SOU 1963:27
Trafikmål
Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet
Genom beslut den 23 mars 1961 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga med uppdrag att undersöka möjligheterna att förenkla handläggningen av trafiköverträdel- ser och därmed sammanhängande frågor.
Med stöd av detta bemyndigande tillkallade Herr Statsrådet den 20 april 1961 följande sakkunniga att verkställa utredningen, nämligen borgmästa- ren Yngve Kristensson, ordförande, advokaten Sten Agvald, ledamoten av riksdagens andra kammare, häradshövdingen Nils G. Fröding, försäkrings- direktören Lennart Lindstrand samt statsåklagaren Martin Lundqvist.
Att såsom experter biträda utredningen förordnades den 20 april 1961 docenten juris doktorn Carl M. Elwing samt den 11 september 1961 polis— kommissarien Erik Settergren.
Till sekreterare förordnades den 8 maj 1961 assessorn i Svea hovrätt (lart-Johan Cosmo.
De sakkunniga har antagit namnet trafikmålskonnnittén. Med Kungl. Maj:ts bemyndigande har ordföranden och sekreteraren i kommittén under år 1962 besökt England, Finland och Tyskland.
Kungl. Maj:t har till de sakkunniga att tagas i övervägande vid uppdra- gets fullgörande överlämnat den ll juni 1961 framställning från polis- verksamhetsutredningcn om förenkling av bötesförfarandet och från lands- fogdcn i Uppsala län om vidgad användning av strafföreläggande m.m., den 30 juni 1961 framställning frän Föreningen Sveriges häradshövdingar om åtgärder i syfte att åstadkomma snabbare avgöranden i brottmål samt den 13 april 1962 framställning från Folkrörelsernas motorförbund om ändring i lagen om parkeringsbot.
Kommittén har med anledning av remisser avgivit utlåtande den 19 oktober 1961 över 1951 års rättegångskommittés promemoria (stencilerad) angående protokollt'öring av utsagor m.m. och den I—l januari 1963 över parkeringskommitténs betänkande (stencilerat) med förslag till vissa änd- ringar i vägtrafikförordningen rörande parkering och annan uppställning av fordon m. m.
Kommittén får härmed vördsamt överlämna delbetänkande rörande bl. a 15 trafikbrottslagen, handläggningen av mindre brottmål samt ensamdo— markompetensen.
Reservationer av herrar Agvald och Fröding är fogade vid betänkandet. Kommitténs experter herrar Elwing och Settergren har förklarat att de ansluter sig till kommitténs förslag.
Utredningsarbetet fortsättes med övriga frågor, som ingår i kommitténs uppdrag.
Stockholm den 14 maj 1963.
Yngve Kristensson
Sten Agvnld Nils G. Fröding
Lennart Lindstrand Martin Lundquist
/ Carl-Johan Cosmo
Utredningsdirektiven
'l'rafikmälskonmiitténs direktiv innefattas i yttrande till statsradsproto- kollet den 23 mars 1961 av chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling. Departementsehefen anför därvid efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter följande.
Bilismen har i vårt land på skilda områden fört med sig krav på åtgärder från samhällets sida. En av samhällets främsta uppgifter har blivit att värna om tra- fiksäkerheten på våra gator och vägar. Som ett led i detta syfte har genomförts en omfattande trafiklagstiftning med bl.a. en långtgående kriminalisering av så- dana förfaranden i trafiken, vilka inte kan anses förenliga med trafiksäkerhets- kraven. Den snabba utvecklingen av bilismen har härigenom fått stora åter- verkningar på domstolarnas verksamhet. En mycket väsentlig del av de mål, som handlägges vid de allmänna domstolarna, avser trafikbrott, och det stora antalet trafikmål utgör nu en stark belastning på domstolsväsendet. Till belysning av omfattningen av denna del av domstolarnas verksamhet må nämnas att antalet personer som av domstol dömdes till böter jämlikt 1 5 lagen om straff för vissa trafikbrott (vårdslöshet i trafik) år 1958 uppgick till 23 547; motsvarande siffra för år 1959 var 25 424.
Belastningen av trafikmål har en starkt ökande tomtens och leder till alltmer svårbemästrade problem inom domstolsväsendet. Trots de personalförstärkningar och olika rationaliseringsåtgärder som under senare år skett har många dom- stolar svårt att i önskvärd takt behandla trafikmålen. l trängda arbetslägen hos domstolarna mäste mål av allvarlig beskaffenhet ges förtur och trafikmälen får då ofta stå tillbaka för andra slags mål. På många håll har uppkommit betydande balans av trafikmål, varigenom ofta mycket lång tid kan komma att förflyta, innan domstolen prövar och avgör målen. Uppenbart är att detta medför all- varliga olägenheter; det är påfrestande för de åtalade och andra parter att gå och vänta på mälens avgörande, det kan bli svårare att klarlägga trafikolyckans händelseförlopp på grund av att minnesbilderna hos vittnena suddas ut etc.
Allmän enighet råder om att alla till buds stående medel skall användas. då det gäller att trygga och stärka trafiksäkerheten. Det har blivit alltmera klart att stora ansträngningar måste inriktas på förebyggande åtgärder, bl. a. med hjälp av trafiksäkerhetspropagandan. Självfallet är det också angeläget att söka till- varataga de möjligheter som trafiklagstiftningen med ett väl avvägt reaktions- system erbjuder för att mana trafikanterna till omsorg och varsamhet. Det finns emellertid anledning att ifrågasätta, om domstolarna verkligen med nödvändighet behöver tagas i anspråk i den utsträckning som nu är fallet. Under rådande ar- betsläge vid domstolarna är det berättigat att väcka detta spörsmål. En möjlighet till bemästrande av situationen där är givetvis att fortsätta att personalmässigt bygga ut domstolarna. Det är emellertid, inte minst med hänsyn till de dryga kostnader för det allmänna som en stark ansvällning av domstolsorganisationen medför, angeläget att pröva även andra vägar.
Tanken på införandet av förenklade former för handläggningen av trafiköver— trädelser år inte ny. Genom successiva reformer har sådana förenklingar i stor ut- sträckning redan genomförts. Numera handlägges sålunda flertalet trafiköverträ- delser såsom strafföreläggande; efter den 1 januari 1961 finns också beträffande parkeringsförseelser möjlighet att tillämpa ett system med s.k. parkeringsbot. Dessa förenklade handläggningsformer kan begagnas för överträdelser av baga- tellkaraktär. Även de trafiköverträdelser som upptagas till behandling vid dom- stolarna är dock i flertalet fall ej av allvarligare art. Ehuru fängelse ingår i straff- skalan exempelvis för vårdslöshet i trafik enligt 1 & trafikbrottslagen utdömes i det alldeles övervägande antalet fall där fråga är om ansvar enligt detta lagrum
— förutom skadestånd i förekommande fall — endast böter. Beträffande en del — måhända en stor del — av dessa fall torde finnas möjligheter att göra begräns—
ningar i fråga om kriminalisering och åtal eller eljest vidtaga åtgärder som för- enklar handläggningen. Frågan kompliceras i viss mån av förekomsten av skade- ståndsanspråk. I flertalet fall föreligger dock ej sådant anspråk, antingen enär enskild målsägande ej finnes eller också därför att framställda skadeståndskrav regleras på frivillighetens väg genom trafikförsäkringen.
Förslag om ytterligare reformer i förenklande riktning har framförts vid skilda tillfällen och bl. a. tagits upp i riksdagen. I ett utlåtande vid 1958 års B-riksdag (nr 13) yttrade sig första lagutskottet över vissa motioner angående åtgärder för en bättre koncentration av rättsvården på den mera samhällsfarliga kriminaliteten. Utskottet behandlade därvid bl. a. två förslag, som i detta samman- hang är av särskilt intresse.
Det ena förslaget avsåg möjligheten av ett generösare bedömande av trafikan- ternas åtgärder än det som nu i allmänhet sker vid tillämpning av stadgandet i 1 5 trafikbrottslagen om straffrihet vid ringa ovarsamhet i trafik. Utskottet fann ej anledning att taga något initiativ i detta avseende. Jag anser emellertid att denna fråga nu bör närmare övervägas. Det förefaller som om åtskilliga an- hängiggjorda mål rörande vårdslöshet i trafik i själva verket avser fall där för- seelsen är så lindrig, att åtal ej varit oundgängligen påkallat för upprätthållan- det av laglydnaden och trafiksäkerheten. Mål av denna typ bör i möjligaste mån avföras från domstolsbehandling. Huruvida detta lämpligast kan ske genom änd— ring av bestämmelserna i 1 & trafikbrottslagen eller på annat sätt torde få närmare utredas. I detta sammanhang är bl.a. frågan om åklagares befogenhet att efterge åtal av stort intresse. Enligt gällande ordning äger åklagare efterge åtal i huvud- sak endast beträffandc rena bötesbrott. Jag har redan i annat sammanhang —— vid remiss till lagrådet den 26 augusti 1960 av förslag till brottsbalk — antytt möjlig— heten av en ändring i denna ordning i den riktningen, att åtal får efterges även beträffande brott, för vilka jämte böter är stadgat fängelse, under förutsättning att i händelse av lagföring svårare straff än böter uppenbarligen icke skulle kom- ma att åtlömas. Denna fråga kommer att behandlas i anslutning till det inom justi- tiedepartementet pågående arbetet med följdförfattningarna till brottsbalken.
Ett annat förslag som första lagutskottet upptog i sitt förut berörda utlåtande avsåg vidgad användning av strafföreläggande i trafikmål. För närvarande kan strafföreläggande ej användas vid brott enligt 1 & trafikbrottslagen, enär fängelse ingår i latituden; dessutom får strafföreläggande ej förekomma, om anledning förekommer att målsägande finnes. Inom justitiedepartementet har verkställts en förberedande undersökning rörande möjligheterna till en ändrad ordning i detta avseende. Denna undersökning har ej lett till någon åtgärd, men frågan synes nu böra upptagas till närmare prövning.
Beträffande lagstiftningen om bilsk'adeersättning har år 1957 avgivits ett kom- mittébetänkande med vissa reformförslag (SOU 1957: 36). Ett av de väsentligaste
förslagen är att ersättning för skada i följd av trafik med motorfordon skall utgå från trafikförsäkringen oavsett vållande från förarens sida, vilket innebär att den nuvarande möjligheten till s.k. exculpationsbeVisning skulle försvinna. Det kan antagas, att en reform i denna riktning skulle få viss betydelse i det hänseende varom nu är fråga, då den sannolikt skulle minska behovet att hänskjuta skade- ståndsfrågor i anledning av trafikolyckor till domstols prövning. Betänkandet, som av olika skäl har mött motstånd vid remissbehandlingen, har ännu ej föran- lett lagstiftning. Även andra möjligheter att begränsa antalet skadeståndstvister vid domstolarna torde emellertid finnas. Trafikförsäkringsbolagen har redan gjort vissa åtaganden i syfte att, i fall då flera försäkringsbolag är inblandade, undvika tvister bolagen emellan. Det torde böra undersökas, i samråd med företrädare för lrafikförsäkringen, vilka möjligheter som finnes att genom utbyggnad av dessa åtaganden eller på annat sätt reglera skadeståndsfrågorna utan domstols med- verkan i ännu större utsträckning än som nu sker.
På grund av det anförda vill jag förorda, att sakkunniga tillkallas med uppgift att undersöka möjligheterna att begränsa tillströmningen av trafikmål till dom- stolarna och att i övrigt förenkla handläggningen av sådana mål, varvid särskilt frågorna rörande kriminalisering och äta], användningen av strafföreläggande samt regleringen av skadeståndsanspråk bör övervägas. Utredningen bör bedrivas så skyndsamt som möjligt.
KAPITEL I
Inledning
litt viktigt rättsområde i det moderna samhället utgör vägtrafikrätten. Den- na reglerar förhållanden som är av en ingripande betydelse för varje med- borgare. Vid utformningen av bestämmelser av mera allmänt intresse måste hänsyn därför här i hög grad tas till psykologiska och pedagogiska syn— punkter. Den snabba utvecklingen inom trafiken skapar även särskilda problem. Lagstiftningen måste följaktligen fortgående anpassas efter den moderna trafikens krav och samhällets expansion.
Bilismens genombrott har här i landet ägt rum under 1950-talet. Under detta årtionde har antalet bilar mer än tredubblats. l centrala bilregistret upptagna bilar utgjorde vid början av år 1950 281 000. Den 1 oktober 1962 hade detta antal stigit till 1 535 464'. Det finns ingen anledning anta annat än att denna utveckling kommer att fortsätta.
Den snabbt fortgående stegringen i trafikintensiteten har medfört många och svåra problem för samhället. Trafikolyckorna utgör det kanske allvar- ligaste av dessa. Det torde ej vara möjligt att mera exakt ange antalet tra- fikolyckor och dessa olyckors skadeverkningar. Den officiella statistiken redovisar endast antalet polisundersökta trafikolyckor. Dessa har emellertid nästan tredubblats från år 1950 till år 1962 (21 580 år 1950; 61 680 år 1962).'—' Som en jämförelse kan nämnas att antalet anmälda trafikförsäkringsska- dor, som år 1950 utgjorde 56 922, år 1962 hade stigit till 278 158.3 Under år 1962 dödades 1 096 personer samt skadades svårt 3 072 och lindrigt 18 432 personer i trafiken.4 Enligt en genom statens trafiksäkerhetsråd verkställd utredning skulle lral'ikskadorna under är 1960 belasta samhällsekonomin med 1 miljard 200 miljoner kronor. Bakom dessa siffror döljer sig även ett stort mått av personligt lidande vilket icke kan ekonomiskt värderas.
Genom en mångfald trafikregler har samhället sökt förmå trafikanterna att iaktta försiktighet. För att dessa trafikregler skall kunna fullgöra sin funktion är det av största vikt att reglerna är praktiska, smidiga och enkla samt att de allmänt följs. Särskilt med beaktande av den hastiga takt i vil— ken bilismen utvecklats är det enligt kommittén nödvändigt med en god trafikdisciplin. Då de flesta människor i ett eller annat avseende är att anse
' Uppgifterna inhämtade från statistiska centralbyrån. '-' t'ppgiftcrna är hämtade, beträffande år 1950 ur publikationen Vägtrafikolyckor och beträffande år 1962 ur statistiska centralbyråns preliminära redogöreISe för polis- undersökta vägtrat'ikolyckor.
3 Uppgifterna inhämtade från Trafikförsäkringsföreningen. ' Uppgifterna hämtade ur statistiska centralbyråns preliminära redogörelse.
som trafikanter, måste de i viss mån tvingas att snabbare anpassa sig efter de särskilda krav som bilåldern ställer.
Mot denna allvarliga bakgrund är det motiverat att ställa frågan hur gällande trafikbestämmelser, avsedda att göra trafiken säker, efterlevs. Tillgänglig statistik över trafikförseelser ger vissa upplysningar därom. Ne— danstående tabell visar att antalet vägtrafikbrott under 1950-talet i det när- maste femdubblats och att för närvarande närmare 70 % av samtliga här i landet utdömda straff avser förseelser som har samband med trafiken.
'I'ill ansvar fällda personer, åren 1950—19615
I strafflagen ej up — Straftlagsbrott tagna brott p Är Hela antalet 331113? Hela antalet 12:22 Zbliölåt
1950 ................ 55 886 32 236 118 002 68 513 1951 ................ 59 320 34 080 132 222 76 210 1952 ................ _ 61929 36 028 137 166 92 154 1953 ................ 60 280 35 302 157 740 121 826 1954 ................ 61335 36 707 166 910 133 644 1955 ................ 70 482 44 600 198 601 164 336 1956 ................ 96 270 68 286 239 249 205 447 1957 ................ 100 777 71671 273 690 237 511 1958 ................ 97 301 65 994 280 132 243 770 1959 ................ 97 053 64 933 345 986 304 680 1960 ............... . 96 954 63 370 336 852 288 472 1961 ................ 105 605 70 513 6309 325 "270 235
Pai 5. H redovisat statistiskt material visar fördelningen av vägtrafik- brotten på olika typer av förseelser. Uppenbart är dock att överträdelserna av trafikregler-na är väsentligt talrikare än vad statistiken visar. Det för- håller sig otvivelaktigt så att många trafikanter efter eget skön sätter sig över trafikreglerna då någon fara inte synes vara förbunden med en över- trädelse. Viljan att under alla förhållanden iaktta reglerna saknas hos många trafikanter. Ett betydelsefullt problem är följaktligen hur en bättre efterlevnad av trafikreglerna skall kunna åstadkommas.
God förarutb—ildning och intensit'ierad upplysning torde vara några av huvudvägarna till en ökad trafiksäkerhet. Genom upplysning bör inskärpas att trafikreglerna måste accepteras och respekteras som nödvändiga förut— sättningar för trafiksäkerheten. Trafiklagstiftningens allvarliga innebörd och stora betydelse för samhället och den enskilde medborgaren måste stå klart för den allmänna opinionen.
Vidare är det av stor betydelse att trafikövervakn—ingen intensifieras så att garantier skapas för att trafikreglerna följs.
-'- Uppgifterna hämtade från publikationen Brottsligheten eller lämnade av statistiska centralbyrån.
** Under år 1961 gjordes dessutom i 52 758 fall inbetalning enligt lagen den 9 decem- ber 1960 om parkeringsbot.
För väglra/ikbroll till ansvar fällda personer, åren 1950—1961 7
Lagmm 1950 1951 1952 1953 1954 1955
1956 1957 1958 1959 1960 1961
Lagen7/,1934................. 1771 2590 — — — —
Molorfordonsförordningen 2"'i/", 1936........... ...... 12238 17172 —— — — —
Vägtraliksladgan av", 1936....... 51816 53 671 — — —— — Trafikbroltslagen 1 5. . . . . ....... — — » 2,35g....... — — . » 4å............ — -— 2739 2997 3504 5103 » 5å............ — — .. .. .. .. » 1, 2, 3 och 5 55 —— — 23 018 29 016 30 727 35 392 Vägtrafiklörordningen ”I, 1951 . . . —- — 63 040 84 709 93 487 115 932 Lag om trafikförsäkring . . . . . . . .. 1214 1242 1614 3162 4197 6 308
K.F. ang. yrkesmässig automobil- |rafik............... ..... 1474 1535 1743 1942 1729 1601
6 626 35 455 155 407 6 439 1 520
. . 23 716 . . 12 538
7 399 7 554
. . 635 35 824 36 889 184 659 188 138 7 741 9 593
1 888 1 596
25 570 25 080 13 813 13 639 8 190 7 223 845 872 40 228 39 591 243 383 227 988 11 442 12 317
1 437 1 353
24 818 12 302
7 324 891
38 011 &212 503 11 078
1 319
Summa 68513 |76210 |92154 121826 133644 164336
205 447 237 511 243 770 304 680 288 472
0270 235
7 Uppgiflerna hämtade ur Brottsligheten eller lämnade av statistiska centralbyrån. " l denna siffra ingår ej ärenden avgjorda med tillämpning av parkeringshotslagen.
För att nå syftet att skapa en ökad trafiksäkerhet utgör straffet och straffhotet ett betydelsefullt men dock yttersta medel. Främst bör enligt kommitten andra vägar anlitas. En tåligt gående kriminalisering, som ej uppbärs av en allmän opinion, blir snarare till hinder än till gagn i strävan att uppnå en bättre trafikdisciplin. Som framgår av redovisad statistik är antalet trafikförseelser i ständigt stigande. Särskilt bötesstraffen har ökat i antal. Ett frikostigt användande av framför allt detta straff medför stora skadeverkningar. Straffet förlorar i effektivitet som vapen i kampen mot brottsligheten. Detta får konsekvenser jämväl vid bekämpande av den att— varligare trafikbrottsligheten och den egentliga kriminaliteten. Straffet har råkat ut för en inflation. Med hänsyn till den ständiga stegringen i krimi- naliteten, särskilt i yngre åldersklasser, måste en sådan utveckling anses allvarlig.
Förändringarna på trafikens område går som förut nämnts snabbt. Gäl- lande straffrättsliga regler beträffande felhandlingar i trafiken har till— kommit under helt andra förhållanden än de nu föreliggande. Kommittén anser sig därför böra överväga om dessa bestämmelser är ändamålsenligt utformade. Härvid har kommittén att undersöka om det inom trafikrätten förekommer någon kriminalisering, som saknar betydelse från de synpunk— ter varpå strat'fhotet ifråga vilar och som följaktligen kan avvaras utan väda för trafiksäkerheten.
Avvägningen av det straffbara området enligt 1 5 trafikbrottslagen är här av särskilt intresse. Detta straffstadgande har inte minst under senare år kommit i blickpunkten. I den allmänna debatten torde, vid sidan av tra— fiknykterhctsbrotten, vårdslöshet i trafik vara (len kriminalisering inom trat'ikrättcn som mest fångat intresset och som även vållat de största me- ningsskiljaktigheterna.
Kommittén kommer vidare att överväga i vad mån det är möjligt att er— sätta straffet med någon annan åtgärd från samhällets sida. Straffhotet ut— göt ej det enda medel med vars hjälp man kan söka förhindra icke önsk- värda handlingar eller underlåtelser. Det bör därför utredas om icke i vissa fall exempelvis en förhöjd avgift för underlåtenhet att erlägga fordons- skatt eller att hålla trafikförsäkring kan ersätta eller kanske t.o.m. utgöra ett mera rättvist och verksamt ingripande än straff.
1 svensk rätt har icke gjorts någon principiell skillnad mellan bestraff— ningen av den egentliga kriminaliteten och av gärningar som närmast kan betecknas som ordningsförseelser.9 Särskilt inom trafikrätten finns en mångfald regler av närmast ordningskaraktär vid vilka en överträdelse för närvarande föranleder straffrättsligt ingripande. För det allmänna rätts- medvetandet är det emellertid ofta stötande att beteckna samhällets reak- tion mot en sådan handling som straff. Kommittén kommer att närmare överväga om någon modifiering kan göras i detta avseende, eventuellt ge— nom införande av en särskild påföljd vid ordningsförseelser. Härvid an- ser kommittén det inte minst vid trafikförseelserna vara av vikt att erinra om ingripandets uppfostrande syfte.
Kommittén har emellertid enligt sina direktiv att ägna icke endast de straffrättsliga utan även de processrättslriga reglerna sin uppmärksamhet. Rättegångsbalkens bestämmelser för handläggning av mindre brottmål är utformade utan hänsynstagande till den synnerligen starka ökningen av denna typ av mål under det sista årtiondet. Endast vid parkeringsförseel- ser har genom senare lagstiftning i viss utsträckning nya möjligheter ska— pats för enklare avgöranden. Samtliga övriga brottmål, där åtal skall äga rum, avgörs i sak för närvarande antingen genom av åklagare utfärdat strafföreläggande eller genom av rätten meddelad dom. Fördelningen mellan dessa handläggningsformer torde framgå av nedanstående statistik.
Vid de allmänna under-rätterna slutligt avgjorda mål”
År Tvistemål Brottmål 1950 24 952 71 525 1951 24 721 79 331 1952 24 856 80 165 1953 25 955 87 095 1954 26 953 82 941 1955 27 366 80 403 1956 27 581 90 373 1957 27 189 95 611 1958 27 199 97 923 1959 27 637 106 421 1960 27 267 110 762 1961 27 425 (prel.) 117 858 (prel.)
Personer som erhållit strufföreliiggande enligt 48 kap. RB” År Antal 1950 95 050 1951 103 023 1952 111 001 1953 123 852 1956 236 642 1957 268 716 1958 271 413 1959 328 653 1960 314 097 1961 286 850 '?
1" Uppgifterna beträffande åren 1950—1958 hämtade ur publikationen Domstolarnas och de exekutiva myndigheternas verksamhet. I övrigt har uppgifterna lämnats av sta— tistiska centralbyrån.
” Uppgifterna hämtade ur Brottsligheten eller lämnade av statistiska centralbyrån. '=' Nedgången i antalet strafföreläggande förklaras av att under år 1961 52 758 ären- den avgjorts med tillämpning av lagen om parkeringsbot.
Huvuddelen av de enklare brottmålen avgörs sålunda genom straff- föreläggande. Även om denna handläggningsform är förhållandevis okom- plicerad, har den sina nackdelar främst därigenom att avgörandet regelmäs- sigt visat sig icke kunna träffas -i omedelbart samband med förseelsen samt att såväl polis som åklagare har att delta i arbetet för avgörande även av den minsta förseelse. Kommittén kommer att utreda om det är möj- ligt att förenkla handläggningen i syfte att åstadkomma snabbare avgöran- den och mindre utredningsarbete. Vid ställningstagande till dessa frågor anser kommittén det vara av särskild vikt, att de processuella reglerna för mindre lrafikförseelser utformas så, att de blir bättre anpassade till arbe— tet för åstadkommande av en god trafikdisciplin.
1 ett flertal sammanhang har kritik framförts mot långsamheten vid handläggningen av brottmål. 1953 års trafiksäkerhetsutredning uttalar i sitt betänkande 'l'rafiksäkerhet ll (SOU 1957: 18 s. 305 och 327) bl.a.: Om ett straff över huvud taget skall anses ha någon betydelse är det särskilt vid trafikbrotten angeläget, att domen kommer snabbt — — —. Den lång— samma rättskipningen i trafikmål framstår såsom ett synnerligen allvar- ligt missförhållande ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Kommittén kan helt instämma i dessa uttalanden. Det synes kommittén angeläget att närmare utreda om vi även i vårt land kan införa en hand— läggningsform som möjliggör bestraffning i omedelbart samband med att en förseelse begåtts. Det förhållandet, att även vid ringare och erkända förseelser straffet kommer flera månader och ofta längre tid efter det att den straffbara handlingen begåtts, måste anses synnerligen betänkligt. Särskilt i storstäderna finns risk för preskription framför allt på grund av delgiv- ningssvårigheter. Inte minst för trafikdisciplinen och därmed också trafik- säkerheten sknlle det vara av vikt om reaktionen på en felhandling i trafiken kunde komma omedelbart. Den pedagogiska och psykologiska be- tydelsen av straffet skulle säkerligen i hög grad ökas om sambandet mellan förseelsen och straffet kunde stå mera klart för den felande. Vid den nu- varande långsammare handläggningen upplöses detta samband och bötes- beloppet kan komma att betraktas som en bland många andra utgifter för bilen och dess drift.
Även vad gäller de processuella reglerna är det av värde om de mera ord- ningsbetonade förseelserna kunde handläggas i särskild ordning. Skillna— den mellan dessa förseelser och den egentliga kriminaliteten skulle härige- nom ytterligare understrykas. En förenklad handläggning av ordningsför- seelserna skulle samtidigt innebära att de brott, som är särskilt farliga för samhället, kunde ägnas större uppmärksamhet. Inte minst vid trafikbrot- ten har den stora mängden mål medfört, att de verkligt olämpliga trafikan- terna icke alltid kunnat få den särbehandling som erfordras för att hindra dem från fortsatt brottslighet.
"!=—4614 63
Emellertid torde det vara uppenbart att endast de enklare trafikförseel- serna kan bli föremål för omedelbar handläggning på platsen eller på polis— stationen. Kommittén kommer därför att närmare utreda vilka ytterligare möjligheter som föreligger att påskynda och förenkla handläggningen av övriga trafikmål. En inom domstolskommittén upprättad statistik visar tydligt vilken avgörande betydelse trafikmålen13 har för arbetshelastningen vid underrätterna. (Uppgifterna avser 1960 och omfattar ej Stockholm, Göteborg och Malmö.)
Brottmål Under året inkomna mål Under året avdömda mål Trafikmål F? Totala Militära Totala utan med & Militära antalet Trafikmål trafikmål antalet skade- skade mvltrafik— stånds- stånds- ..51 mål yrk. yrk. ,, 72 441 34191 151 66 589 29 726 3126 166
Den ständiga stegringen i antalet mäl vid underrätterna har medfört att balansen, trots arbetskraftsförstärkningar och vissa rationaliseringsåtgär- der, ej kunnat bemästras. Målbalansen har, som följande statistik visar, i det närmaste tredubblats sedan rättegångsbalkens genomförande.
Till följande år balanserade mål vid de allmänna under:-ätterna"
År ('l'vistemål + Brottmål) 1949 1 1 861 1950 15 132 1951 15 248 1952 18 457 1953 23 131 1954 22 907 1955 24 649 1956 26 855 1957 28 464 1958 31 033 1959 28 819 1960 31 101 1961 30 716 (prel.)
1” Med trafikmål avses enligt uppgift från domstolskommittén »målisomghnvudsakligen eller enbart rör trafikbrott eller trafikförseelser».
" Uppgifterna för åren 1949—1958 hämtade ur publikationen Domstolarnas och de exekutiva myndigheternas verksamhet. Övriga uppgifter har erhållits från statistiska cen— tralbyrån.
Denna utveckling anser kommittén synnerligen betänklig. Som redan framhållits förlorar straffet väsentligen sin effekt då det ej utkrävs förrän lång tid efter det brottet begåtts. Härtill kommer emellertid att en alltför långsam handläggning vid domstolarna bl.a. medför stora nackdelar från rättssäkerhetssynpunkt. Vittnens och parters minnesbilder förflyktigas el- ler försvagas i allt fall. Det material, som domstolen har att grunda sitt av— görande på, blir härigenom sämre.”
Trafikmålen utgör, som nämnts, en mycket stor del av arbetsbelast- ningen vid våra domstolar. Enligt domstolskonnnitténs statistik (s. 18) är inte mindre än ca 50 % av brottmålen vid underrätterna10 trafikmål. Det finns enligt trafikmålskommittén anledning förmoda att den verkliga ar- betsbelastningen på grund av trafikmålen i vart fall ej understiger denna procenlsiffra. Detta visar att den stora tillströmningen av trafikmål i hög grad påverkar handläggningen även av övriga målkategorier. Det är där- för ett intresse av stor allmän vikt att möjligheten att förenkla handlägg- ningen av främst trafikmål närmare utreds.
Det ansträngda arbetsläget vid häradsrätterna har även fått till följd en betydande arbetsbalans inom inskrivningsväsendet. Tidvis har endast ca hälften av landets domsagor förmått hålla den lagstadgade längsta expedi- tionstiden på 14 dagar. Den stora ökningen av antalet trafikmål har indi- rekt medverkat till berörda missförhållande inom den frivilliga rättsvår- den.”
Det kan visserligen med fog göras gällande, att en ökad arbetsbelastning skall mötas med personalförstärkningar och att domstols- och åklagarvä— sendet måste dimensioneras efter den ökade arbetsbelastningen. Denna lös- ning är emellertid ej så enkel som den kan förefalla. Problemet är inte enbart ekonomiskt. Såväl domstols- som åklagarväsendet har redan inom nuvarande personalram stora svårigheter att erhålla erforderlig kompetent personal. Det torde starkt kunna ifrågasättas, om det iir praktiskt möjligt att med bibehållande av nuvarande kompetenskrav väsentligt utvidga do- mar- och åklagarkåren. ] sakens natur ligger även att antalet domare och åklagare icke kan utökas hur mycket som helst. Det är ett starkt samhälle- ligt intresse att även den juridiskt kvalificerade arbetskraften utnyttjas för väsentliga uppgifter. Hänsynen till domar- och åklagarkårens standard krä- ver att antalet tjänster begränsas så långt detta med hänsyn till rättssäker- heten är möjligt. I annat fall torde det vara att befara att mindre kvalifi- cerad personal kommer att tas i anspråk för att möta det ökade arbets-
l-"r Den stegrade arbetsbalansen vid stockholmsdomsagorna har uppmärksammats i motioner till 1963 års riksdag (I: 351 och 11: 404). Av motionerna framgår bland annat att trafikmål ofta handläggs först ett, ja, t.o.m. två år efter det brottet begåtts.
16 Avser ej Stockholm, Göteborg och Malmö. 17 Se vidare JO:s ämbetsberättelse 1963 s. 139, motioner till 1963 års riksdag (1:414 och 11: 503), statsutskottets ut]. ur 2 samt justitieminister Klings uttalande i riksdagsde— batten den 6 mars 1963.
kraftsbehovet. En tendens i denna riktning kan enligt kommittén redan märkas.ut
Kommittén kommer mot denna bakgrund att undersöka möjligheterna för en utvidgad användning av strafföreläggande. Särskilt mål i vilka en— bart böter utdöms, trots att fängelsestraff ingår i straffskalan för det aktuella brottet, är här av intresse. I detta sammanhang måste beaktas att trafikens utveckling medfört en ökad rörlighet bland de tilltalade. Den in- ternationella trafiken skapar särskilda problem. De ändrade förhållandena gör det enligt kommittén motiverat att pröva de ställningstaganden som i detta avseende gjorts vid rättegångsbalkens genomförande. [ detta samman- hang måste även de ökade processkostnaderna beaktas.
Vidare anser kommittén att möjligheterna för en koncentration av po- lisens utredningsarbete till de svårare trafikhändelserna närmare bör över— vägas. Även inom trafiken måste polisens olycks— och brottsförebyggande verksamhet vara det primära. Det torde vara allmänt erkänt att en effektiv trafikövervakning utgör kanske en av de mest väsentliga faktorerna då man skall söka förebygga trafikolyckor. Erfarenheten visar t.o.m. att enbart närvaron av polis på vägarna har en lugnande effekt på trafikrytmen. Till- gången på polispersonal för dessa uppgifter är, och torde allt framgent för- bli, begränsad. Det är därför av vikt att tillgänglig personal effektivt ut— nyttjas och i största möjliga utsträckning användes för sina egentliga över— vakande uppgifter på vägar och gator.
Kommittén kommer att i detta betänkande undersöka om det är möj— ligt att begränsa utredningsarbetet vid vissa mindre trafikförseelser, d. v. s. framför allt förseelser mot vägtrafikförordningen. I dessa fall är det ej sällan fullt klart att en överträdelse av ett straffstadgande föreligger. Det måste då föreligga särskilda skäl för att en tyngande utredning skall anses försvarlig. Kommittén ser därför som en angelägen uppgift att söka begränsa polisens skrivbordsarbete och härigenom åstadkomma ett mera effektivt utnyttjande av polispersonalen. Den omständigheten, att enligt en av polisväsendets organisationsnämnd år 1958 verkställd undersökning 34 % av ordningspolisens trafikarbete utgörs av utredningsarbete, visar klart att en minskning i detta arbete skulle kunna få stor praktisk betydelse.
Kommittén behandlar i detta betänkande förutom 1 & trafikln'ottslagen främst ett s.k. polisbötessystem, strafföreläggandeinstitutet och vissa där- med sammanhängande frågor samt ensamdomarkompetensen. Av olika skäl har kommittén ansett det lämpligt att redan i detta skede av sitt arbete framlägga ett delbetänkande. Det främsta av dessa skäl har varit att såväl polisväsendets som åklagarväsendets och domstolarnas framtida organisa- tion för närvarande utreds. Kommitténs nu framlagda förslag kommer, om de genomförs, att väsentligt minska arbetsbelastningen för samtliga dessa
1" Se specialstraffrättsutredningens den 1 oktober 1961 avgivna betänkande (stencile- rat) angående behörighet för tingsnotarie att såsom ordförande handlägga brottmål.
organ. Det är därför värdefullt all kommitténs förslag så snart som möj- ligt blir föremål för närmare överväganden.
Vid det fortsatta arbetet kommer kommittén bl.a. att behandla för- undersökningen i mindre brottmål samt institutet rapporteftergift. Dessa spörsmål har ett mycket nära samband med polisens framtida organisation
4 en fråga som statsmakterna, som tidigare framhållits, ännu ej tagit slut-
lig ståndpunkt till. Beträffande förundersökningen vid trafikolyckor på— verkas denna även i hög grad av slällningstagandet till kommitténs förslag lill ändrad lydelse av ] & trafikbroltslagen. De nu anförda synpunkterna har kommittén även beaktat dä kommittén beslutat att nu framlägga ett delbetänkande.
Kommittén har vidare för avsikt att sedermera närmare undersöka möj- ligheterna att vid kanske främst mindre trafikl'örseelser ersätta straffet med exempelvis någon form av undervisning. Detta problemkomplex har ett nära samband med l'örutsättningarna för rapporteftergift och åtalseftergift. Dessa frågor bör därför behandlas i ett sammanhang. Härvid vill kommittén även som tidigare framhållits överväga om det vid exempelvis underlåtenhet att erlägga fordonsskatt eller att hälla trafikförsäkring är möjligt att er- sätta straffet eventuellt med förhöjd avgift.
I senare betänkande skall kommittén även behandla frågor rörande regle- ringen av skadeståndsanspråk i anledning av trafikolyckor.
KAPITEL II
Bestratfningen enligt 1 % lagen den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott med särskilt beaktande av
oaktsamhetsrek visitet
Gällande rätt
I 1 5 trafikbrottslagen stadgas:
Brister vägtrafikant i den omsorg och varsamhet. som till förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna, och är ej oaktsamhetcn ringa, dömes för vårdslöshet i trafik till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
Där någon vid förande av bil. motorcykel, traktor eller motorredskap ådaga- lägger grov oaktsamhet eller visar uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom, dömes för grov vårdslöshet i trafik till fängelse eller straff- arbete i högst ett år.
I rättstillämpningen har bedömningen av när en oaktsamhet skall anses ringa vållat svårigheter. Frågan har varit föremål för övervägande i ett flertal avgöranden i högre instans.1 Jämväl i litteraturen har problemet upp- märksammats.2 Det torde emellertid kunna göras gällande att begreppet ringa oaktsamhet ännu ej vunnit någon stadga. I 1953 års trafiksäkerhets- utredning (SOU 1957: 18 s. 240) uttalas att risken för en förare att bli äta- lad med anledning av en trafikolycka är högst olika här i landet, beroende av på vilken plats olyckan inträffar. Vid 1958 års B-riksdag hemställdes i motion nr 11: B 189 om utredning för åstadkommande av större enhetlighet vid tillämpningen av begreppet ringa oaktsamhet. I utlåtande (nr 13) över motionen uttalar första lagutskottet att skillnaden i praxis på förevarande område synes så stor att det torde vara påkallat att åtgärder övervägs för åstadkommande av en mera enhetlig bedömning vid äklagarnas avskriv- ning.
Ur förarbetena
1944 års trafikför/atiningssakkunniga lämnar i sitt betänkande (SOU 1948: 34 s. 280 ff.) följande redogörelse för sina överväganden:
Enligt de grundläggande bestämmelser, som i 2 & vägtrafikstadgan meddelats i fråga om vägfarandes förpliktelser med hänsyn till trafiksäkerheten, skall varje vägfarande iakttaga all den omsorg och varsamhet, som till förekommande av
' NJA 1953: 771; NJA 1956: 597; NJA 1958:461; NJA 1960: 283; NJA 1960z292; NJA 1961: 669; SvJT 1953 rf s. 27; SvJT 1960 rf s. 26; SvJT 1960 rf s. 66; SvJT 1962 rf s. 57; SvJT 1963 rf s. 14.
2 Se bl.a. Fiirst i SvJT 1960 s. 212 ff, Rosén i SvJT 1961 s. 305 ff, Freijd i SvJT 1961 s. 391 ff samt Fredrikson i Vägtrafikförordningen med mera, andra omarbetade uppla- gan, s. 336.
olycksfall betingas av omstämlighetcrna. överträdelse av nämnda bestänunelser straffas enligt 38 5 1 mom. första stycket samma stadga med dagsböter. Äro om- ständigheterna försvårande och har förseelsen skett vid framförande av motor- fordon, må till fängelse i högst ett år dömas.
Frågan om straffansvar för vägfarande, som åsidosätter trafiksäkerheten, har ,_ med utgångspunkt särskilt från nyssberörda och vissa därmed likartade be- stämmelser i vägtrafikstadgan — vid olika tillfällen varit föremål för uppmärk- samhet.
Sålunda har 19:17 rirs sakkunnig/41 rörande fmfiksäkerhclcn i skrivelse den 21 februari 1939 till chefen för kommunikationsdepartementet anfört, att det enligt de sakkunnigas mening vid en blivande revision av vägtrafikstadgan borde över- vägas, huruvida straff borde följa på sådana trafikförseelser, där den felande —— fordonsförarc eller fotgängare _ icke ådagalagt vårdslöshet i egentlig mening utan allenast i en plötsligt uppkommen situation, trots de bästa föresatser, gjort sig skyldig till en felbedömning, som i betraktande av den mänskliga ofullkom- ligheten varit fullt förklarlig och oundviklig.
I det år 1940 av särskild utredningsman avgivna principbetänkandet i trafik- säkerhetsfrdgan (SOU 1940: 33) uttalades, att det av någon anledning syntes ha kommit att ingå i det allmänna medvetandet, att en trafikolycka —— i motsats till andra olyckshändelser, t. ex. ett olycksfall i arbete _— i regel vore att betrakta och behandla såsom ett brott. Vid närmare eftertanke borde det enligt utrednings— mannen bliva klart, att denna uppfattning i själva verket vore orimlig. En lik- nande princip vore helt okänd på andra områden. En arbetare, som råkat ut för ett olycksfall i arbete, bleve icke åtalad och bestraffad, även om han, liksom en rlikeskörande bilist, säkerligen på grund av sin mänskliga ofullkomlighet icke iakttagit all den omsorg och varsamhet, som till förekommande av olycksfall be- tingats av omständigheterna. På trafikolyckornas område tillämpades emellertid en genomförd kriminalisering. Lyckligtvis företedde rättsskipningen likväl vissa inkonsekvenser. Trots att vägtrafikstadgans straffsanktionerade bestämmelse om skyldighet att förekomma olycksfall gällde för samtliga vägfarande, vore det så- lunda ännu icke vanligt att döma cyklister, som kört omkull, eller fotgängare, som halkat och fallit. Syftet med trafikolyckornas kriminalisering hade otvivel- aktigt varit det allra bästa, nämligen att förbättra de felande trafikanterna. Man hade med andra ord genom bestraffningar velat förmå bilisterna att köra för- siktigt och fotgängarna att se upp. Dessvärre torde det numera bliva alltmera klart. att trafikanternas förseelser i det stora flertalet fall nära sammanhängde med deras iakttagelseförmåga, uppmärksamhet, reaktionshastighet och andra psykofysiska faktorer, vilka med all säkerhet icke kunde förbättras genom åtal, domar och straff. Självfallet mäste vid en revision av straffbeståmmelserna i väg- trafikstadgan noggrann åtskillnad göras mellan förseelser av olika svårighets- grad. Det kunde uppenbarligen icke råda någon meningsskiljaktighet om att grov vårdslöshet, uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom, ratt- fylleri och andra grova förseelser måste bestraffas och bestraffas strängt. Lika- ledes torde det vara uppenbart, att polismyndigheterna måste äga möjlighet att tillgripa straffsanktion för att, om andra medel icke hjälpte, skaffa respekt åt ut— färdade ordningsföreskrifter, så att dessa icke med berätt mod överträddes.
1943 års utredningsman upptog under 2 5 i sitt förslag till vägtrafikstadga en föreskrift av innehåll att varje vägfarande skulle iakttaga all den omsorg och varsamhet, som trafiksäkerheten fordrade. Överträdelse av denna föreskrift var enligt förslaget belagd med straff.
Utredningsmannen uttalade, att han genom den föreslagna formuleringen av-
såge att undvika, att minsta missöde, som drabbade en vägfarande och som måste hänföras till olycksfall, skulle medföra straffansvar. Om en bil i en trång passage skrapade mot en grindstolpe, vore detta ett olycksfall, som dock i regel saknade betydelse för trafiksäkerheten och som därför icke borde kriminaliseras.
I yttrande över utredningsmannens förslag uttalade föreningen Sveriges härads- hövdingar, att särskilt genom bestämmelserna i 2 och 38 && vägtrafikstadgan an- svaret för ovarsamhet utsträckts på ett sätt, som icke stode i överensstämmelse med i allmänhet inom strafflagstiftningen tillämpade principer. Föreningen an- förde härom:
I allmänhet kräves för straffansvar för icke uppsåtlig gärning icke blott att någon genom vårdslöshet. oförsiktighet eller försummelse (oaktsamhet) är väl— lande till skada å annans person eller egendom eller att fara för sådan skada uppstått, utan även att skadan är av viss svårare beskaffenhet. Enligt vägtrafik- stadgan däremot följer ansvar oavsett om skada inträffat eller ej. [ de undantags- fall, då i lag eller författning straff stadgas redan för vållande till fara för skada, kräves icke blott att skadan i fråga är av viss svårare beskaffenhet, utan även att fara i det särskilda fallet verkligen uppstått. Enligt vägtrafikstadgan, sådan den i praxis tillämpats, är däremot ingendera av dessa förutsättningar villkor för straffansvar, utan straff kan inträda, oberoende av om någon fara för skada över huvud varit för handen.Det fordras ej ens att faran gäller annans person eller egen— dom. Särskilt betänkligt synes emellertid vara, att bestämmelsen i 2 & liksom även de kompletterande föreskrifterna i 3 5 1 inom. och 24 ä 1 mom. givits sådan av— fattning, att därunder efter ordalagen kunnat inbegripas icke endast vållande genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse, utan även annan åtgärd eller underlåtenhet, som står i strid med vad som till förekommande av olycksfall be- tingats av omständigheterna. Detta i förening med den sammanblandning, som ägt rum av rena polisföreskrifter och sådana bestämmelser rörande ovarsamhets- brott, vilka eljest i regel behandlats i allmän lag, har vid tillämpningen föranlett att de för bedömandet av polisförseelsernas straffbarhet i allmänhet tillämpade grunder i stor utsträckning vunnit tillämpning även åt ovarsamhetsbrotten.
Det är knappast ägnat att förvåna om ifrågavarande stadganden som sakna motsvarighet i andra lagar och författningar »— även de för andra områden av trafikväsendet gällande —— i tillämpningen ej sällan givit för rättskänslan stötan- de resultat. Bilförare har exempelvis ådömts ansvar för det han vid slirigt väg- lag eller bländad av solljuset kört av vägen eller glidit över på fel sida av vägen eller för det han vid möte å smal väg skrapat mot annat fordon 0. s. v. [ många fall har ansvar för ovarsamhet ådömts, ehuru av omständigheterna framgår, att den dömde i själva verket gjort allt vad i hans förmåga stått för att undvika olycks- fall men misslyckats på grund av bristande omdömesförmåga, långsam uppfatt- ning av situationen och dess krav, nervositet eller dylikt. Han dömes för det vid en efterföljande prövning av vad omständigheterna betingat befinnes, att någon viss åtgärd av honom underlåtits, som antages varit ägnad att förebygga olycks- fallet, eller för det han vidtagit någon åtgärd, som efteråt befinnes oklok. Det är uppenbart att domen i dylika fall måste bliva fällande, därest vad föraren gjort eller underlåtit är att anse som sådan vårdslöshet, oförsiktighet eller för— summelse, som förr betecknades som överdådig framfart. Men ofta inträffar, att ansvar ådömes ehuru denna förutsättning icke är för handen, därvid den fällande domen grundas på krav, som i allmänhet icke i andra mål om ansvar för ovarsam- het skulle ställas på en normalt försiktig person. Detta missförhållande är så mycket mera påtagligt i hithörande mål, som det är otvivelaktigt att bland dem, som godkänts som förare och erhållit körkort, finnas åtskilliga, vilkas omdömes- och reaktionsförmåga understiger det normala.
Även om anmärkta missförhållamleu till någon del torde kunna tillskrivas en alltjämt kvarlevande, på äldre tiders åskådning grundad benägenhet hos dom- stolarna till särskild stränghet gentemot motorfordonstrafiken, äro de dock i huvudsak beroende av de påtalade bristerna i trafikförfattningarna.
På grund av vad sålunda anförts syntes enligt föreningen en omarbetning av 'straffbestämnlelserna i författningarna rörande vägtrafiken ofrånkomlig. Det vore därvid angeläget, att dessa bestämmelser — särskilt då de framdeles torde komma att vinna ökad tillämpning å den stora allmänhet, som trafikerade vä— garna utan att använda motorfordon — bringades i närmare överensstämmelse med de. principer, efter vilka denna allmänhets göranden och låtanden i det dag- liga livet eljest brukade i lagstiftningen bedömas. En klar skillnad borde sålunda göras mellan fall. då brott mot uttrycklig trafikföreskrift förelåge. och sådana, där fråga vore om ovarsam framfart. [ sistnämnda fall borde ansvar endast ifråga- komma, då någon genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse vore vållan- de till betydande skada å annans person eller egendom eller till att fara för sådan skada uppstått. De av 1943 års utredningsman föreslagna ändringar i väg- trafiksladgan tillgodosåge icke de synpunkter, föreningen anfört.
'I'mfilrförfatlningssakkunnigu vilja framhålla, att trafiksäkerheten på vägarna uppenbarligen i väsentlig mån är beroende av att varje vägfarande eller, enligt de sakkunnigas terminologi, trafikant städse iakttager aktsamhet och försiktighet samt att det för framtvingande. därav lärer vara ofrånkomligt att tillgripa viss straffsanktion.
Emellertid torde, såsom från olika håll erinrats, de bestänunelser i vägtrafik- stadgan (främst 2 och 38 55), vilka innefatta reglering i förevarande hänseende, medföra en alltför vidsträckt kriminalisering av ovarsamhet. Ansvar inträder så— lunda i en omfattning, som icke kan anses stå i överensstämmelse med inom strafflagstiftningen i allmänhet tillämpade principer.
En omreglering på nu ifrågavarande område synes sålunda böra komma till stånd, därvid bör beaktas allmänna straffrättsliga principer ävensom trafiksäker- hetens särskilda krav.
'l'rafikförfattningssakkunniga föreslog att 1 5 trat'ikbrollslageu skulle er- hålla följande lydelse:
Har trafikant på väg, genom att åsidosätta någon i trafiksäkerhetens intresse meddelad föreskrift eller annorledes, av oaktsamhet åsamkat annan skada till liv eller lem eller få annans egendom förorsakat skada som icke är obetydlig, eller framkallat fara för skada som nu sagts. dömes för vårdslöshet i trafik till dags- böter eller fängelse i högst sex månader.
Där någon vid förande av motorfordon eller motorredskap på väg ådagalagt grov oaktsamhet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom, dömes för grov vårdslöshet i trafik till fängelse eller straffarbete i högst ett år.
Vidare anför de sakkunniga i betänkandet (s. 283): Enligt de föreslagna bestämmelserna i 1 5 första stycket skall trafikant dömas för vårdslöshet i trafik om han genom att åsidosätta någon i trafiksäkerhetens intresse meddelad föreskrift eller eljest gjort sig skyldig till oaktsamhet och där- igenom åstadkommit viss skada eller framkallat fara för sådan skada. Skadan eller faran skall ha avsett annans (och således ej blott egen) person eller egendom. I fråga om sakskada har från kriminaliseringen undantagits skada, som är obe- tydlig. Sålunda torde exempelvis en mindre tillbuckling av en stänkskärm icke
böra föranleda straffansvar, i den mån icke fara för större skada kan anses ha varit för handen. Frågan huruvida fara för viss skada förelegat i ett konkret fall torde givetvis få bedömas med hänsyn till samtliga förhandenvarande om- ständigheter. Man synes kunna utgå från, att dessa omständigheter i allmänhet äro sådana att de icke föranleda till några större svårigheter vid frågans be- dömande. För övrigt lärer i flertalet fall, då i praktiken ett ingripande kan anta- gas bliva aktuellt, en skada av viss omfattning redan ha inträffat.
Beträffande sambandet mellan I g trafikbrottslagen och bestämmelserna i vägtrafik/öron!!!ingen m.m. uttalar de sakkunniga (s. 286):
Föreskrifter. motsvarande bestänunelserna i 2 & vägtrafikstadgan, ha upptagits under -l() ;; av förslaget till vägtrafikförordning. Enligt de sakkunniga bör en över- trädelse av de föreskrifter av mera allmän natur som meddelats i trafiksäkerhe- tens intresse föranleda straffansvar endast under de förutsättningar, som när- mare angivits under 1 5 i förevarande lag. Vad nu sagts gäller såväl de allmänna reglerna i nyssnämnda 40 5 som åtskilliga andra i vägtrafikförordningcn före- slagna bestämmelser, som väsentligen iekc innefatta annat än ålägganden att i särskilda hänseenden iakttaga försiktighet, eventuellt med beaktande av vissa mer eller mindre allmänt angivna normer. Såsom typexempel på bestänunelser av sistberörda slag må nämnas stadgandcna i 46 5. Gränsdragningen mellan de be- stämmelser i vägtrafikförordningen, som böra vara kriminaliserade omedelbart i förordningen, och de bestämmelser, som böra föranleda straffansvar endast om förutsättning härför föreligger enligt den särskilda lagen, har i vissa fall tett sig vansklig. Åtskilliga av de under IV avdelningen upptagna trafikreglerna ha emel— lertid av de sakkunniga ansetts böra lämnas utan straffsanktion i förordningen och sålunda kriminaliseras genom bestämmelserna i 1 & av förevarande lag.
1 propositiion nr 30/1951 med förslag till vägtrafikförordning m.m. anför departementschefen (s. 266 ff.):
För ådömande av ansvar för trafikovarsamhet torde, såsom de sakkunniga föreslagit, principiellt böra förutsättas, att den felande åsidosatt de föreskrifter, vilka meddelats i trafiksäkerhetens intresse. Det allmänna varsamhetsstadgandet i 39 & vägtrafikförordningen kan sägas utgöra en sammanfattning av dessa före— skrifter. Det åligger sålunda vägtrafikanten att iakttaga den omsorg och aktsam- het, som till förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna. Huru- vida någon olycka verkligen inträffat eller varit nära att inträffa är i och för sig utan betydelse för bedömandet av frågan om ovarsamhet. Så är t. ex. hos en bilist, som xginar» en skymd högerkurva, oaktsamheten lika stor. vare sig annat fordon nalkas på andra sidan kurvan eller ej. Han har nämligen under alla om- ständigheter att räkna med möjligheten av annalkande fordon.
De sakkunniga ha, såsom förut nämnts. begränsat straffansvaret till de fall, då ovarsamheten medfört viss skada eller konkret fara. Det kan emellertid knap— past anses tillfredsställande för rättskänslan, att en vägtrafikant, som uppenbart åsidosatt reglerna om varsamhet, skall kunna undgå straff endast därför att han haft den turen, att skada eller fara ej följt. Ur allmänpreventiv synpunkt är det vidare av största vikt, att det av trafiksäkerhetsintresset betingade varsamhets- kravet erhåller nödigt eftertryck.
Med hänsyn till vad nu sagts är det enligt min mening erforderligt, att straff— sanktionen för ovarsamhet utformas utan sådan begränsning, som av de sakkun- niga föreslagits. Förslaget bör följaktligen jämkas. Man lärer därvid ha att välja mellan två olika utvägar. Den ena är att — såsom på sina håll ifrågasatts —— direkt
i vägtrafikförordningen slraffbelägga överträdelse av de föreskrifter, vilka kunna anses vara av så grundläggande betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt att åsido- sättandet av desamma med hänsyn till allmänpreventionen — bör vara krimina- liserat. även om i det särskilda fallet skada eller konkret fara icke uppkommit. Den andra utvägen är att i trafiktwottslagen upptaga en generell bestämmelse om straff för ovarsamhet, oavsett om skada eller konkret fara föreligger eller ej. En— ligt min mening är den senare lösningen att föredraga. Behovet av straffsanktion lärer nämligen mera fullständigt täekas genom ett generellt stadgande i trafik— brottslagen om ansvar för ovarsamhet än genom särskilda straffbestämmelser lill detaljföreskrifter i vägtrafikförordningen. Vidare torde genom ett sådant ge— nerellt stadgande erhållas större frihet att bedöma ansvarsfrågan i det särskilda fallet än genom kategoriska straffstadganclen för åsidosättande av särskilda tra- fikregler. Slutligen synes denna lösning vara att föredraga även ur systematisk synpunkt. Såsom förut antytts kunna nämligen de. detaljregler vilka här komma i fråga sägas utgöra allenast olika aspekter av det allmänna varsamhetsstadgandet i 35) & vägtrafikförordningen och med detta bilda ett regelkomplex, vars krimina- lisering synes böra ske på enhetligt sätt.
Äted anknytning till nyssnämnda stadgande synes följaktligen såsom förutsätt- ning för straffbarhet principiellt böra upptagas, att vederbörande brustit i den omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka betingats av om— ständigheterna. Emellertid torde detta ej böra gälla utan undantag. Hänsynen till allmänpreventionen förefaller nämligen knappast kräva kriminalisering även av en blott ringa grad av oaktsamhet.
Med tillämpning av det anförda har i departementets förslag uti första stycket av förevarande paragraf upptagits, att om vägtrafikant brustit i den omsorg och varsamhet, som till förekommande av trafikolycka betingats av omständigheterna, oeh oaktsamheten ej var ringa, för vårdslöshet i trafik skall dömas till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
I fråga om innebörden av begreppet o 'arsamhet synes följande anmärkning vara på sin plats.
En vägtrafikant kan stundom ha det i uppkomsten av en trafikolycka oaktat han gjort allt vad i hans förmåga stått för att undvika olycksfallet. l dylika fall har med hittillsvarande praxis ej sällan dömts till ansvar för ovarsamhet, även då situationen varit sådan. att för dess bemästrande skulle ha erfordrats en all— deles exceptionell kviektänkthet och kallblodighet. Enligt min mening är det ej riktigt att åt stadgandet om ansvar för ovarsamhet i vägtrafik giva en så vid- slräekt innebörd. Detta skulle nämligen innebära, att man i trafikmål skärpte de principiella krav, vilka ställas i andra mäl om ansvar för oaktsamhet. Man lärer icke böra av en vägtrafikant kräva mer, än att han innehar de kvalifikationer. som rimligen kunna förväntas hos en normalt skicklig trafikant inom den grupp, varom fråga är, och att han gör vad i hans förmåga står för att undvika olycksfall.
Kommitténs överväganden och förslag
()aktsamhetsbrottet och dess ställning i det moderna samhället är liv- ligt diskuterade i internationell facklitteratur.34 En av de mest väsent-
" Andenaes, .tlminnelig strafferett, Oslo 1956, s. 214 ff;
”ubs i Schweizerische Zeitschrift fiir Strafrecht, häfte 1 1962 s. 31 ff med där angiven litteratur; Hurwitz, Den danske kriminalret. Almindelig del. Andra uppl. Köpenhamn 1961, s. 341 ff;
liga orsakerna lill all uppnn'irksamhelen erhållit denna inriktning, iir givetvis den mycket betydande ökningen under senare år av antalet ådömda straff för oaktsannna handlingar. Kommittén har visserligen icke att uppta hithörande spörsmål till prövning i hela deras vidd. På grund av den om— fattning kriminaliseringen av oaktsamhetsbrotl erhållit inom just trafik— rälten, anser sig emellertid kommittén något böra beröra frågan om syftet med och betydelsen av denna kriminalisering?!
Kunskapen om straffets allmänpreventiva och indivualprcventiva bely- delse iir inle minsl vid oaktsamhelshandlingar ofullständig och osäker. I de fall då frågan om straffansvar skall utkrävas eller ej blir beroende av att en viss, ofta synnerligen slumpartad, skada inträffat torde det för öv- rigt kunna ifrågasättas om icke straffets reella orsak är en kvardröjande vedergällningstanke. Det kan vidare göras gällande att lagstiftaren vid den- na typ av brott i viss mån brutit med den för hela straffrätten grundläggan- de legalitetsprincipen. Denna innebär nämligen i korthet bl. a. att de straff— rättsliga konsekvenserna av ett handlande skall kunna förutses och att lik— formighet iakttas vid lagftillämpningen. Särskilt då det gäller oaktsamhets— handlingar, är emellertid lagen ofta utformad på ett så allmänt sätt att det ej är lätt för den enskilde att avgöra vad som omfattas av en brottsbeskriv- ning. Det har även visat sig svårt att komma fram till en likformig lagtill- lämpning. De nu berörda förhållandena synes mana till återhållsamhet med kriminalisering av oaktsamhetshandlingar.
Våra dagars trafik ställer stora — kanske alltför stora _ krav på tra- fikanterna. Det är även för en trafikant med de allra bästa föresatser svårt att alltid följa de anvisningar, som trafikreglerna lämnar. En betydelsefull faktor är också att trafikanternas möjligheter att meddela sig med varandra
llrlezger, Strafrecht. I Allgemeiner Teil. Sjunde uppl. Miinchen och Berlin 1957. s. 184 ff: Srhönke-Schrödrr, Strafgesetzbuch. Kommentar. Nionde uppl. Miinchen och Berlin 1959, s. 350 ff samt Reum- intcrnationnle de droit pönal, N:os 3 et 4 1961 (Congres dc Lisbonne 1961).
" Beträffande den svenska litteraturen må hänvisas till Age”, Samtycke oeh risktagande. Stockholm 1962, s. 66 ff, 117 ff och 188 ff; Agge. Den svenska straffrättens allmänna del i huvuddrag. Andra häftet. Stockholm 1948. s. 183 ff: Beckman Bergendal—Sirohi, Strafflagen jämte förklaringar till den nya lagstiftningen] om brott mot staten och allmänheten. Andra uppl. Stockholm 1957, s. 41 f; Bergendal, Lärobok i rättskunskap för blivande ]andsfiskaler. lll Straffrätt. Andra uppl. Lund 1928. s. 140 ff och 675 ff; Hagströmer. Svensk straffrätt. Föreläsningar. Första bandet Uppsala 1901#1905 s. 212 ff; Karlgren, Skadeståndsrätt. Stockholm 1952, s. 48 ff; Lundstedt. Föreläsningar över valda delar av obligationsrätten. lV Grundlinjer i skade— ständsrätten. Förra delen. Culpa-regeln. Uppsala 1935; Slrafflngsknmmissinnen. Förslag till strafflag. Allmänna delen m.m. (SOU 1923: 9) Stockholm 1923, s. 111 ff. särsk. s. 135 ff; Straffrättskommittén, Förslag till brottsbalk. (SOU 1953:14) Stockholm 1953, s. 374 ff. särsk. s. 378 ff; Sirohi. Om rekvisiten skada och vinning vid förmögenhetsbrotten. Stockholm 1948, s. 125 ff, särsk. s. 129; I).-me, Kompendium i straffrättens allmänna del. Uppsala 1961, s. 63 ff; Thyrén, Principerna för en strafflagsreform. III Lund 1914, s. 3 ff.
5 Jfr Elwings framställning över oaktsamhetsbrotten i svensk rätt, vilken fogats som bilaga till detta betänkande (bilaga H).
är synnerligen begränsade, vilket inte sällan leder till i och för sig förklar- liga felbedömningar av andra trafikanters handlande. Det sagda gäller inte minst i storstadstrafiken, där det är nödvändigt att snabbt och oavbrutet registrera och bedöma en mångfald skiftande händelser, efter vilka trafi— kanten har att rätta sitt handlande. Detta ställer denne inför problem som även med en långt gående försiktighet ej alltid kan bemästras. Utförda un- dersökningar" visar att kraven på den mänskliga prestutionsförmågan i de avseenden, som är betydelsefulla för trafiken, ej kan ställas alltför höga. Människan är ej vuxen att bemästra alla de invecklade och svåra situatio- ner som trat'ikintensiteten och den tekniska utvecklingen medfört.
Redan [937 års sakkunniga rörande trafilcsc'ikerlielen berör dessa frågor och uttalar som tidigare redovisats att det enligt de sakkunnigas mening vid en blivande revision av vägtrafikstadgan borde övervägas, huruvida straff borde följa på sådana t'afikförseelser, där den felande —— fordonst'ö— rare eller fotgängare — icke ådagalagt vårdslöshet i egentlig mening utan allenast i en plötsligt uppkommen situation, trots de bästa föresatser, gjort sig skyldig till en felbedömning, som i betraktande av den mänskliga ofull- komligheten vanit fullt förklarlig och oundviklig.
Jämväl i 1940 års principbetänkande i trafiksäker]:elsfrågan (SOU 1940: 33 s. 107) erinras om att det dessvärre numera blivit alltmera klart, att trafikanternas förseelser i det stora flertalet fall nära sammanhängde med deras iakttagelseförmåga, uppmärksamhet, reaktionshastighet och andra psykofysiska faktorer, vilka med all säkerhet icke kunde förbättras genom åtal, domar och straff (se härovan s. 23 ff.).
Det är kommittén angeläget att åter framhålla att. straffet måste bribe— hållas som ett yttersta medel för att framtvinga en efterlevnad av trafikreg— lerna. Det ständigt ökande antalet trafikolyckor med skadeverkningar av ekonomisk och annan art utgör en allvarlig maning till återhållsamhet då det gäller att föreslå åtgärder, som skulle kunna tänkas minska trafiksä- kerheten. Samtidigt måste dock beaktas, att ett straffhot i allmänhet ej kan påverka trafikanternas handlande, om det ej till följd av övervakning eller eljest kan göras lllll en påtaglig realitet. Skyldigheten att icke överskrida viss angiven högsta hastighet är ett typexempel på en bestämmelse, som förhållandevis ofta övervakas och där slraffhotet utgör ett verksamt medel för upprätthållande av en god trafikdisciplin.
l vägtrafikförordningen finns emellertid även en mångfald bestämmelser av mera allmän karaktär.Dessa innefattar enligt 1944 års trafik/författning.?- sakkunniga (SOU 1948: 34 s. 286) väsentligen icke annat än ålägganden att i särskilda hänseenden iaktta försiktighet, eventuellt med beaktande av vis- sa mer eller mindre allmänt angivna normer. Det är sålunda i allmänhet
" Jfr bl.a. en vid psykologiska institutionen vid universitetet i Uppsala i september 1960 verkställd undersökning angående bilförare och trafiksignaler. Utredningen har ut- förts i samarbete med statens trafiksäkerhetsråd.
endast vid ett mera uppenbart överskridande av exempelvis hastighetsan- passningsreglerna i 46 tj vägtrafikförordmingen som man, om en trafikolycka ej inträffal, i praktiken har möjlighet att ingripa med straff. Endast du oturen är framme, ,- trafikolyckan — sker i övrigt sådant ingripandeT.
Mot bakgrunden av vad som nu anförts och vad som uttalats i kapitel 1 har kommittén att pröva utformningen av det nuvarande straffsystemet vid trafikförseelser Ined särskilt beaktande av 1 & trafikbrottslagen. Enligt kom— mitténs uppfattning kräver dagens trafiksituation att trafikreglerna görs så enkla och klara som möjligt. Tanken på en utveckling i sådan riktning torde konnna att övervägas vid det arbete. som för närvarande inom Nordisk vägtrafikkommitté bedrivs för att bl.a. utarbeta förslag till gemensam nor- disk vägtrafiklagstiftning och trafikmålskommittén berör därför icke när— mare denna fråga. Detta arbete kan tänkas komma att leda till en ytterligare ökning av antalet trafikregler med ordningskaraktär d.v.s. stadganden där en överträdelse kan föranleda ingripanden oavsett. om en abstrakt eller konkret fara förelegat.N Även om man alltså sannolikt har att räkna med en fortgående ökning av sådana bestämmelser (se härom vidare s. 36 ff.) torde det emellertid vara uppenbart, att ett stadgande av den mera allmänna natur som ] 5 trafikln'ottslagen representerar ej helt kan undvaras. Det kan icke råda någon tvekan om att ett betydande antal trafikhamllingar är av den art att de bör föranleda bestraffning, oavsett om de samtidigt inne- burit överträdelse av en ordningsregel eller ej.
Bestämmelserna i 1 & tral'ikbrottslagen har utformats under en tid med avsevärt mindre komplicerade trafikförhållanden än för närvarande. I praxis har, då en trafikolycka inträffat, straffbar vårdslöshet ansetts före- ligga även vid mindre avvikelser från vägtrafikförordningens mera allmän- na bestämmelser.
Det är däremot endast mera sällan, som de övervakande myndigheterna upptäcker ovarsamheter, som ej har samband med en trafikolycka. Erfaren- heten visar att det i dessa fall, särskilt på grund av bevissvårigheter, i all- mänhet endast vid de mera avsevärda ovarsamheterna är möjligt att in- gripa med straff. Detta träffar alltså slumpartat och straffhotet upplevs icke av trafikanterna som en realitet.
Det är vidare allmänt bekant, att parterna i en kollision inför hotet av åtal och körkortsanteckning ej sällan gör upp de skadeståndsrättsliga frå- gorna utan polisutredning. Detta förhållande ger den ekonomiskt mera väl— beställde föraren stora möjligheter att undgå straff." Åklagarnas åtalsin- gnipande blir beroende av faktorer som sakligt sett ej borde ha någon be— tydelse.
7Se i dessa frågor bl.a. Lindegård, Människan i trafiken. Uppsala 1959, särskilt s. 84 ff.
" Enligt vad trafikmålskommittén inhämtat har Nordisk vägtrafikkommitté ännu ej närmare diskuterat frågor om kriminalisering.
" Även 1953 års trafiksäkerhetsutredning (SOU 1957: 18 s. 260) antyder detta problem.
Kommittén vill i detta sammanhang") betona faran av att använda beteck- ningen brott på handlingar, som för det allmänna rättsmedvetandet fram- står såsom föga kriminella. Denna fara synes i hög grad vara aktuell, då det gäller bestraffningar enligt 1 &; trafiklu'otlslagen, i det att den nuvaran— de tillämpningen av stadgandet synes ha haft synnerligen svårt att vinna resonans hos allmänheten. Den pågående utvecklingen, vilken alltså rinne— bår att trafikanter i ständigt stegrad utsträckning bestraffas för handlingar, som de icke kan förmås inse utgöra brott, måste inge starka betänkligheter. Dessa betänkligheter blir icke mindre genom det förhållandet att trafik- målet för en åtalad i en trafikolycka ofta utgör den första och över huvud taget enda direkta kontakten med de rättsvårdande organen. Det intryck han då får, måste därför bli av väsentlig betydelse för hans allmänna inställ- ning till rättsväsendet. Ett uttalande av direktören Nils Ahlgren i Motor- männens Riksförbund vid föreningen Sveriges hiiradshövdingars årsmöte den 28 oktober 1961 torde kunna anses belysande:
Slutligen bör framhållas att bilisterna i stor utsträckning har den uppfatt- ningen, att domstolarna till varje pris måste döma den tilltalade. Det måste med andra ord utses en syndabock så snart det inträffat en olycka, även om den varit av lindrig art. Oavsett hur det förhåller sig härmed, är denna bilisternas uppfatt— ning inte ägnad att öka respekten för vare sig domstolarna eller de straff som ut- döms. Följden torde väl snarare bli den motsatta, nämligen att ett i trafikmål utdömt straff ofta anses ingenting vara att fästa sig vid, då det är allom bekant att hur felfritt och omdömesgillt man än kört, så får man alltid några dagsböter. Denna tankegång kan skönjas i den livliga diskussion, som så gott som konstant pågår bilisterna emellan om domar i trafikmål.
Den uppfattning om utformningen av 1 g trafikbrottslagen, som nu sy- nes råda bland bilisterna, torde kunna förklaras av flera samverkande fak- torer. Helt naturligt måste alltid ett slraffstadgande av den allmänna na- tur, som 1 5 trafikbroltslagen representerar, vålla diskussion då det till- lämpas i den utsträckning som för närvarande sker. Detta gäller särskilt då slällningstagandet avser om en oaktsamhet skall anses ringa eller ej. Stora svårigheter föreligger vidare att avgöra vad som verkligen inträffat. Händelserna utspelar sig under en kort tidrymd. För såväl par-ter som vitt— nen är det nästan omöjligt att helt riktigt återge det inträffade. Sålunda torde det vara sällan som en så väsentlig faktor som fordonens hastighet kan fastställas. En av trafiksäkerhetsrådet inledd utredning angående s.k. singleolyckor antyder att tekniska fel ofta kan vara en bidragande orsak till en olycka. Emellertid förekommer det endast i få fall att någon tillförlitlig utredning i detta hänseende förebringas inför domstolen. Alla dessa osäkerhetsfaklorer medverkar till att ett mycket stort antal av de omkring 25 000 personer,” som årligen döms till ansvar för vårdslöshet i trafik, med eller utan berättigande anser att de ej gjort sig skyldiga till nä-
'" Se 5. 15. ” Se statistiken s. 14.
gon straffbar vårdslöshet. Det pedagogiska värdet av 1 5 trafikbrottslagen lorde sålunda vara begränsat.
En mera nyanserad bestraffning kan medverka till en ändring i bilister- nas uppfattning. ] dag är det ej någon skam att bli dömd till böter för tra— fikovarsamhet. Man är fullt inställd på att så sker även om bilisten gjort sitt bästa. Endast genom ett avståndstagande från nuvarande inflation i bestraffning torde det vara möjligt att ändra denna inställning. Man bör med andra ord söka medverka till att den åsikten utbildas att den som bli— vit dömd för trafikovarsamhet är en dålig bilist. En sådan beteckning torde varje bilist göra allt för att undvika.
Ordningspoliseus utredningar i anledning av trafikförseelser kräver, som tidigare redovisats, en betydande arbetsinsats. Undersökningar av tra- fikolyckor spelar här en stor roll. Genom en koncentration av utrednings— arbetet på de väsentliga ovarsamheterna i trafiken skulle en betydande personalstyrka kunna användas för andra uppgifter. Det är även från den- na synpunkt viktigt att kriminaliseringen enligt 1 & trafikbrottslagen be- gränsas till de fall då detta är särskilt motiverat. Ett sådant förslag inne— bär givetvis icke alt polisen skall lämna mindre avvikelser från vägtrafik— t'örorduingeus bestämmelser obeaktade. En avsevärt utökad öppen övervak- ning av den rörliga trafiken är erforderlig. Härvid skall polisman ingripa om han uppmärksammar ett olämpligt uppträdande av en trafikant, även om trafikanteus handlande icke är straffbart.
En begränsning av de rättsvårdande organens verksamhet till de mera väsentliga oaktsamhelerna i trafiken skulle även kmma motverka den nu- varande långsamheten vid handläggning av åtal jämlikt ] 5 trafikbrottsla— gen.” Snabbhet i reaktionen kan medföra att straffet får ett mera reellt innehåll än som nu, då böterna utdöms närmare ett år eller ibland mera efter den aktuella olyckan. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om sitt förslag i kapitel 4 om ordningsföreläggande. Detta, som kan meddelas i omedelbart samband med en förseelse, är avsett att härigenom ha en att- mänt fostrande verkan på trafikanterna. Även om kommittén icke anser det praktiskt möjligt att handlägga åtal för trafikovarsamhet i omedelbart sam- band med att brottet begåtts, måste det enligt kommittén vara ett synner- ligen starkt trafiksäkerhetskrav att avgörandet i dessa fall träffas avsevärt snabbare än för närvarande.
Det kan måhända göras gällande att blotta kännedomen om att även mindre avvikelser från vägtrafikförordningens allmänna bestämmelser kan bli föremål för straffrättsligt ingripande innebär ett värdefullt incita— ment till ökad försiktighet, inte minst för de ansvarskännande trafikan— terna, d. v. 5. det stora flertalet. En skärpning av oaktsamhetskravet i 1 & trafikbrottslagen skulle följaktligen medföra en ökad nonchalans i trafiken och sålunda bli en fara för trafiksäkerheten. Kommittén har självfallet
” Jfr i denna fråga SOU 1957:18 s. 302 ff och kommitténs uttalande s. 17.
övervägt detta resonemang men funnit detsamma mindre hållbart. Det är enligt kommittén främst andra faktorer än den eventuella risken att i hän- delse av att en trafikolycka inträffar få ett bötesstraff, som påverkar trafikantens uppträdande. I första hand torde självbevarelsedriften böra nämnas. Risken för att bilisten själv och hans familjemedlemmar eller andra passagerare skall råka ut för personskada med dödlig utgång eller livsvarig invaliditet måste uppenbarligen vara förhållanden av större be- tydelse än risken av att i en obestämd och ofta avlägsen framtid bli ådömd ett bötesstraff. För det stora flertalet bilägare utgör vidare bilen en av- sevärd kapitaltillgång och bilägaren Visar ofta ett stort intresse att und- vika skador på det egna fordonet. Även en mindre skråma på bilen be— traktas ej sällan som ett förhållandevis stort obehag. För praktiskt taget alla trafikanter torde risken för en trafikolycka med alla dess konsekvenser av icke straffrättslig natur utgöra den mest påtagliga och allvarliga ma- ningen till försiktighet. Press, radio och television erinrar ständigt om de stora faror som hotar trafikanterna. Dödsolyckor och andra svåra olyckor utgör en oavbruten påminnelse om betydelsen av att ej ta onödiga risker i trafiken. Kommittén vill framhålla att det mot denna bakgrund måste vara uppenbart att trafikantens handlande i nu berörda fall endast i ringa grad påverkas av risken av ett bötesstraff.
Härtill kommer de skadeståndsrättsliga konsekvenserna. En eventuell skärpning av kravet på straffbar ovarsamhet påverkar nämligen icke skade- ståndsrätten. Den skadeståndsmässiga bedömningen av frågan om skuld— fördelningen mellan parterna i en trafikolycka kommer alltså att göras efter samma grunder som för närvarande, vilket innebär att även den icke väsentliga ovarsamheten beaktas fullt ut. Trafikförsäkringsbolagens skade- regleringsverksamhet skall följaktligen bedrivas som hittills, och den vårds— löse bilisten får, även om han ej straffas, se sin rätt till skadestånd inskrän- kas eller bortfalla allt efter graden av sin egen respektive motpartens skuld. Ytterligare tillkommer risken för bonusförlust på försäkringen, en ofta kännbar konsekvens av skadefallet. Det torde även med hänsyn till nu be- rörda förhållanden starkt kunna ifrågasättas om ett mindre bötesstraff har någon verklig uppgift att fylla.
Vid prövning av frågor om återkallelse av körkort utgör domar avseende ansvar för vårdslöshet i trafik en väsentlig del av det utredningsmaterial på vilket körkortsmyndigheten grundar sina avgöranden. Detta gäller fram— för allt Vid återkallelse av körkort jämlikt 33 g 2 mom. första st. 3. och 4. vägtrafikförordningen.13 En större återhållsamhet vid bestraffningen av
13 3. om föraren genom upprepade förseelser mot de bestämmelser, som i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse meddelats för förare av motordrivna fordon, i väsentlig mån visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter dessa bestämmelser;
4. om föraren eljest vid färd med motordrivet fordon i något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende grovt åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser.
3—4614 63
trafikanterna skulle få till följd att omfattningen av detta material minska- des. Kommittén anser sig följaktligen böra närmare beröra den betydelse detta kan få för körkortsmyndighetens möjligheter att genom effektiva åt— gärder hindra olämpliga förare från att uppträda i trafiken.
Det må till en början framhållas att en mycket stor del av det ma— terial, som körkortsmyndigheterna för närvarande erhåller, icke föranleder någon åtgärd utöver registrering.” I de fall åter då ingripande jämlikt 33 g 2 mom. första st. 4. kan ifrågasättas torde trafikanten alltid ha gjort sig skyldig till ett så allvarligt åsidosättande av de krav trafiken ställer att handlingen även vid en betydande skärpning av kravet på straffbarhet en- ligt 1 g trafikbrottslagen skulle falla inom det straffbara området.15 Vad åter gäller återkallelse i anledning av upprepade förseelser är läget emellertid ett annat. Vid en minskning av antalet personer, som döms till ansvar jämlikt 1 5 trafikbrottslagen, måste även återkallelserna i anledning av upprepade förseelser minska. I realiteten skulle emellertid följderna ej bli stora, enär det sammanlagda antalet körkortsåterkallelser med stöd av denna bestäm- melse ej utgör mer än ca 350 per år i hela landet.16 Endast i en mindre del av dessa avgöranden torde domar avseende ansvar för vårdslöshet i trafik ha påverkat bedömningen. Det vanligaste skälet för återkallelse är nämli- gen i dessa fall, enligt vad kommittén inhämtat, upprepade förseelser mot andra traf-ikförfattningar exempelvis vägtrafikförordningen. Alldeles bort- sett från om det från rättssäkerhets— och rättvisesynpunkt är motiverat att i körkortsregistret göra anteckning även om mindre ovarsamhet, har följ— aktligen denna anteckningsskyldighet i stort icke några mera påtagliga konsekvenser.
Kommittén kommer att i nästa kapitel överväga frågan om en effekti- vering av polisens underrättelseskyldighet till körkortsmyndigheten röran- de förhållanden av icke straffrättslig natur. Vid en skärpt övervakning av de verkligt vårdslösa trafikanterna bör körkortsmyndigheterna kunna er- hålla kännedom om flera för trafiksäkerheten farliga trafikanter. Kommit- tén anser att körkortsmyndigheten genom berörda åtgärder skulle kunna erhålla ett bättre material för sina avgöranden än för närvarande.
Vidare vill kommittén något beröra vilka konsekvenser en minskad kri-
14 Enligt uppgifter, som inhämtats av 1957 års trafiknykterhetskommitté, har under år 1960 sammanlagt 5 184 domar avseende ansvar för vårdslöshet i trafik föranlett kör- kortsmyndigheten att infordra förklaring. Under samma tid har 826 beslut meddelats om återkallelse av körkort enligt 33 g 2 mom. första st. 4. vägtrafikförordningen. Dess- utom har 2 690 varningar meddelats på grund av gärningar som avses i denna bestäm— melse. (Uppgifter har ej lämnats av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.) 15 Detta har bekräftats vid en utredning som kommittén företagit angående under vilka förutsättningar domar avseende ansvar för vårdslöshet i trafik för närvarande för- anleder att körkortsfrågan tas upp till prövning. 1" Enligt uppgifter, som inhämtats av 1957 års trafiknykterhetskommitté, utgjorde an— talet beslut om återkallelse av körkort under år 1960 enligt 33 5 2 mom. första st. 3. endast 343. Under samma tid meddelades emellertid på grund av gärningar som avses i denna bestämmelse 2 586 varningar.
minalisering enligt 1 & trafikbrottslagen kan komma att få då det gäller den enskildes möjligheter att erhålla ersättning för skador i följd av trafik. Det må härvid främst erinras om att skadeståndsfrågorna i dessa fall, oberoende av om ansvarspåstående föreligger, avgörs med tillämpning av bl. a. bestämmelserna i lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik. I detta avseende skulle alltså, som tidi- gare framhållits, förhållandena i princip ej ändras. En minskning i antalet trafikbrottmål måste däremot få till följd att den skadelidandes möjligheter att i brottmålsprocessen på ett billigt sätt framställa sina skadeståndsan- språk i motsvarande mån minskas. Emellertid använder sig för närvarande målsägandena i förhållandevis ringa utsträckning av denna förmån. Endast i ca 10 % av trafikmålen vid underrätterna framställs skadeståndsanspråk.17 Dessutom hänför sig för närvarande det stora flertalet till försäkringsbola- gen anmälda trafikförsäkringsskador hill trafikhändelser som över huvud laget ej blir föremål för domstolsprövning.18 Detta har, såvitt känt är, icke medfört några egentliga olägenheter.
Kommittén har ej heller kunnat finna något skäl för att bibehålla kri— minaliseringen av ett stort antal trafikhandlingar för att bereda målsägan— den en möjlighet att i brottmålet eventuellt framställa sina skadestånds— anspråk. Det primära måste vara frågan om en handling bör föranleda straffansvar eller ej. Den skadelidande har alltid möjlighet att i ett tviste- mål framställa sina anspråk.
För en såvitt möjligt riktig fördelning av skadeståndsansvaret vid tra- fikskador har med all säkerhet den undersökning, som polisen ofta verk- ställer på olycksplatserna, en stor betydelse. Förundersökningen utgör ej sällan det enda material som försäkringsbolagen har till förfogande för be- dömande av ansvarsfördelningen. En minskad bestraffning av oaktsamma handlingar i trafiken skulle enligt kommittén medföra att antalet fall, då den straffrättsliga prövningen kräver polisutredning, kan väsentligen in- skränkas. Detta aktualiserar den omdiskuterade frågan om i vilken ut- sträckning polisen skall vara verksam för" att säkra bevisning, som endast har betydelse för den enskildes möjligheter att erhålla en tillfredsställande utredning i skadeståndsfrägan. Otvivelaktigt skulle det medföra betydande kostnader att genom någon annan organisation än polisen införskaffa nt- redning i dessa fall. Dessa synpunkter avser kommittén att beakta, då i ett senare betänkande frågan om anvisningar rörande bl.a. i vilken utsträck— ning undersökning av trafikolyckor skall ske, närmare utreds.
17 Se tidigare redovisad statistik (s. 18) samt bilaga 8 i specialstraffrättsutred— ningens betänkande (stencilerat) angående behörighet för tingsnotarie att såsom ord— förande handlägga brottmål. Enligt i berörda betänkande redovisat material har vid häradsrätterna under tiden den 1 juli 1959 t.o.m. den 30 juni 1960 handlagts 13 568 mål om ansvar för vårdslöshet i trafik. I 1471 av dessa mål har yrkande om skadestånd framställts.
15 Beträffande antalet trafikförsäkringsskador se 5. 12.
Kommittén vill emellertid framhålla att det för skadeståndsfrågans prövning väsentliga är platsundersökningen samt uppgifterna om nam- net på parter och vittnen. Denna utredning kan göras summarisk och omedelbart på olycksplatsen. Det torde vidare kunna anses tveksamt, om det är lämpligt att i de fall då personskada eller större sakskada uppstått överlämna åt den enskilde polismannen att på platsen avgöra om polis- undersökning skall verkställas eller ej. I dessa fall torde alltså redan an- svarsfrågans prövning komma att kräva att åtminstone en summarisk plats- undersökning verkställs.” Likväl synes efter kommitténs mening konse— kvenserna av en inskränkning av den skriftliga förundersökningen kunna medföra vissa nackdelar för målsäganden. Dessa nackdelar kan emellertid icke anses alltför allvarliga. Under alla förhållanden kan de icke motivera ett bibehållande av en straffregel om denna eljest saknar betydelse. Skulle det vid en minskad kriminalisering göras gällande, att målsägandens in- tresse i allt fall kräver polisutredning av alla eller vissa trafikolyckor, måste enligt kommittén en särskild föreskrift i så fall utfärdas härom. En sådan föreskrift skulle emellertid i viss mån innebära en ny syn på polisens ar- betsuppgifter och kommittén anser icke att ett sådant särskilt hänsyns— tagande till målsäganden i en trafikolycka kan vara motiverat. I detta sam- manhang måste beaktas att den obligatoriska trafikförsäkringen vanligen gör målsägandens ställning i dessa fall särskilt stark.
Vid de vårdslösa trafikbrotten föreligger ej sällan en uppsåtlig under- låtenhet att efterfölja en trafikföreskrift. Mycket talar för att det skulle vara viktigare att i större utsträckning än för närvarande inrikta straff- rättsliga och andra preventiva åtgärder direkt på repression av denna upp- såtliga överträdelse. Som tidigare redovisats är emellertid endast vissa av vägtrafikförordningens bestämmelser kriminaliserade omedelbart i förord- ningen. Endast under de särskilda förutsättningar, som angivits i 1 g trafik- brottslagen, kan i andra fall en överträdelse av en trafikföreskrift medföra straffansvar.
Emellertid har genom ändringar, vilka sedan år 1951 företagits i väg- trafikförordningen, betydande grupper av trafikhandlingar kommit att be- straffas som ordningsförseelser. Den är 1955 införda hastighetsbegräns- ningen inom tättbebyggt område torde vara den mest väsentliga av dessa nyheter. Som ytterligare exempel må nämnas skyldigheten att avge om- körningssignal och att stanna före infart på huvudled. Sambandet mellan vägtrafikförordniingen och 1 5 trafikbrottslagen har följaktligen under 1950- talet i väsentliga avseenden förändrats. Med ökad kännedom om trafik— olyckorna och deras orsaker kan nya generella och absoluta föreskrifter
1” Begränsningar i polisens rapporteringsskyldighet vid trafikolyckor förekommer i flera främmande länder. I England utreds exempelvis i huvudsak endast olyckor som medfört personskada. I såväl Tyskland som Danmark har polisens rapporteringsskyldig- heter begränsats då de materiella skadorna är av mindre omfattning.
komma att utfärdas. Kommittén har preliminärt undersökt möjligheten att genom ändring i vägtrafikförordningens straffbestämmelser ytterligare minska behovet av ett vidsträckt tillämplighetsområde för oaktsamhetsdelik- tet i 1 & trafikbrottslagen. Emellertid har kommittén funnit, att med hän- syn främst till det arbete, som för närvarande pågår (jfr s. 30) med att utarbeta förslag till gemensam nordisk vägtraf-iklagstiftning, det icke bör ankomma på trafikmålskommittén att närmare utreda denna fråga.
Vid övervägande av samtliga i detta och föregående kapitel berörda för— hållanden har kommittén funnit det vara både möjligt och lämpligt att vidta en betydande avkriminalisering av handlingar, som nu föranleder straff jämlikt 1 g trafikbrottslagen. En sådan avkriminalisering synes böra ses som en av utvecklingen betingad förskjutning av den straffrättsliga reaktionen från att som nu, mer eller mindre rutinmässigt och onyanserat, avse ett mycket stort antal av de trafikanter som råkar ut för en olycka, till att utgöra en särbehandling av de verkligt allvarliga fallen. Genom att bestraffning enligt 1 g trafikbrottslagen förbehålles de svårare förseelserna i trafiken, minskar belastningen av domstolar och körkortsmyndigheter. Detta förhållande gör att man kan räkna med en mera nyanserad behand- ling av de farligare brotten mot trafikreglerna, vilket från preventionssyn- punkt bör kunna medföra en betydande vinst. Kommitténs ställningstagan- de innebär alltså ingalunda ett förordande av en mildare bedömning av de starkt vårdslösa trafikanterna, utan kommittén anser i stället, att dom- stolarna genom en sträng bedömning av dessa fall skall framhålla vikten av trafiklagstiftningens efterlevnad.
Vidare vill kommittén framhålla att förslaget om avkriminalisering icke får ses isolerat utan bör sammanställas med kommitténs övriga samtidigt framlagda förslag t. ex. ordningsföreläggandet, vilket genom snabbheten i förfarandet torde komma att utöva en allmänt fostrande och därigenom prevent-iv effekt.
I enlighet med det nu anförda har kommittén utarbetat förslag till lag om ändrad lydelse av 1 5 lagen den 28 september 1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott, bilaga A.
Specialmotivering
Kommitténs förslag till ändrad lydelse av 1 5 första st. trafikbrottslagen innebär, att kravet på den straffbara ovarsamheten avsevärt skärps. Där- emot förblir sambandet mellan trafikbrottslagen och vägtrafikförordningen i princip detsamma. Liksom enligt gällande rätt skall vid bedömande av ovarsamheten ej särskilt beaktas om skada uppstått eller ej. Med hänsyn härtill och till att vägtrafikförordningen för närvarande är föremål för om- arbetning har kommittén ej funnit anledning föreslå någon ändrad lydelse av 39 & vägtrafikförordningen.
Utöver de mera allmänna synpunkter på kriminaliseringen av oaktsam- betshandlingar, som kommittén tidigare utvecklat, torde för tolkningen av oaktsamhetsrekvisitet enligt 1 5 första st. trafikbrottslagen följande böra beaktas.
Ej ens enligt gällande rätt behöver en underlåtenhet att följa vägtrafik— förordningens regler i och för sig föranleda att 1 5 trafikbrottslagen är till— lämplig. I rättstillämpningen har emellanåt förekommit en benägenhet att mer eller mindre presumera en oaktsamhet då en trafikregel ej följts. Kom- mitténs förslag om en skärpning av kravet på den straffbara ovarsamheten innebär ett än starkare understrykande av att det föreligger en klar skillnad mellan att underlåta att iaktta en trafikregel och att göra sig skyldig till trafikovarsamhet. Beträffande den närmare innebörden härav vill koni— mittén hänvisa till de bedömningar, som senare skall göras av olika trafik— situationer.
Redan nu må emellertid sägas att det, för att straffbar ovarsamhet skall anses föreligga genom trafikantens handlande, bör ha införts ett avsevärt l'aromoment av sådan art att en försiktig trafikant bort inse detta. Härvid måste särskillt beaktas de svårigheter som föreligger för trafikanterna då det gäller att bedöma medtrafikanternas avsikter. Det förhållandet att en trafikant litat på att medtrafikanterna skall följa trafikreglerna kan inne- bära en missbedömning av situationen. En sådan missbedömning bör i all— mänhet ej föranleda straffansvar. Ej sällan kan, bl. a. i trånga kors- ningar och på smala vägar, trafiksituationer uppstå, som är svåra att be- mästra och där följaktligen ett misslyckande ofta ej bör föranleda straff- rättsligt ingripande. Vidare bör beaktas att den alltmera tätnande trafiken ej sällan medför komplicerade trafiksituationer i vilka trafikanterna har begränsade möjligheter att undvika kollision.
Kommittén anser att i den mån en trafikants handlande kan bedömas som en tillfällig felhandling, som även den normalt ansvarskännande trafikan- ten kan göra sig skyldig till, bör straffbar oaktsamhet icke anses f("ireligga.20 Vid bedömningen bör stor hänsyn tas till om någon trafikant uppträtt. på sådant sätt att han framkallat en farlig trafiksituation. Förhållandena är i dessa fall ofta sådana att medtrafikanten bör gå fri.
Däremot måste medvetet risktagande av allvarlig art föranleda ansvar. Vid underlåtenhet att iaktta en trafikregel skall vid bedömningen hänsyn också tas till den aktuella trafikregelns större eller mindre betydelse från trafiksäkerhetssynpunkt. Det skall även beaktas om en trafikregel är mer eller mindre svår att förstå och att efterleva. En klar överträdelse av en otvetydig och från trafiksäkerhetssynpunkt särskilt väsentlig trafikregel —— exempelvis skyldigheten att lämna företräde åt fordon på huvudled bör i allmänhet föranleda ansvar för trafikovarsamhet.
':" Jfr Andenaes, Alminnelig strafferctt, Oslo 1956, s. 220 ff.
Kommittén vill något närmare behandla vissa i trafikmålen för närva- rande ofta förekommande situationer. Det måste emellertid framhållas att detta sker med understrykande av att kommittén icke syftar till fullständig- het och att förhållandena så växlar från fall till fall att varje ställningstagan— de från kommittén måste förses med reservationer för omständigheterna i det särskilda fallet. Kommittén vill betona att avsikten icke är att söka åstadkomma schabloner för den framtida rättstillämpningen. Övervägan- dena får närmast betraktas som ett försök att konkretisera vad kommittén anser utgöra en straffbar ovarsamhet. Till ledning för dessa överväganden har kommittén haft ett antal fällande domar avseende ansvar för vårdslös- het i trafik. Domarna har utvalts för att belysa de i trafikmålen vanligast förekommande trafiksituationerna. I de flesta av dessa fall skulle, med den utformning 1 5 första st. trafikbrottslagen erhållit enligt kommitténs för- slag, straffansvar ej ha inträtt.
I tättbebyggda områden utgör kollisioner i korsningar en betydande del av trafikolyckorna. Ofta kan här _— särskilt vid dålig sikt, vid tät trafik eller vid besvärligt väglag — trafikanterna ställas inför stora svårigheter. En underlåtenhet att på föreskrivet sätt ge företräde åt annan trafikant kan ej sällan anses utgöra en icke väsentlig ovarsamhet. För straffbarhet bör i allmänhet krävas någon ytterligare omständighet, som visar att tra— fikanten tagit en onödig risk.
En stor del av trafikolyckorna i vårt land utgörs av mötesolyckor —— sär- skilt på smala, kurviga vägar. Vid bedömande av vilken hastighet, som inne- fattar väsentlig ovarsamhet, bör hänsyn tas till, förutom förarens person- liga förutsättningar, bl.a. bilens egenskaper, väg- och trafikförhållanden, fordonets bredd i förhållande till vägbredden och fordonets plats på väg— banan. Endast då färdsättet med beaktande av dessa faktorer kan anses omdömeslöst eller oförsvarligt är ovarsamheten väsentlig.
Ej sällan förekommer trafiksituationer där den huvudsakliga anled- ningen till att kollision inträffat varit den att en trafikant överträtt en grundläggande trafikregel — exempelvis oväntat befunnit sig på fel plats på vägbanan. I sådana fall synes i allmänhet straff ej böra ådömas den som blivit överraskad av situationen. Liknande bedömande torde ofta kunna göras då en trafiksituation plötsligt komplicerats av att en trafikant vid- tagit en från hans synpunkt försvarbar men för medtrafikanterna oväntad handling _— exempelvis en plötslig inbromsning. En gängtrafikant, som oväntat beger sig ut i vägbanan vid ett övergångsställe, kan ofta förorsaka en jämförbar trafiksituation:21 Ett hastigt väderleksomslag kan även ställa trafikanterna inför svårigheter som det är förklarligt att de ej kan be- mästra.
'” Att trafikovarsamhet icke föreligger utesluter ej att i detta fall prövning skall ske om bestämmelserna i 46 5 1 mom. tredje st. (jfr 67 5 första st.) vägtrafikförordningen är tillämpliga.
I den alltmera tätnande stadstrafiken uppstår vanligen situationer för trafikanterna då det gäller att vidta vissa besvärliga men nödvändiga åt- gärder. Kommittén vill endast erinra om förhållandena vid utfart från sträckstenskant eller vid ett nödvändigt filbyte. Även med iakttagande av normal försiktighet kan en trafikant här bli inblandad i olyckor. För straff— barhet bör i dessa fall krävas att risktagandet varit väsentligt. Liknande överväganden kan göras då exempelvis en trafikant vid tät trafik på lands— väg svängt in på en korsande väg.
Beträffande straffskalan vid trafikovarsamhet har kommittén föreslagit att fängelse skall kunna användas endast om trafikovarsamheten är att anse som grov. Ett högt bötesstraff är enligt kommittén i annat fall fullt tillräckligt. Den omständigheten, att domstolarna för närvarande praktiskt taget aldrig”-"2 utdömer fängelse då någon fälls till ansvar enligt 1 5 första st. trafikbrottslagen, utgör ett starkt stöd för denna ståndpunkt. Kommit- tén anser, att endast då ovarsamhet är att bedöma som grov och även i öv- rigt förutsättningarna för tillämpning av 1 5 andra st. trafikbrottslagen föreligger, bör en så allvarlig påföljd som fängelse ifrågakomma. Detta medför bl.a. att fängelsestraff ej kan användas, då grov vårdslöshet före— kommit vid förande av annat än motordrivet fordon.23
Enligt kommitténs förslag skall en betydande del av de handlingar, som nu föranleder ansvar jämlikt 1 5 första st. trafikbrottslagen, icke anses straffbara. På grund härav har kommittén övervägt att i likhet med vad som gäller vid olovlig körning och rattfylleri föreslå en bestämmelse om ett lägsta straff för trafikovarsamhet. Som redan tidigare framhållits avser nämligen kommittén icke att den minskade kriminaliseringen skall med— föra en allmän strafflindring. Med hänsyn bl.a. till de speciella förhållan- den som kan förekomma, särskilt då en gående gjort sig skyldig till trafik- ovarsamhet, anser sig kommittén emellertid icke böra förorda ett stadgande om ett lägsta straff i detta fall.
Kommittén vill även erinra om att straffskalan för grov trafikovarsam- het ändrats så att högsta straff där blir två års fängelse. Ändringen är för- anledd av brottsbalken och det samband som råder mellan grov trafikovar— samhet och framkallande av fara för annan (BrB 3 kap. 9 5 samt vid E 95 i prop. 10/1962). Kommittén har i övrigt ej funnit anledning att i detta sammanhang närmare ingå på utformningen av 1 5 andra st. trafikbrotts— lagen.
I fråga om förhållandet mellan trafikovarsamhet och andra straffstad- ganden blir liksom för närvarande vanliga konkurrensregler tillämpliga. Beträffande förhållandet mellan trafikovarsamhet och vållande till kropps-
” En av kommittén verkställd undersökning har visat, att vid underrätterna endast i ett fall under år 1960 dömts till fängelse jämlikt 1 5 första st. trafikbrottslagen. Fallet avsåg en omkörning strax före en kurva, där sikten var skymd.
” I förening med exempelvis vållande till annans död kan dock fängelsestraff före- komma.
skada eller sjukdom (BrB 3: 8 första st.) anser kommittén att då oaktsam- heten ej är av den svårhetsgrad att trafikovarsamhet föreligger, kan det i allmänhet icke anses ur allmän synpunkt påkallat att åtal äger rum enbart för vållande till kroppsskada eller sjukdom.24
Vidare vill kommittén framhålla att det förhållandet, att fängelse enligt kommitténs förslag icke ingår i straffskalan för trafikovarsamhet som ej är grov, medför vissa processuella konsekvenser. Det påverkar domstolens sammansättning vid avgörande av mål angående ansvar för trafikovarsam— het och vidgar möjligheten att använda strafföreläggande. Dessa frågor kommer emellertid kommittén att ta upp till närmare prövning senare i detta betänkande. Vidare bör uppmärksammas att förundersökning ej läng- re blir obligatorisk (RB 23: 22). Vad åter gäller frågan om rapportefter- gift anser kommittén emellertid att sådan icke bör ifrågakomma vid tra- fikovarsamhet. Det torde böra övervägas att införa en erinran härom i all- männa polisinstruktionen. Åtalseftergift synes i allmänhet ej heller lämp— lig vid detta brott. Åklagare bör endast då särskilda skäl föreligger med— dela sådan eftergift jämlikt RB 20: 7 första st. första punkten.
Det skall slutligen erinras om att kommittén i andra stycket av paragra- fen infört beteckningen >>motordrivet fordon» i stället för »bil, motorcykel, traktor eller motorredskap». Denna ändring är rent redaktionell. Med hän- syn till sambandet med 4 5 trafikbrottslagen har samråd ägt rum med tra- fiknykterhetskommittén i denna fråga.
” Se i denna fråga även Frödings särskilda yttrande i l:a lagutsk. ut]. 42/1962 5. 210.
KAPITEL III
Åtgärder för att uppspåra olämpliga bilförare
Gällande rätt
Enligt 80 g vägtrafikkungörelsen den 7 december 1951 åligger det bl.a. domstolarna att i olika avseenden underrätta länsstyrelse om förhållanden som är av betydelse i körkortsavseende. Denna underrättelseskyldighet av- ser främst ådömda straff för förseelser begångna vid förande av motorfor- don. Beträffande åter polismyndighet finns i 81 g i samma kungörelse en föreskrift om att myndigheten, om anledning förekommer till återkallelse av körkort, skall göra framställning därom till länsstyrelsen.
Med ledning av de upplysningar länsstyrelsen erhåller prövas frågor om återkallelse av körkort och varning. Detta förfarande regleras i 33 och 34 55 vägtrafikförordningen. Den ojämförligt vanligaste anledningen till återkal- lelse av körkort är att någon gjort sig skyldig till brott.1 I 33 5 1 inom. stadgas emellertid att om länsstyrelse med hänsyn till inkomna underrättel- ser finner skälig anledning till antagande, att körkortsinnehavare icke upp- fyller de krav på skicklighet, hänsyn, ansvar och pålitlighet i nykterhets— hänseende eller de övriga förutsättningar, som gäller för erhållande av kör- kort, skall länsstyrelsen skyndsamt uppta frågan om vederbörandes lämp- lighet till omprövning. Länsstyrelsen äger därvid förelägga förare att in— komma med lämplighetsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis.2 Underlåter vederbörande att efterkomma föreläggandet kan körkortet återkallas (33 5 2 mom. första st. 8. vägtrafikförordningen).
1953 års Lrafksäkerhetsutredning: Trafiksäkerhet II SOU 1957: 18
I sitt betänkande erinrade utredningen 0111 att endast i de fall då någon befunnits straffskyldig i samband med en trafikolycka, underrättades kör-
1 Enligt uppgifter, som inhämtats av 1957 års trafiknykterhetskommitté, utgjorde un— der år 1960 antalet beslut om återkallelse av körkort sammanlagt 8 700. Dessa beslut för— delade sig på de olika punkterna i 33 5 2 mom. första st. vägtrafikförordningen enligt vad som framgår av nedanstående uppställning. Punkt 1 (grov vårdslöshet i trafik) 92. Punkt 2 (trafiknykterhetsbrott och smitning) 4 427. Punkt 3 (upprepade förseelser) 343. Punkt 4 (grovt åsidosättande av förarcs förpliktelser) 826. Punkt 5 (fylleri, olovlig körning m.m.) 1834. Punkt 6 (personlig olämplighet) 406 Punkt 7 (sjukdom m.m.) 495 Punkt 8 (underlåtenhet att inkomma med lämplighetsintyg m.m.) 277 ? Enligt uppgifter, som inhämtats av 1957 års trafiknykterhetskommitté, meddelades under år 1960 549 föreläggande som avses i 33 5 1 mom. vägtrafikförordningen.
kortsmyndigheten om olyckan. Denna begränsning i uuderrättelseskyldig- heten ansåg utredningen utgöra ett väsentligt hinder för en rationell kör- kortspoliti och uttalar bl. a. (s. 261) :
Utredningen har sålunda bland de icke åtalade olyckorna påträffat åtskilliga fall, där föraren ådagalagt sådan osäkerhet och villrådighet eller sådan brist på manöverskicklighet, att det framstått såsom i hög grad befogat att företaga en omprövning av förarens lämplighet. Understundom har behovet därav accentue- rats exempelvis av sådana förhållanden, som att föraren befunnit sig i hög ålder eller att han icke kört bil på lång tid. Att sådana olyckor icke hänskjutits till dom- stolens prövning sammanhänger givetvis med att det vid åtalsprövningen icke är fråga om att bedöma förarens allmänna lämplighet ur trafiksäkerhetssynpunkt utan i stället huruvida föraren vid det ifrågavarande särskilda tillfället gjort sig skyldig till en ovarsamhet, som icke är av ringa beskaffenhet. _ I andra fall framgår det av polisutredningen att man funnit urdruckna Spritflaskor i bilen eller att föraren förtärt sprit i samband med körningen. I sådana fall har det många gånger varit på sin plats att föranstalta om en närmare utredning om fö- rarens alkoholvanor, trots att varken rattfylleri eller ovarsamhet i trafik kunnat styrkas. —— I några fall har utredningen tagit del av undersökningar om trafik- olyckor, som avskrivits från åtal på den grund, att det icke kunnat styrkas, vem som fört bilen. I alla dessa fall har undersökningen visat, att två körkortsinne- havare suttit i framsätet i en bil och att de båda varit spritpåverkade. Ingen har dock vidgått, att han fört bilen. I dylika fall har det givetvis förelegat en all- deles speciell anledning att undersöka vederbörandes förhållande i nykterhets- avseende. I åtskilliga fall framgår det vidare av polisutredningen, att föraren ska- dats så svårt i samband med olyckan, att det varit befogat att ge honom ett före- läggande att inkomma med nytt läkarintyg.
Utredningen föreslog i betänkandet att polismyndighet skulle sända re- dogörelse för samtliga trafikolyckor till körkortsmyndigheten. Detta för- slag, som i modifierad form förelades riksdagen (prop. 69/1958), ledde emel— lertid ej till lagstiftning.
Kommitténs överväganden och förslag
Kommittén har tidigare framhållit att polisens och andra myndigheters ingripande mot trafikanter i högre grad än för närvarande bör inriktas på olycksförebyggande åtgärder. Detta gäller även i körkortsfrågor där en åter- kallelse för närvarande, nästan uteslutande, är en mer eller mindre direkt konsekvens av att vederbörande ådömts straff. Som framhållits av 1953 års trafiksäkerhetsutredning förekommer det vid många trafikolyckor, där anledning till straffrättsligt ingripande inte föreligger, att starka skäl talar för att körkortsfrägan upptas till närmare prövning. En bilförare kan exem— pelvis ha visat sådan brist på manöverskicklighet att en omprövning av hans lämplighet som fordonsförare måste anses befogad. Hög ålder eller den omständigheten att vederbörande ej kört bil på längre tid är här fak- torer att beakta. En mera anmärkningsvärd brist på kunskaper om trafik- reglerna kan även utgöra skäl för ingripande. Vid en polisutredning kan vidare uppmärksammas förhållanden som ger anledning ifrågasätta en kör-
kortsinnehavares skötsamhet i nykterhetsavseende. Den omständigheten att en förare varit inblandad i ett flertal trafikolyckor kan, även om straff- bar vårdslöshet icke föreligger, ge anledning till särskilda överväganden. Trafikmålskommittén anser att det är betydelsefullt att körkortsmyndig— heten erhåller kännedom om förhållanden av den art som nu antytts.
Av den redogörelse som lämnats för gällande rätt framgår att länssty- relsen, då den finner skälig anledning till antagande att körkortsinnehavare icke uppfyller de förutsättningar som gäller för erhållande av körkort, kan förelägga vederbörande att inkomma med lämplighetsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis (33 g 1 mom. vägtrafikförordningen). Detta stadgande er- höll sin nuvarande lydelse efter förslag av 1953 års trafiksäkerhetsutred- ning. Utredningen erinrar (SOU 1957: 18 s. 298) i sin motivering till för- slaget bl. a. om att körkortsåterkallelserna sällan drabbar förare som på grund av annan personlig olämplighet än onyktert levnadssätt icke bör hetros med körkort. Det kan enligt utredningen icke motsvara verkliga för- hållandet att bland den stora mängden körkortsinnehavare, kanske ca 2 mil- joner, endast 7413 under år 1955 skulle ha förlorat sin fysiska och psykiska förmåga att föra motorfordon. Den av trafikmålskommittén tidigare redo- visade statistiken (se 5. 42) över återkallelsebeslutens fördelning på olika i 33 5 vägtrafikförordningen angivna grunder visar emellertid att, trots de lagstiftningsätgärder som vidtagits, även under år 1960 det alldeles övervägande antalet återkallelsebeslut grundats på brott. Det anförda gör det enligt trafikmålskommittén motiverat att åter överväga åtgärder i syfte att aktivera polismyndigheternas underrättelseskyldighet rörande förhållan- den av icke straffrättslig natur. Kommitténs tidigare i detta betänkande framlagda förslag om en betydande avkriminalisering av handlingar, som för närvarande föranleder straff jämlikt ] !; trafikbrottslagen, gör detta än mera motiverat.
Vid övervägandena i denna fråga har konnnittén närmare prövat det tidi— gare redovisade, av 1953 års trafiksäkerhetsutredning framlagda förslaget om att polismyndighet skall sända redogörelse för samtliga trafikolyckor till körkortsmyndigheten. I likhet med 1958 års riksdag (jfr andra lagut- skottets utl. 20/1958 5. 52 ff.) anser kommittén att starka skäl talar emot detta förslag. I detta sammanhang vill kommittén endast erinra om det från rättssäkerhetssynpunkt betänkliga i att även sådana trafikhändelser, där någon vårdslöshet icke kunnat läggas föraren till last och i övrigt ej heller förekommit något förhållande som kan ge anledning till att ifråga— sätta vederbörandes lämplighet som förare, skall bli föremål för registrering och ligga till grund för en prövning av körkortsfrågan. En ytterligare vä- sentlig nackdel med förslaget utgör det förhållandet att körkortsmyndig— heten fär ett mycket omfattande och svåröverskådligt material att arbeta med.
3 Antalet körkortsåterkallelser jämlikt 33 5 2 mom. vägtrafikförordningen i dess då— varande lydelse utgjorde enligt av utredningen inhämtade uppgifter 741.
Kommittén avvisar följaktligen tanken på en registrering hos körkorts- myndigheterna av samtliga trafikolyckor. Däremot anser kommittén att en begränsad rapporteringsskyldighet bör övervägas. Visserligen föreligger jämlik-t den tidigare omnämnda bestämmelsen i 81 5 vägtrafikkungörelsen redan en viss skyldighet för polisen att underrätta körkortsmyndigheten om förhållanden av intresse. Detta stadgande är emellertid helt inriktat på frågan om återkallelse av körkort och polismyndigheten skall direkt göra framställning om återkallelse.
Kommittén anser att polismyndigheten i högre grad än för närvarande bör inrikta sig på frågan om anledning föreligger till undersökning av ve— derbörandes lämplighet som förare. Härigenom understryks att de olycks— förebyggande åtgärderna är en mycket väsentlig del av ordningspolisens verksamhet. Frågan om återkallelse av körkort bör därför inte skjutas i för— grunden.
Det måste på grund härav anses lämpligt, att 81 g vågtrafikkungörelsen erhåller en ändrad lydelse. Kommittén föreslår att i denna paragraf införs en bestämmelse om skyldighet för polismyndighet, som i samband med ut- redning angående trafikolycka eller eljest finner skälig anledning beträf— fande körkortsinnehavare ifrågasätta åtgärd som avses i 33 5 1 mom. väg— trafikförordningen, att snarast översända meddelande härom jämte för— undersökningsprotokoll eller andra handlingar till körkortsmyndigheten.
En förutsättning för att kommitténs nu framlagda förslag verkligen skall få någon effekt är emellertid att varje polisman ständigt är uppmärk— sam på förhållanden som kan vara av betydelse för körkortsmyndigheten. Detta gäller särskilt vid utredningar angående trafikolyckor. Polisens ut- redningsarbete är helt naturligt inriktat på frågan om brott föreligger eller ej. Körkortsfrågan kan lätt komma i bakgrunden. Det är därför enligt kommittén nödvändigt att polismannens skyldigheter i berörda avseende kommer till uttryck i ett särskilt stadgande. Kommittén föreslår att i all- männa polisinstruktionen den 4 juni 1948 intas en erinran om den tidigare föreslagna underrättelseskyldigheten jämlikt 81 g vägtrafikkungörelsen. Det bör sålunda tillses att denna fråga uppmärksammas vid bl. a. utredningar i anledning av trafikolyckor.
KAPITEL IV
Handläggningen av mindre brottmål
Gällande rätt
Enligt 8 5 andra st. allmänna polisinstruktionen är polisman, som er- håller kännedom om brott som hör under allmänt åtal, skyldig att så snart ske kan avge rapport till vederbörande förman. Är förseelsen obetydlig och klart ursäktlig äger polismannen dock underlåta att avge rapport och låta saken bero vid ett påpekande eller en erinran till den felande (rapport— eftergift). Sådan eftergift kan också lämnas av förman.
Beträffande utredningen om eventuellt brott skall enligt 23: 1 RB för- undersökning inledas, så snart på grund av angivelse eller eljest anledning förekommer att brott, som hör under allmänt åtal, förövats. Förundersök- ning inleds av polismyndighet eller åklagare (RB 23: 3). Emellertid är för— undersökning enligt 23 kap. RB ej erforderlig _ såvida tillräckliga skäl för åtal ändock föreligger — bl.a. beträffande brott, varå icke kan följa svårare straff än böter. Vid förundersökningen skall enligt 23: 21 RB pro- tokoll föras. Emellertid får kortfattade anteckningar ersätta protokollet, om det brott som föranlett förundersökningen kan antas icke förskylla svå- rare straff än böter och förundersökningen är av mindre omfattning (RB 23: 21 jfr 24 5 förundersökningskungörelsen). Då kortfattade anteckningar används, behöver utsaga av person, som hörts under förundersökningen, ej återges på annat sätt än som en av förhörsledaren lämnad redogörelse för utsagans väsentliga innehåll.
Åklagaren är, om ärendet ej handlagts jämlikt lagen om parkeringsbot eller med tillämpning av bestämmelserna om strafföreläggande, enligt 20: 6 RB skyldig att tala å brottet. Emellertid har åklagaren, bl.a. då brottet ej kan föranleda svårare straff än böter och det därtill är uppenbart att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt, möjlighet medde— la åtalseftergift (RB 20: 7).
Parkeringsbotslagen är tillämplig i de fall Konungen för visst polisdistrikt förordnat härom.1 Enligt denna lag äger polisman (ev. trafikövervakare) att vid överträdelse av föreskrift rörande parkering eller annan uppställning eller stannande av motorfordon, Vilken ej är belagd med svårare straff än böter omedelbart i penningar, till fordonets förare överlämna eller på fordo-
1 Sådant förordnande har lämnats beträffande Borås, Göteborg, Hälsingborg, Malmö, Stockholm, Uppsala, Västerås och Örebro.
net fästa en skriftlig anmaning att inom viss tid betala en fastställd parke— ringsbot. Betalas boten inom den förelagda tiden, utgör detta hinder för åtal. Ärendet är härigenom slutligt avgjort. Åklagare, eller den myndighet Kungl. Maj:t därtill bemyndigar (ex. polismyndighet), kan dock undantags- vis förordna om återbetalning av boten. Sådant förordnande kan meddelas under vissa särskilt angivna förutsättningar. Utmärkande för systemet med parkeringsbot är att den skyldige behåller sin anonymitet.
Om strafföreläggande finns bestämmelser i 48 kap. RB. Institutet, som infördes med nya rättegångsbalken, innebär att för vissa enklare brott dom— stolsförfarandet ersätts med ett av åklagaren utfärdat föreläggande, vari angivits ett visst bötesstraff. Godkänner den misstänkte föreläggandet, gäl— ler detta som lagakraftägande dom. Godkännes det inte, följer som regel åtal i vanlig ordning.
Strafföreläggande får endast användas vid brott, varå blott böter kan följa. Undantagna är även brott, som kan bestraffas med normerade böter, d. v. s. böter, som beror av särskild beräkningsgrund. Vidare gäller den be— gränsningen att strafföreläggande ej får avse mer än 40 dagsböter. Straff- föreläggande kan inte heller användas, om det finns anledning att måls- ägande förekommer.
Beträffande förfarandet föreskriver rättegångsbalken att strafföreläg- gande skall avfattas skriftligen och angiva den misstänkte, den brottsliga gärningen jämte de moment som individualiserar densamma samt tillämp- ligt lagrum. Föreläggandet skall vidare innehålla det förelagda straffet och eventuellt ifrågakommande särskild rättsverkan som t.ex. förverkande av egendom. Det skall undertecknas av åklagaren. Även godkännande av straff- föreläggande skall ske skriftligen. Lagen räknar med att godkännande skall kunna lämnas i omedelbar anslutning till ett av åklagaren hållet förhör med den misstänkte. Vill emellertid den misstänkte ej omedelbart god- känna föreläggandet eller kan sådant godkännande ej ske, skall föreläggan- det delges den misstänkte. Denne skall då underrättas om att han inom viss kortare tid har att återställa föreläggandet försett med godkännande, vid påföljd att åtal eljest kan äga rum.
Indrivning och redovisning av böter, som fastställts genom strafföreläg- gande, sker på i huvudsak samma sätt som vid verkställighet av domstols dom på bötesstraff.
Åklagare är ej skyldig att använda strafföreläggande, även om de for- mella förutsättningarna föreligger, utan är alltid oförhindrad att i stället åtala vid domstol. Ej heller föreligger någon laglig skyldighet för åklagare att medelst åtal fullfölja ett strafföreläggande som ej godkänts.
Vill åklagare väcka åtal, skall han hos rätten göra skriftlig ansökan om stämning beträffande den som skall åtalas (RB 45: 1). Rätten äger dock, i den omfattning som finnes lämplig, uppdra åt åklagare att själv utfärda stämning till rätten. Det senare förfarandet är enligt förarbetena avsett att
komma till användning särskilt beträffande ordningsförseelser eller vissa andra grupper av brott, då den misstänkte erkänt gärningen eller det eljest finns anledning anta att förberedande åtgärder ej erfordras. I de fall då rätten själv utfärdar stämning kan den omedelbart i stämningen kalla den tilltalade till huvudförhandling, om på grund av dennes erkännande eller annan omständighet särskild bevisuppgift kan antas vara överflödig (RB 45: 10; jfr betr. åklagare 45: 16 andra st.).
Den tilltalade skall kallas vid vite att inställa sig antingen personligen eller också personligen eller genom ombud vid huvudförhandling i under- rätt (RB 45: 15 andra st. jfrt med 21: 2). Eventuellt kan hämtningsförord- nande meddelas i stället för vitesföreläggande. Personlig inställelse av den tilltalade är vid sådan förhandling erforderlig — förutom då åtalet avser brott på vilket straffarbete kan följa — om hans närvaro ej kan antas sak— na betydelse för utredningen (RB 21: 2).
I vissa fall utgör den tilltalades utevaro vid underrätt ej hinder för brott— målets avgörande; ett av dessa fall är av intresse i detta sammanhang. Kau på brottet icke följa svårare straff än fängelse, får sålunda, om saken kan nöj aktigt utredas, målet ändå avgöras (RB 46: 15).
Från de allmänna reglerna om rättens skyldighet att föra protokoll och utfärda dom gäller undantagsbestämmelser för vissa mål (RB G: 1 och 30: 6). Om den tilltalade erkänt gärningen och svårare straff än böter ej ådöms, får, i stället för protokoll, anteckningar föras. Domen kan i detta fall utfärdas i förenklad form, s.k. tabelldom. En förutsättning för att dessa bestämmelser skall gälla är att målet endast avser ansvar för brott.
I hovrätt får brottmål, där talan endast föres om ansvar, avgöras utan huvudförhandling, om den tilltalade i underrätt frikänts eller dömts till bö- ter eller fällts till vite och anledning icke förekommer till ådömande av svårare straff eller annan påföljd (RB 51: 21 andra st.).
Slutligen gäller beträffande fullföljdsrätten till högsta domstolen att s.k. ändringsdispens (RB 54: 12) kan meddelas den tilltalade endast om bl.a., han dömts till minst 60 dagsböter eller till 1 500 kronors böter ome— delbart i penningar.
Kommittén
Som i kapitel 1 framhållits är det av olika skäl önskvärt med en enklare och snabbare handläggning av särskilt mindre brottmål. Det är dock ange— läget att redan från början understryka att en förenkling icke får ske på bekostnad av den för det nuvarande handläggningssystemet grundläggande principen att en misstänkt, även vid den enklaste förseelse, skall ha möjlig- het att, om han så önskar, få sin sak bedömd av domstol.
Det är allmänt erkänt att rättegångsbalkens bestämmelser om rätte— gången i brottmål i allmänhet erbjuder stora rättssäkerhetsgarantier. En misstänkt skall enligt kommittén icke i något fall betagas sin rätt att kräva iakttagande av dessa garantier.
Kommittén har följaktligen i huvudsak begränsat sina överväganden rö- rande möjliga förenklingar till fall där den misstänkte ej har någon er- inran mot en mera summarisk handläggning. Det kan visserligen göras gällande att det i en brottmålsprocess är felaktigt att ta hänsyn till den misstänktes inställning till den ena eller andra handläggningsformen. Ej heller får den misstänktes erkännande eller medgivande tillmätas avgöran— de betydelse. Det torde emellertid vara uppenbart att det i praktiken icke är lämpligt att handlägga mål rörande en enklare förseelse på samma sätt som ett grövre brottmål. Redan enligt gällande rätt föreligger i detta av- seende stora skillnader. Det kan samtidigt erinras om att polis, åklagare och domstol, oavsett vilken handläggningsform som Väljs, alltid har att tillse att icke någon förklaras skyldig till en förseelse om ej utredningen är tillfredsställande.
I det följande kommer ett s.k. polisbötessystem att med beaktande av nu anförda synpunkter närmare utredas. Vidare tas handläggningen av erkända bötesbrottmål2 över huvud upp till prövning. Strafföreläggande— institutet tilldrar sig härvid särskild uppmärksamhet.
Kommittén har ansett det lämpligt att ej begränsa sina överväganden till trafikmålen. Det föreligger nämligen enligt kommittén icke så stor princi- piell olikhet mellan dessa mål och övriga mindre brottmål, att den kan mo— tivera en åtskillnad i handläggningsformen. Kommitténs tanke är därför att det system kommittén föreslår skall kunna tillämpas generellt beträf- fande även andra mindre förseelser än trafikförseelser. Helt naturligt med hänsyn till kommitténs uppdrag har dock de närmare övervägandena be— träffande ett polisbötessystem kommit att i huvudsak avse trafikförseelser- na. På grund av det stora behovet av en förenklad handläggning vid fylleri- förseelser har emellertid kommittén även särskilt beaktat denna fråga.
Det har varit kommittén angeläget att icke låsa fast handläggningen av en förseelse vid en viss bestämd form. Den enskilde måste ha full frihet att, naturligen med de begränsningar rättsordningen redan nu stadgar, kräva sådana rättssäkerhetsgarantier, som han anser tillfredsställande. Även för de rättsvårdande organen är det av vikt att de processuella reg- lerna erbjuder så stor valfrihet som möjligt. Endast härigenom kan hand- läggningen i det enskilda fallet göras smidig och de rättssäkerhetsgarantier, som med hänsyn till omständigheterna måste anses rimliga, iakttas. I kon— sekvens med dessa tankar är kommitténs förslag så utformade, att en enk- lare handläggningsform tillämpas framför en mera »kvalificerad», endast om både den enskilde och den som i det särskilda fallet representerar sam- hället — polismannen, åklagaren eller domaren — är överens därom.
Kommittén har ansett det vara av värde att redan i detta sammanhang
? Härmed avses mål om erkänt brott, för vilket svårare straff än böter ej ifrågakom- mer, ehuru fängelse kan ingå i straffskalan.
4—4614 63
lämna en summarisk översikt beträffande sina förslag. Dessa har därför redovisats i bilaga I.
A Ordningsföreläggande
Reformförslag
I skrivelse den 16 december 1957 till statsrådet och chefen för inrikesde- partementet hemställde polisverksamhetsutredningen att frågan om en för- enkling av bötesförfarandet närmare skulle utredas. Efter att ha redovisat skäl såväl för som emot en reform uttalades att frågan var av sådan be- tydelse —— även med hänsyn till en effektivering av polisens verksamhet — att den borde närmare övervägas. Skrivelsen överlämnades till stads— domstolsutredningen, som emellertid ansåg sig icke lämpligen böra utföra utredningsarbetet. Polisverksamhetsutredningens framställning har, som li— digare redovisats, numera överlämnats till trafikmålskommittén för att vara tillgänglig vid fullgörande av kommitténs uppdrag.
Jämväl i motion (II: B 189) till 1958 års B:riksd(1g framfördes tanken att efter utländsk förebild i svensk rätt införa en sådan ordning att bötea— straff för vissa förseelser, företrädesvis parkeringsförseelser eller andra mindre överträdelser av motortrafikanter, skulle kunna åläggas redan på polisstadiet. Första lagutskottet (utl. 13) uttalar i anledning av motionen bl.a.:
I motionen beröres också spörsmålet om införande i vårt land av ett polis- bötessystem, d.v.s. beivran av förseelser genom omedelbart åläggande av böter genom polisman eller polismyndighet. Ett sådant system har i något skiftande former införts i vissa främmande länder, vanligtvis kombinerat med standardi- serade böter, och användningen tager företrädesvis sikte på mindre förseelser av motortrafikanter. Från arbetsekonomisk synpunkt synes betydande fördelar vara förknippade med ett dylikt system, i det att härigenom skulle kunna inbesparas åtskilligt arbete för polis- och åklagarmyndigheterna. Från flera håll har också uttalats önskemål om en undersökning huruvida detta system skulle kunna införas i vårt land. Även utskottet anser skäl föreligga att närmare utreda denna fråga. Härvid finge undersökas huruvida systemet i någon form kan inpassas i vår rätts- ordning och komma till användning antingen vid smärre förseelser i allmänhet eller beträffande någon eller några grupper av förseelser, för vilka detsamma kan anses särskilt lämpligt, såsom t. ex. de i motionen omnämnda, i mycket stort antal förekommande parkeringsförseelserna. Redan institutets användning enbart är sist- nämnda slag av förseelser skulle tydligen innebära en väsentlig lättnad.
Enär frågan emellertid redan övervägdes inom justitiedepartementet an- såg utskottet det icke erforderligt att riksdagen gjorde framställning i ämnet.
Även vid 1959 års riksdag diskuterades i anledning av väckta motioner (I: 36 och 11:49) ett polisbötessystem. I utlåtande över motionerna hem- ställde emellertid första lagutskottet (utl. 25) att frågan om ett polisbötes- system vid parkeringsförseelser måtte behandlas med förtur vid det utred—
ningsarbete rörande handläggningen av mindre brottmål, som redan inletts av en särskild utredningsman. I en är 1960 avgiven promemoria (stenci- lerad) framlades av denne utredningsman, numera riksåklagaren Walberg, förslag till lag om parkeringsbot. Detta förslag låg till grund för den seder- mera antagna lagen (se prop. 175/1960). Utredningsmannen framhöll att om förslaget genomfördes, borde i fortsättningen övervägas i vad mån samma eller ett likartat förfarande kunde tillämpas också på andra mindre förseelser i trafiken.
Kommitténs överväganden
Den särskilt under senare år inträdda ökningen av antalet ådömda straff kan — som redan tidigare redovisats — till stor del hänföras till hand— lingar som har samband med trafiken. Givetvis har parkeringsförseelserna — främst i Stockholm och Göteborg3 —— en mycket betydande del i denna utveckling. Även övriga mindre trafikförseelser4 har emellertid under se— nare år avsevärt ökat. Av en vid detta betänkande fogad statistik (bilaga J) framgår att enbart ordningsstatspolisen under år 1962 rapporterade 45 604 personer för förseelser mot trafikförfattningar. Det alldeles övervägande an- talet av dessa förseelser utgörs av överträdelser av vägtrafikförordningens bestämmelser.?) I Stockholm rapporterade ordningspolisen år 1962 ca 30 000 andra förseelser mot vägtrafikförordningen än parkeringsförseelser!i Kom— mittén har även beträffande nio slumpvis utvalda landsfiskalsdistrikt7 gjort en undersökning rörande frekvensen av trafikförseelser bland utfärdade strafförelägganden. Av utredningen framgår att av sammanlagt 5 885 straff- förelägganden 3 704 avsåg trafikförseelser.8
Det torde finnas grundad anledning anta att ökningen av trafikförseel- serna kommer att fortsätta. Härtill medverkar icke enbart den fortgående stegringen i trafikintensiteten. Även andra faktorer kan förmodas komma att påverka utvecklingen i samma riktning. Som kommittén redan tidigare hävdat, torde en ökad trafikövervakning vara av stor betydelse för trafik— säkerheten. I den mån polisen erhåller större personella resurser eller ge- nom enklare handläggningsformer utnyttjas på ett mera rationellt sätt, kommer även trafikövervakningen att intensifieras, vilket åtminstone i bör-
3 Under år 1961 rapporterades i Stockholm 107 055 och i Göteborg 43 739 parkerings- förseelser. Motsvarande siffror för år 1962 var respektive 130 011 och 46 263. 4 Till mindre trafikförseelser hänför kommittén icke brott mot trafikbrottslagen. 5 Därav under år 1962 9 288 hastighetsöverträdelser och 7 089 bristfälligheter på bil. " Motsvarande antal var år 1951 c:a 3 000. Enligt uppgifter som kommittén inhämtat från trafikkommandot i Stockholm avsåg 8 369 av 20 980 trafikanmårkningar under år 1961 hastighetsöverträdelser. 7 Boden, Borlänge, Hässleholm, Mölndal, Slite, Sollentuna, Trosa, Undersåker och Vimmerby. & Därav 580 paråkning på cykel eller moped, 494 äganderätts- eller registreringsför- seelser, 476 parkeringsförseelser, 390 bristfälligheter på fordon, 386 underlåten trafik- försäkring, 361 ej belysning på cykel, 126 överskriden maximihastighet och 104 över— skriden maximilast. Utredningen avser 1960. .
jan kan väntas medföra en ökning av antalet rapporterade förseelser. l europeiskt och nordiskt samarbete pågår för närvarande arbete med en ge- mensam vägtrafiklagstiftning, som kan komma att innebära ett ökat antal ordningsförseelser inom trafikrätten. Även i övrigt kan ny lagstiftning, exempelvis förslaget om säkerhetsinspektion av motorfordon och släp- vagnar (prop. 91/1963), verka i samma riktning.
Stegringen av antalet ordningsförseelserJ _ främst trafikförseelser —— under senare är har helt naturligt medfört en väsentlig ökning i främst po- lisens och åklagarnas men även i delgivnings— och upphördsniyndigheternas samt domstolarnas arbetsbörda. Handläggningen av ordningsförseelser har kommit att belasta dessa myndigheter i en utsträckning, som kunnat vara till förfång för andra viktigare arbetsuppgifter, exempelvis bekämpandet av den allvarligare kriminaliteten, trafikövervakning och ordningshållning. Mot denna bakgrund är det naturligt att krav vid flera tillfällen framförts om förenklade regler för rapportering och handläggning av mindre bötes- förseelser. Härvid har tanken på att även i vårt land införa ett polisbötes- system10 kommit i förgrunden.
Nuvarande förhållanden torde belysas av en inom polisens organisa- tionsnämnd11 utarbetad redogörelse för de handläggningsrutiner, som för närvarande i regel tillämpas beträffande de ärenden, i vilka strafföreläg- gande kan ifråga-komma.
1. Förseelsen rapporteras. Vid muntlig rapport införes ärendet på rapportkon- ceptblankett, i minnesbok eller dylikt.
2. Ärendet införes i polisens diarium.
3. Utredningen fullständigas och kompletteras eventuellt med dagsbotsutred- ning, varjämte blankett för rekvisition av registerutdrag från kontrollstyrelsen fylles i.
4. Vid alkoholmissbruk sändes s.k. fylleriuppgift i 1—3 ex. till nykterhets— nämnd (eventuellt sändes i stället 1 ex. av upprättad rapport, se p. 6).
5. Misstänkt person registreras i ordningspolisens register. Eventuellt sker även registrering i spärregister (arbetsregister) och notering göres, om annan utred- ning pågår.
6. Rapport skrives i 3, eventuellt 4, exemplar.
7. Ärendet avföres ur polisens diarium.
8. Av rapporten insättes 1 ex. i rapportsamling.
9. Övriga rapportexemplar jämte bilagor överlämnas till åklagare. 10. Ärendet diarieföres i brottmålsdiarium. 11. Brottmålsakt upplägges. 12. Utredningen kompletteras. Eventuellt infordras registerutdrag enligt p. 3 och verkställes slagning i åklagarens personregister.
9 Till ordningsförseelserna hänför kommittén i detta sammanhang främst överträdel- ser av bestämmelser, som enligt gällande lagstiftning eller enligt kommitténs förslag (se bilaga G) ej är belagda med svårare straff än böter omedelbart i penningar, dock ej normerade böter. 1" Genom den år 1960 antagna lagen om parkeringsbot har ett polisbötessystem in- förts för handläggning av parkeringsförseelser. 11 Ingår i organisationsnämndens förslag den 25 april 1960 till arbetsrutiner vid hand— läggning av strafföreläggandeärenden m.m. (stencilerad).
13. Strafföreläggande utfärdas i 3 exemplar (eller ärendet går till åtal). 14. Strafföreläggandet införes i strafföreläggandediarium, varjämte strafföre- läggandenummer och årtal påtecknas samtliga exemplar av strafföreläggandet. 15. Strafföreläggandenummer och uppgift om att strafföreläggande utfärdats (ev. jämte datum) införes i brottmålsdiariet. 16. Utdrag ur strafföreläggandediarict sändes (om åklagaren ej är bötesindri— vare) till utmätningsman. ' 17. Ex. 1 av strafföreläggandet inlägges i akten. 18. Ex. 2 och 3 av strafföreläggandet jämte inbetalningskort sändes a. per post till misstänkt eller b. till polisen för direkt delgivning, då godkännande ej kan förväntas. 19. Om den misstänkte icke låter sig avhöra, sändes påminnelse. 20. a. Ex. 2 av strafförcläggandet återkommer med godkännande, eller b. den misstänkte låter sig ej avhöra eller medger ej mottagandet, varför ny utskift av ex. 2 och 3 måste göras och sändas för delgivning, eller c. strafföreläggandet godkännes icke (ärendet går till åtal). 21. I brottmålsdiariet anges dagen för godkännandet. 22. I strafföreläggandediariet anges dagen för godkännandet. 23. Godkännandet införes och bestyrkes av åklagaren på ex. 1 av strafföre- läggandet, som insättes i pärm eller dylikt. 24. Ex. 2 av strafföreläggandet lägges i akten. 25. Person, som godkänt föreläggande, registreras hos åklagaren. 26. Uppgift om godkännandet sändes i förekommande fall till a. kontrollstyrelsen i 3 exemplar (vid fylleri m.fl. förseelser; KK 17/6 1955, nr 512), b. länsstyrelsens körkortsregister (beträffande körkortsinnehavare vid fyl- leri, trafikförseelser och dylikt; vägtrafikkungörelsen 7/12 1951, nr 743), c. vissa andra myndigheter t. ex. televerket (vid licensförsummelser), ut- länningskommissionen (beträffande utlänningar), annan åklagare (som begärt lagföringen), tillståndsmyndighet (t. ex. vid förseelse mot förord— ningen angående yrkesmässig trafik 25/10 1940, nr 910, eller mot vapen- förordningen 10/6 1949, nr 340), statspolisavdelning (om rapport in- kommit därifrån). 27. Saköreslängd i 5 exemplar upprättas per månad över godkända strafföre- lägganden. 28. Till länsstyrelse insändes 4 exemplar av saköreslängden jämte (om åklaga- ren ej är bötesindrivare) ex. 1 av strafföreläggandet. 29. Vissa uppgifter om strafföreläggande — åtal och åtalseftergifter — insändes halvårsvis till RÅ. 30. Varje år insändes före den 1 februari till länsstyrelse förteckning över före— gående års saköreslängder. 31. Åklagarens saköreslängd utlånas till polisen för att strafföreläggandena skall kunna införas i dess register. 32. Brottmålsakter med inneliggande handlingar samt saköreslängder arki- veras.
Åtgärderna hos polisen (1—9) utföres i allmänhet av polispersonal. Hos åkla- gare (—polischef) verkställes de flesta åtgärderna av kontorspersonal.
I storstäderna har handläggningen förenklats i huvudsak på det sätt att polisrapporten och strafföreläggandet skrivs ut samtidigt. Viss förenkling
i diarieföringen har även kunnat genomföras. Organisationsnämnden har föreslagit att ett liknande system skall användas i hela landet.
Kommittén anser att ett polisbötessystem innebär en väsentlig förenk— ling. Detta sammanhänger främst med att vid ett polisbötessystem åklaga- garens medverkan i det stora flertalet fall torde vara obehövlig. För när— varande har även det enklaste ärende att "vandra mellan alltför många in- stanser, innan den misstänkte blir i tillfälle att få sin sak slutligt prövad.12 Detta medför även en mängd onödigt diarieföriugsarbete (se p. 2, 7, 10, 14, 15, 21 och 22 ovan). Denna olägenhet sammanhänger främst med att polis och åklagare i stor utsträckning är organisatoriskt skilda. Polisen utför ut- redningsarbetet, och åklagaren har de dömande funktionerna—strafföreläg— gandet. I den av riksdagen antagna propositionen (148/1962) med förslag om förstatligande av polis- och åklagarväsendet uttalas att en fullständig upplösning av det organisatoriska sambandet mellan polis- och åklagarverk- samheten bör ske. Detta förhållande synes göra det från praktisk synpunkt än mera påkallat att överväga lämpligheten av ett polisbötessystem.
Mot nuvarande handläggningsformer (kommittén avser här även de för- enklade system som, enligt vad tidigare anmärkts, tillämpas i storstäderna) kan även riktas den anmärkningen att de tvingar kvalificerad personal —— polis eller åklagare —— att vid så många olika tillfällen delta i handlägg— ningen även av det enklaste ärende (se p. 1, 3, 6, 12, 13 och 23 ovan). Vid ett polisbötessystem kan i stor utsträckning den rapport, som nu ofta skrivs ut på platsen (se p. 1 ovan), ersättas av ett omedelbart föreläggande. Det arbete, som sedan återstår att utföra, kan i många fall helt övertas av kon- torspersonal. Även det rena skrivarbetet minskar emellertid bl. a. beroende på att de arbetsmoment, som består i utskrift av rapport och strafföreläg- gande (se p. 6 och 13 ovan), i stor utsträckning helt försvinner, enär som tidigare berörts ett polisbötessystem ger möjlighet att utfärda det slutliga föreläggandet i omedelbart samband med förseelsen.
Kommittén vill vidare framhålla att strafföreläggandeinstitutet för med sig ett mycket omfattande delgivningsarbete (se p. 18—22 ovan). Själv— fallet skulle en avsevärd arbetslättnad åstadkommas, om delgivningen kun- de ske vid den personliga kontakt, som i dessa fall nästan alltid förekom— mer mellan den misstänkte och en polisman. Detta gäller särskilt, då det är fråga om personer, som saknar fast hemvist här i landet eller som eljest är svåra att anträffa.la Från praktisk synpunkt skulle alltså inte minst då det gäller delgivningsarbetet stora fördelar kunna vinnas vid ett polisbötes- system.
"-' Kravet på en rationell arbetsfördelning och service åt allmänheten har enligt vad som framgår av tidskriften Svensk Polis (nr 1/1963 s. 34) föranlett förslag från polis- beredningens författningssektion om delegation av polischefsuppgifter på underordnad personal. Detta förslag ligger således helt i linje med ett polisbötessystem.
”* Det kan erinras om att möjligheten att delge strafföreläggande utomlands är be- gränsad.
En konsekvens av ett polisbötessystem kan bli att det arbete, som be— står i s.k. slagning i register, helt eller delvis försvinner. Ett polisbötes- system kan över huvud ge anledning att rent allmänt överväga nödvändig- heten och lämpligheten av att i den utsträckning, som nu ofta sker, re— gistrera även mindre förseelser (se p. 5, 12, 25 och 31 ovan).
Behovet av förenklade handläggningsformer är särskilt framträdande i vissa fall. Vid trafikövervakningen förekommer för närvarande ofta i stor skala upplagda, tidsbegränsade aktioner. Härvid sker ett mycket stort an- tal ingripanden.14 Helt naturligt är det i dessa fall av värde att en förseelse kan beivras omedelbart och rapportering m. m. underlätas. När endast ett obetydligt straff ifrågasätts, anser kommittén även, att de nu tillämpade hand]äggningsformerna är för invecklade. Det praktiska behovet av en enklare handläggning torde således vara särskilt starkt vid ingripande mot bl. a. fotgängare, cyklister och mopedförare. Det torde t. o. ni. kunna göras gällande, att det för närvarande använda förfarandet omöjliggör ett effek— tivt beivrande av förseelser som begåtts av dessa trafikantkategorier.
Polisens främsta uppgift är den brottsförcbyggande verksamheten. Där- för har den del av polisen, som har att sörja för den yttre tjänsten, även tilldelats de största personalresurserna. Det är då också angeläget att denna personal verkligen får ägna sig åt dessa sina uppgifter. Ett viktigt led i detta är att polisens arbete ej betungas av ett onödigt invecklat rap— porterings— och utredningssystem. Ett polisbötessystem kan, som torde ha framgått av tidigare lämnad redogörelse, i sådant avseende innebära stora förändringar till det bättre.
Vid ställningstagandet till frågan om ett polisbötessystem måste man även beakta vikten av att ordningsförseelserna handläggs på ett sådant sätt, att det ej genom sin omständlighet skapar onödig friktion mellan de rätts- vårdande organcn och allmänheten. För det stora flertalet människor inne- bär, varom erinrats i kapitel 2, trafikförseelsen den första och kanske enda direkta kontakten med rättsväsendet. Det intryck den enskilde då får kan bli av bestående betydelse för hela hans inställning till denna del av vårt samhällsliv. Särskilt för polisen är det betydelsefullt att handläggningen av småförseelserna sker så friktionsfritt som möjligt.
Mot ett polisbötessystem har invänts att allmänheten härigenom skulle komma att mera direkt förbinda polisen med bötesstraffet, d.v.s. straffut- mätningen, och att förhållandet mellan polis och allmänhet skulle försäm- ras. Kommittén finner denna invändning mindre hållbar. Det för den skyl— dige avgörande är i dessa fall, om rapportering sker eller ej. Polismannen har en möjlighet att, om förutsättningar härför föreligger, använda rapport- eftergift. Institutet kan i och för sig innebära en källa till irritation mellan
” Under en i Stockholm vid årsskiftet 1961—1962 anbefalld övervakning i anslutning till de optiska trafiksignalerna har under tre månader mer än 700 fordonsförare, som framfört sina fordon mot rött ljus, rapporterats.
den rapporterande och allmänheten. Det har emellertid ej av någon ifråga— satts att frånta polisen den dömande verksamhet som rapporteftergiften i viss mån måste anses utgöra. Sedan polismannen beslutat sig för att rap— portera en förseelse, finns det hos en misstänkt, som erkänner, ej sällan ett starkt intresse av att få saken avgjord så fort som möjligt. Den enskilde vill ej lång tid efter förseelsen besväras av skrivelser och delgivningar från olika organ. Ett polisbötessystem måste härigenom anses innebära vissa för- delar för allmänheten. De rättsvårdande organen ger den enskilde en möj— lighet att få saken snabbt och enkelt avklarad. På sätt närmare kommer att utvecklas i det följande, kan ett polisbötessystem utformas på sådant sätt att bötesföreläggandet sker med tillämpning av en av åklagarmyndig- heten på förhand fastställd taxa med i princip fixt belopp för varje förseel- se, beträffande vilken polisböter kan ifrågakomma. Med ett sådant system kommer någon skönsmässig prövning rörande böternas storlek i varje sär- skilt fall icke att förekomma. Enligt kommitténs mening borde införandet av polisböter i denna utformning icke vara ägnat att försämra polisens förhållande till allmänheten. Genom förmedling av trafikantorganisationer— na torde för övrigt möjlighet föreligga att sprida upplysning om att ett po- lisbötessystem även medför fördelar för trafikanterna.
Handläggningen av trafikförseelser är förenad med särskilda problem, genom att de ofta begås långt från hemorten. Med nuvarande handlägg- ningsregler är det i praktiken ej möjligt att i omedelbart samband med för— seelsen få saken avgjord. Då institutet strafföreläggande infördes i vårt land, tänkte man sig att åklagaren i samband med ett förhör med den miss- tänkte skulle utfärda föreläggandet. Vid den typ av handlingar som här är aktuell håller emellertid åklagaren icke något sådant förhör. Strafföreläg- gandet utfärdas därför i allmänhet icke förrän en månad eller mera efter förseelsen. Den misstänkte skall då sökas i sin hemort. Vad gäller utlän- ningar15 är detta ofta icke praktiskt möjligt.16 Detta förhållande är särskilt från trafiksäkerhetssynpunkt betänkligt.17 Ett polisbötessystem skulle inte minst i dessa fall även kunna medföra betydande organisatoriska förenk- lingar.
Som kommittén redan inledningsvis berört, är det för strafflagstift- ningens effektivitet av stor betydelse att straffet följer så snabbt som möj-
15 Beträffande förseelser av utlänningar se bl.a. 1961 års trafiksäkerhetskommittés redogörelse för tillfälliga hastighetsbegränsningar i motortrafiken under år 1961 (stenci- lerad), s. 34 ff. Av redogörelsen framgår bl. a. att av 2 296 hastighetsöverträdelser under en viss tidsperiod hade 421 begåtts av utlänningar. 10 I cirkulärskrivelse nr 90 den 30 juni 1959 uttalar riksåklagaren bl.a.: De svå- righeter, som föreligga för åklagarna att med hänsyn till den tidsnöd som ofta är för handen och andra omständigheter kunna i vanlig ordning ombesörja lagföringen av ut- länningarna, torde i själva verket medföra, att dessa icke sällan undgå påföljd för de brott och förseelser i trafiken, som de gjort sig. skyldiga till. Jfr även Elwing, Tillräck- liga skäl (Lund 1960) s. 351. 17 I viss utsträckning förekommer det dock i dessa fall att den misstänkte utfärdar fullmakt för ombud att inför domstol erkänna förseelsen.
57 ligt efter brottet. Detta gäller inte minst vid mindre förseelser, där straffet ej är av den storlek att det i och för sig kan ha någon större preventiv effekt. Det är vidare för trafiksäkerheten väsentligt om polisen har möjlighet att genast sedan en förseelse begåtts, ställa den skyldige inför konsekvensen i form av ett bötesstraff. Straffet sätts då i direkt samband med överträdelsen av trafikregeln. En lindrigare men omedelbar bestraffning är säkerligen mången gång verkningsfullare än ett hårdare straff som blir aktuellt först flera månader efter förseelsen.
En snabb handläggning är emellertid icke enbart ett trafiksäkerhets- krav utan även väsentlig för rättssäkerheten. Den bedömning, som sker på handlingarna, kanske månader efter förseelsen, måste vara förenad med många felkällor. Vid ett polisbötessystem får den misstänkte genast besked om vad som läggs honom till last. Den omedelbara bedömningen kan grun- das på ett material, som båda parter har fullt aktuellt. Missförstånd kan genast klaras upp och utredningsarbetet kan koncentreras på de verkligt stridiga ärendena.
Gällande bestämmelser för handläggning av allvarligare brott och obetyd- liga förseelser är i princip desamma. Rättegångsbalken gör i detta avseen- de ingen större skillnad mellan olika måltyper, även om strafföreläggandet erbjuder en möjlighet till mera summarisk handläggning av vissa mindre brottmål. Det skulle enligt kommitténs uppfattning vara av värde att man genom själva sättet för handläggningen av en ordningsförseelse kunde göra det mera klart att den ej är att hänföra till den egentliga kriminaliteten. En sådan skillnad i handläggningsformerna kan i realiteten komma att medverka till att de verkliga brotten i allmänhetens ögon får en högre dignitet i kriminalitetsavseende. Härigenom skulle den avtrubbning, som torde ha skett i allmänhetens inställning, från moraliska och andra syn- punkter, till begreppen brott och straff, möjligen motverkas. Man skulle sålunda kunna våga hoppas på en i hithörande frågor mera nyanserad in- ställning hos allmänheten — en inställning som borde utgöra något posi— tivt för bekämpande av den allvarligare kriminaliteten.
Bötesstraffet används som reaktion mot såväl förhållandevis allvarlig kriminalitet som rena ordningsförseelser. Även detta förhållande måste inge betänkligheter. En särskild påföljd med tillämpningsområde vid ord- ningsförseelser skulle understryka att dessa ej skall hänföras till den egent- liga kriminaliteten. Genom lagen om parkeringsbot har redan begreppet parkeringsbot tillkommit. Om ett mera allmänt polisbötessystem införs i vår rätt, skulle det enligt kommittén vara av värde att det straff, som utdöms i denna ordning, kunde erhålla exempelvis beteckningen ordningsbot. Ett ytterligare steg i samma riktning skulle vara att detta ordningsstraff icke kunde förvandlas. Mot det sist sagda torde dock kunna invändas, att det skulle medföra en kraftig försämring i villigheten att betala ordningsstraffet och att möjligheterna till indrivning icke är tillräckligt effektiva, såvida
icke hotet om förvandling består. Kommittén vill i detta sammanhang un— derstryka att ett förslag om införande av ett särskilt ordningsstraff icke i och för sig innebär att hötesstraffen genomgående blir lägre. Ordningsstraf— fet skall ej bestämmas på annat sätt än med tillämpning av samma prin- ciper som vid bestämmande av bötesstraff i allmänhet (jfr bilaga K).
Mot ett polisbötessystem kan göras den invändningen att en i viss mån dömande verksamhet härigenom kan komma att läggas på ett annat organ än domstolen. Strafföreläggande utfärdas emellertid för närvarande av äkta- garen. Det kan enligt kommittén ej möta några betänkligheter att låta polisen handlägga ordningsförseelser under förutsättning att de förseelser, som skall beivras på detta sätt, är av enkel natur och ej kräver någon egent— lig straffmätning. I fråga om t. ex. de ringare trafikförseelserna synes från nu angivna synpunkter hinder ej möta att i väsentlig mån överföra hand- läggningen av dessa till polisen. Även med hänsyn till att ordningsförseel- serna har ett naturligt samband med polisens hela ordningshållande verk— samhet torde starka skäl tala för att låta polisen i viss omfattning utöva dömande verksamhet i fråga om dessa förseelser. 1957 års polisutredning har i sitt betänkande Huvudmannaskapet för polisväsendet III. m. framhållit detta samband och ansett det utgöra ett skäl mot en i samtliga polischefs— distrikt genomförd funktionsklyvning av åklagare- och polischefssysslorna (SOU 1961: 34 s. 84). Ett uttalande av departementschefen i proposition angående huvudmannaskapet för polisväsendet m. m., att, som ett led i en rationalisering, en överflyttning till polischef av vissa enklare åklagarupp— gifter kan komma i fråga, torde även vara ett uttryck för uppfattningen om ett sådant samband (prop. 148/1962 5. 61). Vad särskilt gäller trafikför- seelser är samhällets reaktion främst att se som ett led i den av polisen utförda trafikövervakningen för åstadkommande av en bättre trafikdisciplin. Det kan därför synas naturligt att polisen, som har den närmaste kontakten med trafiken och dess problem, även tar del i den polisiära tillrättavisning som straffet i dessa fall egentligen utgör. '
Oavsett hur ett polisbötessystem närmare utformas måste det innebära att ett större ansvar kommer att åvila den enskilde polismannen. Det är alltså berättigat undersöka om denne har erforderliga kvalifikationer för dessa nya upgifter. En jämförelse med de åligganden, som polismannen re- dan nu har att fullgöra, är därför motiverad.
Kommittén vill erinra om att den enskilde polismannen för närvarande, vid tillämpning av lagen om parkeringsbot, har att träffa avgöranden, som är principiellt likartade med de beslut som kan bli aktuella vid ett mera allmänt polisbötessystem. Enligt parkeringsbotslagen har t.o.m. särskilda trafikövervakare18 anförtrotts samma befogenheter som en polisman. Detta
13 Genom lag den 31 maj 1957 angående ändrad lydelse av 18 5 lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket infördes möjligheten att använda särskilda trafikövervakare för vissa enklare trafikövervakande uppgifter. Dessa trafikövervakare har en väsentligt mera
har, såvitt kommittén erfarit, icke medfört några påvisbara olägenheter från rättssäkerhetssynpunkt. Enligt ett av parkeringskommittén år 1962 framlagt förslag till vissa ändringar i vägtrafikförordningen (se betänkan- det, stencilerat, s. 54 ff.) skall polisman äga föranstalta om flyttning och omhändertagande av fordon som uppställts i strid mot parkeringsbestäm- melser.
I allmänhet, men ej alltid, är ställningstagandet till frågan om en parke- ringsl'örseelse föreligger eller ej mycket enkelt. Någon väsentlig skillnad mellan svårhetsgraden i dessa avgöranden och ett avgörande beträffande vissa andra okomplicerade trafikförseelser föreligger ej. Här må endast er- inras om framförande av cykel eller moped under mörker utan lykta liksom paråkning på dessa fordon. Även vid vissa andra förseelser, exempelvis hastighetsöverträdelse, där en s. k. radarmätare använts vid kontrollen, är det ofta enkelt att avgöra om en förseelse föreligger.
Polismännen har numera en förhållandevis god allmänutbildning. För trafikövervakning används i stor utsträckning specialutbildad polisperso- nal. Inom såväl statspolisen som vissa större lokala poliskårer finns poliser som uteslutande sysslar med arbete som berör trafikövervakningen. Även vid ett förstatligande av polisväsendet kommer det enligt den framlagda propositionen att finnas polismän, som är särskilt avdelade för den trafik- övervakande verksamheten. (Prop. 148/1962 5. 114.) Den omständigheten, att vissa polismän erhållit en särskild utbildning i och kännedom om trafik— övervakning, har medfört att de kunnat erhålla förordnande att meddela beslut av mera kvalificerad art, exempelvis körförbud beträffande fordon ( 23 ; vägtrafikförordningen). Ett sådant beslut måste för den enskilde an- ses väsentligt mera ingripande än ett föreläggande av ett mindre bötesstraff. Det kan anmärkas att beslut om körförbud även kan meddelas mot veder- börandes bestridande.
Dessutom måste beaktas att en polisman vid förseelse, på vilken ej kan följa frihetsstraff, under särskilda förutsättningar har möjlighet meddela rapporteftergift. Polismannen utövar här redan för närvarande en i viss mån dömande funktion. Hans ofta svåra ställningstagande blir avgörande för om en förseelse skall föranleda rättsligt ingripande. Institutet rapport- eftergift har i praktiken en mycket stor betydelse.
Även i övrigt har polismännen i skilda avseenden anförtrotts avgöranden som kräver ett stort mått av kunnande och omdöme. Kommittén vill endast erinra om exempelvis gripande jämlikt RB 24: 7.
Kommittén anser att polismännen har erforderliga kvalifikationer för handläggning av mindre förseelser enligt ett polisbötessystem. Som tidigare anmärkts förutsätter emellertid kommittén att de förseelser, som skall be— begränsad såväl allmänutbildning som specialutbildning än en polisman. I exempelvis Stockholm och Göteborg erhåller trafikövervakarna en särskild utbildning under fem
veckor. På andra platser förekommer en betydligt mera begränsad undervisning för tra- fikövervakare.
ivras på detta sätt, är av enkel natur och ej kräver någon egentlig straff- mätning.
Förhöjt straff Vid återfall tillämpas i viss utsträckning även vid ord- ningsförseelser. Ett polisbötessystem torde väsentligt försvåra en sådan praxis. Kommittén anser sig följaktligen böra något överväga denna fråga.
Bestämmelser angående verkan av återfall beträffande vissa i strafflagen upptagna brott återfinns i 4 kap. 14 g strafflagen (jfr BrB 26: 3). I övrigt finns ej, utom i vissa speciella författningar,19 något uttryckligt lagstöd för förfaringssättet att beakta återfall vid straffmätningen. Det har emellertid ansetts att återfallet utgör en omständighet som domstolen bör beakta (se brottsbalken prop. 10/1962 5. C 247).
Beträffande samtliga trafikförseelser utom bl.a. vissa parkeringsförsecl— ser gäller jämlikt 805 vägtrafikkungörelsen att om körkortsinnehavare dömts för sådan förseelse, anmälan skall göras till körkortsmyndigheten. Detta medför i dessa fall en förhållandevis fullständig central registrering av tidigare förseelser. Det är alltså här teoretiskt möjligt att vid straffmät- ningen ta hänsyn till att en förseelse utgör återfall. I detta sammanhang kan nämnas att det i fråga om andra ordningsförseelser än trafikförseelser i all— mänhet ej förekommer någon central registrering. Beträffande fylleri förs dock ett sådant register nämligen hos Kungl. kontrollstyrelsen. En mycket stor del av ordningsförseelserna är endast lokalt registrerade. Det blir i sådana fall beroende på tillfälligheter om en tidigare förseelse blir känd eller ej.
Någon skyldighet för åklagare eller domstolar att infordra körkortsre— gisterutdrag vid förseelser mot vägtrafikförordningen föreligger ej. Praxis i detta avseende är också skiftande. Medan exempelvis Stockholms rådhus— rätt och rådhusrätten i Göteborg i allmänhet ej kräver körkortsregisterut— drag, är det vanligt att sådant utdrag företes inför häradsrätterna. I de fall strafföreläggande används har åklagaren i allmänhet ej tillgång till uppgifter ur körkortsregistret. Även i detta avseende är emellertid tillväga— gångssättet varierande. En del landsfiskaler infordrar således alltid kör- kortsregisterutdrag, medan andra endast anser utdrag erforderligt vid vissa typer av förseelser. Genomgång av lokala register förekommer även.
Den lämnade redogörelsen torde visa att den som har att bestämma straffet för en förseelse mot vägtrafikförordningen ofta ej känner till om förseelsen är ett återfall. Förhöjt straff kan följaktligen ej användas i dessa fall. Även i övrigt finns det vid trafikförseelser en stark tendens att utmäta straff efter schablon. Den främsta anledningen till denna utveckling torde vara den mycket betydande ökningen av antalet sådana förseelser.
Även vid andra ordningsförseelser än trafikförseelser torde man kunna finna en utveckling mot ett minskat hänsynstagande vid straffmätningcn
1” Jfr trafikbrottslagen (3 g), rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 1954 och ölförsäljningsförordningen den 23 mars 1961.
till den omständigheten att en förseelse utgör återfall. I Stockholm och Göte— borg använder exempelvis varken rådhusrätterna eller åklagarna numera förhöjt straff vid återfall i fylleri, trots att kontrollstyrelsens centrala re— gister ger en teoretisk möjlighet att beakta tidigare förseelser. I de fall en ordningsförseelse endast är lokalt registrerad kan hänsyn tas endast till förseelser, som upptagits i sådant register. Särskilt i storstäderna har emel- lertid, till följd av den starka ökningen av ordningsförseelserna, kanske främst praktiska överväganden föranlett att undersökningen beträffande tidigare förseelser i hög grad begränsats.
Kommittén anser att det i princip måste anses föreligga en skyldighet att vid straffmätningen beakta tidigare förseelser, om ej särskilda skäl talar emot detta. Ordningsförseelserna är emellertid i allmänhet av sådan karak— tär att lämpligheten av att vid straffmätningen beakta eventuellt återfall kan ifrågasättas. Det torde kunna göras gällande att ett förhöjt straff vid återfall här ej har någon preventiv effekt. Värdet av en sådan förhöjning måste i allt fall anses begränsat. Den lämnade redogörelsen för gällande praxis ger även vid handen, att det i allmänhet ej anses föreligga något behov av förhöjt straff vid återfall i en ordningsförseelse.
Vid ett ställningstagande 'till föreliggande problem måste även praktiska synpunkter beaktas. De eventuella fördelarna av en praxis, som beaktar om ett återfall föreligger, måste vägas mot det merarbete som en sådan rättstillämpning förorsakar de rättsvårdande organen. Arbetsbelastningen hos dessa organ —— i detta sammanhang kanske främst polis och åklagare —— har säkerligen varit en bidragande orsak till att, som tidigare framhållits, en utveckling skett mot ett allt mindre hänsynstagande till återfall vid ordningsförseelser. Det kan för storstädernas del utan överdrift sägas att det är praktiskt omöjligt att i dessa fall annat än i ringa omfatt- ning beakta iterationen. Inte minst för körkortsregistren, som redan nu har svårigheter att bemästra arbetssituationen, skulle en föreskrift om skyldig- het att vid trafikförseelser infordra körkortsregisterutdrag medföra en mycket väsentlig arbetsökning. Samtidigt skulle ett frångående av för när- varande — särskilt på landsorten —— tillämpad praxis att i viss utsträck- ning införskaffa körkortsregisterutdrag medföra motsvarande arbetsminsk- ning. I detta sammanhang måste även beaktas att infordrande av register- utdrag även fördröjer ärendets handläggning.
Kommittén vill vidare framhålla att det måste anses mycket olämpligt att straffmätningen vid en upprepad ordningsförseelse i så hög grad som för närvarande är fallet blir beroende av den del av landet inom vilken förseelsen begåtts. Man skulle här rentav kunna tala om en orättvisa, i det att samma återfallsförseelse bestraffas olika hårt på olika håll. Den ene har tur att begå sin förseelse på en ort, där man ej undersöker om återfall föreligger —- han slipper lindrigare undan än den som begår en förseelse på en plats, där sådan undersökning alltjämt sker.
Kommittén anser på grund av nu gjorda överväganden att den omstän- digheten att en ordningsförseelse utgör ett återfall i allmänhet ej bör pä- verka straffets höjd.
Vid användning av ett polisbötessystem kan, i de fall åläggandet sker omedelbart, tidigare förseelser praktiskt taget aldrig beaktas. Kommittén anser att detta förhållande inte utgör något hinder mot systemet. Det måste enligt kommittén snarare vara en fördel från rättvisesynpunkt att ett polis- bötessystem även i återfallsavseende medverkar till en större enhetlighet i straffmätningspraxis.
Gränsdragningen mellan dagsböter och böter omedelbart i penningar är av stor betydelse för ställningstagande till frågan om lämpligheten av ett polisbötessystem. Vid en mycket stor del av de vanligast förekommande lrafikförseelserna, exempelvis hastighetsöverträdelser, är för närvarande stadgat dagsbotsstraff. Kommittén anser att, förutom rent praktiska över- väganden, starka principiella skäl talar för att vid föreläggande av böter direkt genom en polisman endast böter omedelbart i penningar bör ifråga- komma. Det bör icke ankomma på polisman att ingå i prövning av de för- hållanden som bestämmer dagsbotens storlek. Det är följaktligen av stort intresse om dagsbotsstraffets tillämpningsområde kan inskränkas. Kom- mittén vill därför redan i detta sammanhang närmare överväga frågan om den lämpligaste avvägningen inom trafikrätten mellan dagsböter och böter omedelbart i penningar.
Dagsböter eller böter omedelbart i penningar vid trafikförseelser
Gällande rätt
I strafflagen 2 kap. 85 stadgas att böter skall ådömas i dagsböter. Denna bestämmelse, vilken endast avser gärningar kriminaliserade i strafflagen, skall dock ej tillämpas då för särskilt fall böter är bestämda till visst högsta belopp. Även för specialstraffrättens del gäller emellertid som huvudregel att dagsböter skall tillämpas. Enligt 1 5 lag den 24 september 1931 med vissa bestämmelser om bötesstraff utom strafflagens område skall nämligen vad i 2 kap. 8 g strafflagen stadgas om böters ådömande i dagsböter gälla jäm- väl böter som eljest enligt allmän lag eller särskild författning åläggs av domstol, dock icke i fråga om brott, vilket är belagt med normerade böter eller med böter bestämda till högst 300 kronor. —— Bestämmelserna om att böter skall ådömas i dagsböter och dagsbotens belopp fastställas efter den sakfälldes ekonomiska förhållanden modifieras i 2 kap. 8 5 strafflagen på det sätt att, om brottet är ringa, dagsbotens belopp må därefter jämkas.
I ett stort antal författningar finns stadgande om bötesstraff vid trafik- förseelser. Såväl dagsböter som böter omedelbart i penningar förekommer. Vägtrafikförordningen, vars ansvarsbestämmelser återfinns i 65—72 55, an- vänder med vissa undantag dagsböter, då förseelsen avsett motordrivet for- don, och eljest böter, högst trehundra kronor.
I strafflagskommissionens förslag till strafflag (SOU 1923: 9) uttalas bl.a. (s. 246):
Den kritik, som sedan länge riktats mot nuvarande straffsystem _ vårt och främmande länders _ har med fullt fog i främsta rummet avsett bötesstraffet och de korta frihetsstraffen.
Såsom bötesstraffet för närvarande är anordnat, kan vid bötesbeloppets be- stämmande icke tagas tillräcklig hänsyn till brottslingens ekonomiska ställning, och straffet kommer därför att verka i hög grad ojämnt. För den förmögne inne- bär ett bötesstraff, även om det uppgår till det i lag bestämda maximum, icke något kännbart lidande och saknar således förmåga att påverka den brottsliga viljan. Men samma belopp, som för (len förmögne är av ringa eller ingen be— tydelse, kan för den mindre bemedlade spela en sådan roll, att dess gäldande tvingar honom till högst betydande försakelser, kanske under lång tid, och således för honom innebär ett mycket kännbart straff.
Vid 1927 års riksdag framlades i proposition 194 förslag om att dagsböter skall användas även i svensk straffrätt. Systemet skulle enligt propositio- nen endast införas beträffande bötesstraff enligt strafflagen eller straff— lagen för krigsmakten. Vid utdömande av penningböter skulle emellertid skäligt avseende fästas vid den sakfälldes ekonomiska villkor. —— Från be- stämmelsen om att bötesstraff enligt strafflagen skulle utdömas i dagsböter gjordes undantag beträffande bl.a. fylleri, oljud, förargelseväckande be- teende och överdådig framfart. Departementschefen anför härvid bl.a. ( s. 8) :
Vidare måste, utan avseende på den formella skillnaden mellan allmän straff- lag och specialförfattningar, alla sådana bötesstraff, vilka knyta sig till verkliga brott, underkastas dagsbotssystemet, till skillnad från de förseelser av politinatur, där det icke är fråga om en rättsstridig vilja och vilka sålunda falla utom be- greppen brott och straff i egentlig mening. Ett sådant skiljande förutsätter emel- lertid en överarbetning av specialstraffrätten och skulle så mycket mindre kunna åstadkommas genom någon enkel regel, som specialstraffrättens straffsatscr, till— komna på mycket olika tider, vila på mycket olikartad grund; under det lag— stiftaren i många fall, särskilt i äldre lagstiftning, uppenbarligen icke åsyftat nå— got hänsynstagande till den dömdes förmögenhetsställning, är i senare lagstift- ning ofta det motsatta förhållandet lika uppenbart.
Propositionen avslogs emellertid av riksdagen efter hemställan av första lagutskottet (utl. 37). Huvudsakliga anledningen till att propositionen ej borde bifallas var, enligt utskottets utlåtande, att synnerligen stötande kon- sekvenser skulle uppkomma av bötesstraffets föreslagna uppdelning.
Frågan om ett dagsbotssystem underställdes åter riksdagen år 1931. I den promemoria, som låg till grund för propositionen till riksdagen, uttalas bl.a. (se prop. 188/1931 5. 29):
Till en början stode det klart, att ett handhavande av dagsbotssystemet icke gärna kunde anförtros åt andra myndigheter än domstol eller poliskammare. Böter, som ådömdes av administrativ myndighet (länsstyrelse, överexekutor eller verksstyrelse), borde alltså hållas utanför dagsbotsprincipen (1 5 första st.).
Enighet syntes vidare råda därom, att från dagsbotsområdet borde såsom av politinatur undantagas brott mot ordningsstadgan för rikets städer, hälsovårds- stadgan, byggnadsstadgan för rikets städer eller brandstadgan eller i enlighet med någon av dessa stadgar givna föreskrifter eller mot hamnordning (1 5 punkt 4).
Till brott av politinatur eller därmed jämförlig beskaffenhet torde emellertid höra jämväl åtskilliga andra brott av ringa beskaffenhet. Att på ett för lagtillämp- ningen tillfredsställande sätt avgränsa dessa vore givetvis vanskligt. De skilda straffbara förfaranden, varom det här bleve fråga, vore alltför olikartade för att kunna inordnas under en allmän regel. Straffsatserna vore tillkomna på olika tider och därför föga enhetliga. En detaljerad omarbetning av gällande bestäm- melser skulle erfordras, därest en fullt rationell uppdelning skulle kunna genom- föras. Och fråga vore, om en sådan över huvud taget vore möjlig. I varje fall vore det nödvändigt att nu inskränka sig till att försöka få till stånd en gränsdragning, som i det stora hela täckte vad man i sak ville nå.
I propositionen föreslogs att dagsböter skulle införas även inom special— straffrätten vid de brott där bötesmaximum är mer än trehundra kronor. Departementschefen anför bl. a. (s. 48):
De skäl, som tala för en anpassning av böterna efter betalningsförmågan, gälla uppenbarligen i fråga om samtliga bötesbrott, vid vilka straffets ändamål är att tillfoga den sakfällde ett verkligt lidande. I främsta rummet komma härvid i be- traktande sådana brott, som äro uttryck för en rättsstridig vilja hos gärnings- mannen. I andra fall avser bötesstraffet, såsom i fråga om vissa ordningsföre— skrifter, mera att hos den sakfällde inskärpa vikten av att en sådan föreskrift iakttages. Är brottet av nu sist angivna art, erfordras icke för att straffet skall fylla sitt syfte samma hänsyn till den dömdes förmögenhetsställning. I allmän— het torde i dessa fall redan det förhållandet, att den tilltalade sakfälles, vara nog att från hans sida förebygga en ny överträdelse. Härtill kommer jämväl en annan synpunkt. Omfattningen av de arbetsuppgifter, som åläggas domstolarna, bör stå i förhållande till de intressen, varom i varje särskilt fall är fråga. Med hänsyn till vissa ordningsförseelsers talrikhet, särskilt i de större städerna, måste behandlingen ordnas så, att varje särskilt mål icke i alltför hög grad tager dom— stolens tid i anspråk. Uppenbarligen skulle en för varje tilltalad företagen utred- ning angående hans förmögenhetsförhållanden motverka detta syfte. Jämväl av denna anledning är det alltså av betydelse, att icke nu ifrågavarande förseelser indragas under dagsbotsområdet. Var gränsen skall dragas mellan de båda slagen av bötesbrott är uppenbarligen en ganska invecklad fråga. Ej minst beträffande den svenska straffrätten, för vilken den nu antydda gruppindelningen av brotten icke är genomförd, möta härvid betydande svårigheter.
Förseelser vid förande av motorfordon skulle enligt förslaget bestraffas med dagsböter. Detta gällde dock ej förande av motorfordon utan namn- skylt, signalapparat, ljuddämpare m. m. Propositionen, som avstyrktes av första lagutskottet (utl. 30), bifölls av riksdagen.
Även 1934 års vägtrafiksakkunniga (SOU 1935: 23) behandlade dags- botssystemets tillämpning inom trafikrätten. De sakkunniga ansåg att en del av de förseelser, som enligt då gällande bestämmelser kommit att falla under dagsbotsreglerna, icke var av den natur att dagsböter borde utdömas för dem. Med hänsyn härtill föreslog de sakkunniga att straffet skulle ned-
sättas från dagsböter till böter högst 300 kronor för bl.a. följande för— seelser: »begagnande av fordon, som ej i fråga om utrustning och beskaf- fenhet överensstämmer med gällande föreskrifter», >>underlåtenhet att inom föreskriven tid söka registrering», >>förseelsc mot allmänna föreskrifter om nedhringande av fordons hastighet i vissa fall» samt >>förseelse mot före- skrifterna om skyldighet att giva varningssignal, stopp-tecken och tecken angående ändrad körriktning samt att iakttaga särskild försiktighet vid möte i vissa fall».
Departementschefen uttalade emellertid (prop. 213/1936 5. 65) att »entigt vedertagna principer höra från dagsbotsstraff nndantagas endast sådana överträdelser av författningens stadganden, vilka kunna karakteriseras så— som rena ordningsförseelser». I anledning härav föreslog departements- ehefen, att bl.a. de här tidigare nämnda förseelserna fortfarande skulle be- straffas med dagsböter. Detta blev även riksdagens beslut.
1944 års irafikförfattningssukkunnigu (SOU 1948: 34 s. 272), som ut— arbetat den nu gällande vägtrafikförordningen, förklarade sig i valet mel- lan dagsböter och andra böter i stort sett följa de grunder, som då tilläm- pades i motorfordonsförordning och vägtrafikstadga. Departementschefen (prop. SU,/1951) ansåg sig i denna del i huvudsak kunna godta de sakkunni—
gas förslag.
I den av riksdagen antagna brottsbalken görs ingen ändring i den prin- cipiella uppläggningen av bötespåt'öljdens anordnande. De förändringar av penningvärdet, som inträtt efter dagsbotssystemets införande, har emeller— tid föranlett att gränsen mellan böter omedelbart i penningar och dagsböter flyttats. Som påföljd för gärningar, vilka har karaktären av ordningsför— seelser, skall enligt brottsbalken kunna följa penningböter upp till 500 kro— nor, mot 300 kronor för närvarande. Minsta bötespåföljd blir, om ej annat stadgats, tio kronor.
Kommitténs överväganden och förslag beträffande bötesstraifet inom trafik-ätten
Dagsböter används i stor utsträckning vid trafikförseelser. Som torde ha framgått av den lämnade redogörelsen för förarbetena ansåg emellertid redan 1934 års vägtrafiksakkunniga att böter omedelbart i penningar borde användas vid flera förseelsetyper, där dagsbotsstraff då förekom och fort— farande förekommer. Någon ändring i de principer, som av 1936 års riks— dag antagits för gränsdragningen mellan dagsbotsstraff och böter omedel- bart i penningar inom trafikrätten, har emellertid icke skett. De föränd— ringar, som sedan 1930-talet ägt rum såväl i inställningen till trafikförseel- serna som i frekvensen av dessa förseelser, gör det enligt kommittén berät- tigat att något närmare överväga, om gällande bestämmelser i berörda av- seenden är lämpligt och ändamålsenligt utformade.
Naturligtvis talar mycket för att penningstraffets höjd bör bestämmas efter den skyldiges betalningsförmåga. Endast härigenom blir straffet lika kännbart för dömda med olika ekonomiska förhållanden. Samtidigt torde det vara uppenbart att det icke är möjligt att i berörda avseenden uppnä full rättvisa. Dessutom måste beaktas att den fortgående utvecklingen i vårt samhälle mot en allt större ekonomisk likställighet minskar behovet av att straffet graderas efter olika inkomstlägen hos de skyldiga.
Under förarbetena till gällande bestämmelser angående dagsbotsstraf- fet har, som tidigare redovisats, uttalats att detta straff bör användas då brottet är ett uttryck för en rättsstridig vilja hos gärningsmannen. Straf- l'ets ändamål skall då vara att tillfoga den dömde ett verkligt lidande. ] andra fall, då bötesstraffet mera avser att inskärpa vikten av att en före- skrift iakttas, krävs däremot ej samma hänsynstagande till den skyldiges ekonomiska ställning. Det har därför ansetts att dagsbotsstraffet ej bör användes vid ordningsförseelser. Emellertid finns i vår rätt ej någon klar bestämning av vad som skall anses utgöra en ordningsförseelse.?U Frågan om huruvida dagsböter skall användas vid en viss förseelse kan på grund härav avgöras efter lämplighets- och skälighetsöverväganden.
De nu anförda synpunkterna utgör enligt kommittén ett stöd för en mera restriktiv användning av dagsbotsstraffet inom trafikrättens område. Den omständigheten, att dagsböter används vid det stora flertalet trafikförseel- ser av motorfordonsförare, medverkar till att göra gränsen mellan en ord- ningsförseelse och ett verkligt trafikbrott oklar. Den allmänna rättsupp- fattningen torde ej kräva dagsbotsstraff vid de mindre trafikförseelserna. Domstolarna har redan kort tid efter detta straffs införande-'l beträffande vissa mindre trafikförseelser haft till prövning om jämlikt 2 kap. 8 & straff— lagen jämkning av dagsbotens belopp skall ske, när brottet är ringa. Inte minst under senare år har en allt starkare tendens inträtt att vid mindre trafikförseelser jämka dagsbotens belopp:-'2 Detta har t.o.m. i vissa fall genomförts så konsekvent att dagsbotssystemet hett genombrutits. Vid parkering i gathörn används i Stockholm ett generellt straff på 8 dagsböter a 5 kronor. Den formella tillämpningen av dagsbotssystemet har här för- lorat allt berättigande. Även då dagsbotsbeloppet ej är helt fixerat, torde jämkningar ske, enär straffet i många fall ej annars skulle stå i rimlig proportion till förseelsens svårhetsgrad. Det har alltså i realiteten redan skett en viss utveckling mot ett minskat hänsynstagande till den dömdes inkomstförhållanden.23 Kommittén anser icke att det finns anledning till erinran mot denna utveckling.
20 Se bl.a. Thornstedt, Om företagaransvar s. 32 ff. '” Se bl. a. NJA 1984: 354; 1938: 82. 22 Se bl. a. RÅ cirk. nr 119. 23 Kommittén har från bötesbyrån vid åklagarmyndigheten i Stockholm inhämtat uppgift om att under januari—mars 1962 i saköreslängden upptagits 4445 strafföreläg—
Som framhölls då dagbötssystemet infördes, innebär det förhållandet att dagsbotsutrcdning skall införskaffas ett ej obetydligt merarbete. Det an- sågs därför att vissa ordningsförseelser, bl.a. på grund av sin talrikhet, icke borde föranleda dagsbotsstraff. Dessa synpunkter har nu än större aktualitet, enär antalet trafikförseelser stigit i en utsträckning, som knap- past kunde förutses då dagsbotssystemet infördes. Den stora ökningen i antalet dagsbotsutredningar har också medfört att dessa blivit alltmera summariska. Endast på detta sätt har polisen, som ej obetydligt belastas av detta arbete, kunnat möta behovet av ett ständigt stegrat antal sådana ut— redningar. Särskilt i storstäderna har undersökningarna begränsats, och här förekommer det ej sällan att den tilltalades egna uppgifter om inkomst— t'örhållanden utgör det enda utredningsmalerialet. Någon kontroll hos exempelvis taxeringsmyndigheterna sker ofta ej. Helt naturligt medför detta en viss rättsosäkerhet, då felaktiga uppgifter _ medvetna eller omedvetna —— måste vara förhållandevis vanliga. Dessa förhållanden synes ge anled- ning överväga en begränsning av dagsbotsområdet.
Kommittén anser att starka skäl talar för en övergång från dagsböter lill penningböter inom trafikrätten. Framför allt i vägtrafikförordningen finns ett stort antal förseelser, som närmast kan betecknas som ordnings- förseelser. Kommittén vill framhålla att detta icke innebär någon nedvärde— ring av dessa bestämmelsers betydelse för trafiksäkerheten. En övergång från dagsböter till penningböter kan, med beaktande av den utveckling som här skett mot ett minskat hänsynstagande till den dömdes inkomst- t'örhållanden vid bestämmande av dagsbotens belOpp, ingalunda anses inne- bära en generell strafflindring. (Jfr bilaga K.) Det är vidare otillfredsstäl- lande att rältstillämpningen är olika i skilda delar av landet. Polisens ar- betsbörda är sådan att det synes uteslutet att i dessa fall återinföra en fullständig dagsbotsutredning. En övergång till penningböter vid exempel— vis det stora flertalet förseelser mot vägtral'ikl'örordningen skulle däremot innebära en avsevärd minskning i polisens utredningsarbete.
Från principiella synpunkter kan naturligen erinringar riktas mot en till trafikrätten begränsad ändring i påföljdssystemet. Även inom andra områden torde en övergång från dagsböter till penningböter kunna över- vägas. Det måste emellertid beaktas att trat'ikförseelserna intar en domine— rande roll bland de mindre brottmälen. I samband med det arbete som i anledning av brottsbalken för närvarande pågår inom justitiedepartementel med en reform av bl.a. straffskalorna inom specialstrat't'rötten torde, om så
ganden avseende dagsbotsbelagda förseelser mot vägtrafikförordningen och trafikbrotts- lagen. Dagsbeten utgjorde i
406 ärenden 2—4 kr., 2941 ärenden (därav 1585 förseelser mot 49 & 2 mom. VTF) 5 kr.
756 » 6—10 kr., 312 » 11—20 » och
30 » 21—50 »
anses lämpligt, frågan om en begränsning av dagsbotsstraffet även inom andra områden kunna utredas.
Kommittén har i enlighet med dessa överväganden utarbetat förslag till straffskalor för vissa vägtrafikbrott. Förslaget framgår av vid detta be- tänkande fogad bilaga (bilaga G).
Vid ett ställningstagande till frågan om straffsluilorim vid trafikförseel- ser måste enligt kommittén, förutom vad tidigare anförts, särskilt beaktas en bestämmelse i 72 g vägtrafikförordningen. Här stadgas nämligen att man ej får döma till straff enligt förordningen, då förseelsen bör beläggas med straff enligt lagen om straff för vissa trafikbrott. Vid de från trafik- säkerhetssynpnnkt farligaste överträdelserna av vägtrafikt'örordningens be.- stämmelser kan ej sällan trafikovarsamhet anses föreligga. Det torde i detta sammanhang vara tillräckligt att erinra om att exempelvis de från trafiksäkerhetssynpnnkl farliga hastighetsöverträdelserna ofta kan anses som trafikovarsamhet. Slraffskalorna i l & trafikbrottslagen blir då till- lämpliga, d.v.s. dagsbotsstraff kan användas.
Kommittén har vid vissa typer av förseelser iakttagit stor försiktighet vid ändring i straffskalorna. Detta gäller framför allt där den ekonomiska vinsten av en överträdelse kan bli stor, eller där förseelsen har ett nära samband med en yrkesmässigt bedriven verksamhet inom trafiken. l dessa fall # exempelvis förande av buss utan trafikkort eller bedrivande av linje— trafik utan att vara därtill berättigad — - har visserligen hotet om exempel- vis körkortsingripande eller återkallelse av trafiktillstånd en särskilt stor betydelse, men med hänsyn till konsekvenserna av ett sådant ingripande måste det dock användas med återhållsamhet.
Beträffande förseelser mot bestämmelserna om fordons vikt har kom- mittén ansett det erforderligt att bibehålla en möjlighet att med tillämp- ning av vägtrafikförordningen använda ett något mera verkningsfullt straff än böter omedelbart i penningar. Den ekonomiska vinsten av en överträdel- se kan här, kanske framför allt för ägaren av fordonet, ofta vara betydan— de. I dessa fall har kommittén föreslagit att förseelsen i normalfallet skall bestraffas med böter omedelbart i penningar men att, då förseelsen är grov, dagsböter skall kunna användas:-*4 Kommittén anser att det övervägande antalet förseelser skall kunna bestraffas med tillämpning av straffskalan för normalfallet.
Kommitténs fortsatta överväganden och förslag beträffande ordningsföreliiggande
Enligt det av kommittén upprättade förslaget till straffskalor vid tra— fikförseelser (bilaga G) skall det stora flertalet sådana förseelser bestraf-
'-'4 Jfr 28 & allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 och 1 _5 lagen den 30 juni 1960 om straff för varusmuggling.
fas med böter omedelbart i penningar. Den omständigheten att många av de vanligast förekommande trafikf(">rseelserna'25 för närvarande föranleder dagslmtsslraff utgör följaktligen, om kommitténs förslag följs, ej längre nå- got skäl emot ett polisbötessystem. Enär även kommitténs tidigare övervä- ganden starkt talar för lämpligheten av ett polisbötessystem vid trafikför- seelser, anser sig kommittén böra närmare pröva hur ett sådant system skall kunna utformas. Förfarandet bör enligt kommittén anordnas på sådant sätt att det om möjligt kan användas vid samtliga eller praktiskt taget samtliga trafikförseelser, för vilka straffet är böter omedelbart i penningar.
Kommittén har övervägt om frågan kan lösas efter samma principer som tillämpas i lagen om parkeringsbot. Denna handläggning karakteriseras, som tidigare framhållits, kanske främst av att den skyldige behåller sin anonymitet. Detta medför vissa praktiska konsekvenser. En förseelse, som handlagts med tillämpning av detta förfarande, kan ej antecknas i kör- kortsregistret. Vid de flesta typer av förseelser i den rörliga trafiken år det emellertid enligt konnnittén nödvändigt med en sådan anteckning.26 Dessa förseelser är, som redan tidigare påpekats, jämte parkeringsförseelserna de vanligast förekommande. Redan det nu anförda torde visa att det icke är möjligt att mera allmänt handlägga t*afikförseelscr efter den princip som använts i lagen om parkeringsbot. Kommittén kommer emellertid att senare i detta kapitel närmare behandla denna lag. En mindre utvidgning av la- gens tillämplighet skall då övervägas.
För närvarande avgörs det stora flertalet förseelser, vid vilka ett polis- bötessystem enligt kommittén lämpligen bör användas, genom strafföre- läggande. En väsentlig förenkling i det nu tillämpade förfarandet skulle erhållas, om polisman fick behörighet att i vissa fall utfärda sådant före- läggande. Som tidigare uttalats anser emellertid kommittén det betydelse- fullt, att genom själva handläggningen av en ordningsförseelse framgår att ett särskilt förfarande används i dessa fall. Det är vidare enligt kommittén vid ett polisbötessystem önskvärt att den polisman, som utfärdar ett före- läggande, har att följa strikta anvisningar och att straffet bestämmes efter schablon. Detta skulle framtvinga särbcslämnielser beträffande av polis utfärdat strafförcläggandc. Sådana speciella regler bör om möjligt und— vikas. Etl polisbötessystem måste vidare med nödvändighet bli summariskl. och endast avsett för normalfallen. Kommittén anser, bl.a. på grund av vad nu anförts, att starka skäl talar emot att genom ändringar i strafföre- läggandeinstitutct göra detta lämpat att användas som ett polisbötessystem.
De nu gjorda övervägandena visar sålunda att ett polisbötessystem, med
'-'—" Exempelvis överskridande av hastighetsbestämmelserna, utrustningsfel på bil, över- lrädelse av bestämmelserna angående maximilast samt underlåtenhet att stanna före in— fart. på huvudled. Se den vid detta betänkande fogade statistiken angående ordningsstats- polisens verksamhet (bilaga J) samt på s. 51 i detta betänkande redovisade uppgifter.
26 Anteckning i körkortsregistret bör således ske bl.a. vid de härovan under 25 an- givna förseelserna.
det användningsområdc kommittén tänkt sig, icke bör inordnas i nu gällan- de bestämmelser för handläggning av mindre brottmål. Det är följaktligen nödvändigt att överväga ett nytt handläggningsförfarande.
Kommittén har utrett lämpligheten att närmast efter tysk-'7 förebild in- föra ett system med en avgiflspliklig varning. Detta sätt för beivran av förseelser förutsätler att, liksom i Västtyskland,-"* avgiften kan hållas för— hållandevis låg. Förfarandet används sålunda i Västtyskland bl.a. vid mindre allvarliga parkeringsförseelser, vid förseelser av fotgängare och över huvud taget vid sådana typer av förseelser, där här i landet rapport— eftergift ofta meddelas. Våra vanligast förelumlmande mindre trafikför- seelser29 är emellertid förhållandevis allvarliga överträdelser av vägtrafik— förordningens bestämmelser. Dessa förseelser måste föranleda en ej alltför obetydlig påföljd. En avgiftspliktig varning, med tidigare antytt tillämp— ningsområde, skulle följaktligen ej få några större praktiska konsekvenser. Kommittén kan därför ej förorda att systemet nu införes i vår rätt utan anser det nödvändigt att söka utforma ett svenskt polisbötessystem efter andra principer.
Grundtanken bakom 'arje polisbötessystem, oavsett hur detta detaljreg- leras, är att den skyldige i omedelbart samband med en förseelse skall få kännedom om följderna av sitt handlande. Detta besked skall lämnas av en polisman. Frågan om det sätt på vilket den misstänkte skall godkänna den föreslagna påföljden kan emellertid lösas olika. För hela systemets ut- formning är ställningstagandet till detta problem av stor betydelse. Kom- mittén behandlar därför denna fråga redan nu. Härvid lorde främst tre olika lösningar vara tänkbara.
Betalning av påföljden utgör godkännande. Detta system torde lämpa sig bäst vid förseelser, där bölesstraffet kan sättas förhållandevis lågt. I annat fall kan betalning ofta ej erhållas inom rimlig tid, och detta medför stora praktiska nackdelar. Förfarandet är endast användbart då betalningspro- eenten kan förväntas bli hög. Systemet har alltså ett begränsat användnings- område. Den stora fördelen med förfaramlet är naturligtvis att den miss— tänkte genom godkännandet —— betalningen —- slutligen har skill sig från ärendet. Konsekvenserna av godkännandet blir omedelbart förenade med godkännandet. Den misstänkte träffas ej av obehagliga överraskningar i form av indrivning av böter m. m.
Underlåtenhet att klaga över en förelagt] påföljd anses som godkännande. Då strafförcläggande infördes i vår rätt, framfördes tanken att låta under— låtenheten få denna rättsverkan.” Detta ansågs emellertid från rättssäker— hetssynpunkt mindre lämpligt. Även kommittén anser att starka skäl talar
'” Se härom närmare redogörelsen för utländsk rätt (bilaga N s. 227). 3” Avgiften utgör i Västtyskland 1, 3 eller 5 DM. 2" I detta sammanhang bortser kommittén från parkeringstörseelserna. 30 Se processkommissionen (SOU 1926:32 s. 173) och processlagberedningen (SOU 1938: 44 s. 499).
emot att tillmäta en underlåtenhet så stor betydelse. Den omständigheten att en misstänkt ej klagar över en förelagd påföljd, behöver ingalunda he- lyda att han godtar föreläggandet. Okunnighet, glömska eller oförmåga kan ej sällan vara den direkta orsaken till att klagan ej sker. Kommittén vill emellertid framhålla, att det innebär betydande praktiska fördelar att till- erkäuua en underlåtenhet att klaga rättsverkan. Ett införskaffande av ett positivt erkännande måste alltid innebära en viss omständlighet. I det finska straffordersystemetiH medför en underlåtenhet att klaga mot ett ej sällan av polisman utfärdat stral'l'auspråk att detta anses som godkänt. Detta har i Finland ej ansetts medföra några olägenheter från rättssäker- hetssynpunkt.
Skriftligt godkännande av föreläggundct. Detta sätt för medgivande an- x'iiuds vid strafl'öreläggande. Önskvärdheten av största möjliga likhet i detta avseende mellan ett polisbötessystem och strafföreläggande synes därför tala för denna lösning av problemet. Samtidigt vinnes den från rättssäker- hetssynpunkt stora fördelen att förfarandet framtvingar ett positivt hand— lande från den misstänkte. Det är vidare av värde för utredningsorganet - — polisen —-— att så snart som möjligt få kännedom om den misstänktes in- ställning till saken. Onödigt utredningsarbete kan härigenom undvikas. Emellertid är det uppenbart att kravet på skriftligt erkännande medför en viss omständlighet.
Kommittén har övervägt frågan om sättet för godkännande. Det har här- vid ansetts särskilt väsentligt att godkännandet sker genom ett positivt handlande av den misstänkte. Tanken att en underlåtenhet att klaga skall anses som ett medgivande, har därför avvisats. Den misstänkte måste på ett mera tydligt sätt ha klargjort sin inställning. För att förfarandet skall bli så praktiskt och smidigt som möjligt anser emellertid kommittén att godkännande bör kunna ske genom såväl betalning som ett skriftligt med- givande.
Även ett omedelbart godkännande i samband med föreläggandets utfär- dande skatl, liksom vid strafföreläggande, godtas. Som processlagbered- ningen framhållit beträffande strafföreläggande (SOU 1938:44 s. 499) skulle. en föreskrift om betänketid för den misstänkte i många fall vara onödig. Något tvång för den misstänkte att godkänna ordningsföreläggan— det omedelbart skall självfallet ej föreligga. Den som utfärdar föreläggan- det skall upplysa den misstänkte om de olika möjligheter, som erbjuds för att. få saken avklarad.
Det är enligt kommittén av stor betydelse att det står klart för alla, att polisbötesförfarandet avser förseelser, som ej hör till den egentliga krimi- naliteten. Kommittén föreslår därför att den handling som polismannen skall utfärda betecknas ordningsföreläggande och att påföljden kallas ord- ningsbot.
” Se redogörelsen för utländsk rätt (bilaga N s. 221).
Polishötessystemet bör enligt kommitten utformas på sådant sätt att poli— sen vid bestämmande av straffet har att följa av åklagare fastställda straff- satser. Polismannens handlingsfrihet begränsas härigenom, och det blir ej möjligt. för den misstänkte att genom diskussion med polismannen söka förmå denne att utfärda ett föreläggande med lägre straff. Särskilt för po- lisens förhållande till allmänheten är, som tidigare framhållits, detta vä- sentligt. Mot ett sådant system kan visserligen göras gällande att det icke blir möjligt att beakta alla de speciella förhållanden som i olika fall kan föreligga. Ett ordningsl'öreläggandc bör emellertid endast vara avsett för normalfallet. Föreligger någon omständighet, som gör det mindre lämpligt att använda den för normalfallet avsedda påföljden, skall polismannen ej utfärda ett föreläggande utan i stället avge rapport i vanlig ordning.
Kommittén anser det ej erforderligt eller lämpligt att ordningsförelåg— gande i princip underställes prövning av annat organ, exempelvis åklagare eller domstol. Med en sådan ordning skulle värdet av institutet i hög grad minskas. Förfarandet skulle bli väsentligt långsammare, och någon större arbetslättnad skulle ej erhållas. Polisen måste anses kompetent att själv— ständigt handha dessa förhållandevis enkla ärenden. ! vissa speciella fall kan det emellertid vara önskvärt att ett ordningsl'öreläggande prövas av annan myndighet, lämpligen åklagare. Kommittén kommer senare att när- mare beröra denna fråga.
Kommittén har övervägt om klagan skall kunna ske över eller prövning i annan ordning skall äga rum beträffande det av polismannen utfärdade och den misstänkte godkända föreläggandet. Även i detta avseende synes en jämförelse med strafföreläggandet, som vinner laga kraft i och med att det godkänts, vara av värde. Kommittén anser att det lämpligen icke bör göras någon skillnad mellan slrafföreläggande och ordningsföreläggande i detta avseende. En allmän möjlighet till klagan över ett godkänt ordnings- föreläggande skulle rent praktiskt medföra stora svårigheter, utan att mot— svarande t'ördelar skulle erhållas. Något behov av en vidgad möjlighet till ändring i ett strafföreläggande har ej framkommit. Det synes icke. finnas någon anledning anta att förhållandena vid ordniugsföreliiggande skall visa sig vara väsentligt annorlunda.
I extraordinär väg bör emellertid besvär kunna anföras över ett ord— ningsföreläggande. Förfarandet i dessa fall torde böra anordnas på samma sätt som vid strafföreläggande. Det allmänna skall i detta sammanhang företrädas av åklagaren. Det skall åligga polisen att underrätta åklagaren, om förhållandena är sådana att extraordinära besvär bör anföras.
Kommittén vill i detta sammanhang understryka att bestämmelserna om ordningsföreläggande utformats på sådant sätt att de ej binder förfarandet vid någon viss bestämd handläggningsrutin. Även om det synes kommittén betydelsefullt att ordningsföreläggandet utfärdas i omedelbart samband med förseelsen, innebär detta icke att den patrullerande polismannen i varje
73 särskilt fall skall använda systemet. Förfarandet skall självfallet ej tilläm- pas om det under speciella betingelser visar sig praktiskt olämpligt. Den framtida erfarenheten får visa, huruvida det är fördelaktigt att i de fall, då en särskild snabbhet erfordras, använda en särskild ordningsföreläggande- blankett, som endast upptar de vanligast förelwmmande förseelserna. En- bart genom ett kryss i en ruta kan härvid såväl förseelsen som ordnings- botens storlek anges. Blanketter av denna typ används i Amerikas Förenta Stater.
Det bör dock i detta sammanhang understrykas att ett ordningsföreläg- gande icke behöver innehålla flera uppgifter än den rapport polismannen för närva'ande skriver ut i direkt samband med förseelsen (se bilaga Lt. Polisens omedelbara skrivarbete ökas alltsa ej; allt det efterarbete med ut— skrift m.m., som för närvarande förekommer, försvinner. Naturligen krä- ver dock ordningsföreläggandet en mera vårdad utskrift än den primär— rapport, som nu används.
Kommittén är medveten om att det under exempelvis olägliga väderleks- I'örhållanden kan föreligga svårigheter att skriva ut ett ordningsföreläggan- de. Detta förfarande skall självfallet då ej användas. Samtidigt måste emel- lertid beaktas att polismännen nmnera i mycket stor utsträckning är ut- rustade med motorfordon. Bilen utgör en lämplig plats för utskrift av ett ordiiingsföi'eläggande.3'—' Det förekommer även att fasta kontrollplatser ut— rustas för trafikövervakningen. Polispersonalen har här tillgång till full slu'ivutrustning, bandspelare m.m. I dessa fall föreligger även goda prak- tiska förutsättningar för utskrift av ett ordningsföreläggande. Vidare kan ett sådant föreläggande även skrivas ut på polisstationen i samband med ett förhör med den misstänkte eller då denne av annan anledning befinner sig på stationen.
Kommittén har i det föregående velat antyda några av de förfaringssätt vid utfärdande av ordningsföreläggande, som kan visa sig lämpliga. Det bör naturligen tillkomma polisledningen att närmare fastställa den eller de handläggningsrutiner som skall användas.
Vad gäller nppbörden av den förelagda påföljden - - ordningslmten » har kommitten ej velat binda förfarandet vid något visst sätt för betalning. Kommittén har ansett det olämpligt att utforma bestämmelserna på sådant sätt att polismannen generellt blir skyldig uppbära betalning i samband med utfärdandet av föreläggandet.
Visserligen anser kommittén att en omedelbar betalning skulle, kanske inte minst från preventiv synpunkt, ha en stor betydelse. Straffet sätts i direkt samband med förseelsen. Ordningsföreläggandets värde från trafik- säkerhetssynpunkt skulle. härigenom höjas. Det kan erinras om att då straff— föreläggandeinstitutet infördes i vår rätt var tanken att föreläggandet skulle
3? Jfr straffanspräket i Finland, som enligt vad kommittén erfarit ofta skriVS ut i en polisbil (se bilaga N).
utfärdas i samband lned förhör lued den misstänkte. ] 2 g kungörelsen den lt) december ltt-'i? med närmare föreskrifter om strafföreläggamle har även upptagits en bestämmelse om att den misstänkte, då föreläggandet utfärdas i hans närvaro, bör erhålla tillfälle att omedelbart. betala böterna. — Otvi- velaktigt kan det även vid ordningsföreläggande vara en värdefull förmån för allmänheten att betalning kan ske omedelbart.
Utan närmare erfarenhet av ett system med betalning direkt till den som utfärdat föreläggandet, exempelvis vid mindre bölesbelopp,33 bör emellertid utvecklingen ej bindas. Från uppbördsteknisk synpunkt har det naturligen även sina nackdelar att ett mycket stort antal personer får behörighet att ta emot bötesinbetalning. En förenkling av uppbördsförfarandet torde i så fall bli nödvändig.
Dä frågan om en omedelbar betalning av böter övervägs, måste även po- lisens förhållande till allmänheten i hög grad beaktas. Visserligen är ett av syftena med ett förfarande, som möjliggör omedelbar betalning, att bespara allmänheten besvär. Det torde, som tidigare framhållits beträffande själva föreläggandet, icke vara omöjligt att genom förmedling av exempelvis de olika trafikantorganisationerna sprida upplysning om detta förhållande. Kommittén anser det uteslutet att den uppfattningen skulle utbreda sig, att böterna tillfaller den polisman, som utfärdat föreläggandet.
Samtidigt vill kommittén understryka vikten av ett gott förhållande mel— lan polis och allmänhet. Detta får ej försämras genom ett polisbötessystem. Det har för kommittén framhållits att särskilt betalningssättet här är av betydelse. Kommittén har även beaktat dessa Synpunkter. Naturligen är det svårt att ta ställning i dessa närmast psykologiska frågor. Det bör därför icke ges några bindande regler för den framtida utvecklingen. Genom för- söksverksamhet torde det här vara möjligt att vinna större klarhet om det lämpligaste förfaringssättet.
I vissa fall är möjligheten till omedelbar betalning särskilt värdefull. 'l'rafikförseelserml begås, som tidigare framhållits, ej sällan av personer, vilka befinner sig långt från sin hemort. Det måste i dessa fall för den enskilde förefalla märkligt, att betalning ej skall kunna ske omedelbart. Visserligen kan polismannen överlämna ett postgiroinbetalningskort till den misstänkte, men detta förfarande medför alltid en viss fördröjning och omständlighet. Särskilt då det gäller utlänningar torde systemet ha sina sto- ra nackdelar. Kommittén anser därför att i varje fall på samtliga polissta- tioner någon befattningshavare bör finnas, gärna bland eventuell kvinnlig kontorspersonal, som är behörig motta betalning av ordningsbot.34 Särskilt i samband med större trafikkontroller kan det även visa sig fördelaktigt, att polisman eller annan person med sådan behörighet films tillgänglig, så
"3 Jfr den avgiftspliktiga varningen i Västtyskland (bilaga N). =" Kommittén vill erinra om att utökad förvaltning och redovisning av penningmedel på polisstationerna torde komma att erfordras även av andra skäl. Enligt vad som fram—
att betalning kan ske omedelbart på platsen —lämpligen i någon kur, buss eller annan kontorslokal.
Kommittén har vid utformningen av sitt förslag främst beaktat trafik— l'örseelserna. Det är emellertid uppenbart att behov föreligger av förenklade handläggningsformer även vid andra ordningsförseelser. Kommittén vill endast erinra om förseelser mot ordningsstadgan för rikets städer och be- stämmelserna angående mätt och vikt, förargelse 'äckande beteende samt enklare lullmälj” Även dessa förseelser är ofta av mycket enkel natur. Kom- mittén anser därför att polisl)ötesförfaramlel i princip kan göras tillämp- ligt pä samtliga förseelser beträffande vilka endast kan följa böter omedel- bart i penningar. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att efter närmare ut— redning överväga, i vad män polisbötessystemet sedermera skall utvit gas till nya områden.
Endast beträffande fylleriförseelser?” har kommitten ansett sig böra mera ingående överväga om förutsättningar föreligger att använda ordningsföre- läggande. Anledningen härtill är främst att gällande processuella bestäm— melser särskilt här visat sig mindre ändamålsenliga. Kravet på en förenk- ling är starkt.
Som redan tidigare erinrats har det i praktiken visat sig omöjligt att ut- färda strafföreläggande i omedelbart samband med en förseelse. Då någon gjort sig skyldig till fylleri, översänder därför åklagaren, ofta först efter en eller flera månader, ett strafföreläggande till den misstänkte med anmaning att godkänna. Särskilt i storstäderna har det emellertid visat sig att sådant godkännande endast erhålls i begränsad omfattning. I anledning härav lämnas därför ofta den misstänkte tillfälle att i omedelbart samband med en fylleriförseelse utfärda fullmakt för exempelvis icke lagfaren befattnings— havare vid domstol att erkänna förseelsen. Sådan fullmakt lämnas i mycket stor utsträckning. I vissa fall —-- exempelvis i Malmö — sker alltid stäm- ning direkt till rätten. Det förekommer emellertid även, att man som första åtgärd utfärdar strafföreläggande och översänder detta till den misstänkte. Erhålles ej godkännande på strafföreläggandet, stämmes den misstänkte till rätten. Stämningen delges, i de fall fullmakt lämnats, ombudet, som
går av en av polisberedningens författningssektion i tidskriften Svensk Polis (nr 1/ tillit! s. 34 ff) redovisad promemoria har bl. a. kravet på service åt allmänheten kommit sektionen att föreslå delegation av vissa polisehefsuppgifter. Förvaltning av penning- medel på pnlisstationerna blir här en nödvändig följd.
% Utan att ta ställning till frågan om det lämpliga i att kriminalisera överträdelse av bestänunelser angående TV— och radiolicens samt lmndskatt anser kommittén att även i dessa fall kan en förenklad handläggning övervägas.
5” Kommittén vill framhålla att kommittén ej heller vid denna förseelse tagit ställ— ning till frågan om lämpligheten i och för sig av kriminaliseringen. Den utredning. som av riksdagen föreslagits, om formerna för samhällets åtgärder vid omhändertagande av berusade personer på allmän plats (se l:a lagutsk. utl. 42/1962) torde emellertid endast på längre sikt kunna få några större praktiska verkningar. De problem, som samman- hänger med handläggningen av fylleriförseelserna, kan ej förväntas genom en sådan ut— redning bli lösta inom de närmaste åren.
skriftligen erkänner förseelsen.37 l)eu huvudförhandling soul sedan följer vid domstolen får en ytterst summarisk karaktär:"
Nu angivna förfarande innebär onekligen vissa praktiska fördelar. lx'om- mittén anser emellertid att från andra synpunkter väsentliga erinringar kan riktas mot förfarandet. Handläggningen har påtagliga brister från rättssä— kerhelssynpunkt. Det närmast formella erkännandet genom ombud har bl.a. den stora nackdelen att den misstänkte ej vet, vilken påföljd han underkastar sig. Han erhåller inte heller något meddelande om domen. En— dast efter särskild förfrågan hos domstol eller åklagare kan han få besked i detta avseende. Ett ordningsföreläggande har den stora fördelen att det för den misstänkte direkt anger straffets storlek. Han får veta konsekven— serna av ett. godkännande. Från rällssäkerhetssynpunkt måste detta anses särskilt värdefullt.
Ett polisbötessystem vid fylleriförseelse måste emellertid även rent prak— tiskt medföra stora fördelar. Den tidigare. lämnade redogörelsen för nu till- lämpade handläggningsrutiner visar klart att åklagarniyndigheternas ar- hete med dessa ärenden skulle avsevärt minska vid användning av ord- ningsföreläggande, även om föreläggandet i dessa fall skulle fastställas av åklagare. (Arhetsuppgit'terna under punkterna 7—16 i den här nedan läm- nade rcdogörelsen för förhållandena i Stockholm försvinner helt.)
”7 Enligt uppgifter, som kommittén inhämtat från hötesbyrån vid åklagarmyndigheten i Stockholm, handläggs där fylleriförseelser enligt följande handläggningsrutin. Vid byrån förs tre diarier, betecknade förseelsediarium 1, 2 och 3. Diarium 1 avser åtalsärcnden, diarium 2 strafföreläggandc beträffande fylleri och diarium 3 strafföreläggandc bc- träffandc övriga förseelser.
1. Den utskrivna rapporten _ strafföreläggandet inkommer från polisen.
2. Uppgift från kontrollstyrelsen inhämtas.
3. Rapporten stämplas och erhåller ett diarienummer (i de fall uppgiften från kontroll— styrelsen ej föranleder annan handläggning).
4. Diarieblad skrivs ut (förseelsediarium 2).
5. Bötesbeloppet 50 kronor antecknas.
6. Strafföreläggande lämnas till åklagaren för underskrift.
7. Ex. 2 och åt av blanketten expedieras till den misstänkte.
8. Handlingarna åter till diariet för anteckning av åtgärd enligt 7.
9. Handlingarna undanläggs för att avvakta godkännande. IO. Sedan 14 dagar förflutit kollas om godkännande skett. 11. Har godkännande ej skett inom 14 dagar sänds påminnelse. dock ej i sådana fall då fullgod fullmakt finns (dessa kval-ligga ytterligare 14 dagar. se p. 12). 12. Efter ytterligare 14 dagar om godkännande ännu ickc inkommit överförs sådana ärenden, där fullgod fullmakt finns. till förseelsediarie. 1 (nytt diarieblad utskriVs och ärendena blir föremål för stämningsansökan; de övriga sänds för delgivning). Vissa ärenden gär omedelbart till förseelscdiarie 1, passerar aldrig förseelsediarie 2. nämligen sådana, som ej har bostadsadress eller oklar adress och fullgod fullmakt finns. 13. En gemensam stämning på c:a 150 misstänkta fyllerister utfärdas varje vecka. (Därav har c:a 100 ärenden tidigare handlagts enligt 12. första st. och c:a 50 ärenden en- ligt 12. andra st.) 14. Handlingarna översändes till rådhusrätten och vederbörliga anteckningar härom verkställs i diarierna. 15. Rådhusrättcn kallar åklagare att inställa sig vid huvudförhandling. (Den miss— tänkte stämmes och kallas genom delgivning med ex. tjänsteman vid rådhusrätten på vilken den tidigare omnämnda fullmakten ställts.) 16. Huvudförhandling hålls vid rådhusrätten. ”5 Enligt uppgifter, som erhållits från Stockholms rådhusrätts sextonde avdelning, av- görs där årligen c:a 7 000 mål av denna karaktär.
Kommittén vill emellertid framhålla att svårigheter vid handläggning av fylleriförseelser föreligger ej enbart i storstäderna. Förhållandena är likartade på andra platser med rörlig befolkning eller då fylleriförseelserna begåtts i samband med att en större folkmassa varit samlad i anledning av exempelvis en festtillställning.
En handläggning, av I'ylIeriförseelser genom ordningst'öreläggande mäs- te samtidigt innebära en strat't'mätning efter schablon. Detta utgör emel— lertid, kanske främst vad gäller storstäderna, icke någon större skillnad i förhållande till den praxis, som för närvarande tillämpas. Kommittén an- ser det ej innebära någon olägenhet att vid fylleriförseelser tillämpa ett en- lietsstraff.
Slutligen har kommittén övervägt, om polisen kan anses lämpad att ta ställning till om en fyllerifi'irseelse föreligger eller ej. De bedömningar, som här blir aktuella, motsvarar i hög grad det ställningstagande en polis— man har att göra, innan han beslutar om omhändertagande av en fyllerist. Polisen har den omedelbara kontakten med den misstänkte och har härvid de bästa möjligheterna att bedöma om en fylleriförseelse begåtts. En gransk- ning i efterhand på handlingarna måste i dessa fall nästan uteslutande bli av formell natur. Kommittén anser följaktligen att fylleriförseelser väl lämpar sig för handläggning genom ordningsföreläggande.
Fylleriförseelserna är emellertid i vissa avseenden av en helt annan karak- tär än trafikförseelserna. Beträffande trafikförseelserna har således kom- mittén ansett att rapporteftergiften i stort sett kan anses ersätta åklaga- rens möjligheter till åtalseftergift. Det motsvarande gäller emellertid ej vid en fylleriförseelse, där särskilda synpunkter kan påverka eftergit'tsfrågan och uppgifter från bl.a. kontrollstyrelsen måste inhämtas, innan slutlig ställning kan tas till frågan om åtal. Det är från skilda synpunkter lämp- ligt att det slutliga avgörandet inte ligger i polisens hand. Kommittén anser följaktligen att ett ordningsföreläggande beträffande fylleri skall under— ställas åklagaren för prövning. Det av polismannen utfärdade föreläggan- det är i detta fall endast att anse som ett förslag.
Kommittén har övervägt frågan om huruvida betalning av ordningsbot skall kunna ske i omedelbart samband med att ordningsföreläggandet ut- färdas även i det fall att föreläggandet skall underställas åklagarens pröv- ning d.v.s. framför allt vid fylleri. Det skulle nämligen kunna göras gäl- lande att en betydande återbetalningsskyldighet skulle bli följden om så— dan betalning kan ske, enär den som utfärdat föreläggandet ofta ej skulle. ha kännedom om att fall som avses i 57 g nykterhetsvårdslagen är för han- den. Emellertid är att märka att de som intagits på vårdanstalt för alko- holmissbrukare i regel har god kännedom om att åtal i dessa fall vanligen ieke äger rum. De torde därför komma att meddela den polisman, som vill utfärda ett ordningsföreläggande, att de är intagna på anstalt eller ock vägra att godkänna föreläggandet. Om trots detta ett föreläggande skulle
komma att utfärdas, finns det i dessa fall ej någon anledning anta att fri- villig betalning av en förelagd ordningsbot kommer att ske i någon större utsträckning. Den som avses med förelåggandet har i allmänhet ej sådan ekonomisk ställning att han omedelbart kan betala. Med hänsyn härtill och till att möjligheten till frivillig betalning i det alldeles övervägande antalet fall medför praktiska fördelar, har kommittén ej funnit anledning att ge- nom särskild föreskrift utesiuta möjligheten till omedelbar betalning, dä ordningsföreläggande skall underställas åklagares prövning.
[ enlighet med det nu anförda har kommittén utarbetat förslag till lag om ordningsföreläggande, bilaga B.
Specialmotivering till lag om ordningsföreläggande
1 5. ] denna paragraf anges vid vilka förseelser lagen skall kunna tillämpas.
Som redan tidigare berörts bör användningen av ordningsföreläggande begränsas till de egentliga ordningsförseelserna. Kommittén har därför an- sett att i den mån dagsböter ingår i straffskalan för en förseelse ordnings— föreläggande skall vara uteslutet. Det skall emellertid erinras om att kom- mittén samtidigt härmed framlagt förslag om att exempelvis straffet för nästan alla förseelser mot vägtrafikförordningen skall ändras från dags- böter lill böter omedelbart i penningar (se bilaga G).
Det tillkommer Kungl. Maj:t att ange de förseelser vid vilka ordnings- föreläggande skall tillämpas. Kommittén har särskilt övervägt användningen av föreläggandet vid trafikförseelser och fylleri, och kommittén föreslår, att lagen i första hand tillämpas i dessa fall. Som tidigare framhållits bör, om kommitténs förslag till lag om ordningsföreläggande antas, det seder— mera utredas, i vad mån ordningsföreläggande kan användas vid andra t'örseelsetyper (se s. 75 här ovan). Hirfarandet skall naturligen endast brn— kas vid förseelser, som hör under allmänt åtal. [ de fall, då för allmänt åtal är stadgat särskilt villkor, såsom tillstånd av myndighet eller angivelse av mälsägande, hör ordningsföreläggande ej heller tillämpas. Det bör an- komma på Kungl. Maj:t att beakta dessa förhållanden, då förordnande meddelas om tillämpning av denna lag (jfr RB 20 kap. 2 och 3 55).
Kommittén har icke funnit anledning utesluta förfarandet i de. fall då anledning förekommer att målsägande finns. Beträffande den all- männa bakgrunden till detta ståndpunktstagande vill kommittén hän— visa till de synpunkter på målsägandens ställning i brottmålsprocessen som kommittén uttalar senare i detta kapitel (se s. 108 ff.). Kommittén vill emellertid understryka att det, vid den typ av förseelser som här är ak— tuell, endast i undantagsfall förekommer att någon lidit skada. Det är även tveksamt, i vad mån en skadelidande skall tillerkännas ställning av måls-
ägande.” 1 de fall då en skada kan ha uppstått i samband med en ordnings- förseelse — exempelvis nedsmutsning (46 5 1 mom. fjärde st. vägtrafik— Iörordningen) — bör emellertid ordningsföreläggande ej användas, om ieke frågan om eventuell ersättning är uppgjord. Det bör ankomma på den centrala polisledningen att utfärda närmare anvisningar i detta avseende.
2 5.
Förslaget innebär att riksåklagaren skall fastställa ordningsbot för de förseelser förordnande enligt 1 & meddelats. Riksåklagaren bör dock ha möj- lighet att beträffande enstaka förseelse underlåta att bestämma ordnings- bot.m
Ordningsbot kan även fastställas gemensamt för flera förseelser. Detta kan ske genom att en viss ordningsbot fastställes för vanligen förekom- mande t'all utav sammanträffande av sådana ordningsförseelser som kan handläggas med tillämpning av ordningsl'öreläggande. Ordningsbot för flera förseelser kan emellertid även, på sätt framgår av bilaga K, bestämmas genom att en schablonregel anges för alla eller det stora flertalet fall av sammanträffanden.
Kommittén anser det betydelsefullt att en enhetlig taxa för hela riket erhålls. Det måste från trafikantsynpunkt förefalla märkligt att det för- hållandet, att en territoriell gräns överskridits, skall påverka straffets stor- lek. Kommittén har ej heller kunnat finna det motiverat att bötesbeloppet vid den typ av förseelser varom här är fråga varierar från plats till plats. (Beträffande parkeringsförseelserna se i denna fråga kommitténs uttalan- de 5. 93 här nedan). Ordningsbot bör alltså vara enhetlig för riket.
Vid vissa förseelser, exempelvis hastighetsövertrådelser, kan det vara lämpligt. att olika bötesbelopp fastställes beroende på förseelsens svårhets- grad. Kommittén vill emellertid förorda så stor återhållsamhet som möjligt i detta avseende. Olika bötesbelopp för samma förseelse får endast fast— ställas då de olika graderna av förseelsen klart kan avgränsas från var- andra.
Riksåklagaren har enligt kommitténs förslag medgivits rätt att förordna vederbörande statsåklagare (ev. länsåklagare se prop. 148/1962 5. 134) att fastställa ordningsbot. Det synes lämpligt att sådant förordnande meddelas beträffande exempelvis förseelser mot lokala trafikföreskrifter. Det hör till- ses att vederbörande statsåklagare, i den mån detta är möjligt, använder samma hötesbelopp som riksåklagaren fastställt för motsvarande förseel— ser mot de för hela riket gällande bestämmelserna. Riksåklagaren har att tillse att enhetlighet erhålls.
” Se härom bl.a. Olivecrona, Rättegången i brottmål enligt RB, andra uppl., s. 72. *" En arbetsgrupp inom kommittén har beträffande vissa trafikförseelser upprättat förslag till ordningsbot. Förslaget är endast avsett som vägledande för de vidare över— vägandena i ämnet och är som bilaga fogat vid detta betänkande (bilaga K).
1 lagen har icke särskilt angivits att riksåklagaren eller statsåklagare skall fastställa ordningsboten efter erforderligt samråd med representanter för exempelvis polisen. Kommittén anser det lämpligt att en sådan kontakt tas.
Ordningsbot är att anse som en särskild benämning på de böter som ut- döms med tillämpning av lagen om ordniugsföreläggande. Då ordningsboten fastställs, har följaktligen vederbörande. åklagare att iaktta de allmänna regler som gäller för böter av det slag som anges i 1 g i denna lag. Den för varje särskilt brott gällande straffskalan skall iakttas. Ordningsboten blir emellertid i princip lägst fem och högst trehundra kronor samt vid sam- manträffande av brott femhundra kronor. Mots 'arande belopp enligt för— slaget till hrottsbalk utgör respektive tio, femhundra och ettusen kronor. Ordningsboten tillfaller kronan. De allmänna reglerna för indrivning, re— dovisning och förvandling av böter blir tillämpliga.
Kungl. Maj:t lorde, i likhet med vad fallet är beträffande strafföreläg- gande, böra utfärda erforderliga särskilda föreskrifter. [ dessa skall även anges till vilken myndighet ordningsbot skall inbetalas. De lokala förhållan— dena kan göra det praktiskt lämpligt att polismyndighet, parkeringskon- tor eller annat organ får motta betalningen i de fall denna sker frivilligt (se 5 5). Med hänsyn bl.a. till den osäkerhet, som råder om polis- och exekutionsväsendets framtida organisation, vill kommittén icke förorda den ena eller den andra lösningen.
Kommittén vill i detta sammanhang även erinra om att särskilda bestäm- melser om saköreslängd måste utfärdas. ] den mån polismyndighet har att motta betalning för ordningsbol synes böra eftersträvas att dessa belopp redovisas direkt till länsstyrelse och ej till den myndighet, som har att in— driva böter. Saköreslängd beträffamle inbetalda belopp erfordras ej.
3 5.
Ordningst'öreläggande skall kunna utfärdas av polisman. Med polisman avses den som enligt allmänna polisinstruktionen (len 4 juni 1948 år att anse som polisman d. v. s. en 'är vid polisväsendet anställd som fullgör polis— verksamhet. Även förman, exempelvis polismästare, stadsfiskal m.fl., bör således ha möjlighet utfärda föreläggande om så i undantagsfall skulle an- ses lämpligt. Däremot anser kommittén, till skillnad från vad som gäller enligt lagen om parkeringsbot, alt särskild tral'ikövervalmre icke bör få ut— l'ärda ordningsl'öreläggande.
Kommittén har icke velat i lagen närmare ange de kompetenskrav som en polisman skall uppfylla för att få utfärda ett föreläggande. Det bör i princip ankomma på polisledningen som ett led i dess övriga personalle- dande uppgifter att bestämma i vilken utsträckning polismän i olika tjänste- ställningar skall fullgöra de uppgifter som avses i denna lag. Den av riks- dagen beslutade, för hela riket eentrala polisledningen bör verka för er- forderlig enhetlighet i detta avseende.
Beträffande polisman, som ej förordnats till extra ordinarie poliskon— stapel, anser emellertid kommittén, att Kungl. Maj:t bör utfärda närmare föreskrifter om den omfattning i vilken denne skall kunna utfärda ordnings- föreläggande. Kommittén anser att det kan vara lämpligt att behörigheten för dessa mindre kvalificerade polismän begränsas till förseelser som om- fattas av lagen om parkeringsbot.
Det bör emellertid även vara möjligt för Kungl. Maj:t att beträffande enstaka förseelse, ex. fylleri, kräva viss befälsställning för behörighet att utfärda föreläggande. Kommittén vill emellertid samtidigt framhålla, att särskilda kompetensbestämmelser endast bör utfärdas i undantagsfall. Ord- ningsföreläggandet är i princip avsett att utfärdas i omedelbart eller så gott som omedelbart samband med att en förseelse begåtts eller uppdagats. Föreläggandet skall därefter helst utfärdas av den som har den direkta kon- takten med den misstänkte. Detta hindrar emellertid ej att utfärdandet kan behöva föregås av viss utredning.
Polismannen har, innan han utfärdar ett föreläggande, att avgöra om det av utredningen, d.v.s. i allmänhet de iakttagelser polismannen själv gjort och den misstänktes egna uppgifter, framgår att en förseelse som är be- lagd med ordningsbot begåtts. Är saken tvivelaktig —— från bevissynpunkt eller från rättstillämpningssynpunkt ,,, skall föreläggande ej utfärdas utan rapport avges i vanlig ordning.
Även om nu angivna förutsättningar föreligger, kan omständigheterna vara sådana att föreläggande ej bör utfärdas. Den fastställda ordningsboten är att anse som ett straff för normalfallet. Vid det stora flertalet förseelser av den typ som här är aktuell finns det icke någon anledning variera straf- fet från fall till fall. Som redan tidigare antytts kan riksåklagaren och stats- äklagare i vissa fall fastställa skilda ordningsbotsbelopp för olika svår— hetsgrader av en förseelse.
Polismannen kan emellertid i undantagsfall finna, att den ordningsbot som han har att ålägga med hänsyn till de speciella förhållandena icke är lämplig. Boten kan vara såväl för hög som för låg. Polismannen skall då rapportera ärendet i vanlig ordning.
Ordningsföreläggande får ej utfärdas, om den misstänkte genom sitt handlande kan anses ha åsidosatt sin tjänsteplikt (SL 25: 5 och BrB 20: 5) eller då omständigheterna är sådana att bestämmelserna i strafflagen 25: 7 (BrB 20: 8) kan vara tillämpliga. Om ansvarsfrågan skall handläggas som militärmål, får inte heller ordningsföreläggande användas. Åklagare bör ta ställning till dessa frågor. Vid ringare trafikförseelser, där förfarandet med ordningsföreläggande enligt kommitténs förslag skall tillämpas, torde detta inte vålla några större bekymmer. Endast då förseelsen skett vid fö- rande av statligt eller kommunalt tjänstefordon synes berörda hinder för ordningsföreläggande kunna föreligga. Det bör ankomma på den centrala polisledningen att meddela föreskrifter så att ordningsföreläggande ej kom-
mer att felaktigt utfärdas i dessa fall. Från praktisk synpunkt innebär det ingen svårighet för polismannen att avgöra om tjänstefordon använts eller ej. Samtliga militära och praktiskt taget alla civila tjänstefordon är näm- ligen försedda med särskild beteckning. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om de särskilda bestämmelser som enligt den militära vägtrafikkun- görelsen den 5 november 1954 gäller för den militära trafiken. Även detta förhållande utgör ett starkt skäl för att militära trafikförseelser ej skall handläggas genom ordningsföreläggande.
Kommittén har även föreslagit att ordningsföreläggande skall användas vid fylleri. De nu berörda problemen om åsidosättande av tjänsteplikt m. in. har större aktualitet i dessa fall. Har fylleriet begåtts av tjänsteman under tjänsteutövning, bör ordningsföreläggande ej användas (jfr även vad som tidigare sagts om BrB 20: 8). Med hänsyn till bestämmelser i 1 kap. 3 & militära råttegångslagen om att fylleri i uniform skall handläggas som mi— litärt brottmål kan ordningsföreläggande aldrig användas i dessa fall. Ge- nom att ordningsföreläggande beträffande fylleri enligt kommitténs för— slag alltid skall underställas åklagares prövning, måste tillräcklan garan- tier erhållas för riktiga ställningstaganden i nu berörda frågor. Har ord— ningsföreläggande felaktigt utfärdats, kan det följaktligen undanröjas av åklagaren.
En förutsättning för att ordningsföreläggande skall få utfärdas är att allmänt åtal kunnat äga rum. Kommittén har något berört denna fråga i specialmotiveringen till 1 5. Det har icke ansetts erforderligt (jfr parke- ringsbotslagen) att i lagtexten särskilt ange att denna förutsättning är ett villkor för att ordningsföreläg fande skall kunna användas.
I likhet med vad som gäller för strafföreläggande skall de allmänna be— stämmelserna om gemensamt straff vid sammanträffande av brott tillämpas då ett ordningsföreläggande utfärdas. Detta innebär, att polismannen har att utfärda gemensamt föreläggande för samtliga förseelser som han vid tillfället har att handlägga. Är därvid någon av de aktuella förseelserna (brotten) av beskaffenhet att ej kunna l'iandläggas jämlikt denna lag, får ordningsföreläggande ej utfärdas. Detsamma gäller om gemensam ordnings— bot ej fastställts för samtliga förseelser. Kommittén vill framhålla att det icke kan anses åligga den som utfärdar ordningsföreläggandet att genom efterforskning i diarier eller på annat sätt närmare undersöka om veder— börande är misstänkt även för andra förseelser (brott).
I andra st. av paragrafen anges att förverkande och andra särskilda rättsverkningar av en förseelse även skall tas upp i ett ordningsföreläggan- de. I annat fall får ordningsföreläggande ej utfärdas. Ärendet kommer då att i vanlig ordning hänskjutas till åklagare för åtalsprövning. Under 8 5 kommer kommittén att närmare överväga hur dessa frågor skall handläg— gas vid ordningsföreläggande.
I denna paragraf anges det närmare innehållet av ett ordningsföre- läggande.
Bestäuunelsermi i RB 48: 2 om vad ett strafföreläggande skall innehålla har här stått som förebild. Den enda väsentliga skillnaden är den att ett ordningsföreläggande ej behöver uppta »det eller de lagrum, som äro till— Iämpliga». Förslaget överensstämmer däremot i detta avseende med vad som gäller beträffande skriftlig anmaning att betala parkeringsbot.
Kommittén anser att det för den misstänkte väsentliga är att förseelsen beskrivs på sådant sätt att det klart framgår vad som avses med föreläggan— det. En paragrafangivelse ger i detta avseende icke någon större ledning. Tvärtom kan det ofta verka förbryllande med en uppräkning av alla de paragrafer, som eventuellt kan erfordras för att på ett korrekt sätt ange exempelvis en överträdelse av lokala trafikföreskrifter. Då två förseelser sammanträffar, blir läget än mera komplicerat. För polismannen, som ej sällan har att utfärda föreläggandet i omedelbart samband med förseelsen, är ett angivande av paragrafer tidsödande.
Kommittén anser att Kungl. Maj:t bör ålägga riksåklagaren och stats— aklagare att, då ordningsbot för en förseelse fastställes, utfärda närmare anvisningar om hur förseelsen skall rubriceras i ordningsföreläggandet. Rättstillämpningeu bör därvid icke bindas av några absoluta föreskrifter. Det väsentliga är att förseelsen blir på ett tillfredsställande sätt känneteck- nad i föreläggandet. Den exakta paragrafangivelsen kan exempelvis erhål- las genom en hänvisning till av riksåklagaren utfärdad kodförteckning. Denna, som självfallet är offentlig, bör då uppta samtliga förseelser för vilka ordningsbot fastställts.
0rdningst'öreläggande bör utfärdas på blanketter som är så enhetliga som möjligt för hela riket. De speciella förhållanden, som råder i storstäderna, kan emellertid motivera lokala avvikelser. Vid ordningsföreläggandet kan fogas inbetalningskort. Blankett till orduingsföreläggande bör godkännas av riksåklagaren (jfr bilaga L).
5 5.
Första st. i denna paragraf behandlar det skriftliga godkännandet av ett ordningsföreläggande. Den misstänkte skatt, för att godkännande skall an- ses föreligga, uttryckligen erkänna gärningen samt godta ordningsbot m.m. Samma krav på personligt godkännande som för närvarande anses föreligga vid strafföreläggande skall gälla vid ordningsföreläggande. (Med hänsyn till ordalydelsen i RB 48: 3 första st. kan en redaktionell jämkning i detta stad- gande övervägas.)
Kommittén bar övervägt att medge skriftligt godkännande genom om- bud. Med hänsyn till hela uppläggningen av ordningsföreläggandeinstitutet torde emellertid det praktiska behovet av en sådan möjlighet ej vara stort.
Föreläggandet torde ej sällan komma att utfärdas vid en direkt personlig kontakt mellan en polisman och den misstänkte. Dessutom kan, som fram- går av 5 & andra st. i denna lag, ordningsföreläggande ofta godkännas ge— nom betalning. Betalning kan härvid ske även genom annan än den miss- tänkte. Kommittén vill vidare framhålla att det måste anses självklart att polisman, även om han ej själv utfärdat ordningstöreläggandet, i dessa fall ej borde få uppträda som ombud. Det skulle följaktligen bli erforderligt att särskilt ange vilka som skulle anses behöriga att vara ombud vid ordnings— föreläggande. Kommittén har ansett detta förhållande utgöra ett ytterligare skäl emot ombudserkännande vid ordningsföreläggande.
I paragrafens andra st. (jfr RB 48: 3 andra st. i dess av kommittén före— slagna .tydelse) stadgas att betalning i vissa fall skall anses som godkännan- de. En förutsättning för detta är att föreläggandet endast omfattar viss ord— ningsbot och icke exempelvis jämväl yrkande om förverkande. Ordnings- l'öreläggande anses som godkänt även då ombud insänt betalningen.
Den misstänkte kan muntligen eller skriftligen framhålla att han ej cr- känner förseelsen men att han trots detta betalar boten. I bl.a. sådant fall skall betalningen ej anses som godkännande. Prövningen av frågan om huruvida betalningen skall anses som godkännande kan ej företas av an- nan än den som varit behörig utfärda föreläggandet. Det torde vara lämp- ligt att denna prövning företas centralt i de fall betalning ej sker i omedel— bart samhand med förseelsen.
6 5.
I det stora flertalet fall torde föreläggandet komma att överlämnas till den misstänkte i omedelbart samband med ett förhör. Det bör finnas en möjlighet för den misstänkte att genast acceptera föreläggandet. En före- skrift om särskild betänketid kan ej anses erforderlig.
Vill den misstänkte ej omedelbart godkänna föreläggandet, kan polis- man överlämna föreläggandet till den misstänkte. Denne har då viss tid på sig att godkänna föreläggandet. Tidsfristen bör bl. a. av praktiska skäl ej vara alltför lång. Tiden bör vara enhetlig och anges i själva föreläggande- blanketten.
Om föreläggandet ej överlämnas direkt till den misstänkte, kan det över- sändas med posten. Något delgivningsförfarande behöver härvid ej använ- das. Föreläggandet kan översändas som vanligt brev.
I likhet med vad som gäller vid strafföreläggande bör emellertid ord- ningsföreläggande även kunna delges med den misstänkte. Rättegångsbal— kens bestämmelser om delgivning av stämning skall härvid liksom vid strafföreläggande äga motsvarande tillämpning. Närmare anvisningar om delgivning av ordningsföreläggande bör utfärdas av Kungl. Maj:t. Polisen synes bl.a. böra medges rätt att använda postdelgivning.
7 5.
I denna paragraf har stadgats att ett utfärdat ordningsförelåggande utgör hinder för åtal och för anmaning att betala parkeringsbot. Strafföreläggan- de kan ej heller utfärdas, eftersom strafföreläggande träder i stället för all— mänt åtal (se RB 48: 1).
Hindret för åtal består emellertid endast under den tid inom vilken god- kännande skall ske enligt vad som angivits i ordningsföreläggandet. Det har bl. a. härför ansetts erforderligt särskilt ange att ordningsföreläggande utgör ett absolut hinder för anmaning att betala parkeringsbot. Detta hin- der består alltså trots att allmänt åtal kan äga rum på grund av att ord- ningsförelåggandet ej godkänts inom utsatt tid (jfr 4 g parkeringsbots- lagen).
Ett ordningsförelåggande kan emellertid komma att godkännas av den misstänkte även sedan stämning eller strafföreläggande utfärdats. Kom- mittén anser det lämpligt att även ett sådant godkännande skall tillerkän- nas rättsverkan. Rättegångsbalken förutsätter visserligen, beträffande god- kännande av strafföreläggande, att detta sker inom den tidsfrist som fram- går av RB 48: 3, men åklagaren torde dock i allmänhet få anses oförhindrad att godta ett godkännande, som tillkommit senare?1 I likhet med vad som gäller enligt lagen om parkeringsbot anser kommittén, att ordningsföre- läggande ej bör kunna godkännas efter delgivning av stämning eller av strafförelåggande. Härigenom undviks flera kanske motstridiga avgöranden beträffande samma förseelse.
8 5.
I allmänhet kan det ej anses erforderligt att ordningsföreläggande un- derställs åklagare för prövning. Beträffande vissa slag av förseelser kan det emellertid vara lämpligt att sådan prövning sker. Detta gäller framför allt i fall, där polismannen ej omedelbart vid utfärdande av föreläggande har tillgång till det sakmaterial som erfordras för ett slutligt ställningstagan— de i påföljdsfrågan. Så är exempelvis fallet vid fylleri. Här kan det ofta bli aktuellt med åtalsprövning jämlikt 57 g nykterhetsvårdslagen. Att en så— dan prövning skall äga rum utgör hinder för ordningsföreläggande. Det är emellertid i praktiken svårt för polisen att i omedelbart samband med för- seelsen konstatera om sådant fall som avses i 57 5 berörda lag föreligger. Särskilt vid fylleri är risken stor för att ordningsföreläggande utfärdas trots berörda hinder. Delta utgör ett ytterligare (se tidigare s. 77) skäl att förordna om underställning av ordningsföreläggande avseende fylleri.
Vidare kan förverkande eller annan särskild rättsverkan följa även på en ordningsförseelse. Beträffande trafikförseelser kan således i undan- tagsfall 2 kap. 17 5 strafflagen bli tillämplig. Vid andra förseelser före-
" Se ang. dessa frågor Elwing a.a. s. 334.
kommer emellertid ofta särskilda rättsverkningar. Kommittén vill i detta sammanhang endast erinra om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. 111. i samband med fylleri.42
Kommittén har övervägt i vilken utsträckning ordningsföreläggande skall användas i dessa fall. Helt naturligt är det icke lämpligt att ett förverkande jämlikt 2 kap. 17 ; strafflagen handläggs i samband med ordningsföre- läggande. Föreskrift kan meddelas av riksåklagaren, då ordningsbot l'ast— ställes (se bilaga K). I andra fall är emellertid dessa avgöranden väsentligt enklare. Kommittén har därför även föreslagit (se 3 5) att ett visst ut- rymme bör ges för att använda ordningst'öreläggande, då förverkande eller andra rättsverkningar av en förseelse kan ifrågakomma. Vid ex. fylleri anser kommittén att förverkande jämlikt lagen den 9 maj 1958 om förver— kande av alkoholhaltiga drycker m.m. bör kunna tas upp i ett ordnings- föreläggande.
Även frågor om förverkande och andra särskilda råttsverlmingar har Kungl. Maj:t att överväga, då ställning skall tas till den utsträckning vari ordningsföreläggande skall underställas åklagare för eventuell fastställelse. Kommittén anser att i de fall en rättsverkan är obligatoriskt förenad med en förseelse kan det icke anses erforderligt med åklagarprövning. Sådan prövning bör däremot ske, då rättsverkan ej är obligatorisk. Det torde där— för vara lämpligt att Kungl. Maj:t för dessa senare fall meddelar förordnan- de enligt 8 5.
I administrativ ordning torde böra utfärdas föreskrifter rörande kom- petensen hos den åklagare som skall handlägga dessa ärenden.
95.
Åklagarens prövning av föreläggandel skall i första hand avse dess lag— lighet. Men prövningen skall även gälla lämpligheten av att ordningsföre- läggande används. Åklagaren kan t.ex. till skillnad från den som utfärdat föreläggandet anse att det genom utredningen icke klart framgår att en brottslig gärning begåtts. Det kan även bli fråga om ålalseftergift. Åklaga— ren bör vidare tillse att det förelagda straffet ej är uppenbart för högt eller för lågt. Den omständigheten, att åklagaren anser en mindre jämkning i straffmätningen i och för sig lämplig, bör däremot icke föranleda undan- röjande.
Kommittén har föreslagit att ordningsföreläggande ej skall få fastställas förrän tidigast sju dagar efter godkännandet. Under denna tid har den, som godkänt ett föreläggande, möjlighet att till åklagaren framställa erinringar
'" Se lag 9 maj 1958 om förverzkinde av alkoholhaltiga drvcku m.m. .lfr bl. a. 16 & allmän ordningsstadga 14 december 1956 och 1 & tredje st. nyssnämnda lag. 9 5 för— ordningen den 17 maj 1923 angående skatt för hundar, 10 5 kungörelsen den 23 maj 1958 angående rätt att innehava radiomottagningsapparat samt 9—12 gg lagen den 30 juni 1960 om straff för varusmuggling.
mot föreläggandet. Har den misstänkte återkallat godkännandet, bör åkla- garen i allmänhet undanröja föreläggandet.
Då ordningsföreläggande undanröjts i denna ordning kan åklagaren väcka åtal eller meddela strafföreläggande i vanlig ordning. Härvid kan så- väl högre som lägre straff (jfr RB 59: 5) komma att ådömas den miss— tänkte. Del bör på grund härav klart anges för den misstänkte att det av polismannen i fall som avses i 8 5 utfärdade föreläggandet endast är att anse som ett förslag. Av blanketten till föreläggandet bör även framgå att åklagaren skall pröva föreläggandet, innan frågan kan anses slutligt av- gjord.
10 5.
Det är framför allt från praktisk synpunkt av vikt att ordningsföreläg- gande, som godkänts och i förekommande fall fastställts av åklagare, lik- ställs med en lagakraftvunnen dom.
Under samma förutsättningar som gäller för strafföreläggande bör emel- lertid i extraordinär väg klagan kunna föras mot ordningsföreläggande. Bestämmelserna i RB 59 kap. 5—8 gg i dess av kommittén föreslagna lydelse göres tillämpliga även på ordningsföreläggande. Beträffande de ändringar, som kommittén samtidigt härmed föreslår i 59 kap. RB, hänvisas till kom— mitténs uttalanden på s. 129 ff. i detta betänkande.
Bifall till besvär över ordningsföreläggande innebär alltid att förelåg- gandet undanröjs. Åklagaren kan sedan väcka åtal i vanlig ordning. Enligt RB 59: 5 får emellertid ej därefter för samma gärning dömas till eller före- läggas svårare straff. Detta innebär att om ett föreläggande undanröjts därför att polisman använt felaktig ordningsbot högre straff ej sedan kan ådömas men väl lägre eller samma straff. Kommittén anser det väsentligt att den enskilde skall kunna lita på ett av myndigheterna utfärdat föreläg- gande med angivande av visst straff.
]] 5.
Det ankommer på Kungl. Maj:t att utfärda närmare föreskrifter om till— lämpningen av denna lag.
Utöver vad tidigare anförts bör i administrativ ordning bestämmelser ul— färdas om bl. a. återbetalning av ordningsbot, underrättelse liksom vid dom i brottmål till olika myndigheter, diarieföring av utfärdade och godkända (»rdningsförelägganden, skyldighet för polisen att ofördröjligen översända erforderliga handlingar till åklagaren, då ordningsföreläggande skall fast- ställas av åklagare.
Lagen den 9 december 1960 om parkeringsbot
Kommitténs överväganden och förslag
Genom lagen om parkeringsbot har ett polisbötessystem för handlägg- ning av enklare parkeringsförseelser införts i vårt land. Erfarenheterna av förfarandet har varit goda, och såväl polis- som äktagarmyndigheternas arbete med parkeringsärenden har väsentligt underlättats.43 Någon anled- ning för trafikmålskommittén att överväga ändringar i handläggningen en- ligt parkeringsbotslagen föreligger ej. Däremot vill kommittén något be— röra frågan om de förseelser vid vilka förfarandet skall tillämpas.
Bestämmelser angående parkering, stannande och uppställning av mo- torfordon återfinns i 49 & vägtrafikförordningen och i lokala trafikföre- skrifter.44 Parkeringsbotslagen är emellertid endast tillämplig vid överträ- delse av bestämmelserna i 49 5 3 mom. vägtrafikförordningen och i lokala trafikföreskrifter. Parkeringsbot kan således ej användas vid överträdelse av bestämmelserna i 49 s 2 mom.45 vägtrafikförordningen. Detsamma gäller förseelse mot 4 mom.46 i samma paragraf.
Redan i samband med parkeringsbotslagens genomförande höjdes rös- ter för en utvidgad tillämpning av densamma. I den promemoria, som låg till grund för lagstiftningen, föreslogs att lagen skulle tillämpas vid >>över- trädelse av lokal trafikföreskrift vid parkering eller annan uppställning av motorfordon, dock ej moped». l remissyttrandena över promemorian fram— fördes från flera håll tanken att förfarandet icke skulle begränsas att gälla endast för förseelser mot lokala parkeringsföreskrifter (se prop. 175/1960 s. 62 ff.). Enligt det av riksdagen antagna förslaget till lag om parkerings-
43 Beträffande den närmare tillämpningen av parkeringsbotslagen se parkeringskom- mitténs år 1962 avgivna betänkande (stencilerat) med förslag till vissa ändringar i väg— trafikförordningen rörande parkering och annan uppställning av fordon m.m. s. 101 ff. " Jfr även 42 _s 4 mom. i vägtrafikförordningen och s. 13 ff i parkeringskommitténs nyssnämnda betänkande. "* Denna bestämmelse är av följande lydelse: 2 mom. Stannande eller uppställning på väg får icke utan att trafikförhållandena det föranleda äga rum:
a) på motorväg annorstädes än 51 parkeringsplats;
b) i skarp kurva eller nära sådan eller på backkrön eller i närheten därav eller på annan plats, där sikten är skymd;
c) vid vägkorsning inom ett avställd av 10 meter från korsande körbanas närmaste ytterkant;
d) framför vägmärke, så att detta skymmes;
e) på tydligt markerat övergångsställe för gående eller inom ett område av 10 meter före övergångsstället;
f) inom särskild filmarkering eller så nära sådan, att inkörning i rätt fil därigenom försvåras.
Har fordon på grund av inotort'el eller av annan sådan orsak blivit stående på plats, som nu nämnts, åligger det föraren att snarast avlägsna det från körbanan.
40 4 mom. Förare skall, då fordon stannats på väg, vidtaga sådana åtgärder, att for— donet hindras att komma i gång av sig självt.
Förspänd dragare får ej utan erforderlig tillsyn lämnas obunden på väg. Beträffande belysning på fordon, som under mörker är uppställt på väg, gäller vad därom stadgas i 51 5.
hot kom också förseelser mot 19 p; 3 inom.” vägtrat'ikförordningen att om- fattas av parkeringsbotslagen.
Kommittén vill något närmare överväga lämpligheten av en utvidgning av parkeringshotslagen till att även omfatta förseelser mot 49 5 2 mom. vägtrafikförordningen. Till belysning av parkeringsanmärkningarnas antal och fördelning har parkeringskontoret i Stockholm upprättat följande sta- tistik avseende tiden den 1/7—31/12 1961.”
Kurva ................................................ 17
Backkrön .......................................... _
Skymd sikt .......................................... 1 Vägkorsning ....................................... 1 530 Framför vägmärke .............................. 23
(övergångsställe ............. ' ....................... 2 111 _
Filmarkering ....................................... 535 4 217 (: 49 ij 2 mom. VTF)
Busshållplats ....................................... 140 Bro etc. ............................................. 386 Framför ingång .................................... 508 Hindrande parkering ........................... 102 1 136
Stoppförbud ....................................... 3 988
Avgiftsplikt ....................................... 9 650 P-förbud, stånd. ................................. 7 809 P-förbud, vissa tider .............................. 10 629 2-minutersreg. .................................... 631 Markerad hållplats .............................. 43 'Fidsbegr. park. .................................... 1 953 24-tim. regeln .................................... 1515 Nattpark. förbud ................................. 8 826 Höger-uppställning .............................. 3 800 Annan förseelse ................................. 1 216 46 072
Summa 55 413, därav rapporterade av
1. polis .................. 10 141 2. trafikvakter ......... 45 272
Kommittén anser att redan denna statistik visar att det skulle vara av ej oväsentlig praktisk betydelse att även förseelser mot 49 g 2 mom. vägtrafik-
" Denna bestämmelse är av följande lydelse: 3 mom. Parkering på väg får ej ske:
a) där parkering hindrar andra fordon att fritt komma förbi;
b) vid spårvägshällplats eller på utrymme, avsett för trafik med spårvagn;
c) vid busshållplats inom ett område av 10 meter på vardera sidan om hållplatsskylt: (I) på tydligt markerad plats för droskstation med annat fordon än sådant, för vilket stationen är avsedd;
e) på bro eller viadukt eller i vägport eller trafiktunnel;
f) framför ingång eller infart till fastighet, om passage till eller från fastigheten därigenom obehörigen hindras eller störes.
” Utförligare uppgifter rörande parkeringsförseelserna i Stockholm har lämnats i prop. 175/1960 5. 13 ff.
förordningen” kan omfattas av parkeringsliotslagen. Av statistiken framgår även att det främst är överträdelser av förbudet att stanna eller uppställa fordon vid vägkorsning, övergångsställe eller filmarkering, som har någon större frekvens.
En förutsättning för att parkeringsbotslagen skall kunna tillämpas vid en förseelse är att den ej är belagd med svärare straff än böter omedelbart i penningar. Dagsbotsstraff fär följaktligen ej förekomma. Enligt det av kommittén upprättade förslaget till nya straffskalor vid vissa trafikförseel- ser skalt dagsböter ej längre användas vid överträdelse av bestämmelserna i 49 5 2 mom. vägtrafikförordningen (se bilaga G). Detta hinder mot an— vändning av parkeringsbot föreligger följaktligen ej längre om kommitténs berörda förslag följs.
Det avgö 'ande för frågan om en utvidgning av parkeringsbo[slagen måste emellertid vara om det föreligger någon väsentlig saklig skillnad mellan de i 49 g 2 resp. 3 mom. vägtrafikförordningen angivna förseelserna och om denna skillnad är tillräckligt stor för att motivera att endast överträdelser av 3 moln. kan handläggas med tillämpning av parkeringsbotslagen.
Kommittén har vid sina undersökningar icke kunnat finna att någon mera betydande skillnad föreligger. Det kan Visserligen göras gällande att vissa av bestämmelserna i 49 5 2 mom. vägtrafikförordningen —— exempel- vis förbudet att stanna eller uppställa fordonet i skarp kurva (b), vid väg— korsning (c) eller vid övergångsställe (e)50 —— är betingade av ett mera uttalat trafiksäkerhetsintresse. Jämväl parkeringsförbuden i 49 5 3 mom. vägtrafikförordningen vid exempelvis spårvägshållplats eller busshållplats torde emellertid, även om de främst syftar till att säkra framkomligheten, ha en stor betydelse från trafiksäkerhetssynpunkt. Det kan också vara av ett visst intresse att anmärka att i Stockholm en förseelse mot 49 g 2 mom. vägtrafikförordningen medför ett strafföreläggande på 8 dagsböter ä fem kronor medan parkeringsboten för överträdelse av 49 g 3 mom. i samma förordning är fastställd till 25 kronor. Denna föga betydande skillnad i straffmälningen utgör också ett starkt belägg för att svärhetsgraden av des— sa förseelser kan anses vara ungefär densamma.
Ett förslag om att parkeringsbotslagen skall kunna tillämpas vid över- trädelse av bestämmelserna i 49 5 2 mom. vägtrafikförordningen måste emellertid även få till konsekvens att underrättelseplikten till körkorts- registret om dessa förseelser jämlikt 80 å vägtrafikkungörelsen den 7 de- cember 1951 måste upphävas. Parkeringsbotslagen förutsätter att den som begått en förseelse, som handläggs med tillämpning av denna lag, förblir
"' Beträffande förslag till ändringar i 49 g vägtrafikförordningen se parkeringskom— mitténs tidigare omnämnda betänkande s. 28 ff.
50 Av intresse torde vara att ett inom Conference Européenne des Ministres des Transports upprättat förslag till gemensamma vägtrafikföreskrifter endast upptar för— bud att stanna på själva övergångsstället. Möjlighet skall dock finnas att i nationell lag— stiftning utsträcka förbudet. Jfr i denna fråga även parkeringskommitténs tidigare om- nämnda betänkande s. 34 ff och s. 127 ff.
anonym. Kommittén har alltså att överväga vilken betydelse detta kan kom- ma att få. Det måste då framhållas att anteckningen om dessa förseelser i ldirkortsrcgistret har en mycket liten betydelse för prövning av frågor om återkallelse av körkort. Även i övrigt måste dessa anteckningar anses ha ringa värde för bedömning av vederbörandes lämplighet som körkortsinne— havare. Kommittén anser därför att anteckning-'en i körkortsregistret kan ÄIYVHI'EIS.
Det kan måhända göras gällande att anonymiteten, då en parkeringstör- seelse handläggs med tillämpning av lagen om parkeringsbot, skulle kom— ma antalet överträdelser att stiga. Kommittén har övervägt denna fråga men funnit invändningen mindre hållbar. Det är främst andra faktorer, som i dessa fall påverkar trafikanterna. Den redan vunna erfarenheten av par- keringsbotslagen visar således ej, enligt vad kommittén kunnat finna, att lagen i nämnvärd grad medverkat till att antalet förseelser stigit.
Som kommittén redan tidiga— framhållit är en effektiv övervakning det kanske främsta medlet för att uppnå god efterlevnad av trafikföreskrifter- na. En förenklad handläggning av överträdelser av dessa föreskrifter är en av de vägar varpå man kan gå fram för att med tillgängliga personella re— surser nå bästa möjliga resultat. Kommittén anser att en utvidgning av parkeringsbotslagen kan medverka till att tillsynen av parkeringsföreskrif— ternas efterlevnad blir bättre. Den omständigheten att förhållandevis lik- artade förseelser skall handläggas på olika sätt, måste utgöra en betydande olägenhet ej enbart från administrativ synpunkt. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om att övervakning av parkeringsföreskrifterna i stor— städerna i mycket stor utsträckning sker genom särskilda trafikövervakare. Det måste då anses praktiskt att dessa kan förelägga parkeringsbot för en så betydande grupp förseelser som här är aktuell, d.v.s. överträdelser av bestämmelserna i 49 g 2 mom. vägtrafikförordningens"
Kommittén anser att övervägande skäl talar för att jämväl överträdelse av bestämmelserna i 49 5 2 mom. skall omfattas av parkeringsbotslagen. Beträffande kommitténs övriga förslag till ändringar i denna lag hänvisas till spccialmotiveringen.
I enlighet med det nu anförda har kommittén utarbetat förslag till lag om ändring i lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot, bi- luga C.
Specialmotiveri ng
1 5. I denna paragraf har konnnittén föreslagit en bestämmelse om att Kungl. Maj:t skall äga bemyndiga annat organ att förordna om lagens tillämp- "" Kommittén vill i detta sammanhang även erinra om parkeringskommitténs år 1962
framlagda förslag om befogenhet för polis att flytta och omhändertaga fordon som au- träffas olovligen uppställda på allmän plats m.m.
ning inom visst polisdistrikt. Den vunna goda erfarenheten av lagens an— vändning gör det enligt kommitten motiverat att icke längre förbehålla Kungl. Maj:t beslutanderätten. En utvidgning av lagens tillämpning till nya polisdistrikt bör enligt kommittén sae, då detta från arbetsekonomisk syn- punkt är lämpligt.52 Den centrala polisledningen och härvid kanske främst rikspolischefen53 är väl skickad att besluta i dessa frågor. Kommittén anser därför att Kungl. Maj:t enligt denna paragraf bör meddela bemyndigande för rikspolischefen.
Kommittén har vidare i l 5 föreslagit en närmast redaktionell ändring, som är föranledd a ' att enligt kommitténs förslag samtliga parkeringsbo— stämmelser i vägtrafikförordningen endast skall kunna bestraffas med bö— ter omedelbart i penningar. Det är följaktligen ej längre möjligt att, på sätt skett i parkeringsbotslagens 1 5 enligt nuvarande lydelse, avgränsa de för- seelser, som skall kunna handläggas med tillämpning av lagen. Kommittén föreslår därför att i parkeringsbotslagen anges att förordnande enligt 1 5 mä meddelas beträffande överträdelse av föreskrift rörande parkering eller annan uppställning eller stannande av motorfordon. l författning, som inne— hålter föreskrift på vilken lagen kan bli tillämplig " d. v. 5. för närvarande 'ägtrafikförordningen — skall därtill särskilt anges, att förordnande enligt 1 5 parkeringsbotslagen må meddelas beträffande överträdelser av en eller flera i författningen upptagna föreskrifter.
Av den allmänna motiveringen till kommitténs förslag om ändringar i parkeringsbotslagen framgår emellertid att kommittén förordar att förseel- ser mot bestämmelserna i 49 5 2 mom. vägtrafikförordningen skall kunna handläggas med tillämpning av parkeringsbotslagen. Kommittén föreslår därför att i vägtrafikförordningen anges att förordnande enligt 1 5 parke- ringsbotslagen må meddelas beträffande överträdelser av i 49 5 2 mom. första st. och 3 mom. vägtrafikförordningen samt i lokal trafikföreskrift meddelad bestämmelse rörande parkering, stannande eller annan uppställ— ning av motorfordon.
Kommittén förordar således att parkeringsbot även skall kunna använ- das vid samtliga förseelser mot 49 5 2 mom. första st. vägtrafikförordningen. Vissa av dessa förseelser —— kanske främst parkering i skarp kurva och på backkrön m.m. [49 5 2 mom. första st. b)] — är emellertid mera svårbe- dömda. Den som utfärdar anmaning att betala parkeringsbot har i dessa fall bl.a. att överväga om trafikovarsamhet kan anses föreligga och följ- aktligen det förenklade förfarandet ej skall användas. Kommittén anser därför att särskilda trafikövervakare icke bör anförtros att här utfärda an— maningen. Denna inskränkning i trafikövervakares behörighet bör med- delas instruktionsvägen.
” Kommittén vill i detta sammanhang erinra om att kommitténs förslag om ordnings- föreläggande innebär en förenklad handläggning även av parkeringsförseelser. Detta för- farande kan användas på platser där det ej anses lämpligt att införa parkeringsbots- lagen.
Slutligen skall erinras om att kommitténs förslag om vidgad användning av parkeringsbotslagen bör medföra en motsvarande inskränkning i under- rättelseskyldigheten jämlikt 80 5 vägtrafikkungörelsen. Liksom för när- varande bör således underrättelse till körkortsregistret ej ske beträffande sådan förseelse, som omfattas av lagen om parkeringsbot.
2 g.
Kommittén har i 2 5 lagen om ordningsföreläg iande föreslagit att riks— åklagaren beträffande bl.a. det stora flertalet förseelser mot vägtrafikför— ordningen skall fastställa en för hela riket enhetlig ordningsbot. Det finns icke någon anledning att i detta avseende göra någon skillnad mellan ord- ningsbot och parkeringsbot. Som parkeringskommittén även uttalat?4 är det föga tilltalande att enahanda förseelser medför varierande påföljder, enbart beroende på inom vilken ort förseelsen blivit begängen. Trafikmålskommit- tén föreslår därför ett stadgande i 2 5 parkeringsbotslagen om att riksåkla- garen skall fastställa även parkeringsboten. Beträffande särskilt överträ- delser av lokala trafikföreskrifter kan det visa sig praktiskt lämpligt att vederbörande statsåklagare förordnas att fastställa parkeringsbot. I likhet med vad som föreslagits beträffande ordningsföreläggande förordar kom— mittén därför ett stadgande härom i 2 g parkeringsbotslagen.
Kommittén har vidare ändrat 2 s (jfr 2 5 lagen om ordningsföreläggan- de) på det sätt att föreskriften att statsåklagaren skall höra polismyndig- heten tagits bort. Detta skall enligt kommittén i realiteten icke innebära någon saklig ändring. I likhet med vad kommittén anfört i specialmotive- ringen till 2 5 lagen om ordningsföreläggande anser kommittén att det icke behöver särskilt anges att en sådan kontakt skall tas.
3 5.
Enligt denna paragraf krävs för närvarande för att betalning skall kunna ske till annan myndighet än den, som har att indriva böter, att Kungl. Maj:t särskilt förordnar härom._liommittén anser att det bör finnas möjlighet för Kungl. Maj:t att delegera beslutanderätten i'ldenna rent praktiska fråga till underordnad myndighet. Riksrevisionsverket torde vara den myndighet, som lämpligen bör kunna anförtros dessa uppgifter.
4 g.
[ förevarande paragraf anges för närvarande bl. a. att anmaning att be- tala parkeringsbot Linder viss tid utgör hinder för åtal. Eftersom enligt RB 48:1 en förutsättning för strafföreläggande är, att allmänt åtal skall äga rum, får ej heller strafföreläggande utfärdas.-""' Enär allmänt åtal ej
"" Se parkeringskommitténs tidigare omnämnda betänkande s. 104. "5 Se 5. 100 i riksåklagaren Walbergs tidigare omnämnda promemoria med förslag till ett förenklat förfarande för handläggning av parkeringsförseelser.
kan äga rum, utgör anmaning att betala parkeringsbot även hinder för ord— ningsföreläggande. Detta hinder skall emellertid, till skillnad från då det gäller åtal, ej endast gälla under tid, som medges för betalningen av parke— ringshoten. Följaktligen kan ordningsföreläggande ej utfärdas, trots att den tid, som medgetts för betalning av parkeringsboten, utgått. Kommittén har föreslagit, att 4 g ändras i enlighet med vad som nu anförts (jfr 7 5 lagen om ordningsförelåggaude).
B Strafföreläggande och stämningsföreläggande Ur förarbetena
lnstitutet strafförieliggande infördes i vår rätt genom rättegångsbalken. Processkommissionen (SOU 1926: 32) anför bl.a. (s. 170 ff.):
Den ordinära straffprocessen måste vara anordnad så, att den erbjuder be— tryggande garantier för ett riktigt avgörande av betydelsefulla och svårbedömda brottsfall. Ett stort antal brottmål avser emellertid obetydliga förseelser, för vilka ett ringa bötesstraff ådömes den tilltalade. Dessa mål äro för det mesta även av mycket enkel beskaffenhet, i det att den tilltalade oftast oförbehållsamt erkän— ner sin förseelse. Domstolens uppgift inskränker sig därför i dessa fall huvud- sakligen till ntmätande av straffet, en åtgärd, som ej heller brukar vålla någon svårighet och som enligt sakens natur verkställes tämligen schablonmässigt. Det kan ej förnekas, att för utförandet av rättsskipningen i dessa mål den ordinära processen mången gång skulle vara ett alltför dyrbart och omständligt redskap. Av praktiska och ekonomiska skäl är det önskvärt, att enklare former stå till buds för dessa måls handläggning.
Den allmänna svenska straffproeessen känner ej föreläggande av straff. For- mellt skola alla mål, även om de löra ringa förseelser, vilka erkännas av den skyldige, handläggas av samma myndighet och i samma ordning som övriga brott- mål. Stämning till underrätt, förhandling inför denna och dom fordras alltså även i dessa fall. [ praxis har emellertid behovet av en förenklad handläggning gjort sig gällande, och särskilt har det befunnits önskligt att bespara den tilltalade omaket att inställa sig vid rätten själv eller härför anskaffa ett ombud. I detta syfte har i stor omfattning blivit brukligt, att tilltalad, som vid polisförhör er- känner sin förseelse, till polisen överlämnar en fullmakt att utföra talan för ho- nom i målet. Vid rätten uppträder därefter på hans vägnar vanligen en tillstädes— varande polisman eller rättsbetjänt och frambär erkännandet. Stundom förekom- mer ett än mera förenklat förfarande. Den tilltalade tecknar å stämningen eller polisrapporten erkännande av förseelsen och detta erkännande ingives vid rätten av åklagaren, utan att någon kommit tillstädes på den tilltalades sida.-'»6
Det av processkommissionen förordade förfarandet i brottmål är anordnat i syfte att tillgodose kravet på rättsskipningens säkerhet i viktiga och invecklade mål. Det har varit oundgängligt att för tillgodoseende av denna rättsskipningens viktigaste uppgift omgärda förfarandet med garantier i olika avseenden. Beträf- fande de enkla och jämförelsevis obetydliga mål, om vilka nu är fråga, skulle det säkerligen innebära ett onödigt slöseri med tid, penningar och krafter, om man fordrade, att de handlades i de former, som utbildats med tanke på de svåra och
"" Se N..].A. avd. I 1900 sid. 357 och 1902 sid. 470.
invecklade brottmålen. Det bör därför undersökas, huruvida icke ett enklare förfa- rande kan anordnas för behandlingen av dessa mål, utan att kravet på rättsskip- ningens säkerhet därigenom äventyras. Såsom ett önskemål härutinnan bör sär- skilt framhållas, att förfarandet kan skyndsamt föras till slut. i högre grad än eljest förlorar nämligen straffet här lätt sin betydelse, om en längre tid får för- t'lyta, innan det går i fullbordan. Vidare bör det eftersträvas, att de vid rätts- skipningen verksamma myndigheternas arbete åt dessa mål såvitt möjligt förenk- las och tid sälunda beredes dem att ägna sig åt mera krävande rättsskipningsupp- gifter. Ur statsfinansiell synpunkt är det även av vikt, att förfarandet ordnas så, att för handläggningen av dessa mål, vilka förekomma i betydande antal, ej tagas i anspråk flera eller högre kvalificerade tjänstemän än nödvändigt. Slutligen är det ett beaktansvärt önskemål, att de tilltalade utan att betungas av onödiga be- svär och kostnader få möjlighet att iakttaga sina intressen vid målens handlägg- mng.
Vid övervägande av frågan om vilka anordningar böra vidtagas till förenk- ling av förfarandet i dessa mål, synes tvekan ej kunna råda om, att den hos oss i praxis nu brukade anordningen med erkännande å stämning eller polisrapport eller med en av den tilltalade ät polismyndigheten överlämnad rättegångsfullmakt icke förtjänar att lagfästas. Av de ovan angivna önskemålen tillgodoser detta för- farande väsentligen endast den tilltalades befrielse från inställelse vid rätten, och denna förmän köpes av honom på bekostnad av möjligheten att bevaka sin talan i målet. Genom erkännandets eller fullmaktens undertecknande företager den till- talade en disposition, vilkens följder han ej kan bedöma.
Processlagberedningen (SOU 1938: 44) uttalar bl.a. (s. 497):
Enligt beredningens mening kunna starka skäl anföras för förslaget att i viss omfattning införa institutet strafföreläggande. Såsom processkommissionen fram- hållit bör en enkel form skapas för behandling av mål rörande obetydliga, er— kända förseelser. Att i dessa mål tillämpa det ordinära förfarandet, som är an- passat för betydelsefulla och invecklade mäl, skulle vara alltför betungande för den misstänkte och medföra onödiga kostnader för det allmänna. Särskilt är det av vikt, att den misstänkte besparas besvär och kostnader för inställelse, som i dessa mål ofta saknar betydelse. Lättnad härutinnan har man visserligen sökt vinna därigenom, att mål om lindrigare brott i vissa fall kunna avgöras utan hin- der av den tilltalades utevaro. Denna ordning kan dock icke helt tillgodose vad man velat ernå genom strafföreläggamle. Sådant föreläggande medför ej blott, att den misstänkte fritages från skyldighet att inställa sig vid rätten, utan även, att han samtidigt vinner trygghet, då han vet, vilket straff han underkastar sig. Strafföreläggande möjliggör även ett snabbare avgörande, vilket stundom kan vara av betydelse för den misstänkte. Förfarandet medför tillika lättnad i ar- betet för rätten oeh för åklagaren, vilken befrias från förpliktelsen att komma tillstädes vid rätten.
Strafföreläggandeinstitutet erhöll redan vid rä'ttegångsbalkens ikraftträ- dande i huvudsak sitt nuvarande tillämpningsområde. Vid 1954 års riksdag (prop. 200) genomfördes dock den ändringen, att det antal dagsböter, som får åläggas genom strafföreläggande, höjdes från 20 till 40 och att ett för- hud att meddela föreläggande mot den som ej fyllt 18 år togs bort. Samti- digt upphävdes en skyldighet för åklagare att nnderställa föreläggande, som avsåg böter omedelbart i penningar till högre belopp än etthundra kronor. rättens prövning.
1950 års riksdag Riksdagens revisorer gjorde i sin till denna riksdag avgivna berättelse vissa uttalanden rörande processrel'ormens ekonomiska verkningar samt pe— kade i samband härmed på skilda bestänunelser i rättegångsbalken som an- sågs vara i behov av ändring. Vad angår handläggningen av de mindre brottmålen ifrågasatte revisorerna om icke användningsområdet för straff- l'öreläggandena kunde något vidgas. Enligt revisorerna syntes bl. a. möjlig- heten att tillämpa strafföreläggande för det stora antalet bagatellförseelser, för vilka fängelse ingick i latituden men där domstolarna likväl så gott som undantagslöst utdömde böter, böra undersökas.
Första Iagulskoltel uttalar (utl. 23 s. 25 ff.):
Det i motionerna I: 98 och 11:118 och även av statsrevisorerna framförda för- slaget att vidga användningsområdet för strafförclägganden synes däremot värt att närmare undersökas. Särskilt torde böra övervägas, om icke institutets nuva- rande begränsning till personer, som uppnått aderton års ålder, skulle kunna slopas. Vissa skäl tala vidare för att utvidga institutets tillämpningsområde även till brott, där fängelse visserligen ingår i latituden men sällan eller aldrig ådömes. Inom utskottet ha dock anförts betänkligheter mot en sådan lösning. Man har där- vid pekat på att åklagarens verksamhet är undandragen offentlighetens insyn och att åklagaren lätt kan bliva utsatt för obehörig påverkan. Tydligt är att man vid en eventuell utvidgning på denna punkt måste gå fram med den största var- samhet. Utskottet vill i detta sammanhang understryka angelägenheten av att man vid det fortsatta lagstiftaingsarbetet på straffrättens område i görligaste mån söker utsöndra de rena bagatellförseelserna till särskilda brottstyper med alle- nast böter i strafflatituden.
1951 års ränegångskommitté (SOU 1953: 26 s. 22 ff):
Frågan om en utvidgning av strat'l'öreläggandeinstitutet prövades jäm— väl av 1951 års rättegångskommitté. [ enlighet med sina direktiv hade kom- mittén bl. a. att särskilt utreda, om strafföreläggande kunde användas även i de fall, då frihetsstraff ingick i straffskalan, eller då anledning förekom att målsägande fanns, men denne ej avsåg att göra gällande något skade— ståndsanspråk. Kommittén anför härom bl.a.:
Såsom tidigare framhållits föreslog processkommissionen, att strafföreläggande skulle få användas vid brott, varå ej kunde följa svårare straff än fängelse; endast bötesstraff skulle dock få åläggas. Processlagberedningen föreslog däremot, att föreläggande skulle få förekomma allenast i fråga om brott, varå ej kunna följa svårare straff än böter omedelbart i penningar. På förslag av särskilda ut- skottet kom stadgandet att utvidgas att avse även brott, varå kunna följa dags- böter, dock så att högst tjugu dagsböter må föreläggas.
Under de senaste årens omfattande ändringar inom strafflagens speciella del har man i viss utsträckning sammanfört de särskilda brotten till mera allmänna brottstyper med vidare straffskalor, innehållande ej blott böter utan även fri— hetsstraff. Även på specialstraffrättens område ha för brotten i stor utsträckning stadgats vida strafflatituder, och straffskalor med »böter eller fängelse» äro myc-
ket vanliga. Härigenom komma under ett och samma straffbud att inrymmas både brott av allvarligare art och brott, vilka äro av lindrigare natur och mången gång närmast äro att hänföra till ordningsförseelser. Systemet med vida straff- latituder ställer stora krav på den som har att bedöma brottet. Varje fall måste bedömas efter sin egenart. leke minst straffmätningsfrägorna kunna bliva av öm- tålig natur, och mera sällan kan ett visst straff utpekas som det normala för ett visst brott.
Genom att såsom från flera håll ifrågasatts utvidga tillämpningsområdet för strafföreläggande till att avse brott, varå jämväl fängelse kan följa, ehuru endast bötesstraff skulle få åläggas, skulle inom området för strafföreläggande falla det övervägande flertalet av alla förekommande brott och sålunda även ganska all- varliga brott. Strafföreläggande skulle komma att tillämpas vid brott som falla långt utanför ordningsförseelser—nas grupp.
Med hänsyn till vad nu anförts synes strafföreläggande icke böra få användas i fall där frihetsstraff ingår i straffskalan.
I fråga om de brott, som bestraffas med endast böter omedelbart i penningar eller dagsböter, förekommer sällan anledning, att målsägande finnes. Eftersom kommittén föreslår, att man bibehåller bötesgränsen för användandet av straff— föreläggande, finner kommittén ej anledning att jämka på det nu ifrågavarande villkoret.
Departementschefen (prop. 200/1954), som avvisade tanken på att straff- föreläggande skulle användas i de fall frihetsstraff ingick i straffskalan, ut- talar bl. a. (s. 31 ff.):
Strafföreläggandet innebär ur principiell synpunkt en betydande avvikelse från de allmänt gällande processrättsliga grundsatserna om ett kontradiktoriskt förfarande, nämligen att materialet för avgörandet framlägges av två mot varandra stående parter och att avgörandet därefter träffas av ett från parterna helt fri- stående organ, domstolen. Detta förfarande har i brottmål sin största betydelse för bevisprövningen. Vid strafföreläggandet kan detta system sägas vara ersatt med en överenskommelse mellan parterna. De processuella garantierna för ett ur objektiv synpunkt riktigt avgörande är alltså mindre starka vid strafföreläg- gande än vid det ordinära rättegångsförfarandet. Med hänsyn härtill bör för— siktighet iakttagas vid bestämmandet av tillämpningsområdet för institutet straff- l'öreläggande. Å andra sidan är att beakta att denna form för avgörande i hög grad besparar såväl det allmänna som den enskilde besvär och kostnader. Dessa syn- punkter talar för att institutets användningsområde göres så vidsträckt som hän— synen till rättssäkerhetskravet medger.
Vid införandet av institutet strafföreläggande genom den nya rättegångsbalken var den ledande synpunkten, att det skulle få användas endast för de egentliga ordningsförseelserna. Denna grundsats bör enligt kommitténs mening ej nu från— gås och från denna utgångspunkt har kommittémajoriteten ej funnit sig böra för- orda någon annan jämkning av tillämpningsområdet för strafföreläggande än ett slopande av förbudet mot institutets användande beträffande underåriga. Åtskil- liga remissinstanser har emellertid förordat utvidgningar av större räckvidd.
Med hänsyn till de allmänna synpunkter, åt vilka jag nyss givit uttryck, delar jag kommitténs uppfattning att institutet strafföreläggande ej bör komma till an- vändning i andra fall än då fråga är om vad som kan betecknas som ordningsför- seelser. Med denna uppfattning kan jag ej förorda att institutets tillämpningsom— råde, såsom vissa remissinstanser föreslagit. utsträckes till att gälla även brott,
som kan medföra frihetsstraff. Väl ingår under sådana brott många fall, som är att anse som ordningsförseelser, men å andra sidan inneslutes därunder också en rad gärningar, som icke kan hänföras till denna grupp, och att i lagen ge en generell regel som särskiljer de olika typerna gärningar, torde knappast vara möjligt. Ett särskilt skäl att icke nu närmare inga på frågan om att låta straff- föreläggande bli tillämpligt även på gärningar, som kan förskylla frihetsstraff, är att strafflagen är under omarbetning på grundval av straffrättskonnnitténs föiw slag till brottsbalk. Ej heller är jag beredd att i detta sannnanhang upptaga frågan om att låta strafföreläggande bli tillämpligt på gärningar som förskyller norme- rade böter.
Försia lagutskottet (utl. 25/1954), till vars utlåtande riksdagen anslöt sig, anför (s. 37):
I propositionen föreslas vidare, att strafföreläggande i framtiden skall få avse högst fyrtio dagsböter i stället för såsom för närvarande högst tjugu. Däremot tillbakavisas tanken att använda strafföreläggande även vid brott, varå kan följa fängelse. Vid övervägande av i dessa hänseenden lämpliga begränsningar av strafföreläggandeinstitutet bör man, såsom klargöres i propositionen, fasthålla att strafföreläggande ger mindre starka garantier än ett domstolsförfarande för ett objektivt riktigt avgörande, da processmaterialet icke framlägges vid ett kontradiktoriskt förfarande. Ehuru slrafföreläggande utmärkt väl lämpar sig för användning vid förseelser av så enkel beskaffenhet, att bedömandet kan ske mera schematiskt, kan det därför innebära vissa risker att eftergiva kravet på dom— stolsprövning i mål, vars bedömande fordrar hänsynstagande till ett vidare fak- tumkomplex. Utskottet delar därför departemenlschefens uppfattning, att straff- föreläggande endast bör användas vid egentliga ordningsförseelser, och detta ställningstagande synes föranleda, att strafföreläggande ej bör ifrågakomma vid brott, som kan medföra frihetsstrafl'.
Sakkunniga för samordning av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten
I skrivelse till chefen för justitiedeparlementel den 27 februari 1958 hem- ställde de sakkunniga om en utredning om vilka lagändringar som erfordra- des för att tillgodose önskemålet all strafföreläggande skulle kunna använ- das vid trafikbrott.
1958 års riksdag
] motion nr 11: B 189 framfördes ånyo förslag om att strafföreläggande skall kunna användas även då fängelse ingick i straffskalan för det ifrågavaran- de brottet men det var uppenbart att i det konkreta fallet ej blev fråga om annan påföljd än högst 40 dagsböter. Motionären uttalade vidare den me- ningen att det ej syntes föreligga anledning att begränsa institutets tillämp— ningsområde med hänsyn till målsäganden. I de fall då målsäganden för- klarat sig ej föra ersättningstalan borde enligt motionären hinder ej före- ligga att meddela strafföreläggande.
Första Iagutskotlel uttalar (utl. B. 13 s. 19 ff):
Såsom framgår av den föregående redogörelsen har första lagutskottet vid ett par tidigare tillfällen i lagstiftningssanunanhang haft anledning överväga om-
fånget av strafföreläggandeinstitutets tillämpningsområde. Utskottet har därvid, ehuru utskottet ansett vissa skäl tala för en utvidgning av tillämpningsområdet till brott, där fängelse visserligen ingår i straffskalan men sällan eller aldrig adötnes, senast är 1954 stannat för den uppfattningen att strafföreläggamle endast bör användas vid egentliga ordningsförseelser och funnit detta ställningstagande föranleda att institutet ej bör ifrågakomma vid brott, som kan medföra frihets- straff, Visserligen har intet förekommit som tyder på att erfarenheterna från till- lämpuingen av strafföreläggande hittills varit annat än goda, men utskottet anser ieke enbart på grund härav skäl föreligga att på denna punkt frångå sitt tidigare ställningstagande.
En ökad användning av institutet synes i stället, i den mån den är påkallad, vara möjlig att genomföra på andra vägar. Utskottet har tidigare varit inne på tanken att man i detta syfte vid lagstiftningsarbetet på straffrättens område skulle i görligaste mån söka utsöndra de rena lmgatellförseelserna till särskilda brotts- typer med allenast böter i straffskalan. l motionen har denna tanke ånyo upp- tagits. och motionären finner särskilt angeläget att en reform efter här skisserade linjer överväges beträffande trafikbrotten. För denna brottsgrupp, vilken utgör den ojämförligt största bland de brott, som i allmänhet medför allenast böter, har förevarande spörsmål helt nyligen aktualiserats genom en framställning till che- fen för justitiedepartementet från de sakkunniga för samordning av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten. I denna framställning har nämligen hemställts om en utredning om vilka lagändringar som erfordras för att tillgodose önskemålet att strafföreläggande skall kunna användas vid trafikbrott. Enligt vad utskottet inhämtat överväges för närvarande inom departementet frågan om ärendets fort- satta behandling. Vid kommande undersökning av detta spörsmål torde det även bli nödvändigt att uppmärksamma den i motionen väckta frågan om strafföre- Iäggamleinstitutets utvidgning till att avse även brott, där målsägande finnes. Motionens syfte synes sålunda härigenom komma att bli i avsevärd mån tillgodo- sett. En mera vittomfattande undersökning. avseende åtskilliga andra brottstyper, kan i nuvarande läge icke anses påkallad eller lämplig. Därest den nu antydda vägen visar sig framkomlig och ändamålsenlig är det emellertid enligt utskottets mening önskvärt att efter hand genom denna metod ytterligare vidga området för strafföreläggandeinstitutet. På grund av det anförda finner utskottet icke skäl föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj:t begära utredning av förevaramte spörsmål.
Kommitténs överväganden
Enligt i kapitel 1 redovisat statistiskt material har strafföreläggande- institutet vunnit en omfattande användning i vårt land. De farhågor från rättssäkerhetssynpunkt, som uttalats i samband med institutets införande, har ej besannats. Åklagarna har visat sig väl kunna utföra de uppgifter som vid detta förfarande åvilar dem. Som kommittén tidigare vid behand— lingen av ordningsföreläggande framhållit har emellertid en handläggning genom strafföreläggande av de allra enklaste förseelserna visat sig medföra betydande omständlighet. Kommittén har framlagt förslag om att ordnings- t'öreläggande skall kunna användas i dessa fall. En av fördelarna med detta förslag är att det, som redan tidigare anmärkts, till skillnad från vad som i praktiken gäller beträffande strafföreläggande ger möjlighet att undvika domstolshandläggning av ett betydande antal erkända ordningsförseelser
exempelvis fylleri. Dessa belastar nu i stor utsträckning kanske främst de större rådhusrätterna. Kommittén har genom sitt förslag beträffande ord- ningsföreläggande sökt astadkonnna en spärr mot onödig donistolshand— läggning.
Även vid allvarligare överträdelser av straffhestämmelser finns det anledning överväga om det är nödvändigt med domstolshandläggning i den utsträckning eller i (len form som nu sker. Strafföreläggandet erbjuder en möjlighet att låta avgörandet stanna hos åklagaren. En utvidgning av in— stitutet till något allvarligare överträdelser torde därför böra närmare ul— redas. Kommittén vill vidare undersöka om det .i alla de fall, där det slut- liga avgörandet anses höra ävila domstolen, är nödvändigt att huvudför— handling hålles.
Rättegångsbalkens bestänunelser angående förfarandet i brottmål byg- ger på principen om muntlighet, koncentration och omedelbarhet. Process- materialet skall alltså framläggas för rätten vid en förhandling. Avgö'an— det skall grundas endast på det muntligen förebragta materialet. Allmän enighet torde råda om att dessa för vår rättegångsordning grundläggande tankar i princip är riktiga. De skapar en stark grund för ett rättssäkert av— görande och har allmänt omfattats som fundamentala för en modern straff- process.
Fördelarna med en muntlig handläggningsform synes i huvudsak fram— träda då en verklig förhandling förekommer mellan två parter i processen. Rätten kan då döma på det av parterna förebragta materialet. Väsentligt annorlunda blir emellertid förhållandet då den tilltalade endast formellt är företrädd vid förhandlingen. Detta är för närvarande i viss utsträckning fallet. De vid rättegångsbalkens genomförande så vanligt förekommande erkännandena genom tjänsteman vid domstolen, tulltjänsteman eller an— nan har sålunda ej helt kommit ur bruk. Vid de enklaste målen är det som redan tidigare framhållits särskilt i storstäderna mycket vanligt att erkän- nande sker på detta sätt.
Enligt bestämmelser i rättegångsbalken skall en tilltalad, även om rätten och åklagaren icke anser dennes personliga närvaro vid en huvudförhand- ling erforderlig, alltid vid vite kallas att inställa sig personligen eller ge— nom ombud (se närmare RB 45:15 andra st.). På grund härav förekom- mer det ej sällan att en tilltalad inställer sig personligen endast för att vid huvudförhandlingen erkänna gärningen och vitsorda att åklagarens upp- gifter i stämning eller stämningsansökan är riktiga. Ett mera ingående för— hör lned den tilltalade anses, då det är fråga om enklare mål, ej alltid er— forderligt.
Trafikmålen, som enligt vad tidigare redovisats är de vanligast förekom- mande brottmålen vid underrätterna, handläggs ofta vid en domstol som är belägen på stort avstånd från den tilltalades hemort. Den alltmer ökande internationella trafiken medför i detta avseende speciella problem. Även
om föreslagna internationella överenskommelser skulle medföra, att dessa brottmål kan handläggas i den tilltalades hemland,57 torde vi böra räkna med ett ej alltför obetydligt antal åtal mot utlänningar vid våra domstolar.
Särskilt då den tilltalades utgifter för en inställelse vid huvudförhand— Iingen icke skulle stå i rimlig proportion till det straff, som kan tänkas följa pä förseelsen, förekommer det att rätten översänder ett särskilt med— delande till den tilltalade med uppgift om att denne, om han så önskar, kan insända ett skriftligt erkännande och underlåta att iaktta inställelse. Muntliga meddelanden från rätten av liknande art torde även förekomma. Vid Stockholms rådhusrätts sextonde avdelning, där endast s.k. endomar- brottmål handläggs, har å baksidan av kallelseblanketlen gjorts följande tillägg:
Vill Ni erkänna atalade gärningen (gärningar), kan Ni underteckna nedan- stående erkännande och insända handlingen till avdelningens kansli. I så fall be- höver Ni ej inställa Eder vid rätten. Om Ni icke inställt Eder vid huvudförhand— lingen i målet, kan Ni tidigast dagen därefter erhålla besked om domslutet vid hänvändelse per telefon till avdelningens kansli. Vill Ni vädja mot domen, skall Ni inom tre veckor efter dagen för domen till rådhusrätten inkomma med till Kungl. Svea hovrätt ställd vadeinlaga.
Härmed erkänner jag den gärning (de gärningar), som omförmäles i denna handling bilagda stämningsansökan
....................................... den
Av åklagaren åberopade vittne kommer att kallas, om erkännande icke bit in— kommit senast en vecka före huvudförhau(llingen.
Angående skyldighet för den som dömes. att till statsverket återgälda vittnes- ersättning, se 31 kap. 1 5 rättegångsbalken.
I vissa fall lämnar således rätten ett mer eller mindre formellt besked om att ett skriftligt erkännande kommer att anses tillräckligt. Dessutom torde rätten i de ringare målen vanligen godta ett av den tilltalade i skri- velse till domstolen gjort erkännande. Det förelagda vitet utdöms då icke. I detta sammanhang kan erinras om att de nu antydda förenklade hand— läggningssätten möjliggörs bl.a. genom att rättegångsbalken ger rätten en viss möjlighet att avgöra ett brottmål i den tilltalades utevaro. (Se närmare bl.a. RE 46: 15.) Dom kan alltså i detta fall meddelas även om något sär— skilt skriftligt erkännande icke inkommit till rätten. Rättegångsbalken ger t.o.m. visst utrymme för att döma till frihetsstraff trots att den tilltalade ej varit personligen närvarande.
Den lämnade redogörelsen torde visa att det föreligger ett praktiskt be— hov av att kunna avgöra vissa enklare brottmål utan att kravet på en verk- lig t't'irhandling upprätthålls. Vid domstolarna avgörs även ett icke obetyd-
-"7 Inom Europarådet har beträffande vägtrafikbrott utarbetats förslag till konvention angående bestraffning i den misstänktes hemland.
ligt antal mät utan att sädan förhandlin'" förekommit. Della förhallande gör del berättigat överväga, om de förfa' anden som för 11ä1'v1'11a11de föie— konuner för att på ett praktiskt sätt inom 'ättegångsbalkens 'om hand— lägga vissa enklare brottmål, är de |ämväl från rättssäkerhelssvnpunkt lämpligaste. Härvid må till ('11 l)ör|' 111 erinras om att (len tilltalade, om han ej inställt sig personligen eller genom ell ombud soul är insatt i s.1l(lo1h.1l- laudena, e| har någon 111(i||i_"'het.1tt kontrollera de uppgifter 1"1kl11ga1'('n läm— nar iden mån dessa lllf'Öl' 11l1ikningar eller eventuellt .11'v1l(el(('f1'1111 stäm- ning eller stämningsansökan (.jlr RB 40:13). Som framgår av It]; itizl) femte sl. kan dessutom i viss 11tslr1'iel(11i|1_"' uppgifter ur l'örundersökningen komma att föredras inför domstolen. Processen fär härigenom ett ej ovä— sentligt skriftligt inslag. Domstolen är vidare i dessa fall ej skyldig att 1111- der'ätta en tilltalad om att dom meddelats eller om innehållet i domen. Detta medför e| sällan, att den dömde får kännedom ()111 st "1ffet först då åtgärd för verkställighet skall vidtas och vanligen tiden för klagan ledan ut-"åtl. Den misstänkte hal följaktliden i dessa fall sv1rt att bedöma kon- sekvenserna av sitt erkännande. 1'1r11u 1.1ttssake1hetssjnpunkt kan således 1iss11 erinringa'r1ikt11s mot de förfaranden som används. Kommittén anser dessutom att handläggningen med hänsyn till sitt reella innehåll maste 1111— ses onödigt omständlig.
Mot bakgrunden av vad anförts måste det anses förklarligt att krav vid olika tillfällen framförts om förenklade regler för handläggning av mindre brottmål. En utvidgning av institutet strafföl'elä'f'fande har därvid kommit "fö1gr11nden. Innan kommittén närmare berör denna fråga vill emelleltid kommittén något redogöra för alten och omfattningen av den r'ingaie brottslighet där enligt kommitténs uppfattning förenklade handläggnings- former kan övervägas.
kommittén har tidigale' 1 framställningen om "äll1 mde rätt ('1' inr; 1t om all strafförelä'" gande ej får användas vid brott, där svårare st1aff än böter kan följa. Vidare kan brott, som bestraffas med normerade böter, e| if'1 iga- komma för denna 111111(l|1'1'"_"'11i11_'.,". Slutligen får ej anledning" f(")1'el('o1nn1a att målsä' ande finnes. Det är saledes närmast de 1111 antydda be'fränsnin"arna i möjligheten att anvanda str11ffö1'eläg_'a11de som varit fel emal för diskus— sion. Belräffande brott vid vilka fängelse ingår i straffskalan vill kom- mitten emellertid begränsa sina överväganden till brott där straffet ('i kan sättas hogre än sex månaders fängelse. Denna "räns har kommittén funnit lämplig med särskilt beaktande av st' afflatituder na i den nya b1ottsbalken. kommittén utgår vidare från att förenkling ar i här aktuella avseenden en— dast kan ifrågakomma (la erkännande föreligger och da endast bötesstraff är aktuellt.
Med beaktande av angivna gränsdragning torde beträffande vissa i den allmänna straffrätten behandlade brott följande uppgifter vara av intresse. Endast mera vanligt förekommande brott, som dessutom ofta bestraffas
med böter och beträffande vilka enligt brottsbalken i allt fall ej är stadgat högre straff än sex månaders fängelse, har medtagits. 'I'ill ansvar fällda personer. fördelade efter bro/lets ur! m.m. år 1961.”
Rrotts- Därav till Slralllagen balken Dömda böter 10: 4 (våldsamt motstånd) ............... 17: 4 1 479 1 283 1 t : 13 (ringa misshandel) ............... 3: 5 2 618 2 383 1015 (allmänfarligr vårdslöshet) ...... 13: (i 432 421 2012 (snatteri) .............................. 8: 2 2 078 1 823 20: 6 (egemuäktigt förfarande) ......... 8: 8 2 464 1 621 21 : 2 (bedrägligt beteende) ............ 9: 2 1 267 1 100 21 : 6 (olika fall av häleri) ............... 9: 6; 9: 7 1350 684
Summa 11 688 9 315
(Totalt 13855 bötesstraff” enligt strafflagen.)
Kommittén vill vidare för en mera fullständig redovisning av brott, för vilka enligt, brottsbalken är stadgat högst sex månaders fängelse, hänvisa lill en vid detta betänkande fogad bilaga (bilaga M).
Beträffande specialstraffrätten är, som i viss mån torde ha framgått av tidigare redovisad statistik,lm trafikbrotten de ojämförligt vanligaste även vid den här aktuella typen av mål. Antalet för brott mot 1 5 första st. trafik— brottslagen d.v.s. vårdslöshet i trafik åtalade utgjorde under år 1960 en- ligt av kommittén verkställda undersökningar 29 471.61 Av dessa ledde 26 068 till dom avseende ansvar för vårdslöshet i trafik. Endast i ett fall förekom fängelsestraff.
Även brott mot 4 g 2 moln. trafikbrottslagen (rattonykterhel) är tal— rika. Enligt uppgifter, som inhämtats från kontrollstyrelsen, begicks un- der 1000 3 720 sådana brott. I mycket stor utsträckning används här bötes— straff.62 Det kan beträffande trafikbrotten slutligen anmärkas att erkända mill om olovlig körning (it 5 lt.) ej sällan förekommer vid domstolarna
5” Uppgifterna hämtade ur Brottsligheten 1961. 7'" Här bortses från fylleri (70 396 bötesstraff) och förargelseväekande beteende (4 807 bötesstraff).
"" Se s. 13 och 1—1.
"' Av betydelse torde i detta sammanhang vara. att enligt kommitténs undersökning erkännande inför rätta förelåg i 12 317 fall eller vid 42,1 % av åtalen.
"? Vid kontrollstyrelsen har i detta avseende verkställts viss utredning. Denna visar att i 1856 av de 3 720 fall som förekom under 1960 dömdes vederbörande enbart för rattonykterhet. Härvid utdömdes fängelse i 70 fall medan beträffande 1 786 fall an— vändes bötesstraff. Fördelningen av dagsböternas antal framgår av denna uppställning
10— 40 dagsböter 651 fall -15— 60 dagsböter 661 fall 65— 80 dagsböter 355 fall 85—100 dagsböter 114 fall 105— dagsböter 5 fall
bl.a. på grund av att även i detta fall fängelse i högst sex månader kan ut- dömas, om brottet är grovt.
Även utanför trafikrättens område förekommer emellertid en mångfald speeialstraffrättsliga bestämmelser vid vilka av olika skäl strafföreläggan- de aldrig eller endast i viss utsträckning kan användas. Här skall endast nämnas följande exempel ur den tidigare omnämnda publikationen Brottsligheten 1961.
[trott Antal dömda l)a'rav bolor Skaltestrafflageu ............................................. 2 288 2 281 Uppbördsförordningen .................................... 2 478 2 453 Fiskeriförfattningar ....................................... 1 030 1 030
För en mera fullständig redogörelse beträffande specialstraffrättsliga be- stänunelser vid vilka fängelse ingår i straffskalan vill kommitten hänvisa till specialstraffrättsutredningens tidigare omnämnda betänkande angåen— de behörighet för tingsnotarie att såsom ordförande handlägga brottmål. Bilaga 1 till detta betänkande upptar nämligen en förteckning över straff- bestämmelser, gällande eller antagna den 30 juni 1961, med frihetsstraff i latituden.
Den lämnade redogörelsen torde, även om den är summarisk, visa att det är en betydande del av den ringare brottsligheten som ej omfattas av möj— ligheten till strafföreläggande. Ett mycket stort antal mål om erkända brott avgörs även av domstolarna. I stadsdomstolsutredningens betänkande Underrätterna (SOU 1961:6 s. 71) är följande statistiska material redo- visat.
_ Därav Slutligt avgjorda __ brottmål erkända bötes- bagatellbrottmål ”3 brottmål M
Häradsrätterna 1966 ...................... 37 000 6700 (18 %) 12800 (34,5 %) 19.57 ...................... 41200 7 500 (18,1 %) 20200 (49 %) 1958 ...................... 41600 7 200 (17,3 %) 19600 (47 %) 19:39 ...................... 42 300 7000 (16,6 %) 20100 (47,5 %)
Rådhusrätterna
(utom Stockholm, Göteborg och Malmö)
1956 ...................... 22 500 8600 (38,2 %) 14 300 (63.6 %) 1957 ...................... 23600 9 000 (38,1 %) 15 700 (66.3 %) 1958 ...................... 22600 7 600 (33,6 %) 14100 (62,4 %) 1959 ...................... 22800 6200 (27,2 %) 13600 (59,6 %)
"3 Härmed avses ensamdomarbrottmål. "4 Härmed avses mål om erkänt brott, för vilket svårare straff än böter ej ifrågakom- mer, ehuru fängelse ingår i straffskalan.
De erkända bölesbrotlmålcn utgör således en avsevärd del av under- rätternas samtliga slutligt avgjorda brottmål. Hett naturligt skulle det vara av väsentlig betydelse, om en enklare handläggningsform kunde skapas för en större del av dessa mål.” Även om huvudförhandlingen i dessa fall är summarisk skulle en användning av exempelvis strafföreläggande med- föra betydande besparingar för såväl samhället som den enskilde. Det kan i detta sammanhang bl. a. erinras, (IH åklagaren har att iaktta inställelse vid domstolen, ut! den tilltalade förlorar sin arbetsförljänst och ibland har att betala resor eller omlnnlsarvode, (Ill nämnd i stor utsträckning tjänstgör, oll protokollförare och vaktmästare måste finnas samt (lll domarens arbete blir mera omfattande än om ett skriftligt l'örlaramle används.
Strajöreläggandc Kommitténs överväganden [frugan om en vidgad användning av institutet. strafföreläggandc har. som framgått av tidigare lämnad redogörelse, vid ett flertal tillfällen varit föremål för överväganden. Redan processkommissionen föreslog att straff- föreläggande skulle få användas även då fängelse ingick i straffskalan för
ett brott. Kommissionen fann ej heller anledning att —— som sedermera skedde __ utesluta institutets tillämpning, om anledning förekom att måls-
ägande fanns. 1951 års rättegångskommitté behandlade problemet i sitt år 1953 avgivna betänkande med förslag till vissa ändringar i rättegångsbal- ken m.m. (SOU 1953: 26 s. 22 ff.). Riksdagen uttalade sig i ämnet vid 1950, 1954 och 1958 års riksdagar.
Som en sannnanfatlning av vad som förekommit torde kunna uttalas att i skilda sammanhang sympatier framförts för en utvidgning av tillämp- niugsområdet för strafföreläggande. Vid riksdagsbehandlingcn av frågan är 1958 framhöll första lagutskottet särskilt, att man vid lagstiftningsarbe— let på straffrättens område borde undersöka om det är möjligt att vidga användningen av strafföreläggande genom att i större utsträckning införa brottstyper med endast böter i straffskalan. Utskottet erinrade härvid sär- skilt om trafikbrotten. Kommitténs förslag till ändrad lydelse av 1 5 första st. trafikbrottslagen innebär en utvidgning av möjligheten att använda strafföreläggande. Trafilmvarsamhet, som ej är grov, kan. enligt. detta för- slag. till skillnad från 'ad som för närvarande gäller endast bestraffas med böter.
Tanken på användning av slrafföreläggamle även i de fall där fängelse ingår i straffskalan för ett brott, men detta straff sällan eller aldrig an- vänds, har emellertid även vunnit en ej obetydlig anslutning. Kommittén vill något närmare redovisa de skäl som i dessa sammanhang anförts för och emot ett sådant förslag.
"5 Kommittén vill erinra om att förslaget till lag om ordningsföreläggande kan för— väntas få den följden att en betydande del av bl.a. de erkända fyllerimål, som nu hand- läggs av domstolarna, ej längre kommer att belasta desamma. Se 5. 75 ff i detta be- tänkande.
Det har framhållits att de goda erfarenheter, soul vunnits av strafföre— läggandeinstitutet, motiverar en vidgad tillämpning. Åklagarkåren har visat sig väl kunna utföra dessa arbetsuppgifter. I andra sammanhang, t. ex. vid ätalsprövningen i invecklade och svärhedömbara fall, ställs åklagarna ofta inför vida mera krävande och ans 'arsfulla avgöranden än vid meddelande av strafföreläggande för enklare lagöverträdelser. Åklagarna har vidare en dömande. funktion då de träffar det viktiga och ej sällan ömtåliga avgö— randet, huruvida åtal skall anställas eller eventuellt åtalseftergift med— delas. De stora praktiska fördelarna vid användningen av strafföreläggande har ansetts väga lungt. Domstolen befrias från handläggningen av dessa mål. Även åklagaren erhåller arln-tslindring genom att han befrias från förberedelsen för rättsförhandlingen och den splittring av arbetstiden, som inställelscn vid rätten medför. Särskild vikt bar tillmätts att den miss- tänkte besparas besvär och kostnader för en inställelse, som i dessa mål ofta saknar betydelse. Möjligheten att döma i en persons utevaro har ej ansetts ersätta denna fördel. Vid strafföreläggandc vet den misstänkte vil— ket straff han underkastar sig. Slutligen har erinrats om betydelsen av snabbare avgöranden, vilket ej sällan kan vara av vikt även för den miss— tänkte.
Vad åter gäller invändningarna mot strafföreläggandeinstitutet har sär— skilt framhållits, att detta förfarande från principiell synpunkt innebär en betydande avvikelse från de allmänt gällande processrättsliga grundsatserna om ett kontradiktoriskt förfarande. Vid strafföreläggande framläggs icke materialet av två mot varandra stående parter och avgörandet träffas ej av ett från parterna helt fristående organ. Det kontradiktoriska förfarandet har vid strafföreläggandc ersatts av en överenskommelse mellan parterna. Kravet på domstolsprövning får ej efterges, då bedömandet fordrar hän- synstagande till förhållanden av mera komplicerad natur. Äklagarnas verk- samhet är undandragen ofl'enllighetens insyn och de kan bli utsatta för obehörig påverkan. En straffmätning genom åklagare kan medföra ojämn— het i strafftillämpningen och en otillbörlig mildhet i vissa fall. Enligt vad som vidare uttalats skulle en utvidgning av strafföreläggandcinstitutet till att omfatta brott vid vilka fängelse ingär i straffskalan medföra att det övervägande flertalet av förekommande brott skulle falla inom omrädet för strafföreläggande och sålunda även brott av ganska allvarlig natur. De vida straffskalorna ställer stora krav på den som har att bedöma ett brott. Varje fall måste bedömas efter sin egenart. Strafföreläggande bör endast användas vid förseelser, som närmast har karaktären av ordningsförseelser. Det har slutligen framhållits att man kan utvidga användningen av strafföreläggan- de genom att utsöndra de mera bagatellartade förseelserna till särskilda brottstyper med endast böter i straffskalan.
Kommittén har vid övervägande av de skäl som talar för och emot en användning av strafföreläggandeinstitutet vid brott, där fängelse ingår i
107 sl1':1t"t"sk:1lan, stannat för att avvisa tanken på en sådan utvidgnin'f. Vid detta st:"illningstagande hal kommitten beaktat det principiellt betänkliga att i alltför stor utsträckning ersätta det kontr: 1dikt toriska d0111stolsförfara11- det med den mera ensidiga handläggning, som strafförcläggandel innebär. Endast du det gäller övclträde lser, som näimast hal karaktären av ord— 11ingsförseelser, kan kravet på att den egentliga dömande verksamheten skall utövas enbart av domstol efter :'(—s. "" En utvidgning av str: 1fföreläggan- (leinstitutet till att omfatta brott, f'öi vilka även fängelse i högst sex ma— uader ingår i straffskalan, skulle medföra att ett mycket stort antal brotts— typer skulle komma att omfattas av 111öi|ighelen till sådant to1e.1.,":g1nde. Endast en |inga det av dessa kan anses utgöra olduiugsfölseelser. Återsto- den får till väsentlig det anses innebära kriminalitet i egentlig mening. En utvidgning av st ':1t"f("1rel:"igg:1ndet till detta område anser sig kommittén ej kunna godta.
Kommittén h:11 vid sitt st: ""1llningst: lgande även beaktat att antalet l)](1tt med enbart böter i straffskalan konuner att avsevärt utökas genom blötts— balken ("se bilaga M) och genom kommitténs förslag till nya straffskalor vid trafil(ovarsan1l1et. Häriuenom blir det 111(""1jligt att inom ett brottsom- r: "1de, som konunittén anser v."il lämpa si" för handläggning genom straff- föreläggande, i betydligt hogie "1:1(l än för närvarande utnyttja strafföre- t'""1ggandeinstit11tets stora praktiska fördelar. Användningen av strafföre- lägg ande torde ytterligare kunna utvidgas genom att inom specialstraff— rätten i hogre grad än för närvarande utformas särskilda st 'affskalor med enbart böter i strafflatituden.
Slutligen vill kommittén erinra 0111 att den undersökt nlöjli'fbeterna att skapa ett nytt institut för handläggning av mål (1111 brott, vid vilka fängelse ingår i straffskalan men endast bötesst 'aff ifrågasätts. De resulta-t kom— mitten vid (tessa överväganden kommit till skall redovisas senare i detta kapitel (se s. 122 ff.). Kommittén konuncr där att f'amlägga förslag (1111 ('11 ny handläggningsform, vid vilken den misstänkte skall kunna föreläggas
':1ff under (l(1111stolsn1edverkau. Detta förfarande har i—huvudsak samma praktisk a fördelar som shafforelagg1nde1nst11utet Det av kommittén före— slagna institutet har emellertid bl.1 :1. även den fördelen att det medger reg— lerin'f av ostridiga skadeståndsanspråk. På grund av vad 1111 anförts anser kommittén att det praktiska behovet av en vidgad användning av straff— fömläggande väsentligt minskat.
Kommittén har vidare övervägt (1111 högre straff än fyrtio dagsböter skall kunna ålägg as i ett strafföreläff ggande och om föreläggandet skall kunna omfatta även normerade böter. Även ett borttagande av eller en uppmjuk- ning i dessa begränsningar för institutets användning har emellertid av- visats av kommittén. Skälen för detta ställningstagande sannnanfallcr i 1111— vudsak med vad kommittén tidigare anfört om att strafföreläggande ej bör
"" Jfr redogörelsen för utländsk rätt, bilaga N.
användas, då fängelse ingår i straffskalan för ett brott. Beträffande Norme— rade böter :""11' det i praktiken endast vårdslös deklaration (2 & skattestraff— lagen), som kan vara aktuell för handläggning genom strafföreläggande. Ko111111itten anser emellertid att detta brott icke är av sådan karaktär att strafföreläggande bör användas.
Strafföreläggande kan som tidigare redovisats ej heller utfärdas, då an- ledning förekommer att målsägande finns. [ olika sammanhang har gjorts gällande att denna begränsning är olämplig. Det har härvid bl.a. uttalats, att det avgörande borde vara om målsäganden framställt ersättningsan- språk eller ej. Kommittén vill något närmare beröra denna fråga.
Mälsägandens ställning i brottmålspmcesscn
Gällande räl!
Under allmänt :ilal bör alla brott som ej uttryckligen undantagits bär— ifrån. Brotten under allmänt åtal indelas enligt hävdvunnet bl'uk i åklagar— brott och angivelsebrott, vilka senare i princip endast kan åtalas efter an- givelse (jfr dock SL 14: 4.5 st. 1 och RB 20: 4). Brott, som icke hör under allmänt åtal, kallas målsägandebrott.
En målsägande kan antingen ange ett brott till åtal eller också själv väcka åtal. Angivelsen kan enligt RB 20:51 riktas till åklagare eller polis— myndighet. Även annau än målsägande kan i vissa fall ange ett brott till åtal (RB 20:13—14, 11 5 lagen om illojal konkurrens, 34 5 lagen (1111 rätt till jakt, 40 g fiskeristadgan, 92 5 barnavårdslagen). Målsäganden äger enligt RE 20: 8, med visst undantag, ej väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, med mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skall äga rum. Har åklagaren väckt talan äger målsäganden bi- träda åtalet och även __ oaktat han eventuellt ej biträtt åtalet vid den lägre rätten fullfölja talan till högre rätt. Målsäganden äger under viss för- utsättning överta ett av åklagaren nedlagt åtal (RB 20:91; han får även anses befogad att justera ett åtal enligt samma regler som gäller för åkla- garen. Enligt RB 20:13—1—1 kan även annan än mälsägande i vissa fall tala få ett brott (jfr RB 20:16).
Bestämmelser angående enskilt anspråk i anledning av brott återfinns i 22 kap. RB. Enligt 1 g i kapitlet får talan mot den misstänkte eller annan (1111 enskilt anspråk i anledning av brott föras i samband med åtal för brot- tet. Sådan talan kan föras även av annan än målsäganden, och talan kan föras ej blott mot den tilltalade. Målsägandens ställning är emellertid på det sätt förmånligare att åklagaren enligt RB 22: 2 är skyldig att förbereda och utföra 111ålsägandens talan mot (len tilltalade, om det kan ske utan olägenhet och hans anspråk ej finnes obefogat. Vill målsäganden, att an- språket tas upp i samband med åtalet, åligger det honom att till under-
sökningsledaren eller åklagaren anmäla anspråket med uppgift å de om- ständigheter, varå det grundas (RB 22: 2 första st.). Talan om enskilt an- språk, vilket ej upptas i samband med åtal (RB 45: 4 andra st.), anhängig— göres genom ansökan om stämning. Åklagaren oeh målsäganden får dock enligt RB 45: 5 andra st., sedan åtal väckts, även utan stämning väcka talan mot den tilltalande om enskilt anspråk på grund av brottet, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt.
Även om talan om enskilt anSpråk upptagits till behandling i samband med åtalet, äger rätten enligt RB 22: 5, när skäl är därtill, förordna, att talan skall som särskilt mål handläggas i den för tvistemål stadgade ord— ningen. I)enna bestämmelse ger rätten möjlighet att exempelvis i trafikmål avskilja ett skadeståndsauspråk, då motpartens försäkringsbolag ej under- rättals före huvudförhamllingen i hrollmälet (22 & lagen om trafikförsäk- ring ä motorfordon).
Undersökningsledareu eller åklagaren är jämlikt RB 22: 2 andra st. skyl— dig att, om så kan ske, i god tid före åtalet underrätta målsäganden om att enskilt anspråk kan grundas å brottet. Någon närmare föreskrift om på vilket sätt målsäganden skall underrättas finns ej. I allmänhet sker emel- lertid denna underrättelse redan på förundersökningsstadiet genom polis- myndighetens försorg. Enligt 20 5 andra st. förundersökningskungörelsen skall således i protokollet bl.a. antecknas uppgift huruvida målsägaude ämnar föra ersättningstalan i anledning av brottet samt erforderliga upp- gifter rörande målsägandes enskilda anspråk i de fall då åklagaren för- bereder även målsägandens talan. Dessutom erhåller emellertid målsägan- den ofta en underrättelse från åklagaren i samband med all stämning (stämningsansökan) utfärdas. Målsäganden meddelas härvid att han, om han önskar föra talan om enskilt anspråk på grund av brottet, har att sna— rast möjligt (ev. senast inom viss tid) framställa sitt yrkande till rätten.
Vidare kan erinras om att enligt 14 5 förundersökningskungörelsen bör, då förundersökningen nedläggs eller det beslutas, att åtal ej skall väckas, underrättelse därom bl.a. lämnas målsägande, vilken angivit brottet eller anmält enskilt anspråk på grund av brottet.
I diseiplinmål (2 kap. militära rättegångslagen den 30 juni 1948) har frå- gan om målsägandens ställning erhållit en särskild reglering. Enligt. 10 & militära rättegångslagen får nämligen, även om brottet i och för sig är sådant att straff därför kan åläggas i diseiplinmål, detta förfarande ej användas bl.a. om annan målsägande än kronan films och denne förklarar sig ämna föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet eller eljest påfordrar att målet handläggs vid domstol eller om kronan är målsägan- de och ersättningsskyldighet för den genom brottet uppkomna förlusten eller skadan ej må åläggas i disciplinmål. Denna bestämmelse bör samman- ställas med 83 5 första st. i samma lag enligt vilket stadgande åklagaren, om annan målsägaude än kronan finns, har att tillfråga denne, om han
ämnar fö 'a talan om enskilt anspråk i anledning av brottet eller eljest på- fordra' att målet handläggs vid domstol. Redan under förundersökningen skall denna fråga beaktas. 1 20 5 tredje st. förumlersökningskuugörelsen stadgas därför: Avser förundersökning brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför må handläggas av betattningshavare vid krigsmakten, skall, om annan mälsägande än kronan finnes och denne förklarar sig icke ämna fö 'a ersättningstalan i anledning av brottet, i protokollet antecknas, huru— vida han likväl påfordrar att målet handlägges vid domstol.
Ur förarbetena
Beträffande målsägandens rätt att bl.a. biträda åtalet anför proresstug- beredningen (SOU 1938: 44— s. 261):
Enligt andra stycket äger målsäganden 'ätt att, om åklagare väckt talan, bi- träda åtalet. Målsäganden blir i sådant fall vid sidan av åklagaren part i målet och får därigenom samma rätt som denne att förebringa utredning och bevis- ning. Dock är målsägandens rätt begränsad av den ram åklagaren uppdragit för åtalet. Han får sålunda ieke _vrka ans 'ar för annan gärning än den som är före- mål för åklagarens talan men är oförhindrad att för denna gärning framställa annat ansvarsyrkande än åklagaren. [ samma utsträckning som rätten vid målets avgörande kan hänföra den åtalade gärningen under strängare lagrum än åkla- garen åberopat, är målsäganden be'ättigad att gå utöver åklagarens talan. Vill målsäganden däremot yrka ansvar för annat brottsligt förfarand- än det åklaga— ren åtalat, är han icke på grund av denna bestämmelse beiittigad därtill. Av målsägandens rätt att biträda åtalet följer, att då åklagaren i högre rätt fullföljer talan mot dom i målet. även malsäganden kan föra talan mot domen. Men även i fall, då åklagaren ej fullföljer talan, bör i målsägandens subsidiära åtalsrätt ingå befogenhet för honom att föra talan mot domen. Målsäganden bör äga full— t'öljdsrätt, vare sig han vid den lägre rätten biträtt åtalet eller ej. Vad nu sagts om talan mot dom torde böra äga motsvarande tillämpning beträffande talan mot rättens beslut i målet.
Vad åter gäller frågan om enskilt anspråk på grund av brott uttalar process-kommissionen (SOU 1926: 32 s. 246 ff.):
'l'ill förmån för adhesimisprineipen tala särskilt de praktiska fördelar. som vinnas genom båda anspråkens framförande i samma mål. ])en utredning, som fordras för att bedöma ansvarsfrågan och målsägandens privaträttsliga an— språk, är till stor del densamma. I båda fallen kommer det an på att styrka, att en viss gärning begåtts av svaranden. Härutöver kan visserligen ytterligare ut- redning erfordras av olika slag för de båda spörslnålen. ”Vien det är givet, att en betydande besparing i tid och kostnader kan vinnas, om anspråken få förenas i en rättegång. Härigenom undvikes också, att oförenliga domar meddelas, vilket alltid måste vara stötande för 'iittskänslan. Med hänsyn till att för närvarande hos oss.f*amställandet av pri 'aträttsliga anspråk i sammanhang med utförande av ansvarstalan förekommer i synnerligen stor utsträckning, bör ej heller utan tvingande skäl den nuvarande praxis förbjudas.
Proeesskommissionen har därför ansett målsäganden böra såsom hittills hava rätt att i sammanhang med en av allmän åklagare eller målsägande själv utförd ansvarstalan få sitt privaträttsliga anspråk mot den tilltalade på grund av brottet
prövat i brottmälet. I 1886 års riksdagsproposition sökte man framtvinga en för- ening genom stadgande, att det civila påståendet ej finge göras gällande efter det laga k'aft vunnen dom i ansvarst"ågan givits. såvida målsäganden varit hörd i målet om ansvar. En dylik tvångsregel synes icke 'ara påkallad. Det kan under- stundom — särskilt då det privaträttsliga anspråket kräver vidlyftig utredning —— vara önskvärt, att ansvarspåståendet prövas i särskild rättegång och med det privat 'ättsliga anspråket anstår, tills ans 'arsfrågan blivit avgjord.
Om sålunda tillfälle bör beredas målsäganden att få sitt privaträttsliga an- språk prövat i samband med ansvarsfrågan, bör det likväl ej förbises, att nämnda anspråk i brottmålet alltid är av underordnad natur i förhållande till processens egentliga föremål, ansvarspåståendet. En förening av de båda anspråken bör (lär— för ej få äga rum, om därigenom skulle uppkomma olägenhet för ansvarsfrågans handläggning. Detta är händelsen, då det civila anspråket genom sin vidlyftig- bet eller eljest är ägnat att försinka rättegången. I dylika fall bör rätten äga be— fogenhet att, på vilket stadium målet än befinner sig, förordna, att det privat- rättsliga anspråket skall handläggas särskilt. Denna regel återfinnes allmänt i de främmande lagar och förslag. som tillåta förening av ansvarstalan och civilt an- språk. Enligt nya lagberedningens principbetänkande skulle i detta fall den civila talan lämnas vilande i avbidan på brottmälets utgång, därest den tilltalade var häktad i målet. Var han på fri fot, skulle det förfaras på enahanda sätt, om nå- gondera parten påyrkade särskild handläggning av den civila frågan och dom- stolen funne sådant lämpligt. Samma ståndpunkt intog beredningen i dess 1884 avgivna lagförslag. Olägenlieten av ett uppskov är visserligen mest framträdande, då den tilltalade hålles häktad i målet, men även eljest lär det kunna inträffa fall, då ett fördröjande av ansvarsfrågans avgörande måste anses så olämpligt, att dom- stolen bör äga avskilja det privaträttsliga amp-åket från brottmålet utan att här- för vara beroende av yrkande från någon av parterna.
Samma praktiska hänsyn, som enligt vad ovan anförts tala för att målsäganden medgives att framföra sitt pri 'at'ättsliga anspråk i samband med ansvarstalan, göra det också önskvärt, att en dylik anslutning för målsäganden såvitt möjligt underlättas. Processen bör anordnas så, att målsäganden utan onödig kostnad och (nngång kan få sitt anspråk bedömt. Å andra sidan måste tillses, att den tilltalade ej lider förfång genom det civila anspråkets framställande i brottmålet. Särskilt måste beaktas, att den tilltalade erhåller erforderlig tid att bereda sig på svaro- måls avgivande.
Prom'sslughcredningen anför bl.a. (SOU 1938: 44 s. 28] ):
Såsom framhållits vid 1 & medför ofta en förening av åtal och talan om enskilt anspråk till gemensam behandling praktiska fördelar. Å and 'a sidan kunna även olägenheter uppkomma genom en sådan förening. Skulle behandlingen av det enskilda anspråket i samband med åtalet föranleda dröjsmål med ansvarsfrågans avgörande eller sistnämnda fråga eljest finnas böra avgöras särskilt, bör ett skil- jande av de båda anspråken kunna äga rum. Detta kan särskilt inträffa, om det enskilda anspråket kräver vidlyftig utredning.
Kommitténs överväganden
Målsägandens åtaIS'ätt är grundad på en urgammal germansk rättstradi— tion, som dock under tidernas lopp successivt trängts tillbaka. Rättegångs- balken medförde den betydelsefulla förändringen att det enskilda åtalet
blev subsidiårt i fråga om åklagarbrott och angivelsebrott, d. v. s. beträffan- de brott som hör under allmänt åtal. Ett ytterligare steg i samma riktning innebär den av riksdagen antagna broltslmlken. Här överförs nämligen ett flertal målsägandebrott _— exempelvis vissa fall av ärekränkning ., ' till an- givelsebrotten.
Den antydda utvecklingen torde 'äsentligen kunna förklaras av att den germanska vedergällningstanken alltmera trängts i bakgrunden. Straffets syfte har blivit ett annat. Numera framstår målsägandens åtalsrätt väsent- ligen som en kontroll av att åklagarna ——kanske f'amför allt i politiskt mera oroliga tider _— med oväld utövar sin rätt och plikt att åtala. Det är även ytterst sällan som målsägande väcker enskilt åtal vid åklagar- och angivelse— brott. Mälsägandens rätt att biträda åtalet och fullfölja talan till högre rätt är likaledes ett uttryck för tanken att målsäganden har ett intresse att be- vaka i ansvarsfrågan. Det är emellertid vid mycket få tillfällen som måls— äganden anser sig höra utnyttja dessa sina möjligheter."7 Detta torde visa, att målsäganden nästan undantagslöst anser att åklagaren ensam kan be— vaka även målsägandeintresset.
Målsägandens rätt att biträda åtalet torde ej, utom i speciella fall, i nå- gon beaktansvärd utsträckning, vare sig direkt eller indirekt, medverka till att ansvarsfrågan erhåller en mera allsidig prövninU. Åklagarens å tjänstens vägnar förda talan är här i allmänhet den enda som kan anses ha någon saklig betydelse. Den moderna utvecklingen inom kriminalpolitiken innebär även att det. är föga lämpligt att vid allmänt åtal tillerkänna målsägandens uppfattning i päföljdsl'rägan betydelse. Av en jämförelse med förhållandena i övriga nordiska länder l'ramgar också att målsägandens ställning där är mindre stark än i värt land."”
I och för sig föreligger enligt kommitténs uppfattning skäl att ta upp frågan om målsägandens ställning i brottmälsprocessen till förutsättnings— lös principiell prövning. Kommittén anser emellertid, att en sådan vittgåen- de prövning knappast faller inom ramen för kommitténs uppdrag. Detta utesluter å andra sidan icke, att hithörande problem kan och bör övervägas i begränsad omfattning från mera praktiska utgångspunkter.
Enligt gällande rätt är målsägande, även i mål om ringa brott, berättigad att när som helst under processen biträda åtalet. Dock föreligger ej någon skyldighet för rätten eller åklagaren att underrätta målsäganden för att bereda denne tillfälle att biträda eller fullfölja åtalet. (Jfr RB 45: 15 första st.) Stadgandet i RE 22: 2 om att målsägande, om det kan ske, skall under— rättas i god tid före åtalet, har nämligen främst till syfte att underlätta för målsäganden att framställa enskilda anspråk på grund av brottet. Måls—
"7 Enligt Olivecrona, Rättegången i brottmål enligt RB, första uppl., s. 74, hade exem— pelvis under år 1952 avdömts 304 brottmål vid hovrätten över Skåne och Blekinge. 1 3 fall vädjade målsäganden jämte åklagaren och i 3 fall vädjade han ensam (därav ] fall då han ensam fört åtal i underrätten).
"” Jfr redogörelsen för utländsk rätt (bilaga Ni.
ägandens eventuella intressen i ansvarsdelen har följaktligen ej tillmätts självständig betydelse. Det kan i detta sammanhang även anmärkas att me— dan det under förundersökningen alltid skall antecknas om målsägande ämnar föra ersättningstalan i anledning av brottet (20 (5 förundersöknings— kungörelsen), föreligger det ej någon motsvarande skyldighet att utreda om målsägande ämnar biträda åtalet.
Det krävs således en viss aktivitet från målsäganden för att denne skall kunna bevaka sina intressen i ansvarsdelen. Målsäganden har att själv följa åtalsfrågan och i tid framställa sina yrkanden till rätten.
Kommittén anser det icke möta några betänkligheter att, redan på ett relativt tidigt stadium av sakens handläggning, kräva ett handlande från målsäganden för att denne skall bibehållas vid sina processuella möjlig- heter i ansvarsdelen. Härigenom betages icke den målsägande, som verkli- gen anser sig ha ett intresse att bevaka, sina nuvarande rättigheter. Sam- tidigt möjliggöres förenklade handläggningsregler för det stora flertalet ringare brottmål, där målsäganden är nler eller mindre ointresserad av ansvarsfrågan.
Kommittén kommer att senare i samband med strafföreläggande och stäinningsföreläggande närmare överväga hur denna fråga praktiskt skall lösas. i detta sammanhang bör erinras om att kommittén vid sitt ställnings- tagande beträffande ordningsföreläggande ansett att en eventuell måls- ägande i de fall, som där kan bli aktuella. måste anses sakna intresse av ansvarsfrågans bedömning.
Målsäganden har emellertid även möjlighet att i brottmålsprocessen framställa sina enskilda anspråk i anledning av brottet. Denna förmån an- vänds även i förhållandevis stor utsträckning. Inte minst i mål om ansvar för vårdslöshet i trafik förekommer det att skadeståndsyrkande fram— ställs. Tidigare redovisad statistik (s. 18) visar sålunda att sådant yrkan- de. förekommer i ca 10 % av samtliga trafikmål vid underrätternaJt” Även i övrigt är det vid vissa typer av mål om ringare brott förhållandevis van- ligt med skadeståndsyrkande. Kommittén har för att belysa bl.a. denna fråga beträffamle nägra ofta förekounnande brottmål inhämtat vissa upp- lysningar beträffande vid mulerriitterna meddelade domar i brottmål (se uppställning på nästa sida).
Den redovisade statistiken visar bl.a. att vid ringa misshandel, snatteri, egemnäktigt förfarande och bedrägligt beteende förekommer skadestånds— talan i förhållandevis stor utsträckning. Åklagarna för i ett betydande an— tal fall målsägandens talan och dennes yrkande är ofta medgivet. Det bör emellertid påpekas att statistiken endast redovisar mål i vilka erkännande förelegat från samtliga tilltalade i alla åtalspunkter.
Främst processekonomiska skäl synes ligga bakom den rätt målsägan—
"9 Avser ej Stockholm. Göteborg och Malmö.
8—461-1 83
l II III IV V
Brott Antal mål i Antal av de Antal av de Antal av de vilka erkän- under II upp- under III under IV an- nande inför tagna målen upptagna givna fallen rätta före— i vilka förts målen i vilka ivilka skade— legat och talan om skadestånds- ståndstalan endast bötes- skadestånd talan varit för samtliga straff av måls— helt med— målsägande utdömts. ägande. given. förts av
åklagare.
Våldsamt motstånd (SL 10:4) ..... 627 59 50 43
Ringa misshandel (SL 14:13 /15, 18,
36, 42, 44/) ................... 1162 379 212 111 Allmänfarlig vårdslöshet (SI. 19:5/10/) 247 13 10 7 Snatteri (SL 20:2) ............... lE-lös 147 141 124 Egenmäktigt förfarande (SL 20:6
/8, 10/) ....................... 871 5112 90 (in Bedrägligt beteende (SL 2122) ..... 647 227 209 185 Häleri m.m. (SL 21:6) ........... 161 26 26 23 Fiskeriförfattningar ................ 370 29 25 16
den och i viss utsträckning även annan erhållit att framställa sina skade— ståndsanspråk i brottmålet. Denna förmån har sitt särskilda värde i sådana fall, där den tilltalades möjligheter att utge skadestånd och eventuell rättegångskostnad är begränsade.
Den omständigheten att en brottslig handling kan medföra säväl straff som skadeståndsskyldighet utgör ett starkt skäl för att dessa frågor hand— läggs i en och samma rättegång. Vid sådan gemensam handläggning er— hålls så gott som alltid processekonomiska fördelar. Även om tvist före— ligger beträffande storleken av ett fordrat skadestånd, är denna fråga van- ligen av förhållandevis enkel beskaffenhet, och domstolen kan utan större olägenhet i omedelbart samband med huvudförhandlingen i brottmålet döma även i skadeståndsdelen.
Ett annat starkt skäl för gemensam handläggning är otvivelaktigt att härigenom undviks mot varandra stridande domar i ansvars- och skade- ståndsdelen. Självfallet skulle det vara olyckligt om detta skulle förekom— ma i någon nämnvärd utsträckning. Särskilt för lekmannen måste det före- falla märkligt att en domstol i samma fråga kan komma till olika resultat.
Det har gjorts gällande70 att staten har en skyldighet att medverka till att brottslingen efter förmåga söker ersätta målsäganden den genom brottet
7" Se bl. a. Thyrén. Principerna för en strafflagsreform. ]. s. 76 ff.
uppkomna skadan. Den omständigheten att rättsordningen erbjuder måls— äganden processuella förmåner kan ses som ett uttryck för denna skyl- dighet.
l detta sammanhang måste erinras om att åklagarna under vissa förut- sättningar är skyldiga att å tjänstens vägnar föra talan för den skadelidan— de. Som jämväl framgår av den redovisade statistiken (s. 114) förekommer det i förhållandevis stor utsträckning att åklagare för målsägandens skade- ståndstalan. En förutsättning för att åklagare skall utföra talan om enskilt anspråk är emellertid att ersättningsfrågan ej vållar särskilda bedömnings- problem. Åklagarna har även att avväga huruvida skadeståndsansprä- ket är ohemult eller ej. Det anses vidare att åklagare icke bör medverka till att bevisning förehringas för skadeståndskravet. Vid tveksamhet i fråga om ersättning för exempelvis sveda och värk kan det dock förekomma att åklagare åberopar läkarintyg.
Vad gäller mål om ansvar för vårdslöshet i trafik för emellertid åklagare i allmänhet ej skadeståndstalan. En av anledningarna härtill har angivits vara den omständigheten att försäkringsbolag skall underrättas jämlikt 22 & trafikförsäkringslagen. Det väsentliga skälet är emellertid att det i bilmål ofta föreligger mot varande stridande partsintressen, till vilka åklagaren ej kan ta ställning.
Det förhållandet att målsäganden, ofta genom åklagaren, kan föra skade— ståndstalan i brottmålet är en betydelsefull förmån. Även om kraven är enkla torde man kunna räkna med att målsäganden i annat fall ej sällan antingen skulle ha avstått från att föra talan eller också skulle ha fört talan genom ombud (advokat eller annan). Särskilt i exempelvis miss- baudelsmäl tillkonnner en annan faktor av betydelse. Den tilltalades ekono- miska ställning är här ej sällan sådan att målsägandens möjligheter att få ut skadeståndet ter sig ovissa. Givetvis måste det då vara än mera tvivelaktigt huruvida eventuella rättegångskostnader skall bli betalda. In— för utsikten av en självständig eivilprocess mot den i brottmålet tilltalade skulle säkerligen många inålsägaude komma att avstå från skadestånd. Det är därför här av särskild vikt att en exekutionstitel erhålls i samband med åtalsfrågans prövning.
I nu berört avseende intar trafikmålen i viss mån en särställning. Van- ligen åligger det här ett försäkringsbolag att tillse att ett utdömt skadestånd blir en realitet ävensom att svara för målsägandens rättegångskostnader. Det kan med hänsyn till dessa speciella förhållanden göras gällande att målsäganden i dessa fall icke har behov av de särskilda processuella för- måner som eljest tillkommer honom. Mot en sådan tanke måste emellertid invändas att det är ett samhälleligt intresse att processen blir så enkel som möjligt. i alla mål. En Särlagstiftning rörande målsägandeanspråk i trafik- mål mäste redan i och för sig möta starka betänkligheter. Dessutom är det ej ens i trafikmålen så att en målsägande kan vara säker på att få ut sitt
skadestånd. En insolvent cyklist eller fotgängare kan exempelvis vara den skadeståndsskyldige.
Kommittén vill vidare framhålla att skadeståndet även har en kriminal— politisk betydelse. Strafflagberedningen (SOU 1956155 5. 129) framhåller att det är av största vikt, att den som förorsakar skada genom brott förmås att så långt detta är honom möjligt ersätta skadan. Detta är enligt bered- ningen påkallat irke blolt av omtanke om den som har förfördelals genom brottet »——— målsäganden. Skadeståndet fyller även ett viktigt kriminalpoli— tiskl ändamål genom att på ett från pedagogisk synpunkt lämpligt sätt göra klart för den dömde och andra att den som vållar skada genom brott är pliktig att gottgöra skadan. Betalningen av skadeståndet kan också enligt beredningen i sig innebära en kännbar påföljd för brottet, framför allt när _ som i regel är fallet _— den dömde nödgas avstå från en del av sin inkomst. för att kunna fullgöra betalningsskyldigheten. Liknande tankar uttalas även av departementschefen i brottsbatkspropositionen (prop. lll/1962 ('. 290; jfr BrB 27: 5 och 8 5 lagen om villkorlig dom)."
Den lämnade redogörelsen torde visa att det finns mycket som talar för att målsäganden på ett enkelt sätt i brottmålsprocessen bör kunna fram- ställa sina anSpråk. Denna förmån bör följaktligen i princip icke rubbas. Samtidigt måste emellertid, som redan uttalats under rättegångsbalkens förarbeten, betonas att ansvarsfrågan är det centrala i en brottmålsprocess. Utredningen i detta avseende får icke försvåras eller fördröjas av att skade- ståndsfrågorna är komplicerade. En snabb reaktion på ett brott är alltid önskvärd. Ett uttryck för dessa tankar är den rätten tillagda befogenheten att förordna att skadeståndsfrågan skall som särskilt mål handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen (jfr RB 22: 5).
Som kommittén uttalat vid behandlingen av frågan om målsäganden och dennes rätt att biträda åtalet m.m., kan det icke anses möta betänkligheter att ålägga målsäganden en större aktivitet under förundersökningen i de fall han vill bibehållas vid sina processuella rättigheter. Detta gäller enligt kom- mittén även i fråga om rätten att föra skadeståndstalan i brottmålsprocessen. Samtidigt torde det vara önskvärt att skadeståndsfrågorna mer än för när- varande blir utredda redan under förundersökningen. Denna ersätter näm- ligen det förberedelseförfarande som i ett tvistemål klargör parternas iu- slällning till framställda yrkanden. Även om dessa frågor i ett brottmål van—
?! Beträffande skadeståndet och kriminaliteten se bl. a.
Agge, Den svenska straffrättens allmänna del i huvuddrag, s. 21 ff: Agge, Straffrättens allmänna del, Andra häftet, s. 194 ff; Ekelöf, Straffet, skadeståndet och vitet, s. 55 ff; Karlgren, Skadeståndsrätt (1958), s. 15 ff; Lundstedt, Grundlinjer i skadeståndsrätten D. 1 (1935) s. 104 f; Stjernberg, Den positiva straffrättens allmänna del, Häfte 1, s. 32 f; Strahl, Om påföljder för brott, Andra uppl.. s. 318 ff; Ussing, Erstatningsret (1937), s. 8 f; Ussing, SvJT 1937 s. 115 f samt SOU 1959: 37 s. 232 ff.
ligen är förhållandevis okouipliet-rade, är det dock önskvärt att de är så väl förberedda som möjligt inför huvudförhandtingen. Det torde kunna göras gällande att det för närvarande ej sällan brister i detta avseende. Den till- talade ställs sålunda ofta först vid hnvudförhandlingen inför målsägandens krav. Naturligen kan det då vara svårt att mer eller mindre oförberett ta ställning till dessa. Ett mer aktivt förberedelseförfarande under förunder— sökningen kan även medverka till ett större antal frivilliga uppgörelser.
Även för målsäganden skulle det innebära en avsevärd förbättring i för— hållande till gällande rätt, om hans anspråk kunde bli mera omsorgsfullt förberedda under förundersölmiugen. Nu tvingas målsäganden ofta att vid huvudförhandlingen ta ställning till bestridanden, varom han först i detta sammanhang fär kännedom. Detta kan medföra rältsl'örlust för målsägan- den, enär det i detta sena skede av processen ofta är praktiskt omöjligt att exempelvis införskaffa ny bevisning för att styrka skäligheten av ett fordrat skadestånd.
Det sagda avser i princip även trafikmälen. Emellertid är det här i prak— tiken vantigen omöjligt för en mälsägande att på ett tidigt stadium av för- nndersökningen klargöra sin inställning i skadeståndsfrågorna. Ett eller flera försäkringsbolag skall inkopplas och dessa vill gärna före sitt ställ- ningstagande ta del av förundersökningen. Givetvis är det dock _ inte minst för att undvika processer -—— ett intresse att parterna så snart som möjligt är aktiva för att lösa skadeståndsfrågorna. Detta sker lämpligen genom att part så snart som möjligt tar kontakt med vederbörande för- säkringsbolag. Under förundersökningen bör utredningsmannen främja att så sker.72
Med beaktande av de mera allmänna synpunkter kommittén nu anfört, skall kommittén närmare överväga vilka ändringar som kan vidtas i straff- föreläggandeinstitutel.
Kommitténs fortsatta överväganden och förslag beträffande.— strail'öreläggande
Som tidigare framhållits fär stral'l'öreläggande för närvarande ej använ- das vid brott där anledning förekonnner att målsägande finns. Denna fråga har tidigare icke ansetts vara av någon större praktisk betydelse enär det vid brott, som bestraffas endast med böter, sällan finns någon målsägande. Framförda förslag att ta bort detta hinder för användning av strafföreläg- gamle har därför avvisats bl. a. med hänvisning till detta förhållande.” Den av riksdagen antagna brottsbalken innehåller emellertid ett flertal brott med enbart böter i straffskalan för exempelvis de ringa fall—en. Dessa är
7” Kommittén har erfarit att polisen på vissa håll underrättar försäkringsbolagel om inträffad olycka. En sådan tidig underrättelse har visat sig underlätta regleringen av skadeståndsanspråken. Denna fråga skall kommittén närmare återkomma till i ett se- nare betänkande.
” Se SOU 1953: 26 s. 34.
till sin natur sådana att målsägande alltid eller vanligen förekommer.” Vidare har kommittén föreslagit att fängelse skall utgå ur straffskalan för trafikovarsamhet. som ej är att anse som grov. Detta medför att strafföre— täggande i princip kan komma att användas även vid detta brott. Vid det alldeles övervägande antalet fall av åtal för trafikovarsamhet förekommer målsägande.
Berörda förhållanden gör det enligt kommittén erforderligt att målsägan- dens ställning vid strafföreläggandeinstitutet närmare övervägs. Frågan måste nämligen numera anses ha en stor praktisk betydelse.
Det avgörande för frågan om strafföreläggande skall kunna användas vid en brottslig gärning med enbart böter i straffskalan har ansetts vara, om det av utredningen framgår att målsägande finns i det aktuella fallet. d. v. s. om skada uppkommit. Det. kan då tänkas att målsägande kommer att fram- ställa skadeståndsanspråk. Strafföreläggande får ej utfärdas. Däremot har det ej ansetts erforderligt att undantagslöst hindra användningen av straff- föreläggande vid brottskategorier, vid vilka målsägande är tänkbar. Är det uppenbart att i det förevarande fallet målsägande ej finns kan således. som nyss framhållits. strafföreläggande utfärdas. Berörda förhållande torde visa att det icke främst är brottets art. utan hänsynen till målsäganden som i dessa fall utgjort det avgörande skälet för att bestämmelserna erhållit sin nuvarande utformning.
Kommittén har ej vid en genomgång av brott med enbart böter i straff- skalan men där målsägande alltid finns (exempelvis misshandel, ringa brott) kunnat finna att det skulle möta några betänkligheter att inom detta förhållandevis begränsade brottsområde använda strafföreläggande. Natur— ligen har kommittén vid detta ställningstagande särskilt beaktat att sådant föreläggande ej får avse mer än 40 dagsböter.
Särskilt vid trafikovarsamhet framstår det vidare som mindre lämpligt att ej medge strafföreläggande i de fall då skada uppstått. Bedömningen av de. fall då skada ej uppstått är snarare svårare, och det kan ej göras gällan- de att dessa till sin natur skulle vara lindrigare —— mera ordningsbetonade —— än då skada uppstått.
Ställningstagandet i den här aktuella frågan blir följaktligen beroende av vilken hänsyn som skall tas till målsägandeintresset. Kommittén vill i detta avseende hänvisa till de mera allmänna synpunkter som tidigare uttalats. Sammanfattningsvis kan framhållas att kommittén anser att det redan på ett förhållandevis tidigt stadium i handläggningen av ett brottsfall kan krävas, att målsäganden anger sin inställning till frågan om den handlägg- ningsform som skall väljas. Det kan enligt kommittén icke. anses obilligt att detta ställningstagande skall kunna påverka hans processuella rättigheter och förmåner.
Målsäganden har enligt gällande rätt möjlighet att biträda ett åtal och
" Se uppställning över vissa i brottsbalken upptagna brott (bilaga M).
fullfölja talan mot en dom i ansvarsfrågan. Strafföreläggandeinstitutet ger ej utrymme för något sådant ingripande från målsägandens sida. Kommit- tén anser att målsäganden, för att bibehållas vid sina rättigheter i nu berört avseende, bör åläggas att till åklagaren framställa begäran om att åtalet skall handläggas vid rätten. Detta måste ske innan strafföreläggande ut- färdas. Härigenom blir det möjligt för målsäganden, då han har ett verk- ligt intresse härav, att påverka handläggningen. Kommittén utgår från att sådan framställning endast kommer att göras i rena undantagsfall.
Det kan visserligen göras gällande att en sådan bestämmelse kan med- föra att en målsägande på grund av okunnighet underlåter att kräva att åtal skall ske vid rätten. Strafföreläggande kan härigenom komma att utfärdas mot hans vilja. Häremot kan emellertid invändas bl. a. att användningen av strafföreläggande endast påverkar målsägandens ställning då föreläggandet godkänns och därigenom blir att jämställa med en lagakraftägande dom. Det är med andra ord i huvudsak endast i straffmätningsfrågan som måls- äganden betages möjligheten att påverka avgörandet.
Det kan vidare antas att målsäganden i de fall, då han har något mera framträdande intresse beträffande påföljden, inhämtar erforderliga infor- mationer —— hos åklagare, advokat eller annan —— för att kunna tillvarata sina intressen. Kommittén har särskilt övervägt huruvida angivelsebrotten och eventuellt även övriga fall, då angivelse skett, borde erhålla en sär- ställning oeh strafföreläggande ej användas. Det har emellertid icke ansetts lämpligt —— främst med hänsyn till det ringa ingrepp i målsägandeintresset som ett strat't'öreläggande utgör —— att ge särskilda regler för handlägg- ningen av denna typ av brott. Kommittén förutsätter emellertid att åklagar— na kommer att med varsamhet, och endast då det kan antas att målsägan— den ej har någon invändning, använda strafföreläggande vid brott, där målsägandens intresse är mera uttalat, exempelvis vid ärekränkningsbrot— ten. I dessa fall torde det dessutom -— bortsett från att erkännande i all- mänhet ej föreligger —— även från andra synpunkter ofta vara olämpligt
att använda strafföreläggande.
Målsäganden kan även ha intresse av att få sina yrkanden om enskilt anspråk handlagda i brottmålsprocessen. Kommittén anser att målsägan- den i princip ieke bör betagas denna processuella förmån. Det är emeller— tid, som framgått av den tidigare redovisade statistiken (s. 114), mycket. vanligt att målsäganden av en eller annan anledning ej framställer skade— ståndsyrkandc i brottmål. Kommittén anser att det i dessa fall icke kan möta några betänkligheter att strafföreläggandeiustitutet används. Endast då målsägande förklarar sig ämna föra skadeståndstalan, bör därför straff— l'öreläggande vara uteslutet.
Under förundersökningen skall, såvida detta är möjligt, målsägandens inställning närmare utredas. Kommittén anser således — till skillnad från vad som föreslagits beträffande målsägandens inställning till ansvarsfrå-
guns handläggning att det bör :'iligga uudersökniugsledare eller aklagare att om möjligt tillfråga målsäganden om han ämnar föra skadeståndslalau. Vanligen är det lämpligt att den som håller förhör med målsäganden får i uppdrag att införskaffa uppgifter i detta avseende. Målsägandens inställning skall då antecknas i förundersökningsprotokollet. Någon särskild form för avgivande av målsägandens förklaring kan ej anses erforderlig. Visserligen är det möjligt att det någon gång kan uppkomma tvist huruvida anteck- ningen i förundersökningsprolokollet är riktig. Detta bör emellertid enligt kommittén icke få komplicera förfarandet i normalfallet. Det måste under- strykas alt om någon gång ett strafföreläggande skulle komma att utfärdas mot en målsägandes önskan, detta endast får processuell betydelse. Den möjlighet, som målsäganden erhållit att framställa sina enskilda anspråk i ln'ottmålsprocessen, får icke betraktas som en förmån som under alla för- hållanden skall bibehållas. Målsäganden har kvar sina rättigheter att föra en självständig eivilproeess och i denna ordning kräva ut sitt skadestånd.
Även annan än målsägande kan i brottmålet föra talan om enskilt an— språk i anledning av brottet. Talan kan även föras mot annan än den miss- tänkte. I dessa fall krävs vanligen att det enskilda anspråket anhängig— görs genom stämning.75 Som exempel på sådan talan kan nämnas försäk— ringsbolags regressanspråk jämlikt 25 5 försäkringsavtalslagen.
Här är det emellertid än mera uppenbart att möjligheten att föra skade— ståndstalan är en processuell förmån av sådan art att den icke bör få hindra en förenklad handläggning av ansvarsfrågan. Kommittén anser det icke motiverat att låta frågan om strafföreläggande skall kunna användas bli beroende av om anspråk av den art som nu berörts framställs eller ej. Eu- dast i den mån den ordinära brottmålsprocessen ändå tillgrips bör alltså dessa anspråk kunna handläggas i denna ordning. Vid detta ställningsta— gande har kommittén beaktat att det från praktiska synpunkter medför svä- righeter att ta hänsyn till andra krav än dem som framställs av målsägan— den. Vidare kan erinras om att i de fall talan om enskilt anspråk förs av annan än målsägande, är det vanligen fråga om ett så allvarligt brott all huvudförhandling blir erforderlig. Det torde emellertid böra åligga åklagar- na att beakta intresset av att den som begått en brottslig gärning jämväl får bära de skadeståndsrättsliga konsekvenserna av sitt handlande. Från denna synpunkt kan det ibland vara lämpligt att icke använda strafföreläggamle för att möjliggöra att regresskrav skall kunna framställas i en ordinär brott— målsprocess.
Den reglering av målsägandens ställning i brottmålsproeessen, som kom—
7" .lfr NJA 1962: 174. Detta rättsfall kan väntas medföra att det blir erforderligt att väcka talan om enskilt anspråk genom stämning i avsevärt större utsträckning än vad som hitintills torde ha tillämpats. Kommittén vill närmare överväga denna fråga i se- nare betänkande. Jfr motioner vid 1963 års riksdag (I: 531 och 11: 641) samt l:a lagutsk. utl. 20/1963.
mitten föreslagit, kan eventuellt få till följd en begränsning av antalet fram- ställda skadeständsyrkauden. Detta kan emellertid från kriminalpolitisk eller annan synpunkt icke anses innebära någon beaktansvärd olägenhet.
Kommittén har slutligen övervägt att föreslå att strafföreläggande skall kunna godkännas genom ombud. Även om starka skäl talar för att den miss- tänkte bör beredas denna möjlighet, kan vissa principiella erinringar » främst med hänsyn till att ett godkänt föreläggande omedelbart vinner laga kraft . riktas mot ett sådant förslag. Emellertid innebär kommitténs för- slag beträffande ordningsföreläggaude vid vissa förseelser. att det mest tramträdande behovet av att strafföreläggande skall kunna godkännas genom ombud. kan anses undanröjt. Det är nämligen inte minst i fråga om handläggning av l'ylleriförseelser och andra ordningsförseelser som kravet pä berörda lagändring gjort sig särskilt starkt gällande. Kommittén anser dessutom - — i likhet med vad som föreslagits vid ordningsföreläggande -' — att i fråga om ett strafföreläggande, som endast upptar böter, betalningen av dessa skall anses som godkännande av l'öreläggaudel. Härigenom skapas ett smidigt sätt för godkännande även av ett strafföreläggande. Med hänsyn till vad nu anförts har kommittén icke ansett sig böra framlägga förslag om godkännande av strafl'öreläggande genom ombud. Vid detta ställnings- tagande har kommittén även beaktat de svårigheter som föreligger att på ett praktiskt, men samtidigt från rättssäkerhetssynpunkt lämpligt sätt av- gränsa kretsen av dem, som skall anses behöriga att i egenskap av ombud godkänna ett strafföreläggande. Lämpligheten av att exempelvis polisman i dessa fall skall kunna vara ombud torde starkt kunna ifrågasättas. Vidare vill kommittén hänvisa till sitt förslag beträffande stämningsföreläggande, som ger möjlighet till godkännande även genom ombud.
SamImint'attningsvis kan erinras om att kommitténs förslag i vad avser användningen av strafföreläggande i huvudsak innebär den ändring i I'örhållamle till gällande rätt att strafföreläggande kan användas även om anledning förekommer att målsägandc finns. Denne skall emellertid ha för- klarat, att han ej ämnar föra talan om enskilt anspråk. Förfarandet kan däremot ej användas, då målsägande påfordral, att åtal skall ske i vanlig ordning. Det praktiska värdet av kommitténs förslag i denna del får be- dömas mot bakgrunden av att dels kommittén samtidigt härmed föreslår att fängelse skall utgå ur straffskalan vid trafikovarsamhet dels ock brotts— balken upptar ett betydligt ökat antal överträdelser med enbart böter i straffskalan (se bilaga M).
Kommittén vill slutligen framhålla att kommitténs förslag om ordnings- t'öreläggande icke innebär att, strafföreläggande aldrig skall användas i de fall ordningst'öreläggande kan ifrågakomma. Den omständigheten att det i det särskilda fallet exempelvis visat sig mindre lämpligt att utfärda ord- ningsföreläggande utgör icke tillräckligt skäl för att strafföreläggande ej
skall användas. Därest ej särskilda omständigheter föranleder till annat bör därför enligt kommittén i dessa fall strafföreläggande användas.m
Stämningsföreläggande
Kommitténs överväganden och förslag
Stral'förcläggandeinslitutet är som kommittén tidigare framhållit av så- dan karaktär att viss restriktivitet bör iakttas vid utvidgning av institutets anviiudningsomräde. En av de främsta anledningarna härtill är att rätten ej medverkar vid avgörandena. Samtidigt föreligger emellertid ett stort behov av en enklare handläggningsform för avgörande av brottmål, som visserligen är av mera allvarlig beskaffenhet än de som nu kan avgöras genom stratförelåggande, men som samtidigt ej är av sådan art att den tilltalades personliga inställelse vid rätten alltid måste anses erforderlig.
Berörda förhållanden gör det enligt kommittén angeläget överväga, om det icke är lämpligt att även i svensk rätt införa en från den ordinära brott- målsprocessen avvikande handläggning av vissa mindre brottmål, där rät- tens medverkan utgör en ytterligare rättssäkerhetsgaranti. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om att förenklad handläggning av brottmål un— der rättens medverkan förekommer i ett flertal främmande länder.77 Här- vid har i vissa fall en förhållandevis omfattande användning av ett sådant institut ansetts lämplig och möjlig.”
Dä slrafföreläggandeinstitutet infördes i vårt land ansågs det att ctt godkänt föreläggande i vissa fall borde kontrolleras av rätten (se SOU 1938: 44 s. 497 och 500, jfr SOU 1926: 32 s. 174 och 175). Enligt RB 48: 4 i dess ursprungliga lydelse skulle föreläggandet underställas rättens pröv- ning om det avsåg böter till högre belopp än 100 kronor. Åklagaren hade att överlämna föreläggandet jämte protokoll och anteckningar från förun- dersökningen, om sådan ägt rum, till rätten. För prövning av föreläggandet kunde rätten förordna om förhör med den misstänkte eller annan. Överens- stämde föreläggandet med lag och var det förelagda straffet ej uppenbart för högt eller för lågt skulle rätten fastställa föreläggandet. Om straffet var uppenbart för högt kunde rätten nedsälta detta. Processlagheredningcn (SOU 1938: H s. 500) erinrade emellertid om att rätten icke skulle gå när- mare in på straffmätningen. Endast i uppenbara fall borde rätten på grund av åklagarens straffmätning undanröja l'öreläggandet eller sänka det ut— mätta straffet.
Det visade sig emellertid i praktiken att åklagarna, i de fall underställ- ning skulle ske, endast i mycket ringa utsträckning använde sig av straff— föreläggande. Efter en kort tid ansågs det även onödigt att ha kvar denna
7" Beträffande (len närmare motiveringen till kommitténs förslag om författningsänd- ringar hänvisas till specialmotiveringen s. 132 ff.
77 Se framställningen över utländsk rätt, bilaga N. 75 Se framställningen över utländsk rätt, bilaga N, bl.a. s. 221, 223 och 225.
(lrvmstolsmedverkan. 1951 års riksdag beslöt därför att bestämmelsen om underställning av strafföreläggande skulle upphävas (prop. 200/1954).
De. vunna erfarenheterna av ett system med underställning av strafföre- liiggande ger knappast anledning att åter införa detta förfarande. Kommit- tén anser därför att det bör utredas om icke domstolens medverkan i ett förenklat brottmälsförfarandc kan ges en annan karaktär.
Vid de överväganden, som förekommit inom kommittén, har tanken framförts att, i likhet med vad som exempelvis sker i Norge (se härom bi— laga N. s. 223), i vårt land införa en handläggningsform för brottmål, där endast den tilltalade och alltså ej jämväl åklagaren har att iaktta inställelse. Denna lösning har emellertid avvisats av kommittén, främst enär rätten vid ett sådant förfarande skulle tvingas till en aktivitet som ej är förenlig med modern svensk straffprocess. Den tilltalades ofta berättigade önskemål att ej behöva iaktta personlig inställelse skulle ej heller kunna tillgodoses.
Kommittén har vidare övervägt en handläggningsform som närmast sk alle kunna lmrakteriseras som ett av rätten utfärdat strafföreläggande.” Även en lösning efter denna linje har kommittén ansett mindre lämplig. särskilt enär det måste anses för svensk rätt i hög grad främmande, att rätten skall ge den tilltalade ett förslag till straff, som denne kan godta. om han. så önskar.
Vid sitt ställningstagande till nu antydda vägar för lösningen av före- liggande problem har kommittén även beaktat, att dessa handläggnings- former kräver en förhållandevis hög grad av medverkan från rättens sida i förfarandet. De tillgodoser alltså ej tillfullo kravet på att så långt möjligt minska domstolarnas arbetsbörda.
Vid utformningen av ett nytt handläggningssystem måste de tidigare om— nämnda olägenheter — — främst från rättssäkerhetssynpunkter —— undvikas som finns vid de för närvarande inom rättegångsbalkens ram använda för- enklade förfarandena. Dessa nackdelar är så betydande att kommittén ej anser sig böra anvisa dessa förfaranden som de lämpligaste för handlägg— ning av sådana mindre brottmål där den tilltalades personliga inställelse ej kan anses erforderlig. Kommittén åsyftar härmed att i de fall, där den tilltalade ej iakttagit personlig inställelse eller endast mera formellt är företrädd vid huvudförhandlingen, han ej får det av de uppgifter åklagaren lämnar inför rätten. Den tilltalade har då ej heller möjlighet att bedöma storleken av det straff han underkastar sig genom sitt erkännande och han får ej underrättelse om domen.
Kommittén har även övervägt möjligheten att bygga upp en förenklad hamtläggningsform av ifrågavarande brottmål med utgångspunkt från de principer, som ligger till grund för RB 46: 15, och samtidigt undanröja de väsentligaste av de nackdelar, som Vidlåder detta system. Ett sådant un- danröjande skulle bl. a. kunna ske genom att åklagaren, eventuellt i
79 Se om förhållandena i Schweiz i bilaga N s. 230. Jfr även Danmark 5. 219.
stämningsausökan, anger det straff han yrkar. Domstolen har därefter. om målet avgörs i den tilltalades utevaro, att döma till ett straff, som ligger inom de gränser åklagaren angivit. Ett sådant förfarande är emellertid be- Itäl'tal med väsentliga brister.
Bestämmelsen i RB 46: 15 är ett undantagsstadgande, avsett för det fall att den tilltalade ej inställt sig i enlighet med rättens kallelse. Det kati en— ligt kommitten icke vara lämpligt att grunda ett nytt handläggningssystem på en umlanlagsregel. Den omständigheten att den tilltalade uteblivit be- höver ingalunda innebära att han erkänner gärningen och godtar det av åklagaren yrkade straffet. Domstolen skulle följaktligen tvingas att på handlingarna pröva vilken betydelse som skall tillmätas den tilltalades ute— varo. Förumlersökningsprotokollet skulle härigenom få en ("ikad betydelse. Förfarandet har även den nackdelen att åklagarens inställelse vid rätten blir erforderlig.
luom kommittén har även dryftats'm frågan om förfarandet skulle kunna anordnas på det sätt att den misstänkte skulle föreläggas ett av åklagaren bestämt högsta bötesstraff. Den misstänkte skulle ha möjlighet att yttra sig om straffets storlek och rätten skulle inom den sålunda angivna straff— skalan pröva skäligheten av straffet. Detta innebär emellertid en utvidgning av skriftligheten även till tvistiga straffmätningsfrågor. En sådan utvidg- ning anser kommittén i princip olämplig. Förundersökningen får nämligen härigenom en allt större betydelse, vilken bl. a. motverkar den strävan som föreligger att göra förundersökningen så enkel som möjligt. Principen att I'örundersökningen ej skall utgöra bevismaterial torde ej kiruna upprätt— hållas. Åklagaren kan ha förauletts till en straffmätning, som avviker från det normala, på grund av sin kännedom om särskilda förhållanden vilket måhända icke framgår av det material som tillställts rätten. Det kan följ— aktligen ifr gasättas om ej åklagaren och den tilltalade bör höras innan rätten ändrar ett, av åklagare föreslaget straff. Ett system, som innebär att tvistiga straffun'itningsf'ägor även i första instans avgörs på handlingarna, synes ej tillfredsställande. Det är ägnat att minska äktagarnas benägenhet att använda institutet.
Det förhållandet att ett förfarande är så uppbyggt att slral'fmälningen i första hand ävitar åklagarna, kan enligt kommittén ej anses medföra risk för en oenhettig straffmätning. Åklagarna har minst lika goda möjligheter som rätten att undvika en bristande likformighet i detta avseende. Erfaren— heten från institutet strafföreläggande visar även att riksåklagaren och landsfogdarna kan verka för enhetlighet. Som bekant omfattar en under- rätt vanligen ett avsevärt mindre område än ett län. Väntade förslag om nya och väsentligt större åklagardislrikt torde även ge än bättre förutsätt- ningar än för närvarande att åstadkomma enhetlig straffmätning. Kommit- tén anser ej heller att erfarenheten från användningen av strafföreläggande
3" Jfr reservationer av herrar Agvald och Fröding.
visar att åklagarna, i strid mot en praxis som tillämpas vid domstolarna, söker förelägga för höga straff. Flerstädes torde sålunda de standardnormer, som ligger till grund för åklagaruas straffmätuing vid utfärdande av straff- l'öreläggande, ha tillkommit i samråd med domstolarna eller i varje fall under hänsynstagande till dessas straffmätning. En tendens i nyss angiven riktning skulle även snart komma att motverkas genom att allmänheten far kännedom om förhållandet och därför underlåter att godkänna före- täggandena.
Kommittén anser följaktligen att problemet bör lösas efter andra prin- ciper. Det är härvid enligt kommittén särskilt väsentligt att den närmast formella förhandling, som för närvarande förekommer i vissa fall, undviks. Fran rättssäkerhetssynpunkt bör samtidigt så långt möjligt tillses att en tilltalad ej av bekvämlighets— eller kostnadsskäl, d. v. s. för att undvika en inställelse, erkänner ett brott som han egentligen vill bestrida. Denna risk föreligger emellertid, om icke kravet på personlig inställelse vid rätten görs obligatoriskt, oavsett vilket förenklat system som än används. Det är att märka, att rättegångsbalken i praktiken visat sig erbjuda stora möjligheter att avgöra mål och till och med i särskilda undantagsfall döma till frihets- slral'l' utan den tilltalades personliga inställelse.
Kommittén vill framhålla att inom berörda brottsområde, d. v. s. då för— utom böter även fängelse ingår i straffskalan för ett brott, det är avsevärt mera betydelsefullt än vid exempelvis en ordningsförseelse att värdet av ett erkännande noga prövas. Det är alltså enligt kommittén uppenbart att i de fall personlig inställelse från den tilltalade av åklagare eller domstol anses erforderlig sådan också skall iakttas. En förenklad handläggningsform skall alltid lämna möjligheten att använda det normala processförfarandet öppen. l'lräu rättssäkerhetssynpunkt lorde ej kunna bortses från att en övergång från det förenklade förfarandet till den ordinära handläggningsformen bör göras så lätt och smidig som möjligt.
Lösningen av föreliggande problem bör enligt kommittén sökas efter en linje som så långt detta är möjligt anknyter till strafföreläggandeinstitutcl. samtidigt som likhet med den ordinära brottmålsprocessen bör eftersträvas.
Kommittén anser sig böra framlägga förslag om förenklad handläggning efter följande riktlinjer.
Ett nytt institut, betecknat stäniningsföreläggande, införes. Stämnings- l'öreliiggandet utgör, som namnet antyder, en kombination av stämning i brottmål och strafföreläggande. Stämningsföreläggandet innefattar sålunda samtidigt ett inledande av en brottmålsprocess genom stämning och ett av åklagaren utfärdat föreläggande för den misstänkte att godkänna ett däri angivet bötesstraff. Åtal anses väckt genom stämningsföreläggandets del- givning med den misstänkte. Godkänns föreläggandet, öppnas därmed möj- lighet för en väsentligt förenklad handläggning av målet. Om däremot före- läggandct icke godkänns, fullföljes processen i vanlig ordning. Det slutliga ständpunktstagandet till valet av handläggningsform ankommer på rätten.
Det måste anses olämpligt att rätten, innan den misstänkte uttalat sin uppfattning om föreläggandet, tar del av handlingarna. Den misstänkte kan nämligen annars lätt få den uppfattningen att även rätten godtagit det förelagda straffet. Stämningst'öreläggandet bör därför icke blott, pit siitt nyss angivits, utfärdas av åklagaren utan även delges av honom med den misstänkte. Innan åklagare utfärdar stämningsföreläggande har han bl. a. att pröva om åtalet kan handläggas utan att den tilltalade iakttar per- sonlig inställelse vid rätten. Sedan föreläggandet delgivits med den miss— tänkte har denne att inom viss tid avgöra om han vill erkänna gärningen och godta det förelagda bötesstraffet jämte eventuella yrkanden om för- verkande m. m. Godkänner han föreläggandet, vilket även måste anses innebära att han ej påkallar förhandling vid rätten, skall han återställa t'öreliiggandet till åklagaren. Denne skall omedelbart insända handlingarna till rätten, som antingen utan förhandling kan meddela dom i överensstäm- melse med föreläggandet eller också kan förordna att målet skall avgöras efter huvudförhandling. Vid rättens val av handläggningsform skall bl. a. beaktas om den tilltalades inställelse inför rätten är erforderlig för utred— ningen av åtalet. Det kan erinras om att bestämmelsen i RB 21: 2 enligt vilken rätten skall ålägga den tilltalade personlig inställelse, då hans när— varo ej kan antas sakna betydelse för utredningen, bör beaktas även i dessa fall (jfr RB 46:15).m
Konnnittén anser att användningen av stämningsföreläggande bör be- gränsas till brott för vilka ej är stadgat svårare straff än sex månaders fängelse.”? Med hänsyn till vad kommittén tidigare anfört om nackdelarna med nuvarande handläggningsformer torde vissa skäl tala för att förfaran- det med slämningsföreläggande erhåller en vidare tillämpning. I alla de fall, då den tilltalades personliga inställelse ej anses erforderlig, kan så- lunda någon erinran i och för sig ej riktas mot att stämningsföreläggande används. Det bör om möjligt undvikas att rätten av närmast formella skäl meddelar vitest'öreläggande (RB 45: 15 andra st.) för den tilltalade att in- ställa sig personligen eller genom ombud. I praktiken torde emellertid i det stora flertalet fall, där svårare straff än sex månaders fängelse är stadgat för brottet, den tilltalades personliga inställelse vid rätten anses erforderlig. Det blir följaktligen då ej fråga om ett formellt vitesförläggande. En ytter- ligare utvidgning av området för stämningsföreläggande skulle icke med-
” 1951 års ritttegångskommitté har i en den 10 oktober 1960 avgiven promemoria (stencilerad) föreslagit att den obligatoriska skyldigheten för den tilltalade att inställa sig personligen skall göras beror-nde av om anledning förekommer till ådömande av strängare straff än böter eller om hans närvaro ej kan antas sakna betydelse för utred— mn"%gilti'afikmäIskommitténs förslag i denna del förutsätter att RE 21 :2 ändras i huvud- saklig överensstämmelse med rättegångskommitténs förslag. I annat fall kan den situationen uppkomma, att stämningsföreläggande kan användas i ett visst fall (svårare straff än sex månaders fängelse är ej stadgat för brottet) men den tilltalades personliga inställelse är. om huvudförhandling skall hållas, obligatorisk (straffarbete kan följa på brottet t.ex. på grund av återfallsbestämmelserna). Givetvis måste samordning mellan berörda stadganden ske.
127 föra att antalet åtal, som kunde avgöras efter stämningsföreläggande, skulle i nämnvärd grad öka. Kommittén har bl. a. av denna anledning stannat för förslaget att låta stämningsföreläggande få det tidigare angivna, mera be— gränsade användningsområdet. Härvid är emellertid kommittén väl med- veten om att förslaget icke erbjuder någon från logisk synpunkt oantastlig avgränsning av brottmål, lämpade att handläggas genom stämningsföre- läggande. Straffskalorna för ett brott är nämligen bl. a. beroende av en sådan i detta sammanhang ovidkommande faktor som att det endast vid vissa brott föreligger en särskild slraffskala för ringa fall. Kommittén vill emellertid framhålla att det för användningen av stämningsföreltiggande väsentligaste är att förfarandet endast kan avse bötesstraff. '
Kommittén har vidare övervägt, om någon begränsning skall göras be- träffande storleken av de böter, som skall kunna utdömas i denna ord- ning. Genom strat't'öreläggande kan, som redan tidigare framhållits, högst fyrtio dagsböter utdömas, och normerade böter kan ej tas upp i föreläggan- det. Kommittén anser icke att det finns anledning föreslå motsvarande in— skränkningar beträffande stämningsföreläggande. Det måste emellertid framhållas att man inför valet att använda föreläggande även har att be- akta det ifrågasatta bötesstraffets storlek. Den omständigheten, att böterna bedöms böra bli mycket höga, utgör ett skäl mot en förenklad handläggning. Ofta kan här den tilltalades personliga inställelse vara erforderlig.
Vad vidare gäller normerade böter har dess användningsområde under senare år begränsats. I praktiken är det endast83 vid brott mot skattestraff- lagen den 11 juni 1943 som sådana böter förekommer. Enär stämningsföre- läggande ej kan användas, då fängelse i mer än sex månader ingår i straff- skalan för det påstådda brottet, får således stämningsföreläggande praktisk aktualitet blott vid talan om ansvar för vårdslös deklaration: (2 5 skatte- straft'lagen). Kommittén anser, att förhållandena vid detta slags brott ej sällan är sådana, att en förenklad handläggning, i enlighet med de principer kommittén förordat, väl tillgodoser rimliga krav på rättssäkerhet. Bl. a. med hänsyn härtill saknas anledning att undanta normerade böter från det av kommittén föreslagna förfarandet.
Även beträffande stämningsföreläggande erbjuder målsägandens ställ— ning särskilda problem. Kommittén kan emellertid i denna fråga i huvud— sak hänvisa lill sina tidigare gjorda överväganden.84 Någon större principiell skillnad föreligger nämligen ej i detta avseende mellan strafföreläggande och stämningsföreläggande. Kravet på enhetliga regler väger även tungt. Det skall emellertid erinras om att kommitténs förslag beträffande straff— t'öreliiggande icke innebär någon saklig försämring i målsägandens rätt. Ul-
”3 Jfr dock 10 kap. 6 & handelsbalken, 12 5 förordningen den 6 november 1908 an- gående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper, 47 5 förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften, 77 5 lagen den 19 juni 1919 om flottning i allmän flottled.
" Se s. 111 ff.
redningen av målsägandens krav blir dessutom bättre. Kommittén föreslår därför att målsägandens ställning vid stämningsföreläggande i huvudsak regleras på samma sätt som vid strat'föreltiggande. Med den utformning kommitténs förslag till handläggning av stämningsföreläggande erhållit er- bj nder det ej målsäganden någon möjlighet att biträda åtalet. Däremot finns ej något hinder för målsäganden att överklaga rättens dom. En målsägan- de. som önskar biträda åtalet, skall därför, för att ej gå förlustig denna rätt, innan stäniningsföreläggande utfärdas begära att åtalet skall hand- läggas vid rätten på sätt är stadgat för brottmål i allmänhet.
lt'lålsägandcn kan emellertid som tidigare framhållits ha ett berättigat intresse av att få sina enskilda anspråk handlagda i brottmålsprocessen. Det kan därför ifrågasättas att utesluta användning av stämningsföreläggan— de då målsägande förklarar sig ämna föra skadeståndstalan. Som framgått av tidigare redovisad statistik” framställs i den typ av mål, som här är aktuell, i ej obetydlig utsträckning enskilda anspråk av målsägande. Dessa anspråk är emellertid ofta medgivna och åklagaren för ej sällan målsägan— dens talan. Det bör därför närmare övervägas om icke medgivna skade— ståndsanspråk skall kunna avgöras vid handläggning genom stämningsföre- läggande.
Kommittén vill erinra om att skadeståndsanspråk, som framställs i ett tvistemål, kan avgöras av rätten utan att förhandling erfordras. Då an- språket är medgivet, kan nämligen rätten enligt RE 42: 18 meddela dom under en skriftlig förberedelse. Det torde icke medföra någon rättsosäkerhet att ge rätten möjlighet att även i ett brottmål avgöra ett medgivet skade— ståndsanspråk utan huvudförhandling. Kommittén anser därför att enskilda anspråk, som grundas på brottet (RB 22: 2), bör kunna tas upp i ett stäm- ningsföreläggande. Det måste emellertid även fordras att åklagaren i det särskilda fallet anser sig kunna föra målsägandens talan. Har det enskilda anspråket upptagits i föreläggandet, bör det tillsammans med övriga yrkan— den delges den misstänkte, så att denne skall få tillfälle medge detsamma. Målsäganden erhåller härigenom en snabb och enkel väg att få sina skade— ståndsyrkanden fastställda.
Det bör liksom vid strat'l'öreläggande åligga nndersökningsledaren eller åklagaren att tillfråga målsäganden om han ämnar föra talan om enskilt anspråk. Förklarar han sig ämna göra detta men tas anspråken ej upp i ett stämningsföreläggande, väcker åklagaren åtal i vanlig ordning. Måls— äganden kan sedan vid rätten väcka talan om sitt anspråk. De principer, som kommittén föreslagit vid sin reglering av målsägandens ställning vid strafföreläggande, tillämpas även vid stämningsföreläggande.
Den främsta skillnaden mellan strafföreläggande- och stämningsföreläg— gandeinstituten är att rätten medverkar vid handläggningen av ett stäm— ningsföreläggnnde. Detta innebär otvivelaktigt ett visst merarbete i för—
55 Se s. ll-t.
hållande till handläggningen av ett strafföreläggande. Samtidigt undviks emellertid huvudförhandlingen, varigenom rättens arbete betydligt under— lättas. l)o|nsskrivningen kan göras enklare. Protokoll erfordras ej. Nämnd. åklagare. tilltalad. omlmd, protokollförare och vaktmästare behöver ej när— Yara.
Vad åter gäller åklagarnas ianspråktagande föreligger ingen större. skill— nad mellan förfarandet vid stämningsföreläggande och det vid strafföreläg— gande. l båda fallen befrias åklagaren från förberedelsen inför en rätts— t'örhandling och han undviker den splittring av arbetstiden, som en in- ställelse vid rätten innebär. Det kan emellertid göras gällande, att åklaga- rens arbete vid ett stämningsföreläggande t. 0. m. är mindre än vid ett straft'öreläggande. Kommittén anser nämligen att prövningen av om god— kännande. föreligger vid stämningsföreläggande bör åvila rätten. Denna ar- betsuppgift har åklagaren som bekant att själv utföra vid strafföreläggande. Vidare kan vid en jämförelse mellan strafföreläggande och stämningsföre- läggande erinras om att åklagaren i de fall godkännande av strafföreläggan- de ej erhålls har att utfärda en ny handling nämligen stämningsansökan (ev. stämning). Detta arbetsmoment försvinner däremot vid användning av stämningsföreläggande, enär åklagaren i motsvarande fall endast har att insända det icke godkända föreläggandet till rätten. Förfarandet vid stäm- ningsföreläggande innebär emellertid att ett betydande arbete med delgiv— ning av den misstänkte överförs från rätten till åklagarmyndigheten. Detta arbete kan dock på eget ansvar ombesörjas av skrivpersonal (jfr 24 5 andra st. (i. domsagostadgan).
Till sist vill kommittén framhålla att stämningsföreläggande till skillnad från strafföreläggande kan godkännas genom ombud. Detta innebär en stor praktisk fördel. Dessutom kan även skadeståndsfrågor regleras genom stäm- ningst'öreläggandef"
Extraordinära besvär vid straföreläggande Gällande rätt
lätt godkänt strafföreläggande gäller enligt RB 48: 4 som dom vilken vun- nit laga kraft. Något ordinärt rättsmedel för att erhålla ändring i ett strat'föreläggande finns alltså ej. Emellertid innehåller 59 kap. RB bestäm- melser om ett särskilt rättsmedel för talan mot strafföreläggande. Föreläg— gandel kan enligt RB 59: 5 nndanröjas om godkännandet icke kan anses som en giltig viljeförklaring, om vid ärendets behandling förekommit så— dant fel, att föreläggandet bör anses ogiltigt, eller om föreläggandet eljest ej överensstämmer med lag.
”'" Beträffande den närmare motiveringen till kommitténs förslag om författninga- ändringar hänvisas till specialmotiveringen s. 132 ff.
Talan mot strafföreläggande förs genom besvär till hovrätt av den miss- tänkte eller åklagaren. I RB 59: 6 stadgas vidare att besvär skall föras inom en månad efter det åtgärd för verkställighet av föreläggandet företogs hos den misstänkte. Bestämmelserna i 52 kap. RB är tillämpliga vid handlägg- ningen i hovrätten. Talan får ej föras mot hovrättens beslut.
Ett godkänt strafföreläggande har emellertid även ansetts kunna undan- röjas med tillämpning av resningsinstitutet i 58 kap. RB?T Institutet har använts vid såväl formella som materiella felaktigheter.
Ur förarbetena
Processkommissionen anför (SOU 1926: 32 s. 242):
Rättsmedlet i dessa fall bör vara besvär. Därest föreläggandet fastställts av lagmansrätten, bör det givetvis tillkomma hovrätten att pröva besvären, och an- ledning synes ej föreligga att uppställa en annan regel för de fall, då lagmans- rätten ej tagit befattning med målet. För besvärens avlämnande bör en viss tid föreskrivas i lagen. Hovrättens beslut i dessa mål bör kunna av parterna å ömse sidor överklagas genom besvär i högsta domstolen.
Processlagberedningen uttalar (SOU 1938: »l—l s. 587):
[ de fall, då rätten fastställt föreläggandet, böra, i anslutning till reglerna om domvilla, besvär föras i den hovrätt, som i händelse att åtal väckts ägt att upp- taga fullföljd talan mot underrättens dom. Därest föreläggandet skall lända till efterrättelse utan sådan fastställelse, kunde ifrågasättas, om besvären skulle upp- tagas av underrätten. Som processkonnnissionen uttalat synes dock anledning ej föreligga att för nu antydda fall uppställa en annan regel.
Den tid, inom vilken besvär skola föras, torde lämpligen börab räknas från det åtgärd för verkställighet av föreläggandet företogs hes den misstänkte., något som icke utesluter, att besvär kunna anföras tidigare. Däri-st verkställigheten göres till utgångspunkt för besvärstiden, torde denna kunna bestännnas jämförelsevis kort; i förslaget har den upptagits till en månad.
Kommitténs överväganden och förslag
Som framgår av den lämnade redogörelsen för gällande rätt handläggs besvär jämlikt RB 5915 av hovrätt. Dessa ärenden är emellertid vanligen av enkel beskaffenhet och i det stora flertalet fall förs talan av åklagaren till förmån för den som sakfällts genom strafföreläggandet. Det kan bl. a. på grund härav ifrågasättas om ieke avgörandena kan anförtros underrät- terna, och kommittén vill ta upp denna fråga till närmare prövning. Som ett ytterligare skäl härför vill kommittén framhålla det tidigare i detta betänkande framlagda förslaget om att besvär över ordningsföreläggande skall handläggas med tillämpning av bestämmelserna i 59 kap. rättegångs— balken. Detta kan medföra en viss ökning av dessa ärenden.
Av förarbetena till rättegångsbalken framgår att en av de främsta an- ledningarna till att hovrätten gjordes till besvärsinstans enligt RB 59: 5 var
37 Se NJA 1951:4l2, 1955: 557 och 1956: 700 samt lagrådet i prop. 143/1959 5. 28 ff.
den att strafföreläggande i viss utsträckning skulle fastställas av underrätt. Från skilda synpunkter måste det då anses olämpligt att den rätt, som fast- ställt l'öreläggandet, även skulle kunna undanröja detsamma. Genom en är 1954— vidtagen lagändring (prop. 200/1954) har emellertid den särskilda bestämmelsen om att rätten i vissa fall skall fastställa ett strafföreläggande upphävts. Berörda skäl mot en behörighet för underrätt att undanröja strafföreläggande föreligger följaktligen ej längre.
Även om ärenden angående besvär enligt RB 59: 5 ej utgör någon nämn- värd arbetsbelastning för hovrätternaf” kan icke enbart detta förhållande motivera att nuvarande förfarande bibehålls. Otvivelaktigt måste en hand- läggning i hovrätt bli mera kostsam och omständlig än ett motsvarande avgörande i underrätt. Ärendet kan i häradsrätt eller rådhusrätt prövas av ensamdomare, medan i hovrätt kollegialitet är erforderlig. I de undan— tagsfall, då parts inställelse krävs, måste i allmänhet en underrättsförhand- ling bli avsevärt mindre betungande för parterna än en hovrättsförhandling.
Det kan ej från rättssäkerhetssynpunkt finnas någon invändning mot att dessa avgöranden anförtros underrätt. Enär rätten ej tidigare med- verket vid handläggningen anser kommittén ej heller att någon principiell invändning kan riktas mot att den judiciella prövningen med tillämpning av ett särskilt rättsmedel sker vid underrätt och ej i hovrätt eller högsta domstolen (jfr RB 59: 2, där talan skall föras till den rätt, där talan mot domen skolat fullföljas).
Kommittén föreslår att besvär jämlikt RB 59: 5 skall föras vid underrätt. 't'alan mot underrättens beslut bör dock kunna föras i hovrätt.
Kommittén vill vidare behandla frågan om den tid inom vilken besvär skall föras mot strafföreläggande (orduiugst'öreläggande). Som framgått av den tidigare lämnade redogörelsen skall sådan talan för närvarande föras inom en månad från det åtgärd för verkställighet vidtogs hos den misstänk- te.” i praktiken har det emellertid visat sig att sådana förhållanden, som kan föranleda undanröjande av strafföreläggandet, i viss utsträckning ej uppmärksammas förrän långt senare. Besvär kan därför i dessa fall ej föras jämlikt RB 59: 5. Resningsinstitutet i RB 58: 2 har emellertid ansetts tillämpligt. Någon tidsfrist för talan jämlikt detta stadgande finns som be- kant ej. Härigenom har högsta domstolen kommit att belastas med ett visst antal resningsansökningar90 som, om besvärsinstitutet i KB 59: 5 varit tillämpligt, skulle kunnat handläggas i underinstans.
Även om den antydda olägenheten ej kan anses betydande måste det an— ses onödigt att dessa vanligen mycket enkla ärenden behandlas av högsta domstolen. Det måste även beaktas att riksåklagaren har att ta del i hand- läggningen av ett resningsärende.
***” Under första halvåret 1962 anhängiggjordes 22 ärenden om undanröjande av straff- t'öreläggande vid Svea hovrätt.
”" Se SvJT 1961 rf s. 16 beträffande utgångspunkten för beräkning av denna tidsfrist. "" Under år IHEU avgjordes fjorton sådana resningsansökningar av högsta domstolen.
På grund av bl. a. berörda förhållanden har förslag framförts att medge besvär enligt RB 59: 5 under obegränsad tid.91 Kommittén vill i detta sam— manhang erinra om att talan jämlikt RB 59: 5 aldrig kan ntfalla till den misstänktes nackdel. Har strafföreläggande undanröjts, kan nämligen ej därefter för samma gärning dömas till eller föreläggas svårare straff. För den enskilde kan alltså en förlängning av fatalieliden ej medföra någon egentlig olägenhet. Visserligen måste det i och för sig anses olämpligt att frågor om undanröjande av strafföreläggande prövas lång tid efter det föreläggandet utfärdats och godkänts. Denna olägenhet kan emellertid. enär resningsinstitutet vanligen är tillämpligt i dessa fall, icke undvikas oav- sett hur fatalietiden i RB 59: 6 bestämmes.
Kommittén föreslär emellertid att tiden för besvär mot stral'l'öreläggande enligt RB 59: 5 anges till ett år från det åtgärd för verkställighet av före- läggandet företogs hos den misstänkte. Härigenom torde en stor del av de ärenden angående undanröjande av stral'föreläggande, som för närvarande handläggs jämlikt RB 58:12, i fortsättningen kunna avgöras av underrätt.
Kommittén har, i enlighet med vad som nu anförts beträffande strafföre- läggande och stämningsföreläggande, upprättat förslag om att dels 20 kap. 8 g, 22 kap. 1 och 2 55, 30 kap. 6 och 7 55, 45 kap. 1 5, 48 kap. 1 och 3 55 och 59 kap. 6 & rättegångsbalken skall erhålla ändrad lydelse, dels i 48 kap. rättegångsbalken skall införas nio nya paragrafer, benämnda 5——13 55, dels i 59 kap. rättegångsbalken skall införas två nya paragrafer, benämnda 7—7— 8 55, dels oclc rubriken till 48 kap. rättegångsbalken skall erhålla ändrad lydelse, varjämte i sistnämnda kapitel skall införas underrutn'ilu'r före 1 5 samt mellan 4 g och 5 5. Dessa förslag ingår i kommitténs förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, hilugu D. Kommittén har tillika upprättat förslag till dels lag om ändrad lydelse av 84 & militära rättegångstagen den 30 juni 1948 (nr 472), bilaga E, dels url: kungörelse om ändrad lydelse av 8 och 20 55 förundersökningsknngörelsen den 19 december 1947 (nr 948), bilaga F.
Specmlmotwermg
Rättegångsbalken 20 Kap. 8 5. I denna paragraf har kommittén föreslagit en erinran om att målsägan-
den ej kan biträda åtalet då förfarandet med stämningsföreläggande an- vänds. Av 48: 6 andra st. framgår emellertid att stämningst'öreläggande ej
"' Se Cars. Om resning i rättegångsmål, Stockholm 1959, s. 114.
får utfärdas, dä mälsägande päfordrat att åtal skall ske i den ordning som är stadgad för brottmål i allmänhet. Härigenom har en målsägande, som anser sig ha ett verkligt intresse att bevaka vid ansvarsfrågans prövning, i princip samma rättigheter som enligt gällande rätt. Sedan stämningsföre- läggande utfärdats kan emellertid en målsägande ej förhindra att detta för- farande används. Han har emellertid möjlighet att till högre rätt fullfölja talan mot rättens doin.
Trots att stämningst'öreläggaude utfärdats kan åtalet, vanligen på grund av att den misstänkte ej velat godkänna föreläggandet, komma att hand- läggas enligt bestämmelserna för rättegången i brottmål i allmänhet. [ dessa fall finns det ej någon anledning att låta hindret för målsäganden att bi- träda åtalet bestå. Det bör ankomma på målsäganden att genom eget initia- tiv skaffa sig kännedom om de förändringar som kan ha skett i det pro- cessuella läget.
Strafföreläggande ersätter åtal, och om något biträdande av åtal kan det här ej bli tal. I 48: 1 andra st. har kommittén emellertid beträffande strafföreläggande föreslagit en ny bestämmelse av motsvarande innehåll som 48: (i andra st. (jfr beträffande ordningsföreläggande s. 78). På grund härav utesluter målsägandens begäran om åtal vid rätten användningen av strafföreläggande. Åklagaren har att väcka åtal enligt 45: 1 eller 48: 5.
22 Kap. 1 _s- låndast sädana enskilda anspråk, som åklagaren kan framställa enligt 32: 2, kan upptas i ett stämningsföreläggande. En erinran härom har an— setts erforderlig, enär detta utgör ett undantag från den i 22: 1 eljest an- givna principen. Det kan erinras om att ett utfärdat strafföreläggande även kan utgöra ett hinder för framställande av skadeståndskrav.
Har målsägande eller annan i särskilt mål vid rätten väckt talan om en— skilt anspråk i anledning av brottet, äger rätten enligt 22: 3, om det finnes lämpligt, förordna, att talan skall upptas i samband med åtalet. I de fall, då åtalet handläggs med tillämpning av bestämmelserna om stämningsföre— läggande, torde det i allmänhet ej vara lämpligt med sådant förordnande. Meddelas emellertid förordnande enligt 22: 3 har rätten även att besluta att de allmänna bestämmelserna för handläggning av brottmål skall till- lämpas (45 och 46 kap.).
2 5.
Kommittén har tidigare framhållit att målsäganden själv måste vara aktiv för att tillvarata sina intressen i ansvarsdelen. Detta gäller i princip även i fråga om målsägandens rätt att utnyttja den processuella förmånen att framställa skadeståndsanspråk i brottmålsprocessen. Denna förmån kan nämligen ej utnyttjas då stämningsföreläggande eller strafföreläggande an-
vänds. Vid stänlningsl'öreläggande kan dock, som framgår av 48: ti andra st., vissa anspråk framställas.
Kommittén har ansett att målsägandens intresse av att få framställa sina enskilda anspråk i brottmålsproeessen kräver ett särskilt skydd. Det bör sålunda åligga undersökningsledare eller åklagare att innan slrafföreläggan— de eller stämningsföreläggande utfärdas om möjligt tillfråga målsägande, om han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet. På grund av de stora fördelar, som är förenade med att parterna redan under förundersökningen söker klargöra sin inställning i skadeständsdelen, har kommitténs förslag ej begränsats till brott av beskaffenhet att kunna prö- vas genom slral'föreläggande eller stämningsl'öreläggande. Detta torde emelf lertid i praktiken ej innebära någon större förändring i förhållande till gällande rätt. Enligt förundersökningskungöretsen skall nämligen i proto- kollet antecknas uppgift huruvida mälsägande änmar föra ersättningslalan i anledning av brottet (se denna kungörelse 20 5 andra st.). Det har ej an- setts erforderligt alt meddela föreskrift om någon särskild form för under- sökningsledarens eller åklagarens förfrågan. Vanligen torde målsäganden komma att tillfrågas redan vid eventuellt förhör under förundersökningen. Har målsäganden till förhörsledaren (ofta en polisman) uppgivit, att han ej ämnar föra talan om enskilt anspråk, är åklagaren härigenom oförhindrad meddela föreläggande jämlikt 48 kap.
Närmare bestämmelser har ansetts böra meddelas i förundersöknings— kungörelsen.
30 Kap.
6 5. | de fall ett brottmål handläggs med tillämpning av bestämmelserna om stämningsföreläggande kan dom endast meddelas i överensstämmelse med föreläggandet. Naturligen bör domen kunna utfärdas i förenklad form. Det torde kunna övervägas att i dessa fall teckna domen på ett exemplar av stämningsföreläggandel. [I denna fråga vill kommittén som en jämförelse hänvisa till statens organisationsnämnds den 16 mars 1956 avgivna under— sökning rörande administrativa verksamhetsformer vid de statliga dom- stolarna (steneilerad) II:1 s. 110 ff.] Protokoll erfordras ej då dom med- delas enligt 48:12 (se '(i: l). Kommitténs förslag kräver emellertid änd— ring i protokolIskungörelsen (f)»tl 55).
7 5.
Enligt denna på 'agraf skall, då mål avgörs utan huvudförhandling, bl. a. underrättelse om tid för meddelande av domen sändas lill parterna. Kom- mittén anser det emellertid ej erforderligt med sådan underrättelse då räl- ten enligt 48: 12 meddelat dom senast inom 14 dagar efter det stämnings- förelåggandet inkommit. En erinran härom har intagits i paragrafen. I
dessa fall har parterna, oavsett om nmlerrätlelse lämnas eller ej, en viss möjlighet att bedöma när domen kommer att meddelas. Vidare skall be- aktas att rätten endast kan meddela dom i (")verensstämmelse med det god— kända föreläggandet. Det torde därför enbart vara i särskilda undantagsfall som part kan tänkas överklaga domen. Kommittén anser det icke motiverat att för dessa fall betunga rätten med en underrättelseskyldighet. Det torde emellertid vara lämpligt att blanketten för stämningsföreläggandet inne- håller en erinran om att den tilltalade endast under vissa förutsättningar erhåller underrättelse om tidpunkten för domens meddelande.
45 Kap. 1 5. Enligt 45: tl jämfört med 45: 1 är det i allmänhet rätten som utfärdar stämning. ltätten äger dock i viss utsträckning uppdra detta åt åklagare. Kommitténs förslag om stämningsföreläggande innebär emellertid att åkla- garen, i de fall sådant föreläggande förekommer, utan särskilt uppdrag från rätten äger utfärda stämning. I 45: 1 har intagits en erinran härom.
48 Kap. 1 g. Kommitten föreslår en ändrad lydelse av andra st. i denna paragraf. Härigenom kan strafförelz'iggand' användas * under förutsättning att hin- der ej möter jämlikt första st. __ även då målsägande finns. Endast då denne förklarat sig ämna föra talan om enskilt anspråk i anledning av brot— tet eller påfordrat att åtalet skall handläggas vid rätten föreligger enligt kommitténs förslag hinder för att använda strafföreläggande. Det har ansetts lämpligt att uttryckligen ange att det är förhållandet vid l'öreläggandets ulf/irdande som är det avgörande. Framställer målsäganden sitl _vrkande senare skall detta ej beaktas. En mälsägande kan komma att ändra sin inställning i den ena eller den andra riktningen under förunder- sökningen. Den senast uttalade uppfattningen skall då anses gällande. Har målsäganden förklarat sig vilja biträda åtalet, måste detta anses som en begäran om att åtalet skall handläggas på sätt är stadgat för brottmål'i allmänhet. Som redan framgått av kommitténs förslag till ändrad lydelse av 22:12 skall målsägandens intressen tillgodoses på det sätt att han om möjligt till- frågas om han ämnar föra talan om enskilt anspråk.
3 5. I likhet med vad kommittén föreslagit beträffande ordningsföreläggande (se specialmotiveringen till 5 5 lagen om ordningsföreläggande) har i 48: 3
intagits en bestämmelse om att strafföreläggande i vissa fall skall kunna godkännas genom betalning. Härigenom kan, bl. a. i de fall då den miss— tänkte själv ej har möjlighet att godkänna föreläggandet, ell ombud på ett smidigt sätt godkänna föreläggandet. Möjligheten till undanröjande av strafföreläggande jämlikt 59: 5 första st. 1. (jämte resningsinstitutet) är enligt kommittén i dessa fall tillräcklig för att vinna rättelse då betalning skett mot den misstänktes vilja.
Som godkännande genom betalning skall ej anses att den misstänkte förklarar att han ej erkänner förseelsen men att han trots detta betalar böterna. Även i andra fall då det på grund av omständigheterna framgår. att den misstänkte ej avsett att godkänna l'öreläggandel genom betalningen, måste emellertid ett skriftligt godkännande krävas för att föreläggandet skall få den av lagstiftaren åsyftade rättsverkan — enbart betalningen är således här ej tillräcklig.
Kommittén har ej velat ta ställning till om böterna lämpligen bör inbe- talas till indrivnings- eller äklagarmyndigheten (jfr 2 & KK den 19 december 1947 med närmare föreskrifter om strafföreläggande). Detta blir en lämp- lighetsfrågz, som i administrativ ordning får avgöras från rent praktiska synpunkter. Utformningen av åklagare- och exekutionsväsendets framtida organisation torde här särskilt få beaktas. Kommittén anser sig i avvaktan på väntade förslag i dessa avseenden ej böra förorda den ena eller den andra lösningen.
& 5.
Tillämpningsområdet för stänmingsföreläggande har begränsats all avse >>brotl, varå ej är stadgat svårare straff än fängelse i sex månader». tlärvid åsyftas den straffskala som är föreskriven i själva bestämmelsen om brottet. Däremot skall icke sådana regler, som i det särskilda fallet kan påverka den tillämpliga straffskalan, beaktas. Den omständigheten att exempelvis ett återfall föreligger får följaktligen från teoretisk synpunkt ej någon be— tydelse. Även om kommitténs förslag lämnar möjligheten öppen för en för— hållandevis vidsträckt användning av stämningsföreläggande. måste emel— lertid samtidigt beaktas den _vllerst väsentliga begränsning som ligger i att endast bötesstraff”? kan yrkas —— och utdömas -' — i ett stämningsföreläggan— de. Härigenom erhålls en nära överensstämmelse mellan de fall där stäm— ningsförcläggande skall kunna användas och där den tilltalades personliga inställelse ej erfordras (se härom s. 126).
Innan stämningsföreläggande utfärdas har åklagaren självfallet att pröva om det i det särskilda fallet är lämpligt med denna handläggningsform. Härvid skall även brottets al'l beaktas. Vid vissa brott (exempelvis särande av lukt och sedlighet, BrB 16: 11) kan det redan på grund härav rekommen—
"3 Flera bötesstraff kan åläggas, jfr BrB 25: 4 andra st. och 2 5 första st. särskilda böteslagen.
deras en stor äterhättsan'ihet vid användande av stämningsföretäggande. Även denna fråga får emellertid prövas från fall till fall och det kan enligt kommittén ej anses lämpligt att genom exempelvis en uppräkning ange brott där stämningsl'öretäggande i allmänhet ej bör användas.
Kommittén har vidare föreslagit att, då ämbetsstraff är stadgat i straff- skalan för ett brott, stämningsförclz'iggande ej skall användas. l)e själv- ständiga ämbelsbrotten är av sådan natur att förhandling inför rätten måste anses erforderlig då fråga om sådant brott uppkommer.
Bestämmelsen i andra st. sista punkten ger utlryek för principen att även vid stämningst'öreläggande gemensam handläggning skall ske då lnot en misstänkt skall föras talan om ansvar för flera brott (jfr dock 48:13 med hänvisning till 45: 3 första st. 1 p.).
! tredje st. av paragrafen har angivits att ätal skall anses väckt da stämningsföreläggandct delgavs med den tilltalade (jfr —t;'):t andra st.). Detta innebär bl. a. att konkurrensfrågor i förhållande till strafföreläggan- de. ordningsföreläggande och parkeringsbot får lösas på samma sätt som då alla] väckts med tillämpning av de allmänna bestämmelserna i RB 45: l.
5 6.
Stämningst'öreläggande skall i förekommande fall innehålla yrkande om förverkande och andra särskilda rättsverkningar. Det har ej ansetts er- forderligt att särskilt ange att jälnväl yrkande om förpliktande för den miss- tänkte att gälda kostnad i rättegången (RB 31 kap.) skall kunna framställas i stämningst'öretäggande. (Jfr lagen 20 december 1946 om återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål.)
Däremot kan andra yrkanden ej tas upp i ett stämningsförcläggande. 48: ä och li (jfr 48: 7 första st. 2.) anger uttömmande vad som kan före— !äggas den misstänkte. Frågor om exempelvis reseförbud och häktning kan därför ej handläggas i denna ordning. Att vederbörande berövats sin frihet behöver i det särskilda fallet ej utgöra ett hinder mot stämningst'öreläggan— de. Har rätten meddelat beslut om frihetsberövande utgör detta dock ett himter mot att använda det förenklade förfarandet.
Skadeståndsyrkande kan enligt andra st. av paragrafen. i fall som avses i 22: 2 första st., tas upp i stämningsföreläggande. Det kan även här bli fråga om rättegångskostnader. Liksom för närvarande skall åklagaren avgöra om han anser att målsägandens anspråk är av sådan beskaffenhet att han själv bör framställa det.
En målsägande kan genom att framställa yrkande om enskilt anspråk ljt'r dock 48: 6 andra st. 1 1).) eller genom att päfordra åtal i den ordning, som härför är i allmänhet. stadgad, hindra användningen av stämningsl'öre— läggande. Liksom vid strafföreläggande är det förhållandena vid utfärdan— vtet av stämningsföreläggandet som är avgörande. Målsäganden måste emel- lertid själv vara aktiv och i tid framställa sina yrkanden för att hänsyn skall
tas till hans uppfattning. [(ou'u'nitteu har ej ansett risken för oliemula yrkan- den motivera en bestämmelse om att målsäganden exempelvis även skall biträda åtalet för att hinder mot slälnningsföreläggande skall föreligga.
7 5.
till stämningsföreläggande är dels en stämning och dels ett föreläggande av visst straff. Det skall därför i första hand innehålla samma uppgifter som en vanlig stämning. En hänvisning har i första st. av denna paragraf skett till stadgandet om vad en stämningsansökan skall innehålla (45: »l; jfr lä: lli).
En handläggning med tillämpning av bestämmelserna om stäluuingst'öre- läggande kan endast vara skriftlig. Härav följer att muntlig bevisning ej kan förebringas. Vill åklagaren åberopa sådan bevisning i målet kan han därför ej använda detta föreläggande. Åklagaren har vid angivande av be— visningen i t'öreläggandet att. utgå från att godkännande skall ske. Inkom— mer ej godkännande, kan det föranleda åklagaren att ompröva sin inställ- ning till frågan om erforderlig bevisning. Vill åklagaren på grund härav åbe— ropa ytterligare bevisning, har han att inge särskild bevisuppgift till rätten.
Stämningst'öretäggandet skall även innehålla ett föreläggande för den misstänkte. Detta skall avse visst bötesstraff samt förekommande särskild rättsverkan och enskilt anspråk. Ett stadgande härom har intagits i första st.
] stämningsföreläggandet skall anges viss tid efter verkställd delgivning inom vilken godkännande av föreläggandet skall inkomma till åklagaren. Något hinder för åklagaren att översända särskild påminnelse till den till- talade, innan han med stöd av 48: 10 finner sig böra handlägga det genom delgivningen av stämningsföreläggandet väckta åtalet enligt de för brott- mål i allmänhet stadgade reglerna, kan ej anses föreligga.
I tredje st. stadgas att föreläggandet skall delges den tilltalade. Du att— männa reglerna beträffande sättet för delgivning av stämning i brottmål är tillämpliga även vid delgivning av stämningsföreläggande. (RB 33 kap.) Till delgivningen av föreläggandet är samma rättsverkningar knutna som till delgivningen av en ordinär stämning. Föreläggandet kan utgöra inled— ningen till en brottmålsprocess där bestänmietserna i 45 och 46 kap. RB blir tillämpliga.
8 g.
Godkännande av ett stämningsföreläggande kan endast ske skriftligen. Det skall tecknas på föreläggandet. Till skillnad från strafföreläggande kan emellertid ett stämningsföreläggande även godkännas genom ombud. Rätte- gåugsbalkens allmänna bestämmelser om rättegångsombud blir här tillämp— liga (21:2 fjärde st., jfr med 12: 14 första st. p. 2—4). Stämningsföre—
.
läggande kan dock ej mottas av den som innehar fullmakt avseende rätte-
&
gång i allmänhet (12: 14 andra st.).
lindast ett sadant godkännande som avser samtliga av åklagaren fram— ställda yrkanden kan godtas. Har den tilltalade framställt erinringar exem- pelvis i skadeståndsdelen utgör detta hinder för handläggning i denna ord- ning även av ansvarsdelen.
i) &.
lnkonnner godkännande inom företagd tid skall åklagaren omedelbart till— ställa rätten det godkända föreläggandet (stämningsföreläggandetl. Åtalet är att anse som väckt genom delgivningen av stämningsföreläggandet. och aklagaren kan ej nnderläla att översända hamtlingarna till rätten.
Samtidigt med stämningsföreläggandet skall åklagaren till rätten över- sända de skriftliga handlingar och föremål som han åberopar som bevis. Denna bevisning skall framgå redan av stämningsföreläggandet.
I andra st. av paragrafen anges det övriga material som åklagaren skall tillställa rätten.
til å.
Godkänner den tilltalade ej I'öreläggamlcl, skall :iklagaren vidta åtgärd för atalets handläggning vid rätten. Därvid blir bestämmelserna i 45 och »ll') kap. att tillämpa.
Brottmålsprocessen är inledd genom att förfarandet med stänmingsföre- läggande använts; av 48: 5 tredje st. framgår att åtal anses väckt genom delgivningen av föreläggandet. Åklagaren skall därför ej utfärda ny stäm- ning och det processuella läget blir helt att likställa med den situation, som föreligger dä åklagaren med tillämpning av 45 kap. 1 och 16 55 själv ut— färdat stämning utan att samtidigt kalla till huvudförhandling. Detta inne- bär bl. a. att även det icke godkända stämningsföreläggandet enligt 45: 16 fjärde st. skall översändas till rätten, varvid bevis om den verkställda del- givningen bifogas.
Även ett godkännande, som inkommit senare än som förelagts, kan emel— lertid enligt andra st. godtas av åklagaren. En förutsättning härför är dock att :'iklagaren funnit sig böra avvakta godkännandet och ej översänt det icke godkända stämningsföreläggandet till rätten.
Kommittén har övervägt om även ett senare inkommet godkännande skall kunna godtas. Detta skulle emellertid bl. a. kräva en särskild reglering av målsägandens ställning. Kommittén har nämligen föreslagit att i och med att åtalet handläggs på sätt om rättegången i allmänhet är stadgat, skall målsäganden. trots att åtalet ursprungligen väckts genom stämningsföre- läggande, kunna i vanlig ordning biträda åtalet och framställa yrkanden om enskilda anspråk. Det kan vidare icke anses lämpligt att den tilltalade skall kunna avvakta exempelvis kallelse till huvudförhandling för att där- efter insända godkännandet. Redan från början bör det stå klart för den till— talade att om denne icke godkänner och insänder föreläggandet inom före- lagd tid, huvudförhandling ej kan undvikas. Det torde då bli mycket sällan
som ett godkännande inkommer för sent. Kommittén anser därför icke att ett godkännande som inkommit sedan åklagaren översänt stämningsföre— läggandet till rätten i och för handläggning av åtalet enligt den för brottmål i allmänhet gällande ordningen skall kunna utgöra grund för en dem enligt 48: 12. Ett godkännande, som inkommit för sent, har däremot ett avsevärt bevisvärde.
ll &. Förfarandet vid stämningsföreläggande innebär ett undantag frän den i Itli rådande principen att brottmål vid underrätt endast kan avgöras efter hm'udförhamlling. Detta framgår av denna paragraf.
12 5.
I denna paragraf meddelas närmare bestämmelser om handläggningen vid rätten av ett stämningsföreläggande.
Kommittén anser det i hög grad önskvärt att även handläggningen av ett stänmingsföreläggande sker förhållandevis snabbt. Det bör ej få förekom- ma att den tilltalade lång tid efter det han godkänt ett föreläggande får un— derrättelse från rätten om att han, trots godkännandet, har att inställa sig till huvudförhandling vid rätten.93 Det har emellertid ej ansetts erforderligt att ange någon viss tid inom vilken sådan kallelse skall utsändas.
Däremot har kommittén föreslagit att dom, om särskilt hinder ej möter. skall meddelas senast inom fjorton dagar efter det ståmningsföreläggande med godkännande inkommit. Kommittén har härigenom velat understryka vikten av en snabb handläggning. Rätten kan emellertid även besluta att målet skall handläggas i den ordning som är stadgad för brottmål i allmän— het. Även detta beslut bör fattas inom nyss angiven tidsfrist. Kallelse till huvudförhandling bör lämpligen utsändas i omedelbart samband med he- slutet.
Vid den prövning som rätten har att företa enligt första st. i denna para- graf har rätten _-_ liksom åklagaren innan denne utfärdar stämningsföre— läggande __ att överväga om i det särskilda fallet förfarandet med stäm— ningsföreläggalnte är lämpligt. Härvid skall bl. a. rältssäkerhelssynpnnkter beaktas. Rätten kan även finna skäl pröva storleken av det förelagda straf— fet. Emellertid föreligger i allmänhet ej anledning för rätten att göra nå— gon mera ingående prövning av straffmätningen. Endast i undantagsfall lorde en strat't'mätningsfråga böra förorsaka att målet sätts ut till huvud- förhandling. Detta följer av förfarandets natur.
Rätten bör ej ange skälen för ett beslut om målets fortsatta handlägg- ning i den ordning, som är stadgad för brottmål i allmänhet. Det måste
"" liallelseblanketten bör enligt kommittén för dessa fall erhålla sådan utformning att därav klart framgår att rätten kallat till huvudförhandling trots att godkännande av stämningsföreläggande föreligger.
nämligen anses olämpligt att rätten före en huvudförhandling gör ett ut- talande exempelvis i straffmätningsfrågan.
Kommittén har ej ansett det lämpligt att medge part någon absolut rätt att sedan godkännande skett förhindra att förfarandet med stämningsföre- läggande används. Möjligheten till överklagande av domen har ansetts er- bjuda en tillräcklig rättssäkerhetsgaranti. Återkallar den tilltalade sitt god— kännande, har rätten följaktligen att pröva om skäl föreligger att trots äterkallelsen handlägga målet utan huvudförhandling. Omständigheterna torde emellertid i dessa fall vanligen vara sådana att målet bör avgöras efter huvinlförhamlling. Liknande överväganden har rätten att göra om åklaga— ren hemställer att målet skall utsättas till huvudförhandling. Även då vård— nadshavare (21: 1) framställt erinringar mot ett godkänt stämningsföre— läggande har rätten att pröva om målet kan avgöras vid förenklad hand- läggning.
Rätten kan enligt 48: 12 meddela dom endast i överensstämmelse med det godkända l'öreläggandet. Detta innebär bl. a. att rätten ej kan i enlighet med den grundsats som framgår av 30: 3 ändra brottets rättsliga beteck- ning utan att besluta om huvudförhandling och avhålla sådan. Beslut om huvudförhandling mäste även meddelas, då i målet föreligger omständighet pä grund varav rätten i sin dom finner sig böra gå utöver stämningsföre- läggandets innehåll, exempelvis i fråga om ersättning till offentlig försvarare.
Av bestämmelsen om att dom skall meddelas i överensstämmelse med föreläggandet följer även bl. a. att det förenklade förfarandet ej kan an— vändas, om någon medgivits att som intervenient delta i rättegången eller begäran om gemensam handläggning, med tillämpning av bestämmelserna i 22: 4 jämförda med 14: 15, bifallits.
] andra st. av paragrafen har angivits att talan ej får Iöras mot ett beslut av rätten att handlägga målet vid huvudförhandling. Det är följ- aktligen icke möjligt för part att med stöd av 49: ('i föra talan mot beslutet under påstående att målet onödigt uppehålles.
Vid handläggningen av stämningsföreläggande är rätten beslutför utan nämnd. Detta följer av 1: 4 och 1: 11. Det kan enligt kommittén övervägas att, i fall som avses i 18 5 andra st. 1 c) domsagostadgan den 11 juni 1943 d. v. s. i bagatellbrottmål, medge tingsnotarie behörighet att handlägga även alal som avgörs med tillämpning av förfarandet med stämningsföreläggan- de (_jl'r dock vad kommittén uttalar beträffamle trafikovarsamhet på s. ltil ).
Kommittén vill i detta sammanhang understryka att de uppgifter, som läggs på åklagaren vid stämningsföreläggande, är av kvalificerad art. Det torde därför böra meddelas bestämmelser om att i princip endast åklagare med tingsmeritering eller motsvarande kompetens (exempelvis viss tids tjänstgöring efter distriktsåklagarexamen) skall få utfärda sådant före— läggande. Beträffande bagatellbrottmålen synes dock i viss utsträckning
i
lägre kompetens kunna medges (jfr tingsnotarierna). Berörda frågor kan beaktas vid den omarbetning av de olika åklagarinstruktionerna, som er— fordras i anledning av polis— och åklagarväsendets förstatligande. Härvid lorde, om kommitténs förslag till ändrade processuella regler genomförs. även i övrigt vissa ändringar i dessa instruktioner böra vidtas. Detta gäller exempelvis riksäklagarens oeh slatsäklagares skyldighet att verka för en— hetlig straffmätning.
Kommittén är medveten om att inom polisberedningen övervägs att för samtliga åklagare i en ny åklagarorganisation kräva juris kandidatexamen och tingsmeritering.” Erforderlig samordning med kompetensk 'avel för do- marna torde här bli erforderlig. Kommittén utgår från som självklart att kraven på (kulturens kompetens i intet fall skall ställas lägre än för åklaga- ren.
13 5.
I denna paragraf anges i vad mån bestämmelserna i 45 kap. i övrigt skall tara tillämpliga vid stäntningsföreläggande. Härvid hänvisas till lis pen- dens-bestämmelsen i 45: ] tredje. st., enligt vilken nytt åtal ej mä väckas mot den tilltalade för gärning, för vilken han redan står under åtal.
Har åtal väckts mot någon för flera brott utan att samtliga åtal upptagits gemensamt i stämningsföreläggande (48: 5 andra st. andra punkten) har rätten att med tillämpning av bestämmelserna i 45: 3 första st. första punkten avgöra om ätalen skall handläggas i en rättegång. Kan ätalen ej handläggas särskilt och förenklad handläggning sålunda förekommer vid det eller de brott, som påtalats genom stämningsföreläggande, skall rätten besluta om huvudförhandling. Sadanl beslut kan emellertid även konnua att meddelas dä älal väckts mot flera föratt ha tagit del i samma brott.
Det kan i detta sammanhang erinras om att eftersom underrättens avgö— rande i ett mål, som handlagts med tillämpning av bestämmelserna om stämningsföreläggande. skett genom dom, 5] kap. blir tillämpligt på hand- läggningen i hov 'till.
59 Kap. (') 5.
I denna pa 'ag 'af har i första st. angivits vid vilken under 'ätt be— svär över st'afföreläggande skall föras. Kommittén har ansett att tituler- rätt, som ägt uppta åtal för brottet, även skall kunna pröva dessa besvär. I praktiken torde ärendena lämpligen böra handläggas vid den rätt, där den åklagare som utfärdat föreläggandet skulle förl talan, därest åtal väckts.
Kommittén har vidare föreslagit att andra st. av paragrafen änd- ras på det sätt att tiden för besvär förlängs från en månad till ett år sedan åtgärd för verkställighet företogs hos den misstänkte. Härigenom torde
*" Se tidskriften Svensk Polis nr 1/1963 s. 27.
ingen reell utökning av möjligheterna till undanröjande av strafföreläggan- de ske. Förslaget innebär i praktiken endast att antalet resningsansökningar minskar. Kommittén har bl. a. därför ej ansett erforderligt att i detta sam— manhang närmare utreda om ell godkänt strafl'öreläggande skall avbryta preskription."5
7 (5.
Kommittén har i denna och följande paragraf närmare reglerat förfaran— det vid besvär över stral'l'öreläggande. Detta har ansetts lämpligt till undan— röjande av eventuell tveksamhet rörande förfarandets processuella natur; nagra generella regler för brottmålsärenden finns som bekant ej.
[ 7 % anges att den som avsetts med föreläggandet eller vederbörande åklagare alltid skall beredas tillfälle att yttra sig över ett yrkande om un- danröjande av strafföreläggande (jfr fn 52: 7). Kommittén har ej funnit an- ledning föreslå att förhandling skall äga rum i dessa ärenden.
Rätten bör i allmänhet kunna fatta sitt beslut på handlingarna (jfr 52: 11"). [ undantagsfall kan det emellertid för att utredningen skall bli fullständig vara erforderligt att part eller annan höres. Förhandling skall da hållas. Begär part att bli muntligen hörd torde det nästan alltid, även från utredningssynpunkt, krävas en förhandling. En uttrycklig föreskrift om att förhandling alltid skall äga rum, då part begärt detta, har därför ej ansetts erforderlig.
8 5.
Kommitténs förslag till lydelse av denna paragraf innebär att strafföre— läggande kan undanröjas av ensamdomare. Detta bör gälla även då förhand— ling hälls. 'l'ingsnotarie torde emellertid ej kunna anses kompetent att hand- lägga dessa ärenden.
Rättens avgörande skall enligt förslaget ske genom beslut. Vid överkla— gande blir därigenom handläggningsreglerna i 52 kap. tillämpliga. Det torde ej finnas anledning medge rätt till klagan mot hovrätts beslut.
Enligt andra st. i paragrafen skall brottmålsreglerna i övrigt i till- lämpliga delar gälla. Detta får betydelse särskilt för den som avsetts med t'öreläggandet. Ilan likställes i processuellt hänseende med den som till— talats för brott.
Militära rättegångshgen
84 5.
På grund av ett stadgande i 84 g andra st. militära rättegångslagen kan strafföreläggande i allmänhet ej användas i militärmål. I förarbetena till militära rättegångslagen (se prop. 216/1948 s. 192) har framhållits att det i dessa mål ofta finns en viss valrätt mellan böter och diseiplinstraff. Även med beaktande av att strafföreläggande ej bör få avse disciplinstraff skulle
”" Se i denna fråga XVelanison i SvJ'l' 1959 s. 266.
det enligt propositionen alltså i och för sig icke vara uteslutet att låta straff— föreläggande komma till användning i dessa fall. Emellertid uttalas vidare i propositionen att frågan huruvida böter eller disciplinstral'f är den lämp— ligaste reaktionstormen i princip ej bör avgöras av åklagare utan prövas av domstol eller militär befattningshavare som äger utöva bestraffningsrält. För de fall, då i allmänhet böter skulle föredras framför disciplinstraff, har det emellertid Slätt gats att strafföreläggande skall kunna användas tjfr til 55 andra st. militära rättegångslagen och 2 5 andra st. lagen den 30 juni ltt—ltt om disciplinslraff för krigsmän).
Kommittén har icke funnit anledning att föreslå motsvarande inskränk— ning i användningen av stämningsföreläggande. På grund av rättens med— verkan förlorar de skäl, som kunnat anföras mot en användning av straff— föreläggande, sin giltighet. Prövningen huruvida disciplinstraff eller böter är lämpligast, kan enligt kommittén på ett tillfredsställande sätt företas inom ramen för handläggningen vid stämningsföreläggande.
Enligt få 5 militära rättegångslagen skall med avseende på rättegången i militära mål diseiplinstraff, d. v. s. arrest och disciplinbot, anses lika med böter. Kommittén har dock ansett, att det icke bör ifrågakomma att utdöma arreststraff vid stäniningsföreläggande. Detta disciplinstraff är, även om det ofta är kortvarigt, ett allvarligt frihetsberövande och stora likheter före- ligger i praktiken med fängelsestraffet. I ett nytt tredje st. i 8-l 5 mili- tära rättegångslagen har kommittén därför föreslagit ett stadgande om att stämningsförelz'iggande mä avse disciplinbot men ej arrestslraff.
Förundersökningekungörelsen 8 g.
I denna paragraf har kommittén tillagt ett andra och ett tredje st. Dessa bestämmelser är avsedda att lösa de svårigheter som uppstår, då måls- äganden vid lillfrägan förklarar sig ej kunna ta ställning till om han skall föra talan om enskilt anspråk i brottmålet. Förundersökningsledare, åklaga— re eller polisman, som exempelvis håller förhör med målsäganden, kan dä enligt kommitténs förslag muntligen eller skriftligen anmana målsäganden att inom viss tid ange om han ämnar föra talan om enskilt anspråk.
Målsäganden skall erhålla skäligt rådrum för att avge sådan förklaring. Inte minst i fall, där frågor om skadeståndskrav i anledning av trafik- olyckor uppkommer, torde längre tids rådrum böra medges. Även i övrigt kan det emellertid, då skadeståndsfrågan är mera komplicerad, vara skäl medge ett längre anstånd. Det bör i detta sammanhang erinras om att en målsägande genom enbart en förklaring, att han ämnar föra talan om skadestånd, kan hindra förfarandet med strafföreläggande eller stämnings- förelän'u'ande. Det ligger därför i myndigheternas eget intresse att tiden för
hbt avgivande av förklaring bestämmes på sådant sätt att målsäganden erhåller
skäligt rådrum. Samtidigt måste tillses att handläggningen av ansvarsdelen ej fördröjs. Det kan kanske därför i vissa fall vara lämpligt att exempelvis den polisman, som håller förhöret med målsäganden, i anmaningen att av— ge förklaringen bestämmer tidsfristen så, att förklaringen senast kan för- väntas inkomma vid den tidpunkt då åklagaren kan beräknas ta ställning i :'ttalsfrågan.
Kommittén har vidare föreslagit en bestämmelse om att målsäganden i anmaningen även skall erinras om att åklagaren i vissa fall kan föra talan om enskilt anspråk i stämningsföreläggandet.
I tredje st. har intagits en erinran om att anmaning även kan med— delas i de fall då förundersökning ej ägt rum.
20 5.
Denna paragraf innehåller bestämmelser angående vad som skall anteck— nas i ett förundersökningsprotokoll. Redan enligt gällande lydelse av stad- gandet skall av protokollet framgå huruvida nlålsägande ämnar föra er- sättningstalan i anledning av brottet. Kommittén föreslår att av protokollet även skall framgå om anmaning jämlikt & å andra st. meddelats.
Enligt den praxis, som för närvarande tillämpas, antecknas ofta ej i t'örundersökningsprotokollet den tilltalades inställning till framställda måls- ägandeanspråk. Detta har ofta — inte minst för handläggningen vid rätten . - ansetts utgöra en brist. Kommittén föreslår därför att, i den utsträck- ning så finnes lämpligt, anteckning skall ske i protokollet även om den misstänktes inställning till det enskilda anspråket.
Slutligen har kommittén föreslagit att i 20 5 skall införas ett stadgande om att anteckning skall ske i protokollet då målsägande påfordrar antingen att åtal väckes och följaktligen strafföreläggande ej kan användas eller ock att åtal skall ske i den ordning som är stadgad för brottmål i allmänhet och följaktligen ej heller stämningsföreläggande kan användas.
Kommittén har ej ansett erforderligt att särskilt ange att i fall som avses i 25 & t'örnndersökningskungörelsen motsvarande anteckningar måste ske.
Ifk—4016 63
KAPITEL V
Ensamdomarkompetensen i brottmål
Gällande rätt
Såväl häradsrätt som rådhusrätt skall enligt RB 1: 4 och 1:11 i brott- mål bestå av en lagfaren domare och nämnd. I nämnden skall sitta minst sju och högst nio, men i mål om brott varå icke kan följa straffarbete eller avsättning, är rätten domför med tre i nämnden. Emellertid är rätten i vissa fall domför utan nämnd. Detta gäller bl. a. vid måls avgörande utan huvudförhandling samt vid huvudförhandling, om målet rör allenast an— svar för brott, varå ej kan följa svårare straff än böter, och i målet ej före- kommer anledning att målsägande finns.
Ur rättegångsbalkens förarbeten
Processkommissionen (SOU 1926: 31 s. 87) framhåller att bevisningen i brottmål mest består av vittnesmål och annat för lekmannen lätt uppfatt— bart material. För en sådan bevisprövning har enligt kommissionen lek- mannen goda förutsättningar i sin kännedom om människor, deras åskåd— ningar och levnadsvanor. I fråga om ensamdomarens behörighet anför kom— missionen vidare (5. 105 och s. 107):
Om nämnden skulle deltaga i handläggningen av varje även den obetydligaste sak, skulle allvarliga hinder kunna uppstå för ett tillfredsställande ordnande av domstolens arbete. Antingen bleve det nödvändigt att öka det antal domstolssam- manträden, vid vilka nämnden skulle närvara. Därmed skulle på nämndemännen ställas sådana anspråk på resor till tingsstället och uppehåll där, att det bleve mycket svårt att förmå tillräckligt många dugande personer att åtaga sig nämnde- mansuppdraget, såvida man icke ville välja att avsevärt utöka det sammanlagda antalet nämndemän i en domkrets och därmed mer eller mindre uppgiva för- hoppningen på nämndemän, som genom erfarenhet blivit förtrogna med sitt kall. Eller måste den utvägen anlitas, att ett större antal mål sammanfördes att hand— läggas på ett och samma sammanträde. Vare sig den ena eller den andra vågen beträdes, kommer det att lända till skada för rättsskipningen. Också en annan synpunkt förtjänar att framhållas. Intresset hos lekmännen för rättsskipningsupp- giften uppehålles säkerligen bättre, om deras deltagande icke påkallas i alla slags saker, både obetydliga och betydliga, utan de befrias från de minst viktiga, ofta rent rutinmässiga göromålen. I stort sett måste rättsskipningen Vinna på att lek- mannadomarna icke anlitas i sådan utsträckning, att deras intresse hotar att för- slappas. Åtskilliga av svagheterna hos vår nuvarande nämnd ha säkerligen sin rot i ett otillräckligt beaktande härav.
I brottmålen skulle en inskränkning i nämndens deltagande lättare kunna ge- nomföras, då en lämplig gräns här kan uppställas med hänsyn till det straff, som kan följa å brottet. Processkommissionen har dock icke ansett rådligt uppställa en allmän regel, enligt vilken från behandlingen med nämnd skulle undantagas brott, som endast betingade ett visst mindre straff, utan inskränkt sig till det för- slaget, att en dylik anordning må kunna efter särskilt beslut vidtagas för vissa orter och beträffande vissa brott. Därvid förutsättes, att anordningen aldrig kan avse brott, vilka kunna t'örskylla strängare straff än fängelse i sex månader. Redan nu äro i vissa större städer åtskilliga mindre brottmål, de 5. k. polismålen, un- dandragna den kollegiala rättens behandling och överlämnade till en ensam do- mare. Sådana mål förekomma där i stor mängd, och deras beskaffenhet är sådan, att vid handläggningen huvudsakligen kräves rutin. Det skulle ur synpunkten av ordnandet av domstolsarbetet medföra synnerliga olägenheter, om nämnd skulle behöva medverka vid dessa måls behandling. Och värdet av lekmännens insats i dem kan ej anses vara så stort, att det kan uppväga den vinst i avseende å möj— ligheten att tillfredsställande ordna arbetet inom domstolen, som uppkommer, om en lagfaren domare får ensam handlägga dem.
I prop. 80/1931 angående huvudreglerna för en råttegångsreform ut- talar departementschefen, efter att ha erinrat om att förslag framställts om rådhusrättens organisation som enmansdomstol, bl. a. följande (5. 128) :
Redan tidigare har jag antytt, att en sådan domstol måste betecknas som alltför svag särskilt med hänsyn till de anspråk, som den fria bevisprövningen ställer å domstolen. Den vid ett fritt bevissystem ofta vanskliga och grannlaga sannings— prövningen bör icke bero av en mans omdöme utan dess resultat bör framgå ur en överläggning mellan flera, som självständigt och samtidigt göra sina iakttagel- ser. Risken av ett förbiseende eller ett misstag är eljest alltför stor. Med den grundläggande betydelse jämväl för överrätterna, som underrättens bevisnings- resultat äger, framstår i än högre grad vikten av, att underrättens sammansättning härutinnan erbjuder största möjliga trygghet. Därest en sådan organisationsform anses böra ifrågakomma, torde i rättssäkerhetens intresse böra uppställas krav å medverkan av nämnd i alla mål liksom vid häradsrätten.
Bestämmelserna angående ensamdomares behörighet i brottmål erhöll vid rättegångsbalkens tillkomst den utformningen att rådhusrätt var dom- för utan nämnd i samma utsträckning som enligt nu gällande rätt. Mot— svarande mål skulle emellertid vid häradsrätt avgöras av en lagfaren do- mare och tre nämndemän. Detta innebar följaktligen att nämnd vid hä- radsrätt skulle delta i samtliga huvudförhandlingar.
1951 års rättegångskommitté
Råttegångskommittén föreslog i betänkande SOU 1953: 26 bl.a. att hä- radsrätt skulle vara domför med tre i nämnden, om böter ingick i straff- skalan för brottet och den tilltalade skulle ådömas lägre straff än sextio dagsböter eller böter omedelbart i penningar ettusenfemhundra kronor. Rätten kunde i denna sammansättning även pröva enskilt anspråk i anled- ning av brottet till belopp av högst femhundra kronor. Vid rådhusrätt skulle enligt förslaget motsvarande behörighet tilläggas ensamdomare.
Efter att ha erinrat om att ensamdomarkompetensen vid rådhusrätterna, främst pa grund av straft'örelåggandeinstitutet, icke kommit att ta så stor betydelse som avsetts uttalar kommittén (s. 45 ff.):
Å andra sidan förekomma bland tredomarbrottmalen åtskilliga mal, vilka i själva verket torde kunna betraktas som sådana s. k. ordningsmål eller polismal, som endomarbrottinålen avsetts omfatta och i vilka endast låga bötesbelopp före— komma. Särskilt är därvid att beakta vissa enklare trafikförseelser, viss lindrig misshandel, vissa fall av våldsamt motstånd samt lindrigare fall av olovlig in- eller utförsel. Många av dessa mål kunde tidigare behandlas av de polisdom- stolar, som funnos i vissa städer. l dessa fall kan en domstol med tre lagfarna domare te sig som en överorganisation. Det är naturligt att detta beaktats fran atskilliga städers sida och att förslag om förenklingar framförts. Enligt kommit- téns mening kan också utan men för rättsskipningen en utvidgning av området för endomarbrottmålen ske. Även om en sådan endast i de största städerna kan få omedelbara verkningar för personalorganisationen, bör den icke underlatas; tillsammans med andra faktorer som påverka organisationen kan den nu eller framdeles få större betydelse.
Beträffande ensamdomarkompelensen då skadeståndsyrkande kan kom- ma att framställas, anför kommittén vidare (s. 50):
En särskild begränsning i de nuvarande domförhetsreglerna för bagatellbrott- målen är, att det ej får förekomma »anledning att mälsägande finnes». Bagateliför— farandet är således uteslutet så snart någon kan antagas ha lidit skada av brottet, även om det är klart att talan härom icke skall föras. Om denna bestämmelse bibehölles, skulle detta i avsevärd grad betaga den ovan föreslagna ändringen dess verkan. Särskilt i fråga om mål om vårdslöshet i trafik torde man mera sällan kunna säga att målsägande ej finnes. Nämnda bestämmelse erhöll, såsom framgår av redogörelsen för förarbetena, sin lydelse efter förslag av lagrådet. Enligt dettas utlåtande var det väsentliga syftet med begränsningen att utesluta mål, däri målsägaude kan antagas komma att framställa ersättningsansprak. Lag— rådet uttalade emellertid också, att det knappast syntes lämpligt att tillerkänna domstol med den lägre behörigheten kompetens i de fall, »då målsägande finnes men förklarat sig ej ämna föra ersättningstalan eller träffat förlikning om sitt crsättningsanspråk». Enligt kommitténs mening har erfarenheten givit stöd för den uppfattningen, att det vore mera naturligt att även i fråga om denna be- gränsning låta läget i det aktuella målet bli avgörande, d. v. s. att låta domför— heten bero av om ersättningsanspråken faktiskt äro under prövning i målet eller ej. Enär ersättningsanspråken stundom kunna vara av enkel beskaffenhet och icke medföra att målet kompliceras, vill kommittén emellertid gå ett steg längre och föreslå att även ersättningsanspråk till visst lägre belopp, lämpligt-n högst BUU kronor, skola få prövas under bagatellförfarandet.
Slutligen framhåller kommittén (s. 52):
Det synes föreligga anledning att understryka, att en domförhetsregel sådan som den för smärre brottmål nu föreslagna visserligen innebär, att rätten i an- given sammansättning är formellt behörig, om de uppställda förutsättningarna föreligga, men däremot icke att denna enklare sammansättning är obligatorisk. Tvärtom måste beaktas, att varje gränsdragning måste bli stel och att det måste förekomma fall, där den enklare sammansättningen med hänsyn till målets natur inte är önskvärd och därför inte heller hör begagnas. Såsom exempel härpä kan
anföras mål augäcndc tjänstefel. där dct visserligen från början kan vara klart. att dct aldrig kan bli fråga om annat än ett lågt bötesstraff. men där avgörandet huruvida tjänstefel föreligger eller icke är svårt och betydelsefullt och kanske också föranleder en vidlyftig utredning. Vid gallringen av inkommande mål böra åivcu dylika synpunkter beaktas.
l prop. 200/1954 föreslogs dcpnrlcmcnlschcfcn att om brottmål rör alle— n:tsl ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter. eller utom ansvar för sådant brott iivcn cnskilt anspråk i anledning av brottet, råd- husrätt skulle vara domför med en lagforcn domare samt häradsrätt med en lugfaren domare och lrc nämndemän. Detta skulle gälla även för det fall att i straffskalan ingick svärurc straff :'in bötcr men mcd hänsyn till åtalet sådant slraft' ci ifrågakom för gärningen.
Vidnrc uttalas i propositionen (s. 48 ff.l:
l anslutning till de nu förordadc rcformcrna vill jag understryka att, såsom flora remissinstanser framhållit. frågan om ett mål lämpligen bör handläggas av ctt större eller mindre domstolsorgan icke enbart beror av det straff som kan antagas bli ådömt. Lämpligheten av rättens sammansättning är också avhängig av sådana omständigheter som att i målet förekommer omfattande bevisvärdering eller att rättsfrågan är invecklad och svårbedömbar. Också målets vidlyftighet kan göra det mindre lämpligt att det prövas av ensamdomare. Dessa förhållanden växlar från fall till fall och det torde knappast låta sig göra att låta dem komma till uttryck i en lagregel. Den av mig i det föregående förordade behörighetsregeln utgör icke hinder för domstolen att ha den mera kvalificerade sammansättningen. Denna möjlighet bör utnyttjas så snart omständigheter av nyss antydd art det påkallar. För iakttagandet av detta erfordras viss förhandsprövning av rätten. Denna ligger emellertid på ett helt annat plan än den förhandsprövning. som behandlats i det föregående. De skäl som talar för att rådhusrätt skall vara full- suttcn. trots att rätten enligt lagen är behörig mcd en domare. torde nämligen framgå av yttre omständigheter, såsom att förundersökningen varit mycket om- fattande. att vittncsbcvisning cller sakkunnigbcvisning påkallas i mera betydande utsträckning eller att målet är invecklat. t. ex. gäller ansvar för olaga fiske på område med oklara ägenderättsförhållanden. Även den omständigheten att målet i förväg väckt synnerlig uppmärksamhet kan i vissa fall vara ett skäl att det företagcs inför fullsutten rätt. Den förhandsprövning rätten sålunda har att före- laga är jämförlig med den prövningr som sker. då i tvistemål fråga uppkommer om att medgiva huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen. Det torde vara lämpligt att i administrativ ordning meddelas en erinran om att domstolen bör beakta huruvida mål av den art. varom här är fråga. med hänsyn till vidlyftighet eller svår beskaffenhet ickc bör prövas av fullsutten rätt, ehuru cnsamdomarc respektive domare med tremansnämnd är behörig därtill.
Propositionen, som lämnades utan erinran av lagrådet, avslogs i denna del av riksdagen efter hemställan av första lagutskottet. Majoriteten i ut- skottet anför i utlåtande nr 25/195l bl. a. (s. 39 ff):
Med hänsyn till det starka ingrepp i en persons liv som göres genom en dom ä frihetsstraff och till den allvarliga förkastelsedom över ett handlingssätt som samhället därigenom uttalar har det varit naturligt att kräva att en sådan dom
alltid skall framgå som ett resultat av flera personers sinsemellan jämförda upp- fattningar och värderingar. Det bör emellertid framhållas _— såsom skett i ett flertal remissyttranden —— att man genom en gränsdragning efter de hållpunkter som markeras av högre eller lägre straff icke skiljer de mål som är svårare att bedöma från de i detta hänseende lättare. Den frågan uppställer sig därför huru— vida man även efter sådana grunder bör begränsa tremansnämndens respektive ensamdomarens kompetens. Vad som i sådant avseende framför annat är ägnat att inge betänkligheter är att å ensamdomare överföra bevisprövning. En i rätte- gångsbalken antagen grundsats är nämligen att bevisprövning bör åvila antingen ett juristkollegium eller juristdomare jämte nämnd. Denna grundsats har klart uttryckts i propositionen nr 80 till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna för en rättegångsreform. Efter att där ha nämnt, att förslag framställts om rådhus— rättens organisation som enmansdomstol, fortsatte departementschefen (s. 128): Redan tidigare har jag antytt, att en sådan domstol måste betecknas som alltför svag särskilt med hänsyn till de anspråk, som den fria bevisprövningen ställer å domstolen. Den vid ett fritt bevissystem ofta vanskliga och grannlaga sannings- prövningen bör icke bero av en mans omdöme utan dess resultat bör framgå ur en överläggning mellan flera, som självständigt och samtidigt göra sina iakttagel- ser. Risken av ett förbiseende eller ett misstag är eljest alltför stor. Med den grund- läggande betydelse jämväl för överrätterna, som underrättens bevisningsresultat äger, framstår i än högre grad vikten av, att underrättens sammansättning härut— innan erbjuder största möjliga trygghet. Därest en sådan organisationsform anses böra ifrågakomma, torde i rättssäkerhetens intresse böra uppställas krav å med- verkan av nämnd i alla mål liksom vid häradsrätten.
De sålunda utvecklade principerna, vilka ej föranledde erinran från riksdagen, ligger till grund för den senare antagna rättegångsbalken. Det kan ej göras gällan— de, att man gjort avsteg härifrån genom den regel som f. n. medger, att vissa brottmål handlägges av ensamdomare. Visserligen grundas denna domförhets- regel endast på brottets typiska svårhetsgrad utan att direkt beakta huruvida bevisprövning förekommer eller ej. Men genom att behörigheten för ensamdomare är så snävt begränsad som f.n. är fallet, kommer ensamdomare att så gott som uteslutande handlägga mål av typen ordningsförseelser där regelmässigt bevis- ning ej förekommer. Antages emellertid den i propositionen föreslagna domför- hetsregeln kommer mål i helt annan utsträckning och av helt annan beskaffenhet att kunna avdömas av ensamdomare. Beträffande den kvantitativa fördelningen av målen mellan tremansrätt och ensamdomare innebär den föreslagna reformen en så fullständig omvandling, att en sakkunnig remissinstans (stadsdomarna) be- räknat, att över 90 procent av de nuvarande tredomarbrottmålen skulle kunna komma att handläggas av ensamdomare. Och vad angår beskaffenheten av de överförda målen kommer bland dem att finnas åtskilliga angående brott, vars bedömande typiskt sett är förenad med vansklig bevisprövning. Bland sådana måltyper utgöres den största av trafikmålen. Vidare må nämnas mål angående lindrigare misshandel och om tukt och sedlighet sårande gärning. I sådana mål uppkommer ofta bevisfrågor av ytterligt svårbedömbar natur, såsom när i ett misshandelsmål prövningen gäller, huruvida rätt till nödvärn förelegat eller överskridits, eller när i ett mål om sedlighetsbrott fråga uppkommer om tilltron till ett barns utsaga. Men i de flesta fall kan dessa brott sonas med böter och enligt den föreslagna lagregeln kommer de i sådana fall att i rådhusrätt kunna dömas av ensamdomare.
Det är uppenbart, att de påtalade konsekvenserna av den föreslagna domför- hetsregeln icke låter sig förena med den angivna grundsatsen, att bevisprövning
bör ankomma på flera domare. Det understrykes emellertid i propositionen, att den förordade behörighetsregeln icke utgör hinder för att domstolen har mer kvalificerad sammansättning, och det framhålles, att denna möjlighet bör utnytt- jas så snart detta påkallas av särskilda förhållanden. Bland omständigheter, som sålunda gör en mera kvalificerad sammansättning av rätten lämplig, nämnes i propositionen, att i målet förekommer omfattande bevisvärdering, att rättsfrågan är invecklad och svårbedömbar eller att målet är vidlyftigt. Departementschefen uttalar sig även för att i administrativ ordning erinra domstolarna om att be— akta, huruvida mål av här ifrågavarande art med hänsyn till sådana särskilda förhållanden icke bör prövas av fullsutten rätt, oaktat ensamdomare respektive domare med tremansnämnd är behörig att upptaga målet. Även om de omständig- heter vinner beaktande som enligt departementschefen sålunda bör kvalificera ett mål för handläggning av fullsutten rätt, vill det emellertid för rådhusrätternas del synas som om enligt förslaget bevisprövning skulle i alltför stor utsträckning överföras å ensamdomare. Det förhållandet, att ett mål innehåller bevisprövning skall nämligen enligt propositionen medföra dess överförande till fullsutten rätt först då bevisvärderingen blir omfattande. Det använda uttryckssättet ger när- mast vid handen, att endast då i målet höres ett större antal vittnen erfordras, att det upptages av tremansdomstol. Av de grundprinciper för bevisprövning, vilka kommit till uttryck i det återgivna departementschefsuttalandet från år 1931 bör emellertid för rådhusrätternas del följa, att ett mål skall handläggas av fullsutten rätt i alla de fall, då sanningsprövningen i målet kan sägas innefatta ett vägande mot varandra av sinsemellan stridiga utsagor. Utskottet vill understryka, att en reform av ifrågavarande slag icke får medföra, att dessa grundsatser frångås utan att mål med egentlig bevisprövning alltjämt kommer att i rådhusrätt hand- läggas av fullsutten rätt. För häradsrätternas del synes däremot hinder ej behöva möta mot att anförtro sådan egentlig bevisprövning åt domare med tremans- nämnd, ehuru dock den av departementschefen angivna begränsningen alltid bör gälla, att mål med mera omfattande bevisvärdering upptages av domare med stor nämnd.
Sex reservanter inom utskottet uttalar emellertid:
Enligt samstämmig uppfattning finns bland de mål, som gäller ansvar för gär- ningar vars straffskala upptager utom böter även svårare straff och som alltså enligt gällande domförhetsregler i rådhusrätt måste prövas av rätt med kvalifi- cerad sammansättning, ett betydande antal som utan olägenhet kan handläggas av ensamdomare. Likaså råder enighet om att ensamdomare ej bör äga behörighet att ådöma frihetsstraff, Såsom departementschefen framhållit måste därför, om en utvidgning av ensamdomares behörighet skall genomföras, ett särskiljande ske från fall till fall och härför erfordras en förhandsprövning.
För avgörandet av frågan om en utvidgning av ensamdomarens behörighet lämpligen kan ske är emellertid av betydelse även andra omständigheter än stor— leken av det straff som man kan anförtro åt ensamdomare att ådöma. Dessa om- ständigheter är främst huruvida det är lämpligt och ur rättssäkerhetssynpunkt be- tryggande att ensamdomare upptager och prövar bevisning eller avgör rätts— frågor av mera invecklad och svårbedömbar natur. Av uttalanden i propositionen framgår, att enligt departementschefens mening mål, vari påkallas vittnesbevis- ning eller sakkunnigbevisning i mera betydande utsträckning, och mål, som är invecklat, icke bör handläggas av ensamdomare. På sätt redan i det föregående
antytts har i de i anledning av propositionen väckta motionerna starkt betonats att ensamdomare ej bör äga upptaga bevisning.
Utskottet vill framhålla att rättegångsbalken vilar på den principen att vid prövning av bevisning rätten skall bestå av flera lagfarna domare eller ock en lagfaren domare jämte nämnd. Denna princip har dock ej upprätthållits undan— tagslöst. Sålunda föreligger för rådhusrätt med en lagfaren domare för närvarande behörighet att pröva mål om ansvar för brott, varå ej kan följa svårare straff än böter, oavsett hur omfattande bevisning som förekommer i målet. Såvitt angär tvistemälen ger förarbetena till rättegångsbalken vid handen, att hinder ej möter mot att till huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen — dä såväl häradsrätt som rådhusrätt är domför med en lagfaren ledamot — utsätta mål, som kräver bevisning, blott denna ickc är mera vidlyftig.
l likhet med departementschefen anser utskottet, att frågorna, huruvida bevis- ningen är av den omfattning och rättsfrågan av den invecklade karaktär att pröv— ningen bör ankomma på mer än en domare, växlar från fall till fall på sådant sätt. att det knappast är möjligt att låta dem komma till uttryck i en lagregel. Det torde därför vara ofrånkomligt att vid en utvidgning av ensamdomares behörighet an— förtro ät domaren att från fall till fall tillse att de grundläggande principerna att mera vidlyftig bevisning och svårare rättsfrågor prövas av rätt i vilken sitter mer än en domare följes. Propositionens lagförslag har också den utformningen, att utan hinder av att målet faller under ensamdomares behörighet, även domstol med mer kvalificerad sammansättning äger upptaga detsamma. Enligt utskottets mening kan med förtroende uppdragas åt domaren att i enlighet med rättegångs— balkens grundläggande principer bestämma huruvida visst mål skall handläggas av ensamdomare eller av rätt med mer kvalificerad sammansättning. Utskottet vill i anslutning härtill erinra om att sådan bestämmanderätt redan enligt gällande ordning föreligger då det gäller att avgöra huruvida tvistemål lämpligen kan handläggas vid huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen och sålunda indirekt om målet skall prövas av en eller flera domare. Ehuru avsikten är att sådan huvudförhandling skall få förekomma endast under vissa betingelser, innehåller lagen intet om dessa utan ger domaren formell möjlighet att utsätta vilket tvistemål som helst till omedelbar huvudförhandling under den enda för- utsättningen att parterna det medgiver. Erfarenheten torde emellertid visa att denna förutsättning knappast är en garanti för att målet hänskjutes till rätt med flera domare. Bestämmelsen om parternas medgivande torde nämligen oftast verka i motsatt riktning därigenom att parterna utan tillräckliga skäl begär ome- delbar huvudförhandling och tvingar domaren att för att rätt tillämpa lagstift- ningen gå emot deras önskemål. Så som förfarandet i brottmålen är uppbyggt lipp— kommer svårighet av denna art i regel icke i de fall varom nu är fråga.
Till stöd för sin ståndpunkt att bestämmanderätten i fråga om domstolens sam- mansättning i förevarande fall utan olägenhet kan tillerkännas domaren vill ut- skottet också hänvisa till att lagrådet vid sin granskning av förslaget lämnat nämnda princip helt utan erinran. Lagrådets uppfattning i frågor av denna art bör uppenbarligen tillmätas stor betydelse. Lagrådet har nämligen alldeles sär- skilda förutsättningar att bedöma huruvida en viss ordning på en punkt i rätte- gångsförfarandet är ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande.
Med hänsyn till vad sålunda anförts finner utskottet, som anser förslaget om utvidgning av behörigheten för ensamdomare i rådhusrätt böra leda till en önsk- värd effektivisering av rådhusrätternas arbete, sig höra tillstyrka förslaget.
153 Stadsdomslolsutredningen Sin nuvarande lydelse erhöll bestämmelserna i KB 124 och 1: lt efter förslag av stadsdomslolsutredningen i två betänkanden SOU 1956: 28 och ttlätt: *.). Härigenom avskaffades den juristkollegiala sammansättningen i brottmål vid rådhusrätt och ersattes med jurist och tre nämndemän. Be- träffande häradsrätterna infördes behörighet för ensamdomare även i brott— mål, varjämte den »lilla» nämndens kompetens vidgades. Härigenom er— hölls även i dessa hänseenden likformighet lned rädlntsrättermt (prop. 172/ 1957 och 15 26/1958). I sitt slutbetänkande (SOU ttlöt : ti) tar utredningen äter upp frågan om rättens sammansättning. Utredningen, som föreslår oförändrad kompetens för ensamdomare, anför bl. a. (s. 54 ff. och s. 68»):
Den frågan inställer sig då vad lekmännens allmänna erfarenheter och kunska— per betyda för rättsskipningen. Uppenbart är det till fördel för denna ju rikare fonder av erfarenhet och kunskaper domstolen äger. Vid prövningen av ett mål ställs domstolen som regel inför två särskilda uppgifter. Den ena hänför sig till utletandet av sanningen i parternas påståenden om de faktiska omständigheterna i målet. Den andra avser tillämpningen av rättens regler på det sakförhållande som blivit utrett. Vid fullgörandet av den förstnämnda uppgiften skall rätten. en- ligt grundsatsen om fri bevisprövning, efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit i målet, avgöra, vad däri är bevisat (35 kap. 1 & RB). Som grund för domarens prövning kan alltså tjäna ej endast vad som förebringas genom de i lagen upptagna bevismedlen —— vittnesbevis, partsförhör under sanningsförsäk- ran, skriftligt bevis, syn och sakkunnigbevis —— utan över huvud taget varje om- ständighet, som är ägnad att påverka domarens övertygelse. För en tillförlitlig bevisprövning enligt detta system är det otvivelaktigt en fördel, att den sker på grundvalen av iakttagelser och erfarenheter hos domare, vilka ha sin verksamhet även på områden utanför domstolarna. Meningarna torde heller icke vara delade därom. att lekmän med moget omdöme och allmän livserfarenhet som regel ha goda förutsättningar för prövning av bevisfrågor. Även om yrkesdomaren genom vana och ett mera fackmannamässigt betraktelsesätt i allmänhet har större möj- ligheter än lekmannadomaren att komma till en objektivt riktig bevisvärdering. kan hans bedömning vinna i tillförlitlighet genom att prövas mot lekmannadoma— rens pä praktiska erfarenheter grumlade uppfattning. På så sätt vinnes genom samverkan mellan yrkesdomarc oeh lekmannadomare större. säkerhet i pröv— ningen av många bevisfrågor.
Frågan om vidgad behörighet för ensamdomare påkallar nppmärksalnhet främst ur allmänt ekonomiska synpunkter och då i synnerhet med hänsyn till in- tresset att spara nämndemän. Det är givetvis viktigt, att nämnden ej tages i an- språk för brottmål, vilka lika väl kunna avgöras av ensamdomare. Sparsamhet med nämndens tid och krafter påkallas för övrigt ej endast av kostnadsskäl. För vidmakthållande av intresse bland lekmännen för domarvärv bör tillses, att nämndens insatser så långt möjligt förbehållas mål, där nämndemännen verk— ligen äro till nytta och där de äro medvetna om värdet av sitt arbete som domare.
Stadsdomstolsutredningens slutbetänkande har varit föremål för remiss- behandling men i denna det ännu ej föranlett något slutligt ställningsta— gande från statsmakterna.
154 Kommitténs överväganden och förslag Frågan om ensamdomarkompetensen i brottmål har sedan rättegångs- balkens ikraftträdande varit föremål för överväganden vid flera tillfällen. Härvid har skiftande uppfattningar uttalats om den lämpligaste avgräns- ningen av ensamdomarens behörighet. Allmän enighet torde emelletid ha rätt om önskvärdheten av att om möjligt utvidga ensamdomarens kompe- tens. Det har sålunda framhållits1 att jämväl de processuella konsekvenser- na borde beaktas vid utformningen av nya straffskalor. Då kommittén föreslagit att fängelsestraff ej längre skall ingå i straff- skalan för trafikovarsamhet, som ej är att anse som grov, har kommittén tagit hänsyn även till dessa synpunkter. Mål angående trafikovarsamhet skulle med tillämpning av gällande behörighetsregler komma att i princip handläggas av ensamdomare i stället för som f. 11. av lagfaren domare och »liten» nämnd. Ensamdomarens behörighet påverkas emellertid ej enbart av straffskalan för det aktuella brottet. Rättegångsbalkens bestämmelser är som tidigare återgivits så utformade att ensamdomare är behörig att pröva ett åtal endast om »i målet ej förekommer anledning att målsägande finnes». Detta innebär alltså att åtal för trafikovarsamhet skulle kunna handläggas av en- samdomare, då ovarsamheten ej föranlett skador, medan däremot, då exem— pelvis en kollision inträffat, ensamdomare ej är behörig. En uppdelning av denna typ av mål efter dessa grunder måste rent sakligt sett inge betänklig- heter. Det torde vara allmänt erkänt att den straffrättsliga bedömningen av mål om ansvar för trafikovarsamhet i vilka skada ej uppstått, d. v. 5. där den abstrakta faran får särskild betydelse, ofta föranleder de största svå- righeterna. Kommittén anser sig bl. a. på grund av vad nu anförts böra ta upp frågan om ensamdomares behörighet till förnyad prövning. Härvid begränsar sig emellertid kommittén till mål angående brott, i vilka endast böter ingår i straffskalan. Huruvida ensamdomare bör handlägga brottmål även i de fall svårare straff förekommer är en fråga av stor allmän räckvidd, som torde böra lösas i samband med den översyn av domstolsväsendet som för när- varande sker genom domstolskommittén. Det kan emellertid, bl. a. med hän— syn till den stora roll som mål om ansvar för trafikovarsamhet spelar i dom- stolarnas arbetsbörda, icke anses lämpligt att enbart avvakta detta utred- ningsarbete. Vid de diskussioner, som förekommit angående ensamdomares behörighet, har även vid ett flertal tillfällen handläggningen av trafikmålen föranlett särskild uppmärksamhet. Problemet skall naturligen av trafik- målskommittén angripas från de speciella utgångspunkter som dessa mål erbjuder. Det bör anmärkas, att kommittén tidigare i detta betänkande lagt fram förslag om stämningsföreläggande i vissa erkända brottmål. Vid sitt ställ—
1 Bl.a. l:a lagutskottets utl. 23/1950, del).—chefen prop. 200/1954, l:a lagutskottets utl. B 13/1958.
ningstagande till denna handläggningsform har kommittén jämväl beaktat önskvärdheten av att en mera kvalificerad sammansättningsform i dom- stolen endast skall användas, då målets svårhetsgrad verkligen kräver detta. Förslaget innebär, att nämndens medverkan ej erfordras, då ett mål avgörs genom stämningsföreläggande. Allmän enighet torde ha rått om att nämndens betydelse ej är särskilt framträdande i erkända brottmål, där endast böter utdöms, ehuru fängelse ingår i straffskalan. Dessa mål är även mycket vanligt förekommande vid domstolarna. Kommitténs förslag om ståmningsföreläggande utgör för dessa fall i viss mån en lösning av ensamdomarfrågan.
Det torde vara allmänt erkänt att nämnden varit och är av en stor betydelse för det svenska rättssamhället. Särskilt då frihetsstraff ifrågasätts synes det kommittén vara av vikt att rätten har en kollegial sammansätt- ning och att lekmän medverkar i bedömningen. Från rättssäkerhetssyn— punkt är det tillika av betydelse att rättens avgörande grundas på övervä— gande från flera domare. Tillgången på dugande aspiranter till uppgiften som lagfaren eller som icke lagfaren domare är emellertid begränsad. Inte minst i storstäderna har under senare år framträtt en svårighet att tillgodo- se domstolsorganisationens krav på ett allt större antal därför lämpade nämndemän. De yrkesverksamma har ofta ej ansett sig kunna förena detta uppdrag med det ordinarie arbetet. Det torde finnas grundad anledning an- ta, att berörda problem kommer att alltmera skärpas och bli mera uttalat även på landsbygden. Rättssäkerheten måste helt naturligt under sådana förhållanden vara mera betjänt av ett mindre antal men väl kvalificerade nämndemän. Kommittén anser att en kollegial domstolssammansättning bör användas, endast då detta är verkligt motiverat och att nämndens ställ- ning icke får försvagas genom att den används i mål där dess medverkan icke är sakligt grundad.
Vid ett ställningstagande till frågan om ensamdomarkompetensen måste även beaktas att domstolsorganisationen för handläggning av en sådan massföreteelse som trafikmålen måste göras så smidig som möjligt. Den kollegiala domstolsformen och särskilt nämndens deltagande i rättsskip— ningen medför här svårigheter. Om dessa mål handläggs av ensamdomare är det väsentligt lättare att smidigt anpassa organisationen efter arbets- mängden. Huvudförhandlingen torde med bibehållen noggrannhet kunna genomföras snabbare. Det bör även erinras om att kostnadssynpunkter icke kan frånkännas betydelse. Detta gäller icke enbart då en juristkollegial sam— mansättning används. Även då nämndens medverkan ifrågasätts är syn— punkten värd beaktande. Arvodet till varje nämndeman utgör numera 60 kronor per dag, vartill kommer rese- och traktamentsersättningar. För den händelse nämnden — som önskvärt är —— består av yrkesverksamma perso- ner måste jämväl frånvaron från det ordinarie arbetet värderas. Det bör emellertid samtidigt med skärpa framhållas, att sparsamhetssynpunkten
icke fär väga alltför tungt, dä det gäller att värna om rättssäkerln'ten en av samhällets primära uppgifter.
inte minst i trafikmål är det av stort värde att en så enhetlig stral't'mät- ningspraxis som möjligt skapas. Med nuvarande handläggningsform för frågor angående återkallelse av körkort —- d. v. 5. den omständigheten att körkortsmyndigheterna i ej obetydlig utsträckning har att. grunda sina av— göranden i frägan om återkallelse på det material, som erhållits från dom- stolarna , - torde. enhetligheten framstå som alldeles särskilt värdefull.
Vid radlmsrätterna handläggs trafikmälen ej sällan av vissa befallnings— travare eller pä särskilda avdelningar. Denna organisationsl'orm förekommer emellertid ej vid häradsrätterml. Kommittén anser det av olika skäl önsk— värt, att tral'ikmäleu i största möjliga utsträckning kan handläggas av doma- re, som under en längre sammanhängande tidsperiod i huvudsak endast sysslar med denna typ av mål eller som i allt fall vunnit särskild erfarenhet av tral'ikmäten och som även eljest är lämpade för uppgiften. Endast genom att målen handlägg av ett mindre antal domare kan dessa erhålla den vi— dareutbildning som kommittén anser erforderlig. (Se kommitténs förslag i kapitel ti.) Den nuvarande organisationen vid i allt fall de mindre härads— rätterna medger emellertid ej någon specialisering.
Det torde dock vara berättigat att räkna med en utveckling mot större underdomstolar. Detta förhållande torde göra häradsrätterna benägna att efter rent praktiska överväganden uppdela arbetsuppgifterna mellan de- marna efter målens typ och svårhetsgrad. För detta antagande talar även det i prop. 148/1962 framlagda och av riksdagen antagna förslaget till för- statligande av polis och åklagare, som förutsätter särskild trafikpolis och medger en specialisering i fråga om distriktsåklagarnas arbetsuppgifter. En sådan utveckling förordades redan av processkommissionen. Det bör i detta sammanhang erinras om att tral'ikmälen utomlands i stor utsträck— ning handläggs vid speciella domstolar eller av särskilda tral'iluloimlre. En utveckling i sådan riktning skulle kunna medföra att domstolarnas verk— samhet pä ett mera naturligt sätt skulle kunna inlemmas i arbetet för en bättre trafiksäkerhet.
Då en utvidgad ensamdomarkompetens diskuterats har det huvudsak— liga skälet mot en sådan reform varit, att fullsutten rätt eller i allt I'all flera domare bör användas då bevisvärdering ifrågakommer. För denna uppgift har även nämnden ansetts ha goda förutsättningar genom sin kännedom om människor, deras åskådningar och levnadsvanor. Kommittén anser att nämndens stora betydelse vid bevisvärderingen huvudsakligen framträder då det gäller att bedöma faktiska händelseförlopp. Emellertid torde bevis— frågorna i tral'ikmälen ofta kompliceras, enär de sammanhänger med pro- blem av körteknisk, fordonsteknisk eller trafikteknisk natur. Redan för yrkesdomaren är det svårt att bedöma dessa. Han får dock med åren en erfarenhet och utbildning, som sätter honom i stånd att mera objektivt
granska materialet och utmönstra uppgifter och utsagor som saknar be- tydelse för målets avgörande. Vid trafikolyckor, där olika trafikantkate— gorier medverkat, torde därtill yrkesdomaren med sitt mera tränade sinne för objektivitet ha de bästa förutsättningarna att undgå att identifiera sig med den ena eller andra trafikantkategorien.
Det synes berättigat ställa frågan om det icke från rättssäkerhetssyn- punkt är fullt tillräckligt och även i övrigt lämpligt att mål om ans 'ar för trafilmvarsamhet handläggs av ensamdomare. Detta medför ej att denna domstolsform nödvändigtvis måste an'ändas i alla mål. Gällande pro— cessuella bestämmelser medger en kollegial domstolsform, då detta av särskilda skäl anses erforderligt. Någon ändring häri bör ej ske. Då målet är av vidlyftig beskaffenhet, bör alltså domstolen ha en kollegial sam- mansättning.
Kommittén anser emellertid, att det möter stora svårigheter, att i en lag— egel ange, när ett mål på grund av särskilda förhållanden ej bör få hand—
1. läggas av ensamdomare. (jfr SOU 1956: 28 s. 41). Prövningen av denna fr:” ga synes väl kunna överlämnas till domstolarna. En sådan avvägning görs för närvarande i tvistemål, då rätten har att besluta om ett mål skall kunna avgöras vid huvudförhandling i omedelbart samband med förbere- delsen. Enligt rättegångsbalkens förarbeten kan nämligen här bevisning, som ej är vidlyftig, förebringas inför ensamdomare. Detta har icke inne- burit några olägenheter från rättssäkerhetssynpunkt.
Det torde i detta sammanhang vara av värde att jämföra med de prin- ciper, som används vid modern lagstiftning inom straffrättens område. Domstolarna lämnas här vida möjligheter att anpassa reaktionen efter om— ständigheterna i det särskilda fallet. Någon liknande frihet medger däremot i allmänhet icke våra processrättsliga stadganden. Kommittén anser emel— lertid att det med förtroende kan överlämnas till domstolarna att avgöra vilken domstolssammansättning som skall användas i det särskilda fallet. Endast genom att domstolarna erhåller valfrihet kan det eftersträvade mä- let, d. v. s. en för varje särskilt mål lämpad sammansättning, uppnås.
Som framgått av de gjorda övervägandena talar starka skäl för att mål om ansvar för trafikovarsamhet, som ej är grov, i allmänhet bör handläggas av ensamdomare. Det finns följaktligen ej någon anledning att på grund av denna processuella konsekvens avvisa kommitténs förslag att fängelse skall utgå ur straffskalan vid trafikovarsamhet enligt 1 tj första st. trafikbrotts- lagen. Det kan ej heller anses motiverat att meddela särbestämmelser om att nämnd skall medverka i dessa mål!-”
Kommittén anser sig emellertid även böra behandla ensamdomarkompe—
'-' Kommittén vill i detta sammanhang erinra om att trafiknykterhetskommittén för närvarande utreder frågor rörande handläggningen av körkortsåterkallelser. 'l'rafikmåls— kommitténs uttalanden beträffande rättens sammansättning i mål om trafikovarsamhet innebär icke något ställningstagande till hur rätten lämpligen bör vara sammansatt, om även körkortsfrågan skall avgöras av rätten.
tensen mot bakgrunden av målsägandens ställning. Detta problem har be- rörts i tidigare offentliga utredningar. Härvid har emellertid det förhållan- det att för närvarande målsägande i allmänhet saknas vid de s. k. bötes- brotten bidragit till att frågan ansetts vara av mindre vikt. Kommitténs för- slag till ändrad lydelse av 1 ;; trafikbrottslagen medför emellertid även i detta avseende ett ändrat läge. Härjämte måste den av riksdagen antagna brottsbalken beaktas, enär enligt denna endast bötesstraff är stadgat för exempelvis misshandel, ringa brott (3: 5), vållande till annans död, ringa brott (3: 7) och hemfridsbrott (4: 6). Redan en lagändring, som ger ensam- domare behörighet att handlägga bagatellbrottmål3, där målsäganden ej för skadeståndstalan, skulle få en viss —— men endast en viss — praktisk be- tydelse. Det torde därför böra övervägas om icke _ i likhet med vad som är fallet i tvistemål — ensamdomaren skall kunna avgöra även vissa skade- ståndsfrågor.
Vid prövning av frågan om en utvidgning av ensamdomarkompetensen i mål där anledning förekommer att målsägande finns, är det emellertid na— turligt att de mål i vilka skadeståndstalan ej förs i första hand måste be— aktas. Även om det förhållandet att skada uppstått ofta är att betrakta som en försvårande omständighet i brottmålet, torde det berättigade i att tillmäta detta en så avgörande betydelse som för närvarande kunna ifråga— sättas.
Kommittén anser följaktligen att den omständigheten att en målsägande eventuellt skulle ha kunnat yrka skadestånd eller exempelvis biträda åtalet ej i så hög grad ändrar karaktären av en ansvarstalan, att det motiverar en annan sammansättning än vad som eljest skulle ha krävts. Ensam- domare måste alltså i allt fall anses kompetent att handlägga bagatellbrott- mål då yrkande om skadestånd ej framställs.
Innan kommittén vidare överväger en utvidgning av ensamdomarkompe- tensen torde det vara lämpligt att något jämföra med förhållandena i tviste- mål. Ensamdomare är i dessa fall under de i RB 42: 18 och 42:20 stadgade förutsättningarna behörig att handlägga mål. Han kan alltså under förbe— redelsen bl. a. meddela dom i anledning av talan om anspråk som medgivits. Även vid huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen är en- samdomare behörig. Sådan huvudförhandling får hållas om hinder ej möter enligt RB 43: 2, d.v.s. bl.a. om bevisningen finns tillgänglig. Därutöver- krävs att parterna samtyckt till förfarandet eller saken finnes uppenbar.
Det torde emellertid även böra erinras om att, till skillnad från i tviste— mål, något reglerat förberedelseförfarande inför domstolen icke förekom- mer i brottmål. Under förundersökningen förbereds emellertid ansvarstalan och av RB 22: 2 följer att åklagaren i viss omfattning skall förbereda jäm- väl målsägandens tajan. Vid domstolen kan före huvudförhandlingen skrift-
” Med bagatellbrottmål avses, som tidigare framhållits, mål om ansvar för brott, varå ej kan följa svårare straff än böter.
växling ske mellan målsäganden och den tilltalade. Detta torde även före- komma i trafikmål.4 Sammanträde enligt RB 45:13 för hörande av part eller annan kan ock hållas. Även om sålunda vissa olikheter föreligger mel- lan förfarandet i tvistemål och brottmål kan man dock ej bortse ifrån att en viss förberedelse i skadeståndsdelen sker även i brottmål.
De möjligheter, som rättegångsbalken erbjuder för avgörande av tviste- mål genom ensamdomare, utnyttjas i största utsträckning. Det stora flertalet —— särskilt indispositiva —— mål, som avgörs efter huvudförhandling, hand- läggs på detta sätt. Förfarandet medger ett snabbt och effektivt avgörande av tvistefrågor som ej kräver att någon mera vidlyftig bevisning förebringas.
Det torde ej kunna göras gällande att förfarandet medfört några olägen- heter från rättssäkerhetssynpunkt. De ovannämnda processuella olikheter- na till trots torde dock den vunna erfarenheten från tvistemålen utgöra ett starkt argument för ensamdomares kompetens att avgöra skadeståndsfrågor även i brottmål.
Ett enskilt anspråk i anledning av brott avgörs ej alltid i samband med åtal för brottet. En målsägande kan föra talan mot en tilltalad med tillämp- ning av tvistemålsreglerna. Vidare äger rätten med stöd av RB 22: 5 förordna att en i brottmål väckt talan om enskilt anspråk skall som särskilt mål hand— läggas i den för tvistemål stadgade ordningen. Ensamdomare kan då vara behörig att pröva anspråket. Detta hade emellertid, som tidigare framhållits, ej varit fallet om samma anspråk framställts i en brottmålsprocess.
Det skall vidare erinras om att vissa praktiska svårigheter — särskilt vid häradsrätterna —— skulle uppstå, om domstolens sammansättning blir beroende av om talan om enskilt anspråk väckts eller ej. I viss utsträck- ning förekommer det nämligen att sådant yrkande ej framställs förrän omedelbart före huvudförhandlingen i brottmålet eller t. o. m. först vid denna förhandling. Visserligen har domstolen i sådant fall möjlighet att jämlikt RB 22: 5 förordna, att talan skall handläggas som särskilt mål i den för tvistemål stadgade ordningen. Ett sådant förfaringssätt kan emellertid komma att fördröja avgörandet och fördyra processen.
Vid ett ställningstagande till föreliggande problem måste även beaktas att en stor del av de avgöranden rätten har att träffa i frågor, som rör en- skilda anspråk i anledning av brott, är av enkel natur. I ett mycket stort antal fall torde det ej ens kunna ifrågasättas, att icke ensamdomaren skulle vara kompetent. Dessutom kan framhållas att de tvistefrågor det här gäller regelbundet är av dispositiv natur. Detta innebär att parterna har möjlig— het att välja en ensam skiljedomare för avgörande av sin tvist. Genom att anhängiggöra sin talan i brottmålsprocessen har målsäganden valt denna enklare form för prövning av sina anspråk. Det torde med hänsyn härtill
' Kommittén vill erinra om att det vid trafikskador ofta förekommer en direkt kon- takt mellan parterna, varefter eventuellt återstående tvistefrågor underställs rättens prövning.
kunna ifrågasättas om denna omständighet skall kunna påverka handlägg- ningen av ansvarstalan. Redan tidigare har påpekats att målsägande kan framställa sitt anspråk så sent som vid huvmlförhandlingen och att detta kan göra behörighetsfrågan oviss ända till dess huvudförhandlingen inleds. Det torde med hänsyn härtill även vara tveksamt om det är lämpligt att i likhet med vad som gäller för behörighet att avgöra tvistemål vid huvudför— handling i omedelbart samband med förberedelsen kräva parternas sam- tycke till förfarandet. Särskilt skall beaktas, att rätten jämlikt RB 22: 5 kan förordna att talan om enskilt anspråk skall handläggas som tvistemål. Vid detta avgörande kommer givetvis liksom för närvarande är fallet stor hänsyn att tas till parternas önskemål. Endast då framställningen är uppen- bart ogrnndad torde en begäran om sådan handläggning böra avslås. Kom— mittén utgår alltså från att någon ändring ej skall göras i gällande praxis enligt vilken part i allmänhet efter framställning erhåller särskild hand— läggning av det enskilda anspråket.
Även om sålunda starka skäl talar för att ensamdomare i viss utsträck— ning även i brottmål skall kunna handlägga skadeståndsfrägor torde det finnas anledning att närmare överväga om ensamdomarens behörighet i något avseende bör begränsas. Det kan erinras om att 1951 års rättegångs- kommittö i sitt betänkande SOU 1953: 26 föreslog att ensamdomare vid rådhusrätt skulle äga behörighet att pröva enskilt anspråk i anledning av brott till belopp av högst femhundra kronor. Departementschefen anslöt sig emellertid icke till rättegängskommitténs förslag utan ansåg att ensam— domare borde, i de fall då han kunde avgöra ansvarsfrågan, utan särskild begränsning pröva talan om enskilt anspråk. Det synes trafikmålskommittén som om rättegängskommitténs förslag om en värdegräns måste leda till föga önskvärda konsekvenser. Enbart den omständigheten, att domstolens pröv— ning av ett mindre skadeståndsbelopp för närvarande ofta blir avgörande för parternas reglering av hela skadan, visar att den föreslagna metoden måste anses mindre lämplig.
En annan lösning skulle vara en föreskrift att skadeståndsfrågan fick prövas av ensamdomare om frågan ej krävde särskild bevisning inför dom— stolen. Härvid skulle eventuellt skriftlig men ej muntlig bevisning kunna medges. Även en sådan bestämmelse skulle emellertid medföra svåra och konstlad). avgränsningsproblem. Kommittén anser att i likhet med vad som uttalats, då det gäller prövning av ansvarsfrågan, det bör ankomma på dom— stolen att avgöra, om bevisningen är så vidlyftig att kollegial domstols- form erfordras. Då rätten anser, att skadeståndsfrågan på grund av omfat— tande bevisning eller av annan anledning är av sådan art, att den lämpligen ej bör handläggas av ensamdomare, skall rätten antingen handlägga hela målet i annan sammansättning eller också meddela förordnande enligt RB 22: 5. Särskilt den omständigheten att svårare värderingsfrågor förekom— mer utgör l'll starkt skäl för att prövningen av skadeståndsfrågan bör göras
i en kollegial domstol. Kommittén anser emellertid att med nu angivna be- gränsningar, som det skall åligga domstolen att utan särskilt lagstadgande beakta, ensamdomare bör vara behörig att handlägga skadeståndsfrågor i bagatellbrottmål.
Kommittén vill slutligen erinra om att kommitténs ställningstagande till ensamdomarkompetensen icke innebär att kommittén förordar att mål an- gående trafikovarsamhet skall handläggas av tingsnotarie. Inte minst önsk— värdheten av en enhetlig straffmätningspraxis gör att kommittén anser att tingsnotarie i allmänhet icke bör avgöra dessa mål. Med hänsyn till utform— ningen av de nuvarande kompetensreglerna i 18 5 domsagostadgan torde förskrift härom böra utfärdas i administrativ ordning.
Enligt 6 5 militära rättegångslagen gäller beträffande rättegången i mili— tära mål i tillämpliga delar, där ej annat är särskilt stadgat, vad om rätte- gång är i allmänhet föreskrivet. Disciplinstraff skall därvid anses lika med böter. Detta innebär att kommitténs ställningstagande beträffande ensam- domares behörighet i den ordinära brottmålsprocessen får viss betydelse även för de militära målen. Kommitténs förslag om utvidgad ensamdomar- kompetens har emellertid begränsad räckvidd och får ej några större prak- tiska konsekvenser för militärmålens del. Det kan enligt kommittén följ akt- ligen ej heller anses motiverat med en särbestämmelse med hänsyn till mi- litärmålens speciella karaktär. Vid detta ställningstagande har kommittén även beaktat att kommitténs förslag ej innebär någon principiell nyhet i förhållande till gällande rätt.
I enlighet med det nu anförda har kommittén5 utarbetat förslag till änd- rad lydelse av 1 kap. 4 och 11 gg rättegångsbalken, vilket förslag ingår i kommitténs förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, bilaga D.
5 Se reservation av herr Fröding.
11—4614 63
KAPITEL VI
Vidareutbildning
Kommitténs överväganden och förslag
Den snabba utvecklingen inom trafiken ställer särskilda krav på dem som handlägger frågor inom detta område av samhällslivet. En fortlöpande information om förändringar och utvecklingstendenser får här sin speciella betydelse. Detta gäller även för de rättsvårdande organen. Kommittén har med hänsyn härtill något velat beröra frågan om vidareutbildning av bl. a. domare, åklagare, advokater och administrativa befattningshavare som handlägger körkortsärenden.
Även inom polisen fölelio gger ett st01t utbildningsbehov. Detta torde emellertid åtminstone till viss del kunna tillgodoses inom ramen för de ut- bildningsorgan, som redan finns tillgängliga. Kommittén är medveten om att inte minst det i detta betänkande framlagda förslaget om ordningsföre— läggande kommel att medföra k1 av på vidareutbildning. Det torde böra an— komma på den centrala polisledningen att närmare bestämma hur detta be— hov skall tillgodoses
Vid den juridiska utbildningen här i landet ägnas ej någon särskild upp- märksamhet åt trafiklagstiftningen. Ej heller senare har en trafikjurist möjlighet att e1hålla vidareutbildning i dessa frågor. Med hänsyn bl. a. till den stora roll som trafikmålen spelar 1 domstolarnas arbetsbelastning, måste det anses berättigat ifrågasätta, om det icke borde finnas en möjlighet fö1 domare, åklagare och advokater att erhålla särskild utbildning inom detta ämnesområde. De stora förändringar, som fortlöpande beslutas och för— beleds i denna lagstiftning, måste anses utgöra ett ytterligare skäl för en vidgad information.
Trafikmål ställer emellertid ej enbart krav på kunskaper i de rent juri— diska frågorna. De hastigt fortgående förändringarna i trafikförhållandena gör det även nödvändigt att denna utveckling noga följs. En god kännedom om trafiken samt de vanor och ovanor, som där utbildats, utgör en förut— sättning för att en jurist skall vara lämpad att delta i handläggningen av ett trafikmål. Även den tekniska utvecklingen kräver en oavbruten upp- märksamhet. Detta gäller såväl fordonens beskaffenhet som polisens hjälp— medel för tryggande av en säkel bevisning.
Det bedrivs för närvarande en intensiv forskning för att i någon mån söka förklara trafikolyckorna och dess orsaker. För en trafikjurist är det
nödvändigt att ständigt följa detta arbete. Kännedom om i vilken utsträck— ning exempelvis tekniska fel medverkar till uppkomsten av trafikolyckor kan ofta vara av värde vid bedömningen av en trafikhändelse. Inte minst domaren behöver information i dessa frågor. Även dessa förhållanden talar för att en vidareutbildning av trat'ikjurister kan få stor betydelse.
Handläggningen av och straffmätningen i trafikmålen kräver en ständig uppmärksamhet. Naturligen skulle det vara av värde 0111 dessa frågor kunde diskuteras mellan representanter för exempelvis domare-, åklagare- och advokatkårcn. Härvid kan förslag till förbättringar och förenklingar i handläggningen framföras och bli föremål för överväganden.
Ett mycket nära samband föreligger mellan den straffrättsliga bedöm- ning, som sker i ett trafikmål, och den prövning av körkortsfrågan, som vanligen blir en följd av att ett trafikbrott konstaterats. I skilda samman- hang har framförts kritik mot att dessa avgöranden anförtrotts skilda organ (domstolar respektive länsstyrelser). Trafiknykterhetskommittén har bl.a. därför fått i uppdrag att närmare utreda handläggningen av ärenden rörande körkortsindragning. Härvid har kanske främst det för- slaget framförts att rätten i samband med det straffrättsliga avgörandet även skall pröva körkortsfrågan. Oavsett vilka förslag trafiknykterhetskom- mittén kan komma att framlägga, torde det vara uppenbart att vissa kör- kortsärenden även i fortsättningen kommer att handläggas av administra- tivt organ. Nu berörda förhållande visar att det föreligger ett stort behov av personliga kontakter mellan kanske framför allt trafikdomare och repre— sentanter för körkortmyndigheterna. Endast härigenom kan en viss en- hetlighet vid bedömningen av samma eller likartade trafiksituationer er— hållas. För den händelse frågor om återkallelse av körkort i fortsättningen skall handläggas av såväl domstol som administrativ myndighet blir be- hovet av samråd än mera uttalat. En kurs eller konferens kan här utgöra ett lämpligt forum för ömsesidig information.
Av kommitténs tidigare uttalanden torde framgå att huvudsyftet med kriminaliseringen av trafikhandlingar bör vara att höja trafiksäkerheten. Detta måste stå klart för alla dem som i olika sammanhang handlägger des- sa frågor. Var och en bör alltså aktivt medverka i arbetet för en höjd trafik— säkerhet. Inte minst trafikdomarnas insats är här av värde. Det kan i detta sammanhang erinras om att i Amerikas Förenta Stater, där kampen mot trafikolyckorna krävt stora ansträngningar men även bedrivits med bety- dande framgång, har värdet av domstolarnas arbete för trafiksäkerheten särskilt framhållits. Kommittén anser att en utbildning i trafiksäkerhetsfrå- gor kan stimulera domaren till en aktivare insats i arbetet för en höjd tra— fiksäkerhet.
De nu gjorda övervägandena visar enligt kommittén att en vidareutbild— ning av trat'ikjurister genom kurser och konferenser skulle vara av stort värde. Det kan erinras om att försäkringsbolagen för sina egna anställca
redan har en omfattande undervisning i bl.a. trafikfrågor. Även inom advo- katsamfundet och motororganisationerna har förekommit fortbildningsknr- ser.
Kommittén föreslår att även statsmakterna anslår medel för vidareut- bildning i trafikfrågor. Denna verksamhet hör lämpligen äga rum i justitie- departementets regi. I den mån utbildningen avser trafiksäkerhetsfrågor bör dessa behandlas i nära samarbete med nationalföreningen för trafik- säkerhetens främjande och statens trafiksäkerhetsråd. Förutom tidigare nämnda yrkeskategorier bör representanter för polisen delta. Även trafikan- terna bör genom sina olika intresseorganisationer beredas tillfälle att fram- lägga sina synpunkter. De kunskaper och den expertis, som finns tillgäng- lig inom försäkringsvärlden, bör också tillvaratas.
KAPITEL VII
Sammanfattning
I kapitel 1 lämnar kommittén en redogörelse för målsättningen för sitt arbe- te. Kommittén framhåller att för att nå syftet att skapa en ökad trafiksäker- het utgör straffet och straffhotet ett betydelsefullt men dock yttersta medel. Det erinras om de negativa verkningarna av den ständigt ökade kriminalise— ringen inom trafikrätten, Straffet förlorar i effektivitet även som vapen i kampen mot den egentliga kriminaliteten och den allvarligare trafikbrotts- ligheten — det råkar ut för en inflation.
Kommittén anvisar olika vägar för att motarbeta denna utveckling. Det anses bl.a. av värde om ordningsförseelserna kunde handläggas i särskild ordning och därigenom skiljas ut från den egentliga kriminaliteten. Vidare betonar kommittén vikten av snabba avgöranden och enkla handläggnings- former särskilt för trafikförseelser. Det erinras om den stora arbetsbalansen kanske framför allt vid domstolarna och nödvändigheten av att förkorta de nu ofta mycket långa handläggningstiderna. I slutet av kapitlet redovisas planerna för det fortsatta arbetet inom kommittén.
1 & trafikbrottslagen behandlas i kapitel 2. Kommittén framhåller att ett straffhot i allmänhet ej kan påverka trafikanternas handlande, om det ej till följd av övervakning eller eljest kan göras till en påtaglig realitet. Det utta- las att det pedagogiska och preventiva värdet av 1 5 första st. trafikbrotts- lagen i dess nuvarande utformning är begränsat.
Kommittén framlägger förslag om en avsevärd skärpning av kraven på en straffbar ovarsamhet. Endast om ovarsamheten är väsentlig anser kom— mittén att straffansvar jämlikt 1 5 första st. trafikbrottslagen bör inträda. Genom trafikantens handlande skall ha införts ett avsevärt faromoment av sådan art att en försiktig trafikant bort inse detta. I enlighet med den praxis som redan utvecklats föreslår kommittén vidare, att i straffskalan för brott mot 1 5 första st. trafikbrottslagen, vilket brott kommittén givit beteckningen trafikovarsamhet, endast skall ingå böter.
I kapitel 3 föreslås olika åtgärder för att uppspåra olämpliga bilförare. Kommittén understryker att de olycksförebyggande åtgärderna är en myc- ket väsentlig del av polisens trafikarbete. Kommittén förordar därför ändrad lydelse av 81 g vägtrafikkungörelsen och föreslår i allmänna polisinstruktio— nen en erinran om att varje polisman ständigt skall söka uppmärksamma förhållanden som kan vara av betydelse för körkortsfrågan.
Handläggningen av mindre brottmål behandlas i kapitel 4. I den första av- delningen av detta kapitel (A) framläggs förslag till lag om ordningsföre- läggande. Förslaget innebär att polisman i omedelbart samband med en förseelse eller senare kan förelägga den misstänkte en ordningsbot till god- kännande (ordningsföreläggande). Förfarandet skall kunna användas vid förseelser, för vilka ej är stadgat annan påföljd än böter omedelbart i pen— ningar. Inom denna ram må Konungen förordna om lagens tillämpning. Kommittén har i betänkandet endast tagit ställning till användningen av förfarandet vid trafikförseelser och fylleri.
Enligt förslaget skall riksåklagaren för en eller flera förseel'ser fastställa ett visst bötesbelopp (ordningsbot). Denna ordningsbot skall av polisman— nen föreläggas den misstänkte. Denne kan, om han så önskar, antingen ome- delbart eller efter viss betänketid godkänna den förelagda boten. Godkän- nande kan ske såväl skriftligen som i vissa fall genom betalning. Ordnings— föreläggandet skall, då Konungen särskilt förordnat härom, underställas åklagares prövning.
Ett godkänt och eventuellt fastställt ordningsförelåggande skall gälla som dom vilken vunnit laga kraft. Talan mot ett sådant föreläggande kan därför endast föras i särskild ordning (RB 59:5).
Kommittén behandlar i samband med handläggningen av mindre trafik— förseelser även frågan om påföljden för dessa förseelser skall vara dagsböter eller böter omedelbart i penningar. Efter att bl.a. ha redovisat den utveck- ling som skett mot att vid mindre trafikförseelser i allt högre grad jämka dagsbotens belopp, framlägger kommittén förslag om en betydande över— gång bl.a. i vägtrafikförordningen från dagsböter till penningböter.
I avdelning A tar kommittén slutligen upp till prövning parkeringsbots— lagen och föreslår vissa mindre jämkningar i denna lag. Förslaget innebär bl.a. att rikspolischef efter Konungens förordnande skall kunna besluta om det område inom vilket lagen skall tillämpas. Vidare föreslår kommittén att lagen skall utvidgas att bl.a. avse parkering i gatuhörn och vid övergångs- ställe (49 5 2 mom. VTF).
Den andra avdelningen (B) i kapitel 4 behandlar till en början strafföre— läggande. Kommittén föreslår att detta skall kunna användas även då måls- ägande finns men denne ej förklarar sig ämna föra talan om enskilt an— språk. Strafföreläggande skall emellertid ej användas då målsägande eljest påfordrar att åtalet skall handläggas vid rätten. Vidare framlägger kom- mittén förslag om att strafföreläggande skall kunna godkännas genom be— talning.
Även handläggning av besvär över strafföreläggande (RB 59 kap.5 och 6 55) tas upp till prövning. Kommittén föreslår att underrätt i stället för som för närvarande hovrätt skall handlägga dessa ärenden. Vidare förlängs tiden för talan mot strafföreläggande (RB 59:6) från en månad till ett år från det åtgärd för verkställighet företogs hos den misstänkte.
Vidare framlägger kommittén i kapitel 4 förslag om införande i 48 kap. RB av en ny handläggningsform, benämnd stämningsföreläggande. För- farandet innebär att åklagare i stämning förelägger den misstänkte ett bö- tesstraff till godkännande. Sker godkännande, skall åklagaren omedelbart insända stämningen och övriga handlingar till rätten, som antingen skall meddela dom i överensstämmelse med föreläggandet eller besluta att målet skall avgöras efter huvudförhandling. Även frågor om skadestånd, förver— kande m. rn. skall kunna handläggas i denna ordning.
Stämningsföreläggandet kan användas vid brott beträffande vilka ej är stadgat svårare straff än sex månaders fängelse. Föreläggandet får ej utfär- das beträffande de självständiga ämbetsbrotten där suspension eller avsätt— ning ingår i straffskalan. Målsägandens ställning regleras efter samma prin- ciper som vid strafföreläggande.
Kommitténs förslag till ändrade handläggningsregler innebär att åklagar- na genom möjligheten till ordningsföreläggande befrias från arbetet med en stor del av de mindre trafikförseelserna. Även polisens arbete förenklas bl. a. genom att rapportskrivningen kan ske i omedelbart samband med för- seelsen. Dagsbotsutredningarnas antal kommer vidare att i hög grad begrän- sas. Förslaget innebär tillika en arbetslättnad för de organ som nu handhar delgivningen av strafföreläggande. Även körkortsregistrets arbete kommer att påverkas, enär utdrag ur registret ej längre kommer att behöva utfärdas vid de förseelser, där ordningsföreläggande kan användas. Den mindre ut- vidgning i parkeringsbotslagens tillämpning, som kommittén föreslagit, får till indirekt följd en ej oväsentlig minskning i antalet registreringar i kör- kortsregistret.
En handläggning genom ordningsföreläggande av fylleriförseelserna kan, främst för de större rådhusrätterna, förväntas medföra en betydande minsk- ning i antalet bagatellbrottmål. Domstolarnas och åklagarnas arbetsbörda påverkas även av de ökade möjligheterna till strafföreläggande. Sålunda kan bl. a. trafikovarsamhet och lindrigare misshandel i fortsättningen hand— läggas på detta sätt. Även kommitténs förslag om stämningsföreläggande ger en möjlighet att undvika huvudförhandling i ett ökat antal mål.
Kapitel 5 i betänkandet ägnas ensamdomarkompetensen. Kommittén, som ej tar upp denna fråga till prövning i hela dess vidd, föreslår att ensam— domare i mål om ansvar för brott, varå ej kan följa svårare straff än böter, skall kunna pröva även enskilda anspråk. Detta innebär bl. a. att mål om an- svar för trafikovarsamhet i allmänhet kan handläggas av ensamdomare.
Slutligen behandlar kommittén i kapitel 6 frågan om vidareutbildning av bl.a. domare som handlägger trafikmål. Kommittén föreslår särskilda kur- ser och konferenser för domare, åklagare, advokater, poliser samt de be- fattningshavare, som vid länsstyrelserna handlägger frågor om körkorts- återkallelse.
Reservationer
Herr Fröding
Mot det sätt på vilket kommittén löst frågan om s.k. stämningsföreläg— gande finner jag följande vara att erinra:
Genom kravet på att den tilltalades godkännande skall omfatta jämväl storleken av det av åklagaren förelagda straffet kommer att från den ifråga- varande förenklade handläggningsformen undantas alla sådana fall, där den tilltalade visserligen vill erkänna gärningen men anser åklagarens straff— mätning för hög. Detta kan medföra att ett onödigt stort antal mål måste gå till huvudförhandling.
Att åklagarens straffmätning måste helt följas för att rätten skall kunna utnyttja ifrågavarande handläggningsform är enligt min mening även mind- re tilltalande i följande hänseenden. Olika åklagare kan tillämpa olika straff- måtning, som stundom avviker från den av rätten tillämpade. Risk kan föreligga för att rätten hellre än att utsätta målet till huvudförhandling godtar åklagarens uppfattning i straffmätningsfrågan, oaktat denna avviker från den av rätten vanligen tillämpade. Detta kan tänkas leda till en succes- siv straffskärpning eller i vart fall till en icke önskvärd och för allmänheten stötande oenhetlighet i straffmätningen.
Enligt min mening bör rätten därför kunna utan huvudförhandling ned- sätta det av åklagaren föreslagna straffet.1
Kommittén har på anförda grunder uttalat, att starka skäl tala för att mål om ansvar för trafikovarsamhet, som ej är grov, i allmänhet bör hand- läggas av ensamdomare. Kommittén har sålunda ansett, att även bevisupp— tagningen i de ordinära trafikovarsamhetsmålen bör kunna anförtros åt ensamdomare (såvida målet ej är av vidlyftig beskaffenhet).
Vid detta sitt ställningstagande har kommittén enligt min mening klart undervärderat nämndens medverkan i trafikovarsamhetsmålen, icke minst i vad avser bevisbedömningen. Enligt min egen erfarenhet som mångårig underrättsdomare är en sådan undervärdering helt obefogad. Jag hyser nämligen med stöd av denna erfarenhet den bestämda övertygelsen att nämndens medverkan vid dessa måls bedömning och avgörande varit av
1 Sådan nedsättning är medgiven beträffande den finska strafforder och den tyska Strafverfiigung (se bilaga N). — Enligt RB 48: 4 i dess ursprungliga lydelse kunde även vid underställning av strafföreläggande rätten nedsätta straffet, om detta var uppenbart för högt (se s. 122).
utomordentligt stort värde och att nämndens fortsatta medverkan i föreva- rande mål därför är i hög grad önskvärd, frånsett sådana fall, där åtalet erkänts eller där bevisningen är av mycket ringa omfattning.
Nämndens medverkan i de kontroversiella trafikovarsamhetsmålen torde även vara av stor betydelse för bibehållande av allmänhetens förtroende för våra domstolar, detta med hänsyn särskilt därtill att den tilltalade just i dessa mål ofta har mycket svårt för att inse att han felat och att det ut- mätta straffet varit befogat.
Riksdagen har ju f.ö. så sent som år 1954, då den avslog en proposition om utvidgad enmansdomarekompetens, såsom ett av avslagsskälen särskilt pekat på att bland de mål som enligt förslaget skulle överföras till enmans- domarekompetens »finnas åtskilliga angående brott, vars bedömande typiskt sett är förenad med vansklig bevisprövning. Bland sådana måltyper utgöres den största av trafikmålen».
Jag vill i detta sammanhang också hänvisa till ett av mig själv till första lagutskottets utlåtande i anledning av brottsbalkspropositionen (utl. nr 42/ 1962) såsom punkt 2 fogat särskilt yttrande av följande innehåll:
2. Angående de rena bötesmålens vidgade omfattning och därav föranledd ök- ning av den s.k. enmansdomarekompetensen. Enligt brottsbalken kommer ett stort antal brott, å vilka tidigare kunnat följa böter eller fängelse att bli enbart bötesbrott. Vid en del av dessa brottstyper kan bevisningen icke sällan vara relativt omfattande såsom exempelvis vid ringa miss— handel, ringa vållande till annans död och hemfridsbrott. Med hänsyn till av riksdagen tidigare gjorda uttalanden därom att mål med egentlig bevisprövning bör prövas av flera än en domare (jfr senast l:a lagut- skottets av riksdagen godkända utlåtande nr 25 till 1954 års riksdag) bör vid det fortsatta arbetet med av brottsbalken föranledda författningsändringar även över- vägas att i rättegångsbalken införa en spärregel, varigenom en ej önskvärd utvidg- ning av enmansdomarekompetensen skulle kunna elimineras. En dylik spärregel skulle f. ö. bli i än högre grad påkallad, därest — vilket tor- de vara att förvänta —— straffet för sådan trafikovarsamhet som ej är att bedöma som grov i framtiden begränsas till enbart böter.
Med stöd av vad som härovan anförts och åberopats vill jag därför före— slå, att till de av kommittén föreslagna -— och även av mig omfattade — ändringarna i 1 kap. 4 och 11 55 rättegångsbalken fogas ett tillägg av inne- börd att nämnd skall medverka även i bötesmål, där det före huvudförhand- lingen klarlagts, att den muntliga bevisningen i målet kommer att omfatta _ utöver målsägandeförhör — förhör med minst två personer.
Herr Agvald
Jag instämmer i herr Frödings uttalande beträffande stämningsföreläggan- de utom såvitt avser stycket som börjar: »Genom kravet på».
BILAGA A
Förslag till
Lag om ändrad lydelse av 1 % lagen den 28 september 1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott
Härigenom förordnas, att 1 5 lagen den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott skall erhålla följande ändrade lydelse.
(Nuvarande lydelse)
Brister vägtrat'ikant i den omsorg och varsamhet, som till förekom— mande av trafikolycka betingas av omständigheterna, och är ej oakt— samheten ringa, dömes för vårdslös— het i trafik till dagsböter eller fäng— else i högst ser månader.
Där någon vid förande av bil, mo— torcykel, traktor eller motorredskap ådagalägger grov oaktsamhet eller visar uppenbar likgiltighet för and— ra människors liv eller egendom, dö— mes för grov vårdslöshet i trafik till fängelse eller straffarbete i högst ett ar.
Denna lag träder i kraft den
("Föreslagen lydelse) Brister vägtrafikant i väsentlig män i den försiktighet, som erford- ras för att undvika trafikolycka, dö— mes för trafikovarsamhet till dags- böter.
Där någon vid förande av motor- drivet fordon ådagalägger grov oakt— samhet eller visar uppenbar likgil- tighet för andra människors liv eller egendom, dömes för grov trafikovar- samhet till fängelse i högst två år.
BILAGA B
Förslag till Lag om ordningsföreläggande
Härigenom förordnas som följer.
1 g. Konungen må beträffande förseelse, för vilken ej är stadgad annan på- följd än böter omedelbart i penningar, dock ej normerade böter, förordna. att denna lag skall äga tillämpning.
2 &. Riksåklagaren, eller efter dennes förordnande vederbörande statsåklaga- re, har att för en eller flera förseelser, varom förordnande enligt 1 5 med- delats, fastställa visst bötesbelopp ( ordningsbot).
3 5.
Polisman må för förseelse, som avses i 2 få, till godkännande förelägga den misstänkte fastställd bot. Är fråga om flera förseelser, må föreläggande ej givas med mindre det sker gemensamt för alla förseelserna.
Är förseelsen förenad med särskild rättsverkan, skall ock den rättsverkan l'öreläggas den misstänkte till godkännande.
4 &.
Föreläggande skall avfattas skriftligen samt innehålla uppgift om
1. den misstänkte;
2. förseelsen med angivande av tid och plats för dess begående samt de övriga omständigheter, som kan erfordras för dess kännetecknande;
3. den ordningsbot och den särskilda rättsverkan av förseelsen, som före- lägges den misstänkte.
Föreläggande skall undertecknas av den som utfärdar det.
5 &.
Godkännande skall tecknas av den misstänkte på föreläggandet och skall innehålla, att han erkänner gärningen och att han underkastar sig den ord— ningsbot och den särskilda rättsverkan av förseelsen, som förelagts honom.
Avser föreläggandet ej annat än ordningsbot och betalas boten, skall be- talningen anses som godkännande, där det ej framgår, att den misstänkte ej avsett att godkänna föreläggandet.
Godkännes ej föreläggandet omedelbart, må det överlämnas till den miss- tänkte med tillkännagivande att han har att inom viss tid antingen åter- ställa föreläggandet försett med skriftligt godkännande eller ock, om före— läggandet ej avser annat än ordningsbot, godkänna föreläggandet genom att betala boten och att åtal i annat fall kan äga rum.
Föreläggande må delgivas med den misstänkte. Om delgivning skall vad i rättegångsbalken stadgas om delgivning av stämning äga motsvarande till- lämpning.
7 5.
Om föreläggande utfärdats, utgör det hinder för åtal och för anmaning att betala parkeringsbot. Godkännes ej föreläggandet inom utsatt tid utgör det ej hinder för åtal. Sker godkännande efter delgivning av stämning eller av strafföreläggande, är det utan verkan.
8 &. Konungen må förordna, att ordningsföreläggande, som godkänts av den misstänkte, skall underställas åklagares prövning.
9 5. Finner åklagaren, i fall som avses i 8 5, ej anledning undanröja föreläg— gandet, skall detta fastställas av åklagaren. Ordningsföreläggande må fastställas tidigast sju dagar efter det att före— läggandet godkänts av den misstänkte.
10 g. Ordningsföreläggande, som godkänts av den misstänkte och i fall då så erfordras fastställts av åklagare, skall gälla som dom, vilken vunnit laga kraft.
Talan mot ordningsföreläggande må i särskild ordning föras på sätt i 59 kap. 5—8 55 rättegångsbalken är stadgat om besvär över strafföreläggan- de. Åklagare, som fastställt föreläggandet, eller där detta ej skett, som ägt väcka åtal för förseelsen, skall härvid anses som motpart till den som av— setts med föreläggandet.
11 5.
De närmare bestämmelser, som utöver vad ovan sagts erfordras för till- lämpning av denna lag, meddelas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den
BILAGA C
Förslag till
Lag om ändring i lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot
Härigenom förordnas, att 1, 2, 3 och 4 55 lagen den 9 december 1960 om parkeringsbot skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
15.
Konungen må för visst polisdi- strikt eller del därav förordna, att 2—5 55 i denna lag skola äga till— lämpning beträffande sådan över- trädelse av föreskrift rörande parke- ring eller annan uppställning eller stunnande av motorfordon, som ej är belagd med svårare straff än bö- ter omedelbart i penningar.
Konungen eller den myndighet Konungen därtill bemyndigar må för visst polisdistrikt eller del därav för- ordna, att 2—5 55 i denna lag skola äga tillämpning. Förordnande må, i den utsträckning härom är särskilt stadgat, meddelas beträffande över- trädelse av föreskrift rörande parke- ring eller annan uppställning eller stannande av motorfordon.
25.
Statsåklagaren har att, efter hö- rande av polismyndigheten, för för- seelse som avses i 1 g, såsom parke— ringsbot fastställa belopp om lägst fem och högst etthundra kronor. I den mån det finnes lämpligt, må bot bestämmas till olika belopp för skil- da slag av förseelser.
Riksåklagaren, eller efter dennes förordnande vederbörande statsdkla- gare, har att för förseelse som avses i 1 &, såsom parkeringsbot fastställa belopp om lägst fem och högst ett- hundra kronor. I den mån det finnes lämpligt, må bot bestämmas till oli- ka belopp för skilda slag av förseel- ser.
35.
Har någon _________ Inom polisdistrikt ——————
Inbetalningen skall ske till myn- dighet, som har att indriva böter, eller annan myndighet, som Konung- en bestämmer.
_______ fastställa boten.
—————— meddela anmaning.
Inbetalningen skall ske till myn— dighet, som har att indriva böter, eller annan myndighet, som Konung- en eller efter Konungens bemyndi- gande riksrevisionsverket bestämmer.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 4 5.
Om anmaning som avses i 3 5 bli- Om anmaning som avses i 3 g vit meddelad, skall åtal ej äga rum. blivit meddelad, skall åtal ej äga Betalas ej bot inom tid, som medgi- rum och ordningsföreläggande ej ut- ves för betalningen, utgör anmaning- färdas. Betalas ej bot inom tid, som en ej hinder för åtal. Sker betal— medgives för betalningen, utgör an— ningen efter delgivning av stämning maningen ej hinder för åtal. Sker eller av strafföreläggande, är den betalning efter delgivning av stäm— utan verkan. ning eller av strafföreläggande, är
den utan verkan.
Denna lag träder i kraft den
BILAGA D
Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom förordnas, att 1 kap. 4 och 11 55, 20 kap. 8 5, 22 kap. 1 och 2 55, 30 kap. 6 och 7 55, 45 kap. 1 g, 48 kap. 1 och 3 sg och 59 kap. 6 5 rätte- gångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, att i 48 kap. rättegångsbalken skola införas nio nya paragrafer, benämnda 5—13 55, av nedan angiven lydelse, att i 59 kap. rättegångsbalken skola införas två nya paragrafer, benämnda 7 och 8 55, av nedan angiven lydelse, samt att rubriken till 48 kap. rättegångsbalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, varjämte i sistnämnda kapitel skola införas två underrubri- ker, dels före 1 5 dels ock mellan 4 5 och 5 5.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 Kap.
4 5.
l häradsrätt dömer häradshöv- dingen med nämnd. Häradsrätten
I häradsrätt häradshöv- dingen med nämnd. Häradsrätten va-
dömer
vare dock domför utan nämnd vid måls avgörande utan huvudförhand— ling samt annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället, så ock i tvistemål vid huvudförhandling, som hålles i ome- delbart samband med förberedelsen. Lag samma vare i fråga om huvud- förhandling och syn å stället i brott- mål, om målet rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svåra— re straff än böter, och i målet ej fö- rekommer anledning att målsägande finnes.
re dock domför utan nämnd vid måls avgörande utan huvudförhandling samt annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn & stället, så ock i tvistemål vid hu- vudförhandling, som hålles i omedel— bart samband nied förberedelsen. Lag samma vare i fråga om huvud- förhandling och syn å stället i brott- mål, om målet rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, eller utom ansvar för sådant brott även enskilt anspråk i anledning av brottet.
11 g.
Rådhusrätt vare ______
Vid måls avgörande utan huvud- förhandling samt annan handlägg-
___—_____ochnämnd.
Vid måls avgörande utan huvud- förhandling samt annan handlägg-
1 Senaste lydelse av 1 kap. 4 5 se SFS 1958: 465, av 1 kap. 11 5 se SFS 1958: 8, av 20 kap. 8 5 se SFS 1948: 453, av 30 kap. 6 5 se SFS 1955: 56, av 30 kap. 7 5 se SFS 1956: 587 samt av 48 kap. 1 5 se SFS 1954: 432.
ning, som ej sker vid huvudförhand- ling eller syn å stället, så ock i tvis- temål vid huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen, vare rådhusrätt dock domför med en lagfaren domare. Lag samma vare i fråga om huvud- förhandling och syn å stället i brott- mål, om målet rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, och i målet ej före- kommer anledning, att målsägande finnes.
ning, som ej sker vid huvudförhand- ling eller syn å stället, så ock i tvis— temål vid huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen, vare rådhusrätt dock domför med en lagfaren domare. Lag samma vare i fråga om huvudför- handling och syn å stället i brottmål, om målet rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, eller utom ansvar för sådant brott även enskilt anspråk i anledning av brottet.
20 Kap.
85.
Målsägande må ______
Har åklagare väckt talan, äge målsäganden biträda åtalet; han må ock i högre rätt fullfölja talan.
Utan hinder ________
——————————äga rum.
Har åklagare väckt talan, äge målsäganden biträda åtalet; han må ock i högre rätt fullfölja talan. Har åtalet väckts genom stämningsföre— läggande, varom i 48 kap. stadgas, äge målsägande dock ej biträda åta- let med mindre detta kommer att handläggas på sätt om rättegången i brottmål i allmänhet är stadgat.
_______ angående brott.
22 Kap. 1 g.
Talan mot den misstänkte eller annan om enskilt anspråk i anled— ning av brott må föras i samband med åtal för brottet. Upptages ej an- språket i samband med åtalet, skall talan föras i den för tvistemål stad— gade ordningen.
Talan mot den misstänkte eller annan om enskilt anspråk i anled— ning av brott må föras i samband med åtal för brottet.
Väckes åtal genom stämningsfö- reläggande, varom i 48 kap. stadgas, må talan om enskilt anspråk föras i samband med åtalet endast i fall som avses i 48 kap. 6 5 andra stycket eller då åtalet kommer att handläg-
gas på sätt om rättegången i brott- mål i allmänhet är stadgat. Upptages ej anspråket i samband med åtalet, skall talan föras i den för tvistemål stadgade ordningen.
25.
Grundas enskilt ______
Finner undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning angående brott, att enskilt anspråk må grun- das å brottet, skall han, om det kan ske, i god tid före åtalet underrätta målsäganden därom.
________ det grundas.
Finner undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning angående brott, att enskilt anspråk må grun- das å brottet, skall han, om det kan ske, i god tid före åtalet underrätta målsäganden därom ävensom före åtalsprövningen tillfråga denne, om han ämnar föra talan om enskilt an- språk i anledning av brottet.
30 Kap.
65.
I mål, som rör allenast ansvar för brott, må, om den tilltalade erkänt gärningen och svårare straff än böter ej ådömes, domen utfärdas i förenk- lad form. Dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom, må ock utfärdas i förenklad form. Närmare bestämmelser därom meddelas av Konungen.
I mål, som rör allenast ansvar för brott, må, om den tilltalade erkänt gärningen och svårare straff än böter ej ådömes, domen utfärdas i förenk— lad form. Detsamma skall gälla dom som meddelas enligt 48 kap. 12 5. Dom, varigenom högre rätt faststäl- ler lägre rätts dom, må ock utfärdas i förenklad form. Närmare bestäm- melser därom meddelas av Konung- en.
75.
Innan dom ———————— Då huvudförhandling _____
Avgöres mål utan huvudförhand- ling, skall, så snart ske kan, över- läggning hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och meddelas. Meddelandet skall ske genom att do-
_______ stadgar därom.
_____ domens meddelande.
Avgöres mål utan huvudförhand- ling, skall, så snart ske kan, över- läggning hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och meddelas. Meddelandet skall ske genom att do-
(Nuvarande lydelse) men hålles tillgänglig å rättens kans— li. Underrättelse om tiden för med- delandet skall senast samma dag av- sändas till parterna.
(Föreslagen lydelse) men hålles tillgänglig å rättens kans— li. Underrättelse om tiden för med- delandet skall senast samma dag av- sändas till parterna. Sådan underrät- telse vare dock ej erforderlig, då rät- ten jämlikt 48 kap. 12 ; meddelat dom senast inom fjorton dagar efter det stämningsföreläggande inkom— mit.
Avkunnande av ——————————— av fullföljdshänvisning.
45 Kap. 1 5.
Vill åklagare väcka åtal, skall han hos rätten göra skriftlig ansö— kan om stämning å den som skall tilltalas; rätten äge dock i den om— fattning, som finnes lämplig, upp- draga åt åklagare att själv utfärda stämning.
Åtal skall ________
Vill åklagare väcka åtal, skall han hos rätten göra skriftlig ansö— kan om stämning å den som skall tilltalas; rätten äge dock i den om- fattning, som finnes lämplig, upp— draga åt åklagare att själv utfärda stämning. Att åklagare må i visst fall själv utfärda stämning med föreläg— gande om bötesstraff stadgas i 48 kap.
_______ den tilltalade.
Ej må —————————————————— under åtal.
48 Kap.
Om strafföreläggande. Om föreläggande av böter. Strafföreläggande.
15.
Skall allmänt _______
Straf föreläggande må ej användas, om anledning förekommer, att måls— ägande finnes.
________ alla brotten.
Strafföreläggande må ej utfärdas, om målsägande förklarat, att han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet. Har målsägan— de påfordrat, att åtalet handlägges vid rätten, må föreläggande ej heller givas.
35.
Godkännande av — — — -— — ——
Godkännes ej föreläggandet ome— delbart, skall det delgivas den miss- tänkte på sätt om stämning i brott— mål iir stadgat med tillkännagivande, att han har att inom viss av åklaga- ren utsatt tid, högst två veckor, från dagen för delgivningen till åklagaren återställa föreläggandet försett med godkännande vid påföljd att åtal el— jest må äga rum.
—————— förelagts honom.
Avser föreläggande ej annat än böter och betalas böterna, skall be- talningen anses som godkännande, där det ej framgår att den misstänk- te ej avsett att godkänna föreläggan- det.
Godkännes ej föreläggandet ome- delbart, skall det delgivas den miss— tänkte på sätt om stämning i brott— mål är stadgat med tillkännagivande, att han vid påföljd att åtal eljest må äga rum, har att inom viss av åkla- garen utsatt tid, högst två veckor, från dagen för delgivningen antingen till åklagaren återställa föreläggan- det försett med skriftligt godkän- nande eller ock, ifall som avses i and- ra stycket, godkänna föreläggandet genom att betala böterna.
Stämningsföreläggande.
& 5.
Åtal för brott, varå ej är stadgat svårare straff än fängelse i sea: må- nader, och som finnes förskylla alle- nast böter, må av åklagare väckas genom stämning med föreläggande för den misstänkte att godkänna ett av åklagaren åsatt bötesstraff ( stäm- ningsföreläggunde).
Är för brottet stadgat suspension eller avsättning, må föreläggande ej användas. Föreläggande må ej hel- ler givas, då fråga är om flera brott, med mindre det sker gemensamt för alla brotten.
Åtal skall anses väckt, då föreläg- gandet delgavs den tilltalade.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 6 5.
Är brottet förenat med särskild rättsverkan skall ock denna föreläg- gas den misstänkte till godkännan- de.
Förklarar målsägande, att han ämnar föra talan om enskilt anspråk, må åklagaren, i fall som avses i 22 kap. 2 5 första stycket, i stämnings- föreläggande väcka talan om enskilt anspråk på grund av brottet. Väcker åklagaren ej sådan talan må föreläg- gande ej utfärdas. Detsamma skall gälla om målsägande påfordrar, att åtal skall ske i den ordning, som här- för är i allmänhet stadgad.
7 g.
Stämningsföreläggande skall av- fattas skriftligen och vara underteck- nat av åklagaren. Föreläggandet skall innehålla:
1. vad i45 kap. 4 ; stadgas om stäm- ningsansökan; samt
2. det bötesstraff, den särskilda rättsverkan och det enskilda an- språk, som föreläggas den miss- tänkte. ! föreläggandet skall fastställas viss tid efter delgivning inom vilken godkännande av föreläggandet skall inkomma till åklagaren.
Föreläggandet skall med därvid fogade handlingar delgivas den till- talade.
8 ;.
Godkännande av åklagarens yr— kande skall göras skriftligen å stäm— ningsföreläggandet'och skall innehål- la att den tilltalade erkänner gär- ningen och godtager det bötesstraff
och den särskilda rättsverkan av brottet, som förelagts honom. I fall som avses i 6 5 andra stycket skall godkännandet jämväl omfatta med- givande av det enskilda anspråket.
9 ;.
Godkänner den tilltalade inom förelagd tid åklagarens yrkande, har åklagaren att omedelbart tillställa rätten det godkända stämningsföre- läggandet med bevis om delgivning och de skriftliga handlingar och få- remål, som han åberopar som bevis.
Utskrift av protokoll eller anteck- ningar från förundersökningen, om sådan ägt rum, och i annat fall po- lisrapport eller annan dylik” hand- ling, skall samtidigt överlämnas till rätten.
10 g.
Inkommer ej godkännande inom förelagd tid, skall åtalet handläggas på sätt om rättegången i brottmål i allmänhet är stadgat.
Har godkännande inkommit, in— nan åklagaren till rätten översänt stämningsföreläggandet, må dock åklagaren förfara på sätt i 9 g stad- gas.
11 ;.
Rätten må, i fall som avses i 9 5 eller 10 5 andra stycket, avgöra må— let utan huvudförhandling.
12 ;.
Rätten har att, om särskilt hinder härför ej möter, inom fjorton dagar efter det stämningsföreläggandet med godkännande inkommit anting- en utan huvudförhandling meddela
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
dom i överensstämmelse med före- läggandet eller besluta, att målet skall handläggas i den ordning, som är stadgad för brottmål i allmänhet.
Mot beslut, som avses i denna pa- ragraf, må talan ej föras.
13 5.
Om stämningsföreläggande skall i övrigt vad i 45 kap. 1 ; tredje styc— ket samt 3 5 första stycket första punkten är stadgat äga motsvarande tillämpning.
59 Kap.
öå.
Den som vill besvära sig över strafföreläggande skall till den hov— rätt, där, om åtal väckts, talan mot underrättens dom skolat fullföljas, inkomma med besvärsinlaga.
Besvär skola föras inom en må- nad, sedan åtgärd för verkställighet av föreläggandet företogs hos den misstänkte. Hovrätten äge, när skäl äro därtill, förordna, att, till dess an- norlunda föreskrives, vidare åtgärd för verkställighet av föreläggandet ej må äga rum. Om besvär, som nu sagts, äge i övrigt vad i 52 kap. är stadgat motsvarande tillämpning. Över hovrättens beslut må talan ej föras.
Den som vill besvära sig över strafföreläggande skall till den un- derrätt, som ägt upptaga åtal för brottet, inkomma med besvärsinlaga.
Besvär skola föras inom ett år, sedan åtgärd för verkställighet av föreläggandet företogs hos den miss- tänkte. Rätten äge, när skäl äro där— till, förordna, att, till dess annorlun— da föreskrives, vidare åtgärd för verkställighet av föreläggandet ej må äga rum.
7 5. I ärende angående besvär över strafföreläggande skall underrätt lämna motpart tillfälle att yttra sig. Finnes för utredningen erforderligt att part eller annan höres, skall för- handling äga rum.
Denna lag träder i kraft den
(Föreslagen lydelse) 8 5. Vid avgörande av ärende angåen- de undanröjande av strafföreläggan- de vare häradsrätt domför utan nämnd och rådhusrätt med allenast en lagfaren domare. Rättens avgö- rande av saken sker genom beslut. Över hovrätts beslut må talan ej fö- ras.
Vad i denna balk är föreskrivet angående brottmål skall i övrigt i tillämpliga delar gälla.
BILAGA E Förslag till
Lag om ändrad lydelse av 84 & militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)
Härigenom förordnas, att 84 & militära råttegångslagen den 30 juni 1948 skall erhålla följande ändrade lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 84 5. Vad i ————————————————— i disciplinmål. Vad i ——————————————— avse disciplinstraff.
Stämningsföreläggande må avse disciplinbot men ej arreststraff.
Denna lag träder i kraft den
BILAGA F
Förslag till
Kungörelse om ändrad lydelse av 8 och 20 55 förundersökninge- kungörelsen den 19 december 1947 (nr 948)
Härigenom förordnas, att 8 och 20 55 förundersökningskungörelsen den 19 december 19471 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
8 &. Erfordras komplettering ——————————— förhör hålles.
Avser förundersökningen brott av beskaffenhet att kunna bliva föremål för strafföreläggande eller stäm- ningsföreläggande och har målsägan- den ej avgivit förklaring, huruvida han ämnar föra talan om enskilt an— språk i anledning av brottet, må han, vid äventyr att föreläggande eljest kan komma att utfärdas, anmanas att inom viss tid augiva sådan för- klaring. Målsäganden skall i an— maningen erinras om att åklagaren, i fall som avses i 48 kap. 6 5 andra stycket rättegångsbalken , i stäm- ningsföreläggande kan väcka talan om enskilt anspråk.
Vad i andra stycket stadgats skall även gälla i fall då på grund av be- stämmelserna i 23 kap. 22 g rätte- gångsbalken förundersökning ej an- ses erforderlig.
20 5. Av protokoll ————————————— av protokollföraren. I protokollet skall antecknas: angivelsen eller ———————————————— anföra något,
1 Senaste lydelse av 20 5 se SFS 1955: 571.
186 (Nuvarande lydelse) uppgift huruvida målsägande ämnar föra ersättningstalan i anledning av brottet, erforderliga uppgifter rörande måls- ägandes enskilda anspråk i de fall då åklagaren förbereder även måls- ägandens talan,
ävensom vad — _— —— — _ _— _ _
Avser förundersökningen — — -— Protokoll skall _______
uppgift huruvida målsägande ämnar föra ersättningstalan i anledning av brottet eller huruvida anmaning en- ligt 8 5 andra stycket meddelats, erforderliga uppgifter rörande måls- ägandes enskilda anspråk i de fall då åklagaren förbereder även måls— ägandens talan och, då så finnes lämpligt, den misstänktes yttrande över anspråket,
________ i protokollet.
Avser förundersökningen brott vid vilket strafföreläggande kan an- vändas och har målsägande påford— rat att åtal väckes, skall detta anteck- nas i protokollet. Detsamma skall gälla, då förundersökningen avsett brott, vid vilket stämningsföreläg- gande kan användas, och målsägan— de påfordrat att åtal skall ske i den ordning, som är stadgad för brott- mål i allmänhet.
________ vid domstol.
___—___———avsaken.
Denna kungörelse träder i kraft den
straffskalor för vissa vägtrafikbrott
Dagsböter eller svårare påföljd bibehålles
läTl. 25TL
3 & TL 4 & TI. 5 & TL 12 5 2 mom. andra st. jfr 65 5 5 mom. andra st. VTF
13 5 1 mom. jfr 65 5 2 och 3 mom. VTF
15 5 2 mom. jfr 65 5 5 inom. andra st. VTF
17 5 3 inom. andra st. eller 4 inom. jfr 65 ä 5 inom. VTF
18 & jfr 65 5 5 mom. första st. VTF
19 & jfr 65 5 5 mom. första st. VTF
22 5 andra st. jfr 65 5 2 och 3 mom. VTF
23 å andra st. jfr 65 5 2 och 3 mom. VTF
24 5 1 mom. första st. jfr 65 5 6 mom. första st. VTF
27 g 4 mom. andra st. jfr 65 5 5 mom. andra st. VTF
29 5 5 mom. jfr 66 ä 2 mom. första st. VTF
BILAGA G
Förslag till
(Upprättad 1 /1 1963)
Trafikovarsamhet och grov trafikovarsamhet
Hindrande och störande av trafiken
Olovlig körning Rattfylleri och rattonykterhet Smitning Vcterligen oriktig uppgift i ansökningshandling
Brukande av fordon i strid mot 13 ä 1 inom.
Veterligen oriktig uppgift i typintyg.
Veterligen oriktig uppgift vid sökande av registrering m. m.
Veterligen oriktig uppgift vid anmälan om vissa registrera- de förhållanden
Veterligen oriktig uppgift vid anmälan för avregistrering
Brukande av fordon i strid mot förbud
Brukande av fordon i strid mot förbud
Underlåtenhet att inställa vis— sa fordon till kontrollbesikt- ning
Veterligen oriktig uppgift vid ansökan om turistvagnslicens
Förande av buss m.m. utan trafikkort
Kommentar
32 ä 1 mom. andra st. eller 4 mom. andra st. jfr 66 5 2 mom. första st. VTF
36 5 1, 2, 6 eller 7 mom. och delvis 8 mom. jfr 66 5 1 mom. första st. VTF
36 5 8 mom. jfr 66 ä 1 mom. andra st. VTF
53 & jfr 67 5 första st. VTF
54 5 1 mom. jfr 67 & fjärde st. VTF (Se även 57 5 1 mom. och 61 5 1 mom. a) VTF)
57 5 1 mom jfr 67 9 fjärde st. VTF
61 5 1 mom. 3) jfr 68 & VTF
8 5 jfr 11 & tredje st. MopF
24 & TrafikförsL
34 ä 1 mom. YTF
Veterligen oriktig uppgift i fråga om körkort
Bedrivande av körskola utan tillstånd m. m.
Veterligen oriktig uppgift i anteckning ang. körskola
Tävling med fordon utan till- stånd
Fordons vikt
Maximilast
Fordons bruttovikt och axel- tryck
Moped får ej föras av den som ej fyllt 15 år. Ansvar för vårdnadshavare m. fl.
Underlåtenhet att fullgöra försäkringsplikt m. m.
Bedrivande av linjetrafik utan att vara berättigad m. m.
Beträffande överträdel- se av bestämmelserna i 54 g 1 mom. och 57 5 1 mom. samt med stöd av 61 5 1 mom. a) medde- lade föreskrifter röran- de fordons axeltryck och bruttovikt bibehål- les dagsböter för de grova fallen. år för- seelsen grov dömes till dagsböter. Vid bedö- mande huruvida för- seelsen är grov skal] särskilt beaktas, om den skett vanemässigt och i vinstsyfte, om den in- neburit risk för större skada eller om den el— jest varit av särskilt farlig art.»
Se 54 5 1 mom. VTF ovan.
Se 54 5 1 mom. VTF ovan.
Frågan om reaktionen mot den som ej fullgör försäkringsplikten m. ni. kommer kommittén att närmare pröva i se- nare betänkande.
34 5 2 mom. YTF
34 ä 3 mom. YTF
34 5 4 mom. YTF
6 & kung. ang. vissa transp. till och från ut- landet med motorfor- don m. m.
6 & kung. om antagande av enhetliga regler för typgodkännande av ut- rustning m. m.
27 & kung. ang. transp. av vissa levande djur med motorfordon m.m.
6 & kung. den 31/8 1945 med vissa föreskrifter ang. registrering
Underlåtenhet att inställa bil till kontrollbesiktning, över- trädelse av arbetstidsbestäm- melser, underlåtenhet att iaktta turlista, betalning i strid mot taxa m. m.
Brukande av automobil som ej godkänts för yrkesmässig trafik m. m.
Förande av automobil i yr- kesmässig automobiltrafik utan att vara berättigad m. m.
Yrkesmässig trafik till och från utlandet
Felaktig användning av mär- ke
Användande av fordon m. m. i strid mot föreskrifter
Oriktig uppgift mot bättre ve- tande
Påföljden ändras från dagsböter till böter högst 300 kronor
2äjfr65510ch3 mom. VTF
3 & jfr 65 5 1 mom. VTF
4 & jfr 65 5 1 mom. VTF
5 & jfr 65 mom. VTF
6 & jfr 65 mom. VTF
och 3 och 3 g 1 och 3
älochS
Bristfälligheter på fordon
Bristfälligheter på bil m.m.
Bristfälligheter på motor- cykel Bristfälligheter på traktor eller motorredskap
Bristfälligheter på don m. m.
släpfor-
F. n. dagsböter om för- seelsen avsett motordri- vet fordon eller släpfor- don, i annat fall böter, högst 300 kronor.
10 5 5 mom. första st. jfr 65 5 6 mom. första st. VTF
115jfr6552och3 mom. VTF
12 5 1 mom. jfr 65 5 2 och 3 mom. VTF
17 ä 1, 2 eller 4 mom. eller 3 mom. första st. jfr 65 5 4 mom. första st. VTF
21 ä 1 mom. första och andra st. samt 2 mom. första st. e), såvitt an- går registreringsnum- mer jfr 65 5 2 och 3 mom. VTF
21 5 1 mom. tredje och femte st. jfr 65 5 6 inom. andra st. VTF
22 5 första st. jfr 65 5 6 mom. första st. VTF
23 & tredje st. jfr 65 5 6 mom. första st. VTF
24 a 5 första st. jfr 65 ä 2 mom. VTF
27 5 1—3 mom. jfr 65 ä 2 och 3 mom. VTF
27 ä 5 mom. sjätte st. jfr 65 ä 6 mom. andra st. VTF
40 5 jfr 67 5 första st. VTF
41 5 1 mom. och 2 mom. andra st. jfr 67 5 första st. VTF
42 5 2 och 4 mom. jfr 67 5 första st. VTF
46 5 1 mom. tredje st. jfr 67 5 första st. VTF
Registreringsbesiktning av fordon
Brukande av oregistrerat mo- torfordon m.m.
Brukande av fordon i strid mot 12 ä 1 mom.
Underlåtenhet att söka regist- rering m. m.
Skyltar på motordrivna for— don m.m.
Dold skylt
Underlåtenhet att inställa fordon till kontrollbesiktning
Underlåtenhet att efterkom- ma föreläggande
Användande av släpvagn trots förordnande om särskild kopplingsbesiktning
Förseelse mot bestämmelser ang. motorfordon, som införts i riket m.m.
Dold turistvagnsskylt
Skyldighet att följa uppsatta anslag och polismans anvis— ningar m. m.
Fri väg för spårvagn m. m.
Förbud att passera järnvägs- korsning förrän signal upp— eller annan Skyldighet att nedbringa has- tigheten före övergångsställe för gående
47 5 3 mom. första st. jfr 67 5 första st. VTF
48 5 1 och 3 mom. jfr 67 5 första st. VTF
4'.) 5 2 och 4 mom. jfr 67 5 första st. VTF
51 ä 1 mom. jfr 67 & tredje st. VTF
52 5 2 mom. jfr 67 5 första st. VTF
54 5 1 mom. jfr 67 & fjärde st. VTF
54 & 2 och 4 mom. jfr 7 5 första st. VTF
55 5 1 inom. eller 2 inom. första st. jfr 67 5 första st. VTF
56 & jfr 67 5 första st. VTF
57 ä 1 mom. jfr 67 & fjärde st. VTF
57 5 2 mom. tredje st. eller 3 eller 4 mom. jfr 67 5 första st. VTF
61 & jfr 68 & VTF
'Signalering vid omkörning
Skyldighet att stanna före in- fart på huvudled m. m. Förbud att uppställa fordon inom ett avstånd av 10 meter före övergångsställe m. m.
Tänd lykta under mörker m.m. Utmärkande av gods som skjuter utanför fordon m.m.
Fordons vikt
Fordons bredd
Ang. fordon som må dragas av bil m. m.
Hastighetsbestämmelser Maximilast
För många passagerare m. m.
överträdelse av lokala trafik- föreskrifter m. m.
För närvarande dagsbö- ter, då förseelsen avsett motordrivet fordon el- ler släpfordon, i annat fall böter högst 300 km- nor.
Vid grova fall dagsbö- ter. Se 54 ä 1 mom. VTF i förteckningen över bi— behållna dagsbotsstraff.
Vid grova fall dagsbö- ter. Se 54 5 1 mom. VTF
1) Vid grova överträ- delser av med stöd av 61 5 1 mom. a) medde- lade föreskrifter ang. fordons axeltryck och bruttovikt föreslås dagsböter. Se 54 5 1 mom. VTF 2) Överträdelse av be- stämmelse som avses i 61 5 1 mom. b) straffas för närvarande med bö- ter, högst 300 kronor.
Kommentar 63 5 2 mom. jfr 68 5 Överträdelse av villkor för första st. VTF undantag från lokal trafikfö- reskrift m. m.
68 5 andra st. VTF Förande av motorfordon i strid mot förbud m. m.
3 5 första st. jfr 11 5 Utrustningsfel första st. MopF
4 5 jfr 11 5 första st. Besiktning MopF 10 5 andra st. jfr 11 5 Tänd lykta första st. MopF
10 5 jfr 11 5 första st. Brukande av automobil för ASF vilken ej erlagts skatt
Förteckning
över författningar, som kommittén funnit anledning närmare behandla i sitt förslag till straffskalor för vissa vägtrafikbrott
Förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt. Lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon. Förordningen den 25 oktober 1940 ang. yrkesmässig automobiltrafik. Kungörelsen den 15 december 1944 ang. transport av vissa levande djur med motorfordon m. m.
Kungörelsen den 31 augusti 1945 med vissa föreskrifter angående registrering m.m.
Kungörelsen den 22 juni 1951 ang. vissa transporter till eller från utlandet med motorfordon m. m.
Lagen den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott. Vägtrafikförordningen den 28 september 1951. Kungörelsen den 5 maj 1960 i anledning av Sveriges tillträde till den i Geneve den 20 mars 1958 avslutade överenskommelsen om antagande av enhetliga regler för typgodkännande av utrustning m. m.
Förordningen den 5 maj 1960 om mopeder.
BILAGA H
Oaktsamhetsbrotten i svensk rätt Av docenten Carl M. Elwing
Begreppet oaktsamhet
När lagstiftaren kriminaliserar ett visst handlingssätt, sker detta genom att han utfärdar ett straffbud. Enligt traditionell lagstiftningsteknik består straffbudet dels av en brottsbeskrivning, innehållande vissa s.k. brottsrekvisit, och dels av en därtill anknuten föreskrift, att den beskrivna gärningen skall följas av ett straff som utmätes inom en viss ram (straffskala, strafflatitud).
En brottsbeskrivning karakteriserar, om den är fullständig, två sidor av den brottsliga gärningen, den yttre och den inre sidan. Annorlunda uttryckt skall en fullständig brottsbeskrivning upptaga två rekvisit, det objektiva och det subjektiva.
Med avseende på den subjektiva sidan kan normaltyperna av de brottsliga handlingarna med en grov uppspaltning indelas i två grupper, uppsåtliga (do- lösa) brott och oaktsamma (culpösa) brott, allteftersom det subjektiva rekvisitet består av uppsåt (dolus) eller oaktsamhet (culpa).
Till sin begreppsmässiga konstruktion är såväl de uppsåtliga brotten som oakt— samhetsbrotten synnerligen skiftande. Särskilt den objektiva sidan företer starka variationer, vilka för övrigt återverkar på brottsbegreppens subjektiva innehåll. I det följande skall endast oaktsamhetsbrotten beaktas. Där ej annat sägs, avses lagrum i SL.
En grundläggande objektiv uppdelning av brottsbegreppen sker genom distink- tionen mellan rena handlingsdelikt och effektdelikt. Ett rent handlingsdelikt är ett brott som i lagen karakteriseras endast genom handlandets egen beskaffenhet och icke genom något krav på ett visst resultat av handlandet. Ett exempel är vårds— löshet i trafik (1 5 TrafikbrottsL). I beskrivningen av ett effektdelikt ingår däremot en närmare angiven effekt som skall vara orsakad av den brottsliga handlingen (t. ex. vållande till annans död, 14z9). Effekten kan bestå i en skada, ofta en per- sonskada eller egendomsskada av visst slag, och brottet betecknas då som ett skadcdclikt. Såsom ett slags effekt kan man också, ehuru något oegentligt, betrakta även enbart en fara för skada av visst slag. Därigenom kommer faredelikten att utgöra en särskild grupp av effektdelikt vid sidan av skadedelikten. Fara är allt- så ett objektivt rekvisit, och farebegreppet får icke sammanblandas med culpa- begreppet.
Jämväl må begreppet kollektivdelikt nämnas. Brottet består alltid av en mänsk- lig handling eller underlåtenhet. Vissa brott har emellertid den konstruktionen, att de visserligen fullbordas genom en handling men att efterföljande likartade hand- lingar vid andra tillfällen icke skall betraktas som nya brott utan tillsammans med de tidigare gärningarna är att anse som ett enda brott (t.ex. olaga yrkesmässig biltrafik).
Brottsbegreppens växlande struktur kan schematiskt framställas på följande sätt. 1) Handlingen kan vara bestämd genom krav på ett visst resultat, medan handlingens egen yttre beskaffenhet är irrelevant (t. ex. mord). 2) Handlingen kan vara bestämd såväl till resultatet som till sin egen beskaffenhet (t. ex. förgift- ning). 3) Handlingen kan vara bestämd endast till sin egen beskaffenhet (t.ex.
olovligt bärande av uniform). Gemensamt för de båda förstnämnda slagen av brott är, som synes, att ett visst handlingsresultat, en viss effekt, utgör brottsrekvisit.1
Understundom består brottsbeskrivningen i ej mycket mer än en fordran, att gärningen skall vara oaktsam (t. ex. 1 & TrafikbrottsL).2 I vissa lagrum är gär- ningen ganska noga angiven, men den bestämmes ytterligare genom ett culpa- rekvisit (t.ex. 13:7 tredje stycket). Någon gång kan tvivel råda, huruvida gär- ningen, i den mån den är uttryckligen beskriven, måste vara täckt av uppsåt; detta gäller dock blott beträffande äldre partier av SL — kap. 14—18 —— som ännu ej reviderats. I vissa fall är det tydligt, att gärningen skall ske uppsåtligen utom i visst avseende, i vilket det i stället fordras culpa (t. ex. 21 :6 andra stycket: skä- lig anledning antaga att brott förelåg; brottet är ett brott med blandat dolöst och culpöst rekvisit).
Enligt fast terminologi räknas culpa alltid som ett subjektivt rekvisit. Ett skäl härför är, att i culpabegreppet alltid ingår ett moment som hänför sig till gär- ningsmannens person, låt vara att det icke behöver innefatta ett psykiskt för- hållande hos denne.
För culpa räcker ej att ett beteende, abstrakt sett, förefaller oaktsamt; därut— över fordras att det skall kunna begäras av gärningsmannen, att han i den ifråga- varande situationen betett sig annorlunda. Det utpräglat subjektiva momentet lig- ger däri, att han skall ha insett eller bort inse, hur han skulle bete sig för att icke handla oaktsamt.
Culpahegreppet är vad som brukar kallas en standard, d. v. 5. ett begrepp som i en rättsregel användes för att ange rättsfaktum genom hänvisning till föreskrif— ter utanför rättsregeln vilka kan ändras med tiden (t. ex. begreppet otillbörlighet i 25:2z vad som är att anse som otillbörligt växlar med tiden). Av gammalt be- skrives ifrågavarande standard på det sättet, att culpa säges innebära avvikelse från hur en bonus paterfamilias eller en normalt aktsam person skulle ha handlat. Utmärkande för culpabegreppet är m. a. o., att den handling eller den bristande insikt som anses culpös avviker från en såsom godtagbar ansedd handling eller insikt.
Helt allmänt kan sägas att man ofta torde kräva ett större mått av aktsamhet inom specialstraffrätten än inom den allmänna straffrätten. Den nedre gränsen för culpa ligger m. a. o. ofta lägre inom specialstraffrätten.8
Att åsidosätta en ordnings- eller säkerhetsföreskrift, en teknisk regel eller gäng- se bruk behöver emellertid icke innebära att handla culpöst. Men i allmänhet an- ses det culpöst, om icke något särskilt kan anföras till den felandes ursäkt. Er- farenhetsmässigt är domstolarna stränga vid denna bedömning; domstolarna är benägna att anse, att »normalmänniskan» skulle ha betett sig felfritt.
När det gäller frågan, vad man kan begära av gärningsmannen, anser man sig i princip böra ta hänsyn till att han i fråga om syn, hörsel, förstånd eller kun- skaper är sämre utrustad än andra. Man placerar sålunda in en normalmänniska i situationen och ser efter hur hon skulle handlat. Denna normalmänniska tänkcs utrustad med normalt vilje- och känsloliv (normal etisk omdömesfråga och nor- mala etiska hämningar) men med samma intellektuella utrustning (förstånd, kunskaper och erfarenhet) som gärningsmannen.
1 25:4 utsträckes emellertid culpabegreppet utöver sin principiella omfattning; man straffar ämbetsmannen, fastän han icke förstått bättre eller ej varit nog
1 Tore Strömberg, Om konfiskation som brottspåföljd (Lund 1949) s. 107 f. ? Den närmast följande framställningen anknyter i viss omfattning till Strahl, Kom— pendium i straffrättens allmänna del (Uppsala 1961), särskilt s. 63 ff. 3 Thornstedt, Om företagaransvar (Stockholm 1948) s. 58.
skicklig. Även ytterligare sådana undantag kan anföras; ett föreligger just vid vårdslöshet i trafik, där man uppenbarligen icke betraktar okunnighet, oerfaren— het eller andra intellektuella brister såsom någon ursäkt. Här gör man alltså vid culpabedömningen en total substitution av en s.k. normalmänniska i gärnings- mannens ställe och icke -— såsom enligt huvudregeln —— en enbart partiell.
När culpa ingår bland förutsättningarna för effektdelikt och därför viss effekt skall ha orsakats culpöst, vållats, innebär culpakravet, att gärningsmannen skall ha förfarit oaktsamt i förhållande till effekten och därigenom orsakat denna. Det räcker icke, att han orsakat effekten och att han förfarit oaktsamt. Man resonerar m.a.o. som så, när man antager culpa, att normalmänniskan skulle ha räknat med effekten eller åtminstone risken för effekten och därför avhållit sig från att handla. Att normalmänniskan ofta skall få taga någon risk ligger i sakens natur, men vilken risk hon får ta blir att avgöra efter den s. k. livets regel, d. v. s. efter allmänt accepterade handlingsvanor.
Att gärningsmannen överträtt en föreskrift är ägnat att låta hans beteende framstå som oaktsamt. Har han därtill genom beteendet orsakat en effekt, skulle man kunna tycka, att han oaktsamt orsakat denna effekt. Men detta är icke säkert. För att överträdelsen skall sägas ha vållat effekten fordras det, att föreskriften kan anses given för att avvärja risk för sådan effekt, att överträdelsen innebar förverkligande av denna risk samt att det i det särskilda fallet kunnat begäras av vederbörande att han, med hänsyn till risken, iakttog föreskriften.
Oaktsamhet kan vara medveten eller omedveten, allt eftersom gärningsmannen insett eller icke insett men bort inse den fara för effekt som gör gärningen oakt- sam. SL gör emellertid icke skillnad mellan medveten och omedveten culpa (undantag: 14:21 första stycket, där misstanke är liktydig med medveten culpa). Beträffande specialstraffrätten kan i detta avseende konstateras. att. i den mån som inskränkning förekommer till blott medveten culpa, det alltid är lagstiftaren och icke rättspraxis som åstadkommit densamma.
[ SL talas understundom om grov oaktsamhet, och i specialstraffrätten före- kommer såväl grov som ringa oaktsamhet. Denna indelningsgrund korsar den i föregående stycke nämnda.
Någon gång upptager straffbuden uttryckligen blott culpa, fastän meningen otvivelaktigt är, att även uppsåtliga handlingar skall träffas av straffstadgandet, så är fallet i 25:41 och 19:53. Det är klart, att själva den handling, vari tjänstefelet består, ofta begås uppsåtligen. Likaså är det klart, att ej blott den som av oakt- samhet umgås ovarsamt med eld utan även den som gör det uppsåtligen kan drabbas av straff enligt 19:5, han går t. ex. in i en hölada, rökande en cigarrett.
Vad angår brottet vårdslöshet i trafik märkes, att det i 1 5 första stycket Trafik- brottsl. för straffbarhet kräves, att oaktsamheton ej är ringa. Brottet är konstruerat som ett rent handlingsdeliktnl (Se dock i det följande angående abstrakt fara!) Det kräves ej, att någon skada orsakats. Huruvida en konkret fara förelegat är likaledes utan avgörande betydelse. Begränsningen av kriminaliseringen ankom— mer sålunda helt på culpabegreppet, och man har ansett sig böra fordra, att culpan ej är ringa. För att culpa skall föreligga fordras enligt det förut sagda bl.a., att man kunde begära av gärningsmannen, att han icke körde som han gjorde. Detta förutsätter enligt sakens natur, att gärningsmannens handlingssätt innehar en abstrakt fara för skada å person eller egendom. Har föraren gjort så gott man enligt det nu sagda kunde begära, föreligger därför icke culpa. Ringa cul- pa och därmed straffrihet föreligger i vissa fall där man kunde begära, att han
4 Jfr emellertid anf. kompendium s. 68.
körde annorlunda än han gjorde. Ringa oaktsamhet är icke liktydig med varje ringa avvikelse från det helt aktsamma utan betyder en något högre grad av oakt- samhet, nämligen en avvikelse från den aktsamhet som man i betraktande av om— ständigheterna kunde begära men en ringa sådan avvikelse. Såsom fall av ringa culpa kan man bedöma fall, där föraren borde ha varit mera uppmärksam men ouppmärksamheten är snart övergående eller där föraren i nervositet gjort en felmanöver som emellertid icke särdeles mycket avviker från det riktiga körsättet och liknande.
Culpabestämningen i 1 & TrafikbrottsL influeras givetvis av Vägtrafiszs reg- ler om hur en trafikant skall bete sig. Varje avvikelse från en sådan regel måste icke med nödvändighet innebära culpa enligt 1 5, men de primära bestämmel- serna i VägtrafikF blir vägledande för culpabedömningen. Vid denna bedömning måste emellertid faran bli den väsentliga synpunkten. Även den abstrakta faran blir härutinnan uppenbarligen av relevans.
Oaktsamhetsbrott i SL
I nedanstående redogörelse upptages blott vad man kan kalla typiska oakt— samhetsbrott. Uteslutna är sådana bestämmelser som 14z4 och 5, där brotten be— står av en uppsåtlig och en ouppsåtlig del i samma brottsbeskrivning; vidare t. ex. 14:24 och 25. 14:24 är en specialbestämmelse angående underlåtenhet. Underlä- tenhet är i princip ej straffbar. För att undanröja tvivel om huruvida underlåten- heten är straffri (straffbar) har man för denna situation givit en föreskrift om straff för underlåtenhet.
1. Alternativt uppsåtliga eller oaktsamma delikt; alla grader av oaktsamhet (grov, »normal» och ringa oaktsamhet). Blandade delikt.
23 :5 Bokföringsbrott (»Åsidosätter gäldenär uppsåtligen eller av oaktsamhet ho- nom åliggande bokföringsskyldighet på sådant sätt att ställningen och rö— relsens gång ej kunna i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen . . .»). 25 :4 Tjänstefel (»Åsidosätter ämbetsman av försummelse, oförstånd eller oskick- lighet vad honom åligger . . .»). 26:18 Tjänstefel av krigsman utan ämbetsansvar (»Åsidosätter krigsman... av försummelse, oförstånd eller oskicklighet vad honom åligger . . . »).
Gemensamt för dessa brott är, att de är straffbara både i dolus och i culpa enligt samma brottsbeskrivning och med samma brottsbeteckning.
2. Specialfall. Handlingsdelikt.
13:6 Obefogat åtal (»Den som väcker åtal ehuru han icke har sannolika skäl därtill . . . >): Paragrafen avser fall, där den tilltalades oskuld ej är ådaga— lagd eller den åtalandes uppsåt ej omfattar, att åtalet skall riktas mot en oskyldig och föranleda dennes sakfällande, men där den åtalande saknat sannolika skäl för åtalet.
3. Orsakande av viss skada; alla grader av oaktsamhet. Effektdelikt.
14:9 Vållande till annans död »ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse». 14:17 Vållande till svår eller medelsvår kroppsskada (»mindre lyte eller kropps- fel eller lindrigare sjukdom än i 10 & sägs») på sätt i 9 & sägs.
19:5 Allmänfarlig vårdslöshet (»Den som av oaktsamhet, genom att umgås ovar- samt med eld eller sprängämne eller annorledes, vållar brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 & sägs eller framkallar fara därför eller vållar skada eller hinder som i 4 & sägs. . . »).
5. Oaktsam felbedömning av situationen vid uppsåtligt handlande; alla grader av oaktsamhet. Blandade handlings- och effektdelikt.
8:12 Oaktsam medverkan till spioneri m.m. samt oaktsam underlåtenhet att av- slöja dylika brott (»bort inse»). Här straffas undantagsvis oaktsam med- verkan till ett blott i uppsåt straffbart brott; annars är regeln, att medver- kande till en gärning, som är straffbar allenast i uppsåt, ej kan straffas, där han ej handlat med uppsåt, att brottet skall komma till stånd. 10:10 andra stycket. Komplement till skyddande av brottsling (>Insåg han icke men hade skälig anledning antaga att den andre var brottslig . . . >). 21:6 andra stycket. Komplement till häleri: häleriförseelse (»Om gärningsman- nen icke insåg men hade skälig anledning antaga att brott förelåg. . . »).
6. Alternativt uppsåt eller grov oaktsamhet. Blandade handlings- och effektdelikt.
14:21 andra stycket. Utsättande för venerisk smitta (»Har någon på annat sätt, än nu är sagt (d. v. 5. genom könsumgänge o. d.), uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet utsatt annan för fara att bliva smittad av könssjukdom. . .:). 23:3 första stycket. Vårdslöshet mot borgenärer (»Gäldenär, som fortsätter rö- relse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen eller etc. . . . och som därigenom uppsåtligen eller av grov oakt- samhet framkallar eller förvärrar obestånd . . . »).
7. Vetskap eller misstanke om förhållande, som innebär fara; alla grader av med- veten oaktsamhet. Blandade handlings- och effektdelikt.
14:21 första stycket. Utsättande för venerisk smitta (»Har någon, som lider av könssjukdom i smittsamt skede, med vetskap eller misstanke därom ge- nom . . . utsatt annan för fara att blivit smittad . . . >»).
8. Grov oaktsamhet i skilda hänseenden. Somliga brott är handlingsdelikt, andra är blandade handlings- och effektdelikt.
8:6 andra stycket. Vårdslöshet med hemlig uppgift (»Befordrar eller lämnar någon av grov oaktsamhet uppgift som avses i 4 & och som rör förhållande av hemlig natur . . .»). 13:3 Ovarsam utsaga. Komplement till mened och osann partsutsaga. (»Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i 1 eller 2 & sägs . . .»). 13:7 tredje stycket. Komplement till falsk angivelse och falsk tillvitelse (Be- går någon av grov oaktsamhet gärning som i första eller andra stycket sägs . . .») . 13:10 andra stycket. Komplement till osann försäkran (»Förövas gärning, varom i första stycket förmäles, av grov oaktsamhet . . .»). 19:8 Komplement till spridande av gift eller smitta samt förgöring (:Begår nå- gon av grov oaktsamhet gärning som i 6 eller 7 & sägs.. .»).
21 :9 andra stycket in fine. Komplement till det i samma stycke upptagna fallet av svindleri, d.v.s. där den vilseledande uppgiften rör visst företag och lämnas av person, som har med företaget att skaffa (»Sker det av grov oaktsamhet . . .») . 23:23 andra stycket. Vårdslöshet mot borgenärer (»Gäldenär, som... av grov oaktsamhet förtiger tillgång, uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift...»). Komplement till bestämmelsen i 23:1 andra stycket första punkten, där motsvarande uppsåtliga gärning straffbelägges.
Oaktsamhetsbrolt i specialstraffrätten5
Lagen 29 maj 1931 med vissa bestänunelser mot illojal konkurrens, 1 5 första stycket. Illojal reklam (»Den, som i utövning av näringsverksamhet genom... lämnar oriktig uppgift, ägnad att framkalla uppfattningen 0111 ett fördelaktigt an- bud. straffes, där han haft eller bort hava vetskap om uppgiftens oriktighet . . .»).
Checklag den 13 maj 1932, 74 5 andra stycket. Checkförbrytelse av vårdslöshet (»Har någon av vårdslöshet förfarit på sätt i första stycket sägs [d. v. s. med upp- såt till annans förfång utställt check utan täckning m. m.] . . .»).
Skattestrafflag den 11 juni 1943, 2 &. Vårdslös deklaration (»Begår någon av grov oaktsamhet gärning som förut är sagt [d. v. s. i deklaration lämnar oriktig upp- gift, ägnad att leda till frihet från skatt eller till för låg skatt] . . .»)
Lagen den 14 september 1944 om aktiebolag, 213—215 55. Avgivande, uppsåt- ligen eller av grov vårdslöshet, av oriktig uppgift m. fl. förfaranden.
Lagen den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott, 1 5 första stycket. Vårdslöshet i trafik (som ej är ringa). Jfr åzs andra stycke om grov vårdslöshet i trafik.
Lagen den 3 juni 1955 om sparbanker, 95 och 96 åå (»uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i teckningslista» m.m. resp. »av vårdslöshet» förfar i strid med vissa bokföringsbestämmelser 111. m..)
Taxeringsförordning den 23 november 1.956, 171 5 1 mom. (»Den som i allmän fastighetsdeklaration . .. uppsåtligen eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig upp- gift ägnad att leda till för låg taxering . . .»). '
Allmän ordningsstadga den 14 december 1956, 29 & fjärde stycket, lämnar för- summelse i fråga om anmälningsskyldighet fri från ansvar, bl. a. 0111 försummelsen kan anses ursäktlig.
Strålskyddslag den 14- mars 1958, 25 5 första stycket stadgar straffrihet, där gärningen skett av oaktsamhet, som var ringa.
Lagen den 20 mars 1959 om köttbesiktning m.m., 16 5 andra stycket, stadgar straff för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vissa bestämmel- ser ang. köttbesiktning.
K. F. den 5 juni 1959 med särsk. bestämmelser om biograffäreställningar m. m., 8 & (»Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är att anse som ringa, mot föreskrifterna» om bl. a. films godkännande för visning.).
" Fullständighet kan här givetvis icke åsyftas.
Valutaförordning den 5 juni 1959, 15 5 andra stycket. Valutabrott (»Den som av grov oaktsamhet förövar gärning som i första stycket sägs [d. v. s. bryter mot förordningens föreskrifter om köp och försäljning av utländska betalningsmedel m. m.] . . .»).
K. F. den 1 december 1959 om allmän varuskatt, 77 5 andra stycket, medger straffrihet, där försummelsen är »ursäktlig eller eljest ringar.
Lagen den 30 juni 1960 om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, 7 &. Hälsofarligt kvacksalveri. (»Den som... uppsåtligen eller av oaktsamhet åsamkar den undersökte eller behandlade skada, som ej är ringa, eller framkallar fara för sådan skada . . .»).
Lagen den 30 juni 1960 om straff för varusmuggling, 5 5 (»Den som av grov oaktsamhet förövar gärning som i 1 eller 4 & sägs [varusmuggling] . . .a).
(i å andra stycket (»Om gärningsmannen icke insåg men hade skälig anled- ning antaga, att godset varit föremål för varusmuggling . . .»).
Sammanfattningsvis kan konstateras att lagstiftaren inom den allmänna straff- rättens område iakttagit stor återhållsamhet, då det gällt att straffbelägga oakt- samhetshandlingar.G
Om man frågar, vilka motiv som förestavat sådant straffbeläggande, har man uppenbarligen att söka svaret i de straffteorier som varit rådande vid varje sär- skild tidpunkt. Härav följer i princip att samma motiv och värderingar som för- anleder lagstiftaren att kriminalisera vissa handlingar i dolus även påkallar straff, där gärningen sker av oaktsamhet. Emellertid är det tydligt, att detta betraktelse- sätt måste väsentligen modifieras med hänsyn till intensiteten hos den samhälls- farliga vilja som gärningsmannen ådagalagt. Att en gärning begås genom uppsåt- ligt handlande är farligare för rättsordningen än om den beror av oaktsamhet.7
Det torde dock vara omöjligt att, såsom skäl för förekommande kriminalise- ring, renodla någon synpunkt, i allt fall beträffande grövre brott inom SL:s om- råde. Historiskt sett är hänsyn till allmänhetens vedergällningskrav avgörande incitament; härtill har sedan synpunkter av helt annat slag kommit. Beträffande specialstraffrätten, där ju de flesta brotten innebär vart för sig en tämligen obe- tydlig samhällsfara, är däremot allmänpreventiva synpunkter särskilt framträ- dande.
I vissa fall har komplettering av visst uppsåtsbrott genom ett culpastadgande ansetts erforderlig med hänsyn till gärningens synnerliga farlighet. 19:5 avser således att komplettera bestämmelserna om mordbrand och allmänfarlig ödeläg- gelse, vilka fordrar såväl uppsåt som —— vissa av dem — att en primäreffekt av visst slag (t.ex. brand) uppkommit; jämväl kompletteras därigenom sabotage- brottet. Motsvarande gäller beträffande 19:8.
Vidare kan i detta sammanhang 8:12 framhållas. Den synnerliga vikten av de intressen som skyddas genom vissa av straffbestämmelserna i 8 kap. har ansetts påkalla, att man, i större utsträckning än som följer av 3 kap., stadgar straff för vissa oaktsamhetshandlingar.
Medverkande till en gärning, som är straffbar blott i uppsåt, kan — som ovan framhållits — icke straffas, såvida han icke handlat med uppsåt att brottet skall
" Beckman m.fl., Den nya lagstiftningen om brott mot staten och allmänheten, andra uppl. (Stockholm 1957) s. 42. 7 Thornstedt, a.a. s. 9.
komma till stånd. För att oaktsam medhjälp överhuvudtaget skall vara straffbar, förutsättes det, att motsvarande oaktsamma gärningsmannaskap är straffbelagt. Vill man straffbelägga oaktsam medhjälp till ett blott i uppsåt straffbart gär— ningsmannaskap, måste detta ske genom uttryckligt lagstadgande. Detta har föran- lett bestämmelsen i 8:12. I detta lagrum sträcker sig alltså den straffbara medver- kan längre än motsvarande straffbara gärningsmannaskap.
Vid svindlerihrottet i 21:!) andra stycket anses den fara, som man önskar mot— verka, särskilt stor på grund av gärningsmannens kvalificerade ställning, varför även oaktsamhet kriminaliserats.
Bevissvårigheter tages understundom till intäkt för ett culpastadgande: gene— rellt sett råder svårighet att styrka, att gärningsmannen handlat i dolus, varför kriminaliseringen utsträckts till culpa. Svårigheter att bevisa att en objektivt oriktig utsaga lämnats med uppsåt att förvränga eller dölja sanningen föranleder säkerligen mången gång, att uppsåtligen oriktiga utsagor måste lämnas utan straff för mened eller osann partutsaga; detta förhållande har motiverat straffbestäm— melsen i 13:13. Ett annat exempel av enahanda slag är det vårdslösa deklarations— brottet (se härom t. ex. framställningen i rättsfallet NJA 1953 s. 375 ). Jämväl de i 13:10 andra stycket och i 14:24 samt 14:25 omnämnda brotten må här anföras.
Vid häleribrottet har den gräns för straffbarheten som sättes av uppsåtsrek— visitet ansetts vara alltför snäv. Därför har även den motsvarande oaktsamheten straffbelagts såsom ett särskilt brott, i praxis kallat häleriförseelse; straffbudet har m. a. o. föranletts av uppsåtsbegreppets bestämning. Personer, som köper tjuv- gods och därvid misstänker att säljaren stulit egendomen, underlåter ibland med flit att höra efter, hur denne åtkommit godset. Som det ej alltid kan tagas för visst, att de skulle köpt egendomen, om de vetat att den var stulen, brister ej sällan förutsättningarna för ansvar för uppsåtligt brott. Även på annat sätt har uppsåtsområdets omfattning visat sig vålla svårigheter. Sålunda åberopade man vid förarbetena till skattestrafflagen såsom motivering för en culpakriminalisa- tion, att gränsen mellan uppsåt och oaktsamhet på förevarande område var svår att fastställa.
Ett straffbeläggande av culpahandling kan även finnas erforderligt för att man skall undvika en olämplig eller eljest opäkallad inskränkning av det hittillsvaran— de straffbara området; så befanns culpastadgandet i 5 5 lagen om straff för varu— smuggling nödvändigt bl. a. därför att lagen i vissa fall skulle ersätta skattestraff— lagen, enligt vilken jämväl uppgifter som lämnas av grov oaktsamhet kriminali- serats.
Vad särskilt gäller specialstraffrätten skulle straffbuden i många fall sakna praktisk betydelse, om blott dolös gärning var straffbar, eftersom flertalet över- trädelser av hithörande bestämmelser sker med culpa eller i allt fall utan att mer än culpa kan styrkas. Ur denna synpunkt kan culpöst ansvar framstå som speciellt påkallat vid underlåtenhetsdelikt. Vid rena bagatellförseelser tillkommer dess- utom det skälet, att straffhotets verkan ökas — åtminstone inom vissa gränser -— om straffets tillämpningsområde utvidgas genom ett avtrubbande av det subjek- tiva rekvisitet.8 Den ringa straffpåföljden, ett mindre bötesansvar, kan även ut- göra ett incitament _— eventuellt i förening med processuella intressen — att jäm- ställa oaktsamhet med uppsåt.9
Vidare må helt allmänt framhållas, att behovet av straffbestämmelser för oakt— samhet bör ses i sammanhang med frågan om huruvida skadeståndsreglema ge
8 Jfr Thornstedt, a.a. s. 65 f. 9 Hurwitz, Den danske kriminalret, almindelig del, andra uppl. (Köpenhamn 1961) s. 346.
tillräckligt skydd mot dylika icke önskade handlingar.10 Härvidlag kan i förbi- gående framhållas att det straffskydd som införts genom stadgandet i 21:2 andra stycket enligt sakens natur föranletts av det förhållandet, att målsägandens möj- ligheter att driva in betalning vid snyltning blir närmast obefintliga, eftersom man här regelmässigt har att göra med en anonym gärningsman som smiter.
Ytterligare en synpunkt är den, huruvida den culpösa rättskränkningen är så föga kännbar, att intet eller ringa behov föreligger av straffrättslig reaktion. Sålunda synes större återhållsamhet med en kriminalisering av culpahandlingar böra iakttagas vid kränkningar på känslolivets område (t. ex. ärekränkning), där det kvalificerade momentet i gärningen ofta beror på själva uppsåtet, än vid kränkningar av den fysiska integriteten, där skadan är densamma antingen den skett uppsåtligen eller av oaktsamhet.
Det är även förenat med mindre betänkligheter att knyta culpaansvaret till bestämt fixerade handlings- och underlåtelseplikter än till gärningsbeskrivningar av mera obestämt innehåll.11
1" Hurwitz, a.a. s. 345. 41 Ibid.
Schematisk uppställning över handläggningen
BILAGA 1
av mindre brottmål
Handlägg- ningsform
Beslut- ande
Vilka brott
Vad kan utdömas
a) Påföljd
b) Sär- skild rätts- verkan (för- verkande m.m.)
e) Skade- stånds- anspråk
Geografisk begräns— ning
Tabell— sira/I' fastställt av riks— åklagare eller stats- åklagare Påfölj- dens beteck— ning
Till vem betalas böterna
Ulgör betal- ning godkän- nande
Kan god- kännande ske genom ombud
Kan » be- slutet » över- klagas
Anmaning att betala par- keringsbot
Ordnings- föreläggande
Strafföre- läggande
Stämnings— föreläggande
Polis eller trafikvakt Polis (I vissa fall fast- ställelse av åkla- gare)
Åklagare
Underrätt
Parkerings- förseelser
Brott på vil- ka högst kan följa böter 300: —— (efter Konungens förordnande) Brott på vil- ka högst kan följa dags- böter (dock ej normerade böter) Brott för vil- ka högst är stadgat 6 mån. fängelse
|.
:— 100:—
5: — 300: —— (Vid sam- mantr.
500: —)
5: — t.o.m. 40 dags— böter
52— t.o.m. 180 dags- böter eller normerade böter till obegränsat belopp
Nej
Ja
Ja
Ja
Nej Nej Nej
Ja (endast efter Kon- ungcns eller annans förordn.)
Nej Nej
Ja
Ja
Nej
Parke- ringsbot
Ord- ningsbot
Böter Böter
lndrivnings- myndighet, polismydig- het eller annan lndrivnings- myndighet, polismyndig- het eller annan Indrivnings- myndighet eller annan Indrivnings— myndighet
Ja (i vissa fall) .la (i vissa fall)
0 7.
Ja (om- budet kan betala) Ja (om— budet kan betala)
.] a (om— budet kan betala)
Ja
Nej (endast i extra- ordinär Väg) Nej
(endast i extra— ordinär
väg)
J a (som vanlig talan mot dom)
BILAGA J
Statistik över ordningsstatspolisens verksamhet för åren 1960—1962
A. Förseelser mot trafkförfattningar
1960 Brukande av fordon i bristfälligt Skit'k A) Bil (VTF Q' 3) ...................................................... 6996 B) Motorcykel (VTF ä 4) .......................................... 801 C) Traktor och motorredskap (VTF 5 5) ..................... 92 D) Släpfordon och efterfordon (VTF & 6) ..................... 300 E) Cykel (VTF & 7) ................................................ 1003 F) Fordon förspända med dragare (VTF & 8) ............... 35 G) Cykel med hjälpmotor (VTF 5 7 och MopF 2 5 1 st.) 1 636
Förseelser mot trafikförfattningar
Förs. mot skyldigheten att inst. ford. f. reg. bes. samt underlåtenh. att medföra bes. instr. el. typintyg (VTF & 10) .................................................................. 516 Brukande av oregistrerat fordon (VTF & 11) .................. 1 460 Förseelse mot bestämm. ang. fordon med interimslicens
(VTF & 12) ......................................................... 176 Förseelse mot bestämm. ang. fordon med saluvagnslicens
(VTF & 13) ............................................................ 32 lförscclse mot bestämm. ang. registreringsförfarandet (VTF
55 17, 18 och 19) ................................................... 836 Förseelse mot bestämm. ang. skyltar m. m. på motordrivna
fordon och släpfordon (VTF & 21) ........................... 1 356
Brukande av fordon för vilket körförbud medd. samt un- derlåtenh. inställa fordon till kont. bes. (VTF 55 22—24) 1 671 Förseelsc mot de särsk. bestämm. om motorfordon och släpfordon, som fr. utl. införts i riket för att tillfälligt här brukas (VTF & 27) .......................................... 2 Brukande av oförsäkrat motorfordon ........................... 1 660 Brukande av obeskattat motorfordon ........................... 1 817 Onykterhet vid förande av motorfordon (TL & 4) ......... 931 Olovlig körning (TL & 3) .......................................... 3 633 Underlåtenhet att medföra körkort (VTF åå 29 mom. 4 och
37 mom. 2) ......................................................... 204 Förande av moped utan att ha uppnått föreskriven ålder
(2 och 3 Gå MopF) ................................................ 152 Underlåtenhet iakttaga omsorg och varsamhet till förekom-
mande av trafikolycka (VTF & 39 och TL & 1) ......... 592 Onödigtvis hindrande eller störande av trafiken på väg (VTF & 39 och TL & 2) .......................................... 26
Personer 1961
6 911 675 76 285 741 23 1 958
449 1 093
103
33
804
1 178
1 805
1 330 1 349 928 3 279 169 150 380
23
1962
7 089 485 84 271 665
1 850
411 858
113
20
1 366
1 859
1 074 987 1 050 3 068 209 162 443
23
Personer 1960 1961 [962 Underlåtenhet att beakta anvisningar i trafiken (VTF 5 40) 123 145 178 Underlåtenhet att bereda fri väg för vissa vägtrafikanter
(VTF & 41) ............................................................ 2 1 _— Förseelse vid passage av korsning mellan väg och järnväg
m. m. (VTF & 42) ................................................... 194 84 80 Obehörigt avvikande från olycksplats (VTF 5 43 och
TL & 5) ............................................................... 27 30 34 Underlåtenhet att använda rätt vägbana (VTF & 44) ...... 24 48 100 Underlåtenhet att hålla rätt plats på väg och i vägkorsning
(VTF & 45) ............................................................ 5 15 2!) Överskridande av de relativa hastighetsbestämmclscrna
(VTF & 46) ......................................................... 98 132 62 Överskridande av de absoluta hastighetsbest. (VTF & 56)
och lokala föreskrifter betr. hastighet ........................ 6 711 10 921 9 288 Omkörning vid skymd sikt i vägkorsning eller kurva eller
före backkrön eller övergångsställe (VTF & 47 mom. 2) 173 139 160 Underlåtenhet att stanna före infart på huvudled och läm-
na företräde åt fordon på huvudled (VTF & 48 mom. 1) 1 945 1 567 1 559 Övriga förseelser i samband med möte eller omkörning
(VTF & 47 — utom 2 mom. —— och & 48 mom. 1, 2 st., 2 och 3 mom.) ...................................................... 144 62 60 Otillåten uppställning eller stannande av fordon (VTF & 49) 86 63 148 Underlåtenhet att giva tecken eller signaler (VTF & 50) 50 18 12 Förseelse mot bestämmelser ang. belysning m.m. å fordon
(VTF & 51) ............................................................ 2 272 2 021 2 072 överskridande av tillåten max.]ast, bruttovikt eller högsta
axeltryck (VTF 55 54 mom. 1 och 57 mom. 1) ......... 3 369 3 708 3643 Andra förseelser i samband med fordons last (VTF 85 52,
54 mom. 2 och 57 mom. 2 och 4) .............................. 246 448 282 Störande buller (VTF 5 58) ....................................... 133 126 172 Förande av otillåtet antal passagerare på motorcykel (VTF
& 57 mom. 3) ......................................................... 578 432 316 Överträdelse av de särskilda bestämm. om trafik med cykel
(VTF & 59) ......................................................... 1 399 1 390 1 443 Övertr. av de särskilda bestämm. om trafik med moped
med undantag av utrustn. best. och bestämm. att förare skall ha uppnått viss ålder (MopF) ........................ 1837 1740 1492 Överträdelse av de särskilda bestämmelserna för gående
(VTF 5 60) ......................................................... 1 8 52 överträdelse av lokal trafikbestämm. utom hastighets-
bestämmelse ......................................................... 357 233 181 Otillåten yrkesmässig trafik ....................................... 531 355 271 Förande av bil i yrkesmässig trafik utan att inneha trafik-
kort ..................................................................... 180 218 202 Förseelse mot bestämmelserna om förares arbetstid (KF
om yrkesmässig biltrafik & 28) .............................. 19 16 24 övriga förseelser mot förordningen om yrkesmässig trafik 408 319 341 övriga trafikförseelser ................................................ 414 363 554
Summa 47 253 48 036 45 604
BILAGA K
Förslag till ordningsbot vid vissa trafikförseelser 1
Vägtrafikförordningen
Avd. II. Bestämmelser om fordon
2 & Bristfälligheter på fordon överlämnas (jfrt. m. 65 5 i andra fall än som avses till åklagaren 1 och 3 mom.) i 3—8 55
3 & Bristfällighetcr på bil (jfrt. m. 65 5 1 och 3 lIlOl'll.) 1 mom. a) styrinrättning, oduglig ................................. 200 kr. » otillfredsställande .................. 100 » b) bromsinrättning 1. fotbroms, oduglig .................................... 200 » » otillfredsställande ..................... 100 » 2. handbroms, oduglig .................................... 100 » » otillfredsställande .................. 50 » c) backningsanordning .................................... 25 » d) ringar (däck), medar och band ..................... 50 »
c) framlyktor (strålkastare) 1. under mörker
helt obrukbara på obelyst väg ..................... 100 » d:o på belyst väg ..................... 50 » utan fungerande bländningsanordning från helljus ................................................... 75 » från halvljus .......................................... 50 » 2. fel i övrigt ............................................. 25 » f) skyltlyktor, baklyktor, stopplyktor eller reflex- anordning ................................................... 50 » g) signalapparat ............................................. 25 » h) körriktningsvisa're (blinkers) ........................ 25 » i) backspegel, där sikt bakåt eljest saknas ............ 75 » i övrigt ...................................................... 25 » j) ljuddämpare ................................................ 25 » k) stänkskydd ................................................... 25 » l) kopplingsanordning vid koppling till personbil ........................... 100 » vid koppling till lastbil .............................. 200 » in) hastighetsmätare .......................................... 25 » n) Vindrutetorkare .......................................... 25 >
1 Förslaget upprättat av en arbetsgrupp inom kommittén.
2 mom.— 4 mom.
5 mom.
6 mom.
4 & (jfrt. m. 65 5 1 och 3 mom.)
1 mom.
2 Inom.
3 mom.
5 % (jfrt. m. 65 5 1 och 3 mom.)
6 & (jfrt. m. 65 5 1 och 3 mom.)
7 & (jfrt. m. 65 5 1 och 3 mom.)
1 mom.
2 mom. 8 & (jfrt. m. 65 5 1 och 3 mom.)
105
överlämnas till åklagare utom 2 mom. 4 st. Ky- larprydnader m.m. ....................................... cldsläckningsapparat, vattenkärl för eldsläck- ning ......................................................... a) färdskrivarc ................................................
b) underlåtenhet att föra anteckningar på färdskri- vare, bevara dessa och uppvisa dem för besikt- ningsman eller polisman ..............................
Bristfällighctcr på motorcykel
a) styrinrättning, oduglig » otillfredsställande
l)) bromsinrättning
bakhjulsbroms, oduglig .................................
» otillfredsställande handbroms
c)——h) : bil i tillämpliga delar otillåten koppling av fordon till motorcykel
lyktor och reflexanordning på tillkopplad sid- vagn stänkskydd på d:o .......................................
Bristfällighcter pä traktor och motorredskap : bil i tillämpliga delar
Bristfälligheter på släpfordon och efterfordon : bil i tillämpliga delar
llristfällighctcr på cykel
a) broms ......................................................... b) lyktor 1. framlykta ................................................ 2. baklykta eller reflcxanordning
c) ringklocka ...................................................
lykta m. m. på tillkopplat fordon ........................
Bristfälligheter betr. fordon förspänt med dragare
framlykta ......................................................... reflexer ............................................................ övriga fel .........................................................
100 50 50
30
30 30
10 30
30 50 20
kr.
Allmänna bestämmelser om fordonsregister samt om regist- rerings- och besiktningsskyldigh et
5 mom. 1 sl. (jfrt. m. 65 _s 6 mom. 1 st.)
6 mom. (jfrt. m. 65 5 6 ”10111. 3 st.)
115
1 mom. (jfrt. ni. 65 ä 2 och 3 mom.)
125
1 mom. (jfrt. m. 65 ä 2 och 3 mom.)
2 mom. 5 st. (jfrt. m. 65 5 6 mom. 3 st.)
3 mom. 3 st.
(jfrt. m. 65 5 6 mom. 3 st.)
!; mom. (jfrt. m. 65 5 6 mom. 3 st.)
135
3 mom. !, st. (jfrt. in. 65 5 6 mom. 3 st.)
4 mom. (jfrt. m. 65 ä 6 mom. 3 st.)
175
1, 2 och 3 mom. (jfrt. m. 65 ä 4 mom. 1 st.)
I'll mom. (jfrt. m. d:o)
18å
1 mom. (jfrt. m. 65 ä 4 mom. 2 st.)
fordon ............................................................ 50 kr underlåtenhet att vid färd med lastbil medföra be— siktningsinstrument och typintyg ........................ 25 »
Registrering m.m. som förutsättning för fordons brukande
brukande av registreringspliktigt fordon utan re- gistrering ...................................................... 100 kr*-' Fordons brukande enligt interimslicens
brukande av fordon enligt interimslicens mot före- skrifterna i 1 st. 3 p. .......................................... 100 kr. underlåtenhet att medföra resp. för polisman upp-
visa interimslicens ............................................. 25 » underlåtenhet att återställa interimsskylt ............... 100 » underlåtenhet att medföra, resp. för polisman upp-
visa bevis, typintyg eller instrument, som där sägs 25 » Fordons brukande enligt saluvagnslicens
underlåtenhet att återställa saluvagnsskylt ............ 100 kr. underlåtenhet att medföra besiktningsinstrument
m.m. ............................................................... 25 » Ansökan om registrering
underlåtenhet att i ett vart av där angivna fall ansöka om registrering av fordon ................................. 50 kr. underlåtenhet att iakttaga lämnade föreskrifter om
sättet för ansökan ............................................. 25 »
Anmälan om ändring av vissa registrerade förhållanden m. m.
underlåtenhet att, där så är föreskrivet, göra anmä- lan om övergång av fordon till ny ägare ............... 50 kr.
? Ang. skyldigheten att utge undandragen skatt se ASF & 14.
2 mom. (jfrt. m. d:o)
3 mom. (jfrt. m. d:o)
1—3 mom. (jfrt. m. d:o)
195
2 mom. (jfrt. m. 65 5 4 mom. 2 st.)
215
1 mom. 1 och 2 st. (jfrt. m. 65 5 2 och 3 mom. samt 11 &, 12 5 1 mom. och 13 5 1 mom.)
1 mom. 3 och 5 st. (jfrt. m. 65 5 6 mom. 2 st.)
2 mom. (jfrt. m., såvitt angår 1 st. e) betr. registreringsnum- mer, 65 5 2 och 3 mom. samt såvitt angår 1 st. i övr. och 2 st. 65 5 6 mom. 3 st.)
3 mom. (jfrt. m. 65 ä 6 mom. 3 st.)
225
1 st. (jfrt. m. 65 ä 6 mom. 1 st.)
235
3 st. (jfrt. m. 65 5 6 mom. 1 st.)
m.m. ............................................................... 25 : underlåtenhet att betr. reservregistrerat fordon göra vederbörlig anmälan om ny ägare m. m. ............... 25 » underlåtenhet att göra i 1—3 mom. angiven anmälan
på föreskrivet sätt ............................................. 25 » Anmälan för avregistrering m. m.
underlåtenhet att betr. registrerat eller reservregist- rerat fordon göra anmälan om nedskrotning m.m. 50 kr.
Skyltar m. m. på motordrivna fordon och släpfordon
underlåtenhet att anbringa registrerings-, interims- och salu- vagnsskylt
1. »falskskyltning», d.v.s. avsiktligt an- bringande av falsk skylt i syfte att döl- ja förseelse el. dyl.
överlämnas till åklagaren
2. övriga fall ................................................... 50 kr. underlåtenhet att anbringa i st. 1 och 2 angivna skylt å släpvagn samt dold eller oläslig skylt ......... 50 »
underlåtenhet att anbringa skyltar om ägares namn
m.m. (p. a—e) ................................................ 25 »
underlåtenhet att på lastbil angiva bilens maximilast 25 »
Övervakning genom länsstyrelse
underlåtenhet att inställa fordon till kontrollbesikt- ning på grund av länsstyrelsens föreläggande ......... 150 kr.
Flygande inspektion
underlåtenhet att efterkomma vid flygande inspek- tion meddelat föreläggande att inställa fordon till kontrollbesiktning m.m. .................................... 100 kr.
1 st. (jfrt. m. 65 ä 2 och 3 mom.)
3 st. (jfrt. m. 65 5 6 mom. 3 st.)
27 & 1——3 mom.
4 mom. 6 st. (jfrt m. 65 5 6 mom. 3 st.) 5 mom. 4 st. (jfrt. m. d:o) 5 mom. 6 st. (jfrt. m. 65 5 6 mom. 2 st.)
295
4 mom. (jfrt. m. 66 5 2 mom. 2 st.)
325
3 mom. (jfrt. rn. 66 ä 2 mom. 2 st.)
4 mom. 3 st. (jfrt. m. d:o)
5 mom. 1 st. (jfrt. m. d:o)
335
4 mom. 2 st. (jfrt. m. 66 ä 2 mom. 2 st.)
355
3 st. (jfrt. m. 66 & 2 mom. 2 st.)
14—4614 6 3
209 Särskild kopplingsbesiktning brukande av släpvagn utan att föreskriven särskild kopplingsbesiktning skett .................................... 100 »
underlåtenhet att medföra resp. för polisman upp- visa intyg av besiktningsman rörande kopplingsbe-
siktning ......................................................... 25 » Särskilda bestämmelser om motorfordon överlämnas och släpfordon, som från utlandet införts till åklagaren
i riket för att tillfälligt här brukas
olika slag av förseelser betr. medförande av licens och skyltar m.m. ............................................. 25 kr.
Avd. 111. Bestämmelser om förare av fordon Bestämmelser om förare av vissa fordon; krav på körkort m. m.
underlåtenhet att medföra körkort samt medförande av körkort i oläsbart skick ................................. 25 kr.
Utfärdande av körkort m.m.
underlåtenhet att återställa körkort, sedan körkort av nytt slag utfärdats ............................................. 25 :
underlåtenhet att återställa körkort, sedan duplett- körkort utställts och förlorat körkort återfunnits 25 »
underlåtenhet att göra anmälan om namnförändring 25 »
Återkallelse av körkort
underlåtenhet att överlämna återkallat körkort till länsstyrelsen ................................................... 150 kr.
Omhändertagande av körkort
underlåtenhet att överlämna körkort, om vars om- händertagande beslut meddelats av polismyndighet 150 kr.
2 mom. 7 st. (jfrt. m. 66 5 2 mom. 2 st.)
405
1 mom. (jfrt. m. 67 5 1 st.)
2 mom. (jfrt. m. 67 5 1 st.)
415
1 mom. (jfrt. m. 67 5 1 st.)
2 mom. 2 st. (jfrt. m. 67 5 1 st.)
425
2 mom. (jfrt. m. 67 5 1 st.)
!; mom. (jfrt. m. 67 5 1 st.)
445
1—3 st. (jfrt. m. 67 5 2 st.)
lr st. (jfrt. m. d:o)
455
7 mom. 2 st. (jfrt. m. 67 5 2 st.)
underlåtenhet att medföra resp. för polisman uppvisa turistkörkort
Avd. IV. Trafikregler
2 Kap. Bestämmelser för samtliga vägtrafikanter
Beaktande av anvisningar i trafiken
underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse genom där avsedda anslag, vägmärken och signaler medde— lade anvisningar ................................................
underlåtenhet att följa polismans anvisning .........
Beredande av fri väg för vissa vägtrafikanter m.fl.
underlåtenhet att lämna fri väg för spårvagn, militär- trupp och begravningståg m.m. ........................
underlåtenhet att lämna fri väg för utryckningsfor- don ...............................................................
Korsning i plan mellan väg och järnväg m.m.
passerande av korsning mellan väg och järnväg mot signal m.m.
stannande eller uppställande av fordon inom 30 m från korsande järnvägs närmaste skena ..................
3 Kap. Särskilda bestämmelser om trafik med fordon
Användande av särskilda vägbanor m.m.
körning på fel vägbana motordrivet fordon ....................................... övriga fordon
övningskörning på motorväg ..............................
Fordons plats på väg och i vägkorsning
hackning eller vändning på motorväg ..................
25 kr.
50 kr. 50 »
25 kr.
100 >
50 kr.
75 kr.
46 5 1 mom. 3 st.
(jfrt. m. 67 5 1 st.)
1 mom. -'1— st. (jfrt. m. 67 5 2 st.)
47 5
3 mom. 1 st. (jfrt. m. 67 5 1 st.)
485
1 mom. 1 st. (jfrt. m. 67 5 1 st.)
3 mom. (jfrt. In. 67 5 1 st.)
495
2 mom. (r)—f)” (jfrt. m. 67 5 1 st.)
3 mom. a)-—f)-'»' (jfrt. m. 67 5 2 st.)
!; mom. 1 och 2 st. (jfrt. m. 67 5 1 st.)
50 5
3 mom. (jfrt. m. 67 5 2 st.)
515
underlåtenhet att vederbörligen nedbringa hastighet, då fordon närmar sig obevakat, tydligt markerat övergångsställe för gående
motorfordon ................................................ 50 övriga fordon ................................................ 25
underlåtenhet att anpassa hastigheten så, att ned- smutsning ej sker ............................................. 50
Möte och omkörning
underlåtenhet att ge signal före omkörning motorfordon ................................................ 50 övriga fordon ................................................ 25
Korsande möte
underlåtenhet att stanna före infart på huvudled
motorfordon ................................................ 100 övriga fordon ................................................ 50 underlåtenhet att stanna vid spårvagnshållplats utan refuge för att lämna passagerare företräde
motorfordon ................................................ 75 övriga fordon ................................................ 50 Stannaude och uppställning stannande eller uppställning på motorväg m.m. 50 otillåten parkering ............................................. 25 underlåtenhet att vidtaga sådan åtgärd att fordon ej kommer igång av sig själv ................................. 50 lämnande av förspänd dragare obunden utan erfor- derlig tillsyn ................................................... 25 Tecken och signaler avgivande av ljudsignal med apparat av otillåtet slag ............................................................... 50
Belysning
kr.
kr.
ltl'.
kr.
3 På orter, där förordnande om införande av parkeringsbot meddelats, bör sådan till-
lämpas.
Vid konkurrens mellan parkeringsförseelser belagda med parkeringsbot och förseelser belagda med ordningsbot tillämpas den sistnämnda.
1 mom. (jfrt. m. 67 5 a) motordrivet fordon eller släpfordon ............ 50 kr 3 st.) b) annat fordon .......................................... 25 » 3 st. underlåtenhet att på fordon, som under mörker är uppställt på väg, ha föreskriven belysningsanord- ning tänd ......................................................... 75 » 4 st. bländande ljus a) motordrivet fordon .................................... 75 » b) annat fordon .......................................... 50 » 5 st. annat sken än vitt eller gult ........................ 25 > 52 5 Fordons last 2 mom. underlåtenhet att utmärka gods, som skjuter utanför (jfrt. m. 67 5 fordon m.m. 1 st.) vid mörker ................................................... 100 kr. eljest ............................................................ 50 » 11— Kap. Särskilda bestämmelser om trafik med motordrivna fordon m. m. 54 5 Fordons vikt m.m. 1 mom. överskridande av tillåtet axeltryek med (jfrt. m. 67 5 upp till 20 % ................................................ 50 kr. 4 st.) därutöver till 40 % ....................................... 100 » » » 50 % ....................................... 200 » överlämnas
2 mom. (jfrt. m. 67 5 1 st.)
4 mom. (jfrt. m. 67 5 1 st.)
555
1 mom. (jfrt. m. 67 5 1 st.)
2 mom. 1 st. (jfrt. m. 67 5 1 st.)
2 st. (jfrt. m. 67 5 2 st.)
56 5 1—3 mom. (jfrt. m. 67 5 1 st.)
framförande av motorfordon med otillåten bredd
förande av traktor eller därtill kopplat fordon med hjulband eller medar, som kan medföra skada på körbanan
Koppling av fordon överträdelse av förbud mot koppling till bil eller traktor av mer än visst antal fordon m.m. ............
underlåtenhet att koppla släpfordon på tillfreds— ställande sätt ...................................................
underlåtenhet att utmärka kopplingsanordning ......
Speciella hastighetsbestämmelser
75
50
100
50
till åklagaren
kr.
kr.
3
2 mom.
'
:. mom.
575
1 mom. (jfrt. m. 67 5 4 st.)
2 mom. 3 st. (jfrt. 111. 67 5 1 st.)
2 mom. 4 st. (jfrt. m. 67 5 2 st.)
3 mom. (jfrt. m. 67 5 1 st.)
4- mom. (jfrt. m. d:o)
58 5 (jfrt. m. 67 5 2 st.) Obs! Lagtext änd- rad (se SFS 263/
62)
överskridande av högsta medgivna hastighet för buss eller lastbil, vars totalvikt överstiger 3,5 ton, samt för bil med tillkopplat fordon &) med upp till 20 % ....................................... 50 kr. b) därutöver upp till 30 % .............................. 100 » c) därutöver upp till 40 % .............................. 200 » (1) mer än 40 % ..................... överlämnas till åklagaren
överskridande av högsta tillåtna hastighet inom tätt- bebyggt område
a) med upp till 20 % ....................................... 50 kr. b) därutöver upp till 40 % .............................. 100 » c) därutöver upp till 60 % ................................. 200 » (I) mer än 60 % ........................ överlämnas till åklagaren
överskridande av högsta tillåtna hastighet i fråga om vissa kopplade fordon m.m.
a) med upp till 10 km/tim ................................. 50 kr. b) därutöver upp till 20 km/tim ........................ 100 » c) därutöver upp till 30 km/tim ........................ 200 » (I) mer än 30 km/tim ............... överlämnas till åklagaren
Bestämmelser om maximilast m. m.
överskridande av föreskriven maximilast överskridande av fastställd maximilast med högst
a) 20 % ......................................................... 50 kr. b) 40 % ......................................................... 100 » c) 50 % ......................................................... 200 » (1) över 50 % ........................... överlämnas till åklagaren användande av lastbil vid lustresa m.m. a) utan av besiktningsman godkända säkerhetsan-
ordningar ................................................... 100 kr. b) för högre antal personer än besiktningsman be-
stämt ......................................................... 50 » underlåtenhet att vid färd med lastbil medföra bevis om godkännande, som avses i 3 st. ..................... 25 »
för högt antal personer på motorcykel eller i dess sidovagn ......................................................... 50 »
användande av till motordrivet fordon kopplat for- don för personbefordran utan godkännande av be- siktningsman ................................................... 50 »
Behandling av motor på motordrivet fordon, så att störande buller uppkommer eller så att rök eller gas ntsläppes i sådan mängd, att olägenhet uppstår m.m. 50 »
5 Kap. Särskilda bestämmelser om trafik med cykel
59 5 Diverse förseelser vid cykelåkning ..................... 1 mom. 1 st. och 2—4 mom. (jfrt. m. 67 5 2 st.) 6 Kap. Särskilda bestämmelser för gående 60 & Gångtrafik på motorväg m.m. ...........................
2 mom. 3 st. och 3 mom. (jfrt. m. 67 s
2 st.) Mopedförordningen 3 & Utrustningsfel (jfrt. m. 11 5 a) fel på styrinrättning ....................................... 1 st. och, b) » » bromsinrättning .................................... såvitt angår f., o) » » ljudsignal ............................................. 2 st.) (1) » » ljuddämpare ....................................... e) » » belysning ............................................. f) felande skylt ................................................ 4 & Besiktning (jfrt. m. 11 & brukande av ej besiktigat fordon (st. 1 och 2) ...... 1 st.) 7 & Underlåtenhet av försäljare att förse typintyg eller (jfrt. m: 11 & besiktningsinstrument med försäkran .................. 2 st.) 9 & Underlätenhet att medföra resp. för besiktningsman (jfrt. m. 11 5 eller polisman uppvisa bevis om trafikförsäkring och 2 st.) att hålla detta i läsbart skick .............................. 10 g 1 st. Störande buller, utsläppande av rök m.m. ............ (jfrt. m. 11 5 2 st.) 10 5 2 st. Under—låtenhet att ha lyktor tända ........................ (jfrt. m. 11 5 1 st.)
Konkurrensregler
20 kr.
50 kr. 50 » 25 » 25 » 25 > 25 »
50 kr.
75 kr.
25 kr.
25 kr.
30 kr.
Såsom gemensamt straff för flera förseelser skall ordningsboten bestämmas till boten för den svåraste förseelsen, ökad med 20 % av boten för övriga förseelser. Ojämnt tiotal kronor bortfaller. Högre sammanlagd ordningsbot än 300 kronor må ej åläggas. överstiger boten sistnämnda belopp, skall ärendet hänskjutas till
åklagaren.
Finnes förseelse, varom ovan sagts, innefatta brott mot 1 eller 2 g trafik- brottslagen, skall ordningsbot ej föreläggas utan, ärendet överlämnas till åklagaren.
F örverkande
Finnes anledning antaga, att förseelse, varom ovan nämnts, kan föranleda förverkande jämlikt 2 kap. 17 g strafflagen, skall ordningsbot ej föreläggas utan ärendet hänskjutas till åklagaren.
Allmänna anmärkningar
De ovan angivna straffsatserna är avsedda för normalfallet av en förseelse. Finner polismannen förseelsen i påtaglig grad avvika härifrån — vare sig så, att den anses för allvarlig eller för obetydlig för att bestraffas enligt taxan — bör taxan ej användas utan ärendet överlämnas till åklagarmyn- digheten. Är förseelsen för ringa, bör dock polismannen först pröva, om ej förutsättningar för rapporteftergift föreligger. I fråga om vissa förseelser, som innebär överskridande av fastställda maximigränser — exempelvis vissa hastighetsförseelser — har hittills bland polisen den praxis utbildats, att förseelse ej rapporteras, om ej maximigränsen överskridits med ett visst minimimått, vanligen 10—20 %. Taxans införande utgör uppenbarligen i princip ej hinder för en fortsatt tillämpning av en sådan praxis.
"+|
Blankettens framsida
+|:
Blankettens baksida
V—
21 6 E I L A G A L Förslag till blankett för ordningsföreläggande
Av poliskommissarien Erik Settergren
POLISMYNDIGHETEN | XSTAD ORDNINGSFÖRELÄGGANDE Nr 1 2 3 4 5 Efternamn. samtliga förnamn (tilltalsnamnet understruket) Födelseår. mån.. dog Titel/yrke Frömmmot. Bostodstelefon
Bostods- och postadress
Kod nr Fordonsslog/reg.nr Körkort nr/år Kontrollerat sugn. namn och födelsedatum
Datum | klockslag | plats för förseelsen
Förseelsens ort
För ovanstående förseelse(r) | ordningsbot Jag erkänner förseelse_n(erno) och Anvisningar
föreläggas Ni i kr underkastar mig den torelogdo boten se baksidan _
Datering och under-skrift uv polisman Datering och underskrift av den som godkännerförelöggandet
Erkänner Ni förseelsen och underkastar Er boten. som förelagts Eder. skoll Ni PERSONLIGEN teckna godkännande av föreläggandet på framsidan av denna blankett och senast inom sju dagar efter det detta föreläggande utfärdats insända denna blankett till Polismyndigheten i XSTAD under nedon angiven adress.
Betalning inom samma tid av hela boten anses även som godkännande. Ni behöver då EJ insända detta föreläggande Boten kan betalas genom insättning på FollsmyndighetenslBöteskontorets/Bötesredogörorens postgirokonto nr 65 43 21. Ni bör därvid använda bifogat inbetalningskort.
Godkänner Ni ei föreläggandet skriftligen eller genom betalning inom förelogd tid kan åtal äga rum.
Hor Ni invändningar att göra mot föreläggandet skall Ni snorost och senast inom sju dagar sätta Eder iför- bindelse med
Polismyndighetens expedition Ygoton 79. XSTAD Telefon 000 — 181920 onkn. 123
Expeditionstider Vardagar kl. 9.00—15.00 Lördagar kl. 9.00—12.00 (juni—augusti stängt lördagar)
Till varje blankettset fogas ett postens inbetalningskort, som tillställes vederbörandt samtidigt med ordningsföreläggandet. Blanketten utformas i format A 6.
I bl.a. de fall ordningsföreläggandet skall underställas åklagaren för fastställelse böt särskild blankett användas.
BILAGA M
Förteckning över i brottsbalken upptagna brott beträffande vilka ej är stadgat svårare straff än sex månaders fängelse
Böter
misshandel, ringa brott (3: 5) vållande till annans död, ringa brott (3: 7) hemfridsbrott (4: 6) olaga intrång (4:6) förtal (5: 1) förolämpning (5: 3) tillgrepp av fortskaffningsmedel, ringa brott (8: 7) utpressning, ringa brott (9: 4) svindleri, ringa brott (9: 9) fyndförseelse (10: 8) bokföringsbrott, ringa brott (11:5) åverkan (12: 2) tagande av olovlig väg (12: 4) olaga spridande av efterbildning (14: 10)
Böter eller fängelse i
vållande till kroppsskada eller sjukdom (3: 8) ofredande (4: 7) förolämpning, grovt brott (5: 3) främjande av otukt (6: 7) förförelse av ungdom (6: 8) egenmäktighet med barn (7:4) snatteri (8: 2) egenmäktigt förfarande (8: 8) självtäkt (8: 9) bedrägligt beteende (9: 2) häleri, ringa brott (9:6) häleriförseelse (9: 7) undandräkt (10: 2) olovligt brukande (10: 7) skadegörelse (12: 1) allmänfarlig vårdslöshet (13: 6) förvanskning av urkund (14:2) undertryckande av urkund, ringa brott (14: 4) signaturförfalskning, ringa brott (14: 5)
hets mot folkgrupp, ringa brott (16: 8) dobbleri, deltagare (16:14) fylleri (16: 15)1 förargelseväckande beteende (16:16)| skyddande av brottsling, oaktsamhets- fall (17: 11) hindrande av förrättning (17:13) föregivande av ställning såsom advokat (17: 15) tjänstemissbruk, ringa brott (20: 1) tagande av muta eller av otillbörlig be- löning, ringa brott (20: 2) brott mot tystnadsplikt, ringa brott (20: 3) folkrättsbrott, ringa brott (22:11)
högst sex månader
penningförfalskning, ringa brott (14: 6) märkesförfalskning, ringa brott (14: 7) förfalskning av fast märke, ringa brott (14: 8) mened, ringa brott (15: 1) osann partsutsaga, ringa brott (15:2) ovarsam utsaga (15: 3) falskt åtal, ringa brott (15: 5) obefogat åtal (15: 5) falsk angivelse, ringa brott (15: 6) obefogad angivelse (15: 6) falsk tillvitelse, ringa brott (15:7) vårdslös tillvitelse (15: 7) bevisförvanskning, ringa brott (15:8) underlåtenhet att avvärja rättsfel (15: 9) osann försäkran (15:10) vårdslös försäkran (15:10) osant intygande (15:11) brukande av osann urkund (15:11) missbruk av urkund (15: 12)
1 Böter omedelbart i penningar, högst 500 kronor.
ohörsamhet mot ordningsmakten (16: 3)
störande av förrättning eller av allmän sammankomst (16: 4)
uppvigling (16: 5) skymfande av rikssymbol (16: 7) brott mot trosl'rid (16: 9) brott mot griftefrid (16:10) särande av tukt och sedlighet (16:11) förledande av ungdom (16:12) dobbleri, anordnare (16: 14) våld eller hot mot tjänsteman, ringa brott (17: 1)
förgripelse mot tjänsteman (17:2) våldsamt motstånd (17:4) missfirmelse mot tjänsteman (17: 5) otillbörligt verkande vid röstning (17: 8) tagande av otillbörlig förmån vid röst- ning (17: 8) brott mot rösthemlighet (17:9) obehörig tjänsteutövning (17:14) föregivande av allmän ställning (17: 15) vårdslöshet med hemlig uppgift (19: 7) skymfande av utländsk rikssymbol (19: 10) olovlig värvning (19: 12)
Disciplinstraf
oskickligt beteende (21: 9) fylleri (21:15) förargelseväckande beteende (21:16)
tjänstemissbruk, ringa brott (21: 17) tjänstefel (21:18) folkrättsbrott (22: 11)
Disciplinstraf eller fängelse i högst sex månader
våld eller hot mot krigsman, ringa brott
(21: 7)
missfirmelse mot krigsman (21: 8) undanhållande (21:11)
BILAGA N
Utländsk rätt
Summarisk översikt beträffande handläggningen av mindre brottmål i vissa främmande länder1
Danmark
i den danska straffprocessrätten skiljer man mellan brottmål, i vilka åtal skall väckas av allmän åklagare, och brottmål, i vilka polismästaren är åklagarmyndig— het. Man gör i enlighet härmed skillnad mellan allmänna straffesager och politisa- ger. I strafflagen upptagna brott hänförs med vissa undantag till allmänna straffe- sagcr. Brott mot specialstraffrättsliga bestämmelser behandlas däremot som poli- tisager. Trafikbrott räknas i regel till denna grupp. Ett viktigt undantag utgör dock handlingar, som kan föranleda förlust av körkort, d.v. s. främst rattfylleri- brott.
För handläggning av politisager är bötesföreläggandet av synnerligen stor praktisk betydelse. Som tidigare framgått är polismästaren åklagare i dessa fall. Det skall emellertid anmärkas att polismästaren efter fritt skön även kan avstå från att åtala en politisag. Enda förutsättning härför är att saken, om den hand- lagts av domstol, skulle ha kunnat avgöras genom meddelande av advarsel (var- ning). I princip kan emellertid rätten meddela advarsel vid samtliga politisager, varför berörda begränsning icke har någon praktisk betydelse.
Anser polismästaren, att en politisag icke förskyller högre straff än 300 kronor i böter, äger han förelägga gärningsmannen bötesstraff å högst detta belopp. En polismästare har avsevärda möjligheter att delegera sin beslutanderätt i denna fråga. I Köpenhamn finns ett särskilt kontor för politisager. Vid detta kontor tjänstgör såväl jurister som icke jurister. De mera betydelsefulla ärendena hand- läggs av juristerna medan de mindre ärendena avgörs av polistjänstemän, som uttagits bland ordningspolisens personal.
Ärenden beträffande bötesföreläggande handläggs på det sätt att anklagelse- skriften jämte ett postgiroinbetalningskort översänds till den misstänkte. Denne meddelas, att han icke kommer att stämmas till rätten, om han erkänner brottet och förklarar sig villig att erlägga det i föreläggandet angivna bötesbeloppet. Godkännes föreläggandet och betalas böterna inom den angivna fristen, är saken därmed avgjord med samma verkan som dom. Polismästaren har i de fall då ve- derbörande godkänt föreläggandet men ej betalat böterna även möjlighet att i vanlig ordning söka indriva dessa. Erkänner vederbörande icke gärningen eller betalas icke böterna, inlämnas anklagelseskriften som stämning till rätten.
Förekommer skadeståndskrav mot den misstänkte i anledning av en förseelse, används i allmänhet ej bötesföreläggande. Då skadeståndstrågan är uppgjord föreligger emellertid ej något hinder mot ett föreläggande. Skadeståndskravet kan däremot ej tas upp i själva föreläggandet.
' Uppgifterna har beträffande Frankrike, U.S.A. och Västtyskland i vissa delar hämtats ur redogörelsen för utländsk rätt i riksåklagaren Walbergs betänkande (s. 40 ff) med förslag till ett förenklat förfarande för handläggning av parkeringstörseelser. Kanslirådet G. Simson har biträtt vid utarbetandet av denna bilaga.
Omkring hälften av alla politisager i Köpenhamn avgörs genom bötesföreläg— gande. (Under år 1961 utfärdades 26180 sådana förelägganden av kontoret för politisager.) Av de förelagda böterna betalas cirka 80 procent innan den fast- ställda betalningstiden utgått.
Det finns i Danmark vissa möjligheter att utfärda bötesföreläggande på en polis- station i omedelbart samband med att en förseelse begåtts. Detta låter sig bl.a. göra, då den misstänkte icke har fast bostad eller då han på stationen själv fram- ställer önskemål om att få saken avgjord och är villig att betala böterna genast. Böterna föreläggs då av vederbörande stationschef. Under år 1961 avgjordes i Köpenhamn 818 ärenden på detta sätt.
De politisager, som går till rättegång, behandlas av de allmänna underrätterna och avgörs av ensamdomare. Särskilda processuella regler tillämpas vid handlägg- ningen av dessa mål. I princip skall visserligen de allmänna processbestämmelser- na gälla »for så vidt ikke andet foran er bestemt eller fölger af forholdets natur» (939 & retsplejeloven). Praxis har emellertid — särskilt i Köpenhamn — på grund av detta stadgande tillåtit sig avsevärda avvikelser från den allmänna brottmåls- processen.
I politisager tillämpas ett särskilt stadgande rörande påföljden av den tilltala- des utevaro (934 & retsplejeloven). Uteblir den tilltalade utan laga förfall kan rätten anse detta som ett medgivande av åklagarens påstående. Rätten kan därför utan att företa någon bevisupptagning döma den tilltalade, såvida det ej är fråga om högre straff än böter och ej heller omständigheterna talar emot den tilltalades skuld. Då dom meddelats i anledning av den tilltalades utevaro är möjligheterna till klagan över domen begränsade.
Det är vidare icke nödvändigt att polismästare eller representant för denne inställer sig vid rätten, då en politisag handläggs (933 & retsplejeloven). Till skill- nad från vad som gäller i allmänna brottmål hålls nämligen i en politisag förhören med en tilltalad och vittnen i allmänhet av rätten. Det anses att man härigenom kan avgöra målen väsentligt snabbare. Vittnesförhören äger i dessa fall ofta rum på det sättet att samtliga parter och vittnen blir kallade fram till domarbordet på en gång. Förhören sker under mycket informella former. Man underlåter ej säl- lan att erinra vittnena om det straffansvar, som kan följa, om de ej håller sig till sanningen. Vidare antecknas ej vittnenas berättelser i protokoll. Domen är mycket kortfattad och innehåller ej någon redogörelse för vad vittnena uppgivit. Hand— läggningen av en politisag tar mycket kort tid. Vid rådhusrätten i Köpenhamn är det icke ovanligt att ett mål om vårdslöshet i trafik med såväl straffrättsliga som skadeståndsrättsliga frågor endast tar några minuter att handlägga.
I politisager kan domaren förutom att meddela dom i vanlig ordning bl.a. använda sig av två särskilda sätt för avgörande av målet nämligen dels bödeved- tagelse, dels ock advarsel.
Förutsättningarna för bödevedtagelse är att lagen medger bötesstraff, att doma- ren icke finner anledning betvivla den tilltalades skuld, att den tilltalade godtar avgörandet och således bl. a. medger ett av rätten föreslaget bötesstraff samt att polismästaren eller dennes representant, om han är närvarande, samtycker till förfarandet. Av sammanlagt 30 617 tilltalade för politisager vid Köpenhamns råd- husrätt under år 1957 fick 15 064 eller 49,2 % sin sak avgjord genom bödeved- tagelse.
Vad åter gäller förutsättningarna för advarsel (varning) är dessa att målet med hänsyn till förseelsens art lämpar sig för ett sådant avgörande, att rätten finner att den tilltalade är skyldig samt att den tilltalade ej har någon invändning. Där- emot krävs ej, till skillnad från vid bödevedtagelse, polismästarens samtycke. Det
anses att advarsel bör kunna användas, då förseelsen beror på en tillfällighet eller då ett erläggande av böter skulle komma att gå ut över den tilltalades familj. Ad- varsel tillämpas tillika då den tilltalade i samband med en förseelse blivit svårt skadad. -— Det har vidare uppgivits att advarsel i undantagsfall meddelats även då det varit tvivel om den tilltalades skuld. Detta har framförallt skett då en ytter- ligare utredning i målet skulle medföra besvär och omkostnader, som skulle stå i uppenbart missförhållande till den påstådda förseelsens beskaffenhet och bety- delse. Den tilltalade har då för att undvika vidare obehag gått med på advarsel. Under år 1957 använde rådhusrätten i Köpenhamn advarsel i 3 173 politisager eller i cirka 10 % av samtliga sådana mål.
Finland
Mindre brott bestraffas i Finland i stor utsträckning med tillämpning av lagen den 25 maj 1934 om strafforder. Av 182 002 bötfällda under år 1959 dömdes så- lunda 144 986 eller 79,7 % på detta sätt. Förfarandet kan användas vid brott för vilket annat eller strängare straff än böter eller fängelse i sex månader icke är utsatt. Framförallt tillämpas strafforder vid fyllerier och trafikförseelser. Detta förfarande förekommer emellertid även vid motstånd mot polis, snatterier och mindre sexualbrott (s. k. blottare).
Vid ovarsamhet i trafik används strafforder allmänt i de fall då skuldfrågan utan vidare kan anses klar. Härmed avses trafikhändelser där endast en vägtra- fikant varit inblandad och ingen skada uppstått. Även då skada förekommit kan strafforder tillämpas under förutsättning att ersättningsfrågan klarats av innan strafforder utfärdas. Enligt en ny trafikförsäkringslag, som trätt i kraft den 1 januari 1960, får icke anspråk på ersättning, som grundar sig på trafikskada, tas upp till prövning vid domstol, därest icke den skadelidande visar intyg på att försäkringsbolaget vägrat ersätta skadan. Genom den nya lagstiftningen har man i viss mån kunnat öka användningen av strafforder i enklare trafikmål. —— Är trafikovarsamheten av allvarligare beskaffenhet så att ett bötesstraff på cirka 40 a 50 dagsböter eller mera kan komma i fråga tillämpas dock ej strafforder- förfarandet.
Enligt bestämmelserna om strafforder kan bötesstraff föreläggas till obegränsat belopp. Däremot kan ej skadeståndsfrågor regleras i denna ordning. Strafforder används i princip endast vid erkända förseelser. Det förekommer dock, då sak- förhållandena är klara, att förfarandet tillämpas även vid bestridande från den misstänkte.
En handläggning enligt strafforderförfarandet sker på det sätt att genom åkla— garens eller i praktiken oftast polisens försorg överlämnas ett meddelande om straffanspråk till den misstänkte. Detta utfärdas i fråga om trafikövervakning på landsorten omedelbart på platsen och i städerna på polisstationen i samband med förhör. Ett meddelande om straffanspråk innehåller uppgift om den åtalades namn m. m., brottets art, tid och plats för gärningens begående, dagsböternas an- tal och dagsbotens belopp, förvandlingsstraffet vid bristande betalning samt den rätt till vilken klagan mot straffanspråket kan föras. Det undertecknas av den som utfärdat detsamma.
Till ledning för polismannen vid bestämmande av straffets storlek har upp- rättats särskilda förteckningar över normalstraffet vid olika typer av förseelser. Polismannen gör endast i mycket få fall avvikelser från normaltaxan.
Blanketter för meddelande om straffanspråk medföres av polismannen i sär- skilda block, som förvaras i fickan. Meddelandet skrivs ut i tre exemplar, varav
ett överlämnas till den misstänkte. Polisen översänder sedan ett exemplar av m-d- delandet till åklagaren. I de större städerna tjänstgör för dessa fall poliskon- missarier som åklagare. Meddelandet granskas av åklagaren varefter denne, nm han ej har någon erinran mot det av polismannen utfärdade meddelandet, utfänar ett straffanspråk, som översänds till rätten. I allmänhet bifogas ej någon särskld utredning om brottet utöver meddelandet om straffanspräket.
Rätten kan i summarisk form avgöra saken genom att döma den misstämte med stöd av lagen om strafforder. Härvid har rätten möjlighet att sänka de i straffanspräket angivna straffet. Rätten kan emellertid även finna att målet ej lan avgöras genom strafforder. Straffanspräket sänds då åter till åklagaren. Deme har sedan att väcka åtal i vanlig ordning.
Den misstänkte kan klaga över ett meddelande 0111 straffanspräk. Han skall då till rätten inom viss kortare tid framställa invändningar mot meddelandet. En sådan invändning är mycket sällsynt och förekommer kanske inte mer än 1 £ 2 gånger per år vid en domsaga. Har emellertid den misstänkte gjort invändningar skall rätten utsätta målet till handläggning inom viss kortare tid. Uteblir den tll- talade från denna förhandling kan strafforder utfärdas, i annat fall tillämpas le- stämmelserna angående rättegången i brottmål i allmänhet.
Den finska strafforderkommittén har är 1961 framlagt förslag om vissa ärd- ringar i lagen om strafforder. Dessa innebär emellertid i huvudsak endast att lag- texten bringas i överensstämmelse med gällande praxis, enligt vilken polismin utan särskilt förordnande fran åklagare kan utfärda meddelande om straffansprzk. Det har nämligen i praktiken visat sig svårt att kontakta åklagaren, då exempal- vis en fyllerist skall släppas på morgonen. Strafforderkommittén har vidare föye- slagit att i lagen skall anges att polisman utan särskilt förordnande som åklagare skall kunna ombesörja de sysslor som enligt lagen tillkommer åklagare. Polisnun skall emellertid ej kunna erhålla behörighet att uppträda inför rätten.
Strafforderkommittén har samtidigt framlagt förslag till lag om trafikvarniig. Detta innebär s.k. avgiftsbelagda trafikvarningar vid mindre trafikförseelser. Förfarandet är anordnat i huvudsak på följande sätt: Polisman eller eventuellt åklagare kan vid mindre trafikförseelser i omedelbart samband med att en fir- seelse upptäckts meddela en trafikvarning på 500 mark2 (c:a 8 kronor). Trafik- varning får utfärdas vid parkeringsförseelser, underlåtenhet att iaktta filkir— ningsreglerna, överskridande av med trafikmärken angiven högsta hastighet med högst 20 procent, framförande av bristfälligt utrustat fordon, där bristfälligheten kan anses ringa, olovlig transport av annan person med cykel samt fotgängares oriktiga uppträdande på körbanan. En förutsättning för att varning skall kunna meddelas är dock att förseelsen icke föranlett skada, nämnvärd fara eller uppen— bart hinder för andra vägfarande eller för deras säkerhet. Den skyldige skall inom sju dagar betala in varningsavgiften. Han förblir i så fall anonym. Registrering av förseelsen sker ej. Betalas ej avgiften skall åtal äga rum i vanlig ordning och saken prövas av domstol. Åklagare har möjlighet att i efterhand — trots att av- giften betalts — besluta om åtal. Avgiften kan ej inbetalas kontant utan endast till ett särskilt av polisen för ändamålet upprättat postgirokonto.
Från strafforderkommitte'n har upplysts, att varningsavgiften har satts férhål- landevis lågt, enär man klart velat poängtera att det ej är fråga om ett straff utan om en varning, som meddelas i disciplinsyfte. Härigenom och på grund av det förenklade förfarandet kan flera trafikförseelser än för närvarande beivras. Dess- utom räknar man med att betalningsprocenten skall bli hög, enär straffet, om ansvar skall utkrävas i vanlig ordning, kan förväntas bli avsevärt större. Det an-
? Förslaget framlagt före den finska valutareformen.
ses att förfarandet är särskilt lämpat att användas mot fotgängarna. Trafikdisci- plinen bland dessa är nämligen enligt uppgift så dålig att särskilda åtgärder er- fordras.
Lagen om trafikvarning ger även möjlighet att varna utan föreläggande att be- tala särskild avgift. Detta förfarande kan användas, då förseelsen är så ringa, att skäl ej föreligger att ålägga betalningsskyldighet. Person, som ej fyllt 15 år, får endast varnas utan avgift.
Strafforderkommitténs förslag är för närvarande föremål för överväganden i det finska justitiedepartementet.
Norge
Man skiljer i den norska straffrätten mellan forbrytelser och forseelser. Forbry- telser är de brott som omnämns i straffelovens andra del eller som kan medföra strängare straff än fängelse i 3 månader eller haefte i 6 månader. Alla andra brott är forseelser.
Denna skillnad mellan olika brottstyper har även processrättslig betydelse. [ alla mål om forseelser äger åklagaren förelägga den misstänkte ett visst bötes- straff (forelaegg). Vid forbrytelser kan däremot föreläggande ej tillämpas, då högre straff än ett års fängelse kan följa på brottet. Befogenhet att utfärda före- läggande tillkommer principiellt äklagarmyndigheten. Även polismästaren och underordnad polistjänsteman med juridisk utbildning samt statspolischefen kan emellertid utfärda sådant föreläggande. I praktiken är det därför vanligen en po- listjänsteman som utfärdar föreläggandet.
En förutsättning för att föreläggande skall kunna användas är att åklagaren finner brottet icke böra förskylla högre straff än böter. Däremot finns det ej nå- gon maximigräns för det bötesstraff, som åklagaren kan ålägga.
Genom ett föreläggande kan emellertid icke enbart straffrättsliga utan även skadeståndsrättsliga frågor avgöras. Åklagaren kan ta upp ett skadeståndskrav i ett föreläggande. Detta förekommer emellertid i praktiken endast i ett mindre antal av samtliga förelägganden. I mål om misshandel, skadegörelse, hotellbedrä- geri och underlåtenhet att inbetala källskatt yrkar dock ibland åklagaren skade- stånd på detta sätt. För att åklagaren skall framställa det enskilda anspråket mås- te detta dock vara väl grundat och styrkt. Tidigare förekom det att skadestånds- krav togs upp i ett föreläggande även vid ordningsförseelser. Denna praxis har i viss mån numera frångåtts, enär det ansetts att den skadelidande i dessa fall icke är bärare av det intresse som straffbestämmelsen skyddar.
En förutsättning för att åklagaren skall ta upp skadeståndskravet i föreläggan- det är att den misstänkte har godkänt kravet. Någon skyldighet för åklagaren att underlåta att utfärda föreläggande, om den misstänkte ej medger ett skadestånds- krav, finns däremot ej. Det kan dock förekomma att åklagaren, om han anser skadeståndskravet berättigat, underlåter att utfärda föreläggande och i stället för vanlig talan vid rätten för att skadeståndsyrkandet skall kunna framställas där. En målsägande har emellertid ej någon möjlighet att framtvinga domstolshand- läggning i ett mål, där åklagaren vill utfärda föreläggande. Målsäganden får finna sig i det straff som upptagits i föreläggandet.
Samtliga trafikbrott och alltså även frågor om ansvar för trafikovarsamhet kan avgöras genom föreläggande. Det föreligger följaktligen ej heller något principiellt hinder mot att avgöra även skadeståndsfrågor i anledning av en trafikolycka ge- nom ett strafföreläggande. I praktiken förekommer emellertid detta ej. Det har däremot undantagsvis hänt att åklagaren i dessa fall efter hänvändelse från måls-
äganden förmåtts att väcka åtal i vanlig ordning, enär en icke uppgjord skade- ståndsfråga haft ett nära samband med den straffrättsliga bedömningen.
Har den misstänkte icke godtagit föreläggandet kan åklagaren, i dessa fall van- ligen polismästaren, översända handlingarna till rätten med hemställan om sum- mariskt avgörande. Bestämmelserna för den ordinarie straffprocessen tillämpas då ej. Den misstänkte kallas visserligen till rätten men åklagaren behöver ej in- ställa sig. Detta sker i praktiken ej heller med mindre målet har särskilt intresse eller den tilltalade inställer sig med försvarare. Vid denna förenklade handlägg- ning hör rättens ordförande själv den tilltalade.
Ett ytterligare undantag från den ordinarie straffprocessen utgör summariskt avgörande vid förhörsrätt. Detta förfarande kan användas vid såväl forseelser som forbrytelser under förutsättning att härads- eller rådhusrätt är behörig pröva åtalet. (Vissa grova brottmål behandlas direkt av andra instans, lagmansrätten.) Åklagare behöver ej heller i dessa fall väcka åtal i egentlig mening. En förutsätt- ning för att förfarandet skall kunna användas är att den tilltalade medgivit detta och han inför rätten avgivit ett oförbehållsamt erkännande av de faktiska omstän- digheterna. Även i dessa fall kan åklagaren underlåta att inställa sig inför rätten.
Vid det alldeles övervägande antalet forseelser tillämpas en förenklad hand- läggning. Under år 1956 handlades av tillsammans 43 538 forseelser 39 417 genom föreläggande och 1 910 vid förhörsrätt. Härads- och rådhusrätterna avgjorde un- der samma tid 2 158 forseelser. Bland de mål som handläggs vid dessa domstolar blir ett stort antal föremål för s.k. summarisk handläggning. Vid rådhusrätten i Oslo avgjordes således under år 1958 104 forseelser efter åtalsbeslut medan vid 342 forseelser tillämpades summarisk handläggning på grundval av ett tidigare utfärdat föreläggande.
Någon särskild form för handläggning av ringare trafikförseelser finns ej. Be- träffande parkeringsförseelser vid avgiftsbelagd parkeringsplats övervägs dock för närvarande ett förslag om att underlåta straffrättslig behandling av dessa fall.
Västtyskland
I 1871 års tyska strafflag (& 1) skils enligt gärningens svårhetsgrad mellan tre olika arter av brott, som betecknas resp. Verbrechen, Vergehen och Ubertretung3. Avgörande för frågan, till vilken kategori en straffbelagd handling skall räknas, är enligt förhärskande uppfattning det straff, som enligt lagen utgör strafflatitu- dens maximum. En gärning är Verbrechen, om i straffskalan ingår Einschlies- sung (custodia honesta) över 5 år eller Zuchthaus (tukthus), och Vergehen, om i straffskalan ingår Einschliessung upp till 5 år eller Gefängnis (fängelse) eller Geldstrafe (böter) över 150 DM eller icke maximerade böter. Ubertretung före- ligger om i straffskalan ingår Haft (lätt form av frihetsförlust som ådöms rela- tivt sällan) eller böter upp till 150 DM.
Gäller det Ubertretung eller lindrigare Vergehen, kan strafföreläggande äga rum. Man skiljer mellan två olika former, som kallas Strafbefehl resp. Straf- verfiigung.
Strafbefehlsverfahren, som behandlas i den tyska straffprocesslagen (55 407 —412), är ett skriftligt domstolsförfarande utan väckande av åtal, utan det eljest
3 I det nya västtyska strafflagsförslag, som för närvarande behandlas av förbundsdagen, förekommer endast två grupper av straffbelagda handlingar, Verbrechen och Vergehen. Ett flertal tidigare Ubertretungen blir Vergehen, medan en del andra och i synnerhet de lindrigare Ubertretungen skall avkriminaliseras och helt avlägsnas från straffrättens om- råde och behandlas som förvaltningsförseelser.
erforderliga skriftliga domstolsbeslutet om talans upptagande (Eröffnungsbe- schluss) samt utan huvudförhandling. En dylik summarisk och förenklad rättegång kan dock på den misstänktes yrkande utmynna i ett muntligt förfarande, vilket motsvarar det ordinarie brottmålsförfarandet. Enligt gällande lag får Strafbefehl alltid användas om straffet är böter (utan någon särskild begränsning). Dess- utom får Strafbefehl tillämpas i fråga om frihetsstraff (Gefängnis, Einschliessung och Haft) för frihetsberövande upp till 3 månader. Emellertid tillämpas Strafbe- fehl i praxis ytterst sällan i fråga om frihetsstraff. Strafbefehlsverfahren inleds med att allmän åklagare hos rätten gör en skriftlig ansökan om Strafbefehl. Han skall därvid yrka ett bestämt straff. (Det kan nämnas att åklagaren även vid hu- vudförhandlingen yrkar ett bestämt straff.) Domaren (Amtsrichter) prövar på grundval av handlingarna i målet om det finns betänkligheter (Bedenken) mot att använda Strafbefehl. Sådana betänkligheter kan bestå i att domaren anser att brottslig gärning ej föreligger, att utredningen bör fullständigas, att rätte- gångshinder föreligger, att gärningen måste bedömas på annat sätt (t.ex. som förskingring i stället för bedrägeri) eller att den yrkade påföljden ej är rimlig. l sistnämnda fall bör åklagaren beredas tillfälle att ändra sitt yrkande.
Finner domaren däremot ej anledning att göra någon erinran mot åklagarens yrkande skall Strafbefehl meddelas i enlighet med dennes begäran. Rätten kan varken sänka eller höja det av åklagaren föreslagna straffet. Det av rätten utfärda- de Strafbefehl delges den misstänkte. Denne äger fullfölja talan genom att föra Einspruch mot Strafbefehl inom en vecka efter delgivning. Einspruch leder till huvudförhandling, om icke dessförinnan ansökan om Strafbefehl nedlagts av åkla- garen eller Einspruch återkallats av den misstänkte. Inställer sig den tilltalade varken personligen eller genom ombud vid huvudförhandlingen, avvisas Einspruch genom dom. Strafbefehl vinner på så sätt laga kraft som om talan mot detsamma ej hade förts.
Vid sidan av Strafbefehl finns, som förut nämnts, Strafvert'iigung. Även detta institut omnämns i straffprocesslagen. Strafverfiigung meddelades ursprungligen av polismyndighet utan domstols medverkan. Enligt gällande lagstiftning får Straf- verfiigung dock endast meddelas av domaren. Skillnaden mellan Strafbefehl och Strafverfiigung ligger huvudsakligen däri, att åklagarmyndigheten i regel icke är inkopplad vid det sistnämnda förfarandet. Polismyndigheten översänder efter förhör med den misstänkte handlingarna till Amtsgericht. Polisen uppger samtidigt bevisen och det tillämpliga lagrummet samt föreslår påföljden. Domaren avgör om Strafverfiigung skall meddelas. Han är härvid ej bunden av polisens förslag beträffande påföljden. Domaren äger t. o. m. efterge påföljden utan att huvudför- handling behöver hållas. Detta beror på den i Tyskland ofta tillämpade & 153 i straffprocesslagen, vilken stadgar att påföljden kan efterges om »die Schuld des Täters gering ist und die Folgen der Tat unbedeutend sind, sowie kein öffent- liches Interesse an der Herbeifiihrung einer gerichtlichen Entscheidung besteht». Endast böter eller Haft får användas som påföljd vid Strafverfiigung.
Strafverfiigung och Strafbefehl utfärdas i stor utsträckning. Sålunda framställ- des under år 1959 begäran om Strafverfiigung i 1 004 405 fall och Strafbefehl i 622 647 fall. Under samma år inlämnades stämning (Anklage) för Ubertretungen i 66 984 fall, Vergehen i 284 137 fall och Verbrechen i 36 575 fall.
Som exempel på brott som kan handläggas genom Strafbefehl kan nämnas små bedrägerier och mindre stölder. Vid de allvarligare trafikbrotten d.v.s. grövre rattfylleribrott och svårare vårdslöshet i trafik används det ordinarie domstolsförfarandet. — Trafikmålen handläggs i städerna av särskilda trafikdo- mare, som i allt fall bör ha körkort. Detta gäller om möjligt även i högre instans.
— Vid det stora flertalet trafikbrott tillämpas emellertid Strafbefehl eller Straf— verfiigung. Strafbefehl är den vanliga formen för beivrande av mindre vårdslös- heter i trafiken och lindrigare rattfyllerier. Det är emellertid ej möjligt att åter- kalla ett körkort genom Strafbefehl. I den tyska förbundsdagen behandlas emel- lertid för närvarande ett förslag om att även frågor om körkortsåterkallelse för en tid av högst ett år skall kunna handläggas genom Strafbefehl. I förarbetena till detta förslag uttalas bl. a. att lagändringarna syftar till att göra förfarandet snabba- re och avlasta domstolarnas arbetsbörda samt att erfarenheterna visat att det finns talrika brottmål, i vilka det hos alla parter är fullt klart, att beslut kommer att meddelas om körkortsåterkallelse (ex. vid smitning eller rattfylleri). Det fram- hålls vidare att i sådana fall är det onödigt med huvudförhandling, att ett avgö- rande genom Strafbefehl medför en väsentlig arbetslättnad för domstolarna samt att det därtill i enstaka fall kan göras gällande att man undviker ett onödigt blott- ställande av den skyldige.
Bestämmelser om de lindrigare trafikförseelserna finns bl. a. i 1952 års Strassen- verkehrsgesetz och 1953 års Strassenverkehrsordnung. I båda lagarna finns gene- .ralklausuler, enligt vilka den som överträder trafikföreskrifterna straffas med böter upp till DM 150:— eller med Haft, om förseelsen icke förskyller strängare straff enligt andra bestämmelser. Dessa förseelser hänföres således till Ubertre- tungen. Man tar i dessa fall vid bestämmande av bötesstraffet ej hänsyn till den skyldiges inkomstförhållanden. I praxis finns det vissa taxor som tillämpas. Bö— tesbeloppet är ofta jämfört med svenska förhållanden lågt. ] Miinchen är bötes- straffet vid överskridande av en högsta tillåten hastighet på 50 km/tim exempelvis 30 och 70 mark om man färdats med en hastighet av resp. 50—65 km/tim och 70—80 km/tim.4 Har hastigheten överskridit 80 km/tim medför detta alltid kör- kortsindragning och polisen tar i sådant fall i avvaktan på domstolsbeslut ome- delbart hand om körkortet.
Under senare år har på vissa platser polisen i allt större utsträckning börjat tillämpa en mycket förenklad form för rapportering av mindre trafikförseelser. Rapporten betecknas Kurzanzeige och den anger överträdelsen i huvudsak enbart genom ett kryss i en ruta. Den i Miinchen använda blanketten upptar 46 olika förseelser exempelvis underlåtit att stanna vid stoppskylt, körning mot rött ljus, hastighetsöverskridande och parkeringsförseelser. Nedre delen av blanketten an- vänds sedan av rätten, då Strafverfiigung utfärdas.
Civilrättsliga skadeståndsanspråk kan ej regleras genom Strafbefehl eller Straf- verfiigung. Dessa anspråk får tas upp vid civildomstol, om ej överenskommelse kan uppnås. I den ordinära straffprocessen finns visserligen en möjlighet att även framställa skadeståndsanspråk. Emellertid använder man sig i praktiken knap- past av detta förfarande.
Det kan i detta sammanhang nämnas, att under tiden efter andra världskrigets slut i Västtyskland ägt rum en både dogmatiskt och praktiskt betydelsefull re- form, som åsyftar att eliminera mindre lagöverträdelser från straffrättens om- råde. Man skiljer sålunda mellan gärningar, som anses som i egentlig mening kri- minella, och sådana, som enbart riktar sig mot ordningsstadganden. För gärningar av det sistnämnda slaget har man infört begreppet Ordnungswidrigkeit. Detta är ej i princip något mindre väsentligt än ett brott, men det är något annat. Över- trädelser av den ekonomiska lagstiftningen anses ofta som Ordnungswidrig- keiten. Påföljden för Ordnungswidrigkeit är ej mera Geldstrafe utan Geldbusse. Till skillnad från Geldstrafe kan Geldbusse ej förvandlas. Avgörande för om en
4Vanligen utdelas en avgiftspliktig varning (se härom s. 227) vid en hastighet av 543—— 60 km/tim.
gärning skall hänföras till Ordnungswidrigkeit är, om den stadgade påföljden är Geldbusse. De grundläggande bestämmelserna om Ordnungswidrigkeit och Geld— husse samt om förfarandet vid beivrandet av hithörande gärningar finns i 1952 års »Gesetz iiber Ordnungswidrigkeiten».
Detta förfarande handläggs av förvaltningsmyndigheterna och åklagaren är ej inkopplad. Besvär kan emellertid anföras hos domstol.
En kommitté har är 1958 framlagt ett förslag om att samtliga trafikförseelser —— utom de svåraste _— skall behandlas som Ordnungswidrigkeiten. Detta förslag bearbetas för närvarande och man torde kunna räkna med, att de lagstiftande myndigheterna kommer att få ta ställning till förslaget inom ej alltför avlägsen framtid. Det har emellertid visat sig förenat med mycket stora praktiska svårig- heter att genomföra förslaget, vars principer allmänt torde ha godtagits. Även gränsdragningen mellan trafikförseelser, som skall hänföras till Ordnungswidrig- keiten, och andra förseelser har föranlett svårigheter.
[ 1952 års Strassenverkehrsgesetz finns ej enbart straffrättsliga bestämmelser. Denna lag innehåller nämligen även en föreskrift (22 5) om Gebiihrenpflichtige Verwarnung (avgiftspliktig varning), som fått mycket stor praktisk betydelse. Föreskriften lyder i översättning.
Vid lindrigare »Ubertretungen», som är straffbara enligt denna lag eller enligt föreskrifter utfärdade med stöd av denna lag, kan polisman, som är där— till bemyudigad och legitimerar sig genom tjänstedräkt eller på annat sätt, varna den på bar gärning anträffade gärningsmannen och avkräva honom en avgift (Gebiihr) om upp till 2 DM.
År 1957 ändrades bestämmelsen så, att avgiften i stället för 2 DM numera är fr. o. m. 1 DM t. 0.111. 5 DM. Det visade sig nämligen med tiden lämpligt att möj- liggöra någon differentiering på grundval av förseelsens svårhetsgrad.
Den misstänkte har ej någon rätt att kräva att avgiftspliktig varning skall med- delas för en förseelse. Polismannen avgör från fall till fall om varning skall ut- färdas. En förutsättning för avgiftspliktig varning är enligt lagen, att den felande informerats av polismannen, att han äger vägra betalning men trots detta när införstådd med att betala och beredd till omedelbar betalning». I händelse av väg- ran har polismannen att avge rapport i vanlig ordning. Förklarar den felande sig villig att betala, får han en skriftlig varning på en blankett, som samtidigt utgör kvitto. Trots bestämmelsens ordalydelse anses det i praxis tillräckligt att någon som icke kan betala kontant lovar göra detta inom viss kort tid (se nedan). Sker betalning kan gärningen icke vidare straffas som Ubertretung.
Avgiftspliktig varning används även vid trafiköverträdelser, då mindre skador uppkommit. Systemet tillämpas i mycket stor utsträckning. Sålunda utdelades i Nordrhcin-Westfalen under andra halvåret 1957 818 000 avgiftspliktiga varningar.
Fördelarna för den misstänkte med den avgiftspliktiga varningen har angivits vara att saken genast och utan större besvär kan klaras av på platsen för för- seelsen, att avgiften är låg i jämförelse med ett bötesstraff för motsvarande för- seelse samt att den avgiftspliktiga varningen ej förs in i körkortsregistret. Det kan erinras om att domstolarna vid förseelser på vilka avgiftspliktig varning kan tillämpas, har möjlighet besluta att ej heller en dom för motsvarande förseelse skall antecknas i körkortsregistret. I delstaternas polisförfattningar är ofta institu- tet avgiftspliktig varning närmare reglerat. Därvid har i de flesta delstater med— delats detaljerade föreskrifter om förfarandet och om vad som skall anses som nlindrigare Ubertretungv.
I delstaten Nordrhein-Westfalen har gjorts en klassifikation av trafikförseel-
serna och fastställts den avgift som skall krävas i varje fall. Vissa grupper av förseelser har undantagits från tillämpningen av avgiftsbelagd varning. Avgiften kan uppgå till 1, 3 eller 5 DM. Polismannen är utrustad med tre olika block i olika färger med kvitton på 1, 3 och 5 DM. Ett fjärde block är avsett för personer, som är villiga att betala men icke kan betala kontant (Gebiihrenpflichtige Verwar- nung mit Zahlungsaufforderung).
I delstaten Hessen skall 1 och 2 DM krävas, om förseelsen icke hade omedelbart skadliga verkningar för andra trafikanter. Gäller det en något allvarligare för- seelse eller visar den felande icke nödvändig insikt, är avgiften 3 DM. Har skada uppstått, som ej går över 500 DM, är avgiften 5 DM. Alla allvarliga trafikförseel- ser som t. ex. fortkörning, körning på fel sida och felaktig omkörning skall emel- lertid anses som Ubertretungen och lagföras enligt straffprocesslagen (strafföre- läggande eller åtal).
I den varningsblankett, som tillämpas i delstaten Hessen heter det:
Då Ni, efter att ha underrättats om Eder rätt att vägra, är införstådd med att mottaga en avgiftspliktig varning och är villig att betala avgiften, tilldelas Eder härmed i anledning av nämnda »Ubertretung» en varning med avgift.
Sedan följer datering och polismannens underskrift och titel samt kvittering av det betalda beloppet. Förseelsens art ifylles, däremot anges i allmänhet den felandes namn icke i blanketten. Polisen underrättar samtidigt på genomslag vederbörande polismyndighet om att varning meddelats och avgiften mottagits. Är den felande villig att betala men kan han icke göra detta omedelbart, anteck— nas i varningsblanketten hans namn och adress. Han uppmanas i detta fall inbe- tala beloppet inom tre dagar på visst poliskontor eller med posten till visst post— girokonto. Sker betalning, är saken däremot utagerad.
I Niedersachsen har man gjort följande exemplifiering av handlingar vid vilka avgiftspliktig varning kan användas. 1 DM. 1. Fel på ringklocka på cykel 2. Nedsmutsad skylt 3. Nedsmutsad b'aklykta 4. Underlåtenhet att använda cykelbana 5. Underlåtenhet att gå rakt över en gata 3 DM. Denna avgift används enligt anvisningarna vid lättare trafikförseelser, som inte i mera avsevärd män kan påverka trafiksäkerheten.
. Fotgängare som går till höger på vägar utan trottoar . Underlåtenhet att visa tecken för ändrad färdriktning . Avgivande av onödiga varningstecken . Cyklande i bredd . Två på en cykel
museum.—n
5 DM. Denna avgift används i samma situationer som tremarksavgiften men där skador uppstått dock högst 500 DM på varje i kollisionen deltagande for— don. Som exempel på förseelser vid vilka 1 DM bör uttas har i Nordrhein-Westfalen dessutom angivits 1. Fotgängare, som använder körbana i stället för gångbana. 2. Hindrande av sikten genom att stanna i gathörn.
3 DM används bl.a. vid överlast på mellan 5 och 10 % samt underlåtenhet att medföra körkort.
Enligt bestämmelsen i Strassenverkehrsgesetz kan avgiftspliktig varning en- dast utdelas av polisman, som förordnats härtill. I Niedersachsen har såsom förut— sättning för sådant förordnande angivits, att vederbörande genom sin ålder, ut- bildning och karaktär visat sig lämplig för uppgiften. Polismannen skall genom uniform eller på annat sätt legitimera sig, då varningen utdelas.
Institutet avgiftspliktig varning tillämpas i praxis allmänt även vid parkerings- förseelser. Vid allvarligare parkeringsförseelser ex. vid högtrafik används den dock vanligen ej. Varning utdelas även om bilföraren icke påträffas. Vederbörande torde även i dessa fall kunna anses ertappad på bar gärning (jfr lydelsen av 22 & Strassenverkehrsgesetz ovan), enär gärningen ännu icke är avslutad, när polis- mannen upptäcker felparkeringen. Emellertid kan det med hänsyn till lagens ordalydelse anses tveksamt om det är möjligt att meddela avgiftspliktig varning på det sätt, att varningen fästs på bilens vindruta med uppmaning till föraren att inom viss tid inbetala avgiften. I så fall skulle det nämligen icke vara möjligt att — som enligt lagens ordalydelse skall ske — före varningens utfärdande in— formera föraren om hans befogenhet att vägra betala samt att fråga honom om han är villig att erlägga avgiften. En polisman, som anträffar en felparkerad bil, fäster därför vid vindrutan icke en varning utan en anmaning till föraren att in— finna sig på en viss angiven polisstation. När föraren inställer sig meddelas en avgiftspliktig varning och den fastställda avgiften betalas. Inställer sig felparke- raren icke, inleds det ordinarie förfarandet, vilket utmynnar i Strafbefehl eller Strafverfiigung.
Det skall emellertid samtidigt framhållas att det förekommer att avgiftsplik- tig varning meddelas trots att någon personlig kontakt ej ägt rum mellan den som utdelar varningen och den misstänkte. I Miinchen sänds sålunda varningen i viss utsträckning ut med posten. Erfarenheten av detta förfarande är god. Be- talning erhålls nämligen i ej mindre än 95 procent av dessa fall.
österrikeä
Även i österrike används ett polisbötessystem. Förfarandet är anordnat på det sätt att polisman (ev. gendarm) i omedelbart samband med en förseelse före— lägger den skyldige ett visst bötesstraff — dock högst 50 schilling. Föreläggandet kan endast utfärdas i enlighet med en fastställd förteckning. Som exempel ur de för staden Wien år 1960 bestämda bötessatserna kan nämnas:
Schilling 1. Parkeringsförseelser .................................................................. 30 2. Felaktig omkörning .................................................................. 50 3. Fel på backspegeln ..................................................................... 50 4. Bil utan lyse .............................................................................. 50 5. Smutsig skylt ........................................................................... 30 6. Störande av ordningen ............................................................... 20 7. Bristfällig beteckning på fartyg ................................................... 50 8. Mindre skador i parker ............................................................... 10 9. Rökning på biograf .................................................................. 20
Förteckningen omfattar i Wien tillhopa 162 olika mindre förseelser för vilka bestämda bötesstraff angivits och den finns utgiven i ett tryckt mindre häfte,
5 Redogörelsen avser enbart det i Österrike tillämpade polisbötessystemet.
vilket polismannen ständigt bär med sig. Polismannen äger rätt men ej skyldig- het att beivra en iakttagen överträdelse. Han kan sålunda ta hänsyn till ev. före- liggande förmildrande omständigheter. Dessutom kan han, om han ej anser det lämpligt med bötesföreläggande, avge rapport i vanlig ordning. Det är ej en förutsättning för att föreläggande skall kunna utfärdas, att den misstänkte med- ger detta.
Böterna kan betalas i omedelbart samband med föreläggandet. Den som där- emot icke åtnöjes med åläggandet kan överklaga detta i administrativ ordning. Det är emellertid ytterst sällsynt att överklagande sker.
Polisbötessystemet används i relativt stor omfattning. År 1961 utfärdades inom hela Österrike 318 766 föreläggande till ett sammanlagt belopp av 114 641: 70 sch. (: c:a 2 292 800 kr.).
Kommittén har från polisledniugen i W'ien inhämtat att systemet fungerar väl och är praktiskt. Det möjliggör beivrande av småförseelser till ringa administra- tivt besvär och kostnad. Genom att de administrativa myndigheterna har möjlig- het att ändra bötessatserna och även föreskriva när man skall överse med vissa förseelser, kan polisens insatser dirigeras efter föreliggande behov. Man är med- veten om att böterna vid en internationell jämförelse ter sig låga men detta anses uppvägas av den stora fördelen att man just därigenom undgår process om dessa hagatellfall.
Schweiz (Redogörelsen avser i huvudsak endast kantonen Bern)
I kantonen Bern används förutom strafföreläggande genom förvaltningsmyndig— het en form av föreläggande av straff under rättens medverkan (Strafmandats— verfahren). Strafmandat tillämpas även vid brott (Vergehen) varå kan följa fängelse. Domaren har möjlighet att använda förfarandet då han anser att straffet i det särskilda fallet bör stanna vid böter.
Strafmandat skall utfärdas av rätten inom åtta dagar efter det att stämnings- ansökan inkommit. Detta skall bl. a. innehålla att den tilltalade döms till ett visst bötesstraff. Den tilltalade och åklagaren har sedan möjlighet att inom tio dagar göra invändningar mot domen. Sker detta tillämpas det ordinära brottmålsför— farandet.
Även i andra fall kan ett brottmål avgöras av rätten utan egentlig huvudför- handling. Rätten har nämligen möjlighet att, då ensamdomare är behörig, kalla den tilltalade till ett muntligt förhör. Medger den tilltalade stämningspåståendet och är det endast aktuellt med bötesstraff eller mindre fängelsestraff (Haft) kan do- maren genast meddela dom. Det ordinära brottmålsförfarandet behöver ej använ- das.
Något polisbötessystem finns ej i kantonen Bern. Emellertid har under år 1959 i parlamentet framlagts en motion om att mindre trafikförseelser skall kun- na bestraffas genom avgiftspliktig varning. Motionen antogs i princip av parla- mentet. Ett genomförande av förslaget kräver emellertid författningsändringar. Sådana har ännu ej vidtagits. Det skall här nämnas att vissa andra kantoner (Tessin, Genf och St. Gallen) redan infört ett system med avgiftspliktig varning. Även ett annat polisbötesliknande förfarande tillämpas i Schweiz (kantonerna Schwyz, Zug, Schaffhausen och Neuenburg). Systemet innebär att en polisman vid mindre trafikförseelser utfärdar en stämningsansökan i omedelbart samband med förseelsen. Den skyldige kan genast betala böterna. Handlingarna sänds där- efter in till rätten för fastställelse.
Frankrike
I (len franska Code pénal (C. p.) skils sedan gammalt mellan tre olika katego- rier av brott: eontravention, délits och crimes (art. 1). Till vilken kategori ett visst brott är att hänföra beror endast på den påföljd, som fastställs i strafflagen eller annan lag. Contravention är den lindrigaste lagöverträdelsen och får blott straffas med polisstraff (peines de police), d. v. 5. med »emprisonnementr mellan en och tio dagar, böter (amendes) och förverkande av vissa beslagtagna föremål (confiscation de certains objets saisis). Intill 1945 var maximitiden för empri- sonnement endast 5 dagar (art. 465). Böteslatituden har på senaste tiden under- gått åtskilliga förändringar som stått i samband med det franska penningvärdets växlingar. I contraventions ingår det stora flertalet enkla överträdelser av polis—, ordnings- och trafikföreskrifter.
Karakteristiskt för fransk rättsvård torde vara att det i första instans finns tre särskilda domstolstyper, som bildar motsvarighet till de ovan nämnda tre brotts- kategorierna. Den franska code d'instruction criminelle, som stiftades redan 1808 och sedan dess med vissa modifikationer gällt under 140 år, upphävdes i sin hel— het den 2 mars 1959. Sedan dess gäller den nya Code de procedure pénale (C.P.P.). Principerna för domstolsorganisationen inom straffprocessen har dock upprätt- hållits. Kvar är cour d”assises som behörig första domstol för de grövs- ta brotten (crimes); i domstolen medverkar lekmannadomare (jurés). Délits, till vilken kategori bl. a. hör culpöst vållande till annans död vid trafikolycka och annan trafikförseelse, som vållat person- eller egendomsskada av större omfatt- ning, åtalas fortfarande vid en kollegial domstol (tre lagfarna domare) som heter tribunal correctionnel (art. 381 ff C.P.P.). Över contraventions dömer nu i regel tribunal de police, d.v.s. en enmansdomstol. Domaren i polisdomstolen skall enligt lagen (art. 523 ff C.P.P.) principiellt vara identisk med domaren i tribunal (Finstance, första domstol i tvistemål, vilken trätt i fredsdomarens (juge de la paix) ställe. Åklagaren vid tribunal de police skall vara en tjänsteman i ministére public (art. 45 C.P.P.). I mål, som avgjorts av polisdomstol, får vad anföras inom tio dagar till cour d'appel (hovrätt), dock är en förutsättning att det ådömda straf- fet överstiger frihetsstraff i 5 dagar eller böter på Fr. 60 000:— (1958 års pen— ningvärde) .
Stadgandet om trafikförseelser har upptagits i en speciell code de la route (vägtrafiklag) som trädde i kraft den 15 december 1958. Denna lag omfattar icke själva trafikregleringen utan endast stadganden om trafikförseelser och dessa förseelsers beivrande samt om indragning av körkort. Den 9 januari 1960 kom- pletterades code de la route med en tredje avdelning (art. 248—294) som inne— håller administrativa föreskrifter i fråga om trafikförseelsers handläggning.
Vissa lagöverträdelser inom trafiklagstiftningen (rattfylleri, brott mot utrust- nings- och registreringsföreskrifter m.m.) hänförs genom påföljdens art till dé- lits och upptas av tribunal correctionnel. Det stora flertalet överträdelser av väg— trafiklagen (felparkeringar, brott mot hastighetsbestämmelser m. m.) eller av 10- kala trafikföreskrifter bör dock till kategorien »contraventionsn och upptas av polisdomstol. Contraventions mot vägtrafiklagen har under de senaste åren lag- förts i Paris med närmaste omgivningar (Departement de la Seine) i omkring 1,7 miljoner fall per år och i landet i övrigt i cirka 2 miljoner fall årligen. Detta har medfört en våldsam belastning på polisdomstolarna och framtvingat ett avse- värt förenklat förfarande vid handläggningen.
Genom kungörelse den 2 november 1945 infördes i Frankrike efter mönster av de tyska instituten Strafverfiigung och Strafbefehl (se ovan) ett straffprocessuellt
förfarande utan muntlig förhandling i bagatellmål, »ordonnance pénale:. Kun- görelsen införlivades 1952 med code d'instruction criminelle (art. 166 ff) och in- går numera i art. 524—528 C.P.P. Detta förenklade förfarande avser meddelande av »amende de composition».
Föreligger ett protokoll (procés verbal), som visar att något fall av lagöver- trädelse förekommit (t.ex. protokoll som är uppsatt av polis på gatan på spe- ciell blankett), äger polisdomaren, utan att kallelse eller stämning sker, meddela (informer) lagöverträdaren, att han har att betala böter på visst belopp i form av amende de composition (alltså ett slags strafföreläggande av domstol). Betalas det förelagda beloppet, anses detta som godkännande och ärendets behandling är därmed avslutad (art. 525). Ett godkänt föreläggande anses som en lagakraft- vunnen dom, något som kan få juridisk betydelse även i fråga om eventuellt åter- fallsbrott.
Adressaten är berättigad att vägra betala (de ne pas accepter Poffre du juge). Sker detta, d. v. s. protesterar vederbörande eller betalar han ej inom föreskriven tid, handläggs saken i enlighet med de ordinarie stadgandena om mål inför polis- domstol (art. 531 ff) och stämning utfärdas.
Amende de composition får dock ej meddelas i varje fall av contravention. Enligt C.P.P. är detta förfarande uteslutet bl. a. om målsägande finns eller vid vissa i lagen fastställda återfallsstraff eller om av protokollet framgår att den misstänkte gjort sig skyldig till mer än två överträdelser. Dessutom får amende de composition endast meddelas om strafflatituden ej överskrider 400 F.
Vid sidan av amende de composition existerar för de lindrigaste överträdel- serna ett ännu enklare system, som heter amende forfaitaire, böter som uppbärs på stående fot. Föreskrifter härom ges i art. 529 och 530 C.P.P. samt i code de la route art. L. 27, 28 och R 255—264 (dekret den 9 januari 1960). Förutsättning är att gärningsmannen påträffas omedelbart eller tas på bar gärning samt dessutom att förseelsen icke bestraffas med högre böter än 40 F, d.v. 5. med böter för cont- raventions av andra klass (art. L 27). Som exempel på dylika Överträdelser kan nämnas felparkering, brott mot lokala trafikföreskrifter, cykelåkning utan lyse, otidigt bruk av Signalhorn, skärande av filmarkering, vissa hastighetsöverträdel- ser m.m. Även överträdelser av fotgängare, t. ex. korsande av gata utanför över- gångsställe, kan sanktioneras med amende forfaitaire (i regel omkring 3 F).
Amende forfaitaire är, som förut antytts, böter som betalas omedelbart på stället till polisman eller annan trafikövervakare, som fått myndighets tillstånd att motta sådan bötesbetalning. Han betecknas som :agcnt verbalisateur». Han _ifyller, om den felande är villig att betala, en blankett i tre exemplar. Det första är ett protokoll (procés—verbal) och innehåller uppgifter om vederbörandes per- sonalia, bilmärke och -nummer, körkorts nummer och datum samt överträdel- sens art. Detta exemplar insänds till åklagarmyndigheten vid polisdomstol för kontroll av om återfall föreligger och för granskning om polismannen förfarit riktigt. Det andra exemplaret (quittance) lämnas som kvitto till den bötfällde efter betalningen. Det tredje (souche) sitter kvar i polismannens block (carnet) och används då han redovisar uppburna böter. Visar det sig vid kontrollen, att gärningen utgjorde återfall, kan gärningsmannen åtalas vid polisdomstol (art. 530 C.P.P.). De erlagda böterna återbetalas emellertid ej. I övrigt gäller samma föreskrifter som för amende de composition.
Kommittén har inhämtat att såväl allmänhet som myndigheter i huvudsak är nöjda med det använda polisbötesförfarandet (amende forfaitaire). Det anses bland annat tids— och kostnadsbesparande för alla. Emellertid har kritik riktats mot att namendes forfaitaires» icke får betalas med check. En felande, som icke
är försedd med kontanter, kan därför icke få förmånen att använda det enklare förfarandet. Det franska justitieministeriet utreder emellertid för närvarande en ändring i berört avseende.
I talien6
Trafikpolisen har i Italien befogenhet att ta ut böter i direkt anslutning till en förseelse i trafiken. Denna rätt tillkommer även vissa andra statliga och kommu- nala befattningshavare med anknytning till trafiken.
Polisbötessystemet kan användas vid vägtrafikförseelser som är belagda en- bart med böter på högst 10 000, 20 000, 40 000 eller 50 000 lire. Den som gjort sig skyldig till en sådan förseelse är berättigad att få påföljdsfrågan avgjord genom att betala en polisbot på resp. 1 000, 3 000, 5 000 och 6 000 lire om han är förare av motordrivet fordon och i annat fall resp. 500, 1 000, 2000 och 3 000 lire. Förfa— randet kan emellertid användas även vid andra trafikförseelser med enbart bö- ter i straffskalan. Polisboten utgör i dessa fall vid betalning inom 15 dagar från det anklagelsen framställts en sjättedel av det i trafikförfattningarna bestämda bötesmaximum för förseelsen och vid betalning från den 16 till och med den 60 dagen en tredjedel av berörda maximum.
Som exempel på överträdelser vid vilka polisbötessystemet kan användas må nämnas.
Böter Hastighetsöverträdelser upp till 5 km/tim ........................ 4 000—10 000 lire Hastighetsöverträdelser med 5 km/tim och mera ............... 10 OOO—40 000 lire Underlåtenhet att stanna och lämna företräde vid utfart på allmän väg .................................................................. 10 000—40 000 lire Kört för nära framförvarande fordon .............................. 5 000—20 000 lire
Konstaterade trafikförseelser skall, i den mån så är möjligt, omedelbart med- delas den misstänkte. I de fall betalning erläggs genast behöver rapport ej upp- rättas. I andra fall skrivs en kortfattad rapport ut och överlämnas till den miss- tänkte. Denne kan sedan betala böterna inom tidigare angivna frister.
I den mån böterna ej betalas, sänds handlingarna in till domstolen. Finner domstolen att den endast bör meddela bötesstraff, kan målet avgöras på hand- lingarna.
England
Brottmäl handläggs i England i princip vid en förhandling inför rätten. Det före- kommer ej att den misstänkte av åklagaren eller rätten föreläggs ett visst straff. Under senare år har emellertid vissa förenklingar genomförts i den engelska straffprocessrätten.
En särskild kommitté har är 1955 avlämnat ett betänkande angående den pro- cessrättsliga behandlingen av mindre förseelser. Kommittén behandlade bl. a. möj- ligheten att införa ett system, som skulle ge den tilltalade tillfälle att lämna skriftligt erkännande till rätten. Kommittén föreslog att sådana erkännanden skulle kunna ske i mål angående förseelser på vilka fängelse ej kunde följa. Förfaran- det skulle emellertid även kunna användas, då fängelsestraff endast kunde bli aktuellt vid upprepad förseelse (ex. vårdslös körning, smitning) liksom då
** Redogörelsen avger enbart det i Italien tillämpade polisbötessystemet.
fängelse kunde följa redan vid första bestraffningen (ex. körning utan trafikför- säkring). I dessa senare fall skulle förfarandet dock ej kunna tillämpas då fängel- sestraff eller körkortsindragning ifrågasattes i det speciella fallet. — Som en sär- skild rättssäkerhetsgaranti för den tilltalade föreslog kommittén, att inga andra omständigheter fick åberopas inför domstolen än sådana, som framgick av den gärningsbeskrivning på vilken den tilltalade hade tecknat sitt erkännande. Detta skulle innebära en fördel för den tilltalade i förhållande till bestående system enligt vilket, då den tilltalade uteblivit, denne ej hade någon möjlighet att kon- trollera de omständigheter, som åklagaren åberopat.
Förslaget har genomförts år 1957. I praktiken har emellertid förfarandet en- dast kommit att tillämpas vid mindre förseelser. Det förekommer således ej vid exempelvis trafikovarsamhet.
Samma kommitté tog även upp frågan om införande av ett »polisbötessystem» i England. Härvid erinrade kommittén om att bl. a. de lokala skattemyndigheterna redan enligt gällande rätt kunde bestraffa smärre förseelser, exempelvis brukande av motorfordon utan att ha betalt avgift, underlåtenhet att erlägga hundavgift m.m. Vederbörande hade dock här alltid en möjlighet att få saken prövad av domstol. Kommittén fann emellertid ej tillräckliga skäl föreligga för en vid- sträcktare tillämpning av ett polisbötessystem.
Under våren 1960 har dock antagits ett lagförslag enligt vilket ett förfarande, liknande det svenska parkeringsbotssystemet, införts i England. Tillämpningsom— rådet är emellertid något mera vidsträckt än vid det svenska systemet. Sålunda kan bl.a. körning utan lykta eller reflexanordningar beivras i denna ordning. Polismannen överlämnar i dessa fall en skriftlig anmaning till vederbörande att betala en viss bestämd avgift med upplysning om att i sådant fall vidare åtgärder ej kommer att vidtas. Anmaningen kan även fästas på fordonet. — Systemet hade i juli 1961 införts i tre städer i England.
U.S.AJ
Trafikrätten i U.S.A. är en delstatsangelägenhet. Som på de flesta andra lagstift- ningsområden finns det även inom trafiklagstiftningen avsevärda skillnader mel- lan delstaterna.
Varje delstat har sin egen trafiklag, och ofta kompletteras denna med särskilda stadganden, som meddelats av de stora städernas myndigheter. För staten New York gäller t. ex. Vehicle and Traffic Law (c:a 300 sidor), som inom staden New York kompletteras genom stadens Traffic Regulations; i Kalifornien gäller Cali- fornia Vehicle Code (över 400 sidor), men San Fransisco har även en San Fran- sisco Traffic Code. Skillnaden avser icke endast själva trafikregleringen utan i viss omfattning även sanktionerna för trafikförseelser samt förfarandet vid för- seelsers beivrande.
Trots dessa skillnader har i hela USA myndigheternas strävan att i största möjliga mån förenkla förfarandet vid trafikförseelser varit densamma. I hela landet tillämpas i detta syfte systemet med s.k. »tickets». Detta förfarande har fått en oerhört stor betydelse. Under år 1957 utfärdades i USA c:a 17 millioner tickets och därav c:a 6 millioner för förseelser i den rörliga trafiken. I staden New York avgjordes samma år 1811 026 trafikförseelser genom tickets. Bötes- beloppet för dessa förseelser utgjorde 10 904 773 dollars.
I allmänhet handläggs en trafikförseelse, vid vilken tickets används, på följande
7 Redogörelsen avser enbart ticketsystemet.
sätt. Alla trafikpoliser medför block med numrerade tickets. Dessutom har de en lista på förseelser med på förhand bestämda straff. Har någon gjort sig skyl- dig till en sådan förseelse överlämnar polismannen en ticket till den misstänkte. Anträffas denne ej kan en ticket fästas på bilen. Framsidan på blanketten har plats för angivande av bilens nummer, förseelsens art (för de vanligaste förseel- serna har polismannen endast att sätta ett kryss i en ruta) samt tidpunkten för ev. förhandling inför rätten.
I stället för namnet på den misstänkte kan polismannen anteckna registre- ringsnumret på bilen. Den för vilken bilen är registrerad presumeras nämligen även vara den skyldige. Bestrides detta, måste den misstänkte för att kunna frias från ansvar bevisa, att det var någon annan, som körde bilen.
Blanketterna innehåller ofta en uppgift om straffet för förseelsen. Detta kan ske genom att blankettens baksida innehåller en förteckning över de fastställda straffsatserna. Den misstänkte anmanas att, om han har erinringar mot tickets, personligen inställa sig vid rätten. I annat fall skall han inom viss kortare tid (ex. 7 dagar) betala böterna till rättens kansli. Underlåter den misstänkte att för- fara i enlighet härmed döms han enligt särskild taxa till förhöjt straff.
Förfarandet med tickets ger alltså en misstänkt fulla möjligheter att använda det ordinarie domstolsförfarandet. Han kan emellertid även genom betalning av böterna undvika förhandling vid rätten. Detta innebär dock ej alltid att han kan underlåta att inställa sig vid rätten. Det förekommer nämligen i viss utsträck- ning vid de något allvarligare trafikförseelserna att betalning av tickets ej får ske genom posten. Den misstänkte har då att vid en bestämd tidpunkt inställa sig vid rätten samt på rättens kansli avge en förklaring att han erkänner förseelsen. Böterna kan sedan betalas vid en särskild kassa.
Den omständigheten att den misstänkte skall inställa sig vid rätten och att målet tas upp på rättens föredragningslista innebär icke att saken prövas mate- riellt av rätten. Liksom i en civilprocess disponerar i USA parterna i en straff- process över processföremålet. Har den misstänkte erkänt sker ej någon pröv- ning av erkännandet. I 99 % av alla fall sker även erkännande och saken blir följaktligen ej föremål för domstolsprövning.
Trafikförseelser handläggs i USA i stor utsträckning av Traffic Courts. Dessa är emellertid ej fristående domstolar utan endast avdelningar inom de allmänna domstolarna. Domarna arbetar under viss tid enbart på trafikavdelningarna men återgår därefter till de allmänna målen.
Följande redogörelser för förfarandet i några olika delstater torde ytterligare belysa tieketsystemet.
Chicago
Alla mål rörande trafikförseelser handläggs i Chicago av Traffic Court, som är en självständig avdelning av Chicagos Municipal Court. Vid trafikdomstolen tjänst- gjorde 1960 endast tre ordinarie och sex biträdande domare, trots att målens an— tal omfattade omkring 1,5 miljoner fall.
Parkeringsförseelserna handläggs i Chicago på följande sätt. Ticket rivs av polismannen ut ur ett block med genomgående numrering, utskrives av honom i fyra exemplar, varav ett överlämnas till den misstänkte (fästs på fordonet), ett behålls av polismannen själv, och två överlämnas till vederbörande polisstation inom distriktet. Av dessa två senare exemplar behålls ett av polisstationen, under det att det andra insänds till trafikdomstolen.
I ticket för polismannen in dag och tid för förseelsen, förseelsens art, fordo- nets märke och nummer (eventuellt trafikantens namn och adress) samt numret
på det speciella skattekvitto, som i Chicago skall vara anbragt på vindrutan. Handlingen underskrivs av polismannen under cdligt ansvar. Ticket innehåller vidare en anmaning till trafikanten att infinna sig i trafikdomstolen på angiven dag och tid. Vidare anges det för förseelsen gällande bötesbeloppet.
Stämningen till trafikdomstolen har emellertid endast subsidiär karaktär. I det exemplar av ticket, som överlämnas till trafikanten eller fästs vid vindrutan (Parking Violator Copy), heter det nämligen, att adressaten äger erlägga böterna senast fem dagar före domstolsförhandlingen genom insändande av det i ticket angivna beloppet till eller genom kontant betalning på Traffic Violations Bureau. Han har därvid tilllika att översända erhållen ticket, på baksidan försedd med skriftligt erkännande av den begångna förseelsen, till Clerk of the Municipal Court. Vid ticket är för detta ändamål fogat ett kuvert, som befordras portofritt. Insänds godkänd ticket och betalas bötesbeloppet i föreskriven ordning är saken därmed utan domstolsförhandling utagerad.
Fram till år 1956 tillämpades vid parkeringsförseelser ticket-systemet i Chica- go på nyss angivet sätt. Samtliga parkeringsförseelser var då i Chicago belagda med ett enhetligt bötesstraff om $ 3.00 oavsett förseelsens art och antalet före— gående överträdelser. År 1956 infördes ett mera differentierat bötessystem be- träffande parkeringsförseelser. För de vanliga parkeringsförseelserna höjdes bö- terna till $ 10.00 och för vissa mindre parkeringsförseelser blev bötesstraffet $ 5.00. Ett bötesstraff om $ 3.00 bibehölls endast i vad avsåg övertidsparkering på parkeringsplatser med parkeringsmätare (Parking Meters enligt 55 27—421). Man ansåg nu, att en personlig inställelse i domstolen även utan muntlig för- handling skulle öka parkeringsböternas allmänpreventiva verkan. Möjligheten att per post erlägga böterna bibehölls därför endast såvitt gällde övertidsparkering. I alla andra fall hade (len felande att infinna sig personligen på trafikdomstolens kansli, förete ticket och erhålla uppgift om bötesbeloppet i det speciella fallet i enlighet med gällande taxa. Han ägde därefter omedelbart erlägga böterna. — Detta system synes emellertid ha medfört olägenheter, varför Chicagos myndig- heter beslutat en återgång till det tidigare systemet med allmänt erläggande av parkeringsböter per post.
Att böterna regelmässigt kan erläggas per post, medför dock icke någon juri— disk åtalseftergift. Av tickets text framgår nämligen att stämningen (ticket anses som en sådan) principiellt består; den uppförs även alltid på trafikdomstolens föredragningslistor. Betalas böterna, äger dock den i ticket angivna huvudför- handlingen ej rum. Till skillnad från förseelser i rörlig trafik (moving violations) inrapporteras emellertid icke parkeringsförseelser till det i staten Illinois centralt förda registret över trafikförseelser, vilket ligger till grund för temporärt eller slutligt återkallande av körkort enligt visst poängsystem. Samtliga felparkeringar bokförs dock i domstolens kartotek och beaktas för den händelse den skyldige skall lagföras för någon annan trafikförseelse. Av i domstolen fört hålkortssystem framgår, om någon gjort sig skyldig till ett större antal återfallsförseelser.
För det fall att tickets adressat varken betalar böterna inom angiven tid eller inställer sig vid domstolen, utfärdar domaren i första hand en kallelse till munt- lig förhandling (sunnnons) som delges honom. Efterkommes icke denna kallelse äger domstolen i vanlig ordning meddela förordnande om att vederbörande skall hämtas till rätten (warrant of arrest).
Under den tid, då personlig inställelse vid domstolens kansli krävdes (med undantag för övertidsparkeringar), var de praktiska erfarenheterna av systemet otillfredsställande. Endast 35 % av felparkerarna efterkom tickets anvisningar. Ytterligare 15 % betalade eller inställde sig, sedan ovan nämnda kallelse utfär-
dats. I samtliga återstående fall, d. v. s. 50 % (=400 000), blev sålunda »warrant of arrest» nödvändig. Detta förfarande stötte naturligtvis på i det närmaste oöver- stigliga praktiska hinder. Det visade sig sålunda omöjligt att i alla dessa fall an- träffa och hämta vederbörande till domstolen. Härtill kom att trafikdomstolens kompetens endast omfattar området inom de egentliga stadsgränserna; domstolen ägde därför endast utfärda »warrant of arrest» beträffande personer, som var bosatta inom detta område. Allt detta medförde, att man fann sig nödsakad att överge systemet med personlig inställelse i parkeringsärenden.
New York
Liksom i de flesta andra större städer i USA skiljer man här i fråga om förfa- randet mellan förseelscr i den rörliga trafiken och parkeringsförseelser. Endast för den förstnämnda kategorin tillämpas principen att kräva personlig inställelse.
Vid smärre trafikförseelser i rörlig trafik (t.ex. körning mot rött signalljus eller underlåtenhet att efterkomma polismans stopptecken) används i New York en stämning med ticket, som överlämnas till bilföraren. I tickets anges bötes- beloppets storlek, men bilägaren måste personligen eller genom ombud inställa sig på trafikdomstolens kansli på angiven dag och erlägga beloppet. Högre böter utgår, därest bilföraren tidigare inom viss tid, i regel inom tolv månader, gjort sig skyldig till samma förseelse. I ticket, som överlämnas till honom, anges därför det bötesbelopp, som gäller för det fall, att förseelsen är hans första under de se- naste 12 månaderna. Vid böternas betalning har bilisten att uppvisa sitt körkort, vari eventuella tidigare trafikförseelser finns antecknade. Visar det sig, att det gäller återfall, måste han personligen inställa sig inför domaren. Vid grövre tra- fikförseelser (fortkörning, körning utan körkort m.m.) måste bilisten alltid personligen inställa sig inför domaren.
Kravet på personlig inställelse vid smärre trafikförseelser gäller närmast per- soner, som är bosatta i New York City. I annat fall kan betalningen ske per post, men bilisten måste medsända sitt körkort. Gäller det ett allvarligt trafikbrott, tillämpas de ordinarie straffprocessuella stadgandena.
Vid felparkering fäster polismannen på bilens vindruta en ticket, vari bilens inregistrerade ägare instäms till domstol men samtidigt underrättas om storleken av de böter han har att erlägga för den ifrågavarande förseelsen. Han äger in— sända beloppet pcr post till Traffic Summons Bureau, i vilket fall något domstols- förfarande icke äger rum och saken är avslutad. Böterna för parkeringsförseel- serila är i New York City fixerade och uppgår till $ 5.00, 35 10.00 eller 3 15.00 be- roende på förseelsens art. Hänsyn tas ej till eventuellt tidigare begångna förseel- ser av samma slag. Parkeringsförseelser antecknas icke heller i den felandes körkort.
Den ticket som av polismannen fästs på den felparkerade bilen, innebär en stämning utan angivande av namn. Den registrerade ägaren kan emellertid av trafikdomstolen befrias från bötesstraff om han visar, att någon annan än han själv var skyldig till förseelsen. I staden New York har fem »boroughs» (stads- delar) vardera en egen trafikdomstol.
I New York States Vehicle and Traffic Law finns särskilda klassifikationer, som visar vilka trafikbrott som skall anses som crimes, misdemeanours och van- liga violations, dock är »parking-violations» en grupp för sig (5 74). Alla bötesbe— talningar bokförs och kontrolleras inom Traffic Court med hjälp av speciella kassaregisterapparater och ett hålkortssystem av The National Cash Register Company.
KUNGL B*"L.
NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1963
1. Oresundsforhlndolsen. 1. del.
2. Fiske och [lottning | gränsvaltnen mellan Finland och Sverige.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINCAR 1 963
Systematisk förteckning
(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarna: nummer i den kronologiska förteckningen)
Justitiedepartemontet
Utlännings tillträde till oHentlig tjänst. [7] Författnin utredningen VI. Sveri es statsskick. Del. 1. Lagförs ag. [16] Del 4. Bilagor. 19] Bärgarlönens fördelning, sjöförklaring m. m. [20] Förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar
m. m. Trafikmål. [27]
Utrikesdepanementot
Utrikesförvaltningens organisation och personalhehov. [3] Administrativ organisation inom utrikesförvaltningen. 4]
Fömandepanementet Försvarskostnaderna budgetåren 1963/67. [5]
Finauulepartementet
Preliminär nationalbudgei för år 1963. [8] Undersökning av taxeringsutfallet. [14]
Ecklesiostikdeputementet
En teknisk institution inom Stockholms universitet. [1] 1955 års universitetsutredning VII. 1. Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning. [9] 2. Uni- versitetsväsendets organisation. [10] Utbildning av lärare för jordbruk och skogsbruk samt fortbildning av lärare i yrkesämnen. [18] 1960 års mnasieutredning. 1. Vägen genom gymnasiet. [15] 2. raven på gymnasiet. [22] 1958 års utredning kyrka —stat I. Religionens betydelse som samhällsfaklor. [26]
Handelsdepartementet
Översättning av fördrag angående upprättandet av Eu- ropeiska ekonomiska gemenskapen och tillhörande dokument. [12] Papper och annan skrivmateriel. [25]
lnrikeedepanementet
Kommunalförbundens lånerätt. [2] Indvlnings- och samarbetsfrågor i Göteborgs- och Malmö- områdena. [6] Uppehållstilistånd m. m. för utländska studerande. [11] Sjukhus och öppen värd. [21] Mentalsjukhusens personalorganisatinn. Del I. Intervju- och frekvensundcrsökningnr m. m. [24]
STOCKHOLM 1963. K L BECKMANS TRYCKl-IRIEII AB