar brand- eller sjöförsäk- ring; vid tillämpning av denna be- stämmelse skall med härad likstäl- las tingslag i de orter där benäm- ningen härad ej förekommer.

Vad ovan i denna lag är föreskri- vet skall ej äga tillämpning ä:

a) försäkringsrörelse, som jämlikt särskild lag eller författning drives av staten,

b) sjukkassa eller annan under- stödsförening, å vilken lagen om un— derstödsföreningar äger tillämpning,

c) sjukkassa enligt lagen om all- män sjukförsäkring,

d) ömsesidigt försäkringsbolag för försäkring av egendom å landsbyg- den, vars verksamhetsområde är mindre än ett härad eller, där det omfattar delar av flera härad, mind- re än tio socknar, såframt bolaget icke meddelar brand- eller sj öförsäk- ring; vid tillämpning av denna be- stämmelse skall med härad likställas tingslag i de orter där benämningen härad ej förekommer.

Bolag, varom —— ——- —— —— — _ Konungen meddelar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1962.

Vad i bolagsordning för försäk- ringsbolag, som avses i lagen om för- säkringsrörelse, och i beslut angåen- de stadfästelse av sådan ordning och angående koncession sägs rörande sjuk- och olycksfallsförsäkring, som meddelas för livstid eller för längre

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tid än tio år, och rörande sjuk- och olycksfallsförsäkring, som meddelas för längst tio år, skall från denna lags ikraftträdande avse respektive sjuk- och olycksfallsförsäkring, som följer de för livförsäkring föreskriv- na särskilda bestämmelserna, och sjuk- och olycksfallsförsäkring, varä bestämmelserna angående annan för- säkring än livförsäkring äga tillämp- ning.

FÖRSTA KAPITLET

Inledning

1. Lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse

Genom lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse (nr 433), vilken i sina huvudsakliga delar trädde i kraft den 1 januari 1949, omgestaltades i åt- skilliga hänseenden den offentligrättsliga regleringen av det svenska för— säkringsbolagsväsendet. Den tidigare gällande lagen om försäkringsrörelse av år 1917 upphävdes — med vissa begränsningar övergångsvis genom promulgationslagen till nyssnämnda lag (nr 434).

1948 års lag om försäkringsrörelse grundade sig i huvudsak på ett av 1942 års försäkringsutredning avgivet betänkande med förslag till ny lag om försäkringsrörelse m. m. (SOU 1946: 33 och 34). Sedan utredningens förslag i sedvanlig ordning remissbehandlats, överarbetades lagförslagen inom handelsdepartementet och framlades efter vederbörlig lagrådsgransk— ning för riksdagen genom proposition den 6 februari 1948 (nr 50). I utlå— tande den 11 maj 1948 (nr 34) hemställde första lagutskottet, att proposi— tionens förslag måtte med vissa ändringar antagas av riksdagen. Riksdagen biföll propositionen med de av utskottet föreslagna ändringarna. Sedan riksdagens beslut anmälts i skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 maj 1948, nr 221, och lagrådet därefter lämnat de av riksdagen antagna förslagen, i vad de skilde sig från propositionen, utan erinran, utfärdades den 17 juni 1948 de inledningsvis nämnda lagarna.

Den nya lagen om försäkringsrörelse (i det följande betecknad FL) inne— bar, såsom redan antytts, åtskilliga nyheter i jämförelse med äldre lagstift- ning. Av dessa nyheter torde de viktigaste vara följande. För rätt att driva försäkringsrörelse erfordras särskild koncession, varvid såsom materiell förutsättning kräves, att rörelsen finnes behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. I fråga om livförsäk— ringen uppställes den s. k. skälighetsprincipen vid sidan av tidigare gällande soliditetsprincip. Den nya principen innebär krav på att priset för en för- säkring skall vara skäligt avvägt i förhållande till de förmåner försäkringen medför. Läns- och häradsbolagen likställes i allt väsentligt med riksbola— gen. De bolagsrättsliga bestämmelserna har anpassats till 1944 års aktie- bolagslag, dock med åtskilliga avvikelser betingade av försäkringsväsendets egenart.

Av den nya lagstiftningen framgick, att de existerande försäkringsbola- gen skulle söka ny koncession men att koncessionsprövningen för dessa bo- lags del icke skulle avse frågan huruvida bolagets rörelse var behövlig. In- nan frågan om koncession avgjorts, ägde försäkringsbolagen fortsätta sin verksamhet enligt bestämmelserna i. äldre lag, i den mån ej Kungl. Maj:t förordnat att föreskrifter i den nya lagen skulle tillämpas.

En närmare redogörelse för innehållet i FL och förarbetena till lagen lämnas i det följande i samband med behandlingen av olika frågor.

2. Anpassningen till FL. 1950 års ändringar i lagen Sedan FL utfärdats, vidtog för försäkringsbolagen en period av arbete med anpassning av bolagsordningar och försäkringstekniska grunder efter den nya lagens bestämmelser. En sådan anpassning utgjorde förutsättning för koncession enligt FL. För försäkringsbolag, som registrerats enligt äldre lag, föreskrevs i promulgationslagen till FL bl. a., att till Kungl. Maj:t ställd ansökan om stadfästelse å sådan ändring av bolagsordning och grunder, som erfordrades för vinnande av överensstämmelse med föreskrifterna i den nya lagen, skulle inlämnas till försäkringsinspektionen senast sex månader efter det den nya lagen trätt i kraft. Där så fanns påkallat, kunde medgivas att tiden utsträcktes till högst två år. Under det att skadeförsäkringsbola— gen inkom med sina ansökningar inom den föreskrivna sexmånadersfristen och i allmänhet fick sina bolagsordningar stadfästa samt koncession be- viljad i slutet av år 1949 eller början av år 1950, utsträcktes för livförsäk- ringsbolagen med hänsyn till de svårbemästrade problem, som särskilt om- läggningen av grunderna medförde för dessa bolag, ansökningstiden till två år. Ansökningarna från dessa bolag inlämnades — utom från SPP, som inkommit med ansökan tidigare och beviljats koncession redan i januari 1950 _ i slutet av år 1950. Handläggningen inom försäkringsinspektionen av de av livförsäkringsbolagen ingivna grunderna blev av flera skäl tids- ödande. Sålunda krävde särskilt de tekniska problem, som sammanhängde med tillgodoseendet av den i FL inskrivna skälighetsprincipen för livförsäk- ring, ingående utredning och långvariga överläggningar med representanter för bolagen. Först i juni 1952 kunde försäkringsinspektionen till Kungl. Maj:t med tillstyrkande vidarebefordra ansökningarna för en första grupp av ifrågavarande bolag, omfattande bl. a. flertalet livförsäkringsbolag av gängse typ, med i anslutning till nämnda överläggningar reviderade förslag till tekniska grunder. Koncession beviljades sedermera under år 1952 och de närmast följande åren för samtliga livförsäkringsbolag. Av de tre bolag, som sedan gammalt drivit sjuk- och olycksfallsförsäkring för livstid eller för längre tid än tio är, S. k. lång sjuk- och olycksfallsförsäkring, beviljades två koncession först år 1955 och det tredje först år 1958.

Innan anpassningen till den nya försäkringsrörelselagen genomförts på

hela försäkringsbolagsområdet, blev FL genom lag den 16 juni 1950 (nr 320) föremål för vissa ändringar. Ändringarna grundade sig i huvudsak på ett av 1945 års försäkringsutredning framlagt principbetänkande rörande försäkringsväsendet (SOU 1949: 25), vilket föranlett utarbetande inom han- delsdepartementet av proposition till 1950 års riksdag (nr 220), vilken pro- position bifölls med en av första lagutskottet i dess utlåtande (nr 26) före- slagen ändring.

1950 års ändringar i FL avsåg huvudsakligen tre olika frågor, nämligen representation för försäkringstagarna i styrelsen för försäkringsaktiebolag, föreskrift att premiesättningen även beträffande annan försäkring än liv- försäkring skall vara skäligt avvägd samt utvidgning av FL:s tillämpnings- område till att omfatta även sockenbolag för brand— eller sjöförsäkring. Lagändringarna trädde i kraft den 1 januari 1952. Beträffande försäkrings— bolag, som vid ändringslagens ikraftträdande vunnit registrering, kunde medgivas att med tillämpningen av föreskrift i lagen fick anstå under viss tid, dock högst till den 1 januari 1954. För de koncessionerade försäkrings- aktiebolagen stadfästes de ändringar i bolagsordningarna, som betingades av införandet av försäkringstagarrepresentation i styrelserna, före utgången av år 1954. De brand- och sjösockenbolag, som icke avsåg att nedlägga sin rörelse, hade att före den 1 januari 1953 till försäkringsinspektionen in- lämna till Kungl. Maj:t ställda ansökningar om stadfästelse å bolagsord— ning. Inom den föreskrivna tiden inkom sammanlagt 189 dylika ansök- ningar. Med något enstaka undantag slutbehandlades hithörande ärenden av försäkringsinspektionen under åren 1953 och 1954, och Kungl. Maj:t beviljade bolagen koncession. Enligt uttryckligt lagstadgande skulle pröv- ningen icke avse frågan huruvida bolagens rörelse var behövlig. Några bo- lag trädde i likvidation under handläggningstiden.

En närmare redogörelse för innehållet i de viktigaste av de genom 1950 års lagstiftning införda bestämmelserna och förarbetena till dessa lagbe- stämmelser lämnas i det följande i anslutning till behandlingen av olika frågor.

3. Några drag ur försäkringsrörelsens utveckling under åren 1949—1958 Ett markant drag i utvecklingen under den tid, som förflutit efter FL:s ikraftträdande, är koncentrationen av det enskilda försäkringsväsendet till ett minskat antal försäkringsbolag. Denna utveckling har löpt jämsides med en fortsatt volymmässig expansion. I en för ändamålet särskilt upp- rättad tabell (tabell A) lämnas närmare uppgifter om antalet försäkrings- bolag av olika slag vid utgången av åren 1948 och 1958. I anslutning till tabellens uppdelning av bolagen i skilda kategorier bör nämnas, att försäk- ringsbolagen i riket med hänsyn till rörelseinriktningen brukar indelas i livförsäkrings-, sjukförsäkrings-, arbetsgivar-, skadeförsäkrings- och åter-

försäkringsbolag. Livförsäkringsbolagen meddelar allenast livförsäkring samt, i några fall, lång sjuk- och olycksfallsförsäkring. Till sjukförsäkrings— bolag hänföres ett antal specialbolag för lång sjuk- och olycksfallsförsäk— ring. Arbetsgivarbolag kallas de försäkringsbolag som vid sidan av riks- försäkringsanstalten meddelar obligatorisk och frivillig försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. Skadeförsäkringsbolagen meddelar försäk- ringar av andra slag än de förut särskilt nämnda. I ett betydande antal fall har dessa bolag även vissa bestånd av s. k. skadelivräntor och av lång olycksfallsförsäkring av speciell karaktär. Återförsäkringsbolagen är spe- cialbolag, som uteslutande eller praktiskt taget uteslutande bedriver återför- säkringsrörelse. Indelningen av försäkringsbolagen sker även efter en an- nan grund, nämligen efter verksamhetsområdets omfattning i geografiskt hänseende. Försäkringsbolagen brukar härvid indelas i riksbolag, läns- och häradsbolag samt sockenbolag. Till gruppen riksbolag hänföres härvid i huvudsak de bolag, vilkas verksamhetsområde omfattar mer än ett län; det stora flertalet av dessa bolag driver verksamhet i hela riket. Läns— och hå- radsbolag är den vanliga benämningen på försäkringsbolag, som driver verk- samhet allenast inom ett län och som icke är att hänföra till sockenbolag. Gränsdragningen mellan riksbolag å ena sidan och läns- och häradsbolag å andra sidan är i huvudsak betingad av äldre lagstiftning. Sockenbolagen är landsbygdsbolag, vilkas verksamhetsområde är mindre än ett härad eller, där området omfattar delar av flera härad, mindre än tio socknar. Vissa så- dana bolag är undantagna från FL:s bestämmelser. Alla liv-, sjuk-, arbets- givar- och återförsäkringsbolag betraktas såsom riksbolag. Så är även fallet med alla skadeförsäkringsbolag, som är aktiebolag. Det är endast i fråga om ömsesidiga skadeförsäkringsbolag, som uppdelningen på riksbolag och bolag med begränsat verksamhetsområde kommer i fråga.

Av tabell A framgår, att under tioårsperioden 1948—58 antalet riks- bolag minskat från 133 till 105, antalet läns- och häradsbolag från 159 till 124, antalet brand- och sjösockenbolag från 238 till 178 och antalet övriga sockenbolag (kreatursförsäkringsbolag som icke är underkastade bestäm- melserna i FL) från 931 till 720. Det sammanlagda antalet försäkringsbo- lag har under perioden sjunkit från 1 461 till 1 127.

Utöver de i tabell A lämnade uppgifterna må här nämnas, att Allmänna Pensionsförsäkringsbolaget vid årsskiftet 1958/59 överlåtit hela sitt för- säkringsbestånd till Valand, Ömsesidigt Livförsäkringsbolag samt att All- männa Livförsäkringsbolaget Oden, ömsesidigt vid årsskiftet 1959/60 över- låter hela sitt försäkringsbestånd till Svenska Livförsäkringsbolaget Svens.- ka Lif-Balder, ömsesidigt. Genom dessa fusioner sjunker den i tabellen an- givna antalssiffran 13 för ömsesidiga livförsäkringsbolag till 11. Vid års- skiftet 1959/60 överlåter vidare Försäkringsbolaget för Smittsamma Hus.- djurssjukdomar, ömsesidigt hela sitt försäkringsbestånd till Skandinaviska Kreatursförsäkringsbolaget. Härigenom minskas den i tabellen upptagna

Tabell A. Antalet svenska försäkringsbolag vid utgången av åren 1948 och 1958

1948 1958 I. Riksbolag ................ 133 105 Härav: Livförsäkringsbolag a) Aktiebolag ............. 4 5 b) Ömsesidiga bolag ........ 28 13 Liv- och brandförsäkringsak- tiebolag .................. 3 Sjukförsäkringsbolag a) Aktiebolag ............. 2 2 b) Ömsesidiga bolag ........ 1 1 Arbetsgivarbolag (ömsesidiga yrkesskadeförsäkringsbolag) . 8 9 Skadeförsäkringsbolag a) Aktiebolag ............. 32 31 b) Ömsesidiga bolag ........ 46 33 Återförsäkringsaktiebolag . . . 9 11 II. Läns- och häradsbolag (öm- sesidiga bolag) .............. 159 124 III. Sockenbolag (ömsesidiga bolag) ..................... 1 169 8.98 Härav: Brand- och sjösockenbolag . . 238 178 Övriga sockenbolag (icke un- derkastade bestämmelserna i FL) ...................... 931 720 Summa 1 461 1 127

siffran 33 för ömsesidiga skadeförsäkringsbolag av riksbolagskaraktär till 32.

De i det föregående lämnade uppgifterna rörande antalet svenska för- säkringsbolag ger icke en fullständig bild av det svenska försäkringsväsen- dets organisation och struktur. Koncentrationen är på riksbolagsområdet driven betydligt längre än vad de i tabell A angivna siffrorna ger vid han- den. Bland försäkringsbolagen finnes nämligen åtskilliga sammanslutning- ar, antingen i form av koncerner eller endast grundade på överenskommel- ser rörande visst samarbete. De i början av år 1959 förefintliga samman- slutningarna har intagits i följande förteckning (ömsesidiga bolag har markerats med kursivstil). Påpekas bör att i stället för fullständiga firma- beteckningar här liksom i fortsättningen i detta betänkande i allmänhet använts de förkortade bolagsnamn, som nyttjas i försäkringsinspektionens publikation Enskilda försäkringsanstalter.

Allmänna Brand-koncernen: Allmänna Brand och Neptunus.

A n s v a r 5 g r 11 p p: Ansvar och Ansvar Insurance.

B 0 r e-B r a n (1 f öl r s å kr i n g 5 v e r k e t: Bore, Brandförsäkringsverket och Stockholm. '

F o 1 k 5 a 111 b ola g e n: Folket, Samarbete, Leire och Välfärd. H a n s a k 0 n c e r n e n: Hansa, Mälaren, Stella och Svenska kredit.

Husdj ursförsäkringsgruppen: Skandinaviska kreaturs och Bolaget för smittsamma husdjurssjukdomar.1

Sj 6 k a s k 0 g r u p p e n: Sveriges ångfartygs, Norrlands ångfartygs och Sydsvenska fartygs.

S k a n di a k 0 n c e r n e n: Skandia, Liv-Skandia, Norden och Skandia— Freja.

S k å n e k 0 11 c e r n e n: Skåne-Malmö, Iris och Liv-Skåne. S k å n s k 3 B r a n d-k o 11 c e r n e n: Skånska Brand-Hermes, Finn och Securitas.

S t ä (1 e r n a 5 b 0 l a g: Städernas allmänna, Skogsförsäkringsaktiebola- get, Svecia och Städernas liv.

S v e a k 0 n 0 e r n e n: Svea-Nornan, Liv-Svea, Gauthiod, Ocean, Sveriges allmänna sjö, Sjöassuranskompaniet, Union och Amphion.

T h 111 e h 0 l a g e n: Liv-Thule, Sak—Thule, Nordisk Yacht och Åter- Thule.

T r y g g k 0 11 0 e r n e n: Liv-Trygg, Atlas, Brand-Trygg, Fylgia och Val- kyrian.

V e g e t e b 0 l a g e n: Göta, Svenska Veritas, Europeiska varu och Liv— Göta.

0 r e s u n d 5 k 0 n e e r n e n: Öresund, Stockholms sjö, Ägir och Aequitas.

Till belysning av koncentrationen kan nämnas, att om man tager de tjugo ledande koncernerna och bolagen såvitt gäller premieinkomst i direkt försäkring i Sverige år 1957, man finner att den på dessa koncerner och bolag belöpande premieinkomsten uppgick till 1 820 miljoner kronor av en totalinkomst av 2 018 miljoner kronor. På övriga koncerner och riksbolag föll detta år en premieinkomst av 148 miljoner kronor samt på läns-, härads- och sockenbolagen en premieinkomst av 50 miljoner kronor. Tager man de tjugo ledande koncernerna och bolagen i fråga om summan av för- valtade tillgångar —— ifrågavarande koncerner och bolag är i mycket stor utsträckning identiska med de ledande koncernerna och bolagen i fråga om premieinkomsten —— föll på denna grupp år 1957 tillgångar till ett värde av 12 907 miljoner kronor av en total tillgångssumma om 13 798 miljoner kronor. På övriga koncerner och riksbolag föll detta år tillgångar till ett värde av 680 miljoner kronor samt på läns-, härads— och sockenbo— lagen tillgångar till ett värde av 211 miljoner kronor.

Utvecklingen av försäkringsverksamheten i Sverige under tiden 1949——

1 Såsom framgår av s. 72 skall bolaget upphöra med sin verksamhet.

75 1958 belyses genom två i det. följande intagna tabeller (tabell B och tabell C ). [ tabell B, som till största delen bygger på en i försäkringsinspektionens publikation Enskilda försäkringsanstalter förekommande liknande tabell, visas livförsäkringens utveckling under ifrågavarande tid såvitt gäller vo- lym och struktur m. III. Av tabellen framgår bl. a., att såvitt angår kapital- försäkring för dödsfall grupplivförsäkringen, som är en ren riskförsäkring utan sparmoment, gått mycket kraftigt framåt under perioden och att jäm— väl i övrigt en förskjutning skett från försäkringsformer med sparmoment till försäkringsformer av riskkaraktär. Såvitt angår individuell försäkring kan förskjutningen följas endast för periodens senare hälft. Tabellen visar också att under senare år en betydande förskjutning ägt rum i nyteckning- en från liten livförsäkring (folkförsäkring) till stor livförsäkring. I tabell C, som likaledes hämtats ur Enskilda försäkringsanstalter, lämnas uppgifter om premier och skador i skilda branscher på skadeförsäkringsområdet m. m. under tiden 1949—1958. Särskilt påfallande är den med bilbeståndets tillväxt sammanhängande ökningen av trafik- och motorfordonsförsäk- ringens omfattning under perioden. Påpekas bör att mellan tabell B och tabell C föreligger den skillnaden, att livförsäkringsuppgifterna i tabell B avser direkt försäkring i svenska bolag, under det att skadeförsäkringsupp- gifterna i tabell C avser direkt affär i Sverige och omfattar såväl svenska försäkringsbolag som i Sverige koncessionerade utländska försäkringsbo- lag. De utländska skadeförsäkringsbolagens premieintäkt för direkt för- säkring i Sverige är emellertid förhållandevis obetydlig. Sålunda utgjorde den på dessa bolag belöpande premieintäkten för 1958 endast 4 % av den i tabell C redovisade premieintäkten nämnda år. Ytterligare må i fråga om tabellerna tillfogas, att de däri lämnade uppgifterna är preliminära såvitt rör år 1958 samt att skadeförsäkringstabellen omfattar all sjuk- och olycks- fallsförsäkring.

Av vad som hittills anförts och visas i tabellform torde framgå, hur svensk försäkringsrörelse i stora drag volymmässigt och strukturellt ut- vecklats under den tid, som förflutit sedan FL trädde i kraft. I det följande vill de sakkunniga till ytterligare belysning av utvecklingen fästa uppmärk- samheten på några särskilda spörsmål av större vikt, vilka förekommit till behandling under perioden, och på en del punkter lämna en antydan om problemlösningarna. Frågeställningarna ses i huvudsak från tillsynssyn— punkt, och redogörelsen bygger i huvudsak på de i försäkringsinspektio- nens publikation Enskilda försäkringsanstalter intagna uppgifterna. En ytterligare belysning av utvecklingen —- sedd ur försäkringsbolagssynvin— ke] — lämnas i avsnitt 6. av detta kapitel i form av ett referat av en från Svenska försäkringsbolags riksförbund inkommen skrivelse, vilken bl. 3. innehåller ett tillbakablickande parti.

Tabell B. Översikt av livförsäkringsverksamheten 1949—1958. Direkt försäkring i svenska bolag

Belopp 1 miljoner kronor, där ej annat angives. Antal i 1 OOO-tal

All verksamhet utom tjänstepensionsförsäkring (SPP) Premier............................. Avkastning av kapitall................... Utbetalningar för försäkringsfall. . . . . . . » » återköp................ Tilldelad återbäring. . . . . . . . Förvaltningskostnader. . . . . . . Försäkringsfond vid årets slut. . . . . Tekniska överskottsfonder vid årets

Tjänstepensionsfärsäkring (SPP) Premier........... Avkastning av kapitall. . . . . . . Utbetalningar för försäkringsfall. » » återköp............... Tilldelad återbäring. . . .. . . . . . . . . . Förvaltningskostnader. . . . . . . . . . . . . . . . . . . Försäkringsfond vid årets slut. . . . . .. . Tekniska överskottsfonder vid årets slut”. . . . .

Vissa uppgifter om försäkringsbeståndel

Försäkrat dödsfallskapital Individuell kapitalförsäkring för dödsfall, stor försäkring...................... liten försäkring. summa........ Härav: kapitalförsäkring med sparmoment temporär försäkring. . . . . . . . . . . .. Grupplivförsäkring...................... Tjänstepensionsförsäkring (SPP)3. . . . Årligt belopp i livränteförsäkring Tjänstepensionsförsäkring (SPPYl . . . . . . . . Annan livränteförsäkring. . . . . . . .

1949

1 950

1951

1952 1953 1954 1955 1956 1957

1 958

401 133 169 19

13 72 3 739 350

161

6 792 3 550

10 342

% 10 342 98

218 515 213

438 140 173 29

13 75 3 968 389

182 43 22

1 338 95

7 260 3 800 11 060

11 060 196 240

578 239

496 149 177

19 90 4 238 426

271 26

1 582 130

7763 4095 11858 11858 327 307

757 264

546 167 176 27

19 97 4 566 451

310 62 30

1 866 170

8 486 4 450 12 936

12 936 485 364

942 308

720 551 190 204 194 205 31 40

29 34 98 99 5 038 5 295 496 545

316 342 74 88 36 42

2 164 2 487 204 240 9 045 9 509 5 192 5 759 14 237 15 268 14 177 14 237 ( 1 091 875 1 447 392 429 1 017 1 138 342 379

602 218 220 114 50 115

5 509 597

389 103 47

10 2 858 285

11 055 6 727 17 782 14 938 ”'2 844 2 757 488

1 316 426

590 237 239 94

43 130 5 710 656

399 124 52

12 3 337 234

12 014 7 105 19 119 15 474 703 645 3 887 546

1 467 477

602 260 261 90

51 136 5 912 708

464 149 59

15 3 788 290

13 090 7 008 20 098 15 661 m4 437 5 175 602

1 625 537

611 292 262 105 55 130

6 119 776

490 179 66 10 19

4 268 353

13 929 6 831 20 760 15 692 '95 068 7 224 649

1 771 582

Individuell kapitalförsäkring för dödsfall, antal försäkringar, stor försäkring. . . . . . . . . . . . . . liten försäkring. . . . . . . . . . . . .. summa..................... Grupplivförsäkring, antal försäkrade. . . . . . . . . jänstepensionsförsäkring (SPP), antal försäk- rade ...... ..

Specialuppgi/t för individuell kapilalförsäkring för dödsfall Nettoökning av försäkrat dödsfallskapital. . . . Nyteckning (inkl. nettotillkomst vid ändring), storförsäkring.......... liten försäkring................... summa Härav: kapitalförsäkring med sparmoment . temporär försäkring. . ... . . . . . . . . . . Ökning på grund av annan ändring (netto). . . Minskning på grund av dödsfall eller utlupen försäkringstid............................ Minskning på grund av förtidsannullationer .. Härav tidiga annullationer. . . . . . . . . . . . . . . Total försäkringssumma per försäkring i kronor Nytecknade försäkringar. . . . . . . . . . . . . . . . . . Beståndet vid årets slut

Index (1949 = 100) utvisande realvärdel5 av premier

All verksamhet, exkl. tjänstepensionsförsäk- ring (SPP)

Tjänstepensionsförsäkring (SPP). . . . . . . . . . .

1 453 2 647 4 100

112 172 185 96

4 434 2 522

100 100

1 484 2 750 4 234 77

121

4 852 2 612

108 112

1 512 2 820 4 332

132 132 798 785 424 1 209

-—5

178 228 107

5 123 2 737

106 144

1 543 2 956 4 499

219 140

1 065 1 013 479 1 492 16

188 255 112

6 393 2 875

108 153

1 571 3 264 4 835

302 148 913 874 544 1 418 205 303 132

5 666 2 944

140 154

842 837 588 1 425 31 276 "149 — 15 226 342 139

5 750 3 045

106 165

1 615 3 396 5 011

934 168

2 514 1 128 631 1 759 61 378 .,381 '”1 437

239 443 166

6 897 3 549

113 182

1 693 3 303 4 996 1 133

178

1 353 1 531 820 2 351 51 335 61 016 _ 161

257 580 213

7 525 3 827

106 178

1 826 3 169 4 995 1 390

186 979

1 671 458 2 129 1 087 1 042 —— 167

275 708 311

7 710 4 024

104 199

1 895 3 022 4 917 1 669

194 662

1 589 350 1 939 1 025 914 — 97

254 926 374

8 480 4 222

100 200

1 Här ingår icke kursvinster, uppskrivningar, kursförluster eller nedskrivningar. * Före 1956 ingår häri s. k. tillåggsreserv, vilken den 31/12 1955 uppgick till 95 milj. kronor. Fr. o. m. 1956 har tilläggsreserven överförts till premiereserven. — Kombinerad med å följande rad redovisad livränteförsäkring i SPP. —— * Här ingår icke sjuk- och invalidräntor. Dessa ingår emellertid i den ekonomiska redovisningen ovan. — 5 Realvärdet

har beräknats med användning av konsumentprisindex (1949 = 100). _— oApproximativ beräkning. — " Härav tilläggsförsä

särskild återbäring al 432, bl 433, 01 277, dl 151, 91 040.

kring på grund av

Tabell C. Under året influtna premier och betalda skador Tabellen omfattar samtliga svenska bolag och i Sverige koncessionerade utländska bolag och avser direkt affär i Sverige. 1 OOO-tal kronor

i olika skadeförsäkringsgrenar

1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958

Premieintäkl

Sjuk- och olycksfallsförsäkring för längre tid än t1oår 7364 8162 Speciell olycksfalls- o. sjukförsäkring för längre tid än tio år (barnolycksfall och reseolycksfall mm) 3535 3763 Olycksfalls— och sjukförs. för högst tio år förarplatsförsåkring...................... — annan individuell försäkring. . . . . . . . . . . . . . 21 393 22 774 kollektiv försäkring...................... 18836 21494 Försäkring enl. lagen om yrkesskadeförsäkring 54 627 58 036 Brand—, skogs—, ansvarighets-, vattenlednings- skade-, glas—, husbocks-, stormskade-, maskin-, inbrotts—, stöld- och rånförs. m.m. . .. . . . . . 184 960 206 721 Sjökaskoförsäkring......................... 54645 Transportförsäkring. . . . . . . j 103 002 53 286 Trafikförsäkring........................... 36342 42618 Annan motorfordonsförsäkring. . . . . . . . . . . . . . 32 159 42 290 Luftfartsförsäkring......................... 892 1008 Hagelförsäkring.................... 1816 2213 Regn- samt storm-, hagel- och frostförsäkr. . . 814 763 Garantiförsäkring. . . . ...... ...... . . . . . . . . .. 987 1 125 Kreditförsäkring. .. ...... .......... 193 171 Smycke- och diverseförsäkring. . . . . . . . . . . . . . 1 384 1 574 Husdjursförsäkring försäkring mot smittsjukdomar. . . . . . . . . . . . 32 30 annan försäkring ........................ 15 361 15 164

#

9 386 3 837

24 545 23 685 65 770

249 985 62 470 74 495 64 445 61 447

1 612 2 695 804 1 262 254 1 939 52 15 816

10 825

3 910

26 782 27 707 73 386

272 156 85 866 61 466 122 644 81 871

1 392 2 804 791 1 473 376 2 228

750 16 106

12 034 3 933 29 378 30 868 73 632

277 564 80 015 51 651 152 225 92 229

2 397 2 639 894 1 672 475 2 482

356 16 546

14 166 3 871 30 695 33 021 70 543

286 303 76 777 54 488 170 412 102 488

1 969 3 177 921 1 788 680 2 606

345 16 838

16 999

3 645

30 540 27 706 53 595

301 332 77 708 54 429 166 893 108 391

2 043 2 953 907 2 006 858 2 885

305 16 951

20 282

3 208

33 390 29 680 53 346

327 649 87 436 57 384 158 181 123 992

1 823 2 344

939 2 296 1 071 3 159 211 22 233

23 649

2 884

11 509 35 271 31 861 52 607

347 890 101 186 59 750 161 360 139 761 2 083

3 107 925 2 475 1 517 3 464

206 14 843

27 520

2 635

16 027 37 014 34 556 50 732

376 800 104 197 58 082 171 073 161 443 2 809

2 506 979 2 599 1 907 3 728

200 19 147

Summa 483 697 535837

664 499] 792 533 830 990 871 088 870 146 928 624 996 348

1 073 954

Skador Sjuk- och olycksfallsförsäkring för längre tid än tioär................ . Speciell olycksfalls- o. sjukfors. for längre tid än tio år (barnolycksfall och reseolycksfall m. m.) Olycksfalls- o. sjukförsäkring för högst tio år förarplatsförsäkring...................... annan individuell försäkring .. kollektiv försäkring. . . . . . . . . Försäkring enl. lagen om yrkesskadeförsäkring. Brand-, skogs-, ansvarighets-, vattenlednings- skade-, glas—, husbocks-, stormskade—, maskin—, inbrotts-, stöld- och rånförs. m. m. . . . . . . . . Sjökaskoförsäkring.................... Transportförsäkring........................ Trafikförsäkring......... ...... Annan motorfordonsförsäkring. . . . . . . . . . . . . . Luftfartsförsäkring. . . . . . . . . . . Hagelförsäkring............................ Regn- samt storm-, hagel- och frostförsäkr. . . . Garantiförsäkring.......................... Kreditförsäkring. . . . . Smycke- och diverseförsäkring. . . . . Husdjursförsäkring försäkring mot smittsjukdomar. . . . . . . . . . . . annan försäkring........................

2 529 2 588 630 737

10574 ] 23355t 15719 45 388 50 902

103256 104131 36093

] 50664[ 17113 20 602 24 745 16 723 22 664 532 554

1 736 1 822 475 345 399 435 28 216 719 802

7 5 11 690 13 005

2 668 732

10 816 16 367 55 522

111 690 41 363 17 224 36 144 36 147 420 765 375 505 -—— 36 882

6 11 067

2 894 799

10 757 18 364 58 205

137 450 43 606 22 575 49 110 43 102 239

1 790 417 874 131 1 073

114 10 302

3 220 897

11 767 23 103 61 188

151 763 69 081 25 580 56 796 37 900 998 2 373 717 518 35

1 103 14 11 081

3 932 1 013

13 105 25 937 60 731

142 088 65 399 24 376 64 287 41 510 943

2 396 621 675 76 1 122 16 12 387

4 192 1 211

12 729 18 014 39 427

172 837 71 592 31 237 73 257 56 093 212 1 380 496 1 054 151 1 414

2 12 452

5 021 1 309

13 488 19 298 37 974

206 862 75 419 43 621 86 012 71 802

1 304 1 764 955 1 108 144 1 394

1 11 621

5 692 1 563 1 038 13 399 21 711 39 943

186 584 79 958 40 901 98 731 83 997 431 3 653 726

1 289 49 1 675 14 11 280

6 653 1 795 2 251 13 997 24 804 38 877

205 325 78 640 36 290 112 098 104 366

2 500 1 037 744 1 232 204 1 768

1 14 862

278 733 302 450 342 657 401 540 458 134 460 614 497 750 579 097 592 634 647 444

Livförsäkring samt lång sjuk- och olycksfallsförsäkring Såsom redan tidigare antytts anpassades livförsäkringsbolagens försäk- ringstekniska grunder så snabbt det var möjligt till FL:s bestämmelser. Grunderna kom att innehålla flera betydelsefulla nyheter, bland vilka främst märkes den utbyggnad av avsnittet om återbäring till försäkrings— tagarna, som var en direkt följd av den vikt skälighetsprincipen tillmättes i den nya lagen och dess förarbeten. Det bör observeras, att de nya grun- derna icke innebar införande av någon ny premienivå inom livförsäkring- en. Såvitt gäller grupplivförsäkringsverksamheten reviderades emellertid premiegrunderna år 1953 med anledning av den gynnsamma dödlighetser- farenheten, vilket ledde till att premienivån sänktes med inemot 30 %. Samtidigt vidgades grupplivförsäkringsområdet såtillvida att under grupp- livförsäkring kunde inbegripas även hustrur till försäkrade gruppmedlem— mar, varjämte försäkringssummornas maximibelopp höjdes.

Under senare delen av år 1952 och i början av år 1953 bedrevs en omfat- tande försäljning av kapitalförsäkringar mot engångspremie, vilka ome- delbart belånades hos vederbörande livförsäkringsbolag. Detta hade möj- liggjorts genom att i de nya grunderna vissa tidigare spärrbestämmelser, som riktade sig mot belåning under de tre första åren av engångsbetalda försäkringar, borttagits. Syftet med ifrågavarande försäkringar torde i stor utsträckning ha varit att möjliggöra skatteflykt. Med anledning av vad som inträffat infördes år 1953 vissa regler i återköpsgrunderna, som begränsa- de återköpsrätten och därmed möjligheterna att erhålla lån mot säkerhet i vederbörande försäkringsbrev. Reglerna visade sig icke tillräckligt effek- tiva utan försäljningen av skatteflyktsförsäkringar fortsattes av vissa bo- lag i modifierad form. År 1957 skärptes och utbyggdes därför spårreglerna ytterligare. Reglerna torde, enligt vad försäkringsinspektionen uttalat, i stort sett ha haft god effekt.

År 1954 beviljades tre livförsäkringsbolag koncession för lång sjuk- och olycksfallsförsäkring, som dittills endast drivits av tre specialbolag i bran— schen. Tanken var att på marknaden föra ut försäkringar, vilka komplette- rade de förmåner, som från och med år 1955 utgick från den obligatoriska allmänna sjukförsäkringen med dess _ vid denna tid —- efter tre måna- der sjunkande och efter två år upphörande ersättningar. År 1958 bevilja- des ytterligare ett livförsäkringsbolag koncession för lång sjuk- och olycks- fallsförsäkring.

Den ur skilda synpunkter mest genomgripande händelsen på livförsäk- ringsområdet under hela den här behandlade perioden torde vara stadfäs— tandet år 1955 av nya premiegrunder för stor och liten livförsäkring. Här- igenom infördes en ny och lägre premienivå för de flesta därefter tecknade livförsäkringar. I stort sett kan sägas, att den lägre premienivå på döds- fallsförsäkringsområdet, som blev följden av de nya premiegrunderna, grundade sig på en väsentlig sänkning av dödlighetsantagandet samt på

en reduktion av omkostnadshelastningarna i huvudsak inom den stora för- säkringen. Totalresultatet av förändringarna i de skilda beräkningselemen- ten innebar för flertalet försäkringsformer en betydande premiesänkning. För rena riskförsäkringar uppgick den till 30 a 35 %. För sammansatta kapitalförsäkringar med premiebetalning under hela försäkringstiden blev premiesänkningen för typiska inträdes- och utträdesåldrar i runt tal 10 %. För pensionsförsäkringar av dödsfallskaraktär blev premiesänkningen i typiska fall icke mindre än 15 %. För livränteförsäkringar blev resultatet såväl mindre premiesänkningar som mindre premiehöjningar.

Under år 1955 sänktes även premierna i grupplivförsäkring. Denna sänk- ning åstadkoms genom införande av ett lägre dödlighetsantagande och genom stark reducering av omkostnadsbelastningen. Minimiantalet anslut- na medlemmar i föreningsgrupp sänktes samma år från 100 till 50 perso- ner och grupplivförsäkringens maximibelopp justerades uppåt i fråga om personalgrupp från 18 000 till 25 000 kronor och i fråga om föreningsgrupp från 7 000 till 10 000 kronor. Den kollektiva tjänstepensioneringens (SFP:s) avgiftssatser sänktes likaledes genom beslut samma år såsom följd av bl. a. ett av skattetekniska skäl motiverat något högre ränteantagande för pen- sionsförsäkringar över huvud taget — vilket för övrigt ingick i den ovan berörda grundrevisionen för livförsäkringsbolag i allmänhet —- samt mins- kade omkostnadsbelastningar.

Efter utgången av är 1955 har icke längre förekommit någon nyteckning av försäkringar av typen barnolycksfallsförsäkring med premieåterbetal- ning och reseolycksfallsförsäkring för livstid.

År 1956 utgjorde på livförsäkringsområdet ett år av fortsatt anpassning till de nya premiegrunderna av äterköps- och fribrevsgrunder, premiere- servgrunder och återbäringsgrunder. Nämnas må, att eftersom införandet av de nya premiegrunderna i allmänhet medfört lägre premier, det för liv- försäkringsbolagen framstod som angeläget att omdisponera återbärings- medlen på äldre försäkringar så, att en omedelbar förstärkning av risk- skyddet uppkom. Därmed ansåg man sig kunna begränsa frekvensen av onödiga annullationer. Enligt ändringar, som bolagen införde i återbä- ringsgrunderna, disponeras en del av överskottet på sådana dödsfallsför- säkringar, för vilka premien beräknats enligt tidigare dödlighetsantagan- de, som premie för en tilläggsförsäkring på 15 % _ i något fall mera — av den ursprungliga försäkringens risksumma vid inträffat dödsfall. Här- igenom kommer en tämligen hög återbäring att lämnas även vid dödsfall tidigt under försäkringstiden, varigenom en viss överensstämmelse i fråga om försäkringsprestationer för försäkringar gällande enligt äldre och för- säkringar gällande enligt nya premiegrunder uppnås.

Grupplivförsäkringsgrunderna ändrades även är 1956. Kraven på mini— miantalet i grupp försäkrade sänktes till 25 personer, och kraven på hög anslutning till en grupp av de till försäkring berättigade mildrades på skil-

da sätt i olika bolag. Högsta tillåtna försäkringssumma höjdes för för- eningsgrupperna till 25 000 kronor. Ett av bolagen införde såsom en nyhet i grunderna s. k. ekonomigrupp såsom bärare av grupplivförsäkring. I sain- ma bolags grunder intogs under året en bestämmelse, enligt vilken en skä— lig modifikation av omkostnadsantagandena vid premiesättningen för en grupp skulle göras, om särskilda omständigheter, hänförande sig till grup- pens omkostnadsförhållanden, därtill föranledde. Därigenom möjliggjor- des lämnande av rabatt i de fall grupper åtog sig att göra tjänster av för- valtningskaraktär utöver det för grupplivförsäkringen normala. För större kollektiv blev det möjligt att utmäta omkostnadshelastningarna efter en regressiv skala. Principerna för modifikationerna skulle anmälas till för- säkringsinspektionen. Senare infördes närmare preciserade regler i äm— net i bolagets grunder.

Den livliga verksamheten på grupplivförsäkringsområdet medförde även åren 1957 och 1958 en rad ändringar i grunderna. Sålunda sänktes premie- nivån ytterligare. Högsta tillåtna försäkringssumman höjdes till 50000 kronor, ekonomigrupper upptogs såsom bärare av grupplivförsäkring i andra bolag och de flesta gruppförsäkringsbolagen införde i grunderna regler, enligt vilka omkostnadshelastningarna i premierna reducerades för större grupper. På vissa håll utvidgades omfattningen av ekonomigrupper- na, i fråga om Vilka beteckningen i vissa fall ändrades till låneskyddsgrup- per. Kraven på minimianslutning bland till försäkring berättigade har i vissa fall ytterligare liberaliserats.

På den långa sjuk- och olycksfallsförsäkringens område var den största nyheten år 1958, att stadfästelse meddelades å grunder för s. k. grupp- sjukförsäkring. Denna försäkringsform utgör på området ett slags mot- svarighet till grupplivförsäkringen.

Ehuru året 1959 faller utanför den här behandlade tidsperioden, synes böra nämnas att under senare hälften av detta år försäkringsbolagen på livförsäkringens och den långa sjuk- och olycksfallsförsäkringens område i hög grad arbetat med frågor angående anpassning av personförsäkrings— formerna till den genom lag den 28 maj 1959 införda allmänna tilläggs- pensioneringen.

Annan försäkring

Skadeförsäkringen — varmed här i överensstämmelse med en ganska van- lig terminologi förstås annan försäkring än livförsäkring eller läng sjuk- och olycksfallsförsäkring —— företer under perioden bilden av en ständigt fortgående utveckling i riktning mot bättre och mer ändamålsenligt kon— struerade försäkringsformer. Några drag i utvecklingen må här antydas, varvid olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio år, försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen, trafik- och motorfordonsförsäkring samt övrig försäkring behandlas var för sig.

Inom försäkringsgrenen olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio är (S. k. kort olycksfalls- och sjukförsäkring) har, såsom framgår av tabell C, premieintäkten avsevärt stigit under tioårsperioden. Införandet av den all- männa sjukförsäkringen år 1955 medförde nämnda år en minskning av premieinkomsten i grenen, men redan år 1956 var premieintäkten prak- tiskt taget densamma som året före den allmänna sjukförsäkringens ge- nomförande. Sedan har premieintäkten inom branschen stigit, även om man bortser från den år 1957 på marknaden nyinförda s. k. förarplatsför- säkringen, en individuell olycksfallsförsäkring för förare av motorfordon, kombinerad i allmänhet med det förda fordonets trafikförsäkring. Rela- tionen mellan individuellt och kollektivt tecknad försäkring är förhållan- devis konstant. För undvikande av överförsäkring i samband med social- försäkringarnas utbyggnad under 1950-talet nedlades från försäkringsbo- lagens sida ett omfattande arbete på omskrivning i stor utsträckning av befintliga försäkringar. Försäkringsformerna har vid flera tillfällen för— bättrats.

Området för den av arbetsgivarbolagen meddelade speciella olycksfalls- och sjukförsäkringen har under perioden mycket kraftigt minskats till följd av den samordning, som kommit till stånd mellan yrkesskadeförsäk— ringen och den allmänna sjukförsäkringen. Detta är förklaringen till den stora nedgången år 1955 i de redovisade premie- och skadeheloppen för försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring.

Trafik- och motorfordonsförsäkringen har såsom följd av bilbeståndets ständigt fortgående ökning kommit att intaga platsen såsom en ny stor- bransch. På detta fält har arbetet varit alldeles särskilt intensivt. På tra— fikförsäkringens område har allmänna premierevisioner ägt rum vid flera tillfällen, senast år 1955, då bl. a. indelningen i tariffområden helt omge- staltades. I genomsnitt för hela landet ledde 1955 års revision _ till skill- nad från de tidigare revisionerna som innebar premiehöjningar —— till en genomsnittlig sänkning av premierna med omkring 6 % trots att genom ändring i trafikförsäkringslagen samma år en betydande höjning av för- säkringssummorna ägt rum. De i de nya tarifferna angivna premierna gav emellertid icke ens från början något uttryck för motorfordonsägarnas verkliga kostnader för trafikförsäkring, eftersom bolagen på tariffpre- mierna lämnade olika slags rabatter och undantagsvis även premieåter- bäring. Härutinnan har därefter icke skett annan ändring än att ett bolag i stort sett antagit den rabatterade premienivån såsom gällande grund— tariff och ett annat bolag antagit en ny lägre tariff än den i allmänhet till- lämpade. De flesta bolagen har infört särskilda nykterhetsgrupper med viss premierabatt. Bonusbestämmelserna har flera gånger ändrats i libera- liserande riktning, bonusförlust efter brand- och stöldskada har borttagits och viss bonus har medgivits på nytecknad vagnskadeförsäkring vid kom- bination med bonusberättigad trafikförsäkring. Därmed är redogörelsen

inne på motorfordonsförsäkringsområdet, där bl. &. alternativa former av kaskoförsäkring med självrisk i stället för bonus införts, varjämte i brand- försäkringsmomentet inkluderats en försäkring för skador på bilens rutor. Under de senaste åren har vidare, på något olika sätt i skilda bolag, en genomgripande omläggning av premieberäkningen inom vagnskadeförsäk- ringen verkställts. Mopedförsäkringen, som helt och hållet är en frivillig försäkring, har utvecklats mycket kraftigt. Enligt uppgift, hämtad från mopedutredningens år 1959 avgivna betänkande, omfattas minst hälften av mopedbeståndet i landet av frivilligt tecknade mopedansvarighetsför— säkringar.

Vad slutligen rör övrig Skadeförsäkring bör nämnas att för vissa objekt i allmänhet byggnader _ införts bl. a. försäkringsvillkor, varigenom automatisk anpassning till förekommande värdestegring äger rum, även- som villkor, som tager sikte på ersättning för nyvärdet av brunna eller eljest förstörda objekt. Såsom nya grenar på Skadeförsäkringsområdet har under perioden tillkommit husbocks- och svampskadeförsäkring. År 1959 har för första gången koncession beviljats för avbetalningsförsäkring.

Ett påfallande drag i skadeförsäkringens utveckling under perioden är, att det redan vid periodens början inledda arbetet på att tillhandahålla flera försäkringsformer (brand-, inbrotts-, vattenledningsskadeförsäkring etc.) i ett och samma försäkringsbrev ytterligare utvecklats. Nu tillhandahålles standardiserade kombinationsförsäkringar för bl. a. hem, villor, fastig- heter, lantbruk, sportstugor, butiker och småföretag, inkluderande ett fler- tal olika försäkringar i tidigare traditionell mening. Försäkringsvillkoren har i samband därmed i stor utsträckning omarbetats i liberaliserande riktning. Utvecklingen på området torde icke kunna betraktas såsom av- slutad.

Ett betydande antal försäkringsbolag, som tidigare i huvudsak drivit blott brandförsåkring och vissa närstående branscher, har fått sina kon- cessioner utvidgade för att bolagen skall kunna tillhandahålla de nya kom- binationsförsäkringstyperna. Ett försäkringsbolag för helnyktra, vilket tidigare huvudsakligen meddelat trafik- och annan motorfordonsförsåkring, har beviljats koncession för brandförsäkring, vattenledningsskadeförsäk- ring och ytterligare ett antal branscher, flertalet av den typ som brukar ingå i kombinationsförsäkringar. Ifrågavarande bolag har därigenom fått karaktären av ett allmänt skadeförsäkringsbolag, som vänder sig till den helnyktra befolkningen.

Kreatursförsäkringen har under perioden utvidgats till att i många fall omfatta flera risker än tidigare.

Motsvarigheter till kollektivförsäkringarna på liv- samt olycksfalls- och _sjukförsäkringsområdet finnes endast i ringa utsträckning på övriga för- säkringsområden. Bl. a. inom skogsförsäkring och ansvarighetsförsäkring .har dock kollektivförsäkringsarrangemang genomförts. Kollektiva kombui—

nationsförsäkringar av typen hemförsäkring förekommer, såvitt de sak- kunniga har sig bekant, endast i ett fall. Det gäller där en hemförsäkring för ett förhållandevis begränsat kollektiv.

Nya försäkringstekniska grunder för brandförsäkring för all framtid har tillkommit under åren 1957—1959.

4. Några uppgifter om aktiekapital, fondemissioner och utdelningar i skadeförsäkringsaktiebolagen och de återförsäkringsaktiebolag, som i huvudsak driver återförsäkring av Skadeförsäkring Utdelningen på aktiekapitalen i livförsäkringsaktiebolagen är, såsom på annat håll i detta betänkande närmare angives, begränsad genom bestäm- melser i bolagsordningarna. Aktiekapitalen i dessa bolag är för övrigt myc- ket obetydliga i förhållande till rörelsens omfattning. Fondemissioner är enligt FL förbjudna i försäkringsaktiebolag som uteslutande eller huvud- sakligen driver livförsäkringsrörelse. Vad sålunda anförts gäller även aktie- bolag, som uteslutande eller huvudsakligen driver med livförsäkring i FL jämställd försäkring, d. v. s. sjuk- och olycksfallsförsäkring för livstid eller för längre tid än tio år.

Såvitt gäller skadeförsäkringsaktiebolag och återförsäkringsaktiebolag, som i huvudsak driver återförsäkring av Skadeförsäkring, föreligger intet fondemissionsförbud, och från det allmännas sida har icke några krav framförts på att i bolagsordningarna skall intagas bestämmelser, som be- gränsar den årliga utdelningen på aktiekapitalet i dylika bolag. Under så- dana förhållanden torde det kunna vara av visst intresse att för dessa bo- lags del redovisa några sifferuppgifter i ovan angivna ämne för senare år.

Aktiekapitalen i de vid utgången av år 1949 existerande skadeförsäk- ringsaktiebolagen uppgick efter vinstdispositionen för ifrågavarande år till tillhopa 93 miljoner kronor. Vid utgången av år 1958 utgjorde motsva- rande siffra för de vid denna tid existerande bolagen av ifrågavarande kate- gori 132 miljoner kronor. Av ökningen hänför sig 35 miljoner kronor till kapitalökningar genom fondemissioner. Restökningen utgör saldot mellan aktiekapitalen i inom gruppen nytillkomna bolag och motsvarande kapital i inom gruppen upphörda bolag med tillägg för genom nyteckning åstad- kommen kapitalökning. Utdelningarna belöpande på hela den angivna perioden uppgår tillhopa till 76 miljoner kronor. Utdelningarna på 1949 års sammanlagda aktiekapital före vinstdispositionen för ifrågavarande år utgjorde 4,79 miljoner kronor och på 1958 års motsvarande kapital 9,32 miljoner kronor. Av sistnämnda utdelning belöpte 5,72 miljoner kronor på de börsnoterade bolagen Atlantica, Skandia, Skåne-Malmö och Svea-Nor- nan, vilka tillsammans hade aktiekapital vid 1958 års utgång på 57,5 mil— joner kronor. Nämnda företags kapitalökning sedan 1949 utgör 16,5 mil- joner kronor och har helt åstadkommits genom fondemissioner.

De återförsäkringsaktiebolag, vilkas rörelse i huvudsak är inriktad på återförsäkring av Skadeförsäkring, hade vid utgången av år 1949 samman—

lagda aktiekapital på 11 miljoner kronor. Vid utgången av år 1958 utgjor- de de sammanlagda aktiekapitalen för de då existerande återförsäkrings- aktiebolagen av nu ifrågavarande slag 35 miljoner kronor. Av ökningen hän- för sig 2 miljoner kronor till ökningar genom fondemissioner. Restökning- en utgöres av aktiekapital i inom gruppen nytillkomna bolag samt genom nyteckning åstadkommen kapitalökning. Utdelningarna belöpande på hela den angivna perioden uppgår tillhopa till 5,18 miljoner kronor. Utdelning- arna på 1949 års sammanlagda aktiekapital utgjorde 0,26 miljoner kronor och på 1958 års motsvarande kapital 0,86 miljoner kronor. Anmärkas må, att nu ifrågavarande bolag är praktiskt taget helt ägda av svenska försäk- ringsbolag.

5. Direktiven för de sakkunniga De sakkunnigas direktiv innefattas i ett anförande till statsrådsprotokollet över handelsärenden den 10 januari 1958 av chefen för handelsdeparte- mentet, statsrådet Lange.

Departementschefen anförde därvid följande. Lagen om försäkringsrörelse trädde i kraft den 1 januari 1949. Vissa ändringar i lagen genomfördes den 1 januari 1952. Sedan denna tid har förhållandena på försäkringsområdet ändrats i viktiga hänseenden. Obligatorisk sjukförsäkring har genomförts. Frågan om en allmän pensionsförsäkring har förts fram så långt, att den torde komma att avgöras inom en nära framtid. Inom sakförsäkringen märkes den mycket starka ansvällningen av motorfordonsförsäkringen. Organi- satoriskt har försäkringsrörelsen rönt inflytande av tillkomsten av nya kontors- tekniska hjälpmedel, bl. a. i form av elektroniska och andra databehandlingsma- skiner, som innebär en betydande omvälvning. Placeringen av försäkringsföre- tagens fonder, som tidigare bedömts under beaktande främst av försäkringsta- garnas skäliga anspråk på trygghet, har på senare tid även ställts i samband med kreditpolitiken och den allmänna ekonomiska politiken, syftande bl. a. till en stabilisering av penningvärdet.

Den antydda utvecklingen är på flera punkter så genomgripande, att en mo- dernisering av lagstiftningen på försäkringsområdet är behövlig. De erforder- liga övervägandena härom synes böra företagas i två etapper. Ett slutligt ställ- ningstagande i lagstiftningsfrågan är nämligen inte möjligt innan arbetet med den allmänna pensionsförsäkringens ordnande slutförts och pågående under- sökningar närmast inom kreditmarknadsutredningen och inom stabiliserings- utredningen _ om kapitalplaeeringsfrågorna verkställts. I avvaktan härpå bör utredningsarbetet till en början åsyfta en allmän teknisk översyn beträffande försäkringsrörelselagen. Ändamålet med översynen bör vara att anpassa lag- stiftningen efter de ändrade förutsättningarna på ett sådant sätt, att en ur sam- hälleliga synpunkter ändamålsenlig reglering och tillsyn av försäkringsrörelsen blir möjlig. Det bör utredas på vilka punkter behov föreligger av en omarbet- ning av lagen och förslag till erforderlig författningsändring bör framläggas. För arbetet bör i första hand försäkringsinspektionens erfarenheter av lagens hittillsvarande tillämpning tjäna som ledning. Önskemål och synpunkter från den enskilda försäkringsrörelsen och dess organisationer bör även övervägas. Det torde härjämte vara skäl att — för det beaktande, som må befinnas lämpligt

—— ta kännedom om försäkringslagstiftningen och erfarenheterna av dess till- lämpning i de övriga nordiska länderna.

Vid utredningen bör särskild uppmärksamhet fästas vid frågan om försäk- ringstagarnas inflytande i försäkringsbolagen. Enligt nu gällande lag utövas det- ta inflytande, såvitt angår försäkringsaktiebolagen, genom vissa särskilt utsedda ledamöter i bolagens styrelser. Det bör utrönas vilka erfarenheter dessa repre- sentanter för försäkringstagarintresset gjort under sin medverkan i försäkringsl rörelsen. I anslutning härtill bör undersökas om syftet med ifrågavarande anord- ning har uppnåtts eller om ytterligare åtgärder i samma syfte kan anses påkalla— de. Även för de ömsesidiga försäkringsbolagens del bör formerna för försäkrings- tagarinflytandet omprövas.

6. Av de sakkunniga begärda skriftliga synpunkter på lagöversynen från försäkringsinspektionen, bolagsorganisationer m. fl. Muntliga överläggnth med företrädare för riksbolag. Intervjuer av försäkringstagarrepresentanter. Lagstiftning i övriga nordiska länder varav de sakkunniga tagit del

Eftersom enligt direktiven i första hand försäkringsinspektionens erfaren- heter av FL:s hittillsvarande tillämpning borde tjäna som ledning för de sakkunnigas utredningsarbete, har de sakkunniga av inspektionen begärt en skriftlig sammanfattning av de önskemål om och eventuella förslag till ändringar i FL, som erfarenheterna av ifrågavarande lag kunnat aktuali— sera eller som eljest synts inspektionen önskvärda. I anledning av de sak— kunnigas framställning har försäkringsinspektionen i en den 5 december 1958 daterad skrivelse redovisat sina synpunkter på den av de sakkunniga igångsatta tekniska översynen av FL.

Då enligt direktiven jämväl önskemål och synpunkter från den enskilda försäkringsrörelsen och dess organisationer borde övervägas, hemställde de sakkunniga den 24 februari 1958 skriftligen hos Svenska försäkrings— bolags riksförbund, Folksam, Landsbygdens brandförsäkringsbolags för- ening samt Socken- och häradsbrandbolagens riksförbund att senast den 1 juni 1958 få uppgift om vilka ändringar i FL som de till nämnda orga- nisationer anslutna respektive till Folksamgruppen hörande bolagen ville föreslå eller ifrågasätta. I sin hemställan anförde de sakkunniga, att det från utredningssynpunkt vore mest ändamålsenligt, att försäkringsbolagen såvitt möjligt i ett sammanhang redovisade alla de lagändringar, som bola- gen funne önskvärda, oberoende av om lagändringarna i fråga skulle anses höra till den nu påbörjade tekniska översynen av FL eller till nästa etapp av den planerade moderniseringen av försäkringslagstiftningen. Tacknämligt förklarades vara, om en utförlig motivering lämnades till varje ifrågasatt lagändring. Det skulle också, fortsatte de sakkunniga, vara av värde för utredningsarbetet, om försäkringsbolagen ville redogöra för hur bolagens verksamhet påverkats eller kunde antagas komma att påverkas av de för- ändringar i förhållandena på försäkringsområdet, som inträffat efter till- komsten av FL och som exemplifierades i utredningsdirektiven. Av icke minst intresse vore enligt de sakkunniga frågan om de organisatoriska och

försäkringstekniska verkningarna av införandet av elektroniska och andra databehandlingsmaskiner. Svar på de sakkunnigas framställning har seder— mera inkommit, daterade Svenska försäkringsbolags riksförbunds den 27 juni 1958, Folksams den 25 mars 1958, Landsbygdens brandförsäkrings- bolags förenings den 30 maj 1958 samt Socken- och häradsbrandbolagens riksförbunds den 31 maj 1958. Folksam har sedermera inkommit med ytter- ligare skrifter till de sakkunniga.

Försäkringsinspektionens samt försäkringsbolagens Önskemål och för- slag rörande ändringar i FL redovisas närmare i de kapitel i det följan- de, i vilka de sakkunniga diskuterar och tager ställning till olika problem inom försäkringsrörelselagstiftningen. I detta inledningskapitel lämnas i huvudsak blott en kortfattad redogörelse för vissa allmänna synpunkter och fakta, som framförts i skrivelserna till de sakkunniga.

Under utredningsarbetets gång har de sakkunniga vid åtskilliga tillfällen anordnat sammanträden, vid vilka i olika ämnen överläggningar hållits med representanter för ett antal riksbolag. De viktigaste av de behandlade ämnena angives nedan i detta kapitel. Härutöver har de sakkunniga i skil— da sammanhang haft kontakt under hand med ett flertal företrädare för olika försäkringsbolag.

I enlighet med direktivens anvisningar har de sakkunniga företagit in- tervjuer med praktiskt taget samtliga försäkringstagarrepresentanter i försäkringsaktiebolagens styrelser. En närmare redogörelse för dessa in- tervjuer lämnas icke i detta kapitel utan först i ett senare sammanhang.

På grund av direktivens innehåll har de sakkunniga också inhämtat kännedom om väsentliga punkter i försäkringsrörelselagstiftningen i öv— riga nordiska länder. Kortfattade uppgifter om innehållet i försäkrings- rörelselagarna i Danmark, Finland och Norge lämnas i olika kapitel i det följande i samband med behandlingen av skilda frågor.

a) Försäkringsinspektionens skrivelse Efter att ha betonat synpunkternas och bedömningarnas preliminära ka— raktär har försäkringsinspektionen i sin skrivelse till de sakkunniga i sammandrag anfört bl. a. följande.

Mot bakgrunden av de mindre tillfredsställande resultaten av vissa av försäkringsinspektionen företagna undersökningar rörande de tillämpade metoderna för åstadkommande av representativa bolagsstämmor i de öm- sesidiga riksbolagen synes det inspektionen naturligt, att problemet att åstadkomma en god representation för försäkringstagarna uppmärksam— mas av de sakkunniga.

Åtskilligt talar enligt försäkringsinspektionen för att tillsynsmyndig- hetens befogenheter på försäkringsvillkorsområdet förstärkes.

Försäkringsinspektionen understryker vidare starkt betydelsen av vidgad information för allmänheten i försäkringsfrågor. En mera löpande infor-

mation om bl. a. försäkringsvillkor och premier än vad som kan lämnas i den offentliga statistiken synes inspektionen kunna övervägas.

Övervägas bör enligt försäkringsinspektionens uppfattning också, om icke möjlighet bör öppnas att stadfästa bolagsordningar för ömsesidiga skadeförsäkringsbolag, som icke inbegriper bestämmelser om uttaxering.

Efter dessa mera allmänna spörsmål övergår försäkringsinspektionen i sin skrivelse till att anlägga vissa huvudsynpunkter på livförsäkringsom- rådet och skadeförsäkringsområdet tagna var för sig.

Med fog torde det kunna påstås, anför inspektionen, att det system för tillgodoseende av soliditet och skälighet, som byggts upp i de nya försäk- ringstekniska grunderna för livförsäkring, garanterar livförsäkringsta- garna all den trygghet och rättvisa, som för närvarande kan uppnås. Inom livförsäkringsområdet har stora förbättringar åstadkommits och förhål- landena är i flera avseenden att beteckna som goda. Lämpligheten av rä- dande ordning står emellertid, anför inspektionen, icke på alla håll oemot- sagd. Sålunda har det i vissa sammanhang gjorts gällande, att grupplivför— säkringen, eventuellt även individuell risklivförsäkring över huvud taget, icke bör behandlas såsom livförsäkring utan föras över till skadeförsäk- ringsområdet. Med anledning av vad som därom från skilda sidor anförts i debatten finner inspektionen det vara av värde, att de sakkunniga upp- tager detta problem till behandling. Ett annat problem på livförsäkringens område utgör enligt inspektionen spörsmålet om företagsformen. Det kan förtjäna övervägas, menar inspektionen, om det icke vorenaturligt att helt grunda 1ivförsäkringsverksamheten på den ömsesidiga företagsformen.

I fråga om skadeförsäkringsområdet i allmänhet uttalar försäkrings— inspektionen önskemål om en effektivering av den på området är 1950 lagfästa skälighetsprincipen. På grund av nuvarande erfarenhet vill in- spektionen ha möjlighet att ingripa mera bestämt än inspektionen hittills kunnat göra. Övervägas kan enligt försäkringsinspektionens mening, om det ej borde vara möjligt att åstadkomma en anordning, enligt vilken tillsynsmyndigheten i speciella, ej alltför hårt kringgärdade fall skulle Kunna erhålla befogenheter, som är mera praktiskt lämpliga att använda än de nu till buds stående. Såsom exempel på fall, där det skulle vara av värde för inspektionen att erhålla något starkare förhandlingsposition, nämner inspektionen dels motorfordonsförsäkringen, särskilt dess vagn- skademoment, dels den korta olycksfalls- och sjukförsäkringen. Såvitt an- går sistnämnda försäkringsform anser inspektionen, att skälen för och mot ett införande av försäkringstekniska grunder för dylik försäkring bör övervägas av de sakkunniga. Inspektionen fäster vidare de sakkunnigas uppmärksamhet på skadeförsäkringens skatteproblem.

Försäkringsinspektionen framlägger härefter synpunkter och önskemål i fråga om särskilda paragrafer i lagen.

b) Svenska försäkringsbolags riksförbunds skrivelse

Riksförbundet inleder sin skrivelse med att konstatera, att i direktiven för de sakkunniga icke alls berörts det omfattande arbete, som från försäk- ringsväsendets sida efter FL:s tillkomst utförts för att anpassa branschen efter den samhälleliga utvecklingen med syfte att kunna möta den nya tidens krav. Förbundet lämnar därför i ett inledande avsnitt vissa upplys- ningar om vad som i nämnda hänseende åtgjorts och därutöver vissa upp- gifter om inom bolagen och bolagsorganisationerna pågående utrednings- arbeten. I ett senare avsnitt av skrivelsen framlägges ett antal från skilda försäkringsbolag framförda förslag till lagändringar.

Förbundet uppehåller sig först vid livförsäkringen och erinrar om att ändringarna i bolagsordningar och grunder i syfte att anpassa livförsäk- ringens förhållanden till FL tog lång tid i anspråk, varför lagen i praktiken icke varit i tillämpning på livförsäkringsrörelsen mer än omkring sex år. Efter att bl. a. ha berört grupplivförsäkringens snabba expansion omnäm- ner Riksförbundet, att på initiativ av Svenska livförsäkringsbolags för- ening genom en ändring i lagen om försäkringsavtal grupplivförsäkringen erhållit utmätningsfrihet. I fråga om riskbedömningen av de mindre goda liven karakteriseras enligt förbundet perioden av fortgående liberaliseringar.

Under arbetet med de nya premiegrunder, som stadfästes år 1955, hade — anför Riksförbundet _— en mängd spörsmål framkommit, vilka livför— säkringsbolagen önskade utreda närmare sedan grundändringarna genom- förts. Ett ytterligare motiv för ett utredningsarbete utgjorde den skrivelse, med vilken försäkringsinspektionen till Kungl. Maj:t överlämnade ansök— ningarna om stadfästelse å de nya premiegrunderna. I nämnda skrivelse påkallade försäkringsinspektionen vissa utredningar och andra åtgärder från bolagens sida. Vid Kungl. Maj:ts stadfästelse av grunderna förutsat- tes, att sådana utredningar och åtgärder skulle komma att vidtagas av livförsäkringsbolagen. I oktober 1955 tillsatte därför —— fortsätter Riks- förbundet Svenska livförsäkringsbolags förening en kommitté med upp- drag att undersöka vilka frågor som borde bli föremål för särskilda utred- ningar. Sedan resultatet av denna undersökning framlagts, har enligt för— bundet vissa utredningar igångsatts, sålunda rubricerade: utredning om lämpliga åtgärder för förenkling av livförsäkringstekniken, dödlighetsun- dersökningar inom dödsfallsförsäkringsområdet för män och kvinnor var för sig, avseende bl. a. frågan om premiedifferentiering mellan könen, syn- punkter på konkurrensförhållandena inom livförsäkringsbranschen, sam- manställning av synpunkter på den allmänna räntepolitiken, utredning rö— rande tillämpningen av soliditets-, skälighets-, solidaritets- och kontinuitets- principerna, utredning rörande styckekostnad contra proportionella kost- nader, utredning rörande disposition av bruttopremien under försäkrings- tiden, analys av behovet av försäkringstjänster och service i kvalitativt av-

seende samt utredning rörande formerna för återbäringens tillgodoräk- nande. *

Efter att ha berört livförsäkringsväsendets åtgärder i anledning av in- flationen går Riksförbundet i sin skrivelse in på spörsmålet om inrikt- ningen av försäljningen av livförsäkringar och framhåller därutinnan, att man genom olika åtgärder sökt leda och dirigera försäljningen av försäk- ringar i en socialt och ekonomiskt lämplig riktning, bl. a. genom intensi- fiering av utbildningsverksamheten för fältmän, genom att på lämpligt sätt avväga ackvisitionsvärdena samt såsom komplement till skattelag- stiftningen genom att i grunderna införa återköps- och lånespärrar för vissa slag av livförsäkringar.

I skrivelsen redogör Riksförbundet också för de svenska livförsäkrings— bolagens försäkringstekniska och medicinska forskningsnämnders arbets- uppgifter.

Rörande den långa sjuk- och olycksfallsförsäkringen framhåller Riks— förbundet, att _ såsom i tidigare sammanhang antytts —— under perioden grunder och villkor konstruerats för en ny form av försäkring, som på ett naturligt sätt skulle kunna anslutas till den allmänna sjukförsäkringen och till yrkesskadeförsäkringen. Till förebild vid försäkringsvillkorens ut- formning togs enligt förbundet livförsäkringens enkla och liberala premie- befrielsevillkor. Sä få inskränkningar i ersättningsrätten som möjligt efter- strävades. Under försäkringstiden inträffande fareökning skulle i princip inkluderas. Endast speciellt farliga yrken skulle medföra tariffering efter strängare tariff än standardtariffen. I praktiken visade det sig enligt för- bundet snart, att den nya försäkringsformen lämpade sig väl såsom kom- plettering av tjänstepensionsförsäkringar. I sådana sammanhang efterfrå- gades kollektiva anordningar. För att möta detta behov konstruerade bo- lagen enligt förbundet en kollektiv försäkringsform med konstant premie och gemensam premieinkassering, å vilken beviljades en omkostnadsrabatt av 5 % av premien. Förbundet omnämner också den av långsjukförsäk- ringsbolagen år 1958 introducerade gruppsjukförsäkringen.

Inom långsjukförsäkringsbolagen har, framhåller Riksförbundet, till be— handling upptagits frågan om en omredigering av villkoren för individuell försäkring syftande till liberaliseringar i olika hänseenden. Bl. a. har över- Vägts åtgärder till förhindrande av sådan överförsäkring, som skulle kun— na uppkomma genom en väsentlig utvidgning av det genom allmänna för— säkringsformer tillhandahållna sjuk- och invaliditetsskyddet.

I en följande del av sin skrivelse lämnar Riksförbundet vissa uppgifter om skadeförsäkringens utveckling. I fråga om den korta olycksfalls- och sjukförsäkringen karakteriseras enligt förbundet den gångna tioårsperio- den av en ständig förbättring och utvidgning av de allmänna försäkrings- villkoren och därjämte av en fortlöpande anpassning av försäkringsfor— men med hänsyn till verkställda lagändringar och krav på översyn beträf-

fande överförsäkringsfrågan. Särskilt framhåller Riksförbundet, att änd- ringar i den tidigare gällande lagen om försäkring för olycksfall i arbete samt tillkomsten av lagen om allmän sjukförsäkring och lagen om yrkes- skadeförsäkring i mycket stor utsträckning medfört arbetskrävande om- läggningar av försäkringsbolagens korta olycksfalls- och sjukförsäkringar i syfte att undvika överförsäkring. Statsmakterna har sålunda, betonar för- bundet, ställt stora krav på försäkringsbolagens förmåga till anpassning. Det har enligt Riksförbundet icke kunnat undvikas, att detta anpassnings- arbete krävt förhållandevis stora kostnader. Efter att ha anfört exempel på villkorsförbättringar samt meddelat, att bolagen i praktiken medger förnyelse av sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring till 70 respektive 75 år, för såvitt icke alldeles speciella förhållanden föreligger, uppger för- bundet, att det emellertid blivit allt vanligare att lämpligt avpassade olycks- fallsförsäkringar får löpa så länge den försäkrade lever. Beträffande mera speciella former av försäkringar framhålles bl. a., att den enskilda rese- olycksfallsförsäkringen utvidgats att utöver sedvanliga ersättningsformer även omfatta läkekostnadsersättning vid såväl olycksfall som sjukdom. Behovet av detta skydd anser Riksförbundet vara påtagligt med hänsyn till de dryga kostnaderna för läkarvård i utlandet. Vid kollektiv olycks- falls- och polioförsäkring har enligt förbundet nya typer av kollektiv in- förts. En förfrågan från bilskadeutredningen hos Tarifföreningen för olycksfalls— och sjukförsäkring resulterade så småningom i tillkomsten av förarplatsförsäkringen.

Efter en redogörelse för Sjuk- och olycksfallsförsäkringsnämndens upp- gifter och konstruktion nämner Riksförbundet i fråga om olycksfalls- och sjukförsäkringen avslutningsvis, att man år 1950 inrättat Försäkringsbo- lagens skallskadenämnd för bedömning av invaliditetstillstånd efter skall- skador och för att ge förslag till terapeutiska åtgärder.

I fråga om trafik- och motorfordonsförsäkringen uppger Riksförbundet, att under hela tiden sedan år 1948 ett ständigt arbete pågått i fråga om tariffer, försäkringsvillkor och andra bestämmelser i syfte bl. a. att an- passa tarifferna efter den av bolagen årligen sammanställda, ytterst detal- jerade statistiken, att kunna erbjuda försäkringstagarna lämpligt avvägda nya försäkringsformer, som i största utsträckning tillmötesgår deras önske- mål, att anpassa bestämmelserna så att eventuella önskemål ur trafiksäker- hetssynpunkt eller liknande synpunkter kan tillmötesgås samt att genom i möjligaste mån förenklade bestämmelser kunna rationalisera kontors— arbetet för att hålla omkostnaderna nere. Resultaten av det med angivna riktpunkter bedrivna arbetet redovisas genom ett stort antal exempel. Där- utöver omnämner Riksförbundet, att i två omgångar ingående skadeor- saksundersökningar verkställts och att jämväl i övrigt försäkringsbolagen strävar efter att förebygga skador.

I fråga om sjöförsäkringen hänvisar Riksförbundet till en vid dess skri-

velse fogad bilaga, som utarbetats av Sjöassuradörernas förening. Denna förening tager bl. a. upp frågan om skälighetsprincipen i Skadeförsäkring, vilken enligt gällande lag icke äger tillämpning på sjö- och annan trans- portförsäkring. Enligt föreningens mening finns flera vägande skäl att göra sådant undantag för sjöförsäkringsbranschen. Föreningen förklarar sig förutsätta, att någon ändring på denna punkt icke skall komma i fråga.

Sedan Riksförbundet i fråga om Skadeförsäkring i allmänhet konstaterat, att den väsentligaste nyheten efter FL:s tillkomst utgjorts av skälighets— principens lagfästande, och påpekat att det ännu är omöjligt att bestämt säga, hur lång tid som åtgår innan den till principens efterlevnad upprät- tade statistiken kan utgöra tillräcklig grund för någorlunda säkra slutsatser, ger förbundet en uppställning på nyheter och ändringar i fråga om försäk- ringsvillkor under åren 1950—1958.

I en tredje del av det inledande avsnittet i Riksförbundets skrivelse be- rörs vissa för Iiu- och Skadeförsäkring gemensamma frågor. Inledningsvis betonas här, att även under det senaste decenniet inom försäkringsbolagen pågått ett allt intensivare rationaliseringsarbete, bl. a. med utnyttjande av kontorstekniska nyheter, för att bringa ned omkostnaderna och ändå för- bättra servicen åt försäkringstagarna. De utåt mest framträdande dragen har enligt förbundet varit ett antal fusioner mellan bolag i fall där man ansett, att en sammanslagning skulle kunna gagna försäkringstagarnas intressen. Sedan behov ansetts föreligga av fastare former för den företags- ekonomiska forskningen inom branschen, tillsatte Riksförbundet i samråd med Folksam år 1951 en företagsekonomisk forskningsnämnd, vars utred- nings- och forskningsarbete förklaras i huvudsak kunna hänföras till tre områden, nämligen kostnader—intäkter och redovisning, administration samt distribution. Nämnden har enligt förbundet publicerat ett antal i skrivelsen angivna arbeten.

Rörande utbildningsverksamheten framhåller Riksförbundet, att utbild- ning av kontorsanställda och fältmän sedan många år skett i såväl de enskilda bolagens som Svenska försäkringsföreningens regi. Från och med hösten 1952 bedrives enligt förbundet föreningens utbildningsverksamhet av Institutet för försäkringsutbildning under inseende av överstyrelsen för yrkesutbildning. Utbildningen har, uppgiver förbundet, under de senare åren alltmer intensifierats i fråga om såväl kursernas som elevernas antal.

Inom försäkringsbolagen och åtskilliga av branschens organisationer har under senare år, fortsätter Riksförbundet, en intensiv aktivitet utvecklats för att lösa de försäkringsproblem, som sammanhänger med atomkraftens fredliga utnyttjande. År 1956 bildades dels Svenska försäkringsbolags atomförsäkringskommitté med ändamål att studera, utreda och sprida kän— nedom om de problem, som uppkommer för det privata försäkringsväsendet genom atomkraftens utnyttjande för fredliga ändamål, samt att framlägga förslag beträffande försäkringsvillkor, skyddsföreskrifter m. m., dels Sven-

ska atomförsäkringspoolen för försäkring och återförsäkring av risker sani- manhängande med produktion av atomenergi i dess olika faser, såväl i Sverige som i utlandet. Representanter för det enskilda försäkringsväsendet har enligt förbundet även deltagit i de arbeten inom OEEC:s underkom- mittéer för lagstiftning och försäkringsfrågor, som syftar till att åstadkomma en konvention mellan de västeuropeiska staterna med bestämmelser rörande reaktorinnehavares ansvarighet och därmed sammanhängande frågor.

Såvitt rör frågan om försäkringstagarinflytandet i de ömsesidiga försäk- ringsbolagen uppger sig Riksförbundet, mot bakgrunden av resultatet av de av försäkringsinspektionen företagna undersökningarna, självfallet ha sin uppmärksamhet riktad på hur denna fråga bäst skall kunna bringas till en tillfredsställande lösning.

I det senare avsnittet av sin skrivelse lämnar Riksförbundet paragrafvis en redogörelse för önskemål om ändringar i FL, som framförts från skilda medlemsbolag. Det betonas, att förbundet som sådant icke gjort någon sak- bedömning av de framställda önskemålen.

Mest angeläget vid en översyn av FL finner vissa av Riksförbundets med- lemsbolag det vara, att FL:s bestämmelser utformas så, att de försäkringar, som regleras genom lagen, kan ge största möjliga kompensation för pen— ningvärdeförsämring. SPP har för den kollektiva tjänstepensioneringens del sammanfattat hithörande problem i en såsom bilaga till förbundets skri- velse fogad promemoria. Med hänsyn till begränsningen av de sakkunnigas uppdrag förbigås denna promemoria här.

Utöver de till vissa bestämda lagrum i FL hänförliga förslagen har från ett flertal bolag framhållits, att den dualism i fråga om tillsynen över försäkringsbolagen, som synes föreligga mellan FL och 1956 års lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden, bör bringas att upphöra. Genom ändring i sistnämnda lag bör enligt bolagens mening utsägas, att 1956 års lag icke äger tillämpning på försäkringsrörelse, enär de syften man velat uppnå genom denna lag redan helt tillgodoses genom FL.

I ett avslutande parti redovisar Riksförbundet några bolagssynpunkter på de nya kontorstekniska hjälpmedlen i form av elektroniska och andra databehandlingsmaskiner. En bolagsgrupp sammanfattar, efter en ingående analys av problemen, sin ställning till frågan om de organisatoriska Och för- säkringstekniska verkningarna av införandet av dylika maskiner på föl- jande sätt. Redan då det gäller de organisatoriska verkningarna är frågan för tidigt väckt, eftersom ingen ännu har praktisk erfarenhet härav. Det synes emellertid sannolikt, att de organisatoriska verkningarna i huvudsak är helt interna och icke ens i det egna företaget av omvälvande art. De försäkringstekniska verkningarna kan ännu mindre överblickas men bör kunna resultera i förbättrad kostnadsövervakning och service. Branschens samtliga riksbolag synes ha möjligheter att utnyttja de nya kontorstekniska hjälpmedlen för såväl kontorstekniska som affärsmässiga ändamål. Någon

lagändring kan icke vara påkallad av att elektroniska databehandlingsmaski- ner eventuellt kommer att införas i försäkringsbolagens kontorsutrustning. Maskinerna måste i stället anpassas efter givna betingelser. Ett annat bolag har även understrukit, att förväntningarna i fråga om maskinernas betydelse för försäkringstekniken och förvaltningskostnaderna icke bör överdrivas. Förutsättningen för att maskinerna skall bli till verklig nytta är, att lagen och lagtillämpningen ger bolagen tillräcklig handlingsfrihet på såväl det tekniska som det organisatoriska omrädet. Ett tredje bolag har som sin lnening framfört, att elektroniska och andra databehandlingsmaskiner möj- ligen kan ha betydelse såsom ett argument för förenkling av tekniken. I vissa fall kan de dessutom motivera ökat samarbete mellan bolag och under vissa förutsättningar motverka kostnadsstegringar. Det vore emellertid enligt bola— gets mening en orimlighet att tro, att försäkringsväsendet skulle underord- nas elektronmaskinerna. Maskinerna kan aldrig bli annat än tjänare.

c) Folksams skrivelser

I sitt svar på de sakkunnigas skrivelse den 24 februari 1958 anför Folksam bl. a., att det synes vara ställt utom diskussion att de avsnitt i FL, som främst torde kräva en översyn och som är av särskild relevans i nuvarande samhällsekonomiska läge, avser kapitalförvaltningen och värdebeständig— heten. I anledning av de sakkunnigas fråga om de organisatoriska och för— säkringstekniska verkningarna av införandet av elektroniska och andra databehandlingsmaskiner uttalar Folksam, att de databehandlingsmaskiner, varom synes vara tal, varit i bruk så kort tid, att det förefaller helt uteslutet att vare sig Folksam eller något annat företag skulle se sig i stånd att före den 1 juni 1958 besvara den av de sakkunniga ställda frågan.

Folksam förklarar, att det synes vara praktiskt ogörligt att lämna de av de sakkunniga begärda uppgifterna före den angivna tidpunkten. Uppgiften förklaras vara desto svårare som de sakkunnigas skrivelse, även sedd mot bakgrunden av de meddelade direktiven, ger föga ledning för det utred- ningsarbete inom försäkringsföretagen, som torde vara en förutsättning för ett fullständigt besvarande av de sakkunnigas skrivelse. I den mån denna kan anses besvarad genom en uppräkning av de enskilda paragrafer i FL, som enligt Folksams uppfattning behöver överses, med angivande av den väsentliga frågeställningen för varje särskild paragraf och med hänvisning till andra utredningar, där delar av samma frågekomplex är under behand- ling, är Folksam förklaras det i svarsskrivelsen för sin del berett att tillmötesgå de sakkunnigas önskan. I sammanhanget erinrar Folksam om att inom bolagsgruppen sedan hösten 1955 arbetar en särskild försäkrings- utredning.

Någon skrivelse med redogörelse för av Folksam önskade ändringar av olika paragrafer i FL har icke sedermera inkommit till de sakkunniga. En av Folksam år 1959 utgiven och till de sakkunniga överlämnad publikation

»treklang» har muntligen av företrädare för Folksam betecknats såsom be- lysande för de kooperativa försäkringsföretagens uppfattning rörande för- säkringsproblemen i stora drag.

Såvitt rör skälighetskontrollen inom svenskt försäkringsväsen har Folk— sam den 20 oktober 1959 till de sakkunniga inkommit med en skrivelse av

följ ande lydelse:

Sedan 1948 års försäkringsutredning1 framförde sitt förslag om skälighetskon— troll inom livförsäkringen och 1945 års försäkringsutredning presenterade sitt förslag om skälighetskontroll inom väsentliga områden av skadeförsäkringen har ett decennium förflutit, under vilket betydande förändringar ägt rum inom svenskt försäkringsväsen. Nya försäkringsformer har förts ut i marknaden, admi- nistrativa förenklingar har genomförts, fusioner mellan försåkringsföretag har ägt rum så att den ojämförligt större delen av den samlade premieinkomsten nu i själva verket ligger på ett tiotal koncerner, konkurrensen har, kanske framför allt till följd av Folksams fria ställning och allmänna aktivitet, alldeles påtagligt ökat och betydelsefulla premiesänkningar har genomförts trots penningvärde- försämring och allmän kostnadsstegring. Härtill kommer så den omständigheten att frågan om försäkringstagarnas inflytande på olika vägar uppmärksammats. Det kan med fog sägas att genom denna utveckling och genom andra här icke nämnda omständigheter _— såsom exempelvis det nya systemet med av försäk— ringsinspektionen utsedd revisor i varje bolag förutsättningarna för en offent— lig skälighetskontroll över huvud taget och en sådan skälighetskontroll inom skadeförsäkringen i synnerhet icke är desamma i dag som vid den tidpunkt skälig- hetskontrollen började tillämpas.

Även om Folksams styrelse alltjämt ger sin oreserverade anslutning till skälig- hetskontrollens syfte, är det styrelsens bestämda uppfattning att såväl reglerna för skälighetskontrollen som dessa reglers tillämpning i praktiken nu bör upp- tagas till ny prövning med utgångspunkt från det senaste decenniets allmänna utveckling inom svenskt försäkringsväsen. Styrelsen vill därför rikta en hem- ställan till 1958 års försäkringssakkunniga att de på programmet för en kommande försäkringsutredning som en väsentlig fråga mätte förorda en mångsidig och förutsättningslös utredning av skälighetskontrollen, en utredning som bör ske under medverkan av representanter för försäkringsrörelsen.

Som bilaga till sin framställning vill styrelsen foga en PM om Försäkrings- rörelsen, försäkringstagarinflytandet och statskontrollen utarbetad av vice ord- föranden i Folksams styrelse och chefen för brand-, sjö- och bilsektionerna i Folksam direktör N. W. Blomberg. Denna PM kommer att publiceras som tid- skriftsartikel.

När det gäller den egentliga analysen delar styrelsen artikelförfattarcns upp- fattning, men då det gäller slutsatserna är styrelsen klart medveten om att även andra konklusioner än de som framföres i artikeln kan vara både befogade och realiserbara.

Styrelsens framställning till 1958 års försäkringssakkunniga har diskuterats tillsammans med stämman vid extra sammanträde den 20 oktober och dessför- innan med stämmodelegationens presidium och med revisorerna den 19—20 augusti.

Kännedomskopia av denna skrivelse har översänts till statsrådet och chefen för Handelsdepartcmentet samt chefen för Kungl. Försäkringsinspektionen.

1 Torde avse 1942 års försäkringsutredning.

d) Landsbygdens brandförsäkringsbolags förenings skrivelse

Föreningen anför bl. a. att tillämpningen av bestämmelserna rörande behovs- prövning även när det gäller utvidgning av bestående försäkringsbolags rörelse till att avse ny försäkringsgren kan innebära en allvarlig konkur— rensbegränsning. En uppmjukning av den i praktiken stundom alltför rigo— rösa behovsprövningen förordas därför. I övrigt innehåller skrivelsen endast vissa detaljförslag, som icke beröres i detta sammanhang.

e) Socken- och häradsbrandbolagens riksförbunds skrivelse Förbundet berör i sin skrivelse endast några få frågor. Förbundet förordar bl. a. att begreppet försäkringsgren, som förekommer i koncessionssamman- hang och i samband med skälighetsövervakningen, göres till föremål för omprövning.

f) Muntliga överläggningar med företrädare för riksbolag

Vid sammanträden anordnade av de sakkunniga har överläggningar ägt rum med företrädare för dels olika riksbolag, anslutna till Svenska försäkrings- bolags riksförbund, och dels Folksam. Bolagsföreträdarna har därvid fram- fört sina personliga synpunkter i de vid sammanträdena diskuterade äm- nena; uttryckligen har framhållits att vederbörande bolag och organisationer icke tagit ställning till de aktualiserade problemen. Överläggningarna har avsett flera olika frågor. Med FL:s regel att försäkringsbolag icke må driva annan rörelse än försäkringsrörelse såsom utgångspunkt har överläggningar ägt rum angående de juridiska formerna för försäkringsbolagens byg- gande av fastigheter och angående försäkringsbolagens rätt att driva ser- viceverksamhet av olika slag. Med samma utgångspunkt har vidare frå- gan angående i första hand livförsäkringsbolagens medverkan i utbyg- gandet av riskskydd och sparande varit föremål för diskussion. Mot bak- grunden av gällande lags bestämmelser angående gränsen mellan grund- bunden och icke grundbunden personförsäkring har vidare vid upprepade tillfällen överläggningar hållits angående olika möjliga gränsdragningar på området, varvid åsiktsutbytet särskilt hänfört sig till grupplivförsäk- ringens, den individuella risklivförsäkringens samt sjuk- och olycksfallsför- säkringens ställning. Den senaste av ifrågavarande överläggningar fördes mot bakgrunden av det förslag rörande aktivering av skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet, som de sakkunniga framlägger längre fram i detta betänkande. Såsom tidigare antytts har utöver det nu sagda de sakkunniga i betydande utsträckning under hand haft kontakt med flera olika personer inom försäkringsvärlden.

g) Intervjuer av försäkringstagarrepresentanter De sakkunniga har berett samtliga i särskild ordning utsedda represen- tanter för försäkringstagarintressena i försäkringsaktiebolagens styrelser

tillfälle att vid intervjuer inför de sakkunniga redogöra för sina erfaren- heter av uppdragen. Intervjuer har hållits med 48 av dessa styrelseledamöter. De intervjuades synpunkter redovisas närmare i kapitel XI.

h) Lagstiftning i övriga nordiska länder varav de sakkunniga tagit del De sakkunniga har såvitt gäller Danmark tagit kännedom om huvudinne- hållet i 1922 års lov om livsforsikringsvirksomhed och 1934 års lov om skadesforsikringsvirksomhed samt en dansk kommentar till sistnämnda lag av A. Helper. De sakkunniga har vidare genomgått ett år 1957 i Danmark avgivet betänkande med förslag till ny för liv- och skadeförsäkringsrörelse gemensam lov om forsikringsvirksomhed, vilket år 1959 föranlett proposi- tion till riksdagen och antagande av ny lov om forsikringsvirksomhed. Vad beträffar Finland har de sakkunniga tagit kännedom om 1952 års lag om försäkringsbolag samt det samma år avgivna betänkande, som låg till grund för den nya lagen. Beträffande Norge slutligen har de sakkunniga genomgått 1911 års lov om forsikringsselskaper, ett år 1953 avgivet betänkande med förslag till lov om livsforsikringsvirksomhet samt på grundval härav till stortinget avlämnade propositioner åren 1957 och 1958. Någon ny lag på området har emellertid ännu (oktober 1959) icke antagits.

7. Sammanfattning av på de sakkunnigas begäran av försäkringsinspektionen verkställd lönekost- nadsundersökning avseende personal hos riksbolagen De sakkunniga har hos försäkringsinspektionen hemställt, att inspek- tionen måtte i sådan tid, att en del av materialet kunde publiceras i detta betänkande, verkställa en undersökning av löneläget i fråga om den hos riksbolagen anställda personalen. En sådan undersökning har inspektio- nen verkställt och de sakkunniga lämnar i det följande en kortfattad redo- görelse för de undersökningsresultat som är av intresse i detta samman- hang. Undersökningsresultaten redovisas på grundval av nu tillgängliga, inom inspektionen gjorda sammanställningar. En utförligare, mera genom— arbetad redogörelse i ämnet torde komma att intagas i Enskilda försäk- ringsanstalter.

Löneundersökningen har omfattat dels riksbolagens kontorspersonal, dels heltidsanställda yrkesfältmän hos samma bolag.

K ontors personal Undersökningen genomfördes som en punktundersökning och avsåg riks— bolagens heltidsanställda kontorspersonal den 1 januari 1959, varmed för- stås anställda vid riksbolagens huvudkontor och avdelningskontorl. Till

1 Med ett försäkringsbolags avdelningskontor avses här varje i Sverige befintlig administrativ enhet av ett försäkringsbolag, som icke anses höra till huvudkontoret men som arbetar under bolagets firma och som sysselsätter annan fast personal än fältmän.

kontorspersonalen har räknats icke endast avdelningschefer och dem under— ordnad personal utan även verkställande direktörer och andra heltids— anställda personer i ledande ställning hos bolagen. Kontorselever och aspi- ranter har även medtagits. Hela antalet hos riksbolagen anställda, exkl. fältmän, uppgick vid 1959 års ingång till 12 311 personer som framgår av följande tablå:

Heltidsanställd kontorspersonal: Antal 1. Medtagen i löneundersökningen ............................................ 10 521 2. Kvarstående pensionärer, »grågossar» och liknande ........................... 512 3. Tekniker på bokbinderi, tryckeri etc ........................................ 21 Städerskor, vissa fastighetsskötarcl etc., lunchrumspersonal ........................ 714

Timavlönad och annan deltidsanställd personal ................................... 543

Summa 12 311

Anmärkas må, att i undersökningen ej ingår personalen hos i Sverige verksamma utländska försäkringsbolag eller hos de svenska försäkrings- bolagens olika sammanslutningar och andra gemensamma organ. Perso- nalen hos dotterbolag har medtagits i undersökningen endast där den ut- gör en integrerande del av vederbörande bolags huvudkontorspersonal.

Den årslön, som redovisas i undersökningen, utgör den avtalsenliga års— lönen (d. v. 5. efter avdrag för avgifter till invalid-, familje- och ålders- pension), vilken fastställdes under våren 1959 att utgå fr. o. m. den 1 janu- ari 1959. I årslönen ingår belopp, som tjänstemannen erlägger för täc- kande av arbetsgivarens kostnad för lunch, i den mån sådan tillhandahål— les2, ävensom eventuell pensionstilläggsavgift, som den anställde själv har att erlägga.3 Hänsyn har däremot ej tagits till övriga förmåner, som de an— ställda åtnjuter. Utredningens uppläggning som en punktundersökning medförde att förändringar under år 1959 icke kommit till synes i statisti- ken. Hänsyn har sålunda icke tagits till avgång och nyanställning, löneav- drag på grund av sjukdom, tjänstledighet etc., lönetillägg vid befordran under året, övertidsersättning m. m.

Flertalet bolag är medlemmar av Försäkringsbolagens förhandlingsorgt- nisation (FFO), och riksavtalets bestämmelser tillämpas för dessa bolags anställda utom för vissa smärre grupper tillhörande den s. k. frikretsen (direktörer och andra befattningshavare i chefsställning, som innehar själv- ständig, ledande befattning och tillhör den centrala företagsledningen). I allt torde riksavtalet gälla för närmare 70 % av de anställda. Flertalet av de utanför FFO stående bolagen, bland vilka den enligt utredningen till nu— merären näst största företagsgruppen, Folksambolagen, dominerar, tilläm-

1 I antalsuppgiften är fastighetsskötare etc. i försäkringsbolagens huvudkontorsfastigheter medräknade men ej motsvarande personer i övriga av bolagen direkt eller indirekt ägda fastig- hegellppgick till 504 kr. per år för anställd hos bolag, som tillämpade riksavtalet mellan Försäk— ringsbolagens förhandlingsorganisation (FFO) och Försäkringstjänstemannaförbundet (FTF). ** Uttages enligt riksavtalet av tjänsteman, vars genomsnittsålder vid ordinariesättningen överstiger 28 år och som saknar tillfredsställande pensionsrätt från tidigare anställning.

par dock i allt väsentligt mot riksavtalet svarande anställningsvillkor. En- ligt avtalet skall en tjänsteman _ manlig eller kvinnlig —— vid ett års- skifte tilldelas anställning såsom ordinarie under förutsättning att tjänste- mannens genomsnittsålder1 uppgår till minst 21 år, att han eller hon full- gjort godkänd aspiranttjänstgöring resp. elevtjänstgöring hos bolaget un— der en tidrymd av tre är och att i förekommande fall första värnplikts- tjänstgöringen fullgjorts. Tjänsteman med särskilda kvalifikationer eller tidigare, meriterande tjänstgöring kan få ordinarie anställning utan eller med kortare aspirant- resp. elevtjänstgöring. Befattningshavare, som ännu ej blivit ordinarie, benämnes extra tjänsteman.

De flesta försäkringsbolagen har sina huvudkontor i Stockholm, där 74 % av kontorspersonalen var verksam, medan 11 % arbetade i Göteborg, 5 % i Malmö och 10 % på övriga orter.

Av tabell D framgår att 69 % av kontorspersonalen var ordinarie. Att närmare en tredjedel av de anställda utgjordes av extra tjänstemän sam— manhänger med att personalomsättningen är stor inom branschen. Sär- skilt bland den yngre kvinnliga personalen är avgången mycket stor i samband med giftermål etc. Kvinnorna var i majoritet bland försäkrings- bolagens kontorsanställda (64 %), men denna kvinnomajoritet var väsent- ligt svagare bland de ordinarie (57 %) än bland de extra tjänstemännen (79 %), varför endast 62 % av kvinnorna var ordinarie mot 82 % av de manliga befattningshavarna. Ett annat uttryck för den starka avgången bland kvinnorna är att medianåldern för kvinnlig personal utgjorde 28 år mot 38 år för manlig personal. I åldern 50 år och däröver var männen i majoritet. I tabell D anges även de beräknade genomsnittliga årslönerna (median, undre och övre kvartil?) för försäkringsbolagens manliga och kvinnliga tjänstemän. De kvinnliga ordinarie befattningshavarna uppnådde 56 % av de manliga ordinarie tjänstemännens medianlön. Bland de extra tjänstemännen nådde kvinnorna 71 % av männens medianlön.

Tabell E åskådliggör lönespridningen för riksbolagens kontorspersonal efter kön och anställningsform (ordinarie resp. extra). I denna tabell har för överskådlighetens skull hänsyn icke tagits till att lönenivån avtalsmäs- sigt är lägre i landsorten än i Stockholm. Av tabellen kan, bl. a., utläsas att 80 % av ordinarie manlig personal hade årslöner om 15 000 kronor eller mer mot 16 % av den ordinarie kvinnliga personalen. 55 % av ordi-

1 Med genomsnittsålder förstås det hela antal levnadsår som vederbörande uppnått under närmast föregående kalenderhalvår eller uppnår under närmast följande kalenderhalvår. Under— sökningens åldersuppgifter utgår helt från de anställdas genomsnittsålder. 2 Genom att använda median- och kvartillönebegreppen kan tjänstemännen efter sina löner indelas i fyra fält, de 5. k. kvartilfälten, vardera omfattande 25 % av gruppens tjänstemän. Det första kvartilfältet motsvarar de tjänstemän, vilkas löner ligger under undre kvartilen, andra kvartilfältet tjänstemän, vilkas löner ligger mellan undre kvartilen och medianen, tredje kvartilfältet tjänstemän, vilkas löner ligger mellan medianen och övre kvartilen och slutligen fjärde kvartilfältet tjänstemän, vilkas löner ligger över den övre kvartilen. Mellan undre och övre kvartilen (andra och tredje kvartilfälten) ligger sålunda lönerna för hälften av tjänste- männen i gruppen.

Tabell D. Vissa uppgifter rörande försäkringsbolagens kontorspersonal den 1 jan. 1959

Medianålder och medianlöner anges för delgrupper om minst 10, kvartillöner för grupper om minst 25 anställda. Årslönema är avrundade till närmaste 100-tal kronor.

Ordinarie tjänstemän Extra tjänstemän Samtliga tjänstemän

Antal anställda hos

Män Kvm- Summa Män Kvm- Summa Män Kvin- Summa nor nor nor Samtliga riksbolag. . . 3 109 4 154 7263 678 2 580 3 258 3 787 6 734 10 521 Härav i Stockholm ..... 2 265 3122 5 387 513 1 884 2 397 2 778 5 006 7 784 » Göteborg ...... 386 441 827 46 231 277 432 672 1 104 » Malmö ........ 179 201 380 21 135 156 200 336 536 » övriga orter. . . 279 390 669 98 330 428 377 720 1 097 i åldrar t.o.m. 17 år ..... —-— _— 71 617 688 71 617 688 18—20 » ..... —— 1 1 127 941 1 068 127 942 1 069 21—24 » ..... 99 601 700 151 480 631 250 1 081 1 331 25—29 » ..... 301 729 1 030 143 192 335 444 921 1 365 30—34 » ..... 466 633 1 099 64 129 193 530 762 1 292 35—39 » ..... 590 678 1 268 39 87 126 629 765 1 394 40—44 » ..... 445 506 951 17 53 70 462 559 1 021 45—49 » .. . . . 378 398 776 8 28 36 386 426 812 50—54 » ..... 323 306 629 15 20 35 338 326 664 55—59 » ..... 281 273 554 20 23 43 301 296 597 60 år och mer. 226 29 255 23 10 33 249 39 288 Medelårslöner1 i kro— nor för anställda hos Samtliga riksbolag: Undre kvartil. . . 15 900 10 100 7 900 6 100 . Median ......... 21 100 11 800 10 400 7 400 . Övre kvartil. . . . 30 100 13 700 . 12 200 8 800 . . . _ . . . . Aritmet. medelt. 25 100 12 300 17 800 10 600 7 500 8 200 22 500 10 500 14 800 Lönesummor i 1 000- tal kronor för an- ställda hos Samtliga riksbolag. . . 78 190 50 996 129 186 7 154 19 472 26 626 85 344 70 468 155 812

1 Om löntagare i en viss grupp ordnas i stigande följd efter lönens höjd är undre kvartilen, medianen och övre kvarlilen den lön som överskrides av resp. 75, 50 och 25 % av samtliga lön- tagare i gruppen. Hälften av löntagarna i en grupp har löner som ligger mellan övre och undre kvartilen för gruppen i fråga. —Aritmetiska medeltalet är lönesumman (understa raden i tabellen) dividerad med antalet anställda i gruppen (översta raden i tabellen).

narie manliga tjänstemän och 2 % av ordinarie kvinnliga befattningsha- vare hade årslöner på 20 000 kronor eller däröver. 50 000 kronor eller mera i årslön hade 170 manliga tjänstemän eller 5 % av all ordinarie manlig personal. Sambandet mellan levnadsålder och årslön belyses på nedre hälf—

ten av tabell E.

Tabell E. Lönespridningen för försäkringsbolagens kontorspersonal under år 1959 efter kön, medianålder och anställningsform

Medianålder anges för grupp om minst 10 anställda. Tkr = 1000 kronor.

Ordinarie tjänstemän Extra tjänstemän Samtliga tjä nstemän Åmonemtervan Män Kvin- Sum- Män Kvin- Sum- Män Kvin- Sum- nor ma nor ma nor ma Antal anställda med en års- lön i intervallet under 6 tkr ............ — 4 4 73 569 642 73 573 646 6— 8 » ............ 2 137 139 108 1 045 1 153 110 1182 1 292 8— 10 » ............ 53 819' 872 129 677 806 182 1 496 1 678 10— 12 » ............ 119 1 227 1346 180 244 424 299 1 471 1 770 12— 15 » ............ 448 1 303 1 751 114 40 154 562 1 343 1 905 15— 20 » ............ 789 562 1 351 55 5 60 844 567 1 411 20— 25 » ............ 568 83 651 17 _ 17 585 83 668 25— 30 » ............ 333 13 346 2 _— 2 335 13 348 30— 36 » ............ 309 5 314 —— — — 309 5 314 36— 42 » ............ 206 1 207 — 206 1 207 42— 50 » ............ 112 -— 112 »— —— _— 112 112 50— 60 » ............ 80 — 80 »— — —— 80 — 80 60— 75 » ............ 49 — 49 — — — 49 — 49 75—100 » ............ 24 24 — — 24 24 100—150 » ............ 13 13 — — -— 13 13 150 tkr. 0. däröver ....... 4 _— 4 — —— _— 4 — 4 Summa 3 109 4 154 7 263 678 2 580 3 258 3 787 6 734 10 521 Medianålder i är för ovan- stående anställda inom årslöneintervallet under 6 tkr ............ . . 17 17 17 17 17 17 6— 8 » ............ . 22 22 19 19 19 19 19 19 8— 10 » ............ 23 25 25 22 23 23 23 24 24 10——— 12 » ............ 27 32 32 26 32 29 26 32 31 12— 15 » ............ 34 40 39 28 35 30 32 40 38 15— 20 » ............ 36 46 41 32 33 36 46 40 20— 25 » ............ 42 47 43 35 — 35 42 47 43 25— 30 » ............ 44 50 45 — 44 50 45 30— 36 » ............ 45 45 — _ 45 45 36— 42 » ............ 47 47 —— —— — 47 47 42— 50 » ............ 49 49 -— _ — 49 — 49 50— 60 » ............ 50 50 — — 50 —— 50 60— 75 » ............ 50 — 50 —— —— 50 — 50 75—100 » ............ 57 _— 57 — — — 57 — 57 100—150 » ............ 57 —— 57 — — —— 57 —— 57 150 tkr. 0. däröver ....... — —— _ _ —— . Dzo i samtliga löneintervall 41 32 36 24 20 20 38 28 33

Yrkesfältmän

De svenska försäkringsbolagen har vanligen en fältorganisalion för själva försäljningsarbetet, d. v. s. anskaffningen av ansökningar om försäkring. I fältorganisationen ingår såväl heltidsanställda yrkesfältmän (distrikts— chefer etc.) som fritidsombud. Inom vissa verksamhetsgrenar anlitas ofta såsom specialombud personer med verksamhet inom det område, vartill

försäkringsrörelsen hänför sig. Sålunda anlitas exempelvis bilhandlare för trafik- och annan motorfordonsförsäkring, cykelverkstäder och sportaffä- rer för moped- och cykelförsäkring, resebyråer för resgods— och reseolycks— fallsförsäkring samt speditionsfirmor och skeppsmäklare för sjö- och trans- portförsäkring. Slutligen anlitar vissa bolag som försäkringsomhud även självständiga företagare (andra är fritidsombud), i det följande kallade generalagenter ehuru denna benämning stundom också nyttjas för viss grupp av heltidsanställda yrkesfältmän. Fältorganisation saknas dock helt hos åtskilliga försäkringsbolag, såsom vissa lokalt verkande företag och företag, som riktar sig till speciella grupper av personer, ävensom några bolag, vilka uteslutande meddelar sjöförsäkring. Inom koncernerna är fält- organisationen ofta gemensam för de olika koncernföretagen.

Medan fritidsombuden arbetar helt på provisionsbasis, är yrkesfältmän- nen med få undantag avtalsmässigt tillförsäkrade en viss minimilön, för- måner i form av pension, semesterlön etc. samt rörlig inkomst i förhållande till anskaffningsprestationen i form av provision på anskaffade försäk- ringar eller tantiem. I fråga om ersättning för omkostnader är förhållan- dena mycket varierande. Vissa fältmannakategorier åtnjuter endast bidrag till omkostnaderna, varvid förutsättes att dessa i övrigt hestrides med an- vändande av den rörliga inkomsten. För andra kategorier betalar bolagen samtliga omkostnader, t. ex. i form av bilersättningar, varierande med försäljningsområdenas storlek, och traktamentsersättningar. I vissa fall utgår också omkostnadsbidrag för telefon, porto etc. Ersättning till under- agenter, som fältmännen anlitat, betalas oftast direkt av bolagen, men det förekommer även att fältmännen själva har att bestrida denna kostnad.

Enligt uppgift från svenska försäkringsbolags ombudsregister var vid ingången av år 1958 ej fullt 2 500 yrkesfältmän upptagna i registret. I an- talssiffran ingår även självständiga företagare (generalagenter) samt fält- män hos utländska försäkringsbolag, verksamma i Sverige.

Från de svenska riksbolagen har försäkringsinspektionen inhämtat vissa uppgifter om yrkesfältmännens inkomster under år 1958. Därvid har med- tagits endast sådana fältmän, som varit verksamma under hela året. Själv- ständiga företagare (generalagenter) har uteslutits, enär den fasta och rör— liga ersättning i form av omkostnadsbidrag och bidrag till täckande av underagentkostnader, som dessa erhållit från bolagen, mestadels icke kun- nat separeras från övriga rörliga inkomster baserade på anskaffnings- resultatet.

Inkomsterna under år 1958 för de 2 015 heltidsanställda yrkesfältmän, som redovisas i tabell F, avser under året uppburen inkomst i form av fast lön, arvode, dyrtidstillägg, provisioner, semesterlön och andra rörliga inkomster, med avdrag för pensionsavgifter. I uppgifterna har icke inbe— räknats rese— och traktamentsersättning, omkostnadsbidrag och ersätt- ning för av bolagen kända underagentkostnader. Som ovan omnämnts för-

Tabell F. Yrkesfältmännens inkomster under år 1968

Under 1958 uppburen inkomst i kronor yrkåflåilåtlmän

Under 10 000 ................................ 69 10 000—14 999 ................................ 472 15 000—19 999 ................................ 467 20 000—24 999 ................................ 417 25 000—29 999 ................................ 266 30 000—39 999 ................................ 194 40 000—49 999 ................................ 75 50 000—59 999 ................................ 23 60 000—74 999 ................................ 22 75 000 och däröver ............................ 10 Summa 2 015

utsättes i vissa fall, att fältmännen själva bestrider en del av sina omkost— nader. Uppgifterna har icke kunnat korrigeras härför, vilket innebär att de redovisade inkomstbeloppen genomsnittligt torde vara högre än de verk- liga. Vidare må framhållas, att av bolagen tillämpade avräkningsförfaran- den medför att 1958 års fåltmannainkomster till viss del är ett utflöde av tidigare års anskaffningsresultat samtidigt som anskaffningen under år 1958 i viss utsträckning återspeglas i följande års inkomster. Såsom fram— går av tabellen hade 69 yrkesfältmän under är 1958 ej kommit upp till en inkomst av 10 000 kronor. Av dessa var ett tiotal ej tillförsäkrade fast lön. I övrigt kan av tabellen utläsas, att medianinkomsten låg vid 20 000 kronor. För 16 % (324 st.) noterades inkomster å 30 000 kronor och mer, medan 55 fältmän kom upp till minst 50 000 kronor i årsinkomst.

ANDRA KAPITLET

Lagöversynens omfattning och riktlinjer

De sakkunniga Öva-synen av FL I enlighet med direktiven för utredningsarbetet har de sakkunniga företagit en genomgång av FL och kommer i det följande att framlägga motiverade förslag till ändringar i lagen och lagtillämpningen på olika punkter. Då den nu företagna laggenomgången bestämts skola ha karaktären av en teknisk översyn, har de sakkunniga utgått från nu gällande ordning och byggt vidare på den grund, som lagts genom 1948 och 1950 års lagstiftningsarbete på området. Mot bakgrunden av den utveckling, som ägt rum, och de erfaren— heter, som gjorts, föreslås ändringar och kompletteringar, vilka kan sägas innefatta en vidareutveckling av nu gällande principer i lagen. De nyheter, som föreslås, är uttryck för samma anda, som genomsyrar FL i dess nu- varande utformning.

Den särskilda försäkringsrörelselagstiftningen har sin rot i det förhål- landet, att försäkringstekniken och förhållandena i övrigt inom det moderna försäkringsväsendet är av så invecklad och för gemene man svårbegriplig natur, att en särskild lagstiftning till skydd för försäkringstagarintressena ansetts påkallad. Försäkringsavtalens ofta långsiktiga innehåll och den ekonomiska betydelsen för de enskilda av det skydd, som försäkringsväsen- det skänker, bidrager till behovet av särskilda stadganden till försäkrings— tagarnas skydd. Den sociala karaktär, som vissa delar av försäkringsverk- samheten ansetts ha, har också medverkat till utvecklingen av lagstiftningen rörande försäkringsrörelses bedrivande.

Fullföljande de tankegångar, som ligger bakom FL, har de sakkun- niga vid sin lagöversyn eftersträvat att på bästa möjliga sätt tillvarataga försäkringstagarnas-konsumenternas intressen på försäkringsområdet. De sakkunniga är nämligen av den uppfattningen, att den speciella försäkrings- rörelselagstiftningen i första hand bör ha till uppgift att skapa garantier för att försäkringstagarnas intressen blir väl tillgodosedda. Samtidigt har de sakkunniga sökt utforma de erforderliga bestämmelserna på området så, att tillämpningen av desamma blir så litet arbetskrävande som möjligt. Målet har varit att uppnå största möjliga enkelhet inom den ram, som följer av önskemålet att tillvarataga försäkringstagarnas intressen på bästa möjliga sätt. Såväl vid utarbetandet av nya bestämmelser till försäkringstagarnas

skydd som vid översynen av de nuvarande bestämmelserna i ämnet har de sakkunniga sökt komma fram till en ordning, som ger garantier för försäk- ringstagarintressenas tillgodoseende men icke heller onödigtvis pålägger för- säkringsbolagen och tillsynsmyndigheten besvär och arbete.

Spörsmål rörande långtgående omläggningar av den verksamhet, som i dag bedrives av de svenska försäkringsbolagen, har icke övervägts av de sakkunniga. Sådana frågor synes naturligen tillhöra den andra utrednings— etapp, som förutsatts i direktiven för de sakkunniga.

Ett frågekomplex, som är föremål för livligt intresse inom försäkrings- världen, är problemen rörande möjligheterna att i ökad utsträckning få till stånd en värdesäkring av utfallande försäkringsförmåner. I främsta runl— met på livförsäkringsområdet har försäkringstagarna ett starkt intresse av att från statsmakternas sida åtgärder vidtages i syfte att bereda försäk- ringsbolagen ökade möjligheter att skydda försäkringstagarna mot förluster i anledning av försämringar i penningvärdet. Då direktiven förutsatt, att nu ifrågavarande problemkomplex tillhör den andra utredningsetappen och skall behandlas först sedan undersökningar inom närmast kreditmarknads- utredningen och stabiliseringsutredningen verkställts, har de sakkunniga icke i sitt betänkande ingått på hithörande frågor. Värdesäkrings- och kapi- talplaceringsfrågorna har således på grund av direktivens innehåll lämnats utanför de sakkunnigas lagöversyn.

Frågor om ändringar i andra författningar

Flera andra lagar och författningar behandlar problem, som berör försäk- ringsbolagens verksamhet eller angränsande frågor. De sakkunniga har icke ansett det falla inom uppdragets ram att gå närmare in på ifrågavarande lag- stiftning. Vissa synpunkter beträffande behovet av en revision av berörda lagar och författningar redovisas dock i det följande.

Skattelagsliftningen

I skrivelsen till de sakkunniga har försäkringsinspektionen fäst uppmärk- samheten på en del skatteproblem inom skadeförsäkringen. Det faller emel- lertid icke inom ramen för de sakkunnigas uppdrag att framlägga förslag rörande ändringar i gällande författningar rörande skatter och avgifter till det allmänna. De sakkunniga har därför icke haft anledning att gå närmare in på försäkringsväsendets skatteproblem. De sakkunniga kan dock helt allmänt understryka angelägenheten av att de beskattningsregler, som rör försäkringsverksamheten, är ändamålsenligt utformade och tager hänsyn till de krav, som försäkringsrörelselagstiftningen ställer på försäkringsbola- gen. Det synes otillfredsställande, att skattebestämmelserna för försäkrings- väsendet i vissa delar icke omprövats sedan 1928. Bl. a. torde jämväl inom skadeförsäkringen möjlighet böra öppnas för försäkringsbolagen att öppet

skattefritt göra avsättningar av lämplig omfattning för återbäringsändamål. Det synes icke förenligt med försäkringsrörelselagstiftningens tankegångar, att dylika avsättningar erhåller formen av dolda uppskrivningar av försäk— ringsfonden. Skattelagstiftningen behöver vidare bl. a. anpassas till och draga konsekvenserna av den allt talrikare förekomsten av kombinationsför- säkringar, som omfattar ett flertal risker av helt olika slag. De tillägg till och ändringar i FL, som de sakkunniga föreslår, synes icke vara av den art, att deras genomförande förutsätter samtidiga ändringar i skattelagstift- ningen. En mindre jämkning av taxeringsförordningen synes dock böra komma till stånd (se s. 148). Vid en kommande översyn av försäkringsväsen- dets skatteproblem bör emellertid givetvis hänsyn tagas även till de änd- ringar i FL, som vid ifrågavarande tidpunkt kan ha genomförts eller pla- nerats.

Konkurrenslagstiftningen

För såväl försäkringsväsendet som näringslivet i övrigt gäller lagen den 25 september 1953 om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet och lagen den 1 juni 1956 om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden. I det remissutlåtande, som försäkrings- inspektionen i början av år 1956 avgav över det kommittébetänkande, som ligger till grund för sistnämnda lag och för vissa år 1956 genomförda änd- ringar i den förstnämnda lagen, förordade försäkringsinspektionen, att nu ifrågavarande lagstiftning delvis icke skulle vara tillämplig på försäkrings— väsendet. De sakkunniga är av den uppfattningen, att om blott vissa mindre tillägg till och ändringar i FL göres, förutsättningar är för handen för att i enkelhetens och klarhetens intresse undantaga försäkringsbolagen från till— lämpningsområdet för förenämnda två lagar.

Vad angår uppgiftsskyldighetslagens tillämpning på försäkringsbolagen vill de sakkunniga understryka, att försäkringsinspektionen med stöd av FL kan från försäkringsbolagen inhämta de uppgifter, som avses i uppgifts- skyldighetslagen, och att det ligger helt i linje med försäkringsrörelselag— stiftningen att inspektionen bedriver konsumentupplysning på försäkrings- området. Det synes de sakkunniga mindre lämpligt att samma uppgifter nu kan infordras med stöd av två olika lagar. Olämpligheten härav blir särskilt framträdande, när såsom här är fallet bl. a. bestämmelserna om sekretess och om tystnadsplikt är olika utformade i de två lagkomplexen, i det att offentlighetsprincipen äger vidsträcktare tillämpning på uppgifter, som inkommer till försäkringsinspektionen jämlikt FL, än på uppgifter, som insändes till samma myndighet jämlikt konkurrenslagstiftningen. Härtill kommer att även på en annan punkt uppgiftsskyldighetslagen och FL icke rimmar med varandra. I förarbetena till uppgiftsskyldighetslagen är det förutsatt, att försäkringsinspektionen i sin verksamhet enligt nämnda lag skall vara ett rent utredande organ, som icke har att göra bedömningar eller

att framställa kritik eller yrkanden, men enligt FL åligger det försäkrings- inspektionen att framställa yrkanden och kritik. Den ändamålsenligaste lös- ningen torde ha varit, att 1956 års lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden aldrig gjorts tillämplig på försäkringsområdet. Med allenast några mindre ändringar och tillägg ——- bl. a. införande av en regel om registrering av konkurrensbegränsande överenskommelser skulle FL ha kunnat helt tillgodose de intressen, som uppgiftsskyldighetslagen vill bevaka, såvitt angår försäkringsområdet. Samtidigt skulle all egendom- lig dualism kunnat undvikas.

Såvitt angår 1953 års lag om motverkande i vissa fall av konkurrens- begränsning inom näringslivet synes man kunna ställa frågan, huruvida det finns anledning att låta en lag, som i stort sett endast är en förhandlingslag och som icke ger vederbörande myndighet rätt att göra förelägganden eller dylikt, vara tillämplig på en verksamhet, där annan myndighet försäk- ringsinspektionen har laga befogenhet att ingripa med förelägganden m. m. bland annat när allvarlig anmärkning mot verksamheten föreligger. Med hänsyn till den i FL föreskrivna skälighetsprincipen för försäkrings- bolagens verksamhet och med hänsyn till de långtgående ingripanden mot försäkringsbolagen, som försäkringsinspektionen med stöd av FL kan göra eller föreslå, synes det de sakkunniga som om något egentligt behov knap- past förelegat att göra 1953 års lag om motverkande i vissa fall av konkur— rensbegränsning inom näringslivet tillämplig på försäkringsområdet.

Frågan om att undantaga försäkringsväsendet från tillämpningsområdet för 1953 års lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet och 1956 års lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och kon- kurrensförhållanden synes lämpligen böra övervägas i samband med en framtida översyn av nämnda två lagar och torde icke falla inom ramen för de sakkunnigas uppdrag, avseende en teknisk översyn av FL. De ändringar i försäkringsrörelselagstiftningen, som erfordras för ändamålet, blir —— så- som tidigare antytts — ganska små. En del av de tillägg till och ändringar i FL, som de sakkunniga i det följande kommer att föreslå, underlättar ytterligare ett undantagande av försäkringsväsendet från 1953 och 1956 års ovannämnda lagar.

Sekretesslagstiftningen

Ett spörsmål, som aktualiserats av de sakkunnigas förslag angående tillägg till och ändringar i FL, är frågan om sekretessbeläggning av en del av de uppgifter, som försäkringsbolagen har att lämna till inspektionen. Med den utformning lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att ut- bekomma allmänna handlingar har är frågan om en utvidgning av sekre— tessen på försäkringsbolagstillsynsområdet icke en lagfråga utan en fråga, som regleras av Kungl. Maj:t i administrativ ordning. Med hänsyn härtill har det icke förelegat anledning för de sakkunniga att i detalj taga ställning

till sekretessprohlemen på nu ifrågavarande område. Såsom angives i det följande torde det mest ändamålsenliga vara, att sedan statsmakterna tagit ståndpunkt till de i detta betänkande föreslagna lagändringarna, försäk— ringsinspektionen efter överläggningar med företrädare för försäkringsbola- gen överväger i vad mån sekretessbestämmelser på området är oundgäng- ligen erforderliga och, om så finnes vara fallet, därefter utarbetar förslag till sådana bestämmelser och gör framställning till Kungl. Maj:t om att Kungl. Maj:t måtte utfärda bestämmelserna i fråga.

Lagen om utländska försäkringsanstalter De sakkunniga vill här vidare fästa uppmärksamheten på att en revision av FL bör åtföljas av en översyn av lagen den 9 juni 1950 om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket. Lagen om ut- ländska försäkringsanstalter är i mycket uppbyggd med FL såsom förebild. Ändringar i FL bör därför ofta föranleda motsvarande ändringar i 1950 års lag.

Understödsföreningslagcn

I detta sammanhang må också erinras om förhandenvaron av lagen den 24 mars 1938 om understödsföreningar, som behandlar viss personförsäk- ringsverksamhet. Denna lag måste i flera avseenden anses vara starkt för- åldrad. De sakkunniga har på grund av utformningen av det åt dem givna uppdraget icke haft anledning att tränga närmare in i de frågor, som rör understödsföreningslagen. Det är dock påfallande, att inom understödsför- eningsväsendet skälighetsprincipen i FL:s bemärkelse icke gäller och att lagen icke innehåller några krav på återbäring till försäkringstagarna av uppkommande överskott. Fastän understödsföreningsverksamheten ansetts ha en mera social karaktär än den av försäkringsbolag bedrivna personför- säkringsrörelsen, tillvaratager understödsföreningslagen i dag försäkrings- tagarnas intressen sämre än vad FL gör. Enligt de sakkunnigas uppfattning är det angeläget att en revision av understödsföreningslagen snarast igång- sättes. Härvid synes även böra övervägas, i vad mån behov av en särskild understödsföreningslagstiftning fortfarande föreligger och vilka möjligheter som finnes att i större eller mindre utsträckning inordna understödsför- eningarna under FL. Beträffande sådana understödsföreningar, vilkas verk- samhet är av mycket ringa ekonomisk betydelse för försäkringstagarna, kan det ifrågasättas, om anledning över huvud taget finnes att ha någon egent- lig tillsyn över föreningarna. Erinras må därom att jämlikt FL ett stort antal sockenbolag för husdj ursförsäkring är undantagna från lagens bestäm- melser. Det ligger i sakens natur, att vid ett inordnande av vissa kategorier understödsföreningar under FL bestämmelserna i denna lag måste i nödig utsträckning anpassas till det därigenom förändrade läget. De tillägg till och ändringar i FL, som de sakkunniga nedan föreslår, försvårar icke ett

framtida inordnande av understödsföreningarna under försäkringsrörelse- lagstiftningen.

F örsäkringsautalslagen

De sakkunnigas uppdrag omfattar icke lagen den 8 april 1927 om försäk- ringsavtal. De sakkunniga anser sig dock böra framhålla, att den utveck- ling, som efter tillkomsten av nämnda lag ägt rum på försäkringsområdet, starkt talar för en översyn av ifrågavarande civilrättsliga lagstiftning. Icke minst utbredningen av kollektiva försäkringsformer har bidragit till behovet av en lagöversyn jämväl på hithörande område. Då försäkringsavtalslagen tillkommit under nordiskt samarbete, synes jämväl en revision av samma lag böra ske i gemensam nordisk regi.

TREDJE KAPITLET

Lagens tillämpningsområde och rätten att driva försäkringsrörelse

l. Gällande lag och några huvuddrag av förarbetena

Enligt FL får försäkringsrörelse, där ej annat följer av vad i lag eller för- fattning är stadgat, drivas endast av försäkringsaktiebolag eller ömsesidigt försäkringsbolag, som därtill erhållit Kungl. Maj:ts tillåtelse (koncession). Om utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse i Sverige stadgas i särskild lag. Vad i FL är föreskrivet skall enligt uttryckligt stad- gande i lagen (349 5) icke äga tillämpning på försäkringsanstalt, som inrät- tats av staten, på sjukkassa eller annan understödsförening, å vilken lagen om understödsföreningar äger tillämpning, på sjukkassa enligt lagen om allmän sjukförsäkring eller på ömsesidigt försäkringsbolag för försäkring av egendom å landsbygden, vars verksamhetsområde är mindre än ett härad eller, där det omfattar delar av flera härad, mindre än tio socknar (socken- bolag), såframt bolaget icke meddelar brand- eller sjöförsäkring. Vid till- lämpning av sistnämnda bestämmelse skall med härad likställas tingslag i de orter där benämningen härad ej förekommer. De sockenbolag på vilka FL:s bestämmelser icke äger tillämpning har, såsom tidigare antytts, enligt föreliggande uppgifter samtliga karaktären av kreatursförsäkringsbolag. Ifrågavarande bolag är enligt särskilt stadgande i FL pliktiga att angående sin verksamhet göra anmälan och lämna uppgifter i enlighet med föreskrif- ter, som meddelas av Kungl. Maj:t. Föreskrifter i detta ämne återfinnes i kungörelse den 17 december 1948 (nr 805).

1942 års försäkringsutredning fastslog i sitt betänkande, att försäkrings— verksamhet, idkad såsom rörelse, borde få drivas allenast av försäkrings- aktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag. Utredningens lagförslag avsåg endast affärsmässigt driven försäkringsrörelse. Innebörden av begreppet af— färsmässig försäkringsrörelse hade, framhöll utredningen, betydelse för gränsdragningen mellan försäkringsrörelselagstiftningen och lagen om un— derstödsföreningar. Att försäkringsbolagens verksamhet enligt lagens be- greppsbestämning var av affärsmässig art ansågs ligga redan i uttrycket driva försäkringsrörelse. Principen kom enligt utredningen till uttryck även genom bestämmelser i understödsföreningslagen. Utredningen hänvisade härutinnan bl. a. till 1 5 nämnda lag, enligt vilken med understödsförening

förstås sådan förening för inbördes bistånd, som avser att utan affärsmäs— sigt drivande av försäkringsrörelse idka till personförsäkring hänförlig verksamhet. I praktiken hade emellertid, fortsatte utredningen, gränsen mellan affärsmässig och icke-affärsmässig rörelse icke upprätthållits. Åt- skilliga större understödsföreningar bedreve sin verksamhet i former, som föga skilde sig från de hos försäkringsbolagen i allmänhet vedertagna. Å andra sidan kunde det enligt utredningen ifrågasättas, om icke vid en strängt restriktiv tolkning av begreppet affärsmässig rörelse några mindre häradsbolags verksamhet skulle falla utanför detta begrepp. Den utveckling, som under senare år ägt rum beträffande understödsföreningarna och där- med i lagstiftningen jämställda anstalter, syntes utredningen böra upp- märksammas vid en översyn av understödsföreningslagen.

Utredningen föreslog vidare införande i FL av den allmänna satsen, att försäkring icke skulle få meddelas i annan ordning än i försäkringsrörelse— lagen eller i annan allmän lag eller författning vore medgiven. Vissa utveck— lingstendenser —— exempelvis bildande av stiftelser eller ideella eller ekono- miska föreningar för >>förmedling>> av försäkringar syntes utredningen göra det önskvärt, att denna grundsats komme till uttryck i lagstiftningen. I omedelbar anslutning till denna grundsats upptogs i utredningens lagtext en erinran om de försäkringsanstalter, vilkas verksamhet reglerades i sär- skilda lagar och författningar. Härvid uppräknades försäkringsanstalt, som inrättats av staten (i betänkandet angavs bl. a. pensionsstyrelsen som exem- pel), sockenbolag, sjukkassa, understödsförening eller annan förening, å vilken lagen om understödsföreningar ägde tillämpning, samt utländsk för- säkringsanstalt.

Begreppen försäkring och försäkringsrörelse definierades icke i 1942 års försäkringsutrednings förslag. Förslaget anknöt härutinnan —— i likhet med då gällande lagar på försäkringsväsendets område — till gängse språkbruk och allmän uppfattning.

Med hänsyn till sistnämnda spörsmåls intresse vill de sakkunniga i detta sammanhang citera ett avsnitt ur motiven till lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal. I det kommittébetänkande, som ligger till grund för sist- nämnda lag, anföres bl. a. följande.

Någon definition av begreppet försäkring har icke upptagits i förslaget. Det har ansetts tillfyllest, att man, i stället för att söka utforma mer eller mindre subtila begreppsbestämningar, som icke skulle vara av praktisk betydelse, ankny— ter sig till den begränsning, som språkbruk och allmän uppfattning härvidlag erbjuda. Utanför förslaget falla sålunda vissa i det ekonomiska livet ofta förekom- mande affärstransaktioner, som till sin innebörd stå försäkringsavtal mycket nära. Ett typiskt exempel är sådan garanti för redan ingångna eller möjligen uppkom- mande förpliktelser, som bankerna i rätt stor utsträckning mot ersättning ikläda sig. Men sådan »bankgaranti» plägar, ehuru erbjudande stor likhet med den för- säkringsart, som benämnes garantiförsäkring, i affärslivet varken betecknas eller betraktas såsom försäkring. Att det oaktat låta lagens tillämpning utsträckas

även till sådana och andra liknande avtal har ansetts desto mindre böra ifråga- komma som något behov av lagstiftning på sådant område icke yppat sig. Fram- hållas må ock i detta sammanhang, att de avtal, som ingås av postverket under be- teckningen assurans, icke äro att betrakta såsom verkliga försäkringsavtal (assu- ransavtal) utan endast såsom innefattande modifikationer i ett fraktavtal.

Från förslagets tillämpningsområde har kommittén emellertid funnit sig böra utesluta vissa rättsförhållanden, som skulle kunna räknas såsom försäkring men i ett viktigt avseende skilja sig från den grupp av avtal, för vilka lagstiftning nu anses böra ifrågakomma: förslaget har begränsats till att omfatta endast försäk- ringar som meddelas yrkesmässigt. Utanför förslaget falla sådana mera isolerade avtal som t. ex. det, varigenom en arbetsgivare annorledes än under utövande av dylik rörelse åtager sig att utbetala en livränta eller för vissa angivna eventuali- teter tillförsäkrar någon hos honom anställd skadestånd.

Den gräns, som man i den offentligrättsliga försäkringslagstiftningen sökt upp- draga mellan ett »affärsmässigt» och ett icke affärsmässigt drivande av försäk- ringsrörelse, är för förslagets tillämplighet utan betydelse. De föreslagna bestäm- melserna avse även vissa anstalter, som betraktas såsom drivande en eller annan icke affärsmässig rörelse, exempelvis de som åsyftas i lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor och i lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar. I tillämpningen komma emellertid förslagets bestämmelser givetvis att spela sin huvudsakliga roll i fråga om avtal ingångna av försäkringsanstalter, vilkas rörelse drives affärsmäs- sigt. Hit räknas i första hand sådana inhemska försäkringsbolag, å vilka lagen om försäkringsrörelse helt eller delvis är tillämplig. Till denna grupp höra vidare utländska försäkringsanstalter, som jämlikt lagen den 24 juli 1903 förvärvat rätt att här i riket driva försäkringsrörelse.

I propositionen rörande FL uttalade föredragande statsrådet bl. a., att det vore klart, att begreppen försäkring och försäkringsrörelse icke finge givas annan innebörd i den offentligrättsliga lagstiftningen än i lagen om försäk- ringsavtal. Med förbudet att meddela försäkring i annan ordning än i lagen om försäkringsrörelse eller annan allmän lag eller författning vore med- given hade utredningen avsett att motverka en tendens att exempelvis ge- nom bildande av stiftelser eller ideella eller ekonomiska föreningar för- medla försäkringar. Med utgångspunkt från försäkringsavtalslagens be- greppsbestämning skulle bestämmelsen emellertid —— vilket anmärkts i ett remissyttrande — innebära ett generellt förbud mot att icke yrkesmässigt meddela försäkring. Statsrådet vore ense med utredningen om att de nyss- nämnda utvecklingstendenserna borde stävjas. Men en förbudsregel, sådan som den av utredningen föreslagna, finge en väsentligt större räckvidd, i det att den hindrade tillkomsten även av i och för sig önskvärda avtal.

Det syntes statsrådet uppenbart, att uttrycket »driva försäkringsrörelse» icke borde givas en så snäv tolkning som utredningen förutsatt. Tolkades uttrycket på sätt statsrådet förordat, syntes möjlighet finnas att motverka tendensen att bilda juridiska personer, vilka visserligen icke till formen men dock i realiteten dreve försäkringsrörelse. Någon motsvarighet till den

8—001886

av utredningen föreslagna förbudsregeln syntes statsrådet icke erforderlig vid sidan av straffbestämmelsen i 325 &.

Statsrådet sade sig icke kunna bit1äda den i ett remissyttrande fram- förda synpunkten, att ur förteckningen över försäkringsiniättningar, vilkas verksamhet reglerades i särskilda lagar eller förordningar, borde uteslutas försäkringsanstalt, som inrättats av staten. Även om lämpligheten av den använda terminologin kunde ifrågasättas såvitt gällde pensionsstyrelsen syntes densamma vara fullt adekvat beträffande sådana av staten inrättade försäkringsanstalter som riksförsäkringsanstalten och statens krigsförsäk- ringsnämnd samt statens krigsskadenämnd. Terminologin syntes icke mcd- föra den konsekvensen, att ett försäkringsaktiebolag, vars aktier förvärvades av staten, därigenom bleve undantaget från bestämmelserna i lagen om för- säkringsrörelse. Förteckningen över de svenska försäkringsanstalter, vilka undantagits från bestämmelserna i FL, placerades av statsrådet i en särskild paragraf, ingående i kapitlet om vissa undantagi fråga om lagens tillämp- lighet.

Första Iagutskottet godtog utan kommentarer de av statsrådet föreslagna lagbestämmelserna i förevarande ämne.

2. Försäkringsrörelsebegreppet och den speciella volvogarantin I vissa situationer kan oklarhet råda, huruvida viss verksamhet skall anses innefatta ett drivande av försäkringsrörelse eller ej. Under senare år har frågan om innebörden av försäkringsrörelsebegreppet aktualiserats särskilt därigenom att sedan den 1 november 1954 Aktiebolaget Volvo vid försälj- ning av en del biltyper lämnar en särskild garanti av långtgående innehåll. Spörsmålet huruvida Volvos ifrågavarande garantigivning enligt gällande lag kan anses innefatta ett drivande av försäkringsrörelse i FL:s bemärkelse har varit föremål för domstolsprövning. Förhållandena i målet och dettas utgång är av sådant intresse i detta sammanhang, att en redogörelse i ämnet synes motiverad. Den speciella garanti, som köpare av vissa biltyper av märket Volvo erhål- ler, har numera _ efter vissa mindre jämkningar och kompletteringar av texten —— följande lydelse.

Om denna bil inom fem år skadas i Sverige genom yttre olyckshändelse eller åverkan, betalar Volvo vid varje tillfälle den del av reparationskostnaden, som överstiger 300 (vid viss biltyp 400) kronor. Undantagna är kostnader som ersättes av annan och kostnader för skador, som uppstått i samband med brand, stöld, ”billån”, straffbart bruk av berusningsmedel, deltagande i hastighetstävlingar eller militär användning. Skriftlig anmälan om skadan skall omgående göras till någon av Volvos återförsäljare, som ombesörjer reparationen. Om anmälan göres senare än en månad från skadedagen svarar Volvo ej för skadan.

Sedan försäkringsinspektionen från olika håll blivit tillfrågad, huruvida Volvo enligt inspektionens uppfattning lagligen ägde meddela en dylik ga— ranti, och då spörsmålet ansågs vara av stor betydelse för försäkringsverk- samhetens utveckling, meddelade försäkringsinspektionen i skrivelse till Volvos verkställande direktör den 4 november 1954, att enligt inspektionens uppfattning bolaget på i skrivelsen anförda grunder måste anses ha börjat driva försäkringsrörelse. Samtidigt framhöll dock försäkringsinspektionen, att det ankomme icke på inspektionen utan på vederbörande åklagarmyn- dighet och domstolar att fatta ett juridiskt bindande avgörande i frågan, huruvida Volvo genom sin nya garantiverksamhet handlade i strid mot FL. Avslutningsvis uttalade inspektionen bl. a., att ehuru ämbetsverket vore av den meningen att den nya volvogarantin vore oförenlig med FL, inspektio- nen samtidigt också hyste den uppfattningen, att Volvos initiativ vore av stort intresse. Det hade dragit uppmärksamheten till viktiga problem i bil- försäkringen och toge sikte på rationaliseringsmöjligheter, vilka vid när- mare undersökning kunde visa sig vara av verklig betydelse. Avskrift av inspektionens skrivelse överlämnades till åklagarmyndigheten i Göteborg för kännedom.

Genom remiss den 4 januari 1955 lämnade därefter åklagarmyndigheten i Göteborg försäkringsinspektionen tillfälle att avgiva yttrande över ett av professorn Phillips Hult på uppdrag av Aktiebolaget Volvo utarbetat och sedermera till åklagarmyndigheten ingivet utlåtande, avseende frågan huru- vida bolaget genom att bereda köpare av berörda biltyp ifrågavarande ga— ranti bedreve en rörelse, som enligt FL förutsatte koncession. Hult vände sig i utlåtandet mot de synpunkter, vilka inspektionen i sin nyssnämnda skrivelse anlagt på garantin, och besvarade efter vidlyftig utredning frågan nekande.

I sitt yttrande över remissen förklarade inspektionen bl. a., att vad Hult i sitt utlåtande anfört icke givit inspektionen anledning att ändra sin ståndpunkt beträffande frågan om Volvos ifrågavarande garanti vore för- enlig med försäkringsrörelselagstiftningen. Avslutningsvis betonade inspek— tionen, att inspektionen vore medveten om att nuvarande lagstiftning så- som inspektionen tolkade densamma —— i enskilda fall kunde befinnas inne- bära en alltför stel gränsdragning beträffande rätten att meddela försäkring och att den sålunda stundom kunde verka som en olämplig konkurrensbe- gränsning, vilken försvårade nya initiativ av värde för allmänheten. Den av Hult hävdade tolkningen lede å andra sidan av nackdelen, att den öpp— nade långtgående möjligheter för arrangemang, som bl. a. gåve allmän- heten alltför litet skydd mot försäkringsutfästelser, som vore på ett otill- fredsställande sätt ekonomiskt underbyggda. För att klarhet i rättsläget och ett underlag för bedömning av frågan om det eventuella behovet av lag— ändringar skulle erhållas vore ett domstolsutslag i frågan av värde.

I beslut den 29 juni 1955 uttalade åklagarmyndigheten i Göteborg, att

myndigheten icke funnit att Volvo genom den nya garantin överträtt FL. Ärendet föranledde därför icke någon åklagarmyndighetens vidare åtgärd.

För svenskt försäkringsväsen ansågs det vara av stort intresse att inne— börden av begreppet driva försäkringsrörelse enligt gällande lag om för- säkringsrörelse blev i görligaste mån klarlagd. Från denna synpunkt be- dömdes det genom åklagarmyndighetens beslut uppkomna läget såsom mycket otillfredsställande. Å ena sidan hade den centrala myndighet, som torde vara mest insatt i försäkringsfrågor, uttalat att Volvo genom nu ifrågavarande garanti måste anses ha handlat i strid mot FL. Å andra sidan hade en lokal åklagarmyndighet uttalat, att Volvo icke överträtt ifråga- varande lag. Ur allmän synpunkt ansågs det önskvärt, att frågan om lag- ligheten av Volvos nya garanti blev föremål för domstols prövning. Försäk- ringsinspektionen hemställde därför hos riksåklagarämbetet, att ämbetet måtte föranstalta om att dylik prövning kom till stånd. Samtidigt under- strök försäkringsinspektionen, att inspektionen icke genom sin hemställan tagit ställning till frågan om ändamålsenligheten av försäkringslagens nu- varande bestämmelser och icke heller från andra synpunkter än de legala uttalat något värdeomdöme om Volvos nu ifrågavarande initiativ.

I anledning av försäkringsinspektionens hemställan förordnade riksåkla- garämbetet, att åtal skulle väckas jämlikt 325 & FL mot Aktiebolaget Volvos verkställande direktör.

Åtalet lämnades utan bifall av Göteborgs rådhusrätt. Målet fullföljdes därefter till hovrätten för västra Sverige samt högsta domstolen. Båda dessa instanser fastställde rådhusrättens domslut.

Då såväl försäkringsinspektionens motivering för sin uppfattning att Volvos nya garantiverksamhet innefattade en överträdelse av FL som hög- sta domstolens motivering för att lämna åtalet utan bifall synes vara av intresse i sammanhanget, skall de refereras här.

Försäkringsinspektionens synpunkter på tolkningen av gällande lag torde tydligast framträda i en skrivelse till vederbörande statsåklagare den 21 augusti 1958. I denna skrivelse anförde försäkringsinspektionen i huvudsak följande.

I motiven till försäkringsavtalslagen uttalas, att de avtal, som ingås av post- verket under beteckningen assurans, icke är att betrakta såsom verkliga försäk- ringsavtal utan endast såsom innefattande modifikationer i ett fraktavtal. Med detta motivuttalande såsom utgångspunkt har professor Hult gjort en jämförelse mellan postverkets assuransavtal och Volvos nya garanti och kommit fram till att båda dessa typer av åtaganden saknar karaktären av försäkring på den gemensam- ma grunden att de bägge icke utgör självständiga avtal utan med nödvändighet an- sluter sig såsom biavtal till ett annat huvudavtal. De innefattar bägge modifikatio- ner i vederbörande huvudavtal.

Försäkringsinspektionen kan icke ansluta sig till Hults uppfattning på denna huvudpunkt. Vid ett transportavtal kan den part, som har att utföra eller låta utföra transporten av godset, påtaga sig ett mer eller mindre långtgående ansvar för transportprestationen, d.v. 5. för att godset verkligen kommer den bestämde

mottagaren till handa i oskadat skick. Han synes exempelvis kunna begränsa sin ersättningsskyldighet i händelse av skada på godset till sådana fall, där han själv eller hans egna anställda förfarit försumligt. Han kan gå längre och påtaga sig ansvar för försummelser av personal vid av honom anlitade främmande trans- portmedel. Han kan, om han så vill, utsträcka sin ansvarighet till att omfatta även rena olyckshändelser, som drabbar godset under hela dess väg från avsän- daren till mottagaren. Intet hindrar att han till och med går ännu längre och låter sin ansvarighet omfatta även fall av force majeure.

I samtliga fall är det fråga om en ersättningsskyldighet direkt på grund av det ingångna transportavtalet, En utsträckning av transportörens risktagande utöver vad som är det vanliga inom branschen innefattar således icke att vederbörande ikläder sig en särskild förpliktelse, skild från transportavtalet, utan utgör blott en lovlig modifikation i den gängse utformningen av transportavtal.

I enlighet härmed synes man höra förstå postverkets assuransavtal. Assurans— avtalet kan icke betraktas såsom något separat avtal utan innefattar blott, att postverket ingår ett transportavtal, enligt vilket verkets skadeståndsskyldighet vid bristande fullgörande av transportprestationen är utsträckt till att omfatta även fall av casus och i viss utsträckning force majeure. Det är helt enkelt fråga om transportavtal med en för postverket strängare skadeståndsskyldighet än den för vanliga brev och paket gällande. Assuransavtalet är, med begagnande av lagmoti- vens ord, en modifikation i det med postverket ingångna fraktavtalet.

Med anledning av vad Hult anfört om skador å postgods medan detsamma hand— haves av järnvägar, bussar, flygmaskiner o.s.v. vill försäkringsinspektionen un- derstryka, att det ligger helt inom ramen för fraktavtalsbegreppet att andra än egna transportmedel kan anlitas för en transports utförande.

Vid ett köpeavtal kan säljaren påtaga sig ett större eller mindre ansvar för be— skaffenheten av det gods, som överlåtes genom köpet. Säljarens skadestånds- skyldighet på grund av fel eller brist i godset beror i första hand på innehållet i köpeavtalet. Genom en s. k. garanti kan säljaren påtaga sig ett i fråga om om- fattning eller tid längre gående ansvar för fel och brist än som följer av sedvana eller köplagens bestämmelser. Såsom exempel på sådan garanti må nämnas, att tillverkare och försäljare av bilar ofta lämnar en garanti av innehåll, att därest det inom sex månader eller ett år från leveransen av en bil skulle uppdagas något materialfel eller felaktigt utförande, företaget ifråga utan kostnad för kö- paren levererar nya, felfria delar eller reparerar de gamla. Samtidigt brukar den inskränkningen föreskrivas, att garantin icke gäller för fel, som uppstår genom naturligt slitage, vårdslöshet, otillräcklig smörjning, felaktig skötsel m. m. En garanti av detta slag — som bl. a. Volvo lämnar för alla biltyper _ utgör icke någon självständig förpliktelse utan innefattar blott att säljaren påtager sig ett längre gående ansvar för beskaffenheten av det överlåtna godset än som eljest skulle vara fallet. En sådan garanti utgör således blott en modifikation i det in- gångna köpeavtalet.

Vid Volvos nu ifrågavarande garanti är läget ett annat. Volvo åtager sig genom denna garanti att svara för skador, som uppkommer på bilen vid kollisioner, dikes- körningar och liknande händelser. Volvos ansvar är här icke något uttryck för att säljarsidan brustit i sin prestation enligt köpeavtalet. I allt fall på teknikens nuvarande ståndpunkt uppkommer nämligen i allmänhet skador på en bil vid dylika händelser i stort sett oberoende av hur förstklassig den levererade bilen är. Volvos ansvar enligt den nya garantin innefattar icke någon utvidgad skade- ståndsskyldighet, som faller inom ramen för vad en säljare begreppsmässigt kan ha att fullgöra vid en äganderättsöverlåtelse av en bil. Volvos nya garanti rym-

mes enligt försäkringsinspektionens uppfattning icke inom begreppet köp och har sålunda icke karaktären av en modifikation i köpeavtalet.

Den speciella volvogarantin är enligt inspektionens syn ett självständigt risk- åtagande från Volvos sida. Åtagandet göres visserligen endast i direkt kombina- tion med ett köpeavtal; det är emellertid affärsmässiga och andra faktiska för- hållanden som torde vara anledningen härtill. Ur rättsliga synpunkter synes risk— åtagandet vara lika självständigt vare sig det göres i direkt anslutning till för- säljningen av en bil eller det mot vederlag skulle göras först vid en senare tid- punkt. I bägge fallen måste Volvo anses ikläda sig en risk, som faller utom ramen för vad som begreppsmässigt åvilar säljarsidan vid en äganderättsöverlåtelse.

Försäkringsinspektionen kommer så fram till att Volvos nya garanti icke alls är någon parallell till postverkets assuransavtal. Medan sistnämnda avtal utgör en modifikation i ett huvudavtal utgör den nya volvogarantin rättsligt sett ett själv- ständigt avtal och icke alls någon modifikation i ett annat avtal. Något stöd för att den nya garantin ej skulle ha karaktären av försäkringsavtal kan således icke hämtas i förut berörda motivuttalande att postverkets assuransavtal icke är att betrakta såsom verkliga försäkringsavtal.

Försäkringsinspektionen är ense med Hult om att försäkringsavtalet är ett öm- sesidigt förpliktande avtal. Det föreligger icke något försäkringsavtal med mindre försäkringstagaren har att ntgiva ett vederlag för riskåtagandet. Inspektionen an- ser emellertid, i motsats till Hult, att bilköparen vid volvogarantin betalar ett ve- derlag för Volvos ifrågavarande särskilda riskåtagande. Understrykas må att av Volvos reklam klart framgår, att det som Volvo utbjuder till ett visst pris är icke blott en bil utan dessutom den särskilda garantin. Det är fullt klart mellan par- terna, då avtal slutes, att vad bilköparen förvärvar för det avtalade beloppet är icke blott en bil utan därutöver nu ifrågavarande garanti. Garantin är kanske till och med i många fall drivfjädern till att köparen väljer just ifrågavarande bil- modell. Under nu angivna förhållanden är det enligt försäkringsinspektionens me- ning uppenbart, att köparen till Volvo erlägger ett vederlag för den speciella volvogarantin. Den omständigheten att Volvo icke utåt angiver hur mycket av det inflytande beloppet som räknas såsom riskpremie och hur mycket som räknas såsom vederlag för själva bilen synes icke kunna vara skäl till att betrakta veder- lagsfrågan på annat sätt än inspektionen ovan gjort.

Försäkringsinspektionen vill vidare slå fast, att riskåtagandena av Volvo göres i sådan omfattning att beteckningen rörelse måste anses befogad.

Understrykas må, att det särskilda riskåtagande, som Volvo gör vid den nu ifrågavarande garantin, i allt väsentligt är av samma innehåll som det riskåtagan- de, vilket försäkringsbolagen gör vid meddelande av vagnskadeförsäkring. Såväl i Sverige som i utlandet har det hittills ansetts vara en försäkringsbolagsangelä- genhet att svara för ifrågavarande kollisions- m. fl. risker. Språkbruk och allmän uppfattning inom affärslivet talar också för att riskåtagandena ifråga betraktas och behandlas såsom försäkringar.

Påpekas må också att lagen om försäkringsrörelse i första hand tillkommit för att skydda allmänheten mot försäkringsutfästelser från sådana företags sida, som icke har ekonomiska resurser att infria sina utfästelser. Allmänhetens behov av skydd mot insolida försäkringsgivare synes inspektionen vara lika stort, vare sig vederbörande vänder sig till ett företag, som uteslutande eller huvudsakligen meddelar försäkringar, eller förvärvar försäkringsskyddet hOS någon, som sam- tidigt tillhandahåller andra. prestationer, exempelvis ett bolag som huvudsakligen bedriver fabriks- och handelsrörelse men därutöver gör särskilda riskåtaganden av samma slag som försäkringsbolaget.

Vad angår de i förarbetena till försäkringsavtalslagen omnämnda bankgaran- tierna synes det försäkringsinspektionen helt naturligt, att desamma faller utanför lagstiftningen om försäkringsrörelse. Erinras må därom, att bankerna genom banklagstiftningen ställts under en särskild tillsyn, utövad i första hand av bank- inspektionen, och att det därför icke förelegat något behov av att göra lagen om försäkringsrörelse tillämplig på bankgarantierna. Härtill kommer det i lagmotiven åberopade förhållandet, att bankgarantierna i affärslivet varken betecknas eller betraktas såsom försäkring.

Sammanfattningsvis vill försäkringsinspektionen såsom sin mening uttala, att Volvos PV 444-garanti utgör ett självständigt avtal och icke en modifikation i köpeavtalet,

att vederlag utgår för garantin ifråga, att garantin lämnas i sådan omfattning att garantiverksamheten måste beteck- nas såsom rörelse,

att garantin i allt väsentligt har samma innehåll som försäkringsbolagens vagn- Skadeförsäkring,

att det hittills alltid ansetts vara en försäkringsbolagsangelägenhet att ikläda sig ansvar för de risker, som omfattas av garantin ifråga,

att språkbruk och allmän uppfattning inom affärslivet talar för att PV 444- garantin utgör en form av försäkring samt

att allmänhetens behov av tillsyn från statens sida över verksamheten ifråga är detsamma, vare sig riskåtagandet göres av det ena eller det andra rättssubjektet.

På nu anförda skäl anser försäkringsinspektionen, att Volvo genom sina nu ifrågavarande garantier överträtt 1 5 lagen om försäkringsrörelse, enligt vilket lagrum försäkringsrörelse må, där ej annat följer av vad i lag eller författning är stadgat, drivas endast av försäkringsaktiebolag eller ömsesidigt försäkringsbolag, som därtill erhållit Konungens tillåtelse (koncession).

Högsta domstolens motivering för att fastställa hovrättens friande dom har följande innehåll.

Volvos riskövertagande på grund av de i målet ifrågakomna garantiutfästel— serna är betydligt vidsträcktare än som i allmänhet förekommer vid försäljning av bilar. Ansvaret är icke begränsat till fabrikationsfel utan de risker bolaget övertager äro väsentligen sådana som täckas av vagnskadeförsäkring å motorfor- don. Riskövertagandet, som äger rum i mycket stor utsträckning, får också anses ske mot vederlag.

Av utredningen framgår emellertid, att garantin meddelas uteslutande i sam- band med försäljningar av bilar, tillverkade av bolaget. Vederlaget för risköver- tagandet utgör icke en till beloppet bestämd premie utan ingår i köpeskillingen, och köparen har ej möjlighet att genom att avstå från garantin erhålla avdrag å köpeskillingen. Vidare kan garantin, som är tidsbegränsad, ej förnyas.

Förutom att lämnandet av garantin sålunda anknyter till den av bolaget bedrivna bilfabrikationen är att märka, att bolaget, som i anslutning till denna upprättat en landsomfattande serviceorganisation, i stort sett avhjälper de med garantin avsedda skadorna antingen genom reparation på verkstäder, som ingå i denna organisation, eller vid särskilt omfattande skador genom leverans av nya av bo- laget tillverkade bilar.

Med hänsyn till gestaltningen av bolagets ifrågavarande åtagande samt det na- turliga och nära samband, som sålunda föreligger mellan åtagandet och bolagets verksamhet för bilfabrikation och service, får lämnandet av garantin anses på

sådant sätt ingå i bolagets rörelse att bolaget icke därigenom drivit försäkrings- rörelse i den mening som avses i lagen om försäkringsrörelse.

Genom högsta domstolens dom i volvomålet har det således blivit klarlagt, att en garantigivning av den typ, som Aktiebolaget Volvo introducerat, icke för närvarande faller under FL.

3. Till de sakkunniga framförda synpunkter I sina skrivelser till de sakkunniga har både försäkringsinspektionen och Svenska försäkringsbolags riksförbund betecknat en närmare precisering av begreppen försäkring och försäkringsrörelse som önskvärd. F örsäkringsin— spektionen finner preciseringen önskvärd särskilt mot bakgrunden av att benägenheten att kombinera försäljningen av vissa varor med riskåtagan- den av skilda slag kan komma att breda ut sig. Riksförbundet hänvisar di- rekt till volvoärendet. I intetdera fallet framlägges emellertid några förslag eller anges några riktlinjer.

4. Övriga nordiska länder Tillsynslagen i Danmark stadgar såsom huvudregel, att försäkringsrörelse är underkastad lagens bestämmelser. Uttryckligen undantages emellertid från lagens reglering dels livförsäkringsrörelse, som icke är affärsmässig (i främsta rummet pensionskassor, som är underkastade tillsyn enligt speeiallagstiftning), dels vissa rättssubjekt utan motsvarighet i Sverige, dels ock begravningskassor och eldbegängelseföreningar, för vilka gäller särskild tillsynslagstiftning, samt under socialministeriets tillsyn stående sjuk- och arbetslöshetskassor. För lokalt begränsade ömsesidiga skadeför- säkringsbolag, vilkas rörelse är på visst sätt inskränkt till art och omfång, är lagens reglering mindre ingående. I fråga om de allra minsta företagen —— geografiskt och med avseende på försäkringsbeloppet _ gäller, att de icke omfattas av lagens bestämmelser men har skyldighet att på tillsyns— myndighetens begäran inkomma med vissa uppgifter. En för dansk försäk- ringslagstiftning speciell regel utan motsvarighet i övriga nordiska länder är, att handelsministern i tveksamma fall avgör huruvida en rörelse är av den art, att försäkringstillsynslagen skall äga tillämpning på densamma. Lagligheten av handelsministerns avgörande kan emellertid bli föremål för domstolsprövning. I Finland gäller enligt tillsynslagen, att försäkringsrörelse, där ej annor- städes i lag annat stadgas, endast får drivas av ömsesidigt försäkringsbolag eller försäkringsaktiebolag. Anmärkas må, att i Finland särskild lagstift- ning gäller bl. a. beträffande ömsesidiga skadeförsäkringsföreningar, vilka närmast motsvarar våra mindre lokala försäkringsbolag, beträffande fiskeri- försäkringsföreningar och beträffande understödskassor.

Enligt huvudregeln i den i Norge gällande tillsynslagen får försäkrings— rörelse — förutom av anstalter, som garanteras eller leds av staten eller kommun _— drivas endast av aktiebolag och ömsesidiga bolag. Direkt ut- säges i lagen, bl. a., att den icke äger tillämpning på begravnings- och sjuk— kassor eller på ömsesidiga livförsäkringsbolag, som endast gör vissa starkt begränsade åtaganden. Undantagna är likaledes vissa lokala ömsesidiga hus- djursförsäkringsbolag och brandförsäkringsföreningar. För lokala sjöför- säkringsföreningar gäller särskild lag. I det i Norge föreliggande förslaget till ny lag om livförsäkringsverksamhet, som utesluter inhemska aktiebolag från rätt att driva verksamhet enligt lagen, stadgas att lagen skall äga till- lämpning på livförsäkringsrörelse, som tager sikte på teckning av försäk- ringar på den öppna marknaden, men att Kungl. Maj:t i enskilda fall kan bestämma, att lagen skall gälla även annan livförsäkringsrörelse och där- med besläktad rörelse, såvitt arten och omfattningen av rörelsen ger anled- ning därtill.

Begreppen försäkring och försäkringsrörelse definieras icke i någon av de nordiska tillsynslagarna.

I redogörelsen har bortsetts från de regler, som gäller beträffande ut- ländsk anstalts verksamhet i vederbörande länder.

De sakkunniga

Ställningstagande till viss garantiverksamhet

FL reglerar bedrivandet av försäkringsrörelse. Begreppet försäkringsrörelse är emellertid icke definierat i lagen. Det har överlämnats åt rättstillämp- ningen att med ledning av gängse språkbruk och allmän uppfattning av- göra vad som förstås med uttrycket driva försäkringsrörelse. I en del fall kan det vara oklart, huruvida viss verksamhet skall anses falla under FL eller icke. Det under senare är mest uppmärksammade exemplet på dylik oklarhet var länge frågan, huruvida Aktiebolaget Volvo kunde anses bedriva försäkringsrörelse på den grund att bolaget i samband med försäljningen av olika personbilstyper påtager sig ansvaret för väsentligen samma risker, som täckes av vagnskadeförsäkring å motorfordon. Såsom förut framhål- lits har det numera genom dom av högsta domstolen blivit klarlagt, att en garantigivning av den typ, varom i volvomålet var fråga, icke beröres av FL så länge lagen är utformad på sätt som nu är fallet.

De sakkunniga har ansett sig böra överväga, huruvida genom lagändring en garantigivning av nyssnämnda typ i en eller annan form bör föras in under den lag, som reglerar bedrivandet av försäkringsrörelse. Denna fråga synes de sakkunniga böra bedömas helt med allmänhetens intressen för ögonen och mot bakgrunden av nuvarande förhållanden.

Tre olika principlösningar synes i och för sig tänkbara. Ett alternativ är att —— under förhållanden som är analoga med läget i volvofallet — industri- och handelsföretag skall kunna få meddela garantier med samma eller lik- nande innehåll som den speciella volvogarantin, men att en förutsättning härför skall vara att offentlig myndighet efter en prövning av vederbörande företags soliditet och förhållandena i övrigt lämnar sitt tillstånd till garanti- givningen i fråga. Denna linje skulle i realiteten medföra, att vi finge en ny typ av koncessionerade, övervakade försäkringsföretag, vilka utmärktes därav att försäkringsverksamheten utgjorde blott en ringa del av rörelsen, medan huvuddelen av denna omfattade helt annan verksamhet. Därest det skall vara någon verklig mening med en tillståndsgivning, måste den prö- vande myndigheten göra en djupgående, omsorgsfull bedömning av veder- börande företags soliditet. En sådan bedömning är förenad med stora vansk- ligheter, icke minst på grund av de verkningar, som ett konjunkturomslag eller förändringar i det handelspolitiska läget lätt kan medföra för dylika företag. Även om remissvägen ett ganska gott underlag för bedömningen ' skulle kunna erhållas, blir prövningen en mycket grannlaga uppgift för den tillståndsgivande myndigheten. Kommer denna i ett visst fall till det resul- tatet, att det koncessionsbegärande industri- och handelsföretaget icke har en så stark ekonomi och så goda framtidsutsikter, att det måste anses före- ligga fullgod säkerhet för att företaget kan uppfylla sina riskåtaganden under garantitiden, och avslår myndigheten till följd härav ansökningen om koncession, kan detta utåt komma att uppfattas såsom en mycket all— varlig ekonomisk prickning av företaget och därigenom avsevärt skada det- samma. Beviljas å andra sidan koncession åt sådana företag, vilkas ekono- miska soliditet icke är grundmurad, och blir senare ett antal dylika företag ur stånd att fullfölja sina garantiåtaganden, kan det befaras att hela kon- cessionsprövningen kommer i vanrykte. Påpekas må vidare, att det icke blott är själva koncessionsgivningen som är ett känsligt kapitel vid fö- retag av blandad industri-, handels- och försäkringskaraktär. Detsamma gäller i kanske ännu högre grad frågan om återkallande av en beviljad koncession på grund av inträffade förändringar i vederbörande företags ekonomi. Allmänheten har ett berättigat intresse av att nya garantier icke får lämnas, om det garantigivande företagets ekonomiska ställning avsevärt försämrats. Detta intresse kan emellertid komma i strid med intresset att företagets situation icke försvåras genom en så uppseendeväckande aktion som indragningen av en förut beviljad koncession avseende vissa garanti- typer. Ytterligare en komplikation vid de blandade industri-, handels- och försäkringsföretagen är, att tillsynen över försäkringsdelen av verksam- heten förutsätter en praktiskt taget fullständig insyn i företaget såsom hel- het. På skäl, som nu anförts, torde det knappast vara någon ändamålsenlig lösning att gå fram på linjen med ett särskilt koncessionsförfarande för sådana industri- och handelsföretag, som önskar meddela garantier av den

speciella volvogarantins typ. De sakkunniga kan därför icke tillstyrka före- varande alternativ.

De återstående två alternativen är att antingen genom en lagändring föra in en garantigivning av nu ifrågavarande typ under begreppet för- säkringsrörelse, varigenom verksamheten skulle bli förbjuden för fabriks- och handelsföretag och skulle förbehållas försäkringsbolag, eller också att icke göra någon ändring i det genom volvodomen fastslagna rättsläget, varigenom garantier av den speciella volvogarantins typ fortfarande utan särskilda formaliteter skulle kunna meddelas av industri- och handelsföre— tag, när förhållandena är analoga med situationen i volvofallet.

Enligt de sakkunnigas uppfattning har allmänheten i sak samma behov av i första hand en soliditetskontroll, vare sig riskövertaganden av volvo- garantins typ göres av försäkringsbolag eller av fabriks- och handelsföre- tag. Samtidigt måste emellertid beaktas, att Volvos speciella garanti nu förekommit på marknaden mer än fem år och att det genom högsta dom- stolens dom blivit fastslaget, att enligt gällande lag verksamheten i fråga icke innefattar något drivande av försäkringsrörelse i FL:s mening. Med större styrka än tidigare kan nu göras gällande, att den allmänna uppfatt- ningen är att en verksamhet av dylik typ är en naturlig utvidgning av den fabrikations— och serviceverksamhet, som vederbörande företag huvudsak— ligen bedriver. Beaktas måste vidare, att vid en garantiverksamhet av den av Volvo bedrivna typen förutsättningarna måste vara ovanligt goda att hålla kostnaderna för risktäckningen låga. Bl. a. synes stora möjligheter föreligga att hålla förvaltningskostnaderna på en lägre nivå än vad fallet i allmänhet är i de traditionella motorfordonsförsäkringsbolagen. I förbil- ligande riktning synes också verka, att garantigivaren torde ha speciella förutsättningar att hålla ett fast grepp om skaderegleringsapparaten. Givet är, att en del av nämnda fördelar kan bevaras, därest risktäckningen över- föres till ett specialförsäkringsbolag, som är nära samordnat med veder- börande industriföretag. Det synes dock ligga närmast till hands att an- taga, att administrationen av garantigivningen skulle i någon mån kompli- ceras, därest risktäckningen utbrytes från moderföretaget och lägges i hän- derna på en särskild juridisk person. Det kan befaras att en sådan åtgärd skulle tendera att verka i kostnadshöjande riktning. Samtidigt hör det på- pekas, att vid en samförvaltning av å ena sidan ett industri- eller handels- företag och å andra sidan ett försäkringsbolag det föreligger speciella svå— righeter att utöva en effektiv tillsyn över försäkringsbolagets kostnader bl. a. på den grund att industri- eller handelsföretagets förhållanden är undandragna insyn från försäkringsinspektionen. Såvitt de sakkunniga kunnat finna torde det i allt fall icke för närvarande kunna sägas ligga i allmänhetens intresse, att det jättelika experiment, som Volvos speciella garantiverksamhet utgör, kompliceras. Givet är, att mindre solida företag kan följa i Volvos fotspår och att framtiden kan utvisa, att en kontroll,

motsvarande FL:s, är påkallad på nu ifrågavarande område. I förbanden- varande läge synes det de sakkunniga dock naturligast, att man avvaktar erfarenheterna på området och ingriper med lagstiftning först sedan det blivit i praktiken styrkt, att behovet av lagstiftning är starkare än de för— delar, som kan vinnas genom nuvarande frihet på området.

Gentemot garantier av volvogarantins typ kan visserligen invändas, att desamma är obligatoriska i den meningen, att köpare av ifrågavarande vara icke får tillfälle att fritt välja mellan att erhålla garantin eller att i stället få en motsvarande prisnedsättning. Såvitt kan utläsas ur försälj- ningssiffror och allmänhetens mottagande av volvogarantin har densamma emellertid icke blivit betraktad såsom en olämplig inskränkning i kund- friheten. Kvar står dessutom det förhållandet, att så länge dylika garantier icke helt slagit igenom i vederbörande bransch, möjlighet finnes för köpare att välja en vara, som säljes utan att vara obligatoriskt sammanknuten med en garanti. Så länge läget på marknaden är sådant, att en hård konkurrens råder mellan säljare av olika märken, torde det för övrigt icke behöva be- faras att garantier, som ogillas av köparna, införes eller bibehålles. Därest marknadsläget blir det motsatta, så att det i hög grad blir en säljarens marknad, synes visserligen möjligheterna att introducera och bibehålla garantier, som allmänheten finner mindre önskvärda, vara större. Härutin- nan intager dock icke nu ifrågavarande garantier en särställning. I ett så- dant läge är över huvud taget allmänhetens möjligheter att påverka veder- börande varas utseende, utrustning, egenskaper m. m. starkt beskurna. Den omständigheten att volvogarantin är obligatorisk synes icke vara nå- gon anledning till att omgärda densamma med restriktiva bestämmelser. Påpekas må i detta sammanhang, att även om garantin erhölle formen av försäkring i försäkringsbolag, densamma kunde göras obligatorisk.

Volvogarantin har också blivit föremål för den kritiken, att dess utform- ning icke i tillräcklig grad tager hänsyn till intresset att uppamma och uppmuntra försiktighet vid bilkörning. Även om det kan vara ett allmänt intresse att förekommande försäkringsmässiga anordningar konstrueras så, att försiktighet vid bilkörning premieras på ett mera påtagligt sätt än vad fallet blir vid volvogarantin, måste det dock erkännas, att man i själva verket vet ganska litet om vilka resultat för trafiksäkerheten som kan nås genom särbehandling eller ökad premiering av goda risker. Försäkrings- bolagen är icke inom motorfordonsförsäkringen tvungna att utforma sina försäkringar på ett speciellt sätt. De har frihet att experimentera sig fram. Icke heller på nu ifrågavarande punkt synes något vara att vinna genom en inordning av volvogarantin under FL.

Med stöd av det ovan anförda anser sig de sakkunniga icke böra före- slå någon lagändring, varigenom en garantigivning av den ovan berörda typen skulle föras in under FL.

Innebörden av begreppet försäkringsrörelse De sakkunniga har undersökt möjligheterna att i lagtext eller lagmotiv giva en närmare definition av begreppet drivande av försäkringsrörelse för att därigenom åstadkomma en klarare gränsdragning mellan sådan verk- samhet som faller under FL och sådan verksamhet som faller utanför. De sakkunniga har emellertid funnit det omöjligt att göra någon klar och en- tydig definition av nyssnämnda begrepp. Beaktas bör också i samman— hanget, att förhållandena inom det ekonomiska livet är så mångskiftande och rörliga, att det icke torde vara ändamålsenligt att söka binda utveck- lingen genom legala begreppsbestämningar. Det synes de sakkunniga fort- farande böra överlämnas åt rättstillämpningen att under beaktande av de tankegångar, som ligger bakom försäkringsrörelselagstiftningen, och av gängse språkbruk och allmän uppfattning avgöra, huruvida en viss verk- samhet skall anses innefatta ett drivande av försäkringsrörelse i FL:s he- märkelse och falla under FL eller ej. För egen del vill de sakkunniga i detta sammanhang blott framhålla följande.

Den verksamhet, som genom FL förbehålles företagstyperna försäkrings— aktiebolag och ömsesidigt försäkringsbolag, har karaktären av en risktäck- ningsverksamhet. Den omständigheten att en risktäckningsverksamhet av någon betydelse i praktiken måste mer eller mindre vara förenad med en anskaffningsverksamhet och med olika slag av kontorsarbeten medför icke, att verksamhet av sistnämnda slag i en riskrörelses tjänst också är förbe- hållen nyssnämnda företagstyper. FL innesluter icke något förbud för en- skild person eller allmänt aktiebolag att utöva verksamhet för ett försäk- ringsbolags räkning genom anskaffning av försäkringar, utförande av kon— torsarbeten av olika slag m. m.

I momentet rörelse i begreppet drivande av försäkringsrörelse ligger, att endast yrkesmässig försäkringsverksamhet beröres av FL. Ett ingående av enstaka risktäckningsavtal faller utanför lagen.

Det har ibland ansetts, att den offentligrättsliga försäkringsrörelselag- stiftningen endast äger tillämpning på sådan försäkringsrörelse, som dri- ves affärsmässigt. Enligt de sakkunnigas mening saknas i allt fall numera anledning att göra den begränsningen, att FL äger avseende allenast å affärsmässigt driven rörelse. Flera försäkringsbolags verksamhet drives efter sådana riktlinjer och i sådana former, att det svårligen torde kunna hävdas att rörelsen har en affärsmässig karaktär. Har en försäkringsverk— samhet en sådan omfattning, att den kan betraktas såsom rörelse, synes FL i princip böra vara tillämplig på verksamheten oberoende av om rörel- sen drives affärsmässigt eller ej. Allmänheten torde ha det behov av skydd, som FL ger, så snart verksamheten får karaktären av rörelse; draget av affärsmässighet synes här vara av underordnad betydelse. I enlighet med det anförda förutsätter de sakkunniga, att den omständigheten att en för- säkringsrörelse ej bedrives på ett affärsmässigt sätt icke i och för sig för

rörelsen utanför FL. Först om uttryckligt stöd finnes i lag eller författ- ning för att undantaga en icke affärsmässigt bedriven försäkringsrörelse från FL, faller rörelsen i fråga enligt de sakkunnigas uppfattning utanför nämnda lag. Sålunda följer av 349 & FL och 1 & understödsföreningslagen, att en icke affärsmässigt bedriven personförsäkringsrörelse kan drivas i understödsföreningens form. Någon ändring häri ifrågasättes icke i detta sammanhang.

Frånvaron i lag och lagmotiv av en närmare precisering av begreppet försäkringsrörelse kan, såsom förut nämnts, i en del fall leda till att det är oklart, huruvida viss verksamhet faller under FL eller ej. Antalet osäkra fall minskar emellertid i den mån enskilda ärenden blir föremål för rättslig prövning. Oklarheten på nu ifrågavarande område är icke större än den motsvarande oklarhet, som förekommer på många andra områden, där lagbestämmelserna icke. är uttömmande.

Enligt nu gällande lag blir det i sista hand allmän domstol som avgör, huruvida en viss verksamhet faller under FL eller icke. Spörsmålet kom- mer under domstols prövning i form av mål angående ansvar för olaga be- drivande av försäkringsrörelse. De sakkunniga har övervägt, huruvida an— ledning finnes att genom ett specialstadgande överlämna åt administrativ myndighet att avgöra vilken verksamhet som skall betraktas såsom dri- vande av försäkringsrörelse i FL:s bemärkelse och sålunda omfattas av lagens speciella bestämmelser. Enligt de sakkunnigas uppfattning har det icke styrkts, att det föreligger något behov av att göra ett så djupgående avsteg från gällande rätt. Rättssäkerheten torde bli bäst tillgodosedd, därest det fortfarande i sista hand är allmän domstol som har att tolka FL på nu ifrågavarande punkt. De sakkunniga förutsätter härvid, att liksom hittills försäkringsinspektionen beredes tillfälle att framföra sina synpunkter i ärenden av dylikt slag. De sakkunniga vill i detta sammanhang framhålla, att flera skäl synes tala för att det skulle vara värdefullt, därest möjlighet funnes att erhålla en domstolsprövning av frågan om en viss rörelses för- enlighet med FL utan att denna prövning erhölle formen av mål angående ansvar för viss person för begånget brott. Denna fråga måste emellertid ses i ett större sammanhang. Man kommer här in på processuella problem av stor, principiell räckvidd, vilka kan ses ur flera synvinklar och vilka faller utanför de sakkunnigas uppdrag.

Lagens huvudregel m. m.

Försäkringsrörelselagstiftningens huvudregel att försäkringsrörelse får dri- vas endast av försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag har gammal hävd. Såväl från soliditets- och skälighets- som från kontrollsyn- punkter synes det mest ändamålsenligt, att en rörelse av nu ifrågavarande slag endast får bedrivas av juridiska personer, vilka är underkastade en

särskild för ändamålet avpassad reglering. Någon anledning att ändra nyss- nämnda huvudregel föreligger icke. De sakkunniga föreslår därför att re- geln bibehålles. Icke heller synes anledning nu finnas att göra avsteg från FL:s krav att särskild tillåtelse (koncession) erfordras för rätt att driva försäkringsrörelse. Frågan om vilken myndighet som skall bevilja konces- sion, hur detaljerat föremålet för verksamheten skall bestämmas och vilka de materiella villkoren för koncession skall vara behandlas i kapitel V.

FL har i första hand till syfte att tillvarataga svenska försäkringstaga- res intressen och år utformad närmast med tanke därpå. Den frågan upp- kommer, huruvida lagen bör vara tillämplig även i det fall att ett i Sverige konstituerat bolag har till föremål för sin verksamhet att uteslutande för- säkra risker, som icke är svenska och som är belägna utom Sverige. I ett koncessionsärende har försäkringsinspektionen och Kungl. Maj:t ansett, att FL är tillämplig även i ett dylikt fall. Någon erinran häremot synes de sakkunniga icke böra göras. Det är att observera, att även om FL i första hand avser att tillvarataga svenska försäkringstagares intressen, lagen dock innebär ett skydd även för andra kategorier fordringsägare. Det synes vara ett allmänt borgenärsintresse att en rörelse av den särskilda karaktär, som en försäkringsrörelse utgör, är underkastad den speciella reglering och till— syn, som föreskrives i försäkringsrörelselagstiftningen. Härtill kommer att det internationellt sett skulle kunna uppstå vissa komplikationer och miss— förstånd, därest ett i Sverige konstituerat bolag, som driver försäkrings— rörelse avseende risker i utlandet, skulle vara undantaget från den svenska försäkringsbolagstillsynen när det icke försäkrar risker i hemlandet. Även ett försäkringsbolag, som uteslutande har sina kunder utom Sverige, synes driva försäkringsrörelse här i landet i den meningen att risktäckningen torde få anses ske i Sverige. Någon särskild lagbestämmelse i ämnet synes de sakkunniga icke påkallad.

Särskilda undantag från lagens tillämpningsområde Från bestämmelserna i FL undantages vissa slag av försäkringsinrättningar, vilka i större eller mindre utsträckning är underkastade särskild rättslig reglering. Det första i 349 & FL gjorda undantaget gäller försäkringsan- stalt, som inrättats av staten. Det synes de sakkunniga kunna ifrågasättas, dels huruvida termen anstalt är fullt adekvat när det gäller vissa former av statlig försäkringsrörelse, dels ock huruvida det är fullt entydigt att i texten lägga avgörande vikt vid vem som inrättat anstalten i fråga. Enligt de sakkunnigas mening blir undantagsstadgandet klarare, därest det hän- föres till försäkringsrörelse, som jämlikt särskild lag eller författning dri- ves av staten. De sakkunniga förordar därför, att undantagsbestämmelsen formuleras i enlighet härmed.

I detta sammanhang tangerar de sakkunniga frågan om tillsynen över

den försäkringsverksamhet, som bedrives av staten. I stor utsträckning har den statliga försäkringsverksamheten sådana former, att densamma icke är jämförlig med den av enskilda försäkringsbolag bedrivna rörelsen. Detta gäller närmast sådan statlig socialförsäkringsverksamhet, inom vilken med- vetet i olika former en överflyttning av försäkringskostnaderna mellan olika medborgargrupper, t. ex. mellan personer med små och personer med stora inkomster, äger rum. Det förekommer emellertid även statlig försäkrings- verksamhet, där principen är att varje försäkring skall bära sin egen för- säkringstekniskt beräknade andel av kostnaderna. Beträffande dylik för- säkringsverksamhet från statens sida synes flera skäl tala för att verksam- heten bör vara underkastad samma tillsyn som de ömsesidiga försäkrings— bolagens och försäkringsaktiebolagens verksamhet är enligt FL. Kraven på den statliga försäkringsverksamheten torde icke böra vara mindre än de krav, som ställes på de enskilda försäkringsbolagen. Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle det exempelvis vara otillfredsställande, om skälighets— kravet bleve ett annat i fråga om statlig försäkringsverksamhet än beträf— fande den av försäkringsbolag drivna rörelsen. En konkurrens på lika vill- kor synes böra eftersträvas. Skulle staten erhålla monopolställning på nå- got visst försäkringsområde, blir tillsynsbehovet icke mindre. De sakkun- niga anser det icke falla inom ramen för det dem givna uppdraget att fram- lägga något förslag i förevarande ämne men har velat peka på problem- ställningen. Frågan om en utvidgning av försäkringsinspektionens tillsyn till att omfatta även vissa former av statlig försäkringsverksamhet torde böra upptagas till övervägande i samband med behandlingen av de lagar och författningar, som reglerar ifrågavarande försäkringsverksamhet.

De nuvarande undantagsbestämmelserna i FL beträffande sjukkassa el- ler annan understödsförening, å vilken lagen om understödsföreningar äger tillämpning, beträffande sjukkassa enligt lagen om allmän sjukförsäkring och beträffande sockenbolag, som meddelar försäkring av annat slag än brand- eller sjöförsäkring, bör enligt de sakkunnigas uppfattning tills vi- dare bibehållas oförändrade. Vad angår undantaget för understödsför— eningar vill de sakkunniga erinra om att de i kapitel Il uttalat sig för att understödsföreningslagen snarast möjligt överses och att därvid överväges, i vad mån behov av en särskild understödsföreningslag fortfarande före- ligger och vilka möjligheter som finnes att i större eller mindre utsträckning inordna understödsföreningarna under FL.

De sockenbolag, som meddelar brand— eller sjöförsäkring, fördes genom 1950 års ändringar av försäkringsrörelselagen in under FL. I samband här- med infördes i lagen ett stadgande, att i fråga om ömsesidigt försäkrings— bolag, vars verksamhetsområde är begränsat till viss del av riket, Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, försäkringsinspektionen äger, där rörelsen är av ringa storlek, medgiva de undantag från bestämmelserna i lageii, som betingas av verksamhetens omfattning och bolagets förhållanden i

övrigt. Under senare år har i samband med inspektionsresor två lokala sjöför- säkringsbolag påträffats —— ett häradsbolag och ett sockenbolag —— vilka icke meddelar försäkring av annat slag än avseende ombordvarandes utrustning och effekter. Försäkringsbeloppen i dessa bolag är mycket små och om— fattningen av rörelsen obetydlig. Mot denna bakgrund kan det ifrågasättas, huruvida det föreligger något behov av att FL är tillämplig på lokala för- säkringsbolag av dylik art. Med hänsyn till att det här är fråga om några få och mycket speciella bolag, vilka torde representera en utdöende försäk— ringsbolagstyp, synes det emellertid de sakkunniga icke finnas anledning att i 349 5 FL införa något nytt undantagsstadgande, som tager sikte på bolag av denna eller liknande art och för dem helt utanför lagens tillämp- ningsområde. Det synes vara tillfyllest, att i fall av behov bolagen kan be- viljas dispens från en del av lagens bestämmelser. Framhållas må, att de två ovan nämnda lokala sjöförsäkringsbolagen för effekter numera helt anpassat sig efter bestämmelserna i FL och icke hemställt om någon di- spens med stöd av det förenämnda år 1950 införda lagbudet.

FL äger icke tillämpning på utländska försäkringsanstalters rörelse här i riket. Ifrågavarande verksamhet regleras såsom förut nämnts av en sär- skild 1ag av år 1950, till vilken hänvisning sker i FL. De sakkunniga har icke i uppdrag att revidera 1950 års lag men har i kapitel II pekat på att en revision av FL torde behöva efterföljas av en översyn av lagen angående utländska försäkringsanstalter. I detta sammanhang finnes icke anledning att föreslå någon ändring av det hänvisningsstadgande, som FL innehåller.

Sammanfattning De sakkunniga har icke funnit anledning att föreslå någon ändring av prin- cipen, att där ej annat följer av vad i lag eller författning är stadgat, för- säkringsrörelse endast får drivas av försäkringsaktiebolag eller ömsesidigt försäkringsbolag, som därtill erhållit särskild koncession.

Någon definition av begreppet driva försäkringsrörelse lämnas icke av de sakkunniga. Det anses fortfarande böra överlämnas åt rättstillämpningen att under beaktande av de tankegångar, som ligger bakom försäkringsrö- relselagstiftningen, och av gängse språkbruk och allmän uppfattning av- göra, huruvida en viss verksamhet skall anses innefatta ett drivande av försäkringsrörelse eller ej. I begreppet driva försäkringsrörelse vill de sak— kunniga icke inlägga något krav på affärsmässighet hos rörelsen. Rättssä- kerheten anses bli bäst tillgodosedd, därest det fortfarande i sista hand är allmän domstol som efter yttrande av bl. a. försäkringsinspektionen —— har att tolka innebörden av begreppet driva försäkringsrörelse.

De sakkunniga anser sig icke böra föreslå någon lagändring, varigenom en garantigivning av den speciella typ, som Aktiebolaget Volvo introduce- rat på bilmarknaden, skulle föras in under FL. De sakkunniga uttalar här

bl. a., att mindre solida företag kan följa i Volvos fotspår och att framtiden kan utvisa, att en kontroll, motsvarande FL:s, år påkallad på ifrågavarande område. I förhandenvarande läge synes det emellertid de sakkunniga na- turligast att man avvaktar erfarenheterna på området och ingriper med lagstiftning först sedan det blivit i praktiken styrkt, att behovet av lag- stiftning är starkare än de fördelar, som vinnes genom nuvarande frihet på området.

Vad angår de särskilda undantag från FL:s tillämpningsområde, som finnes intagna i främst 349 5 FL, föreslår de sakkunniga ingen annan änd- ring än en mindre omformulering av det nuvarande undantagsstadgandet av- seende försäkringsanstalt, som inrättats av staten.

FJÄRDE KAPITLET

Försäkringsbolags rätt att driva annan rörelse än försäkringsrörelse

l. Gällande lag och några huvuddrag av förarbetena

I FL föreskrives i överensstämmelse med redan tidigare gällande lag, att försäkringsbolag icke äger driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Till denna förbudsregel anknyter delvis en annan i lagen intagen bestämmelse, enligt vilken försäkringsbolag av aktierna i svenskt aktiebolag icke må utan försäkringsinspektionens medgivande äga mer än en tjugondel eller, om aktier med olika röstvärde finnes, större antal än att röstetalet för aktierna utgör högst en tjugondel av röstetalet för samtliga aktier. Tillhör försäk— ringsbolaget koncern, skall vad sålunda stadgats gälla koncernen. Nu an- givna regler äger emellertid icke tillämpning å aktier i försäkringsaktiebo- lag eller i aktiebolag, vars verksamhet har till föremål att äga aktier i för- säkringsaktiebolag eller att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt försäk- ringsbolag.

1942 års försäkringsutredning erinrade i sitt betänkande om att regeln att försäkringsbolag icke finge driva annan rörelse än försäkringsrörelse funnits redan i 1903 års försåkringsrörelselag. I förarbetena till sistnämnda lag hade härom endast uttalats, att stadgandet stödde sig på så allmänt erkända grunder, att en motivering därav syntes överflödig. Den ekono— miska utvecklingen hade sedan dess, fortsatte 1942 års utredning, ytterli- gare understrukit behovet av en undantagslös förbudsregel i detta avseende. I förarbetena till 1903 års lag hade uttalats, att i uttrycket »annan rörelse» naturligtvis icke innefattades den lånerörelse, som erfordrades för att göra försäkringsanstalts medel fruktbärande, ej heller den rörelse, som bestode i att hos annan anstalt återförsäkra övertagna risker eller att meddela åter- försäkring åt annan anstalt. Givet vore, anförde 1942 års utredning, att ock- så detta uttalande alltjämt ägde giltighet. Uppenbart vore vidare, att för- säkringsbolag icke finge genom dotterföretag utöva sådan rörelse, som det ej ägde driva i egen regi. Delvis i syfte att förebygga ett kringgående av för- budsregeln på sådana vägar hade utredningen i sitt förslag upptagit vissa restriktioner i fråga om försäkringsbolags rätt att inneha aktier i fråm- mande aktiebolag. Härutinnan föreslog 1942 års utredning, att av aktierna i svenskt aktiebolag försäkringsbolag icke utan försäkringsinspektionens medgivande finge äga mer än en tiondel eller, om aktier med olika röst—

värde funnes, större antal än att röstetalet för aktierna utgjorde högst en tiondel av röstetalet för samtliga aktier. Tillhörde försäkringsbolaget kon- cern, skulle vad sålunda stadgats gälla koncernen. Regeln skulle emellertid icke äga tillämpning på aktier i försäkringsaktiebolag eller i aktiebolag som hade till uteslutande syfte att äga aktier i försäkringsaktiebolag eller att till- skjuta garantikapital i ömsesidigt försäkringsbolag (s. k. holdingbolag).

Såsom skäl för förslaget att på nyss angivet sätt begränsa försäkrings- bolagens aktieinnehav åberopade 1942 års utredning jämväl bl. a. det för- hållandet, att det syntes utredningen angeläget att förebygga att hos för- säkringsbolagsledningarna, i främsta rummet på livförsäkringssidan, upp- ammades ett företagarintresse utanför försäkringsväsendets eget område. Livförsäkringsbolagens kapital borde icke få utnyttjas för ekonomiska spekulationer. F ondförvaltningens säkerhet måste vara det primära. I vissa fall kunde enligt utredningen en mera vidsträckt investeringsrätt vara mo- tiverad, exempelvis i företag inom försäkringsväsendets eget område eller eljest i företag, som vore direkt ägnade att främja försäkringsväsendets sunda utveckling. Möjlighet till dispens från spärregeln i dylika fall borde enligt utredningens mening hållas öppen och det syntes utredningen lämp- ligen böra ankomma på försäkringsinspektionen att meddela sådan dispens. Det läge i sakens natur, anförde utredningen, att ett medgivande till vidgad rätt till förvärv av aktier i visst företag kunde förbindas med villkor, som betingades av omständigheterna i det särskilda fallet.

I fråga om de förvaltningsbolag, som bildades för förvaltning av försäk- ringsbolagens fastigheter, uttalade utredningen, att denna förvaltningsform erbjöde påtagliga praktiska fördelar och att den icke borde motverkas av den av utredningen föreslagna spärregeln om en till viss kvot av det nomi- nella aktiekapitalet begränsad placeringsrätt. Utredningen förutsatte, att medgivande till obegränsat förvärv av aktier i sådana bolag lämnades.

I annat sammanhang upptog 1942 års utredning frågan, huruvida skäl funnes att bereda försäkringsbolagen möjlighet att i egen regi bidraga till bostadsproduktionen. Även om förhållanden kunde anföras såsom motiv för en dylik anordning, vore detta enligt utredningens uppfattning uteslu- tet på grund av förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Enligt utredningens mening hindrade dock icke denna bestämmelse försäkringsbolag, som önskade investera i nybyggnader, att för sådant ändamål träffa avtal med företagare inom byggnadsbranschen, som på egen risk och mot avtalad entreprenadsumma utförde byggnads- arbetet. Att i ett fall som det nämnda låta utföra arbetet på löpande räk- ning, vilket i realiteten innebure att bolaget självt bedreve byggnadsverk- samhet, syntes utredningen strida mot den åberopade lagbestämmelsen. Be- stämmelsen syntes däremot ej böra hindra, att moderniserings- eller lik- nande arbete utfördes på löpande räkning, eftersom dylikt arbete måste anses tillhöra fastighetsförvaltningens område.

Föredragande statsrådet sade sig i propositionen rörande FL vara av den övertygelsen, att förbudet mot annan verksamhet än försäkringsrörelse i väsentlig mån bidragit till den utveckling mot ökad soliditet, som i stort sett karakteriserat det enskilda försäkringsväsendet. Förbudet vore av grundläggande betydelse för försäkringsväsendets stabilitet och säkerhet och det syntes icke böra komma i fråga att i någon mån jämka förbuds- regeln. En uppmjukning av förbudet medförde enligt statsrådets uppfatt- ning risk att utvecklingen fördes in på vägar, som icke vore önskvärda. I sammanhanget ville statsrådet framhålla, att den ifrågavarande bestäm- melsen givetvis innebure förbud för försäkringsbolag att genom dotterfö- retag driva sådan verksamhet, som bolaget icke ägde bedriva i egen regi. Vad rörde spörsmålet om fa'stighetsinvestering _ där statsrådet delade ut- redningens uppfattning, att byggande i egen regi vore oförenligt med för- budsregeln hade utredningen anvisat möjligheten att träffa avtal med byggnadsentreprenör, som på egen risk och mot överenskommet pris ut- förde byggnadsarbetet. Genom en sådan anordning vore försäkringsbolaget befriat från de ekonomiska riskerna och övrigt företagaransvar. Statsrådet förklarade sig dela utredningens uppfattning, att ett dylikt förfarande icke stode i strid med den nyssnämnda förbudsbestämmelsen. Mot entreprenad- förfarandet hade i ett remissyttrande anmärkts, att om byggherren under arbetets gång funne nödvändigt att vidtaga flera och betydelsefulla änd— ringar i de ursprungliga planerna, entreprenaden i realiteten lätt överginge till ett avtal på löpande räkning, men då vid en tidpunkt och på ett sätt, som för byggherren vore direkt olämpligt eller oekonomiskt. Denna an- märkning syntes statsrådet väsentligt överdriven och i varje fall icke kunna tillmätas avgörande betydelse. Enligt statsrådets mening öppnade entre- prenadförfarandet möjligheter för försäkringsbolagen att på ett ändamåls- enligt sätt investera i fast egendom. Om svårigheter uppkomme att upp- rätthålla en klar gräns mellan att bygga på entreprenad och i egen regi, syntes konsekvensen härav närmast böra bli att även entreprenadförfa- randet förbjödes. _— Med hänsyn till vikten av att tillse, att försäkrings- bolagen icke förskaffade sig för stort inflytande i företag utanför försäk- ringsväsendets område begränsade statsrådet i propositionen möjligheterna för försäkringsbolag att äga aktier i allmänna aktiebolag snävare än utred- ningen därigenom att den av utredningen föreslagna kvoten i propositio— nen sänktes från en tiondel till en tjugondel.

Första lagutskottet hade i sitt utlåtande intet att erinra mot regeln, att försäkringsbolag icke ägde driva annan rörelse än försäkringsrörelse, och godtog också i huvudsak propositionens förslag till kvotbegränsning av för- säkringsbolags aktieinnehav. Utskottet anslöt sig uttryckligen till utred- ningens uttalande om förvaltningsbolaget såsom lämplig förvaltningsform för försäkringsbolagens fastigheter, vilken icke borde motverkas av den fö-

reslagna spärregeln om en till viss kvot av det nominella aktiekapitalet be- gränsad placeringsrätt. Utskottet förordade därjämte, bl. a. i syfte att vinna överensstämmelse med aktiebolagslagens terminologi, den jämkningen i un- dantagsbestämmelsen avseende holdingbolag, att orden »som har till ute- slutande syfte» ersattes med orden »vars verksamhet har till föremål».

2. Närmare om försäkringsinspektionens medgivanden till försäkringsbolag att inneha mer än en tjugondel av aktierna i svenskt aktiebolag

Under den tid som förflutit sedan försäkringsbolagen inordnades under FL har försäkringsinspektionen (intill den 1 oktober 1959) till behandling fö- rehaft ett förhållandevis stort antal ansökningar från försäkringsbolag el- ler grupper av försäkringsbolag om medgivande att äga mer än en tjugon- del av aktierna i svenskt aktiebolag. Inspektionen har lämnat inemot 130 dylika medgivanden. Antalsberäkningen utgår härvid från att vid en viss tidpunkt lämnat medgivande för försäkringsbolag eller försäkringsbolags— grupp att äga aktier i ett allmänt aktiebolag betraktas såsom ett med- givande. Flertalet ärenden hänför sig till den tid, då FL trädde i tillämp— ning för de existerande försäkringsbolagens del, (1. v. 5. den period då stad' fästelse enligt 1948 års lag meddelades å försäkringsbolagens nya bolags- ordningar och koncession i samband därmed beviljades. Förklaringen här— till är att den nya förbudsregeln blev tillämplig även beträffande aktier, som redan tidigare förvärvats. Ansökningarna har därför i ett flertal fall rört medgivanden avseende aktieinnehav av helt skilda slag. Grupperas medgivandena efter det huvudsakliga verksamhetsföremålet för det allmän- na aktiebolag, i vilket aktieinnehav ifrågasatts — sådant detta föremål fram- går utav hos försäkringsinspektionen förvarade handlingar — kan de läm- nade medgivandena indelas på sätt som framgår av nedanstående uppställ- ning.

Medgivanden till aktieinnehav i allmänna aktiebolag, vilka till föremål Antal för sin verksamhet har att

a) förvärva och förvalta fast och lös egendom (värdepapper) —— undantagsvis även bygga fastigheter —- samt att idka annan därmed förenlig verksamhet (eller liknande) ............................................................ 84

b) driva låne- och låneförmedlingsrörelse ................................... 15 c) driva serviceverksamhet och/eller förlagsrörelse främst för försäkringsbolags

räkning .............................................................. 7 d) driva bevakningsrörelse och säkerhetstjänst .............................. 4 e) driva saneringsrörelse för skadedjursbekämpning ......................... 2 f) driva försäkringsagenturrörelse ......................................... 4 g) driva skilda slag av affärsrörelse (syftet med försäkringsbolagets förvärv har

varit att erhålla lokaler, hyreskontrakt eller aktier; rörelsen har avsetts skola nedläggas) ........................................................... 4 h) driva badrörelse (överlåtelse har förutsatts så snart ske kan) ............... 1 i) driva restaurangrörelse (överlåtelse har förutsatts så snart ske kan) ......... 1 Aktieinnehav av ren kapitalplaceringstyp, där försäkringsinspektionen förutsatt nedbringande av intresset till 1/20-gränsen så snart detta kan ske utan olägenhet 3 Övriga ................................................................. 1

Summa medgivanden 126

I viss utsträckning har till de lämnade medgivandena fogats särskilda inskränkande villkor i avsikt att motverka risktagande och företagarin- tresse. I många fall har försäkringsinspektionen till sitt medgivande knutit förbehållet, att vederbörande allmänna aktiebolag vid tillämpningen av tju- gondelsregeln _ vilken såsom tidigare nämnts, där försäkringsbolaget till- hör koncern, gäller koncernen som helhet _ skall betraktas såsom kon- cernbolag. Bestämmande inflytande i allmänt aktiebolag, som i praktiken driver byggnadsverksamhet, har i intet fall medgivits. I de prövade ärendena har försäkringsinspektionen vid besluten icke lagt avgörande vikt vid bolags- ordningarnas beskrivningar av föremålet för verksamheten utan mera fäst avseende vid vad ifrågavarande aktiebolag faktiskt sysslar med. De i upp- ställningen under a) nämnda fallen utgör i praktiken sålunda nästan un- dantagslöst aktiebolag för förvaltning av försäkringsbolags fastigheter.

3. Till de sakkunniga framförda synpunkter I sin skrivelse till de sakkunniga har försäkringsinspektionen betecknat så- som eftersträvansvärd en uppmjukning av lagens nuvarande tolkning så— vitt rör möjligheten för försäkringsbolagen att bygga fastigheter, speciellt med hänsyn till nuvarande praxis för avfattande av entreprenadkontrakt. Man kunde emellertid, fortsatte inspektionen, ej bortse ifrån att ett gene- rellt tillstånd för försäkringsbolagen att i egen regi uppföra byggnader kunde leda till att spekulativa motiv kunde komma att prägla bolagens kal- kyler för investeringar av sådant slag. En uppmjukning borde därför stanna vid att föreskriva inspektionens medgivande såsom villkor för byggandet. Detta skulle möjliggöra för inspektionen att på förhand få del av bolagsled- ningens kalkyler och motiv för byggnadsverksamhet i egen regi. Hinder borde, anförde inspektionen vidare, icke föreligga för försäkringsbolagen att på öppna marknaden sälja överskottskapacitet i personal och maskinan- läggningar. Sistnämnda fråga hade uppkommit i samband med installatio- ner av större maskinanläggningar, där »enheten» varit så stor, att försäk- ringsbolaget självt icke kunde utnyttja hela kapaciteten. Inbördes borde försäkringsbolagen, fortsatte inspektionen, kunna åtaga sig förvaltnings- uppgifter och andra uppdrag för varandras räkning. Vidare syntes en an- ordning kunna övervägas, varigenom till betalning förfallet försäkringsbe- lopp finge innestå hos bolagen och förräntas. Svenska försäkringsbolags riksförbund har i sin skrivelse anfört, att ett bolag framfört önskemål om en mindre rigorös tolkning av lagen såvitt gällde byggande av fastigheter i egen regi. Med instämmande häri hade ett annat bolag framhållit, att möjligheter för livförsäkringsbolagen till med- verkan vid utbyggande av nya bostadsområden kunde medföra fördelar så— väl för samhället som för försäkringstagarna. Ett tredje bolag hade när- mare utvecklat problemet och i samband därmed beträffande entreprenad- förfarandet framhållit, att med hänsyn bl. a. till det labila penningläget och

lönejusteringarna i avtalsförhandlingarna vederbörande entreprenörer i kon- trakten intoge allehanda reservationer. Entreprenadförfarandet innebure så- ledes icke att arbetet ginge på entreprenörens egen risk. Härigenom hade man kanske ej heller alltid lyckats ernå konkurrens entreprenörer emellan be- träffande ett objekt. Mellanformer hade blivit allt vanligare. Man talade om löpande räkning med visst fixerat tak och full insyn. En uppmjukning av kravet på strikt entreprenadförfarande vore önskvärd. Även från andra bolags sida hade, meddelade riksförbundet, ifrågasatts, om icke försäk- ringsbolagen skulle kunna tillåtas bygga fastigheter, som de avsåge att be— hålla.

Ett bolag hade, fortsatte riksförbundet, med instämmande från flera andra företag framhållit, att kombination av livförsäkring och annat sparande borde'tillåtas. Något bolag hade i sammanhanget frågat sig, varför icke till betalning förfallet försäkringsbelopp skulle kunna innestå hos bolaget och förräntas. Ett bolag hade framhållit, att en strikt tillämpning av förbudet för försäkringbolag att driva annan rörelse ibland måhända kunde komma i strid med önskemålet att organisera en ändamålsenlig service på försäk- ringsområdet. På livförsäkringsområdet förekomme i viss utsträckning kon— sortialavtal, innebärande att en grupp av livförsäkringsbolag gemensamt sto- de försåkringsansvar för ett kollektiv av försäkringar. Vanligen utsåges en av dessa samförsäkrare till förvaltande bolag, som på övriga bolags vägnar ombesörjde allt förvaltningsarbete och härför mottoge viss ersättning från övriga bolag. En sådan serviceverksamhet med betalning för tjänsterna an- såges icke stå i strid med lagens huvudregel, hur liten det förvaltande bo- lagets kvot än vore. Om emellertid kvoten sjönke till noll, (1. v. s. konsor- tiet uppdroge åt ett utomstående bolag att förvalta försäkringsbeståndet i fråga, kunde det vara tveksamt om detta bolag hade rätt att åtaga sig ett sådant uppdrag mot ersättning. En dylik anordning kunde dock i vissa fall vara ändamålsenlig.

4. Övriga nordiska länder Enligt i Danmark gällande huvudregel i tillsynslagen får ett försäkrings- bolag icke driva annan verksamhet än försäkringsverksamhet och försäk- ringsagentur. Denna bestämmelse utgör dock ej hinder för att ett försäk- ringsbolag som en varaktig placering av bolagets medel inom de av lag- stiftning och bolagsordning angivna gränserna uppför, äger och driver fast egendom. Därest alldeles särskilda omständigheter talar därför, kan han- delsministern efter framställning från tillsynsmyndigheten medgiva, att försäkringsbolag genom aktieinnehav får bestämmande inflytande i aktie- bolag, som driver annan verksamhet än försäkringsverksamhet. Såsom exempel på fall av sistnämnda slag har i förarbetena till lagen angivits, att försäkringbolag driver en institution för rehabilitering av invalider.

Tillsynslagen i Finland föreskriver, att försäkringsbolag icke får driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Vidare stadgas, att försäkringsbolag icke utan socialministeriets medgivande får inneha aktiemajoriteten i så— dant aktiebolag eller motsvarande bestämmanderätt i sådant annat före— tag, som driver annan rörelse än försäkringsrörelse, om icke detta bolags eller företags verksamhet kan anses ansluta sig till försäkringsrörelsen och vara för denna ändamålsenlig eller det utgör bostads— eller fastighets- företag.

I Norge stadgas i gällande tillsynslag, att försäkringsbolag icke må driva annan verksamhet än försäkring. Det i landet föreliggande förslaget till ny lag om livförsäkringsverksamhet innefattar ingen ändring i denna princip såvitt rör livförsäkringsområdet.

De sakkunniga

Förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse

Gällande försäkringsrörelselag innehåller, såsom förut nämnts, grund- satsen att försäkringsbolag icke äger driva annan rörelse än försäkrings- rörelse. Denna princip är gammal och har kommit till uttryck även i äldre lagar på området. Det är att observera att förbudet mot annan rörelse är absolut. Lagen medger icke något som helst undantag. I förarbetena till FL betonades, att förbudet icke får kringgås genom att förbjuden verk- samhet utövas aV dotterföretag.

Flera skäl synes de sakkunniga tala för att försäkringsbolagens rörelse begränsas till i huvudsak försäkringsrörelse. I främsta rummet kan åbe- ropas, att en dylik begränsning måste anses vara av väsentlig betydelse för vidmakthållandet av fullgoda garantier för försäkringsbolagens soli— ditet. Skulle försäkringsbolagen äga möjlighet att i större omfattning be- driva andra former av rörelse än försäkringsrörelse, exempelvis industri- eller handelsrörelse, skulle bolagen kunna bli mera konjunkturkänsliga än för närvarande är fallet. Försäkringsbolagen skulle kunna bli utsatta för förlustrisker, som kan undvikas så länge verksamheten är koncentrerad till försäkringsrörelse. Med hänsyn till att försäkringsbolagens soliditet är av den allra största betydelse för försäkringstagarna synes det kunna be- tecknas såsom ett försäkringstagarintresse, att FL såsom huvudregel för- bjuder försäkringsbolag att bedriva annan rörelse än försäkringsrörelse.

Visserligen innesluter en kombination av försäkringsrörelse och annan rörelse möjligheter att sänka kostnaderna för försäkringsverksamheten så länge den övriga rörelsen år framgångsrik och vinstgivande. Skulle emellertid sistnämnda del av verksamheten gå mindre bra, kan den komma att belasta försäkringsrörelsen och fördyra denna. Icke blott soliditetsöver- vakningen utan även övervakningen av att försäkring meddelas till ett

pris, som kan anses skäligt med hänsyn till innehållet i de tjänster, som försäkringarna innebär för de enskilda försäkringstagarna, skulle försvå— ras vid en långtgående sammankoppling av försäkringsrörelse och annan rörelse. Det skulle enligt de sakkunnigas mening icke främja en sund ut- veckling av det svenska försäkringsväsendet, därest försäkringsbolagen i större omfattning skulle kunna vara verksamma utanför försäkringsväsen- dets eget område. På nu anförda skäl har de sakkunniga kommit till den slutsatsen, att FL fortfarande bör innehålla huvudregeln, att försäkrings- bolag icke må driva annan rörelse än försäkringsrörelse.

Då FL förbjuder försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäk— ringsrörelse, måste försäkringsrörelsebegreppet givas en ganska vid om- fattning. Det ligger i sakens natur, att ett försäkringsbolag icke blott äger täcka risker av de slag, som framgår av bolagets ordning och koncession, utan jämväl har rätt att driva sedvanlig verksamhet, som i praktiken är en förutsättning för eller ett utflöde av risktäckningsrörelsen. Ett försäk— ringsbolag äger sålunda självfallet bedriva anskaffningsverksamhet för att tillföra bolaget försäkringar av de slag, som bolaget äger teckna, och även utöva all den kontorsverksamhet, som erfordras för administrationen av risktäckningsrörelsen. Försäkringsbolag äger också bedriva kapitalförval- tande verksamhet för att göra bolagets tillgångar fruktbärande. Verksam- het av nu ifrågavarande eller liknande art faller således icke in under be- greppet annan rörelse, när i FL stadgas förbud för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse, utan är utan vidare tillåten för försäkringsbolagen. Någon ändring härutinnan ifrågasättes icke av de sak- kunniga.

De sakkunniga har ovan uttalat sig för att försäkringsbolagen icke i större omfattning bör få driva annan verksamhet än försäkringsrörelse och att FL därför bör innehålla huvudregeln, att försäkringsbolag icke må driva annan rörelse än försäkringsrörelse. De sakkunniga finner det emel- lertid icke självklart, att ingen som helst möjlighet skall finnas till undan- tag från huvudregeln. Utan åsidosättande av de intressen, som huvudregeln vill tillvarataga, synes vissa undantag kunna medgivas. Förhållandena kan i en del fall vara sådana, att det kan bli ett direkt försäkringstagarintresse, att huvudregeln icke upprätthålles. Enligt de sakkunnigas mening är det icke ändamålsenligt att på nu ifrågavarande område ha ett stelt förbud, som icke tillåter några undantag. De sakkunniga är av den uppfattningen, att lagens huvudregel med förbud för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse lämpligen bör utformas så, att vissa möjlig- heter till undantag öppnas. Undantagsbestämmelserna synes kunna givas en sådan utformning, att fara för missbruk förebygges och garantier skapas för att grundtankarna bakom förbudet icke kränkes. De sakkunniga vill i detta sammanhang erinra om att motsvarande förbudsbestämmelse i under- stödsföreningslagen icke är lika sträng som det nuvarande stadgandet i FL,

i det att lagtexten i understödsföreningslagen öppnar möjlighet för till- synsmyndigheten att ge understödsförening tillstånd att utöva verksam- het, vilken är främmande för det ändamål, som avses med föreningens verksamhet. De sakkunniga vill vidare peka på att 336 & FL öppnar möj- lighet för försäkringsinspektionen att medge försäkringsbolag att inneha större aktieposter i allmänna aktiebolag än lagrummets huvudregel angiver.

Enligt de sakkunnigas mening bör det nuvarandet förbudet för försäk- ringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse först och främst kompletteras med ett stadgande, som ger försäkringinspektionen rätt att medgiva undantag från förbudet i fråga. Lägges det i inspektionens hand att pröva huruvida undantag från förbudet skall medgivas eller icke, före- ligger det starka garantier för att undantag icke tillåtes i andra fall än när sådant kan anses förenligt med försäkringstagarintresset. Osunda, risk— fyllda förhållanden på området behöver icke befaras. Intet hinder bör möta mot att inspektionen förbinder ett medgivande med de tidsbegränsningar eller villkor, som på grund av omständigheterna i det enskilda fallet fin- nes påkallade. Lämnat medgivande bör kunna återkallas, därest inträf- fade förhållanden giver anledning därtill. Någon särskild lagföreskrift härom synes icke erforderlig. Återkallelsemöjligheten torde nämligen följa av allmänna förvaltningsrättsliga principer.

Exempel kan nämnas på områden inom vilka fråga om medgivande för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse kan komma att aktualiseras. Antag exempelvis att ett försäkringsbolag utlånat medel till ett annat företag, som sedermera blir betalningsoförmöget. I ett dy- likt fall kan omständigheterna vara sådana, att starka skäl talar för att försäkringsbolagets förlust blir minst, därest försäkringsbolaget får möj- lighet att tillfälligt övertaga rörelsen i fråga. Det synes icke ändamålsenligt ur försäkringsbolagets och försäkringstagarnas synpunkt, att ifrågavarande möjlighet skall vara helt utesluten. Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle det vara värdefullt, därest FL vore utformad på sådant sätt, att försäkringsinspektionen kunde medgiva försäkringsbolaget att på villkor och under tid, som betingas av omständigheterna i det enskilda fallet, driva ifrågavarande främmande rörelse.

Av det nuvarande undantagslösa förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse följer bl. a., att försäkringsbolag icke äger i egen regi reparera uppkomna försäkringsskador. Sålunda äger exem- pelvis icke ett bilförsäkringsbolag upprätta och driva bilverkstäder för reparation av skadade bilar, som är försäkrade hos bolaget. Icke heller äger ett brandförsäkringsbolag med eget folk reparera brandskadade fastig- heter. Även bedrivande av särskild rörelse i skadeförebyggande syfte torde vara förbjudet enligt nyssnämnda lagrum. Ett försäkringsbolag, som med- delar inbrottsförsäkring, synes sålunda icke kunna få bedriva nattvakts- rörelse. De sakkunniga är visserligen helt främmande för tanken, att för—

säkringsbolagen skulle äga i större utsträckning bedriva skadereparations- rörelse eller driva särskild rörelse i skadeförebyggande syfte. De skäl som förut anförts mot att försäkringsbolagen bedriver annan rörelse än för- säkringsrörelse är så tungt vägande, att en sådan ordning icke i allmänhet kan vara rekommendabel. Det synes emellertid de sakkunniga icke ute— slutet, att vissa fall kan uppkomma, där alldeles särskilda omständigheter talar för att möjlighet öppnas för försäkringsbolag att på ett begränsat fält, tillfälligt eller för längre tid, ersätta uppkomna skador in natura i egen regi eller bedriva särskild skadeförebyggande rörelse. Förhållandena kan vara sådana, att en dylik rörelse icke innefattar några nämnvärda faror för försäkringstagarna utan tvärtom ligger i deras intresse. Det synes de sakkunniga vara av värde, att FL utformas så, att nu ifrågavarande möjlighet icke är helt utesluten.

Enligt de sakkunnigas mening är det befogat att i vissa, avgränsade fall gå ett steg längre än de sakkunniga i det föregående förordat. Vissa for— mer av främmande rörelse är av den karaktären, att det även ur försäk- ringstagarsynpunkt synes motiverat att försäkringsbolagen är berättigade att utan särskilt medgivande från försäkringsinspektionens sida driva rö— relse av dylikt slag.

I stor utsträckning har försäkringsbolagen kontorsmaskinanläggningar av olika slag. Under senare år har flera bolag anskaffat moderna databe- handlingsmaskiner. Kontorsmaskinernas kapacitet kan vara så stor, att försäkringsbolagets egna behov icke täcker maskinkapaciteten. Det är då ett företagarintresse för försäkringsbolaget och samtidigt ett intresse för försäkringstagarna, att maskinernas överskottskapacitet utnyttjas genom uthyrning i en eller annan form till andra intressenter. Härigenom kan nämligen försäkringsbolagets nettokostnader för maskinanläggningen mins— kas. Det ligger i sakens natur, att uthyrningen kan behöva omfatta icke blott själva maskinerna utan även den personal av olika slag, som betjänar ifrågavarande maskinanläggning. Sådan uthyrning synes böra vara till— låten oberoende av om verksamheten kan karakteriseras såsom rörelse eller icke.

Ett försäkringsbolag måste förfoga över expertis av olika slag, bl. a. för— säkringsmatematisk och statistisk expertis. Skulle dylik personals arbets— kraft icke behöva till fullo tagas i anspråk för bolagets behov, kan givet— vis i många fall en deltidsanställning vara den rätta lösningen. Det kan emellertid tänkas fall, när försäkringsbolagets behov av dylik eller annan arbetskraft är så växlande, att den rationellaste lösningen blir att försäk- ringsbolaget har vederbörande anställd på heltid och under perioder med mindre arbete för de anställda åtager sig räknearbeten, utredningsuppdrag eller liknande åt utomstående. Även en sådan verksamhet synes ha karak- tären av ett rationellt utnyttjande av överskottskapacitet hos bolaget och synes undantagslöst böra tillåtas.

Det nu anförda synes de sakkunniga tala för att ett försäkringsbolag utan särskilt medgivande skall äga rätt att bedriva maskinuthyrnings- och annan verksamhet, vilken medför ett ändamålsenligt utnyttjande av ma- skiner och personal, som erfordras för bolagets försäkringsrörelse.

Det nuvarande förbudet för försäkringsbolag att bedriva annan rörelse än försäkringsrörelse omöjliggör för försäkringsbolagen att uppföra bygg— nader i egen regi. Förbudet anses omfatta jämväl det fallet att försäkrings— bolag skulle låta utföra nybyggnadsarbeten på löpande räkning. Ett för- säkringsbolag, som önskar uppföra en byggnad, är —— såsom förut nämnts _ för närvarande hänvisat till att träffa avtal med en företagare inom byggnadsbranschen, som på egen risk och mot avtalad entreprenadsumma utför byggnadsarbetet. Nyssnämnda förbud anses däremot icke hindra, att moderniserings— eller liknande arbete utföres på löpande räkning, efter- som dylika arbeten anses tillhöra fastighetsförvaltningens område. Enligt de sakkunnigas uppfattning kan det ifrågasättas, huruvida det är ända- målsenligt att FL tvingar försäkringsbolagen att undantagslöst ingå avtal i entreprenadkontraktets form, när nybyggnadsarbeten skall utföras för bolagens räkning. De sakkunnigas förslag i det föregående innebär på nu ifrågavarande område, att under förutsättning att försäkringsinspektionen i det enskilda fallet lämnar medgivande därtill, försäkringsbolagen får möjlighet att låta utföra nybyggnadsarbeten på löpande räkning eller eljest i egen regi. Enligt de sakkunnigas uppfattning kan man emellertid utan fara för försäkringstagarna taga ytterligare ett steg och inom ett begränsat fält låta försäkringsbolagen ensamma bestämma de former, under vilka nybyggnadsarbeten för bolagens räkning skall utföras. För en sådan lös- ning talar också den omständigheten att försäkringsinspektionen icke äger sådan kännedom om byggnadsbranschens förhållanden, att inspek- tionen i allmänhet kan anses skickad att taga ställning till frågor om den ändamålsenligaste juridiska formen för ett nybygge.

Försäkringsbolagen har i flera fall behov av att kunna uppföra bygg- nader, t. ex. för erhållande av rationella kontorslokaler och för bebyggande av inköpta tomter. Försäkringsbolagen har därvid ett starkt intresse av att kunna få arbetena utförda på det sätt, som ur teknisk och ekonomisk synpunkt framstår såsom riktigast och mest ändamålsenligt. Försäkrings- tagarna har samma intresse som försäkringsbolagen själva, att bolagens byggnadsverksamhet bedrives på det ekonomiskt förståndigaste sättet. Mot denna bakgrund synes det de sakkunniga tvivelaktigt, huruvida det är rationellt att, såsom nu sker, hänvisa försäkringsbolagen till att undantags- löst utlämna förekommande nybyggnadsarbeten på entreprenad. Entrepre- nadkontraktsformen ger inga garantier för att ett försäkringsbolags ny- bygge göres på billigast möjliga sätt. Ett entreprenadavtal kan nämligen bli dyrare än ett avtal om bygge på löpande räkning, bl. a. därför att en entreprenör ofta i entreprenadsumman inlägger en särskild riskpremie.

Entreprenadkontraktsformen ger icke heller några garantier för att för- säkringsbolagsledningen vid varje tidpunkt har exakt kunskap om vidden av det ekonomiska engagemang, som ett igångsatt nybygge innefattar. Det har sålunda förekommit, att ett stort nybygge utbjudits på entreprenad i etapper, så att när försäkringsbolagsledningen fattat beslut om byggets igångsättande entreprenadkontrakt förelegat blott beträffande grund- och sprängningsarbeten. Anbud på övriga arbeten har införskaffats först på ett senare stadium. Beaktas bör också i detta sammanhang, att gränsen mellan entreprenadkontrakt och avtal om löpande räkning är ganska svä- vande, i det att å ena sidan entreprenadkontrakten kan innehålla reserva- tioner, som lägger över vissa risker, i främsta rummet risken för pris- och lönehöjningar under byggtiden, på byggherren, samt å andra sidan avtal rörande löpande räkning kan innehålla ett maximipris. Framhållas må särskilt, att förekomsten av reservationer i entreprenadkontrakten torde vara vanligare nu än före andra världskriget. Entreprenadkontraktsformen fritager således icke längre försäkringsbolagen frå-n ekonomiska risker i samma utsträckning som tidigare kan ha varit fallet. De sakkunniga vill också framhäva, att då gränsen mellan å ena sidan nybyggnadsarbeten och å andra sidan moderniserings- och liknande arbeten är svävande, det synes föga konsekvent att avtalsformen löpande räkning skall vara för- bjuden i det ena fallet men tillåten i det andra fallet.

Det synes de sakkunniga självklart, att möjlighet icke bör beredas för- säkringsbolagen att på spekulation uppföra och försälja byggnader. En dylik verksamhet skulle stå klart i strid med de grundläggande tanke- gångar, som ligger bakom det hävdvunna förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Läget synes emellertid de sakkunniga vara ett annat, när fråga är om uppförande av höstads-, kon- tors- eller affärsfastigheter, vilka är avsedda att utgöra en varaktig kapital- placering. På detta område torde det vara föga rationellt, att FL på ett speciellt sätt beskär försäkringsbolagens handlingsfrihet. Mest ändamåls- enligt synes vara, att försäkringsbolagen tillerkännes rätt att själva, under hänsynstagande till de skiftande förhållandena i varje enskilt fall, avgöra vilka administrativa och ekonomiska former som skall komma till använd— ning när försäkringsbolagen i och för en varaktig kapitalplacering uppför bostads-, kontors— eller affärsfastigheter. En sådan möjlighet för varje enskilt försäkringsbolag att i de fall, varom här är fråga, fritt välja mellan entreprenadförfarande, byggande i egen regi och den ena eller andra mel- lanformen torde icke medföra några vådor för försäkringstagarna. Såsom förut understrukits har försäkringsbolagen och försäkringstagarna samma intresse av att nybyggnadsarbetena utföres på det ekonomiskt mest ratio- nella sättet. De sakkunniga vill i detta sammanhang också erinra om att den nya danska försäkringsrörelselagen uttryckligen medgiver de danska försäkringsbolagen att inom de av lagstiftningen och bolagsordningarna

angivna gränserna uppföra, äga och driva fast egendom såsom en varaktig placering av bolagens medel.

Det ligger i sakens natur, att en nybyggnadsverksamhet, som icke är väl övervägd och planerad, under vissa omständigheter kan medföra faror för ett försäkringsbolags soliditet och likviditet. Detta gäller emellertid oberoende av den form, under vilken nybyggnadsverksamheten bedrives. Vare sig ett nybygge göres på grundval av ett entreprenadkontrakt eller i form av avtal om löpande räkning eller liknande kan byggnadsverksam- heten på olika sätt anstränga försäkringsbolagets ekonomi. En särskild kontroll över att försäkringsbolagen icke genom nybyggnadsverksamhet utsätter sin ekonomi för faror kan försäkringsinspektionen åvägabringa med stöd av 283 & FL. Jämlikt detta lagrum kan nämligen inspektionen ålägga försäkringsbolagen att lämna inspektionen uppgift om planerade och igångsatta nybyggen. En dylik anmälningsskyldighet kan ur tillsynssyn— punkt vara motiverad alldeles oberoende av den administrativa och eko- nomiska form, under vilken nybyggnadsverksamheten bedrives. Inspek- tionens kontrollmöjligheter försämras icke genom de sakkunnigas förslag.

Med stöd av det anförda föreslår de sakkunniga att FL ändras så, att försäkringsbolag får rätt att uppföra bostads-, kontors- eller affärsfastig- het, vilken är avsedd att utgöra en varaktig kapitalplacering. De sakkun- niga vill understryka, att förslaget icke berör kapitalplaceringsproblemen. Förslaget innefattar icke en utvidgning av försäkringsbolagens fastighets- innehav utan har blott den tekniska innebörden, att försäkringsbolagen icke längre obligatoriskt hänvisas till entreprenadkontraktsformen när det gäller nybyggnadsverksamhet.

l betydande utsträckning förekommer att försäkringsbolagen biträder varandra med anskaffnings- och kontorsarbete av olika slag. En verksam- het av ifrågavarande art för annat försäkringsbolags räkning torde i all— mänhet ha ansetts falla under begreppet försäkringsrörelse i 2 & FL. Det synes emellertid de sakkunniga kunna ifrågasättas, om icke såvitt angår anskaffnings- och kontorsverksamhet o. d. termen försäkringsrörelse bör reserveras för sådan verksamhet, som är ett naturligt led i den egna risk— täckningsrörelsens tjänst. En sådan terminologi torde bäst rimma med för- säkringsrörelsebegreppet i 1 % FL, vilket lagrum allmänt tolkas så, att de för försäkringsrörelse uppställda kraven icke äger tillämpning på en- skild eller bolag, som går försäkringsbolag till handa med anskaffning och kontorstekniskt arbete av olika slag. Erinras må också därom, att den nya danska försäkringsrörelselagen nämner försäkringsverksamhet och för— säkringsagentur vid sidan av varandra, när det gäller att bestämma den verksamhet danska försäkringsbolag får bedriva.

De sakkunniga vill för sin del förorda, att anskaffnings- och kontors- verksamhet 0. d. för annat försäkringsbolags räkning icke skall anses falla under begreppet försäkringsrörelse i 2 5 FL. Samtidigt anser emellertid

de sakkunniga, att lagen icke bör utestänga försäkringsbolagen från dylik verksamhet utan öppna fri möjlighet därtill. Ett samarbete mellan olika försäkringsbolag på anskaffnings- och det kontorsmässiga området kan nämligen vara rationellt såväl ur företagsmässiga synpunkter som med hänsyn till försäkringstagarnas intressen. De sakkunniga anser därför, att i FL bör införas en bestämmelse, som fastslår att förbudet för försäkrings- bolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse icke utgör hinder för försäkringsbolag att biträda annat försäkringsbolag vid dess rörelse.

I enlighet med det anförda föreslår de sakkunniga, att i fråga om för- säkringsbolags rätt att driva främmande rörelse FL såsom huvudregel skall fastslå, att försäkringsbolag icke utan försäkringsinspektionens medgivande må driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Denna huvudregel bör emel- lertid kompletteras med ett stadgande som angiver, att utan hinder av vad nyss sagts försäkringsbolag må biträda annat försäkringsbolag vid dess rörelse, uppföra bostads-, kontors- eller affärsfastighet, vilken är av- sedd att utgöra en varaktig kapitalplacering, samt bedriva sådan maskin- uthyrnings- och annan verksamhet, vilken medför ett ändamålsenligt ut- nyttjande av maskiner och personal som erfordras för bolagets försäkrings— rörelse. Lämpligt synes vara, att nu ifrågavarande bestämmelser erhåller formen av ett första moment i 2 5 FL.

Påpekas bör i detta sammanhang, att därest ett försäkringsbolag i fram— tiden vill utnyttja den möjlighet att i begränsad utsträckning driva annan rörelse än försäkringsrörelse, som en ny lagtext kan komma att ge, bolags— ordningen måste vara avfattad så, att den täcker den nya verksamheten.

livförsäkringsbolag span-främjande verksamhet Såsom antytts i inledningskapitlet och närmare beröres i kapitel VII inne— sluter många livförsäkringsformer ett direkt sparande, som kan få en be- tydande omfattning. Livförsäkringsbolagens verksamhet utgöres till mycket stor del av en förvaltning och förräntning av i försåkringsform uppsamlade sparmedel. Från olika håll har ifrågasatts, huruvida icke anledning finnes att i ökad omfattning låta livförsäkringsbolagen ägna sig åt att förvalta sparmedel. Det har gjorts gällande, att livförsäkringsbolagen är väl skickade att mottaga penningmedel till förvaltning även när dessa medel icke har karaktären av premie för livförsäkring. Såsom motivering för att sam— hället skall tillåta livförsäkringsbolag att taga steget att förvalta spar- medel utan samband med någon livförsäkring har i huvudsak åberopats, att livförsäkringsbolagen på grund av sin nuvarande kapitalförvaltning vars organisation i allmänhet icke skulle behöva utbyggas —— är fullt kom- petenta att handha uppgiften i fråga samt att det är ett samhällsintresse att främja sparandet och att livförsäkringsbolagen, icke minst genom sin ombudsorganisation, har möjligheter att ytterligare stimulera sparandet, därest bolagen får ett större register att spela på.

De sakkunniga vill i detta sammanhang framhålla, att flera olika former kan tänkas för en utökning av livförsäkringsbolagens sparmedelsinsam- lande verksamhet. Såsom omnämnts i kapitel I har under senare år en mycket större andel än tidigare av nytecknade livförsäkringar haft karak- tären av riskförsäkringar, som innesluter intet eller ringa sparande. Från flera synpunkter, bl. a. samhällsekonomiska, kan det enligt de sakkunnigas uppfattning vara önskvärt, att sparandet i livförsäkringsform växer i om— fattning. Därest livförsäkringsbolagen kan medverka härtill genom att på marknaden föra fram försäkringar, som i nya former innesluter spar- moment, synes detta böra hälsas med tillfredsställelse. Enligt de sakkun- nigas uppfattning bör inga hinder resas, om livförsäkringsbolagen här vill slå in på nya vägar, förutsatt givetvis att fråga icke är om konstruk- tioner, som är olämpliga från försäkringstagarsynpunkt. Så länge nykon— struktionerna har karaktären av livförsäkringar lägger FL inga direkta hinder i vägen för verksamheten.

Man kan emellertid också tänka sig, att något livförsäkringsbolag fin— ner det ändamålsenligt att samarbeta med annan sparmedelsförvaltande inrättning och stimulera till sparande i denna andra inrättning. I viss utsträckning har samarbete etablerats mellan försäkringsbolag och banker. I ett fall är avsikten att vissa banker skall fungera såsom ombud för liv- försäkringsbolag. Därest fråga skulle uppkomma om ett samarbete i den motsatta riktningen så att ett eller flera livförsäkringsbolag skulle admi- nistrativt biträda bank med bl. a. kontakter med allmänheten — exempel- vis i och för kombination av sparande i bank och riskförsäkring i livför— säkringsbolag kan en dylik verksamhet från vederbörande försäkrings- bolags sida möta hinder, därför att verksamheten får karaktären av en främmande rörelse, som enligt gällande lag icke är tillåten för försäkrings- bolag. De sakkunniga har i det föregående föreslagit en uppmjukning av det nuvarande undantagslösa förbudet för försäkringsbolag att driva an- nan rörelse än försäkringsrörelse. Enligt de sakkunnigas förslag kan en sparstimulerande rörelse av nyss angivet slag bli tillåten för livförsäkrings- bolag, under förutsättning att förhållandena är sådana, att försäkrings— inspektionen anser sig kunna lämna sitt medgivande till rörelsen i fråga. Med hänsyn till den speciella lagstiftning, som försäkringsväsendet är underkastat, synes det ändamålsenligt att en rörelse av nu ifrågavarande slag av försäkringsbolag göres beroende av medgivande av försäkrings- inspektionen.

Det längst gående steget skulle vara, att livförsäkringsbolagen skulle för egen räkning få mottaga medel från allmänheten för förvaltning och för- räntning utan att ifrågavarande medel har karaktären av livförsäkrings- premier. En sådan utvidgning av livförsäkringsbolagens verksamhet skulle beröra en stor del av kapital— och kreditmarknaden och skulle kunna få betydande återverkningar på andra institutioner. De sakkunnigas förslag

i det föregående angående uppmjukning av förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse innesluter möjlighet för för- säkringsinspektionen att ge livförsäkringsbolagen rätt att driva kapital- förvaltningsrörelse utan samband med försäkring. De sakkunniga förut- sätter emellertid, att försäkringsinspektionen kommer att visa tillbörlig försiktighet vid ett ifrågasatt begagnande av denna möjlighet och kommer att hålla nära kontakt med övriga berörda instanser. Frågan om en så långtgående utvidgning av livförsäkringsbolagens verksamhet som den här senast diskuterade synes de sakkunniga lämpligen böra övervägas i ett vidare sammanhang. Tillfälle härtill torde kunna erbjuda sig i samband med en allmän gränsdragning mellan olika kreditinstituts verksamhet. Erinras må därom att, såvitt framgår av direktiven för den år 1957 till- kallade kreditmarknadsutredningen, avsikten inom finansdepartementet synes vara att längre fram upptaga frågan om gränsdragningen mellan olika slag av kreditinstitut till en mera fullständig översyn.

Från livförsäkringsbolagshåll har önskemål framförts därom att till be- talning förfallet livförsäkringsbelopp skall kunna få innestå hos veder- börande livförsäkringsbolag och därvid förräntas av detta. För närvarande anses i allmänhet hinder häremot möta, därför att en dylik kapitalför- valtning eventuellt skulle kunna anses ha karaktären av en främmande, förbjuden verksamhet och i allt fall icke har något stöd i livförsäkrings- bolagens grunder. I viss utsträckning gör livförsäkringsbolagen förfallna belopp räntebärande genom insättning å bankkonto eller liknande. Såvitt de sakkunniga kan finna skulle det vara till fördel för livförsäkrings- tagarna och skulle samtidigt livförsäkringsbolagens administration av för- fallna livförsäkringsbelopp i viss mån förenklas, därest livförsäkringsbo- lagen finge en klar och ostridig rätt att i egen regi förränta livförsäkrings- belopp, som förfallit till betalning. Skäligheten synes de sakkunniga kräva, att förfallna livförsäkringsbelopp, som på grund av förbisende eller dylikt kvarligger lång tid, kanske flera år, efter förfallodagen, icke blir helt räntelösa. Vid blott kortare dröjsmål med livförsäkringsbelopps lyftande torde dock anledning knappast finnas att kräva att livförsäkringsbolag ut- ger ränta å förfallet belopp.

Enligt de sakkunnigas mening bör det icke heller vara uteslutet, att avtal träffas om kvarstående hos vederbörande livförsäkringsbolag mot ränta, längre eller kortare tid, av hela eller en del av förfallet livförsäk- ringsbelopp. Ett ingående av sådana avtal kan från försäkringsbolagets sida utgöra en service i förhållande till försäkringstagarna och kan even- tuellt bidraga till att motverka en omedelbar konsumtion av förfallna liv- försäkringsbelopp. Såväl vid utformningen av räntereglerna som vid be- stämmandet av uppsägningstid för ingångna kvarståendeavtal m. m. bör livförsäkringsbolagen givetvis tillse, att nu ifrågavarande verksamhet icke kommer att medföra förluster eller svårigheter för den egentliga livför-

säkringsrörelsen. Anledning torde knappast finnas att räkna med att en serviceverksamhet av ifrågavarande slag från livförsäkringsbolagens sida kommer att få någon mycket stor omfattning.

Det synes de sakkunniga ligga helt i linje med livförsäkringsbolagens nuvarande verksamhet, att bolagen skall anses äga rätt att förränta liv- försäkringsbelopp, som förfallit till betalning. En dylik kapitalförvaltning synes de sakkunniga vara en direkt fortsättning och komplettering av de tjänster, som livförsäkringsbolagen genom försäkringsavtalen åtager sig i förhållande till försäkringstagarna. Redan enligt gällande lag (262 & FL) ingår i livförsäkringsfonden värdet av livförsäkringsbolags ansvarighet på grund av inträffade försäkringsfall. Den omständigheten att livförsäk- ringsbolagen i viss omfattning kommer att utge ränta å förfallna livför- säkringsbelopp och att av denna anledning dylika belopp i större utsträck- ning ån hittills kan, delvis efter därom träffade avtal, komma att kvarligga hos bolagen efter förfallodagen torde icke böra föranleda, att ifrågavarande kapitalförvaltning i försäkringsrörelselagssammanhang betraktas såsom en rörelse, vilken ligger utanför begreppet försäkringsrörelse. Enligt de sak- kunnigas mening bör lämpligen begreppet försäkringsrörelse i det sam— manhang, varom fråga är i 2 & FL, fattas så vidsträckt, att däri även ingår försäkringsbolags förvaltning och förräntning av förfallna försäkringsbe— lopp. De sakkunniga anser således, att en dylik verksamhet från livför- säkringsbolagens sida icke förutsätter någon ändring av 2 5 FL.

Innestående, förfallna livförsäkringsbelopp ingår, såsom ovan nämnts, enligt 262 5 FL i försäkringsfonden. För denna finnes särskild trygghet dels på grund av kapitalplaceringsreglerna i 274 & FL och dels på grund av pantsättningsbestämmelserna i 276 5 FL. Någon anledning att i detta sammanhang föreslå en ny ordning på förevarande punkt synes de sakkun— niga icke föreligga. I den mån livförsäkringsbolag utger ränta på förfallna livförsäkringsbelopp, som innestår hos bolaget, torde jämväl upplupen ränta böra ingå i försäkringsfonden. Härför synes någon lagändring icke erfor- derlig, utan detta torde följa av 262 5 i dess nuvarande lydelse.

I linje med det system, som nu finnes för tillvaratagande av livförsäk- ringstagarnas intressen, torde förekommande grunder böra kompletteras med bestämmelser angående förräntning av livförsäkringsbelopp, som för- fallit till betalning. Föreskrift om att grunder skall finnas jämväl beträf- fande detta ämne synes lämpligen böra intagas i 9 och 173 55 FL. Vidare torde i en ny paragraf, förslagsvis betecknad 270a &, böra stadgas, att grunderna beträffande förräntning av försäkringsbelopp, som förfallit till betalning, skall innehålla bestämmelser om de förutsättningar under vilka bolaget utgiver ränta å dylikt belopp, som innestår hos bolaget, och om den räntefot som tillämpas. Härigenom kommer sedvanliga garantier att finnas för att bolagens nu ifrågavarande kapitalförvaltning tillgodoser alla rimliga soliditets- och skälighetskrav. Avsikten är icke, att bestäm—

melserna angående räntefoten skall behöva ha formen att viss räntesats exakt angives. Hinder bör icke möta att, om så finnes ändamålsenligt, i grunderna endast fixera de principer, efter vilka räntefoten bestämmes. I sådant fall torde det dock vara lämpligt att vederbörande försäkrings- bolag ålägges skyldighet att till försäkringsinspektionen anmäla vilken räntesats som tillämpas. Räntesatsens höjd måste naturligtvis anpassas efter den avkastning försäkringsbolaget kan erhålla å de i bolaget kvar- stående medlen. Den tid, för vilken medlen bindes, kan givetvis behöva tilläggas betydelse så att räntan på långtidsbundna medel blir en annan än räntan på andra medel.

Skatterättsligt synes det ligga i sakens natur, att om den betalningsbe- rättigade vid livförsäkring låter ett förfallet livförsäkringsbelopp kvarstå och förräntas hos livförsäkringsbolaget, vederbörande bör beskattas på alldeles samma sätt som om beloppet i stället överförts till exempelvis en sparbank. Såvitt de sakkunniga kunnat finna kräves härför icke någon ändring av de materiella skatteförfattningarna. Icke heller i övrigt torde de sakkunnigas förslag på nu ifrågavarande punkt behöva föranleda någon ändring av nyssnämnda författningar. De sakkunniga vill dock fästa upp— märksamheten på att såvitt angår taxeringsförordningen anledning torde finnas att göra vissa jämkningar i författningstexten, så att i fråga om ovan nämnda belopp livförsäkringsbolagen blir likställda med banker i avseende å skyldighet att lämna uppgifter för annans taxering.

Jämkning av 336 & FL I 336 5 FL uppställes såsom huvudregel, att försäkringsbolag icke utan försäkringsinspektionens medgivande må av aktierna i svenskt aktiebolag äga mer än en tjugondel eller, om aktier med olika röstvärde finnes, större antal än att röstetalet för aktierna utgör högst en tjugondel av röstetalet för samtliga aktier. Nu ifrågavarande stadgande kan ses ur olika synvinklar. Bestämmelsen kan ses från kapitalplaceringssynpunkter. Kapitalplacerings- frågorna faller emellertid, såsom tidigare framhållits, utanför de sakkun- nigas utredningsuppdrag. De sakkunniga lämnar därför kapitalplacerings- synpunkterna å sido vid sin behandling av paragrafen. Stadgandet kan emellertid också ses i samband med det ovan behandlade förbudet i 2 g FL för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Såsom tidigare nämnts underströk föredragande statsrådet i propositionen angå- ende FL, att det givetvis vore förbjudet för försäkringsbolag att genom dotterföretag driva sådan verksamhet, som försäkringsbolaget icke ägde bedriva i egen regi. Eljest skulle förbudet i 2 & FL lätt kunna kringgås. Det är ur denna synvinkel som de sakkunniga upptager 336 & FL till behandling. Gentemot uppfattningen att förbudet för försäkringsbolag att driva an— nan rörelse än försäkringsrörelse skall äga tillämpning jämväl å dotter-

företag kan invändas, att därest den främmande verksamheten drives av ett dotterföretag, som är konstruerat såsom aktiebolag, faran för äventy- rande av försäkringsbolagets soliditet är mindre än om verksamheten be- drives av försäkringsbolaget självt. Drives den främmande rörelsen av ett dotteraktiebolag, är nämligen försäkringsbolagets ekonomiska risk teore- tiskt sett begränsad till det i dotterföretaget insatta aktiekapitalet. Det kan emellertid befaras, att ett försäkringsbolags ekonomiska engagemang i ett dotterföretag blir större än vad aktiekapitalet i sistnämnda företag utvisar. Ett ekonomiskt stöd åt dotterföretaget i form av bl. a. långivning ligger nära till hands. Härigenom kan försäkringsbolagets reella ekonomiska en- gagemang komma att närma sig läget vid ett eget drivande av samma rörelse. De sakkunniga ansluter sig på denna grund till uppfattningen, att försäkringsbolag icke skall genom dotterföretag få bedriva verksamhet, som icke kan tillåtas för försäkringsbolagets egen del.

Begränsningen i 336 & FL av försäkringsbolags rätt att äga aktier äger tillämpning allenast å aktier i svenska aktiebolag. Såvitt de sakkunniga kan finna föreligger ingen anledning att ställa aktier i utländska aktiebolag i en gynnad särställning. Lika starka skäl synes tala för att lagrummet skall vara tillämpligt jämväl å aktier i utländska aktiebolag. De sakkun- niga föreslår därför, att lagstadgandet utvidgas till att avse jämväl aktier i utländska aktiebolag.

Föreligger koncernförhållande mellan flera försäkringsbolag, äger tjugon- delsregeln i 336 5 FL avseende å koncernen. Av koncerndefinitionen i 333 5 FL framgår, att sådana aktiebolag, å vilka FL icke äger tillämpning, ej innefattas i koncernbegreppet. Övervägande skäl synes emellertid de sak- kunniga tala för att den omständigheten, att ett aktiebolag icke faller in under FL, ej bör medföra att företagets aktieinnehav icke medräknas vid tillämpningen av stadgandet i 336 & FL, därest i övrigt förhållandena är sådana, att företaget jämlikt 333 & FL skulle ha räknats såsom dotter- bolag. De sakkunniga föreslår därför, att 336 & första stycket FL komplet- teras med en bestämmelse av innehåll, att i nu ifrågavarande sammanhang aktiebolag, varå FL icke äger tillämpning, skall anses såsom koncernbolag, därest förhållandena är sådana, att aktiebolaget, om det varit försäkrings- aktiebolag, jämlikt 333 5 FL skulle ha räknats såsom dotterbolag. Syftet med stadgandet i 336 & FL skulle nämligen kunna kringgås, därest icke dylika dotterföretags aktieinnehav medräknas vid bestämmande av ett för— säkringsbolags eller en försäkringskoncerns tillåtna aktieinnehav. Påpekas må att försäkringsinspektionen, såsom tidigare nämnts, i ett betydande antal fall såsom villkor för medgivande jämlikt 336 & FL till försäkrings- bolag att äga aktier i svenskt aktiebolag uppställt förbehållet, att sist- nämnda bolag vid tillämpningen av 336 5 första stycket sista punkten lik- ställes med koncernbolag.

Begränsningsregeln i 336 & FL äger icke tillämpning å aktier i försäk-

ringsaktiebolag eller i aktiebolag, vars verksamhet har till föremål att äga aktier i försäkringsaktiebolag eller att tillskjuta garantikapital i ömse- sidigt försäkringsbolag (holdingbolag). De sakkunniga anser att anledning i stort sett saknas att göra någon ändring beträffande nu nämnda undan- tag. Såvitt de sakkunniga kan finna torde det dock bäst rimma med lag- rummets syfte, att undantaget för holdingbolag utformas så, att fråga skall vara om aktiebolag, vars verksamhet uteslutande har till föremål att äga aktier i försäkringsaktiebolag eller att tillskjuta garantikapital i ömse- sidigt försäkringsbolag. De sakkunniga föreslår, att undantagsbestämmel- sen i andra stycket av 336 & FL jämkas i enlighet härmed.

Såväl 1942 års försäkringsutredning som första lagutskottet har uttryck- ligen förutsatt, att medgivande till obegränsat förvärv av aktier lämnas i fråga om sådana förvaltningsaktiebolag, som bildas för förvaltning av försäkringsbolags fastigheter. I enlighet härmed har försäkringsinspek- tionen också lämnat försäkringsbolagen dylika medgivanden. Det synes kunna göras gällande, att det är en onödig omgång för såväl försäkrings- bolagen som försäkringsinspektionen att ha ett dispensförfarande för fall, där dispens undantagslöst lämnas. Övervägande skål synes de sakkunniga tala för en lagändring av innehåll, att begränsningen i 336 & FL av för- säkringsbolags rätt att äga aktier icke skall äga tillämpning å aktier i aktie- bolag, vars verksamhet uteslutande har till föremål att utöva fastighets- förvaltning. De sakkunniga föreslår att ett dylikt undantag inryckes i andra stycket av 336 & FL. En lagändring av detta innehåll kommer icke i strid mot syftet med lagrummet.

Såvitt de sakkunniga kan finna föreligger det icke heller behov av att kräva medgivande av försäkringsinspektionen för att försäkringsbolag skall få äga även större aktieposter i aktiebolag, vilkas verksamhet uteslutande har till föremål att biträda ett eller flera försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande. Fråga är här om olika slag av serviceaktiebolag, vilkas verk- samhet helt är inriktad på att biträda försäkringsbolag. De sakkunniga föreslår, att undantagsbestämmelsen i 336 5 andra stycket utvidgas till att omfatta jämväl aktier i aktiebolag av nyss angivet slag.

När däremot fråga är om aktiebolag, vilkas verksamhet har till föremål att biträda icke blott försäkringsbolag utan även företag av andra slag, kan förhållandena vara mycket växlande. Såväl vederbörande försäkrings- bolags ekonomiska engagemang som omfattningen av den service, som för- säkringsbolagen erhåller av dylika bolag, kan skifta starkt. Enligt de sak- kunnigas mening talar övervägande skäl för att avkall på kravet på för— säkringsinspektionens medgivande för rätt att överskrida tjugondelsgrän- sen bör göras blott när förekommande serviceaktiebolags verksamhet ute- slutande har till föremål att biträda försäkringsbolag vid rörelsens bedri- vande. I övriga fall synes det vara lämpligast att aktieinnehav av större kvotdel än en tjugondel är beroende av medgivande av försäkringsinspek-

tionen, som har möjlighet att taga hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall och som kan uppställa de villkor för aktieinnehavet som i det enskilda fallet finnes erforderliga för tillvaratagande av försäkringstagar- nas intressen.

De sakkunniga vill slutligen i detta sammanhang framhålla, att jämväl sådant medgivande, som avses i 336 5, med stöd av allmänna förvaltnings- rättsliga principer torde kunna återkallas, därest inträffade förhållanden giver anledning därtill.

Sammanfattning

De sakkunniga föreslår, att principen fortfarande skall vara, att försäk- ringsbolag icke äger driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Enligt de sakkunnigas uppfattning är det dock icke ändamålsenligt att på detta område ha ett stelt förbud, som ej tillåter några undantag. Därför föreslås till en början, att förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse skall kompletteras med ett stadgande, som ger för- säkringsinspektionen rätt att medgiva undantag från förbudet. En dylik ordning anses innefatta goda garantier för att undantag icke tillåtes i andra fall än när sådant kan anses förenligt med försäkringstagarnas intresse. De sakkunniga tager emellertid ytterligare ett steg och föreslår, att för- säkringsbolag utan särskilt medgivande av försäkringsinspektionen skall få biträda annat försäkringsbolag vid dess rörelse, uppföra bostads—, kon- tors- eller affärsfastighet, vilken är avsedd att utgöra en varaktig kapital- placering, samt bedriva sådan maskinuthyrnings- och annan verksamhet, vilken medför ett ändamålsenligt utnyttjande av maskiner och personal, som erfordras för bolagets försäkringsrörelse. Enligt de sakkunnigas upp- fattning kan från försäkringstagarsynpunkt inga invändningar göras mot att dylik verksamhet blir generellt tillåten för försäkringsbolag.

Enär det från olika håll ifrågasatts, huruvida icke anledning finnes att i ökad omfattning låta livförsäkringsbolagen ägna sig åt att förvalta spar- medel, diskuterar de sakkunniga olika former under vilka livförsäkrings- bolag kan tänkas medverka till en utökning av sparandet i vårt land. Fråga anses härvid kunna uppkomma om bl. a. beträdande av nya vägar. I den mån livförsäkringsbolagens medverkan erhåller former, som kan inordnas under försäkringsrörelsebegreppet, erfordras _— framhåller de sakkunniga _— icke något medgivande från försäkringsinspektionen eller liknande för verksamheten i fråga. Skulle däremot medverkan komma att taga former, som skulle innebära att livförsäkringsbolag bedriver annan rörelse än för- säkringsrörelse, erfordras enligt de sakkunnigas förslag försäkringsinspek- tionens medgivande till verksamheten. Frågan om att tillåta livförsäkrings- bolag att i egen regi driva kapitalförvaltningsrörelse utan samband med livförsäkring synes de sakkunniga vara av den vidd, att frågan lämpligen

bör övervägas i ett större sammanhang. Vad angår den speciella frågan om rätt för livförsäkringsbolag att förvalta och förränta livförsäkringsbelopp, som förfallit till betalning, är de sakkunniga av den uppfattningen, att sådan kapitalförvaltning kan inrymmas under försäkringsrörelsebegreppet. De sakkunniga föreslår i detta sammanhang, att livförsäkringsbolags grun- der skall kompletteras med föreskrifter angående förräntning av försäk- ringsbelopp, som förfallit till betalning. Grunderna i detta ämne skall en- ligt de sakkunnigas förslag innehålla bestämmelser om de förutsättningar, under vilka bolaget utgiver ränta å dylikt belopp, som innestår hos bolaget, och om den räntefot som tillämpas.

De sakkunniga föreslår vidare, att förbudet i 336 & FL för försäkrings- bolag eller försäkringsbolagskoncern att utan försäkringsinspektionens med- givande äga mer än en tjugondel av aktierna i svenskt aktiebolag utvidgas till att avse jämväl aktier i utländskt aktiebolag. För att förhindra ett kringgående av lagstadgandet föreslås att vid tillämpningen av nu ifråga- varande lagrum sådant aktiebolag, varå FL icke äger tillämpning, skall anses såsom koncernbolag, därest förhållandena är sådana att aktiebolaget, om det varit försäkringsaktiebolag, jämlikt 333 & FL skulle ha räknats såsom dotterbolag. Förbudet för försäkringsbolag eller försäkringsbolags- koncern att inneha större aktieposter i andra företag är för närvarande förenat med vissa undantag. De sakkunniga föreslår att undantagen ut- vidgas till att omfatta jämväl aktier i aktiebolag, vars verksamhet uteslu- tande har till föremål att utöva fastighetsförvaltning eller att biträda för— säkringsbolag vid rörelsens bedrivande. Ytterligare förordas en mindre jämkning i formuleringen av det nuvarande undantagsstadgandet avseende aktier i holdingbolag.

FEMTE KAPITLET

Koncessionsgivningen och branschspecifikationen m.m.

1. Gällande lag och förarbetena till densamma. Huvvuddragen

Vid nybildning av försäkringsbolag kräves enligt gällande lag att Kungl. Maj:t stadfäster bolagsordning och eventuella grunder för bolaget. An- sökan om stadfästelse skall inlämnas till försäkringsinspektionen, vilken med eget utlåtande överlämnar ärendet till Kungl. Maj:t, som prövar bolags- ordningens och grundernas överensstämmelse med FL samt lag och författ- ning i övrigt ävensom huruvida och i vad mån därutöver, med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse, särskilda bestäm- melser erfordras. Finnes den tillämnade rörelsen behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet, stadfäster Kungl. Maj:t bolagsordningen och grunderna samt beviljar koncession tills vidare eller, där särskilda omständigheter föranleder därtill, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver intill slutet av då löpande räkenskapsår.

När för existerande försäkringsbolag bolagsordning eller grunder ändras, skall ändringsbeslutet stadfästas av Kungl. Maj :t eller försäkringsinspek- tionen. Ansökan om stadfästelse skall jämlikt FL alltid ingivas till inspek- tionen. Avser ändringen utvidgning av bolagets rörelse till ny försäkrings— gren eller nytt verksamhetsområde eller avser ändringen en väsentlig om- läggning av rörelsen skall vad om koncession för nytt bolag är stadgat äga motsvarande tillämpning. I dylika fall skall försäkringsinspektionen över- lämna ärendet till Kungl. Maj:t för avgörande och Kungl. Maj:t skall pröva — förutom spörsmålet om ändringen är lagenlig etc. _- huruvida den tillämnade utvidgningen eller omläggningen av rörelsen är behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. Om ändringsbeslutet icke är av den typ som nyss angivits, ankommer det på försäkringsinspektionen att meddela stadfästelse. Inspektionen prövar härvid ändringsbeslutets överensstämmelse med FL samt lag och författ- ning i övrigt ävensom huruvida och i vad mån därutöver, med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse, särskilda bestäm- melser erfordras. Inspektionen har däremot icke att anlägga några behovs- och liknande synpunkter. Försäkringsinspektionens handläggning av nu ifrågavarande ärenden sker på generellt uppdrag av Kungl. Maj:t, som i FL erhållit bemyndigande att uppdraga åt inspektionen att i Kungl. Maj:ts ställe meddela stadfästelse å ändringsbeslut av nu ifrågavarande karaktär.

Såsom antytts i inledningskapitlet utgjorde koncessionsförutsättningen att rörelsen skall finnas behövlig och även eljest ägnad att fråm ja en sund utveck- ling av försäkringsväsendet en väsentlig nyhet i FL. Nyhetens betydelse för de vid lagens ikraftträdande redan bestående försäkringsbolagen begränsades emellertid genom en bestämmelse i promulgationslagen till FL, vari såsom tidigare nämnts föreskrevs att den koncessionsprövning, som skulle äga rum även för dessa bolags del, icke finge avse frågan huruvida rörelsen vore »behövlig». Reglerna fick emellertid full verkan icke blott för nybildningar på försäkringsbolagsområdet utan även för bestående företags branschutvidg- ningar. Tidigare hade koncessionsbestämmelserna endast tagit sikte på den formellt—rättsliga grundvalen för ett tillämnat företag. I praxis — åt— minstone under de båda senaste decennierna före FL _ hade bestäm— melserna icke ansetts tillåta ett bedömande av ett tillämnat företags ända— målsenlighet eller liknande omständigheter. Även om det exempelvis stått klart, att behov av ett nytt försäkringsbolag icke förelegat, hade koncessions- myndigheten ansett sig förhindrad vägra stadfästelse å bolagsordning, för- utsatt att denna uppfyllde de i lagen uppställda formella kraven. Anmär— kas bör dock här, att statsmakterna i december 1945 _ då såväl 1942 års som 1945 års försäkringsutredningar arbetade —— genom en särskild provi- sorisk lag, den s. k. spärrlagen, utfärdade förbud mot nyetablering och branschutvidgning på försäkringsområdet, där sådan icke fanns från all- män synpunkt önskvärd.

Med hänsyn till den stora vikt, som tillmätts frågan om införande av nu gällande materiella koncessionsvillkor, synes en redogörelse för huvud- dragen i förarbetena och för huvudpunkterna i 1945 års försäkringsutred- nings uttalanden i ämnet m. m. böra lämnas. Referatet tager i huvudsak sikte på förhållandena beträffande svenska riksbolag.

1942 års försäkringsutredning påpekade, att det rådde ett naturligt sam- band mellan koncessionssystemet och systemet med fortlöpande tillsyn över försäkringsverksamheten. Koncessionsprövningen och den kontinuerliga tillsynen borde följaktligen samordnas. Det vore sålunda av vikt, att före- tag, som väntades icke kunna tillfredsställande fylla de för verksamhetens bedrivande uppställda materiella kraven, redan från början utestängdes. Koncessionsprövningen borde enligt utredningens mening ske ur såväl kvantitativ som kvalitativ synpunkt. Kvantitetsbedömningen avsåge att fastställa, huruvida behov förelåge av ett nytt försäkringsbolag. Den kvali- tativa prövningen toge närmast sikte på sättet att realisera det syftemål, som uppställts för verksamheten. I överensstämmelse härmed upptogs i utredningens förslag två särskilda koncessionsvillkor av materiell art. För koncession förutsattes, att den tillämnade rörelsen vore behövlig och där- jämte ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet.

Ur allmänhetens synpunkt vore det, fortsatte utredningen, av vikt att

försäkringsväsendet icke utbyggdes i vidare mån än som svarade mot be- hovet. Vore marknaden övermättad, förelåge nämligen risk att försäkring- arna fördyrades och att anskaffningen leddes in på vägar, som avlägsnade sig från sunda principer.

Då det gällde att avgöra, huruvida behov av ett nytt bolag förelåge, borde hänsyn tagas icke enbart till antalet existerande bolag utan även till frågan huruvida dessa bolag vore ägnade att i önskvärd utsträckning och på tillfreds- ställande sätt tillgodose allmänhetens försäkringsbehov. Härvid borde även anskaffningsarbetets art och bolagens åtgärder för spridande av upplys- ning om försäkringsskyddets betydelse uppmärksammas. Skulle prövningen ge vid handen, att allmänhetens behov av försäkringsskydd syntes kunna tillgodoses av de existerande bolagen, saknades förutsättning för ny kon- cession.

Om tendenser till utvecklingshämmande kartellbildning skulle göra sig gällande, fortsatte utredningen, vore det av särskild vikt att möjligheten till konkurrens upprätthölles. Skulle å andra sidan inom någon försäkrings- gren förhållandena vara sådana, att ur försäkringstagarnas synpunkt en minskning av antalet bolag eller till och med en koncentration av verksam— heten till en enda anstalt borde eftersträvas och åtgärder härför vidtoges från det enskilda försäkringsväsendets sida, borde dessa icke motverkas av det allmänna genom att koncession beviljades för nya företag.

Såsom nästa moment i den materiella koncessionsprövningen anmälde sig enligt utredningen kvalitetsbedömningen. Endast sådana företag, som byggde på sunda försäkringsprinciper och som avsåge att tillgodose ett ur det allmännas synpunkt legitimt intresse, ägde anspråk på koncession. Per- spektivet förskötes emellertid oavbrutet. Förändringar i samhällsstrukturen, nya verksamhetsformer inom näringslivet, den tekniska utvecklingen och liknande faktorer gåve anledning till ständig omprövning, huruvida försäk- ringsväsendets invanda arbetssätt och organisationsformer befunne sig i nivå med tidens krav. Uppslag, som syftade till mera väsentlig förbättring, borde understödjas. Möjlighet till smidig anpassning efter förändrade lev— nadsbetingelser i samhället och till växlande ekonomiska förhållanden vore av central betydelse för försäkringsväsendet. Vid bedömande av hithörande frågor borde särskilt avseende fästas vid sättet för verksamhetens bedri- vande, organisationsformen, arten av det intresse, som skulle tillgodoses, avvägningen av delägarnas inflytande i ömsesidigt bolag m. m.

Givet vore, anförde vidare utredningen, att de kvantitativa och kvalitativa koncessionsvillkoren icke finge bedömas fristående från varandra. I den mån kvantitativa och kvalitativa synpunkter skure sig mot varandra, måste en avvägning mellan dem ske. Utredningen underströk, att ett utvecklings— främjande nytt idéprogram i regel torde få anses fylla ett behov och sålunda föranleda att koncession beviljades.

Vad utredningen sålunda anfört avsåg koncession för nytt bolag. Samma

principer ansågs emellertid höra i tillämpliga delar gälla även då fråga uppkom om utvidgning av redan bestående försäkringsverksamhet med ny bransch.

Det syntes icke, slutade utredningen sitt resonemang i denna del, böra komma i fråga att i utredningens betänkande mera i detalj ange riktlin- jerna för en framtida tillämpning av de av utredningen förordade grund- satserna för koncessionsprövningen. Uppkommande frågor borde lösas med hänsyn främst till rådande sociala, ekonomiska och demografiska förhållanden. I detta sammanhang underströk utredningen, att inom de flesta branscher antalet bolag vore större än som erfordrades ur behovstäck- ningens synpunkt. En reduktion vore därför önskvärd. Det syntes utred- ningen vara en angelägen uppgift för det enskilda försäkringsväsendets målsmän att söka åstadkomma en dylik reduktion.

I propositionen rörande FL gav föredragande statsrådet uttryck åt upp— fattningen, att försäkringsverksamheten borde betraktas huvudsakligen ur social synvinkel och att det allmänna med hänsyn härtill måste förbe— hålla sig en effektiv insyn i och kontroll över den enskilda försäkrings- verksamheten. Koncessionssystemets gestaltning vore av grundläggande betydelse för statsuppsiktens effektivitet. En fri konkurrens verkade, fort- satte statsrådet, i regel effektivitetsfrämjande, eftersom sämre skötta företag löpte risk att utträngas från marknaden. Av denna anledning borde man inom näringslivet eftersträva största möjliga etableringsfrihet. På försäkringsväsendets område förelåge emellertid i detta hänseende spe- ciella förhållanden, som motiverade en undantagsställning. Särskilt påtag- ligt vore detta i fråga om livförsäkringen med dess långfristiga avtal. Up— penbart vore att bristfällig skötsel eller rubbningar i ett försäkringsföre- tags ekonomiska jämvikt kunde medföra allvarliga verkningar för för- säkringstagarna. Det torde icke råda någon tvekan om att även en tillfäl- lig övermättnad av marknaden vore ägnad att menligt påverka försäkrings- väsendets allmänna standard till förfång för den försäkringssökande all- mänheten. Förhållandet medförde nämligen risk för stegrade omkostnader och sämre försäkringsskydd. Vidare måste beaktas, att konkurrenskostna- derna på försäkringsväsendets område vore relativt höga samt att konsu- menterna här i regel vore ur stånd att bedöma förhållandet mellan varans pris och värde.

På anförda skäl fann statsrådet det från samhällelig synpunkt nödvändigt att i fråga om försäkringsverksamheten genomföra en viss behovspröv- prövning. Uppenbart vore, att denna i konkreta fall kunde te sig vansklig och därför måste utövas med försiktighet. Tillämpad med blicken öppen för samhällslivets skiftande problemställningar syntes emellertid behovs- regeln snarast ägnad att tillföra försäkringsväsendet stadga och gynnsamma utvecklingsmöjligheter.

Statsrådet biträdde uppfattningen, att de kvantitativa och kvalitativa kon- cessionsvillkoren icke borde bedömas fristående från varandra utan ses i ett sammanhang. I viss mån betingade de varandra ömsesidigt. Förelåge behov av ett nytt försäkringsbolag, vore tillkomsten av ett sådant i regel ägnad att främja en sund utveckling. Behovsfrågan måste betraktas som ett särskilt betydelsefullt led i bedömningen. Med hänsyn härtill fann stats- rådet det motiverat att behovsavvägningen klart kom till uttryck i lagtexten. Å andra sidan syntes det statsrådet önskvärt att i lagtexten även framhäva det inbördes sammanhanget mellan de kvantitativa och kvalitativa kon— cessionsbetingelserna. Den tillämnade rörelsen skulle vara behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. Des— sa villkor borde, såsom utredningen anmärkt, gälla såväl nyetablering av försäkringsbolag som utvidgning av bestående rörelse med ny verksam- hetsgren.

Vad rörde det aktuella marknadsläget erinrade statsrådet avslutningsvis om utredningens uttalande, att inom de flesta försäkringsbranscher antalet bolag vore större än som erfordrades ur behovstäckningens synpunkt ; ut- redningen hade därför funnit en reduktion önskvärd. Enligt en utbredd mening vore utredningens omdöme välgrundat. Statsrådet ansåg sig emeller- tid sakna anledning att taga bestämd ståndpunkt till frågan, som enligt statsrådets mening borde ägnas fortsatt uppmärksamhet. 1945 års försäk- ringsutredning som då arbetade —- komme i sitt betänkande att ge ytter- ligare hållpunkter för bedömning av läget. Intill dess läget klarnat syntes det statsrådet angeläget, att koncessionsprövningen beträffande nya företag skedde tämligen restriktivt.

Första lagutskottet ansåg övervägande skäl tala för propositionens formu— lering av de nyinförda materiella koncessionsvillkoren och betraktade be- hovsfrågan såsom ett särskilt betydelsefullt led i koncessionsprövningen. Enligt utskottets mening vore det av stor vikt att åstadkomma en lämplig avvägning av antalet företag.

Ett koncessionssystem av det slag, som lagfästs i FL, kräver uppenbarligen såsom komplement regler eller konventioner avseende verksamhetsföremå— lets närmare bestämning. Även detta spörsmål, som i det följande kallas branschspecifikationen, behandlades i lagens förarbeten. Lösningen av branschspecifikationsfrågorna överlämnades helt åt rättstillämpningen.

1942 års försäkringsutredning framhöll, att det med hänsyn till den ut- formning koncessionsreglerna givits i förslaget vore av vikt, att föremålet för försäkringsbolags verksamhet noggrant bestämdes i bolagsordningen. Beviljad koncession omfattade nämligen endast den eller de försäkrings- grenar, vilka angåves i bolagsordningen. Enligt dittillsvarande praxis hade rätt att driva direkt försäkringsrörelse i en bestämd bransch ansetts om-

fatta också rätt till indirekt affär (återförsäkring) i samma bransch. Bola- get hade sålunda när som helst kunnat taga upp indirekt affär i branschen. Enligt försäkringsutredningens mening borde icke blott varje försäkrings— gren utan även rätten att driva direkt respektive indirekt affär göras till föremål för särskild koncessionsprövning.

Föredragande statsrådet uttalade i propositionen till FL, att om konces- sionssystemet skulle kunna fylla sitt ändamål det vore nödvändigt, att före— målet för bolagets verksamhet noga angåves i bolagsordningen. Koncession borde meddelas för en eller flera klart preciserade försäkringsgrenar. Ut- redningens ståndpunkt att i koncessionshänseende direkt respektive indirekt affär borde betraktas såsom skilda verksamhetsgrenar måste enligt stats— rådet anses välgrundad. Det anförda avsåge närmast verksamhet, som be— dreves här i riket. I ett remissyttrande hade anmärkts, att en snäv be- gränsning i bolagsordningen av föremålet för verksamheten kunde få ogynnsamma återverkningar beträffande försäkringsrörelse, som dreves i utlandet. Denna synpunkt kunde enligt statsrådet icke lämnas obeaktad. Kravet på ett tydligt angivande av verksamheten i bolagsordningen syntes statsrådet kunna jämkas i den mån praktiska hänsyn talade härför. Hit— hörande spörsmål borde överlämnas åt rättstillämpningen.

Första lagutskottet ägnade stor uppmärksamhet åt spörsmålet om bransch- specifikationen.

Enligt utskottets mening skulle syftet med de i lagförslaget upptagna kon- cessionsreglerna lätt kunna förfelas, om icke för varje bolag föremålet för verksamheten tydligt angåves och avgränsades i bolagsordningen. Å andra sidan stode det klart, att kravet på specifikation kunde medföra praktiska olägenheter _ icke minst i fråga om bolagens återförsäkringsrörelse i ut- landet —— vilka icke kunde lämnas obeaktade. Här förelåge sålunda en av- vägningsfråga. De praktiska synpunkterna syntes utskottet i stor utsträck- ning tillgodoses, om all återförsäkringsrörelse i utlandet betraktades såsom en försäkringsgren. Detta syntes icke behöva inge betänkligheter. Det kunde enligt utskottets mening snarare anses motiverat att gå ännu ett steg på denna väg och såsom en försäkringsgren rubricera all inhemsk återförsäk- ring. Klart vore också, att om koncession beviljats för särskilda slag av försäkringar detta borde medföra rätt för bolaget att sammanföra två eller flera av dem till en kombinerad försäkring. Och detta torde kunna med- givas även om den kombinerade försäkringen skulle komma att innesluta någon försäkringsform, för vilken bolaget icke haft särskild koncession, förutsatt att denna försäkringsform utgjorde ett relativt underordnat mo- ment i den kombinerade försäkringen. Däremot föreföll det utskottet mera tveksamt, huruvida de praktiska synpunkterna kunde tillerkännas sådan tyngd, att de i särskilda fall motiverade ytterligare eftergifter i fråga om specifikationskravet. Utskottet ville icke förneka att skäl härtill kunde

föreligga. Enligt utskottets mening torde det icke vara uteslutet att träffa en anordning, som tillgodosåge såväl de praktiska som de grundläggande kon- cessionsrättsliga synpunkterna. Exempelvis borde det kunna godtagas, att bolagsordningen angåve vissa klart bestämda verksamhetsgrenar med till- lägg att bolaget därjämte ägde att efter anmälan till koncessionsmyndig- heten upptaga även andra grenar, som vore likartade med någon av de i bolagsordningen angivna. I likhet med föredragande statsrådet ansåg ut- skottet, att hithörande spörsmål borde överlämnas åt rättstillämpningen.

Den omständigheten, fortsatte utskottet, att all inhemsk återförsäkrings- verksamhet betraktades såsom en försäkringsgren syntes icke i och för sig behöva medföra, att koncession för sådan verksamhet ovillkorligen skulle omfatta alla försäkringsformer, vilka vore att hänföra till återförsäkring. Så torde visserligen i regel böra ske. I enstaka fall kunde det emellertid tänkas förekomma, att ett bolag endast dreve rörelse i någon specialbransch i direkt försäkring. Om ett dylikt företag önskade upptaga inhemsk äter— försäkring, kunde det vara motiverat att begränsa koncessionen härför till vissa återförsäkringsformer eller alternativt att bevilja koncession för inhemsk återförsäkring exklusive vissa angivna former därav. Vad nu sagts syntes utskottet i stort sett kunna tillämpas också i fråga om utländsk återförsäkringsaffär.

Jämväl 1945 års försäkringsutredning upptog i sitt principbetånkande till diskussion såväl koncessionsfrågan som branschspecifikationen.

Vad angår koncessionsfrågan underströk utredningen bl. a. 1942 års försäkringsutrednings uttalande, att inom de flesta försäkringsgrenar an- talet bolag vore större än som erfordrades ur behovstäckningens synpunkt och att en reduktion därför vore önskvärd samt att åstadkommandet av en sådan finge anses såsom en angelägen uppgift för det enskilda försäk— ringsväsendets målsmän. Enligt 1945 års utrednings mening vore det av vikt att den på frivillighetens våg inledda utvecklingen mot minskat antal företagsenheter fullföljdes i den utsträckning detta vore önskvärt med hänsyn till en sund utveckling och marknadens behov. Principiellt borde möjligheten att bilda nya försäkringsbolag hållas öppen. Men det vore tydligt, att om man i det rådande läget bedömde antalet bolag såsom för stort inom flertalet försäkringsgrenar, något nämnvärt utrymme för nyetablering icke funnes. Undantag borde dock gälla i frågaom bolag, som bildades för att täcka något nytt försäkringsbehov eller som eljest kunde anses vara av klart utvecklingsfrämjande karaktär. Om det i anslutning till fusionsåtgärder funnes ändamålsenligt att bilda ett nytt bolag i stället för ett eller flera redan existerande, torde detta icke böra möta hinder. Vad sålunda an- förts beträffande nyetablering ansåg utredningen i viss mån tillämpligt även i fråga om koncession för nya försäkringsgrenar och förde här ett utförligt detaljresonemang om olika skadeförsäkringsgrenar. Utredningen

framhöll, att dess återgivna synpunkter torde ligga i linje med de inten- tioner, på vilka koncessionsreglerna vilade. Om dess synpunkter vunne statsmakternas bifall, syntes de kunna helt tillgodoses i lagtillämpningen. Någon ändring av FL fann utredningen sålunda icke erforderlig.

Föredragande departementschefen erinrade i propositionen rörande 1950 års ändringar av FL i nu behandlade frågor bl. a. om att under de senaste åren på frivillighetens väg betydelsefulla åtgärder vidtagits, varigenom antalet företagsenheter minskats. Därjämte hade i rationaliseringssyfte visst samarbete inletts mellan olika bolag. Det fanns enligt departe- mentschefens mening likväl intet som motsade uppfattningen, vilken kommit till uttryck i ett par remissyttranden, att antalet företagsenhe- ter, enkannerligen antalet fältorganisationer, alltjämt vore för stort. Olika omständigheter ansågs likväl göra det sannolikt, att den reduktion, som redan inletts på frivillighetens väg, komme att fortsätta utan ingripande från det allmännas sida. Departementschefen underströk angelägenheten av att så skedde.

Vad anginge frågan om nybildning av försäkringsbolag och om utvidgade koncessioner för redan bestående bolag syntes det departementschefen icke lämpligt att för det dåvarande binda utvecklingen genom nya lagbestäm- melser eller genom bestämda uttalanden av statsmakterna till stöd för lag— tillämpningen. Uppkommande frågor om koncession måste lösas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Tydligt vore emeller— tid, att om man i rådande läge bedömde antalet koncessioner i flera försäk- ringsgrenar som onödigt stort, möjligheterna enligt gällande lag till nyeta- blering eller utvidgning i dessa grenar finge anses begränsade. En första förutsättning vore att behov förefunnes av den tillämnade koncessionen. Behov kunde här sägas vara liktydigt med en marknad, som icke redan vore väl täckt av de existerande bolagen. Lagbestämmelserna borde emel— lertid enligt departementschefen icke få hindra en naturlig utveckling av de effektiva och välskötta företagen. Beviljandet av koncession för nytt bolag eller ny försäkringsgren borde sålunda icke vara uteslutet, om detta utgjorde ett led i koncernens eller företagets naturliga expansion. Det kunde t. ex. vara fråga om att tillgodose ett nytt försäkringsbehov inom den del av marknaden, där koncernen vore verksam, utan att detta nödvändiggjorde påbyggnad av den förefintliga organisationen. Vidare vore det anledning framhålla, att behovsprövningen ej borde ske med sådan försiktighet, att inom försäkringsområden, där en ökning av ackvisitionsarbetet i och för sig syntes vara rimlig, tillgodoseendet av de nya behoven under alla för- hållanden förbehölles redan existerande bolag.

Första lagutskottet kommenterade icke direkt propositionen i de delar, som här berörts.

Branschspecifikationen behandlades av 1945 års utredning mot bak- grunden av första lagutskottets ställningstaganden i utlåtandet över pro- positionen rörande 1948 års lag.

I anledning av utskottets uttalande, att då fråga vore om kombinerade försäkringar, ett bolag i en sådan kombination borde kunna innesluta även någon försäkringsform, för vilken bolaget icke haft särskild koncession, förutsatt att denna försäkringsform utgjorde ett relativt underordnat mo- ment i den kombinerade försäkringen, framhöll 1945 års utredning, att alla de försäkringsgrenar, som ett bolag vid tiden för ingivandet av sin kon— cessionsansökan hade för avsikt att medtaga i sina kombinerade försäk- ringar, borde uttryckligen angivas i bolagsordningen. Om bolaget sedermera i en sådan kombination inneslöte någon ytterligare försäkringsform, för vilken bolaget ej hade särskild koncession, borde detta anmälas till för— säkringsinspektionen. Funne inspektionen, att en sålunda anmäld för- säkringsgren med hänsyn till sin betydelse eller förhållandena i övrigt borde ha gjorts till föremål för särskild koncessionsprövning, ägde inspektionen med stöd av 288 5 2 mom. FL förelägga bolaget att vidtaga de åtgärder, som härav prövades påkallade. Det syntes utredningen på grund härav kunna antagas, att bolagen i tveksamma fall icke i sina kombinerade försäk- ringar upptoge nya, i bolagsordningen ej angivna försäkringsgrenar utan att först ha samrått med inspektionen.

Vad härefter anginge den av första lagutskottet berörda frågan om sådan tilläggsbestämmelse i bolagsordningen, som gåve ett bolag möjlighet att efter anmälan upptaga grenar, som vore likartade med de i bolagsordningen uttryckligen angivna, fann 1945 års utredning det uppenbart, att ett bolags verksamhet icke på denna väg skulle få ges en inriktning, som nämnvärt avveke från den, som beskreves genom de i bolagsordningen angivna gre- narna. En tilläggsbestämmelse i bolagsordningen av angivet innehåll skulle därför kunna utnyttjas endast då fråga vore om sådana grenar, vilka med hänsyn till sin natur icke rimligen kunde komma att utgöra mer än en obetydlig del av ett bolags verksamhet. Som exempel kunde nämnas för— säkring av kikare, kameror, ur samt skidbrottsförsäkring. För utredningen framstod det som mer ändamålsenligt, att sådana smågrenar i stället sam- manfördes under en gemensam särskild grenbeteckning, »diverseförsäkring». Utredningen förutsatte härvid, att de allround-bolag på skadeförsäkringens område, som så önskade, skulle få koncession för diverseförsäkring. Ett bolag, som erhållit sådan koncession, borde meddela försäkringsinspek- tionen vilka försäkringsformer som för bolagets vidkommande inginge i diverseförsäkringen samt på anfordran meddela närmare upplysningar rörande omfattningen av varje sådan försäkringsform. Skulle inspektionen sedermera finna, att någon försäkringsform, som inginge i diverseförsäk- ringen, nått en sådan omfattning, att den lämpligen borde upptagas som särskild gren, borde den utbrytas ur diverseförsäkringen, varvid de bolag som

dreve försäkringsformen i fråga borde —— efter vidtagandet av härför er- forderlig ändring av bolagsordningen — erhålla särskild koncession för densamma.

Nu angivna synpunkter kommenterades icke vare sig av föredragande departementschefen i propositionen rörande 1950 års ändringar i FL eller av första lagutskottet i dess utlåtande över nämnda proposition.

2. Koncessionssystemet och branschspecifikationen i praktiken Koncessioner för riksbolag Under tiden januari 1949—september 1959 har Kungl. Maj:t — sedan de redan verksamma försäkringsbolagen utan behovsprövning beviljats kon- cession enligt FL behandlat ett 80-tal ansökningar om nybildning av för- säkringsbolag eller utvidgning av bestående försäkringsföretags rörelse till att innefatta ny försäkringsgren. Uppgiften hänför sig till svenska riksbolag och inkluderar icke de fall, där i samband med överlåtelse det mottagande bolagets koncession måst vidgas såsom förutsättning för att överlåtelse skulle kunna komma till stånd. I de utlåtanden, med vilka försäkringsin- spektionen överlämnat förenämnda ansökningar till Kungl. Maj:ts pröv- ning, har inspektionen med mycket få undantag tillstyrkt koncession oför— ändrat enligt ansökningarna eller med endast smärre modifikationer. Un- derstrykas bör dock i detta sammanhang, att flertalet koncessionsärenden preciseras i ansökningens form först efter förberedande överläggningar mellan vederbörande försäkringsbolag och tillsynsmyndigheten. Anmärkas må vidare, att erfarenheten givit vid handen att försäkringsbolagen knap- past fullföljer aktualiserade koncessionsfrågor i fall, där av de förberedan- de underhandsöverläggningarna framgått, att försäkringsinspektionens till- styrkande icke är att påräkna. Med allenast några få undantag har Kungl. Maj:t i sina beslut i koncessionsärenden av här behandlade natur följt för- säkringsinspektionens förslag.

På livförsäkringsområdet har under perioden ingen som helst nyetable- ring förekommit. Av de behandlade koncessionsärendena hänför sig endast ett ringa fåtal till livförsäkringsbolagen. Fråga har härvid varit om en av speciella skäl förestavad branschutvidgning för SPP samt om några vidg- ningar av återförsäkringsaffär.

Folket, Städernas liv, Svenska Lif-Balder och Liv-Thule har beviljats kon- cession för sjuk— och olycksfallsförsäkring för längre tid än tio år. Ett klart behov av denna utvidgning har ansetts föreligga.

Flertalet ärenden hänför sig således till skadeförsäkringsområdet. Här har en begränsad nyetablering ägt rum. Sålunda har koncession beviljats för ett huvudsakligen för transportaffär bildat försäkringsaktiebolag Leire,

vilket bolag ansetts behövligt för kooperationen, ävensom för yrkesskade- försäkringsbolaget Välfärd, där någon behovsprövning icke bedömdes som erforderlig med hänsyn till nyetableringsrätten för arbetsgivare enligt 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete. Bägge dessa nybildningar till- hör Folksambolagen. Vidare har försäkringsaktiebolaget Anticimex bildats för husbocksförsäkring, en försäkringsgren som strax dessförinnan förts ut som nyhet på marknaden. För sjö- och lufttransportförsäkring har All— männa Brand bildat dotterbolaget Neptunus enligt den av försäkringsin- spektionen under senare delen av perioden uppställda principen att varje koncern eller liknande företagsbildning borde på ansökan tillföras en sjö— försäkringskoncession. Ytterligare har Ansvar bildat ett dotterbolag Ansvar Insurance Company för rörelse allenast i utlandet, i fråga om vilken FL:s materiella koncessionsvillkor icke ansetts tillämpliga. Utöver nu nämnda nybildningar, som huvudsakligen gällt direkt affär, har några återförsäk— ringsbolag stiftats inom bestående koncerner eller liknande sammanslut- ningar. I dessa fall har nybildningarna betraktats såsom organisatoriska lämplighetsfrågor, där någon strikt behovsprövning icke rimligen kunnat göras. Sålunda har tillkommit återförsäkringsaktiebolagen Svecia inom Stä- dernas bolag, Skandia-Freja inom Skandiakoncernen samt Stockholm, an- knutet till Bore-Brandförsäkringsverket.

Det alldeles övervägande antalet koncessionsärenden under perioden har avsett utvidgningar av bestående skadeförsäkringsbolags koncessioner. Av de på denna grupp fallande ärendena är det dock endast ett mindre antal, som avsett utvidgningar av koncessionerna till att omfatta nya huvud- branscher i direkt affär, om härvid under denna beteckning hänföres brand- försäkring, trafik- och annan motorfordonsförsäkring, sjöförsäkring samt land- och lufttransportförsäkring, olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio år samt husdjursförsäkring. Skandia, Svea-Nornan, Städernas allmänna och Securitas har beviljats koncession för sjöförsäkring samt Trafik en på visst sätt begränsad sjöförsäkringskoncession. Behovsfrågan har i fråga om sjöförsäkringskoncessioner ansetts svårbedömlig. Landsbygden har beviljats koncession för trafikförsäkring, huvudsakligen på grund av sina möjlig- heter att tillgodose landsbygdens behov på detta område. Brandförsäkrings- koncessioner med vissa begränsningar har beviljats nykterhetsrörelsens bo- lag Ansvar ävensom Guldsmedernas, i vilka fall specialsynpunkter torde ha haft åtskilligt att betyda. Såvitt gäller kort olycksfalls- och sjukförsäkring har Trafik beviljats koncession för sjukförsäkringsmomentet såsom utgö- rande en rationell komplettering samt Arbetsgivarnes ansvars och Lands- bygden för förarplatsförsäkring. I de två senare fallen torde behov av ut- vidgningen ha ansetts föreligga. Europeiska varu har beviljats koncession för viss sjukförsäkring vid utlandsresor. Svenska Veritas har såvitt rör olycks- falls- och sjukförsäkringsområdet fått viss specialkoncession för rörelse utom riket. Skånes jordbrukares har beviljats koncession innefattande

mindre utvidgning av husdjursförsäkringen och Skandia för bl. a. sådan försäkring utom riket. Nämnas må i detta sammanhang, att nu förevarande ärenden i flera fall inkluderat utvidgningar jämväl till andra mera bi— branschbetonade försåkringsgrenar m. m.

Påpekas må särskilt -— med hänsyn till att det gäller en nyhet på kon- cessionsområdet _ att, såsom tidigare antytts, ett antal skadeförsäkrings- bolag under år 1959 beviljats koncession för avbetalningsförsäkring, inne- fattande åtagande från försäkringsgivarens sida att om en avbetalnings— köpare drabbas av sjukdom, olycksfall eller arbetslöshet enligt särskilda regler inträda och fullgöra den köparen åvilande betalningsskyldigheten. Försäkringar av detta slag tecknas regelmässigt av säljaren av avbetalnings- godset såsom en form av gruppförsäkring, varvid även en livförsäkrings- del, täckande risken för dödsfall, tillkommer. Sistnämnda del är placerad i livförsäkringsbolag. Även hithörande ansökningar har omfattat utvidg- ningar av koncessionerna utöver den här särskilt nämnda försäkrings- formen.

Koncessionsärendena i övrigt inalles ca 40 —— har hänfört sig till ut- vidgningar av rörelsen med en eller annan direkt försäkringsgren av annat slag än de ovan särskilt omnämnda verksamhetsgrenarna eller till indirekt affär, i vilket senare fall verksamhetsbeskrivningen ibland gjorts mera gene- rell. Anledning synes icke föreligga att här lämna någon detaljredovisning av ifrågavarande ärendesgrupp. Av intresse synes emellertid i fråga om dessa ärenden vara, vilka huvudskäl som legat bakom försäkringsinspek- tionens tillstyrkande av de begärda utvidgningarna. Vad härutinnan anföres är i lika mån tillämpligt på de branschutvidgningar utöver förenämnda branscher, som inkluderats i de tidigare nämnda koncessionsärendena. De nu aktuella ärendena synes med hänsyn till huvudskälen för tillstyrkande kunna inordnas i någon av följande tre grupper:

a) I åtskilliga fall framgår av formuleringen av försäkringsinspektionens utlåtande, att marknadsmässigt behov av den ifrågasatta utvidgningen be- dömts vara för handen, och i vissa av ärendena är detta direkt utsagt.

b) I många av ärendena har i utlåtandena direkt uttalats, att marknaden är väl täckt av redan förefintliga branschaffärer men att försäkringsinspek- tionen dock icke velat motsätta sig den tilltänkta utvidgningen, eftersom detta skulle försvåra för sökandebolaget att konkurrera på marknaden. Argumenteringen kan lämpligen belysas med ett utdrag ur ett såvitt angår ärenden av nu förevarande slag representativt utlåtande. Försäkringsinspek- tionen anför:

Med hänsyn till numera allmänt tillämpade former för försäljning av försäk- ringsskydd ställer det sig _ såsom inspektionen framhållit i flera tidigare utlå- tanden över försäkringsbolags framställningar —— svårt för företag, som äger med- dela allenast ett eller några slag av försäkringar, att göra sig gällande i konkur- rens med bolag, som kan erbjuda ett mera fullständigt försäkringsskydd. Inspek-

tionens linje vid behandlingen av ansökningar om koncessionsutvidgning till kom— binationsgrenar har genomgående varit den, att inspektionen tillstyrkt ansök- ningar från bolag, som äger meddela försäkring i en huvudbransch, t. ex. brand- försäkring, om sådan utvidgning av rörelsen, att gängse försäkringskombinationer kan tillhandahållas allmänheten. Med gängse kombinationer förstår inspektionen i första hand den vanligen förekommande kombinationen brandförsäkring, in- hrotts—, stöld- och rånförsäkring, ansvarighets— och vattenledningsskadeförsäkring eller delar härav. Där kombinationen skall innefatta ytterligare slag av försäk- ring, synes i det enskilda fallet böra uppställas krav på en sådan redan förefintlig inriktning av rörelsen, att tillkommande grenar framstår som särskilt motiverade. Såsom exempel härpå må nämnas, att det kan te sig naturligt, att ett företag, som i stor utsträckning meddelar hemförsäkring till privatpersoner, i kombinationen får inkludera cykel- och resgodsförsåkring. Däremot anser inspektionen icke, att koncession utan vidare bör meddelas för varje slag av försäkring, som kan inne- fattas i ett kombinationsskydd. Inspektionens uppfattning är den att utvecklingen härvidlag bör präglas av en önskan att under hänsynstagande till bolagens hit- tillsvarande inriktning av verksamheten utesluta de mest påtagliga nackdelarna ur konkurrenssynpunkt av förefintliga begränsningar i fråga om rätten att med— dela kombinationsförsäkringar men icke att helt låta dessa försvinna. En alltför långt gående liberalitet på detta område skulle leda till att en del försäkringsbo- lag, vilkas verksamhet hittills varit begränsad till ett mindre antal försäkrings- grenar, skulle förlora sin nuvarande särart och kunna i realiteten förvandlas till mer eller mindre fullständiga sakförsäkringsbolag. En sådan utveckling torde stå i strid mot försäkringslagens behovsprövningsprincip.

c) Det förhållandet att det sökande försäkringsbolaget varit ett stort all- mänt skadeförsäkringsbolag med koncessioner i flertalet skadeförsäkrings- grenar synes i och för sig ha ansetts utgöra tillräcklig grund för försäk- ringsinspektionen att tillstyrka ansökningar om utvidgning till nya grenar av icke speciell natur, eftersom de stora allmänna skadeförsäkringsbolagen ansetts böra inneha koncession i alla vanliga branscher.

Anmärkas må här, att man i ett flertal fall, där konkurrensläget med hänsyn till de kombinerade försäkringarnas frammarsch anförts såsom skäl för tillstyrkande av ansökningar av nu förevarande slag, uppställt på något skilda sätt utformade krav på att den nya försäkringsformen endast må tillhandahållas i kombination med försäkringsformer, vilka vederbörande bolag redan tidigare ägt meddela.

Kancessioner för lokala bolag

Såvitt gäller de lokala försäkringsbolagen, som alla är skadeförsäkrings— bolag, har under perioden koncessionsärendena avseende nyetablering eller branschutvidgning uppgått till ett 90-tal. Nybildningen inskränker sig till 4 fiskebåtsförsäkringsbolag. Av de övriga ärendena hänför sig det alldeles övervägande flertalet till utvidgning av rörelsen till att avse jämväl storm- skadeförsäkring å i bolagen brandförsäkrad egendom och viss begränsad återförsäkring. I några fall har koncession meddelats jämväl för vattenled-

ningsskadeförsäkring å i bolagen brandförsäkrad egendom. En det större läns- och häradsbolag har beviljats koncession för glasförsäkring, inbrotts—, stöld- och rånförsäkring, maskinförsäkring, resgodsförsäkring, stormskade— försäkring och vattenledningsskadeförsäkring av i bolagen brandförsäkrad egendom (i ett fall även skogsförsäkring). Stormskadeförsäkringen har ut- gjort en nyhet för de lokala bolagen. Försäkringsinspektionen har i utlåtan- dena över ifrågavarande ansökningar pekat på att ett obligatoriskt samman— kopplande av stormskadeförsäkring med hrandförsäkring skapar det breda underlag, som kräves för en prisbillig stormskadeförsäkring, vilken utgör ett behov för landsbygdens del. I fråga om de nyssnämnda mera omfattande branschutvidgningarna har inspektionen i utlåtandena över ansökningarna framhållit, att utvidgningarna i huvudsak utgör nyheter för de lokala bo- lagens del. Inspektionen har understrukit, att om bolagen är tillräckligt stora och välskötta, ämbetsverket ställer sig lika positivt till lokalbolags- framställningar som till liknande ansökningar från riksbolag 0111 utvidg- ning av rörelsen till kompletteringsgrenar. Utökningen finner inspektionen höja bolagens konkurrenskraft samt förbilliga och förenkla driften. Den meddelade skogsförsäkringskoncessionen har tillstyrkts av inspektionen på den grund, att. konkurrens synts önskvärd i branschen och bolaget genom att tillhandahålla försäkringen i kombination med andra försäkringar räk- nat med att kunna nå lägre premier än riksbolag i denna försäkringsgren.

Även när det gäller lokalbolagens koncessioner har i stor utsträckning förekommit, att bolagen redan på ett förberedande stadium tagit kontakt med försäkringsinspektionen. Jämväl efter ansökningarnas ingivande har i många fall samråd ägt rum mellan inspektionen och bolagen. De av försäk- ringsinspektionen framförda synpunkterna brukar accepteras av bolagen.

Kungl. Maj:t har i koncessionsärendena för lokalbolagen i stort sett helt följt försäkringsinspektionens i utlåtandena framlagda förslag.

Branschspecifikationen

Branschspecifikationen har drivits långt. Detta är särskilt påtagligt inom skadeförsäkringsfältet. I koncessionssammanhang indelas livförsäkringen i huvudsak i följande grenar, nämligen stor livförsäkring, liten livförsäkring (folkförsäkring), kollektiv tjänstepensionsförsäkring med särskilda grun— der, grupplivförsäkring samt indirekt livförsäkring. En speciell livförsäk- ringstyp, för vilken särskild koncession i stor utsträckning innehas av skadeförsäkringsbolag, utgör livränteförsäkring avseende skadeersättning på grund av meddelad försäkring (s. k. skadelivräntor). Försäkringsformen sjuk- och olycksfallsförsäkring för livstid eller längre tid än tio år och in— direkt sådan försäkring är också koncessionsrättsligt särskilda försäk- ringsgrenar. Detsamma gäller barnolycksfallsförsäkring för längre tid än tio år och reseolycksfallsförsäkring för livstid, i vilka två grenar, såsom förut nämnts, nyteckning icke längre förekommer. På skadeförsäkrings-

området har man i huvudsak arbetat med följande koncessionsgrenar, näm- ligen brandförsäkring, skogsförsäkring, vattenledningsskadeförsäkring, in- brotts-, stöld— och rånförsäkring, glasförsäkring, maskinförsäkring, ansva- righctsförsäkring, cykelförsäkring, motorfordonsförsäkring, trafikförsäk- ring, luftfartsförsäkring, sjöförsäkring, landtransportförsäkring, lufttrans- portförsäkring, lustfartygsförsäkring, resgodsförsäkring, värdepostförsäk- ring, garantiförsäkring, regnförsäkring, hagelskadeförsäkring, storm-, hagel- och frostskadeförsäkring, husdjursförsäkring (med tillägg i vissa fall av mjölk- och betesförlustförsäkring), kreditförsäkring, smyckeförsäkring och diverseförsäkring samt med de under perioden nytillkomna grenarna hus- bocksförsäkring och svampskadeförsäkring ävensom med personförsäkrings- grenarna olycksfallsförsäkring för högst tio år samt olycksfalls- och sjuk- försäkring för högst tio år. Till personförsäkringsgrenarna bör även räknas den nya avbetalningsförsäkringen. Indirekt affär har inom varje skadeför- säkringsgren i princip betraktats såsom särskild koncessionsgren. Avbrotts- försäkring har däremot inkluderats i respektive direkta skadeförsäkrings— gren. Nämnas må att i ett antal fall koncession beviljats för »skadeförsäk- ring, som är likartad med eller utgör en naturlig utvidgning» av någon an- nan av bolaget redan bedriven skadeförsäkringsgren. Förutsättning för upp- tagande av dylik försäkringsgren har i bolagsordningarna angivits vara att anmälan dessförinnan gjorts hos försäkringsinspektionen.

3. Till de sakkunniga framförda synpunkter F örsäkringsinspektionen har i sin skrivelse till de sakkunniga från en be- gränsad synpunkt berört koncessionsfrågan såvitt angår skadeförsäkringen. Inspektionen har framhållit, att spörsmålet om koncessionsbestämmelserna för skadeförsäkringens del i viss utsträckning borde tagas upp till över- vägande av de sakkunniga, varvid en eventuell uppmjukning dock i princip ej borde innebära vidgad koncessionering utan mera ha karaktär av prak- tiskt arrangemang. Det förefölle inspektionen tänkbart att i koncessioner inrymma något kollektivbegrepp för mindre försäkringsmoment, såsom >>brand—, ansvarighets-, vattenledningsskade-, inbrotts-, stöld— och rånförsäk— ring ävensom andra försäkringsmoment av mindre omfattning till skydd för fastighet, hem eller rörelse». Någon anmälnings- eller tillståndsanord- ning torde dock enligt försäkringsinspektionens mening förutsättas för in- spektionens orientering om innehållet. Svenska försäkringsbolags riksförbund uppger att ett bolag —— med in- stämmande från flera andra företag _ utvecklat följande synpunkter på spörsmålet om utvidgning av rörelsen till att omfatta ny försäkringsgren. Lagens krav vore, framhöll vederbörande försäkringsbolag, desamma då en dylik utvidgning innefattade ett helt nytt verksamhetsområde, t. ex. då ett brandförsäkringsbolag även önskade meddela sjöförsäkring, och då frå- gan gällde endast en mera naturlig utvidgning, såsom då samma bolag även

ville upptaga ansvarighetsförsäkring. Utvecklingen hade under de senare åren inneburit, att försäkringstagarna önskade vända sig till ett och samma bolag beträffande alla sina försäkringsfrågor. Bolagen hade också främjat denna utveckling genom att i allt större utsträckning införa kombinerade försäkringsavtal, innefattande olika branscher. I åtskilliga fall hade bola— gen därvid nödgats söka koncession för branscher, som de icke tidigare be- drivit. För att icke försvåra dessa bolags möjligheter att hävda sig i kon- kurrensen hade koncession regelmässigt beviljats. Dessa förhållanden mö- tiverade enligt vederbörande försäkringsbolags mening att man såge på koncessionsfrågan på ett vidare sätt. Det syntes bolaget icke vara erforder- ligt, att koncessionsmyndigheten —— åtminstone när det gällde riksbolagen —— i varje enskilt fall kontrollerade, huruvida ett bolag borde meddelas kon- cession för t. ex. maskinförsäkring eller annan försäkringsform som ut- gjorde ett naturligt komplement till en försäkringsgren, för vilken bolaget redan hade koncession.

Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening har i sin skrivelse till de sakkunniga anfört, att tillämpningen av behovsprövningsregeln även i fråga om utvidgning av bestående bolags rörelse till att avse ny försäkringsgren kunde innebära en allvarlig konkurrensbegränsning. Det måste, menade föreningen, ligga i allmänhetens intresse att icke vissa verksamhetsgrenar stoppades hos somliga bolag utan att bolagen fastmer bereddes möjlighet att tillhandahålla det försäkringsskydd som delägarna behövde. Såsom erfa- renheterna redan visat kunde utvecklingen motivera nya former för verk— samheten och det syntes föreningen ur de anförda synpunkterna angeläget att bolagen finge möjlighet att anpassa sig härefter genom en uppmjukning av den i praktiken stundom alltför rigorösa behovsprövningen.

Socken- och häradsbrandbolagens riksförbund har funnit tiden mogen för omprövning av användbarheten av begreppet försäkringsgren, på vilket bl. a. koncessionsreglerna och bolagsordningarnas verksamhetsbeskrivning bygger. Förbundet erinrar om att den praktiska försäkringsverksamheten efter lagens tillkomst fortsatt en redan dessförinnan påbörjad utveckling, vilken inneburit att gränserna mellan tidigare hävdvunna sakförsäkrings- grenar utsuddats.

4. Övriga nordiska länder Övrig nordisk lagstiftning på koncessionsområdet företer inga direkta pa- ralleller med det svenska systemet. Varken i Danmark, Finland eller Norge arbetar man med positivt uttryckta materiella koncessionsförutsättningar av det slag som finnes i Sverige. Danmark synes såvitt rör nyetablering och branschutvidgning vara det mest liberalt inställda landet i Norden. Enligt där gällande lag skall varje försäkringsbolags bolagsordning, innan bolaget må intagas i försäkrings—

registret, stadfästas av handelsministern, som har att tillse att bolagsord- ningen står i överensstämmelse med gällande lag och föreskrifter. Livför- säkringsbolag får emellertid icke upptagas i försäkringsregistret, förrän dess allmänna försäkringsvillkor godkänts av handelsministern och de försäk— ringstekniska grunderna av forsikringsrådet. Stadfästelse respektive god- kännande får icke vägras på den grund att behov av bolaget icke anses före- ligga. Anmärkas må att realprövning sker såvitt rör verksamhetskapitalet och att lagen uppställer vissa minimikrav i fråga om detta kapital. Såvitt gäller livförsäkringsbolag kan några dispenser från minimikraven icke medgivas.

I Finland erfordras koncession för nyetablering och utvidgning av be- stående försäkringsbolags rörelse. Man har dock _ enligt vad förarbetena till gällande lag ger vid handen _ ställt sig skeptisk till det svenska syste- met och i stället sökt knyta koncessionsprövningen till mera objektivt fast- ställbara kriterier. Härvid har man stannat för kapitalet som lämpligaste norm. Koncession skall beviljas, om visst i lagen angivet minimikapital står till förfogande, »såframt icke den tillärnade försäkringsrörelsen prövas även- tyra en sund utveckling av försäkringsväsendet», varemot koncession icke må beviljas, om ej kapitalet uppgår till minst hälften av angivna belopp.

I Norge tillämpar man materiella villkor för koncession, vilka villkor dock i stort sett uttrycks negativt så, att koncession skall vägras, om den till- ämnade rörelsen ej kan anses överensstämma med försäkringstagarnas eller samhällets intressen. Koncession får dock ej vägras på den grund att den tillämnade rörelsen icke anses behövlig. I det i landet föreliggande förslaget till ny lag om livförsäkringsverksamhet stadgas bl. a., att tillstånd till dri- vande av livförsäkringsrörelse icke bör meddelas, om det kan antagas att bolagsbildningen icke kommer att tillgodose försäkringstagarnas behov eller stå i strid med det offentligas eller allmänhetens intressen. Varken i gäl- lande lag eller i förslaget till ny reglering av livförsäkringsverksamheten återfinnes några exakta bestämmelser om storleken av det kapital, som skall stå till förfogande då ett försäkringsbolag börjar sin verksamhet. Denna fråga löses med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

De sakkunniga De materiella koncessionsvillkoren

Såsom förut nämnts må koncession för nytt försäkringsbolag eller ny för— säkringsgren icke beviljas, med mindre den tillämnade rörelsen finnes be- hövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkrings- väsendet. Vid koncessionsprövningen skall således både kvantitativa och kvalitativa synpunkter anläggas. Med hänsyn till vikten att åstadkomma en lämplig avvägning av antalet försäkringsföretag har behovssynpunkten ansetts böra särskilt skjutas fram i lagtexten.

Under de år FL ägt tillämpning har försäkringsinspektionen mottagit och avgivit utlåtande över ett mycket stort antal koncessionsansökningar, vilka därefter avgjorts av Kungl. Maj:t. I ett tidigare avsnitt av detta ka— pitel har en sammanfattande redogörelse lämnats för de koncessionsären- den, som prövats av Kungl. Maj:t. Det förstahandsintryck, som erhålles av redogörelsen, blir kanske, att —— närmast på skadeförsäkringsområdet mycket betydande koncessionsutvidgningar ägt rum under tidsperioden och att koncessionsprövningen skett med ganska ringa restriktivitet. Man bör emellertid icke stanna vid nu ifrågavarande redogörelse utan måste för att få en fullständig bild av läget samtidigt taga hänsyn till den minskning av antalet företagsenheter inom försäkringsbranschen, som ägt rum under pe- rioden och som redovisats i inledningskapitlet i detta betänkande. Ihågkom- mas bör också, att försäkringsinspektionen i ett icke obetydligt antal fall på underhandsförfrågan från försäkringsbolag meddelat, att inspektionen icke vore beredd att tillstyrka en planerad koncessionsutvidgning, och att ett dylikt negativt underhandsbesked från inspektionens sida i allmänhet lett till att någon koncessionsansökning icke ingivits av vederbörande för- säkringsbolag.

Koncessionsgivningen på skadeförsäkringsområdet efter tillkomsten av 1948 års lag har i hög grad påverkats av den ökade utbredningen av olika slag av kombinationsförsäkringar, inneslutande moment från ett flertal för- säkringsgrenar. Dessa kombinationsförsäkringar har i en alltmer ökad ut— sträckning erhållit karaktären av standardiserade enhetsförsäkringar, vilka täcker ett antal risker hämtade från olika försäkringsgrenar och vid vilka premien icke redovisningsmässigt spjälkas upp på de olika försäkrings— grenarna utan utgör en enhetspremie. Såsom exempel på dylika enhetsför— säkringar må här nämnas hemförsäkringen, vilken i stor utsträckning obli— gatoriskt omfattar brand-, inbrotts-, vattenlednings-, resgods- och cykel- stöldriskerna. Ett annat exempel är fastighetsförsäkringen, som ofta är så utformad, att den obligatoriskt täcker brand-, ansvarighets-, vattenlednings-, hyresförlust-, inbrotts-, park- och stormskaderiskerna. Den standardisering av försäkringsskyddet på skadeförsäkringsområdet, som sålunda i mycket stor utsträckning kommit till stånd, har innefattat en rationalisering, som möjliggjort premiesänkningar. Utvecklingen av nya typer av kombinerade försäkringar har aktualiserat koncessionsutvidgningar därigenom att många skadeförsäkringsbolag endast haft koncession för en del av de försäkrings— former, som ingår i de nya kombinationsförsäkringarna. Ifrågavarande bo- lag har velat utvidga den i bolagsordningen intagna branschkatalogen så, att bolagen skulle bli i stånd att tillhandahålla de nya, alltmer populära kombinationsförsäkringarna. För dessa bolag har en koncessionsutvidg— ning blivit praktiskt taget en nödvändighet; utan en sådan skulle bolagen icke kunna tillmötesgå önskemål om försäkringar i den nya rationella for- men utan endast kunna tillhandagå med täckning av exempelvis brand-

risken och vatten]edningsskaderisken, medan övriga i kombinationen ingå- ende risker jämväl fortsättningsvis skulle behöva täckas genom särskild för- säkring i annat bolag. En sådan ordning har bolagen ansett vara otillfreds- ställande från försäkringstagarsynpunkt och samtidigt utgöra ett hinder för vederbörande bolag att med framgång fortsätta att verka på försäk- ringsmarknaden.

Vid tillkomsten av 1948 års lag togs från statsmakternas sida ingen ställ— ning till hur koncessionsmyndigheten borde ställa sig till koncessionsfrå- gor av senast angiven typ. Problemet har dock i viss mån berörts av 1942 års försäkringsutredning, som uttalat att vid koncessionsprövningen måste beaktas, att olika branscher kan avse samma objekt eller samma ekono- miska intresse, ehuru de omfattar olika slag av risker. Såsom exempel nämndes, att visst objekt försäkras mot brand, vattenskada eller inbrott. Vidare pekades på att personförsäkringen (sjuk-, olycksfalls- m.m.) er- bjuder exempel på att olika branscher kan avse samma ekonomiska in- tresse. Enligt utredningens mening kunde därför — i försäkringstagarnas intresse — koncession i en viss bransch motivera koncession jämväl i vissa andra branscher, oavsett huruvida behovet inom dessa redan kunde anses tillgodosett. Då två branscher vore olikartade med avseende å teknik och ad- ministration och gällde helt olika objekt eller ekonomiska intressen, kunde däremot enligt utredningens uppfattning koncession i den ena branschen icke anses utgöra skäl för koncession även i den andra. Det borde enligt ut- redningen överlämnas åt lagtillämpningen att bedöma, vilka kombinatio- ner som vore motiverade. Ett liknande uttalande har gjorts av 1945 års försäkringsutredning. Frågeställningen har emellertid icke omnämnts i de propositioner, som föranletts av nyssnämnda utredningar, och beröres icke heller i vederbörande lagutskottsutlåtanden.

Den koncessionspolitik som förts då fråga uppkommit om utvidgningar av koncessioner för att möjliggöra för vederbörande försäkringsbolag att tillhandahålla gängse kombinationsförsäkringar ligger i linje med nyss- nämnda uttalanden av 1942 och 1945 års försäkringsutredningar. De sak- kunniga är av den uppfattningen, att det sett i stort bör anses vara ett för- säkringstagarintresse, att sådana försäkringsbolag, som redan äger rätt att meddela de viktigaste av de försäkringsformer, som ingår i rationella och kostnadsbesparande försäkringskombinationer, genom koncessionsutvidg— ningar beredes möjlighet att tillhandahålla ifrågavarande försäkringskom- binationer i deras helhet. Den utveckling av försäkringsformerna, som ägt rum, har gjort att dylika koncessionsutvidgningar ur försäkringstagarsyn— punkt torde böra anses behövliga och innefatta en sund utveckling av för- säkringsväsendet. Genom en sådan koncessionspolitik medverkar konces— sionsmyndigheten till att i stor utsträckning allmänhetens försäkringsskydd snabbare än eljest får ett mera allsidigt innehåll. Vidare främjas på denna väg en kostnadsminskande koncentration av allmänhetens försäkringar till

de försäkringsbolag, som redan förut varit inriktade på att tillhandahålla de väsentligaste momenten av ifrågavarande försäkringsskydd och som därför i allmänhet framstår såsom de naturliga, ändamålsenligaste bärarna av de standardiserade enhetsförsäkringarna. Koncentrationen drives så långt som det är möjligt vid ett bibehållande av försäkringsbranschens nu- varande struktur. Ett alternativ till den koncessionspolitik, som förts, skulle ha varit att vägra nyss berörda försäkringsbolag de utvidgningar av kon- cessionerna till vissa bibranscher, som erfordras för meddelande av kom— binationsförsäkringar, för att på denna väg på längre sikt beröva ett antal skadeförsäkringsbolag möjligheten att konkurrera och därigenom tvångs- mässigt åstadkomma en minskning av antalet företagsenheter på skadeför- säkringsområdet. Det är emellertid icke ådagalagt, att en dylik tvångs— krympning av försäkringsbranschen skulle innefatta fördelar för försäk- ringstagarna. En dylik lösning av nu ifrågavarande koncessionsproblem skulle dessutom rimma dåligt med övergångsbestämmelserna till FL, vilka kan sägas giva uttryck åt tanken, att man icke koncessionsvägen med tvång skall ändra försäkringsväsendets struktur. Det har varit förutsatt, att det skall överlämnas åt försäkringsbranschen själv att genom egna frivilliga åtgärder åvägabringa en minskning av antalet företagsenheter. Såsom fram— går av tidigare lämnade uppgifter angående antalet företag har en icke obetydlig minskning ägt rum.

De sakkunniga har således, sett i stort, icke något att erinra mot den koncessionsgivning som förekommit i anledning av den utveckling av olika typer av kombinationsförsäkringar, som ägt rum efter FL:s tillkomst. Icke heller i övrigt har de sakkunniga några principiella erinringar att göra mot den koncessionspolitik, som förts och som kommit till uttryck i Kungl. Maj:ts beslut angående beviljande av koncessioner dels för vissa nya för— säkringsbolag och dels för vissa utvidgningar av rörelsen för ett antal exi- sterande bolag. Enligt de sakkunnigas uppfattning har icke någon alltför stor liberalitet visats, utan den utveckling, som med Kungl. Maj :ts godkän- nande ägt rum, synes överensstämma med försäkringstagarnas intressen. Sedan numera närmare erfarenheter förvärvats angående utbredningen m. in. av de nya typerna av enhets- och kombinationsförsäkringar, kan det enligt de sakkunnigas mening ifrågasättas, huruvida det icke är möjligt att på detta område genomföra vissa förenklingar, som i linje med den pågå- ende utvecklingen ger försäkringsbolagen en något större rörelsefrihet men som ändock skänker garantier för att någon förändring av branschstruk- turen på försäkringsområdet icke kommer till stånd utan föregående till- stånd av offentlig myndighet. Till denna fråga återkommer de sakkunniga i nästa avsnitt av detta kapitel.

Under åberopande av det anförda vill de sakkunniga här uttala, att så- vitt de kan finna det icke föreligger anledning att i detta sammanhang föreslå någon ändring av de i FL inskrivna materiella villkoren för kon-

cession och att, sett i stort, det från försäkringstagarsynpunkt icke finnes skäl till erinran mot den lagtillämpning som ägt rum. De sakkunniga vill understryka, att lagtillämpningen icke bör vara fast och orörlig utan måste anpassa sig till den utveckling på försäkringsområdet, som äger rum. Vid avgörandet av i vad mån en koncession skall anses behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet bör problemen ses ur försäkringstagarsynvinkel och mot bakgrunden av rådande läge och pågående utveckling.

Branschspeciiikationen

Före tillkomsten av 1948 års lag förekom i tämligen stor utsträckning, att försäkringsbolagens bolagsordningar lämnade mycket svävande uppgifter om föremålet för bolagens verksamhet. Man kunde ofta icke alls av bolags- ordningarna utläsa, vilka försäkringsformer som föll inom ramen för veder- börande bolags verksamhet. I flera fall angavs i skadeförsäkringsbolagens bolagsordningar blott, att verksamheten omfattade brandförsäkring eller annan Skadeförsäkring. Det förekom till och med, att icke utförligare be- sked lämnades i bolagsordningen än att verksamheten avsåg skadeförsäk- ring.

Vid tillkomsten av FL betonades, att så svävande uppgifter om föremå- let för försäkringsbolags verksamhet icke kunde godtagas. Koncessionssyste— met ansågs icke kunna fylla sitt ändamål, med mindre föremålet för varje försäkringsbolags verksamhet noga angavs i bolagsordningen. Koncession borde meddelas för en eller flera klart preciserade försäkringsgrenar. Huru detaljerat försäkringsformerna skulle beskrivas i bolagsordningen angavs emellertid icke i lagtexten och icke heller i förarbetena till lagen, även om vissa vägledande uttalanden gjordes av bl. a. föredragande statsrådet och första lagutskottet. Frågan huru långt branschspecifikationen skulle drivas fick sålunda helt karaktären av en lagtillämpningsfråga.

Av vad i det föregående omnämnts rörande den branschspecifikation, som för närvarande göres i bolagsordningarna, framgår att vid rättstillämp- ningen kravet på ett noggrant angivande i bolagsordningarna av föremålet för försäkringsbolags verksamhet drivits långt. Särskilt påfallande är detta på sakförsäkringsområdet, där branschkatalogen enbart för direkt försäk- ring upptager ett 25-tal olika sakförsäkringsgrenar.

De branschbeteckningar, som användes i bolagsordningarna, anknyter i huvudsak till förhållandena på försäkringsmarknaden vid tillkomsten av 1948 års lag och har icke i högre grad påverkats av den utveckling, som därefter ägt rum. Såsom tidigare omnämnts har under senare år kombina— tionsförsäkringar av olika slag blivit allt mera vanliga. Allmänhetens sak— försäkringsskydd har därigenom i allt högre grad utvecklats från att blott avse vissa enstaka typer av risker till att allt mera närma sig karaktären

av objektsförsäkringar, som täcker en mängd olika slag av risker, som kan hota det försäkrade objektet. Denna utveckling har emellertid endast i ringa grad satt sin prägel på bolagsordningarnas branschuppräkningar. Bransch- katalogen rör sig fortfarande med branschbeteckningarna brandförsäkring, vattenledningsSkadeförsäkring, inbrotts—, stöld- och rånförsäkring, storm- skadeförsäkring, glasförsäkring, ansvarighetsförsäkring o. s. v. De moderna sammanfattande beteckningarna hemförsäkring, fastighetsförsäkring, af— färsförsäkring m. ni. har icke vunnit insteg i bolagsordningarna. Denna omständighet torde vara den viktigaste förklaringen till att skadeförsäk- ringsbolagen i den utsträckning, som varit fallet, måst ändra sina bolags- ordningar, ibland flera gånger, i anledning av den utveckling i riktning mot objektsförsäkringar, som ägt rum.

Mot bakgrunden av de gångna årens erfarenheter och den utveckling på försäkringsområdet, som förekommit, anser sig de sakkunniga —— med tanke närmast på skadeförsäkringsbolagen — kunna ifrågasätta, huruvida icke branschspecifikationen i bolagsordningarna i viss utsträckning drivits alltför långt. Syftet med koncessionssystemet synes i många fall kunna helt tillgodoses, även om bolagsordningarna skulle mindre i detalj än vad nu är fallet angiva vilka olika försäkringstyper som må bedrivas av veder- börande försäkringsbolag. Den nuvarande detaljuppräkningen av de olika försäkringsformer, som må bedrivas av varje enskilt bolag, är förenad med praktiska olägenheter. Detta visar sig främst därigenom att då nya eller modifierade försäkringsformer utvecklas, bolagsordningarnas omoderna, detaljerade branschkataloger ofta icke täcker den nya försäkringsformen, därför att denna innehåller ett eller flera försäkringsmoment, som icke förut varit aktuella i sammanhanget. De berörda försäkringsbolagen kan då enligt gällande praxis icke föra ut den nya försäkringsformen på mark- naden förrän de först i vederbörlig ordning — i princip på två bolagsstäm- mor fattat beslut om erforderlig jämkning av bolagsordningens bransch- katalog och därefter ansökt om och erhållit stadfästelse å ändringsbeslutet och koncession för de nya försäkringsmomenten. Denna tids— och arbets— krävande omgång kräves även i sådana fall, där meddelandet av den nya försäkringsformen ligger helt i linje med bolagets hittillsvarande verksam— het och allenast innefattar, att bolaget följer med i den utveckling av för- säkringsformerna, som ständigt äger rum i anledning av marknadens skif- tande och växande behov.

Syftet med koncessionsbestämmelserna är att skapa garantier för att för- säkringsväsendet icke utvecklas i osund riktning. Icke minst viktigt har ansetts vara, att en olämplig ökning av antalet företag och branschaffärer förebygges. Samtidigt har det dock, såsom tidigare framhållits, förutsatts att behovsprövningen icke skall utgöra något vapen för att med tvång åstadkomma en minskning av antalet redan existerande företag och bransch— affärer. Denna uppfattning har vunnit stöd av rättspraxis. Den koncessions-

givning, som förekommit under de gångna åren, torde nämligen få anses bygga på angivna förutsättning. Såvitt angår försäkringsformerna synes vid koncessionssystemet det väsentliga vara, att icke något försäkringsbolag utan tillstånd av vederbörande koncessionsmyndighet kan övergå till för- säkringsformer, som skyddar helt andra försäkringsintressen än dem, på vilka bolaget tidigare varit inriktat, eller som förutsätter en helt ny skade- reglerings- eller anskaffningsapparat eller eljest med avseende på teknik och administration företer väsentligt nya drag. Däremot synes det ur kon— cessionssynpunkt vara av mindre intresse, därest ett försäkringsbolag vill bygga ut de försäkringsformer, som tillhandahålles, med något eller några näraliggande försäkringsmoment, som icke har nyss angiven karaktär. En dylik komplettering av försäkringsformerna synes i stor utsträckning böra vara tillåten utan särskilt tillstånd. Såsom exempel må nämnas att ett skade- ellcr livförsäkringsbolag icke utan tillstånd bör kunna upptaga sjuk- och olycksfallsförsäkring på sitt program. Icke heller bör ett sjöförsäkrings- bolag utan tillstånd kunna övergå till att meddela fastighets- eller affärs- försäkringar, liksom omvänt ett allmänt skadeförsäkringsbolag, som icke innehar sjöförsäkringskoncession, ej bör få meddela sjöförsäkring utan att först ha erhållit koncessionsmyndighetens tillåtelse därtill. Motorfor- donsförsäkring och husdjursförsäkring är andra exempel på grenar, som icke utan särskilt tillstånd synes böra få stå på ett försäkringsbolags pro— gram. Däremot synes anledning icke finnas att uppställa ett krav på till- stånd för exempelvis komplettering av hem- och fastighetsförsäkringar med ytterligare en del sakförsäkringselement.

Mot bakgrunden av det egentliga syftemål, som koncessionssystemet skall tillgodose, den utveckling i riktning mot objekts- och andra kombi- nationsförsäkringar, som ägt rum och icke avslutats, samt nuvarande praxis i koncessionsgivningsärendena vill de sakkunniga, i förenklande syfte, förorda att i främsta rummet inom sakförsäkringen branschspecifi— kationen på vissa punkter göres mindre detaljerad än vad för närvarande är fallet. Lämpligt synes vara, att frågan om en revision av branschbeskriv- ningarna i försäkringsbolagens bolagsordningar upptages till gemensam behandling av försäkringsinspektionen och representanter för försäkrings- bolagsvärlden. Vid överläggningar mellan nämnda parter bör, under beak- tande av den pågående utvecklingen av försäkringsformerna, närmare övervägas, huru långt man kan gå när det gäller att förenkla den katalog över standardgrenar, som utgör utgångspunkten för bolagsordningarnas beskrivning av föremålet för de olika försäkringsbolagens verksamhet. Övervägande skäl synes tala för att den utveckling av allmänhetens försäk— ringsskydd i riktning mot kombinerade enhetsförsäkringar av olika slag, varpå försäkringstyperna hemförsäkring, fastighetsförsäkring och affärs— försäkring är exempel, bör slå igenom i branschkatalogen och komma till uttryck i denna. Enligt de sakkunnigas mening är det icke uteslutet, att

antalet försäkringsgrenar i en standardbranschkatalog kan ganska avsevärt nedbringas utan att den ökade rörelsefrihet, som försäkringsbolagen därige— nom i viss utsträckning kan erhålla, kommer att medföra några olägenhe- ter för försäkringstagarna. Det kan tvärtom bli så att försäkringsbolagens service i förhållande till allmänheten därigenom kan ytterligare förbättras. Såsom exempel på den riktning, i vilken en modernisering och hopkrymp- ning av standardbranschkatalogen för sakförsäkring kan tänkas böra ske, må nämnas en katalog, innehållande branschbeteckningarna hemförsäk- ring, fastighetsförsäkring, skogsförsäkring, husdjursförsäkring, regn-, ha- gel- och frostskadeförsäkring, industri-, hantverks-, affärs- och liknande försäkring, trafik- och motorfordonsförsäkring, sjö- och transportförsäk- ring, luftfartsförsäkring samt kreditförsäkring. Understrykas må att den gjorda uppräkningen icke utgör ett förslag från de sakkunnigas sida utan blott är en antydan om de vägar, som synes böra övervägas vid överlägg- ningarna mellan försäkringsinspektionen och representanterna för försäk- ringsväsendet.

Förändras den grundläggande branschkatalogen i nu angiven riktning, ökas försäkringsbolagens möjligheter att utan tids- och arbetskrävande formaliteter anpassa försäkringsformerna till tidens krav. Vid en väl ge- nomtänkt modernisering av branschkatalogen kan ifrågavarande fördel vin- nas utan att försäkringsbolagen därigenom erhåller ett alltför fritt spel- rum. Närmare kännedom om innehållet i de kombinationsförsäkringar av olika slag, som meddelas av vederbörande bolag, kan försäkringsinspektio- nen i erforderlig utsträckning erhålla genom att från försäkringsbolagen införskaffa uppgifter om det gängse innehållet i bolagens försäkringsbrev och allmänna försäkringsvillkor. De sakkunniga föreslår i kapitel IX be- stämmelser, som ger inspektionen en klar rätt att infordra dylika uppgifter.

De sakkunnigas avsikt är icke, att en moderniserad branschkatalog auto- matiskt skall träda i tillämpning för försäkringsbolagen. Den standard- branschkatalog, som uppgöres i samarbete mellan försäkringsinspektionen och försäkringsbolagen, skall, såsom redan antytts, enligt de sakkunnigas tanke endast ha karaktären av en riktpunkt vid bolagsordningarnas ut— formning i framtiden. I den mån de enskilda bolagen vill modernisera branschuppräkningen i bolagsordningarna i anslutning till den nya bransch- katalogen, synes för varje bolags del överläggningar under hand böra äga rum mellan inspektionen och bolaget. Härvid bör bolaget få del av försäk- ringsinspektionens syn på frågan, i vad mån inspektionen anser det möj- ligt att för sin del godtaga en övergång helt eller delvis till de nya bransch- beteckningarna för ifrågavarande bolags del. Försäkringsbolagens verk- samhet är nämligen i icke obetydlig utsträckning så specialiserad, att en övergång till mera vidsträckta försäkringsgrensbeteckningar i bolagsord- ningarna ibland skulle kunna ge vederbörande bolag ett avsevärt större marknadsutrymme än hittills. I enlighet med FL:s stadganden angående

förutsättningarna för koncession synes en dylik marknadsutvidgning icke böra tillåtas, med mindre utvidgningen framstår såsom behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. I en del fall kan det därför visa sig lämpligast att bibehålla de nuvarande, mera detaljerade branschbeteckningarna. För andra försäkringsbolags del kan det kanske visa sig mest ändamålsenligt att i viss mån anknyta till de nya branschbeteckningarna men att utesluta vissa försäkringsformer eller lik— nande. I många fall, kanske framför allt beträffande de större allmänna Skadeförsäkringsbolagen, bör det dock vara möjligt att vid en ändring av bolagsordningen helt tillgodogöra sig de förenklingar, som inneslutes i en moderniserad, mindre detaljerad branschkatalog. Huru långt man för varje enskilt försäkringsbolags del kan gå i förenkling av branschuppräkningen i bolagsordningen blir således en lagtillämpningsfråga, som ställes på sin spets i samband med ansökning om stadfästelse av beslutad ändring av bolagsordningen i ifrågavarande del.

Vad angår de lokala brandförsäkringsbolagen vill de sakkunniga fram- hålla, att därest det skulle visa sig innefatta fördelar för försäkringsta- garna, att ifrågavarande bolag i större utsträckning än hittills gives möj— Vlighet att själva meddela kombinerade försäkringar, något hinder däremot icke torde böra uppställas på den grund att dessa bolag hittills haft ett mera begränsat program. Befinnes det vara ett försäkringstagarintresse, att dessa bolag kan i egen regi och icke blott såsom ombud för annat för— säkringsbolag tillhandahålla alla eller vissa av de försäkringsformer, som brukar anknytas till brandförsäkringar av den typ, som dessa bolag med- delar, torde ansökningar om härför erforderlig koncessionsutvidgning böra behandlas i en positiv anda. Hänsyn måste emellertid självklart tagas till varje särskilt bolags speciella förhållanden och möjligheter att klara de problem, som möter efter en utvidgning av föremålet för verksamheten. Erinras må därom, att ifrågavarande bolag företer stora olikheter sins- emellan och har mycket skiftande förutsättningar att med framgång genom— föra en utbyggnad av verksamheten. I de fall, där en önskad koncessions— utvidgning synes motiverad, torde böra övervägas, i vad mån vederbörande bolag lämpligen bör beredas jämväl den begränsade utvecklingsfrihet, som följer med ett införande i bolagsordningen av de nya sammanfattande gren- beteckniugar, som torde komma att upptagas i en reviderad standard- branschkatalog. Vid avgörandet av denna fråga synes samma synpunkter höra anläggas för lokalbolagens som för riksbolagens del.

Koncessionsmyndigheten

Såsom förut nämnts ankommer det för närvarande på försäkringsinspek- tionen att meddela stadfästelse å försäkringsbolags beslut om ändring av bolagsordning eller grunder, såframt icke ändringen avser utvidgning av

bolagets rörelse till ny försäkringsgren eller nytt verksamhetsområde eller en väsentlig omläggning av rörelsen. I sistnämnda fall —- i vilka prövning skall ske om utvidgningen eller omläggningen är behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet -— ankommer det på Kungl. Maj:t att stadfästa ändringsbesluten och att meddela kon- cession, sedan försäkringsinspektionen avgivit utlåtande i ärendena. Det är likaledes Kungl. Maj:t som, efter förslag av inspektionen, fattar beslut om stadfästelse och koncession vid nybildning av försäkringsbolag.

De sakkunniga är av den uppfattningen, att starka skäl talar för att i ökad utsträckning till försäkringsinspektionen delegera beslutanderätten i ärenden angående stadfästelse av försäkringsbolags beslut rörande bolags- ordning och grunder. Det synes icke påkallat, att ifrågavarande ärenden i den omfattning, som nu är fallet, handlägges av Kungl. Maj:t. Till stöd för en utvidgad delegering till försäkringsinspektionen kan för det första åbe- ropas, att en myndighet, som uteslutande sysslar med försäkringsfrågor och som förfogar över experter av olika slag på området och som i olika former har mycket nära kontakter med försäkringsbolagen och försäk- ringsproblemen, äger kompetens att för försäkringsväsendets del bedöma icke blott tekniska problem utan även behovsfrågor och frågor om vad som skall anses innefatta en sund utveckling på området. Vidare må påpekas, att under alla de år FL varit i tillämpning Kungl. Maj:t i sina beslut nästan genomgående följt försäkringsinspektionens förslag i koncessionsfrågorna. Sålunda har Kungl. Maj :t under denna period endast i mindre än ett fem- tal koncessionsärenden kommit till ett annat beslut än vad försäkrings- inspektionen i sina utlåtanden förordat. I ifrågavarande fall har Kungl. Maj:ts avvikande beslut gått i en för de sökande försäkringsbolagen libe— ralare riktning än inspektionen förordat. Ytterligare bör framhållas, att försäkringsinspektionens reella inflytande på koncessionsgivningen är större än som framgår av de till Kungl. Maj:t överlämnade ärendena. Såsom förut nämnts förekommer i mycket stor utsträckning på ett tidigt stadium underhandsöverläggningar mellan försäkringsbolagen och försäkringsin- spektionen i koncessionsfrågor. Inspektionens därvid framförda synpunk- ter accepteras, såsom tidigare framhållits, i allmänhet av bolagen, varför icke andra koncessionsärenden brukar avancera till bolagsstämmobeslut och formlig ansökning om koncession än sådana, till vilka inspektionen på förhand förklarat sig positivt inställd.

Genom en utvidgad överflyttning till försäkringsinspektionen av beslu- tanderätten i ärenden angående stadfästelse å beslut angående bolagsord- ning och grunder för försäkringsbolag kan en icke helt obetydlig administra- tiv arbetsbesparing vinnas. Kungl. Maj:ts konseljer avlastas från ett antal ärenden, samtidigt som försäkringsinspektionen i motsvarande mån be- frias från det merarbete, som uppstår vid utformningen av motiverade skriftliga utlåtanden. Den resolutionsskrivning, som i stället kommer att

åvila försäkringsinspektionen, har redan i dag viss motsvarighet därige- nom att försäkringsinspektionen till sina utlåtanden till Kungl. Maj:t bru- kar foga förslag till resolution i ärendena.

För de sökande bolagens del torde en vidgad delegering av beslutande- rätten till försäkringsinspektionen icke vara förenad med några nackdelar. Tvärtom torde det vara förbundet med fördelar, att inspektionen i ären- dena i fråga i ökad utsträckning kan ge definitivt besked och icke måste göra reservationen, att visserligen inspektionen är av en viss angiven upp- fattning men att beslutanderätten dock ligger hos Kungl. Maj:t. Ur rätts- säkerhetssynpunkt synes några olägenheter icke vara förenade med en ut- vidgad delegering. Försäkringsbolag, som är missnöjt med försäkringsin- spektionens beslut i ifrågavarande ärenden, har nämligen möjlighet att överklaga inspektionens beslut hos Kungl. Maj: t.

Sedan de sakkunniga övervägt frågan, huru långt man bör gå vid en dele- gering av beslutanderätten i ärenden angående stadfästelse av bolagsord- ning och grunder för försäkringsbolag, har de sakkunniga stannat för att föreslå följande lösning. Nybildningar av försäkringsbolag är, sett i stort, så ingripande och samtidigt så sällsynta händelser inom vårt lands försäkrings— väsen, att det icke synes finnas anledning rubba grundsatsen att vid nybild- ning av försäkringsbolag det skall ankomma på landets högsta förvaltnings- myndighet, Kungl. Maj:t, att efter utlåtande av försäkringsinspektionen fatta beslut rörande stadfästelse av bolagsordning och grunder samt kon- cession. När det däremot är fråga om stadfästelse å beslut angående ändring av bolagsordning eller grunder, synes det vara motiverat att låta försäk- ringsinspektionen avgöra jämväl flertalet av de ärenden, som enligt nu gällande lag prövas av Kungl. Maj:t. Det synes exempelvis ganska menings- löst, att Kungl. Maj:t i det ena ärendet efter det andra skall stadfästa beslut om bolagsordningsändringar, som föranletts av att ett stort antal försäkringsbolag måste utvidga sin branschkatalog med en eller annan bigren för att kunna tillhandahålla gängse kombinationsförsäkringar av typen hem- försäkring och fastighetsförsäkring. De sakkunniga vill för sin del föreslå, att huvudregeln skall vara, att det är försäkringsinspektionen som meddelar stadfästelse å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa grunder och i anslutning därtill, där så skall ske, beviljar koncession. Denna regel bör emellertid kompletteras med en bestämmelse av innehåll, att därest försäkringsinspektionen finner ändringsärende vara av principiell betydelse eller eljest av synnerlig vikt, inspektionen skall överlämna ärendet till Kungl. Maj:t för avgörande.

Genom den förordade lagtekniska lösningen vinnes, att Kungl. Maj:t be— frias från alla försäkringsärenden av rutinkaraktär. Förutom nybildnings-V ärenden och överklaganden kommer endast de viktigaste ändringsärendena att handläggas av landets högsta förvaltningsmyndighet. Såsom en typ av ärenden, som jämlikt den föreslagna lagbestämmelsen torde böra överlämnas

till Kungl. Maj:t, vill de sakkunniga nämna sådana ändringsärenden, vilka kan ha betydelse såsom prejudikat. Därest exempelvis lokala försäkrings- bolag ansöker om stadfästelse å bolagsordningsändringar, innefattande rätt för vederbörande bolag att meddela försäkringsformer, som icke nu kan tillhandahållas av dessa bolag, synes några lämpligt utvalda typärenden böra underställas Kungl. Maj:ts prövning. Sedan prejudikat på denna väg erhål- lits, synes anledning icke finnas längre att överlämna ärenden av detta slag till Kungl. Maj:t utan torde därefter i enlighet med den föreslagna huvud- regeln dylika ärenden tills vidare böra prövas av inspektionen. Till Kungl. Maj:t torde emellertid icke blott böra överlämnas ändringsärenden, som kan få betydelse såsom prejudikat. Även andra ärenden av synnerlig vikt omfattas av den föreslagna skyldigheten för försäkringsinspektionen att överlämna vissa ärenden till Kungl. Maj:ts prövning. Skulle exempelvis för- säkringsinspektionen för en branschs vidkommande vara av den uppfatt- ningen, att ytterligare allenast några få koncessioner bör beviljas, torde ofta samtliga de ärenden, ivilka inspektionen ställer sig positiv, kunna anses vara av sådan vikt att ärendena bör överlämnas till Kungl. Maj:t för avgörande. För erhållande av prejudikat torde jämväl något eller några av de ärenden, i vilka på anförda skäl koncession i branschen anses böra vägras, böra över- lämnas till Kungl. Maj:ts prövning. Skulle ett specialbolag vilja utvidga eller väsentligt omlägga sin verksamhet och i anledning därav fatta beslut om ändring av bolagsordning eller grunder, torde också frågan om stad- fästelse av ett sådant ändringsbeslut ofta få anses vara av den synnerliga vikt, att ärendet bör överlämnas till Kungl. Maj :t för avgörande, oaktat att ärendet kanske icke har någon som helst betydelse såsom prejudikat. Ut- över vad nu anförts torde anledning icke finnas för de sakkunniga att närmare kommentera de fall, i vilka enligt de sakkunnigas förslag ärenden angående stadfästelse å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa grunder skall överlämnas till Kungl. Maj:t. Det torde få över- lämnas till rättstillämpningen att avgöra i vilka fall ändringsärendena skall anses vara av principiell betydelse eller eljest av synnerlig vikt.

De sakkunniga föreslår att 4 och 166 åå FL ändras i enlighet med vad de sakkunniga ovan förordat. De ändringar i sak, som göres i paragraferna, aktualiserar vissa redaktionella jämkningar. Antalet moment i paragraferna synes härvid lämpligen kunna nedbringas till två. Överflyttningen av en del av koncessionsgivningen till försäkringsinspektionen föranleder också en mindre ändring av 1 & FL.

Sammanfattning

De sakkunniga har icke funnit anledning att föreslå någon ändring av de i FL föreskrivna materiella villkoren för koncession. Sett i stort har de sak- kunniga icke heller några erinringar att göra mot den koncessionspolitik, som förts och som kommit till uttryck i Kungl. Maj :ts beslut.

Mot bakgrunden av det egentliga syftemål, som koncessionssystemet skall tillgodose, den utveckling i riktning mot objekts- och andra kombinations- försäkringar, som ägt rum och icke avslutats, samt nuvarande praxis i koncessionsgivningsärendena förordar de sakkunniga, i förenklande syfte, att i främsta rummet inom sakförsäkringen den nuvarande branschspeci- fikationen i bolagsordningarna på vissa punkter göres mindre detaljerad än vad för närvarande är fallet. I samarbete mellan försäkringsinspektio- nen och representanter för försäkringsväsendet bör en standardbranschkata- log upprättas, vilken drager konsekvenserna av den pågående utvecklingen av försäkringsformerna och i vilken antalet försäkringsgrenar krympes så långt detta kan ske utan att försäkringsbolagen lämnas olämpligt fritt spel- rum. För varje enskilt försäkringsbolags del skall sedan, i samband med änd- ring av vederbörande bolagsordning, övervägas huruvida materiellt sett förutsättningar kan anses vara för handen för en övergång helt eller delvis till de nya branschbeteckningar, som standardbranschkatalogen kan kom- ma att innehålla. Det kommer således att ligga i koncessionsmyndighetens hand att avgöra för vilka försäkringsbolags del man skall tillåta övergång till mindre detaljerade och mera vittomfattande försäkringsgrensbeteck- ningar i bolagsordningen.

De sakkunniga finner starka skäl tala för att i ökad utsträckning till försäkringsinspektionen delegera beslutanderätten i ärenden angående stad- fästelse av försäkringsbolags beslut rörande bolagsordning och grunder. Anledning anses icke föreligga att rubba grundsatsen, att vid nybildning av försäkringsbolag det skall ankomma på Kungl. Maj:t att efter utlåtande av försäkringsinspektionen fatta beslut rörande stadfästelse av bolagsord— ning och grunder samt koncession. Vad däremot angår ändringar av för- säkringsbolags bolagsordning och grunder föreslår de sakkunniga, att huvudregeln skall vara, att det är försäkringsinspektionen som meddelar stadfästelse å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa grunder och i anslutning därtill, där så skall ske, beviljar koncession. Denna regel kompletteras emellertid i de sakkunnigas lagförslag med en bestäm- melse av innehåll, att därest försäkringsinspektionen finner ändringsärende vara av principiell betydelse eller eljest av synnerlig vikt, inspektionen skall överlämna ärendet till Kungl. Maj:t för avgörande. Genom denna lagtek- niska lösning vinnes att Kungl. Maj:t befrias från alla försäkringsärenden av rutinkaraktär.

SJÄTTE KAPITLET

Soliditets- och skälighetsprinciperna inom skadeförsäkringen

I. Soliditetsprincipen

Soliditetsprincipen som jämte skälighetsprincipen utgör den fundamen- tala grundsatsen för tillvaratagande av försäkringstagarnas intressen -—- uttryckes i FL icke direkt i ord såvitt rör annan försäkring än livförsäkring och därmed i lagen jämställd personförsäkring. Principen i fråga gäller dock likafullt även för sådan annan försäkring, vilken här benämnes skade- försäkring. Den svenska tillsynslagstiftningen berörande försäkringsväsen- det har sin historiska grund i en strävan att skydda allmänheten mot eko- nomiska förluster. I förarbetena till den tidigaste svenska lagstiftningen på tillsynsområdet uttrycktes saken bl. a. så, att det vid vanlig handel i all- mänhet kunde vara för köparen tämligen likgiltigt, om handeln vore i mindre mån fördelaktig eller till och med förlustbringande för säljaren, blott det köpta erhölles och priset därför ej vore oskäligt. Vid försäkring däremot låge det visserligen i försäkringstagarens intresse, att villkoren bleve billiga, och därtill borde konkurrensen medverka. Men för försäk- ringstagaren vore det av ojämförligt större vikt, att det bolag, varmed han inlåtit sig, ständigt hade en god ställning, så att vid inträffande av den hän- delse, som i försäkringsavtalet avsåges, ingen svårighet mötte för fullgö- rande av bolagets därav beroende förbindelse. Försäkringstagaren vore där— för berättigad att fordra, att bolaget vore ändamålsenligt ordnat och icke vidtoge någon åtgärd, varigenom dess förmåga att fullgöra åtagna förbin- delser äventyrades.

Tillsynslagstiftningens regelkomplex har intill dess att jämväl skälig- hetsprincipen kom till uttryck i lagtexten i stort sett uteslutande tagit sikte på att tillgodose försäkringstagarnas berättigade fordran på bolagens soli- ditet. De redan tidigt detaljerade bestämmelserna om ordningen för bolags- bildningen, reglerna om kapital och fonduppläggning samt den fortlöpande kontrollen är samtliga uttryck för omsorgen om företagens soliditet, upp- rätthållen i främsta rummet i försäkringstagarnas intresse. Insyn och publi- citet har på detta område icke ansetts vara till fyllest, därför att allmänheten i regel saknar förutsättningar att tränga in i den invecklade teknik, varpå försäkringsverksamheten bygger, och därför regelmässigt icke — om den än har tillgång till vissa fakta kan bedöma, huruvida försäkringsbolagen

är i stånd att fullgöra sina förbindelser enligt de ingångna försäkringsav— talen.

Bestämmelserna till skydd för försäkringsbolagens soliditet är mera långtgående och detaljerade inom livförsäkringen med dess ofta mycket långa avtalstider och vanliga kombinationer av riskskydd och sparande än vad fallet är inom skadeförsäkringen. Dock finnes även för skadeför- säkringens del ett stort antal lagstadganden, som bygger på soliditetsgrund— satsen. Meddelar försäkringsbolag försäkring av annat slag än personför- säkring (sakförsäkring) och meddelas sådan försäkring för all framtid eller för längre tid än tio år, gäller dessutom vissa speciella regler om kapital- placering m. m. vilka skall ge särskilda garantier för fullgörandet av ifråga- varande långtidsförbindelser.

II. Skälighetsprincipen

1. Gällande lag och förarbetena till densamma. Huvuddragen. Specialreglerna på trafikförsäk- ringsområdet Genom 1950 års ändringar i FL lagfästes en skälighetsprincip även för större delen av det försäkringsområde, som icke rör livförsäkring och där- med enligt FL jämställd personförsäkring. Sålunda åligger det numera jäm— likt FL styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag, som med- delar försäkring av annat slag än livförsäkring (och därmed jämställd för- säkring), att med hjälp av fortlöpande statistik eller annorledes övervaka att premiesättningen är skäligt avvägd med hänsyn till den risk, som för- säkringen är avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen samt omständigheterna i övrigt. Statistik får upprättas för två eller flera bolag gemensamt. Det åligger därjämte nyssnämnda bolagsorgan att till försäk— ringsinspektionen, för tidrymd som inspektionen bestämmer, insända redo— görelse för den metod som använts för övervakning av premiesättningen och för erfarenheter av övervakningen. De anförda reglerna äger emellertid icke tillämpning på verksamhet, som bedrives i utlandet, och ej heller på sjö- eller transportförsäkring, som bedrives i Sverige.

Anmärkas må här, att såvitt rör den obligatoriska trafikförsäkringen lagen om trafikförsäkring å motorfordon innehåller vissa Specialregler, som bl. a. avser premiernas skälighet. Dessa regler möjliggör en längre gående kontroll än vad de ovan omförmälda bestämmelserna i FL medger för skade- försäkringsområdet över huvud taget.

1950 års bestämmelser i FL om en skälighetsprincip på skadeförsäkrings- området bygger, såsom nämnts i inledningskapitalet, på ett av 1945 års för- säkringsutredning framlagt betänkande. Såsom bakgrund till de sakkunnigas förslag i det följande synes huvuddragen i de förarbeten, som föregick de nuvarande reglernas införande i FL, böra beröras, varvid må förutskickas

att principen kom att i lagtexten utformas betydligt försiktigare än utred- ningen hade föreslagit.

1945 års försäkringsutredning behandlade i sin framställning om skälig- hetsprincipen på Skadeförsäkringsområdet vissa tänkbara anordningar för att tillgodose ifrågavarande princip. Till diskussion upptogs härvid och ut— mönstrades på av utredningen anförda skäl bl. a. möjligheterna att tillgodose kravet på en skälig premiesättning genom försäkringstekniska grunder av ungefärligen samma slag som inom livförsäkringen eller genom införande av ett generellt återbäringssystem även på skadeförsäkringsområdet. Ut- redningen kom fram till att man i stort sett var hänvisad till att nöja sig med att så långt som möjligt söka tillgodose skälighetsprincipen på skade- försäkringsområdet vid premiesättningen genom att bygga på statistisk analys såsom komplement till den tekniska riskbedömningen.

Utredningen konstaterade i fortsättningen, att möjligheterna till en effek- tiv kontroll över premiernas skälighet ännu så länge vore starkt begränsade, varav dock ej den slutsatsen borde dragas, att ingen som helst kontroll från det allmännas sida under närmaste tiden skulle vara möjlig. Uppenbara missförhållanden borde sålunda genast kunna bli föremål för ingripande från det allmännas sida. I övrigt borde man angiva riktlinjer och metoder för det allmännas kontroll, som kunde successivt anpassas efter möjlig- heterna till effektivt förverkligande. Som tidigare antytts borde ett första steg vara att ålägga bolagen att föra statistik, som kunde tjäna som ledning vid premiebestämningen och kontroll över premiernas skälighet. Inom varje bolag borde upprättas en plan för statistikens uppläggande, som borde underställas försäkringsinspektionen för godkännande. Planen borde ansluta sig till ett enhetligt riskklasschema, som det borde ankomma på inspektio- nen att fastställa. Efter hand som man finge starkare grepp om risk- och omkostnadsbedömningen borde det gemensamma riskklasschemat i fråga om vilket man till en början måhända finge nöja sig med en tämligen grov indelning i erforderlig grad jämkas och även kunna bringas att omfatta en mera detaljerad riskklassindelning. Samråd mellan inspektionen och målsmän för den praktiska verksamheten förutsattes av utredningen äga rum i hithörande angelägenheter.

I sakens natur läge, fortsatte utredningen, att bolagens statistik när som helst skulle hållas tillgänglig för försäkringsinspektionen och detta även i fall där den anordnades gemensamt för flera bolag. Sammanställningar av resultaten i anslutning till riskklasschemåt borde med regelbundna tids- mellanrum insändas till försäkringsinspektionen och där hållas tillgäng- liga. Önskvärt vore att inspektionen i sin årspublikation Enskilda försäk- ringsanstalter offentliggjorde desamma i lämplig omfattning. Det ansågs dock ej vara lämpligt att gå längre än att publicera en sammanfattning av materialet.

Det allmännas skälighetskontroll av premiesättningen måste i det väsent-

liga grunda sig på den inom vederbörande bolag förda statistiken, jämförd — i den mån detta vore möjligt _ med andra bolags statistiska material. Detta ledde till att kontrollen i huvudsak måste få formen av en efterkontroll. I fråga om mycket små riskgrupper och specialtarifferade risker, som icke kunde statistiskt belysas, ansågs inspektionens möjligheter till en skälighets- kontroll vara mycket begränsade. Detta borde dock ej hindra att man så långt det vore möjligt sökte tillse, att oskälig premiedifferentiering ej före- komme.

Utredningen framhöll, att premien endast utgjorde en, om än betydelse— full, del av de för en försäkring gällande villkoren och att skälighetsbedöm- ningen av premien självfallet måste ske med hänsyn till övriga försäkrings- villkor.

Mot bakgrunden av tankegångar, för vilka i det föregående i huvudsak redogjorts, föreslog utredningen, att i FL skulle intagas en allmän bestäm— melse av innebörd att premiesättningen för inom riket bedriven inhemsk skadeförsäkringsrörelse skulle vara skälig samt att försäkringsinspektio- nen skulle äga befogenhet att övervaka bestämmelsens efterlevnad. Därjämte borde i FL administrativ myndighet bemyndigas utfärda erforderliga till— lämpningsföreskrifter i ämnet.

I propositionen rörande 1950 års ändringar i FL uttalade föredragande departementschefen mot bakgrunden av att utredningens förslag i denna del utsatts för tämligen stark remisskritik _ att enighet rådde därom, att en skälighetsprincip borde ligga till grund för premiesättningen även på skadeförsäkringens område men att meningarna bröte sig beträffande spörs- målet, huruvida detta ämne lämpligen borde regleras lagstiftningsvägen. Även beträffande metoderna för det praktiska genomförandet hade olika uppfattningar kommit till uttryck. Till den sistnämnda frågan anslöte sig spörsmålet, i vilken utsträckning en det allmännas kontroll över premie- bestämningen borde genomföras och på vilket sätt den skulle anordnas.

Enbart konkurrensen utgjorde, fortsatte departementschefen, icke garanti för skälig premiesättning. Bolag med en mångfald försäkringsgrenar torde trots konkurrensen ha möjlighet _ åtminstone i viss utsträckning —— att använda överskott i en gren för subventionering av en annan, icke bärkraftig gren eller att anlita hopsamlade vinstfonder för att i dumpingsyfte över— gående pressa ned premierna inom en viss försäkringsgren. I intet av dessa fall kunde skälighetsprincipens krav anses uppfyllda.

Enligt departementschefens mening talade övervägande skäl för ett lag- fästande av skälighetsprincipen. I FL borde intagas en allmän föreskrift om att premiesättningen skulle vara skäligt avvägd. Avvägningen borde ske med hänsyn till den risk, som försäkringen vore avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen samt omständigheterna i övrigt. Indelningen i riskgrupper måste naturligtvis ske efter skäliga grunder. Bestämmelsen

torde böra utformas som ett åliggande för styrelsen och verkställande di- rektören att övervaka premiesättningen. Med hänsyn till vissa divergerande uppfattningar, som kommit till uttryck i remissyttrandena rörande utred- ningens förslag om ett gemensamt riskklasschema, ansåg departements- chefen, att frågan om ett sådant schema borde ytterligare övervägas. Hit— hörande spörsmål borde lämpligen göras till föremål för överläggningar mellan försäkringsinspektionen och bolagen.

Beträffande metoderna för skälighetsprincipens praktiska genomförande syntes, såvitt remissyttrandena gåve vid handen, statistikmetoden framstå som den mest ändamålsenliga, men man hade enligt departementschefens uppfattning ingen anledning att på förhand utdöma det i ett remissyttrande föreslagna alternativet att i bokföringen verkställa den erforderliga uppdel- ningen på riskklasser. Premieövervakningen borde således ske med hjälp av fortlöpande statistik eller annorledes. Lämpligt syntes departementschefen vara, att varje bolag till försäkringsinspektionen lämnade redogörelse för den metod som bolaget använde för övervakning av premiesättningen samt för erfarenheterna av densamma. Tydligt vore, att principerna för den tillämpade riskklassindelningen därvid borde klarläggas.

Även om i lagen icke stadgades skyldighet för försäkringsinspektionen att ingripa i frågor rörande premiesättningen, vore myndigheten framhöll departementschefen naturligen oförhindrad att under hand upptaga ämnet till diskussion med vederbörande bolag. Det borde anmärkas att de utpräglade fallen av för hög eller för låg premie torde falla under bestäm— melsen i 288 & FL att försäkringsinspektionen skall ingripa med föreläg- gande där allvarlig anmärkning mot försäkringsbolags verksamhet före- ligger.

Av vikt vore, sade departementschefen, att försäkringsinspektionen med uppmärksamhet följde utvecklingen på området. Det kunde förutsättas att inspektionen påkallade ändringar i lagstiftningen, om anledning därtill skulle YPPas-

Det vore enligt departementschefens mening motiverat att i lagen uttryck— ligen angiva, att två eller flera bolag vore oförhindrade att anordna gemen— sam statistik. Förutom verksamhet i utlandet borde även sjö- och annan transportförsäkring här i riket, vilka grenar riktade sig till affärslivet, un- dantagas från skälighetsprincipens tillämpningsområde. Erfarenheten an- sågs ha visat att försäkringstagarna i nämnda grenar själva väl bevakade sina intressen med avseende å premiesättningen.

I ett par remissyttranden hade betonats, fortfor departementschefen, att fullständig publicitet rörande det till försäkringsinspektionen insända sta- tistikmaterialet vore ägnad att skada försäkringsbolagen. Utredningen hade mot bakgrunden av en allmän statistikskyldighet tänkt sig en långt driven publicitet. Sekretessfrågan komme emellertid enligt departementschefens mening i ett förändrat läge, om bolagen medgåves rätt att fakultativt tilläm-

pa statistikmetoden eller bokföringsmetoden eller möjligen ytterligare någon tänkbar metod. Naturligt vore om ett bolag, som i och för sig ansåge sta- tistikmetoden vara att föredraga, visade sig obenäget att nedlägga kostnader och arbete på densamma, om materialet öppet skulle ställas till förfogande för konkurrenter, som tillämpade en mera summarisk metod. En obegränsad publicitet vore sålunda ägnad att motverka en från allmän synpunkt önsk- värd utveckling av skadestatistiken. Statistikmaterial, som bolagen inläm- nade till tillsynsmyndigheten, borde sålunda i erforderlig utsträckning kring- gärdas med sekretesskydd. Detta vore en avvägningsfråga. I den mån gäl- lande lagstiftning icke erbjöde nödigt skydd, torde kompletterande föreskrif- ter i ämnet böra utfärdas. Det syntes departementschefen lämpligt, att för- säkringsinspektionen — så snart klarhet vunnits rörande den form, vari materialet kunde komma att tillhandahållas inspektionen — upptoge frå- gan till närmare övervägande och gjorde framställning om möjligen erfor- derliga föreskrifter i ämnet.

Departementschefen betonade att vid bedömande av omkostnadernas skä- lighet lönesättningen på arbetsmarknaden måste respekteras.

Skälighetsprincipen medförde, slutade departementschefen, uppenbar- ligen en väsentlig begränsning i möjligheten att uttaga företagarvinst inom skadeförsäkringen. Med hänsyn härtill hade han icke funnit det erforder- ligt att upptaga regler om vinstbegränsning i lagen.

I sitt utlåtande över propositionen godtog första lagutskottet departe— mentschefens däri framförda förslag rörande skälighetsprincipen i skade— försäkring.

I samband med att samhället obligatoriskt förpliktat motorfordons- ägarna att genom trafikförsäkring garantera, att ersättning utgår till dem, som lider skada till följd av motorfordonstrafiken, har samhället vidtagit vissa särskilda åtgärder för att hålla kostnaderna för ifrågavarande för- säkring nere. Skälighetskontrollen sträcker sig sedan länge betydligt vidare i fråga om trafikförsäkringen än vad den 1950 lagfästa skälighetsprincipen ger utrymme för i fråga om Skadeförsäkring i allmänhet. De särskilda be- stämmelserna rörande trafikförsäkring återfinnes dels i trafikförsäkrings- lagen, dels i de av Kungl. Maj :t för trafikförsäkringsanstalterna föreskrivna koncessionsvillkoren.

I trafikförsäkringslagen stadgas i huvuddrag bl. a., att innan försäkrings- anstalt må börja drivandet av trafikförsäkringsrörelse anstalten skall till försäkringsinspektionen ingiva uppgift å de premiesatser, som anstalten har för avsikt att i regel tillämpa för trafikförsäkringen. Indelning i risk— klasser skall härvid anordnas i anslutning till av försäkringsinspektionen fastställt formulär. Ändras de uppgivna premiesatserna, skall åtgärden jämte anledningen därtill genast anmälas till inspektionen. Iakttager trafikförsäk-

ringsanstalt icke tillbörlig sparsamhet i fråga om omkostnaderna för rörel- sen eller giver det sätt, varpå premierna bestämmes, skälig anledning till anmärkning, skall försäkringsinspektionen anmäla förhållandet hos Kungl. Maj:t, som i dessa fall liksom i vissa andra i lagen närmare angivna — där så prövas erforderligt förelägger anstalten att inom viss tid vidtaga åtgärder för rättelses vinnande eller återkallar dess tillstånd att meddela trafikförsäkring. Kungl. Maj:t äger, i den mån så finnes nödigt, fastställa belopp, vartill premier för trafikförsäkring högst må sättas.

Enligt koncessionsvillkoren gäller bl. a., att premie för trafikförsäkring icke får bestämmas till högre belopp än som på grund av tillgänglig erfaren— het kan med tillbörlig säkerhet anses svara mot den risk, som försäkringen är avsedd att täcka, och mot skaderegleringskostnader med tillägg för andra nödiga omkostnader och skälig vinst. Till skaderegleringskostnader får en- dast hänföras sådana kostnader, som icke enligt av försäkringsinspektio- nen givna anvisningar bör täckas av premiernas omkostnadstillägg. Om— kostnadstillägget får vidare icke beräknas högre än efter de grunder, som försäkringsinspektionen fastställer med ledning av vunnen erfarenhet om vad som vid tillbörlig sparsamhet kan anses vara erforderligt för försäk- ringsrörelse av ifrågavarande art. Av konkurrens betingade anskaffnings— kostnader får icke belasta trafikförsäkringen och vinsttillägget är maxime— rat till 5 % av bruttopremien. Bolagen bör låta sig angeläget vara att i den utsträckning lämpligen kan ske bevilja premierabatter vid skadefria år (bonus).

2. Försäkringsinspektionens skälighetskontroll i praktiken. Till inspektionen lämnade uppgifter

m.m. Förekomsten av återbäring

I tillämpningen har försäkringsinspektionens skälighetskontroll såvitt gäl- ler annan skadeförsäkring än trafikförsäkring hittills icke avsatt några mera beaktansvärda spår. Det synes de sakkunniga lämpligt att i detta sam- manhang redogöra för vilket material som för tillsynen över skälighetsprin- cipens efterlevnad på skadeförsäkringsområdet inkommer till inspektionen från de svenska försäkringsbolagen. Rörande uppgifternas innehåll har överläggningar ägt rum mellan inspektionen och försäkringsbolagen.

Uppgifter avseende räkenskapsåren från och med 1953 _ inkommer från 30 försäkringsbolag rörande

a) på året belöpande premier, skador och förvaltningskostnader för direkt Skadeförsäkring i Sverige i vissa försäkringsgrenar,

b) på året belöpande skador och försäkringsbestånd i brandförsäkring,

c) utbetald vinst till försäkringstagarna i vissa försäkringsgrenar med upp- gift om tillämpade regler och utbetalade belopp samt 0) avvecklingen av på året belöpande skador i vissa försäkringsgrenar för tidigare årgångar.

De försäkringsgrenar, beträffande Vilka de under a), o) och d) angivna uppgifterna i förekommande fall lämnas, är följande:

I. Olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio år: 1. Individuell försäkring 2. Kollektiv försäkring II. Brand—, skogs-, ansvarighets-, vattenledningsskade-, glas-, inbrotts-, stöld- och rånförsäkring m. m.: 1. Hemförsäkring 2. Fastighetsägarförsäkring 3. Företagarförsäkrlng 4. Villaägarförsäkring (i vissa fall) III. Annan Skadeförsäkring:

1. Garantiförsäkring Kreditförsäkring Luftfartsförsäkring Maskinförsäkring a) Fasta maskiner (t. o. m. 1954) b) Traktorer Motorfordonsförsäkring Regnförsäkring Storm-, hagel- och frostskadeförsäkring Smycke- och diverseförsäkring.

raw

?nga

De lämnade uppgifterna har karaktären av ramuppgifter för de ovan spe- cificerade försäkringsgrenarna i deras helhet. Ifrågavarande specialuppgif— ter för skälighetskontrollen skall, till skillnad mot vad fallet i allmänhet är med bolagens bokföringsuppgifter av samma slag, icke innehålla några för- stärkningar eller säkerhetstillägg. Den tjänsteman hos försäkringsinspek- tionen, som närmast sysslar med kontrollen över skälighetsprincipen i skade- försäkring, har upplyst, att uppgifterna är otillräckliga för en skälighets- prövning i strängare bemärkelse, eftersom de endast lämnar en bild av ut- fallet i hela försäkringsgrenar. För att en skälighetsprövning av längre gående slag skall kunna realiseras erfordras en betydligt djupare riskklass- indelning samt delvis ytterligare statistiska data, nämligen försäkringsantal, försäkringssummor, skadeantal m. m.

Utöver nu angivet material lämnade försäkringsbolagen i samband med avgivande av uppgifter för det första räkenskapsårets skälighetskontroll en allmän orientering rörande de anordningar, som tillämpades vid bolagens premieövervakning.

I viss omfattning offentliggöres de inkomna uppgifterna i bearbetat skick i försäkringsinspektionens publikation Enskilda försäkringsanstalter. Till belysning av det föreliggande materialet återgives i detta sammanhang två sammanfattningstabeller (tabell A och tabell B), som är hämtade ur den år 1959 utkomna publikationen.

Till kommentar av bl. a. dessa tabeller har försäkringsinspektionen i nyss- nämnda publikation anfört i'huvudsak följande.

Tabell A. På året belöpande premier (P), skador (S), förvaltningskostnader (F) och överskott (Ö) för direkt Skadeförsäkring i Sverige enligt specialuppgifler för skälighets— kontrollen. 30 svenska riksbolag. År 1956

Antal 1 OOO-tal kronor I % av premierna l mag P s F o s F ö Olycksfalls- och sjukförsäkring

för högst tio år Aktiebolag ............. 10 21 565 9 601 10 186 1 778 45 47 8 Ömsesidiga bolag ....... 10 34 108 24 781 8 183 1 144 73 24 3

Individuell försäkring Aktiebolag ............. 10 17 665 7 766 8 406 1 493 44 48 8 Ömsesidiga bolag ....... 10 8 713 4 039 4 025 649 46 46 8 Kollektiv försäkring Aktiebolag ............. 9 3 900 1 835 1 780 285 47 46 7 Samarbete ............. 1 23 387 19 519 3 090 778 84 13 3 Övriga ömsesidiga bolag. . 7 2 008 1 223 1 068 —— 283 61 53 — 14

Brand- och kombinerade bran-

scher' Aktiebolag ............... 812 167 262 107 996 61 657 -— 2 391 64 37 — 1 Hemförsäkring .......... 10 24 889 11 559 13 437 — 107 46 54 — 0 Fastighetsägarförsäkring . 10 14 755 11 962 6 575 — 3 782 81 45 — 26 Villaägarförsäkring ...... 3 3 434 1 732 1 465 237 50 43 7 Företagarförsäkring ..... 11 121 482 80 743 39 350 1 389 67 32 1 Ömsesidiga bolagl ......... 13 88 732 61 422 34 448 _ 7 138 69 39 — 8 Hemförsäkring .......... 10 19 443 8 385 9 610 1 448 43 49 8 Fastighetsägarförsäkring . 9 19 205 16 523 7 455 ——- 4 773 86 39 — 25 Villaägarförsäkring ...... 7 6 512 3 836 2 560 116 59 39 2 Företagarförsäkring ..... 11 42 500 32 048 14 075 — 3 623 75 33 —— 8

Motorfordonsförsäkring Aktiebolag ............... 10 61 331 42 800 22 753 — 4 222 70 37 — 7 Ömsesidiga bolag ......... 10 48 987 33 212 15 885 _— 110 68 32 — O

* Vid antalsberåkningen har Skandiakoncernen, Sveakoncernen samt Hansakoncernen (Hansa och Mälaren) räknats som vardera ett bolag. _- Inhegriper skogs-, ansvarighets-, vattenlednings- skade-, glas-, husbocks-, stormskade-, maskin-, inbrotts-, stöld— och rånförsäkring m. m. — Här medtages även Landsbygden, som icke är med för övrigt i brand- och kombinerade bran- scher. — ' Häri inbegripes även allframtidsförsäkring för Bore och Brandförsäkringsverket.

Bokföringsuppgifterna från försäkringsbolagen avseende på året belöpande pre— mier, skador, förvaltningskostnader och överskott är i hög grad ungefärliga. Bl. a. kan ändringar i bolagens normer för avsättning till premie- och ersättnings- reserver verka förryckande på resultaten. Dessa avsättningar innesluter nämligen i växlande utsträckning reserveringar för vid bokslutet ofullständigt kända eller ännu ej anmälda skador och för katastrofrisker. Om ett bolags sätt att beräkna sina säkerhetsmarginaler vid reservavsättningen varierar från ett år till ett annat _— exempelvis beroende på en önskan att skapa en s. k. dold reserv eller tvärtom att »framtaga» en dold reserv — kan det påverka beräkningsresultatet. På grund av att principen om skälighet intagits i nu gällande lag är försäkringsinspektionen i behov av säkrare uppgifter och även av ytterligare specifikationer. Såsom ett första led i denna strävan inhämtas från och med 1953 vissa specialuppgifter. En sammanfattning av detta material för år 1956 återfinnes i den först intagna tabellen. I den andra återges de individuella variationerna mellan olika bolag enligt vissa kriterier.

Även de för skälighetskontrollen avsedda uppgifterna torde emellertid vara

Tabell B. 30 riksbolag i direkt skadeförsäkring i Sverige fördelade efter förhållandet mellan på året belöpande skador och premier, mellan förvaltningskostnader och premier samt mellan förvaltningskoslnader och skador enligt specialuppgifter avseende skälig- hetskontrollen. År 1956

Kort olycks- Motor- falls- . for- försäkring H Fastig- Före- Villa- dons- em- hets- t _ f.. "k försäk- ägar- _agar- agar- 91.53 : . .. _ forsak- forsak- ring (ej . . ring forsak- . . . indivl— kollek- rin ring rmg traflk- duell tiv g försäk- ring) Antal bolag där skadorna i % av pre- mierna utgjorde under 25 ........................... 1 1 2 1 —— 1 — 25 33,3 ........................ 1 1 — — 2 1 1 33,3— 50 ......................... 11 5 11 —— 3 2 1 50 _ 75 ......................... 7 6 7 8 10 2 14 75 -—100 ......................... -— 3 — 9 6 3 4 100 och däröver .................... —— 1 —— 1 1 1 — Antal bolag där förvaltningskostnaderna i % av premierna utgjorde under 25 ........................... 2 2 —- 4 1 3 25 33,3 ........................ — 2 —— — 2 — 7 33,3— 50 ......................... 12 6 8 14 13 5 8 50 75 ......................... 6 6 12 4 3 4 1 75 -—100 ......................... — 1 _- — —- -— 1 100 och däröver .................... — —— — —— — — Antal bolag där förvaltningskostnaderna i % av skadorna utgjorde under 25 ........................... -—— 2 — — 1 1 25 33,3 ........................ 1 — — 2 3 1 33,3— 50 ......................... -— —— -— 4 7 3 6 50 _— 75 ......................... 1 3 1 9 8 3 9 75 —100 ......................... 10 5 7 3 2 1 2 100 —150 ......................... 7 6 9 _— 1 — 150 och däröver .................... 1 1 3 1 2 1 1 Antal bolag .......................... 20 17 20 19 22 10 20

behäftade med felkällor, och innan större erfarenheter vunnits av sådana analyser är det för tidigt att yttra sig över i vad mån ens dessa uppgifter kommer sanningen så nära som önskvärt vore. Bl. a. bör ihågkommas, att beräkningen av ersättnings- reserven alltid måste vara vansklig, även om uppgifterna lämnas långt i efter- hand, eftersom det i åtskilliga fall tar flera år innan en skadereglering blivit slut- förd. I fråga om en del bolag, särskilt de mindre, men även vissa större, har kon- staterats att de uppgifter, som lämnats för skälighetskontrollen, stundom är iden- tiska med de ordinarie bokföringsuppgifterna. Om detta är riktigt, skulle det förutsätta, att de in- och utgående extrareserverna varit lika stora.

Av särskilt intresse är de specifikationer, som återfinnes i de här intagna två tabellerna. Det har redan på grundval av bokföringsuppgifterna befunnits att för- valiningskostnadsprocenten i kort olycksfalls- och sjukförsäkring är särskilt låg i Samarbete, där den kollektiva formen dominerar. Tabellerna visar nu, att avse- värda skillnader härvidlag föreligger mellan olika bolag. Vad gäller kollektiv försäkring framgår t. ex. att detta procenttal för Samarbetes del uppgick till 13,

mot i genomsnitt 53 för övriga ömsesidiga bolag och 46 för aktiebolag. Utom Samarbete finns emellertid ytterligare ett bolag, för vilket siffran understeg 25, men å andra sidan sex bolag, där den uppgick till 50 a 75 och ett där den upp- gick till över 75. Vid jämförelse mellan olika bolag, som driver kollektiv olycks— fallsförsäkring, bör uppmärksammas, att huvuddelen av Samarbetes försäkrings- bestånd är sammansatt av mycket stora kollektiv, som för övrigt själva torde svara för vissa administrationskostnader, medan övriga bolags bestånd innehåller mindre kollektiv, som ställer större krav på bolagens administrativa insatser. Vad gäller brandförsäkring och därmed kombinerade branscher dominerades aktiebolagens affär av försäkring för objektgruppen företagare, som svarade för nära 73 % av premierna och föreiedde förhållandevis lägre förvaltningskostnader än de i storleksordning närmast liggande objektgrupperna i aktiebolagens redo- visningar, nämligen hem- och fastighetsägarförsäkringarna. Erfarenheterna sedan denna sifferserie började redovisas i Enskilda försäkringsanstalter 1954 tyder på att det, numera i varje fall, icke torde kunna göras gällande —— såsom tidigare stundom skett i diskussionen att aktiebolagen skulle låta »civilförsäkringen» subventionera företagarförsäkringen. I de ömsesidiga bolagens affär svarade före- tagarförsäkringen för knappt hälften av premierna och företedde förlustbringande skadefrekvens. Det är möjligt, att riskutjämningen var sämre för de ömsesidiga bolagens del och att även premiesatserna kan ha varit något olika. Inom fastig— hetsägarförsåkring hade såväl aktiebolagen som de ömsesidiga bolagen hög skade- frekvens samt underskott. I hemförsäkring har de båda bolagsgrupperna redovi- sat resultat, som bl. a. karakteriseras av att skadekostnaden i flertalet bolag under- steg förvaltningskostnaden. Det torde sammanhänga med att det här merendels är fråga om småförsäkringar, för vilka premiebeloppen är begränsade i jämförelse med hanteringskostnaden per försäkring. Några bolag redovisade såsom särskild objektgrupp villaägarförsäkring, som gav överskott i båda bolagsgrupperna.

Kontrollen över trafikförsäkringen grundar sig sedan gammalt på ett detaljerat riskklasschema, vilket flera gånger omarbetats. Det av försäk- ringsinspektionen senast fastställda schemat tillämpas från och med räken— skapsåret 1958. Differentieringen på skilda riskklasser är långt driven och baserar sig på motorfordonstyp, användningssätt och fordonets hemort. Till inspektionen har sedan gammalt årliga statistiska uppgifter lämnats av- seende antal fordon under årsrisk, antal skador och skadebelopp för de skilda riskklasserna. Dessa uppgifter har utgjort underlag för en _ låt vara begränsad —— skälighetskontroll av trafikförsäkringens riskpremier. De av försäkringsinspektionen fastställda grunderna för premiernas om- kostnadstillägg ger _ om härvid bortses från en schablonartat beräknad skaderegleringskostnad, f. n. uppgående till 1 % av premierna uttryck för den ram, inom vilken trafikförsäkringsbolagen kostnadsmässigt har att arbeta. Tilläggas bör emellertid, att å premierna får uttagas ett vinsttillägg, som f. n. utgör 3 %, vilket belopp tillföres den övriga rörelsen.

De av försäkringsinspektionen i omkostnadsgrunderna medgivna omkost- naderna består av följande tre poster:

a) ett för varje riskklass beräknat fast belopp (styckekostnad), bestämt som en funktion av skadefrekvensen och som svarar mot de kostnader, som berör skadesidan ;

b) ett belopp proportionellt mot premieinkomsten under året, närmast av- sett att svara mot provisionskostnader, sedan 1955 lika med 4,5 % av premieinkomsten; samt

e) ett belopp proportionellt mot under året intjänade premier, svarande mot de kostnader, som berör premiesidan exkl. provisionskostnader, sedan 1958 lika med 8 % av under året intjänade premier. Enligt koncessionsvillkoren åligger det trafikförsäkringsanstalt, bl. a., att varje år redovisa regleringsfond för trafikförsäkringen, vilken fond be- räknas, med tillämpning av de närmare föreskrifter försäkringsinspektio- nen kan finna skäl meddela, enligt ett i koncessionsvillkoren intaget schema. Överskott på rörelsen tillföres denna regleringsfond, som i princip får använ- das endast för täckande av förlust på trafikförsäkringsrörelsen. I schemat upptages på inkomstsidan, förutom premieinkomsten under året, dels regle- ringsfond och försäkringsfond vid årets början, dels ränta å dessa poster enligt av Kungl. Maj:t fastställd räntefot (f. n. 3 %). På utgiftssidan upp— tages utbetalda skadeersättningar och skaderegleringskostnader, de i pre- mierna inlagda omkostnadstilläggen samt vinsttillägget, till försäkrings- tagare utbetald vinst ävensom försäkringsfond vid årets slut. Saldot mellan dessa inkomster och utgifter framkommer på utgiftssidan som reglerings- fond vid årets slut. Metoden medför, att fonden kan framkomma med nega- tivt belopp, i vilket fall regleringsfonden icke återfinnes i anstaltens balans- räkning; det negativa beloppet utgör i förekommande fall ett slags uttryck för trafikförsäkringsrörelsens skuld till den övriga rörelsen och inbalanse- ras i nästa års regleringsfondsschema.

Till den 1 september 1959 har för första gången från trafikförsäkrings- bolagen begärts uppgifter enligt inom försäkringsinspektionen — i samråd med bolagen —— utarbetade specialformulär, vilka uppgifter skall möjlig- göra närmare kontroll av skadefrekvens och riskpremie inom de skilda riskklasserna samt efter tillägg av medgivna omkostnader en verklig pröv- ning av premiernas skälighet.

I de angivna specialformulären a) lämnas över riskklasserna" summerade avvecklingsuppgifter på antalet skador

och skadebelopp, en fördelning av antalet fordon efter bonnsklass jämte en redogörelse av bolaget för hur avsättningen till de reserver som ingår i statisti- ken skett;

b) anges antalet fordon under årsrisk, antalet fordon vid årets slut och bonus- reducerat antal fordon vid årets slut fördelade på riskklasserna dels för samt- liga försäkringstagare, dels för försäkringstagare med nykterhetsrabatt;

c) lämnas uppgifter om antalet skador och skadebelopp samt motsvarande reserv, uppdelade efter ersättningsbeloppets storlek, för ett och två år avvecklade skador, samtliga data fördelade på riskklasser dels för samtliga försäkrings- tagare, dels för försäkringstagare med nykterhetsrabatt.

Dessa uppgifter kommer i fortsättningen att lämnas årligen. Nämnas må i detta sammanhang, att vid den senaste stora revisionen av

trafikförsäkringspremierna trafikförsäkringsbolagen höll mycket nära kon- takt med försäkringsinspektionen och bl. a. beredde inspektionen tillfälle att framföra sina synpunkter på premiesättningen.

Medan — såsom framgår av kapitel VII —' på livförsäkringsomrädet återbäring till försäkringstagarna av uppkommande överskott är praktiskt taget obligatorisk, gäller för närvarande icke samma princip på skadeför- säkringens område. Såvitt försäkringsinspektionen på grundval av det regel— mässiga uppgiftsmaterialet och skälighetsuppgifterna till inspektionen eller eljest har sig bekant har under FL:s giltighetstid inom skadeförsäkringen återbäring förekommit endast hos ett fåtal av de svenska riksbolagen. De försäkringsgrenar, inom vilka ifrågavarande bolag lämnat återbäring, har varit trafik- och motorfordonsförsäkring, kollektiv olycksfallsförsäkring. kollektiv garantiförsäkring samt brandförsäkring för all framtid. I viss mån jämförliga med återbäring kan vissa rabatter 111. ni. vara, vilka i försäk- ringsbolagens vinst- och förlusträkningar fråndrages bruttopremieintäkten och därför icke kommer till uttryck i redovisningshandlingarna.

Nämnas må att försäkringsinspektionen icke ansett det föreligga anled- ning att taga initiativ till sekretessbeläggning av några av de uppgifter, som inkommer till inspektionen för belysning av skäligheten av gällande pre- mier i skadeförsäkring.

3. Tarifföreningar m. m.

I stor utsträckning är på skadeförsäkringens område premietariffer och allmänna försäkringsvillkor gemensamma för ett flertal försäkringsbolag. Bolagens samarbete i nu angivna hänseenden bedrives väsentligen inom ra- men för speciella, huvudsakligen för ifrågavarande ändamål inrättade or- gan, vanligen benämnda tarifföreningar, men äger även rum jämlikt sär- skilda ofta för mera specialbetonade branscher träffade överenskommelser mellan olika försäkringsbolag utan att för ändamålet några särskilda gemen- samma organ inrättats. Anslutningen till organ av här avsedda slag eller överenskommelser av angivna innehåll utgör kartellsamarbete i konkur— renslagstiftningens mening. De sakkunniga har ansett det vara på sin plats att i detta sammanhang, utan anspråk på fullständighet, i korthet för de skadeförsäkringsomräden, inom vilka skälighetsprincipen gäller, nämna några betydande samarbetsorgan samt att ge exempel på några försäk- ringsgrenar, där samarbete äger rum på grundval allenast av därom träf— fad överenskommelse. Uppgifterna om antalet försäkringsbolag, som är anslutna till de nämnda tarifföreningarna, avser läget vid ingången av år 1959 och innefattar endast svenska riksbolag för Skadeförsäkring. För när— mare uppgifter rörande nu ifrågavarande kartellsamarbete hänvisas till det av försäkringsinspektionen förda kartellregistret. Sammanfattningar av där

införda avtal avseende i de flesta fall förhållandena vid ingången av år 1955 _ återfinnes i publikationen Näringsfrihetsfrågor årgång 1955 häfte 7.

Svenska tm'ifföreningen, till vilken är anslutna 11 försäkringsaktiebolag och 1 ömsesidigt försäkringsbolag, fastställer premietariffer och allmänna försäkringsvillkor för medlemsbolagen såvitt rör ansvarighets-, brand— (ej skogsbrand), cykel—, glas—, inbrotts-, kyl-, resgods-, stormskade— och vatten- ledningsskadeförsäkring.

Tarifföreningen för olycksfalls- och sjukförsäkring, till vilken är anslutna 9 försäkringsaktiebolag och 2 ömsesidiga försäkringsbolag, fastställer pre- mietariffer och allmänna försäkringsvillkor för medlemsbolagen huvudsak- ligen såvitt rör olycksfalls— och sjukförsäkring för högst tio är.

Svenska maskintarifföreningen, till vilken är anslutna 7 försäkringsaktie- bolag och 2 ömsesidiga försäkringsbolad, fastställer premietariffer och all- männa försäkringsvillkor för medlemsbolagen såvitt rör maskinförsäkring.

Svenska bilförsäkringsföreningen, till vilken är anslutna 8 försäkrings- aktiebolag och 1 ömsesidigt försäkringsbolag, fastställer premietariffer och allmänna försäkringsvillkor för medlemsbolagen såvitt rör trafik- och annan motorfordonsförsäkring.

Föreningen för bilfransportförsäkring, till vilken är anslutna 13 försäk- ringsaktiebolag, fastställer premietariffer och allmänna försäkringsvillkor för medlemsbolagen såvitt rör biltransportförsäkring.

Ömsesidiga försäkringsbolags tariffcenlral, till vilken är anslutna 1 för- säkringsaktiebolag och 1 ömsesidigt försäkringsbolag, fastställer premie- tariffer och allmänna försäkringsvillkor för de anslutna bolagen såvitt rör ansvarighets-, brand-, cykel-, glas-, inhrotts-, kyl-, resgods-, rån- och vatten- ledningsskadeförsäkring.

Särskilda överenskommelser rörande gemensamma premietariffer och all- männa försäkringsvillkor finnes härutöver träffade mellan vissa försäk- ringsbolag, bl. a. såvitt rör ansvarighetsförsäkring mot förmögenhetsförlust, garantiförsäkring och skogsförsäkring.

4. Till de sakkunniga framförda synpunkter

I sin skrivelse till de sakkunniga har försäkringsinspektionen framhållit, att tillämpningen av skälighetsbestämmelserna —— om man bortsåge från trafikförsäkringen ännu icke avsatt några mera beaktansvärda spår; möjligt vore dock att skälighetsprincipens existens kunde ha bidragit till det intensiva rationaliseringsarbete, som förekomme på flera håll. Man hade här att göra med utomordentligt komplicerade förhållanden, där resultaten icke kunde förväntas annat än på längre sikt. I och för sig låge detta, me— nade inspektionen, i sakens natur, eftersom antalet observationsär måste bli av stor betydelse. Härtill komme dock även, att de personella resurserna satte en gräns för vad som från tillsynsmyndighetens sida vore möjligt att

prestera på området. Denna fråga syntes vara minst lika viktig som frågan om eventuella lagändringar, som skulle syfta till att stärka tillsynsmyndig- hetens befogenheter.

Efter att ha erinrat om föredragande departementschefens uttalanden i propositionen rörande 1950 års lagändringar om att försäkringsinspektio- nen, ehuru lagen ej stadgade skyldighet för inspektionen att ingripa i frå- gor rörande premiesättningen, naturligen vore oförhindrad att under hand upptaga ämnet till diskussion med vederbörande bolag samt att de utpräg- lade fallen av för hög eller för låg premiesättning torde falla under bestäm- melsen i 288 & FL att inspektionen skall ingripa med föreläggande där all- varlig anmärkning mot försäkringsbolags verksamhet föreligger framhöll försäkringsinspektionen i sin skrivelse till de sakkunniga fortsättningsvis, att man på grund av nuvarande erfarenhet skulle vilja ha möjlighet att ingripa mera bestämt än man hittills kunnat göra. Statsrådsuttalandet att inspektionen skulle kunna ingripa i »utpräglade» fall syntes innebära en alltför snäv gränsdragning, då den ålade inspektionen en alltför kraftig bevisbörda. Den gåve knappast inspektionen möjlighet att påfordra rät- telse, därest förhållandena inom en bransch normalt skulle behöva förbätt- ras. Vidare borde framhållas att den påföljd, som stadgades i 288 5 FL, förverkande av koncession, innebure ett alltför tungt vapen för att kunna tillgripas annat än i extrema och exceptionella fall.

I anslutning härtill kunde, menade försäkringsinspektionen, övervägas om det ej borde vara möjligt att åstadkomma en anordning, enligt vilken tillsynsmyndigheten i speciella, ej alltför hårt kringgärdade fall skulle kun- na erhålla befogenheter, som vore mera praktiskt lämpliga att använda. Utan att nu taga någon ställning till ett sådant uppslag ville inspektionen för närmare prövning framkasta tanken på att Kungl. Maj:t skulle få rätt att tillerkänna inspektionen viss befogenhet att förhandspröva tariffer och/eller kostnadshelastningar i fall, som blivit på ett konkret sätt definierade. En dylik möjlighet skulle otvivelaktigt kunna stärka inspektionens förhand- lingsposition, även om sådan befogenhet endast i ytterligt sällsynta fall skulle ges åt inspektionen.

Såsom exempel på fall, där det skulle vara av värde för inspektionen att erhålla något starkare förhandlingsposition, ville inspektionen nämna dels den korta olycksfalls- och sjukförsäkringen _ i fråga om vilken inspektio- nens resonemang återges i kapitel VIII —- dels motorfordonsförsäkringen och särskilt dess vagnskademoment. Den stramare reglering, som tillämpa- des beträffande trafikförsäkringen, kunde, menade inspektionen, skapa he- nägenhet att på motorfordonsförsäkringen övervältra kostnader, som sna- rare borde belasta trafikförsäkringen. En kontroll just på denna punkt skul- le underlättas, om inspektionen hade en starkare position då det gällde över- vakningen av premierna i motorfordonsförsäkring, särskilt vagnskadeför— säkring.

Sjöassuradörernas förening har i sin förut nämnda skrivelse uttalat, att flera vägande skäl funnes att fortfarande undantaga sjöförsäkringsbran- schen från skälighetsprincipen i Skadeförsäkring. Föreningen förutsatte att någon ändring på denna punkt icke komme i fråga. Alltjämt gällde att denna bransch riktade sig till affärslivet och att erfarenheten Visat, att för- säkringstagarna här själva väl bevakade sina intressen med avseende å pre- miesättningen. Tilläggas kunde enligt föreningen, att full rörelsefrihet för sjöförsäkringen vid premiesättningen vore en nödvändighet för att den skulle kunna smidigt anpassa sig efter förändringar i riskernas karaktär och snabbt möta växlande lägen på världsmarknaden.

5. Övriga nordiska länder

[ gällande tillsynslagar i Danmark och Norge återfinnes icke någon skälig- hetsprincip på skadeförsäkringsområdet.

I Finland gäller en skälighetsprincip för livförsäkring och annan lång— varig försäkring liksom för lagstadgad olycksfallsförsäkring och trafikför- säkring. I det kommittébetänkande, som ligger till grund för den gällande tillsynslagen, diskuterades lagfästandet av en sådan princip jämväl på skadeförsäkringsområdet i övrigt, men man avstod från att lägga fram nå- got förslag av detta innehåll. Då kommittén fattade sin negativa ståndpunkt i denna fråga, skedde detta på den grunden, att man ansåg att alltför myc- ket statistiskt arbete borde undvikas, enär det endast ökade kostnaderna för och därigenom fördyrade försäkringen. Sålunda kunde man säga, sum- merade kommittén, att en alltför effektiv övervakning av skälighetsprin— cipen försvårade förverkligandet av densamma.

De sakkunniga Soliditetsprincipen Bestämmelserna i FL angående Skadeförsäkring — varmed här förstås an- nan försäkring än livförsäkring och därmed jämställd personförsäkring (lång personförsäkring) _ bygger för närvarande såväl på soliditetsprin- cipen som på skälighetsprincipen. Den förstnämnda principen innebär på förevarande område, att garantier skall finnas för att skadeförsäkrings- bolagen har förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäk- ringsavtal. Denna princip har alltsedan försäkringsrörelselagstiftningens begynnelse varit grundläggande för den legala regleringen av försäkrings— bolagens verksamhet och för den offentliga tillsyn, som jämlikt denna lag- stiftning anordnats över försäkringsbolagen. Ett stort antal bestämmelser i FL är ett utflöde av soliditetsgrundsatsen. Alltsedan skadeförsäkringsrörelsen i vårt land stabiliserats och vuxit sig stark, har den reella betydelsen av soliditetsgrundsatsen för skadeförsäk-

ringsbolagen i någon mån kommit i bakgrunden. Det har mer eller mindre blivit en självklarhet, att skadeförsäkringsbolagen i vårt land har förmåga att fullgöra sina förbindelser enligt ingångna avtal. Hur mycket detta är en följd av lagstiftningen och hur mycket detsamma är att tillskriva bolags- ledningarnas av lagen oberoende strävanden att åstadkomma en god kon- solidering av företagen kan icke med säkerhet avgöras. Nära till hands synes ligga att antaga, att båda faktorerna verkat åt samma håll.

Såvitt de sakkunniga kan finna, föreligger det icke någon anledning att vid översynen av FL ge soliditetsprincipen en mera undanskymd plats än hittills på skadeförsäkringsområdet. Flera skäl talar för att FL och den på grundval av FL anordnade försäkringsbolagstillsynen först och främst bör ha till uppgift att trygga försäkringsbolagens förmåga att fullgöra sina förpliktelser gentemot försäkringstagarna. Dessa har ett starkt intresse av att försäkringsbolagen kan fullfölja ingångna avtal. Vid all skadeförsäk- ring har säljaren-försäkringsgivaren att under en avtalad period framåt i tiden utbetala en bestämd ersättning för det fall att någon eller några hän— delser av angivet slag skulle inträffa, och köparen-försäkringstagaren er- lägger regelmässigt betalning i förskott för denna risktäckning. Då således Skadeförsäkringstagaren i allmänhet erlägger förskottslikvid, har han re— dan på denna grund ett större intresse av att säljaren har en sund ekonomi än vad en genomsnittsköpare har. Härtill kommer, att vid inträffade för- säkringsfall de skadeförsäkrades ekonomiska framtid i många fall är i hög grad beroende av försäkringsbolagets förmåga att fullgöra sin prestation. Ofta befinner sig den enskilde vid inträffat försäkringsfall i en nödsitua— tion, vars avhjälpande i mycket är avhängigt av att ersättning i enlighet med försäkringsavtalet verkligen erhålles från försäkringsgivaren. Vid fler- åriga personförsäkringsavtal har försäkringstagarna utöver vad ovan sagts ett speciellt intresse av att vederbörande försäkringsbolag icke på grund av dålig ekonomi måste nedlägga sin verksamhet före avtalstidens utgång. Har de försäkrades hälsotillstånd försämrats under avtalstiden, kan det näm- ligen inträffa, att försäkring icke alls eller blott till väsentligt högre premie kan erhållas i annat skadeförsäkringsbolag. J ämväl ur kreditmarknadssyn- punkter är det angeläget att betryggande garantier finnes för skadeförsäk- ringsbolagens betalningsförmåga. Åberopas kan ytterligare, att på grund av försäkringstekniken m. ni. det är svårt för allmänheten att bilda sig en till- förlitlig uppfattning om ett skadeförsäkringsbolags ekonomi och att detta accentuerar kraven på att samhället på lagstiftningens väg skall skapa goda garantier för försäkringsbolagens förmåga att fullgöra sina förbindelser. Konkurrensen på skadeförsäkringsområdet kan medverka till en skälig premiesättning m. 111. men innefattar inga garantier för en sund ekonomi hos de enskilda försäkringsbolagen. Konkurrensen kan tvärtom öka behovet av goda soliditetsgarantier.

De sakkunniga är således av den uppfattningen, att bestämmelserna i FL

angående Skadeförsäkring fortfarande bör bygga på soliditetsprincipen. Vad nu sagts utesluter icke vissa jämkningar i en del av de lagbestämmelser, som är ett utflöde av soliditetsgrundsatsen. Några sådana jämkningar före- slås i andra sammanhang i detta betänkande.

I detta sammanhang vill de sakkunniga blott beröra en speciell soliditets- fråga. Då FL innehåller ett förbud för försäkringsbolag att driva annan rö- relse än försäkringsrörelse, är det yttersta motivet härför att en dylik främ— mande verksamhet kan äventyra ett försäkringsbolags ekonomi och därför kan medföra faror för försäkringstagarna. Lika farligt för ett skadeförsäk- ringsbolags ekonomi kan det vara, därest ett sådant bolag utnyttjar sin fria kapitalplaceringsrätt på det sätttet, att försäkringsbolagets tillgångar helt eller till en mycket stor del utlånas till ett enda eller några få industri- eller affärsföretag. Av soliditetsgrundsatsen bör anses följa, att ett försäkrings- bolag bl. a. just vid sina kapitalplaceringar måste sörja för en ändamåls- enlig riskspridning. Det bör ankomma på försäkringsinspektionen att tillse, att icke i något fall ett försäkringsbolag placerar sina tillgångar i fordringar hos allenast något eller några få industri— eller affärsföretag.

Skälighetsprincipen Medan soliditetsprincipen sedan gammalt varit vägledande inom den svenska försäkringsrörelselagstiftningen avseende Skadeförsäkring, har först un- der 1950-talet vid sidan härav uppställts en skälighetsprincip såsom legalt rättesnöre för större delen av den Skadeförsäkringsverksamhet, som bedrives av de svenska försäkringsbolagen. Skälighetsprincipen på skadeförsäkrings- området infördes, såsom förut nämnts, i FL genom 1950 års ändringar av samma lag. Principen hämtades från livförsäkringsområdet, beträffande vilket 1948 års lag fastslagit grundsatsen att försäkring skall beredas till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad. När skälighetsprin- cipen infördes på skadeförsäkringsområdet, gick man, icke minst på grund av de starkt skiftande förhållanden som råder inom skadeförsäkringsfältet, fram med mycket stor försiktighet. Det lades i stort sett i försäkringsbola- gens egen hand att övervaka premiesättningens skälighet. Allmänheten har icke för närvarande några större möjligheter att bilda sig en närmare upp- fattning om skäligheten av de kostnader, som försäkringar drager. Icke heller försäkringsinspektionen fick någon stark ställning på det nya områ- det. Inspektionen förfogar i stort sett icke för närvarande över material, som ger någon närmare belysning av skäligheten av de av försäkringsbola- gen tillämpade premietarifferna. De skälighetsuppgifter bolagen lämnar vi- sar i huvudsak blott utfallet inom olika försäkringsgrenar betraktade som helheter men säger i stort sett ingenting om bl. a. skäligheten i de betydande premiedifferentieringar mellan olika riskklasser m. ni., som förekommer inom varje gren.

De sakkunniga är av den uppfattningen, att försäkringsrörelselagstiftningen avseende Skadeförsäkring jämväl i fortsättningen bör bygga icke blott på soliditets— utan även på skälighetsgrundsatsen. Det kan visserligen göras gällande, att konkurrensen mellan olika försäkringsbolag sörjer för skälig- het i premiesättning m. 111. Det förekommer emellertid, såsom framgår av det föregående, begränsningar i priskonkurrensen försäkringsbolagen emel- lan genom tariffsammanslutningar av olika slag. Även om såväl lokala för- säkringsbolag som ett flertal riksbolag, däribland även mycket betydande sådana, står utanför ifrågavarande kartellsamarbete, är läget dock faktiskt det, att priskonkurrensen inom försäkringsvärlden är mindre utbredd än vad förteckningen över försäkringsbolagen i och för sig ger vid handen. Försäkringsbranschen är också, sett i stort, ganska starkt centraliserad. Härtill kommer att konkurrensen ensam icke utgör någon garanti för skä— lig premiesättning. Konkurrensen kan bl. a. tvärtom fresta försäkrings- bolag att i dumpingsyfte övergående pressa ner premierna i en försäkrings- gren genom anlitande av hopsamlade vinstfonder eller löpande överskott i en annan gren. En konkurrens med dumpinginslag är icke blott osund utan kan även höja de sammanlagda omkostnaderna i branschen. Det bör näm- ligen hållas i minnet, att varje överflyttning av försäkring från ett försäk- ringsbolag till ett annat föranleder extrakostnader. Det är icke ett försäk- ringstagarintresse, sett i stort, att premierna hos försäkringsbolagen med täta mellanrum sänkes och höjes och att försäkringsstockarna i anslutning härtill vandrar fram och tillbaka mellan bolagen med höjda omkostnader såsom följd. Ur försäkringstagarsynpunkt måste det anses angeläget, att försäkringsbolagens premier i de olika skadeförsäkringsgrenarna varken är oskäligt höga eller oskäligt låga. För en skälighetsprincip inom skadeför- säkringen och en kontroll över denna princips efterlevnad talar också det förhållandet, att allmänheten för närvarande har mycket starkt begränsade möjligheter att bedöma skäligheten i det pris, som försäkringsbolagen be- går för sina tjänster. Härtill kommer att skadeförsäkringen i stor utsträck- ning vänder sig till alla kategorier samhällsmedlemmar och har till upp- gift att bereda ett nödvändigt skydd mot ekonomiska katastrofer och olyc- kor av skilda slag. I stor omfattning kan därför skadeförsäkringsverksam— heten sägas ha en social natur. Det synes icke rimligt, att inom en bransch av ifrågavarande karaktär oskäliga priser skall få tillämpas.

De sakkunniga vill ytterligare något uppehålla sig vid konkurrensens otillräcklighet såsom garanti för en skälig premiesättning i skadeförsäk— ring. Skall konkurrensen ensam garantera en skälig prissättning, kräves först och främst att allmänheten har goda kunskaper om den vara varom fråga år. Även om — såsom de sakkunniga i annat sammanhang föreslår —— konsumentupplysningen på försäkringsområdet utbygges, kan det dock be- faras att endast en mindre del av allmänheten förvärvar sådana insikter i

försäkringsfrågor, att den äger förutsättningar att tränga närmare in i pro- blemen. Härtill kommer att en konsumentupplysning, särskilt när det gäl- ler en så rörlig bransch som försäkringsbranschen, kan komma att släpa efter. Enligt de sakkunnigas uppfattning är förhållandena på skadeförsäk- ringsområdet så invecklade och samtidigt så rörliga, att allmänhetens reak- tioner icke ger garantier för en skälig premiesättning i Skadeförsäkring. Det ligger i försäkringstagarnas intresse att konkurrensen såsom premie— reglerande faktor på skadeförsäkringsområdet kompletteras med en spe- ciell skälighetskontroll, utövad av en myndighet försäkringsinspektionen _ som förfogar över bl. a. statistiska, försäkringsmatematiska och försäk- ringsjuridiska experter. En skälighetskontroll från en dylik expertmyndig— hets sida bör kunna bli av stort värde för försäkringstagarna. Icke minst synes försäkringsinspektionen böra inrikta sin kontroll på att konkurrensen mellan skadeförsäkringsbolagen ej tager sig sådana uttryck, att försäljnings— kostnaderna blir onödigt höga eller sundheten i konkurrensen eljest även- tyras.

Lämpligheten av en av försäkringsinspektionen utövad skälighetskontroll synes bestyrkas av erfarenheter från andra områden av försäkringsväsen- det. Nämnas må, att sedan genom FL skälighetsprincipen lagfästs för livför- säkringsverksamhetens del, försäkringsinspektionens skälighetskontroll up- penbarade orimliga premieförhållanden inom försäkringsgrenen barnolycks- fallsförsäkring med premieåterbetalning vilken gren utgör lång person- försäkring och följer livförsäkringsregler. Enligt en av försäkringsinspek— tionen gjord sammanställning för åren 1941—1954 uppgick inom nämnda försäkringsgren riskpremierna under perioden till sammanlagt ca 2 480 000 kronor, medan skadeersättningarna för samma tid (exklusive läkarvårds- ersättning) utgjorde allenast ca 456 000 kronor. Omkostnadsdelen av pre— mierna uppgick under perioden till sammanlagt ca 5 254 000 kronor; de i efterhand beräknade faktiska förvaltningskostnaderna utgjorde ett något högre belopp eller ca 6 125 000 kronor. Det var mot bakgrunden av dessa förhållanden som försäkringsbolagen i enlighet med försäkringsinspektio- nens önskan nedlade vidare nyteckning inom ifrågavarande försäkringsgren. De sakkunniga vill icke göra gällande, att inom skadeförsäkringen före- kommer några motsvarande missförhållanden. De sakkunniga anser dock, att ovanstående exempel ger belägg för värdet av en skälighetskontroll från försäkringsinspektionens sida. Anledning synes icke finnas att undantaga skadeförsäkringsområdet som helhet från en dylik kontroll.

I nu gällande lag är några former av skadeförsäkringsverksamhet undan- tagna från de särskilda bestämmelserna angående kontroll över premiesätt- ningens skälighet. Detta gäller försäkringsverksamhet, som bedrives i ut- landet, samt sjö- och transportförsäkring, som bedrives här i riket. De sak- kunniga finner icke skäl att föreslå något upphävande av dessa undantag. Beträffande verksamhet i utlandet möter det nämligen särskilt stora svå-

righeter att avgöra vad som är en skälig premie. Försäkringsgrenarna sjö- och transportförsäkring riktar sig huvudsakligen till näringslivet. Dettas företrädare synes ha goda förutsättningar att själva väl bevaka sina intres— sen med avseende å premiesättningen i dessa försäkringsgrenar. Antalet för- säkringstagare i dessa grenar är i huvudsak mycket begränsat och grenarna bedrives ofta av specialbolag. Verksamheten är starkt internationellt beto— nad och premiesättningen påverkas av marknadens internationella karak— tär. Skadereglering m. m. äger ofta rum i utlandet. Över huvud taget är sjö— och transportförsäkringsbranschernas förhållanden starkt kommersiellt präglade.

Övervägas kan att undantaga även vissa andra delar av skadeförsäkrings- fältet från den speciella skälighetskontrollen. Beträffande industribrandför— säkring och annan industriförsäkring kan göras gällande, att försäkrings— tagarna har goda förutsättningar att tillvarataga sina intressen i fråga om premierna. Detta torde också i många fall vara riktigt. Industriförsäkringen utgör emellertid icke på samma sätt som sjöförsäkringen och transportför— säkringen en skarpt avskiljbar och särpräglad verksamhet. Den har icke heller samma internationella karaktär som de sistnämnda försäkringsgre- narna. Tveksamhet kan också råda om hur man lämpligen bör draga grän- sen mellan industriförsäkring och exempelvis försäkring för småföretagare. Så snart företagsenheterna blir mindre, minskas i realiteten företagens förutsättningar att på egen hand skaffa sig garantier för premiesättningens skälighet. Småföretagarna inom industri, hantverk och handel ävensom bl. a. fastighetsägare synes ha minst lika stort intresse som privatpersoner av att en expertmyndighet utövar en skälighetskontroll inom de skadeför- säkringsgrenar, varav de är berörda. Enligt de sakkunnigas mening saknas anledning att beröva småföretagare och fastighetsägare m. fl. det skydd, som en effektiv skälighetskontroll kan innebära för deras del. Då det är svårt att draga en gräns mellan industriförsäkringar och försäkringar för mindre företag och en godtyckligt dragen gräns på grund av gjorda erfaren- heter eller ändrade förhållanden kan behöva ändras, synes det ändamåls- enligaste vara att i enlighet med vad som nu gäller låta FL vara utformad så, att även industriförsäkringarna omfattas av skälighetsprincipen i skade— försäkring. En annan sak är, att när försäkringsinspektionen utväljer de områden, inom vilka inspektionen i första hand upptager premiesättningens skälighet till granskning, inspektionen icke torde komma att sysselsätta sig med storindustrins försäkringsproblem. Det torde emellertid vara av värde att inspektionen, om särskild anledning därtill uppkommer, icke är för- hindrad att taga upp även storindustrins premier till granskning. De sak- kunniga stannar således vid att förorda, att det nuvarande undantaget för verksamhet i utlandet och för sjö- och transportförsäkring icke skall ut- vidgas till att omfatta jämväl industribrandförsäkring och annan industri- försäkring eller liknande.

Enligt de sakkunnigas mening är de nuvarande lagbestämmelserna angå- ende skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet icke i alla avseenden ändamålsenligt utformade. Bestämmelserna ger icke de önskvärda garan- tierna för att Skadeförsäkring beredes till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad. Mot denna bakgrund föreslår de sakkunniga vissa änd- ringar och kompletteringar av FL på nu ifrågavarande område. De sakkun- nigas synpunkter och förslag härutinnan framgår av det följande. Genom- föres dessa förslag, är förutsättningar skapade för en effektivare skälig— hetskontroll på skadeförsäkringsområdet än den nuvarande.

Premiesättningen i Skadeförsäkring är förenad med många svårigheter och erbjuder i flera hänseenden större problem än premiesättning i livför- säkring. De risker som skadeförsäkringarna täcker är mycket olika. Även inom en och samma skadeförsäkringsgren är riskförhållandena ofta starkt skiftande. Ett flertal faktorer inverkar här på ett avgörande sätt. Det för- säkrade objektets art, närmare konstruktion, belägenhet och användnings- sätt m. m. spelar ofta en avgörande roll för bestämningen av riskernas storlek och karaktär. Även sådana faktorer som de ekonomiska konjunk- turerna, väderleksförhållandena m. 111. kan mer eller mindre återverka på utfallet av olika skadeförsäkringsgrenar. Försäkringarnas innehåll och om- fattning kan vidare genom olika utformning av försäkringsvillkoren varie— ras på ett mycket betydelsefullt sätt. Försäkringsgivarens ekonomiska an- svar är inom skadeförsäkringen starkt beroende av försäkringsvillkorens närmare utformning.

Icke minst med hänsyn till de skiftande förhållandena och rikedomen av riskskiljande och riskpåverkande faktorer möter det stora svårigheter att få en klar närmare bild av premiesättningen på skadeförsäkringsområdet. Ännu svårare blir det att få en välgrundad uppfattning om huruvida de av skadeförsäkringsbolagen tillämpade premietarifferna kan anses tillfreds- ställande ur skälighetssynpunkt eller ej. Av betydelse i sammanhanget är att skadeförsäkringstarifferna i stor utsträckning bygger icke blott på bakom— liggande statistik utan också på olika slags tekniska erfarenheter och över- väganden, vilkas principiella riktighet kan vara fullt klar men vilkas kvan- titativa tyngd kan vara oviss. Det aktuella statistiska material som förelig- ger hos skadeförsäkringsbolagen torde dessutom ofta vara alltför begrän- sat till omfattningen och i tiden för att verkligt tillförlitliga slutsatser skall kunna dragas av detsamma. Det förhållandet att tekniken i dagens sam- hälle befinner sig i snabb utveckling och samtidigt försäkringsformerna inom skadeförsäkringen undergår många förändringar minskar möjlighe- terna att få en god statistisk belysning av premiesättningen i skadeförsäk- ring. Då riskerna ändras, nya försäkringsformer tillskapas, försäkringsvill— koren moderniseras och ändras och samtidigt innehållet i de konkurrerande skadeförsäkringsbolagens försäkringar ofta icke är identiskt utan företer vissa olikheter, torde det i stor utsträckning vara omöjligt att åvägabringa

en skadeförsäkringsstatistik, som på en gång är aktuell och överspänner så många fall och så lång tid att statistiken ensam kan tjäna såsom under- lag för premiesättningen. Statistiken måste _ på sätt som nu sker _ kom- pletteras med tekniska riskbedömningar, som icke är statistiskt under—

byggda.

Försäkringsinspektionens fortlöpande skälighetsövervakning

Samhällets insyn i Skadeförsäkringsbolagens premiesättning är, såsom framgår av det föregående, för närvarande mycket begränsad och därmed också möjligheten för samhället att övervaka att premiesättningen inom ifrågavarande sfär av försäkringsväsendet är skälig. Ett undantag utgör den obligatoriska trafikförsäkringen, beträffande vilken såsom förut nämnts särskilda bestämmelser rörande bl. a. premierna finnes meddelade dels i lagen om trafikförsäkring å motorfordon och dels i de av Kungl. Maj:t upp- ställda villkoren för skadeförsäkringsbolagens trafikförsäkringskoncessio- ner. De uppgifter angående på förflutna år belöpande premier, skador och förvaltningskostnader m. m. inom ett antal försäkringsgrenar och riskom- råden, som skadeförsäkringsbolagen sedan år 1953 redovisat till försäk- ringsinspektionen jämlikt 282 & FL, ger en mycket grov efterhandsbild av premieförhållandena på skadeförsäkringsfältet. Såsom förut framhållits er— hålles genom dessa uppgifter i huvudsak blott en bild av utfallet ifråga- varande år inom olika skadeförsäkringsgrenar betraktade såsom helheter men icke någon bild av de betydande premiedifferentieringar mellan olika riskklasser m. in., som förekommer inom varje gren. Såsom exempel på en riskklassindelning må nämnas, att inom motorfordonsförsäkringen pre- mierna är mycket olika för lastbilar och personbilar. Ett stort antal skilda riskkategorier med olika premier förekommer. Enligt de sakkunnigas upp- fattning är tiden nu mogen för att kräva en utförligare löpande redovisning av skälighetsförhållandena vid premiesättningen. En belysning i rimlig om- fattning av skäligheten av olika tariffer inom skadeförsäkringsgrenarna synes böra eftersträvas.

Bestämmelserna angående den fortlöpande bevakningen av att premie- sättningen i skadeförsäkring är skäligt avvägd synes icke vara fullt en- tydiga. Försäkringsinspektionens befogenheter i sammanhanget förefaller nämligen något oklara. Å ena sidan är försäkringsbolagens redovisnings- skyldighet i förhållande till försäkringsinspektionen i lagrummet begrän— sad till att omfatta en redogörelse för den metod som använts för bolagens egen övervakning av premiesättningen och för erfarenheter av övervak- ningen. Det synes icke förutsatt, att försäkringsinspektionen skall äga meddela bindande anvisningar till skadeförsäkringsbolagen rörande redo- visningens innehåll. Å andra sidan torde 283 5 FL ge uttryck för principen att försäkringsinspektionen städse skall äga få de upplysningar angående försäkringsbolagens verksamhet, som inspektionen finner erforderliga.

Visserligen brukar överläggningar äga rum mellan försäkringsinspek— tionen och försäkringsbolagen, innan mera vidlyftigt statistiskt eller annat material av inspektionen inhämtas från bolagen, och enighet brukar kunna uppnås om vilka uppgifter som skall lämnas. Det skulle dock icke vara tillfredsställande ur försäkringstagarsynpunkt, om inspektionen icke skulle ha avgörandet i sin hand när det gäller att bestämma omfattningen av de uppgifter, som försäkringsbolagen skall lämna för den fortlöpande kon- trollen över premiesättningens skälighet. De sakkunniga föreslår därför, att 282 5 2 mom. första stycket sista punkten FL ersättes av en bestäm— melse av innehåll att det åligger styrelsen och verkställande direktören att å tid och enligt formulär som försäkringsinspektionen bestämmer, till in- spektionen insända uppgifter till belysning av bolagets premiesättning. De sakkunniga förutsätter såsom något självklart, att försäkringsinspektionen jämväl i fortsättningen samråder med försäkringsbolagen, innan vidlyf— tigare uppgifter infordras, och att tillbörlig hänsyn tages till bolagens möjligheter att utan orimlig omgång framtaga uppgifter av olika slag. Det synes icke uteslutet, att införandet av elektroniska databehandlingsmaski— ner kan göra det lättare för försäkringsbolagen än förut att tillhandahålla statistiskt material av intresse i sammanhanget.

Försäkringsinspektionens fortlöpande övervakning av premiesättningens skälighet torde böra inriktas på såväl riskdelen av premien som omkost- nadsdelen av densamma. För omkostnadskontrollen erfordras bl. a. upp- gifter om försäkringsbolagens faktiska förvaltningskostnader av olika slag. Uppmärksamheten måste vara inriktad på frågeställningen, huruvida bo- lagen tillvaratager föreliggande möjligheter att rationalisera och förbilliga förvaltningen.

Anmälan i viss utsträckning angående premieändringar

Även om försäkringsbolagens fortlöpande uppgifter till belysning av pre- miesättningens skälighet göres mera innehållsrika, synes dock en efter- handsrapportering av ifrågavarande slag icke vara till fyllest när det gäller ett så skiftande och rörligt område som skadeförsäkringsfältet. Den sta- tistik som tillhandahålles försäkringsinspektionen är icke den enda grund, varpå skadeförsäkringsbolagen bygger vid sin premiesättning. Flera skäl synes tala för att skyldighet bör åläggas försäkringsbolagen att i lämplig omfattning underrätta försäkringsinspektionen innan de företager premie- ändringar på skadeförsäkringsområdet och att därvid delgiva inspektionen en sammanfattning av allt det material och alla de överväganden av tek- nisk eller annan art, varpå de avsedda premieändringarna bygger. Det synes däremot icke lämpligt att kräva att inspektionen skall godkänna premieändringarna. Konstruktionen att försäkringsinspektionen dels har en fortlöpande premieövervakning och dels får tillgång till föreliggande

material och överväganden vid premieändringar har i dag sin motsvarighet på livförsäkringsområdet.

Understrykas bör, att i förarbetena till försäluingsrörelselagstiftningen i flera sammanhang uttryck givits åt uppfattningen, att försäkringsbola- gens rörelse bör bedrivas under full insyn från det allmänna. Det ligger i försäkringstagarnas intresse, att försäkringsinspektionen har en klar och fullständig bild av bolagens och bolagssammanslutningarnas verksamhet. En full insyn i försäkringsbolagens förhållanden är en förutsättning för att försäkringsinspektionen skall kunna på ett tillförlitligt och effektivt sätt utöva sin i försäkringstagarintressets tjänst stående tillsynsverksamhet. Försäkringsinspektionens centrala ställning såsom statligt remissorgan i alla frågor, som rör det enskilda försäkringsväsendet, synes också tala för en ökad insyn. En lagändring av innehåll att i den omfattning försäkrings- inspektionen bestämmer skadeförsäkringsbolagen skall vara skyldiga att innan beslut fattas om ändring av premiesats delgiva inspektionen den avsedda ändringen samt en sammanfattning av det material och de över- väganden, varpå premieändringen bygger, synes stå helt i överensstäm- melse med tanken att försäkringsinspektionen bör äga en så fullständig kunskap om försäkringsbolagens förhållanden att dessa kan sägas vara fullt genomlysta. Att på ett så viktigt område som premiesättningens för- säkringsinspektionen för närvarande har en starkt begränsad kännedom om skadeförsäkringens förhållanden och om det material och de över- väganden, varpå bolagen bygger, synes vara en brist, som bör avhjälpas.

Skälighetsprincipen på skadeförsäkringens område är ett ytterligare skäl för att ålägga skadeförsäkringsbolagen att underrätta försäkringsinspek- tionen rörande avsedda premieförändringar och rörande det material och de överväganden, varpå de tilltänkta ändringarna bygger. Garantier för att principen följes föreligger nämligen icke med mindre försäkringsinspek- tionen får erforderliga kontrollmöjligheter. För inspektionens tillsyn över skälighetsprincipens efterlevnad på skadeförsäkringsområdet skulle otvivel- aktigt en underrättelseskyldighet av nyss angivet slag vara av värde. Här- igenom skulle försäkringsinspektionen tillföras behövlig, mera ingående kunskap om skadeförsäkringsbolagens premiesättningspolitik. Samtidigt skulle möjlighet öppnas för inspektionen att upptaga premiefrågor till diskussion med skadeförsäkringsbolagen, innan premierna i fråga blivit slutligt fastställda och genomförda. Det synes sannolikt, att inspektionens faktiska möjligheter att inverka på premiesättningen därigenom skulle ökas, vilket måste anses vara värdefullt för försäkringstagarna. Erfaren- heter från livförsäkringsområdet ger belägg för att överläggningar på ett förberedande stadium mellan försäkringsinspektionen och försäkringsbo— lagen i bl. a. premiefrågor kan vara av betydelse ur försäkringstagarsyn- punkt. Därest en premieändring på vissa punkter framstår såsom mindre välmotiverad, torde det vara lättare för försäkringsinspektionen att för-

handlingsvägen få jämkningar till stånd, därest överläggningarna i ämnet kan upptagas, innan ändringarna blivit genomförda. Sedan en premieför- ändring faktiskt kommit till stånd, de nya tarifferna tryckts, fältmännen informerats i ämnet m. ni., måste det vara svårare att förhandlingsvägen åstadkomma jämkningar. Framhållas kan visserligen, att försäkringsin- spektionen icke är hänvisad uteslutande till att förhandla med försäkrings- bolagen i premiefrågorna. Inspektionen har möjlighet att ingripa mot bo— lagen med stöd av 288 & FL. Givet är, att denna väg står öppen i alla så— dana fall, där det är uppenbart att ett försäkringsbolag genom sin premie- sättning kränkt skälighetsprincipen i Skadeförsäkring. Det kan emellertid finnas fall, där det föreliggande materialet icke ger fullt klart belägg för att ett brott mot skälighetsprincipen föreligger, men där premiesättningens skälighet dock i alla händelser kan ifrågasättas. I sådana fall torde i all- mänhet ett föreläggande vara uteslutet men torde ofta resultat kunna vin- nas genom förhandlingar och överläggningar med vederbörande försäk— ringsbolag. Med tanke på sistnämnda fall torde det för bevakningen av försäkringstagarintresset vara ändamålsenligt, att försäkringsinspektionen beredes tillfälle att upptaga överläggningar med bolagen rörande avsedda premieändringar, innan ändringarna blivit genomförda.

Avsikten är icke att varenda tariffändring på skadeförsäkringsområdet skall anmälas för försäkringsinspektionen. Ett mycket stort antal premie- tariffer är så speciella och har så föga allmänt intresse för försäkrings- tagarna att anledning icke torde finnas för inspektionen att närmare be— fatta sig med desamma. Det torde böra läggas i försäkringsinspektionens egen hand att för skadeförsäkringens del bestämma de försäkringsgrenar och de risktyper och riskklasser inom de olika grenarna, beträffande vilka premieändringar jämte sammanfattning av bakomliggande material skall av försäkringsbolagen anmälas till inspektionen. Härigenom får försäk— ringsinspektionen möjlighet att i första hand inrikta sin övervakning på sådana försäkringstyper, som ur försäkringstagarsynpunkt är av mest all- mänt intresse. Försäkringsinspektionen får också tillfälle att avväga an- mälningsskyldighetens omfattning till inspektionens resurser i fråga om personal m. m. Det ligger i sakens natur att försäkringsbolagen icke bör åläggas att lämna uppgifter, som inspektionen saknar resurser att utnyttja. De sakkunniga föreslår således, att underrättelseskyldighet varom här är fråga skall för försäkringsbolagen föreligga i den omfattning försäkrings- inspektionen bestämmer.

Redan nyssnämnda begränsning av underrättelseskyldigheten kommer att medföra, att densamma icke behöver bli betungande för skadeförsäk— ringsbolagen. När det gäller att bedöma den belastning, som skyldigheten i fråga åsamkar bolagen, måste man dessutom hålla i minnet att det icke är meningen att annat eller mer material skall presenteras för försäkrings— inspektionen än som presenterats för bolagsledningen, när denna preliminärt

fattat beslut om premieändringen. Intet hinder möter mot att den tjänste— man, som föredragit premieändringsfrågorna för bolagsledningen, gör unge— fär samma föredragning för inspektionen. En sådan presentation jämväl för inspektionen kan icke bli tidsödande. För sådana bolag, som samarbetar i tarifföreningar, kräver en anmälan ännu mindre arbete. Här kan de en— skilda bolagen ge sin anmälan formen av hänvisning till en anmälan, som tarifföreningen gjort till inspektionen för samtliga berörda bolags räkning.

Det ligger i sakens natur att de överläggningar och förhandlingar med be- rörda skadeförsäkringsbolag, som försäkringsinspektionen kan finna skäl upptaga i anledning av gjorda anmälningar om avsedda premieändringar, kan taga viss tid i anspråk för bolagsledningarna. Detta merarbete för bolagen kan emellertid icke bli särskilt betungande. Det är en oundviklig följd av att en skälighetsprincip införts på skadeförsäkringens område. Det kan näm- ligen ur försäkringstagarsynpunkt icke i längden accepteras att försäk- ringsbolagen ensamma förfogar över viktigt material, som utgör grundval för premiesättningen i Skadeförsäkring. Skall garantier finnas för att skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet är en realitet, synes det nödvändigt att försäkringsinspektionen i egenskap av sakkunnig företrä- dare för försäkringstagarintresset i erforderlig omfattning får del av det för bolagens premiesättning avgörande materialet och möjlighet att bedöma de slutsatser, bolagen dragit av samma material, samt därefter har tillfälle att framföra sina synpunkter beträffande premieändringarna. En dylik ord- ning ligger i försäkringstagarnas intresse.

I enlighet med det anförda föreslår de sakkunniga, att i FL intages en bestämmelse av innehåll att i den omfattning försäkringsinspektionen be- stämmer det åligger styrelsen och verkställande direktören i försäkrings- bolag som meddelar försäkring av annat slag än livförsäkring och därmed jämställd personförsäkring att innan beslut fattas om ändring av premie- sats meddela inspektionen den avsedda ändringen samt en sammanfatt- ning av det material och de överväganden, varpå premieändringen bygger. Närmare tillämpningsföreskrifter bör kunna utfärdas av försäkringsin- spektionen. Inspektionen bör exempelvis kunna kräva, att försäkringsbo- laget i sitt meddelande till inspektionen redovisar riskpremien och det ma- terial, som ligger bakom riskpremiebestämningen, för sig samt omkost- nadstillägget och det material, som ligger till grund för detta tillägg, för Slg.

Återbäringsfrågan

På livförsäkringens område anses skälighetsprincipen kräva, att i stort sett allt uppkommande överskott, som icke erfordras för i första hand veder- börande bolags konsolidering, skall återbäras till försäkringstagarna och fördelas mellan dessa på skäligt sätt. Återbäringen betraktas såsom en ef- terhandskorrigering av premien, som föranledes av de tämligen stora sä-

kcrhetsmarginaler, som av soliditetsskäl är inlagda i livförsäkringspremi- erna. För närvarande är i princip alla livförsäkringar förenade med rätt till aterbäring.

På skadeförsäkringens område är förhållandena i viktiga avseenden olika mot vad fallet är vid livförsäkringar av de typer, som vid tillkomsten av 1948 års lag fullkomligt dominerade livförsäkringsmarknaden. Livförsäk- ringar av ifrågavarande slag är regelmässigt förenade med sparande och är vanligen tecknade för mycket långa tidsperioder, ofta flera decennier, och avtalen är utformade på sådant sätt, att möjlighet icke finnes att ändra premierna under avtalstiden. Då sålunda premierna för löpande livförsäk- ringar är på förhand fixerade ofta för årtionden framåt i tiden och icke kan höjas vid ett ofördelaktigt utfall av livförsäkringsrörelsen, blir det ur soliditetssynpunkt nödvändigt att inlägga betydande säkerhetstillägg i pre- mierna. Ur skälighetssynpunkt blir det då också nödvändigt att kräva, att om det faktiska utfallet av livförsäkringsrörelsen blir bättre än vad som motsvarar de med hänsyn till långtidsaspekten i överkant tilltagna premi- erna, det uppkomna överskottet återbetalas till försäkringstagarna eller till- godoföres dessa i annan form. På skadeförsäkringens område är däremot premierna vanligen icke fixerade för långa tider framåt. I mycket stor ut- sträckning är skadeförsäkringsavtalen ingångna för allenast ett år i sänder. Även i de fall, där skadeförsäkringsavtalen är tecknade för längre tid, exempelvis tio år, har försäkringsbolagen i mycket stor utsträckning möj- lighet att i fall av behov genomföra premieändringar. Skadeförsäkringsav- talen är nämligen ofta utformade på det sättet, att av försäkringsbolagen beslutade ändringar i premietarifferna kan slå igenom och bli tillämpliga även på löpande försäkringsavtal. Premierna är således mera rörliga inom skadeförsäkringen än inom livförsäkringen. Med hänsyn härtill föreligger det icke på skadeförsäkringens område samma behov som på livförsäk— ringsområdet av att inlägga starka säkerhetstillägg i premierna. Skadeför- säkringsbolagen behöver regelmässigt icke vid sin premiesättning räkna med risker för kostnadshöjningar, som ligger långt framåt i tiden, utan kan mera anpassa sig till det aktuella läget. Från nu angivna synpunkter har skadeförsäkringsbolagen bättre förutsättningar än livförsäkringsbolagen att genomföra en premiesättning, som vid varje tidpunkt är skälig. Behovet av det efterhandskorrigeringsinstrument, som återbäringsinstitutet utgör, bör därför icke vara lika starkt på skadeförsäkringsfältet som på det ovan be- handlade livförsäkringsområdet.

Ett annat förhållande, som talar emot ett generellt krav på återbäring inom Skadeförsäkring, är att skadeförsäkringsavtalen regelmässigt är me- ra rörliga än livförsäkringsavtalen. Läget är icke blott det, att avtal om Skadeförsäkring i regel är ingångna för kortare tid än livförsäkringsavtal. Även där skadeförsäkringsavtalen upprepade gånger förnyas, är de dock i allmänhet icke stabila. Innehållet i skadeförsäkringsavtalen ändras i betyd-

ligt större utsträckning än innehållet i livförsäkringsavtalen. Försäkrings- summorna i Skadeförsäkring ändras mycket ofta, de försäkrade objekten utbytes mot andra eller kommer av annan anledning att tillhöra växlande riskklasser under försäkringstidens lopp, de risker som täckes genom av- talen undergår ofta stora förändringar, försäkringsvillkoren ändras, nya försäkringsformer tillskapas o.s.v. Bland annat alla dessa förhållanden i förening med den rikt differentierade premiesättningen måste inom skade- försäkringen i allmänhet göra det tekniskt sett svårt att vid uppkomman- de överskott på rörelsen räkna fram vad som skulle vara en skälig åter- bäring till olika försäkringstagare. Förhållandena är härutinnan betydligt enklare på livförsäkringsområdet, där avtalen är mera stabila och antalet faktorer, som inverkar på premiesättningen och på återbäringsberäkning— en, är färre.

Vid bedömande av vad skäligheten kräver i fråga om återbärande av överskott på skadeförsäkringsrörelse måste hänsyn givetvis tagas till ve- derbörande försäkringsbolags behov av konsolidering. En omständighet, som i detta sammanhang är av intresse, är att årsresultaten av försäkrings- rörelsen är mycket mera ojämna i en del skadeförsäkringsgrenar än inom livförsäkringen. Vissa skadeförsäkringsgrenar anses dessutom innesluta sär- skilda katastrofrisker, vilka måste slås ut på premierna under ett stort antal _ år. Under sådana förhållanden kan det möta svårigheter att avgöra, huruvida behov av ytterligare konsolidering föreligger vid en viss given tidpunkt eller huruvida skäligheten kräver, att uppkommet överskott helt eller delvis i en eller annan form återbäres till försäkringstagarna. För aktiebolagens del kan det också möta svårighet att avgöra vilka utdelningskrav aktieägarna rim— ligen bör kunna ställa. En skälig vinst bör aktieägarna givetvis vid ett nor- malt utfall av rörelsen ha rätt att uttaga.

En ytterligare omständighet, som är av betydelse när man skall taga ställ- ning till frågan om införande av återbäring jämväl på skadeförsäkringsom- rådet, är att de premier, som försäkringstagaren erlägger vid skadeförsäk- ring, ofta är betydligt mindre än livförsäkringspremier. Skadeförsäkrings- premierna kan vara så små, att det ter sig orimligt att lägga ner kostnader på framräkning och distribution av den obetydliga återbäring, som man i bästa fall kan tänka sig. I detta sammanhang bör dock påpekas, att i be- greppet återbäring ieke ligger, att återbäringsbeloppet utbetalas årligen. Möjlighet finnes att utbetala återbäring exempelvis vart femte år eller först när försäkringstagaren upphör med försäkring hos försäkringsbolaget. Här- igenom kan de med en återbäring förenade administrationskostnaderna minskas.

Enligt de sakkunnigas uppfattning är förhållandena på skadeförsäkrings- området sådana, att i stor utsträckning skälighetsprincipen bör kunna för- verkligas utan några återbäringssystem. En förutsättning härför är dock, att premietarifferna med lämpliga tidsmellanrum överses och justeras un-

der beaktande av gjorda statistiska och andra erfarenheter. I den mån pre- miejusteringar icke kan göras eller icke göres, måste behovet ur skälighets- synpunkt av den efterhandskorrigering, som återbäringen utgör, bli större än eljest. Även vid vissa typer av Skadeförsäkring, där premiejusteringar med lämpliga tidsmellanrum företages, kan förhållandena vara sådana, att en ytterligare premiekorrigering genom återbäring framstår såsom påkallad ur skälighetssynpunkt. Det senast sagda torde närmast kunna bli aktuellt beträffande skadeförsäkringsgrenar, i vilka försäkringstagarnas premier brukar uppgå till förhållandevis höga belopp och där dessutom förhållan- dena är sådana, att det är tekniskt möjligt och ur kostnadssynpunkt rimligt att genomföra den finjustering i efterhand av premiesättningen, som en åter- bäring innebär.

Principen torde böra vara, att återbäring skall förekomma i den utsträck— ning som är påkallad ur skälighetssynpunkt. Denna princip torde böra kom- ma till uttryck i FL. Understrykas bör, att någon millimeterrättvisa icke bör krävas och att hänsyn bör tagas till bl. a. praktiska synpunkter. De prak- tiska synpunkterna står icke i strid med skälighetsprincipen. Det kan näm- ligen icke, även när frågan ses ur försäkringstagarsynpunkt, anses skäligt att en återbäringsmekanism införes, som är orimligt kostnadskrävande. En— ligt de sakkunnigas mening föreligger skäl, att såväl försäkringsbolagen som försäkringsinspektionen ägnar uppmärksamhet åt återbäringsfrågan på ska— deförsäkringsområdet. I samband med studiet av premiesättningen torde både bolagen och inspektionen böra för olika försäkringstyper närmare un- dersöka behovet och den praktiska genomförbarheten av en återbäring så- som garanti för skälighetskravets realiserande. Försäkringsinspektionen bör givetvis kunna från försäkringsbolagen infordra uppgifter till belysning av återbäringsfrågorna på olika skadeförsäkringsfält, som beröres av skälig- hetsprincipen.

S parsamhetskrav

I samband med införandet av skälighetsprincipen på livförsäkringsområdet framhölls, att ifrågavarande princip i praktiken bl. a. kommer att innebära krav på att vederbörande försäkringsbolag skall iakttaga sparsamhet med avseende å sina omkostnader. Jämväl på skadeförsäkringsområdet måste med hänsyn till försäkringstagarnas intressen krav ställas på sparsamhet i förvaltningen. Vikten av detta krav belyses av det förhållandet, att omkost- naderna inom skadeförsäkringen i mycket stor utsträckning uppgår till 30 år 40 % av de erlagda premierna. Det ligger i sakens natur, att förvalt— ningskostnaderna icke kan vara desamma i alla skadeförsäkringsgrenar och att även inom en och samma försäkringsgren stora skiljaktigheter med av- seende å omkostnaderna kan förekomma vid olika typer av försäkringar. Även försäkringssummans storlek spelar en roll för omkostnadernas rela- tiva tyngd i förhållande till premien. Med hänsyn till förekomsten av förvalt-

ningsutgifter av styckekostnadstyp blir förvaltningskostnaderna propor— tionellt sett högre vid försäkringar med små riskpremier än vid försäk— ringar med högre riskpremie. Uppmärksammas bör vidare, att om en viss förvaltningskostnad sättes i relation till den sammanlagda premien å en viss försäkringsstock, förvaltningskostnaden blir procentuellt högre vid en låg premiesats än vid en hög sådan. De sakkunniga vill understryka, att för- säkringsbolagen i alla sammanhang måste lägga sig vinn om att hålla sina omkostnader nere, naturligtvis under tillbörligt beaktande av de olika branschernas skiftande förhållanden. Redan de nuvarande bestämmelserna i FL angående skälighetsprincipen i Skadeförsäkring ger ett direkt uttryck för sparsamhetskravet. Lagtexten angiver nämligen, att premiesättningen skall vara skäligt avvägd med hänsyn till bl. a. nödiga omkostnader för för— säkringen. Såsom nedan kommer att beröras finner de sakkunniga det lämp- ligt, att sparsamhetskravet jämväl i ett annat sammanhang konnner till di- rekt uttryck i lagtexten.

Sanktionsbestämmelsernas utformning m. m. I 288 5 FL angives i vilka fall och under vilka former ingripande kan ske mot försäkringsbolag med stöd av FL. Lagrummet behandlar icke den un- derhandlande verksamhet, som försäkringsinspektionen kan utöva för att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet, utan handlar om de sanktioner som står till försäkringsinspektionens och Kungl. Maj:ts förfo- gande, där anledning till direkt anmärkning av ena eller andra slaget gent- emot försäkringsbolag föreligger. Vad angår missförhållanden av mindre allvarlig art förutsättes, att försäkringsinspektionen — där icke ett form- löst påpekande under hand anses till fyllest — meddelar de erinringar som inspektionen finner påkallade. För mera allvarliga fall är sanktionen i för- sta hand föreläggande för vederbörande bolag eller bolagsstyrelse att inom viss tid vidtaga de åtgärder som prövas påkallade. De fall, som skall för- anleda föreläggande, är uppräknade i 2 mom. av lagrummet. Med anled- ning av i första hand skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet sy— nes det lämpligt, att katalogen över föreläggandeanledningar kompletteras med dels det fallet att försäkringsbolag icke iakttager tillbörlig sparsamhet i fråga om omkostnaderna för rörelsen och dels det fallet att det sätt, varpå premierna bestämmes, giver skälig anledning till anmärkning. Skälighets- principen är av en så stor betydelse, att densamma synes böra direkt av- spegla sig i 288 & FL. Det synes icke lämpligt, att brott mot skälighetsprin- cipen i Skadeförsäkring och slöseri i fråga om förvaltningskostnaderna blott skall falla under en ospecificerad, allmänt supplerande punkt angå- ende föreläggande när eljest allvarlig anmärkning mot försäkringsbolags verksamhet föreligger.

Till stöd för en supplering av FL:s sanktionsbestämmelser på sätt ovan förordas talar också den omständigheten, att den nuvarande lagen om tra-

fikförsäkring å motorfordon särskilt omnämner nyss angivna fall vid tra- fikförsäkringslagens uppräkning (8 5) av de fall, i vilka försäkringsinspek- tionen enligt ifrågavarande lag har att göra anmälan till Kungl. Maj:t i och för eventuellt föreläggande eller koncessionsåterkallelse. Ifrågavarande specialbestämmelser i trafikförsäkringslagen bör ses mot den bakgrunden, att trafikförsäkringslagstiftningen tillkom innan bl. a. skälighetsprincipen införts i den allmänna försäkringsrörelselagstiftningen. De sakkunniga vill framhålla, att om FL ändras på sätt de sakkunniga förordar i detta be- tänkande, möjlighet kan yppa sig att låta vissa specialbestämmelser röran- de trafikförsäkring å motorfordon utgå. Detta kan bl. a. bli fallet med de nuvarande särskilda bestämmelserna i trafikförsäkringslagen angående premieanmälan till inspektionen och angående ingripande mot trafikför- säkringsanstalt i vissa fall.

Förbilligande genom kollektiva anordningar Då de sakkunniga i detta kapitel kommit in på frågan angående omkost- naderna inom skadeförsäkringen, vill de sakkunniga rikta uppmärksam- heten på de möjligheter att minska förvaltningskostnaderna på skadeför— säkringsområdet, som kollektiva anordningar av olika slag erbjuder. Ur förvaltningskostnadssynpunkt är det en fördel, om flera försäkringar kan sammanföras till en förvaltningsenhet. På skadeförsäkringens område har försäkringsbolagen redan genomfört omkostnadsbesparingar genom att för enskilda försäkringstagare sammanföra ett flertal olika försäkringsformer i gemensamma försäkringsbrev avseende hemförsäkring, villaägarförsäk- ring o.s.v. Ytterligare förbilliganden kan emellertid åstadkommas, därest skadeförsäkringsbolagen i större utsträckning än hittills på sitt program upptager kollektiva försäkringar omfattande ett flertal _ helst ett stort an- tal försäkringstagare. I den mån skadeförsäkringar för ett flertal intres- senter kan sammanföras till gemensam behandling, skapas förutsättningar för sänkningar av kostnaderna för såväl anskaffning som löpande för- valtning av de berörda försäkringarna. Erfarenheterna från grupplivför- säkringen och från förekommande kollektiva olycksfallsförsäkringar ger belägg för att väsentliga besparingar kan göras genom kollektiva anord- ningar. På sakförsäkringens område möter i vissa avseenden större svårig- heter att ordna kollektiva försäkringar än på personförsäkringsområdet. Möjligheter finnes dock. I ett begränsat antal fall har redan kollektiva sak- försäkringar kommit till stånd. Erfarenheterna av dessa pekar entydigt i den riktningen att på denna väg försäkringstagarna kan göra icke oväsent— liga besparingar. Ur rationaliserings— och kostnadssynpunkter och därige- nom från försäkringstagarsynpunkt synes det de sakkunniga angeläget, att såväl försäkringsbolagen som intressegrupper av olika slag på försäkrings- tagarsidan i positiv anda närmare undersöker möjligheterna att sänka för-

valtningskostnaderna inom svensk Skadeförsäkring genom ökad använd- ning av kollektiva försäkringsanordningar.

Sekretessfrågor

I samband med tillkomsten av 1950 års ändringar av FL framhölls, såsom tidigare nämnts, av föredragande departementschefen att en obegränsad publicitet i fråga om det statistikmaterial, som inkommer till försäkrings- inspektionen i anledning av skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområ- det, är ägnad att motverka en från allmän synpunkt önskvärd utveckling av skadestatistiken. De sakkunniga vill för sin del understryka, att prin- cipen bör vara att alla de statistiska och andra uppgifter, som försäkrings- bolagen inlämnar till inspektionen, är offentliga. Vid en utvidgning av för- säkringsbolagens uppgiftsskyldighet i enlighet med vad de sakkunniga förordat aktualiseras emellertid en sekretessbeläggning av vissa till inspek- tionen inkommande handlingar. Det ligger i sakens natur, att meddelan- den från försäkringsbolagen rörande avsedda premieändringar icke bör vara offentliga, innan ändringarna genomförts av bolagen. Även härutöver kan det visa sig befogat att införa ett sekretesskydd för handlingar, som bolagen ingiver till försäkringsinspektionen.

Enligt 21 5 lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbe- komma allmänna handlingar gäller beträffande bl. a. handlingar, vilka rör statlig kontroll med avseende å försäkringsrörelse, att Kungl. Maj:t äger att, i den mån handlingarna innefattar sådana upplysningar om enskilda företags eller sammanslutningars affärs- eller driftförhållanden, vilkas of- fentliggörande kan lända vederbörande företag eller sammanslutning till men, förordna att handlingarna ej må utlämnas förrän viss tid, högst tjugo år, förflutit från deras datum. Det erfordras således icke någon lagänd- ring för att åvägabringa erforderliga sekretessbestämmelser på området. Det mest ändamålsenliga synes vara, att sedan statsmakterna tagit stånd- punkt till de i detta betänkande föreslagna lagändringarna, försäkringsin— spektionen —— för såväl skadeförsäkringsområdet som livförsäkringsområ- det — efter överläggningar med företrädare för försäkringsbolagen över- väger i vad mån sekretessbestämmelser på området är oundgängligen erfor— derliga och, om så finnes vara fallet, därefter utarbetar förslag till sådana bestämmelser och gör framställning till Kungl. Maj:t om att Kungl. Maj:t, med stöd av nyssnämnda lagrum, måtte utfärda bestämmelserna i fråga.

Sammanfattning Bestämmelserna angående Skadeförsäkring i FL skall enligt de sakkunni- gas förslag fortfarande bygga på soliditetsprincipen, som innebär att ga- rantier skall finnas för att vederbörande försäkringsbolag har förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal. Av soliditets-

grundsatsen anses bl.a. följa, att skadeförsäkringsbolag måste sörja för en ändamålsenlig riskspridning vid sina kapitalplaceringar.

I överensstämmelse med vad som nu gäller anser de sakkunniga, att för skadeförsäkringsområdets del —— med undantag liksom nu för verksamhet i utlandet samt för sjö- och transportförsäkring här i riket FL skall ge uttryck också för en skälighetsprincip, innefattande att försäkring skall beredas till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad. Enligt de sakkunnigas uppfattning är de nuvarande lagbestämmelserna angående skälighetsprincipen icke i allo ändamålsenligt utformade. Bestämmelserna ger icke garantier för principens efterlevnad. På grund härav föreslår de sakkunniga vissa ändringar och kompletteringar av FL, vilka skall skapa förutsättningar för en effektivare skälighetskontroll på skadeförsäkrings- området än den nuvarande.

Sålunda föreslås försäkringsinspektionen skola få en klar rätt att å tid och enligt formulär, som inspektionen bestämmer, infordra uppgifter till belysning av skadeförsäkringsbolagens premiesättning. Tiden anses nu mo- gen för att kräva en utförligare redovisning av skälighetsförhållandena vid premiesättningen och icke blott uppgifter angående rörelseutfallet inom hela försäkringsgrenar. För att skapa ökad insyn i skadeförsäkringsbola- gens premiesättning och för att bereda försäkringsinspektionen tillfälle att i fall av behov upptaga överläggningar med försäkringsbolagen rörande avsedda premieändringar föreslås vidare, att i den omfattning inspek- tionen bestämmer det skall åligga skadeförsäkringsbolagen att innan beslut fattas om ändring av premiesats meddela inspektionen den avsedda änd- ringen samt en sammanfattning av det material och de överväganden, var- på premieändringen bygger.

Spörsmålet i vad mån skäligheten kräver införande av återbäringsanord- ningar på skadeförsäkringsområdet har övervägts. De sakkunniga kommer till det resultatet, att förhållandena på Skadeförsäkringsområdet är sådana, att i stor utsträckning skälighetsprincipen bör kunna förverkligas utan några återbäringssystem. I vissa fall anses dock en premiekorrigering ge- nom återbäring kunna bli aktuell. Principen föreslås skola vara, att åter- bäring skall förekomma i den utsträckning som är påkallad ur skälighets- synpunkt. Frågan om behovet och den praktiska genomförbarheten av en återbäring såsom garanti för skälighetskravets realiserande anses för olika försäkringstypers del böra närmare undersökas av försäkringsbolagen och försäkringsinspektionen.

De sakkunniga understryker vidare, att skälighetsprincipen bl.a. inne— bär, att skadeförsäkringsbolagen skall lägga sig vinn om att hålla sina om- kostnader nere. Såväl det fallet att ett försäkringsbolag icke iakttager till- börlig sparsamhet i fråga om omkostnaderna för rörelsen som det fallet att det sätt, varpå premierna bestämmes, giver skälig anledning till an- märkning anses böra uttryckligen i FL omnämnas såsom anledning till

föreläggande gentemot vederbörande försäkringsbolag. De sakkunniga fin- ner det angeläget, att såväl skadeförsäkringsbolagen som intressegrupper av olika slag på försäkringstagarsidan i positiv anda närmare undersöker möjligheterna att sänka förvaltningskostnaderna inom svensk skadeför- säkring genom ökad användning av kollektiva försäkringsanordningar.

Vad angår frågan om sekretess för de uppgifter, som skadeförsäkrings- bolagen —— och även livförsäkringsbolagen har att lämna försäkrings- inspektionen, förordar de sakkunniga, att inspektionen efter överläggningar med företrädare för försäkringsbolagen överväger i vad mån sekretessbe- stämmelser på området är oundgängligen erforderliga och, om så finnes vara fallet, därefter gör framställning till Kungl. Maj:t att Kungl. Maj:t med stöd av sekretesslagen måtte utfärda bestämmelserna i fråga.

SJUNDE KAPITLET

Soliditets- och skälighetsprinciperna inom livförsäkringen

l. Gällande lag och förarbetena till densamma. Några huvuddrag

Såväl soliditets- som skälighetsprincipen är klart uttryckt i FL såvitt rör livförsäkring. Den förstnämnda av de två principerna hade kommit till di- rekt uttryck i försäkringsrörelselagstiftningen redan före tillkomsten av FL, varemot lagfästandet av skälighetsprincipen i livförsäkring utgjorde en av nyheterna i 1948 års lagstiftning. Formellt har de fundamentala grundsat- serna angående livförsäkringens soliditet och skälighet — vilka indirekt speglas i ett flertal av FL:s bestämmelser på andra håll _— fått sitt klaraste uttryck i de krav, som FL ställer i fråga om livförsäkringsgrundernas syfte och innehåll. Lagen stadgar sålunda, att dessa grunder skall avse att trygga vederbörande bolags förmåga att dels fullgöra sina förpliktelser enligt in- gångna försäkringsavtal (soliditetskravet), dels bereda försäkring till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad (skälighetskravet). Om grunderna befinnes icke längre fylla det avsedda ändamålet, åligger det sty- relsen och verkställande direktören att utan dröjsmål föranstalta om erfor- derlig ändring av grunderna.

Grunderna för livförsäkring innefattar i huvudsak det försäkringstek- niska underlaget för livförsäkringsbolagens verksamhet och synes till sin rättsliga natur närmast vara att anse såsom ett komplement till bolagsord- ningarna. De innehåller emellertid även bestämmelser, som är av direkt be- tydelse för det privaträttsliga mellanhavandet mellan försäkringstagarna och försäkringsgivaren. Att lagen låtit grunderna erhålla en självständig karaktär och icke ingå såsom delar i bolagsordningarna sammanhänger med att grunderna i stor utsträckning är av så, invecklad och speciellt teknisk natur, att det är mycket svårt för lekmän att taga ställning till grundfrågor. Dessa lämpar sig därför dåligt för att bli föremål för behandling å bolags- stämma. Härtill kommer det förhållandet, att föreskrifterna i grunderna täm- ligen ofta behöver ändras och att ändringsbesluten ibland måste fattas myc- ket snabbt. Under sådana förhållanden har det bedömts ogörligt att låta förevarande bestämmelser följa de regler, som gäller beträffande antagande och ändring av bolagsordning. Mera ändamålsenligt har varit att låta grund- frågorna handläggas av bolagens styrelser. Betryggande garantier för att försäkringstagarnas intressen icke blir åsidosatta i grundfrågor föreligger därigenom att grunderna alltid skall vara stadfästa av Kungl. Maj:t eller försäkringsinspektionen.

I fråga om livförsäkring föreskrives i FL, att grunderna skall innehålla bestämmelser i ett antal uppräknade ämnen. Därjämte innehåller lagen, för- utom det ovan omförmälda allmänna kravet på soliditet och skälighet, vissa riktlinjer rörande grundernas närmare innehåll på olika punkter. Med tanke på de sakkunnigas förslag i det följande synes det icke erforderligt att här lämna en fullständig redogörelse för FL:s stadganden rörande livförsäk- ringens grunder. Endast vissa bestämmelser i ämnet torde behöva beröras.

De avsnitt av livförsäkringsgrunderna, som torde vara av störst intresse, är de som handlar om beräkning av försäkringspremier och premiereserv. om försäkringstagares rätt till återköp och fribrev samt om återbäring till försäkringstagarna.

Grunderna för beräkning av försäkringspremier (premiegrunderna) och premiereserv (premiereservgrunderna) för livförsäkring skall enligt FL innehålla antaganden rörande dödlighet och andra riskmått, räntefot samt omkostnader. Där så finnes ändamålsenligt, må grunderna även innehålla föreskrifter om särskilda säkerhetstillägg. Antagandena rörande dödlighet och andra riskmått, räntefot samt omkostnader skall enligt lagen väljas så, att de kan anses vart för sig betryggande för den art av försäkringsrö— relse varom fråga är; avvikelse må dock ske härifrån i den män i grunderna ingående föreskrifter 0111 särskilda säkerhetstillägg föranleder därtill. Pre— miereservgrunderna skall vara så avfattade, att vid envar tidpunkt premie- reserven utgör skillnaden mellan kapitalvärdet av bolagets framtida ulgif— ter för löpande försäkringar och kapitalvärdet av de premier bolaget må ha att ytterligare uppbära för dessa försäkringar, ökad med det belopp, som anses erforderligt för mötande av förlust genom försäkringars upphörande i förtid. Där premiegrunderna innehåller föreskrifter om särskilda säkerhets- tillägg, skall premiereservgrunderna angiva på vad sätt vid beräkning av kapitalvärdet av framtida utgifter hänsyn skall tagas till dessa säkerhets— tillägg. Premiereservgrunderna skall vidare innehålla regler för beräkning av den del av premiereserven, som må anses belöpa på varje enskild försäk— ring. Vid bedömande av frågan, huruvida ändring av premiereservgrunder— na för redan tecknade försäkringar bör ske, må beträffande ett vart antagan- de hänsyn tagas till den säkerhet, som kan anses vara för handen i övriga antaganden för ifrågavarande försäkringar, samt till storleken av särskilda säkerhetstillägg.

Grunderna för försäkringstagares rätt till återköp och fribrev skall enligt FL angiva villkoren för åtnjutande av dylik rätt samt innehålla regler för beräkning av återköps- och fribrevsvärden. Till förklaring av begreppen återköp och fribrev må här i korthet nämnas, att då en försäkring upphör i förtid eller då en försäkringstagare i förtid avbryter premiebetalningen utan att försäkringen därför upphör, försäkringstagaren _— alldeles bortsett från återbäringsrätten — i regel har en viss fordran hos bolaget, det 5. k. tekniska återköpsvärdet. Ersättning för denna fordran kan lämnas under olika for—

mer. De bägge huvudformer som förekommer är dels försäkringens återköp genom utbetalning av ett kontant belopp, försäkringens återköpsvärde, i samband med försäkringens upphörande, dels ändring av försäkringen till en premiefri försäkring på nedsatt belopp, vilken benämnes fribrev. Återköp kan undantagsvis förekomma jämväl i andra fall än de förut antydda.

Grunderna beträffande återbäring till försäkringstagarna skall enligt FL innehålla regler för avsättning till återbäringsfond samt denna fonds an- vändning, för tilldelning av återbäring, för förräntning av återbäringsme- del samt för användning av regleringsfond (jfr kapitel XIII). Reglerna för tilldelning av återbäring skall angiva den ordning, vari tilldelning skall ske. Tilldelad återbäring skall enligt lagen utbetalas omedelbart eller vid bestämd senare tidpunkt eller ock tillgodoräknas försäkringstagaren såsom nedsätt- ning av premien eller såsom premie för tilläggsförsäkring. Utfästelse om återbäring får icke göras annorledes än i enlighet med reglerna för tilldel— ning av återbäring.

Av lagtextreferatet i det föregående har framgått, dels att för livförsäkring— ens vidkommande soliditets- och skälighetsprinciperna positivt uttryckts i gällande lag såsom av lagen uppställda krav i fråga om grundernas inne— håll, dels ock i vilka huvudsakliga avseenden lagen reser krav på grunder i livförsäkring. Med den allmänna avfattning, som lagstadgandet angående soliditets- och skälighetsprinciperna erhållit, och med den blankettartade utformning, som jämväl i övrigt lagbestämmelserna om livförsäkring till stor det fått, kan intentionerna bakom lagstiftningen icke utläsas, med mindre en närmare redogörelse lämnas för de tankar, som kommit till ut— tryck i förarbetena till lagstiftningen. En förhållandevis utförlig redogörelse för förarbetena till FL i den mån de hänför sig till lagstiftningens huvud- tankar i fråga om livförsäkringen har de sakkunniga funnit vara lämplig såsom bakgrund till sina ställningstaganden i det följ ande.

1942 års försäkringsutredning konstaterade i sitt betänkande, att det all- männas intresse med avseende på en reglering genom lag av livförsäkrings- teknikens förhållanden sedan gammalt i främsta rummet varit knutet vid kravet på livförsäkringens soliditet. Härav föranleddes lagbestämmelser in— nebärande bl. a. att premier och fonder skulle beräknas på grundval av en vederhäftig, statistisk-ekonomisk analys av alla på rörelsen inverkande fak- torer och erhålla betryggande storlek. Vid sidan av kravet på livförsäkrings- verksamhetens soliditet stode emellertid, framhöll utredningen, kravet på dess skälighet gentemot försäkringstagarna. Trygghetskravet gjorde det nödvändigt att beräkna de premier, försäkringstagarna hade att erlägga, högre än vad som i själva verket väntades vara erforderligt, för att därige- nom åstadkomma ett skydd mot avvikelser i ogynnsam riktning från det be- räknade förloppet av verksamheten. Under normala förhållanden kunde det därför väntas att överskott komme att uppstå å rörelsen. Denna vinst

återfördes till de försäkrade och den verkliga kostnad dessa finge vidkännas för sina försäkringar motsvarade alltså erlagda premier med avdrag av upp— buren vinst. För att en ekonomisk verksamhet av denna art skulle framstå såsom skälig gentemot försäkringstagarna måste det då krävas, att den if rå— gavarande verkliga kostnaden kunde anses utgöra ett rimligt pris för de tjänster, försäkringarna innebure för de enskilda försäkringstagarna.

Av de båda nu nämnda grundprinciperna, fortsatte utredningen, hade endast soliditetsprincipen direkt uttryckts i 1917 års försäkringsrörelselag. Emellertid hade man i viss mån sökt tillgodose även skälighetsprincipen ge- nom vissa stadganden. Bägge principerna hade betraktats såsom grundläg- gande för sund livförsäkringspraxis. Enligt utredningens mening vore bägge principerna av sådan betydelse, att de borde jämsides med varandra klart uttryckas i lagen. Lagens bestämmelser borde syfta till att livförsäkringsbo- lagens verksamhet bedreves på sådant sätt att, samtidigt som full soliditet upprätthölles, kostnaden för försäkringarna hölles inom skäliga gränser och även på skäligt sätt fördelades mellan olika försäkringstagare. Utred— ningen föreslog därför, att skälighetsprincipen skulle komma till uttryck i lagen. I praktiken komme detta att innebära ett krav på att bolag skulle iakttaga sparsamhet med avseende på sina omkostnader samt tillämpa än- damålsenliga regler för fördelning av uppstående vinst mellan försäkrings- tagarna.

Vid utformningen av de försäkringstekniska lagbestämmelserna uppträd- de enligt utredningen en fråga av grundläggande betydelse, nämligen frågan om den grad av frihet, lagen borde medgiva beträffande försäkringstek- niken. Inom ramen av de grundläggande principerna kunde nämligen olika anordningar tillämpas i fråga om de beräkningar av premier, fonder och vinstbelopp, som bolagen hade att utföra. Enligt utredningens mening måste det betraktas som ett viktigt önskemål, att utvecklingen på detta område ej fastlåstes genom lagföreskrifter utan att tvärtom tillräckligt utrymme be- reddes för åstadkommande av sådana anordningar som, samtidigt med att de kunde anses tillfredsställande ur såväl soliditets- som skälighetssynpunlszt, på bästa möjliga sätt tillgodosåge de försäkrades intressen. Med hänsyn här- till borde bland lagens försäkringstekniska bestämmelser endast sådana all- männa föreskrifter upptagas, vilka bedömdes såsom erforderliga för upp- rätthållande av soliditets— och skälighetsprinciperna under växlande be- tingelser för verksamheten. Tekniska detaljbestämmelser kunde däremot i allmänhet icke anses besitta den grad av allmängiltighet, som borde krävas för upptagande i lagen. Dylika bestämmelser hörde i stället hemma i de för- säkringstekniska grunder, varje bolag hade att upprätta och underställa Kungl. Maj :ts stadfästelse.

Enligt utredningen borde grunderna upptaga alla de bestämmelser, som erfordrades för att angiva de linjer, efter vilka ett livförsäkringsbolag hade att bedriva sin verksamhet. Med hänsyn härtill syntes det lämpligt att i la—

gen intaga en bestämmelse, varigenom det uttryckligen betecknades såsom grundernas ändamål att trygga bolagets förmåga att dels fullgöra sina för- pliktelser enligt ingångna försäkringsavtal, dels bereda försäkring till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad. Härigenom uppställdes de båda förut nämnda principerna såsom normerande för grundernas inne— håll. Bestämmelsen iunebure ett krav på att grunderna skulle vara så be- skaffade, att de båda principerna kunde under växlande yttre betingelser i största möjliga utsträckning upprätthållas. Ingendera principen finge sålun- da ensidigt tillgodoses på den andras bekostnad.

Soliditetsprincipen krävde en försiktig beräkning av premier och fonder, byggd på en vederhäftig statistisk och försäkringsteknisk grund. Skälighets- principen åter krävde att den verkliga kostnad, försäkringstagarna finge vidkännas för sina försäkringar, motsvarade ett rimligt pris för de tjänster, försäkringarna för dem innebure. För att detta krav skulle kunna fyllas vore det i första hand nödvändigt, att premierna icke genom ett ensidigt beaktande av trygghetskravet sattes högre än som kunde anses motiverat av en sund försiktighet. Det vore nämligen viktigt att beakta, att en knapp premienivå i och för sig utgjorde en drivfjäder till sparsamhet i bolagets för- valtning. Det vore vidare nödvändigt, att grunderna innehölle rationella reg- ler för beräkning av återbäring samt för behandling av i förtid avgående för- säkringstagare. Sedan premierna fixerats, bleve nämligen sistnämnda regler avgörande för storleken av det nettopris, varje enskild försäkringstagare finge betala för sin försäkring. Ifrågavarande regler finge därför en utslags- givande betydelse för åstadkommande av en skälig kostnadsfördelning. Då det i praktiken visat sig, att omfattningen av de prestationer, ett livförsäk- ringsbolag fullgjorde, kunde växla avsevärt även beträffande snarlika för— säkringar, syntes det utredningen lämpligt att i formuleringen av lagbe- stämmelsen särskilt påpeka, att skäligheten borde bedömas med hänsyn till försäkringens art.

Efter denna redogörelse i huvuddrag för 1942 års försäkringsutrednings principresonemang vill de sakkunniga —— i sammandrag —— skissera 1942 års utrednings synpunkter angående de konsekvenser, som soliditets- och skälighetsprinciperna inom livförsäkringen ansågs ha för de i det föregåen- de angivna centrala grundavsnitten rörande beräkning av försäkringspre- mier och premiereserv, försäkringstagares rätt till återköp och fribrev samt återbäring till försäkringstagarna.

Beräkningen av premierna, framhöll 1942 års utredning, grundades på vissa antaganden, huvudsakligen beträffande den framtida utvecklingen av ränta, dödlighet och omkostnader. Det sakliga innehållet i 1917 års för— säkringsrörelselags regel, att dessa antaganden vart för sig skulle väljas på ett betryggande sätt med ledning av till buds stående erfarenhet, borde i huvudsak bibehållas. I praktiken hade det ofta visat sig lämpligt att för in- läggande av erforderlig säkerhetsgrad i beräkningarna icke enbart välja de

nämnda antagandena på ett försiktigt sätt utan ytterligare komplettera dem genom anbringande av särskilda s. k. explicita säkerhetstillägg. Möjligheten att i grunderna införa dylika säkerhetstillägg borde särskilt omnämnas i lagen. Vilken kvantitativt bestämd grad av säkerhet som i förhållande till det statistiska erfarenhetsmaterialet borde inläggas i grunderna vore en fråga, som enligt sin natur varken kunde eller borde göras till föremål för lagbe- stämmelser. Att träffa avgörande härutinnan måste helt överlåtas åt lag- tillämpningen. Kravet på att grunderna skulle tillgodose skälighetsprinci- pen finge särskild betydelse med avseende på omkostnaderna. Storleken av dessa vore nämligen —— oaktat livförsäkringen hade att taga hänsyn till ar- betsmarknadens lönesättning — i hög grad beroende av vederbörande bo- lags egna åtgöranden, under det att utvecklingen av räntan och dödligheten bestämdes av förhållanden, över vilka bolagen icke ägde något inflytande. Ett bolags omkostnader finge icke vara högre än att de kunde anses mot-- svara värdet av de tjänster, bolaget presterade gentemot försäkringstagarna. Häri finge bl. a. anses ligga ett krav på att storleken av anskaffningskostna- derna borde bedömas med hänsyn till samhällets intresse av att arbete ned- lades på livförsäkringens utbredande. Vidare syntes det böra fordras, att den kundtjänst bolaget presterade vore väl anpassad till klientelets behov och att kostnaden härför stode i skälig proportion till de ifrågavarande tjänsternas värde. Slutligen borde det åligga bolagets ledning att vaka över att bolagets organisation hölles i tidsenligt skick och att arbetsbesparande anordningar infördes, så att förvaltningskostnaderna hölles nere. Den om- kostnadsplan, som under givna förhållanden finge anses skälig för ett bolag, kunde emellertid enligt utredningen icke direkt komma till uttryck i premie— grunderna. Dessa måste nämligen innehålla antaganden, vilka kunde anses betryggande även under i viss mån ändrade förhållanden, och dessutom bor— de premiegrunderna vara gemensamma för alla bolag, som dreve samma art av rörelse. Premiegrundernas antaganden rörande omkostnaderna måste därför ses i samband med den omkostnadsplan, som inginge i återbärings- grunderna. Denna plan bleve i sista hand avgörande för bedömningen av skäligheten av ett bolags förvaltningskostnader. Beträffande frågan huruvi- da olikheter bolagen emellan i fråga om dödlighet och omkostnader borde taga sig uttryck i skilda antaganden i premiegrunderna förklarade sig utred— ningen vara av den bestämda uppfattningen, att endast sådana skiljaktig- heter, som kunde anses vara betingade av väsentliga och bestående olikheter i verksamhetens natur, borde komma till uttryck i premiegrunderna. Så- som förhållandena under de senaste decennierna utvecklat sig hade man inom svensk livförsäkring kommit att få tre skilda försäkringsgrenar, var och en med sin särskilda premienivå, nämligen stor livförsäkring, folkför- säkring och tjänstepensionsförsäkring. De olikheter i fråga om arbetssätt och organisationsform, som funnes mellan bolag inom vardera gruppen, syntes däremot icke vara av bestående art, varför tillräckliga skäl saknades

för en längre gående differentiering mellan premienivåerna. Den i flera andra länder bedrivna kollektiva dödsfallsförsäkringen, vilken enligt utred— ningens mening vore att anse såsom en särskild försäkringsgren, hade i vårt land vid den tidpunkten icke vunnit någon nämnvärd anslutning. Inom varje försäkringsgren borde det vara de bäst skötta bolagens förhållanden, som bleve vägledande för grundernas utformning.

Vad rör premiereservgrunderna vill de sakkunniga här allenast konstate- ra, att 1942 års utrednings diskussion i stort sett är av teknisk specialnatur. Närmare redogörelse härför är icke av behovet påkallad för de sakkunnigas ställningstaganden. Påpekas må att livförsäkringens fondsystem beskrives i sammandrag i kapitel XIII utifrån en annan synpunkt än den här behand- lade.

Grunderna för försäkringstagares rätt till återköp och fribrev skulle en- ligt 1942 års försäkringsutredning i första hand angiva villkoren för åtnju- tande av dylik rätt. Härvid vore att märka, att vid vissa slag av försäkringar någon rätt till återköp över huvud icke förelåge. Detta vore exempelvis fallet vid de vanliga formerna av livsfallsförsäkring. Om en dylik försäkring med- förde rätt till återköp, skulle nämligen denna rätt kunna utnyttjas av för- säkringstagare med mindre gott hälsotillstånd, varigenom ett för de kvar- stående försäkringstagarnas ekonomi skadligt urval skulle uppkomma. Reg- ler för försäkringarnas indelning med avseende på deras rätt i hithörande avseenden borde sålunda angivas i grunderna. Vidare vore att märka, att rätt till återköp eller fribrev i allmänhet först inträdde, då viss kortare tid förflutit efter försäkringens tecknande, alldenstund bolaget under den första delen av försäkringstiden haft utgifter för försäkringen, som icke hunnit täckas av influtna premier. Även i detta avseende borde regler lämnas i grunderna. Grunderna skulle vidare innehålla regler för beräkning av åter- köps- och fribrevsvärden. Vid uppgörandet av dessa bestämmelser skulle be- aktas, att de borde innebära en skälig avvägning mellan å ena sidan den en— skilde försäkringstagarens, å andra sidan det samlade beståndets intressen. Återköp och utbyte mot fribrev utgjorde två speciella slag av ändring av det ursprungligen träffade försäkringsavtalet. Reglerna för behandling av övri- ga slag av ändringar, såsom övergång till annan försäkringsform, ändring av försäkringstid och premiebetalningstid m. m., borde direkt ansluta sig till grundernas bestämmelser för beräkning av återköps- och fribrevsvärden samt premiereserv. I flertalet i praktiken förekommande fall vore ändrings- reglerna härigenom i huvudsak bestämda. De principer, som härutöver er- fordrades för ändringstekniken, borde angivas i grunderna.

Sin diskussion av återbäringsgrunderna inledde 1942 års utredning med att konstatera, att överskott ä ett livförsäkringsbolags rörelse uppkomme, emedan grunderna för premieberäkningen med hänsyn till soliditetsprin- cipen valts så, att premierna innehölle säkerhetstillägg, explicita eller impli- cita. I den mån dessa säkerhetstillägg frigjordes ur influtna premier, toges

de under normala förhållanden i första hand i anspråk för rörelsens konsoli- dering genom att överföras till extrafonder vid sidan av premiereserven. Ge- nom uppläggande av dylika fonder sörjde bolaget för den stabilitet hos rörel— sen, som soliditetsprincipen krävde. Å andra sidan fordrade skälighetsprin- cipen, att den verkliga kostnaden för bolagets försäkringar ej finge ställa sig högre än vad som kunde anses motsvara värdet av de tjänster, försäk- ringarna innebure. Om denna princip skulle kunna upprätthållas, måste bola— gets vinstsystem vara så anordnat, att en försäkrings bidrag till extrafon— derna, så långt detta ur konsolideringssynpunkt vore möjligt, senast i sam- band med försäkringens upphörande åter frigjordes ur dessa och i form av vinst återginge till försäkringstagarna. Beståndets konsolidering komme så— lunda i huvudsak att åstadkommas genom att vinstmedel temporärt bundes i extrafonderna. För varje försäkring komme under början av försäkrings- tiden en uppsamling av säkerhetstillägg i extrafonderna att äga rum. Längre fram komme dessa medel normalt att till övervägande del frigöras i form av vinst, varvid de successivt avlöstes i extrafonderna av motsvarande bidrag från säkerhetstillägg, härrörande från yngre årgångar av försäkringar. En mindre del av tilläggen kunde dock komma att varaktigt tagas i anspråk för konsolideringsändamål. Härigenom bildades småningom inom rörelsen ett kollektivt konsolideringskapital, som med sin ränteavkastning bidroge till vinsten. Till detta konsolideringskapital borde även sådana extravinster i första hand hänföras, som kunde uppstå av tillfälliga anledningar utan att äga något direkt samband med säkerhetstilläggen i premierna.

Drivande av livförsäkringsrörelse utan vinstdelaktighet för försäkrings- tagarna vore enligt 1942 års utredning principiellt oförenligt med skälighets- principen. Avsteg från denna princip borde endast i särskilda undantagsfall få förekomma. Bland de praktiserade försäkringsformerna syntes det egent- ligen endast vara korttidsförsäkringarna, som skulle kunna ifrågakomma såsom undantag, i den mån det kunde visas, att tillräckliga hållpunkter här saknades för en vinstkalkyl.

För att ett vinstsystem skulle kunna anses godtagbart med hänsyn till soliditets- och skälighetsprinciperna syntes det, fortsatte utredningen. nöd- vändigt att kräva, att systemet fungerade i överensstämmelse med de linjer, som sålunda angivits. Å ena sidan borde uppkommande vinstmedel icke ut- betalas tidigare än att för konsolidering tillräckliga belopp alltid komme att finnas samlade i extrafonderna. Häri läge bland annat kravet på stabilitet hos systemet. Å andra sidan måste systemet vara så avvägt, att den enskilda försäkringens säkerhetstillägg till övervägande del komme att återföras till försäkringstagaren i form av vinst senast i samband med försäkringens upp- hörande genom dödsfall eller utlupen försäkringstid. Slutligen vore det ett självklart krav, att den praktiska tillämpningen av vinstsystemet icke finge ställa sig alltför kostsam. Det kunde icke vara god ekonomi att låta en avse- värd del av vinsten konsumeras av arbetet med vinstens fördelning.

Enligt utredningen _ som införde termen återbäring såsom beteckning på alla belopp som tillkom försäkringstagarna utöver de avtalade försäk- ringsbeloppen — skulle återbäringsgrunderna innehålla alla de regler, som erfordrades för kännetecknande av det system, efter vilket bolaget avsåge att arbeta med hänsyn till återbäringen. Såsom en nyhet föreslogs infört begreppet tilldelad återbäring såsom beteckning på de återbäringsbelopp, som bolaget tillförde de enskilda försäkringstagarna på sådant sätt, att en rätt till siffermässigt bestämda belopp förelåge för dem. Reglerna för till- delning av återbäring skulle angiva de bestämmelser, som reglerade avskil- jandet av dylika belopp ur extrafonderna för överföring till försäkringsfon- den för att antingen omedelbart utbetalas till försäkringstagarna eller i av- vaktan härpå redovisas som en del av försäkringsfonden. Med hänsyn till vikten av att sörja för verksamhetens konsolidering syntes det, anförde ut- redningen, kunna förutses, att tilldelningen av återbäring komme att i större utsträckning än förut uppskjutas till försäkringstidens slut och att under pågående försäkringstid endast en viss förskottsutbetalning komme att ske i avräkning på den slutavräkning, som skulle ske vid försäkringens upp- hörande.

Nämnas må också att 1942 års utredning i annat sammanhang i anled— ning av förslag om ett principiellt förbud mot förening av livförsäkring och Skadeförsäkring i samma bolag omtalade, att den haft överläggningar med representater för de tre blandade liv- och skadeförsäkringsaktiebolag, som då fanns. Bolagen hade förklarat sig villiga att bilda särskilda livför- säkringsaktiebolag med ett aktiekapital av 500 000 kronor och en utdelning begränsad till 5 %. De principer, efter vilka uppdelningen av verksamheten avsåges skola ske, syntes utredningen tillgodose försäkringstagarnas befo- gade intressen. I anledning av att de tre blandade bolagens livränteförsäk- ring enligt de för bolagen stadfästa grunderna som regel bedrivits utan rätt 'till vinst för de försäkrade anförde utredningen, att i överensstämmelse med dess förslag, att livförsäkring utan vinstdelaktighet för de försäkrade icke vidare skulle få drivas, bolagsledningarna under förhandlingarna för- klarat sig villiga förorda en anordning, varigenom överskott å livränterörel- sen tillfördes de försäkrade.

I propositionen rörande FL anslöt sig föredragande statsrådet i allt vä- sentligt till 1942 års utrednings förslag i de delar, för vilka i det föregående redogjorts, Av statsrådets anförande må här återges följande.

Det läge i sakens natur, uttalade statsrådet, att livförsäkringstekniken _ även om den framträdde i mycket förenklad form —— endast i begränsad om- fattning kunde förstås av personer utanför fackmännens krets. Från denna synpunkt skulle det följaktligen kunna anses likgiltigt, om tekniken vore mer eller mindre komplicerad. Å andra sidan vore det otvivelaktigt, att en komplicering av de tekniska reglerna medförde praktiska olägenheter. Så-

lunda måste därav följa enökning av bolagens förvaltningsarbete och där- med även en ökning av kostnaderna. Därtill komme att tillsynsmyndighetens granskningsarbete kunde försvåras. Sistnämnda förhållande accentuerades i den mån bolagen tillämpade skiftande tekniska metoder. Statsrådet ville för sin del starkt understryka angelägenheten av att enkelhet och enhetlig- het eftersträvades i fråga om 1ivförsäkringstekniken.

Statsrådet förklarade sig ense med utredningen om att lagen icke borde tyngas av försäkringstekniska detaljföreskrifter. Härför talade bl. a. den omständigheten, att det tekniska underlaget för verksamheten ständigt måste anpassas efter växlande ekonomiska och demografiska förhållanden i sam- hället. Detta önskemål kunde svårligen tillgodoses om en jämkning av de tekniska föreskrifterna förutsatte lagändring. De grundläggande tekniska bestämmelserna borde dock uttryckas genom positiva lagbud.

Statsrådet anslöt sig oförbehållsamt till utredningens förslag att vid si- dan om kravet på trygghet för försäkringsutfästelserna i lagen borde upp- ställas ett krav även på skälighet gentemot försäkringstagarna. Medan ut- redningen förutsatt, att skälighetsprincipen medförde skyldighet för för- säkringsinspektionen att pröva exempelvis huruvida en viss organisation eller en viss form för verksamhetens bedrivande kunde med hänsyn till de härför erforderliga kostnaderna — anses tillgodose skälighetskravet, ha— de i ett remissyttrande starkt betonats, att principen icke förlänade tillsyns- myndigheten en sådan befogenhet. Det syntes statsrådet uppenbart, att vid en effektiv tillsyn av skälighetsprincipens efterlevnad de av utredningen an- givna faktorerna icke kunde lämnas obeaktade. Ett bolag måste sålunda vara berett att underkasta sig en allsidig granskning av verksamhetens eko- nomiska effektivitet. I den män i premierna inginge ersättning för kund- tjänst, framstode det jämväl som en självklar skyldighet för försäkrings- inspektionen att tillse, att kundtjänsten finge det innehåll och den omfatt- ning, som förutsatts i grunderna. Granskningsskyldigheten vore emellertid icke liktydig med att tillsynsmyndigheten ägde ingripa dirigerande i bola— gets interna ekonomiska skötsel såvitt gällde allehanda detaljfrågor. Ej heller kunde det anses tillkomma myndigheten att bedöma bolagets lönepo— litik. Om kontrollen gåve vid handen, att skälighetskravet i förhållande till försäkringstagarna icke uppfylldes, hade myndigheten att inom ramen för sin allmänna tillsynsbefogenhet förelägga bolaget att vidtaga de åtgärder, som prövades påkallade. I sista hand kunde koncessionen förklaras förver- kad.

Utredningens uttalande att de bäst skötta företagens förhållanden borde bli vägledande vid grundernas utformning måste, menade statsrådet, anses i princip riktigt. Å andra sidan vore det enligt statsrådet givet, att principen måste tillämpas med varsamhet, så att bolagens växlande förhållanden i rimlig utsträckning beaktades.

I ett remissyttrande hade rests invändning mot utredningens uttalanden

angående förutsättningarna för en ytterligare premiedifferentiering i liv- försäkring. Statsrådet förklarade sig icke kunna på grundval av det före- liggande materialet taga ståndpunkt i denna fråga. Om densamma i fram- tiden aktualiserades, syntes problemläget böra mera ingående belysas.

Statsrådet upptog också till behandling den i ett remissyttrande framförda tanken att sådan livförsäkring, som bedreves i form av kollektiv riskförsäk— ring, borde undantagas från de för övrig livförsäkring gällande reglerna av teknisk art ochi stället hänföras till Skadeförsäkring och därvid underkastas sådan skälighetsgranskning, som beträffande Skadeförsäkring i annat sam— manhang föreslagits av de bolag, som avgivit remissyttrandet i fråga. Stats- rådet förklarade sig icke finna detta förslag till kontroll över skadeförsäk- ringens premiesättning godtagbart, vartill komme, att hithörande problem fölle inom ramen för det utredningsuppdrag. som anförtrotts åt 1945 års försäkringsutredning. Ett bifall till förslaget att hänföra kollektiv riskför- säkring till Skadeförsäkring skulle under ifrågavarande omständigheter in- nebära, att den kollektiva riskförsäkringen undandroges den offentliga till- syn, som övrig livförsäkring vore underkastad. En sådan anordning kunde statsrådet icke förorda. Detta vore emellertid, betonade statsrådet, icke lik— tydigt med att statsrådet i sak tagit slutlig ställning emot det i remissyttran— det framförda förslaget rörande den kollektiva dödsfallsförsäkringen, Enligt statsrådets mening vore detsamma förtjänt att uppmärksammas av 1945 års försäkringsutredning.

För utformningen av återbäringsreglerna måste, framhöll statsrådet, skä- lighetskravet vara vägledande. Enligt skälighetsprincipen borde allt över- skott å livförsäkringsrörelse återgå till försäkringstagarna. Statsrådet bort— såge här från aktieägares rätt till vinstutdelning och garanters rätt till ränta å garantikapital. I den mån återbäring icke utbetalades redan i samband med att överskottet uppkomme, tjänade de hos bolaget innestående återbä- ringsmedlen konsolideringsändamål. Enligt förslaget skulle emellertid åter- bäring vid en given tidpunkt — som angåves i återbäringsgrunderna —— till- delas försäkringstagarna. Detta måste ske senast i samband med inträffat försäkringsfall eller vid återköp. I grunderna skulle kunna bestämmas, att återbäring tilldelades då försäkringen varit i kraft ett visst antal år. Även andra regler för tilldelning kunde tillämpas. Tilldelningen innebure, att med- len frånskildes bolagets förmögenhetsmassa och överfördes till försäkrings- tagarna. Enligt förslaget skulle tilldelad återbäring, i den mån densamma icke omedelbart utbetalades till vederbörande, redovisas i försäkringsfonden.

Statsrådet anslöt sig helt till försäkringsutredningens principiella syn- punkter beträffande återbäringen. Med hänsyn till återbäringens centrala betydelse för tillgodoseende av skälighetsprincipen syntes det statsrådet na- turligt att göra upprättandet av återbäringsgrunder till en ovillkorlig skyl— dighet för livförsäkringsbolagen. Vid upprättandet av dessa grunder måste en avvägning ske mellan trygghets- och skälighetsprinciperna.

Med hänsyn till den för livförsäkringsvcrksamheten uppställda skälighets- principen syntes det statsrådet uppenbart, att den årliga utdelningsrätlen till aktieägare i livförsäkringsaktiebolag borde begränsas. Föreskrift här— om syntes böra inflyta i bolagsordningarna. Hinder borde givetvis icke möta att giva aktieägarnas rätt till utdelning företräde framför avsättning till regleringsfond eller därmed likställd fond (jfr kapitel XII).

Vad slutligen anginge frågan om försäkringstagarnas vinsträtt förklarade statsrådet sig i princip vara ense med utredningen. Detta gällde även den ståndpunkt utredningen intagit beträffande sådana försäkringar, som ur- sprungligen tecknats utan vinsträtt. Visserligen borde enligt en allmänt erkänd rättsgrundsats på privaträttens område nya lagbestämmelser icke få återverka på bestående avtal. Å andra sidan syntes det statsrådet befogat att göra avsteg härifrån då det gällde att tillgodose viktiga sociala intressen. En sådan situation förelåge här. Principen om försäkringstagarnas vinsträtt syntes, förklarade statsrådet, omfattas bland livförsäkringens målsmän i vida kretsar. Härom burc också de senaste decenniernas utveckling vittne. Klart vore emellertid, fortsatte statsrådet, att principen borde tillämpas en— dast i fall, där detta funnes betingat av skälighetskravet. Utredningen hade själv tänkt sig möjligheten av undantag i fråga om de s. k. korttidsförsäk- ringarna. Även i andra fall kunde det tänkas, att en avvägning mellan skilda intressen talade emot en utfästelse om vinsträtt. Hithörande frågor syntes statsrådet böra lösas i rättstillämpningen. Att man därvid av praktiska skäl kunde finna det motiverat att medgiva viss kvalifikationstid, innan vinsträt- ten inträdde, ansåge statsrådet uppenbart. I fråga om de s. k. skadelivrän- torna syntes principen om vinstdelaktighet icke böra tillämpas. Vad beträf— far livåterförsäkringen borde enligt statsrådet även för denna skälighets- principen gälla.

I sitt utlåtande i anledning av propositionen anförde första lagutskottet bl. a., att i lagförslagen uppmärksamheten huvudsakligen ägnats livförsäk— ringen och den därmed jämställda personförsäkringen. Förslagen vore enligt utskottet i det stora hela väl avvägda. En betydelsefull nyhet vore, att skälig- hetsprincipen i livförsäkring kommit till uttryck i lagen. De bestämmelser, som upptagits i detta ämne, utgjorde enligt utskottet en garanti för att liv- försäkringens nettopremier komme att hållas på skälig nivå samt att upp— kommande överskott bleve på skäligt sätt fördelade mellan försäkringsta— garna. En konsekvens av skälighetsprincipen vore enligt utskottet att allt överskott, som uppstode å livförsäkringsrörelse, skulle anses tillhöra för- säkringstagarna, dock med den inskränkningen då rörelsen bedreves i aktiebolagsform — att aktieägarna skulle äga rätt till skälig utdelning, vil- ken bestämdes i bolagsordningen. I den mån överskotten icke omedelbart disponerades för återbäring till försäkringstagarna utan för längre eller kortare tid fonderades i rörelsen vore det uppenbart, att ifrågavarande fond-

medel skulle anses tillkomma försäkringstagarna. Under särskilda betingel- ser kunde det, fortsatte utskottet, anses motiverat att göra avsteg från prin- cipen om försäkringstagarnas vinsträtt. I propositionen hade i detta hänse- ende pekats på de s. k. korttidsförsäkringarna. Såsom framhållits i ett re- missyttrande kunde enligt utskottet vidare fall förekomma, där premien från början reducerats med hänsyn till att försäkringstagaren icke skulle äga rätt till uppkommande vinst. Av större betydelse vore likväl enligt ut- skottets mening spörsmålet, huruvida principen borde göras tillämplig även å redan tecknade livförsäkringar. Utskottet kunde för sin del instämma i vad föredragande statsrådet i detta hänseende anfört. Enligt utskottets uppfatt- ning borde sålunda i princip vinstdelaktighet tillerkännas försäkringsta— garna även beträffande redan tecknade försäkringar.

I anslutning till det i det föregående refererade statsrådsuttalandet, att frågan om undantagande av den kollektiva riskförsäkringen från de för övrig livförsäkring gällande reglerna av teknisk art vore förtjänt att upp- märksammas av 1945 års försäkringsutredning, må här anmärkas, att ifråga- varande utredning icke upptog denna problemställning till särskild behand- ling. Utredningen utgick i sitt resonemang från att dylik försäkring skulle underkastas grundreglering.

Däremot behandlade 1945 års försäkringsutredning spörsmålet om för- säkringstagarnas rätt till de medel, som uppsamlats i livförsäln'ingsaktiebo- lagen. Utredningen konstaterade därvid, att genom åtgärder, som vidtagits eller komme att vidtagas i alla existerande eller planerade livförsäkrings- aktiebolag, det sörjts för att alla överskott å rörelsen tillfölle livförsäkrings- tagarna. bortsett från en, relativt sett, helt obetydlig del, som utgjorde av- kastning å aktiekapitalet. Därjämte hade beträffande samtliga här ifrågava- rande bolag genomförts den principen, att samtliga hopsamlade medel i före- tagen — med undantag för vad som motsvarade aktiekapitalet -— tillhörde försäkringstagarna. Utredningen ansåg dessa anordningar fullt tillfreds- ställande från samhällelig synpunkt och med hänsyn till försäkringstagar- nas intressen.

Soliditets- och skälighetsprinciperna inom livförsäkringen kommer till ut- tryck även i andra lagbestännnelscr än de i det föregående behandlade. Ne- dan skall en antydan lämnas om några andra stadganden i FL, som speglar dessa principer.

Med livförsäkring må enligt FL ej förenas försäkringsrörelse av annat slag med mindre särskilda skäl föreligger för en dylik förening. Bakom den— na regel, som antytts redan i det föregående, ligger uppfattningen, att då livförsäkringsverksamhet skall drivas endast för de försäkrades räkning, det icke är ändamålsenligt att sammanblanda sådan verksamhet med försäk- ringsrörelse av annat slag. Principen i fråga kommer att beröras närmare i kapitel VIII.

FL innehåller vidare lagstadganden, som skyddar livförsäkringens medel mot att tagas i anspråk för fondemission i försäkringsaktiebolag. Dessa be- stämmelser är ett uttryck i lag för det särskilda skydd, som beretts livför- säkringstagarna.

Klara uttryck för soliditetsgrundsatsen återfinnes i FL:s bestämmelser om att vid envar tidpunkt ett belopp motsvarande försäkringsfonden för livförsäkringar skall redovisas i huvudsak i vissa slag av kvalificerade vär- dehandlingar. Viktigast härutinnan är vissa typer av obligationer samt skuldförbindelser, för vilka vederbörande bolag äger säkerhet genom inteck- ning i fast egendom inom två tredjedelar av senast fastställt taxeringsvärde. En tiondel av försäkringsfonden får emellertid redovisas i andra värdehand- lingar än de i lagen närmare uppräknade, dock icke i aktier. De värdehand— lingar, i vilka livförsäkringsfonden helt eller delvis redovisas, skall förvaras avskilda från bolagets övriga tillgångar och under minst två lås med olika nycklar, av vilka en innehaves av ett av försäkringsinspektionen förordnat ombud. I de sålunda förvarade handlingarna äger livförsäkringstagarna panträtt såsom i handfången pant till säkerhet för fullgörandet av bolagets på försäkringsavtalen grundade förbindelser.

Under vissa förutsättningar skall jämväl tillgångar motsvarande säker— hetsfonden redovisas och pantsättas på motsvarande sätt. Denna specialbe- stämmelse kommer att beröras i kapitel VIII.

2. Något om livförsäkringens huvudformer. Närmare om grupplivförsäkring. Grupplivförsäkring- ena och den individuella riskförsäkringens uppsving Livförsäkringen indelas såvitt gäller direkt affär i stor försäkring, liten för- säkring (folkförsäkring), kollektiv tjänstepensionsförsäkring med särskilda grunder och grupplivförsäkring. Stor och liten försäkring betecknas sam- mantagna såsom individuell livförsäkring till skillnad från de andra for- merna, som båda är mer eller mindre kollektiva. Såsom en orientering läm- nas i det närmast följande vissa kortfattade uppgifter om olika förekom- mande livförsäkringsformer. Dessa uppgifter är till stor del hämtade från försäkringsinspektionens publikation Enskilda försäkringsanstalter. Mellan stor och liten livförsäkring föreligger den väsentliga skillnaden, att den senares premienivå är högre än den förras. Genom folkförsäkringen har man ursprungligen sökt åstadkomma ett försäkringsskydd, som är sär— skilt avpassat för de befolkningslager, vilkas inkomstnivå är låg och vilka lever under otrygga inkomstförhållanden. Premiebefrielseförsäkring vid sjukdom, som i stor försäkring är ett frivilligt komplement till livförsäk— ringen, är inom folkförsäkringen obligatorisk. Härtill kommer inom folk— försäkringen vidare vissa anordningar för premielättnader vid militärtjänst och arbetslöshet. Ackvisitions- och inkassoorganisationerna är i viss mån annorlunda uppbyggda —— den sistnämnda fortfarande framför allt utmärkt av förekomsten i viss utsträckning av personlig premieinkassering. Vidare

är medelförsäkringssumman lägre och premiebetalningsterminen vanligen kortare inom folkförsäkringen än inom den stora försäkringen. Nyteckning- en av folkförsäkring befinner sig i snabbt avtagande.

Individuell livförsäkring uppdelas med hänsyn till det sätt, på vilket för- säkringsförmånen utgår, i kapitalförsäkring och livränteförsäkring. Ett liv- försäkringsavtal kan avse endera av dessa former eller vara en kombination av båda.

Försäkringsförmånerna vid kapitalförsäkring består i allmänhet av ett visst engångsbelopp, försäkringssumman, men kan även ha formen av ett visst belopp årligen under ett bestämt antal år. I sistnämnda fall säges för- säkringssumman utgå i rater under ifrågavarande antal år. Allmänt är det karakteristiska för kapitalförsäkring att försäkringsprestationens omfatt- ning är fixerad i och med att försäkringsfallet inträffar.

Ur beräkningsteknisk synpunkt brukar kapitalförsäkring indelas i två kategorier, nämligen kapitalförsäkring för livsfall och kapitalförsäkring för dödsfall. Vid kapitalförsäkring för livsfall utges försäkringssumman endast om viss ålder uppnås. Vid kapitalförsäkring för dödsfall utges försäkrings— summan vid dödsfall, som inträffar under försäkringstiden. Om försäk- ringsavtalet endast innehåller utfästelse om utbetalning vid dödsfall och försäkringstiden dessutom är begränsad (i praktiken: till lägre ålder än 90 år), användes beteckningen temporär (dödsfalls)försäkring (T-försäk— ring). En specialförsäkring är försäkring med naturliga premier (TN-för- säkring). Kapitalförsäkring för dödsfall kan även innefatta rätt till utbetal- ning av försäkringssumman vid försäkringstidens slut (utbetalning för livs— fall), om den försäkrade icke dessförinnan avlidit. Denna försäkringsform betecknas sammansatt kapitalförsäkring (D-försäkring, för barn B-försäk- ring), emedan den kan betraktas såsom sammansatt av en temporär försäk- ring och en kapitalförsäkring för livsfall.

Vid livränteförsäkring sker utbetalningen successivt och endast under förutsättning att viss person, livräntetagaren, lever. Livräntan kan börja utgå antingen omedelbart efter försäkringens tecknande (genast börjande livränta), efter viss uppnådd ålder (uppskjuten livränta) eller efter det viss person, försörjaren, avlidit (överlevelselivränta, DR-försäkring). Livräntan upphör alltid vid livräntetagarens död men den kan dessutom vara tidsbe- gränsad på så sätt, att den upphör senast efter visst antal år eller vid viss tidpunkt. En vanlig form är sålunda temporär överlevelseränta (TDR—för- säkring), som utgår om försörjaren avlider före viss tidpunkt och i så fall fram till denna tidpunkt, dock endast så länge livräntetagaren (förmånsta- garen) lever. En närbesläktad försäkringsform, uppfostringsränta, är strängt taget kapitalförsäkring, emedan utbetalningarna där skall ske efter försör- jarens död oberoende av om någon person lever; den redovisas dock ofta, t. ex. i Enskilda försäkringsanstalter, som »ränteförsäkring» (ej livränte- försäkring).

Temporär dödsfallsförsäkring är en riskförsäkring och innehåller i regel endast ett obetydligt sparande. Sparandet i en dylik försäkring, som van- ligtvis avtalas med en jämn årspremie, uppstår genom att en del av de pre- mier, som inbetalas i början av försäkringstiden, då dödsrisken är mindre, reserveras för att tagas i anspråk under senare delen av försäkringstiden, då dödsrisken tilltager. Försäkring med naturliga premier är en riskförsäk- ring 1ned årligen stigande premier, motsvarande dödsriskens ökning, och innehåller inget sparande.

Kapitalförsäkring för livsfall, sammansatt kapitalförsäkring och livränte— försäkring (bortsett från temporär överlevelseränta, vilken står den tempo- rära dödsfallsförsäkringen nära) innesluter ett sparande, vilket uppsamlas och förräntas i premiereserven.

Kapitalförsäkring för dödsfall och i främsta rummet sammansatt kapi- talförsäkring är den mest förekommande försäkringsformen hos de vanliga livförsäkringsbolagen. Den helt övervägande delen av dessa bolags försäk— ringsbestånd utgöres nämligen antingen av fristående kapitalförsäkring för dödsfall (D- resp. T-försäkring) eller av sådan försäkring i kombination med livränteförsäkring, varvid kapitalförsäkringen utgör det dominerande försäkringselementet. Från 1955 har kombinationer av typen sammansatt kapitalförsäkring plus temporär dödsfallsförsäkring (D+T) för en och samma försäkrad blivit vanliga i nyteckningen. Vid en sådan försäkrings— kombination utgår således försäkringssumman med högre belopp vid döds— fall än vid försäkringstidens slut. Kombinationen innehåller följaktligen ett mindre sparande än en motsvarande sammansatt kapitalförsäkring men ett större sparande än en temporär försäkring på samma belopp.

Kapitalförsäkring, vid vilken försäkringssumman utbetalas i form av en- gångsbelopp, är den vanligaste kapitalförsäkringsformen, även om kapital- försäkring, vid vilken försäkringssumman utgår i rater, vunnit stor utbred- ning. Detta sammanhänger med att det vid inkomstbeskattningen är med- givet att göra avdrag för premie avseende vissa kombinationer av sådan kapitalförsäkring och livränteförsäkring, vilka är s. k. pensionsförsäkring- ar i kommunalskattelagens mening (P-försäkringar). En vanlig sådan kom— bination består av en kapitalförsäkring för dödsfall, vid vilken försäkrings- summan utgår i rater under tjugo år från dödsfall eller senast från viss ålder, samt av en livsvarig livränteförsäkring, från vilken i förekommande fall livränta börjar utgå sedan kapitalförsäkringens förmåner upphört.

Inom den kollektiva tjänstepensionsförsäkringen med särskilda grunder, som endast bedrives av SPP, dominerar livränteförsäkringen. Det är emel- lertid vanligt att livräntan kombineras med en begränsad kapitalförsäk- ring avseende engångsbelopp. Vidare ingår även regelmässigt en invalidi- tetsförsäkring. Denna avser både invalidränta utgående så länge invaliditet består, dock längst intill den tidpunkt då ålderspensionen börjar utgå, och premiebefrielse under samma tid samt vanligen också begränsad invalidka-

pitalförsäkring. Premiebefrielseförsäkring meddelas även av de vanliga liv- försäkringsbolagen. '

Grupplivförsäkringen, som i modern mening infördes av livförsäkrings- bolagen 1948 och som från och med 1959 drives av Folket, av Förenade Liv i samförsäkring med andra livförsäkringsbolag, av Järnvägsmännens Liv samt av Liv-Thule, utgör en särskild administrativt enkel form av för- säkring med naturliga premier. Åldersfördelningen hos medlemmarna i en grupp bestämmer således totalpremien för hela gruppens försäkringsskydd. Genom överenskommelser inom gruppen är premieolikheten för de enskilda medlemmarna vanligen utjämnad. Vid denna försäkring utbetalas försäk- ringssumman i form av engångsbelopp och endast vid dödsfall. Eftersom grupplivförsäkringens uppsving ägt rum efter FL:s ikraftträdande —— de sakkunniga återkommer nedan med en siffermässig belysning härav — synes en närmare redogörelse för grupplivförsäkringens konstruktion, som i stor utsträckning är fastslagen i grunderna, vara lämplig i detta samman- hang. Framställningen i det följande följer närmast grunderna för ett av bolagen utom i fråga om beskrivningen av de tillåtna grupperna. där redo- görelse lämnas för hela området. Uppgifterna avser förhållandena vid in- gången av september 1959.

Med gruppavtal avses i grupp]ivförsäkringsgrunderna avtal om plan för kapitalförsäkring av viss grupp av personer, där såväl de personer, vilka skall försäkras, som de försäkringsbelopp, vilka skall gälla för de enskilda försäkrade, är bestämda genom generella regler. Med gruppförsäkring av- ses sammanfattningen av försäkringar meddelade enligt ett gruppavtal. Gruppförsäkring meddelas i form av kapitalförsäkringar för dödsfall mot naturliga premier, avtalade för ett år i sänder.

Grupplivförsäkring får endast avse vissa i grunderna bestämda slag av grupper. Gruppbestämningarna är icke exakt desamma i samtliga grupp- försäkringsbolag. I Folket är de tillåtna grupperna personalgrupp, förenings- grupp, ekonomigrupp och hustrugrupp. Med personalgrupp förstås grupp av personer anställda hos en arbetsgivare eller hos flera arbetsgivare, utvalda enligt generella regler inom en och samma branschorganisation. Förenings- grupp definieras såsom grupp av medlemmar i förening, som har till ända- mål att tillvarataga medlemmarnas intressen som yrkesutövare (t. ex. fack- förening eller hantverksförening). Såsom föreningsgrupp må dessutom, om särskilda omständigheter föreligger, räknas grupp av medlemmar i en obe— roende av grupplivförsäkringen bildad understödsförening. Såsom ekonomi- grupp betecknas grupp av personer, som sparar eller lånar pengar i en och samma bank, sparbank, sparkassa, jordbrukskassa eller sparlåneklubb. Med hustrugrupp avses grupp av hustrur såsom huvudregel samtliga _ till grupplivförsäkrade i personal- eller föreningsgrupp. I Förenade Liv och Liv-Thule arbetar man med personalgrupp, föreningsgrupp och låneskydds-

grupp. Personalgrupp består av personer, anställda hos en arbetsgivare eller hos flera arbetsgivare, utvalda enligt generella regler inom samma branschorganisation. Med anställda hos en arbetsgivare jämställes stude— rande —— i åldern 18—40 år —— vid en läroanstalt. Med föreningsgrupp förstas medlemmar i förening, vilken har till ändamål att tillvarataga medlemmar- nas intresse såsom yrkesutövare. Med yrkesutövning jämställes studier i åldern 18—40 år vid en läroanstalt. I personal- och föreningsgrupp kan även ingå försäkrades hustrur under förutsättning att minst 85 % av hustrurna till de försäkrade männen anslutes till gruppförsäkringen. Låne- skyddsgrupp består av personer, som lånat penningmedel hos en och samma bank, sparbank, jordbrukskassa eller annan kreditkassa eller av personer som på grund av köp av varor avsedda för stadigvarande bruk står i skuld för den oguldna köpeskillingen. I Järnvägsmännens Liv arbetar man med personalgrupp, föreningsgrupp och hustrugrupp. Med personalgrupp förstås grupp av personer anställda hos en arbetsgivare eller hos flera arbetsgivare, utvalda enligt generella regler inom en och samma branschorganisation. Föreningsgrupp definieras såsom grupp av medlemmar i förening, som har till ändamål att tillvarataga medlemmarnas intressen som yrkesutövare. Såsom hustrugrupp betecknas grupp av hustrur till grupplivförsäkrade i personal— eller föreningsgrupp. Sådan grupp skall enligt huvudregeln omfat- ta hustrurna till minst 85 % av i personal- eller föreningsgrupp försäkrade.

Grupplivförsäkringsverksamheten skall enligt grunderna organiseras på sådant sätt, att för försäkringsgivaren oförmånligt frivilligt urval förebyg- ges. Denna allmänna regel kompletteras med vissa speciella bestämmelser. Bl. a. innehåller grunderna ganska utförliga regler om gruppernas storlek. Grupperna måste ha en viss omfattning, sedd i relation till antalet av de till försäkring berättigade, och skall omfatta minst 25 försäkrade. Försäk— ringssumman är maximerad till 50 000 kronor, i fråga om hustrur dock till 25 000 kronor.

Premien för gruppförsäkring utgör summan av premierna för de indivi- duella försäkringar, som gäller enligt gruppavtalet.

Ett intressant inslag i grupplivförsäkringen är den s. k. fortsättningsför- säkringen. Gruppmedlem, som måste utträda ur personalgrupp eller för- eningsgrupp på grund av ändrad (upphörd) anställning eller ändrad (upp- hörd) yrkesutövning eller på grund av gruppavtalets urkraftträdande, är nämligen berättigad att utan hälsoprövning erhålla fortsatt försäkring för dödsfall. Samma rätt tillkommer gruppmedlem, som på grund av sjukdom eller olycksfall är fullständigt arbetsoförmögen och på grund härav utträ- der ur gruppavtalet, och medförsäkrad hustru, som tvingas utträda på grund av att hennes make avlider eller äktenskapet upplöses genom skils- mässa eller maken utträder ur gruppen med rätt till fortsättningsförsäkring. Rätten till fortsättningsförsäkring skall göras gällande inom två månader efter det att försäkringen enligt gruppavtalet trätt ur kraft. Fortsättningsför-

säkringen mä avse högst det enligt gruppavtalet gällande försäkringsbeloppet, i förekommande fall minskat med det försäkringsbelopp, som den försäk- rade kan erhålla genom inträde i annan gruppförsäkring. Fortsättningsför— säkringen erhålles mot normal premie enligt bolagets vanliga tariffer för stor försäkring utan rätt till premiebefrielse, dock längst till fortsättnings- försäkringens årsdag närmast före den försäkrades 67-årsdag.

Såsom redan tidigare framhållits utgör grupplivförsäkringens och den individuellt tecknade temporära dödsfallsförsäkringens frammarsch under FL:s giltighetstid ett dominerande drag i livförsäkringens utveckling. Det försäkrade dödsfallskapitalet i individuell kapitalförsäkring för dödsfall har från 1949 till och med 1957 vuxit från 10,3 miljarder till 20,1 miljarder kronor. I siffrorna är då inkluderade såväl kapitalförsäkring med sparmo- ment (D) som temporär dödsfallsförsäkring (T) och försäkring med natur- liga premier (TN). Huru mycket av det förra beloppet som föll på temporär dödsfallsförsäkring och försäkring med naturliga premier ger statistiken ingen uppgift om. År 1954, då det försäkrade dödsfallskapitalet utgjorde 15,3 miljarder kronor, är det första år för vilket uppgifter härutinnan kan lämnas. Av beloppet 15,3 miljarder kronor utgjorde 1,1 miljard kronor tem- porär dödsfallsförsäkring och försäkring med naturliga premier och 14,2 miljarder kronor kapitalförsäkring med sparmoment. Av nyssnämnda total- belopp för 1957, 20,1 miljarder kronor, utgjorde ej mindre än 4,4 miljarder kronor temporär dödsfallsförsäkring och försäkring med naturliga premier och 15,7 miljarder kronor sparbetonad kapitalförsäkring (av beloppet 4,4 miljarder kronor har 1,2 miljarder tillkommit i samband med införandet av nya premiegrunder i livförsäkring). Det försäkrade dödsfallskapitalet i grupplivförsäkring har från 1949 till och med 1957 vuxit från 0,1 miljard till 5,2 miljarder kronor.

Termen temporär dödsfallsförsäkring för tanken närmast till mycket kortvariga försäkringar. De verkligt korta försäkringarna torde emellertid utgöra en försvinnande liten andel av samtliga temporära dödsfallsförsäk- ringar. Några exakta uppgifter, som belyser läget, finnes icke. Viss ledning för en bedömning kan emellertid hämtas från föreliggande statistiska upp- gifter om nyanskaffningen 1957 av dylik försäkring (exkl. försäkring med naturliga premier). Av dessa uppgifter framgår bl. a. att av 1957 års ifråga— varande nyteckning inom stor försäkring försäkringar med kortare premie- betalningstid än tio år utgjorde allenast 1,28 % i fråga om antal och 3,44 % i fråga om försäkringssumma. lnom liten försäkring förekom över huvud taget ej nyteckning av temporär dödsfallsförsäkring med kortare premie- betalningstid än tio år.

3. Grundernas omfattning. Vissa likheter i grunderna mellan de skilda bolagen. Förekomsten av konkurrensbegränsande överenskommelser. Konstruktionen av livförsäkringspremie. Huvud- dragen i återbäriugstekniken. Behandlingen av personer med mindre gott hälsotillstånd

Såsom av det föregående torde inses är de försäkringstekniska grunderna för livförsäkring mycket omfattande. Några exempel på omfattningen må här anföras. Om i sammanhanget bortses från grunder för verksamhet i ut- landet och från vissa äldre grunder för beräkning av försäkringspremier, tager grunderna, som är stencilerade i A 4—format, i anspråk i Folket ca 90 sidor, i Framtiden ca 100 sidor, i Svenska Lif-Balder ca 80 sidor och i Liv- Thule ca 70 sidor.

Sedan lång tid tillbaka har premie- och premiereservgrunderna i stor liv- försäkring varit lika i alla bolag. I liten livförsäkring har förhållandet varit detsamma. De grundläggande antagandena i liten försäkring har för övrigt skilt sig från motsvarande antaganden i stor försäkring endast såvitt rör omkostnads- och säkerhetsbelastningar. Grunderna för beräkning av åter— köps- och fribrevsvärden har inom stor respektive liten livförsäkring lika- ledes varit desamma för alla på respektive område arbetande bolag. I fråga om återbäringsgrunderna föreligger åtskilliga skiljaktigheter mellan olika bolag, ehuru grunderna i samtliga fall upprättats med beaktande av skälig- hetsprincipen. I flertalet livförsäkringsbolag är vinstsamling till försäkrings— tidens slut den dominerande formen för återbäringens behandling.

Inom grupplivförsäkringen gäller speciella grunder med särskilda död- lighets- och omkostnadsantaganden. Grunderna för premieberäkningen är för närvarande (september 1959) i huvudsak desamma för samtliga i branschen arbetande bolag. Utformningen av återbäringsanordningarna i grupplivförsäkring företer vissa skiljaktigheter de olika försäkringsgivarna emellan.

Anmärkas må, att försäkringsinspektionen såsom kartellsamarbete i kon- kurrenslagstiftningens mening registrerat bl. a. överenskommelse om ge- mensam premienivå inom å ena sidan stor och å andra sidan liten livför- säkring. Det må emellertid framhållas, att de medverkande bolagen genom överenskommelsen icke avstått från sin rätt att när som helst och utan föregående överläggningar eller kontakt med de andra bolagen vidtaga så- dana ändringar i grunderna, som påverkar premierna.

Utöver överenskommelsen om gemensam premienivå inom stor respektive liten livförsäkring har såvitt gäller livförsäkringsområdet i kartellregistret intagits jämväl vissa andra överenskommelser, som ansetts utgöra kartell- samarbete i konkurrenslagstiftningens mening. Såsom exempel härpå må nämnas en även i annat sammanhang berörd överenskommelse angående allmänna villkor för livförsäkring. Ett annat hithörande avtal är överens- kommelse angående gränsdragning mellan vissa livförsäkringsbolags verk-

237 samhet och SFP:s verksamhet. Jämväl ett flertal andra överenskommelser och rekommendationer på livförsäkringsområdet har införts i kartellre— gistret.

I detta sammanhang vill de sakkunniga med några exempel illustrera, hur en godtyckligt vald försäkringspremie kan uppdelas i riskpremiedel. eventuell sparpremiedel, omkostnadspremiedel och säkerhetstilläggsdel. Såsom exempel har valts dels en sammansatt kapitalförsäkring, där försäk- ringsbeloppet utbetalas vid viss uppnådd ålder, då försäkringen upphör, eller dessförinnan vid dödsfall, dels en temporär dödsfallsförsäkring, där försäk- ringssumman utbetalas endast i händelse av dödsfall under försäkringsti— den. I bägge fallen är försäkringen tecknad av en nästa födelsedag (n. t'.) 135-årig person och försäkringstiden är 30 är samt försäkringssumman 10 000 kronor. Den sammansatta kapitalförsäkringen betecknas D 65 och den temporära dödsfallsförsäkringen T 65. Den årliga premie, vederböran- de försäkringstagare har att erlägga under hela försäkringstiden, utgör vid D 65 kr. 298: 60 och vid T 65 kr. 98: 30. I uppställningarna anges av utrym- messkäl premiefördelningen endast för vart femte försäkringsår samt slut- året.

D 65 Försäkringsår Riskpremie Sparpremie Omkostnads- Säkephets- Summa nr premie tillägg ] 19:00 235: 00 39: 80 4: 80 298: 60 6 22: 80 229: 30 39: 80 6: 70 298: 60 11 28: 00 222: 10 39:80 8: 70 298: 60 16 33: 80 214: 00 39: 80 11: 00 298: 60 21 37: 50 207: 70 39:80 13:60 298: 60 26 31: 20 211: 10 39: 80 16:50 ' 298: 60 30 5: 30 234: 40 39:80 19: 10 298: 60 T 65 Försäkringsår . . Sparpremie Omkostnads- Säkerhets- nr Riskpremie (teknisk) premie tillägg Summa 1 19: 20 46: 50 29:00 3: 60 98: 30 6 25: 80 39: 60 29: 00 3: 90 98: 30 11 37:00 28: 10 29: 00 4: 20 98:30 16 55: 80 9: 00 29: 00 4: 50 98: 30 21 88: 50 — 23: 80 29:00 4: 60 98:30 26 147: 30 82: 30 29: 00 4: 30 98:30 30 231: 10 — 165: 40 29:00 3: 60 98:30

I fråga om försäkringen av typen T 65 må erinras om att denna ej inne- håller något annat sparande än det rent tekniska sparande, som blir följ- den av att en jämn premie betalas under hela försäkringstiden trots att

dödsrisken tilltager med stigande ålder. Det under början av försäkrings- tiden sålunda hopsamlade tekniska sparandet tages sedermera i anspråk såsom riskpremie under slutet av försäkringstiden. I uppställningen kom- mer detta förhållande till uttryck genom de negativa talen i sparpremie- kolumnen under försäkringstidens senare del.

Av uppställningarna framgår, att omkostnadsandelarna i premierna un- der hela försäkringstiden är oförändrade för bägge försäkringstyperna. I den sparbetonade försäkringen utgör sålunda omkostnadspremiedelen i det anförda exemplet kr. 39:80. I den temporära dödsfallsförsäkring, vilken de sakkunniga valt som exempel, utgör motsvarande premiedel 29 kronor. De sakkunniga har betraktat det såsom varande av visst intresse att se hur omkostnadspremiedelen i de anförda exemplen enligt de av försäkringsbo— lagen till inspektionen lämnade redovisningarna fördelar sig på omkost- nadsslagen anskaffningskostnader, inkassokostnader och övriga löpande förvaltningskostnader. Härvid visar det sig, att av omkostnadspremien i det valda exemplet på sammansatt kapitalförsäkring (totalt kr. 39:80) kr. 18:90 faller på anskaffningskostnader, kr. 6:20 på inkassokostnader och kr. 14:70 på övriga löpande förvaltningskostnader. Omkostnadspremien i det anförda exemplet på temporär dödsfallsförsäkring (totalt 29 kronor) fördelar sig på anskaffningskostnader med kr. 14:20, på inkassokostnader med 2 kronor och på övriga löpande förvaltningskostnader med kr. 12:80.

Årspremierna i de här behandlade exemplen, kr. 298:60 för den samman- satta kapitalförsäkringen och kr. 98:30 för den temporära dödsfallsförsäk- ringen, är såsom framgått av det föregående liksom andra premier kon- struerade på grundvalen av vissa antaganden rörande dödlighet, räntefot och omkostnader. Såsom av uppställningarna framgår innehåller de även vissa säkerhetstillägg. De grundläggande antagandena rörande dödlighe- ten och räntefoten är liksom antagandet rörande omkostnaderna —— val— da med marginaler för att tillgodose lagens regel, att de skall vara be— tryggande.

I praktiken befinner man sig för närvarande, såvitt rör antagandena om dödlighet och räntefot, med mycket goda marginaler på den säkra sidan. Nämnas må sålunda, att medan den i nu gällande grunder antagna ränte- foten i fråga om kapitalförsäkring utgör allenast 2,5 %, den genomsnitt- liga avkastningen på livförsäkringsbolagens placeringar, om den beräknas exklusive kursvinster och kursförluster samt upp- och nedskrivningar, år 1957 uppgick till 4,04 %. Här bör emellertid inskjutas, att siffrorna 2,5 och 4,04 % icke utgör fullt jämförbara storheter. Det är nämligen att observera, att livförsäkringsbolagen betalar skatt på avkastningen av sina placeringar i den del dessa hänför sig till kapitalförsäkringsområdet — s. k. ränteskatt, motsvarande en avkastning om drygt 0,5 % —— varför den behållna avkast- ningen — som således kan jämföras med den i grunderna antagna avkast- ningen å 2,5 % _ ligger omkring 3,5 %. Såvitt rör individuell kapitalför-

säkring för dödsfall utgjorde den verkliga dödligheten under åren 1953— 1957 ca 60 % av den enligt nu gällande grunder beräknade i praktiskt ta- get hela åldersintervallet 16—60 år men 80—90 % i åldersintervallet 61— 80 år.

I fråga om omkostnaderna kan sägas, att bland bolagen en viss tendens i riktning mot att helt konsumera däremot svarande premiedel kan spåras.

För att ge en bild av de årspremier, som i de här behandlade exemplen skulle behöva erläggas av försäkringstagarna, därest antagandena i fråga om dödlighet och räntefot kunde närmas till vad som för närvarande mera direkt motsvarar de aktuella förhållandena, visas i nedanstående uppställ— ning premierna sådana de enligt gällande grunder faktiskt gestaltar sig — exemplen är fortfarande desamma — samt premierna vid ränteantagandena 3,5 och 4,5 %, om samtidigt den faktiska dödligheten utgör 75 eller 60 % av den enligt grunderna beräknade. Det bör här i klarhetens intresse in- skjutas, att av i det föregående angivna beskattningsskäl avkastningen på de av bolagen förvaltade tillgångarna måste ligga drygt 0,5 % högre för att man skall kunna räkna med dessa räntesatser. Omkostnadspremieandelen har — eftersom tendensen är den i det föregående angivna beräknats vara densamma som enligt grunderna, d.v.s. kr. 39:80 respektive 29 kro- nor. Säkerhetstilläggen är helt slopade (utom i den gällande premien å första raden i uppställningen).

Grunder Årspremie D 65 Årspremie T 65

Gällande av år 1955 ...................... 298: 60 (= 100 %) 98:30 (= 100 %) Räntefot 3,5 %:

a) dödlighet 75 % av en]. grunderna beräknad 248: 50 (= 83 %) 75: 40 (= 77 %) b) dödlighet 60 % av enl. grunderna beräknad 244: 20 (= 82 %) 66:30 (= 67 %) Räntefot 4,5 %:

a) dödlighet 75 % av enl. grunderna beräknad 218: 80 73 %) 74 %) 72: 30 (= 72 %) 63:90 (= 65 %)

ll ||

( b) dödlighet 60 % av enl. grunderna beräknad 214: 40 (

Till kommentar av uppställningen vill de sakkunniga understryka, att den icke avser att ge en föreställning om med vilka premier livförsäkrings- bolagen skulle kunna arbeta vid livförsäkringar av typen D 65 och T 65 utan allenast att i ett praktiskt exempel åskådliggöra de marginaler som uppkommer, därest man vid premieberäkningen inför vissa andra antagan- den än de nuvarande. Av soliditetsskäl är det nödvändigt att beräknings- underlaget konstrueras på betryggande sätt; särskild tyngd har soliditets- kravet vid långvariga försäkringstider. Såsom av det föregående framgått återföres marginalerna i form av återbäring till de försäkrade i enlighet med skälighetsprincipen.

Av vad som anförts i avsnitt 1. av detta kapitel har framgått, att skälig- hetsprincipen i livförsäkring ansetts kräva, att en försäkrings bidrag till

rörelsens extrafonder så långt detta ur konsolideringssynpunkt är möjligt senast i samband med försäkringens upphörande åter frigöres ur dessa och i form av återbäring återgår till vederbörande försäkringstagare. Det tek- niska system för återbäringen, som efter ingående överväganden och över- läggningar mellan försäkringsinspektionen och livförsäkringsbolagen inför- des i nu gällande grunder såvitt rör stor och liten försäkring — och i till- lämpliga delar även grupplivförsäkring — kan beskrivas på i huvudsak föl— jande sätt. Beskrivningen är hämtad från en redogörelse av försäkringsin— spektionen.

En retrospektiv reserv beräknas för varje försäkring såsom skillnaden mellan det förräntade värdet av å ena sidan inbetalda premier och å andra sidan dödsfallskostnader, förvaltningskostnader och enligt försäkringsav- talet verkställda livsfallsutbetalningar. Vid beräkningen av den retrospek- tiva reserven söker man att så nära som möjligt ansluta sig till de verk- liga förhållandena i fråga om räntefot, dödlighet och omkostnader. Skill- naden mellan nämnda reserv och en prospektivt beräknad reserv, den s. k. fördelningsreserven, avsedd att jämte framtida premier täcka försäkrings- förpliktelserna, bildar den tekniska vinsten. Såsom fördelningsreserv har i allmänhet premiereserven enligt gällande grunder antagits. Då försäk- ringen upphör, korrigeras den tekniska vinsten med hänsyn till bolagets ställning vid tidpunkten i fråga och med hänsyn till behovet av kollektivt konsolideringskapital. Denna procedur, vilken kan betecknas som norme— ring, innebär att återbäringen beskäres för bildandet av kollektivt konso— lideringskapital, om så erfordras av soliditetsskäl, eller utökas, om den kollektiva konsolideringen bedömes kunna minskas. Normeringen sker ge- nom att den tekniska vinsten multipliceras med en för alla försäkringar gemensam faktor, den s.k. tilldelningsfaktorn, som avväges så att summan av de positiva tekniska vinsterna för bolagets alla försäkringar, multipli— cerad med denna faktor, överensstämmer med summan av återbäringsku- pitalet och det förräntade värdet av vad som eventuellt tidigare i återbä— ring tilldelats i kraft varande försäkringar. Återhäringskapitalet definieras i allmänhet på sådant sätt att detsamma kommer att utgöra summan av säkerhetsfond, utjämningsfond, återbäringsfond och regleringsfond, ökad med skillnaden mellan det tekniska värdet och det bokförda värdet av bo- lagets tillgångar samt minskad med det kollektiva konsolideringskapitalet. Tilldelningsfaktorn bestämmes vart femte år och tillämpas under följande femårsperiod. När en försäkring upphör på grund av försäkringsfall, till- delas den i återbäring ett belopp, som är lika med skillnaden mellan å ena sidan produkten av tilldelningsfaktorn och den tekniska vinsten och å andra sidan det förräntade värdet av tidigare tilldelade belopp. Det är helt utan betydelse för återbäringens storlek hur bolagets överskottsmedel för- delar sig mellan de förenämnda extrafonderna.

I detta sammanhang vill de sakkunniga fästa uppmärksamheten på det förhållandet att för personer med mindre gott hälsotillstånd grunderna icke ger några regler om storleken av de premietillägg, som i dylika fall må uttagas. Grundernas regler avser alltså närmast personer med normalt hälsotillstånd. I fråga om riskbedömningen inom livförsäkringen har man sedan gammalt skilt mellan A-risk (med normal premie), B-risk (med mindre premieförhöjning fastställd av vederbörande bolag) samt C—risk, vilken innefattar en större premieförhöjning, fastställd av Återförsäkrings- aktiebolaget Sveriges riskprövningsnämnd. Under senare år har dock ett par bolag haft egna C-risknämnder. Alla C-risker återförsäkras totalt i nyssnämnda bolag, Sverige. Vad sålunda anförts äger tillämpning på stor försäkring. I liten försäkring behåller det direkttecknande bolaget även C- riskerna. Gemensamma riktlinjer för riskbedömningen antogs av Svenska livförsäkringsbolags förening första gången år 1945. Därvid bestämdes i princip dels gränsdragningen mellan A- och B- samt mellan B- och C-om- rådena, dels premiesättningen inom B-området. För premiesättningen inom C-området fastställde Återförsäkringsaktiebolaget Sveriges riskprövnings- nämnd ungefär samtidigt särskilda riktlinjer, vilka överarbetades år 1947. De gemensamma riktlinjerna reviderades i liberaliserande riktning år 1949 och åren 1954—1955. Vid båda tillfällena gjordes en motsvarande revision av C—riskriktlinjerna. Med utgångspunkt från en förenkling av C-risktek- niken och med en nedsättning av tilläggspremienivån på detta område med ca 25 % såsom riktmärke har nya reviderade riktlinjer, denna gång om- fattande samtliga riskklasser, trätt i kraft den 1 juni 1958. Även dessa rikt- linjer innebär, förutom nyssnämnda generella nedsättning, icke oväsentliga liberaliseringar. En mindre omarbetning av riktlinjerna, huvudsakligen in- nebärande en liberaliserad bedömning av tumörer, trädde i kraft i januari 1959. Planer föreligger på ytterligare nedsättning i tilläggspremienivån i fråga om C-risker år 1960.

B-riskerna får i de flesta bolag icke någon extra återbäring på inbetalda tilläggspremier. På C- riskområdet förekommer återbäring på tilläggspre- mien i alla storförsäkringsbolag. Genom den totala återförsäkringen i Åter- försäkringsaktiebolaget Sverige blir det ekonomiska resultatet av C-risk— rörelsen utj ämnat och samlat på ett ställe. Sverige beräknar hur stort över- skott tilläggspremierna givit, och detta överskott (den s.k. »mervinsten») fördelas mellan direktbolagen och inom dessa mellan C-risk-försäkringsta— garna. Härvid indelas C-riskerna i grupper efter tilläggspremienivån men ej efter arten av olika sjukdomsgravamina. Mervinsten uppsamlas vanli— gen till försäkringstidens slut i det försäkringsbolag, i vilket försäkringen tecknats.

Till belysning av relationen mellan normala och icke normala risker kan såsom exempel nämnas, att av antalet nytecknade kapitalförsäkringar år 1956 inom stor försäkring 2,8 % (3 761 st.) och inom liten försäkring

2,2 % (2 570 st.) utgjorde icke normala risker. Antalet C-risker bland de sålunda angivna icke normala riskerna inom stor försäkring torde kunna uppskattas till ca hälften.

4. Några uppgifter om premier, återbäring och återköpsvärden För att ge en mera konkret bild av de ekonomiska värden, som premierna, rätten till återbäring och rätten till återköp (eller fribrev) representerar för den enskilde försäkringstagaren i livförsäkring, och för att samtidigt belysa skillnaderna mellan några olika livförsäkringsformer lämnas i detta avsnitt ett antal exempel på premier, återbäring och återköpsvärden för några livförsäkringstyper. Exemplen är också avsedda att tjäna såsom bak- grund till några av de tankegångar och förslag, som de sakkunniga i det följande framlägger. I tabell A visas premier och återköpsvärden för fyra olika typer av liv- försäkring å 10 000 kronor, vilken tecknas med normal premie för en tid av 30 år av en man, som nästa födelsedag fyller 35 år (vid grupplivför- säkring bindes icke avtalet för angivna tid och förutsättes i exemplet att den försäkrade uppnår 35 års ålder under teckningsåret). De försäkrings- former, som medtagits i tabellen, är dels sammansatt kapitalförsäkring med årlig jämn premiebetalning där försäkringssumman utbetalas vid upp- nådda 65 års ålder eller vid dödsfall dessförinnan (D 65), dels temporär dödsfallsförsäkring med årlig jämn premiebetalning där försäkringssum- man endast utbetalas vid dödsfall före uppnådda 65 års ålder (T 65), dels temporär dödsfallsförsäkring med naturlig premie där försäkringssumman endast utbetalas vid dödsfall före uppnådda 65 års ålder och där premien år från år stiger i takt med dödsriskens beräknade ökning (TN), dels oclc grupplivförsäkring där försäkringssumman utbetalas endast vid dödsfall före 65 års ålder och där gruppremien har karaktären av naturlig premie, som i princip stiger med åldern. De individuella fösäkringsformerna i tabel- len tillhör samtliga försäkringsgrenen stor livförsäkring. Beträffande den temporära dödsfallsförsäkringen med naturlig premie gäller, att den an- givna premien innefattar en optionsrätt innebärande att den försäkrade senast vid försäkringstidens utgång utan hälsoprövning kan övergå till an- nan försäkring på högst samma belopp. Optionstillägget utgör 10 % av eljest utgående premie. Försäkring med naturlig premie tillhandahålles för när- varande av försäkringsbolagen icke för längre tid än till 60 års ålder. De i tabellen för de fem sista åren angivna TN-premierna har beräknats under oförändrade antaganden. Vad angår grupplivförsäkringen har denna in- gående beskrivits i det föregående. Premieuppgiften i tabellen för denna för- säkringsform avser den på just nu ifrågavarande försäkrade belöpande be- räkningsmässiga delen av den sammanlagda gruppremien. Den faktiska premieuppdelningen inom gruppen är, såsom tidigare nämnts, gruppens

Tabell A. Premier och återköpsvärden enligt grunder gällande 1 september 1959 för en försäkring & 10 000 kronor tecknad av en 11. f. äta"-årig man. Försäkringstid 30 år

(resp. avtalet förnyas att gälla under samma tid)

Premie (P) för, resp. återköpsvärde (Åkv) vid slutet av vidstående försäkringsår (kronor) 5823? Sammansatt Temporär döds— Försäkring med Gru _

nr kapitalförsäkring fallsförsäkring naturliga premier li vförsiilå' in (D 65) (T 65) (TN) g P Åkv P Åkv P Åkv P Åkv 1 299 — 98 _ 54 _ 25 _ 2 299 249 98 _ 55 _ 28 _ 3 299 506 98 1 57 — 28 _ 4 299 769 98 53 58 _ 28 _ 5 299 1 037 98 104 60 _ 28 _ 6 299 1 311 98 154 62 _ 28 _ 7 299 1 590 98 204 64 — 29 _ 8 299 1 875 98 254 67 _ 31 — 9 299 2 165 98 302 70 _ 35 _ 10 299 2 462 98 349 73 — 37 _ 11 299 2 763 98 394 77 _ 41 _ 12 299 3 072 98 437 80 _ 43 — 13 299 3 386 98 477 85 — 48 _ 14 299 3 706 98 515 90 — 52 _ 15 299 4 032 98 549 95 _ 56 — 16 299 4 366 98 579 101 _ 62 _ 17 299 4 706 98 606 108 — 68 _ 18 299 5 053 98 626 115 _ 74 _ 19 299 5 408 98 640 123 _ 82 _ 20 299 5 770 98 648 132 — 90 _ 21 299 6 141 98 647 142 _ 100 — 22 299 6 520 98 636 154 _ 109 _ 23 299 6 910 98 616 166 120 _ 24 299 7 309 98 583 180 _ 133 — 25 299 7 720 98 536 196 _ 146 — 26 299 8 143 98 472 213 — 162 _ 27 299 8 581 98 390 232 _ 179 _ 28 299 9 035 98 287 253 _ 198 — 29 299 9 507 98 158 277 _ 220 _ 30 299 10 000 98 _ 303 — 242 —

Anm. Beloppen har avrundats till närmaste hela krontal helårsvis. Premiebefrielseförsäkring ingår ej. Premierna för grupplivförsäkring har beräknats för en person, som under teckningsåret uppnår 35 års ålder. Såsom grupplivpremie har angivits de sammanlagda mänadspremierna för ett år.

. Premiebetalningen antages ske

ensak. Understrykas må den skillnaden mellan grupplivförsäkringspremien och premierna för de tre i tabellen ingående individuella livförsäkringsfor- merna, att grupplivpremien kan komma att ändras under försäkringstidens gång, medan med nuvarande utformning av de individuella livförsäkrings- avtalen premierna för de individuella livförsäkringsformerna är bundna för hela försäkringstiden. Tabellens uppgifter bygger genomgående på de grunder, som gäller den 1 september 1959. För grupplivförsäkringens del,

där premiegrunderna icke är exakt desamma i alla bolag, avser uppgifterna förhållandena i allmänhet (bl. a. kan vid mycket stora kollektiv viss om- kostnadsrabatt förekomma).

Tabell A ger en bild av den premieskillnad, som råder mellan sparin- riktade försäkringar av typen D 65 och rena riskförsäkringar av motsva- rande slag. Uppgifterna angående återköpsvärdena åskådliggör sparandets tillväxt i den sparinriktade försäkringen och visar utvecklingen av den övergående, mindre kapitalsamling, som förekommer i en ren riskförsäk- ring med konstant årlig premie (T 65). Dödlighetsriskens ökning med åren belyses av premieuppgifterna rörande individuell försäkring med naturlig premie och grupplivförsäkring, samtidigt som premieskillnaden mellan sistnämnda två försäkringsformer kommer till uttryck.

I tabell B och tabell C lämnas uppgifter om normalprcmier och återköps- värden vid skiftande åldrar för en temporär dödsfallsförsäkring å 10 000 kronor. I båda tabellerna lämnas uppgift om förhållandena dels vid årlig, konstant premiebetalning och dels vid försäkring mot engångspremie. Ta— bellerna avser stor försäkring och bygger på de grunder, som gäller den 1 september 1959. Tabell B avser en försäkringstid av fem år [T (5)] och tabell C en försäkringstid av tio år [T (10) ]. Tabellerna belyser premie- och återköpsförhållandena vid rena riskförsäkringar av mera kortvarig typ.

Tabell B. Premier och äterköpsvärden enligt grunder gällande 1 september 1959 för en temporär dödsfallsförsäkring på fem år /T (5)/ d 10 000 kronor

Årliga premier

Ålder 11. f. Årspremie Återköpsvärde (kronor) v1d utgången av antal år (Vid tecknandet) kronor 1 2 3 4 5 35 år .............. 52 _ _ _ _ _ 40 » .............. 61 _ _ _ _ _ 45 » .............. 77 _ _ _ 2 _ 50 » .............. 105 _ _ 6 7 _ 55 » .............. 152 _ 8 19 16 _ 60 » .............. 231 _ 27 40 31 _ Engångspremie Ålder 11. f. En g ångspremie Återköpsvårde (kronor) vid utgången av antal år (Vid tecknandet) kronor 1 2 3 4 5 35 år .............. 242 169 131 90 46 _ 40 » .............. 286 205 160 110 57 _ 45 » .............. 361 266 208 145 76 _ 50 » .............. 487 369 291 204 108 _ 55 » .............. 696 541 429 304 162 _ 60 » .............. 1 042 825 660 470 252 _

Anm. Beloppen har avrundats till närmaste hela krontal. Premiebefrielseförsäkring ingår ej.

Tabell C. Premier och återköpsvärden enligt grunder gällande 1 september 1959 för en temporär dödsfallsförsäkring på 10 år /T (10)] d 10 000 kronor

Årliga premier

Ålder n. f. Års- Återköpsvärde (kronor) vid utgången av antal år (vid teck- premie nandet) kronor 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 35 år 56 _ _ _ _ _ _ 2 4 3 _ 40 » 69 — _ _ _ 7 13 16 15 10 — 45 » 90 _ _ 4 20 31 38 39 34 21 _ 50 » 126 _ 4 34 57 73 81 79 66 40 _ 55 » 187 _ 37 84 119 143 152 146 121 73 — 60 » 289 4 93 167 224 260 273 260 213 129 _ Engångspremie Ålder 11. f. Engångs- Återköpsvärde (kronor) vid utgången av antal år (vid teck- premie nandet) kronor 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 35 år 493 393 360 325 288 248 205 160 110 57 _ 40 » 602 492 454 413 368 319 266 208 145 76 _ 45 » 783 658 612 560 503 439 369 291 204 108 _ 50 » 1 083 933 873 804 727 639 541 429 304 162 _ 55 » 1 570 1 380 1 298 1 204 1 094 969 825 660 470 252 _ 60 >> 2 334 2 085 1 973 1 840 1 684 1 502 1 288 1 039 746 403 _

Anm. Beloppen har avrundats till närmaste hela krontal. Premiebefrielseförsäkring ingår ej.

Av tabell B framgår, att vid en femårig temporär dödsfallsförsäkring mot årlig, konstant premie något återköpsvärde icke vid någon tidpunkt före- ligger i de fall, där försäkringen tecknats av yngre personer. Varken för den, som vid försäkringens tecknande nästa födelsedag skall fylla 35 år, eller för den, som skall bli 40 år, har en försäkring av nu ifrågavarande slag något som helst återköpsvärde under försäkringstidens gång. För den, som vid försäkringens tecknande nästa födelsedag skall bli 45 år, förelig- ger vid det fjärde försäkringsårets utgång ett mycket obetydligt återköps— värde, som under slutåret helt konsumeras. Först för personer i högre åldrar kan återköpsvärdena stiga till mera nämnvärda belopp; på grund av försäkringens karaktär konsumeras de under försäkringens slutskede. Men även i de fall, där försäkring tages av en person i så hög ålder att han nästa födelsedag skall bli 60 år, uppgår återköpsvärdet, när det är som störst, till mindre än en femtedel av årspremien. Förlänges försäkringsti- den till tio år stiger, såsom framgår av tabell C, återköpsvärdena för tem- porära dödsfallsförsäkringar med årlig, konstant premie till avsevärt högre belopp än vad fallet är vid femårsförsäkringar och detta gäller både ab- solut sett och sett i relation till årspremien. För en person, som vid för- säkringens tecknande nästa födelsedag skall fylla 60 år, närmar sig så- lunda det maximala återköpsvärdet årspremiens belopp. Vid den tioåriga

försäkringsformen kan också ett återköpsvärde föreligga vid lägre ålder än vid femårsförsäkringar. De två tabellerna belyser vidare, att vid tem- porära dödsfallsförsäkringar mot engångspremie återköpsvärdena både vid en femårig och vid en tioårig försäkringstid inledningsvis uppgår till mycket höga belopp och därefter sjunker år för år och vid försäkringstidens ut- gång är helt konsumerade.

I tabell D lämnas uppgifter om årspremier för samt återbäring på en den 1 januari 1959 utlupen försäkring å 10 000 kronor tecknad 30 år tidigare av en vid tecknandet 35-årig man. I den mån återbäring tilldelats under försäkringstiden har densamma medräknats och förräntats till försäkrings- tidens slut. Uppgifterna avser dels en sammansatt kapitalförsäkring (D 65) och dels en temporär dödsfallsförsäkring (T 65). I båda fallen är fråga om stor livförsäkring, som tecknats mot normal premie. Tabellen utgör en sammanställning av uppgifter, som på de sakkunnigas begäran sommaren 1959 lämnats av 11 livförsäkringsbolag. Understrykas bör, att premierna vid ifrågavarande försäkringars tecknande var andra än de vid nyteckning nu gällande. Försäkringsformen T 65 torde vid den tänkta teckningstiden ha varit mycket ovanlig men har medtagits för att ge en antydan om skillna- den i återbäring vid ifrågavarande äldre premier mellan en långvarig spar— inriktad försäkring och en långvarig ren riskförsäkring. Tabellen ger en bild i stort av de säkerhetsmarginaler, som ifrågavarande äldre premier vi- sat sig innehålla. Vid den vanliga försäkringstypen D 65 varierar återbä- ringen i exemplet enligt bolagens uppgifter mellan lägst 550 och högst 1 966 kronor. För att ge en fylligare bild av de olikheter i återbäringshän- seende livförsäkringsbolagen emellan, som vid nyssnämnda försäkrings- exempel föreligger, har i tabell E intagits en specifikation av de av försäk- ringsbolagen lämnade återbäringssiffror, vilka utgör grundvalen för sam- manställningen i tabell D.

Tabell D. Årspremier för samt återbäring på en den 1 januari 1959 utlupen försäkring d 10 000 kronor tecknad 30 är tidigare av en vid tecknandet 35—drig man

.. .. , . Årspremie Återbäring Forsakrmgsslag kronor kronor Sammansatt kapitalförsäkring (D 65) ................... 290 550—1 966 Temporär dödsfallsförsäkring (T 65) ................... 184 1 705—4 648

Anm. Premiebeloppen har avrundats till närmaste hela krontal. Premiebefrielseförsäkring ingår ej.

Beträffande ett av de uppgiftslämnande bolagen gäller såvitt avser ett delbestånd, att årspremien för D 65 och T 65 utgjort 295 resp. 155 kronor. Återbäringsbeloppen för ifrågavarande försäkringsbestånd faller för bägge försäkringsformernas del innanför de i tabellen an- givna gränsvärdena.

Tabell E. Specifikation av de i tabell D intagna återbärings—

uppgifterna Återbäring (kronor) vid Försäkringsbolag

D 65 T 65

Bolag A, delbestånd ........ 550 4 316 » A, delbestånd ........ 664 3 509 » B .................... 734 3 050 » C, delbestånd ........ 812 3 717 » D ................... 960 3 050 » E .................... 966 4 004 » F .................... 1 183 2 568 » C, delhestånd1 ........ 1 191 1 928 » G, delbestånd ........ 1 228 4 648 » H, delbestånd ........ 1 270 3 420 » G, delbestånd ........ 1 383 4 648

» I .................... 1 414 — » H, delbestånd ........ 1 740 3 520 » J .................... 1 840 4 050 » K ................... 1 966 1 705

1 För detta bestånd har den årliga premien för D 65 varit 5 kr. högre och den årliga premien för T 65 varit 29 kr. lägre än för övriga försäkringsbestånd.

Tabell F. Årspremier samt uppskattad återbäring vid försäk— ringstidens utgång för en temporär dödsfallsförsäkring på fem år /T (5)/ ä 10 000 kronor tecknad den 1 januari 1956

Ålder n. f. Årspremie Iåppskattad - erbarmg (v1d tecknandet) kronor kronor 35 år ...................... 52 0—100 40 » ...................... 61 0—120 45 » ...................... 77 47—140 50 » ...................... 105 65—206 55 » ...................... 152 96—324 60 » ...................... 231 148—524

Anm. Premiebeloppen har avrundats till närmaste hela krontal.

Premiebefrielseförsäkring ingår ej.

Tabell F omtalar årspremier samt uppskattad återbäring vid försäkrings- tidens utgång för en temporär dödsfallsförsäkring på fem år [T (5)] å 10 000 kronor tecknad den 1 januari 1956. Uppgifter lämnas om förhållan— dena vid sex olika intrådesåldrar. Det förutsättes att försäkringen är teck- nad av en manlig försäkringstagare mot normal premie och tillhör katego- rien stor livförsäkring. Tabellen bygger på uppgifter, som på de sakkun- nigas begäran sommaren 1959 lämnats av 13 livförsäkringsbolag. Exemplet avser att belysa säkerhetsmarginalerna enligt nu gällande grunder för en temporär dödsfallsförsäkring, som är tecknad för allenast kort tid. Då en försäkringstid av fem år ansetts vara ett lämpligt exempel och livförsäk—

Tabell G. Specifikation av de i tabell F intagna äterbäringsuppskattningarna

Uppskattad återbäring (kronor) för försäkrad som vid försäkringens tecknande n. f. fyllde

Försäkringsbolag 35 år 40 år 45 år 50 år 55 år 60 år Bolag E ....................... 0 0 47 65 96 148 » C, delbestånd ............. 21 31 47 74 121 200 27 40 68 119 204 344 28 43 72 122 205 346 30 50 80 135 220 365 35 50 77 122 198 328 42 58 84 130 208 343 46 50 61 84 134 232 55 63 77 101 141 209 57 66 86 123 183 281 59 83 125 189 310 505 60 69 87 124 183 281 71 95 136 206 324 524 100 120 140 190 260 390

ringsbolagen erhöll nya premiegrunder år 1955, har exemplet till en del kom— mit att avse en tid, som ännu icke är förfluten. De av livförsäkringsbolagen lämnade återbäringsuppgifterna kan därför icke vara exakta utan har del- vis karaktären av en förhandsberäkning, som är grundad på resultatet un- der tilländalupen tid. Av tabellen framgår, att enligt de av livförsäkrings— bolagen gjorda uppskattningarna återbäringen i det angivna exemplet vid försäkringstidens utgång kan antagas komma att variera mellan 0 och 100 kronor för 35-åringens del, mellan 0 och 120 kronor för 40—åringens del, mellan 47 och 140 kronor för 45-åringens del, mellan 65 och 206 kronor för 50—åringens del, mellan 96 och 324 kronor för 55-åringens del samt mel- lan 148 och 524 kronor för 60-åringens del. För att ge en fylligare bild av de olikheter i återbäringshänseende livförsäkringsbolagen emellan, åt vilka nyssnämnda uppskattningar ger uttryck, har i tabell G intagits en specifika— tion av de av försäkringsbolagen gjorda återhåringsuppskattningar, vilka utgör grundvalen för sammanställningen i tabell F.

De sakkunniga har vidare från berörda livförsäkringsbolag inhämtat vissa uppgifter till belysning av säkerhetsmarginalerna och återbäringens storlek i grupplivförsäkring. Då återbäringen i grupplivförsäkring i stor utsträck- ning användes såsom premie för en tilläggsförsäkring, har de sakkunniga inhämtat uppgift om vilket belopp som normalt utbetalats i anledning av dödsfall den 1 juli 1959, där en gruppförsäkrad enligt gruppavtalet varit försäkrad för 10 000 kronor och avtalet gällt sedan den 1 januari 1957. Av de inkomna uppgifterna framgår, att normalåterbäringen i angivna exem- pel växlar så att försäkringssumman 10 000 kronor i ett bolag höjts med 200 kronor och i två bolag höjts med 1 500 kronor. Gruppernas storlek 111. m. spelar emellertid i viss utsträckning en roll för återbäringen, varför åter-

Tabell H. Årspremier för och återbäring på en sammansatt kapitalförsäkring (D 65 ) d 10 000 kronor tecknad den 1 juli 1945 och upphörd genom dödsfall eller återköp antingen den 1 juli 1958 eller den 1 juli 1959

Återbäring (kronor) vid Inträdes- Årspremie ålder kronor dödsfall återköp dödsfall återköp 1/7 1958 1/7 1958 1/7 1959 1/7 1959 25 år 236 1 500—1 990 450— 810 1 650—2 040 510— 900 40 » 409 1 500—2 070 740—1 210 1 680—2 140 840—1 340

Anm. Premiebeloppen har avrundats till närmaste hela krontal och återbäringsbeloppen till närmaste hela tiotal kronor. Premiebefrielseförsäkring ingår ej.

bäringssiffrorna vid en del gruppbildningar, som omfattas av exemplet, kan vara andra än de här angivna.

Försäkringsinspektionen har under ett antal år inhämtat uppgifter från livförsäkringsbolagen rörande bl. a. den återbäring som utgått i vissa ut- valda exempel. I det följande kommer att sammanställas några av de upp- gifter, som försäkringsinspektionen erhållit åren 1958 och 1959. Inspektio- nens exempel avser försäkringssumman 1 000 kronor men har här omfor- mats efter försäkringssumman 10 000 kronor.

I tabell H lämnas uppgifter om årspremier för och återbäring på en sam- mansatt kapitalförsäkring av typen D 65 å 10 000 kronor, vilken antages ha tecknats den 1 juli 1945 och ha upphört genom dödsfall eller återköp antingen den 1 juli 1958 eller den 1 juli 1959. Återbäringen har beräknats dels för inträdesåldern 25 år och dels för inträdesåldern 40 år. Det förut— sättes att försäkringen tillhör kategorien stor livförsäkring och tecknats av en manlig försäkringstagare mot normal premie. Det förutsättes vidare, att ingen återbäring har utbetalats under löpande försäkringstid. Vad angår premien bör det observeras, att densamma är en annan än den som gäller enligt de senast antagna premiegrunderna. Av tabellen framgår, att återbä- ringen i angivna exempel varierar. För försäkringen med inträdesåldern 25 år utgjorde dödsfallsåterbäringen är 1958 lägst 1 500 och högst 1 990 kronor samt dödsfallsåterbäringen år 1959 lägst 1 650 och högst 2 040 kronor. Åter- bäringen vid återköp är lägre och utgjorde år 1958 lägst 450 och högst 810 kronor samt är 1959 lägst 510 och högst 900 kronor. Såvitt angår försäkringen med inträdesåldern 40 år var dödsfallsåterbäringen år 1958 lägst 1 500 och högst 2 070 kronor samt är 1959 lägst 1 680 och högst 2 140 kronor. Återköps- återbäringen vid sistnämnda inträdesålder varierade år 1958 mellan lägst 740 och högst 1 210 kronor samt är 1959 mellan lägst 840 och högst 1 340 kronor. Att återbäringen blir lägre vid återköp än vid dödsfall sammanhänger bl. a. därmed att viss del av uppsamlad återbäring utnyttjas för förstärkning av det belopp som utfaller just vid dödsfall. För att bilden av återbäringsför- hållandena skall bli mera fyllig har i tabell I intagits en specifikation av de återbäringssiffror, vilka sammanställts i tabell H.

250. Tabell ] . Specifikation av de i tabell H intagna återbäringsuppgifterna

Återbäring (kronor) vid D 65 Inträdesålder 25 år D 65 Inträdesålder 40 år Försäkringsbolag

Döds— Åter— Döds- Åter- Döds— Åter- Döds- Åter-

fall köp fall köp fall köp fall köp 1/7 1958 1/7 1958 1/7 1959 1/7 1959 1/7 1958 1/7 19581/7 19591]? 1959

Bolag .] .............. 1 500 710 1 990 820 1 500 1 080 2 080 1 270 » A, delbestånd . . . 1 630 450 1 650 510 1 650 790 1 680 890 » M .............. 1 690 580 1 750 680 1 690 890 1 750 1 020 » B .............. 1 690 520 1 760 620 1 760 900 1 870 1 080 » C, delbestånd. . . . 1 810 550 1 850 630 1 710 790 1 770 920 » L .............. 1 820 640 1 940 790 1 780 920 1 990 1 190 » G .............. 1 820 650 1 860 720 1 880 1 030 1 940 1 150 » C, delbestånd. . . . 1 850 630 1 900 710 1 880 970 1 950 1 110 » D .............. 1 860 460 1 890 530 1 790 740 1 820 840 » A, delbestånd. . . . 1 870 660 1 900 720 1 830 940 1 880 1 050 » E .............. 1 870 700 1 900 760 1 920 1 060 1 990 1 200 » K .............. 1 880 700 1 920 780 1 870 1 010 1 920 1 130 » F .............. 1 910 550 1 960 640 1 850 870 1 930 1 030 » I ............... 1 910 730 1 950 810 1 930 1 070 2 000 1 200 » H .............. 1 990 810 2 040 900 2 070 1 210 2 140 1 340

I anslutning till samtliga i det föregående lämnade återbäringsuppgifter vill de sakkunniga framhålla, att de olikheter livförsäkringsbolagen emellan, som förekommer på återbäringsområdet, endast till en del kan förklaras därav att av skilda orsaker förvaltningskostnaderna samt dödligheten och förräntningen kan ha varit olika i bolagen. Skillnaderna sammanhänger också med förekommande olikheter i återbäringsgrunderna och i bolagens tillämpning av dessa. Understrykas må, att eftersom återbäringen uppstår på grundval av förhållanden i förfluten tid, stor försiktighet måste iakttagas när det gäller att av återbäringsuppgifter draga slutsatser för framtiden.

5. Till de sakkunniga framförda synpunkter I sin skrivelse till de sakkunniga har försäkringsinspektionen betecknat in- förandet av skälighetsprincipen i FL såsom den mest genomgripande för— ändringen av bestämmelserna om livförsäkringen. De försäkringstekniska grundernas uppgift hade genom den nya lagen blivit icke blott att vara en garanti för att rörelsen bedreves på ett sätt, som fyllde alla rimliga krav på soliditet, utan även att svara för att överskotten fördelades mellan de olika försäkringarna på ett med hänsyn till dessas art skäligt sätt.

Själva införandet av de nya grunderna hade, anför försäkringsinspektio- nen fortsättningsvis i sin skrivelse, under de gångna åren krävt en sär- skild anspänning från livförsäkringsbolagens sida. Man hade även kunnat konstatera, att den fortlöpande tillämpningen otvivelaktigt i vissa hänse- enden ställde större krav på bolagens tekniska resurser än vad som tidigare varit fallet. Det hade emellertid visat sig fullt möjligt att utan orimlig be-

lastning av försäkringsbolagen helt realisera de principer, på vilka lagen vilade. Med fog syntes det inspektionen kunna påstås, att det system för tillgodoseende av soliditet och skälighet, som byggts upp i de nya försäk- ringstekniska grunderna, garanterade försäkringstagarna all den trygghet och rättvisa, som för närvarande kunde uppnås. Detta hade skett utan att försäkringsbolagens möjligheter till smidig anpassning efter marknadens skiftande behov på olämpligt sätt försvårats.

Efter att ha pekat på de senaste årens intensiva rationaliseringsarbete i livförsäkringsbolagen anför försäkringsinspektionen i skrivelsen vidare, att inom livförsäkringsområdet stora förbättringar åstadkommits och att förhållandena i flera avseenden vore att beteckna som goda. Lämpligheten av rådande ordning stode emellertid icke på alla håll oemotsagd. Sålunda hade det bl. a. i vissa sammanhang gjorts gällande, att grupplivförsäkringen, eventuellt även individuell riskförsäkring överhuvudtaget, icke borde be- handlas såsom livförsäkring utan föras över till skadeförsäkringsområdet. Det hade härvid antytts, att den större smidighet, som skulle kunna vinnas genom en friare behandling, skulle främja utbredningen av framför allt grupplivförsäkringen. Gentemot vad sålunda framhållits hade i debatten anförts, att grupplivgrunderna vore av enkel beskaffenhet och att inspek— tionen vanligtvis haft mycket litet att erinra mot ifrågasatta ändringar, var- för man knappast kunde tala om någon osmidighet. Grupplivförsäkringen, hade det sagts, torde ha sålts i en utsträckning, som inneburit fullt utnytt- jande av för ändamålet avdelade resurser, varför nuvarande ordning icke syntes innebära något hämmande inflytande på försäljningen. Det hade även framhållits, fortsatte försäkringsinspektionen, att det vore av stort värde för försäkringstagarna i grupplivförsäkringen, att det bl. a. funnes stadfästa återbäringsgrunder och därmed även garanti för skälig fördel- ning av återbäringen. Med anledning av vad sålunda anförts i debatten vore det enligt försäkringsinspektionens uppfattning av värde, att de sakkunniga upptoge problemet till behandling.

Svenska försäkringsbolags riksförbund uppger i sin skrivelse, att ett par försäkringsbolag erinrat om att frågan om meddelande av »långa» försäk— ringar, för vilka premien i framtiden kunde ändras, diskuterats åtskilligt. Ett steg på denna Väg hade tagits bl. a. inom grupplivförsäkring. Sådana försäkringar syntes icke ha varit aktuella då nuvarande lag utformades. I klarhetens intresse skulle det vara värdefullt, menade dessa bolag, om de speciella problem, som vore förknippade med dylika försäkringar, be— aktades vid översynen av FL.

6. Övriga nordiska länder

Såvitt gäller lagstiftningen i övriga nordiska länder må här allenast an— märkas följande. I den år 1959 i Danmark antagna nya lagen om försäk-

ringsverksamhet kommer soliditetsprincipen till uttryck i kravet på att det tekniska beräkningsunderlaget för livförsäkring skall vara »betryggande». Skälighetsprincipen finnes däremot icke inskriven i lagen. I gällande lag i Finland finnes såvitt rör livförsäkring såväl soliditets- som skälighetsprin- ciperna direkt inskrivna i lagen. I Norge gällande lag innefattar klart ut- tryck för soliditetsprincipen, varemot skälighetsprincipen icke återfinnes formulerad i lagtexten. ] det i sistnämnda land föreliggande förslaget till ny lag om livförsäkringsverksamhet har såväl soliditets- som skälighets- principen kommit till uttryck i lagtexten.

De sakkunniga Allmänna synpunkter

Grunderna är av central betydelse inom livförsäkringen. De innehåller på ett antal punkter mer eller mindre detaljerade normer för livförsäkrings- bolagens ekonomiska handlande. Sålunda ger grunderna för normala risker noggranna regler rörande premiernas storlek genom fixerande av bl. a. de antaganden rörande dödlighet, räntefot och omkostnader, som skall ligga till grund för vederbörande bolags premiebestämning. Grunderna innehåller också, såsom tidigare nämnts, bestämmelser om hur bolagets skuld på grund av löpande försäkringar skall beräknas. De innehåller vidare regler rörande uträkningen av det tillgodohavande hos bolaget, som den enskilde försäk- ringstagaren i många fall har, och rörande användningen av dylikt tillgodo— havande i olika fall. Grunderna reglerar vidare i stort sett användningen av bolagets överskott och bygger härvid på principen att uppkommande över— skott, som icke erfordras för vederbörande bolags konsolidering, skall åter— bäras till försäkringstagarna. Härvid bortses från den begränsade utdelning till aktieägarna, som förekommer i livförsäkringsaktiebolagen. Återbärings— grunderna innehåller regler rörande återbäringens fördelning på olika för- säkringar och nppställer skilda regler rörande fördelning av dödlighets- vinst, vinst på kapitalförvaltning, vinst på omkostnadsbelastningar o. s. v. Återbäringsgrunderna angiver också de former återbäringen till försäkrings- tagarna skall ha.

Kravet på grunder inom livförsäkringen skapar särskilda garantier för att livförsäkringsverksamheten drives efter en på förhand uppgjord plan och på grundval av en genomarbetad försäkringsmatematisk-ekonomisk analys av rörelsen. Analysen och planläggningen underlättas av att den risk, som livförsäkringen täcker, nämligen risken att en person dör eller lever, för försäkrade med normal hälsa kan med en tillfredsställande grad av statistisk exakthet sättas i relation till allenast två faktorer, nämligen veder— börandes levnadsålder och kön, och av att ett utförligt statistiskt mate- rial finnes som belyser dödligheten hos olika åldersgrupper män och kvinnor. Livförsäkringsverksamhetens planläggning och analys underlät—

tas vidare av att numera under fredliga tider dödligheten icke är föremål för tvära kastningar utan utvecklas ganska jämnt för närvarande stadigt sjunkande, låt vara icke lika mycket i alla åldersgrupper. En omständighet, som satt stora spår i de livförsäkringstekniska systemen, är det välkända förhållandet, att dödligheten icke är densamma i alla levnadsåldrar utan i stort sett med åldern stiger i en allt brantare kurva. Detta förhållande gör att vid en flerårig dödsfallsförsäkring med konstant årspremie de försäk- rade särskilt påtagligt vid högre åldrar — under början av försäkrings- tiden inbetalar mer än som motsvarar den för åldern naturliga premien men under slutet av försäkringstiden i gengäld mindre. Detta förhållande leder till att även vid livförsäkringar av typisk riskkaraktär, vid vilka utbe— talning av försäkringsbeloppet äger rum endast i fall där försäkringstaga- ren dör under försäkringstiden, försäkringstagarna under avtalets löptid i vissa lägen försäkringstekniskt sett har ett tillgodohavande hos vederbö- rande livförsäkringsbolag (det 5. k. tekniska återköpsvärdet). Vid sådana livförsäkringsformer, där utbetalning endast eller också sker för den hän- delse den försäkrade uppnår viss levnadsålder, innesluter försäkringen ett direkt sparande, som kan få en betydande omfattning och som kan jäm- föras med sparande i bank. Det tekniska återköpsvärdet kan här under avtalets löptid stiga upp till det avtalade försäkringsbeloppet. Den hop- kopph'ng av risktäckning och sparande, som livförsäkringsverksamheten i stor utsträckning innefattar, komplicerar i hög grad livförsäkringstekniken och har bidragit till kravet på en särskild planläggning och analys.

Livförsäkringsverksamheten möter särskilda tekniska svårigheter och problem icke blott därför att den i stor utsträckning innefattar en kom- bination av risktäckning och sparande samt dödlighetsrisken dessutom allt brantare växer med åren. Verksamheten har därjämte fått sin prägel av att livförsäkringsavtalen i stor omfattning är ingångna för mycket långa tidsperioder, ofta flera decennier, och givits ett sådant innehåll, att pre- mierna är bestämda _ bundna — för hela avtalstiden. Försäkringsbolagen har således i förevarande fall icke någon möjlighet att i fall av behov genom- föra premiehöjningar med verkan för redan träffade livförsäkringsavtal. Detta förhållande ökar behovet av noggrann planläggning och analys av verk- samheten. En ändring av premiegrunderna, innefattande högre premier, in- verkar i nu angivna fall endast på premierna för försäkringar, som tecknas efter grundändringen. Ett viktigt område, inom vilket speciella förhållan— den råder, är emellertid den under senare år tillkomna grupplivförsäkringen, inom vilken oberoende av den tid för vilken försäkringsbolaget åtagit sig risktäckningen — försäkring meddelas mot naturliga premier, som är be— stämda fixerade för ett år i sänder. Inom grupplivförsäkringen slår därför en ändring av premienivån inom ett år igenom på samtliga gruppliv— avtal.

Grundernas betydelse ligger icke blott däri att de framtvingar en långtgå—

ende planläggning och analys av livförsäkringsverksamheten från vederbö- rande försäkringsholags egen sida. Därigenom att lagen kräver att grun- derna skall stadfästas av försäkringsinspektionen eller, efter yttrande från inspektionens sida, av Kungl. Maj:t blir försäkringsbolagens beslut rörande grundernas innehåll, innan besluten sättes i tillämpning, prövade av myn- dighet, som förfogar över försäkringsteknisk expertis och som är kompe- tent att kontrollera, att grunderna är utformade på sådant sätt, att försäk- ringstagarnas intressen blir vederbörligen tillvaratagna. I ärenden av detta slag har försäkringsinspektionen ofta anledning att göra en ingående gransk- ning av de kalkyler, på vilka grunderna bygger. Överläggningar hålles ofta mellan försäkringsbolagens aktuarier och representanter för inspektionen. Vid sin prövning av grunderna tillser försäkringsinspektionen i enlighet med soliditetsprincipen bl. a., att premierna är så tilltagna, att de kan beräknas förslå även vid rimliga avvikelser i ogynnsam riktning, och att återbäringen icke slussas ut i en takt, som kan innefatta en fara för soliditeten. För upp- fyllande av skälighetsprincipens krav kontrollerar försäkringsinspektionen samtidigt i görligaste män, att premierna å andra sidan icke innehåller onö- digt stora säkerhetsmarginaler och icke heller eljest är konstruerade på ett sätt, som ej kan anses skäligt. Vad angår återbäringen tillses bl. a., att reg- lerna rörande fördelningen av återbäring på olika försäkringar synes vara skäligt avvägda. Det är icke blott riskdelarna av livförsäkringspremierna, som försäkringsinspektionen vid sin granskning av grunderna prövar ur 50- liditets- och skälighetssynpunkt. Detsamma gäller i lika mån de delar av premierna, som är avsedda att täcka kostnaderna för försäkringarnas an- skaffning och övriga förvaltningskostnader. Vad angår anskaffningskost— nadsbelastningarna kan den intressanta iakttagelsen göras, att tendensen synes vara, att livförsäkringsbolagen alltid konsumerar anskaffningskost- nadsdelen av influtna premier. Försäkringsinspektionens soliditets- och skälighetskontroll upphör icke i och med stadfästelsen av grunderna. In— spektionen följer sedan utvecklingen inom bolagen och Övervakar härvid bl. a., att försäkringsbolagens faktiska förvaltningskostnader avseende liv- försäkring såvitt möjligt icke överskrider de enligt grunderna tillåtna. Så- dana överskridanden förekommer dock i icke obetydlig utsträckning. På grund av marginaler i andra delar av premierna ger dock premierna som helhet betraktade i allmänhet upphov till återbäringsbildande överskott.

Inom livförsäkringen måste enligt de sakkunnigas uppfattning soliditets- principen tilläggas stor vikt. Starka garantier bör finnas för att livförsäk— ringsbolagen har förmåga att fullgöra de av dem slutna försäkringsavtalen. De skäl som de sakkunniga anfört för soliditetsprincipens tillämpning på skadeförsäkringens område äger giltighet även för livförsäkringens del. Härtill kommer att inom livförsäkringen ytterligare skäl talar för att sär— skilda garantier bör finnas för försäkringsbolagens förmåga att fullfölja de ingångna försäkringsavtalen.

På livförsäkringens område talar, såsom delvis framgår av det föregående,

särskilt följande förhållanden för krav på starka garantier för soliditeten. Livförsäkringsbolagen har i mycket stor utsträckning ingått avtal, som ålägger dem förpliktelser mot försäkringstagarna under flera decennier framåt i tiden. Livförsäkringsavtalen är för närvarande — bortsett från grupplivförsäkringen _ utformade så, att livförsäkringsbolagen icke har möjlighet att höja premierna under avtalstiden. Livförsäkringarna är vidare ofta konstruerade så, att försäkringstagarna inom försäkringens ram bygger upp ett sparkapital, som förvaltas av försäkringsbolaget. Försämringar i liv- försäkrade personers hälsotillstånd kan för vederbörande omöjliggöra eller fördyra teckning av livförsäkring i samma eller annat försäkringsbolag. Även om samhället företagit stora utbyggnader av den statliga socialförsäk- ringen, är det fortfarande ett starkt socialt intresse att det genom frivillig försäkring i livförsäkringsbolag uppbyggda stödet åt ålderdoms- och efter- levandeförsörjningen icke spolieras genom bristande betalningsförmåga hos livförsäkringsbolagen. Livförsäkringstekniken är vidare så invecklad, att allmänheten i stort sett saknar varje möjlighet att bedöma livförsäkrings- bolagens förmåga att fullgöra sina förpliktelser.

För livförsäkringens del finnes särskild anledning att soliditetsprincipen kompletteras med en skälighetsprincip. På grund av soliditetskravet måste i första hand vid livförsäkringsavtal, som omspänner en lång tidrymd och vid vilka premierna är fastlåsta för hela avtalstiden, i livförsäkringspre- mierna inläggas betydande säkerhetsmarginaler, som skall ge garantier för att försäkringsbolagen kan fullgöra sina åtaganden även vid avvikelser i ogynnsam riktning från det beräknade förloppet av verksamheten. Vid en normal utveckling av livförsäkringsrörelsen kan det därför väntas, att be- tydande överskott kommer att uppstå. Skäligheten synes tala för att dylika överskott i lämplig form tillgodoföres försäkringstagarna och fördelas mel- lan dem på ett rättvist sätt. Skälighetskravet accentueras inom livförsäk- ringen icke blott genom de betydande säkerhetsmarginalerna i premierna utan även genom det förhållandet, att livförsäkringspremierna, räknade i kronor, vanligen uppgår till ganska höga belopp. Den återbäring, varom kan bli fråga vid livförsäkring, kan därför vara betydande. Till stöd för att lag- reglerna rörande livförsäkring bör ge uttryck för en skälighetsprincip kan också, liksom inom skadeförsäkringen, åberopa-s det förhållandet, att förhandenvaron av ett flertal med varandra konkurrerande försäkrings— bolag icke ensam innefattar några garantier för en skälig prissättning utan till och med kan leda till vissa osunda företeelser. För en skälighetsprincip inom livförsäkringen och en kontroll över denna princips efterlevnad talar jämväl den omständigheten, att försäkringstagarna i allmänhet icke har någon möjlighet att bedöma skäligheten av det pris, som livförsäkrings- bolagen vid olika försäkringsformer tager för sina tjänster. Livförsäkringens sociala karaktär kan också anföras såsom motiv för en skälighetsprincip inom livförsäkringsbranschen.

I enlighet med det anförda anser de sakkunniga, att bestämmelserna

angående livförsäkring i FL fortfarande bör bygga både på soliditets- och på skälighetsgrundsatsen. För mycket stora delar av livförsäkringsområdet synes anordningen med av offentlig myndighet stadfästa grunder rörande beräkning av premier och premiereserv, försäkringstagares rätt till återköp och fribrev, återbäring till försäkringstagarna m. ni. vara ett nödvändigt och ändamålsenligt instrument för att skapa goda garantier för att soliditets- och skälighetskraven blir uppfyllda gentemot försäkringstagarna. Förhål- landena på livförsäkringsområdet med dess ofta långtidsbundna premier och avtal, kombinationer av risktäckning och sparande samt med levnads- åldern stigande dödlighetsrisk är i mycket stor utsträckning sådana, att en mindre långtgående övervakning än den, som följer av systemet med stad— fästa grunder, icke synes tillfredsställande ur försäkringstagarsynpunkt.

I detta sammanhang vill de sakkunniga uttala, att den omständigheten att för personer med mindre gott hälsotillstånd grunderna icke ger några regler om storleken av de premietillägg, som det i dylika fall kan finnas anledning att kräva, icke bör få föranleda att försäkringsinspektionen ägnar mindre uppmärksamhet åt premiesättningen m. m. för ifrågavarande grup— per än vad fallet är med motsvarande problem för normala risker. Icke minst sociala skäl talar för en noggrann skälighetsövervakning även för nu ifrågavarande fall.

Vad angår utformningen av FL bör man enligt de sakkunnigas uppfatt- ning icke binda livförsäkringstekniken genom ingående lagbestämmelser. FL synes jämväl i fortsättningen endast böra skissera grundernas inne- håll och angiva de principer, på vilka lagtillämpningen skall bygga på det livförsäkringstekniska området. Lagen torde icke böra innehålla några tek- niska detaljbestämmelser utan dessa synes ha sin rätta plats i grunderna, vilkas innehåll skall godkännas av offentlig myndighet. Vid den prövning av grunderna, som försäkringsinspektionen företager, synes inspektionen icke böra söka genomdriva en fullständig saklig likriktning. Inom ramen för soliditets- och skälighetsprinciperna synes utrymme böra finnas för livförsäkringsbolagen att åstadkomma olika tekniska lösningar. Utveck- lingen på livförsäkringsområdet torde främjas av en viss rörelsefrihet för bolagens del. Porten bör alltid hållas öppen för nya idéer och tankar.

Såsom förut nämnts är det förutsatt, att de sakkunniga icke skall syssel— sätta sig med problemen rörande möjligheterna att i ökad utsträckning åstadkomma en värdesäkring av livförsäkringsförmånerna. I enlighet med de lämnade direktiven faller värdesäkrings- och kapitalplaceringsfrågorna i stort sett utanför de sakkunnigas lagöversyn. De sakkunniga går således bl. a. icke närmare in på de för försäkringstagarna — från såväl soliditets— som skälighetssynpunkt — viktiga bestämmelserna angående redovisning av belopp motsvarande försäkringsfonden i livförsäkring.

I det följande kommer de sakkunniga att behandla vissa speciella frågor, som berör livförsäkringsväsendet och som äger anknytning till soliditets-

och skälighetsprinciperna och de instrument, som finnes för förverkligande av dessa principer. Vissa frågor, som äger anknytning till sjuk- och olycks- fallsförsäkringsrörelsen, kommer dock att behandlas i nästa kapitel.

Några principfrågor I anslutning till skälighetsprincipens lagfästande för den svenska livför- säkringens del genomfördes till fullo den ordningen, att livförsäkringsverk— samheten bedrives praktiskt taget helt för försäkringstagarnas räkning. Såsom förut nämnts skall uppkommande överskott, som icke erfordras för vederbörande bolags konsolidering, tillgodoföras försäkringstagarna. I liv— försäkringsaktiebolagen har genom bestämmelser i bolagsordningarna aktie— ägarnas rätt till årlig utdelning begränsats till högst 5 % av aktiekapitalet. Samtidigt har föreskrivits, att vid en upplösning av livförsäkringsaktiebo- lagen aktieägarna icke äger rätt till andra tillgångar än som motsvarar aktiekapitalet och vad som kan ha brustit i tillåten utdelning under till- ändalupna år. Enligt uttryckliga bestämmelser i FL kan vidare livförsäk- ringsmedel icke tagas i anspråk för fondemission.

Nu angivna ordning för livförsäkringsverksamhetens bedrivande i vårt land har icke mött några gensagor utan vunnit anslutning från alla håll. Densamma tillgodoser väl försäkringstagarnas intressen. De sakkunniga förordar, att livförsäkringen i Sverige jämväl fortsättningsvis drives efter dessa riktlinjer.

Inom livförsäkringen har vid lagtillämpningen skäligheten ansetts kräva, att i princip alla livförsäkringar är förenade med rätt till återbäring. Grun— derna är utformade i enlighet härmed. Undantagna från återbäringsrätt är endast livförsäkringar, som upphör de närmaste åren efter försäkringens tecknande. Ett speciellt undantag utgör vidare livräntor, vilka utbetalas såsom ersättning i anledning av inträffat försäkringsfall inom trafikförsäk- ring, ansvarighetsförsäkring m. fl. skadeförsäkringsgrenar (s. k. skadeliv— räntor). -

Från företrädare för livförsäkringsbolag har önskemål uttalats, att möj- lighet skall öppnas för livförsäkringsbolagen att meddela både livförsäk- ringar, som är förenade med rätt till återbäring, och livförsäkringar, som saknar dylik rätt. Den sistnämnda typen av försäkringar skulle meddelas mot premier, som modifierats med hänsyn till att försäkringarna icke är förenade med rätt till återbäring.

Enligt de sakkunnigas uppfattning är det icke väl förenligt med de tanke- gångar, som ligger bakom återbäringsinstitutet, att uppdela livförsäkring- arna i två kategorier, återbäringsberättigade och icke-återbäringsberätti— gade. Därest möjlighet anses föreligga för ett livförsäkringsbolag att utan risk för soliditeten sänka premierna, bör en sådan sänkning genomföras utan att densamma förbindes med villkoret, att försäkringarna i fråga ute—

slutes från rätt till återbäring. Återbäringen i livförsäkring är avsedd att vara en efterhandskorrigering av premierna. Det synes icke skäligt att man inför livförsäkringsformer, vid vilka —- oberoende av rörelseutfallet —— en dylik efterhandskorrigering är utesluten. De sakkunniga kan således, mot bakgrunden av skälighetsprincipen, icke tillstyrka, att man inom svensk livförsäkring inför försäkringsformer, vid vilka det med bindande verkan på förhand bestämts att någon återbäring icke kommer att utgå.

Såvitt de sakkunniga kan finna kräver under nuvarande förhållanden skäligheten, att i princip alla livförsäkringar är förenade med återbärings— rätt. Principen bör emellertid icke hindra, attav praktiska skäl betingade modifikationer göres. Skälen för återbäring inom livförsäkringen framgår av det föregående. För återbäringsanordningar talar i främsta rummet de betydande säkerhetsmarginaler, som på förut anförda skäl är inlagda i liv- försäkringspremierna, och storleken av premierna räknade i kronor. Här- till kommer det förhållandet, att det inom livförsäkringen icke möter allt— för stora tekniska svårigheter att räkna fram och tillgodoföra försäkrings— tagarna en återbäring. Möjligheterna härtill har under senare år ytterli- gare förbättrats genom införandet av moderna databehandlingsmaskiner.

Vid den närmare utformningen av återbäringsreglerna bör enligt de sak— kunnigas uppfattning tillbörlig hänsyn tagas till praktiska synpunkter och kostnadssynpunkter. Kraven på återbäringsanordningarna får icke göras mer långtgående än vad skäligheten kräver.

Formen för återbäring Återbäringen i livförsäkring har flera olika former. Mycket vanligt är att återbäringen kvarligger i försäkringsbolaget under försäkringstidens gång och med ett samlat belopp utbetalas först när försäkringen upphör. Det före- kommer jämväl att återbäring tillgodoföres livförsäkringstagarna undan för undan i form av avdrag å utgående premier. Återbäringen kan också an— vändas såsom premie för en tilläggsförsäkring, vilken kan vara konstruerad på olika sätt. Även i andra former kan återbäringen tillföras försäkrings- tagarna och kombinationer mellan olika återbäringsformer är vanliga.

Bestämmelser rörande formen för återbäringen i livförsäkring finnes i grunderna. Det är således styrelserna i livförsäkringsbolagen som faststäl— ler de normer härutinnan, vilka skall äga tillämpning. för varje bolags del, och styrelsernas beslut underställes försäkringsinspektionen för stadfäs— telse. Inspektionen kontrollerar, att de beslutade återbäringsreglerna är tillfredsställande från skälighetssynpunkt och att de kan accepteras jäm- väl från solid-itetssynpunkt. Av soliditetsskäl kan det vara nödvändigt att uppkommande överskott i rörelsen icke omgående helt konsumeras för återbäringsändamål. .

Den kontroll, som försäkringsinspektionen utövar,.skall utgöra en garanti

för att återbäringsreglerna är. rättvisa och att icke några försäkringstagar- grupper gynnas på de andras bekostnad. Inom den ram, som kan godkän- nas från soliditets- och skälighetssynpunkter, kan emellertid flera olika återbäringsformer förekomma. Det existerar också i praktiken olikheter livförsäkringsbolagen emellan i fråga om formerna för återbäring.

Det synes de sakkunniga föga tillfredsställande, att livförsäkringstagarna för närvarande icke äger något direkt inflytande på den form, i vilken de erhåller valuta för de överskottsbildande delarna av de premier, som de erlägger. Även om det från försäkringstekniska rättvisesynpunkter kan vara likgiltigt, huruvida återbäringen slussas ut kontant undan för undan eller samlas till försäkringstidens slut eller användes såsom premie för en tilläggsförsäkring av något slag, kan de enskilda försäkringstagarna ha en bestämd uppfattning om vilken återbäringsform de föredrager. Med hänsyn härtill förordar de sakkunniga, att möjlighet öppnas för livförsäkrings- tagarna att ge till känna sina önskemål om de grova dragen i den form, 'i vilken uppkommande återbäring skall tillgodoföras dem, och att vid åter— bäringsanordningarnas utformning livförsäkringsbolagen inom grundernas ram i praktiskt möjlig utsträckning tager hänsyn till de enskilda försäk- ringstagarnas önskemål. Avsikten är givetvis icke, att en försäkringsta— garc med korta tidsmellanrum skall kunna hoppa från den ena återbärings— formcn till den andra. Det synes emellertid rimligt, att i alla händelser vid en livförsäkrings tecknande och helst även ett antal gånger under försäk— ringstidens lopp livförsäkringstagarna får möjlighet att — inom ramen för soliditets- och skälighetsprinciperna influera på den form, i vilken äter- bäringcn tillgodoföres dem.

Sparsamhetskrav I samband med lagfästandet av skälighetsprincipen i livförsäkring uttala- des, såsom förut nämnts, att ifrågavarande princip i praktiken kommer att bl. a. innebära ett krav på att livförsäkringsbolagen skall iakttaga spar- samhet med avseende å sina omkostnader. Det förefaller de sakkunniga, att bolagen icke alltid håller denna sida av skälighetskravet i minnet. Till de sakkunnigas kännedom har kommit flera fall, där livförsäkringsbolag icke synes ha vinnlagt sig om tillbörlig sparsamhet beträffande omkostna- derna. Såsom särskilt påtagligt exempel må nämnas, att ett livförsäkrings- bolag ganska nyligen haft jubileumskostnader på över 1 miljon kronor, och detta fastän bolagets omkostnader vissa år överskridit de belopp, som om— kostnadsbelastningarna i premierna ställt till förfogande för omkostnads- ändamål. Det har också bl. a. förekommit att livförsäkringsbolag förlagt konferenser med vissa delar av fältorganisationen till utlandet. De sakkun- niga Vill understryka, att det från försäkringstagarsynpunkt icke är till fyllest, att utformningen av de försäkringstekniska grunderna göres på så—

dant sätt, att grunderna från skälighets- och soliditetssynpunkter motsvarar högt ställda krav. Det måste med kraft tillses, att livförsäkringsbolagen jämväl i sitt övriga handlande följer de principer, åt vilka försäkrings- rörelselagstiftningen ger uttryck. Icke minst angeläget är att bolagen i alla sammanhang eftersträvar att undvika onödiga kostnader.

I samband med behandlingen av skälighetsprincipen i Skadeförsäkring har de sakkunniga, till betoning av sparsamhetskravet, förordat att kata— logen i FL över föreläggandeanledningar kompletteras med det fallet, att försäkringsbolag icke iakttager tillbörlig sparsamhet i fråga om omkost— naderna för rörelsen. Den föreslagna bestämmelsen har utformats så, att den tager sikte icke blott på skadeförsäkringsbolag utan även på livför- säkringsbolag.

Några frågor av betydelse för konkurrensen Inom livförsäkringsbranschen synes det råda en ganska stark konkurrens mellan de olika försäkringsbolagen. Såväl från förekommande fältorganisa— tioners som från de centrala försäljningsledningarnas sida nedlägges myc— ken möda på att öka det egna bolagets stock av livförsäkringar. Tävlan mellan bolagen tager olika former. Både personlig bearbetning av kunderna och centrala åtgärder från bolagsledningarnas sida i form av annonser, olika slag av broschyrer, nya försäkringsvarianter m. ni. kommer till an— vändning i sammanhanget.

Samtidigt kan emellertid konstateras, att det förekommer vissa konkur— renshämmande företeelser på livförsäkringsområdet. En viktig sådan är, att sedan mycket lång tid tillbaka samtliga livförsäkringsbolag i landet tillämpar en gemensam premienivå inom å ena sidan stor och å andra sidan liten livförsäkring. På senaste tid har dock ett livförsäkringsbolag fram— lagt förslag till nya, kostnadsbesparande former för försäljning av vissa typer av stor livförsäkring och i samband därmed fattat beslut om grunder innefattande lägre premier än övriga bolag i samma försäkringsgren. Sam- tidigt har bolaget, under hänvisning till den lägre kvinnodödligheten, velat sätta dödsfallspremierna för kvinnor lägre än dödsfallspremierna för män. Jämväl på grupplivförsäkringens område tillämpar de konkurrerande liv- försäkringsbolagen i stort sett lika premier. Inom denna gren har det emel- lertid under senare år ett flertal gånger förekommit, att något bolag ensamt tagit initiativ till premiesänkningar. De andra bolagen har därefter följt efter så att premierna snabbt ånyo blivit i stort sett lika.

I detta sammanhang kan konstateras, att försäkringsinspektionen tidi— gare synes ha stött tanken, att samtliga livförsäkringsbolag bör hålla lika premier inom en och samma försäkringsgren. Under senare år har dock in- spektionen givit uttryck för uppfattningen, att förhållandena kan vara så— dana, att en premiedifferentiering mellan bolagen är fullt motiverad. Sä-

lunda har inspektionen bl. a. ställt sig positiv till de ovan antydda planerna från ett livförsäkringsbolags sida att hålla lägre premier vid vissa former av stor livförsäkring på den grund att bolaget planerar en mindre kost- nadskrävande organisation av försäljningen av livförsäkringar än den inom branschen vanliga. Försäkringsinspektionen har också tillstyrkt lägre döds- fallspremier för kvinnor än för män. Inom grupplivförsäkringen har för- säkringsinspektionen, såsom framgår av det föregående, stadfäst grunder, som innefattat avsteg från den lika premienivån.

De sakkunniga ansluter sig till uppfattningen, att FL ger utrymme för vissa premiedifferentieringar försäkringsbolagen emellan i livförsäkring och att anledning saknas för de lagtillämpande myndigheterna att ålägga livförsäkringsbolagen att alla hålla lika premier inom en och samma för— säkringsgren. Det kan svårligen hävdas, att vid varje typ av försäkring en enda premie och ingen annan motsvarar soliditets- och skälighetsprinciper- nas krav. Med stöd av ifrågavarande två principer kan man enligt de sak- kunnigas uppfattning icke komma längre än att premiegrundernas anta— ganden måste ligga inom vissa marginaler, som icke får överskridas åt nå- gotdera hållet. Marginalerna kan skifta för olika slag av försäkringar. Inom ramen för nu ifrågavarande marginaler synes livförsäkringsbolagen böra ha frihet att bedriva en premiekonkurrens. Om exempelvis flertalet livför- säkringsbolag tillämpar ett visst dödlighetsantagande, vilket av den stad- fästande myndigheten anses ligga i överkant men dock icke vara högre än att det kan accepteras från skälighetssynpunkt, synes något hinder icke böra resas mot att ett konkurrerande livförsäkringsbolag tillämpar ett lägre dödlighetsantagande, under förutsättning att detta antagande ligger inom den ram, som kräves från soliditetssynpunkt. Vad angår premiegrundernas omkostnadsantagande synes det uppenbart, att ett livförsäkringsbolag icke bör tvingas att inlägga en högre omkostnadsbelastning i premien än som framstår såsom nödvändig från soliditetssynpunkt. Om därför ett livför- säkringsbolag vill ha en lägre omkostnadsbelastning av premien än övriga bolag och det kan styrka, att bolagets organisatoriska förhållanden är så- dana, att jämväl på längre sikt anledning finnes att antaga att den mindre belastningen är till fyllest för att täcka bolagets omkostnader för försäk- ringarna i fråga, bör något hinder icke resas mot att omkostnadsbelast- ningen å premien blir lägre i detta bolag än i de övriga. De sakkunniga an— ser således, att försäkringsinspektionen icke bör vara någon garant för en gemensam premienivå i svensk livförsäkring.

I detta sammanhang vill de sakkunniga uttala, att den nuvarande pre- miesättningen i livförsäkring lider av en viss stelhet, vars förenlighet med skälighetsgrundsatsen kan ifrågasättas. I större utsträckning än vad nu sker synes vid premiebestämningen hänsyn böra tagas till längden av den tid, för vilken premierna är bundna. Det synes icke riktigt, att såsom för närvarande är fallet inom individuell livförsäkring premiegrundernas an-

taganden innehåller lika stora säkerhetsmarginalerför å ena sidan sådana livförsäkringar, vid vilka vederbörande försäkringsbolag binder sig för en ganska kort'tid, exempelvis fem år, och å andra sidan livförsäkringar, där bundenheten sträcker sig över mycket lång tid, kanske trettio eller fyrtio år. Behovet av säkerhetsmarginaler är uppenbarligen mindre vid korta för- säkringar än vid långa. Detta förhållande synes böra slå igenom vid pre- miebestämningen.

Priskonkurrensen på livförsäkringsområdet kompliceras därigenom att, såsom förut nämnts, i stor utsträckning avtalstiderna är mycket långa och premierna samtidigt är orörliga under avtalstiden. De säkerhetsmarginaler, som på grund härav måste inläggas i premierna, är ganska betydande och ger vid ett normalt utfall av rörelsen upphov till återbäringsbildande över— skott. Återbäringens storlek är av betydelse när det gäller att bedöma det verkliga priset för en livförsäkring. Det brukar sägas, att nettopriset för en livförsäkring utgör denerlagda premien minus återbäringen. Det är un— der sådana förhållanden av intresse för allmänheten att få en bild av åter- bäringens storlek i skilda livförsäkringsbolag. Möjligheterna härtill är emel— lertid för närvarande mycket små. I stort sett torde försäkringstagarna sväva i fullständig okunnighet om vilka livförsäkringsbolag som under en viss tidsperiod haft den högsta och vilka som haft den lägsta återbäringen till försäkringstagarna. Återbäringsteknikens i viss mån varierande utform- ning i skilda bolag komplicerar dessutom äterbäringsjämförelser livför— säkringsbolagen emellan. Även för fackmän kan det möta svårigheter att ge en rättvisande bild av återbäringsförhållandena i de olika livförsäkrings- bolagen.

Den omständigheten att livförsäkringsbolagen i stor utsträckning till- lämpar metoden att låta återbäringsmedlen kvarligga i livförsäkringsbo- laget ända till försäkringstidens utgång gör att sambandet mellan premie och återbäring icke torde stå fullt klart för alla livförsäkringstagare. Vid en dylik återbäringsuppsamling blir återbäringen direkt påtaglig för för- säkringstagarna först vid en tidpunkt, då premien kan sägas ha förlorat sin aktualitet för dem. Återbäringens betydelse för priset skulle framstå klarare, därest i ökad utsträckning återbäringen tillfördes försäkringsta- garna i form av avdrag på premien. De sakkunnigas ovan framförda för— slag att" försäkringstagarna skall få tillfälle att influera på "den form, i vil— ken återbäringen skall tillgodoföras dem, kan tänkas komma att leda till en ökad användning av sistnämnda återbäringsform.

Enligt vad de sakkunniga erfarit» har försäkringsinspektionen övervägt att i publikationen Enskilda försäkringsanstalter offentliggöra uppgifter om återbäringens storlek i skilda livförsäkringsbolag vid vissa vanligare typer av försäkringar. Livförsäkringsbola'gen aVStyrkte emellertid den planerade publiceringen. Frågan har dock icke avförts från inspektionens dagord- ning utan torde—efter fortsatta överläggningar med representanter för liv- försäkringsbolagen komma att upptagas till förnyat övervägande.

De sakkunniga anser det icke tillfredsställande, att allmänheten i dag saknar möjligheter att få en bild av den varierande återbäring, som de olika livförsäkringbolagen under gången tid lämnat. Då återbäringen direkt på- verkar det nettopris, som försäkringstagarna har att erlägga för sitt för— säkringsskydd, bör allmänheten icke sväva i okunnighet om de skillnader i återbäringshänseende, som förekommer livförsäkringsbolagen emellan. Det kan från försäkringstagarsynpunkt icke vara en sund företeelse, att faktiskt konstaterbara skillnader mellan olika livförsäkringsbolag i fråga om nettopriset för livförsäkringar undanhålles allmänheten.

Visserligen ger återbäringen närmast en bild av förhållandena och pri- set under gången tid och ger icke något bindande besked om det nettopris, som nytillträdande försäkringstagare kommer att få erlägga för av dem tecknade livförsäkringar. Inga garantier finnes för att ett livförsäkrings- bolag, som i dag lämnar högre återbäring än övriga bolag, kan jämväl framdeles ge lika hög återbäring eller bibehålla sin toppställning. Ett liv— försäkringsbolag, som i förfluten tid haft lägre återbäring, kan i framti- den komma att uppvisa fördelaktigare äterbäringsförhållanden. För den intresserade allmänheten måste det dock vara av värde att få en så rätt- visande bild som möjligt av de skilda livförsäkringsbolagens återbäring i förfluten tid. För ju längre tid återbäringsuppgifter föreligger och ju mera mångsidiga dessa uppgifter är desto större värde har uppgifterna såsom vägledning för allmänheten. Medan uppgifter för enstaka år och för en- staka fall kanske icke säger mycket beträffande återbäringsförhållandena i ett försäkringsbolag, kan däremot en sammanställning av ett större antal uppgifter för en längre tilländalupen tid vara av icke obetydligt värde ur informationssynpunkt. Den utvecklingstendens, som eventuellt kan utlä- sas ur dylika flerårssammanställningar, kan ge upplysningar av intresse för dem, som tvekar i valet mellan olika livförsäkringsbolag. Värdet av så- dana sammanställningar ökar, därest sammanställningarna kan åtföljas av analyser, som ger en bild av i vilken utsträckning olika vinstkällor (död- lighetsvins't, omkostnadsvinst o. s. v.) hos de berörda bolagen bidragit till återbäringen och hur återbäringen närmare kanaliseras. Den omständig- heten att bl. a. ingen garanti kan lämnas för att den framtida faktiska utvecklingen blir den som synes kunna utläsas av materialet från förfluten tid synes lika litet här som på andra områden få tagas till intäkt för att undanhålla allmänheten upplysningsmaterialet i fråga. Det förhållandet att livförsäkringsbolagen står under offentlig tillsyn och att återbäringen regleras av grunder, som är stadfästa av Kungl. Maj:t eller försäkrings- inspektionen, bör kunna bereda skydd mot en vilseledande återbärings- politik. På denna väg kan tillses, att icke dumpingartade, tillfälliga höj- ningar av återbäringen genomföres i ackvisitionssyfte. Goda garantier före- ligger således för sunda återbäringsförhållanden jämväl efter ett offentlig— görande av återbäringens storlek under förflutna tidsperioder hos olika livförsäkringsbolag.

I enlighet med det anförda förordar de sakkunniga, att försäkringsin- spektionen snarast möjligt publicerar uppgifter rörande återbäringens stor- lek i skilda livförsäkringsbolag såvitt rör ett antal vanliga livförsäkrings- typer. De sakkunniga förutsätter härvid, att sammanställningarna kom- menteras och analyseras på sådant sätt, att en så rättvisande bild som möj- ligt av bolagens återbäringsförhållanden erhålles. Mot bakgrunden av de betydande skillnader livförsäkringsbolagen emellan i fråga om återbä- ringens storlek i vissa fall, som de i avsnitt 4. av detta kapitel lämnade återbäringsexemplen giver vid handen, vill de sakkunniga understryka vik- ten av att försäkringsinspektionen i större utsträckning än som hittills skett undersöker och analyserar orsakerna till återbäringsskillnaderna och samtidigt övertygar sig om att icke vissa försäkringskategorier eller är- gångar gynnas eller missgynnas på ett orättvist sätt. Återbäringsuppgif— terna bör sammanställas med uppgifter rörande premierna, så att en bild av nettopriset för de olika livförsäkringarna erhålles. En dylik samman- ställning av premie och återbäring blir särskilt nödvändig i den mån liv- försäkringspremierna varierar bolagen emellan. Återbäringen isolerad har ett begränsat intresse; det är först när premien och återbäringen samman- ställes som en fullständig bild erhålles av det nettopris, som försäkrings- tagarna haft att erlägga.

En förskjutning av konkurrensen på livförsäkringsområdet så att den- samma i ökad omfattning får karaktären av en priskonkurrens ligger en- ligt de sakkunnigas uppfattning i försäkringstagarnas intresse. En pris- konkurrens inom de ramar, som följer av soliditets- och skälighetsprinci- perna, bör enligt de sakkunnigas mening kunna gagna livförsäkringsta- garna därigenom att en dylik konkurrens — på motsvarande sätt som inom andra delar av näringslivet kan ge de berörda företagen ytterligare an- ledning att vidtaga åtgärder för att pressa vederbörande bolags kostnader nedåt. En konkurrens, som icke har formen av priskonkurrens, kan lätt leda till en uppdrivning av kostnaderna. I enlighet med det anförda för- ordar de sakkunniga, att konkurrensen inom svensk livförsäkring i ökad utsträckning gives formen av en priskonkurrens.

Rörliga premier

Såsom förut nämnts är livförsäkringsavtalen — bortsett från grupplivför- säkring — för närvarande utformade så, att livförsäkringspremierna är orörliga under hela den avtalade försäkringstiden. Den premie, som gäl- ler vid försäkringens tecknande, kan icke ändras under försäkringstidens gång, även om premiegrunderna under tiden förändras, så att nytillträ— dande försäkringstagare har att erlägga en högre premie för motsvarande försäkring. Ifrågavarande ordning är emellertid icke påbjuden i lag. Gäl- lande lag utgör icke något hinder mot att livförsäkringsavtalen utformas

så, att premierna i framtiden kan jämkas, därest anledning därtill före- ligger. Den noggranna kontrollen över premiesättningen i livförsäkring ger för övrigt försäkringstagarna särskilda garantier för att icke obefogade premieändringar kommer till stånd.

Ett system med rörliga premier i livförsäkring skulle vara förenat med den fördelen, att de i premierna inlagda säkerhetsmarginalerna skulle kunna göras mindre än vid nuvarande ordning, då bolagen icke har möj— lighet att höja premierna under avtalstidens lopp. Vid ett system med rör- liga livförsäkringspremier behöver icke försäkringsbolagen på förhand gar- dera sig mot framtida fördyringar, som kanske aldrig inträder. En ordning med rörliga livförsäkringspremier bör därför sett i stort kunna leda till lägre premier än de nuvarande. En dylik ordning torde också befordra en priskonkurrens.

Enligt de sakkunnigas mening förtjänar det att övervägas, huruvida det icke skulle ligga i allmänhetens intresse, att möjlighet beredes försäkrings— tagarna att vid tecknande av livförsäkring välja mellan försäkringsavtal med fast premie och försäkringsavtal med rörlig premie. Man kan också tänka sig mellanformer mellan fast och rörlig premie. Såsom exempel här- på må nämnas avtal, vid vilka livförsäkringspremien bindes för en fem— årsperiod i sänder.

Förenklad behandling av vissa livförsäkringsformer

Lagbestämmelserna angående livförsäkringsrörelses bedrivande är utfor— made med tanke närmast på långsiktiga försäkringsavtal, som avser ut- givande av livränta eller vid vilka utbetalning skall äga rum icke blott om den försäkrade avlider inom viss tid utan också för den händelse veder— börande lever till försäkringstidens utgång, d. v. s. livförsäkringar som är starkt sparbetonade. Under senare år har emellertid, såsom framgår av ti— digare anförda siffror, en annan typ av livförsäkringar fått ett mycket kraf- tigt uppsving, nämligen sådana försäkringar, vid Vilka utbetalning av för- säkringsbeloppet skall äga rum endast i fall där den försäkrade dör under försäkringstiden. Denna typ av livförsäkringar innesluter icke något di- rekt sparande utan har en typisk riskkaraktär. Till detta slag av försäk- ringar hör bl. a. grupplivförsäkringen.

Anledning torde finnas att överväga, i vad mån de särskilda bestämmel- serna angående livförsäkring, i första hand kraven på av offentlig myn- dighet stadfästa grunder, verkligen är av behovet påkallade, när fråga är om livförsäkringar endast för dödsfall. Det synes icke uteslutet, att vid vissa typer av riskförsäkringar försäkringstagarnas intressen kan bli väl tillgodosedda, även om livförsäkringarna i fråga helt eller delvis under— kastas de enklare bestämmelserna angående Skadeförsäkring.

Förutsättningarna för att likställa vissa livförsäkringstyper med skade-

försäkring blir vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag i föregående kapitel större 'än om skadeförsäkringsbestämmelserna i FL bibehålles oför— ändrade. De överväganden angående borttagandet av kravet på grunder m. m. för vissa livförsäkringsformer, som göres i det följande, bör ses mot bak- grunden av den aktivering av skälighetsprincipen på skadeförsäkringsom— rådet, som de sakkunniga föreslagit. De-sakkunniga förutsätter sålunda, att i den mån bestämmelserna angående Skadeförsäkring blir tillämpliga på vissa typer av "livförsäkring, försäkringsinspektionen fortlöpande kom- mer att i efterhand infordra uppgifter-till belysning av premiesättningens skälighet vid ifrågavarande livförsäkringsformer och dessutom kommer att ålägga de berörda försäkringsbolagen att innan beslut fattas om änd- ring av premiesats för ifrågavarande försäkringstyper delgiva inspektio- nen den avsedda ändringen samt en sammanfattning av det material och de överväganden, varpå premieändringen bygger. Vidare förutsätter de sak- kunniga, att skäligheten alltjämt skall anses- kräva, att vid ifrågavarande livförsäkringsformer i princip allt uppkommande överskott, som icke er- fordras för verksamhetens konsolidering, skall återbäras till försäkrings- tagarna och att inspektionen kommer att övervaka att så också sker.

En tekniskt sett mycket enkel- livförsäkringsform är grupplivförsäk— ringen. Såsom förut nämnts föreligger vid sådan försäkring betalnings- skyldighet för försäkringsbolaget endast för det fall att försäkrad person avlider inom viss tid. Premien bestämmes för ett år i sänder. Premien in- nefattar icke något som helst sparmoment utan är avsedd att i sin helhet tagas i anspråk för risktäckningen under försäkringsåret (naturlig premie).

Grupplivförsäkringsverksamheten torde erbjuda mindre försäkringstek- niska problem än flera skadeförsäkringsgrenar. Det synes lättare att över- blicka och hålla ett grepp om denna försåkringsformiän vad fallet är be- träffande må'nga skadeförsäkringstyper. Såväl ur soliditets- som ur skä- lighetssynpunkter synes det—?vara lätt att övervaka, att sunda förhållanden råder inom branschen och att försäkringstagarnas intressen icke åsidosät— tes. Varken från den ena eller från den andra-av nyss nämnda synpunkter sy— nes det föreligga något behov att kräva, att grupp]ivförsäkringsverksamheten skall styras av grunder, vilka —4—Iin.i minsta detalj _— skallv underställas offentlig myndighet för förhandsgodkännande och stadfästelse. De sakkun- niga anser sig därför kunna förorda, att grupplivförsäkringen likställes med Skadeförsäkring därutinnan att den befrias från krav på grunder.

' Sl'äppes för grupplivförsäkringens del kravet på grunder, får detta vissa speciella konsekvenser. Detta sammanhänger med att de nuvarande grun— derna-för grupplivförsäkring innehåller vissa bestämmelser, som icke har någon direkt'motsvarighet i individua-lfö'rsäkringens grunder. Härutinnan m'å 'till en början nämnas,- att grupplivförsäkringens grunder innehåller noggranna bestämmelser angående bl. 'a. vilka typer av grupper som får teckna grupplivförsäkring. Likst'älles denna för-säkringsform med skade—

försäkring, erhåller försäkringsbolagen frihet att utforma grupperna på det sätt de finner ändamålsenligast; De behöver icke skaffa sig offentlig myndighets förhandsgodkännande av grupptyperna utan kommer på denna punkt liksom på många andra punkter blott att stå risken av ingripande i efterhand från försäkringsinspektionens sida i händelse av anmärknings- värda åtgärder. Såvitt de sakkunniga kan finna bör det icke vara förenat med några faror för försäkringstagarna, att försäkringsbolagen själva en- samma får taga ansvaret för beskaffenheten och storleken av de grupper, som skall få teckna grupplivförsäkring. De detaljerade bestämmelserna i grunderna i nu ifrågavarande ämne torde åtminstone delvis kunna ses så- som en reminiscens från grupplivförsäkringens begynnelseår, då denna för- säkringsform från en del håll möttes med viss skepsis och det i allt fall ansågs vara skäl att gå fram med försiktighet, innan närmare erfarenheter vunnits av den nya livförsäkringsformen. Numera föreligger ingående er- farenheter och dessa synes icke tyda på att det från försäkringstagarsyn- punkt finnes anledning att omgärda grupplivförsäkringen med speciella hindrande stängsel. Det torde med stor säkerhet kunna antagas, att för- säkringsbolagen icke kommer att missbruka den frihet att bilda grupper, som de erhåller, därest grupplivförsäkringen befrias från krav på grunder. Påpekas bör i detta sammanhang attförsäkringsbolagen äger frihet att på eget ansvar utforma försäkringsbärande grupper i kort kollektiv olycks— fallsförsäkring —— vilken gren icke är grundreglerad och att! några olä— genheter icke synes ha varit förenade med denna frihet. Grupplivförsäkringens grunder är- vidare särpräglade därutinnan, att de bl. a. innehåller bestämmelser, som i vissa situationer, då gruppmedlem upphör att omfattas av gruppavtalet,"gervederbörande rätt att inom viss tid utan hälsoprövning "erhålla fortsatt försäkring för dödsfall mot den pre- mie, som normalt gäller för individuell stor försäkring utan rätt till-pre- miebefrielse. Denna rätt till individuell fortsättningsförsäkring har ansetts värdefull för försäkringstagarna. Utan densamma skulle anslutningen till en grupplivförsäkring kunna medföra olägenheter för de försäkrade. Funnes icke rätten till-fortsättningsförsäkring, skullenämligen försämringar i den enskilde försäkringstagarens hälsotillstånd under tiden för medlemskapet i grupplivförsäkringen kunna medföra, att vederbörande icke alls eller blott mot-förhöjd premie 'kunde erhålla en "motsvarande individuell försäkring i fall, där vederbörande på grund av ombyte av arbetsplats in.-m. icke längre kan vara grupplivförsäkrad. Rätten till fortsättningsförsäkring har gjort, att försäkringstagarna icke kommer i en sämre ställning i förevarande hän— seende, därest de ansluter sig till en grupplivförsäkring i» stället” för att teckna motsvarandeindividuella försäkringar. De sakkunniga är av den uppfattningen, att f'örefintligheten aven rätt till fortsättningsförsäkring är en förutsättning för att grupplivförsäkringen skall kunna sägas utgöra ett lika=värdefullt skydd för försäkringstagarna som motSvarande indivi-

dualförsäkring. De sakkunniga anser därför, att den omständigheten att grupplivförsäkringen befrias från krav på grunder icke bör få medföra, att rätten till fortsättningsförsäkring avskaffas. Bestämmelser i ämnet bör inryckas i avtalen och det bör på bästa sätt tillses, att de enskilda försäk- ringstagarna får kännedom om rätten till fortsättningsförsäkring. Någon grundad anledning torde knappast finnas att antaga, att försäkringsbola- gen kommer att motsätta sig bibehållandet av rätten till fortsättningsför- säkring. För att skapa garantier för att försäkringstagarintresset blir till— godosett på nu ifrågavarande punkt kan dock den lagbestämmelse, som öppnar möjlighet för försäkringsbolagen att befrias från grunder vid grupp- livförsäkring, lämpligen givas sådan utformning, att bibehållandet av rätt till fortsättningsförsäkring kan uppställas såsom villkor för grupplivför- säkringens grundfrihet.

Likställes grupplivförsäkring med skadeförsäkring i fråga om frihet från grunder, synes den jämväl i övrigt i de hänseenden, varom fråga är i FL, kunna behandlas såsom Skadeförsäkring. Detta kommer att få betydelse i främsta rummet såvitt angår fondavsättningar, förlusttäckning och kapital- placering. De sakkunnigas avsikt är, att vid grundfri grupplivförsäkring avsättning till fonder skall ske enligt de regler FL innehåller för annan rörelse än livförsäkringsrörelse. I livförsäkringsbolag, som driver dels van- lig grundbunden livförsäkring och dels grundfri grupplivförsäkring, skall förlusttäckning ske enligt de bestämmelser som gäller för det fall att för- säkringsbolag meddelar såväl livförsäkring som försäkring av annat slag, varvid grupplivförsäkringen blir att betrakta såsom en personförsäkring av annat slag än livförsäkring. Härigenom kommer vid förlust på den grund- fria grupplivförsäkringsverksamheten den grundbundna livförsäkringens överskottsmedel att skyddas mot att till någon del behöva tagas i anspråk, innan grupplivförsäkringens överskottsmedel till fullo, inklusive reserv- fonden, konsumerats för att täcka förlusten. Den grundfria grupplivför- säkringens likställighet med Skadeförsäkring kommer vidare att medföra,