SOU 1974:27
Mindre brott
Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet
Genom beslut den 2 februari 1968 bemyn- digade Kungl. Maj:t chefen för justitiede- partementet att tillkalla en sakkunnig med uppdrag att utreda frågan om formerna för handläggningen av mål angående vissa lindrigare brott m.m.
Med stöd av detta bemyndigande tillkal- lade departementschefen den 16 februari samma år borgmästaren Yngve Kristensson att såsom sakkunnig verkställa utredningen.
Till sekreterare förordnades den 8 mars 1968 hovrättsassessorn Erland Aspelin.
Att såsom experter biträda den sakkun- nige förordnades den 15 mars 1968 profes- sorn Per Olof Bolding och hovrättsassessorn, numera hovrättsrådet Carl-Johan Cosmo, den 15 maj 1968 advokaten Carl Erik Lin- dahl och professorn Knut Sveri, den 10 februari 1969 polismästaren Göte Friberg och chefsåklagaren Axel Morath, den 31 mars 1971 professorn Per-Edwin Wallén och den 29 mars 1973 byråchefen Hans Wranghult.
Utredningen har antagit namnet 1968 års brottmålsutredning.
Den 20 december 1970 har utredningen till Statsrådet överlämnat ett första delbe- tänkande, kallat Snatteri (SOU 1971:10).
Betänkandet behandlar vissa allmänna kri— minalpolitiska riktlinjer för samhällets åt- gärder mot mindre brott samt förslag angående snatteriets straffrättsliga ställning och adekvata åtgärder mot detta brott, särskilt det s.k. butikssnatteriet. Utredning- en har därefter den 10 januari 1973 avgett ett nytt delbetänkande, kallat Snyltnings- brott och sjukförsäkringsmissbruk (SOU 1973: 13), som behandlar de mindre bedrä— gerierna.
Utredningen får härmed överlämna sitt slutbetänkande. Detta behandlar olika åt- gärder för att förenkla och effektivisera åklagarnas och underrättemas handläggning av mindre brott.
Utredningens experter Cosmo, Morath och Wranghult har avgett särskilda yttran- den i frågan om strafföreläggandets tillämp- ningsområde, Morath därjämte i frågan om lekmannamedverkan inom åklagarväsendet. I övrigt har samtliga experter förklarat att de ansluter sig till förslaget.
Uppdraget är därmed slutfört.
Stockholm den 1 mars 1974
Yngve Kristensson /Erland Aspelin
Sammanfattning
Författningsförslag
Förslag till lag om ändring i rättegångs- balken . . . . . . Förslag till kungörelse om ändring i strafföreläggandekungörelsen (1970: 60). . . . . . . Förslag till kungörelse om ändiing i åklagarinstruktionen (1964: 739). Förslag till lag om handläggning av vissa brottmål efter strafföreläggande
Kap 1 Inledning . 1.1 Direktiven . 1. 2 Brottmålsutredningens arbete
Kap. 2 Domstolshandläggning av mind- re brottmål . 2.1 Allmänna principer 2.2 Rättegången i brottmål
2.2.1 Stämning och kallelse . 2.2.2 Avvisande av bevisning 2.2.3 Enskilt anspråk . 2.2.4 Skriftligt erkännande . 2.2.5 Målets avgörande i den till- talades utevaro . Rättens sammansättning . Handläggningsordningen en- ligt RB. . Överläggning och dom
2.2.6 2.2.7
2.2.8
Kap. 3 Strafföreläggandets uppbyggnad och tillämpning . . 3.1 Grundtankar bakom institutets till- komst . . . . . 3.1.1 Processkommissionen .
15
23
26
27
29 29 32
34 34 35 35 36 37 37
39 40
41 43
44
44 44
3.2
3.3
3.4
3.5
3.6
3.1.2 Processlagberedningen 3.1.3 Proposition med förslag till rättegångsbalk . .
Strafföreläggandet i rättegångsbal-
ken . . .
Tillämpningsområdet vidgas
3.3.1 1951 års rättegångskommitté
3. 3. 2 1954 års proposition . .
3. 3. 3 Förslag vid 1958 års riksdag 3. 3. 4 Trafikmålskommitténs för- slag. . . . 3.35 1968 års proposition . Nuläget 3.4 1 Särskilda förutsättningar för utfärdande av strafföreläg-
gande . . 3. 4.2 Bestämmelser angående för-
farandet . . . System för databehandling av strafförelägganden . 3.5.1 Inledning . . . . .
3.5.2 Systemets integration med övriga delsystem inom rätts- väsendets informationssystem (RI). . . .
3. 5. 3 Systemets huvuddrag. Erfarenheter av den praktiska till— lämpningen av strafföreläggandet
3.6.1 Enkätundersökningen .
3.6.2 Tillämpningsområdet
3.6.3 Målsägandens intresse . 3.6.4 Förverkande och annan sär- skild rättsverkan . .
3. 6. 5 Ytterligare frågor upptagna i enkäten . . . .
3. 6. 6 Åklagarnas straffmätning.
44
45
45 46 46 46 47
47 49 50 50 51
52 52
52 52
54 54 54 54
55 55
Kap. 4 Vissa uppgifter beträffande ut- ländsk rätt . . . 4.1 Inledning . . . . . 4.2 Ett par spörsmål om terminologi och organisation . 4.3 Den enskilde medborgaren 4. 4 Polisen. . 4. 5 Åklagarna. . 4. 6 Rättegång i mindre brottmål 4. 7 Handlägg ningen av mindre brott i Finland . . 4.7.1 Strafforderförfarandets upp- byggnad 4. 7. 2 Vissa data angående tillämp- ningen . . 47.3 Vissa synpunkter på straff- orderförfarandet, lämnade av en strafforderdomare .
Kap. 5 Allmänna riktlinjer för en re- form . . . . . . 5.1 Utvecklingen inom straffprocess— rätten . . 5.1.1 Vidgat utrymme för lagföring utan domstolsmedverkan.
5.1.2 Domstolsavgöranden på >>handlingarna» . . 5.1.3 Allmänna synpunkter på ut- vecklingen 5.2 Modeller för förenklat förfarande 5.2.1 Stämningsföreläggandet och kritiken däremot . .
5. 2.2 Koppling mellan föreläggan-
de och stämning. . . 5.2.3 Utländska förebilder Utredningens reformlinjer . 5.3.1 Vidgat tillämpningsområde 5.3.2 Domstols medverkan . Information Juridisk rådgivning. Medborgarinflytande i åklagarvä- sendet . . . 5. 6.1 Lekmannamedverkan i rätts- skipningen . . 5.6.2 Polisstyrelserna . 5.6.3 Lekmannamedverkan åklagarväsendet . . 5.6.4 Frågan om lekmannamedver- kan bör utredas närmare . . 5.6.5 Särskilt yttrande av experten Axel Morath .
5.3
5.4 5.5 5.6
inom
Kap. 6 Vidgat utrymme för strafföre- läggande . . . 6.1 Tillämpningsområdet .
57 57
57 58 59 59 60 61 61
63
64
66
66
66
68
69 71
72 73 74 75 76 77 78 80 81
81 82
84
86
87
88 88
6.1.1 Allmänna förutsättningar . 6.1.2 De särskilda brottstyperna 6.1.2.1 Brottsbalksbrotten . 6.1.2.1.1 Brott mot 6 och 7 kap. BrB . 6.1.2.1.2 Brott mot 9 kap. BrB . . . . 6.1.2.1.3 Brott mot 13 kap. BrB . . . 6.1.2.1.4 Brott mot 14 kap. BrB . . . 6.1.2.1.5 Brott mot 15 kap. BrB . . . 6.1.2.1.6 Brott mot 16 kap. BrB . . . 6.1.2.1.7 Brott mot 17 kap. BrB 6.1.2.2 Specialstraffrätten
6.1.2.2.1 Olaga va—
peninnehav m.m. . 6.1.2.2.2 Grov olov- lig körning . . . . 6.1.2.2.3 Rattonyk- terhet . 6.1.3 Utredningens vidare övervä— ganden . . 6.1.3.1 Tillämpningsområdet täcker brott för vilka stadgas böter eller fängelse i högst sex månader . . Bötesstraffets storlek 6.1.3.2.1 Uppgifter om straffmätningen avseende vissa brott 6.1.3.2.2 Förslag om högsta dagsbotsantal 6.1.4 Särskilt yttrande av experten Carl- Johan Cosmo . . 6.1.5 Särskilt yttrande av experter- na Axel Morath och Hans Wranghult . 6.2 Målsägandens ställning 6.2.1 Nuvarande ordning . 6.2.2 Allmänna synpunkter på målsägandens rättsställning 6.2.3 Enskilt anspråk i strafföre- läggande 6. 2. 4 Enskilt anspråk utgör i vissa fall hinder mot strafföreläg- gande . 6.3 Strafföreläggandets rättsverkningar 6.3.1 Allmänna synpunkter . 6.3.2 Körkortsåterkallelse . . 6.3.2.1 Rätten till ratten .
6.132
88 89 89 90 92 93 93 94 95
97 97
98
99
. 100
101
.101
103
103
104
.106
. 107 . 107 . 107
. 108
.110
. 112
113
. 113 . 114 . 114
6. 3. 2.2 Utredningens övervä-
ganden 6. 4 Tekniska frågor vid genomförande av utredningens reformförslag . 6.4.1 Allmänna synpunkter . . 6.4.2 Problem vid en utvidgning
av strafföreläggandets till-
lämpningsområde . .
6..42.1 Olika huvudblanket— ter. . 64.2.2 Tilläggsblad i större omfattning. .
6. 4. 2. 3 Strafföreläggandet som exekutionsur- kund för enskilt an- språk .
Kap. 7 Handläggningen av strafföreläg- ganden....... 7.1 Bakgrund. . . 7. 2 Förslag till rutiner . . 7.2.1 Utfärdandet av föreläggande 7.2.2 Påminnelse . . 7.2.3 Delgivning . . Koppling strafföreläggande domstolshandläggning . 7.3.1 Allmänna förutsättningar 7.3.2 Handläggningsgången . 7.3.2.1 Bestridande utan sär- skilt delgivningsför- farande . . 7. 3. 2. 2 Bestridande vid del— givningsförrättning 7.3.3 Väckande av åtal 7. 3. 4 Kallelsens utformning . 7.3.5 Tidsfaktorn . . . 7. 3. 6 Målsägandeanspråket . 7. 3.7 Tillämpningsområdet . . Behörigheten att utfärda strafföre- läggande . . . 7.4.1 Nuvarande regler . . 7.4 2 De särskilda behörighetskra- ven ändras . . 7.3 7.4
Kap. 8 Förenklad domstolshandlägg-
ning . . 8.1 Allmän bakgrund
.116
. 117 . 117
.118
.118
. 118
. 119
. 120 . 120
123 123
. 124 . 124
. 125 . 125 . 126
.127
. 127 . 130 . 131 . 131 . 132 . 132
. 133
.133
. 133
. 135 . 135
8.2.1 Rättsläget . 8.2.2 Nämnds medverkan handläggningen . Stämning och kallelse .
Personlig inställelse
8..41 Rättsläget . . .
8.4 2 Skriftligt erkännande . .
8.43 Avsteg från kravet på per- sonlig inställelse
8.4.4 Erkännandeformulär . .
8.4.5 Kallelse genom åklagare . Skriftliga vittnesberättelser .
8.5.1 Rättsläget . . . . .
8.5.2 Åberopandet av skriftliga vittnesutsagor bör tillåtas i vissa fall . .
Huvudförhandlingen . . . .
8.6.1 Avsteg från handlägg nings— gången . . . . . .
8.6.2 Vittnesförhör .
vid
8.3 8.4
8.5
8.6
Kap. 9 Kommentarer till föreslagen lag-
text . .
9.1 Ändringar i rättegångsbalken
9.2 Lagen om handläggning av vissa brottmål efter strafföreläggande
Bilagor Bilaga]. Gällande formulär för straff- föreläggande . Exempel på formulär för skriftligt erkännande i brott- mål . . . . Statistiska uppgifter avseende strafföreläggande Straffsatserna i brottsbalken. Straffsatserna i Specialstraff- rätten . . Vissa uppgifter om praxis vid prövningen enligt 7 & tredje stycket strafföreläggandekun— görelsen (1970: 60) . . Anledningar till bestridande av strafförelägganden .
Bilaga 2.
Bilaga 3.
Bilaga 4. Bilaga 5.
Bilaga 6.
Bilaga 7.
. 137 . 137
. 138 . 139 . 140 . 140 . 141
. 142 . 143 . 144 . 144 . 144
. 145
147
. 147 . 149
. 151 . 151
156
. 159
.162
. 164
172
1.79
. 185
. 188
Förkortningar
BrB =Brottsbalken DON =Domstolsväsendets organisationsnämnd FB :Föräldrabalken JO =Justitieombudsmannen Ju =Justitiedepartementet 1 LU =första lagutskottet NTfK =N0rdisk tidskrift for Kriminalvidenskab Prop =Kungl. proposition RB =Rättegångsbalken Rskr =Riksdagens skrivelse RI =Rättsväsendets informationssystem RÅ =Riksåklagaren SFS =Svensk författningssamling SOS =Sveriges officiella statistik SOU =Statens offentliga utredningar SvJT =Svensk juristtidning VTF =Vägtrafikförordningen
Sammanfattning
1. Vidgat utrymme för strafföreläggande
Institutet strafföreläggande infördes i sam— band med rättegångsreformen 1948. Till- lämpningsområdet har därefter successivt utökats och täcker nu alla brott med böter i straffskalan (dock ej normerade böter) samt ytterligare vissa brott, för vilka stad- gas böter eller fängelse i högst sex månader. Strafföreläggande kan användas om brottet förskyller högst 50 dagsböter eller, jämte annat brott, högst 60 dagsböter som gemen— samt straff. Lagföringen sker genom att den misstänkte delges ett av åklagaren ut- mätt bötesstraff för godkännande. God- känns föreläggandet gäller detta som laga- kraftvunnen dom. Om föreläggandet inte godkänns har åklagaren att väcka åtal i vanlig ordning vid domstol.
År 1971 godkändes 165156 utfärdade strafförelägganden. Samma år dömdes 51418 personer till bötesstraff av domstol.1
Det har varit en uppgift för utredningen att undersöka vilka förutsättningar som finns till förenklad handläggning av sådana brott som måste behandlas i ordinär dom- stolsprocess trots att de är av lindrigare art och endast leder till bötesstraff samt dess- utom som regel är lättbedömbara. Utred— ningens överväganden 1eder fram till att det i dag inte finns utrymme för någon ny summarisk handläggningsform utöver de redan befintliga. Reformarbetet bör istället inriktas på att vidga tillämpningsområdet
för strafföreläggande! samt att åstadkomma en lämpligare ordning för lagföring av sådana mindre brott som även i fortsätt- ningen måste handläggas av domstol.
I betänkandet slås fast att det alltid bör ankomma på en åklagare att först under— söka, om möjligheter finns att använda strafföreläggande, innan åtal väcks för ett mindre brott. Det skall dock inte vara någon skyldighet för åklagaren att utfärda strafföreläggande, även om de formella förutsättningama finns. Hinder kan före- ligga med hänsyn till brottets art i det sär- skilda fallet. Vidare kan det i vissa fall vara önskvärt att brottet prövas av domstol, t.ex. därför att det väckt speciell uppmärksamhet och allmänpreventiva skäl talar för sådan offentlig handläggning. En annan viktig princip bör vara att den som misstänks för ett brott alltid skall kunna kräva ordinär domstolshandläggning i stället för summa- risk lagföring utan domstols medverkan.
Utredningen ställer upp vissa allmänna förutsättningar för lagföring genom straffö- reläggande. Den för brottet bestämda gär- ningsbeskrivningen skall rymma överträdel- ser av mindre allvarlig art och straffskalan skall ge hänvisning härom. Vidare skall brottet i det konkreta fallet förskylla böter
1 Siffrorna kan jämföras med antalet samma är godkända förelägganden av ordningsbot av- seende trafik- och ordningsförseelser, 151747 samt antalet inbetalade parkeringsböter, 430 083.
som inte får överskrida en viss gräns. Slut— ligen bör brottet till sin natur vara sådant att hinder inte möter mot summarisk hand— läggning utan domstols medverkan.
1.1. Tillämpningsområdet
En genomgång av brottskatalogen visar att de angivna förutsättningarna passar in på många brott som enligt nu gällande ordning inte kan lagföras genom strafföreläggande. Utredningen anser att kategorin »mindre brott» bör avgränsas inom strafflagstift— ningen. Dit bör föras dels alla brott med enbart böter i straffskalan (dock ej norme- rade böter) och dels alla brott för vilka stadgas böter eller fängelse i högst sex må— nader. Det finns också brott med strängare straffskala som kan rymma lindrigare över- trädelser, vilka det kan vara motiverat att bryta ut och föra över till kategorin »mindre brott». Det fortsatta utvecklings- arbetet bör därför inriktas på en justering av straffskalorna i brottsbalken och special- straffrätten, varigenom man kan uppnå en enhetligare avgränsning av den mindre brottsligheten.
Utredningens förslag innebär att de mindre brotten skall hänföras till strafföre- läggandets tillämpningsområde. Därmed är inte sagt att alla mindre brott alltid bör ge anledning till strafföreläggande. Det finns uppenbarligen brott som till sin natur är sådana att summarisk handläggning utan domstols medverkan inte bör komma ifråga (t.ex. ringa mened och vissa andra ringa brott mot 15 kap. BrB). Det måste därför ankomma på åklagaren att pröva om för- utsättningar finns för tillämpning av institu- tet i det särskilda fallet. Motsvarande be- dömning gör åklagaren i dag i fråga om bötesbrotten.2 Utredningen förutsätter att RÅ drar upp vissa allmänna riktlinjer för tillämpligheten.
1.2. Straffanspråket
Enligt de allmänna förutsättningar som ut- redningen angett för användningen av strafföreläggande skall brottet i det konkreta
fallet förskylla böter upp till viss nivå. Därigenom markeras att institutet skall be- gränsas till sådana överträdelser som till- mäts relativt lågt straffvärde. Den föreslagna utvidgningen av strafföreläggandets tillämp- ningsområde innebär dock viss höjning av straffvärdegränsen jämfört med gällande ordning.
Mot bakgrund av nuvarande straffmät- ningspraxis föreslår utredningen att gränsen sätts vid 60 dagsböter. Då denna gräns pas- serats skall strafföreläggande inte kunna utfärdas. Nuvarande skillnad vid straffmät- ningen då det är fråga om ett eller flera brott skall upphöra.
1.3. Enskilt anspråk
Enligt förslaget skall åklagaren kunna ta upp målsägandens enskilda anspråk i straff- föreläggande.
Det förutsätts att målsäganden anmält sådant anspråk som grundas på brott och begärt att åklagaren skall föra dennes talan. Anspråket får inte vara otillräckligt grun- dat eller obefogat. Vidare skall det vara begränsat till mindre värden. Utredningen föreslår att värdegränsen knyts an till bas- beloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring. Anspråket får vid utfärdandet inte överstiga hälften av det för oktober näst föregående år bestämda basbeloppet.
Av praktiska skäl får anspråket ej heller innefatta yrkande om ränta. Slutligen före- slås att enskilt anspråk genom strafföreläg- gande inte får riktas mot omyndig.
Om nämnda förutsättningar föreligger, utgör målsägandens anspråk inte hinder för strafföreläggande. I annat fall måste åtal väckas i vanlig ordning, varvid det enskilda anspråket kan komma att prövas i brott- målet.
Förslaget innebär ej någon inskränkning i målsägandens åtalsrätt såvitt gäller mindre brott. Begär målsäganden att åtal skall väc- kas, får strafföreläggande liksom nu inte
2 För ringa utpressning och ringa svindleri stadgas böter men det torde ändå här med hänsyn till brottens natur saknas förutsättningar att utfärda strafföreläggande.
utfärdas. Utredningen anser dock att frågan om målsägandens ställning i brottmålspro— cessen bör bli föremål för särskild utred- ning. Denna uppgift vilar i viss utsträckning på åtalsrättskommittén.
1.4. Strafföreläggandets rättsverkningar
I likhet med vad som nu gäller bör i straffö— reläggande kunna tas upp förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan som för- binds med brottet. Utredningen framhåller också vikten av att den misstänkte infor— meras om de övriga rättsverkningar i vidaste mening som lagföringen kan föra med sig, t.ex. i fråga om anmälan till och registre- ring hos olika myndigheter.
Vad särskilt gäller körkortsfrågan ansluter sig utredningen till trafikmålskommitténs förslag (Rätten till ratten, SOU 1972: 70) som innebär att återkallelse och körkorts- spärr prövas i samband med lagföringen av brottet. Förslaget är f.n. föremål för remiss- förfarande, varför utredningen endast kan utgå från detta som en möjlig lösning. Ut- redningen anser att förutsättningar bör fin- nas att ta upp viss tids körkortsspärr (enligt trafikmålskommittén högst tre månader) i strafföreläggande. Området måste dock be- gränsas till sådan fall, då det blir fråga om ovillkorlig körkortsåterkallelse. Främst kom- mer detta att gälla återkallelse för överträ- delser av vissa för trafiksäkerheten grund- läggande regler men även andra fall av vårdslöshet i trafik liksom olovlig körning kan komma i fråga. Däremot torde det knappast komma att finnas utrymme för strafföreläggande vid rattonykterhet, om trafikmålskommitténs förslag genomförs.
2. Handläggningen av strafförelägganden
Enligt nuvarande ordning svarar rikspolis- styrelsen för uppföljningen av utfärdade strafförelägganden. Om godkännande inte kommer in inom föreskriven tid, sänds en påminnelse till den misstänkte. Om påmin- nelsen inte ger avsett resultat, sker delgiv- ning genom stämningsman. Utredningen föreslår att dessa rutiner behålls. Det förut—
sätts dock vissa justeringar av teknisk natur, t.ex. i fråga om blanketternas utformning och innehåll.
2.1. Koppling mellan strafföreläggande och domstolshandläggning
En betydande del av utfärdade strafföreläg- ganden bestrids antingen genom att den misstänkte själv sänder in handlingen med uppgift om att föreläggandet inte godkänns eller genom att han lämnar sådan förklaring i samband med delgivningen genom stäm- ningsman. Bestridandet får till följd att strafföreläggandet återremitteras från riks- polisstyrelsen till åklagaren. Denne har där— efter att pröva åtalsfrågan och utfärda stämning, varefter målet sätts ut till huvud- förhandling vid underrätt. Därvid måste sär- skild kallelse utfärdas och ett nytt delgiv- ningsförfarande sättas igång. Enligt utred- ningens mening innebär detta en tidsödande och onödig omgång.
Utredningen föreslår att åtal i dessa strafföreläggandefall skall kunna väckas utan stämning. I de fall, då den misstänkte självmant bestrider strafföreläggandet, skall åklagaren omgående kalla honom att svara på åklagarens yrkande vid huvudförhand- ling inför den underrätt som är behörig att ta upp åtal för brottet. Sker bestridandet i samband med delgivning av strafföreläggan— det, skall stämningsmannen överlämna nämnda kallelse, varvid han har att följa de allmänna anvisningar som lämnats av åkla- garen. Avsikten är att kallelsen skall sättas upp av rikspolisstyrelsen på datamaskinell väg samt att därefter endast tid för huvud- förhandlingen behöver fyllas i. Åtal skall anses väckt när kallelsen delges den miss- tänkte.
Förslaget förutsätter goda kommunika- tioner mellan åklagaren och vederbörande underrätt för att utsättandet av målen skall kunna löpa smidigt. Åklagaren bör lämpli- gen disponera över viss förhandlingsdag eller viss del av förhandlingsdag, till vilken han — eller i förekommande fall stämnings- mannen — kan sätta ut målen. Möjligheter skall finnas för såväl åklagaren som den
misstänkte att åberopa vittnen eller annan bevisning. Åklagaren skall själv kalla måls- ägande och vittnen som han vill åberopa.
Utredningen framhåller vikten av att det slutliga avgörandet i dessa mindre brottmål inte fördröjs genom att domstolshandlägg- ningen har sin upptakt i ett strafföreläg- gande. Enligt förslaget skall målen regel- mässigt vara avgjorda inom en månad från åtals väckande.
Den föreslagna kopplingen mellan straff- föreläggande och domstolsförhandling anses till en början böra begränsas till de största åklagardistrikten. Det föreslås att en särskild arbetsgrupp tillsätts för den detaljplanering som krävs innan reformen kan sättas i verket.
2.2. Behörigheten att utfärda strafföreläg- gande
I stället för nuvarande inskränkning av be- hörigheten föreslår utredningen att varje åklagare, som fullgjort minst tre års tjänst- göring som åklagare efter att ha förvärvat behörighet till åklagartjänst, skall äga rätt att utfärda strafföreläggande för brott, varå stadgas böter eller fängelse i högst sex må- nader. Förslaget knyter i denna del an till en av RÅ hos justitiedepartementet gjord framställning.
3. Lekmannamedverkan inom åklagarväsendet
Enligt utredningens förslag kommer lagfö- ringen av den mindre brottsligheten att i ökad utsträckning föras över från domsto— larnas sessionssalar till åklagarnas arbets- rum, där den ej är föremål för allmän insyn och medborgareinflytande är utesluten. Även på andra områden —— t.ex. i fråga om utrymmet för åtalsunderlåtelse — innebär utvecklingen att åklagarnas funktioner inom rättsskipningen byggs ut. Mot denna bakgrund anser utredningen att någon form av lekmannamedverkan eller lekmannain- syn kan vara motiverad. Sådan medverkan har gammal hävd inom domstolarna och den har funnits sedan slutet av 1920-talet
inom polisväsendet, där den nu institu- tionaliserats genom införandet av lokala polisstyrelser.
Utredningen förutsätter att det inte kan bli fråga om att låta lekmän ta del i avgö— randet av enskilda ärenden som ankommer på åklagare. Verksamheten skulle i stället kunna inriktas på mera principiella frågor och riktlinjer för arbetet, allmänna avgräns- nings- och prioriteringsspörsmål samt infor- mation. Olika modeller för organisationen av sådan medverkan diskuteras, varvid möjlighet kunde finnas att förlägga den till lokala åklagarmyndigheter, länsåklagaror- ganisationen eller/och till den centrala led— ningen hos RÅ.
Något definitivt förslag läggs inte fram. Utredningen anser emellertid att frågan är av sådant allmänt intresse att den bör bli föremål för vidare överväganden.
4. Förenklad domstolshandläggning
Även om utredningens reformförslag ge- nomförs kommer det att finnas enkla mål i vilka lagföring genom strafföreläggande är utesluten, varför åtal måste väckas vid domstol. Målet skall i så fall handläggas vid huvudförhandling i underrätt. Utred- ningen föreslår att domstolen liksom nu skall vara domför med en lagfaren domare utan nämnd, om målet gäller brott för vil- ket ej stadgas svårare straff än böter. I övriga fall skall nämnd delta i avgörandet.
4.1 Stämning och kallelse
Utredningen anser att förutsättningar bör finnas för åklagarna att i ökad utsträckning själva utfärda stämning och kallelse i mindre brottmål. RÅ och domstolsväsendets organisationsnämnd bör i samråd pröva de organisatoriska problemen med en sådan ordning. Vidare föreslår utredningen att möjligheter skall finnas för åklagaren och rätten att utfärda bevisföreläggande i sam- band med stämning och kallelse.
Den tilltalade skall i ökad utsträckning kunna kallas utan krav på personlig instäl- lelse. Om åklagaren eller domstolen vid en
förhandsbedömning anser att målet bör kunna avgöras i den tilltalades utevaro (utredningen i målet är sådan att saken ändå bör kunna nöjaktigt utredas) skall den tilltalade kallas att inställa sig person- ligen eller genom ombud. I så fall skall föreläggande inte meddelas vid vite. Anses däremot den tilltalades närvaro vara erfor- derlig för utredningen skall han kallas per- sonligen vid vite.
4.2 Skriftligt erkännande
Enligt utredningens principiella uppfattning skall den som skriftligen erkänner ett mindre brott som regel ej behöva underkastas per- sonlig inställelse. Frågan huruvida erkän- nandet skall godtas och målet skall kunna avgöras i den tilltalades utevaro måste dock alltid slutligen prövas av rätten vid huvud- förhandlingen.
Förslaget tar upp den ordning som nu tillämpas vid åtskilliga domstolar, nämligen att vid kallelse till huvudförhandling foga ett formulär för erkännande, som den till- talade kan underteckna och sända till rät- ten, varigenom han inte behöver inställa sig. Utredningen föreslår dock att sådant erkän- nandeformulär bara får översändas i fall kallelsen utfärdas utan krav på personlig inställelse.
4.3. Skriftliga vittnesberättelser
Utredningen föreslår undantag från förbu- det mot att åberopa skriftliga vittnesattester o.dyl. i mindre brottmål, om rätten med hänsyn till handlingens art och målets be- skaffenhet medgiver detta. Förslaget tar främst sikte på sådana fall då upplysnings— personen lämnat viss skriftlig redogörelse eller rapport av mera officiell natur i sam- band med upptäckten eller utredningen av brottet. I praktiken torde stadgandet särskilt aktualiseras vid mindre förseelser, då fråga uppkommer att antingen avdöma målet i den tilltalades utevaro eller att döma ut förelagt vite.
Huvudförhandling i brottmål är enligt gäl- lande regler strikt formbunden. Utredningen framhåller att det vid lagföringen av mindre brott bör finnas utrymme för en smidigare och informell ordning som särskilt anpassas till dessa brotts ofta enkla beskaffenhet. För- slaget innebär att rätten — om part inte motsätter sig detta — skall kunna göra sådana avvikelser från handläggningsgången som anses lämpliga. Motsvarande förenk- lingar kan gälla formerna för hållande av vittnesförhör. Avsteg skall kunna ske från reglerna att vittnen inte får övervara hela förhandlingen eller att de skall höras var för sig. Däremot anser utredningen att frå— gan, om vittnen skall kunna höras upplys- ningsvis utan ed eller försäkran, inte bör prövas speciellt i vad gäller de mindre brott- målen. Utredningen förordar en vidare undersökning av denna fråga.
5. Information
Utredningens förslag att i ökad utsträck- ning tillåta skriftlig handläggning av mindre brott — vare sig lagföringen sker genom strafföreläggande eller genom domstols- handläggning i den tilltalades utevaro — förutsätter att informationsfrågan ägnas särskild uppmärksamhet. Den som lagförs bör vara införstådd med rättssystemets funktioner och han bör ha klart för sig vilka verkningar ett godkännande av straff- föreläggande eller skriftligt erkännande av brott kan få. Samhället bör erbjuda nöd- vändig service för att klarlägga förhållan- dena. Utredningen framhåller betydelsen av att formulär o.dyl. utformas på sådant sätt att de blir fullt begripliga för den enskilde. Visst informationsmaterial (anvisningar och kompletterande upplysningar) bör också fin- nas tillgängligt. Vidare bör den som blir föremål för lagföring i summarisk ordning kunna erbjudas juridisk rådgivning (rätts- hjälp) om sådan önskas.
Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom förordnas att 21 kap. 2 &, 35 kap. 14 5, 36 kap. 9 5, 45 kap. 10, 15 samt 16 åå, 48 kap. 2, 4, 5, 6, 9, 10, 12 samt 17 åå rättegångs- balken erhåller ändrad lydelse på sätt nedan angives och att i rätte- gångsbalken införes tre nya paragrafer, 22 kap. 9 5, 46 kap. 17 å och 48 kap. 5 a & av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen I ydelse
21 kap.
28
Den misstänkte vare i mål om allmänt åtal skyldig infinna sig personligen vid huvudförhandling i underrätt, dock ej om anledning saknas att ådöma annan brottspå- följd än böter och hans närvaro tillika kan antagas vara utan bety- delse för utredningen. I mål om enskilt åtal skall den misstänkte infinna sig personligen vid dylik förhandling, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Vid huvudförhand- ling i hovrätt skall den misstänkte infinna sig personligen, om han av underrätten dömts till fängelse i minst sex månader eller interne- ring för brottet eller anledning förekommer till ådömande av så- dan påföljd, så ock eljest, om hans närvaro ej kan antagas sakna bety- delse för utredningen. Vid huvud— förhandling i högsta domstolen vare den misstänkte skyldig att in- finna sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för ut- redningen. I underrätt skall den misstänkte ock infinna sig person- ligen vid muntlig förberedelse, om det kan antagas, att förberedelsen därigenom främjas. Vid annan förhandling än nu nämnts vare han skyldig att infinna sig person- ligen, om hans närvaro finnes erforderlig.
Den misstänkte vare i mål om allmänt åtal skyldig infinna sig personligen vid huvudförhandling i underrätt, dock ej om anledning saknas att ådöma annan brottspå- följd än böter och hans närvaro tillika kan antagas vara utan bety— delse för utredningen. I mål, var- om stadgas i 46 kap. 17 5, vare den misstänkte skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen. I mål om enskilt åtal skall den misstänkte infinna sig personligen vid huvudförhandling i underrätt, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Vid huvudförhandling i hovrätt skall den misstänkte infinna sig personligen, om han av underrät- ten dömts till fängelse i minst sex månader eller internering för brot- tet eller anledning förekommer till ådömande av sådan påföljd, så ock eljest, om hans närvaro ej kan an- tagas sakna betydelse för utred— ningen. Vid huvudförhandling i högsta domstolen vare den miss- tänkte skyldig att infinna sig per- sonligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen. I underrätt skall den misstänkte ock infinna sig personligen vid muntlig förberedelse, om det kan antagas, att förberedelsen därigenom främ- jas. Vid annan förhandling än nu
Lider den
nämnts vare han skyldig att infin- na sig personligen, om hans när- varo finnes erforderlig.
är stadgat.
22 kap. 9 &
Vad i I och 2 525 stadgas om åtal för brott skall i tillämpliga delar även gälla utfärdande av strafföre— läggande. Om upptagande av en- skilt anspråk i sådant föreläggande stadgas i 48 kap. 5a &.
35 kap. 14 5
Ej må berättelse, som någon skriftligen avgivit i anledning av redan inledd eller förestående rät- tegång, eller uppteckning av utsa- ga, som i anledning av sådan rättegång avgivits inför åklagare eller polismyndighet eller eljest utom rätta, åberopas som bevis, med mindre det är särskilt med- givet eller rätten på grund av sär- skilda omständigheter finner, att det må tillåtas.
Vittne må .
Berättelse, som någon skriftligen avgivit i anledning av redan inledd eller förestående rättegång, eller uppteckning av utsaga, som i an— ledning av sådan rättegång avgi- vits inför åklagare eller polismyn- dighet eller eljest utom rätta, får ej åberopas som bevis. Sådant åbe- ropande får dock ske, om det är särskilt medgivet eller rätten i mål, varom stadgas i 46 kap. 17 5, med hänsyn till handlingens art och målets beskaffenhet medgiver detta eller rätten eljest på grund av särskilda omständigheter finner, att det må tillåtas.
..................... äger rum.
....................... det ske.
I mål, varom stadgas i 46 kap. 17 &, äger rätten, om part ei mot— sätter sig detta, förordna om så- dana avsteg från vad i första eller andra stycket sägs, som rätten fin- ner lämpliga.
45 kap. 10 &
I stämningen ................. ........... till huvudförhandling.
I mål, varom stadgas i 46 kap. 17 &, får rätten, även om förut- sättningar enligt andra stycket ej föreligga, omedelbart i stämningen kalla den tilltalade till huvudför— handling, varvid rätten äger före- lägga den tilltalade att inom viss av rätten bestämd tid muntligen eller skriftligen uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Om inkommen uppgift skall åkla- garen erhålla kännedom genom rättens försorg.
155
Till huvudförhandlingen ........
Den tilltalade skall kallas till huvudförhandlingen i stämningen eller genom särskild kallelse. F öre- läggande skall meddelas honom vid vite. Förekommer anledning, att den tilltalade ej skulle iakttaga sådant föreläggande, må förord- nas, att han skall hämtas till rät- ten. Om inställande av tilltalad, som är anhållen eller häktad, för- ordne rätten.
.................... honom vite.
Den tilltalade skall kallas till huvudförhandlingen i stämningen eller genom särskild kallelse. Skall den tilltalade infinna sig personli— gen, förelägge rätten honom vite. Förekommer anledning att den tilltalade ej skulle iakttaga sådant föreläggande, må förordnas, att han skall hämtas till rätten. Om inställande av tilltalad, som är anhållen eller häktad, förordne rätten.
I mål, varom stadgas i 46 kap. 17 5, får rätten i samband med stämning och kallelse bereda den tilltalade möjlighet att i stället för att inställa sig vid huvudförhand- lingen inkomma med skriftligt er- kännande av brottet och medgi- vande av i stämningen upptaget enskilt anspråk. Sådan åtgärd får dock ej vidtagas om den tilltalade är skyldig att infinna sig personli— gen vid huvudförhandlingen.
Om kallande ..................
...................... är stadgat.
165
Stämning, som ................
I stämningen ..................
Då mål av åklagare utsättes till huvudförhandling, åligge honom att iakttaga de föreskrifter om ti- den för huvudförhandling, som meddelats av rätten; åklagaren äge ombesörja kallelser och föreläg- ganden, som avses i 15 &.
Stämningen skall ..............
.................. av åklagaren.
............ till huvudförhandling.
I mål, varom stadgas i 46 kap. 17 5, får åklagaren, även om förut- sättningar enligt föregående stycke ej föreligga, omedelbart i stäm— ningen kalla den tilltalade till huvudförhandling, varvid han äger förelägga den tilltalade att inom viss, av åklagaren bestämd tid muntligen eller skriftligen hos rät- ten uppgiva de bevis han vill åbe- ropa vid huvudförhandlingen och vad han vill styrka med varje sär- skilt bevis. Om inkommen uppgift skall åklagaren erhålla kännedom genom rättens försorg.
Då mål av åklagare utsättes till huvudförhandling, åligge honom att iakttaga de föreskrifter om ti- den för huvudförhandling, som meddelats av rätten; åklagaren äge ombesörja kallelser, förelägganden och sådan anvisning om skriftligt erkännande, som avses i 15 å.
................ tillställas rätten.
46 kap. 17 5
Då huvudförhandling avser mål om brott, som hör under allmänt åtal, och för vilket ej stadgas svå— rare straff än böter eller fängelse i högst sex månader, och som ej heller förskyller annan påföljd än böter, får rätten, om part ej mot— sätter sig detta, göra sådana avsteg från bestämmelserna i 6, 8 och 10 åå som rätten med hänsyn till målets beskaffenhet finner lämp—
liga. Om i målet därjämte föres talan om enskilt anspråk i anled- ning av brott får avsteg, varom nu sagts, ske endast under förutsätt- ning att värdet av anspråket ej överstiger hälften av det enligt lagen (1962: 531) om allmän för- säkring bestämda basbeloppet för oktober näst föregående år.
48 kap. 2 &
Föreläggande enligt ............
Är brott ......................
.................... enligt 14 å.
................ till godkännande.
Enskilt anspråk, som grundas å brott, får upptagas i straffbeläg— gande efter vad som bestämts en- ligt 5 a &.
4å
Strafföreläggande får utfärdas beträffande brott, för vilket ej stadgas svårare straff än böter och ej heller normerade böter och vil- ket, om dagsböter stadgas, finnes förskylla högst femtio dagsböter eller, jämte annat brott, högst sextio dagsböter som gemensamt straff.
Konungen äger förordna, att strafföreläggande får utfärdas även beträffande brott, för vilket stad- gas dagsböter eller fängelse i högst sex månader men vilket i övrigt
är sådant som anges i första styc- ket.
55
Strafföreläggande får icke ut- färdas,
om förutsättningar för allmänt åtal ej föreligga,
om i föreläggandet ej upptagas alla brott av den misstänkte, vilka
Strafföreläggande får utfärdas då för brottet stadgas
a) böter, dock ej normerade bö- ter,
b) böter eller fängelse i högst sex månader
samt brottet ensamt eller jämte annat sådant brott som gemen- samt straff finnes förskylla högst sextio dagsböter.
Strafföreläggande får icke ut- färdas,
om förutsättningar för allmänt åtal ej föreligga,
om i föreläggandet ej upptagas alla brott av den misstänkte, vilka
enligt åklagarens vetskap föreligga till bedömning,
om målsägande förklarat, att han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, el- ler begärt, att åtal skall väckas, eller
om brottet bör föranleda äm- betsstraff.
I fråga ......................
enligt åklagarens vetskap föreligga till bedömning,
om målsägande begärt, att åtal skall väckas,
om målsägande förklarat, att han själv ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet,
om förutsättningar för föreläg- gande enligt 5 a & ei föreligga eller
om brottet bör föranleda äm— betsstraff.
.......... särskilda bestämmelser.
Sal”;
65
Strafföreläggande avfattas ......
Föreläggandet skall ...........
Har målsägande till undersök- ningsledaren eller åklagaren an- mält enskilt anspråk, som grundas å brott, och begärt att åklagaren skall utföra hans talan, prövar åklagaren om anspråket kan upp- tagas i föreläggandet.
Hinder däremot föreligga
om anspråket finnes vara otill- räckligt grundat eller obefogat,
om värdet av anspråket översti- ger hälften av det enligt lagen ( 1962: 381 ) om allmän försäkring bestämda basbeloppet för oktober nästföregående år,
om anspråket innefattar yr- kande om ränta eller
om den misstänkte, mot vilken anspråket riktas, är omyndig.
.................. av åklagaren.
................. den misstänkte.
U pptages enskilt anspråk i före- läggandet skall däri lämnas upp- gift om målsäganden och ansprå— ket samt de omständigheter, varå detta grundas.
9ä
Strafföreläggande godkännes . . . .
Godkännande, som ...........
.................. av Konungen.
Upptages enskilt anspråk i strafföreläggande skall förklaring enligt första stycket även gälla godkännande av sådant anspråk.
..................... som avses.
105
Skriftligt godkännande av straff— föreläggande får i den misstänktes ställe lämnas av ombud för honom, om till åklagaren inges fullmakt i huvudskrift vilken, utöver vad som följer av 12 kap., innehåller
förklaring att ombudet äger god- känna strafföreläggande på den misstänktes vägnar,
uppgift om det brott som god— kännandet får avse, varvid skall anges brottets art samt tid och plats för dess begående,
uppgift om den högsta bötespå- följd som den misstänkte är villig att underkasta sig,
uppgift om särskild rättsverkan som är i fråga och som den miss- tänkte är villig att underkasta sig.
Har sådan ....................
Skriftligt godkännade av straff— föreläggande får i den misstänktes ställe lämnas av ombud för honom, om till åklagaren inges fullmakt i huvudskrift vilken, utöver vad som följer av 12 kap., innehåller
förklaring att ombudet äger god- känna strafföreläggande på den misstänktes vägnar,
uppgift om det brott som god- kännandet får avse, varvid skall anges brottets art samt tid och plats för dess begående,
uppgift om den högsta bötespå- följd som den misstänkte är villig att underkasta sig,
uppgift om särskild rättsverkan som är i fråga och som den miss- tänkte är villig att underkasta sig,
uppgift om det enskilda anspråk som den misstänkte är villig att godkänna.
.............. misstänktes vägnar.
125
Godkännande, som sker sedan åklagaren utfärdat stämning eller stämningsansökan, är utan verkan.
Godkännade, som sker sedan åklagaren utfärdat stämning eller stämningsansökan eller väckt åtal enligt lagen den . . . om handlägg— ning av vissa brottmål efter straff- föreläggande, är utan verkan.
17å
Bestämmelserna i 6 & andra stycket 1, 2 och 4 samt i 7, 9 och 11 55 äger motsvarande tillämp- ning i fråga om föreläggande av ordningsbot.
Denna lag träder i kraft den . . . .
Bestämmelserna i 6 & andra stycket 1, 2 och 4 samt i 7 &, 9 55 första och tredje stycket och 11 & äger motsvarande tillämpning i fråga om föreläggande av ord- ningsbot.
Kungörelse om ändring i strafföreläggandekungörelsen (1970: 60)
Härigenom förordnas att 1, 2, 5 och 10 && strafföreläggandekungörelsen (1970: 60) skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse
Förordnande enligt 48 kap. 4 & rättegångsbalken.
15
Med den begränsning som föl- jer av 48 kap. 4 & rättegångsbalken får strafföreläggande utfärdas be- träffande brott som avses i
a) följande lagrum i brottsbal- ken:
3 kap. 8 5 första stycket, 4 kap. 7 &, 8 kap. 2 &, 8 5 första stycket och 9 &, 9 kap. 2 & första stycket och samma paragrafer andra stycket i den mån detta avser ringa brott,
10 kap. 2 och 7 55, 12 kap. I &, 17 kap. 4 och 5 åå,
b) 28 å och 29 ä 1 mom. lagen (1938: 274) om rätt till jakt, om brottet ej är grovt,
c) 28 & 1 mom. och 3 mom. första —— tredje styckena jaktstad— gan (1938: 279), om brottet ej är grovt, samt 29 ä 3 mom. och 5 mom. första stycket samma stadga,
d) 80 och 81 55 rusdrycksför- säljningsförordningen (1954: 521), om brottet ej är grovt,
e) 34 och 35 55 lagen (1950: 596) om rätt till fiske,
f) 30 & fiskeristadgan (1954: 607),
g) 37 & naturvårdslagen (1964: 822),
h) 64 5 första stycket, 65, 66 åå, 67 å andra stycket och 70 & sjö- manslagen (1973: 282).
Om behörighet att utfärda strafföreläggande för brott som nu nämnts gäller 43 & åklagarinstruk—
Föreslagen lydelse
Om behörighet att utfärda strafföreläggande för brott för vil— ket stadgas böter eller fängelse i
tionen (1964: 739).
25
Kan fråga ...................................... sådant besked.
Vid anmaningen skall målsägan- den erinras om att strafföreläg- gande kan komma att utfärdas, om han ej förklarar att han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet.
55
Strafföreläggande utfärdas .....
I föreläggandet eller på annat sätt skall den misstänkte anmanas att snarast betala böterna, om han godkänner föreläggandet. Anma- ningen skall i förekommande fall avse även avgift eller belopp, som anges i 11 5 första stycket denna kungörelse.
högst sex månader gäller 43 & åklagarinstruktionen (1964: 739).
Vid anmaningen skall måls- äganden erinras om att strafföre- läggande kan komma att utfärdas, om han ej förklarar att han äm- nar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet eller, om han uppdrager åt åklagaren att föra sådan talan och åklagaren finner att anspråket kan upptagas i strafföreläggande.
............... av riksåklagaren.
I föreläggandet eller på annat sätt skall den misstänkte anmanas att snarast betala böterna, om han godkänner föreläggandet. Anma- ningen skall i förekommande fall avse även avgift eller belopp, som anges i 11 & första stycket denna kungörelse, samt enskilt anspråk.
10å
Vad som föreskrives i lag eller annan författning om skyldighet för underrätt att underrätta myn- dighet om dom i brottmål äger motsvarande tillämpning på riks- polisstyrelsen i fråga om godkänt strafföreläggande. Har underrät- ten att sända dom, skall rikspolis- styrelsen i stället sända underrät— telse om föreläggandets innehåll och om godkännandet. Gäller föreläggandet brott som avses i 24 5 lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling, lämnas under—
Vad som föreskrives i lag eller annan författning om skyldighet för underrätt att underrätta myn- dighet om dom i brottmål äger motsvarande tillämpning på riks— polisstyrelsen i fråga om godkänt strafföreläggande. Har underrät- ten att sända dom, skall rikspolis- styrelsen i stället sända underrät— telse om föreläggandets innehåll och om godkännandet. Gäller föreläggandet brott som avses i 24 & lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling, lämnas under—
rättelse om godkännandet även till vederbörande tullanstalt.
rättelse om godkännandet även till vederbörande tullanstalt. Upptages enskilt anspråk i strafföreläggande skall rikspolis- styrelsen tillställa målsäganden underrättelse om föreläggandets innehåll och om godkännandet.
Denna kungörelse träder i kraft den ............................
Kungörelse om ändring i åklagarinstruktionen (1964: 739)
Härigenom förordnas att 43 & åklagarinstruktionen (1964: 739) skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
43å
Om förutsättningar ............
Behörighet att utfärda strafföre- läggande för brott som anges i 1 & strafföreläggandekungörelsen (1970-60) tillkommer den som innehar eller uppehåller tjänst som chefsåklagare eller högre tjänst inom åklagarväsendet. I fråga om brott som avses i 8 kap. 2 &, 9 kap. 2 & och 10 kap. 2 & brottsbalken är även annan åklagare, som fullgjort minst två års tjänstgöring som åklagare efter det att han förvär- vat behörighet till åklagartjänst, behörig att utfärda strafföreläg- gande. Riksåklagaren äger för- ordna att åklagare som fullgjort sådan tjänstgöring skall vara behö- rig att utfärda strafföreläggande även för annat i nämnda kungö- relse angivet brott.
...................... väcka åtal.
Behörighet att utfärda strafföre- läggande för brott för vilket stad— gas böter eller fängelse i högst sex månader tillkommer den som inne- har eller uppehåller tjänst som chefsåklagare eller högre tjänst inom åklagarväsendet samt annan åklagare, som fullgjort minst tre års tjänstgöring som åklagare efter det att han förvärvat behörighet till åklagartjänst.
Denna kungörelse träder i kraft den ............................
Lag om handläggning av vissa brottmål efter strafföreläggande
Härigenom förordnas som följer.
1 5
Denna lag äger tillämpning på strafföreläggande, som utfärdats enligt 48 kap. rättegångsbalken och lämnats utan godkännande av den miss- tänkte.
2 5
Har den misstänkte icke godkänt mottaget strafföreläggande, äger åklagaren utan stämning väcka åtal mot honom med yrkande om ansvar för den gärning, som upptagits i föreläggandet. Åklagarens talan får även avse enskilt anspråk på grund av brott och särskild rätts- verkan, som förelagts den misstänkte till godkännande.
3 &”
Åtal väckes genom att den misstänkte delgives kallelse att svara på åklagarens yrkande vid huvudförhandling inför den underrätt, som är behörig att upptaga åtal för brottet.
4 i)
Vid bestämmande av tid för huvudförhandlingen skall åklagaren iakttaga de föreskrifter härom, som meddelas av rätten. Förhandlingen skall, om särskilda hinder icke föreligga, äga rum inom en månad från åtals väckande.
5 5
Den misstänkte skall kallas att inställa sig personligen vid huvudför- handlingen. Föreläggande skall meddelas vid vite.
I kallelsen skall den misstänkte föreläggas att inom viss tid muntligen eller skriftligen hos rätten uppgiva de bevis, han vill åberopa vid huvud- förhandlingen och vad han vill styrka med varje bevis. Om inkommen uppgift skall åklagaren erhålla kännedom genom rättens försorg.
6 &
Vill åklagaren åberopa bevis, skall han underrätta den misstänkte om beviset och vad han vill styrka därmed.
Åklagaren äger själv ombesörja kallelse av målsägande och vittnen.
7 &
Åklagaren skall utan dröjsmål före huvudförhandlingen tillställa rätten ett exemplar av strafföreläggandet, kallelse å den tilltalade jämte bevis om delgivning, uppgift om målsägande och vittnen som kallats ävensom annan bevisning, som åklagaren åberopar i målet.
Utskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen, om sådan ägt rum, och i annat fall polisrapport eller annan dylik handling skall samtidigt överlämnas till rätten.
För handläggningen i övrigt gäller i tillämpliga delar vad om rätte- gång i brottmål är föreskrivet.
95 Konungen äger förordna i vilka delar av landet denna lag skall tillämpas. Närmare föreskrifter om vad som krävs för lagens tillämplighet med— delas av Konungen eller den myndighet som Konungen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den . . .
1 Inledning
1.1 Direkti ven
Brottmålsutredningens direktiv innefattas i yttrande till statsrådsprotokollet den 2 feb- ruari 1968 av dåvarande chefen för justitie— departementet, statsrådet Kling. Departe- mentschefen anförde därvid efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter följande.
»Rättegångsbalkens regler om förfarandet i brottmål bygger på principerna om munt— lighet, omedelbarhet och koncentration. I enlighet härmed skall i varje mål hållas huvudförhandling, vid vilken parterna munt- ligen lägger fram processmaterialet för dom- stolen. Rättens avgörande skall grundas på vad som har förekommit vid huvudförhand- lingen.
Allmän enighet torde råda om att dessa grunder för vår brottmålsprocess, prin- cipiellt sett, är riktiga. Emellertid var man redan vid rättegångsbalkens tillkomst på det klara med att enklare former behövdes för beivrande av mindre allvarlig brottslighet. Sålunda infördes i rättegångsbalken regler som gör det möjligt att i vissa mål om brott av lindrigare beskaffenhet tillämpa enklare förfarande vid rätten, och dessutom infördes institutet strafföreläggande, som öppnade möjlighet att beivra vissa brott utan dom- stols medverkan.
Efter rättegångsbalkens tillkomst har det visat äg nödvändigt att öka möjligheterna att använda enklare former för beivrande av lindrigare brott. I fråga om huvuddragen av
denna utveckling samt de förhållanden och synpunkter som ligger bakom den kan hän- visas till prop. 1966:100 3. 17—24 och 37— 39. Framställningen där kompletteras av den redogörelse för 1966 års straffproces- suella reformer som jag har lämnat i anslut- ning till den förut i dag beslutade lagråds- remissen av förslag om ändring av bestäm- melserna om strafföreläggande m.m. (avsnitt 2.2. i remissprotokollet).
Det till lagrådet remitterade förslaget innebär bl.a. att det införs möjlighet att vidga tillämpningsområdet för strafföreläg— gande. Detta är enligt gällande rätt begrän- sat till brott för vilket inte stadgas svårare straff än böter och inte heller normerade böter. Det föreslås nu, att Kungl. Maj:t skall bemyndigas att förordna, att strafföre- läggande får användas även om för brottet stadgas, utom böter, fängelse i högst sex månader och brottet befinnes förskylla högst 50 dagsböter eller, när det gäller flera brott, högst 60 dagsböter. Avsikten är att sådant förordnande skall ges beträffande vissa an— givna typer av brott.
I motiveringen till förslaget berördes bl.a. de under senare är allt vanligare butikssnat- terierna. Jag framhöll därvid att beaktans- värd kritik framförts mot nuvarande hand- läggningsformer i mål av detta slag, innebärande att förfarandet inte bara är för omständligt och dyrbart för samhället utan också kan vara onödigt påfrestande för den misstänkte. Jag uttalade också att det är
viktigt att med kriminalpolitiska eller andra medel minska frekvensen av sådana brott och att dessa frågor är av sådan art att de bör utredas i särskild ordning. I samband därmed borde också ytterligare utredas frå- gan om lämpligaste formerna för handlägg- ning av andra grupper av enklare brottmål, t.ex. sådana där talan om skadestånd har medgivits.
Jag föreslår nu, att en sakkunnig tillkallas för att utreda inte endast sådana frågor som är förbundna särskilt med butikssnatterier utan även den mera allmänna frågan om formerna för beivrande av sådan brottslig- het som nu måste behandlas av domstol i ordinär brottmålsprocess, trots att den är av lindrigare art och föranleder endast bötes- straff samt dessutom i regel är lättbedömd.
Vad angår den sistnämnda frågan bör den sakkunnige pröva om ett nytt institut eller i övrigt nya regler bör införas för prövning av vissa enklare brottmål. Förslagen i den förut nämnda lagrådsremissen innebär, som har nämnts, att strafföreläggandets tillämp- ningsområde vidgas. Om förslaget antas och erfarenheterna blir goda, kan det komma i fråga att ytterligare brottstyper utöver dem som har särskilt behandlats i lagrådsremis- sen förs till strafföreläggandets tillämpnings— område genom förordnande av Kungl. Maj:t. Emellertid är det uppenbart, att man inte därmed kommer att täcka alla mål som, sakligt sett, är av den art att handläggning i enklare former än de nuvarande är möjlig och försvarlig. Jag tänker särskilt på mål om vårdslöshet i trafik, om butikssnatteri eller om smärre hotell- eller restaurangbe- drägerier, vari något oreglerat skadestånds- krav föreligger. Vidare är att beakta att det finns vissa mål som på grund av brottets art hittills inte har ansetts böra komma i fråga för handläggning genom strafföre- läggande. Ytterligare bör hänsyn tas till möjligheten att vissa frågor om indragning av körkort i en framtid kan tänkas bli hand- lagda i trafikbrottmål (jfr SvJT 1966 s. 428). Frågan om sådana sanktioner övervägs f.n. inom trafikmålskommittén. I den mån kom- mittén föreslår att sanktioner av denna art skall kunna åläggas i trafikbrottmål, lär den
också lägga fram förslag om hur handlägg- ningen i dessa delar skall passas in i nu före- kommande processformer. Emellertid bör den sakkunnige överväga i vad mån frågor om körkortssanktioner kan passas in inom ramen för ett eventuellt nytt förfarande i brottmålsprocessen.
När det gäller den närmare utformningen av det ifrågasatta nya förfarandet vill jag anföra följande. Med hänsyn till arten av de mål som enligt det sagda är ifråga synes domstol i någon form böra medverka vid prövningen. Några mera avsevärda förenk- lingar i dessa mål kan knappast komma till stånd utan att man frångår kravet på obliga- torisk huvudförhandling i de åsyftade fallen. Några avgörande betänkligheter mot att beträda en sådan väg torde dock inte finnas, såvitt gäller mål där utredningsläget är klart. Detta är framför allt fallet när den misstänkte har erkänt under förundersök- ningen, Ett ytterligare villkor bör vara att den misstänkte själv inte påfordrar huvud- förhandling.
Ett förslag till förenklat förfarande— har lagts fram av trafikmålskommittén i betän- kandet SOU 196327. Kommittén har därvid föreslagit ett nytt institut, kallat stämnings- föreläggande. Detta utgör en kombination av stämning i brottmål och strafföreläg- gande. Enligt förslaget skall stämningsföre- läggandet utfärdas av åklagaren och inne- fatta föreläggande för den misstänkte att godkänna ett däri angivet bötesstraff. God- känns stämningsföreläggandet, kan rätten pröva målet utan huvudförhandling. An- vändningsområdet för stämningsföreläg— gande föreslås begränsat till brott, för vilka inte är stadgat svårare straff än fängelse i sex månader. Vidare förutsätts att straffet i det enskilda fallet stannar vid böter. Även skadeståndskrav skall kunna tas upp i stäm- ningsföreläggandet.
Trafikmålskommitténs förslag fick ett blandat mottagande hos remissinstanserna. Med hänsyn härtill ansågs det vid 1966 års reform inte motiverat att göra någon prin— cipiell ändring i gällande ordning på grund- val av då föreliggande material. Ytterligare överväganden i frågan bör nu ske med beak-
För egen del finner jag särskilt följande synpunkter böra vara vägledande. I likhet med trafikmålskommittén anser jag en för- utsättning för domstolsprövning utan huvud- förhandling böra vara att åklagaren fram- ställer ett bestämt yrkande i påföljdsfrågan (och i förekommande fall i skadeståndsfrå- gan). Däremot är jag inte övertygad om att man bör upprätthålla krav på att den till- talade skall uttryckligen godkänna sådant yrkande. Det bör övervägas, om det inte kan anses tillräckligt att den tilltalade, när han har fått del därav, underlåter att göra invändning. Som underlag för skuldfrågans bedömning kan tänkas, att man kan nöja sig med förundersökningsmaterialet (jfr 46 kap. 15 å andra stycket RB) i förening med det bevisfaktum som kan anses ligga däri att den tilltalade inte gör någon invändning. Rätten bör kunna frångå åklagarens yrkan- dei påföljdsfrågan till den tilltalades förmån utan att huvudförhandling hålls. Huvudför- handling bör emellertid alltid äga rum, om den tilltalade begär det. Detsamma synes böra gälla, om han gör invändning mot ansvarspåstående, straffyrkande eller skade- ståndsyrkande. Beträffande den närmare utformningen av ett förenklat handlägg- ningssystem av berörd art synes viss ledning kunna hämtas från de i Förbundsrepubliken Tyskland tillämpade instituten Strafbefehl och Strafverfiigung och i någon mån från det i Finland använda strafforderförfaran- det. Vad avser skadeståndsfrågan torde viss anknytning kunna ske till förfarandet vid betalningsföreläggande oavsett att detta för- farande inte är tillämpligt beträffande skadeståndskrav (jfr även det norska insti- tutet erstatningsfastsetting i forelegg).
Beträffande de förut särskilt nämnda butikssnatterierna bör strykas under, att det självfallet i första hand är önskvärt att minska frekvensen av sådana brott. Att dessa brott har tilltagit snabbt och kraftigt i antal hänger uppenbarligen samman med de former för försäljning och utställning av varor som har utvecklat sig särskilt när det gäller självbetjäningsbutikerna men också inom andra typer av detaljhandel. Dessa
företeelser har medfört ökade frestelser och större risker för impulsbetonade tillgrepp. I första hand bör affärsidkarna själva vidta de motåtgärder som är möjliga och rimliga. Den sakkunnige bör inte se som sin uppgift att göra mera ingående egna undersök- ningar i frågan om vilka sådana åtgärder som kan komma i fråga. Detta ämne är nämligen föremål för uppmärksamhet inom aktionsgruppen mot butiksstölder, som har tillsatts av några av de närmast berörda näringsorganisationerna. Den sakkunnige bör samråda med denna grupp och ta del av dess rön och synpunkter. Samråd bör också ske med handelns organisationer.
I den mån den sakkunnige kommer till uppfattningen, att från affärsidkarnas sida intensivare motåtgärder mot butikssnatte- rierna är påkallade, uppkommer frågan vilka medel samhället bör ha att påverka affärsidkarna att vidta sådana motåtgärder i önskvärd omfattning. Jag vill därvid erinra om att en fråga av besläktad natur kom upp under 1930-talet. Då gällde det att inom avbetalningshandeln tvinga fram större försiktighetsmått på säljarsidan. Erfaren- heten hade nämligen visat, att avbetalnings- säljare ansåg sig kunna förfara ganska lätt— vindigt vid bedömningen om en kund var tillräckligt kreditvärdig. De förlitade sig på att hotet om allmänt åtal för olovligt för- fogande skulle visa sig vara ett effektivt påtryckningsmedel för att få köparen att fullgöra sina förpliktelser. Statsmakterna genomförde emellertid då en lagändring för att tvinga säljarna till viss försiktighet gentemot presumtiva köpare. Man införde i strafflagen en regel enligt vilken olovligt förfogande över gods, som köpts på avbetal- ning med äganderättsförbehåll, gjordes till målsägandebrott. Det blev alltså säljarens egen sak att väcka och utföra åtal för be— rörda brott. Numera gäller enligt 10 kap. 10 & brottsbalken att allmänt åtal väcks av åklagare, om åtal av särskilda skäl är på- kallat ur allmän synpunkt. Föreligger inte sådana särskilda skäl, är det fortfarande målsägandens sak att själv stå för utredning och åtal, om han vill ha saken beivrad.
En motsvarande anordning synes kunna
komma i fråga, när det gäller butikssnat- terier. För sådana fall då affärsidkaren dri- ver saluföringen i former som skapar påtag- liga risker för tillgrepp från kundernas sida, kan övervägas om det inte i princip bör ankomma på honom själv att svara för beivrande, om han önskar sådant. Om sam- hället sålunda inte _ eller åtminstone inte obetingat — ställer polisens utredningsma— skineri och allmän åklagares tjänster till förfogande i fall av angiven art, kan detta vara ägnat att skärpa affärsidkarnas försik- tighetsmått. Denna fråga bör närmare ut- redas av den sakkunnige. Därvid bör också övervägas, om en likartad ordning i åtals- hänseende kan vara motiverad också vid vissa andra brott.
En annan fråga som för butikssnatterier- nas del bör undersökas närmare är det i den allmänna debatten nämnda uppslaget att skapa en påföljdsform på avtalsrättslig grund. I och för sig skulle sålunda kunna tänkas att för självbetjäningsbutiker ha en ordning med kontrollavgift, som kunden blir skyldig att betala om det visar sig att han innehar en vara som inte visas vid kassan. En ordning av i princip sådan inne- börd tillämpas vid vissa trafikföretag, när passagerare ertappas med att färdas utan biljett. Emellertid är det flera frågor som behöver utredas närmare innan en sådan metod kan förordas för självbetjäningsbuti— kernas del. Sålunda kan det vara tveksamt, om det redan med besökarens inträde i en sådan butik kan anses uppkomma ett sådant avtalsrättsligt förhållande att en kontrollav— gift framstår som en berättigad vitespåföljd vid »avtalsbrott». Ytterligare uppkommer frågan hur mycket man bör kräva, när det gäller att klargöra för kunden vilka »avtals- villkor» han underkastar sig genom att be- söka affären och vilken kontrollavgift han riskerar att få utge om han bryter mot sådana villkor. Man kan också hysa tvekan om frågor av denna art, inbegripet kontroll- avgiftens storlek, är sådana att de bör lösas lagstiftningsvägen. De problem som jag nu har berört bör övervägas närmare av den sakkunnige.»
1.2 Brottmålsutredningens arbete
Utredningens uppdrag har inriktats på två huvudfrågor. Den ena har gällt möjligheten att begränsa kriminaliseringen inom förmö- genhetsbrottens område dels genom egentlig avkriminalisering och dels genom att ersätta straffrättsliga påföljder med administrativa ingripanden. Den andra huvudfrågan har gällt hur man på straffprocessuell väg skall kunna effektivisera och förenkla lagfö— ringen av sådana mindre brott som ändå anses böra rymmas inom det straffbara om- rådet.
En naturlig disponering av arbetet har varit att först bestämma gränserna för kriminaliseringen och därefter pröva for- merna för straffrättsliga ingripanden. Enligt sina direktiv har utredningen därvid haft att uppmärksamma de mindre förmögen- hetsbrotten. Av dem intar vissa brott en särställning med hänsyn till sin relativt höga frekvens, nämligen snatteri — särskilt bu- tikssnatteri — bedrägligt beteende —— sär- skilt s.k. snyltning —- och sjukförsäkrings- missbruk. I ett första betänkande (SOU 1971: 10) har utredningen skisserat vissa all- männa kriminalpolitiska linjer avseende samhällets åtgärder mot den mindre brotts- ligheten. Mot denna bakgrund har konkreta förslag lagts fram i syfte att begränsa lagfö- ringen av snatterier. I följande betänkande (SOU 1973: 13) har utredningen fortsatt på den inslagna vägen och anvisat andra medel än straff mot vissa typer av snyltning och sjukförsäkringsmissbruk. Ett genomförande av dessa förslag anses också medföra att de rättsvårdande myndigheterna i högre grad kan rikta in resurserna på den allvarligare brottsligheten.
Det bör framhållas att en liknande ge— nomgång av andra brottsområden kan vara motiverad från straffrättslig synpunkt. Det kan t.ex. finnas skäl att överväga begräns- ningar i de straffrättsliga ingripandena (och ersätta straffet med andra sanktionsformer) vid vissa typer av gäldenärsbrott (11 kap. BrB), vissa typer av egenmäktigt förfa- rande (8 kap. 8 & BrB), vissa oaktsamhets- brott —— t.ex. lindrigare former av allmän-
farlig vårdslöshet (13 kap. 6 & BrB) eller häleriförseelse (9 kap. 7 ij BrB) — och framför allt ifråga om åtskilliga brott enligt Specialstraffrätten. Utredningen har dock inte ansett att en sådan översyn legat inom utredningens uppdrag. Hänvisning kan ock- så ske till annat utredningsarbete som in- riktats på frågan om kriminaliseringens gränser.1
I detta betänkande behandlar utredningen den andra huvudfrågan av sitt uppdrag, nämligen hur man lämpligen skall kunna åstadkomma en effektiv och snabb hand— läggning av mål om sådana mindre brott som i dag måste lagföras vid domstol. En sådan ordning måste anses vara förenlig med den misstänktes intresse. Bakom de framlagda förslagen ligger också uppfatt- ningen att de rättsvårdande myndigheternas resurser bör utnyttjas på ett mera rationellt sätt och att möjligheter bör finnas att i ökad utsträckning välja en förenklad hand- läggningsform, om detta motiveras av brot- tets svårighetsgrad. Men en summarisk handläggning skall aldrig kunna påtvingas en misstänkt som önskar att brottet prövas vid domstol i ordinär ordning.
Vissa begränsningar har gällt för utred- ningens arbete. Förslagen såvitt avser för- enklad domstolshandläggning har sålunda endast tagit sikte på underrätterna. Utred- ningen har inte ansett sig böra pröva frågan om summarisk handläggning i underrätt skall påverka hovrättens handläggning av ett sådant mål, vari talan fullföljts mot underrättens dom. F.n. gäller att hovrätten i många fall kan avgöra mindre brottmål på handlingarna utan huvudförhandling (51 kap. 21 & RB).
Vidare har utredningen inte ansett det ligga inom sitt uppdrag att pröva förutsätt- ningarna för förenklad förundersökning i mindre brottmål. Det står klart att man på detta område kan göra stora rationalise- ringsvinster. Fortfarande gäller att polisut- redningen i alltför många mål blir onödigt omständlig och tidsödande. De besvärande balanser och långa handläggningstider som förekommer inom rättsvården beror till stor del på att alltför mycket tid och arbete
läggs ned på skriftliga utredningar. Det är också främst hos polisen som dessa balanser ligger. Tanken på ett system med jourdom- stolar, som trafikmålskommittén fört fram, är från denna synpunkt ständigt aktuell.
1 T.ex. fylleristraffutredningen (SOU 1968: 55), sexualbrottsutredningen (Ju 1972:01), åtals- rättskommittén (Ju 1970263), brottsförebyggande rådet (Ju 1973:14).
2. Domstolshandläggning av mindre brottmål
Rättegångsbalkens ikraftträdande 1948 in- nebar en genomgripande reform som i väsentliga delar förändrade situationen för de rättsvårdande myndigheterna. Reformen avsåg i första hand rättegångsförfarandet där de grundläggande principerna om munt- lighet, omedelbarhet och koncentration slogs fast.1
Innebörden av dessa principer är att processmaterialet skall läggas fram för dom- stolen i muntlig form vid den förhandling som ligger till grund för domen. Domen skall grundas på vad som framkommit vid huvudförhandlingen (17 kap. 2 5 och 30 kap. 2 & RB). För att detta skall kunna ske fordras att förhandlingen kan slutföras vid ett enda rättegångstillfälle eller i varje fall vid rättegångstillfällen, som ligger varandra så nära i tiden att domstolens uppfattning om vad som förekommit ännu är ogrumlad när målet avgörs (Jfr 43 kap. 11 å och 46 kap. 11 & RB). I fråga om bevisningen skall tillämpas den fria bevisprövningen, vilken bl.a. medför att bevisvärde även kan till- läggas parternas egna berättelser.
Av speciellt intresse är domarens ställning i rättegången. Han skall avhålla sig från allt som rubbar tilltron till hans opartiskhet. Denna självklara grundsats skall dock inte leda till att domaren tilldelas en passiv roll i rättegången. I processlagberedningens motiv (s. 23) framhålls bl.a.:
»Ett av den muntliga processens största före- träden framför den skriftliga är, att den läm- nar domaren tillfälle till en verksam processled- ning. Han har i första hand att vaka över att i fråga om rättegångens förlopp lagens före- skrifter iakttagas och, om part eller annan handlar i strid däremot, tillämpa de påföljder, som äro stadgade. Han har särskilt att tillse, att principerna om förhandlingens muntlighet, koncentration och omedelbarhet förverkligas.»
Vad därefter angår rättegångens materiella sida gäller som huvudprincip att rättegångs— ordningen väsentligen skall bygga på parter- nas egen verksamhet. Det grundläggande för rättegången i brottmål är en förhandling under domarens ledning mellan två parter, å ena sidan åklagaren eller målsäganden och å andra sidan den tilltalade samt hans försvarare (den ackusatoriska principen). Vidare gäller att domen i brottmål inte får avse annan gärning än den, för vilken talan om ansvar i behörig ordning förts. Rätten är däremot obunden av yrkande om brottets rättsliga rubricering eller tillämpligt lagrum liksom av åklagarens uppfattning om på- följd. Den omfattande användningen av skriftliga, summariska handläggningsformer har dock tvingat fram schablonstraff för åtskilliga förseelser. Enligt 48 kap. 14 & RB har riksåklagaren sålunda att bestämma bötessats för de brott som ryms inom syste-
1 Jfr processlagberedningens förslag till rätte— gångsbalk II. (SOU 1938:44) s. 22 ff.
met med ordningsbot. RÅ har genom beslut senast den 15 januari 1973 upprättat en dylik katalog (se SFS 1973: 154). Det står klart att domstolarna i praktiken som regel också följer dessa schabloner, liksom det vid ådömandet av böter i mindre brottmål ofta föreligger en samordning med åklagar- nas strafföreläggandepraxis.
Domstolens avgörande skall grundas på parternas egna uppgifter och den bevisning som förekommer i övrigt. Hörandet av den tilltalade (och målsäganden) utgör ett vä- sentligt inslag i rättegångsförfarandet. Det är också en huvudprincip att parterna skall vara personligen närvarande (21 kap. 2 & och 45 kap. 15 & RB). Även från denna princip sker dock betydande avsteg genom det ofta praktiserade förfarandet att döma i parternas utevaro i mindre brottmål.
Slutligen bör nämnas principen om för- handlingens offentlighet. Denna, som har gamla anor i underrättsprocessen, blev genom RB:s nya regler om muntlig för- handling tillämplig även i överrätterna.
Åklagaren skall åtala för brott, som omedelbart eller efter angivelse hör under allmänt åtal. Endast i sådana fall då åkla- garen beslutat att ej väcka åtal eller lagt ned väckt åtal, inträder målsägandens åtals- rätt. Denna målsägandens subsidiära åtals- rätt ansågs enligt processlagberedningen få sin betydelse främst som kontroll av åkla- garnas verksamhet. Den tillämpas i prakti- ken så gott som aldrig.
Åtalsplikt föreligger vid brott som hör under allmänt åtal, då tillräckliga skäl före- ligger, att den misstänkte är skyldig till brottet. De utökade möjligheterna till åtals- underlåtelse medför dock betydande avsteg från denna princip.
2.2.1. Stämning och kallelse
Allmänt åtal väcks genom stämning. Som regel lämnar åklagaren in en stämningsan- sökan till rätten, varefter rätten utfärdar
stämning och kallar den tilltalade till för- handling.
Enligt 45 kap. l 5 första stycket RB föreligger också möjlighet för rätten att i lämplig omfattning uppdra åt åklagaren att själv utfärda stämning. Processlagbered- ningen framhöll att behov av en sådan ord— ning kunde finnas då åklagaren omedelbart i anslutning till förhör med den misstänkte önskade utfärda och delge stämning. Be- fogenheten att själv utfärda stämning kunde tilläggas åklagaren t.ex. beträffande alla ordningsförseelser eller beträffande vissa grupper av brott, då den misstänkte erkänt gärningen eller det eljest fanns anledning anta, att förberedande åtgärder inte krävdes.
Det är i praktiken ovanligt att tingsrät- terna på detta sätt uppdrar åt åklagare att själv utfärda stämning. Flertalet tingsrätter praktiserar överhuvudtaget inte alls eller bara undantagsvis detta förfarande, tydligen bl.a. därför att utfärdandet av stämningen ofta kombineras med kallelse till huvudför- handling (45 kap. 15 å andra stycket RB). Många framhåller att det är angeläget att ansökan om stämning granskas av domstol innan den tilltalade kallas till förhandling. Det anses också vara praktiskt att tingsrät- ten planerar de allmänna tingen och bestäm- mer tiden för huvudförhandling i varje sär- skilt mål. Vidare åberopas att den stora målbalansen vid tingsrätterna utgör ett skäl mot att låta åklagaren själv utfärda stäm- ning, eftersom dagen för huvudförhandling inte kan fastställas så lång tid i förväg som i så fall skulle erfordras.
När tingsrätterna tillfälligtvis uppdrar åt åklagarna att själva utfärda stämning moti— veras detta i allmänhet av speciella skäl, t.ex. att risk finns för att brottet preskri- beras om stämning inte utfärdas, att någon som är svår att nå med delgivning blir gripen av polis och omedelbart kan delges stämningen eller att extraordinär skynd- samhet eljest förutsätts — det gäller t.ex.
” De uppgifter som i detta kapitel lämnas om den praktiska tillämpningen av de aktuella reglerna är hämtade från en enkätundersökning som utredningen låtit göra under våren 1973 bland 44 av landets tingsrätter.
utlänning som tillfälligtvis vistas i landet. Det förekommer också på vissa håll ett mera organiserat samarbete mellan åklagare och domstol. Erkända mål om varusmugg- ling (»erkända tullmål») kan t.ex. instäm- mas till viss dag i månaden genom åklaga- rens försorg. Det förekommer också vid några större tingsrätter att uppdrag lämnas åt åklagaren att stämma och till en särskild veckodag i månaden kalla sådana miss— tänkta som åtalas för brott, vilka faller under strafföreläggandets tillämpningsom- råde. På vissa håll begränsas denna ordning dock till rena bötesbrott med undantag för vårdslöshet i trafik. I t.ex. Malmö och Norrköping är det åklagarna som själva låter ombesörja delgivning av stämningar. Det förekommer ej sällan att sådana delgiv- ningar blir resultatlösa, varefter åklagaren kan lägga ned åtalet utan att målet behöver anhängiggöras vid domstolen. Stämningsansökan skall enligt 45 kap 4 & RB innehålla uppgifter om den tilltalade och i förekommande fall om målsäganden. Vidare skall den brottsliga gärningen anges med uppgift om tid och plats för dess förö- vande och de övriga omständigheter som erfordras för dess kännetecknande. Tillämp- ligt lagrum skall tas upp. Åklagaren skall också uppge de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. De omständigheter, som betingar domsto- lens behörighet, skall anges om detta inte framgår på annat sätt. I förekommande fall skall uppgifter lämnas om det enskilda an- språk som åklagaren framställer för måls- ägandens räkning i samband med åtalet. Då stämningsansökan kommit in till rät— ten sker en viss prövning av de formella förutsättningarna för åtalet. Ansökan skall avvisas om det föreligger rättegångshinder (45 kap. 8 & RB). Avvisas inte ansökan utfärdar rätten stämning, som delges den tilltalade med föreläggande för honom att inom viss tid skriftligen eller muntligen hos rätten anmäla de bevis han vill åberopa vid huvudförhandlingen. När tiden för ingi- vande av sådan bevisuppgift är ute, kan rätten kalla till huvudförhandling. I mindre brottmål är det dock vanligt att
rätten kallar till huvudförhandling samtidigt som stämningen utfärdas. Förutsättning för en sådan ordning föreligger om det på grund av den tilltalades erkännande eller annan omständighet kan antas att bevisuppgift ej fordras (45 kap. 10 å andra stycket RB). I praxis tolkas dessa förutsättningar ganska vidsträckt. Åtskilliga tingsrätter kräver dock oförbehållsamt erkännande för att man skall avstå från att förelägga bevisuppgift.
I sådana fall då klart erkännande inte föreligger synes det avgörande för tingsrät- ternas bedömning vara målets beskaffenhet, varvid de uppgifter som tagits upp i för- undersökningsprotokollet är vägledande. Om den tilltalade har försvarare, anses det regelmässigt inte behövas något bevisföre— läggande. Vidare anses det ofta av hand- lingarna i målet framgå att den tilltalade inte avser att åberopa bevisning. Ett bevis— föreläggande leder då erfarenhetsmässigt säl- lan till någon åtgärd från den tilltalades sida utan tjänar bara till att fördröja hand- läggningen. Hänsyn tas också till den av åklagaren åberopade bevisningen. Om den anses vara fullständig, t.ex. blodprov i ratt— fyllerimål, kan rätten avstå från bevisföre- läggande. Det finns emellertid också tings- rätter som alltid förelägger bevisuppgift i sådana fall, då åklagaren åberopar förhör med målsägande eller annan muntlig bevisning.
Ett flertal tingsrätter tillämpar dock den ordningen att på blanketten för stämning med kallelse till huvudförhandling görs ett tillägg eller sätts en stämpel av innebörd att uppgift om vittne eller annat bevis snarast skall anmälas till rätten. Praktiska skäl talar för detta förfarande även om det strider mot ordalydelsen i 45 kap. 10 å andra stycket RB. De centralt upprättade blanketterna för stämning och kallelse i brottmål (blankett Dv 183) tillgodoser inte tingsrätternas behov i nämnda hänseende.
2.2.2. Avvisande av bevisning
Enligt 35 kap. 7 & RB kan rätten avvisa erbjuden bevisning bl.a. ifall omständighet som part vill bevisa är utan betydelse i
målet eller om erbjudet bevis inte erfordras eller uppenbarligen skulle bli utan verkan. Denna befogenhet ingår som ett led i dom- stolens processledande verksamhet. Under förarbetena till RB framhöll första särskilda utskottet vikten av att bestämmelsen tilläm— pades med urskillning och varsamhet; par- terna borde ej avskäras från att åberopa bevisning i andra fall än där det inte kunde vara föremål för någon tvekan att dylik åtgärd från rättens sida var befogad.
Tillämpningen av bestämmelsen har också i praxis kommit att bli mycket restriktiv. Från många tingsrätter uppges att det aldrig förekommit att man avvisat bevis- ning. De flesta uppger dock att detta kan ha förekommit någon enstaka gång.
En del tingsrätter uppger att det någon gång händer att part, oftast utan försvarare, och ibland även åklagare vill åberopa upp- enbart onödig eller otjänlig bevisning. I sådana fall brukar rättens brottmålsexpedi- tion söka kontakt med vederbörande och förklara situationen, vilket i de allra flesta fall leder till att vederbörande återkallar sin begäran om bevisupptagning.
2.2.3. Enskilt anspråk
Förs talan om enskilt anspråk i samband med åtalet skall även denna förberedas till huvudförhandling. Enligt 22 kap. 2 & RB är åklagaren skyldig att förbereda och utföra målsägandens talan, om det kan ske utan olägenhet och dennes anspråk ej finnes obe- fogat. Sedan åklagaren i så fall tagit emot målsägandens anspråk skall han i stäm- ningsansökan uppge detta och de omstän- digheter på vilka det grundas. Åklagaren skall vidare uppge de bevis som åberopas och vad han vill styrka med varje bevis (45 kap. 4 & andra stycket RB).
Då åklagaren inte anser sig kunna föra målsägandens talan om enskilt anspråk, kan denne själv väcka sådan talan på grund av brottet. Detta sker som regel i en särskild rättegångsskrift, som delges den tilltalade med föreläggande att inge skriftligt svaro- mål, vilket sedan översänds till målsägan-
den. Skulle utredningen beträffande skador— nas omfattning och värde visa sig vara komplicerad, kan rätten enligt 22 kap. 5 & RB förordna att talan skall såsom särskilt mål handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen.
Om målsäganden biträder åtalet eller för talan om enskilt anspråk jämte åklagaren, skall han kallas till huvudförhandlingen. Målsäganden skall också kallas om hans hörande påkallas av åklagaren som bevis- ning i målet. I så fall har han att infinna sig personligen och föreläggs inställelse vid vite.
2.2.4. Skriftligt erkännande
Enligt de för rättegången grundläggande principerna om muntlighet och kontradik- toriskt förfarande förutsätts att parterna är personligen närvarande vid huvudförhand- lingen. Huvudregeln är enligt 21 kap. 2 & RB att den misstänkte i mål om allmänt åtal är skyldig att infinna sig personligen vid huvudförhandling i underrätt. Undantag gäller dock i sådana mål då anledning saknas att döma till annan påföljd än böter och den misstänktes närvaro kan antas vara utan betydelse för utredningen. Om den miss- tänkte är skyldig att infinna sig personligen, skall rätten meddela förordnande om detta. Då han inte har personlig inställelseplikt, får hans talan föras genom ombud.
I 45 kap. 15 & RB föreskrivs att åklagaren och den tilltalade skall kallas till huvudför- handlingen. Föreläggande för den tilltalade skall lämnas vid vite. Finns det anledning anta att den tilltalade inte kommer att iaktta sådant vitesföreläggande, kan rätten förordna att han skall hämtas till rätten.
Vidare gäller enligt 46 kap. 15 5 första stycket RB att om tilltalad uteblir från huvudförhandling eller inställer sig genom ombud, då föreläggande meddelats honom att infinna sig personligen, skall rätten före- lägga nytt vite eller förordna att han skall hämtas till rätten omedelbart eller till senare dag. Det finns dock enligt bestämmelsens andra stycke förutsättning att avgöra målet utan hinder av den tilltalades utevaro, näm—
ligen om det saknas anledning att döma till annan påföljd än böter och saken anses kunna nöjaktigt utredas.
Under sina inspektioner vid underrätterna uppmärksammade JO att det på vissa håll förekom att domstolarna underlät att kalla de tilltalade vid vite i sådana mål, som avses i 46 kap. 15 å andra stycket (se JO:s ämbetsberättelse 1964 s. 206). Bakgrunden till detta förfarande hade varit att de till— talade erkänt gärningen under förundersök- ningen eller i varje fall förväntades in- komma med skriftligt erkännande, varför man på domstolskanslierna förutsatte att målet skulle med stöd av nämnda lagrum kunna avgöras utan hinder av den tilltala- des utevaro. JO framhöll härom att vites- föreläggande i kallelse till tilltalad enligt 45 kap. 15 å andra stycket RB var obligatorisk såvida hämtning ej beslutats och att någon laga grund att på förhand befria en tilltalad från att iaktta inställelse inte förelåg. Han nämnde vidare att det inte kunde anses felaktigt om i kallelse intogs _ förutom vitesföreläggande — en erinran om inne— hållet i 46 kap. 15 å andra stycket RB jämte upplysning, att denna bestämmelse kunde bli tillämplig om skriftligt erkännande före- låg.
JO har vid senare inspektioner uppmärk— sammat att man på flera håll i dessa mål kallat den tilltalade till huvudförhandling vid vite men samtidigt gjort ett tillägg av innebörd att den tilltalade inte behövde inställa sig om han före förhandlingen sände in ett skriftligt erkännande. Angående detta förfarande yttrade JO (ämbetsberättelsen 1966, s. 235) följande.
»Icke heller ett dylikt förfarande är emellertid helt invändningsfritt. Det nämnda tillägget inne- bär ju faktiskt en befrielse från inställelseskyl— digheten, ehuru det, såsom jag tidigare fram- hållit, ej föreligger laga grund att på förhand befria en tilltalad från inställelseskyldighet. Den som å rättens vägnar utfärdar kallelsen kan ju — möjligen frånsett mål vilka han själv skall pröva som ensamdomare — ej göra något för rätten bindande uttalande om att målet, därest skriftligt erkännande föreligger, verkligen kom— mer att avgöras utan hinder av tilltalads ute- varo. Det är först när rätten vid huvudförhand-
lingssammanträdet funnit att avgörande kan ske i tilltalads frånvaro (46 kap. 2 5 2. och 15 5 andra stycket RB) som frågan om vitets ut— dömande på grund av partens utevaro förfaller (9 kap. 8 & tredje stycket RB). Strängt taget borde ett tillägg av nämnt slag innehålla att, om skriftligt erkännande insändes, rätten vid huvudförhandlingen kommer att pröva huruvida målet enligt 46 kap. 15 å andra stycket RB kan avgöras i den tilltalades från- varo och att, om så befinnes vara fallet, vites- påföljd ej kommer att utdömas för utevaron. Uppenbarligen är det dock ej tillfredsställande att den kallade därmed icke skulle få ett be- stämt besked om han efter skriftligt erkännande kunde säkert påräkna att slippa vitespåföljd vid utevaro. Med hänsyn härtill och då man torde kunna bortse från risken att den, som skall vara ordförande vid målets handläggning, felbedö- mer huruvida 46 kap. 15 å andra stycket RB kan påräknas vinna tillämpning, har jag för- klarat mig benägen att anse att det förut nämnda tillägget, som i praxis tecknats på kallelser i vissa fall, är —— om också icke for- mellt oantastligt — av praktiska skäl försvarligt, under förutsättning att det är den kommande ordföranden som ger anvisning om när berörda underrättelse skall ges. Nämnas må vidare att jag översänt ett av mina beslut rörande här ifrågakomna inspek— tionsärenden till chefen för justitiedeparte- mentet för att fästa dennes uppmärksamhet vid spörsmålet om ej praktiska skäl tala för en viss uppmjukning av gällande regler angående domstols skyldighet att vid vite förelägga till- talad att inställa sig i fall av nu aktuell art. Det må påpekas att här berört spörsmål ej rubbats av de från och med den 1 januari 1965 ändrade föreskrifterna i 21 kap. 2 & och 46 kap. 15 å andra stycket RB. Det bör tilläggas att ett förfarande av nu an- givet slag i bagatellmål bör tillämpas endast efter prövning av omständigheterna i det sär- skilda fallet. Ett erkännande kan ju icke alltid ersätta utredning genom förhör med den till- talade (jfr 35 kap. 3 & andra stycket RB). Om det exempelvis kan antagas att ett erkännande tillkommit för att undgå personlig inställelse eller av annan liknande orsak bör det självfallet icke godtagas.
Tjänstförrättande JO Sandström hade i ett inspektionsärende anledning att framhålla sist- nämnda synpunkt och även följande. Förfarandet med utsändande av s.k. erkän— nandeblanketter (eller kallelser med »tillägg» av förut berört slag) bör ej användas om detta kan befaras framkalla ett erkännande, som föranleds enbart av önskemål att slippa instäl— lelse (jfr SOU 1963:27 s. 125 andra stycket). Farhågor för dylika oriktiga erkännanden före- ligga huvudsakligen när den tilltalade bestritt
ansvar under förundersökningen. Om sådan till- talad får en blankett av ifrågakommen art kan den lätt uppfattas som en viss påverkan eller ett lockbete från domstolens sida: befrielse från inställelse kan köpas till priset av erkännande. Enligt min mening är det stötande om en till- talad, som hävdat att han är oskyldig, av den domstol som opartiskt skall pröva hans sak får en handling som _ åtminstone för honom själv _ kan framstå som en invit till honom att ändra ståndpunkt för att vinna vissa praktiska fördelar. Än olyckligare är det ur rättsord- ningens synpunkt om den tilltalade i sådant fall _ mot egen övertygelse i skuldfrågan _ accepterar inviten. Jag anser alltså att utsän- dande av erkännandeblanketter ej bör ske när den tilltalade under förundersökningen bestritt brott. I detta sammanhang må erinras om att åklagare i motsvarande fall torde avstå från utfärdande av strafföreläggande (jfr t.ex. Elwing, Tillräckliga skäl 8. 342 o.f.). En anled- ning att vara restriktiv med användandet av förfarandet med erkännandeblanketter torde f.ö. vara den kritik som trafikmålskommittén från rättssäkerhetssynpunkter framfört mot dylikt förfarande (SOU 1963:27 s. 102 och 123_124).»
Den av utredningen genomförda enkätun- dersökningen bland tingsrätter i landet visar att mycket olika praxis numera råder i fråga om möjligheten att låta den tilltalade in— komma med skriftligt erkännande. Det finns tingsrätter som allmänt tillämpar för- farandet att samtidigt med kallelse till huvudförhandling i mål, som anges i 46 kap. 15 å andra stycket RB, utsända blan- kett för skriftligt erkännande eller foga tillägg till kallelsen enligt vilken den till— talade, om han skriftligen erkänner brottet, inte behöver inställa sig personligen. Exem— pel på sådana blanketter och anvisningar redovisas i bilaga 2. Men det finns också tingsrätter som begränsar denna anvisning om skriftligt erkännande till sådana fall, då den tilltalade själv begär att få slippa personlig inställelse. Slutligen finns det tingsrätter som helt eller nästan helt avstår från att anvisa den tilltalade möjligheten att skriftligen erkänna.
Bland de tingsrätter som brukar sända ut s.k. erkännandeformulär gäller som allmän förutsättning att den tilltalade skall ha erkänt brottet enligt anteckning i förunder- sökningsprotokollet. Förfarandet kan dock
enligt vissa tingsrätters mening även använ- das, då klart erkännande saknas men den tilltalades uppgifter under förundersök- ningen är sådana, att reellt _ om än inte formellt _ ett erkännande föreligger. Vissa tingsrätter anser att förfarandet regelmässigt inte kan tillämpas ifråga om rattonykterhet och vårdslös deklaration (numera »vårdslös skatteuppgift») samt ofta ej heller i fråga om förseelser mot uppbördsförordningen. Undantag anses också böra gälla i militära brottmål. Andra tingsrätter begränsar för- farandet till sådana förseelser som har en— bart böter i straffskalan.
Det finns tingsrätter som begränsar an- visningen om skriftligt erkännande till sär- skilda fall, t.ex. då den tilltalade är avlägset boende, till sjöss eller har annat godtagbart skäl att inte infinna sig personligen viss dag.
En ordning som också praktiseras i en del tingsrätter innebär att rätten sänder ut en fullmakt för t.ex. expeditionsvakt att på den tilltalades vägnar erkänna brottet. I en särskild missivskrivelse underrättas den tilltalade om att han kan underteckna full- makten och sända in denna till rätten, vari- genom han inte behöver inställa sig person- ligen.
I enkätsvaren framhåller åtskilliga tings- rätter att de f.n. inte tillämpar anvisnings- eller fullmaktsförfarandet men att de anser att behov föreligger och _ i något fall _ också planerar att införa sådant system.
De tingsrätter, som inte anser sig kunna anvisa den tilltalade möjlighet att skriftligen erkänna brottet, åberopar olika skäl. Några framhåller risken av att sådan anvisning misstolkas och att den tilltalade frestas till att erkänna för att slippa obehaget av dom- stolshandläggning, trots att han juridiskt sett kanske inte är skyldig till brottet. Det framhålls också att det muntliga förhöret med den tilltalade vid huvudförhandlingen kan ha betydelse även om brottet erkänts.
2.2.5. Målets avgörande i den tilltalades utevaro
Som tidigare nämnts erbjuder RB vissa möjligheter till avsteg från kravet på den
tilltalades personliga inställelse vid huvud- förhandling i brottmål. Det förutsätts dock att den tilltalade kallats vid vite till huvud- förhandling och att han även blivit del- given sådan kallelse.
Allmänt kan sägas att tingsrätterna i stor utsträckning är beredda att tillämpa stad- gandet i 46 kap. 15 å andra stycket RB, framför allt om det är fråga om brott som har enbart böter i straffskalan, men även beträffande andra brott som regelmässigt leder till bötespåföljd. Vid tingsrätter i de större städerna är det också vanligt att mindre brottmål avgörs i den tilltalades utevaro medan det på andra håll anses mera sällan förekomma.
För frågan om ett mål skall kunna avgö— ras utan den tilltalades personliga närvaro anses målets beskaffenhet och åklagarens inställning till bl.a. påföljdsfrågan ha sär- skild betydelse. Vissa tingsrätter menar att tillämpningsområdet i praktiken avser dels de rena bötesförseelserna och dels trafik- målen. En del tingsrätter framhåller särskilt rattonykterhet medan andra anser att man just beträffande detta brott bör iaktta viss försiktighet. Vidare nämns särskilt ringa misshandel, snatteri och skadegörelse, hem- fridsbrott, olaga intrång, ofredande, missfir- melse mot tjänsteman, brott mot vapenför- ordningen, vårdslös deklaration och brott mot uppbördsförordningen. Uteblir den till- talade, sedan han beretts tillfälle att skrift- ligen erkänna, anses hinder inte möta mot målets avgörande.
Det kan för bedömningen vara tveksamt vad som egentligen skall förstås med »nöj- aktig utredning» i 46 kap. 15 å andra styc- ket RB. Särskilt gäller detta om gärningen erkänts under förundersökningen. Ett så- dant erkännande är nämligen ibland dåligt dokumenterat. Den tilltalades uppgifter kan exempelvis bestå av ett kryss i en ruta »erkänner». När det är fråga om bötesmål i vilka inte utförts förundersökning, har tingsrätten ofta bara att hålla sig till polis— rapporten. Någon vidare dokumentering av erkännandet kan inte erhållas i dylika fall. Erkännandemarkeringen i förening med uppgift av polisman, parkeringsvakt e.dyl. i
rapporten anses tillräckligt som nöjzaktig »utredning».
Då tingsrätten har att pröva om möjlighet finns att avgöra ett mål om mindre förseelse i den tilltalades utevaro, kan den ej heller bortse ifrån att vitet i kallelsen regelmässigt utsätts till 200 kronor medan påföljden för den åtalade förseelsen kanske bara uppgår till ett lågt bötesbelopp om 20—25 kronor. Domstolarna anser sig som regel inte vara beredda att i en sådan situation döma ut vitet och utfärda ny kallelse, därför att målet inte skulle vara »nöjaktigt utrett». Några större krav på sådan utredning kan inte ställas.
Ett särskilt problem, som aktualiserats vid en av tingsrätterna, gäller tolkningen av be- greppet »avvikit» i 46 kap. 15 & tredje stycket RB. Om en utlänning gjort sig skyldig till brott i Sverige och sedan av en eller annan anledning återvänt till sitt hem- land är det tveksamt, om han kan sägas ha avvikit. Vid tingsrätten tolkas bestämmelsen i allmänhet så att avvikande kan sägas ha skett om avresan på ett eller annat sätt kan antas bero av fruktan för den väntade på- följden. Detta antas i princip vara fallet, om avresa skett efter det kallelse till huvudför- handling delgetts. Det finns dock andra tingsrätter som lägger in en vidare tolkning i uttrycket »avvikit» och därmed likställer det fallet att delgivning omöjliggjorts på grund av den tilltalades vistelse utomlands.
2.2.6. Rättens sammansättning
Tingsrätt skall i brottmål bestå av en lag- faren domare och nämnd. I nämnden skall sitta fem nämndemän men rätten är vid förfall för någon av dem domför med fyra nämndemän.
Avser målet brott, för vilket inte är stad- gat svårare straff än böter, gäller dock att tingsrätten är domför med en lagfaren do— mare utan nämnd (1 kap. 3 5 andra stycket RB). Det förekommer ej sällan att tings- notarie vid tingsrätt anförtros handlägg- ningen av sådana lindrigare brottmål. I så fall skall nämnd alltid delta i avgörandet. Enligt 11 & tingsrättsinstruktionen (1970:
108) gäller för tingsnotariens behörighet att han har minst ett års tjänstgöringstid, att målet inte rör annat i brottsbalken upptaget brott än fylleri och förargelseväckande bete- ende och inte heller militärt mål, mål om vårdslöshet i trafik eller mål om förvand- ling av böter. Målet får ej heller vara av vidlyftig eller svår beskaffenhet eller sådant att avgörandet eljest kräver särskild erfaren- het.
2.2.7. Handläggningsordningen enligt RB
Rättegången i brottmål är fast reglerad och inriktad på att principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration skall kunna tillgodoses.
Förhandlingen inleds med att åklagaren framställer sitt yrkande genom att läsa upp den i stämningen intagna gärningsbeskriv- ningen med tillämpliga lagrum. Därefter uppmanas den tilltalade att ange huruvida han erkänner eller förnekar gärningen (46 kap. 6 & första stycket RB). I förarbetena till RB framhöll processlagberedningen att den tilltalades uppgift i detta hänseende visserligen endast är ett bevisdatum men att det särskilt beträffande mindre brott är tydligt att hans erkännande medför att åklagarens utveckling av åtalet kan göras mera kortfattad och att annan bevisning stundom inte erfordras.
Sedan den tilltalades ståndpunkt klarlagts skall åklagaren utveckla åtalet och redogöra för de omständigheter, varpå detta grundas. Denna utveckling är speciellt avsedd för att rättens ledamöter skall kunna följa bevis- ningen. Processlagberedningen framhöll att åklagaren härvid måste tillse att han inte påstår annat än vad han anser sig kunna styrka. Det vilar också på rättens ordfö- rande att tillse att åklagarens framställning inte blir alltför ensidig. Efter åklagarens utveckling av åtalet skall målsäganden höras i ansvarsfrågan, vare sig han själv för talan eller ej. Förklarar målsäganden att han vill biträda åtalet — något som sällan är fallet _ skall han först tillfrågas om han åbe- ropar något gärningsmoment utöver dem som åklagaren gjort gällande. Skulle måls-
äganden däremot inte biträda åtalet sker förhöret med honom enbart i bevisnings— syfte.
I förarbetena till RB betonas nödvändig- heten av att den tilltalade hörs under huvudförhandlingen liksom under förunder— sökningen. Processlagberedningen framhöll att dennes hörande i regel utgör ett av de viktigaste medlen för utredningens vin- nande. Förhöret inleds med att domaren uppmanar den tilltalade att i ett samman- hang redogöra för saken och därvid yttra sig över vad åklagaren och målsäganden anfört. Då hans spontana berättelse ebbat ut skall domaren genom frågor och erinringar söka avhjälpa otydlighet eller ofullständig- het i hans redogörelse.3 Med rättens till- stånd kan även åklagaren och målsäganden samt i förekommande fall försvararen få rikta frågor till den tilltalade (46 kap. 6 & tredje stycket RB).
Sedan målsäganden och den tilltalade hörts skall bevisningen förebringas (46 kap. 8 % RB). Till en början föredras den skrift- liga bevisningen, därefter hörs inkallade vittnen och eventuella sakkunniga.
Av särskilt intresse är bestämmelsen i 35 kap. 14 & RB. Däri stadgas att berättelse, som någon skriftligen avgett i anledning av redan inledd eller förestående rättegång, eller uppteckning av utsaga, som avgetts utom rätta, inte får åberopas som bevis, så- vida detta inte är särskilt medgivet eller rät- ten på grund av särskilda omständigheter finner att det kan tillåtas. Denna föreskrift är ett uttryck för principen om muntlighet och omedelbarhet i brottmålsprocessen men den kan också ses som en reaktion mot den ordning som rådde före RB:s ikraftträdande. Det förekom då i stor utsträckning att par- terna som bevisning åberopade skriftliga attester som upprättats speciellt för den aktuella rättegången.
Processlagberedningen framhöll att det var allmänt erkänt att dessa attester ej sällan var mycket otillförlitliga och därför hade ringa bevisvärde. Med hänsyn därtill
” I fråga om domarens roll vid förhöret, se Ekelöf, Rättegång V, tredje uppl. s. 142.
syntes det lämpligt att föreskriva att skrift- ligt vittnesintyg, som utfärdades i anledning av rättegången, i regel inte fick åberopas som bevis. Detsamma borde gälla polisför- hörsprotokoll eller annan sådan uppteckning av vad part, vittne eller annan anfört utom rätta.
Förbudet att som bevisning åberopa skrift- liga attester o.dyl. är inte villkorslöst. Enligt den nämnda bestämmelsen anses rätten ha möjlighet att tillåta användandet av upp- teckning eller intyg, då särskilda omständig- heter föranleder detta. Sådana omständig- heter kan enligt processlagberedningen bl.a. föreligga då intygsgivaren är död eller svå- righet möter för hans inställelse vid rätten, då genom hans hörande rättegången skulle onödigt fördyras eller då parterna vitsordar uppteckningens riktighet.
Föreskrifterna om vittnesförhöret ges i 36 kap. RB. Vittne får ej, såvida det inte finns särskilda skäl därtill, övervara för— handlingen i målet innan förhöret äger rum. Är i målet flera vittnen skall de höras var för sig (9 5). Innan vittnesmålet avläggs skall rätten söka utröna om det föreligger vittnesjäv eller annat förhållande som kan ha betydelse för tilltron till vittnets berät- telse (10 å). Varje vittne som är skyldig att avlägga vittnesmål skall, om hinder inte föreligger enligt 13 å, dessförinnan avlägga ed eller _ om det på grund av sin åskåd- ning i religiöst hänseende inte vill detta _ i stället avlägga sanningsförsäkran. Ed eller försäkran skall avges av varje vittne för sig. Rätten skall före vittnesförhöret erinra vitt- net om dess sanningsplikt och om vikten av den avlagda eden eller försäkran (14 å). Vittnesförhöret hålls av rätten, men rät- ten kan tillåta att förhöret övertas av par- terna (17 å). Till en början skall vittnet uppmanas att i ett sammanhang avge sin berättelse. Därefter kan rätten och parterna ställa kompletterande frågor. Ledande frå- gor är i vissa sammanhang ej tillåtna. Rät— ten har också möjlighet att avvisa frågor som uppenbarligen inte hör till saken eller som är förvirrande eller eljest otillbörliga. Sedan bevisningen lagts fram skall utred- ning förebringas angående den tilltalades
tidigare kriminalitet och hans levnadsom- ständigheter och personliga förhållanden som kan antas vara av betydelse (46 kap. 9 & RB). En mera omfattande genomgång av personalia förutsätter dock att brottet är sådant att annan påföljd än böter synes kunna komma ifråga. I mindre brottmål blir personutredningen därför mycket sum— marisk.
Innan förhandlingen avslutas ges parterna tillfälle att »anföra vad de till slutförande av sin talan akta nödigt» (den s.k. pläderingen, 46 kap. 10 å RB). Processlagberedningen framhöll att sedan den tilltalades försvarare hållit sin slutplädering, den tilltalade själv bör erhålla tillfälle att yttra sig.
Det står klart att den nu i korta drag beskrivna handläggningsordningen för brott- mål utgör en tämligen omständlig procedur, om den strikt skall följas i alla delar. Den förefaller också främst vara anpassad till de mera komplicerade målen medan be- handlingen av mindre brott normalt synes kunna äga rum med vissa avsteg från den formella ordningen. Processlagberedningen diskuterade också möjligheten att skapa sär- skilda regler för behandlingen av mindre mål. Det framhölls därvid bl.a. (s. 37):
»En viktig fordran å en rättegångsordning är, att den äger tillräcklig smidighet för att lämpa sig för behandlingen av såväl mera svårutredda eller eljest invecklade mål som ock mål, i vil- ka rättskipningsuppgiften är av jämförelsevis enkel beskaffenhet. Då denna ofta mer eller mindre påverkas av de intressen, varom målet rör sig, kan ifrågasättas att för vissa mindre mål inrätta ett särskilt förfarande, s.k. bagatell- förfarande. Uppenbart är dock, att betänklig- heter möta att mera allmänt eftergiva de rätts- liga garantierna för prövningen allenast på den grund, att tvisteföremålet har ett relativt mindre värde eller målet rör allenast ett ringare brott; detta ger icke alltid ett riktigt uttryck åt den betydelse målet kan äga för parterna. Särskilt framträda dessa betänkligheter i fråga om för- farandet i första instans. Av denna anledning har beredningen icke ansett sig böra beträffande handläggningen i första instans göra någon allmän uppdelning av målen. I denna del över- ensstämmer förslaget med propositionen och riksdagens ståndpunkt.»
Vad processlagberedningen anförde mot
införande av ett särskilt bagatellförfarande skulle emellertid inte utesluta förenklingar i det allmänna förfarandet som med hänsyn till rättsskipningsuppgiftens natur i det sär- skilda fallet kunde visa sig ändamålsenliga. Beredningen pekade också på de lättnader i förfarandet som erbjöds genom införande av strafföreläggande vid mindre brott, vi- dare möjligheten att avgöra mindre brottmål i den tilltalades utevaro samt bruket av »liten nämnd» i bötesmål.
Den enkätundersökning, som brottmåls- utredningen låtit utföra bland underrätts— domare, visar också att man på många håll upplever rättegångsbalkens regler för pro- cessordningen som alltför tungrodda och inte särskilt väl anpassade till behandlingen av mindre brott. Det vanliga synes dock vara att domstolarna följer den stipulerade ordningen, även om man i viss utsträckning kan förenkla och förkorta de olika avsnit- ten. Åklagaren kan t.ex. under utvecklingen av åtalet för en erkänd mindre förseelse nöja sig med att hänvisa till gärningsbeskriv- ningen, den tilltalade kan förklara att åklagarens beskrivning av händelseförloppet är riktigt och att han ej har något att till- lägga osv. Vissa andra avvikelser från ord- ningen kan ske i praktiken.
I fråga om sådana mindre brottmål, som handläggs i den tilltalades utevaro, anses förenklingar vara särskilt nödvändiga. Åkla- garens sakframställning borde ofta kunna undvaras och handläggningen begränsas till att åklagaren framställer ansvarsyrkandet, varefter den tilltalades uppgifter ur förun- dersökningsprotokollet i korthet återges. Från vissa tingsrätter har framhållits det meningslösa i att åklagaren och rättens ord— förande läser innantill för varandra, i varje fall om rätten dömer utan nämnd och inga åhörare är närvarande.
Även i andra mindre brottmål, där den tilltalade inställt sig personligen, anses på några håll åklagarens utveckling av åtalet vara obehövlig samt förhör med den till- talade kunna följa omedelbart efter fram- ställandet av ansvarsyrkandet. Skall måls- äganden höras anses detta ej sällan kunna
ske efter förhöret med den tilltalade och i samband med upptagandet av bevisningen. Om den tilltalade erkänner brottet anses förhöret med honom kunna begränsas och målsäganden behöver överhuvudtaget inte höras. Det förefaller ej heller vara nödvän- digt med någon plädering i dessa mål utan parterna kan nöja sig med att överlämna målet till rättens avgörande.
2.2.8. Överläggning och dom
Då förhandlingen avslutats skall rätten hålla överläggning för beslutande av dom (30 kap. 7 & RB). Sådan överläggning kan hållas efter varje avslutat mål men det är vanligt, särskilt i mindre mål, att överläggningarna äger rum först sedan samtliga mål på listan avverkats. Vid huvudförhandlingen skall underrättelse ges om tiden och sättet för domens meddelande, om den inte avkun- nas genast. Möjlighet finns att avkunna domen vid annat rättens sammanträde. Domen kan också meddelas genom att vid angiven tidpunkt hållas tillgänglig på rättens kansli.
Domen utgör ett formbundet dokument som enligt 30 kap. 5 (5 RB i särskilda avdel— ningar skall ange 1) domstolen samt tid och ställe för domens meddelande, 2) parterna samt deras ombud eller biträden och den tilltalades försvarare, 3) domslutet, 4) par- ternas yrkanden och de omständigheter, varpå de grundats samt 5) domskälen med uppgift om vad som bevisats i målet. Vidare skall lämnas fullföljdshänvisning.
Är det emellertid fråga om mål som endast gäller ansvar för brott kan, om den tilltalade erkänt gärningen och påföljden bestäms till böter, domen utfärdas i för- enklad form. I så fall kan i stället för proto- koll föras anteckningar på domsblankett (Jfr 8 & protokollskungörelsen (1971:1066).
3. Strafföreläggandets uppbyggnad och tillämpning
3.1. Grundtankar bakom institutets tillkomst 3.1.1 Processkommissionen
I sitt betänkande om rättegångsväsendets ombildning (SOU 1926:32) föreslog process- kommissionen efter utländska förebilder införandet av ett system med strafföreläg- gande. Skälen härtill var många. Kommis- sionen pekade på processekonomiska för- delar. Beträffande de enkla och jämförelse- vis obetydliga mål, som här avsågs, skulle det innebära »ett onödigt slöseri med tid, penningar och krafter, om man fordrade att de handlades i de former, som utbildats med tanke på de svåra och invecklade brott- målen». Vidare framhölls behovet av snabb- het i avgörandena, annars förlorade straffet lätt sin betydelse. Ytterligare pekade pro- cesskommissionen på nödvändigheten av att de rättsvårdande myndigheternas arbete med dessa mål förenklades, så att de kunde få tid till att ägna sig åt mera krävande rätt- skipningsuppgifter. Ur statsfinansiell syn- punkt var det även av vikt, framhöll kom- missionen, att förfarandet ordnades så att för handläggningen av dessa frekventa mål ej togs i anspråk flera eller högre kvalifi- cerade tjänstemän än nödvändigt. Slutligen var det ett beaktansvärt önskemål att de tilltalade utan att betungas av onödiga besvär och kostnader fick möjligheter att iaktta sina intressen vid målens handlägg- ning.l
Ett villkor för tillämpning av institutet
skulle vara att misstanken avsåg brott, varå ej kunde följa svårare straff än fängelse och att åklagaren fann att brottet borde bestraf- fas med böter, högst 500 kronor. Om den misstänkte godkänt föreläggande, som avsåg böter till högre belopp än hundra kronor, skulle frågan underställas rättens prövning. Rätten kunde i så fall antingen fastställa föreläggandet eller undanröja detta.
3.1.2. Processlagberedningen
Processlagberedningen fann i sitt förslag till rättegångsbalk (SOU 1938z44) starka skäl tala för införandet av ett system med straff— föreläggande, om än med begränsat tillämp- ningsområde. Beredningen anförde bl.a. (s. 497).
»Såsom processkommissionen framhållit bör en enkel form skapas för behandling av mål röran- de obetydliga, erkända förseelser. Att i dessa mål tillämpa det ordinära förfarandet, som är anpassat för betydelsefulla och invecklade mål, skulle vara alltför betungande för den miss- tänkte och medföra onödiga kostnader för det allmänna. Särskilt är det av vikt, att den miss- tänkte besparas besvär och kostnader för in- ställelse, som i dessa mål ofta saknar betydelse. Lättnad härutinnan har man visserligen sökt vinna därigenom, att mål om lindrigare brott i vissa fall kunna avgöras utan hinder av den tilltalades utevaro. Denna ordning kan dock icke helt tillgodose vad man velat ernå genom strafföreläggande. Sådant föreläggande medför
1 Se betänkandet s. 172 ff.
ej blott, att den misstänkte fritages från skyl- dighet att inställa sig vid rätten, utan även, att han samtidigt vinner trygghet, då han vet, vilket straff han underkastar sig. Strafföreläggande möjliggör även ett snabbare avgörande, vilket stundom kan vara av betydelse för den miss- tänkte. Förfarandet medför tillika lättnad i arbetet för rätten och för åklagaren, vilken befrias från förpliktelsen att komma tillstädes vid rätten.»
Processlagberedningen ansåg dock att användningen av strafföreläggande måste strikt begränsas till de egentliga ordningsför— seelserna. Institutet skulle endast tillämpas i fråga om brott, varå ej kunde följa svårare straff än böter omedelbart i penningar. Vidare uteslöts brott som bestraffades med normerade böter och sådana brott beträf- fande vilka fanns målsägande. Godkända förelägganden skulle underställas rättens prövning om bötesstraffet översteg 50 kronor.
3.1.3. Proposition med förslag till rättegångsbalk
I prop. 1942:5 följde Kungl. Maj:t process- lagberedningens förslag, dock att värdegrän- sen för underställning sattes till 100 kronor. Första särskilda utskottet intog dock en delvis annan och mindre restriktiv stånd— punkt i fråga om strafföreläggandets till— lämpningsområde. Utskottet delade uppfatt- ningen att man vid införande av detta institut borde gå fram med viss försiktighet. Tillämpningsområdet borde därför begrän- sas till de egentliga ordningsförseelserna. Utskottet anförde därefter.
»Vid avgränsandet av dessa förseelser har emel- lertid enligt utskottets mening gränsen dragits för snävt, då alla brott, varå dagsböter kunna följa, uteslutits. För ett stort antal ordnings— förseelser är straffet numera dagsböter. Såsom exempel härpå kunna nämnas åtskilliga förseel- ser mot motorfordonsförordningen och väg- trafikstadgan. Å andra sidan finnas inom dags- botsområdet åtskilliga brott av allvarligare na- tur, vilka icke böra undandragas domstols pröv- ning. Frågan om vilka med dagsböter belagda brott, som äro att betrakta som sådana ordnings- förseelser att de böra falla inom strafföreläggan- dets tillämpningsområde, kan naturligtvis vara
föremål för olika meningar. Det skulle sålunda kunna ifrågasättas att använda strafföreläg- gande vid förseelser mot vissa angivna författ- ningar eller lagrum. Ett sådant förfarande skulle emellertid lagtekniskt vara ganska omständligt utan att likväl kunna bliva fullt tillfredsstäl— lande, då under ett och samma lagrum kunna inrymmas såväl ordningsförseelser som svårare brott. Det torde därför enligt utskottets upp- fattning vara mera ändamålsenligt att före- skriva att strafföreläggande icke må avse mer än ett visst antal dagsböter. Lämpligen torde gränsen kunna dragas vid 20 dagsböter. Brott, som icke förskylla högre straff, äro enligt ut- skottets mening i allmänhet icke av sådan natur, att det kan möta några betänkligheter att de undandragas domstols prövning. Att strafföre- läggande kan användas vid sådana brott är för den misstänkte närmast att betrakta som en fördel, då föreläggandet, såsom i motiven fram- hållits medför att han fritages från skyldigheten att inställa sig vid domstol samtidigt som han vet, vilket straff han underkastar sig. I betrak— tande av att förvandlingsstraffet för 20 dags- böter är detsamma som för penningböter å 100 kr., torde strafföreläggande, som avser dags- böter, icke behöva underställas rättens pröv- ning.»
Utskottets mening blev riksdagens beslut.
3.2. Strafföreläggandet i rättegångsbalken
De nya bestämmelserna om strafföreläg- gande togs upp i 48 kap. RB. Det stadgades där (1 ij) att åklagaren ägde, när allmänt åtal skulle äga rum för brott, varå endast böter kunde följa, att i stället för att väcka åtal till godkännande förelägga den miss- tänkte det straff, åklagaren ansåg brottet förskylla. Strafföreläggandet fick ej avse dagsböter utöver tjugo. Var brottet förenat med egendoms förverkande eller annan sådan påföljd, skulle även den påföljden föreläggas den misstänkte till godkännande. Om fråga var om flera brott, fick föreläg- gande bara ges om det skedde gemensamt för alla brotten. Strafföreläggande fick inte meddelas om den misstänkte var under 18 år och ej heller om anledning förekom att anta att målsägande fanns.
1 4 & togs in en bestämmelse om att god- känt strafföreläggande, som avsåg böter omedelbart i penningar till högre belopp än hundra kronor, skulle underställas rättens
prövning. Åklagaren hade att ofördröjligen till rätten överlämna föreläggandet jämte utskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen, om sådan ägt rum, och Övriga handlingar i ärendet. För prövning av föreläggandet kunde rätten förordna att den misstänkte eller annan skulle höras. Om föreläggandet överensstämde med lag och det förelagda straffet ej var uppenbart för högt eller för lågt, skulle rätten fast- ställa föreläggandet; var straffet uppenbart för högt, kunde det sättas ned. I annat fall skulle föreläggandet undanröjas. Talan kun- de inte föras mot rättens beslut. Strafföreläggande som fastställts av rätten eller, då rättens fastställelse ej erfordrades, godkänts av den misstänkte, gällde som lagakraftvunnen dom (5 5).
3.3. Tillämpningsområdet vidgas 3.3.1 1951 års rättegångskommitté
Det finns uttalanden under förarbetena till RB som tyder på att lagstiftaren inte stått främmande inför tanken att vidga straff— föreläggandets tillämpningsområde, sedan väl erfarenheter av institutets verkningar vunnits. Det blev en uppgift för 1951 års rättegångskommitté att närmare pröva denna fråga. Kommittén konstaterade i sitt betänkande (SOU 1953:26) att systemet med strafföreläggande hade slagit väl ut och att institutet kommit till stor användning. Men när det gällde en utvidgning av dess till- lämpningsområde borde man gå fram med varsamhet. »Frågor om en gärning är brotts- lig eller ej och om åläggande av straff böra otvivelaktigt i princip åvila domstolarna. Det avsteg som härifrån gjorts genom infö- randet av institutet strafföreläggande har såsom framgår av förarbetena varit betingat av önskan att för obetydliga, erkända för- seelser tillskapa ett billigare och smidigare förfarande än det ordinära. Lagstiftarnas avsikt har varit att strafföreläggande skulle kunna komma till användning endast beträf- fande sådana brott, som med hänsyn till utredning och straffmätning i regel äro av mycket enkel beskaffenhet. Strafföreläg-
gande skulle vara avsett för de egentliga ordningsförseelserna. Den sålunda fastslagna grundsatsen synes man ej böra frångå.»
Kommittén avvisade tanken på att an- vända strafföreläggande i sådana fall, där frihetsstraff ingick i straffskalan. Det sak- nades också förutsättningar att höja gränsen för det antal dagsböter (högst 20) som kunde tas upp i föreläggandet. Ej heller ville kommittén föra in normerade böter under strafföreläggandet. Kommittén stannade vid att föreslå som enda ändring att 18-årsgrän- sen för institutets tillämpning slopades.
3.3.2 1954 års proposition
Under remissbehandlingen förordades bl.a. från RÅ:s sida att institutet skulle bli till- lämpligt i fråga om förseelser, för vilka fängelse i högst sex månader ingick i straff- skalan men där domstolarna regelmässigt dömde till bötesstraff. I prop. 19541200 framhöll dåvarande departementschefen, statsrådet Zetterberg, bl.a. (s. 31).
»Strafföreläggandet innebär ur principiell syn- punkt en betydande avvikelse från de allmänt gällande processrättsliga grundsatserna om ett kontradiktoriskt förfarande, nämligen att mate— rialet för avgörandet framlägges av två mot varandra stående parter och att avgörandet därefter träffas av ett från parterna helt fri- stående organ, domstolen. Detta förfarande har i brottmål sin största betydelse för bevispröv- ningen. Vid strafföreläggandet kan detta system sägas vara ersatt med en överenskommelse mellan parterna. De processuella garantierna för ett ur objektiv synpunkt riktigt avgörande är alltså mindre starka vid strafföreläggande än vid det ordinära rättegångsförfarandet. Med hänsyn härtill bör försiktighet iakttagas vid bestämmandet av tillämpningsområdet för insti- tutet strafföreläggande. Å andra sidan är att beakta att denna form för avgörande i hög grad besparar såväl det allmänna som den enskilde besvär och kostnader. Dessa synpunk- ter talar för att institutets användningsområde göres så vidsträckt som hänsynen till rättssäker- hetskravet medger.»
Departementschefen delade kommitténs uppfattning att institutet strafföreläggande ej borde komma till användning i andra fall än sådana som kunde betecknas som ord—
ningsförseelser. Med denna uppfattning kunde han ej förorda att institutets tillämp- ningsområde utsträcktes till att gälla även brott som kunde medföra frihetsstraff. Där- emot fann han skäl att något höja det antal dagsböter som kunde åläggas genom straff- föreläggande. Enligt vad i ärendet fram- kommit låg det gängse utmätta straffet för vissa ordningsförseelser över 20 dagsböter, och vid sammanträffande av flera ordnings— förseelser borde ej sällan antalet dagsböter bestämmas till mer än 20. Propositionen, som i dessa delar antogs av riksdagen (rskr 1954 nr. 332) innebar att gränsen för straff- föreläggandets tillämpningsområde höjdes till 40 dagsböter. Vidare upphävdes bestäm- melsen om underställning av strafföreläg- gandet i vissa fall liksom den stipulerade 18-årsgränsen för institutets användning.
3.3.3. Förslag vid 1958 års riksdag
En utvidgning av strafföreläggandets till- lämpningsområde aktualiserades på nytt 1958, då de sakkunniga för samordning av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten före- slog en utredning om vilka lagändringar som fordrades för att tillgodose önskemålet att använda strafföreläggande vid trafikbrott. Vid detta års riksdag föreslogs också (mo- tion 1958: II:B 189) att strafföreläggandet skulle kunna användas även då fängelse ingick i straffskalan för brottet men det uppenbarligen i det konkreta fallet inte blev fråga om annan påföljd än högst 40 dagsböter. Motionären ansåg vidare att det inte fanns anledning att begränsa institutets tillämpningsområde med hänsyn till måls- äganden. I de fall då målsäganden hade för- klarat sig ej ämna föra ersättningstalan borde enligt motionären hinder inte före- ligga att meddela strafföreläggande. Motio— nen avslogs av riksdagen.
I ärendet ansåg sig första lagutskottet (lLU 1958:B 13) inte ha skäl att frångå sin tidigare deklarerade uppfattning att strafföreläggandet endast borde användas vid egentliga ordningsförseelser och att detta institut ej borde komma ifråga vid
brott, som kunde medföra frihetsstraff. Utskottet anförde bl.a. följande (s. 20).
»En ökad användning av institutet synes i stället, i den mån den är påkallad, vara möjlig att genomföra på andra vägar. Utskottet har tidigare varit inne på tanken att man i detta syfte vid lagstiftningsarbetet på straffrättens område skulle i görligaste mån söka utsöndra de rena bagatellförseelserna till särskilda brotts- typer med allenast böter i straffskalan. I motio- nen har denna tanke ånyo upptagits, och motio- nären finner särskilt angeläget att en reform efter här skisserade linjer överväges beträffande trafikbrotten. För denna brottsgrupp, vilken ut- gör den ojämförligt största bland de brott, som i allmänhet medför allenast böter, har föreva- rande spörsmål helt nyligen aktualiserats genom en framställning till chefen för justitiedepart- mentet från de sakkunniga för samordning av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten. I denna framställning har nämligen hemställts om en utredning om vilka lagändringar som erfordras för att tillgodose önskemålet att strafföreläg- gande skall kunna användas vid trafikbrott. Enligt vad utskottet inhämtat överväges f.n. inom departementet frågan om ärendets fort- satta behandling. Vid kommande undersökning av detta spörsmål torde det även bli nödvändigt att uppmärksamma den i motionen väckta frågan om strafföreläggandeinstitutets utvidg— ning till att avse även brott, där målsägande finnes. Motionens syfte synes sålunda härigenom komma att bli i avsevärd mån tillgodosett. En mera vittomfattande undersökning, avseende åtskilliga andra brottsgrupper, kan i nuvarande läge icke anses påkallad eller lämplig. Därest den nu antydda vägen visar sig framkomlig och ändamålsenlig är det emellertid enligt utskottets mening önskvärt att efter hand genom denna metod ytterligare vidga området för strafföre— läggandeinstitutet.»
3.3.4. Trafikmålskommitténs förslag
Frågan om ökad användning av strafföre— läggande utreddes därefter av trafikmåls- kommittén i betänkandet Trafikmål (SOU 1963127). Kommittén föreslog att fängelse skulle utgå ur straffskalan för vårdslöshet i trafik, som ej var att bedöma som grov. Därmed öppnades ett nytt stort område för tillämpningen av strafföreläggandet. Försla- get innebar också att strafföreläggande borde kunna meddelas även om det fanns målsägande, nämligen om denne förklarat att han inte önskade föra talan om enskilt
I prop. 1966:100 anslöt sig dåvarande departementschefen, statsrådet Kling, till trafikmålskommitténs förslag. Han påpe- kade att förslaget utgick ifrån att målsägan- den även i fortsättningen skulle ha samma befogenheter i ansvarsdelen av ett brottmål och också ha samma rätt att föra talan om enskilt anspråk i sådant mål. Den förändring som åsyftades med förslaget gällde bara att om en målsägande inte ville agera i något— dera av dessa avseenden, hinder inte skulle föreligga att handlägga målet i förenklad ordning genom strafföreläggande.
Några remissinstanser hade hyst betänk- ligheter mot att en vidgad tillämpning av strafföreläggandet i enlighet med kommitté- förslaget kunde medföra att föreläggandet kom till användning i vissa fall som inte lämpade sig för beivran i sådan form. Bl.a. hade hävdats att domstolsbehandling i regel var lämpligare för sådana brott som ringa misshandel och hemfridsbrott eller vårdslös- het i trafik som inte var av mindre allvarlig beskaffenhet. Departementschefen anförde i anslutning härtill att det otvivelaktigt kunde förekomma fall där de formella för— utsättningarna för strafföreläggande förelåg men det ändå kunde vara olämpligt att använda denna handläggningsform. Åklaga- ren borde således innan han utfärdade ett strafföreläggande bedöma om denna form för beivrande i det särskilda fallet var lämp- lig eller inte. Detta var emellertid ingen nyhet, eftersom motsvarande bedömnings- frågor redan nu kunde förekomma. De— partementschefen anförde vidare (3. 104).
»För egen del hyser jag inte några betänklig- heter mot att man även med ett vidsträcktare tillämpningsområde för institutet anförtror åt åklagare att avgöra om ett mål är sådant att det bör handläggas genom strafföreläggande eller om det på grund av sin allvarliga beskaf- fenhet eller av annan särskild orsak bör hän- skjutas till domstols prövning. Med hänsyn till att det kan rymmas fall av helt olika beskaffen- het inom en och samma brottstyp anser jag dock att några gränslinjer inte kan anges på det sättet, att vissa brottstyper företrädesvis bör hänvisas till domstolsbehandling och andra till handläggning genom strafföreläggande.»
Trafikmålskommittén hade i sitt förut nämnda betänkande diskuterat möjligheten att låta strafföreläggandet omfatta sådana brott för vilka stadgades högst sex månaders fängelse men för vilka endast bötesstraff var aktuellt i det särskilda fallet.
Vid övervägande av de skäl som talade för och emot en sådan vidgad tillämpning av strafföreläggandet stannade trafikmåls- kommittén vid att avstyrka denna. Kom- mittén åberopade därvid att det principiellt var betänkligt att i allt för stor utsträckning ersätta det kontradiktoriska domstolsförfa- randet med den mera ensidiga handläggning som strafföreläggandet innebar. Vidare skulle en sådan utvidgning medföra att ett mycket stort antal brottstyper skulle komma att omfattas, bl.a. sådana som inne— bar kriminalitet i egentlig mening, något som kommittén inte kunde godta. Kom- mittén framhöll också att antalet brott med enbart böter i straffskalan avsevärt utökats genom brottsbalken och genom den före- slagna regleringen av trafikovarsamhet. Härigenom gavs ökat utrymme åt straff- föreläggandet. Användningen av institutet borde ytterligare kunna utvidgas genom att man inom Specialstraffrätten i högre grad än f.n. utformade särskilda straffskalor med enbart böter i strafflatituden.
I stället för en utvidgning av strafföreläg- gandets tillämpningsområde föreslog trafik- målskommittén införandet av en ny hand- läggningsform, benämnd stämningsföreläg- gande. Denna innebar att åklagare i stäm— ning förelade den misstänkte ett bötesstraff till godkännande. Godkändes detta, skulle åklagaren omedelbart sända in stämningen och övriga handlingar till rätten, som antingen kunde meddela dom i överens- stämmelse med föreläggandet eller besluta att målet skulle avgöras efter huvudförhand— ling. Även frågor om skadestånd, förver- kande m.m. skulle kunna handläggas i denna ordning. Stämningsföreläggandet skulle enligt kommitténs förslag kunna användas vid brott för vilka ej stadgas svårare straff än fängelse i sex månader.
Kommitténs förslag om stämningsföreläg- gande togs inte upp i prop. 1968z82. I stället förordade dåvarande departementschefen, statsrådet Kling, en fortsatt utvidgning av strafföreläggandets tillämpningsområde. Han framhöll därvid att bakom förslaget låg behovet av rationaliseringsåtgärder. Sär- skilt ville han fästa uppmärksamheten på den avsevärda ökningen av underrätternas målbalans. I fråga om de allmänna förut— sättningarna för en sådan reform anförde departementschefen bl.a. (s. 54).
»Det är min uppfattning att ytterligare refor- mer i sådan riktning kan ske utan avkall på rättssäkerheten. Jag vill i det sammanhanget erinra om de allmänna uttalanden jag gjorde i prop. 19661100 (s. 37—39) om den hänsyn som måste tas till rättssäkerhetssynpunkter. Beträf- fande en central rättssäkerhetssynpunkt — näm- ligen att man självfallet strävar efter materiellt riktiga avgöranden — framhöll jag sålunda, att allmän enighet råder om att domstolsför- farandet ger de starkaste garantierna i sådant avseende. Eftersom det ordinära domstolsför- farandet emellertid blir alltför betungande för den misstänkte och medför onödiga kostnader för det allmänna om det tillämpas också för obetydliga och erkända förseelser, har möjlig— heterna till förenklade förfaranden undan för undan vidgats. Jag framhöll också att, sett i ett vidare perspektiv, rättssäkerheten i samhället gagnas bäst genom en ordning där domstolsför- farandet i dess mest kvalificerade former väsent- ligen koncentreras till de särskilt invecklade och betydelsefulla målen. Stor hänsyn måste också tas till det viktiga rättssäkerhetsintresset att brottmålen blir avgjorda skyndsamt. När det gäller brott av mindre allvarlig beskaffen— het, uttalade jag att det inte kan anses rimligt att samhället anordnar ingående och dyrbara utrednings- och prövningsförfaranden, om den misstänkte själv inte gör anspråk härpå utan är villig att i summarisk ordning erkänna vad som läggs honom till last. Jag betonade slut- ligen, att en mera summarisk handläggning utan medverkan av domstol dock bör komma i fråga endast när den misstänkte inte har någon erin- ran däremot.»
Departementschefen framhöll att dessa synpunkter alltjämt ägde full giltighet. De borde därför vara vägledande vid de över- väganden som skulle göras i fråga om ytterligare straffprocessuella förenklingar.
Enligt departementschefen fanns två vä- gar som kunde leda till en utvidgning av strafföreläggandets tillämpningsområde. Den ena innebar att man på straffrättslig väg skapade särskilda brottstyper med endast böter i straffskalan — detta hade tidigare rekommenderats och prövats, t.ex. då fängelse togs bort ur straffskalan för vårdslöshet i trafik. Den andra vägen inne- bar att straffsatser med fängelse i straff- skalan behölls i fråga om vissa brott men att de ändå ansågs kunna handläggas genom strafföreläggande. Departementschefen val- de denna senare väg i propositionen. Sam- ma synsätt hade tidigare anlagts vid 1964 års ändring av bestämmelsen om åtalsunder- låtelse (20 kap. 7 5 p. 1 RB). Avgörande vikt skulle alltså fästas vid vilket straff som borde följa på brottet i det särskilda fallet, inte på straffskalan som sådan.
Propositionen innebar att viss möjlighet öppnades för användning av strafföreläg- gandet även vid brott, för vilket stadgades böter eller fängelse i högst sex månader men vilket inte förskyllde högre straff än sådant som kunde utkrävas genom strafföreläg- gande. Det framhölls dock att man vid en sådan reform borde gå fram med viss för- siktighet och hålla kontroll över vilka nya brottstyper som skulle föras in under insti- tutets tillämpningsområde. Förslaget inne- har att Kungl. Maj:t borde bemyndigas att meddela förordnande om att strafföreläg— gande fick användas vid vissa brott, i vilkas straffskalor ingick förutom böter även fängelse i högst sex månader. Om erfaren- heterna blev goda kunde sedan kretsen av de i sådant förordnande angivna brotten vidgas eller, om erfarenheterna gav anled— ning därtill, inskränkas. Vid Kungl. Maj:ts urval av de brottstyper som i första hand borde komma i fråga skulle beaktas om brottet till sin art var sådant att det var lämpligt för handläggning genom strafföre- läggande. Vidare borde vid urvalet särskilt eftersträvas att få med brott som var av frekvent natur, så att en arbetslättnad av betydelse uppstod för domstolarna. I första hand avsågs snatteri, egenmäktigt förfa— rande, bedrägligt beteende, våldsamt mot-
stånd, förseelse mot 80 &) uppbördsförord- ningen, förseelse mot 80 eller 81 & rus- drycksförordningen, när fråga ej var om grovt brott, samt olovlig jakt och olaga jakt, när fråga ej var om grovt brott.
I anslutning till att strafföreläggandets tillämpningsområde vidgades på nu angivet sätt borde en viss höjning ske av det antal dagsböter som fick åläggas genom straff- föreläggande. Detta motiverades framför allt av att inom systemets ram skulle komma att rymmas även brott av något allvarligare art, typiskt sett, än vad som hittills hade varit fallet. Departementschefen ansåg att man utan betänkligheter borde kunna höja gränsen till 50 dagsböter och, när det gällde gemensamt straff för flera brott, 60 dags- böter.
3.4. N uläget
Lagändringen 1968 har medfört att reglerna om strafföreläggande och den nya formen av summarisk, skriftlig handläggning genom polismans föreläggande av ordningsbot, har samordnats under 48 kap. RB.
Som allmän förutsättning gäller att de brott som kan bli föremål för strafföreläg- gande eller föreläggande av ordningsbot skall höra under allmänt åtal. Vid straff- föreläggande skall åklagaren fastställa det bötesstraff som brottet enligt hans mening förskyller. Det blir sålunda här fråga om en straffmätning i det enskilda fallet. Ord- ningsboten är däremot redan bestämd i den katalog över hithörande förseelser som RÅ upprättat i samråd med rikspolisstyrelsen (RÅ:s beslut senast den 15 januari 1973 om ordningsbot för vissa brott, SFS 1973:154). Polismannen har endast att pröva om en förseelse ägt rum och vilket straffstadgande som i så fall är tillämpligt, däremot inte bötesstraffets storlek.
Gemensamt för de båda instituten är att föreläggandet även kan ta upp egendoms förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan. Vidare gäller att om före— läggande utfärdats till godkännande inom viss tid, åtal inte kan väckas för brottet förrän denna tid förflutit utan att godkän-
nande inkommit. Godkännandet gäller som lagakraftvunnen dom.
3.4.1. Särskilda förutsättningar för utfärdande av strafföreläggande
Strafföreläggandet får användas dels i fråga om alla brott för vilka ej stadgas svårare straff än böter — dock ej normerade böter —— och dels i fråga om vissa i 1 & strafföre- läggandekungörelsen (l970:60) särskilt upp- räknade brott, för vilka stadgas böter eller fängelse i högst sex månader. Dessa brott utgör
a) brott i brottsbalken: vållande till kroppsskada eller sjukdom (3 kap. 8 & första stycket); ofredande (4 kap. 7 5); snatteri (8 kap. 2 5); egenmäktigt förfarande (8 kap. 8 5 första stycket); ' självtäkt (8 kap. 9 €)); bedrägligt beteende (9 kap. 2 & första stycket och andra stycket i den mån detta avser ringa brott); undandräkt (10 kap. 2 ä); olovligt brukande (10 kap. 7 5); skadegörelse (12 kap. 1 5); våldsamt motstånd (17 kap. 4 5); missfirmelse mot tjänsteman (17 kap. 5 å).
b) brott i Specialstraffrätten olovlig jakt enligt 28 å och 29 ä 1 mom. lagen (19382274) om rätt till jakt, om brottet ej är grovt; olaga jakt enligt 28 ä 1 mom. och 3 mom. första—tredje styckena jaktstad- gan (19382279), om brottet ej är grovt samt 29 ä 3 mom. och 5 mom. första stycket samma stadga; olovlig rusdrycksförsäljning enligt 80 och 81 åå rusdrycksförsäljningsförordningen (1954:521), om brottet ej är grovt; olovligt fiske enligt 34 och 35 åå lagen (19502596) om rätt till fiske; olaga fiske enligt 30 & fiskeristadgan (1954:607); brott mot 37 & naturvårdslagen (1964: 822);
brott mot 64 5 första stycket, 65, 66 åå, 67 å andra stycket och 70 & sjömans- lagen (19732282).
De brott som sålunda omfattas av straff- föreläggandets tillämpningsområde skall vara av mindre svårighetsgrad för att insti- tutet skall kunna användas. Det förut- sätts att brottet, om dagsböter stadgas, finnes förskylla högst 50 dagsböter eller, jämte annat brott, högst 60 dagsböter som gemensamt straff.
Strafföreläggande får inte utfärdas om förutsättningarna för allmänt åtal brister eller om föreläggandet ej tar upp alla brott av den misstänkte som enligt åklagarens vetskap förekommer till bedömning. Vidare gäller som uttryckligt hinder för strafföre- läggande att målsäganden förklarat att han ämnar föra talan om enskilt anSpråk i an- ledning av brottet eller begärt att åtal skall väckas. Om brottet är av sådan art att det bör föranleda ämbetsstraff, kan ej heller strafföreläggande användas.
Enligt 43 & åklagarinstruktionen (1964: 739) bör åklagare, om förutsättningar före- ligger, meddela den misstänkte strafföreläg- gande i stället för att väcka åtal. Behörig- heten är inte inskränkt i fråga om bötesbrott. Gäller det däremot sådant brott som anges i 1 & strafföreläggandekungörel- sen (l970:60) tillkommer behörigheten den som innehar eller uppehåller tjänst som chefsåklagare eller högre tjänst inom åkla- garväsendet. I fråga om brott som avses i 8 kap. 2 5, 9 kap. 2 5 och 10 kap. 2 & BrB (snatteri, bedrägligt beteende och undan- dräkt) är dock även annan åklagare som fullgjort minst två års tjänstgöring som åklagare efter det att han förvärvat behö- righet till åklagartjänst, behörig att utfärda strafföreläggande. RÅ kan förordna att denna behörighet utsträcks till att gälla även andra brott som anges i 1 & strafföreläg- gandekungörelsen (l970:60).
3.4.2. Bestämmelser angående förfarandet
Regler om utfärdande och godkännande av strafföreläggande finns intagna dels i 48
kap. 6—11 åå RB och dels i strafföreläg- gandekungörelsen (l970:60).
Strafföreläggandet utfärdas enligt särskilt formulär och undertecknas av åklagaren. Föreläggandet skall innehålla uppgifter om den misstänkte, om brottet med angivande av tid och plats för dess begående samt övriga omständigheter som fordras för att känneteckna det, om tillämpliga lagrum samt om det bötesstraff och den särskilda rättsverkan, som föreläggs den misstänkte.
Då strafföreläggande utfärdas till godkän- nande inom viss tid skall den misstänkte genom anteckning i föreläggandet eller på annat sätt upplysas om sättet för godkän- nandet och om den tid som fastställts där— för. Vidare skall han informeras om att åtal kan väckas efter den fastställda tiden, om godkännande inte sker.
Nämnda upplysningar lämnas på särskild blankett jämte inbetalningskort, som fogas till det tryckta formuläret för strafföreläg- gande.2 Enligt formuläret skall godkännande ske inom åtta dagar från föreläggandets datum. Därvid står två olika möjligheter till buds. Antingen kan den misstänkte under- teckna godkännandet på därför avsedd plats, dvs. förklara att han erkänner gärningen och underkastar sig det straff och den sär- skilda rättsverkan som förelagts honom, samt sända handlingen till rikspolisstyrelsens kontrollsektion. Eller också kan bötesbelop- pet omgående betalas in till rikspolisstyrel- sen, varvid betalningen gäller som godkän- nande, om det inte framgår att den miss- tänkte ej avsett att godkänna föreläggandet. Det sistnämnda förfaringssättet får dock inte tillgripas om särskild rättsverkan utöver bötesstraffet finns upptagen i föreläggandet.
Den som inte godkänner föreläggandet bör skriftligen meddela detta till rikspolis- styrelsen inom åtta dagar. Därvid bör anled- ningen till bestridandet anges.
Skriftligt godkännande av strafföreläggan- det får i den misstänktes ställe lämnas av befullmäktigat ombud för honom. Fullmak- ten skall ges in till åklagaren i huvudskrift
52 Exempel på strafföreläggandeformulär har intagits i bil. I.
och fylla anspråken enligt 12 kap. RB. Vidare skall fullmakten innehålla en förkla- ring att ombudet äger godkänna strafföre- läggandet på den misstänktes vägnar, upp- gift om det brott som godkännandet får avse med angivande av brottets art samt tid och plats för dess begående, uppgift om den högsta bötespåföljd som den misstänkte är villig att underkasta sig samt uppgift om särskild rättsverkan som är i fråga och som den misstänkte är villig att underkasta sig.
Enligt 59 kap. 5 & RB skall strafföre- läggande, som godkänts av den misstänkte, efter besvär undanröjas om godkännandet inte kan anses som en giltig viljeförklaring, om vid ärendets behandling förekommit sådant fel, att föreläggandet bör anses ogil- tigt eller om föreläggandet eljest ej överens- stämmer med lag.
Besvär prövas av den underrätt som ägt ta upp åtal för brottet. Besvärsinlagan skall inges inom ett år sedan åtgärd för verk- ställighet av föreläggandet företogs hos den misstänkte. Talan mot underrätts beslut kan föras i hovrätt som är slutinstans.
3.5. System för databehandling av strafförelägganden
3.5.1. Inledning
Sedan den 1 april 1970 sker uppföljning av samtliga strafförelägganden genom automa- tisk databehandling (ADB) vid rikspolis- styrelsen. Uppföljningen avser i princip alla åtgärder efter det åklagaren expedierat föreläggandet. Sålunda bevakas att godkän- nande inkommer från den misstänkte, alter- nativt att åtgärder vidtas som påkallas av bestridande eller uteblivet godkännande. Inbetalning av böter och belopp vid särskild rättsverkan konstateras med hjälp av ADB- systemet, som även framställer saköreslängd i de fall föreläggande godkänts men betal- ning inte kommit in till rikspolisstyrelsen inom föreskriven tid. I uppföljningen ingår slutligen expediering av en rad underrättel- ser om godkända förelägganden till olika myndigheter och brottsregister.
3.5.2. Systemets integration med övriga delsystem inom rättsväsendets informations- system (RI)
ADB-rutinen utgör ett delsystem inom rätts- väsendets informationssystem (RI) och reg- leras förutom av strafföreläggandekungörel- sen även av kungörelsen (1970:517) om rättsväsendets informationssystem. Rutinen för strafföreläggande är integrerad med ett flertal andra delsystem inom RI, t.ex. ruti- nerna för person- och belastningsregistret och för underrättelser till körkortsregister och riksskatteverkets särskilda straffregister. Vidare är strafförelägganderutinen samman- kopplad med delsystem för ordningsföre- lägganden och domar i brottmål därigenom att alla tre använder gemensam utskrifts- rutin för datamaskinellt framställda med- delanden. För strafförelägganderutinen an- vänds samma tabellrutin (innehållande uppgifter om myndighets namn, lagrum m.m.) som betjänar flertalet övriga del- system inom RI.
3.5.3. Systemets huvuddrag
Till ADB-systemet i vidsträckt mening anses höra även de arbetsmoment som utförs av polis- och åklagarmyndighet innan föreläg- gandet databehandlas. Följande redogörelse omfattar därför förloppet i dess helhet. En plan över systemets huvuddrag redovisas i figur 3:1 (5. 56).
Polismyndighet — eller i vissa fall tull- myndighet — upprättar en grundhandling vanligtvis i form av en s.k. primärrapport. Denna sänds till åklagaren som fattar beslut att strafföreläggande skall utfärdas.
Åklagaren har tillgång till en mallkatalog som innehåller typbeskrivningar av de mest frekventa gärningarna. En del är helt fasta medan andra har utrymme för viss variabel text. De fasta mallarna är avsedda för de fall då gärningsbeskrivningen skall tas in i meddelande från rikspolisstyrelsen till annan myndighet om godkänt föreläggande. Mal- larna med utrymme för variabel text utgör närmast exempel på lämpligt skrivsätt. Åklagaren har även möjlighet att utforma
gärningsbeskrivningen med helt fri skrivning utan att använda mall över huvud taget. Det anses emellertid angeläget att ett kon- centrerat skrivsätt tillämpas.
Vid åklagarmyndigheten skrivs föreläg- gandet ut på ett blankettset innehållande fyra exemplar jämte ett postgiroinbetal— ningskort. Det första exemplaret stannar hos åklagarmyndigheten och utgör diarieblad och arkivexemplar medan det andra skickas till rikspolisstyrelsens registerbyrå för data- behandling. De återstående två exemplaren skickas tillsammans med inbetalningskortet i vanligt brev till den misstänkte. Ärendet är därefter i princip avslutat vid åklagar- myndigheten.
Vid rikspolisstyrelsen blir inkomna före- lägganden föremål för viss kontroll och där— efter stansning på hålremsa. Om åklagaren angivit gärningsbeskrivningen enligt mall kan stansningen i denna del begränsas till mallnummer.
Efter datamaskinella kontroller lagras uppgifter om föreläggandet i ett bevaknings- register i datamaskinen. I detta register noteras därefter inkommet godkännande samt betalning av böter eller avgift vid sär- skild rättsverkan. Även inkommet bestri- dande tillförs bevakningsregistret och resul— terar i en s.k. återremiss till åklagaren som därefter har att pröva huruvida åtal skall väckas.
Då särskild anledning förekommer att pröva huruvida godkännande föreligger, verkställs sådan prövning av en vid riks- polisstyrelsen stationerad åklagare, vilken förordnats av RÅ. Sedan 1970 innehar chefsåklagaren Eugen Glas detta förord- nande. Vissa uppgifter angående hans pröv- ning av inkomna strafförelägganden redo- visas i bilaga 6.
Om den misstänkte inte hörs av sänds från datamaskinen en påminnelse om före- läggandet. Detta sker 14—20 dagar efter det föreläggandet utfärdats. Förhåller sig den misstänkte alltjämt passiv, framställer datamaskinen efter ytterligare tre veckor en påminnelse för delgivning med honom.
Denna tillställs polismyndigheten i den ort där den misstänkte bor. Polismyndigheten har att verkställa delgivning snarast och senast inom tre månader. Om godkännande fortfarande sex månader efter det föreläg- gandet utfärdats inte kommit in till riks- polisstyrelsen, sker vid denna tidpunkt alltid återremiss till åklagaren.
Då det i bevakningsregistret konstaterats att ett föreläggande godkänts men att betal- ning av böter och eventuella avgifter inte skett senast den femtonde i andra månaden efter godkännandet, förs den bötfällde upp i en datamaskinellt framställd saköreslängd. Maskinen framställer även indrivningshand- lingar som tillsammans med saköreslängden skickas till länsstyrelsen.
I de fall godkänt strafföreläggande skall föranleda underrättelse till myndighet, sker utskrift maskinellt i enlighet med de anvis- ningar åklagaren gjort på blanketten då han utfärdat föreläggandet. Föreskrivna statis— tiska uppgifter lämnas på magnetband till Statistiska centralbyrån.
Uppgifter om utfärdade och godkända förelägganden skall i vissa fall antecknas i centralt och lokalt polisregister. För sådant ändamål lämnas uppgifter på magnetband till rikspolisstyrelsens person- och belast— ningsregister samt maskinellt framställda meddelanden till de manuella polisregistren hos rikspolisstyrelsen och lokal polisstyrelse.
Underrättelse till körkortsregister enligt 119 & körkortskungörelsen (1972z592) sker genom att rikspolisstyrelsen lämnar uppgif- terna på magnetband till bilregisternämn- den. Den underrättelseplikt som föreskrivs i kungörelsen (l955:512) om skyldighet att meddela vissa uppgifter till riksskatteverket fullgörs genom att rikspolisstyrelsen över- sänder maskinellt utskrivna meddelanden. Dessutom lagras uppgifterna på magnetband hos rikspolisstyrelsen för att möjliggöra en uppbyggnad av ett framtida ADB-register.
3.6 Erfarenheter av den praktiska tillämpningen av strafföreläggandet
3.6.1. Enkätundersökningen
För att få en uppfattning om åklagarnas inställning till strafföreläggandeinstitutet i dess nuvarande form och för att få synpunk- ter på eventuella förändringar genomförde brottmålsutredningen i april 1973 en enkät bland 43 slumpvis utvalda åklagarmyndig- heter. Härutöver har överläggningar hållits med RÅ samt åklagarmyndigheterna i bl.a. Stockholm, Göteborg och Malmö. De syn- punkter som härigenom kommit fram, har legat till grund för den fortsatta framställ- ningen.
3.6.2. Tillämpningsområdet
Åklagarna anser i allmänhet att strafföre- läggandeinstitutet kan tillämpas beträffande samtliga brott som omfattas av 48 kap. RB och 1 & strafföreläggandekungörelsen även om viss tvekan tycks råda i fråga om brottet vållande till kroppsskada eller sjuk- dom (3 kap. 8 & BrB). Det stora flertalet åklagare anser att det skulle vara till för- del om ytterligare brott kunde föras inom institutets tillämpningsområde. Några åkla- gare vill ha mera generella utvidgningar (t.ex. alla brott på vilka kan följa böter, alla brott inom Specialstraffrätten med böter i straffskalan) medan andra anger vissa speciella brott, som skulle kunna beivras genom strafföreläggande (t.ex. grov olovlig körning, rattonykterhet, ringa häleri och häleriförseelse). Flertalet av tillfrågade åkla- gare anser inte att det finns skäl att göra någon skillnad i bedömningen av brott mot Specialstraffrätten och sådana som hänförs till brottsbalken. En åklagare anser att det skulle vara naturligt om strafföreläggande fick användas i de fall, där behörighet fanns att underlåta åtal enligt 20 kap. 7 & första stycket punkt 1 RB.
Nuvarande regler om det högsta dagsbots- straff som får åläggas genom strafföreläg- gande (50 dagsböter eller vid flera brott 60 dagsböter) medför ibland att strafföreläg-
gandeinstitutet inte kan användas, där det enligt vissa åklagare med fördel skulle kunna tillämpas. Detta kan t.ex. gälla vid vissa brottbalksbrott (snatteri och ringa misshandel) men ibland även vid andra brott som t.ex. vid upprepade olovliga körningar och andra trafikbrott. Nuvarande behörig— hetsregler i fråga om rätten att utfärda strafföreläggande för brott, upptagna i 1 & strafföreläggandekungörelsen, anses vara alltför restriktivt utformade. Det finns inte tillräckliga skäl att ha en regel, som förbe- håller den rätten till chefsåklagare. En all- män uppfattning synes vara att varje åkla- gare med något års yrkeserfarenhet bör ha behörighet att utfärda strafföreläggande inom hela tillämpningsområdet.
3.6.3. Målsägandens intresse
Strafföreläggande får som förut nämnts inte utfärdas om målsäganden förklarar att han ämnar föra talan om enskilt anspråk i an- ledning av brottet eller begär att åtal skall väckas. I praktiken inträffar ibland att måls- äganden framför ersättningsanspråk — ofta avseende ett ringa belopp. Hinder föreligger då att utfärda strafföreläggande. Inte sällan framgår av utredningen i fallet att den miss- tänkte såväl erkänner brottet som medger ersättningsanspråket. Den här upptagna frå- gan aktualiseras främst vid vårdslöshet i trafik men också t.ex. vid skadegörelse, misshandel, bedrägligt beteende och egen— mäktigt förfarande. En majoritet av till- frågade åklagare uttalar sig för att måls- ägandeanspråk skall kunna tas upp i straff— föreläggande. Delade meningar råder om hur långt man härvid skall gå (ingen be— loppsgräns, 1.000—500—100 kronor). Den allmänna inställningen är dock att anspråket skall vara ostridigt eller medgivet.
3.6.4 Förverkande och annan särskild rättsverkan
Strafföreläggandet skall bl.a. innehålla upp- gift om det straff och den särskilda rätts-
verkan, som föreläggs den misstänkte. Särskild rättsverkan innefattar bl.a. förver- kande av egendom, t.ex. varor vid olovlig varuinförsel, narkotika, mopeddelar. Även annan rättsverkan än förverkande förekom— mer, t.ex. uttagande av fordonsskatt, dubbel hundskatt, jaktvårdsavgift och älgavgift. Tillämpningen av dessa regler tycks inte erbjuda några speciella svårigheter i praxis. Ett problem av mera allmän räckvidd har påtalats av en åklagare. Det gäller bestäm— melsen i 27 kap. 7 & RB om att åtal skall väckas inom en månad, sedan beslag verk- ställts. Denna tidsfrist måste bevakas, vilket medför merarbete. Den angivna månads- fristen har slopats på vissa områden (se t.ex. narkotikastrafflagen) utan att några olägen— heter kunnat påvisas.
3.6.5. Ytterligare frågor upptagna i enkäten
Endast undantagsvis synes förekomma att åklagare för att tillgodose kravet på allmän— prevention väcker åtal i stället för att ut- färda strafföreläggande. RÅ har vid sam- manträffande med utredningen också uttalat, att strafföreläggande i princip skall utfärdas i de fall där detta lämpligen kan ske.
Inte sällan utfärdas strafföreläggande även om den misstänkte förnekar brottet. Detta gäller särskilt vid bagatellförseelser såsom fylleri eller överträdelser av parke- ringsföreskrifter. Förhållandet kan ibland vara det, att den misstänkte under utred- ningen lämnar sådana uppgifter att de i sak innefattar ett erkännande. På liknande sätt handläggs mål, där den misstänkte förnekar brottet men förklarar sig villig att godkänna strafföreläggande. Åklagaren skall dock vara övertygad om att brott begåtts.
Det förekommer mera sällan att den misstänkte begagnar sig av möjligheten att ställa fullmakt för någon att godkänna ut- färdat föreläggande. I förekommande fall gäller det främst fylleriförseelser eller brott som utlänningar begår på genomresa. Vid sådana tillfällen kan dock fullmaktsinstitu— tet vara av värde.
Om strafföreläggande bestrids föranleder detta ibland att utredningen kompletteras, vanligtvis på det sättet att nytt förhör hålls med den misstänkte. Som regel följer där- efter ett åtal. I ett mindre antal fall är invändningen sådan, att målet av åklagaren skrivs av eller att åtalsunderlåtelse medde- las. Någon åklagare ifrågasätter om inte reglerna om godkännande kan utformas så att den misstänkte, om han vill bestrida föreläggandet, har att inom viss tid skriftli- gen komma in med sådant bestridande. Om den misstänkte ej bestrider föreläggandet skall hans passivitet medföra att föreläggan- det gäller som lagakraftägande dom.
Från någon åklagare har efterlysts möj- ligheter för åklagare att i vissa fall själv undanröja strafföreläggande, t.ex. strafföre- läggande som godkänts efter det parkerings- bot eller ordningsbot godkänts. Även frågan om förenklade regler för återkallelse av ut- färdat strafföreläggande har tagits upp i enkäten.
Vissa av de frågor som tagits upp av åkla- garna kommer utredningen att behandla i senare avsnitt av betänkandet.
3.6.6. Åklagarnas straffmätning
En fråga som påkallar särskild uppmärk- samhet gäller åklagarnas praxis ifråga om straffmätningen. Vid de kontakter utred- ningen tagit med åklagare på olika håll i landet framgår att myndigheterna regelmäs— sigt upprättar vissa generella riktlinjer (schabloner) och anvisningar. Inom många län upprättas sådana riktlinjer av länsåkla- garen. Därvid tas hänsyn till domstolspraxis och det är vanligt att anvisningarna utarbe- tas i samråd med företrädare för domsto- larna.
Från åklagarhåll har emellertid framhål— lits att det i praktiken visat sig svårt att följa domstolarnas praxis eftersom den varierar i hög grad dels mellan olika dom— stolar och dels inom varje domstol. Det är ofta tingsnotarier som dömer i här aktuella mål. »Prutningar» på de i strafföreläggan- dena upptagna bötesbeloppen förekommer
inte sällan, vilket anses minska förtroendet för strafföreläggandesystemet.
Inom andra åklagardistrikt saknas skrift- liga riktlinjer för straffmätningen men frågan diskuteras fortlöpande vid åklagar-
Figur 3:I. Plan över nuvarande handläggning.
Förkortningar
PBR = Person— och belastningsregister RPS = Rikspolisstyrelscn RSV = Riksskatteverket
Primärhand- lingar från polis/tull
Åklagaren kontrollerar
möten inom länet och vid inspektioner. När det gäller förseelser inom ordningsbotsom- rådet följs de av RÅ bestämda ordnings- botsbeloppen.
Mall- katalog
Mall- katalog
och skriver under var- efter distribution sker _
2 ex till den misstänkte
Misstänkt
Godkännande/ betaln/bestri- dande/bevis om mottagande
Delgivning Åklagare PER
] ex till RPS
Sakörcslängd
1 ex till åklagarens diarium
RPS stansning RPS dator
Bevakn register
Kör- korts- reg Polismyndighet Övriga myn- digheter SOU 1974: 27
4. Vissa uppgifter beträffande utländsk rätt1
4.1. Inledning
De följande uppgifterna om utländsk rätt skall främst avse att exemplifiera skilda alternativa problemlösningar, vilka bedömts vara av intresse som underlag för utred- ningens diskussion om hur de mindre brott— målen bör behandlas av polis, åklagare och domstolar. Uppgifterna är hämtade till största delen från Danmark, Finland och Norge men även i viss omfattning från Eng- land och Västtyskland. Redogörelsen tar inte upp de berörda länderna vart för sig utan är avsedd att ge en problemorienterad översikt.2
4.2 Ett par spörsmål om terminologi och organisation
Som hjälpmedel för distinktioner i vad avser processuell behandling och straffrättsliga påföljder används i många länder termino- logiska klassificeringar av brottsliga gär— ningar. Som exempel härpå kan nämnas följande (de grövsta varianterna nämns först):
Danmark: Forbrydelser — forseelser. Denna indelning karakteriseras i litteraturen som »ojuridisk». Mer exakt görs skillnad mellan statsadvokatsager (de »egentlige» straffesager) och politisager.
Finland: Förseelse används ofta som beteckning för ett lindrigt brott. Någon klar terminologisk distinktion mellan förseelser och andra brott görs emellertid inte.
Norge: Forbrytelser _ forseelser. For— brytelser är sådana straffbara handlingar som är nämnda i en viss del av strafflagen eller som kan medföra straff av viss svårig— hetsgrad.
England: Indictable offences — summary (petty) offences. Indelningsgrunden har att göra med frågan huruvida rättegång med jury eller rättegång med »magistrates” courts» (»petty sessional divisions») kan bli aktuell.
Västtyskland: Verbrechen — Ubertret- ungen —— Vergehen. Såsom en särskild grupp tillkommer »Ordnungswidrigkeiten». En så- dan gärning, ofta kallad »Verstoss», faller inte inom begreppet »Straftat». Den utgör en »Zuwiderhandlung» som är sanktionerad genom en särskild ekonomisk påföljd, »Geldbusse», inte avsedd som ett straff utan som »ein Aufruf zur Ordnung».
En annan terminologisk fråga, som dess— utom har betydelsefulla organisatoriska aspekter, avser gränsdragningen mellan polisiära myndigheter och myndigheter med åklagarfunktioner. Härvidlag representerar England och Västtyskland två ytterligheter.
I England finns visserligen en grupp av
l Detta avsnitt har utarbetats av utredningens expert P. 0. Bolding.
2 Förhållandena i Finland redovisas dock särskilt under avsnitt 4.7. Vissa utförliga och detaljerade uppgifter om straffprocessuella insti— tut i främmande länder har lämnats i tra- fikmålskommitténs betänkanden »Trafikmål» (SOU 1963:27) och »Förundersökning» (SOU 1967:58).
jurister med speciella åklagarfunktioner (i ledningen står en Director of Public Prose— cutions), men dessa åklagare befattar sig bara med mera svårartade indictable offen- ces. I övrigt är principen att åtal skall kunna anställas av vilken enskild person som helst. Normalt sker det genom polisens försorg, varvid polisen representeras av en polisman. I mera komplicerade fall uppdrar polisen åt solicitors (konsulterande jurister) och barristers (domstolsadvokater) att för- bereda och utföra talan på det allmännas vägnar (for the Queen).
I Västtyskland finns däremot liksom i Sverige en åklagarkår (Staatsanwaltschaft), vars arbetsuppgifter är klart avgränsade från polisens (Polizei). Polisen saknar behörighet att ta initiativ till rättegång.
I Danmark ingår politimesteren i åklagar- organisationen (under riksadvokaten och statsadvokaterna). Han har alltså en dubbel funktion: dels som chef för den lokala poli- siära verksamheten, dels som initiativtagare till rättegångar (utom i sådana grövre brott- mål som faller inom högre åklagares exklu- siva kompetens).
I Finland har vissa offentliga åklagare —— länsmännen på landsbygden —— samtidigt funktioner som polischefer, under det att andra åklagare — stadsfiskalerna i de större städerna — har renodlade åklagaruppgifter. Som länsåklagare tjänstgör polisinspektö- rerna och som landets högste åklagare justitiekanslern.
Norge har en ordning som i stort sett svarar mot den som råder i Danmark. På- talemyndigheten inbegriper politiet, dvs. vissa angivna befattningshavare inom polis- väsendet. Forbrytelser åtalas av riksadvoka— ten (i undantagsfall) eller av statsadvoka- terna. Politiet åtalar forseelser.
Efter dessa antydningar rörande termi- nologi och organisation skall en översikt ges beträffande de mindre brottmålens behand- ling på olika nivåer. Vilka kan ta initiativ till beivrande av smärre brott? Vilka organ är behöriga att träffa avgöranden i olika former?
I England har den enskilde medborgaren, som nyss nämnts, en nästan oinskränkt rätt att beivra brott, även sådana som inte varit riktade mot honom. I de övriga här behand- lade länderna är den enskildes rätt att ta initiativ beroende på om han är att betrakta som målsägande (Sverige och Finland), foruretted (Danmark), fornaermet (Norge) eller Verletzter (Västtyskland).3
Den åtalsrätt som tillkommer målsägan- den (denna term används här sammanfatt— ningsvis såvitt gäller alla länderna) kan vara principal (självständig rätt att åtala, obero- ende av åklagarens åtalsrätt) eller subsidiär (inträder under förutsättning att åklagare beslutat att inte åtala). I huvudsak gäller att åtalsrätten är principal i Finland samt sub- sidiär i Norge. I Danmark har åklagaren åtalsmonopol såvitt gäller de flesta brotten, och i Västtyskland krävs ett särskilt förfa- rande, Klageerzwingungsverfahren, om en målsägande vill, mot åklagarens önskan, få åtal till stånd.
Målsägandens skadeståndsanspråk kan i regel, om skadeståndsgrunden inte är sär- skilt komplicerad, behandlas i samband med åtal som anställts av åklagaren, och i vissa fall kan åklagaren ta målsägandens intres- sen till vara i det sammanhanget. I Dan- mark gäller att målsäganden själv måste göra skadeståndskrav gällande i det fallet att brottsmålsprocessen är summarisk (poli- tisag eller tilståelsesag).
Målsägandens roll som upplysningskälla i rättegången varierar i betydande män. I Finland (liksom i Sverige) råder förbud mot hörande av målsäganden som vittne. I Dan- mark däremot hörs målsäganden som vittne (utan ed; vittneseden avskaffades generellt i Danmark 1965). Även i Norge hörs måls- äganden som vittne, såvida han inte har partsställning. I Västtyskland prövar rätten om målsäganden skall beediga utsaga som han avgivit. I England finns inget behov av
” En mer utförlig redogörelse för utländsk rätt finns i en nyligen publicerad avhandling: Lars Heuman, Målsägande, Stockholm 1973, s. 21 ff.
någon specialregel, eftersom vittnesmål under ed kan avläggas även av parterna.
4.4 Polisen
Vid sidan av de traditionella polisiära upp— gifterna — att förhindra brott, att bedriva brottsspaning och utredning, att tillhandagå åklagare och andra myndigheter — före— kommer i viss utsträckning att polisen träf- far avgöranden som innebär att brottsliga gärningar blir förenade med påföljder.
Av speciellt intresse härvidlag är det regelsystem som på senare tid införts i Väst— tyskland och som knyter an till den tidigare nämnda distinktionen mellan å ena sidan Ordnungswidrigkeiten, å andra sidan Straf— taten (som i sin tur indelas i Verbrechen, Vergehen och Ubertretungen). Ordnungs- widrigkeiten, vilka alltså ej betraktas som brott (trots att däri ingår t.ex. en såpass allvarlig gärning som att framföra motor- fordon med mer än 0,8 promille alkohol i blodet), handläggs i förvaltningsmässig ordning enligt bestämmelser som tillkommit på förbunds- eller delstatsnivå. En Ord- nungswidrigkeit kan leda till att förvalt- ningsmyndigheten, om målet inte avskrivs, ger varning (Verwarnung), eventuellt i före- ning med en mindre ekonomisk påföljd (Verwarnungsgeld), eller meddelar Buss- geldbescheid. Genom förbunds- eller del- statslagstiftning är avgjort vilka förvalt- ningsmyndigheter som skall ta befattning med Ordnungswidrigkeiten. Uppgiften faller i väsentlig mån på polisen. Särskilt gäller detta vid Verkehr-Ordnungswidrigkeiten, vilka delvis är specialreglerade genom en särskild vägtrafikstadga (Strassenverkehrs- gesetz). —— Beträffande Straftaten har poli- sen viss möjlighet att agera självständigt såvitt gäller den minst kvalificerade brotts- gruppen, nämligen Ubertretungen. Jämlikt 153 & Strafprozessordnung (StPO) kan poli- sen besluta att inte göra någon utredning när gärningsmannens skuld är obetydlig (gering). En Ubertretung kan också ge poli- sen anledning att begagna institutet Straf- verfiigung (StPO & 413). Detta institut ger polisen möjlighet att med förbigående av
åklagarmyndigheten utverka påföljder för Ubertretungen direkt vid underrätterna (Amtsgerichte): ensamdomare (Amtsrich— ter) fastställer då utan huvudförhandling _ och utan att vara bunden av polismyndig— hetens förslag -— påföljd för gärningen (har han betänkligheter mot att avgöra saken utan huvudförhandling kan han översända handlingarna till åklagarmyndigheten). Strafverfiigung kan avse inte bara böter utan också vissa andra påföljder, bl.a. Fahr— verbot.
Den engelska rättsordningen ger inte i samma mån som den västtyska utrymme för polisiärt inflytande över påföljderna. Man har varit ovillig att tilldela andra organ än domstolarna något slags dömande verksam- het. Ett undantag är parkeringsböterna, som administreras på polisiär nivå.
I Finland förekommer vid sidan av bötes- straff »penala avgifter». Den praktiskt vik- tigaste av dessa är parkeringsboten, vars uttagande polisen ombesörjer. I övrigt är i Finland —— liksom, ännu mer markant, i Danmark och Norge — de polisiära funk- tionerna sammanbyggda med åklagarfunk- tionerna på ett sådant sätt att en redogö- relse för systemet lämpligen bör ta sikte på vad som sker på åklagarnivå.
4.5. Åklagarna
En dansk politimester är som tidigare påpe- kats både polischef och åklagare. Han har betydligt större rörelsefrihet än en svensk åklagare. Huvudregeln är att politimesteren självständigt väcker åtal (rejser tiltale) i politisager (statsadvokaten kan dock i vissa fall ingripa). Åtalsplikten är anpassad efter opportunitetsprincipen: åtal kan undlades eller _— om det redan är väckt —— frafaldes (enligt 723 & Retsplejeloven krävs för vissa fall att sådan fråga underställs riksadvoka— ten eller justitsministeren). Ett tiltalefrafald kan förenas med det villkoret att den åta— lade (sigtede) åtar sig att betala böter eller skadeersättning. Även påtalebegraensninger kan ske, t.ex. i det fallet att en misstänkt har erkänt vissa gärningar men förnekat andra. Om en lagöverträdelse inte antas
kunna medföra strängare påföljd än böter 600 DKr kan bodeforelaeg ges. I svårare fall kan bpdevedtagelse komma i fråga på rät- tens initiativ (se härom närmare nedan).
Åklagaren i Finland har inte så stor frihet att agera självständigt. Det nya institutet strafforderförfarande (lag 1970) ger dock möjlighet till en förenklad procedur i mindre brottmål. I detta förfarande är den normala gången följande: En polisman gör upp ett skriftligt straffanspråk enligt åklaga- rens anvisningar. Om åklagaren godkänner polisens åtgärder sänder han strafforder— handlingarna vidare till strafforderdomaren (underrättens ordförande eller en särskilt förordnad ledamot). Denne avgör ärendet genom att döma högst till det bötesstraff som påyrkats. Den åtalade har rätt att genom anmälan inom en vecka göra saken till föremål för domstolens handläggning.
I Norge har opportunitetsprincipen drivits längre än i Danmark. Åtal (påtale) kan underlåtas när det föreligger sådana sär- skilda omständigheter att åtalsmyndigheten efter en sammanfattande värdering finner övervägande skäl tala för att åtal inte bör ske — särskilt när det har gått lång tid sedan handlingen företogs eller den miss— tänkte är ung eller ostraffad eller andra särdeles förmildrande omständigheter före- ligger. I stället för att åtala kan påtalemyn- digheten utfärda forelegg för godkännande (vedtagelse) av den misstänkte (siktede). Detta kan ske inte bara såvitt gäller for- seelser utan också i vissa fall när det gäller forbrytelser. Ett forelegg kan avse inte bara böter utan även exempelvis skadestånd till målsägande och saksomkostninger till det offentliga.
Såvitt gäller Västtyskland är det särskilt institutet Strafbefehl som påkallar uppmärk- samhet. Detta kan komma till användning vid Ubertretungen och Vergehen (StPO & 407). Domaren i en Amtsgericht (Amtsrich- ter) kan, på begäran av en Staatsanwalt, fastställa ett straff genom ett skriftligt Strafbefehl, vilket medför att huvudför- handling inte behöver ske. Ett Strafbefehl kan avse inte bara böter utan även frihets- straff upp till tre månader jämte en hel del
andra sorters påföljder. Strafbefehl får inte förekomma om domaren »Bedenken hat, ohne Hauptsverhandlung zu entscheiden» (& 408).
Den åtalade blir inte i förväg tillfrågad om han är villig att underkasta sig ett för- farande med Strafbefehl. Sedan Strafbefehl getts måste han emellertid ta ställning till om han vill godta avgörandet. Detta blir verkställbart om inte den åtalade kommer med invändning (Einspruch). Konsekvensen av att han gör invändning är att Strafbe- fehl anses som en nullitet och att saken hänskjuts till en huvudförhandling som blir helt fristående från det tidigare förfarandet.
4.6 Rättegång i mindre brottmål
När ett lindrigt brott givit anledning till rättegång behöver rättegången inte nödvän- digtvis få samma utformning som om den skulle ha avsett något grövre brott. De behandlade ländernas rättsordningar ger exempel på vissa speciella regler som ger rättegången i de mindre brottmålen en mera summarisk prägel. (Det förekommer också avvikelser i jämförelse med rättegångsord- ningen i Sverige, som har vidare aspekter).
Av särskilt intresse är reglerna i Dan- mark för hörande av vittnen. Det förekom- mer inte där någon form av vittnesed eller försäkran. Den danska motsvarigheten till den svenska bestämmelsen om mened — »afgiver falsk forklaring for retten» —— är alltså inte kopplad till någon ed eller för- säkran. Bestämmelsen är tillämplig inte bara på vittnen utan också på parterna i tvistemål samt på »syns- og skonsmaend». Den danska Retsplejelov innehåller (& 925) särskilda regler om tilståelsessager (vilka regler får ses i samband med principerna för instansordningen: vissa brottmål skall, i den mån de inte kan behandlas som tilståel- sessager, tas upp direkt i andra instans, landsretten). Någon egentlig förhandling förekommer inte i en tilståelsessag. Förut— sättningen är att den tilltalade under för- undersökningen gjort ett oförbehållsamt erkännande, som bestyrks av omständighe- terna. Samtycke till den summariska proce-
duren krävs av den tilltalade och av politi- mesteren. Stämningsansökan krävs inte. Dom ges av forundersogelsesret, dvs. ensam- domare (utan domsmaend). — Av stort intresse är även institutet advarsel. Finner domaren vid en ringa förseelse att den till- talade är skyldig —— erkännande är inte någon oundgänglig förutsättning _ kan han utdela en varning (advarsel) i stället för att »afsige dom». En annan lika intressant variant utgör institutet badevedtagelse. Om en lagöverträdelse inte är belagd med svå- rare påföljd än böter eller konfiskation kan domaren, om han inte betvivlar den tilltala- des skuld, acceptera en bodevedtagelse i stället för att själv ge en dom. Om politi- mesteren är närvarande vid rätten —— vilket han inte är skyldig att vara — krävs att han samtycker till åtgärden.
I Norge kan underrätten (herreds- eller byretten) i vissa fall vara organiserad som forhorsrett, vilket innebär att den består av ensamdomare (inga domsmenn, men i stället ett rettsvitne). Forhorsretten avgör målet utan stämning (tiltalebeslutning) och huvudförhandling om den tilltalade oförbe- hållsamt erkänner och samtycker till for- horsrettens dom. Även grova brottmål kan i princip behandlas i denna ordning, men i praktiken har förfarandet främst betydelse såvitt gäller mål om mindre allvarliga brott.
Den summariska brottmålsprocessen i England, vid Magistrates' Courts, bygger till stor del på medverkan av fredsdomare (justices of the peace), vanligen utan juri- disk utbildning men biträdda av juridiska funktionärer, clerks (vilka ofta samtidigt har praktik som solicitors, dvs. konsulte- rande advokater). Det finns cirka 1000 Magistrates” Courts (»petty sessional divi— sions»). Vid summarisk handläggning funge- rar i en sådan domstol minst två freds- domare, biträdda av en clerk. Förfarandet präglas ofta av formlöshet (i påtaglig mot— sats till vad som gäller i jurymålen).
4.7 Handläggning av mindre brott i Finland
Under ett studiebesök i Finland har utred- ningen inhämtat vissa uppgifter som är av
intresse för svenska förhållanden. I utred- ningens direktiv framhålls särskilt att det finska strafforderförfarandet bör uppmärk- sammas. Utredningen har ansett att en när- mare redogörelse för detta institut bör ges plats i detta kapitel.
4.7.1. Strafforderförfarandets uppbyggnad
Strafforderförfarandet har nyligen revide- rats genom en lag den 27.2. 1970/ 146. Straff- orderförfarande kan tillämpas vid handlägg- ningen av förseelser, som är underkastade allmänt åtal, om åklagaren inte yrkar strängare straff än böter och särskilda skäl inte kräver att saken handläggs i normal ordning. Om viss egendom eller ekonomisk nytta skall förklaras förverkad, får värdet därav inte överskrida 1 000 mark. Med för- seelse avses till allmän underrätts kompe- tens hörande brott, för vilket inte »med tanke på föreliggande omständigheter» är stadgat strängare straff än böter eller fäng— else i sex månader.
Målsättningen med 1970 års lagändring var framför allt att utveckla strafforderför- farandet så att handläggningen av de stän- digt ökande trafikförseelserna kunde bli smidigare, men samtidigt hade man för ögo- nen handläggningen av andra mindre brott, särskilt de ringa förmögenhetsbrotten. De nya stadgandena om förmögenhetsbrott, som trädde i kraft den 1 september 1972, har gjort det möjligt att använda straff- orderförfarandet i fråga om sådana brott som butikssnatterier, mindre bedrägerier och förskingringar. Den väsentligaste bety- delsen har lagreformen fått för handlägg- ningen av butikssnatterier. Möjligheten att handlägga egendomsbrott genom straffor— derförfarande begränsas emellertid därav att många egendomsbrott är målsägande- brott. Andra sådana mindre brott, beträf- fande vilka man kan använda strafforder— förfarandet, är t.ex. egenmäktigt tillgrepp eller lindrig förskingring. Även lindrig miss- handål (på allmän plats) och tredska mot polis är förseelser som faller inom ramen för strafforderförfarandet. Enligt uttalanden under förarbetena till nämnda lagändring
krävs för rationalisering av domstolarnas och åklagarnas arbete och underlättande av den tilltalades ställning att strafforderför- farandet används i fråga om förseelser, så snart laga förutsättningar föreligger och sär- skilda skäl inte påkallar handläggning vid domstol. En tillämpning av strafforderför— farandet på nya brottstyper bör dock alltid ske i samförstånd med strafforderdomaren.
I mål, vid vars handläggning målsäganden skall beredas tillfälle att föra talan, kan strafforderförfarande användas under förut- sättning att målsäganden samtycker till för- farandet. Enligt den gamla lagen kunde i dessa fall strafforderförfarande endast an- vändas under förutsättning att målsäganden uppgav att han inte hade några andra an- språk mot den misstänkte än möjligen straff- anspråk. Denna ändring har i praktiken möjliggjort lagföring av t.ex. snatterier genom strafforder.
Själva förfarandet gestaltar sig på föl— jande sätt. 1) Straffyrkandet framställs (i regel) av polisman på åklagarens vägnar, varvid den misstänkte samtidigt delges. 2) Handlingarna sänds till vederbörande åkla- gare för granskning. 3) Åklagaren sänder handlingarna till strafforderdomaren, dvs. i häradsrätt häradshövdingen eller i stället för denne av hovrätten förordnad notarie och i rådstuvurätt dess ordförande eller lagfaren ledamot av rätten. 4) Om den miss- tänkte inte motsätter sig förfarandet, fast- ställer domaren straffordern. Strafforder fastställs dock inte om det framkommit om- ständigheter, som uppenbarligen talar mot åtalet eller på grund av vilka den misstänkte borde lämnas obestraffad av domstol eller domaren av annan orsak anser att straff- order inte kan utfärdas. I dessa fall sänder domaren handlingarna tillbaka till åklaga- ren. —— Ändringssökande genom ordinarie rättsmedel av strafforderbeslut är inte till- låtet.
Önskar den misstänkte motsätta sig straff- orderförfarandet, bör han göra anmälan därom till vederbörande domstols kansli inom en vecka från det han fick del av meddelandet om straffanspråket. Därvid förfaller Strafforderförfarandet och den
misstänkte får meddelande om tid och plats för handläggning av målet vid domstol. Målet handläggs i normal ordning vid dom- stol. Avgörande kan träffas även om den tilltalade uteblir utan laga förfall. Om målet avgjorts på detta sätt, är ändringssökande medelst ordinarie rättsmedel inte möjligt.
Åklagaren övervakar framställandet av straffyrkandet, men han kan givetvis även själv framställa yrkandet och verkställa del- givningen. I praktiken går det emellertid till så att åklagaren endast granskar de av polismannen till honom sända handlingarna, undertecknar dem och sänder dem till vederbörande strafforderdomare (straffor- derlagen 7—8 55). I lagen betonas speciellt åklagarens skyldighet att vid behov vidta åtgärder för att komplettera förundersök- ningen och att rätta eventuella fel. Även den tilltalade kan ta initiativet till detta. Ifall åklagaren vill ändra redan delgivet straffyrkande (t.ex. i fråga om straffets stor- lek eller för att rätta ett fel) hör han åter— kalla det tidigare straffyrkandet och se till att ny delgivning sker. Återkallandet kan även ske därför att åklagaren anser att yrkandet saknar grund eller att han önskar meddela åtalseftergift (strafflagens promul- gationsförordning 15 ä 2 mom. eller Väg- trafiklagen 9 å ä).
Vid behov kan för handläggningen av strafforderärenden förordnas biträdande åklagare, till vilka justitiekanslern vanligen utser innehavare av högre polisbefattning (polisbefäl). Biträdande åklagare är därvid underställd länsåklagaren eller annan av justitiekanslern förordnad åklagare. Vid Helsingfors polisinrättning är t.ex. de biträ— dande åklagarna underställda förste stads- fiskalen.
Som ett exempel på den successiva utvidg- ningen av tillämpningen av strafforder kan nämnas, att år 1971 framställdes vid brotts- avdelning i Helsingfors, polisinrättning 268 straffyrkande, följande år 744 och 1973 till och med utgången av maj månad närmare 700.
Tabell 4:l Genom strafforderförfarande i Finland fastställda bötesstraff 1965—1970 (första instans)
År Samtliga bötestraff i tusental Strafforder Alla bötes- ——+—————— i tusental straff utom för fylleri för annat summa fylleriböter: (4316) brott andel straff-
orderfall %
1965 67 160 226 174 67 1966 68 168 236 184 69 1967 65 188 254 203 73 1968 41 172 213 167 73 1 969 . 1 8 l 1 81 1 37 75 1970 . 193 193 1 5 1 78
Tabell 4.2 Genom strafforderförfarande i Finland fastställda bötesstraff 1970 (första
instans)*
Brottstyp Samtliga Antal Strafforder- bötes- straff— fall i pro- straff order cent av
samtliga bötesstraff %
Hindrande av tjänsteman (162 SL) 1.683 1.312 78 Lindrig misshandel (21:7 SL) 2.142 402 19 Snatteri (28:1 SL) 2.697 200 7 Tullförsnillning, skatteförsnillning (38:11 SL) 682 129 19 Ofog m.m. på offentlig plats (4217 SL) 4.727 4.245 90 Olaga införsel av alkohol 1.718 298 17 Övriga brott mot alkohollagstiftningen 4.687 4.652 99 Lag om skjutvapen 290 106 37 Värnpliktslagen, utom förfallolös utevaro 315 313 99 Innehav av vapen vid nöjestillställning 143 131 92 Innehav av alkohol vid nöjestillställning 2.372 2.256 95 Övriga brott mot lagen om off. nöjestillst. 3.838 3.698 96 Fiskerilagen 400 283 71 Lagar om skogsskydd 188 135 72 Jaktlagen, utom olaga älgjakt 868 711 82 Förordning om flyttningsbetyg 145 140 97 Polislagen 1.205 1.170 97 Lag om radioanläggningar 742 323 44 Trafikstadgan för järnvägarna 233 231 99 Överlåtelse av motorfordon åt berusad förare 374 110 29 Ovarsamhet i trafik 35.929 21.990 61 Övriga trafikbrott 109.852 107.040 97 Samtliga brott exklusive straffl.brott 172.694 144.040 83 Samtliga brott 192.585 150.542 78
* Brottstyper för vilkas del antalet strafforder understiger 100 har utelämnats. Tabellen
bygger på preliminära uppgifter från Statistikcentralen.
3 Dessa uppgifter har lämnats av specialforskaren Patrik Tömudd vid Kriminologiska forsk- ningsinstitutet i Helsingfors.
4.7.3. Vissa synpunkter på straff- orderförfarandet, lämnade av en strafforderdomare*
Behandlingen av strafforderärenden har på ett ändamålsenligt sätt kunnat inordnas i domstolarnas arbetsprogram. Ärendena för- bereds och utskrivs av domsagans notarie och granskas och undertecknas av domaren. På framställning av häradshövdingen kan hovrätten även förordna notarien att själv- ständigt fastställa strafforder. I rådstuvurät- ter handlägger avdelningens ordförande eller annan lagfaren medlem av rådstuvu- rätten strafforderärendena och fastställer desamma.
Åtminstone statistiskt sett har någon större kritik mot strafforder inte kunnat förmärkas, då endast cirka en procent av strafforderärendena anmälts till domstols— handläggning. Därvid har i cirka 5 procent av fallen den tilltalade frikänts, i 10 procent har lägre böter utdömts och i resten av fal- len har samma böter ådömts såsom i straff- anspråket föreslagits. En skärpning av straffet torde vara ytterst sällsynt vid dom- stolshandläggning men kan förekomma i undantagsfall.
Res judicata problem kan tänkas uppstå, i synnerhet i stora distrikt. Det förefaller dock som om dessa problem uppstår endast i det fall att något formellt fel begås. Man kan t.ex. tänka sig att åklagaren sänder in flera meddelanden om straffanspråk vilka gäller samma förseelse, men vilka inkom— mit från olika polispatruller och den till- talade inte förstår att göra någon invänd- ning. Någon effektiv kontroll från domsto— lens sida i detta avseende torde vara ytterst svår att ordna på ett ändamålsenligt sätt. Samma problem kan uppstå då det inom samma tingslag finns flera åklagare. Dock förefaller res judicata problemen inte vara av någon praktisk betydelse.
Strafforderdomarens reella betydelse be- ror givetvis på hans personliga egenskaper. Han kan etablera ett nära samarbete med åklagaren och med den sistnämnde utarbeta straffskalor för de vanligast förekommande förseelserna inom distriktet. Han kan med
åklagaren redan på förhand komma överens om en gränsdragning bland de ärenden som kan handläggas med strafforder och de fall vilka bör handläggas av domstol. Sådant samarbete förekommer veterligen i stor utsträckning åtminstone på mindre orter. Om sådant samarbete inte etablerats synes strafforderdomarens betydelse vara mera av gummistämpelnatur, emedan han ogärna ändrar det föreslagna bötesstraffet väl med- veten om det byråkratiska maskineri som kommer att igångsättas vid en eventuell ändring.
Strafforderdomaren känner sig därför i praktiken bunden till strafforderanspråket. Även om han anser att en smärre justering av bötesbeloppet borde ske för att överens- stämma med de straffskalor han tillämpar, förekommer det mera sällan att han ut- dömer ett lindrigare straff än vad i an- språket föreslagits. Förfarandet är ändå så summariskt att det inte alltid ur hand- lingarna framgår om speciella omständighe- ter föranlett polismannen att ange ett högre bötesbelopp än det vanligen förekommande. Dessutom synes de föreslagna böterna vara i stort sett enhetliga och uppvisar i prakti- ken blott mindre divergenser. Till strängare straff kan strafforderdomaren icke enligt finsk lag döma.
Erkännande i strafforderärenden tillmäts stor betydelse. Redan lagtexten anger att om den misstänkte inte bestrider förseelsen, anteckning härom är tillfyllest såsom den misstänktes utsaga. Bestrider den misstänkte förseelsen fordras tilläggsutredning till strafforderanspråket. I praktiken kan denna tilläggsutredning vara rätt obetydlig emedan man ofta anser att den tilltalade kan anses ha medgivit straffanspråket, då han icke anmält saken till domstolshandläggning.
Eftersom gemene man torde uppfatta ett straff utdömt med strafforder som lindri- gare än ett straff utdömt vid domstol, kan det i vissa fall från allrnänpreventiv syn- punkt vara bättre att förseelsen handläggs vid domstol, där handläggningen framför
* Dessa synpunkter har lämnats av tingsdoma- ren Nils af Björkstén, Finland, i samband med utredningens studiebesök.
allt är mera offentlig och kanske mera verklig än det anonyma strafforderförfaran- det. Vid domstol borde sålunda handläggas förseelser av likartad beskaffenhet som be— gås upprepade gånger av samma person. Vidare borde föras dit sådana av unga per— soner begångna brott vilkas strafflatituder in abstracto ligger över 6 månader, förseel- ser vilka i och för sig anses vara ringa men där påföljden kan ha stor betydelse, ärenden där målsägandenas intressen är av stor bety- delse samt fall vilka kan ha prejudicerande betydelse för ortsbefolkningen. Som exem- pel på sistnämnda fall kan nämnas ett vanligen rätt obetydligt trafikärende, vars avgörande dock visar de rättsvårdande myn- digheternas inställning till och tolkning av bestämmelserna vid förhandenvarande om- ständigheter.
Bedömningen av straffet in concreto kan även medföra att åklagarens och straffor- derdomarens åsikter går isär och att doma- ren sålunda är ovillig att fastställa straff- ordern. Såsom exempel kan nämnas kolli— sion med personskada som påföljd. Vål- lande av kroppsskada, för vilken gärning straffet utgår med böter eller frihetsstraff högst två års fängelse, är straffbar om per- son förorsakats kroppsskada eller sjukdom som icke är ringa. Bedömningen gäller då om skadan är ringa eller icke. Ett annat exempel gäller frågan om en förseelse skall uppfattas som snatteri eller stöld.
Av det ovan sagda torde framgå att det är ytterst svårt att dra en exakt gräns mel— lan de ärenden som kan handläggas genom strafforder och de ärenden som, ehuru det i lagen stadgade straffet för förseelsen med— ger strafforderhandläggning, ändå från all- män preventiv synpunkt eller av andra skäl bör handläggas av domstol.
5 Allmänna riktlinjer för en reform
5.1. Utvecklingen inom straffprocessrätten
5.1.1. Vidgat utrymme för lagföring utan domstolsmedverkan
Behovet av reformer, som avser att förenkla det straffrättsliga förfarandet och skapa möjligheter till summarisk handläggning av mindre brott utan domstolsmedverkan, har ett givet samband med den allmänna krimi- nalitetsutvecklingen. I ett samhälle, där det kriminaliserade området när mycket långt och årligen närmare en miljon brott föran— leder någon form av straffrättslig reaktion, måste man av praktiska skäl finna andra vägar än lagföring på straffrättslig väg för att åstadkomma den nödvändiga kontrollen. Brottmålsutredningen har i sina tidigare betänkanden behandlat denna fråga (SOU 1971:10, 1973:13). I den mån straffrättsskip- ning ändå anses nödvändig är därmed inte sagt att brottet behöver lagföras vid dom- stol. En viktig fråga blir sålunda att bestäm- ma gränserna för sådan lagföring som kan ske utanför domstolarnas sessionsrum. Det ligger därvid nära till hands att begränsa domstolsprövningen med hänsyn till brotts- lighetens svårighetsgrad och i första hand koncentrera domstolarnas verksamhet på sådana överträdelser som inte bedöms som ringa brott.
Utvecklingen har gått i denna riktning och medfört en betydande utvidgning av området för straffrättsliga ingripanden utan domstolsmedverkan. Som framgår av redo-
görelsen i kap. 3 tillkom institutet strafföre- läggande i samband med nya rättegångsbal- kens införande 1948. Intill dess skulle i princip alla brott oavsett svårighetsgrad handläggas vid domstol. Avsikten var från början att strafföreläggandet bara skulle tillämpas vid smärre förseelser och institutet kringgärdades med betydande restriktioner. Efterhand som positiva erfarenheter vunnits av systemets tillämpning och en betydande upprustning skett av åklagarväsendet, har strafföreläggandets tillämpningsområde ut— vidgats. Det täcker i dag en stor del av den mindre brottsligheten.
Ett ytterligare steg mot förenklad och summarisk handläggning av mindre brott togs 1968 då systemet med föreläggande av ordningsbot infördes. Därmed gavs möjlig- het för den enskilde polismannen att själv gripa in mot och beivra smärre ordnings- och trafikförseelser. Ifråga om parkerings- förseelser infördes flera år tidigare en sär- skild ordning, enligt vilken även trafiköver- vakare som inte är polisman kan anmana den felparkerande att erlägga s.k. parke- ringsbot. Ett av syftena med dessa reformer var att avlasta polisens och åklagarnas arbetsbörda. Dessa mindre förseelser föran- ledde tidigare så gott som alltid utfärdande av strafföreläggande.
Den fortlöpande utvidgningen av möjlig- heterna till summarisk handläggning av mindre brott utan domstolsmedverkan bör sättas i samband med en utveckling mot
ökat utrymme för åtalsrestriktioner. Sedan gammalt gäller i vårt land en allmän prin- cip om absolut åtalsplikt men denna har successivt urholkats. Det finns sålunda i dag relativt stora möjligheter för åklagare att underlåta åtal såvitt gäller vissa brott och brottsförövare. Även polismannens möjlig- het att ge rapporteftergift, om brottet be- döms som obetydligt, har vidgats. Man kan säga att sådana beslut som innebär avståen- de från straffrättsligt ingripande, när brott konstaterats, också utgör en form av dö- mande verksamhet. (Jfr möjligheten för domstol att besluta om påföljdseftergift, 33 kap. 4 & tredje stycket BrB). Frågan hur långt man bör gå i sådan åtalsbegränsning av opportunitetshänsyn utreds f.n. av den år 1970 tillsatta åtalsrättskommitte'n.
I direktiven för denna kommitté uttalade departementschefen, statsrådet Geijer, bl.a. följande.
»Med nuvarande ordning utreds inte sällan fall där det starkt kan sättas i fråga om inte arbetet utgör ett slöseri med rättväsendets resurser. Inte minst för allmänhetens förtroende för rättsorganen är det av vikt att rättsväsendet inte utnyttjas för uppgifter som inte ter sig meningsfulla. En önskvärd prioritering försvå- ras med nuvarande regler för åtal och förunder- sökning. Det är angeläget att möjligheterna till ratio- nalisering av arbetet inom rättsväsendet och prioritering av angelägna uppgifter tas tillvara på bästa sätt. Härigenom blir det möjligt att använda resurserna för mera angelägna upp- gifter. Frågorna om utredning av brott samt lagfö- ring och påföljder bör mot bakgrund av den nu antydda utvecklingen och tidigare framförda förslag tas upp till ett samlat bedömande. Principen att samhället genom utredning, lag- föring och straff eller andra tvångsåtgärder skall ingripa mot varje känd lagöverträdelse har passerats av tiden. Det finns lika litet i Sverige som i andra länder praktiska möjlig- heter att upprätthålla den fullt ut. Samhällets strävanden bör i ökande utsträckning inriktas på att med andra medel än lagföring beivra lagöverträdelser samtidigt som rättsväsendets resurser koncentreras på den grövre brottslig- heten och andra från samhällssynpunkt särskilt angelägna uppgifter såsom övervakning av trafiken, allmän ordning och säkerhet.
Som framgår av vad jag nu anfört kan en
omprövning av åtalsbestämmelserna komma att leda till en avsevärt vidgad användning av möjligheten att underlåta åtal. Utredningen bör med hänsyn härtill överväga om tillämpnings- området för åtalsunderlåtelse liksom f.n. bör hänföras till vissa typfall av undantagskaraktär eller om reglerna bör utformas mera allmänt. Utredningsarbetet kan sålunda komma att leda till att principen om absolut åtalsplikt överges och helt eller delvis ersätts med principen om relativ åtalsplikt.»
Sammanfattningsvis kan sägas att utveck- lingen hittills på straffprocessrättens områ- de lett till en markant förändring av de rättsvårdande myndigheternas funktioner. För domstolarnas del innebär utvecklingen att de till stor del befriats från lagföring av mindre, i de flesta fall erkända och okomp- licerade brott. Härigenom kan skapas för— utsättningar för en uppdelning mellan förseelser som kan handläggas utan dom- stolsförhandling och brott som måste prö— vas av domstol. Någon sådan legal upp— delning mellan brott och förseelser finns dock inte i vårt land men väl i många andra länder, bl.a. Danmark och Norge.
Utvecklingen kan åskådliggöras genom följande tabell 5:I, utvisande antalet bötes— fall på domstols-, åklagar- och polisnivå under en fyraårsperiod.1
Av tabellen framgår att man kan notera en kraftig minskning av antalet strafföreläg— ganden 1969, varemot svarar en motsvaran— de ökning av antalet förelägganden av ordningsbot. Även antalet utfärdade anma— ningar om parkeringsbot har ökat 1969. Därefter har en successiv ökning skett av såväl strafförelägganden som förelägganden av ordnings— och parkeringsbot medan anta- let domstolsavgöranden fortsatt att sjunka.
En jämförelse mellan antalet domstolsav— göranden och det totala antalet avgöranden utan domstolsmedverkan framgår av följan- de tabell 5.'2. Däri har även tagits med antalet personer, vilka åklagaren beslutat att ej åtala för brott.
1 Uppgifterna är hämtade från Kriminal- statistik del. 2, Domstols- och åklagarstatistik, SOS 1972 och 1973. Uppgifterna gäller antalet personer, varvid den som lagförts vid flera olika tillfällen under redovisningsåret vid varje till- fälle räknas som en person.
1968 1969 1970 1971 Böter av domstol 94 660 67 825 61 721 51 418 Böter genom strafförel. (godkända) 227 876 127 690 150 987 165 156 Böter genom ordningsbot (godkända) 87 288 178 686 150 434 151 747 Böter genom parkeringsbot (inbetalade) 461 642 421 803 464 902 430 083
Tabell 52 Till böter dömda personer och bes lutade åtalsunderlåtelser
År Dömda av Dömda genom Beslut om åtals- domstol strafförel., underlåtelse
ordnings- och (antal personer) parkeringsbot
1968 94 660 776 806 30 658 1969 67 825 728 179 27 903 1970 61721 766 323 26131 1971 51 418 746 986 29 700
5.1.2 Domstolsavgöranden på »handlingarna»
En av grundprinciperna för rättegången i brottmål är muntlighet vid huvudförhand- lingen. Rättegångsbalken markerade i detta hänseende en reaktion mot den äldre pro- cessordningen, enligt vilken domstolsavgö- randen i stor utsträckning grundades på skriftliga attester och utsagor i protokoll och andra handlingar. En förutsättning för att muntlighet och omedelbarhet skall kunna upprätthållas i domstolsprocessen är att parterna också personligen inställer sig vid förhandlingen. Under förarbetena till RB uttalades dock att man realistiskt måste räkna med avsteg från kravet på personlig inställelse i mindre brottmål. Tidigare hade det varit vanligt att de som instämdes till tinget ställde fullmakt för annan att svara på åtalet eller att de ingav skriftliga erkän- nanden. Även om det föreslagna systemet med strafföreläggande i stor utsträckning borde komma till användning vid sådana erkända förseelser, kunde man inte bortse
ifrån möjligheten att den tilltalade skulle utebli från huvudförhandlingen i vissa fall. Rörde det sig om mindre brottmål och kunde den tilltalades skuld nöjaktigt utredas utan hans personliga hörande, borde förut- sättningar finnas att döma i hans utevaro. I RB infördes också en föreskrift som möjlig- gjorde detta (se ovan s. 40).
Utvecklingen efter RB:s tillkomst har visat att det också funnits behov av en sådan regel. Av den enkät bland landets tingsrätter, vilken utredningen låtit utföra, framgår sålunda att en betydande del av de mindre brottmålen handläggs av domsto- larna i den tilltalades utevaro. Processmate— rialet utgörs av förundersökningsprotokoll (polisrapport och protokollsanteckningar) vari kan utläsas den tilltalades inställning till brottet. I vissa fall kan den tilltalades uppgifter i protokollet utgöra det enda till- gängliga materialet. Ibland finns särskild bevisning, t.ex. hörande av vittne som åbe- ropats av åklagaren. Vid tingsrätterna hän- der det inte sällan att den tilltalade sänder in ett skriftligt erkännande av brottet och i
förekommande fall medgivande av fram- ställt ersättningsanspråk före huvudförhand- lingen.
Som närmare redovisats i kap. 3 förekom— mer det också på många håll att tingsrätten i samband med kallelse till huvudförhand- ling sänder s.k. erkännandeformulär till den tilltalade, varvid denne erbjuds möjlighet att sända in skriftligt erkännande. I formu- läret anges att han i så fall inte behöver inställa sig till huvudförhandlingen.
Från straffprocessrättslig synpunkt inne- bär användningen av erkännandeformulär i viss mån en återgång till den skriftliga handläggning som utmärkte äldre rätte- gångsordning.2 I praktiken innebär ett ådö- mande av straff i den tilltalades utevaro att grundprinciperna för rättegången sätts ur spel. Domstolen har i verkligheten i stort sett samma underlag för prövning av skuld- frågan som åklagaren har för utfärdande av strafföreläggande.
5.1.3 Allmänna synpunkter på utvecklingen
Den markanta minskningen av domstolsin- flytandet i vad gäller lagföringen av mindre brott kan förefalla betänklig. Betänklighe- terna synes i så fall i första hand gälla hän— synen till rättssäkerheten. Då beaktas dock bara en sida av rättssäkerheten, nämligen antagandet att avgörandena blir mera mate— riellt riktiga genom domstolsbehandling. Det är emellertid såsom framhållits i prop. 1968:82 (s. 49 ovan) också ett viktigt rätts- säkerhetsintresse att målen blir avgjorda skyndsamt.
Man bör emellertid ej bortse ifrån att det kan vara lockande för den misstänkte att skriftligen erkänna och godkänna ett straff- föreläggande för att därmed på ett enkelt och smärtfritt sätt kunna komma ifrån obe- haget av en rättegång. Det är också möj- ligt att den misstänkte i vissa fall kan tän— kas vilja godkänna föreläggandet utan att han själv är övertygad om att det föreligger något brott. Det kan vidare finnas miss— tänkta som godkänner av okunnighet utan att de har klart för sig vilka förutsättningar som gäller för straffansvar och vilka konse—
kvenser som kan följa av ett godkännande utöver själva bötesstraffet (t.ex. registrering i körkortsregister, hos nykterhetsnämnd osv.) Om ansvarsfrågan i stället prövades av domstol kan den möjligheten inte uteslutas att den misstänkte skulle gå fri. Det sagda medför att man kan rikta viss kritik mot strafföreläggandet. Tankar i sådan riktning framfördes redan i samband med institutets tillkomst och utgjorde bl.a. motiv för de tidigare föreskrifterna om underställning av strafföreläggande i vissa fall vid domstol. Den avgörande frågan måste emellertid bli vilken betydelse man bör tillmäta ett klart och entydigt erkännande.
I brottmål gäller allmänt den regeln att erkännandet väger mycket tungt från bevis- synpunkt. Erkännandet är dock inte absolut gällande mot den misstänkte såsom är fallet i dispositiva tvistemål. Med tillämpning av den fria bevisvärderingens princip skall rät- ten enligt 35 kap. 3 & RB pröva erkännan- dets värde. Processlagberedningen framhöll att erkännandet i mål om grovt brott inte kunde läggas till grund för domen med mindre det styrktes av andra omständighe- ter. I mål rörande mindre brott kunde erkännandet däremot anses utgöra tillräck- lig bevisning (SOU 1938:44 s. 380).
Enligt utredningens mening måste man i dylika mål utgå ifrån att en rättskapabel person som skriftligen avger ett erkännande också är fullt införstådd med innebörden därav. Om någon undantagsvis erkänner och godkänner strafföreläggande för att slippa besvär och obehag av en rättegång, försätter han sig själv i en situation som inte rimligen kan beaktas från rättsvårdens sida. Förhållandet blir detsamma om erkän- nande avges skriftligen till domstol för att den tilltalade skall slippa att inställa sig vid huvudförhandling.
2 Enligt 17 kap. 36 & äldre RB gällde den legala bevisregeln att erkännande utgjorde fullt bevis såvida »den som tillkäres, och till laga ålder kommen, och ej vanvettig är, Vidgår fri- villigt saken inför rätta och ej därtill pint, skrämd, eller svikligen förledd är». Endast vid mycket allvarliga brott gällde som regel att man inte kunde »fällas på egen bekännelse, utan de omständigheter finnas, som bekännelsen styrka».
Brottmålsutredningen anser därför att en sådan invändning mot strafföreläggandet inte har någon större bärkraft. Det är emel- lertid angeläget att den misstänkte noga informeras om rättsverkningarna av erkän— nande och godkännande av strafföreläg- gande. Han bör också ha möjlighet att få rättshjälp för rådgivning och nödvändig sådan information. Härtill kommer att den åklagare som utfärdar strafföreläggandet har att pröva ansvarsfrågan utifrån olika aspekter. Man bör räkna med att det före- ligger ett erkännande i förundersöknings— protokoll eller polisrapport och att detta erkännande stöds av omständigheterna i övrigt. Om den misstänkte inte avgett något erkännande under polisutredningen kan förutsättningar ändå finnas för utfärdande av strafföreläggande, men i så fall endast om åklagaren vid en samlad bedömning fin- ner att den misstänkte begått gärningen och att denna utgör brott.
En annan kritisk invändning mot en vid- gad tillämpning av strafföreläggandet gäller de begränsningar, som härigenom kan upp- stå i fråga om påföljdsvalet. Om strafföre- läggandet tillgrips kan endast böter ådömas. Eftersom åklagaren som regel bara har till- gång till sporadiska anteckningar om den misstänktes personliga förhållanden, har han i allmänhet ingen möjlighet att pröva om andra påföljder än böter är lämpligare i det särskilda fallet, vilket skulle leda till att han bör avstå från att utfärda strafföreläg- gande och i stället hänskjuta målet till dom— stols prövning i påföljdsfrågan. Principen uttrycks i 1 kap. 7 & BrB enligt vilken vid val av påföljd skall, med iakttagande av vad som krävs för att upprätthålla allmän lag— lydnad, fästas särskilt avseende vid att på— följden är ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället. De situationer där åklagaren i praktiken kan ställas inför ett påföljdsval gäller främst handläggningen av sådana brott för vilka förutom böter även stadgas fängelse i högst sex månader, dvs. där en stor del av påföljdskatalogen kan bli tillämplig. Generellt gäller att påföljden överlämnande till särskild vård kan tillgri— pas vid alla brott, även sådana som har
Enligt utredningens mening synes ej hel- ler denna invändning väga särskilt tungt. En förutsättning för att strafföreläggande skall kunna utfärdas är att brottet in con- creto förskyller böter. De brott med fäng- else i straffskalan, vilka enligt Kungl. Maj:ts förordnande hänförts till strafföreläggandets tillämpningsområde, är av sådan art att de i realiteten behandlas som rena bötesbrott.a I den mån annan påföljd än böter undan- tagsvis aktualiseras, synes det alltid före- ligga speciella omständigheter vilka regel- mässigt framkommer redan under polis- utredningen, t.ex. omfattande tidigare kriminalitet, försvårande omständigheter vid brottet, allvarliga alkoholproblem. Man måste räkna med att åklagaren härvidlag är observant och i förekommande fall avstår från att utfärda strafföreläggande. I allmän- het torde det dock vara försvarligt att utdö- ma böter även i dylika situationer vid den ringa brottslighet som det här är fråga om.
Förhållandet kan bli annat om utveck- lingen går mot en fortsatt utvidgning av strafföreläggandets tillämpningsområde och andra typer av brott med högre strafflatitu- der kan komma i fråga. I så fall måste åkla- garen mera ingående pröva frågan om påföljdsvalet, innan han utfärdar strafföre- läggande.
Den mera principiella frågan, vilken bety- delse ett minskat domstolsinflytande i rätts- skipningen kan tänkas få från brottspreven- tiv synpunkt, bör också ägnas uppmärk- samhet.
Det står klart att den offentliga domstols— förhandlingen med den tilltalade instämd att svara på åtalet inför sittande rätt (och med allmänhetens uppmärksamhet riktad på må— let) har en helt annan, allvarstyngd prägel av straffrättsligt ingripande än mottagandet av ett strafföreläggande. Men kan domsto— lens och då särskilt domarens agerande antas ha självständig betydelse från brotts- preventiv synpunkt och alltså bidra till att brottsligheten i samhället hålls tillbaka?
3 Se betänkandet Snatteri (SOU 1971:10) s. 50 och Aspelin, Böter i stället för frihetsstraff, NTfK 1973 s. 53.
Den allmänna föreställningen synes vara att det är domen, dvs. det officiella tillkän- nagivandet att den tilltalade gjort sig skyldig till brott och att detta brott skall följas av ett straff, som verkar brottsavhållande. Dels kan domen tänkas få en sådan verkan indi- viduellt genom att den dömde får sig en tankeställare för framtiden, dels kan domen verka generellt brottsförebyggande genom att den blir känd för andra och avhåller dessa från brott eller på något sätt förbätt- rar deras moral.
Genom att man på detta sätt koncentre- rar intresset till domen — och motsvarande skulle i viss mån kunna gälla det godkända strafföreläggandet — negligerar man helt frågan, vilken betydelse det straffrättsliga förfarandet har från gämingens förövande fram till domen. Brottmålsutredningen har i tidigare betänkande hävdat att redan upp— täckten av ett brott och de omedelbara åt— gärder detta kan medföra (brottsanmälan, polisförhör etc.), för många människor har en klart preventiv effekt, tillräckligt av- skräckande för att de inte på nytt skall för- sätta sig i denna situation.* Frågan gäller nu vilken betydelse man i detta hänseende bör tillmäta själva rättegångsförfarandet.
En rättegång innebär en upplevelse för många deltagare. En sådan upplevelse kan tänkas ha viss betydelse såsom orsaksfaktor i individens framtida beteende. Han kan tänkas reagera på en mängd olika sätt. Han kan få ökad respekt för samhälleliga nor- mer. Men reaktionen kan också bli den motsatta och innebära att han för framtiden reagerar negativt på sådana företeelser som har med lag och rätt att göra. På något sätt reagerar han emellertid alltid och vanligen sprider sig reaktionen ut över en större eller mindre krets i hans omgivning.
Dessa iakttagelser kan ge anledning till slutsatsen att rättegångens vara eller inte vara är en fråga som måste behandlas också från andra utgångspunkter än sådana som man vanligen diskuterar i processrätten, t.ex. de som gäller rättssäkerhet, process- ekonomi eller de inblandades bekvämlighet. Det är tänkbart att rättegången som sådan — om den organiseras rationellt just för
detta syfte —— kan vara en brottsförebyg- gande faktor. Det är t.o.m. tänkbart att rättegången härvidlag skulle kunna spela en så viktig roll att den i viss mån skulle kunna träda i stället för de traditionella påfölj- derna, varigenom alltså en lindring i på- följdssystemet skulle kunna genomföras.
Mot denna bakgrund kan man självfal- let hysa betänkligheter mot den skedda ut- vecklingen som innebär att en stor del av den mindre brottsligheten undandras dom- stols prövning. Men man måste realistiskt räkna med att en återgång till den situation som rådde före 1948, då i princip alla brott fördes till domstols prövning, är helt otänk- bar. Ett system med förenklad, summarisk handläggning av mindre brott kan i dag inte undvaras av praktiska skäl. Man kan där- emot med skäl ifrågasätta hur långt tillämp- ligheten bör gå. Skall åklagaren mer eller mindre anse sig förpliktad att utfärda strafföreläggande, när de formella villkoren är uppfyllda, eller skall han av olika skäl —-— t.ex. av hänsyn till en rättegångs förväntade brottsförebyggande effekt — i vissa fall kunna avstå från sådant föreläggande och i stället stämma in den tilltalade till domstol? Den sistnämnda lösningen förutsätter i så fall att den tilltalade också hörsammar kal- lelse om personlig inställelse vid rätten. Som närmare skall utvecklas i det följande intar brottmålsutredningen den uppfattningen att det skall vara möjligt för åklagaren att — då förutsättning finns för summarisk hand- läggningsform —— i stället för strafföreläg- gande väcka åtal vid domstol men att denna möjlighet bör begränsas till sådana fall då särskilda skäl talar för domstolshandlägg- ning.
5.2 Modeller för förenklat förfarande
Det hör till utredningens uppdrag att under- söka möjligheterna av att åstadkomma andra former för beivrande av sådan brotts- lighet, som nu måste behandlas av domstol i ordinär brottmålsprocess, trots att den är av lindrigare art och föranleder endast bötes-
* Se betänkandet Snatteri s. 111.
(SOU 1971:10)
straff samt dessutom i regel är lättbedömd. Det gäller alltså sådana brott som enligt nuvarande ordning inte kan bli föremål för strafföreläggande, beroende på t.ex. att brottet faller utanför institutets tillämp- ningsområde, att brottet i det konkreta fal— let förskyller mer än 50 dagsböter eller vid sammanträffande av brott 60 dagsböter eller att målsäganden förklarat att han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet.
5.2.1 Stämningsföreläggandet och kritiken däremot
I utredningens direktiv hänvisas till det för- slag om förenklat förfarande i mindre brott- mål som trafikmålskommittén lade fram i betänkandet Trafikmål (SOU 1963:27). Denna handläggningsform som benämndes stämningsföreläggande innebar att åklagare i stämning skulle förelägga den misstänkte ett bötesstraff till godkännande. Skedde godkännande, skulle åklagaren omedelbart sända in stämningen och övriga handlingar till rätten, som antingen hade att meddela dom i överensstämmelse med föreläggandet eller besluta att målet skulle avgöras efter huvudförhandling. Även frågor om skade- stånd, förverkande m.m. skulle kunna hand- läggas i denna ordning. Avsikten var att stämningsföreläggandet skulle användas vid brott beträffande vilka ej stadgades svårare straff än fängelse i sex månader.
Förslaget blev under remissbehandlingen föremål för en hel del kritik. En allmän uppfattning tycks ha varit att det inte fanns tillräckliga motiv för en ny handläggnings- form vid sidan av strafföreläggande, före- läggande av ordningsbot och parkeringsbot. Skillnaderna mellan strafföreläggande och stämningsföreläggande ansågs inte vara större än att reformen, om den var påkallad, borde kunna ske genom en sammangjutning av instituten inom strafföreläggandets ram.
En av fördelarna med det föreslagna insti- tutet skulle vara att man vid de aktuella brotten alltid förutsatte en domstolspröv- ning, vilket var av värde från rättssäkerhets- synpunkt. Under remissbehandlingen ifråga-
sattes emellertid om denna prövning skulle få någon reell betydelse. Det framhölls bl.a. att rättens prövning skulle ske på hand- lingarna, vilka kunde antas vara så kort— fattade att de inte gav underlag för någon mera ingående bedömning av erkännandets och godkännandets innebörd. Med de möj- ligheter till prövning som kunde antas före- ligga, syntes denna blir mer formell än reell. Man hade också svårt att förstå att en yngre domares —— t.ex. tingsnotaries — kompetens och förmåga att bedöma saken skulle vara större än en åklagares med ofta mångårig erfarenhet.
Då man nu i efterhand bedömer kritiken mot det av trafikmålskommittén framlagda förslaget om stämningsföreläggande, är det nödvändigt att detta sätts in i sitt rättspoli- tiska sammanhang. Man bör sålunda inte glömma bort att utrymmet för summarisk handläggning av mindre brottmål vid den tiden fortfarande var inskränkt till ringa förseelser. Trafikmålskommitténs förslag om införande av ett system med föreläg- gande av ordningsbot och en försiktig ut- vidgning av strafföreläggandets tillämp- ningsområde bedömdes med den tidens mått som en vittgående reform. Att i detta läge gå ytterligare ett steg och föreslå att straff— föreläggandet även skulle kunna tillämpas vid brott med fängelse i straffskalan, ansågs vara alltför radikalt. Trafikmålskommittén uttalade härvid (s. 106).
»Kommittén har vid övervägande av de skäl som talar för och emot en användning av strafföre- läggandeinstitutet vid brott, där fängelse ingår i straffskalan, stannat för att avvisa tanken på en sådan utvidgning. Vid detta ställningstagande har kommittén beaktat det principiellt betänk- liga i att i alltför stor utsträckning ersätta det kontradiktoriska domstolsförfarandet med den mera ensidiga handläggning, sorn strafföreläg— gandet innebär. Endast då det gäller överträdel— ser, som närmast har karaktären av ordnings— förseelser, kan kravet på att den egentliga dömande verksamheten skall utövas enbart av domstol, efterges. En utvidgning av strafföre- läggandeinstitutet till att omfatta brott, för vilka även fängelse i högst sex månader ingår i straffskalan, skulle medföra att ett mycket stort antal brottstyper skulle komma att om- fattas av möjligheten till sådant föreläggande. Endast en ringa del av dessa kan anses utgöra
ordningsförseelser. Återstoden får till väsentlig del anses innebära kriminalitet i egentlig mening. En utvidgning av strafföreläggandet till detta område anser sig kommittén ej kunna godta.»
I detta läge föreslog kommittén införan- det av institutet stämningsföreläggande som alltså genom sin konstruktion skulle fylla de brister som utmärkte strafföreläggandet. Under remissbehandlingen av förslaget för- de man emellertid särskilt från åklagarhåll fram tanken att man borde fortsätta utbygg- naden av strafföreläggandeinstitutet, som nu vuxit sig starkt, i stället för att splittra verk— samheten med nya handläggningsformer. Denna linje har också följts i det fortsatta reformarbetet. Genom att man sålunda valt att föra in brott med fängelse i straffskalan under strafföreläggandets tillämpningsom- råde, har utgångsläget för trafikmålskorn- mitténs förslag om stämningsföreläggande helt förändrats. Detta förslag får sålunda nu anses vara överspelat.
5.2.2 Koppling mellan föreläggande och stämning
Brottmålsutredningen har övervägt möjlig— heten att med utgångspunkt från trafikmåls— kommitténs förslag och med beaktande av den kritik som framförts mot detta under remissbehandlingen skapa ett nytt institut, vilket skulle ersätta och vidareutveckla det nuvarande strafföreläggandet. Innebörden därav skulle bli att åklagaren förelägger den misstänkte ett bötesstraff, att föreläg— gandet delges den misstänkte för godkän- nande samt att av handlingen framgår att den misstänkte antingen kan godkänna före- läggandet, varvid detta gäller som lagakraft— vunnen dom, eller icke godkänna föreläg— gandet, varvid detta gäller som stämning i brottmål med kallelse till förhandling inför tingsrätten på angiven tid. I sistnämnda fall skulle åklagaren sända in handlingarna till tingsrätten, varefter det instämda målet handlades på särskild förhandlingsdag. F.n. gäller att de strafförelägganden som inte leder till godkännande återremitteras från rikspolisstyrelsen till vederbörande
åklagare. Denne har därefter att pröva för— utsättningarna för åtal samt upprätta stäm- ningsansökan alternativt själv utfärda stäm- ning som delges den misstänkte. Därefter skall handlingarna sändas in till tingsrätten som i sin tur utfärdar kallelse till huvudför- handling, vilken delges den tilltalade. Utan tvivel skulle den ovan skisserade ordningen medföra stora fördelar jämfört med nulä- get, framför allt därigenom att man upp- nådde en snabb och effektiv rutin med endast en delgivning.
Då brottmålsutredningen närmare under- sökt förutsättningarna för införande av en sådan ny summarisk handläggningsform, har systemet dock visat sig vara förenat med betydande praktiska svårigheter. Detta för— utsätter att samtliga utfärdade föreläggan- den bevisligen måste delges med den misstänkte (stämningsmannadelgivning) ef- tersom man aldrig på förhand kan veta om denne väljer alternativet med stämning och domstolsförhandling. I dag gäller att straff- föreläggandet i första hand delges i vanligt brev med anmodan att godkänna eller be- strida föreläggandet resp. betala in bötes- beloppet. Först om vederbörande inte hör av sig skickas påminnelse, varefter delgiv— ning sker med stämningsman. Det visar sig emellertid att en mycket stor del av de förelagda, ca 70 procent, självmant god- känner eller bestrider föreläggandet utan att man behöver tillgripa stämningsmanna- delgivning. Det vore opraktiskt och oeko- nomiskt om även denna betydande grupp skulle behöva delges föreläggande/stämning i sådan ordning.
Systemet bygger vidare på att åklagaren skall alternativt i föreläggandet utfärda stämning med kallelse till domstolsförhand- ling. Frånsett att en sådan stämning som nämnts bara kan komma att beröra ca 30 procent av alla dem som delges föreläggan- det, uppkommer här stora problem. Åkla- garen måste i samband med utfärdandet av strafföreläggandet konstatera att det finns tillräckliga skäl för åtal. Han vet emellertid inte i detta läge vilken den misstänktes in- ställning är till strafföreläggandet. Åklaga- ren skall också i stämningen lämna bevis-
uppgift och även den tilltalade skall ges möjlighet att inkomma med sådan. Det måste bli svårt att på förhand veta hur många som kommer att inställa sig under förhandlingsdagen, åtskilliga måste kallas till samma klockslag och domstolen får svårt att beräkna handläggningstid. Sär- skilda problem måste uppkomma i de större åklagardistrikten där olika åklagare hand- lägger mindre brottmål. Det står klart att systemet skulle ställa stora organisatoriska krav på såväl åklagare som domstolar. Det skulle bli svårt att undvika långa väntetider för dem som kallas till förhandlingarna, arbetsbelastningen skulle bli svår att beräk- na och man kan inte bortse ifrån att situa- tionen på vissa håll skulle kunna bli ganska kaotisk.
Brottmålsutredningen anser att ett abso- lut villkor för införandet av en ny summa- risk handläggningsform måste vara att denna tillgodoser kraven på smidighet och okomplicerade rutiner som är överlägsna de nuvarande. I annat fall gör man inte några egentliga rationaliseringsvinster. Den skisse- rade ordningen, enligt vilken man i samma handling ställer den misstänkte inför valet att antingen godkänna ett bötesstraff eller att bli instämd och kallad till domstolsför— handling, kan inte i alla delar sägas fylla nämnda krav, framför allt med hänsyn till nödvändigheten av att generellt tillgripa stämningsmannadelgivning. Om man skall välja denna väg, måste man därför särskilja de fall, där godkännande sker självmant utan stämningsmannadelgivning, från de fall, där vederbörande inte reagerar utan sådan delgivning. Det är denna sistnämnda grupp som bör ställas inför möjligheten att antingen godkänna föreläggandet eller räkna med domstolsförhandling. Som när- mare skall utvecklas i det följande anser utredningen att man på detta sätt bör kunna uppnå en koppling mellan en summarisk handläggningsform och domstolsförhand- ling i fall där godkännande saknas.
En tanke som framförts i utredningens direktiv skulle vara att söka finna en lös- ning som ansluter sig till det finska syste- met med strafforderförfarande. Utredningen har under ett studiebesök i Finland närmare studerat detta institut (se 4.7 ovan). Detta förutsätter — i likhet med förslaget om stämningsföreläggande och det västtyska systemet med Strafbefehl — att domstol (en »strafforderdomare») alltid skall pröva straffanspråket på såväl formella som mate- riella grunder. Straffyrkandet framställs som regel av polisman på åklagarens väg- nar, varefter detta delges den misstänkte. Handlingarna sänds därefter till vederbö- rande åklagare för granskning. Åklagaren sänder handlingarna vidare till strafforder— domaren (dvs. i häradsrätt häradshövdingen eller en i dennes ställe förordnad notarie, i rådhusrätt dess ordförande eller lagfaren ledamot av rätten). Om den misstänkte inte motsätter sig förfarandet, fastställs straff- ordern. Fastställelse sker dock inte om det framkommer omständigheter som talar mot åtal eller om domaren av annan orsak fin- ner att strafforder inte kan utfärdas. I så fall återställs handlingarna till åklagaren.
Ett system, som enligt finländskt mönster bygger på att samtliga förelägganden som utfärdas av åklagare skall underställas dom- stols prövning, ter sig från svensk sida föga ändamålsenligt under nuvarande förhållan— den. I vårt land har utvecklingen i stället inriktats på att vidga åklagarnas kompetens och ge dem självständig rätt att handlägga de mindre brotten genom strafföreläggande. Införandet av ett nytt moment, enligt vilket prövningen och fastställandet av föreläggan- det läggs på domstol, skulle innebära att åklagarna fråntogs beslutanderätten i dessa ärenden. Samtidigt skulle domstolarna påfö- ras nya, personalkrävande uppgifter. En sådan reform är omotiverad.5
Frågan gäller i stället om ett sådant
5 Som framgår av 3 kap. 5. 46 innebar 1954 års reform att den tidigare bestämmelsen om underställning av strafföreläggande vid domstol upphävdes.
system med domstolsprövning kan vara lämpligt då det gäller att utvidga den sum- mariska handläggningsformen till sådana brott som nu inte täcks av strafföreläggan- dets tillämpningsområde. Därmed skulle man få en ny handläggningsform vid sidan om strafföreläggandet, föreläggandet av ordningsbot Och parkeringsbot.
Systemet skulle kunna inriktas på samt- liga brott med böter eller fängelse i straff— skalan (åtskilliga sådana brott kan enligt Kungl. Maj:ts förordnande redan nu bli föremål för strafföreläggande) och enligt finländskt mönster bedrivas enligt följande ordning.
1. Åklagaren framställer straffanspråket, varvid han inte är bunden till visst bötesmaximum. Möjligen kan straffanspråket även avse ett kortvarigt fängelsestraff i likhet med vad som gäller enligt det västtyska Strafbefehl. Straff- anspråket skall vidare kunna förenas med sådant enskilt anspråk som framställs av åklagaren, förpliktelse att utge särskild kostnad och annan rättsverkan osv.
2. Framställt straffanspråk delges den miss- tänkte, varvid denne upplyses om att ärendet överlämnats till vederbörande tingsrätt samt att han, om han inte godkänner anspråket, inom viss tid kan Vända sig till tingsrätten med be- gäran att målet skall sättas ut till muntlig förhandling.
3. När den angivna tiden gått till ända, prövas straffanspråket av en lagfaren domare. Visar det sig därvid att den misstänkte hos rätten begärt att målet skall prövas i ordinär rätte- gång, sätts detta ut till huvudförhandling och handläggs i vanlig ordning. Domaren kan även i andra fall finna att målet kräver domstolsför- handling, t.ex. därför att skuldfrågan är tvek- sam, osäkerhet råder i bevishänseende eller domaren ifrågasätter åklagarens straffmätning. I så fall sker huvudförhandling ex officio. Domaren kan också finna att formella förut- sättningar saknas för handläggning av brottet i summarisk ordning. I så fall återförvisas straffanspråket till åklagaren. Finner domaren däremot att straffanspråket är formellt riktigt och materiellt välgrundat, fastställer han detta och den dömde delges beslutet.
4. Ett fastställande av straffanspråket kan gälla som lagakraftvunnen dom men det finns skäl som talar för att den dömde bör ha rätt att inom viss tid begära omprövning. Tänkbart är t.ex. att han erbjuds möjlighet att begära sådan inom förslagsvis en månad. Inkommer begäran inom föreskriven tid skall brottet tas upp till prövning i ordinär rättegång. I annat fall vin-
ner beslutet om fastställande av straffanspråket laga kraft och kan verkställas i vanlig ordning.
Enligt den skisserade handläggningsord- ningen skulle man otvivelaktigt vinna en avsevärd begränsning av åklagarnas och domstolarnas arbete med ifrågavarande brott, framför allt därför att det på goda grunder kan förutsättas att de flesta som delgavs straffanspråk, passivt skulle godtaga detta. För domstolen (den lagfarne doma- ren) skulle det därför i de flesta fall bara bli fråga om att fastställa anspråket. Man måste emellertid reagera mot att på detta sätt välja en rent skriftlig procedur för handläggningen och låta den delgivnes pas- sivitet spela avgörande roll när det rör sig om brott av sådan relativt allvarlig beskaf- fenhet som det här skulle vara fråga om.
I likhet med vad som anfördes i kritiken mot trafikmålskommittens förslag om stäm- ningsföreläggande, kan man också ifråga— sätta om det i realiteten skulle bli möjligt för domstolen att ingå i någon materiell prövning av straffanspråket. Vederbörande domare skulle ju endast ha tillgång till för— undersökningsprotokollet som inte ger några fullständiga uppgifter om brottet och förövaren av brottet. Man kan befara att en sådan domstolsprövning »på handling— arna» i många fall skulle uppfattas som tämligen meningslös utan reellt innehåll. Det finns också skäl att tro att åklagarna i stor utsträckning skulle avstå från att an- vända en sådan handläggningsform, bl.a. under motivering att de inte önskade att deras beslut skulle underställas domstolens prövning. Tankar i denna riktning framför— des från åklagarhåll under remissbehand- lingen av trafikmålskommitténs förslag.
5 .3 Utredningens reformlinjer
Då utredningen övervägt olika tänkbara modeller för förenklad handläggning av mindre brott, har utredningen ställts inför möjligheten att införa en ny handläggnings- form vid sidan av strafföreläggandet och föreläggandet av ordningsbot. Av den tidi— gare framställningen bör framgå att ett nytt
sådant institut skulle få relativt begränsat tillämpningsområde eftersom strafföreläg- gandet i dag täcker större delen av den mindre brottsligheten. Det finns dock åtskil— liga frekventa brott vid vilka strafföreläg- gande utesluts ehuru straffet normalt är böter, t.ex. osann eller vårdslös försäkran, allmänfarlig vårdslöshet, rattonykterhet, grov olovlig körning.
Enligt utredningens direktiv skulle infö- randet av en ny handläggningsform inne- bära att man borde räkna med någon form av domstolsmedverkan vid prövningen. Detta skulle som tidigare skisserats kunna ske antingen genom att ett icke godkänt föreläggande fungerade som stämning till domstol eller genom att samtliga utfärdade förelägganden av viss kategori prövades av en lagfaren domare innan de fastställdes. Förutsättningar skulle alltid finnas för den misstänkte att begära domstolsförhandling.
Efter ingående överväganden har utred- ningen kommit till den uppfattningen att det i dag inte finns plats för ett nytt institut av typ stämningsföreläggande eller strafforder— förfarande och som alltså skulle innebära ytterligare en form för summarisk hand- läggning av mindre brott utöver de redan nu etablerade handläggningsformerna. Re- formsträvandet bör enligt utredningens mening i stället inriktas på att fortsätta utbyggnaden av slrafföreläggandeinstitutet som visat sig utgöra en effektiv och från rättssäkerhetssynpunkt tillräckligt betryg- gande handläggningsform. De betänklighe— ter som från början funnits mot att låta åklagaren ta över en betydande del av dom- stolens dömande verksamhet, såvitt gäller mindre brott, har numera ringa styrka. Erfarenheterna av den hittillsvarande till- lämpningen av strafföreläggandet har varit goda. Vid den år 1968 genomförda utvidg— ningen av institutets tillämpningsområde, varvid detta även kom att inrymma vissa frekventa brott med fängelse i straffskalan, synes också allmän enighet ha rått om att åklagarna var fullt kompetenta att hand- lägga de nya uppgifterna. Intresset av att domstolarna skulle kunna avlastas en bety- dande del av de mindre brottmålen (bl.a.
de frekventa mindre förmögenhetsbrotten) var stort och ingen motsatte sig att denna straffrättsskipning i stället skulle läggas på åklagarna.
Den första uppgiften blir nu att pröva vilka ytterligare begränsningar i domstolar- nas handläggning av mindre brott som kan vara motiverade och hur en motsvarande utvidgning av strafföreläggandets tillämp- ningsområde bör ske. De brott av lindrigare beskaffenhet som i dag handläggs av dom- stol är antingen sådana, där brottet faller utanför strafföreläggandets tillämpningsom- råde eller sådana, där åklagaren utfärdat strafföreläggande vilket inte godkänts av den misstänkte eller sådana, där åklagaren väckt åtal trots att det förelegat formella förutsättningar för strafföreläggande.
Ett generellt villkor för reformarbetet måste vara att den som vägrar att accep- tera summarisk handläggning av ett brott, för vilket han misstänkts (inte gockän- ner utfärdat strafföreläggande), alltid skall ha rätt till ordinär domstolsförhandling. Vidare bör gälla att åklagaren inte skall ha någon skyldighet att utfärda strafföreläg- gande, även om formella förutsättn'ngar finns. Åklagaren bör i sådana fall vara oför- hindrad att i stället väcka åtal vid domstol om särskilda omständigheter talar dä'för, t.ex. att brottet kräver särskild offentlig uppmärksamhet eller att rättegången eljest kan antas ha speciell betydelse från brotts- preventiv synpunkt (se ovan s. 71). Det är av intresse att åklagarens beslut att i det särskilda fallet avstå från strafförelägginde följer vissa generella riktlinjer. Vid uthrm- ningen av dessa bör kanske även lekmanna— synpunkter vara företrädda, vilket aktuali- serar frågan om lekmannamedverkan inom åklagarnas verksamhetsfält.
5.3.1 Vidgat tillämpningsområde
Utifrån de angivna förutsättningarna bör strafföreläggandets tillämpningsområde kun- na utvidgas så att det i princip kommer att täcka all mindre brottslighet. Vad som skall förstås med »mindre brott» eller »lindrigare brottslighet» är inte utan vidare givet. Valet
av straffskala ger i viss mån besked om hur samhället värderar olika brott efter svårig- hetsgrad. Till kategorin mindre brott skulle sålunda kunna hänföras sådana brott, för vilka ej stadgas svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader. Möjligen skulle gränsen kunna sättas högre, t.ex. böter eller fängelse i högst ett år. Även om maximistraffet är bestämt till fängelse i två år, kan böter många gånger vara den ade- kvata påföljden och brottet kan mycket väl framstå som ringa i det konkreta fallet (jfr t.ex. olovligt förfogande över avbetal- ningsgods av ringa värde). Utredningen har i bilagorna 4 och 5 redovisat straffsatserna för olika brott som det här kan bli fråga om.
Som närmare skall utvecklas i följande kapitel har utredningen den principiella inställningen att till kategorin mindre brott bör hänföras sådana som in concreto förskyller 60 dagsböter eller därunder. Därigenom blir man inte bunden av gällande straffsatser i vidare mån än att böter skall kunna följa på brottet. Mot att helt överge anknytningen till straffskalorna, då det gäl— ler att bestämma gränsen för ringa brott, talar dock praktiska skäl. Det skall också i följande kapitel övervägas om inte vissa brott eller brottskategorier är av sådan natur att de under alla förhållanden bör undantas från strafföreläggandets tillämp- ningsområde. Den omständigheten att ett brott har böter i straffskalan behöver så- lunda inte innebära att det alltid är lämpat för summarisk handläggning utan domstols- förhandling.
En annan fråga som aktualiseras i föl- jande kapitel gäller möjligheten att utfärda strafföreläggande i fall, då målsäganden önskar föra talan om enskilt anspråk eller har begärt att åklagaren skall föra sådan talan. Sådant målsägandeanspråk utgör i dag ej sällan hinder för strafföreläggande, trots att brottet kan vara av relativt lindrig beskaffenhet. Särskilt kan nämnas sådana brott som skadegörelse (åverkan), snatteri, bedrägligt beteende (snyltningsbrott) och ringa misshandel. Utredningens principiella ståndpunkt är att målsägandens ersättnings-
anspråk inte bör lägga hinder i vägen mot användandet av den handläggningsform som är tillämplig och ändamålsenlig i det sär- skilda fallet. I den mån det enskilda ansprå- ket inte kan tas upp i samma ordning som straffanspråket bör det avskiljas för särskild handläggning. Men även i detta hänseende kan det visa sig att man i viss utsträckning av praktiska skäl måste avstå från sum- marisk handläggning utan domstolsförhand- ling.
5.3.2 Domstols medverkan
Innebörden av en reform i nu angiven rikt- ning blir att brott av lindrigare beskaffenhet i ännu större utsträckning än hittills kom— mer att undandras domstols prövning i ordi— när rättegång. Till domstol skall i princip bara föras sådana mindre brott, som inte kan lagföras genom strafföreläggande an- tingen därför att den misstänkte inte vill godkänna ett sådant eller därför att åklaga- ren inte anser att förutsättningar för till- lämpning av detta institut föreligger i det särskilda fallet. Det är naturligtvis svårt att ange hur stor del av utfärdade strafföreläg- ganden som kommer att lämnas utan god— kännande och föranleda åtal vid domstol. F.n. beräknar man att ca 17 procent av alla utfärdade strafförelägganden återremitteras utan godkännande.
Av det hittills anförda torde framgå att brottmålsutredningen inte är beredd att föreslå någon form av underställning och domstolsprövning av sådana strafföreläg- ganden som gäller brott av viss svårighets- grad. Åklagarens bedömning av att brottet i det konkreta fallet uppfyller de legala förutsättningarna för institutets tillämpning bör sålunda vara tillräcklig. Enligt utred- ningens mening kan domstolsprövning av godkända strafförelägganden inte sägas fylla någon egentlig funktion. Ansvaret för utfär- dande av strafföreläggande bör åvila åklaga- ren ensam.
En viktig reformlinje blir däremot att skapa en ordning som innebär att sådana fall där åklagaren inte utfärdar strafföreläg— gande eller där utfärdat strafföreläggande
inte blir godkänt, så snart som möjligt kom- mer under domstols prövning. Det är ett generellt krav inom rättsvården att de långa väntetiderna nedbringas. Det är därför önskvärt att ett bestridande av strafföreläg- gande omgående medför att saken förs till domstol. De tidsmässiga och processekono- miska vinsterna är betydande om man kan genomföra en sådan koppling mellan straff- föreläggande och domstolshandläggning.
I detta sammanhang bör också prövas formerna för domstolens handläggning av de mindre brottmålen. RB:s regler är inte i alla delar anpassade till den mindre krimi- naliteten och de kan vid en strikt tillämp- ning tynga rättegången och komplicera för- farandet. Eftersom åtskilliga av de brott det här gäller är av mindre allvarlig beskaffen— het — det är t.ex. i stor utsträckning fråga om ordnings- och trafikförseelser _ bör förutsättningar finnas för en förhandlings- ordning under friare former.
Vid en översyn av RB:s regler i detta hän— seende uppkommer också frågan i vilken utsträckning man bör kräva personlig instäl- lelse från den tilltalades sida i mindre brott- mål. I de flesta fall aktualiseras domstolsför— handlingen på grund av att den misstänkte inte vill godkänna utfärdat strafföreläg- gande. Det förefaller då också ligga i hans eget intresse att personligen inställa sig till den förhandling vartill han kallas. Emeller- tid är det erfarenhetsmässigt inte möjligt att driva detta krav på personlig inställelse längre än vad som är nödvändigt för att domstolen skall kunna pröva skuldfrågan. Utredningen är principiellt av den upp- fattningen att ett skriftligt erkännande som regel bör godtas. Förutsättning bör också finnas att låta domstolen avgöra målet då den tilltalade delgivits kallelse men »ej låtit sig avhöra». Enligt 46 kap. 15 & RB kan målet i sådant fall avgöras om saken finnes kunna nöjaktigt utredas. Det kan ifrågasättas om inte den tilltalades passivitet här bör kunna åberopas mot honom i an- svarsfrågan, oavsett om han tidigare inte velat godkänna strafföreläggandet.
Situationen blir annorlunda om åklagaren av särskilda skäl anser sig böra avstå från
att utfärda strafföreläggande, trots att for- mella förutsättningar kan finnas därför, och i stället väcker åtal mot den misstänkte vid domstol. Anledningen därtill kan vara att brottet enligt åklagarens mening är svår- bedömbart trots att det klassificeras som »ringa brott.» Åklagaren kan också i spe- ciella fall anse att själva rättegången kan väntas få viss brottspreventiv effekt. Ett gäng ungdomar har t.ex. ertappats med att föröva systematisk skadegörelse av en park- anläggning, vilken under en längre tid ut- satts för förstörelse, ett förhållande som väckt stor uppmärksamhet på orten. I så fall kan det vara av intresse att de tilltalade är personligen närvarande vid förhandlingen för att omständigheterna kring brottet och dess skadeverkningar skall klargöras. Enligt utredningens mening kan det här också fin- nas skäl att fasthålla vid kravet på personlig inställelse och — om kallelsen inte efterföljs —— tillgripa de tvångmedel som RB anvisar.
5.4 Information
Det är ett viktigt led i utredningens reform- plan att allmänheten sakligt informeras om de förändringar som föreslås i det straff- rättsliga förfarandet. Denna fråga har själv— fallet mycket vida aspekter utöver det rela- tivt begränsade område som utredningen satts att syssla med. Från utredningens syn— punkt är det emellertid angeläget att fram- hålla betydelsen av att det förslag till utvidgning av strafföreläggandets tillämp— ningsområde och förenklad handläggning av mindre brottmål som utredningen här lägger fram, inte uppfattas som en »bagatel— lisering» av samhällets ingripande mot de brott det är fråga om. Det finns också en tendens i samhällsdebatten att betrakta för- enklingar och rationaliseringar inom rätts- vården som steg i riktning mot en urholk- ning av de grundläggande principerna för straffrättsliga ingripanden. Enligt utred- ningens mening bör emellertid de åtgärder som föreslås i detta betänkande främst betraktas som ett nödvändigt led i rättsut- vecklingen, varvid man måste tillgodose såväl kravet på ett rationellare och effekti-
vare straffrättsligt ingripande som kravet på att de grundläggande reglerna för rättssä- kerheten inte eftersätts.
Riktlinjerna för denna utveckling drogs upp av dåvarande departementschefen, statsrådet Kling, i prop. 19661100 med för- slag till lag om föreläggande av ordningsbot m.m. Ett däri gjort utalande av mera prin- cipiell innebörd förtjänar återges i detta sammanhang.
»Sett i ett vidare perspektiv gagnas rättssäker- heten i samhället bäst genom en ordning där domstolsförfarandet i dess mest kvalificerade former väsentligen koncentreras till de särskilt invecklade och betydelsefulla målen. Det är viktigt att tillräcklig tid står till förfogande för den ingående behandling och för de krävande överväganden som behövs i dessa mål. Därav följer självfallet inte att man skall ta lätt på mål av mera alldaglig beskaffenhet. Dessa kan vara nog så allvarliga för den enskilde som berörs. Men handläggningsformerna för sådana mål bör kunna anpassas smidigare efter svårig- hetsgrad och beskaffenhet i övrigt. Endast därigenom kan undvikas att alltför många och ibland alltför kvalificerade arbetskrafter tas i anspråk för uppgifter som på ett godtagbart sätt kan lösas på enklare sätt och med mindre kost- nader. Stor hänsyn måste tas också till det betydelse- fulla rättssäkerhetsintresset att brottmål, lik- som tvistemål och ärenden av skilda slag, blir avgjorda skyndsamt. Enligt min mening är värdet av snabbhet i rättsskipningen så stort att man måste ta tillvara alla möjligheter att förenkla handläggningsformerna så länge detta kan ske med bibehållande av tillräckliga garan- tier för att materiellt riktiga avgöranden blir meddelade. När det gäller brott av mindre allvarlig karaktär kan det inte anses rimligt att samhället anordnar ingående och dyrbara utrednings- och prövningsförfaranden, om den misstänkte själv inte gör anspråk härpå utan är villig att i summarisk ordning erkänna vad som läggs honom till last och godtar det straff som kommer i fråga.»
Det finns också uppenbarligen ett behov av att öka allmänhetens kunskaper om rättsväsendets funktioner. Många som kom- mer i beröring med rättsvården har mycket lite reda på hur de skall bete sig, t.ex. då strafföreläggande utfärdats eller då de trä- der in i en tingssal. Den tilltalade kommer till rättegången efter att ha blivit delgiven
en stämning med kallelse. I stämningsansö- kan finns en brottsbeskrivning och en preci- sering av lagrum. I övrigt sägs ingenting som kan ge den tilltalade anledning att närmare reflektera över vad som väntar honom i rättegången och vilket syfte man tänker sig att rättegången skall ha. Om den tilltalade inte har vänt sig till någon advo- kat så har han som regel inte ens kännedom om vad som står i den lagbestämmelse som åklagaren begärt att få tillämpad mot honom. På motsvarande sätt har den som delges ett strafföreläggande inte stora möj- ligheter att av denna handling förstå inne- börden av det straffrättsliga förfarandet och syftet med det ingripande som sker i denna ordning. Strafföreläggandet framstår kanske bara som ett kravbrev enligt vilket mottagaren inom viss tid har att bekräfta fordran och med bilagda girokort inbetala beloppet.
I detta sammanhang vill utredningen framhålla betydelsen av att den misstänkte i god tid informeras om de rättsverkningar i ordets vidaste mening som ett godkänt strafföreläggande eller en fällande dom kan få. Utredningen har tidigare pekat på att registreringen i polisregister, körkortsregis- ter, riksskatteverkets särskilda straffregister o.dyl. kan få vissa konsekvenser för den dömde i framtiden. Vidare kan en fällande dom i vissa fall ge anledning till anmälan till nykterhetsnämnd, barnavårdsnämnd eller annan myndighet. Ådömande av straff för vissa brott kan också få betydelse för den dömdes möjlighet att skaffa sig behörig- het till särskild yrkesutövning, han kan stoppas i sin karriär och även förlora spe- ciell behörighet. I lika mån kan en fällande dom komma att åberopas mot den dömde, då han vill skaffa sig visst kompetensbevis, auktorisation o.dyl.
Avgörandet om domen i det särskilda fallet skall få nämnda konsekvenser träffas på administrativ väg efter brottmålsproces- sen. För den enskilde kan de många gånger bli betydligt allvarligare än själva straffpå- följden. Det är otillfredsställande att domen på detta sätt inte framstår som det slutliga avgörandet. Utredningen anser det vara av
betydande intresse att man inom lagstift- ningen strävar efter att domstolarna så långt som möjligt ges tillfälle att pröva brottets rättsverkningar i brottmålsprocessen och bestämma dess omfattning i samband med skuldfrågan. Problemet är härvidlag inte begränsat till de mindre brotten utan gäller generellt för alla brottmål. Informationen om rättsväsendets funk- tioner och verkan av ett straffrättsligt in- gripande bör många gånger kunna ges redan under förundersökningen av den polisman som har hand om utredningen. Den miss- tänkte eller annan som skall höras i målet, delges handlingar o.dyl., bör alltid ha möj- lighet att vända sig till någon inom myn- digheten för att få upplysningar om even- tuella oklarheter. En hänvisning härom bör som regel finnas på kallelse, föreläggande eller annan sådan handling. I vissa fall bör myndigheten själv ta initiativ till närmare information som kan vara av betydelse för vederbörandes ställningstagande. Utredningen har erfarit att det inom Dom- stolsväsendets organisationsnämnd (DON) funnits planer på att utarbeta någon form av informationsmaterial som skall kunna användas vid domstolarna. Utredningen anser att ett sådant initiativ är vällovligt. Förslagsvis kan smärre trycksaker (folders) utarbetas och begagnas som bilagor till stämningsansökningar respektive strafföre- lägganden och eventuellt även till olika blanketter för kallelser till domstolsförhand- ling, t.ex. sådana avseende målsägande och vittne. Avsikten bör vara att en sådan tryck- sak skall ge viss information om rätte- gången, dess förlopp, dess allmänna prin- ciper och dess syfte. I enlighet med vad som tidigare framhållits bör den också upp- lysa om vilka konsekvenserna kan bli av en fällande dom utöver själva påföljden. Anvisning om möjlighet att söka juridisk rådgivning och rättshjälp hör också hit. Det kan finnas skäl att ytterligare vidga denna information genom att utarbeta trycksaker som berör typiska brott, redovisar aktuella lagtexter och ger kortfattade upplysningar om bakgrunden till den ifrågavarande krimi- naliseringen. Särskilt angeläget synes det
vara att saklig information ges om påföljds- systemet, ett område som det i dag tycks råda många vanföreställningar om.
Av det sagda framgår att informationen bör ha ett klart pedagogiskt innehåll. Syftet med denna bör vara att öka medvetandet om formerna för och innehållet i straffrätts- skipningen hos dem som kallas till brott- målsförhandling eller delges strafföreläg- gande. Därigenom kan de känna sig betydligt säkrare vid kontakter med rätts- vårdande myndigheter och de kan på ett bättre sätt förstå och ta del i handlägg- ningen.
Det bör vara en angelägen uppgift för det nu inrättade brottsförebyggande rådet, som enligt uppgift tillsatt en särskild arbetsgrupp för informationsfrågor, att utreda frågan om allmänhetens behov av information an- gående rättsvård och rättstillämpning.
5.5 Juridisk rådgivning
För människor i allmänhet ger en konfron- tation med straffrättsskipningen ofta anled- ning till praktiska svårigheter. Erfarenhe- terna visar att den enskilde ofta har svårt att förstå innebörden av officiella hand- lingar som inte är avfattade på vardagsmän- niskans språk. Problemet har uppmärksam- mats under senare år och många myndig- heter anstränger sig nu att försöka ge blan- ketter, formulär o.dyl. ett lättförståeligt innehåll. Men sådana förenklingar i skriv- sättet har visat sig vara svåra att genomföra i praktiken.
Ett strafföreläggande utgör exempel på en handling som måste innehålla vissa legala uttryck, som kan förefalla svårbegripliga. Problemen kan här gälla tolkningen av handlingens innehåll —— t.ex. innebörden av vissa termen$ — men också vilken reell bety- delse det skriftliga godkännandet kan få. Den enskilde kan t.ex. fråga sig vilka förut-
” Som exempel kan nämnas att det förekom- mer att misstänkta undertecknar såväl godkän- nande som bestridande av strafföreläggande. Som förklaring anges att strafföreläggandet godkänns samt att kostnaderna (bötesbeloppet) bestrids, dvs. inbetalas till rikspolisstyrelsen.
sättningar som gäller för att brott skall före- ligga och vad de åberopade lagrummen egentligen innehåller, han kan ha invänd- ningar mot straffanspråket men vet inte om de tillmäts någon relevans från juridisk synpunkt, han kan känna osäkerhet om åklagarens straffmätning överensstämmer med gällande praxis osv.
Lagföring genom strafföreläggande —— liksom genom domstolshandläggning på grundval av den tilltalades skriftliga erkän- nande —— måste rimligen förutsätta att den misstänkte ges möjlighet att få svar på sina frågor, innan han undertecknar handlingen. I viss mån bör detta kunna ske genom den vidgade information som skisserats i före- gående avsnitt. Men det förefaller i vissa fall vara önskvärt att den misstänkte kan rådfråga någon som är mera insatt i och kan förklara de aktuella juridiska proble- men.
Den nya rättshjälpslagen (1972z429) erbju- der möjlighet till sådan konsultation med advokat eller biträdande jurist på advokat- byrå. I 41 och 42 55 rättshjälpslagen anges att kortare rådgivning och därmed jämför- lig åtgärd i rättslig angelägenhet får ske mot viss lägre avgift (50 kronor) och att avgiften får nedsättas eller efterges, om särskilda skäl föreligger.
I prop. (19724) till rättshjälpsreformen anges inte närmare vilka ärenden som skall hänföras till denna kortare rådgivning. Det framhålls dock att möjligheten skall stå öppen för alla rättssökande, oavsett om de i övrigt kan få rättshjälp eller inte. Den närmare bestämningen av vad som skall innefattas i begreppet kort rådgivning anses i propositionen böra överlämnas åt tillämpningen. Enligt utredningens mening bör förutsättningar finnas att låta sådan rådgivning omfatta frågan vilka konsekven- serna kan bli av ett godkänt strafföreläg- gande i ett visst fall och vilka åtgärder som bör vidtas i anledning av ett utfärdat strafföreläggande.
Det bör ingå som ett viktigt led i infor- mationen till de misstänkta i samband med delgivning av strafföreläggande eller stäm- ning med kallelse i mindre brottmål att
de kan vända sig till advokatbyrå för råd- givning i frågor som gäller den rättsliga handläggningen av dessa ärenden.
5.6 Medborgarinflytande i åklagarväsendet
5.6.1 Lekmannamedverkan i rättsskipningen
Till de fundamentala kraven på en rättsstat hör att domstolarna skall vara öppna och att medborgarna skall ha insyn i deras verk- samhet. Dessa grundsatser har förankrats i RB. Enligt 5 kap. 1 & RB gäller som allmän regel att förhandling vid domstol skall vara offentlig. Detta innebär att all- mänheten har fritt tillträde till den lokal, där förhandlingen förs. I särskilda i lagen angivna situationer kan dock offentligheten uteslutas så att förhandlingen helt eller del- vis hålls inom stängda dörrar. Enligt 1 kap. 3 & RB gäller att tingsrätt i brottmål skall bestå av en lagfaren domare och nämnd. Vid vissa förhandlingar _ häktningsför- handling, huvudförhandling i mål om brott för vilket inte är stadgat svårare straff än böter — gäller dock att tingsrätten är dom- för utan nämnd.
Förekomsten av allmän insyn och lek- mannamedverkan i straffrättsskipningen har betydelse från många olika synpunkter. En fördel är utan tvivel att allmänhetens för- troende för rättsskipningen därigenom kan underhållas och stärkas. Eftersom folkvalda representanter utanför den trängre kretsen av yrkesdomare deltar i dömandet och får ansvar därför, bör rättsskipningen ses som en samhällsverksamhet som har direkt an- knytning till medborgarna. Det är också ett betydande intresse att så många människor som möjligt engageras i rättsvården och delar ansvaret därför. Genom att rättens lekmannarepresentanter tar aktiv del i domstolsavgörandena kan deras allmänna erfarenheter och kunskaper väga tungt. Särskilt anses lekmannaomdömet vara av värde vid bevisprövning och vid bestämman- det av påföljder där andra aspekter än de rent juridiska har relevans. Förr brukade man också peka på nämndens betydelse då
det gällde att tillföra domstolen särskild orts- och personkännedom, men här torde nämnden numera spela mindre roll.
Allmänt kan sägas att den anknytning till olika områden av samhällslivet som kan vin- nas genom medborgarinflytandet i domsto- larna är av stor betydelse för rättstillämp- ningen. Rättegången i brottmål gäller i grunden tillämpningen av den kriminalpoli- tik som medborgarna själva är med om att utforma. Det är naturligt att den lagfarne domaren i sin verksamhet lägger stor vikt vid generaliseringssynpunkter. Han ser det särskilt betydelsefullt från rättssäkerhets- synpunkt att kontinuiteten i rättsskipningen upprätthålls och att lika fall behandlas lika. Lekmannadomaren torde däremot i allmän- het ha mindre anledning att intressera sig för de allmänna reglerna och även ha mindre möjligheter att överblicka dem. För honom ligger det närmare till hands att anlägga ett mera individualistiskt betraktel— sesätt och att lösa frågorna med hänsyn framför allt till omständigheterna i det sär- skilda fallet.7 En sådan inställning bör utan tvivel också ha utrymme i rättstillämp- ningen i den mån den inte strider mot lag. Man kan säga att den lagfarne domaren och lekmännen i många hänseenden på detta sätt kompletterar varandra.
För den lagfarne domaren betyder också närvaron av en aktiv nämnd att särskilda krav kommer att ställas på hans sätt att leda huvudförhandlingarna. Han måste ständigt tillgodose nämndens intresse att få del av allt processmaterial, lägga sig vinn om att målen blir uttömmande behandlade och noga iaktta föreskrifterna i RB om rättegången i brottmål. Nämnden kan där- med sägas utöva en viss kontroll över ord- föranden. Särskilda krav ställs på ordföran- den när rätten dragit sig tillbaka för enskild överläggning för att besluta om domen. Ord- föranden skall då enligt 30 kap. 7 & RB »framställa saken och vad lag stadgar därom». Detta innebär att han måste göra en sammanfattning av vad som förekommit i målet, peka på relevanta fakta och gå igenom tillämpliga straffstadganden. Han måste också vara beredd på att nämnde-
männen kan ha en annan uppfattning i vissa frågor. Domaren måste därför kunna moti- vera sin ståndpunkt men också vara öppen för nämndens synpunkter. Den diskussion som förs i rättens överläggningsrum kan många gånger ge aspekter på utredningen som domaren inte tidigare beaktat, framför allt i vad t.ex. gäller värderingen av bevis- ning eller valet av påföljd.
Det starka lekmannainflytandet som så- lunda utmärker domstolarnas straffrätts- skipning gäller i motsvarande grad vid olika nämnder och styrelser som verkar inom kri- minalvård och socialvård (t.ex. övervak- ningsnämnd, styrelse för ungdomsvårds- skola, utskrivningsnämnd enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall). De överväganden i vård- och behand- lingsfrågor som görs av sådana organ måste till stor del präglas av ett individualistiskt betraktelsesätt, vilket gör deras förankring i samhället utanför expertkretsarna desto mer betydelsefull.
5.6.2 Polisstyrelserna
Under senare år har man ägnat speciellt intresse åt frågan om medborgarinflytande i polisverksamheten. I samband med polis— väsendets förstatligande framhölls särskilt vikten av att polisväsendets kommunala förankring inte fick gå förlorad. Den tan- ken väcktes att man borde inrätta en nämnd på det lokala planet med rådgivande befo- genhet. Nämnden skulle dessutom vara ett naturligt forum för utbyte av information och råd.
Frågan behandlades närmare av polisbe- redningen i ett stencilerat betänkande »Kontaktverksamheten mellan kommuner- na och polisen». Beredningen föreslog in- rättandet av samrådsorgan, s.k. polisnämn- der, som skulle verka för ett förtroendefullt förhållande mellan allmänheten och polisen. Verksamheten skulle inte bara bestå i att polisnämnden yttrade sig i frågor som hän- sköts dit. Nämnden borde också ha befogen- het att på eget initiativ göra framställningar
" Jfr processkommissionens betänkande SOU 1926:31 s. 85 ff.
och avge förslag i frågor rörande polisens organisation och verksamhet inom nämn- dens verksamhetsfält. Polisnämnden skulle dock inte ha några beslutande uppgifter i dessa frågor.
I prop. 1964:101 betonade dåvarande departementschefen, statsrådet Johansson, att polisnämnderna enbart skulle utöva rådgivande verksamhet samt att det inte skulle ingå i nämndernas uppgifter att själva vidtaga åtgärder inom den förebyg- gande polisverksamheten eller att eljest i egen regi vidta anordningar för att popula- risera polisarbetet. Vidare anslöt sig departe- mentschefen till polisberedningens uppfatt— ning att polischefen borde vara skyldig att bereda polisnämnden tillfälle att yttra sig i vissa frågor av större vikt, t.ex. förslag till utgiftsstat samt frågor om förändring av polisdistriktets eller vaktområdens gränser. Däremot fick polisnämnderna inte bli organ för inspektion och granskning av polis- chefens tjänsteåtgärder.
Propositionen innebar att verksamheten skulle regleras i en särskild lag om polis- nämnder. Förslaget antogs av riksdagen.
Frågan om en utvidgning och fördjupning av medborgarinflytandet i polisverksamhe- ten togs upp av 1967 års polisutredning. Polisutredningen framhöll i sitt betänkande Polisen i samhället (SOU 1970:32) att det var angeläget att tillse att polisverksamheten utövades på ett sådant sätt och med sådana medel som hade stöd bland den allmänhet som polisen hade till uppgift att tjäna. För att skapa garantier härför krävdes att all- mänheten hade insyn i polisverksamheten. Behovet av insyn tillgodosågs framförallt genom den offentlighetsprincip som gällde inom svensk förvaltning.
Polisutredningen fann att de inrättade polisnämnderna inte fullt ut kunde mot— svara kravet på medborgarinflytande. För all offentlig förvaltning gällde att medbor- garna borde ha en så långtgående insyn i verksamheten som var möjlig och lämplig med hänsyn dels till enskilda intressen, dels till allmänna intressen av annan art än offentlighetsintresset. Utredningen fortsatte (s. 88).
»Om denna insyn bara kan leda till råd och rekommendationer begränsas givetvis medbor- garnas möjligheter att påverka de beslut som fattas. Detta gäller i dag för den lokala polis- organisationen. Med hänsyn till polisverksam- hetens art och dess betydelse för medborgarna inom polisdistriktet bör enligt utredningen undersökas på vilket sätt medborgarna kan få ett verkligt inflytande på polisverksamheten. Det kan ske genom att polisnämnderna ersätts av polisstyrelser med beslutanderätt i vissa frågor. En sådan lösning skulle enligt utred- ningen vara ägnad att inte bara stärka allmän- hetens förtroende för polisen och dess verk- samhet utan också främja polisverksamheten som sådan.»
Polisutredningens förslag innebar att i varje polisdistrikt skulle finnas en polis- styrelse, bestående av polischefen jämte sex medborgarrepresentanter. Vissa ärenden skulle behandlas i plenum. Det gällde vik- tigare frågor om organisation och arbets- ordning samt vissa petitafrågor, tillsättning av vissa kvalificerade polismanstjänster, vik- tigare frågor om information om polisverk- samheten i allmänhet samt andra frågor som polischefen kunde hänskjuta till ple- num. Uppräkningen utgjorde inte hinder för polisstyrelsen att behandla andra frågor av principiell betydelse för polisverksamhe- ten inom distriktet. Frågor som avsåg ut- övandet av den operativa ledningen skulle dock ej avgöras av annan än polisledningen.
I prop. 1971:173 anslöt sig departements- chefen, statsrådet Geijer, till polisutred- ningens förslag i fråga om ersättande av polisnämnderna med polisstyrelser och i fråga om bestämningen av ärenden som borde vara pleniärenden. Departements- chefen underströk emellertid att inte alla ärenden som i och för sig hänfördes till uppräkningen, skulle behandlas i plenum. Ärenden som innebar utövning av polisled- ningen föll nämligen helt utanför medbor- garrepresentanternas behörighetsområde.
I sitt betänkande hade polisutredningen framhållit vikten av att polisstyrelsens leda- möter fick tillräcklig information om polis- verksamheten i distriktet. Informationen borde avse såväl vidtagna som planerade åtgärder av allmän betydelse. Informationen borde givetvis också avse de olika polisiära
behov och de särskilda problem i övrigt som från tid till annan kunde föreligga inom distriktet.
Departementschefen ansåg i likhet med utredningen att det var naturligt att även viktigare frågor om information behandla- des vid styrelsens plenarmöten. I det sam- manhanget underströk han också vikten av att polischefen fortlöpande informerade övriga ledamöter om polisverksamheten i distriktet. Information om såväl vidtagna som planerade åtgärder och om olika poli- siära behov och problem i övrigt var en väsentlig förutsättning för att medborgar- representanterna skulle få den insyn i verk- samheten som var nödvändig för ett aktivt och meningsfullt deltagande i arbetet.
Propositionen antogs av riksdagen. Enligt lag om vad som avses med polismyndighet m.m. (SFS 1972z509), vilken trätt i kraft den 1 januari 1973 och ersatt lagen om polis- nämnder, gäller att med sådan polismyndig- het avses polisstyrelsen i distriktet, om ej annat följer av lag eller författning.
5.6.3 Lekmannamedverkan inom åklagarväsendet
Framställningen hittills har visat att med— borgarinflytandet inom rättsvården — vilket sedan gammalt är förankrat i domstolarna — också finns i polisverksamheten. Syftet därmed är klart. Det är i ett demokratiskt samhälle av utomordentlig betydelse att medborgarna får insyn i sådan verksamhet som avser tillämpning av vårt regelsystem samt att medborgarna också får ansvar för och kan påverka denna regeltillämpning. Genom att lekmannaintresset på detta sätt tillgodoses kan man uppnå en bredare för- ankring av rättsvårdens arbete än om an- svaret för detta enbart skall anförtros ut- bildade experter och tekniker.
Det medborgarinflytande som sålunda ut- märker domstolar och polismyndigheter har ingen motsvarighet inom åklagarväsendet. Det hör till åklagarens uppgifter att leda förundersökningar och pröva om förutsätt- ningar finns för åtal varvid han i princip är
bunden av reglerna om absolut åtalsplikt. Vidare har åklagaren att företräda det all- männas intresse vid brottmålsförhandling— arna inför domstol.
Flertalet förundersökningar i mindre brottmål sköts av polisen och åklagarens ledning är mera formell. Den brottsutre- dande verksamheten är av naturliga skäl inte offentlig. I den mån man anser att lek- män bör närvara vid förhören, skulle detta kunna ske i form av medborgarvittnen o.dyl. (jfr 23 kap. 10 & RB). En sådan ord- ning har prövats bl.a. i Göteborg. Sedan åtal väckts och målet förts till domstol gäller de allmänna reglerna om offentlighet i brott- mål. Åklagaren måste här öppet redovisa sina åtgärder och det material, på vilket han grundar åtalet. Något utrymme för lek- mannamedverkan i åklagarens arbete kan inte finnas i detta läge.
Som framhållits i inledningen till detta kapitel har emellertid åklagarnas verksam- het under de senaste decennierna undergått betydande förändring. Åklagarna har till- delats andra funktioner som direkt inriktas på straffrättsskipningen. Ett mycket stort antal mål avgörs i dag genom att åklagaren utfärdar strafföreläggande som godkänns av den misstänkte. Åklagarnas möjligheter att underlåta åtal sedan brott konstaterats har också vidgats och utvecklingen går här i riktning mot en relativ åtalsplikt. I verklig- heten har i dag en mycket betydande del av den dömande verksamheten flyttats från domstolarnas sessionssalar till åklagarnas arbetsrum, där den ej är föremål för allmän insyn och medborgarinflytande.
Frågan om inte någon form av lekmanna- medverkan även bör ha plats inom åklagar- väsendet har sålunda aktualitet redan nu och den måste få ökad betydelse vid ett eventuellt genomförande av den i detta be- tänkande föreslagna utvidgningen av straff- föreläggandets tillämpningsområde. Frågan bör också ha särskilt intresse om planerna på en utvidgning av åklagarnas möjlighet att avstå från åtal av opportunitetsskäl helt eller delvis förverkligas.
Vid en närmare utredning av förutsätt- ningarna för en dylik lekmannamedverkan
kan det självfallet inte bli fråga om att bygga upp ett system med åklagarnämnder motsvarande det som nu gäller domstols- nämnderna. Den straffrättsskipning som utövas av åklagarna är förlagd till deras tjänsterum och den sker fortlöpande i den dagliga rutinen. Det kan inte vara praktiskt med en ordning som skulle innebära att lek- män tar del i alla enskilda beslut om utfär- dande av strafföreläggande eller om medde- lande av åtalsunderlåtelse, nedläggande av åtal osv. En lekmannamedverkan skulle här försvåra och tynga verksamheten på ett sätt som gör att en sådan ordning inte kan komma i fråga.
Om ett lekmannainflytande inom åklagar- väsendet skulle få ett meningsfullt innehåll, borde det i stället inriktas på de mera prin- cipiella riktlinjerna för åklagarnas verksam- het. I detta hänseende har utredningen tidi— gare pekat på de allmänna gränsdragningar som åklagarna kan komma att göra i fråga om tillämpningen av strafföreläggande. Det kan finnas situationer, där formella förut- sättningar visserligen föreligger för tillämp- ning av institutet men åklagarna likväl anser att åtal bör väckas, t.ex. av allmän- preventiva skäl. Fråga kan också upp- komma om en särskild brottstyp generellt lämpar sig för strafföreläggande. Ytterligare fall kan gälla principerna för straffmät- ningen vid strafföreläggande.
Åklagarna följer i sitt arbete vissa all- männa schabloner för straffmätningen för att en något så när enhetlig rättstillämpning skall uppnås. För strafföreläggandet gäller t.ex. att straffsatsen (antalet dagsböter) bör vara ungefär densamma vid brottstyper av samma svårighetsgrad. Många åklagarmyn- digheter använder därför särskilda »lathun- dar» för tillämpningen, givetvis med möjlig- heter till avvikelser i de enskilda fallen. Dessa schabloner måste fortlöpande förnyas och korrigeras i takt med utvecklingen var- vid anpassning självfallet om möjligt bör ske till domstolspraxis. Fastställandet och den successiva omprövningen av schablonema och utformningen i övrigt av allmänna rikt- linjer för åklagarnas straffmätning är exempel på uppgifter som skulle kunna ge
Ett annat exempel utgör den allmänna gränsdragningen vid tillämpningen av vissa institut, t.ex. åtalsunderlåtelse enligt 1964 års lag eller 20 kap. 7 & p. 1 RB. Det är troligt att en viss praxis utbildas vid åkla- garmyndigheterna och det kan förefalla rimligt att lekmannasynpunkter blir före- trädda vid utformningen av denna. Innebör- den av uttrycket »ur allmän synpunkt på- kallat» kan t.ex. ge anledning till vissa generella riktlinjer för verksamheten, all- männa principer kan gälla för bedömningen av åtgärder mot den unga lagöverträdaren enligt 1964 års lag osv.
Vid sidan om sådan lekmannamedverkan, då det gäller att dra upp allmänna riktlinjer för åklagarnas åtalsprövning och straffrätts- skipning, kunde det också vara av intresse att ta upp ärenden av principiell natur till diskussion med lekmannarepresentanter eller eljest inhämta deras synpunkter på den praxis som utbildats vid myndigheten. En- ligt utredningens mening borde man dock hålla fast vid att avgörandena i enskilda fall (beslut under förundersökning, åtalsunder- låtelse, väckande av åtal, utfärdande av strafföreläggande etc.) måste fattas av vederbörande åklagare ensam utan lekman- namedverkan.
En väsentlig uppgift för lekmännens när- varo vid åklagarmyndigheterna skulle ligga på det informativa planet. Det vore av intresse att de fick tillräckliga kunskaper om verksamheten och de förutsättningar som gäller för rättsskipningen. Vid gemen- samma genomgångar med åklagare och lek- män kunde pågående aktiviteter behandlas, föreliggande balanser och åtgärder för att nedbringa balanserna redovisas osv. Infor- mationen kunde avse såväl vidtagna som planerade åtgärder av betydelse för åklagar- nas verksamhet i distriktet. Informationen kunde också avse åklagarnas arbetsförhål- landen, personalbehov och andra särskilda problem som hänförs till tjänsteutövningen.
En särskild fråga gäller hur lekmanna- medverkan av skisserat innehåll skulle vara organiserad. Man kan tänka sig olika möj- ligheter som var för sig eller tillsammans—
taget skulle kunna tillgodose detta intresse. En möjlighet kunde vara att tillsätta en nämnd eller styrelse i varje åklagardistrikt, bestående av chefsåklagaren — i de tre största städerna överåklagaren — jämte ett antal politiskt valda ledamöter. En annan möjlighet vore att begränsa lekmannainfly- tandet till länsåklagarens arbetsfält, varvid tyngdpunkten skulle ligga dels på önskvärd- heten av att uppnå enhetlig praxis bland åklagarmyndigheterna och dels på kontrol- len. En sådan länsåklagarnämnd skulle ock- så kunna ges beslutsfunktioner i frågor som gäller t.ex. organisation, information och kontaktverksamhet, avlämnade av remiss- svar. En tredje möjlighet vore att förankra lekmannainflytandet hos riksåklagaren (RÅ) motsvarande den ordning som nu gäller inom åtskilliga centrala myndigheter.
Enligt åklagarinstruktionen (l964:739) har RÅ tillsyn över åklagarnas verksamhet. Genom inspektioner och andra lämpliga åt— gärder skall han hålla sig underrättad om åklagarväsendets tillstånd och behov samt om de förhållanden i övrigt som tillhör om- rådet för hans tjänsteutövning. Det fram- hålls att han bör ägna särskild uppmärksam— het åt tillämpningen av gällande bestämmel- ser om beslut att ej tala å brott och om strafföreläggande. RÅ skall bistå åklagarna med råd och upplysningar och meddela anvisningar i deras tjänsteutövning.
Det är uppenbart att RÅ på detta sätt spelar en betydande roll då det gäller att bestämma gränserna för åklagarnas rättsut— övning. RÅ meddelar kontinuerligt cirkulär med anvisningar för tillämpningen av olika regler, lösningar av olika tolkningsfrågor, allmänna riktlinjer för åklagarnas verksam- het m.m. Vidare har RÅ bemyndigande att besluta om storleken av gällande ordnings- bot för olika brott (se 48 kap. 14 å RB). Bland andra uppgifter av intresse i detta sammanhang kan nämnas att RÅ är remiss- instans för alla viktigare frågor med anknyt- ning till straffrätt, bl.a. sådana som gäller utformningen av vår kriminalpolitik.
Medverkan från lekmannahåll i RÅ:s arbete skulle framför allt gälla de allmänna riktlinjerna för åklagarväsendet. Vid ut-
formningen av cirkulär och anvisningar skulle sålunda lekmannasynpunkter väl kunna komma till sin rätt. Vidare talar skäl för att lekmannarepresentanter fick ta del av de rapporter som upprättas vid RÅ:s inspektioner vid lokala åklagarmyndigheter och medverka vid förslag till åtgärder. RÅ skulle också kunna lämna översikter över tillämpningen av olika regler (t.ex. i vad gäller åtalsunderlåtelse, strafföreläggande) och i samråd med lekmannarepresentanter föreslå mera generella åtgärder, t.ex. genom framställning om ändrad lagstiftning.
Man kan sålunda anvisa åtskilliga exem- pel på uppgifter som är av allmänt intresse från lekmannasynpunkt. Frågan gäller där- vid om lekmännens funktioner skulle vara enbart rådgivande eller även till viss del beslutande. Ett möjligt alternativ skulle vara att välja samma modell som gäller för rikspolisstyrelsen och alltså inrätta en sty- relse med RÅ som ordförande och ett antal politiskt valda förtroendemän som leda- möter.
5.6.4 Frågan om lekmannamedverkan bör utredas närmare
Som inledningsvis framhållits i detta avsnitt har brottmålsutredningen stannat vid att föra fram tanken på viss lekmannamedver- kan inom åklagarväsendet, t.ex. genom till- sättande av åklagarnämnder och/eller sty— relse av skisserat slag. Den tidsplan var- under utredningen arbetat har inte medgett att denna principskiss kunnat närmare dis- kuteras och utformas i detalj. Utredningen är emellertid av den uppfattningen att frå- gan är av sådant allmänt intresse att den bör bli föremål för vidare överväganden. Innan ett detaljerat förslag i denna del utarbetas måste emellertid ståndpunkt tas i den principiella frågan om lekmannamed- verkan överhuvudtaget kan anses vara mo- tiverad inom åklagarväsendet — på det lokala och/eller det centrala planet. Utred- ningen tror att det skulle vara av värde om denna fråga togs upp i samband med remiss- behandlingen av detta betänkande.
5.6.5 Särskilt yttrande av experten Axel Morath
Enligt min mening har brottmålsutredningen inte haft direkt anledning att behandla en så principiellt viktig fråga som lekmannamed- verkan inom åklagarväsendet. Ett ställnings- tagande härtill bör ske från bredare utgångs- punkter än dem, från vilka utredningen haft att arbeta.
6. Vidgat utrymme för strafföreläggande
6.1. Tillämpningsområdet 6.1.1 Allmänna förutsättningar
Som allmänt villkor för tillämpning av strafföreläggande bör gälla att det aktuella brottet bedöms vara av mindre allvarlig natur. Såsom framhållits i föregående kapi- tel saknas någon enhetlig definition på begreppet »ringa brott». Lagstiftarens val av straffsats för ett brott ger här viss vägled- ning för bedömningen av brottets straff— värde. Men några fasta gränser ges inte. Sådana brott för vilka straffsatsen bestämts till enbart böter kan generellt betecknas som ringa överträdelser. Ser man på de kon- kreta fallen som ryms under sådana straff- stadganden kan gradskillnaden likväl vara stor. Om uppmärksamheten riktas mot brott, för vilka stadgas såväl böter som fängelse, blir spännvidden ännu tydligare. Det finns här brott som uttryckligen i lagen benämns som ringa (t.ex. de mindre förmö- genhetsbrotten) medan andra brottstyper med svårighet kan klassificeras som sådana. Vidare kan ett brott, för vilket stadgas böter eller fängelse i högst två år (t.ex. ett olov- ligt förfogande över avbetalningsgods), i det konkreta fallet mycket väl bedömas som lindrigare än ett annat brott, för vilket straffsatsen är enbart böter (t.ex. en ringa misshandel).
Den betydelse man sålunda måste tillmäta lagstiftarens val av straffsatser, då det gäller att skapa förutsättningar för förenklade
handläggningsformer, är ett skäl till översyn av brottskatalogen. Det är möjligt att denna bör leda till allmänna justeringar av straff- skalorna genom att de ringa fallen t.ex. bryts ut till särskilda bötesbrott eller till brott med »böter eller fängelse i högst sex månader» i straffskalan. Denna uppgift lig- ger dock inte inom brottmålsutredningens område.
Som allmän begränsning av tillämpnings- området bör gälla att brottet i det konkreta fallet skall förskylla böter. Utredningen har diskuterat möjligheten att gå så långt som att låta institutet även omfatta kortare fri- hetsstraff i likhet med vad som t.ex. gäller det tyska Strafbefehl. Med den uppläggning och det innehåll som utredningen vill ge strafföreläggandet förefaller dock en sådan utvidgning vara oacceptabel. Utredningen anser att man generellt bör kräva domstols- förhandling för att döma till frihetsbe— rövande.
Utbyggnaden av strafföreläggandets till— lämpningsområde har bl.a. motiverats av en önskan att avlasta domstolarna mindre brottmål, varigenom balanser kan ned- bringas och arbetet koncentreras på den allvarligare brottsligheten. Från denna syn- punkt har intresset särskilt ägnats åt brott av mera frekvent natur. Vid 1968 års re- form, varigenom strafföreläggandet blev tillämpligt på vissa brott med böter eller fängelse i högst sex månader i straffskalan (se prop. 1968:82, s. 97 ff), uttalades också
att reformen i första hand borde avse sådana frekventa brott, beträffande vilka tillämpningen av strafföreläggandet kunde antas medföra en arbetslättnad av betydelse för domstolarna.
Enligt brottmålsutredningens mening bör man inte ställa upp som generellt villkor för en fortsatt utvidgning av strafföreläg- gandets tillämpningsområde att de brott som omfattas av institutet skall ha viss frekvens. Tillsammanstagna kan sådana mindre frekventa brott ändå sägas utgöra en ganska betydande belastning på domsto- larna. Det kan också i fråga om vissa brott som inte är särskilt vanligt förekommande finnas skäl att tillämpa strafföreläggandet, därför att detta är lämpligt och önskvärt med hänsyn till brottets art. Det är vidare av stor betydelse att man beaktar den miss- tänktes intresse av att ett brott kan hand— läggas under enklare former, speciellt om ett rättegångsförfarande skulle kunna inne- bära onödigt lidande för honom. Beaktas bör slutligen den förenkling av utrednings- arbetet och dess redovisning, som beivrandet av brottet genom strafföreläggande medför.
Sammanfattningsvis bör sålunda gälla som allmänna förutsättningar för att ett brott skall kunna hänföras till strafföreläggandets tillämpningsområde a) att den för brottet gällande gärnings- beskrivningen rymmer brott av mindre all— varlig art och att straffskalan för brottet bestämts till en nivå som ger anvisning härom;
b) att brottet i det konkreta fallet förskyller böter upp till viss höjd; samt
c) att brottet till sin natur är sådant att summarisk handläggning utan domstolsmed- verkan bör komma ifråga.
I fortsättningen skall utredningen pröva om dessa allmänna förutsättningar kan sägas föreligga ifråga om andra typer av brott än dem som nu omfattas av systemet med strafföreläggande.
6.1.2 De särskilda brottstypema 6.1.2.1 Brottsbalksbrotten
I bilaga 4 redovisas en förteckning över brotten i brottsbalken, indelade efter gäl- lande straffskalor. Därav framgår att denna klassificering inte är entydig. Det är ofta svårt att dra någon bestämd »straffvärde— gräns» mellan brotten och alldeles särskilt gäller detta sådana brott som upptar straff- satser med böter och fängelse.
En speciell grupp utgör de brott, för vilka stadgas böter eller fängelse i högst sex må- nader. Denna straffsats gäller för många frekventa brott — bl.a. de som efter 1968 års reform hänförts till strafföreläggandets tillämpningsområde —— men också brott som sällan förs till domstol. För åtskilliga brott stadgas uttryckligen att normalstraffet är fängelse men att påföljden, om brottet är ringa, skall vara böter eller fängelse i högst sex månader.
Böter utdöms i mycket stor utsträckning vid brott som förutom böter även har fäng- else i straffskalan. Uppgifterna i tabell 6:l gäller antalet personer som år 1971 dömts för brottsbalksbrott med sådana straffsat- ser. Uppgifterna är hämtade från den all— männa kriminalstatistiken 1971 (del 2. Dom- stols- och åklagarstatistik). I den tredje kolumnen redovisas antalet samma år utfär- dade strafförelägganden avseende brott som hänförs till l & strafföreläggandekungö- relsen (l970:60) och där föreläggandet inte bestritts och inte heller av annan orsak återremitterats från rikspolisstyrelsen till vederbörande lokala åklagare (=godkända fall). De som godkänt strafförelägganden utgör alltså en del av dem som dömts till böter enligt kolumn 2. Uppgifterna i ko- lumn 3 har erhållits från rikspolisstyrelsen. Vid genomgång av tabellen bör också erin- ras om att med personer avses ådömda »fall», dvs. att samma person kan före— komma flera gånger i rättsstatistiken under samma år. Nämnas bör slutligen att tabellen inte upptar sådana brott med angiven straff- skala vilka inte lett till dom eller strafföre- läggande under året.
Det är en intressant iakttagelse att åtskil-
liga av de brott som tas upp i tabell 6:I fak— tiskt i rättstillämpningen betraktas som rena bötesbrott. Denna omständighet inne- bär dock inte, som tidigare framhållits, att dessa brott utan vidare kan anses lämpade att föras in under strafföreläggandets till- lämpningsområde.
Vad först beträffar brott för vilka stad- gas böter eller fängelse i mer än sex måna- der (B 1 och B 2 i tabellen) är det fråga om gärningar som inte generellt sett lämpar sig för handläggning i summarisk ordning. Vis— serligen förekommer det i relativt stor ut- sträckning att domstolarna dömer till böter för dessa brott men det är likväl svårt att passa in dem under begreppet »mindre brott». Som exempel kan nämnas vållande till annans död (317), olaga frihetsberövande (4:2), olaga tvång (4:4), olaga hot (4:5), ocker (9z5), trolöshet mot huvudman (1015), oavsett om gärningen i dom kan antas bli belagd med böter. Ifråga om vissa andra brott —— t.ex. otuktigt beteende (626) och olovligt förfogande (10:4) — kan det visser- ligen tänkas förekomma situationer, där den straffbara gärningen är av mindre allvarlig art och förutsättningar således kan finnas för att välja en summarisk handläggnings- form. Brott av denna beskaffenhet bör dock som regel lagföras genom domstolshand- läggning. De ställer speciella krav på utred- ningen i ansvarsfrågan och straffbarhets- rekvisiten är ej sällan svårtolkade.
Brottmålsutredningen är sålunda inte be- redd att föreslå en utvidgning av strafföre- läggandets tillämpningsområde, varigenom dit skulle föras alla brott med både böter och fängelse i straffskalan. En begränsning är nödvändig om de generella förutsätt— ningarna för institutets tillämpning skall kunna uppfyllas. Därvid bör uppmärksam- heten i första hand riktas mot de brott, som upptar böter eller fängelse i högst sex måna- der i straffskalan. Dessa brott utgör till stor del mindre överträdelser och åtskilliga av dem har redan förts in under strafföreläg— gandets tillämpningsområde genom 1968 års reform. Som framgår av tabell 6:I har denna reform fått stark genomslagskraft beträf— fande de flesta av brotten. Snatteri och
egenmäktigt förfarande blir sålunda numera till övervägande del lagförda genom straff- föreläggande.
Den aktuella uppgiften blir därför att undersöka om de brott som tillhör nämnda kategori är av sådan art att de lämpligen bör kunna lagföras genom strafföreläg- gande. Detta motiverar en närmare genom- gång av de särskilda brotten enligt tabell 6:I. Som förut nämnts upptar denna tabell dock bara antalet avdömda brott är 1971. Även sådana brott som av olika skäl ej lett till lagföring och dom detta år måste själv- fallet beaktas. Vidare gäller att en del brott enligt samma straffstadgande förskyller fängelse som normalstraff men böter eller fängelse i högst sex månader om brottet är ringa (se t.ex. penningförfalskning, 14 kap. 6 & BrB). Det är inte möjligt att i sådana fall utläsa ur statistiken hur många brott som hänförts till ringa brott, varför dessa ej heller kunnat tas upp i tabell 6:I. Där- emot bör de beaktas vid den aktuella pröv- ningen av strafföreläggandets tillämpnings- område.
6.1.2.1.1 Brott mot 6 och 7 kap. BrB
Som komplettering till bestämmelserna om koppleri i 6 kap. 7 & upptas i paragrafens tredje stycke en straffbestämmelse om främ- jande av otukt. Det straffbara beteendet består i att någon för att bereda sig särskild vinning främjar tillfällig könslig förbindelse mellan andra. I förarbetena anfördes som exempel att portier på hotell mot särskilt vederlag upplåter rum åt personer som till- fälligt träffats för att idka könsumgänge (se prop. 1962:10 s. 188 B). Eftersom detta brott förts upp i samma paragraf som kopp— leri kan man inte av rättsstatistiken utläsa hur stor frekvensen är i praktiken.1 Mycket ovanligt är lagföring av förförelse av ung— dom (6 kap. 8 & BrB). Detta brott består däri att någon genom att utlova eller ge
1 År 1971 dömdes 13 personer till påföljd för brott mot 6 kap. 7 & BrB. I inget fall blev påföljden böter.
Tabell 6.1] Personer dömda 1971 för vissa brott mot brottsbalken, för vilka stadgas böter eller fängelse
Brott Till påföljd Därav dömda Godkända dömda till böter strafföre-
lägganden (utfärdade och ej åter- remitterade)
A. Brott som faller under strafföreläggandets
tillämpningsområde
Vållande av kroppsskada eller sjukdom (318) 145 133 l Ofredande (4:7) 736 699 122 Snatteri (812) 5 942 5 790 4 212 Egenmäktigt förfarande (8:8) 1 997 1 908 1 134 Självtäkt (8:9) 25 25 1 Bedrägligt beteende (9:2) 1 222 1 163 468 Undandräkt (1012) 44 37 5 Olovligt brukande (10:7) 199 175 49 Skadegörelse (1211) 1 343 1 249 196 Våldsamt motstånd (1714) 867 834 295 Missfirmelse mot tjänsteman (l7:5) 273 269 123
B. Övriga brott l. Straffsatsen böter eller fängelse i högst 2 år Vållande till annans död (317) 339 167 Framkallande av fara för annan (319) 28 24 Olaga frihetsberövande (4:2) 23 5 Olaga tvång (414) 64 47 Olaga hot (415) 339 181 Brytande av post- eller telehemlighet (418) l 1 Intrång i förvar (419) 3 3
Grovt förtal (512) l _—
Olovlig kraftavledning (8:10) 32 28
Ocker (915) 4 —-
Häleri (9:6) 1 379 305 Oredligt förfarande (918) 6 6
Svindleri (919) 1 —
Olovligt förfogande (1014) 195 139 Trolöshet mot huvudman (10:5) 11 4 Behörighetsmissbruk (1016) 8 7 Bokföringsbrott (ll:5) 145 27 Undertryckande av urkund (1414) 7 2 Märkesförfalskning (14:7) 5 1 Osann partsutsaga (1512) 4 1 Falsk angivelse (15:6) 3 —— Falsk (vårdslös) tillvitelse (15:7) 66 32 Djurplågeri (16:13) 17 15 Övergrepp i rättssak (17:10) 14 7 Skyddande av brottsling (17:11) 6 5 Främjande av flykt (17112) 91 83 Svikande av försvarsplikt (18:6) 15 10
Olovlig underrättelseverksamhet (1919) 1 —
2. Straffsatsen böter eller fängelse i högst ett år Otuktigt beteende (616) 193 145 Bodräkt (813) 13 4 Överträdelse av myndighets bud (17113) 85 75
3. Straffsatsen böter eller fängelse i högst
sex månader
Egenmäktighet med barn (7:4) 3 3 Häleriförseelse (9:7) 218 189 Allmänfarlig vårdslöshet (1316) 148 141
M_—
Brott
M_—
Förvanskning av urkund (1412) Osann/vårdslös försäkran (15:10) Osant intygande och brukande av osann urkund (15:11) Missbruk av urkund (15:12) Förnekande av underskrift (15:13) Ohörsamhet mot ordningsmakten (16:3) Störande av förrättning (16:4) Uppvigling (16:5) Brott mot griftefrid (16:10) Otillåtet förfarande med pornografisk bild (16:11) Förledande av ungdom (16:12) Dobbleri (16:14) Förgripelse mot tjänsteman (1712) Obehörig tjänsteutövning (17114) Föregivade av allmän ställning (17:15)
Till påföljd Därav dömda dömda till böter 42 39 284 278 81 66 21 20 3 3 9 9 15 14 2 2 2 2 5 5 1 __ 34 33 14 14 4 4 5 5
Mm
ersättning skaffar eller söker skaffa sig till- fällig könsförbindelse med någon som är under aderton år eller, om han är av samma kön, under tjugo år. Inget sådant fall före- kom 1971. Denna kriminalisering är f.n. föremål för översyn av sexualbrottsutred— ningen. Om straffstadgandena skall behållas synes hinder inte böra möta mot att lag- föringen sker genom strafföreläggande. Frå- gan har dock liten praktisk betydelse. Stadgandet om egenmäktighet med barn (7 kap. 4 & BrB) riktar sig mot obehöriga ingrepp i eller missbruk av föräldrars, för- myndares eller annans vårdnad över barn under 15 år. Brottet är subsidiärt till de egentliga frihetsbrotten (t.ex. olaga frihets- berövande).
Bakom brottet ligger i allmänhet en konfliktssituation med familjerättslig rela— tion. Man kan generellt säga att brottet är av sådan ömtålig art att det inte lämpar sig för strafföreläggande. Enligt 7 kap. 6 5 BrB får ej heller egenmäktighet med barn åtalas av åklagare med mindre åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt. En sådan åtals- prövning medför att summarisk lagföring genom strafföreläggande får anses vara utesluten.
6.1.2.1.2 Brott mot 9 kap. BrB
Häleri (6 &) kan förekomma i tre former, antingen avses befattning med olovligen åtkommen sak (t.ex. tjuvgods) eller otill- börlig vinning av annans brottsliga för- värv eller hävdande av en genom brott till- kommen fordran. Normalstraffet är fängelse i högst två år. Om gärningen bedöms som ringa häleri är straffsatsen böter eller fäng— else i högst sex månader. År 1971 dömdes 1379 personer till påföljd för häleri och av dem fick 305 böter.
Häleriförseelse (7 &) avser oaktsamma förfaranden som svarar mot det uppsåtliga häleribrottet. Stadgandet tillämpas framför allt i sådana fall då köpare av tjuvgods väl kan antas misstänka men underlåter att ta reda på hur godset åtkommits och åkla- garen inte kan styrka ens eventuellt upp- såt. Straffsatsen för häleriförseelse är lik- som vid ringa häleri böter eller fängelse i högst sex månader. Som framgår av tabell 6:I utdöms böter i mycket stor utsträckning.
Enligt brottmålsutredningens mening bör man se allvarligt på häleribrottet eftersom detta i många fall utgör grogrunden för organiserad stöldbrottslighet. Särskilt det kvalificerade, yrkesmässiga häleriet måste tillmätas högt straffvärde.
Emellertid står det klart att gällande
straffbestämmelser täcker överträdelser av varierande svårighetsgrad. Det finns fall där åklagaren alternativt yrkar ansvar för häleri— förseelse därför att uppsåtsfrågan är tvek- sam men där brottet avser betydande värde och skada. I en sådan situation finns själv- fallet inte utrymme för strafföreläggande. Men det förekommer också fall där gär- ningsmannen tar emot eller eljest tillgodo- gör sig föremål av ringa värde och han vet eller har anledning misstänka att det åtkom— mits genom brott. Som exempel kan nämnas att en person som snattat varor på ett varu— hus delar med sig av tjuvgodset till andra. I ett dylikt fall kan snattaren enligt nuvarande ordning meddelas strafföreläggande medan den som tagit emot vara och alltså gjort sig skyldig till ringa häleri eller häleriförseelse måste lagföras vid domstol.
Brottmålsutredningen anser att allmänna förutsättningar bör finnas för tillämpning av strafföreläggande vid ringa häleri och häleriförseelse, dock under villkor att brot- tet normalt avser mindre värden och att inga särskilda omständigheter (t.ex. att det är fråga om organiserad häleriverksamhet) talar emot en sådan tillämpning.
6.1.2.1.3 Brott mot 13 kap. BrB
Straffbestämmelsen beträffande allmänfarlig vårdslöshet (6 &) gäller framför allt den som av oaktsamhet, genom att umgås ovarsamt med eld eller sprängämne eller annorledes, vållar brand eller ofärd eller framkallar fara därför.
Av tabell 6:l framgår att brottet så gott som alltid leder till bötesstraff. I praktiken rör det sig i stor utsträckning om sådana händelser som uppkommit genom att någon t.ex. försummat att släcka en cigarrett, att hålla tillräcklig uppsikt över öppen eld, t.ex. ett bål eller åkersvedjning, eller att underlåta att stänga av en elektrisk platta, ett element eller ett strykjärn. Skadan kan i vissa fall bli betydande men begränsas ofta genom att faran upptäcks i tid.
Allmänna förutsättningar bör finnas för tillämpning av strafföreläggande vid detta brott då händelsen är klar och lättutredd.
Tillämpningsområdet bör dock begränsas till sådana fall, då gärningen är att betrakta som mindre allvarlig och den ej lett till mera omfattande konsekvenser.
Tillämpningen kan vidare göras beroende av om eventuellt ersättningsanspråk skall riktas mot skadevållaren. I flertalet fall torde skadeståndsfrågan regleras genom försäkringsbolag utan att talan om enskilt anspråk förs i brottmålet. I den mån sådant målsägandeanspråk framställs bör, såsom närmare skall utvecklas nedan (5. 110), för- utsättningar ändå finnas att ta upp detta i strafföreläggande, nämligen om anspråket är klart och ostridigt samt inte avser större värde.
6.1.2.1.4 Brott mot 14 kap BrB
Brottet förvanskning av urkund (2 &) avser ringa urkundsförfalskning. För straffansvar förutsätts att det föreligger ett förfalsknings- objekt, att gärningsmannen vidtar vissa åtgärder genom att antingen framställa en helt ny urkund, som till alla delar är oäkta, eller att till större eller mindre del förändra en äkta urkund, samt att framställandet av den oäkta urkunden innebär fara i bevis— hänseende. Vid bedömande huruvida ringa brott föreligger skall enligt lagbestämmelsen särskilt beaktas, om urkunden är av mindre vikt, såsom kassakvitto, kontramärke eller dylikt mottagningsbevis, eller om gärningen skett för att förhjälpa någon till hans rätt.
I kommentaren till brottsbalken II (Sthlm 1973 s. 77) framhålls som villkor för att en urkundsförfalskning skall hänföras till före- varande bestämmelse, att brottet med hän- syn till samtliga därvid förekommande om- ständigheter är att anse som ringa. I lagen anges som ett exempel på sådan omständig- het, som särskilt skall beaktas, att den för- falskade urkunden är av mindre vikt. Detta kommenteras enligt följande.
»Beaktande härav ansluter sig nära till den äldre rättens metod att uppställa olika former av handlingsförfalskning, men har icke samma innebörd som denna. Prövningen skall icke inriktas på huruvida handlingen tillhör någon sådan större grupp, som avsågs i något av de
förutvarande lagrummen om handlingsförfalsk- ning (äldre SL 1211—5), utan måste göras med hänsyn till den i det enskilda fallet föreliggande handlingen, alltså betydligt mera konkret. Detta utesluter icke att urkundens typ bör vinna beaktande. Åtskilliga grupper av urkun- der är praktiskt taget alltid av relativt liten vikt. Icke minst gäller detta om kanske de flesta bland de enskilda bevismärken som förut icke åtnjutit straffskydd mot förfalskning. Detsamma gäller om åtskilliga typer av handlingar. I lag- texten nämnes bland här ifrågakommande ur- kunder särskilt kassakvitto, kontramärke eller dylikt mottagningsbevis. Emellertid måste städse tillika beaktas den betydelse som den indivi- duella urkunden kan äga i det särskilda fallet. Ifall en urkund av nyssnämnda slag i något undantagsfall är av större vikt, bör förfalsk- ningsbrottet icke anses som ringa, med mindre omständigheterna i övrigt är så mildrande att de föranleder därtill. Omvänt gäller emellertid att urkunder av någon i allmänhet mera bety- delsefull typ, t.ex. checker och andra affärs- handlingar, i särskilda fall kan anses vara av mindre vikt på grund av beloppets obetydlighet och med hänsyn till att papperet endast varit ägnat för omsättning mellan ett begränsat antal personer.»
Den rättsliga prövningen av straffansvar för urkundsförfalskning är ej sällan kompli— cerad. Framför allt synes rekvisitet »fara i bevishänseende» många gånger vara svår- tolkat. Genom detta rekvisit uppnår man i flera hänseenden en betydelsefull begräns- ning av det straffbara området.
Brottmålsutredningen anser sålunda inte att det i någon vidare grad kan finnas ut- rymme för en tillämpning av strafföreläg- gande vid detta brott, särskilt med beak- tande av brottets straffrättsliga konstruk- tion. Visserligen står det klart att det kan finnas renodlade fall där brottsrekvisiten utan svårighet går att applicera på gärningen och där omständigheterna talar för en lindrigare bedömning. En sådan situation kan t.ex. föreligga när någon ändrar data på en spårvagnsbiljett för att denna skall gälla som giltigt färdbevis, manipulerar med en uppgift i anställningsbetyg för att komma i bättre dager, eller själv förfärdigar ett kvitto på erlagd betalning. Den rättsliga prövningen bör dock normalt göras av dom- stol.
Motsvarande kan sägas om andra brott
mot 14 kap. BrB, vilkas straffsats i normal- fallet tar upp enbart fängelse men där i lagrummet anges att straffet, om brottet är ringa, skall vara böter eller fängelse i högst sex månader. Så är förhållandet vid undertryckande av urkund (4 €)), signatur- förfalskning (5 5), penningförfalskning (6 ä), märkesförfalskning (7 5) och förfalskning av fast märke (8 ä).
6.1.2.1.5 Brott mot 15 kap. BrB
Bland dessa brott utgör osann försäkran och vårdslös försäkran (10 å) de mest frekventa. För straffansvar krävs att en skriftlig ut- saga enligt lag och författning avges under edlig förpliktelse, på heder och samvete eller under annan dylik försäkran, att den som avger utsagan lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen samt att åtgärden innebär fara i bevishänseende. En stor del av dessa fall hänförs till sjukförsäkrings— missbruk bestående i att den försäkrade lämnar oriktiga uppgifter i försäkran för erhållande av sjukpenning. Konstruktionen av detta brott har utredningen behandlat i ett tidigare betänkande (SOU 1973:13).
Brottmålsutredningens undersökningar har visat att sådant sjukförsäkringsmissbruk som innefattar osann eller vårdslös försäk- ran till betydande del är att bedöma som ringa brott, om man enbart ser på värdet av brottsobjektet. Enligt utredningens för— slag skall formulären för avgivande av sjukförsäkran inte vidare ta upp någon vittnesmening »på heder och samvete» utan straffbarheten skall begränsas till det be- drägliga förfarande som ligger i det orik- tiga uppgiftslämnandet. Vidare skall försäk- ringskassorna inom vissa gränser själva kunna sätta in en reaktion (särskild avgift) mot den som lämnar oriktiga uppgifter i försäkran, varvid straffrättsligt ingripande kan undvaras vid mindre överträdelser.
Om utredningens förslag blir antaget kommer antalet straffrättsliga ingripanden vid osann eller vårdslös försäkran att kraf- tigt minska. Osann eller vårdslös försäkran avges visserligen även i andra sammanhang, t.ex. vid lämnandet av skriftliga utsagor
inom socialvård eller annan allmän verk— samhet. Det förefaller dock inte vara lämp- ligt att handlägga dessa brott i summarisk ordning genom strafföreläggande. Den straffrättsliga bedömningen är ej sällan komplicerad genom att ansvarsfrågan i stor utsträckning hänförs till de subjektiva rek- visiten.
De allmänna förutsättningarna för till- lämpning av strafföreläggande vid osant intygande och brukande av osann urkund (11 å), missbruk av urkund (12 &) samt för- nekande av underskrift (13 &) kan också sättas ifråga. Dessa brott förekommer rela- tivt sällan och de är från straffrättslig syn- punkt ofta svårbedömbara. Det är angeläget att brott av sådan art prövas i rättegång för att man skall kunna uppnå en enhetlig rätts- tillämpning. Dock förekommer det även situationer som inte är särskilt allvarliga och som avser relativt okomplicerade rätts- frågor, t.ex. sådant osant intygande som består av att någon uppger oriktigt namn vid inskrivning på hotell.
Enligt utredningens mening måste man anse att brotten mot 15 kap. BrB som regel inte lämpar sig för strafföreläggande. I fråga om vissa brottstyper är detta uppenbart, t.ex. ringa mened (I 5), osann partutsaga (2 5 ), ovarsam utsaga (3 ä), falskt åtal (5 5), falsk eller obefogad angivelse (6 5), falsk eller vårdslös tillvitelse (7 5), bevisförvansk- ning (8 5) och underlåtenhet att avvärja rättsfel (9 5).
6.1.2.1.6 Brott mot 16 kap. BrB
Några av brotten i detta kapitel har nyligen tillkommit eller nyligen varit föremål för lagändring. I samband med ratificeringen av FN:s rasdiskrimineringskonvention infördes 1970 straffbestämmelsen i 9 & om olaga diskriminering (prop. 1970187). Bestämmel- sen innebär att straffansvar ådöms närings— idkare som i sin verksamhet diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg, natio— nella eller etniska ursprung eller trosbekän- nelse genom att inte gå honom till handa på de villkor som näringsidkaren i sin verksam— het tillämpar i förhållande till andra. Det-
samma gäller anställd i näringsverksamhet och anställd i allmän tjänst. Även diskri- minering vid tillträde till allmän samman— komst och offentlig tillställning kan bestraf- fas. I propositionen anfördes att de handlingar som kan bestraffas enligt straff- bestämmelsen närmast skulle vara att jäm— ställa med förolämpning som är grov. Straffsatsen är densamma som vid detta brott.
Utredningen ställer sig tveksam till lämp- ligheten att lagföra såväl olaga rasdiskri— minering som grov förolämpning (5 kap. 3 & BrB) genom strafföreläggande. Dessa brott är av sådan art att en domstolsför- handling i de flesta fall förefaller vara oundviklig. En sådan ordning motiveras också av angelägenheten att få fram preju- dikat för tolkningen av dessa straffstadgan- den. Hittills har de tillämpats mycket sällan.
I samband med ändring i tryckfrihetsför- ordningen 1970 infördes en ny straffbestäm- melse i 11 & om otillåtet förfarande med pornografisk bild, vilken ersatte förutva- rande straffstadgande om sårande av tukt och sedlighet. I prop. 1970:125 framhöll departementschefen, statsrådet Geijer, att det var angeläget att införa en straffbestäm- melse som begränsade rätten att skylta med eller på annat liknande sätt förevisa porno— grafiska bilder på eller vid allmän plats. Föreskrifter i ämnet borde utformas med utgångspunkt i den principiella uppfatt— ningen att pornografiska framställningar inte borde påtvingas någon mot hans uttala- de eller på annat sätt tillkännagivna önskan. Varje slag av skyltning o.dyl. av pornogra- fisk bild avsågs dock inte vara straffbar. Det krävdes att bilden eller bilderna före- visades på ett sätt som var ägnat att väcka allmän anstöt. Vid bedömningen om denna förutsättning var uppfylld borde beaktas varje bilds speciella karaktär men även helhetsintrycket av skyltningen. Vid fast- ställande av straffsatsen anfördes i proposi- tionen att samma straffskala borde gälla som för brottet förledande av ungdom.
Bakom ansvarstalan skall sålunda ligga en värdering av förfarandets anstötlighet enligt allmän uppfattning. Det är uppen-
bart att en bedömning i detta hänseende kan vara svår att göra och att olika meningar kan anföras. Principiellt bör det vara en uppgift för domstolarna att här bestämma straffbarhetens gränser. I prak- tiken torde det ej heller finnas utrymme för lagföring genom strafföreläggande. Samma synpunkter kan läggas på brottet förledande av ungdom (12 å).
Enligt förslag i nämnda prop. 1970:125 har även ändring skett i straffstadgandet om uppvigling (5 å). Detta brott består i att någon muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift eller annat meddelande till allmänheten uppmanar eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet. Lagändringen innebär att ett nytt andra stycke har införts, enligt vilket i ringa fall ej skall dömas till ansvar. Vid bedömandet huruvida ringa fall är för handen skall särskilt beaktas om det förele- gat endast obetydlig fara för att uppma- ningen eller försöket skulle leda till efter- följd. Genom att de ringa fallen på detta sätt avkriminaliserats synes det inte längre finnas något utrymme för lagföring genom strafföreläggande vid detta brott.
Tidigare var straffsatsen för dobbleri (14 &) begränsad till böter eller fängelse i högst sex månader. Genom lagändring 1972 infördes en ny bestämmelse i 16 kap. 14 a & BrB om grovt dobbleri, varvid straffsatsen bestämdes till fängelse i högst två år. Änd- ringen motiverades av att illegalt äventyrligt spel på sina håll bedrivs i betydande omfatt- ning under organiserade former med stora sociala skadeverkningar och personliga tragedier som följd. I prop. 1972z96 fram- höll departementschefen, statsrådet Geijer, att brottsligheten på detta område till viss del ändrat karaktär. Det var inte längre fråga om bara ett ordningsproblem utan dobbleriet hade efter hand kommit att spela en allt mer framträdande roll som ett bety— dande socialt faromoment och som en in— körsport till annan brottslighet av allvarlig natur. En straffskärpning för de grova for- merna av dobbleri var därför motiverad. Departementschefen fann det dock ange-
läget att understryka att lagändringen inte berörde deltagande i äventyrligt spel. Inte heller syftade den till en generell skärpning av straffet för de övriga former av dobbleri som den nuvarande lagstiftningen närmast avser. Dessa former borde alltså även i fortsättningen bedömas som ordningsförseel- ser. Enligt brottmålsutredningens mening bör också förutsättningar finnas att lagföra sådant brott genom strafföreläggande.
Bland övriga brott inom den nu aktuella gruppen upptas ohörsamhet mot ordnings- makten (3 5) och störande av förrättning eller av allmän sammankomst (4 5). Det förra brottet förutsätter att en folksamling stör allmän ordning, att befallning med- delats för ordningens upprätthållande eller att ett område för sådant ändamål avspär- rats eller fridlysts samt att någon deltagare i folksamlingen underlåter att efterkomma befallningen eller tränger in på området ifråga. Det andra brottet innebär att någon genom våldshandling eller oljud eller på annat sätt stör eller söker hindra förrättning eller allmän sammankomst. Gärningsbe- skrivningarna vid båda dessa brott rymmer fall som är att bedöma som mindre allvar- liga från straffvärdesynpunkt. Utredningen anser att hinder inte bör möta mot att här tillämpa strafföreläggande.
Som framgår av tabell 6:l förekommer det sällan att de i detta avsnitt genom— gångna brotten mot 16 kap. BrB beivras. I den mån lagföring sker blir påföljden så gott som alltid böter. Att utredningen likväl i många fall ställt sig avvisande till tanken att föra in dessa brott inom strafföreläggandets tillämpningsområde beror framför allt på att brotten är av sådan art att domstols- handläggning ter sig naturlig. I fråga om vissa av de genomgångna brotten liksom brott mot griftefrid (10 &) skulle en tillämp- ning av strafföreläggande i praktiken vara på anförda skäl mindre lämplig. Emellertid står det klart att i detta kapitel också tas upp brott som närmast har karaktär av ord- ningsförseelser och där allmänna förutsätt— ningar otvivelaktigt finns för lagföring genom strafföreläggande.
Brottskategori Antal Därav till dömda till annan påföljd påföljd än böter
___—__________—_—
Rattfylleri / rattonykterhet 9 714 4 142 Övriga brott mot trafikbrottslagen 26041 430 Narkotikastrafflagen 1 370 929 Lagen om varusmuggling, tullstadgan o.dyl. 13 819 188 Författningar ang. utlänningar 582 283 Andra lagar och författningar 127522 196
S:a 179 048 6 168
6.1.2.1.7 Brott mot 17 kap. BrB
Enligt nuvarande ordning upptas våldsamt motstånd (4 &) och missfirmelse mot tjänste- man (5 &) bland de brott som ryms inom strafföreläggandets tillämpningsområde. De här aktuella brotten förgripelse mot tjänste— man (2 å), obehörig tjänsteutövning (14 å) och föregivande av allmän ställning (15 få) är samtliga relativt sällsynta. De fall som lagfördes 1971 ledde alla till böter. I fråga om ringa våld eller hot mot tjänsteman (1 5) ger rättsstatistiken inga upplysningar om frekvensen.2 Övriga brott — otillbörligt verkande vid röstning och tagande av otill- börlig förmån vid röstning (8 5) samt brott mot rösthemlighet (9 5) — har inte registre- rats i domstolsstatistiken 1971.
Enligt utredningens mening är brotten mot allmän verksamhet av sådan beskaffen- het att det i och för sig kan anses föreligga allmänna förutsättningar för handläggning genom strafföreläggande i ringa fall. Men det kan ändå från allmän synpunkt vara på— kallat att lagföring sker vid domstol. Detta synes under alla förhållanden vara fallet om brottet gäller sådant olaga förfarande vid röstning som avses i 8 och 9 55. I praktiken skulle en tillämpning av strafföreläggande- förfarandet här få mycket begränsat ut- rymme.
6.1.2.2 Specialstraffrätten
I bilaga 5 (s. 179) redovisas Vissa brott som regleras i lagar och författningar utanför brottsbalken och som har fängelse jämte böter i straffskalan. Generellt kan sägas att
nära nog alla dessa brott i praktiken betrak- tas som rena bötesbrott. Den officiella kri- minalstatistiken visar sålunda att år 1971 dömdes tillhopa 179048 personer för brott mot andra lagar och författningar än brotts- balken. Av dem dömdes 172880 personer till böter. Resterande 6168 personer hän— förs — vilket belyses av ovanstående upp- ställning — huvudsakligen till vissa typer av grövre brott för vilka straffskalan i allmän- het upptar enbart fängelse. I den mån även böter kan följa på dessa brott brukar ut- tryckligen förutsättas att omständigheterna skall vara mildrande, att brottet skall vara att bedöma som ringa e.dyl.
Mot bakgrund av dessa uppgifter skall övervägas om allmänna förutsättningar finns för en utvidgning av strafföreläggan— dets tillämpningsområde inom Specialstraff— rätten.
Enligt brottmålsutredningens bedömning visar en genomgång av brottskatalogen i bilaga 5 att det i fråga om flertalet sådana brott, för vilka stadgas högre straff än böter eller fängelse i sex månader, är svårt att acceptera lagföring genom strafföreläg— gande. Som exempel kan nämnas överträ— delse mot valutalagen, narkotikabrott som inte är ringa, brott mot hyresreglerings— lagen, brott mot miljöskyddslagen, olaga bruk av skjutvapen, rattfylleri samt åtskil- liga allvarliga brott mot näringslagstift- ningen. Brott av denna kategori bör gene- rellt falla utanför strafföreläggandets till- lämpningsområde.
2 1971 dömdes tillhopa 905 personer till på- följd för våld eller hot mot tjänsteman och av dem fick 316 böter.
Intresset skall därför i likhet med vad som förut gällt brottsbalksbrotten koncentreras till den stora kategori av brott som har böter eller fängelse i högst sex månader i straffskalan. Efter 1968 års reform har strafföreläggandet blivit tillämpligt på några av de mera frekventa brotten — olovlig jakt och olaga jakt, olovligt fiske och olaga fiske, brott mot rusdrycksförsäljningsförordningen (olaga rusdrycksförsäljning, olovligt innehav av och olaga tillhandagående med anskaf- fande av rusdrycker) brott mot naturvårds- lagen samt vissa brott mot sjömanslagen.
Brotten med denna straffsats utgör inte någon enhetlig kategori om man bedömer deras olika straffvärden och de intressen som lagstiftningen avser att skydda. Straff- bestämmelserna avser i många fall under- låtenheten att fullgöra anmälnings— eller uppgiftsskyldighet eller obehörigt yppande av uppgift. I sådana fall synes som regel förutsättningar finnas för tillämpning av strafföreläggande. Detsamma gäller sådana överträdelser som otillåten försäljning av öl (32 & ölförsäljningsförordningen) eller av tobak (11 & förordningen om tobaksskatt), vidare hembränning (7 5 förordningen om tillverkning av sprit och vin), utlösande av falskt brandlarm (16 % brandlagen), brott mot byggnadsstadgan osv. Självfallet måste dock gälla för institutets tillämpning att brottet i det konkreta fallet är av sådan art att summarisk handläggning bör komma ifråga. Från sistnämnda synpunkt kan man hysa betänkligheter mot att använda straff- föreläggande i fråga om brotten på im- materialrättens område (varumärkesintrång, intrång i upphovsrätten, patentintrång, mönsterintrång, intrång i växtförädlarrätt).
Vissa brott inom denna kategori påkallar särskild uppmärksamhet med hänsyn till att de är frekventa och från vissa synpunkter kan framstå som speciellt straffvärda. Det gäller olaga vapeninnehav, grov olovlig kör- ning och rattonykterhet.
6.1.2.2.1 Olaga vapeninnehav m.m.
Enligt 36 5 1 mom. vapenförordningen (1949:340) skall den som innehar skjutvapen
utan att vara berättigad därtill straffas med fängelse i högst två år. Om brottet är ringa utgör straffet böter eller fängelse i sex må- nader. Detta straffstadgande infördes 1971 som ett led i kampen mot terrordåd och andra våldsbrott vid vilka skjutvapen och sprängämnen kommer till användning. I prop. 1971:109 anförde departementschefen, statsrådet Geijer, bl.a. följande.
»Den föreslagna skärpningen av straffskalorna är ett uttryck för uppfattningen att olaga inne- hav av vapen eller sprängämnen är ett allvar- ligt brott. Jag förutsätter att polis- och åklagar- myndigheterna med den nya syn på detta slags brott som ligger bakom lagstiftningsförslaget framdeles kommer att i betydligt ökad utsträck— ning utnyttja husrannsakan och kroppsvisitation som medel i sin spanings- och utredningsverk- samhet rörande brott av denna art. Jag anser mig även kunna utgå från att domstolarna vid sin straffmätning beaktar de avsevärda risker för att den allmänna säkerheten i samhället som är förbundna med att människor i allmän- het och i synnerhet personer som kan miss- tänkas begå politiska terrordåd eller andra våldshandlingar olovligen skaffar sig eller inne- har skjutvapen eller explosiva varor. Det finns anledning räkna med att de nya reglerna skall kunna få en ökad effekt i samhällets ansträng- ningar att förebygga och bekämpa våldsbrott av det allvarliga slag vi nyligen har upplevt. Men jag vill också framhålla att en skärpning av straffen för olaga innehav av vapen och sprängämnen även syftar till att söka förhindra användningen av sådana hjälpmedel vid brotts- lig verksamhet över huvud taget.
Avsikten med den föreslagna straffskärpningen är emellertid inte att också överträdelser som har begåtts av rent förbiseende eller i övrigt är av bagatellartad karaktär skall bedömas all- varligare än nu. Om någon t.ex. utan tillstånd har ett äldre vapen, för vilket saknas passande ammunition här i landet, eller innehar en mindre mängd explosiva varor utöver vad han enligt meddelat tillstånd är berättigad att inne- ha, bör brottet ofta bedömas som ringa och därför kunna föranleda endast bötesstraff.»
Den år 1971 genomförda ändringen av straffbestämmelserna i vapenförordningen innebar att denna fråga togs upp till sär- behandling i avvaktan på en allmän översyn av hela vapenlagstiftningen. En nyligen antagen prop. (19731166) innebär att en vapenlag skall ersätta den nuvarande vapen-
förordningen. Den nya lagen träder i kraft den 1 juli 1974. I fråga om ansvarsbestäm— melserna innebär vapenlagen en fullföljd av de linjer som drogs upp genom 1971 års reform. Normalstraffet för olaga vapeninne- hav liksom för överlåtelse eller upplåtelse av skjutvapen till någon som ej är berätti- gad att inneha vapen utgör sålunda fängelse i högst två år. Om gärningen begåtts av oaktsamhet eller om brottet är ringa skall dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Vidare gäller sistnämnda straff- sats för en rad gärningar, begångna upp- såtligen eller av oaktsamhet, t.ex. missbruk av rätt att inneha skjutvapen genom att använda det för annat ändamål än inne- havaren är berättigad till, förvärv av ammu- nition utan att vara berättigad därtill, idkande av handel med skjutvapen utan tillstånd.
I specialmotiveringen till de föreslagna ansvarsbestämmelserna anförs i prop. 19731 166 bl.a. att en av RÅ företagen under- sökning i vissa åklagardistrikt av påföljderna för olaga vapeninnehav gett vid handen att den år 1971 genomförda straffskärpningen inte slagit igenom i praxis i den utsträck— ning som man haft anledning att vänta sig. Departementschefen framhåller vidare.
»Undersökningen visar sålunda att ett förhållan- devis stort antal fall av olaga vapeninnehav bedömts som ringa brott med endast böter som påföljd. Jag vill därför i detta sammanhang betona att normalstraffet för olaga vapeninne- hav och därmed jämförliga brott mot VLzs bestämmelser om överlåtelse eller upplåtelse av vapen är fängelse. Samma normer som i all- mänhet gäller vid gränsdragningen mellan ringa fall av ett brott och normalfallen skall självfallet tillämpas även på detta område. Som exempel på ringa brott vill jag bl.a. nämna olaga inne- hav, upplåtelse eller överlåtelse av del eller tillbehör till ett vapen eller av ett vapen som i och för sig är tillståndspliktigt men är obruk- bart eller har något svårreparabelt fel. I övrigt måste det sålunda enligt min mening alltid föreligga någon klart förmildrande omständig- het för att man skall kunna bedöma ett upp- såtligt olaga innehav, upplåtelse eller överlåtelse av ett brukbart vapen till vilket det finns ammunition i marknaden som ett ringa brott.
Som föreslagits i den allmänna motiveringen
bör oaktsamt handlande i fråga om olaga vapeninnehav eller olaga överlåtelse eller upp- låtelse av vapen bedömas mildare än uppsåtligt brott. Dessa oaktsamhetsbrott har därför hän- förts till samma straffskala som för ringa brott, dvs. böter eller fängelse i högst sex månader.
I fråga om bedömningen av oaktsamhetsbe- greppet vill jag framhålla att en viss grad av undersökningsplikt bör kunna krävas av den som lämnar över ett vapen till en annan, exem- pelvis som lån eller för reparation eller översyn. Till ytterligare ledning för rättstillämpningen torde bl.a. hänvisas till den praxis som har utbildats i fråga om straffbarheten för den som låter annan föra ett körkortspliktigt fordon utan att ha kontrollerat om föraren har till- stånd att föra fordonet.
Jag har övervägt att föreslå att de fall där endast ringa oaktsamhet kan läggas den felande till last lämnas straffria. Med hänsyn till vikten av att reglerna om vapens hantering tillämpas strikt har jag emellertid inte funnit skäl att göra något sådant undantag från det straff- belagda området.»
Den skärpta inställning som sålunda utmärker den nya vapenlagstiftningen med— för att det i praktiken blir relativt litet utrymme för ringa brott. I den mån gär- ningen blir att bedöma som sådant och alltså straffsatsen bestäms till böter eller fängelse i högst sex månader, bör förutsätt- ningar finnas för tillämpning av strafföre- läggande. Såsom framgår av departements- chefens yttrande i såväl 1971 som 1973 års proposition finns det nämligen uppenbar- ligen fall av olaga förfarande med vapen eller ammunition som måste tillmätas rela- tivt lågt straffvärde. Motsvarande synpunk- ter kan läggas på sådana brott som sker av oaktsamhet.
Vad nu sagt gäller också olaga innehav av sprängämnen enligt förordningen (1949: 341) om explosiva varor, då brottet bedöms som ringa.
6.1.2.2.2 Grov olovlig körning
Straffbestämmelsen i 3 5 första stycket lagen (1951:649) om straff för vissa trafik- brott fick sin nuvarande lydelse 1958 i samband med den då genomförda reformen på trafikrättens område. Straffet för olovlig
körning utgör dagsböter, lägst tio. Om föraren tidigare innehaft körkort som blivit återkallat eller om brottet skett vanemässigt eller om det eljest är att anse som grovt, kan straffet i stället för böter bli fängelse i högst sex månader. I praxis förekommer det inte sällan att återfall i grov olovlig körning be- straffas med en eller några månaders fäng- else. År 1971 togs sålunda 149 personer in på fångvårdsanstalt, dömda till fängelse för grov olovlig körning som huvudbrott.
Förutsättningar finns i dag för att till- lämpa strafföreläggande” vid olovlig körning som inte är grov. En utvidgning av insti- tutets tillämpningsområde till att även gälla fall av grov olovlig körning kan väcka vissa betänkligheter. Man bör som regel hålla fast vid att frågan om ansvar då en person fortsätter att köra bil efter det att hans körkort återkallats på grund av olämplighet eller då han eljest systematiskt sätter sig över reglerna om körkortsinnehav, bör handläggas av domstol.
Det finns emellertid också fall av grov olovlig körning som framstår som mindre kvalificerade. Som exempel kan nämnas den situationen att en person som saknar kör- kort är nödsakad att färdas till och från sin arbetsplats under viss period _ varigenom rekvisitet »vanemässigt» täcks —— eller att en person, som fått sitt körkort återkallat, tillfälligtvis och under speciella omständig- heter kör bil. Även om gärningen i dessa fall är att bedöma som grov olovlig körning utgör den adekvata påföljden böter. Utred- ningen anser att det här bör vara möjligt att tillämpa strafföreläggande.
6. 1 . 2. 2. 3 Rattonykterhet
Enligt 4 & 2 mom. lagen (19512649) om straff för vissa trafikbrott skall — om ratt— fylleri inte kan styrkas _ likväl dömas till straff, om alkoholkoncentrationen i förarens blod ligger mellan 0,5 och 1,5 promille. Straffsatsen är dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst sex månader.
Utredningen har låtit undersöka domsto- larnas straffmätningspraxis vid rattonyk- terhet. Denna undersökning grundas på
uppgifter från rikspolisstyrelsens s.k. om- läggningsregister som för åren 1968—1970 upptar samtliga domar i riket. I det följande redovisas antalet personer mot vilka dom- stolarna åberopat 4 (j 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott. Endast »rena» fall av rattonykterhet (singelbrott) har med- tagits.
Följande situationer faller sålunda utanför undersökningen:
a) Personen har vid ett och samma tillfälle dömts för mer än ett brott (likartat eller olikartat).
b) Personen har ej dömts för fullbordat brott utan för försök, förberedelse eller medverkan.
c) Andra lagrum än 4 5 2 mom. trafik- brottslagen finns inlagda i registerposten.
d) Domstol har i domen förordnat eller be- slutat om tidigare ådömd påföljd.
e) Avräkning på grund av häktning eller tidigare undergången påföljd har skett eller påföljden har helt verkställts genom häktning.
Av tabell 6:2 framgår att 95,7 procent av samtliga som under treårsperioden dömdes för rattonykterhet bestraffades med böter. Antalet till fängelse dömda utgjorde 368, dvs. i genomsnitt 123 per år. Att märka är vidare att straffet var 50 dagsböter eller därunder i 56,7 procent av fallen, dvs. be- träffande i genomsnitt ca 1 600 personer per år, samt högst 60 dagsböter i 72,8 procent av fallen, dvs. beträffande ca 2 100 personer per år.
Av denna straffmätningspraxis framgår att domstolarna i vissa fall utdömt relativt låga böter för rattonykterhet. Det kan t.ex. vara fråga om mopedfylleri på icke trafike- rade vägar eller en körning som begränsas till flyttning av bil in i ett garage eller ett kort stycke på en gata. I sådana och lik- nande fall, där alkoholkoncentrationen i blodet ligger omedelbart över gränsen 0,5 promille, förefaller det vara rimligt att be- döma rattonykterheten som ringa..
Brottmålsutredningen anser (också att ringa fall av rattonykterhet bör kunna lag- föras genom strafföreläggande. Vissa be-
Påföljd Antal personer Summa personer 1968 1969 1970
Dagsböter 10 2 5 12 19 15 16 16 14 46 20 61 60 51 172 25 85 117 91 293 30 261 325 265 851 35 112 107 81 300 40 527 579 430 1 536 45 11 18 15 44 50 563 550 492 1 605 55 4 2 1 7 60 469 488 417 1 374 65 10 10 5 25 70 169 181 164 514 75 154 169 128 451 80 182 204 148 534 85 l 3 4 90 27 36 28 91 95 1 1 100 116 103 103 322 110 2 2 2 6 120 15 8 5 28 125 1 1 150 1 1 Fängelse 1 mån 100 108 101 309 11/2 ,, 9 l 1 11 31 2 ,, 11 7 9 27 21A: ,, 1 1 Summa 2 906 3 110 2 577 8 593
gränsningar för tillämpligheten torde dock böra krävas. Systemet bör sålunda främst ta sikte på vissa frekventa typfall som framstår som mindre straffvärda, t.ex. rattonykterhet med moped. Vidare måste ansvarsfrågan vara fullständigt klarlagd. Genom analys- bevis skall fastställas att alkoholkoncentra- tionen i förarens blod legat över 0,5 pro- mille vid tiden för körningen. Om viss tid förflutit från körningen fram till blodprovs- tagningen kan det bli fråga om tillbakaräk- ning. Det bör också vid rattonykterhet lik- som vid andra brott (jfr ovan 3. 79) stå klart för den som föreläggs ett bötesstraff att godkännandet kan föra med sig vissa rättsverkningar, t.ex. beträffande körkorts- innehavet. Det är från denna synpunkt en fördel ifall frågan om körkortsåterkallelse på grund av brottet (och bestämmande av viss tids körkortsspärr) kan avgöras i sam- band med ansvarsfrågan. Förslag härom har
lagts fram av trafikmålskommittén. Till frå- gan om viss tids körkortsspärr skall kunna tas upp i strafföreläggande avser utred- ningen återkomma i ett följande avsnitt
(6.3.2).
6.1.3 Utredningens vidare överväganden
6.1.3.1 Tillämpningsområdet täcker brott för vilka stadgas böter eller fängelse i högst sex månader
Redogörelsen i föregående avsnitt visar att det finns allmänna förutsättningar för en breddning av strafföreläggandets tillämp- ningsområde varigenom åtskilliga nya brott och brottskategorier skulle kunna föras dit. Som inledningsvis anförts bör dock denna skriftliga handläggningsform bara betraktas som ett komplement till den muntliga dom- stolshandläggningen. Det måste alltid finnas
möjligheter att i det särskilda fallet avstå från tillämpning av strafföreläggande om lagföring vid domstol framstår som en önsk- värd eller eljest lämpligare form för lagfö- ringen.
Enligt nuvarande ordning får strafföre— läggande utfärdas beträffande alla brott för vilka stadgas enbart böter. Vidare kan Ko- nungen förordna att strafföreläggande även får utfärdas beträffande brott för vilka stad- gas böter eller fängelse i högst sex månader. Sådant förordnande har gjorts i l & straff- föreläggandekungörelsen (l970:60) beträf— fande vissa mera frekventa brott. Som generell begränsning för strafföreläggandet gäller vidare att det aktuella brottet förskyl- ler högst 50 dagsböter eller, jämte annat brott, högst 60 dagsböter som gemensamt straff.
I den enkät som utredningen låtit utföra bland rikets åklagare ställdes bl.a. frågan om tillämpningsområdet för strafföreläg— gande borde vidgas till att gälla ytterligare brott än dem som nu omfattas av systemet. 33 av 39 åklagare ansåg att en sådan utvidg— ning var motiverad. Därvid föreslogs från några håll att strafföreläggandet borde kunna tillämpas beträffande samtliga brott på vilka kan följa böter eller fängelse. Andra åklagare ansåg att tillämpningsområ- det borde gälla alla brott för vilka stadgas böter eller fängelse i högst sex månader. Flertalet menade dock att utvidgningen borde begränsas till vissa typer av brott med böter och fängelse i straffskalan.
Brottmålsutredningen har övervägt möj- ligheten att införa en ordning enligt vilken förutsättningar skulle finnas för utfärdande av strafföreläggande beträffande alla brott som i det konkreta fallet förskyller dagsbö- ter. Detta skulle i praktiken innebära att en betydande del av brotten i BrB och nära nog samtliga brott i Specialstraffrätten skulle kunna lagföras enligt denna summa- riska handläggningsform. Den i föregående avsnitt gjorda genomgången av brottskata- logen har emellertid visat att en sådan re- form skulle vara alltför långtgående. De flesta brott för vilka stadgas böter eller fängelse upp till ett år eller däröver är gene-
rellt att betrakta som så allvarliga brott att lagföring genom strafföreläggande får anses utesluten. Allmänna förutsättningar för till- lämpningen av detta institut vid brott med sådana straffsatser synes ej heller i övrigt föreligga.
Det är enligt utredningens mening ofrån- komligt att även i fortsättningen begränsa strafföreläggandets tillämpningsområde till sådana brott som allmänt uppfattas som mindre överträdelser. De för brotten fast- ställda straffskalorna måste bli vägledande för denna bedömning. Utredningen har fun- nit att en naturlig gräns bör sättas vid den kategori av brott för vilka stadgas böter eller fängelse i högst sex månader. Valet står nu mellan att vidga strafföreläggandets tillämpningsområde till att generellt omfatta alla brott som upptar denna straffskala eller att fortsätta på den tidigare inslagna vägen och föra in ytterligare enstaka brott i straff- föreläggandekungörelsen.
Medan flertalet av de aktuella brotten är sådana att strafföreläggandet framstår som en lämplig handläggningsform, finns det obestridligen även vissa brott som är mindre väl ägnade för sådan summarisk handlägg- ning. I vissa fall skulle det från allmän syn- punkt vara svårt att acceptera i dagsläget att lagföringen skedde i denna form. Även om dessa brott sålunda formellt skulle komma att hänföras till strafföreläggandets tillämpningsområde, skulle det i praktiken bara ges begränsat utrymme för detta insti- tut. Situationen är i dag densamma i fråga om vissa bötesbrott — t.ex. ringa utpress- ning (9 kap. 4 & BrB), ringa svindleri (9 kap. 9 & BrB) — vid vilka brott åklagarna av naturliga skäl som regel avstår från att utfärda strafföreläggande.
Väljer man att vidga området för straff- föreläggande till att avse alla brott, för vilka stadgas böter eller fängelse i högst sex månader, får man därför räkna med att åklagarna kommer att begagna detta insti- tut med viss restriktivitet. Det kan förväntas att åklagarna avstår från strafföreläggande om denna handläggningsform i det särskilda fallet framstår som olämpligt med hänsyn till brottets beskaffenhet eller omständig—
Uppställer man ett dylikt förbehåll bör hinder inte möta mot den ifrågasatta utvidg- ningen av strafföreläggandets tillämpnings- område. Utredningen anser att en sådan väg är att föredra framför den andra som innebär att bara vissa, särskilt uppräknade brott skall rymmas inom systemet. En sådan uppräkning måste av naturliga skäl begrän- sas och kan aldrig täcka alla brott, beträf- fande vilka strafföreläggandet får anses utgöra en adekvat handläggningsform. Sär- skilt på specialstraffrättens område bör Ökat utrymme finnas för strafföreläggande.
Utredningens ståndpunktstagande bygger på det förhållandet att brottens nuvarande indelning efter straffsatser kommer att be— hållas. Det finns emellertid starka skäl som talar för en översyn av gällande straffskalor i brottsbalken och framför allt i special- straffrätten. Förutsättningar bör därvid finnas att i stor utsträckning utmönstra fängelse ur straffskalan för de mindre brot- ten och här bestämma straffsatsen till enbart böter. Genom en sådan reform kom- mer dessa brott att automatiskt falla under strafföreläggandets tillämpningsområde.
I detta sammanhang kan uppmärksam- heten också riktas mot vissa brott som enligt nuvarande straffskala upptar högre maximi- straff än fängelse i sex månader. Enligt 5 & lagen (1951:649) om straff för vissa trafik- brott bestraffas smitning från olycksplats med fängelse i högst ett år eller dagsböter. Det finns uppenbarligen ringa fall av sådan smitning som borde kunna lagföras genom strafföreläggande. Ett annat exempel utgör varusmuggling. Enligt 1 & lagen (1960:418) om straff för varusmuggling utgör straffet i normalfallen dagsböter, lägst tio, eller fäng- else i högst ett år. Är brottet med hänsyn till godsets värde och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa är med vissa undantag straffet penningböter, högst 300 kronor. Kungl. generaltullstyrelsen har i samråd med RÅ meddelat anvisningar för deposition av böter vid smuggling. Gränsen mellan ringa brott (där strafföreläggande kan tillämpas) och »normalbrott» bestäms med hänsyn till antalet insmugglade cigar-
retter, cigarrer, buteljer starksprit, vin osv. Penningböterna vid ringa brott och antalet dagsböter vid »normalbrott» beräknas också efter godsets värde. Det finns starka prak- tiska skäl som talar för att strafföreläggande borde kunna tillämpas även om gränsen för ringa varusmuggling passerats, dock med undantag för fall då smugglingen avser narkotika.
Brottmålsutredningen vill sålunda föreslå att en översyn av straffskalorna bl.a. in- riktas på de nu berörda båda brotten. Om straffsatsen här bestämdes till böter eller fängelse i högst sex månader för normal- fallen skulle allmänna förutsättningar finnas för tillämpning av strafföreläggande. Ett alternativ till en sådan reform skulle vara att vid regleringen av strafföreläggandets tillämpningsområde särskilt ange dessa brott utöver dem, för vilka stadgas böter eller fängelse i högst sex månader. Som framgår av vad som tidigare anförts anser utred- ningen dock inte att denna sistnämnda lös— ning är lämplig.
6.1.3.2 Bötesstraffets storlek
6.1.3.2.l Uppgifter om straffmätningen avseende vissa brott
Det är en allmän förutsättning för tillämp- ning av strafföreläggande att brottet i det särskilda fallet bedömts ha relativt lågt straffvärde. Enligt nuvarande bestämmelse i 48 kap. 4 & första stycket RB får brottet för- skylla högst 50 dagsböter eller, jämte annat brott, högst 60 dagsböter som gemensamt straff. Detta stadgande infördes i samband med 1968 års reform, varigenom gränsen höjdes från förutvarande 40 dagsböter. Höjningen motiverades av att systemet efter utvidgningen av strafföreläggandets tillämp— ningsområde skulle rymma brott av något allvarligare art än tidigare.
Under utredningens diskussioner i fråga om hur högt straff som i det konkreta fal- let bör få tas upp i strafföreläggande, har det ansetts vara av betydelse att undersöka straffmätningspraxis för de brott som f.n. inte omfattas av strafföreläggandeförfaran-
det men som enligt utredningens ståndpunkt bör kunna föras dit.
En sådan undersökning har gjorts beträf— fande flertalet brottsbalksbrott och vissa brott inom Specialstraffrätten som enligt ut- redningens förslag skulle kunna omfattas av ett utvidgat tillämpningsområde för straff- föreläggande. Beträffande vissa brott har det inte varit möjligt att genomföra under- sökningen med hänsyn till straffbudets konstruktion eller lagändringar som skett under den period undersökningen avser. Resultatet av undersökningen redovisas i tabell 6:3.
Undersökningen omfattar även ett brott som redan i dagsläget omfattas av strafföre- läggandeförfarandet, nämligen olovlig kör- ning som inte bedömts som grov. Orsaken härtill är att en korrekt gränsdragning mel- lan grovt brott och normalbrott inte kunnat göras eftersom domsluten ofta inte innehål- ler någon indikation på grovt brott trots att den olovliga körningen i domskälen ansetts som grov. Så torde vara fallet bl.a. med de 229 fall av olovlig körning som föranlett fängelse, ett straff som inte ingår i skalan för detta brott. I undersökningen redovisas som grov olovlig körning de fall där dom- slutet antingen innehåller ordet »grov» i brottsbenämningen eller tar upp 3 & första st 2 p trafikbrottslagen som åberopat lag- rum samt de fall där båda dessa villkor är uppfyllda. Alla övriga olovliga körningar redovisas som normalbrott.
På grund av denna komplikation skulle tabellen ge en mera korrekt bild om kolum- nerna för olovlig körning och grov olovlig körning slogs samman till en gemensam kolumn.
De uppgifter som redovisas har hämtats från rikspolisstyrelsens s.k. omläggningsre— gister. Detta register har legat till grund för det datamaskinella person- och belastnings- register vilket nu fungerar som allmänt kri- minalregister och centralt polisregister.
Uttaget omfattar domar för åren 1961— 1970 som i augusti 1972 fanns registrerade. Enligt polisregisterlagen gäller en rehabilite- ringstid av fem år beträffande bötesdomar, förutsatt att vederbörande inte återfaller i
brott. Materialet är därför komplett endast för åren 1968—1970 och således delvis ofullständigt för år 1967 och i hög grad ofullständigt för tiden dessförinnan.
Uttaget har gjorts som en antalsräkning av de personer gentemot vilka domstolen åberopat ifrågavarande straffbestämmelse. Begränsningar har gjorts såtillvida att endast ”rena” fall har medtagits. Följande situationer har sålunda inte medräknats.
1 Personen har vid ett och samma tillfälle dömts för mer än ett olikartat brott (där- emot medtas fall med mer än ett likartat brott). 2 Personen har ej dömts för fullbordat brott utan för försök, förberedelse eller medverkan. 3 Andra lagrum än det brottsbeskrivande lagrummet finns inlagda i registerposten. 4 Domstol har i domen förordnat eller beslutat om tidigare ådömd påföljd. 5 Avräkning på grund av häktning eller tidigare undergången påföljd har skett eller påföljden har helt verkställts genom häktning. 6 Villkorligt anstånd har meddelats med straffets avtjänande.
6.1.3.2.2 Förslag om högsta dagsbotsantal
Den förut nämnda åklagarenkäten (s. 54) visar att det kan förekomma att de aktuella brotten anses förskylla mer än 50 eller vid flera brott 60 dagsböter. Några åklagare menar sålunda att nuvarande gränser ibland utgör hinder för tillämpning av strafföre- läggande vid vissa brottsbalksbrott (t.ex. snatteri eller misshandel som ligger nära gränsen för icke-ringa brott) eller då fråga gäller upprepade olovliga körningar eller andra trafikbrott eller vid kumulation av många brott.
Då i enkäten frågats var gränsen för anta- let dagsböter bör gå, har meningarna bland åklagarna varit delade. Över hälften av åklagarna anser att en ändring är motiverad jämfört med nuvarande rätt. Sex av dessa åklagare anser att ingen annan gräns bör gälla än den som anges i 25 kap. 2 & BrB,
Tabell 6.3 Straffmätningspraxis i fråga om vissa mindre brott 1961—1970
___—M— Brott
Påföljd
H" aleriförseelse vå
Allmänfarlig rdslöshet
Ohörsamhet mot ordningsmakten Störande av för- rättning m.m.
Uppvigling Brott mot griftefrid
Sårande av tukt och sedlighet Forgripelse mot t jansteman Dobbleri
Obehörig tjänste- utovning
Foregivande av allm stallning m.m.
Olovlig körning Grov olovlig körning
SUMMA personer sklktet Olaga vapeninnehav Procent inom Procent inom skikte el lägre skikt
Dagsböter 5 10
12 15
20 25 30
35 40 45 50 55
60 65 70 75 80
85
90 95
100
1 10
120 125 150 175
Fängelse 1 månad 2
3
11/2 21/2
3 30
65 127 69 151 16 126
11
21 68 140 125 143
NN")? MQ
NV'tV rov-'N
N MW
'_'")
N _so lnNm m mvmlnv—tm—l—c N _.qu-
I—ll—l
n!?
120 176 323 325 538 110 532
15 376
277 76 151 121 18 108
m
1 94 9 24 2
15 39 115 131 430 107 767 26 604
423 97 194 169 20 180
23
352 19 49 1
8
N WONNIN !?
meo So N
372 746 683 1 344 253 1 600 47
1 166
770 188 376 298
39 305 49
553 28 74
1 10
NN—HNlnhoo
061onth
2,1 ww|w|nwo Vm O ("000 1|Qna O 000 0,1
NÄK"! oNN
6,6 14,8 22,3 37,0 39,8 57,3 57,8 70,5 70,5 78,9 78,9 81,0 85,1 88,4 88,4 88,8 88,8 92,1 92,2 92,7 92,7 92,8 92,8 98,8 99,1 99.9 99,9 100
___—___—
Summa 780
98 29 20
22 23 13 13 3 536 3 789 39
9150 100 ___—__________________
medan de övriga föreslår olika gränser från 100 dagsböter till 60 respektive 70 dagsböter.
Enligt brottmålsutredningens mening kan man genom att bestämma det högsta antal dagsböter, som brottet in concreto får för- skylla, klart markera att systemet med strafföreläggande skall begränsas till mindre allvarliga överträdelser som ryms under ifrågavarande straffstadgande. Om ett aktu- ellt brott täcker avvikelser av olika svårig- hetsgrad kan tillämpningen av strafföreläg- gande vara utesluten därför att gärningen ligger på gränsen mellan ringa brott och »normalbrott» samt straffskalan för den närmaste graden upptar enbart fängelse.
Den nuvarande gränsen 50 dagsböter ger relativt god spännvidd för straffmät- ningen. Den redovisade undersökningen av bötespraxis visar alldeles klart att domsto- larna sällan går över denna gräns. Domsto- larnas straffmätningspraxis är av naturliga skäl vägledande för åklagarna och siffrorna tyder på att de brott som skulle kunna för- anleda strafföreläggande sällan anses för- skylla så högt straff som 50 dagsböter. Dock bör anmärkas att uppgifterna i tabell 6:3 inte avser fall där vederbörande dömts för flera olika brott av ringare beskaffenhet. Man kan generellt räkna med viss straff- höjning vid kumulation.
Straffsatserna i fråga om brott, som inte är att betrakta som obetydliga förseelser, ligger i regel mellan 15 och 30 dagsböter. En höjning av gränsen kan från denna syn- punkt vara motiverad för att markera att en mera differentierad straffmätning bör kunna komma ifråga, i synnerhet om straff— föreläggandets tillämpningsområde vidgas. Å andra sidan är det angeläget att denna summariska handläggningsform begränsas till sådana under straffstadgandena hänför- liga gärningar som är att bedöma som ringa brott. Från denna synpunkt bör gränsen för strafföreläggandets tillämpningsområde inte sättas alltför högt.
Utredningen har funnit att gränsen för det högsta antal dagsböter, som brottet får förskylla för att strafföreläggande skall kunna användas, lämpligen bör sättas vid 60 dagsböter. Då denna gräns passerats kan
också gränsen för mindre brott sägas ha överskridits. Enligt utredningens mening bör inte någon skillnad vid gränsdragningen göras i fall då det är fråga om singelbrott eller då det föreligger kumulerad brottslig— het. Den nuvarande skillnaden i detta hän- seende upplevs allmänt av åklagarna som onödig och synes inte fylla någon praktisk funktion.
6.1.4 Särskilt yttrande av experten Carl—Johan Cosmo
I fråga om området för användningen av strafföreläggande anser jag att utredningen bort föreslå att strafföreläggande skall kunna användas vid alla brott med böter i straffskalan och att det bötesbelopp som skall kunna föreläggas den misstänkte bör vara högst 80 dagsböter.
Den detaljerade koppling som för när- varande finns mellan bestämmelsen om användningen av strafföreläggande och straffskalorna är enligt min uppfattning principiellt felaktig. Denna koppling bygger på tanken att alla brott med samma straff- skala är jämförbara och att det därför som utredningen föreslagit är lämpligt att direkt knyta regler om förenklad handläggning till frågan om ett visst straffmaximum valts för det aktuella brottet. En sådan jämför- barhet finns emellertid ej alltid. Detta gäller särskilt inom Specialstraffrätten där det i många fall torde svårt att finna rationella förklaringar till att ett visst straffmaximum valts. Utredningen har också pekat på några brott (t.ex. varusmuggling) med mer än sex månaders fängelse i straffskalan men som trots detta i många fall är lämpat för straff- föreläggande.
Det är vidare ej realistiskt att inom över— skådlig tid räkna med en detaljerad genom- gång av samtliga straffskalor 'med beak— tande av de processuella synpunkterna. En sådan genomgång skulle också i praktiken vara svår att genomföra och dessutom leda till en från principiell synpunkt tveksam utveckling innebärande ett ökat hänsyns— tagande till processuella synpunkter vid utformningen av straffskalorna. Det är där-
för enligt min uppfattning riktigare att — i likhet med vad som redan i viss utsträck- ning tillämpats i andra straffprocessuella frågor — helt knyta reglerna om strafföre- läggandets tillämplighet till den påföljd som anses lämplig i det aktuella fallet.
Det torde vidare kunna förväntas att vi under den närmaste tiden kan komma att föra in böter i straffskalan för ytterligare brott (jfr att t.ex. Finland fört in böter i straffskalan vid stöld). Härigenom kan vi komma att få en ökad användning av vida straffskalor. Strafföreläggande bör kunna användas i dessa fall även om mer än 6 månaders fängelse finns i straffskalan.
Det förhållandet att det i vissa fall kan vara olämpligt att utfärda strafföreläggande trots att formella förutsättningar för sådant föreläggande finns, anser jag åklagarna väl kan beakta. De erfarenheter som hitintills vunnits visar närmast att åklagarna är för restriktiva då det gäller att ge den miss- tänkte möjlighet erkänna genom föreläg- gande.
I detta sammanhang kan understrykas att det särskilt från allmänpreventiv synpunkt är ett intresse att åklagarna ökar sin infor- mation till allmänheten om de straff som utdöms genom föreläggande. Om detta sker kan det ej med fog göras gällande att ett föreläggande har mindre preventiv effekt än ett domstolsavgörande.
Slutligen anser jag det angeläget — sär- skilt med beaktande av att den enskilde inte skall belastas med en mera omfattande process än som från preventiv synpunkt och rättssäkerhetssynpunkt är nödvändig — att bötesgränsen höjs. Den enskilde måste i dag, inte minst med beaktande av de möjligheter till rättshjälp som bör finnas, anses kompe- tent att ta ställning till yrkande från åkla- gare även om förhållandevis höga bötes- belopp.
6.1.5 Särskilt yttrande av experterna Axel Morath och Hans Wranghult
I likhet med Cosmo anser vi att strafföre- läggande bör kunna användas vid alla brott med böter i straffskalan samt att högsta
bötesbelopp som skall kunna föreläggas borde ha angetts till högst 80 dagsböter.
Vi kan i allt väsentligt ansluta oss till de skäl Cosmo anfört för sin ståndpunkt även om vi inte kan instämma i den uppfattning, som han gett uttryck för i fråga om kopp— lingen mellan straffprocessuella regler och straffskalor. Utöver detta kan tilläggas att den i yttrandet föreslagna utvidgningen av strafföreläggandets tillämpningsområde skulle medföra en ökad avlastning av bötes- mål från domstolarna och därigenom ge dessa bättre möjligheter att ägna sig åt kvalificerade mål.
6.2 Målsägandens ställning 6.2.1 Nuvarande ordning
Undersökningsledaren eller åklagaren är jämlikt 22 kap. 2 5 andra stycket RB skyl- diga att, om så kan ske, i god tid före åtalet underrätta målsäganden om att enskilt anspråk kan grundas på brottet. Någon närmare föreskrift om på vilket sätt måls- äganden skall underrättas finns ej. I allmän— het sker emellertid denna underrättelse redan på förundersökningsstadiet genom polismyndighetens försorg. Enligt 20 å andra stycket förundersökningskungörelsen skall i protokollet bl.a. uppges om målsägande ämnar föra ersättningstalan i anledning av brottet samt erforderliga uppgifter lämnas rörande målsägandens enskilda anspråk i de fall då åklagaren förbereder även målsägan- dens talan. Dessutom erhåller målsäganden ofta en underrättelse från åklagaren i sam- band med att stämning (stämningsansökan) utfärdas. Målsäganden meddelas härvid att han, om han önskar föra talan om enskilt anspråk på grund av brottet, har att snarast möjligt (eventuellt senast inom viss tid) framställa sitt yrkande till rätten. När förundersökning läggs ned eller åklagaren beslutat att åtal inte skall väckas, bör enligt 14 & förundersökningskungörelsen under- rättelse därom lämnas till bl.a. målsägande som angivit brottet eller anmält enskilt anspråk i anledning av brottet.
Då målsäganden anmält enskilt anspråk
är åklagaren skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra dennes talan, om det kan ske utan olägenhet och måls- ägandens anspråk inte finnes obefogat. I de flesta fall är det enskilda anspråket av jämförelsevis enkel beskaffenhet och det torde inte förorsaka åklagaren något större besvär. Det förekommer emellertid också att anspråket är av mera invecklad art eller att det kräver vidlyftig utredning. I så fall hänvisas målsäganden att själv föra sin talan. Talan om enskilt anspråk vilket inte tas upp i samband med åtal (45 kap. 4 & andra stycket RB) anhängiggörs genom stämning. Enligt 45 kap. 5 5 andra stycket RB får dock åklagaren eller målsäganden, sedan åtal väckts, även utan stämning väcka talan mot den tilltalade om enskilt anspråk på grund av brottet, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt.
Har talan om enskilt anspråk tagits upp till behandling i samband med åtalet äger rätten enligt 22 kap. 5 i)" RB, när skäl är därtill, förordna att talan skall som särskilt mål handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen. Denna bestämmelse ger rätten möjlighet att avskilja ett skadeståndsan- språk, t.ex. därför att någon av parterna önskar komplettera utredningen i denna del.
Den omständigheten att målsäganden själv eller genom åklagaren kan föra talan om enskilt anspråk i anledning av brott och att denna ersättningsfråga kan prövas i sam- band med åtalet, återverkar på möjligheten att tillämpa strafföreläggande. Då detta institut infördes 1948 i RB var det givet att målsägandens intresse inte skulle trädas för när. Tillämpning av strafföreläggande var därför utesluten vid sådana brott där anled- ning förekom att anta att målsägande fanns.
Den utvidgning som successivt skett av strafföreläggandets tillämpningsområde har motiverat en närmare prövning av måls- ägandens ställning i detta sammanhang. Trafikmålskommittén behandlade frågan i sitt betänkande Trafikmål (SOU 1963:27). Enligt dess mening fanns det mycket som talade för att målsäganden även i fortsätt- ningen borde kunna på ett enkelt sätt fram-
ställa sina skadeståndsanspråk ibrottmåls- processen. Denna förmån borde därför i princip inte rubbas. Kommittén åberopade emellertid också att det var mycket vanligt att målsäganden av en eller annan anled- ning inte framställde skadeståndsyrkandet i brottmålet. Kommitténs överväganden ledde till förslaget att det borde åläggas undersök- ningsledare eller åklagare att om möjligt tillfråga målsäganden, om han ämnade föra skadeståndstalan. önskade målsäganden inte föra sådan talan borde hinder för förenklad handläggning inte finnas.
Trafikmålskommitténs förslag lades till grund för prop. 1966:100.
Enligt nu gällande bestämmelse i48 kap. 5 & RB får alltså strafföreläggande inte ut- färdas om målsägande förklarat att han ämnar föra talan om enskilt anspråki anled- ning av brottet eller begärt att åtal skall väckas. Vidare stadgas i 2 & strafföreläg- gandekungörelsen (l970:60) att om måls- ägande finns när fråga uppkommer om strafföreläggande men denne ej lämnat besked, huruvida han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, undersökningsledaren eller åklagaren om möjligt skall anmana målsäganden att inom viss tid lämna sådant besked.
6.2.2 Allmänna synpunkter på målsägandens rättsställning
Målsägandens ställning är djupt förankrad och har anor i urgammal rättstradition. Enligt den äldre germanska rätten var det naturligt att den som blivit förnärmad och kränkt av ett brott, själv eller genon anhö- riga skulle ha rätt att utkräva hämnd. Den fortsatta rättsutvecklingen visar hur måls- äganden så småningom hänvisades till att i stället framställa sina anspråk mo: brotts- förövaren vid tinget, han fick en åtalsrätt. Det enskilda åtalet spelade under lång tid en dominerande roll och var ännu i 2734 års lag det principala medan det allmä'lna åta- let framstod såsom subsidiärt, även om det kanske övervägde i praxis. Enligt dm gamla rättegångsbalken var också det enskilda åta- let formellt likställt med det allnänna. I
detta hänseende innebar nya RB en mycket väsentlig reform genom att det enskilda åta- let uttryckligen blev subsidiärt i fråga om åklagarbrott och angivelsebrott. Regeln ut- trycks i 20 kap. 8 & RB sålunda att måls- äganden ej får väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, med mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat att åtal ej skall äga rum.
Man kan även i andra sammanhang spåra en successiv tillbakaträngning av den all- männa uppfattningen om målsäganderätten. Genom införandet av brottsbalken 1965 överfördes ett flertal målsägandebrott —— t.ex. vissa fall av ärekränkning — till angi- velsebrotten och blev alltså föremål för all- mänt åtal. I den kriminalpolitiska debatten finns också förespråkare för uppfattningen att målsägandens aktiviteter i brottmål såvitt gäller ansvarsfrågan — t.ex. hans rätt att biträda åtal för brott som hör under allmänt åtal (20 kap. 8 5 andra stycket RB) — bör begränsas eller helt upphöra. Denna fråga togs upp av trafikmålskommittén i betän- kandet Trafikmål. Kommittén anförde här (5. 112).
»Målsägandens rätt att biträda åtalet torde ej, utom i speciella fall, i någon beaktansvärd ut— sträckning, vare sig direkt eller indirekt, med- verka till att ansvarsfrågan erhåller en mera allsidig prövning. Åklagarens å tjänstens vägnar förda talan är här i allmänhet den enda som kan anses ha någon saklig betydelse. Den mo- derna utvecklingen inom kriminalpolitiken inne— bär även att det är föga lämpligt att vid allmänt åtal tillerkänna målsägandens uppfattning i påföljdsfrågan betydelse. Av en jämförelse med förhållanden i övriga nordiska länder framgår också att målsägandens ställning där är mindre stark än i vårt land.»
Trafikmålskommittén fann att det i och för sig fanns skäl att ta upp frågan om målsägandens ställning i brottmålsprocessen till förutsättningslös principiell prövning. En sådan vittgående prövning ansågs dock inte falla inom ramen för kommitténs uppdrag.
Brottmålsutredningen har i detta hän- seende samma uppfattning som trafikmåls- kommittén. Det ankommer nu i stället på åtalsrättskommittén att vid en allmän över-
syn av åtalsbestämmelserna i RB undersöka vilken målsägandens ställning skall bli i framtiden. I kommitténs direktiv (statsrådet Geijers anförande till statsrådsprotokollet den 29 juni 1970) anförs att om kriminal- politiska och processekonomiska synpunkter får ökad betydelse i brottmålsprocessen, målsägandens intresse av att straffansvar utkrävs får minskat utrymme. Det fram- hålls också att åtalsrättskommitténs ställ- ningstagande kan påverka principerna för målsägandens åtalsrätt. Däremot är det av betydelse att målsägandens möjligheter att hävda ersättningsanspråk inte försämras. I direktiven framhålls att en reform av sam- hällets rättshjälp kan bli till nytta för skadelidande som vill göra gällande ersätt— ning i annan ordning än i brottmålsprocess.
Mot denna bakgrund skall brottmålsut- redningen i detta avsnitt begränsa framställ— ningen till att gälla frågan vilken betydelse ett framställt målsägandeanspråk bör ha för möjligheten att utfärda strafföreläg- gande.
Det står klart att nuvarande förbud mot att utfärda strafföreläggande, när målsägan— den förklarat att han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, inne- bär en ganska betydande inskränkning av institutets tillämpning i fråga om vissa brott. Den av brottmålsutredningen bland landets åklagarmyndigheter genomförda enkätun— dersökningen visar också att sådant måls— ägandeanspråk ej sällan framställs särskilt vid vårdslöshet i trafik, skadegörelse(åver- kan), misshandel, bedrägligt beteende och egenmäktigt förfarande. I allmänhet rör det sig om relativt låga belopp.
Att den som lider skada genom brott skall ha rätt att kräva gottgörelse av brotts- förövaren utgör en självklar regel. Lika självklart är att samhället ställer resurser till den skadelidandes förfogande för att dennes rätt skall kunna tas tillvara. Prin- cipen om att åklagaren skall föra målsägan- dens ersättningstalan i samband med åtalet har djup förankring och den ger klart ut- tryck för att den enskilde härvidlag åtnju- ter samhällets skydd. Det är dock möjligt, vilket antytts i direktiven för åtalsrättskom-
mitten, att det i framtiden kommer att erbjudas målsäganden andra medel utanför brottmålsprocessen för att bevaka sitt ersättningsanspråk.
Den avgörande frågan måste emellertid bli hur långt målsägandens krav på åklaga- ren bör sträcka sig. Det väsentliga från måls— ägandens synpunkt bör vara att han blir ekonomiskt gottgjord för skadan eller att han i varje fall erhåller en exekutionsur- kund, som fastställer hans fordran. Däremot kan det inte vara rimligt att målsäganden också skall få bestämma vilken processform som skall väljas. Framstår det från rättsvår- dens synpunkt som rationellt eller eljest sär— skilt lämpligt att ansvarsfrågan handläggs i förenklade former, synes målsäganden inte ha något berättigat intresse av att hindra en sådan ordning, nämligen om han inte för- lorar möjligheten att göra gällande sitt ersättningsanspråk.
Starka praktiska och processekonomiska skäl talar emellertid för att ansvars- och er- sättningsfrågan handläggs i ett samman- hang. Det är också som förut framhållits ett allmänt intresse att åklagaren utför målsägandens ersättningstalan, om detta kan ske utan olägenhet och anspråket är befogat. Om målsägandena i stället regel— mässigt hänvisades till att väcka talan i tvistemål, skulle säkerligen de flesta avstå med hänsyn till de kostnader och besvär som en sådan process medför även om nu- varande ordning med allmän rättshjälp själv- fallet innebär avsevärda lättnader.
6.2.3 Enskilt anspråk i strafföreläggande
Enligt gällande ordning i Norge bör åtals- myndigheten innan beslut fattas om åtal beträffande förseelser och vissa mindre för- brytelser (se ovan 3. 60) som regel utfärda s.k. forelegg. Forelegg skall innehålla upp- gift om det bötesstraff och i förekommande fall det förverkande som yrkas. Vidare stad- gas i 287 å straffeprocesloven att om skada vållats genom den straffbara handlingen och ersättning krävs därför eller om utredningen medfört rättegångskostnader som skall åvila den dömde, forelegget även kan omfatta
ersättning till den skadelidande och kostna- der för det allmänna.
Brottmålsutredningen anser att förutsätt- ningar bör finnas att på motsvarande sätt låta strafföreläggandet inrymma ersättnings- anspråk från målsägande eller det allmänna. Denna summariska handläggningsform läm- par sig väl för sådana frågor av dispositiv natur. Från praktiska synpunkter måste man dock ställa upp vissa villkor för att systemet skall kunna fungera.
Det bör sålunda krävas att målsägandens ersättningsanspråk är klart och välgrundat för att det skall tas upp i ett strafföreläg- gande. I de fall där enskilt anspråk kan komma att aktualiseras gäller som regel att detta också kan dokumenteras. Vid hotell-, restaurang- eller taxisnyltning (bedrägligt beteende) kan målsägande förete räkning eller nota enligt fast taxa, vid skadegörelse kan företes räkning på reparationskostnad eller styrkt kostnadsberäkning, vid ringa misshandel kan företes läkarkvitto och veri- fikationer osv. Man kan utgå ifrån att ersättningsfrågan i de flesta fall är ostridig och att gärningsmannen, i den mån han godkänner strafföreläggandet i ansvarsdelen, också är beredd att gottgöra målsäganden för skada på grund av brottet.
Självfallet kan det dock i vissa fall före- komma att målsägandens anspråk framstår som orimligt högt eller eljest obefogat. Det enskilda anspråket kan också vara oklart samt kräva särskild utredning som inte kan göras under förundersökningen. I dylika fall synes förutsättningar saknas för att ta upp anspråket i strafföreläggande. Man kan här tänka sig två möjligheter: antingen att åklagaren helt avstår från att utfärda straff- föreläggande samt väcker åtal i vanlig ord- ning (varvid förutsättningar erbjuds måls- äganden att själv föra ersättningstalan i brottmålet) eller att han utfärdar straff- föreläggande i ansvarsdelen samt hänvisar målsäganden att föra skadeståndstalan i den för tvistemål stadgade ordningen. Som nedan under 6.2.4 närmare skall utvecklas anser utredningen sig inte kunna godta det senare alternativet.
En annan begränsning av möjligheten att
ta upp enskilt anspråk i strafföreläggande kan gälla anspråket storlek. Eftersom det i praktiken kommer att röra sig om brott av mindre allvarlig art kan man som regel räkna med att eventuella enskilda anspråk avser relativt låga belopp. Ifråga om vissa brott _ t.ex. vårdslöshet i trafik, skade- görelse, allmänfarlig vårdslöshet — kan dock den faktiska skadan bli ganska bety— dande. Vid dylika oaktsamhetsbrott kan graden av straffbarhet inte utan vidare mätas i förhållande till den straffbara gär— ningens effekt.
Generellt bör gälla att strafföreläggandet inte skall omfatta ersättningsanspråk av mera betydande värden. Detta för tanken till den nya ordningen med förenklad rätte- gång i tvistemål. Denna skall tillämpas i första hand på tvister där det normalt inte är ekonomiskt försvarligt att driva saken i ordinär process. Från dessa utgångspunkter anses det nödvändigt att tillämpningsområ- det begränsas med hänsyn till tvisteföremå- lets värde. Värdegränsen anknyts till basbe- loppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Om tvisteföremålets värde lig- ger under ett halvt basbelopp, räknat för oktober månad näst föregående år, är det förenklade förfarandet i princip tillämpligt. Därigenom får man en form av indexregle- ring så att värdegränsen följer skiftning- arna i prisläget och alltså utan lagändring anpassas efter prisutvecklingen. (Se vidare prop. 1973:87 s. 138 ff).
Utan jämförelser i övrigt anser brottmåls- utredningen att värdegränsen för enskilt anspråk i strafföreläggande lämpligen bör bestämmas på motsvarande sätt till ett halvt basbelopp. Basbeloppet är f.n. (januari 1974) 8 100 kronor.
En särskild fråga gäller om enskilt an- språk som tas upp i strafföreläggande även bör kunna innefatta yrkande om ränta. Det förekommer f.n. att målsägande vid talan inför domstol yrkar ränta på skadeståndet, varvid räntan som regel i analog tillämpning med 9 kap. 10 & handelsbalken beräknas till fem procent att gälla från dagen för delgivningen av anspråket. Är det fråga om mindre belopp (t.ex. restaurangchefens
yrkande om ersättning för s.k. smitnota, butiksinnehavarens ersättningsanspråk för snattad vara, fastighetsägarens krav på betalning för krossad fönsterruta) brukar dock målsäganden inte yrka ränta.
Det skulle stöta på praktiska problem att ta upp sådant ränteyrkande i strafföreläg- gande. I de flesta fall kommer man att sakna bevis angående tidpunkten för del— givning av föreläggandet — flertalet miss— tänkta erhåller strafföreläggandet i vanligt brev varefter de erkänner och godkänner föreläggandet antingen före eller efter på— minnelse från rikpolisstyrelsen, åtskilliga utan att ens datera godkännandet. Någon bestämd delgivningsdag till utgångspunkt för ränteberäkning kan därför inte faststäl— las. En möjlighet vore visserligen att i stället för delgivningsdag utgå från dagen för skadans uppkomst eller dagen för strafföre- läggandets utfärdande. En sådan ordning skulle dock vara svår att foga in i systemet. Enligt vad utredningen inhämtat skulle det vara nära nog olösligt att på datamaskinell väg få fram dessa uppgifter och redovisa dem i slutbeviset vilket vore nödvändigt för exekution av anspråket.
Mot denna bakgrund anser utredningen att yrkande om löpande ränta på enskilt anspråk bör utgöra hinder för tillämpning av strafföreläggandet.
Ytterligare en begränsning bör göras. Det förekommer i dag ibland att enskilt anspråk på grund av brott riktas mot underårig. Enligt 21 kap. 1 & RB skall misstänkt själv föra sin talan. Är han omyndig, skall rät— ten, om det med hänsyn till brottets beskaf— fenhet eller eljest anses erforderligt, höra den som har vårdnaden om honom. Vård- nadshavaren kan också föra talan för den omyndige. Är det fråga om underårig och är målet inte av ringa art brukar rätten kalla den underåriges vårdnadshavare till huvudförhandlingen.3 Förs talan om enskilt
* Enligt 9 & lagen (1964zl67) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare får en underårig inte dömas till fängelse, skyddstillsyn eller ungdomsfängelse utan att vårdnadshavaren _ där så lämpligen kan ske — blivit hörd i målet.
anspråk i mindre brottmål beror det på om- ständigheterna (bl.a. ersättningsanspråkets storlek) om vårdnadshavaren skall underrät- tas. Det förekommer att rätten sänder kopia av kallelsen till vårdnadshavare. Förs talan om enskilt anspråk mot underårig i den för tvistemål stadgade ordningen uppträder vårdnadshavaren (förmyndaren) som ställ- företrädare. I sådant fall brukar denne kal- las särskilt.
I prop. (1974:44) föreslås att myndighets- åldern sänks från 20 till 18 år. Därmed in- skränks behovet av underrättelse till vård- nadshavare i mål som gäller talan om ersättningsanspråk mot underårig. Den som är under 18 år skall i princip vara förhind- rad att åtaga sig förbindelser. Det kan vid dessa förhållanden inte vara lämpligt att enskilt anspråk tas upp i strafföreläggande och lämnas till den som är under 18 år för godkännande utan förmyndarens medgi- vande. Ej heller bör åklagaren utfärda strafföreläggande om han har kännedom om att den misstänkte är omyndigförklarad enligt 10 kap. FB.
6.2.4 Enskilt anspråk utgör i vissa fall hinder mot strafföreläggande
Av det hittills anförda framgår att det kan tänkas uppkomma situationer då målsägan- den jämlikt 22 kap. 2 & RB begär att åkla- garen skall utföra hans talan om enskilt anspråk och åklagaren finner att brottet visserligen faller inom strafföreläggandets tillämpningsområde men det enskilda an- språket är så beskaffat att det lämpligen inte bör tas upp i strafföreläggande. Bör åklagaren i så fall avstå från att tillämpa institutet eller bör han utfärda strafföre- läggande och hänvisa målsäganden att föra talan i den för tvistemål stadgade ordningen?
Det är som förut nämnts en fördel om handläggningen av ett brott kan ske samti- digt i såväl ansvars- som skadeståndsdelen. Är det uppkomna hindret mot att tillämpa strafföreläggande i skadeståndsdelen bero- ende på att det enskilda anspråket överstiger värdet av halvt basbelopp, synes därför åkla- garen under alla förhållanden böra avstå
från strafföreläggande och i stället väcka åtal i vanlig ordning. Målsäganden blir där- vid hänvisad till att själv föra sin talan i brottmålet, om åklagaren inte anser sig kunna göra detta enligt 22 kap. 2 & RB.
Emellertid kan även den situationen upp- komma att målsägandens anspråk uppen- barligen är obefogat och åklagaren av denna anledning inte anser sig kunna ta upp detta i strafföreläggande _— och ej heller skulle vara beredd att föra målsägandens talan i rättegång. Det finns skäl som talar för att åklagaren i så fall borde ha möjlighet att utfärda strafföreläggande iansvarsdelen och hänvisa målsäganden att föra sin skade- ståndstalan i den för tvistemål stadgade ord— ningen. Det förefaller nämligen obilligt att målsäganden genom ett sådant obefogat anspråk skulle kunna förhindra att ett brott av relativt bagatellartad beskaffenhet hand- läggs på det från processekonomisk syn- punkt lämpligaste sättet. Det står emeller- tid klart att en sådan ordning, enligt vilken åklagaren ges möjlighet att oberoende av målsägandens anspråk utfärda strafföre- läggande, skulle betyda en radikal föränd- ring av målsägandens ställning. Hänsyn skulle inte behöva tas till målsägandens be- gäran att åklagaren skall väcka åtal, varige- nom målsäganden bereds möjlighet att bi- träda åtalet och/eller att föra talan om enskilt anspråk i brottmålet. Ej heller skulle målsäganden kunna utnyttja sin subsidiära åtalsrätt i sådana fall då åklagaren inte vill väcka åtal utan föredrar att utfärda straff- föreläggande.
Som tidigare framhållits anser utred— ningen att målsägandens ställning i brott- målsprocessen bör bli föremål för en all- sidig utredning, varvid uppmärksamheten särskilt bör ägnas frågan om målsägandens rätt att biträda åtalet och hans subsidiära åtalsrätt. En sådan översyn ligger till viss del inom åtalsrättskommitténs uppdrag. Utredningen anser därför att frågan om en inskränkning i målsägandens åtalsrätt, spe- ciellt i vad avser strafföreläggandebrott, inte bör brytas ut till särskild behandling.
Enligt utredningens mening bör tillväga- gångssättet vara följande. Under förunder-
sökningen underrättas målsäganden i före- kommande fall om att enskilt anspråk kan grundas på brottet (22 kap. 2 5 andra styc- ket RB). Målsäganden anmodas därvid att, om han har ersättningsanspråk, anmäla detta i samband med polisutredningen. Han erinras vidare om att anspråket i så fall kan komma att tas upp i strafföreläggande, om åklagaren anser att förutsättningar finns för sådant. Hinder för utfärdandet förelig- ger om målsäganden begär att åtal skall väckas vid domstol eller föredrar att själv föra sin talan. Åklagaren prövar därefter om förutsättning finns för strafföreläggande i ansvars- och ersättningsdelen. Faller brot- tet inom strafföreläggandets tillämpnings- område och anmäler målsäganden ett ersätt- ningsanspråk som är klart och okomplice— rat, bör sådant föreläggande utfärdas. I annat fall väcks åtal i vanlig ordning. Skulle strafföreläggandet inte godkännas i dess helhet måste såväl ansvars— som ersättnings- delen prövas av domstol. Det förutsätts där- vid att åklagaren som regel för målsägan- dens talan i målet.
6.3 Strafföreläggandets rättsverkningar 6.3.1 Allmänna synpunkter
Med särskild rättsverkan förstås i 48 kap. 2 & andra stycket RB i första hand förver- kande av egendom (varor vid olovlig varu- införsel, narkotika vid ringa narkotikabrott, mopeddelar vid brott mot mopedförord- ningen, vilt och redskap vid brott mot jakt- och fiskelagstiftningen, lotteriinsatser vid brott mot lotteriförordningen osv.). Jäm- ställt med förverkande upptas annan sådan rättsverkan varmed förstås fordonsskatt, dubbel hundskatt, jaktvårdsavgift, älgavgift m.m.
Den som godkänner strafföreläggande registreras i polisregister, som enligt 1 & lagen (1965: 94) om polisregister m.m. skall tjäna till upplysning om brott för vilket någon misstänkts, åtalats eller dömts eller om någons vandel i övrigt. Viss begränsning beträffande registrering av lägre bötesstraff föreskrivs dock i 2 & polisregisterkungörel-
sen (196938) I lagen anges i vilka fall ut- drag av eller upplysning om innehållet i polisregister får meddelas. Däri anges också i vilka fall polischef får utfärda intyg eller utlåtande om någons vandel, redbarhet eller lämplighet för viss verksamhet eller om annan liknande omständighet. Det anses så- lunda föreligga ett legitimt intresse av att utredning om enskilds vandel kan före- bringas. Officiella vandelsupplysningar kan behövas för anställningsprövning i vissa be- fattningar, för tillstånd till inresa, uppehåll och arbete i utlandet och någon gång också för personliga angelägenheter av olika slag.*
Det står sålunda klart att registreringen av ett brott i polisregistret kan få konse- kvenser som den misstänkte antagligen i allmänhet inte reflekterar över när han undertecknar ett godkännande av strafföre- läggande.
Godkännandet kan också medföra regi- strering i andra register och leda till nya myndighetsingripanden som i vissa fall kan framstå som betydligt allvarligare än själva bötesstraffet.
Avser strafföreläggandet vissa brott som knyter an till alkoholbrottslighet skall an- mälan ske till riksskatteverket enligt kungö— relsen (1955:512) om skyldighet att meddela vissa uppgifter till riksskatteverket. På grundval av dessa uppgifter förs personre- gister, från vilket utdrag kan meddelas efter framställning av vissa myndigheter. Dylik brottslighet kan också medföra att riksskat- teverket beslutar om upptagande på spärr— lista enligt 18 & rusdrycksförsäljningsförord- ningen (1954:521), varigenom den dömde vägras utminutering. Vissa brott (fylleri, rattonykterhetsbrott) kan vid återfall åbero- pas mot gärningsmannen som indikation för nykterhetsvårdande åtgärder jämlikt 15 & lagen (1954:579) om nykterhetsvård.
Särskilt betydelsefull är registreringen i körkortsregistret. Dit hänförs inte bara upp— gifter om överträdelser mot lagen (1951:
* Frågan om vandelsintygen behandlades i utredningen om den allmänna brottsregistre-
ringen (SOU 1961 :11) vilken ledde till betydande restriktivitet vid utfärdandet av sådana.
649) om straff för vissa trafikbrott utan även uppgifter om andra överträdelser — t.ex. narkotikabrott, fylleri —— samt åtskil- liga brott enligt brottsbalken, där påföljden blivit annan än böter. Anteckning i kör- kortsregistret kan framförallt få betydelse för eventuell återkallelse av körkort. Vissa brott — t.ex. rattfylleri _ kan medföra omedelbar återkallelse medan andra brott först vid återfall kan tänkas leda till sådan reaktion. Beslut om återkallelse meddelas av länsrätten. Som nedan närmare skall ut- vecklas har trafikmålskommittén i sitt be- tänkande Rätten till ratten (SOU 1972:70) föreslagit att frågan om körkortsåterkallelse på grund av brott i fortsättningen skall handläggas av den domstol som dömer i
ansvarsfrågan. Utredningen anser att de angivna exem— plen på vilka rättsverkningar —- i ordets
vidsträckta bemärkelse — som ett strafföre- läggande kan få, i hög grad belyser vad tidigare framhållits om behovet av informa- tion på detta område. Det är rimligt att den som föreläggs att godkänna ett straffanspråk blir upplyst om att han genom ett sådant godkännande påtar sig ansvar för brottet samt att det godkända strafföreläggandet kan medföra registrering som i sin tur kan få visa följder för honom i framtiden. Detta krav på saklig information framstår som än mer påkallat vid en fortsatt utvidg- ning av strafföreläggandets tillämpningsom- råde.
6.3.2 Körkortsåterkallelse 6.321 Rätten till ratten
Som tidigare nämnts föreslog trafikmåls- kommittén att körkortsfrågan i anledning av trafikbrott skall avgöras vid allmän dom- stol. I beslutet om ovillkong återkallelse skall domstolen bestämma viss tid, lägst en månad och högst fem år (körkortsspärr), före vars utgång föraren ej får medges be— hörighet att föra körkortspliktigt fordon. Trafikmålskommittén föreslog också att frågan om ovillkorlig körkortsspärr skulle kunna tas upp i strafföreläggande. En sär-
skild fråga gällde tolkningen av uttrycket ”annan sådan rättsverkan” i 48 kap. 2 5 andra stycket RB. Kommittén hänförde sig därvid till ett uttalande av departementsche- fen i prop. 1964:10 (s. 151), enligt vilket det inte skulle vara fråga om ”samma vid- sträckta krets av särskilda rättsverkningar, som avses i 36 kap. 6 & brottsbalken, utan blott om förverkandeliknande följder av att någon fälles till ansvar, t.ex. de som nämns i 9 5 förordningen den 17 maj 1923 ang. skatt för hundar och 10 å andra stycket kungörelsen den 23 maj 1958 ang. rätt att innehava radiomottagningsapparat”.
Genom detta uttalande ansåg trafikmåls- kommittén att det klart fick anses framgå att körkortsingripande, varmed även avsågs varning, ej kunde tas upp i ett strafföreläg— gande utan att nämnda stadgande i 48 kap. RB ändrades.
I sin prövning av frågan i vilken utsträck- ning strafföreläggande borde kunna använ- das för att avgöra körkortsfrågor, anförde trafikmålskommittén bl.a. följande (s. 151 ff):
»Kommittén har inte — framförallt med tanke på den utveckling som pågår och som innebär en vidgad användning av strafföreläggande — funnit anledning att närmare undersöka i vilken utsträckning strafföreläggande används i sådana fall som avses med återkallelsegrunden i 33 ä 2 mom. första stycket 4 VTF (väsentlig vårds- löshet). Det finns emellertid anledning anta att utvecklingen går i den riktningen att strafföre- läggande i alltmer vidgad utsträckning kommer att användas vid allt grövre vårdslösheter. En väsentligt hämmande faktor på denna utveck- ling torde dock den omständigheten vara, att den misstänkte, med tanke på ovissheten om strafföreläggandets konsekvenser för körkortet, inte anser sig kunna godkänna strafföreläggande där antalet dagsböter överstiger 25.
Den tidigare principen om att strafföreläggande skulle användas endast vid brott av ordnings- karaktär torde få anses genombruten av det i prop. 1968:82 framlagda och av riksdagen antagna förslaget om vidgat tillämpningsområde för strafföreläggande. Härigenom tillämpas detta institut även vid t.ex. brottsbalksbrott med fängelse i straffskalan. Erfarenheterna av den genomförda lagändringen har, enligt vad kom- mittén inhämtat, varit goda. Det torde därför kunna antas att den utveckling som pågått allt-
sedan rättegångsbalken infördes år 1948 och som inneburit en vidgad användning av strafföre- läggande inte kommer att avstanna. För trafik- brottens del torde det sålunda kunna förväntas att utvecklingen går i den riktningen, att straff- föreläggande kommer att användas även vid t.ex. vissa enklare trafiknykterhetsbrott. Härför talar också den internationella utvecklingen.
För ett ställningstagande till frågan om och i vilken utsträckning körkortsingripande skall kunna tas upp i strafföreläggande synes vidare följande böra beaktas.
Den enskilde bör inte, om inte mycket starka skäl talar för det, belastas med en från hans synpunkt onödigt omständlig procedur. Den ökade allmänna utbildningsnivån utgör ett starkt skäl för denna principiella utgångspunkt. Det måste för allmänhetens förståelse för rätts- väsendet anses vara av vikt att inte handlägg- ningssystemet innehåller moment som ter sig meningslösa. Detta gäller i synnerhet i t.ex. sådana fall där den enskilde inte har någon invändning mot ett av myndigheterna planerat ingripande. En jämförelse mellan nu i vissa fall tillämpade former för handläggning av körkortsingripande vid länsrätt med skriftlighet och en ensam befattningshavare å ena sidan, och strafföreläggandesystemet å andra sidan, synes visa att dessa handläggningsformer i själva verket är rätt likvärdiga. I båda fallen saknas lekmannainflytande. Någon förhandling sker ej. Däremot kan i båda fallen den misstänkte ta personlig kontakt med den beslutande. Vad gäller personalens kompetens torde ej kunna göras gällande att det här föreligger några olikheter vare sig vad gäller utbildning eller på annat sätt mellan åklagare som utfärdare av strafföreläggande och den domare vid läns- rätt som handhar körkortsfrågor.
Däremot kan sägas att beslutanderätten i kör- kortsfrågor f.n. vid länsrätterna anförtrotts domare med längre tids erfarenhet av admini- strativt arbete. För att jämförbarhet skall erhållas torde det således vara nödvändigt att vid övervägandena utgå från att även på åklagarsidan särskilda behörighetsregler måste gälla. Slutligen kan sägas att länsrättens beslut kan överklagas men däremot inte ett beslut av åklagare att utfärda strafföreläggande. Mot detta kan emellertid invändas att strafföre- läggandet endast får rättsverkningar i förhål- lande till den enskilde i de fall denne godkänner föreläggandet. Kravet på godkännande vid strafföreläggande torde således kunna ses som en rättssäkerhetsgaranti jämförbar med den enskildes rätt att överklaga ett beslut av länsrätt.
Det kan nämnas att erfarenheterna från Norge, där polisen-åklagaren beslutar om körkortsin- gripande, talar för att åklagarna är kompe- tenta för uppgiften. Invändningar som framförts till kommittén i fråga om det norska systemet har således framförallt avsett det förhållandet att straffpåföljden och körkortspåföljden ej beslutas samtidigt.
Principen vid strafföreläggande är den att inte svårare straff än böter får tas upp i ett sådant föreläggande. Detta talar för en återhållsamhet vid användningen av strafföreläggande, om längre tids körkortsingripande ifrågasätts.
Även kravet på snabbhet i systemet och så långt möjligt förenklad handläggning måste beaktas. Om strafföreläggande ej får uppta vissa körkortsingripanden skulle otvivelaktigt i viss begränsad utsträckning mål som f.n. hand- läggs med strafföreläggande i fortsättningen komma att handläggas vid huvudförhandling inför allmän domstol. Härigenom skulle straff- processen i dessa fall bli mera komplicerad än för närvarande. Visserligen skulle detta antag- ligen mer än väl uppvägas av att beredvillig- heten att godkänna strafföreläggande i trafik- mål torde komma att bli än större än för när- varande eftersom den misstänkte ej skulle behöva befara att strafföreläggande i efterhand läggs till grund för körkortsingripande. Trots de sålunda redovisade samlade fördelarna måste det ses som en allvarlig olägenhet att hand- läggningen av vissa brottmål kompliceras.
Sammanfattningsvis torde kunna sägas att det från rättssäkerhetssynpunkt inte torde kunna riktas några invändningar mot att i strafföre- läggande tas upp beslut om vissa kortare kör- kortsåterkallelser. Detta skulle också ligga i linje med den nya syn på institutet som brutit igenom under senare år, och som fått sitt klaraste uttryck genom de förslag som lagts fram i prop. 1968:82.
Kommittén anser att en lämplig avvägning av de olika intressen och argument, för vilka här redogjorts, bör leda till att i strafföreläggande skall kunna tas upp körkortsåterkallelse i kom- bination med en körkortsspärr på högst tre månader.»
Trafikmålskommitténs förslag innebar att 48 kap. 2 & RB skulle ta upp ett nytt stycke enligt vilket »i strafföreläggande får intagas föreläggande av ovillkorlig körkortsåterkal- lelse med körkortsspärr högst tre månader».
6.3.2.2 Utredningens överväganden
Enligt direktiven för brottmålsutredningen skall i reformarbetet »hänsyn tas till möjlig- heten att vissa frågor om indragning av kör- kort i en framtid kan tänkas bli handlagda i trafikbrottmål». Vidare bör utredningen överväga »i vad mån frågor om körkorts- sanktioner kan passas in i ramen för ett eventuellt nytt förfarande i brottmålsproces- sen».
Trafikmålskommitténs förslag är f.n. föremål för remissförfarande. Det har inte varit möjligt för utredningen att avvakta departementsbehandlingen av förslaget, vil— ket skulle ge säkrare underlag för en be— dömning av körkortsfrågan. I dagens läge kan utredningen sålunda bara utgå från tra- fikmålskommitténs förslag som en möjlig lösning. Vad särskilt gäller förutsättning- arna för upptagande av körkortsspärr i strafföreläggande har kommittén endast angett de huvudsakliga riktlinjerna för en sådan reform.
Det är från utredningens synpunkt en för- del om frågan angående eventuellt körkorts- ingripande på grund av brott kan handläg- gas i omedelbart samband med prövningen av ansvarsfrågan. Återkallelse och bestäm- mande av körkortsspärr bör samordnas med den allmänna straffpåföljden. Därmed vin- ner man också att den dömde redan i sam- band med domen får kännedom om reak- tionen i hela dess vidd och att han mot denna bakgrund kan vidta nödvändiga åt- gärder.
En samordning av straffpåföljd och kör- kortsingripande kan enligt förslaget ske redan hos åklagaren genom strafföreläg- gande. I detta kan tas upp både böter och körkortsåterkallelse. Körkortsingripande är emellertid ofta en djupt ingripande åtgärd för den enskilde och drabbar honom inte sällan hårdare än både böter och fängelse. Även från samhällets synpunkt är det stora nackdelar med körkortsåterkallelser, sär- skilt för längre tid.
Dessa förhållanden talar för att, som tra- fikmålskommittén föreslagit, endast kortare tids körkortsåterkallelse bör få tas upp i
strafföreläggandet. Var gränsen skall gå för tiden för körkortsåterkallelse i strafföreläg- gande är tveksamt. Emellertid föreligger övervägande skäl för att — i avvaktan på utvecklingen av domstolspraxis i körkorts- frågor — ej bestämma tiden längre än före- slagna högst tre månader.
Enligt förslaget till körkortsreform har åklagaren betydelsefulla uppgifter ifråga om körkortsingripanden. I de fall då körkorts- återkallelse för ett trafikbrott inte är obli- gatorisk, skall åklagaren sålunda ta ställ- ning till om det krävs körkortsingripande eller ej. Anser åklagaren körkortsingripande erforderligt har han att avgöra om förut- sättning föreligger att använda strafföreläg- gande med körkortsspärr högst tre månader eller om han skall väcka åtal. I stämnings- ansökan bör han enligt kommittén ta upp eventuellt yrkande om körkortsåterkallelse.
Om strafföreläggandet inte tar upp kör- kortsspärr behöver den misstänkte ej räkna med att vid godkännande av föreläggandet _ som nu _ riskera att i efterhand drab- bas av körkortsingripande och detta torde öka beredvilligheten att godkänna strafföre- lägganden i trafikmål.
Enligt nuvarande praxis medför straff för t.ex. vårdslöshet i trafik i regel ej körkorts- återkallelse. Det kan antas att även efter körkortsreformens genomförande strafföre- läggande kan komma att i stor utsträckning användas vid dessa brott.
Förutsättningar att tillämpa strafföreläg- gande vid olovlig körning föreligger även enligt kommittéförslaget. Olovlig körning medför inte obligatorisk körkortsspärr. Det är enligt kommitténs uppfattning huvudsak- ligen grov olovlig körning som bör föran- leda körkortsspärr.
Frågan om strafföreläggande för trafik- brott kompliceras emellertid av att trafik- målskommittén tänker sig möjligheten att domstolarna i vissa fall skall kunna besluta om villkorlig körkortsåterkallelse, om det finns anledning anta att körkortsinnehava— ren i fortsättningen vinnlägger sig om att följa trafikens regler. Villkorlig körkorts- återkallelse skall kunna förbindas med före- skrifter om vård eller behandling som har
betydelse för körkortsinnehavarens förmåga att föra körkortspliktiga fordon.
Dessa omständigheter gör att den miss- tänkte som föreläggs ett bötesstraff jämte t.ex. två månaders körkortsspärr kan bli mindre benägen att godkänna föreläggandet om han samtidigt räknar med möjligheten att återkallelsen kan bli villkorlig vid even- tuell domstolshandläggning. Utredningen anser inte att man bör gå så långt att även åklagarna skall ges möjlighet att besluta om sådan villkorlig återkallelse i strafföreläg— gande. Detta framstår med hänsyn till den uppbyggnad som villkorlig återkallelse fått i kommittéförslaget inte som någon lämplig lösning. I den mån strafföreläggande skall kunna användas vid brott, som kan antas föranleda körkortsspärr, blir det därför nöd- vändigt att begränsa tillämpningsområdet till sådana fall där man måste räkna med ovillkorlig körkortsåterkallelse, dvs. där enligt trafikmålskommittén sådan åtgärd krävs av »den allmänna respekten för trafi- kens regler».
Tillämpningsområdet för strafföreläggan- de vid trafikbrott kommer att i hög grad bero på i vad mån det blir fast praxis hos domstolarna att för vissa brottstyper döma till ovillkorlig körkortsåterkallelse under kortare tid.
Främst torde så bli fallet vid körkortsåter- kallelse för överträdelser av för trafiksäker- heten grundläggande regler. Den som exem- pelvis kör mot rött ljus, ej iakttar stopplikt eller kör avsevärt fortare än tillåten hastig- het blir av med körkortet på en månad eller längre även om någon olycka ej inträf- fat, såvitt ej särskilda skäl talar däremot, t.ex. föraren gjort vad man kan begära av honom. Enligt nuvarande praxis blir påfölj- den i regel endast böter.
Trafikmålskommittén förordar att kör- kortsingripandet skall användas som ett mera effektivt medel i kampen mot trafik- olyckorna och betonar vikten av att den föreslagna skärpningen inte stannar på papperet utan följs upp genom övervakning från polisens sida.
Då sådana överträdelser är talrika finns det beträffande dessa brottstyper stort ut-
Även ifråga om fall av vårdslöshet i trafik som ej tidigare nämnts kan man räkna med att strafföreläggande med körkortsspärr ej sällan kan användas. Det är att märka att kommittén vidgar möjligheterna att använda kortare tider för körkortsåterkallelser ge- nom att sätta lägsta gränsen till en månad samt att kommittén allmänt förordar kor- tare körkortsåterkallelsetider än för när- varande.
Beträffande rattonykterhet innebär för- slaget en skärpning av reglerna för körkorts- ingripande. Körkortsåterkallelse blir sålunda obligatorisk utom i några sällsynta undan- tagsfall. Men det kan antas att domstolarna särskilt vid lindrigare fall av rattonykterhet ofta kommer att besluta om villkorlig kör- kortsåterkallelse. Det kan också bli fråga om att meddela föreskrifter om vård, be- handling eller utbildning. Kommittén till— mäter rehabiliteringen stor vikt.
Med den utformning av samhällsreak- tionen som kommittén föreslagit — i nära anslutning till påföljdssystemet i brottsbal- ken — finns det knappast något utrymme för summarisk handläggning hos åklagaren av dessa mål. Däremot föreligger behov av förenklad handläggning av målen hos dom- stolarna.
6.4 Tekniska frågor vid genomförandet av utredningens reformförslag
6.4.1 Allmänna synpunkter
I kap. 3 har utredningen redovisat nuva— rande system för databehandling av straff- föreläggande. Därav framgår att till detta system hör olika arbetsmoment som utförs av polis- och åklagarmyndighet enligt noga fastställda rutiner. ADB-rutinen utgör ett delsystem inom rättsväsendets informations- system (RI) och regleras förutom av straff- föreläggandekungörelsen även av kungörel- sen (1970:517) om rättsväsendets informa- tionssystem.
För att uppfylla de i lagstiftningen givna förutsättningarna har flertalet delsystem inom RI måst göras tekniskt komplicerade. Den starka integration som skett och fort-
löpande sker mellan olika delsystem är ägnad att ytterligare komplicera systemen från teknisk synpunkt. Mot bakgrunden härav är det omöjligt att i förväg överblicka samtliga problem som kan uppkomma till följd av vissa ändringar i rättsreglerna. I det följande redovisas sådana problem som kan skönjas redan på nuvarande stadium.
För att genomföra en anpassning av strafförelägganderutinen till ändrade rätts- regler krävs dels rena systemmodifieringar dels ändringar av de manuella arbetsmo- ment som hör till rutinen (nya blanketter, nya anvisningar, utbildning av personal osv.). Båda typerna av ändringar kan vara tidskrävande. Tidsbehovet för systemmodi- fiering kan beräknas först efter en analys utförd av datateknisk expertis med utgångs- punkt från den definitiva utformningen av en ny lagstiftning. Ändringar i de manuella strafförelägganderutinerna är främst ett problem för åklagarväsendet men berör även rikspolisstyrelsens verksamhet med uppföljningen.
En uppskattning av tidsåtgången för att anpassa ADB-systemet till de skisserade lagändringarna kan således inte göras. Det är emellertid angeläget understryka att en grundläggande förutsättning för ändringar i ADB-systemen är att tidskravet blir tillgo- dosett.
6.4.2 Problem vid en utvidgning av strafföreläggandets tillämpningsområde
Utredningens förslag tar sikte på att vidga området för strafföreläggande till att gälla alla brott för vilka stadgas böter eller fäng— else i högst sex månader samt att bestämma gränsen för det högsta straff som brottet in concreto får förskylla till 60 dagsböter. Vidare skall möjlighet öppnas att ta upp målsägandeanspråk till visst begränsat be- lopp i föreläggandet.
Med hänsyn till databehandlingen och den centrala uppföljningen i övrigt av straff- föreläggande möter inga avgörande hinder mot att införa dessa ändringar. Reformen förutsätter att gällande blanketter erhåller ett delvis annat innehåll. Man bör lämpligen
laborera med två alternativa blankettset, det ena för sådana fall då strafföreläggan— det bara avser böter, det andra för sådana fall då strafföreläggandet avser böter jämte särskild rättsverkan och/eller enskilt an- språk. Härtill kommer tilläggsblad om ut- rymmet för gärningsbeskrivning på en blan- kett inte räcker till.
6.4.2.1 Olika huvudblanketter
Anvisningar för hur den misstänkte skall förfara med anledning av strafföreläggandet blir olika beroende på om föreläggandet innehåller endast böter eller om därjämte särskild rättsverkan/enskilt anspråk före— kommer. I det övervägande antalet fall före- läggs endast böter. För flertalet misstänkta blir således en sammanhållen anvisning onö- digt omfattande och svåröverskådlig genom att den behandlar situationer som inte är aktuella i det föreliggande fallet. Separata anvisningar för de båda typfallen bör därför ges.
Detta kan uppnås antingen genom att anvisningar bifogas som löst blad eller genom att olika huvudblanketter med på— tryckta anvisningar används. Sistnämnda alternativ torde vara att föredra.
Det möter emellertid inga tekniska svå- righeter att hålla sig till endast en huvud- blankett med antingen en gemensam anvis- ning påtryckt eller separata anvisningar bifogade som lösblad.
6.4.2.2 Tilläggsblad i större omfattning
Redan i dagens läge används tilläggsblad då flera gärningsbeskrivningar förekommer och dessa inte ryms på huvudblanketten. Systemet med tilläggsblankett är således ingen nyhet men torde få användas mera frekvent än hittills eftersom visst blankett- utrymme åtgår för uppgifter om målsägande och enskilt anspråk.
Användande av tilläggsblad kan emeller- tid begränsas genom ovan framförda förslag om olika huvudblanketter. Blankettutrym- me för målsägande och enskilt anspråk behöver då inte reserveras i det stora antal
fall då föreläggandet innehåller endast böter.
6.4.2.3 Strafföreläggandet som exekutionsurkund för enskilt anspråk
Avsikten är att godkänt strafföreläggande innehållande målsägandeanspråk skall ut- göra exekutionsurkund. Detta förutsätter att målsäganden erhåller ett dokument med uppgifter om honom själv, den bötfällde och det godkända anspråket.
Ett sådant dokument kan framställas på olika sätt:
a) målsäganden erhåller kopia av det utfär- dade föreläggandet och därefter en underrättelse från datasystemet att god- kännande skett
b) målsäganden erhåller kopia av det god- kända föreläggandet från rikspolisstyrel- sen
c) målsäganden erhåller hela exekutionsur- kunden i form av ett datamaskinellt framställt dokument.
Vilket av de olika alternativen som lämp- ligen bör väljas får bedömas från praktiska synpunkter varvid olägenheterna med vid- gade datarutiner (stansning och maskinell lagring av nya uppgifter) måste vägas mot olägenheterna av tyngande manuella ruti- ner. Av betydelse är självfallet i vilken om- fattning man kan räkna med godkända förelägganden med målsägandeanspråk.
7. Handläggningen av strafförelägganden
7.1. Bakgrund
Varje år utfärdas omkring 225 000 strafföre- lägganden. För en allmän bedömning av institutets effektivitet är det av intresse att se vad som händer med dessa ärenden, dvs. i vilken utsträckning godkännande, bestri- dande eller passivitet kan konstateras i olika skeden av förfarandet. Figur 7:I ger en schematisk framställning härav. 180 000 förelägganden blir godkända, 16 000 be- stridda och 29000 kan inte med säkerhet delges. Sammanlagt 45 000 förelägganden — bestridda eller inte delgivna —— återremit- teras från rikspolisstyrelsen till åklagarmyn- dighet för ställningstagande i åtalsfrågan.
Vid betraktandet av dessa siffror måste dock hållas i minnet att en mycket stor del av utfärdade strafförelägganden gäller så- dana förseelser som avses i 1 & lagen (1960: 683) om parkeringsbot (parkeringsförseel- ser) och 16 kap. 15 & BrB (fylleriförseel- ser). Av tabell 7:I framgår att av de straff- förelägganden som utfärdades under nio månader 1973 avsåg ca 58 procent sådana förseelser. För storstäderna är andelen avse- värt högre (Stockholm ca 86 procent). Det finns förslag om avkriminalisering av fylleri— och parkeringsförseelser.1 Om man räknar bort dessa brott skulle antalet återremitte- rade förelägganden enligt figuren i stället vara ca 17 000.
En dylik reform skulle framför allt med- föra betydande administrativa lättnader. Av
figur 7:1 framgår sålunda att åtskilliga av dem som godkänner föreläggandet dessför— innan är föremål för särskilda åtgärder (40 procent påminnelse och 32 procent delgiv- ning av föreläggandet). Det saknas närmare uppgifter om i hur hög grad detta gäller parkeringsförseelser och fylleri respektive andra brott. En jämförelse med tabell 7:I visar dock att en betydande del av de före- lägganden som återremitteras avser parke- ringsförseelse och fylleri. 14 procent av utfärdade förelägganden avseende parke- ringsförseelse återremitteras. Motsvarande andel för fylleri är inte mindre än 42 procent.
Även om parkeringsförseelse och fylleri avförs från strafföreläggandets tillämpnings- område kvarstår dock betydande problem från effektivitetssynpunkt. Av de föreläg- ganden som återremitteras till åklagare —— antingen därför att föreläggandet bestritts eller därför att delgivningen misslyckats — hänförs drygt 38 procent till andra brott än nämnda förseelser. Utredningens reformför- slag innebär också en utvidgning av insti- tutets tillämpningsområde. Det saknas där— för anledning att ta avkriminalisering av
1 Se fylleristraffutredningens betänkande Bot eller böter (SOU 1968:55), parkeringskom- mittens betänkande Parkering (SOU 1968zl8) och en nyligen avgiven departementsprome- moria angående vissa frågor om kontroll av parkeringsbestämmelsernas efterlevnad (Ds K 1973:6).
Figur 7: ]. Ungefärliga antalsuppgifter för strafförelägganden under ett år.
225 000 SF ut— färdas och sänds per post till mt
92 000 svarar inte Påminnelse ut- färdas
133 000 svarar 20 000 svarar 72 000 svarar inte
Delgivning in— leds
142 000 godkänner
11 000 bestrider 43 000 blir
delgivna
29 000 blir inte delgivna
38 000 godkänner
5 000 bestrider 16 000 p.g.a. att tiden för centr uppf ut— gått
13 000 med för- klaring varför
dclg misslycka- des
45 000 SF återremitteras till åklagare, varav 16 000 bestridda och 29 000 icke delgivna
Tabell 7:I Antal utfärdade och återremitterade strafförelägganden januari—september 1973. ___—________ Brott Stockholm Göteborg Malmö Hela riket
utf ått utf åtr utf åtr utf åtr __________________________..______ Samtliga brott utom parkeringsförseelse och fylleri 8 059 3 805 4 359 947 1 870 357 69 192 13 315 Park.förseelse 37 657 5 527 7 742 1 456 4 070 400 69 084 9 529 Fylleri 11 777 7 504 5 441 1 859 127 13 27 697 11 536 Totalt 57 493 16 836 17 542 4 262 6 067 770 165 973 34 380
parkeringsförseelse och fylleri till intäkt för att avstå från fortsatta rationaliseringsåtgär- der såvitt gäller handläggningen av straff- förelägganden. Av särskilt intresse är därvid att minska pressen på delgivningscentralerna samt att åstadkomma en effektiv koppling mellan strafföreläggande och domstolshand- läggning.
Allmänt kan sägas att delgivningsförfa- randet är ett effektivt instrument när det gäller att höja andelen godkända föreläggan- den. Vid delgivningen företer stämnings- mannen en handling som innehåller uppgif- ter från strafföreläggandet, såvitt gäller åberopade lagrum och den förelagda bötes- påföljden samt eventuell särskild rättsver- kan. Däremot saknas i vissa fall närmare uppgifter om brottet samt tid och plats för dess begående. Den misstänkte uppmanas att på baksidan av blanketten underteckna antingen ett godkännande eller ett bestri- dande av föreläggandet. Sju av åtta personer som delges påminnelse på detta sätt godkän- ner föreläggandet. Från polishåll uppges att det också finns de som inte anser sig kunna godkänna föreläggandet därför att hand- lingen saknar närmare uppgifter om brottet och inte kan identifieras. Enligt uppgift avser rikspolisstyrelsen att vid nästa modi- fiering av datasystemet åstadkomma en annan ordning, varigenom fullständig infor- mation om brottet skulle kunna föras över från strafföreläggandet till påminnelsen.
Det är också angeläget att delgivnings- centralerna kan få ner antalet »icke—delgiv- ningar». Det beräknas att av de 29 000 som inte blir delgivna 16000 avser sådana ären-
den som överhuvudtaget inte hinner bli föremål för delgivning. Detta torde bero på arbetsbördan hos delgivningscentralerna i framför allt Stockholm, Göteborg och Malmö. För rättsväsendets del skulle det totalt sett innebära stora vinster om delgiv- ningscentralerna gavs ökade resurser, efter- som man genom ökad delgivning uppenbar- ligen skulle erhålla flera godkända strafföre- lägganden och därmed också skulle kunna avlasta mindre brottmål från åklagarnas och domstolarnas handläggning. En bättre dispo- nering av delgivningsresurserna skulle kunna uppnås genom minskning av antalet delgiv- ningstillfällen.
Det ligger dock inte inom utredningens uppdrag att föreslå åtgärder för effektivi- serat delgivningsförfarande. Kungl. Maj:t har i september 1972 uppdragit åt en sär- skild sakkunnig att se över delgivningsbe- stämmelserna. I direktiven (riksdagsberättel- sen 1973, Ju:56) anförs bl.a. att en teknisk översyn av delgivningsbestämmelserna nu bör ske med hänsyn särskilt till de stora effektivitetsförluster för domstolarna som misslyckade delgivningsförsök ofta innebär och till de stora kostnader som delgivnings- förfarandet vållar det allmänna. Den sak- kunnige bedriver f.n. viss försöksverksamhet i de största städerna och utredningen har inhämtat att denna redan nu lett till vissa rationaliseringsvinster.
Den för brottsmålsutredningen centrala frågan blir att pröva i vad mån man kan åstadkomma en förenklad strafföreläggande- rutin som tillgodoser kravet på snabbhet och effektivitet men ändå alltid ger den
misstänkte möjlighet att välja mellan straff- föreläggande och muntlig förhandling vid domstol. Av särskilt intresse blir därför de fall som enligt nuvarande ordning återremit- teras från rikspolisstyrelsen till åklagarmyn- dighet för ställningstagande i åtalsfrågan. I dessa fall har strafföreläggandet inte gett resultat, antingen därför att den misstänkte bestritt föreläggandet (vägrat godkänna detta) eller inte kunnat delges föreläggandet. Strafföreläggandet har lett till tidsförluster och en icke oväsentlig administrativ om- gång. Efter återremitteringen måste ett nytt förfarande med nya rutiner sättas in i stället för strafföreläggandet: åklagaren skall pröva åtalsfrågan och upprätta stämningsansökan varefter det krävs nya delgivningar innan målet kan handläggas vid domstol. Från rationell synpunkt ligger det nära till hands att överväga någon form av koppling mel- lan strafföreläggande och handläggning vid domstol, varigenom betydande tid och re- surser skulle kunna besparas.
7.2 Förslag till rutiner 7.2.1 Utfärdandet av föreläggande
Liksom enligt nuvarande ordning skall strafföreläggandet utfärdas av åklagare. I föreläggandet anges namn, adress och övriga persondata avseende den misstänkte, kort redogörelse för gärningen med angivande av tid och plats samt tillämpliga lagrum. Vidare anges storleken av förelagda böter och den särskilda rättsverkan som eventuellt tas upp i föreläggandet. Enligt utredningens förslag skall dessutom i förekommande fall anges storleken av det enskilda anspråk som skall regleras genom föreläggandet samt uppgifter om målsäganden.2
Avser strafföreläggandet enbart bötes— straff används det allmänna formuläret. Åklagaren upprättar strafföreläggandet i fyra exemplar varav han själv behåller ett och sänder ett till rikspolisstyrelsen. De båda övriga exemplaren, varav det ena är försett med förtext för godkännande och det andra upptar vissa anvisningar angående förfaran- det, sänds till den misstänkte i vanligt brev.
Därtill fogas ett inbetalningskort med riks- polisstyrelsen upptagen som betalningsmet- tagare. Av anvisningarna framgår bl.a. att godkännandet eller bestridandet skall vara rikspolisstyrelsen till handa inom 8 dagar. Godkännande kan ske antingen genom undertecknande av en förklaring av den misstänkte att han erkänner gärningen och underkastar sig bötesstraffet, varefter hand- lingen sänds in till rikspolisstyrelsen, eller genom att han betalar in hela bötesbeloppet till rikspolisstyrelsen. Vidare anges att den som inte vill godkänna föreläggandet inom den bestämda tiden skall meddela detta till rikspolisstyrelsen. Det är därvid av vikt att han också anger grunden för bestridandet. Formuläret och anvisningarna bör omarbe- tas så att det tydligt framgår att så skall ske.
Avser strafföreläggandet såväl böter som särskild rättsverkan och/eller enskilt an- språk måste ytterligare uppgifter ges ut- rymme i formuläret och på eventuellt till- läggsblad (nödvändiga personuppgifter om målsäganden, arten och storleken av måls- ägandeanspråket, den särskilda rättsverkan). Även i detta fall upprättas föreläggandet i fyra exemplar, ett till vardera åklagaren och rikspolisstyrelsen samt två till den miss- tänkte. Däremot erfordras inget exemplar för målsäganden eftersom åklagaren före- träder denne och målsäganden först efter godkännandet kan ha intresse av en exeku- tionstitel. Godkännande kan här endast ske genom att den misstänkte undertecknar föreläggandet på angiven plats och sänder handlingen till rikspolistyrelsen. Av anvis- ningarna framgår att han därefter snarast skall inbetala böterna och eventuellt belopp avseende särskild rättsverkan till rikspolis- styrelsen. Upptar föreläggandet enskilt an- språk skall detta belopp däremot betalas direkt till målsäganden.
Då åklagaren tillställer den misstänkte strafföreläggandet för godkännande bör han bilägga dels anvisningar om ifyllandet och dels en informationsfolder som beskriver
2 Särskild rättsverkan och målsägandeanspråk bör som tidigare framhållits lämpligen medföra att ett särskilt formulär finns tillgängligt jämte tilläggsblad.
innebörden och verkningarna av föreläggan— det. I foldern bör särskilt anges att den misstänkte kan få rådgivning av advokat då han skall ta ställning till frågan om han skall godkänna strafföreläggandet eller ej. Som tidigare framhållits kan det vara en uppgift för det brottsförebyggande rådet att närmare överväga behovet av och inne- hållet i sådan information till allmänheten om rättsväsendets olika funktioner (se ovan 5. 80).
7.2.2. Påminnelse
Som inledningsvis redovisats svarar omkring 60 procent av de misstänkta på strafföre- läggandet inom de föreskrivna åtta dagarna. Detta sker genom att de till rikspolisstyrel- sen antingen sänder in ett skriftligt erkän- nande eller direkt betalar böterna eller bestrider strafföreläggandet. För övriga, som inte låter höra av sig, finns i nuvarande strafförelägganderutin inbyggt ett påmin- nelseförfarande.
Om godkännande inte sker inom åtta dagar skall enligt anvisningarna till formu- läret en påminnelse automatiskt sändas ut. Leder påminnelsen inte till resultat sker delgivning genom polis eller stämningsman. Det kan ifrågasättas om denna påminnelse- rutin egentligen fyller någon funktion. Den kanske bara medför att de misstänkta dröjer med att svara på föreläggandena varigenom handläggningen försenas.
Starka skäl talar dock mot att avskaffa påminnelsen. Påminnelsen leder i dag till uppskattningsvis 20 000 »frivilliga» svar som lämnas antingen på påminnelseblanketten eller på det ursprungliga föreläggandet. Hur dessa fördelar sig på godkännanden och bestridanden är inte känt. Eftersom sam- manlagda antalet bestridanden efter före- läggande och påminnelse uppgår till ca 11000 måste dock sannolikt flertalet av de 20000 svaren utgöra godkännanden. Även besked om bestridande är givetvis av värde för den fortsatta handläggningen.
Vidare är förfarandet med påminnelse en föga kostnadskrävande procedur. Uppgif- terna finns lagrade i datamaskinen och
kostnader uppkommer endast för viss kör- ningstid, papper, postbefordran och hante- ring av inkomna svar. Kostnaderna kan betecknas som blygsamma i förhållande till vad exempelvis ett delgivningsförfarande skulle medföra.
Om påminnelseförfarandet avskaffades skulle sannolikt svarsfrekvensen på första föreläggandet öka. Samtidigt skulle emeller- tid en ökning av antalet ärenden uppkomma för den redan hårt ansträngda delgivnings- apparaten.
Mot denna bakgrund bör enligt utred- ningens mening påminnelseförfaranCet bibe- hållas.
7.2.3. Delgivning
Om det visar sig att den misstänkte trots påminnelse inte låter höra av sig i anled— ning av strafföreläggandet, skall rikspolis- styrelsen sända ut detta för delgivning med stämningsman. Som tidigare framhållits är delgivningscentralernas resurser f.n. hårt ansträngda och otillräckliga för att alla ärenden skall kunna klaras av. Delgivningen av strafförelägganden misslyckas i omkring 40 procent av fallen, antingen därför att den misstänkte inte kan anträffas eller där- för att delgivningen inte hinner verkställas inom angiven tid. I dessa fall återremitteras ärendet till åklagaren för prövning av åtals— frågan.
Delgivningsförfarandet innebär att den särskilt förordnade stämningsmannen (eller annan delgivningsberättigad tjänsteman) som har hand om uppdraget tar personlig kontakt med den misstänkte. Denne ställs därvid direkt inför valet att godkänna före— läggandet eller att bestrida detta. Självfallet innebär en sådan situation att den miss- tänkte i vissa fall känner sig osäker i fråga om strafföreläggandets innebörd _— i varje fall om han inte tidigare har tagit del av detta och de anvisningar som skall följa med försändelsen. Stämningsmannen bör i detta läge kunna ge vissa informationer. Det är som förut nämnts av betydelse att den misstänkte inte svävar i tvivelsmål om vilket brott som avses med föreläggandet
men också att han får klart för sig vilka rättsverkningar som kan följa av ett god- kännande. Stämningsmannen bör härvidlag överlämna den tidigare nämnda informa- tionsfoldern och hänvisa till denna.
Den misstänkte skall underrättas om att ett bestridande av föreläggandet normalt leder till att lagföring sker vid domstol. Det är självfallet av betydelse att bestridandet inte onödigtvis fördröjer det slutliga avgö- randet. Redan proceduren med utfärdandet av strafföreläggandet och de olika momen- ten fram till delgivningsförrättningen inne- bär otvivelaktigt en inte oväsentlig tidsåt- gång.
I detta läge uppkommer frågan om del- givningsförrättningen bör kunna utnyttjas så att den misstänkte direkt ställs inför valet att antingen godkänna strafföreläggandet eller att bli kallad till domstolsförhandling. Fördelarna med en sådan koppling mellan strafföreläggandet och domstolshandlägg— ningen är uppenbara. Dels skulle man upp- nå avsevärda tidsbesparingar genom att åklagaren inte på nytt behövde ta upp brot- tet, pröva åtalsfrågan, utfärda stämning eller ansöka om stämning. Dels skulle man vinna att endast en delgivningsförrättning behövde ske i varje mål varigenom delgiv- ningscentralernas resurser i stället kunde tas i anspråk för att få fler personer delgivna.
I det följande skall utredningen överväga de praktiska förutsättningarna för en sådan ordning. Denna bör ses mot bakgrund av att vi idag räknar med att 11 000 strafföre- lägganden bestrids efter första föreläggandet eller påminnelsen, att 5000 bestrids i sam— band med delgivningen, att 13000 delgiv- ningar misslyckas och att 16 000 inte hinner bli delgivna inom den fastställda tiden. Det är dessa sammanlagt 45 000 strafföreläggan— den som i dag blir aktuella för domstols- handläggning.
7.3 Koppling strafföreläggande — domstolshandläggning
7.3.1. Allmänna förutsättningar
Brottmålsutredningen har övervägt olika alternativ som siktar mot en omedelbar övergång från strafföreläggande till dom— stolshandläggning i sådana fall, då strafföre- läggandet inte godkänns. I detta hänseende är det av vikt att den misstänkte redan i föreläggandet underrättas om att ett bestri- dande leder till handläggning vid domstol. Den misstänkte skall alltid ha möjlighet att begära domstolsförhandling. Enligt nuva- rande ordning för anhängiggörande av målet vid domstol förutsätts att stämning utfärdas. Ett av problemen vid en koppling mellan strafföreläggande och domstolshandling blir sålunda hur åtal skall väckas för brott som är föremål för strafföreläggande.
Som ett möjligt alternativ har utredningen övervägt att föra in en uppgift i strafföre- läggandet, enligt vilken detta skall gälla som stämning i brottmål om godkännande ej sker. Därvid förutsätts att strafföreläg- gandet skall innehålla samma uppgifter som stämningsansökan enligt 45 kap. 5 & RB. Den avgörande skillnaden ligger f.n. däri att åklagaren i stämningen skall ange de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje bevis. Praktiska skäl talar emot att åklagaren redan i samband med utfärdandet av strafföreläggande skall upp- rätta sådan bevisuppgift. För det övervä- gande antalet misstänkta som delges straff- föreläggande kommer det inte bli aktuellt med någon domstolsförhandling, varför stämningen med bevisuppgift skulle framstå som en överloppsgärning. Därtill kommer att det i de flesta fall skulle bli svårt för åklagaren att lämna bevisuppgift innan han vet om föreläggandet bestrids och vilka grunder som anges för bestridandet.
Om man skall göra några mera omfat- tande rationaliseringsvinster är det nödvän- digt att antalet delgivningstillfällen begrän- sas till ett enda. Detta skulle i sin tur förutsätta att den misstänkte redan i straff- föreläggandet kallas till handläggning inför domstol, om han inte godkänner föreläggan-
det. Formellt finns förutsättningar för åklagare att utfärda sådan kallelse omedel- bart i stämningen om det på grund av den tilltalades erkännande eller annan omstän- dighet är uppenbart att den tilltalade ej kommer att uppge bevis och att ej heller annan förberedande åtgärd erfordras (45 kap. 11 å andra stycket RB).
Från praktisk synpunkt saknas emellertid anledning att kalla samtliga misstänkta till domstolsförhandling, låt vara att avsikten är att kallelsen bara skall aktualiseras om strafföreläggandet inte godkänns. En sådan ordning skulle också föra med sig admini- strativa problem eftersom det inte vore möj- ligt att på förhand veta vilka av föreläggan— dena som skulle komma att bestridas och vilka av de kallade som skulle inställa sig vid förhandlingen. Dessutom skulle svårig- heter uppkomma vid utformningen av strafföreläggandeformulär som måste inne- fatta alternativa handlingslinjer för erkända och bestridda fall. Risken för missuppfatt- ningar och oriktigt handlande från de miss- tänktas sida vore påtaglig.
Det sagda leder till att utredningen inte ansett det vara någon möjlig väg att låta strafföreläggandet alternativt fungera som stämning och inrymma kallelse till dom- stolsförhandling. Man måste i stället från början klart skilja på de fall, då strafföre— läggandet godkänns, varvid nuvarande ruti- ner kan användas, och de fall då föreläggan- det bestrids, varvid domstolsförhandling aktualiseras. I sistnämnda fall bör målet kunna anhängiggöras omedelbart genom att åklagaren lämnar in strafföreläggandet till rätten. Åtal bör alltså i dessa fall kunna väckas utan stämning eftersom ansvars- yrkandet är preciserat i föreläggandet med åberopande av tillämpliga lagrum. Förut- sättning bör vidare finnas att kalla den misstänkte till förhandlingen antingen sepa— rat, då den misstänkte själv inkommit med bestridande av strafföreläggandet, eller ge— nom stämningsman i samband med delgiv- ningen av strafföreläggandet, då den miss- tänkte förklarat sig inte kunna godkänna detta.
Utredningen anser vidare att man bör
försöka åstadkomma en ordning som nära ansluter till nuvarande rutiner för hand- läggning av brottmål vid domstol. Den som bestrider strafföreläggandet skall sålunda kallas till förhandling och denna bör i stort sett följa reglerna i 46 kap. RB om huvud- förhandling i brottmål, dock med den skill- naden att åklagaren i inledningsskedet skall yrka ansvar enligt strafföreläggandet (gär— ningsbeskrivning och tillämpliga lagrum).
7.3.2. Handläggningsgången
Av det tidigare anförda framgår att man bör skilja på två olika situationer som förut- sätter delvis olika handläggningsrutiner. Den ena avser det fall att den misstänkte själv- mant inom föreskriven tid sänder in ett be- stridande av strafföreläggandet till rikspolis- styrelsen. Något särskilt delgivningsförfa- rade har här inte behövt inledas. Den andra situationen inträffar då den misstänkte inte svarat på strafföreläggandet trots påminnelse utan bestridandet sker först då han genom stämningsman delges föreläggandet.
I det förra fallet måste särskild delgivning ske av kallelse till förhandling vid domstol. I det senare fallet kan sådan kallelse över- lämnas i samband med delgivningen av strafföreläggandet.
Gemensamt för de båda handläggnings— vägarna är att åklagaren utfärdar strafföre- läggandet samt att rikspolisstyrelsen svarar för uppföljningen. Som allmän förutsättning gäller att misstänkt som bestrider utfärdat strafföreläggande skall kallas till huvud- förhandling inför vederbörande tingsrätt å tid som särskilt bestämts. Rikspolisstyrelsen kan på datamaskinell väg medverka till att sådana kallelser utfärdas och sänds för del- givning med den misstänkte. I datamaskinen finns även lagrade uppgifter som eventuellt kan användas som domsunderlag.
Det av åklagaren utfärdade strafföreläg— gandet upprättas i fyra exemplar, varav två sänds i vanligt brev till den misstänkte för godkännande. Åklagaren behåller själv ett exemplar och sänder ett exemplar till riks- polisstyrelsen. Av handlingen framgår att den misstänkte i regel kommer att kallas
till förhandling inför domstol om föreläg- gandet inte godkänns.
Enligt formuläret skall den misstänkte inom åtta dagar hos rikspolisstyrelsen svara på föreläggandet, antingen genom att under— teckna ett godkännande och sända in hand- lingen (alternativt om föreläggandet enbart avser bötesstraff genom att betala beloppet) eller genom att komma in med motiverat bestridande.
Låter den misstänkte inte höra av sig sänder rikspolisstyrelsen ut en påminnelse.
7.3.2.1 Bestridande utan särskilt delgivningsförfarande
Enligt utredningens förslag bör i detta fall rutinen bli följande (jfr figur 7:2).
Den misstänkte sänder in bestridande av strafföreläggandet till rikspolisstyrelsen. Som tidigare framhållits kan det finnas olika anledningar till bestridande men den av utredningen gjorda undersökningen visar att det oftast rör sig om förnekande av gär— ningen (se bilaga 7).
Bestridandet medför att den misstänkte skall kallas till huvudförhandling inför vederbörande underrätt.
Rikspolisstyrelsens datamaskin framställer i varje ärende, vari föreläggandet bestritts, en kallelse till huvudförhandling. Därav framgår att den misstänkte skall infinna sig personligen till förhandlingen. Vidare ges den misstänkte möjlighet att inom viss angiven tid inkomma med bevisuppgift. Plats för förhandling vid respektive domstol sätts automatiskt ut i datamaskinen. Upp- gift om tid för huvudförhandlingen lämnas däremot tills vidare öppen.
Vidare framställer datamaskinen ett un- derlag för blivande dom, innehållande alla sakuppgifter som finns lagrade i datorn och som skall ingå i en dom (uppgifter om domstolen, parterna, ansvarsyrkande med angivna lagrum). Sådant underlag för dom fyller samma uppgifter som domsexemplaret i det blankettset som f.n. används på försök inom 19 avd. vid Stockholms tingsrätt. Domstolen betungas således inte med ut-
skrift av den del av domen som framställs datamaskinellt.
Rikspolisstyrelsen sänder det bestridda strafföreläggandet och den på datamaskinell väg framställda kallelsen (3 ex.) samt doms- underlaget till åklagaren.
Åklagaren kompletterar uppgifterna i kal- lelsen såvitt gäller tidpunkt för huvudför- handlingen. I detta hänseende förutsätts visst samråd mellan åklagaren och rätten. Avser åklagaren att åberopa bevisning anges detta i kallelsen till den misstänkte. Det ankommer på åklagaren att själv kalla eventuella vittnen och målsägande.
Åklagaren överlämnar kallelsen (jämte kopia av strafföreläggandet) för delgivning med den misstänkte.
Då delgivning ägt rum sänder åklagaren strafföreläggandet jämte förundersöknings- handlingar, kallelse av den misstänkte och delgivningsbevis, uppgift om den bevisning som åklagaren avser att åberopa (kopia av kallelse av eventuella vittnen och måls- ägande) samt det av rikspolisstyrelsen upp- rättade domsunderlaget till rätten.
Vill den misstänkte åberopa bevisning skall han inom föreskriven tid till rätten anmäla detta. Vittnen kallas genom rättens försorg. Åklagaren skall omedelbart under- rättas om den misstänktes bevisuppgift.
Som framgår av beskrivningen skiljer sig detta förfarande inte mycket från den ord- ning som tillämpas i dag då åklagaren själv stämmer och kallar till huvudförhandling. Det innebär dock en avsevärd förenkling att åklagaren slipper upprätta (och delge) särskild stämning samt att rikspolisstyrelsen utför en stor del av det förberedande arbetet.
7.3.2.2 Bestridande vid delgivningsförrättning
Handläggningsgången i detta fall åskådlig- görs genom figur 7:3.
Då den misstänkte inte självmant svarat på strafföreläggandet eller påminnelsen skall delgivning ske genom stämningsman. Det är i detta läge inte möjligt att säga om den
Figur 7:2. Förfarande då strafföreläggande bestritts innan särskilt delgivningsförfarande inletts
DOMSUNDER- LAG
BFÅTRIDAN- DE
ÅKL
| ] DOMSUNDER- LAG I I ________ |
RÄTTEN
Förkortningar DELG KALL = delgiven kallelse med bevis- alla uppgifter utom påföljden) föreläggande MT = den misstänkte DELG MYND = delgivningsmyndighet RPS = rikspolisstyrelsen FU-HANDL = förundersökningshandlingar SF = strafföreläggande KALL = kallelse med bevisföre- VT-KALL = vittneskallelse läggande (baksida av SF med ÅKL = åklagare
Förkortningar:
Se figur 7: 2 RPS
nä
DELG DELG MYND
UNDERRÄTT— ELSE OM
RPS &
DOMSUNDER- LAG
ÅKL
______ I DOMSUNDER— LAG l ______ | RÄTTEN
misstänkte kommer att godkänna eller be— strida föreläggandet. I flertalet fall sker godkännande.
Rikspolisstyrelsens datamaskin framställer för varje ärende dels ett exemplar av straff- föreläggandet med utrymme för den miss- tänkte att lämna sitt godkännande (men inte bestridande) och dels en kallelse till huvudförhandling av samma innehåll som enligt 7.3.2.1.
Båda handlingarna skickas till vederbö- rande delgivningscentral. Vid delgivningen ställs den misstänkte inför valet att antingen godkänna strafföreläggandet eller teckna delgivningserkännande på den överlämnade kallelsen. Innan den sistnämnda kallelsen delges fyller stämningsmannen i tid för huvudförhandlingen enligt ett i förväg av åklagaren och tingsrätten upprättat schema.
Den misstänkte förklarar att han bestri— der strafföreläggandet varefter kallelsen till huvudförhandling överlämnas till honom. Delgivningscentralen redovisar ärendet hos rikspolisstyrelsen, som underrättas om den utfärdade kallelsen. Samtidigt sänder del— givningscentralen till åklagaren bevis om att den misstänkte delgivits kallelse att svara å strafföreläggandet vid rätten på an- given dag. Genom att åklagaren på detta sätt underrättas om att målet satts ut till förhandling kan han förbereda den fortsatta handläggningen.
Rikspolisstyrelsen framställer datamaski— nellt ett domsunderlag enligt beskrivning ovan. Detta sänds till åklagaren.
Åklagaren prövar om han behöver åbe- ropa särskild bevisning i målet. I så fall underrättas den misstänkte härom. Åkla- garen kallar själv eventuella vittnen och målsägande till förhandlingen.
Åklagaren sänder in strafföreläggandet jämte förundersökningshandlingar, delgiv- ningsbevis, uppgifter om den bevisning som åklagaren avser att åberopa samt det av rikspolisstyrelsen upprättade domsunderla- get till rätten.
Vill den misstänkte åberopa bevisning gäller samma ordning som skisserats under 7321.
7.3.3 Väckande av åtal
De i föregående avsnitt beskrivna förfaran- dena erbjuder enligt utredningens mening en möjlig lösning då det gäller att åstad- komma en smidig och rationell koppling mellan strafföreläggande och domstolshand- läggning. Av planskisserna framgår emeller- tid att man därvidlag måste räkna med vissa avsteg från det ordinära brottmålsförfaran- det.
Systemet förutsätter att åtal i dessa fall skall kunna väckas utan stämning. I stället utgör strafföreläggandet (däri angiven gär- ning jämte åberopade lagrum) grund för åklagarens ansvarstalan. Detta förutsätter tillämpning av undantagsstadgandet i 45 kap. 2 5 sista stycket RB.
Det är också nödvändigt att klargöra vid vilken tidpunkt åtal skall anses väckt. Detta har bl.a. betydelse för frågan om litispen- dens, dvs. hinder mot att samtidigt föra talan i mer än en ordning. Enligt 48 kap. 3 & RB gäller att innan fastställd tid för godkännande av strafföreläggande gått ut, fråga om ansvar för brottet ej får tas upp på nytt. Efter denna tidpunkt äger åklaga- ren däremot väcka åtal för brottet i vanlig ordning. Den föreslagna kopplingen mellan strafföreläggande och domstolshandläggning medför dock att strafföreläggandet i många fall träder i stället för stämning. Det vore därför tänkbart att anse åtal väckt redan då strafföreläggandet delges den misstänkte.
De flesta strafförelägganden kommer emellertid att godkännas och blir inte före— mål för domstolshandläggning enligt utred— ningens förslag. Det är först om föreläggan— det bestrids som frågan om åtals väckande aktualiseras. Om lagföringen skall ske ge— nom det enklare förfarande som här skis— serats (åtal efter strafföreläggande utan stämning) bör frågan om ansvar inte tas upp i annan ordning. Tiden för åtals väckande bör från dessa synpunkter bestämmas till den dag den misstänkte delges kallelse att svara & strafföreläggandet vid domstol.
Frågan har också intresse från preskrip- tionssynpunkt. Enligt 35 kap. 1 & BrB upp- kommer preskriptionsavbrott den dag den
misstänkte erhåller del av åtal för brottet. I strafföreläggandefallen bör tidpunkten för delgivning av kallelse vara avgörande i detta hänseende.
7.3.4 Kallelsens utformning
Enligt den gjorda planritningen skall den misstänkte kallas personligen till huvudför— handlingen.
Förslaget i denna del utgår ifrån att den som bestrider strafföreläggandet också bör ha ett intresse av att personligen inställa sig och lägga sin syn på saken, då målet prövas av domstol. När det gäller mindre brott som ryms inom strafföreläggandets tillämp- ningsområde bör man visserligen inte gene- rellt kräva personlig inställelse och förut- sättning bör också finnas att på sätt utred- ningen närmare skall redovisa i följande kapitel (s. 143 ff) erbjuda den tilltalade möj- lighet att skriftligen erkänna brottet. Har emellertid den misstänkte som i den nu aktuella situationen uttryckligen bestritt brottet, kan man inte förutsätta att han skall erkänna vid huvudförhandling. Att han sålunda kallas personligen till huvudför- handlingen medför dock inte hinder mot att rätten, om förutsättningar finns, avdömer målet i hans utevaro.
En särskild fråga gäller om kallelsen bör förbindas med vitesföreläggande. Enligt nu- varande ordning skall föreläggande alltid meddelas vid vite vare sig kallelsen gäller personlig inställelse eller inställelse person— ligen eller genom ombud (45 kap. 15 å andra stycket RB). Som utredningen tidigare redovisat (s. 38) har JO haft anledning att granska tillämpningen i praxis av denna bestämmelse. Därvid framgår också att vitesföreläggande är förenat med vissa olägenheter.
Om den tilltalade inte visat laga förfall för sitt uteblivande, då han kallats person- ligen till huvudförhandling, har rätten att antingen avdöma målet i hans utevaro _ därvid förutsätts enligt 46 kap. 15 å andra stycket RB att »saken finnes kunna nöj- aktigt utredas» _ eller utdöma vitet och förelägga nytt sådant eller förordna om
hämtning. De två sistnämnda alternativen synes många gånger vara alltför ingripande, då brottet är obetydligt och endast förskyller ringa böter. Det normala vid bagatellartade förseelser bör vara att målet avgörs i den tilltalades utevaro.
Enligt utredningens mening bör kallelse till huvudförhandling i nu förevarande mål med krav på personlig inställelse förbindas med föreläggande vid vite (se vidare nedan 5. 143). Om den misstänkte inte inställer sig personligen och förutsättningar saknas att ändå avgöra målet, bör rätten normalt sätta ut målet till ny huvudförhandling. I detta läge aktualiseras frågan om utdömande av tidigare förelagt vite.
Vad slutligen gäller den tekniska utform- ningen av kallelsen bör möjlighet finnas att anbringa den på baksidan av ett dubbelark vars framsida återger det aktuella strafföre- läggandet.
7.3.5 Tidsfaktorn
Den föreslagna kopplingen mellan strafföre- läggande och domstolshandläggning moti- veras bl.a. av intresset att åstadkomma en snabbare procedur. Genom att antalet del— givningar begränsas till en enda i varje ärende och anhängiggörandet av målet vid domstol sker som omedelbar följd av bestri- dandet av strafföreläggandet, kommer bety— dande tidsvinster att göras i jämförelse med nuvarande ordning.
Utredningen anser att man regelmässigt bör räkna med att de mindre brottmål som på detta sätt förs till domstol avgörs inom en månad från den dag då talan väckts, dvs. kallelse till huvudförhandling delgetts den misstänkte. Därmed bör tillräckliga margi- naler finnas för parterna att lämna even- tuell bevisuppgift, kallelse kan ske av vittnen m.fl. som åberopas och övriga förberedelser kan vidtas.
Det kan finnas förutsättningar för rätten att hålla särskilda sammanträden för hand- läggning av bestridda strafförelägganden men dessa mål kan också tas upp vid ordi- när huvudförhandling. Tidsplanerna måste självfallet upprättas i samråd mellan rätten
och åklagaren, som skall sätta ut målen. Det förekommer redan nu vid vissa större tingsrätter att åklagaren disponerar över någon handliggningsdag i veckan för sådana mindre brottmål, vilka han själv stämmer in.
7.3.6 Målsägandeanspråket
Utredningens reformförslag innebär bl.a. att målsägandes enskilda anspråk under vissa villkor skall kunna tas upp i strafföre- läggande. Har åklagaren beslutat att utföra målsägandens talan genom strafföreläggan- det bör han i normala fall även företräda målsäganden om strafföreläggandet bestrids och saken blir föremål för domstolspröv- ning. Det kan emellertid finnas situationer då åklagaren anser sig böra avstå från att utföra målsägandens talan vid huvudför- handlingen. Tänkbart är t.ex. att den miss— tänkte vägrat godkänna det enskilda ansprå- ket på grund av dess omfattning eller innehåll men att han i och för sig accep- terat straffanspråket. I så fall kan ytterli- gare utredning krävas i skadeståndsdelen. Åklagaren kan enligt 22 kap. 1 & RB med- dela målsäganden att denne i fortsättningen själv får föra sin talan. Möjlighet finns också att rätten enligt 22 kap. 5 & RB förordnar att talan om enskilt anspråk skall som särskilt mål handläggas i den för tviste- mål stadgade ordningen. En annan situation inträffar om åklagaren av någon anledning vill nedlägga åtalet (detta förutsätter att den misstänkte delgivits kallelse att svara å åklagarens yrkanden vid domstol). I så fall förordnar rätten enligt 22 kap 6 & RB, om part yrkar detta, att talan om det enskilda anspråket skall som särskilt mål handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen. Det sagda medför att målsäganden nor- malt bör underrättas om att strafföreläggan- det och däri upptaget enskilt anspråk blir föremål för domstolsprövning. Sådan under— rättelse bör lämnas av åklagaren. Som regel torde skäl finnas för åklagaren att i dessa fall kalla målsäganden till huvudförhand- lingen att hörasi anledning av åtalet.
Det står klart att det främst är i de största städerna som man kan räkna med att de ovan skisserade handläggningsrutinerna kommer att medföra mera betydande vinster för delgivningscentraler, åklagarmyndighe- ter och domstolar.
Av bilaga 3:A (s. 164) framgår att 21 åklagardistrikt under de första nio måna— derna 1973 hade mindre än 50 utfärdade strafförelägganden i genomsnitt per månad. Detta betyder —— under förutsättning att ca 80 procent av de utfärdade föreläggandena godkänns — att antalet förelägganden som leder till domstolshandläggning blir högst 10 per månad.
Brottmålsutredningen anser därför att den föreslagna ordningen med koppling mellan strafföreläggande och domstolshand- läggning i första hand bör prövas på sådana orter där man kan räkna med att den får större praktisk betydelse för strävandena att nedbringa de rättsvårdande myndigheternas arbetsbelastning. Utredningen föreslår att verksamheten till en början begränsas till Stockholm, Göteborg och Malmö samt eventuellt ytterligare någon större stad. Om erfarenheterna därav blir goda kan det fin- nas skäl att införa motsvarande ordning inom andra åklagardistrikt.
Den i detta avsnitt skisserade handlägg- ningsordningen med olika åtgärder från berörda myndigheters sida förutsätter, för att systemet skall fungera, särskild planering av de tekniska detaljerna, koordinering mellan de olika myndigheterna och närmare preciseringar av rutinerna. Utredningen har dock inte ansett det vara motiverat att i detta betänkande mera ingående och i detalj pröva de olika leden i planritningen. Uppen- barligen måste man också räkna med vissa finslipningar och korrigeringar med hänsyn till de lokala förhållandena. Det bör enligt utredningens mening läggas på en särskild arbetsgrupp, i vilken bör ingå företrädare för RÅ, rikspolisstyrelsen och domstols— väsendet, att göra det erforderliga förarbetet innan reformen kan sättas i verket.
7.4 Behörigheten att utfärda strafföreläggande
7.4.1 Nuvarande regler
Då institutet strafföreläggande infördes i vårt rättssystem 1948 gällde inga särskilda villkor för åklagarens behörighet att utfärda sådant föreläggande. Strafföreläggandets till- lämpningsområde var emellertid starkt be- gränsat och bestämmelsen om att föreläg- gande, som avsåg böter omedelbart i penningar till högre belopp än hundra kronor, skulle underställas rättens prövning (se ovan s. 45) ansågs medföra tillräcklig kontroll över åklagarnas tillämpning av institutet. Processlagberedningen framhöll också att den uttalade farhågan att åkla- garna inte skulle vara vuxna den uppgift, som ålades dem, syntes vara ogrundad. Landsfogdetjänsterna hade omorganiserats och en reform beträffande distriktsåklagarna var aktuell i samband med rättegångsrefor- mens genomförande.
Ej heller vid upphävandet av bestämmel- sen om underställning av vissa strafföreläg- ganden (prop. 19542200) aktualiserades nå— gon behörighetsregel för åklagarnas befatt- ning med strafföreläggande. I propositionen anfördes att det inte torde behöva råda nå— gon tvekan att anförtro åklagarna uppgiften att inom de nya gränserna — penningböter eller högst 40 dagsböter _ meddela straff- föreläggande utan att detta behövde under- ställas domstol.
Frågan om utfärdandet av strafföreläg— gande skulle förbehållas vissa åklagare togs upp i samband med 1968 års reform, då föreläggandets tillämpningsområde vidgades till att även avse brott för vilka stadgas böter eller fängelse i högst sex månader. I prop. 1968:82 framhöll dåvarande departe- mentschefen, statsrådet Kling, att bestäm- melser, om vilka åklagare som skulle få utfärda strafföreläggande för sådana brott, kunde meddelas av Kungl. Maj:t. Lämpligen borde bestämmelserna ges det innehållet att behörighet att utfärda sådant föreläggande skulle tillkomma chefsåklagare och dess- utom åklagare som förordnats därtill av RÅ. Villkor för sådant förordnande borde
vara viss tids tjänstgöring, varvid borde krä- vas minst fem år, tingsmeriteringstid inbe- räknad. Beträffande kravet på sådan minsta tjänstgöringstid erinrade departementsche- fen om att tingsnotarier enligt domsagostad- gan inte hade behörighet att handlägga mål av ifrågavarande natur. Normalt fick juris- terna på domarbanan handlägga dessa mål först när de kom ut i underrätterna som tingssekreterare eller fiskalskompetenta bi— träden. De hade vid den tidpunkten i regel varit verksamma inom domstolsväsendet i omkring fem år.
Bestämmelsen infördes i 43 & åklagar- instruktionen (1954z739) vari stadgades att behörighet att utfärda strafföreläggande för brott som anges i 1 & strafföreläggandekun— görelsen (l970:60) — dvs. sådana brott för vilka stadgas böter eller fängelse i högst sex månader och som enligt Kungl. Maj:ts för- ordnande omfattas av strafföreläggandets tillämpningsområde — skall tillkomma den som innehar eller uppehåller tjänst som chefsåklagare eller högre tjänst inom åkla— garväsendet. Vidare äger riksåklagaren för- ordna, att även annan åklagare skall vara behörig att utfärda sådant strafföreläg— gande. Förordnande får avse åklagare som fullgjort minst två års tjänstgöring som åklagare efter det att han förvärvat behö- righet till åklagartjänst.
I samband med den i april 1972 genom- förda ändringen i polisinstruktionen (1965: 686), varigenom vissa möjligheter erbjöds polisman att meddela rapporteftergift för snatteri (SFS 1972:24), företogs också änd— ringar i åklagarinstruktionen. Sålunda inför- des häri ett tillägg till 43 &, varigenom åkla- gare som fullgjort minst två års tjänstgöring som åklagare efter förvärvad behörighet till åklagartjänst erhöll generell behörighet att utfärda strafföreläggande för brott som avses i 8 kap. 2 &, 9 kap. 2 & och 10 kap. 2 & BrB.
7.4.2 De särskilda behörighetskraven ändras
I den av utredningen utförda enkätunder- sökningen bland landets åklagare har från de flesta håll framhållits att nuvarande
regler om begränsning av åklagarens behö- righet att utfärda strafföreläggande bör upphävas. Det anses vara opraktiskt och besvärande från arbetssynpunkt att en åklagare som avser att utfärda strafföre- läggande i många fall måste vända sig till chefsåklagaren för att få dennes namn under föreläggandet. Särskilt i de större åklagardistrikten, där många äldre och erfarna åklagare svarar för arbetet med ut- färdande av strafförelägganden, medför en sådan ordning onödiga problem. Visserligen kan riksåklagaren i dylikt fall utfärda sär- skilt förordnande, som ger åklagaren den nödvändiga behörigheten, men även detta anses vara en otillfredsställande omgång.
Utredningen delar åklagarmyndigheternas uppfattning att behörigheten att utfärda strafföreläggande för vissa brott, för vilka stadgas böter eller fängelse i högst sex månader, inte skall behöva begränsas till chefsåklagare eller högre åklagare. Denna princip kan för övrigt numera sägas vara genombruten :eftersom detta behörighets- krav bortfallit i fråga om snatteri, bedrägligt beteende och undandräkt. Det är svårt att förstå att övriga brott med samma straff- skala skulle ställa större anspråk på åkla— garnas kompetens i vad gäller lagföringen genom strafföreläggande.
Den utvidgning av strafföreläggandets till— lämpningsområde som utredningen föreslår i detta betänkande kommer dock att ge åklagarna utökade möjligheter att tillämpa denna summariska handläggningsform. Be- dömningen av frågan om förutsättningar kommer att finnas för tillämpning av straff- föreläggande i det konkreta fallet eller om enskilt anspråk kan tas upp i sådant före- läggande, kommer att ställa betydande krav på vederbörande åklagares ansvar och om- döme. Utredningen anser därför att man inte helt bör upphäva den nuvarande kompetensregeln. Åklagare som sätts att utfärda strafföreläggande för brott, för vilket stadgas böter eller fängelse i högst sex månader, bör sålunda ha dokumenterat viss erfarenhet av sin verksamhet. Utred- ningen anser att man bör uppställa en regel om att han skall ha fullgjort minst
tre års tjänstgöring som åklagare efter det att han förvärvat behörighet till åklagar- tjänst. En sådan ändring av behörighets- kravet ansluter till det förslag argående vissa organisatoriska förändringar inom åklagarväsendet som Riksåklagaren avgett till Konungen den 7 november 1973, AD 783—73.
8. Förenklad domstolshandläggning
8.1. Allmän bakgrund
Utredningens förslag om vidgad tillämpning och mera ändamålsenlig handläggning av strafförelägganden syftar bl.a. till att minska tillströmningen av mindre brottmål till dom- stolarna. Det står dock klart att reformen inte kommer att medföra att alla mindre brott, för vilka ej stadgas allvarligare straff än böter eller fängelse i högst sex månader, skall undandras domstols prövning. Tidi- gare har framhållits att det finns vissa brott av denna kategori som i det konkreta fallet inte lämpar sig för strafföreläggande. Vidare måste man hålla fast vid att denna hand- läggningsform förutsätter att den misstänkte erkänner brottet. Han skall alltid ställas inför alternativet att antingen godkänna eller inte godkänna strafföreläggandet. I sistnämnda fall kan målet komma att hand- läggas vid förhandling inför domstol. Slut— ligen måste man räkna med att det även i fortsättningen kommer att finnas fall, då den misstänkte inte kan delges strafföreläg- gandet inom föreskriven tid, varför ärendet återremitteras till åklagaren.
En av de centrala frågorna för utredning- ens arbete måste därför bli att pröva hur handläggningen av mindre brottmål vid domstol skall ordnas, särskilt med hänsyn till dessa måls enkla beskaffenhet.
Under förarbetena till rättegångsbalken diskuterades möjligheten att införa särskilda bestämmelser om förenklad rättegångsord-
ning i mindre brottmål (se ovan 5. 42). Den bakomliggande tanken synes ha varit att rättegångsbalkens regelsystem särskilt skulle ta sikte på handläggningen av sådana brott— mål som krävde mera vidlyftig utredning medan ett enklare förfarande skulle vara motiverat i fråga om de mindre, erkända förseelserna. Processlagberedningen ansåg sig emellertid inte kunna förorda en upp- delning av mål av olika kategorier och nå- gon sådan kom ej heller att tas in i rätte- gångsbalken. Enligt RB skall reglerna om handläggning av brottmål vid huvudför— handling tillämpas i alla mål oavsett brottets svårighetsgrad och några avsteg tillåts inte från den stadgade ordningen.1 Däremot kan de mindre brottmålen i vissa fall handläggas utan nämnd (1 kap. 3 & andra stycket RB), och avgöras utan att den tilltalade inställt sig personligen vid huvudförhandling (46 kap. 15 å andra stycket RB) samt domen utfärdas i förenklad form (30 kap. 6 & RB).
Det finns anledning att i dag anlägga en
1 I Danmark gäller enligt 939 & retsplejeloven att s.k. politisager skall lagföras vid domstol enligt de allmänna reglerna om rättegången vid underrätt »for så vidt ikke andet foran er bestemt eller fölger af forholdets natur». I prak- tiken kan detta innebära betydande förenklingar i handläggningsgången. Handläggningen kan ske under mycket informella former (bl.a. kan vittnesförhören ske genom att parter och vittnen kallas fram till domarbordet och hörs samtidigt mot varandra) och tiden för hand- läggningen blir inte lång. (Se vidare betänkan— det Trafikmål, SOU 196327, 5. 220 ff.)
något annorlunda syn på formerna för domstolshandläggningen av mindre brott- mål än vad rättegångsbalkens målsmän gjorde under förarbetena till denna process- ordning. Den muntliga huvudförhandlingen med krav på koncentration och omedelbar— het markerade vid den tiden en reaktion mot det gamla, bristfälliga systemet och det var naturligt att föreskriva ett bestämt schema för proceduren, där varje moment (åtalsframställning, utvecklande av talan, hörande av målsägande och tilltalad, bevis- upptagning, plädering) hade sin givna plats och innehåll. Den misstro som kan spåras bakom rättegångsbalken mot att t.ex. åbe- ropa skriftliga vittnesattester eller att i öv- rigt avgöra målet »på handlingarna» väcker i dag inte samma djupa känslor. Vid infö- randet av nya handläggningsformer och processordningar synes man nu också i hög grad vara böjd att tillerkänna skriftliga uppteckningar bevisvärde.2
Den av utredningen genomförda enkätun- dersökningen bland underrättsdomare i ri- ket visar också att många anser behov fin- nas av en mindre formbunden brottmåls- process, när handläggningen avser mindre brott. Processekonomiska skäl talar mot att strikt hålla fast vid regler som både rätten och parterna anser vara opraktiska och som onödigtvis kan förlänga rättegången och fördyra denna. En strängt formalistisk till- lämpning står ej sällan i orimlig proportion till arten och omfattningen av det brott som målet gäller. Som exempel kan nämnas ett mål om parkeringsförseelse. Den tilltalade har inte velat erlägga parkeringsbot, varför åtal väckts och han kallats till huvudför- handling personligen vid vite men uteblivit. Att i detta läge utdöma vitet som flerfaldigt överstiger parkeringsboten och förordna om ny huvudförhandling eller om hämtning av den tilltalade skulle kunna uppfattas som trakasseri eller i varje fall som övernit. En- ligt vad utredningen erfarit förekommer det i dylika fall att domstol godtar skriftlig vittnesattest (t.ex. en parkeringsrapport) som bevisning.
Av domstolsenkäten framgår också att många i praktiken anser sig böra göra av-
steg från rättegångsbalkens regler vid hand- läggningen av mindre brottmål, därför att en formell tillämpning skulle försvåra arbe- tet samt i vissa fall verka parodisk och väcka förundran hos den rättssökande all- mänheten. Bl.a. framhålls det ändamålslösa i att rättens ordförande och åklagaren skall hålla på att läsa innantill för varandra, då den tilltalade uteblivit från huvudförhand- lingen men förutsättningar likväl finns att avgöra målet på handlingarna. Särskilt egendomlig förefaller en sådan dialog vara om målet avgörs av ensamdomare och inga åhörare finns närvarande i rättssalen.
En genomgång av RB:s regler om rätte- gången i brottmål visar sålunda att i det i vissa delar möter formella hinder mot en enkel och mindre formbunden handläggning av de mindre brottmålen. Enligt utredning- ens mening är det önskvärt att man här drar en gräns mellan sådana mål och andra mera vidlyftiga och svårutredda brottmål. När det gäller brott för vilka inte stadgas allvarligare straff än böter eller fängelse i högst sex månader kan man som regel utgå ifrån att det inte krävs någon större utred- ning för avgörandet. Man har principiellt accepterat att dessa brott är ägnade att handläggas under enkla, summariska for- mer. Den omständigheten att ett mindre brott på grund av den tilltalades egna åt- gärder (t.ex. vägran att godkänna strafföre- läggande) eller annan omständighet kommer under domstols prövning, bör inte heller hindra att handläggningen förenklas, om detta motiveras av brottets beskaffenhet. Utredningen anser det därför vara motive- rat att införa speciella regler för handlägg- ningen av mindre brott, varigenom avsteg kan ske från de strikt formella handlägg- ningsrutinerna och förhandlingarna kan an- passas efter målens särskilda beskaffenhet.
En särskild fråga gäller om de mindre brottmålen skall behöva handläggas vid or- dinär huvudförhandling eller om handlägg- ningen skall ske vid andra sammanträden som regleras i särskild ordning. Det är t.ex.
” Se t.ex. förslaget om förenklad handlägg- ning i tvistemål (prop. 1973187) eller 8 och 20 åå förvaltningsprocesslagen (l97l:291).
tänkbart i brottmål liksom i tvistemål att ensamdomare håller förberedelser med åkla- gare och misstänkt samt att möjlighet där— vid erbjuds honom att antingen omedelbart avdöma målet på grundval av utredningen eller att sätta ut målet till huvudförhandling.
En annan möjlighet är att rätten liksom nu håller sammanträden för huvudförhand- ling i mindre brottmål men att vissa avsteg sker från handläggningen enligt 46 kap. RB. Förutsättningar bör i så fall finnas för åklagare att väcka åtal och själv kalla de misstänkta till dessa sammanträden. Direkt koppling är också tänkbar mellan icke-god— kända strafförelägganden och kallelser till dylik förhandling såsom utredningen skisse— rat i föregående kapitel.
Utredningen har under sina överväganden stannat vid att speciellt vad gäller de mindre brottmålen föreslå en ordning enligt sist— nämnda alternativ. Att utredningen sålunda inte — vilket nämns i utredningens direktiv som en tänkbar lösning — vill förorda en annan handläggningsform, motiveras främst av praktiska och processekonomiska skäl. Det är utredningens uppfattning att de flesta mindre brott i fortsättningen kom- mer att rymmas under strafföreläggandets tillämpningsområde. Utredningen har i sina allmänna överväganden om utformningen av denna summariska handläggningsform avvisat tanken, att föreläggande enligt mönster från Finland eller Västtyskland (strafforderförfarande eller Strafbefehl) skall behöva underställas domstols prövning eller eljest kräva domstols medverkan för att bli rättsligt gällande. Om utredningens förslag genomförs kan man räkna med en minsk- ning av antalet mindre brottmål vid dom- stolarna. På de flesta håll kommer det att bli naturligt att handlägga dessa mindre brottmål vid de allmänna tingen. Det kan bara vid vissa större tingsrätter finnas till- räckligt målunderlag för att hålla särskilda sammanträden för huvudförhandling i mindre brottmål. Sådana sammanträden förekommer i dag på vissa håll men det finns anledning att begränsa förekomsten därav efter hand som tillströmningen av sådana mål minskar.
Att utredningen sålunda förordar att mindre brott även i fortsättningen skall handläggas vid sammanträden för huvud— förhandling — i den mån de anhängiggörs vid domstol — och inte enligt särskild för- handlingsordning,” innebär inte att rätte— gångsbalkens regler för handläggningen i alla delar bör bibehållas. Starka skäl talar för att dessa regler bättre anpassas till de mindre brottmålen, varvid hänsyn bör tas till de behov som aktualiserats bl.a. genom utredningens enkätundersökning. En sådan anpassning synes emellertid väl kunna ge- nomföras inom ramen för nuvarande sy- stem.
8.2. Domstolens sammansättning 8.2.1 Rättsläget
Det har alltid varit en huvudprincip att våra domstolar skall bestå av flera domare, an- tingen ett kollegium av yrkesdomare eller av en lagfaren domare med nämnd. Men redan under äldre rättegångsbalken före- kom undantag från denna princip genom att bagatellartade brottmål i vissa större städer kunde avgöras av s.k. polisdomstolar, bestående av endast en domare. Genom nya RB blev rådhusrätt domför med en lagfaren domare utan nämnd om målet endast avsåg ansvar för brott, för vilket inte kunde följa svårare straff än böter och då det ej heller förekom anledning att målsägande fanns. På förslag av stadsdomstolsutredningen genomfördes 1958 sådan ändring av RB att motsvarande bestämmelse om domförhet utan nämnd i bötesmål även skulle gälla häradsrätt (prop. 1958: 159). Genom trafik- målskommitte'ns förslag (SOU 1963: 27) att ta bort fängelse ur straffskalan för vårds— löshet i trafik och vidga ensamdomares kompetensområde, kom en stor kategori av mål att handläggas av sådan. I prop. 1966: 100 anslöt sig dåvarande departementsche- fen statsrådet Kling, till kommitténs förslag att bestämmelserna om ensamdomares bc— hörighet borde ges sådant innehåll, att det
” Jfr förslaget om rättegången i mindre tvistemål (Ds Ju 1972: 6, prop. 1973: 87).
blev möjligt för ensamdomare att handlägga bötesmål även när målsägande fanns och när enskilda anspråk framställts i sådant mål. Avsikten var emellertid inte att bötes- målen undantagslöst skulle handläggas utan nämnd. Det skulle ankomma på rätten att bedöma om ett visst bötesmål var av sådan särskild beskaffenhet att det krävde nämnds medverkan. Några i lagtext eller på annat sätt fixerade anvisningar, om vilka omstän- digheter som därvid skulle beaktas, var svåra att ge. Det borde i stället anförtros åt domaren att själv bedöma när nämnd borde medverka i bötesmål. Den vägledande prin- cipen skulle därvid vara att nämnd borde medverka när i målet förekom omfattande bevisvärdering eller målet oavsett detta var invecklat eller vidlyftigt. Att skadestånds— yrkande framställts gällande större belopp, som inte var medgivna, ansågs också vara ett förhållande som kunde påkalla nämnds medverkan vid målets prövning. Propositio— nen antogs av riksdagen och ledde till änd- ring i dåvarande 1 kap. 4 och 11 åå RB.
Vid genomförandet av en enhetlig under- rättsorganisation blev frågan om underrät— ternas sammansättning åter aktuell. I prop. 1969: 44 förordades att nämnden i brottmål skulle ha en normalstorlek av fyra nämnde- män. I fråga om ensamdomarkompetensen föreslogs ingen ändring. Första lagutskottet (utl. 1969: 38) jämkade förslaget så att nämnden skulle bestå av fem nämndemän samt att rätten skulle vara domför med fyra om det inträffade förfall för någon av dem. Detta blev också riksdagens beslut (RsKr 283).
8.2.2. Nämnds medverkan vid handläggningen
Vid 1968 års reform, då tillämpningsområ- det för strafföreläggande vidgades till att omfatta vissa brott, för vilka stadgas böter eller fängelse i högst sex månader, togs inte frågan upp om man i konsekvens härmed också skulle öka ensamdomares behörighet till att gälla dessa brott. F.n. kan alltså åklagare utfärda strafföreläggande för t.ex. snatteri men handläggning av samma brott
vid domstol måste ske med lagfaren domare och nämnd.
Eftersom brottmålsutredningen föreslår att området för utfärdande av strafföreläg- gande skall utsträckas till att gälla alla brott med böter eller fängelse i högst sex månader i straffskalan, kan anledning finnas att ta upp denna domförhetsfråga till särskilt övervägande. Det är en medveten strävan hos utredningen att klassificera dessa brott som »mindre brott» och att anpassa hand- läggningsrutinen därefter.
Praktiska skäl kan tala för att alla mindre brottmål — både sådana som gäller enbart bötesbrott och sådana som gäller brott för vilka stadgas böter eller fängelse i högst sex månader — handläggs i samma ordning. Handläggning med ensamdomare medför obestridligen härvidlag vissa fördelar från organisatorisk synpunkt. En förutsättning för att man skall kunna uppnå en effektiv koppling mellan strafföreläggande och dom- stolshandläggning av mindre mål bör vara att förfarandet löper smidigt och snabbt. Man bör räkna med att rätten åtminstone i de större städerna kommer att hålla sär- skilda sammanträden för handläggning av de mindre målen och att åklagaren erbjuds möjligheter att själv kalla de tilltalade till dessa förhandlingar enligt särskilt schema. Antagligen kommer det stora flertalet av dessa mål att avse bötesförseelser som i dag kan handläggas av ensamdomare men till domstolarna kommer också att föras mål som gäller mindre brott med fängelse i straffskalan. Att nämnd för den skull alltid skall behöva deltaga vid sådana förhand- lingar, trots att detta formellt bara kommer att krävas vid vissa av målen, kan synas vara onödigt. Om ensamdomare skulle bli behörig att handlägga alla mindre brottmål, skulle han också bli mera obunden vid pla- neringen av verksamheten, mål kunde sättas ut med mycket kort varsel, tidsplaner kunde ändras osv. utan att hänsyn behövde tas till nämnden.
Mot sådana praktiska synpunkter kan invändas att nämnden vid handläggningen av dessa mindre mål ändå har en betydelse- full funktion att fylla. Det måste understry-
kas att anspråk på snabbhet och effektivitet i domstolsarbetet och förenklingar av hand- läggningsformerna inte får leda till att rättsskipningen försvagas. Då frågan om lekmannamedverkan vid domstolarna tidi— gare övervägts inom lagstiftningen har man framhållit att lekmannamedverkan kan bi- dra till att stärka allmänhetens förtroende för rättsskipningen. Brottmålsutredningen har också i annat sammanhang (s. 81) mar- kerat betydelsen av att lekmännens insyn och aktiva engagemang i rättsvården vidgas.
Enligt utredningens mening bör de flesta mindre brott kunna handläggas genom strafföreläggande. Därigenom kommer fre- kvensen av mindre brottmål vid domstolarna att minska. De mål som förs till domstol kommer antagligen att till stor del utgöra bestridda fall eller sådana, där ansvarsfrå— gan är kontroversiell och avgörandet måste grundas på bevisprövning. Just vid sådan bevisprövning kan nämndemännens omdö- me och allmänna livserfarenhet vara värde— fulla tillgångar. Medverkan av nämnd i sådana mål kan medföra viss garanti för en allsidig prövning av målet, varvid även »lekmannasynpunkter» ges utrymme. Det kan också i vissa fall antas ligga i den till— talades intresse att nämnd tar del i avgö— randet, särskilt om han tidigare fått ett strafföreläggande som han inte velat god— känna och alltså själv önskar domstolspröv- ning.
Mot denna bakgrund anser utredningen att den föreslagna utvidgningen av straffö- reläggandets tillämpningsområde inte bör medföra någon motsvarande utvidgning av ensamdomares kompetens i fråga om hand- läggningen av mindre brottmål. Som nämnts kommer det att — åtminstone i de större städerna —— sannolikt även i fortsättningen behövas särskilda förhandlingsdagar, som upptar enbart bötesförseelser, även om an— talet sådana mål kan förväntas komma att sjunka.5 Handläggning av sådana förseelser kan anförtros ensamdomare6 men rätten bör alltid — vilket understrukits i förarbe- tena — pröva om nämnd bör medverka när målet framstår som mera invecklat och svårbedömbart trots att det tillmäts ringa
Brottmålsutredningen föreslår sålunda bi- bihållande av nuvarande regel om domstols sammansättning vid handläggning av brott, för vilka utöver böter även stadgas fängelse i högst sex månader. De praktiska problem som kan tänkas uppkomma vid utsättande av mindre brottmål, varav en del kan hand- läggas med och en del utan nämnd, bör lösas genom planering i samarbete mellan domstol och åklagarmyndighet.
8.3 Stämning och kallelse
Om strafföreläggande inte kan komma ifråga eller om utfärdat strafföreläggande inte godkänns, skall åklagaren enligt nuva— rande ordning pröva om åtal skall väckas. Som regel leder denna prövning till åtals- beslut. Åtal sker genom stämning. Det van— liga synes vara att åklagaren ger in stäm- ningsansökan till rätten, varefter rätten utfärdar stämning (45 kap. 9 & RB). Förut— sättning finns emellertid också för åklaga- ren att själv utfärda stämning enligt de anvisningar som lämnas av rätten (45 kap. 16 & RB). I kap. 7 har utredningen skisserat en förenkling av rutinen, varigenom förut- sättning erbjuds åklagare att utan stämning väcka åtal å den, som bestritt strafföreläg- gandet, genom att kalla honom till huvud- förhandling vid underrätt för att svara på åklagarens ansvarsyrkande. Denna ordning föreslås till en början skola begränsas till de största städerna.
I de fall där förutsättningar saknas för strafföreläggande talar vissa skäl för att man generellt låter åklagaren själv utfärda stämning och kallelse till domstolsförhand- ling i mindre brottmål. Att åklagaren först skall behöva ge in ansökan om stämning till
5 En mycket kraftig minskning skulle ske om fylleri- och parkeringsförseelse avkriminali— seras. ” I praktiken förekommer det ofta att dessa mål anförtros tingsnotarie, varvid nämnd alltid skall medverka (se ovan 5. 40). 7 Av den av utredningen gjorda domstolsen- käten framkommer att åtskilliga domstolar all- tid låter nämnd medverka i bötesmål. Det vanliga är att sådana mål tas upp på mållistan för ordinarie ting, varvid nämnden ändå är med.
domstol och sedan avvakta att rätten beslu- tar om stämning och kallelse, förefaller vara en onödig och ofta tidsödande omgång i mindre brottmål. Å andra sidan bör man inte bortse ifrån att det kan uppkomma vissa organisatoriska problem om dessa funktioner skall läggas på åklagaren.
En utvidgning av åklagarens möjligheter att själv utfärda stämning i mindre brottmål synes inte kräva någon lagändring. Enligt 45 kap. 1 & RB äger rätten i den omfatt- ning, som finnes lämplig, uppdra åt åkla- gare att utfärda stämning. Man måste dock förutsätta att detta stadgande skall tillämpas i ökad utsträckning. I praktiken bör man räkna med vissa generella riktlinjer. Utred— ningen anser att det bör ankomma på RÅ att i samråd med Domstolsväsendets organi- sationsnämnd (DON) undersöka de organi— satoriska förutsättningarna för en enhetlig, utvidgad tillämpning av stadgandet.
Enligt 45 kap. 10 å andra stycket RB kan rätten omedelbart i stämningen kalla den tilltalade till huvudförhandling om det på grund av den tilltalades erkännande eller annan omständighet kan antas, att han inte behöver föreläggas bevisuppgift. Motsvaran— de stadgande har införst i 45 kap. 16 å andra stycket RB, såvitt gäller åklagarens möjlighet att omedelbart i stämningen kalla den tilltalade till huvudförhandling. Det skall därvid vara uppenbart att bevis ej kommer att uppges av den tilltalade och att ej heller annan förberedande åtgärd erford- ras.
Utredningen har erfarit från underrätts- domare att dessa bestämmelser orsakar vissa svårigheter för en rationell handlägg- ning, eftersom bevisuppgift inte kan före- läggas om stämningen förbinds med kallelse till huvudförhandling. Det anses ofta vara svårt att i samband med utfärdandet av stämning finna grund för antagandet att den tilltalade inte behöver föreläggas bevisupp- gift. Domstolarna måste därför vänta med kallelse tills stämningen delgetts och tiden för inkommande av bevisuppgift gått till ända. En sådan ordning med två olika del- givningar medför onödig tidsåtgång och ökade kostnader. Vissa domstolar anser sig
också i strid mot bestämmelsens ordalydelse böra utfärda stämning med kallelse till huvudförhandling, varvid samtidigt på kal- lelseblanketten ges föreläggande för den tilltalade att inom viss tid före huvudför— handlingen inkomma med eventuell bevis- uppgift.
Utredningen anser att hinder inte bör möta mot att på detta sätt låta rätten eller åklagaren lämna föreläggande om bevisupp- gift i stämningen och samtidigt kalla till huvudförhandling. Det måste förutsättas att tillräcklig tidsmarginal ges för ingivande av sådan bevisuppgift så att eventuella vittnen kan hinna kallas och åklagaren kan ta del av uppgiften före huvudförhandlingen. Ut- redningens förslag i denna del kräver tillägg till bestämmelserna i 45 kap. 10 å och 45 kap. 16 & RB.
8.4. Personlig inställelse 8.4.1 Rättsläget
I sitt förslag till rättegångsbalk (II. Motiv m.m., SOU 1938: 44 s. 271 ff) framhöll processlagberedningen att kravet på den misstänktes personliga inställelse borde upp- rätthållas som allmän regel även då åtalet avsåg lindrigare brott. Undantag borde bara medges då den misstänktes närvaro kunde antas sakna betydelse för utredningen. Vid bedömandet därav ägde uppenbarligen brot- tets svårighetsgrad stor betydelse liksom även den omständigheten huruvida den misstänkte erkänt gärningen eller ej. Om vid brott, som inte föranledde svårare straff än böter, erkännande förelåg, torde i all— mänhet den misstänktes personliga instäl- lelse kunna antas sakna betydelse.
Som grund för fasthållande vid kravet på personlig inställelse anförde processlagbe- redningen bl.a. (s. 483).
»I brottmål är i än högre grad än i tvistemål önskvärt, att båda parterna äro tillstädes vid huvudförhandlingen. Det starka allmänna in- tresset att i dessa mål vinna ett materiellt rik- tigt resultat medför, att rätten har att sörja för fullständig utredning. Sådan utredning kan i en på muntlighet och omedelbarhet grundad rättegång bäst vinnas, därest båda parterna äro
tillstädes vid förhandlingen och utföra sin talan. Hänsynen till den tilltalade kräver även, att dom mot honom icke grundas å omständigheter eller bevis, över vilka han icke haft tillfälle att uttala sig. Jämväl för fastställande av den till- talades identitet kan det i många fall vara önsk- värt, att han kommer tillstädes.»
Frågan om den misstänkte skall kallas personligen till huvudförhandling eller ej hör samman med frågan om rätten skall kunna avgöra brottmål i den tilltalades ute- varo. I denna fråga anförde processlagbe- redningen (s. 484 ff):
>>Även om sålunda i allmänhet den tilltalade bör själv eller genom ombud komma tillstädes vid rätten, synes det icke nödvändigt att i alla mål fordra, att sådan inställelse skett. I mål rörande mindre brott skulle stundom kravet på obligatorisk inställelse medföra betydande olä- genheter. Dessa bliva särskilt stora i en rätte- gångsordning, som bygger på stark koncentra- tion av förfarandet. Å andra sidan minskas be- tänkligheterna mot att dom meddelas utan den tilltalades närvaro, därest han vid förundersök- ningen erhåller möjlighet att taga del av det mot honom förebragta materialet. Kan i mål, varom nu är fråga, fullständig utredning vinnas utan hinder av den tilltalades frånvaro, bör allt- så förhandling kunna hållas och målet avgöras. Även i ett annat fall synes undantag påkallat från regeln om den tilltalades inställelse, näm- ligen då han efter stämningens delgivning av- vikit och hämtning därför är utesluten. Det måste anses som en avsevärd brist i rättsord- ningen, att icke, om i dylikt fall nöjaktig utredning föreligger, en fällande dom kan givas. Skyddet för den tilltalade ligger, förutom i att han erhållit del av stämningen, däri att han vid förundersökningen fått granska utredningsresul- tatet. Det ligger i sakens natur, att då åtalet gäller grovt brott, nöjaktig utredning endast undantagsvis kan vinnas utan den tilltalades hörande. Såsom medel att förmå den tilltalade till inställelse synes i första hand böra anlitas vite. Dylik påföljd är i allmänhet verksammare än böter. Dessutom bör den tilltalade kunna häm- tas till rätten såväl då han uteblivit som ock då anledning föreligger till antagande, att han eljest icke kommer att inställa sig.»
Bestämmelserna i 21 kap. 2 5 och 46 kap. 15 & RB fick sin nuvarande lydelse i sam— band med införandet av brottsbalken. I prop. 1964: 10 framhöll dåvarande departe— mentschefen, statsrådet Kling, att frågan
om den tilltalade skulle kallas personligen till huvudförhandling eller ej och om målet skulle kunna avgöras i den tilltalades ute- varo förutsatte att man på ett. förberedande stadium av processen verkställde en viss prövning. Därvid skulle fastställas att annan brottspåföljd än böter inte kunde komma ifråga och att den tilltalades närvaro kunde antas vara utan betydelse för utredningen (saken kunde nöjaktigt utredas). I proposi- tionen anfördes vidare:
»En dylik förhandsprövning är dock obehövlig, om den misstänkte redan med hänsyn till utred- ningsläget i målet skall infinna sig personligen. Den förprövning, varom här är fråga, har emel- lertid en annan karaktär än den slutliga pröv- ningen av målet. Vid den förberedande pröv- ningen har man sålunda ej att ingå på frågan, om den misstänkte begått den åtalade gärningen eller icke. Spörsmålet, huruvida den åtalade gärningen över huvud är straffbar, faller lika- ledes utanför förprövningens ram. Vid åtal för exempelvis oaktsamhetsbrott lämnas sålunda vid förprövningen åsido, om den gärning som åklagaren lägger motparten till last innefattar oaktsamhet. Även bortsett från att förpröv- ningen icke omfattar alla de moment, som ingår i målets slutliga prövning, kan förprövningen sägas vara av summarisk natur, eftersom den icke syftar till annat än att från övriga brott- mål särskilja dem, i vilka någon tvekan icke gärna kan råda om att påföljden i händelse av fällande dom kommer att stanna vid böter. Med hänsyn härtill kan förprövningen icke anses på olämpligt sätt föregripa det slutliga avgörandet i målet.»
8.4.2. Skriftligt erkännande
I kap. 2 (s. 39) har utredningen beskrivit ett på många håll i landet praktiserat förfa- rande som innebär att den tilltalade i sam- band med kallelse till huvudförhandling anvisas möjlighet att skriftligen underteckna ett formulär och sända in detta till rätten, varigenom han inte behöver infinna sig till huvudförhandlingen enligt den utfärdade kallelsen. Förfarandet regleras inte i lagen. Det står klart att det införts som ett led i domstolarnas rationaliseringsarbete och att det fyller ett praktiskt behov. Den allmänna meningen torde också vara att den tilltalade i sådana mindre mål bör kunna besparas de
besvär, kostnader och obehag som en per- sonlig inställelse kan föra med sig. Ett skriftligt erkännande utgör här tillräcklig grund för att man skall anse att saken skall kunna »nöjaktigt utredas». Tidigare tilläm- pades i stor utsträckning en ordning, enligt vilken den tilltalade i stället undertecknade fullmakt för någon —— t.ex. en tingshus- vaktmästare -— att på hans vägnar erkänna brottet vid huvudförhandlingen. Fortfaran- de förekommer det på vissa håll att rätten sänder ut sådant fullmaktsformulär samti- digt med kallelsen.
Användningen av skriftliga erkännande- blanketter vid domstolarna kan sättas i samband med utbyggnaden av institutet strafföreläggande, vilken lett till att många mindre brott numera kan lagföras med skriftligt erkännande. De principiella in- vändningar som kan riktas mot denna sum- mariska straffrättsskipning (se ovan 5. 70) förefaller ha samma relevans i fråga om förfarandet att lämna in skriftligt erkän- nande till domstol. Den prövning som i dylika fall äger rum vid domstol skiljer sig inte mycket från den som åklagaren gör före utfärdande av strafföreläggande. Tra- fikmålskommittén framhöll i sitt betän- kande Trafikmål (SOU 1963: 27, s. 125) att man från rättssäkerhetssynpunkt så långt som möjligt borde tillse att en tilltalad ej av bekvämlighets- eller kostnadsskäl, dvs. för att undvika en inställelse, erkände ett brott som han egentligen ville bestrida. JO har i sitt förut återgivna yttrande (3. 38) knutit an till denna synpunkt.
Brottmålsutredningen anser att man inte kan bortse ifrån en sådan risk men att den likväl inte bör tillmätas avgörande betydelse vid valet av handläggningsform. Man måste utgå ifrån att ett erkännande är bekräftelse på att den tilltalade verkligen begått brot— tet. Om erkännandet inte står i strid mot övriga fakta i målet bör det godtas som till- räckligt bevis. I regel bör därför skriftligt erkännande i mindre brottmål accepteras och regelmässigt leda till att målet kan av- göras utan den tilltalades närvaro, om han uteblir från huvudförhandlingen.
8.4.3. Avsteg från kravet på personlig inställelse
Enligt utredningens mening förefaller det även i fortsättningen vara nödvändigt att viss förhandsbedömning av saken sker i samband med kallelse, varigenom kan klargöras om den tilltalade behöver vara personligen närvarande vid huvudförhand— lingen vid utredning av ansvarsfrågan. Det kan finnas fall då den misstänkte under för- undersökningen förnekat gärningen och lämnat en version av händelseförloppet som strider mot åklagarens och eventuellt åkla- garvittnes. Den tilltalades hörande i målet kan då bedömas vara erforderligt och i kal- lelsen bör han följdriktigt åläggas personlig inställelse. Eftersom den tilltalades utevaro från huvudförhandlingen enligt denna be- dömning anses utgöra hinder för målets avgörande, saknas skäl att sända honom skriftligt erkännandeformulär i samband med kallelsen.
En annan situation inträffar då brottet är sådant att det bedöms vara av särskilt intresse att det handläggs vid domstol. Utredningen har tidigare pekat på att det i vissa fall kan vara olämpligt att utfärda strafföreläggande även om formella förut- sättningar finns (5. 102). Om rättegången skall kunna fylla sin funktion som ett av medlen för att motverka brottslighet är det självfallet önskvärt att den tilltalade person- ligen inställer sig vid huvudförhandlingen. Ej heller här bör finnas utrymme för skrift- ligt erkännandeformulär.
Det kommer sålunda även i fortsättningen att finnas anledningar att kalla den tillta- lade till personlig inställelse vid huvudför- handling i mindre brottmål även om utrym- met för sådan kallelse bör begränsas till fall då den tilltalades närvaro anses erfor- derlig för utredningen i målet. En annan sak är att det i praktiken torde vara svårt att strikt upprätthålla kravet att den till- talade också skall hörsamma sådan kallelse. Det måste här i varje särskilt fall bli fråga om en prövning från rättens sida om målet ändå kan avgöras i den tilltalades utevaro. Har denne självmant anmält till rätten att
han — kanske med ändring av sin tidigare ståndpunkt —— erkänner brottet, måste rät- ten avgöra vilken betydelse detta erkännan- de bör ha för den fortsatta handläggningen. Är det fråga om ett mindre brott bör er- kännandet generellt kunna accepteras och läggas till grund för domen. Huruvida rät— ten även utan sådant formellt erkännande bör kunna företa målet till huvudförhand- ling i den tilltalades utevaro får bero på brottets svårighetsgrad och utredningen i målet. Detta kan vara försvarligt vid hand- läggningen av t.ex. mindre ordnings- eller trafikförseelser, om annan bevisning före— ligger i målet. Det kan i så fall vara fråga om vittnen som åberopats av åklagaren eller _ vilket närmare skall behandlas under 8.5.2 nedan —— skriftlig utredning som par- terna lämnat i målet.
Man bör dock hålla fast vid att det alltid bör vara förbehållet rätten att i den aktuella situationen i stället skjuta upp huvudför- handlingen. I så fall aktualiseras frågan om vitet skall utdömas. Undantagsvis kan rätten också anse det nödvändigt att förordna om hämtning av den tilltalade.
Även om den föreslagna reformen av strafföreläggandet genomförs kan man räk— na med att åtskilliga mindre brott som förs till domstol kommer att vara erkända och från utredningssynpunkt »klara» fall. Vid den förhandsbedömning som skall göras i samband med kallelse till huvudförhandling bör det stå klart att den tilltalades person— liga inställelse i så fall inte är erforderlig för målets avgörande. Kallelsen bör här generellt gälla utan sådant krav.
En särskild fråga gäller om den tilltalade som kallas »personligen eller genom ombud» skall föreläggas vite, liksom f.n. är fallet. Enligt utredningens mening bör man avstå från sådant föreläggande eftersom man här inte anser att den tilltalades personliga när- varo är erforderlig. Frågan får särskild aktualitet om den tilltalade uteblir från huvudförhandlingen och ej heller inställer sig genom ombud samt rätten, i strid mot den tidigare förhandsbedömningen, inte anser sig kunna avgöra målet enligt 46 kap. 15 å andra stycket RB. Som JO framhållit
i sitt tidigare återgivna yttrande (5. 38) ligger det också en motsättning i att å ena sidan kräva att den tilltalade inställer sig vid vite och å andra sidan förklara att han inte behöver inställa sig om han skriftligen er- känner brottet (eller om brottet ändå nöj- aktigt kan utredas).
Utredningen föreslår sålunda att föreläg— gande av vite i kallelse till huvudförhand- ling enligt 45 kap. 15 & RB i fortsättningen skall begränsas till sådana fall då kallelsen innefattar krav på personlig inställelse.
8.4.4. Erkännandeformulär
Som tidigare framhållits bör man acceptera avsteg från principen om den tilltalades muntliga hörande i mindre brottmål, om han uttryckligen erkänner brottet (och i förekommande fall medger enskilt anspråk) samt önskar befrielse från personlig instäl- lelse vid huvudförhandlingen. Enligt utred- ningens mening bör den tilltalade normalt ställas inför alternativet att antingen lämna ett sådant erkännande, varigenom målet kan komma att avgöras i hans utevaro, eller — om så ej sker — kallas att person- ligen inställa sig till muntlig förhandling.
Från dessa synpunkter måste det anses följdriktigt att rätten i samband med kallel— se till huvudförhandling bereder den tillta— lade möjlighet att skriftligen erkänna brottet och medge eventuellt skadeståndsanspråk. Av formuläret bör framgå att han i så fall inte behöver inställa sig till huvudförhand- lingen utan att avgörandet kommer att grundas på utredningen i målet. Några nya omständigheter som inte är kända och som talar mot den tilltalade, får därvid inte åberopas. Det är vidare av vikt att formu- läret innehåller upplysningar om de regler som gäller för huvudförhandlingen i brott— mål och att det klargörs för den tilltalade att rätten inte genom sin åtgärd att över- sända erkännandeformulär föregripit den bedömning som blir aktuell om den tilltalade bestrider ansvar.
För tillämpning av en sådan ordning med erkännandeformulär bör dock gälla vissa begränsningar. Det skall vara fråga om
mindre brott och värdet av det enskilda anspråket bör inte uppgå till högre belopp än vad som kan tas upp i strafföreläggan- de, dvs. motsvarande halva basbeloppet en- ligt lagen (1962: 531) om allmän försäkring. Vidare bör krävas att utredningen i målet är sådan att förutsättningar finns att avgöra saken, även om den tilltalade skulle utebli från huvudförhandlingen. Normalt bör krä- vas att den tilltalade erkänt gärningen under förundersökningen eller i varje fall vidgått de faktiska omständigheterna.
Med en sådan uppläggning kommer i praktiken möjligheterna för översändande av erkännandeformulär att täckas av de fall då rätten i kallelse till huvudförhandling kan avstå från kravet på den tilltalades personliga inställelse. Anses däremot den tilltalades personliga närvaro vara erforder- lig för målets avgörande, saknas också förutsättningar att sända över erkännande- formulär. Den av JO påtalade kollisionen mellan vitesföreläggande och skriftligt er- kännandeformulär kan därmed undvikas.
Av bilaga 2 (s. 162) framgår att någon enhetlig utformning av de erkännandefor— mulär, som i dag används av vissa domsto- lar, inte vunnits. Det är önskvärt att man kan utforma ett för domstolsväsendet ge- mensamt formulär, antingen som en fristå— ende handling eller som ett tillägg till kal- lelseblanketter, varvid utrymme bör ges för den förut nämnda informationen. Utarbe- tandet och distributionen av en sådan hand- ling bör ankomma på DON efter samråd med domarförbundet.
8.4.5. Kallelse genom åklagare
Utredningen har under 8.3 ovan föreslagit att RÅ i samråd med DON bör undersöka om inte åklagarna i större utsträckning själva bör svara för stämning och kallelse till huvudförhandling i mindre brottmål. Denna ordning skulle innebära att det också blir åklagaren som måste göra den nödvän— diga förhandsbedömningen, huruvida den tilltalade skall kallas personligen vid vite alternativt personligen eller genom ombud och _ då sistnämnda alternativ väljs —— om
han skall beredas möjlighet att skriftligen erkänna brottet.
Invändningar kan riktas mot att åklaga- ren på detta sätt skall kunna sända över erkännandeformulär i samband med kallel- se. Emellertid står det klart att åklagaren, som är informerad om utredningsläget, ofta har goda förutsättningar att bedöma vilken betydelse man för målets avgörande bör tillägga den tilltalades personliga närvaro vid huvudförhandlingen. Det bör därför ej möta några större betänkligheter att i före- kommande fall låta åklagaren bereda den tilltalade möjlighet att skriftligen erkänna brottet, varigenom denne befrias från per- sonlig inställelse vid huvudförhandlingen. Skulle rätten undantagsvis finna att saken inte kan »nöjaktigt utredas», då åklagaren avstått från att kalla den tilltalade person- ligen till huvudförhandling och denne ute- blivit, bör förutsättningar alltid finnas för rätten att sätta ut målet till nytt samman- träde och, om så anses erforderligt, kalla den tilltalade personligen vid vite.
8.5. Skriftliga vittnesberättelser 8.5.1 Rättsläget
I förarbetena till rättegångsbalken fram- höll processlagberedningen (SOU 1938: 44 s. 22 ff) att principen om muntlighet och omedelbarhet var särskilt motiverad från bevissynpunkt.
»Om parters och vittnens utsagor avgivas vid ett och samma rättegångstillfälle, har domstolen helt andra möjligheter att bedöma utsagornas tillförlitlighet; frestelsen för den som höres att avvika från sanningen motverkas av att han ställes inför utsikten, att utsagan omedelbart kommer att belysas av vad andra ha att med- dela. Den på muntlighet, koncentration och omedelbarhet grundade förhandlingen skapar på detta sätt väsentligt större trygghet, att den fria bevisprövningen fyller sin uppgift. En förutsättning för bevisbedömningens tillförlitlig- het är ock, att bevisningen om möjligt upptages omedelbart vid förhandlingen inför den dom- stol, som dömer i målet, och ej förebringas genom protokoll över bevisupptagning utom förhandlingen. Kravet på bevisningens omedel- barhet framträder särskilt starkt i fråga om bevismedel, där, såsom vid vittnesbeviset och
partsförhöret, bevisvärdet är knutet vid själva den muntliga utsagan.»
I inledningen till detta kapitel har utred- ningen pekat på att man vid införandet av rättegångsbalken fäste särskild vikt vid kra- vet på muntlig processföring. Principen om bevisningens omedelbarhet medförde att den vars uppgifter åberopades i målet skulle inställas och höras personligen. Man kunde inte godta att t.ex. ett vittnesmål ersattes av en skriftlig uppteckning av vittnesberättel- sen. De skriftliga vittnesattester som tidi- gare förekom i rättegångarna ansågs ej sällan vara mycket otillförlitliga och tillmät- tes därför ringa bevisvärde. Med hänsyn härtill ansåg processlagberedningen att det var lämpligt att uttryckligen föreskriva att sådana skriftliga vittnesintyg inte fick åbe- ropas som bevis. Detsamma skulle gälla polisförhörsprotokoll eller annan sådan upp- teckning av vad part, vittne eller annan anfört utom rätta.
Förbudet mot att använda skriftlig upp- teckning eller skriftligt intyg har dock inte gjorts ovillkorligt. I 46 kap. 6 & femte styc— ket RB har införts en bestämmelse enligt vilken det är tillåtet att, då huvudförhand- ling äger rum utan att målsäganden eller den tilltalade är närvarande, ur handling- arna (förundersökningsprotokollet) lägga fram vad den uteblivne anfört. Vittnesför- hör som tas upp enligt lagen (1946: 817) om bevisupptagning vid utländsk domstol kan också åberopas i rättegång. Vidare kan rät- ten tillåta åberopandet av uppteckning eller intyg då särskilda omständigheter föranle— der detta, t.ex. att intygslämnaren avlidit eller att svårighet föreligger att få honom inställd vid rätten, att intygsgivarens höran- de skulle onödigt fördyra rättegången eller att parterna vitsordar uppteckningens rik- tighet.B Stadgandet härom har införts i 35 kap. 14 å RB. Vissa intyg som utfärdas på grund av allmän tjänst eller allmänt upp- drag, t.ex. prästbevis, läkarintyg eller intyg av stämningsman, får också åberopas utan intygslämnarens hörande.
Som nämnts får vittne som hörs i rätten inte läsa upp skriftliga utsagor men han får
till stöd för sitt minne använda anteck- ningar eller andra handlingar. Processlag— beredningen anförde härvid (s. 399).
»Dylika anteckningar äro av särskild betydelse, om vittnet verkställt besiktning eller eljest gjort mera omfattande iakttagelser rörande omstän- digheter av teknisk natur. Därest vittnet begag- nar anteckningar, bör rätten göra sig under- rättad om hur dessa tillkommit. På sätt riks- dagen anfört bör vid vittnesförhör skriftlig attest icke få åberopas. Detta innebär, att skriftlig vittnesberättelse ej får uppläsas och ej heller föreläggas domaren. Det för närvarande ej sällan tillämpade förfaringssättet, att vittnet tager innehållet i ett företett intyg på den av- lagda eden, skall sålunda icke längre kunna förekomma. Har vittnet tidigare hörts inför rätten i samma mål eller i annan rättegång eller inför åklagare eller polismyndighet, kan domaren visserligen ur den protokollariska upp- teckningen av vittnets utsaga hämta ledning rörande de frågor, som bör ställas till vittnet, men protokollet får icke uppläsas. Allenast om vittnets vid förhöret avgivna utsaga avviker från vad vittnet tidigare anfört eller om vittnet vägrar att yttra sig, må uppläsning ur proto- kollet ske.»
8.5.2. Åberopandet av skriftliga vittnesutsagor bör tillåtas i vissa fall
Regeln i 35 kap. 14 & RB att skriftliga be- rättelser inte får åberopas som bevis i rätte- gång har bl.a. motiverats av hänsyn till bevisvärderingen. Genom att upplysnings- personen muntligen skall lämna sin berät- telse har rätten bättre möjligheter att be- döma hans trovärdighet. Rätten och parterna kan också ställa kompletterande frågor till den som hörs muntligen, vilket har betydelse från utredningssynpunkt. Ris— ken för att skriftliga vittnesutsagor blir ofullständiga och tillrättalagda är också på- taglig.
Det kan sålunda inte förnekas att det för modern rättsskipning är av vikt att nämnda regel finns att tillgå. Man bör dock inte överdriva betydelsen därav. Det är allmänt känt att ju längre tid som förflyter från gärningstillfället, desto svårare har ett vittne
" Jfr processlagberedningen, SOU 1938:44 s. 388.
att erinra sig detaljer kring händelsen. Min— nesbilden suddas ut och nya, ovidkommande intryck läggs till de ursprungliga. En ned— teckning av vittnets berättelse omedelbart efter händelsen kan från dessa synpunkter framstå som säkrare underbyggd och mera trovärdig än ett vittnesmål som avläggs lång tid därefter.
Detta förhållande får särskild relevans i sådana fall, då ett vittne har att beskriva en händelse som han ofta ställs inför i sin verk- samhet, dock med den skillnaden att han varje gång har att göra med olika personer. Parkeringsvakten som ingriper mot felpar- kerade bilar har självfallet svårt att i efter- hand erinra sig varje särskilt fall, då parke- ringsanmärkning gjorts. Butikskontrollan- ten som i sin dagliga gärning ertappar snat— tare eller trafikkontrollanten som sätter fast »snyltare» har likaledes svårt att lång tid därefter särskilja de individuella fallen. Detsamma gäller polismannen eller ord- ningsvakten som ingriper mot mindre för- seelser och där detaljerna kring varje sär- skilt ingripande av naturliga skäl flyter samman. Befattningshavare av nu nämnda slag för emellertid anteckningar (i rappor— ter, protokoll o.dyl.) över de aktuella hän- delserna. Dessa anteckningar förmedlar de omedelbara intrycken och de utgör i sig det relevanta processmaterialet.
Erfarenheterna visar också att polisvitt- nen, butiks- och trafikkontrollanter m.fl. som hörs i rättegång sällan kan lämna andra upplysningar än vad som framgår av de skriftliga rapporterna. Enligt 36 kap. 8 & RB kan rätten förelägga vittnet att innan han inställer sig vid huvudförhandlingen »uppliva sin kunskap om vad vittnesförhö— ret gäller genom att granska för vittnet till- gängliga räkenskapsböcker, anteckningar eller andra handlingar eller besiktiga plats eller föremål, om sådant kan ske utan avse- värd olägenhet för vittnet». Det förekom- mer ej sällan att vittnet uppger sig ha glömt detaljerna kring händelsen men hänvisar till de gjorda anteckningarna. Då dessa före- dras för vittnet brukar kommentaren bli att »eftersom anteckningarna är sådana måste det också ha gått till på detta sätt».
Vid överläggningar med företrädare för domstolsväsendet har brottmålsutredningen erfarit att det finns behov av avsteg från förbudet att åberopa skriftliga vittnesberät- telser i mindre brottmål. Såväl processeko- nomiska skäl som hänsynen till den tillta- lades intresse anses tala därför. Särskilt har pekats på de fall när den tilltalade uteblivit från huvudförhandling i mål om mindre förseelse utan att skriftligt erkännande före— ligger. Det bör —— menar man —— finnas förutsättningar att avgöra målet i den till- talades utevaro, varvid sådana handlingar som parkeringsrapport, fyllerirapport, rap- port från butikskontrollant eller trafikkon— trollant osv. men också vissa utsagor enligt polisförhörsprotokoll skulle kunna åberopas som bevisning. Det fick sedan bli rättens sak att värdera bevisningen, ställd mot den tilltalades egna uppgifter. Den omständig- heten att den tilltalade utan laga förfall uteblivit från huvudförhandlingen borde också kunna tolkas därhän att han accep- terat att målet avgörs »på handlingarna». I varje fall torde det inte ligga i hans intresse att förelagt vite utdöms och att målet ut- sätts till ny förhandling.
Det finns med hänsyn till det praktiska behovet skäl att införa en regel som ger domstolarna möjligheter att i ökad utsträck- ning tillåta åberopandet av skriftliga berät— telser som bevisning. Nuvarande bestäm- melse i 35 kap. 14 & RB, enligt vilken avsteg från förbudet att åberopa sådana berättelser får ske när »särskilda omständigheter» före- ligger, tolkas i enlighet med förarbetena till RB mycket restriktivt. Den torde överhu- vudtaget inte vara tillämplig i sådana fall då fråga uppkommer att åberopa polisrap- porter eller andra uppgifter avseende vissa förseelser (parkeringsrapport, fyllerirapport, o.dyl.)
Utrymmet för åberopande av sådana skriftliga utsagor bör dock inte vara obe— gränsat. Alltjämt bör gälla som huvudregel att vittnen och andra upplysningspersoner skall höras muntligen då målet sätts ut till huvudförhandling. Avsteg från denna regel bör i princip bara avse de mindre brottmå— len och därutöver bör gälla begränsningar
i fråga om den skriftliga utsagans art och innehåll.
I första hand bör det vara fråga om rap- porter av mera officiell natur (t.ex. polis- mans rapport vid trafikkontroll, besiktnings- mans utlåtande angående viss teknisk detalj, t.ex. bromsarna på en bil) men också andra redogörelser som lämnas i samband med anmälan av brott (t.ex. parkeringsvakts rapport över olaga parkering, trafikkontrol- lants redogörelse för omständigheterna vid påstådd snyltning), bör kunna tjäna som bevisning. Beroende på målets art kan det också finnas skäl för rätten att tillåta åbe— ropandet av sådan skriftlig utsaga som läm— nats av vittne eller annan upplysningsperson under förundersökningen. Den omständig- heten att utsagan tagits upp och protokolle- rats vid polisförhör utgör viss garanti för att innehållet är rätt återgivet och att be- rättelsen förmedlar de omedelbara intryc— ken. Däremot kan brottmålsutredningen inte utan vidare förespråka att skriftliga vittnesberättelser som upprättas före huvud- förhandlingen får ges in till rätten och åberopas som bevis. Det finns en påtaglig risk för att sådana vittnesattester blir till- rättalagda.
Utrymmet för åberopande av skriftliga vittnesutsagor bör vidare begränsas till mindre brottmål där det föreligger särskilt behov av sådan förenkling. I praktiken torde detta framför allt komma att gälla mål där den tilltalade inte medgivit ansvar för brottet men förutsättningar ändå bör finnas att avgöra målet i dennes utevaro, om han inte inställer sig personligen vid huvudförhandlingen. I ett sådant läge bör åklagaren kunna åberopa skriftlig rapport eller annan utsaga som lämnats av upplys— ningsperson under förundersökningen.
Bakom utredningens förslag att vidga utrymmet för åberopande av skriftliga be- rättelser ligger bl.a. processekonomiska skäl. Det kan inte vara rationellt att alltid behöva kalla upplysningspersoner till förhör inför rätten, när deras berättelser finns tillgäng— liga i målet och den skriftliga uppteckningen ger de nödvändiga uppgifterna. Självfallet får detta dock inte tolkas därhän att sådant
förhör aldrig skulle behöva hållas i dessa mål. Om t.ex. den tilltalades uppgifter på väsentliga punkter skiljer sig från ett vittnes enligt förundersökningsprotokollet, bör som regel vittnet höras personligen för att ut— redningen skall bli tillräcklig i målet. Även andra omständigheter kan medföra att rät— ten bör vägra åberopandet av en skriftlig utsaga. Ett vittne kan t.ex. antas ha förtigit vissa relevanta fakta i sin berättelse under förundersökningen, han kan ha lämnat mot- stridiga uppgifter i förhållande till andra upplysningspersoner, han kan stå i visst förhållande till målsäganden eller den till- talade osv. Allmänt sett bör rätten även i fortsättningen vara restriktiv vid tillämp- ningen. Om tilltron till upplysningspersonen är av avgörande betydelse för skuldfrågan, får skriftlig vittnesutsaga inte åberopas.
8.6. Huvudförhandlingen 8.6.1 Avsteg från handläggningsgången
Gången vid huvudförhandlingen i brottmål är strikt formbunden. Den består i stort sett av fem led: sakframställningen, den tilltalades hörande, bevisningen, personut- redningen och pläderingen. Varje sådant led regleras i 46 kap. RB. Det hör till ordföran— dens processledande uppgifter att se till att handläggningen följer den föreskrivna ord- ningen.
I allmänhet synes det inte föreligga någon större olägenhet av att man i mindre brott- mål följer det fastställda mönstret för hand- läggningen, även om vissa moment kan bli mycket kortfattade. Av den enkätundersök— ning bland underrättsdomare, som utred- ningen utfört, framgår också att man på de flesta håll anser sig kunna anpassa reglerna till de särskilda förhållandena i sådana mål. Men samtidigt framhålls att det inte kan bli fråga om någon strikt tillämpning av reglerna. Det bör därför finnas förutsätt- ningar för avsteg från handläggningsgången i mindre brottmål.
Har den tilltalade erkänt ett mindre brott anses behovet av förenklingar vara särskilt påtagligt. I så fall inleds huvudförhand—
lingen ofta med att åklagaren, sedan erkän- nandet lämnats, avstår från att höra even- tuella vittnen som kallats till förhandlingen. Åklagaren nöjer sig därefter med att kort utveckla åtalet. I vissa bagatellartade fall anses sådan sakframställning vara helt obe- hövlig. Åklagaren kan då bara hänvisa till uppgifterna i ansvarsyrkandet. Ej heller behövs något ingående förhör med den till- talade. Denne förklarar att han vitsordar åklagarens uppgifter som ger stöd åt erkän- nandet. Rätten tar därefter del av dagsbots- uppgift och eventuella registerutdrag, var- efter parterna får slutföra sin talan. Denna plädering innebär ofta att parterna helt enkelt »överlämnar målet till rättens pröv- ning».
Man kan tycka att det är opraktiskt och omständligt att på detta sätt upprätthålla fiktionen av en formell handläggning vid erkända förseelser, när avgörandet ändå grundas på den tilltalades erkännande. Sär- skilt tydligt kommer detta till uttryck i sådana fall då målet avgörs i den tilltalades utevaro, sedan det konstaterats att målet ändå kan nöjaktigt utredas. Här agerar åklagaren ensam medan den tilltalades upp- gifter föredras ur handlingarna. Det finns skäl som talar för att man i dylika fall borde kunna avstå från att följa det givna mönstret för huvudförhandlingen. Konstate- randet av att det föreligger ett erkännande i målet borde vara tillräckligt och detta konstaterande skulle ibland direkt kunna läggas till grund för domen utan vidare handläggning.
Även om den tilltalade personligen in- ställt sig i rätten borde ett klart och entydigt erkännande av brottet, sedan åklagaren framställt sitt ansvarsyrkande, i allmänhet vara tillräckligt skäl för rätten att avstå från vidare handläggning. Att i dessa fall upprätthålla kravet på en formell handlägg— ningsgång synes i varje fall inte vara moti- verat från utredningssynpunkt. För den till- talade kan en sådan fortsättning förefalla onödig, han måste höras angående åklaga- garens beskrivning av händelseförloppet som han godtar och svaret på åtskilliga frå- gor kan förefalla givna från början. Själva
proceduren kan också i så fall medföra onödigt obehag som inte står i rimlig pro- portion till lagföringen av brottet.
I praktiken bör den nämnda situationen inte bli särskilt vanlig, om utredningens för- slag om utbyggnad av strafföreläggandet genomförs. Man bör sålunda räkna med att de flesta mindre brott kommer att klaras upp genom att den misstänkte godkänner sådant föreläggande, varigenom domstols- förhandling inte behöver äga rum. Erfaren- heterna visar dock att det ej sällan före- kommer att den misstänkte underlåter att godkänna strafföreläggande men _ då må- let företas till huvudförhandling _ erkän- ner brottet skriftligen eller vid personlig inställelse.
Det kan enligt utredningens mening många gånger finnas anledning för rätten att avvika från den bestämda handlägg- ningsgången även om erkännande inte före— ligger. Från domstolshåll har ifrågasatts om sakframställning är nödvändig i dessa mindre mål, när ansvarsyrkandet ger till- räcklig upplysning om vad saken gäller. Det bör, menar man, vara möjligt att omedel— bart höra den tilltalade. Från några håll har framhållits att det kan vara motiverat att höra målsäganden i samband med upptagan- det av den övriga bevisningen, liksom fallet är t.ex. i Norge. Det kan också vara lämp— ligt att höra målsägande och eventuella vittnen samt ta upp övrig bevisning innan den tilltalade hörs. Därigenom blir den till— talade på det klara med bevisläget vilket kan ha betydelse för hans egen berättelse. Har han däremot i förhandlingens inled- ningsskede gett en detaljerad redogörelse kan det senare vara svårt för honom att medge att hans uppgifter är oriktiga.”
Brottmålsutredningen anser att man inte behöver binda upp huvudförhandlingen i mindre brottmål alltför hårt genom formella regler för handläggningsgången. Det bör vara möjligt för rätten att göra sådana av- vikelser från mönstret som motiveras av hänsyn till utredningen i målet och brottets
” Tankar i denna riktning har framförts av Ekelöf i Rättegång V, 5. 149 ff.
beskaffenhet. Det finns också skäl som talar för att man vid handläggningen av vissa typer av mindre brott (t.ex. vissa trafik- brott, ordningsförseelser) bör kunna skapa en »avspänd» atmosfär och ge ett visst peda- gogiskt innehåll åt sammanträdet. Möjlighet bör finnas att pröva olika vägar inom ganska vida ramar.10 En handläggning av mera informell natur enligt den ordning som gäller vid förberedelse i tvistemål, då målet företas till omedelbar huvudförhand- ling (42 kap. 20 & RB), kan vara en modell. Sammanträdet kan i så fall äga rum på samtalsnivå under mindre allvarstyngda for- mer, varvid särskild vikt bör fästas vid att den tilltalade förstår innebörden av det straffrättsliga ingripandet.
Det bör överlämnas åt de enskilda under- rätterna att själva bestämma i vilken ut- sträckning och i vilka fall det kan vara motiverat att göra avsteg från den formella handläggningsgången i mindre brottmål. Man måste dock hålla fast vid att det även i fortsättningen skall åligga rätten att vaka över att ordning och reda iakttas vid hand— läggningen och att se till att den kontradik- toriska principen iakttas. Man bör också förutsätta att rätten handlar i samråd med åklagaren och den tilltalade samt eventuell försvarare, om mera betydande avsteg skall göras från den ordinarie handläggningsord- ningen.
8.6.2. Vittnesförhör
Av redogörelsen för utländsk rätt (5. 58) framgår att Sverige till skillnad från många andra länder upprätthåller en markerad skillnad mellan målsägandes och vittnes ställning som upplysningsperson. Målsägan- den behandlas som part i målet. I 36 kap. 1 & RB föreskrivs att vittnesmål inte får avläggas av part eller av målsägande, även om denne inte för talan i målet.
Som tidigare framhållits kan skäl finnas för uppfattningen att förhör med målsägan— de bör äga rum i samband med den övriga bevisupptagningen. Enligt nuvarande ord— ning hörs målsäganden upplysningsvis och hans utsaga betraktas inte rent terminolo-
giskt som ett bevismedel i motsats till vitt- nesmålet. Däremot gäller självfallet enligt den fria bevisprövningens princip att måls- ägandens utsaga kan tillmätas bevisvärde.
Det sagda innebär också att vittnet men ej målsäganden skall avlägga ed innan han avger sin berättelse. Processlagberedningen anförde i sitt förslag till rättegångsbalk (SOU 1938: 44) att vittne som regel borde avge sin utsaga under ed. Även om eden inte längre hade samma betydelse för in— skärpande av vittnes sanningsplikt som den tidigare ägt, skulle dock enligt beredningen dess avskaffande minska möjligheterna att erhålla pålitliga vittnesberättelser. Ej heller ansågs tillräckliga skäl finnas att utbyta löfteseden, som avläggs före vittnesmålet, mot en efterföljande bekräftelseed.
Som framgår av den under 2.2.7 (5. 42) lämnade redogörelsen är vittnesförhöret kringgärdat med åtskilliga bestämmelser, varigenom detta bevismedel framstår som särskilt betydelsefullt. Medan den tilltalade och målsäganden kan höras utan speciella formkrav, skall vittnet inta en speciell plats i rättssalen bakom en uppslagen bibel och hans berättelse skall avges efter ett högtid- ligt förestavande av ed eller försäkran enligt ålderdomlig ritual. Han blir därutöver i all— varliga ordalag erinrad om edens förpliktel- ser och sitt stora ansvar. Under hösten 1970 företogs en intervjuundersökning bland per- soner som inkallats som vittnen vid fyra domstolar i Malmö och Lund.11 En del av de ställda frågorna gällde vittnenas upple- velse av rättegången. Av svaren framgår att många vittnen tydligen reagerar negativt inför själva atmosfären i rättssalen. De blir nervösa och skrämda och man har anled- ning räkna med att detta yttre tryck mins- kar många vittnens förmåga att kommuni- cera. Av särskilt intresse är att de flesta vittnen tycks vara kritiskt inställda till ed-
” Se t.ex. Klette, Domstolarna och trafik- säkerhetsarbetet, SvJT 1969 s. 569.
11 Robert Sjölin, Att vittna -— vad innebär det? Intervjuer med 20 vittnen i Lund och Malmö hösten 1970; Tillämpade studier i processrätt vid juridiska fakulteten i Lund. (Publicerad i Juridiska föreningens i Lund skriftserie nr 8, Studentlitteratur 1972.)
gången, som inte anses fylla någon förnuftig funktion.
Om man, som brottmålsutredningen för— ordat i föregående avsnitt, bör sträva efter att åstadkomma en lättare atmosfär vid handläggningen av de mindre brottmålen, synes förutsättningar också böra finnas att göra avkall på en del av formreglerna vid vittnesförhör. Det saknas anledning förmoda att en mera informell och flexibel inställ- ning till dessa regler skulle komma att för- sämra domstolarnas möjligheter från utred- ningssynpunkt.
Brottmålsutredningen är sålunda beredd att föreslå en försiktig uppmjukning av reglerna om vittnesförhör. Möjlighet bör finnas för rätten att i ökad utsträckning tillåta avsteg från bestämmelsen i 36 kap. 9 & RB, enligt vilken vittne ej får övervara rättegången i målet innan vittnesförhöret ägt rum. Det kan ibland tvärtom vara till fördel för utredningen om vittnet är närva— rande under sakframställning eller partsför— hör, varvid han kan lämna kompletterande upplysningar. I lika mån kan det ibland finnas anledning att höra flera vittnen sam— tidigt eller mot varandra. F.n. krävs det särskilda skäl för att en sådan ordning skall tillåtas.
Vad därefter särskilt gäller det nuvarande formkravet att vittne skall avlägga ed eller försäkran, innan förhöret får äga rum, kan det onekligen finnas skäl att överväga av- steg från reglerna. Enligt utredningens prin- cipiella uppfattning kan det sålunda i vissa fall vara lämpligt och utan hinder från utredningssynpunkt att vittne får höras upplysningsvis utan ed eller försäkran. En sådan reform förutsätter dock en ingående prövning av edgångens rättsliga funktion i ett större sammanhang. Utredningen anser att en undersökning, som inte enbart bör begränsas till de mindre brottmålen, här är motiverad.
9. Kommentarer till föreslagen lagtext
9.1. Ändringar i rättegångsbalken 21 kap. 2 &
Tillägget i denna paragraf ger uttryck för utredningens uppfattning att den tilltalade i stor utsträckning bör kunna kallas till huvudförhandling i mindre brottmål utan krav på personlig inställelse. Skyldigheten för honom att infinna sig personligen bör begränsas till sådana fall då hans närvaro anses erforderlig för utredningen. Detta kan ofta vara fallet om den tilltalade under för— undersökningen förnekat gärningen, om hans uppgifter under förundersökningen är oklara i hänseenden som har betydelse för domstolsprövningen eller om det i övrigt anses särskilt betydelsefullt att den tilltalade muntligen hörs i målet. (Jfr 8.4.3 ovan)
Bestämmelsen knyter an till förslaget om stadgande i 45 kap. 15 å andra stycket, en- ligt vilket rätten skall kunna bereda den tilltalade möjlighet att skriftligen erkänna brottet. Sådant erkännandeformulär får inte lämnas om rätten anser att den tilltalade skall kallas att inställa sig personligen vid huvudförhandlingen.
Anmärkas bör att den föreslagna bestäm- melsen om underrätts möjlighet att i mindre brottmål kalla till huvudförhandling utan krav på personlig inställelse inte har någon motsvarighet i hovrätten. Enligt stadgandet skall nämligen den misstänkte vid huvud— förhandling i hovrätt i dessa mål infinna sig personligen »om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen».
22 kap. 9 &
Bestämmelsen knyter an till stadgandena i 48 kap. om upptagande av enskilt anspråk i strafföreläggande.
Under polisutredningen av brottet skall målsäganden underrättas om att anspråk kan grundas å brottet (jfr 20 5 förunder- sökningskungörelsen). Målsäganden bör i så fall anmäla detta inom viss tid. Om sådan anmälan inkommer och målsäganden begär att åklagaren skall utföra hans talan i ersättningsdelen, skall åklagaren pröva om förutsättningar finns att ta upp anspråket i strafföreläggande. Prövningen blir därvid densamma som i fall då åklagaren skall föra målsägandens talan i brottmålet. Därjämte upptas vissa hinder i 48 kap. 5 a &.
Skulle strafföreläggandet inte godkännas, ställs åklagaren inför frågan om åtal skall väckas, varvid reglerna i 22 kap. om åkla- garens skyldighet att utföra målsägandens talan åter aktualiseras. Enligt utredningens förslag skall (till en början inom de största åklagardistrikten) möjligheter finnas att åstadkomma en omedelbar koppling mellan strafföreläggande och domstolsförhandling genom att åtal väcks på grundval av strafföreläggandet i stället för genom stäm— ning. Eftersom åklagaren redan i samband med utfärdandet av strafföreläggandet an- sett förutsättningar finnas för honom att föra målsägandens talan, torde han som regel komma att bevaka målsägandens in- tresse även vid huvudförhandlingen i tings-
rätten. Det kan emellertid hända att den misstänktes bestridande av det enskilda anspråket i strafföreläggandet föranleder åklagaren att hänvisa målsäganden att själv föra sin talan. I så fall gäller de allmänna reglerna i 22 kap. om inskränkning i åkla- garens skyldighet i detta hänseende.
35 kap. 14 &
Huvudregeln att skriftliga vittnesutsagor o.dyl. inte får åberopas som bevis gäller fortfarande. Till de i bestämmelsen upp- tagna undantagen fogas ytterligare ett, näm— ligen att sådant åberopande får ske i mindre brottmål om rätten med hänsyn till hand- lingens art och målets beskaffenhet medger detta. Beträffande den allmänna motive— ringen kan hänvisas till avsnittet 8.5.2 ovan.
Tillägget tar särskilt sikte på sådana fall då det är fråga om mindre förseelser och den skriftliga utsagan lämnats av någon all- män befattningshavare (t.ex. polisman, tra- fikvakt) i omedelbar anslutning till den aktuella gärningen. Vidare bör gälla att handlingen skall tjäna som bevis för att klarlägga ett visst faktiskt förhållande (t.ex. att en bil med angivet registreringsnummer stått parkerad på en viss plats under viss tid eller vid besiktning varit försedd med vissa brister). Man bör därjämte uppställa det kravet att den skriftliga utsagan skall er- sätta ett vittnesmål som inte skulle gälla andra uppgifter än dem som lämnas i hand- lingen. Hörandet av uppgiftslämnaren skulle sålunda bara innebära en bekräftelse av den skriftliga utsagans innehåll.
Enligt bestämmelsen förutsätts att rätten i det särskilda fallet skall medge att hand- lingen får åberopas. Rätten bör därvid beakta såväl handlingens art (tillkomst, innehåll och utformning) som beskaffenhe- ten av det mål som saken gäller. I praktiken torde frågan särskilt aktualiseras i sådana fall då den tilltalade uteblivit utan laga för— fall i ett bagatellartat mål och rätten ställs inför att antingen avgöra målet enligt 46 kap. 15 ?; RB (saken ändå finnes kunna nöjaktigt utredas) eller att utdöma förelagt vite och kalla till ny huvudförhandling.
Självfallet bör åberopandet av dylik bevis- ning inte medges om man av den tilltalades uppgifter under förundersökningen eller annan utredning har anledning att betvivla riktigheten i den lämnade skriftliga utsagan. tet. Det blir i första hand åklagaren som får bedöma om den som avgett den skriftliga utsagan skall behöva kallas som vittne i målet eller om handlingen bör kunna åbe— ropas som bevis. I de flesta fall torde förut- sättningar finnas för åklagaren att avstå från vittneskallelse, i varje fall om han har anledning räkna med att den tilltalade kom- mer att erkänna gärningen. Skulle den situationen inträffa att rätten inte anser sig kunna medge åberopandet av en skriftlig vittnesutsaga, rapport e.dyl. bör det i vissa fall vara möjligt för åklagaren att med kort varsel kalla in vederbörande vittne (i varje fall om det är fråga om en inom distriktet tjänstgörande polisman).
36 kap. 9 &
Huvudförhandlingen imindre brottmål skall enligt den föreslagna bestämmelsen i 46 kap. 17 & kunna äga rum utan strikt iaktta- gande av den formella handläggnings- gången. I anslutning härtill erbjuder före- varande stadgande vissa möjligheter till uppmjukning av gällande formföreskrifter i samband med hållande av vittnesförhör. Enligt stadgandet skall det alltid ankomma på rätten att efter lämplighetsprövning i det särskilda fallet avgöra om förutsättningar finns för stadgandets tillämpning. Det förut- sätts också att part inte motsätter sig till- lämpningen.
Redan nu finns möjlighet att höra vittnen samtidigt och mot varandra men detta för- utsätter enligt 36 kap. 9 & andra stycket att vittnenas utsagor är otydliga eller stridiga eller att det eljest finns särskilda skäl för en sådan ordning. Möjlighet finns också enligt samma stadgande att låta ett vittne övervara förhandlingen i målet innan för- höret äger rum med honom men detta för- utsätter särskilda skäl. I dessa båda hänse- enden ger den föreslagna bestämmelsen ökade möjligheter för tillämpningen. I vissa
typer av mål —— t.ex. trafikmål _ kan det vara rationellt att vittnena får lyssna på åklagarens sakframställning, ta del av be— skrivningen i anslutning till skisser o.dyl., höras omedelbart mot den tilltalade och komplettera utredningen i målet om de anser att vissa luckor förekommer.
45 kap. 10 och 16 55
De föreslagna tilläggen till stadgandena möjliggör för rätten respektive åklagaren att i samband med stämning och kallelse till huvudförhandling i mindre brottmål meddela föreläggande om bevisuppgift. En- ligt gällande bestämmelser förutsätts, för att rätten skall kunna kalla den tilltalade ome- delbart i stämningen, att det på grund av den tilltalades erkännande eller annan om- ständighet kan antas att bevisuppgift inte erfordras. För att åklagaren skall kunna utfärda stämning jämte kallelse måste det vara uppenbart att bevis ej kommer att upp- ges av den tilltalade och att ej heller annan förberedande åtgärd erfordras.
Utredningens reformförslag öppnar ökade möjligheter för åklagaren att själv utfärda stämning i mindre brottmål samt att med tillämpning av 16 & samtidigt kalla den till— talade till huvudförhandling. Närmare rikt- linjer för sådan åklagarstämning förutsätts skola utfärdas. I de flesta fall kan det klart framgå av uppgifterna under förundersök- ningen att den tilltalade erkänt gärningen eller att omständigheterna eljest är sådana att anledning saknas att förelägga honom bevisuppgift (han har t.ex. försvarare eller han har under förundersökningen förklarat att han inte avser att åberopa någon bevis- ning). I övriga fall bör sådant föreläggande höra till den normala ordningen.
Om åklagaren skall utfärda stämning och kallelse i målet förutsätts ett visst samar- bete med rättens kansli för bestämmande av rättegångsdag och tid för förhandlingen. Det är nödvändigt att man vid utsättande av målet beaktar tidsfristen för den tillta- lades anmälan om bevisuppgift samt att tillräcklig tid anslås för kallelse av even- tuellt vittne och möjlighet för åklagaren att
uppge eventuell kompletterande bevisning. I bestämmelsen stadgas uttryckligen att åklagaren genom rättens försorg skall er- hålla kännedom om inkommen bevisupp- gift.
45 kap. 15 5
Enligt utredningens förslag skall kallelse förbindas med föreläggande vid vite, om krav ställs på personlig inställelse. Anses däremot den tilltalades närvaro inte vara erforderlig för utredningen och kallelsen utfärdas »personligen eller genom ombud», skall vite inte utsättas. I sådant fall förut- sätts att en förhandsbedömning pekar mot att målet kan komma att avgöras i den tilltalades utevaro.
Bestämmelsen i andra stycket knyter an till en ordning som i dag tillämpas vid många tingsrätter. Den allmänna motive- ringen lämnas i avsnitt 8.4.4.
En förutsättning för utsändande av er- kännandeformulär skall vara att den tillta- lades närvaro vid huvudförhandlingen inte finnes erforderlig för utredningen och att alltså något krav på personlig inställelse enligt 21 kap. 2 5 inte ställs upp. I prakti- ken innebär detta att det för tillämpningen regelmässigt förutsätts ett erkännande un- der förundersökningen eller att det eljest tydligt framgår av den tilltalades egna upp- gifter att han förövat den åtalade gärningen. Har däremot den tilltalade under utred- ningen förnekat gärningen eller föreligger andra omständigheter som tyder på att ansvarsfrågan är oklar, skall erkännandefor- mulär inte sändas ut. I dylika fall skall den tilltalade kallas att inställa sig personligen vid huvudförhandlingen.
Av det sagda framgår också att erkän- nandeformulär ej får komma ifråga i så- dana fall då den misstänkte bestrider utfär— dat strafföreläggande och därefter kallas till huvudförhandling antingen genom stäm- ning eller —— enligt det av utredningen i kap. 7 skisserade förslaget —— omedelbart för att svara på åklagarens yrkanden. Detta hindrar naturligtvis inte att den tilltalade på eget initiativ sänder in skriftligt erkän-
nande till rätten och förklarar att han — med ändring av sin tidigare ståndpunkt — överlämnar avgörandet till rättens pröv- ning. Värdet av ett sådant erkännande får sedan prövas i vanlig ordning vid huvud- förhandlingen.
Erkännandet skall avse det i stämningen upptagna brottet. För åklagaren talan om enskilt anspråk för målsägandens räkning bör detta uttryckligen omfattas av formu- läret. Det förutsätts att ett för riket enhet- ligt erkännandeformulär kommer att utar- betas. Av formuläret bör framgå att rätten inte genom sin åtgärd att översända erkän— nandeformulär föregripit den prövning av skuldfrågan som aktualiseras om den till- talade bestrider ansvar.
Då rätten företar målet till huvudför- handling skall rätten pröva vilken verkan erkännandet får som bevis (35 kap. 3 5). Eftersom utsändandet av erkännandeformu— läret förutsätter viss förhandsprövning, kan man dock som regel utgå ifrån att erkän- nandet omedelbart kommer att läggas till grund för domen. Nämnas bör särskilt att nämnda förhandsprövning inte begränsar rättens möjlighet att, om den tilltalade ute- blir från huvudförhandlingen utan att skriftligt erkännande föreligger, avgöra målet med tillämpning av 46 kap. 15 å andra stycket.
Eftersom utredningen förutsätter att ökade möjligheter skall finnas för åklagare att själv utfärda stämning och kallelse i mindre brottmål, har i 45 kap. 16 & fjärde stycket uttryckligen föreskrivits att även åklagaren äger ombesörja utsändandet av erkännandeformulär.
Åklagarens prövning blir härvid densam— ma som då han skall ta ställning till om förutsättningar finns att kalla den tilltalade till huvudförhandling utan krav på person- lig inställelse.
46 kap. 17 &
I denna bestämmelse fastställs gränserna för vad som bör förstås med mindre brott— mål. Bestämningen knyter an till de brott som ryms under strafföreläggandets tillämp-
ningsområde (jfr 48 kap. 4 &) men är vidare dels därigenom att någon gräns inte satts för det bötesstraff som brottet får förskylla och dels därigenom att på brottet även kan följa normerade böter.
De mindre brottmålen kan enligt bestäm- melsen handläggas utan iakttagande av de formella krav som gäller för förhandlings— ordningen. Den generella regeln i 4 & om rättens processledande ansvar (»ordning och reda iakttas vid handläggningen») måste dock alltjämt följas. Bestämmelsen syftar till processekonomiska vinster men också till att åstadkomma en naturlig anpassning av processreglerna till de mindre brottmå- len. Det skall ankomma på rätten att i de särskilda fallen själv bedöma om förutsätt- ningar finns för avsteg från gällande forma- lia. Den allmänna motiveringen till stadgan- det lämnas i avsnitt 8.6.
Det bör särskilt framhållas att vissa av- steg redan nu förekommer i praxis. Som exempel kan nämnas att det undantagsvis kan vara motiverat att låta part läsa upp skriftlig inlaga som han avfattat, trots att hinder däremot föreligger enligt 46 kap. 5 5. Utredningen anser att en sådan utveckling i praxis bör godtas utan att det här behövs lagändring. Förevarande stadgande tar sikte på sådana allmänna avvikelser från den formella handläggningsgången som rätten anser ändamålsenliga. Avsikten är att dom— stolarna här skall ges ganska fria händer, dock med den begränsningen att en fri disponering och informell handläggning inte får ske, om part motsätter sig detta.
Den omständigheten att talan om enskilt anspråk i anledning av brottet förs i målet, bör inte medföra hinder mot tillämpningen av bestämmelsen. Gränsen för enskilt an- språk följer samma linje som valts i försla- get till lag om rättegång i tvistemål om mindre värden.
48 kap. 2 5
I denna bestämmelse ges en anvisning om att strafföreläggande kan ta upp enskilt anspråk på grund av brott. Ifall trafikmåls— kommitténs förslag om körkortsreform ge-
nomförs och möjlighet erbjuds åklagare att bestämma viss tids körkortsspärr i straffö- reläggande, bör utrymme även ges för sådan anvisning. Utredningen har emellertid av- stått från att göra sådana ändringar i lag- texten som kan bli aktuella om detta för- slag genomförs.
48 kap. 4 5
Gränserna för strafföreläggandets tillämp- ningsområde bestäms i denna paragraf. Det stadgas uttryckligen att föreläggande får utfärdas om de angivna förutsättningarna föreligger. (Jfr 45 5 första stycket åklagar- instruktionen (1964: 739) enligt vilken, om förutsättningar föreligger, åklagaren bör meddela den misstänkte strafföreläggande i stället för att väcka åtal). Därmed markeras att det ankommer på åklagaren att i det särskilda fallet avgöra om institutet skall tillämpas. I följande paragraf upptas vissa legala hinder däremot. Den omständigheten att inga sådana hinder föreligger skall dock inte automatiskt medföra att åklagaren ut- färdar strafföreläggande.
Framgår det inte av utredningen att den misstänkte erkänner brottet (eller vitsordar de faktiska omständigheterna) bör åklaga- ren som regel avstå från utfärdandet, i varje fall om det inte rör sig om bagatellartade förseelser. Situationen kan också vara den att hinder mot en sådan summarisk hand- läggning kan anses föreligga med hänsyn till brottets speciella natur. Utredningen har närmare utvecklat dessa tankar i den all— männa motiveringen (s. 102). Det förutsätts att RÅ noga följer utvecklingen och i sina instruktioner eller på annat sätt gör de bestämningar av tillämpningsområdet som kan vara nödvändiga.
Bedömningen av vilket bötesstraff brottet förskyller måste göras av den enskilde åkla- garen i det särskilda fallet. Det är emeller- tid angeläget att vissa allmänna riktlinjer följs så att man kan uppnå en enhetlig praxis. Denna fråga bevakas av RÅ och länsåklagarna och kan med den utvidg- ning av strafföreläggandets tillämpningsom-
råde till nya brottstyper som föreslås få ökad aktualitet.
48 kap. 5 5
Som framgår av stadgandet utgör bl.a. den omständigheten, att målsäganden förklarat sig själv skola föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, hinder mot utfär— dande av strafföreläggande. Det vanliga torde dock vara att målsäganden anmäler anspråket i samband med utredningen av brottet och hemställer att åklagaren för hans talan i målet. I så fall kan åklagaren ta upp anspråket i strafföreläggandet, såvida hinder däremot inte föreligger enligt 5 a 5.
48 kap. 5 aå
Bestämmelsen knyter an till stadgandet i 22 kap. 2 5 enligt vilket målsäganden har att anmäla sitt anspråk till undersökningsleda- ren eller åklagaren med begäran att åklaga- ren skall föra hans talan. I praktiken sker sådan begäran i samband med polisutred- ningen. Åklagaren skall pröva om förut- sättningar finns att ta upp anspråket i strafföreläggandet. Föreligger hinder enligt andra stycket och vidhåller målsäganden sitt enskilda anspråk kan strafföreläggande inte utfärdas. I fråga om motiveringen för de olika hindren hänvisas till avsnittet 6.2.
48 kap. 12 &
Om godkännande av strafföreläggande sker först efter det att den tilltalade — enligt den av utredningen i 7 kap. föreslagna ord- ningen — delgetts kallelse till huvudför- handling för att svara på åklagarens yrkan- den, är godkännandet utan verkan. Därmed förstås att lagföring i denna summariska handläggningsform inte kan fullföljas. Ett sådant godkännande som innefattar erkän- nande av brottet och medgivande av even- tuellt ersättningsanspråk kan dock åberopas i domstolen. Det kan utgöra skäl för rätten att avstå från kravet på den tilltalades per- sonliga närvaro vid huvudförhandlingen och att avgöra målet i hans utevaro.
9.2 Lagen om handläggning av vissa brottmål efter strafföreläggande
1 å Lagen utgör ramen för en koppling mellan strafföreläggande och handläggning av mindre brottmål vid underrätt. Den tar sikte på sådana fall, då strafföreläggande utfärdas i föreskriven ordning och delges den misstänkte, varefter denne förklarar sig inte kunna godkänna föreläggandet. Om däremot delgivning av strafföreläggandet inte kan ske blir lagen inte tillämplig.
Den misstänktes förklaring att strafföre- läggandet inte godkänns kan lämnas anting- en i skrivelse (strafföreläggandeformulär) till rikspolisstyrelsen som svar på föreläg- gandet eller direkt till åklagaren eller — om den misstänkte inte självmant svarat —— muntligen till stämningsman i samband med delgivning av föreläggandet. Det förekom- mer också i vissa fall att den misstänkte besvarar föreläggandet på sådant sätt att det inte anses fylla kraven på erkännande (undertecknandet av strafföreläggandefor- muläret följs av kommentarer, överstryk- ningar, reservationer o.dyl.).1
Den bärande tanken i lagen är att ett bestridande av strafföreläggandet skall med- föra att frågan om ansvar för de i föreläg- gandet upptagna gärningarna (även enskilt anspråk, särskild rättsverkan om sådant om— fattats av föreläggandet) omgående skall bli föremål för rättslig prövning. Avsikten är att handläggningen av målet i huvudsak skall följa de allmänna reglerna om rätte- gången.
2?)
Åtal skall ske genom att den misstänkte kallas till huvudförhandling för att svara på åklagarens yrkande om ansvar på grund- val av strafföreläggandet. Särskild stämning erfordras inte.
En praktisk väg kan vara att anbringa kallelsen på baksidan av ett dubbelark vars framsida återger strafföreläggandet och hän- visa till detta. Denna möjlighet står öppen om kallelsen framställs datamaskinellt av
rikspolisstyrelsen. Strafföreläggandet inne- håller alla uppgifter (gärningsbeskrivning, åberopade lagrum osv.) som krävs för an- svarsyrkandet. Dock skall yrkandet själv- fallet inte omfatta de straffanspråk som åklagaren angett i föreläggandet. Rätten är inte bunden av detta anspråk vilket bör framgå av kallelsen eller information som lämnas i anslutning till denna.
I paragrafen anges särskilt att åklagarens yrkande även får avse enskilt anspråk och särskild rättsverkan som tagits upp i straff- föreläggandet. I den allmänna motiveringen (s. 132) utvecklas närmare vilka möjligheter åklagaren bör ha att i vissa fall avstå från att föra målsägandens talan.
35
I det fall att åklagaren själv utfärdar stäm- ning gäller enligt 45 kap. 1 & RB att åtal skall anses väckt då stämningen delges den tilltalade. I anslutning härtill stadgas i denna paragraf att åtal i strafföreläggandefallet skall anses väckt då den misstänkte delges kallelse till huvudförhandling. Efter denna tidpunkt gäller enligt reglerna om litispen— dens att domstolsprövningen tar över lagfö- ringen genom strafföreläggande. Godkän- nande av strafföreläggandet, som lämnas efter det att åtal väckts, saknar enligt 48 kap. 12 & RB verkan. Däremot bör ett så- dant godkännande kunna åberopas i målet om fråga uppkommer huruvida målet skall kunna avgöras i den tilltalades utevaro en- ligt 46 kap. 15 & RB.
Enligt 35 kap. l & BrB inträffar åtalspre- skription om viss tid förflutit från brottets begående till den tidpunkt då den misstänkte häktas eller erhåller del av åtalet. För nu förevarande mindre brott gäller att tiden blir två år. Den omständigheten att den misstänkte tidigare mottagit strafföreläggan- det för godkännande saknar betydelse här- vidlag eftersom det är tidpunkten för åtals väckande som blir avgörande från preskrip— tionssynpunkt.
Ifråga om forum gäller de allmänna reg-
1 Jfr de uppgifter som lämnas i bilaga 6.
lerna om rättegången i brottmål (19 kap. RB).
4å
Det förutsätts att rätten och åklagaren sam- råder då det gäller planeringen av rätte- gångsdagarna. Ytterst ankommer det dock på rätten att bestämma vilka dagar och tider som skall anslås åt handläggningen av förevarande mål. Det normala bör vara att åklagarna får disponera över vissa dagar — åtminstone i de största städerna finns tillräckligt målunderlag för en sådan ord- ning — men förutsättningar kan också finnas för åklagarna att kalla till ordinarie huvudförhandlingsdagar om schemat med- ger detta.
Som framgår av den allmänna motive— ringen blir det i åtskilliga fall stämningsman som skall svara för delgivning av kallelse och bestämma tid för huvudförhandlingen. Det förutsätts att stämningsmannen därvid följer de anvisningar som lämnas av rätten och åklagaren.
Det är angeläget att domstolshandlägg- ningen inte fördröjs. Enligt utredningens mening bör man ställa upp som allmänt villkor att tiden mellan delgivning av kallel- se och målets upptagande vid huvudför- handling inte får vara lång. Det kan vara påfrestande för den tilltalade att vänta på avgörandet och det förefaller även i övrigt orimligt att bötesmål skall behöva dra ut på tiden. Utredningen anser att de nu aktuella målen normal skall kunna avgöras inom en månad från väckandet av åtal (=kallelsens delgivning). Vid bestämman- det av tidpunkten för huvudförhandling bör man härvidlag ta i beräkningen den tid som kan åtgå för lämnande av bevisupp- gifter, kallelse av målsägande och vittnen samt övriga förberedande åtgärder. Något absolut krav på iakttagande av enmånads- regeln har dock inte ansetts böra ställas. Som särskilda skäl för en utsträckt tid kan anföras svårigheter att delge vittnen eller hinder mot att sätta ut flera mål till viss rättegångsdag.
55
I konsekvens med de allmänna synpunkter som utredningen lämnat i fråga om kravet på personlig inställelse i mindre brottmål, då gärningen förnekats av den misstänkte (s. 142), stadgas i denna paragraf att den misstänkte skall kallas personligen vid vite. Detta innebär dock inte att rätten alltid skall anses förhindrad att avgöra målet om den misstänkte uteblir från förhandlingen. Enligt 46 kap. 15 & RB förutsätts för målets avgörande att detta kan »nöjaktigt» utredas. Frågan måste prövas i det särskilda fallet, varvid betydelse kommer att tillmätas den bevisning som lagts fram i målet. I många bagatellartade mål bör förutsättningar fin- nas att avgöra målet i den tilltalades ute— varo.
Kallelsen skall innehålla bevisföreläggan- de. Denna bestämmelse följer utredningens förslag om ändring av stadgandet i 45 kap. 16 & RB.
Gå
Om åklagaren själv utfärdar kallelsen enligt 2 5 kan han samtidigt däri lämna bevisupp- gift. Sker däremot kallelsen av stämnings- man i samband med delgivningen av straff- föreläggandet, måste åklagaren som regel lämna separat bevisuppgift. Anledning kan också finnas för åklagaren att komplettera sin tidigare bevisuppgift, sedan han tagit del av den bevisning som den misstänkte avser att åberopa (jfr 45 kap. 17 & RB). Underrättelse från åklagaren till den miss- tänkte angående åberopad bevisning förut- sätts kunna sändas i vanligt brev utan krav på delgivningserkännande.
I andra stycket anges att åklagaren själv äger kalla målsägande och vittnen som han vill åberopa. Denna möjlighet står honom i dag till buds enligt 45 kap. 16 å andra stycket RB, om han utsätter mål till huvud- förhandling.
75
En av tankarna bakom förslaget är att riks- polisstyrelsen och vederbörande åklagare i
stort sett skall svara för alla åtgärder fram till huvudförhandlingen. Det kan emellertid av hänsyn till huvudförhandlingens plane- ring ändå vara av intresse för rättens ord- förande att få ta del av handlingarna dess- förinnan. En sådan genomgång kan också vara nödvändig med hänsyn till rättens officialprövning av de formella förutsätt— ningarna för huvudförhandlingen. Av 6 5 framgår att det ankommer på rätten att ta ställning till bevisuppgift som lämnas av den misstänkte och att kalla eventuella vittnen som åberopas av denne. Fråga kan också uppkomma om förordnande av offent- lig försvarare för den misstänkte.
I denna paragraf stadgas därför att åkla— garen utan dröjsmål före huvudförhand— lingen skall sända in det aktuella materialet till rätten jämte redovisning av utfärdade kallelser. Motsvarande ordning gäller i dag i de fall då åklagaren själv utfärdar stäm- ning och kallar den tilltalade samt eventuella vittnen eller andra upplysningspersoner till huvudförhandling i målet. Enligt den hand- läggningsplan som lämnas i den allmänna motiveringen (s. 126) skall till handlingarna också kunna fogas ett av rikspolisstyrelsen på datamaskinell väg upprättat underlag för blivande dom. Uttrycklig föreskrift härom anses dock inte erforderlig.
85
Huvudförhandlingen inleds regelmässigt med att åklagaren framställer sitt ansvarsyrkande enligt stämningen (46 kap 6 & RB). I föreva— rande mål hänförs yrkandet i stället till strafföreläggandet. I övrigt följer handlägg— ningsgången de allmänna bestämmelserna i 46 kap. RB. En hänvisning härom har tagits in i paragrafen.
95
Den föreslagna kopplingen mellan icke god- kända strafförelägganden och domstols— handläggning bör närmare prövas i några större åklagardistrikt innan den ges generell tillämpning. Verksamheten måste också föregås av en detaljerad planering med
hänsynstagande till lokala förhållanden. Särskilda tillämpningsföreskrifter måste ut- färdas. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att närmare pröva förutsättningarna i nu nämnda hänseenden.
Bilaga 1 Gällande formulär för strafföreläggande1
ÅKLAGARVÄSENDET STRAFFÖRELÄGGANDE Dnr
02 Datum för uNördundaf
03 Nummer TW"
2651 M'Eliårääiiiäl'iöhiäiiiä"""'""" . 05 ”" _mAn due _" 06 (än
.. _l! Man i—lzxvinno 07 Borta ndra" 08 "|||/yrke 09 Körkort (Iönibokslavl
|| Mcdborquroi (om ej svuruk] 'Kyriobokiöliumon [
Telefon (även riktnr) bonader: nrbenl Ombud .. m un e: anges nedan GARNING OCH lAGRUM .. m. lm. i bum 12 Nr m Mullnr 1 nu ,, = i; .a 0 14 _ ls Tid l6 man 17 Fordon lB E 2 p & FORELÄGGANDE =” 19 Böter | za Antal 521 Belopp zz Böwuumma 23 Fårskombelaln Anmärkning % kr Duqxbölu &, kr kr 24 p = = a . p : 21 a'? 2 15 Undeukrih AKLAGARMYNDIGHETEN Box 17040 m m MALMU |! Tfn 040-737 00 77 Belopp vid link ramverkun, kr za Fårverkad egendom skall .| uppta! 29 P—blodl rnfnr (Pom-000001 ao runmpuioumpl nr i saköres- & langd [punkt 2 3] RSV [göm] 32 Undenällnlxa nu & E 33 Polisen-kod 34 Sänk uppg nsv 15 saumd uppoih lör undarrillelxa nu pnnpn myndiglul & E 37 Ålerrem-dulvm se sa..» nu 39 Dim—kod | 40 Dnr—Ar 141 Brolukod [41 Antal 0 ? delgivn. - & myndighet :> 43 Diupkod | 44 Dnr-Ar | 45 Bromkod 145 Anlul 47 Dim—kod ua DubAr | 49 Brollskod 150 Antal
Åklugurmyndighelens anteckningar
Ovrigt (av fans på baksidan)
lumn—5. 1973. moooxs cum” Anrnnnu Exemplar]:Aklagurmyndigheten
1 I blankettsetet för strafföreläggande finns ytterligare två exemplar av blanketten varav ett (kopia av exemplar 1) avsett för rikspolisstyrelsen och ett avsett att få behållas av den misstänkte. På baksidan av sistnämnda blankett lämnas meddelanden om strafföreläggandet.
ÅKLAGARVÄSENDET Nvmm" vzdusendg nummcrluu. 2651 e::.:;z:.==:;?='"'m ...
Var god se meddelande på. baksidan av bilagda kopia "
Dulum lör utfärdande
f_eu .men du -nr_
Titellyrke K&rkan (iunlbvtstml
Medborgare ] [om ej ave: ;n Kyrkoboklöringmrl
Telefon (men nu.—n bostaden | arbetet
. Om upp nu im. Iromgbr pb unna' lå" : vm upi; löuulter; pm uppqilt z.". mmm pp annat så"
GODKÄNNANDE
gärningen gärningarna
bötesstraff/och den särskilda rättsverkan som har iörel lagts mig. Jag erkänner
. den ..
Ombud GÄRNING ocu LAGRUM l—lZZBS: l—Iåifi'p'iffå," Nt | 1 ., '; .; 0 nu! Plals' _ _ ruidpux "' ' " E E E' FÖRELÄGGANDF. ?: Böter [Antal [selppp namn......” Forxkolubetalmn Anmärkning ** 5 kr Dagsböter iu &, & 2 e "då 325 Undenkrifl AKLAGARMYNDIGHETEN 801170” zoom MALMUV Aklugun Tfn 043-737 00
Om Ni inte godkänner lörelöggondel, bör Ni skriftligen meddela detta till rikspolisstyrelsen inom 8 dagar. Annars ut-
OCh underkusmr mig d_el, sänds automatiskt en påminnelse och därefter sker delgivning
genom polis eller stämningsman om Ni inte hör av Er. Uppge helst anledningen till bestridandet. Härigenom kan möjligen ytterligare utredning undvikas: Bestridandet kan tecknas på baksidan qv löreläggondet.
RÅ 133 3. !97'3. 400000-5 m mrs Ant mum
Exemplar 3
ursnsrfuu 100.on nun-won "pw—nn" blu-ou.
RIKSPOLISSTYRELSEN Registerbyrön Konlrollulnionon
Ers na...».l. Datum
Nedan engivne föreläggande har tidigare översänt; till Er. Därvid upplystes ull godkännande av föreläggandet skulle ha inkommit till rikspolisstyrelsen inom viss tid. (V 9 vänd!)
foreleggondeu m up...... for gumma.
Dagsböter
ce......g
Postadress 171 90 SOLNA
Tellfon
Godkännande har ännu inte inkommit. Ni bereds härmed tillfälle ut) inom 8 dagar härefter inkomma till RlKSPOLlSSTYRELSEN med god- kännande. Delta sker genom Er påskrift på det föreläggande som tidigare sänts till Er eller här nedan. Helst bör dock godkännandet ske på föreläggandet.
Om Ni inte godkänner iörelöggendal bör Ni lämpligen underteckna bestridandet här nedan och insända detta till RlKSPOLISSTYRELSEN.
Upplysning om anledningen till bestridandet kan lämnas här nedan eller på särskild bilaga.
Tidigare översänt portofritt kuvert kan användas.
Om föreläggandet inte upptar : k särskild rättsverkan (se omstående sida) kan Ni även godkänna föreläggandet genom att betala hold bötesbeloppet. Godkännande måste sålunda ska skriftligen om söt- skild rättsverkan förekommer.
___—___
GODKÄNNANDE
Jag har tagit del av föreläggandet och erkänner gärningen/gärning- urno samt underkastar mig det strolf/och den särskilda rättsverkan som hur förelagts mig.
Uilqrdendo myndighet
09-980360
m. .; mur...
Personnummer
Botonummo _ seum iöilxverkon
kr kr .förekcmme .iörckommerei
Pollqiro
Betalning av förelagt belopp skall ske till RIKSPOLISSTYRELSEN helst med användande ev det inbetalningskort som tidigare bifogats föreläggandet. Sker betalning på annat sätt måne föreläggan- dets nummer (se omstående side) ovlllkorligen anges på in- betalningsialong e d. Denna uppgift erfordras för ärendet: fortsatte behandling.
Såsom tidigare meddelats kan åtal väckas om föreläggandet inte godkänns.
Har godkänncnde redan ske" när Ni moltor denna påminnelse skall Ni lämna den utan avseende.
RIKSPOUSSTYRELSEN
BESTRIDANDE
Jag har tagit del av föreläggandet men godkänner inte delscmma.
Bilaga 2 Exempel på formulär för skriftligt erkännande i brottmål1
A. Exempel på innehållet i stämpel som sätts på den blankett som används för stämning med kallelse
Vill Ni erkänna den åtalade gärningen kan Ni underteckna nedanstående erkännande och insända handlingen till rättens kansli. I så fall behöver Ni icke inställa Eder vid rätten.
Härmed erkänner jag den gärning, som omförmäles i bilagda stäm- ningsansökan.
................................................ den
B. Exempel på missivskrivelse som biläggs kallelse till huvudförhandling
I förevarande mål har Ni kallats att inställa Eder vid vite av 200 kr. Mål, såsom det förevarande, där anledning icke förekommer att ådöma annan brottspåföljd än böter, kan dock avgöras utan hinder av den till- talades utevaro, därest saken finnes kunna nöjaktigt utredas. Nöjaktig utredning föreligger i allmänhet då gärningen är erkänd. I sådant fall eller om målet eljest företages till huvudförhandling i Er utevaro kom- mer vitet ej att utdömas.
Vill Ni erkänna kan Ni teckna och underskriva erkännande på baksidan av stämningsansökan. Handlingen insändes därefter till ..............
C. Exempel på missivskrivelse jämte erkännandeblankett
Önskar Ni erkänna den åtalade gärningen, kan Ni underteckna den nedre delen av detta papper, riva av den och sända in den till tingsrätten
1 Följande exempel är hämtade från olika tingsrätter som tillämpar en ordning enligt vilken den tilltalade i samband med kallelse till huvudför- handling erbjuds möjlighet att skriftligen erkänna brottet och därmed befrias från personlig inställelse i målet.
(adress se ovan). Då behöver Ni inte komma till domstolen och inte heller skicka något ombud.
Det finnes också en annan möjlighet för domstolen att avgöra ett mål, fastän den tilltalade uteblir från förhandlingen. Det gäller det fall då »saken finnes kunna nöjaktigt utredas». I sådant fall utdömes ej heller det vite som är utsatt i kallelsen.
Ni kommer att ca en vecka efter det målet avgjorts per post och utan kostnad erhålla ett exemplar av domen. Där anges bl.a. hur Ni skall gå till väga, om Ni vill överklaga domen.
Målets nr B ...... /l9 ......
Härmed erkänner jag den gärning, som i stämningsansökan den ...... .................... 19. . . . . . lagts mig till last. ........................................ den 19......
D. Exempel på erkännandeblankett (svaromål) i »notariemål» Ang. mål B
erkänner Jag ..
fornekar åklagaren angivit såsom gärning i sin ansökan om stämning i rubr. mål.
(stryk det ej lämpliga) att jag gjort mig skyldig till det som
a) Vid erkännande lämnas här uppgifter om ekonomiska förhållanden till ledning för fastställande av dagsboten:
Yrke, arbetsanställning: . ........................................ Arbetsgivare: .................................................. Inkomst (per vecka, månad eller är): .............................. Försörjningsskyldig mot följande: .................................. Uppgifter i övrigt: ..............................................
b) Vid förnekande kan Ni nedan eller på andra sidan av denna blankett
ange skälen för Er ståndpunkt: ....................................
c) Bevisning (ange om Ni åberopar någon bevisning, i så fall vilken och
vad Ni vill styrka med den): ......................................
(1) Övriga upplysningar (i ev. skadeståndsfråga): .................... ........................................ den 19......
(namnteckning)
Bilaga 3 Statistiska uppgifter avseende straiiöreläggande1
Bilaga 3:A
Utfärdade och återremitterade strafförelägganden per åklagardistrikt 1 januari 1971 till 30 september 1973
Län Åklagardistrikt Genomsnittligt antal utfärdade Procentuell andel återremitterade
strafförelägganden per månad straf förelägganden 1971 1972 1973 1971 1972 1973 12 mån. 12 mån. 9 mån. % % % B+I Danderyd 170 126 119 24 27 26 Handen 80 184 124 26 22 38 Huddinge 165 234 139 20 25 28 Nacka 57 80 74 2 1 25 24 Norrtälje 106 133 90 11 6 6 Sollentuna 163 225 218 18 21 23 Solna 269 272 347 16 19 18 Södertälje 238 288 201 23 19 24 Visby 73 71 60 12 12 16 C Enköping 88 88 74 14 15 20 Tierp 48 46 89 18 21 10 Uppsala 167 232 305 21 22 24 D Eskilstuna 234 247 240 21 18 19 Katrineholm 65 71 65 16 13 14 Nyköping 105 114 125 18 15 21 E Lå-myndigheten 1 Linköping 166 148 178 12 14 12 Motala 94 98 72 9 12 13 Norrköping 197 228 206 11 12 13 F Eksjö 129 108 89 10 10 13 Jönköping 123 144 165 13 14 10 Värnamo 76 72 48 8 7 10 H Kalmar 152 124 131 12 12 14 Oskarshamn 50 55 63 6 7 12 Västervik 86 87 77 10 11 12 K+G Karlshamn 47 56 44 9 10 12 Karlskrona 121 107 102 8 9 1 1 Växjö 172 166 122 7 9 9 L Hässleholm 80 77 75 1 1 9 12 Kristianstad 84 108 162 10 10 11 Simrishamn 43 41 43 12 9 6 Ängelholm 78 99 90 14 18 18 M Eslöv 82 99 70 11 15 17 Helsingborg 229 201 203 15 22 18 Landskrona 64 69 56 19 14 18 Lund 206 255 272 12 10 12 Trelleborg 60 66 64 13 1 1 16 Ystad 44 49 3 6 8 10 13 N Halmstad 141 112 50 12 15 18 Varberg 146 145 118 14 14 16 l Samtliga uppgifter har lämnats av rikspolisstyrelsens strafföreläggan deenhet. 164 SOU 1974: 27
(
Län Åklagardistrikt Genomsnittligt antal utfärdade strafförelägganden per månad
1971 12 mån. 0 Kungälv 86 Mölndal 73 Uddevalla 187 P Alingsås 65 Borås 322 Trollhättan 69 Vänersborg 78 R Falköping 60 Lidköping 55 Mariestad 54 Skara 55 Skövde 140 S Arvika 115 Karlstad 173 Kristinehamn 82 Sunne 81 T Hallsberg 93 Karlskoga 62 Lindesberg 63 Örebro 176 U Fagersta 36 Köping 73 Sala 43 Västerås 235 W Avesta 66 Borlänge 77 Falun 63 Ludvika 45 Mora 53 X Bollnäs 56 Gävle 157 Hudiksvall 93 Sandviken 74 Söderhamn 63 Y+Z Härnösand 65 Sollefteå 35 Sundsvall 128 Örnsköldsvik 81 Östersund 115 AC Lycksele 70 Skellefteå 71 Umeå 166 BD Lå-myndigheten 1 Boden 46 Gällivare 37 Haparanda 89 Kiruna 53 Luleå 135 Piteå 55 Stockholm 3 638 Göteborg 2 241 Malmö 511 Samtliga åklagar- distrikt 15 499
1972 12 mån.
81 82 165
49 251 71 60
38 49 30 46 86
99 143 61 70
66 60 44 212
30 61 48 179
45 56 58 34 48
44 155 67 46 43
77 31 134 61 106
47 71 156
3 42 29 74 52 129 35 5 302 1 681 620
16 449
1973 9 mån.
103 93 164
44 318 63 55
48 47 22 29 86
75 158 43 59
64 59 30 168
40 71 39 142
45 65 53 41 45
42 171 61 51 38
69 29 151 50 111
36 57 148
52 30 68 58 134 51 6 391 1 950 674
17 374
Procentuell andel återremitterade strafförelägganden 1971 1972 % % 10 14 19 20 13 14 11 17 19 22 16 14 9 12 8 12 5 9 8 16 5 14 9 20 10 13 9 12 11 12 7 10 13 14 9 12 8 10 13 12 10 16 12 16 15 16 16 18 10 12 19 19 13 15 13 16 10 15 12 9 18 25 11 14 14 19 12 20 13 11 6 10 10 9 10 11 11 18 11 13 10 13 11 13 9 11 6 9 12 19 12 15 11 15 12 17 23 25 24 30 12 15 17 20
1973 %
11 18 17
14 20 15
9
8 9 14 14 23
13 12 13 10
14 13 13 15
11 13 13 19
8 12 13 17 14
13 24 15 20 18
17 13
7 11 14
17 15 11
9 10 20 14 18 11 29 24 13
22
Bilaga 3:B Antal strafförelägganden totalt 1971
___—__M—
1971 Stockholm Göteborg Malmö Lund Hela riket Månad Utf. Återrem. Utf. Återrem. Utf. Återrem. Utf. Återrem. Utf. Återrem.
Jan. 1 843 737 1 959 552 231 76 275 31 14 177 2 553 Febr. 2 750 792 2 589 504 71 32 277 26 14 018 2 414 Mars 3 749 859 3 223 697 472 41 249 28 17 961 2 920 Apr. 3 784 662 2 096 534 464 60 328 32 16 265 2 475 Maj 3 379 673 1 604 441 333 42 125 14 12 988 2 220 Juni 4 791 697 2 014 428 541 52 102 18 16 873 2 254 Juli 3 321 686 2 434 438 153 27 127 14 13 149 2 093 Aug. 5 573 941 2 569 635 509 37 215 35 18 101 2 733 Sept. 4 033 1 087 2 659 703 832 82 187 31 19 178 3 249 Okt. 3 719 899 1814 457 1016 97 116 19 18 757 2 965 Nov. 3 506 1 081 1 936 550 852 87 237 17 18 543 3 275 Dec. 3 206 952 1 999 483 663 88 228 28 16 738 2 811
Summa 43 654 10 066 26 896 6 422 6 137 721 2 466 293 196 748 31 962
Antal utfärdade strafförelägganden totalt 1972
___—W
1972 Stockholm Göteborg Malmö Lund Hela riket Månad Utf. Återrem. Utf. Återrem. Utf. Återrem. Utf. Återrem. Utf. Återrem.
_——_—_———_______—._—_________________
Jan. 2 807 1 079 1 833 498 229 56 140 16 15 596 2 992 Febr. 4 624 1 202 1 627 629 815 91 286 25 17 816 3 369 Mars 6 891 1 286 2 163 680 834 133 500 36 22 345 3 677 Apr. 5 594 969 1 636 477 563 98 25 19 16 894 2 814 Maj 5 858 1 087 1 778 461 545 83 240 13 17 164 2 873 Juni 2 838 1 028 2 004 569 936 110 531 40 15 505 3 005 Juli 4 098 984 1 513 475 251 81 286 30 17 732 2 843 Aug. 6 278 1 316 1 771 495 593 95 9 16 18 284 3 330 Sept. 7 108 1 620 2 164 520 585 82 264 31 20 498 3 613 Okt. 5 884 1 778 1 250 499 813 130 359 18 18 666 3 987 Nov. 6 887 1 674 1 698 481 768 97 496 51 21 254 3 752 Dec. 6 353 1 637 1 221 387 724 108 172 32 17 162 3 435
___—___—
Summa 65 220 15 660 20 658 6 171 7 656 1 164 3 308 327 218 916 39690
Bilaga 3:B (forts.)
Antal strafförelägganden totalt januari—september 1973
1973 Stockholm Göteborg Malmö Lund Hela riket Månad Utf. Återrem. Utf. Återrem. Utf. Återrem. Utf. Återrem. Utf. Återrem.
Jan. 7 262 1 976 1 476 532 757 106 206 36 20 644 4 268 Febr. 6 183 2 029 2 102 500 628 80 406 32 19 241 4 191 Mars 5 437 2 076 2 510 557 720 85 331 28 19 066 4 317 Apr. 6 873 1 875 1 295 376 722 95 0 22 17 152 3 693 Maj 7 685 1 865 2 090 416 599 79 238 17 19 225 3 617 Juni 7 202 1 598 1 821 399 697 91 371 29 17 586 3 141 Juli 5 650 1712 2 407 530 286 68 185 37 16 556 3 510 Aug 5 949 1 836 2 027 540 1001 93 492 53 19 530 3 911 Sept. 5 252 1 878 1 814 412 657 73 218 39 16 973 3 732 Summa 57 493 16 836 17 542 4 262 6 067 770 2 447 293 165 973 34 380
Bilaga 3:C Antal strafförelägganden för vissa brott 1971
Brott Stockholm Göteborg Malmö Lund Hela riket Utf. Återrem. Utf. Återrem. Utf. Återrem. Utf. Återrem. Utf. Återrem.
BRB BRB BRB BRB BRB BRB 15 7 10 1 8 5 523 55 BRB :2 2 5
BRB 10:7 4 15 2 53 4 BRB 12:1 27 18 3 1 232 36 BRB 17:4 30 13 6 1 2 331 36 BRB 1715 21 l 2 148 25 Jaktlagsbrott 16
Jaktstadgebrott 1 1 33 4 Brott mot uppbörds—
förordningen 28 4 57 9 23 1 13 5 2 242 150 Brott mot rusdrycks-
försäljningsförordn. 17 4 13 1 103 6 Brott mot fiskelagen 49 7 Brott mot fiskeristadgan 48 4
___—___—
Summa 955 152 943 65 223 15 168 7 9 664 738
8 4 2 1 2 139 17 699 81 674 43 150 73 1 4 458 246 :1 104 28 133 6 31 67 1 1 282 148 eos? o::åhNooOx .. "(Tio mtrooooooox—c
'_'NN "4805 .—
Bilaga 3:C (forts.) Antal strafförelägganden för vissa brott 1972
___—__—___________ Brott Stockholm Göteborg Malmö Lund Hela riket
Utf. Återrem. Utf. Återrem. Utf. Återrem. Utf. Återrem. Utf. Återrem.
BRB
BRB 10 2 8 1 l 5 161 39 BRB
3 8 4 7
8 2 559 142 510 73 160 18 50 4 3 490 415 BRB 8:8:1 63 18 265 33 18 7 79 15 1561 213 BRB 89
9 2 9 2
BRB 1
BRB :2 BRB 10:2 12 BRB 10:7 4
BRB 12 1 23 8 BRB 17:4 23 13 BRB 17:5 29 4 Jaktlagsbrott
Jaktstadgebrott
Uppbördsbrott 2 1 8 4 5 798 89 Rusdrycksförsäljningsbrott 17 8 1 104 23 Fiskelagsbrott 56 17 Fiskeristadgebrott 77 9 Summa 740 200 892 134 200 28 150 23 7 429 983
10 4 11 4 5 2 4 2 432 68
[x.—: N
1 253 29 248 47 129 14 N ; Hmv—(N '— NNON mth >> 01ch
Bilaga 3:C (forts.)
Antal strafförelägganden för vissa brott januari—september 1973
Brott
BRB 17:5
J aktlagsbrott
J akstad gebrott Uppbördsbrott
Stockholm Utf.
10 507 27 16 31 19 25
Rusdrycksförsäljningsbrott 35
Fiskelagsbrott Fiskeristadgebrott
Naturvårdslagsbrott
_______________—____—__________________—___——-
___—___._.__——————
Summa 672
Återrem.
106
V) HXDINOO
13
Göteborg Utf.
10 310 252
1 40 47 r-qv—cm—
v—(m
100
Malmö
Återrem. Utf.
2 356 22 Hv—Nm
388
Återrem.
40
50
Lund Utf.
25 92
__va v—tN
134
Återrem.
3 13
18
Hela riket
Utf.
130 2 880 1 300 347
29 219 146 108
3
33 25 109 27 77 4 5 447
Återrem.
19 319 194
1
36
7 21 21 20 7 7 20 3 29
704
Bilaga 3:D
Antal strafförelägganden för vissa brott juni—december 1972
___—____________ Brott Stockholm Göteborg Malmö Lund Hela riket
Utf. Återrem. Utf. Återrem. Utf. Återrem. Utf. Återrem. Utf . Återrem. ___—_________
Parkeringsförseelser 25 867 4 697 4 491 1 334 2 885 351 1 211 86 45 640 8 237
Fylleri 9 504 4 407 3 435 1 278 106 3 32 5 17 936 6 270 —————————__——-_-_—___._____
Antal strafförelägganden för vissa brott januari—september 1973
___—______ Brott Stockholm Göteborg Malmö Lund Hela riket
Utf. Återrem. Utf. Återrem. Utf. Återrem. Utf. Återrem. Utf . Återrem. ___—___—
Parkeringsförseelser 37 657 5 527 7 742 1 456 4 070 400 1 620 131 69 084 9 529 Fylleri 11 777 7 504 5 441 1 859 127 13 36 10 27 697 11 536
Bilaga 4 Straffsatserna ibrottsbalken1
A. Straffsatsen enbart fängelse Fängelse i tio år eller på livstid
3: 1 mord 18: l uppror 19: 1 högförräderi
Fängelse, lägst sex och högst tio år eller på livstid
13: 2 grov mordbrand 13: 3 grov allmänfarlig ödeläggelse
Fängelse, lägst fyra och högst tio år eller på livstid
4: 1 människorov
19: 4 egenmäktighet vid förhandling med främmande makt, fara för rikets självbestämmanderätt (i krigstid) 19: 6 grovt spioneri
Fängelse, lägst två och högst tio år eller på livstid
13: 5 grovt sabotage 19: 3 trolöshet vid förhandling med främmande makt 13: Så grov kapning av luftfartyg och luftfartssabotage
Fängelse, lägst sex och högst tio år
3: 2 dråp 18: 3 väpnat hot mot laglig ordning
Fängelse, lägst fyra och högst tio år
8: 6 grovt rån 13: 7 grovt spridande av gift eller smitta
1 Översikten omfattar inte brotten mot 21 kap. (brott av krigsmän).
18: 1 uppror (faran ringa) 19: 1 högförräderi (faran ringa)
Fängelse, lägst två och högst tio år 6: 1 våldtäkt
Fängelse, lägst ett och högst tio år
3: 6 grov misshandel 4: 2 olaga frihetsberövande 4: 3 försättande i nödläge
Fängelse, lägst två och högst åtta år
6: 3 grov otukt med barn 13: 1 mordbrand 13: 3 allmänfarlig ödeläggelse 14: 6 grov penningförfalskning 15: 1 grov mened 19: 2 krigsanstiftan
Fängelse, lägst två och högst sex år
6: 7 grovt koppleri
Fängelse, lägst ett och högst sex år 3: 4 grov fosterfördrivning 8: rån 1914 egenmäktighet vid förhandling med främmande makt (fara för rikets självbestämmanderätt . . .)
Fängelse, lägst sex månader och högst sex år
4: 4 grovt olaga tvång 8: 4 grov stöld 9: 3 grovt bedrägeri 9: 4 grov utpressning 10: 3 grov förskingring 10: 5 grov trolöshet mot huvudman 11: 2 grov oredlighet mot borgenärer 13: 8 grov förgöring 14: 3 grov urkundsförfalskning
Fängelse, lägst sex månader och högst fyra år
8: 7 grovt tillgrepp av fortskaffningsmedel 9: 5 grovt ocker 9: 6 grovt häleri 9: 9 grovt svindleri
14: 14: 14: 15: 15:
4 5 7 5 8
grovt undertryckande av urkund grov signaturförfalskning grov märkesförfalskning grovt falskt åtal grov bevisförvanskning
Fängelse, högst tio år
16: 2 våldsamt upplopp (anstiftare o. anförare)
Fängelse i högst sex år
3:
4: 13: 18: 19: 20: 20:
3 1 7 5 5 1 2
barnadråp
människorov (mindre grovt) spridande av gift eller smitta brott mot medborgerlig frihet spioneri grovt tjänstemissbruk (utöver avsättning) grovt tagande av muta
Fängelse, högst fyra år
6:
6:
6:
6: 6: 12: 13: 13: 14: 14: 15: 16: 16: 17: 17: 17: 17: 19:
1 2
4302ka
U] &
ooNt—Aqu—lt—OOON
431—— ;>
våldförande
frihetskränkande otukt
otukt med barn
otukt med ungdom
koppleri
grov skadegörelse sabotage kapning av luftfartyg penningförfalskning förfalskning av fast märke mened upplopp av anstiftare o. anförare grov uppvigling våld eller hot mot tjänsteman grov förgripelse mot tjänsteman grovt otillbörligt verkande vid röstning grov obehörig tjänsteutövning egenmäktighet vid förhandling med främmande makt (i krigstid)
Fängelse i högst två är
S*? .;s
oexl—UioxooxlUl
fosterfördrivning misshandel vållande till annans död
grovt vållande till kroppsskada eller sjukdom grovt hemfridsbrott el. olaga intrång otukt med avkomling stöld tillgrepp av fortskaffningsmedel grovt egenmäktigt förfarande
59193???
xichszan-P—v—OxkA-låw—t—XOOx-P—
10: 11: 11: 11: 11: 13: 14: 14: 14: 14: 15: 15: 15: 15: 15: 8 15: 10 15: 11 15: 12 15: 13 16: 8 16: Må 19: 4 19: 12 19: 13 20: 1 20: 2
bedrägeri utpressning
häleri
svindleri
förskingring oredlighet mot borgenärer vårdslöshet mot borgenärer mannamån mot borgenärer bokföringsbrott
grov allmänfarlig vårdslöshet urkundsförfalskning undertryckande av urkund signaturförfalskning märkesförfalskning
osann partsutsaga falskt åtal
falsk angivelse
falsk tillvitelse bevisförvanskning grov osann försäkran grovt osant intygande grovt missbruk av urkund grovt förnekande av underskrift hets mot folkgrupp grovt dobbleri egenmäktighet vid förhandling med främmande makt (fredstid)
olovlig värvning (i krigstid)
tagande av utländskt understöd tjänstemissbruk (utöver suspension el. avsättning) tagande av muta
Fängelse i högst ett år
6: 5 20: 3 20: 4
otukt med syskon brott mot tystnadsplikt (utöver suspension el. avsättning) grovt tjänstefel (utöver suspension el. avsättning)
B. Straffsatsen böter eller fängelse
Böter eller fängelse i högst fyra år
16: 2 18: 6 19: 7
våldsamt upplopp (deltagare) svikande av försvarsplikt (i krigstid) obehörig befattning med hemlig uppgift (i krigstid)
Böter eller fängelse i högst två är
3:9 4:2 4:3 4:4
framkallande av fara för annan olaga frihetsberövande (mindre grovt) försättande i nödläge (mindre grovt)
olaga tvång
olaga hot brytande av post- eller telehemlighet intrång i förvar grovt förtal tvegifte förvanskning av familjeställning
: 10 olovlig kraftavledning
ocker oredligt förfarande
: 10 ockerpantning
bo)—INXOOOUI
UI
59593900338'5593? 00
10: 4 olovligt förfogande 10: 5 trolöshet mot huvudman 10: 6 behörighetsmissbruk 13: 8 förgöring 13: 9 vårdslöshet med gift eller smittämne 16: 1 upplopp (deltagare, anstiftare o. anförare om folkmassan
skingras) 16: 6 samhällsfarlig ryktesspridning 16: 13 djurplågeri 17: 6 beljugande av myndighet 17: 7 bestickning 17: 10 övergrepp i rättssak 17: 11 skyddande av brottsling 17: 12 främjande av flykt
18: 4 olovlig kårverksamhet 18: 6 svikande av försvarsplikt (i fredstid) 19: 7 obehörig befattning med hemlig uppgift (i fredstid) 19: 7 vårdslöshet med hemlig uppgift (i krigstid) 19: 8 ryktesspridning till fara för rikets säkerhet 19: 9 olovlig underrättelseverksamhet
Böter eller fängelse i högst ett år
6: 6 otuktigt beteende 8: 3 bodräkt 13: 10 underlåtenhet att avvärja allmänfara 17: 13 överträdelse av myndighets bud
Böter eller fängelse i högst sex månader1
3: 8 vållande av kroppsskada eller sjukdom ofredande Xl
grov förolämpning främjande av otukt förförelse av ungdom egenmäktighet med barn snatteri
90399)?" NÄOOQU)
?? Oo egenmäktigt förfarande
1 Lagrum som hänförs till 1 & strafföreläggandekung. har understrukits.
.le90 NW NNN .|s|9|.ev.w leleOx
l—l )— Ul Lo.) NOOOxlxIOXChU'lUIUJNb—OOQChUl-ÄNON 15:
i—Ai—A—t—i—nv—n—At—A 99ONEAY'SÅEAH' mAmu—lp—ni—Ab—nt—n
(AN)—too
N N vi A
rut—ni— 890000
17: 14 17: 15 19: 7 19: 12
självtäkt bedrägligt beteende häleri (ringa) häleriförseelse undandräkt
olovligt brukande skadegörelse allmänfarlig vårdslöshet förvanskning av urkund undertryckande av urkund (ringa) signaturförfalskning (ringa) penningförfalskning (ringa) märkesförfalskning (ringa) förfalskning av fast märke (ringa) mened (ringa) osann partsutsaga (ringa) ovarsam utsaga falskt åtal (ringa) obefogat åtal falsk angivelse (ringa) obefogad angivelse falsk tillvitelse (ringa) vårdslös tillvitelse bevisförvanskning (ringa) underlåtenhet att avvärja rättsfcl osann försäkran vårdslös försäkran osant intygande
missbruk av urkund förnekande av underskrift ohörsamhet mot ordningsmakten störande av förrättning eller av allmän sammankomst
uppvigling olaga diskriminering brott mot griftefrid
otillåtet förfarande med pornografisk bild förledande av ungdom dobbleri (anordnare) våld eller hot mot tjänsteman (ringa) förgripelse mot tjänsteman våldsamt motstånd
missfirmelse mot tjänsteman otillbörligt verkande vid röstning tagande av otillbörlig förmån vid röstning brott mot rösthemlighet obehörig tjänsteutövning föregivande av allmän ställning vårdslöshet med hemlig uppgift (i fredstid) olovlig värvning (i fredstid)
Dagsböter 3: 5 misshandel (ringa) 3: 7 vållande till annans död (ringa) 4: 6 hemfridsbrott 4: 6 olaga intrång 5: 1 förtal 5: 3 förolämpning 8: 7 ringa tillgrepp av fortskaffningsmedel 9: 4 utpressning (ringa) 9: 9 svindleri (ringa) 10: 8 fyndförseelse 11: 5 bokföringsbrott (ringa) 12: 2 åverkan 12: 4 tagande av olovlig väg 14: 10 olaga spridande av efterbildning 16: 8 hets mot folkgrupp (ringa) 16: 14 dobbleri (deltagare) 17: 13 hindrande av förrättning 17: 15 föregivande av ställning såsom advokat 20: 1 tjänstemissbruk, ringa (utöver suspension el. avsättning) 20: 2 tagande av muta (ringa) 20: 3 brott mot tystnadsplikt (ringa) 20: 4 tjänstefel (eller suspension) Penningböter
16: 15 fylleri 16: 16 förargelseväckande beteende
Bilaga 5 Straffsatserna i Specialstraffrätten
Följande förteckning upptar straffbestämmelser inom Specialstraffrätten vilka finns intagna i lageditionen Sveriges Rikes lag, 95:e uppl. 1974. Förteckningen gör inte anspråk på fullständighet utan bör närmast betraktas som en provkarta över de olika brottskategorierna. Brott med enbart böter i straffskalan har inte medtagits.
A. Enbart fängelse i straffskalan Fängelse, lägst fyra och högst tio år eller livstid 1 5 lagen (1964:169) om straff för folkmord
Fängelse, lägst ett och högst tio år
3 ?; lagen (1960:418) om straff för varusmuggling; grov varusmuggling av narkotika 3 & narkotikastrafflagen (1968:64); grovt narkotikabrott
Fängelse, lägst sex månader och högst sex år
4 & skattebrottslagen (1971:69); grovt skattebedrägeri
Fängelse i högst sex år
31 & kupongskatteförordningen (l970:624); oriktig uppgift m.m. till VPC, grovt brott
Fängelse i högst två år
2 & skattebrottslagen (1971:69); skattebedrägeri 12 & allmänna prisregleringslagen (1956z236); grovt brott
36 & vapenförordningen (1949:340); innehav av skjutvapen utan att vara berättigad därtill 61 & förordningen (1949:341) om explosiva varor; tillverkande, handel etc.
1 5 lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott; grov vårdslöshet i trafik 35 & allmänna förfogandelagen (1954z279); grovt brott 80 & rusdrycksförsäljningsförordningen (1954:521); grov olaga rusdrycks- försäljning 7 5 förordningen (1961:180) om tillverkning av sprit och vin; olovlig sprittillverkning, grovt brott 7 & atomenergilagen (1956z306); grovt brott 3 5 lagen (1960:418) om straff för varusmuggling; grov varusmuggling
Fängelse i högst ett år
28 & lagen (1938:274) om rätt till jakt; grov olovlig jakt 28 & jaktstadgan (1938:279); grov olaga jakt 7 & skattebrottslagen (1971:69); oredlig uppbördsredovisning 28 5 förordningen (1958:295) om sjömansskatt; redares underlåtenhet att betala in innehållen skatt, grovt brott 81 & uppbördsförordningen (1953:272); arbetsgivares underlåtenhet att betala in skatt, försvårande omständigheter
Fängelse i högst sex månader
66 & utlänningslagen (1954:193); uppehåll i riket i strid mot beslut om förvisning etc.
B. Böter eller fängelse i straffskalan Straff, högst fängelse i två år
9 & valutalagen (1939z350); överträdelse av föreskrift
Böter eller fängelse i högst två år
5 & skattebrottslagen (1971:69); vårdslös skatteuppgift 10 & skattebrottslagen (1971:69); försvårande av skattekontroll 31 & kupongskatteförordningen (l970:624); oriktiga uppgifter m.m. till VPC 1 & narkotikastrafflagen 1968:64; narkotikabrott 36 5 lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall; hjälp åt intagen att avvika från sjukhus 11 & lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner, överträdelse av förbud
Böter eller fängelse i högst ett år1
23 & lagen (1942:429) om hyresreglering
1 Till denna kategori hänförs även brott som upptar straffsatsen »fängelse i högst ett år eller dagsböter» samt »fängelse eller dagsböter» resp. »dagsböter eller fängelse». Enligt 4 & brottsbalkens promulgationslag gäller att straffet i sistnämnda fall får utgöra fängelse i högst ett år.
213 och 214 55 konkurslagen (1921:225) 46 & ackordslagen (1970:847) 6 och 9 85 lagen (1931:152) med vissa bestämmelser om illojal kon- kurrens 2 8 lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring ] & lagen (1962:120) om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklara- tion m.m.; oriktig uppgift 14 å resegarantilagen (1972:204) 10 & lotteriförordningen (19391207); olovligt anordnande av vadhållning i samband med kapplöpning etc. 29 & lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegräns- ning inom näringslivet; grovt brott 36 & allmänna förfogandelagen (1954:279) 10, 11 åå lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och kon- kurrensförhållanden 182—184 55 lagen (19551183) om bankrörelse 95 5 lagen (1955:416) om sparbanker 84 & lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen 1 5 lagen (1934:239) om bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag 11 5 lagen (1938:318) om avbrytande av havandeskap 11 8 lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket 12 5 lagen (1963:251) om behörighet att utöva tandläkaryrket 11, 12 55 lagen (1965:61) om behörighet att utöva veterinäryrket 24 & smittskyddslagen (1968:231) 6 5 förordningen (1968z70) med bestämmelser om injektionssprutor och kanyler 6 5 förordningen (1938:569) med vissa bestämmelser ang. fosterfördri- vande medel 85 & hälsovårdsstadgan (19581663) 7 ä lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område; hälsofarligt kvacksalveri 16 & lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor 4 & lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteck- ningar 21 5 lagen (1972:275) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg 45 & miljöskyddslagen (1969:387) 30 & livsmedelslagen (1971:511) 23 & strålskyddslagen (1958:110) 68 & lagen (1954:579) om nykterhetsvård 15 & valutaförordningen (1959:264) 1 & lagen (1960:418) om straff för varusmuggling 36 & vapenförordningen (1949:340) 61 & förordningen (1949:341) om explosiva varor 15 & lagen (1966:413) om vapenfri tjänst 13 5 lagen (1966:314) om kontinentalsockeln 19 5 lagen (1971:1078) om försvarsuppfinningar 41 5 lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma all- männa handlingar 13 å kungörelsen (1940:548) om utfärdande av pass å beskickningar och konsulat
4 och 5 åå lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott; rattfylleri och smitning från olycksplats
Böter eller fängelse i högst sex månader2
34 5 förordningen den 18 juni 1864 ang. utvidgad näringsfrihet; läm- nande av oriktig uppgift i ansökningshandling etc. 10 & allmänna prisregleringslagen (1956:236); begäran om eller motta— gande av vederlag efter för högt pris etc. 4 & krigshandelslagen (196419); åtgärd i strid mot utfästelse 9 & lagen (1935:113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling; obe- hörig arbetsförmedling 38 & lagen (1970:596) om förenklad aktiehantering; obehörigen utläm— nad uppgift etc. 10 å lagen (1971:827) om registrering av aktieinnehav; underlåten anmälan 147 & byggnadslagen (1947z385); åtgärd i strid mot förbud 69 & byggnadsstadgan (1959:612); åtgärd utan byggnadslov etc. 63 & arbetarskyddslagen (1949:1); underlåtelse att iakttaga meddelat förbud 31—33 55 allmänna förfogandelagen (1954:279); underlåten uppgifts- skyldighet etc. 24—29 åå allmänna ransoneringslagen (1954:280) 17 & hotellförordningen (1966:742); underlåten anmälan 19 & lagen (1971:1082) om handel med ädelmetallarbeten 12 och 13 85 lagen (1938:318) om avbrytande av havandeskap; försum- melse etc. hos läkaren, avgivande av osann utsaga till myndighet m.m. 8 5 lagen (1941:282) om sterilisering 8 & lagen (1944:133) om kastrering 34 och 35 55 lagen (1950:596) om rätt till fiske; olovligt fiske 30 & fiskeristadgan ( I954:607); olaga fiske 28 5 lagen (1938:274) om rätt till jakt; olovlig jakt 28 ä 1 och 3 mom. jaktstadgan (1938:279); olaga jakt, användande av fortskaffningsmedel vid jakt
9 & skattebrottslagen (1971:69); vårdslös uppbördsredovisning 29 & förordningen (1958:295) om sjömansskatt; offentliggörande av inne- håll i handling 31 ?; kupongskatteförordningen (l970:624); lämnande av oriktig uppgift till VPC 82 & uppbördsförordningen (1953:272); otillåtet offentliggörande av upp- gift etc. 117, 171, 199 && taxeringsförordningen (1956z623); obehörigen yppande av uppgift etc. 11 & förordningen (1961:394) om tobaksskatt; otillåten försäljning 55 & stämpelskatteförordningen (1964z308); obehörigt yppande
* Straffstadganden som upptagits i 1 & strafföreläggandekungörelsen (1970: 60) har kursiverats.
49 å förordningen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbe- skattning; obehörigt yppande 23 å lagen (1972:275) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg; underlåtenhet att föra oljedagbok 16 å lagen (1942:350) om fornminnen; rubbande av fast fornlämning etc. 35 å fastighetsbildningslagen (1970:988); otillåten skogsavverkning 37 å naturvårdslagen (1964:822)
15 å passkungörelsen (1940:471); anskaffande av pass i annans namn 64, 65 åå utlänningslagen (1954:193); underlåten anmälan, överträdelse av föreskrift ang. uppehåll på viss ort etc. 2 å kungörelsen (1941:836) om skyldighet för svensk medborgare att vid utresa ur riket innehava giltigt pass; överträdelse av föreskrift om passinnehav
80, 81 åå rusdrycksförsäljningsförordningen (1954:521); olaga rusdrycks- försäljning etc. 32, 35 åå ölförsäljningsförordningen (1961:159); grov olovlig ölförsälj- ning etc. 15 å förordningen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit och alko— holhaltiga preparat; obehörigen yppande etc. 7, 9, 12 åå förordningen (1961:180) om tillverkning av sprit och vin; obehörigen yppande etc. 9 å förordningen (1960:253) om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker; otillåten tillverkning av starköl etc.
37 å varumärkeslagen (19602644); varumärkesintrång 57 å lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk; intrång i upphovsrätten 16 å lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild; otillåten spridning 57 å patentlagen (1967z837); patentintrång 35 å mönsterskyddslagen (1970:485); mönsterintrång 36 å växtförädlarrättslagen (1971:392); intrång i växtförädlarrätt
69 å lagen (1954:579) om nykterhetsvård; tillhandagående med alkohol- haltiga drycker etc. 64 å lagen (1956:2) om socialhjälp; obehörigen yppande av uppgift 88, 89 åå barnavårdslagen (1960:97) 7, 9, 11 åå atomenergilagen (1956z306) 14, 17 åå lagen (1966:413) om vapenfri tjänst 36 å vapenförordningen (1949:340); olaga innehav av skjutvapen, ringa brott 61 å förordningen (1949:341) om explosiva varor; tillverkning, handel, förvärv etc., ringa brott 2 å lagen (1949:680) om förbud mot spridning av vissa kartor m.m.; obehörig saluföring 8 å lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m.m.; sjömätning och lodning utan tillstånd 31 å kungörelsen (1967:10) om skyddsområden m.m. 1 å lagen (1969:612) om förbud mot professionell boxning; deltagande
10 å lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner 71 å väglagen (1971:948) 77 å lagen (1972:262) om understödsföreningar 74 å checklagen (1932:131); grov övertrassering 16 å brandlagen (1962:90); falskt brandalarm 3 å lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott; grov olovlig körning 4 å 2 mom. lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott; rattonyk-
terhet 17 å sjötrafikförordningen (1962:150); smitning från sjöolycka
Vissa uppgifter om praxis vid prövning enligt 7 å tredje stycket straff- föreläggandekungörelsen (1970: 60)
Enligt 7 å tredje stycket strafföreläggandekungörelsen (1970: 60) skall prövning av frågan huruvida godkännande föreligger verkställas av åklagare som riksåklagaren förordnar. Har skriftligt godkännande läm- nats till den lokala åklagarmyndigheten skall dock motsvarande pröv- ning ske hos åklagarmyndigheten och inte av den särskilt förordnade åklagaren. Denne är placerad i anslutning till strafföreläggandeenheten inom rikspolisstyrelsen men lyder administrativt under riksåklagaren.
Som särskilt förordnad åklagare fungerar sedan 1970 förre chefsåkla- garen Eugen Glas. Han har lämnat följande uppgifter.
Urvalet av de ärenden som skall prövas träffas av personalen vid rikspolisstyrelsens kontrollsektion. Enligt strafföreläggandekungörelsen skall prövning ske endast »då särskild anledning förekommer därtill».
Antalet av dessa ärenden har kontinuerligt ökat och utgjorde 1973 i runt tal 6000. Uppskattningsvis en tredjedel av dem leder till beslutet »ej godkänt» medan övriga två tredjedelar anses som godkända.
En grundläggande förutsättning för att godkännande skall anses före- ligga är att den misstänkte avgivit en viljeförklaring i skriftlig form av det innehåll 48 kap. 9 å rättegångsbalken föreskriver eller också verk— ställt betalning av böterna, vilket enligt 11 å samma kapitel anses såsom godkännande under där angiven förutsättning.
Såsom särskild anledning till prövning har regelmässigt utgjort an— tingen den omständigheten att godkännande ej blivit avfattat i just den form rättegångsbalken stadgar eller, om denna formföreskrift iakttagits (enligt 48 kap. 9 å sista st. får godkännande tecknas även på annan handling än själva föreläggandet), det förhållandet att godkännandet eller bestridandet åtföljs av yttrande som föranleder tveksamhet huru- vida den misstänkte i verkligheten avsett att godkänna eller bestrida.
Ges vid ett närmare studium och en mera ingående bedömning ingen klarhet vid den särskilda prövningen, tillställes den misstänkte ett exemplar av den nedan intagna blanketten (bil. 6 A), vars tredje mening i förekommande fall justeras till »Svarar Ni inte .. . etc. . .. anses Ni inte ha godkänt strafföreläggandet».
De mest frekventa typfallen som prövas är följande
1. Påstående att böterna redan före strafföreläggandets utfärdande betalats i anledning av tidigare ordningsbotsföreläggande eller anmaning att erlägga parkeringsbot rörande samma förseelse eller att ordnings» boten redan dessförinnan godkänts. Ett sådant påstående utgör en invändning om res judicata. Om strafföreläggandet detta oaktat god- känts av den misstänkte blir ändock enligt 48 kap 3 å sista stycket samt ex analogia enligt 4 å lagen om parkeringsbot detsamma att anse som icke godkänt. I den händelse återigen betalning av tidigare förelagd bot eller godkännande av ordningsbot skett efter utfärdandet men före godkännandet av strafföreläggandet, föreligger ej någon res judicata situation. Ej heller då lärer det kunna bli fråga om en återkallelse av det av den misstänkte godkända strafföreläggandet. Ty varken 48 kap. 19 å rättegångsbalken eller 4 å lagen om parkeringsbot avser det fall att strafföreläggandet redan hunnit bli godkänt av den misstänkte (jfr för övrigt här prop. 82/1968 och dess kommentar under 19 å, sid 88, där det blott talas om strafföreläggande som har »lämnats eller sänts till den misstänkte», och detta uppenbarligen just av det skälet att åter- kallelse av ett godkänt strafföreläggande ansetts ej böra kunna komma ifråga). Emellertid beror även i dessa fall den omständigheten att den misstänkte trots sitt godkännande eller betalning av tidigare i samma sak förelagd bot också godkänner strafföreläggandet helt visst på misstag eller missförstånd från hans sida, och godkännandet torde på grund härav ej kunna uppfattas som en giltig viljeförklaring. Med hänsyn här- till och för att vederbörande åklagarmyndighet skall bli oförhindrad att agera enligt de sistnämnda bägge lagstadgandena är strafföreläggandet vid prövning att bedöma såsom icke godkänt.
2. Strafföreläggandets tryckta text i godkännanderutan (hämtad från 48 kap. 9 å rättegångsbalken), åklagarens formulering av gärningsbe- skrivningen eller av honom åberopade lagrum föranleder undran eller missförstånd hos den misstänkte.
2.1 »Underkastar mig det straff» etc. uppfattas av många som stötande eller rent av förödmjukande och orsakar därför överstrykningar eller andra för prövningen komplicerande kommentarer.
2.2 Erkänner »gärningen» förefaller obegripligt för många vid under- låtenhetsbrott (t.ex. vid underlåtenhet att registrera bil eller annat fordon).
2.3 »Särskild rättsverkan» är också för många obegripligt och blir där- för ofta överstruket, även i de fall sådan verkan föreskrivits av åkla- garen.
3. Strafföreläggandet kan vara godkänt eller bestritt i annat namn än det på den person, vilken i detsamma anges som misstänkt, enligt vad den under prövningen företagna utredningen visar på grund av namnbyte eller därför att den i verkligheten till brottet skyldige företagit sig att teckna godkännandet eller bestridandet (förekommer ofta vid parke- ringsförseelser). Det kan förtjäna framhållas att oläsliga namnteckningar förekomma i avsevärd omfattning (i enstaka fall t.o.m. bomärken).
4. Diverse invändningar av såväl materiell som formell art. Invändningar av juridisk natur göras ej sällan, t.ex. att straff ej skulle finnas stadgat för det slags gärning varom är fråga eller att gärningen blivit felaktigt rubricerad t.ex. olaga parkering såsom egenmäktigt för- farande. Speciellt frapperande i detta sammanhang är den rika flora av invändningar som förekommer vid olaga tidsparkeringar av motor- fordon, invändningar som dock mera sällan ge intryck av att det är dessa gärningars egenskap av att vara kriminaliserade som verkat exciterande. Även semantiska komplikationer uppkomma ofta: avgivet godkän- nande eller bestridande kan i sådant hänseende stå i strid med samtidigt avgivet yttrande, alltså just på grund av den misstänktes bristande språkliga uttrycksförmåga.
5. Kverulans och ovettigheter.
Kommentarer av detta slag — både i ord och bild — förekom i avse- värd utsträckning tidigare men har minskat mycket i omfattning under senare år. De har ej ansetts böra påverka giltigheten av lämnade god- kännanden och har heller ej överlämnats till åklagarmyndighet för eventuell beivran — ehuru det väl i en del fall starkt kunnat sättas ifråga om icke den misstänktes mentalitet i stället motiverat rättegång vid domstol.
Bil. 6 A. Blankett som används i samband med prövningen
Förfrågan angående strafföreläggande
I anledning av att det ej klart framgår huruvida Ni avsett att godkänna eller bestrida strafföreläggandet med nummer ................ beredes Eder härmed tillfälle att klart precisera att Ni godkänner eller att Ni bestrider föreläggandet.
Edert svar bör lämpligen tecknas på denna skrivelse genom att Ni sätter ett kryss i antingen rutan för godkännande eller rutan för bestridande.
Svarar Ni inte inom fyra dagar från det denna skrivelse korn Er tillhanda, anses Ni ha godkänt strafföreläggandet.
Svar angående strafföreläggande nummer .......................... i] Föreläggandet godkännes beträffande såväl gärningsbeskrivningen
som påföljden. [! Föreläggandet godkännes ej.
(egenhändig namnteckning)
Anledningar till bestridande av strafförelägganden
I syfte att få en allmän uppfattning om på vilka grunder strafföre- lägganden bestrids i förekommande fall, har rikspolisstyrelsens kontroll- sektion närmare granskat samtliga bestridda strafförelägganden som inkom till rikspolisstyrelsen under tiden 12—30 november 1973. Det rörde sig om tillhopa 641 bestridanden (eller godkännanden med reser- vation) vilka fördelade sig enligt följande.
Samtliga brott i hela riket
Anledningar till Parke- Fylleri Övriga Summa bestridande ringsför— brott seelser
Rena bestridanden (utan motivering) 12 18 19 49 Förnekande av gärningen 92 52 145 289 Gärningen ej straffbar 22 6 18 46 lnvändning om straffmätningen 2 _ 22 24 Irrelevanta anmärkningar 42 5 68 115 Strykningar och tillägg i godkännandetexten 9 3 10 22 Betald ordnings-/parkeringsbot 66 3 5 74 Påminnelsehandling ofullständig 2 — _ 2 Invändningar ang. gärningsbeskrivningen 2 _ 10 12 Intagen på anstalt för alkoholmissbrukare _ 3 _ 3 Intagen på fångvårdsanstalt 1 _ — 1 Intagen på ungdomsvårdsskola _ — 2 2 Preskription 2 — 2 Summa 252 90 299 641 188 SOU 1974: 27
Parkeringsförseelser, uppdelade på Stockholm, Göteborg och samt övriga åklagardistrikt
Anledning till Sth Gbg Mlm Övr bestridande
Rena bestridanden 2 4 2 4 Förnekande av gärningen 25 22 5 40 Gärningen ej straffbar 9 7 6
Invändningar angående straffmätning 1 1
Irrelevanta anmärkningar 14 10 2 16 Strykningar och tillägg ' i godkännandetext 7 1 1 Betald p-anmärkning 29 16 7 14
Påminnelsehandling
ofullständig 1 1 Invändningar ang. gärningsbeskrivningen 2 Intagen på alk-anstalt Intagen på fångv-anstalt 1 Intagen på ungdomsvårds- skola Gärningen preskriberad l 1 Summa 89 62 16 85
S:a
12 92 22
42
66
252
Fylleriförseelser, uppdelade på Stockholm, Göteborg och Malmö samt övriga åklagardistrikt
Anledning till Sth Gbg Mlm Övr bestridande
S:a
Rena bestridanden 8 1 9 Förnekande av gärningen 27 11 14 Gärningen ej straffbar 3 2 1 Invändningar angående
straffmätningen
Irrelevanta anmärkningar 4 1 Strykningar och tillägg i godkännandetext Betald ordningsbot Påminnelsehandling ofullständig Invändningar ang. gärningsbeskrivningen Intagen på alk-anstalt 2 1 Intagen på fångv-anstalt Intagen på ungdoms- vårdsskola
WU)
Summa 44 14 — 32
18 52
on»
90
Övriga brott (exkl. fylleri och parkeringsförseelser) uppdelade på Stock- holm, Göteborg och Malmö samt övriga åklagardistrikt
Anledning till Sth Gbg Mlm Övr S:a bestridande
Rena bestridanden 6 3 1 9 19 Förnekande av gärningen 21 14 5 105 145 Gärningen ej straffbar 7 3 1 7 18 Invändningar angående straffmåtnin gen 4 2 1 6 22 Irrelevanta anmärkningar 8 8 2 50 68 Strykningar och tillägg i godkännandetext 1 1 1 7 10 Betald ordningsbot 1 4 5
Påminnelsehandling ofullständig
Invändningar ang. gärningsbeskrivningen 3 1 6 10 Intagen på alk-anstalt Intagen på fångv-anstalt Intagen på ungdoms- vårdsskola 1 1 2 Summa 51 32 11 205 299
Statens offentliga utredningar 1974
Kronologisk förteckning
S”??.N:"
PP.”?
11. 12. 13. 14. 15. 16. 17. 18. 19.
20. 21 .
23. 24. 25. 26. 27.
Orter i regional samverkan. A. Ortsbundna levnadsvillkor. A. Regionala prognoser i planeringens tjänst. A. Ortsbundna produktionskostnader. A. Boken. Litteraturtutredningens huvudbetänkande. U. Förenklad konkurs m.m. Ju. Barn- och ungdomsvård. S. Rättegången i arbetstvister. A. Samhälle och trossamfund. Sammanställning av remissyttranden över betänkanden av 1968 års beredning om stat och kyrka. U. Data och näringspolitik. !. Svensk industri. Delrapport 1. |. Svensk industri. Delrapport 2. |. Svensk Industri. Delrapport 3. |. Svensk industri. Delrapport 4. I. Sänkt pensionsålder m.m. S. Neutral bostadsbeskattning. Fi. Solidarisk bostadspolitik. B. Solidarisk bostadspolitik. Bilagor. B. Högskoleutbildning. Läkarutbildning för sjukskö- terskor. U. Förslag till skatteomlåggning m.m. Fi. Markanvändning och byggande. B. Vattenkraft och miljö. B. Reklam V. information i reklamen. U. Förslag till hamnlag. K. Fri sterilisering. Ju. Motorredskap. K. Mindre brott. Ju.
Statens offentliga utredningar 1974
Systematisk förteckning
Justitiedepartementet Förenklad konkurs m.m. [6] Fri sterilisering. [25] Mindre brott. [27]
Socialdepartementet
Barn- och ungdomsvård. [7] Sänkt pensionsålder m.m. [15]
Kommunikationsdepartementet Förslag till hamnlag. [24] Motorredskap. [26]
Finansdepartementet
Neutral bostadsbeskattning. [16] Förslag till skatteomläggning m.m. [20]
Utbildningsdepartementet
Boken. Litteraturutredningens huvudbetänkande. [5] Samhälle och trossamfund. Sammanställning av re- missyttranden över betänkanden av 1968 års bered- ning om stat och kyrka. [9] Högskoleutblldning. Läkarutbildning för sjuksköter- skor. [19] Reklam V. Information i reklamen. [23]
Arbetsmarknadsdepartementet
Expertgruppen för regional utredningsverksamhet. 1. Orter i regional samverkan. [1] 2. Ortsbundna levnadsvillkor. [2] 3. Regionala prognoser i plane- ringens tjänst. [3] 4. Ortsbundna produktionskostnader. [4] Rättegången i arbetstvister. [8]
Bostadsdepartementet
Boende— och bostadsfinansieringsutredningarna. 1. Solidarisk bostadspolitik. [17] 2. Solidarisk bostads- politik. Bilagor. [18] Markanvändning och byggande. [21] Vattenkraft och miljö. [22]
lndustridepartementet
Data och näringspolitik. [10] industristrukturutredningen. 1. Svensk industri. Del- rapport 1. [11] 2. Svensk industri. Delrapport 2. [12] 3. Svensk industri. Delrapport 3. [13] 4. Svensk in- dustri. Delrapport 4. [14]
Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredni 1 H "'.-= 971. sroc: = zt: LM
lagföring genom straff-
10968 ars . bruttm_als- utredmng
föreläggande
eller domstols-
förhandling
Vidgat utrymme för strafföreläggande Enskilt anspråk genom strafföreläggande Koppling mellan strafföreläggande och domstolsförhandling Enklare regler för domstolsförhandling Utredning om lekmannamedverkan inom åklagarväsendet
Information om rättsutövningen
I dessa punkter sammanfattar brottmålsut— redningen sina förslag i sitt slutbetänkande, Mindre brott. Betänkandet behandlar utredningens andra huvudfråga — frågan hur man lämpligen ska kunna få en effektiv och snabb hand— läggning av sådana mindre brott som idag måste lagföras vid domstol. Utredningen föreslår att de rättsvårdande myndigheternas resurser bör utnyttjas bätt— re och i ökad utsträckning sättas in mot den allvarligare brottsligheten. I fråga om de mindre brotten bör det i de flesta fall vara möjligt att välja en förenklad handlägg— ningsform.