Till statsrådet Sven-Erik Österberg

Regeringen beslutade den 16 oktober 2003 att tillkalla en särskild utredare med uppgift att göra en genomgripande översyn av nu gällande bestämmelser på försäkringsområdet med inriktning på att skapa en modern och tydlig associationsrättslig reglering av försäkringsverksamhet.

Den 27 januari 2004 förordnades hovrättsrådet Åke Thimfors att från samma dag vara särskild utredare. Vidare förordnades ett flertal experter och tre sekreterare. Utredningen antog namnet Försäkringsföretagsutredningen (Fi 2003:10).

I enlighet med regeringens direktiv inledde utredningen sitt arbete med att behandla frågan om hur Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/41/EG av den 3 juni 2003 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut bör genomföras i svensk lagstiftning. Arbetet resulterade i delbetänkandet Genomförande av tjänstepensionsdirektivet (SOU 2004:101). Delbetänkandet överlämnades i september 2004.

I det därefter följande arbetet har som experter medverkat chefekonomen Ellen Bramness Arvidsson, chefsjuristen Lars Brolin, kanslirådet Lotta Hardvik Cederstierna, civilekonomen Tomas Flodén, ämnesrådet Tord Gransbo, departementssekreteraren Pia Gustafsson, direktören Göran Hammarberg, ekonomie doktorn Lars Hörngren, filosofie doktorn Joakim Jansson, försäkringsjuristen Eva Lindberg, direktören Bengt Malmgren, aktuarien Björn Nilsson, hovrättsassessorn Erik Noltorp, hovrättsassessorn Gustaf Sjöberg, adjungerade professorn Rolf Skog och docenten Staffan Viotti.

Sekreterare i denna del av arbetet har varit juristen Lena Friman Blomgren, filosofie doktorn Magnus Lundin och filosofie kandidaten Erik Utterström samt till den 8 maj 2005 filosofie doktorn Sonja Daltung. Utredningens assistent har varit Lena Enstam.

Härmed överlämnas slutbetänkandet Ny associationsrätt för försäkringsföretag (SOU 2006:55).

En engelsk översättning av sammanfattningen av utredningens förslag publiceras separat.

Göteborg i maj 2006

Åke Thimfors

/Lena Friman Blomgren

Magnus Lundin

Erik Utterström

Författningsförslag se särskilt band.

Sammanfattning

Inledning

Svenska försäkringsgivare kan till sin rättsliga form vara antingen försäkringsaktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag eller understödsföreningar. Försäkringsbolagens verksamhet regleras i försäkringsrörelselagen (1982:713), FRL, medan bestämmelser för understödsföreningar finns i lagen (1972:262) om understödsföreningar, UFL. FRL och UFL innehåller såväl associationsrättsliga regler som bestämmelser för den särskilda verksamhet som drivs i försäkringsföretag. De associationsrättsliga reglerna i nämnda lagar avviker på flera punkter från de generella associationsrättsliga bestämmelserna i aktiebolagslagen (2005:551), ABL, och lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, FL.

Försäkringsaktiebolag kan drivas antingen som vinstutdelande bolag eller enligt ömsesidiga principer. Reglerna för ett vinstutdelande försäkringsaktiebolag innebär att aktieägarna svarar för riskkapitalet och kan få avkastning på detta samt att det finns en tydlig gräns mellan försäkringstagarnas medel och aktieägarnas kapital. Om försäkringsaktiebolaget däremot bedrivs enligt ömsesidiga principer, vilket förekommer endast på livförsäkringsområdet, skall allt överskott i rörelsen tillfalla försäkringstagarna. Detta får till konsekvens att det i huvudsak är försäkringstagarna som bidrar med riskkapitalet. Trots detta förhållande har aktieägarna i ett icke-vinstutdelande aktiebolag det helt dominerande inflytandet över verksamheten.

I ömsesidiga försäkringsbolag är försäkringstagarna både delägare och kunder, och sådana bolag skall följaktligen drivas helt i enlighet med försäkringstagarnas intressen. Försäkringstagarna står för bolagets riskkapital och skall genom direkt eller indirekt rösträtt på bolagsstämman ha möjlighet att påverka rörelsen. En motsvarande ordning gäller för understödsföreningar.

De näringsrättsliga bestämmelserna för försäkringsbolagen har under en följd av år reformerats för att anpassas till den EG-rättsliga regleringen och till nya verksamhetsförutsättningar i övrigt. Den regleringen omfattar bl.a. försäkringsrörelsens bedrivande och företagens redovisning. Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 2000, den s.k. försäkringsrörelsereformen, gjordes en betydande modernisering på näringsrättens område. Reformen, vars tyngdpunkt låg på bestämmelserna om livförsäkringsbolag, syftade till att ge större frihet åt försäkringstagarna och försäkringsbolagen att själva komma överens om försäkringsavtalens villkor och därigenom underlätta produktutveckling och stimulera konkurrens. Motsvarande reformer har inte gjorts i lagstiftningen för understödsföreningar.

Harmoniseringen av rörelsereglerna till det europeiska regelverket, produkt- och avtalsfriheten efter försäkringsrörelsereformen, de ökade kraven på den externa redovisningen, den snabba tillväxten på de finansiella marknaderna och inte minst den kraftiga börsnedgången under 2000-talets början har synliggjort brister i den i stora delar föråldrade associationsrättsliga regleringen för försäkringsföretagen. Bristerna har varit särskilt tydliga när det gäller regleringen av livförsäkringsaktiebolag som drivs enligt ömsesidiga principer och har medfört att förtroendet för livförsäkringsbolagen allvarligt rubbats.

Utredningen har mot angiven bakgrund haft att göra en genomgripande översyn av nu gällande associationsrättsliga bestämmelser för svenska försäkringsföretag. I fråga om understödsföreningar har översynen även omfattat rörelsereglerna.

Utredningens utgångspunkter för den associationsrättsliga regleringen

För de svenska försäkringsföretagen skall också i fortsättningen gälla särskild reglering. Denna reglering skall i enlighet med vad som fastslagits i senare tids lagstiftningsärenden på försäkringsområdet syfta till att skydda i första hand direktförsäkringstagarna men också andra ersättningsberättigade på grund av försäkringsavtal. Liksom annan lagstiftning på det finansiella området skall lagstiftningen för försäkringsföretag vara konkurrensneutral i förhållande till vilken associationsform som verksamheten bedrivs i. Följaktligen skall särregleringen undvika omotiverad snedvrid-

ning av konkurrensen mellan svenska försäkringsföretag inbördes samt mellan svenska och utländska försäkringsföretag. Vidare har utredningen haft att följa det övergripande målet för regleringen av finansiell verksamhet att denna skall vara funktionellt inriktad. Därmed avses att regleringen skall vara mindre inriktad på att särreglera olika grupper av finansiella institut och i stället mer se till den funktion som utövas, dock med hänsynstagande till de bakomliggande skyddsmotiven för verksamheten.

I fortsättningen skall allmän associationsrättslig lagstiftning utgöra grunden för försäkringsföretag. Vid sidan om rörelsereglerna skall därför i en ny försäkringsrörelselag samlas de associationsrättsliga särregler som är erforderliga för försäkringsföretag utöver eller i stället för allmän reglering på associationsrättens område. Allmänna associationsrättsliga bestämmelser skall bli tilllämpliga genom hänvisningar i den nya försäkringsrörelselagen. Den nya lagen skall omfatta samtliga svenska försäkringsföretag. FRL och UFL kan därmed upphävas.

Vid prövningen av frågan om vilket generellt associationsrättsligt regelverk som skall utgöra grund för försäkringsföretagen framstår det som självklart att ABL skall tillämpas av försäkringsaktiebolag och att FL skall bli tillämpligt för understödsföreningar. Mera osäkert är valet av associationsrättslig bas för ömsesidiga försäkringsbolag. Utredningen har emellertid funnit klart övervägande skäl för att FL skall gälla. Den ömsesidiga associationsformen har nämligen såväl i Sverige som i många andra länder betydande likheter med den kooperativa ekonomiska föreningen. Ett ömsesidigt försäkringsbolag är däremot väsensskilt från ett aktiebolag. Utredningen har följaktligen funnit det naturligt men också ändamålsenligt att låta de ömsesidiga försäkringsbolagen vila på föreningslagstiftningen.

Avvikelser från nämnda allmänna associationsrättsliga regelverk skall få förekomma endast om de är motiverade av försäkringsföretagens speciella verksamhet, skyddet för försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar eller företagsformens särart. Därvid måste naturligtvis beaktas de tvingande bestämmelserna i EG:s direktiv för försäkringsgivare. Särbestämmelser bör så långt möjligt undvikas; endast mycket väl motiverade sådana bestämmelser skall få förekomma.

Särskilt om livförsäkring

I ömsesidigt bedriven livförsäkringsverksamhet har som framgått försäkringstagarna dubbla roller. De har dels rollen som fordringsägare med anspråk på försäkringsersättning enligt avtal, dels rollen som bidragsgivare av riskkapital. I ömsesidiga försäkringsbolag följer försäkringstagarnas dubbla roller av bolagsformen. I fråga om icke-vinstutdelande försäkringsbolag är de dubbla rollerna i stället resultatet av lagstiftning som kan sägas innebära ett ingrepp i ett aktiebolags grunddrag. Såväl i ömsesidiga livförsäkringsbolag som i icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag har emellertid försäkringstagarna normalt endast små möjligheter till inflytande över riskkapitalet. I ömsesidiga försäkringsbolag beror det på att beslutanderätten vid bolagsstämman vanligtvis utövas av representanter som utsetts av andra än delägarna. Betydelsen av ett bristande inflytande har efter senare års avregleringar ökat väsentligt. Numera skyddar nämligen regleringen och den offentliga tillsynen endast i helt begränsad utsträckning försäkringstagarna i deras roll som finansiär av verksamheten.

Det finns uppenbara bolagsstyrningsproblem i ett system som innebär att försäkringstagarna svarar för riskkapitalet utan att ha någon reell möjlighet till inflytande eller kontroll. Ledningen både i ett ömsesidigt livförsäkringsbolag och i ett icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag får i praktiken ett stort diskretionärt utrymme att agera på ett sätt som inte behöver gynna försäkringstagarna. I aktiebolaget saknas de för aktieägare i allmänna bolag normala incitamenten för en effektiv ägarstyrning när ägarna inte kan få avkastning på satsat kapital. Systemet med försäkringstagarna som bidragsgivare av riskkapital medför dessutom den nackdelen att företagen har endast begränsade möjligheter till extern finansiering. Därtill utgör försäkringstagarnas anspråk i bolagets riskkapital en betydande del av livförsäkringsersättningarna utan att denna del omfattas av de för konsumentskyddet viktiga bestämmelserna om tillgångsplacering och förmånsrätt. Ovan nämnda problem – som förstärks av att livförsäkringsavtal ofta är komplicerade avtal som sträcker sig över lång tid – riskerar att på olika sätt hota försäkringstagarnas intressen.

Även om problemen med försäkringstagarnas svaga ställning kan tyckas likartade i ömsesidiga försäkringsbolag och icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag talar de olika ägarförhållandena i bolagen emot att man försöker lösa problemen på samma sätt.

Ordningen med gemensamt ägda medel i en konsolideringsfond som får sättas ned för att täcka förluster är väl förenlig med den ömsesidiga idén och bör därför bestå i ömsesidiga livförsäkringsbolag. Enligt utredningens uppfattning bör försäkringstagarnas ställning i sådana bolag stärkas och en aktiv ägarstyrning främjas genom regler som möjliggör reellt inflytande för försäkringstagarna över det bolag de tillsammans äger.

För att säkerställa att delägarna kan göra sin röst hörd på bolagsstämman föreslår utredningen att delägarna själva skall utse sina representanter till stämman. Det skall i fortsättningen alltså inte vara möjligt med föreskrifter i bolagsordningen som överlåter åt andra, t.ex. intresseorganisationer, att utan fullmakt välja representanter till stämman. En sådan reform bör förenas med skärpta krav på information om försäkringstagarnas delägarrättigheter. Utredningen föreslår vidare vidgade möjligheter till extern kapitalförsörjning i ömsesidiga livförsäkringsbolag. Sådan kapitalförsörjning får dock inte komma i konflikt med det internationellt vedertagna kravet att ett ömsesidigt bolag skall vara oberoende från utomstående intressenter.

Andra vägar måste emellertid väljas för de icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolagen. Ett förstärkt inflytande för försäkringstagarna i ett aktiebolag skulle nämligen innebära ett avsteg från allmängiltiga principer för sådana bolag och skulle knappast lösa förekommande problem. Enligt utredningens mening bör de ovan beskrivna problemen i ett icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag lösas genom att bolaget antingen övergår till att tillämpa reglerna för vinstutdelande verksamhet eller ombildas till ett ömsesidigt försäkringsbolag.

En övergång till vinstutdelande verksamhet i enlighet med nu gällande ombildningsregler fordrar att allt riskkapital som kan anses tillhöra försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade gottskrivs dem som återbäring under försäkringstekniska avsättningar. En övergång enligt de reglerna fordrar i vissa fall så stora kapitaltillskott från ägarnas sida att en tillämpning av reglerna inte alltid är möjlig. Utredningen har med hänsyn till det funnit det nödvändigt att föreslå alternativa gottskrivningsmetoder vid övergång till vinstutdelande verksamhet. Gottskrivning bör t.ex. kunna ske genom ökning av aktiekapitalet och emission av nya aktier till försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade, antingen individuellt eller kollektivt. Aktierna kan noteras på en marknadsplats eller lösas in av bolaget vid försäkringsfall med stöd

av ett inlösenförbehåll i bolagsordningen. Ett annat gottskrivningsalternativ bör vara att bolaget utställer kapitalandelslån till försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade. I samtliga fall skall tillses att övergången inte utlöser skatteeffekter för de ersättningsberättigade.

Ombildning till ett ömsesidigt bolag skall genomföras i enlighet med nuvarande bestämmelser om bildande av ett ömsesidigt försäkringsbolag och överlåtelse av försäkringsbestånd.

En gottskrivning vid övergång till vinstutdelande verksamhet eller genom ombildning till ömsesidigt försäkringsbolag skall inte få verkställas utan Finansinspektionens tillstånd. Tillstånd skall ges endast om gottskrivningen inte kan antas försämra den rätt som tillkommer försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar.

Samtliga övergångar bör vara genomförda inom tre år från den nya lagens ikraftträdande. En ansökan om tillstånd till övergång till vinstutdelande verksamhet eller till ombildning till ömsesidigt försäkringsbolag skall därför ges in till Finansinspektionen senast två år efter ikraftträdandet av den nya lagen.

Associationsrättsliga särregler för försäkringsaktiebolag

Som framgått av det föregående skall allmän aktiebolagsrätt i fortsättningen utgöra den associationsrättsliga grunden för försäkringsaktiebolag.

Vid prövningen av behovet av att införa bestämmelser som avviker från ABL har utredningen kunnat knyta an till de bedömningar som gjordes i samband med att allmän aktiebolagsrätt år 1999 blev tillämplig för bankaktiebolag. Åtskilliga av de särregler för bankaktiebolag som då upphävdes eller överfördes till annan lag har nämligen motsvarigheter i FRL. I flera fall har också motiven till bestämmelserna på bank- och försäkringsområdet varit desamma eller snarlika. Vid sådant förhållande och med beaktande av att erfarenheterna av nämnda bankreform såvitt framgått varit positiva, har utredningen tagit som utgångspunkt att bedömningarna vid 1999 års bankreform bör frångås endast om en särregel kan motiveras av andra intressen än sådana som är i huvudsak gemensamma för bank- och försäkringsrörelse.

Utredningen har vidare kunnat falla tillbaka på den promemoria om ny associationsrätt för bl.a. försäkringsbolag som Finans-

departementet lade fram år 1998. I den promemorian redovisades en ingående översyn av de associationsrättsliga reglerna för försäkringsbolag samt förslag på lagändringar. Utgångspunkterna för översynen låg helt i linje med grundvalarna för Försäkringsföretagsutredningens arbete. Följaktligen har det stora flertalet av de bedömningar som gjordes i 1998 års promemoria kunnat följas.

Bland de associationsrättsliga särregler för försäkringsaktiebolag som utredningen funnit motiverade kan nämnas reglerna om att aktiekapitalet skall bestämmas med hänsyn till den planerade verksamhetens omfattning och art, att bolagsordningen skall innehålla vissa ytterligare uppgifter, att det skall gälla skärpta krav på bolagets ledning och revisor samt reglerna om tillhandahållande av tjänster till en jävskrets. Vidare föreslås bl.a. särskilda bestämmelser om förfarandet vid minskning av aktiekapitalet eller reservfonden, vid fusion och delning samt vid likvidation och konkurs.

Associationsrättsliga särregler för ömsesidiga försäkringsbolag

När det gäller behovet av associationsrättsliga särregler för ömsesidiga försäkringsbolag har utredningen inte såsom beträffande försäkringsaktiebolag kunnat följa reformer i andra lagstiftningsärenden.

Utöver de motiv för särregler som gör sig gällande för alla försäkringsföretag skall i fråga om ömsesidiga försäkringsbolag gälla att sådana regler kan motiveras av dessa bolags särart. Annars skall ömsesidiga försäkringsbolag inte behandlas annorlunda än försäkringsaktiebolag. Vid prövningen av nödvändigheten av särregler för ömsesidiga försäkringsbolag har utredningen följaktligen ofta kunnat ansluta sig till de bedömningar som gjorts för försäkringsaktiebolag. När regleringen i ABL och FL på ett visst område är sakligt sett överensstämmande kan en särregel för ömsesidiga försäkringsbolag i förhållande till försäkringsaktiebolag motiveras endast av ömsesidiga bolags egenart.

Utredningen har funnit ett flertal särskilda bestämmelser nödvändiga för ömsesidiga försäkringsbolag. Också i fortsättningen skall delägarkretsen utgöras av direktförsäkringstagarna och, i vissa fall, de försäkrade samt skall personligt ansvar för delägarna genom s.k. uttaxering få förekomma endast i skadeförsäkringsrörelse. Nuvarande regler om bildande av ett ömsesidigt

försäkringsbolag och ett sådant bolags bolagsordning behålls i stort sett oförändrade. För garantikapitalets storlek införs ett krav motsvarande det som skall gälla beträffande aktiekapital i försäkringsaktiebolag. Ömsesidiga försäkringsbolag skall kunna ta emot förlagsinsatser, men endast upp till ett belopp som motsvarar eget kapital. Medlemsinsatser eller avgifter skall inte heller i fortsättningen förekomma. Liksom för försäkringsaktiebolag skall i ömsesidiga bolag gälla skärpta krav på bolagets ledning och revisor. Det ovan nämnda kravet beträffande ömsesidig livförsäkringsrörelse att en representant på bolagsstämman skall kunna utses endast av delägare skall gälla alla ömsesidiga försäkringsbolag. Ömsesidiga försäkringsbolag skall liksom försäkringsaktiebolag tillämpa bestämmelser om tillhandahållande av tjänster till en jävskrets. Vissa särskilda förfaranderegler vid fusion och likvidation skall gälla för ömsesidiga försäkringsbolag.

Nya regler för understödsföreningar

I enlighet med vad som får anses förutsatt i utredningsdirektiven skall också i fortsättningen försäkringsverksamhet kunna bedrivas i föreningsform. De föreningar som skall vara verksamma på försäkringsområdet vid sidan om försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag skall framdeles benämnas försäkringsföreningar i stället för som nu understödsföreningar.

Liksom för ömsesidiga försäkringsbolag skall som framgått av det föregående FL gälla för försäkringsföreningar. Av det förhållandet att båda associationsformerna vilar på liknande principer följer att särregleringen associationsformerna emellan blir snarlik. Bara ett fåtal associationsrättsliga bestämmelser som skall gälla för ömsesidiga försäkringsbolag blir inte tillämpliga för försäkringsföreningar och vice versa.

På näringsrättens område kan särregler för försäkringsföreningar i förhållande till regleringen av försäkringsbolag förekomma endast om de kan motiveras av försäkringsföreningarnas egenart eller EG:s krav.

Angivna utgångspunkter fordrar i fråga om försäkringsföreningar en tillnärmning mot den ordning som gäller för försäkringsbolag. Bl.a. skall föreningarnas verksamhetsområde vidgas; de skall i fortsättningen kunna driva direkt livförsäkringsrörelse i alla former. På skadeförsäkringens område skall verksamheten emeller-

tid liksom hittills endast omfatta direkt sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring. Det nuvarande förbudet mot affärsmässig försäkringsverksamhet skall inte längre gälla, och inte heller skall det finnas någon begränsning av försäkringsbelopp för vissa försäkringar. Vidare skall en försäkringsförening kunna välja att vara öppen eller sluten. Nuvarande principer om behov, soliditet, skälighet och sundhet slopas och ersätts av de krav på verksamheten som gäller för försäkringsbolag, framför allt grundsatserna om stabilitet, genomlysning och god försäkringsstandard. En annan viktig förändring är att särskild förmånsrätt skall följa med försäkringsfordringar i försäkringsföreningar.

De nya reglerna kan medföra tidsödande anpassningar för vissa försäkringsföreningar. Föreningarna ges därför en tvåårig övergångsperiod för att vidta erforderliga åtgärder.

Särregler för små försäkringsföretag

Utredningens arbete har även omfattat en analys av behovet av en särreglering för små ömsesidiga försäkringsbolag och små försäkringsföreningar. Utredningen har därvid kommit fram till att en särreglering av de mindre försäkringsföretagen ofta förhindras av regler i EG:s försäkringsdirektiv. Dessa direktiv medför att särreglering kan komma i fråga främst för ömsesidig skadeförsäkringsrörelse, där uttaxering får förekomma, och begravningskassors verksamhet.

Utredningen har funnit att skyddsbehovet är sänkt i många små försäkringsföretag; försäkringsbeloppen i dessa företag är ofta blygsamma. Det förhållandet i förening med det faktum att tillsynsresurserna är begränsade motiverar en särbehandling av små försäkringsföretag. Särbehandlingen bör komma till stånd efter ett dispensförfarande. En samlad bedömning får leda fram till om dispens bör komma i fråga och i så fall hur långtgående undantagen bör vara. Undantag för de små försäkringsföretagen bör i första hand avse reglerna för försäkringsrörelsen men ibland också de associationsrättsliga särreglerna i den nya försäkringsrörelselagen. Ett undantag får självfallet inte komma i konflikt med Sveriges åtaganden inom EU.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Med hänsyn till det stora behovet av en modernisering av regelverket för svenska försäkringsföretag bör den nya försäkringsrörelselagen träda i kraft snarast möjligt. Utredningen har funnit att den 1 januari 2008 är en lämplig tidpunkt. Övergången från den gamla regleringen till den nya lagen kräver dock åtskilliga övergångsbestämmelser utöver dem som redan nämnts. Bl.a. skall meddelade beslut om tillstånd till försäkringsrörelse fortsätta att gälla och skall tidigare beslutade undantag från bestämmelser i FRL och UFL avse motsvarande bestämmelser i den nya lagen.

1. Inledning

Svenska försäkringsgivare kan till sin rättsliga form vara antingen försäkringsaktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag eller understödsföreningar. Försäkringsbolagens verksamhet regleras i försäkringsrörelselagen (1982:713), medan bestämmelser för understödsföreningar finns i lagen (1972:262) om understödsföreningar.

Försäkringsaktiebolag kan drivas antingen som vinstutdelande bolag eller enligt ömsesidiga principer. Reglerna för ett vinstutdelande försäkringsaktiebolag innebär att aktieägarna svarar för riskkapitalet och kan få avkastning på detta samt att det finns en tydlig gräns mellan försäkringstagarnas medel och aktieägarnas kapital. Om försäkringsaktiebolaget däremot bedrivs enligt ömsesidiga principer, vilket förekommer endast på livförsäkringsområdet, skall allt överskott i rörelsen tillfalla försäkringstagarna, vilket får till konsekvens att det i huvudsak är de som bidrar med riskkapitalet. Trots detta förhållande har aktieägarna i ett sådant aktiebolag det helt dominerande inflytandet över verksamheten.

I ömsesidiga försäkringsbolag är försäkringstagarna både delägare och kunder, och ett sådant bolag skall följaktligen drivas helt i enlighet med försäkringstagarnas intressen. Försäkringstagarna står för bolagets riskkapital och skall genom direkt eller indirekt rösträtt på bolagsstämman ha möjlighet att påverka rörelsen. En motsvarande ordning gäller för understödsföreningar.

De näringsrättsliga bestämmelserna för försäkringsbolagen har under en följd av år reformerats för att anpassas till den EG-rättsliga regleringen och till nya verksamhetsförutsättningar i övrigt. Den regleringen omfattar bl.a. försäkringsrörelsens bedrivande och företagens redovisning. Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 2000, den s.k. försäkringsrörelsereformen, gjordes en betydande modernisering på näringsrättens område. Reformen, vars tyngdpunkt låg på bestämmelserna om livförsäkringsbolag, syftade till att ge större frihet åt försäkringstagarna och försäk-

ringsbolagen att själva komma överens om försäkringsavtalens villkor och därigenom underlätta produktutveckling och stimulera konkurrens. (Se vidare prop. 1998/99:87.) Motsvarande reformer har inte gjorts i lagstiftningen för understödsföreningar.

Harmoniseringen av rörelsereglerna till det europeiska regelverket, produkt- och avtalsfriheten efter försäkringsrörelsereformen, de ökade kraven på den externa redovisningen, den snabba tillväxten på de finansiella marknaderna och inte minst den kraftiga börsnedgången under 2000-talets början har synliggjort brister i den i stora delar föråldrade associationsrättsliga regleringen för försäkringsföretagen. Bristerna har varit särskilt tydliga när det gäller regleringen av livförsäkringsaktiebolag som drivs enligt ömsesidiga principer och har medfört att förtroendet för livförsäkringsbolagen allvarligt rubbats.

Det grundläggande problemet med de icke-vinstutdelande bolagen har sagts vara det ovan beskrivna förhållandet att försäkringstagarna, trots att de bidrar med i stort sett hela riskkapitalet, har endast begränsade möjligheter att utöva inflytande över styrningen och att i stället aktieägarna har det väsentliga inflytandet. Angivna förhållande kan otvivelaktigt påverka bolagens styrning i negativ riktning för försäkringstagarna och medföra svåra överväganden när det gäller överskottshanteringen och tillsynen över denna. Vidare kan förbudet mot att i dessa bolag dela ut vinst till aktieägarna medföra en ovillighet från ägarna att satsa ytterligare kapital i rörelsen.

Även de bestämmelser som styr de ömsesidiga försäkringsbolagen innebär svårigheter att anskaffa kapital. I vissa fall kan det också i dessa bolag finnas risk för att intressekonflikter får genomslag på bolagets styrning, eftersom försäkringstagarna i dag ofta har små möjligheter att bidra till en aktiv ägarstyrning.

I den EG-rättsliga regleringen tillkom den 3 juni 2003 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/41/EG om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut (tjänstepensionsdirektivet). För Sveriges del är direktivet tillämpligt på bl.a. understödsföreningar som förvaltar tjänstepensioner. I direktivet ges dessutom en valmöjlighet för medlemsstaterna att tillämpa flertalet av direktivets regler på livförsäkringsbolagens tjänstepensionsverksamhet.

Det är mot denna bakgrund som utredningen under slutet av år 2003 tillsattes. Utredningen gavs ett mycket omfattande uppdrag, vilket skulle redovisas i två etapper. I en första etapp skulle utredningen lämna förslag på hur tjänstepensionsdirektivet bör

genomföras i svensk lagstiftning. Utredningen fullgjorde det uppdraget genom att i september 2004 överlämna betänkandet Genomförande av tjänstepensionsdirektivet (SOU 2004:101). På grundval av det betänkandet beslutade regeringen proposition 2004/05:165 Nya regler för tjänstepensionsinstitut. Propositionen antogs av riksdagen med smärre ändringar och de däri föreslagna lagändringarna trädde i kraft den 1 januari 2006.

Utredningen redovisar i detta betänkande resultatet av arbetet i återstående delar, innefattande huvuduppdraget att föreslå en modern och tydlig associationsrättslig reglering för de svenska försäkringsföretagen.

Huvuduppdraget kräver en genomgripande översyn av nu gällande bestämmelser. Utredningen skall granska de för- och nackdelar som finns med olika associationsformer och i det sammanhanget särskilt analysera förutsättningarna för en effektiv ägarstyrning. Vidare skall utredningen analysera frågor om fördelning av överskott mellan olika grupper som bidrar med riskkapital i de olika associationsformerna samt överväga hur försäkringstagarna kan ges ett ökat inflytande över styrningen i de företag där de bidrar med riskkapital och i vilka former ett sådant inflytande bör utövas. Den nya regleringen för försäkringsaktiebolagen skall innebära en tydlig gränsdragning mellan försäkringstagarnas och aktieägarnas intressen. Rent generellt skall lagstiftningen möjliggöra en effektiv ägarstyrning som minskar risken för intressekonflikter. De nya reglerna skall bidra till att försäkringstagarnas ställning stärks antingen genom att det görs en tydlig åtskillnad mellan försäkringstagarnas medel och bolagets riskkapital eller genom att de intressenter som bidrar med riskkapital får inflytande över bolagets styrning.

Nyss angivna frågor avseende överskottshantering och ägarstyrning, som i första hand avser livförsäkringsverksamhet, har fått en sådan uppmärksamhet i direktiven att arbetet därmed kan sägas utgöra huvudpunkten i denna slutliga etapp av utredningsuppdraget. Angivna problem på livförsäkringens område har ansetts så allvarliga att de trots utredningens pågående arbete föranlett en reform som syftat till att stärka försäkringstagarnas ställning och återställa förtroendet för livförsäkringsmarknaden. Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 2004 ändrades reglerna om styrelsens sammansättning i icke-vinstutdelande försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag samt ålades bolagsstämman och styrelsen i icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag en

skyldighet att se till att försäkringstagarna inte tillfogas otillbörliga nackdelar till andra intressegruppers fördel. Vidare infördes en bestämmelse enligt vilken försäkringsbolagen skall upprätta riktlinjer för hantering av intressekonflikter mellan bolagets intressenter. (Se vidare härom i prop. 2003/04:109.)

Också annan försäkringsrörelse än livförsäkring upptar viktiga delar av utredningsuppdraget. Detta rymmer nämligen uppgiften att för alla former av försäkringsföretag föreslå de associationsrättsliga särregler som är erforderliga utöver eller i stället för allmän reglering på associationsrättens område. Dessa särregler skall tillsammans med bestämmelser om försäkringsrörelsens bedrivande tas in i en ny försäkringsrörelselag. Genom denna lag skall samtliga svenska försäkringsföretag regleras.

Som framgått gäller utredningsarbetet i materiellt hänseende i huvudsak den associationsrättsliga lagstiftningen. Beträffande understödsföreningarna går emellertid uppdraget längre. För dem skall utredningen även lämna förslag på nya rörelseregler.

Slutligen omfattar det här redovisade arbetet en analys av behovet av en särreglering för små ömsesidiga försäkringsbolag och små understödsföreningar. För det fall att ett sådant behov skulle anses föreligga skall utredningen lägga fram förslag på den framtida särregleringen för dessa mindre försäkringsföretag.

Utredningens direktiv i dess helhet är intagna i en bilaga. Den betoning på förhållandena inom livförsäkringen som finns i direktiven och som dessutom tagit sig uttryck i 2004 års lagstiftning återspeglas naturligtvis i detta betänkande. Det innebär att de beskrivningar och analyser som görs ofta utgår från livförsäkringsverksamhet och i många fall är mera ingående för livförsäkring än för skadeförsäkring. Som framhållits i många sammanhang gör försäkringstagarnas betydande premieinbetalningar under en lång följd av år med åtföljande bundenhet till försäkringsföretaget att förhållandena är helt speciella för livförsäkringsverksamhetens del.

Betänkandet är disponerat enligt följande. Närmast följer i kapitel 2 en redogörelse för de i Sverige förekommande associationsformerna och den associationsrättsliga regleringen av dem. I mindre utsträckning redovisas även rörelseregleringen. I kapitel 3 lämnas en beskrivning av den svenska försäkringsmarknaden och dess utveckling under senare år. Därefter, i kapitel 4, redogörs för hanteringen av överskott i svensk livförsäkringsverksamhet. I kapitlet återges hur överskott uppkommer, behandlas och fördelas i företagen. Kapitel 5 innehåller en analys av huvudproblemen med

nuvarande företagsformer på livförsäkringsområdet. I kapitel 6 finns de uppgifter om utländska förhållanden som utredningen har inhämtat från tillsynsmyndigheter och branschorganisationer i andra länder. Det förtjänar här att erinras om att det vid lagstiftning på det finansiella området mera genomgående är av stor vikt att ta intryck av motsvarande lagstiftning i andra länder, företrädesvis dem inom EU, och dessa länders erfarenheter av regleringen. I kapitel 7 slår utredningen fast de principer och utgångspunkter som bör gälla för den associationsrättsliga regleringen på försäkringsområdet och därmed skall vara styrande för lagförslagen. Kapitel 8 innehåller förslag på lösningar till de problem som är speciella för livförsäkringsverksamhet. Där behandlas alltså frågor om fördelning av överskott mellan olika grupper som tillskjuter riskkapital och om inflytande för försäkringstagarna i de företag där de bidrar med riskkapital. I kapitel 9 görs en heltäckande genomgång av behovet av associationsrättsliga särregler för försäkringsaktiebolag i den mån sådana regler inte behandlats i föregående kapitel. En motsvarande genomgång beträffande de ömsesidiga försäkringsbolagen följer i kapitel 10. De framtida bestämmelserna för understödsföreningar behandlas i kapitel 11. I kapitel 12 diskuterar utredningen lämpligheten av särregler för små ömsesidiga försäkringsbolag och understödsföreningar. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser behandlas i kapitel 13. Konsekvenser av utredningens förslag redovisas i kapitel 14. Författningskommentaren finns i kapitel 15. Författningsförslagen har samlats i ett eget band.

Självfallet vilar innehållet i flera kapitel på presentationer och resonemang i föregående delar av betänkandet. Med hänsyn till de behandlade frågornas komplexitet och omfattning har utredningen emellertid strävat efter att så långt möjligt ge varje kapitel ett sådant innehåll att det kan läsas för sig. Denna strävan har medfört att en del upprepningar blivit nödvändiga.

2. Associationsformerna på försäkringsmarknaden

2.1. Inledning

När en person bestämmer sig för att avhända sig en risk till ett försäkringsföretag har denne olika former av företag att välja mellan. Som nämnts förekommer på den svenska försäkringsmarknaden försäkringsaktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag och understödsföreningar. Vilken associationsform som är möjlig avgörs bl.a. av vilken typ av risk som individen vill avhända sig.

Även om många likheter finns skiljer sig företagsformerna på försäkringsmarknaden från de företagsformer som erbjuds för andra slag av ekonomisk verksamhet. De företagsformer inom andra verksamhetsområden som är mest närliggande försäkringsföretagen är allmänna aktiebolag och ekonomiska föreningar. Regleringen för dessa företag, särskilt aktiebolagen, har utvecklats och moderniserats för att passa affärsverksamhet som den ser ut i ett modernt samhälle. Någon motsvarande reformering har inte skett för försäkringsföretagen.

Enligt regeringens direktiv skall utredningen sträva efter att anpassa den associationsrättsliga regleringen av försäkringsföretag till allmän associationsrätt. I detta kapitel lämnas därför först en redogörelse för huvuddragen i lagstiftningen för de två associationsformerna som är mest närliggande försäkringsföretagen, dvs. aktiebolag och ekonomiska föreningar. Därefter ges en motsvarande beskrivning av regleringen för de företagsformer som finns på försäkringsområdet. För understödsföreningar skall utredningen dessutom föreslå hur nya rörelseregler bör utformas. Kapitlet avslutas därför med en kortfattad beskrivning av den näringsrättsliga regleringen av försäkringsföretagen.

2.2. Aktiebolag

För aktiebolag gäller aktiebolagslagen (2005:551), ABL.

Ett aktiebolag kännetecknas av att de som deltar i bolaget, aktieägarna, inte ansvarar personligen för bolagets förpliktelser. Denna frihet från personligt ansvar balanseras av ett flertal regler som syftar till att ge bolagets borgenärer ett visst skydd, framför allt regler om att det i bolaget skall finnas en viss marginal mellan tillgångar och skulder, ett aktiekapital. Aktiebolagsformen ger aktieägarna möjlighet att driva verksamhet utan att riskera mer än det ursprungligen satsade och tillskjutna kapitalet. Karakteristiskt för aktiebolaget har också angetts vara att andelarna i bolaget, aktierna, normalt är fritt överlåtbara och kan spridas på ett stort antal händer. Det bidrar till att underlätta bolagets finansiering; betydande kapital kan ackumuleras genom små bidrag från ett stort antal investerare som vet att de kan dra sig ur aktiebolaget när de vill använda sina resurser för andra ändamål. Nämnda karakteristika anses av lagstiftaren göra aktiebolagsformen särskilt väl ägnad att användas i samband med satsningar på ny och mera omfattande ekonomisk verksamhet (se prop. 2004/05:85 s. 196).

Att aktierna normalt är fritt överlåtbara brukar även anses utgöra en del av minoritetsskyddet. Det gör det möjligt för en minoritetsaktieägare att lämna bolaget, om han eller hon är missnöjd med hur minoriteten utövar sin makt i bolaget.

Aktiebolag kan driva vilken form av verksamhet som helst, bara den är lovlig och inte förbehållen vissa företagsformer. Ett exempel på verksamhet som inte får drivas av allmänna aktiebolag är försäkringsverksamhet. Den verksamhet som faktiskt drivs av ett aktiebolag regleras dock inte av ABL. Lagen kan i stället ses som ett standardavtal mellan ägarna, med bl.a. skydd för minoritetsägare. ABL innehåller emellertid enligt vad som framgått ovan mer än detta, framför allt skydd för bolagets motparter. Regleringen är en avvägning mellan olika intressenters skydd och ger dessutom en möjlighet till plattform för verksamhetens bedrivande.

Syftet med verksamheten i ett aktiebolag är att ge vinst till fördelning mellan aktieägarna. Om ett aktiebolag skall ha ett annat syfte måste detta anges i bolagsordningen. Vidare ges numera regler om ett speciellt slag av aktiebolag, nämligen aktiebolag med särskild vinstutdelningsbegränsning (se härom prop. 2004/05:178).

Aktiebolag finns i två olika kategorier: publika och privata aktiebolag. Publika aktiebolag omfattar typiskt sett större bolag med

stor spridning på aktierna, medan privata aktiebolag omfattar framför allt små eller medelstora företag med ett mindre antal ägare. För de publika bolagen gäller en rad särskilda bestämmelser, t.ex. om bolagets ledning.

ABL syftar bl.a. till att göra det enklare att starta och driva företag, och lagstiftaren har därför sökt åstadkomma flexibilitet i regleringen. En viktig princip i aktiebolagsrätten har då lyfts fram, nämligen att aktieägarna kan avvika från regler som är uppställda enbart i aktieägarnas intressen, om alla aktieägare är överens om det. Som komplement till detta har genom ABL införts en utökad möjlighet för aktieägarna att genom bestämmelser i bolagsordningen avvika från sådana regler i ABL som syftar enbart till att erbjuda aktieägarna ett sätt att reglera sina mellanhavanden. Eftersom de privata aktiebolagen typiskt sett har färre aktieägare och dessa ofta deltar i bolagets skötsel, har det införts regler för de privata aktiebolagen som ger aktieägarna större utrymme att komma överens om särskilda former för förvaltning av bolaget. (Se härom prop. 2004/05:85 s. 202.)

Som framgått ovan balanseras aktieägarnas frihet från ansvar för bolagets förpliktelser av krav på att det finns tillgångar i bolaget som svarar mot bolagets skulder. Det är bolagets förmögenhet som utgör säkerheten för att borgenärer kan få sina fordringar på bolaget betalda. När ett aktiebolag bildas måste det tillskjutas tillgångar som minst motsvarar aktiekapitalet. Flera regler i ABL avser att tillgodose att denna förmögenhet skall förbli intakt eller att den i vart fall inte förbrukas av aktieägarna genom överföringar till dessa.

Bestämmelserna till skydd för bolagets förmögenhet syftar alltså primärt till att ge borgenärerna trygghet. Indirekt underlättar dessa bestämmelser också för ett aktiebolag att driva sin verksamhet, eftersom enskilda kan förvänta sig att ett bolag lever upp till sina åtaganden. Skyddsreglerna främjar därmed bl.a. möjligheterna för ett bolag att anskaffa kapital på kreditmarknaden.

Utgångspunkten för aktiebolagen är att alla aktier har lika rätt i bolaget. Det gäller såväl ekonomiska rättigheter som förvaltningsrättigheter. Det är dock möjligt att göra avsteg från detta genom bestämmelser i bolagsordningen. Det är inte ovanligt att denna möjlighet utnyttjas för att t.ex. föreskriva skillnader i röstvärde mellan olika aktier och i rätten till andel i bolagets tillgångar eller vinst. En sådan möjlighet kan underlätta en ändamålsenlig finansiering av verksamheten. Befintliga aktieägare kan nämligen vara mer

benägna att emittera nya aktier om deras röstandel inte späds ut i motsvarande mån som aktiekapitalet ökar.

Aktieägarnas rätt att besluta i bolagets angelägenheter utövas vid en bolagsstämma. En aktieägare kan utöva sin rösträtt antingen personligen eller genom ombud med fullmakt. I förarbetena till ABL diskuterades de problem som kan uppstå i bolag som en följd av det allt mer utbredda aktieägandet och den tilltagande internationaliseringen av aktieägandet. Diskussionen mynnade ut i en strävan att underlätta för aktieägare, som inte har vilja eller möjlighet att personligen delta i bolagsstämma, att på annat sätt påverka innehållet i bolagsstämmans beslut (se a. prop. s. 295 ff.). ABL utgår från att detta sker inom ramen för ordningen att rösta genom ombud med fullmakt. Redan äldre regler gav möjlighet för aktieägare att genom modern kommunikationsteknik delta på distans och använda elektronisk omröstning.

Den interna organisationen i ett aktiebolag är hierarkisk. Bolagsstämman är det överordnade organet där aktieägarna utövar sin bestämmanderätt över bolagets verksamhet. Bolagsstämman utser i normalfallet en styrelse som svarar för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter. Bolagsstämman utser i normala fall även revisor. Styrelsen väljer i sin tur en verkställande direktör som skall ha hand om den löpande förvaltningen. Att den interna organisationen är hierarkisk innebär bl.a. att ett bolagsorgan kan ge riktlinjer och anvisningar till ett underordnat organ.

2.3. Ekonomiska föreningar

För ekonomiska föreningar gäller lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, FL. Den svarar i stora stycken mot 1975 års aktiebolagslag.

Inte heller FL reglerar den särskilda verksamhet som bedrivs i associationen utan kan i nära överensstämmelse med ABL sägas innehålla ett standardavtal mellan medlemmarna samt skydd för föreningens motparter.

En ekonomisk förening skall främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom ekonomisk verksamhet. Denna verksamhet skall vara kooperativ, vilket betyder att medlemmarna skall delta i verksamheten. Att en förening skall främja medlemmarnas ekonomiska intressen innebär att föreningen inte drivs i vinstsyfte utan är ett medel för medlemmarna att få en ekonomisk fördel (se Mallmén,

Lagen om ekonomiska föreningar – En kommentar, 3 uppl, s. 36). Föreningen kan med sin verksamhet främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom lägre priser när de är konsumenter, högre priser när de är leverantörer eller högre lön när de är anställda. Även när föreningen genom sin verksamhet medverkar till att förhindra fördyrade levnadsomkostnader, ökade leveranskostnader eller ökade arbetsomkostnader främjas medlemmarnas ekonomiska intressen. Vidare ingår i sådant främjande att åstadkomma att medlemmarna kan erhålla önskade varor eller tjänster, avsättning av producerade varor eller tjänster eller sysselsättning. (Se härom t.ex. SOU 1984:9 s. 133 f.)

Medlemmarna skall delta i den ekonomiska verksamheten genom att vara konsumenter eller andra förbrukare, genom att vara leverantörer, med egen arbetsinsats, genom att använda föreningens tjänster eller på annat liknande sätt. Den som är medlem har alltså dubbla roller genom att han eller hon är dels medlem, dels i normalfallet motpart till föreningen i dess verksamhet. Medlemmarna har därför ett gemensamt intresse av att föreningens verksamhet drivs på ett sätt som är fördelaktigt för dem som motparter. Det är i medlemmens roll som motpart som hans eller hennes ekonomiska nytta av föreningen realiseras.

Vissa avsteg från de ovan angivna kraven på en ekonomisk förenings syfte och verksamhet har dock gjorts. I enlighet med det s.k. huvudsaklighetskravet räcker det att föreningen i huvudsak framträder som en förening i vilken medlemmarna deltar i verksamheten. Det innebär bl.a. att det är möjligt för en ekonomisk förening att handla även med andra än medlemmar, men minst hälften av verksamheten måste vara medlemsinriktad. Vidare har strukturförändringar inom konsumentkooperationen föranlett att definitionen av en ekonomisk förening vidgats. Lagändringen innebar att flera föreningar i samverkan kan uppfylla de krav som ställs för att var och en av dessa skall anses som en ekonomisk förening. Ändringen syftade till att öka konkurrenskraften för kooperativ verksamhet och möjliggöra en mer effektiv verksamhet som kan uppnå storskalighetsfördelar och synergieffekter (se prop. 1999/2000:88). Redan tidigare var det möjligt att bedriva den ekonomiska verksamheten i ett av föreningen helägt dotterföretag.

Den ovan beskrivna ordningen med dubbla roller innebär att åtskilliga av föreningens motparter har inflytande över föreningen genom att de i egenskap av medlemmar kan utöva rösträtt på föreningsstämman. Varje medlem skall ha en röst, men undantag kan

medges i stadgarna. Medlemmarnas beslutanderätt på föreningsstämman kan dock, genom bestämmelser därom i stadgarna, helt eller delvis överlämnas åt särskilt valda representanter, s.k. fullmäktige. Liksom i aktiebolag är den ekonomiska föreningens interna organisation hierarkisk. Bolagsstämman utser normalt styrelse och revisor. I större föreningar väljer styrelsen en verkställande direktör.

Medlemmarna har inte något personligt ansvar för en ekonomisk förenings förpliktelser. Verksamheten bygger på självfinansiering där föreningens kapital byggs upp med medlemsinsatser och uppkomna överskott. Det finns emellertid en möjlighet att genom s.k. förlagsinsatser ta in riskkapital från andra än medlemmar. För att inte för stor andel av det egna kapitalet skall utgöras av kapital från utomstående är möjligheten till förlagsinsatser från andra än medlemmar på visst sätt begränsad.

Av kravet på att medlemmarnas ekonomiska intressen skall främjas följer att en ekonomisk förening i princip skall dela ut överskottet på verksamheten till medlemmarna. Vid bedömningen av hur stort överskott som kan delas ut till medlemmarna måste det tas hänsyn till föreningens behov av konsolidering och möjlighet att utvidga verksamheten.

Utmärkande för en ekonomisk förening är vidare att ingen får vägras inträde i föreningen om det inte finns särskilda skäl. Medlemmar kan naturligtvis lämna föreningen. Antalet medlemmar kan alltså variera över tiden. Stadgarna behöver emellertid i normalfallet inte ändras av den anledningen. När en medlem lämnar föreningen har denne normalt rätt att få ut sin del av kapitalet. Eftersom verksamheten bygger på självfinansiering genom medlemsinsatser är en effekt av att medlemsantalet kan ändras att också storleken av föreningens kapital kan förändras. Skyddet för tredje man är därför inte lika starkt som i ett aktiebolag. Det skall dock nämnas att det finns krav på att uppkomna överskott i en ekonomisk förening skall avsättas till en reservfond.

2.4. Försäkringsbolag

2.4.1. Inledning

Försäkringsbolag kan vara antingen försäkringsaktiebolag eller ömsesidiga försäkringsbolag. För försäkringsbolagen gäller försäkringsrörelselagen (1982:713), FRL. Till skillnad mot ABL och FL innehåller FRL inte bara associationsrättsliga regler utan även bestämmelser för den verksamhet som drivs i bolagen. Det bör vidare redan inledningsvis framhållas att det i FRL förekommer åtskilliga från den allmänna associationsrätten avvikande regler. Dessa regler har ansetts befogade vanligtvis under åberopande av försäkringsverksamhetens speciella art.

FRL har utformats med 1975 års aktiebolagslag som förebild. Som redan nämnts har FRL inte genomgått samma modernisering som aktiebolagslagstiftningen.

2.4.2. Försäkringsaktiebolag

Regleringen av försäkringsaktiebolag vilar i stora delar på principer som gäller också för allmänna aktiebolag. De avvikelser som förekommer har som nyss nämnts motiverats främst av den särskilda verksamhet som bedrivs i ett försäkringsaktiebolag men även av hänsyn till EG-rätten.

En viktig avvikelse från allmän aktiebolagsrätt är att aktier i ett försäkringsaktiebolag inte är helt fritt överlåtbara. Det krävs nämligen Finansinspektionens tillstånd för sådana större förvärv som skulle innebära att förvärvaren får ett s.k. kvalificerat innehav i försäkringsaktiebolaget. Om detta krav se vidare avsnitt 2.6.3.

Även möjligheterna att låna upp medel är mer begränsade för ett försäkringsaktiebolag än för ett allmänt aktiebolag. Upplåning i försäkringsrörelse får ske endast för att effektivisera kapitalförvaltningen eller om det i övrigt är motiverat av den bedrivna försäkringsrörelsen och då under förutsättning att den samlade upplåningen är av ringa betydelse med hänsyn till rörelsens omfattning och storleken på den s.k. kapitalbasen, dvs. bolagets särskilda konsolideringskapital. Avser verksamheten tjänstepensionsförsäkring är möjligheterna till upplåning än mer begränsade. Även om Finansinspektionen, när det finns särskilda skäl, kan medge upplåning som går utöver vad som kan anses som ringa, anses

någon mer omfattande upplåning inte kunna komma i fråga (se prop. 1998/99:87 s. 266).

Försäkringsrörelse kan drivas i såväl publika som privata försäkringsaktiebolag. FRL gör emellertid inte någon annan skillnad mellan de två kategorierna än när det gäller möjligheten att sprida aktier och andra värdepapper och att på en organiserad marknadsplats handla med sådana dokument. Det sagda innebär t.ex. att de strängare kraven på ett publikt aktiebolags ledning gäller för alla försäkringsaktiebolag.

För försäkringsaktiebolagen gäller vidare från allmän aktiebolagsrätt avvikande bestämmelser bl.a. om nedsättning av aktiekapitalet, fusion och likvidation, vilka syftar till att genom Finansinspektionens prövning tillgodose försäkringstagarkollektivets intressen.

De än mera betydande särregler som uppställts i FRL gäller emellertid bara försäkringsaktiebolag som driver livförsäkringsrörelse. Om bolagsordningen i ett sådant bolag inte innehåller bestämmelser om vinstutdelning till aktieägarna får vinst inte delas ut. Aktieägarna har därför endast begränsade ekonomiska rättigheter. De har visserligen rätt att vid nedsättning av aktiekapitalet återfå aktiernas nominella belopp och vid likvidation få tillbaka ett belopp som svarar mot andelen, men det överskott som uppstår av bolagets verksamhet får de inte del av. Överskott från år när verksamheten utvecklas gynnsamt ansamlas i stället i bolaget, om inte bolagsstämman beslutar att det skall gottskrivas försäkringstagarna som garanterad eller villkorad återbäring. Under år när verksamheten går med förlust kan å andra sidan det ansamlade överskottet användas för förlusttäckning. Som kommer att utvecklas närmare i kapitel 4 innebär reglerna för premieberäkning vid livförsäkring att en försäkringstagare normalt betalar ett för högt pris för en försäkring och att detta leder till att ett överskott regelmässigt uppstår sett över en längre period. Större delen av de ansamlade överskotten i livförsäkringsbolagen har därför uppkommit från de premier som livförsäkringstagarna betalat och förvaltningen av dessa. Det har av lagstiftaren därför ansetts skäligt att försäkringstagarna och inte aktieägarna skall få del av ansamlade överskott och att överskotten skall kunna användas för förlusttäckning.

Trots nyss angivna förhållanden ligger bestämmanderätten i ett icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag, liksom i ett allmänt aktiebolag, hos aktieägarna. Försäkringstagarna har inte annat än begränsat inflytande över hur verksamheten bedrivs. Detta infly-

tande vilar på en bestämmelse i FRL om att minst en av styrelseledamöterna skall utses av försäkringstagarna eller av någon intressegrupp som har anknytning till dem.

Under senare år har emellertid aktieägarnas inflytande begränsats i livförsäkringsaktiebolag som inte får dela ut vinst. Reformen gjordes för att motverka risker för intressekonflikter mellan ägarna och livförsäkringstagarna (se härom prop. 2003/04:109). En majoritet av styrelseledamöterna måste numera vara oberoende från aktieägarna. Dessa ledamöter får inte vara anställda i bolaget eller anställda eller styrelseledamöter i andra företag i samma koncern eller företagsgrupp.

2.4.3. Ömsesidiga försäkringsbolag

Ett ömsesidigt försäkringsbolag ägs av de försäkringstagare som har köpt en direktförsäkring i bolaget. Ägarna har därför dubbla roller och har ett gemensamt intresse av att verksamheten drivs på ett sätt som är fördelaktigt för dem som försäkringstagare. Att försäkringstagarna är delägare innebär att antalet delägare ökar när nya försäkringstagare tillkommer och minskar när försäkringar upphör. Genom bestämmelser i bolagsordningen kan i vissa fall även försäkrade bli delägare.

Utmärkande för ett ömsesidigt försäkringsbolag har åtminstone tidigare varit att det drivs med delägarnas personliga ansvar som grund. Det personliga ansvaret kan i första hand utkrävas genom uttaxering, vilket innebär att delägarna måste betala för att täcka uppkomna förluster. Redan i den allra första regleringen av ömsesidiga försäkringsbolag var det dock möjligt att i bolagsordningen föreskriva att endast bolagets tillgångar skulle svara för bolagets förbindelser, men det gällde bara för annan försäkring än egendomsförsäkring. Ett visst personligt ansvar kvarstod dock i livförsäkring genom att livförsäkringstagarna kunde få vidkännas en sänkning av försäkringsbelopp och återbäring. Även ansvarigheten för delägare med egendomsförsäkring kunde lindras genom att ansvarigheten i bolagsordningen kunde begränsas till visst belopp. Senare har den personliga ansvarigheten begränsats ytterligare. Efter lagändringar som trädde i kraft år 2000 är utgångspunkten att delägarna inte är personligt ansvariga för bolagets förpliktelser, men i skadeförsäkringsbolag kan andra delägare än konsumenter och dödsbon göras ansvariga för försäkringsbolagets förbindelser,

om det framgår av bolagsordningen. Även om det finns ett personligt ansvar är det bara subsidiärt; det kan utkrävas endast om andra tillgångar inte räcker för att täcka förluster. Hur uttaxering skall gå till och till vilket belopp skall regleras i bolagsordningen. Den tidigare nämnda möjligheten att i stället för att uttaxera sätta ned försäkringsbelopp och tilldelad återbäring inom livförsäkring är inte längre möjlig.

Det är numera företrädesvis mindre ömsesidiga försäkringsbolag som driver verksamheten med personligt delägaransvar. En av anledningarna härtill är att en förutsättning för att kunna få dispens från FRL:s regler i vissa fall är att bolaget kan uttaxera extra bidrag.

Delägarnas personliga ansvar, i de fall det finns, motsvaras av en ”rätt att kräva” att bolaget uttaxerar för att täcka förluster. Detta betyder att den som är försäkringstagare/delägare i ett ömsesidigt försäkringsbolag kan vara säker på att hans eller hennes försäkringsskada kan ersättas och att det i så fall sker genom bidrag från alla delägare.

Ett ömsesidigt försäkringsbolag får inte bildas utan garantikapital, om det inte finns särskilda skäl. Garantikapitalet fungerar som start- och rörelsekapital och skall betalas tillbaka när det inte längre behövs för att driva rörelsen och kapitalkraven för försäkringsbolag inte hindrar det. Garantikapitalet är därför att betrakta som ett lån, även om det i årsredovisningen redovisas som eget kapital. I övrigt bygger den ömsesidiga verksamheten på självfinansiering. Bolagets kapital byggs upp framför allt med inbetalade försäkringspremier och uppkomna överskott. För att bilda ett ömsesidigt försäkringsbolag krävs vidare att ett i bolagsordningen angivet antal försäkringstagare tecknat sig för försäkringar och att dessa försäkringar uppgår till ett i bolagsordningen angivet belopp. På så sätt kan det tillses att ett tillräckligt stort antal försäkringstagare initialt kommer att finnas i bolaget.

Möjligheterna till ytterligare finansiering av verksamheten är begränsade. Visserligen kan garantikapitalet ökas under rörelsens gång, men även det kapitalet måste betalas tillbaka när det inte längre behövs. Annan upplåning får ske endast under samma förutsättningar som de som angetts ovan för försäkringsaktiebolag.

Den ekonomiska nytta en delägare kan få av verksamheten kommer inte honom eller henne till del som vinstutdelning. I stället kan överskott som inte är nödvändigt att behålla för konsolidering delas ut till delägarna i form av återbäring. Även garanter, dvs. de personer som skjutit till garantikapital, kan få del av överskott,

men i så fall skall det anges i bolagsordningen att vinst kan delas ut till dessa och i vilken ordning det skall ske. Vinstutdelning till garanter kan dock ske bara i den mån utdelningsbara medel finns i bolaget, vilka beräknas på liknande sätt som i försäkringsaktiebolag och allmänna aktiebolag. Det har ansetts att ränta kan utgå på garantikapital men att vinstutdelningsbegränsningen gäller även för räntebetalningar (se prop. 1998/99:87 s. 299).

Att försäkringstagarna också är delägare medför att de har möjlighet till inflytande över bolaget genom att de som ägare kan utöva rösträtt på stämman. I många fall kan dock denna delägarrätt utövas endast indirekt. Det är vanligt förekommande att rösträtten på bolagsstämman tillkommer representanter för delägarna, s.k. delegerade. Detta skall i så fall anges i bolagsordningen där det även får regleras hur de delegerade skall utses. Delegerade kan utses t.ex. genom omröstningar bland delägarna eller av i bolagsordningen särskilt angivna intresseorganisationer. I sammanhanget skall också nämnas att garanter kan ha rösträtt enligt bestämmelser i bolagsordningen. Skyldigheten att betala tillbaka garantikapital när det inte längre behövs har motiverats av en önskan att begränsa garanternas inflytande.

Den interna organisationen är hierarkisk och bolagsstämman utser i regel styrelsen, men det kan finnas andra regler i bolagsordningen. Stämman har dock inte fullt förfogande över vilka som skall utses till styrelseledamöter i livförsäkringsbolag. Det har nämligen införts samma krav på att majoriteten av styrelsen skall vara oberoende som gäller för livförsäkringsaktiebolag som inte får dela ut vinst.

Alla ömsesidiga försäkringsbolag har inte en verkställande direktör. Finansinspektionen kan om det finns särskilda skäl medge att en verkställande direktör inte utses. I stället skall då styrelsen uppdra åt en av styrelseledamöterna, ofta benämnd verkställande ledamot, att fullgöra en verkställande direktörs skyldigheter i fråga om bokföring och medelsförvaltning, medan styrelsen svarar för en verkställande direktörs uppgifter i övrigt.

2.5. Understödsföreningar

För understödsföreningar gäller lagen (1972:262) om understödsföreningar, UFL. I den lagen finns liksom i FRL regler för den verksamhet som bedrivs och associationsrättsliga regler. UFL hän-

visar i associationsrättsliga frågor i stor utsträckning till 1951 år lag om ekonomiska föreningar, trots att den lagen är upphävd (se lagen [1987:668] om införande av lagen [1987:667] om ekonomiska föreningar).

Understödsföreningar är föreningar för inbördes bistånd som utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse meddelar annan personförsäkring än arbetslöshetsförsäkring. De brukar indelas med utgångspunkt i vilken form av försäkring som meddelas. Sålunda hänförs understödsföreningarna till antingen pensionskassor, sjukkassor, begravningskassor eller sjuk- och begravningskassor. Pensionskassorna meddelar i huvudsak pensionsförsäkring och indelas i tjänstepensionskassor och andra pensionskassor. En sjukkassa tecknar uteslutande s.k. kort sjuk- och olycksfallsförsäkring utan anknytning till livförsäkring, medan en begravningskassa meddelar enbart begravningshjälp. En förening som erbjuder båda sistnämnda typer av försäkringsprodukter benämns sjuk- och begravningskassa.

UFL överlämnar åt föreningarna att i stadgarna reglera många frågor. Som ett allmänt krav på stadgarna gäller att de skall vara ägnade att trygga att föreningen kan fullgöra sina försäkringsutfästelser och samtidigt tillgodose medlemmarnas intresse av att kostnader och villkor för försäkringarna är skäliga med hänsyn till förmånernas art och omfattning och föreningens förhållanden. Även i övrigt skall stadgarna ha ett för verksamheten lämpligt innehåll.

En understödsförening skall vara sluten på så sätt att den är avsedd huvudsakligen för anställda i ett visst eller vissa företag, personer tillhörande en viss yrkesgrupp eller medlemmar i sammanslutning med sådan intressegemenskap att en samverkan även för personförsäkring är naturlig. Medlemmarna har därför såväl en intressegemenskap vid sidan av föreningen som ett gemensamt intresse av att genom föreningen bistå varandra. Medlemmarna har dock inte något personligt ansvar för understödsföreningens förpliktelser.

Det nyss nämnda kravet på slutenhet gäller inte understödsföreningar som registrerats enligt äldre lag. Det skall vidare nämnas att en förening som meddelar pensionsförsäkring på grund av anställning anses som en understödsförening även om medlemsavgifterna betalas av arbetsgivaren.

Trots att en understödsförening normalt skall vara sluten är den en öppen associationsform i den meningen att föreningen inom sin

krets av möjliga medlemmar kan ta emot nya medlemmar och att medlemmar kan träda ur föreningen utan att medlemsavtalet, stadgarna, behöver ändras.

Verksamheten bygger på självfinansiering. Medlemmarna betalar fasta avgifter för verksamhetens bedrivande enligt bestämmelser i stadgarna, vilka åtminstone i de större föreningarna innehåller de försäkringstekniska grunderna för att beräkna avgifter. Avgifterna är därför i realiteten detsamma som premier för de försäkringsförmåner en medlem erhåller.

Något generellt krav på startkapital finns inte för understödsföreningarna. För att skapa säkerhet för att en understödsförening kan fullgöra sina utfästelser måste den i stället ha ett minsta antal medlemmar. Beroende på vilken typ av försäkringar som skall meddelas av föreningen måste medlemsantalet uppgå till antingen minst 100 eller minst 500. Finansinspektionen kan meddela dispens från kravet på ett minsta antal medlemmar om det finns särskilda skäl.

Överskott som uppstår i verksamheten fonderas och kan i den mån det inte behövs för konsolidering delas ut till medlemmarna som återbäring enligt bestämmelser i stadgarna. Om en understödsförenings intäkter och fonderade medel inte är tillräckliga för verksamheten har den inga eller endast små möjligheter att anskaffa externt kapital. I stället åvilar det styrelsen att så snart som möjligt föreslå föreningsstämman ändring av stadgarna, t.ex. höjning av avgifterna, eller annan lämplig åtgärd. Stadgarna kan även medge särskild uttaxering av avgifter, vilket kräver att föreningens tillgångar inte är tillräckliga för verksamhetens behöriga utövande.

Principen en medlem – en röst gäller, om inte något annat har bestämts i stadgarna. Medlemmarnas inflytande utövas på föreningsstämman, men det är möjligt att genom bestämmelser i stadgarna låta stämmans befogenheter helt eller delvis tillkomma särskilt valda fullmäktige. Fullmäktig, som skall vara medlem i föreningen, utses för en tid om högst tre år, och minst hälften av fullmäktige skall utses av medlemmarna eller av organisation som kan anses företräda medlemmarna. Finansinspektionen kan medge att också annan än medlem får vara fullmäktig och att fullmäktig får utses för fyra år. Den interna organisationen är liksom i ovan beskrivna associationer hierarkisk, men till skillnad från vad som gäller för försäkringsbolagen finns inte några regler om verkställande direktör.

2.6. Näringsrättslig reglering på försäkringsområdet

2.6.1. Stora skillnader i den näringsrättsliga regleringen mellan försäkringsbolag och understödsföreningar

Försäkringsrörelsens sociala prägel har medfört att lagstiftaren allt sedan slutet av 1800-talet ställt upp särskilda regler för verksamheten. De nu gällande näringsrättsliga reglerna finns för försäkringsbolag i FRL och för understödsföreningar i UFL. Försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag är i huvudsak likartat reglerade men understödsföreningarnas näringsrättsliga reglering skiljer sig i stor omfattning från de övriga försäkringsföretagens.

De näringsrättsliga reglerna i FRL genomgick flera reformer under 1980- och 1990-talet, vilka inneburit en avreglering av försäkringsmarknaden. Ett exempel är att behovsprincipen, vilken innebar att verksamhetstillstånd gavs endast om det ansågs finnas behov av ett nytt försäkringsföretag på marknaden, utmönstrades år 1985. Likaså bidrog Sveriges undertecknande av EES-avtalet och medlemskapet i EU till stora förändringar av regleringen genom det svenska genomförandet av EG:s försäkringsdirektiv. Med verkan från år 2000 genomfördes dessutom en större försäkringsrörelsereform som syftade till bl.a. ökad produktfrihet med bibehållet skydd för försäkringstagarna.

Regleringen av understödsföreningarna har däremot inte reformerats i någon vidare mån. Under 1990-talet var regleringen föremål för två utredningar, Understödsföreningsutredningen (SOU 1990:101 Försäkringsföreningar) och Försäkringsföreningsutredningen (SOU 1998:82 Försäkringsföreningar – ett reformerat regelsystem). Dessa utredningars förslag föranledde dock inte lagstiftning. Regleringen av föreningarnas verksamhet är därför till stor del föråldrad.

2.6.2. Nya gemensamma regler

Ett område som har moderniserats för såväl försäkringsbolag som understödsföreningar är den externa redovisningen, dock att moderniseringen för föreningarna genomfördes senare än för försäkringsbolagen. Gemensamma redovisningsregler gäller därför för alla försäkringsföretag, förutom i vissa mindre delar. Bestämmel-

serna finns i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag.

Den 1 januari 2006 trädde dessutom nya regler i kraft för tjänstepensionsverksamhet med anledning av det s.k. tjänstepensionsdirektivet 2003/41/EG (se prop. 2004/05:165). Ändringarna gäller både livförsäkringsbolag och understödsföreningar, om de meddelar tjänstepensionsförsäkring. De nya reglerna avser att underlätta tjänstepensionsverksamhet över gränserna och tillgodose en aktsam kapitalförvaltning. (Se även utredningens delbetänkande Genomförande av tjänstepensionsdirektivet, SOU 2004:101.)

2.6.3. Moderna regler för försäkringsbolag

För försäkringsbolag gäller att försäkringsrörelse får drivas endast av den som har tillstånd, koncession, och att rörelsen står under statlig tillsyn genom Finansinspektionen. Vidare ställs krav på de personer som skall ha inflytande i ett försäkringsbolag. Styrelseledamöter och den verkställande direktören skall vara lämpliga att delta i ledningen och bl.a. ha erforderlig insikt och erfarenhet. I ett försäkringsaktiebolag skall även aktieägarna vara lämpliga och kunna antas inte komma att motverka de krav som gäller för verksamheten, om aktieinnehavet kan möjliggöra ett väsentligt inflytande över verksamheten. Den som tänker förvärva aktier i en sådan omfattning, i normalfallet minst tio procent av samtliga aktier, måste därför ha tillstånd. För verksamheten ställs vidare upp krav på hur mycket buffertkapital som måste finnas, dvs. hur mycket tillgångar ett bolag måste ha utöver de som krävs för att täcka försäkringsåtagandena, och hur tillgångar som motsvarar bolagets försäkringsåtaganden skall placeras.

För verksamheten gäller tre grundläggande principer, stabilitetsprincipen, genomlysningsprincipen och principen om god försäkringsstandard. Stabilitetsprincipen innebär att verksamheten skall drivas med en för rörelsens omfattning och beskaffenhet tillfredsställande soliditet, likviditet och god kontroll över försäkringsrisker, placeringsrisker och rörelserisker så att åtagandena mot försäkringstagarna kan fullgöras. Genomlysningsprincipen ställer krav på den information som ett försäkringsbolag skall lämna till de som vill köpa en försäkring eller som redan är försäkringstagare. Kravet på god försäkringsstandard innebär bl.a. att ett försäkringsbolag skall ha en väl fungerande administration. Om verksamheten i ett

försäkringsbolag inte drivs i enlighet med de krav som ställs i FRL har Finansinspektionen möjlighet att ingripa.

Man kan sammanfattningsvis säga att den nuvarande regleringen utgår från att om bolagens ledningar är tillräckligt kompetenta för verksamheten och det finns ett tillräckligt kapital för att bolagen skall kunna fullgöra de försäkringsavtal som har ingåtts, så behöver verksamheten inte detaljregleras på det sätt som tidigare skett. Även om den näringsrättsliga lagstiftningen för försäkringsbolagen numera får anses väl anpassad för modern försäkringsverksamhet spelar dock den tidigare detaljregleringen fortfarande en relativt stor roll för livförsäkringsverksamheten. De beror på att många nu gällande livförsäkringsavtal ingicks under de förutsättningar som gällde före avregleringen.

Ett exempel på detaljreglering som tagits bort för försäkringsbolagen är systemet med förhandsgodkännande av de försäkringstekniska grunderna. Detta system, som innebar en statlig priskontroll för vissa försäkringar, framför allt livförsäkringar, har ersatts av krav på att styrelsen skall fastställa för bolaget interna försäkringstekniska riktlinjer. Ytterligare exempel på slopad reglering är förbudet mot vinstutdelning i livförsäkringsbolag och skälighetsprincipen. Bestämmelserna därom ansågs medföra att allt överskott som uppstod i hela försäkringsbolagets verksamhet hörde till försäkringstagarna och att det därför skulle komma dem till godo som återbäring, i den mån inte soliditetskraven medförde att en viss del av överskottet måste behållas som konsolideringskapital. Det är först efter skälighetsprincipens avskaffande som det blivit möjligt för försäkringsbolagen att mer fritt komma överens med sina kunder om dessa skall ha rätt till återbäring och hur återbäringen i så fall skall utformas.

2.6.4. Äldre principer lever kvar för understödsföreningar

Även understödsföreningarna står under statlig tillsyn. Något uttryckligt krav på tillstånd för att få driva verksamheten finns däremot inte, men en understödsförening skall vara registrerad hos Finansinspektionen. Registrering kan vägras om det inte finns behov av verksamheten (behovsprincipen) eller om verksamheten inte är ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet.

En understödsförening kan inte heller registreras om stadgarna inte är ägnade att trygga att föreningen kan fullgöra sina försäk-

ringsutfästelser, den s.k. soliditetsprincipen, eller på annat sätt inte är upprättade på ett med hänsyn till verksamhetens art eller omfattning lämpligt sätt. Soliditetsprincipen innebär bl.a. att bestämmelserna om avgifter och fondbildning skall ge ett betryggande skydd för medlemmarna. Stadgarna skall dessutom tillgodose medlemmarnas intresse av skäliga kostnader och försäkringsvillkor, vilket innebär att skälighetsprincipen gäller även om den anses ha en delvis annan innebörd för understödsföreningarna än vad den hade för livförsäkringsbolagen. Stadgarna kan närmast sägas vara en blandning av i stadgar vanligen förekommande föreningsrättsliga bestämmelser samt försäkringsvillkor och försäkringstekniska grunder. Kravet på registrering av stadgarna hos Finansinspektionen innebär att det för understödsföreningar alltjämt gäller en statlig kontroll av villkor och priser.

Något krav på att de som ingår i ledningen för en understödsförening är lämpliga finns inte. Som nämnts gäller inte heller något generellt krav på ett minsta buffertkapital. I och med genomförandet av tjänstepensionsdirektivet har det emellertid införts sådana krav för understödsföreningar som driver verksamhet med tjänstepensionsförsäkring, s.k. tjänstepensionskassor, men med en tvåårig övergångstid. För övriga understödsföreningar gäller att de måste ha tillgångar som motsvarar försäkringsåtagandena.

Överskottet i verksamheten skall avsättas till en försäkringsfond och tillgångar som motsvarar försäkringsfonden och föreningens övriga skulder skall placeras i vissa tillgångar som har ansetts tillräckligt säkra. Med Finansinspektionens tillstånd kan emellertid de placeringsregler som gäller för försäkringsbolag tillämpas, vilket ger fler investeringsalternativ. För tjänstepensionskassor liberaliserades placeringsreglerna betydligt i samband med genomförandet av tjänstepensionsdirektivet. Om försäkringsfonden överstiger premiereserven med en tjugondel får det överskjutande beloppet föras från försäkringsfonden. Hur sådana medel får användas skall regleras i stadgarna.

Verksamheten i en understödsförening får som framgått av det föregående inte drivas affärsmässigt. Syftet bakom förbudet har varit att dra en gräns mot försäkringsbolagens verksamhet. Som ett utflöde av förbudet mot att driva affärsmässig försäkringsverksamhet finns en begränsning av hur stora belopp som en kapitalförsäkring får omfatta. I förbudet mot affärsmässig försäkringsrörelse har främst lagts att föreningarna inte i någon nämnvärd omfattning aktivt får försöka anskaffa nya försäkringar.

Om en understödsförening inte uppfyller gällande krav på verksamheten kan Finansinspektionen ingripa. Ingripandemöjligheterna skiljer sig från dem som gäller för försäkringsbolag. En viss tillnärmning till reglerna i FRL kom emellertid till stånd för tjänstepensionskassor den 1 januari 2006.

3. Strukturen på försäkringsmarknaden

3.1. Inledning

Försäkringsverksamhet har på olika sätt stor samhällsekonomisk betydelse. Försäkringsinstitut tar över och utjämnar individuella risker och skapar därigenom säkerhet för företag, ekonomisk trygghet för enskilda och bidrar till att omfördela sparande i ekonomin. I Sverige har tre delvis skilda försäkringssystem utvecklats. Dessa är den allmänna försäkringen där individens anslutning är direkt beroende av riksdagsbeslut, kollektivavtalad försäkring där anslutning bestäms av arbetsmarknadens parter och ett mer renodlat privat försäkringssystem.

Gränserna mellan de tre försäkringssystemen har gått ifrån att ha varit relativt strikta till att under de senaste årtiondena bli mindre entydiga. I dag meddelar t.ex. företag som ursprungligen skapats av arbetsmarknadsparterna för att hantera kollektivavtalsgrundad försäkring även individuella försäkringar, samtidigt som även andra försäkringsföretag säljer försäkringslösningar knutna till kollektivavtalad försäkring. De företag som opererar på försäkringsmarknaden – försäkringsaktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag och understödsföreningar – hanterar således numera såväl kollektivavtalad försäkring som individuell försäkring oavsett om de ägs av arbetsmarknadens parter, privata aktieägare eller försäkringstagarna själva. Interaktionen mellan de olika försäkringssystemen medför att utvecklingen på den svenska försäkringsmarknaden i stor utsträckning är ett resultat av politiska beslut och institutionella förändringar.

Även det särskilda regelverk som omger försäkringsverksamhet påverkar försäkringsmarknaden. Försäkringsteknik är ofta komplicerad och svårgenomtränglig. Det gör det svårt för utomstående att bedöma och värdera olika försäkringslösningar och att avgöra om de företag som meddelar försäkring gör detta på ett effektivt sätt. Försäkringsverksamhetens betydelse för den enskildes ekonomiska

trygghet och försäkringsteknikens komplexitet är viktiga förklaringar till att särskilda, detaljerade regelverk omger försäkringsverksamhet. Utformningen av dessa regler har stor betydelse för utbudet av olika typer av försäkringar samt försäkringsmarknadens struktur och utveckling.

Med några undantag får livförsäkring och skadeförsäkring enligt den lagfästa s.k. separationsprincipen inte bedrivas i samma företag. Det är därför möjligt att något förenklat dela in försäkringsmarknaden i en livförsäkringsmarknad där livförsäkringsföretag är verksamma och en skadeförsäkringsmarknad med skadeförsäkringsföretag. Utmärkande för livförsäkring är att relationen mellan kund och försäkringsföretag i normalfallet varar länge. Såväl livförsäkringsavtalen som utbetalningsperioderna vid försäkringsfall är långvariga. Skadeförsäkringsavtal är vanligtvis ettåriga avtal med relativt korta ersättningsperioder. Detta förhållande bidrar till att regleringen av livförsäkringsföretag historiskt varit mer genomgripande och detaljerad än regleringen av skadeförsäkringsverksamhet.

Strukturen på försäkringsmarknaden har ändrats mycket under de senaste 15–20 åren. Förändringar i socialförsäkringssystemens omfattning och skydd har påverkat efterfrågan på alternativa försäkringslösningar. Avreglering och internationalisering har medfört att försäkringsföretagen i dag har helt andra verksamhetsförutsättningar än tidigare. Förändringarna är mest märkbara på livförsäkringsområdet där nya produkter har utvecklats i snabb takt. Samtidigt har livförsäkringsavtal som nämnts ofta lång löptid. Strukturen på dagens livförsäkringsmarknad är därför, trots de senare årens snabba förändringar, i hög grad präglad av historien. Syftet med detta kapitel är att beskriva strukturen på den svenska försäkringsmarknaden utifrån dels de skilda associationsformer som verkar på marknaden, dels de skiljelinjer som finns mellan olika försäkringslösningar.

3.2. Livförsäkring

3.2.1. Allmänt om livförsäkring

Livförsäkring är försäkring mot olika ekonomiska risker kopplade till en enskild individs levnad. De levnadsrisker för vilka det finns försäkring är främst de ekonomiska konsekvenserna av att dö tidigt

(dödsfallsförsäkring) och att leva länge (livsfallsförsäkring). Ett tidigt dödsfall kan, förutom kostnader som uppstår i samband med själva dödsfallet, medföra mera långvariga ekonomiska konsekvenser för efterlevande till försörjningsansvariga. Ett långt liv kan medföra att sparmedel inte räcker till för försörjningen, vilket kan bli problematiskt såväl för individen själv som för anhöriga.

Pensionsförsäkring används som samlingsbegrepp för försäkring som skyddar mot risken att den försäkrade efter en viss tidpunkt inte har en inkomst och ibland även mot risken att efterlevande drabbas ekonomiskt av den försäkrades död. En pensionsförsäkring kan således innehålla både livsfallsförsäkring och dödsfallsförsäkring. Den kallas för pensionsförsäkring eftersom avsikten normalt är att den skall börja betalas ut från det att pensionsåldern inträtt. Pensionsförsäkring används även som begrepp i skattelagstiftningen tillsammans med begreppet kapitalförsäkring. Syftet med bägge typerna av försäkring är att säkra inkomster i framtiden men de behandlas olika från skattesynpunkt. Distinktionen behöver emellertid inte vara viktig i andra sammanhang. I det följande avses med pensionsförsäkring helt enkelt en försäkring som syftar till att ge en inkomst längre fram i tiden, vilket således omfattar både pensions- och kapitalförsäkring i skatterättslig mening.

Risken att bli sjuk eller att råka ut för en olycka är också former av levnadsrisk, samtidigt som de kan betraktas som skaderisker. Lagstiftaren har valt att betrakta vissa sjuk- och olycksfallsförsäkringar som livförsäkringar, nämligen sådana försäkringar som gäller för längre tid än fem år, under obestämd tid eller till dess den försäkrade uppnått viss ålder och som normalt får sägas upp av försäkringsgivaren endast om det framgår av avtalet.

3.2.2. Tjänstepensionsförsäkring och privat pensionsförsäkring

Tjänstepensionen brukar betraktas som ett komplement till den allmänna pensionen inom det sociala försäkringssystemet. En tjänstepension omfattar pensionsförmåner som följer av ett anställningsförhållande. Ungefär 90 procent av alla yrkesarbetande i Sverige omfattas av någon form av tjänstepension. Pensionsförmånerna grundas antingen på ett kollektivavtal mellan arbetsmarknadsparterna eller på ett individuellt avtal mellan arbetsgivaren och

den enskilde arbetstagaren. Det svenska tjänstepensionssystemet karaktäriseras av att det stora flertalet anställda har sina tjänstepensionsförmåner reglerade genom kollektivavtal. I genomsnitt stod tjänstepensionen under år 2003 för ca 20 procent av de utbetalade skattepliktiga pensionsersättningarna, medan den allmänna pensionen och utbetalning från privat pensionsförsäkring svarade för omkring 75 procent respektive 5 procent (Lönesummestatistiken SCB). Tjänstepensionens andel av inkomsten efter pensionering skiljer sig dock väsentligt mellan yrkeskategorier och inkomstskikt.

Arbetsgivarutfästelsen om tjänstepension kan vara förmånsbestämd eller avgiftsbestämd. En förmånsbestämd tjänstepension kännetecknas normalt av att det i kollektivavtalet utlovas att pensionen skall utgöra en viss procent av den pensionsgrundande lön den anställde har i anslutning till pensioneringen. En premiebestämd tjänstepension utgörs vanligtvis av att arbetsgivaren och de fackliga organisationerna kommit överens om att en viss procent av den anställdes lön årligen avsätts till dennes pension. Den framtida ersättningen från en avgiftsbestämd tjänstepension bestäms av inbetalningarna och avkastningen på dessa.

Det finns olika sätt för en arbetsgivare att säkerställa att denne har ekonomisk möjlighet att fullgöra sin pensionsutfästelse. Medel kan avsättas till en för ändamålet bildad pensionsstiftelse och avsättningar kan göras i företagets egen balansräkning i kombination med att beloppet kreditförsäkras. Det vanligaste sättet är emellertid att arbetsgivaren köper en pensionsförsäkring till förmån för den anställde i ett försäkringsbolag eller i en understödsförening. Denna typ av försäkring kan med ett gemensamt namn kallas tjänstepensionsförsäkring. I ett tjänstepensionsförsäkringsavtal är det arbetsgivaren som är försäkringstagare medan den anställda är förmånstagare. För en mer utförlig beskrivning av tjänstepension och tjänstepensionsförsäkring, se utredningens delbetänkande SOU 2004:101 s. 97 ff.

Privat pensionsförsäkring köps av den enskilde och denne är därefter försäkringstagare. En privat pensionsförsäkring är i stort sett samma typ av försäkring som en avgiftsbestämd tjänstepensionsförsäkring och försäkringstagaren kan numera välja mellan en rad olika produkter. Många försäkringsbolag tillhandahåller både privata pensionsförsäkringar och tjänstepensionsförsäkringar och det finns också understödsföreningar som meddelar privata pensionsförsäkringar.

3.2.3. Traditionell försäkring och fondförsäkring

Pensionsförsäkring har utvecklats från ett relativt liktydigt bestämt försäkringsavtal, som till stor del bestämdes av den rådande regleringen, till att kunna se ut på många olika sätt. Sedan år 1990, då fondförsäkring tilläts för försäkringsbolagen, delas pensionsförsäkringar in i traditionell livförsäkring och fondförsäkring.

Kännetecknande för traditionell livförsäkring är att försäkringsbolaget eller understödsföreningen garanterar försäkringstagaren att ett visst belopp skall betalas ut från en viss ålder eller tidpunkt och under antingen en viss bestämd tid eller resten av försäkringstagarens livstid samt att denne därutöver erhåller betydande belopp som återbäring. Det garanterade beloppet kan antingen vara bestämt vid avtalstillfället eller vara betingat av en eller flera faktorer, t.ex. slutlönen. Återbäringen är däremot inte på så sätt bestämd genom försäkringsavtalet. Traditionell livförsäkring får meddelas av samtliga företagsformer.

Fondförsäkring är en försäkring där försäkringstagaren bestämmer i vilka fonder hans eller hennes premier skall placeras. Försäkringens värde är kopplat till värdet på andelarna i de fonder försäkringstagaren valt och försäkringsbolaget lämnar i normalfallet inte någon garanti för hur stora utbetalningarna kommer att bli. Fondförsäkring är inte ett rent sparande utan det måste finnas ett visst försäkringsmoment i avtalet. Den fondanknutna ersättningen kan t.ex. vara kombinerad med belopp utöver det aktuella fondandelsvärdet som utbetalas vid den försäkrades dödsfall.

Fondförsäkring fick ursprungligen inte meddelas i bolag som sålde andra försäkringsprodukter. Det innebar att ett antal nya försäkringsbolag, s.k. fondförsäkringsbolag, bildades under 1990talet. För fondförsäkringsbolagen gällde inte reglerna om förbud mot vinstutdelning. Försäkringsbolagen kunde därför delas in i traditionella livförsäkringsbolag och vinstutdelande fondförsäkringsaktiebolag. I samband med att vinstutdelningsförbudet upphävdes år 2000 tilläts traditionell försäkring och fondförsäkring i samma försäkringsbolag. Fondförsäkring meddelas i dag av både vinstutdelande och icke-vinstutdelande försäkringsaktiebolag samt av ömsesidiga försäkringsbolag. Understödsföreningar får enligt gällande rätt inte träffa fondförsäkringsavtal.

3.3. Skadeförsäkring

Skadeförsäkring är som namnet antyder försäkring mot den ekonomiska belastning som uppstår av olika typer av skador. Det kan vara fråga om skada på föremål t.ex. fordon eller hus, skada på person t.ex. till följd av olycksfall eller sjukdom eller andra ekonomiska skador t.ex. till följd av att kontrakt inte fullföljs.

Skadeförsäkringsavtal ingås normalt för ett år i taget, även om ersättning ibland kan betalas ut under en längre tid. Försäkringsföretaget kan därför förhållandevis snabbt hantera förändringar i utgifter för försäkringsfall och andra kostnader genom att förändra premierna eller försäkringsvillkoren.

Skadeförsäkringsverksamhet bygger i likhet med livförsäkring på att ett stort antal personer är utsatta för samma risk, men att endast ett mindre antal förväntas drabbas av en skada samtidigt eller under en viss tidsperiod. Även om osäkerheten är stor om huruvida en person skall drabbas av en skada, när detta sker och hur stor försäkringskostnaden i så fall blir, kan det genomsnittliga utfallet i en stor grupp av försäkringsrisker bestämmas med relativt stor säkerhet. Sannolikheten för en försäkringshändelse beräknas bl.a. på basis av historiska erfarenheter. En viss osäkerhet om kostnaden för framtida försäkringsfall kvarstår därför alltid.

Ett sätt att hantera en sådan osäkerhet är att försäkringsföretagen i sin tur försäkrar en större eller mindre del av sitt ansvar i andra försäkringsföretag. Detta kallas återförsäkring. För händelser som inträffar med mycket liten sannolikhet, men som kan leda till stora kostnader kan riskerna behöva delas mellan försäkringsföretag. Om t.ex. naturkatastrofer såsom jordbävningar, orkaner eller översvämningar skulle inträffa kan det få sådana konsekvenser att ett enskilt försäkringsföretag inte kan bära kostnaderna, men genom återförsäkring kan riskerna spridas på flera försäkringsföretag som tillsammans kan bära dessa risker. Återförsäkring möjliggör också för små försäkringsföretag, som inte har så många försäkringstagare att en tillräcklig riskutjämning kan uppnås på egen hand, att bedriva försäkringsverksamhet. På så sätt underlättas inträde i försäkringsbranschen.

I praktiken är det ovanligt att det försäkringsföretag som erbjuder en försäkring behåller hela försäkringsrisken; det är snarast regel att detta företag återförsäkrar en del av risken. Det finns försäkringsföretag som är helt inriktade på att ta emot återförsäkring.

3.4. Marknaden

3.4.1. Liv- och skadeförsäkringsmarknaden

Tillgångarna i den totala försäkringssektorn är betydande. Som tabell 1 visar förvaltades år 2004 över 2 000 miljarder kronor i liv- och skadeförsäkringsföretag. De samlade tillgångarna i livförsäkringsbolagen uppgick till över 1 700 miljarder kronor. Det motsvarar närmare 70 procent av BNP, vilket internationellt sett är mycket högt. Detta förhållande kan delvis förklaras av tjänstepensionens stora betydelse för den svenska försäkringsmarknaden. Tjänstepension är obligatorisk för dem som omfattas av kollektivavtal och den vanligaste formen för att trygga tjänstepension är genom premieinbetalning till försäkringsföretag (se avsnitt 3.4.2 nedan). Tillgångarna i skadeförsäkringsbolag är betydligt mindre; knappt 20 procent av tillgångarna i försäkringsmarknaden hänför sig till skadeförsäkringssektorn.

Tabell 1 Tillgångar och premieinkomst i försäkringsföretag (mkr år 2004)

Tillgångar Andel av tillgångar Premier Andel av premier

Livförsäkringsföretag 1 750 086

81 % 120 322

63 %

Skadeförsäkringsföretag 407 212

19 % 69 783

37 %

Totalt

2 157 298

100 % 190 213 100 %

Not: Kolumnen

Premier visar premieinkomsten för egen räkning.

Källa: Finansinspektionen. Utredningens sammanställning och beräkning.

Skillnaden mellan liv- och skadeförsäkringssektorn är betydligt mindre sett till premieinkomster. Ungefär 37 procent av de totala försäkringspremierna betalades år 2004 in till skadeförsäkringsbolag. Premier för avgiven återförsäkring i skadeförsäkringsbolagen var ca 11 miljarder kronor, eller 20 procent av inbetalda eller tillgodoförda premier för skadeförsäkring.

Det finns i dag ett åttiotal försäkringsföretag (försäkringsaktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag och understödsföreningar) som meddelar livförsäkring och ungefär lika många rikstäckande skadeförsäkringsbolag. Tabell 2 och 3 visar fördelningen av tillgångar över de olika associationsformerna i skade- respektive livförsäkringssektorn.

Tabell 2 Tillgångar i rikstäckande skadeförsäkringsföretag (mkr år 2004)

Antal Tillgångar Andel av tillgångar Medel Median

Aktiebolag

73 363 417

89 % 4 978 353

Ömsesidiga bolag 9

43 795

11 % 4 866 884

Totalt

82 407 212

100 % 4 966 355

Källa: Finansinspektionen. Utredningens sammanställning och beräkning.

Som framgår av tabellerna är det på det rikstäckande planet vanligare med aktiebolag inom skadeförsäkring än inom livförsäkring där olika ömsesidiga former (understödsföreningar inräknat) dominerar sett till antalet företag. Det kan också noteras att skadeförsäkringsbolagen i genomsnitt är betydligt mindre bolag än livförsäkringsföretagen sett till förvaltade tillgångar.

Tabell 3 Tillgångar i livförsäkringsföretag (mkr år 2004)

Antal Tillgångar Andel av tillgångar Medel Median

Vinstutdelande aktiebolag 19 292 315

17 % 15 385 1 749

Icke-vinstutdelande aktiebolag 14 942 925

54 % 67 352 14 434

Ömsesidiga bolag

5 413 990

24 % 82 798 1 360

Pensionskassor

45 100 856

6 % 2 241 < 10

Totalt

83 1 750 086 100 % 21 085 694

Källa: Finansinspektionen. Utredningens sammanställning och beräkning.

På livförsäkringsmarknaden fanns år 2004 19 vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag, 14 icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag, 5 ömsesidiga försäkringsbolag och 45 pensionskassor. Sedan dess har två icke-vinstutdelande bolag övergått till vinstutdelande verksamhet. Med undantag för det största livförsäkringsföretaget, Alecta pensionsförsäkring, ömsesidigt, som ensamt står för en femtedel av de totala livförsäkringstillgångarna, återfinns de största livförsäkringsföretagen i gruppen icke-vinstutdelande aktiebolag. Mer än hälften av tillgångarna i livförsäkringssektorn finns i dessa bolag. Majoriteten av de livförsäkringsaktiebolag som i dag får dela ut vinst var tidigare – före år 2000 då fondförsäkring inte fick meddelas i ett livförsäkringsbolag – fondförsäkringsbolag. De vinstutdelande aktiebolagen är i genomsnitt betydligt mindre än de aktiebolag som inte får dela ut vinst. Det finns några större pensions-

kassor med tillgångar på över 10 miljarder kronor (Konsumentkooperationens Pensionskassa, Kåpan pensioner försäkringsförening och Sparinstitutens Pensionskassa), men i övrigt är pensionskassor små livförsäkringsinstitut.

Delmarknader inom skadeförsäkring

De största verksamhetsgrenarna inom skadeförsäkringssektorn är sjuk- och olycksfallsförsäkring, trafikförsäkring, motorfordonsförsäkring, hem- och villaförsäkring samt företags- och fastighetsförsäkring. Fördelningen av premier mellan de olika försäkringsgrenarna framgår av tabell 4. Sista raden i tabellen visar andelen premier för respektive försäkringsgren av den totala summan skadeförsäkringspremier. Den visar att sjuk- och olycksfallsförsäkring är den största verksamhetsgrenen mätt i premieintäkt. Inom parentes anges andelen premier som betalats till aktiebolag respektive ömsesidiga försäkringsbolag. Aktiebolagen dominerar bland de olika delmarknaderna; mellan 80 och 90 procent av premierna betalas in till skadeförsäkringsaktiebolag. Den största delmarknaden för ömsesidiga försäkringsbolag är hem- och villaförsäkring där ömsesidiga försäkringsbolag står för nästan 40 procent av marknaden.

Tabell 4 Premieintäkt i skadeförsäkringsverksamhet (mkr år 2004)

Sjuk- och olycksfall Trafik Motorfordon Hem och villa

Företag och Fastighet Övrigt Totalt

Aktiebolag 11 954 6 603 6 068 3 806 5 107 2 634 36 173

(89 %) (82 %) (82 %) (64 %) (90 %) (83 %)

Ömsesidiga 1 429 1 402 1 351 2 144 595 557 7 479

(11 %) (18 %) (18 %) (36 %) (10 %) (17 %)

Totalt 13 383 8 005 7 419 5 950 5 703 3 192 43 651

Andel 31 % 18 % 17 % 14 % 13 % 7 %

Not: Andel anger respektive verksamhetsgrens andel av den totala premieintäkten. Källa: Finansinspektionen. Utredningens sammanställning och beräkning.

Delmarknaderna inom skadeförsäkringssektorn präglas av en hög marknadskoncentration (se tabell 5). Det marknadsledande bolaget i respektive delmarknad har minst en tredjedel av marknaden och de fem största bolagen tar in över 80 procent av premierna.

Tabell 5 Premieintäkt i skadeförsäkringsverksamhet (år 2004)

Sjuk- och olycksfall Trafik Motorfordon Hem och villa Företag och fastighet

Största företaget 74 % 36 % 45 % 36 %

36 %

Fem största

98 % 96 % 96 % 87 %

83 %

Källa: Finansinspektionen. Utredningens sammanställning och beräkning.

Delmarknader inom livförsäkringssektorn

Livförsäkringsmarknaden kan något förenklat delas in i verksamhetsgrenarna pensionsförsäkring, grupplivförsäkring (dödsfallsförsäkring) samt sjuk- och olycksfallsförsäkring. År 2004 var de totala premieinkomsterna 120 miljarder kronor, vilket motsvarar ungefär fem procent av BNP. Tabell 6 visar fördelningen av premieintäkter för de tre verksamhetsområdena i de olika associationsformerna samma år. Pensionsförsäkring definieras i tabellen som individuell livförsäkring, fondförsäkring, tjänstepensionsförsäkring samt gruppensionsförsäkring.

Som tabellen visar är marknaden för pensionsförsäkring den i särklass största livförsäkringsmarknaden – mer än 90 procent av premieintäkterna i livförsäkringsföretag kommer från pensionsförsäkringsavtal. Eftersom pensionsförsäkring innefattar individuell livförsäkring kan en viss del av premieinkomsterna i tabellen utgöras av rena riskprodukter såsom dödsfallsförsäkring. Individuell livförsäkring utgör dock endast ca 16 procent av de totala premieinkomsterna för pensionsförsäkring och det är relativt ovanligt att ren dödsfallsförsäkring tecknas på individuell basis.

Tabell 6 Premieinkomst i livförsäkringsverksamhet (mkr år 2004)

Pensionsförsäkring Grupplivförsäkring Sjuk- och olycksfall Totalt

Vinstutdelande aktiebolag

40 289

1 023

425 41 737

(37 %)

(18 %)

(10 %)

Icke-vinstutdelande aktiebolag 41 907

1 912

3 598 47 417

(38 %)

(34 %)

(87 %)

Ömsesidiga bolag

21 523

2 725

125 24 373

(20 %)

(48 %)

(3 %)

Pensionskassor

6 539

0

0 6 539

(6 %)

(0 %)

(0 %)

Totalt

110 259

5 659

4 148 120 066

Andel av summa livförsäkring 92 %

5 %

3 %

Not: Inom parentes anges andelen premieinkomst av totala premieinkomster för varje verksamhetsgren. Pensionsförsäkring är individuell livförsäkring, individuell och gruppbaserad fondförsäkring samt tjänstepensionsförsäkring inklusive gruppensionsförsäkring. Grupplivförsäkring inkluderar tjänstegrupplivförsäkring. Källa: Finansinspektionen. Utredningens sammanställning och beräkning.

Premieinkomsterna från pensionsförsäkring är relativt jämnt fördelade mellan vinstutdelande och icke-vinstutdelande aktiebolag, vilka står för mellan 30 och 40 procent vardera av marknaden, medan ömsesidiga försäkringsbolag har en något mindre del. Pensionskassorna står för en liten del, ca fem procent, av pensionsförsäkringsmarknaden.

Av de totala livförsäkringspremierna står grupplivförsäkring och sjuk- och olycksfallsförsäkring för fem respektive tre procent. Dessa marknader präglas av hög marknadskoncentration – de fem största företagen i grupplivförsäkringsmarknaden stod år 2003 för 75 procent av premieinkomsterna i grupplivförsäkringsmarknaden och motsvarande siffra för sjuk- och olycksfallsförsäkringsmarknaden var 78 procent. Värt att notera är att de fem största företagen i sjuk- och olycksfallsförsäkringsmarknaden är icke-vinstutdelande aktiebolag och att sammanlagt över 90 procent av premieintäkterna i sjuk- och olycksfallsförsäkring går till denna grupp företag.

Pensionsförsäkringsmarknaden rymmer flera delmarknader och är inte en lika homogen marknad som de i skadeförsäkringssektorn eller grupplivförsäkrings- och sjuk- och olycksfallsförsäkringsmarknaden. Marknadskoncentrationen är därför betydligt lägre. Drygt 50 procent av pensionsförsäkringspremierna går till de fem största företagen på marknaden.

3.4.2. Särskilt om pensionsförsäkringsmarknaden

Som framgått kan pensionsförsäkringsmarknaden delas in i flera, överlappande, delmarknader. En pensionsförsäkring kan tecknas av den enskilde eller följa av anställning och avtalet kan vara utformat som en traditionell försäkring med garanterade belopp eller fondförsäkring.

Den privata livförsäkringsmarknaden och tjänstepensionsförsäkringsmarknaden

Tjänstepension betalas som beskrivits ovan av arbetsgivaren och är obligatorisk för dem som omfattas av kollektivavtal i Sverige. Den vanligaste formen för att trygga tjänstepensionsutfästelser är tjänstepensionsförsäkring i livförsäkringsbolag och understödsföreningar. Nästan 80 procent av det totala tjänstepensionskapitalet tryggas i försäkringsföretag. Resterande andel av tjänstepensionskapitalet tryggas i stiftelser och bolagens egna balansräkningar med kreditgaranti.

Marknaden för tjänstepensionsförsäkring utgör en betydande del av livförsäkringssektorn. Tillgångarna som förvaltas för tjänstepension hos försäkringsbolagen och pensionskassorna svarar för nästan 50 procent av det totala livförsäkringskapitalet.

Diagram 1 visar livförsäkringsbolagens premieinkomster ifrån privat pensionsförsäkring och tjänstepensionsförsäkring mellan åren 1996 och 2003 samt Stockholmsbörsens utveckling. Under andra hälften av 1990-talet ökade premieinkomsterna snabbt i både tjänstepensionsförsäkring och privat pensionsförsäkring, mycket tack vare en kraftigt ökad nyteckning. Premieinkomsterna för privat pensionsförsäkring växte snabbast – sannolikt som en effekt av det ökade sparintresset till följd av den starka uppgången på Stockholmsbörsen under slutet av 1990-talet – och stod år 1999 för ca 60 procent av de totala premieinkomsterna från pensionsförsäkringsprodukter. Under 2000-talet har andelen premieinkomster från privat pensionsförsäkring fallit tillbaka i takt med att aktiepriserna har gått ned. Nivån på premieinbetalningarna till tjänstepensionsförsäkring har däremot hittills varit relativt stabil under detta decennium.

Diagram 1 Premieinkomst i privat pensionsförsäkring och tjänstepensionsförsäkring (mkr år 1996–2003)

Not: Reala värden uttryckta i 2004 års priser.

Stockholmsbörsen visar genomsnittet av det

samlade börsvärdet för samtliga noterade aktiebolag under respektive år (far). Källa: Sveriges Försäkringsförbund och OMX Exchanges.

Tabell 7 ger en ögonblicksbild av premiefördelningen mellan associationsformerna i pensionsförsäkring år 2004. Premier som arbetsgivaren betalar för att trygga tjänstepensionen åt sina anställda står för 60 procent av pensionsförsäkringsinkomsterna i livförsäkringsföretagen. För vinstutdelande bolag är privat pensionsförsäkring den viktigaste inkomstkällan, men för de övriga associationsformerna dominerar tjänstepensionsförsäkring. Ömsesidiga försäkringsbolag och pensionskassor meddelar så gott som uteslutande tjänstepensionsförsäkring.

10 20 30 40 50 60 70

1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003

Tjänstepensionsförsäkring Privat pensionsförsäkring Stockholmsbörsen

Tabell 7 Premieinkomst i pensionsförsäkringsverksamhet (mkr år 2004)

Tjänstepensionsförsäkring Privat pensionsförsäkring

Vinstutdelande aktiebolag

14 549

25 739

(21 %)

(63 %)

Icke-vinstutdelande aktiebolag

29 261

12 647

(42 %)

(31 %)

Ömsesidiga bolag

19 228

2 296

(28 %)

(6 %)

Pensionskassor 6 539 0

(9 %)

(0 %)

Totalt

69 577

40 682

Andel av pensionsförsäkring

63 %

37 %

Not: Inom parentes anges andelen premieintäkter av totala premieinkomster för varje verksamhetsgren. Källa: Finansinspektionen. Utredningens sammanställning och beräkning.

Arbetsmarknadsparterna har valt olika juridiska former för olika kollektivavtalsområden. För privatanställda tjänstemän finns det ömsesidiga försäkringsbolaget Alecta pensionsförsäkring, för privatanställda arbetare de icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolagen AMF Pension och AFA (ägda av Svenskt Näringsliv och LO), för statligt anställda Kåpan pensioner försäkringsförening, för kommunalanställda det icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolaget KPA (numera ägt av Folksam ömsesidig livförsäkring, FKF Förenade Kommunföretag och Landstingsförbundet) och för de kooperativt anställda understödsföreningen KP.

Tjänstepensionsmarknaden utmärks av specialisering och en hög marknadskoncentration. De två största aktörerna, Alecta och AMF Pension, står tillsammans för mer än hälften av premieintäkterna, och de fem största bolagen tar in drygt 70 procent av alla tjänstepensionspremier. De bolag som dominerar tjänstepensionsmarknaden meddelar i stort sett uteslutande tjänstepensionsförsäkring. Marknadsstrukturen har sin förklaring i de stora kollektivavtalsbaserade pensionsplanernas historiska utveckling och nuvarande utformning. I pensionsplanerna har det föreskrivits vilka institut som har exklusivitetsavtal för tjänstepensionsförsäkring, t.ex. Alecta för privatanställda tjänstemän och AMF Pension för privatanställda arbetare. Sedan slutet av år 2002 har alla stora kollektivavtalsområden ett avtal som ger inflytande till den anställde över

förvaltningen för åtminstone en del av tjänstepensionen. Den anställde kan på denna s.k. kryssmarknad välja mellan ett flertal bolag som förvaltare av sin tjänstepension. Benämningen kryssmarknad kommer ifrån konstruktionen där individer väljer försäkringsbolag och fonder genom att sätta kryss i angivna alternativ på förtryckta blanketter. Bolagen erbjuder ofta både traditionell livförsäkring och fondförsäkring. Syftet med denna ordning är att främja konkurrensen på tjänstepensionsmarknaden. För dem som inte gör ett aktivt val hamnar emellertid premien i det bolag som traditionellt har tryggat tjänstepensionen enligt det aktuella avtalet.

Den privata pensionsmarknaden är mer konkurrensutsatt vilket gör att marknaden också är mindre koncentrerad. De fem största aktörerna står för ca 50 procent av de privata premieintäkterna och inget enskilt bolag tar in mer än 20 procent av pensionspremierna.

Fondförsäkringsmarknaden och den traditionella livförsäkringsmarknaden

Pensionsmarknaden kan också betraktas utifrån en indelning i en fondförsäkringsmarknad och en marknad för traditionell pensionsförsäkring.

Diagram 2 Nyteckning i traditionell försäkring och fondförsäkring (mdkr år 1991–2004)

Not: Reala värden uttryckta i 2004 års priser. Källa: Sveriges Försäkringsförbund.

5 10 15 20 25 30 35 40

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004

Traditionell försäkring

Fondförsäkring

Diagram 2 visar nyteckningen i traditionell försäkring och fondförsäkring mellan år 1991 och år 2004. Sedan pensionsförsäkringsmarknaden år 1990 öppnades för fondförsäkring har utvecklingen för denna avtalsform varit mycket kraftig. Från att ha utgjort ungefär en tredjedel av nytecknade pensionsförsäkringsavtal år 1991 stod fondförsäkring för nästan 70 procent av nyteckningen år 2000, samma år som Stockholmsbörsen stod som högst under denna period. Fallet i nyteckning i fondförsäkring under 2000talets första år – samtidigt som aktiemarknaderna vände ned – var ännu snabbare än uppgången. Nyteckningen i traditionell försäkring fortsatte däremot att stiga fram till år 2002 för att därefter falla tillbaka.

Tabell 8 Premieinkomst i pensionsförsäkringsverksamhet (mkr år 2004)

Traditionell livförsäkring Fondförsäkring

Vinstutdelande aktiebolag

9 561

30 728

(12 %)

(95 %)

Icke-vinstutdelande aktiebolag

40 392

1 516

(52 %)

(5 %)

Ömsesidiga bolag

21 518

(28 %)

(0 %)

Pensionskassor 6 539 0

(8 %)

(0 %)

Totalt

78 009

32 250

Andel av pensionsförsäkring

71 %

29 %

Not: Inom parentes anges andelen premieinkomster av totala premieinkomster för varje avtalsform. Källa: Finansinspektionen. Utredningens sammanställning och beräkning.

Ungefär en tredjedel av livförsäkringsföretagens pensionsförsäkringsinkomster kommer från fondförsäkringsavtal. Sedan försäkringsrörelsereformen år 1999 är det som nämnts tidigare tillåtet även för icke-vinstutdelande aktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag att meddela fondförsäkring. Som tabell 8 visar står dock fortfarande vinstutdelande bolag för nästan all fondförsäkringsverksamhet. Mer än hälften av premieintäkterna ifrån traditionell pensionsförsäkring går till icke-vinstutdelande bolag. Pensionskassor är som påpekats tidigare enligt gällande rätt förhindrade att meddela fondförsäkring.

4. Överskott i livförsäkringsverksamhet

4.1. Inledning

Överskottet i försäkringsföretag består liksom i andra typer av företag bl.a. av ackumulerade vinster som verksamheten genererat. I försäkringsverksamhet utgörs överskottet närmare bestämt av de medel som finns i företaget utöver belopp som avsatts för att uppfylla företagets i avtal preciserade åtaganden gentemot försäkringstagarna, företagets förpliktelser mot andra fordringsägare samt aktiekapital eller garantikapital.

I vinstutdelande liv- och skadeförsäkringsaktiebolag har försäkringstagarna ingen rätt att få del av överskott som genererats i verksamheten. Ett vinstutdelande försäkringsbolags åtaganden gentemot försäkringstagaren framgår helt av villkoren i försäkringsavtalet. Bestämmelserna om hur överskottet disponeras i sådana försäkringsbolag, t.ex. reglerna om vinstutdelning till aktieägarna, överensstämmer nära med bestämmelserna för aktiebolag i allmänhet.

Försäkringstagarna i icke-vinstutdelande försäkringsaktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag och understödsföreningar har däremot anspråk på företagets överskott. För sådana ömsesidigt bedrivna försäkringsföretag gäller normalt att överskott som genererats och ackumulerats i företagen, och som inte behövs för att täcka framtida förluster, någon gång skall tillfalla försäkringstagarna i form av återbäring eller på annat sätt.

I ömsesidigt bedriven livförsäkringsverksamhet kan nämnda anspråk ofta utgöra en betydande del av den totala förväntade ersättningen. Överskottshanteringen är inte av samma vikt för försäkringstagaren i ett ömsesidigt bedrivet skadeförsäkringsföretag; ersättningsnivån är inte direkt kopplad till överskottets storlek och i normalfallet har skadeförsäkringstagaren – till skillnad mot livförsäkringstagaren – ingen förväntan om att få ersättning utöver den som följer av bestämmelser i försäkringsavtalet.

Utredningen har fått i uppdrag att särskilt uppmärksamma överskottshanteringen i ömsesidigt bedrivna försäkringsföretag som meddelar livförsäkring. Syftet med detta kapitel är att närmare beskriva hur internt genererat överskott uppstår och ackumuleras samt hur det samlade överskottet fördelas i icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag, ömsesidiga livförsäkringsbolag och understödsföreningar.

4.2. Uppkomsten av överskott

En person som tecknar en försäkring ingår ett civilrättsligt avtal med ett försäkringsföretag. Avtalet innehåller bestämmelser om försäkringsföretagets och försäkringstagarens skyldigheter och rättigheter. Försäkringstagarens rättigheter består framförallt av ersättningar vid den händelse som försäkringen gäller för. Premien är det pris som försäkringstagaren är skyldig att betala för rättigheterna.

Livförsäkringsavtal är i regel långvariga avtal. Tiden mellan den första premieinbetalningen och den första ersättningsutbetalningen kan vara flera decennier. Det har därför sedan lång tid varit ett krav ifrån lagstiftaren att antagandena vid premieberäkningen för livförsäkring skall vara betryggande, dvs. att premien sätts högre än vad tidigare erfarenheter och framtidsbedömningarna egentligen motiverar, för att bolaget med rimlig säkerhet skall kunna fullgöra sitt åtagande. Överskott uppstår om det verkliga utfallet blir gynnsammare för försäkringsföretaget än vad som antogs vid premieberäkningen. Kravet på betryggande antaganden innebär att överskott i rörelsen normalt kan förväntas uppkomma sett över en längre tidshorisont.

Inom tjänstepensionsverksamhet gäller numera att antagandena för premieberäkningen skall vara aktsamma. Detta innebär att premieberäkningen skall grundas på mer realistiska antaganden än vad som tidigare krävts och att ett lägre överskott kan förväntas uppkomma över tid inom tjänstepensionsverksamhet.

Försäkringstagarens rättigheter innebär motsvarande skyldigheter eller åtaganden för försäkringsföretaget. För att kunna fullgöra de försäkringsåtaganden som är uttryckta i avtalet gör försäkringsföretaget avsättningar på skuldsidan i balansräkningen som kallas försäkringstekniska avsättningar. De försäkringstekniska avsättningarna är en värdering av vad det kommer att kosta före-

taget att infria sina försäkringsåtaganden. Även denna värdering skall som huvudregel grundas på betryggande antaganden.

Livförsäkringsföretaget är dessutom skyldigt att inneha tillgångar till ett värde som minst motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna. Dessa tillgångar kallas skuldtäckningstillgångar och omfattas av placeringsregler. Placeringsreglerna syftar till att säkerställa att tillgångar som motsvarar företagets avsättningar håller en tillräckligt god kvalité. Försäkringstagarna har särskild förmånsrätt i skuldtäckningstillgångarna, vilket innebär att de har företräde framför andra fordringsägare vid en eventuell obeståndssituation.

Klassificeringen av försäkringsåtaganden har betydelse för hur överskott genereras och hanteras i livförsäkringsföretag. Avtalets innehåll definierar vad som är företagets åtaganden. Värderingen av dessa åtaganden resulterar i de försäkringstekniska avsättningarna, vilka skall motsvaras av tillgångar som måste uppfylla vissa krav beroende på åtagandenas natur. Vad som av utfallet inte åtgår för att täcka de försäkringstekniska avsättningarna kommer att motsvara överskott i rörelsen.

Försäkringsavtalets innehåll har betydelse för uppkomsten av överskott

Försäkringsavtalets innehåll är således grunden för hur överskott uppkommer. Den del i traditionell livförsäkring som garanterats genom försäkringsavtalet kallas garanterat försäkringsbelopp. När försäkringsföretaget beräknar hur stor premien skall vara för att ett visst garanterat belopp skall erhållas vid utbetalningen måste en mängd antaganden göras om bl.a. framtida avkastning, driftskostnader samt aktuariella antaganden om dödlighet, sjuklighet och andra riskmått som baseras på försäkringskollektivets karaktär. Det viktigaste antagandet är det om framtida avkastning. Avkastningsantagandet brukar kallas avtalets garanterade ränta. Kravet om betryggande antaganden innebär att den garanterade räntan sätts lägre än den avkastning som företaget förväntas uppnå. Kapitalförvaltningen är i normala fall den viktigaste resultatkällan i livförsäkringsföretagen och är därför den mest avgörande faktorn för uppkomsten av överskott. Ett traditionellt livförsäkringsavtal genererar följaktligen i normalfallet betydande överskott över tid.

Värdet av de åtaganden i ett livförsäkringsavtal som är villkorade på vissa tillgångars värdförändringar eller annat försäkringstekniskt resultat och som försäkringstagaren har rätt till enligt bestämmelser i avtalet kallas villkorad återbäring. Värdeutvecklingen av den villkorade återbäringen är genom avtalsvillkoren kopplad till olika mätbara utfall i försäkringsrörelsen. Återbäringen får emellertid inte villkoras på årets resultat. Företaget skall löpande göra försäkringstekniska avsättningar för dessa åtaganden vilket gör att den villkorade återbäringens värdeutveckling direkt kommer att motsvara vilka förändringar i avsättningarna som måste göras. I ett traditionellt livförsäkringsavtal som enbart innehåller bestämmelser om villkorad återbäring utöver ett garanterat belopp uppstår därför i normalfallet inget överskott som försäkringstagaren har anspråk på. Villkorad återbäring kan också uppkomma genom en ensidig utfästelse från företagets sida och är då snarast att se som ett tillägg till det ursprungliga avtalet.

När premierna för en fondförsäkring skall beräknas görs inget antagande om avkastningen på försäkringsföretagets tillgångar eftersom värdet på försäkringen är detsamma som andelsvärdet av de fonder försäkringstagaren valt. Överskott kan därför endast uppkomma om andra faktorers utfall blir mer gynnsamma, t.ex. om driftskostnader blir lägre eller dödligheten i kollektivet högre (om det är fråga om en livsfallsförsäkring) än vad som tidigare antagits. Överskottet investeras i så fall vanligtvis för försäkringstagarnas räkning direkt i nya fondandelar. Dessa förhållanden gör att överskott har en underordnad roll i fondförsäkringsavtal och fondförsäkringstagarna har inte heller någon förväntan om att få någon annan ersättning än värdet av fonderna.

I normalfallet saknar även sjuk- och olycksfallsförsäkring avkastningsantagande vid premieberäkningen. Avtalet stadgar vanligtvis vilken ersättning som skall utgå vid försäkringsfall och ersättningsnivån är inte direkt kopplad till hur mycket premier som ackumulerats och vilken avkastning dessa gett. Överskott kan då endast uppstå om aktuariella riskantaganden, t.ex. om sannolikheten för att sjukdom eller olycka skall inträffa, visar sig vara väl försiktiga. Ett sjuk- eller olycksfallsförsäkringsavtal ingås därför i normalfallet utan att försäkringstagaren förväntar sig att få ersättningar utöver de som följer av försäkringsavtalet.

Det är således i första hand för traditionella livförsäkringsavtal utan rätt till villkorad återbäring som överskottet har stor betydelse för försäkringens ersättningsnivå. En rätt till del av överskottet

föreligger dock alltid – i den mån premierna för försäkringen bidragit till att något överskott uppkommit – när avtalet är träffat i ett företag som inte får dela ut vinst och om inte annat framgår av försäkringsavtalet eller bolagsordningen.

När uppstår överskott?

Om samma antaganden används för att beräkna premien för ett nytt avtal som för att beräkna avsättningen uppstår varken vinst eller förlust i rörelsen i det ögonblick premien betalas in. Avsättningsantagandena justeras dock fortlöpande allteftersom förväntningarna uppdateras och förändras. Även förväntningar om ränta, driftskostnader, skatt eller dödlighet varierar under den tid som ett livförsäkringsavtal löper. Om tillgångarnas värde inte förändras på motsvarande sätt uppstår vinst eller förlust i rörelsen. I de fall tiden för försäkringsfall är känd minskar osäkerheten om vad det kommer att kosta livförsäkringsföretaget att infria sina åtaganden när tiden för utbetalning närmar sig, vilket medför att den inbyggda bufferten i premieberäkningen och den ursprungliga avsättningsberäkningen realiseras successivt i form av vinst i rörelsen.

Om premieantagandena och avsättningsantagandena skiljer sig åt redan från början leder premieinbetalningen genast till en vinst eller förlust i rörelsen. Om mer betryggande antaganden används vid premieberäkningen än vid avsättningsberäkningen leder premieinbetalningen genast till en vinst i rörelsen och vice versa.

4.3. Överskott ackumuleras i konsolideringsfonden

Ömsesidigt bedrivna livförsäkringsbolag skall inrätta en konsolideringsfond under eget kapital. Årsvinsten skall, till den del den inte genast används för återbäring till försäkringstagarna, avsättas till denna konsolideringsfond. Fondens primära syfte är att ligga till grund för förlusttäckning i bolaget. Konsolideringsfonden får också, om det följer av bestämmelserna i bolagsordningen, användas för återbäring till försäkringstagarna eller andra ändamål. De ackumulerade medlen i konsolideringsfonden tjänar således både som riskkapital i bolaget och som återbäringskapital till försäkringstagarna. Förhållandet att försäkringstagarna bidrar med riskkapital i rörelsen analyseras nedan i kapitel 5. Redan nu bör

dock framhållas att ovan beskrivna ordning medför att medlen i konsolideringsfonden inte nödvändigtvis kommer att tillfalla försäkringstagarna i form av försäkringsersättning. En slutlig tilldelning av överskottet, s.k. gottskrivning, sker vanligtvis först i samband med utbetalning vid försäkringsfall och medlen i konsolideringsfonden kan ha använts för förlusttäckning innan dess. Det kan i sammanhanget nämnas att en viss del av resultatet skall avsättas till andra fonder under eget kapital, t.ex. fonden för verkligt värde. I det följande avses med överskott även sådana fonder.

Diagram 1 visar hur överskott och försäkringstekniska avsättningar (FTA) i de ömsesidigt bedrivna livförsäkringsbolagen har utvecklats över tiden. Som framgår av diagrammet har överskottet i vissa perioder varit större än avsättningarna. Diagrammet visar att rätten till del i överskottet periodvis har varit lika viktig som den avtalsbestämda delen av försäkringstagarnas anspråk på försäkringsbolagen.

Diagram 1 Avsättningar och överskott i balansräkningen (mdkr)

Not: Procentsatserna anger överskottet i balansräkningen i förhållande till summan av överskott och försäkringstekniska avsättningar (FTA). Källa: Sveriges Försäkringsförbund. 200 400 600 800 1000 1200 1400

1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004

Överskott FTA

31 %

52 %

47 %

I ömsesidigt bedrivna företag som meddelar traditionell livförsäkring är således det överskott som försäkringstagarna har anspråk på men som också används för att täcka förluster en betydande del av försäkringens samlade förväntade ersättningar. Hur detta överskott hanteras och fördelas är därför av central betydelse för försäkringstagarna. Någon vinstutdelning till ägare av livförsäkringsaktiebolagen är inte aktuell eftersom bolagen verkar under ett vinstutdelningsförbud. I ömsesidiga försäkringsbolag och understödsföreningar finns inga andra intressenter än försäkringstagarna med anspråk på överskottet. Allt överskott i ömsesidigt bedrivna försäkringsföretag skall alltså återgå till försäkringstagarna. I nästa avsnitt beskrivs hur företagen hanterar fördelningen av överskott mellan försäkringstagare och vilka krav som lagen ställer.

4.4. Fördelning av överskott på försäkringstagare

4.4.1. Skälighetsprincipen och kontributionsprincipen

Sedan länge har hanteringen av överskott styrts av en lagfäst skälighetsprincip. För försäkringsbolagen upphörde denna princip att gälla vid utgången av år 1999, men principen har fortfarande verkan på avtal som ingåtts dessförinnan. För understödsföreningarnas verksamhet gäller fortfarande ett skälighetskrav.

Kostnaden för en försäkring skall vara skälig i förhållande till de tjänster som erbjuds försäkringstagaren. Eftersom kravet på betryggande antaganden vid premiesättningen innebär en prissättning som egentligen är för hög kräver skäligheten i förhållandet mellan försäkringsföretaget och dess försäkringstagare att försäkringstagarna kompenseras för överprissättningen genom att de som återbäring får del av det överskott som uppstår i verksamheten. En konsekvens av denna aspekt på skälighetsprincipen är vinstutdelningsförbudet för livförsäkringsbolag som fortfarande gäller som huvudregel.

Fördelningen av överskott mellan olika försäkringstagare skall vara rättvis i förhållande till försäkringstagarnas prestation, vilket den s.k. kontributionsprincipen skall se till. Kontributionsprincipen, som ursprungligen var en del av skälighetsprincipen, innebär att fördelningen skall grundas på de enskilda försäkringarnas bidrag till företagets samlade överskott. Principen gäller alltjämt som huvudregel om inget annat avtalats. Varje verksamhetsgren skall bedömas

för sig och fördelningen mellan olika grupper och generationer skall vara rättvis.

Kontributionsprincipen omfattar inte alla de aspekter som ansetts ingå i skälighetsprincipen utan gäller bara för fördelning av återbäring mellan försäkringstagarna. För att försäkringstagare skall få återbäring i den utsträckning som de har bidragit till försäkringsföretagets överskott krävs dock att hänsyn tas till kontributionsprincipen även i andra sammanhang. Detta gäller t.ex. när kostnader fördelas mellan försäkringstagare, när flyttvillkor formuleras eller när försäkringsvillkor och premier bestäms i samband med nyteckning.

Skälighetsprincipen kan sägas reglera företagets resultat – till den del resultatet kan påverkas av företaget – medan kontributionsprincipen ger normen för hur utfallet skall fördelas försäkringstagarna sinsemellan. För t.ex. företagets avgifter stadgar skälighetsprincipen att dessa skall vara skäliga i förhållande till försäkringsavtalens art, medan kontributionsprincipen stadgar att de faktiska driftskostnaderna, skäliga eller ej, skall fördelas mellan försäkringstagarna i proportion till att de bidragit till kostnadernas uppkomst.

Kontributionsprincipen kan dock inte drivas för långt. Försäkring innebär utjämning av risker försäkringstagare sinsemellan. Inom traditionell livförsäkring har vanligtvis inte bara liv- eller hälsorisker utjämnats, utan även kapitalavkastning och driftskostnader. Var gränsen mellan fördelning enligt kontributionsprincipen och skälig utjämning går är en bedömningsfråga för det enskilda företaget.

Någon närmare precisering av hur fördelningen skall ske finns således inte utan olika tillämpningar kan rymmas inom principen. Som nämnts tar det i praktiken lång tid innan det är möjligt att avgöra om en livförsäkring faktiskt har gett upphov till överskott. I många fall går det slutgiltiga beskedet inte att få förrän efter det att försäkringsavtalet har upphört. För att hantera denna problematik har livförsäkringsföretagen olika metoder för att fördela överskott på försäkringstagarna.

4.4.2. Metoder att fördela överskott

Samtliga försäkringsavtal träffade i ett ömsesidigt bedrivet livförsäkringsföretag ger som framgått rätt till återbäring om denna inte avtalats bort. Det gäller inte bara långvariga livförsäkringsavtal, där överskotten ofta är betydande, utan även annan livförsäkring. För grupplivförsäkring och sjuk- och olycksfallsförsäkring har emellertid försäkringstagarna oftast, som beskrivits ovan, inte en förväntan om återbäring. Det gör att metoderna för fördelningen av sådant överskott är mindre detaljerade än för överskott från långvariga livförsäkringsavtal. Det som är gemensamt för fördelningsmetoderna är att det inte finns ett i förväg konstruerat system som automatiskt preliminärt fördelar och slutligen gottskriver överskott till enskilda försäkringstagare. Överskottet fördelas och gottskrivs i stället vid varje tillfälle efter ett diskretionärt beslut av företagets styrelse.

Kollektiv premierabatt

När överskottet är större än vad som är motiverat som buffert (samt med hänsyn till företagets totala ekonomiska situation) i verksamhetsgrenar där den ekonomiska betydelsen av återbäring är begränsad, gör företagets styrelse normalt en ensidig utfästelse om gottskrivning av återbäring i form av kollektiv premierabatt. Genom beslutet gottskrivs en viss del av överskottet och fördelas bland de befintliga försäkringstagarna genom en premierabatt som är lika stor för samtliga. En relativt nybliven försäkringstagare kan alltså komma i åtnjutande av överskott trots att denne i mindre utsträckning än andra bidragit till överskottets uppkomst. Omvänt kan en försäkringstagare gå miste om det överskott som denne bidragit till om försäkringsavtalet upphört att gälla på grund av försäkringsfall, annullation eller avtalstidens utlöpande.

Pensionstilläggsmetoden

För förmånsbestämda tjänstepensioner som tryggas i livförsäkringsföretag fördelas överskott vanligtvis med den s.k. pensionstilläggsmetoden. I ett förmånsbestämt tjänstepensionsavtal har arbetsgivaren (försäkringstagaren) åtagit sig att utge pension av en bestämd storlek – uttryckt som ett visst garanterat belopp eller

som en viss procent av slutlönen – till den anställde (den ersättningsberättigade). Arbetsgivaren köper en försäkring som skall täcka åtagandet och premien som arbetsgivaren betalar kan ändras under premiebetalningstiden. Det kan bero på löneutvecklingen för den anställda eller förändring av tiden för utbetalning. Principen är således att premien kan förändras för att hela tiden motsvara den överenskomna förmånen.

Utöver att premien bestäms av förmånstagarens förmåner görs också som nämnts tidigare en rad antaganden vid beräkning av premien, där det viktigaste är vilken avkastning som de inbetalda premierna förväntas ge. Fram till nyligen har dessa antaganden gjorts på ett betryggande sätt vilket i normalfallet har gett upphov till ett överskott. Enligt de nya bestämmelserna för tjänstepensionsförsäkring skall beräkningarna av avsättningarna göras på ett aktsamt sätt, vilket ger återverkningar på hur premien beräknas (se prop. 2004/05:165 s. 15).

De överskott som i normalfallet uppstod med det gamla sättet att beräkna premier har i första hand använts i företagen till att kompensera pågående utbetalningar av ålders- och efterlevandepensioner för prisutvecklingen. Vidare har också s.k. fribrev som är intjänade pensionsrätter under en aktiv anställning värdesäkrats. Pensionstilläggen är således en värdesäkring eller indexering av de förmånsbestämda tjänstepensionsförmånerna. I de stora kollektivavtalade förmånsbestämda planerna är emellertid inte värdesäkringen en del av försäkringsavtalet utan en förmån som har kunnat ges på grund av de överskott som har uppstått i försäkringsföretagen. Arbetsgivarna får också del av överskott i de förmånsbestämda bestånden via kollektiva premierabatter. Det har snarare varit regel än undantag i många bolag eller föreningar. Det har också hänt att överskott har betalats tillbaka till arbetsgivarna i form av klumpsummor.

Retrospektivreservmetoden

Retrospektivreserven – det värde som kommuniceras till försäkringstagarna

För traditionella livförsäkringar tecknade av privatpersoner och för avgiftsbestämda tjänstepensionsutfästelser som tryggas genom att försäkringsavtal träffats i ett försäkringsföretag fördelas över-

skottet i huvudsak med den s.k. retrospektivreservmetoden. Syftet med metoden är att fördela överskott mellan försäkringstagare utifrån deras respektive bidrag, utan att för den skull låta kortsiktiga variationer i överskottet fullt ut påverka försäkringsutbetalningar till försäkringstagare.

För varje enskild försäkring bildas en retrospektivreserv som något förenklat kan beskrivas som ett fiktivt konto där premieinbetalningar och avkastning (efter skatt) samt avgiftsuttag, riskkostnader och utbetalningar bokförs. Efter hand som försäkringstagaren betalar in premier ökar värdet på retrospektivreserven för att sedan minska i utbetalningsfasen.

Retrospektivreserven är det värde på försäkringen som vanligtvis kommuniceras löpande till försäkringstagaren. Den består av dels försäkringens garanterade värde, dvs. summan av inbetalda premier uppräknade med den i avtalet uttryckta garanterade räntan, dels en icke-garanterad del, det s.k. preliminärt fördelade överskottet. Denna icke-garanterade del kallades tidigare allokerad återbäring. I propositionen som låg till grund för försäkringsrörelsereformen framhölls att benämningen inte borde användas eftersom begreppet återbäring ansågs ge den felaktiga bilden att det preliminärt fördelade överskottet är värden som försäkringstagaren under alla förhållanden kommer att få ta del av.

Det garanterade värdet är det värde som försäkringstagarna har rätt till enligt bestämmelser i avtalet. Den del av retrospektivreserven som överstiger det garanterade värdet är en värdering av den rätt försäkringstagaren har i överskottet såsom kund med anspråk på del av överskottet i ett ömsesidigt bedrivet bolag. I dag finns det försäkringar för vilka det preliminärt fördelade överskottet utgör 70–80 procent av försäkringskapitalet som kommuniceras till försäkringstagaren.

Kollektiv konsolidering

Storleken på retrospektivreserven behöver inte vara densamma som värdet på de tillgångar som försäkringsföretaget håller för försäkringstagarnas räkning. De skuldtäckningstillgångar som krävs för att täcka företagets åtaganden enligt avtal motsvarar som nämnts tidigare en uppskattning av vad det kommer att kosta företaget att fullgöra sina garanterade förpliktelser. Denna värdering kan variera över tid allt eftersom förväntningar om avkastning, driftskostnader,

skatt eller dödlighet förändras, vilket gör att värdet på skuldtäckningstillgångarna inte behöver motsvara det garanterade värde som kommuniceras till försäkringstagarna. Värdet på de fria tillgångar som försäkringsföretaget håller för försäkringstagarnas räkning, dvs. fördelningsbara tillgångar minus skuldtäckningstillgångar, behöver inte heller vara lika stort som det preliminärt fördelade överskottet. Det kan i sammanhanget nämnas att försäkringsföretaget även har andra fria tillgångar som motsvarar andra skuldposter, t.ex. aktiekapital/garantikapital och förlagslån och som inte är fördelningsbara.

Skillnaden mellan värdet på samtliga tillgångar som försäkringsföretaget har för försäkringstagarnas räkning (även kallat nettotillgångar) och försäkringarnas samlade kommunicerade värde (eller retrospektivreserven) utgör den s.k. kollektiva konsolideringen. Om den kollektiva konsolideringen är positiv så är det aktuella värdet på livförsäkringsföretagets nettotillgångar högre än det samlade försäkringsvärde som försäkringstagarna får besked om, och vice versa.

Figur 1 Kollektiv konsolidering – skillnaden mellan retrospektivreserven och livförsäkringsföretagets nettotillgångar

Not: Figuren illustrerar kollektiv konsolidering och retrospektivreserven. Figuren kan inte översättas till företagens balansräkning.

Fria tillgångar

Skuldtäckningstillgångar

Tillgångar för försäkringstagarnas räkning

Kollektiv konsolidering

Preliminärt fördelat överskott

Garanterat värde

Försäkringens värde som kommuniceras till försäkringstagarna

Nettotillgångar Retrospektivreserv

Återbäringsränta och kollektiv konsolideringsgrad

Medan det garanterade värdet är bestämt i försäkringsavtalet och därmed skrivs upp med den ränta som där stadgas förändras värdet på retrospektivreserven med en s.k. återbäringsränta. Denna återbäringsränta bygger på prognoser om bl.a. avkastningen på tillgångarna och har historiskt satts så att försäkringsföretaget över tid uppnår ett visst uttalat mål för den kollektiva konsolideringsgraden, vilken är marknadsvärdet på företagets nettotillgångar som procentuell andel av det värde som har kommunicerats till försäkringstagarna. När nettotillgångarna är värda mer än vad som kommunicerats till försäkringstagarna (positiv kollektiv konsolidering) är den kollektiva konsolideringsgraden över 100 procent, annars (dvs. vid negativ kollektiv konsolidering) är den lägre än 100 procent. Som tabell 1 visar ligger målet för den kollektiva konsolideringsgraden i dag mellan 105 och 110 för de flesta ömsesidigt bedrivna livförsäkringsbolagen. I de flesta fall tillåter bolagen att den kollektiva konsolideringsgraden rör sig kring målvärdet och på senare tid har detta formulerats som att den kollektiva konsolideringen skall ligga inom ett visst intervall. Bolagen har i praktiken strävat efter att ligga runt målkonsolideringsnivån på 2–3 års sikt.

Tabell 1 Mål och målintervall för kollektiv konsolideringsgrad

Livförsäkringsbolag Mål Intervall

AMF Pension

110

100–120

KPA Pensionsförsäkring

100

97–103

Förenade Liv Livförsäkring

105

98–110

Folksam Liv Livförsäkring

108

100–120

Länsförsäkringar Liv

-

100–120

SEB Trygg Liv Nya

-

100–115

SEB Trygg Liv Gamla

-

100–115

Skandia Liv

105

95–115

Källa: Försäkringstekniska riktlinjer för de enskilda livförsäkringsbolagen.

Genom att förändra återbäringsräntan i förhållande till avkastningen på nettotillgångarna kan livförsäkringsföretaget höja och sänka den kollektiva konsolideringsgraden. En lägre återbäringsränta givet totalavkastningen leder till högre kollektiv konsolideringsgrad, och omvänt. Försäkringsföretagen har valt att endast

ändra återbäringsräntan gradvis till förändringar i tillgångsvärdena för att på så sätt försöka överbrygga tillfälliga värdesänkningar av tillgångarna. Diagram 1 visar återbäringsräntan och den totala avkastningen på livförsäkringsföretagens tillgångar i genomsnitt från år 1991 till år 2004. Som jämförelse visas i diagrammet även den genomsnittliga statslåneräntan som avspeglar den riskfria långa marknadsräntan. Av diagrammet framgår att återbäringsräntorna under perioden har haft ett jämnare mönster än totalavkastningen.

Diagram 2 Återbäringsränta och total avkastning

Källa: Sveriges Försäkringsförbund och Riksgäldskontoret.

Genom återbäringsräntan fördelas löpande kapitalavkastningen utjämnat till försäkringstagarnas individuella retrospektivreserver. Återbäringsräntan beskriver således hur det totala försäkringsvärdet som kommuniceras till försäkringstagaren förändras. Så länge återbäringsräntan är positiv ökar retrospektivreserven. Om återbäringsräntan är högre än den garanterade ränta som finns uttryckt i försäkringsavtalet så fördelas medel preliminärt till försäkringstagarna. Om återbäringsräntan är lägre än den garanterade räntan minskar andelen preliminärt fördelat överskott i förhållande till det garanterade värdet i den individuella retrospektivreserven.

-12%

-8% -4%

0% 4% 8% 12% 16% 20% 24%

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004

Återbäring Total avkastning Statslåneränta

Överskott och underskott kan också fördelas genom en ögonblicklig åtgärd, genom att livförsäkringsföretaget gör en s.k. momentan reallokering eller allokering. Vid en momentan reallokering skrivs värdet på det preliminärt fördelade överskottet (och därmed retrospektivreserven) ned, vilket genast ökar den kollektiva konsolideringsgraden. Vid en momentan allokering gäller det omvända.

Utbetalningsfasen

Det återbäringssystem som till övervägande del tillämpas av svenska icke-vinstutdelande livförsäkringsföretag innebär att försäkringstagarna får del av överskottet först i samband med att varje enskild utbetalning av försäkringsersättningar aktualiseras. En definitiv tilldelning av de preliminärt fördelade värdena sker alltså vanligtvis först i samband med varje enskild utbetalning från försäkringen.

Ersättningar från ett försäkringsavtal kan vara antingen engångsutbetalningar eller periodiska utbetalningar under en viss angiven tid. Vid periodiska utbetalningar läggs en överskottsandel till pensionsutbetalningarna som ett tilläggsbelopp till den utbetalning som har garanterats vid varje utbetalningstidpunkt. För den första utbetalningen utnyttjas det preliminärt fördelade överskottet för att fastställa tilläggsbeloppet. Det innebär att om den kollektiva konsolideringen är negativ (konsolideringsgraden mindre än 100 procent) när utbetalningar sker, beräknas den första utbetalningen utifrån ett högre värde än vad företaget har tillgångar till och tvärtom om konsolideringen är positiv. Detta kan vara ett sätt att utjämna tillfälliga svängningar i tillgångsvärdena. Om en börsnedgång som medför att den kollektiva konsolideringen blir negativ förväntas vara tillfällig, kan företaget betala ut ett högre tilläggsbelopp än som motsvarar försäkringens andel av det faktiska värdet på företagets tillgångar. En konsolideringsgrad som är högre än 100 procent i genomsnitt innebär att företaget bygger upp eller bibehåller en kapitalbuffert över tid. Som diagram 2 visar låg den kollektiva konsolideringsgraden i livförsäkringsbolagen i genomsnitt långt över 100 under hela 1990-talet.

Diagram 3 Genomsnittlig kollektiv konsolideringsgrad

Källa: Sveriges Försäkringsförbund.

Förutom att det första tilläggsbeloppet bestäms utifrån det preliminärt fördelade överskottet sker även fortsättningsvis en fördelning. Försäkringar under utbetalning som står kvar i riskgemenskapen skall nämligen också tillföras eventuella överskott som uppstår i rörelsen efter det att utbetalningen påbörjats.

Även under utbetalningstiden förräntas retrospektivreserven med återbäringsräntan medan avgifter och utbetalningar minskar dess värde. Eftersom återbäringsräntan inte med säkerhet kan förutsägas under hela utbetalningstiden omräknas tilläggsbelopp efter den kvarvarande retrospektivreserven en gång per år. Då kan tilläggsbeloppet bli högre eller lägre än tidigare. Enligt tidigare branschpraxis (den s.k. Allan-regeln) sänktes inte tilläggsbeloppen under pågående utbetalning. Denna praxis har i spåren av successivt lägre marknadsräntor samt fallande tillgångsvärden övergivits av bolagen under år 2003 och framåt.

90 95 100 105 110 115 120 125 130 135 140

1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004

Kollektiv konsolidering

4.4.3. Fördelning av överskottet är en avvägningsfråga

Förhållandet att det är först när verksamhetsgrenen är avvecklad och alla avtal är avslutade som det med säkerhet går att konstatera om det blev ett överskott eller inte, gör att kontributionsprincipen kan vara svår att tillämpa fullt ut. Ofrånkomligen kommer fördelningar av överkott med retrospektivreservmetoden, pensionstilläggsmetoden eller annan metod därför att innebära avvägningar. Det innebär i princip att enskilda försäkringstagare kan komma att få för mycket eller för lite ersättning beroende på när deras försäkringsperiod eller sparandefas har inträffat.

Det kan synas otillfredsställande att fördelningen mellan försäkringstagarna kan innebära orättvisor för den enskilda försäkringstagaren. Utjämningen av risker, över- och underskott mellan försäkringstagarna är emellertid det utmärkande draget för den traditionella livförsäkringen, vilket innebär att kollektivet delar risker med varandra. Alla försäkringstagare får del i samma portfölj trots att olika försäkringstagare kan ha olika riskbenägenhet beroende på var i livscykeln de befinner sig. De som är i eller nära utbetalningsfasen kan vilja placera pensionskapitalet säkert, medan de som är i början av sitt pensionssparande kan vilja ta mera risk för att få en högre förväntad avkastning. Försäkringsföretaget, som vanligtvis bara håller en portfölj, väger de olika intressena mot varandra och finner en kompromiss som fördelar riskerna försäkringstagarna emellan. Genom att fördelningsmetoderna tillåter utjämning av försäkringsvärdena kan den totala portföljen innehålla aktier, med en högre förväntad avkastning på lång sikt som följd, till gagn för försäkringstagare med längre tid till försäkringsfall samtidigt som försäkringstagare närmare försäkringsfall skyddas mot kortsiktiga variationer i tillgångarnas värde. Den kollektiva konsolideringen tillsammans med de preliminärt fördelade överskotten är företagens interna beräkningsunderlag som möjliggör att en riskutjämning sker genom att företagen kan fördela medel mellan olika generationer försäkringstagare i samband med utbetalningar.

Fördelningsmetoden är emellertid inte problemfri utan kan i vissa situationer komma i konflikt med kontributionsprincipen. Om den kollektiva konsolideringsgraden under en period av nedgång på tillgångsmarknaderna tillåts ligga långt under 100 procent under en längre tid, kan försäkringstagare i utbetalningsfasen komma att få en större återbäring – på bekostnad av försäkringstagare som är i inbetalningsfasen – än vad som kan tyckas förenligt

med kontributionsprincipen. I tider med stigande tillgångsvärden kan det finnas en motsatt tendens om försäkringsföretaget är försiktigt med att preliminärt fördela överskott, då detta kan visa sig leda till att försäkringstagare i utbetalningsfasen får för liten del av överskottet i förhållande till deras bidrag. Försäkringstagaren måste här förlita sig på att försäkringsföretaget lyckas hantera fördelningen mellan generationer och försäkringstagargrupper på ett rättvist och ekonomiskt försvarbart sätt. Bolagen har riktlinjer för den kollektiva konsolideringen som försäkringstagarna skall få del av. Dessa är i en del fall utformade som handlingsregler för bolagen, vilket innebär att den nu beskrivna konflikten torde kunna lindras. Vidare har Finansinspektionen utfärdat allmänna råd om den kollektiva konsolideringen (FFFS 2004:24).

Ett sätt att undvika osäkra prognoser och komplicerade fördelningsöverväganden är att knyta återbäringsräntan till företagets faktiska resultat så att den kollektiva konsolideringsgraden alltid är 100 procent. Åtminstone ett ömsesidigt bedrivet bolag i Sverige har i princip infört en sådan modell genom att man fördelar eventuellt över- eller underskott kvartalsvis till kunderna. Därigenom ligger värdet på livförsäkringsföretagets tillgångar vid själva utbetalningstillfället till grund för tilldelningen av överskott. Det innebär att det förmedlade försäkringsvärdet kommer att variera mer för den enskilde försäkringstagaren. En sådan ordning medför att ingen utjämning sker mellan försäkringstagare över tid, eftersom tilldelningen beror på portföljens aktuella värde och inte på vad den kan förväntas vara värd framöver. Tillfälliga stora nedgångar i tillgångsvärdena kan därför slå hårt mot den enskilde försäkringstagaren. Detta kan tyckas gå emot själva försäkringsidén eftersom riskdelningen bygger på att en stor mängd försäkringstagare med olika risker sluter sig samman, men har fördelen att tydligheten för den enskilde försäkringstagaren ökar.

Fördelning av överskott i ömsesidigt bedriven livförsäkringsverksamhet förstås bäst genom att betrakta tekniken som ett sätt att utjämna både försäkringsrisk och finansiell risk mellan försäkringstagarna. Den traditionella livförsäkringsprodukten kan därmed sägas innehålla ett stort moment av försäkring. Genom de instrument och produkter som numera finns att tillgå på de utvecklade finansiella marknaderna kan liknande resultat vad gäller den finansiella riskutjämningen åstadkommas. T.ex. kan generationsfonder användas för att utjämna den finansiella risken över tiden.

Som tidigare framhållits innehåller lagen inte någon närmare precisering av hur kontributionsprincipen skall tolkas utan olika tillämpningar kan rymmas inom principen. Ett försäkringsbolag måste dock i sina försäkringstekniska riktlinjer visa för Finansinspektionen vilka principer som gäller för fördelning av överskott. Finansinspektionen skall ingripa om policyn inte kan bedömas vara förenlig med kontributionsprincipen eller om bolaget inte följer sin policy.

Även om principerna för fördelning av överskott skall finnas i de försäkringstekniska riktlinjerna är det lämnat ett stort diskretionärt utrymme till styrelserna i de icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolagen och de ömsesidiga livförsäkringsbolagen att fördela överskott mellan livförsäkringstagare. Det förhållandet gäller också för understödsföreningar. I avvägningar rörande överskottsfördelning finns det alltid ett utrymme för godtycke där olika försäkringstagare på kort sikt kan bli förfördelade. Eftersom de medel som skall fördelas dessutom tjänar som riskkapital i rörelsen finns det också ett intresse av stabilitet i företagen, vilket kan konkurrera med försäkringstagarnas intresse av god avkastning på sina inbetalda premier.

I alla händelser är det klart att överskottets fördelning handlar om avvägningar som görs av dem som har inflytande i företagen. I nästa kapitel kommer bl.a. denna problematik att behandlas närmare.

5. Huvudproblemen med nuvarande ordning i livförsäkringsbolag

5.1. Försäkringstagarnas dubbla roller i ömsesidigt bedrivna livförsäkringsbolag

I kapitel 4 har beskrivits hur överskottet i ett ömsesidigt bedrivet livförsäkringsbolag uppstår och ackumuleras samt fördelas mellan försäkringstagarna. Där framgår att överskottet uppsamlas i konsolideringsfonden, som ofta utgör huvuddelen av bolagets egna kapital. Konsolideringsfonden skall användas för förlusttäckning, men kan också om bolagsordningen så stadgar användas för återbäring till försäkringstagarna. Ordningen innebär att konsolideringsfonden täcker samtliga förluster som uppkommer i rörelsen. Aktieägarnas, garanternas eller andra intressenters kapital sätts oftast ned först när konsolideringsfonden är helt uttömd och dessa intressenters anspråk är inte beroende av bolagets resultat. Försäkringstagarna bär således den yttersta risken i bolaget. I gengäld är det inte någon utanför försäkringstagarkollektivet som har rätt till vinsterna i bolaget.

Detta förhållande medför att försäkringstagare som har bidragit till att överskott uppkommit har två olika roller – dels rollen som fordringsägare med anspråk på i avtalet bestämda försäkringsersättningar, dels rollen som bidragsgivare av riskkapital med anspråk på bolagets egna kapital. Det innebär att försäkringstagaren i ett ömsesidigt bedrivet livförsäkringsbolag har en relation till bolaget inte bara som kund utan även som finansiär av verksamheten. Skälen till försäkringstagarnas dubbla roller skiljer sig åt mellan ömsesidiga försäkringsbolag och icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag.

I ömsesidiga försäkringsbolag kan de dubbla rollerna sägas vara naturliga eftersom försäkringstagarna, och i vissa fall de försäkrade, är delägare i bolaget. Det finns inga andra ägare i bolaget. Försäkringstagarna är därför de som genom inbetalda premier finansierar verksamheten. Visserligen kan bolaget ha garantikapital, som till-

skjutits av garanter vid bolagets bildande, men detta kapital skall betalas tillbaka när det inte längre behövs. Det innebär att försäkringstagarna på längre sikt ensamma står för riskkapitalet i det ömsesidiga försäkringsbolaget. Försäkringstagarna har därmed – precis som aktieägare i allmänna bolag – ett residualkrav på bolaget, dvs. de har en rätt till bolagets tillgångar efter avdrag för alla skulder. Den residuella rätten till bolagets resultat uppkommer av att det inte finns några andra grupper som har anspråk på eget kapital i det ömsesidiga försäkringsbolaget. Försäkringstagarnas dubbla roller som fordringsägare och bidragsgivare av riskkapital i ömsesidiga försäkringsbolag kan således sägas vara givet av själva associationsformen.

I icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag är bakgrunden till försäkringstagarnas dubbla roller mer komplicerad. Livförsäkring har ansetts ha så stor ekonomisk betydelse för enskilda att försäkringsverksamhet traditionellt varit detaljreglerad för att skydda konsumenterna. Under vissa perioder har det också betraktats som olämpligt att aktieägare driver en rörelse med en sådan social betydelse med vinstintresse. Aktieägares intresse att tillskjuta kapital har därför varit begränsat. Lagstiftaren har i stället genom prisreglering verkat för att ett internt genererat överskott normalt skall förväntas uppkomma i försäkringsrörelse med långvariga avtalstider för att säkerställa att försäkringsåtagandet skall kunna infrias. Samtidigt har lagstiftaren tagit ansvar för att det uppkomna överskottet skall återgå till försäkringstagarna i den mån det inte har behövts för att täcka underskott i rörelsen. Det vinstutdelningsförbud i livförsäkringsaktiebolag som alltjämt gäller som huvudregel kan ses mot bakgrund av lagstiftarens önskan att säkerställa att allt överskott som inte används för att täcka förluster återgår till försäkringstagarna. Ordningen har medfört att aktieägarnas kapital står för en mycket liten andel av eget kapital i ickevinstutdelande livförsäkringsaktiebolag. I stället är det försäkringstagarna som, genom sina premier och det överskott som dessa genererar i bolaget, bidrar med huvuddelen av riskkapitalet. Viktigare i detta sammanhang är att försäkringstagarnas riskkapital är det första att täcka förluster som uppstår i rörelsen. Oavsett hur stort aktiekapitalet är i förhållande till övrigt eget kapital är det försäkringstagarna som har den residuella rätten till bolagets resultat och som i första hand bär risken för detta. Försäkringstagarna i icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag har därför

anspråk på eget kapital i livförsäkringsbolaget, trots att de i associationsrättslig mening inte är delägare i bolaget.

Försäkringstagarna i ömsesidigt bedrivna livförsäkringsbolag har på grund av deras dubbla roller som både fordringsägare och bidragsgivare av riskkapital en utsatt position i bolagen. Ett av huvudproblemen med nuvarande ordning är att staten – efter avregleringen av delar av försäkringsbranschen – har begränsade möjligheter att skydda försäkringstagarna i deras roll som finansiär av verksamheten. Vidare finns uppenbara bolagsstyrningsproblem i ett system som innebär att försäkringstagarna svarar för huvuddelen av riskkapitalet utan att ha någon reell möjlighet till inflytande eller kontroll. Slutligen har dessa bolag begränsad tillgång till externt riskkapital, vilket särskilt i en plötslig krissituation kan drabba försäkringstagarna.

Dessa problem i ömsesidigt bedrivna livförsäkringsbolag riskerar att på olika sätt hota försäkringstagarnas intressen och visar på behovet av en fullföljd reformering av livförsäkringsmarknaden. Bristerna förstärks av det förhållande som beskrivits i kapitel 4 att försäkringstagarnas anspråk på eget kapital ofta utgör en betydande del av de samlade förväntade livförsäkringsersättningarna.

Liknande problem kan även förekomma i de ömsesidigt bedrivna understödsföreningarna. Eftersom bristerna har framträtt tydligast för livförsäkringsbolagen kommer framställningen nedan inriktas på dessa bolag.

Nuvarande ordning är i hög grad präglad av historien. Närmast följer en översiktlig redogörelse för lagstiftningens utveckling på livförsäkringsområdet.

5.2. Från detaljreglering till avreglering

5.2.1. Detaljregleringen skyddade överskottet

Under större delen av 1900-talet var lagstiftningens syfte på försäkringsområdet att skapa en ekonomiskt stabil försäkringssektor genom att så långt som möjligt förhindra att konkurser inträffade i försäkringsbolag. Av betydelse för ett försäkringsbolags trygga och sunda utveckling ansågs vara bl.a. reglerna för hur försäkringspremier bestämdes och avsättningar gjordes. För att livförsäkringsbolagen med stor sannolikhet skall kunna fullgöra sina långvariga utfästelser har lagstiftaren därför sedan länge krävt att premierna

och avsättningarna för åtaganden gentemot försäkringstagarna beräknas med betryggande antaganden. Som beskrivits i kapitel 4 medför krav om betryggande antaganden i premiesättningen att rörelsen över tiden förväntas generera ett överskott som kunderna, genom premieregleringen, har bidragit till.

Det faktum att en stor del av överskottet kan hänföras till kravet på försiktighet i premiesättningen har lett till krav på att kunderna får del i detta. När det år 1914 infördes bestämmelser om premieåterbäring, dvs. en metod för att återge överskottet till försäkringstagarna, angavs det i förarbetena att tillskapandet av en rationell återbäring i själva verket var ett av livförsäkringens allra viktigaste problem och att vid sidan av kravet på livförsäkringsföretagets soliditet också stod kravet på livförsäkringens billighet (skälighet). Med en rationellt ordnad premieåterbäring kunde man enligt förarbetena tillfredsställa kravet på att försäkringspremierna skulle vara skäliga utan att ge avkall på soliditetskravet.

År 1948 lagfästes skälighetsprincipen för försäkringsbolagen som innan dess endast varit en tillämpad praxis. I förarbetena slogs fast att skälighetsprincipen måste vara vägledande för utformningen av återbäringsreglerna och att överskott i livförsäkringsrörelse enligt denna princip måste återgå till försäkringstagarna. I den mån återbäring inte utbetalas redan i samband med att överskottet uppkommer, skulle de hos bolaget innestående återbäringsmedlen tjäna konsolideringsändamål (se prop. 1948:50 s. 253).

Det överskott som uppstod på livförsäkringsrörelsen skulle alltså försäkringstagarna få del av samtidigt som det utgjorde riskkapital i bolaget. Synen på livförsäkringsrörelse i mitten på 1900-talet var att den har en sådan ekonomisk och social betydelse för samhället och dess utveckling att det ansågs tvivelaktigt i vilken utsträckning livförsäkringsrörelse skulle drivas med ett privat vinstintresse. Skälighetsprincipen omöjliggjorde emellertid inte att vinstutdelning kunde ske till aktieägarna eller att garanter kunde få avkastning på det satsade kapitalet. Utgångspunkten var dock att utdelningsrätten skulle vara begränsad. Försäkringsaktiebolag införde även i bolagsordningen regler som begränsade möjligheten till vinstutdelning.

Vid införandet år 1982 av den nu gällande försäkringsrörelselagen uppställdes ett förbud mot vinstutdelning i livförsäkringsaktiebolag. Vid den tiden fanns dock endast två livförsäkringsaktiebolag, varav det ena var ett återförsäkringsbolag och det andra hade inte delat ut någon vinst till aktieägare sedan år 1969 (se

Kleverman i Nordisk Försäkringstidskrift 2002 s. 356 f.). I och med att vinstutdelningsförbudet infördes ansågs allt överskott som uppstod i försäkringsbolagets verksamhet höra till försäkringstagarna och skulle därför komma dem till godo som återbäring, i den mån inte soliditetskraven medförde att en viss del av överskottet måste behållas som konsolideringskapital. Vinsten skulle avsättas till en fond som endast fick användas för återbäring och förlusttäckning. I praktiken var införandet av vinstutdelningsförbudet en kodifiering av redan tillämpad praxis att inte utnyttja den begränsade utdelningsrätten.

Den detaljerade regleringen gjorde att staten hade stort inflytande över bolagen och kunde bevaka överskottens användning. Förutom nämnda reglering spelade också tillsynsmyndigheten en viktig roll. Tillsynsmyndigheten förhandsgodkände t.ex. de beräkningar som låg till grund för premier och avsättningar (grunderna). I praktiken bestämde därmed tillsynsmyndigheten i samråd med branschen produktutbudet och prissättningen samt såg till att bolagen var solida. Övervakningen av skälighetsprincipen skulle se till att försäkringstagarna fick återbäring som var skälig i förhållande till premieinbetalningarna. Staten kunde således både genom en omfattande reglering och därutöver tillsyn på nära håll kontrollera och sanktionera livförsäkringsbolagens förehavanden.

Genom anpassningen under 1990-talet till det europeiska regelverket och genomförandet av 1999 års försäkringsrörelsereform slopades emellertid viktiga delar av nämnda detaljreglering.

5.2.2. Mot en avreglerad försäkringsmarknad

De näringsrättsliga regler som gällde för försäkringsbolagen under 1900-talet ansågs hämma nyetableringar och produktutvecklingen på området och därigenom motverka konsumenternas behov av pris- och produktkonkurrens. Under 1980- och 1990-talet genomfördes därför en rad åtgärder som bidrog till att avreglera försäkringsmarknaden. Behovsprincipen, vilken innebar att koncession endast gavs om det ansågs finnas behov av ett nytt försäkringsföretag på marknaden, utmönstrades år 1985 och etableringsfrihet för utländska försäkringsinstitut infördes år 1994. En större försäkringsrörelsereform genomfördes år 1999 som syftade till bl.a. förbättrade förutsättningar för fri konkurrens samt ökad produktfrihet på livförsäkringsmarknaden (prop. 1998/99:87).

Skälighetsprincipen ansågs ha uppställt begränsningar för bolagens möjligheter att konkurrera med andra bolag genom differentierad produktutformning och premiesättning. Eftersom det ansågs att försäkringstagarnas intresse bättre kunde tillgodoses på annat sätt avskaffades skälighetsprincipen. Fördelaktiga villkor för försäkringstagarna skulle i stället åstadkommas genom regler som ger utrymme för en sund konkurrens mellan försäkringsbolagen och som säkerställer en bättre genomlysning av försäkringens kostnader och förmåner. Skälighetsprincipen har dock fortfarande verkan på avtal som ingåtts före reformen.

I samband med reformen avskaffades också grunderna helt. Vissa delar som tidigare reglerats där skall i stället finnas i avtalsvillkoren. De beräknings-, styrnings- eller kontrollunderlag som är av mer försäkringsteknisk karaktär skall anges i försäkringstekniska riktlinjer som fastställs av styrelsen.

En av de viktigaste förändringarna i försäkringsrörelsereformen var att möjligheten för vinstutdelning öppnades för livförsäkringsaktiebolag. Motivet till att tillåta vinstutdelning var framförallt att öka förutsättningarna för ett aktivt ägande i livförsäkringsaktiebolagen. Genom att tillåta att aktieägarna får avkastning på sitt kapital ansågs incitamenten till en effektiv produktion förstärkas samt tillförseln av externt riskkapital underlättas. Reformen syftade även till en klarare uppdelning mellan försäkringstagarnas medel och försäkringsbolagets riskkapital. För att införa en ordning där riskkapitalet inte utgörs av försäkringstagarnas medel ansåg lagstiftaren att det i praktiken var nödvändigt att upphäva vinstutdelningsförbudet. Samtidigt bestämdes att livförsäkringsrörelse utan rätt till vinstutdelning kunde bedrivas även i framtiden. För att ett livförsäkringsbolag skall kunna dela ut vinst krävs att detta framgår av bolagsordningen. Reformen innebar således att livförsäkringsbranschen avreglerades och förutsättningarna för fri konkurrens och produktutformning förbättrades samtidigt som vinstutdelningsförbudet i livförsäkringsaktiebolag behölls som huvudregel.

Intentionerna bakom reformen har inte fått fullt genomslag eftersom incitamenten till ombildning till vinstutdelande verksamhet varit begränsade. I stället har reformen, som redovisas nedan, fått som konsekvens att försäkringstagarnas ställning i ickevinstutdelande bolag om något har försvagats.

5.3. Begränsade möjligheter att skydda försäkringstagarnas anspråk i eget kapital

Genom den avreglering som pågått under ett tjugotal år har frihetsgraderna för försäkringsbolagen ökat. Finansinspektionen styr inte längre över premiesättningen och återbäringen till försäkringstagarna. Grundläggande för den nya regleringen är att konkurrens mellan bolagen skall skapa en effektiv marknad med ett rikt produktutbud. I stället för detaljreglering av priser och produkter genom förhandsgodkännande av grunder och branschöverenskommelser ställs krav på information.

Avregleringen har inneburit att inflytandet över bolagen stärkts för ägarna och ledningen i takt med att statens detaljkontroll har minskat. Det har sammantaget inneburit att de beslut som i slutändan avgör försäkringstagarnas ersättning har gått ifrån att vara en delvis statlig angelägenhet till att i stort sett skötas av bolagen själva. Denna förändring är inte invändningsfri eftersom det kan hävdas att den roll som staten har spelat genom detaljregleringen inte har ersatts.

Skyddet för försäkringstagarnas preciserade fordringar enligt bestämmelser i avtal är alltjämt starkt. Livförsäkringsbolaget är skyldigt att inneha vissa skuldtäckningstillgångar till ett värde som minst motsvarar åtaganden enligt avtal. Skuldtäckningstillgångarna omfattas bl.a. av placeringsregler som syftar till att säkerställa att tillgångar som motsvarar åtaganden enligt avtal håller en tillräckligt god kvalité. Försäkringstagarna har särskild förmånsrätt i skuldtäckningstillgångarna, vilket innebär att de har företräde framför andra fordringsägare vid en eventuell obeståndssituation.

Försäkringstagarnas anspråk i eget kapital i icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag och ömsesidiga livförsäkringsbolag omfattas däremot inte av nämnda skyddsregler trots att anspråket följer av försäkringsavtal. Detta förhållande kan såvitt avser försäkringsaktiebolagen med fog sägas vara oförenligt med bärande tankar bakom EG:s reglering av försäkringsverksamhet. Synen inom EU är ju att alla åtaganden mot försäkringstagarna skall omfattas av fullgott skydd.

Av det ovan sagda följer ett av huvudproblemen med nuvarande ordning. Tillsynsmyndigheten har utan viktiga skyddsregler att luta sig emot begränsade möjligheter att skydda försäkringstagarnas anspråk på eget kapital. Den reglering som tidigare både bidrog till att försäkringstagarnas medel ackumulerades under eget kapital och

samtidigt skyddade försäkringstagarnas anspråk har avskaffats i stora delar. Samtidigt står försäkringstagarna fortfarande i stort sett helt utan möjligheter att övervaka och påverka hanteringen av det riskkapital som de har bidragit med. Finansinspektionen har därför fortfarande kvar ansvaret för att bevaka försäkringstagarnas intressen i eget kapital, men tillsynsmyndigheten har förlorat många av de redskap som tidigare kunde användas.

Tillsynen av försäkringstagarnas anspråk i eget kapital innebär bl.a. att Finansinspektionen skall förhindra dold överföring av vinstmedel i bolaget till andra än försäkringstagarna. Eftersom det inte går att tjäna pengar på verksamheten genom vinstutdelning finns det en risk att värden överförs från livförsäkringsbolaget på andra sätt. Finansinspektionen har således som uppgift att bevaka att det inte sker transaktioner mellan livförsäkringsbolag och andra som är till försäkringstagarnas nackdel. Transaktioner med närstående bolag på icke marknadsmässiga grunder kan visserligen förekomma i alla finansiella företag som förvaltar kapital åt sina kunder. Riskerna är dock särskilt framträdande i ömsesidigt bedrivna försäkringsföretag; i dessa bolag finns inte någon tydlig uppdelning mellan försäkringstagarnas medel och eget kapital vilket innebär att försäkringstagarna i praktiken bär samtliga kostnader som belastar livförsäkringsföretaget.

Risken för sådan dold vinstöverföring har uppmärksammats i större utsträckning under senare år vilket bl.a. har fått Finansinspektionen att anta en standard för s.k. koncerninterna transaktioner som bolagen bör följa (se Internaffärer i nio livbolag, FI 2004:02). Problemet uppmärksammades också särskilt i Försäkringstillsynsutredningens betänkande Tillsyn på försäkringsområdet (SOU 2005:85). Slutsatsen som Försäkringstillsynsutredningen drog var att det numera i princip är omöjligt att bedriva tillsyn över försäkringstagarnas anspråk i eget kapital så att alla aspekter av olovlig vinstutdelning eller oskäliga kostnader kan förhindras. Till viss del kunde utredningen finna stöd för sin uppfattning genom att Finansinspektionen ansåg sig inte kunna bedöma affärsmässigheten i de avtal som ingås mellan livförsäkringsaktiebolagen och t.ex. deras moderbolag (se SOU 2005:85 s. 99 ff.).

Sammanfattningsvis kan konstateras att avregleringen visserligen har skapat förutsättningar för en effektivare marknad där aktieägare ges rätt att få utdelning på sitt investerade kapital och där bättre genomlysning och ökade krav på försäkringsavtalens innehåll

förbättrar förutsägbarheten och skyddet för försäkringstagarna. Fortfarande drivs emellertid flera aktiebolag enligt ömsesidiga principer. Det innebär att försäkringstagarna i dessa bolag alltjämt har anspråk på eget kapital som utgör en betydande del av den totala förväntade ersättningen. Dessa anspråk omfattas inte av viktiga skyddsregler och tillsynsmyndigheten följaktligen har begränsade möjligheter att skydda försäkringstagarna i denna del.

5.4. Bolagsstyrningsproblem i ömsesidigt bedriven försäkringsverksamhet

5.4.1. Separationen av styrning från kapitalintresse

I större företag finns i allmänhet vissa specialiseringsfördelar att vinna på en separation mellan ägande och styrning. Personer med riskvilligt kapital kan bidra till företagets kapitalförsörjning och personer som besitter ledningskompetens kan tillföra företaget det nödvändiga kunnandet för den löpande verksamheten. Ledningen behöver ha ett visst handlingsutrymme för att kunna fatta operativa beslut snabbt och kontinuerligt. Om den som bidragit med kapital i en affärsrörelse helt står utan möjlighet att övervaka företagets skötsel och påverka verksamhetsinriktningen kan emellertid grundläggande problem med styrningen av företaget uppstå.

I affärsverksamhet där styrningen av den löpande affärsverksamheten inte utförs av dem som bidragit med kapital finns det risk för att verksamheten inte sköts på ett sätt som överstämmer med kapitalägarnas intressen. Det beror på att de som utsetts till att ansvara för den löpande verksamheten i vissa situationer kan ha andra intressen än de som tillfört kapital. Ledningen för rörelsen kan t.ex. föredra en mer diversifierad verksamhet – som minskar risken för att företaget läggs ned – än aktieägarna som kan sprida riskerna på kapitalmarknaderna. Vidare behöver inte kapitalägarna och bolagsledningen ha samma syn på bolagets kostnader och ledningen kan använda bolagets egendom för egna syften. Ett ytterligare exempel är att ledningen och den som tillfört kapital inte nödvändigtvis agerar efter samma tidshorisont. Även om ledningen inte avsiktligt söker vinna privata fördelar finns risken att effektivitetsförluster uppstår i associationer där beslutsfattare inte står risken för och inte har rätten till förtjänsten av sina beslut.

Normalt har grupper med rätt till en del av ett företags resultat, t.ex. aktieägare i aktiebolag eller medlemmar i ekonomiska föreningar, en möjlighet att bevaka sina ekonomiska rättigheter genom att direkt eller indirekt ha inflytande i företagets verksamhet och utöva kontroll över bolagets angelägenheter. Aktieägare har inflytande över bolagets verksamhet genom att de kan utöva rösträtt på bolagsstämman. En aktieägare som inte är nöjd med bolagets verksamhet kan ”rösta med fötterna” och sälja sina aktier. Möjligheten till utträde ur associationen fungerar både som ett skydd för den som bidragit med riskkapital och kan dessutom ha en disciplinerande verkan på bolagets ledning.

Som beskrivits i avsnitt 5.1 bidrar försäkringstagarna i ömsesidigt bedrivna livförsäkringsbolag med huvuddelen av riskkapitalet. De möjligheter att utöva rösträtt eller sälja sina rättigheter som normalt sett finns för dem som bidragit med riskkapital i ett bolag är emellertid helt begränsade för försäkringstagare med anspråk på eget kapital i ömsesidigt bedrivna livförsäkringsbolag.

Flyttning av ackumulerat kapital är förenat med svårigheter och i många fall inte alls tillåtet. De begränsade möjligheterna till att flytta livförsäkringen och de i normalfallet långvariga avtalstiderna gör att försäkringstagarna är knutna till associationen för lång tid.

En grundläggande skillnad mellan ömsesidiga försäkringsbolag och icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag är visserligen att försäkringstagare i ömsesidiga försäkringsbolag som huvudregel har inflytande över bolaget. Försäkringstagarna i icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag har inte tillträde till bolagsstämman och de har mycket begränsade möjligheter till inflytande och insyn på andra sätt, trots att de är de största riskkapitalbidragarna och står den första och yttersta risken. Försäkringstagarna i ömsesidiga försäkringsbolag kan som delägare utöva rösträtt på bolagsstämman. Denna rättighet kan dock, som utvecklas nedan i avsnitt 5.4.3, helt kringgås om det finns bestämmelser i bolagsordning om att någon annan än försäkringstagarna eller de försäkrade skall utse representanter som deltar i bolagsstämman.

Ur ett bolagsstyrningsperspektiv är en ordning som innebär att försäkringstagarna svarar för riskkapitalet utan att de har någon reell möjlighet till inflytande och kontroll problematisk. Ledningen i ömsesidigt bedrivna livförsäkringsbolag har i praktiken ett stort diskretionärt utrymme att agera på ett sätt som inte nödvändigtvis gynnar försäkringstagarna.

5.4.2. Bolagsstyrningsproblem i icke-vinstutdelande försäkringsaktiebolag

Den interna organisationen i ett aktiebolag är som framgått av kapitel 2 hierarkisk; ett bolagsorgan kan ge riktlinjer och anvisningar till ett underordnat organ. Bolagsstämman är det överordnade organet där aktieägarna beslutar om bolagets angelägenheter. Styrelsen som väljs av aktieägarna på bolagsstämman har som uppgift att för ägarnas räkning förvalta bolaget. Styrelsen utser i sin tur en verkställande direktör som har hand om den dagliga förvaltningen enligt styrelsens anvisningar. Bolagets ledning, dvs. styrelsen och i förekommande fall den verkställande direktören, är skyldiga att rätta sig efter bolagsstämmans föreskrifter. Syftet med verksamhet som drivs i aktiebolagsform är normalt att generera ekonomisk vinst till aktieägarna. Det gör att den övergripande beslutsprincipen i ledningsarbetet är vinstmaximering. Aktieägarna i ett allmänt, vinstutdelande aktiebolag har rätten till värden i bolaget som är kvar när alla andra intressenter fått sina krav på bolaget tillgodosedda; de har den residuella rätten till bolagets tillgångar. Aktieägarna har starka incitament att övervaka ledningen och kan avsätta enskilda eller samtliga styrelseledamöter om styrelsen inte anses fullgöra sitt uppdrag.

Aktiva ägare som bidragit med riskkapital spelar därför en central roll för resursanvändningen i ekonomin. Genom att ägare bevakar utvecklingen i företaget så att avkastningen blir så hög som möjligt bidrar de till att produktionen av varor och tjänster blir kostnadseffektiv. En aktiv ägarstyrning skapar förutsättningar för en fortlöpande och snabb anpassning av bolagets organisation och verksamhet till förändringar i omvärlden och för en dynamik i näringslivet.

Den hierarkiska ordningen av bolagsorgan i ett allmänt aktiebolag kan sägas vara ett sätt att minska potentiella effektivitetsförluster av en uppdelning av ägarintressen och styrning. Utan det väldefinierade mål som vinstmaximering utgör, kan en separation av styrning från ägande ge upphov till svåra kontrollproblem och målkonflikter (se t.ex. Bergström och Samuelsson, Aktiebolagets grundproblem, 2 uppl, s. 74 och 95 ff.).

Förhållandet mellan försäkringstagare, ledning och aktieägare i icke-vinstutdelande försäkringsaktiebolag

I livförsäkringsaktiebolag som inte får dela ut vinst är det inte aktieägarna utan försäkringstagarna som har anspråk som är beroende av bolagets resultat. Försäkringstagarna har en unik och utsatt position i bolaget. De är de första att bära förlusten av t.ex. misslyckade affärer och de enda som har rätt till vinsterna av framgångsrika beslut. Försäkringstagarna har dock som nämnts inte tillträde till eller rösträtt på bolagsstämman och de kan inte påverka innehållet i bolagsordningen. De kan således inte vara med och formulera styrelsens uppdrag och har enligt gällande ordning bara rätt att tillsätta och avsätta en styrelseledamot.

Även om livförsäkringstagarna kan ha starka ekonomiska drivkrafter att övervaka bolagets skötsel saknar de i stort sett helt associationsrättsliga eller andra rättigheter att göra det. Aktieägarna är utrustade med instrument genom vilka de kan utse och avsätta styrelsen samt övervaka ledningens arbete, men saknar de för aktieägare i allmänna bolag normala ekonomiska drivkrafterna. I ett icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag är det ju försäkringstagarna och inte aktieägarna som har den residuella rätten till bolagets resultat. Ägaren kan naturligtvis ha andra intressen av att äga ett väl fungerande livförsäkringsbolag. Det kan t.ex. finnas samordningsfördelar med annan verksamhet som ägaren bedriver och vinster av att kunna erbjuda ett brett produktutbud där livförsäkringstjänster ingår. Då kostnader som belastar livförsäkringsverksamheten endast bärs av försäkringstagarkollektivet och aktieägarna enligt lag inte får ta del av vinsterna genom utdelning eller på annat sätt är drivkrafterna dock inte samma som de i allmänna aktiebolag.

Styrelsen i ett allmänt aktiebolag har som huvudsaklig uppgift att verka för att aktieägarnas intresse tillgodoses genom att generera vinst till ägarna. Det är betydligt svårare att klargöra vad styrelsens uppdrag är i ett icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag. Syftet med bolaget kan inte vara att generera vinst till aktieägarna, och detta kan inte heller vara styrelsens uppdrag. Visserligen kan FRL:s förbud mot vinstutdelning sägas tala för att styrelsen skall verka för försäkringstagarnas bästa; man skulle rentav kunna anta någon form av lojalitetsplikt mot försäkringstagarkollektivet, låt vara att detta inte kommer till uttryck i lagmotiv. Samtidigt har styrelsen inget egentligt uppdrag ifrån försäkringstagarna eftersom det är

aktieägarna som utser den. Styrelsen och andra ansvariga parter har därför en svår uppgift i ett icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag – att tillfredsställa olika uppdragsgivare med ibland konkurrerande och motstridiga intressen. Detta kan leda till målkonflikter i beslutsfattandet och gör styrelsens ansvarighet otydlig.

I icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag saknas således viktiga mekanismer för att minska de effektivitetsförluster som kan uppstå i alla associationsformer där de som har anspråk på bolagets resultat inte sköter den löpande styrningen. Incitamenten som normalt finns för aktieägare att bevaka bolagsledningens hantering av eget kapital och sätta press på ledningen att hitta så kostnadseffektiva lösningar som möjligt är begränsade i ett icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag. Ledningen har stort diskretionärt utrymme att satsa på t.ex. kostsamma marknadsföringskampanjer eller utveckling av nya försäkringsprodukter. Beslut om sådana investeringar kan mycket väl gynna de befintliga försäkringstagarna men det är svårt att utesluta andra motiv. Problemet är att ledningen inte står till svars gentemot försäkringstagarna som bidragit med kapital för investeringarna.

Det går inte heller att bortse från risken att aktieägarna i ett ickevinstutdelande livförsäkringsaktiebolag kan utnyttja sitt inflytande på bolagsstämman och ge riktlinjer till styrelsen som inte gynnar försäkringstagarna. Som påpekats tidigare går det inte att utesluta att värden i ett bolag som inte får dela ut vinst till sina ägare förs ut från bolaget på andra sätt. Blotta misstanken om att dold vinstöverföring kan förekomma riskerar att rubba allmänhetens förtroende för de icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolagen.

Konkurrensen på marknaden kan till viss del lindra effekterna av de beskrivna bolagsstyrningsproblemen i de icke-vinstutdelande livförsäkringsbolagen. Även om livförsäkringstagarnas möjligheter att lämna associationen är begränsade i praktiken kan eventuella brister i ett bolags skötsel ytterst leda till att bolagets varumärke försvagas och att nyteckningen minskar, vilket skulle kunna skada ägarnas intressen. Som beskrivits i avsnitt 4.4 är emellertid den återbäringsteknik som används för att fördela överskott i ömsesidigt bedrivna livförsäkringsbolag komplicerad och svår att genomlysa. Överskottets fördelning grundar sig i stor utsträckning på ledningens avvägningar och normalt inte på uttryckliga bestämmelser i avtalet. Kunderna på livförsäkringsmarknaden kan därför ha svårt att värdera relationen mellan pris och produkt och att jämföra de livförsäkringsprodukter som erbjuds på marknaden.

Dessa förhållanden torde innebära att konkurrenstrycket från marknaden är något begränsat.

Bolagsstyrningsproblemen har uppmärksammats av lagstiftaren

Reglerna för försäkringstagarnas möjligheter till inflytande i livförsäkringsaktiebolag har nyligen setts över och förändrats (se prop. 2003/04:109). Syftet med åtgärderna – som genomfördes i ett kortare perspektiv – var att stärka försäkringstagarnas ställning och återställa förtroendet för försäkringsbolagen. Ambitionerna i reformen sammanfaller delvis med Försäkringsföretagsutredningens uppdrag men regeringen ansåg att det var angeläget att snabbt genomföra regeländringar i väntan på utredningens förslag.

Lagändringarna innebar bl.a. att i försäkringsaktiebolag som inte får dela ut vinst skall minst en av styrelseledamöterna utses av försäkringstagarna eller någon intresseorganisation som har anknytning till dem. Tidigare gällde denna regel även vinstutdelande försäkringsaktiebolag. Kravet om försäkringstagarrepresentation sågs således före reformeringen framför allt som ett borgenärsskydd. Motivet i reformen till att regeln om försäkringstagarrepresentation endast skall gälla icke-vinstutdelande bolag var att tydliggöra att kravet på representation härrör ifrån försäkringstagarnas rätt till inflytande i kraft av egenskapen som finansiär av verksamheten. Försäkringstagare i ett vinstutdelande livförsäkringsbolag bidrar inte med riskkapital utan har endast en mer renodlad roll som kund i ett finansiellt företag, varför ett styrelseinflytande från försäkringstagarna inte ansågs motiverat. Före ändringen angavs i lagtexten att försäkringstagarrepresentanten hade till uppgift att särskilt vaka över att försäkringstagarnas intresse beaktas. Detta särskilda uppdrag gäller inte längre, vilket understryker att försäkringstagarrepresentantens uppgift skall vara att tillgodose ett riskkapitalintresse i bolaget (se a. prop. s. 38).

Vidare ändrades reglerna för hur försäkringstagarrepresentanten skall utses. Tidigare skulle Finansinspektionen utse representanten om bolagsordningen saknade särskilda bestämmelser om hur förordnandet skulle gå till. För att stärka försäkringstagarinflytandet i aktiebolag där försäkringstagarna bidrar med riskkapital skall numera försäkringstagarna eller en intressegrupp som har anknytning till dem utse en styrelseledamot. Vidare ställdes

krav på att flertalet av styrelseledamöterna i såväl de ömsesidiga försäkringsbolagen som de icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolagen skall vara varken anställda eller styrelseledamöter i något annat bolag inom koncernen.

Åtgärderna som regeringen vidtog syftade således till att stärka försäkringstagarnas inflytande i de icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolagen. Genom åtgärderna uppmärksammades också problemet med att residualintressenten i eget kapital har begränsade möjligheter att hävda sin rätt.

Problemen har uppmärksammats av några bolag

Problemet med att sakna inflytande och samtidigt vara beroende av företagsspecifika beslut har uppmärksammats också av en del ickevinstutdelande livförsäkringsaktiebolag, vilka har tagit beslut om att organisera ett visst inflytande för försäkringstagarna.

I Gamla Livförsäkringsaktiebolaget SEB Trygg Liv (SEB Trygg Liv Gamla) finns en försäkringstagarorganisation, Trygg-Stiftelsen, som säkrar försäkringstagarnas inflytande i bolaget. Vart femte år erbjuds försäkringstagarna i ett antal geografiska regioner att enligt ett löpande schema rösta på kandidater till Trygg-Stiftelsens fullmäktigeråd. Kandidaterna är själva försäkringstagare i bolaget och är nominerade av en valberedning som utsetts på Trygg-Stiftelsens årliga stämma. Trygg-Stiftelsen äger en ”gyllene aktie” i SEB Trygg Liv Gamla. Av det därtill kopplade aktieägaravtalet och bolagets bolagsordning framgår Trygg-Stiftelsens inflytande i bolaget. Trygg-Stiftelsen har rätt att utse två av fem styrelseledamöter i bolaget och att tillsammans med huvudägaren i bolaget utse ordföranden i styrelsen. För vissa styrelsebeslut i bolaget krävs att de två ledamöter som utsetts av stiftelsen röstat för beslutet. Det gäller bl.a. ändring av återbäringsränta, väsentliga frågor om förvaltningen av bolagets försäkringsbestånd och tillgångar samt ingående eller uppsägning av vissa avtal mellan bolaget och någon aktieägare eller aktieägare närstående bolag. Stiftelsen har även rätten att utse majoriteten av ledamöterna samt ordföranden i Finansdelegationen, ett organ som ansvarar för beslut som rör bolagets kapitalförvaltning. Det råd som valts till Trygg-Stiftelsens fullmäktige fungerar som kontaktorgan och företrädare för försäkringstagarna. Hela fullmäktigeorganisationen träffas årligen för

diskussion med SEB Trygg Liv Gamla:s ledning och Trygg-Stiftelsens styrelse om aktuella frågor.

Som ett resultat av de diskussioner om inflytande för försäkringstagarna som fördes under livbolagskrisen i början av 2000-talet bildade Länsförsäkringar Liv AB under slutet av år 2003 en försäkringstagarförening. Medlemmarna utses i direktval i de 24 länsförsäkringsbolagsregionerna där försäkringstagare i Länsförsäkringar Liv AB har rätt att rösta på av en valberedning utvalda kandidater eller föreslå någon annan person. Försäkringstagarföreningen har rätt att utse två av elva styrelseledamöter i Länsförsäkringar Liv AB:s styrelse. Majoriteten i bolagets styrelse skall enligt bolagsordningen bestå av oberoende ledamöter som i övrigt inte har något samband med bolag inom koncernen Länsförsäkringar.

Arbetsmarknadsförsäkringar, pensionsförsäkringsaktiebolag (AMF Pension) har till skillnad från SEB Trygg Liv Gamla och Länsförsäkringar Liv AB inte ordnat en särskild ordning för att försäkringstagarnas rättigheter i egenskap av riskkapitalbidragsgivare skall kunna tillgodoses. Däremot är bolaget organiserat så att åtminstone majoriteten av försäkringstagarnas intressen företräds. AMF Pension ägs till lika delar av arbetsmarknadens parter, Svenskt Näringsliv och LO. Då tjänstepensionsförsäkring utgör merparten av AMF Pensions verksamhet, sett till såväl premieinflöde, förvaltat kapital som antal kunder, är det huvudsakligen arbetsgivare som har ingått försäkringsavtal och som är försäkringstagare i AMF Pension medan de enskilda anställda i företagen är de försäkrade. Aktieägarna Svenskt Näringsliv och LO kan således sägas representera vissa försäkringstagare och försäkrade i AMF Pension på bolagsstämman. Av styrelsens högst elva ledamöter skall Svenskt Näringsliv och LO enligt bestämmelser i bolagsordningen vardera utse en ledamot som särskilt skall vaka över försäkringstagarnas samt de försäkrades intressen.

5.4.3. Bolagsstyrningsproblem i ömsesidiga försäkringsbolag

Delägarna kan fråntas beslutanderätt på stämman

Som nämnts är det ofrånkomligt att försäkringstagarna bidrar med riskkapital i ömsesidiga försäkringsbolag. I sådana bolag innehar försäkringstagarna den associationsrättsliga rollen som delägare och det finns ingen konflikt med utomstående ägare i dessa bolag. Delägarna har som huvudregel rösträtt på bolagsstämman och jämställs även i vissa andra associationsrättsliga sammanhang med aktieägare.

Rätten till inflytande kan dock som nämnts helt upphöra genom bestämmelser i bolagsordningen. Om bolagsordningen anger att beslutanderätten skall ligga på särskilt utsedda delegerade får delägarna inte utöva någon beslutanderätt på bolagsstämman. Delägarna kan således vid en stämma avsäga sig rösträtt vid alla framtida bolagsstämmor. Bolagsordningen upprättas normalt av stiftaren vid bolagets bildande och godkänns vid den konstituerande bolagsstämman av de försäkringstagare som initialt tecknat försäkring. Detta innebär att senare tillkommande försäkringstagare kan stå helt utan inflytande på bolagsstämman utan att de har varit delaktiga i beslutet.

Givet att relevant information har varit tillgänglig vid avtalstillfället kan försäkringstagarna genom att teckna försäkring i bolaget visserligen anses ha accepterat bestämmelserna i bolagsordningen. Det är dock tveksamt i vilken utsträckning de har varit medvetna om konsekvenserna av detta.

Om delegerade skall finnas i ett ömsesidigt försäkringsbolag får delägarna inte utöva någon beslutanderätt vid bolagsstämman, men de har i motivuttalanden sagts ha rätt att närvara vid stämman. Däremot har delägarna i sådana fall inte rätt att få ett ärende behandlat vid stämman eller att före stämman ta del av redovisningshandlingar eller revisionsberättelsen. Vem som kan ges rätt att utse delegerade och vem som kan utses är inte reglerat i lag.

Det finns för närvarande fyra aktiva ömsesidiga livförsäkringsbolag i Sverige. Av dessa är Allmänna änke- och pupillkassan det enda bolaget som inte använder ett system där beslutanderätten ligger på delegerade.

I Folksam ömsesidig livförsäkring utövas försäkringstagarnas/delägarnas rösträtt av 54 delegerade vilka utgör bolagsstämman. Av bolagsordningen framgår att av dessa delegerade utses 22 av

Kooperativa förbundets föreningsstämma, 18 av LO:s representantskap, 9 av TCO:s styrelse, 3 av HSB:s Riksförbunds förbundsstämma och 2 av Riksbyggens fullmäktige. Delägarna, dvs. försäkringstagarna, har således inte rätt att utse delegerade till bolagsstämman. Enligt bolagsordningen får till delegerad inte väljas styrelseledamot eller suppleant samt anställd i Folksam Sak- eller Livkoncernen.

I Alecta pensionsförsäkring, ömsesidigt utgörs delägarna av de arbetsgivare som ingått pensioneringsavtal med bolaget och de försäkrade i bolaget. Bolagsstämmans befogenheter utövas av en överstyrelse som består av 38 ledamöter. Av dessa utses hälften av arbetstagarorganisationer (Svenska Industritjänstemannaförbundet [Sif], Tjänstemannaförbundet HTF, Ledarna, Sveriges Civilingenjörsförbund och Privattjänstemannakartellen) och hälften av representanter för arbetsgivarna (Svenska Handelskammarförbundet och Svenskt Näringsliv). Ett antal av överstyrelsens ledamöter som utses av de fackliga organisationerna skall vara pensionärer med pensionsförsäkring tecknad i Alecta. Anställd i bolaget kan inte ingå i överstyrelsen.

Beslutanderätten på bolagsstämman i Bliwa Livförsäkring, ömsesidigt utövas av tio därtill utsedda delegerade. Åkeriföreningen, Sveriges Universitetslärarförbund, Sif, Ledarna och Statstjänstemannaförbundet utser vardera två delegerade. Anställd i bolaget eller dess dotterbolag får inte vara delegerad. Enligt bolagsordningen skall styrelsen utgöras av personer som med hänsyn till yrkesverksamhet eller på annat sätt kan anses företräda de försäkrade i bolaget.

Försäkringstagarna i Allmänna Änke- och Pupillkassan har som nämnts ett direktinflytande i bolaget. Alla delägare är röstberättigade och har en röst på bolagsstämman. Minst hälften av styrelsens ledamöter skall vara delägare i bolaget.

Av det sagda följer att försäkringstagare i ömsesidiga försäkringsbolag i praktiken kan ha mindre möjlighet till inflytande över beslut som är centrala för dem än försäkringstagare i icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag. Ledningen i ett ömsesidigt försäkringsbolag kan således ha stort utrymme att sköta den löpande styrningen av bolaget på ett sätt som inte nödvändigtvis gagnar delägarna. Avgörande torde vara vem eller vilka som i dessa fall har rätt att utse delegerade till bolagsstämman och vilket intresse de kan ha av att bevaka styrningen av bolaget.

Avsaknad av andrahandsmarknad för delägarrätter

Bidragsgivare av riskkapital har som framgått vanligen möjlighet att påverka affärsverksamheten. Om en aktieägare i ett allmänt aktiebolag upplever att rörelsen inte drivs på ett effektivt sätt eller på ett sätt som inte överensstämmer med den individuelle aktieägarens riskpreferenser har denne dessutom möjlighet att sälja sina ekonomiska och associationsrättsliga rättigheter. Möjligheten till utträde ur associationen är ett skydd för en mindre aktieägare som inte lyckats göra sin röst hörd på bolagsstämman.

Det finns ingen marknad för delägarrätter i ömsesidiga försäkringsbolag. En försäkringstagares möjligheter att ”sälja” den residuella rätten till bolagets resultat är därför mycket begränsade. En försäkringstagare som är missnöjd med operativa eller strategiska beslut i rörelsen som påverkar dennes resultatanspråk kan därför inte visa sitt missnöje med ledningen genom att överlåta sina ekonomiska rättigheter till någon annan. Även möjligheterna att flytta kapitalet till ett annat livförsäkringsbolag är begränsade. Även om sådana möjligheter finns kan kostnaderna förknippade med att lämna bolaget vara så betydande att de inte gärna utnyttjas.

Avsaknaden av en andrahandsmarknad för delägarrätter medför också att den genomlysning och disciplin som aktiemarknaden bidrar med inte finns för ömsesidiga försäkringsbolag. Aktörer på en handelsplats efterfrågar information vilket ökar genomlysningen. Prissättning på en marknad innehåller i sig information om den framtida förväntningen på bolaget. Detta har en disciplinerande effekt på styrelse och ledning i bolaget. Hotet om att en utomstående aktör skall se att bolaget drivs på ett ineffektivt sätt och därför köpa en kontrollpost sätter press på ledningen att sköta företaget på ett sätt som maximerar avkastningen för ägarna.

Splittrad ägarbild

De nu nämnda skillnaderna mellan delägare och aktieägare i förhållande till ledningen i bolaget talar för att delägare så långt som möjligt skall ha åtminstone samma möjligheter till inflytande och kontroll som aktieägare. Det finns emellertid en annan grundläggande skillnad mellan de två associationsformerna som talar mot ett krav om direktinflytande för delägare i ömsesidiga försäkringsbolag.

Investerare i ett aktiebolag ackumulerar röststyrka som är kopplad till kapitalinsatsen. Det finns vanligtvis större aktieägare som har tillräckliga ekonomiska incitament att utöva sitt inflytande på bolagsstämman eller skaffa sig kunskap för att kunna övervaka att ledning och styrelse agerar efter aktieägarnas intressen. Små aktieägare kan ha rimliga förväntningar om att större aktieägare tar beslut som sammanfaller med de mindre aktieägarnas intressen då samtliga aktieägare har som mål för bolaget att generera vinst. Dessutom finns ett antal regler som syftar till att skydda minoritetsaktieägare i bolaget.

Det finns inga stora delägare i ömsesidiga försäkringsbolag. Varje delägare har en röst på bolagsstämman oavsett hur stor del av riskkapitalet den enskilde försäkringstagaren har bidragit med. Risken för försäkringstagaren är dock naturligtvis relaterad till riskkapitalbidraget. Förhållandet medför att delägarskapet i större ömsesidiga försäkringsbolag är uppdelat på många små röstsvaga ägarintressen. Även om delägarna skulle ha direktinflytande över bolagets angelägenheter eller ha andra kontrollmöjligheter kan incitamenten till engagemang i verksamheten vara svaga.

Bristfällig information

En möjlig förklaring till att försäkringstagarna själva inte har krävt ökade möjligheter till inflytande och kontroll i ömsesidiga försäkringsbolag kan vara brist på relevant och tydlig information från bolagets sida. En investerare är vanligtvis medveten om vilka rättigheter och risker köp av en aktie medför. Det kan sägas vara en förutsättning för att en god bolagsstyrning skall kunna uppnås att alla intressenter är medvetna om sina roller och rättigheter. Det är emellertid inte troligt att en större del av försäkringstagarna i ett ömsesidigt försäkringsbolag vet om att de är delägare i bolaget. Försäkringstagare kan förmodligen antas vara medvetna om att värdet av en traditionell livförsäkring kan fluktuera över tid på samma sätt som finansiella tillgångar kan variera i värde, men de kanske inte är medvetna om att de även står riskerna för att ledningen tar felaktiga operativa beslut. Även om försäkringstagarna har vissa möjligheter till inflytande, t.ex. genom att delta i bolagsstämman, kan de vara ovetande om sina delägarrättigheter.

5.5. Begränsade möjligheter att attrahera externt kapital

De ömsesidigt bedrivna försäkringsbolagen har av naturliga skäl svårt att attrahera nytt externt riskkapital. De är dock, liksom alla försäkringsföretag, skyldiga att inneha en kapitalbuffert som återspeglar att försäkringsbolagets tillgångar med en viss marginal överstiger avsättningarna för avtalsbestämda åtaganden gentemot försäkringstagarna. I denna kapitalbas får ingå framförallt vissa poster under eget kapital, obeskattade reserver samt i begränsad utsträckning lån som är efterställda försäkringstagarnas fordringar.

I utredningens direktiv nämns att frågan om svårigheterna att anskaffa externt riskkapital bör analyseras och att utredaren bör föreslå lämpliga former för anskaffning av externt riskkapital i ömsesidiga försäkringsbolag. Det buffertkapital som står till förfogande för de ömsesidiga försäkringsbolagen är framförallt internt ackumulerat kapital, dvs. kapital som genererats av avkastning på försäkringstagarnas premieinbetalningar. Situationen är en konsekvens av att det inte finns någon annan intressent än försäkringstagarna som har ett vinstintresse i försäkringsbolaget och som är beroende av det egna kapitalets utveckling.

I ömsesidiga försäkringsbolag finns visserligen de legala möjligheterna till externt finansierat egenkapital, garantikapital, men flera omständigheter medför ändå att möjligheten för ett bolag att få tillskott är begränsad. Några av bolagen har bildats av en eller flera organisationer utan vinstintresse, exempelvis arbetstagar- eller arbetsgivarföreningar. Dessa organisationer har som intresse att gagna den egna organisationens medlemmar, som blir försäkringstagare och därmed delägare i det ömsesidiga försäkringsbolaget. Den initierande organisationen kan därför för medlemsnyttan ha anledning att inledningsvis ställa upp med garantikapital för att regler om kapitalbas skall uppfyllas och verksamhetstillstånd meddelas. Garantikapitalet skall sedan betalas tillbaka när det ömsesidiga försäkringsbolaget klarar kapitalkraven. Så har i allmänhet också skett i de svenska ömsesidiga livförsäkringsbolagen.

När verksamheten sedan är igång har dessa företag ofta svårt att skaffa ytterligare externt kapital. Möjligheterna att få avkastning på garantikapitalet är begränsade och det finns inte någon andrahandsmarknad för garantikapital, så garanten måste vara beredd på att låsa sitt kapital för lång tid. För att någon skall vara villig att skjuta till kapital under sådana omständigheter kan det nästan

förutsättas att det måste vara någon som liksom de som ursprungligen bildade bolaget har ett eget intresse av att verksamheten bedrivs. Utbudet på garantikapital är således mycket begränsat.

Även icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag kan ha begränsade möjligheter att skaffa externt riskkapital. Även här finns legala möjligheter till kapitaltillskott, genom nyemission, men eftersom ägarna inte kan få avkastning genom vinstutdelning är incitamenten att skjuta till ytterligare kapital svaga. Trots det har kapitaltillskott skett i vissa icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag som har haft behov av nytt kapital. Det har då kommit från kapitalstarka ägare som sannolikt har föredragit att skjuta till medel i stället för att leva med den förtroendeförlust som kan förväntas uppstå om en etablerad ägare låter ett dotterbolag försättas i konkurs eller gå i likvidation. Andra förklaringar kan vara att ägaren trots allt ser kapitaltillskottet som en investering som kan ge avkastning efter en eventuell framtida ombildning till vinstutdelande aktiebolag, eller att ägaren ser ett mervärde för den övriga verksamheten att äga ett livskraftigt livförsäkringsbolag.

En annan möjlighet för icke-vinstutdelande livförsäkringsbolag och ömsesidiga försäkringsbolag att öka kapitalbasen är att ge ut lån som är efterställda försäkringstagarnas avtalsgrundade fordringar, s.k. förlagslån. Det innebär att lånefordran vid likvidation till såväl kapital som ränta betalas tillbaka först sedan alla andra fordringsägare fått betalt. Förlagslån kan således användas som en buffert för att skydda försäkringsbolagets avtalsgrundade förpliktelser. Kretsen av tänkbara finansiärer är här större än i de fall som berörts ovan, eftersom ränta kan betalas av försäkringsbolaget. För ett försäkringsbolag är dock denna finansieringskälla inte fullt ut jämförbar med nytt egenkapital. Visserligen kan förlagslån skrivas ned för att undgå en likvidation men det belopp som skall återbetalas jämte räntor är nominellt bestämt och inte beroende av försäkringsbolagets finansiella ställning. Förlagslån används inte heller för att löpande täcka förluster som belastar verksamheten. Finansieringsformen kan således inte betraktas som rent riskkapital.

Av det ovan sagda följer att förlagslån inte kan inräknas i kapitalbasen utan begränsningar. Finansinspektionens tillstånd krävs och vid tillståndprövningen måste EG:s försäkringsdirektiv beaktas. Generellt gäller att högst 50 procent av solvenskravet får motsvaras av förlagslån. Om lånet är tidsbegränsat får förlagslån utgöra högst 25 procent av solvenskravet.

Tabell 1 visar hur buffertkapitalet i kapitalbasen är fördelat på olika poster och finansieringskällor år 2004. En konsekvens av vinstutdelningsförbudet och den ömsesidiga bolagsformen är att kapitalbasen i dessa bolag i stort sett uteslutande utgörs av internt ackumulerade medel. Visserligen finns ett aktiekapital i försäkringsaktiebolagen, men detta kapital har kommit att utgöra en mycket begränsad del av kapitalbasen, ca en halv procent. De ömsesidiga livförsäkringsbolagen har betalat tillbaka garantikapitalet och har inte tagit upp förlagslån vilket innebär att hela buffertkapitalet kommer ifrån försäkringstagarna.

Tabell 1 Finansiering av kapitalbasen år 2004

Finansiär Balanspost Vinstutdelande aktiebolag

Icke-vinstutdelande aktiebolag

Ömsesidiga bolag

Aktieägare / garanter Aktie-/garantikapital 84,3 %

0,5 %

0,0 %

Försäkringstagare Konsolideringsfond

0,0 %

98,4 % 100,0 %

Övriga borgenärer Förlagslån

11,9 %

0,8 %

0,0 %

Staten Periodiseringsfond

3,8 %

0,3 %

0,0 %

Not. Procentsatserna anger de enskilda posternas andel av kapitalbasen. Källa: Finansinspektionen. Utredningens beräkningar.

Bristen på externa finansieringsalternativ i de ömsesidigt bedrivna försäkringsbolagen är ett problem. Buffertar som finansierats av interna medel tar vanligen lång tid att bygga upp, vilket innebär att de ömsesidigt bedrivna bolagen riskerar att inte ha tillräcklig finansiell flexibilitet.

Ett företag som inte kan bedömas klara sina åtaganden eller ett företag som har tappat en så stor andel av sitt kapital att förutsättningarna för att driva verksamheten kraftigt har försämrats, kan ibland räddas genom ett kapitaltillskott och en rekonstruktion av verksamheten. Det kan i många fall vara en lämplig lösning på den uppkomna situationen. Företag som har fungerande rutiner och en kundkrets kan ofta ha värden som kan realiseras om företaget fortlever. I andra fall kan det bästa alternativet för försäkringstagarna vara en konkurs med avveckling som följd. Bedömningen av vilket alternativ som är mest lämpligt sker i första hand av intressenter som kan tänkas vara villiga att satsa kapital i verksamheten. Oavsett hur en kris i verksamheten i slutändan bör hanteras är det alltid en fördel ur försäkringstagarnas synvinkel om möjligheten till kapitaltillskott står till buds. Å andra sidan innebär ett

skydd mot plötsliga krissituationer genom tillgång till extern finansiering att försäkringstagarna behöver avstå viss avkastning till investerare.

Det torde även ur ett samhällsekonomiskt perspektiv vara en nackdel för försäkringsmarknadens utveckling att ömsesidigt bedrivna bolag har begränsad tillgång till externt riskkapital eftersom riskvilligt kapital inte allokeras till områden där det förväntas ge avkastning. Det riskerar i slutändan att drabba försäkringstagarna.

5.6. Särskilt om vinstutdelande livförsäkringsbolag

I det följande diskuteras de vinstutdelande bolagens uppbyggnad och förhållandet mellan aktieägarna och försäkringstagarna i dessa bolag. På en del punkter är de vinstutdelande bolagen principiellt åtskilda från ömsesidigt bedrivna bolag, men det finns också en del likheter.

En för konsumentskyddet mycket viktig skillnad mellan vinstutdelande och icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag gäller i hur stor utsträckning försäkringstagarnas anspråk omfattas av särskilda skyddsregler. I ett vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag skall avsättningar göras för bolagets samtliga åtaganden gentemot försäkringstagarna. Det innebär att även åtaganden för villkorad återbäring, som försäkringstagarna bär risken för, skall skuldtäckas med tillgångar som är lämpliga med hänsyn till utformningen av försäkringsavtalet, registerföras samt ligga till grund för försäkringstagarnas förmånsrätt. Försäkringstagarnas totala anspråk i vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag omfattas således – till skillnad från de i ömsesidigt bedrivna bolag – i sin helhet av nämnda skyddsregler. Betydelsen av denna skillnad kan inte nog betonas när man beaktar att den avtalsenliga rätten till överskott i ömsesidigt bedrivna livförsäkringsbolag periodvis har varit lika omfattande som den i avtalet garanterade ersättningen (se avsnitt 4.3).

I ett vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag är det aktieägarna som står för riskkapitalet. Försäkringstagarna kan visserligen bära försäkringsrisk och finansiell risk genom villkorad återbäring, men eftersom avgifter för drifts- och riskkostnader enligt gällande informationskrav skall specificeras i förhand är det aktieägarna och inte försäkringstagarna som står risken för att de verkliga kostna-

derna överstiger avgiftsuttaget. Ersättningen som utgår är genom avtalsvillkoren kopplad till olika mätbara utfall i försäkringsrörelsen som skall vara möjliga att identifiera och kontrollera men återbäringen får inte villkoras på årets resultat.

Försäkringstagarnas medel får således inte användas till allmän förlusttäckning. Som i allmänna bolag träffas det fria egna kapitalet av förluster som uppstår i rörelsen och försäkringstagarna har inte anspråk på detta kapital. Inflytande från försäkringstagarna i de vinstutdelande bolagen är därför inte relevant. Inte heller finns det strukturella effektivitetsproblem i bolagsstyrningen eftersom överskottet i sin helhet tillfaller aktieägaren.

Förutsättningarna för de vinstutdelande bolagen att skaffa externt kapital är inte sämre än för allmänna aktiebolag. De som satsar kapital i verksamheten kan få avkastning på det enligt de bestämmelser som finns i bolagsordningen. Aktieägarna i de vinstutdelande bolagen förfogar helt enkelt över årsvinsten.

Det finns emellertid förhållanden även i de vinstutdelande bolagen som gör att försäkringstagarnas intressen kan åsidosättas. De vinstutdelande bolagen förfogar naturligtvis över de tillgångar som täcker skulderna till försäkringstagarna, vilket gör att tillgångar även i dessa bolag kan användas för att gynna närstående. Ett exempel på detta är att affärer relaterade till kapitalförvaltningen kan göras med närstående bolag på villkor som är sämre än vad en extern part skulle kunna erbjuda i konkurrens med andra parter. Problemen med nämnda typ av transaktioner är inte unika för livförsäkringssektorn utan är en del av de intressemotsättningar som finns inom finansiella företag och koncerner (se t.ex. Finansinspektionens rapport Intressekonflikter i fondbolag, Fi 2004:8). Riskerna för sådana transaktioner som sker enligt andra än marknadsmässiga villkor finns alltid när förvaltningen av kapital överlåts till någon annan.

Mot att sådan avsiktlig värdeöverföring till närstående bolag skall förekomma talar konkurrensen på marknaden. Transaktioner som inte är marknadsmässiga och som påverkar värdeutvecklingen av det förvaltade kapitalet kan leda till att bolaget tappar marknadsandelar vilket har en disciplinerande verkan på ledning och ägare.

Konkurrenstrycket är dock som nämnts ovan begränsat i livförsäkringsverksamhet eftersom det i vissa fall kan vara svårt för kunden att jämföra olika livförsäkringsprodukters värdeutveckling. I t.ex. ett vanligt fondsparande kan kunden lättare jämföra fonder med samma placeringsinriktning och risknivå samt vanligen relatera

avkastningen med ett jämförelseindex. Problemen med värdeöverföringar till närstående bolag kan därför vara särskilt framträdande på livförsäkringsområdet.

Produkter som erbjuds av vinstutdelande livförsäkringsbolag är emellertid lättare för kunderna att värdera och jämföra än de livförsäkringsprodukter som ömsesidigt bedrivna livförsäkringsbolag tillhandahåller. Den komplicerade återbäringstekniken i ömsesidigt bedrivna livförsäkringsbolag samt det förhållandet att villkoren för den samlade ersättningen skall finnas nedtecknade i försäkringsavtal som meddelas av vinstutdelande livförsäkringsbolag talar för en sådan uppfattning.

Vidare kan villkorad återbäring i ett vinstutdelande livförsäkringsbolag vara utformad så att avgifterna som framgår av avtalet är heltäckande. Gäller det återbäring som är villkorad på värdeutvecklingen av vissa tillgångar kan denna beräknas före avdrag för alla kostnader för tillgångsförvaltningen. Eventuella värdeöverföringar genom transaktioner med närliggande bolag skulle i sådana fall inte påverka försäkringstagarnas medel utan endast eget kapital. Det torde ha varit lagstiftarens intention bakom försäkringsrörelsereformen att skapa en sådan ordning. I ett icke-vinstutdelande livförsäkringsbolag är liknande konstruktioner inte möjliga då samtliga kostnader som uppstår i verksamheten i slutändan bärs av försäkringstagarkollektivet oavsett vilka avgifter som framgår av försäkringsavtalet.

Ett annat mer svårgenomlyst förhållande i vinstutdelande livförsäkringsbolag är att återbäringen kan villkoras på ett sådant sätt att den ur ägarens synvinkel kan betraktas som ett skydd för det egna kapitalet. Tillgångarna motsvarande villkorad återbäring kan därför avsiktligt placeras med mycket begränsad risk så att de med låg sannolikhet sjunker till en nivå där det egna kapitalet äventyras. Om återbäringen är villkorad av värdet på vissa tillgångar kan sådana placeringar i så fall ske på bekostnad av värdet av försäkringstagarnas försäkringsersättningar, som annars blir högre ju högre avkastning som uppnås. Även sådana tendenser kan i någon utsträckning motverkas av marknadskrafterna. Ägarna kan dessutom ha intresse av hög avkastning om de får en procentuell andel av värdeökningen. Det skulle till och med kunna hävdas att lösningar där en andel av försäkringens värdeutveckling tillfaller bolaget riskerar att leda till en högre risknivå i tillgångsplaceringen än vad försäkringstagarna önskar. Inte heller detta förhållande

skiljer sig på ett avgörande sätt ifrån annan tillgångsförvaltning i finansiella företag där avgifter baseras på förvaltningsresultat.

Sammanfattningsvis är de huvudproblem i ömsesidigt bedrivna livförsäkringsbolag som beskrivits ovan inte lika framträdande i vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag. Dessa bolag är mer att jämföra med andra aktiebolag som säljer finansiella tjänster till konsumenter med syfte att tjäna pengar på verksamheten. I bolag där ägare kan investera kapital och få avkastning på detta finns starka incitament att bedriva verksamheten kostnadseffektivt. Vidare är det i vinstutdelande livförsäkringsbolag en tydlig åtskillnad mellan medel som försäkringstagarna har anspråk på och bolagets riskkapital. Försäkringstagarnas totala anspråk skyddas med skuldtäckningstillgångar i vilka försäkringstagarna har förmånsrätt. Incitamenten fungerar i rätt riktning och kunderna kan utifrån bestämmelserna i försäkringsavtalet ställa relevanta krav på bolagen. De problem med vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag som nämnts ovan skiljer sig inte på ett avgörande sätt från liknande företeelser inom andra delar av den finansiella sektorn.

5.7. Slutsatser

Den avreglering som har skett av försäkringssektorn har i grunden förändrat förutsättningarna för att bedriva försäkringsverksamhet. Regleringen har anpassats till de marknadsekonomiska principer som i övrigt gäller i den finansiella sektorn. Företagen förväntas konkurrera på en fri marknad utan pris- och produktreglering.

Samtidigt verkar de ömsesidigt bedrivna livförsäkringsbolagen på samma sätt som före avregleringen. Försäkringstagarna i dessa bolag bidrar med huvuddelen av riskkapitalet och står den första och yttersta risken. Samtliga kostnader som belastar ett ömsesidigt bedrivet livförsäkringsbolag bärs av försäkringstagarkollektivet. Därtill utgör en viss ospecificerad andel i bolagets överskott alltjämt en betydande del av den förväntade försäkringsersättningen för enskilda livförsäkringstagare utan att denna del omfattas av placeringsregler och förmånsrätt. Dessa förhållanden gör att försäkringstagarna har en utsatt position i ömsesidigt bedrivna livförsäkringsbolag.

Så länge som sektorn var detaljreglerad med pris- och produktreglering och en skälighetsprincip, fanns det förutsättningar för

staten att genom reglering och tillsyn bevaka försäkringstagarnas intressen i det egna kapitalet. Efter avregleringen är skyddet för försäkringstagarna när det gäller deras riskkapitalbidrag begränsat.

Ett annat huvudproblem med nuvarande ordning är kopplat till bolagsstyrningen i ömsesidigt bedrivna livförsäkringsbolag. Det finns uppenbara bolagsstyrningsbrister i ett system som innebär att försäkringstagarna svarar för riskkapitalet utan att de har någon reell möjlighet till inflytande och kontroll. I både icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag har bolagsledningen i praktiken ett stort diskretionärt utrymme att agera på ett sätt som inte nödvändigtvis gynnar försäkringstagarna. I icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag saknas grundläggande incitament för en effektiv ägarstyrning eftersom ägarna inte kan få avkastning på satsat kapital.

Av detta kapitel framgår det att de ömsesidigt bedrivna bolagen också har en gemensam nackdel genom att de i princip saknar tillgång till extern finansiering. Det minskar deras möjligheter – i förhållande till vinstutdelande bolag – att fullfölja sina åtaganden om de hamnar i en krissituation. Det kan ur ett konsumentskyddsperspektiv ifrågasättas om det är lämpligt med bolag som ställer ut garantier, men samtidigt saknar möjligheter till extern finansiering. Vidare kan det vara en nackdel från effektivitetssynpunkt att de ömsesidigt bedrivna bolagen är utestängda från kapitalmarknaderna.

En fråga som måste ställas i detta sammanhang är vilken betydelse problemen i ömsesidigt bedrivna livförsäkringsbolag som beskrivits ovan har i praktiken. Försäkringstagarna har hittills fått sina avtalsgrundade ersättningar – i många fall med belopp som vida överstiger det garanterade belopp de en gång tecknade sig för. En allmänt utbredd uppfattning är att de ömsesidigt bedrivna bolagen har levererat god avkastning till låga avgifter. Bolagen har överlag visat sig livskraftiga då inga bolag i modern tid har försatts i konkurs trots kraftiga nedgångar på de finansiella marknaderna.

En skillnad måste dock göras mellan de bolag som funnits i decennier och som genom betryggande antaganden vid premiesättningen har byggt upp stora kapitalbuffertar och de förhållandevis nystartade bolag som inte hunnit bygga upp motsvarande reserver. I den senare kategorin har risken för fallissemang varit påtaglig om inte ägarna vidtagit åtgärder. Vidare måste en fullständig bedömning av om avkastningen i ömsesidigt bedrivna bolag har varit god ställas i relation till den risk som försäkringstagarnas medel har

utsatts för (jfr diagram 2 i avsnitt 4.4). Som Finansinspektionen har konstaterat i en nyligen utgiven rapport (Livbolagens avgifter, Fi 2005:5) behöver inte avgifterna i ömsesidigt bedrivna försäkringsbolag spegla de verkliga kostnaderna, vilket försvårar en bedömning om huruvida bolagens kostnader varit låga. I slutändan ligger de verkliga kostnaderna på försäkringstagarna oavsett vilka avgiftsnivåer de ömsesidigt bedrivna livförsäkringsbolagen har informerat försäkringstagarna om.

Redan vid 1999 års försäkringsrörelsereform identifierade regeringen vissa brister i regleringen av livförsäkringsverksamhet och förordade en tydligare uppdelning mellan försäkringstagarnas fordringsrätt och deras anspråk i eget kapital. De reformer som då genomfördes fick dock inte avsedd effekt eftersom det saknades verkliga drivkrafter att göra en sådan uppdelning. Få bolag har ombildats eftersom det med dagens regler krävs stora kapitalinsatser för att övergå till vinstutdelande verksamhet (se vidare 8.4 nedan) och de bolag som har fortsatt att bedriva ömsesidig verksamhet har inte gottskrivit försäkringstagarna en större del av överskottet. Även Placeringsutredningen menade att det bör göras en tydlig åtskillnad mellan försäkringstagarnas fordringsrätt och riskkapitalet (se SOU 2003:14 s. 36 ff. och SOU 2003:84 s. 161). Finansinspektionen föreslog i samband med sin rapport Intressekonflikter i livbolagen (2003:2) att regeringen i samband med en översyn av de associationsrättsliga reglerna för försäkringsbolag undersöker möjligheterna till förändringar som på olika sätt stärker försäkringstagarnas ställning i livförsäkringsbolagen. De förslag som Finansinspektionen hade kom senare att i stora delar genomföras genom lagstiftning som syftade till att återupprätta förtroendet för livförsäkringsbolagen i väntan på denna utrednings förslag (se prop. 2003/04:109). Det kan här även nämnas att Förtroendekommissionen uttalade att det associationsrättsliga upplägget i ett icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag är en anomali och att detta upplägg oundvikligen leder till intressekonflikter (se SOU 2004:47 s. 301).

De problem i ömsesidigt bedrivna livförsäkringsbolag som utredningen och andra har identifierat riskerar att på olika sätt hota försäkringstagarnas intressen och visar på behovet av fullföljd reformering av lagstiftningen för livförsäkringsbolagen. Att skydda försäkringstagarna genom att återgå till den detaljreglering av produktutformningen som tidigare rådde är naturligtvis inte en framkomlig väg. Ett sådant ingrepp löser inte de bolagsstyrnings-

och kapitalanskaffningsproblem som utredningen pekat på. Ett förslag i nämnd riktning skulle för övrigt strida inte bara mot intentionerna i utredningens direktiv utan också mot grundläggande tankar bakom riksdagens beslut om försäkringsrörelsereform år 1999.

För att kunna komma till rätta med nämnda brister bör i stället försäkringstagarnas ställning i ömsesidigt bedrivna försäkringsbolag stärkas på andra sätt samtidigt som incitament för en effektiv ägarstyrning skapas och möjligheterna till extern kapitalförsörjning förbättras. Utredningens allmänna utgångspunkter för den nya associationsrättsliga regleringen följer i kapitel 7. Kapitel 8 redogör för utredningens särskilda överväganden om ömsesidigt bedrivna livförsäkringsbolag.

6. Utländska förhållanden

6.1. Inledning

Också i andra europeiska länder gäller särskild lagstiftning för försäkringsverksamhet. Rörelseregleringen i de olika länderna vilar visserligen på skilda traditioner, men den är numera, efter ett omfattande harmoniseringsarbete inom EU, i stora delar gemensam för många stater. På livförsäkringssidan skiljer sig emellertid skyddsregleringen fortfarande åt på väsentliga punkter, och det gäller inte minst hanteringen av företagens överskott. Den svenska regleringen framstår där som mycket ovanlig. I länder som brukar jämföras med Sverige uppställs nämligen inte generella förbud mot vinstutdelning i livförsäkringsaktiebolag. Inte heller finns där bestämmelser som ger försäkringstagarna direkt inflytande i ett sådant bolags egna organ.

På associationsrättens område förekommer i övrigt endast mera begränsad försäkringsspecifik reglering. Även utomlands skall försäkringsverksamhet vanligtvis drivas antingen i aktiebolagsform eller i ömsesidig eller kooperativ form. För den ömsesidiga företagstypen är associationsrättsliga särbestämmelser betydligt vanligare än för försäkringsaktiebolag, men även de ömsesidiga företagen tillämpar ofta många generella associationsrättsliga regler. Inte i något EU-land har införts en allmän lag för ömsesidiga företag. Den i Sverige förekommande associationen för meddelande av enbart tjänstepensionsförsäkring, tjänstepensionskassan, har motsvarigheter i två av de nordiska grannländerna. Liksom i Sverige gäller i dessa länder en del särbestämmelser för sådana institut.

Nedan ges en kortfattad redogörelse för förhållandena i några andra europeiska länder, vilken tar sikte på de frågor som behandlas i detta betänkande. För varje land kommer att återges dels förekommande associationsformer och deras associationsrättsliga grund, dels de ömsesidiga företagens särskilda förhållanden, dels ock hanteringen av överskott i livförsäkringsföretag. Vidare

behandlas i några nationer befintliga regler om och tillvägagångssätt vid ombildning av ett försäkringsföretags associationsform. Också utländska lagstiftares särbehandling av små försäkringsföretag tas upp. Slutligen beskrivs försäkringsmarknaden i de skilda länderna.

Tyngdpunkten i framställningen ligger på de länder där förhållandena kan sägas mest likna dem i Sverige. Det gäller i första hand de nordiska länderna. Också Tyskland, vars rättstraditioner, bl.a. på försäkringsområdet, den svenske lagstiftaren ofta fallit tillbaka på, ges ett större utrymme. Även förhållandena i Storbritannien beskrivs något utförligare. Den brittiska ordningen har med sitt betydande genomslag i EG:s försäkringsdirektiv fått ökat intresse inte bara hos oss utan även i andra europeiska länder (se bl.a. SOU 1995:87 s. 92 ff.).

6.2. Danmark

Försäkringsföretagen och deras associationsrättsliga grund

Försäkringsverksamhet i Danmark regleras genom lov om finansiel virksomhed (FIL), som trädde i kraft år 2004. Som framgår av namnet omfattar lagen även annan finansiell verksamhet än försäkringsverksamhet.

Försäkringsbolag skall enligt FIL vara aktiebolag (aktieselskab), ömsesidiga försäkringsbolag (gensidige selskab) eller ”tvaergående pensionskasser”.

Tvaergående pensionskasser är enligt FIL föreningar eller sammanslutningar, vilkas medlemmar antingen är utbildade på ett särskilt område eller är anställda i ett företag av en bestämd typ och vilka har till föremål att som ett led i anställningsvillkoren eller annan anknytning till verksamheten säkra pension enligt likartade regler för alla medlemmar. Som tvaergående pensionskasser räknas också föreningar eller sammanslutningar, vilkas medlemmar är självständiga företagare inom samma bransch och vilka har till föremål att säkra pension enligt likartade regler för alla medlemmar. En tvaergående pensionskasse anses vara ett slags ömsesidigt företag.

En speciell form utgör de arbetsmarknadsrelaterade livförsäkringsaktiebolagen (arbejdsmarkedsrelateret livsforsikringsaktieselskab). Med ett sådant bolag förstås i FIL ett livförsäkringsaktiebolag som dels direkt eller indirekt ägs av försäkringstagarnas

fackliga organisationer, eventuellt tillsammans med arbetsgivarorganisationer i branschen, dels bildats till följd av avtal, dels ock enligt bolagsordningen inte får dela ut vinst till ägarna. Bolaget betraktas i princip som en tvaergående pensionskasse, och det kan som huvudregel inte ändra form till ett allmänt livförsäkringsaktiebolag.

För försäkringsaktiebolagen gäller, genom hänvisningar i FIL, den allmänna aktiebolagslagen (aktieselskabsloven). Även reglerna för ömsesidiga försäkringsbolag och tvaergående pensionskasser tar sin associationsrättsliga utgångspunkt i aktiebolagslagen. För dessa företag ges emellertid i FIL åtskilliga särregler (se vidare härom i det följande). För samtliga försäkringsbolag upptas i FIL sådana särbestämmelser om ägare och ledning m.m. i ett försäkringsbolag som följer av EG:s försäkringsdirektiv.

Det bör i sammanhanget nämnas att det i Danmark saknas en allmän associationsrättslig lag om ekonomiska föreningar. Däremot ges i lov om erhvervsdrivende virksomheder vissa bestämmelser för kooperativa ”andelsselskaber”. Den regleringen, som är betydligt mera begränsad än allmänna associationsrättsliga regelverk, uppställer krav på registrering och på att vissa villkor skall uppfyllas för att en förening skall få kalla sig andelsselskab samt innehåller bestämmelser om årsredovisning och firma.

Särskilt om ömsesidiga försäkringsföretag

Ömsesidiga försäkringsbolag karakteriseras av att försäkringstagaren vid teckning av en försäkring blir medlem i bolaget. Någon annan person än en försäkringstagare kan inte bli medlem. Medlemskapet, som följer av FIL, innebär rösträtt på stämman. Bolagsordningen kan föreskriva att medlemmarna skall svara för bolagets förpliktelser och i så fall skall omfattningen av ansvaret anges i denna. Ett på så sätt föreskrivet ansvar kan endast göras gällande av bolaget. Återförsäkringstagare kan avtala bort sitt ansvar om bolagsordningen medger det, men premieintäkten från sådana återförsäkringstagare får inte vara för stor i förhållande till den totala verksamheten.

Kollektivet av försäkringstagare anses äga det ömsesidiga försäkringsbolaget. Detta innebär emellertid inte att medlemmen vid inträdet i bolaget skall göra ett kapitaltillskott eller att denne när försäkringsförhållandet upphör har ett krav på bolagets kapital.

Upplöses ett ömsesidigt försäkringsbolag efter likvidation, ombildning eller fusion har däremot kollektivet av försäkringstagare som utgångspunkt ett anspråk på bolagets egna kapital. Försäkringstagarkollektivet beslutar genom bolagsorganen hur den gemensamma förmögenheten skall fördelas.

Försäkringstagarna har som redan nämnts rösträtt på stämman, men i bolagsordningen kan intas bestämmelser om att stämman skall bestå av delegerade som har utsetts av försäkringstagarna och, i förekommande fall, garanterna eller ställföreträdare för dem. De delegerade utses i enlighet med av bolaget antagna bestämmelser, s.k. valgregulativ.

Ömsesidiga försäkringsbolag skall vid bildandet ha ett garantikapital, som utgör lånat kapital. Detta kapital anses böra återbetalas när det inte längre är erforderligt för försäkringsrörelsen, men någon föreskrift härom finns inte i FIL. Ömsesidiga försäkringsbolag har endast ett fåtal möjligheter att förnya eller öka sitt riskkapital. Ett sådant bolag kan i detta syfte öka garantikapitalet, ta upp förlagslån eller inrätta s.k. medlemskonti efter särskilt beslutade inbetalningar från medlemmarna. Till riskkapitalet räknas även ”saerlige bonushensaettelser”, varom mera nedan.

För vissa mindre ömsesidiga skadeförsäkringsbolag finns särskilda bestämmelser som innefattar bl.a. lägre krav på minsta solvenskapital och undantag från kravet på en direktion. Detta gäller för bolag vilkas verksamhet är begränsad till att i Danmark teckna direkt försäkring för olycksfall eller sjukdom, om de försäkrade också är försäkringstagare, eller för husdjur, allt under förutsättning att försäkringarna tecknas för högst ett år i sänder. Dessutom skall det finnas bestämmelser i bolagsordningen om ett högsta belopp som bolaget får teckna utan återförsäkring, eller att detta belopp fastställs av tillsynsmyndigheten, Finanstilsynet, och om möjlighet att kräva extra bidrag från försäkringstagarna eller sätta ned förmåner. Vidare får bolaget, för att omfattas av särbestämmelserna, inte ha en årlig premieintäkt som överstiger ett av Finanstilsynet fastställt belopp eller en premieintäkt som till mindre än hälften härrör från fysiska personer som är medlemmar i bolaget. Om de angivna mindre ömsesidiga skadeförsäkringsbolagen också har ett begränsat geografiskt verksamhetsområde och de tecknade försäkringarna inte överstiger tre miljoner danska kroner omfattas de inte av FIL.

Ett ömsesidigt skadeförsäkringsbolag kan i andra fall av Finanstilsynet undantas från lagens bestämmelser. Undantag kan medges

om de samlade försäkringarna inte överstiger sex miljoner danska kroner och bolagets risk för en enskild försäkring, oavsett om den är återförsäkrad eller inte, inte överstiger tre procent av bolagets samlade premieintäkt, eller om bolagets verksamhet är geografiskt begränsad och avser endast en verksamhetsgren. Finanstilsynet kan i sistnämnda fall undanta bolag från lagens bestämmelser även om verksamheten avser annat än försäkring för olycksfall, sjukdom eller husdjur, bara den inte omfattar ansvarsförsäkring, arbetsskadeförsäkring, motorfordonsförsäkring, kautionsförsäkring eller kreditförsäkring.

För tvaergående pensionskasser gäller i stort sett samma regler som för ömsesidiga försäkringsbolag. Medlemmarna i en pensionskassa kan emellertid inte göras ansvariga för kassans förpliktelser. Minst hälften av styrelsens ledamöter skall väljas av och bland medlemmarna i kassan.

Överskott vid livförsäkring

Premien för livförsäkringsavtal skall fastställas betryggande, så att det är stor säkerhet för att livförsäkringsbolaget har tillräckliga medel att uppfylla avtalet när det förfaller. Försäkringstagarna betalar därför som regel en premie för försäkringen som är försiktig i förhållande till nuvärdet av de avtalade försäkringsåtagandena. Mot den bakgrunden anses det rimligt att försäkringstagaren får andel i det överskott som kan förväntas under avtalens löptid.

Beräkning och fördelning av realiserat resultat till försäkringstagarna skall regleras i tekniska grunder. De skall vara betryggande och rimliga gentemot de enskilda försäkringstagarna och andra berättigade. De skall dessutom vara precisa och klara samt leda till en rimlig fördelning. Kravet på rimlig fördelning anses innebära att utgångspunkten för fördelningen av det realiserade resultatet är den även i Danmark kallade kontributionsprincipen, enligt vilken det realiserade resultatet fördelas bland de berättigade parterna efter det förhållande med vilket de har bidragit till överskottet. Principen gäller om inte parterna avtalat om något annat och gäller även fördelningen av resultatet mellan eget kapital och försäkringstagarna Den del av bolagets resultat som tillfaller försäkringstagarna (bonus) skall frigöras på ett rimligt sätt under försäkringsavtalens löptid.

Av reglerna i de tekniska grunderna för fördelning av överskott skall det klart och precist framgå hur det resultatet används till fördelning mellan de enskilda försäkringstagarna, till avsättning till försäkringsbestånden som sådana och till eget kapital. Finanstilsynet har utfärdat närmare föreskrifter om kontributionsprincipen. Av föreskrifterna följer att det resultat som skall delas med försäkringstagarna inte är ett försäkringsbolags totala resultat utan realiserat resultat, vilket är det försäkringstekniska resultatet med vissa justeringar. Försäkringstagarna står därför i normalfallet inte allmän rörelserisk.

Fördelningen av realiserat resultat mellan eget kapital och försäkringstagarna behöver inte regleras i avtalen. Det egna kapitalets andel av realiserat resultat skall delas upp i en andel relaterad till förräntning av eget kapital (dvs. en andel av realiserat resultat enligt kontributionsprincipen) och en andel, ett risktillägg, som avspeglar den risk som åvilar det egna kapitalet. I de flesta bolag är risktillägget beräknat som en andel av en post i balansräkningen, t.ex. försäkringstekniska avsättningar. Fördelningen till det egna kapitalet kan ses över en längre period. Vid resultatets fördelning mellan eget kapital och försäkringstagarna anses eget kapital endast kunna tillföras ett tillägg, jämfört med vad som tillförs försäkringstagarna, om det kan grundas på risken för ett underskott som rör förpliktelser som åvilar det egna kapitalet. Finanstilsynet har utfärdat en vägledning om marknadsdisciplin för och anmälning av regler för eget kapitals andel av det realiserade resultatet i livförsäkringsbolag och tvaergående pensionskasser. Om bolagen följer vägledningen gör Finanstilsynet inte någon prövning av fördelningen till eget kapital. I stället publiceras bolagens regler och respektive års faktiska fördelning till eget kapital på Finanstilsynets hemsida. Avsikten är att genom marknadsdisciplin, dvs. genom öppenhet, se till att fördelningen till eget kapital är rimlig.

Finanstilsynets föreskrifter om kontributionsprincipen innebär vidare att försäkringstagarnas andel av det realiserade resultatet skall tillföras de försäkringstekniska avsättningarna. Bonusen skall fördelas till de enskilda försäkringarna på ett rimligt sätt under försäkringens livstid och den kollektiva reserven, den del som fördelas kollektivt till bestånden, skall ha en passande storlek i förhållande till bolagets förpliktelser och ekonomiska situation i övrigt. Kontributionsprincipen gäller även vid ett negativt resultat, vilket

innebär att de försäkringstekniska avsättningarna minskar, men i så fall i första hand den kollektiva reserven.

Den del av det realiserade resultatet som fördelas kollektivt till bestånden (kollektivt bonuspotentialer) är avsedd för en framtida fördelning till enskilda försäkringstagare. Om en försäkringstagare återköper sin försäkring kan denne dock inte ställa krav på de medel som är innehållna i sådana kollektiva reserver.

På grund av nedgången på de finansiella marknaderna i slutet av 1990-talet och i början av 2000-talet fick vissa bolag ett behov av att stärka kapitalbasen. Det infördes därför nyligen en möjlighet att avsätta en del av det realiserade resultatet som skall fördelas till enskilda försäkringstagare till en särskild del av de försäkringstekniska avsättningarna, saerlige bonushensaettelser, som kan räknas in i kapitalbasen. En förutsättning för att ett försäkringsbolag skall kunna göra sådana avsättningar är att det i försäkringsvillkoren anges att så kan ske. Om en försäkringstagare återköper sin försäkring eller om utbetalning av försäkringsförmånerna påbörjas skall även försäkringens andel i dessa avsättningar betalas ut. Avsättningarna skall tilldelas samma avkastning som eget kapital, oavsett om det är positivt eller negativt, vilket innebär att avsättningarna bär samma risk som aktiekapitalet. Alla bolag har inte använt möjligheten att göra avsättningar till saerlige bonushensaettelser. De förekommer inte i t.ex. de bankägda livförsäkringsaktiebolagen.

Ett livförsäkringsbolag som baserar premieberäkningen på realistiska förutsättningar (t.ex. livräntor utan rätt till bonus) är inte förpliktade att ge försäkringstagarna andel i ett eventuellt överskott på försäkringen. Sådana avtal kombineras typiskt sett med ogaranterade premier, dvs. att förmåner som beräknas på framtida premier inte är garanterade. Dessa avtal skall, i likhet med avtal med rätt till bonus, vara betryggande och rimliga gentemot försäkringstagarna. Livförsäkringsbolag, som har valt att ingå sådana avtal, kan välja att ge försäkringstagarna bonus om det under avtalets löptid visar sig att bolaget har haft ett överskott på försäkringarna.

Ombildning av försäkringsbolag

Alla ömsesidiga livförsäkringsbolag har ombildats till aktiebolag. Motiven har sagts vara ett behov av nytt kapital i de ömsesidiga livförsäkringsbolagen och ökade möjligheter till omstruktureringar i de danska försäkringskoncernerna.

Vid den första ombildningen bildade det ömsesidiga livförsäkringsbolaget ett dotterförsäkringsaktiebolag till vilket alla tillgångar och skulder överläts. Försäkringstagarna i det ömsesidiga livförsäkringsbolaget tilldelades aktier i dotterbolaget som därefter börsnoterades. Förfarandet ansågs dock vara kostsamt och komplicerat.

Det infördes därefter en lagbestämmelse om omvandling, som endast anger att form, innehåll och genomförandet av en omvandling skall godkännas av Finanstilsynet och att det försäkringsbolag som fortsätter driva verksamheten inträder i det upphörande försäkringsbolagets rättigheter och förpliktelser.

De därefter följande ombildningarna har gått till så att det ömsesidiga livförsäkringsbolaget bildar ett dotterförsäkringsaktiebolag, till vilket alla tillgångar och skulder överlåts. Kvar i det ömsesidiga livförsäkringsbolaget finns därefter endast aktierna i dotterbolaget. Det ömsesidiga livförsäkringsbolaget ombildas sedan till en förening eller annan juridisk person som har till ändamål att ta tillvara försäkringstagarkollektivets rätt. Medlen i föreningen skall användas till fördel för försäkringstagarna. Finanstilsynet granskar ombildningsprocessen, som skall följa en fusionsliknande process eller en process som liknar beståndsöverlåtelse. I alla ombildningar har det varit viktigt att säkerställa att försäkringstagarnas ställning inte försämras efter ombildning. Finanstilsynets uppfattning har varit att försäkringstagarna tidigare har ägt det ömsesidiga bolaget kollektivt och att det inte varit fråga om individuella äganderätter, varför det inte är nödvändigt att de enskilda försäkringstagarna tilldelas aktier i det nya försäkringsbolaget. Det är dock ett ställningstagande som har ifrågasatts.

Det har nu också införts en möjlighet att fusionera in ett ömsesidigt försäkringsbolag i ett aktiebolag. Det har tidigare inte ansetts möjligt eftersom försäkringstagarna därigenom skulle riskera att få en sämre rätt. Försäkringstagarna skall underrättas enligt samma regler som för en beståndsöverlåtelse, vilket innebär att Finanstilsynet skall kungöra att en fusion skall ske och ge försäkringstagare en tid om tre månader att lämna invändningar. För att en fusion skall vara möjlig skall de kollektiva bonusavsättningarna

helst vara lika stora i de båda bolagen. Vid en fusion anses de enskilda försäkringstagarna ha rätt att tilldelas aktier i det övertagande försäkringsaktiebolaget.

Särbehandling av små försäkringsföretag

Utgångspunkten i FIL är att samtliga försäkringsbolag står under offentlig tillsyn av Finanstilsynet. Viss verksamhet har emellertid undantagits från tillståndskravet i FIL och därmed också från tillsynen. Det gäller pensionskassor som säkrar pension för anställda i ett privat företag eller företag inom samma koncern, ”begravelsekasser” och ”ligbraendingsforeningar”, krigsförsäkringsverksamhet som regleras genom annan lag, erkända arbetslöshetskassor som står under statens tillsyn, viss assistansverksamhet och vissa namngivna företag. Som framgått av det föregående kan vidare vissa mindre ömsesidiga försäkringsbolag komma att underkastas endast begränsad tillsyn eller ibland hållas helt utanför tillsynsområdet.

Försäkringsmarknaden

I förhållande till landets storlek förvaltas betydande tillgångar i de danska försäkringsföretagen. Tillgångarna i försäkringssektorn motsvarar ca 75 procent av landets BNP, vilket kan jämföras med det oviktade genomsnittet i Europa på omkring 50 procent. År 2003 fanns det 103 försäkringsaktiebolag, 62 ömsesidiga försäkringsbolag och 30 pensionskassor. Dessa försäkringsföretags totala premieinkomst utgör drygt 8 procent av landets BNP, vilket är i linje med det europeiska genomsnittet.

Livförsäkringsmarknaden i Danmark är, liksom i många andra länder i Europa, betydligt större än skadeförsäkringsmarknaden sett till såväl antal företag som förvaltade tillgångar och premieinkomst. På liv- och pensionsområdet är 41 aktiebolag och samtliga pensionskassor verksamma. Premieintäkterna i liv- och pensionsmarknaden motsvarar 5 procent av BNP. Den största livförsäkringskoncernen tar in nästan 20 procent av de samlade premieintäkterna och de 5 största koncernerna har en marknadsandel på knappt 60 procent. Konkurrensen på den danska livförsäkringsmarknaden har ökat kraftigt under det senaste decenniet; år 1992

tog de 5 största koncernerna in närmare 80 procent av livförsäkringspremierna.

Ungefär 80 procent av alla yrkesarbetande i Danmark omfattas av någon form av tjänstepension. I Europa har endast Sverige och Nederländerna en högre andel. Denna höga anslutning kan förklaras med att tjänstepensionen, liksom i Sverige, är obligatorisk för dem som omfattas av kollektivavtal. Tjänstepension kan i Danmark tryggas i livförsäkringsbolag, pensionskassor och banker. Omkring två tredjedelar av tjänstepensionsåtagandena tryggas genom att premier betalas till livförsäkringsbolag.

Fondförsäkringsmarknaden i Danmark är fortfarande i sin linda. Endast ett par procent av livförsäkringsföretagens tillgångar utgörs av fonder som försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade har valt, vilket är en av de lägsta andelarna i Europa. Efterfrågan på fondförsäkringslösningar kopplade till någon form av kapitalgaranti har dock ökat kraftigt under 2000-talet (Swiss Re. sigma No. 3/2003).

På skadeförsäkringsområdet är 62 aktiebolag och lika många ömsesidiga bolag verksamma. Den största koncernen har en marknadsandel på 21 procent. De 5 största koncernerna svarar för 70 procent av den sammanlagda premieintäkten. Till skillnad från utvecklingen på livförsäkringsmarknaden har koncentrationen på skadeförsäkringsmarknaden ökat. Ungefär 60 procent av totala skadeförsäkringspremier gick till de 5 största koncernerna år 1992.

6.3. Finland

Försäkringsföretagen och deras associationsrättsliga grund

I Finland får försäkringsverksamhet bedrivas av försäkringsbolag, varmed förstås försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag, och av försäkringsföreningar. Såväl försäkringsaktiebolag som ömsesidiga försäkringsbolag kan vara publika. Regleringen av försäkringsföretagen upptas i skilda författningar, nämligen 1979 års lag om försäkringsbolag och 1987 års lag om försäkringsföreningar.

En betydande del av det finländska försäkrings- och socialskyddet täcks genom lagstadgade försäkringar. Lagstadgat arbetspensionsskydd erbjuds av bl.a. privata s.k. arbetspensionsförsäkringsbolag. Sådana bolag kan vara försäkringsaktiebolag eller ömsesidiga försäkringsbolag. Även för arbetspensionsförsäkrings-

bolagen gäller lagen om försäkringsbolag om inte annat sägs i den särskilda lagen om arbetspensionsförsäkringsbolag.

I associationsrättsligt hänseende gäller för de finländska försäkringsbolagen genom hänvisningar åtskilliga bestämmelser i den allmänna lagen om aktiebolag. I lagen om försäkringsbolag ges emellertid en rad från allmän bolagsrätt avvikande bestämmelser, främst för de ömsesidiga försäkringsbolagen. Lagen om försäkringsföreningar är uppbyggd i nära överensstämmelse med lagen om försäkringsbolag men saknar hänvisningar till föreskrifter i generella associationsrättsliga regelverk.

Ett försäkringsbolag förutsätts att på bolagsstämman kunna besluta om att ändra bolagsform. Ett sådant beslut måste underställas social- och hälsovårdsministeriet för samtycke. Samtycke skall ges om ombildningen inte kränker de förmåner som försäkringarna omfattar eller någon delägargrupps intressen. Ministeriet har rätt att till samtycket foga villkor som är nödvändiga för att skydda de förmåner som försäkringarna omfattar eller delägargruppernas intressen.

Försäkringsföreningar kan meddela endast skadeförsäkring och liknar i administrativt hänseende ömsesidiga försäkringsbolag. En försäkringsförening är en på delägarnas ömsesidiga ansvar baserad försäkringsanstalt vars verksamhetsområde får omfatta högst 40 kommuner inom ett enhetligt område eller som enbart bedriver försäkring av fiskerimateriel.

Särskilt om ömsesidiga försäkringsföretag

Delägare i ett ömsesidigt försäkringsbolag är försäkringstagarna och, om bolagsordningen föreskriver det, ägarna av garantikapitalet. Med social- och hälsovårdsministeriets samtycke kan i bolagsordningen delägarskapet utvidgas så att även andra blir delägare i bolaget. Kretsen av delägare kan också inskränkas genom reglering i bolagsordningen. På så sätt kan bl.a. återförsäkringstagare uteslutas från delägarskap.

Försäkringstagardelägarna är inte personligen ansvariga för bolagets förpliktelser, men i bolagsordningen för ett skadeförsäkringsbolag kan bestämmas att dessa delägare har sådant ansvar. I så fall skall anges enligt vilken grund ansvarigheten bestäms och dess omfång. Om försäkringstagaren är en konsument eller en med en konsument jämställd näringsidkare kan dennes ansvar för bolagets

förpliktelser vara högst lika stort som det sammanlagda beloppet av de försäkringspremier som påförts denne föregående kalenderår.

Frågan om hur återstående tillgångar skall fördelas när ett ömsesidigt försäkringsbolag upplöses avgörs genom bestämmelser i bolagsordningen.

Delägarna utövar sin rätt att besluta i bolagets angelägenheter vid bolagsstämman. I bolagsordningen kan bestämmas att beslutanderätten i stället för av delägare skall utövas av representanter som delägarna utsett bland sig.

Ett ömsesidigt försäkringsbolag skall ha ett garantikapital, som kan fördelas på andelar. I bolagsordningen skall anges vad som är bestämt om ränta på garantikapitalet och om återbetalning av detta. Ökning av garantikapital får förekomma, och där gäller i tillämpliga delar vad som i allmänna aktiebolagslagen är föreskrivet om ökning av aktiekapitalet.

För de ömsesidigt bedrivna försäkringsföreningarna gäller i viktiga delar samma bestämmelser som för de ömsesidiga försäkringsbolagen. En försäkringsförening behöver emellertid inte koncession för att driva försäkringsverksamhet. Det räcker att föreningens stadgar fastställs av Försäkringsinspektionen. Vidare kan nämnas att en delägares ansvar för föreningens förpliktelser kan göras gällande på så sätt att denne åläggs att betala en tilläggsavgift uppgående till högst ett års försäkringspremier. Skyldigheten att betala tilläggsavgift skall anges i stadgarna.

Om en ”stor” försäkringsförening vill driva försäkringsrörelse på ett större område än 40 kommuner eller utomlands måste den ombildas till ett ömsesidigt försäkringsbolag, för vilken sedan lagen om försäkringsbolag gäller. En försäkringsförening är ”stor” om den årliga premieinkomsten överstiger 5 miljoner euro eller om föreningen driver ansvarsförsäkring i annan form än som anknuten försäkring eller om minst hälften av premieinkomsten kommer från andra än föreningens medlemmar. Också för en ombildning av en försäkringsförening till ett ömsesidigt försäkringsbolag finns särskilda regler som syftar till att säkerställa försäkringstagarnas ställning.

Överskott vid livförsäkring

Inom livförsäkring förekommer liksom i Sverige traditionella livförsäkringsprodukter med s.k. kundgottgörelse, i lagen om försäkringsbolag benämnd extra förmåner. Bolagen garanterar vid sådana försäkringar en viss avkastning och betalar därutöver kundgottgörelse vars storlek bolaget årligen fastställer. Det förekommer också livförsäkringar med endast fast ränta.

För försäkringar som enligt försäkringsavtalet har rätt till eventuella extra förmåner på grundval av överskott som dessa försäkringar avkastat gäller en lagfäst skälighetsprincip. När extra förmåner beviljas på sådana försäkringar skall nämligen i skälig omfattning beaktas både det totala beloppet av de extra förmåner som beviljas för dessa försäkringar och, i fråga om fördelningen av dessa förmåner, beloppet och uppkomsten av överskottet på dessa försäkringar. Vidare föreskrivs att de extra förmånerna inte får äventyra möjligheterna att uppfylla föreskrivna solvenskrav eller beständigheten av de extra förmånernas nivå. Skälighetskravet syftar till att förhindra dels en oskälig överföring till ägarna av det överskott som uppstår på grund av att betryggande antaganden används vid premieberäkningen, dels en ojämlik behandling av olika försäkringstagargrupper som har rätt till del i överskotten. Den finländska lagstiftaren anser det önskvärt att den nivå som fastställs på de extra förmånerna kan behållas följande år, eftersom man då kan undvika omotiverade förväntningar hos försäkringskunderna. Meningen är emellertid inte att förhindra att utnyttja dessa tilläggsförmåner för att täcka underskott i de garanterade förmånerna om det skulle behövas.

Det kan slutligen nämnas att det finns särskilda bestämmelser rörande överskott i arbetspensionsförsäkringsbolag. Av de tillgångar som överstiger skulderna i ett sådant bolag har aktieägarna eller innehavarna av garantiandelar vid upplösning av bolaget eller när tillgångar annars skall fördelas rätt endast till en andel som motsvarar bolagets eget kapital jämte en skälig avkastning. Övriga tillgångar i ett arbetspensionsförsäkringsbolag tillhör försäkringstagarna som en del av försäkringsbeståndet.

Särbehandling av små försäkringsföretag

Samtliga försäkringsföretag i Finland omfattas av den särskilda lagstiftningen om försäkringsrörelse och står under offentlig tillsyn.

Försäkringsmarknaden

Den finländska försäkringsmarknadens speciella särdrag är att privata försäkringsföretag bedriver arbetspensionsförsäkring och arbetsolycksfallsförsäkring som hör till den lagstadgade socialförsäkringen. Detta förhållande medför att en stor del av branschens totala premieinkomst är kopplad till de lagstadgade försäkringarna. År 2003 kom drygt 63 procent av premieinkomsten till finländska försäkringsbolag och försäkringsföreningar ifrån lagstadgad pensionsförsäkring, olycksfallsförsäkring och trafikförsäkring.

Arbetspensionssystemets andel i den finländska försäkringsnäringen medför att försäkringsmarknadens betydelse i samhället är stor. Premieinkomsten i relation till BNP utgör i Finland ca 10 procent och försäkringsbolagens tillgångar uppgår till ca 60 procent av BNP. År 2003 fanns det 51 försäkringsbolag (varav över hälften var aktiebolag) och ett hundratal försäkringsföreningar.

Den individuella livförsäkringsmarknaden i Finland är mycket liten och starkt koncentrerad. Den samlade premieinkomsten för individuell livförsäkring motsvarade år 2003 mindre än en halv procent av BNP och de fem största koncernerna tog över 90 procent av premieinkomsten. Livförsäkringsaktiebolagen står för merparten av marknadsandelarna. Fondförsäkringsprodukter har varit på stark frammarsch i Finland under senare år och stod för omkring 40 procent av premieinkomsten i individuell livförsäkring.

Det är möjligt för en arbetsgivare att sätta upp frivilliga tjänstepensionsplaner som tryggas genom att premier betalas till livförsäkringsbolag. Sådana arrangemang är dock ovanliga och har mycket liten betydelse för livförsäkringsbolagens verksamhet.

Även på skadeförsäkringsmarknaden står aktiebolagen för merparten av marknadsandelarna. Koncentrationen är liksom i många andra mindre länder mycket stor. De fem största koncernerna tar in över 90 procent av den samlade premieinkomsten.

6.4. Norge

Försäkringsföretagen och deras associationsrättsliga grund

För norsk försäkringsverksamhet gäller 2005 års lov om forsikringsselskaper, pensjonsforetak og deres virksomhet mv. (forsikringsloven). Försäkringsverksamhet får enligt lagen drivas bara av privata aktiebolag (aksjeselskaper), publika aktiebolag (allmennaksjeselskaper), ömsesidiga försäkringsbolag (gjensidige selskaper) och pensionskassor (pensjonskasser).

En pensionskassa är enligt forsikringsloven en institution som är bildad av en arbetsgivare och som genom försäkring eller på annat sätt tryggar arbetsgivarens kollektiva pensionsordningar för dennes anställda.

För privata och publika försäkringsaktiebolag gäller, enligt forsikringsloven, reglerna i aksjeloven respektive allmennaksjeselskapsloven om inte annat anges. För ömsesidiga försäkringsbolag upptas i forsikringsloven särskilda associationsrättsliga bestämmelser i ett eget kapitel, men också för dessa bolag hänvisas på några punkter till generella regler i aksjeloven. Det gäller vissa bestämmelser om bolagsordningen och bolagets ledning. Det skall här påpekas att det i Norge, liksom i Danmark, inte förekommer en allmän lag om ekonomiska föreningar. Forsikringsloven innehåller vidare åtskilliga för samtliga försäkringsbolag tillämpliga associationsrättsliga särregler om bolagsorganen. (Se vidare nedan.)

Även för pensionskassor upptas särbestämmelser i ett eget kapitel. Dessa bestämmelser är av främst näringsrättslig karaktär, men i kapitlet finns också associationsrättsliga särregler, bl.a. om stadgar och kassornas ledning, samt görs vissa hänvisningar till den allmänna aktiebolagslagens bestämmelser om ett bolags ledning. För pensionskassorna gäller i övrigt den särskilda foretakspensjonsloven.

Det saknas i forsikringsloven bestämmelser om genomförande av en ombildning av en associationsform till en annan.

Särskilt om ömsesidiga försäkringsföretag

Den ömsesidiga bolagsformen anses innebära att försäkringstagarna är bolagets medlemmar och att de som grupp är ansvariga för bolagets förpliktelser. Frågorna om vilka som är medlemmar och i vilken utsträckning ett medlemsansvar skall kunna göras

gällande skall dock bestämmas i bolagsordningen. Flera ömsesidiga livförsäkringsbolag har vid kollektiva pensionsordningar gett de försäkrade ställning av medlemmar.

Om inte annat är föreskrivet i bolagsordningen skall överskott eller underskott i ett ömsesidigt försäkringsbolag fördelas på dem som var medlemmar i samma räkenskapstermin i förhållande till en beräknad förskottspremie. I ett livförsäkringsbolags bolagsordning kan det bestämmas att medlemmarna inte skall ha ansvar för bolagets förpliktelser, men att underskott i stället skall utjämnas genom en reduktion av försäkringskraven. Medlemmarnas ansvar kan endast göras gällande av bolaget.

Bolagsordningen skall innehålla bestämmelser om vad som skall gälla vid bolagets upplösning.

Även frågorna om hur stämman skall vara sammansatt och hur rösträtten skall utövas på denna avgörs genom bestämmelser i bolagsordningen. Ett försäkringsbolag kan t.ex. besluta att stämman skall bestå av en för försäkringstagarna representativ grupp som utses av en offentlig myndighet eller av andra. I något fall har styrelsen i ett fackförbund kommit att utgöra en pensionskassas stämma.

Ömsesidiga försäkringsbolag skall vid bildandet ha ett garantikapital. Detta lånade kapital kan tas upp bl.a. genom utställande av omsättningsbara ”grunnfondsbevis”, vilka ger representationsrätt på stämman. För sådana värdepapper har utfärdats närmare föreskrifter. I bolagets stiftelsedokument skall anges förräntningen på det lånade riskkapitalet och när detta kapital skall betalas tillbaka. Beslut om återbetalning av lånekapitalet får verkställas först efter särskilt tillstånd. Ett ömsesidigt försäkringsbolag kan öka sitt kapital genom att ge ut nya grunnfondsbevis.

Bolagsorganen

I forsikringsloven ges som nämnts åtskilliga bestämmelser om ett försäkringsbolags organ. I fråga om styrelsen gäller att flertalet ledamöter inte får vara anställda i bolaget eller i ett bolag som ingår i samma koncern. Ordföranden skall väljas ur den gruppen.

I ett försäkringsbolag med fler än 50 anställda skall det utses ett s.k. representantskap med minst 12 medlemmar. Två tredjedelar av medlemmarna utses av stämman. Dessa delar av representantskapet skall avspegla bolagets intressegrupper, kundstruktur och sam-

hällsfunktion. Bolagsordningen skall innehålla närmare regler härom. Den återstående tredjedelen av representantskapet väljs av och bland de anställda. Representantskapet har bl.a. till uppgift att utse bolagets styrelse och utöva tillsyn över styrelsens förvaltning av bolaget. Representantskapet motsvaras i allmänna aktiebolag av den s.k. bedriftsforsamlingen.

Vidare skall ett försäkringsbolag ha en kontrollkommitté med minst tre medlemmar, varav en som huvudregel skall uppfylla föreskrivna krav på en lagfaren domare. Medlemmarna i kontrollkommittén, som utses av stämman, får inte vara ordförande eller vice ordförande i representantskapet, styrelseledamot eller styrelsesuppleant, revisor eller anställd i bolaget eller nära besläktad med sådana personer. Kontrollkommittén skall ha tillsyn över bolagets verksamhet och se till att det följer gällande föreskrifter, bolagsordning och beslut fattade av bolagets organ. Kontrollkommittén skall rapportera till representantskapet en gång per år. Får kommittén vetskap om betydande försummelser skall den göra anmälan till Kredittilsynet. Ett krav på inrättande av en kontrollkommitté gäller även för banker och andra finansiella institut.

Överskott vid livförsäkring

Överskott som samlas upp i ett livförsäkringsbolag skall föras tillbaka till försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade på grund av försäkringsavtal, om inte annat är bestämt i bolagsordningen. Kredittilsynet skall ha kontroll över kapitalåterföringen och kan förbjuda ett bolag att göra en återföring som Kredittilsynet anser kan rubba bolagets soliditet.

Kapitalet enligt ovan skall årligen fördelas på de enskilda avtalen. Uppsamlat och framtida överskott skall fördelas efter de enskilda avtalens bidrag till överskottet och efter de premie- och beräkningsunderlag som har gällt för varje avtal. Detta gäller emellertid normalt inte medel i den för livförsäkring obligatoriska ”sikkerhetsfonden”, till vilken ett livförsäkringsbolag i balansräkningen skall göra avsättningar för att möta oväntade förluster. Kredittilsynet ger närmare regler om hur fördelningen skall ske och om kontoföring för de enskilda avtalen. Kungen kan meddela närmare föreskrifter om sikkerhetsfonden.

I Norge tillåter man vinstutdelning från livförsäkringsbolag. Reglerna om utdelning på aktie- eller garantikapital samt om möj-

ligheterna för bolaget att behålla överskottsmedel skall framgå av bolagsordningen. Bolagsordningen fastställs av Kredittilsynet. Myndigheten har i en s.k. rundskrivelse bestämt att summan av avsättningar till fria fonder, utdelningar och skatt maximalt får uppgå till 35 procent av det utdelbara överskottet. Resterande överskottsmedel måste tillskrivas försäkringstagarna och blir då en garanterad fordran för dem.

Utöver andel av överskotten får de norska försäkringstagarna en tilläggsavsättning som kan betraktas som en andel av överskotten, men som inte är garanterad. Tilläggsavsättningen görs innan eventuellt överskott fördelas och kan användas för förlusttäckning i livförsäkringsbolagets rörelse. Tilläggsavsättningen har således likheter med den svenska allokerade återbäringen (försäkringstagarens andel av konsolideringsfonden) som redovisas till kunder som ett icke-garanterat belopp och som får användas för förlusttäckning. En väsentlig skillnad mot den svenska återbäringen är dock att den norska tilläggsavsättningen är begränsad till en viss andel av det garanterade åtagandet. Om tilläggsavsättningen blir större än åtta procent av försäkringstekniska avsättningar måste den tillskrivas försäkringstagarna och kommer då inte att kunna tas tillbaka. Den norska lagstiftningen begränsar hur mycket medel som försäkringstagarna får bidra med till förlusttäckning genom att på detta sätt maximera storleken av tilläggsavsättningarna. Inte heller får tilläggsavsättningarna användas för förlusttäckning fullt ut. De får bara användas för att täcka underskott som uppstår av en avkastning ned till noll procent. För den delen av underskottet som härrör från negativ totalavkastning måste underskottet täckas av eget kapital.

Tilläggsavsättningar får räknas in i kapitalbasen till 50 procent. Anledningen till denna begränsning är att den inte fullt ut kan användas för förlusttäckning. Av intresse att notera är dock att den får ingå i kapitalbasen trots att den inte utgör en del av bolagets egna kapital.

Det framgår av bolagsordningen hur vinsten i bolagen skall beräknas. Vanligt är att den beräknas som en andel av försäkringstekniska avsättningar, andel av försäkringsrisken och andel av det administrativa resultatet. Till ägarna tillfaller också hela avkastningen på eget kapital. Ägarnas andel av vinsten får dock inte överstiga 35 procent av det utdelbara överskottet.

En ny modell för vinstdelning eller överskottstilldelning har tagits fram i Norge. Det är ännu oklart när den träder i kraft. Syftet

med den nya modellen är att förenkla beräkningen av vinstdelning och att bättre göra åtskillnad mellan bolagets medel och försäkringstagarnas medel.

Fortfarande kommer ägarnas vinst att bestå av fyra komponenter. Hela avkastningen på det egna kapitalet tillfaller ägarna. För kapitalförvaltningen, försäkringsrisken och administrationen beräknar ägarna först en avgift (”margin”) för en period som tillfaller bolaget. Efter periodens slut konstaterar man vad den verkliga kostnaden blev för respektive område. För kapitalförvaltningen och försäkringsrisken täcker ägarna underskottet medan överskott tillfaller försäkringskollektivet. För administrationen står ägarna för underskottet men får också överskottet. Modellen ger incitament till ägarna att driva verksamheten med låga omkostnader.

Särbehandling av små försäkringsföretag

Vissa försäkringsföretag kan komma att falla utanför forsikringslovens tillämpningsområde. Kungen kan nämligen medge helt eller delvis undantag från lagens bestämmelser för mindre ömsesidiga försäkringsbolag och för bolag som meddelar endast återförsäkring eller försäkring av krigsrisker till sjöss.

Andra bestämmelser i forsikringsloven än de om koncession gäller inte för försäkring av husdjur som administreras av slakterier eller mejerier. Som huvudregel tillämpas forsikringsloven inte alls på ”begravelsekasser” och ”hjelpekasser” vilkas maximiersättningar motsvarar folketrygdens grundbelopp. För dessa typer av försäkringsverksamhet kan dock tillsynsmyndigheten, Kredittilsynet, kräva in uppgifter och, om hänsynen till de ersättningsberättigade motiverar det, bestämma att forsikringsloven, helt eller delvis, skall gälla även för dem. Forsikringsloven gäller inte för ”forsikringsforeninger” för vilka lov om sjötrygdelag gäller.

Försäkringsmarknaden

Försäkringsmarknaden i Norge är minst i Norden och en av de minsta i Europa, både i absoluta tal och relativt den norska ekonomin. Tillgångarna som förvaltas i försäkringsföretag på den norska försäkringsmarknaden motsvarar ungefär 20 procent av landets BNP, vilket är en i ett internationellt perspektiv mycket låg andel.

Inbetalda premier är jämnt fördelade mellan livförsäkring och skadeförsäkring och utgör 4 procent av BNP.

På livförsäkringsmarknaden i Norge är 10 livförsäkringsaktiebolag, 2 ömsesidiga livförsäkringsbolag och 137 pensionskassor (varav 30 kommunala pensionskassor) verksamma. Fondförsäkring introducerades år 1997 och för närvarande meddelar 5 av livförsäkringsaktiebolagen uteslutande fondförsäkring. Liksom i Danmark står fondförsäkring ännu för en mycket liten andel av de totala livförsäkringstillgångarna och mindre än 10 procent av inbetalda livförsäkringspremier avser fondförsäkring. På marknaden för individuell pensionsförsäkring (kapitalförsäkring och pensionsförsäkring) har emellertid efterfrågan på fondförsäkringslösningar ökat kraftigt och stod år 2003 för omkring 25 procent av premiebetalningarna.

Tjänstepensionsförsäkring är en viktig del av livförsäkringsbolagens verksamhet. År 2003 kom närmare 70 procent av premieinkomsten i bolagen från kollektiv pensionsförsäkring som tecknats av arbetsgivare för de anställdas räkning. Från och med januari 2006 är det obligatoriskt för arbetsgivare att etablera tjänstepensionsplaner för sina anställda.

På den norska skadeförsäkringsmarknaden är 46 bolag och ett 30-tal lokala skadeförsäkringsföretag verksamma. Marknaden är starkt koncentrerad, det största försäkringsbolaget tar in över 30 procent av alla skadeförsäkringspremier och de 5 största företagen står gemensamt för över 90 procent av inbetalda premier.

6.5. Tyskland

Försäkringsföretagen och deras associationsrättsliga grund

Försäkringsrörelse regleras i Tyskland genom Versicherungsaufsichtsgesetz (VAG). Enligt lagen kan försäkringsrörelse drivas av aktiebolag (Aktiengesellschaften), ömsesidiga försäkringsföreningar (Versicherungsvereinen auf Gegenseitigkeit) och offentligrättsliga anstalter (Anstalten des öffentlichen Rechts).

För försäkringsaktiebolagen gäller allmän bolagsrätt, framför allt den generella aktiebolagslagen (Aktiengesetz). Endast på några punkter ges i VAG associationsrättsliga särregler för försäkringsaktiebolagen. Dit hör föreskrifter om krav på ägare, företagsledning och bolagsordning, vilka följer av EG-rätten.

För de ömsesidiga försäkringsföretagen finns de associationsrättsliga bestämmelserna i första hand i ett särskilt avsnitt i VAG. Dessa bestämmelser hänvisar i stor utsträckning till allmän bolagsrätt, som alltså skall ha motsvarande tillämpning på de ömsesidiga företagen. Sålunda underkastas dessa företag vissa för näringsidkare generella regler i Handelsgesetzbuch men också aktiebolagslagens föreskrifter om bl.a. stämma och minoritetsskydd.

De offentligrättsliga anstalterna regleras vanligtvis genom delstatlig lag. Även för dessa anstalter gäller ofta – genom hänvisningar – allmän bolagsrätt.

Särskilt om ömsesidiga försäkringsföretag

Den ömsesidiga försäkringsföreningen har en särskild rättslig form; i systematiskt hänseende inordnas den emellan en renodlad förening och ett aktiebolag. I tysk doktrin beskrivs en ömsesidig försäkringsförening som en kooperativ organisation som bedrivs utan vinstsyfte. Åtminstone i vissa hänseenden uppfattas den ömsesidiga försäkringsföreningen följaktligen som en ekonomisk förening. Den ömsesidiga försäkringsföreningen förstås som en sammanslagning av personer som behöver täcka risker genom försäkring och som ombesörjer detta genom att etablera och stödja ett företag härför.

Försäkringstagarna är i regel medlemmar i det ömsesidiga företaget. Från ekonomisk synpunkt är de företagets delägare. Försäkringstagarna har emellertid inte några överlåtbara andelar i föreningen. De är inte skyldiga att förvärva andelar när de ansluter sig och de får inte någon betalning när de lämnar föreningen. Vid företagets likvidation skall emellertid kvarvarande tillgångar fördelas bland medlemmarna.

Med ett ingånget försäkringsavtal följer alltså normalt medlemskap i den ömsesidiga föreningen. I viss mindre utsträckning får en sådan förening täcka risker även för andra än medlemmar. Detta förutsätter dock att en bestämmelse intas i stadgarna och att bestämmelsen godkänns av tillsynsmyndigheten. Vidare har det under senare års tillsynspraxis godtagits att också andra än försäkringstagare är medlemmar i den ömsesidiga försäkringsföreningen. Det har då gällt personer som tidigare varit försäkringstagare i föreningen. Någon generell möjlighet till medlemskap för dem som inte är försäkringstagare föreligger dock inte.

En princip om likabehandling av föreningens medlemmar är fastslagen i VAG.

Medlemmarna i den ömsesidiga försäkringsföreningen får inte någon utdelning eller liknande betalning som en följd av föreningens ekonomiska resultat. Uppkomna överskott används i stället för att öka företagets reserver eller för att erbjuda försäkringsskydd till mer förmånliga villkor.

I stadgarna måste anges om kostnader skall kunna täckas med enstaka eller återkommande medlemsbidrag som skall betalas i förskott eller fordras in vid behov. I stadgarna kan anges ett högsta belopp för medlemsbidragen.

Vid sidan av stämman (oberste Vertretung) och styrelsen (Vorstand) förekommer ett för ömsesidiga försäkringsföreningar unikt organ (Aufsichtsrat), som har till uppgift att för medlemmarnas räkning övervaka verksamheten. Detta organ, som skall bestå av minst 3 och högst 21 personer, är överordnat styrelsen och kontrollerar följaktligen styrelsens arbete. Utgångspunkten är att medlemmarna har rätt att på stämman utse de personer som skall ingå i Aufsichtsrat.

VAG innehåller inte några närmare bestämmelser om hur medlemmarnas rättigheter skall utövas på stämman eller hur personerna i de båda andra föreningsorganen skall utses. Frågorna skall i stället regleras i stadgarna. Det är följaktligen tillåtet med en ordning där stämman utgörs av representanter för medlemmarna, och reglerna för en sådan ordning bestäms då helt i stadgarna. Föreningen är skyldig att offentliggöra sina regler för hur personer i de skilda föreningsorganen utses samt sammansättningen i dessa organ.

Det representativa systemet anses i Tyskland vara väl fungerande och ha flera fördelar. De administrativa kostnaderna minskar drastiskt när endast ett fåtal i stället för ett mycket stort antal försäkringstagare utövar stämmans befogenheter. Vidare medför det representativa systemet en ökad grad av förståelse för verksamheten och dess problem, eftersom representanterna normalt är experter.

Ömsesidiga försäkringsföreningar skall vid bildandet ha ett garantikapital. I stadgarna skall anges hur detta kapital skall återbetalas och vilket inflytande garanterna skall ha. På grund av sin rättsliga struktur har ömsesidiga försäkringsföreningar ibland svårt att skaffa nytt kapital. Såsom onoterade har de endast begränsade möjligheter att nyttja kapitalmarknaden. De får i stället främst ackumulera kapital med vinster från försäkringsverksamheten eller

från kapitalplaceringar. Ömsesidiga föreningar kan dock ta upp förlagslån eller utfärda andelsrätter (Genussrechte). Innehavare av andelsrätter är underkastade affärsriskerna i föreningen och har vanligen företräde till del i föreningens vinst.

I VAG ges särskilda bestämmelser om en ömsesidig försäkringsförenings överlåtelse av tillgångar och skulder till ett aktiebolag. De syftar till att säkerställa försäkringstagarnas berättigade intressen vid en sådan överlåtelse.

Överskott vid livförsäkring

Merparten av överskotten i ett livförsäkringsbolag är avsedd för försäkringstagarna. Återstoden betalas till aktieägare eller reserveras i företaget. I VAG bemyndigas Finansministeriet eller tillsynsmyndigheten att ge närmare föreskrifter om försäkringstagarnas rätt till del i företagets överskott. Enligt nu gällande föreskrifter skall försäkringstagarna ha rätt till åtminstone 90 procent av nettoavkastningen på de tillgångar som är avsatta för framtida försäkringsförmåner. I första hand skall dock avkastningen användas för att infria utställda garantier. Avkastningsdelning med ägarna kan bara ske efter att garantierna är infriade.

Återbäring måste synliggöras i balansräkningen. Det är emellertid inte tillåtet att i balansräkningen göra avsättningar för återbäring som ännu inte är garanterad försäkringstagarna.

Särbehandling av små försäkringsföretag

I princip samtliga försäkringsföretag omfattas av offentlig tillsyn. Från tillsynslagstiftningen undantas dock bl.a. understödsfonder och institut som meddelar socialförsäkring. Härtill kommer att vissa mindre ömsesidiga företag, begränsade antingen till verksamhetsområde, geografiskt område eller medlemsantal, inte är underkastade samtliga VAG:s regler för sådana företag. Tillsynsmyndigheten kan i särskilda fall helt undanta små företag från tillsyn.

Försäkringsmarknaden

Den tyska försäkringsmarknaden är den näst största marknaden i Europa. Drygt 8 procent av bruttopremierna i OECD-området går till tyska försäkringsbolag. Livförsäkringsmarknaden dominerar sett till förvaltade tillgångar men ca 60 procent av de inhemska premieinbetalningarna går till skadeförsäkringsföretag.

I Tyskland upprättas tjänstepensionsplaner av arbetsgivaren på frivillig basis. Tjänstepensionslösningar är således inte obligatoriska som en följd av kollektivavtal, även om sådana arrangemang kan förekomma. Ungefär 50 procent av arbetskraften har någon form av tjänstepension, men andelen faller. Tjänstepensionsåtagandet tryggas vanligen genom avsättningar i arbetsgivarens balansräkning, men kan även tryggas genom att arbetsgivaren betalar premier till ett livförsäkringsföretag.

Ömsesidiga försäkringsföretag spelar en framträdande roll på den tyska försäkringsmarknaden. I slutet av 1990-talet stod ömsesidiga livförsäkringsföretag för över 30 procent av de totala livförsäkringspremierna. På skadeförsäkringsmarknaden dominerar dock aktiebolagsformen; knappt 10 procent av premieintäkterna betalades till ömsesidiga försäkringsföretag.

6.6. Storbritannien

Försäkringsföretagen och deras associationsrättsliga grund

Enligt den brittiska försäkringslagstiftningen får försäkringsverksamhet bedrivas av aktiebolag (companies limited by shares), ömsesidiga företag, däribland s.k. friendly societies, och de försäkringsgivare som uppträder under namnet Lloyd´s.

Friendly societies kan sägas motsvara de svenska understödsföreningarna. (Om friendly societies, se vidare SOU 1990:101 s. 118 ff.) Lloyd´s är varken ett försäkringsbolag eller en försäkringsförening utan en sammanslutning av individer som, med Lloyd´s i London som marknadsplats, kan acceptera att överta försäkringsrisker som erbjuds dem. (Om Lloyd´s, se vidare SOU 1987:58 s. 408 ff. och SOU 1992:5.)

Bestämmelser om försäkringsbolagens verksamhet och tillsynen över denna upptas i särskild lagstiftning. I associationsrättsligt hänseende regleras bolagen däremot av föreskrifter i den allmänna bolagsrätten. De associationsrättsliga bestämmelser som följer av

EG-rätten, såsom bestämmelserna om bolagets ägare och ledning, har dock intagits i den särskilda lagstiftningen om försäkringsrörelse. För friendly societies och Lloyd´s gäller avvikande reglering i lagstiftning för just dessa försäkringsgivare.

Särskilt om ömsesidiga försäkringsföretag

Försäkringstagarna i ett ömsesidigt försäkringsbolag är normalt också bolagets medlemmar. De har inte någon lagfäst skyldighet att skjuta till medel till bolaget. Det är i stället varje enskilt ömsesidigt försäkringsbolag som genom bestämmelser i bolagsordningen avgör om medlemsansvar skall förekomma. I bolagsordningen skall vidare anges hur tillgångar skall fördelas vid bolagets upplösning.

Såsom på de flesta andra håll fordras i ett ömsesidigt försäkringsbolag ett startkapital, garantikapital, som normalt lånas upp men ibland tillskjuts av medlemmarna. Vad som gäller för sådant kapital följer av bestämmelser i allmän bolagsrätt.

Ömsesidiga försäkringsföretag kan liksom andra försäkringsgivare skaffa nytt främmande riskbärande kapital under rörelsens bedrivande, bl.a. genom utställande av s.k. Permanent Interest Bearing Shares.

Överskott vid livförsäkring

I Storbritannien ger s.k. with profit-avtal försäkringstagarna rätt till del av överskottet i livförsäkringsrörelse. Avtalen liknar den svenska traditionella livförsäkringsprodukten med en garanti i botten, riskutjämning och fördelning av eventuellt överskott. Det finns ett otal olika varianter för att fördela överskottet mellan försäkringstagarna och mellan olika fonder inom bolagen. Metoderna kan vara desamma oavsett om det är ett ömsesidigt försäkringsbolag eller aktiebolag. Överskottet kan komma ifrån en viss avgränsad tillgångsmassa eller från avkastningen på vissa tillgångar plus andra källor till vinster eller förluster i ett försäkringsbolag. I det senare fallet kan försäkringstagaren dela hela affärsrisken tillsammans med bolaget, utöver den finansiella risken. Det finns således ingen princip i Storbritannien att försäkringstagarna inte kan stå allmän rörelserisk.

Överskottstilldelningen kallas bonus och utgår i huvudsak i två olika former: regular bonus, som bestäms och löpande garanteras försäkringstagarna på samma sätt som den underliggande garantin, och terminal bonus, som bestäms först vid försäkringsfall eller då avtalet löpt ut.

Regular bonus bestäms årligen utifrån en värdering av den framtida kostnaden för bolagets åtaganden. Denna s.k. deklarerade bonus garanteras försäkringstagarna som ett tillägg till det garanterade försäkringsbeloppet och försäkringsbolaget måste därför göra avsättningar för den. Vid beräkning av bonusens andel av överskottet beaktas endast realiserade överskott.

Överskottsöverföringar skall framgå av resultaträkningen, vilket innebär att det inte, benämningen with profits till trots, är en del av bolagets vinst som blir bonus till försäkringstagarna. Hela årets avkastning brukar inte tilldelas som bonus utan man gör en lämplig tilldelning beroende på vad bolaget anser om framtida avkastning och förutsättningar att klara garantierna. Det uppstår då ett kollektivt buffertkapital som ligger som ett kapital som är tillgängligt för vinstdelning men inte blivit deklarerad som bonus. Bolagen har på samma sätt som i Sverige stort diskretionärt utrymme att bestämma fördelningen av bonus och annat kapital.

Terminal bonus garanteras försäkringstagarna först i samband med utbetalning. Metoden är ett sätt att låta försäkringstagarna få ta del av även icke realiserade överskott vilka som nämnts inte är tillgängliga för löpande tilldelning. Detta möjliggörs genom att utnyttja kassaflödet från nya premieinbetalningar så att terminal bonus kan utgå utan att placeringstillgångar avyttras. Terminal bonus är således ett sätt för bolaget att behålla en del av överskottet i bolaget utan att avsättningar måste göras. Det kan då också fungera som ett buffertkapital för de ställda garantierna. Medel tillgängliga för terminal bonus motsvaras således i balansräkningen av en reservpost under eget kapital utvisande skillnaden mellan tillgångarnas verkliga värde och anskaffningsvärde. Dessa medel är endast i begränsad utsträckning tillgängliga för vinstutdelning till aktieägarna

I aktiebolagen delas överskottet med aktieägarna. Fördelningen sker efter att ett överskott har uppkommit vilket kan grunda sig på en mängd olika orsaker. I huvudsak används två olika modeller för fördelningen mellan försäkringstagarna och aktieägarna. Det ena är en 90/10 fördelning av överskottet där försäkringstagarna får minst 90 procent av överskottet och aktieägarna upp till 10 procent.

Under senare år har några bolag börjat med en 100/0 fördelning. En fördelning där försäkringstagarna får allt sker oftast i avtal där överskottet tilldelas i form av andelar i en fond. I sådana arrangemang står aktieägaren för affärsrisken när det gäller bolagets administrativa kostnader. För det tar aktieägaren en avgift som antingen är fastställd i förhållande till tillgångarnas värde eller som premieavgift. Fördelningen 90/10 brukar motiveras med att försäkringsgivaren står för det garanterade beloppet. Det framhålls dock i rapporter från tillsynsmyndigheten att den garantin sällan behöver infrias eftersom det oftast finns tillräckligt med internt genererat buffertkapital.

I Storbritannien har det under 2000-talet skrivits utredningar och rapporter från tillsynsmyndigheten om den produkt som innehåller avtal med vinstdelning. Produkten – som har många likheter med den svenska traditionella livförsäkringsprodukten – har framför allt ifrågasatts ur ett konsumentperspektiv. Det har framhållits att produkten är mycket svår att genomlysa. Det går t.ex. inte att under avtalets löptid avgöra om försäkringsavtalet har gett en bra avkastning eller inte eller vad som bidragit till avkastningen. Det kan lika gärna bero på bra resultat i kapitalförvaltningen som dålig avkastning men med uppräkning av värdet via bonus som tas från reserver. Det är först när alla utbetalningar är gjorda som man kan avgöra om man fått en bra avkastning på sin premie eller inte. Vidare har oklarheter om kostnadsuttagen kritiserats. Det har inte rapporterats om storleken på dem eller gått att avgöra om de är dyrare eller billigare än andra produkter.

Man har också i Storbritannien uppmärksammat intressekonflikterna mellan försäkringstagarna och aktieägarna i de vinstutdelande bolagen. Som exempel nämns att försäkringstagarnas medel kan användas till strategiska investeringar för bolaget som inte nödvändigtvis gagnar försäkringstagarna. Även kostnadsfördelningen kan vara till försäkringstagarnas nackdel. Konstruktionen med vinstdelning mellan försäkringstagarna och aktieägarna enligt principen 90/10 har också kritiserats för att vara alltför primitiv. Om vinstdelningen motiveras av att aktieägaren står för risken att inte det garanterade beloppet infrias, så borde värdet av den garantin prissättas därefter. Med andra ord skulle en större andel av avkastningen på tillgångarna tillfalla försäkringstagarna i tider när upparbetat kollektivt buffertkapital är större eftersom risken då minskat för aktieägaren.

Särbehandling av små försäkringsföretag

I stort sett alla försäkringsgivare omfattas av den särskilda lagstiftningen på försäkringsområdet. En fackförening som driver försäkringsrörelse är dock undantagen från regleringen om försäkringsrörelsen är begränsad till att tillhandahålla förmåner vid strejker och liknande situationer.

Försäkringsmarknaden

Försäkringsmarknaden i Storbritannien är den största i Europa och den tredje största marknaden i världen, efter den i USA och Japan. Mer än en tiondel av världens försäkringspremier går till den brittiska marknaden. Det finns ungefär 770 företag som är auktoriserade att bedriva försäkringsrörelse i Storbritannien. Mer är 70 procent av dessa företag får endast bedriva skadeförsäkringsverksamhet, ca 20 procent får meddela långvarig liv- och pensionsförsäkring och resten av företagen har tillstånd att ha blandad verksamhet.

Fondförsäkringsprodukter har under 2000-talet kommit att bli allt mer dominerande. Nyförsäljningen av traditionella livförsäkringar (with profit) var ungefär lika stor som den för fondförsäkringar under 1990-talet, men under år 2002 föll försäljningen av traditionella livförsäkringsprodukter kraftigt. År 2002 var värdet av nytecknade traditionella försäkringar mindre än hälften så stor som värdet av nytecknad fondförsäkring.

I Storbritannien sätter arbetsgivare upp tjänstepensionsplaner på frivillig basis. Normalt gör arbetsgivaren avsättningar till en s.k. trust fund som omfattas av särskild reglering (trust law). Tjänstepensionstillgångarna i Storbritannien motsvarar över 80 procent av landets BNP, vilket i ett internationellt perspektiv är mycket högt (endast Nederländerna uppvisar en högre andel i Europa). Försäkringsbolag kan få i uppdrag att förvalta tjänstepensionstillgångarna, men tjänstepension tryggas vanligen inte med att en tjänstepensionsförsäkring tecknas.

Ömsesidiga försäkringsbolag har traditionellt haft en stark ställning på den brittiska försäkringsmarknaden. I slutet av 1990-talet hade ömsesidiga försäkringsbolag en betydande del av försäkringsmarknaden – ungefär 25 procent av de totala premieintäkterna gick till ömsesidiga försäkringsbolag. På livförsäkringsmarknaden stod

ömsesidiga försäkringsbolag för närmare en tredjedel av premievolymen. Ett flertal ömsesidiga livförsäkringsbolag har emellertid under senare år ombildats till aktiebolag.

6.7. Frankrike

Försäkringsföretagen och deras associationsrättsliga grund

Privat försäkringsrörelse får i Frankrike bedrivas av ett aktiebolag (société anonyme), ett ömsesidigt försäkringsbolag (société d’assurance mutuelle) eller ett bolag med ömsesidig form (société d’assurance à forme mutuelle). Den sistnämnda företagskategorin utmärks av att alltid debitera rörliga premier, att ha en verksamhet som är begränsad till ett visst geografiskt område eller till en viss yrkesgrupp, att inte anlita försäkringsmäklare och att återbära överskotten bland medlemmarna. Ett bolag med ömsesidig form får meddela endast direkt skadeförsäkring.

Bestämmelser om försäkringsbolagens verksamhet ges i le Code des assurances.

För försäkringsaktiebolagen gäller i associationsrättsligt hänseende i princip allmän bolagsrätt, däribland den allmänna aktiebolagslagen.

Beträffande de ömsesidiga försäkringsbolagen innehåller försäkringslagstiftningen särskilda associationsrättsliga bestämmelser. De tar sikte på bolagets bildande och dess interna angelägenheter. Det görs i särlagstiftningen följaktligen inte någon generell hänvisning till allmänna associationsrättsliga regler. Emellertid refereras i många fall till bestämmelser som gäller för kommersiella företag i allmänhet.

Särskilt om ömsesidiga försäkringsföretag

I försäkringslagstiftningen anges de kriterier som kännetecknar ett ömsesidigt försäkringsbolag. Ett sådant bolag drivs inte i vinstsyfte utan är bildat för att försäkra medlemmars risker. Bolaget kan debitera fasta eller rörliga premier men medlemsansvaret får aldrig vara obegränsat. Vid livförsäkring är medlemsbidragen alltid fasta. Medlemmarna jämställs inte med aktieägare och har följaktligen inte några anspråk på bolagets kapital. I händelse av likvidation

skall därför alla överskott överföras till ett annat ömsesidigt försäkringsbolag eller en liknande association.

Verksamheten i ett ömsesidigt försäkringsbolag bygger på principerna om demokrati och likabehandling av medlemmarna. Härav följer att stämman skall utgöras av antingen alla medlemmar eller delegerade som valts av medlemmarna samt att varje medlem som fullgjort sin betalningsskyldighet mot bolaget kan utses till styrelseledamot. Vidare krävs att bolagets personal är representerad i styrelsen. Högst en tredjedel av styrelsen skall utses av och bland företagets anställda.

De flesta ömsesidiga försäkringsbolag tillämpar av praktiska skäl en ordning med delegerade på stämman. I allmänhet utser medlemmarna åtminstone 50 personer som sina representanter. Medlemmarna bestämmer själva villkoren för val av delegerade. Dessa villkor måste anges i bolagsordningen. I en ordning utan delegerade kan en medlem ge fullmakt åt en annan medlem att rösta på stämman. Vidare kan bolagsordningen ge medlemmarna möjlighet att rösta per post. Varje medlem har enligt lagen en röst.

Såsom i andra länder fordras ett garantikapital vid bildande av ett ömsesidigt försäkringsbolag. Storleken av detta lånekapital skall anges i bolagsordningen.

Försäkringslagstiftningen anger två metoder för att öka riskkapitalet i ömsesidiga försäkringsbolag. Den ena metoden innebär att nytt kapital tillskjuts av medlemmarna. För det krävs att bolagsstämman beslutar att samtliga medlemmar skall skjuta till medlen. På dessa lånemedel löper en av stämman angiven ränta. Den andra metoden innebär upplåning från såväl medlem som annan mot s.k. titre particitifs. Sådana värdepapper ger innehavaren rätt till betalning med dels en fast ränta, dels ett belopp baserat på bolagets premieinkomst. Innehavet ger emellertid inte rösträtt på stämman. Det är bolagets styrelse som avgör när värdepappret kan lösas in. Lånet är efterställt andra bolagets skulder.

Överskott vid livförsäkring

Livförsäkring i Frankrike är fortfarande förhållandevis starkt reglerad, t.ex. regleras vilken ränta som skall användas vid beräkning av premier på långvariga försäkringskontrakt. Räntan är en funktion av statslåneräntan. Fördelning av överskottet – som delas in i överskott som härrör från det försäkringstekniska resultatet och

överskott från det finansiella resultatet – är också reglerat i försäkringsrörelselagstiftningen. Den föreskriver att försäkringsbolagen måste dela med sig av vinster till de försäkrade enligt de villkor som bestäms av Finansdepartementet.

Enligt nuvarande bestämmelser måste försäkringsbolagen distribuera minst 90 procent av det försäkringstekniska resultatet och 85 procent av det finansiella resultatet till försäkringstagarna. Den sistnämnda nivån kan höjas genom avtal.

Särbehandling av små försäkringsföretag

Regleringen av försäkringsrörelse omfattar i princip alla franska försäkringsgivare. Endast vissa ömsesidiga försäkringsföretag av helt begränsad omfattning är undantagna från den offentliga tillsynen.

Försäkringsmarknaden

Den franska försäkringsmarknaden är den tredje största i Europa, nästan 6 procent av samtliga premier som betalas inom OECDområdet går till den franska marknaden. Premieinkomsten i livförsäkringsmarknaden är nästan dubbelt så stor som den i skadeförsäkringsmarknaden.

Det är i Frankrike obligatoriskt för alla privatanställda att omfattas av en tjänstepensionsplan. Tjänstepensionen tryggas dock i särskilda organisationer som styrs av arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. Frivilliga tjänstepensionsplaner kan tryggas genom tjänstepensionsförsäkring i ett livförsäkringsbolag, men endast en mindre andel av arbetskraften omfattas av sådana lösningar och tjänstepensionsförsäkring har liten betydelse för livförsäkringsbolagens verksamhet.

Även i Frankrike spelar ömsesidiga försäkringsbolag en viktig roll. Till skillnad från förhållandena på t.ex. den tyska försäkringsmarknaden så är det på skadeförsäkringsmarknaden som den ömsesidiga bolagsformen är mest framträdande; närmare 40 procent av de totala skadeförsäkringspremierna går till ömsesidiga försäkringsbolag. I livförsäkringssektorn tar aktiebolag in nästan 95 procent av premierna.

6.8. Nederländerna

Försäkringsföretagen och deras associationsrättsliga grund

Lagstiftningen rörande försäkringsrörelse i Nederländerna kan hänföras till två delar, dels lagstiftning angående associationer i allmänhet, dels lagstiftning om tillsyn över finansiella företag.

Den generella lagstiftningen om associationer innehåller bestämmelser om tillåtna företagsformer för försäkringsföretag, om kraven vid bildande av ett försäkringsföretag, om styrelsens organisation och om redovisning m.m. Enligt denna reglering kan holländska försäkringsgivare till sin associationsform vara antingen aktiebolag eller ömsesidiga försäkringsbolag.

Särskilt om ömsesidiga försäkringsföretag

Såsom i andra länder syftar ömsesidig försäkringsverksamhet till att främja medlemmarnas intresse. Normalt är samtliga företagets försäkringstagare medlemmar i associationen. Regleringen förhindrar dock inte att också andra än försäkringstagare är medlemmar i ett ömsesidigt försäkringsbolag.

Som en följd av den ömsesidiga tanken är utgångspunkten att medlemmarna skall täcka underskott i verksamheten, men genom bestämmelser i bolagsordningen kan bristtäckningsansvaret begränsas eller helt upphävas. För det fall att ett ömsesidigt försäkringsbolag beslutar om slopat medlemsansvar får bolaget meddela försäkringar även till andra än medlemmar. Omfattningen av sådan försäkringsrörelse måste emellertid vara av mera begränsad omfattning.

Liksom på andra håll skall ett ömsesidigt försäkringsbolag i Nederländerna vid bildandet ha ett garantikapital. Detta kapital kan delas upp i andelar och bolaget kan öka kapitalet genom att ge ut nya andelar. Ömsesidiga försäkringsbolag kan skaffa nytt främmande kapital också genom upplåning mot utställande av obligationer.

Överskott vid livförsäkring

Det förekommer inte några för försäkringsverksamhet särskilda bestämmelser för fördelning av överskott. Sådana frågor avgörs i stället ofta genom bestämmelser i ett försäkringsbolags bolagsordning. Däri kan t.ex. anges att vinstutdelningen till aktieägare skall vara begränsad och att försäkringstagarna på visst sätt har rätt till del i uppkomna överskott.

I ömsesidiga livförsäkringsbolag har försäkringstagarna såsom medlemmar inflytande över bolagets överskottshantering. Försäkringstagare i livförsäkringsaktiebolag har dock inte av lagstiftaren getts möjlighet till inverkan på bolagsbesluten. I dessa bolag är, såsom i holländska aktiebolag i allmänhet, beslutanderätten fördelad mellan tre interna organ: bolagsstämman, styrelsen och ett särskilt tillsynsorgan (the Supervisory Board). Tillsynsorganet har bl.a. till uppgift att kontrollera och godkänna de mera betydelsefulla styrelsebesluten. Nämnda bolagsinterna organ är emellertid i princip sidoställda i lagstiftningen.

Särbehandling av små försäkringsföretag

I tillsynslagstiftningen särbehandlas viss försäkringsverksamhet. Sålunda har begravningskassor som tillhandahåller förmåner in natura och institutioner vilkas verksamhet regleras av särskild lagstiftning, bl.a. om krigsförsäkring, ställts utanför området för tillsyn.

Försäkringsmarknaden

Försäkringsmarknaden i Nederländerna är ungefär dubbelt så stor som den svenska mätt i totala premieinkomster. Livförsäkringsmarknaden är betydligt större än skadeförsäkringsmarknaden sett till förvaltade tillgångar. Tillgångarna i nederländska livförsäkringsföretag motsvarar över 50 procent av landets BNP och motsvarande siffra för skadeförsäkringsföretagen är drygt 5 procent. Premieinkomsten i skade- respektive livförsäkringssektorn är emellertid ungefär lika stor.

Över 90 procent av de anställda i Nederländerna omfattas av någon form av tjänstepension. Vanligtvis är arbetsgivaren skyldig enligt kollektivavtal att upprätta en tjänstepensionsplan. Arbets-

givarens pensionsutfästelse kan bl.a. tryggas genom att försäkring tecknas i livförsäkringsföretag.

Nederländerna har en väl utvecklad fondförsäkringsmarknad i ett europeiskt perspektiv. Omkring 30 procent av tillgångarna i livförsäkringssektorn är tillgångar som svarar mot fondförsäkringsåtaganden och närmare 50 procent av premierna i sektorn är premier för fondförsäkring. Endast i Storbritannien och Italien uppvisar fondförsäkring något högre andelar.

6.9. Belgien

Försäkringsföretagen och deras associationsrättsliga grund

Enligt den belgiska lagen om tillsyn över försäkringsföretag får försäkringsverksamhet bedrivas av ett aktiebolag, en kooperativ förening eller ett ömsesidigt försäkringsbolag. Allmän bolagsrätt gäller för aktiebolagen och de kooperativa föreningarna men inte för de ömsesidiga företagen. För de företagen ges i stället ett fåtal associationsrättsliga bestämmelser i tillsynslagen.

Särskilt om ömsesidiga försäkringsföretag

I Belgien anses ömsesidiga försäkringsföretag vara föreningar. Tillsynslagen överlämnar i stor utsträckning åt dessa företag att genom bestämmelser i bolagsordningen själva reglera åtskilliga av företagets förhållanden. Sålunda skall i bolagsordningen anges bl.a. hur medlemskap uppnås och upphör, vem som har rösträtt, medlemmars ansvar att bidra med kapital, hur företaget skall organiseras och ledas, hur överskott skall hanteras samt hur tillgångar skall fördelas vid bolagets upplösning.

Överskott vid livförsäkring

Bestämmelserna om fördelningen av överskottet i livförsäkring är detsamma för ömsesidiga försäkringsbolag och aktiebolag. Överskott samlas i en fond för framtida fördelning av överskottet. Fonden framgår av redovisningen och insättningar i fonden belastar resultatet medan uttag ökar resultatet. Fonden är egent-

ligen inte till för att fördela överskottet mellan försäkringstagarna och aktieägarna men får användas för detta ändamål.

Överskott som har tilldelats försäkringstagarna blir garanterade och bolaget måste göra avsättningar för dem. Överskott som tilldelas får inte vara belastade med några villkor. Innan överskott fördelas på försäkringstagarna ingår de i avsättningar för bonus och premiereduktioner.

Särbehandling av små försäkringsföretag

Från tillsynslagens tillämpningsområde har undantagits sådana mindre kooperativa eller ömsesidiga försäkringsföretag, vilka har begränsat sin verksamhet till den stad där företaget har sitt huvudkontor eller till den staden och dess intilliggande städer.

Försäkringsmarknaden

Försäkringsmarknaden i Belgien är ungefär lika stor som den svenska försäkringsmarknaden, mätt i försäkringspremieinkomst. Den totala premieinkomsten i Belgien motsvarade nästan 10 procent av landets BNP och livförsäkringsmarknaden tar in mer än dubbelt så mycket premier som skadeförsäkringsmarknaden. År 2004 fanns det 85 belgiska försäkringsaktiebolag, 7 kooperativa försäkringsföreningar och 18 ömsesidiga företag.

I Belgien sätts tjänstepensionsplaner upp av arbetsgivaren på frivillig basis. Ungefär 30 procent av arbetskraften omfattas av tjänstepensionsarrangemang. Arbetsgivarens utfästelse kan tryggas genom att tjänstepensionsförsäkring tecknas i livförsäkringsföretag eller genom avsättning till särskild pensionsfond (men det är inte tillåtet för arbetsgivaren att göra avsättningar i balansräkningen för att möta tjänstepensionsåtagandet).

6.10. Irland

Försäkringsföretagen och deras associationsrättsliga grund

Den särskilda försäkringsrörelseregleringen i Irland vilar i det väsentliga på EG-direktiven på försäkringsområdet. I associationsrättsligt hänseende regleras de irländska försäkringsföretagen

(incorporated companies limited by shares or by guarantee or unlimited) genom allmän bolagsrätt, Companies Act. Det finns inte några irländska ömsesidiga försäkringsföretag.

Överskott vid livförsäkring

Den finansiella lagstiftningen vilar på principer snarare än på detaljregler. Följaktligen saknas det för försäkringsverksamhet specifika restriktioner för utdelning av vinst i livförsäkringsbolag. Ledningen i ett sådant bolag får emellertid inte fatta beslut som innebär att bolagets soliditet hotas.

Försäkringstagarna har inte någon lagfäst rätt till inflytande i ett livförsäkringsbolags beslutande organ. Försäkringstagarnas intressen anses i stället bli tillgodosedda genom andra skyddsregler, vilka syftar till bl.a. rimliga avgifter och god information.

Särbehandling av små försäkringsföretag

Med undantag för statliga försäkringsgivare omfattas alla irländska försäkringsföretag av den särskilda försäkringsregleringen och därmed åtföljande offentlig tillsyn.

Försäkringsmarknaden

Den irländska försäkringsmarknaden har stor betydelse för landets ekonomi. Premieinkomsten i förhållande till BNP är över 16 procent vilket är bland de högsta i världen. Endast Luxemburg och Storbritannien har en högre andel. Livförsäkringsmarknadens andel är över 10 procent.

Utmärkande för den irländska livförsäkringsmarknaden är den stora betydelsen av fondförsäkring. Drygt 70 procent av tillgångarna i livförsäkringsföretagen utgörs av fonder som försäkringstagarna har valt. Inget annat land i Europa har så stor andel fondförsäkringslösningar. Förhållandet förklaras av en hög andel av gränsöverskridande affärer, drivet av bl.a. skattefördelar (Swiss Re. sigma No. 3/2003).

Trots att det inte finns någon skyldighet för arbetsgivare att erbjuda anställda tjänstepension i Irland, har det blivit vanligt förekommande och mer än varannan anställd omfattas i dag av olika

tjänstepensionslösningar. Normalt administreras pensionsplaner för en grupp företag i särskilda pensionsfonder eller så betalar arbetsgivaren premier till ett livförsäkringsbolag. Tjänstepensionsförsäkringen kan vara i form av ett traditionellt försäkringsavtal eller fondförsäkringsavtal.

6.11. Schweiz

Försäkringsföretagen och deras associationsrättsliga grund

Fr.o.m. år 2006 gäller i Schweiz en ny lag om tillsyn över försäkringsbolag. Enligt lagen skall, såsom tidigare, ett försäkringsföretag till sin juridiska form vara antingen ett aktiebolag (Aktiengesellschaft) eller en kooperativ förening (Genossenschaft). Tillsynslagen innehåller knappast några associationsrättsliga bestämmelser. För försäkringsföretagen gäller i stället reglerna i den allmänna handelsrätten (Obligationenrecht). Där förekommer vissa föreskrifter som tar sikte särskilt på försäkringsverksamhet.

Särskilt om ömsesidiga försäkringsföretag

Ömsesidig försäkringsverksamhet bedrivs i Schweiz inte i en för sådan verksamhet särskild juridisk form. Företag som bedriver försäkringsrörelse efter ömsesidiga principer räknas i stället in bland kooperativa föreningar i allmänhet. I det för sådana föreningar gällande regelverket upptas några särbestämmelser avseende försäkringsrörelse.

Bl.a. föreskrivs att medlemskap i en försäkringsförening kan erhållas genom ingående av försäkringsavtal med föreningen. Vanligtvis anges i stadgarna för ett ömsesidigt försäkringsföretag att försäkringstagarna är medlemmar, delägare, i företaget. Eftersom de allmänna reglerna om en associations organisation är ganska liberala får emellertid en sådan ordning frångås.

Överskott vid livförsäkring

För livförsäkring ges i tillsynslagen vissa särbestämmelser. Enligt dessa bestämmelser skall ett företag som tecknar livförsäkringsavtal med rätt till återbäring varje år göra en lättbegriplig sammanställ-

ning över hur återbäringen beräknas och fördelas. Tillsynsmyndigheten får utfärda närmare föreskrifter härom. I fråga om tjänstepensionsförsäkring för kollektiva pensionsplaner gäller att återbäringen därefter måste uppgå till minst 90 procent av den i sammanställningen angivna återbäringen.

Särbehandling av små försäkringsföretag

Enligt huvudregeln gäller tillsynslagen för samtliga försäkringsföretag, vilka inte är underkastade särskild, federal lagstiftning. Om speciella omständigheter föranleder det får emellertid tillsynsmyndigheten från tillsynen undanta företag, vilkas verksamhet är av mindre ekonomisk betydelse eller vilka försäkrar endast en mindre grupp.

Försäkringsmarknaden

Den schweiziska försäkringsmarknaden utgör en betydande del av landets ekonomi. Tillgångarna i försäkringssektorn motsvarar över 70 procent av landets BNP. Livförsäkringssektorn är betydligt större än skadeförsäkringssektorn; över 80 procent av de totala tillgångarna hör till livförsäkringsverksamhet. Den totala premieinkomsten i liv- och skadeförsäkringsmarknaden är mer än 60 procent högre än i Sverige och utgör drygt 13 procent av den schweiziska BNP.

Det finns omkring 200 försäkringsföretag i Schweiz. Av dessa är ett 20-tal livförsäkringsföretag, omkring 120 skadeförsäkringsföretag och ca 50 återförsäkringsföretag. Huvuddelen av försäkringsföretagen är försäkringsaktiebolag. Livförsäkringsmarknaden är starkt koncentrerad; de fem största livförsäkringsbolagen står för över 80 procent av premieintäkterna. Motsvarande andel för de fem största skadeförsäkringsbolagen är omkring 55 procent.

Sedan 1985 är det i Schweiz enligt lag obligatoriskt för arbetsgivare att sätta upp någon form av tjänstepensionsplan för anställda som har en inkomst över en viss nivå. Omkring 90 procent av arbetskraften omfattas av olika tjänstepensionsplaner. Premier för tjänstepension utgör en betydande del av premieintäkterna i försäkringsföretagen.

Fondförsäkringsmarknaden i Schweiz är ännu relativt outvecklad. Omkring 5 procent av den totala premieinkomsten kommer ifrån fondförsäkringsprodukter och tillgångarna i livförsäkringsföretagen som motsvarar fondförsäkringsåtaganden utgör endast ett par procent av livförsäkringstillgångarna.

7. Utgångspunkter för associationsrättslig reglering för försäkringsföretag

7.1. Syftet med särreglering för försäkringsföretag

Utredningens bedömning: Särregleringen för försäkringsföretag syftar till att skydda i första hand direktförsäkringstagarna men också andra ersättningsberättigade på grund av försäkringsavtal.

I föregående kapitel har granskats huvudproblem i de skilda verksamhetsformerna på den svenska försäkringsmarknaden samt har beskrivits regleringen i näraliggande länder. Innan utredningen går in på de närmare förslag som nämnda genomgång föranleder bör det slås fast vilka utgångspunkter som skall vara vägledande för det nya associationsrättsliga regelverket för försäkringsföretag. Det finns dock skäl att först erinra om det bakomliggande syftet med särlagstiftning för försäkringsverksamhet.

Länge baserade sig den särskilda försäkringslagstiftningen i huvudsak på motiv som antogs i samband med införandet av 1948 års försäkringsrörelselag. De stora förändringarna av de finansiella marknaderna under 1900-talets senare del, bl.a. värdepappersmarknadernas tillväxt och genomförandet av en inre marknad på det finansiella tjänsteområdet, fordrade emellertid en omprövning av motiven för särskilda rörelseregler och särskild tillsyn av försäkringsbolag. En sådan omprövning gjordes vid den s.k. försäkringsrörelsereformen år 1999.

I det sammanhanget framhölls bl.a. följande förhållanden (se prop. 1998/99:87 s. 137 ff.). Om ett skadeförsäkringsbolag inte kan fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal kan stora värden gå förlorade för privatpersoner och företag, och om ett livförsäkringsbolag saknar förmåga att fullgöra sina förpliktelser kan enskilda livförsäkringstagare hamna i en ohållbar ekonomisk och social situation. Till detta kommer att försäkringstekniken är

komplicerad, vilket innebär att det normalt är svårt för andra än fackmän att bedöma och värdera försäkringar samt bedöma om ett visst bolag hanterar risker effektivt. Detta medför att försäkringsföretagen har ett kunskaps- och informationsövertag i förhållande till försäkringskollektivet. Försäkringsavtalet är speciellt också i den meningen att försäkringstagaren betalar i förskott för att försäkringsgivaren skall överta en risk för en viss tid. Speciellt är även att ersättning från försäkringen aktualiseras först lång tid efter det att försäkringsavtalet ingåtts. Vid livförsäkring är det ofta fråga om avtal över mycket lång tid med ett stort moment sparande och normalt föreligger där svårigheter att byta försäkringsgivare under avtalstiden. Följaktligen är livförsäkringstagaren under lång tid beroende av försäkringsbolagets förmåga att förvalta sparandet och betala ut försäkringsbeloppen.

Det sagda ledde fram till slutsatsen att det avgörande motivet för särskilda rörelseregler och särskild tillsyn över försäkringsbolag är behovet att skydda i första hand direktförsäkringstagarna men också andra ersättningsberättigade på grund av försäkringsavtal. Ett sådant skydd ansågs nödvändigt på grund av de allvarliga konsekvenser som kan uppkomma för enskilda om försäkringsåtaganden inte fullföljs och de beskrivna särskilda förhållanden som hör samman med försäkringar. Rörelsereglerna och tillsynen ansågs böra skydda de enskilda som kollektiv. Att skyddsbehovet normalt är större vid livförsäkring än vid skadeförsäkring skulle beaktas vid utformningen av rörelsereglerna och utövandet av tillsynen. Det förtjänar att understrykas att andra syften, såsom t.ex. tillgodoseende av stabiliteten inom det finansiella systemet, inte kunde anses motivera näringsrättslig särreglering av försäkringsbolag. (Om regleringsmotiv, se även SOU 2005:85 s. 21 ff.)

Det nu återgivna och nyligen fastslagna syftet med särreglering av försäkringsbolagens verksamhet har fortfarande giltighet. Intresset av att skydda direktförsäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringsavtal måste anses utgöra det centrala motivet även för särbestämmelser för understödsföreningarnas verksamhet. Frågan om detta motivs giltighet på föreningssidan kommer att utvecklas närmare i avsnitt 11.1.

7.2. Konkurrensneutralitet

Utredningens bedömning: Särregleringen för försäkringsföretag skall undvika omotiverad snedvridning av konkurrensen mellan svenska försäkringsföretag inbördes samt mellan svenska och utländska försäkringsföretag. Regleringen bör vara funktionell i den utsträckning detta är möjligt med hänsyn till de bakomliggande skyddsmotiven för verksamheten.

Vid lagstiftning på det finansiella området överlag gäller som utgångspunkt att regleringen skall vara konkurrensneutral i förhållande till vilken associationsform som verksamheten bedrivs i (se senast prop. 2004/05:165). Den utgångspunkten måste användas även i detta lagstiftningsarbete. Följaktligen skall utredningen så långt möjligt söka undvika förslag som innebär en snedvridning av konkurrensen mellan försäkringsaktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag och understödsföreningar.

Konkurrensneutraliteten måste emellertid gälla också i ett internationellt perspektiv. På en gemensam europeisk marknad för finansiella tjänster är det angeläget att de svenska försäkringsföretagen inte genom inhemsk reglering missgynnas i förhållande till sina utländska konkurrenter. Lagförslagen får alltså inte leda till omotiverad snedvridning av konkurrensen mellan svenska och utländska försäkringsgivare.

Sedan ett par år tillbaka är regeringens mål för regleringen av finansiell verksamhet i Sverige att den skall vara funktionellt inriktad (se regeringens skrivelse 2002/03:141 Staten och den finansiella sektorn, s. 2). Med det avses att regleringen skall vara mindre inriktad på att särreglera olika grupper av finansiella institut och i stället mer se till den funktion som utövas. I en föränderlig värld anses en funktionellt inriktad reglering vara mer flexibel och skapa bättre förutsättningar för god konkurrens än en institutionellt orienterad reglering. Med en funktionell lagstiftning underlättas nämligen marknadstillträde och det blir lättare för olika slag av finansiella aktörer att producera och sälja likvärdiga tjänster. Införandet av nya regler för tjänstepensionsinstitut kan ses som ett led i arbetet med att göra lagstiftningen mer funktionellt inriktad (se härom ovan angivna prop. 2004/05:165).

Det bör emellertid uppmärksammas att en funktionell lagstiftning inte alltid fordrar att alla företag som tillhandahåller en viss produkt eller tjänst regleras på samma sätt. Avgörande härför är

skyddsbehovet för verksamheten. Exempelvis kan de något skilda skyddsmotiven för reglering för försäkringsrörelse och bankrörelse ibland föranleda olikheter i lagstiftningen.

7.3. Samordning med allmän associationsrätt

Utredningens bedömning: Allmän associationsrättslig lagstiftning skall utgöra associationsrättslig grund för försäkringsföretag. I en ny försäkringsrörelselag skall samlas alla rörelseregler för försäkringsföretag och de associationsrättsliga särregler för dem som anses motiverade.

Efter beskrivningen av de mera övergripande utgångspunkterna vid särskild försäkringslagstiftning skall nu de tillkommande riktlinjerna för den associationsrättsliga regleringen av försäkringsföretag slås fast.

Som redovisats i kapitel 2 har de associationsrättsliga bestämmelserna för försäkringsföretagen sedan länge nära knutit an till grundläggande principer i allmän bolagsrättslig eller föreningsrättslig lagstiftning. Detta har varit särskilt tydligt i fråga om försäkringsaktiebolagen och understödsföreningarna. Den bolagsrättsliga regleringen av försäkringsaktiebolagen i försäkringsrörelselagen (1982:713), FRL, överensstämmer nämligen till stora delar med regleringen av de allmänna aktiebolagen i 1975 års aktiebolagslag, och genom hänvisningar har den föreningsrättsliga regleringen av understödsföreningar i lagen (1972:262) om understödsföreningar, UFL, legat nära lagstiftningen för ekonomiska föreningar i allmänhet. Även för de ömsesidiga försäkringsbolagen gäller åtskilliga generella associationsrättsliga bestämmelser. Trots att ömsesidiga försäkringsbolag räknas till ekonomiska föreningar av kooperativ natur (se t.ex. SOU 1984:9 s. 112) bygger emellertid den associationsrättsliga regleringen av dem på reglerna för allmänna aktiebolag, låt vara att regleringen utgör en kombination av bolags- och föreningsrättsliga bestämmelser.

Även om den associationsrättsliga regleringen av försäkringsföretagen alltså till betydande del är densamma som för andra bolag och föreningar förekommer skillnader. En del avvikelser är motiverade av tvingande näringsrättsliga bestämmelser i EG-direktiv, andra av behovet av skydd för försäkringstagare eller andra ersätt-

ningsberättigade på grund av försäkringsavtal. För åter andra särregler synes bärkraftiga skäl saknas.

Frågan om lämpligheten av att se över de särskilda associationsrättsliga reglerna inte bara för försäkringsbolag utan också för andra finansiella institut har under lång tid diskuterats i skilda sammanhang. Diskussionerna har förts bl.a. inom Finansdepartementet och där lett till ett ingående arbete med att granska de associationsrättsliga särregler som förekommer i rörelselagstiftningen för bankaktiebolag och försäkringsbolag för att utröna om deras förekomst fortfarande lät sig motiveras. Arbetet mynnade i februari 1998 ut i en promemoria med förslag om ny associationsrätt för bankaktiebolag och försäkringsbolag (Finansdepartementets dnr Fi98/476). I promemorian förordades att 1975 års aktiebolagslag skulle utgöra den associationsrättsliga grunden för bankaktiebolag och försäkringsbolag. I de flesta fall föreslogs att dåvarande särregler skulle utmönstras med motiveringen att aktiebolagslagens regler erbjöd ett tillräckligt skydd även för bankaktiebolagens och försäkringsbolagens intressenter.

I fråga om bankaktiebolagen gavs på grundval av promemorian en proposition som antogs av riksdagen senare samma år (prop. 1997/98:166). Genom lagstiftning, som trädde i kraft den 1 januari 1999, avskaffades bankaktiebolagslagen och i stället blev 1975 års aktiebolagslags bestämmelser tillämpliga för bankaktiebolagen. För dessa bolag behölls dock vissa särbestämmelser, vilka överfördes till den då gällande bankrörelselagen. Utgångspunkten för bankreformen var att de allmänna aktiebolagsrättsliga reglerna är tillräckliga för att skydda aktietecknare, aktieägare och borgenärer i allmänhet. De omständigheter som föranledde särskilda associationsrättsliga regler för bankaktiebolag var dels sådana som följde av tvingande näringsrättsliga bestämmelser i EG-direktiv, dels sådana som hade sin grund i bankaktiebolagens särställning, dvs. deras betydelse för stabiliteten i det finansiella systemet, dels hänsynen till konsumentkollektivet. Särbestämmelserna för bankaktiebolag har i stora stycken oförändrade tagits in i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.

Regeringen lade emellertid inte fram några förslag till ändringar av de associationsrättsliga bestämmelser som gäller för försäkringsbolag. Reformeringen av de associationsrättsliga reglerna på försäkringsområdet sades i nyss nämnda proposition vara så intimt sammanlänkad med motsvarande översyn av det näringsrättsliga regelsystemet att arbetet borde samordnas ytterligare. Inte heller inom

ramen för reformeringen av försäkringsrörelsereglerna år 1999 föreslogs emellertid anpassningar till allmän associationsrätt.

När nu de särskilda associationsrättsliga reglerna för försäkringsföretag på nytt skall ses över är en samordning med allmän associationsrätt nödvändig. I utredningsdirektiven anges nämligen att den allmänna aktiebolagslagen skall utgöra den associationsrättsliga grunden för försäkringsaktiebolag och att regleringen i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar (FL) bör ligga till grund för understödsföreningar i associationsrättsligt hänseende. Även för de ömsesidiga försäkringsbolagen skall enligt direktiven allmän associationsrätt utgöra grund för regleringen.

I en ny försäkringsrörelselag skall följaktligen samlas alla rörelseregler för försäkringsföretag och de associationsrättsliga särregler som anses motiverade. En sådan lagstruktur har enligt vad som framhålls i direktiven systematiska och redaktionella fördelar. Vidare underlättas enligt direktiven därigenom utvecklingen av associationsrätten för försäkringsföretagen genom att de förändringar som beslutas inom den allmänna associationsrätten blir gällande för dessa bolag, om inte avvikelser krävs.

Det finns dock ytterligare argument för den i direktiven anvisade lagtekniska lösningen. Dit hör att man kraftigt minskar antalet associationsrättsliga bestämmelser i den särskilda lagstiftningen för försäkringsföretag, som alltså blir betydligt mindre omfångsrik och därmed mera överskådlig än i dag. Vidare slipper man de tolkningssvårigheter som kan uppkomma vid jämförelser mellan motsvarande bestämmelser i de olika lagarna. Det var inte minst sådana skäl som låg bakom den ovan nämnda reformeringen av den associationsrättsliga regleringen för bankaktiebolag (se a. prop. s. 54 f.). Om allmän aktiebolagsrätt blir gällande kan den rikhaltiga praxis och doktrin som förekommer på det området komma till omedelbar nytta vid tillämpningen av de associationsrättsliga reglerna för försäkringsföretag. Det är i dag ofta osäkert i vilken utsträckning de rättskällorna kan utnyttjas på försäkringsområdet. Här kan vidare tilläggas att hänvisningar från FRL till 1975 års aktiebolagslag hade tett sig naturligt eftersom många av bestämmelserna i de olika lagarna har väsentligen samma motiv. Det förtjänar också att påpekas att flera av de aktiebolagsrättsliga regler som har överförts till FRL sällan eller aldrig tillämpas av försäkringsbolagen. Lämpligheten i att dessa regler uttrycks i självständiga bestämmelser i FRL kan därför starkt ifrågasättas. Det bör erinras om att riksdagen i ett tillkännagivande uttalat att det under innevarande man-

datperiod skall göras en genomgång av hela det regelverk som berör företagandet, så att onödiga och krångliga regler kan tas bort (se bet. 2002/03:NU1 s. 97 f. och riksdagsskrivelse 2002/03:74). Även regleringen i jämförbara länder bör kunna spela viss roll i sammanhanget. Det skall då framhållas att försäkringsverksamhet i en lång rad jämförbara länder, bl.a. grannländerna Danmark, Finland och Norge, regleras genom författningar som vilar på allmän associationsrätt och innehåller hänvisningar till generell lagstiftning.

Även om regeringen i enlighet med redogörelsen ovan på grund av både sakliga och systematiska skäl anvisat den lagstiftningsteknik som nu bör användas finns anledning att redovisa de argument som åtminstone tidigare ansetts tala emot den tekniken. Bland dem finns rent historiska motiv. Alltsedan tillkomsten av den första lag som omfattade all affärsmässigt bedriven försäkringsrörelse, dvs. 1903 års lag om försäkringsrörelse, har nämligen försäkringsbolagens verksamhet reglerats självständigt och utan hänvisning till allmänna associationsrättsliga bestämmelser. Det har alltså i lagstiftningsarbeten under 1900-talet genomgående ansetts att fördelarna med den numera rekommenderade metoden inte vägt upp nackdelarna med den (se härom bl.a. SOU 1946:34 s. 234 ff, Ds E 1980:6 s. 147 och prop. 1981/82:180 s. 87 f.). Det har därvid sagts att metoden att hänvisa från en författning till en annan inte sällan kräver förtydliganden och modifikationer som i stället för förenkling kan leda till minskad klarhet och överskådlighet. En försäkringsrörelselag som vilar på annan lagstiftning har hävdats kunna bli särskilt komplicerad eftersom hänvisning måste göras inte bara till den allmänna aktiebolagsrätten utan också till föreningsrätten. Sådana skäl emot en osjälvständig lag om försäkringsrörelse har också förts fram från försäkringsbranschen bl.a. i remissvar över Finansdepartementets ovan nämnda promemoria om ny associationsrätt för bankaktiebolag och försäkringsbolag.

Nyss nämnda argument för nuvarande lagstiftningsteknik på försäkringsområdet väger emellertid enligt utredningens mening lätt mot de skäl som verkar i motsatt riktning. Det förhållandet att såväl FRL som tidigare lagar om försäkringsrörelse saknat hänvisningar till allmän associationsrätt skall ses i ljuset av dåvarande förhärskande negativa uppfattningar om en sådan teknik. Dessa uppfattningar har i stor utsträckning övergetts under senare tids utveckling av lagtekniken inom associationsrätten, och det gäller särskilt på det finansiella området. Det nya synsättet, som rymmer en mera positiv inställning till hänvisningstekniken, kommer till

uttryck t.ex. i 2004 års lag om bank- och finansieringsrörelse. Den lagen innehåller hänvisningar såväl till allmän aktiebolagsrätt som till allmän föreningsrätt. Bestämmelserna i aktiebolagslagen (2005:551), ABL, är tillämpliga också på värdepappersbolag enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Att på försäkringsområdet nu besluta att behålla en teknik som innebär en självständig reglering vore därför i strid med nuvarande utvecklingsriktning inom den associationsrättsliga lagstiftningen.

7.4. Associationsrättslig grund för regleringen av ömsesidiga försäkringsbolag

Utredningens bedömning: Försäkringsaktiebolag skall tillämpa aktiebolagslagen (2005:551), medan för ömsesidiga försäkringsbolag och understödsföreningar skall gälla lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Som redan nämnts är utgångspunkten för utredningsarbetet att ABL skall tillämpas även av försäkringsaktiebolagen och att lagen om ekonomiska föreningar skall gälla för understödsföreningar. Eftersom grunddragen i associationsformen inte bör ändras till följd av associationens verksamhetsinriktning måste dessa utgångspunkter anses närmast självklara.

Mera osäkert blir valet av associationsrättslig bas för de ömsesidiga försäkringsbolagen. Flera omständigheter bör ges betydelse när det valet skall träffas. Av vikt är naturligtvis det ömsesidiga bolagets rättsliga struktur och därmed ett sådant bolags likheter och skillnader i förhållande till aktiebolag och ekonomiska föreningar. Viktigt är också hur omfattande hänvisningar till de olika allmänna associationsrättsliga lagarna som går att genomföra; hänvisningar till allmänna regler i endast begränsad omfattning framstår som mindre ändamålsenliga. En utgångspunkt, som framhållits vid den senaste större reformen på försäkringsrörelseområdet (se prop. 1998/99:87 s. 290), är att ömsesidiga försäkringsbolag inte bör behandlas annorlunda än försäkringsaktiebolag i den mån det inte är särskilt motiverat av företagsformen som sådan. Valet av associationsrättslig grund får således inte missgynna den ömsesidiga företagsformen och åstadkomma en styrning bort från denna företagsform (jfr riksdagens uttalanden om den kooperativa företagsformen, rskr. 1993/94:222 och 1993/94:NU 15). Viss roll i

sammanhanget bör också regleringen av ömsesidiga bolag i jämförbara länder spela.

Redan inledningsvis bör uppmärksammas det givna förhållandet att de ömsesidiga försäkringsbolagens egenart skall bevaras alldeles oavsett vilket beslut man fattar i frågan om associationsrättslig grund för dessa försäkringsbolag. Också i fortsättningen skall denna företagsform, såsom i många andra länder, kunna förekomma på försäkringsområdet. Utredningen kommer att beakta de ömsesidiga försäkringsbolagens särskiljande drag inte bara vid valet av associationsrättslig bas utan också vid bedömningen av vilka särregler som är nödvändiga för dessa bolag. En viktig uppgift är följaktligen att klargöra vad den ömsesidiga företagsformens särart består i.

7.4.1. Det ömsesidiga försäkringsbolagets särart

Rent allmänt kan ett ömsesidigt försäkringsbolag beskrivas som en frivillig och öppen sammanslutning för fysiska eller juridiska personer med det huvudsakliga syftet att tillgodose dessa personers försäkringsbehov. Den ömsesidiga verksamhetens inriktning och utformning bygger på en internationell och historisk utveckling. Traditionerna i de skilda europeiska länderna varierar visserligen i någon mån, men den ömsesidiga associationsformen har genomgående utvecklats under iakttagande av några mera universella grundsatser.

En sådan grundsats är att ett ömsesidigt försäkringsbolag ägs gemensamt av de personer som utgör sammanslutningen, dvs. försäkringstagarna. En försäkringstagare har alltså dubbla roller i bolaget; han eller hon är både delägare och fordringsägare. I ett ömsesidigt bolag har delägarna därmed ett gemensamt intresse av att verksamheten bedrivs på ett sätt som är till fördel för dem som försäkringstagare. Det är dessa personer och inte kapitalet som bolagsverksamheten fokuseras på. Målet är därför inte i första hand att generera vinst, låt vara att en strävan om vinstmaximering ofta kan sammanfalla med delägarnas gemensamma intresse. De enskilda försäkringstagarna har inte någon andelsrätt i bolagets kapital. Detta ägs i stället av försäkringstagarna som kollektiv.

En följd av försäkringstagarnas dubbla roller är att antalet delägare i ett ömsesidigt försäkringsbolag kan variera över tiden utan att bolagsordningen ändras. Också nya försäkringstagare blir del-

ägare och när en försäkring upphör att gälla upphör försäkringstagaren att vara delägare. Var och en som uppfyller eventuella villkor i bolagsordningen kan bli försäkringstagare och därmed delägare.

Vidare gäller för den ömsesidiga verksamheten principer om solidaritet inom gruppen av delägare och om delägarnas delaktighet i verksamheten i en demokratisk ordning. Delägarnas, tillika försäkringstagarnas, inflytande i bolaget kommer normalt till uttryck i en rätt att rösta på bolagsstämman, låt vara att det faktiska inflytandet, som beskrivits i kapitel 5, kan inskränkas genom bestämmelser i bolagsordningen om särskilt utsedda delegerade.

Av principen om solidaritet ansågs tidigare följa ett krav på delägarnas personliga ansvar för det ömsesidiga försäkringsbolagets förpliktelser. Ett sådant krav uppställs emellertid inte längre varken i Sverige eller flertalet andra europeiska länderna. Det finns dock fortfarande möjligheter för ömsesidiga försäkringsbolag att genom bestämmelser i bolagsordningen i vissa fall åstadkomma ett personligt ansvar för delägarna.

Ett ömsesidigt försäkringsbolag anses böra stå i princip oberoende av utomstående intressenter. Självfinansiering är därför en annan viktig grundsats för ömsesidig verksamhet. Denna grundsats innebär att behovet av riskkapital i första hand skall tillgodoses genom inbetalning av premier och fondering av överskottsmedel, i andra hand genom upplåning. Främmande kapital kan i form av garantikapital tillskjutas såväl vid bolagets bildande som under rörelsens gång, men detta kapital skall betalas tillbaka när det inte längre behövs för verksamhetens ändamålsenliga bedrivande. Det inflytande genom rösträtt på bolagsstämman som garanter kan ha i ett ömsesidigt försäkringsbolag är alltså tänkt att vara mera kortvarigt.

Nu angivna principer svarar mot grundsatser som gäller för ekonomiska föreningar, och de ömsesidiga försäkringsbolagen har följaktligen till såväl form som syfte stora likheter med sådana föreningar. Det är därför välmotiverat att, som skett i skilda lagstiftningssammanhang på associationsrättens område, i systematiskt hänseende räkna in de ömsesidiga försäkringsbolagen bland de kooperativa föreningarna. Av det sagda framgår å andra sidan att skillnaderna mellan ömsesidiga försäkringsbolag och aktiebolag är betydande.

7.4.2. Jämförelse med ekonomiska föreningar och aktiebolag

På motsvarande sätt som för ömsesidiga försäkringsbolag gäller för ekonomiska föreningar ett krav på att medlemmarna deltar i verksamheten, vanligen som kunder, dock att sådana föreningar, till skillnad från ömsesidiga försäkringsbolag, i sin verksamhet i viss utsträckning kan vända sig till andra än medlemmarna. Under alla omständigheter har medlemmarna ett gemensamt intresse av att föreningen bedriver en för kunderna fördelaktig verksamhet. Denna verksamhet skall bygga på solidaritet inom kollektivet. Både ekonomiska föreningar och ömsesidiga försäkringsbolag vilar därmed på en intressegemenskap mellan medlemmarna respektive delägarna. Ägarna i ett aktiebolag har i normala fall inte något annat gemensamt intresse än att det kapital de satsat ger en god avkastning. Och genom försäkringsavtalet med ett aktiebolag uppstår inte en ägarroll för försäkringstagaren. Försäkringstagarnas roller i ett ömsesidigt försäkringsbolag och ett försäkringsaktiebolag skiljer sig således från varandra på ett väsentligt sätt.

Vidare är en ekonomisk förening liksom ett ömsesidigt försäkringsbolag en öppen association. På samma sätt som antalet ägare i ett ömsesidigt försäkringsbolag kan variera över tiden utan att ändringar görs i bolagsordningen kan antalet medlemmar i en ekonomisk förening öka eller minska utan att stadgarna ändras. Visserligen kan även antalet aktieägare förändras i ett aktiebolag utan ändring av bolagsordningen, men antalet aktier kan i normala fall inte öka eller minska utan en sådan ändring.

Även ordningen för inflytande är i grunden densamma i ett ömsesidigt försäkringsbolag och i en ekonomisk förening. Möjligheterna att komma till tals på stämman sammanhänger naturligt med de dubbla roller som försäkringstagarna i ett ömsesidigt försäkringsbolag har och som många kunder till ekonomiska föreningar har getts. I båda associationerna skall demokratiska principer upprätthållas. Möjligheten till inflytande i ett aktiebolag är helt beroende av gjorda ägartillskott till bolaget.

Såsom i den ömsesidiga rörelsen är utgångspunkten i verksamheten i en ekonomisk förening att denna skall bedrivas oberoende av utomstående och därför skall finansieras främst av medlemmarna, tillika kunderna, själva. Även om ömsesidiga försäkringsbolag till skillnad från ekonomiska föreningar kan få tillskott av garantikapital är möjligheterna att skaffa externt riskkapital i båda

associationerna starkt begränsade jämfört med förutsättningarna för aktiebolag.

Det är alltså tydligt att många viktiga grunddrag är desamma i ömsesidiga försäkringsbolag och ekonomiska föreningar. Det framstår som mera meningsfullt att söka finna olikheterna i de skilda associationsformerna. Som den avgörande skillnaden bör då lyftas fram det förhållandet att det i en ekonomisk förening finns en andelsrätt i tillgångsmassan för varje medlem, medan i ett ömsesidigt försäkringsbolag tillgångarna ägs av försäkringstagarna som kollektiv. Vidare kan framhållas den olikheten att personligt ansvar inte kan förekomma i en ekonomisk förening, dock att en sådan förening efter stadgereglering kan ta ut regelbundna avgifter eller avgifter som beror på särskilt beslut om uttaxering för att låta medlemmarna bidra till att täcka kostnaderna i den löpande verksamheten. Personligt ansvar kan för övrigt i princip inte göras gällande heller mot aktieägare.

De stora överensstämmelser i fråga om form och verksamhetsinriktning som sålunda förekommer mellan ömsesidiga försäkringsbolag och ekonomiska föreningar talar med styrka för att de bör vila på samma associationsrättsliga grund.

Också synen i andra länder talar i denna riktning. Även i utlandet räknas nämligen ömsesidiga försäkringsföretag vanligtvis till föreningskategorin och inte till bolagen; de benämns ofta ömsesidiga försäkringsföreningar. I de europeiska länder, t.ex. Belgien, där både kooperativa föreningar och ömsesidiga företag kan ges tillstånd att bedriva försäkringsrörelse är skillnaderna associationerna emellan mycket små. På andra håll, såsom i Schweiz, har man inte ansett det motiverat att på försäkringsområdet ha en särskild kooperativ associationsform. Försäkringsrörelse enligt ömsesidiga principer bedrivs där följaktligen av kooperativa föreningar. Det kan här också nämnas att ömsesidiga försäkringsföretag ryms under begreppet kooperativa sammanslutningar i Romfördragets artikel 48.

7.4.3. Andra hänsynstaganden vid valet av associationsrättslig grund

Trots det nyss sagda regleras ömsesidiga försäkringsbolag i Sverige sedan länge av associationsrättsliga bestämmelser som i huvudsak vilar på aktiebolagsrätt. Införandet av FRL, liksom föregående lagar

om försäkringsrörelse, föregicks nämligen av ett arbete vars utgångspunkt var att reglerna inte bara för försäkringsaktiebolagen utan också för de ömsesidiga försäkringsbolagen skulle anpassas till 1975 års aktiebolagslag. Några närmare överväganden synes dock inte ha gjorts vid det valet; lagstiftaren verkar snarast ha vidhållit äldre uppfattningar om det opraktiska i att låta de skilda försäkringsbolagen vila på olika associationsrättsliga grunder (se härom SOU 1946:34 s. 234 ff.). Inte heller Finansdepartementets promemoria om ny associationsrätt för bl.a. försäkringsbolag från år 1998 innehåller egentliga överväganden i frågan om allmän regleringsgrund för ömsesidiga försäkringsbolag.

Några allvarliga negativa effekter av lagstiftarens angivna val kan visserligen inte sägas ha uppstått. En förklaring till det kan vara att försäkringsföretagen under modern tid har varit exklusivt reglerade av speciallagstiftning där behovet av särregler kunnat beaktas. Det skall i sammanhanget även framhållas att FL har stora likheter med den aktiebolagsrättsliga regleringen, men med anpassningar till föreningarnas specifika förutsättningar. Det kan därför sättas i fråga om valet av associationsrättslig bas spelat någon större roll; de särbestämmelser som behövts för ömsesidiga försäkringsbolag har kunnat införas oavsett om föreningsrättslig eller aktiebolagsrättslig reglering utgjort grundstomme.

När nu hänvisningstekniken skall användas talar dock inte bara ovan anförda principiella argument utan även praktiska skäl för FL som associationsrättslig bas för de ömsesidiga försäkringsbolagen. På grund av de många regler i ABL som bygger på ordningen med aktier skulle nämligen stora delar av den lagen behöva undantas från tillämpningsområdet för de ömsesidiga bolagen. För dessa bolag skulle alltså hänvisningar till ABL kunna göras endast i begränsad omfattning. Och i den mån hänvisningar till ABL låter sig göras fordras åtskilliga anpassningar för den ömsesidiga företagsformen. Även om anpassningar måste göras också i förhållande till reglerna i FL ligger de reglerna betydligt närmare dem som följer av ömsesidiga principer. Följaktligen kan större delar av den lagen göras tillämpliga för de ömsesidiga försäkringsbolagen utan omfattande undantag och särlösningar. I sammanhanget bör nämnas att FL lämnar stor frihet för medlemmarna att genom bestämmelser i stadgarna utforma för en förening mer anpassad reglering. En viss flexibilitet finns även för aktiebolagen, framför allt de privata aktiebolagen, men den är inte lika långtgående som för ekonomiska föreningar.

Som redan fastslagits kommer FL att göras tillämplig på verksamheten i understödsföreningar, vilka liksom ömsesidiga försäkringsbolag uppfattas som ekonomiska föreningar av kooperativ natur. En framtida försäkringsrörelselag kommer alltså under alla omständigheter att innehålla hänvisningar till såväl ABL som FL. Tidigare ståndpunkt om olämpligheten i att låta skilda försäkringsbolag vila på olika associationsrättsliga grunder är därmed inte längre bärkraftig.

Frågan är då om det finns andra skäl som talar emot FL som associationsrättslig grund för ömsesidiga försäkringsbolag. Ett sådant skäl har i något sammanhang sagts vara att många ömsesidiga försäkringsbolags verksamhet under lång tid har vilat på främst aktiebolagsrätt och att ett överförande till föreningsrättslig bas på ett alltför ingripande sätt skulle förändra dessa bolags verksamhetsbetingelser. Ändringen skulle t.ex. kunna få följder för hur utomstående värderar ett ömsesidigt försäkringsbolag. Som redan framhållits innebär emellertid inte det ovan antydda valet en ändring av principerna för ömsesidig försäkringsrörelse. Inte heller de legala verksamhetsförutsättningarna för sådan rörelse påverkas i någon egentlig mening härav. Det torde ligga i de ömsesidiga försäkringsbolagens intresse att genom egna informationsinsatser klargöra dessa förhållanden för avtalsparter och andra intressenter.

Av större intresse är att undersöka om lösningarna i viktiga frågor är mer ändamålsenliga i den ena än i den andra allmänna associationsrättsliga lagstiftningen. En sådan fråga gäller ordningen för delägarnas inflytande.

Ägares bestämmanderätt utövas i både aktiebolag och ekonomiska föreningar på stämman. För ett företag som har en stor och geografiskt spridd ägarkrets kan det vara svårt att anordna en stämma där samtliga ägare kan delta. Inte minst kan det vara förenat med praktiska problem. Det kan i sådana företag även finnas ett bristande intresse bland ägarna att delta på stämman. Problemen med en stor och geografiskt spridd ägarkrets torde vara gemensamma för många aktiebolag, ekonomiska föreningar och ömsesidiga försäkringsbolag, men lösningarna varierar mellan företagsformerna. Det finns naturligtvis i alla associationerna möjlighet för medlemmar respektive ägare att lämna fullmakt till annan att rösta på stämman. Enbart i ekonomiska föreningar och ömsesidiga försäkringsbolag kan dock problemen lösas genom representationssystem, där särskilt utsedda personer får utgöra stämman. I kapitel 5 har beskrivits att försäkringstagarnas inflytande i ömsesidiga för-

säkringsbolag med sådana system i vissa fall är endast skenbart eftersom det, på grund av det sätt som representanterna utses, inte ens är ett indirekt inflytande. I sådana fall utövas inflytandet av från försäkringstagarna helt fristående organisationer. En nackdel med representationssystemet, även när representanterna utses direkt av delägarna, är att det begränsar ägarnas inflytande eftersom det inte är möjligt att ge representanter bindande instruktioner.

Inom aktiebolagsrätten har genom införandet av ABL i stället fullmaktssystemet utvidgats. Enligt de nya reglerna kan i bolagsordningen föreskrivas att styrelsen får samla in fullmakter till bolagsstämman på bolagets bekostnad. En sådan föreskrift skall innebära att styrelsen i samband med kallelse till bolagsstämma får tillhandahålla ett formulär som en ägare kan använda för att ge en viss av styrelsen angiven person i uppdrag att företräda denne på stämman i de frågor som anges i formuläret. I lagförarbetena konstateras att redan gällande regler möjliggör system där ägare deltar på stämman via videolänk och röstar elektroniskt (se prop. 2004/05:85 s. 300 ff.).

Det kan här nämnas att det inom EU nyligen lagts fram ett förslag till ett direktiv om aktieägares rättigheter. Förslaget syftar till att göra det lättare för aktieägare i börsnoterade bolag att utnyttja sina rättigheter över gränserna. Föreslaget innehåller bestämmelser om deltagande på bolagsstämma genom ombud eller genom elektronisk uppkoppling samt om poströstning.

Ett vidgat fullmaktssystem kan säkerligen i någon mån lösa de praktiska problem som är förenade med en stor och geografiskt spridd ägarkrets utan att begränsa ägarnas förvaltningsrättigheter på samma sätt som ett representationssystem ibland kan göra. Även inom ramen för FL kan emellertid, genom bestämmelser i bolagsordningen, ett utvidgat fullmaktsförfarande möjliggöras för ömsesidiga försäkringsbolag. Den lagen uppställer nämligen inte, såsom 1975 års aktiebolagslag, ett förbud mot fullmaktsinsamling på föreningens bekostnad. Vid sidan av fullmaktslösningar bör emellertid också i fortsättningen kunna tillämpas det sedan länge i kooperativa sammanhang erkända representativa systemet. De ovan beskrivna avarterna av sådana system torde kunna förhindras genom särregler. Det finns här anledning att erinra om att ömsesidiga försäkringsföretag i många europeiska länder erbjuds möjligheter att tillämpa representativa system och att de möjligheterna i mycket stor utsträckning utnyttjas. De skilda ordningarna för

ägarinflytande talar följaktligen inte emot de mera principiella skälen vid valet av associationsrättslig bas.

Ett annat uppmärksammat problem i ömsesidig verksamhet rör den begränsade förmågan att skaffa nytt kapital. Ett försäkringsbolag skall ha en god stabilitet så att inte försäkringstagarnas intressen hotas; FRL reglerar bl.a. vilket minsta buffertkapital som skall finnas i ett bolag. Samtidigt är försäkringsbolagens upplåningsmöjligheter begränsade. Ett försäkringsbolag får endast låna upp medel för att effektivisera kapitalförvaltningen eller om det i övrigt är motiverat av den bedrivna försäkringsrörelsen. Under alla förhållanden måste den samlade upplåningen vara av ringa betydelse med hänsyn till rörelsens omfattning och kapitalbasens storlek. Det är därför väsentligt att ett företag som driver försäkringsverksamhet har möjlighet att vid behov anskaffa annat riskkapital.

Det råder knappast något tvivel om att det aktiebolagsrättsliga regelverket ger bäst möjligheter att anskaffa externt kapital. Mot bakgrund av det stabilitetskrav som gäller för försäkringsbolag skulle detta förhållande kunna sägas tala för att de ömsesidiga försäkringsbolagen skall vila på aktiebolagsrättslig bas. De för aktiebolagen tillgängliga formerna för kapitalanskaffning bygger emellertid ofta på en ordning med aktiekapital. Enligt en för ömsesidig verksamhet helt speciell grundsats kan kapitalet i en ömsesidig association inte fördelas på andelar; kapitalet ägs i stället kollektivt. Att göra de aktiebolagsrättsliga bestämmelserna om kapitalanskaffning helt tillämpliga för ömsesidiga försäkringsbolag skulle därför fordra ett ingrepp i en avgörande ömsesidig grundsats. Ett sådant ingrepp skulle stå i strid med det allmännas strävan att bevara det ömsesidiga försäkringsbolagets särdrag och kan därför inte komma i fråga. De problem som ömsesidiga försäkringsbolag kan ha vid kapitalanskaffningen bör i stället lösas inom ramen för vedertagna ömsesidiga principer. Det kan här nämnas att motsvarande problem för ekonomiska föreningar hanterats genom införandet av s.k. förlagsinsatser. Utredningen återkommer nedan till frågan om denna och vissa andra finansieringsformer bör bli åtkomliga även för de ömsesidiga försäkringsbolagen. Inte heller argument gällande kapitalförsörjning talar alltså för att man bör använda ABL som associationsrättslig bas.

Ytterligare en aspekt som bör beaktas vid valet av associationsrättslig grund är möjligheten att driva ömsesidiga försäkringsbolag med ett personligt ansvar för försäkringstagarna. Som har redogjorts för i kapitel 6 är utgångspunkten i flertalet jämförbara länder

att ömsesidiga bolag drivs utan personligt ansvar, men att delägarna genom stämmobeslut kan införa ett sådant ansvar. Också i Sverige gäller numera den ordningen, låt vara att möjligheterna att införa delägaransvar är starkt begränsade.

I en del ömsesidiga försäkringsbolag kan ett personligt ansvar sägas vara naturligt. Det gäller när försäkringstagarna finns i en avgränsad krets med även annan samhörighet, såsom i vissa sjöförsäkringsbolag, s.k. P&I-klubbar, eller i små lokala bolag. Det personliga ansvaret kan dock många gånger betraktas som en chimär, eftersom en uttaxering troligen har en mycket negativ inverkan på försäkringstagarnas inställning till försäkringsbolaget. I flertalet försäkringsbolag med personligt delägaransvar känner försäkringstagarna antagligen inte till bolagets uttaxeringsmöjlighet. Att under sådana förhållanden genomföra en uttaxering skulle säkerligen leda till att många försäkringstagare tappar förtroendet för sitt försäkringsbolag. Om ändå möjligheten att föreskriva personligt delägaransvar bör behållas kan den möjligheten tillförsäkras genom särregler oavsett vilken associationsrättslig bas som väljs.

Slutligen bör här pekas på det förhållandet att lagstiftningen på aktiebolagsrättens område nyligen har moderniserats men att någon motsvarande reform ännu inte har gjorts på föreningssidan. Såsom vid tidigare större reformer av aktiebolagsrätten kommer emellertid föreningslagstiftningen att underkastas en generell översyn i syfte att anpassa den till ABL. En sådan översyn kommer troligen att påbörjas under nästa mandatperiod (se regeringens skrivelse 2004/05:48 Regeringens handlingsprogram för minskad administration för företagen m.m. s. 29 f.). De skillnader i fråga om anpassning till moderna förhållanden som nu råder mellan de båda stora associationsrättsliga lagarna kan följaktligen antas vara av övergående natur. Utredningen vill ändå framhålla att vikten av en modernisering av FL ökar när inte bara allmänna ekonomiska föreningar utan också ömsesidiga försäkringsbolag och understödsföreningar skall tillämpa den lagen.

7.4.4. Sammanfattning

Av det föregående har framgått att den ömsesidiga associationsformen såväl i Sverige som i många andra länder har betydande likheter med den kooperativa ekonomiska föreningen och att det också av flera andra skäl är naturligt och ändamålsenligt att låta de

ömsesidiga försäkringsbolagen vila på föreningslagstiftningen. Utredningen finner således klart övervägande skäl för att FL skall väljas som associationsrättslig bas för ömsesidiga försäkringsbolag.

7.5. Utgångspunkter för associationsrättslig särreglering för försäkringsföretag

Utredningens bedömning: Avvikelser från allmänna associationsrättsliga regler skall förekomma endast om de är motiverade av verksamheten försäkring, företagsformens särart, skyddet för försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar eller EG:s krav.

Den associationsrättsliga översyn på försäkringsområdet som nu skall utföras skall enligt utredningsdirektiven omfatta samtliga associationsrättsliga bestämmelser i FRL och UFL. I översynen bör ingå att jämföra dessa bestämmelser med regleringen i den allmänna associationsrätten och för varje bestämmelse bedöma behovet av associationsrättslig särreglering för de olika formerna av försäkringsföretag. Det kan i sammanhanget erinras om att det inte ligger inom ramen för detta arbete att föreslå ändringar i de allmänna lagarna på associationsrättens område.

Inför den angivna jämförelsen är det angeläget att bestämma de kriterier som skall vara avgörande för om det kan anses föreligga behov av särskilda regler för försäkringsföretagen. Sådana kriterier har slagits fast redan vid den ovan angivna försäkringsrörelsereformen (se prop. 1998/99:87 s. 152 f.) och de sammanfattas i utredningsdirektiven. Vid nämnda reform angav regeringen som en grundläggande princip att allmänna associationsrättsliga regler bör gälla även för försäkringsbolag, om inte avvikelser är befogade med hänsyn till försäkringsbolagens särart. Särskilda regler kan till en början undantagsvis vara motiverade redan genom att verksamheten avser meddelande av försäkringar. Det gäller t.ex. redovisningsregler som kan behöva anpassas med hänsyn till försäkringsspecifika förhållanden. Avvikelser kan även vara befogade för ömsesidiga försäkringsbolag, men det bör i så fall vara fråga om avvikelser som är motiverade av de särdrag som kännetecknar denna företagsform. Vidare kan särregler vara motiverade av hänsyn till skyddet för försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade. Det kan enligt regeringen slutligen vara befogat med

särskilda verksamhetsregler för att genomföra tvingande bestämmelser i EG:s direktiv för försäkringsbolag. I utredningsdirektiven uttalas att motsvarande resonemang i princip bör omfatta nya associationsrättsliga regler för understödsföreningar.

Avvikelser från allmän associationsrätt skall i en framtida försäkringsrörelselag alltså få finnas endast om de kan motiveras av sådana särskilda skäl som nyss nämnts. I enlighet med vad som uttalades vid 1999 års bankreform bör särbestämmelser så långt möjligt undvikas och endast mycket väl motiverade sådana bestämmelser få förekomma (se prop. 1997/98:166 s. 55). Det sagda innebär bl.a. att det förhållandet att det för försäkringsföretagen ibland saknas tydliga behov av att tillämpa vissa allmänna associationsrättsliga regler inte utgör skäl till undantag.

Det kan här framhållas att nämnda restriktivitet vid prövningen av behovet av associationsrättsliga särregler ligger väl i linje med inställningen i åtskilliga andra länder. Utomlands är nämligen de associationsrättsliga särbestämmelserna ofta ganska lätträknade.

Av betydelse i sammanhanget är naturligtvis också den i avsnitt 7.2 uttalade ambitionen att övergå till en funktionellt inriktad lagstiftning på det finansiella området. I den mån skyddsbehovet i funktionellt sett näraliggande verksamheter inom det området är i huvudsak detsamma bör också regleringen stämma överens. Följaktligen finns det ofta skäl att göra likartade bedömningar när man prövar behovet av särbestämmelser för banker och försäkringsföretag. Funktionen i bank- och försäkringsverksamhet är ju i stort sett densamma och i båda verksamheterna är önskemålet om konsumentskydd starkt framträdande. Härvid måste dock uppmärksammas den skillnaden mellan nämnda verksamheter att systemstabilitet inte utgör skäl till särreglering av försäkringsföretag. Beträffande bankaktiebolagen har som framgått av det föregående en ingående granskning av tidigare associationsrättslig särreglering lett till lagstiftning. Bedömningarna i det lagstiftningsärendet bör i flera fall kunna tillmätas stor betydelse vid utredningens prövning av motsvarande särregler på försäkringssidan. Med en för bank- och försäkringsrörelse gemensam tillsynsmyndighet är det naturligtvis en stor fördel om regleringarna så långt möjligt är likartade. En sådan uppfattning gör sig gällande även i andra länder. Här kan nämnas att regleringen av försäkringsrörelse i Danmark finns i en för finansiell verksamhet gemensam lag, lov om finansiell virksomhed.

I följande kapitel kommer de associationsrättsliga bestämmelser som gäller för försäkringsaktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag och understödsföreningar att granskas och jämföras med allmän bolagsrätt respektive föreningsrätt. De särregler som vid denna granskning visar sig vara nödvändiga får som redan nämnts tas in i en ny lag om försäkringsrörelse. Det bör här framhållas att det många gånger är svårt att dra en tydlig gräns mellan associationsrätt och näringsrätt. I den mån en sådan gräns kan dras skall i det fortsatta de näringsrättsliga bestämmelserna med några undantag helt lämnas åt sidan. Åtskilliga regler i FRL kommer alltså inte att behandlas, bland dem det stora flertalet föreskrifter i 2 a, 7, 7 a, 15 och 19 kap. FRL.

Närmast följer dock utredningens överväganden i anledning av de för livförsäkringsverksamhet speciella förhållandena.

8. Särskilt om livförsäkring

8.1. Inledning

Förutsättningarna för att bedriva försäkringsverksamhet har förändrats under det senaste decenniet. Avregleringen av försäkringssektorn genom harmoniseringen av rörelsereglerna till det europeiska regelverket och 1999 år försäkringsrörelsereform samt utvecklingen på de finansiella marknaderna är några faktorer som bidragit till detta. Denna utveckling har samtidigt synliggjort grundläggande brister och problem i regelverken för de olika associationsformer som bedriver livförsäkringsverksamhet.

Som beskrivits i kapitel 5 kan dessa brister leda till allvarliga bolagsstyrningsproblem i icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag och ömsesidiga livförsäkringsbolag. Bristerna i regleringen återspeglas i att det i vissa fall saknas incitament till en effektiv styrning, att gränsdragningen mellan försäkringstagarnas och aktieägarnas intressen är otydlig samt att tillgången till externt riskkapital är begränsad. Dessa problem – som accentueras av att livförsäkringsavtal ofta är komplicerade avtal som sträcker sig över lång tid – riskerar att på olika sätt hota försäkringstagarnas intressen.

Enligt utredningens direktiv bör de nya associationsrättsliga reglerna bidra till att försäkringstagarnas ställning stärks antingen genom att det görs en tydlig åtskillnad mellan försäkringstagarnas medel och bolagets riskkapital eller genom att de intressenter som bidrar med rörelsekapital får inflytande över bolagets styrning. Regleringen får enligt direktiven inte vara sådan att associationens åtaganden upplevs som osäkra eller otydliga. Reglerna bör vidare främja en aktiv styrning från bolagets ägare samt ge goda förutsättningar till kapitalförsörjning. En allmän strävan i utredningsarbetet bör vara att minimera särregleringen av livförsäkringsaktiebolag jämfört med allmänna aktiebolag. Regleringen av de ömsesidiga

försäkringsbolagen bör på motsvarande sätt så långt möjligt överensstämma med allmän föreningslagstiftning.

Ett system där försäkringstagarna bidrar med i stort sett hela riskkapitalet, men har begränsade möjligheter till insyn i och inflytande över styrningen av verksamheten, riskerar att leda till allvarliga bolagsstyrningsproblem både i icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag och i ömsesidiga livförsäkringsbolag. När överväganden nu skall göras om möjligheter att stärka försäkringstagarnas ställning skall visserligen utgångspunkten vara att regleringen skall vara funktionellt inriktad, så att verksamhet som har samma funktion regleras likartat. Som utredningen lyft fram i det föregående måste man dock också beakta de olika associationsformernas särarter. Det finns därför anledning att redan inledningsvis analysera huruvida de skilda egenarterna förhindrar att man löser problemen på samma sätt för icke-vinstutdelande försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag. I avsnitt 8.2 redogörs för överväganden i denna fråga. Därefter följer i avsnitt 8.3 och 8.4 diskussioner om hur försäkringstagarnas ställning skall kunna stärkas i ömsesidiga bolag respektive i icke-vinstutdelande aktiebolag. Understödsföreningarna kommer att behandlas i kapitel 11.

8.2. Associationsformens betydelse för hur försäkringstagarnas ställning skall stärkas

Utredningens bedömning: I ömsesidiga livförsäkringsbolag skall försäkringstagarnas ställning stärkas genom regler som tillförsäkrar dem möjlighet till reellt inflytande över bolagets styrning. Sådana regler är däremot inte lämpliga i livförsäkringsaktiebolag.

Även om problemen med försäkringstagarnas bristande inflytande över det riskkapital de bidragit med kan tyckas likartade i ömsesidiga försäkringsbolag och i icke-vinstutdelande försäkringsaktiebolag kan det finnas principiella skäl mot att lösa problemen på samma sätt. Det beror på att man har att göra med två skilda associationsformer som till såväl syfte som form är i grunden olika.

De ömsesidiga försäkringsbolagen ägs av försäkringstagarna, ibland tillsammans med de försäkrade, och ändamålet med den ömsesidiga verksamheten är följaktligen att tillgodose dessa personers intressen. Som framhållits i kapitel 7 hänförs de ömsesidiga

bolagen till ekonomiska föreningar av kooperativ natur. Ett obligatoriskt inslag i sådana föreningar är att medlemmarna, delägarna, bidrar med insatser, vilka utgör bundet eget kapital och därmed riskkapital i föreningen. I ömsesidiga livförsäkringsbolag finns visserligen inte någon skyldighet att göra särskilda delägarinsatser, men detta beror på att delägarna bidrar till bolagets egna kapital genom betalning av premier som fastställts betryggande och som därför normalt föranleder betydande överskott. Som en följd av önskemålet om oberoende från utomstående intressenter gäller rent av en princip om självfinansiering, vilken innebär att behovet av riskkapital i rörelsen skall tillgodoses genom inbetalning av premier och fondering av överskottsmedel, dock att i begränsad utsträckning riskkapital i form av garantikapital kan tillskjutas av utomstående personer. En annan nödvändig beståndsdel i en kooperation är självfallet att delägarna har inflytande över hur kooperationens egendom disponeras och hur verksamheten bedrivs. Detta inflytande utövas genom tillträde, direkt eller indirekt, till stämman. Utgångspunkten är att besluten fattas av delägarna enligt principen en delägare – en röst.

Idén bakom ömsesidiga försäkringsbolag rymmer alltså en skyldighet för försäkringstagaren, delägaren, att bidra med riskkapital och en motsvarande rättighet för denne att vid stämman besluta om hur detta kapital skall användas. Denna för kooperativa företag i allmänhet gällande princip bör naturligtvis inte frångås vid en reformering som syftar till tillnärmning mot generella associationsrättsliga regler. Det gäller särskilt när nämnda grundsats sedan länge tillämpas för ömsesidiga försäkringsföretag i många jämförbara länder.

Bärande tankar bakom ömsesidigheten talar därmed emot ett krav på en åtskillnad mellan försäkringstagarnas medel och försäkringsbolagets riskkapital för att uppnå ett bättre skydd för försäkringstagarna. Det är för övrigt inte ens meningsfullt att kräva en separation av nämnt slag i ett bolag där det inte finns några andra ägarintressenter än försäkringstagare och försäkrade. En sådan uppfattning kom till uttryck även vid 1999 års försäkringsrörelsereform vid behandlingen av frågan om villkor för vinstutdelning till garanter (se prop. 1998/99:87 s. 368). De ovan beskrivna bristerna i möjligheterna för delägare i ömsesidiga bolag att utöva påverkan bör följaktligen angripas med förstärkta regler för delägarnas inflytande över bolagets styrning. Försäkringstagarna, och i förekommande fall de försäkrade, bör genom det associationsrättsliga

regelverket tillförsäkras möjligheter till reellt inflytande i det organ där ägare eller medlemmar i associationer i allmänhet kan göra sin röst hörd, nämligen stämman. Hur dessa önskemål skall tillgodoses återkommer utredningen till i avsnitt 8.3 nedan. Det skall redan nu anmärkas att även åtgärder utanför det associationsrättsliga området är erforderliga för att främja möjligheterna till inflytande. Dit hör skärpta krav på information till försäkringstagare i ömsesidiga bolag.

Inom ramen för de ömsesidiga principerna och med hjälp av bl.a. god information bör man sålunda kunna uppfylla kraven på en förstärkt ställning för försäkringstagarna och en mera aktiv styrning från bolagets ägare. Enligt utredningens utgångspunkter bör ett framtida regelverk även förbättra förutsättningarna för god kapitalförsörjning. Som utvecklats närmare i avsnitt 5.5 innebär dock den för ömsesidigheten grundläggande regeln om självfinansiering, vilken ju syftar till att hävda bolagets oberoende, avsevärda begränsningar i möjligheterna att skaffa externt kapital. Även om självfinansieringsprincipen verkar hämmande för de ömsesidiga bolagen bör inte heller denna internationellt vedertagna princip nu överges. Frågan blir därför hur man inom ramen för oberoendekravet skall kunna tillgodose de ömsesidiga livförsäkringsbolagens behov av externt riskkapital. Också denna fråga kommer att behandlas i avsnitt 8.3.

Ordningen i ett aktiebolag är av helt annat slag. Där tillskjuts riskkapitalet av aktieägarna och det är följaktligen de som vid stämman beslutar i bolagets angelägenheter. Andra intressenter, såsom bolagets kunder eller borgenärer, har inte tillträde till bolagsstämman. Det är stämman, dvs. aktieägarna, som utser bolagets styrelse, låt vara att det i bolagsordningen får föreskrivas att en eller flera styrelseledamöter skall utses på annat sätt. Till detta kommer visserligen att det genom den arbetsrättsliga lagstiftningen införts krav på arbetstagarrepresentation i styrelsen, men det kravet gäller också andra associationer.

Med ett system med inflytande för kunder i ett aktiebolags beslutande organ, bolagsstämman, skulle man göra ett kraftigt avsteg från grundläggande aktiebolagsrättsliga regler. Det gäller även om kunderna bidrar till bolagets försörjning av riskkapital. För ett sådant avsteg krävs enligt utredningens utgångspunkter mycket starka skäl, såsom att det skulle vara nödvändigt eller åtminstone lämpligt av hänsyn till skyddet för försäkringstagarna. Dessa skäl måste innehålla att försäkringstagarnas intressen i deras

egenskap av riskkapitalförsörjare helt tillgodoses. Som framgått av det föregående har ansträngningar i den riktningen redan gjorts inom svensk livförsäkring. Här bör framhållas den modell för bolagsstyrning med försäkringstagarinflytande som förekommer i SEB Trygg Liv Gamla. I det bolaget har bolagsledningen att svara inför de representanter som försäkringstagarna har röstat fram (se avsnitt 5.4.3).

Även om ett system med försäkringstagarinflytande på stämman i ett aktiebolag kan ha vissa förtjänster, talar vägande skäl emot en sådan lösning. I livförsäkringsaktiebolag finns ju, utöver de intressen försäkringstagarna har som bidragsgivare av riskkapital, även aktieägarnas intressen. Styrelsen i ett aktiebolag har normalt som huvudsaklig uppgift att verka för att aktieägarnas intresse tillgodoses genom att maximera vinsten. Utan ett sådant väldefinierat syfte riskerar separationen av styrning från ägande att ge svåra bolagsstyrningsproblem. Om försäkringstagarna ges inflytande på bolagsstämman skulle styrelsens uppdrag inte enbart vara att maximera vinsten utan också att tillvarata försäkringstagarnas intressen, vilka inte nödvändigtvis sammanfaller med aktieägarnas. Ett system med försäkringstagarinflytande på bolagsstämman i ett aktiebolag riskerar därför att försämra möjligheterna till en aktiv ägarstyrning och kontroll av ledningen samt att ge upphov till låsningar i bolagets beslutsprocesser. I ett ömsesidigt försäkringsbolag uppkommer inte dessa problem med en lagändring som innebär att försäkringstagarnas inflytande över bolagets styrning förstärks. I ömsesidiga bolag finns ju inga andra ägarintressen än de som försäkringstagarna, och i förekommande fall de försäkrade, har som kollektiv.

Det kan inte anses lämpligt att vid en associationsrättslig reform som syftar till konkurrensneutralitet och produktfrihet fastställa en ordning som är skräddarsydd för livförsäkringsaktiebolag. Det standardkontrakt med en funktionsuppdelning mellan olika bolagsorgan som associationsrätten tillhandahåller bör inte innehålla särlagstiftning som skapar ett regelverk enbart för ett fåtal institut verksamma inom den finansiella sektorn. Utredningen menar att nuvarande försäkringstagares intressen i eget kapital kan skyddas bättre med alternativa metoder inom ramen för grundläggande associationsrättsliga bestämmelser. Därmed åstadkommer man att även livförsäkringsverksamhet kan fungera i enlighet med samma principer som vilken annan verksamhet som helst inom den finansiella sektorn driven i aktiebolagsform.

Enligt nu gällande regler har försäkringstagarna visst inflytande genom representation i styrelsen. Även de reglerna är oförenliga med utredningens utgångspunkt att allmän aktiebolagsrätt skall gälla på försäkringsområdet. Visserligen kan även aktiebolag verksamma inom andra branscher genom bestämmelser i bolagsordningen ge andra än stämman rätt att utse styrelseledamöter. Det skulle kunna utnyttjas för att ge kunder styrelserepresentation. Erfarenheterna av nu gällande regler om försäkringstagarrepresentation i styrelser ger dock knappast stöd för att ett fortsatt krav därom ens i vidgad omfattning skulle leda till ett så reellt inflytande att det i någon nämnvärd utsträckning ger ett stärkt skydd för försäkringstagarna. Utökad styrelserepresentation för försäkringstagare skulle i stället kunna försämra förutsättningarna för en god ägarstyrning. Rätten att utse och avsätta styrelsens ledamöter måste nämligen anses vara en viktig del i aktieägarnas maktutövande i bolaget. Det skall här nämnas att det från tillsynshåll redan föreslagits att ordningen med försäkringstagarrepresentanter i bolagsstyrelsen avskaffas (se Finansinspektionens rapport Intressekonflikter i livbolagen 2003:2).

Av betydelse i sammanhanget är även att i andra europeiska länder försäkringstagare inte har inflytande över besluten i försäkringsaktiebolag. Trots att det också utomlands förekommer livförsäkringsavtal som ger försäkringstagarna rätt till del i ett aktiebolags överskott har man alltså där inte gjort de nu diskuterade avstegen från allmänna regler om beslutanderätten i ett aktiebolag.

Med hänsyn till anförda omständigheter anser utredningen att en ordning med vidgat försäkringstagarinflytande, som inte är baserad på ett formellt ägande, inte är den väg som bör väljas för försäkringsaktiebolag som inte får dela ut vinst. Således måste andra lösningar eftersträvas för att stärka försäkringstagarnas ställning och uppnå en god ägarstyrning och kapitalförsörjning i sådana bolag.

Utredningens nyss redovisade synsätt kan visserligen sägas i någon mån gå emot de reformer som år 2004 gjordes för att förstärka skyddet för försäkringstagare i livförsäkringsbolag. Genom de reformerna behölls och renodlades ju försäkringstagarrepresentationen i icke-vinstutdelande försäkringsaktiebolag. De åtgärderna vidtogs emellertid endast i ett kortare perspektiv för att stärka försäkringstagarnas ställning och återställa förtroendet för livförsäkringsmarknaden efter den utdragna och kraftiga börs-

nedgång som drabbat försäkringsbolagen hårt. I lagstiftningsärendet förutskickades att andra reformer kunde komma att aktualiseras i ett längre perspektiv (se prop. 2003/04:109 s. 29 ff.).

8.3. Ökat inflytande för delägare i ömsesidiga försäkringsbolag

8.3.1. Inledning

Delägare i ett ömsesidigt försäkringsbolag är, som redan framhållits, försäkringstagarna, dock att återförsäkringstagare inte på grund av återförsäkringen anses som delägare. Delägarkretsen kan i någon mån vidgas genom bestämmelser i bolagsordningen. Där får nämligen föreskrivas att också de försäkrade skall vara delägare, även om de inte samtidigt är försäkringstagare, för en försäkring som tecknas av en arbetsgivare för att ge försäkringsskydd åt anställda och grundas på kollektivavtal. Delägarnas rätt att besluta i försäkringsbolagets angelägenheter utövas vid bolagsstämman, en rätt som får brukas genom ombud med skriftlig, dagtecknad fullmakt.

Nämnda bestämmelser ger uttryck för den bakomliggande tanken att ett ömsesidigt försäkringsbolag ägs och drivs av försäkringstagarna själva och för deras räkning. Denna tanke är emellertid fullt ut genomförbar endast när bolagets verksamhet är mera begränsad och delägarna därmed är få. När verksamheten har en större omfattning är ett direkt engagemang i bolagets angelägenheter från samtliga delägare inte längre praktiskt genomförbart. Många års erfarenheter visar också att försäkringstagarna endast i undantagsfall utövar sin rösträtt vid bolagsstämman när bolaget har mer än ett fåtal delägare. Direkt rösträtt för delägarna på stämman har följaktligen ansetts lämplig främst i mindre lokala bolag och i riksbolag som har ett speciellt, begränsat försäkringsklientel, vilket kan antas i stor utsträckning ha möjlighet och intresse av att infinna sig på bolagsstämma. Med hänsyn till nämnda omständigheter har lagstiftaren sedan länge öppnat dörren för tillskapandet av en ordning, enligt vilken särskilt utsedda representanter fattar beslut i delägarnas ställe. De personer som på så sätt representerar delägarna benämns i försäkringsrörelselagen (1982:713), FRL, delegerade.

En ordning med delegerade är helt frivillig, men ett ömsesidigt försäkringsbolag som vill införa en sådan ordning måste inta regler härom i bolagsordningen. Lagstiftaren har överlämnat åt bolagen att själva utforma sin interna organisation mellan styrelse och bolagsstämma, och FRL innehåller alltså inte några närmare regler om hur ett representativt system skall utföras; det ges inte ens några dispositiva regler härom. Om bolagsordningen innehåller bestämmelser om att delägarnas rätt att besluta om bolagets angelägenheter skall tillkomma delegerade får dock delägarna inte någon beslutanderätt vid bolagsstämman. Frågan om lämpligheten av ett enskilt bolags regler om delägarrepresentation prövas i samband med att koncession beviljas eller ändring av bolagsordningen stadfästs.

Med en delegerandeorganisation blir delägarnas rätt att fatta beslut i bolaget inskränkt till att utse delegerade. Även den beslutanderätten kan dock gå förlorad. I bolagsordningen kan nämligen bestämmas att delegerade skall väljas av t.ex. en eller flera fristående organisationer i stället för av delägarna. Vidare är det möjligt att föreskriva att endast vissa delägare utser representanterna. Även för det fall att bolagsordningen innehåller en bestämmelse om att delägarnas rätt att besluta i bolagets angelägenheter skall utövas av delegerade, anses delägarna ha en ovillkorlig rätt att närvara och yttra sig på bolagsstämman (se prop. 1981/82:180 s. 219). En delägare har enligt FRL alltid rätt att ta del av stämmans protokoll och klandra dess beslut.

Oavsett på vilket sätt en delegerad utses är denne delägarnas förtroendeman. Av det förhållandet följer att det är nödvändigt att den delegerade själv utövar den erhållna rösträtten. Det råder alltså ett förbud för en delegerad att befullmäktiga annan att utöva rösträtten. Det uppställs i FRL inte några kvalifikationskrav på en delegerad. Inte heller ges regler om en delegerads mandattid.

En motsvarande ordning kan tillämpas även av ekonomiska föreningar i allmänhet. Det representativa systemet infördes för dem genom en lagändring redan år 1928 just för att lösa de praktiska problem som följde med den ökade medlemsanslutningen till de ekonomiska föreningarna och föreningarnas allt större verksamhetsområden. Föreningsmedlemmarnas representanter benämns fullmäktige. Det är för en ekonomisk förening möjligt att i stadgarna föreskriva att endast delar av medlemmarnas befogenheter övertas av fullmäktige och att medlemmarna själva behåller vissa uppgifter. Man kan däremot inte kombinera en s.k. direkt-

stämma och en fullmäktigförsamling så att föreningsstämman består av både fullmäktige och medlemmar.

Det stora flertalet av de större ömsesidiga försäkringsbolagen och ekonomiska föreningarna i Sverige använder ett representativt system. Också i många andra länder utnyttjar ömsesidiga försäkringsföretag, liksom kooperativa företag i allmänhet, en i lag given möjlighet att använda ett sådant system.

8.3.2. Möjligheter till ett representativt system också i fortsättningen

Utredningens förslag: Kretsen av delägare i ett ömsesidigt försäkringsbolag skall bestämmas i enlighet med nuvarande regler. Ett sådant bolag skall också i fortsättningen kunna välja att ha ett system där representanter fattar delägarnas beslut.

Den i FRL fastslagna regeln att direktförsäkringstagarna i ett ömsesidigt försäkringsbolag också är bolagets delägare följer av den ömsesidiga verksamhetens ändamål och överensstämmer väl med regleringen i åtskilliga andra länder. Även den här lagfästa möjligheten att genom bestämmelser i bolagsordningen göra försäkrade, som inte samtidigt är försäkringstagare, till delägare i bolag med stark arbetsrättslig anknytning är väl förenlig med bärande tankar bakom ömsesidigheten. Det saknas skäl att nu vidga denna möjlighet till att omfatta också andra grupper (se vidare härom i avsnitt 10.2).

Även om en ursprunglig tanke med ömsesidig försäkringsrörelse var att alla försäkringstagare, tillika delägare, skulle ta direkt del i verksamheten uppfyller naturligtvis ett representativt system det grundläggande kravet på en demokratiskt kontrollerad organisation. För att tillgodose det kravet kan det representativa systemet till och med många gångar vara att föredra. Tillämpas inte ett sådant system i ett bolag med många delägare får nämligen, som utvecklats i avsnitt 5.4, styrelsen ofta en alltför stark ställning och delägarna kan få svårigheter att följa bolagets verksamhet och påverka denna. En betydande passivitet bland delägarna är enligt vad erfarenheten visar mycket vanlig inte bara i större ömsesidiga försäkringsbolag där direktstämma förekommer utan också i andra kooperativa företag med sådan beslutandeordning. Detta gäller även sedan modern kommunikationsteknik gjort det möjligt för

delägare att delta i en bolagsstämma från en eller flera andra orter. I en delegeradeförsamling har man i regel ett antal personer som har intresse av och kvalifikationer för att företräda delägarna vid bedömningen av styrelsens förvaltning och i övrigt fullgöra stämmans uppgifter. Med endast ett fåtal delegerade i stället för en stor mängd röstberättigade delägare vinner man vidare den fördelen att bolaget besparas de betydande administrativa kostnader som är förenade med delägarnas möjligheter till utnyttjande av sina förvaltningsrättigheter.

Det nu angivna, i grunden positiva, synsättet på ett representativt system i ömsesidiga försäkringsföretag ansluter väl till den gängse uppfattningen i många jämförbara länder. Synsättet är också väl förenligt med tankarna bakom den näraliggande regleringen av ekonomiska föreningar.

Det nyss sagda kan föranleda frågan om man i ömsesidiga bolag av annan än endast mindre omfattning rent av bör kräva att delägarnas inflytande utövas av representanter. En sådan ordning synes ju ofta vara till delägarnas bästa. De problem som är förenade med bristande engagemang hos en associations intressenter är emellertid av ett sådant allmänt slag att de inte bör angripas på försäkringsområdet ensamt utan bör i stället behandlas i ett mera övergripande sammanhang. Det gäller i vart fall om det är fråga om en så ingripande åtgärd som att tvinga delägarna att avstå från direktstämma. Redan av angivna skäl bör ett obligatorium nu inte komma i fråga. Det kan ändå tilläggas att det skulle vara en mycket besvärlig uppgift att dra gränsen för när det representativa systemet borde vara obligatoriskt.

Mera näraliggande är att genom insatser inom gällande regelverk, såsom skett bland de allmänna aktiebolagen, förbättra förutsättningarna för en direktstämma. Man bör nämligen på skilda sätt kunna underlätta för delägare som inte kan eller vill delta i bolagsstämman personligen att delta i de beslut som bolagsstämman fattar. T.ex. bör en ökad användning av informationsteknik vid eller i anslutning till bolagsstämman förbättra möjligheterna för många delägare att utnyttja en rösträtt. Vidare kan det inte bortses från möjligheten att åtskilliga försäkringstagare inte är medvetna om sin delägarroll och att information om denna roll skulle få betydligt fler att vilja utnyttja en rösträtt.

Också i fortsättningen skall alltså det representativa systemet kunna tillämpas av ömsesidiga försäkringsbolag. I enlighet med regleringen i utlandet och bestämmelserna för ekonomiska

föreningar i allmänhet bör systemet såsom hittills erbjudas som en möjlighet. Det bör alltså även framdeles vara bolagsstämman som avgör om direktstämman skall ersättas av en delegeradeförsamling. Det avgörandet torde liksom nu bli beroende av bolagets omfattning och inriktning men också av möjligheterna att i ena eller andra fallet utforma en allsidigt sammansatt och kompetent bolagsstämma.

Den fortsatta diskussionen får ta sikte på frågan om det bör införas några begränsningar i de enskilda bolagens möjligheter att tillsätta och utforma delegeradeförsamlingar.

8.3.3. Begränsad befogenhet för representanterna?

Utredningens förslag: Varje ömsesidigt försäkringsbolag skall självt få bestämma omfattningen av sitt representativa system.

Även om det representativa systemet som framgått ofta har viktiga fördelar jämfört med en ordning med direktstämma bör övervägas om en väg till förbättrat delägarinflytande skulle kunna vara att, när det representativa systemet tillämpas, fordra en begränsning av representanternas befogenheter. Man skulle kunna ha en kombination av en ordning med direkt rösträtt och ett delegeradesystem. Det ligger i så fall nära till hands att låta delägarna själva fatta de beslut som typiskt sett är av särskild vikt, t.ex. beslut om ändring av bolagsordningen, om överlåtelse av försäkringsbestånd eller om likvidation, och överlämna beslutanderätten åt delegerade i övriga fall. En annan variant är att låta delägarna utgöra bolagsstämman vid sammanträden med vissa längre mellanrum och ge representanterna beslutanderätten i bolagets angelägenheter när direktstämman inte är samlad. Med sådana mera begränsade uppgifter för delägarna kan det tänkas att deras engagemang i en del fall skulle öka. Det kan här nämnas att en uppdelning av befogenheten på här beskrivet sätt förekommer i svenska kooperativa företag, låt vara att det är mycket ovanligt.

Också de nu diskuterade arrangemangen syftar snarast till att locka delägarna till att bättre utnyttja sina möjligheter till inflytande i företagets verksamhet. Som redan framhållits lämpar det sig i regel mindre väl att söka finna verksamhetsspecifika lösningar på generella problem. I sammanhanget skall framhållas att det för ekonomiska föreningar i allmänhet har lämnats fritt att

besluta om fullmäktiges befogenheter och att ömsesidiga företag i utlandet kan fatta sådana beslut. Även mera praktiska skäl talar emot ett krav på fördelad befogenhet. Dit hör att det i stort sett helt saknas svenska erfarenheter av sådana fördelningar inom försäkringsområdet och att det därför inte finns något underlag som tyder på att en på visst sätt inskränkt beslutanderätt för delägarna ökar deras engagemang i bolaget.

Varje ömsesidigt försäkringsbolag som väljer ett representativt system bör alltså självt få bestämma omfattningen av detta. Också vid det avgörandet får hänsyn tas till bolagets omfattning och verksamhetsinriktning.

8.3.4. Vem skall kunna utse representanter?

Utredningens förslag: Delägarna skall själva utse sina representanter till bolagsstämman.

Val av delägarrepresentanter kan tänkas ske på en rad olika sätt. Ett sätt är att stämman utser delegerade, ett annat att delägarna på krets- eller distriktsmöten väljer delegerade och ett tredje att utomstående, såsom fristående organisationer, utser delegerade. Ytterligare en möjlighet är att delägare väljer en grupp representanter medan en eller flera organisationer utser återstoden.

Som en följd av den frihet som lagstiftningen ger har de skilda ömsesidiga försäkringsbolagen utformat olika representativa system. Särskilt bland de större bolagen är det vanligt att de delegerade utses av intresseorganisationer med vilka bolagen har viss samhörighet, ofta kooperativa eller fackliga organisationer. En beskrivning av representationssystemen i några ömsesidiga försäkringsbolag har lämnats i avsnitt 5.4.3.

Frågan är om det ligger i delägarnas intresse att begränsa den nu gällande friheten för bolagen att utse delegerade till några särskilt anvisade sätt. Den frågan motiverar emellertid inte nu en diskussion, som förts i tidigare lagstiftningssammanhang, om ett krav på att delägarnas representanter utses av ett helt utomstående organ, såsom ett för ändamålet särskilt tillsatt förtroenderåd eller en offentlig myndighet, närmast tillsynsmyndigheten. Ett sådant krav skulle otvivelaktigt innebära ett alltför stort ingrepp i delägarnas beslutanderätt.

En ordning som ger delägarna rätten att personligen eller genom ombud utse sina representanter måste anses helt invändningsfri. Särskilt i bolag vilka saknar naturlig koppling till någon eller några intresseorganisationer kan det representativa systemet knappast tillämpas på ett annat sätt. Huruvida delägarnas beslutanderätt utövas på stämman eller på andra möten torde från principiella synpunkter vara av underordnad betydelse. Frågan gäller i stället närmast om delägarna skall kunna överlämna rätten att utse delegerade till organisationer eller andra personer utanför bolaget.

Visserligen rymmer lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar möjligheten att låta andra än medlemmar utse representanter. Det förhållandet talar för att en motsvarande ordning även fortsättningsvis bör kunna användas av ömsesidiga försäkringsbolag, vilkas associationsrättsliga regelsystem nu så långt möjligt skall anpassas till generell föreningslagstiftning. Vidare kan det med visst fog mera allmänt hävdas att det bör stå delägarna fritt att disponera över sin lagfästa rösträtt. Till detta kommer att intresseorganisationer ofta är väl skickade att finna lämpliga delägarrepresentanter och att de administrativa kostnaderna vanligtvis blir betydligt lägre om representanterna utses av organisationer i stället för av delägarna själva. Eventuella avigsidor med ett visst system där fristående organisationer utser delegerade skulle kunna förhindras av Finansinspektionen vid dess prövning av en ansökan om tillstånd till försäkringsrörelse eller av en ändring av bolagsordningen samt med tydlig information om bolagsordningens bestämmelser till presumtiva försäkringstagare.

Som beskrivits i det föregående gäller emellertid för livförsäkringsverksamhetens del speciella förhållanden som gör att delägarnas behov av inflytande kan sägas vara avsevärt större än när verksamheten är en annan. Livförsäkringstagarnas inbetalningar av premier leder normalt till en bundenhet till bolaget för mycket lång tid och medför berättigade förväntningar på utbetalningar från bolagets överskott i en omfattning som helt saknar motsvarighet för delägare eller medlemmar i andra kooperativa associationer. Dessa omständigheter talar med styrka emot att livförsäkringstagare genom bolagsstämmobeslut skall kunna utestängas från beslutsprocessen och för en särlösning för livförsäkringens del. Den nämnda effekten är nämligen en realitet om möjligheten att utse delegerade helt överlämnas till t.ex. fristående organisationer. Delägarna kan ju därefter inte själva påverka bolagsstämmans sammansättning och därmed dess beslut. Delägarna kan följakt-

ligen inte heller genomdriva en ändring av bolagsordningen som återför beslutanderätten till dem. En sådan ordning kan knappast sägas vara väl förenlig med den bärande idé bakom ömsesidigheten som innebär att försäkringstagarna skall kunna ha inflytande i bolagsverksamheten. Denna idé gör sig särskilt starkt gällande när delägaren, såsom vid livförsäkring, gör ett betydande tillskott av riskkapital. Det skall dock här framhållas att en delegerad vid utövandet av sitt uppdrag inte, såsom ett ombud, är skyldig att rösta enligt instruktioner från dem som utsett honom eller henne. Den delegerade företräder i stället hela delägarkollektivet.

Mot angiven bakgrund skulle man kunna tänka sig att uppställa kravet att de organisationer som utser delägarnas representanter till det ömsesidiga bolagets stämma står delägarna nära och kan antas ha intresse av att få fram lämpliga företrädare för dem. Det kravet kan preciseras till att bolagets delägare skall vara medlemmar i någon av organisationerna. Ett krav på att de i bolagsordningen utpekade organisationerna står delägarna på så sätt nära torde emellertid mera sällan helt kunna tillgodoses. Delägarkollektivet i många ömsesidiga bolag är numera så mångfacetterat att man endast undantagsvis kan dela in det i en eller flera enhetliga grupper. Det kan därför antas att stora delägargrupper står helt utan koppling till de organisationer som utser delegerade och det gäller även bolag som meddelar främst kollektivavtalsgrundad försäkring. Riktigheten av ett sådant antagande har för utredningen bekräftats av bl.a. Sveriges Pensionärsförbund, som fordrat förbättrade möjligheter till inflytande för sina medlemmar.

De beskrivna problemen torde knappast kunna lösas genom upplysningar innan försäkringsavtalet ingås. Även om man numera ofta har stora förhoppningar om informations välgörande verkan är det orealistiskt att tro att ens flertalet försäkringskunder inför ingående av ett försäkringsavtal kommer till full insikt i frågor om hur deras rösträtt i det ömsesidiga bolaget skall utövas. Det är mera troligt att bolagets egna regler därom blir kända i ett långt senare skede, såsom när missnöje av någon anledning uppkommer. Det skall här nämnas att Finansinspektionens nuvarande föreskrifter om information till livförsäkringstagare inte fordrar uppgifter om förekommande representativa system i ett ömsesidigt försäkringsbolag.

Till det sagda skall läggas utredningens utgångspunkt att reglerna för livförsäkringsbolagens organisation skall vara inriktade på att främja en aktiv ägarfunktion i bolagen. Som utvecklats i det föregå-

ende anses ju sådana regler vara till nytta såväl för det enskilda företaget som för näringslivet i stort. En ordning som medger att delägarna i ömsesidiga försäkringsbolag helt överlämnar beslutanderätten åt andra grupper måste anses stå i strid med regeringens strävan att genom regleringen ge goda förutsättningar för en aktiv ägarroll.

En ordning där organisationer utan uppdrag från enskilda delägare utser delägarrepresentanter rimmar vidare illa med mellanmansrättens regler om möjligheter att företräda annan. Inom privaträtten i allmänhet föreligger det nämligen hinder mot att en representant utses av en annan person än den han eller hon skall representera.

I linje med vad som nu anförts ligger det krav som uppställts i några andra länder om att delägarrepresentanter, om sådana skall förekomma, skall utses av delägarna eller ställföreträdare för dem. Ett sådant krav gäller för ömsesidiga försäkringsföretag i både Danmark och Finland, och kravet gäller såväl livförsäkring som skadeförsäkring.

Som framgått talar tungt vägande skäl för att det inte heller här bör vara möjligt att i ömsesidiga livförsäkringsbolag utestänga delägarna från möjligheten att utse representanter på stämman. Utgångspunkten måste vara att representanterna skall utses av delägarna eller ställföreträdare för dem. I princip bör alltså fordras att en organisation eller en annan utomstående person inte utan en enskild delägares uppdrag skall kunna företräda denne i bolaget.

Emot ett sådant krav kan anföras att det skulle leda till ökade kostnader för ett ömsesidigt bolag, vilka får bäras av dess ägare, dvs. försäkringstagarna och i förekommande fall de försäkrade. Det angivna kravet syftar emellertid som framgått till att tillgodose det viktiga intresset att försäkringstagarna har inflytande över bolagets verksamhet och bör därför inte förhindras av kostnadsskäl. Också åtskilliga andra krav som uppställts till försäkringstagarnas skydd ger bolagen betydande merkostnader. Därvid kan nämnas de numera ganska långtgående reglerna om information.

Det har sagts att man för att i någon mån begränsa de administrativa kostnaderna borde nöja sig med att fordra att en viss minsta andel av representanterna skall utses av delägarna. Man skulle t.ex. kunna föreskriva att de delägarutsedda representanterna är i majoritet. Mot en sådan kompromiss kan man emellertid rikta samma kritik som ovan anförts mot nuvarande ordning. Också då skulle man komma i konflikt med nyss angivna generella regler om

utseende av representanter och med kravet på att bestämmelserna skall främja en aktiv ägarfunktion samt skulle man kunna rikta befogad kritik mot valet av organisation som skall utse representanter.

För att tillvarata försäkringstagarintresset i ömsesidiga försäkringsbolag är det följaktligen enligt utredningens mening erforderligt att fullt ut upprätthålla ett krav på delägarutsedda representanter. Att som i Tyskland skapa ett särskilt organ med uppgift att för delägarnas räkning övervaka bolagsverksamheten tillgodoser inte här angivna krav på regelsystemet. En sådan lösning skulle vidare stå i strid med utredningens strävan att så långt möjligt anpassa regelverket för försäkringsföretag till allmän associationsrätt.

Utredningens bedömning blir sammanfattningsvis att delägarnas representanter vid bolagsstämman skall utses av delägarna själva. Den rätten skall tillkomma samtliga bolagets röstberättigade delägare. Som redan antytts hindrar naturligtvis detta inte att enskilda delägare ger en viss organisation uppdrag att för hans eller hennes räkning träffa val av delegerade.

En närmare beskrivning av hur ett bolags representativa system skall utformas får liksom hittills tas in i bolagsordningen. Det bör i fortsättningen ankomma på ett ömsesidigt försäkringsbolag att upplysa sina försäkringstagare om sådana bestämmelser och om deras ställning som delägare i övrigt. Finansinspektionens föreskrifter om information får anpassas härefter.

8.3.5. Krav på representanterna

Utredningens förslag: En representant behöver inte vara delägare i det ömsesidiga försäkringsbolaget. Representanten skall väljas för högst tre år.

Som nämnts uppställs i FRL inte några krav på den person som kan utses till delegerad. En självklar förutsättning torde ändå vara att delegeradeförsamlingen verkligen kan förväntas verka för att delägarnas intressen tillgodoses. Den förutsättningen föranleder frågan om representanten måste vara delägare i bolaget. I Finland gäller sedan mer än 20 år ett krav därom. Kravet infördes i den finländska lagstiftningen för att öka kontakten mellan den som verkar som representant och dem som utsett honom eller henne.

Ett motsvarande krav utgör utgångspunkt i lagen om ekonomiska föreningar. Till fullmäktig kan dock också utses den som enligt lag är ställföreträdare för en medlem, liksom styrelseledamot eller delägare i en juridisk person som är medlem i föreningen. Om föreningens stadgar anger att vissa personer kan vara styrelseledamöter utan att vara medlemmar kan även dessa personer utses till fullmäktige. Även helt utomstående personer kan alltså vara medlemsrepresentanter.

En näraliggande åtgärd är att för de ömsesidiga försäkringsbolagens del nu helt ansluta till de regler som gäller för fullmäktige i ekonomiska föreningar. Att såsom i Finland uppställa ett krav på att endast delägare får vara representanter måste anses onödigt långtgående, och ett sådant krav synes i ett internationellt perspektiv ovanligt. Bara i mindre ömsesidiga försäkringsbolag blir nog en enskild delägares kontakt med de delegerade bättre om också de är delägare. Om man har möjlighet att sträcka sig utanför delägarkretsen för att finna delegerade ökar i stället förutsättningarna, framför allt i mindre bolag, för att man skall få ett allsidigt och kompetent representantskap. Detta bör därför såsom idag utgöra huvudregeln för ömsesidiga försäkringsbolag.

En fullmäktig i en ekonomisk förening får väljas för högst tre år. Det saknas skäl att ha en annan regel om mandattiden för en delägarrepresentant i ett ömsesidigt försäkringsbolag. Det har upplysts att delegerade i ömsesidiga försäkringsbolag vanligtvis utses för två år.

8.3.6. Ytterligare anpassning till reglerna för ekonomiska föreningar

Utredningens förslag: Reglerna om delägarnas rättigheter när representationssystem tillämpas anpassas till motsvarande bestämmelser för ekonomiska föreningar.

Som anmärktes inledningsvis blir med ett system med delegerade delägarnas förvaltningsrättigheter kraftigt begränsade. Delägarna har dock i motivuttalanden sagts ha en ovillkorlig rätt att närvara och yttra sig på bolagsstämman. Om man i fortsättningen fordrar att delägarna själva utser representanter är en absolut närvaro- och yttranderätt inte lika angelägen. Det bör därför i fortsättningen ankomma på de enskilda bolagen att i bolagsordningen reglera

frågor om närvaro- och yttranderätt för delägarna. En sådan lösning överensstämmer med vad som gäller inom föreningsrätten.

Vissa andra rättigheter för delägarna bör dock lagfästas nu. Delägarna bör liksom medlemmar i ekonomiska föreningar tillförsäkras rätt att få ett ärende behandlat vid stämman och rätt att ta del av och rekvirera redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen. Vidare bör samtliga delägare också fortsättningsvis ha rätt att ta del av stämmoprotokoll och att genom klandertalan angripa stämmobeslut. Motsvarande rättigheter har getts medlemmar i ekonomiska föreningar.

Slutligen bör man vid den reformering av reglerna om delägarrepresentation som nu skall göras överge det föråldrade uttrycket ”delegerade” till förmån för den terminologi som förekommer i lagen om ekonomiska föreningar. Delägarrepresentanterna bör i den särskilda försäkringsrörelselagstiftningen alltså fortsättningsvis benämnas ”fullmäktige”.

8.3.7. Kapitalförsörjning

Utredningens bedömning: Ömsesidiga försäkringsbolag bör ges vidgade möjligheter till extern kapitalförsörjning under förutsättning att kravet på bolagets oberoende från utomstående intressenter kan upprätthållas.

Försäkringstagarnas inflytande i ett ömsesidigt försäkringsbolag kan enligt gällande rätt begränsas inte bara genom vissa delegeradesystem utan också som en följd av ordningen med garantikapital. Garantikapitalet, som skall redovisas som eget kapital, har till funktion att tillföra det ömsesidiga bolaget erforderligt rörelsekapital vid rörelsens start eller under dess gång. Det kan tillskjutas av såväl delägare som utomstående personer, och genom bestämmelser i bolagsordningen kan garanter ges rösträtt i bolaget. Garantikapitalet skall emellertid återbetalas när det inte längre behövs för rörelsens ändamålsenliga bedrivande och en återbetalning är förenlig med bestämmelserna om kapitalbasens sammansättning. Återbetalningskravet är motiverat av önskemålet att begränsa garanternas inflytande i ömsesidiga bolag. Detta utomstående inflytande är alltså tänkt att vara mera kortvarigt. (Se prop. 1998/99:87 s. 296 ff.)

Bestämmelserna om garantikapital ansluter väl till den tidigare berörda principen om självfinansiering och följaktligen också till regleringen i andra europeiska länder. Det saknas därför skäl att ändra dessa bestämmelser.

Utöver tillskott av garantikapital kan extern finansiering i ett ömsesidigt försäkringsbolag ske genom emittering av förlagslån, även då under förutsättning att det är motiverat av försäkringsrörelsens ändamålsenliga bedrivande.

Ömsesidiga försäkringsbolag har i övrigt tillgång i huvudsak bara till internt riskkapital, dvs. ackumulerade vinster. Det mest näraliggande sättet för ett sådant bolag att öka rörelsekapitalet är därför att försöka öka marginalerna vilket ger effekt endast i ett längre perspektiv.

Utredningen har ett i direktiven uttalat uppdrag att analysera och föreslå lämpliga former för anskaffning av externt riskkapital i ömsesidiga försäkringsbolag. Förändringar i regelverket som underlättar riskkapitalanskaffningen skulle kunna leda till en rad positiva effekter för försäkringstagarna i sådana bolag. Fördelarna bottnar i den ökade finansiella flexibilitet för ömsesidiga bolag som introduktionen av alternativa kapitalkällor skulle medföra.

Tillgång till externt riskkapital minskar normalt risken för potentiellt kostsamma beståndsöverlåtelser eller obeståndsfall. I en allvarlig men tillfällig krissituation skulle en kapitalinjektion kunna möjliggöra ett bolags fortlevnad, vilket troligen skulle gynna försäkringstagarna. Alternativa finansieringskällor ökar även möjligheterna till tillväxt och kan underlätta satsningar på nya produkter. Också den följden kan gagna försäkringstagarna på sikt.

Förbättrade möjligheter att ta in externt kapital kan även skapa positiva bolagsstyrningseffekter. Som beskrivits i avsnitt 5.4 har styrelsen i ömsesidiga livförsäkringsbolag stort handlingsutrymme bl.a. på grund av det utspridda ägandet, informationsasymmetrier mellan styrelsen och delägarna samt det förhållandet att livförsäkringsavtal sträcker sig över lång tid med begränsade möjligheter till utträde ur associationen. Blotta förekomsten av externa, initierade investerare skulle kunna disciplinera styrelsen, minska utrymmet för opportunistiskt beteende och effektivisera den löpande förvaltningen. Under förutsättning att de externa investerarnas intresse sammanfaller med delägarnas intresse får delägarna sålunda hjälp att övervaka styrelsens och ledningens beteende. Sådana effekter är naturligtvis till försäkringstagarnas fördel.

Dessa positiva följder av förbättrade möjligheter att skaffa externt riskkapital måste dock vägas mot intresset av att ett ömsesidigt försäkringsbolag står oberoende mot utomstående. Det intresset har sedan länge såväl här som i andra länder i princip ansetts väga tyngre än önskemålet att få externt riskkapital. Följaktligen medges utländska ömsesidiga försäkringsgivare i regel inte möjligheten att erbjuda andra utomstående aktörer än garanter beslutanderätt i bolaget; knappast under några omständigheter kan externa investerare ges inflytande i en omfattning som svarar mot deras riskkapitalbidrag. Det skall här påpekas att det förhållandet att det ömsesidiga bolaget drivs utan ett tydligt vinstmaximeringssyfte begränsar utrymmet att tillskapa finansieringsmöjligheter som ger investerare en avkastning som på ett normalt sätt avspeglar deras riskkapitalbidrag.

De begränsade möjligheterna för ömsesidiga försäkringsbolag att anskaffa externt kapital har under senare år i en del länder lett till att ömsesidiga bolag ombildats till aktiebolag. Den bristande tillgången till externt riskbärande kapital är enligt vad utredningen inhämtat en av de främsta orsakerna till att det i Danmark inte längre finns något ömsesidigt livförsäkringsbolag; samtliga där tidigare förekommande sådana bolag har på olika sätt ombildats till aktiebolag.

Utredningen ansluter sig till den internationellt vedertagna uppfattningen att ett ökat utnyttjande av externt kapital som medför att bolagets oberoende minskar inte är förenligt med den ömsesidiga associationsformen. Utökade möjligheter till inflytande för utomstående skulle innebära ett olyckligt avsteg från grundläggande principer för ömsesidigheten och därmed ett fjärmande från den renodling av de skilda bolagsformerna på försäkringsområdet som i dag eftersträvas. Det bör här uppmärksammas att det inom EU pågår ett arbete som rör de ömsesidiga bolagens villkor på den gemensamma marknaden. Skulle det t.ex. inom ramen för det arbetet redovisas nya uppfattningar angående möjligheterna för ömsesidiga bolag att tillgå externt kapital får den svenske lagstiftaren återkomma till frågan.

Frågan nu blir om ömsesidiga försäkringsbolag på annat sätt än genom överlämnande av inflytande i bolaget kan ges något vidgade möjligheter till extern kapitalförsörjning. När det associationsrättsliga regelverket för ömsesidiga försäkringsbolag skall anpassas till allmän föreningslagstiftning är den naturliga vägen att pröva lämpligheten av att låta dessa bolag ta emot tillskott i form av

förlagsinsatser. Frågan därom behandlas i kapitel 10. Det kan redan här framhållas att en innehavare av förlagsandelar inte har någon längre gående rätt att delta i eller påverka en förenings verksamhet. I kapitel 10 skall även diskuteras möjligheterna för ömsesidiga försäkringsbolag att använda vissa andra finansieringsformer såsom vinstandelslån och kapitalandelslån.

8.4. Ökat försäkringstagarskydd och förstärkt ägarstyrning i icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag

8.4.1. Anpassning till regelverket för vinstutdelande verksamhet

Utredningens förslag: Ett icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag skall antingen övergå till att tillämpa reglerna för vinstutdelande verksamhet eller ombildas till ett ömsesidigt försäkringsbolag.

Den nuvarande ordningen i icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag uppfyller inte de krav som bör ställas på en modern och effektiv associationsrättslig reglering. Det förhållandet att försäkringstagarna bidrar med huvuddelen av riskkapitalet utan att ha egentligt inflytande, samtidigt som aktieägarna saknar de för aktieägare i allmänna aktiebolag normala ekonomiska drivkrafterna, riskerar att få genomslag på styrningen av verksamheten och leda till effektivitetsförluster. Försäkringstagarnas rätt till medel i konsolideringsfonden och andra poster i eget kapital behöver inte framgå direkt av försäkringsavtalet. Försäkringstagarnas anspråk har, som framgått av avsnitt 5.2, sin grund i den nuvarande och historiska detaljregleringen som omger livförsäkringsverksamhet. Försäkringsavtalet beskriver sällan de komplicerade metoder som används för att fördela överskott, vilket gör att bolagets åtaganden kan upplevas som otydliga av försäkringstagarna. Till detta kommer att de sålunda opreciserade åtagandena inte omfattas av de från skyddssynpunkt viktiga bestämmelserna om tillgångsplacering och förmånsrätt. Enligt gemenskapsrätten skall sådana bestämmelser gälla samtliga förpliktelser enligt försäkringsavtal. De nu angivna problemen förstärks av att medel som inte är gottskrivna försäkringstagarna individuellt eller som grupp kan utgöra en mycket stor

del av försäkringskapitalet (se avsnitt 4.3). Utan möjlighet till avkastning finns vidare begränsade ekonomiska incitament för aktieägarna att tillskjuta nytt kapital, vilket särskilt i en krissituation i regel är till nackdel för försäkringstagarna.

Ordningen med konsolideringsfond slopas i livförsäkringsaktiebolag

Framtida associationsrättsliga regler bör som redan framhållits bidra till att försäkringstagarnas ställning stärks antingen genom att det görs en tydlig åtskillnad mellan försäkringstagarnas medel och bolagets rörelsekapital eller genom att de intressenter som bidrar med riskkapital får inflytande över bolagets styrning. Som påpekats ovan skulle inflytande från andra kategorier än aktieägarna och deras företrädare i ett aktiebolag innebära ett avsteg från principer som aktiebolagsrätten vilar på. Till detta kommer att en lösning där fordringsägare ges rätt till inflytande över ett aktiebolags verksamhet knappast bidrar till en effektiv ägarstyrning. Utredningen menar därför att försäkringstagarnas ställning i livförsäkringsaktiebolag skall stärkas genom en tydligare uppdelning mellan försäkringstagarnas medel och bolagets riskkapital. Det innebär att utgångspunkten för utredningens fortsatta diskussion är att den nuvarande ordningen med konsolideringsfond i livförsäkringsaktiebolag inte längre skall tillåtas.

En utmönstring av systemet med försäkringstagarmedel i eget kapital i livförsäkringsaktiebolag innebär att det i princip finns två alternativ för de icke-vinstutdelande försäkringsaktiebolagen: övergång till det regelverk som gäller för vinstutdelande verksamhet eller ombildning till ömsesidig bolagsform (se avsnitt 8.4.6 nedan). En tillämpning av det förstnämnda alternativet förutsätter dock att det tillgodoser här uppställda krav på ny associationsrättslig reglering.

Regleringen för vinstutdelande verksamhet tillgodoser uppställda krav

De nu gällande reglerna för vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag samt reglerna för övergång till vinstutdelande verksamhet har flera förtjänster. De medel som byggts upp med försäkringstagarnas

inbetalda premier när vinstutdelning inte har varit tillåten skall tillfalla försäkringstagarna. Riskkapitalet skall därefter, som i allmänna aktiebolag, utgöras av aktieägarnas kapital och eventuellt annat externt riskkapital. Återbäring som inte är garanterad i nominella eller reala belopp kan villkoras av värdeförändringar på tillgångar eller ett visst försäkringstekniskt resultat, men återbäringen får inte vara villkorad av årets resultat. Försäkringstagarnas medel kan därför inte användas för allmän förlusttäckning och följaktligen inte stå allmän rörelserisk. Reglerna för vad återbäringen villkoras av skall framgå av försäkringsavtalet och vara möjliga att identifiera och kontrollera. I dagens vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag är således de associationsrättsliga rollerna tydliga. Aktieägarna tillför riskkapital, har beslutanderätt i aktiebolagets överordnade organ och har den fulla residuella rätten till bolagets resultat. Försäkringstagarna är endast kunder, associationens åtaganden till dem framgår helt av försäkringsavtalet och omfattas fullt ut av placeringsregler och förmånsrätt.

Frågan är om den beskrivna ordningen även kan anses uppfylla det skydd för försäkringstagarna som utredningen skall åstadkomma. Även i ett vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag utsätts nämligen försäkringstagarnas medel för risk. Försäkringstagare med rätt till villkorad återbäring som påverkas av värdeförändringar på tillgångar får bära risken av försäkringsbolagets placeringsbeslut och kan även – om avtalet medger det – stå risken beträffande bolagets antaganden om t.ex. dödlighet och sjuklighet. Kapitalförvaltningen är i normala fall den viktigaste resultatkällan i livförsäkringsbolagen och är därför den mest avgörande faktorn för utvecklingen av försäkringarnas värde.

Försäkringstagarnas ställning är som angetts ovan dock tydligare i vinstutdelande livförsäkringsverksamhet genom att villkoren för återbäring skall anges i försäkringsavtalet och därför är mer förutsägbara för den som väljer att köpa en försäkring. Eftersom försäkringstagarnas medel inte kan användas för allmän förlusttäckning bidrar försäkringstagarna inte med riskkapital i vinstutdelande livförsäkringsbolag. Som framhölls vid 1999 års försäkringsrörelsereform är det av vikt att försäkringstagarna inte utan tydliga bestämmelser i försäkringsavtalet står rörelserisk (se prop. 1998/99:87 s. 199). Detta torde ha stor betydelse för skötseln av ett försäkringsbolag. Om ägaren är den intressent som ytterst får ansvara för det ekonomiska resultatet finns ju incitament för en effektiv förvaltning.

Reglerna för disposition av överskott i vinstutdelande livförsäkringsbolag uppfyller enligt utredningen därmed de krav som bör ställas på ett för livförsäkringsverksamhet effektivt associationsrättsligt regelverk med tillbörligt försäkringstagarskydd. Rätten att få avkastning på insatt kapital skapar incitament till aktiv ägarstyrning samt underlättar kapitalanskaffning, och avsaknaden av möjligheter att nyttja försäkringstagarnas medel till allmän förlusttäckning stärker försäkringstagarnas ställning i bolaget.

Det bör anmärkas att en övergång till det regelverk som gäller för vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag naturligtvis inte innebär ett förbud mot att också i fortsättningen bedriva verksamheten helt för försäkringstagarnas räkning. När en tydlig åtskillnad görs mellan försäkringstagarnas medel och bolagets riskkapital kan frågan om i vilken omfattning utdelning skall utgå överlämnas till ägarnas avgörande.

Regler om begränsad vinstutdelning tillgodoser inte regleringskraven

Utredningens ställningstagande att försäkringstagarnas medel och bolagets rörelsekapital skall åtskiljas utesluter vissa andra regleringsinsatser som i förstone skulle kunna tyckas näraliggande.

En sådan insats är att underkasta de i dag icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolagen bestämmelserna i 32 kap. aktiebolagslagen (2005:551), ABL, för aktiebolag med särskild vinstutdelningsbegränsning. De bestämmelserna har visserligen införts i första hand för aktiebolag som driver sådan verksamhet som tidigare oftast drevs i offentlig regi, t.ex. inom området för hälso- och sjukvård, men också annan verksamhet kan inrymmas under bestämmelserna (se prop. 2004/05:178). I ett aktiebolag med särskild vinstutdelningsbegränsning får vinstutdelning eller annan värdeöverföring inte överstiga summan av (1) ett belopp, motsvarande räntan – beräknad som den statslåneränta som gällde vid föregående räkenskapsårs utgång med tillägg av en procentenhet – på det kapital som aktieägare vid föregående räkenskapsårs utgång har tillskjutit till bolaget som betalning för aktier, och (2) ett belopp, motsvarande vad som beräknat enligt punkten 1 har varit tillgängligt för värdeöverföring vid årsstämma under vart och ett av de fem föregående räkenskapsåren. Vidare får ett sådant aktiebolag inte ta upp kapitalandelslån eller vinstandelslån (finansierings-

formen kapitalandelslån behandlas vidare i avsnitt 8.4.5). Såsom i ett icke-vinstutdelande försäkringsaktiebolag skall alltså i ett aktiebolag med särskild vinstutdelningsbegränsning det upparbetade överskottet till övervägande del stanna kvar inom bolaget.

Ett krav på byte till den här behandlade aktiebolagskategorin skulle kunna sägas vara förenligt med utredningens strävan att minska den associationsrättsliga särregleringen för livförsäkringsbolag. Försäkringstagarnas skydd skulle däremot inte stärkas genom ett sådant krav. Inte heller skulle förhållandet mellan försäkringstagarnas medel och bolagets riskkapital tydliggöras i förhållande till dagens situation. Det är dessutom rimligt att anta att en aktiv ägarstyrning i ett aktiebolag förutsätter att ägarna ges rätten att få en residuellt bestämd avkastning på sitt kapital. Det är knappast tillräckligt att ge aktieägarna en viss nominell ränta som avkastning på deras tillförda kapital. Således skulle inte heller incitamenten för en effektiv ägarstyrning stärkas. Man kan därför inte med detta alternativ uppnå de krav som bör ställas på en framtida reglering.

Stärkta incitament till en aktiv ägarstyrning och något förbättrade möjligheter att ta in externt riskkapital skulle emellertid kunna uppnås genom regler om vinstutdelningsbegränsningar som förekommer på livförsäkringsområdet i vissa andra europeiska länder. Regler som går ut på att en viss andel av årets resultat eller av det finansiella resultatet högst får delas ut innebär visserligen att vinstutdelningen begränsas i förhållande till allmänna regler, men utdelningen är ändå relaterad till hur väl bolaget presterar. Vissa incitament för ägarna att driva en effektiv verksamhet finns således i ett sådant system, även om resultatet av ansträngningarna delas med försäkringstagarna.

En reform som innebär att icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag tillåts att dela ut vinst under förutsättning att vinstutdelningen begränsas till en viss andel av resultatet är emellertid varken tillräcklig eller nödvändig för att stärka försäkringstagarnas ställning. En sådan reglering kan i stället få direkt negativa effekter. Utan en tydlig uppdelning av aktieägarnas riskkapital och försäkringstagarnas medel står försäkringstagarna alltjämt allmän rörelserisk, låt vara att en viss del av rörelserisken ligger på aktieägarna. Bolagets åtaganden gentemot försäkringstagarna skulle inte heller tydliggöras jämfört med dagens ordning. Om de ackumulerade överskotten inte gottskrivs försäkringstagarna finns dessutom en risk att värden som på grund av den historiska regleringen kan

sägas tillhöra försäkringstagarna delas ut till aktieägarna. En i lag angiven procentsats eller annan gräns kan uppfattas som normerande och riskerar därför att föranleda en högre vinstutdelning än vad som annars skulle vara fallet (jfr uttalandena i prop. 1998/99:87 s. 198 f.). En annan svårighet med här behandlade begränsningsregler är att fastställa den gräns för vinstutdelning som inte får överskridas. Av 8 kap. 2 § regeringsformen följer att föreskrifter om enskildas personliga ställning samt deras personliga och ekonomiska förhållanden inbördes skall meddelas genom lag. Något utrymme att delegera normgivningsmakten, t.ex. till Finansinspektionen, finns inte på det området. Den högsta tillåtna vinstutdelningen skulle alltså behöva framgå av lag (jfr prop. 2004/05:178 s. 29).

Som framgått är enligt utredningens uppfattning en tydlig gränsdragning mellan försäkringstagarnas tillgångar och bolagets rörelsekapital en förutsättning för att man skall uppnå ett tillfredsställande försäkringstagarskydd i ett aktiebolag. Om en sådan ordning kan uppnås finns det inte anledning att begränsa vinstutdelningen i ett livförsäkringsaktiebolag på annat sätt än vad som gäller för allmänna aktiebolag.

Avstående från vinstutdelning

Som nämnts tidigare innebär utredningens förslag att bestämmelserna för vinstutdelande verksamhet skall gälla alla livförsäkringsaktiebolag givetvis inte att bolagen skall tvingas att dela ut vinst till ägarna. Under förutsättning att konsolideringsfonden och andra medel som kan anses tillhöra försäkringstagarna gottskrivs dem står det bolaget fritt att genom bestämmelser i bolagsordningen låta sig sorteras under aktiebolag med särskild vinstutdelningsbegränsning, att i bolagsordningen ta in bestämmelser om att endast en viss andel av överskottet får delas ut till aktieägarna, eller att helt avstå från vinstutdelning till aktieägarna. Ett motiv till sådana beslut kan vara en önskan att markera att verksamheten skall bedrivas helt eller åtminstone i huvudsak i försäkringstagarnas intresse.

Det är dock viktigt att syftet med den nya regleringen inte kringgås. Även om företaget har för avsikt att inte dela ut vinst till ägarna utan i stället emellanåt ämnar överföra ackumulerade vinster från eget kapital till försäkringstagarna i form av villkorad eller

garanterad återbäring, bör det inte vara tillåtet för bolaget att kommunicera individuellt specificerade värden i eget kapital som en del av försäkringsvärdet till försäkringstagarna (jfr dagens ordning där preliminärt fördelat överskott kommuniceras löpande till försäkringstagarna). Risken är annars att det på nytt uppstår förväntningar hos försäkringstagarna om att få ta del av värden i eget kapital och att bolagets åtaganden gentemot försäkringstagarna förblir otydliga. Nämnda synpunkter får tillgodoses genom bestämmelser om marknadsföring och genom Finansinspektionens föreskrifter om information. Se vidare i avsnitt 9.10.

Den fortsatta diskussionen

Ställningstagandena ovan innebär som framgått att det bara skall finnas ett tillämpligt regelverk för svenska livförsäkringsaktiebolag. Ett krav på övergång till regelverket för vinstutdelande verksamhet i enlighet med de nu gällande ombildningsreglerna kräver dock stora kapitalinsatser. Närmast följer en beskrivning av detta förhållande.

8.4.2. Övergång till vinstutdelande verksamhet enligt nuvarande regler kräver stora kapitaltillskott

Utredningens bedömning: De icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolagens anpassning till regelverket för vinstutdelande verksamhet bör kunna komma till stånd på andra sätt än genom tillämpning av dagens ombildningsregler. En ändring av reglerna för villkorad återbäring för att underlätta anpassning till vinstutdelande verksamhet är dock inte lämplig.

Möjligheten att låta icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag bli vinstutdelande infördes år 2000. Sedan dess har endast tre bolag med mer betydande verksamhet, Handelsbanken Liv Försäkringsaktiebolag (om denna ombildning, se ärende Fi 2001/550 och 658), SPP Livförsäkring AB och Nordea Livförsäkring I Sverige AB, ombildats till vinstutdelande bolag.

Enligt 12 kap. 16 § FRL får ett icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag övergå till vinstutdelande verksamhet endast om uppskrivningsfonden, konsolideringsfonden, fond för orealiserade

vinster (numera fond för verkligt värde) och andra övervärden i bolaget, med avdrag för aktiekapitalet och överkursfonden, gottskrivs försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringarna som återbäring eller på annat sätt. Det anges inte närmare hur värdena skall gottskrivas försäkringstagarna. I förarbetena sägs dock att det bör säkerställas att aktieägarnas kapital och eventuellt annat externt kapital tjänar som riskkapital i stället för medel som byggts upp från försäkringstagarnas premier när vinstutdelning inte varit möjlig samt att det krävs en full anpassning till systemet med garanterad och villkorad återbäring (se prop. 1998/99:87 s. 368). I den efterföljande rättstillämpningen har följaktligen ansetts att, oavsett vilken gottskrivningsmetod som används, de ackumulerade överskotten inte kan ligga kvar som riskkapital under eget kapital och heller inte får ingå i kapitalbasen i det vinstutdelande bolaget (se figur 1).

Figur 1 Förenklad balansräkning för vinstutdelande och icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag

Fria tillgångar

Skuldtäckningstillgångar

Aktiekapital och skulder

Konsolideringsfond

(och övrigt eget kapital)

Avsättning för garanterade försäkringsbelopp

Försäkringskapitalet för försäkringstagarens räkning

Fria tillgångar

Aktiekapital, övrigt eget kapital och skulder

Avsättning för livförsäkring för vilken försäkringstagaren bär risk

Försäkringskapitalet för försäkringstagarens räkning

B. Vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag A. Icke vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag

Avsättning för garanterade försäkringsbelopp

Skuldtäckningstillgångar

Kapitalbas

Kapitalbas Solvensmarginal

Solvensmarginal

Aktieägarnas kapital Aktieägarnas kapital

Nämnda tolkning av dagens ombildningsregler och regler för vinstutdelande bolag medför att det krävs stora kapitaltillskott för att en ombildning skall kunna ske. Detta beror delvis på att solvensmarginalen ökar då bolaget måste göra avsättningar för de medel som tidigare varit överskott, men framför allt på att de ackumulerade överskotten inte längre tillåts ingå i kapitalbasen. Kvar som buffertkapital efter att försäkringstagarna gottskrivits överskotten är aktiekapitalet, vilket som visats i avsnitt 5.5 utgör endast en procent av eget kapital i genomsnitt i de icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolagen.

Tabell 1 över de tolv icke-vinstutdelande aktiebolag i Sverige som inte står i begrepp att övergå till vinstutdelande verksamhet ger en bild av storleksordningen på det erforderliga kapitaltillskottet, om de medel som anses tillhöra försäkringstagarna gottskrivs som villkorad återbäring. Den tredje kolumnen visar hur mycket nytt kapital som behövs för att kapitalbasen skall vara dubbelt så stor som den nya solvensmarginalen, dvs. för att solvenskvoten efter ombildning skall uppgå till två. Som tabell 1 visar skulle de större icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolagen behöva åtskilliga miljarder kronor i nytt kapital för att kunna ombildas enligt dagens regler.

Nämnda förhållande torde vara en viktig förklaring till att endast ett fåtal icke-vinstutdelande bolag har ombildats sedan vinstutdelningsförbudet upphävdes i samband med 1999 års försäkringsrörelsereform. I förarbetena till den reformen påpekades från branschhåll att en övergång till vinstutdelning i äldre livförsäkringsbolag med inriktning på pensionsförsäkringar kräver ett så stort kapital att ombildning kan vara orealistisk. Regeringen fann inte anledning att ifrågasätta denna bedömning (se prop. 1998/99:87 s. 209).

Tabell 1 Eget kapital och kapital som krävs för ombildning (mkr år 2004)

Eget kapital Aktiekapital Nytt kapital Andel av

för ombildning premieinkomst

Skandia Liv

81 029 1 15 978

131 %

AMF Pension

118 262 3 10 408

81 %

SEB Trygg Liv Gamla

60 552 25

9 025

328 %

Länsförsäkringar Liv

17 553 8

7 243

138 %

KPA Pensionsförsäkring

3 765 300

1 669

30 %

KPA Livförsäkring

744 1

111 %

SalusAnsvar 527 10 453 171 % SEB Trygg Liv Nya 846 400 345 30 % Förenade Liv Livförsäkring 1 295 150 251 95% Förenade Liv Gruppförsäkring 259 15 148 26 % SalusAnsvar Grupplivförsäkring 93 75 14 16 % AFA 1 298 1 0 0 %

Not: Nytt kapital för ombildning är det kapitaltillskott som krävs för att solvenskvoten skall vara två efter det att gottskrivning genom villkorad återbäring har genomförts. Källa: Årsredovisningen för respektive bolag, utredningens beräkningar.

Avsättningar till försäkringstagarna kan inte ingå i kapitalbasen

Som framgått kan återbäring i livförsäkringsbolag villkoras på i stort sett vad som helst under förutsättning att försäkringstagarna inte därigenom kommer att bära allmän rörelserisk. Trots detta får villkorad återbäring enligt gällande regler inte till någon del ingå i kapitalbasen, vilket synes vara en viktig orsak till att nuvarande regler om ombildning till vinstutdelande verksamhet har tillämpats så sparsamt.

Det ovan sagda föranleder frågan om det är möjligt att låta överskotten i de icke-vinstutdelande bolagen bli villkorad återbäring men att denna post – givet att återbäringen är villkorad av både tillgångarnas värdeförändringar och försäkringstekniska faktorer – till en viss del tillåts ingå i kapitalbasen. Försäkringstagarnas ofördelade medel, som nu ligger i eget kapital, skulle därigenom skyddas bättre genom att förhållandet mellan försäkringstagaren och försäkringsbolaget då tydligare än nu regleras i försäkringsavtal, samtidigt som försäkringsbolagen måste göra försäkringstekniska avsättningar för medlen. Försäkringstagarna skulle ges särskild förmånsrätt och tillgångarna skulle inte längre ha

allmän förlusttäckningskapacitet. En sådan lösning skulle vidare innebära att en buffert som kan utjämna förändringar i tillgångspriser och försäkringsportföljens värde kvarstår i bolaget. Då avsättningen kan sättas ned vid negativa försäkringsriskutfall och finansiella utfall kan hävdas att en sådan post åtminstone delvis borde kunna ingå i kapitalbasen och täcka vissa delar av solvensmarginalen. Bufferten skulle dock ligga i de försäkringstekniska avsättningarna och inte under eget kapital. En följd av ett sådant system skulle vara att de kapitaltillskott som krävs för ombildning till vinstutdelande verksamhet inte behöver vara fullt så stora som med dagens regler, då den finansiella risken och försäkringsrisken alltjämt vilar på försäkringstagarna.

Emellertid hindrar EG-rättens regler om kapitalbasens sammansättning att återbäring som villkorats på finansiellt och försäkringstekniskt resultat ingår i kapitalbasen. Enligt det konsoliderade livförsäkringsdirektivet tillåts i kapitalbasen poster under eget kapital ”som inte motsvarar ingångna försäkringsåtaganden” och ”de vinstreserver som redovisas i balansräkningen, om dessa kan användas till täckande av förluster [any losses] och inte har avsatts för utdelning till försäkringstagarna”. Dessutom tillåts med vissa begränsningar efterställda lån och andra efterställda finansiella instrument ingå i kapitalbasen (se vidare avsnitt 8.4.5).

De medel som ingår i dagens konsolideringsfond kan visserligen användas till återbäring, men konsolideringsfonden skall som huvudregel användas för allmän förlusttäckning; endast i den utsträckning som medlen inte behövs för detta ändamål kan de fördelas på försäkringstagarna. Som en konsekvens av detta förhållande är konsolideringsfonden en naturlig del av försäkringsbolagets kapitalbas. Villkorad återbäring däremot är just avsättningar motsvarande ingångna försäkringsavtal som används för utdelning till försäkringstagarna. Åtagandet får inte sättas ned för allmän förlusttäckning. Detta innebär att för att villkorad återbäring skall kunna ingå i kapitalbasen i enlighet med EG-rätten måste grundläggande egenskaper hos gottskrivningsmetoden förändras. I ett fåtal andra länder, t.ex. Danmark och Norge, finns sådana gottskrivningsmetoder. De förändringar i reglerna för villkorad återbäring som krävs, vilka även skulle gälla de bolag som är vinstutdelande i dag, skulle emellertid gå tvärt emot utredningens intentioner och även gå emot den bredare internationella tendensen på området. Utredningen menar ju som framgått att det är av yttersta vikt att aktiebolagets försäkringsåtaganden gentemot

försäkringstagarna helt framgår och bestäms av försäkringsavtalet. En tydlig uppdelning mellan kundernas försäkringsanspråk och bolagets riskkapital kan inte åstadkommas om avsättningar till försäkringstagarna tillåts ingå i kapitalbasen.

Övergång enligt gällande ombildningsregler kan inte krävas

De redovisade problemen med höga ögonblickliga kapitaltillskott vid en tillämpning av nuvarande regler om ombildning till vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag medför att man inte nu kan kräva en övergång i enlighet med de reglerna. Vidare är en regleringsinsats som innebär att villkorad återbäring tillåts ingå i kapitalbasen inte förenlig med EG-rätten på försäkringsområdet. Det är därför nödvändigt att söka alternativa metoder att gottskriva försäkringstagarna det överskott som ackumulerats i de icke-vinstutdelande livförsäkringsbolagen. Övergången till vinstutdelande verksamhet måste emellertid uppfylla vissa grundläggande krav. Närmast följer en genomgång av dessa krav.

8.4.3. Övergripande krav vid övergång till vinstutdelande verksamhet

Utredningens förslag: En övergång till regleringen för vinstutdelande verksamhet får inte innebära att rätten för försäkringstagare och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar försämras. Ett sådant krav skall tillgodoses genom Finansinspektionens prövning av ett bolags förslag till övergångslösning. Övergången bör vara genomförd inom tre år från den nya lagens ikraftträdande.

Skilda lösningar under ett allmänt krav

Utredningens förslag att konsolideringsfonden och andra försäkringstagarmedel i eget kapital inte längre skall tillåtas i försäkringsaktiebolag medför som framgått av det föregående vissa övergångsproblem. Problemen vid övergången till regelverket för vinstutdelande verksamhet torde emellertid variera i inte obetydlig omfattning mellan de livförsäkringsaktiebolag som för närvarande

inte delar ut vinst. Det förhållandet talar emot att lagstiftaren skall anvisa endast en väg för övergången. Enligt utredningens uppfattning bör i stället regelverket möjliggöra flera skilda metoder. Alternativa lösningar har stått till buds i många andra länder när ömsesidiga försäkringsbolag har ombildats till försäkringsaktiebolag och bör kunna erbjudas också när svenska icke-vinstutdelande försäkringsbolag skall börja tillämpa de regler som gäller för vinstutdelande aktiebolag. Försäkringsbolagen bör även ges möjlighet att kombinera olika metoder.

I stället för att ge sig på den regleringstekniskt mycket vanskliga uppgiften att detaljreglera övergången bör man uppställa ett mera generellt krav på denna. Kravet bör lämpligen innebära att rätten för försäkringstagare och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar inte försämras vid övergången. Även uppställandet av ett sådant krav ligger väl i linje med vad som fordrats i andra länder vid ombildning av ett ömsesidigt försäkringsbolag till ett försäkringsaktiebolag. Det rimmar också väl med tankarna bakom nuvarande bestämmelser om övergång till vinstutdelande verksamhet i 12 kap. 15 och 16 §§ FRL (se prop. 1998/99:87 s. 367). Vidare skall framhållas att ett krav på att försäkringstagarnas ställning inte får försämras gäller även enligt bestämmelserna om beståndsöverlåtelse.

Det nu uppställda generella kravet vid en övergång innebär att alla medel som kan anses tillhöra försäkringstagarna och därmed jämställda personer gottskrivs dem. Det gäller belopp som motsvarar uppskrivningsfonden, konsolideringsfonden, fond för verkligt värde och andra övervärden i bolaget med avdrag för aktiekapitalet och överkursfonden. Fördelningen försäkringstagarna emellan måste följa kontributionsprincipen om denna inte tidigare har avtalats bort.

Av kravet att övergången inte får innebära försämringar bör bl.a. följa att en övergång inte kan komma i konflikt med bestämmelserna i 11 kap. 7 § försäkringsavtalslagen (2005:104) om ett försäkringsbolags rätt att ändra villkor vid livförsäkring. De bestämmelserna avser nämligen att skydda försäkringstagarna mot försämrade villkor under avtalstiden (se prop. 2003/04:150 s. 158 f.) men förhindrar knappast sådana ändringar som till följd av en föreskriven övergång till ny verksamhetsform inte verkar i negativ riktning för försäkringstagarna.

Varje icke-vinstutdelande försäkringsbolag bör alltså ha möjlighet att inom ramen för nyss nämnda övergripande krav välja

tillvägagångssätt utifrån bolagets särskilda förutsättningar och verksamhet.

Hinder mot långvariga övergångslösningar

Som framgått av det föregående syftar utredningens förslag bl.a. till att samtliga livförsäkringsaktiebolag skall inrymmas under ett gemensamt regelverk som tillgodoser de krav som det allmänna numera uppställer på det finansiella området. Genomförandet av en sådan reform bör naturligtvis ske med minsta möjliga tidsutdräkt. Även om det kan vara motiverat med inte helt kortvariga anpassningstider för t.ex. nödvändiga systemomläggningar bör följaktligen orimligt långvariga övergångslösningar inte accepteras. Anståndet med övergången till nya regler bör kunna begränsas till att omfatta de tre första räkenskapsåren efter lagens ikraftträdande. En inom försäkringsbranschen diskuterad och delvis tillämpad modell, enligt vilken nyteckningen av försäkringar upphör utan den här behandlade uppdelningen av försäkringstagarmedel och bolagets riskkapital, bör av det skälet undvikas. Eftersom livförsäkringsavtal ofta är mycket långvariga skulle det, om ett sådant förfarande tilläts, dröja åtskilliga decennier innan den befogade reformen hade genomförts helt.

Det har från branschhåll sagts att nämnda övergångsmodell bör kunna godtas i vart fall om försäkringstagarna ges ett långtgående inflytande över bolagets styrning. Detta inflytande borde enligt utredningens uppfattning i så fall sättas i relation till försäkringstagarnas andel av riskkapitalet, vilken som framgått av det föregående i de flesta fall är högst betydande. Utredningen har emellertid av såväl principiella som praktiska skäl avvisat försäkringstagarinflytande som en lämplig väg för att beträffande försäkringsaktiebolagen nå regleringsmålen på försäkringsområdet. Eftersom övergångsperioden som framgått skulle bli mycket långvarig bör den här behandlade vägen inte accepteras.

Till detta kommer att metoden att lägga ett bolag i s.k. run-off riskerar att medföra också andra nackdelar för försäkringstagarna. Riskspridningen i ett bolag som är stängt för nyteckning avtar över tid, då den kvarvarande försäkringstagarpoolen minskar allteftersom försäkringsavtal löper ut och nya premieinbetalningar inte tillkommer. De sist kvarvarande försäkringstagarna riskerar därför att få kraftiga försäkringsvärdeförändringar i samband med

utbetalningarna. Samtidigt ökar successivt den allmänna rörelserisken i kvarvarande tillgångar, inklusive aktiekapitalet, när försäkringstagarpoolen minskar. Vidare ökar driftskostnadernas andel då vissa av dessa kostnader svarar mot fasta kostnader som inte står i direkt relation till antalet försäkringstagare i rörelsen. Det torde således vara särskilt viktigt med en tydlig uppdelning av försäkringstagarnas medel och bolagets riskkapital i bolag som ligger i run-off.

Prövningen av en övergångslösning skall göras av Finansinspektionen

Av det sagda följer att de icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolagen, inom ramen för det grundläggande kravet att rätten för försäkringstagare och därmed jämställda ersättningsberättigade inte försämras, får ett betydande handlingsutrymme vid övergången till de moderna reglerna. Man kan med hänsyn härtill inte helt bortse från risken att försäkringstagarna blir förfördelade vid denna övergång. Detta förhållande gör det angeläget att en oberoende instans prövar den övergångslösning som i varje enskilt fall övervägs.

Denna instans har sagts kunna vara en domstol, i så fall allmän förvaltningsdomstol, som enligt dagens regelverk prövar överklaganden av vissa av Finansinspektionens beslut. Inom förvaltningsdomstolarna finns följaktligen någon erfarenhet av tillämpningen av regleringen av försäkringsrörelse. Emot allmän förvaltningsdomstol talar emellertid önskemålet om en snabb handläggning; en länsrätt som första instans skulle knappast kunna träffa sina avgöranden inom rimlig tid utan ett uttryckligt krav på skyndsam handläggning. Med hänsyn till den tunga arbetsbörda domstolarna redan har är det inte troligt att ett förslag med ett sådant krav skulle genomföras.

Angivna problem skulle kunna lösas om prövningen i stället gjordes av en skiljenämnd. I en sådan nämnd kan erforderlig kompetens uppnås genom utseende av särskild expertis, och handläggningstiden kan hållas kort med nämndens avgränsade uppgifter och en regel om att nämndens avgörande inte får överklagas.

En prövning vid skiljenämnd förutsätter – liksom prövningen vid domstol – normalt förekomsten av skilda intressen och därmed

parter som står emot varandra. I här behandlade fall skulle kunna sägas stå å ena sidan försäkringsbolaget och å andra sidan försäkringstagarna. En sådan partsställning framstår emellertid inte som självklar eftersom försäkringstagarna utgörs av en stor och heterogen grupp. Osäkerheten i fråga om partsställning gör det bl.a. besvärligt att finna ett system för utseende av skiljemän. En annan svårighet gäller vem eller vilka som skulle representera försäkringstagarna inför en skiljenämnd; en ordning där var och en ges möjlighet att föra talan är naturligtvis ogenomförbar. Till det sagda kommer att ett skiljeförfarande skulle bli mycket kostsamt.

Ett mera närliggande och lämpligt alternativ är att låta prövningen göras av Finansinspektionen. Inspektionen har redan enligt nuvarande regler att pröva förslag om ombildning till vinstutdelande verksamhet, men också avtal om beståndsöverlåtelse, utifrån ett krav att försäkringstagarnas rätt inte får försämras. Inom Finansinspektionen finns således erfarenhet av ställningstaganden om ändring av verksamhetsform. Ett bolags tänkta lösning skall följaktligen inte få verkställas utan Finansinspektionens tillstånd. Finansinspektionen bör såsom vid prövningen enligt dagens ombildningsregler göra en samlad bedömning av hur olika försäkringstagargruppers ekonomiska rätt påverkas. Bedömningen bör alltså avse det ekonomiska utbytet för försäkringstagarna som kollektiv.

En viktig bedömning gäller värdet av det förslag som bolaget lämnar. I de övergångar till vinstutdelande verksamhet som hittills har skett har aktieägarna bl.a. ställt som krav att få ta del av avkastningen på vissa tillgångar för att de skall ta över risken i de garanterade åtagandena. Vad som är en rimlig ersättning för ett sådant åtagande är svårt att fastställa. I en sådan bedömning måste såsom i tidigare övergångar hänsyn tas till hur systemet med villkorad återbäring i förekommande fall utformas samt vilka kostnader och risker som skall bäras av bolaget.

Värderingen av ett förslag om att övergå till vinstutdelande verksamhet skulle möjligen underlättas om förslaget är resultatet av en förhandling mellan två jämbördiga parter. Då kan resultatet av förhandlingen på goda grunder sägas utgöra en rimlig ersättning. I de ombildningar som har skett under senare år har bolagen fört diskussioner med Finansinspektionen som fått företräda försäkringstagarnas intressen. Försäkringstagarna har dock getts tillfälle att yttra sig över ett bolags förslag och kunnat förhindra ett genomförande av detta. Enligt nuvarande bestämmelser får

nämligen en föreslagen övergång till vinstutdelande verksamhet genomföras endast om högst 50 procent av de underrättade försäkringstagare som hörts av eller högst 10 procent av samtliga underrättade försäkringstagare motsätter sig ändringen. Det är emellertid inte lämpligt att nu uppställa ett krav på försäkringstagarnas godkännande. Ett sådant krav kan medföra att försäkringstagarna röstar emot de förslag som bolaget lämnar och att en tillämpning av de nya reglerna därmed förhindras. Detta innebär att en omröstning inte heller kan krävas vid övergångar till vinstutdelande verksamhet som följer dagens ombildningsregler, dvs. där allt överskott gottskrivs försäkringstagarna och de ersättningsberättigade som villkorad återbäring. Däremot bör det fordras att försäkringstagarna underrättas om den förestående övergången till nya regler, om hur övergången kan komma att gå till och om konsekvenserna för dem. I samband med sådana underrättelser kan det i vissa fall vara motiverat att rådfråga försäkringstagarna. Om ett bolag överväger två eller flera skilda metoder bör nämligen försäkringstagarnas uppfattning kunna tillmätas betydelse vid bolagets ställningstagande och vid Finansinspektionens prövning.

Finansinspektionens uppgift enligt förslaget försvåras av att en övergång från den i aktiebolagsform icke-vinstutdelande verksamheten måste komma till stånd. Det förhållandet kan komma att sätta en implicit press på inspektionen att komma till beslut om en övergång. Frågan är därför om man ytterligare kan stärka försäkringstagarnas ställning vid den förhandlingssituation som i praktiken uppstår när aktieägarna utan eller mot ersättning från försäkringstagarna skall överta risker från försäkringskollektivet. Utredningen har övervägt att låta en myndighet eller något annat oberoende organ utse en grupp som för försäkringstagarnas räkning kan delta i en sådan förhandling. De utsedda personerna skulle kunna ges uppdraget att förhandla med de aktieägare som är villiga att skjuta till medel för att ta över risker i verksamheten. Problem som är snarlika dem vid ett tänkt skiljeförfarande gör sig dock gällande; andra personer än sådana som utsetts av bolagets försäkringstagare eller försäkrade kan knappast ges legitimitet att företräda kollektivet. Utredningen har därför avstått från ett förslag om utseende av en förhandlingsgrupp. Detta ställningstagande hindrar givetvis inte att försäkringstagarna på eget initiativ organiserar sig och utser representanter som kontaktar bolaget och diskuterar villkoren i en föreslagen övergångslösning.

För att vidga och förbättra underlaget för Finansinspektionens prövning bör inspektionen ges möjlighet att hämta in utlåtanden från utomstående experter på försäkringsområdet. Den kompetens som finns hos t.ex. auktoriserade revisorer och oberoende aktuarier kan därmed komma att utnyttjas vid tillståndsprövningen. Kostnaderna för användande av sådan expertis bör bolaget stå för. Finansinspektionen bör dessutom från bolaget kunna begära in den utredning som är nödvändig för inspektionens prövning. Vidare bör erfarenheter från ombildningar i andra länder kunna bli till nytta. Finansinspektionen bör inom ramen för det numera väletablerade mellanstatliga tillsynsarbetet enkelt få del av dessa erfarenheter.

Med utredningens ståndpunkt att övergången bör vara genomförd inom tre år från den nya lagens ikraftträdande bör bolagets tillståndsansökan ges in till Finansinspektionen inom två år. För det fall att ett enskilt icke-vinstutdelande livförsäkringsbolag inte vidtar några åtgärder eller inte presenterar en lösning som är förenlig med kravet på att försäkringstagarnas rätt inte försämras, får Finansinspektionen göra de ingripanden som inspektionen finner erforderliga för att försäkringsregleringen efterlevs. Ytterst kan bolagets verksamhetstillstånd bli återkallat. Det kan emellertid förutsättas att det ligger i ägarnas intresse att genomföra en övergång i enlighet med lagstiftarens intentioner. Sådana drastiska åtgärder från inspektionen torde därför knappast aktualiseras.

Finansinspektionens beslut i ett tillståndsärende bör naturligtvis kunna överklagas av bolaget. För att tillgodose intresset av ett snabbt slutligt avgörande bör inspektionens beslut överklagas direkt hos kammarrätten. Ett förslag därom ansluter till den ordning som för närvarande gäller vid överklagande av Finansinspektionens beslut om bl.a. ändring av en bolagsordning. Utredningen har inte funnit det lämpligt att låta Finansinspektionen hänskjuta tillståndsärenden till regeringens prövning.

Rätt att flytta en försäkring vid övergång till vinstutdelande verksamhet?

När regleringen inte innehåller möjligheter för försäkringstagarna att förhindra en övergång till en ny verksamhetsform bör övervägas om försäkringstagarna bör erbjudas någon annan utväg. Det skulle snarast vara fråga om en möjlighet att flytta sin försäkring till en

annan försäkringsgivare. Som redan nämnts är emellertid syftet med utredningens krav på övergång till regelverket för vinstutdelande verksamhet att stärka försäkringstagarnas ställning. Att det syftet inte åsidosätts genom enskilda övergångslösningar skall förhindras genom Finansinspektionens prövning. Följaktligen finns det knappast fog för ett påstående att en övergångsordning som kommer att tillämpas påverkar ingångna försäkringsavtal i negativ riktning för försäkringstagarna. Med hänsyn härtill och med beaktande av de generella problem som ett krav på s.k. flytträtt är förenade med bör regler därom inte ges i detta sammanhang. Möjligheterna till flyttning av en försäkrings värde bör också för försäkringstagarna i de nu icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolagen följa gällande bestämmelser. Av 11 kap. 5 § försäkringsavtalslagen framgår att försäkringstagaren när som helst får säga upp försäkringen och, om inte annat följer av försäkringens art eller skattelagstiftningen, få denna återköpt. Den bestämmelsen gäller dock inte för försäkringsavtal som har ingåtts före den 1 januari 2006 och inte förnyats därefter.

Den fortsatta diskussionen

Nedan, i avsnitt 8.4.4 och 8.4.5, följer en genomgång av metoder som möjliggör en övergång till vinstutdelande verksamhet utan full tillämpning av nu gällande ombildningsregler men som ändå stärker försäkringstagarnas ställning. Med dessa metoder anges alternativa sätt att gottskriva försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar det i livförsäkringsaktiebolaget ackumulerade överskottet. Naturligtvis skall dagens ombildningsregler alltjämt vara möjliga att nyttja, dock att försäkringstagarna som nämnts inte längre får möjlighet att hindra en föreslagen övergång. Övergången till regleringen av vinstutdelande verksamhet kan också på andra sätt genomföras inom ramen för nuvarande bestämmelser. Den kan komma till stånd genom att försäkringsbestånd överlåts till ett vinstutdelande bolag eller genom fusion upptas i ett sådant bolag. Vid sådana beståndsöverlåtelser eller fusioner skall enligt gällande rätt ombildningsreglerna i 12 kap. 15 § FRL gälla i tillämpliga delar.

När övergångsfrågor diskuteras är det viktigt att ha i åtanke att riskkapitalet som försäkringstagarna för närvarande bidrar med, främst via konsolideringsfonden, har ett kollektivt inslag. Olika

typer av aktuariella och finansiella risker bärs av försäkringstagarna som kollektiv. T.ex. kan värdeminskningar till följd av tillfälliga nedgångar på tillgångsmarknader fördelas mellan generationer av försäkringstagare, så att den försäkringstagargrupp som under nedgången befinner sig i utbetalningsfasen inte drabbas fullt ut. Vissa övergångsalternativ nedan ger inte utrymme för kollektivt riskkapitalbidragsgivande. Förlusten av det kollektiva inslaget i riskkapitalet måste i sådana fall ställas mot vinsten av en tydlig uppdelning mellan bolagets och försäkringstagarnas medel, en stark ägarstyrning samt klara och tydliga åtaganden gentemot försäkringstagarna från bolagets sida.

Ett helt annat sätt för ett icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag att uppnå de krav som utredningen uppställt är som redan nämnts att genomföra en ombildning till ett ömsesidigt försäkringsbolag. Verksamheten skall i så fall också fortsättningsvis bedrivas helt för försäkringstagarnas räkning, och då kan ordningen med konsolideringsfond behållas. Försäkringstagarna i det ickevinstutdelande försäkringsaktiebolaget blir delägare i det nya ömsesidiga försäkringsbolaget, och deras ställning stärks genom ett reellt försäkringstagarinflytande som tillförsäkras med de regler som föreslås i avsnitt 8.3. En redogörelse för de regler som föreslås gälla vid ombildning från icke-vinstutdelande aktiebolag till ömsesidigt bolag lämnas i 8.4.6 nedan.

8.4.4. Försäkringstagarna blir ägare genom emission av aktier

Utredningens bedömning: Gottskrivning genom ökning av aktiekapitalet och emission av nya aktier till försäkringstagarna bör vara ett alternativ att tillgå för livförsäkringsaktiebolag som skall övergå till vinstutdelande verksamhet. Aktierna kan noteras på en marknadsplats eller lösas in av bolaget vid försäkringsfall med stöd av ett inlösenförbehåll i bolagsordningen.

Utredningens förslag: En gottskrivning genom emission av aktier till försäkringstagarna skall kunna genomföras utan hinder av bestämmelserna i 11 kap. ABL. Vid en sådan gottskrivning skall bestämmelserna i 12 kap. ABL gälla i tilllämpliga delar. Det införs övergångsbestämmelser som innebär att undantag får göras från ABL:s föreskrifter om aktiers överlåtbarhet. Beskattning skall inte ske så länge aktiesparandet uppfyller inkomstskattelagens kriterier för P-försäkring och inte heller i fall när utbetalningar av överskott redan är skattefria.

Gottskrivning genom emission av aktier

Ombildningsreglerna i 12 kap. 16 § FRL anger som nämnts inte närmare hur värden i ett icke-vinstutdelande livförsäkringsbolag skall gottskrivas försäkringstagarna. I förarbetena till dessa regler uttalades emellertid att det inte kan uteslutas att särskilt övervärden i tillgångar kan komma försäkringstagarna till del genom någon form av riktad emission (se prop. 1998/99:87 s. 368).

Ett sätt att gottskriva försäkringstagarna överskotten, som ligger i linje med nämnda förarbetsuttalande, är att genom ett förfarande som kan jämställas med en fondemission göra försäkringstagarna till aktieägare. Vid en fondemission ökas aktiekapitalet genom överföring från andra poster under eget kapital utan tillskott från befintliga aktieägare. Den lösning som skall diskuteras här liknar en fondemission men skulle riktas till andra än aktieägarna, nämligen till försäkringstagarna eller i vissa fall, i första hand vid tjänstepensionsförsäkring, förmånstagarna.

Detta fondemissionsliknande gottskrivningsalternativ skulle kunna gå till så att bolaget – eventuellt efter att ha gottskrivit en del av överskottet som villkorad återbäring – gör en till försäkringstagarna riktad emission omfattande återstående överskottsmedel.

Hur stor andel som gottskrivs som återbäring samt vilka försäkringstagargrupper som detta skall gälla får avgöras av bolaget utifrån dess specifika situation. Det torde t.ex. vara lämpligt att till försäkringstagare som är i eller nära utbetalningsfasen gottskriva överskott som garanterad eller villkorad återbäring snarare än som aktier. Som tabell 2 visar skulle majoriteten av bolagen kunna gottskriva mer än hälften av överskottsmedlen som villkorad återbäring utan att solvenskvoten understiger två. Därefter kan det befintliga aktiekapitalet utökas genom en emission som omfattar återstoden av försäkringstagarnas överskottsmedel och riktas till försäkringstagare som har rätt till del i överskottet. Här beskrivna metod ryms inte inom bestämmelserna i 11 kap. ABL om ökning av aktiekapitalet och utgivande av nya aktier. För att möjliggöra metoden får därför införas en övergångsregel som innebär att metoden får användas utan hinder av nämnda bestämmelser i ABL. Vid en gottskrivning genom ökning av aktiekapitalet och utgivande av nya aktier till försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar bör bestämmelserna om fondemission i 12 kap. ABL gälla i tillämpliga delar.

Om de ursprungliga aktieägarna vill behålla kontrollen över bolaget kräver en riktad emission enligt ovan att ägarna i vissa ickevinstutdelande bolag tillskjuter nytt kapital. Det befintliga aktiekapitalet är i många fall en mycket liten del av det kapital som emissionen skulle behöva omfatta. Även om de nya emitterade aktierna skulle vara röstsvaga i förhållande till de ursprungliga ägarnas aktier, skulle försäkringstagarkollektivet få majoriteten av rösterna i aktiebolaget efter ombildning om inte nytt kapital tillförs. Om de emitterade aktierna skulle få en röststyrka som motsvarar en tiondel av de ursprungliga aktiernas – vilken är den högsta tillåtna skillnaden i röstvärde enligt ABL (4 kap. 5 §) – skulle nytt kapital på mellan 700 och 1 500 miljoner kronor behöva skjutas till för att de ursprungliga aktieägarna skulle behålla en majoritet av rösterna i Skandia Liv, AMF Pension, S E B Trygg Liv Gamla och Länsförsäkringar Liv (se tabell 2).

Tabell 2 Nytt kapital för majoritet vid emission av aktier (mkr år 2004)

Andel av Nytt kapital

Konsolideringsfond Gottskrivning konsolideringsfond för majoritet

Skandia Liv

81 028 66 016

0,81

1 501

AMF Pension

118 259 109 125

0,92

910

S E B Trygg Liv Gamla

60 527 52 191

0,86

809

Länsförsäkringar Liv

17 545 10 548

0,60

692

KPA Pensionsförsäkring

3 465

1 847

0,53

0

KPA Livförsäkring

33

0,04

70

SalusAnsvar 517 73 0,14 34 S E B Trygg Liv Nya 446 109 0,24 0 Förenade Liv Livförsäkring 1 145 900 0,79 0 Förenade Liv Grupp 244 100 0,41 0 SalusAnsvar Grupp 18 4 0,24 0 AFA 1 297 1 297 1,00 0

Not: Beräkningen bygger på att bolagen gottskriver en del av konsolideringsfonden som villkorad återbäring så att den nya kapitalbasen (den gamla kapitalbasen minus det gottskrivna beloppet) är dubbelt så stor som den nya solvensmarginalen (den gamla solvensmarginalen plus 1 procent av det gottskrivna beloppet) samt gör en fondemission av det belopp som återstår i konsolideringsfonden med en röststyrka som uppgår till en tiondel av de ursprungliga aktierna. Kapitalet som krävs är det belopp som de ursprungliga aktieägarna måste tillskjuta som aktiekapital (med de ursprungliga aktiernas röststyrka) för att behålla majoriteten av rösterna. Källa: Årsredovisningen för respektive bolag, utredningens beräkningar

Alla tillgångar som svarar mot eget kapital undantaget aktiekapitalet och överkursfonden får anses tillhöra försäkringstagarkollektivet. Dessa medel skall således, givet att överskottet inte gottskrivs försäkringstagarna på annat sätt, tillfalla försäkringstagarna i form av nya aktier. Värdet på de aktier som försäkringstagaren får, det s.k. kvotvärdet (bolagets nya utökade aktiekapital dividerat med antalet aktier), kommer att motsvara en uppskattning av försäkringstagarens individuella bidrag till överskottet vid det givna tillfället, dvs. i enlighet med gällande kontributionsprincip.

Som beskrivits i avsnitt 4.4 kommuniceras löpande till försäkringstagarna värden som inte har någon direkt koppling till poster på balansräkningen. Om det till försäkringstagarna kommunicerade försäkringsvärdet är högre än värdet på nettotillgångarna (som tillhör försäkringstagarna) i bolaget – dvs. om den kollektiva

konsolideringsgraden är lägre än 100 – kommer emissionsförfarandet att innebära en momentan reallokering. Detta medför att aktierna tillsammans med kvarvarande garanterade försäkringsbelopp har ett lägre värde än vad som kommunicerats till försäkringstagarna. Omvänt kommer ett högre värde gottskrivas försäkringstagarna än vad som förmedlats till dem om den kollektiva konsolideringsgraden överstiger 100. Nämnda förhållande utgör emellertid naturligtvis inte något hinder för gottskrivning genom emission av aktier till försäkringstagarna. Försäkringstagarnas ekonomiska ställning kan ju inte anses bli försvagad jämfört med i dag då styrelsen i icke-vinstutdelande bolag när som helst och helt diskretionärt kan besluta om momentan allokering och reallokering.

Med den gottskrivningsmetod genom en aktieemission som riktas till försäkringstagarna som nu beskrivits skulle en del av riskkapitalet ligga kvar i eget kapital som aktiekapital. Försäkringstagarnas aktiekapital skulle omfattas av ABL:s regler om minoritetsskydd och andra skyddsregler. Förfarandet skulle också medföra att försäkringstagarna får inflytande över bolagets styrning i egenskap av aktieägare. Försäkringstagarnas dubbla roller skulle därmed tydliggöras. Potentiella intressekonflikter mellan försäkringstagare, i egenskap av riskkapitalbidragsgivare, och aktieägare försvinner, och dessutom skulle försäkringstagarna få inflytande i rätt egenskap, dvs. som aktieägare. Försäkringstagare som ingår avtal med försäkringsbolaget efter det att övergången till vinstutdelande verksamhet är klar kommer inte att bidra med riskkapital.

En övergång med hjälp av en riktad emission möter emellertid en del andra problem vilka kräver närmare överväganden.

Skatterättsliga frågor

En övergångslösning enligt vilken försäkringstagarna tillförs aktier i försäkringsbolaget aktualiserar frågor om beskattning av livförsäkringar. Den lösningen kan nämligen anses innebära en separation av delar av försäkringskapitalet. Huruvida en sådan separation kan få skattekonsekvenser beror på försäkringens klassificering enligt inkomstskattelagen (1999:1229).

Skattemässigt klassificeras livförsäkring antingen som pensionsförsäkring (P-försäkring) eller som kapitalförsäkring (K-försäk-

ring). Utgifterna för en P-försäkring får dras av inom vissa ramar, medan belopp som betalas ut i pension är skattepliktiga i inkomstslaget tjänst. Beloppet skall enligt 10 kap. 8 § inkomstskattelagen tas upp som intäkt det beskattningsår då det kan disponeras eller på något annat sätt kommer den skattskyldige till del. Vid K-försäkring är ordningen den motsatta; avdragsrätt saknas och utbetalade belopp är skattefria. I 58 kap. inkomstskattelagen anges de villkor som skall vara uppfyllda för att en Pförsäkring skall föreligga. Villkoren innehåller bl.a. att försäkringsbeloppen kan utgå som ålderspension, och enligt 10 § nämnda kapitel får sådan pension normalt inte börja betalas ut innan den försäkrade fyller 55 år.

Liksom övriga s.k. kvalitativa villkor för P-försäkring syftar villkoret i fråga om när utbetalning tidigast får ske till att ge skattemässiga förmåner i form av avdrag för kostnader för pensionering. Av lagmotiv framgår nämligen att skattereglerna för P-försäkring är inriktade på att motverka ett obehörigt utnyttjande av denna försäkringsform och att endast försäkringar som syftar till och är ägnade för pensionering kan godtas (se bl.a. prop. 1975/76:31 s. 113 ff.).

Frågan om vad som kan utgöra en utbetalning måste ses mot bakgrund av den ovan nämnda bestämmelsen i 10 kap. 8 § inkomstskattelagen. Den bestämmelsen innebär att skatteplikt inträder när medel är tillgängliga för lyftning. I praxis har detta t.ex. ansetts få till följd att medel i en personalfond som en medlem förklarat skall stå kvar som bundna i fonden inte skall beskattas förrän de betalas ut (se RSV:s rättsfallsprot. 18/03). Vidare har en överföring av medel från en arbetsgivares vinstandelsstiftelse till en tjänstepensionsförsäkring inte föranlett omedelbar beskattning (se RÅ 2001 not 178).

En aktieemission som innebär att försäkringstagare fritt kan disponera medel som i den nuvarande ordningen inte blir tillgängliga före 55 års ålder får följaktligen anses innefatta en utbetalning av ålderspension och därmed stå i strid med beskattningsreglerna för P-försäkring. Bedömningen bör däremot kunna bli en annan om försäkringstagarnas förfoganderätt över de tillgångar som överförs till dem på så sätt inskränks att syftet med den skatterättsliga regleringen inte åsidosätts. Medlen får som framgått inte anses ha kommit försäkringstagarna till del. Självfallet måste också medel härrörande från en P-försäkring som tillkommer försäkringstagarna som aktier beskattas hos försäkringstagarna i utbetal-

ningsskedet. Lika givet är att förutsättningarna för livförsäkringsavtalet inte får på så sätt rubbas att enskilda försäkringstagare tvingas till beskattning i förtid. Medlen måste alltså också sedan de placerats i bolagets aktier vara underkastade de villkor som gäller för en P-försäkring. Frågan är hur detta krav skall kunna tillgodoses. Denna fråga har inte bäring på K-försäkring; som framgått gäller inte några motsvarande villkor om utbetalning för sådan försäkring.

Ett sätt att tillgodose nämnda krav är att förena aktieemissionen med en överföring av värdet av aktierna till det pensionssparsystem som regleras genom lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande. För det individuella pensionssparandet gäller nämligen samma skatteregler som för P-försäkring; en ålderspension får inte heller inom det individuella pensionssparandet börja betalas ut innan pensionsspararen fyller 55 år (58 kap. 24 § inkomstskattelagen). Medel som överförs till detta sparande skulle därmed förbli låsta för försäkringstagarna.

Individuellt sparande för pension får ske enligt särskilt avtal med ett pensionssparinstitut i bl.a. fondpapper, såvida sparandet inte omfattas av försäkringsavtal. Pensionssparinstitutet skall för varje pensionssparavtal föra ett pensionssparkonto och på detta konto placera tillgångarna på det sätt kontoinnehavaren från tid till annan bestämmer.

Genom en överföring av medel från bl.a. konsolideringsfonden till aktiekapitalet och en åtföljande emittering av aktier till försäkringstagarna frigörs värden från försäkringen; de på så sätt överförda medlen kan därmed knappast längre anses omfattas av ett försäkringsavtal. Medlen är dock alltjämt avsedda som pensionsmedel. Dessa omständigheter talar för att sparande i de erhållna aktierna skall kunna ske i enlighet med lagen om individuellt pensionssparande.

Det finns emellertid vissa omständigheter som talar emot det individuella pensionssparandet som en helt generell lösning av den här behandlade skattefrågan. Det gäller till en början det förhållandet att lagen om individuellt pensionssparande avser sparande som bedrivs av en enskild person; utanför lagens tillämpningsområde faller inte bara sparande som sker i kollektiva former utan också sparformer som är individuellt inriktade, men som ombesörjs av någon annan än den berättigade, t.ex. en arbetsgivare (se prop. 1992/93:187 s. 179). Om försäkringsbolaget för sina försäkringstagares räkning överför värdet av de emitterade aktierna till

pensionssparkonton, kan det hävdas att sparandet inte bedrivs av en enskild person. I fråga om individuell försäkring finns det emellertid knappast fog för en sådan ståndpunkt. Vid individuell försäkring har medlen inbetalats till försäkringsbolaget av en enskild person och pensionssparinstitutet skulle efter en överföring av medlen dit ha att följa enbart den enskildes instruktioner. Såvitt gäller tjänstepension handlar det däremot om medel som har inbetalats till försäkringsbolaget av en arbetsgivare på grund av en pensionsutfästelse. Det kan därmed sättas i fråga om det sparandet kan betraktas som individuellt. Ersättningen vid försäkringsfall från tjänstepensionsförsäkringar skall dock vanligtvis i sin helhet tillfalla den enskilde trots att arbetsgivaren har betalat premien. Om medel överförs från sådana försäkringar till aktiekapitalet och i samband därmed till ett pensionssparkonto, kan förhållandet mellan pensionssparinstitutet och den enskilde väl jämföras med institutets relation till en enskild som själv tecknat försäkring. Till detta kommer att relationen mellan försäkringstagaren och den försäkrade i många delar styrs av innehållet i de kollektivavtalade pensionsplanerna. Vissa pensionsplaner innehåller t.ex. en rätt för den försäkrade, dvs. den enskilde, att flytta tjänstepensionen till ett nytt försäkringsbolag. Det ovan sagda talar för att även överskott som härrör från tjänstpensionsförsäkringar i många fall bör kunna överföras till ett pensionssparkonto.

En ytterligare komplikation är att en överföring av medel från försäkringsbolaget till ett pensionssparinstitut fordrar att det dessförinnan har träffats ett skriftligt pensionssparavtal mellan varje enskild försäkringstagare eller försäkrad och pensionssparinstitutet. Ett sådant förfarande kan innebära vissa praktiska problem. Det kan naturligtvis inte komma i fråga att låta försäkringsbolaget utan uttryckligt mandat ingå pensionssparavtal för enskildas räkning. Sådana åtgärder skulle stå i strid med allmänna avtalsrättsliga principer. En förutsättning för genomförande av den här behandlade överföringen är alltså en ny avtalsrelation i vilken försäkringsbolaget inte ingår. Den överföring som försäkringsbolaget skulle göra till pensionssparinstitutet måste därmed anses bli gjord på försäkringstagarens eller den försäkrades uppdrag. Vid sådant förhållande synes det i förstone rimligt att göra bedömningen att medlen blivit på så sätt tillgängliga för den enskilde att beskattning då skall ske. Tillser man att åtgärden inte ger utrymme för den enskilde försäkringstagaren eller försäkrade att på annat sätt komma åt medlen finns det emellertid fog för en motsatt

bedömning. Syftet bakom skattereglerna kan då knappast sägas ha trätts förnär.

Vidare är sparande i enskilda värdepapper enligt 2 kap. 4 § lagen om individuellt pensionssparande sålunda begränsat att sådana papper måste vara noterade vid en börs eller auktoriserad marknadsplats eller i utlandet föremål för handel vid en reglerad marknad som är öppen för allmänheten. Denna begränsning innebär att en överföring av aktier till individuellt pensionssparande inte kan ske utan att livförsäkringsbolaget först noteras på en börs eller reglerad marknadsplats. Utredningen återkommer till frågan om notering i avsnittet om realisering vid försäkringsfall nedan.

Anförda omständigheter leder till slutsatsen att en överföring av aktietillgodohavanden till pensionssparkonton inte utgör en heltäckande lösning för uppfyllande av skattemässiga krav, dock att sådana överföringar skulle kunna vara lämpliga i vissa fall. Även andra metoder måste därför stå till buds för de försäkringsbolag som väljer att överföra aktiekapital till sina försäkringstagare. Gemensamt för dessa metoder måste som redan framhållits vara att de innebär att medlen inte kommer den enskilde till del i strid med villkoren för P-försäkring.

Nämnda krav kan knappast tillgodoses inom den princip om aktiers fria överlåtbarhet som är fastslagen i 4 kap. 7 § ABL. Denna princip kan visserligen enligt gällande rätt begränsas genom föreskrifter i bolagsordningen, men de begränsningarna kan inte sträcka sig så långt att en aktieägare, oavsett typ av bolag, helt förhindras att under viss tid överlåta sina aktier. ABL tillåter föreskrifter om samtyckesförbehåll, förköpsförbehåll och hembudsförbehåll. Aktieägare som vill ha inskränkningar i aktiers överlåtbarhet som går längre än som ryms inom sådana förbehåll får träffa särskilt avtal om det. Ett sådant avtal är i princip gällande parterna emellan men har inte någon verkan mot bolaget (se prop. 2004/05:85 s. 251).

Genom ett samtyckesförbehåll skulle det kunna läggas i bolagsstämmans eller styrelsens händer att förhindra sådana aktieöverlåtelser från försäkringstagare som kommer i konflikt med skattereglerna för P-försäkring; samtycke skulle ges endast när överlåtelse kan ske utan ändrade skattekonsekvenser för försäkringstagaren. Man skulle lämpligen fordra samtycke endast i dessa beskrivna situationer. Det synes nämligen bli en väl komplicerad ordning om det krävs inhämtande av samtycke från bolagsstämman eller styrelsen i ett mera omfattande antal fall. En inlåsningseffekt

kan sägas uppnås genom att en överlåtelse i strid med ett samtyckesförbehåll är ogiltig.

Samtyckesförbehåll är emellertid avsedda för helt andra situationer än den som behandlas här; dessa förbehåll är tänkta för fall när aktieägarna vill pröva om en viss tilltänkt förvärvare skall godtas eller inte (se a. prop. s. 264 f.). Följaktligen skall, om samtycke inte ges, bolaget på begäran av den som vill överlåta aktien anvisa en annan förvärvare. Ett sådant krav kan naturligtvis inte gälla gentemot försäkringstagare som erhållit aktier i enlighet med utredningens förslag på övergångsarrangemang. Det skall också uppmärksammas att samtyckesförbehåll får förekomma endast i bolag som inte är avstämningsbolag. Bestämmelserna om samtyckesförbehåll ger alltså inte de möjligheter som fordras för att skatteintressena skall kunna tillgodoses.

Inte heller en lösning med ett avtal mellan de inför emissionen befintliga aktieägarna är en framkomlig väg. Ett avtal dem emellan om förbud mot aktieöverlåtelser blir inte utan vidare bindande för nya aktieägare och kan som framgått inte åberopas mot bolaget.

Av det sagda följer att den inlåsning av aktier som av skatteskäl måste åstadkommas fordrar särskilda övergångsbestämmelser som innebär undantag från nuvarande föreskrifter om aktiers överlåtbarhet. Övergångsreglerna bör anknyta till ABL:s bestämmelser om förbehåll. De erforderliga inskränkningarna bör liksom de genom ABL tillåtna överlåtelseförbehållen komma till uttryck genom föreskrifter i bolagsordning. Inskränkningarna kommer därigenom att bli underkastade Finansinspektionens prövning.

Det nu föreslagna avsteget från gällande regler om aktiers överlåtbarhet ger visserligen försäkringstagarna en något sämre ställning än aktieägare i allmänhet. Deras situation blir emellertid inte försämrad i förhållande till nuvarande ordning. De fördelar vid sidan av överlåtelsemöjligheten som ett aktieinnehav har jämfört med en helt obestämd rätt i bolagets eget kapital har utvecklats i det föregående. Det får ankomma på bolaget att inom ramen för övergångsbestämmelserna i bolagsordningen närmare beskriva hur den erforderliga inlåsningen av de till försäkringstagarna emitterade aktierna skall åstadkommas.

För att säkerställa att sparandet i de emitterade aktierna inte föranleder skatteeffekter får vidare införas för här behandlade fall avpassade undantagsregler i skattelagstiftningen. De reglerna får gå ut på att beskattning inte skall ske så länge aktiesparandet uppfyller inkomstskattelagens kriterier för P-försäkring eller individuellt

pensionssparande. Beskattning bör inte heller ske av aktierna i de fall utbetalningar av återbäring eller annat överskott för närvarande är skattefritt hos mottagaren.

Försäkringstagarnas ställning i skattehänseende bör inte heller annars ändras av en aktieemission. Liksom vid en överlåtelse av en pensionsförsäkring genom bodelning under äktenskapet bör vid en överlåtelse av gottskrivna aktier på sådant sätt överlåtaren i stället för förvärvaren normalt vara skattskyldig för de belopp som faller ut. Vidare bör gottskrivna aktier inte tas upp som tillgång vid beräkning av skattepliktig förmögenhet enligt lagen (1997:323) om statlig förmögenhetsskatt, i de fall försäkringen inte skall ingå i den beräkningen.

Något annorlunda behandling fordrar försäkringstagarnas ändrade ställning när det gäller beskattning av livförsäkringsaktiebolaget. Samtliga tillgångar som ett försäkringsbolag förvaltar för försäkringstagarnas räkning, med undantag av tillgångar som motsvarar gruppliv-, sjuk- och olycksfallsförsäkringar, ingår i underlaget för beräkning av den avkastningsskatt som bolaget är skyldigt att betala enligt lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel. Medel som överförs till bolagets aktiekapital kommer naturligtvis därefter inte att beskattas enligt den lagen utan vara föremål för inkomstbeskattning hos bolaget. Det kan förväntas medföra en högre beskattning av de tillgångar som tidigare förvaltats för försäkringstagarnas räkning.

Slutligen bör här nämnas att en överföring av tjänstepensionsmedel från bl.a. konsolideringsfonden till aktiekapitalet inte bör få någon effekt på den skattemässiga hanteringen av arbetsgivarens pensionskostnader. Visserligen kan tjänstepensionen såvitt avser de överförda medlen sägas inte längre tryggas genom den i skattehänseende gynnade försäkringsformen. Dessa medel härrör emellertid i sin helhet från inbetalda försäkringspremier och arbetsgivarens kostnader härför har sedan länge dragits av. En genomförd överföring av medel i enlighet med den här diskuterade lösningen kan knappast ges någon verkan på den redan erhållna avdragsrätten, särskilt när man beaktar att medelshanteringen också i fortsättningen måste följa de skattemässiga reglerna för P-försäkring. Annan reglering utgör inte hinder mot att tryggandet av pensionsutfästelsen övergångsvis sker delvis utanför en försäkring.

Realisering vid försäkringsfall

En annan mycket viktig fråga i detta sammanhang är hur försäkringstagarnas aktier skall realiseras vid försäkringsfall. Realiseringen kan i princip gå till på två olika sätt: genom att aktierna säljs på en marknadsplats eller genom att bolaget löser in egna aktier.

Notering på en marknadsplats

Emissionsförfarandet kan kombineras med en notering av livförsäkringsbolagets aktier på en börs eller auktoriserad marknadsplats. En förutsättning för detta är naturligtvis att livförsäkringsbolaget är eller övergår till att vara publikt. De emitterade aktiernas värde motsvarar vid emissionstillfället ett kvotvärde av bolagets aktiekapital, men i samma stund som aktierna noteras kommer värdet på försäkringstagarnas (och de ursprungliga ägarnas) aktier att bestämmas genom normala marknadsmekanismer. Innehavare av K-försäkring kan därefter, precis som med ett vanligt aktieinnehav, välja att behålla eller sälja sina aktier. Om det är fråga om en P-försäkring och de emitterade aktierna har överförts till pensionssparkonton, står det försäkringstagarna fritt att när som helst avyttra aktierna och placera köpeskillingen i andra värdepapper eller fonder. Med en marknadsnotering skulle utbetalning av en P-försäkring kunna följa samma regler som gäller vid utbetalning från individuellt pensionssparande i vanliga fall. Det kan i sammanhanget vara värt att framhålla att det vid ombildningar i andra länder av ömsesidiga bolag till aktiebolag är vanligt att försäkringstagarna erhåller aktier i det nya försäkringsaktiebolaget och att aktierna i samband därmed marknadsnoteras (se t.ex. Swiss Re, Sigma No. 4/1999).

Vid en marknadsnotering minskar inte automatiskt aktiekapitalet över tid eftersom försäkringstagarna säljer sina aktier till andra marknadsaktörer. Bolaget kan dock naturligtvis återköpa egna aktier på marknaden. Anledningen till ett sådant agerande skulle kunna vara att ägarna upplever marknadsvärdet som omotiverat lågt eller att de vill samla kontrollen över bolaget.

Inlösenförbehåll i bolagsordningen

Utan notering av livförsäkringsbolagets aktier på en marknadsplats synes en ordning där bolaget löser in egna aktier vid försäkringsfall vara det enda alternativet. Förfarandet kan följa nu gällande bestämmelser i 20 kap. ABL om minskning av aktiekapitalet enligt förbehåll i bolagsordningen, låt vara att de bestämmelserna ansetts ha praktisk betydelse främst när ett bolag är i behov av en tillfällig kapitalförstärkning (se prop. 2004/05:85 s. 421 f.). I 20 kap. 31 § ABL föreskrivs att ett aktiebolag där aktiekapitalet kan bestämmas till ett lägre eller högre belopp utan ändring av bolagsordningen, kan ta in inlösenförbehåll i bolagsordningen och att förbehållet skall ange dels ordningen för inlösen, dels inlösenbeloppet eller grunderna för dess beräkning. Om förbehållet införs genom ändring av bolagsordningen får det endast avse aktier som tecknas eller ges ut efter det att ändringen har registrerats.

En komplikation med nämnda inlösenförfarande gäller just värderingen av de aktier som skall inlösas. Om bolagen inte har gjort ytterligare aktiemissioner, förändrat aktiekapitalet på annat sätt eller ändrat antalet aktier under perioden mellan övergången till vinstutdelande verksamhet och försäkringsfallet, så är kvotvärdet på aktierna konstant. Värdet på eget kapital kan däremot naturligtvis ha förändrats. För att säkerställa att försäkringstagarnas ställning inte försämras jämfört med dagens situation måste man därför föreskriva att inlösen av egna aktier inte får göras till ett pris som understiger en viss lägsta nivå, t.ex. kvoten mellan värdet av eget kapital och antalet utestående aktier. Sådana gränser blir naturligtvis helt godtyckliga. Systemet med retrospektivreservmetoden som används av de icke-vinstutdelande bolagen för närvarande kan emellertid sägas vara lika godtyckligt. Den avgörande skillnaden blir att metoden för att fastställa inlösenpriset av aktierna vid försäkringsfall tydligt måste beskrivas i bolagsordningen. Därmed ökar genomlysningen och associationens åtagande gentemot försäkringstagaren klargörs.

Det skulle kunna sägas att det medför svårigheter för bolagen vid ett inlösenförfarande att knyta de emitterade aktierna till specifika försäkringar. De svårigheterna kan emellertid inte antas vara större än de problem bolagen har i dag med att fördela återbäring på enskilda försäkringar. Utredningen har fått stöd för ett sådant antagande från branschhåll.

Om bolaget väljer ett inlösenalternativ kommer det aktiekapital som tillhör försäkringstagarna att successivt minska över tid. Bolaget löser löpande in försäkringstagarnas aktier med nytt tillfört kapital allteftersom försäkringsfall inträffar.

Emission till försäkringstagarorganisation

Vid en emission som riktas till enskilda försäkringstagare riskerar man att förlora det kollektiva inslaget i försäkringstagarnas riskkapital. Möjligheten att i riskkapitalet utjämna risker mellan försäkringstagare skulle försvinna med en individualiserad emission av aktier som kombineras med en marknadsnotering av livförsäkringsbolaget. Bolaget kan som framgått dock välja att gottskriva försäkringstagarna en del av konsolideringsfonden som villkorad återbäring, vilken kan utformas så att det riskutjämnande momentet kvarstår. Eventuellt skulle dessutom reglerna om hur aktierna skall värderas vid inlösen kunna utformas så att ett visst kollektivt moment bibehålls. Till det sagda kommer att det ovan beskrivna fondemissionsliknande förfarandet riskerar att bli en dyr och komplicerad process.

En troligen billigare och enklare lösning är att bolaget emitterar aktier till en försäkringstagarorganisation. Det kan vara fråga om en för ändamålet bildad stiftelse eller förening där försäkringstagarna ges fullt inflytande. Försäkringstagarna ges onekligen större möjligheter till inflytande om de går samman. Nämnda förfarande liknar de ombildningsprocesser från ömsesidigt bolag till aktiebolag som skett i Danmark (se kapitel 6) och som också diskuterats i Sverige; livförsäkringsaktiebolagen verkar efter emissionen enligt de regler som gäller för vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag och försäkringstagarkollektivet äger stora delar av aktiekapitalet. Också vid en emission till en juridisk person måste självfallet de ovan beskrivna skattemässiga kraven tillgodoses. Vid försäkringsfall realiseras aktierna genom någon av de metoder som beskrivits ovan, med den skillnaden att försäkringstagarassociationen kan ombesörja fördelningen mellan försäkringstagarna. En emission riktad till en försäkringstagarassociation skulle således möjliggöra att den kollektiva riskutjämningen behålls. Försäkringstagarassociationen bör lämpligen omfattas av bestämmelser om försäkringstagarinflytande som ligger i linje med de regler utredningen föreslår skall gälla för ömsesidiga försäkringsbolag. Detta får vara

en del av den helhetsbedömning som Finansinspektionen har att göra vid prövningen av ett förslag till övergång till vinstutdelande verksamhet. Det förhållandet att reglerna om s.k. kvalificerat innehav kan bli tillämpliga utgör knappast något hinder mot en emission till en försäkringstagarorganisation.

Sammanfattande bedömning

I enlighet med det ovan sagda bör en övergång till vinstutdelande verksamhet kunna gå till så att försäkringstagarna, utan att deras ställning i skattehänseende ändras, gottskrivs överskott genom en emission av aktier. Vid en sådan lösning är det naturligt att försäkringstagarna först gottskrivs en del av överskottet som villkorad eller garanterad återbäring. Det torde vara lämpligt att de försäkringstagare som befinner sig i eller nära utbetalningsfasen gottskrivs hela andelen av överskott som återbäring. Därefter emitteras aktier till försäkringstagarna till ett värde som motsvarar återstoden av konsolideringsfonden och andra fonder under eget kapital som tillhör försäkringstagarna.

En gottskrivning genom emission av aktier till försäkringstagarna tydliggör försäkringstagarnas dubbla roller som finansiär och försäkringskund. Samtidigt kan överskott som har ackumulerats av försäkringstagarna ligga kvar i kapitalbasen vilket gör att en övergång till vinstutdelande verksamhet inte – åtminstone inte vid ett och samma tillfälle – fordrar så stora kapitaltillskott. Försäkringstagare som ingår avtal med försäkringsbolaget efter det att övergången till vinstutdelande verksamhet är klar bidrar inte med riskkapital. Deras anspråk täcks i stället i sin helhet av uppställda skyddsregler för försäkringsfordringar. Aktieägarna står den yttersta risken i bolaget och har i gengäld rätt till vinstutdelning.

Som framgått måste Finansinspektionen bevaka övergången till vinstutdelande verksamhet så att försäkringstagarnas ekonomiska villkor inte försämras jämfört med dagens ordning. Inspektionen bör vara särskilt vaksam på hur metoderna utformas för fastställande av inlösenpriset, för det fall en marknadsnotering inte sker. Precis som i dag måste Finansinspektionen vidare bedöma rimligheten i förhållandet mellan hur mycket nytt kapital de ursprungliga ägarna tillför och avkastningen dessa aktieägare i förekommande fall erhåller från försäkringstagarnas tillgångar.

8.4.5. Försäkringstagarna blir fordringsägare genom kapitalandelslån

Utredningens förslag: Kapitalandelslån skall vara tillåtna i försäkringsaktiebolag. Finansinspektionen skall bedöma i vilken omfattning kapitalandelslån kan ingå i kapitalbasen.

Utredningens bedömning: Gottskrivning genom kapitalandelslån bör vara ett alternativ att tillgå för livförsäkringsaktiebolag som skall övergå till vinstutdelande verksamhet.

Kapitalandelslån föreslås bli tillåtet för försäkringsaktiebolag

Ett kapitalandelslån är ett finansiellt instrument där återbetalning bestäms på annat sätt än genom ett nominellt eller indexerat penningbelopp. Det belopp som skall återbetalas är helt eller delvis beroende av utdelningen till aktieägarna, kursutvecklingen på bolagets aktier, bolagets resultat eller bolagets finansiella ställning. Ett kapitalandelslån är således, namnet till trots, i ekonomisk mening inte att betrakta som ett lån. Beslut om upptagande av kapitalandelslån skall fattas av bolagsstämman eller, efter stämmans bemyndigande, av styrelsen (11 kap. 11 § ABL).

Det har tidigare gällt ett principiellt förbud mot kapitalandelslån. Förbudet var motiverat bl.a. av att långivaren i realiteten intar samma ställning som en aktieägare, men utan att kunna delta i bolagets förvaltning och utan att kunna åberopa några av de andra rättigheter som gäller för aktieägare (se prop. 1975:103 s. 221). Den ställning som en sådan långivare intar ansågs därmed vara ägnad att väcka starka betänkligheter. Synen på kapitalsandelslån är som framgått numera en annan. I motiven till ABL anförs att kapitalandelslån inte är behäftade med sådana oacceptabla risker eller olägenheter för aktieägare, borgenärer eller andra intressenter att låneformen skall vara förbjuden. Parterna kommer, som i andra låneavtal, att väga eventuella risker som är förenade med avtalet – t.ex. bristen på inflytande i bolaget – mot det förväntade ekonomiska utbytet. Vidare påpekas att instrument av detta slag tillåts i de länder som Sverige brukar jämföras med. (Se prop. 2004/05:85 s. 368.)

När nu kapitalsandelslån blivit tillåtna inte bara för allmänna aktiebolag utan också för bankaktiebolag bör denna finansieringsform bli tillgänglig även för försäkringsaktiebolag. Med den

uppdelning mellan försäkringstagarnas medel och bolagets rörelsekapital som utredningen förordar saknas nämligen skäl att för livförsäkringsaktiebolag förbjuda kapitalsandelslån och andra näraliggande finansieringsformer. Omfattningen av kapitalandelslån i de enskilda fallen blir dock beroende av syftet med och storleken på kapitalandelslånet.

Kapitalandelslån som ett sätt att gottskriva försäkringstagarna överskott

Finansieringsformen kapitalandelslån har en del likheter med medel i dagens konsolideringsfond, särskilt om lånet emitteras till försäkringstagarna som en grupp. Återbetalning av ett kapitalandelslån kan vara beroende av bolagets finansiella ställning på samma sätt som bolagets möjlighet att gottskriva överskott är enligt nuvarande ordning. Båda formerna är riskkapital i den mening att medlen – beroende på kapitalandelslånets utformning – kan sättas ned för att täcka förluster och stå allmän rörelserisk. En grundläggande skillnad är emellertid att förutsättningarna för utbetalning är reglerade i avtalet för kapitalandelslånet, medan beslutet om gottskrivning från konsolideringsfonden är diskretionärt och vilar på bolagets styrelse. Kapitalandelslånets ägare har därmed, till skillnad från försäkringstagare i egenskap av riskkapitalbidragsgivare med anspråk på eget kapital, en helt bestämd fordran på bolaget.

De beskrivna egenskaperna hos finansieringsinstrumentet kapitalandelslån och dess likheter med konsolideringsfondens funktion föranleder frågan om huruvida en emission av ett kapitalandelslån till försäkringstagarkollektivet kan vara ett alternativt sätt att gottskriva försäkringstagarna medel i konsolideringsfonden. Annorlunda uttryckt, kan de överskott som försäkringstagarna har anspråk på omvandlas till ett kapitalandelslån med försäkringstagarna som fordringsägare?

Fördelarna med ett sådant alternativ är flera. Riskkapitalet i konsolideringsfonden skulle stanna i bolaget, vilket gör att aktieägarna inte vid ett och samma tillfälle behöver tillföra nytt kapital. Associationens åtaganden skulle förtydligas och försäkringstagarnas anspråk skulle därigenom få ett starkare civilrättsligt skydd. Fördelningen av framtida vinster och förluster mellan bolaget och

försäkringstagarna skulle inte behöva regleras i lag utan i det som blir ett avtal om kapitalandelslån.

Då kapitalandelslån fram till nyligen har varit förbjudet i Sverige finns hos oss ännu ingen praxis på området. Bestämmelserna i ABL ger utrymme för mycket stor frihet vid utformningen av kapitalandelslån. Återbetalning kan t.ex. göras beroende av bolagets framtida vinstutdelning eller villkoras på olika poster i balansräkningen. Om återbetalning av kapitalandelslånet bestäms av värdeförändringar på vissa tillgångar kan försäkringstagarnas anspråk liknas vid villkorad återbäring. Skillnaden blir då att försäkringsbolaget inte behöver göra försäkringstekniska avsättningar för åtagandet och att medlen, åtminstone till en del, skulle kunna ingå i kapitalbasen. Om beloppet som betalas ut är villkorat på samma sätt som gäller för poster under eget kapital blir konsekvensen att försäkringstagarna i egenskap av långivare fortfarande står allmän rörelserisk.

En förutsättning för gottskrivning genom kapitalandelslån är naturligtvis – i likhet med ovan beskrivna aktieemissionsalternativ – att medlen inte kommer den enskilde försäkringstagaren till del i strid med de skatterättsliga villkoren för P-försäkring.

Kan kapitalandelslån ingå i kapitalbasen?

En förutsättning för att en omvandling av försäkringstagarnas ackumulerade kapital till kapitalandelslån skall vara en attraktiv åtgärd i praktiken är att kapitalandelslånet kan ingå i livförsäkringsbolagets kapitalbas. Enligt huvudregeln i FRL ingår i kapitalbasen inbetalat aktiekapital eller inbetalat garantikapital, obeskattade reserver samt övrigt eget kapital med avdrag för fond för orealiserade vinster (numera fond för verkligt värde) och utdelning. Finansinspektionen får medge att även andra poster räknas in i kapitalbasen (7 kap. 22 § FRL).

Frågan som måste analyseras i detta sammanhang är om kapitalandelslån skall ses som en del av eget kapital i likhet med dagens konsolideringsfond eller som en skuld att jämföra med förlagslån.

Finansinspektionen har utfärdat allmänna råd (FFFS 1998:15) om möjligheten för försäkringsbolag att räkna in förlagslån i kapitalbasen. Förlagslån är enligt Finansinspektionens definition lån med villkor att icke förfallen lånefordran vid likvidation eller konkurs till såväl upplupen ränta som kapital skall betalas först

sedan övriga oprioriterade fordringsägare blivit tillgodosedda. Av låneavtalet skall det framgå att upplupna räntor och kapitalbelopp kan tas i anspråk för täckande av förluster. Den ursprungliga löptiden för förlagslånet måste vara minst fem år. Enligt EG:s försäkringsdirektiv får högst 50 procent av kapitalbasen bestå av förlagslån utan fast löptid och högst 25 procent av solvenskravet får bestå av förlagslån med fast löptid.

Grundkriterierna för att ett visst lån skall kunna ingå i kapitalbasen är alltså att det är efterställt andra oprioriterade fordringar samt att lånekapitalet har förlusttäckningskapacitet. Kapitalandelslån, som är kopplat till bolagets framtida resultat kan per definition användas till förlusttäckning och är efterställt samtliga fordringar, synes således enligt reglerna i EG:s försäkringsdirektiv samt Finansinspektionens allmänna råd kunna ingå i kapitalbasen.

Ett kapitalandelslån bör i vissa fall kunna ses som en del av eget kapital. Ett kapitalandelslån kan nämligen utformas så att det har precis samma förlusttäckningskapacitet och därför står samma risker som eget kapital. Ett evigt kapitalandelslån som kan överlåtas och där avkastningen bestäms av vinstutdelningen till aktieägarna är ju i ekonomisk mening att betrakta som en rösträttslös aktie. I sådana fall torde det knappast föreligga några begränsningar för hur stor andel av kapitalbasen som kan bestå av kapitalandelslån.

Utredningens bedömning blir följaktligen att kapitalandelslån under vissa förutsättningar bör kunna ingå i kapitalbasen. I vilken omfattning kapitalbasen kan bestå av kapitalandelslån är dock beroende av kapitalandelslånets utformning och villkor. I sammanhanget bör noteras att det i andra länder finns möjlighet att i kapitalbasen räkna in finansieringsinstrument med drag av såväl eget som främmande kapital. I Finland är det möjligt att räkna in medel liknande kapitalandelslån, s.k. kapitallån, i kapitalbasen. På ansökan av bolaget och med tillsynsmyndighetens samtycke kan kapitalet av ett för minst fem år eller med minst fem års uppsägningstid upptaget kapitallån inräknas med högst 50 procent i verksamhetskapitalets minimibelopp. I Norge är omsättningsbara s.k. grunnfondsbevis en etablerad finansieringsform bland kooperativa sparbanker och ömsesidiga försäkringsföretag (se vidare om grunnfondsbevis i kapitel 6).

Emission av kapitalandelslån till enskilda eller försäkringstagarassociation?

Kapitalandelslånet kan i ett ombildningsförfarande emitteras till enskilda försäkringstagare eller till en för ändamålet bildad försäkringstagarassociation. Det bör i det senare fallet finnas liknande möjligheter till försäkringstagarinflytande i denna försäkringstagarassociation som utredningen föreslår skall gälla för ömsesidiga försäkringsbolag. Därmed skapas en stark försäkringstagarstyrd motpart som kan balansera livförsäkringsaktiebolagets intressen. En sådan lösning skulle innebära att riskkapitalet alltjämt är kollektivt, vilket möjliggör en fortsatt riskdelning inom försäkringstagarkollektivet. Det förutsätter naturligtvis att formerna för detta bestäms inom kollektivet. Om motparten är en försäkringstagarförening eller en stiftelse skulle kapitalandelslånet kunna ses som ett avtal mellan bolaget och försäkringstagarorganisationen om fördelning av rörelsevinsten. Dessutom skulle ett försäkringstagarinflytande i relevanta delar möjliggöras då kapitalandelslåneavtalet reglerar fördelningen av överskott mellan bolaget och försäkringstagarkollektivet, och representanter för försäkringstagarna själva kan bestämma hur fördelningen skall ske mellan grupper och generationer.

Om kapitalandelslån emitteras till enskilda försäkringstagare måste ett sådant lån, för det fall att det inte marknadsnoteras, vara tidsbegränsat. Det innebär troligen att kapitalbasen i enlighet med EG:s försäkringsdirektiv får till högst 25 procent utgöras av dessa lån. Gottskrivning genom individuella kapitalandelslån har i övrigt stora likheter med gottskrivning genom icke-noterade inlösenbara aktier som beskrivits ovan. Allteftersom försäkringsfall inträffar löser livförsäkringsaktiebolaget de individuella lånen på det sätt det ursprungliga försäkringsavtalet stadgar. Kapitalandelslånen kommer således successivt att utgöra en mindre del av bolagets balansräkning.

Sammanfattande bedömning

Utredningen anser att det inte finns skäl att genom särreglering i förhållande till allmänna aktiebolag förbjuda livförsäkringsaktiebolag att ta upp kapitalandelslån. Finansinspektionen får bedöma i vilken utsträckning kapitalandelslån som emitterats till externa

finansiärer tillåts ingå i kapitalbasen från fall till fall utifrån kapitalandelslånets utformning.

En i sammanhanget viktigare fråga är dock om gottskrivning genom kapitalandelslån till försäkringstagare med rätt till del i överskottet kan tillåtas. Kan ett sådant förfarande anses vara en tillräcklig åtgärd för att stärka de nuvarande försäkringstagarnas ställning i de livförsäkringsaktiebolag som i dag inte får dela ut vinst? Ett flertal omständigheter ger upphov till tveksamheter. Kapitalandelslånet ger inte enligt lag försäkringstagarna något direkt inflytande i bolaget. Försäkringstagarna kan trots detta – beroende på hur kapitalandelslånet utformas – alltjämt bära allmän rörelserisk, låt vara att denna risk nu i förekommande fall delas med aktieägarna. Det bör även framhållas att kapitalandelslån är en helt ny företeelse i svensk bolagsrätt och att det hos oss saknas erfarenheter av detta finansiella instrument. Förfarandet kan dessutom vara svårt att på ett tydligt sätt förklara för försäkringstagarna.

Genom denna alternativa gottskrivningsmetod kan likväl försäkringstagarnas ställning stärkas i förhållande till dagens ordning. Med kapitalandelslån blir som framgått överskottet som tillhör försäkringstagarna bättre civilrättsligt skyddat, och genom att vinstutdelning därefter kan medges skapas incitament för en effektiv ägarstyrning. Förfarandet ger en tydligare uppdelning av försäkringstagarnas medel och bolagets riskkapital jämfört med dagens situation genom att vinstdelningen mellan försäkringstagarna och bolaget styrs av lånevillkoren. Det bör dessutom vara möjligt att utforma kapitalandelslån så att endast aktieägarna står risken att kostnaderna blir högre än de avtalade avgifterna. Det nu sagda bör föranleda att man ställer stora krav på bolagen såvitt avser kapitalandelslånens utformning och informationen till försäkringstagarna, så att en tillfredsställande genomlysning för försäkringstagarna skapas.

Utredningen anser att gottskrivning genom kapitalandelslån bör vara ett alternativ att tillgå för livförsäkringsaktiebolag som skall övergå till vinstutdelande verksamhet. Genom att kapitalandelslånet kan ta så många olika former är det inte lämpligt att i lag reglera hur ett ombildningsförfarande som helt eller delvis bygger på emittering av kapitalandelslån skall gå till. Finansinspektionen måste i de enskilda fallen – precis som i aktieemissionsalternativet ovan – bevaka att försäkringstagarnas rättigheter inte försämras när överskott gottskrivs försäkringstagarna genom emission av kapitalandelslån. Finansinspektionen bör tillse att försäkringstagarna i

kraft av fordringsägare på grund av kapitalandelslån inte står allmän rörelserisk. Detta måste framgå av lånevillkoren. Lösningar som innebär att utbetalning till försäkringstagarna är beroende av värdeförändring på tillgångar eller ett visst försäkringstekniskt resultat kan i någon mån jämställas med villkorad återbäring och kan därför godtas. Utan en rätt till inflytande för den enskilde måste den yttersta och allmänna rörelserisken vila på aktieägarna. Villkoren bör tydligt ange vad värdet av kapitalandelslånet skall vara beroende av och dessa mekanismer måste vara möjliga att identifiera och kontrollera.

8.4.6. Ombildning till ömsesidigt försäkringsbolag

Utredningens förslag: Ombildning av ett livförsäkringsaktiebolag till ett ömsesidigt försäkringsbolag skall genomföras i enlighet med nuvarande regler om bildande av ett ömsesidigt försäkringsbolag och överlåtelse av försäkringsbestånd.

Grundkravet som skall ställas på ett icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag är som framgått att bolaget på något av de sätt som anvisas ovan, eller kombinationer av dessa, gottskriver försäkringstagarna de ackumulerade överskotten och därefter följer de regler som gäller för vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag. Om bolaget skall fortsätta verksamheten i aktiebolagsform måste således tillämpningen av systemet med konsolideringsfond upphöra.

För att dagens icke-vinstutdelande livförsäkringsbolag skall kunna fortsätta att använda systemet med konsolideringsfond under eget kapital måste verksamheten bedrivas i ömsesidig bolagsform. Det icke-vinstutdelande aktiebolaget får då ombildas till ett ömsesidigt försäkringsbolag där försäkringstagarna blir delägare.

En ombildning av ett livförsäkringsaktiebolag till ett ömsesidigt försäkringsbolag kan ske redan enligt gällande regler genom att ett nytt ömsesidigt försäkringsbolag bildas och försäkringsaktiebolagets hela försäkringsbestånd därefter överlåts till det nya bolaget. Försäkringsaktiebolaget går sedan i frivillig likvidation och upplöses när likvidationen avslutas. En beståndsöverlåtelse till ett nytt ömsesidigt försäkringsbolag behöver dock inte innebära att hela beståndet överförs till det ömsesidiga bolaget. Ett sätt att möta

de för aktiebolag föreslagna kraven kan vara att bilda ett nytt ömsesidigt bolag, överlåta delar av försäkringsbeståndet samt – efter att ägarna skjutit till nytt kapital – fortsätta att driva aktiebolaget enligt de regler som gäller för vinstutdelande verksamhet. Med ett sådant förfarande skulle ett betydligt lägre kapitaltillskott än det som åskådliggjorts i tabell 1 ovan krävas för en övergång till vinstutdelande verksamhet inom ramen för dagens ombildningsregler.

Nedan följer först en redogörelse för hur en beståndsöverlåtelse till ett nytt ömsesidigt försäkringsbolag i huvuddrag går till. Därefter redogörs för några av de frågor som kan uppstå vid en ombildning från ett försäkringsaktiebolag till ett ömsesidigt bolag. Slutligen kommer det att övervägas om några ändringar i gällande regler krävs för att underlätta en ombildning.

Bildande av ömsesidigt försäkringsbolag

Bildandet av ett ömsesidigt försäkringsbolag sker i flera steg. Det börjar med att en eller flera stiftare ansöker om verksamhetstillstånd hos Finansinspektionen. Först efter att Finansinspektionen lämnat försäkringsbolaget under bildande tillstånd kan den konstituerande stämman äga rum och bolagsbildningen ske. När sedan Bolagsverket registrerat försäkringsbolaget blir det en juridisk person som kan förvärva rättigheter och skyldigheter.

Stiftare kan vara juridisk eller fysisk person. Det krävs ingen lämplighetsprövning av stiftare. Även om bolaget inte bildas förrän efter det att verksamhetstillstånd har meddelats måste den blivande verksamheten konkretiseras redan innan stiftaren ansöker om tillstånd. En bolagsordning måste finnas där det skall anges bl.a. hur många försäkringar till ett visst sammanlagt belopp som måste vara tecknade innan bolaget får anses bildat samt hur stort garantikapital som skall finnas och vissa villkor för detta. Som framgått av det föregående får ett ömsesidigt bolag inte bildas utan garantikapital om det inte finns särskilda skäl för det. Storleken på garantikapitalet är emellertid inte reglerat utan skall bestämmas med hänsyn till bolagets verksamhet. Stiftaren måste även ta fram en verksamhetsplan, som skall innehålla bl.a. en beskrivning av den tilltänkta verksamheten och en prognos över verksamheten för minst de tre första verksamhetsåren (Finansinspektionens föreskrifter [FFFS 1995:36] om verksamhetsplan för svenska försäk-

ringsbolag). I detta skede måste det även vara bestämt vilka som skall vara styrelseledamöter och vem som skall vara verkställande direktör i det blivande bolaget, eftersom inspektionen vid prövningen av ansökan om tillstånd skall pröva dessa personers lämplighet för uppdraget.

Efter Finansinspektionens tillståndsbeslut kan bolagsbildningen påbörjas. Blivande försäkringstagare skall då på en stiftelseurkund eller teckningslista teckna sig för försäkring. På en efterföljande konstituerande stämma skall de som har tecknat sig för försäkring och garanter som har rösträtt besluta om bolaget skall bildas eller inte. Senast sex månader efter det att verksamhetstillstånd meddelats skall bolaget till Bolagsverket anmälas för registrering. Om bolagsbildning se vidare avsnitt 10.3.

Beståndsöverlåtelse

Överlåtelse av ett försäkringsbestånd får ske med Finansinspektionens tillstånd. Mellan de båda försäkringsbolagen ingås ett avtal om överlåtelsen. Beslut i det överlåtande bolaget måste fattas av bolagsstämman och anmälas till Bolagsverket för registrering. Senast fyra månader efter registreringen skall båda bolagen hos inspektionen ansöka om tillstånd till överlåtelsen. Innan Finansinspektionen ger tillstånd skall ansökningen kungöras och eventuella berörda utländska myndigheter ges tillfälle att yttra sig. Finansinspektionen skall därefter ge tillstånd till överlåtelsen om försäkringstagarnas rätt inte försämras och det övertagande bolaget har en tillräcklig kapitalbas för att ta emot beståndet. Om det i det bestånd som skall överlåtas finns åtaganden som skall fullgöras i ett annat land skall behörig myndighet i det landet eller de länderna ge sitt samtycke till överlåtelsen. Även om samtycke inte har lämnats kan Finansinspektionen medge tillstånd om den utländska myndigheten inte har yttrat sig inom tre månader. Det övertagande bolaget har därefter att anmäla Finansinspektionens beslut till Bolagsverket för registrering. Bolagsverkets registrering har som rättsföljd att ansvaret för beståndet övergår till det övertagande bolaget. Det övertagande bolaget skall slutligen underrätta var och en av de berörda försäkringstagarna.

När det gäller överlåtelse av livförsäkringar är det brukligt att avtalet om beståndsöverlåtelse innebär att alla tillgångar som hör till beståndet följer med till det övertagande bolaget. I normalfallet

kan därmed försäkringstagarnas rätt inte anses komma att försämras genom överlåtelsen. Det kan dock anmärkas att alla inblandade försäkringstagare skall beaktas, dvs. inte endast de försäkringstagare vilkas försäkringar överlåts utan även eventuella försäkringstagare i det övertagande försäkringsbolaget om det är ett redan befintligt bolag och eventuella kvarvarande försäkringstagare i det överlåtande bolaget. I ett fall som det nu tänkta, där hela beståndet överlåts till ett nybildat bolag är det endast den först nämnda kategorin som är aktuell.

Ombildning till ömsesidigt bolag i praktiken

Ombildning från aktiebolag till ömsesidigt bolag enligt det förfarande som beskrivits ovan möter en del frågor om bl.a. fördelning av tillgångar, vem eller vilka som skall vara stiftare, garanter och röstberättigade på den konstituerande stämman samt försäkringstagarnas inflytande över ombildningsprocessen, vilka kräver närmare överväganden.

Frågan om aktieägarnas ersättning vid en anpassning till de nya kraven på icke-vinstutdelande försäkringsaktiebolag har behandlats i tidigare avsnitt. Vid en övergång till det regelverk som gäller för vinstutdelande livförsäkringsbolag skall eget kapital – undantaget aktiekapitalet och överkursfonden – gottskrivas försäkringstagarna på ett eller annat sätt. Samma princip bör gälla även här, dvs. ägarnas ersättning bör högst kunna uppgå till värdet av aktiekapitalet och överkursfonden.

Stiftare till det nya bolaget kan vara försäkringsaktiebolaget, ägarna till detta, arbetsmarknadens parter eller någon annan. Verksamhetsplanen bör grundas på ett övertagande av försäkringsbeståndet i försäkringsaktiebolaget. Överlåtelseavtalet måste i princip vara klart innan verksamhetstillstånd meddelas, men formellt avtal kan inte tecknas förrän efter det att det ömsesidiga bolaget är bildat.

Vid överlåtelsen av hela beståndet kommer balansräkningen och solvenssituationen i det nya ömsesidiga bolaget att med undantag av aktiekapitalet och överkursfonden vara i huvudsak identisk med aktiebolagets. Aktiekapitalet i de nu aktuella försäkringsaktiebolagen är för närvarande normalt inte av någon större betydelse i kapitalbasen. I dessa fall är det troligt att kraven på tillräcklig kapitalbas kan uppfyllas av det nya ömsesidiga bolaget när

beståndsöverlåtelsen skett. Under sådana förutsättningar torde det inte finnas behov av garantikapital för att driva rörelsen och möta kapitalkraven. Garantikapital behöver som framgått inte tillskjutas vid bildandet av ett ömsesidigt bolag om det finns särskilda skäl. Finansinspektionen har i ett motsvarande fall beviljat koncession utan att garantikapital skulle tillskjutas.

En praktisk fråga i detta sammanhang är att stiftaren i bolagsordningen skall bestämma hur många försäkringar som skall vara tecknade för att bolaget skall kunna bildas. De som sedan tecknar sig för försäkringar skall därefter, tillsammans med eventuella röstberättigade garanter, kallas till den konstituerande stämman för att där ta ställning till bolagsbildningen. I det nu tänkta fallet är avsikten att ett försäkringsbestånd skall överlåtas till det ömsesidiga bolaget efter bildandet. Därigenom blir försäkringstagarna till försäkringarna i det överlåtna beståndet delägare. Någon möjlighet att överlåta beståndet före den konstituerande stämman finns inte och bör inte heller finnas. Det kan inte heller anses vara en lämplig lösning att alla försäkringstagare i det bestånd som skall överlåtas skall teckna sig för försäkring i det nya bolaget. I det ovan angivna fallet där Finansinspektionen meddelat verksamhetstillstånd utan att garantikapital skulle tillskjutas behövde det inte heller i bolagsordningen anges ett visst minsta antal försäkringar som skulle vara tecknade. Om det ömsesidiga bolaget kan ges verksamhetstillstånd utan att garantikapital skall tillskjutas finns i detta fall inte någon naturlig röstberättigad som på den konstituerande stämman kan fatta beslut om bolagsbildningen. Det kan av detta skäl finnas anledning att ha garanter i det nya ömsesidiga bolaget. Försäkringsaktiebolaget skulle kunna gå in som garant med hela eller delar av aktiekapitalet i det ömsesidiga bolaget och därmed kunna få rösträtt på den konstituerande stämman. En annan lösning kan vara att några personer, som inte behöver vara försäkringstagare i det bestånd som skall överlåtas, tecknar sig för försäkring och sedan röstar på den konstituerande stämman. Ett mer närliggande alternativ är att som en tillfällig övergångslösning tillåta organisationer eller andra personer som kan anses företräda de blivande delägarna att utse representanter som får rösträtt på den konstituerande bolagsstämman.

Försäkringstagarna kan som nämnts inte bli delägare i det ömsesidiga bolaget förrän beståndsöverlåtelsen genomförts. Vid den tidpunkten måste styrelse och ledning i det nya bolaget redan vara utsedda och bolagsordningen klar. Försäkringstagarnas möjligheter

till inflytande blir således inte fullgoda under den begränsade tiden mellan överlåtelsen och den första ordinarie bolagsstämman efter den konstituerande stämman. Försäkringstagarna får emellertid inte någon svagare ställning i övergångsperioden än den de har i dag. Ett ömsesidigt försäkringsbolag skall enligt vedertagna principer alltid drivas i försäkringstagarnas intresse. Det ankommer naturligtvis på ledningen och Finansinspektionen att tillse att de principerna efterföljs också under inledningen av bolagsverksamheten.

Behov av regeländringar

Som har framgått ger redan gällande regler möjlighet att ”ombilda” ett försäkringsaktiebolag till ett ömsesidigt bolag. Reglerna har funnits under lång tid och några negativa effekter av dessa har inte framkommit. Det finns därför inte anledning att nu föreslå några förändringar av reglerna.

En annan fråga är om något alternativt förfarande kan göras möjligt. Att byta associationsform i ett befintligt bolag låter sig för närvarande inte göras vare sig inom försäkringsområdet eller inom något annat verksamhetsområde. Inom det närliggande bankområdet finns det regler om ombildning från sparbank till bankaktiebolag i sparbankslagen (1987:619), om ombildning från landshypoteksförening till kreditmarknadsbolag i lagen (1994:758) om ombildning av landshypoteksinstitutionen samt om ombildning av föreningsbank till bankaktiebolag i den numera upphävda föreningsbankslagen (1987:620). Även dessa regler bygger emellertid på att rörelserna överlåts till ett annat befintligt bolag varefter de överlåtande bankerna eller föreningarna upplöses, dock utan ett likvidationsförfarande. Det är inte lämpligt att beträffande den nu behandlade övergången avvika från vad som i övrigt gäller inom associationsrätten. Något förslag på en alternativ lösning bör därför inte lämnas. En förenkling skulle möjligen kunna vara att tillåta upplösning utan ett likvidationsförfarande. Emellertid är i nu aktuella fall det bolag som skall upphöra med verksamheten ett aktiebolag. Som angetts ovan behöver aktiekapitalet inte överföras till det övertagande bolaget. Att kunna upplösa bolaget utan likvidation skulle visserligen innebära en förenkling men likvidationsförfarandet kan inte anses onödigt eller orimligt betungande.

8.4.7. Särskilt om livförsäkringsaktiebolag som ägs av arbetsmarknadens parter

Utredningens förslag: Övergångsreglerna för icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag skall gälla även sådana bolag som ägs av arbetsmarknadens parter.

Som angetts i tidigare avsnitt förekommer på den svenska försäkringsmarknaden icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag, vilka efter särskild överenskommelse bildats och helt ägs av arbetsmarknadens parter. Dessa bolag meddelar i huvudsak kollektivavtalsgrundad försäkring. Det har under utredningsarbetets gång framförts uppfattningen att dessa s.k. arbetsmarknadsaktiebolag bör särbehandlas vid övergången till en modern associationsrättslig reglering.

I nämnda livförsäkringsbolag utgörs i mycket stor omfattning försäkringstagarna av bolag eller enskilda näringsidkare som tillhör den arbetsgivarorganisation som är aktieägare i försäkringsbolaget och de försäkrade av medlemmar i den arbetstagarorganisation som äger återstoden av försäkringsbolaget. Genom sin organisationstillhörighet är dessa försäkringstagare och försäkrade alltså företrädda vid bolagsstämman. Många försäkringstagare i arbetsmarknadsaktiebolag skulle därmed, till skillnad från försäkringstagare i andra icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag, kunna sägas ha ett indirekt inflytande i bolagsverksamheten. Förhållandena i arbetsmarknadsaktiebolag kan i detta avseende liknas vid dem som gäller i ömsesidiga försäkringsbolag.

En sådan syn har i Danmark kommit till uttryck i försäkringsrörelselagstiftningen. Sålunda jämställs där arbetsmarknadsaktiebolag i princip med s.k. tvaergående pensionskasser, vilka i stor utsträckning skall tillämpa samma bestämmelser som ömsesidiga försäkringsbolag. Med en motsvarande reglering här skulle de svenska arbetsmarknadsaktiebolagen, liksom ömsesidiga bolag, kunna behålla systemet med konsolideringsfond och inte behöva tillämpa de övergångsregler som diskuterats ovan.

De organisationsbundna försäkringstagarnas och försäkrades rättigheter i ett arbetsmarknadsaktiebolag är dock inte helt likvärdiga med dem som försäkringstagare har i ett ömsesidigt bolag. I den sistnämnda bolagsformen följer enligt lag vid ingåendet av försäkringsavtalet ett delägarskap och en därmed förknippad rösträtt på bolagsstämman. Denna rösträtt kan

visserligen komma att utnyttjas av representanter, men sådana personer skall enligt utredningens förslag inte utan särskilt uppdrag kunna utses av andra än delägarna själva (se avsnitt 8.3.4). I ett arbetsmarknadsaktiebolag blir försäkringstagarinflytandet alltid indirekt och det är de aktieägande organisationerna, inte de enskilda riskkapitalbidragsgivarna, som utser de personer som skall företräda organisationen på stämman. Utredningen har i det föregående riktat kritik mot ett förfarande i ömsesidiga försäkringsbolag enligt vilket organisationer utan uttryckligt uppdrag fattar beslut i delägares ställe. Den kritiken gör sig i någon mån gällande även här.

En annan och mera betydelsefull skillnad beträffande möjligheterna till inflytande är att åtskilliga försäkringstagare och försäkrade i dagens arbetsmarknadsaktiebolag inte är anslutna till någon av de organisationer som äger bolaget. Detta beror bl.a. på att ett kollektivavtal föranleder en arbetsgivare att teckna försäkring för sina anställda oavsett om de är medlemmar i den avtalsslutande organisationen eller inte. Det har även att göra med att arbetsmarknadsaktiebolag träffar försäkringsavtal inte bara med kollektivavtalsbundna företag utan också med företagare för vilka inte gäller en kollektivavtalsenlig skyldighet att ombesörja försäkringsskydd åt arbetstagare. Till detta kommer att arbetsmarknadsbolag meddelar även individuell försäkring. Även om ställningen för de personer som inte är medlemmar i de aktieägande organisationerna kan sägas bli tillgodosedd genom organisationernas övergripande omsorg om försäkringstagarkollektivet, har dessa försäkringstagare och försäkrade inte någon rätt till inflytande. Det förhållandet talar emot en särbehandling av arbetsmarknadsaktiebolagen.

En särbehandling låter sig följaktligen lättare motiveras om denna förutsätter att arbetsmarknadsaktiebolagets verksamhet endast avser kollektivavtalsgrundad försäkring för medlemmar i de organisationer som äger bolaget. En sådan förutsättning är som antytts dock knappast möjlig att helt uppfylla.

I sammanhanget bör också beaktas att viss kollektivavtalsgrundad försäkring sedan en del år tillbaka kan meddelas av andra försäkringsgivare än arbetsmarknadsbolag. Det är i de fallen den anställde som avgör hur försäkringspremierna skall förvaltas. Det är naturligtvis önskvärt att det på den konkurrensutsatta marknaden gäller samma verksamhetsregler för alla försäkringsaktiebolag.

Det anförda föranleder slutsatsen att även arbetsmarknadsaktiebolagen bör underkastas de övergångsregler som föreslagits i det föregående. Den slutsatsen rimmar väl med utredningens strävan att renodla aktiebolagsformen på försäkringsområdet och utgångspunkten om ett gemensamt regelverk för alla livförsäkringsaktiebolag. Inte heller i fortsättningen skall det alltså behövas några särskilda regler avseende kollektivavtalsgrundad försäkring i försäkringsrörelselagstiftningen.

8.5. Konsekvenser av förslagen

Såvitt gäller de ömsesidiga försäkringsbolagen medför utredningens förslag förändringar i bolagsstyrningen i de bolag där beslutanderätten ligger hos särskilt utsedda delegerade som utses av andra än delägarna. Dessa bolag måste som en konsekvens av förslagen organisera ett inflytande som är representativt för försäkringstagarna och i vissa fall de försäkrade.

Förändringarna för nuvarande försäkringstagare i de aktiebolag som i dag inte får dela ut vinst blir i praktiken beroende av vilka åtgärder som vidtas för att ändra den existerande verksamheten. Om bolaget ombildas till ett ömsesidigt bolag innebär det främst förändringar för bolagets organisation och styrning. Försäkringstagarnas förhållande till bolaget ändras inte på annat sätt än att de kommer att få möjlighet till inflytande över verksamheten och de rättigheter som följer med delägarskap. Ett beslut att övergå till vinstutdelande verksamhet kan däremot innebära mer grundläggande förändringar för både aktieägarna och försäkringstagarna.

Genom utredningens förslag öppnas nya möjligheter för bolagen att övergå till vinstutdelande verksamhet, vilket gör att kommande övergångar kan komma att skilja sig relativt mycket från de hittillsvarande. I en övergång till vinstutdelande verksamhet är det troliga scenariot att den nuvarande aktieägaren eller någon ny aktieägare kommer att se möjligheter i att skjuta till kapital till bolaget och ta ägaransvar i bolaget i syfte att få avkastning på sin investering. För försäkringstagarna innebär ett sådant förfarande att en extern part kommer att dela rörelserisken med dem eller helt ta över den allmänna rörelserisken, vilket minskar riskerna för försäkringstagarna och ger incitament till effektiv ägarstyrning.

Ombildningsförfarandena kan komma att vara en kombination av de möjligheter som redan finns och de ytterligare som föreslås i

betänkandet. En möjlig kombination är att en del av konsolideringsfonden tillskrivs försäkringstagarna som villkorad återbäring, medan en annan del överförs till försäkringstagarna genom en aktieemission. Vilka åtgärder som vidtas och hur olika åtgärder kombineras är beroende av hur mycket kapital som befintliga ägare är villiga att skjuta till i verksamheten och hur mycket inflytande som de är beredda att ge upp. Ju mer riskkapital som står till förfogande vid en övergång till vinstutdelande verksamhet, desto större andel av konsolideringsfonden kommer att kunna tillskrivas som villkorad återbäring.

En effekt av förslagen är att försäkringstagarna kan komma att bli aktieägare i livförsäkringsaktiebolaget. Deras anspråk har därmed gått från att vara en obestämd fordran på livförsäkringsaktiebolaget med ett svagt rättsligt skydd till en, eventuellt noterad, aktie i ett finansiellt aktiebolag. Det innebär å ena sidan naturligtvis att försäkringstagarna hamnar i en situation som är långt ifrån vad som förväntades när försäkringen tecknades. Å andra sidan har försäkringstagarnas förhållande till bolaget hela tiden varit i princip detsamma som aktieägarens, men utan insyn och inflytande i bolaget samt utan det rättsliga skydd som aktieägaren har. Ur försäkringstagarnas perspektiv innebär det, jämfört med rådande situation, enbart fördelar att bli aktieägare i ett noterat bolag genom den genomlysning och press på ledning från aktieägarna som skapas. Försäkringstagarna kommer då, i egenskap av aktieägare, att ha samma intresse som övriga aktieägare i bolaget. Det innebär en ökad press på ledningen att bolaget sköts effektivt.

Om livförsäkringsbolagets aktier noteras på en reglerad marknadsplats kan dessa tillfälligt komma att få ett värde som avviker från en substantiell värdering av bolaget. Särskilt kan en kris på de finansiella marknaderna ge ett värde på aktien som inte motsvaras av det substantiella värdet. Detta gäller i viss utsträckning även i nuvarande ordning där kraftiga fall på aktiemarknaden kan innebära att utgående utbetalningar genom diskretionära beslut kan behöva sättas ned. Är bolaget noterat finns det däremot förutsättningar för försäkringstagaren att sälja innehavet i god tid och ändra sin risknivå för att skydda sig mot en sådan risk. Det är rimligt att anta att inte alla försäkringstagare kommer att ha förutsättningar att fatta sådana beslut. Det torde dock inte saknas rådgivare som kan hjälpa försäkringstagarna med sina placeringsbeslut.

Ett alternativ som kan ge ett jämnare utfall för försäkringstagarna är att bolaget löpande löser in försäkringstagarnas aktier vid försäkringsfall med stöd av ett inlösenförbehåll i bolagsordningen. Även en lösning med kapitalandelslån som löses in av bolaget kan resultera i en jämnare utbetalningsström för försäkringstagarna. Nackdelen med sådana alternativ – såvida de inte kombineras med en marknadsnotering – är att försäkringstagarna kan få begränsade möjligheter att byta placering i sitt pensionssparande.

I nuvarande ordning är det försäkringstagarna själva som finansierar utfästelserna av garanterade belopp i livförsäkringsbolag som inte får dela ut vinst. Om inte avkastningen på tillgångarna räcker för att infria dessa åtaganden är det försäkringstagarnas gemensamma medel som får täcka förlusterna. För att försäkringstagarna skall kunna bära samma risker som i dag, måste de bli antingen aktieägare i bolaget eller fordringsägare genom ett kapitalandelslån. Genom detta förhållande skapas en ordning där riskdelningen i associationen är tydlig och alla intressenter i bolaget har ett starkt civil- eller associationsrättsligt skydd. Det torde som framgått stå utom tvivel att det är bättre för försäkringstagarna att deras fordran på grund av bidrag med riskkapital synliggörs och skyddas på föreslagna sätt.

Som beskrivits i kapitel 5 finns det även i de vinstutdelande bolagen vissa förhållanden som riskerar att hota försäkringstagarnas intressen. Om systemet med villkorad återbäring utformas så att försäkringstagarnas medel fungerar som en buffert för riskkapitalet skapas en intressemotsättning mellan försäkringstagarna och aktieägarna om valet av risknivå i förvaltningen. Denna motsättning minskar dock om försäkringstagarna också är aktieägare i bolaget. Andra intressemotsättningar i vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag skiljer sig inte på ett avgörande sätt ifrån de som finns i andra finansiella företag som förvaltar kapital åt sina kunder.

Övergångar från icke-vinstutdelande till vinstutdelande verksamhet har de mest svårbedömda konsekvenserna för de nuvarande försäkringstagarna. Finansinspektionen får, liksom vid tidigare ombildningar och vid prövning om beståndsöverlåtelser, den svåra och viktiga uppgiften att säkerställa att rätten för försäkringstagare och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar inte försämras. Bolagen måste lämna ett detaljerat underlag till Finansinspektionen samt underrätta de nuvarande försäkrings-

tagarna om hur den förestående övergången till nya regler föreslås gå till och dess konsekvenser.

Klart är att relationen mellan livförsäkringsaktiebolagen och deras nya kunder kommer att förtydligas med utredningens förslag. När övergången till vinstutdelande verksamhet har skett kommer nya kunder som tecknar en försäkring att få en fordran på bolaget som tydligt framgår av försäkringsavtalet. Denna fordran skyddas i sin helhet bl.a. av krav på att bolaget skall inneha med hänsyn till utformningen av försäkringsavtalet lämpliga skuldtäckningstillgångar i vilka försäkringstagarna har förmånsrätt framför andra fordringsägare. Försäkringstagarnas medel får inte användas till allmän förlusttäckning. Aktieägarna står såsom i allmänna aktiebolag ensamma för riskkapitalet och har möjlighet att få utdelning på investerat kapital. Den residuella risken vilar således helt på aktieägarna. Detta torde öka genomlysningen och konkurrensen på marknaden, underlätta produktutvecklingen samt säkerställa att resurser används på ett ekonomiskt effektivt sätt.

9. Associationsrättsliga särregler för försäkringsaktiebolag

9.1. Några utgångspunkter

Utredningens bedömning: Som utgångspunkt skall gälla att endast om en särregel kan motiveras av andra intressen än sådana som är i huvudsak gemensamma för bank- och försäkringsrörelse bör bedömningarna vid 1999 års bankreform frångås. Också det stora flertalet av de bedömningar som gjordes i Finansdepartementets promemoria år 1998 om ny associationsrätt för bl.a. försäkringsbolag kan följas.

Det är som nämnts i kapitel 7 fastslaget i utredningsdirektiven att allmän bolagsrätt skall utgöra den associationsrättsliga grunden för försäkringsaktiebolag. I fråga om sådana bolag är det följaktligen mot aktiebolagsrätten som en jämförelse mot bestämmelserna i försäkringsrörelselagen (1982:713), FRL, nu måste göras. För allmänna aktiebolag gäller sedan den 1 januari 2006 aktiebolagslagen (2005:551), ABL. Det är alltså bestämmelserna i den lagen som skall bilda utgångspunkt för utredningens bedömningar av behovet av särreglering.

Inför angivna bedömningar finns anledning att på nytt knyta an till den associationsrättsliga reform som år 1999 gjordes på bankområdet. Åtskilliga av de särregler för bankaktiebolag som då upphävdes eller överfördes till annan lag har nämligen motsvarigheter i FRL. I flera fall har också motiven till bestämmelserna på bank- och försäkringssidan varit desamma eller snarlika. Även på försäkringsområdet utgör ju som nämnts EG-regler och konsumentskydd skäl för särreglering, dock att hänsynen till stabiliteten i det finansiella systemet inte motiverar sådan reglering för försäkringsbolagen. Följaktligen bör de bedömningar som gjordes beträffande bankaktiebolagen vid 1999 års bankreform i stor utsträckning nu kunna följas för försäkringsaktiebolagens del. Lämpligheten därav

förstärks av det förhållande att erfarenheterna av bankreformen såvitt framgått är positiva. Som redan framhållits skulle en harmonisering med banklagstiftningen medföra en stor fördel inte minst för Finansinspektionen, som utövar tillsyn över såväl bankrörelse som försäkringsrörelse. En utgångspunkt för det fortsatta arbetet blir därför att endast om en särregel kan motiveras av andra intressen än sådana som är i huvudsak gemensamma för bank- och försäkringsrörelse bör bedömningarna vid 1999 års bankreform frångås. Denna utgångspunkt hindrar naturligtvis inte att sakliga skäl i enskilda fall kan ge anledning till andra slutsatser än dem som gjordes år 1999, även när skyddsintressena är väsentligen desamma.

Det förhållandet att det efter bankreformen har införts en ny aktiebolagslag föranleder inte ett annat synsätt. I den utsträckning ABL innehåller sakliga ändringar har de i det stora flertalet fall gjorts tillämpliga även på bankaktiebolagen, och några mera omfattande ändringar i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse har inte genomförts (se prop. 2005/06:25). I linje med vad som nyss sagts om enhetliga bedömningar på bank- och försäkringsområdet bör som huvudregel gälla att också försäkringsaktiebolagen, om försäkringsspecifika förhållanden inte motiverar annat, skall tillämpa de nytillkomna reglerna i den allmänna aktiebolagsrätten.

Inte bara de associationsrättsliga regler i FRL som överensstämmer med ABL:s bestämmelser kan alltså utan vidare utmönstras. Detsamma skall som utgångspunkt gälla även sådana andra bestämmelser i FRL vilka tidigare hade motsvarigheter i lagstiftningen för bankaktiebolag men som där slopades vid 1999 års reform. Den följande, mera ingående framställningen skulle därmed främst omfatta sådana associationsrättsliga särbestämmelser i FRL vilka saknar eller saknat motsvarighet på banksidan eller kan motiveras av andra skäl än på bankområdet.

Det finns emellertid anledning att begränsa den närmare genomgången av associationsrättsliga regler ytterligare. Som framgått av det föregående innehöll Finansdepartementets promemoria år 1998 om ny associationsrätt för bankaktiebolag och försäkringsbolag en genomgripande och ingående översyn av de särskilda associationsrättsliga reglerna för försäkringsbolag, och framställningen där utgick i första hand från de särregler som gällde för försäkringsaktiebolag. Utgångspunkterna för översynen låg helt i linje med regeringens senare uttalanden om godtagbara motiv för associationsrättslig särreglering av försäkringsbolag vid 1999 års försäk-

ringsrörelsereform (se därom avsnitt 7.5). Sålunda angavs i promemorian de kriterier, som skulle vara avgörande för om det kunde anses föreligga behov av särskilda regler för bl.a. försäkringsaktiebolag, i nära överensstämmelse med nämnda uttalanden. Vidare fastslogs att omotiverade skillnader mellan bank- och försäkringslagstiftningen på det associationsrättsliga området borde undanröjas. Som redan nämnts utmynnade 1998 års översyn i förslag om att utmönstra de flesta associationsrättsliga särreglerna för försäkringsaktiebolag. Det skall framhållas att endast ett fåtal av remissinstanserna hade erinringar mot enskildheter i förslagen, låt vara att några av dessa instanser på grund av den korta remisstiden tvingades avge mindre ingående svar.

Med hänsyn till att utgångspunkterna för nuvarande utredningsarbete är väsentligen desamma som vid 1998 års översyn och till att kritiken mot de enskilda förslagen under den därefter följande remissbehandlingen var mycket begränsad kan utredningen ansluta sig till det stora flertalet av de bedömningar som gjordes år 1998. Den följande, närmare regelgenomgången kan därför inskränkas till i stort sett fall där det finns skäl att frångå 1998 års förslag och till associationsrättsliga bestämmelser vilka av olika skäl inte omfattades av översynen då. En sådan avgränsning av framställningen innebär självfallet inte att en mindre ingående prövning har gjorts av bestämmelser som här inte behandlas uttryckligen; tanken är enbart att i enlighet med det nyss sagda begränsa redovisningen av utredningens överväganden till mera kontroversiella delar av nu förekommande särregler på associationsrättens område. Det skall i sammanhanget uppmärksammas att några av förslagen i 1998 års associationsrättspromemoria förlorat sin aktualitet genom efterföljande lagstiftning. Sådana förslag saknas naturligtvis skäl att behandla.

I enlighet med uppläggen i associationsrättspromemorian och propositionen om ny associationsrätt för bankaktiebolag kommer utredningens presentation och granskning av lagreglerna att ske kapitelvis. Som följer av det ovan sagda kommer dock genomgången här att vara betydligt mera översiktlig och kommer ibland flera kapitel att behandlas i ett sammanhang. Varje avsnitt inleds som regel med en kortfattad beskrivning av bestämmelserna i ABL och förekommande särregler för bankaktiebolag. De beskrivningarna åtföljs av förslagen beträffande försäkringsaktiebolag i 1998 års promemoria och utredningens bedömningar av behovet av särbestämmelser för sådana bolag.

9.2. Inledande bestämmelser

Utredningens förslag: De inledande bestämmelserna i ABL skall tillämpas också på försäkringsaktiebolag. En särregel med ett krav på att aktiekapitalet skall bestämmas med hänsyn till den planerade verksamhetens omfattning och art införs. De bestämmelser i 1 kap. FRL som vilar på EG-rätt behålls. Utredningens bedömning: Frågan om lämpligheten av att fordra att bara publika försäkringsaktiebolag skall kunna få tillstånd att driva försäkringsrörelse bör utredas i ett för bank- och försäkringsrörelse gemensamt sammanhang.

Bakgrund

Allmänna aktiebolag

I 1 kap. ABL ges vissa inledande bestämmelser. Där anges till en början att ett aktiebolag är antingen privat eller publikt. Den grundläggande skillnaden mellan de olika kategorierna av aktiebolag är att det finns vissa begränsningar för ett privat aktiebolag eller en aktieägare i ett sådant bolag att försöka sprida aktier och vissa andra värdepapper. Enligt reglerna om aktiekapital skall aktiekapitalet uppgå i ett privat aktiebolag till minst 100 000 kr och i ett publikt aktiebolag till minst 500 000 kr. Vidare framgår av 1 kap. ABL att aktieägarna som regel inte har något personligt betalningsansvar för aktiebolagets förpliktelser. Kapitlet innehåller vidare bestämmelser om vissa begrepp, bl.a. moderbolag, dotterföretag och koncern.

Bankaktiebolag

För bankaktiebolagen gäller särregler om kapitalkrav. De innehåller att ett bankaktiebolag när rörelsen påbörjas skall ha ett startkapital som motsvarar minst fem miljoner euro och att ett sådant bolags aktiekapital skall bestämmas med hänsyn till den planerade rörelsens omfattning och art.

Försäkringsaktiebolag

Inledande associationsrättsliga bestämmelser av motsvarande slag som de i 1 kap. ABL finns i 1 kap. FRL.

I Finansdepartementets promemoria från år 1998 föreslogs att 1 kap. 1975 års aktiebolagslag skulle tillämpas även på försäkringsaktiebolag. Som enda särregel, vid sidan av vissa definitioner och näringsrättsliga regler, upptogs bestämmelsen i nuvarande 1 kap. 9 § sista stycket FRL. Den paragrafen stämmer i övrigt överens med 1 kap. 11 § ABL.

Utredningens bedömningar

I nyss nämnda särregel 1 kap. 9 § sista stycket FRL finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att föreskriva att FRL:s bestämmelser, eller föreskrifter som meddelats med stöd av dem, om koncerner skall gälla helt eller delvis för en grupp av företag som inte utgör en koncern i FRL:s mening, men som har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning, s.k. oäkta koncerner. Bestämmelsen tillkom år 1982 och tog sikte på det då förekommande långtgående samarbetet mellan ömsesidiga försäkringsbolag, vilket tog sig uttryck i en gemensam administration och företagsledning samt nästan identiska styrelser. Inte något av bolagen kunde sägas ha ett bestämmande inflytande över de andra eller ha någon del i deras resultat. Eftersom bolagen ingick i samma företagsgrupp borde bestämmelserna om koncernerna efter särskilt förordnande få gälla. (Se prop. 1981/82:180 s. 142 f.)

Bemyndigandet avsåg vid bestämmelsens tillkomst alltså inte försäkringsaktiebolag. Varken från tillsynssidan eller från branschhåll har det sagts att ett sådant bemyndigande i dag skulle vara erforderligt beträffande försäkringsaktiebolagen. Inte heller utredningen kan finna ett behov därav. Bestämmelserna i 1 kap. 11 § ABL bör alltså gälla för försäkringsaktiebolagen utan komplettering.

Till skillnad från motsvarande bestämmelser i ABL innehåller 1 kap. 6 § FRL inte några föreskrifter om aktiekapitalets storlek i ett försäkringsaktiebolag. Uttömmande krav på startkapitalets storlek finns i stället i bestämmelserna om kapitalbas i 1 kap. 8 a § FRL med hänvisningar. De kraven, som vilar på EG:s försäkringsdirektiv, har ansetts innebära att de krav som ställs på försäkrings-

bolagen väl överstiger de krav som ställs på publika aktiebolag (se prop. 1994/95:70 s. 119 f.). Med hänvisning till att reglerna för försäkringsbolagen således torde medföra att ABL:s krav på minsta aktiekapital för de olika bolagskategorierna alltid är uppfyllda, ansågs det i 1998 års promemoria inte finnas något som hindrar att den allmänna aktiebolagsrättens regler om ett minsta aktiekapital skall gälla även för försäkringsaktiebolagen. Utredningen delar den uppfattningen.

I banklagstiftningen finns som nämnts en annan särregel om aktiekapitalets storlek. Ett bankaktiebolags aktiekapital skall enligt den regeln bestämmas med hänsyn till den planerade verksamhetens omfattning och art. En bestämmelse i FRL som motsvarade nämnda särregel i lagen om bank- och finansieringsrörelse upphävdes som obehövlig när EG:s soliditetsregler infördes i FRL (se prop. 1992/93:257 s. 183). Från tillsynshåll har dock under senare år uppmärksammats behovet av att en sådan bestämmelse på nytt införs i lagstiftningen om försäkringsrörelse. Behovet av bestämmelsen har sagts finnas vid prövningen av en ansökan om koncession; enligt Finansinspektionen finns det inte sällan anledning att fordra en högre kapitalbas än vad som följer av reglerna därom i 7 kap. FRL. Visserligen kan ett krav på att aktiekapitalet skall bestämmas med hänsyn till den planerade verksamhetens omfattning och art sägas följa av den allmänna stabilitetsprincipen i 1 kap. 1 a § första stycket FRL. Eftersom frågan om aktiekapitalets storlek utgör ett viktigt led vid koncessionsprövningen anser emellertid utredningen i likhet med Finansinspektionen att nämnda förutsättning, såsom på banksidan, bör framgå direkt av lagtexten. Med en sådan lagändring uppnår man samtidigt en eftersträvad enhetlighet på områdena för bank och försäkring.

1 kap. 9 a–c och e §§, vilka saknar motsvarighet i ABL, innehåller definitioner bl.a. av begreppen ”kvalificerat innehav” och ”intresseföretag”. Definitionerna är föranledda av EG:s regler om ägarprövning och gränsöverskridande verksamhet m.m. och måste därför kvarstå i försäkringsrörelselagstiftningen.

1 kap. 9 f § FRL överensstämmer nära med 1 kap. 12 § ABL. Avvikelsen i förhållande till allmän aktiebolagsrätt gäller första stycket som behandlar det fallet att någon uppträder som mellanman för en annan person. Till skillnad från ABL gäller reglerna i FRL även förvärv av andelar i s.k. intresseföretag enligt 1 kap. 9 b §. Bestämmelserna om sådana företag vilar som nämnts på EG-rätt, varför den här behandlade avvikelsen i förhållande till allmän

bolagsrätt måste kvarstå. (Om de närmare motiven till bestämmelsen, se prop. 1999/2000:99.)

I 1998 års associationsrättspromemoria uppmärksammades särskilt frågan om reglerna om privata och publika försäkringsaktiebolag skulle ändras så att försäkringsaktiebolag alltid skulle vara publika eller åtminstone alltid omfattas av de bestämmelser som gäller för publika aktiebolag. Något förslag beträffande den frågan lämnades emellertid inte.

Uppmärksamheten på nämnda fråga skall ses mot bakgrund av Banklagskommitténs dåvarande arbete med att se över ledningsreglerna för bankaktiebolag och försäkringsbolag. Vid redovisningen av det arbetet angav Banklagskommittén att det skulle vara en betydande fördel om bankaktiebolag endast får vara publika, dock utan att lämna ett lagförslag därom. Det låg enligt Banklagskommittén en obestridlig fördel i att bankaktiebolagen är underkastade de högsta kraven på aktiebolag avseende t.ex. ledning, styrning, intern kontroll och informationsgivning (se SOU 1998:27 s. 41 f.). I propositionen om ny associationsrätt för bankaktiebolag m.m. delade regeringen Banklagskommitténs uppfattning att mycket talade för att bankaktiebolagen alltid bör vara publika. Regeringen sade sig avse att återkomma till frågan i ett annat sammanhang sedan en grundlig analys kunnat göras av de fulla konsekvenserna av ett sådant förslag (prop. 1997/98:166 s. 60 f.). Något lagförslag härom har emellertid ännu inte lämnats. Inte heller har något mera långtgående beredningsarbete utförts.

Frågan om lämpligheten av att bara publika försäkringsbolag skall kunna få tillstånd att driva försäkringsrörelse kräver, såsom regeringen antytt, en omfattande analys och rymmer åtskilliga besvärliga överväganden. Det kan därvid erinras om att ABL på åtskilliga punkter innehåller en annan reglering för publika aktiebolag än för privata aktiebolag. När den nu uppmärksammade frågan skall behandlas mera ingående bör det enligt utredningens mening ske i ett för bank- och försäkringsrörelse gemensamt sammanhang. Frågan om ett krav på att försäkringsaktiebolagen alltid skall vara publika, som inte omnämnts i utredningsdirektiven, måste därmed anses falla utanför ramen för detta utredningsarbete. Det bör emellertid framhållas att det intresse, som ett krav på att försäkringsaktiebolagen måste vara publika skulle tillgodose, såsom på banksidan i viss utsträckning kan tas till vara genom särbestämmelser om bolagets organisation, varom mera nedan.

9.3. Tillämpning av lagen om europabolag

Utredningens förslag: Lagen (2004:575) om europabolag skall omfatta också försäkringsaktiebolag. Nuvarande särregler beträffande försäkringsrörelse skall kvarstå.

I konsekvens med den lagstiftningsteknik som gäller på försäkringsområdet placerades de svenska regler som på det området kompletterar förordningen om europabolag (SE-förordningen) inte i den särskilda lagen (2004:575) om europabolag utan i 1 a kap. FRL. I 1 § tredje stycket lagen om europabolag föreskrivs därför att europabolag som driver försäkringsrörelse inte omfattas av reglerna i den lagen i annan utsträckning än vad som anges i 1 a kap. FRL. I 1 kap. 1 § andra stycket FRL har tagits in en erinran om att bestämmelserna i FRL om publika försäkringsaktiebolag skall tillämpas på europabolag som har beviljats koncession att driva försäkringsrörelse när det gäller frågor som inte regleras i SEförordningen. Om i fortsättningen bestämmelserna i ABL skall gälla även försäkringsaktiebolagen kan också lagen om europabolag omfatta försäkringsaktiebolagen. En erinran motsvarande den i 1 kap. 1 § andra stycket FRL är alltså inte erforderlig i en ny försäkringsrörelselag.

De särbestämmelser beträffande försäkringsrörelse som ansågs nödvändiga vid införandet av lagen om europabolag så sent som under hösten 2004 och som därefter i mindre mån ändrats bör dock kvarstå. (Om motiven till de bestämmelserna, se prop. 2003/04:112 s. 60 ff. och 93 ff. samt prop. 2005/06:150 s. 218 f.) Motsvarande särregler för bankaktiebolag har tagits in i lagen om bank- och finansieringsrörelse.

9.4. Bildande av aktiebolag och bolagsordning

Utredningens förslag: ABL:s bestämmelser om bildande av aktiebolag och bolagsordning skall gälla för försäkringsaktiebolag. Ett sådant bolags bolagsordning skall, utöver vad som sägs i ABL, ange om rörelsen skall avse såväl direkt försäkring som mottagen återförsäkring och om bolaget skall driva försäkringsrörelse utanför EES. Begreppen koncession och stadfästelse ersätts i lagstiftningen med ”tillstånd” respektive ”godkännande”.

Bakgrund

Allmänna aktiebolag

I 2 kap. ABL regleras frågor om bildande av aktiebolag samt anges de åtgärder som skall vidtas vid bolagsbildningen och när bolaget skall anses bildat. Kapitlet innehåller bestämmelser om stiftelseurkunden, aktieteckning, betalning av aktierna och registrering av bolaget. Numera finns endast ett förfarande för bolagsbildning, vilket bygger på förfarandet för s.k. simultanbildning. Förfarandet innefattar att stiftarna upprättar en stiftelseurkund som innehåller en bolagsordning, att en eller flera av stiftarna tecknar sig för samtliga aktier i stiftelseurkunden och betalar dessa, att stiftelseurkunden därefter färdigställs och undertecknas samt att slutligen stiftarna anmäler bolaget för registrering hos Bolagsverket. Om aktiekapitalet är fördelat på flera aktier representerar varje aktie en lika stor andel av aktiekapitalet (aktiens kvotvärde). Aktier får inte ges ut till ett belopp som understiger kvotvärdet. Reglerna i 1975 års aktiebolagslag om att aktierna skall ha ett nominellt belopp har utmönstrats. I 3 kap. ABL finns bestämmelser om bolagsordning.

Bankaktiebolag

För bankaktiebolagen gäller vissa tillägg till bestämmelserna i 2 och 3 kap. ABL, vilka har att göra med kravet på tillstånd för att driva bankverksamhet. Tillstånd till sådan verksamhet kan efter 1999 års bankreform meddelas ett existerande aktiebolag, men en ansökan om tillstånd kan göras också innan bolaget bildats. I särskilda föreskrifter anges dels under vilka förutsättningar tillstånd skall meddelas och bolagsordningen skall godkännas, dels att ett beslut om ändring av ett bankaktiebolags bolagsordning skall godkännas innan det registrerats och dels att en aktietecknare som inte prövats i tillståndsärendet måste bedömas lämplig innan bankaktiebolaget får bildas. Vid nämnda reform slopades ett tidigare krav på Finansinspektionens medgivande vid apportbildning.

Försäkringsaktiebolag

Bestämmelser om bildande av försäkringsaktiebolag och om bolagsordning finns i 2 kap. FRL. De bestämmelserna är i stora delar överensstämmande med reglerna för bankaktiebolag före 1999 års reform. Enligt nuvarande ordning på försäkringsområdet föregås alltid bildandet av att stiftarna ansöker om koncession och stadfästelse av bolagsordningen för det blivande försäkringsaktiebolaget. Det är alltså först när koncession har beviljats som den egentliga bolagsbildningen påbörjas. Denna ordning samt de regler som hänger samman med Finansinspektionens roll som tillsynsmyndighet har medfört vissa skillnader mellan 2 kap. FRL och motsvarande regler för allmänna aktiebolag.

I Finansdepartementets promemoria av år 1998 föreslogs, i linje med vad som senare genomfördes beträffande bankaktiebolag, att allmänna regler om bolagsbildning skulle tillämpas även på försäkringsaktiebolag, men att särregler om koncession och stadfästelse av bolagsordning samt ändring av denna och om ägar- och ledningsprövning fortfarande skulle föreskrivas i FRL. Följaktligen skulle enligt promemorian koncession kunna meddelas ett redan bildat aktiebolag och skulle för betalning av aktier med apportegendom inte längre krävas Finansinspektionens medgivande. Vissa särskilda krav i fråga om innehållet i ett försäkringsaktiebolags bolagsordning skulle enligt promemorieförslaget fortfarande gälla.

Utredningens bedömningar

Föreskrifterna om koncession och stadfästelse av bolagsordning samt bestämmelserna om den därmed sammanhängande prövningen skall utan sakliga ändringar överföras till en ny försäkringsrörelselag. Det ligger nämligen inte inom ramen för detta utredningsarbete att bedöma lämpligheten av de reglerna, vilka för övrigt i stor utsträckning vilar på EG-rätt. Terminologin på området bör emellertid på så sätt moderniseras att man, såsom i banklagstiftningen, ersätter begreppet koncession med ”tillstånd” och uttrycket stadfästelse med ”godkännande”.

I frågan om själva bolagsbildandet bör den nuvarande ordningen överges och i stället regleringen på bankområdet följas. På motsvarande sätt som gäller för bankaktiebolag bör alltså tillstånd att driva försäkringsrörelse kunna meddelas också ett existerande

aktiebolag. Detta bör liksom på banksidan gälla även om bolaget tidigare drivit verksamhet. Risken för att en sådan reglering skulle kunna leda till att ett försäkringsaktiebolag får ekonomiska problem på grund av åtaganden från tidigare verksamhet får anses vara liten. Den omfattande prövning som görs vid en tillståndsansökan torde närmast utesluta den risken. (Jfr beträffande bankaktiebolagen, prop. 1997/98:166 s. 69.) Ansökan om tillstånd att driva försäkringsrörelse bör alltså kunna göras dels, som nu, av stiftarna när bolagsordning har upprättats, dels efter det att aktiebolaget är bildat.

Även i övrigt ansluter sig utredningen till den bedömning som gjordes i 1998 års associationsrättspromemoria att allmänna regler om bolagsbildning skall gälla försäkringsaktiebolagen. Bl.a. måste bestämmelserna i ABL anses tillräckliga också vid betalning med apportegendom i försäkringsaktiebolag. De bestämmelserna innefattar att en revisor lämnar yttrande över betalningen, vilket normalt ger tillräcklig säkerhet för att apportegendomen är eller kan antas bli till nytta för bolagets verksamhet och att den inte är för högt värderad. Det nuvarande kravet på Finansinspektionens medgivande till betalning av aktier med apportegendom kan alltså slopas. En viss granskning av en sådan betalning, som är mycket ovanlig vid bildande av försäkringsaktiebolag, kan ändå komma att ske inom ramen för inspektionens tillståndsprövning. Det kan här erinras om att apport genom beståndsöverlåtelse enligt bestämmelserna i 15 kap. FRL även i fortsättningen kommer att vara underkastad Finansinspektionens prövning.

Vidare skall här uppmärksammas att Finansinspektionen i sitt remissvar över 1998 års associationsrättspromemoria anmärkte att ett upphävande av förbudet i 2 kap. 9 § FRL mot att tillförsäkra stiftare eller andra särskilda rättigheter eller förmåner i stiftelseurkunden kan komma i konflikt med ett förbud mot vinstutdelning. Som framgått av föregående kapitel skall enligt utredningens förslag samtliga svenska livförsäkringsaktiebolag i fortsättningen tillämpa reglerna för vinstutdelande verksamhet. Det saknas därmed skäl att behålla det för försäkringsrörelse speciella förbudet i 2 kap. 9 § FRL.

FRL:s regler i 2 kap. 5 § om vad bolagsordningen skall innehålla går något längre än kraven för ett allmänt aktiebolag i 3 kap. ABL. Ett försäkringsaktiebolags bolagsordning skall ange även om verksamheten skall avse såväl direkt försäkring som mottagen återförsäkring, om bolaget skall driva försäkringsrörelse utanför Europe-

iska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och de regler enligt vilka bolagsstämman får förfoga över bolagets vinst eller, i ett livförsäkringsbolag, på annat sätt täcka bolagets förlust.

Kravet på angivande av om verksamheten skall avse såväl direkt försäkring som återförsäkring, vilket i praxis utvecklats till att avse även angivande av försäkringsklasser, sammanhänger med koncessionsreglerna. Också uppgiftsskyldigheten om verksamhet utanför EES är föranledd av de reglerna men också av bestämmelserna om tillsyn. Såsom föreslogs i Finansdepartementets promemoria måste därför de kraven kvarstå.

Med utredningens ståndpunkt att de försäkringsaktiebolag som i dag bedrivs enligt ömsesidiga principer skall underkastas regleringen för vinstutdelande verksamhet följer att det inte längre behöver vara obligatoriskt att i bolagsordningen ange regler om förfogande över bolagets vinst eller om förlusttäckning. Regler därom är inte nödvändiga för vinstutdelande försäkringsaktiebolag, oavsett om bolaget verkar på liv- eller skadeförsäkringsområdet. Ett försäkringsaktiebolag vars verksamhet helt eller delvis skall ha ett annat syfte än att ge vinst till fördelning mellan aktieägarna skall dock i enlighet med bestämmelserna i 3 kap. 3 § ABL ange hur bolagets vinst i stället skall användas.

9.5. Aktier, aktiebok och aktiebrev

Utredningens förslag: Bestämmelserna i ABL om aktier, aktiebok och aktiebrev skall tillämpas av försäkringsaktiebolag. Särreglerna om ägarprövning i försäkringsaktiebolag skall fortfarande gälla.

Bakgrund

Allmänna aktiebolag

I ABL har reglerna från 3 kap. 1975 års aktiebolagslag om aktier, aktiebrev m.m. och aktiebok delats upp i tre kapitel. Sålunda finns i ABL bestämmelser om aktierna i 4 kap, om aktiebok i 5 kap. och om aktiebrev i 6 kap. I fråga om aktierna regleras aktieslag, aktiers överlåtbarhet och utövande av rättigheter som är knutna till aktierna. I 5 kap. om aktiebok upptas inledningsvis vissa gemen-

samma bestämmelser, varefter följer bestämmelser för bolag som inte är avstämningsbolag och bestämmelser för avstämningsbolag. Även i 6 kap. om aktiebrev är bestämmelserna uppdelade mellan bolag som inte är avstämningsbolag och avstämningsbolag.

Det skall här nämnas att det i en promemoria som utarbetats inom Justitiedepartementet (Ju2006/2936/L1) har lämnats förslag om nya bestämmelser i 4 kap. ABL om uppdelning och sammanläggning av aktier. Lagändringarna är avsedda att träda i kraft den 1 januari 2007.

Bankaktiebolag

Bestämmelserna i 4-6 kap. ABL tillämpas fullt ut på bankaktiebolag. Därutöver gäller för sådana bolag bestämmelser om prövning av större ägares lämplighet, vilka införts vid harmoniseringen med EG:s regler för kreditinstitut.

Det nyss nämnda förslaget om ändringar i 4 kap. ABL har inte ansetts motivera några särskilda bestämmelser för bankaktiebolag.

Försäkringsaktiebolag

Föreskrifter motsvarande dem i 4-6 kap. ABL finns i 3 kap. FRL. I det kapitlet upptas dessutom bestämmelser om ägarprövning, vilka liksom bestämmelserna därom på bankområdet bygger på EGregler om prövning av större ägares lämplighet i redan auktoriserade finansiella företag. Med undantag för de bestämmelserna fordrades enligt 1998 års promemoria inte några särregler för försäkringsaktiebolag i förhållande till allmän bolagsrätt angående aktier, aktiebok och aktiebrev.

Utredningens bedömningar

Det saknas skäl att nu göra en annan bedömning än den som gjordes inom Finansdepartementet år 1998. Särreglerna om ägarprövning i försäkringsaktiebolag skall alltså fortfarande gälla, medan bestämmelserna i övrigt om aktier, aktiebok och aktiebrev skall vara desamma för försäkringsaktiebolag som för allmänna aktiebolag och bankaktiebolag.

9.6. Bolagsstämma

Utredningens förslag: ABL:s bestämmelser om bolagsstämma skall gälla försäkringsaktiebolag. Det införs en regel om att beslut om ansökan om förlängning av verksamhetstillstånd skall fattas av stämman.

Bakgrund

Allmänna aktiebolag

I 7 kap. ABL ges bestämmelser om bolagsstämman, vilka överförts i allt väsentligt oförändrade från 1975 års aktiebolagslag. De överförda bestämmelserna hade reformerats genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1999 och som syftade till att ge bättre förutsättningar för en aktiv ägarroll i bolagen (se prop. 1997/98:99 s. 98132). De därutöver upptagna reglerna i 7 kap. ABL har utformats för att underlätta för aktieägare som inte kan eller vill delta i bolagsstämman personligen att delta i de beslut som bolagsstämman fattar. Bl.a. ges bestämmelser om ett nytt förfarande för fullmaktsröstning.

Bankaktiebolag

De särbestämmelser beträffande bolagsstämma som gäller för bankaktiebolag har att göra med den allmänna sekretessen i ett kreditinstituts verksamhet; i 1 kap. 10 § lagen om bank- och finansieringsrörelse föreskrivs att enskildas förhållanden till kreditinstitut inte obehörigen får röjas. Vad som i ABL sägs om skyldighet för styrelsen och verkställande direktören att lämna upplysningar och om aktieägares rätt till insyn i ett aktiebolag med högst tio aktieägare skall på bankområdet följaktligen gälla bara om det kan ske utan nämnvärd olägenhet för någon enskild person.

Försäkringsaktiebolag

Bestämmelser om bolagsstämman finns i 9 kap. FRL. Bestämmelserna ligger nära föreskrifterna i 9 kap. 1975 års aktiebolagslag.

1998 års associationsrättspromemoria, vari beaktades den lagrådsremiss om aktiebolagets organisation som låg till grund för de ändringar som den 1 januari 1999 genomfördes i 1975 års aktiebolagslag, innehåller i fråga om bolagsstämman förslag om tre särregler för försäkringsaktiebolag.

Utredningens bedömningar

Den ena särregeln som föreslogs år 1998 gäller ändring av bolagsordningen i vissa kvalificerade fall. En sådan ändring av ett försäkringsaktiebolags bolagsordning som innebär att en ökad andel av nettovinsten för räkenskapsåret, efter avdrag för förlusttäckning och avsättning till fond för orealiserade vinster, skall hållas inne, kräver enligt 9 kap. 16 § andra stycket 2 FRL en viss kvalificerad majoritet. En sådan majoritet fordras enligt motsvarande bestämmelse i ABL om beslutet innebär att av nettovinsten för räkenskapsåret, efter förlusttäckning, viss del skall avsättas till en bunden fond. Särbestämmelsen i FRL var föranledd av den år 1996 införda regeln i 4 kap. 5 § lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag om att värdering får ske till verkligt värde. Det blev då obligatoriskt att orealiserade vinster som ingick i nettovinsten skulle sättas av till en fond för orealiserade vinster. En sådan avsättning skulle därför inte betraktas som ett ökat innehållande av nettovinsten som skulle omfattas av särskilda krav på majoritetsbeslut (se prop. 1995/96:10 Del 4 s. 285.) Det ansågs i 1998 års promemoria att en erinran om vad som gällde för försäkringsbolagen borde föreskrivas.

Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 2005 avskaffades skyldigheten för försäkringsföretag att sätta av vissa orealiserade vinster till en särskild fond för sådana vinster under bundet eget kapital, dock utan att bestämmelsen i 9 kap. 16 § FRL ändrades. Orealiserade värdeförändringar skall sedan dess i stället föras till en ”Fond för verkligt värde”. En sådan fond förekommer även i andra aktiebolag såväl på det finansiella området som på andra områden (se prop. 2004/05 s. 129). Det saknas följaktligen skäl att i försäkringsrörelselagstiftningen fortsättningsvis ha en särskild

bestämmelse om bedömningen av den fond dit vissa orealiserade vinster förs.

Den andra särregel som föreslogs i 1998 års associationsrättspromemoria gällde klander av bolagsstämmobeslut som stred mot bolagets grunder. Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 2000 slopades ordningen med grunder och ersattes av ett system med försäkringstekniska riktlinjer. Sådana riktlinjer liksom ett försäkringsbolags placeringsriktlinjer fastställs av styrelsen och är avsedda att vara bindande för verksamheten på samma sätt som bolagsordningen. Vid nämnda lagstiftningsarbete gjordes därför den ändringen av bestämmelserna om klander av bolagsstämmobeslut i 9 kap. 20 § FRL att riktlinjerna jämställdes med bolagsordningen (se prop. 1998/99:87 s. 347 f.). Någon diskussion om varför bolagsstämman skall vara bunden av styrelsens riktlinjer fördes emellertid inte. I lagförslaget i 2004 års lagrådsremiss angående förstärkt skydd för försäkringstagare i livförsäkringsbolag var i nämnda paragraf också riktlinjer för hantering av intressekonflikter tillfogade. Lagrådet avstyrkte tillägget och det togs därför inte upp i den proposition som senare antogs av riksdagen (se prop. 2003/04:109 s. 47 och 92). Enligt gällande lydelse av 9 kap. 20 § FRL kan alltså ett bolagsstämmobeslut som strider mot de försäkringstekniska riktlinjerna eller placeringsriktlinjerna upphävas eller ändras på talan av aktieägare m.fl., medan detsamma inte gäller beträffande riktlinjerna för hantering av intressekonflikter.

Även om samtliga här behandlade riktlinjer är avsedda att vara bindande för verksamheten på samma sätt som bolagsordningen kan man, som Lagrådet anförde i yttrande över nämnda lagförslag, ställa sig frågande till varför bolagsstämman skall vara bunden av styrelsens riktlinjer. En sådan ordning strider mot den kompetensfördelning som normalt råder mellan stämma och styrelse. Det bör därvid framhållas att motsvarande bestämmelse i ABL (7 kap. 50 §) inte innehåller någon föreskrift om att bolagsstämman är bunden av riktlinjer som styrelsen utfärdat. Inte heller i lagstiftningen för kreditinstitut har de interna riktlinjer och instruktioner som behövs för att styra rörelsen gjorts bindande för stämman. Sådana riktlinjer och instruktioner från styrelsen, som kan röra t.ex. kredithanteringen och riskhanteringen i handel med värdepapper, har ofta sådan vikt för verksamheten i ett kreditinstitut att de i betydelse kan jämställas med försäkringstekniska riktlinjer och placeringsriktlinjer. Det sagda talar starkt emot att styrelsens rikt-

linjer på försäkringsområdet skall särbehandlas i här angivet avseende.

Till detta kommer att det inte synes rimligt att, som nu, i klanderhänseende göra skillnad mellan å ena sidan försäkringstekniska riktlinjer och placeringsriktlinjer och å andra sidan riktlinjer för hantering av intressekonflikter. Samtliga dessa slag av riktlinjer har ju i lagförarbeten sagts ha samma vikt (se prop. 2003/04:109 s. 47).

Utredningen anser på anförda skäl att talan mot bolagsstämmobeslut i strid med styrelseriktlinjer i fortsättningen inte skall kunna föras. Denna bedömning medför naturligtvis inte någon ändrad inställning till Finansinspektionens möjligheter att fordra rättelse när riktlinjerna inte är tillfredsställande. Det kan här även påpekas att stämmobeslut i strid med försäkringstekniska riktlinjer eller placeringsriktlinjer inte sällan torde komma i konflikt med den lagfästa principen om stabilitet eller med de särskilda bestämmelserna om rörelsen, bl.a. föreskrifterna om försäkringstekniska avsättningar och placering av tillgångar.

Slutligen föreslogs i Finansdepartementets promemoria att bestämmelsen i 9 kap. 15 § FRL om att beslut om att ansöka om förlängning av koncession skall fattas av den ordinarie bolagsstämman skulle behållas. Det anmärktes därvid att tidsbegränsade koncessioner i vissa fall kan beviljas. Bestämmelsen hade överförts till FRL från äldre rätt utan närmare motivering (se prop. 1981/82:180 s. 227 f.).

Föreskriften i 2 kap. 3 § åttonde stycket FRL om tidsbegränsad koncession tillämpades visserligen under 1990-talets början inom kreditförsäkringen men används numera knappast alls. Föreskriften omfattas emellertid inte av denna översyn och ett fortsatt bruk av den får därför förutsättas. Det bör ändå uppmärksammas att bestämmelsen saknar motsvarighet i lagen om bank- och finansieringsrörelse.

Ett beslut om att ansöka om förlängning av ett meddelat verksamhetstillstånd är liksom en ursprunglig tillståndsansökan av sådan vikt för ett försäkringsföretag att det enligt utredningens mening bör fattas av stämman. Eftersom ett beslut om förlängning inte nödvändigtvis fordrar en ändring av bolagsordningen är en särskild föreskrift om att beslut därom skall fattas av bolagsstämman erforderlig. En återstående fråga är om beslutet såsom i dag måste fattas av den ordinarie stämman.

I enlighet med vad som gäller för bankaktiebolag har i det föregående föreslagits att ett redan bildat aktiebolag skall kunna ansöka

om verksamhetstillstånd. En sådan ansökan fordrar att bolaget först gjort den ändringen av bolagsordningen att den anger den planerade försäkringsverksamheten. I den lagstiftning som gäller för bankaktiebolag saknas regler av innebörd att ett beslut om ändring av bolagsordningen skall fattas av den ordinarie bolagsstämman; också en extra bolagsstämma kan fatta ett sådant beslut. I linje därmed föreslås i detta betänkande motsvarande ordning på försäkringssidan. För det fall att ett bolags ansökan om förlängning av tillstånd för försäkringsrörelse skulle fordra ändring av bolagsordningen, skall denna alltså kunna beslutas såväl av ordinarie bolagsstämma som av extra bolagsstämma. Den i 9 kap. 15 § FRL gällande regeln att beslut om ansökan om förlängning av koncession skall fattas av den ordinarie stämman bör följaktligen ersättas med ett krav på att ett sådant beslut skall fattas av stämman.

Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 2004 gjordes ett tillägg i generalklausulen om bolagsstämmans befogenheter i 9 kap. 19 § FRL. Ändringen innebar i huvudsak att försäkringstagare eller andra ersättningsberättigade, som på grund av försäkringsavtal har rätt till en andel av ackumulerade vinster som har uppstått i rörelsen, togs in bland dem som inte får förfördelas genom beslut av bolagsstämman. Bestämmelsen avsågs få betydelse för beslut i frågor som avser försäkringstagarens egna kapital i bolaget, t.ex. i frågor som rör användning av bolagets kapital för förlusttäckning eller för fördelning av förmögenhetsvärden såväl mellan olika försäkringstagare som mellan försäkringstagare och andra intressentgrupper (se prop. 2003/04:109 s. 42 ff. och 62).

Utredningen har i det föregående kommit till slutsatsen att försäkringstagares anspråk på medel under eget kapital i ickevinstutdelande försäkringsaktiebolag skall gottskrivas dem som återbäring eller aktiekapital eller på annat sätt. Gottskrivningen medför att livförsäkringstagare, i den mån de därefter har rätt till en andel av ackumulerade vinster, kommer att antingen omfattas av den skyddskrets som anges i bestämmelsen om generell inskränkning i bolagsstämmans beslutanderätt i 7 kap. 47 § ABL eller ha ett i särskilt avtal närmare reglerat krav. Något fortsatt behov av det nytillkomna tillägget i 9 kap. 19 § FRL är alltså inte för handen.

I januari 2006 överlämnade regeringen till riksdagen en proposition om genetisk integritet m.m. (prop. 2005/06:64). Där föreslogs i 7 kap. 20 § FRL en sekretessbestämmelse motsvarande banksekretessen (se a. prop. s. 168 ff. och 213). Den föreslagna bestämmelsen innebar alltså att enskildas förhållanden till försäkrings-

bolag inte obehörigen får röjas. Förslaget om generell sekretess avslogs emellertid av riksdagen med hänvisning till att konsekvenserna av införandet av en sådan sekretess inte var tillräckligt noga beskrivna. Det förutsattes att regeringen skulle återkomma med ett nytt förslag (se 2005/06:SoU16 och riksdagsskrivelse 2005/06:219). Såsom uppmärksammats på bankområdet (se prop. 1997/98:166 s. 192) kan de allmänna aktiebolagsrättsliga bestämmelserna om styrelsens och den verkställande direktörens upplysningsplikt i enskilda fall komma i konflikt med en föreskrift om allmän sekretess i verksamheten. För att undvika sådana konflikter bör särregler motsvarande dem i lagen om bank- och finansieringsrörelse införas för försäkringsaktiebolag för det fall att generell sekretess i försäkringsverksamhet beslutas. Det finns emellertid inte skäl till sådana särregler dessförinnan. Den nuvarande bestämmelsen om sekretess i 7 kap. 20 § FRL avser enbart uppgifter till en förmånstagare.

9.7. Bolagets ledning

Utredningens förslag: Bestämmelserna i ABL om bolagets ledning görs tillämpliga för försäkringsaktiebolag. Liksom för publika aktiebolag och bankaktiebolag skall de reglerna gälla att styrelsen skall ha minst tre ledamöter, att styrelsen skall utse en verkställande direktör och att denne inte får vara ordförande i styrelsen, samt att bolagsstämmans ordförande innan styrelseval förrättas skall lämna uppgift till stämman om vilka uppdrag den som valet gäller innehar i andra företag. Nuvarande bestämmelser om styrelsens ansvar för riktlinjer och om aktuarie skall behållas.

Bakgrund

Allmänna aktiebolag

I 8 kap. ABL finns bestämmelser om bolagets ledning, vilka väsentligen oförändrade överförts från 8 kap. 1975 års aktiebolagslag. Bestämmelserna om bolagets ledning hade liksom reglerna om bolagsstämma reformerats genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1999 (se prop. 1997/98:99 s. 7798). Kraven på ledningen går något längre i publika aktiebolag än i privata. I ett

publikt aktiebolag skall styrelsen bestå av minst tre ledamöter och skall det alltid finnas en verkställande direktör. Denne får i ett sådant bolag inte vara styrelsens ordförande. En annan särregel för publika aktiebolag innebär att bolagsstämmans ordförande, innan styrelseval förrättas, skall lämna uppgift till bolagsstämman om vilka uppdrag den som valet gäller innehar i andra företag.

Bankaktiebolag

I fråga om bolagets ledning innehåller lagen om bank- och finansieringsrörelse särbestämmelser i fyra paragrafer. Tre av dem svarar mot ABL:s särskilda bestämmelser för publika aktiebolag. Sålunda skall i ett bankaktiebolag styrelsen ha minst tre ledamöter. Vidare gäller liksom för publika allmänna aktiebolag dels att styrelsen skall utse en verkställande direktör och att denne inte får vara styrelseordförande, dels att bolagsstämmans ordförande innan styrelseval förrättas skall lämna uppgift till stämman om vilka uppdrag den som valet gäller innehar i andra företag. Till detta kommer det för bankverksamhet speciella kravet att flertalet styrelseledamöter skall vara personer som inte är anställda i banken eller i företag som ingår i en koncern där banken är moderbolag. Som en ytterligare särbestämmelse för bankaktiebolag gäller att ett bemyndigande att företräda bolaget och att teckna dess firma får lämnas bara till två eller flera personer i förening.

Försäkringsaktiebolag

Regler om ett försäkringsbolags ledning upptas i 8 kap. FRL. De överensstämmer i stor utsträckning med ledningsreglerna för allmänna aktiebolag.

Bestämmelserna i 8 kap. FRL omfattades inte av Finansdepartementets översyn år 1998, eftersom ledningsfrågorna hade behandlats av Banklagskommittén i det ovan nämnda delbetänkandet SOU 1998:27. Utgångspunkten för Banklagskommitténs arbete var, liksom i Finansdepartementets promemoria, att associationsrättsliga särregler så långt möjligt skulle rensas ut ur FRL. I enlighet med vad som nu gäller på banksidan föreslog kommittén att kravet i 8 kap. 1 § första stycket FRL att ett försäkringsbolag skall ha en styrelse med minst tre ledamöter skulle behållas och att

detsamma skulle gälla kraven i 8 kap. 3 § första stycket och 10 § första stycket FRL att styrelsen skall utse en verkställande direktör och att denne inte får vara ordförande i styrelsen. Vidare föreslog Banklagskommittén att bestämmelserna i 8 kap. FRL om styrelsens ansvar för riktlinjer samt om aktuarie skulle kvarstå. Såvitt nu är av intresse upptog kommittén slutligen särbestämmelser med innehåll att en ställföreträdare för ett försäkringsbolag inte får följa en föreskrift av bolagsstämman eller något annat bolagsorgan som inte är gällande därför att den står i strid med FRL samt att en rättshandling som en ställföreträdare företagit i strid med FRL:s bestämmelser om bolagsorganens behörighet inte gäller mot bolaget. Bestämmelserna innebar tillägg till den allmänna aktiebolagsrättens regler om generella inskränkningar i ställföreträdares kompetens och om kompetensöverskridande. I remissvaren gjordes knappast några invändningar mot nämnda förslag.

Utredningens bedömningar

Under senare års lagstiftningsarbete på det finansiella området har upprepade gånger framhållits det starka intresset av en väl fungerande intern kontroll i bl.a. försäkringsbolag (se senast prop. 2003/04:109). Med hänsyn såväl härtill som till önskemålet om likartad reglering på bank- och försäkringssidan bör som Banklagskommittén föreslagit nuvarande krav om att styrelsen i ett försäkringsaktiebolag alltid skall bestå av minst tre ledamöter behållas. Av samma skäl bör gällande bestämmelser om att styrelsen i ett sådant bolag skall utse en verkställande direktör som inte får vara styrelseordförande finnas kvar.

Banklagskommitténs förslag till tillägg av innebörd att ställföreträdare skall beakta även bestämmelserna i FRL fordrar inte uttryckliga särregler utan kan, såsom på bankområdet skett genom 10 kap. 1 § lagen om bank- och finansieringsrörelse, tillgodoses med en generell bestämmelse.

Nuvarande bestämmelser om styrelsens ansvar för försäkringstekniska riktlinjer, placeringsriktlinjer och riktlinjer för hantering av intressekonflikter samt om aktuarie i försäkringsbolag skall utan saklig prövning överföras till ny lag. Nödvändigheten av de bestämmelserna har slagits fast under senare tids lagstiftningsarbete, och bedömningarna vid de arbetena skall nu inte frångås (se härom

prop. 1998/99:87 s. 344 ff. och 350 ff. samt prop. 2003/2004:109 s. 45 ff.).

Vid den ovan nämnda reform år 2004 som syftade till förstärkt skydd för försäkringstagare i livförsäkringsbolag ändrades bestämmelserna om styrelsens sammansättning i 8 kap. 1 § FRL. Numera gäller att flertalet av styrelseledamöterna i icke-vinstutdelande försäkringsaktiebolag skall vara personer som varken är anställda i bolaget eller anställda eller styrelseledamöter i företag som ingår i samma koncern som bolaget eller i en företagsgrupp av motsvarande slag. Bestämmelsen syftar till att säkerställa styrelsens oberoende i försäkringsbolag där förutsättningarna för en effektiv ägarstyrning är sämre eller där det finns en större risk för att intressekonflikter får genomslag på bolagets styrning (se prop. 2003/04:109 s. 34 f.).

Som utvecklats i tidigare kapitel är nyss nämnda risk större i icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag än i vinstutdelande bolag. I ett vinstutdelande livförsäkringsbolag omfattas försäkringstagarnas samtliga medel av solvensregler, skuldtäckningsregler och Finansinspektionens stabilitetstillsyn. Den villkorade återbäringen är i ett sådant bolag visserligen direkt knuten till delar av bolagets resultat, men denna återbäring är kopplad till i försäkringsavtalen specificerade driftskostnader som skall vara möjliga att identifiera och kontrollera. Eftersom det i vinstutdelande bolag på detta sätt säkerställs att försäkringstagarna får del av överskottet när kostnaderna blir lägre än vad avgiftsuttaget baserats på, ansågs dessa bolag inte behöva omfattas av reformen om ökat oberoende för styrelseledamöter (a. prop. s. 35). Det motiv som torde ha avsetts är att försäkringstagarna inte drabbas av förluster när kostnaderna blir högre än vad avgiftsuttaget baserats på.

När nu de icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolagen skall övergå till regleringen för vinstutdelande verksamhet talar lagstiftarens nyligen gjorda ställningstagande för att bestämmelsen om styrelsens oberoende kan slopas. Det skall dock anmärkas att utredningens förslag om övergångslösningar till vinstutdelande verksamhet nog i vissa fall kan leda till att icke-vinstutdelande bolag inte kommer att som återbäring gottskriva försäkringstagarna samtliga medel som kan anses tillhöra dem. Livförsäkringstagare kan alltså också i fortsättningen komma att ha mer än ett borgenärsintresse och ha anspråk på medel som inte omfattas av viktiga regler som uppställts till skydd för försäkringstagare. Detta förhållande kommer emellertid att bestå endast under en över-

gångsperiod, och i rollen som aktieägare eller fordringsägare enligt övergångsreglerna blir försäkringstagarens ställning starkare än i dag.

I sammanhanget skall vidare uppmärksammas önskemålet om en samordning med den associationsrättsliga regleringen på bankområdet. Inte bara för bankaktiebolag utan även för andra kreditinstitut gäller ett krav om att styrelsen till övervägande del skall bestå av personer som inte sitter i institutets ledning eller annars är anställda i koncernen. Ett motsvarande krav har uppställts i den norska försäkringslagstiftningen. Rent generellt kan emellertid sägas att motivet till det här behandlade kravet, nämligen att upprätthålla styrelsens funktion som effektivt tillsynsorgan, gör sig starkt gällande i all viktig affärsverksamhet utan att ett sådant krav införts i ABL.

Till detta kommer att ett viktigt syfte med den reform som nu föreslås är att främja en aktiv ägarstyrning på livförsäkringsområdet. Förutsättningarna för en sådan ägarstyrning torde förbättras om ägarna ges möjlighet att utan alltför långtgående begränsningar utse styrelsen.

Vid en samlad bedömning av anförda omständigheter anser utredningen att det i en ny försäkringsrörelselag inte bör tas in en bestämmelse om styrelsens oberoende.

Det kan här nämnas att det i en del andra länder, t.ex. Norge och Nederländerna, finns föreskrifter om inrättande av ett särskilt bolagsorgan vid sidan av stämman och styrelsen, vilka syftar till att stärka den interna kontrollen. Detta organ kan ha till uppgift att utöva tillsyn över styrelsens arbete och ibland att godkänna vissa för bolaget viktiga beslut. I dessa länder uppställs emellertid kravet på det särskilda bolagsorganet i allmän associationsrättslig lagstiftning och gäller därmed inte endast för finansiella företag. Vid en reform som syftar till en harmonisering med allmän bolagsrätt bör ett förslag om ett särskilt bolagsinternt kontrollorgan inte utan starka skäl komma i fråga. Utredningen har inte funnit sådana skäl.

Vidare ändrades vid 2004 års reform bestämmelserna om försäkringstagarrepresentant i försäkringsaktiebolag. Sålunda skall i ett försäkringsaktiebolag som inte får dela ut vinst minst en av styrelseledamöterna utses av försäkringstagarna eller av någon intressegrupp som har anknytning till dem. En sådan styrelseledamot får inte vara aktieägare i bolaget, anställd i bolaget, eller aktieägare, anställd eller styrelseledamot i företag som ingår i samma koncern som bolaget eller i en företagsgrupp av motsvarande slag.

Kravet på försäkringstagarrepresentation motiverades av behovet av ett direkt försäkringstagarinflytande över det egna kapitalet i icke-vinstutdelande bolag (se prop. 2003/04:109 s. 59 f.).

Utredningen har i det föregående föreslagit att kravet på försäkringstagarrepresentation i styrelsen slopas. Utredningens förslag hindrar naturligtvis inte ett försäkringsaktiebolag från att välja in försäkringstagare i styrelsen. Bolaget kan i enlighet med bestämmelserna i 8 kap. 8 § första stycket ABL i bolagsordningen föreskriva att en eller flera styrelseledamöter skall utses på annat sätt än av stämman.

Vid 2004 års reform ändrades även reglerna om ställföreträdarjäv i 8 kap. 12 § FRL, varigenom bestämmelserna för vinstutdelande försäkringsaktiebolag anpassades till allmänna aktiebolagsrättsliga regler. Reglerna innebär bl.a. att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte får handlägga frågor om avtal mellan försäkringsbolaget och en juridisk person som personen i fråga ensam eller tillsammans med annan får företräda. För icke-vinstutdelande försäkringsaktiebolag gäller dock inte bestämmelsen om motparten är ett helägt dotterbolag av annat slag än ett icke-vinstutdelande försäkringsaktiebolag. (Om motiven, se a. prop. s. 40 f.)

Vid övergången för icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag till regelverket för vinstutdelande verksamhet kan nuvarande jävsregler för försäkringsaktiebolag helt anpassas till dem som gäller för allmänna aktiebolag enligt 8 kap. 23 och 34 §§ ABL.

Genom 2004 års lagstiftning gjordes ett tillägg även i den generalklausul i 8 kap. 15 § FRL som riktar sig till styrelsen och andra ställföreträdare för bolaget. Tillägget, som svarade mot ändringen i den ovan behandlade 9 kap. 19 § FRL, innebar att försäkringstagare eller andra ersättningsberättigade som på grund av försäkringsavtal har rätt till en andel av ackumulerade vinster som har uppstått i rörelsen ingår i den personkrets som inte otillbörligt får gynnas eller förfördelas av styrelsen.

Av skäl som angetts i föregående avsnitt saknas fortsättningsvis anledning att låta försäkringstagare eller andra ersättningsberättigade på grund av försäkringsavtal ingå i nämnda personkrets.

Det har inte framkommit något behov av att såsom i banklagstiftningen införa ett krav på att firman i ett försäkringsaktiebolag alltid skall tecknas av minst två personer i förening. Ett sådant firmateckningskrav har på bankområdet gällt sedan år 1933. Vid 1999 års bankreform uttrycktes att värdet av nämnda firmateckningsbestämmelse var tveksamt men att bestämmelsen borde

behållas i avvaktan på Banklagskommitténs då pågående översyn av bestämmelserna om styrning och intern kontroll (se prop. 1997/98:166 s. 120). Under åberopande av att Banklagskommittén inte förslagit att firmateckningsbestämmelsen skulle upphävas överfördes den till lagen om bank- och finansieringsrörelse (se prop. 2002/03:139 s. 357). Bestämmelsen omfattar numera både banker och kreditmarknadsföretag.

Som nämnts skall i ett publikt aktiebolag bolagsstämmans ordförande, innan styrelseval förrättas, lämna uppgift till bolagsstämman om vilka uppdrag den som valet gäller innehar i andra företag. Den regeln har utan närmare motivering gjorts tillämplig på alla bankaktiebolag (se prop. 1997/98:166 s. 118 och 191 f. och SOU 1998:27 s. 47). En motsvarande särregel får anses lämplig beträffande försäkringsaktiebolagen. En sådan regel ligger i linje med den ibland hävdade uppfattningen att samtliga försäkringsaktiebolag skall vara publika.

9.8. Revision samt allmän och särskild granskning

Utredningens förslag: Bestämmelserna i ABL om revision samt om allmän och särskild granskning skall tillämpas av försäkringsaktiebolag. I ett sådant bolag skall gälla det ytterligare kravet att minst en revisor som bolagsstämman utsett skall vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor som har avlagt revisorsexamen. Om en sådan revisor inte är utsedd skall länsstyrelsen göra det. Både en revisor och en särskild granskare skall ha viss rapporteringsskyldighet till Finansinspektionen. Nuvarande bestämmelser om revisorer utsedda av Finansinspektionen skall bestå i sak oförändrade. Det klargörs att sådana revisorer, oavsett stämmans anvisningar, skall följa den instruktion som inspektionen utfärdat.

Bakgrund

Allmänna aktiebolag

I ABL finns bestämmelser om revision i 9 kap. samt om allmän och särskild granskning i 10 kap. Den nya lagen innehåller vissa nyheter när det gäller revisorns mandattid, men i övrigt är bestämmelserna

om revision i huvudsak oförändrade. Bestämmelserna fick en i väsentliga avseenden ny utformning genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1999 (se prop. 1997/98:99 s. 132168). Som generellt kompetenskrav gäller att endast den som är auktoriserad eller godkänd revisor kan vara revisor i ett aktiebolag. Vidare måste i vissa fall minst en av bolagsstämman utsedd revisor vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor som avlagt revisorsexamen. Det gäller om tillgångarnas nettovärde enligt fastställda balansräkningar för de två senaste räkenskapsåren överstiger ett gränsbelopp som motsvarar 1 000 gånger det basbelopp som gällde under den sista månaden av respektive räkenskapsår, om antalet anställda hos bolaget under de två senaste räkenskapsåren i medeltal har överstigit 200, eller om bolagets aktier, teckningsoptioner eller skuldebrev är noterade vid en börs, en auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad.

Bankaktiebolag

För bankaktiebolagen gäller med frångående av reglerna i ABL att minst en revisor som bolagsstämman utsett skall vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor som avlagt revisorsexamen. Om bolagsstämman inte har utsett en sådan revisor skall länsstyrelsen efter anmälan göra det. Det finns för bankaktiebolagen vidare en särregel av innebörd att upplysningar av revisor, lekmannarevisor eller särskild granskare får lämnas till bolagsstämman bara om det kan göras utan nämnvärd olägenhet för någon enskild person. Ytterligare särskilda föreskrifter innehåller att en revisor eller en särskild granskare är skyldig att rapportera till Finansinspektionen om denne vid fullgörandet av sitt uppdrag får kännedom om vissa missförhållanden i banken. Vidare gäller att Finansinspektionen har rätt att förordna en eller flera revisorer att tillsammans med övriga revisorer delta i revisionen samt att en revisor som förordnats av Finansinspektionen i första hand skall följa den instruktion inspektionen utfärdat.

Försäkringsaktiebolag

I FRL ges bestämmelser om revision i 10 kap. Regler om allmän granskning i försäkringsbolag finns i 11 kap. FRL. Föreskrifterna i dessa kapitel står i nära överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i ABL. Med hänsyn till att ett speciellt behov saknats har det emellertid så här långt inte införts bestämmelser om minoritetsrevisor eller särskild granskning (se prop. 1998/99:87 s. 359 f.).

I Finansdepartementets promemoria av år 1998 föreslogs att reglerna om revision och om allmän och särskild granskning i allmänna aktiebolag skulle tillämpas även på försäkringsbolag. Vidare upptogs i enlighet med ordningen på banksidan en särregel om revisors rapporteringsskyldighet till Finansinspektionen. Dessutom föreslogs att bestämmelsen i 10 kap. 5 § första stycket 4 FRL om att jäv inte föreligger för en person som står i låneskuld genom belåning av livförsäkringsbrev med stöd av försäkringsavtal skulle behållas.

Utredningens bedömningar

Utredningen ansluter sig till de ställningstaganden som gjordes i associationsrättspromemorian så när som på ett fåtal punkter.

Den första avvikelsen gäller ett skärpt krav på den revisor som bolagsstämman alltid skall välja. Visserligen ligger nuvarande regel i 10 kap. 4 § FRL, om när det med hänsyn till tillgångarnas omfattning fordras att denne revisor är på visst sätt kvalificerad, nära motsvarande regel för allmänna aktiebolag. För bankaktiebolag skall emellertid som nämnts alltid minst en revisor som bolagsstämman utsett vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor som avlagt revisorsexamen. Med hänsyn till att konsumentskyddet motiverar ett strängare revisorskrav också på försäkringsområdet bör den ordning som gäller för bankaktiebolag gälla även för försäkringsaktiebolag.

Den andra avvikande bedömningen rör den nuvarande bestämmelsen om att låneskuld genom belåning av livförsäkringsbrev inte grundar jäv. Bestämmelsen infördes år 1982 utan motivering (se prop. 1981/82:180 s. 237). Det är emellertid svårt att nu finna skäl för en sådan särregel, inte minst när man beaktar att ABL:s heltäckande bestämmelse om jäv vid låneskuld skall tillämpas utan undan-

tag av bankaktiebolag och andra kreditinstitut. Det bör här nämnas att Föreningen Auktoriserade Revisorer i remissyttrande över 1998 års associationsrättspromemoria föreslog att jäv skulle föreligga även för en person som belånat livförsäkringsbrev med stöd av försäkringsavtal. Utredningen ansluter sig alltså till det förslaget.

Det bör uppmärksammas att uppgiftsskyldigheten gentemot bolagsstämman för ett försäkringsaktiebolags revisor, lekmannarevisor och särskilda granskare enligt bestämmelserna i ABL kan komma i konflikt med en bestämmelse om allmän sekretess, om en sådan införs för försäkringsverksamhet (se härom avsnitt 9.6). Såsom på bankområdet bör därför i så fall föreskrivas att uppgiftsskyldigheten gäller bara om den kan fullgöras utan nämnvärd olägenhet för någon enskild person (jfr prop. 1997/98:166 s. 192).

Nu gällande bestämmelser om revisorer utsedda av Finansinspektionen skall i sak väsentligen oförändrade kvarbli i försäkringsrörelselagstiftningen. I fortsättningen skall dock inte bara en revisor utan också en särskild granskare ha rapporteringsskyldighet till Finansinspektionen. Såsom i banklagstiftningen bör klargöras att revisorer som utsetts av Finansinspektionen, oavsett bolagsstämmans anvisningar, skall hålla sig till de instruktioner som inspektionen utfärdat.

9.9. Ökning av aktiekapitalet och upptagande av vissa penninglån, m.m.

Utredningens förslag: Bestämmelserna om ökning av aktiekapitalet, utgivande av nya aktier, upptagande av vissa penninglån, m.m. i 11–16 kap. ABL skall tillämpas av försäkringsaktiebolag. Den s.k. Leo-lagen skall till följd därav upphävas. De nuvarande särskilda begränsningsreglerna om försäkringsbolags upplåning skall gälla också i fortsättningen.

Bakgrund

Allmänna aktiebolag

ABL anger i 11 kap. de olika formerna för ökning av aktiekapitalet. Dessa är att aktiekapitalet tillförs belopp genom fondemission, att nya aktier tecknas mot betalning enligt beslut om nyemission av

aktier, att nya aktier tecknas mot betalning med utnyttjande av teckningsoptioner som bolaget har gett ut och att nya aktier lämnas i utbyte mot konvertibler som bolaget har gett ut. Teckningsoptioner var tidigare alltid förenade med skuldförbindelser, men numera är det tillåtet att ge ut teckningsoptioner även utan koppling till en skuldförbindelse. Vidare är det enligt ABL möjligt att ge ut konvertibler som för konvertibelinnehavaren innebär en skyldighet – i stället för en rättighet – att omvandla konvertibeln till aktier.

Beträffande ett aktiebolags upplåning finns i 11 kap. regler som möjliggör kapitalandelslån. Som närmare beskrivits i avsnitt 8.4.5 är vid sådana lån det belopp som bolaget skall betala tillbaka beroende av utdelningen till aktieägarna eller av bolagets resultat eller finansiella ställning. Även vinstandelslån är tillåtna. Särskilda bestämmelser om fondemission och om nyemission av aktier ges i 12 kap. respektive 13 kap. De närmare reglerna om emission av teckningsoptioner och om emission av konvertibler finns i 14 kap. respektive 15 kap. Till 16 kap. ABL har förts särskilda bestämmelser om vissa emissioner som riktas till ledande befattningshavare, anställda m.fl. i lagen (1987:464) om vissa riktade emissioner i aktiemarknadsbolag m.m. (den s.k. Leo-lagen). De bestämmelserna är tillämpliga på alla publika aktiebolag.

Bankaktiebolag

För bankaktiebolagen gäller inte några särregler i fråga om vare sig ökning av aktiekapital eller upplåning. Således är bestämmelserna i 11–16 kap. ABL utan undantag tillämpliga på bankaktiebolag.

Försäkringsaktiebolag

Bestämmelser motsvarande dem i 11-15 kap. ABL finns i 4 och 5 kap. FRL. Försäkringsaktiebolag kan enligt dessa bestämmelser öka aktiekapitalet genom nyemission eller fondemission, ge ut konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning och ta upp vinstandelslån. Fondemission, konvertibler, teckningsoptioner och vinstandelslån får emellertid förekomma endast i skadeförsäkringsbolag och i livförsäkringsbolag som får dela ut vinst. För alla försäkringsbolag gäller vidare

särskilda begränsningar för upplåning. Sålunda får enligt 5 kap. 1 § FRL upplåning i ett försäkringsbolag ske endast för att effektivisera kapitalförvaltningen eller om det i övrigt är motiverat av den bedrivna försäkringsrörelsen, under förutsättning att den samlade upplåningen är av ringa betydelse med hänsyn till rörelsens omfattning och kapitalbasens storlek.

I Finansdepartementets associationsrättspromemoria föreslogs att allmänna bolagsrättsliga bestämmelser om ökning av aktiekapitalet genom nyemission eller fondemission skulle tillämpas även på försäkringsaktiebolag. Det då gällande förbudet mot fondemission i livförsäkringsaktiebolag ansågs dock böra behållas tills vidare. I fråga om konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning föreslogs, i avvaktan på visst beredningsarbete, att allmänna bestämmelser inte skulle tillämpas.

Utredningens bedömningar

Beträffande möjligheterna till ökning av aktiekapitalet och upplåning går bland försäkringsbolagen för närvarande en skiljelinje mellan bolag som får dela ut vinst och bolag som inte tillåts att göra det. Det är som framgått av det föregående endast i den förstnämnda bolagskategorin som det är tillåtet med fondemission, teckningsoptioner, konvertibler och vinstandelslån. Förbudet mot fondemission i livförsäkringsaktiebolag som inte får dela ut vinst har motiverats främst med att aktiekapitalet kan tillgodogöras aktieägarna efter ett beslut om nedsättning (se prop. 1998/99:87 s. 212).

Utredningen har i det föregående föreslagit ett upphävande av den skiljelinje som dragits mellan icke-vinstutdelande och vinstutdelande försäkringsaktiebolag. Det saknas till följd därav skäl att i fråga om här behandlade finansieringsformer föreslå särregler i förhållande till ABL:s bestämmelser. Därmed kan för försäkringsaktiebolagen uppnås full överensstämmelse med vad som gäller inte bara för allmänna aktiebolag utan också för bankaktiebolag. Det kan här uppmärksammas att utredningen i avsnitt 9.4 föreslagit ett slopande av kravet på Finansinspektionens medgivande vid betalning med apportegendom vid bolagets bildande. Följaktligen skall inte heller ett krav på inspektionens medgivande vid apportemission upprätthållas.

Efter införandet av ABL är den s.k. Leo-lagens tillämpningsområde begränsat till att omfatta enbart försäkringsaktiebolag som utgör aktiemarknadsbolag eller dotterbolag till sådana bolag. Eftersom enligt utredningens förslag 16 kap. ABL skall gälla även försäkringsaktiebolag kan Leo-lagen upphävas.

De särskilda begränsningsreglerna om försäkringsbolags upplåning, vilka preciserades vid 1999 års försäkringsrörelsereform (se prop. 1998/99:87 s. 260 ff.), skall i sak oförändrade överföras till en ny försäkringsrörelselag.

9.10. Värdeöverföringar från bolaget

Utredningens förslag: Bestämmelserna i 17–20 kap. ABL om värdeöverföringar från bolaget, vinstutdelning, förvärv av egna aktier m.m. samt om minskning av aktiekapitalet och reservfonden skall gälla för försäkringsaktiebolag. I fråga om minskning införs en särbestämmelse som begränsar ett försäkringsaktiebolags skyldighet att ansöka om tillstånd från allmän domstol. Vidare skall det för försäkringsaktiebolag gälla ett särskilt förfarande vid domstolen. Nuvarande bestämmelse om att ett försäkringsbolag inte får förespegla framtida återbäring som saknar grund i försäkringsavtalet behålls. Nu gällande övergångsregler om krav på skälighet för äldre försäkringar skall alltjämt gälla.

Bakgrund

Allmänna aktiebolag

Ett centralt block i ABL utgörs av de bestämmelser som reglerar på vilka sätt och i vilken omfattning tillgångar kan överföras från bolaget till aktieägare eller annan. Bestämmelserna därom har samlats under begreppet värdeöverföring. Dit hör vinstutdelning, förvärv av egna aktier, minskning av aktiekapitalet eller reservfonden för återbetalning till aktieägarna, och gåva till allmännyttigt ändamål. Generella bestämmelser om värdeöverföringar från bolaget finns i 17 kap. Regleringen tar sin utgångspunkt i en beloppsspärr som anger den yttersta gränsen för hur stora värdeöverföringar som får beslutas. Beloppsspärren kompletteras med en

allmän försiktighetsregel. Vinstutdelning behandlas 18 kap., förvärv av egna aktier m.m. regleras i 19 kap. och minskning av aktiekapitalet och reservfonden tas upp i 20 kap.

Aktiekapitalet kan minskas för täckning av förlust, för avsättning till fritt eget kapital, för återbetalning till aktieägarna och enligt förbehåll i bolagsordningen. Ett beslut om minskning av aktiekapitalet för avsättning till fond att användas enligt beslut av bolagsstämman eller för återbetalning till aktieägarna får inte verkställas utan tillstånd av Bolagsverket eller, i tvistiga fall, allmän domstol. Tillstånd behövs dock inte om bolaget samtidigt vidtar åtgärder som medför att varken bolagets bundna egna kapital eller dess aktiekapital minskar. Genom ABL har undantaget från tillståndsplikten getts en mera generell utformning; 1975 års aktiebolagslag innehöll undantag från rättens tillstånd endast för det fall att bolaget samtidigt med minskningsbeslutet genom nyemission tillfördes ett belopp som minst motsvarade minskningsbeloppet. Om tillstånd krävs skall bolaget skriftligen underrätta sina kända borgenärer om minskningsbeslutet. Sådana underrättelser fordras emellertid inte om bolagets revisorer i ett skriftligt yttrande har uttalat att de inte har funnit att minskningen medför någon fara för borgenärerna. Om Bolagsverket finner att det inte finns något hinder mot en ansökan om tillstånd skall verket kalla bolagets borgenärer. Borgenärernas intressen tillvaratas i tillståndsärendet på så sätt att de som motsätter sig minskningen av aktiekapitalet har rätt till full betalning eller betryggande säkerhet för sina fordringar.

Bankaktiebolag

I fråga om värdeöverföringar uppställs för bankaktiebolagen särregler om minskning av aktiekapitalet och reservfonden. Om minskningsbeloppet helt eller delvis skall användas för avsättning till fond att användas enligt beslut av bolagsstämman eller för återbetalning till aktieägarna, får bankaktiebolaget inte verkställa ett beslut om minskning av aktiekapital utan tillstånd från allmän domstol. Finansinspektionen får dock medge att minskning av aktiekapitalet får ske utan tillstånd från allmän domstol. Sådant medgivande får lämnas om bankaktiebolaget samtidigt med minskningen vidtar åtgärder som medför att varken bolagets bundna egna kapital eller dess aktiekapital minskar till följd av beslutet om

minskning. Motiven för detta är att borgenärerna i ett sådant fall inte kommer i en sämre situation än före beslutet (se prop. 1994/95:70 s. 144). I Finansdepartementets promemoria hade föreslagits att bankaktiebolag – i enlighet med bestämmelserna i ABL – under angiven förutsättning utan särskilt medgivande från Finansinspektionen skulle slippa att inhämta rättens tillstånd. På inrådan av Lagrådet frångicks det förslaget, men regeringen anmärkte att bestämmelsen kunde komma att bli föremål för nya överväganden när de dåvarande reglerna om nedsättning senare skulle ses över (se prop. 1997/98:166 s. 102).

Också i fråga om förfarandet hos rätten gäller särskilda bestämmelser för bankaktiebolag. Ett sådant bolag skall söka tillstånd att verkställa minskningsbeslutet senast två månader efter det att beslutet registrerats. Domstolen skall inhämta Finansinspektionens yttrande om och i så fall i vilken utsträckning minskningen kan komma att inverka på insättarnas rätt. Finner domstolen med hänsyn till yttrandets innehåll att minskningen inte bör verkställas skall ansökan genast avslås. I annat fall skall domstolen kalla bolagets borgenärer och förelägga dem som vill motsätta sig ansökan att skriftligen anmäla detta hos domstolen. Kallelsen skall innehålla ett kortfattat sammandrag av Finansinspektionens yttrande. Anledningen till att domstolens prövning av minskningsbeslutet skall föregås av ett yttrande från Finansinspektionen är att ett kungörande av ansökningen om tillstånd att verkställa minskningen kan vara ägnat att väcka oro hos insättarna. Genom yttrandet får insättarna dessutom ett sakkunnigt underlag vid sin bedömning om minskningsansökningen skall bestridas (se prop. 1986/87:12 band 2 s. 80 f.). Vidare gäller beträffande bankaktiebolagen att individuella kallelser till kända borgenärer inte förekommer utan att ett kungörelseförfarande tillämpas. Detta har motiverats av att allmänna regler tillämpade på bankaktiebolagen skulle för dessa bolag med deras talrika borgenärer/insättare medföra sådana olägenheter att minskningen av praktiska skäl inte skulle komma till stånd. Bankaktiebolaget behöver därför inte foga någon förteckning över bolagets kända borgenärer till ansökningen. Att en insättare motsätter sig en ansökan om minskning utgör inte något hinder, om Finansinspektionens yttrande ger grund för att ge tillstånd.

Under tre år efter registreringen av ett beslut om minskning av aktiekapitalet för förlusttäckning får vinstutdelning inte beslutas utan tillstånd från allmän domstol. Tillstånd behövs dock inte om

aktiekapitalet efter eller i samband med minskningsbeslutet har ökats med minst minskningsbeloppet.

Minskning av reservfonden i ett bankaktiebolag får ske för täckning av förlust, om det inte finns fritt eget kapital som motsvarar förlusten, för ökning av aktiekapitalet genom fondemission eller nyemission av aktier och för återbetalning till aktieägarna eller annat ändamål, om allmän domstol ger tillstånd till minskningen. Enligt ABL skall nämnda beslut fattas i första hand av Bolagsverket.

Beträffande förvärv av egna aktier gäller den särbestämmelsen att ett bankaktiebolag får ta emot egna aktier i sitt moderbolag som pant, om dessa aktier utgör en mindre del av de aktier som lämnas som säkerhet för en kredit. Det har därvid sagts att en bank av praktiska skäl bör ha större möjlighet än ett allmänt aktiebolag att ta emot egna aktier som pant. Om en aktieportfölj pantsätts skall inte i portföljen ingående aktier behöva frånskiljas. Det har i stället förutsatts att problemet löses genom att aktien inte inräknas i pantens värde och krediten anpassas till belåningsvärdet av panten i övrigt. (Se prop. 1997/98:166 s. 106 med hänvisning.).

I fråga om värdeöverföringar från ett bolag saknas i övrigt särbestämmelser för bankaktiebolag.

Försäkringsaktiebolag

FRL:s bestämmelser om värdeöverföringar finns i 6 kap. (nedsättning av aktiekapitalet), 6 a kap. (förvärv och överlåtelse av egna aktier) och 12 kap. (vinstutdelning och annan användning av försäkringsbolagets egendom).

Nedsättningsreglerna i FRL ligger nära motsvarande bestämmelser i 1975 års aktiebolagslag. I enlighet med särregleringen för banker gäller dock för försäkringsaktiebolagen att Finansinspektionen får medge undantag från kravet på tillstånd, att inspektionen skall yttra sig över vilken inverkan en nedsättning kan ha på försäkringstagarnas rätt, att allmänna regler om förteckning och kallelser på bolagets borgenärer inte skall tillämpas i fråga om försäkringstagarna och att en nedsättning i vissa fall kan ske även om en ansökan om nedsättning bestritts. Också motiven till särreglerna på bank- respektive försäkringssidan stämmer väl överens (se prop. 1981/82:180 s. 190 och prop. 1994/95:70 s. 195).

I 1998 års associationsrättspromemoria föreslogs att nämnda ordning skulle behållas, dock att dispensregeln enligt vilken undantag från kravet på tillstånd för nedsättning kan medges skulle modifieras i enlighet med promemorieförslaget beträffande bankaktiebolag. I övrigt skulle enligt förslaget allmänna regler om nedsättning gälla.

Föreskrifterna i 6 a kap. FRL överensstämmer beträffande publika skadeförsäkringsaktiebolag och publika livförsäkringsaktiebolag som får dela ut vinst i stort sett helt med bestämmelserna om förvärv och överlåtelser av egna aktier i 19 kap. ABL, vilka överförts i allt väsentligt oförändrade från 1975 års lag. FRL:s bestämmelser innehåller utöver ABL:s regler en erinran om den för försäkringsrörelse gällande stabilitetsprincipen och ett krav på Finansinspektionens medgivande för betalning med apportegendom. Reglerna i 6 a kap. FRL infördes år 2000 i samband med införandet av motsvarande regler i 1975 års aktiebolagslag.

FRL:s bestämmelser om vinstutdelning och annan användning av försäkringsbolagets egendom i livförsäkringsrörelse har beskrivits i tidigare kapitel. Enligt dessa regler får vinstutdelning till aktieägare ske endast om det följer av bolagsordningen. I 12 kap. 5 § FRL föreskrivs att årsvinsten i livförsäkringsbolag och belopp som förs över från bundet eget kapital till fritt eget kapital i bolaget skall användas för återbäring, i den utsträckning inte medlen får tas i anspråk för vinstutdelning eller förlusttäckning enligt bestämmelser i bolagsordningen eller annat följer av lag. Enligt 12 kap. 6 § skall ett livförsäkringsbolag gottskriva återbäring till försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade med en fördelning som utgår från försäkringens bidrag till överskottet, om inte annat följer av bestämmelser i försäkringsavtalet eller bolagsordningen. Den s.k. kontributionsprincipen gäller alltså som huvudregel vid fördelningen mellan försäkringstagarna. För försäkringar som har tecknats före den första januari 2000, eller som har förnyats efter utgången av år 1999, gäller enligt 12 kap.14 § FRL fortfarande det tidigare kravet på skälighet, om inte annat avtalats. Som också redogjorts för ovan skall livförsäkringsbolag som inte får dela ut vinst inrätta en konsolideringsfond.

Det s.k. förespeglingsförbudet i 7 kap. 8 § FRL bör också nämnas i detta sammanhang. Enligt den bestämmelsen får ett försäkringsbolag inte förespegla framtida återbäring som saknar grund i försäkringsavtalet. Förespeglingsförbudet syftar till att för-

hindra att försäkringstagarna lockas att ingå försäkringsavtal på felaktiga premisser (se prop. 1998/99:87 s. 242 och 408).

I avvaktan på en då pågående beredning av frågor om överskottshantering i livförsäkringsrörelse föreslogs i 1998 års associationsrättspromemoria att allmänna regler om vinstutdelning skulle gälla i huvudsak enbart för skadeförsäkringsbolag.

Utredningens bedömningar

Med hänsyn särskilt till att särregleringens syfte i fråga om minskning av aktiekapitalet på bankområdet gör sig lika starkt gällande på försäkringssidan bör enligt utredningens mening särbestämmelser motsvarande dem för bankaktiebolag gälla också försäkringsaktiebolag. Det innebär bl.a. den fördelen att Finansinspektionen får i princip samma roll oavsett i vilket av dessa tillsynsobjekt som beslut om minskning av aktiekapital fattas. Finansinspektionens yttrande får på försäkringsområdet ta sikte på frågan om minskningen kan komma att inverka på den rätt som tillkommer försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar.

De i FRL år 2000 införda reglerna om förvärv och överlåtelse av egna aktier gäller för närvarande endast publika skadeförsäkringsaktiebolag och publika livförsäkringsaktiebolag som får dela ut vinst. När enligt förslaget de icke-vinstutdelande försäkringsaktiebolagen skall övergå till att tillämpa samma regelverk som vinstutdelande försäkringsaktiebolag, kan allmänna regler om förvärv och överlåtelse av egna aktier göras tillämpliga för alla försäkringsaktiebolag. Att ett försäkringsaktiebolags förvärv av egna aktier inte får komma i konflikt med den allmänna stabilitetsprincipen gäller utan en uttrycklig hänvisning till den principen. Någon särskild hänvisning till motsvarande princip för bankrörelse har inte ansetts nödvändig i lagen om bank- och finansieringsrörelse. I avsnitt 9.4 har utredningen föreslagit att Finansinspektionens medgivande till betalning med apportegendom inte längre skall fordras. Några särregler för ett försäkringsbolags förvärv och överlåtelse av egna aktier är alltså inte erforderliga.

Den för bankaktiebolagen särskilda bestämmelsen om egna aktier som pant är som nämnts motiverad av sådana bolags verksamhet avseende kreditgivning. Ett sådant motiv gör sig inte

gällande på försäkringsområdet. En motsvarande särbestämmelse behöver alltså inte upptas i lagstiftningen om försäkringsrörelse.

I kapitel 8 har utredningen slagit fast att utgångspunkten också på livförsäkringsområdet skall vara att ett aktiebolag drivs med syftet att ge vinst till fördelning mellan aktieägarna. En sådan utgångspunkt gäller redan för skadeförsäkringsaktiebolag. Försäkringsaktiebolag skall följaktligen kunna tillämpa allmänna aktiebolagsrättsliga bestämmelser om vinstutdelning. Därmed kan slopas den nuvarande föreskriften om att vinstutdelning till aktieägare i livförsäkringsbolag får ske endast om det följer av bolagsordningen samt kan bestämmelserna om tvångsutdelning för minoritetsaktieägare i 18 kap. 11 § ABL göras tillämpliga på alla försäkringsaktiebolag.

Med nämnda utgångspunkt bör vidare utmönstras den nu lagfästa huvudregeln om att redovisade vinster och andra överskottsmedel, som inte är tillgängliga för vinstutdelning eller förlusttäckning enligt bolagsordningen, skall gottskrivas försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade som återbäring. Ett försäkringsaktiebolag kommer naturligtvis också i fortsättningen att kunna gottskriva försäkringstagarna överskott som återbäring. Sådana åtgärder skall dock grundas på bolagets beslut därom, inte på föreskrifter i lag.

Inte heller bestämmelsen i 12 kap. 6 § om att kontributionsprincipen skall gälla vid fördelning av återbäring, om annat inte följer av försäkringsavtalet eller bolagsordningen, bör kvarstå. I enlighet med utredningens önskemål om produktfrihet på försäkringsområdet bör frågan om fördelningar försäkringstagare emellan helt kunna regleras i försäkringsavtal eller bolagsordning. Att försäkringsbolaget skall lämna tydlig information om rätt till återbäring följer redan av nuvarande bestämmelser (se Finansinspektionens föreskrifter FFFS 2003:7).

Beträffande äldre försäkringar bör nuvarande övergångsregler i 12 kap. 14 § FRL bestå. Skälen för de reglerna gör sig i viss utsträckning alltjämt gällande (jfr prop. 1998/99:87 s. 364). Med hänsyn till utredningens förslag i fråga om de icke-vinstutdelande livförsäkringsaktiebolagen får dock den aspekt av skälighetskravet som har att göra med överskottsfördelning i fortsättningen inte någon egentlig relevans.

Det skall här erinras om att de näringsrättsliga kraven på tillräckligt buffertkapital och den allmänna stabilitetsprincipen kan föranleda begränsningar i ett försäkringsaktiebolags hantering av

överskottsmedel som går utöver dem som följer av bestämmelserna i ABL. Särskilda erinringar därom i lagtexten är emellertid inte erforderliga.

Utredningen har i avsnitt 8.4.1 föreslagit att konsolideringsfond inte skall förekomma i livförsäkringsaktiebolag.

Som uttalades vid 1999 års försäkringsrörelsereform är det av stor betydelse för försäkringstagarna att villkoren för återbäring finns i försäkringsavtalet (se prop. 1998/99:87 s. 242). Betydelsen därav kan sägas öka när enligt utredningens förslag huvudregeln om att överskott skall användas till återbäring slopas. Som anmärkts i avsnitt 8.4.1 kan emellertid ett försäkringsbolag även utan en avtalsenlig eller lagstadgad skyldighet komma att överföra ackumulerade vinster från eget kapital till försäkringstagarna som villkorad eller garanterad återbäring. Sådana åtgärder kan skapa förväntningar hos försäkringstagarna att fortlöpande få del av värden i eget kapital. För att förhindra att försäkringskunder av sådana skäl ingår försäkringsavtal under felaktiga förutsättningar bör ett försäkringsbolag inte heller i fortsättningen få förespegla framtida återbäring som saknar grund i försäkringsavtalet. Också framdeles skall alltså ett försäkringsbolag vara skyldigt att klargöra när det är fråga om värden som försäkringstagaren inte har rätt till enligt försäkringsavtalet. Begreppet återbäring bör reserveras för sådana värden som har sin grund i försäkringsavtalet. Även om otydlig och missvisande information ofta bör kunna angripas med stöd av de allmänna regler om information som har sin grund i principen om genomlysning, bör det preciserade s.k. förespeglingsförbudet i 7 kap. 8 § FRL behållas.

Slutligen kan erinras om de i 12 kap. 9 a § FRL intagna särskilda bestämmelserna om utjämningsavsättning för kreditförsäkring. De bestämmelserna, som vilar på EG-rätten, måste intas i en ny försäkringsrörelselag.

9.11. Lån från bolaget till aktieägare m.fl.

Utredningens förslag: I stället för ABL:s bestämmelser om lån från bolaget till aktieägare m.fl. skall ett försäkringsaktiebolag tillämpa bestämmelser om tjänster till en jävskrets motsvarande dem som gäller för kreditinstitut.

Bakgrund

Allmänna aktiebolag

Bestämmelser om lån från bolaget till aktieägare m.fl. finns i 21 kap. ABL. Enligt dessa bestämmelser gäller ett förbud mot penninglån till närstående och mot s.k. förvärvslån, dvs. lån till förvärv av aktier i bolaget eller överordnat bolag i samma koncern, samt ett förbud mot ställande av säkerhet i de fall då sådana lån inte får lämnas. Finansinspektionen skall pröva frågor om dispens från de förbuden när det gäller bolag som står under inspektionens tillsyn.

Bankaktiebolag

För bankaktiebolag gäller inte de allmänna reglerna om låneförbud. I stället tillämpas för sådana bolag, liksom för andra kreditinstitut, bestämmelser om tillhandahållande av tjänster till en jävskrets. Bestämmelserna, som gavs en vidgad innebörd vid införandet av lagen om bank- och finansieringsrörelse, innebär att ett kreditinstitut inte får ingå avtal om tjänster på andra villkor än sådana som institutet normalt tillämpar eller ingå andra avtal på villkor som inte är affärsmässigt betingade med eller till förmån för närstående. Som närstående räknas bl.a. styrelseledamot, anställd som innehar en ledande ställning i institutet, annan aktieägare än staten med ett innehav som motsvarar minst tre procent av hela kapitalet samt vissa närstående till en sådan person. Institutets styrelse skall behandla nämnda ärenden och i en förteckning föra in uppgifter om de avtal som har träffats. Särregleringen hänger samman med att kreditinstitutens huvudsakliga verksamhet är att lämna krediter.

Vidare gäller att ett bankaktiebolag får ge förskott, lämna lån eller ställa säkerhet för lån i syfte att gäldenären skall förvärva aktier i bolaget eller överordnat bolag i samma koncern, bara om det därefter finns full täckning för det bundna egna kapitalet. Regeln infördes som ett led i implementeringen av EG:s kapitaldirektiv (se prop. 1994/95:70 s. 155 f. och 202), men ändrades vid anpassningarna till ABL (se prop. 2005/06:25 s. 90). Då tillades som generella förutsättningar för förskott, lån och säkerhet att åtgärden skall framstå som försvarlig med hänsyn till de krav som verksamhetens art, omfattning och risker ställer på storleken av det egna kapitalet och till bolagets konsolideringsbehov, likviditet och ställning i övrigt.

Försäkringsaktiebolag

Bestämmelser motsvarande dem i 21 kap. ABL finns i 12 kap. 12 och 13 §§ FRL. Till skillnad från ABL omfattar låneförbudet i FRL inte aktieägare eller till aktieägare närstående fysisk eller juridisk person. Skillnaden har motiverats med att det vid försäkringsbolagens utlåningsverksamhet inte behöver befaras sådan skatteflykt eller urholkning av det bundna egna kapitalet som utgör underlag för ABL:s låneförbud i denna del (se prop. 1981/82:180 s. 273).

I FRL omfattar den förbjudna kretsen däremot aktuarie eller närstående till denne. Aktuarien anses nämligen som en ledande person i försäkringsbolaget (se prop. 1998/99:87 s. 351 f.). Även när det gäller undantagen från låneförbudsreglerna skiljer sig FRL i viss mån från ABL. Bl.a. utgör förbudsreglerna inte något hinder för ett försäkringsbolag att i enlighet med bestämmelser i försäkringsavtalen lämna lån mot säkerhet i försäkringsbrev.

I 1998 års associationsrättspromemoria föreslogs - i avvaktan på då pågående beredning av vissa lagförslag - inte några ändringar i nämnda bestämmelser. Inte heller vid 1999 års försäkringsrörelsereform lämnades ändringsförslag.

Utredningens bedömningar

De allmänna reglerna om låneförbud har i skilda sammanhang under senare år sagts vara mindre ändamålsenliga för försäkringsrörelse. Det har påpekats att vissa försäkringsbolag kan vara aktiva långivare till bl.a. försäkringstagare vilka i sin tur kan äga aktier i bolaget. Såsom i kreditinstitut kan alltså i försäkringsföretag utlåning ingå som ett naturligt inslag i kapitalförvaltningen. Under åberopande av sådana omständigheter har regeringen uttalat att det kan finnas skäl för att beträffande försäkringsbolagen ha bestämmelser om kreditjäv i stället för regler motsvarande ABL:s låneförbud (se prop. 1998/99:87 s. 216). Försäkringsverksamhetskommittén hade redan år 1987 föreslagit kreditjävsbestämmelser för försäkringsbolag (se SOU 1987:58 s. 245 ff. och 487 ff.).

Enligt utredningens mening är en näraliggande och lämplig lösning att med frångående av allmänna regler nu införa bestämmelser om kreditjäv motsvarande dem som gäller för kreditinstitut. Inte bara förekomsten av utlåning i flera försäkringsföretag talar för den lösningen. Också andra avtal än låneavtal mellan personer i

jävskretsen och försäkringsföretaget skulle därmed omfattas av regleringen. Dit hör avtal om försäljning eller köp av fast eller lös egendom. Sådana avtal till för motparten alltför förmånliga villkor skulle därmed kunna förhindras. Med den föreslagna lösningen vinner man vidare den fördelen att regleringen av försäkringsföretag överensstämmer med den för andra finansiella företag.

Också jävskretsen bör utformas i nära överensstämmelse med lagstiftningen för kreditinstitut. Frågan är emellertid om den kretsen på försäkringssidan bör omfatta aktuarien. Försäkringsutredningen föreslog i sitt slutbetänkande år 1995 att det gällande förbudet mot att lämna lån till aktuarien eller till denne närstående personer skulle upphävas. Till grund för förslaget låg synsättet att ansvaret för ett försäkringsbolags verksamhet i sin helhet ligger på bolagsledningen, till vilken aktuarien inte räknas (se SOU 1995:87 s. 225 f. och 290). Frågan om det förslaget borde genomföras sköts vid 1999 års försäkringsrörelsereform på framtiden (se prop. 1998/99:87 s. 216).

De försäkringstekniska utredningarna och beräkningarna anses så betydelsefulla att lagstiftaren fordrat att detta arbete skall utföras under överinseende av en eller flera aktuarier samt är styrelsen och revisorerna ofta helt beroende av aktuariens specialistkompetens på området för försäkringsmatematik och statistik. Dessa förhållanden talar visserligen för att en aktuarie skall ha en självständig ställning mot bolagets beslutande organ men motiverar knappast att aktuariebefattningen i sig skall medföra en särskild ansvarsställning i lagstiftningen om försäkringsrörelse. Också på andra områden i ett försäkringsbolag, såsom på placeringssidan, men även i bolag utanför försäkringssektorn verkar betydelsefulla befattningshavare utan att dessa har särbehandlats i lag. Utredningen delar alltså Försäkringsutredningens uppfattning i frågan om aktuariens ställning. För den händelse att en aktuarie i ett enskilt fall innehar en ledande position i försäkringsföretaget kommer emellertid denne att omfattas av jävskretsen enligt bestämmelserna om tillhandahållande av tjänster.

Den för kreditinstitut gällande regleringen i fråga om möjligheter att ge förskott, lämna lån eller ställa säkerhet för lån i syfte att gäldenären skall förvärva aktier i bolaget eller överordnat bolag i samma koncern bör emellertid inte bli tillämplig för försäkringsaktiebolagen. Den regleringen är motiverad av att kreditinstitutens huvudsakliga verksamhet utgörs av utlåning. Det motivet gör sig inte gällande på försäkringsområdet. Några särskilda skäl att för

försäkringsaktiebolag välja en annan lösning än för allmänna aktiebolag föreligger därmed inte. Denna slutsats överensstämmer med den bedömning som gjordes när bestämmelserna om förvärvslån sågs över vid anpassningen av den bolagsrättsliga lagstiftningen för försäkringsområdet med anledning av EES-avtalet (se prop. 1994/95:70 s. 155).

9.12. Inlösen av minoritetsaktier

Utredningens förslag: ABL:s bestämmelser om inlösen av minoritetsaktier skall gälla för försäkringsaktiebolag.

Bakgrund

Allmänna aktiebolag

Bestämmelser om inlösen av minoritetsaktier ges i 22 kap. ABL. Bestämmelserna innehåller att den som uppnår en viss majoritetsställning i ett bolag skall ha rätt att lösa in resterande aktier (tvångsinlösen) och att den vars aktier kan tvångsinlösas skall ha rätt att få sina aktier inlösta. Lösningsrätt och lösningsskyldighet tillkommer den som innehar mer än nio tiondelar av samtliga aktier i ett bolag. Inlösenrätt tillkommer inte bara svenska aktiebolag utan också andra svenska och utländska juridiska personer samt enskilda. Tvister om inlösen och om lösenbeloppet skall prövas i ett särskilt skiljeförfarande. Lösenbeloppet skall normalt utgöras av aktiernas marknadsvärde, men det skall vara möjligt att göra avsteg därifrån om det finns särskilda skäl.

Bankaktiebolag

Det gäller för bankaktiebolag inte några särbestämmelser om inlösen av minoritetsaktier.

Försäkringsaktiebolag

Fr.o.m. den 1 juli 2006 finns regler om inlösen av minoritetsaktier i dotterbolag i 14 a kap. FRL. De överensstämmer med bestämmelserna i 22 kap. ABL. Genom ändringarna i FRL tillgodosågs såvitt gäller försäkringsaktiebolagen vissa EG-rättsliga bestämmelser om uppköpserbjudanden (se prop. 2005/06:196 och 2005/06:FiU28).

I 1998 års associationsrättspromemoria ansågs att det för försäkringsaktiebolag inte behövdes några särbestämmelser om inlösen av minoritetsaktier i förhållande till allmän aktiebolagsrätt.

Utredningens bedömningar

Riksdagen har helt nyligen beslutat att fullt ut anpassa FRL:s bestämmelser om inlösen av minoritetsaktier till bestämmelserna därom i ABL. Utredningens förslag i andra delar motiverar inte någon saklig ändring av dessa nya bestämmelser för försäkringsaktiebolag.

9.13. Fusion och delning

Utredningens förslag: Bestämmelserna i ABL om fusion skall tillämpas av försäkringsaktiebolagen. Det införs en särregel om att bara ett försäkringsaktiebolag genom fusion får överta ett annat försäkringsaktiebolags samtliga tillgångar och skulder. Reglerna till skydd för bolagets borgenärer ges en annan utformning än i ABL. Dessa regler svarar mot dem som gäller för bankaktiebolag. Även ABL:s bestämmelser om delning skall gälla för försäkringsaktiebolag, dock med avvikande förfaranderegler i enlighet med vad som föreskrivs för bankaktiebolag.

Bakgrund

Allmänna aktiebolag

Bestämmelserna om fusion mellan aktiebolag i 1975 års aktiebolagslag har förts i huvudsak oförändrade över till 23 kap. ABL. Bestämmelserna hade reformerats genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1995. De ändringar som då företogs utgjorde en

anpassning till EG:s tredje bolagsdirektiv, det s.k. fusionsdirektivet (se prop. 1993/94:196).

En fusion enligt allmän aktiebolagsrätt innebär att ett eller flera aktiebolags samtliga tillgångar eller skulder genom universalsuccession överförs på ett annat bolag samtidigt som de förstnämnda bolagen upplöses utan likvidation. Lagen skiljer mellan två former av fusion. Den ena formen, absorption, innebär att ett aktiebolag (det överlåtande bolaget) går upp i ett annat aktiebolag (det övertagande bolaget). Det överlåtande bolaget upplöses och dess tillgångar och skulder övertas av det övertagande bolaget. Den andra formen av fusion, kombination, innebär att två eller flera överlåtande bolag förenas genom att de bildar ett nytt aktiebolag (det övertagande bolaget). De överlåtande bolagen upplöses samtidigt som deras tillgångar och skulder övergår på det övertagande bolaget.

I 24 kap. ABL har införts bestämmelser om ett nytt rättsligt instrument, delning av aktiebolag. Delning kan ske genom att ett bolags samtliga tillgångar och skulder övertas av två eller flera andra bolag, varvid det överlåtande bolaget upplöses utan likvidation eller genom att en del av ett bolags tillgångar och skulder övertas av ett eller flera andra bolag utan att det överlåtande bolaget upplöses. Inom ramen för delningsförfarandet skall nya bolag kunna bildas. Eftersom samma slag av skyddsintressen gör sig gällande som vid fusion har förfarandet vid delning utformats på i allt väsentligt samma sätt som fusionsförfarandet.

I den i avsnitt 9.5 omnämnda promemorian har föreslagits vissa ändringar i ABL:s bestämmelser om fusion och delning.

Bankaktiebolag

ABL:s bestämmelser om fusion tillämpas även på bankaktiebolag. Dock förekommer särbestämmelser som är föranledda av det förhållandet att bankrörelse får drivas endast av företag som fått tillstånd till det. Eftersom ett erhållet tillstånd inte kan överlåtas på en annan juridisk person kan tillståndet inte heller övergå till det övertagande bolaget vid en fusion. En banks rörelse kan alltså inte genom fusion övertas av ett aktiebolag om inte det övertagande bolaget först erhåller ett eget tillstånd som ger bolaget rätt att driva den rörelse som bolaget övertagit genom fusionen. I lagen om bank- och finansieringsrörelse föreskrivs därför att bara ett bank-

aktiebolag får genom fusion överta ett annat bankaktiebolags samtliga skulder och tillgångar (se prop. 1997/98:166 s. 159).

Vidare gäller för bankaktiebolagen särskilda bestämmelser om förfarandet vid fusion. Det förfarande som tillämpas enligt allmänna regler har nämligen inte ansetts praktiskt genomförbart vid fusion på bankområdet (se prop. 1994/95:70 s. 133 f.). Vid bankrörelse skall den av bolagen godkända fusionsplanen ges in till Finansinspektionen för prövning av frågan om tillstånd att verkställa planen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av särskild vikt prövas dock av regeringen. Vid fusion genom kombination skall bolagen dessutom ansöka om verksamhetstillstånd och godkännande av bolagsordningen för det övertagande bolaget. Vid behandlingen av en ansökan om tillstånd att verkställa en fusionsplan skall prövas att bolagens borgenärer tillförsäkras en betryggande säkerhet, om ett sådant skydd behövs med hänsyn till de fusionerande bolagens ekonomiska förhållanden och om borgenärerna inte redan har en sådan säkerhet. Denna prövning ersätter förfarandet med Bolagsverkets kallelse på bolagens borgenärer enligt ABL, enligt vilket var och en av borgenärerna kan motsätta sig verkställandet av fusionsplanen.

Även i fråga om delning gäller särregler för bankaktiebolag mot bakgrund av att förfarandet i ABL inte är anpassat för det stora antal insättare och andra borgenärer som normalt har förbindelser med en bank (se prop. 2005/06:25 s. 91 f.). Såsom vid fusion skall vid delning av bankaktiebolag Finansinspektionen ta till vara insättarnas och övriga borgenärers intressen. Det har emellertid bedömts mindre lämpligt att tillämpa samma beslutsordning som vid fusion. Om en sådan beslutsordning används när även andra aktiebolag än bankaktiebolag är inblandade i delningen skulle det i vissa fall innebära att Finansinspektionen måste ta till vara de intressen som borgenärer till aktiebolag som inte är bankaktiebolag har. Beslutsordningen vid delning liknar i stället den vid minskning av aktiekapitalet. Ordningen innebär bl.a. att när ett bankaktiebolag deltar i en delning ansökan prövas av allmän domstol. Att någon av bankaktiebolagets borgenärer motsätter sig ansökan innebär inte att ansökan skall avslås, om Finansinspektionens yttrande ger grund för att ge tillstånd.

De ändringar av ABL:s bestämmelser om fusion och delning som nyligen föreslagits har ansetts fordra en följdändring i 10 kap. 25 § lagen om bank- och finansieringsrörelse.

Försäkringsaktiebolag

Bestämmelser om fusion för försäkringsaktiebolag finns i 15 a kap. FRL. Bestämmelserna infördes genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1995 och som var föranledd av EG:s ovan nämnda fusionsdirektiv (se prop. 1994/95:27). För det fall att ett försäkringsaktiebolag vill överlåta hela eller delar av sitt försäkringsbestånd utan att fusionera är i stället bestämmelserna om frivillig överlåtelse av försäkringsbestånd i 15 kap. FRL tillämpliga. Möjligheten till fusion står inte öppen vid samgående mellan ett försäkringsaktiebolag och ett ömsesidigt försäkringsbolag.

FRL:s föreskrifter om fusion överensstämmer i stora delar med allmänna regler om fusion. De avvikelser som förekommer svarar med endast något undantag mot särreglerna i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Det förfarande som tillämpas enligt allmänna regler har inte heller vid fusion på försäkringssidan ansetts praktiskt genomförbart (se prop. 1994/95:70 s. 133 f.).

I Finansdepartementets associationsrättspromemoria föreslogs att de särregler i fråga om förfarandet m.m. vid fusion som då tillämpades beträffande försäkringsaktiebolagen skulle gälla också fortsättningsvis.

Utredningens bedömningar

De särregler som i dag gäller vid fusion på försäkringsområdet är motiverade främst av det förhållandet att försäkringsrörelse är tillståndspliktig. Riksdagen har i skilda lagstiftningsarbeten under senare år godtagit sådana regler i såväl bank- som försäkringslagstiftningen. Det saknas skäl att nu göra en annan bedömning. Med hänsyn till att motiven för särreglerna är väsentligen desamma inom nämnda finansiella områden bör de utformas i nära överensstämmelse med varandra. Följaktligen skall föreskrivas att försäkringsaktiebolaget måste vara det övertagande bolaget om inte två bolag fusioneras genom kombination samt att en från ABL avvikande ordning för förfarandet skall tillämpas.

Det bör här uppmärksammas att det förhållandevis smidiga fusionsförfarandet enligt 15 a kap. FRL från tillsynshåll har sagts böra tillämpas endast tillsammans med förfarandet vid beståndsöverlåtelse enligt 15 kap. samma lag. För att genomföra en fusion av två försäkringsbolag skulle det i så fall krävas att det ena av för-

säkringsbolagen först överlåter hela sitt försäkringsbestånd till det andra bolaget. Därefter skulle det överlåtande bolagets återstående tillgångar och skulder övertas av det övertagande bolaget genom fusion. Ett viktigt skäl för uppfattningen om en sådan lagtillämpning synes vara att kungörelseförfarandet vid fusion inte ger försäkringstagarna lika goda möjligheter att framställa erinringar som vid kungörelseförfarandet vid beståndsöverlåtelse. Enligt det sistnämnda förfarandet skall Finansinspektionen kungöra innehållet i en ansökan om beståndsöverlåtelse i Post- och Inrikes Tidningar eller lämplig ortstidning och där förelägga försäkringstagarna att på utsatt tid anmäla om de har något att erinra mot ansökningen. Erinringarna utgör underlag för Finansinspektionens prövning av om försäkringstagarnas rätt försämras. Det har i en skrivelse år 2002 till den då verksamma Placeringsutredningen föreslagits sådana ändringar av fusionsreglerna att Finansinspektionen kan tillämpa dessa helt fristående från förfarandet vid beståndsöverlåtelse.

Det kan visserligen hävdas att fusionsreglerna i FRL inte är helt anpassade till de särskilda förutsättningar som gäller för försäkringsrörelse samt kan man ha förståelse för uppfattningen att det gäldenärsbyte som en fusion innebär inte bör komma till stånd utan ett föreläggande till försäkringstagarna att yttra sig över fusionsplanen. Av de uttalanden som gjordes vid införandet av bestämmelserna om fusion för försäkringsaktiebolag framgår emellertid att dessa bestämmelser skall gälla vid sidan av reglerna för överlåtelse av försäkringsbestånd (se prop. 1994/95:70 s. 127 f.). Fusion skall följaktligen utgöra en till beståndsöverlåtelse alternativ metod för samgående mellan två försäkringsbolag. De nuvarande reglerna om fusion, vilka genom Finansinspektionens prövning tryggar borgenärernas ställning, bör därför inte kompletteras med bestämmelser från förfarandet vid beståndsöverlåtelse. För ett sådant ställningstagande talar även önskemålet om likartade fusionsregler på bank- och försäkringsområdet.

Försäkringsaktiebolag bör liksom andra aktiebolag kunna ingå i en delning. Motiven för särreglering på försäkringsområdet utgör nämligen enligt utredningens bedömning inte hinder mot det. Bestämmelserna för försäkringsaktiebolag kan utformas i nära överensstämmelse med de föreskrifter som gäller för bankaktiebolag. Även försäkringsaktiebolag har normalt ett så stort antal fordringsägare att avvikelser från ABL är nödvändiga. Skälen för en beslutsordning som liknar den vid minskning av aktiekapitalet och

inte den vid fusion motsvarar dem som anförts i förarbetena till banklagstiftningen.

9.14. Likvidation och konkurs

Utredningens förslag: ABL:s bestämmelser om likvidation skall gälla för försäkringsaktiebolag. Utöver vad som gäller enligt de bestämmelserna skall allmän domstol besluta om likvidation om bolagets hela försäkringsbestånd har överlåtits, om ett tillstånd att driva försäkringsrörelse för bestämd tid har gått ut utan att nytt tillstånd har meddelats eller om tillståndet att driva försäkringsrörelse har återkallats utan att bolaget i stället fått tillstånd att driva annan tillståndspliktig finansiell rörelse. Vidare skall en ansökan om likvidation i vissa fall få göras av Finansinspektionen. Dessutom upptas den särregeln att beslut om att en likvidation skall upphöra och bolagets verksamhet återupptas inte får fattas, om bolagets tillstånd har återkallats. Gällande föreskrifter om värdering av tillgångar vid upprättande av kontrollbalansräkning i ett försäkringsbolag behålls. De nuvarande bestämmelserna om allmänt ombud anpassas till motsvarande reglering på bankområdet. Förbudet mot meddelande av nya försäkringar vid likvidation eller konkurs behålls. Även föreskrifter om överlåtelse av livförsäkringsbestånd vid sådana händelser skall gälla i fortsättningen. De nu gällande förfarandereglerna anpassas till dem som gäller vid frivillig överlåtelse av försäkringsbestånd.

Bakgrund

Allmänna aktiebolag

Ett aktiebolag kan besluta att gå i likvidation utan att det finns någon skyldighet att göra detta (frivillig likvidation). Ett sådant beslut fattas av bolagsstämman. I några särskilda fall är bolaget skyldigt att gå i likvidation vare sig aktieägarna vill det eller inte (tvångslikvidation). I de fallen kan beslutet om likvidation fattas även av Bolagsverket eller allmän domstol. Tvistiga ärenden prövas av domstol, medan frågor som inte är tvistiga hanteras av Bolagsverket.

Bestämmelserna om likvidation var för endast ett fåtal år sedan föremål för en allmän översyn (se prop. 2000/01:150). Ändringarna syftade huvudsakligen till att förtydliga de tidigare bestämmelserna, men de innehöll också vissa nyheter. Bl.a. upptogs nya bestämmelser om vilket underlag som skall finnas tillgängligt när bolagsstämman prövar en fråga om likvidation och en ny bestämmelse om vilka kvalifikationskrav som skall gälla för en likvidator. Reformen genomfördes den 1 januari 2002. Bestämmelserna om likvidation och konkurs i ABL har med hänsyn till den i tiden näraliggande översynen i allt väsentligt getts samma innebörd och utformning som bestämmelserna efter 2002 års reform.

Bankaktiebolag

För bankaktiebolagen gäller allmänna regler om likvidation och konkurs, dock med vissa tillägg. Till en början anges ytterligare en grund för tvångslikvidation, nämligen att bolagets tillstånd att driva bankrörelse har återkallats utan att bolaget i stället fått tillstånd att driva annan tillståndspliktig finansiell rörelse. Bestämmelsen innebär bl.a. att ett bankaktiebolag vid en återkallelse kan undvika likvidation genom att gå över från att driva bankrörelse till att driva exempelvis finansieringsrörelse i samma juridiska person (se prop. 2002/03:139 s. 539). Bestämmelsen infördes på inrådan av Lagrådet (se prop. 1997/98:166 s. 193 och prop. 2000/01:150 s. 122). Vidare föreskrivs att Finansinspektionen får ansöka om likvidation, om vissa angivna grunder för tvångslikvidation föreligger. Av en annan särregel framgår att likvidationsplikten på grund av utebliven årsredovisning m.m. är knuten till de bestämmelser i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag som i detta hänseende gäller för bankaktiebolag. Dessutom gäller att något beslut om att en likvidation skall upphöra och bankaktiebolagets verksamhet återupptas inte får fattas, om bolagets tillstånd att driva bankrörelse har återkallats. De båda sistnämnda bestämmelserna tillkom på inrådan av Lagrådet vid den översyn av de allmänna bestämmelserna om likvidation som ledde till lagändringar år 2002 (se prop. 2000/01:150 s. 121 f.). Eftersom Finansinspektionen vid 1999 års reform var registreringsmyndighet för banker kom otvistiga ärenden om likvidation av bankaktiebolag att inledningsvis hanteras av inspektionen. Efter 2002 års lagändringar är dock registreringsmyndigheten densamma för banker och

allmänna aktiebolag (se härom prop. 1999/2000:131). Numera har Bolagsverket registeransvaret och därmed uppgiften att behandla de likvidationsärenden rörande banker som Finansinspektionen tidigare handlade.

När ett bankaktiebolag har försatts i konkurs, skall Finansinspektionen förordna ett allmänt ombud. Denne skall som konkursförvaltare delta i konkursboets förvaltning tillsammans med den eller de förvaltare som utses enligt konkurslagen.

Försäkringsaktiebolag

FRL:s bestämmelser om likvidation och konkurs finns i 14 kap. Dessa bestämmelser avviker i flera avseenden från ABL:s föreskrifter därom. En viktig skillnad är att för försäkringsbolag gränsen för när tvångslikvidation skall ske går då aktiekapitalet understiger en tredjedel av det registrerade aktiekapitalet. För de allmänna aktiebolagen gäller likvidationsplikt redan då halva aktiekapitalet är förbrukat. Även reglerna om rådrumsfrist och kapitalets återställande skiljer sig åt i de olika lagarna. Vidare innehåller FRL några grunder för tvångslikvidation som inte har motsvarighet i allmän bolagsrätt. Dessutom finns i FRL särbestämmelser om att Finansinspektionen kan göra anmälan till rätten om att det skall förordnas att ett bolag skall gå i likvidation, att inspektionen skall kallas av rätten när likvidationsfrågan prövas, att inspektionen kan göra anmälan om utseende av likvidatorer och har rätt att förordna en egen likvidator. Enligt FRL är det rätten som har att förordna att ett försäkringsaktiebolag skall gå i likvidation. Beträffande sådana frågor finns - såsom i allmän bolagsrätt - alltså inte någon uppdelning mellan domstolen och registreringsmyndigheten.

I 14 kap. 2 § FRL finns bestämmelser om värderingen av vissa tillgångar och skulder i kontrollbalansräkningen. Vid beräkningen av det egna kapitalets storlek skall inom linjen en post tilläggas som utvisar den ökning av tillgångarnas sammanlagda värde som skulle följa, om de redovisades till försäljningsvärdet med avdrag för de förväntade försäljningskostnaderna. För sådana anläggningstillgångar som undergår fortlöpande värdeminskning skall värdet dock tas upp till anskaffningsvärdet minskat med erforderliga av- och nedskrivningar, om det därigenom erhålls ett högre värde. Bestämmelserna avser att förhindra att ett bolag tvingas i likvidation i de fall då det har dolda reserver av sådan storlek att det i

verkligheten inte föreligger ekonomisk grund för tvångslikvidation (se prop. 1981/82:180 s. 279 f.). Beträffande vissa värdehandlingar, bl.a. sådana som används för skuldtäckning, ges ytterligare möjligheter till avvikelser från vanliga regler.

Enligt 14 kap. 7 § FRL skall Finansinspektionen om det behövs förordna en likvidator att tillsammans med de övriga likvidatorerna genomföra likvidationen. Om det är ett livförsäkringsbolag som gått i likvidation skall en sådan likvidator alltid förordnas. När ett försäkringsbolag är i konkurs kan Finansinspektionen enligt 14 kap. 21 § FRL förordna ett allmänt ombud. Avser konkursen ett livförsäkringsbolag skall ett allmänt ombud alltid förordnas. Denne skall bl.a. se till att försäkringstagare kommer i åtnjutande av den förmånsrätt som följer av försäkringsavtalen (14 kap. 24 § FRL).

I 14 kap. 23 och 26-28 §§ FRL ges slutligen vissa för likvidation och konkurs gemensamma bestämmelser. Dessa innehåller till en början ett förbud för försäkringsbolag i likvidation eller konkurs att meddela nya försäkringar, dock att under bolagets likvidation sådana livförsäkringar som föranleds av gällande försäkringsavtal får meddelas (23 §). När ett livförsäkringsbolag har gått i likvidation eller försatts i konkurs skall beståndet av livförsäkringar om möjligt överlåtas till en eller flera andra försäkringsgivare (26 §). Ett avtal om överlåtelse skall godkännas av Finansinspektionen för att bli giltigt. Om inspektionen anser att ett sådant avtal skall godkännas, skall inspektionen kungöra avtalets innehåll och förelägga försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar att anmäla om de har något att invända mot avtalet (26 a §). Finansinspektionen skall godkänna avtalet om den övertagande försäkringsgivaren har en erforderlig kapitalbas (26 b §) Om inte försäkringsbeståndet överlåtits inom ett år från likvidations- eller konkursbeslutet får tillgångarna säljas och medlen fördelas mellan försäkringstagarna. Över avvecklingen och fördelningen skall upprättas en plan, som skall godkännas av Finansinspektionen (27 §). Av de livförsäkrings- och återbäringsbelopp som förfallit till betalning före beslutet om likvidation eller konkurs skall så mycket betalas ut som skulle ha betalats om likvidationen eller konkursen inte inträffat. Av sådana belopp som förfaller till betalning efter likvidations- eller konkursbeslutet får endast betalas ut så mycket att övriga livförsäkringstagares rätt inte försämras (28 §).

Enligt förslaget i Finansdepartementets associationsrättspromemoria skulle allmänna aktiebolagsrättsliga regler om likvida-

tion och konkurs gälla även för försäkringsbolag. Vissa särregler ansågs emellertid motiverade. Sålunda skulle grund för tvångslikvidation föreligga om hela försäkringsbeståndet överlåtits, om en koncession som beviljats för en bestämd tid gått till ända utan att någon ny koncession beviljats och om koncessionen förklarats förverkad. Vidare ansågs gällande bestämmelser om värdering vid tvångslikvidation böra behållas samt föreslogs att vad som i den allmänna aktiebolagslagen föreskrevs om handläggningen av likvidationsärenden hos Patent- och registreringsverket i stället skulle gälla Finansinspektionen. Slutligen föreslogs att de särskilda bestämmelserna i 14 kap. 21, 23, 24 och 26–28 §§ FRL om allmänt ombud och överlåtelse av livförsäkringsbestånd vid likvidation eller konkurs m.m. skulle behållas.

Utredningens bedömningar

Utredningen delar uppfattningen i 1998 års associationsrättspromemoria att det inte finns skäl att ha mindre stränga regler om kapitalförlust för försäkringsaktiebolag än för allmänna aktiebolag. Liksom för andra aktiebolag bör alltså för försäkringsaktiebolag gälla likvidationsplikt när halva aktiekapitalet gått förlorat. Utredningen ansluter sig också till en del andra av bedömningarna om särbestämmelser i associationsrättspromemorian, såsom att de för försäkringsbolag särskilda fallen av tvångslikvidation bör gälla även i fortsättningen. Fallet att verksamhetstillståndet har återkallats bör dock utformas i enlighet med regleringen för bankaktiebolag. Således skall vid återkallelse av ett tillstånd att driva försäkringsrörelse beslut om likvidation fattas endast om bolaget inte fått tillstånd att driva annan tillståndspliktig finansiell rörelse. I enlighet med vad som gäller på bankområdet bör en ansökan om likvidation kunna göras också av Finansinspektionen. Vidare bör liksom på banksidan den särregeln upptas att beslut om att en likvidation skall upphöra och bolagets verksamhet återupptas inte får fattas, om bolagets tillstånd har återkallats.

Från Finansinspektionen har framhållits vikten av att man behåller nuvarande bestämmelser om värdering av tillgångar vid upprättande av kontrollbalansräkning i ett försäkringsaktiebolag. Dessa bestämmelser har visserligen inte några motsvarigheter i lagen om bank- och finansieringsrörelse, men det beror på att värderingsreglerna i den särskilda redovisningslagstiftningen inte är

desamma för kreditinstitut och försäkringsbolag. Utredningen delar tillsynsmyndighetens uppfattning i den här behandlade frågan.

Den nuvarande möjligheten för Finansinspektionen att förordna en likvidator kan knappast längre motiveras. Det finns nämligen goda skäl att utgå från att de likvidatorer som utses av rätten kan fullgöra sina uppgifter utan biträde av en likvidator som valts av Finansinspektionen. Den bedömningen förstärks av det förhållandet att det beträffande kreditinstituten saknas en motsvarande möjlighet för inspektionen. Det bör här uppmärksammas att likvidatorerna i ett försäkringsbolag också i fortsättningen skall stå under Finansinspektionens tillsyn i enlighet med föreskrifterna i 19 kap. 14 § FRL.

Det kan vidare ifrågasättas om en särskild ombudsman numera behövs vid sidan av de konkursförvaltare som förordnas av rätten. I enlighet med bedömningen i fråga om likvidatorer kan det förutsättas att den som utses till förvaltare i ett försäkringsbolags konkurs har tillgång till den kompetens som erfordras för boutredningen och för tillvaratagandet av försäkringstagarnas rätt. Allmänt ombud skall emellertid förordnas också när ett kreditinstitut försätts i konkurs; på banksidan är regeln obligatorisk. Frågan om ett slopande av det särskilda ombudsmannainstitutet bör därför lämpligen prövas mera ingående i ett för bank- och försäkringsrörelse gemensamt sammanhang. Det förtjänar här att framhållas att nämnda bestämmelser inte är nödvändiga på grund av EG:s regler på insolvensområdet (se prop. 2005/06:37 s. 27).

I avvaktan på en övergripande prövning av ombudsmannainstitutet bör nuvarande bestämmelser ändras endast delvis. Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 2006 gäller förmånsrätt för fordringar på grund av alla försäkringsavtal (se a. prop. s. 44 f.) Med en på så sätt heltäckande förmånsrätt finns det inte längre skäl att särbehandla livförsäkringsrörelse vid förordnande av ett allmänt ombud. I enlighet med regleringen på bankområdet bör följaktligen ett sådant ombud i fortsättningen alltid utses vid ett försäkringsbolags konkurs. Bestämmelserna om allmänt ombud på försäkringsområdet bör också i övrigt överensstämma med ombudsmannareglerna för kreditinstitut.

Det finns goda skäl att behålla nuvarande förbud mot meddelande av nya försäkringar efter beslut om likvidation eller konkurs. Ett försäkringsbolag bör efter ett sådant beslut normalt inte kunna ingå i sådana långvariga förbindelser som försäkringsavtal regel-

mässigt innebär. Undantag bör dock liksom nu gälla under ett bolags likvidation för sådana livförsäkringar som föranleds av gällande försäkringsavtal. Detta undantag har betydelse framför allt i fråga om tjänstepensionsförsäkringar.

Även ordningen med överlåtelse av livförsäkringsbestånd vid likvidation eller konkurs bör gälla i en ny reglering av försäkringsrörelse. Det måste anses vara ett starkt försäkringstagarintresse att ingångna livförsäkringsavtal kan fortsätta att gälla hos en ny försäkringsgivare. Försäkringstagarnas intresse är nog inte tillgodosett ens om de får ut full ersättning från bolaget i likvidation eller konkurs. Det är nämligen ovisst om en försäkringstagare för motsvarande belopp kan teckna en ny livförsäkring på samma villkor som han hade i det första bolaget. Reglerna om förfarandet vid beståndsöverlåtelse efter beslut om likvidation eller konkurs bör dock anpassas till de mera moderna bestämmelserna om frivillig överlåtelse av försäkringsbestånd i 15 kap. FRL.

Bestämmelsen i 14 kap. 27 § FRL, som innehåller att en utebliven överlåtelse av försäkringsbeståndet möjliggör en realisering av tillgångarna och en åtföljande medelsfördelning, följer av allmänna regler om likvidation och konkurs. Det finns knappast längre skäl att ange en viss tidsfrist inom vilken överlåtelsen skall ske. Avgörandet bör i stället kunna träffas av likvidatorn eller konkursförvaltaren och det allmänna ombudet efter samråd med Finansinspektionen. Det förhållandet att samtliga försäkringstagare och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar har förmånsrätt i bolagets skuldtäckningstillgångar gör att det saknas behov av att fordra upprättande av en särskild plan över avvecklingen och fördelningen som skall godkännas av Finansinspektionen. Vad som föreskrivs i 14 kap. 27 § FRL behöver alltså inte överföras till en ny försäkringsrörelselag.

Bestämmelsen i 14 kap. 28 § första stycket FRL innebär ett avsteg från principen att fordringar med samma förmånsrätt är likställda. Bestämmelsen, som infördes genom 1917 års försäkringsrörelselagstiftning, tillkom under åberopande av billighetsskäl gentemot livräntetagare som försummat att lyfta sin ränta. Det finns knappast längre anledning att gynna den kategorin framför andra ersättningsberättigade på grund av livförsäkringar. Bestämmelsen bör därför slopas. Föreskrifterna i andra stycket samma paragraf om vilka försäkringsbelopp som får betalas ut efter beslut om likvidation eller konkurs har med de nya reglerna om förmåns-

rätt för försäkringsfordringar inte någon självständig betydelse. Också de föreskrifterna bör följaktligen upphävas.

9.15. Byte av bolagskategori

Utredningens förslag: Bestämmelserna i 26 kap. ABL om byte av bolagskategori skall tillämpas av försäkringsaktiebolag.

I 26 kap. ABL finns bestämmelser om dels byte från privat till publikt aktiebolag, dels byte från publikt till privat aktiebolag. Bestämmelserna motsvarar föreskrifterna i 17 kap. 1975 års ABL, vilka infördes genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1995 (se prop. 1993/94:196).

Bestämmelserna i 26 kap. ABL gäller fullt ut för bankaktiebolag. Föreskrifter för försäkringsaktiebolag om byte av bolagskategori finns i 18 kap. FRL. Regleringen där stämmer i allt väsentligt överens med reglerna i 1975 års ABL. (Om förarbetena, se prop. 1994/95:70.)

Finansdepartementet fann i 1998 års associationsrättspromemoria inte skäl att för försäkringsaktiebolagen frångå den allmänna regleringen om byte av bolagskategori. Inte heller utredningen finner sådana skäl.

9.16. Registrering

Utredningens förslag: Bestämmelserna i 27 kap. ABL skall gälla för försäkringsaktiebolag. I en särbestämmelse intas att Bolagsverket skall föra ett försäkringsregister.

Bakgrund

Allmänna aktiebolag och bankaktiebolag

ABL:s bestämmelser om registrering finns i 27 kap. Bestämmelserna har överförts dit från 1975 års aktiebolagslag utan några ändringar i sak.

Bolagsverket är registreringsmyndighet inte bara för allmänna aktiebolag utan också för bankaktiebolag. Hos Bolagsverket skall föras ett bankregister. När det i ABL hänvisas till aktiebolags-

registret, skall enligt 27 kap. 1 § den lagen hänvisningen beträffande bankaktiebolag avse bankregistret.

Försäkringsaktiebolag

FRL:s bestämmelser om registrering finns i 20 kap. Där anges bl.a. att hos registreringsmyndigheten, dvs. Bolagsverket, skall föras ett försäkringsregister.

I Finansdepartementets associationsrättspromemoria föreslogs i fråga om registrering att i FRL skulle behållas bestämmelsen om förande av ett försäkringsregister och om kungörande av vad som införs i registret. Dessutom ansågs en särbestämmelse om hinder för registrering av beslut i strid med bolagets grunder alltjämt motiverad.

Utredningens bedömningar

Särregleringen i fråga om registrering bör på försäkringsområdet utformas på ett sätt som svarar mot särbestämmelserna för bankaktiebolag. I särlagstiftningen skall alltså behållas den bestämmelsen att Bolagsverket skall föra ett försäkringsregister samt får 27 kap. 1 § ABL kompletteras med en hänvisning till det registret. Det har sagts att detta register i fortsättningen bör kallas ”försäkringsföretagsregistret” för att bättre harmonisera med registren för banker och allmänna aktiebolag. Uttrycket försäkringsregistret är emellertid sedan länge väl etablerat och accepterat. De kostnader en namnändring skulle innebära kan mot den bakgrunden knappast försvaras.

Bestämmelserna i 20 kap. 4 § FRL innehåller bl.a. den kompletteringen till allmänna regler att det föreligger hinder mot registrering av beslut i strid mot de försäkringstekniska riktlinjerna. Regeln därom tillkom vid lagändringarna år 2000, när systemet med grunder ersattes med en ordning med bl.a. försäkringstekniska riktlinjer. Som anförts ovan skall sådana riktlinjer vara bindande för verksamheten på samma sätt som bolagsordningen. Ett bolagsbeslut som strider mot de försäkringstekniska riktlinjerna anses därför inte böra registreras. Motsvarande gäller emellertid inte i fråga om de andra slag av riktlinjer som av lagstiftaren jämställts med bolagsordningen. Skillnaden har motiverats med att det före-

ligger en rapporteringsskyldighet till Finansinspektionen endast för försäkringstekniska riktlinjer (se prop. 1998/99:87 s. 348).

Det är naturligtvis inte en lämplig ordning att riktlinjer som i lagmotiv sagts ha samma tyngd inte jämställs vid ett registreringsbeslut, låt vara att skillnaden motiverats av praktiska skäl. De skälen gör sig emellertid inte längre lika starkt gällande. Registeransvaret för försäkringsbolag åvilar numera Bolagsverket och inte, som vid 2000 års lagändringar, Finansinspektionen, till vilken myndighet försäkringstekniska riktlinjer skall ges in. Eftersom någon registrering av de ingivna riktlinjerna inte är föreskriven saknar Bolagsverket normalt kännedom om deras innehåll. En prövning mot försäkringstekniska riktlinjer kommer följaktligen till stånd endast om dessa särskilt infordras i registreringsärendet. Att nu uppställa ett krav på Finansinspektionen att tillställa Bolagsverket ingivna riktlinjer är inte en ändamålsenlig lösning. Med hänsyn såväl härtill som till önskemålet om en likabehandling av de i försäkringsrörelselagstiftningen omnämnda riktlinjerna anser utredningen att försäkringstekniska riktlinjer i fortsättningen inte bör särbehandlas i den reglering som avser registrering. Inte heller sådana riktlinjer skall alltså behöva beaktas inför Bolagsverkets registrering.

9.17. Aktiebolags firma

Utredningens förslag: Bestämmelserna i 28 kap. ABL om aktiebolags firma skall tillämpas av försäkringsaktiebolag. I en särregel anges att ett sådant bolags firma skall innehålla ordet försäkring.

ABL:s bestämmelser om aktiebolags firma återfinns i 28 kap. Bestämmelserna där har överförts i allt väsentligt oförändrade från 1975 års aktiebolagslag.

För bankaktiebolag gäller de särbestämmelserna i fråga om bolagets firma att denna skall innehålla ordet bank och att bolaget, efter övertagande av en sparbanks rörelse, får använda ordet sparbank i sin firma.

Regler om försäkringsbolags firma finns i 17 kap. FRL, vilka svarar mot ABL:s bestämmelser om aktiebolags firma.

I fråga om försäkringsaktiebolags firma upptogs i 1998 års associationsrättspromemoria den särregeln att bolagets firma skall

innehålla ordet försäkringsaktiebolag eller ordet försäkring tillsammans med förkortningen AB. Också enligt utredningen bör en särregel med sådan innebörd gälla.

9.18. Skadestånd

Utredningens förslag: Föreskrifterna om skadestånd i 29 kap. ABL skall tillämpas på försäkringsaktiebolag. Ansvar vid överträdelser av där angivna bestämmelser skall för försäkringsaktiebolag gälla även vid överträdelse av regler i särlagstiftningen om försäkringsrörelse.

Bakgrund

Allmänna aktiebolag

Bestämmelserna i 1975 års aktiebolagslag om bl.a. styrelseledamöters, den verkställande direktörens och revisorns skadeståndsansvar har överförts i sak oförändrade till 29 kap. ABL.

Bankaktiebolag

I fråga om skadestånd gäller en särregel för bankaktiebolag. Genom den regeln utökas ansvaret för de i 29 kap. ABL angivna personkategorierna till att avse även överträdelser av lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.

Försäkringsaktiebolag

I FRL finns bestämmelser om skadestånd i 16 kap. De bestämmelserna överensstämmer i huvudsak med motsvarande regler i ABL. En skillnad är att FRL:s bestämmelser om skadeståndsansvar omfattar också aktuarien. Därvid har hänvisats till den vikt som bör läggas vid den aktuariella kontrollen (se prop. 1998/99:87 s. 352). Vidare gäller att skadeståndsansvar kan inträda vid överträdelse av bl.a. FRL samt de försäkringstekniska riktlinjerna och placeringsriktlinjerna. Skälet härtill är att dessa riktlinjer – såsom redan fram-

hållits – är bindande för verksamheten på samma sätt som bolagsordningen. I 2004 års lagrådsremiss om förstärkt skydd för försäkringstagare i livförsäkringsbolag föreslogs att även en överträdelse av riktlinjerna för hantering av intressekonflikter skulle kunna medföra skadeståndsskyldighet. På inrådan av Lagrådet drogs lagförslaget därom tillbaka i den efterföljande propositionen (se prop. 2003/04:109 s. 49 och 92 f.).

I Finansdepartementets promemoria från år 1998 föreslogs att man skulle behålla särbestämmelser om skadeståndsskyldighet vid medverkan till överträdelse av FRL och om skadeståndsansvar för aktuarier.

Utredningens bedömningar

Naturligtvis bör på försäkringsområdet kunna aktualiseras ett skadeståndsansvar vid överträdelser av den särskilda regleringen av försäkringsrörelse. Detta måste framgå av en uttrycklig bestämmelse. Frågan är om också överträdelser av försäkringstekniska riktlinjer och placeringsriktlinjer framdeles bör kunna medföra skadeståndsskyldighet.

Den kritik angående nämnda riktlinjers ställning vid klander av bolagsstämmobeslut som behandlats i avsnitt 9.6 gör sig i viss mån gällande även i detta sammanhang. En aktieägares skadeståndsansvar torde i första hand kunna aktualiseras efter deltagande i bolagsstämmobeslut, och som framhållits i nämnda avsnitt ter det sig generellt sett främmande att stämman skall vara bunden av styrelsens riktlinjer. Vidare skall lyftas fram att överträdelser av styrelsens riktlinjer inte omfattas av skadeståndsreglerna för vare sig allmänna aktiebolag eller bankaktiebolag. Som också påpekats i avsnitt 9.6 bör de bolagsinterna riktlinjerna i ett kreditinstitut många gånger vara lika viktiga som dem i ett försäkringsbolag. Till det sagda kommer att överträdelser av försäkringstekniska riktlinjer och placeringsriktlinjer kan vara oförenliga med den lagfästa principen om stabilitet eller de särskilda bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar eller placering av tillgångar. Detta gör att behovet av att låta försäkringstekniska riktlinjer och placeringsriktlinjer omfattas av skadeståndsbestämmelser inte är särskilt stort.

Anförda omständigheter bör enligt utredningens uppfattning föranleda att försäkringstekniska riktlinjer och placeringsriktlinjer inte längre skall särbehandlas i skadeståndshänseende.

Utredningen har i avsnitt 9.11 uttalat att aktuariebefattningen i sig inte bör medföra en särskild ansvarsställning i lagstiftningen om försäkringsrörelse; såsom i andra branscher bör ansvaret för försäkringsbolagets verksamhet ligga på styrelsen och den verkställande direktören. Utredningen har därför föreslagit att aktuarien och dennes närstående inte skall ingå i jävskretsen enligt bestämmelserna om tillhandahållande av tjänster. Nämnda syn på aktuariebefattningen gör sig gällande också i frågor om skadeståndsansvar. Bestämmelsen i 16 kap. 1 § FRL, vari aktuarien omnämns, svarar mot skadeståndsregeln i 29 kap. 1 § ABL, vilken tillkommit delvis för att det skall finnas verksamma incitament för företagsledningarna att fullgöra sina uppgifter (se prop. 1997/98:99 s. 187 och 191). Som redan Försäkringsutredningen föreslog (se SOU 1995:87) bör alltså nuvarande bestämmelser om särskilt skadeståndsansvar för aktuarien slopas.

9.19. Straff och vite

Utredningens förslag: ABL:s bestämmelser om straff och vite skall gälla för försäkringsaktiebolag. Därjämte skall den nuvarande straffbestämmelsen avseende förbudet mot att lämna ut personuppgift till förmånstagare bestå. Finansinspektionen skall också i fortsättningen ha möjlighet att förena förelägganden eller förbud med vite.

Bakgrund

Allmänna aktiebolag

Bestämmelser om straff och vite ges i 30 kap. ABL. De bestämmelserna överensstämmer i stort sett helt med motsvarande bestämmelser i 1975 års aktiebolagslag.

Bankaktiebolag

I lagen om bank- och finansieringsrörelse upptas en särskild ansvarsbestämmelse enligt vilken den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot ett i lagen uppställt meddelandeförbud döms till böter. I fråga om vite anges i 13 kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse, som behandlar ingripanden, att Finansinspektionen får förelägga vite, om inspektionen meddelar föreläggande eller förbud enligt den lagen.

Försäkringsaktiebolag

För försäkringsbolagen finns bestämmelser om straff och vite i 21 kap. FRL, vilka motsvarar ABL:s föreskrifter därom.

I 21 kap. 1 § FRL upptas vissa straffbestämmelser som tar sikte på föreskrifter om försäkringsrörelse och därmed saknar motsvarighet i ABL. Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet meddelar oriktiga eller vilseledande uppgifter till Finansinspektionen och den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot den i 7 kap. 20 § FRL fastslagna sekretessen i försäkringsbolags verksamhet. I paragrafen föreskrivs vidare straffansvar för den som bryter mot en sedan länge upphävd bestämmelse om anmälningsskyldighet vid kvalificerat förvärv av aktier. I 21 kap. 2 § FRL anges att Finansinspektionen kan förena ett föreläggande eller förbud med vite.

I 1998 års associationsrättspromemoria gjordes bedömningen att bestämmelsen om brott mot tystnadsplikten skulle behållas, att Finansinspektionen också i fortsättningen skulle ges möjlighet att förena förelägganden eller förbud med vite, och att ytterligare särbestämmelser inte var erforderliga.

Utredningens bedömningar

Enligt uttalanden i lagförarbeten bör kriminalisering som metod för att hindra överträdelser av olika normer i samhället användas med försiktighet (se prop. 1994/95:23 s. 52 f.). Det har också framhållits att kriminalisering inte är det enda och inte alltid det mest effektiva medlet för att motverka oönskade beteenden. Med hänsyn härtill har överträdelser av ABL:s bestämmelser straffsanktionerats endast i den utsträckning det saknas andra lämpliga sank-

tioner, såsom skadestånd eller vite (se prop. 2004/05:85 s. 494). Angivna ståndpunkter bör göra sig gällande även när frågor om straffansvar i lagstiftningen om försäkringsrörelse skall prövas.

Finansinspektionens behov av att erhålla upplysningar från befattningshavare i ett försäkringsbolag kan enligt gällande rätt tillgodoses med hjälp av bl.a. vitesförelägganden. Efterkoms inte ett sådant föreläggande kan vitet dömas ut. Såsom redan skett på banksidan bör därför föreskriften om straffansvar för oriktiga eller missvisande uppgifter till Finansinspektionen slopas.

I motiven till den av regeringen föreslagna nya sekretessbestämmelsen i 7 kap. 20 § FRL (se avsnitt 9.6) anfördes att det inte framstår som motiverat att brott mot tystnadsplikten, när det gäller den ofta integritetskänsliga information som försäkringsbolag hanterar, skall vara straffria. Vidare lyftes där fram att det är svårt att se någon grund för skadestånd annat än om brottet kan ses som ett angrepp på den berörda personens frid eller ära och innefattar en allvarlig kränkning. Det ansågs inte heller lätt att uppfatta hur Finansinspektionens tillsynsverksamhet skulle kunna skydda enskilda mot att information lämnas i strid med bestämmelsen om tystnadsplikt. (Se prop. 2005/06:64 s. 171.) Nämnda argument talar för att även den nuvarande sekretessbestämmelsen, som uppställer förbud mot att lämna ut personuppgift till förmånsstagare, skall vara straffsanktionerad. Den bestämmelsen skyddar andra intressen än rent ekonomiska.

Det kan i sammanhanget påpekas att regeringen i förarbetena till lagen om bank- och finansieringsrörelse uttalade att det finns ett behov av en översyn av sekretessbestämmelserna för finansiella företag och att sekretessfrågorna i finansiell verksamhet bör behandlas samlat (se prop. 2002/03:139 s. 480 ff.). I ett sådant sammanhang kan det finnas skäl att mera ingående pröva behovet av att straffsanktionera bestämmelser om sekretess i försäkringsrörelse.

Det bör här också uppmärksammas att utredningens förslag att, i stället för vissa av ABL:s regler om låneförbud, införa bestämmelser om tillhandahållande av tjänster till en jävskrets innebär att straffsanktionen i ABL avseende förbjudna lån inte blir fullt tilllämplig på försäkringsaktiebolag.

I övrigt ansluter sig utredningen till de bedömningar i fråga om straff och vite som gjordes i 1998 års associationsrättspromemoria.

9.20. Överklagande

Utredningens förslag: Bestämmelserna om överklagande i 31 kap. ABL skall gälla även försäkringsaktiebolag. Finansinspektionens beslut skall som huvudregel överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Bakgrund

Allmänna aktiebolag

I 31 kap. ABL finns föreskrifter om överklagande av beslut som meddelats av Bolagsverket, länsstyrelsen, Skatteverket eller Finansinspektionen i ärenden enligt bestämmelser i ABL.

Bankaktiebolag

Nämnda föreskrifter i ABL gäller även bankaktiebolag. I lagen om bank- och finansieringsrörelse upptas vissa överklagandebestämmelser som har att göra med Finansinspektionens uppgifter enligt den lagen. Enligt dessa bestämmelser får talan mot Finansinspektionens beslut, i den mån de får överklagas, föras hos allmän förvaltningsdomstol.

Försäkringsaktiebolag

För försäkringsaktiebolag ges bestämmelser om överklagande i tillsynsärenden i 19 kap. 13 och 13 a §§ FRL och i registreringsärenden i 20 kap. 7 § FRL. Bestämmelserna för överklagande i tillsynsärenden ligger nära dem på bankområdet. Sålunda överklagas Finansinspektionens beslut vanligen hos länsrätt. Beslut som i någon mening avser en central förändring av bolagets uppbyggnad eller den verksamhet som bedrivs av bolaget skall emellertid på försäkringsområdet överklagas direkt till kammarrätten. Dit hör beslut om koncession och förverkande av koncession. För dessa typer av beslut har det av samhällsekonomiska skäl ansetts nödvändigt att frågorna prövas så snabbt som möjligt (se prop. 1997/98:186 s. 80 f. och 90).

Utredningens bedömningar

Det saknas skäl att inte låta ABL:s bestämmelser om överklagande bli fullt tillämpliga på försäkringsaktiebolag.

Föreskrifterna om överklagande av Finansinspektionens beslut såvitt gäller kreditinstitut blev genom införandet av lagen om bank- och finansieringsrörelse på så sätt ändrade att samtliga beslut, mot vilka talan skall föras hos domstol, numera överklagas till länsrätt. Ändringen var föranledd av synpunkter som framförts av Lagrådet (se prop. 2002/03:139 s. 505). Lagrådet pekade på att mål som anhängiggörs direkt hos kammarrätten genom överklagande av förvaltningsbeslut handläggs som enpartsmål, vilket innebär att Finansinspektionen inte blir part i målet hos kammarrätten och inte kan överklaga kammarrättens dom. I de mål där Finansinspektionens beslut överklagas hos länsrätt blir inspektionen däremot både part och klagoberättigad. De omständigheter som Lagrådet pekat på talar med styrka för att man också på försäkringsområdet bör flytta ner återstående mål till länsrätt. I den riktningen verkar även önskemålet om gemensamma bestämmelser om överklagande för finansiella företag. Det finns skäl att utgå från att en länsrätt kommer att handlägga de nerflyttade målen med den skyndsamhet de kräver.

Utredningen saknar anledning att i andra avseenden föreslå ändringar av nuvarande föreskrifter om överklagande.

10. Associationsrättsliga särregler för ömsesidiga försäkringsbolag

10.1. Några utgångspunkter

Utredningens bedömning: Som utgångspunkt skall gälla att en särregel skall införas endast om den kan motiveras av ömsesidiga försäkringsbolags särart, verksamheten försäkring, skyddet för försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar eller EG-krav. När regleringen i ABL och FL på ett visst område är sakligt sett överensstämmande kan en särregel för ömsesidiga försäkringsbolag i förhållande till försäkringsaktiebolag motiveras endast av ömsesidiga bolags särart.

I utredningens uppdrag ligger att även för ömsesidiga försäkringsbolag i möjligaste mån utmönstra de associationsrättsliga reglerna från försäkringsrörelseregleringen. I avsnitt 7.4 har föreslagits att lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, FL, skall utgöra den associationsrättsliga basen för ömsesidiga försäkringsbolag. Som där anmärkts innebär det ställningstagandet naturligtvis inte att den ömsesidiga försäkringsföretagsformen som sådan skall utmönstras. I enlighet med vad som angetts i avsnitt 7.5 bör de särdrag som kännetecknar ömsesidiga försäkringsbolag kunna motivera associationsrättsliga särregler. De ömsesidiga försäkringsbolagens egenart skall alltså beaktas vid bedömningen av vilka särregler som är nödvändiga.

En annan utgångspunkt som utredningen slagit fast för prövningen av om det finns behov av associationsrättsliga särregler för ömsesidiga försäkringsbolag är att dessa inte bör behandlas annorlunda än försäkringsaktiebolag, i den mån det inte är särskilt motiverat av företagsformen som sådan (se avsnitt 7.4). Utformningen av regelsystemet får inte missgynna den ömsesidiga företagsformen och åstadkomma en styrning bort från denna företagsform. Det sagda innebär att utredningen i det följande ofta kan ansluta sig till

de bedömningar som gjorts beträffande försäkringsaktiebolag. När regleringen i aktiebolagslagen (2005:551), ABL, och FL på ett visst område är sakligt sett överensstämmande bör därför behovet av särreglering för försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag många gånger sammanfalla. En sådan syn ligger i linje med lagstiftarens strävan mot en funktionellt inriktad lagstiftning på det finansiella området.

Finansdepartementets promemoria från år 1998 med förslag om ny associationsrätt för bankaktiebolag och försäkringsbolag har ovan utgjort utgångspunkten för utredningens bedömningar för försäkringsaktiebolag. Även när det gällde ömsesidiga försäkringsbolag utgick promemorian från att 1975 års aktiebolagslag skulle vara den associationsrättsliga basen. Någon bedömning av om det i förhållande till den föreningsrättsliga regleringen kunde krävas särregler för ömsesidiga försäkringsbolag gjordes därför inte. Det är därmed inte möjligt att som för försäkringsaktiebolag utgå från de bedömningar som gjordes i Finansdepartementets promemoria. Nedan görs därför en genomgång av gällande regler för ekonomiska föreningar och bedömningar av vilka särregler som utredningen anser behövs för ömsesidiga försäkringsbolag. I vissa delar är regleringen i försäkringsrörelselagen (1982:713), FRL, närliggande den i FL. Utredningen begränsar då redogörelsen till de skillnader som finns. Genomgången följer strukturen i FL. I slutet av kapitlet berörs dessutom frågan om det skall införas särskilda regler för att ombilda ett ömsesidigt försäkringsbolag till antingen ett försäkringsaktiebolag eller en understödsförening.

Av hänsyn till önskemålet om en funktionell finansiell lagstiftning finns det anledning att också göra jämförelser med särregleringen för en kooperativ associationsform på kreditområdet som omfattas av lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och som baseras på FL, nämligen kreditmarknadsföreningar. I de fall särskilda bestämmelser gäller för sådana föreningar kommer det att anges i det följande. Det finns dessutom kooperativa banker, medlemsbanker. Lagstiftningstekniken för dessa skiljer sig från den för kreditmarknadsföreningar genom att lagen (1995:1570) om medlemsbanker inte hänvisar till FL, utan innehåller en fullständig associationsrättslig reglering. Utredningen kommer i det följande inte att ange de särregler som gäller för medlemsbanker i förhållande till FL.

10.2. Inledande bestämmelser

Utredningens förslag: Bestämmelserna i 1 kap. FL skall gälla ömsesidiga försäkringsbolag. Definitionen av ekonomisk förening skall dock inte gälla. Särregler införs för att försäkrade i vissa fall skall kunna vara delägare och för att återförsäkringstagare inte skall vara delägare. Vidare införs särregler för att ömsesidiga skadeförsäkringsbolag också i fortsättningen skall kunna tillämpa uttaxering. En möjlighet för Finansinspektionen att föreskriva att bestämmelserna om koncerner även skall tilllämpas för en grupp av företag behålls. En särregel införs om garantikapital och att dess storlek skall bestämmas med hänsyn till den planerade verksamhetens omfattning och art. De bestämmelser i 1 kap. FRL som vilar på EG-rätt behålls.

Bakgrund

Ekonomiska föreningar

1 kap. FL innehåller vissa inledande bestämmelser. Där ges till en början en definition av ekonomisk förening och anges att en förening som har till ändamål att främja medlemmarnas intressen genom annan ekonomisk verksamhet än som omfattas av definitionen inte kan bli en juridisk person. Vidare framgår att en ekonomisk förening skall registreras och att medlemmarna inte är personligen ansvariga för föreningens förpliktelser. Kapitlet innehåller vidare bestämmelser om vissa begrepp, bl.a. moderförening, dotterföretag och koncern.

Ömsesidiga försäkringsbolag

Inledande associationsrättsliga bestämmelser av motsvarande slag som de i 1 kap. FL finns framför allt i 1 kap. FRL men även i 2 kap. 13 § första stycket och 18 § första stycket FRL.

Utredningens bedömningar

1 kap. 1 § och 2 § tredje stycket FL

En ekonomisk förening skall som huvudregel ha till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom ekonomisk verksamhet i vilken medlemmarna deltar som konsumenter eller andra förbrukare, som leverantörer, med egen arbetsinsats, genom att begagna föreningens tjänster, eller på annat liknande sätt. En viss utvidgning av begreppet har skett under senare år för att öka konkurrenskraften för kooperativ verksamhet. Ändringen innebär bl.a. att flera föreningar i samverkan kan uppfylla de krav som ställs för att var och en av dessa skall anses som en ekonomisk förening. Av förarbetena till FL framgår att en förening i huvudsak måste framträda som en förening i vilken medlemmarna deltar, det s.k. huvudsaklighetskravet (se prop. 1986/87:7 s. 78). En följd av detta är att det är möjligt för en ekonomisk förening att handla även med andra än medlemmar, så länge medlemsverksamheten är den huvudsakliga delen. En förening som har till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom annan ekonomisk verksamhet än den nyss nämnda kan inte bli en juridisk person, om inte annan lag medger det.

Ömsesidiga försäkringsbolag måste anses uppfylla kraven på att främja medlemmarnas ekonomiska intressen och det kan inte råda någon tvekan om att försäkringsrörelse är ekonomisk verksamhet. Delägarkretsens möjliga sammansättning skulle dock kunna göra det tveksamt om huvudsaklighetskravet alltid blir uppfyllt.

Återförsäkringstagare är enligt 1 kap. 7 § första stycket FRL inte delägare. Bestämmelsen har funnits i försäkringsrörelseregleringen sedan år 1949. Redan dessförinnan kunde en återförsäkringsgivare avtala bort delägarskapet för återförsäkringstagaren. Det finns inte någon begränsning för hur stor andel av ett bolags verksamhet som får vara mottagen återförsäkring. Ett ömsesidigt försäkringsbolag kan således ha en andel mottagen återförsäkring som är större än direktförsäkring och därför inte uppfylla huvudsaklighetskravet.

I kapitel 7 har utredningen föreslagit att FL genom en hänvisning i en ny försäkringsrörelselag skall tillämpas av ömsesidiga försäkringsbolag. Med en sådan lagstiftningsteknik är det inte nödvändigt att ömsesidiga försäkringsbolag uppfyller definitionen av ekonomisk förening. Det bör genom en särregel anges att 1 kap. 1 § FL inte är tillämplig.

En fråga som kan ställas i detta sammanhang är om det är acceptabelt att återförsäkringstagare inte är delägare. Återförsäkringstagarna undantogs från delägarkretsen för att de då gällande reglerna om uttaxering, dvs. skyldigheten för delägarna att genom extra bidrag täcka uppkomna förluster, även medförde en rätt för delägarna att kräva uttaxering. En sådan rätt för återförsäkringstagare ansågs inte lämplig (se prop. 1948:50 s. 332 ff.). Även om reglerna om uttaxering i FRL inte längre gäller har det inte nu framkommit några skäl för att återinföra återförsäkringstagarnas status som delägare. En särbestämmelse som utesluter återförsäkringstagarna från delägarkretsen föreslås därför. Också i andra länder är det vanligt att återförsäkringstagare inte är delägare, låt vara att det normalt bestäms genom föreskrifter i bolagsordningen.

Det finns här anledning att något beröra bestämmelserna i 1 kap. 7 § andra stycket FRL om möjligheten att utvidga delägarkretsen i ömsesidiga försäkringsbolag till att omfatta försäkrade. Möjligheten infördes år 2000. I förarbetena konstaterades att i vissa ömsesidiga försäkringsbolag var även försäkrade arbetstagare delägare när försäkringarna grundades på kollektivavtal och att ett sådant delägarskap var viktigt i de s.k. avtalsbolagen, vilka är uppbyggda på en lika delning av makten mellan arbetsgivare och arbetstagare (se prop. 1998/99:87 s. 322 f.). Det konstaterades vidare att en sådan lösning ger möjlighet till lika behandling vid fördelning av överskott t.ex. i samband med likvidation. Det ansågs inte strida mot den ömsesidiga associationsformen som sådan att tillåta detta. Utredningen anser att möjligheten att göra försäkrade till delägare i bolag med stark arbetsrättslig anknytning är väl förenlig med bärande tankar bakom ömsesidigheten och bör behållas men att det saknas skäl att vidga denna möjlighet till att omfatta även andra grupper.

1 kap. 2 § första och andra styckena FL

Av 1 kap. 2 § första stycket FL framgår att en ekonomisk förening skall registreras. Bestämmelsen saknar visserligen motsvarighet i FRL men att registreringsplikt föreligger för ett ömsesidigt försäkringsbolag följer av 2 kap. 13 § första stycket FRL. Enligt 1 kap. 2 § andra stycket FL kan en ekonomisk förening efter registrering förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt föra talan inför domstolar och andra myndigheter. Bestämmelsen

motsvaras av 2 kap. 18 § första stycket första och andra meningarna FRL. Några särbestämmelser för ömsesidiga försäkringsbolag är inte erforderliga.

1 kap. 3 § FL

Av bestämmelsen följer att endast föreningens tillgångar svarar för föreningens förpliktelser. I tillgångarna räknas insatser och avgifter som har förfallit till betalning in även om de inte har betalats än.

För ömsesidiga försäkringsbolag anges som huvudregel i 1 kap. 6 § första stycket FRL att delägarna inte svarar personligen för bolagets förpliktelser. Däremot ges genom 1 kap. 6 § första stycket och 7 § tredje, fjärde och sjätte styckena FRL en möjlighet att i bolagsordningen för ett skadeförsäkringsbolag föreskriva att en delägare skall täcka skulder, avsättningar eller förluster i direkt skadeförsäkringsrörelse genom att göra kapitaltillskott till bolaget (uttaxering). Som redogjorts för ovan har det historiskt varit karakteristiskt för ett ömsesidigt försäkringsbolag att det drivs med delägarnas ömsesidiga ansvarighet som grund. Utvecklingen från fullt ömsesidigt ansvar för delägarna till den ordning som numera gäller har skett stegvis under lång tid. Den senaste ändringen, år 2000, motiverades med att reglerna om delägaransvar skall ge ett gott skydd för försäkringstagarnas intressen samt främja en tydlig gränsdragning mellan förpliktelser på grund av försäkringsavtal och medel som tjänar som rörelsens riskkapital (se prop. 1998/99:87 s. 290 f.). En strävan var också att reglerna för ömsesidiga bolag skulle närma sig de regler som gäller för andra associationsformer och att ömsesidiga försäkringsbolag inte borde behandlas annorlunda än försäkringsaktiebolag i den mån det inte är särskilt motiverat av företagsformen som sådan. Vidare konstaterades att reglerna om delägaransvar inte var sådana nödvändiga inslag i den ömsesidiga bolagsbildningen att det måste följa direkt av lag. Regeringen var dock inte beredd att helt ta bort möjligheten att bedriva ömsesidig försäkringsrörelse med ett personligt ansvar för delägare, men ansåg att det bör förutsätta närmare regler i det ömsesidiga försäkringsbolagets bolagsordning. Riksdagen gjorde inte någon annan bedömning.

I avsnitt 8.3.7 har utredningen redogjort för att det finns endast begränsade möjligheter att skaffa nytt kapital i ömsesidiga livförsäkringsbolag. Verksamheten bygger som där konstaterats i

huvudsak på självfinansiering. Situationen är likartad i ömsesidiga skadeförsäkringsbolag, med den skillnaden att det finns en möjlighet till uttaxering. Att kunna kräva in ytterligare kapital från delägarna vid förluster ligger helt i linje med principen om självfinansiering.

I stadgarna för en ekonomisk förening kan det, enligt 2 kap. 2 § FL, föreskrivas att regelbundna avgifter skall förekomma eller att det skall förekomma avgifter som är beroende av särskilda beslut om uttaxering. Avsikten med avgifter i en ekonomisk förening, som kan vara t.ex. årsavgifter eller medlemsavgifter, är dock att de skall bidra till kostnaderna för den löpande förvaltningen (se SOU 1984:9 s. 115). Att fullt ut tillämpa bestämmelserna i FL om att endast föreningens tillgångar svarar för dess förpliktelser skulle därför riskera att utesluta möjligheten till nuvarande form av uttaxering i ömsesidiga skadeförsäkringsbolag, vilket kan ytterligare försvåra möjligheterna till kapitalförsörjning för dessa. Utredningen ansluter sig till regeringens och riksdagens tidigare bedömning att delägare inom skadeförsäkringsrörelse skall kunna åläggas att göra kapitaltillskott till bolaget i form av uttaxering om detta reglerats i bolagsordningen. Eftersom FL inte möjliggör personligt ansvar för medlemmar krävs särregler om delägaransvar inom skadeförsäkring.

1 kap. 4–6 §§ FL

Definitionerna av moderförening, dotterföretag och koncern är desamma som för ömsesidiga försäkringsbolag, 1 kap. 9 § FRL. I sista stycket av den paragrafen finns dock ett bemyndigande för regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, att föreskriva att bestämmelserna i FRL, eller föreskrifter som meddelats med stöd av dem, om koncerner skall gälla helt eller delvis för en grupp av företag som inte utgör en koncern i FRL:s mening, men som har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning, s.k. oäkta koncerner. Bestämmelsen, som saknas för föreningar, har behandlats ovan angående försäkringsaktiebolagen (se avsnitt 9.2). Som framgår tar bestämmelsen sikte på ömsesidiga försäkringsbolag. I motsats till den bedömning utredningen har gjort för försäkringsaktiebolag bör därför bemyndigandet behållas för ömsesidiga försäkringsbolag.

1 kap. 8 § FRL

Bestämmelsen anger att ett ömsesidigt bolag inte får bildas utan garantikapital om det inte finns särskilda skäl för det, att tillskott av garantikapital får göras under rörelsens gång och att garantikapitalet skall betalas tillbaka när det inte längre behövs. Bestämmelsen, som saknar motsvarighet för föreningar, har behandlats i avsnitt 8.3.7. Bedömningarna där innebär att garantikapital även fortsättningsvis kommer att vara av väsentlig betydelse som startkapital i ömsesidiga livförsäkringsbolag. När det gäller skadeförsäkringsbolag gör sig motsvarande förhållanden gällande. Även för dessa bolag finns det därför anledning att behålla bestämmelser om garantikapital.

För försäkringsaktiebolag har det ovan föreslagits en kompletterande regel till ABL:s krav på aktiekapital, innebärande att aktiekapitalet skall bestämmas med hänsyn till den planerade verksamhetens omfattning och art (se avsnitt 9.2). Garantikapital ingår i ett ömsesidigt försäkringsbolags kapitalbas på samma sätt som aktiekapital i ett försäkringsaktiebolags kapitalbas. Behovet av en uttrycklig regel om garantikapitalets storlek är därför detsamma som det som motiverat förslaget för försäkringsaktiebolag. En motsvarande bestämmelse föreslås därför för garantikapital.

1 kap. 9 a–9 c, 9 e och 9 f §§ FRL

Bestämmelserna innehåller definitioner som saknas i FL. De bör av samma skäl som för försäkringsaktiebolag (se ovan avsnitt 9.2) behållas i en ny försäkringsrörelselag.

10.3. Bildandet av ett ömsesidigt försäkringsbolag

Utredningens förslag: FL:s bestämmelser om bildande av ekonomiska föreningar skall inte gälla ömsesidiga försäkringsbolag. I stället behålls de nuvarande reglerna om hur ömsesidiga försäkringsbolag bildas. Ett sådant bolags bolagsordning skall, utöver vad som sägs i FL, ange om rörelsen skall avse såväl direkt försäkring som mottagen återförsäkring, om bolaget skall driva försäkringsrörelse utanför EES, den krets av försäkrade som är delägare om inte endast försäkringstagarna är delägare, garantikapitalet, hur rösträtten skall utövas och beslut fattas på

bolagsstämman, förekomsten av fullmäktige, om och när uttaxering skall förekomma, antal och sammanlagt belopp av försäkringar som skall vara tecknade innan bolaget kan anses bildat, samt hur tillgångarna skall fördelas mellan delägarna vid bolagets upplösning. Begreppen koncession och stadfästelse ersätts med ”tillstånd” respektive ”godkännande”.

Bakgrund

Ekonomiska föreningar

Bestämmelser om bildande av ekonomiska föreningar finns i 2 kap. FL. De innebär att en ekonomisk förening måste ha minst tre medlemmar, vilka skall anta stadgar samt välja styrelse och revisorer. Vidare anges vad stadgarna skall innehålla, inom vilken tid föreningen skall anmälas för registrering och konsekvenser av att registrering inte sker samt vilka åtgärder som kan vidtas innan föreningen är registrerad.

Ömsesidiga försäkringsbolag

Bestämmelserna om bildande av ett ömsesidigt försäkringsbolag finns i 2 kap. FRL och reglerar mer detaljerat hur bildandet går till. Bestämmelserna motsvarar i princip de som gäller för bildandet av försäkringsaktiebolag (se ovan) med den skillnaden att stiftarna i bolagsordningen skall bestämma att ett visst antal försäkringar till minst ett visst sammanlagt belopp skall vara tecknade innan bolaget får anses bildat. Hänsyn skall då tas till arten av den planerade rörelsen och till garantikapitalets, dvs. startkapitalets, storlek. Teckning av försäkringar skall ske på en efter koncessionen upprättad stiftelseurkund eller på en teckningslista. Beslut om bolagets bildande skall därefter ske på en konstituerande stämma, till vilken de som har tecknat försäkringar och eventuella röstberättigade garanter skall kallas. Kallelse behöver inte ske om alla försäkringar tecknas vid stämman och alla de som har tecknat försäkringar samt eventuella röstberättigade garanter är ense. Om inte så många försäkringar tecknats som angetts i bolagsordningen faller frågan om bolagets bildande. Bolaget är bildat om flertalet av de närvarande röstberättigade röstar för det. När det ömsesidiga försäkringsbolaget bildats skall en styrelse och revisorer väljas.

Utredningens bedömningar

2 kap. 1 § FL

En ekonomisk förening skall ha minst tre medlemmar. Medlemmarna skall anta stadgar samt välja styrelse och revisorer. För ömsesidiga försäkringsbolag finns inte något i FRL angivet krav på minsta antal delägare. I stället skall stiftarna enligt 2 kap. 2 § FRL bestämma att ett visst antal försäkringar till minst ett visst sammanlagt belopp skall vara tecknade, innan bolaget får anses bildat. Genom att försäkringsantalet och beloppet enligt 2 kap. 5 § första stycket 15 FRL skall anges i bolagsordningen kommer frågan om antalet delägare är tillräckligt för den avsedda verksamheten att prövas av Finansinspektionen eller regeringen vid ansökan om koncession och stadfästelse av bolagsordningen.

Kravet i 2 kap. 1 § FL på ett minsta antal om tre medlemmar kan inte anses innebära något hinder för bildandet av ett ömsesidigt försäkringsbolag. Avsikten är normalt att antalet delägare skall vara betydligt större än tre. Bestämmelsen i FL bör därför kunna tillämpas även för ömsesidiga försäkringsbolag. Det kan dock ofta finnas skäl att för ömsesidiga försäkringsbolag kräva ett större antal delägare än tre. Det är genom delägarnas premier som bolagets rörelse- och buffertkapital byggs upp. För att säkerställa en tillräcklig finansiell styrka i bolaget och även en tillräcklig riskutjämning bör det därför även i fortsättningen anges i bolagsordningen minst hur många försäkringar som måste vara tecknade för att bolaget skall kunna bildas och till vilket belopp dessa minst skall uppgå. På så sätt kommer frågan om delägarantalet och försäkringsbeloppen är tillräckliga att prövas vid ansökan om tillstånd att driva försäkringsrörelse.

För försäkringsaktiebolag har det föreslagits att de i framtiden skall kunna få verksamhetstillstånd efter bildandet. Frågan är om detta skall bli möjligt även för ömsesidiga försäkringsbolag. Som angetts ovan fattas beslut om att bilda ett ömsesidigt bolag på en konstituerande stämma av dem som har tecknat sig för försäkring och röstberättigade garanter. Att de som avser att verka tillsammans i bolags- eller föreningsform också är de som skall fatta beslutet om sådan samverkan anser utredningen vara ett krav som inte kan frångås. Nuvarande regler innebär att ett bolag redan innan den konstituerande stämman hålls har medgetts tillstånd att driva försäkringsrörelse och det har därför rätt att meddela försäkringar.

Om ett ömsesidigt försäkringsbolag skall kunna bildas innan det har fått tillstånd att driva försäkringsrörelse måste det vara möjligt för de blivande delägarna att teckna försäkring trots att verksamhetstillstånd saknas. Det innebär att försäkringsrörelse under en tid skulle bedrivas utan tillstånd. I ett sådant fall skulle försäkringstiden åtminstone inte kunna börja löpa förrän efter det att tillståndet har getts och bolaget har registrerats. Eftersom anmälan för registrering skall ske senast sex månader efter tillståndet kan det innebära en lång tidsutdräkt för försäkringstagaren innan försäkringsskyddet börjar gälla. Den prövning som skall göras av en ansökan om tillstånd att driva försäkringsrörelse kan dessutom medföra att de försäkringar som har tecknats inte kommer att vara tillåtna för försäkringsbolaget. Utredningen anser inte att det är en acceptabel ordning.

Det kan vidare sättas i fråga om det finns något behov av att bilda ett ömsesidigt försäkringsbolag innan verksamhetstillstånd har meddelats. Associationsformen finns endast inom försäkringsområdet. De som vill bilda ett ömsesidigt bolag kan därför inte förvärva ett redan befintligt bolag som har haft annan verksamhet och därefter ansöka om tillstånd att driva försäkringsrörelse. Att inte göra bolagsbildningen möjlig för tiden innan verksamhetstillstånd har getts kan därför inte motverka uppkomsten av nya ömsesidiga försäkringsbolag. Övervägande skäl talar för att behålla nuvarande ordning.

Ett försäkringsbolag skall enligt 2 kap. 1 § första stycket FRL bildas av en eller flera stiftare. Med den bedömning som gjorts ovan, att tillstånd att driva försäkringsrörelse måste ges innan en konstituerande stämma tar ställning till bolagsbildningen, finns det även i fortsättningen behov av stiftare. För aktiebolag finns en möjlighet till undantag från den personkrets som kan vara stiftare, vilket utredningen ovan har föreslagit även skall gälla för försäkringsaktiebolag. Det är avsett framför allt för att möjliggöra undantag från gällande bosättningskrav. Det finns inte anledning att ställa större krav på stiftare av ömsesidiga försäkringsbolag, varför en sådan möjlighet bör införas även för dessa.

Krav på stiftelseurkund infördes för försäkringsbolag år 1995 som en del av genomförandet i svensk rätt för banker och försäkringsbolag av EG:s första, andra, tredje och tolfte bolagsdirektiv. Direktiven gäller inte för bolag som inte drivs i vinstsyfte (jfr artikel 58 i Romfördraget, nuvarande artikel 48) och anses därför inte tillämpliga på ekonomiska föreningar. Det kan därför i och för

sig sättas i fråga om dessa direktiv är tillämpliga på ömsesidiga försäkringsbolag. I förarbetena till det svenska genomförandet för försäkringsbolag har denna fråga inte särskilt berörts (se prop. 1994/95:70). Det första bolagsdirektivet kräver offentliggörande av vissa dokument, bl.a. stiftelseurkund. De som deltar i bildandet av ömsesidiga försäkringsbolag är blivande försäkringstagare och eventuella garanter. För dessa personer måste en stiftelseurkund anses vara en betydelsefull informationskälla. Även om direktivets krav på sådana dokument inte skulle vara tillämpligt på ömsesidiga försäkringsbolag gör sig därför behovet av konsumentskydd gällande och kravet på upprättande av stiftelseurkund bör därför kvarstå.

Även i övrigt anser utredningen att det med hänsyn till det särskilda behovet av konsumentskydd på försäkringsområdet finns skäl att närmare reglera bolagets bildande på samma sätt som enligt gällande regler. Särregler om detta bör därför införas. Ett par förändringar föreslås dock av nuvarande regler. Om teckningen av en försäkring inte gjorts på rätt sätt kan den inte göras gällande av bolaget och om den tecknats med villkor är den i vissa fall ogiltig, allt under förutsättning att den som tecknat sig för försäkringen anmäler felet till Finansinspektionen. En sådan anmälan torde inte kräva några särskilda försäkringsrelaterade överväganden. Det mest naturliga är i stället att sådana anmälningar sker till registreringsmyndigheten, vilken sedan år 2002 inte längre är Finansinspektionen utan Bolagsverket. Det kan anmärkas att motsvarande anmälningar enligt ABL skall göras till Bolagsverket. Någon särbestämmelse för detta har inte ovan föreslagits för försäkringsaktiebolag.

Vidare uppställs i 2 kap. 9 § FRL ett förbud för stiftare och andra att uppbära vissa ersättningar eller förbehålla sig särskilda förmåner eller rättigheter. Ersättning kan emellertid ges för de kostnader för bolagsbildningen som avser allmänna avgifter och arvoden för att upprätta stiftelseurkund och liknande arbeten. Motsvarande förbud gäller inte för aktiebolag och de förslag som har lämnats ovan i avsnitt 9.4 innebär att det inte heller längre kommer att gälla för försäkringsaktiebolag. Något särskilt förhållande som ger skäl att behålla förbudet för ömsesidiga försäkringsbolag har inte framkommit, varför någon särregel i denna del inte föreslås.

2 kap. 2 § FL

Bestämmelserna om stadgarnas innehåll stämmer inte i alla delar överens med vad som gäller för ömsesidiga försäkringsbolag enligt 2 kap. 5 § FRL. Ett ömsesidigt försäkringsbolag skall utöver det som gäller för föreningar ange föremålet för bolagets verksamhet och särskilt ange om verksamheten skall avse såväl direkt försäkring som mottagen återförsäkring och om bolaget skall driva försäkringsrörelse utanför EES. Vidare skall det anges den krets av försäkrade som i denna egenskap är delägare, om inte endast försäkringstagarna är delägare. När det gäller garantikapital skall bolagsordningen ange garantikapitalet, i vilken ordning garanterna skall betala in det tecknade garantikapitalet och om och i vilken ordning vinst skall delas ut till garanter och i vilken ordning garantikapitalet skall återbetalas. Det krävs också bestämmelser om hur rösträtten skall utövas och hur beslut skall fattas på bolagsstämman, varvid särskilt skall anges i vilken utsträckning rösträtt skall tillkomma garanterna. Om uttaxering skall kunna förekomma skall det anges för vilka försäkringar, i vilka situationer, intill vilket belopp och i vilken ordning uttaxering kan ske hos delägarna i skadeförsäkringsbolag samt hur uttaxeringen skall genomföras. Slutligen skall även anges antal och sammanlagt belopp av de försäkringar som skall vara tecknade innan bolaget kan anses bildat. Det finns inte anledning att nu ställa lägre krav på ett ömsesidigt försäkringsbolags bolagsordning, varför dessa regler, vilka följer av verksamheten försäkring och den ömsesidiga särarten, bör behållas.

Dessutom skall det i bolagsordningen för ett ömsesidigt försäkringsbolag finnas regler enligt vilka bolagsstämman får förfoga över bolagets vinst eller, i ett livförsäkringsbolag, på annat sätt täcka bolagets förlust samt hur tillgångarna skall fördelas mellan delägarna vid bolagets upplösning. Enligt FL skall stadgarna ange grunderna för fördelningen av föreningens vinst samt hur man skall förfara med föreningens behållna tillgångar när föreningen upplöses. Till skillnad mot föreningsmedlemmar skall alltså delägarna i ömsesidiga försäkringsbolag få del i tillgångarna vid upplösning, vilket även följer av 14 kap. 14 § andra stycket FRL. Den bestämmelsen infördes år 2000 för att bolagets tillgångar inte skall få tillskiftas andra än delägarna, t.ex. garanter (se prop. 1998/99:87 s. 301). Eftersom utredningens utgångspunkt är att ömsesidiga försäkringsbolag skall få behålla sin särart bör denna skillnad mot FL behållas. När det däremot gäller reglering av vinst eller förlust

är skillnaden mellan kraven på stadgarna i ekonomisk förening och bolagsordningen i ömsesidiga försäkringsbolag inte av sådan betydelse att en särreglering är nödvändig.

För ömsesidiga försäkringsbolag saknas det krav på bestämmelser om medlemsinsatser och avgifter samt förlagsinsatser, eftersom sådana insatser och avgifter inte förekommer i ömsesidiga försäkringsbolag. Behovet av särbestämmelser i dessa delar behandlas närmare nedan.

Bolagsordningen i ett ömsesidigt försäkringsbolag behöver inte ange vilken tid bolagets räkenskapsår skall omfatta. För försäkringsbolag är kalenderår räkenskapsår enligt 1 kap. 6 § lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag, ÅRFL. Undantag gäller endast när bokföringsskyldighet inträder eller upphör, dvs. när bolaget startas eller upphör. Ett försäkringsbolag kan alltså inte välja vilket räkenskapsår som skall gälla, varför det inte har funnits något behov av att i bolagsordningen ange räkenskapsåret. Det kan dock inte anses som något hinder att kravet på detta i FL gäller.

Det finns inte heller krav på att ömsesidiga försäkringsbolag som tillämpar delegeradesystem skall ange delegerades befogenhet eller hur de skall utses, vilket krav däremot finns i FL för fullmäktige. Mot bakgrund av de förslag som har lämnats i avsnitt 8.3.3 bör bestämmelsen i FL i detta avseende nu gälla även för ömsesidiga försäkringsbolag.

2 kap. 3 § FL

En ekonomisk förening skall anmälas för registrering senast sex månader efter det att beslut fattades om att bilda den. Motsvarande tid för ömsesidiga försäkringsbolag räknas enligt 2 kap. 13 § FRL från det att koncession har beviljats. Om det förflyter lång tid från koncessionen till registrering finns en risk att de förutsättningar som legat till grund för prövningen av tillståndsansökan förändras redan innan verksamheten startas. Till detta kommer att EG:s försäkringsdirektiv ställer krav på att en koncession skall förverkas om den inte utnyttjats inom tolv månader (artikel 22 i första skadeförsäkringsdirektivet i dess lydelse enligt artikel 14 i tredje skadeförsäkringsdirektivet samt artikel 39 i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet), vilket även anges i 19 kap. 2 § FRL. Bestämmelsen i FRL om utgångspunkten för tiden att anmäla

bolaget för registrering bör därför behållas i en ny försäkringsrörelselag.

Om en förening inte skall börja sin verksamhet förrän ett visst i stadgarna angivet villkor har uppfyllts eller om ett sådant villkor beslutats vid ett sammanträde med medlemmarna skall tiden för registreringsanmälan räknas från den tidpunkt då villkoret har uppfyllts. Registrering får inte heller ske förrän villkoret är uppfyllt. Det krav som finns i EG:s försäkringsdirektiv gör att uppfyllandet av ett sådant villkor i ett försäkringsbolag inte kan avvaktas utan att tiden för registrering alltid bör utgå från tillståndsbeslutet. En kompletterande särregel med sådan innebörd föreslås därför.

Frågan om en förenings bildande har fallit om anmälan för registrering inte skett inom rätt tid eller om registreringsmyndigheten avskrivit anmälan om registrering eller vägrat registrering. Styrelseledamöterna svarar solidariskt för gjorda inbetalningar jämte uppkommen avkastning men med avdrag för kostnader för föreningens bildande. Motsvarande gäller för ömsesidiga försäkringsbolag med den skillnaden att frågan om bildandet av bolaget kan falla tidigare, om det vid konstituerande stämma inte har tecknats tillräckligt många försäkringar eller garantikapitalet inte betalats in. Denna särbestämmelse bör som en följd av den ömsesidiga egenarten överföras till en ny försäkringsrörelselag.

2 kap. 4 § FL

Bestämmelserna om åtgärder före bildandet motsvarar i huvudsak 2 kap. 18 § FRL. För tydlighets skull bör särregler införas om att åtgärder för att erhålla garantikapital är möjliga och för att förpliktelser som uppkommit genom en stiftelseurkund övergår på bolaget vid dess registrering.

Övriga bestämmelser i 2 kap. FRL

Bestämmelserna i 2 kap. FRL som behandlar krav på tillstånd för att bedriva försäkringsrörelse och den därmed sammanhängande prövningen skall utan saklig prövning överföras till en ny försäkringsrörelselag. De vilar till stor del på EG-rätt och ingår dessutom inte i utredningens uppdrag.

10.4. Delägare och deras ekonomiska insatser

Utredningens förslag: Bestämmelserna i 3 och 4 kap. FL skall inte gälla ömsesidiga försäkringsbolag.

Bakgrund

Ekonomiska föreningar

I en ekonomisk förening skiljer man mellan andelsrätten, som grundas på inbetalda medlemsinsatser, och medlemskapet (se prop. 1986/87:7 s. 88). I 3 kap. FL finns bestämmelser om inträde i föreningen, om avgång samt om medlemmarnas rättigheter och skyldigheter i sådana fall. Reglerna är avsedda att genom en avvägning mellan enskilda medlemmars intressen och föreningens intresse ge föreningarna en så stabil uppbyggnad som möjligt (se prop. 1986/87:7 s. 86). En förening kan inte vägra någon inträde som medlem, om det inte finns särskilda skäl. Om inte stadgarna säger något annat är det styrelsen som prövar ansökningar om inträde. Den som har förvärvat en andel genom bodelning, arv eller testamente har rätt att efter en anmälan inträda som medlem. En medlem har rätt att säga upp sig till utträde ur föreningen. En föreningsmedlem kan uteslutas ur föreningen på sådana grunder som har angetts i stadgarna och ett sådant beslut skall i normalfallet fattas av föreningsstämman. Efter en uppsägning eller uteslutning sker avgången från föreningen vid räkenskapsårets utgång, men medlemmen förlorar genast sin beslutanderätt i föreningen. Styrelsen skall föra en medlemsförteckning.

I 4 kap. FL finns bestämmelser om återbetalning av medlemsinsatser. Sex månader från det att en medlem avgått ur föreningen har han eller hon rätt att få ut sina medlemsinsatser, dock högst vad som belöper på medlemmen av föreningens egna kapital. Denna rätt kan begränsas i stadgarna. Om föreningen går i konkurs inom ett år från avgången är medlemmen återbetalningsskyldig, om det behövs för att föreningen skall kunna betala sina skulder. En medlem som har betalat in högre medlemsinsats än han eller hon är skyldig att bidra med, har rätt att efter uppsägning få ut det överskjutande beloppet.

Kreditmarknadsföreningar

Insatserna i kreditmarknadsföreningar skall alltid fullgöras i pengar. Utbetalningar av insatsbelopp på grund av medlemmars avgång får ske endast en gång per kvartal och tidigast sex månader från en medlems avgång. För utbetalningar krävs Finansinspektionens tillstånd, vilket skall ges om inte kreditmarknadsföreningens förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras.

Ömsesidiga försäkringsbolag

FRL saknar regler om delägares möjlighet att träda in eller avgå som delägare i bolaget. Som redan har framhållits är enligt 1 kap. 7 § FRL direktförsäkringstagarna delägare. Bestämmelser om kontraheringsplikt för försäkringsbolag, dvs. skyldighet för försäkringsbolag att i vissa fall meddela försäkring, finns i försäkringsavtalslagen (2005:104).

Utredningens bedömningar

3 kap. 1–3 §§ FL

En förening får inte vägra någon inträde som medlem, om det inte finns särskilda skäl för vägran med hänsyn till arten eller omfattningen av föreningens verksamhet eller föreningens syfte eller annan orsak. Det är styrelsen som prövar en ansökan om inträde, om inte annat följer av stadgarna.

Medlemmarna i en ekonomisk förening har skyldighet att betala medlemsinsater. En andel kan förvärvas genom bodelning, arv eller testamente eller genom överlåtelse. Den som förvärvat en andel måste dock inom sex månader anmäla sig för inträde som medlem, om det är ett familjerättsligt förvärv, eller ansöka om inträde i föreningen.

I ett ömsesidigt försäkringsbolag blir försäkringstagarna med automatik delägare, se 1 kap. 7 § FRL. Det görs därför inte någon prövning av delägare annat än genom den bedömning som görs av bolaget för att bestämma om försäkring skall meddelas till en person eller inte. Möjligheten att neka att meddela en försäkring regleras genom försäkringsavtalslagens bestämmelser om kontraheringsplikt. De nya bestämmelserna, som trädde i kraft den

1 januari 2006, har föregåtts av ett omfattande utredningsarbete. Det finns därför inte anledning att i detta sammanhang överväga ändringar i bestämmelserna om kontraheringsplikt. Bestämmelserna i 3 kap. 1-3 §§ FL bör därför inte gälla för ömsesidiga försäkringsbolag.

3 kap. 4 och 5 §§ samt 4 kap. FL

En medlem har rätt att säga upp sig till utträde ur föreningen. Det kan i stadgarna föreskrivas att uppsägning inte får göras förrän en viss tid, högst två år och med tillstånd från registreringsmyndigheten högst fem år, från inträdet. En medlem kan även uteslutas från föreningen på sådana grunder som anges i stadgarna. En uteslutning skall beslutas av föreningsstämman, om inte annat föreskrivs i stadgarna.

När en medlem har sagt upp sig till utträde ur föreningen sker avgången vid utgången av det räkenskapsår som slutar näst efter en månad sedan medlemmen sagt upp sig. En längre tid, högst sex månader, kan dock bestämmas i stadgarna. En medlem som har avgått ur föreningen har rätt att få ut sina medlemsinsatser.

Delägarskapet i ett ömsesidigt försäkringsbolag är som framhållits en direkt följd av att ett försäkringsavtal har ingåtts med bolaget. Av detta följer att upphörandet av delägarskapet är knutet till att försäkringsavtalet upphör, vilket framför allt regleras i försäkringsavtalslagen. Det finns inte nu skäl att frångå denna ordning.

Utöver skyldigheten för en försäkringstagare att betala premier för en försäkring finns inte någon skyldighet för delägarna i ett ömsesidigt försäkringsbolag att betala medlemsinsatser. Det finns därför inte heller samma individualiserade ekonomiska rättigheter för delägare i sådant bolag som det finns för medlemmar i en ekonomisk förening. Försäkringstagarna i ett ömsesidigt försäkringsbolag har snarast en ideell andel i bolaget, vilken manifesteras först vid en likvidation genom att överskottet i bolaget då skall fördelas på försäkringstagarna. Inom livförsäkring får försäkringstagarna också i samband med utbetalning av ersättningar del av överskottet i förhållande till bidraget (se kapitel 4). Det kan dock inte jämställas med den rätt till återbetalning av insatser som gäller vid avgång från en ekonomisk förening, där sådan utbetalning skall ske närhelst en medlem önskar lämna föreningen. Även om båda

associationsformerna bygger på självfinansiering är därför skillnaderna i denna del principiella. Det system som gäller för ömsesidiga försäkringsbolag kan svårligen ändras utan att i grunden ändra villkoren för ömsesidiga försäkringsbolag. Det är inte utredningens avsikt och det finns inte heller anledning att genomföra ändringar i delägarnas ekonomiska förhållanden i ömsesidiga försäkringsbolag i detta avseende.

Utredningens bedömning är därför att inte heller bestämmelserna i 3 kap. 4 och 5 §§ FL och de därmed sammanhängande reglerna om återbetalning av medlemsinsatser i 4 kap. FL är lämpliga för ömsesidiga försäkringsbolag och att de således inte bör gälla för dessa. Möjligheten för ömsesidiga skadeförsäkringsbolag att genom bestämmelser i bolagsordningen tillämpa en ordning med uttaxering enligt 1 kap. 7 § FRL har behandlats ovan.

3 kap. 6 § FL

Styrelsen skall föra en medlemsförteckning som skall hållas tillgänglig för var och en. Där skall framför allt antecknas en medlems namn och hans eller hennes medlemsinsats. Motsvarande skyldighet att föra register över delägare saknas för ömsesidiga försäkringsbolag. Frågan är om en sådan bör gälla.

Det finns i FL inga regler om vilken verkan införandet i medlemsförteckningen har. Det är i normalfallet styrelsen som fattar beslut om att bevilja inträde som medlem och som därefter skall föra in den sålunda antagna medlemmen i medlemsförteckningen.

För ömsesidiga försäkringsbolag gäller i stället att delägarskapet för en person, genom bestämmelserna i FRL, är en direkt följd av att försäkringsbolaget tecknar en försäkring med denne. I 1 kap. 1 a § FRL finns ett krav på god försäkringsstandard, vilket anses innebära bl.a. att förvaring och dokumentation av försäkringsavtal skall vara betryggande (se prop. 1998/99:87 s. 181). Det kan därför förutsättas att försäkringsbolagen har en så god ordning och kontroll på ingångna försäkringsavtal att en delägarförteckning inte skulle tillföra något. Att trots det kräva att styrelsen för en sådan särskild delägarförteckning riskerar att leda till kostnader och administration som inte kan anses befogade och som ytterst drabbar försäkringstagarna. Det bör därför föreskrivas undantag från detta krav.

10.5. Förlagsinsatser

Utredningens förslag: Bestämmelserna i 5 kap. FL om förlagsinsatser skall gälla för ömsesidiga försäkringsbolag. Förlagsinsatser som inte tillskjuts från delägarna får endast tas upp till belopp motsvarande eget kapital. Ett större tillskott skall få göras om det finns synnerliga skäl och Finansinspektionen lämnar tillstånd.

Bakgrund

Ekonomiska föreningar

I 5 kap. FL finns bestämmelser om förlagsinsatser, vilket är kapital som tillskjuts för att kunna användas som rörelsekapital i föreningar och som får skjutas till av såväl medlemmar som andra. De som skjutit till förlagsinsatser har vid en förenings upplösning högre prioritet än medlemmarna. Förlagsinsatser utgör enligt 5 kap. 15 § årsredovisningslagen (1995:1554) bundet eget kapital.

Innan möjligheten till förlagsinsatser infördes år 1984 kunde föreningarnas eget kapital endast byggas upp av medlemsinsatser och fonderade överskott. Syftet med ändringen var att göra det möjligt för ekonomiska föreningar att få riskkapital även från andra än medlemmar.

En förening kan enligt 5 kap. 1 § FL i stadgarna föreskriva att förlagsinsatser får skjutas till även av andra än medlemmar. För att inte för stor andel av det egna kapitalet skall utgöras av kapital från andra än medlemmarna begränsas dock storleken på förslagsinsatserna från ickemedlemmar. Summan av förlagsinsatserna från andra än medlemmar får, när de skjuts till, uppgå till högst summan av inbetalda medlemsinsatser och sådana som tillgodoförts genom insatsemission.

I stadgarna kan enligt 5 kap. 2 § FL begränsningar tas in om vem som har rätt att skjuta till förlagsinsatser och vem som har rätt att genom överlåtelse förvärva de rättigheter som är förenade med förlagsinsatserna (förlagsandelar), men det är inte möjligt att införa strängare begränsningar än vad som gällde när insatsen gjordes. Om någon förvärvar förlagsandelar i strid mot en sådan stadgebegränsning är förvärvet ogiltigt.

Vid en förenings upplösning har förlagsandelsinnehavarna enligt 5 kap. 3 § FL rätt att så långt överskottet räcker få förlagsinsatserna inlösta med belopp motsvarande insatsernas storlek. Om det finns flera förlagsinsatser och överskottet inte räcker till full betalning för samtliga fördelas överskottet i förhållande till insatsernas storlek.

För varje förlagsinsats skall föreningen enligt 5 kap. 4 § FL utfärda ett förlagsandelsbevis, som skall ställas till viss man, till innehavare eller till viss man eller order. För förlagsandelsbevisen gäller enligt 5 kap. 5 § FL lagen (1936:81) om skuldebrev. Styrelsen skall enligt 5 kap. 6 § FL föra ett register över förlagsandelsbevisen, vilket är offentligt.

Förlagsandelsbevisen skall enligt 5 kap. 4 § FL innehålla – förutom föreningens firma och nummer eller annan beteckning för beviset – insatsens storlek, den rätt till utdelning som insatsen medför, det sätt på vilket utdelning skall utbetalas och inlösen ske, eventuella begränsningar i förvärvsrätten och en erinran om att förvärv i strid med begränsningarna är ogiltiga.

En förlagsandelsinnehavare har enligt 5 kap. 7 § FL rätt att få förlagsinsatsen inlöst tidigast efter fem år från tillskottet, om han eller hon skriftligen säger upp beloppet minst två år i förväg. Föreningen får inlösa en insats tidigast fem år från tillskottet, om föreningen säger upp beloppet minst sex månader i förväg. Vid inlösen betalas endast det belopp som utgör insatsens storlek enligt förlagsandelsbeviset. Det får dock inte överstiga vad som av föreningens egna kapital enligt den senaste fastställda balansräkningen, utan anlitande av reservfond eller uppskrivningsfond, belöper på andelen i förhållande till övriga förlagsinsatser. Om föreningen försätts i konkurs inom ett år efter inlösen är förlagsandelsinnehavaren skyldig att betala tillbaka det han eller hon har fått ut, i den mån det behövs för att föreningens skulder skall kunna betalas.

Som angetts ovan utgör förlagsinsatserna bundet eget kapital. Det får därför inte utgå någon ränta på andelarna. En investerare kan däremot få avkastning på insatt kapital i form av utdelning (10 kap. 4 § andra stycket FL). I förarbetena har sagts att föreningen inte har någon möjlighet att avtala om att avkastning årligen skall utbetalas med ett fast procentuellt belopp. Eftersom ett avtal om framtida utdelning inte är rättsligt bindande saknar föreningen vidare möjlighet att träffa avtal om såväl att utdelning årligen skall ske oavsett vinst som att utdelning skall ske från tillgänglig vinst med ett fastställt procentuellt belopp (LU 1983/84:3y s. 2). Där-

emot har lagutskottet angett att stadgarna kan föreskriva att förlagsinsatserna skall ha företrädesrätt till den årliga utdelningsbara vinsten upp till visst högsta tak framför utdelning på medlemskapitalet och före avsättning till gottgörelse i form av återbäring eller efterlikvid. Eftersom avkastning på förlagsandelar endast kan ges i form av utdelning är det föreningsstämman som beslutar om detta.

Förlagsandelsinnehavare har inget reglerat inflytande i en förening. En förening kan dock enligt 6 kap. 1 § andra stycket FL i stadgarna föreskriva att en eller flera styrelseledamöter skall utses på annat sätt än genom val av föreningsstämman samt enligt 6 kap. 4 § andra stycket FL i stadgarna tillåta att även andra än medlemmar är styrelseledamöter. Genom sådana stadgebestämmelser synes förlagsandelsinnehavare kunna ges inflytande i styrelsen.

Däremot har förlagsandelsinnehavarna vissa insynsrättigheter. De har rätt att ta del av redovisningshandlingar och revisionsberättelse före stämma (7 kap. 8 §), att klandra stämmobeslut (7 kap. 17 §), att begära hos länsstyrelsen att en medrevisor (8 kap. 2 §) eller en granskare utses (8 kap. 17 §), att ta del av en sådan granskares yttrande (8 kap. 17 §), att ansöka om föreningens försättande i tvångslikvidation (11 ka