SOU 1965:28

Nytt skattesystem : remissyttranden över Allmänna skatteberedningens betänkande

2. De låga inkomsttagarna (s 71 0 f)

Beredningen redogör här för statistiska cen- tralbyråns undersökning av personer med en nettoinkomst understigande 6000 kronor för ensamstående och 10000 kronor (samman- lagt) för makar. Sammanfattningsvis fram- håller beredningen att undersökningen torde utvisa att endast i ett relativt litet antal fall personer med låg deklarerad inkomst också är hänvisade till att leva uteslutande på den- na inkomst. Samma bedömning har gjorts av socialpolitiska kommittén, som i bil.3 till sitt Betänkande »Ett socialpolitiskt utred- ningsinstitut» även kommenterat nämnda un- dersökning. Denna bedömning synes i viss ut- sträckning ligga bakom beredningens under punkten 1 ovan berörda förslag om skatte- och avgiftsuttag vid låga inkomster.

Socialstyrelsen anser icke att den redovisa- de utredningen från statistiska centralbyrån ger något stöd för en fortsatt beskattning av låga inkomster. Om i visst fall någon grupp låga inkomsttagare skulle besitta sådan dold skattekraft att beskattning annorledes än ge- nom indirekt beskattning vore motiverad trots den låga inkomsten, bör varje sådan grupp behandlas för sig. Styrelsen kommer i det föl- jande att särskilt behandla beskattningen av en av de grupper som kan beräknas innefatta ett ovanligt stort antal individer med dold skattekraft, nämligen gifta kvinnor (se punkt 5). Vad de i utredningen berörda grupperna sjuka och arbetslösa beträffar vill styrelsen framhålla att sjukpenningen respektive dag- hjälpen från arbetslöshetskassorna visserligen är undantagen från skatteplikt men att detta sammanhänger med att förmånerna i båda fallen beräknats särskilt lågt med hänsyn till att de gjorts skattefria. För dessa förmåner bör förmånstagaren alltså beräknas redan ha erlagt skatt.

Om man bortser från de gifta låga in- komsttagama som behandlas i det följande och värnpliktiga — vilka är utan större intres- se i förevarande sammanhang — ävensom från de arbetslösa och de sjuka kommer av ifrågavarande inkomsttagare huvudsakligen att kvarstå studerande, lärlingar samt bu- tiks- och kontorselever. Många och kanske flertalet av dessa torde befinna sig i åldern under 18 år. Flertalet studerande i denna ålder har endast inkomster under ferierna.

Även om de försörjas av föräldrarna torde de knappast kunna anses besitta sådan dold skattekraft som bör beskattas. Den relativt stora låglönegruppen »anställda i husligt ar- bete» kan enligt socialstyrelsens mening trots relativt lågt räknade naturaförmåner —— anses ha så pass svag skattekraft att varu- beskattningen och socialförsäkringsavgifterna bör utgöra tillräcklig skatteprestation från deras sida. Slutligen har ett avsevärt antal låga inkomsttagare befunnits tillhöra gruppen jordbruksarbetare. Denna grupp torde då lantarbetarlönen ligger väsentligt över den av undersökningen uppdragna gränsen huvud- sakligen utgöras av hemmasöner på jordbruk samt av kvinnor som är gifta med jordbru- kare och arbetar i företaget. Styrelsen anser att denna grupp bör beaktas vid företagsbe- skattningen.

Socialstyrelsen föreslår under punkt 6 ne- dan — med hänvisning bl. a. till ovan anförda förhållanden — en höjning av grundavdraget till 6000 kr. även för ensamstående vilket uppenbarligen skulle i enlighet med direk- tiven »minska skatten på mindre lönein- komster och i samband därmed förenkla skatteuppbörden».

3. Socialförsäkringens finansiering (s 113 of)

Beredningens förslag går ut på att kostna- den för folkpensioneringen, sjukvårdsförsäk- ringen samt den s.k. hemmafruförsäkringen skall till omkring hälften finansieras skatte- vägen och till hälften genom arbetsgivare- avgifter som på visst sätt samordnas med av- gifterna till tilläggspensioneringen.

Allvarliga erinringar har från olika håll, bl. a. från socialstyrelsen, riktats mot det nu- varande systemet för finansieringen av fram- för allt folkpensioneringen. Härvid har sär- skilt pekats på den starka regressiva verkan som det låga maximibeloppet för folkpen- sionsavgiften skapat. Socialstyrelsen anser liksom beredningen att det är nödvändigt med en omläggning av systemet för finansie- ring av ifrågavarande avgifter.

I riksdagen har motionsvis framlagts för- slag om en 100-procentig skattefinansiering av folkpensionen. För detta förslag talar bl. a. folkpensionens karaktär av s.k. grundför- mån (se sid. 163). I motsats mot bered- ningen (s. 164) anser socialstyrelsen att grundförmånerna är av sådan natur att de, principiellt sett, borde finansieras genom

direkt beskattning. Folkpensioneringen är emellertid mycket kostnadskrävande och en 100-procentig skattefinansiering skulle med- föra ett synnerligen drygt skatteuttag (s. 159) . Med hänsyn till nödvändigheten att hålla den direkta skatten inom måttliga gränser nödgas man därför söka finansiera en avsevärd del av kostnaderna genom avgifter. En fördel med beredningens förslag är att avgifternas nuvarande regressiva verkan starkt begränsas. Förslaget är också relativt lätt att admi- nistrera.

Beredningen har med åberopande av grundförmånemas karaktär förordat att av- giftsuttaget till dessa förmåner ej skall be- gränsas till att avse endast inkomster av för- värvsarbete utan att det skall omfatta samt- liga inkomster (s. 189).

Genom detta förslag förstärkes avgiftens karaktär av skatt, dock utan att hänsyn på vanligt sätt tages till vederbörandes skatteför- måga. Då samtidigt hälften av försäkrings- kostnaderna skall uttagas skattevägen kan det väl knappast heller undvikas att detta förslag i viss utsträckning kommer att med- föra en dubbelbeskattning. Styrelsen vill ifrå- gasätta om icke den nya avgiften bör liksom avgiften till tilläggspensioneringen begränsas till att avse endast inkomster av förvärvs- arbete.

4. Familjebeskattningen (s 269 0 f)

De grundläggande frågorna i avseende å familjebeskattningen är dels frågan om sär- beskattning eller sambeskattning (punkt 5), dels relationen mellan grundavdragen (punkt 6) och dels frågan om stödet till barnfamil- jerna (punkt 8). Av dessa är, som framhål- lits i direktiven, stödet till barnfamiljerna den centralaste och betydelsefullaste frågan.

5. Särbeskattning eller sambeskattning (s 270 0 f)

Beredningen har i fråga om beskattningen av gifta bibehållit sambeskattningssystemet med (delvis) sammanlagd inkomst, dubbla grund- avdrag, särskilda skatteskalor och förvärvs- avdrag. Såväl enligt beredningens förslag som enligt gällande lagstiftning blir beskattningen i regel väsentligt lindrigare för gifta — med och utan barn —- än för ensamstående. Be- redningen har till stöd för detta ställningsta- gande åberopat en rad argument som social- styrelsen icke funnit övertygande. Styrelsen

finner endast anledning att ingå på bemötan- de av den motivering som grundas på för- sörjningssynpunkten. Denna bygger på för- utsättningen att mannen, såsom den i regel huvudsakliga försörjaren i familjen, med hän- syn till sin försörjningsbörda icke har samma skattekraft som andra. Häremot kan anföras följande.

Det är uppenbart att den som påtager sig försörjningsplikter därigenom får lägre skatte- kraft än den som är fri från dylika plikter. Därmed är emellertid icke sagt att han där- för skall åtnjuta förmåner i beskattningshän- seende. Många människor har mycket mer tvingande försörjningsplikter än äkta makar mot varandra. I intet fall utom beträffande äkta makar beaktas emellertid sådan försörj- ningsbörda i skattelagstiftningen. Endast om skatteförmågan på grund av i lagstiftningen särskilt angivna skäl varit väsentligt nedsatt beaktas — individuellt — nedsättningen i för- sörjningsförmågan. Det är sålunda icke för- sörjningen såsom sådan utan försörjningen i äktenskapet som premieras. Socialstyrelsen håller före att fördelningen makar emellan av kostnaderna för bådas försörjning bör vara vederbörandes ensak. Styrelsen anser därför att premiering genom beskattningsreglerna av barnlösa äktenskap är i princip oriktig.

I vissa fall kan sambeskattningen medföra att makarna får högre sammanlagd skatt än om de varit ensamstående. Härvid bygger man på att det gemensamma hushållet ska- par större skattekraft. Enligt styrelsens me- ning är även denna ekonomiska följdverkan av äktenskapet omotiverad. En sådan diskri- minering har närmast karaktären av en straff- skatt på äktenskapet.

Enligt vad som framgår av det anförda anser styrelsen att premiering av äktenskapet genom beskattningsregler endast bör ske i fråga om barnfamiljerna.

Särbeskattning av makar bör åtminstone såtillvida genomföras konsekvent som att var- dera maken bör äga rätt till ett grundavdrag i den mån han eller hon har inkomster men att endast ett avdrag får utnyttjas av varje make. Vidare kan man enligt styrelsens me- ning möjligen tänka sig att bibehålla särskil- da skatteskalor och förvärvsavdrag, men i så fall endast för barnfamiljer. Om man helt avstår från särskilda skatteskalor och för- värvsavdrag måste en motsvarande förstärk- ning på andra vägar tillföras barnfamiljerna. — Beskattningen av de 5. k. ofullständiga fa-

miljerna (ensamstående moder eller fader med barn) avhandlas i det följande.

Frågan huruvida speciella beskattningsreg- ler kräves för äktenskap, där endera parten är jordbrukare, rörelseidkare eller fastighets- ägare och den andra arbetar i rörelsen, fal- ler enligt styrelsens mening utanför den egent- liga familjebeskattningens område.

6. Relationen mellan grundavdragen (s 296 0 f) Beredningen åberopar i detta sammanhang (s. 297) sin under punkten 2 i detta utlå- tande refererade — optimistiska bedömning av skatteförmågan hos de låga inkomsttagar- na. Man synes inte ha ansett det vara erfor- derligt med någon mer genomgripande änd- ring av beskattningsreglema för denna grupp. Beredningen föreslår att grundavdragen år 1970 skall uppgå till 6 000 kr. för gifta och 3 000 kr. för ensamstående.

Socialstyrelsen vill här hänvisa till vad sty- relsen anfört under punkterna 1 och 2 ovan rörande de låga inkomsttagarna, ävensom till vad som i betänkandet anförts på sidorna 237—239 rörande skattefritt minimum. Med gällande låga grundavdrag ä 2 250 kr. för en- samstående förekommer det i vart fall i Stockholm icke sällan att låga inkomsttagare nödgas söka socialhjälp för att betala skatten. Om man önskar undvika dylika situationer och i huvudsak eliminera behovet av särskilt avdrag vid beskattningen och även minska antalet exekutiva åtgärder, måste man enligt socialstyrelsens mening räkna med ett skatte- fritt belopp av 6000 kr. även för ensamstå- ende. Samma belopp skulle då gälla för gifta vilka, om Särbeskattning infördes, var för sig skulle betraktas som ensamstående och alltså icke få utnyttja dubbelt avdrag med mindre båda hade inkomst.

Måhända kan man också tänka sig andra vägar för att tillgodose behovet av att skydda de låga inkomsttagama, exempelvis ett högre avdrag för dem än för större inkomsttagare, med en successiv avtrappning. Beredningens förslag kan enligt styrelsens mening icke god- tagas.

7. Mervärdeskatten (s 366 0 f)

Beredningens förslag rörande mervärdeskat- ten föranleder ingen annan socialstyrelsens erinran än att — som i annat sammanhang framhållits den föreslagna höjningen med

omkring 50 % av den allmänna varuskatten med särskild tyngd drabbar de låga inkomst— tagarna samt barnfamiljerna.

8. Ökat stöd till barnfamiljerna

(Skatteberedningens betänkande s. 316 0. f.

samt familjeberedningens betänkande) I det föregående har socialstyrelsen hävdat att fördelningen makar emellan av kostnader- na för bådas försörjning bör anses vara ve- derbörandes ensak. I fråga om försörjningen av barnen däremot har det sedan länge här i landet ansetts självklart att samhället skall biträda föräldrarna med kostnaderna härför. Det torde också numera råda enighet om att det statliga stödet till barnens vård och upp- fostran bör förstärkas. Detta har också un- clerstrukits av beredningen i förevarande be- tänkande liksom i direktiven för beredningen och nu senast av familjeberedningen som i sitt betänkande >>ökat stöd till barnfamiljer» ingående behandlat denna fråga. Styrelsen vill särskilt hänvisa till vad som i sistnämnda betänkande anförts rörande barnfamiljernas ekonomiska situation (kap. 2) där olika ut- redningar rörande barnkostnaderna redovi- sats.

Sedan länge har man i socialhjälpsstatisti- ken och i särskilda utredningar kunnat kon- statera att med varje nytt barn i en familj ökade svårigheter uppstår att hålla en rimlig konsumtionsstandard. Familjeberedningen anser liksom skatteberedningen att det grund- läggande barnstödet även i fortsättningen bör vara lika för alla barn och utgå i form av allmänna barnbidrag. Vad angår utrymmet för en förstärkning av barnbidraget har fa— miljeberedningen hänvisat till statsmakternas ställningstagande till skatteberedningens för- slag. Skatteberedningen har föreslagit att barnbidragen i det nya systemet är 1970 skall utgå med 1 200 kr. per barn. Härvid har be- redningen utgått från det utrymme som vid genomförande av skatteberedningens förslag i övrigt skulle stå öppet för ifrågavarande än- damål. Socialstyrelsen kan biträda detta för- slag. Vid det slutliga fastställandet av barn- bidragsbeloppet bör dock beaktas de i det följande berörda förslagen från familjebe- redningen.

Studiestödet för studerande vid flertalet undervisningsanstalter som direkt bygger på grundskolan samt vid kvarstående realskolor etc. har hittills utrnätts med hänsynstagande till barnbidragets belopp. Detta bör beaktas

vid den ovan föreslagna höjningen av barn- bidraget.

Barnbidraget är avsett som kompensation för viss del av barnens konsumtion. Beträf- fande kostnaderna för själva vården av bar- nen i späd ålder utgår däremot för närvaran- de ingen annan kompensation än den som be— löper på det allmännas kostnader för barn- institutioner, främst daghem. Familjebered- ningen, vilkens uppdrag grundats på riks- dagsskrivelser vid 1962 och 1963 års riksda- gar, har emellertid behandlat och principiellt tillstyrkt ett bidrag (vårdbidrag) speciellt till vårdkostnaden under de första åren av bar- nens uppväxttid. Bidraget skulle utgå obe- roende av om barnets båda föräldrar är för- värvsarbetande eller icke. Beredningen har lämnat beloppet öppet men nämnt siffran 2 500—3 000 kr. per år, vilket skulle medföra en kostnad av 275—330 milj. kr. per årskull.

Socialstyrelsen har tillstyrkt familjebered- ningens förslag om vårdbidrag och uttalat sig för att bidraget får utgå under minst de tre första levnadsåren.

Familjeberedningen har vidare förordat ett speciellt stöd till familjer med 3 eller flera barn, benämnt familjetillägg. Stödet är av- sett att utjämna standardskillnaden mellan familjer med olika barnantal. Familjebered- ningen har icke nämnt vilka belopp som här skulle ifrågakomma men har räknat med att bidraget skulle samordnas med familjebo- stadsbidragen. Socialstyrelsen har i princip biträtt även detta förslag.

En familjegrupp som särskilt måste beak— tas om de dubbla ortsavdragen, de speciella skatteskaloma och förvärvsavdragen försvin- ner är de s.k. ofullständiga familjerna. So- cialstyrelsen har här förutsatt att om så sker det direkta barnstödet — i dess olika former skall höjas så att dels full kompensation därigenom erhålles för bortfallet av nämnda förmåner och dels även en förstärkning av stödet till barnfamiljerna över huvudtaget kommer till stånd. I alldeles särskild grad är detta nödvändigt beträffande de ofullständiga familjerna, där familjens existens oftast helt hänger på den ensamme försörjarens för- värvsarbete.

Det bör i detta sammanhang understrykas att den föreslagna 50-procentiga höjningen av varuskatten med särskild tyngd drabbar barnfamiljerna. Vid prövningen av beloppen för de olika stödformerna för barnfamiljerna och främst barnbidraget måste detta hållas i minne.

Vad som anförts i detta utlåtande ger vid handen att vissa kompletterande utredningar måste företagas innan ett samlat ställnings- tagande kan ske till samhällets stöd till barn- familjerna. För närvarande utgår detta stöd främst i form av förmåner till makar i den direkta beskattningen samt i form av barnbi- drag och familjebostadsbidrag. Först sedan de ovan berörda kompletterande utredningar- na rörande utformningen av vårdbidraget och familjetillägget slutförts och sedan slutlig ställning tagits till frågan om äktenskapsbe- skattningens utformning kan man bedöma i vilka former familjestödet skall utgå och vil- ket utrymme som må stå till buds för detta stöd. Socialstyrelsen anser det vara viktigt att man vid den genomgripande revision av skatteväsendet, som nu förestår och som mås- te beräknas bli till sina huvuddrag bestående under åtskilliga decennier framåt, också tar ställning till de huvudformer under vilka stö- det till barnfamiljerna skall utgå. Styrelsen vill hemställa att skattetekniska beräkningar verkställes rörande den av styrelsen förordade utformningen av beskattningen och dess verk- ningar på olika grupper skattebetalare. Trots de utomordentligt ingående undersökningar som redovisas i skatteberedningens betänkan- de torde man icke av dem kunna utläsa hur skattebördorna skulle fördela sig om skatte- systemet utformades efter de principer som socialstyrelsen ovan förordat.

Sammanfattningsvis vill socialstyrelsen framhålla att de principer för beskattningen

som styrelsen i det föregående förordat skul— le, om de skattetekniskt och statsfinansiellt visar sig vara genomförbara, medföra stora fördelar, som de av skatteberedningen fram- lagda förslagen saknar. De gifta kvinnornas ställning skulle i vidsträckt mån bli opåver- kad av skattereglerna. De skulle i allt väsent- ligt bli jämställda med övriga skattebetalare. Deras möjligheter att ta förvärvsarbete skulle komma att bli helt oavhängigt av skattereg- lerna. De skulle kunna räkna med att om de tar ett arbete ersättningen härför upp till 6 000 kr. blir skattefri, vilket betyder att för många halvtidsarbetande kvinnor arbetsför- tjänsten blir skattefri. Barnförmånerna skulle bli lätta att överblicka och skulle skapa full valfrihet mellan hemarbete och förvärvsar- bete. Man torde därvid kunna räkna med ett mycket väsentligt ökat utbud av kvinnlig arbetskraft på arbetsmarknaden. Det är av alla förutsatt att stödet till barnfamiljerna skall utökas jämfört med nu. Utrymme här- för måste också beredas. Slutligen må fram- hållas att den socialt olämpliga beskattning- en av de låga inkomsttagarna skulle försvin- na, vilket även torde medföra en väsentlig lättnad för de sociala och exekutiva myndig- heterna.

I detta ärendes handläggning har deltagit generaldirektör Bexelius, generaldirektörens ställföreträdare byråchef Rosén, tf byråchef Sturkell, föredragande, byråchef Andersson, tf byråcheferna Hasselrot och Nordström samt byrådirektör Nordfors. Ärendet har be- retts av byrådirektör Höjer. Stockholm den 26 november 1964.

Ernst Bexelius Carl E. Sturkell

Försäkringsdomstolen

(yttrandet begränsat till socialförsäkringens finansiering)

Enligt förslaget skall grundsjukpenning till hemmafruar och grundsjukpenning till för- värvsarbetande finansieras på olika sätt. Hem- mafruarnas försäkring skall sålunda finansie- ras bland annat genom arbetsgivaravgifter, medan sådana avgifter icke skall uttagas för de anställdas grundsjukpenningförsäkring. Genom den föreslagna ordningen kommer så- lunda arbetsgivarna att åläggas utgiva av-

gifter för sjukpenningförmåner till personer som ej är anställda hos dem hemma- fruarna — medan de som är i deras tjänst själva får betala motsvarande avgifter. Vi- dare medför förslaget i denna del olägen- heter ur tillämpningssynpunkt. En hemma- fru, som tar anställning och får en sådan in- komst att hon på grund därav blir berättigad till sjukpenning enligt sjukpenningklass nr 2

(sjukpenningen blir då ej högre än grund- sjukpenningen), skall anmäla detta förhål- lande till försäkringskassan, som skall placera henne i klass nr 2 och påföra henne avgift därför. Förslaget kan medföra att det kom- mer att ligga i hennes intresse att icke göra sådan anmälan, eftersom denna saknar be- tydelse för förmånens storlek men medför att avgift påföres henne. Man kan därför be— fara, att anmälan om arbetsinkomst i många fall kommer att underlåtas, fastän sådan rät- teligen bör ske. För försäkringskassorna kom- mer detta att medföra svårigheter vid full- görande av deras skyldighet att övervaka att envar är placerad i rätt sjukpenningklass och ofta föranleda särskilda utredningar. Detta torde i sin tur komma att medföra en hel del besvär för allmänheten. De här nämnda olä- genheterna skulle undanröjas om all grund- sjukpenningförsäkring — alltså även den för hemmafruarna — liksom nu finansierades med egenavgifter samt statsbidrag. Det skulle då bli i princip likgiltigt ur såväl förmåns- som avgiftssynpunkt om vederbörande pla- cerades i klass nr 1 eller klass nr 2. Ett bi- behållande av nuvarande finansieringsregler på denna punkt skulle också innebära lagtek- niska förenklingar jämfört med förslaget.

Om man emellertid såsom skattebered- ningen föreslagit till grundförmåner hänför hemmafruarnas grundsjukpenning och mo- derskapspenning, synes även övriga kvinnor tillkommande moderskapspenning böra räk- nas till grundförmånerna. Moderskapspen- ning utgår till alla försäkrade barnaföderskor oberoende av deras inkomstförhållanden. Förmånen tillkommer sålunda även kvinna, som inte är sjukpenningförsäkrad. Enligt be- redningens förslag kommer moderskapspen- ning till en ogift, icke förvärvsarbetande kvin- na att finansieras på ett sätt, om hon föder ett första barn (hon blir icke försäkrad som hemmafru förrän vid månadsskiftet närmast efter nedkomsten), och i regel på ett annat sätt, om hon sedan får ytterligare ett barn (hon är då hemmafruförsäkrad vid ned- komsten, om hon stadigvarande sammanbor med det första barnet och detta ej fyllt 16 år).

För närvarande utgår alla arbetsgivaravgif— ter och de försäkrades avgifter till folkpen- sioneringen och tilläggspensioneringen efter samma grunder i hela riket. Storleken av för- säkrads avgift till sjukförsäkringen är där- emot beroende av den försäkrades kassatill- hörighet, dvs. i regel av hans mantalsskriv— ningsort. Avgiften påverkas sålunda av såda-

na omständigheter som sjukligheten inom ve- derbörande kassas område, kassans ekono— miska ställning, kassans skötsel och speciella geografiska förhållanden (reslängder m. m.). Enligt skatteberedningens förslag kommer av- giftsdifferentieringen efter kassatillhörighet att upphöra i fråga om all sjukvårdsersätt- ning och sådan grundsjukpenning jämte barntillägg och moderskapspenning, som till- kommer hemmafruförsäkrad. Endast sjuk- penningavgiftema skall sålunda i fortsätt- ningen vara differentierade efter kassatillhö- righet. Det kan diskuteras, om det finnes något bärande skäl att i förevarande hänse- ende särställa dessa avgifter.

Beredningen har berört de svårigheter, som nu är förknippade med att bestämma av- giftsunderlaget inom tilläggspensioneringen. Med flera exempel har beredningen belyst den bristande korrespondens, som kan upp- komma främst vid korttids- och deltidsan- ställningar mellan underlaget för bestäm- mande av pensionsgrundande inkomst och underlaget för beräkning av avgifter. Även om vissa av dessa exempel torde vara föga realistiskt valda (särskilt nr 3 å sid. 172), är det uppenbart att det med nuvarande regler ofta föreligger bristande kongruens mellan underlagen för avgifter respektive förmåner. Om man anser att kongruens bör eftersträ- vas, finns alltså fog för ändringar i nuvaran— de bestämmelser.

Svårigheterna att beräkna avgiftsunderlag inom tilläggspensioneringen är med nu gäl- lande bestämmelser betydande. För att be- stämma det 5. k. basbeloppsavdraget samt det övre gränsbeloppet avfordras sålunda för när- varande arbetsgivarna uppgift om genom- snittlig årsarbetstid och om faktiskt arbetad tid. Domstolen vill utifrån sina erfarenheter understryka att lagstadgandets avfattning ofta givit arbetsgivaren en felaktig uppfattning om dess innebörd. Detta har kommit till ut- tryck i felaktiga uppgifter från arbetsgivaren, vilket lett till svårigheter för försäkringsor- ganen i rättstillämpningen. Även om erfor- derlig klarhet hos arbetsgivaren skulle kunna skapas beträffande innebörden av uttrycket >>full arbetstid», kommer att kvarstå den av beredningen påtalade olägenheten ifråga om kontrollen av arbetsgivarnas uppgifter om den totala faktiska arbetstiden. Det bör också framhållas att arbetsgivarna ofta icke har möjlighet att annat än efter mer eller mindre godtyckliga schabloner beräkna den faktiska arbetstiden. Exempel på sistnämnda förhål- lande utgör de s.k. okontrollerade arbetsta-

garna, såsom skogsarbetare, handelsresande och hemarbetare. Mot denna bakgrund är förbättringar i nuvarande bestämmelser på- kallade.

Det i betänkandet framlagda förslaget att slopa basbeloppsavdraget vid avgiftsunderla- gets bestämmande undanröjer de svårigheter som enligt vad som ovan anförts är förknip- pade med bottenavdraget. Förslaget är ägnat att åstadkomma en bättre korrespondens mel- lan underlagen för avgifter respektive för- måner, att göra tillämpningen av avgiftsreg- lerna enklare och mer tillfredsställande och att undanröja missförstånd med därav föl- jande onödiga överklaganden.

Enligt förslaget torde någon ändring i vad nu gäller om bestämmandet av de övre gräns- beloppen (71/2 gånger basbeloppet inom tilläggspensioneringen och 22 000 kronor inom sjukförsäkringen) icke avses. Det kom- mer sålunda alltjämt att i många fall bli nödvändigt att fastställa både vad som skall menas med full arbetstid och vad som utgör faktiskt arbetad tid. Detta måste ske till ex- empel för högavlönad arbetskraft, som är an- ställd på deltid eller som byter anställning under året.

Ur tillämpningssynpunkt är otvivelaktigt ändrade regler om fastställande av de övre gränsbeloppen önskvärda. Domstolen är med- veten om svårigheterna att åstadkomma en enklare och mera rättvis ordning än den nu- varande. En översyn jämväl av nu ifrågava- rande regler hade emellertid varit befogad.

Beredningen har icke behandlat frågan om finansieringen av yrkesskadeförsäkringen med hänsyn till att utredning pågår rörande den- na försäkrings framtida ställning inom social- försäkringssystemet. Det må emellertid fram- hållas, att enligt nuvarande regler skall i av- giftsunderlaget för sjukförsäkringen i prin- cip inräknas lön till sådana arbetstagare, som är obligatoriskt försäkrade enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. Detta medför att i regel ett och samma avgiftsunderlag kan fast- ställas för sjuk- och yrkesskadeförsäkringar- na. Beredningens förslag torde i vart fall un- der en övergångstid medföra att skilda av— giftsunderlag måste fastställas dels för för- säkringen för tilläggspension, folkpension och den del av sjukförsäkringen, som avser sjuk- vårdsersättning samt grundsjukpenning till hemmafruar, dels för sjukförsäkringen i vad den avser anställdas tilläggssjukpenning, dels ock för yrkesskadeförsäkringen. Att detta måste medföra svårigheter för arbetsgivarna och berörda myndigheter synes uppenbart. Domstolen vill därför framhålla att ett ge-

nomförande helt eller delvis av beredningens förslag inte bör hindra att frågan om social- försäkringens finansiering ägnas fortsatt upp- märksamhet.

I anslutning till det av beredningen fram- lagda förslaget till ändrad lydelse av lagen om allmän försäkring (AFL) vill domstolen framhålla följande:

19 kap.

25

Som ovan framhållits leder förslaget till att det alltjämt i många fall blir nödvändigt att fastställa vad som utgör full arbetstid och faktiskt arbetad tid för att bestämma avgifts- underlagens övre gräns. Förslaget upptar icke i detta hänseende någon motsvarighet till de regler om årsarbetare, som nu återfinnes i 19 kap. 1 5 tredje stycket AFL. Sådana regler synes böra komplettera den föreslagna lag- texten.

35

I andra stycket har upptagits stadganden, motsvarande dem som för närvarande åter- finnes i 19 kap. 2 & AFL och 2 5 lagen om finansiering av folkpensioneringen rörande avgiftsbefrielse i fråga om sjukvårdsförsäk- ringen och folkpensioneringen för den som åtnjuter förtidspension eller ålderspension enligt AFL. Såvitt angår förtidspensionsfal- len och de normala ålderspensionsfallen kan detta sägas stå i överensstämmelse med för- säkringsmässiga principer. Men när det gäller dem som uttagit ålderspensionen i förtid, allt- så före 67 års ålder, något som den försäk- rade ju själv bestämmer, kan det ifrågasät- tas om det är motiverat med avgiftsbefrielse. En sådan befrielse ger nämligen dem som tar ut sin ålderspension i förtid en extra favör, eftersom hänsyn icke tagits till av— giftsbefrielse vid fastställande av den reduk- tion av pensionen som föranledes av det för- tida uttaget.

Rörande lagtextförslaget i 19 kap. kan slutligen helt allmänt anmärkas, att man kla- rare och mera konsekvent borde ha angivit hur de medel som härflyter ur olika inkomst- källor skall användas och vart de skall föras.

Vid handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad president, le- damöterna Broberg, Malm, Lundberg, Wil- deman, Petri, Forstadius, Kärnek, Elofs, Kuy- lenstierna och Nybom. Stockholm den 30 ok— tober 1964.

Liss Granqvist

Försäkringsrådet

Beredningen har i sitt förslag behandlat frå- gan om fördelning av skattebördan mellan direkta och indirekta skatter. I förslaget in— går även frågan om i vad mån socialförsäk— ringens finansiering skall ske genom avgifter från den enskilde eller, därest anställnings- förhållande föreligger, från arbetsgivaren. Beredningen har emellertid framhållit, att yrkesskadeförsäkringen lämnats utanför dess överväganden. De av beredningen behandla- de principfrågorna berör sålunda ej rådets verksamhetsområde, som huvudsakligen om- fattar tillämpningen av yrkesskadeförsäk-

ringslagen. På grund av denna omständighet och personalbrist, i huvudsak beroende på försäkringsrådets förestående avveckling, har försäkringsrådet icke ansett sig böra ingå på nämnda frågor.

I ärendets handläggning har deltagit, för- utom undertecknad Blomqvist, försäkrings- råden Lundberg, Åkerström, Linde samt le— damöterna Jarre, Unge, Ahlgren och Sved- berg. Stockholm den 1 oktober 1964-.

Göte Blomqvist Carin Cassel

Riksförsäkringsverket

Allmänna synpunkter

I samband med sina överväganden röran- de vissa nya principer för beskattningen har allmänna skatteberedningen även prövat frå- gan om socialförsäkringens finansiering. Riks- försäkringsverket begränsar sitt remissyttran- de till att avse beredningens förslag i sist— nämnda avseende.

Förutom den allmänna försäkringen, som omfattar folk- och tilläggspensioneringen samt sjukförsäkring, brukar såsom särskilda socialförsäkringsgrenar räknas arbetslöshets— försäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Riksförsäkringsverket är ense med beredning- en om att finansieringen av arbetslöshetsför- säkringen, som ej är obligatorisk utan bygger på frivillig anslutning till arbetslöshetskassor, inte bör omprövas i förevarande samman— hang. Annorlunda förhåller det sig med yr- kesskadeförsäkringen, som i likhet med de allmänna försäkringsgrenarna är obligato- risk och som innehåller moment av både sjuk- och pensionsförsäkring. Yrkesskadeför- säkringen finansieras nu genom arbetsgivar- avgifter, vilka till stor del debiteras och upp- bäres tillsammans med arbetsgivarnas avgif- ter till sjukförsäkringen och tilläggspensione- ringen. Finansieringen av denna försäkrings- gren har därför ett intimt samband med de

av beredningen behandlade frågorna om er- sättningsnivå och underlag för uttag av avgif- ter till den allmänna försäkringen. Givet är att avgifterna till yrkesskadeförsäkringen bör kunna anpassas till och ingå i de större av- giftssystemen för socialförsäkringsändamål. Därför är det att beklaga att yrkesskadeför— säkringens finansiering inte nu kunnat upp- tagas till behandling på grund av att särskild utredning pågår rörande försäkringens fram- tida utformning. Verket vill understryka önskvärdheten av att den sistnämnda utred- ningen bedrives på sådant sätt att dess arbets- resultat åtminstone i sina huvuddrag finns tillgängliga när slutlig ställning skall tas till beredningens förslag.

Efter att ha övervägt men avvisat tanken på en fullständig skattefinansiering av de so- cialförsäkringsförmåner som omfattas av för- slaget förordar beredningen ett avgiftssystem, där avgifterna avses skola täcka inemot hälf- ten av kostnaderna. Riksförsäkringsverket in- går inte på något bedömande av denna av- vägningsfråga.

Den ökade avgiftsfinansieringen innebär för de anställdas del att arbetsgivaravgifter skall erläggas i betydligt större utsträckning än för närvarande är fallet. De självständiga företagarna skall erlägga i princip motsva- rande egenavgifter. Systemet med arbetsgi-

varavgifter för de anställda torde i praktiken vara ofrånkomligt. Riksförsäkringsverket vill emellertid erinra om att en ökning av egen- avgifterna för de självständiga företagarna kan komma att för socialförsäkringens del ak- tualisera frågor som sammanhänger med de inom försäkringen gällande särskilda bestäm- melserna för dessa försäkrade, t. ex. rätten att utträda ur försäkringen i fråga om vissa för- måner.

Riksförsäkringsverket, som bl. a. har till uppgift att bevaka alla möjligheter till för- enkling av socialförsäkringens administration, kommer i det följande att granska förslaget huvudsakligen från denna synpunkt.

Förslagets omfattning

Beredningen erinrar om att folk- och till- läggspensioneringen samt sjukförsäkringen från och med år 1963 regleras genom före- skrifter i lagen om allmän försäkring och där- till anslutande författningar. Tillkomsten av denna lagstiftning innebar ett avgörande steg mot en sammangjutning av socialförsäkring- ens ersättningar till ett enhetligt system. Därigenom har, framhåller beredningen, ska- pats särskilda förutsättningar för att på den allmänna försäkringens område få till stånd klarare och mera överskådliga finansierings- regler än de nu gällande. Till grund för sina överväganden om ett enhetligt finansierings- system lägger beredningen huvudprinciperna för tilläggspensioneringens finansiering. Den utförliga motivering för detta ståndpunktsta- gande som betänkandet innehåller finner riks— försäkringsverket övertygande.

Beredningens med angivna målsättning be- drivna omprövning av folkpensioneringens fi- nansiering har lett fram till något så när likformiga finansieringsregler på pensione- ringsområdet, vilket är att hälsa med till- fredsställelse.

I vad angår sjukförsäkringen har en sådan förenkling däremot inte uppnåtts, beroende på att beredningen i fråga om denna för- säkringsgren begränsat sin omprövning till finansieringen av försäkringens grundförmå- ner, varmed beredningen avser sjukvårdser- sättningar samt ersättningar enligt den s.k. hemmafruförsäkringen, nämligen grundsjuk- penning, barntillägg och moderskapspenning till hemmafruar och vissa andra icke för- värvsarbetande kvinnor. Förslaget omfattar sålunda inte de förvärvsarbetandes försäkring för grundsjukpenning, tilläggssjukpenning, barntillägg och moderskapspenning. Med be-

redningens allmänna målsättning skulle en omläggning av finansieringssystemet för des- sa förmåner närmast innebära att de anställ- das egenavgifter slopades och att arbetsgi- varavgifterna till sjukförsäkringen höjdes i motsvarande mån. Beredningen anför att en sådan omläggning skulle skapa förutsättning- ar för synnerligen enkla och enhetliga linjer på finansieringsområdet och att ett för hela socialförsäkringen enhetligt avgiftsunderlag därvid skulle kunna ifrågakomma. Ett ge- nomförande framdeles av en definitiv käll- skatt utan efterföljande taxering för vissa grupper av arbetstagare kunde vidare inne- bära ytterligare motiv för strävanden i denna riktning.

Såsom skäl för att förslag till ändrade fi- nansieringsregler för de förvärvsarbetandes sjukpenningförsäkring inte framlagts, trots de administrativa fördelar som därigenom en- ligt beredningens mening skulle kunna vin- nas, anger beredningen frågans kostnadsmäs- siga bakgrund samt dess nära samband med sjukpenningskalans utformning och uppbygg- nad. Härtill kommer, anför beredningen, att frågan om socialförsäkringsförmånernas be- skattning — en fråga som beredningen ej in— gått på i förevarande sammanhang — kan komma att beröras vid en närmare pröv- ning av sjukpenningförsäkringens utformning. Vad särskilt angår sambandet med sjukpen- ningskalan framhålles, att en vidgning av försäkringens avgiftsunderlag eventuellt kun— de anses böra medföra en ändring och ut- byggnad av hela skalan. De överväganden och ställningstaganden som kan föranledas härav har emellertid legat utanför beredning- ens uppdrag och torde förutsätta särskilda undersökningar.

Med hänsyn till frågans vikt får riksför- säkringsverket i anslutning till dessa bered— ningens uttalanden rörande sjukförsäkringen bestämt påyrka, att de av beredningen berör- da spörsmålen snarast möjligt blir föremål för särskild utredning. Riksförsäkringsverket vill i samband härmed även framhålla, att vissa skäl talar för en enhetlig finansiering av å ena sidan hemmafruförsäkringens grund- sjukpenning, bamtillägg och moderskaps- penning och å andra sidan motsvarande för- måner för förvärvsarbetande. Som exempel härpå må nämnas att beredningens förslag, enligt vilket olika finansieringsregler skall gälla i dessa avseenden, medför den konse- kvensen att en från sjukförsäkringsavgift be- friad hemmafru, som åtar sig en fortlöpande mindre arbetsuppgift, kan komma att påfö-

ras en betydande sådan avgift även om arbe- tet är förenat med så ringa ersättning, att hon vid sjukdom inte får högre sjukpenning än hon förut fick i sin egenskap av hemmafru.

Som beredningen antytt bör en utredning om förutsättningarna för en utvidgad finan- sieringsreform innefatta en omprövning av sjukpenningskalans konstruktion och om- fång. Därvid bör även övervägas vilka åt- gärder som bör vidtagas för att förhindra att ett beslut om avsevärd förskjutning från direkt till indirekt beskattning medför för- sämrad kompensation för inkomstbortfall vid sjukdom.

Avgiftspliktiga inkomster

Rätt till tilläggspension och i konsekvens därmed avgiftsskyldighet till tilläggspensions- försäkringen grundas på inkomst av anställ- ning och annat förvärvsarbete. Den pensions- grundande inkomsten beräknas som regel på den försäkrades taxering till statlig inkomst- skatt i vad denna avser inkomster av för- värvsarbete. Folkpensionsavgift och egenav- gift till sjukvårdsförsäkringen uttas däremot på grundval av hela den taxerade inkomsten intill visst maximum, således även på inkomst av kapital, inkomst av utarrenderad jord- bruksfastighet, inkomst av annan fastighet, pensionsförmåner av olika slag, livräntor m.m.

Rätten att komma i åtnjutande av social- försäkringens grundförmåner, vilka utgår ef- ter generella regler och med enhetliga belopp till alla medborgare, är inte såsom rätten till tilläggsförmånerna beroende av att inkomst av förvärvsarbete av viss storlek skall före- ligga eller ha förelegat. Med hänsyn härtill skulle det enligt beredningen ej te sig till- fredsställande om inkomsttagare, vilkas in- komst härrör ur exempelvis kapital eller an- nan fastighet, skulle _ oaktat vederbörande är berättigad att när förutsättningar därför föreligger åtnjuta socialförsäkringsförmåner- na — vara befriade från de relativt höga av- gifter som beredningens förslag innebär. Be- redningen förordar därför att avgiftsuttaget till socialförsäkringens grundförmåner ej be- gränsas till att avse inkomster av förvärvs— arbete utan får omfatta alla slag av inkoms- ter. När såväl inkomst av anställning som annan inkomst föreligger, skall enligt försla- get grundförsäkringsavgiften utgöra skillna- den mellan å ena sidan det belopp, vartill avgiften skulle ha uppgått vid beräkning av

densamma å den försäkrades sammanräk- nade nettoinkomst enligt taxeringen, och å andra sidan en på motsvarande sätt beräk- nad avgift avseende endast den inkomst för vilken arbetsgivaravgift skall beräknas.

Detta sätt att i fall av s.k. blandad in- komst fastställa grundförsäkringsavgifterna är uppenbarligen ägnat att tynga förvaltnings- arbetet. Även inom tilläggspensioneringen fö- rekommer fall av blandad inkomst men i jämförelsevis ringa omfattning, beroende på att avgifter där inte erlägges på alla slags inkomster utan endast på inkomst av för- värvsarbete. Ur administrativ synpunkt vore det därför en fördel om det föreslagna av- giftsuttaget till grundförsäkringsförmånema begränsades på motsvarande sätt. Den minsk- ning av avgiftsintäkterna som härigenom skulle inträda bleve jämförelsevis obetydlig och torde kunna för år 1970 uppskattas till mindre än 0,5 procent av den avgiftssumma som enligt beredningens förslag skulle infly- ta i arbetsgivar- och egenavgifter för grund- försäkringsändamål. Riksförsäkringsverket vill framhålla att ett på angivna sätt begränsat avgiftsuttag skulle accentuera de uttagna be- loppens karaktär av försäkringsavgifter. Så- vitt avser grundförsäkringsavgiften innebär beredningens förslag reellt att en ny regressiv »skatt» på andra inkomster än anställnings- inkomster införes såsom delvis ersättning för bl. a. den nuvarande folkpensionsavgiften.

I samband med att underlaget för grund- försäkringsavgiften utsträcks till att omfatta nettoinkomsterna från den försäkrades samt- liga förvärvskällor, föreslår beredningen när- mast av tekniska skäl det avsteget från vad som gäller i fråga om beräkning av tilläggs- pensionsavgift, att underskott å en förvärvs- källa skall få avdras mot överskott inom en annan förvärvskälla. Vidare föreslås för und- vikande av dubbelt avgiftsuttag, att grund- försäkringsavgift för försäkrad som uppburit periodiskt understöd skall beräknas på den sammanräknade nettoinkomsten efter avdrag för det sålunda uppburna beloppet. Mot des- sa detaljer i förslaget har riksförsäkringsver- ket i och för sig intet att erinra.

Avgiftsuttagets utformning

Beredningen föreslår att en för tilläggspen- sion och grundförmåner gemensam arbets- givaravgift uttas på ett vidare avgiftsunder- lag än som nu gäller för arbetsgivaravgift till tilläggspensioneringen, nämligen på ett un-

derlag utan basbeloppsavdrag. På detta un- derlag av utbetalade lönebelopp — med be- gränsning för varje arbetstagare till 7,5 gång- er basbeloppet — skall avgift uttagas efter en högre procentsats än den för avgift till till- läggspensioneringen fastställda. Av det totala beloppet arbetsgivaravgifter för ett visst är tillföres enligt förslaget allmänna pensions- fonden ett belopp motsvarande summan av de för året fastställda pensionsgrundande in— komsterna av anställning multiplicerad med den för året gällande procentsatsen för avgift till tilläggspensioneringen. Återstoden tillfö- res statsverket som bidrag till finansieringen av folkpensionerna samt sjukvårds- och hem- mafruförsäkringarna.

Med denna metod behöver intet basbe- loppsavdrag göras i de uppgifter, som skall ligga till grund för debitering av arbetsgivar- avgift, vilket medför en betydande arbets- lättnad för arbetsgivarna och riksförsäkrings- verket.

På egenavgiftssidan innebär beredningens förslag att tilläggspensionsavgiften kvarstår samt att företagarnas folkpensionsavgift och de delar av sjukförsäkringsavgiften som avser sjukvårds- och hemmafruförsäkringarna om- vandlas till en grundförsäkringsavgift. Enligt förslaget skall denna avgift i princip uttas dels på inkomster under basbeloppet efter samma procentsats som tillämpas vid beräk- ning av den för tilläggspension och grund- förmåner gemensamma arbetsgivaravgiften, dels på inkomster mellan basbeloppet och 7,5 gånger detsamma efter ett lägre procenttal.

Den nu berörda allmänna uppläggningen av förslaget om avgiftsuttagets utformning har otvivelaktigt stora förtjänster, och verket har ingen principiell erinran att framföra mot densamma. Förutom de administrativa fördelarna av att basbeloppsavdraget för- svinner vid arbetsgivaravgiftens bestämman- de må här särskilt framhållas betydelsen av att den genomsnittliga avgiftsbelastningen blir praktiskt taget lika för låglöne- och hög- löneföretag. Verket vill även understryka att den ökade avgiftsfinansiering av folkpensio- neringen, som förslaget innebär, är ägnad att minska olikheterna mellan svensk och kon- tinental finansieringsmetod och därför utan tvivel blir av värde vid samordning i inter- nationella sammanhang.

Även om verket sålunda ansluter sig till huvudlinjerna i beredningens förslag föran- leder den närmare utformningen av detsam- ma erinringar på väsentliga punkter. Härtill återkommer verket i det följande.

Åldersgränser

För uttag av arbetsgivaravgift gäller inom tilläggspensioneringen en övre åldersgräns, innebärande att sådan avgift ej skall beräk- nas på lön till anställd, som vid årets ingång fyllt 65 år. Däremot tillämpas för avgiften ingen nedre åldersgräns, vilket medför att arbetsgivaravgift kan komma att erläggas för lön till minderårig anställd, oaktat pensions- grundande inkomst ej beräknas för denne. I samband med tilläggspensioneringens infö- rande diskuterades, om löner till arbetstagare före det år, då de fyller 16 år, skulle ingå i avgiftsunderlaget. Med hänsyn till frågans ringa praktiska betydelse ansågs det då ej motiverat att göra något undantag från den allmänna regeln om avgiftsplikt.

Enligt beredningens förslag skall för arbets- givaravgift till socialförsäkringens grundför- måner tillämpas samma 65-årsgräns som för motsvarande avgift till tilläggspensionering- en. Härutöver föreslår beredningen att en undre åldersgräns — vid 16 år — tillämpas med avseende å uttag av arbetsgivaravgift till grundförmånerna samt att samma nedre gräns införes även i fråga om uttag av ar- betsgivaravgift till tilläggspensioneringen. Be- redningen anför som motiv för det sistnämn- da förslaget, att avgiftsuttaget å löner kom- mer att ej oväsentligt öka vid en ordning en- ligt förslaget, varvid frågan blir av större räckvidd än tidigare.

Beredningen har i sitt förslag i princip anknutit det ökade arbetsgivaravgiftsuttaget till den nuvarande ordningen för debitering och upphörd av arbetsgivaravgift till tilläggs- pensioneringen. Denna anknytning motiverar emellertid enligt riksförsäkringsverkets me- ning inte i och för sig bibehållandet av och än mindre införandet av — åldersgränser i vad avser de arbetstagare, vilkas löner skall ingå i det gemensamma avgiftsunderlaget. Givetvis skulle det ur administrativ synpunkt vara fördelaktigt om åldersgränserna kunde slopas både uppåt och nedåt. Vad särskilt angår den föreslagna 16-årsgränsen torde de skäl, som vid tilläggspensioneringens till- komst anförts mot införandet av en sådan gräns, sedan dess snarare ha ökat än minskat i styrka. Den numera praktiskt taget helt ge- nomförda skolreformen innebär ju att perso- ner under 16 år har relativt små möjligheter att i nämnvärd omfattning inneha anställ— ning.

Arbetsgivaravgift uttages för närvarande även till yrkesskadeförsäkringen och till an-

ställdas sjukpenningförsäkring, vilka försäk- ringsgrenars finansiering som förut anmärkts ej upptagits till omprövning av beredningen. För uttagande av avgift till dessa försäkrings- grenar förekommer inga åldersgränser. Även ur sådana administrativa samordningssyn- punkter, som kan anläggas med utgångspunkt härifrån, ter det sig därför mest rationellt att slopa åldersgränserna vid uttag av en för tilläggspensionering och grundförsäkring ge- mensam arbetsgivaravgift eller att åtminsto- ne uppskjuta ställningstagandet till bered- ningens förslag i denna del till dess en sam- lad överblick över socialförsäkringens finan- siering kan erhållas.

Mot beredningens förslag om åldersgränser vid uttag av grundförsäkringsavgift kan ad- ministrativa synpunkter av sådan styrka som i fråga om arbetsgivaravgiften ej åberopas. Riksförsäkringsverket kan därför på av be- redningen anförda skäl instämma i förslaget att sådan avgift ej skall påföras för år, före vilket den försäkrade fyllt 16 år eller efter vilket han fyllt 65 år.

Inkomstgränser för bestämmande av avgiftsunderlag

Arbetsgivaravgiften till tilläggspensionering- en beräknas i princip på grundval av vad arbetsgivaren utbetalat i löner under året sedan därifrån dragits dels ett belopp, mot- svarande basbeloppet multiplicerat med det genomsnittliga antalet arbetstagare under året, dels för varje arbetstagare sådan del av lön som för år räknat överstiger 7,5 gånger basbeloppet. När beredningen i fråga om den föreslagna för tilläggspensioneringen och grundförsäkringen gemensamma arbetsgivar- avgiften slopar basbeloppsavdraget vinnes en betydande, i det föregående vitsordad ad- ministrativ förenkling. Ytterligare fördelar skulle vinnas i administrativt avseende om även avgiftsunderlagets maximering till 7,5 gånger basbeloppet slopades. I fråga om ar- betstagare, vilken inte varit anställd med full arbetstid hela året synes för en riktig tillämp- ning av ifrågavarande regel fordras känne- dom om hur stor del av hel årslön som den uppburna lönen representerar. Detta innebär att man behöver ha tillgång till uppgifter vilkas presterande medför avsevärt arbete för företagaren och vilka är svåra att kontrollera. Av praktiska skäl blir det ibland nödvändigt att använda schablonberäkningar, vilka kan ge godtyckliga resultat.

Även om man inte vill gå så långt att ifrå-

gavarande maximeringsregel avskaffas, synes man i vart fall böra ge den sådant innehåll att särskild beräkning av årslönen för den som ej är anställd full tid under hela året undvikes. Maximeringen bör sålunda beräk- nas på vad som faktiskt av arbetsgivaren under året utgivits till den anställde. Regeln bör sålunda få en utformning motsvarande den som 300-kronorsregeln nu har.

Avgiftsberäkning för makar Beredningen utgår från att avgiftsuttag till grundförsäkringsförmånerna skall äga rum endast under förutsättning att inkomst före- ligger. Om av två samtaxerade makar endast den ene har inkomst, skall alltså blott av denne uttas avgift. I fråga om avgiftsberäk- ningen för makar har beredningen haft att välja mellan en särberäknings- och en sam- beräkningsmetod. Enligt den förra beräknas avgiften för make med endast vederbörandes egen inkomst som avgiftsunderlag. Enligt den andra metoden påföres avgiften för makar med utgångspunkt från att deras samman- räknade inkomster skall utgöra avgiftsun- derlag.

I fråga om tilläggspensioneringen, inom vilken en grundläggande princip är att lik- formighet mellan underlaget för försäkring- ens förmåner och avgifter i princip skall före- ligga, tillämpas en särberäkningsmetod. Be- redningen fastslår att man, såvitt angår ar- betsgivaravgifter, är hänvisad till en sådan metod även för avgiftsuttag till socialförsäk- ringens grundförmåner, eftersom arbetsgivar- avgift med hänsyn till dennas kollektiva ka- raktär måste erläggas på envar av makarnas inkomster. Om man vill ernå en likformig avgiftsbelastning mellan å ena sidan makar, som båda har anställningsinkomster, och å andra sidan makar, som båda har inkomster av annat slag än anställning eller ene maken har inkomst av anställning och andre maken av annat förvärvsarbete, bör därför särbe- räkningsmetoden användas även vid beräk- ning av grundförsäkringsavgift.

Beredningen föreslår emellertid i stället — i motsats till vad som inom tilläggspensione- ringen gäller för både arbetsgivar- och egen- avgift och till vad som måste gälla i fråga om arbetsgivaravgift till grundförsäkringsför- månema — att grundförsäkringsavgift skall beräknas enligt samberäkningsmetoden. Så- som skäl härför anför beredningen i huvud- sak, att en jämförelse mellan olika fall inom den kategori, som enligt förslaget skall ha

att erlägga grundförsäkringsavgifter, ger till resultat att särberäkningsmetoden skulle med- föra avgifter av växlande storlek beroende på om endast den ene eller om båda makar- na intjänat inkomsten och, i senare fallet, hur inkomsten fördelar sig mellan makarna. Här- till kommer, anför beredningen, att en ge- nerell särberäkning av makars inkomster i vissa fall kan föranleda inkomst- och för- mögenhetstransaktioner makarna emellan i syfte att åstadkomma den från avgiftssyn- punkt mest gynnsamma inkomstuppdelning- en.

Riksförsäkringsverket kan inte dela detta beredningens resonemang i fråga om meto— den för grundförsäkringsavgiftens beräkning. Enligt verkets mening bör avgiftsberäkningen inom socialförsäkringen ske efter om möjligt helt likformiga regler, så att grundförsäk- rings- och tilläggspensionsavgifterna tillsam- mantagna framstår såsom en enda avgift, vilken uttages med samma procentsats för alla försäkrade i den män inte undantagande från tilläggspensioneringen eller upptrapp- ningsregel föranleder till annat. För en be- dömning av avgiftsbelastningen bör sålunda hänsyn tagas till summan av avgifter till grundförsäkringsförmånerna och till tilläggs- pensioneringen. Samberäkningsmetoden kan emellertid ge olika resultat om viss del av makars inkomst inte är anställningsinkomst. Särberäkningsmetoden ger däremot lika re- sultat i fråga om den totala avgiftsbelastning- en. I de exempel som lämnas på sid. 195 i betänkandet blir sålunda summan av avgif- ter till tilläggspensioneringen och grundför— säkringen 3 600 kronor vare sig den ene ma- ken har 15 000 kronor i anställningsinkomst och den andre samma inkomst av rörelse eller vardera maken har 15 000 kronors an- ställningsinkomst eller hela inkomsten 30 000 kronor är samlad på en hand. Resultatet blir detsamma i det på sid. 196 diskuterade fal— let att vardera maken har 15 000 kronors inkomst av rörelse.

I detta sammanhang vill verket understry- ka beredningens påpekande att tendenser till överflyttning av förvärvsinkomst från den ene maken till den andre kommer att mot- verkas bl. a. därav, att vederbörande då går miste om pensionsgrundande inkomst och därmed på längre sikt pensionsinkomster. En annan motvikt mot dylika transaktioner kan ligga däri, att rätten till förvärvsavdrag även- som vissa schablonavdrag därigenom ej kan utnyttjas. Den befarade risken för kapital- överflyttningar mellan makar sammanhänger

med att enligt beredningens förslag avgift skall erläggas även på kapitalinkomst. Den- na risk skulle givetvis bortfalla om avgifts- uttaget begränsades till att avse inkomst av förvärvsarbete.

Avdragsrätt

Som beredningen påpekar utgör de före- slagna arbetsgivaravgifterna en omkostnad av i princip samma karaktär som en löneut- gift, varför de måste vara avdragsgilla vid beskattningen i samma omfattning som en sådan utgift. Riksförsäkringsverket är ense med beredningen om att som en konsekvens därav även grundförsäkringsavgiften bör vara avdragsgill.

Upptrappningsregeln

Med hänsyn till att vid uttag av egenavgif- ter betalningsförmågesynpunkter måste skän- kas särskilt beaktande och då det knappast är möjligt att utta sådana avgifter av de lägsta inkomsttagarna, förordar beredningen regler enligt vilka dessa helt undgår grund- försäkringsavgift och tröskelproblem undvi- kes vid stigande inkomst. Förslaget innebär att grundförsäkringsavgift ej skall ifrågakom- ma när beskattningsbar inkomst inte förelig- ger samt att avgiften ej i något fall skall överstiga 10 procent av vederbörandes be- skattningsbara inkomst eller, när fråga är om försäkrade som samtaxerats, av summan av deras beskattningsbara inkomster.

Riksförsäkringsverket har intet att erinra mot att en sålunda utformad upptrappnings- regel tillämpas.

Arbetsgivaravgift för utlandssvenskar

Genom den föreslagna utformningen av 2 å i 19 kap. lagen om allmän försäkring kom- mer, såsom beredningen påpekar, en arbets- givare att påläggas avgiftsskyldighet för utomlands anställda ej blott såsom nu till tilläggspensioneringen utan även till sjuk- penningförsäkringen, sjukvårds- och hemma- fruförsäkringarna och folkpensioneringen, vil- ket medför att avgiftsskyldighet kan komma att föreligga för personer som under utlands— vistelsen inte äger uppbära någon eller endast viss del av de sistnämnda förmånerna. Be- redningen anför i fråga om sjukpenningför- säkringen att denna avvikelse från regeln att utgående avgifter i princip skall motsvaras av förmåner är av så ringa praktisk betydel-

se, att hänsyn till förenklingssträvandena bör bli utslagsgivande.

Förslaget innebär, sett från en annan syn- punkt än beredningens, att arbetsgivaravgif- ter för anställda utlandssvenskar men ej egen- avgifter för andra utom riket bosatta försäk- rade uttages för försäkringsförmåner, som de försäkrade ej äger uppbära under utlandsvis- telsen. Riksförsäkringsverket kan instämma i beredningens mening, att detta kan tolereras om frågan har mycket liten praktisk betydel- se. Verket vill emellertid i sammanhanget särskilt fästa uppmärksamheten på verkning- arna av den föreslagna konsekvensändringen av 11 kap. 2 & tredje stycket lagen om allmän försäkring. Enligt detta förslag skall i lag- rummet avsedda förbindelser att svara för arbetsgivaravgift till tilläggspensioneringen avse även arbetsgivaravgift för socialförsäk- ringens grundförmåner. Sådana förbindelser utfärdas vanligen för utlandssvenskar, som är anställda hos annan än svenskt företag, för att inkomst av anställning skall kunna till- godoräknas dem som pensionsgrundande in- om tilläggspensioneringen och de alltså inte skall gå miste om pensionspoäng när de vistas utom riket. Att den som utfärdar sådan för- bindelse skall bli skyldig att erlägga avgift även för nu ifrågavarande socialförsäkrings- förmåner, som den försäkrade ej kan utfå under utlandsvistelsen, kan komma att te sig egendomligt, särskilt som utfärdaren ofta torde som villkor för förbindelsens avgivande kräva att den försäkrade håller honom ska- deslös för avgiftsbetalningen.

Vidare må anmärkas, att ändringen av 11 kap. 2 & tredje stycket lagen om allmän för- säkring får till följd att redan ingångna och av riksförsäkringsverket godkända förbindel- ser, avseende avgifter enbart till tilläggspen- sioneringen, upphör att gälla i och med änd— ringens ikraftträdande.

Debitering och upphörd av arbets- givaravgift Om 1 OOO-kronorsgränsen för skattedebite- ring av arbetsgivaravgift inte höjes, kommer beredningens förslag att medföra en kraftig ökning av antalet arbetsgivaravgifter, som skall direktdebiteras av riksförsäkringsverket, utöver den ökning som föranledes av varje års höjning av procentsatsen för uttag av av- gift till tilläggspensioneringen. Antalet direkt- debiterade arbetsgivaravgifter, avseende slut- liga avgifter för år 1962 och preliminära för 1964, vilka skall erläggas innevarande år, ut-

gör omkring 90 000 av totala antalet 350 000. Om beredningens förslag genomföres, kan antalet direktdebiterade arbetsgivaravgifter avsedda att erläggas 1968 och 1970 beräknas uppgå till omkring 170 000 resp. 230000, vilket givetvis föranleder ökat personalbehov för verket.

Beredningen erinrar om att det nu tilläm- pade debiterings- och uppbördssystemet från sin tillkomst samtidigt med tilläggspensione- ringen närmast har betraktats som ett provi- sorium i avvaktan bl. a. på resultatet av vis- sa pågående utredningar på uppbördsväsen- dets område samt att riksdagens revisorer i sin berättelse för 1963 behandlat kontrollfrå- gorna i samband med den nuvarande debi- teringen av arbetsgivaravgifter och därvid framfört kritiska synpunkter. Huruvida mera ingripande ändringar av organisatorisk art i fråga om debiteringen och uppbörden av ar- betsgivaravgifter kan bli påkallade av bered- ningens nu framlagda förslag, tar skattebe- redningen ej närmare ställning till. Detta sy- nes — framhåller beredningen — vara en fråga, som får övervägas i annat sammanhang, eventuellt genom de centrala tillsynsorganen på området, nämligen riksförsäkringsverket och centrala folkbokförings- och uppbörds- nämnden, eller genom en särskild utredning.

Frågan om den organisatoriska utform- ningen av systemet för debitering och upp- börd av arbetsgivaravgift synes ha dels en kortsiktig och dels en mera långsiktig aspekt. Skall skatteberedningens förslag om arbets- givaravgifterna genomföras successivt fr.o.m. år 1966, som beredningen förordar, torde det nödvändiga tidsutrymmet för en mera ge- nomgripande översyn av det nuvarande syste- met saknas. Frågan kompliceras därjämte av den pågående omläggningen av folkbokfö- ringen och skatteuppbörden samt av att ut- redningen om yrkesskadeförsäkringens fram- tida utformning ännu ej hunnit slutföras. Även om det av flera skäl vore lämpligast och ändamålsenligast, att en ny ordning för debiteringen och uppbörden av arbetsgivar- avgift kunde träda i funktion samtidigt med genomförandet av skatteberedningens förslag, synes detta inte vara möjligt såvida inte ikraftträdandet uppskjutes ända fram till 1969 eller 1970.

Organisationsfrågan synes därför få lösas i etapper. Den första av dessa bör därvid avse att vidtaga de för avgiftsreformens genom- förande nödvändiga ändringarna av gällande bestämmelser men utan några mera ingri- pande organisatoriska förändringar. Den

andra etappen skulle omfatta en förutsätt- ningslös översyn och omprövning av debite- rings- och uppbördssystemet från såväl ma- teriell som organisatorisk synpunkt med hän- synstagande till dels yrkesskadeutredningens förslag, dels de möjligheter till en decentrali- sering av debiteringen och uppbörden som kan visa sig föreligga. För att arbetsgivarav- gifternas debitering skall kunna överföras till de lokala skattemyndigheterna krävs i första hand att dessa erhåller en även för här nämn- da uppgifter ändamålsenlig organisation.

Debitering och uppbörd av grund- försäkringsavgift

Med den konstruktion av grundförsäkrings- avgiften som beredningen valt synes försla- get om avgiftens debitering och uppbörd godtagbart. Vad beträffar de anteckningar som enligt förslaget måste göras i samband med avgiftens fastställande instämmer riks- försäkringsverket i beredningens förord för alternativet att dessa anteckningar göres på det nuvarande inkomstkortet. Det torde få ankomma på verket att meddela närmare fö- reskrifter om vilka kompletterande uppgif- ter som erfordras och hur dessa skall införas på korten.

Arbetsgivaravgifternas fördelning mellan all- männa pensionsfonden och staten Enligt förslag till ändring av 11 kap. 6 & la- gen om allmän försäkring skall av arbets- givaravgift försäkringen för tilläggspension tillföras ett belopp, som med tillämpning av procentsatsen för avgiften till denna försäk- ring hänför sig till pensionsgrundande in- komst av anställning. I specialmotiveringen erinrar beredningen om att tilläggspensione— ringen i princip har att själv svara för av- giftsförluster till följd av arbetsgivares bris- tande betalningsförmåga m. m. samt att all- männa pensionsfonden följaktligen endast skall tillföras så mycket av faktiskt influtna avgifter, som med tillämpning av den för året gällande procentsatsen hänför sig till lön eller ersättning som är pensionsgrundan- de såsom inkomst av anställning.

I fråga om det närmare tillvägagångssät- tet vid fördelningen diskuterar beredningen två olika alternativ och konstaterar att var och en av de båda skisserade lösningarna torde medföra en riktig fördelning av avgif- terna mellan statsverket och allmänna pen-

sionsfonden. Fonden kommer slutligt att till- föras så mycket avgiftsmedel som svarar mot de pensionsgrundande anställningsinkomster- na minskat med ett beräknat värde av restan— tier. Med hänsyn till önskvärdheten av att fördelningen av avgiftsintäkterna blir så exakt riktig som möjligt förordar beredningen en lösning i enlighet med det förstnämnda al- ternativet, dvs. att fördelningen får grunda sig på en fullständig summering hos de 10- kala skattemyndigheterna av de belopp som fastställts såsom pensionsgrundande inkomst av anställning.

Riksförsäkringsverket delar beredningens uppfattning att båda fördelningsalternativen kan anses ge ett godtagbart resultat. Verket ansluter sig till beredningens förord av det förstnämnda alternativet, som förutom att det ger exaktare resultat är det enda, enligt vilket uppgift om de pensionsgrundande an— ställningsinkomsterna kommer att föreligga i tid för att kunna läggas till grund för ome- delbar fördelning av de under årets första uppbörder inflytande avgifterna.

Besvär

Riksförsäkringsverket instämmer i beredning- ens förslag att i fråga om den föreslagna arbetsgivaravgiften till socialförsäkringens grundförmåner skall tillämpas samma be— svärsordning som gäller i fråga om arbetsgi- varavgifter till övriga socialförsäkringar.

Med den utformning grundförsäkringsav- giften erhållit i beredningens förslag äger denna avgift, såsom beredningen påpekar, ett nära samband med den avgiftspliktiges in- komsttaxering. I åtskilliga fall blir emeller- tid storleken av den pensionsgrundande in- komsten inom tilläggspensioneringen av be- tydelse för beräkningen av den grundförsäk- ringsavgift som skall påföras. Härvid upp- kommer ej sällan frågor av stor tveksamhet, vilka ur prejudikatsynpunkt måste bedömas efter enhetliga regler och som när fråga är om arbetsgivaravgift och tilläggspensionsav- gift fullföljes inom socialförsäkringens be- svärssystem. Med hänsyn härtill kan riksför- säkringsverket inte instämma i beredningens förslag att i fråga om grundförsäkringsavgif- terna skall tillämpas den besvärsordning som utformats för debiterings- och taxeringsmå- len. Verket anser i stället övervägande skäl tala för att även besvär rörande dessa avgif- ter inordnas i besvärssystemet inom social- försäkringen.

Problem som sammanhänger med svårighe- ten att bestämma arbetsgivarbegreppet

Inom nuvarande sjuk-, tilläggspensions— och yrkesskadeförsäkring har frågan huruvida en person är att anse som arbetstagare eller ej en central betydelse. I fråga om åtskilliga yrken eller sysselsättningar är emellertid ar- betstagarbegreppet flytande, och ej sällan kan en person vara att betrakta som arbets- tagare med avseende på ett visst arbete utan att så behöver vara fallet i fråga om ett annat arbete som han utför. Inom tilläggspensione— ringen, där avgiftsskyldigheten för arbetsta- gare helt åvilar arbetsgivaren medan annan försäkrad själv har att erlägga hela avgiften, medför detta särskilda olägenheter, speciellt i det avseendet att den som utför ett arbete har ett legitimt behov av att veta om han kommer att belastas med avgift för detta eller inte. Ett auktoritativt besked härom kan han på de områden, där gränsen mellan arbetstagare och annan försäkrad är flytan- de, inte få förrän genom avgiftsdebiteringen, vilken sker i efterhand. Debiteringen kan överklagas hos i sista hand försäkringsdom- stolen, varför slutligt besked rörande ett en— skilt fall kan komma att dröja mycket länge.

Denna olägenhet har blivit alltmer påfal- lande allteftersom procentsatsen för avgifts- uttaget har höjts, och det av beredningen fö- reslagna ökade avgiftsuttaget kommer säker- ligen att medföra krav på åtgärder för åstad- kommande av en bättre ordning på detta område. Riksförsäkringsverket vill för sin del ifrågasätta om det inte skulle vara möjligt att införa ett system, varigenom försäkrad eller arbetsgivare i fråga om visst arbete kunde erhålla ett för de avgiftsdebiterande myndigheterna bindande förhandsbesked om vem som skall vara skyldig att erlägga den på arbetsinkomsten belöpande avgiften. Skul- le den av beredningen förordade besvärsord- ningen genomföras, blir det måhända svå- rare att åstadkomma ett sådant system.

Reformens ikraftträdande

Enligt beredningens förslag skall det nya avgiftssystemet genomföras successivt med början år 1966. Detta års direktdebiterade arbetsgivaravgifter, avseende definitiva av- gifter för 1964 och preliminära för 1966, de- biteras redan under andra halvåret 1965. Som tidigare berörts synes 1966 års prelimi- nära avgifter böra innefatta den nya avgifts- del som tillkommer om förslaget genomföres.

För att detta skall bli möjligt är det nödvän- digt att erforderliga författningar i ämnet föreligger i mitten av 1965.

Administrativa konsekvenser

Den förändrade finansieringen av social- försäkringen kommer att i betydande mån direkt och indirekt påverka försäkringens ad- ministration.

Direkt påverkas debiteringen och uppbör- den av försäkringsavgifterna, vilket i större eller mindre grad berör riksförsäkringsver- ket, försäkringskassorna och skattemyndig- heterna.

De indirekta verkningarna blir beroende av de lagändringar av materiell natur, främst i fråga om sjukpenningskala, avgiftsgränser och finansiering av sjukpenningförsäkring och yrkesskadeförsäkring, som sannolikt följer så- som konsekvenser av beredningens förslag. Dessa verkningar kan tänkas bli mycket av- sevärda under vissa förutsättningar.

Försäkringskassornas status såsom själv- ständiga juridiska personer tar sig ett uttryck i att avgifterna för sjukförsäkringen uttages efter olika avgiftssatser beroende på kassor- nas utgifter för försäkringen och deras för- valtningskostnader. Genom att kassorna kan täcka ökade förvaltningskostnader med ökat avgiftsuttag har det varit möjligt för dem att snabbt öka sin kapacitet i samband med de stora reformer som ägt rum de senare åren. Detta förhållande har i inte obetydlig mån bidragit till att reformerna kunnat föras ut i praktiken på det sätt som skett. Det bör också konstateras att socialförsäkringens för- valtning inte påverkats i ogynnsam riktning av att den i väsentlig mån omhänderhaves av särskilda kassor.

Emellertid är det uppenbart, att redan ett genomförande av beredningens förslag be- träffande grundförmånernas finansiering kan resultera i mindre självständighet för kassor- na. Om förslagen genomföres, kommer näm- ligen den del av kassornas förvaltningskost- nader, som skall täckas genom differentie- rade avgifter att blott avse sjukpenningför- säkringen av förvärvsarbetande. Det torde få anses uteslutet att förvaltningen av folk- pensioneringen skall bekostas genom avgif- terna för sistnämnda försäkring.

Skulle avgiftsdifferentieringen de olika kassorna emellan borttagas även i fråga om nyss berörda försäkring, vilket i och för sig kan finnas skäl för, komme uppenbarligen systemet med självständiga kassor att sakna

underlag ur finansieringssynpunkt. Alla kas- sornas utgifter skulle nämligen få täckas ge- nom medelstilldelning från statens sida. Utvecklingen mot ett förstatligande av kassorna kan måhända synas naturlig efter- som socialförsäkringen är en statlig anord- ning. Enligt verkets mening bör dock, med hänsyn till vad förut anförts, frågan om kas— sornas status ägnas stor uppmärksamhet re- dan vid finansieringsfrågornas bedömande. Den allt större omfattningen av försäk— ringen och de variationer i fråga om dess ut- gifter olika år emellan, som kan förekomma, aktualiserar frågan om en särskild budget för försäkringen vid sidan av den egentliga stats- budgeten. Den bokföringsmässiga redovis- ningen av de olika försäkringsgrenarnas in- komster och utgifter torde i vart fall starkt påverkas redan av beredningsförslagen, om dessa genomföres. Det må erinras om att folkpensionsavgifterna för närvarande inte är särredovisade i statsbudgeten och att de fö- reslagna arbetsgivar- och grundavgifterna kommer att ersätta såväl folkpensionsavgif- ter som avgifter till sjukförsäkringen, vilka nu ej nämnvärt påverkar statsbudgeten. Den s.k. byggnadsforskningsavgift, som nu upptages av vissa arbetsgivare, torde, om den skall bibehållas, komma att försvåra admi-

Styrelseprotokoll den 27 oktober 1964.

Såsom styrelseledamöter deltog i samman- trädet:

generaldirektören Broberg,

överdirektören Hultström, ledamoten Albåge, ledamoten Blomgren, ledamoten Johansson, ledamoten Östlund, vid 1—3 55. I övrigt närvar vid sammanträdet: avdelningschefen Wredmark, t.f. avdelningschefen Örtengren, föredragan- de vid 6 och 9-10 55, t.f. avdelningschefen Engström, byråchefen Holmquist, vid 1—10 55, föredra- gande vid 3 och 7 55, byråchefen Skogsberg, vid 1—9 55, föredra- gande vid 4 5,

nistrationen då det gäller debiteringen av ar- betsgivaravgifterna. Det synes böra övervä- gas att helt slopa denna för socialförsäkring- en främmande pålaga, om det blir möjligt att inarbeta avgiften till yrkesskadeförsäk- ringen i den föreslagna enhetliga arbetsgivar- avgiften.

I detta sammanhang bör erinras om att fortbeståndet av de inom försäkringskassor- nas ram arbetande försäkringsnämnderna kan påverkas av det sätt på vilket de inkomst— prövade folkpensionerna skall finansieras.

Enligt riksförsäkringsverkets mening är det nödvändigt att nu berörda och övriga admi- nistrativa konsekvenser av beredningsförsla- gen i vad de berör socialförsäkringen ingå- ende penetreras innan ståndpunkt tages till detaljutformningen av ett förändrat finansie- ringssystem för försäkringen.

Utdrag av styrelsens för verket protokoll, utvisande vilka som deltagit i förevarande ärendes handläggning samt av styrelseleda- moten Albåge avgivet särskilt yttrande, bi— lägges. Stockholm den 27 oktober 1964.

Rolf Broberg I. Holmquist

Bilaga till riksförsäkringsverkets yttrande.

byråchefen Järnbrink, föredragande vid 11 &, byråchefen Faugert, vid 1—10 55, t.f. byråchefen Ström, vid 1—1055, föredra- gande vid 5 och 8 55, t.f. byråchefen Söderberg, vid 1—1055.

Återupptogs till behandling den vid före- gående sammanträde bordlagda frågan om yttrande över allmänna skatteberedningens betänkande angående nytt skattesystem ( SOU 1964:25 ), och beslöts avgiva yttrande i ämnet (se registraturet).

Ledamoten Albåge avgav särskilt yttrande i ärendet (Bilaga).

Vid protokollet: Sven Olav Örtengren

Särskilt yttrande av ledamoten Albåge.

Jag ansluter mig med nedan angivna modi- fikationer till föreliggande yttrande.

Då riktlinjerna dras upp för den utredning som i yttrandet påyrkas beträffande finansie- ringen av de förvärvsarbetandes försäkring för grundsjukpenning, tilläggssjukpenning, barntillägg och moderskapspenning, bör de administrativa fördelarna av en omläggning till finansiering genom arbetsgivaravgifter vä- gas mot de principiella värden som ligger i den nuvarande finansieringsordningen med betydande inslag av egenavgifter. Om trots allt en reform till finansiering genom enbart arbetsgivaravgifter eftersträvas, måste fram- förallt på grund av de kostnadsmässiga kon- sekvenserna för arbetsgivarna —- frågans lång- siktiga karaktär tas i betraktande. Redan skatteberedningens förslag om arbetsgivarav— gifter till folkpensioneringen och sjukförsäk- ringens grundförmåner kommer, om det ge- nomföres, att medföra övergångssvårigheter av olika slag, bl. a. vid avtalsförhandlingarna. Att ytterligare komplicera situationen genom en sjukförsäkringsreform avseende ej blott finansieringen utan även förmånerna kan ej vara rimligt. En sådan reform bör i varje fall anstå till dess det nya system som skattebe-

Bilaga till 3 %.

föreslår vunnit erforderlig

redningen stadga.

Yttrandet ger uttryck för uppfattningen att administrativa skäl talar för så få begräns- ningar av underlaget för arbetsgivaravgifter- na till socialförsäkringen som möjligt. Det påpekas att det vore fördelaktigt, om ålders- gränserna kunde slopas och maximeringsreg- lerna ges sådant innehåll att särskild beräk- ning av årslönen för den som ej är anställd full tid under hela året undvikes. Även om från rent administrativ synpunkt åtskilligt ta- lar för en enhetlig socialförsäkringsavgift på i stort sett alla löner, måste man enligt min meningen gå försiktigt fram. Det är mot bak- grund av konstruktionen med »basbelopps- del», tilläggspensionsavgift och >>sträng>> tvek- samt att ha väsentligt olika beräkningsregler för de belopp, som internt inom systemet till- föres ATP och de avgifter som skall tas ut av arbetsgivaren. Det kan också från rätt- visesynpunkt te sig stötande att skapa »luc- kor» mellan dessa två beräkningssystem, där hela avgiften tillgodoföres grundförsäkringen. Vidare kan administrativa skäl ej utgöra tillräcklig motivering för ett avsteg från den hittillsvarande principen om överensstäm- melse mellan arbetsgivaravgifterna och egen- avgifterna. Härtill kommer att frågan har kostnadsmässiga konsekvenser för arbetsgi- varna.

Generalpoststyrelsen

(yttrandet begränsat till frågor som berör postverket som arbetsgivare, som skattskyldig till mervärdeskatt och som uppbördsorgan)

Social/försäkringen

Vad beträffar arbetsgivaravgifterna i det nya socialförsäkringssystemet förutsätter skattebe- redningen att kostnaderna för dessa genom löneuppgörelserna skall kunna övervältras på arbetstagarna. Inom styrelsen har beräkning- ar gjorts rörande den kostnadsökning, som uppkommer för postverket till följd av dessa avgifter. Ökningen torde 1970 uppgå till om- kring 28 miljoner kronor. I den mån full- ständig övervältring inte kan ske, torde det bli nödvändigt att kompensera postverkets

ökade utgifter för socialförsäkringen genom höjning av porton och andra avgifter.

Mervärdeskatten Statliga myndigheter i allmänhet

De statliga myndigheterna erlägger f. n. inte inkomstskatt. Det är emellertid avsett att de liksom hittills skett i fråga om allmän va- ruskatt skall erlägga mervärdeskatt på an- skaffad materiel och på erhållna tjänster. En förskjutning av skattetrycket från direkt in-

komstbeskattning till indirekt konsumtions- beskattning innebär, att den enskilda statliga myndighetens utgifter stiger. För de myn- digheter, som erhåller anslagsmedel för sin verksamhet, måste detta förhållande leda till ökade anslag. För de myndigheter åter, som skaffar sig driftsinkomster genom att utta ersättning från dem, som utnyttjar myndig- heternas tjänster, kan de ökade anskaffnings- kostnaderna genom ökad indirekt beskattning leda till att tillämpade taxor och avgifter måste höjas.

Postverket

Beskattningsområdet

En av grundsatserna vid mervärdeskatte- systemets utformning har varit, att skatten skall bli neutral i konkurrenshänseende och att den därför i princip bör omfatta alla le- veranser och prestationer som direkt eller indirekt påverkar prisbildningen. Beredning- en förordar därför bl. a., att mervärdeskat- ten också skall omfatta resor och transporter samt andra tjänster med avseende härpå. För att tillgodose kravet på en neutral be- skattning anses all postverkets paketbefordran ävensom personbefordran på diligenslinjerna böra inbegripas under beskattningen.

Befordran av brev, korsband och paket Utan närmare motivering undantar bered- ningen den befordran av skrivna meddelan- den, som sker i brev och vissa korsbands- försändelser. Dessutom undantas utan moti- vering den transport av varor som sker med post annorledes än i postpaket. Dessa undan- tag är av olika karaktär och kan motiveras på skilda sätt. När det gäller befordran av skrivna meddelanden (d.v.s. i huvudsak postverkets monopolskyddade verksamhet) synes det konsekvent att undanta sådan be— fordran från beskattning bl.a. med hänsyn till utredningens förslag beträffande telever- kets tjänster. Några olägenheter med hänsyn till konkurrensneutraliteten kan knappast uppstå härigenom.

Undantagen i fråga om varubefordran med post i andra försändelseslag än paket kan motiveras av andra skäl än dem som gäller i fråga om befordran av skrivna meddelan— den.

Givetvis befordras huvuddelen av de varor som sändes genom postverket i postpaket, ef- tersom detta försändelseslag tillkommit just för varubefordran. En viss varubefordran fö-

rekommer emellertid också i brev, företrä- desvis i den högsta viktsatsen (501—1 000 g) och i korsband.

Om befordran av brev, d. v. s. meddelan- den i brev, undantas från beskattning måste man givetvis också undanta brev innehållan- de varor, eftersom en fördelning av breven med avseende på innehållet inte är möjlig i beskattningshänseende.

Huvudparten av trycksakskorsbanden ut- göres också av meddelanden fastän i regel tryckta. Vissa skrivna meddelanden får också förekomma i trycksakskorsband, t. ex. på jul- kort och vykort. En del trycksakskorsband in- nehåller dock varor, i första hand böcker och tidskrifter. Någon möjlighet att skilja olika slag av trycksakskorsband med hänsyn till in- nehållet finns inte, lika litet som i fråga om breven.

Tidningar kan expedieras förutom som trycksakskorsband även som utgivarkorsband (abonnentexemplar) och kommissionärskors- band (återförsäljarexemplar). Utgivarkors- band och kommissionärskorsband expedieras mot särskilt låg taxa, som vida understiger postverkets merkostnader. Någon priskon- kurrens i egentlig mening kan därför inte sä- gas förekomma på detta område. Styrelsen anser därför i dagens läge, att även utgivar- och kommissionärskorsbanden bör undantas från beskattning.

Innehållet i masskorsband och gruppkors— band utgöres huvudsakligen av direktreklam, d.v.s. tryckta meddelanden. Inför en re- klamkampanj har ett företag att välja mel- lan olika reklammedia, t. ex. direktreklam eller tidningsannonsering. Eftersom annon— serna föreslås undantagna från beskattningen anser styrelsen det även av denna anledning befogat att också masskorsband och grupp- korsband undantas.

Varuprov och varukorsband, som förekom- mer i relativt liten utsträckning och som inte sändes i handelssyfte, anses ej böra inbegri- pas under beskattningen. Detsamma gäller även affärshandlingar.

På grund av vad ovan anförts anser sty- relsen sig i dagens läge kunna godta bered- ningens förslag att av postförsändelserna en— dast postpaketen skattebelägges. Det kan dock tänkas, att en omprövning av beskatt- ningsområdet kan bli behövlig, när det nya systemet varit i kraft en tid, liksom fallet var med den allmänna varuskatten. I ett sådant läge, när de praktiska konsekvenser- na av beskattningen kunnat överblickas, kan måhända andra synpunkter göra sig gällande.

Diligensrörelsen

Mot de motiveringar beredningen lämnat för att varutransport- och resetjänster skall inrymmas i mervärdebeskattningen har sty- relsen intet att erinra, även om uttaget och redovisningen av skatten ställer trafikföre- tagen inför speciella problem. Med den all- mänt intagna ståndpunkten för konkurrens under lika villkor finns ej heller anledning att undanta de statliga trafikföretagens tjäns- ter från beskattningen. I sammanhanget bör emellertid påpekas, att de ökade rese- och transportkostnader, som genom mervärde- skatten drabbar trafikanterna, kan leda till en trafikminskning för trafikföretagen. Detta kan i sin tur föranleda ökade krav på sub- ventionering från busstrafikföretagens sida, vilka i allt större utsträckning för att kunna fortleva måste förlita sig på de driftbidrag för olönsam trafik, som sedan år 1962 bevil- jats av riksdagen till de privata företagen och för år 1964- också till de statliga.

Enligt beredningens förslag föreligger skat- teplikt inte endast för transportföretagens utan också för resebyråernas och speditörer- nas verksamhet. Den speciella rörelse, som bedrives av buss- och lastbilsstationer, har ej särskilt omnämnts men torde få förutsät- tas komma att inrymmas under beskattning- en. När det gäller godstransporterna förmed- lar dessa stationer trafikföretagens tjänster genom att för vidarebefordran (efter taxe- ring och fraktdebitering) resp. utlämning omhänderta gods. Busstationerna lämnar också upplysningar till trafikanterna om tid- tabellsuppgifter och biljettpriser beträffande anslutna trafikföretags turer, upplåter vänt- rum för resenärer och försäljer i vissa fall biljetter. Trafikföretagen erlägger för dessa stationers bestyr särskild anslutningsavgift.

I diligensrörelsen uttages vid sidan av be— fordringsavgifterna för gods särskild efter- kravsavgift för inkassering och redovisning av efterkravsbelopp. Denna avgift tillfaller i förekommande fall helt eller delvis den sta- tion, som svarar för efterkravsbeloppets re- dovisning till godsavsändaren. Vidare uttages s. k. budskickningsavgift, då förare utför upp- drag för trafikants räkning, t. ex. inköp av vara på annan ort. Det synes böra klargö— ras, huruvida dessa slag av ersättningar för lämnade tjänster skall inrymmas i mervär- debeskattningen eller ej.

Enligt förslaget skall mervärdeskatt uttas endast på transporttjänster inom landet. Ut- över den inrikes diligenstrafiken upprätthål-

ler postverket reguljära turer på linjen Umeå—Mo i Rana. Resa till eller från ort på den norska delen av denna linje kommer följaktligen att vara undantagen från mer- värdeskatt, vilket medför en viss oformlighet i den för ifrågavarande trafik gällande taxan. Beredningen har emellertid varit medveten om att en på angivet sätt utformad resebe- skattning kan leda till en i princip oberätti- gad skattefrihet.

Upphandlingsuerksamheten

Genom sin upphandlings- och förrådsav— delning bedriver styrelsen viss inköps- och anskaffningsverksamhet ävensom — på av- delningens kontorsmaskinverkstad — repara- tionsverksamhet. Styrelsen vill något beröra också denna del av postverkets verksamhet.

Enligt nuvarande regler anses postverket inte bedriva yrkesmässig verksamhet vad gäl- ler försäljning av postlådor, lås till sådana lådor, stolpar för lådornas upphängning, vis- sa postväskor m.m., varför skattskyldighet sålunda inte föreligger. Belöpande varuskatt uttages i stället i föregående led, alltså av leverantören till postverket. Det saknas varje anledning förutsätta, att ett annat betraktel- sesätt skall tillämpas, då allmänna varuskat— ten ersättes av mervärdeskatten. Postverket bör sålunda i detta sammanhang betraktas som konsument, vilken till leverantören i fö- regående led erlägger belöpande mervärde- skatt. Övervältring på konsumenten av skat- ten sker genom att postverket i sitt försälj- ningspris räknar in värdet av den för varan erlagda skatten.

För postverkets personal anskaffat styrel- sen uniformspersedlar, varvid verket betrak— tas som konsument, vilken betalar belöpande varuskatt och sedan övervältrar denna på uniformsköparen genom att i försäljnings- priset räkna in värdet av erlagd skatt. Vid övergång till mervärdeskatt torde detta till- vägagångssätt icke ändras. Det förhållandet, att flertalet uniformspersedlar säljs med ra- batt, kommer genom den höga skattepro- centen att innebära en ökning av postverkets kostnader för beklädnad.

Styrelsen anskaffar också materiel för and- ra statliga myndigheter. För denna anskaff- ning gäller, att styrelsen betraktas som om- bud för statsverket och sålunda erlägger all- män varuskatt till anlitade leverantörer. Övervältring av skatten på de verkliga kon- sumenterna sker därefter genom att skatte- beloppet pålägges priset. Systemet med mer—

värdeskatt synes på intet sätt böra ändra nu tillämpat förfarande.

Postverkets kontorsmaskinverkstad erlägger f. n. allmän varuskatt på inköpta reservdelar och på förbrukningsmateriel ävensom för be- ordrade främmande tjänster, exempelvis slip- ning av skrivvalsar, svetsningar osv. Verksta- den eller styrelsen är däremot icke skattskyl- dig för av verkstaden utförda tjänster, efter- som dessa såsom helt utförda för statens räk- ning faller utanför bestämmelserna om all- män varuskatt. För materiel o.d. erlagda skattebelopp beaktas, då det gäller att fast- ställa storleken av den ersättning, som skall uttas av andra statliga myndigheter för verk- stadens tjänster.

Övergång till mervärdeskatt torde inte för- anleda ändring i verkstadens hittillsvarande rutiner. Det undantag från skattskyldighet, som det här är fråga om, baserar sig på an- visningarna till 12å i förslaget till förord- ning om allmän omsättningsskatt. Där sägs bl. a. »Av staten eller kommun bedriven verksamhet med uteslutande syfte att till- godose egna behov skall däremot icke anses såsom yrkesmässigt bedriven annat än om verksamheten bedrives i bolagsform eller lik- nande.» Det innebär självfallet, att det från kundens (statlig myndighet) synpunkt kan bedömas förmånligare att anlita postverkets kontorsmaskinverkstad än en enskild verk- stad, som måste utta och redovisa fastställd skatt. Vid tillämpning av mervärdeskatt ut- jämnas denna olikhet till någon del av att den statliga verksamheten saknar möjlighet att avlyfta påförd skatt för anskaffade ma- skiner m. m., varigenom dess tjänster blir dy- rare.

Postverket: industrier

Inom postverket bedrives också en viss in- dustriell verksamhet, varav en stor del till- godoser verkets behov och en icke obetydlig del avser andra statliga myndigheter. Post- verkets tryckeri framställer emellertid för privata kunders räkning postala blanketter till ett relativt stort försäljningsvärde. Dessa blanketter användes helt i den postala rörel- sen och kan således i viss mån betraktas som framställda för postverkets eget behov, även om enskilda kunder helt eller delvis bestrider produktionskostnaderna. Det bör här också. framhållas att för de blanketter, som trycke- riet tillverkar efter beställning av postbanken, en del av kostnaderna vidaredebiteras privata kunder.

Vid införandet av den allmänna varuskat-

ten gjordes en utredning om skattskyldighe- ten för postverkets industrier. Denna gav till resultat, att industrierna inte skulle utta va- ruskatt. En liknande undersökning torde böra göras även nu.

Inom postverket förekommer också vissa andra rörelsegrenar, som är av mindre om- fattning. Dessa har ej ansetts böra behand— las här, då de ej erbjuder några särskilda problem i beskattningshänseende.

Audragsrätten

Enligt de allmänna reglerna betraktas den som utövar en icke skattepliktig verksamhet i mervärdeskattehänseende som konsument och har således ingen rätt till avdrag för in- gående skattebelastning. Den som bedriver både skattepliktig och icke skattepliktig verk- samhet har avdragsrätt endast för den del av den ingående skattebelastningen, som hän- för sig till den skattepliktiga delen av verk- samheten.

Som tidigare framhållits anser styrelsen sig vad beträffar den egentliga poströrelsen kun- na godta förslaget om att paketbefordran inbegripes under beskattningen, medan brev- och korsbandsbefordran undantas. Enligt reg- lerna för avdragsrätt får då avdras ingående skattebelastning för paketbefordran. Den spe- ciella karaktären hos brev- och korsbands- befordran — i huvudsak meddelanden mellan människor och företag—synes dock starkt mo- tivera, att avdragsrätt får åtnjutas även för denna skattefria del av postverksamheten. Med sådan utvidgad avdragsrätt skulle man kunna reducera en portohöjning, som kan bli nödvändig för att täcka den av mervärde- skatten föranledda kostnadsökningen för post- verket. För att denna önskvärda effekt skall bli så stor som möjligt synes postverket där- för också böra medges rätt till restitution för den del av den ingående skattebelastning- en, som inte kan avlyftas genom avdrag från utgående skatt.

Som ytterligare skäl för restitutionsrätt och utvidgad avdragsrätt vill styrelsen åberopa det förhållandet, att någon kompensation i form av bortfall av viss del av tidigare er- lagd inkomstskatt icke kan ifrågakomma för postverket i egenskap av statlig myndighet. Enskilda företag intar i detta avseende en gynnsammare ställning, eftersom skattetryc- ket genom förslaget förskjutes från direkt in- komstbeskattning till indirekt konsumtions- beskattning. Om ej särskilda åtgärder vidtas,

blir därför en avgiftshöjning för en statlig myndighet större än en motsvarande höjning inom den enskilda verksamheten.

F aktureringsskyldigheten Kravet på obligatorisk faktureringsskyldig- het och öppen skattedebitering kan medföra problem för postverket, som i dag normalt inte lämnar beloppskvitto beträffande van- liga paket och inte heller uppgift på kvittot om kundens (avsändarens) namn och adress. En sådan skyldighet skulle medföra väsent- ligt merarbete. Att beträffande dessa i regel mycket små belopp redovisa skatten öppet skulle medföra praktiska problem som knap- past kan lösas. Ca 82 0/0 av postpaketen av- sändes av företagare och resterande 18 0/0 av privatpersoner. Att ha två olika system för avgiftsredovisningen beroende på om veder- börande är skattskyldig eller ej skulle med- föra stora organisatoriska och tekniska svå- righeter.

De i dag gällande grundportona för post- paket är utom i fråga om en viktsats fast- ställda till hela krontal. Postverkets paket- porton måste med skatten inkluderad faststäl- las till belopp, som slutar på i varje fall hela fem- eller tiotal ören. Anledningen härtill är att beloppen måste kunna redovisas med fri- märken. Ojämnare öretal skulle också med- föra ökat växlingsarbete i postkassorna.

Styrelsen anser av ovan anförda skäl att sådana ändringar bör vidtas i förslaget, att skatten inte behöver redovisas öppet utan i vissa fall kan få beräknas på beloppet inklu- sive skatt. Syftet härmed är, att kvittogiv- ningen skall kunna göras enkel så att paket- kvittona kan förses med en text av förslags- vis följande lydelse: >>Avgift erlagd enligt gällande postpakettaxa. Av avgiften utgör 11,5 0/0 allmän omsättningsskatt.»

I diligensrörelsen skulle som tidigare fram- hållits också uppstå speciella problem med uttag och redovisning av skatt. Mottagna av- gifter för resande och gods redovisas näm- ligen i stor utsträckning i biljettmaskin, som endast kan registrera belopp i hela fem- och tiotal ören. Även förut nämnda efterkravs- och budskickningsavgifter redovisas i sådan maskin men kan ej utan vidare skiljas från debiterade egentliga fraktavgifter. I fråga om beställningsturer och kontrakterade transpor- ter uttas belöpande transportersättning enligt räkning. Beträffande gods, som inlämnats vid buss- eller lastbilsstation, erhåller avsändaren av stationen kvitto på erlagt belopp på frakt- sedeln. Redovisning till postverket av inkas-

serade fraktavgifter sker efter särskilt räk- ningsförfarande.

I förhållande till de enskilda resenärerna och godsavsändarna torde postverket som trafikutövare kunna jämföras med detaljhan- deln och därmed kunna undantas från obli- gatorisk faktureringsskyldighet med öppen skattedebitering. För dessa trafikanter bör det vara tillräckligt med ett biljettmaskinkvitto, som upptar transportkostnaden inklusive skatt. Däremot kan en avsändare, som äger avlyfta ingående mervärdeskatt, för sin bok- föring ha behov av en uppdelning av erlagda belopp på fraktavgifter och skatt. I de fall, då uppdragsgivaren åtnjuter fraktkredit och avgifterna inkasseras enligt räkning, skulle en uppdelning vara möjlig, medan det skulle vara förenat med mycket stora svårigheter vid kontantdebitering att i varje särskilt fall tillämpa öppen skatteredovisning. Detta gäl- ler i all synnerhet, då gods avlämnas direkt till förare under tur. Det får anses orealistiskt med ett system, där först biljettavgifter (fraktkostnader) och därefter det uträknade skattebeloppet inslås i biljettmaskin. Härtill kommer, såsom tidigare nämnts, att i maskin kan redovisas endast belopp i fem- resp. tio- tal ören.

Beredningen medger, att ett beskattnings- system där beskattningsvärdet inkluderar skatten, ger vissa redovisningstekniska för- delar och dessutom innebär en metodik, som de flesta skattskyldiga redan genom den all- männa varuskatten är vana vid. Att bered- ningen det oaktat förordar, att beskattnings- värdet skall utgöras av vederlaget exklusive skatt, motiveras inte minst med kravet på i princip obligatorisk faktureringsskyldighet med öppen skattedebitering. När det gäller postdiligenstrafiken är det såväl ur redovis- ningssynpunkt som för utformningen av vc- derbörande taxor synnerligen angeläget, att de avgifter, som skall avkrävas trafikanterna får fastställas med inarbetad mervärdeskatt. För att uppnå full paritet och för att und- vika användning av olika taxor bör sådana bruttotaxor gälla oavsett sättet för avgifternas inkassering. I de fall, då fraktavgifterna i an- ledning av att fraktkredit medgivits erlägges enligt räkning, bör trots detta på vederböran- de räkningsfaktura kunna anges beloppet för beräknad mervärdeskatt, därest det inte skulle anses vara tillfyllest med ett allmänt påpe- kande på fakturan, att avkrävt belopp in— kluderar mervärdeskatt med 11,5 0/0 på brut- tosumman.

Beredningen har motiverat principen om

den öppna skattedebiteringen bl. a. med att risken för smyghöjningar på varor och tjäns- ter därigenom skulle undvikas. När det gäller transporttjänsterna torde risken för sådana höjningar vara minimal, även om avgifterna skulle uttas enligt bruttotaxa. I fråga om den statliga linjetrafiken gäller, att taxorna vis- serligen fastställes av vederbörande verks- styrelse men att samråd dessförinnan skall ha ägt rum såväl mellan styrelserna som med statens biltrafiknämnd. Biltrafiknämnden har därjämte, när det gäller den privata trafiken, att övervaka taxepolitiken och lämna läns- styrelser m. fl. rekommendationer i fråga om fastställande av taxor. I praktiken har taxe- justeringar under senare år företagits först se- dan verksstyrelserna och svenska omnibus- ägareförbundet, som företräder de privata företagen, efter samråd enats om enhetlig utformning av taxoma och hänvändelser där- efter gjorts till biltrafiknämnden. Taxehöj- ningar har på senare tid företagits vartannat år och senast under sommaren 1964. Näst- kommande taxehöjning kan sålunda förvän- tas under år 1966. Lämpligt avvägda brutto- taxor anses under biltrafiknämndens över- vakning kunna uppbyggas utan risk för obe- rättigade höjningar på transporttjänsternas område.

Skattrkyldighet vid import I Sverige kan postabonnemang på utländs- ka tidningar ske genom postverkets försorg. Förmedlingen sker huvudsakligen på grund- val av det allmänt internationella avtalet an- gående abonnemang på tidningar och andra periodiska skrifter eller enligt särskilda före- skrifter i avtalet angående nordiska postför- eningen.

Det synes inte böra ifrågakomma, att post- verket skall bli skattskyldigt för denna abon- nemangsförmedling. Nuvarande avtalsbe- stämmelser medger inte att skattetillägg gö— res på abonnemangspriset. Enligt det allmänt internationella tidningsavtalets föreskrifter fastställer nämligen adresslandets postför— valtning abonnemangspriset genom att till leveranspriset lägga en kommissionsavgift, som dock inte får överstiga den kommissions- avgift som i förekommande fall upptas för in- rikes abonnemang. Dessutom tillägges den stämpelavgift, som i förekommande fall skall utgå enligt landets lagstiftning.

Enligt det nordiska postavtalet skall abon- nemangspriset omföras till abonnemangs- landets myntslag och några tillägg utöver

sådana som avser transitavgifter får inte gö- ras.

Redovisningsperioder

Enligt förslaget till förordning om allmän omsättningsskatt (21 &) skall varje redovis— ningsperiod avse två månader. Den första perioden utgöres av månaderna januari och februari, den andra av månaderna mars och april o.s.v. Redovisningsperiod kan också omfatta helt år. I dessa avseenden överens- stämmer förslaget med vad som gäller be- träffande den allmänna varuskatten. Till skillnad mot bestämmelserna för denna skatt skall emellertid länsstyrelse i fråga om all- män omsättningsskatt, när särskilda skäl fö- religger, beträffande viss skattskyldig äga be- sluta att redovisningsperiod skall avse längre tid än två månader, Härigenom skulle redo- visningen underlättas för sådana skattskyldi- ga, för vilka årsredovisning inte kan komma i fråga men för vilka sex redovisningar per år framstår som onödigt krav. Med sådana variationsmöjligheter anses även övervak- ningen och kontrollen av skatteredovisningen komma att underlättas.

Styrelsen vill i detta sammanhang fram- hålla, att redovisningar per kvartal skulle in- verka störande på databehandlingsarbetet inom postgirokontoret, om de förekommer i större antal. När beslut fattas om längre re- dovisningsperiod än två månader, bör läns- styrelse därför beakta detta förhållande.

Förfallodag

Den allmänna varuskatten förfaller till be- talning den 18 i månaden närmast efter ut— gången av den redovisningsperiod, som skat- ten avser. Enligt uppbördsförordningen skall arbetsgivare med minst två anställda senast samma dag inbetala skatt, som innehållits å arbetstagares lön. Erfarenhetsmässigt göres de flesta sålunda föreskrivna inbetalningarna den sista medgivna dagen. Eftersom en ned- gång i posttrafiken äger rum mellan den star— ka belastningen i mitten av månaden (den 15—16) och vid månadsskiftet (den 25—2), bidrar dessa inbetalningar till en från service- och arbetssynpunkt tacknämlig utjämning av variationerna i arbetsmängd såväl i postkas- sorna som på postgirokontoret.

Sista inbetalningsdag enligt förslaget till förordning om allmän omsättningsskatt (46 5) är den 25 i månaden efter redovis- ningsperiodens utgång. Att förlägga sista upp- bördsdagen så sent i månaden strider mot de ansträngningar, som i olika sammanhang gö-

res från postverkets sida att jämnare fördela betalningstrafiken. Svårigheterna att upprätt- hålla en god kundservice skulle öka genom den förskjutning, som skulle ske av arbets- mängden i postkassoma till den redan hårt belastade perioden vid månadsskiftena. Då också kapaciteten hos postgirokontorets data- anläggning, som kommer att användas för bokföringen av de gjorda inbetalningarna av omsättningsskatt, utnyttjas mycket hårt under den sista veckan varje månad för redan exi- sterande arbetsuppgifter, är det även från denna synpunkt olyckligt att förlägga sista in- betalningsdagen så sent som till den 25. På grund av bestämmelserna i lagen om beräk- ning av lagstadgad tid kommer sista inbetal- ningsdagen ibland att flyttas framåt i tiden, vilket ytterligare förvärrar förhållandena.

Mot bakgrunden härav får styrelsen be- stämt yrka på att sista uppbördsdagen fast- ställes till den 18. Skattskyldiga, som har speciella svårigheter att erlägga sin skatt se- nast nämnda datum, har för övrigt enligt förslaget till förordningen möjligheter att er- hålla anstånd med inbetalningen. Enstaka sådana dispensfall vållar inga svårigheter i här behandlade avseenden.

Styrelsen vill också framhålla, att det från posta] servicesynpunkt är angeläget, att lag- texten utformas så, att förfallodagen aldrig infaller på en lördag.

För/attningstexten (s. 630 ff) I 525 sägs, att inbetalning av omsättnings-

skatt sker kostnadsfritt. En så allmänt hållen formulering kan tolkas så att postverket inte

skall erhålla någon ersättning för dessa in- betalningar. Avsikten torde i stället vara att inbetalningen skall vara avgiftsfri för den skattskyldige. Första meningen i 525 före- slås därför få följande lydelse:

»Inbetalning av omsättningsskatt sker utan kostnad för den skattskyldige.»

I 52 å, andra stycket, ändras >>girokort>> till numera gällande benämning »girerings- kort».

I 785 ändras »riksräkenskapsverket» till >>riksrevisionsverket>>.

I anvisningarna till 115 anses sista me- ningen böra få följande lydelse:

»Till skattepliktig befordran av vara är att hänföra postbefordran av paket, men icke av brevförsändelser, d.v.s. brev, postkort, kors- band och liknande.»

Postprenumeration i form av s.k. post- abonnemang avskaffades i den inrikes ut- växlingen den 1 januari 1963. I förslaget till förordning angående införande av förord- ningen om allmän omsättningsskatt kan där- för sista meningen i 4 5, första stycket, utgå.

I avgörandet av detta ärende har deltagit generaldirektören Swartling, byråcheferna Salomonson och Löfgren, tf postbankschefen Hultin, tf byråchefen Lindskog, tf överinten- denten Pååg, tf byråchefen Elftman samt tf försvarsavdelningschefen Wehre. Föredragan- de har varit tf förste revisorn Roos. Stock- holm den 29 oktober 1964.

Erik Swartling Olov Roos

järnvägsstyrelsen

(yttrandet begränsat till socialförsäkringens finansiering och den indirekta beskattningen)

Sacialförsäkringen

Beredningen föreslår ett vidgat inslag av av- gifter i socialförsäkringens finansieringssystem samt även en ny konstruktion av detta. För anställda föreslås att avgifterna — med till- läggspensioneringens finansieringssystem som utgångspunkt uttages i form av arbetsgi- varavgifter. För andra avgiftspliktiga än an- ställda förordas en egenavgift. Både arbets- givaravgiften och egenavgiften skall ersätta

de nuvarande, i den direkta skatten inbakade avgifterna för folkpensionering, sjukvårds- försäkring och grundsjukpenning till ej för- värvsarbetande gifta kvinnor, de s.k. grund- förmånerna.

Statens järnvägars arbetsgivaravgifter skul- le år 1970 genom förslaget komma att bli i runt tal 33 milj. kr. större än med nuvaran- de system. Beräkningen har baserats på det av skatteberedningen gjorda antagandet om en nominell inkomstökning för fysiska perso-

ner av 5 procent per år fram till 1970 samt på en bedömning av personalutvecklingen vid statens järnvägar under samma tid. Hän- syn har även tagits till att det nuvarande arbetsgivarbidraget till den allmänna sjukför- säkringen år 1970, beräknat till cirka 18 milj. kr., kommer att avvecklas. Statens järnvägars arbetsgivaravgifter kommer således år 1970 att uppgå till 51 milj. kr., vilket skulle mot- svara drygt 1 000 kr. per anställd.

Den ökade arbetsgivaravgiften måste, en- ligt beredningen, ses mot bakgrunden av att det vid kommande förhandlingsuppgörelser om löne- och anställningsvillkor kommer att råda ett samband mellan arbetsgivaravgifter- na och eventuella kontantlöneökningar.

Arbetsgivaravgifterna måste, som också framhålles av reservanter inom beredningen, under en övergångsperiod anses vara en in- teckning i det utrymme som kan stå till för- fogande för löneökningar. Denna inteckning är speciellt stor under första året (1966), då den motsvarar drygt 2 procent av lönesum- man, om hänsyn tas enbart till socialförsäk- ringens grundskydd, och 21/2 procent, om hänsyn dessutom tas till den fastställda steg- ringen i ATP-avgifterna. Beredningen förut- sätter, att den framtida konjunkturutveck- lingen blir sådan att det totala utrymmet för löneökningar kommer att överstiga denna procentsats, så att även kontantlöneökningar kan genomföras.

Skulle omläggningen till arbetsgivaravgift icke till fullo bli beaktad vid förhandlingar om kontantlönehöjningar, blir resultatet en höjning av företagens kostnadsnivå. En sådan situation skulle för ett företag som statens järnvägar med stor insats av arbetskraft kun- na få betydande återverkningar på företagets driftresultat.

Arbetsgivaravgifterna för socialförsäkring- ens grundförmåner kan enligt styrelsens upp- fattning även leda till förskjutningar av kon- kurrenssituationen på transportmarknaden, bl. a. mellan järnvägs- och landsvägstrafiken. Statens järnvägar skulle enligt vad ovan a_n- förts få erlägga en arbetsgivaravgift med drygt 1 000 kr. per anställd och år. De före- tag, som på godstransportområdet konkurre- rar med statens järnvägar, är i mycket stor utsträckning småföretag, i många fall en- mansföretag. Inom dessa skall enligt försla- get i stället för arbetsgivaravgift uttas en egenavgift av i princip motsvarande storlek. Beredningen har emellertid, då det gäller egenavgifter, föreslagit en reduceringsregel, som innebär att egenavgiften icke får över-

stiga 10 procent av den beskattningsbara in- komsten. Reduceringsregelns effekt upphör för gifta vid en beskattningsbar inkomst år 1970 av 9500 kr. Detta motsvaras av en taxeringsbar inkomst av 15 500 kr., vilken i sin tur uppskattningsvis kan anses represen- tera en nettoinkomst av 17500 kr. Denna nettoinkomst år 1970 motsvaras av drygt 11000 kr. år 1961, om hänsyn tas till be- redningens antagande om en 5-procentig no- minallöneökning per år. Antalet yrkes- verksamma företagare inom näringsgrenen samfärdsel utgjorde år 1961 drygt 25 000. Av dessa hade cirka 6 500 eller drygt 25 procent en taxerad nettoinkomst, som understeg 10000 kr., och närmare 13 000 eller drygt 50 procent en taxerad nettoinkomst, som un- dersteg 15 000 kr. Då således en betydande andel av företagarna inom yrkesgrenen sam- färdsel troligen över 25 procent — skulle komma i åtnjutande av en reducering av egenavgiften, skulle dessa företag gynnas i konkurrensen med större trafikföretag. Den- na bedömning torde gälla oavsett de brister, som kan förekomma i det här använda sta- tistiska materialet.

Styrelsen vill i detta sammanhang ånyo erinra om de olika villkor i konkurrenshän- seende, som föreligger mellan statens järn- vägar och andra trafikföretag genom att sta— tens järnvägar betalar både personalpensio- ner och ATP-avgifter. Statens järnvägars pensionsbörda blir härigenom under ett lång- varigt övergångsskede onormalt stor och be- räknas för närvarande överstiga försäkrings- tekniskt beräknade pensionskostnader med omkring 70 milj. kr. per år. En utförlig redo- görelse för styrelsens synpunkter i denna frå- ga har lämnats i investeringsskrivelserna för budgetåren 1963/64- och 1964/65.

Den indirekta beskattningen

Inverkan på konkurrenssituationen

Allmänt

Beredningen förordar att den allmänna va- ruskatten omlägges till en generell konsum- tionsskatt enligt mervärdeskatteprincipen. Mervärdeskatt skulle även utgå på tjänster, däribland transporter. Dessutom föreslås, att energiskatten ersätts med en beskattning av bränslen och elkraft inom mervärdeskattens ram, gamt att vissa andra — för statens järn- vägar mindre aktuella punktskatter slopas. Den föreslagna mervärdeskatten äger enligt

beredningen bestämda företräden framför andra tänkbara generella skatteformer främst genom sina verkningar för näringslivet och sin likformiga belastning av konsumtionen. Stor principiell vikt läggs vid att en konsum- tionsbeskattning skall vara så konsumtions- neutral som möjligt såväl mellan omedelbart konkurrerande varor och tjänster som mel- lan samtliga konsumtionsvaror och tjänster.

Beredningens princip om konkurrensneu- tralitet skulle med tillämpning på statens järnvägars verksamhetsområde innebära, att en av statens järnvägar tillhandahållen trans- porttjänst skall beskattas lika mycket som transporttjänster, producerade inom andra delar av kommunikationsväsendet (konsum- tionsneutralitet speciellt på transportmark- naden). Den skall emellertid även innebära, att de tjänster statens järnvägar tillhandahål- ler konsumenten, d.v.s. företrädesvis rese- tjänsterna, skall träffas av skatt i samma ut— sträckning som all annan konsumtion (all- män konsumtionsneutralitet). Ifråga om kra- vet om den allmänna konsumtionsneutrali- teten vid införandet av en mervärdeskatt på varor och tjänster må följande nämnas. En resetjänst är för närvarande undantagen från den allmänna varubeskattningen. Denna skatts konstruktion medför emellertid att kostnaden för att tillhandahålla en resetjänst, och därmed priset, indirekt påverkas, då för resetjänstproduktionen erforderliga investe- ringar och driftförnödenheter är belagda med allmän varuskatt och eventuellt energiskatt.

För statens järnvägars driftutgifter före avskrivningar beräknas allmän varuskatt och energiskatt uppgå till i runt tal 13 milj. kr. per år. Den allmänna varuskatten på inve- steringsverksamheten under ett år uppgår till ungefär 15 milj. kr. Beräkningen har baserats på den nominella skattesatsen och har ej kunnat beakta den allmänna varuskattens och energiskattens kumulativa effekt.

Den föreslagna mervärdeskatten skulle för driftkostnaderna före avskrivningar komma att uppgå till omkring 35 milj. kr. och för ett års investeringsverksamhet till cirka 30 milj. kr. Båda beloppen får emellertid avlyftas och kommer inte att påverka statens järnvä— gars kostnadsläge till skillnad från den all- männa varuskatten och energiskatten.

Den prishöjande skatteeffekt, som idag finns på en resetjänst, är svår att beräkna men torde uppgå till en eller annan procent av priset. Om i stället mervärdeskatt med 13 procent införes bl. a. på resor, kommer detta att medföra en prishöjning för konsumenten

med 11 51 12 procent. Samtidigt kommer, som beredningen framhåller, mervärdeskatte- reformen att höja prisnivån på det varuom- råde som nu omfattas av den allmänna varu- skatten med omkring 6 procent. Omlägg— ningen skulle således medföra, att priset för konsumtion, som nu är belagd med allmän varuskatt, skulle öka endast omkring hälften så mycket som priset på resetjänster.

Speciellt inom transportamrådet

Godstransporterna avser endast till en mindre del konsumentledet, och inbegripan- de av dessa under mervärdeskatten synes när- mast vara en konsekvens av mervärdeskat- tens konstruktion. Ett undantagande av trans- porter från mervärdebeskattning skulle på- verka den transporterade varans pris endast i de fall transporten sker i konsumentledet, då transportkunden ej har avdragsrätt. I för- hållande till den nuvarande indirekta skatten skulle mervärdeskatten medföra, att skillna- den i skatteeffekt vid leverans cif respektive fob skulle elimineras.

Beredningens syfte med förslaget att resor skall mervärdebeskattas är att utvidga be- skattningsområdet och åstadkomma en pris- neutral beskattning. Härtill kommer att i så- dana företag, som tillhandahåller både gods- transport- och resetjänster, avdragsrätt kan medges för hela den ingående skattebelast- ningen utan fördelning på verksamhetsgre- nar. En sådan fördelning skulle nämligen erfordras i det fall en del av ett företags produktion skulle befrias från beskattning av det inom företaget producerade »mervärdet» men ej från den på produktionen ifråga be- löpande ingående skattebelastningen.

Den av beredningen föreslagna mervärde- skatten på resor skulle, som ovan nämnts, medföra en prishöjning på jämvägsresor med 11 51 12 procent. Den relativa prishöjningen kan antagas bli av ungefär samma storleks- ordning, då det gäller resor med buss och spårväg.

För den med kollektiva transportmedel konkurrerande privatbilismen skulle den fö- reslagna skattereformen medföra avsevärt mindre kännbara kostnadsökningar. I och med att bilistens egen arbetsinsats ej blir beskattad kan det till och med ifrågasättas, om det av beredningen använda neutralitets- begreppet har någon mening vid en jämförel- se mellan privatbilism och kollektiva trafik- medel. Jämfört med kostnaden för en taxi- resa, där även förarlön ingår i det skatteplik-

tiga beloppet, uppgår privatbilistens kostna- der för en resa till säg endast en tredjedel, och beredningens förslag får effekt endast för denna del. Reformen skulle således med- föra prishöjningar för privatbilisten vid in- köp av bil, drivmedel och reservdelar samt för reparationer, för vilka mervärdeskatt skulle uttagas. Skatteförslaget skulle för dessa kostnadsposter innebära prishöjningar i stort sett motsvarande dem inom det nu med all- män varuskatt belagda området, d. v. s. 5 ä 6 procent. För att nå denna effekt föreslår be- redningen en höjning av bensinskatten med 4 öre per liter. Denna höjning av bensinskatten skulle bli specialdestinerad. Det kan enligt styrelsens mening diskuteras i vad mån en sådan höjning av bensinskatten förutsatt strikt tillämpning av tesen om specialdestina- tion — egentligen utgör någon kostnadshöj- ning för bilisten.

På hyra för garage och parkeringsplats skulle icke uttagas medvärdeskatt. Dessa tjänster drabbas därför endast av den indirek- ta kostnadsökning, som uppkommer genom att mervärdeskatt uttages på vissa driftkost- nader för här berörda anläggningar och i be- gränsad utsträckning även vid uppförandet av dem.

För vägväsendets tjänster erlägger bilisten en vägavgift i form av fordonsskatt och ben- sinskatt. Den nuvarande energiskatten föreslås bli ersatt med mervärdeskattens allmänna skattesats, beräknad på varupriset, i vilket bensinskattens belopp ingår. Den del av pri- vatbilistens vägavgift, som motsvaras av ben- sinskatten, träffas således av mervärdeskat- ten. Återstående del, som motsvaras av for- donsskatt och trafikomläggningsskatt, har ej prövats av beredningen och har inte inord- nats i det föreslagna skattesystemet.

Som framgår av det här anförda skulle ett genomförande av beredningens förslag på persontrafikområdet starkt försämra den kol- lektiva persontrafikens möjligheter att kon- kurrera med privatbilismen. Den kollektiva persontrafiken med järnväg och buss har re- dan nu i många fall stora ekonomiska svå- righeter på grund av konkurrensen från pri- vatbilismen, och trafikens upprätthållande kräver ofta stöd från det allmänna. Den fö- reslagna skattereformen skulle ytterligare för- sämra de ekonomiska möjligheterna för den kollektiva persontrafiken med järnväg och buss och därmed öka behovet av bidrag från stat och kommuner.

Neutralitetsbegreppet i samband med mer- värdebeskattningen får således som ovan

nämnts icke någon mening, då det gäller för- hållandet mellan privatbilism och kollektiv persontrafik. En bedömning av konkurrens- villkoren, då det gäller jämvägs- respektive landsvägstrafik, måste även omfatta samhäl- lets kostnader för vägar och andra anord- ningar m. m. Frågan om bilismens nuvaran- de kostnader i dessa avseenden är ännu ej klarlagd. Enligt styrelsens mening skulle emellertid ett införande av mervärdeskatt på persontrafikområdet vid nu gällande förut- sättningar få en samhällsekonomiskt ogynn- sam verkan.

För inrikesflyget gäller liksom för lands- vägstrafiken att dess infrastrukturkostnader ej är tillräckligt klarlagda. Analogt gäller för inrikesflyget att det allmännas tjänster ifråga om flygplatser m.m. bör inbegripas under mervärdeskatten. Ej heller denna fråga har behandlats av skatteberedningen. Enligt be- redningens förslag skulle i förenklingssyfte flygplan icke drabbas av mervärdeskatt. Här- igenom skulle även privatflyg undgå mer- värdeskatt. Styrelsen ifrågasätter om den möjliga förenklingen är tillräckligt motiv för att undantaga privatflyget från mervärdebe- skattning, om sådan skall införas.

Beredningen föreslår, att resa eller trans- port till eller från utlandet icke skall beläg- gas med mervärdeskatt. Ett villkor för skat- tebefrielse måste därvid, vad gäller person- trafiken samt ifråga om godstransporter i konsumentledet, enligt styrelsens mening va- ra, att för resan eller transporten utställts ge- nomgående biljett eller frakthandling till el- ler från utländsk ort. Är detta villkor ej upp- fyllt, skulle resorna eller de här nämnda transporterna (i konsumentledet) bli skatte- belagda till den del de faller inom Sverige. I persontrafik kan genomgående biljett som regel utfärdas, då hela resan sker med järn- väg eller flyg. Användes flera transportme- del, såsom t.ex. vid anslutningsresa med järnväg till utrikes flyg- eller båtresa, utfär- das för närvarande ofta icke direkta biljet- ter. En mera väsentlig utvidgning av möj- ligheterna att utfärda direkta biljetter skulle vara förenad med praktiska svårigheter. An- slutningsresan på järnväg kommer under så- dana förhållanden att bli belagd med mer- värdeskatt enligt förslaget. Härigenom för- sämras järnvägens konkurrensmöjligheter gentemot flyget vid utrikes resor, då inrikes- delen av en flygresa till utlandet som regel undgår beskattning till skillnad från en an- slutningsresa med järnväg.

En följd av mervärdebeskattningen av den

inrikes persontrafiken (och även de svenska hotellens tjänster) är också, att den svenska turismens attraktionskraft försämras i för- hållande till utlandsturismen. Därmed påver- kas också resestrukturen på statens järnvä- gar på ett ogynnsamt sätt med minskade per- sontrafikintäkter som följd.

Av ovanstående framgår, att den föreslag- na reformen av den indirekta beskattningen och förslaget ifråga om avgifterna till social— försäkringen skulle ogynnsamt påverka sta- tens järnvägars konkurrensförutsättningar. Detta gäller icke endast, om man jämför konsumtionen av kollektiva resetjänster med övrig konsumtion, utan också om man be- gränsar jämförelsen till förhållandena inom persontrafiksektorn.

Tekniska frågor

Persontrafik Vid försäljning, på vilken mervärdeskatt skall utgå, skall den skattskyldige enligt för- slaget utfärda faktura eller annan skriftlig handling, av vilken skall framgå —- förutom det för transaktionen betingade vederlaget och den därpå belöpande skatten — kundens namn och transaktionens omfattning. Detalj- handeln och annan därmed jämställd verk- samhet är undantagen från faktureringsplikt.

Enligt järnvägsstyrelsens mening kan i det- ta avseende tillhandahållandet av resetjäns- ter och i viss mån även godstransporttjänster jämställas med detaljhandel. Den totala per- sontrafikförsäljningen omfattar ungefär 30 milj. järnvägsbiljetter per år, varav 10 milj. är färdigtryckta, 15 milj. trycks i stationer- nas biljettmaskiner och 5 milj. ifylles för hand vid biljettköpet. På de större stationer- na finns cirka 300 stora biljettmaskiner och på tåg och bussar dessutom cirka 3 000 i all- mänhet portabla biljettmaskiner. En omänd- ring av nuvarande maskinpark så att både skatt och pris kan anges på biljetterna skulle medföra stora kostnader. Skulle en mervär- deskatt även komma att omfatta den kollek- tiva persontrafiken, förutsätter därför järn- vägsstyrelsen att på biljetterna endast redo- visas ett pris och eventuellt införes en text av ungefär följande lydelse: »Av angivet pris utgör 11,5 procent skatt». Detta bör vara tillfyllest, då persontransporttjänsterna i hu- vudsak säljs till konsumenter. Vid övrig för- säljning, t. ex. tjänsteresor, då kunden har av- dragsrätt, kan han själv beräkna detta belopp och får som regel behålla biljetten som ve-

rifikation. Ett sådant system bör även kunna tillämpas för bussbiljetter.

Om en eventuell mervärdeskatt inräknas i biljettpriset, skulle försäljningsställena, ut- ländska stationer och resebyråer samt svens- ka privata resebyråer, automatiskt redovisa totalintäkterna vid biljettförsäljningen till statens järnvägar, som i sin tur svarar för all redovisning gentemot skattemyndigheten. Re- sebyråerna i sin egenskap av statens järnvä- gars agenter blir då skattskyldiga endast för den del av sin biljettuppbörd som utgör er- sättning för förmedling av resetjänsten. Skat- ten på denna medför avdragsrätt för statens järnvägar.

Resebyråer m. fl. uppträder dock även som arrangörer av resor, t. ex. sällskapsresor och >>paketresor». I sådana fall måste resebyrån eller motsvarande anses vara producent av researrangemang, i vilka bl. a. ingår från andra in- eller utländska företag inköpta tjänster såsom hotellrum, måltider, resor, bä- rare m.m. För helt inländska researrange- mang kommer hela försäljningsunderlaget att ingå i resebyråns skattepliktiga omsättning. Om utrikes ort berörs, skulle hela researran- gemanget undantagas från mervärdeskatt.

Ifråga om flertalet nu förekommande re- searrangemang, innefattande resor till utlan- det, torde en skattebefrielse i stort sett kunna anses stå i överensstämmelse med förslagets intentioner. Emellertid gäller detta sannolikt ej alla. Således skulle en strikt tillämpning av den här behandlade regeln om skattebefri- else leda till att även arrangemang, som i huvudsak avser konsumtion inom landet, blir helt skattebefriade. Svåra gränsdragningspro- blem torde härvidlag kunna uppkomma.

Genom att skatt skall utgå på transport- tjänster i inländsk trafik men icke på trans- porttjänster i direkt internationell trafik, kommer en svensk biljett, som utställts till station i närheten av gränsen, att bli dyrare än en direkt biljett till närmast bortomliggan- de utländsk station. Bl.a. i trafiken till och från Hälsingborg och Malmö kommer detta förhållande säkerligen att medföra att många trafikanter kommer att köpa internationella biljetter till respektive från Köpenhamn och Helsingör. Det skattebelopp, som egentligen bort utgå, kommer i stället att delvis stanna hos kunderna och delvis — utan någon trans- portprestation — tillföras utländska trafikfö- retag. Det torde inte vara möjligt att för- hindra ett sådant kringgående av skattebe- stämmelserna på annat sätt än genom en beskattning av utrikes resor med avseende

på den del, som avser sträckan inom Sve- rige. Emellertid är detta enligt styrelsens me- ning ingen godtagbar lösning, då härigenom järnvägens konkurrensförutsättningar skulle försämras i förhållande till utrikesflyget, där en motsvarande lösning torde vara utesluten.

I nedanstående prisexempel har förutsatts, att med utgångspunkt från den nuvarande persontaxan priset på en resa till Köpenhamn sjunker med två procent, medan priset på en resa till Malmö stiger med 11 procent, när den föreslagna mervärdeskatten införes. Pri- serna avser resa med snälltåg tur och retur i andra klass.

Trafikantens vinst av att Relation Pris (kr) Vigiänäääia till Köpen- hamn (kr) Stockholm—Malmö 125,40 8,00 Sthlm—Köpenhamn 1 1 7 ,40 Luleå—Malmö 202,00 17,00 Luleå—Köpenhamn 185,00 Nässjö—Malmö 69,90 1,50 Nässjö-Köpenhamn 68,40

Å andra sidan torde resenären i vissa fall icke kunna utnyttja skattefriheten vid resor till utlandet. Detta gäller speciellt för såda- na resor i internationell trafik, då resenären önskar utnyttja en i taxan för denna trafik ej intagen rabatt. I sådana fall måste två biljetter utfärdas, en för svensk sträcka och en för utländsk sträcka. På den svenska bil- jetten måste resenären betala skatt, trots att det i realiteten rör sig om en utlandsresa, där av tekniska skäl resesträckan delas på två biljetter.

I persontrafiken används tilläggsbiljetter av olika slag för t. ex. sov- och sittplats samt för färd med snälltåg och expresståg. Sam- ma färdigtryckta formulär används oberoen- de av om resan berör utrikes ort eller inte. Denna dubbla användning blir ej möjlig med det föreslagna skattesystemet. Statens järn- vägar måste antingen utöka antalet färdig- tryckta biljetter eller också i större utsträck- ning än för närvarande utfärda biljetter ma- nuellt.

Godstrafik

Godstransportkunderna utgör till största delen producenter, som för att kunna ut-

nyttja sin avdragsrätt måste veta skattebe- loppet. Ett betydande antal sändningar är dock att hänföra till konsumentledet, där avdragsrätt ej föreligger.

Öppen fakturering av mervärdeskatt för inländska godstransporter skulle för statens järnvägar medföra stora kostnader i sam- band med debitering, redovisning och kon- troll. Nuvarande redovisning av frakter i så- väl inländsk som utländsk trafik bygger helt på frankeringsprincipen. Det innebär, att var- je fraktsedel registreras i kassaapparat med frankeringsavtryck på fraktsedeln eller på vissa mindre stationer förses med frakt- märken. Stationernas redovisning av frakt- intäkter sker helt och hållet med ledning av kassaapparatregistreringen respektive frakt- märkesåtgången. Dubbla registreringar av varje fraktsedel skulle vid expedieringsarbe- tet på stationerna medföra ett avsevärt mer- arbete. Det rör sig om 27 milj. sändningar per år i inländsk järnvägstrafik. En ombygg- nad av alla kassaregistreringsapparater, sam- manlagt cirka 1 400, eller anskaffning av nya apparater, som skulle ge möjlighet till re- gistrering av frakter och skatt i skilda räkne- verk, skulle innebära mycket stora kostnader för statens järnvägar.

Alla fraktbelopp är för närvarande för att underlätta kassa- och redovisningsrutinerna avrundade till i regel 50-tal öre eller hel kro- na. En öppen redovisning av skatten skulle innebära, att för totalsumman av frakt och skatt måste uttas ett icke avrundat belopp. I ett system med sluten skatteredovisning skulle däremot den nuvarande avrundningen kunna bibehållas, eftersom denna i så fall utföres i samband med beräkning av nya fraktsatser med mervärdeskatten inkluderad.

Inom busstrafiken förekommer i stor ut- sträckning att fraktsedel icke utfärdas för smärre sändningar. Kvitto på erlagd avgift lämnas i stället genom att fraktbetalaren får kvittodelen av ett fraktmärke. Ett tillgodo- seende av kravet på öppen skatteredovisning skulle försvåra förenklade expedieringsförfa- randen av denna typ.

Byggnadsverksamhet

Mervärdeskatten skall enligt förslaget om- fatta även byggnadsområdet, där skatten en- ligt huvudregeln skall beräknas på 60 pro- cent av vederlaget. Denna regel har utfor- mats på grundval av materialandelen i kost- naderna för bostadsbyggandet. Vad däremot angår andra anläggningsarbeten som t.ex. vägar, berggrundsarbeten, broar, tunnlar, led-

ningar av olika slag, installationer m. m., har beredningen icke kunnat fastställa några be- skattningsvärden. Sådant värde skall i stäl- let, när det gäller dessa arbeten, fastställas av riksskattenämnden efter noggranna utred- ningar av statliga myndigheter och berörda branscher. Statens järnvägar har en mycket mångskiftande anläggningsverksamhet, där i en och samma anläggning ingår olika typer av arbeten. Styrelsen förutsätter, att det framlagda förslaget icke innebär, att beskatt- ningsvärde av riksskattenämnden skall fast- ställas, för varje enskilt anläggningsarbete, utan att i stället vid en tidpunkt före mer- värdeskattens ikraftträdande fastställes ett beskattningsvärde för varje typ av arbete.

Då det gäller anläggande av tjänstebostä- der eller inköp av driftsförnödenheter för dessa, är statens järnvägar enligt det fram- lagda skatteförslaget att anse som slutlig kon- sument. Den ingående skattebelastningen på denna verksamhet skulle därför icke medföra avdragsrätt. En uppdelning av kostnaderna för nyanläggning, inköp och underhållsar- beten på dels tjänstebostadsverksamhet, dels på övrig verksamhet, skulle alltså behövas. Särskilt påtagligt blir detta fördelningspro- blem, då det gäller det stora antal byggna- der, framför allt stationshus, som innehåller både tjänstelokaler och bostad för järnvägs- personal.

Tjänstebostädernas lokalisering till sta- tionshus eller till andra byggnader, belägna i omedelbar närhet av järnvägslinjerna, är ofta betingad av behovet att även under icke tjänstetid ha personal lätt tillgänglig. De kan därför anses vara för järnvägsdriften erfor- derliga utrymmen. Med hänsyn härtill och i förenklingssyfte kan det vara motiverat, att den för tjänstebostäder erlagda mervärde- skatten får avlyftas.

järnvägsrtyrelsens hemställan och förslag

Införande av mervärdeskatt och en utvidg- ning i samband därmed av den indirekta be- skattningen till att omfatta även transport- tjänster skulle ha ogynnsamma verkningar för statens järnvägar. Detsamma gäller i nå- gon mån införande av arbetsgivaravgifter inom socialförsäkringen.

De allvarligaste verkningarna uppkommer inom persontrafiksektorn, där konkurrensför- hållandena kraftigt förskjuts till den kollek- tiva persontrafikens och därmed även sta- tens järnvägars nackdel. Det försämrade kon-

kurrensläget för den kollektiva trafiken gäl- ler förhållandet till privatbilismen. Mervär- deskatten kommer också att gynna utlands- trafiken på bekostnad av inrikestrafiken. Även vissa tekniska problem uppkommer, framför allt då det gäller utrikestrafiken.

Järnvägsstyrelsen vill därför föreslå att persontransporter med kollektiva trafikme- del liksom förmedling av sådana tjänster icke belägges med mervärdeskatt. Ytterligare skäl härför är att bilismens vägkostnads- och skattefrågor ej är klarlagda, ej heller mot- svarande frågor inom trafikflyget. Ett genom beskattning försämrat konkurrensläge för den kollektiva trafiken torde ej heller kunna an- ses stå i överensstämmelse med de av stats— makterna nyligen antagna riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken.

En skattebefrielse för persontransporter kan utformas enligt något av följande två alternativ.

Om skattebefrielsen för kollektiva rese- tjänster utformas så att från skatt undantas endast det mervärde, som tillskapats i tra- fikföretagen, innebär detta att den ingående skattebelastningen på anskaffningar för sådan verksamhet icke kommer att medföra av- dragsrätt utan i stället kommer att påverka priserna. Transportföretag med både gods- och personbefordran får då uppdela den in- gående skattebelastningen på de två verk- samhetsgrenarna. Detta torde kunna lösas genom användning av någon enkel fördel- ningsregel.

Alternativt kan skattebefrielsen utformas så att kollektiva resetjänster hålls helt utan- för beskattningen. Detta innebär, att trafik- företaget medges avdragsrätt för all ingå- ende skattebelastning, och någon fördelning av denna behöver då icke göras.

Mervärdet inom ett transportföretags per- sontransportsektor är stort och den ingående skattebelastningen därigenom liten. Valet mellan de båda nu angivna alternativen får därför relativt liten betydelse i fråga om skat- tens totala avkastning.

För att i-llustrera innebörden av järnvägs- styrelsens förslag har nedan utan exakthet bedömts de effekter, som olika alternativ av indirekt beskattning under i övrigt oföränd- rade förhållanden skulle få på priset för in- rikes järnvägsresor.

Indextal av samma inbördes storleksför- hållanden torde gälla även för resor med landsvägsbuss.

Skulle mervärdeskatt dock införas i per- sontrafik, föreslår styrelsen, att öppen redo-

visning på biljetten av skattebeloppet ej skall behöva förekomma.

För godstransporterna torde, såvitt styrel- sen kunnat bedöma, den föreslagna mervär- deskatten inte få några nämnvärda verk- ningar på statens järnvägars konkurrensför- utsättningar.

Ifråga om arbetsgivaravgifterna för social- försäkringen vill styrelsen fästa uppmärksam- heten på att den föreslagna reduceringsre-

Persontaxe-

Beskattnmgsalternativ index

1. Hel befrielse från beskatt- ning ................... 100 2. Allmän varuskatt och ener- giskatt enligt nu gällande bestämmelser ........... 102 3. Mervärdeskatt med 13 procent införes varvid: a) järnvägsresor inklude— ras ................. 1 13 b) jämvägsresor exklude- ras utan avdragsrätt för ingående skattebelast- ning, hänförlig till per- sontrafiken ........... 104 e) järnvägsresor exklude- ras med avdragsrätt för hela den ingående skattebelastningen. . . . 100

geln för egenavgifterna sannolikt kommer att få en för statens järnvägar ogynnsam effekt i konkurrensen med mindre transportföretag. Järnvägsstyrelsen anser att övergången till fi- nansiering med arbetsgivaravgifter bör ske i jämnare takt än som föreslagits av skattebe- redningen. Mervärdeskatt på inländska gods- transporter skulle medföra betydande kost- nader för statens järnvägar, om öppen redo- visning skulle krävas. Järnvägsstyrelsen före-

slår därför, att skattebeloppet ej behöver sär- skilt anges på fraktsedeln. Detta motiveras främst av det stora antalet fraktsedlar per år, sammanlagt cirka 27 milj. i inländsk järnvägstrafik. Av dessa avser närmare 26 milj. styckegods och drygt 1 milj. vagnslast- gods. Av antalet fraktsedlar för styckegods faller hälften på de minsta sändningstyper- na paketgods och expressgods. Busstrafikens transporter utgöres nästan helt av små sänd- ningar.

Förslaget innebär, att skatten får inräknas i fraktavgiften, och att på fraktsedeln anges, att 11,5 procent av frakten är skatt. Därmed överlåtes åt kunden att själv räkna ut skat- tebeloppet. Statens järnvägars redovisning till skattemyndigheterna förutsättes kunna ske centralt och baseras på den totala fraktin- täkten i inländsk trafik.

Av särskild vikt är att befrielse från öppen redovisning medges för de typer av sänd- ningar, där mängden är störst, d.v.s. stycke— godset. Tillämpning av olika faktureringssy- stem för olika typer av sändningar (vagns- laster och styckegods) medför i och för sig nackdelar, men en betydande arbetsbespa- ring skulle erhållas jämfört med öppen redo- visning på alla typer av sändningar.

Vad gäller statens järnvägars tjänstebostä- der föreslår styrelsen, att även den till dessa hänförliga ingående skattebelastningen skall medföra avdragsrätt.

I handläggningen av detta ärende har del- tagit järnvägsstyrelsen in pleno, nämligen undertecknad Upmark, ordförande, samt le- damöterna Lindskog och Odhner.

Dessutom har närvarit ekonomidirektören Sjöberg, föredragande. — Stockholm den 2 november 1964.

Erik Upmark Arne Sjöberg

Väg— och vattenbyggnadsstyrelsen

Förslaget berör styrelsens verksamhetsområ- de väsentligen i vad avser den indirekta be- skattningen enligt förslaget utformad som en mervärdeskatt på varor och tjänster. Sty- relsen har i remissvaret därför icke funnit anledning att beröra övriga av utredningen

behandlade skattereformer, liksom ej heller frågan om skatteredovisning o. (1.

Enligt förslaget skall den nuvarande all— männa varuskatten i princip ersättas av en allmän konsumtionsskatt (mervärdeskatt) , som uttages i varje led i produktions- och

distributionskedjan, varvid samtidigt flerta- let nu gällande punktskatter avses utgå. Un- dantag härifrån föreslås gälla bl. a. de punkt- skatter som sammanhänger med vägväsen- dets finansiering, samt vidare accisen på vissa bilar. Dessa sistnämnda punktskatter skulle sålunda kvarstå i ungefär nuvarande om- fattning.

Utredningen utgår från att mervärdeskat- ten skall verka neutral från konsumtions- och konkurrenssynpunkt. Detta åstadkommes bl.a. genom ett avdragsförfarande, varige- nom tidigare erlagd konsumtionsskatt i pro- duktionskedjan får frånräknas skatten för färdigprodukten.

En följd av kravet på konsumtionsneutra- litet har bl. a. blivit att utredningen föreslagit slopandet av gällande undantagsregel vid för- säljning av begagnade fordon samt vidare att skatten på bensin höjes med 4 öre per liter i syfte att bibehålla prisrelationen till övriga varor.

I det följande behandlas skatteförslaget dels med avseende på konsekvenserna för byggnads- och underhållsverksamheten inom vägsektorn, dels med avseende på konsekven- serna för biltrafiken och vägtransporterna.

Vägbyggnadsverksamheten bedrives dels i form av entreprenader, dels som arbeten i egen regi. Enahanda gäller med avseende på underhållsverksamheten, dock att entrepre- nadsystemet här är mindre omfattande. För båda slagen av arbeten gäller, att en stor del av kostnaderna kan hänföras till arbetskost- nader. Enligt skatteförslaget skall i princip skatteplikten gälla hela byggnadsområdet, dock att eget arbete icke skall beskattas. Då vissa principiella skillnader härigenom före- ligger i fråga om beskattningen av arbeten i egen regi och entreprenader, har utredningen föreslagit, att vid skatteberäkning en reduce- ring skall ske av entreprenadsumman med hänsyn till materialandelen vid byggandet. I fråga om bostadsbyggandet föreslås exem— pelvis, att skatten skall beräknas på 60 % av den debiterade entreprenadsumman. För an- läggningsarbeten har något sådant procenttal icke kunnat fixeras, utan denna fråga före- slås bli föremål för ytterligare utredningar och procentandelen för varje slag av arbeten bestämmas enligt av riksskattenämnden fast- ställda reduceringsregler.

Den föreslagna mervärdeskatten kan i frå- ga om den statliga och kommunala väghåll- ningen komma att få effekt på såväl den totala byggnads- och underhållsverksamheten som på fördelningen härav mellan arbeten i egen regi och entreprenader. En ökning av

konsumtionsskatten (till 13 % enligt försla- get) kommer för väg- och vattenbyggnads- verkets del att innebära en ökning av de to- tala kostnaderna för vägbyggande och väg- underhåll med uppskattningsvis 5 % jämfört med nuvarande förhållanden. Enligt de all- männa principerna för avlyftning och över- vältring av skattekostnaderna skulle en sådan kostnadsökning normalt komma att avdra- gas vid försäljning av färdigprodukten eller," och inbakas i priset på produkten. Ett sådant resonemang kan föras när det gäller enskilda företag, affärsdrivande verk och liknande. I fråga om tjänster av det slag som bl.a. väg- och vattenbyggnadsverket svarar för stäl- ler sig problemet annorlunda. Vägväsendets kostnader bestrides i princip av trafikanter och transportörer i form av drivmedels- och fordonsskatter. Någon automatik föreligger dock icke såtillvida, att ökade avgifter för trafiken automatiskt ställes till väghållarens förfogande för vägutgifterna, exempelvis för täckandet av ovan nämnda fördyringar. En ökning av den indirekta beskattningen av bil- trafiken borde kombineras med en uppjuste- ring av väghållningsanslagen för att icke ge- nomförandet av det nya skattesystemet skall medföra en begränsning av underhåll och byggande av vägar och gator. Detta borde direkt följa därav, att det föreslagna nya skat- tesystemet icke har till syfte att förändra om- fattningen av den statliga investeringsverk- samheten. Man bör därför i princip räkna med ett ökat uttag av bilskattemedel för täc- kandet av väghållareus merkostnader till följd av mervärdebeskattningar. Utredningen kan sägas vara inne på en lösning av den nämnda frågan, då man föreslår en ökning av bensinskatten med 4 öre per liter. I kon- sekvens härmed borde denna skatteökning komma vägväsendet till godo i form av ökade anslag och rambelopp.

Beträffande frågan om fördelningen mel- lan arbeten i egen regi och entreprenader kommer denna avvägning liksom nu att bli beroende av prisrelationerna på marknaden. En väsentlig fråga är därvid hur det schablon- mässiga beskattningsvärdet (procenttalet) be- stämmes med avseende på de verkliga kost- naderna på arbete respektive material. Styrel- sen vill i detta avseende betona betydelsen av att frågan ägnas vederbörlig hänsyn.

Styrelsen övergår nu till att behandla frå- gor sammanhängande med biltrafiken och landsvägstransporterna.

Enligt vad som kan uttolkas av skatteför- slaget kommer mervärdeskatten att drabba all verksamhet i stort sett lika. Med denna

förutsättning och utgående från att möjlig- heterna för avlyftning av skattebördan blir likformig för alla slag av transportföretag o.d., synes det som om konkurrensförhållan- dena skilda trafikmedel emellan icke kom- mer att väsentligt ändras till följd av de före- slagna reglerna. Ej heller torde verkningarna på personbilstrafiken bli sådan jämfört med övrig personbefordran, att några väsentligt förändrade förhållanden skulle inträda. Det kan dock konstateras, att då beskattningen av landsvägstrafiken i princip hållits utan- för det nya skattesystemet, men ändock i många delar beröres av de föreslagna skatte— ändringarna, det är svårt att erhålla en en- hetlig bild av konsekvenserna för denna tra- fik.

Beträffande beskattningen av begagnade fordon har styrelsen icke funnit anledning till erinran mot de av utredningen uttalade prin- ciperna för denna beskattning. Det bör dock framhållas, att det primära motivet för det gällande speciella undantaget för begagnade motorfordon från beskattningen av begag- nade skattepliktiga varor nämligen att va- ruskatten kunde befaras medföra en förskjut— ning av handeln med begagnade bilar från den reguljära handeln till den svårkontroller- bara irreguljära handeln samt dessutom till en ökad försäljning mellan privatpersoner — även kan anföras som skäl mot införande av en mervärdebeskattning av denna varugrupp. En sådan förskjutning kan nämligen befaras

medföra nackdelar bl.a. ur trafiksäkerhets- synpunkt. Såsom utredningen framhåller tor- de emellertid genomförandet av den obliga- toriska årliga kontrollbesiktningen av bilar äldre än 3 år erbjuda vissa garantier för att trafikfarliga bilar icke får användas i trafik. Med hänsyn därtill anser väg— och vatten- byggnadsstyrelsen ej böra motsätta sig ut- redningens förslag.

Avslutningsvis vill styrelsen uttala, att den i princip icke har något att erinra mot det framlagda förslaget till nytt skattesystem i vad avser de delar som berör styrelsens verk- samhetsområde. Styrelsen har därmed icke uttalat sig i fråga om den totala beskattning- en av bilismen, eller om fördelningen av skat- tetrycket med avseende på skilda slag av väg- trafikanter och vägtransportörer. Då denna fråga endast perifert berörts i samband med mervärdeskatteförslaget synes den böra an- stå till dess frågan i dess helhet upptages till prövning.

I detta ärendes slutliga handläggning har, förutom undertecknade, deltagit överingen- jören Klingberg, förrådsdirektören Morting, byråchefen Fjellström, överingenjörerna Ek- berg, Hawerman, Ström och Tjällgren, byrå- chefen Wirseen samt tf byråchefen Edberg. Stockholm den 7 november 1964.

Gast Vahlberg Hans Kulander

Vattenfallsstyrelsen

Skatteberedningens betänkande avhandlar so- cialförsäkringens finansiering, den direkta be- skattningen av fysiska personer och den in- direkta beskattningen, vilken senare påver- kar även industri- och affärsföretagen, men icke den direkta företagsbeskattningen. För- slagen i förstnämnda hänseende berör styrel- sen i dess egenskap av arbetsgivare. Av ifrå- gasatta ändringar ifråga om fysiska personers beskattning påverkas vattenfallsstyrelsen en- dast mycket sekundärt. Tilltänkt omläggning av den indirekta beskattningen till mervär- desskatt är däremot av betydande intresse, framför allt med hänsyn till konsekvenserna beträffande den indirekta beskattningen av elektrisk kraft, men också i den mån det för andra nyttigheter skulle inträda förändringar

av betydelse för elkraftförsörjningens eko- nomi.

Beredningens förslag, att cirka 50 procent av de sociala grundförmånerna för de anställ- da skall täckas medelst avgiftsfinansiering grundad på arbetsgivaravgifter, kan komma att medföra en merbelastning för styrelsen, i den mån icke merkostnaden uppvägs av minskad lönehöjning för styrelsens personal. Ifrågavarande meravgifter kan för vatten- fallsstyrelsens del uppskattas till 5 år 6 milj. kronor per år. Från detta belopp synes dock böra avräknas nuvarande kompensation till de statsanställda för folkpensionsavgiftens höjning, vilken kompensation torde bortfalla i och med att de skattskyldiga icke längre betalar folkpensionsavgift. Med hänsyn bland

annat till de ekonomiska följdverkningarnas storleksordning anser vattenfallsstyrelsen det vara motiverat att såvitt möjligt genomföra omläggningen till de högre arbetsgivareav- gifterna etappvis under en övergångstid på exempelvis 5 år.

Den konstans ifråga om total skattebelast- ning, som varit skatteberedningens utgångs- punkt, utesluter icke förskjutningar mellan befolknings- och yrkesgrupper. I vad mån så- dana ändringar sedan kan tänkas påverka löneläget inom olika industribranscher m. m. torde emellertid vara en fråga, som ännu icke kan överblickas. Inverkan på vattenfallssty- relsens verksamhet av de föreslagna ändring- arna av den direkta beskattningen synes i öv- rigt vara begränsad till en trolig ökning av kommunalskatten. Förslaget innebär bland annat, att de nuvarande ortsavdragen skall höjas och att avdragen fortfarande skall vara lika stora vid taxeringen till statsskatt och vid taxeringen till kommunalskatt. Detta kommer att minska det kommunala skatte- underlaget och kommunerna torde bli nödsa- kade att kompensera med höjning av utde- biteringen. För styrelsen, för vilken hela kom- munalskatten är kostnadsbelastande, föran- leder detta en merkostnad, som kan uppskat- tas till lägst 3 milj. kronor per år vid början av 1970-talet.

Vattenfallsstyrelsen har tidigare vid olika tillfällen avstyrkt indirekt beskattning av elektrisk kraft och framfört synpunkter, som utgick från uppfattningen, att förefintlig dy- lik beskattning var av temporär natur och ett upphörande av den framtidsmålet. Den bakomliggande principiella motiveringen, överensstämmer till betydande del med den, som föranlett skatteberedningen att förorda omläggningen till mervärdesskatt, nämligen att indirekt beskattning bör vara neutral ifråga om produktionens inriktning och valet av produktionsmedel. I sistnämnda hänseen- de har för styrelsens del främst intresserat konkurrensen mellan energi och mänsklig ar- betskraft. Belastas den förra nyttigheten med en skatt, som icke motsvarar några kostnader för anskaffning och transport, snedvrides den ekonomiska bedömningen och minskas an- vändningen av energi under den optimala. Styrelsen har vidare reagerat mot den ogynn- samma särställning, som elkraften, något varierande under tidernas lopp, fått relativt andra nyttigheter, och mot åtskilliga prak- tiska olägenheter, som sammanhängt med det speciella betalningssystemet för elkraft i kom- bination med utformningen av elbeskatt- ningen.

Sedan först enbart elkraft blivit skattebe- lagd, åstadkom införandet av energiskatten några år senare, att elkraftens särställning relativt andra energikällor till betydande del borttogs men knappast någon ändring ifråga om avvägningen mellan energi och arbete. Den allmänna varuskattens tillkomst ändra- de formellt icke energibeskattningen men medförde viss jämställdhet mellan energi och huvudparten andra nyttigheter och försköt indirekt — i den mån det allmänna löneläget påverkades — något relationerna mellan ener- gi och arbete. Reellt åstadkommer dock nu- varande varuskatt extra skattebelastning för elkraften. Kraft- och distributionsföretagen får betala varuskatt på de förnödenheter, som behöver inköpas för deras omfattande pro- duktions- och överföringsanläggningar, och måste i avsaknad av avdragsrätt skaffa sig täckning härför i eltaxorna. Sedan tillkommer för kunderna energiskatt med 7 procent resp. 10 procent av betalningen enligt nämnda taxor.

Övergång till den allmänna omsättnings- skatten enligt beredningens förslag, vilken är utformad som mervärdesskatt, kommer att taga bort nämnda diskriminering av el- kraften och medföra, att hela skattebördan blir öppet redovisad. Vidare försvinner inom företagssektorn skatteinflytandet på avväg- ningen mellan produktionsmedel och blir nämnda inflytande i stället koncentrerat till de slutliga detaljkonsumenterna, för vilka ifrågavarande procedur har annan karaktär än för företagen. Dessa förändringar är över- vägande gynnsamma för elkraftförsörjningen.

Ävenså kommer mervärdesskatten att i åt- skilliga hänseenden förbättra de praktiska funktionerna av elbeskattningen. Men kom- plikationer tillkommer Också, såsom uppdel- ningen mellan avdragsberättigad och icke av- dragsberättigad mervärdesskatt för hantver- kare och jordbrukare, som använder elkraft för både rörelse och hushåll, gränsdragning för byggande med reducerat beskattningsvär- de. Likaså kommer att kvarstå de orättvi- sor, som en procentuell indirekt skatt med- för, när —- såsom för detaljdistribuerad el- kraft — priserna följer kostnaderna och des- sa varierar inom rätt vida gränser. Den, som måste betala mycket för en mer eller mindre oumbärlig nyttighet, får också stor skatt. Ur denna synpunkt framstår som otillfredsstäl- lande den höjning av uttagningstalet för be- rörda elkonsumenter, som kommer att för- anledas av det med hänsyn till de totala skat- teintäkterna erforderliga procenttalet för den allmänna omsättningsskatten.

Vattenfallsstyrelsen tillstyrker sålunda i princip omläggning till den av skattebered- ningen föreslagna allmänna omsättningsskat- ten. För det fall, att denna omläggning icke kommer till stånd eller blir uppskjuten för längre tid, är det enligt styrelsens mening med hänsyn till elkraftens betydelse vid den fortgående rationaliseringen inom näringsli- vet och i betraktande av att de speciella an— ledningarna för införandet numera i stort sett är borta, ett angeläget önskemål att be- skattningen av elkraft i nuvarande form av- skaffas. Ur samhällsekonomisk synpunkt mås- te det vara riktigt att eliminera den special- behandling, som drabbar elkraften, och i stäl- let medelst ändringar i den allmänna varu- skatten tillse, att de totala skatteintäkterna icke minskar.

Beträffande detaljutformningen föreligger det önskemålet, att den allmänna omsätt- ningsskatten skall fungera så generellt och lik- formigt som möjligt och undantagen begrän- sas till ett minimum. Ur den synpunkten ter sig reduktionen av byggnaders beskatt- ningsvärde till 60 procent otillfredsställande. Elkraften berörs indirekt därav på så sätt, att reduktionen gynnar hus med höga bygg— nadskostnader och låga underhålls- och bränslekostnader. Vattenfallsstyrelsen har förståelse också för de skäl, som föranlett för— slaget om nedräknat beskattningsvärde för byggnader men vill i varje fall förorda, att en mindre reduktion än den föreslagna över- väges. Försiktighet torde därjämte böra iakt- tagas ifråga om införande i förordningen av möjligheter för undantag och speciella be- räkningar av beskattningsvärde efter det att den allmänna omsättningsskatten trätt i funk- tion.

Principen att den indirekta beskattningen icke skall vara kostnadsbelastande för de skattskyldiga företagen får icke hindra, att särskilda avgifter uttages, när viss verksam- het drar med sig så kallade external costs, det vill säga kostnader eller olägenheter för det allmänna. Exempel kan utgöra såväl de regleringsavgifter, vilka fastställs medelst domstolsutslag i samband med tillstånd till sjöregleringar för kraftproduktionsändamål, som de av kostnader för vägväsendet moti- verade motorfordonsskatterna. Luftförore- ningarna på grund av bränsleanvändning kan vara av sådan omfattning, att de motiverar ett avgiftssystem.

Skatteberedningens utformning av mervär- desskatten är icke så fullständig, att alla möj- ligheter för felfunktioner och avvikelser från intentionerna eliminerats. Det allmänna öns-

kemålet är, att före 'en omläggning föreskrif- terna blir kompletterade för undvikande av sådana verkningar, i den mån det icke rör sig om bagateller. För några fall, som berör vattenfallsstyrelsens verksamhet men kanske har analogier på andra håll, redogöres i de följande styckena. Någon visshet om att alla dylika avvikelser blivit upptäckta nu i för- slagsstadiet föreligger icke.

En felfunktion, som synes vara aktuell när— mast för statliga verk, kommer att vållas av att kostnaderna för kost och logi i samband med anställd personals resor i tjänsten ökar till följd av att de inbegripas i den allmänna omsättningsskatten. Dessa kostnader ersätts medelst traktamenten, som torde komma att höjas efter skattens ikraftträdande. Något sätt att gottgöra respektive verk för den kost- nadsökning, som skatten på den vägen åstad- kommer, återfinnes icke i skatteförslaget.

Under en startperiod, då ett nytt företag skaffar sig produktionsutrustning men ännu icke har produkter att sälja, kan mervärdes- skatten bli besvärande om icke något åtgö- res. Vid flera tillfällen har det befunnits lämpligt, att vattenrättsägarna i en fall- sträcka går tillsammans och bildar ett aktie- bolag med uppgift att utbygga en gemensam kraftstation och därefter driva den. Ett så- dant bolag får icke några inkomster förrän byggnationen är avslutad och kraftstationen tagits i drift. Bolaget blir alltså belastat med mervärdesskatt under byggnadstiden, som uppgår till flera år, men har icke någon möj- lighet att under denna tid tillgodogöra sig motsvarande avdrag. Tillrättning bör helst ordnas så, att bolaget under byggnadstiden blir en sådan skattskyldig, som är berättigad till restitution. Att bolaget skulle i framtiden få tillgodogöra sig under byggnadstiden er- lagd mervärdesskatt genom avdrag från i samband med kraftförsäljningen erhållna skattemedel är olämpligt, då mervärdesskat- ten härvid blir en extra belastning för bola- get under en kapitalkrävande verksamhets- period och icke obetydliga ränteförluster kommer att uppstå.

En ytterligare anledning till att mervär- desskatten enligt den principiella upplägg- ningen delvis icke kommer att fungera enligt intentionerna är förekomsten av speciella be- talningsformer för prestationer och tjänster. För att på bästa sätt utnyttja vattentillgången inom ett flodområde för elkraftproduktion bildas vattenregleringsföreningar och vatten- regleringsföretag. Dessa företags uppgift är att uppföra och driva anläggningar för vatten- reglering samt att utföra härför erforderliga

undersökningar. Intressenterna i företagen är sådana kraftstationsägare, som driver kraft- stationer i flodområdet ifråga. Företagen för vattenreglering har icke några egentliga in- komster utan intressenterna tillskjuter för an- läggningsverksamheten och driften erforder- liga belopp med fördelning efter utnyttjad fallhöjd. Andelstalen för fördelningen ändras vid tillbyggnad av befintliga kraftstationer och när kraftstationer tillkommer eller ned- läggs, varefter anläggningskostnaderna omför- delas mellan intressenterna. Mervärdesskat- tens konstruktion kan medföra, att vattenreg- leringsföretagen blir betraktade som slutliga konsumenter, vilket icke överensstämmer med förslagets syfte. Det enklaste sättet att få till stånd en tillrättning härutinnan är, att det direkt utsäges i lagtexten eller på annat sätt, att vattenregleringsföretagen är sådana skatt- skyldiga, som har rätt att uppbära restitution för erlagd mervärdesskatt. En annan möjlighet skulle vara, att vattenregleringsföretagen uttog mervärdesskatt i samband med infordrandet av medel från intressenterna. Ett sådant för- farande medför emellertid så stora komplika- tioner med hänsyn till förenämnda omfördel- ning av anläggningskostnaderna mellan intres- senterna, att det icke bör komma ifråga. Nuvarande varuskatts införande åtföljdes av en övergångsbestämmelse, som beaktade hindren för uttagande av skatt vid leveran- ser enligt långtidskontrakt o. dyl. För såväl den första elskatten som energiskatten för elektrisk kraft behövdes icke dylik bestäm-

melse, därför att skattskyldigheten lades på konsumenterna och icke på elkraftleverantö- rerna, vilka fungerade och fungerar blott som uppbördsorgan. Den allmänna omsättnings- skatten enligt beredningens förslag kommer att medföra ändring härutinnan. Skattskyl- digheten blir placerad på elleverantörerna. Därför behövs en övergångsbestämmelse av angivet slag, vilket icke synes vara beaktat i betänkandets text och författningsförslag. Långtidskontrakt för elkraft är praxis inom engrosdistributionen och därjämte förekom- mer sådant som ersättningsleveranser med av domstol eller eljest för lång tid framåt fast- ställd betalning. Bestämmelsen bör innebära, att leverantörerna får rätt att uttaga skatt från konsumenterna trots förefintliga kon- trakt och domstolsutslag.

Under förutsättning att allmänna skatte- beredningens förslag genomföres generellt och att ovan anförda synpunkter beträffande praktiska detaljer beaktas, tillstyrker vatten- fallsstyrelsen införande av den allmänna om- sättningsskatten enligt de av beredningen an- givna riktlinjerna.

I handläggningen av detta ärende har, för- utom undertecknade, styrelseledamötema Lundberg, Jacobsson och Olson samt admi- nistrative direktören Sandberg deltagit. Stockholm den 12 november 1964.

Erik Grafström Nils Helleberg

Sjöfartsstyrelsen

Beträffande först skatteberedningens förslag rörande socialförsäkringens finansiering in- skränker sig Sjöfartsstyrelsen till att instäm- ma i beredningens uttalande (sid. 212), att arbetsgivaravgifterna för redarnas del bör reduceras i förhållande till de allmänna ar- betsgivaravgifterna, liksom hittills skett i frå- ga om avgifterna till sjöfolkets sjukförsäk- ring och försäkring för tilläggspension.

I vad härefter angår beredningens förslag om den direkta beskattningens utformning har Sjöfartsstyrelsen icke funnit anledning till uttalande i annan mån än att styrelsen vill framhålla, att skattetabellerna för sjömans- skatten måste omarbetas vid genomförande av förslaget, med hänsyn bland annat till den

reducering av den direkta beskattningen, som i förening med viss ökning av den indirekta beskattningen föreslagits, samt till det förhål- landet, att sjömännens folkpensionsavgifter, vilka för närvarande ingår i sjömansskatten, föreslagits bli överförda till redarnas arbets- givaravgifter. Härvid må erinras om att åt- skilliga av de sjömän, som har att erlägga sjömansskatt, har försörjningsplikt mot hem- mavarande anhöriga, för vilka den höjda omsättningsskatten måste innebära ökad skat- tebelastning.

Såvitt angår skatteberedningens förslag be- träffande den indirekta beskattningen vill Sjöfartsstyrelsen först framhålla, att vid valet mellan olika former för den indirekta beskatt-

ningen är ett system byggt på mervärde- skatteprincipen att föredraga ur konkurrens- främjande synpunkt. Detta gäller i princip även transportområdet.

Sjöfartsstyrelsen har inte funnit anledning till någon erinran i vad förslaget berör en- bart den utrikes sjöfartens förhållanden. Va- ru- och personbefordran till och från ut- ländsk destinationsort har i förslaget i skatte- tekniskt hänseende likställts med skattefri ex- port. Styrelsen vill i detta sammanhang fram- hålla önskvärdheten av att en samordning sker med andra länder beträffande skattefor- merna. Detta gäller i hög grad sjöfartsnä- ringen med dess internationella inriktning.

Beträffande förslagets betydelse för den in- rikes sjöfarten, varmed här åsyftas sjötrans- porter mellan svenska hamnar, i kustfart så- väl som i insjöfart, må följande anföras.

Av den nuvarande allmänna varuskattens utformning följer, framhåller skattebered- ningen (sid. 408), att alla transportföretag, resebyråer, speditörer och andra, som utför eller förmedlar utförande av transport- och resetjänster, är att anse som konsumenter vid förvärv av varor för verksamheten. Skatt träf- far således för närvarande nämnda företags anskaffningar av såväl omkostnads- som in- vesteringskaraktär, dock med undantag av fartyg och luftfartyg. Skatteberedningen för- ordar nu, att den nya mervärdebeskattningen skall omfatta — förutom ovan berörda an- skaffningar, fortfarande med nämnda undan- tag — också själva transportprestationerna och andra hithörande tjänsteprestationer. Härvid är dock att märka att, till skillnad från den nuvarande ordningen, ingående skatt på in- vesteringar och dylikt avses bli avdragsgill. I princip bör skatteplikten enligt beredningen omfatta alla slags yrkesmässiga tjänster som här i riket tillhandahållas med avseende på person- och godsbefordran såväl till lands medelst järnväg, motorfordon och annat tra— fikmedel som till sjöss och i luften. Med hän- syn till konkurrensförhållandena har bered- ningen icke ansett sig böra förorda några spe- ciella inskränkningar härvidlag.

Enligt nuvarande skattesystem gäller vi- dare enligt förordningen om allmän energi- skatt att i skattedeklaration må, i vad angår andra bränslen än bensin och motorsprit, gö- ras avdrag bl. a. för bränslen, som förbrukats eller försålts för förbrukning i fartyg. Sjöfar- ten är alltså fri från energiskatt för ifrågava- rande bränslen, bland vilka motorbrännoljan för skeppsfartens del har den största bety-

delsen. I det nu framlagda förslaget om mer- värdeskatt, vilken avses ersätta energiskatten, har emellertid icke anförts någon bestämmel- se som undantar fartygsbränslen från be- skattning, såvitt rör den inrikes sjöfarten. Den utrikes sjöfarten berörs icke av den föreslagna skatteändringen, enär försäljning av varor för bruk å fartyg i utrikes trafik enligt an- visningarna till omsättningsskatteförordning- en är att jämställa med export. För den in- rikes sjöfarten innebär förändringen en be- lastning.

Den befrielse från indirekt skatt, som sjö- farten såvitt rör investeringar i fartyg och förbrukning av bränsle hittills åtnjutit, torde för inrikessjöfartens del ha varit motiverad av de särskilda villkor, under vilka den ar- betar. Härtill kommer andra viktiga hänsyn, t. ex. allmänna beredskapssynpunkter. Det är av största vikt att inhemskt småtonnage i viss utsträckning finns att tillgå för transporter i beredskapssammanhang. Hänsyn torde även ha tagits till att utländskt tonnage, som i vissa fall konkurrerar med svenskt tonnage om de inrikes transporterna, icke erlägger nå- gon motsvarande skatt i Sverige.

Den föreslagna utformningen av mervär— deskatten, närmast med avseende på bränsle- och investeringsbeskattningen, innebär, att den förmån i konkurrenshänseende, som den inrikes sjöfarten hittills haft, försvinner. Här- till kommer att mervärdeskattens genomfö- rande utan tvivel för den inrikes sjöfarten skulle innebära en betydande belastning ur bl.a. administrativ synpunkt. Det torde dock gälla allmänt för verksamhet inom småföre- tag utan mera utvecklad och modern kon- torsorganisation, att omsättningsskatteförfa- randet utgör en faktor som är svår att be- mästra.

Vid bedömandet av skatteplikten för den inrikes sjöfarten bör vidare beaktas det för- hållandet, att sjöfartsnäringen i Sverige till övervägande del har en internationell inrikt- ning; inrikessjöfarten svarar endast för en ringa del av verksamheten. I den mån utri— kes och inrikes transportverksamhet är kom- binerad uppstår beskattningstekniska svårig— heter, bl.a. vid bestämning av beskattnings— värde och avdragsrätt. Risker föreligger för oformligheter och krångel i samband med tolkningen av bestämmelser och kontroll av bestämmelsernas efterlevnad. Enligt anvis- ningarna till 155 i beredningens förslag till förordning om allmän omsättningsskatt skall exempelvis i fall då gemensamt pris uttages

för försäljning eller annan prestation, som in- nefattar såväl skattepliktigt som icke skatte- pliktigt tillhandahållande, beskattningsvärdet bestämmas genom uppdelning av priset efter skälig grund. Hit torde på grund av bestäm- melserna i 185 2 mom. i nämnda författ- ningsförslag få föras det fall, att för en kom- binerad in- och utrikes resa inköpes förnöden- heter avsedda för kosthållet ombord eller för förbättrande av besättningens bostadsförhål- landen eller trivsel i övrigt, utan att förnöden- heterna kan räknas som tillbehör eller utrust- ning för själva fartyget. I sådant fall torde säljaren försiktigtvis komma att debitera skatt på köpet i dess helhet. Redaren—köparen äger sedermera i sin skattedeklaration göra avdrag för den ingående skatten till den del den avsett förnödenheter, som anses belöpa på transporten av exportgodset, men icke till den del, som anses belöpa på transporten av varor destinerade till svensk hamn. Att i dy- likt fall åstadkomma en skälig beräkning av beskattningsvärde och avdragsrätt måste in- nebära stora svårigheter. Samma sak torde gälla för det fall, att en resa från svensk hamn innefattar transport för en och samma befraktares räkning (t. ex. ett industriföretag med kunder såväl i Sverige som i övriga nor- diska länder) beträffande dels varor som skola levereras i annan svensk hamn, för vil- ket fall omsättningsskatt enligt författnings- förslaget skall erläggas, dels varor med ut- ländsk destinationsort, för vilket fall trans- porttjänsten, jämväl till den del den försig- går inom svenskt v,atten skall vara fri från omsättningsskatt. Vare sig redaren härvid uttager ett gemensamt belopp för hela trans- portprestationen eller verkställer en uppdel- ning av fraktersättningen på de olika varu- partierna, måste beskattningsmyndigheterna företaga en ömtålig skälighetsprövning och kontroll från fall till fall för fastställande av beskattningsvärde och avdragsrätt.

Med hänvisning till det ovan anförda fin- ner sjöfartsstyrelsen det angeläget, att den in- rikes sjöfarten liksom det av skattebered- ningen föreslagits beträffande den utrikes sjö- farten och utrikes transportprestationer i all- mänhet i samma omfattning som för när- varande blir fri från belastning av allmän omsättningsskatt.

I vad rör förslaget till förordning om all- män omsättningsskatt bör jämväl upptagas till diskussion, huruvida icke den i 9 5 2 mom. punkt 1 angivna, från allmänna varuskatte- förordningen övertagna storleksbegränsning- en för andra fartyg än fiskefartyg i fråga om

undantag från skatteplikt lämpligen bör er- sättas med en begränsning, byggande på far- tygens huvudändamål. Bakgrunden till att fartyg och luftfartyg undantagits från skatte- plikt är enligt beredningen (sid. 389 i be- tänkandet) främst den, att det icke framstår som tekniskt möjligt att upprätthålla en ge- nerellt verkande beskattning inom ett områ- de, som är i så hög grad internationellt in- riktat som sjöfarten och luftfarten. Begräns- ningen av skattefriheten för fartyg synes där- för lämpligen böra vid sidan av begrep- pet fiskefartyg anknytas till begreppet han- delsfartyg, varmed enligt förordningen den 12 juli 1936 angående befäl på svenska handels- fartyg m. m. förstås fartyg (båt, pråm), som utnyttjas till handelssjöfart eller resandes fortskaffande eller till annat ändamål, som med handelssjöfarten äger gemenskap, såsom bogsering, isbrytning, bärgnings- eller dykeri- företag.

I vad slutligen angår de framlagda för- slagens inverkan på Sjöfartsverkets egna skat- teförhållanden förutsätter Sjöfartsstyrelsen, under hänvisning till den i betänkandet (sid. 412) framförda motiveringen till beskatt- ningen av offentlig verksamhet och till de i förslaget till förordning om allmän omsätt- ningsskatt i detta avseende lämnade anvis- ningarna till 125 (sid. 653) att, såvitt rör sjöfartsverket, sådan icke yrkesmässig verk- samhet för tillgodoseende av egna behov, som åsyftas i anvisningarna, skall anses fö- religga ej endast i fråga om tjänstepresta- tion, som det enligt instruktionen för sjö- fartsverket åligger verket att utföra eller om- besörja i den allmänna sjöfartens intresse såsom uppförande och drift av fyrar och an- dra anläggningar för nautisk vägledning, ut- övande av lotsnings- och sjöräddningstjänst, kontroll av nautiska instrument m.m. — utan även vid medverkan i ett eller annat avse- ende för tillgodoseende av kommunala be- hov — såsom byggande och underhåll av ham- nar, bryggor och farleder för kommuns räk- ning samt uthyrning av mudderverk och pon- tonkranar för sådant ändamål.

Under nu angivna förutsättningar torde skattskyldighet för Sjöfartsverkets del kom- ma att, förutom beträffande försäljning av sjökort och vissa publikationer och dylikt, kvarstå endast i vissa undantagsfall, huvud- sakligen avseende medverkan vid byggande och underhåll av fiske- och småbåtshamnar för fiskeriföreningars och båtklubbars räk- ning. Mot skattskyldighet i sistnämnda un- dantagsfall synes ej finnas anledning till an-

nan erinran än att skattläggningen ur kon- kurrenssynpunkt torde vara utan betydelse, med hänsyn till att ifrågavarande arbeten merendels sker med hjälp av särskilt bevilja- de bidrag av statsmedel, oftast till långt stör- re belopp än det vartill omsättningsskatten skulle uppgå och undantagslöst utan vinst— syfte; någon kumulativ skatteeffekt synes icke heller behöva befaras.

Till undanröjande av tveksamhet beträf- fande gränsdragningen mellan vad som skall anses utgöra yrkesmässig och icke yrkesmäs- sig statlig verksamhet synes möjligen böra övervägas att i omsättningsskatteförordning- en i stället för de nuvarande anvisningarna i saken införa föreskrift om att yrkesmässig offentlig verksamhet för statens del skall an- ses föreligga — förutom såvitt rör de affärs- drivande verken samt verksamhet i bolags—

form och liknande — allenast i fall då Kungl. Maj :t finner det påkallat med hänsyn till konkurrensförhållandena.

Vid avgörandet av detta ärende har — för- utom generaldirektören Widell närvarit överdirektören Lasson, sjöfartsråden Linden- crona, Schaffer, Borg, Fagerholm och Si- monsson, tillförordnade sjöfartsrådet Hallen- gren, tjänsteförrättande sjöfartsråden Dellby och Inger-Britt Ericsson, tjänsteförrättande chefen för försvarskontoret Benjour samt så- som föredragande byrådirektören von Del- wig. Stockholm den 2 november 1964.

C. G. Widell

R. von Delwig B. Sandström

Luftfartsstyrelsen

Ur de synpunkter luftfartsstyrelsen har att företräda synes i princip intet vara att erinra mot den av utredningen föreslagna omför- delningen av den totala skattebördan mellan direkt och indirekt skatt. Helt allmänt må framhållas, att införandet av den föreslagna mervärdeskatten kommer att ogynnsamt på- verka underskottet å luftfartsfonden genom att utgifterna ökar utan motsvarande kom- pensation på inkomstsidan. Detta torde emel- lertid bliva aktuellt först vid en tidpunkt, då 1963 års luftfartsutredning kan beräknas ha framlagt förslag om framtida målsättning för luftfartsverkets ekonomi.

Luftfartsstyrelsen övergår härefter till be- handling av de kapitel i förslaget, som berör den civila luftfarten.

Utformningen av mervärdeskatten Den utökning av den indirekta beskatt- ningen, som den föreslagna mervärdeskatten kommer att medföra för transporttjänster i luften, har givit luftfartsstyrelsen anledning att bereda ett antal flygföretag tillfälle att yttra s1g 1 ämnet.

Scandinavian Airlines System (SAS)1 an- för, att starka sakliga skäl talar för att gods- transporter inrangeras under mervärdesyste- mets beskattningsområde. Däremot synes fiskala skäl ha fått vara avgörande för en utökning av beskattningen att även omfatta

passagerare. Inrikesresemarknaden är pris- känslig och den reella skattebelastningens proportionalitet mot biljettkostnaden torde starkt påverka valet av färdsätt. Konsortiet befarar en direkt utvecklingshämmande ver— kan för inrikesflyget vid en ytterligare utök- ning av färdkostnaden belastande statlig på- laga. SAS avstyrker sålunda mervärdeskatt på inrikes personbefordran.

Linjeflyg AB (LIN)2 framhåller i fråga om godsbefordran, att utredningens förslag om skattefrihet för brevbefordran bör utökas att omfatta även paket. Beträffande tidnings- frakten är denna av naturliga skäl mycket priskänslig och bolaget anser det angeläget att denna typ av godsbefordran undantages från skatteplikt. Företaget motsätter sig in- förande av mervärdeskatt å flygresor om icke den allmänna omsättningsskatten, pas- sagerar- och genomströmningsavgifter bort— tages och övriga flygplatsavgifter nedsättes.

Svensk Flygtjänst ABB, vars verksamhet hu- vudsakligen består av tjänster för de svenska och danska försvarsmakterna, framhåller, att den militära medelstilldelningen för dessa flygningar är knapp och att man från förvalt- ningshåll understrukit behovet av besparing-

1 Se 5. 445. 2 Se 5. 416. 3 Se 5. 477.

ar. Belastas bolagets verksamhet med en 13- procentig skatt måste bolaget inskränka sin verksamhet, varigenom personal måste fri- ställas. En sådan minskning av företagets or- ganisation skulle medföra allvarliga olägen- heter ur militär synpunkt. Bolaget avstyrker att dess verksamhet skattebelägges.

AB Lapplandsflygl som bland annat för statsverkets räkning handhar ambulans- och räddningsflygtjänsten i Norrbottens och Väs- terbottens län, framhåller att en ökning av flygpriserna med 13 procent sannolikt skulle medföra, att lönsamhetsgränsen passerades. Utredningens farhågor för rubbat konkur- rensförhållande, om lufttransporter undan- togs från skatteplikt, torde icke vara befo- gade då det gäller bruksflyget.

Den verksamhet, som firma jämtlands Acra2 bedriver skulle sannolikt icke kunna bestå, därest ytterligare kostnadsökningar till- kommer. Företaget anför vidare, att stora in- vesteringar nyligen ägt rum och att kvalifi- cerad personal heltidsanställts, varför en >>re- seskatt» skulle komma synnerligt olyckligt för företaget.

Aero AB/Nygeuerken och Löf-Eda Flyg- tjänst3 bedriver taxiflygverksamhet. Företa- gen framhåller, att taxitransporter i luften och till lands icke är jämförbara bland annat på grund av bristen på flygplatser med god service och moderna landningshjälpmedel, som gör att taxiflyget är hänvisat till ett rela- tivt fåtal målflygplatser, som icke alltid pas- sar beställarna. Företagen kräver bättre ser- vice vid existerande flygplatser och lägre flygplatsavgifter; under nuvarande förhållan- den avstyrkes mervärdeskatten.

Luftfartsstyrelsen får för egen del till en början ansluta sig till skatteberedningens uppfattning (sidan 389) att luftfartyg jämte reservdelar, fasta tillbehör och dylikt även i fortsättningen bör vara undantagna från va- ruskatt med hänsyn till de tekniska svårighe- ter, som föreligger att upprätthålla en gene- rellt verkande beskattning på detta område. Samma bör gälla beträffande sådan för luft- farten avsedd utrustning, som enligt 65 punkt 15 tulltaxeförordningen får införas tullfritt.

Ifråga om mervärdeskatten å lufttrans-

porttjänster finner luftfartsstyrelsen i likhet med beredningen att internationell lufttrans- port bör likställas med export och följakt- ligen i sin helhet befrias från mervärdeskatt. Därvid bör av politiska skäl även transport på delsträcka inom Sverige betraktas som en del av den internationella transporten och detta även om en mellanlandning med eller utan »stopover» skulle ske inom Sverige. Det synes böra närmare klarläggas vilka konse- kvenser tillämpningen av denna allmänna princip får på beskattningen av delprodukter, som ingår i den internationella transport- tjänsten, exempelvis underhåll och översyn av flygplan, ramptjänst på flygplatserna etc. (jämför SAS” yttrande).

Då det gäller inrikes transporttjänster och annan kommersiell flygverksamhet finner luftfartsstyrelsen det vara ur likställighets- synpunkt motiverat att mervärdeskatt utgår på driftskostnader och vinst. I de remissytt- randen, som avgivits till luftfartsstyrelsen, har genomgående starka betänkligheter anförts mot denna nya beskattningsform. Enligt sty- relsens mening bör man dock exempelvis ifråga om ambulans- och räddningstjänsten, målflygning och andra uppdrag för det all- männa få räkna med en motsvarande ök— ning av utgående ersättning till flygföreta— gen. Då det gäller allmänna transporttjäns- ter är det svårt att på detta stadium över- blicka det framtida konkurrensläget mellan olika transportföretag, men såvitt framgår av remissyttrandena har ej gjorts gällande att flygtransportema skulle komma i ett relativt sämre läge än yttransportmedlen. Luftfarts- styrelsen ser därför icke någon anledning att motsätta sig mervärdeskattens införande för rena inrikes transporter.

På grund av vad sålunda anförts får luft- fartsstyrelsen tillstyrka utredningens förslag om mervärdeskatt på den inrikes civila luft- farten. Stockholm den 3 november 1964.

Sven Sörenson S. Östlund

1 Se 5. 307. 2 Se 5. 361. 3 Se 5. 306 och 308.

Kammarrätten

Kammarrätten, som icke ansett sig böra ingå på en bedömning av den av skattebered- ningen verkställda avvägningen mellan olika skatte- och avgiftsformer, behandlar i det följande de tre särskilda huvudavsnitten var för sig.

Socialförsäkringens jinansiering

Finansieringen av socialförsäkringen kan så- som beredningen framhåller icke ses isolerad utan måste bedömas mot bakgrunden av sta- tens totala behov av skatter och avgifter. Ut- gifterna för socialförsäkringen har redan nu en sådan höjd att de såväl för samhället som för den enskilde utgör en betydelsefull fak- tor i ekonomiskt hänseende. Inom de när- maste åren kommer dessa förhållanden att än mer accentueras. Det hade därför varit önskvärt att finansieringen av hela social- försäkringen, det vill säga sjukförsäkringen, folkpensioneringen, försäkringen för tilläggs- pension, yrkesskadeförsäkringen och arbets- löshetsförsäkringen, kunnat tagas upp i ett sammanhang. Beredningen har emellertid be- gränsat sitt förslag till att endast omfatta finansieringen av folkpensioneringen såvitt avser de statliga kostnaderna samt sjuk- vårdsförsäkringen och försäkringen för grundsjukpenning till ej förvärvsarbetande gifta kvinnor och med dem jämställda, den så kallade hemmafruförsäkringen. Dessa för- måner har betecknats som grundförmåner.

För närvarande finansieras folkpensione- ringen genom skatter och egenavgifter, sjuk- vårdsförsäkringen medelst skatter, egenav- gifter och arbetsgivaravgifter samt hemma- fruförsäkringen genom skatter och egenav- gifter. Av den totala kostnaden för social- försäkringens grundförmåner uppgår år 1964 skattefinansieringen till cirka 55 procent och avgiftsuttaget till ungefär 45 procent. På grund av de ökade utgifterna för folkpensio— neringen kommer skattefinansieringen av grundförmånerna att stiga i förhållande till avgiftsuttaget under de närmaste åren. En- ligt beredningen skulle år 1970 skattefinan- sieringen sålunda beräknas motsvara 66 pro-

cent av totalkostnaderna för grundförmå- nerna och avgiftsuttaget 34 procent.

I valet av huvudsaklig finansieringsform för grundförmånerna har beredningen över- vägt att helt slopa avgifterna och täcka kostnaderna genom skatter. Som skäl för en sådan ståndpunkt kan anföras att utgifterna för grundförmånerna till sin karaktär icke skiljer sig från andra sociala utgifter som sam- hället påtagit sig och som täckes med skatte- medel. Grundförmånerna utgår till alla med lika belopp och värde samt oberoende av förvärvsinkomst. Ur administrativ synpunkt torde skattevägen vara den enklaste formen för finansieringen av förmånerna.

Beredningen aWisar emellertid tanken på en total skattefinansiering. Med beaktande av de skäl som beredningen åberopat, finner sig kammarrätten icke böra framställa någon erinran häremot.

Beredningen föreslår att avgifterna för lön- tagarnas grundförmåner skall uttagas som arbetsgivaravgifter. Genom att samordna reg- lerna härom med reglerna om arbetsgivarav- gifter för tilläggspensioneringen har möjlig- gjorts, att avgiftsuttaget för såväl tilläggspen- sioneringen som grundförmånerna kan be— räknas på ett gemensamt löneunderlag samt med en enhetlig uttagsprocent. Detta synes medföra administrativa fördelar.

Tanken att i stället för arbetsgivaravgifter uttaga motsvarande belopp i form av egen- avgifter har beredningen avvisat. Vissa för- delar kan dock ur rättvisesynpunkt åberopas för ett sådant system. Man skulle sålunda er- hålla ett påtagligare samband mellan avgift och förmån. För den icke anställda arbets- kraften föreslår beredningen en egenavgift för att finansiera grundförmånerna. Påför- des en liknande avgift för anställda, skulle olikheterna i avgiftsuttag mellan anställda och icke anställda kunna elimineras eller i vart fall minska. Beredningen har emellertid utgått från att reglerna om arbetsgivarav- gifter vid tilläggspensioneringen i princip icke bör rubbas. Med den sålunda intagna ståndpunkten och med hänsyn till möjlig- heten att anknyta reglerna om grundförmå- nemas finansiering till tilläggspensionering- ens motsvarande regler finner kammarrät-

ten alternativet med arbetsgivaravgifter vara det ur administrativ och teknisk synpunkt bästa.

Finansieringen av sjukpenningförsäkringen har icke behandlats av beredningen. För att täcka utgifterna för denna försäkring skall alltjämt uttagas såväl egenavgifter som ar- betsgivaravgifter. De sistnämnda beräknas på ett löneunderlag som helt skiljer sig från av- giftsunderlaget för grundförmånerna. Vidare tillämpas en annan procentsats för avgiftsut- taget än beträffande grundförmånerna. Olik- heter av denna art torde försvåra tillämp- ningen av de föreslagna reglerna såväl för arbetsgivare som för debiteringsmyndigheter. Beredningen hade med andra ord kunnat nå längre i förenklingshänseende om man även löst sjukpenningförsäkringens finansiering på samma sätt som grundförmånemas. En de- finitiv källskatt för löntagare synes vidare un- der alla förhållanden kräva att sjukpenning- försäkringens finansiering omlägges. Ur rent teknisk synpunkt hade det enligt kammar- rättens mening varit konsekvent att även in- arbeta utgifterna för sjukpenningförsäkringen i de föreslagna arbetsgivaravgifterna. Riktig- heten av de skäl som motiverat att sjukpen- ningförsäkringen lämnats utanför beredning- ens förslag vill kammarrätten emellertid icke ifrågasätta.

För icke anställda inkomsttagare föreslår beredningen att en egenavgift skall uttagas, som i princip bör ha samma tyngd som den för anställda utgående arbetsgivaravgiften, varvid förutsättes att arbetsgivaravgiften kommer att övervältras på löntagarna. Egen- avgiften benämnes grundförsäkringsavgift.

Problemet hur man på lämpligaste sätt skall nå likformighet i avgiftsuttaget mellan å ena sidan löntagare och å andra sidan icke anställda inkomsttagare är onekligen kom- plicerat. Olika lösningar har också diskute- rats av beredningen. Till en början må emel— lertid uttalas, att kammarrätten delar be- redningens uppfattning att en inkomsttagares samtliga inkomster bör bidraga till utgifterna för grundförmånerna samt att den samman- räknade nettoinkomsten utgör ett praktiskt användbart mått på avgiftsunderlaget.

Det förhållandet att arbetsgivaravgiften beräknas på ett kollektivt löneunderlag, där den enskilda löneandelen i princip ingår med sitt bruttobelopp utan avdrag för omkostna- der, medan den individuellt beräknade sam- manräknade nettoinkomsten utgöres av för- värvskällornas nettointäkter, medför en viss olikhet i avgiftsbelastningen mellan löntagare

och icke löntagare. Eftersom denna skiljak- tighet icke synes kunna undvikas, torde emel- lertid någon invändning mot förslaget icke kunna göras i nämnda avseenden.

Som nämnts föreslår beredningen, att den sammanräknade nettoinkomsten regelmäs- sigt skall utgöra underlag för grundförsäk- ringsavgift. Från denna regel skulle emeller- tid göras ett undantag, nämligen då perio- diskt understöd ingår i den sammanräknade nettoinkomsten. För att understödet icke skall avgiftsbeläggas både hos givaren, vilken då understödet avdragits under rubriken all- männa avdrag icke får tillgodoräkna sig det- samma, och hos mottagaren, föreslår bered- ningen att mottagarens sammanräknade net- toinkomst skall minskas med däri ingående periodiskt understöd. Kammarrätten ställer sig tveksam till en bestämmelse av denna innebörd. Avdraget för periodiskt understöd har icke, som naturligast vore, ansetts böra tillgodoräknas givaren. Ett sådant avdrag kan nämligen inte minska avgiftsuttaget för an- ställda. Då man därför valt att reducera mot- tagarens sammanräknade nettoinkomst med understödet, kan emellertid i stället den si- tuationen uppkomma att ett periodiskt un- derstöd överhuvudtaget icke drabbas av av— gift. Utgår nämligen periodiskt understöd i förvärvskällan rörelse, jordbruk eller annan fastighet, utgör understödet omkostnad i för- värvskällan och kommer i följd härav inte med i den sammanräknade nettoinkomsten. Därest en bestämmelse av angiven innebörd anses böra bibehållas, torde syftet därmed bättre tillgodoses genom att det stadgas att periodiskt understöd, för vilket givaren er- hållit allmänt avdrag, icke skall medräknas i den sammanräknade nettoinkomsten.

Beträffande avgiftsuttaget för äkta makar uppkommer särskilda problem av betydelse. Arbetsgivaravgiften skall som nämnts utgå på alla lönedelar inom maximibeloppet för av- giftsuttag. Å andra sidan bygger förslaget på att avgiftsuttag skall äga rum allenast om inkomst föreligger. Detta betyder att om en- dast den ene av två äkta makar har inkomst, avgift uttages allenast av denne. Är båda ma- karna anställda, belastas varderas löneandel med arbetsgivaravgift. För makar med löne- inkomster kan således inträffa att beroen- de på om båda har anställning eller endast den ene avgiftsuttaget blir större i det förra fallet än i det senare, trots att sammanlagda inkomsten i båda fallen är lika stor och grundförmånerna desamma. I ett system med arbetsgivaravgifter beräknade på ett kollek-

tivt löneunderlag är man uppenbarligen hän- visad till att beräkna arbetsgivaravgift på ma- karnas inkomster var för sig. Med denna så kallade särberäkningsmetod uppkommer ofrånkomligen skiljaktigheter av ovan antydd art.

För makar med inkomster, på vilka grund- försäkringsavgift skall utgå, har beredningen övervägt om avgiften skall beräknas enligt den för anställda tillämpade särberäknings- metoden eller enligt en samberäkningsmetod, innebärande att avgiften beräknas på ma- karnas sammanlagda inkomster. Om man främst söker nå en likformig belastning mel- lan makar, för vilka skall erläggas arbetsgi— varavgifter, och makar, som skall erlägga grundförsäkringsavgifter, ger särberäknings- metoden det bästa resultatet. Har man å andra sidan till mål att skapa likformighet i avgiftsuttaget inom gruppen avgiftspliktiga, som har att erlägga grundförsäkringsavgift, är samberäkningsmetoden den bästa lösning- en.

I valet mellan dessa båda metoder har be- redningen stannat för samberäkningsmetoden. Av de skäl som beredningen åberopat synes särskild vikt böra läggas vid det förhållandet att grundförsäkringsavgiften beräknas indi- viduellt och debiteras på skattsedeln och er— lägges på samma vis som den avgiftspliktiges inkomstskatter. Den har således många lik- heter med en inkomstskatt. Förordar man ett bibehållande av sambeskattningsprincipen vid inkomstbeskattningen, vilket beredningen gjort, synes det inkonsekvent att tillämpa en särberäkningsmetod för grundförsäkringsav- gifterna. Vidare har framhållits att för vissa grupper inkomsttagare samberäkningsmeto- den under alla förhållanden är ofrånkomlig, nämligen när det gäller fall av så kallad faktisk sambeskattning. Kammarrätten finner det av beredningen förordade förslaget om samberäkning av avgiftsunderlaget för grund- försäkringsavgiftcr böra ges företräde fram- för en särberäkningsmetod.

Arbetsgivaravgifterna bör för arbetsgivar- ia i skattehänseende betraktas som omkost- nad i deras verksamhet av samma slag som övriga lönekostnader och vara avdragsgilla vid inkomsttaxeringen. Detta gäller redan för nu utgående arbetsgivaravgifter och det be- rättigade i ett sådant avdrag har icke heller ifrågasatts av beredningen.

Även den på debetsedel debiterade grund- försäkringsavgiften föreslås bli avdragsgill vid taxeringen. Till, den del avgiften avser folk- pension är avdragsrätten motiverad genom

att folkpensionen beskattas som inkomst. Rät— ten att avdraga sjukvårdsförsäkringsavgiften har inte samma principiella stöd, enär utgå- ende förmåner icke beskattas. Detta avsteg är emellertid dikterat av sociala skäl. Försla- get innebär icke någon förändring i de reg- ler som gällde intill 1964- års lagändring (SFS 1964:76) om upphävande av avdrags- rätten för folkpensionsavgifter. Kammarrät- ten tillstyrker förslaget i denna del.

Kontroll och debitering av arbetsgivarav- gifter till grundförmånerna avses skola ske i samma ordning som nu gäller för arbetsgi- varavgifter till tilläggspensioneringen. Sist- nämnda avgifter debiteras av riksförsäkrings- verket med ledning av arbetsgivaruppgifter. Riksdagens revisorer har i sin för år 1963 avgivna ämbetsberättelse funnit nuvarande möjligheter till kontroll av arbetsgivarupp- gifterna otillräckliga. Då arbetsgivaravgifter- na med hänsyn bl. a. till de nytillkomna avgifterna för grundförmånerna under de närmaste åren kommer att stiga kraftigt, sy- nes kraven på en effektiv kontroll göra sig än starkare gällande. Kammarrätten vill för sin del understryka vikten av att frågan om kontroll och debitering av arbetsgivaravgif- terna göres till föremål för ytterligare över- väganden.

Grundförsäkringsavgiften föreslås skola de- biteras av lokala skattemyndigheten och upp- bäras i samband med de allmänna skatterna. Kontrollen av dessa avgifter, som framför allt bör avse avgiftsunderlagets storlek, det vill säga den sammanräknade nettoinkoms- ten, synes få en fullt tillfredsställande lösning genom systemets anknytning till inkomsttaxe- ringen. I normalfallet torde icke heller de- biteringen av avgifterna vålla de lokala skat- temyndigheterna någon svårighet. Vissa pro- blem kan dock uppstå vid ändring av åsatta taxeringar efter besvär hos kammarrätten och regeringsrätten. Detta medför som regel en ändring av avgiftsunderlaget, den sam- manräknade nettoinkomsten, som i sin tur kräver omdebitering av avgiften. Beskatt- ningsdomstolarnas utslag sådana de för när- varande är utformade lämnar emellertid icke någon direkt upplysning om den samman- räknade nettoinkomstens storlek. Omräk- ningen av avgiftsunderlaget kan därför i här åsyftade fall bereda den lokala skattemyn— digheten visst merarbete till exempel genom att besvärsakten i skattemålet måste inford- ras.

Den direkta beskattningen

I fråga om den direkta beskattningen har beredningen icke föreslagit några mera om- fattande ändringar i för närvarande gällande bestämmelser.

De ändringar som föreslagits är i huvud- sak följande. De nuvarande ortsavdragen, som fått beteckningen grundavdrag, har fö- reslagits utgå med förhöjda belopp. Vidare har skatteskalorna för den statliga inkomst- skatten omkonstruerats såtillvida, att procent- satserna för de flesta inkomstlägena sänkts, mest i skalan för gifta men även något i ska- lan för ensamstående, varjämte skalorna an- passats så, att gränsen för tudelningsprinci- pens tillämpning höjts. Slutligen har ändrade regler för förvärvsavdrag föreslagits, innebä- rande att avdraget för förvärvsarbetande kvinna, som icke har hemmavarande min- derårigt barn, borttagits och att avdragen för övriga kategorier genomgående höjts.

Rörande de olika avsnitten i betänkandet får kammarrätten anföra följande.

Skattefritt minimum

Kammarrätten finner icke skäl till erinran mot de av beredningen föreslagna grundav- dragen av efter successiv höjning under en mellanperiod — 3 000 kronor för ensamstå- ende och 6 000 kronor för gifta att gälla från och med 1971 års taxering. Däremot kan kammarrätten icke firma den skillnad i hän- syn, som tages till försörjningsbördan för barn i fullständigt äktenskap och till för- sörjningsbördan för barn, som vårdas av en- samstående förälder motiverad.

Progressionen i inkomstbeskattningen

De av beredningen föreslagna skatteskalor- na, som är avsedda att träda i allmän till- lämpning år 1970, är konstruerade under antagande av en med 2 procent årligen fort- löpande penningvärdeförsämring fram till år 1970. Penningvärdeförsämringen torde emel— lertid för närvarande överstiga nämnda pro- centtal. Kammarrätten får därför framhål- la, att därest en väsentlig avvikelse från den beräknade penningvärdeförsämringen före- ligger år 1970, en anpassning av de föreslag- na skalorna med hänsyn härtill kan bli nöd- vändig.

Beredningen har vid konstruktionen av skatteskalorna genomgående sänkt procent- satserna. En sådan sänkning synes ur flera

synpunkter angelägen. Med anledning av den diskussion som förts angående inkomstskat- tens arbetsmarknadspolitiska verkningar vill kammarrätten understryka, att enligt kam- marrättens mening en minskning av margi- nalskattesatserna är det enda rationella sät- tet att stimulera de gifta kvinnorna och de skattskyldiga i allmänhet till ökade arbets- insatser.

Avvägningen mellan gifta och ensam- stående

Sam- eller särbeskattning Den kritik, för vilken sambeskattningen i dess nuvarande form i allmänhet utsättes, torde framför allt rikta sig mot två olika verkningar av denna beskattning, nämligen dels den skatteskärpning, som i vissa inkomst- lägen inträder för makar efter äktenskapets ingående i jämförelse med den skatt, som åvilat dem såsom ogifta, dels ock den pro— centuellt sett höga beskattning, som för vissa grupper skattskyldiga drabbar hustrtms in- komst, jämförd med skatten för ensamståen- de person med samma inkomst.

Kammarrätten vill erinra om att i direk- tiven för beredningens arbete uttalats att vid skattebördans avvägning mellan olika skatte- former och mellan skilda kategorier skatte- betalare, liksom hittills, skatteförmågeprinci- pen borde vara avgörande.

I ett skattesystem, som bygger på princi- pen om skatt efter förmåga, synes naturligt — då familjen normalt är en ekonomisk enhet att skatten för makar bestämmes på grundval av makarnas sammanlagda inkomst. Om man bortser från omständigheter som bör beaktas genom särskilda förvärvsavdrag, får familjens skatteförmåga anses vara densamma, vem som än har inkomsten, mannen eller hustrun eller bådadera. Så länge familjen bibehåller sin nuvarande karaktär av ekonomisk enhet, leder en Särbeskattning till resultat, som en- ligt kammarrättens mening icke är förenliga med skatteförmågeprincipen. Kammarrätten ansluter sig därför till beredningens förslag, att sambeskattning av makar bibehålles.

Emellertid synes det angeläget att undan- röja sambeskattningens nackdelar, främst den skatteskärpning som i vissa fall, då makars inkomster vid skatteberäkningen samman- lägges, genom progressionen uppkommer för makar i jämförelse med två ogifta med sam- ma inkomster. Sådan skärpning av skatten kan undvikas genom att grundavdrag och skatteskalor avpassas så, att sammanlagda

skatten för makar uppgår till samma belopp som sammanlagda skatten för två ogifta per- soner med tillhopa lika stor inkomst som ma- karna, den så kallade tudelningsprincipen. Enligt beredningens förslag höjes gränsen för tudelningsprincipens tillämpning å skatteska- lorna så att endast i inkomstlägen där den sammanlagda beskattningsbara inkomsten överstiger 40000 kronor en skatteskärpning kan inträda vid ingående av äktenskap. Kam- marrätten vill emellertid ifrågasätta om icke tudelningsprincipen borde helt genomföras. Den kvarstående begränsningen är ur skatte- förmågesynpunkt knappast motiverad, och fi- nansiellt torde den sakna större betydelse.

Vad härefter angår den andra av ovan an- givna invändningar mot sambeskattningen, nämligen att hustruns inkomst vid förvärvs- arbete skulle drabbas av procentuellt sett hög skatt i jämförelse med skatten för en ogift kvinna med samma inkomst, så grundar sig denna invändning enligt kammarrättens me- ning på en felsyn. För att få en rättvisande jämförelse skall skatten å hustruinkomsten icke jämföras med skatten på ogift kvinnas inkomst. Jämförelsen bör i stället göras mel- lan å ena sidan makarnas sammanlagda skatt och å andra sidan sammanlagda skatten för två ogifta personer med tillhopa samma in- komst som makarna. Kammarrätten utgår därvid från att skatteskalorna är grundade på tudelningsprincipen. Att gift kvinna drab- bas av familjens marginalskatt, då hon ut- träder på arbetsmarknaden, synes icke an- märkningsvärt utan överensstämmer med fa- miljens skatteförmåga. Kammarrätten vill understryka, att den som vill bereda gift kvinna skattelättnad vid utträdet på arbets- marknaden — genom förvärvsavdrag eller an- norledes — påfordrar en särskild förmån för familj, där hustrun förvärvsarbetar, både i förhållande till familj, där hustrun icke för- värvsarbetar, och i förhållande till samman- lagda skatten för två ensamstående med mot- svarande inkomster. Ett dylikt favoriserande i beskattningshänseende av förvärvsarbetande hustrus inkomst skulle måhända locka fler gifta kvinnor att taga förvärvsarbete än nu är fallet, men sådana arbetsmarknadspoli- tiska synpunkter kan enligt kammarrättens me- ning icke motivera åtgärder, som innebär av- vikelse från skatteförmågeprincipen i mera betydande utsträckning.

Frågan om särbeskattning i vissa fall Om såsom kammarrätten ovan ifrågasatt tudelningsprincipen genomföres utan be-

gränsning, blir frågan om frivillig Särbeskatt- ning icke aktuell.

Då enligt beredningens förslag tudelnings- principens tillämpning är begränsad, har ifrågasatts införande av frivillig Särbeskatt- ning. Kammarrätten kan icke tillstyrka en så- dan anordning. De komplikationer som vid en Särbeskattning skulle uppkomma både för de skattskyldiga och för taxeringsmyndighe- terna har ingående belysts av 1957 års sam- beskattningsrevision i dess betänkande om familjebeskattningen (SOU 1959: 13 sid. 48— 54). Det är enligt kammarrättens mening knappast möjligt att bemästra dessa kompli— kationer ens med mycket detaljerade bestäm- melser, beroende bland annat på svårighe- ten att hindra makar att fördela familjens inkomster mellan sig på för dem lämpligt sätt i syfte att vinna skattelättnader.

A vvägningen av skatteskalorna Därest, som kammarrätten ovan ifrågasatt, tudelningsprincipen genomfördes utan be- gränsning, skulle jämväl den fördelen vinnas, att till grund för skatteberäkningen skulle kunna läggas en för både gifta och ensam— stående gemensam skattetabell. Tillväga- gångssättet vid skatteberäkningen för makar bleve då följande. Makarnas sammanlagda beskattningsbara inkomster tudelas först. Där- efter avläses i skattetabellen skattebeloppet för den sålunda framkomna hälftendelen, varpå detta skattebelopp multipliceras med två. Den summa, som då framkommer, ut- gör makarnas gemensamma skatt vilken, i likhet med vad för närvarande gäller, upp- delas å makarna i förhållande till deras be- skattningsbara inkomster. Användandet av en gemensam skattetabell synes kunna med- föra den fördelen, att de skattskyldiga lättare skulle uppfatta, att någon skillnad i skatte- trycket för gifta och ensamstående — såsom måhända de skilda skatteskalorna synes ge vid handen — icke föreligger vid tillämpning av tudelningsprincipen.

Mångdelningssystemet

Kammarrätten kan icke helt instämma i beredningens uppfattning beträffande de svå- righeter, som skulle uppkomma vid beräk- ning av skatten för en familj i förhållande till antalet konsumtionsenheter i familjen. Resultatet behöver icke nödvändigtvis inne- bära opåkallade skattesänkningar för barn- familjer i högre inkomstlägen. En sådan ten-

dens torde kunna elimineras exempelvis ge- nom lämplig avpassning av progressionen för skatteuttaget å de å barnen belöpande enhe- terna av inkomsten.

Kammarrätten kan i detta sammanhang självfallet icke redovisa ett fullständigt för- slag till skatteberäkning enligt mångdelnings- systemet, men vill ändock giva till känna, att skatteberäkning enligt ett på lämpligt sätt anordnat mångdelningssystem synes vara den metod för skattens bestämmande, som skulle ge största möjliga rättvisa olika skattskyldiga emellan, både mellan ensamstående och fa- miljer samt mellan familjer med olika antal familjemedlemmar.

Avvägningen inom kategorin gifta med hän- syn till om hustrun har förvärvsarbete eller ej

Förvärvsavdrag

Kammarrätten instämmer i beredningens förslag, att förvärvsavdrag icke bör ifråga- komma, då minderårigt barn icke finnes. Det torde icke föreligga någon sådan skillnad be— träffande skatteförmågan mellan gifta och ensamstående respektive mellan kvinna och man vid lika inkomster, att särskilt avdrag är påkallat för en förvärvsarbetande gift kvinna som inte har vård om barn. Om två för- värvsarbetande personer ingår äktenskap, minskas icke därigenom deras skatteförmåga. Någon anledning föreligger då icke att ge kvinnan i fråga ett särskilt förvärvsavdrag. Utifrån denna bedömning kan ej heller fin— nas skäl att ge förvärvsavdrag till gift kvin- na, som under pågående äktenskap börjar förvärvsarbeta. Det nuvarande förvärvsav- draget å 300 kronor till gift kvinna utan barn torde ha tillkommit delvis i syfte att mot- verka den negativa sambeskattningseffekt, som enligt tidigare tillämpade skatteskalor stundom uppkom för makar.

Förvärvsavdrag för gift kvinna med hem- mavarande minderårigt barn är motiverat av den merkostnad för barnets vård, som upp- kommer då modern utför förvärvsarbete. Kammarrätten finner, i vad avser avdrag för gift kvinna med inkomst av arbete eller av rörelse, den av beredningen föreslagna be- räkningsgrunden 25 procent av inkomsten och en övre gräns för avdraget av 4 000 kro- nor — innefatta en skälig avvägning. Däremot kan kammarrätten icke förorda, att ett mi— nimiavdrag av 1000 kronor införes. En så ringa arbetsinsats, som motsvarar 1000 kro-

nor, torde knappast medföra några ökade kostnader för barnets vård och i vart fall icke större ökning än som täckes av ett belopp, motsvarande 25 procent av inkomsten.

För den händelse arbetsmarknadspolitiska synpunkter skulle åberopas såsom stöd för minimiavdrag på sätt beredningen föreslagit av 1000 kronor, vill kammarrätten anföra, att den arbetsmarknadspolitiska effekten av ett sådant avdrag icke synes särskilt gynnsam. Avdraget skulle väl endast stimulera till ett inkomstförvärv av upp till 1 000 kronor, men för inkomster mellan 1 000 och 4 000 kronor sakna sådan verkan.

Vad angår gift kvinna med egen inkomst av jordbruksfastighet kan hon måhända i un- dantagsfall genom sitt förvärvsarbete åsam— kas kostnader för barns vård av samma om- fattning som kvinnor med inkomst av eget arbete eller rörelse. Merendels torde emel- lertid dylika kostnader av väsentlig betydelse icke uppstå, då hon i regel har sitt förvärvs- arbete nära hemmet. Det finns därför ur kostnadssynpunkt icke skäl att medge så stort avdrag som beredningen föreslagit eller be- lopp motsvarande arbetsinkomsten upp till 1000 kronor. Härtill kommer att det knap- past är möjligt för taxeringsmyndighetema att bedöma värdet av hennes arbetsinsats i förvärvskällan. Kammarrätten anser, att an- ledning saknas att ändra den nuvarande ord— ningen, enligt vilken utan mera ingående prövning utgår ett avdrag av 300 kronor.

Samma skäl, som ovan anförts mot höj- ning av förvärvsavdraget för gift kvinna med inkomst av jordbruksfastighet, talar även mot höjning av nuvarande avdrag av 300 kronor för gift man med inkomst av jordbruksfas- tighet eller rörelse, där hustrun utför ar- bete i jordbruket eller rörelsen.

Avvägning inom kategorin gifta med hän— syn till om barn finns eller ej Barnaudrag vid beskattningen Enligt för närvarande gällande regler ta- ges vid beskattningen icke -någon hänsyn till de normala barnförsörjningskostnaderna. (Förvärvsavdraget avser endast att kompen- sera de av moderns förvärvsarbete föran- ledda särskilda kostnaderna.) I stället utgår barnbidrag vilka är avsedda att betraktas så- som negativ skatt d.v.s. avdrag från debi- terad skatt. Även om barnbidragen höjes en— ligt beredningens förslag kan de emellertid giva nödig skattekompensation för den på

grund av barnförsörjningen nedsatta skatte- förmågan endast i låga inkomstlägen. I hög- re inkomstlägen, där de flesta familjer är att finna, är därför icke barnförsörjare gynnade på barnförsörjarnas bekostnad. Genom infö- rande av barnavdrag skulle en bättre horison- tell rättvisa kunna åstadkommas. Det är där- för att beklaga att beredningen icke ansett sig kunna föreslå införande av sådana av- drag.

Ofullständiga familjer

Beredningen har under hänvisning till att frågan om beskattningen av ensamstående barnförsörjare nyligen prövats av riksdagen icke funnit anledning att aktualisera någon ändring härutinnan.

Kammarrätten har inledningsvis framhål- lit att det extra grundavdraget å 3 000 kronor för ofullständiga familjer icke kan anses mo- tiverat ur skatteförmågesynpunkt. Bortsett härifrån finner kammarrätten detta avdrag i alltför hög grad bryta mot de principer som i övrigt fastslagits i fråga om kostnaden för barn. I överensstämmelse med dessa prin- ciper borde, i den mån barnkostnader för barn, vars vård handhaves av ensamstående förälder, blir högre än för barn i fullständigt äktenskap, detta regleras genom att barnbi- draget i dessa fall fastställes till motsvaran- de högre belopp. Invändningar kan också göras mot att skatten för ensamstående med barn beräknas enligt den skatteskala som gäl- ler för makar d.v.s. för två personer och deras sammanlagda inkomster. Det må även beaktas att dessa förmåner knappast kommer att bli äktenskapsfrämjande, eftersom det blir en väsentlig höjning av skatten om en ogift med ortsavdrag å 6000 kronor gifter sig. Då kommer nämligen ett avdrag ä 3 000 kronor eller — om vederbörande gifter sig med annan ensamstående med barn — å 6 000 kronor att falla bort samtidigt som progres- sionen i hans beskattning ökar.

Kammarrätten vill även något belysa, att en viss disproportion uppkommer i skattebe- lastningen mellan den av ensamstående för- äldrar, som har barnet i sin vård, och den som har att utgiva underhåll för barnet. Be- redningens förslag innebär, att vårdnadsha— varen dels tillgodoföres, utöver grundavdrag för egen del av 3000 kronor, ett grundav- drag för barnet av likaledes 3000 kronor, dels får förvärvsavdrag, som vid inkomst av eget arbete eller av rörelse kan uppgå till 4 000 kronor, dels — utan att inkomsten först

sammanlägges med annan familjemedlems inkomst — får skatten beräknad enligt den lägre, för gifta avpassade skatteskalan. Där- till kommer att det bidrag, som vårdnads- havaren erhåller för barnet från den icke vårdnadshavande av föräldrarna, utgör skat- tefri inkomst samt att det statliga barnbi- draget, vilket i sin helhet tillfaller vårdnads- havaren, likaledes utgör icke skattepliktig in- komst. Det kan icke bestridas, att den av föräldrarna, som har vårdnaden om barnet, på så sätt erhåller synnerligen omfattande förmåner i beskattningshänseende. Den icke vårdnadshavande av föräldrarna får däremot såsom enda förmån vid taxeringen avdrag för utgivet underhållsbidrag enligt 4655 2 mom. 4) kommunalskattelagen och 45 1 mom. statsskatteförordningen med högst 1 000 kro- nor, oavsett om underhåll utgått för ett eller flera barn och oavsett underhållets storlek per barn och totalt. Något förvärvsavdrag tillkommer icke sådan förälder och hans skatt beräknas enligt den för ensamstående gäl- lande skatteskalan.

Det synes kunna ifrågasättas, om den ovan återgivna fördelningen av skattetrycket mel- lan vårdnadshavande och icke vårdnadsha- vande ensamstående föräldrar är skälig. Som jämförelse kan nämnas, att enligt dansk rätt underhållsskyldig för barn äger göra avdrag för utgivet underhåll, medan vårdnadshava- ren är skattskyldig för detsamma. En sådan ordning synes innebära större rättvisa och skulle måhända kunna införas jämväl i Sve— rige.

Den indirekta beskattningen

Den av beredningen gjorda avvägningen av det totala skattetrycket innebär en väsentlig omfördelning från direkt till indirekt skatt. Enligt beredningens förslag beräknas den in- direkta beskattningen år 1970 lämna 2,5 mil- jarder kronor mer än vad som skulle utgå enligt nuvarande system med särskilda punkt- skatter och allmän varuskatt. Det är vidare underförstått, att den indirekta beskattning- en skall vara så ordnad, att den utan större svårigheter kan möjliggöra en ytterligare övergång från direkt till indirekt skatt.

Det hade från vissa synpunkter varit en fördel, om man för att möta dessa stegrade skattekrav på den indirekta beskattningens område hade kunnat tänka sig en utbyggnad av punktskattesystemet. Punktbeskattningen drager icke några extra kostnader för upp-

börden och kräver icke några kompensationer åt vissa grupper i samhället. Det torde emel- lertid vara uteslutet att den vägen uppnå de betydande skatteintäkter, som erfordras för att täcka det bortfall i direkta skatter som har föreslagits. Punktbeskattningen uppfyller ej heller de krav på den indirekta beskatt- ningen som beredningen uppställt, nämligen att den icke skall inverka på näringslivets struktur och ej heller försämra vårt närings- livs konkurrenskraft på världsmarknaden. I likhet med skatteberedningen har kammar— rätten därför funnit, att det ökade skatte- uttaget på den indirekta beskattningens om- råde icke torde kunna ske på annat sätt än medelst en generellt verkande indirekt skatt.

Under sina överväganden om hur den in- direkta beskattningen lämpligast bör ordnas har beredningen haft att välja mellan ett bi- behållande av den nuvarande allmänna va— ruskatten, som uttages i ett led (detaljhan- deln), och en flerledsskatt av antingen så kallad kaskadtyp eller av typen mervärde- skatt. Beredningen har för sin del föresla- git införandet av en mervärdeskatt.

Av de skäl som beredningen redovisat sy- nes det framgå, att införandet av en kaskad- skatt skulle få så ogynnsamma verkningar på vårt näringslivs struktur, att ett införande av en indirekt skatt av denna typ knappast kan komma ifråga. Vissa ledamöter av be- redningen har i detta sammanhang väckt frågan om fortsatt utredning angående en övergång från nettovinstbeskattning till brut— tovinstbeskattning vid företagens beskattning. Beredningens majoritet har dock avvisat det- ta förslag. Kammarrätten anser sig icke med ledning av det framlagda materialet kunna bedöma, huruvida det finns fog för några ytterligare undersökningar på detta område. Frågeställningen synes emellertid vara utan intresse i detta sammanhang. Några konkreta förslag om bruttovinstbeskattningens närma- re utformning har icke framförts. Ett infö— rande av den föreslagna mervärdeskatten torde för övrigt icke innebära något hinder för eventuella ändringar av detta slag inom företagsbeskattningen.

Beredningen har vid sin jämförelse mellan den nuvarande allmänna varuskatten och den föreslagna mervärdeskatten understrukit de brister, som konstaterats hos varuskatten, liksom dess sämre avkastningsförmåga. En jämförelse mellan dessa två skatteformer sy- nes dock icke bli fullt rättvisande, om man icke tänker sig varuskatten utvidgad till sam- ma konsumtionsområden, som föreslagits be-

träffande mervärdeskatten, och ändrad i de hänseenden, där den i avgörande punkter visat sig behäftad med tekniska brister och verkat snedvridande på vårt näringslivs struk- tur. Man skulle sålunda t. ex. kunna tänka sig den allmänna varuskatten utsträckt till att omfatta även transporttjänster för att icke skattens storlek skulle bli beroende av om säljaren själv transporterar varan till köparen eller för detta ändamål anlitar ett fristående transportföretag o.s.v. Det måste nämligen kraftigt understrykas, att den allmänna varu- skatten har obestridliga fördelar framför mer- värdeskatten på det uppbördstekniska områ- det. Framför allt blir antalet skattskyldiga betydligt mindre och skatteredovisningen vä- sentligt enklare. En förbättrad allmän varu- skatt skulle ej heller ställa några ökade krav på taxeringsorganisationen. Mervärdeskatten åter fordrar för sin tillämpning, att skatten uttages i samtliga led i produktions- och distributionskedjan. De skattskyldigas antal blir följaktligen mycket stort, vilket innebär stora olägenheter från såväl administrativ som kostnadsmässig synpunkt. Särskilt be- tänkligt framstår det, att beskattningen av jordbruket och skogsbruket vid mervärde- skatten icke ansetts kunna bibehållas vid nu- varande enkla former utan kräver ett full- ständigt redovisningsförfarande av samtliga jordbrukare. Det förhållandevis komplicera— de systemet med särskilda avdrag för erlagd skatt, det omfattande restitutionsförfarandet och skyldigheten att å varje faktura företa- gare emellan uträkna och göra anteckning om skattebeloppet gör, att mervärdeskatten kommer att bli mycket mer komplicerad och tungarbetad såväl för taxeringsorganisa- tionen som icke minst för de skattskyl- diga.

Det synes emellertid icke tekniskt eller praktiskt möjligt att genom ändringar i va- ruskatteförordningen upphäva denna skatts kumulativa verkningar. Det synes också vara förenat med betydande svårigheter att från skatteplikten undantaga näringslivets investe— ringar, även om man begränsar sig till sådana av större omfattning. Ett dylikt undantagan- de skulle för övrigt medföra ett högst bety- dande skattebortfall, som måste kompenseras med ett höjt skatteuttag. Kammarrätten fö- reställer sig att en sådan höjning måste bli så avsevärd, att den skulle äventyra varu- skattens effektiva uppbörd. Det förefaller uppenbart, att en flerledsskatt icke inbjuder till samma undandragande av skatt som en ettledsskatt, där hela skatteuttaget är kon-

centrerat till ett och samma led i produk- tions- och distributionskedjan. En flerleds- skatt har jämväl en väsentligt högre grad av elasticitet ifråga om skattesatsens storlek.

Om man därför på den indirekta beskatt- ningen ställer kraven, att den skall ge möjlig- het till högt skatteuttag, icke ha några ku- mulativa verkningar samt icke verka hind- rande för vår export, så är uppenbarligen mervärdeskatten trots sina administrativa och kostnadsmässiga nackdelar en lämpligare skatteform än en reformerad allmän varu- skatt.

Den starka ökningen av antalet skattskyl- diga, som skulle bli följden av mervärde— skattens införande, och denna skatts mera svårkontrollerade och komplicerade natur måste göra en väsentlig utbyggnad av varu- skatteavdelningarna å länsstyrelserna ofrån- komlig. Beredningen har emellertid icke verkställt några beräkningar av personalbe- hovet och kostnaderna därför. Även för kam- marrätten, som fungerar som besvärsinstans, måste ökade arbetsuppgifter bli följden av mervärdeskattens införande. Det kan anmär- kas, att målen angående den allmänna varu- skatten under senare tid visat en stigande tendens, särskilt vad beträffar mål av mer invecklad beskaffenhet. Antagligen samman- hänger detta med en ökad kontroll- och re- visionsverksamhet. En omläggning till mer- värdeskatt kommer självfallet att ställa än större krav på kammarrättens organisation och medföra behov av personalförstärk- ningar.

Bexkattningsområa'et

Även om mervärdeskatten i flera hänse- enden företer avvikelser från den allmänna varuskatten, är det dock i grund och botten fråga om samma slags beskattning; båda skat- teformema avser att drabba konsumtionen inom riket. Vad som tekniskt skiljer dem åt är egentligen endast den uppdelade betal- ningsskyldigheten eller skatteuppbörden och den därmed förenade rätten till avdrag för ingående d. v. s. erlagd skatt för gjorda inköp med mera.

Beskattningsområdet vid mervärdeskatten kommer att bli väsentligt mer omfattande än vid varuskatten, vilket medför ett ökat antal skattskyldiga. Möjligheterna att härvidlag nå fram till ett enklare system torde emellertid vara förhållandevis små, om man vill upp- rätthålla kravet på neutralitet vid beskatt- ningen och undvika kumulativa verkningar

av skatten. Alltför många undantag från skat- teplikt på beskattningsområdet medför up- penbara risker för snedvridningar i konsum- tionsvalet och skapar betydande svårigheter vid tillämpningen och kontrollen.

En förutsättning för att skatteformen skall kunna fungera i enlighet med de uppdragna riktlinjerna är följaktligen att beskattningen göres så generell som möjligt. Enligt förslaget kommer jämväl i stort sett hela varuområ- det att inordnas under beskattningen. Där- emot har en ej ringa del av tjänsteprestatio- nerna av ena eller andra skälet lämnats utanför. Att en relativt stor del av tjänste- området ställts utanför beskattningen med- för självfallet vissa tillämpnings- och kon- trollsvårigheter samt torde även skapa risker för snedvridningar i olika hänseenden. Hur pass omfattande dessa olägenheter kan tänkas bli, ställer det sig emellertid svårt att nu be- döma.

Enligt förslaget är samtliga varor skatte- pliktiga till mervärdeskatt utom vissa spe- ciella i författningen uppräknade varuslag, som skall vara helt skattefria. Det anges ock- så i anvisningarna, att gas, vatten och elektri- citet skall anses som varor i förordningens mening. Av denna skrivning att döma torde närmast den slutsatsen kunna dragas, att andra nyttigheter och kraftkällor än de nu nämnda skulle falla utanför beskattningsom— rådet. Som exempel på sådana nyttigheter kan nämnas atomenergi och fjärrvärme. Hu- ruvida beredningen avsett en sådan begräns- ning av skatteplikten framgår ej av motiven. En viss tvekan kan därför råda på den punk- ten och medföra onödiga tvistigheter och rättsförluster.

Med hänsyn till den höga skattesats, som föreslagits och vilken väntas komma att stiga än mer i samband med kommande refor- mer på den direkta beskattningens område, framstår det som ytterst angeläget, att reg- lerna om skatteplikten blir så klart och en- tydigt formulerade i lagstiftningen som möjligt, så att den enskilde företagaren icke behöver hysa någon som helst tvekan om beskattningens omfattning. En felaktig be- dömning härvidlag kan på grund av skattens storlek få ödesdigra konsekvenser för hans ekonomi. Kammarrätten vill sålunda ifråga- sätta, om icke lagstiftningen i detta hänse- ende bör utformas så, att däri uttömmande anges vilka varor och nyttigheter, som skall vara undantagna från beskattningen, medan i övrigt full skatteplikt skall råda. Några större olägenheter synes icke vara förenade

härmed, eftersom Kungl. Maj:t enligt för- slaget tillagts befogenhet att i fall av behov förordna om undantag från den eljest gene- rella skatteplikten.

Samma lagstiftningsteknik bör om möjligt tillämpas även på tjänsteområdet. Bland an- nat skulle därmed vinnas, att reglerna om bevisbördans fördelning i fråga om skatte- plikt för varor och tjänster blir enhetliga.

I stället har beredningen gruppvis angivit vilka tjänster, som skall inordnas under be- skattningen, men i vissa fall tillfogat, att skat- teplikt skall gälla jämväl för verksamhet, som är att betrakta som jämförlig med de sär- skilt angivna slagen av tjänsteprestationer. I ett fall, det gäller annonser, har det före- skrivits, att skatteplikt ej föreligger. En om- systematisering av bestämmelsen på sätt kam- marrätten ifrågasätter skulle otvivelaktigt un- derlätta tillämpningen av densamma. I vart fall synes det kunna innebära en förbättring, om anvisningarna kompletterades med exem- pel på de tjänster, som enligt vad beredning- en funnit, otvetydigt bör lämnas utanför be- skattningen.

Som ovan nämnts har beskattningsregler- na utformats så, att skatteplikten blir i stort sett fullständig på varuområdet. De undan- tag, som nu gäller enligt varuskatteförord- ningen, har i viss utsträckning överförts till förordningen om mervärdeskatt, men en stark begränsning har dock skett. Detta anser kam- marrätten komma att underlätta tillämp- ningen av förordningen. I huvudsak avser undantagsbestämmelserna läkemedel, som säljs mot recept eller på sjukhus, krigsma- teriel för statens behov, fiskefartyg, större fartyg och luftfartyg samt konstnärers för- säljning av egna verk. Någon erinran kan i och för sig ej göras mot dessa undantag, som betingats av speciella skäl, även om de kan tänkas medföra ett ökat antal restitutions- fall. Vissa tolkningsspörsmål kan ävenledes uppkomma, t. ex. vad som skall förstås med uttrycket fiskefartyg.

Ifråga om tidningar och vissa andra publi- kationer, som är skattefria enligt gällande varuskatteförordning, föreslår beredningens majoritet, att skattefriheten skall slopas. Främst synes detta motiveras av tekniska skäl och med hänsyn till det omfattande beskatt- ningsunderlag, som eljest skulle lämnas utan— för. En minoritet av fem ledamöter anser, att den nuvarande skattefriheten av samma skäl som förut bör bestå, medan en ledamot före- slår, att beskattningen skall omfatta allenast tidningspapperet. Kammarrätten vill fram-

hålla, att skattetekniska skäl talar för ett val mellan alternativen full beskattning och full skattefrihet. Varje slag av partiell beskatt- ning torde stöta på alltför stora tekniska hin- der och onödigtvis komplicera lagstiftningen. Ett undantagande från skatteplikten skulle självfallet underlätta den nyhetsinformation, som sker genom tidningspressen, ävensom den offentliga debatten. Samma skäl synes dock kunna åberopas om än med varierande styrka för andra former av information och debatt. Omläggningen från varuskatt till mer- värdeskatt har i hög grad motiverats med att man vill skapa ökade resurser nu och fram- deles för att kunna genomföra angelägna sänkningar och ändringar i den direkta be- skattningen. Denna synpunkt synes kammar- rätten vara ett utomordentligt starkt motiv för att låta konsumtionen av tidningar och tidskrifter vara med och dela bördan av den ökade indirekta beskattningen. Stor hänsyn måste härvidlag tas till att denna konsum- tion representerar ett mycket'stort skatteun- derlag. I detta sammanhang har anmärkts, att en särskild utredning har tillsatts för att undersöka tidningspressens ekonomiska förut- sättningar med mera. Vare sig tidningspres- sen undantages från beskattningen eller ej, anser kammarrätten det icke ha förebragts tillräckliga skäl för att som beredningen fö- reslagit lämna annonser och annonsverksam- heten utanför beskattningsområdet. Ett dylikt undantagande torde uppenbart komma att medföra gränsdragnings- och fördelningspro- blem. Ett inordnande av annonsverksamheten under beskattningens ram synes vidare öka möjligheterna till avlastning av ingående skatt, vilket skulle kunna minska frekvensen av restitutionsfall.

Beträffande tjänsteområdet kommer en- ligt beredningens förslag som nämnts en re- lativt stor del därav att lämnas utanför be- skattningen. Skatteplikten bör självfallet icke onödigtvis utsträckas till områden, som icke tillför staten någon reell skatteökning eller där en kostnadsökning av sociala eller andra skäl skulle te sig obillig för den enskilde. Å andra sidan bör undantagen begränsas så, att icke några problem i onödan uppstår vid tillämpningen. Det kan jämväl anses som ett icke ringa värde i sig, om det på så sätt göres klart för var och en, att denna beskatt- ningsform till sin natur och för åstadkom- mande av ett rättvist skatteutfall måste vara generell. Verksamheten på vissa områden synes emellertid genom lagstiftning eller av andra skäl vara sådan, att det icke ställer sig

praktiskt möjligt att upprätthålla kravet på en generell beskattning. Kammarrätten har därför icke några erinringar emot, att skatte- frihet blir rådande ifråga om verksamheter, som avser sjukvård och liknande, under- visning och utbildning, samt beträffande ad- vokat-, bank- och försäkringsverksamhet.

Till det skattefria området har beredning- en hänfört jämväl nöjesverksamheten. Den speciella nöjesskatten avvecklades helt ge- nom beslut av 1963 års riksdag och redan dessförinnan hade ett flertal inskränkningar gjorts i denna beskattningsform, betingade av såväl kulturella och ideella som praktiska och ekonomiska skäl. Detta har utgjort den främsta anledningen till att denna verksam- het icke ansetts ånyo böra läggas under be- skattning. Det rör sig dock härvidlag om ett renodlat konsumtionsområde, och en myc- ket stor del av verksamheten behärskas av företag med uteslutande kommersiell inrikt- ning. Det kan knappast anföras några skäl för att låta nöjesverksamheten förbli skatte- fri. Att nöjesskatten helt avvecklades år 1963 torde i mycket stor utsträckning ha berott på att författningen till följd av de successiva ändringarna däri blivit i hög grad irrationell och förorsakade avsevärda svårigheter i till- lämpningen. Ett inlemmande av denna verk- samhet skulle medföra undanröjande av de fördelningsproblem, som eljest kan befaras för restaurangföretag och liknande som jäm- väl anordnar nöjesuppträdanden. I den mån biograf- och filmverksamheten samt de kul- turella organisationerna skulle behöva fort- satt ekonomiskt stöd, torde detta lämpligen kunna lämnas i annan och mer rationell ord- ning än i form av en generell skattefrihet, som även kommer rent kommersiella företag tillgodo.

Beredningen föreslår, att beskattningen ut- sträckes till att omfatta jämväl resor och transporter. Kammarrätten har för sin del icke något att erinra häremot. Icke enbart därför att man därigenom vid försäljning av varor som måste transporteras till köparen uppnår en likartad beskattning, oavsett om transportkostnaden får anses inkalkylerad i priset eller ej. Man erhåller jämväl en lik- artad och jämn beskattning av den konsum- tion som ligger i den privata resandeström- men inom riket. Beträffande resor till och från utlandet har beredningen föreslagit skat- tefrihet även för den del av resorna, som sker inom riket. Dylika resor har sålunda lik- ställts med export. Det synes emellertid icke vara rimligt att i detta fall göra något undan-

tag från regeln om skatteplikt för inrikes re- sor. Beredningens förslag kommer sannolikt att ge anledning till missbruk.

Ifråga om byggnadsområdet föreslår be- redningen generell skatteplikt beträffande uppförande av byggnader och markanlägg- ningar ävensom olika slag av tjänstepresta- tioner med avseende därå. I konsekvens här- med införes skatteplikt för byggnader, som byggnadsföretag uppför i och för försäljning. I likhet med beredningen anser kammarrät- ten det av tekniska och praktiska skäl där- emot icke lämpligt att införa någon beskatt- ning i denna form för privata försäljningar av fastighet och mark.

Enligt nuvarande regler sker beskattning— en å byggnadsområdet allenast beträffande materialkostnaderna, men däremot ej be- träffande lönekostnader. En full beskattning i enlighet med beredningens förslag skulle alltså medföra en ökning av skattebelastning- en på byggnadsverksamheten, vilket icke an- setts motiverat ur bostadssociala och bostads- politiska synpunkter. Beredningen har därför föreslagit en begränsning av skatteeffekten på så sätt, att beskattningsvärdet skall redu- ceras till 60 procent av de nedlagda kostna- derna, vilket enligt vissa beräkningar skulle ungefär motsvara materialvärdet, varigenom den nuvarande beskattningseffekten i stort sett skulle kunna bibehållas. Det är givetvis svårt att bedöma, om detta är en tillräckligt rättvisande schablonregel och om den bör tilllämpas överlag samt vilka konsekvenser den kan tänkas få ur konkurrenssynpunkt. Till dessa spörsmål återkommer kammar- rätten i samband med behandlingen av frå- gan om beskattningsvärdets bestämmande.

jordbruket och skogsbruket Enligt gällande förordning om allmän varu- skatt föreligger skattskyldighet för jordbruka- re allenast ifråga om egna naturauttag av produkter och för försäljning av jordbruks- produkter till konsument. Det blir således som regel fråga om en mycket ringa skatte- pliktig omsättning, vilket medfört att jord- brukare icke behöver erlägga varuskatten pre- liminärt under beskattningsåret. Denna be- skattningsform har såvitt kammarrätten kun- nat bedöma varit synnerligen enkel i tillämp- ningen och ej vållat vare sig de skattskyldiga eller beskattningsmyndigheterna nämnvärda olägenheter. Antalet besvärsmål på detta område är obetydligt. I likhet med bered- ningen anser kammarrätten därför, att det

skulle varit till väsentlig fördel, om över- gången till mervärdebeskattningen kunnat ske utan någon ändring härvidlag, så att jordbruksnäringen kunnat lämnas utanför det fullständiga och löpande redovisningsförfa- randet. Den nya skatteformen kommer med all sannolikhet att medföra större tillämp- ningssvårigheter och mer arbete för jordbru- kets utövare än för de i handel och industri verksamma. De senare torde för övrigt i stor utsträckning ha tillgång till särskild kontors- personal för dylika arbetsuppgifter.

Såsom beredningen funnit torde det icke vara praktiskt möjligt att genom införande av en generell rätt till skattefria inköp eller dylikt tillfullo eliminera skattens verkningar på jordbrukets produkter för att på så sätt hålla jordbruket formellt utanför beskatt- ningen. Kammarrätten anser också i likhet med beredningen, att ett särskilt restitutions- förfarande för att eliminera den ingående skattebelastningen för jordbruket skulle bli alltför omfattande för att vara en framkom- lig väg att lösa svårigheterna med jordbru- kets beskattning. Med hänsyn till det stora antal skattskyldiga, det här rör sig om, med ofta mycket enkla och ofullständiga anteck- ningar om sin verksamhet anser kammarrät- ten ändock, att det bör göras ytterligare un- dersökningar och överväganden på detta om- råde, innan jordbruks- och skogsbruksnäring- en definitivt inordnas i beskattningen utöver vad nu gäller enligt varuskatteförordningen. Om det från handelspolitiska eller andra synpunkter icke är nödvändigt att fullständigt eliminera den ingående skattens verkningar, skulle det kunna övervägas, att inköp av så- dana maskiner, inventarier och andra råva- ror, som enbart kan utnyttjas inom jordbru- ket, gjordes skattefria. Skatten på rena för- brukningsartiklar med mera torde knappast vara av den storlek att man behöver räkna med nämnvärda kumulativa skatteeffekter på livsmedelsvaror och annat, som erhålles från jordbruket.

Berkattningsuärdet

I varuskattehänseende gäller, att skatten ut- går på vederlaget, skattens belopp däri in- räknat. Den allmänna varuskatten blir där- igenom lätt att redovisa, då den kan uträk- nas med ledning av omsättningssiffrorna för varje period. Beredningen har föreslagit den ändringen, att mervärdeskatten skall debite- ras å vederlaget exklusive skattens belopp. Gentemot denna ändring finns icke någon

erinran att göra. Detaljhandeln har möjlighet och rätt att reducera fram den influtna skat- ten med ledning av omsättningssiffrorna, och vid transaktioner företagare emellan, som kräver en öppen notering av skattebeloppet, är det givetvis lättare att verkställa skatteut- räkningen på enbart det avtalade vederlaget.

Inom ett beskattningsområde gäller ett un- dantag från regeln om vederlaget såsom be- skattningsunderlag, nämligen beträffande byggnadsarbeten och liknande. Ett skatteut- tag å de totala byggnadskostnaderna skulle medföra en ökning av skattebelastningen på bostadsbyggandet i förhållande till vad nu gäller, vilket beredningen icke ansett försvar— ligt från bostadssociala och bostadspolitiska synpunkter. Enligt beredningens förslag skall därför beskattningsvärdet reduceras till 60 procent av de totala byggnadskostnaderna, vilket enligt gjorda beräkningar skulle mot- svara det genomsnittliga värdet av det ma- terial som kommer till användning. Att be- redningen icke föreslagit att skatten skall ut— räknas å det verkliga materialvärdet sam- manhänger med, att det av konkurrensskäl icke ansetts möjligt att avfordra byggnads- företagaren exakta uppgifter om värdet av utnyttjat material. Om detta verkligen utgör ett tillräckligt skäl för att avstå från en exakt och rättvis taxering undandrager sig kam- marrättens bedömande. Det är emellertid klart, att en schablonregel av detta slag ut- gör ett alltför grovt instrument för åstad- kommande av en någorlunda jämn beskatt- ning på ett så heterogent område som det här är fråga om. Beträffande flertalet un- derhållsarbeten torde den leda till en uppen- bart för hög beskattning, medan den för and— ra byggnadsföretag kan tänkas bli för låg. Då reparations- och underhållsarbeten i stor utsträckning ombesörjes av mindre företa- gare, som själva utför arbetet och icke torde ha någon anledning att vägra öppen redo- visning för sina materialkostnader, kan ifrå- gasättas om det icke bör införas en rätt för vederbörande att verkställa skattedebitering på den verkliga materialkostnaden. Den giv- na schablonregeln torde dessutom kunna ge utrymme för skatteundandragande och sned- vridningar i olika hänseenden och torde där- jämte kunna onödigtvis öka antalet restitu- tionsfall.

I fråga om byggmästares försäljning av byggnad gäller som ovan nämnts, att mer- värdeskatt skall utgå, därest byggnaden ut- gör lagertillgång i rörelsen. Om byggmästa- ren icke avyttrar fastigheten utan i stället

uttager den ur rörelsen för bostadsändamål eller liknande, inträder skatteplikt i samband med uttaget. Beskattningsvärdet skall enligt huvudstadgandet i 155 1 mom. c) utgöra ett belopp motsvarande 60 procent av veder- laget respektive byggnadens saluvärde. Det vanliga vid fastighetsförsäljningar är, att för- säljningen omfattar såväl byggnad som mark. Avyttring av mark är emellertid skattefri. I sådant fall skall enligt sjunde stycket av an- visningarna till nämnda paragraf beskatt- ningsvärdet bestämmas genom uppdelning av priset efter skälig grund. I sista stycket av anvisningarna stadgas vidare, att vid dylik försäljning byggnadsvärdet, varav beskatt- ningsvärdet utgör 60 procent, skall fastställas med ledning av bokförda kostnader och skä- liga pålägg. Om så ej kan ske, må byggna- dens värde upptagas till skillnaden mellan det totala vederlaget för fastigheten och den häremot svarande inköpskostnaden. — Såvitt av motiven framgår har det icke varit bered- ningens avsikt att härvidlag åstadkomma en beskattning utöver vad som föreslagits be- träffande byggnadsområdet i övrigt, d.v.s. beskattningen skall av bostadssociala skäl bi- behållas vid nuvarande nivå och sålunda av- se det mervärde i form av materialkostnader, som nedlagts å byggnaden i olika led. De föreslagna lagbestämmelserna synes dock ej ge ett alldeles otvetydigt uttryck åt denna princip och de torde därför i vissa hänseen- den böra förtydligas. Ett icke ovanligt fall är, att en byggmästare inköper en redan be- byggd, äldre bostadsfastighet och efter en omfattande renovering ånyo avyttrar den- samma eller uttager den ur rörelsen för bo- stadsändamål. Om fastigheten förvärvats från en privatperson, bör givetvis inköps- kostnaden för byggnaden avräknas från för- säljningspriset respektive saluvärdet eller de bokförda kostnaderna för byggnaden. Om inköpet skett från en annan byggmästare, synes man kunna räkna med en ingående skattebelastning, som komplicerar skatteut- räkningen. Även i andra hänseenden synes lagstiftningen icke lämna tillräckliga besked. Det kan sålunda diskuteras, huruvida ned- lagda kostnader för arbeten å tomten skall tagas till beskattning i samband med försälj- ningen eller uttaget av fastigheten ur rörel- sen. Enligt kammarrättens mening skulle tillämpningen av hithörande regler väsentligt underlättas, om det i anvisningarna intoges exempel på hur beskattningsvärdet skall ut- räknas i olika tänkbara fall.

Enligt nu gällande regler får i efterhand

utgivna rabatter med mera avräknas från den till allmän varuskatt skattepliktiga om- sättningen. Denna regel har överförts till att gälla jämväl vid mervärdeskatten ifråga om rabatter, som lämnats till konsumenter, men däremot ej vad gäller rabatter företagare emellan. Säljaren har i detta fall redovisat ett mot den senare rabatten svarande för högt skattebelopp, medan köparen tillgodogjort sig ett motsvarande för högt skatteavdrag. Eftersom de på grund av rabatteringen be- tingade korrigeringarna skulle uppväga var- andra, om man ser transaktionen från stats- verkets synpunkt, har beredningen ansett det onödigt att belasta förfarandet med sådana justeringar, vilka skulle medföra betydande svårigheter från kontrollsynpunkt. Bered- ningens förslag kan möjligen motiveras ut- ifrån den uppfattningen, att den ursprungli- gen debiterade skatten är att betrakta som något helt fristående från det avtalade ve- derlaget. Säljaren kan jämväl tänkas i sin tur få viss kompensation därigenom, att han väl som regel åtnjuter rabatter av sina leve- rantörer. Den föreslagna regeln innebär dock, att säljaren får en mot rabatten svarande för hög beskattning, som ej kan försvaras med att köparen påföres en motsvarande lägre skatt.

Avdragsrätten, faktureringsskyldigheten och restitutionsförfamndet

Det utmärkande för mervärdeskatten är att skatten erläggs av samtliga led i produk- tions- och distributionskedjan, dock på sådant sätt att någon dubbelbeskattning av varor och tjänster i princip ej sker. Detta möjlig- göres genom ett avräkningsförfarande, var- igenom företagaren från erhållna skattebelopp äger rätt att avdraga den skatt han själv er- lagt å gjorda inköp och inlevererar skillnaden till statsverket. Förutsättningen för att detta förfarande skall kunna fungera är givetvis, att skattebeloppen noteras å fakturor eller andra upprättade handlingar rörande köp och för- säljning, så att företagaren kan styrka sina uppgifter. En dylik uppgiftsskyldighet har jämväl föreskrivits av beredningen beträffan- de transaktioner företagare emellan. Denna faktureringsplikt behöver måhända ej betyda något nämnvärt merarbete inom branscher, där försäljningen är koncentrerad till ett få- tal större poster eller där en välutbildad kon- torsorganisation finns till hands, men kom- mer givetvis att för många andra företag innebära en belastning.

Detaljhandeln och därmed likställda skall även efter omläggningen till mervärdeskatt ha möjlighet att redovisa skatt på samma sätt som nu och har därför undantagits från fak- tureringsplikt. Detta bör givetvis gälla vid försäljning till konsumenter men ej vid skat- tepliktig leverans eller motsvarande till an— nan skattskyldig för dennes rörelse eller jord- bruk. Beredningen har jämväl i motiven an- givit, att undantaget från reglerna om öppen debitering eller fakturering i sista beskatt- ningsledet icke bör gälla i fråga om sådana leveranser. Detta har dock ej kommit till ut- tryck i den föreslagna lagtexten.

Avräkningsförfarandet har dessvärre icke kunnat göras generellt, i det att vissa be- gränsningar måst göras av konkurrenshänsyn med mera. Sålunda äger den skattskyldige icke avräkna erlagd skatt, som belöper på kost och logi åt personal, tjänstebostäder och andra anordningar för personalen, anställdas förmåner av fri bil etc. Då här är fråga om förmåner, som ofta vållar tvister mellan de skattskyldiga och myndigheterna, torde man få räkna med svårigheter vid tillämpningen och kontrollen. Särskilt torde detta bli fallet inom jordbruksnäringen, där alltjämt natu- rahushållningen är ett viktigt inslag, jord- brukspersonalen deltager i förekommande byggnadsarbeten och virke till sådana arbe- ten ofta uttages ur egen skog. En till synes ringa beskattningsfråga, som dock har stor ekonomisk räckvidd, är hur skatteavdrag skall beräknas för personbil som från år till år i varierande omfattning användes såväl i rörelse eller jordbruk som för eget eller an- ställdas privata bruk.

Om en näringsidkares skatt å gjorda inköp med mera överstiger vad som influtit i skat- temedel vid försäljning, är han berättigad att omedelbart erhålla restitution från stats- verket av skillnadsbeloppet. Eftersom expor- ten är skattefri samt fartyg och andra varor icke är skattebelagda, måste man räkna med, att ett icke ringa antal näringsgrenar saknar tillräckliga utgående skattemedel att avdraga den ingående skatten från och därför regel- bundet måste söka restitution av skatt. Lika- så inom branscher med stora säsongvaria- tioner i försäljningen samt då investeringar företagits i större omfattning. Detta restitu- tionsförfarande blir säkerligen arbetskrävan- de för myndigheterna och utgör otvivelaktigt en belastning på systemet, som det är ange- läget att minska. Beredningen har i detta syfte föreslagit en gräns på 500 kronor i över- skjutande preliminär skatt för att restitution

skall få ske. Det är självfallet vanskligt att på förhand bedöma, vilken effekt förslaget kommer att få. Under nu rådande förhållan- den synes det föreslagna gränsbeloppet vara tilltaget i underkant. Intresset av att minska myndigheternas arbetsbörda, som framför allt i begynnelseskedet kan förmodas bli stor, måste dock vägas mot de skattskyldigas be- rättigade krav på att deras likviditet icke onödigtvis betungas. En lösning vore att från början utgå från ett högre belopp, förslagsvis 1 000 kronor, för att sedan erfarenheter vun- nits på området sänka gränsen om så anses erforderligt.

Beskattnings— och besuärsförfamndet

Eftersom mervärdeskatten icke är någon i egentlig mening ny skatt utan kan betraktas som en utbyggd allmän varuskatt, har det varit möjligt för beredningen att utan änd- ringar överföra de formella bestämmelserna rörande varuskatten till den föreslagna för- ordningen om mervärdeskatt. Kammarrättens erfarenheter av dessa bestämmelser har varit i stort sett goda. Endast i två hänseenden vill kammarrätten ifrågasätta, om icke juste- ringar är motiverade.

Enligt 32% i gällande förordning om all- män varuskatt skall taxeringsförordningens bestämmelser om besvär gälla även vid be- svär över taxering till allmän varuskatt, dock med det undantaget att någon fullföljdsbe- gränsning för talan hos Kungl. Maj:t icke skall gälla i varuskattemål. Denna föreskrift har vållat viss tvekan i tillämpningen och kan icke anses motiverad i sådana mål, där varuskattetaxeringen är en ren följdverkan av den inkomstuppskattning som skett vid in- komsttaxeringen. I sådana fall bör enligt kammarrättens mening rätten att föra besvär i fråga om allmän omsättningsskatt följa sam- ma regler, som gäller rätten att föra besvär i inkomsttaxeringsmålet. Om den skattskyldige sålunda icke utan prövningstillstånd kan få sin talan rörande inkomsttaxeringen prövad hos Kungl. Maj :t, synes detsamma böra gälla jämväl ifråga om varuskattetaxeringen.

En särskild grupp av ärenden som kam- marrätten har att taga befattning med en- ligt varuskatteförordningen rör besvär över länsstyrelses beslut ifråga om anstånd med inbetalning av allmän varuskatt. Sådant an- stånd kan medgivas antingen på grund av att den skattskyldiges betalningsförmåga blivit nedsatt eller i anledning av att han anfört besvär över varuskattetaxeringen. Bestäm-

melserna har samma innehåll som motsva- rande bestämmelser i uppbördsförordningen, som dock ej medger någon talerätt mot läns- styrelses beslut. Denna skillnad mellan varu- skatteförordningen och uppbördsförordningen har motiverats med att länsstyrelse, som en- ligt uppbördsförordningen har att pröva be- slut i dylika ärenden fattade av lokal skatte- myndighet, är första instans i uppbördsfrågor rörande allmän varuskatt. Det kan diskuteras om detta utgör tillräckligt skäl för en olik- formig behandling av dessa mål. I varje fall synes fullföljdsrätten till kammarrätten sakna praktisk betydelse i den grupp av anstånds- mål, där den skattskyldige till stöd för sin talan åberopar att varuskattetaxeringen över- klagats. I sådana mål kan kammarrätten lika litet som länsstyrelse medge anstånd med skattebetalningen, om taxeringsintendenten avstyrkt framställningen. I den andra grup- pen av anståndsmål, som grundas på nedsatt betalningsförmåga, torde det oftast vara fråga om skattskyldiga som önskar anstånd med be- talningen icke bara av varuskatten utan jäm- väl av inkomstskatt. Den olikartade hand- läggningen av dessa mål måste framstå som skäligen omotiverad.

I detta sammanhang önskar kammarrätten även beröra den föreslagna utformningen av bestämmelserna rörande riksskattenämnden. Enligt 72 % gällande varuskatteförordning äger riksskattenämnden meddela bindande förklaring huruvida viss vara eller varugrupp är skattepliktig enligt förordningen. I 67 5 av förslaget har rätten att meddela bindande förklaring om skatteplikt utvidgats till att av- se >>viss vara eller varugrupp, viss byggnad eller viss tjänsteprestation», och häremot sy- nes intet vara att invända. Men därutöver har genom sista punkten av första stycket riksskattenämnden tillagts en till synes oin- skränkt befogenhet att meddela bindande för- klaringar i frågor om förordningens tillämp- ning.

Vad sålunda föreslagits torde innebära ett markant avsteg från de principer som tidi- gare tillämpats i fråga om rätt att meddela bindande förklaringar. På beskattningens om- råde har tidigare sådan rätt tillagts — för- utom riksskattenämnden centrala omsätt- ningsskattenämnden och centrala uppbörds- nämnden. I alla dessa fall har noggrant an- givits de speciella frågor som kunnat bli fö- remål för bindande förklaring. Det synes lig- ga i öppen dag att så bör ske även i fort- sättningen. En oinskränkt rätt för vederbö- rande nämnd att meddela bindande förkla-

ringar medför uppenbarligen risk för att frå- gor som hör under rättskipningen kommer att undandragas beskattningsdomstolarnas prövning till förfång för de skattskyldigas be- rättigade intressen. För så vitt avsikten skulle vara att tillägga riksskattenämnden befogen- het att utfärda generella anvisningar av bin- dande karaktär, kan kammarrätten icke till- styrka en sådan anordning. Behov härav kan nämligen icke anses föreligga, då av riks— skattenämnden hittills utfärdade anvisningar rörande skatteförfattningarnas tillämpning får anses ha mycket väl fyllt sin uppgift, trots att de inte haft bindande karaktär.

Enligt kammarrättens mening bör sista punkten av 67 5 första stycket utgå.

Författningstexten

Enligt 9å 3 mom. äger Kungl. Maj:t för- ordna om undantag från skatteplikt beträf- fande särskilda varor eller varugrupper. Det- samma gäller enligt 115 2 mom. för viss tjänsteprestation. Då fråga i detta samman- hang kan uppkomma om befrielse icke alle- nast från skatt vid försäljning av varan med mera utan även från ingående skattebelast- ning å densamma, synes Kungl. Maj:t jäm- väl böra äga rätt att i samband med förord— nande om dylikt undantag föreskriva huru- vida näringsidkare, som försäljer varan ifrå- ga, ändock skall anses vara skattskyldig enligt förordningen med avseende å sådan försälj- ning (jfr 125 1 mom. tredje stycket).

165 2 mom. innehåller föreskrift om hur den skattepliktiga omsättningen skall beräk- nas enligt den s. k. avtrappningsregeln. Stad- gandet synes något oklart. Förslagsvis bör denna regel uttryckas så, att den skatteplik- tiga omsättningen skall upptagas till belopp motsvarande en och en halv gånger skillna- den mellan den eljest skattepliktiga omsätt- ningen och 8 000 kronor.

I 27 5 synes i andra raden av första stycket ordet »slutliga» ha uteglömts framför ordet »omsättningsskatten».

Om den skattskyldige ej inom viss tid er- hållit underrättelse om avvikelse från dekla- ration, äger han enligt 33% åtnjuta extra- ordinär besvärsrätt hos prövningsnämnden in- till utgången av året efter taxeringsåret eller, om för honom utfärdats debetsedel å kvar- stående omsättningsskatt och han icke erhål- lit nämnda debetsedel under taxeringsåret, inom ett år efter det han erhållit sådan de- betsedel. Kammarrätten ifrågasätter, om icke bestämmelsen bör kompletteras med en fö-

reskrift om besvärstidens beräkning i sådant fall, då överskjutande slutlig omsättningsskatt uppkommit på grund av taxeringen.

77 & gällande förordning om allmän varu- skatt stadgar bötesstraff för den, som upp- såtligen eller av grov oaktsamhet åsidosatt skyldigheten att sörja för och bevara räken- skaper och annat deklarationsunderlag med mera. Detta stadgande har utan att någon motivering lämnats härför uteslutits i mot- svarande paragraf eller 725 i förslaget till förordning om allmän omsättningsskatt.

Bilaga till kammarrätten: yttrande 1964 den 27 oktober

Närvarande:

Tjänsteförrättande presidenten, kammarrätts- rådet och divisionsordföranden von Unge

Kammarrättsrådet och divisionsordföranden Bodin

Kammarrättsrådet och divisionsordföranden

Av bifogade protokollsutdrag framgår vil- ka ledamöter som deltagit i handläggningen av detta ärende ävensom den särskilda me- ning som därvid uttalats.

Ärendet har i skilda delar föredragits av kammarrättsrådet Norén, tillförordnade kam- marrättsrådet Lundberg och tillförordnade assessorn Lindquist. Stockholm den 27 okto- ber 1964.

0. v. Unge Sten Högberg

S. D. Företogs till slutlig handläggning Statsrådets och Chefens för Finansdeparte- mentet remiss den 12 juni 1964 av Allmän- na skatteberedningens betänkande med för- slag till nytt skattesystem (SOU 1964:25) och beslöts yttrande; se registraturet.

Kammarrättsrådet Bodin, med vilken till- förordnade kammarrättsrådet Jonason, kam-

Björklund _. , , _ Kammarrättsrådet och divisionsordföranden marrattsradena Noren OCh. BleSWSt samt Psilander kammarrattsradet Lindquist instamde, ytt- Kammarrättsrådet och divisionsordföranden rade beträffande fragan om bamavdrag Vld Lindquist beskattningen: Kammarrättsrådet Sivertsson På av beredningen anförda skäl ställer jag Tideström mig i likhet med beredningen awisande till ,, Blomqvist tanken att införa bamavdrag och anser i ” Fredelius stället höjda barnbidrag böra förordas. ,, Norén ,, Ohlsson . _ ,, Lindström In fldem' Tillförordnade kammarrättsrådet Jonason Sten Högberg » ,, Lundberg Generaltullstyrelsen (yttrandet begränsat till den indirekta beskattningen) Allmänt ka de administrativa olägenheter som ofta äro

Förslaget innebär på nämnda område att tyngdpunkten mer än tidigare lägges på en skatt av generell natur och att vissa av de nuvarande punktskatterna avskaffas. Enligt styrelsens uppfattning får en sådan omlägg- ning anses riktig. Förutom de skäl som bered- ningen anfört för slopande av ifrågavarande punktskatter vill styrelsen särskilt understry-

förenade med tillämpningen av sådana skat- ter. I detta hänseende må särskilt erinras om de svårigheter beträffande varuklassificering- en som i betydande utsträckning gjort sig gäl- lande i fråga om vissa av de punktskatter som nu föreslås slopade. Ävenledes ha de al- ternativa reglerna för beskattningsvärdets be— räknande i fråga om särskild varuskatt och försäljningsskatt inneburit avsevärda skatte—

tekniska olägenheter. Styrelsen biträder följ- aktligen den principiella omläggning av den indirekta beskattningen som beredningens förslag enligt vad ovan anförts innebär. Vissa förslag om ytterligare avveckling av punkt- skatter komma att framläggas i det följande.

Den generella indirekta beskattningens utformning (kap. 9)

Beredningen diskuterar särskilt tre former av generell indirekt beskattning, nämligen en de- taljhandelsskatt av den nuvarande allmänna varuskattens typ, en flerledsskatt av kaskad— typ samt en flerledsskatt av typ mervärde- skatt.

Vid valet mellan dessa skattetyper liksom vid utformningen av den valda skattetypen har beredningen fäst stort avseende vid skat- tens inverkan på konkurrensförhållandena gentemot utlandet, och den synes mer eller mindre ha tagit för givet att det svenska nä- ringslivets konkurrenskraft skulle vara bero- ende av att skatten icke belastar exporten (men väl importen). I princip torde detta icke vara nödvändigt. Avgörande för kon- kurrenskraften gentemot utlandet är hur lan- dets prisnivå är inpassad i det internationella sammanhanget, och en riktig avvägning i det- ta hänseende torde kunna åvägabringas oav- sett i vad mån priserna äro påverkade av be- skattning. Framhållas må att det icke i före- varande sammanhang gjorts gällande att nå- gon »utjämning» skulle vara erforderlig för den inverkan på priserna som otvivelaktigt förorsakas av företagsbeskattning och social- försäkringsavgifter. Någon anledning varför förhållandena skulle vara annorlunda beträf- fande en mera direkt på varorna vilande be- skattning torde icke föreligga. Framför allt från administrativ synpunkt skulle det in- nebära vissa fördelar om beskattningen kunde göras helt generell utan något undantag för exporten. Häremot få givetvis ställas de nack— delar som äro förenade med en eventuellt erforderlig växelkursändring i samband med införandet av ett sådant system. I anslutning därtill må också framhållas att de med dylika ändringar förenade olägenheterna skulle för- svåra vidtagandet av framtida ändringar i skattens höjd. Styrelsen håller det därför för sannolikt att en mera ingående analys av pro- blemen skulle ha lett till att man stannat för den av beredningen föreslagna konventionella anordningen men anser att frågan kunde ha varit förtjänt av en grundligare utredning.

Ehuru styrelsen i överensstämmelse med de

tankegångar som utvecklats här ovan icke kan dela beredningens farhågor för verkning- arna av kumulativa drag i beskattningen med avseende å exporten, anser styrelsen i likhet med beredningen att det icke är önskvärt att genom en kumulativ konstruktion av skatten påverka näringslivets struktur och konkur- rensförhållanden inom landet. Liksom bered- ningen finner styrelsen därför att en skatt av kaskadtyp icke bör komma i fråga och att av de diskuterade skatteformerna endast detalj- handelsskatten och mervärdeskatten erbjuda möjligheter att åstadkomma en önskvärd neutralitet och likformighet i beskattningen.

I valet mellan dessa senare skatteformer kan styrelsen icke tillmäta det kumulativa drag, som finnes i en detaljhandelsskatt av nuvarande modell, lika stor betydelse som beredningen, eftersom verkningarna därav inom landet torde vara ganska ringa. Detta kumulativa drag torde för övrigt i huvudsak kunna undanröjas genom en utvidgning av begreppet skattefritt material, vilket icke i och för sig behövde innebära större tolknings- svårigheter än för närvarande utan snarare en skatteteknisk förenkling. Å andra sidan ut- gör mervärdeskatten onekligen en tilltalande lösning om man så långt möjligt vill undvika kumulativa skatteeffekter. Vidare torde den genom skattens uppdelning på flera handels- led vid lika skatteuttag innebära mindre loc- kelse till skatteflykt än en skatt som i sin hel- het uttages i detaljhandelsledet, en omstän- dighet som givetvis är av särskilt stor bety- delse vid en skattesats av den höjd som be- redningen funnit erforderlig för att ernå ett totalt sett oförändrat skatteuttag. Genom nämnda konstruktion torde mervärdeskatten vidare erbjuda större möjligheter till kon- troll. Mot dessa fördelar för mervärdeskat- ten står givetvis främst den avsevärda ök- ning av antalet skattskyldiga och den därmed följande ökning av den administrativa appa- raten som denna skatt medför. Denna sida av saken är endast knapphändigt berörd i betänkandet, och styrelsen har icke tillräck- ligt underlag för ett bestämt omdöme, huru- vida mervärdeskattens nackdelar i detta av- seende kunna anses uppvägda av dess ovan berörda fördelar.

Utformningen av mervärdeskatten (kap. 28)

Beskattningsområdet Fartyg och luftfartyg. Beredningen föreslår skattefrihet för samma slag av fartyg som

i nu gällande varuskatteförordning, d.v.s. fiskefartyg samt andra fartyg med en netto— dräktighet av minst 20 registerton.

Tillämpningen av den angivna storleks- gränsen har inneburit olägenheter när det gällt att fastställa om smärre icke mätnings- pliktiga fartyg äro undantagna från skatte- plikt. Vidare ha bogserbåtar och liknande nyttofartyg, vilkas nettodräktighet enligt gäl- lande mätningsbestämmelser normalt är ringa trots förhållandevis stor bruttodräktig- het, i regel befunnits skattepliktiga, vilket materiellt sett får anses mindre tillfredsstäl- lande. I samband med behandlingen av en fråga rörande tullrestitutionsbestämmelserna för fartyg har från sjöfartsstyrelsens sida föreslagits, att skatteplikten för fartyg skulle göras beroende av fartygets längd, och som lämplig gräns har därvid angivits minst åtta meters längd, mätt enligt bestämmelserna i förordningen angående fartygs byggnad och utrustning. Även enligt generaltullstyrelsens uppfattning får fartygets längd anses vara en lämpligare grund för gränsdragningen mel- lan skattepliktiga och icke skattepliktiga far- tyg. Längden åtta meter är densamma som föreskrives i tullrestitutionsförordningen så- som villkor för tullrestitution för vissa fartyg. Enligt sistnämnda förordning skall emeller- tid längden mätas från förkant av förstäven till akterkant av akterstäven, och det synes lämpligt att längdbestämningen enligt om- sättningsskatteförordningen sker efter sam- ma princip.

I samband med en sådan modifiering av bestämmelserna om fartygs undantagande från skatteplikt aktualiseras frågan om lämp- ligheten av att fiskefartyg oberoende av stor- leken fritagas från skatt. Begreppet fiskefar- tyg är icke klart definierat utan har medfört avsevärda tolkningssvårigheter. Därest mini- migränsen för skattefria fartyg sättes vid en längd av åtta meter eller eventuellt något läg- re, torde skattefrihet för fiskefartyg åväga- bringas i praktiskt taget full utsträckning utan att denna fartygstyp behöver särskilt undantagas från skatteplikt. Härigenom skul- le ifrågavarande skattefrihetsbestämmelser betydligt förenklas. I anslutning härtill vill styrelsen med hänsyn till avgränsningssvå- righeterna bestämt avstyrka ett av sjöfarts— styrelsen i ovannämnda sammanhang fram- fört förslag om generell skatteplikt för lust- fartyg.

Enligt gällande varuskatteförordning om- fattar undantaget från skatteplikt icke far- tyg, i fråga om vilka förflyttningen är av un- derordnad betydelse i förhållande till huvud-

uppgiften, exempelvis mudderverk, ponton- kranar och liknande fartyg. Skatteplikten för nämnda fartyg torde sammanhänga med den gällande beskattningen av investe- ringsvaror. Eftersom beskattningen av dylika varor i regel skulle avlyftas genom den nu föreslagna avdragsrätten, finnes icke samma anledning som tidigare att behandla nu ifrå- gavarande farkoster annorledes än fartyg i allmänhet. Genom att anläggningsarbeten en- ligt beredningens förslag skulle omfattas av skatteplikt erhålla visserligen entreprenörer för dylika arbeten avdragsrätt för ingående omsättningsskatt, som belastar av dem an- vända fartyg av ifrågavarande slag, varför ett undantag från skatteplikt för dylika far- tyg icke skulle vara av större intresse för nämnda yrkesgrupp. Med hänsyn till att far- tyg av detta slag förvärvas även av statliga och kommunala inrättningar, som normalt icke torde få avdragsrätt för ingående om- sättningsskatt på anskaffade skattepliktiga varor, skulle ett undantagande av fartygen från skatteplikt dock få icke ringa praktisk betydelse. Anmärkas må att fartyg av här ifrågavarande slag i likhet med andra fartyg enligt tullstadgan äro fritagna från förtull- ning, och därmed även från beskattning, då de i trafik ingå till tullområdet och icke för- värvas till Sverige, och att detta ansetts äga tillämpning även i de fall då fartygen använ- das för arbete här i landet. I betraktande av vad sålunda anförts kan det ifrågasättas hu- ruvida icke den i sista stycket av anvisningen till 9å intagna föreskriften angående fartyg av nu ifrågavarande slag borde utgå.

Enligt förarbetena till förordningen om allmän varuskatt skall skattefriheten för far- tyg och luftfartyg anses inbegripa reservde- lar, fast inredning och dylikt. Riksskatte- nämnden har i anvisning den 22 mars 1960 närmare preciserat vad som bör inrymmas under skattefria tillbehör till fartyg och där- vid till denna kategori hänfört även viss ut- rustning, som icke är fast förenad med far- tyget, t. ex. livräddningsmateriel och nautis- ka publikationer. Nämnda undantag torde böra tillämpas även i fråga om allmän om- sättningsskatt. En fartygsägare bör skattefritt kunna förvärva delar och tillbehör till sitt fartyg oberoende av om han själv köper va- rorna eller om han låter ett varv utrusta far- tyget med samma varor. Beredningen har icke heller ifrågasatt någon inskränkning av skattefriheten i nämnda hänseende. Den åsyf- tade skattefriheten för delar och tillbehör till nämnda transportmedel bör komma till klart uttryck i författningstexten.

Krigsmateriel. Nuvarande undantag från skatteplikt till allmän varuskatt för export- förbjuden krigsmateriel, som försäljes till sta- ten för militärt bruk, skulle enligt bered- ningens förslag kvarstå oförändrat i den nya skatteförfattningen. Vid tillämpningen av förordningen om allmän varuskatt uppkom- ma ofta svårigheter att avgöra huruvida krigsmateriel kan anses vara av exportförbju- det slag och till följd därav skattefri. Svå- righeterna ha varit särskilt påfallande i fråga om delar till krigsmateriel. Då generaltull- styrelseni skrivelse till Kungl. Maj:t framlade förslag om tullfrihet enligt 55 tulltaxeför- ordningen för delar till krigsmateriel, ifrå- gasatte styrelsen om icke delar till export- förbjuden krigsmateriel, vilka inköpas av sta- ten för militärt bruk, borde i analogi med vad som uttalats beträffande reservdelar till skattefria fartyg anses undantagna från skat- teplikt till allmän varuskatt, även om de- larna icke i och för sig vore underkastade exportförbud. Någon erinran mot en sådan tillämpning av skattebestämmelserna fram- ställdes icke i samband med att statsmakter- na genomförde den av generaltullstyrelsen föreslagna tullfriheten. Vid tillkomsten av en ny skatteförfattning bör denna tolkning be- kräftas i författningstexten.

Konstverk. Beredningen föreslår i huvud- saklig överensstämmelse med vad som gäller beträffande allmän varuskatt att från skatte- plikt skola undantagas vissa slag av konst- verk, när de försäljas av upphovsmannen. Formellt torde detta undantag icke täcka det fall då ett konstverk bortskänkes av upphovs- mannen, enär denna transaktion torde få an- ses innefatta uttag ur näringsverksamheten av skattepliktig vara och sålunda föranleda skattskyldighet. I praktiken torde dock trans- aktioner av detta slag ha jämställts med upphovsmannens försäljning av konstverk. För undanröjande av varje oklarhet i detta hänseende bör en komplettering av författ- ningstexten äga rum.

Beträffande stadgandena om undantag från skatteplikt för krigsmateriel, läkemedel och konstverk kan anmärkas att skattefrihe- ten (bortsett från upphovsmannens införsel av egna konstverk) formellt anknytes allenast till vissa slag av försäljning. Stadgandena i fråga få emellertid anses gälla även införsel av nämnda varor i anslutning till sådan för- säljning. Nuvarande bestämmelse om undan- tag från skatteplikt till allmän varuskatt be- träffande konstverk (kungörelsen 1960:237) innehåller ett direkt stadgande om tillämp- ning även vid införsel. Förutsatt att berörda

undantag från skatteplikt vid viss försäljning skola gälla även vid införsel i anslutning till sådan försäljning, vilket styrelsen tar för givet, synes ett uttryckligt stadgande härom böra in- tagas i förordningens 9 % eller anvisningen till denna paragraf.

Vissa tryckalster. Undantaget från skatte- plikt för bl.a. vissa tryckalster, när de infö- ras till riket såsom gåva eller lån utan veder- lag, har i oförändrad lydelse överförts från kungörelsen 1960z8, som stadgar motsvaran- de undantag från skatteplikt till allmän varu- skatt.

Ifrågavarande skattefrihetsbestämmelse har tillkommit med hänsyn till bl.a. de offent- liga biblioteken. Dessa institutioner ha i vissa fall införsel av tryckalster med en ålder av över 100 år. Dylika varor äro icke hänför— liga till det i ovannämnda kungörelse angiv- na kapitel 49 i tulltaxan utan falla i egenskap av antikviteter under kapitel 99 (tulltaxenr 99.06). Undantaget från skatteplikt synes bö- ra gälla även sådana tryckalster. Hänvisning- en till tulltaxan i 95 2 mom. punkt 5 synes med fördel kunna slopas, då de åsyftade va- rorna torde kunna definieras tillräckligt tyd- ligt utan sådan anknytning.

De varor som avses i berörda skattefrihets- bestämmelse torde i huvudsak omfatta dels litteratur och mikrofilm inom de offentliga bibliotekens och den vetenskapliga forskning- ens internationella bytesverksamhet, dels re- klamtryck som gratis tillställes allmänheten. Varorna tillhandahållas visserligen utan ve- derlag från varumottagarens sida men kunna knappast i egentlig mening betecknas såsom gåvor eller län, varför en jämkning av lydel- sen av nyssnämnda punkt i författningsförsla- get synes påkallad.

I överensstämmelse med vad sålunda an- förts föreslår styrelsen följande lydelse av ifrågavarande bestämmelse.

Tullfria tryckalster och exponerad mikro- film, även framkallad, när varorna införas till riket utan vederlag från varumottagarens sida.

Vatten. Anvisningen till 9 5 i författnings— förslaget innehåller stadgande om undantag från skatteplikt för vatten i vissa fall; be- stämmelsen innebär i praktiken att skatte- plikt i regel icke föreligger för vatten. Det synes därför lämpligast att inrycka undan- tagsbestämmelsen i själva paragraftexten.

Speditiansverksamhet. Enligt vad bered- ningen uttalat i fråga om tjänstebeskattning— en (sid. 411 i betänkandet) avses att spedi- tionsverksamhet skall utgöra skattepliktig

tjänsteprestation. Då dylik verksamhet icke synes helt täckas av lydelsen av 11 5 1 mom. punkt d) i författningsförslaget torde ett för- tydligande av författningstexten på denna punkt böra vidtagas.

Skattrkyldigheten

Annonsföretag. Beredningen föreslår att an- nonser och tjänsteprestationer med avseende därpå skola vara skattefria och uttalar i sam- band därmed (sid. 404 i betänkandet) att generell avdragsrätt för ingående skattebe- lastning skall föreligga. För att skapa under- lag för avlyftning av ingående omsättnings- skatt, då bl.a. en annonsbyrå förvärvar t. ex. klichéer, torde krävas att byrån blir skatt- skyldig för annonsverksamheten. I annat fall skulle byrån icke heller äga att skattefritt im— portera varor för denna sin verksamhet. I lik- het med vad som skett beträffande utövare av vissa andra verksamheter, som avsetts sko- la bli helt befriade från skattebelastning, bör följaktligen en föreskrift om skattskyldighet för den som utför annonsuppdrag intagas i tredje stycket av 12 5 1 mom.

Utländska företag. I förevarande samman- hang må erinras om beredningens uttalande (sid. 417 i betänkandet) att skattskyldighe- ten för utländska företag, som verka inom landet utan att ha i kommunalskattelagen omförmält fast driftställe, bör bestämmas med hänsyn till den faktiska verksamheten inom landet, varigenom nu förekommande tolkningsproblem borde kunna begränsas. Svårigheten att fastställa den faktiska om- fattningen av de utländska företagens verk- samhet här i riket torde emellertid kvarstå. Spörsmålet är av praktisk betydelse närmast beträffande tjänsteprestationer och torde för- tjäna särskild uppmärksamhet med hänsyn till den föreslagna skatteplikten för byggnadsen- treprenader.

Mervärdeskattens tillämpning vid import och export Skattskyldigheten vid import. I fråga om mervärdeskattens tillämpning vid import ut- talar beredningen att skatten i princip borde uttagas genom tullverkets försorg på all im- port av skattepliktiga varor. Beredningen har emellertid ansett det vara en onödig omgång att uttaga skatt på sådan import som sker av skattskyldig näringsidkare för dennes verksamhet och som således omfattas av dennes avdragsrätt vid redovisning av skatt för tillhandahållande inom riket. Därför har

beredningen föreslagit att importbeskattning- en begränsas till privatimporten och motsva- rande. Denna utformning av beskattningen vid import bör enligt beredningens uppfatt- ning med hänsyn till det snabbt verkande av- drags- och restitutionsförfarandet inte föran- leda några konkurrensstörandc verkningar.

Generell skattskyldighet vid införseln skul- le i hög grad påverka förtullningsförfarandet ur såväl importörernas som tullverkets syn- punkt. I fråga om värdetullbelagda varor skulle skattebeläggningen visserligen i all— mänhet kunna baseras på uppgifter som er- fordras för tullbeläggningen, varför merarbe- tet skulle inskränka sig till själva uträknan- det och redovisningen av skatten. Beträffande vikttullbelagda (eller eljest efter vikten av- giftsbelagda) varuslag, vartill höra exempel— vis flertalet jordbruksprodukter samt frukt och köksväxter, skulle en skattebeläggning vid importen nödvändiggöra fastställande av värdet för varje sändning, vilket ofta skulle innebära avsevärt ökat besvär icke minst för importören. Viktigast skulle emellertid följ- derna bli för den betydande del av importen som är tullfri, exempelvis de stora varugrup- pema bränslen samt basråvaror för indu- strin. Dylika varor kunna för närvarande tullklareras med ett minimum av formalite- ter, vilket är av stor betydelse för en smidig expediering av trafiken. Genom inrättandet av ett system med uppbörd av omsättnings- skatt vid införseln, skulle denna kvantitativt mycket betydande del av importen i princip belastas med samma formaliteter som gälla för värdetullbelagda varor. Anmärkas må även att de förenklingar i fråga om import- formaliteter, som den fullständiga avtrapp- ningen av tullarna gentemot EFTA-länderna beräknats komma att innebära, till större de- len skulle bortfalla ifall omsättningsskatt skulle uppbäras generellt vid importen.

Mot de olägenheter som sålunda skulle va— ra förenade med en generell uppbörd av om- sättningsskatt vid importen har man att väga de olägenheter som kunna följa av det före- slagna systemet att såvitt angår registrerade skattskyldiga uttaga skatt för importvaror. först i påföljande led.

I detta hänseende må först framhållas att nämnda förfarande innebär en viss favör ur ränte- och likviditetssynpunkt för importe- rade varor i jämförelse med inhemska. För dessa senare måste nämligen köparen ligga ute med skatten under tiden från det han betalar varan (inkl. skatt) hos sin leverantör och till närmast följande skatteredovisning (eller något längre om avlyftning måste ske

genom restitution). Denna tid torde vid de av beredningen föreslagna normala redovis- ningsperiodema genomsnittligt uppgå till ett par månader, innebärande att värdet av fa- vören skulle kunna uppskattas till någon pro- cent av skattens belopp. Tänkbart är att en sådan skattebelastning kan spela en viss roll vid mera omfattande investeringar eller la- gerökningar, men den torde sällan ha någon avgörande betydelse för huruvida varorna skola importeras eller inköpas på den svenska marknaden.

En annan skillnad i beskattningen mellan importerade och inhemska varor, som föran- ledes av beredningens förslag i nu förevaran- de avseende, hänför sig till registrerade nä- ringsidkare med så ringa omsättning att de enligt 13% 2 mom. författningsförslaget icke skulle vara redovisningsskyldiga för omsätt- ningsskatt. Dylik näringsidkare undgår helt sådan skatt på varor, som han importerar för sin näringsverksamhet, medan han där- emot belastas med för honom icke avlyftbar ingående omsättningsskatt för varor, som han för samma verksamhet köper inom landet. Företagare varom nu är fråga torde dock i allmänhet icke bedriva import, varför för- hållandet icke torde vara av någon egentlig praktisk betydelse.

Viktigare är att ett underlåtande att ut- taga skatt vid importtillfället får anses med- föra ökade risker för undandragande av skatt, bl.a. genom manipulationer mellan ekonomiska associerade företag eller med an- litande av rena bulvanföretag. Liknande ris- ker torde emellertid föreligga när det gäller beskattningen av inhemska varor, även om skattens uppdelning på flera led då kan ge större möjligheter till kontroll och begränsa storleken av eventuellt undandragna belopp.

Enligt styrelsens uppfattning kunna de nackdelar som sålunda i vissa hänseenden äro förenade med ett uppskjutande av skattbe- läggningen av importvaror till närmast föl- jande led i distributionskedjan icke tillmätas sådan betydelse att de kunna anses uppväga de olägenheter ur trafiksynpunkt som skulle följa av en generell skattebeläggning vid im— porten. Med reservation för vad som i det följande anföres rörande åtgärder i händelse av omsättningsskattens utnyttjande i kon- junkturpolitiskt syfte får styrelsen därför till- styrka beredningens förslag att beskattning- cn vid import begränsas till annan import än sådan som företages av registrerad skattskyl- dig. Härvid förutsätter styrelsen att utveck- lingen följes med uppmärksamhet så att en omprövning av frågan kan komma till stånd

om erfarenheten skulle ge vid handen att nackdelarna av en sådan ordning äro större än som förutsetts.

I betänkandet har framhållits att rätten till avdrag för ingående omsättningsskatt kan i konjunkturpolitiskt syfte begränsas eller uppskjutas. I ett dylikt läge får man givetvis, såsom beredningen antyder, vidtaga sådan ändring av bestämmelserna, att skatt uttages vid all import av berörda varor. Därest man kan räkna med ofta förekommande växlingar i detta hänseende, i synnerhet om de beröra mera omfattande delar av importen, utgör detta givetvis ett argument för att redan från början införa ett system med generell skattskyldighet vid införsel, bl. a. med hänsyn till tullverkets omställningsproblem samt ris- kerna för forcerad import vid rykten om före- stående inskränkningar i avdragsrätten.

Beträffande de närmare bestämmelserna om skattskyldighet vid införsel torde 63% andra stycket i beredningens författningsför- slag böra något kompletteras. Skatt bör näm— ligen uttagas vid införsel för registrerad nä- ringsidkares räkning, när de införda varorna visserligen skola användas i dennes närings- verksamhet men för ändamål som icke med- för avdragsrätt enligt 18 å, exempelvis i frå- ga om varor avsedda som presenter åt an- ställda eller för representation. Importören skulle eljest ha att redovisa ianspråktagan— det av varorna såsom skattepliktigt uttag. Sådan redovisning skulle lätt kunna förbi- ses. Andra stycket av 63å skulle kunna er- hålla följande lydelse.

Skattskyldighet enligt första stycket före- ligger icke, därest den, för vars räkning in- förseln äger rum, blivit registrerad jämlikt 19 5 för näringsverksamhet här i riket och in- förseln uppenbarligen avser vara för sådan användning i denna verksamhet som medför avdragsrätt jämlikt 18 5.

Första meningen i anvisningen till 635 i författningsförslaget innehåller i stort sett en- dast en upprepning av vad som stadgas i själva paragraftexten och torde därför kun— na utgå. I samma anvisning har angivits att skattskyldighet föreligger om vara införes för uthyrning. Då införsel för detta ändamål praktiskt taget uteslutande torde ske inom ramen för skattepliktig näringsverksamhet, synes skattskyldighet vid dylik införsel i all- mänhet icke åvila importören. Omnämnan- det av uthyrning i anvisningen kan därför vara vilseledande. Vidare bör det i denna an- visning intagna stadgandet om avdragsrätt överföras till anvisningen till 18 &. I övrigt

synas vissa jämkningar, företrädesvis av re— daktionell natur, böra vidtagas i anvisningen, som därefter skulle lyda förslagsvis på följan- de sätt.

Skattskyldighet vid import föreligger obe- roende av om den skattepliktiga irnportvaran inköpts i utlandet eller utgöres av gåva eller inkommer såsom lån, med undantag dock för införsel under omständigheter som medföra fri- het från skatt enligt bestämmelserna i l 5 för- ordningen den 13 maj 1960 (nr 396) om fri- het från införselavgift i vissa fall.

Angående frågan om eventuell skattskyl— dighet vid införsel från utlandet till svensk frihamn hänvisas till vad därom anföres i det följande.

Beskattningsvärdet vid import. Enligt 15% författningsförslaget utgör beskattningsvärdet för monteringsfärdiga hus 60 procent av ve- derlaget. Då monteringsfärdiga hus även fö- rekomma till import, synes motsvarande be- stämmelse om reducering av beskattnings— värdet böra intagas jämväl i 64 &. Reduce- ringsregeln förutsättes äga tillämpning en- dast på byggnader av viss storlek och per- manens men däremot icke på t.ex. man- skapsbodar och tillfälliga skjul.

De speciella regler för beskattningsvärdets fastställande i fall som avses i Gå 2—5 mom. tulltaxeförordningen, vilka från gällande va- ruskatteförordning överförts oförändrade till 611-& i föreliggande författningsförslag, till- kommo i samband med att varuskatteför- ordningens ursprungliga hänvisningar till 1929 års tulltaxeförordning anpassades till 1960 års tulltaxeförordning. Ändringen med- förde även eliminering av viss dubbelbeskatt- ningseffekt genom den för införsel enligt Gå 3 och 4 mom. stadgade rätten till avdrag i beskattningsvärdet för vad som i annan ord- ning beskattats. Reglerna medge emellertid icke något avdrag i beskattningsvårdet, om de utförda varorna förvärvats skattefritt, t. ex. genom köp före skatteförordningens ikraftträdande. Med hänsyn till att de i nyss- nämnda författningsmoment avsedda fallen nära överensstämma med de skattepliktiga tjänsteprestationerna ändring och arbetsbe- ting, kan det med visst fog göras gällande att beskattningsvärdet i stället borde baseras på det vederlag som betingas för arbete och ma- terial som tillförts varorna i utlandet. Då omförmälda bestämmelser i huvudsak kom- ma i tillämpning beträffande industrins in- vesteringsvaror, som enligt beredningens för- slag normalt icke skulle beläggas med om- sättningsskatt vid införseln, torde något stör-

rc behov av att nu införa en ny regel dock icke vara för handen.

Berkattningsfärfarandet vid import. För- fattningsförslaget innehåller i 65% vilken överensstämmer med 70% i gällande varu- skatteförordning, föreskrifter om att vid in- förseln utgående omsättningsskatt skall fast- ställas och uppbäras i den ordning, som gäl- ler beträffande tull, samt att även i övrigt stadgandena i fråga om tull i tillämpliga de- lar skola lända till efterrättelse. Något behov av en så generell formulering av ifrågava- rande föreskrifter torde icke föreligga efter tillkomsten av förordningen den 13 maj 1960 (nr 396) om frihet från införselavgift i vissa fall, vilken dels reglerar restitutionsfrågan genom att med vissa undantag göra tull- restitutionsförordningens regler generellt till- lämpliga beträffande skatter, som utgå på grund av införsel, dels gör flertalet av tull- taxeförordningens regler om tullfrihet till- lämpliga på dylika skatter. Innebörden av den generella formuleringen synes för övrigt vara oklar i fråga om restitution, befrielse och ned- sättning enligt de regler i tullrestitutions- och tulltaxeförordningarna, som icke täckas av ovanberörda förordning 1960:396. Med hän- syn till vad sålunda anförts böra enligt sty- relsens uppfattning ifrågavarande föreskrif- ter ges en mera preciserad utformning för- slagsvis på sätt nedan angives.

Omsättningsskatt, som enligt denna förord- ning skall utgå vid införsel till riket, fastställes i den ordning som är föreskriven beträffande tull. Vad i fråga om påförande och erläggande av tull är stadgat äger motsvarande tillämpning beträffande omsättningsskatt enligt denna för- ordning.

Skattefriheten vid export. Enligt 25 för- fattningsförslaget skall omsättningsskatt utgå för varor som försäljas eller på annat sätt tillhandahållas eller tagas i anspråk inom ri- ket. Denna formulering säges i anvisningarna till samma paragraf innebära att exportför- säljning av varor är skattefri. Härtill må först anmärkas att enligt 12 % författningsför- slaget skattskyldighet med avseende å varor endast skall föreligga vid yrkesmässig försälj- ning eller uttag ur näringsverksamheten, var- för uttrycket »eller på annat sätt tillhandahål- les» i 2 5 såsom saknande materiellt innehåll torde böra utgå ur sagda paragraf. Vidare må framhållas att exportförsäljning ofta sker på sådana leveransvillkor att den försålda va— ran tillhandahålles köparen här i riket (t. ex. fob svensk hamn). Även med den av bered- ningen föreslagna lokutionen i 25 kan där- för skattefrihet vid exportförsäljning icke an-

ses följa direkt av paragrafenslydelse. Med hänsyn till frågans betydelse bör 2å inne- hålla ett uttryckligt stadgande att export- försäljning av varor är skattefri. Första me- ningen i anvisningen till nämnda paragraf kan därvid utgå. Som exportförsäljning bör anses även försäljning vid vilken varorna le- vereras i svensk frihamn, eventuellt med un- dantag för sådana fall då varorna äro avsed- da för bruk i frihamnen (denna fråga be- handlas närmare i det följande).

Uttalandet i andra meningen av anvisning- en till 25 att tillhandahållande av tjänste- prestation med avseende å tillbehör, utrust- ning eller dylikt till fartyg eller luftfartyg i utrikes trafik jämställes med export synes knappast vara erforderligt. Därest ifrågava- rande tillbehör och utrustning i enlighet med vad som tidigare anförts betraktas såsom icke skattepliktiga varor, skulle nämligen skatte- plikt för tjänsteprestationen i regel icke före- ligga. För tjänsteprestation med avseende å sådan fartygsutrustning som omfattas av skatteplikt, t.ex. handdukar och sänglinne, bör den åsyftade skattefriheten följa av vad som uttalas i den berörda anvisningens sista mening. I denna bör med hänsyn till vad ovan anförts beträffande leveransvillkor uttrycket >>tillhandahålles utom riket» ersättas av >>utfö- res ur riket».

Styrelsen förutsätter att exportförsäljning kan styrkas med handelsfakturor, frakthand- lingar eller andra förekommande dokument och andra några särskilda formaliteter med intyg från tullverket rörande utförseln nor- malt icke krävas för skattefrihet vid dylik för- säljning.

Skatten; tillämpning vid import och export till svensk frihamn. Enligt 6 & frihamnsförord- ningen den 31 maj 1935 (nr 250) skall fri- hamn, såvitt angår tull- och andra införselav- gifter samt tillverkningsavgifter, anses såsom utrikes ort. Med införselavgift måste här för- stås varje avgift, som skall erläggas på grund av varas införsel. Nyssnämnda författnings- bestämmelse innebär sålunda att för vara, som inkommer till frihamn från utlandet, i princip icke kommer att föreligga skattskyl- dighet till omsättningsskatt på grund av in- försel.

I 75 frihamnsförordningen stadgas emel- lertid att till förtäring eller eljest till person- ligt bruk må inom frihamn allenast använ- das varor, vilka i frihamnen förtullats eller såsom inrikes gods dit utförts utan därav föl— jande rätt till tullrestitution eller därmed jämförlig förmån. Det ligger i sakens natur att kravet på förtullning av varor, som an-

vändas för nyssnämnda ändamål, avser er- läggande även av andra införselavgifter än tull. I fall då till frihamn från utlandet in- komna varor användas för ovan berörda ändamål kommer därför att erläggas omsätt- ningsskatt såsom vid införsel.

Beträffande materiel till anläggningar samt förbrukningsartiklar för drift av an- läggningar och företag inom frihamn stadgas däremot icke någon skyldighet att använda förtullade varor. Av förarbetena till gällan- de frihamnsförfattningar (proposition nr 166 till 1935 års riksdag, sid. 33) framgår också att dylika varor må nyttjas utan föregående förtullning. Man var visserligen medveten om att denna eftergift i tullbeskattningshänseen- de ofta icke var i princip berättigad, men man ville undvika svårigheten med en gräns- dragning mellan dessa fall och sådana där tullbefrielse kunde anses motiverad. I fråga om varor av nu berörda slag skulle sålunda i enlighet med huvudregeln icke föreligga skattskyldighet till omsättningsskatt på grund av införsel. Styrelsen vill icke för sin del på- yrka någon ändring i denna princip men vill framhålla att frågan genom tillkomsten av skatten torde ha större betydelse än tidigare (en skatt av den nu föreslagna storleken till- sammans med en tull av genomsnittlig höjd motsvarar i runt tal 25 % av varornas cif- värde).

Förut nämnda stadgande i (Så frihamns— förordningen torde icke i och för sig föran- leda skattebefrielse, om inhemsk näringsid- kare säljer varor för leverans i svensk fri- hamn, eftersom omsättningsskatten icke i detta fall är någon införselavgift och icke heller utgör någon tillverkningsavgift. I sak torde emellertid icke finnas anledning att i förevarande hänseende behandla omsätt- ningsskatten annorlunda än avgifter av nyss- nämnda slag, varför försäljning med leverans i svensk frihamn i princip torde böra likstäl- las med vanlig exportförsäljning och sålunda icke belastas med skatt. Tvekan kan dock rå— da beträffande ovan berörda materiel till an- läggningar samt förbrukningsartiklar för drift av anläggningar och företag inom frihamn, eftersom en skattebefrielse för dylika varor skulle innebära en favorisering av företag med verksamhet i frihamnen jämfört med företag med verksamhet inom tullinlandet. I den mån skattefrihet på sätt förut anförts medgives för varor av ifrågavarande slag vid import från utlandet till frihamn, synas dock övervägande skäl tala för att även från tull- inlandet till frihamn utförda varor befrias från skatt. Därest skattskyldighet skulle infö—

ras för nyssnämnda import, bör däremot självfallet skatt utgå även för motsvarande till frihamnen från tullinlandet utförda varor. Anmärkas må att oavsett hur denna fråga lö- ses komma varor som i frihamn användas till förtäring eller eljest till personligt bruk på grund av förutnämnda 75 frihamnsför- ordningen under alla förhållanden att bli skattebelagda.

Avdragsrätten Avdragsrätt för importerade varor. I många fall försäljas varor från leverantör i utlandet till köpare inom riket på sådana villkor att införseln formellt sker för säljarens räkning. Enligt 63 % beredningens förslag skulle skatt- skyldighet till omsättningsskatt vid införsel av skattepliktig vara ovillkorligen förelig- ga, därest den, för vars räkning införseln äger rum icke blivit jämlikt bestämmelserna i 19 % registrerad för näringsverksamhet här i riket. Då registrering av utländska leveran- törer icke torde av skattetekniska skäl ifrå- gakomma i större omfattning, får man räkna med att sådana leverantörer i många fall ha att erlägga skatt vid införseln. Leverantören får givetvis antagas kalkylera in skatten i det pris han debiterar köparen, och det får an- ses naturligt att skattskyldig köpare som an- vänt varan i sin verksamhet får göra motsva- rande skatteavdrag. Tvekan kan råda huru- vida den föreslagna författningstcxten med- ger detta. Ett uttryckligt stadgande härom bör intagas i anvisningen till 18 5. För att koncentrera bestämmelserna om avdragsrätt och minska riskerna för missförstånd synes till denna anvisning böra överföras jämväl vad som i anvisningen till 635 stadgas om avdragsrätt. Anvisningen till 18å skulle så- lunda erhålla ett nytt stycke av förslagsvis följande lydelse.

Vid införsel av skattepliktig vara, som leve- rantör i utlandet, vilken icke är enligt 19% registrerad för näringsverksamhet här i riket, tillhandahåller varumottagaren på sådana av- talsvillkor att införseln formellt sker för den utländske leverantörens räkning, föreligger skattskyldighet för denne; har omsättningsskatt på grund därav erlagts vid införseln äger varu- mottagaren rätt till avdrag för det erlagda skattebeloppet på i 18 % angivna villkor. Mot- svarande skall gälla då registrerad skattskyldig infört vara för skattepliktigt ändamål och där— vid påförts omsättningsskatt men varan seder- mera av den skattskyldige använts för avdrags— gillt ändamål.

Ikraftträdandet Övergångsbestämmelser vid import. Bered- ningen har icke ansett det erforderligt med några övergångsbestämmelser med avseende på importen vid den föreslagna övergången från allmän varuskatt till allmän omsätt— ningsskatt. Anledningen härtill är i huvud- sak att omsättningsskatt vid införseln skall uttagas endast för privatimport och liknan- de. Tydligt är att denna omständighet i hög grad minskar behovet av övergångsbestäm- melser, och styrelsen vill icke för sin del på- yrka utfärdande av sådana. Framhållas må dock att import enligt tidigare ingångna av- tal i viss utsträckning sker till institutioner och allmänna inrättningar, för vilka rätt till avdrag för ingående omsättningsskatt icke skulle föreligga. Förekomsten av övergångs- bestämmelser vid köp inom riket men från- varon av sådana bestämmelser vid införsel till riket kan här medföra olikformighet i skattebeläggningen.

Angående vissa övergångsbestämmelser som särskilt röra punktbeskattningen hänvi- sas till vad därom anföres i det följande.

Punktbeskattningen (kap. 30)

Beredningens förslag att ersätta energiskat- ten med beskattning inom mervärdeskattens ram samt avskaffa den särskilda varuskatten, försäljningsskatten, pälsvaruskatten och skat- tcn på lättöl och läskedrycker vill styrelsen enligt vad som förut anförts oreserverat till- styrka.

Omsättningsskatt på teknisk sprit. Med be- aktande av beredningens allmänna motive- ring för slopandet av punktskatter anser sty- relsen att även den i 2 ä 3 mom. av förord- ningen om skatt på sprit och vin (1957z209) avsedda omsättningsskatten på teknisk sprit bör avvecklas. Denna skatt torde numera helt sakna betydelse ur nykterhetspolitisk syn- punkt, och icke heller statsfinansiella skäl sy- nas motivera dess bibehållande. Härtill kom- mer att skatten belastar en råvara för indu— strin och därigenom förorsakar en kumula- tiv effekt vid beskattning av de färdigvaror, till vilka den beskattade tekniska spriten an- vänts. Vid avskaffande av omsättningsskat- ten på teknisk sprit böra de vid tulltaxenr 22.09 C, 33.04 A och 33.06 A föreskrivna, mot denna skatt svarande specifika tullarna bortfalla.

Skatten på läskedrycker och lättöl. Avveck- ling av denna skatt fordrar att de däremot svarande tullarna vid tulltaxenr 22.01 A, 22.02

A och 22.03 A avskaffas. Vid de två först- nämnda tulltaxenumren skulle därefter kvar- stå en tull av 2 öre per liter, vilken när— mast varit motiverad av nu gällande särskil- da varuskatt på socker. Då även denna skatt föreslås avskaffad, bör tullfrihet stadgas för de till nr 22.01 A och 22.02 A hänförliga va- rorna. Vid tulltaxenr 22.03 A bör tullen fast- ställas till 10 öre per liter.

Utjämningsskatt. Beredningen konstaterar att utjämningsskatten enligt förordningen 1960:258 ingår i ett provisoriskt system, vars primära syfte är att tillgodose svensk livsme- delsindustris konkurrensintressen. Med hän— syn till de särskilda motiven för utjämnings- skatten har beredningen för egen del ej an- sett sig kunna förorda skattens slopande. När anknytningen till den särskilda varu- skatten bortfaller kommer emellertid till- lämpningen av en särskild utjämningsskatt, i varje fall när det gäller importen, att ut- göra en tyngandc administrativ apparat. Sty- relsen vill därför ifrågasätta om icke prisreg- leringen för livsmedelsindustrin skulle kun- na finansieras på annat sätt och utjämnings- skatten sålunda slopas. Skulle detta emeller- tid icke befinnas möjligt, vill styrelsen i an- slutning till de formella ändringar i berörda förordning 1960:258, som skulle bli erforder- liga på grund av där förekommande hänvis- ningar till förordningen om särskild varu- skatt, föreslå viss modifiering av det skatte- pliktiga varuområdet. Skatteplikten till ut- jämningsskatt anknöts vid skattens införande såvitt angår choklad- och konfektyrvaror av praktiska skäl till den enligt förordningen om särskild varuskatt gällande skatteplikten för sådana varor. Det ifrågavarande varusorti- mentet, som specificerats i bilaga till sist- nämnda förordning, kan icke anses klart av- gränsat, och tolkningssvårigheter förekomma ofta. En lämpligare avgränsning torde enligt styrelsens uppfattning kunna ernås genom att samtliga till tulltaxenr 17.04- B och 18.06 B hänförliga varor omfattas av skatteplikt. Ge- nom en dylik utvidgning skulle bl.a. mandel-, kola- och nougatmassa, oberoende av utform- ning och förpackningarnas storlek, inbegripas under skatteplikten. Motsvarande utvidgning bör ske i fråga om möjligheterna att erhålla prisreglering. Tullsatsen för de varor, som så- lunda överföras till det med utjämningsskatt belagda varuområdet, bör samtidigt sänkas till samma nivå som gäller för de redan skatte- pliktiga varorna, dvs. till 10 % av värdet.

Övergångrbestämmelser. I samband med en avveckling av vissa varuskatter torde särskilda bestämmelser vara erforderliga för

att förhindra att en näringsidkare med stöd av bestämmelserna i 25 förordningen 1960: 396 kan erhålla restitution av skatt för varor, för vilka han i realiteten aldrig erlagt någon skatt. Det bör nämligen beaktas att för resti- tution enligt 2 och 5 åå tullrestitutionsför- ordningen icke fordras att materiell identi- tet föreligger mellan den i restitutionsansök- ningen åberopade importvaran och den ian- språktagna varan utan endast att fråga är om ekvivalens. Restitution enligt förordning- en 1960:396 skulle alltså kunna erhållas vid utförsel av varor, i vilka inginge varukvanti- teter, som införts efter de berörda skatternas avveckling, genom att i restitutionsansök- ningen åberopades varuposter, som införts medan dessa skatter voro i kraft och förbru- kats på den inhemska marknaden. Till för— hindrande av detta bör föreskrivas att resti- tution med stöd av förordningen 1960:396 icke medgives med mindre skatt erlagts för den ianspråktagna varan.

I detta sammanhang bör även erinras att beredningen i sitt förslag till förordning an- gående införande av förordningen om all- män omsättningsskatt intagit bestämmelser om restitution av skatt på. inneliggande lager av varor, belagda med särskild varuskatt, pälsvaruskatt eller försäljningsskatt. Till und— vikande av risk för dubbelrestitution bör före- skrivas att restitution med stöd av förord- ningen 1960:396 efter utgången av år 1965 icke medgives i fråga om varor, för vilka kan erhållas restitution av lagerskatt.

I enlighet med vad sålunda anförts bör i den föreslagna promulgationsförordningen till förordningen om allmän omsättningsskatt intagas en bestämmelse av förslagsvis föl- jande lydelse.

Förordningen den 13 maj 1960 (nr 396) om frihet från införselavgift i vissa fall skall, vad angår restitution av skatt enligt de upp— hävda förordningarna, icke äga tillämpning beträffande förhållanden, som hänföra sig till tiden efter utgången av år 1965 med mindre det visas dels att skatt erlagts för den vara, som tagits i anspråk för det i restitutions- ärendet uppgivna ändamålet, dels att nä- ringsidkaren icke är enligt bestämmelserna i 13—20 åå berättigad till motsvarande restitu— tion av lagerskatt.

I ärendets handläggning ha deltagit, för- utom undertecknad generaltulldirektör, by- råcheferna Åberg, Bergström och Hartler, fö- redragande, samt tillförordnade byråchefer- na Waenerlund och Olsson. Stockholm den 14 oktober 1964-.

Vidar Fahlander /T. Beckman

Statistiska centralbyrån

(yttrandet begränsat till frågor, som berör verket såsom statistikproducerande myndighet)

Den årliga inkomststatistiken Allmänna skatteberedningens beräkningar över inkomstutveckling och inkomstfördel- ning bygger på SCB:s årliga inkomststati- stik. Med utgångspunkt därifrån har skatte- beredningen endast kunnat belysa den no- minella inkomstfördelningen. Skattebered- ningen påpekar också, att det skulle ha varit av värde att även kunna ange inkomst- fördelningen efter direkt skatt samt att där- vid också beakta betydelsen av inkomsttrans- fereringar för personer i olika inkomstlägen m. m.

SCB är medveten om att bristfälligheter vidlåder den nuvarande inkomststatistiken. Denna statistik grundas på taxeringsmateria- let och har med tiden kommit att ge en allt mindre klar bild av de verkliga in— komstförhållandena i landet. Icke skatteplik- tiga inkomster såsom exempelvis allmänt barnbidrag och statligt eller kommunalt bo- stadsbidrag till barnrika familjer har under årens lopp fått allt större betydelse. Ingen- dera av dessa inkomstslag skall deklareras och ingår således ej i taxeringsmaterialet och till följd därav ej heller i inkomststa- tistiken. Detsamma är förhållandet med inkomster, som beskattas i annan ordning än genom statlig inkomstskatt, såsom vinst i svenskt lotteri eller på svensk premieobli- gation samt tips— och totalisatorvinster. Det taxeringstekniska begreppet »sammanräknad nettoinkomst», vilket varit inkomststatisti- kens inkomstbegrepp under de 20 år denna statistik utarbetats, motsvarar därför icke den för inkomsttagaren disponibla inkoms- ten före skatt och obligatoriska avgifter.

Vidare kan framhållas att inkomststatisti- ken kvalitativt försämrats genom att grän- sen för deklarationsskyldighet avseende fy- sisk person successivt höjts från 600 kr till 2400 kr och därigenom ett betydande an- tal inkomsttagare i de lägsta inkomstklasser- na bortfallit. Skatteberedningens förslag, att gränsen höjs till 3000 kr, skulle medföra, att ytterligare ett väsentligt antal inkomst- tagare icke skulle komma att redovisas i inkomststatistiken.

På grund av ovan nämnda, med tiden alltmer märkbara bristfälligheter i inkomst- statistiken har SCB i år tillsatt en arbets- grupp för översyn av denna statistik. Mål- sättningen för arbetet inom denna grupp är, att åtgärder skall vidtagas, vilka leder till att den årliga inkomststatistiken bättre än vad nu är fallet belyser den verkliga inkomststrukturen i landet.

Med hänsyn till det läge i vilket den år- liga inkomststatistiken nu befinner sig har SCB intet att erinra mot de beräkningar som beredningen på grundval av detta ma- terial låtit utföra.

Mervärdeskattesystemets utnyttjande för statistiska ändamål

SCB har i uppdrag av Kungl. Maj:t dels att i samråd med berörda myndigheter verkställa utredning och planläggning av formerna för utnyttjande för ekonomiskt- statistiska ändamål av det i samband med administrationen av den allmänna varu- skatten tillgängliga materialet, dels att tills vidare för varje uppbördstermin genomföra en statistisk bearbetning av uppgifterna rö- rande uppbörden av allmän varuskatt. Ut- rednings- och planeringsarbetet, som ännu icke är slutfört, har i hög grad begränsats i avvaktan på dels den under 1964 utförda handelsräkningens resultat, dels förslaget om ett nytt skattesystem. Däremot utarbetas allt- jämt preliminära redogörelser över uppbör- den av allmän varuskatt.

SCB har som målsättning beträffande den ekonomiska statistiken att denna skall inte- greras och samordnas inom ett nationalräken- skapssystem. Detta ställer betydande krav bl. a. på fullständigheten och omfattningen av ekonomisk statistik vad gäller såväl års- statistiken som korttidsstatistiken. En stati- stik knuten till taxering och uppbörd av mer- värdeskatten borde kunna utgöra ett viktigt komplement till den ordinarie statistikpro- duktion som erfordras för den uppställda målsättningen, särskilt som mervärdeskatten är mer generell än t. ex. den allmänna varu-

skatten. Man kan peka på följande använd- ningsområden :

a) Statistik för att belysa den privata kon- sumtianens korttidsvariationer.

b) Statistik för att belysa inköp och för- säljning samt genom att jämföra med lönesummestatistik —— företagsinkomster i olika tjänsteproducerande näringar såväl år— ligen som för kortare perioder. Dessa om— råden täcks f. n. ej alls eller endast ofull- ständigt av ordinarie statistikproduktion.

c) Statistik över inköp och försäljning främst korttidsvariationema — inom uaru- producerande sektorer, vilka f. n. är endast ofullständigt belysta genom ordinarie stati- stikproduktion.

Betydande problem kan förväntas uppstå vid utnyttjandet av en mervärdeskattestati- stik för ovan skisserade ändamål. Hit hör t. ex. problemet med den statistiska enheten, definitionsproblem i form av t. ex. den spe- ciella utformningen av mervärdebegrcppet, undantagandet av vissa varor och tjänster o. dyl. SCB anser det likväl sannolikt, att mot- svarande informationer med jämförbar kva- litet beträffande granskning och aktualitet för många branscher är svåruppnåelig ge- nom ordinarie statistikproduktion. SCB har därför för avsikt att, om förslaget vinner Kungl. Maj:ts och riksdagens bifall, sy- stematiskt pröva på vilka punkter en mer- värdeskattestatistik vore mest värdefull som komplement till eller ersättare av ordinarie statistikproduktion. SCB hemställer, att det arbete med den administrativa och upp- bördstekniska utformningen som i så fall

kommer att bedrivas inom riksskattenämn- den och andra berörda myndigheter, sker med beaktande av de möjligheter som sy- stemet kan erbjuda vad gäller statistisk in- formation samt att berörda myndigheter därvid redan från början skall samråda med SCB.

Nettoprisindex

I skrivelse av den 29.11.1963 erhöll SCB Kungl. Maj:ts uppdrag att utarbeta en nettoprisindex, d.v.s. en index, som på visst sätt rensats från indirekta skatter.

En övergång från det nu gällande syste- met för indirekt beskattning till ett mer- värdeskattesystem kan vid vissa utform- ningar av det senare medföra ytterligare svårigheter ur denna rensningssynpunkt. En arbetsgrupp inom SCB, som tillsatts med anledning av ovannämnda uppdrag, avser att undersöka även mervärdeskattens be handling i nettoprisindexsammanhang.

I handläggningen av detta ärende har förutom undertecknade Ohlsson och Breda? Bauer — varav den senare såsom föredra— gande —— även deltagit produktionschefen Berglund, byråcheferna Billström, Wester- lund och Åberg samt byrådirektörerna Gar- ke och Tengblad. Stockholm den 2 novem— ber 1964.

Ingvar Ohlsson ]ohn Bredal Bauer

Försäkringsinspektionen

(yttrandet begränsat till att avse annat än skattetekniska överväganden)

Inom området för den direkta beskattningen av fysiska personer vill inspektionen ifråga- sätta om icke beredningsmajoriteten själv på en punkt gett uttryck åt ett arbetsmark- nadspolitiskt övervägande som icke synes ligga inom dess eget kompetensområde. Här- vid åsyftas följandc uttalande (sid 309): »Då det avgörande för om en barnlös hustru väljer förvärvsarbete torde vara till- fredsställelsen med sådant arbete eller det därmed förknippade inkomstförvärvet, mås- te antagas att ett förvärvsavdrags arbets- marknadspolitiska effekt i fall som dessa

skulle vara ringa, såvida avdraget inte gjor- des mycket stort.»

Att märka är att vissa ledamöter i bered- ningen, som torde äga särskilda förutsätt- ningar att bedöma arbetsmarknadsfrågor, i olika reservationer och säryttranden intagit en annan ståndpunkt än beredningsmajo- riteten i sådana ämnen som äger samband med här ifrågavarande problem. Det för- tjänar också erinras om att enligt 1960 års folkräkning (Del IX, sid. 192—193) fanns nära 430 000 gifta kvinnor i produktiv ål- der som icke hade barn under 16 år och

antingen icke alls hade förvärvsarbete eller i varje fall mindre än halvtidsarbete. Av dessa bodde nära 300000 i tätorter. Det är väl bekant och bl.a. bekräftat i medicinal- styrelsens statistik att denna grupp inbegri- per åtskilliga kvinnor som har värdefull yrkesutbildning. Då det är allmänt känt att personalkriserna inom vårdyrken, skolväsen- de och på andra viktiga områden skapar ett trängande behov av olika åtgärder som kan medföra att den stora reserven av kvinnlig arbetskraft dras in i produktivt arbete vill det förefalla som ett slutligt ställningstagan- de till problem av denna och liknande att borde grundas på säkrare arbetsmarknads- politiska överväganden än vad berednings- majoriteten presterat.

Den föreslagna mervärdesskattens omfatt- ning har primärt anknutits till den nu gäl- lande och i princip generella skatteplikten för varor och tjänster avseende varor. Från denna utgångspunkt har beredningen när- mare undersökt möjligheterna till en utvidg- ning av beskattningsområdet. En sådan ut- vidgning föreslås också i olika avseenden, bland annat beträffande tjänstebeskattning- en.

Den allmänna regeln på detta område skulle enligt förslaget bli att mervärdes- skatt (omsättningsskatt) skall utgå för tjäns- teprestationer, som tillhandahålles här i ri- ket. Dock föreslås undantag för vissa upp- räknade grupper av tjänster. Ur inspektio- nens synpunkt är det av särskilt intresse att tjänster, som tillhandahålles av försäkrings- inrättningar, ingår i en av dessa grupper. I samma grupp ingår bland annat tjänster, som tillhandahålles av banker, fondkom- missionärer och lånerörelser. Undantaget för den ifrågavarande gruppen motiveras med att en skatteplikt i dessa fall skulle medföra en icke obetydlig ökning av antalet skatt- skyldiga men ge en relativt ringa intäktsök- ning. Vidare framhålles att den ingående skattebelastningen för de till gruppen hän- förda tjänsterna skulle bli av underordnad betydelse och därför knappast kunna ha någon egentlig effekt på prissättningen. Ifråga om bank- och försäkringstjänster

torde också, enligt beredningen, få beaktas andra än rent skattetekniska synpunkter.

Livförsäkringen avser, liksom banktjänster, till väsentliga delar ett sparande, som av naturliga skäl bör falla utanför mervärdes— beskattningen. Annan personförsäkring syf- tar till att dels täcka vårdkostnader o.dyl., dels ersätta förlorad arbetsinkomst. Även härvidlag framstår ett undantag från be- skattningen som starkt befogat.

Inom sakförsäkringcn har man att be- akta att försäkringsutbetalningarna i allmän- het avser att täcka kostnader för återan- skaffning eller reparation och att de i regel också används för dylikt ändamål. Med det föreslagna systemet kommer emellertid såväl nyinköp som reparationer att bli skat- tebelagda. En beskattning av utfallande för- säkringsbelopp skulle sålunda leda till en dubbelbeskattning, för så vitt man ej införde mycket komplicerade elimineringsregler.

Försäkringsutbeta[ningarna inom trafik- försäkring ävensom annan ansvarighctsför- säkring avser väsentligen antingen att täcka inkomstbortfall eller vårdkostnader o.dyl. eller att ersätta materialskador. De får så- lunda samma karaktär som inom person- respektive sakförsäkringens områden.

Vad ovan anförts bestyrker ytterligare den motivering, som beredningen anfört för att undantaga försäkringstjänster från mervärdesbeskattningen. Med den uppbygg- nad, som mervärdesskatten skulle få enligt det framlagda förslaget, är inspektionen därför helt ense med beredningen om att försäkringstjänster icke bör beskattas.

Tilläggas må att frågan om beskattningen av försäkringsbolag för närvarande är före- mål för utredning inom 1963 års försäk- ringsskattekommitté.

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Sterner, ledamo- ten Eklöf, byråchefcn Brundin, föredragan- de, överinspektören Torén och t.f. byrå- chefen Blomqvist. Stockholm den 19 okto- ber 1964.

Richard Sterner Gerdt Brundin

Riksrevisionsverket

Enligt direktiven har det inte ankommit på beredningen att föreslå någon ändring i det samlade skattetrycket. Med beaktande härav har dess förslag utformats så att statsinkoms- terna under perioden 1966—1970 skulle bli av samma storlek som vid nu gällande skatte- regler. Riksrevisionsvcrket har i och för sig intet att erinra mot denna tolkning av direk- tiven liksom inte heller mot beredningens grundläggande bedömning av den totala skattebördans fördelning mellan direkt och indirekt skatt samt socialförsäkringsavgifter. Riksrevisionsverket vill i sammanhanget en- dast påpeka, att ett val av andra jämförelse- perioder liksom av andra antaganden om skatteunderlagets utveckling än dem med vilka beredningen arbetat skulle kunna för- anleda väsentligt annorlunda resultat vid en tillämpning av nu gällande skatteregler än vid de av beredningen förordade reglerna. Detta beror bland annat på den föreslagna förskjutningen från progressiv direkt skatt mot proportionell indirekt skatt och vidg- ningen av det proportionella skiktet i den di- rekta skatten. Riksrevisionsverket vill i förbi- gående också fästa uppmärksamheten vid att denna förskjutning minskar skattesystemets konjunkturstabiliserande effekt låt vara att liknande effekt torde kunna erhållas genom andra åtgärder inom skattesystemets ram.

Beredningens förslag om finansiering av socialförsäkringen genom arbetsgivaravgifter omfattar de s.k. grundförmånerna. I detta avseende har kritiska synpunkter framförts i särskilda yttranden av några av beredning- ens ledamöter. Härvid har å ena sidan förfäk- tats den meningen att grundförmånerna bor- de helt finansieras med skatter och tilläggs- förmånerna genom avgifter från arbetsgivar- na medan å andra sidan förespråkare upp- trätt för en vidgad finansiering av såväl grund- som tilläggsförmåner med egenavgif- ter.

Riksrevisionsverket vill för sin del anknyta till det av beredningen förda resonemanget i fråga om utsträckning av systemet med ar- betsgivaravgifter jämväl till sjukförsäkring- ens tilläggsförmåner. En sådan omläggning skulle såsom beredningen framhåller innebä- ra en administrativ förenkling. Denna syn-

punkt må ytterligare understrykas. Det bör eftersträvas att endast tillgripa sådana be- skattningsmetoder som erfordras för att åstadkomma en utifrån viss målsättning önskvärd fördelning av den totala skatte- och avgiftsbördan. Med denna utgångspunkt framstår en finansiering genom egenavgifter för anställda som i princip överflödig. Ett konsekvent ställningstagande i detta hänse- ende skulle som beredningen också framhål- ler motiveras av ett framtida införande av definitiv källskatt.

Uträkningen och debiteringen av de nu- varande sjukförsäkringsavgifterna föranleder ett betydande arbete hos försäkringskassor och lokala skattemyndigheter. Avgiftsdebite- ringens beroende av den försäkrades skyldig- het att anmäla ändringar i sina inkomstför- hållanden ger i vissa fall också upphov till obilliga följder genom att avgiftsplikt ej mot- svaras av försäkringsförmåner.

Som beredningen framhåller äger frågan om sj ukpenningförsäkringens finansiering nära samband med utformningen av försäkringens förmånssida. Vid ett slopande av sjukförsäk- ringsavgifterna upphör också det samband som nu finns mellan placeringen i sjukpen- ningklass och avgiftens storlek. De olägen- heter, som härigenom kan uppkomma genom oriktig klassplacering eller avgiftsdebitering, förefaller dock små jämfört med de fördelar, som står att vinna med en sådan reform.

Riksrevisionsverket vill med det anförda hävda den uppfattningen att en enhetlig fi- nansiering av socialförsäkringen för anställda genom arbetsgivaravgifter bör eftersträvas.

Riksrevisionsverket har intet att erinra mot beredningens grundläggande uppfattning om den indirekta beskattningens utformning.

Mervärdeskattens komplicerade konstruk- tion och det större antalet skattskyldiga med- för ett behov av utvidgad kontrollverksam- het, som icke torde uppvägas av förslaget om slopande av viss punktbeskattning. Redan i nuvarande läge lider taxeringsorganisationen av bristande effektivitet. Det måste därför in- nebära stora svårigheter att bemästra de pro- blem som uppkommer genom det ökade be- hovet av taxeringskontroll. Det är enligt riks- revisionsverkets mening angeläget att ökade

insatser i fråga om den indirekta beskatt- ningens administration åtföljes av sådana förenklingar av det övriga skattesystemet att kontrollbehovet kan tillgodoses i möjligaste mån inom ramen för nu tillgängliga resurser. Liksom beträffande den allmänna varu- skattens administration uppställer sig frågan om taxeringen till mervärdeskatt skall ske i samband med inkomsttaxeringen eller ut- föras mer eller mindre skild från denna på det administrativa planet. Riksrevisionsver- ket vill för sin del starkt betona vikten av att i ett nytt skattesystem alla möjligheter tillva- ratas att samordna taxeringen till inkomst- skatt och omsättningsskatt. Den föreslagna anordningen att ingående avdragsgill skatt avlyftes genom skatteavdrag och inte genom omsättningsavdrag synes böra förenas med det kravet att beloppen av ingående avdrags- gill skatt och slutlig omsättningsskatt var för sig redovisas öppet på rörelsebilagan till den allmänna självdeklarationen. Mervärdeskatten kommer att omfatta ett väsentligt mycket större antal skattskyldiga än den allmänna varuskatten. Den föreslagna höjningen av gränsen för skattskyldighet i förening med tillämpning av årsredovisning i större omfattning medför å andra sidan en viss lättnad. Vissa av beredningens ledamöter har emellertid reserverat sig för en begräns- ning av den av majoriteten föreslagna gene- rella friheten från skattskyldighet. Riksrevi- sionsverket vill som ett alternativ i detta av- seende peka på möjligheten att utvidga det för jordbrukare tillämpade förfarandet vid den allmänna varuskattens uttagande på jordbruksprodukter till att avse alla skatt- skyldiga med omsättningsbelopp upp till viss gräns. Omsättningsskatt skulle vid en sådan ordning påföras såsom slutlig skatt enligt

uppbördsförordningen och erläggas löpande under året genom att inräknas i den prelimi- nära B-skatten. En sådan lösning framhäver ytterligare det samband som bör råda mel- lan taxering till inkomstskatt och omsätt- ningsskatt.

Skatteberedningen har i förslaget till för— ordning om allmän omsättningsskatt givit begreppet överskjutande preliminär skatt en annan innebörd än vad som gäller för mot- svarande begrepp enligt uppbördsförord— ningen. I konsekvens härmed har införts det nya begreppet överskjutande slutlig omsätt- ningsskatt, vilket rent Språkmässigt icke kan anses innebära vad beredningen avser. Riks- revisionsverket förordar att överskjutande preliminär skatt i fråga om allmän omsätt- ningsskatt ges samma innebörd som i upp- bördsförordningen för undvikande av förväx- lingar i olika sammanhang. Belopp varmed ingående skatt för viss redovisningsperiod överstiger utgående skatt synes lämpligen kunna betecknas såsom överstigande avdrags- gill skatt, om en särskild term härför anses erforderlig.

I fråga om uppbördsterminens förläggning må erinras att i annat sammanhang ifråga- satts en förskjutning av inbetalningen av all- män varuskatt till annan månad än sådan månad då uppbörd av skatt äger rum enligt uppbördsförordningen.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråcheferna Ehnbom och Säfström samt tillförordnade byråchefen Lindahl, var- jämte byrådirektören Törnebohm varit före- dragande. Stockholm den 27 oktober 1964.

Gösta Renlund Yngve Törnebohm

Kontrollstyrelsen

I egenskap av tillsynsmyndighet för flertalet av de nu utgående punktskatterna som till viss del föreslås slopade — utgår kontrollsty- relsen från att dess yttrande i huvudsak för- väntas i fråga om den indirekta beskattning- en och i synnerhet i fråga om avvecklingen av punktskatterna.

Beträffande avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning innebär beredning- ens förslag att en något större del av skatte-

inkomsterna skall uttagas genom indirekt be- skattning. Förskjutningen mellan skattefor- merna kan betecknas som relativt blygsam men är enligt styrelsens uppfattning ett steg i rätt riktning. Styrelsen finner den nu för- ordade höjningen vara väl avvägd med hän- syn till att en skärpning av den indirekta be- skattningen utöver vad som föreslagits san- nolikt skulle få besvärande samhällsekono- miska konsekvenser därigenom att förslagets

genomförande torde komma att medföra en ökad efterfrågan dessförinnan på sådana ka- pitalvaror som blir föremål för skattehöj- ning. En sådan ökad efterfrågan före refor— mens genomförande och en motsvarande minskning i efterfrågan därefter kan från näringslivets synpunkt kompenseras av att en i tiden omvänd effekt kan förväntas i frå- ga om industrins investeringsvaror. Hur nyss- nämnda verkningar kommer att fördelas på de skilda tillverknings- och distributionsleden och de olika branscherna, torde vara utom- ordentligt svårt att förutsäga.

Enligt styrelsens uppfattning bör de ekono— miska problemen i samband med införande av ett nytt skattesystem inte underskattas.

Styrelsen tar i det följande upp de frågor styrelsen avser att behandla i anslutning till betänkandets kapitelindelning.

Kapitel 7. Avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning samt socialförsäkrings- avgifter

I samband med behandlingen av frågan om avvägningen mellan direkt och indirekt be- skattning framlägger beredningen vissa syn- punkter på punktbeskattningen. Beredningen anser, att det skäl, som ursprungligen utgjort motivet för denna typ av beskattning, näm- ligen att den omfattade varor av lyxkaraktär eller mer umbärliga varor, ej längre torde framträda med större styrka. Den höjda lev- nadsstandarden har medfört en utjämning av konsumtionsvanorna, så att särskild be- skattning av sådana varor ej längre ter sig påkallad. Häremot kan invändas, att motivet för beskattningen självfallet inte är varornas umbärlighet utan statens behov av ökade in- komster och att det vid tiden för punktskat- ternas införande för konsumenterna torde ha tett sig naturligare, att varor som konfekty- rer, kosmetika eller guldsmedsartiklar bela- des med skatt än oumbärliga produkter som livsmedel eller kläder. Punktbeskattningen, som på de aktuella områdena bestått under mer än 20 års tid, har, såvitt styrelsen kan finna, inte mött något starkare motstånd från konsumenterna, medan däremot producen- terna av de punktbeskattade varorna rest in- vändningar mot denna beskattning under se- nare år. Till men för punktbeskattningen har i viss mån varit att, sedan beredningen erhöll sitt uppdrag, några väsentliga ingrepp och moderniseringar på dessa skatteområden ej har kunnat tagas upp till prövning.

Det synes styrelsen som om beredningen vid

sitt ställningstagande till frågan om punkt- skatternas fortbestånd enbart tagit hänsyn till vad vederbörande branschorganisationer an- fört i fråga om skatternas negativa effekter för producenterna, men inte beaktat det in- tresse som konsumenterna skulle kunna ha av en punktbeskattning i jämförelse med en allmän omsättningsskatt. Ej heller har hän- syn tagits till de låga administrationskostna- derna för punktskatterna. Vid bedömningen av frågan om punktskatternas bestånd bör inte bortses från den tillvänjning till de punktbeskattade varornas prisnivå som ägt rum och risken för att denna nivå vid en fri prisbildning kan bli bestående även efter en skatteavvcckling trots branschorganisationer- nas försäkringar om motsatsen. Med hänsyn till att punktskatternas fortbestånd ytterst inte är en fråga av skatteteknisk utan av po- litisk natur och till att skatteberedningen, som är en utredning på parlamentarisk grund, har nått enighet om att förorda av- veckling av vissa av dessa skatter, finner sty- relsen inte anledning motsätta sig beredning- ens yrkande i detta avseende.

Kapitel 9. Den generella indirekta beskatt- ningens utformning

Den indirekta beskattningen föreslås utfor- mad såsom en allmän omsättningsskatt — s. k. mervärdeskatt som skall utgå vid all yr- kesmässig försäljning av skattepliktiga va- ror och vid utförande av skattepliktiga tjäns- teprestationer. Från det skattepliktiga varu- området undantas ett begränsat antal varor. Skatten skall vara öppen fram till detaljhan— delsledet. Erlagd skatt får avdragas vid redo- visningen.

Vid valet av skattesystem har beredningen delvis varit bunden av det förhållandet att den nu utgående allmänna varuskatten är ut— formad som en detaljhandelsskatt. De ut- ländska skattesystem, vilka från administra— tiv synpunkt föredrar en beskattning, som inte går ända fram till detaljhandelsledet, har följaktligen inte framstått som egentliga alternativ till mervärdeskatten. Det förorda- de skattesystemet medför i förhållande till den allmänna varuskatten en procentuell inte alltför betydande ökning av antalet skatt- skyldiga.

I sitt yttrandc år 1957 över det av 1952 års kommitté för indirekta skatter avgivna be- tänkandet föreslog styrelsen, att mervärde- skatt borde komma ifråga vid en generell in- direkt beskattning med förhållandevis hög

skattesats. Då de av beredningen i övrigt föreslagna åtgärderna på beskattningens om- råde leder till nästan en fördubbling av skat- tetrycket för den generella indirekta beskatt- ningen, har styrelsen i överensstämmelse med nämnda uttalande inte några principiella in- vändningar mot den föreslagna övergången till mervärdeskatt och har därför ej funnit anledning att ta upp några alternativa skat- tesystem till diskussion.

Kapitel 28. Utformningen av mervärde- skatten

I fråga om principerna för mervärdeskattens konstruktion har styrelsen i huvudsak inga invändningar att anföra.

Styrelsen finner principen om fördelning av skattebördan på produktions- och distri- butionsleden i proportion till dessas värde- mässiga andel av det slutliga marknadspri- set motsvara högt ställda krav på rättvisa. Den genomgående rätten till avdrag för er- lagd skatt eliminerar skatteavlyftningspro- blemen för exportindustrin och tillgodoser även industrins krav på skatteavlyftning för investerings- och förbrukningsvaror. Att av- dragsrätten på investeringssidan i vissa lägen kan animera investeringsverksamheten på ett för den ekonomiska balansen riskabelt sätt, kan som beredningen visar regleras genom temporära ändringar i denna rätt, vilket gör beskattningsformen i viss mån användbar som konjunkturpolitiskt instrument. En sådan begränsning i avdragsrätten bygger bl. a. på förslaget om öppen redovisning av skatten ända fram till detaljhandelsledet. Den öpp- na debiteringen torde även vara nödvändig för att på ett smidigt sätt reglera avdrags- rätten vid de skattehöjningar, som kan på- kallas av en successiv förskjutning från direkt till indirekt beskattning ävensom vid samord— ningen med den direkta beskattningens reg- ler för lageravskrivning. Det merarbete som skattedebiteringen kan medföra synes ej ha mött invändningar från industrins och han- delns representanter inom beredningen. Den kontorstekniska utvecklingen torde även bi- draga till att undanröja svårigheter av ifrå- gavarande slag.

Styrelsen finner således de här redovisade delarna av förslaget till mervärdeskattesy— stem innebära väsentliga skattetekniska framsteg. Däremot ställer styrelsen sig tvek- sam till vissa av de föreslagna undantagen från skatteplikt liksom till ett förslag om av- steg från principen om skattens fördelning.

Enligt styrelsens erfarenheter från den in- direkta beskattningen bör undantag göras från ett skattepliktigt varuområde endast om tvingande skäl härför föreligger. Sådana skäl har enligt styrelsens uppfattning endast fö- rebragts för vissa av de av beredningen till- styrkta undantagen från skatteplikt. Som exempel på svårigheter som uppkommer ge- nom dylika undantag vill styrelsen anföra vis- sa konsekvenser av den föreslagna skattebe- frielsen för läkemedel, som säljes till sjukhus. Enligt läkemedelsförordningens definition kan till läkemedel hänföras ett stort antal varor, som även hör hemma inom det kos- metiska området, såsom gurgelvatten, vissa hårvårdspreparat m.m. Någon entydig defi- nition på sjukhus torde ej föreligga. Genom undantaget skapas alltså tolkningsproblem för leverantörer utan att skattebefrielsen får någon betydelse för köparna, som i de avsedda fallen huvudsakligen torde bestrida sina kostnader med allmänna medel. Med utgångspunkt från detta exempel vill styrelsen förorda en restrik- tiv omprövning av de föreslagna undantagen från skatteplikt.

Beredningens avsteg från fördelningsprin- cipen innebär, att skatt inte skall utgå, då registrerad skattskyldig inför varor till riket. Motiveringen härför har närmast varit, att man därigenom skulle förenkla tullverkets administrativa uppgifter med mervärdeskat- ten. Samtidigt hävdar beredningen, att prin- cipen om omedelbart avdrag för ingående skattebelastning skulle medföra att det knap- past kan innebära någon förmån av praktisk betydelse med skattefrihet vid import i järn- förelse med skattebelagda inköp inom landet. Från punktskatteområdena kan kontrollsty- relsen redovisa erfarenheter, som klart pekar på att en dylik skattefrihet vid införsel i inte oväsentlig omfattning kan tänkas underlätta skatteflykt. I det fall ett aktiebolag, som vid importen inte behöver erlägga skatt, av sina skenbart fristående köpare tar ut så hög skatt att den täcker större delen av skatten i detal- jistledet, men går i konkurs innan skatten er- lagts på grund av exempelvis oförmånliga lån från köparen, kan väsentliga skatteför- luster uppstå för statsverket. Köparens av- drag för ingående skatt kan då inte under— kännas, utan statsverkets fordran får beva- kas i konkursen. Transaktioner av sådant slag blir självfallet mera lockande ju högre skattesatsen bestämmes. Utgår skatten på va- ruvärdet redan vid införseln, försvinner en betydande del av incitamentet till dylik skat- teflykt. I sammanhanget bör understrykas att här nämnda skatteoperationer kan utföras

med större fördel på importsidan än vid in- hemsk tillverkning, där anläggningstillgång— ar kan gå förlorade i konkursen. Sett enbart från rent skattetekniska synpunkter bör skat- ten enligt styrelsens mening erläggas vid im- porttillfället.

Styrelsen vill i detta sammanhang rikta uppmärksamheten på de betydande möjlig- heter till skatteflykt, som systemet med bank- rutterande aktiebolag kan erbjuda. Vid en skärpt indirekt beskattning ter sig dylika me- toder än mera lockande. En översyn av gäl- lande lagstiftning i syfte att stävja skatte- undandragande på nämnda sätt, kan därför komma att visa sig nödvändig.

Beredningen har inte gått närmare in på kontrollfrågorna i samband med mervärde- skatten utan nöjer sig med att i olika sam— manhang konstatera att denna skatt är själv- kontrollerande. Det torde emellertid vara orealistiskt att anta, att systemet skulle vara så fulländat, att det endast skulle medge ett marginellt skatteundandragande med obe- tydliga ekonomiska konsekvenser. Enligt sty— relsens erfarenheter från den indirekta be- skattningens område kan i många fall skatte- konstruktioner, som teoretiskt ansetts fullgo- da, efter viss tids praktisk tillämpning kom- ma att förete betänkliga luckor. Snabba åt- gärder för ändring av konstaterade missför— hållanden inom punktskattcområdena har i åtskilliga fall kunnat komma till stånd ge- nom att styrelsens lokalförvaltning, som ut- övar kontrollverksamheten hos de skattskyl- diga, står i direkt kontakt med den centrala beskattningsmyndigheten, som sålunda er- håller omedelbar information om alla för- hållanden av vikt. Utifrån dessa erfarenheter framstår det för styrelsen som angeläget, att mervärdeskatten redan från början ställes under ett samordnande organ, som även kan dirigera den kontrollerande verksamheten.

Spörsmålet om den organisatoriska upp- byggnaden av skatteadministrationen be— handlas inte närmare i betänkandet. Kontroll- styrelsen vill dock understryka vikten av att en effektiv kontrollorganisation finnes ut- byggd vid beskattningens ikraftträdande och att en aktiv Iältverksamhet kommer till stånd redan från begynnelsen. Sett på längre sikt torde det vara uppenbart, att statsverket i sam- band med den successiva förskjutning från direkt till indirekt beskattning, som i enlig— het med ett genomförande av förslaget inledes, har anledning att ägna synnerlig uppmärk- samhet åt övervakningen av mervärdeskatten under dess initialskede. En tillfredsställande överblick över de väsentliga problemen inom

ett skattesystem kan enligt styrelsens mening inte erhållas med ledning av enbart skriftväx- ling, formalgranskning och besvärsmål utan bilden måste kompletteras med erfarenheterna från en aktiv kontrollverksamhet, som i sam- band med sin övervakande funktion även kan ge anvisning på de områden, där lagstiftningen eller föreskrifterna därtill behöver komplet- teras. Styrelsen utgår från att nu nämnda för- hållanden kommer att bli föremål för särskilda överväganden innan den nya indirekta be- skattningen kommer till stånd.

Kapitel 30. Punktbeskattningen

Beredningen förutsätter, att avskaffandet av vissa punktskatter och en motsvarande höj- ning av den allmänna indirekta skatten ej innebär någon ökad belastning för konsu- menterna totalt sett. Det har för beredning- en framstått som en förutsättning, att den— na inverkan på konsumentpriserna verkligen kan förväntas. Som en garanti härför åbe- ropas de direkta utfästelser, som gjorts av ett antal branschorganisationer att iaktta de prismässiga konsekvenserna av bortfallande punktskatter. På grundval av hittills vunna erfarenheter av de mera partiella punkt- skattcavvecklingar som ägt rum tillåter sty- relsen sig att betvivla, att en bestående pris- sänkning motsvarande de avvecklade skat- terna kommer till stånd. Styrelsen vill inte ifrågasätta organisationernas goda avsikter härvidlag, men de i många fall snabba änd- ringarna inom varusortimenten på föreva- rande områden gör det omöjligt att överva- ka, om prissättningen på nya produkter sker med iakttagande av organisationernas löften. Särskilt ifråga om inarbetade varumärken torde det för den köpande allmänheten inte framstå som uppseendeväckande, om nu gäl- lande prisrelation till övriga produkter i stort sett kvarstår även efter punktskatter- nas slopande.

Beredningen förordar att punktskattcav- vecklingen kombineras med åtgärder i syfte att eliminera skattebelastningen på innelig- gande lager för att underlätta en omedelbar anpassning av priserna till det ändrade kost- nads- och marknadsläget. Allmän princip för lagerskatteavlyftningen anser beredningen, vara, att sådan åtgärd inte är påkallad i de fall omsättningshastigheten på lagret är hög eller då skatteeffekten är ringa. Redovisning- en av de föreslagna avlyftningsåtgärderna sker i anslutning till redogörelsen för varje särskild skatt. Som styrelsen i det följande kommer att visa i fråga om de olika skat-

teområdena kan de av beredningen förorda- de åtgärderna i många fall skapa ojämn- heter och i vissa fall te sig oskäliga för bran- scherna. Enligt styrelsens uppfattning skulle övergången till mervärdeskatt sannolikt kun- na äga rum på ett smidigare sätt om lager- skatteavlyftning sker i samtliga fall, där så är tekniskt möjligt. Styrelsen vill härvid sär- skilt peka på de förhållanden som i det föl- jande redovisas i fråga om sockerskatt och pälsvaruskatt. Beredningen har funnit det av praktiska skäl vara motiverat att bortse från skattebelastningar av ringa storlek och före- slår därför, att avdragsrätt för beskattat la- ger skall föreligga endast om anskaffnings- värdet av punktbeskattade varor inklusive skatt uppgår till minst 1 000 kronor vid skat- teavvecklingen. Med hänsyn till att denna spärregel kommer att ge högst olika utslag på de skilda varuområdena och ha en för- dröjande verkan på prisanpassningen samt i vissa fall även animera till en ökad lagerhåll- ning, anser styrelsen sig inte kunna förorda en sådan inskränkning i rätten till lagerskat- teavlyftning. För vissa typer av mindre rö- relser torde gränsen på 1 000 kronor inte av- se ett lager som kan betecknas som ringa med hänsyn till rörelsens omfattning. Ett väsent- ligt skäl för beredningens förslag att begrän- sa rätten till lagerskatteavlyftning torde vara det administrativa arbete som eljest skulle uppkomma vid granskning av lagerdeklara- tioner. För att ernå den av beredningen åsyf- tade omedelbara anpassningen till en pris- nivå, som endast påverkas av den nya skat- teformen, förordar styrelsen en i princip ge- nerell avlyftning av punktskatterna från la- ger av beskattade varor. I fråga om sättet för avlyftningen föreslår styrelsen med undan- tagande av varor, vilka omfattas av de sär- skilda avlyftningsregler som i det följande föreslås för den allmänna energiskatten — att alla till mervärdeskatt skattskyldiga närings- idkare, som vid skattens ikraftträdande inne- har lager av varor, belagda med skatt enligt de då upphävda punktskatteförordningarna, utan särskild prövning får göra ett gene- rellt avdrag med 500 kronor i den första mervärdeskattedeklarationen. Om avdraget inte kan utnyttjas i den första deklarationen normalt omfattande två månader bör den outnyttjade delen ej få avdragas senare. Näringsidkare, som ej åtnöjer sig med sådant avdrag, bör få möjlighet att i stället på sätt beredningen föreslagit avge lagerdeklaration. Genom ett dylikt schablonavdrag reduceras antalet lagerdeklarationer högst väsentligt samtidigt som rättvisekravet blir bättre till-

godosett än om ett kvalifikationsbelopp för avlyftningen fastställes.

Beredningen föreslår, att styrelsen för läns- styrelsernas räkning skall fastställa de lager- skattebelopp, som skall vara avdragsgilla vid redovisningen av mervärdeskatt. Deklaration avseende beskattat lager skall inges till styrel- sen senast den 31 januari 1966, varefter sty- relsen så snart ske kan skall fastställa värdet av lagret och därpå belöpande skatt samt underrätta näringsidkaren och vederbörande länsstyrelse härom. Det angivna förfarandet medför, att styrelsen, om näringsidkaren snabbt skall komma i åtnjutande av avdraget, endast kan göra en formell granskning av deklarationen eller, att han, om mera ingå- ende kontroll skall verkställas, kan få vänta avsevärd tid innan han kan tillgodogöra sig avdraget. För att tillgodose önskemålet om omedelbar prisanpassning genom skatteav- lyftning utan åsidosättande av möjligheten till kontroll av lagerdeklarationerna föreslår styrelsen, att rätt till avdrag med i lagerdek- laration upptaget belopp skall föreligga i för- sta mervärdeskattedeklarationen, och att skyl- dighet att erlägga vad som eventuellt konsta- teras vara upptaget till för högt belopp i lager- deklarationen, skall föreligga så snart lager- skattebeloppet fastställts av styrelsen.

Den allmänna energiskatten samt bensin- och brännaljeskattema Beredningen finner inga skäl föreligga för att i det framtida skattesystemet beskatta kraft- och bränsleförbrukningen annorlunda än an- nan konsumtion. Som skäl för avveckling framhålles i sammanhanget, att energiskat- ten träffar skilda företag och skilda branscher ojämnt och att detta förhållande särskilt framträder i fråga om exportindustrin ge- nom att förutsättningar för skattenedsättning eller skattefrihet inte förelegat annat än i be- gränsad omfattning. Även om styrelsen inte helt kan dela beredningens uppfattning i (let- ta avseende, finner styrelsen dock ej tillräck- liga skäl föreligga för att förorda, att energi- skatten bibehålles vid införande av mervär- deskatt. Beträffande frågor, som uppkom- mer i samband med att energiskatten ersättes med mervärdeskatten, har styrelsen inhäm- tat energiskattenämndens yttrande, som bi- fogas.1 _

Vid aweckling av den allmänna energiskat- ten uppstår som beredningen framhållit frå- gor rörande avlyftning av skatt på lager en- dast beträffande energiskatt på bränsle. Med

1 Se 5. 101.

hänsyn till att energiskatten i denna del kan anses motsvara den allmänna varuskatten, som inte kommer att avlyftas från inneliggan- de lager av förrådsartiklar eller andra varor av omkostnadskaraktär, anser beredningen, att energiskatten på sådana lager av bränsle och drivmedel, som är avsedda att utnyttjas för produktionsändamål eller motsvarande, bör belasta förbrukaren. Beträffande lager av bränslen och drivmedel hos återförsäljare an- ser beredningen det vara praktiskt ogörligt att åstadkomma en skatteavlyftning.

Styrelsen vidhåller i princip, att skatteav- lyftning bör komma till stånd i samtliga fall där så kan ske och anser de av beredningen hävdade praktiska hindren inte vara oöver- stigliga, men finner dock inte skäl förorda någon avlyftning på förevarande område med hänsyn till förbrukarnas och återförsäl- jarnas möjlighet att bli registrerade som skattskyldiga och därigenom erhålla rätt till skattefria inköp och avlyftning av skatt på inneliggande lager. I detta sammanhang må erinras om att enligt ikraftträdandebestäm- melserna till energiskatteförordningen gäller i fråga om bränslen som villkor för regi- strering, att belopp motsvarande den på minskningen av lagret av skattepliktigt bräns- le från tidpunkten för förordningens ikraft- trädande till tidpunkten för registreringsan- sökningens insändande belöpande skatten — skall erläggas, medan vid motsvarande lager- ökning avdrag får göras för den på ökningen belöpande skatten. Denna bestämmelse bygger på det förhållandet, att de ingående lagren av bränsle vid förordningens ikraftträdande var skattefria, vilket medförde att vissa förbrukare eller återförsäljare, vilka i juni 1957 hade be- tydande lager av bränsle, som sedermera för- sålts utan skatteredovisning, inte funnit det förmånligt att låta registrera sig som skattskyl- diga. Samtidigt står emellertid möjligheten till sådan registrering öppen så länge energiskatte- förordningen gäller. Det må vidare under- strykas att registrering kommer att vägras av styrelsen endast om lagerhållningen är att an- se som helt obetydlig. Enligt styrelsens me- ning framstår det som oskäligt att i samband med skattens avveckling återbetala skatt till dem, som gjorde skattevinster på sina lager vid skattens tillkomst. Genom registrerings- möjligheten kan praktiskt taget alla övriga lagerhållare av bränsle erhålla avlyftning av skatt på inneliggande lager.

Om energiskatten på elkraft inte medför några svårigheter i fråga om beskattade la- ger uppkommer beträffande denna i stället särskilda problem i samband med avveckling-

en. Som beredningen framhåller måste vid en övergång till mervärdeskatt anpassning ske till systemet för mätaravläsningar. Be- redningen föreslår, att mervärdeskatt skall utgå för elkraft för tiden fr.o.m. den 1 april 1966 eller fr. o. m. den tidigare mätar- avläsning, som distributör äger göra efter mervärdeskattens införande. Övergången är alltså avsedd att äga rum inom loppet av ett kvartal.

I fråga om tidpunkten för omläggningen till mervärdeskatt får styrelsen erinra om att skatten på elkraft med hänsyn till avläsnings- perioderna vid energiskatteförordningens in- förande utgick fr. o. m. den 20 juni 1957, medan förordningen i övrigt trädde i kraft den 1 juli samma år. Då förhållandena i frå- ga om mätaravläsningarna i huvudsak är oförändrade, borde i enlighet härmed mer- värdeskatten för elkraft träda i kraft den 20 december 1965. Den av beredningen föreslag- na övergångstiden av ett kvartal är såtillvida mindre väl avvägd som avläsningsperioderna i stor omfattning anknyter till tertial. Styrel- sen finner ej tillräckliga skäl föreligga för att föreslå ett tidigare ikraftträdande av mer- värdeskatten på elkraft, men vill med hän- syn till avläsningsperioderna förorda, att den definitiva övergången till mervärdeskatt för elkraft äger rum den 1 maj 1966. Härigenom torde även de i beredningens förslag till över- gångsbestämmelser intagna reglerna för pro- portionering vid avläsning efter övergången till mervärdeskatt bli överflödiga.

Beredningen finner, att nuvarande särbe- skattning av motordrivmedlen bör bli bestå- ende, men att den del av denna beskattning som utgöres av energiskatt bör ersättas av mervärdeskatt. Till följd av att energiskatte- satserna på bensin respektive brännolja ger andra priseffekter än den enhetliga skatte- satsen till mervärdeskatt, skulle vid oföränd- rad drivmedelsbeskattning prisrelationen mel- lan dessa bränslen komma att förskjutas vid införande av mervärdeskatt. I syfte att bibe- hålla oförändrad prisnivå på bensin i förhål- lande till övriga mervärdebeskattade produk- ter föreslår beredningen, att bensinskatten skall höjas med 4 öre per liter i samband med mervärdeskattens införande. Enligt sty- relsens uppfattning är den nuvarande be- skattningen av brännolja felaktigt avvägd i förhållande till beskattningen av bensin om hänsyn tas till motoreffekten och kalorivär- det hos dessa bränslen. Frågor av denna art torde emellertid bli föremål för särskild upp- märksamhet av den utredning rörande väg- trafikbeskattningen, som aviserats under in-

nevarande år. I avvaktan på resultatet av sådan utredning anser styrelsen sig kunna bi— träda beredningens förslag om höjning av bensinskatten.

I fråga om avlyftningen av den energiskatt som belastar detaljisternas lager av bensin och beskattningen av samma lager på grund av bensinskattehöjningen kan styrelsen inte biträda beredningens förslag. Styrelsen, som på denna punkt helt delar energiskattenämn- dens uppfattning, förordar en begränsad av- lyftning av energiskatten på bensin. Avlyft- ningen av denna skatt, som utgår med 9 öre per liter, bör således reduceras med lager- vinsten genom den föreslagna skattehöjning- en på 4 öre per liter. För att åstadkomma prisanpassning till mervärdeskattens regler bör således detaljisterna få möjlighet att i en- lighet med avgivna lagerdeklarationer göra avdrag för mellanskillnaden, 5 öre per liter. Avdragsrätten bör endast tillerkännas åter- försäljare och begränsas till de kvantiteter, som vid den senaste lagerbeskattningen av bensin medförde skattskyldighet.

Omsättningrskatten på motorfordon (bilaccisen)

I fråga om bilaccisen uttalar beredningen, att denna tillkommit främst för att av sam- hällsekonomiska skäl något reducera den rå- dande exceptionellt höga takten i motorfor- donsparkens ökning och att detta skäl allt- jämt kan åberopas för beskattningens fort- bestånd. Beredningen erinrar om det förhål- landet att bilaccisen fr.o.m. maj 1960 höj- des för att kompensera det skattebortfall som uppkom, då man undantog handeln med be- gagnade bilar från skattskyldighet till allmän varuskatt. Ehuru beredningen förordar, att sistnämnda undantag från beskattningen inte skall bestå vid mervärdeskattens införande, anser beredningen sig likväl inte böra fram- lägga förslag om nedsättning av bilaccisens skattesatser till vad som gällde före maj 1960. Med hänsyn till att bilaccisen är konstruerad såsom en styckeskatt och på grund av den sedan skattesatsernas införande inträffade penningvärdeförändringen finner kontroll- styrelsen anledning biträda beredningens upp- fattning i fråga om bibehållandet av nu gäl- lande skattesatser. Beträffande förslaget att mervärdeskatt skall utgå vid försäljning av begagnade motorfordon anför beredningen angelägenheten av att skapa största möjliga underlag för den generella beskattningen ävensom redovisnings- och kontrolltekniska skäl. Vidare hävdas att de marknadsmässiga

skäl, som låg till grund för undantaget från allmän varuskatt, skulle förlora i styrka ge- nom den planerade saneringen av handeln med begagnade bilar.

Såvitt styrelsen kan finna kvarstår i huvud- sak de tidigare åberopade skälen mot en be- skattning av de begagnade bilarna. Omfatt- ningen av försäljningen av begagnade bilar torde endast i obetydlig mån komma att på- verkas av de planerade saneringsåtgärderna. Flertalet bilar torde även i fortsättningen komma att säljas upprepade gånger i begag- nat skick. Den åsyftade breddningen av skat- teunderlaget kommer endast till stånd, om de begagnade fordonen kommer med i före- tagens försäljningsredovisning. I andra sam- manhang har konstaterats, att företag, som handlar med traktorer, inte tar in de begag- nade traktorerna i sitt lager utan formellt endast tjänstgör som förmedlare. Försälj- ningen av en ny traktor är således inte av- slutad, förrän köparen genom säljarens för- medling levererat sin gamla traktor till an- nan köpare. Eftersom traktorn inte redovisas i »förmedlarens» rörelse och säljaren inte är yrkesmässig, kommer ingen skatt att utgå. Med kännedom om att dylik förmedlingsverksam— het på sina håll satts i system redan vid en sexprocentig allmän varuskatt anser styrelsen det vara realistiskt att anta, att sådana eller likartade metoder kommer att bli allmänt tillämpade inom bilhandeln vid en väsentligt högre mervärdeskatt. De begagnade trakto- rerna torde däremot inte erbjuda samma svå- righeter vid mervärdeskatt, eftersom den största gruppen av köpare av sådana trak- torer, jordbrukarna, då såsom skattskyldiga får rätt att avdraga den skatt de erlagt. Med hänsyn till vad sålunda anförts finner styrelsen det synnerligen tveksamt, om mer- värdeskatt bör utgå på begagnade bilar. Sty- relsen vill emellertid i likhet med beredning- en i möjligaste mån undvika undantag, som strider mot beskattningens princip, och anser sig därför böra förorda beredningens förslag i avvaktan på närmare erfarenheter rörande utvecklingen på detta skatteområde.

Den särskilda varuskatten Den särskilda varuskatten utgår för i huvud- sak fyra varuområden, nämligen socker och sirap, choklad- och konfektyrvaror, vissa ke- misk-tekniska preparat samt spelkort. Enligt beredningens uppfattning föreligger inte så- dana särskilda skäl som motiverar ett fortbe- stånd av den särskilda varuskatten på något av dessa varuområden vid mervärdeskattens

införande. Styrelsen delar helt beredningens uppfattning beträffande socker och sirap samt spelkort. Även i fråga om choklad- och konfektyrvaror kan enligt styrelsens mening skäl anföras för en skatteavveckling med hän- syn till bl. a. konkurrensen från närliggande inte särbeskattade varuområden. Styrelsen ställer sig mera tveksam till riktigheten av de av beredningen åberopade oförmånliga verk- ningarna för sötvaruindustrin i konkurrens- hänseende. När man från branschen i det- ta sammanhang gör gällande att Särbeskatt- ningen försvagar industrins konkurrenskraft i förhållande till utlandet, får detta enligt styrelsens mening betecknas som ett anta- gande.

I fråga om invändningarna mot beskatt- ningen av de kosmetiska preparaten synes de av beredningen framförda skälen för en av- veckling knappast ha samma styrka. De bris- ter, som påpekas i fråga om beskattningens utformning, och invändningarna mot att vis- sa hygieniska preparat ingår i det skatteplik- tiga varuområdet kan utan att skatteutfallet nämnvärt påverkas elimineras genom änd- ring av författningen. Ändringsförslag har dock inte framlagts av beskattningsmyndig- heten med hänsyn till den pågående skatte- beredningen. En skatteavveckling på detta område kan enligt de erfarenheter styrelsen har av ifrågavarande bransch ej heller be- räknas komma konsumenterna tillgodo i stör- re omfattning. Även om skäl således kan an- föras för bibehållande av en Särbeskattning på det kosmetiska området, vill styrelsen lik- väl med hänsyn till det relativt begränsade varuområde det här gäller inte förorda en sådan lösning, som skulle innebära ett avsteg från principen om en såvitt möjligt generell och enhetlig beskattning. Styrelsen biträder alltså även på denna punkt beredningens för- slag.

Vid bedömningen av frågan om åtgärder för en avlyftning av den skatt, som belastar inneliggande lager, konstaterar beredningen, att skatteplikten främst berör lager avsedda för återförsäljning, men att den även omfat— tar varor, som utnyttjas såsom råvaror. Be- redningen framhåller, att socker och sirap kan ha karaktär av både omsättningsvara och råvara men gör gällande, att skattebelast- ningen på choklad- och konfektyrfabrikan- ternas sockerförbrukning elimineras genom avdragsförfarande vid redovisningen av skat- ten på färdigvarorna. Med hänsyn till att de av socker eller sirap framställda varornas pri- ser inte nämnvärt påverkas av skatten på dessa råvaror och till att råvaruförbrukning-

en i väsentlig omfattning äger rum hos före- tagare, som inte i övrigt beröras av punkt- skatteavvecklingen, anser beredningen sig in- te kunna förorda avlyftning av skattebelast- ningen på lager av socker och sirap av rå- varukaraktär. Däremot förordas dylik skat- teavlyftning för socker och sirap, då dessa varor utgör omsättningsvaror, liksom för la- ger av övriga varor, som omfattas av den särskilda varuskatten.

I fråga om choklad- och konfektyrindustrin får styrelsen erinra om, att rätten till avdrag för särskild varuskatt, som erlagts för de i färdigvarorna ingående sockret, är begrän- sad till den kvantitet, som använts för till- verkningen, och att således det sockerlager, som tillverkaren innehar vid mervärdeskat- tens ikraftträdande, kommer att vara be- skattat, liksom det socker, som ingår i av ho- nom framställda varor, vilka ännu inte leve— rerats till köpare. Beträffande övriga bransch- er, som i större omfattning använder soc- ker som råvara, gäller att beredningens för- slag på vissa områden kommer att medföra betydande ojämnheter. Som exempel kan nämnas, att vissa tillverkare av mandelmas- sa och liknande halvfabrikat för konditori- branschen samtidigt tjänstgör som socker- grossister för denna bransch, medan andra tillverkare endast säljer sådana halvfabrikat. Det får antagas, att den tillverkare, som även tjänstgör som grossist, kommer att redovisa hela sitt sockerlager såsom omsättningsvara och därigenom erhålla full skatteavlyftning, medan den, som enbart bedriver tillverkning, inte kommer i åtnjutande av någon avlyft- ning. Som styrelsen tidigare framhållit torde inskränkningar i rätten till skatteavlyft- ning från lagren av såväl punktbeskattade rå- varor som färdigvaror medföra snedvridning av konkurrensförhållandena. Styrelsen kan alltså inte biträda beredningens förslag att undanta beskattat socker, som användes så- som råvara eller motsvarande, från rätten till skatterestitution. För att undvika att lager- hållningen av färdiga varor, vari punktbe- skattade råvaror ingår, inför mervärdeskat- tens införande nedbringas till en onormalt låg nivå, vill styrelsen förorda, att skatteav- lyftningen utvidgas att omfatta även den skatt som belastar däri ingående råvaror. Sistnämnda skatteavlyftning måste dock av praktiska skäl begränsas till tillverkarledet. Vad beredningen i övrigt anfört i fråga om avlyftning av skattebelastningen på innelig- gande lager av varor, som omfattas av den särskilda varuskatten, föranleder ingen erin- ran från styrelsens sida.

Omsättningsskatten på teknisk sprit

Beredningen framhåller i sitt betänkande, att de kosmetiska produkterna i vissa fall träf- fas av tre olika skatter genom att skatt även utgår på råvaran teknisk sprit. De övriga två skatterna utgöres av den allmänna och den särskilda varuskatten. Beredningen har inte i övrigt berört skatten på teknisk sprit, något som kan antagas bero på att den funnit den- na skatt utgöra en del av alkoholbeskatt- ningen, som i enlighet med direktiven faller utanför utredningsuppdraget.

Styrelsen har haft anledning att i annat sammanhang förorda slopandet av denna skatt, bl.a. i yttrande över tulltaxekommit- téns betänkande. I skrivelse till Kungl. Maj :t den 22 oktober 1960 med förslag till förord- ning om teknisk sprit och alkoholhaltiga pre- parat samt förordning om tillverkning av sprit och vin, m. m. återgav styrelsen tidigare redovisade skäl för skattens avskaffande, men framhöll samtidigt, att en avveckling kunde beräknas medföra ett skattebortfall på om- kring 6 milj. kronor för år. Inkomstminsk- ningen kunde kompenseras genom ändring av den särskilda varuskatten på kemisk-tek- niska preparat, vilket dock förutsatte en översyn av bestämmelserna härom. Styrelsen föreslog därför, att omsättningsskatten på teknisk sprit skulle bibehållas i avvaktan på resultatet av en sådan översyn. Då hela för- ordningen om särskild varuskatt nu föreslås upphöra att gälla, bör enligt styrelsens me- ning även beskattningen av teknisk sprit upp- tagas till omprövning.

Enligt 2 5 3 mom. gällande förordning om skatt på sprit och vin (SFS 1957:209) utgår omsättningsskatt med 2 kronor 70 öre för liter teknisk sprit, som skall användas för till- verkning av varor hänförliga till tulltaxe- nummer 22.09 C (koncentrerade extrakt för framställning av drycker), 33.04- A (vissa rå- varor för parfym och livsmedelsindustrin) och 33.06 A (parfymer, toalettmedel och kosmetiska preparat). Vid införsel till riket av alkoholhaltiga varor hänförliga till nämn- da tulltaxenummer erlägges tilläggstull sva- rande mot omsättningsskatten. Tilläggstullen utgår med 200 kronor per 100 kg för varor hänförliga till tulltaxenummer 22.09 C eller 33.06 A samt med 350 kronor per 100 kg för varor hänförliga till tulltaxenummer 33.04 A.

Som styrelsen framhållit i sin tidigare nämnda framställning om avskaffande av skatten på teknisk sprit var denna skatt, då den infördes år 1933, avsedd att svara mot

då utgående skatt på spritdrycker avsedda för konsumtion. Skatten avsåg att utjämna skillnaden mellan förtäringssprit och teknisk sprit för att minska påfrestningarna på den tekniska spriten. Till följd av den successiva höjningen av rusdrycksbeskattningen samti- digt som skatten på teknisk sprit varit oför- ändrad har klyftan mellan de för förtäring avsedda spritdryckerna och den tekniska spriten vidgats så, att skatten på teknisk sprit numera inte kan anses fylla sin ursprung— liga funktion. Ett kg beskattad extra finsprit, avsedd för tekniskt ändamål, kostar för när- varande ca 5 kronor, medan samma vara vid utminutering skulle betinga ett pris på ca 90 kronor.

De mot skatten svarande tilläggstullarna på alkoholhaltiga varor har visat sig få icke önskvärda konsekvenser från såväl handels- politiska som andra synpunkter. På grund av att tilläggstullarna inte bestämts med hänsyn till varornas alkoholhalt, har de en protek- tionistisk verkan för varor med låg alko- holhalt, medan de för varor med hög alko- holhalt verkar diskriminerande för den in- hemska industrin. Även om detta problem är av begränsad räckvidd, synes dock den pro- tektionistiska effekten inte vara helt förenlig med våra åtaganden enligt EFTA-konven- tionen.

Vidare får styrelsen erinra om det förslag till vissa ändringar i tulltaxan, som framla- desi styrelsens skrivelse till Kungl. Maj:t den 25 juni 1963. Anledningen till detta förslag var att styrelsen konstaterat, att snedvrid- ning av konkurrensförhållandena uppstått genom att vissa företag importerat halvfabri- kat med hög alkoholhalt på tulltaxenummer, för vilka en mot skatten på teknisk sprit sva- rande tilläggstull inte utgår, och sedan av halvfabrikaten framställt sådana varor, som endast får tillverkas av beskattad sprit, eller för vilka tilläggstull utgår vid import. Vid remissbehandlingen avstyrkte generaltullsty- relsen framställningen med hänvisning bl. a. till vissa administrativa svårigheter men hemställde, att därest Kungl. Maj:t skulle fin- na skäl överväga någon åtgärd i samman- hanget, proposition måtte framläggas om av- skaffande av ifrågavarande skatt samt de däremot svarande tullarna. Även kommers- kollegium förordade samma lösning.

Med åberopande av vad sålunda anförts får kontrollstyrelsen hemställa, att omsätt- ningsskatten på teknisk sprit och däremot svarande tilläggstullar måtte slopas i sam- band med att den särskilda varuskatten upp-

hör att gälla. Författningsförslag avseende omsättningsskatten på teknisk sprit bifogas.1

Vid ett slopande av beskattningen på tek- nisk sprit uppkommer, i likhet med vad som gäller vid den särskilda varuskattens avveck- ling, frågan om restitution av skatten på sprit, som ligger som råvara hos tillverkarna, eller sprit. som ingår i färdiga alkoholhaltiga pre— parat. I enlighet med styrelsens förslag om en generell avlyftning av skattebelastningen på de punktbeskattade varorna borde såväl om— sättningsskatten på den tekniska sprit, som ligger såsom råvara hos tillverkarna, som den skatt, som belastar färdigställda varor, få av- dragas för att lagervärdena skall bli skatte- mässigt nollställda vid mervärdeskattens ikraftträdande. Om skatten inte avlyftes från råvarulagren, uppstår betydande praktiska problem för leverantören av den inhemska tekniska spriten, AB Vin- & Spritcentralen, eftersom tillverkarna under dylika förutsätt- ningar skulle sträva efter att ha minsta möj- liga kvantitet beskattad sprit i lager vid tid— punkten för beskattningens slopande och där- efter kräva omgående leveranser av Obeskat- tad sprit. Från praktiska synpunkter får sty- relsen därför förorda en skatteavlyftning för lager av beskattad teknisk sprit. Avlyftningen skulle därvid kunna ske på så sätt, att sprit- centralen fick medgivande att kreditera skat— ten, sedan kontrollstyrelsen granskat köpar- nas uppgifter om lagerhållningen vid tid— punkten för skattens avveckling. För att få enklast möjliga förfarande bör även skatt, som erlagts till kontrollstyrelsen vid införsel till riket, kunna krediteras av Spritcentralen. Bestämmelserna härom synes lämpligen böra intagas i ändringsförfattningen rörande sprit- beskattningen och inte sammankopplas med förordningen om mervärdeskattens ikraftträ- dande. Det av styrelsen förordade schablon- avdraget för avlyftning av lagerskatt synes inte böra tillämpas på lager av teknisk sprit. Den beskattade tekniska spritens användning är nämligen inte begränsad uteslutande till kosmetiska och därmed jämförliga preparat. Bland övriga områden må framhållas essens- industrin, sötvaruindustrin samt vissa delar av läkemedelsindustrin. Beskattad odenatu- rerad sprit i mindre kvantiteter användes även för laboratoriebruk inom praktiskt ta- get hela industrin i övrigt. Rätt till skatteav- lyftning bör enligt styrelsens uppfattning emellertid inte komma ifråga beträffande la— ger, som understiger 100 liter. I fråga om de i handeln förekommande alkoholhaltiga pre- paraten bör av praktiska skäl restitution icke äga rum, enär alkoholhalten hos varorna som

regel inte är känd av varuhavarna. Avlyft- ning av skatt på sprit, som ingår i alkohol- haltiga preparat, bör dock kunna ske för pre- parat, som lagerhålles av tillverkarna. Kon- trollen härvidlag torde inte bli särskilt be- tungande med hänsyn till den redovisning av spritförbrukningen, som det åligger tillverka- ren att fullgöra.

Det må i detta sammanhang framhållas, att den betydande prissänkning för vissa al- koholhaltiga preparat, som kan bli följden av att såväl skatten på teknisk sprit som den särskilda varuskatten på tekniska preparat samtidigt slopas, kommer att medföra behov av viss skärpning av kontrollen över den tek— niska spriten och de alkoholhaltiga prepara— ten. Den nuvarande kontrollen är till stor del sammankopplad med övervakningen av den särskilda varuskatten. Genom den särskilda varuskattens avveckling kommer personal att friställas hos styrelsen. Det ökade kontroll- behovet på spritområdet reducerar emeller- tid i viss mån möjligheterna till personal- besparingar.

Utjämningsskatten m. m.

Vad angår den särskilda utjämningsskatten på choklad- och konfektyrvaror samt s.k. wafers och bisquits framhåller beredningen dess anknytning till den svenska jordbruks- regleringen liksom dess handelspolitiska bak- grund och finner sig på grund härav inte kun- na förorda skattens slopande. Styrelsen delar helt beredningens uppfattning i denna fråga och vill samtidigt framhålla, att den handels- politiska utvecklingen kan påkalla att även andra produkter, vilkas framställningskost- nader påverkas av jordbruksregleringen, bör komma i åtnjutande av prisutjämning. Skat- tens fortbestånd är självfallet beroende av den europeiska handelspolitikens fortsatta utveckling.

Kontrollmässigt är utjämningsskatten sam- mankopplad med den särskilda varuskatten på konfektyrvaror. I och med den särskilda varuskattens slopande kommer alltså vissa kontrolluppgifter att kvarstå beträffande en— bart utjämningsskatten. Enligt styrelsens be— räkningar bör emellertid denna övervakning kräva väsentligt mindre arbetsinsatser än som nu erfordras i fråga om sötvarubeskattningen.

Från författningsteknisk synpunkt medför upphävandet av förordningen om särskild varuskatt, att vissa bestämmelser i utjäm- ningsskatteförordningen, vilka hänvisar till föreskrifter i den upphävda författningen,

1 Bilagan är här utesluten.

måste kompletteras. Sammankopplingcn med förordningen om särskild varuskatt har med- fört, att importörer av utjämningsskatteplik- tiga varor fått möjlighet att låta registrera sig hos styrelsen och erlägga skatten först se- dan varorna försålts. Registreringen har i första hand haft betydelse för skattekredi- ten i fråga om den särskilda varuskatten. Med hänsyn till den ringa del av varornas marknadsvärde, som utjämningsskatten kom- mer att utgöra, saknas enligt styrelsens me- ning anledning att bibehålla rätten till regi- strering för ernående av befrielse från skatt vid importtillfället. Det må även nämnas, att antalet registrerade importörer av enbart ut— jämningsskattepliktiga varor är obetydligt. Med utgångspunkt från vad som sålunda på- kallas i fråga om ändringar i utjämnings- skatteförordningen har inom styrelsen upp- rättats särskilt författningsförslag, som bifo— gas.1

Skatten på malt- och läskedrycker På dryckesbeskattningens område föreslås att nu utgående skatt på s.k. lagrat lättöl och på läskedrycker skall upphöra att gälla. För- ordningen om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker skulle i enlighet här- med ändras att omfatta endast varuslagen öl och starköl. Som skäl för läskedrycksskat- tens avveckling anföres bl. a. att det inte fö- religger någon grund för att behandla läske- drycker på annat sätt än övriga livsmedel. I fråga om det lagrade lättölet anser bered- ningen, att en avveckling av skatten kan öka lättölets konkurrenskraft i jämförelse med maltdrycker med högre alkoholhalt och däri- genom bidraga till en omläggning av kon- sumtionen till alkoholsvagare maltdrycker. Styrelsen finner det riktigt, att drycker, som faller utanför området ',för alkohollagstift- ningen, utan åtskillnad beskattas på samma sätt som övriga livsmedel.

I fråga om lättöl och läskedrycker föreslås ingen lagerskatteavlyftning vid skattens slo- pande med hänsyn till den förhållandevis höga omsättningshastigheten hos dessa va- ror. Det kan vitsordas att omsättningshastig- heten i allmänhet är högre för dessa drycker än för övriga i sammanhanget aktuella varor, men skillnaden härvidlag mellan läskedryc- ker och exempelvis vissa konfektyrvaror tor- de vara obetydlig. Beredningen synes vid sitt bedömande av lagerskatten på dryckerna i huvudsak utgått från att de beskattade lag- ren skulle finnas i detaljhandeln. Skattebe- stämmelserna i fråga om malt- och läske-

drycker avviker emellertid såtillvida från ör- riga punktskatteförfattningar att skattskyl- digheten på detta område inträder, då varan utlämnas från tillverkningsstället och alltså inte först när den — som i övrigt gäller — levereras till köpare. Detta förhållande med- för, att alla drycker, som av tillverkaren la- gerhålles på nederlag och depåer, är beskat- tade. Den under senare år alltmer koncentre- rade tillverkningen inom bryggeribranschen har medfört, att ett flertal tidigare tillverk- ningsställen nedlagts och nu tjänstgör som nederlag. Bryggeriernas lager av beskattade drycker är således i många fall relativt be- tydande. På grund av varornas skrymmande karaktär torde det vara omöjligt för flertalet tillverkare, som har nederlag, att öka lager- hållningen i tillverkningslokalerna vid mer- värdeskattens ikraftträdande. En sådan åt- gärd skulle även i hög grad förrycka hela distributionssystemet. Om man till de angiv— na förhållandena lägger att vissa drycker hu— vudsakligen försäljes av grossister, som i åt- skilliga fall har betydande lager, blir slutsat- sen att den samlade skattebelastningen på lager av läskedrycker och lättöl icke nämn- värt understiger vad som gäller för jämför- bara punktbeskattade varuområden. Med hänsyn härtill vill styrelsen förorda, att även skatten på lager av läskedrycker och lättöl avlyftes utan undantag. För flertalet serve- rings- och kioskrörelser torde vid sådan av- lyftning det av styrelsen förordade schablon- avdraget kunna komma att utnyttjas.

I anslutning till beredningens förslag om slopande av skatten på lättöl och läskedryc- ker framlägges förslag till förordning angåen- de ändring av gällande förordning om till- verkning och beskattning av malt- och läske- drycker. Författningsförslaget innebär att alla nu gällande bestämmelser, som avser en- bart lättöl eller läskedrycker, föreslås utgå. Sålunda skulle enligt den föreslagna defini- tionen maltdrycker endast omfatta öl och starköl.

Beredningens förslag kan vid första påse- endet tyckas vara en helt naturlig åtgärd, som väl överensstämmer med kontrollstyrel- sens ståndpunkt i fråga om beskattningen. Lättölet kan emellertid från tillverknings- synpunkt anses intaga en särskild ställning bland livsmedlen med hänsyn till att det framställs genom alkoholisk jäsning. Det kan erinras om att skatt för närvarande inte utgår på färskt lättöl, men att särskilda tillverk- ningsföreskrifter gäller för denna vara. Mo-

1 Bilagan är här utesluten.

livet för dessa föreskrifter är inte att det skul- le föreligga särskilda svårigheter beträffan- de gränsdragningen mellan färskt och lagrat lättöl — som för övrigt endast i något en- staka fall framställes av en och samma till- verkare — utan närmast angelägenheten av att kontrollera, att tillverkaren inte överskri- der den för lättöl fastställda alkoholgränsen. Styrelsen kan vitsorda, att sådant överskri- dande förekommer relativt sällan, men det kan nämnas, att på sistone i ett fall en vara, som skulle vara lättöl, befunnits utgöra stark— öl. Såväl från nykterhetspolitisk synpunkt som med hänsyn till de skattskyldigas intresse finner styrelsen skäl förorda, att nuvarande bestämmelser rörande tillverkningskontroll av lättöl bibehålles. På grund härav bör malt- drycksdefinitionen bibehållas oförändrad.

Styrelsen vill i detta sammanhang även erinra om att vissa bestämmelser i ölförsälj- ningsförordningen är direkt anknutna till till- verknings- och beskattningsförordningen för malt- och läskedrycker. Slopandet av läske- drycksdefinitionen påkallar därför kon— sekvensändringar i ölförsäljningsförordning- en. Beredningens förslag skulle leda till vä- sentligt större konsekvensändringar såväl i ölförsäljningsförordningen som i andra för- fattningar, där definitionerna anknyter till gällande definition av maltdrycker. Vidare må i sammanhanget erinras om att kontroll— styrelsen som ett led i kontrollen över bryg- gerinäringen har i uppdrag att följa utveck- lingen beträffande tillverkning och försälj- ning av malt- och läskedrycker. För att i fort- sättningen kunna erhålla erforderligt under- lag för undersökningar rörande läskedryc- kernas andel av varusortiment, där öl ingår, föreslår styrelsen, att i ölförsäljningsförord- ningen intas bestämmelser, vilka ersätter de motsvarande föreskrifter, som i fråga om läskedrycker utgår ur tillverknings- och be- skattningsförordningen. Genom dessa be- stämmelser får styrelsen möjlighet att även i fortsättningen statistiskt följa upp läske- dryckstillverkarnas medverkan i öldistribu- tionen. Också från partihandlarna med öl kan det finnas skäl att inhämta uppgifter om ölförsäljningens storlek och fördelning. Där- emot är det knappast anledning att belasta livsmedelsbutiker och ölrestauranger med så— dant uppgiftslämnande.

Författningsförslag avseende de ovan an— givna förordningarna bifogas.1

Försäljningsskatten

Försäljningsskatten, som i huvudsak berör guldsmedsvaror, grammofonvaror och s.k. äkta mattor, föreslogs avskaffad av 1952 års kommitté för indirekta skatter vid införan- de av en allmän varuskatt. Beredningen an- för i fråga om försäljningsskattens slopande sin principiella inställning att punktbeskatt- ningen, om inte särskilda skäl motiverar an- nat, såvitt möjligt bör avvecklas och åbero- par även motionsyrkanden avseende avveck- ling eller nedsättning av försäljningsskatten på vissa varuområden ävensom vissa till be- redningen överlämnade framställningar rö— rande grammofonvarorna. Styrelsen har i sitt yttrande över den ovan nämnda kommitténs betänkande biträtt förslaget om försäljnings- skattens slopande i samband med införan— de av en generell indirekt beskattning. Då beredningen nu föreslår en utbyggnad av det generella skattesystemet och samtidigt ett väsentligt högre skattetryck än som förut- sattes för den allmänna varuskatten, finnes enligt styrelsens mening än mindre skäl att bibehålla en särbeskattning på förevarande områden.

I fråga om den med försäljningsskatt be- lastade lagerhållningen vid mervärdeskattens införande gäller, som beredningen anger, att de beskattade lagren kan beräknas vara av begränsad omfattning genom att huvud- parten av här avsedda varor inte är beskat- tade hos registrerade skattskyldiga. Till följd av särskilda regler rörande minimiskatt ford- ras dock en viss minsta årlig försäljning av skattepliktiga varor för att registrering som skatteskyldig skall bli lönsam. Med hänsyn till att åtskilliga av de varor, som är belagda med försäljningsskatt, inte säljes enbart i spe- cialaffärer utan även ingår i sortiment inom andra branscher, kan antalet oregistrerade detaljister, som innehar lager av beskattade varor, beräknas vara förhållandevis stort. Som exempel kan nämnas att grammofonvaror i viss omfattning torde föras av bok- och pap- pershandlare, guldsmedsvaror av urmakare och bijouteriaffärer samt äkta mattor av mö- belaffärer. I stort sett måste även omsättnings- hastigheten på dessa lager bedömas vara låg. På anförda skäl finner styrelsen sig kunna dela beredningens uppfattning, att rätten till skatteavlyftning även bör omfatta varor be— lastade med försäljningsskatt.

1 Bilagan är här utesluten.

Pälsvaruskatten Enligt beredningens uppfattning föreligger inte sådana särskilda skäl, som kan motivera pälsvaruskattens fortbestånd, då mervärde- skatt införes. Enär den nuvarande samman- lagda beskattningen av färdiga pälsvaror en- ligt styrelsens beräkningar i genomsnitt torde röra sig om drygt 10 procent av priset till konsument och den allmänna varuskatten därav utgör den större delen finner styrelsen inte några skäl att bibehålla pälsvarubeskatt- ningen vid införande av mervärdeskatt med ett sammanlagt något högre skattetryck än som nu gäller. Beträffande frågan om avlyft- ning av skattebelastningen på inneliggande lager förordar beredningen dylik avlyftning endast ifråga om beredda lösa pälsskinn och sådana pälsskinn hopfogade till tavlor, äm- nen och andra stycken. Den skatt, som belas- tar inneliggande lager av färdigvaror skulle däremot med hänsyn till svårigheterna att beräkna den faktiska skattebelastningens storlek, få bäras av handeln. Enligt styrelsens uppfattning kommer beredningens förslag i detta hänseende att medföra, att detaljister- na inom pälsbranschen, till stor del körsnä— rer, måhända kommer att bli den kategori som hårdast drabbas av de kvarvarande effekterna av punktbeskattningen under mer- värdeskattens begynnelseskede. Man kan näm- ligen räkna med att körsnärernas lager av färdiga varor under sådana förhållanden praktiskt taget helt och hållet kommer att vara belastade med pälsvaruskatt under av- sevärd tid på grund av den låga omsättnings- hastigheten inom branschen. Beräkningar ger vid handen, att en körsnär i genomsnitt vid oförändrad prisnivå på pälsvaroma skulle komma att förlora mellan 20 och 30 pro- cent av sin årsinkomst under första året efter mervärdeskattens införande. För fler- talet övriga detaljister, som beröres av punkt- skatteavvecklingen, gäller, att deras lager av sålunda beskattade varor som regel endast utgör en mindre del av hela varusortimentet, eller att omsättningshastigheten är väsentligt högre än inom pälsbranschen. Som ovan an- givits beträffande försäljningsskatten, som drabbar varor med låg omsättningshastighet, uppstår där endast obetydliga avlyftnings- problem genom rätten till Obeskattade inköp, något som inte gäller för pälsvarubeskatt- ningen. Med hänsyn till angivna förhållanden finner styrelsen det obilligt att inte bereda detaljisterna och de tidigare handelsleden in- om pälsbranschen samma avlyftning av skat- ten på inneliggande lager som kommer öv-

riga branscher till del. En dylik åtgärd skulle som beredningen anför vara förenad med be- tydande praktiska svårigheter i fråga om be- klädnadsvaror med någon form av pälsbe- sättning. Pälsdelen av sådana varor utgör emellertid som regel endast en så obetydlig del av värdet av hela sortimentet inom be— klädnadsbranschen, att lagerskatteavlyftning för dessa detaljer knappast behöver diskute- ras. Samma svårigheter är dock inte för han- den i fråga om de egentliga pälsvaroma. För dessa varor skulle antalet ingående skinn kun- na beräknas efter vissa schabloner. Ett dy- likt förfarande måste även tillämpas vid den av beredningen förordade skatteavlyftningen från lager av pälsskinn hopfogade till tavlor, ämnen och andra stycken, något som inte kan ske på grundval av de skattesatser, vilka gäl- ler för inom riket beredda skinn, utan att en schabloniserad omräkning först äger rum. Detaljerna i fråga om lagerskatteavlyftning- en på pälsvaror och tavlor m.m. kan under sådana förhållanden inte lämpligen precise- ras i en författning utan det bör få ankomma på styrelsen att utforma bestämmelser härom i samråd med branschens representanter.

Styrelsen vill slutligen även beröra vissa frågor i samband med bestämmelserna om upphävande av punktskatteförfattningarna. Beredningen föreslår, att de upphävda för- ordningarna skall äga tillämpning beträffan- de förhållanden som hänföra sig till tiden fö- re upphävandet. Fråga uppkommer därvid om tolkningen av den i vissa skatteförfatt- ningar stadgade rätten till avdrag i deklara- tion för returer och kundförluster, alltså af- färshändelser som kan inträffa efter det att skatterna avvecklats och deklaration inte skall avges. Det är inte klart uttalat, varken i skatteförfattningarna eller i förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskatt- ning, huruvida sådan avdragsrätt skall hän- föras till den beskattningsperiod, under vil- ken skattskyldighet inträdde för den avdrags— berättigade leveransen, eller till den period, under vilken affärshändelsen inträffade. Vid den praktiska tillämpningen har styrelsen vid exempelvis kundförluster inte ansett det skä- ligt att hävda, att avdragsrätten skall återfö- ras till den deklaration, som redovisar varans försäljning, enär en sådan tolkning i åtskil- liga fall skulle medföra förlust av avdragsrät- ten genom att skatten för leveransperioden ofta redan slutligt fastställts, då kundförlus- ten inträffar. Denna tolkning skulle vid en skatteavveckling medföra, att anspråk på

skatterestitution, som grundas på ifrågava- rande avdragsrätt, endast kan framställas om särskilt stadgande härom införes. Det synes styrelsen skäligt, att bestämmelser om rätt till restitution i de avsedda fallen införes men att denna rätt begränsas till tiden så att ansökan om restitution skall vara styrelsen tillhanda inom sex månader efter det att respektive skatteförordningar upphört att gälla. Skulle särskilda skäl föreligga bör det ankomma på styrelsen att upptaga sådan an-

sökan om restitution till prövning, även om den inkommit senare än som nyss sagts.

Vid behandlingen av detta ärende har, för- utom undertecknad generaldirektör, näiva— rit byråchefema Thulin, Hillbo, Schultz och Nirdén samt byrådirektören L. U. Larsson, föredragande. Stockholm den 30 oktober 1964.

Elof Cardelius L. Mårtenson

Energiskattenämnden (till kontrollstyrelsen)

(yttrandet begränsat till frågan om avveckling av energiskatten)

I skatteberedningens betänkande förordas att energiskatten vid övergång till en generell mervärdeskatt ersättes med en beskattning av bränsle och elektrisk kraft inom ramen för denna mervärdeskatt. Liksom för andra punktskatter aktualiseras härvid vissa frågor sammanhängande med övergången från ener- giskatt till mervärdeskatt, särskilt frågan om eventuell avlyftning av energiskatten på la- ger av bränslen.

Energiskattenämnden får beträffande de olika skattepliktiga varuslagen samt elektrisk kraft anföra följande.

Andra bränslen än bensin

Enligt beredningens uppfattning föreligger icke skäl att avlyfta energiskatten på beskat- tade lager av bränsle och drivmedel. Detta motiveras av att det beträffande lagren hos återförsäljare anses praktiskt ogörligt att åstadkomma en avlyftning, som kan påverka prisanpassningen, allrahelst som omsättnings- hastigheten på dessa lager torde vara hög. Vad beträffar beskattade lager av ifrågava- rande varuslag inom näringslivet betonas att beredningen icke ifrågasatt någon avlyftning av allmän varuskatt, som belastar innelig- gande lager av förrådsartiklar eller liknande varor, varför ej heller avlyftning av energi- skatt borde ifrågakomma.

Utöver de skäl som av beredningen anförts mot en avlyftning av energiskatten på bräns- lelager får energiskattenämnden framhålla, att de större återförsäljare och förbrukare för vilka skatten var av betydelse hade möjlig- het att vid energiskattens införande begära registrering som skattskyldiga hos kontroll-

styrelsen. Med registreringen följde rätt att lägga upp Obeskattade lager av bränsle och att erlägga skatt till styrelsen först i samband med förbrukning eller försäljning till oregi— strerad. De som i ett sådant läge valde att va- ra oregistrerade torde främst ha gjort detta med hänsyn till de vinster som uppkom, då gamla lager såldes till ett så mycket högre pris som svarade mot den nytillkomna skat- ten, utan att pålägget behövde redovisas till staten. Den som vid energiskatteförordning- ens ikraftträdande bedrev verksamhet med lagerhållning av bränsle i större omfattning och som därefter ansöker om registrering skall i särskild deklaration uppge i vad mån lagret av skattepliktigt bränsle minskat eller ökat från utgången av juni månad 1957 till ti- den för ansökningens insändande, varvid skatt debiteras resp. krediteras. Dessa större lager- hållare kan även i fortsättningen begära re- gistrering och därmed undvika beskattade lager vid energiskattens upphörande. De som saknar förutsättningar att bli registrerade torde i regel kunna anpassa sina lager till lämplig storlek. Med hänsyn till sålunda an- förda skäl finnes enligt energiskattenämndens mening intet att erinra mot beredningens förslag i detta avseende.

Bensin

Enligt beredningens förslag bör bensinskatten i samband med skatteomläggningen höjas med 4 öre per liter. Härvid anses å ena sidan —— tvärt emot vad annars brukar vara fallet en mot skattehöjningen svarande beskatt- ning av inneliggande lager icke böra tillgri- pas. Beredningen har å andra sidan icke fun-

nit skäl föreligga för en avlyftning av energi- skattebelastningen på dessa lager.

Huvuddelen av de energibeskattade lagren av bensin återfinnes på landets bensinstatio- ner. Dessa lager med en föreslagen kvarstå- ende belastning av energiskatt med 9 öre per liter skulle efter skatteomläggningen dess- utom beläggas med mervärdeskatt.

Vid en höjning av bensinskatten med 5 öre per liter, som trädde i kraft fr.o.m. den 1 januari 1962, genomfördes en mot skatte- satshöjningen svarande beskattning av inne- liggande bensinlager överstigande 2 500 liter hos icke skattskyldiga, d.v.s. främst bensin— stationer. Med hänsyn till denna nyligen in- träffade lagerbeskattning är det enligt energi- skattenämndens åsikt skäligt att medge av- lyftning av energiskatten på bensinlager vid mervärdeskattens införande. Den föreslagna höjningen av bensinskatten bör enligt nämn- dens mening, liksom tidigare skett, åtföljas av en lagerbeskattning, varför om bensin- skattehöjningen skulle bli 4- öre per liter endast skillnaden mellan energiskatten och nämnda skattesatsökning, eller 5 öre per liter, bör återbäras. Skatteåterbäringen skulle lämpligen kunna få formen av ett medgivan- de för vederbörande lagerhållare att avdraga ett tillgodohavande vid redovisningen av mervärdeskatt på sätt som föreslagits i frå- ga om andra punktskatter.

Elektrisk kraft

Avtalen om leverans av elektrisk kraft är i allmänhet fleråriga. Kontrakt med en giltig- hetstid av 10 år eller mera är sålunda ingen ovanlighet. Vid införandet av elskatten an- sågs skattskyldigheten icke kunna läggas på kraftleverantörerna, eftersom dessa på grund av kraftavtalen icke kunde övervältra skat- ten på köparna. I stället beslöts att skatten

skulle erläggas av förbrukarna och endast re— dovisas till statsverket av kraftdistributörer- na. Den nu föreslagna omläggningen av ener- giskatten på elektrisk kraft till mervärdeskatt medför från skattskyldighetssynpunkt att kraftproducenter och distributörer blir reellt skattskyldiga och icke som för närvarande endast redovisningsskyldiga för skatt som slutligt åvilar förbrukarna. Energiskatte- nämnden vill i detta sammanhang erinra om att denna principiella åtskillnad mellan skatt- skyldigheten enligt energiskatteförordningen och enligt den föreslagna omsättningsskatte- förordningen kan komma att medföra ojämn- heter av olika slag beroende på nämnda före- komst av långfristiga avtal. Detta förhål- lande torde sakna betydelse i vad gäller be- skattning av kraft, som levereras till annan än konsument, då förekomsten av långtids- avtal i dessa fall endast kan leda till att er- läggandet av mervärdeskatten under en över- gångstid kommer att belasta distributörer i senare led i högre grad än som eljest skulle ha varit fallet. De föreslagna reglerna skulle enligt energiskattenämndens mening emeller- tid kunna leda till att gratiskraft, ersättnings- kraft och kraft levererad enligt ouppsägbara långtidsavtal icke skulle kunna träffas av mervärdeskatten eller vid långtidsavtal göra detta först sedan avtalen utgått.

Vad gäller ikrai'tträdandebestämmelserna har nämnden i princip intet att erinra mot de av beredningen föreslagna övergångsan- ordningarna.

I handläggningen av detta ärende har del- tagit förutom undertecknad Wulff, ordföran- de, ledamöterna Thulin, Sahlin, Uddgren, af Klintberg, Blomqvist och Carlsson. Stock- holm den 28 oktober 1964.

K. Wulff K. E. Nirdén

Konj unkturinstitutet

(yttrandet begränsat till kalkyler av allmänekonomisk innebörd och synpunkter av ekonomisk- politisk natur)

Följande huvudpunkter kommer att behand- las.

1. Den grundläggande »modell» för tillväxt, inkomstfördelning, priser och konsumtion, som kan sägas representera utgångspunkten för beredningens skattekalkyler, borde enligt

institutets mening ha redovisats mer explicit och konsistent än vad som nu blivit fallet. Vidare borde åtminstone schematiskt disku- terats realismen i de använda förutsätt- ningarna, variationsbredden för alternativa antaganden och innebörden härav för de

skatteavvägningar beredningen på basis av en enda modell nu stannat inför.

2. Även om man accepterar att, såsom i beredningens kalkyler, nöja sig med en enda uppsättning av siffermässiga antagan- den för grundmodellen, kan man inte uti- från denna uppsättning utan vidare komma fram till en entydig konkret utgångspunkt för avvägningen mellan det nu ikraftvaran- de resp. ett >>nytt>> skattesystem. Enligt in- stitutets mening har den givna normen om ett >>oförändrat skattetryck» av beredningen tillämpats i alltför mekanisk och inskränkt bemärkelse och utan att dess innebörd i olika hänseenden —— och därmed förslagets åtminstone i grova drag skisserats. Be- redningen anser sig ej haft anledning eller kompetens att gå in på hithörande frågor eller hänvisar till fortsatt utredningsarbete. Men det verkar orimligt att under sådana omständigheter beredningen framställt sina kalkyler och sitt ställningstagande som i så hög grad entydigt som nu skett.

3. En central ekonomisk-politisk fråge- ställning av särskilt stor räckvidd avser sam- bandet mellan å ena sidan skattesystemet och å andra sidan olika målsättningar så- som inkomstfördelning, produktionsutveck- ling och konjunkturutjämning. Någon syste- matisk behandling av denna fråga före- ligger ej. Som exempel kan nämnas bety- delsen av att klargöra konsekvenserna för den motkonjunkturella s.k. budgetautomati— ken, inte minst i samband med den av be- redningen framlagda rekommendationen om indexreglering av skatteskalans skiktgränser. Vidare diskuterar beredningen visserligen ingående för- och nackdelar med sär- och sambeskattning, men klargör inte samban- det mellan olika alternativ för beskatt- ningens utformning och den, i beredningens analys hela tiden som given betraktade ut- vecklingen av sysselsättning och produktion.

1. Synpunkter på den använda modellen för BNP, inkomstfördelning och konsumtion

Det grundläggande antagandet med hjälp av vilket skatter, avgifter etc. framräknats till 1970 är att inkomsten per sysselsatt un- der perioden 1963—1970 stiger med 3 pro- cent per år och priserna med 2 procent per år (sid. 32). Vid beräkningen av den totala inkomstsumman tillkommer en årlig stegring på 0.85 procent. Framförallt användes dessa förutsättningar för jämförelsen mellan det totala >>skattetryck>>, som år 1970 uppkom-

mer vid användningen av det nu ikraft— varande resp. det av beredningen föreslagna nya systemet. Det senare har med hänsyn till skatteskalorna utformats så att det ger samma avkastning som det förra i och för att uppfylla direktivens krav på oförändrat totalt skattetryck (jämför nedan under punkt 2 om innebörden och tolkningen av denna målsättning). Det är emellertid klart att denna >>ekvivalens>> via progressiviteten i den direkta inkomstbeskattningen i allra högsta grad är avhängig just de antaganden som gjorts om inkomstutvecklingen d.v.s. i sista hand om dennas bestämningsfaktorer: sysselsättning, produktivitet, inkomstfördel- ning och priser. Man kan diskutera realis- men i dessa antaganden och söka komma fram till rimliga variationsbredder för vart och ett av dem. En sammanställning av dessa variationsbredder skulle kunna ge yt- terlighetsfall för konstellationer av bestäm- ningsfaktorer med hänsyn till det studerade trycket av ikraftvarande skattesystem. Mot bakgrunden härav fick man sedan bedöma graden av >>ekvivalens>> i det föreslagna nya systemet. Finner man att det föreligger jäm- förelsevis stora variationsbredder kan det bli nödvändigt att för dessa anges en strategi för de olika vägar som utvecklingen under de närmaste åren kan tänkas ta. Detta pro- blem behandlas över huvud taget inte i be— tänkandet. Följaktligen har man ingen som helst uppfattning ens om storleksordningen av de avvikelser man kan få ifråga om skatteeffekten vid alternativa inkomstan- taganden och därigenom för graden av >>ekvivalens>> i skattesystemen. Man är där- för också lämnad totalt i sticket för den händelse den faktiska utvecklingen skulle komma att markant avvika från den för- väntade. Det måste anses otillfredsställande att beredningen som nu varit fallet satsat hela diskussionen på en enda grundkalkyl och nedlagt så mycket detaljarbete på den- nas suprastruktur utan att något närmare diskutera själva utgångspunkten för alla dessa beräkningar.

På denna kalkylnivå tillkommer frågan om konsistenren i de olika beräkningarna vad beträffar de olika inkomstfaktorema sinsemellan. I ett senare led tillkommer en ytterligare konsistensprövning, som avser in- terpendensen mellan inkomstutvecklingen å ena sidan och skattesystemens utformning å den andra (jämför punkt 3 nedan). Först- nämnda konsistensprövning aktualiseras kan- ske särskilt för de ovannämnda ytterlighets-

fall man kan ha anledning att befatta sig med, men borde också göras för det av beredningen diskuterade singulära fallet. En sådan prövning har beredningen emellertid ej gått in på.

Vad nu först beträffar förutsättningarna för om de olika inkomstbestämmande fakto- rerna kan följande synpunkter anföras.

Antagandet om en stegring av produk- tiviteten på 3 procent förefaller väl lågt särskilt mot bakgrunden av de senaste årens utveckling. Å andra sidan verkar förut- sättningen om en årlig ökning av sysselsätt- ningen på omkring en halv procent att vara tilltaget i överkant bl.a. med hänsyn till det uppstannande av ökningen av yrkes- frekvensen för gifta kvinnor, som nu börjat märkas i Sverige (och som likaså kunnat konstateras t.ex. i Storbritannien). Därtill kommer de anspråk på minskad veckoar— betstid och/eller förlängd semester, som med säkerhet kommer att resas under de när- maste åren. En dylik stagnation av arbets— kraftsutbudet kan, via en intensifierad in- vesteringsutveckling, tänkas ytterligare på- skynda produktivitetsstegringen.

En högre produktivitetsstegring och en långsammare sysselsättningsutveckling än den av beredningen förutsatta skulle i och för sig som produkt kunna ge en och samma inkomstutveckling. Även om nu eventuellt detta beredningens kalkylunderlag —— i så fall av rena tillfällighetema —— framstår som det mest sannolika, bör detta emeller- tid som nämnts inte hindra att även ytter- lighetsalternativ uppställes för att möjlig- göra en bedömning av variabiliteten i skat- teeffekten.

Det bör vidare uppmärksammas att det knappast kan vara likgiltigt hur den antag- na inkomststegringen kommer till stånd. Be- redningen har schablonmässigt förutsatt att inkomsterna ökar lika mycket i alla in- komstlägen. Det är svårt att se att detta kan vara ett realistiskt antagande. Om man står kvar vid beredningens hypotes att det kommer att ske en icke obetydlig inkomst- stegring via sysselsättningsökning måste den realiseras väsentligen genom en ökad yrkes- frekvens för gifta kvinnor. Här blir det då fråga om ökningen i de relativt höga skik- ten av (sammanlagda) inkomster. Å andra sidan bör ju sysselsättningsminskningen i första hand komma inom sådana områden, som jordbruket, där utgångsinkomsterna ligger långt under genomsnittet. Om, vil- ket kanske är mera sannolikt, vi får en stör-

re produktivitetsstegring än den av bered- ningen antagna, så torde denna lokaliseras till de högproduktiva områdena där lika— ledes utgångsinkomsterna ligger relativt högt. Om detta är riktigt skulle beredningen, även vid given total inkomstutveckling, ha underskattat progressivitetseffekten av det ikraftvarande skattesystemet. I så fall torde man också, vid given målsättning om pari- tet för skatteavkastningen ha överskattat >>utrymmet>> för sänkningar av de direkta skatterna enligt det nya systemet i den me- ningen att, ceteris paribus, de nya skikt- gränserna fått sättas lägre.

Vad beträffar inkomstfördelningen i stort synes beredningen ha utgått ifrån att denna förblir i princip oförändrad. Närmare be- stämt synes detta innebära att hushållsin- komsterna inklusive ATP-avgifterna växer i samma takt som de totala inkomsterna (knappheten i kalkylbeskrivningama gör det här liksom på många andra punkter hart när omöjligt att kontrollera siffrorna). Ar- betsgivaravgifterna förutsättes med andra ord i denna mening »bäras av hushållen», vars inkomster exklusive avgifterna stiger mindre snabbt än de totala inkomsterna. Detta är givetvis ett arbiträrt antagande, och det hade återigen varit av intresse att kartlägga realistiska alternativ och innebör- den härav för skattesystemens avkastning och grad av >>ekvivalens>>. Det bör kanske speciellt uppmärksammas att antagandet om inkomstfördelningen rimligen hänger sam- man med produktivitetsantagandet och även med antagandet orn prisutvecklingen. Det är här återigen frågan om en konsistenspröv- ning. Nu vet man visserligen inte mycket om de samband som här kan föreligga va- dan i detta speciella fall frågan om den grundläggande »modellens» struktur kanske får ett övervägande akademiskt intresse. A priori skulle man emellertid förvänta att ett så lågt prisantagande som två procent årligen jämte ett så lågt produktivitets- antagande som tre procent årligen borde implicera en omfördelning av inkomsterna till förmån för löntagarna om nämligen den »normala» nominalinkomststegringen kan förutsättas inte som hittills komma att stanna vid fem procent. Nu synes prisan- tagandet i och för sig vara neutralt för skattekalkylema ett högre prisantagande skulle med beredningens sätt att räkna bara ha lett till en motsvarande uppjustering av inkomstskatteskalans skiktgränser enligt det nya förslaget. Men ett med antagandet om

oförändrad inkomstfördelning konsistent an- tagande om en högre produktivitet än den av beredningen antagna skulle återigen få den skärpande progressivitetseffekt vars in- nebörd redan berörts ovan.

De förutsättningar, som diskuterats ovan, har närmast relevans för bedömningen av realismen i kalkylen för de direkta skatter- nas avkastning. Sedan (eventuellt alternati- va) antaganden gjorts om total inkomstut- veckling och inkomstfördelning kan denna avkastning vid givna skattesatser — fram- räknas i stort sett mekaniskt. När det gäller kalkylen för de indirekta skatternas avkast- ning tillkommer emellertid ytterligare ett element i den behövliga uppsättningen av konsistenta antaganden, nämligen hushål- lens konsumtion. I beredningens kalkyl för den allmänna varuskattens och mervärde- skattens avkastning år 1970, synes man ha utgått ifrån att konsumtionen 1964—70 kommer att växa i samma takt som de disponibla hushållsinkomsterna (sid. 34). Konsumtionens inkomstelasticitet är med andra ord satt lika med ett. Även detta är givetvis ett schablonmässigt antagande och det bör vara av intresse att visa variations- bredden för realistiska alternativ och im- plikationen härav för skatteavkastningskal- kylen. (Sannolikheten talar för att elastici- teten snarast är något mindre än ett de inom institutet använda konsumtionsfunk- tionerna indikerar i alla fall ett sådant vär- de.)

Allt vad som sagts under denna punkt utmynnar i ett krav på ökad precision i hela den grundläggande modell för den samhällsekonomiska utveckling, som ligger i botten på den fundamentala bedömningen av >>ekvivalens>> i skattesystemen. Man skul- le behöva en systematisk och konsistent re- dovisning av samtliga de bakomliggande faktorer, som här diskuterats. För var och en av dessa skulle anges en realistisk varia- bilitet och sedan ytterlighetsfall för av- kastningen av de diskuterade skattesyste- men beräknas. Först då skulle man kunna få perspektiv på den >>ekvivalens>> mellan skattesystemen på vilken nu hela berednings- förslaget vilar. Förmodligen skulle en sådan analys ge vid handen att beredningens kal- kyler inte bara ter sig högst osäkra utan — särskilt med hänsyn till de senare årens ekonomiska utveckling redan är i stort sett överspelade. Frågan är om inte detta också redan gäller de synpunkter på den omläggning under de närmaste åren, som

beredningen kanske i första hand ägnat sitt intresse och för vilken man velat skapa en praktiskt-politisk grundval.

2. Förutsättningen om oförändrat skatte- tryck

Enligt direktiven skulle målet för utred- ningen i första hand vara att finna en rätt- vis och rationell fördelning av skattebördan. Beskattningens totala storlek i och för sig skulle däremot ligga vid sidan av de frågor som borde undersökas. Det ankom alltså inte på utredningen att föreslå någon änd- ring i det samlade skattetrycket.

Dessa direktiv har av beredningen tol- kats så att det nya skattesystemet skall ge samma intäkt år 1970 som det nuvarande under förutsättning av stabilt penningvärde (sid. 30). Sistnämnda förutsättning beaktas på det sättet att vid beräkningen av det ikraftvarande skattesystemets avkastning 1970 indexregleras grundavdrag, förvärvs- avdrag och skiktgränser i skatteskalorna. Prisantagandet är alltså neutralt ur progres- sivitetssynpunkt och har endast uppgiften att möjliggöra en fixering av det nya skat- tesystemets avdrag och skiktgränser i nomi- nella termer. I övrigt beräknas skatteav- kastningen utifrån de antaganden som dis- kuterats under föregående punkt. Av den diskussionen framgick att den enligt bered- ningens mening uppnådda överensstämmelsen i totalt skattetryck kan anses vara nog så illusorisk. Man kan emellertid gå ett steg vidare och fråga sig om en formell överens- stämmelse i miljoner kronor mellan respek- tive skatteavkastningar —— i den mån denna nu faktiskt uppkommer också entydigt säkerställer ett >>oförändrat totalt skatte- tryck», eller om inte innebörden härav be- höver ytterligare klargöras.

Av direktiven framgår att det i sista hand är fråga om att bereda utrymme för förväntade ökningar av statsutgifterna. Nå- gon närmare precisering av den förväntade ökningstakten anges dock ej. Man kan där- för i detta sammanhang tänka sig olika tolk- ningar av den uppställda normen. Närmast till hands ligger kanske att utgå ifrån en oförändrad statlig andel av totala national- inkomsten eller bruttonationalprodukten. I så fall borde man vid beräkningen enligt det rådande skattesystemet av det totala skattetrycket 1970 ha eliminerat effekten på progressiviteten inte bara av prisstegringen utan även av realinkomstökningen. Då hade

det givetvis blivit större >>utrymme>> för skattesänkningar i den meningen att, ceteris paribus, skiktgränsema i det nya systemet kunnat läggas högre.

I och för sig skulle skäl också kunna anföras för att progressivitetseffekten elimi- nerades för realinkomststegringen men inte för prisstegringen d.v.s. rakt motsatt för- farande jämfört med det av beredningen faktiskt använda. Den reala andelen av nationalinkomsten skulle då behållas oför- ändrad under en stabil utveckling med oförändrat penningvärde. Under en utveck- ling av fortskridande försämring av pen- ningvärdet borde det emellertid ges ut- rymme för en progressiveffekt d.v.s. i prin- cip utrymme för den i ett progressivt skat- tesystem inbyggda >>budgetautomatiken», som kan anses vara av särskilt värde ur stabiliseringssynpunkt. Frågan är alltså om man skall ge det >>oförändrade totala skat- tetrycket» innebörden av budgetbalansering vid i relation till BNP stigande statsutgifter beredningens tolkning eller utrymme för överbalansering vid i relation till BNP oförändrade statsutgifter. Man skulle i och för sig med lika stor rätt också kunna dis- kutera ytterlighetsfallen av total eliminering av progressivitetseffekten respektive progres- sivitetseffekt av både real och nominell inkomststegring. I alla fall hade man kan- ske väntat sig att beredningen åtminstone fört något resonemang kring hithörande fråga. Nu har alltså beredningen utan när- mare motivering stannat inför ett mellan- alternativ, som innebär att en begränsad progressivitetseffekt tas ut under den disku- terade perioden. Överslagsberäkningar ger vid handen att, vid den som nämnts i och för sig också skäligen godtyckligt valda stegringstakten för inkomstutvecklingen, in- direkt skatt plus hushållen belastande direkt skatt ökar sin andel av bruttonationalpro- dukten med ungefär en procentenhet (från 27 1/2 till 28 1/2 procent). I den mån 110- minalinkomsterna stiger utöver det antagna får man ett större »totalt skattetryck» enligt det gamla systemet än enligt det nya —— grovt sett synes det vid 2 1/ 2 procents extra inkomststegring för >>ekvivalens>> krävas en procents extra stegring av mervärdesskatten utöver de föreslagna 13 procenten.

De ovan diskuterade frågorna återkom- mer med kanske ännu större krav på klar- görande, när man skall klargöra det sätt på vilket det nya skattesystemet bör fungera på längre sikt. Även om man nu accepte-

rar att det nya systemet i viss mening upp- fyller kravet på >>oförändrat totalt skatte— tryck» år 1970 kvarstår det icke helt oin- tressanta Spörsmålet hur detta skattesystem kommer att fungera i fortsättningen bl.a. med hänsyn till det totala skattetrycket. Om detta senare -— och dess konstans —- nu skall tillmätas en sådan betydelse borde det ju också vara av intresse att ge det nya skattesystemet en sådan utformning att det är lättmanövrerbart just med hänsyn till realiserandet av en till sagda indikator an- knuten målsättning. I princip innebär emel- lertid förslaget att bara i en enda tidpunkt kommer det totala skattetrycket att bli lika enligt nu gällande respektive det föreslag- na systemet. (Att det just skall inträffa 1970 är med hänsyn till vad som sagts under punkt 1 ganska osannolikt.) Bortom denna punkt blir det totala skattetrycket vid fort- satt real inkomstutveckling allt lägre enligt det nya systemet jämfört med det gamla. Det stiger dock givetvis alltjämt i den me- ningen att de totala skatternas andel av bruttonationalprodukten ökar. Däremot åt- minstone antyder kommittén att denna an- del inte, som hittills, bör påverkas av no- minella ökningar av inkomsterna (sid. 332). Man tänker sig en liknande anordning med indexering av skalgränser som vid kalkylen av 1970 års >>totala skattetryck».

Man har här åter anledning att fråga sig vilka rationella argument som kan anföras för att eliminera en progressivitetseffekt, men bibehålla en annan, när bägge verkar symmetriskt på inkomstskattens andel av totala inkomsten. Den ena som den andra leder till behov av successiva omprövningar och revideringar av skatteskalorna. Den >>nominella» progressivitetseffekten kan, som redan nämnts, eventuellt ses som en värde- full ingrediens i en ekonomiskt-politiskt motiverad budgetautomatik. Den reala pro- gressiviteten återigen hänger helt i luften om den inte kan baseras på en bestämd riktpunkt för den statliga utgiftspolitiken —— och någon sådan finns ju inte alls för ti- den efter 1970.

Det hade här varit på sin plats att i hela sin räckvidd diskutera frågan om en bud- getautomatik i vidare bemärkelse. En na- turlig utgångspunkt kunde härvid ha varit förutsättningen om en konstant relation mel- lan totala skatter och totala inkomster ba- serad på ett normalfall enligt vilket statens reala utgifter växer i takt med totala reala bruttonationalprodukten. Denna förutsätt-

ning skulle snarast leda till en automatik genom indexering av skatteskalorna enligt en realinkomstindex eller en ekvivalent au- tomatisk reduktion av uttagsprocenten (eller en kombination härav). Problemet nomi- nalindexering kunde lösas analogt, eller spe- cialbehandlas med hänsyn till önskemålen om den konjunkturella effekten. Det är i alla händelser tydligt att man här har att göra med ett problemkomplex, som man knappast kan undgå att genomlysa i ett förslag som ställer anspråk på att dra upp långsiktiga riktlinjer för skattesystemets ut- formning,

3. Skattepolitikens målsättningar

Diskussionen under punkt 2 kan sägas ha utmynnat i önskemålet att det nya syste- met borde ha utformats mer med hänsyn till anpassningsmöjligheterna till varierande förutsättningar än hängts upp på en ganska specifik konstellation av antaganden. Ett liknande resonemang kan i stort sett föras beträffande de olika målsättningarna för skattesystemets utformning.

Den budgetpolitiska målsättningen för det >>totala skattetrycket» har redan disku- terats och alternativa formuleringar för densamma antytts. En i viss mån konkurre- rande men också önskvärd egenskap hos ett skattesystem är att utgöra ett smidigt in- strument för att realisera en målsättning för inkomstfördelningen i samhället. På detta område representerar skatteskalorna blott en av många parametrar i ett kom- plexa system av avgifter, bidrag och subven- tioner m. rn. En analys av effekten på in- komstfördelningen av avvägningen mellan direkt och indirekt skatt och den senares utformning är kanske ännu mer krävande inte minst ur synpunkten av den dynamiska modell för bl.a. kostnadsövervältringens mekanism, som måste tjänstgöra som ut- gångspunkt för hithörande resonemang. Be- redningens behandling av dessa problem skulle kunna karakteriseras som nästan ute- slutande statisk. Man har mycket ingående redovisat effekten av skatteskalor och in- direkt skattesats på den behållna inkomsten för olika kategorier av inkomsttagare. De efterfråge- och kostnadseffekter som kan tänkas vara förenade med dessa föränd- ringar behandlas däremot i regel bara i förbigående. När det gäller diskussionen av mervärdesskattens övervältringseffekter

är förenklingen av problemställningen sär- skilt påtaglig. Beredningen arbetar med schablonmässiga antaganden om övervält- ringen av denna skatt vilket kommit att ge alltför mycket intryck av entydighet be- träffande den erhållna effekten. Det hade här återigen varit på sin plats att arbeta med en serie alternativ för att man på den- na viktiga punkt skulle kunna få en upp- fattning om graden av osäkerhet i kalky- lerna. Bl.a. är det ju här fråga om en vä- sentlig bestämningsfaktor för det »totala skattetryck» vars definitionsmässiga oklar- heter och beräkningstekniska svårigheter ovan diskuterats under punkt 2. Man kom- mer återigen fram till den slutsatsen att det i betänkandet nedlagts ett oproportio- nellt stort arbete på detaljerade beräkningar av ett »utfall» vars specifika förutsättningar och innebörd i stor utsträckning förbigåtts. Därtill kommer att man inte får veta hur den skattesystemets inkomstutjämnande ef- fekt som utfallet faktiskt representerar egentligen hänger ihop med den eller de mål som i detta sammanhang uppställts.

En annan målsättning, som spelat roll i beredningens överväganden avser möjlighe- ten att använda beskattningen som kon- junkturpolitiskt instrument. Speciellt anföres denna målsättning som argument för infö- randet av mervärdesskatten. Denna torde också erbjuda avsevärda och nya möjlig- heter i detta avseende. Icke oväsentlig är härvidlag den rent skatteadministrativa syn— punkten som utredningen anlägger nämligen att mervärdesskatten har ett brett opera- tionsområde, mätt t. ex. med den maximalt effektiva uttagsprocenten. Man får emeller- tid inte glömma bort att man avsäger sig en del av >>budgetautomatiken>> i den mån man ersätter en progressiv inkomstskatt med en mervärdesskatt. Den kanske kraftigaste och i alla händelser snabbaste effekten av mervärdesskatten avser dess likviditetseffekt på både företag och banksystem. Och här bör man beakta att just i detta avseende finns det alternativa instrument för den ekonomiska politiken, som har eller kan ges liknande effekter. Vare sig målsätt- ningen avser inkomstfördelning eller kon- junkturpolitiken kan argumenten för en viss skatteform framföras i ett vacuum i den meningen att man inte beaktar andra typer av ekonomiskt-politiska instrument med lik- artad effekt. En relativt svag effekt av en viss skatt med hänsyn till en viss målsätt- ning kan icke desto mindre tillmätas stot

betydelse om det nämligen inte finns några andra möjligheter att uppnå just denna målsättning. Omvänt kan argumentet för en viss skatt komma att väga lätt även om dess effekt ur synpunkten av en accep- terad målsättning synes vara mycket stor —— om det nämligen just på detta område finns nära till hands liggande och överlägsna substitut. Det uppstår lätt oklarheter om man, som beredningen gör, kommer med rekommendationer i det ena eller andra avseendet utan att väga in de olika argu- menten i ett vidare sammanhang.

Ett resonemang av ovanstående innebörd skulle möjligen kunna anföras som skäl för att beredningen lämnat den arbetrmarknads- politiska aspekten på skattesystemet relativt obeaktad, obeaktad åtminstone i den me- ningen att den mycket litet fått påverka förslaget till systemets utformning. Just på detta område finns det ju en särskilt rik- haltig uppsättning av ekonomiskt-politiska instrument för att styra utvecklingen. Frå- gan är dock om det när det gäller en av de viktigaste faktorerna _ frekvensen av förvärvsarbetande gifta kvinnor —— finns nå- got effektivt alternativ till beskattningen. En diskussion härav borde rimligen ha

varit utgångspunkten för hithörande reso- nemang. Frågan är betydelsefull eftersom de gifta förvärvsarbetande kvinnorna allt- mer kommit att framstå som den viktigaste reserven —— aktuell och potentiell — för en långsiktig ökning av sysselsättningen. Här föreligger alltså återigen ett samband med den grundläggande kalkylen för den eko- nomiska utvecklingen och skattesystemets utformning, i den mån det senare kan visas ha betydelse för utbudet av arbetskraft på berörda och eventuellt även andra områden.

Nu vet man visserligen i dagens läge inte mycket om detta samband. Ingen förnekar dock att en till en ökning av utbudet arbets- kraft syftande omläggning av skattesyste- met skulle kunna få en positiv effekt. Dess- utom bör man framförallt se till utveckling- en på lång sikt. Vid fortsatt stigande ut- bildningsstandard bör rimligen effekten bli allt starkare och kanske också komma att avse just de områden av arbetsmarknaden där ökat utbud framförallt kommer att vara av behovet påkallat. Stockholm den 2 november 1964.

Börje Kragh

Riksskattenämnden

(ang. socialförsäkringens finansiering och den direkta beskattningen)

Det nya skattesystem, som allmänna skatte- beredningen förordar, innebär i huvudsak ett ökat inslag av indirekt beskattning. På den indirekta beskattningens område har bered- ningen framlagt ett helt nytt beskattnings- system i form av mervärdeskatt. En helt ny finansieringsform har även föreslagits för so- cialförsäkringens grundförmåner. På den di- rekta beskattningens område däremot inne- bär förslaget huvudsakligen en uppräkning av ortsavdragen och förvärvsavdragen samt en justering av skatteskalorna med hänsyn till de allmänt ändrade inkomstförhållandena. Någon omprövning av de materiella beskatt- ningsreglerna i syfte att ernå ett rationel- lare beskattningssystem på den direkta be- skattningens område har däremot icke före- tagits av skatteberedningen i detta samman- hang. Beredningen har emellertid framhållit att utredningsuppdraget, till den del det av- ser en undersökning av möjligheterna att för löntagarna införa en definitiv källskatt, allt-

jämt kvarstår. Riksskattenämnden är också medveten om att de förenklingar, som sam- manhänger med lösningen av detta spörs- mål, inte nu kan genomföras. Nämnden vill emellertid understryka, att en förenkling av beskattningsreglema på den direkta beskatt- ningens område framstår såsom angelägen, alldeles oavsett huruvida ett system med en definitiv källskatt kommer att förverkligas eller icke. Riksskattenämnden finner det där- för beklagligt, att beredningen icke ägnat frågan om förenkling av beskattningsreglerna större uppmärksamhet. Enligt nämndens me- ning är det önskvärt, att de ökade skatte- intäkter, som före år 1970 kan beräknas upp- komma för staten på grund av den reala inkomstutvecklingen alltså utöver den av penningvärdeförsämringen beroende nomi- nella inkomstökningen finge användas för bestridande av kostnaderna för genomföran- det av mera angelägna förenklingar, exem- pelvis fastighetsbeskattningens avskaffande.

I direktiven för utredningen har framhål- lits, att problemen i fråga om skattefusk och skatteflykt hör till de allvarligaste på den direkta beskattningens område och måste ut- öva inflytande på utformningen av skatte- systemet. Riksskattenämnden håller före, att en mer omfattande övergång från direkt till indirekt beskattning även skulle innebära att förenämnda olägenheter minskade. Nämn- den vill emellertid understryka något som även beredningen förklarat sig fullt medve- ten om — att den i betänkandet förordade omläggningen till indirekt skatt inte är av den omfattning, som från antydda synpunk- ter skulle vara erforderlig.

Socialförsäkringens finansiering

Beträffande finansieringen av folkpensione- ringen och sjukförsäkringens grundförmåner innebär beredningens förslag en övergång från egenavgifter till arbetsgivaravgifter. För- slaget synes riksskattenämnden ur admini- strativa synpunkter rationellt. Det är emeller- tid att beklaga, att reformen begränsats till endast sjukförsäkringens grundförmåner och icke kommit att omfatta hela sjukförsäk- ringen. Även om denna begränsning för när- varande är nödvändig av kostnadsskäl, vill närrmden framhålla det önskvärda i att man i det fortsatta lagstiftningsarbetet inriktar sig på att i arbetsgivaravgiften inarbeta även egenavgiften för övriga sjukförsäkringsför- måner. En dylik åtgärd skulle innebära en avsevärd förenkling av deklarations- och taxe- ringsförfarandet. Målet bör sålunda vara att från den årliga självdeklarationen helt rensa bort den avdragspost, som sjukförsäkrings- avgiften innebär.

Förslaget att för anställda slopa egenav- giften för folkpensioneringen finner riksskat- tenämnden ur materiella synpunkter tillfreds- ställande. Den nu gällande konstruktionen har inneburit, att denna avgift drabbat lägre inkomsttagare påfallande hårt. Förslaget in- nebär också, att folkpensioneringen återfår sin ursprungliga karaktär av socialförsäkring. Riksskattenämnden vill i detta sammanhang erinra om, att rätten till avdrag för folkpen- sionsavgiften slopades genom lagstiftning år 1964- närmast med den motiveringen, att folkpensionsavgifterna förlorat sin karaktär av försäkringsavgifter.

Arbetsgivaravgiften skall enligt förslaget debiteras arbetsgivarna antingen i form av skattedebitering, d. v. s. å arbetsgivarens de- betsedel, eller i form av direktdebitering, d. v. s. på särskild räkning. Den skattedebi- terade arbetsgivaravgiften påföres arbetsgi-

varens debetsedel å slutlig skatt. Skattedebi- tering skall ifrågakomma, då arbetsgivarav- giften uppgår till högst 1000 kronor. I öv- riga fall sker direktdebitering, I båda fallen föreligger avdragsrätt för arbetsgivaren. Ett motsvarande system föreligger redan nu. Vis- sa tillämpningssvårigheter beträffande frå- gan om rätt beskattningsår för den skatte- debiterade avgiften har emellertid uppkom- mit beträffande skattskyldiga, som tillämpar kontantprincipen. I praktiken torde avdrags- frågan i stor utsträckning ha lösts så, att av- drag medgivits i samma ordning som gäller för kommunalskatten; för den å debetsedel å slutlig skatt debiterade arbetsgivaravgiften har avdrag sålunda medgivits vid inkomst- taxeringen året efter det den skattskyldige erhöll debetsedeln, oavsett när avgiften fak- tiskt erlagts. Denna praxis överensstämmer knappast med en strikt lagtolkning men har ansetts nödvändig av praktiska skäl. Riks- skattenämnden finner det önskvärt, att den- na praxis nu lagfästes.

Den direkta beskattningens utformning

Riksskattenämnden biträder utredningens förslag att o1tsaudragen höjes för ensamstå- ende till 3 000 kronor och för äkta makar till 6000 kronor.

Med hänsyn till de intressen, som nämn- den närmast har att företräda, finner nämn- den det klart olämpligt med ett system med ortsavdrag efter en fallande skala eller even- tuellt olika ortsavdrag för den statliga och den kommunala inkomstskatten. En sådan ordning skulle komplicera taxeringsförfaran— det och försvåra för de skattskyldiga att kontrollera myndigheternas uträkning av den debiterade skatten.

Grunden för ortsavdraget har varit, att den inkomst, som kan sägas motsvara ett snävt beräknat existensminimum, ansetts sakna skattekraft och detta oavsett hela inkoms- tens storlek. Vid sådant förhållande ligger det enligt riksskattenämndens mening i sa- kens natur att ett högre ortsavdrag bör gälla för makar än för ensamstående, och detta oavsett om hustrun har förvärvsarbete eller icke.

De av beredningen föreslagna inkomst- skatteskalama finner riksskattenämnden bättre awägda än de nu gällande, varför nämnden tillstyrker förslaget i denna del.

På familjebeskattningen; område föreslår utredningen bibehållande av sambeskatt- ningen, en höjning av förvärvsavdragen samt en höjning av barnbidragen.

inte bara rättsligt utan även ekonomiskt, är det ur skatteförmågesynpunkt likgiltigt om man bortser från hustruns möjlighet till ar- bete i hemmet — huruvida den ena maken eller båda makarna förvärvar den inkomst, på vilken familjen lever. För övrigt utför också förvärvsarbetande hustrur liksom många förvärvsarbetande män hemarbete, även om detta sker under personligt besvär- ligare förhållanden. Har förvärvsarbetande hustru barn, kompenseras hon med förvärvs- avdrag. Riksskattenämnden finner därför i likhet med beredningen och under förut- sättning att förvärvsavdraget icke beräknas alltför snävt att en sambeskattning är mera motiverad än särbeskattning. Därest det ur arbetsmarknadssynpunkt anses önskvärt att i beskattningshänseende särskilt taga hänsyn till förvärvsarbetande äkta makars beskatt- ningssituation, vill riksskattenämnden anmär- ka, att ur stimulanssynpunkt frågan om mar- ginalskattens höjd lärer vara av vida större betydelse än frågan om förvärvsavdragets lämpliga storlek.

Beredningen föreslår, att förvärvsavdraget för gift kvinna med inkomst av rörelse eller av eget arbete höjes till lägst 1000 kronor samt högst (25 % av 16000 :) 4000 kro- nor. Förslaget innebär även att förvärvsav- drag skall ifrågakomma allenast i de fall den förvärvsarbetande har hemmavarande barn under 16 år. Nu gällande regel om rätt till ett fast avdrag å 300 kronor för gift kvinna utan hemmavarande barn har sålunda ut- mönstrats. Riksskattenämnden instämmer med beredningen däri, att avdraget endast bör ifrågakomma såsom en kompensation för ökade vårdkostnader för barn. En dylik regel överensstämmer bäst med skatteför- mågeprincipen. Att av arbetsmarknadsskäl ge samtliga förvärvsarbetande äkta makar ett förvärvsavdrag torde knappast heller vara lämpligt. En dylik ordning skulle ju inne- bära att, när två förvärvsarbetande kontra- henter ingår äktenskap, ett extra avdrag skulle tillkomma enbart på grund av äk- tenskapet.

Att medge ett så högt avdrag som 1000 kronor då hustrun har endast smärre in- komster på grund av tillfälligt förvärvsar- bete, synes riksskattenämnden icke heller be- fogat. Avdraget torde för dylika fall icke kunna motiveras med att det beräknas mot- svara vårdkostnader för barn. Icke heller vinner man i dylika fall någon egentlig för- enkling ur taxeringssynpunkt, eftersom de mycket små inkomsterna ändå bortfaller till följd av ortsavdraget. Riksskattenämnden förordar i stället att förvärvsavdraget över-

lag bestämmes till 25 procent av inkomsten, dock högst 4000 kronor. Med en dylik re- gel undgår man de tröskelproblem, som ge- nom beredningens förslag uppkommer för inkomstskikten närmast över 1000 kronor; beredningens förslag innebär ju att, trots en höjning av inkomsten från 1 000 kronor till 4000 kronor, avdraget likväl icke ökar.

Enligt riksskattenämndens mening kan det också ifrågasättas, huruvida jordbrukarfa- miljerna ha sådana extra vårdkostnader för barn, att förvärvsavdrag bör ifrågakomma med så pass högt belopp som 1000 kronor. Enligt skatteberedningen skall taxeringsmyn- dighetema i dessa fall ägna stor uppmärk- samhet åt frågan huruvida jordbrukarhust- run faktiskt utfört arbete i jordbruket för ett värde av minst 1 000 kronor. Enligt riks- skattenämndens mening är emellertid svå- righeterna att kontrollera och reducera av- draget så påtagliga, att tanken på en dylik saklig prövning bör överges. Nämnden an- ser också, att deklarationsgranskningen bör inriktas på andra och viktigare frågor. Man bör alltså räkna med att 1000-kronors- avdraget i praktiken skulle bli det normala. Ett avdrag ä 1 000 kronor är emellertid en- ligt riksskattenämndens mening för högt för att i detta sammanhang kunna accep- teras såsom schablonmässigt avdrag. Det må även framhållas att, om förvärvsavdra- get betraktas som kompensation för ökade vårdkostnader, ett avdrag å 1000 kronor för jordbrukarfamiljerna sakligt sett är för högt; ofta torde för denna grupp överhuvud icke finnas några extra vårdkostnader i an- ledning av hustruns deltagande i arbetet på gården. Riksskattenämnden anser av nu an- givna skäl att avdraget för jordbrukarfamil- jerna bör begränsas till ett belopp, som icke är större än att det kan accepteras utan ut- redning eller kontroll, d. v. s. på samma sätt som nu i huvudsak sker beträffande 300- kronors-avdraget för jordbrukarfamiljerna. Nämnden förordar i enlighet härmed, att av- draget bestämmes till 500 kronor och att hittillsvarande schablonmässiga prövning av avdragsrätten bibehålles.

Godtages vad riksskattenämnden ovan an- fört beträffande jordbrukarfamiljerna, bör motsvarande regel gälla för fall av faktisk sambeskattning av inkomst av rörelse.

Beredningen föreslår vidare, att bamfa- miljerna kompenseras genom höjda barn- bidrag. Riksskattenämnden konstaterar att ett särskilt hänsynstagande till barnfamiljerna kan ske antingen genom direkta bidrag eller i form av avdrag vid beskattningen eller genom en kombination av båda dessa for-

mer. Enligt riksskattenämndens mening er- fordras för ett ställningstagande i frågan en samlad undersökning av hur olika sociala bidragsbestämmelser och liknande anord- ningar tillämpas och verkar i praktiken, sär- skilt beträffande gränsskikten. Eftersom en dylik undersökning rörande den samman- lagda verkan av de olika bidragsbestämmel- sema icke föreligger, saknas underlag för annat ställningstagande än det beredningen gjort. Riksskattenämnden riktar sålunda icke någon erinran mot beredningens förslag i denna del.

Beredningens förslag innefattar slutligen även viss omprövning av förmägenhetsbe- skattningen. Riksskattenämnden har i princip intet att erinra mot förslaget i denna del. Såsom ett skäl till höjning av det skattefria bottenbeloppet har emellertid utredningen anfört, att 1965 års allmänna fastighetstaxe- ring kommer att innebära en icke oväsentlig höjning av taxeringsvärdena. Den av bered- ningen förordade höjningen av det skatte- fria bottenbeloppet till 125 000 kronor före- slås emellertid skola tillämpas först fr. o. m. 1967 års taxering. Då de vid 1965 års fastig- hetstaxering fastställda taxeringsvärdena kommer att påverka fastighetsägarnas för-

Bilaga A.

I betänkandet anföres att det 5. k. mång- delningssystemet har uppenbara företräden när det gäller att tillgodose skatteförmåge- principen. Detta. system innebär ett fullföl- jande av tudelningsprincipen och är grundat på samma skäl som denna. I den form den undersökts av beredningen synes den ha över- kompenserat barnfamiljerna. Den torde emel- lertid kunna utformas under smidigt hänsyns- tagande till barnens konsumtionsbehov och de direkta bidrag av olika slag som utgår till barnen. Även sålunda utformad torde den medföra en avsevärt lägre skattebelastning för barnfamiljer i inkomstlägen över de lägsta än beredningens förslag. Enligt vår mening vi- sar detta att skattskyldiga utan barn i högre inkomstlägen gynnas på barnfamiljernas be- kostnad. Det bör observeras att enligt bered- ningens prognos för år 1970 mera än 70 pro-

Bilaga B.

Vi tillstyrker skatteberedningens förslag i avseende på förvärvsavdragens utformning. Med nödvändighet måste avdragen bestäm- mas schablonmässigt, varför varierande för- hållanden i de enskilda fallen icke kan be-

mögenhetsbeskattning redan vid 1966 års taxering, bör emellertid enligt riksskatte- nämndens mening reformen i denna del träda i kraft redan vid sistnämnda års taxe- ring.

I beslutet om detta utlåtande har delta- git, förutom undertecknad ordförande, leda- möterna Björklund, Jansson, Manhem och Ager samt suppleanten Björnesjö. Ledamo- ten Helmers har närvarit vid ärendets hand- läggning men icke deltagit i beslutet.

Beträffande utformningen av familjebe- skattningen har ledamoten Björklund och suppleanten Bjömesjö anmält avvikande me- ning samt anfört: Se bilaga A.

Vad angår förvärvsavdragen; utformning har ledamoten Ager och suppleanten Björ- nesjö anmält avvikande mening samt anfört: Se bilaga B.

Ledamoten Helmers har uttalat, att han i sak ansluter sig till de av nämnden fram- förda synpunkterna, dock att han ifråga om förvärvsavdragen delar den mening som framförts av herrar Ager och Björnesjö. Stockholm den 9 november 1964.

Rolf Dahlgren Stig Sagnert

cent av alla äktenskap då skulle ligga i in— komstklassema över 20000 kronor.

I en progressiv beskattning är mångdel- ningssystemet den rationella metoden att rätt- vist fördela skattebördan mellan ensamståen- de och familjer av olika storlek. I detsamma kan jämväl arbetsmarknadspolitiska synpunk- ter beaktas. Vi anser att detta system i förs- ta hand bort komma i fråga vid familjebe- sk'attningens ordnande.

I andra hand anser vi att bamavdrag (som för övrigt ingår som ett led— i mångdelnings- systemet) bör införas i beskattningen. Barn- bidrag kunna icke anses ersätta bamavdrag såvida de icke är så stora att de motsvara. marginalskatten på ett belopp, motsvarande skälig bamkostnad, inte bara i de lägsta in- komstklasserna. utan även i de högre. En så- dan storlek kan de allmänna barnbidragen knappast tänkas uppnå.

aktas vid lagstiftningen. Vad särskilt angår avdragens konstruktion och de föreslagna reg- lerna om minimi- och maximibelopp måste de, med hänsyn till att de förordade avdra- gen skall gälla under hela övergångsperioden fram t. o. m. är 1970, anses rimliga.

Riksskattenämnden

(ang. den indirekta beskattningen)

Genom remiss den 12 juni 1964 har riksskat- tenämnden anmodats inkomma med utlå- tande över allmänna skatteberedningens be- tänkande »Nytt skattesystem» (SOU 1964: 25). Nämnden, som funnit lämpligt att sär- skilt utlåtande i vad avser beredningens förslag rörande den indirekta beskattningen avgives av dess avdelning för ärenden enligt förord- ningen om allmän varuskatt, får i denna del anföra följande.

Riksskattenämnden delar beredningens uppfattning att en omfördelning av skatter- na måste förutsätta en väsentlig ökning av den indirekta beskattningen. Det är då ange- läget att denna göres såvitt möjligt ge- nerellt verkande. Valet bör härvidlag falla på en skatteform, som har en högre avkast- ningsförmåga än den nuvarande allmänna varuskatten.

Med beaktande av vad beredningen anfört ansluter sig riksskattenämnden till förslaget om införandet av en indirekt skatt i form av en generell mervärdeskatt, som icke blott er- bjuder ett stort skatteunderlag och en hög avkastningsförrnåga utan dessutom tillgodo- ser berättigade krav på likformighet i be- skattningen från både konsumtions- och kon- kurrensneutral synpunkt. Till förmån för för- slaget talar dessutom att genom övergång till en dylik skatteform man kan eliminera väsentliga tolkningssvårigheter och bieffek- ter, som nu vidlåder den allmänna varuskat- ten. Sålunda kan som exempel härpå näm- nas sådana tolkningssvårigheter, som berör material- och konsumentbegreppen, och bland bieffekter kan framhållas den kumu- lativa skatteeffekt som uppkommit genom att företagens investeringar varubeskattas. Det bör även framhållas, att mervärdeskat- teförslaget erbjuder myndigheterna fler kontrollmöjligheter genom att alla transak- tioner blir skattebelagda med i princip öp- pen skattedebitering å fakturan. Förutom av beredningen anförda allmänna motiv för övergång från den nuvarande varuskatten till en mervärdeskatt talar sålunda jämväl åt- skilliga praktiska skäl härför.

Även i de delar det framlagda förslaget i vissa fall innebär en avveckling av vissa punktskatter och i andra fall en inrangering

av sådana skatter i ett mervärdeskattesystem torde en dylik koncentrering av till det yttre olika men i princip till samma mål syftande beskattningsformer vara ändamålsenlig. En icke oväsentlig förenkling i uppbördsförfa- randet torde härigenom uppnås till båtnad för såväl de skattskyldiga som beskattnings- myndigheterna. Riksskattenämnden tillstyr- ker ett slopande av punktskatterna i den ut- sträckning beredningen föreslagit.

I de avsnitt förslagets utformning i mate- riella och tekniska hänseenden icke föranle- der någon erinran från riksskattenämndens sida, anser sig nämnden icke ha anledning närmare beröra dessa, där icke särskilda skäl motiverar detta. I övrigt vill riksskattenämn- den med anknytning till förslagets redaktio- nella indelning framhålla följande.

Skatteplikt

Förslaget innebär en väsentlig utökning såväl av det skattepliktiga varuområdet som av det skattepliktiga tjänsteområdet. Därjämte har byggnad föreslagits skattepliktig, då den ut— gör lagertillgång i byggnadsrörelse.

Vad härutinnan föreslagits biträdes i hu- vudsak av riksskattenämnden. Beträffande vissa områden har dock nämnden funnit an- ledning framföra särskilda synpunkter.

Skatteplikt föreslås skola införas för el- kraft och gas. I samband därmed bör disku— teras skatteplikt jämväl för tillhandahållan- de av värme för olika ändamål i form av cirkulerande varmvatten, ånga eller varm- luft. Sådan värmedistribution sker numera i ökad utsträckning från särskilda anläggning- ar och enligt särskild debitering. Med gene- rell skatteplikt för elektrisk energi och sålun- da även i de fall den användes för uppvärm- ningsändamål bör, bl.a. för undvikande av snedvridning i konkurrenshänseende. även värme av nu omförmälda slag omfattas av skatteplikt.

Beredningen har vidare föreslagit att nu- varande skattefrihet för vissa tidningar och tidskrifter slopas och därvid åberopat bl.a. skattetekniska skäl. Riksskattenämnden be— styrker, att generella regler om skatteplikt skulle underlätta skatteredovisningen och

skattekontrollen, och tillstyrker därför det framlagda förslaget.

Däremot föreslås av beredningen, att un— dantaget för annonsområdet alltjämt bör be- stå. Enligt 185 2 mom. författningsförslaget får avdrag för ingående omsättningsskatt icke göras till den del skatten belöper å bl.a. tjänsteprestationer för verksamhet, som icke omfattas av skattskyldigheten. Annonser är tjänsteprestationer, som föreslås (11 ä 1 mom. g) ) undantagna från skatteplikt, till följd var— av tillhandahållande därav icke föranleder skattskyldighet. Den föreslagna inskränkning- en i den generella beskattningen skulle säker— ligen för tidningsföretagen och inom reklam- branschen medföra avsevärda redovisnings- svårigheter och besvärliga tolkningsproblem vid den praktiska tillämpningen. Erfarenhe- terna från varuskattens tillämpning styrker detta. Svårtolkade gränsdragningsproblem har här förelegat och dessa skulle kvarstå och därtill skärpas. Sålunda skulle t. ex. reklam- företagen alltjämt vara nödsakade att upp- dela omsättningen på en skattepliktig och en skattefri andel, vilket kan erbjuda avsevärda svårigheteri fråga om uppdrag som omfattar såväl annonsering som annan reklam med i viss utsträckning gemensamma kostnader.

Beredningen har i samband med behand- lingen av frågan om skatteplikt eller skatte- frihet för annonser bl. a. framhållit att för att åstadkomma en fullt genomförd skattefri- het för annonser krävs att även den ingående skattebelastning som har avseende å utform- ning m.m. av annonser kan avlyftas. Denna tankegång har emellertid icke fullföljts i för- fattningstcxten, som allenast stadgar skatte- frihet för tillhandahållande av annonser utan att därmed förena avdragsrätt för in- gående skattebelastning. Åsyftas fullt genom- förd skattefrihet för annonser, bör författ- ningstexten därför kompletteras med stad- gande om avdragsrätt för ingående skatte- belastning som har avseende å annonser.

Riksskattenämnden förordar emellertid att annonsering och tjänster därå inrymmes under mervärdeskatten. En föreskrift om skatte- plikt omfattande även annonsområdet är vä— sentligt enklare att tillämpa och är därför att föredraga ur såväl redovisnings- som kon- trollsynpunkt. Den omständigheten att vid en fullt genomförd skatteplikt för annonser den verkliga intäktsökningen för staten i detta fall kommer att stanna på en relativt blygsam nivå, bör icke föranleda till annat bedömande.

Beredningen föreslår att redan nu gällan- de skattefrihet för konstverk (skulpturer, målningar, litografier m.m. hänförliga till

tulltaxenr 9901—9903) när de säljes av upp- hovsmannen själv bibehållas vid övergång till mervärdeskatt, samt att skattefriheten skall gälla oavsett hur försäljningen sker, dvs. även vid försäljning å utställning eller under bu— tiksmässiga former. Någon avdragsrätt för in- gående skattcbelastning avses inte tillkom— ma konstnären. Denna utformning av be- skattningen har enligt riksskattenämndens uppfattning företräden framför nu gällande ordning.

Riksskattenämnden anser emellertid till- räckliga skäl knappast föreligga att bibehålla skattefriheten för konstverk, särskilt som med den rent konstnärliga skattefria verk- samheten närliggande verksamheter alltjämt är föremål för skattskyldighet.

Beredningens förslag om slopande av den hittillsvarande skattefriheten i fråga om för- säljning av begagnade personbilar och vis- sa andra motorfordon tillstyrkes. Utöver de skäl beredningen redovisar för ett inrymman- de av begagnade fordon under skatteplikten vill riksskattenämnden för sin del framhålla de betydande kontrollproblem som enligt vunna erfarenheter visat sig föreligga vid uppföljning av handeln med sådana fordon. Som exempel härpå kan nämnas fall, där företag som uppgivit sig uteslutande handla med begagnade fordon även försålt nya for- don förvärvade från annan företagare inom samma bransch, och där man kunnat finna kedjor av transaktioner i avsikt att försvåra skattekontrollen. I vissa fall har även kunnat konstateras att säljare vid sina inköp icke gjort klart för sig i vad mån ett fordon va— rit ur varuskattesynpunkt begagnat eller ej, eftersom det ju icke är fordonets fysiska an- vändning som är avgörande för skattefrihe- ten. Följden härav har blivit att skatt i många fall icke erlagts för sådant tillhandahållande.

Ett annat objekt som enligt beredningens förslag kommer att inordnas under skatte- plikten är byggnad, som försäljes eller tages i anspråk inom riket. Beredningens förslag be- gränsas till byggnad som utgör lagertillgång i yrkesmässigt bedriven byggnadsverksamhet. Förslaget, som biträdes av riksskattenämn- den, innebär en förenkling av de samman- satta och ofta svårtillämpade reglerna, som nu gäller på byggnadsområdet.

I fråga om skatteplikt för tjänstepresta- tioner har beredningen — i motsats till vad fallet är beträffande varuområdet i för- fattningstcxten tillämpat den metodiken att uppräkna tjänster underkastade skatteplikt. Följden härav har blivit att uppräkningar— na icke kunnat göras fullständiga utan torde

i vissa fall få uppfattas såsom en exemplifi- ering. Riksskattenämnden, som väl inser svå- righeterna härvidlag, förordar emellertid icke nu någon ändring i den föreslagna författ- ningstexten. Framtiden torde få utvisa i vad mån den föreslagna metoden är den ända- målsenligaste. Beredningens förslag om ut- vidgning av beskattningsområdet såväl vad avser prestationer å byggnad och fastighet som vad angår andra delar av tjänsteområdet anser riksskattenämnden vara väl grundat.

Riksskattenämnden finner emellertid att vad som utan närmare motivering an- förts (sid. 401) i fråga om fritagande av be- gravningsbyråer från skattskyldighet icke blott då det gäller tillhandahållna tjänster utan jämväl försålda varor saknar stöd i författningsförslaget. Det lär förekomna att samma företag eller samverkande före— tag även tillverkar varor, varom här kan vara fråga, t.ex. kistor och urnor. För att undvika icke önskvärda strukturförändring- ar ifrågasätter riksskattenämnden lämplighe- ten av att frångå nuvarande bestämmelser för denna bransch, dock med den komplette- ringen att transporttjänster i överensstäm- melse med beredningens förslag i övrigt på detta område inrymmes under skatteplikten.

Beredningen föreslår vidare att korrespon- denrinstitut skall undantagas från skattskyl- dighet icke blott i den omfattning som nu gäller i fråga om den allmänna varuskatten utan därutöver för den försäljning av mate- rial som icke innefattas i avgiften för en be- ställd kurs. Stöd härför torde saknas i den föreslagna författningstcxten. Riksskatte- nämnden kan väl förstå beredningens strä- van att undvika den uppdelning på skattefri och skattepliktig försäljning som eljest skulle bli fallet för, så att säga, renodlade korre- spondensinstitut. Emellertid finns åtskilliga institut som intar en mellanställning mellan korrespondensinstitut och annan verksamhet och som föranleder svårbemästrade gräns- dragningsproblem. Dessa skulle än mer kom- pliceras om beredningens förslag genomfördes. Riksskattenämnden finner därför ej skäl före- ligga att frångå nuvarande ordning på detta område.

Tjänster tillhandahållna i allmänna bad- inrättningar, dvs. bad (inom- eller utomhus) upplåtna åt allmänheten, föreslås falla utan- för beskattningsområdet medan däremot tjänsteprestationer, som innefattar skönhets- vård, hårvård och liknande, föreslås omfat- tade av skatteplikten. Riksskattenämnden ställer sig tveksam till den uppdragna gräns- linjen. Praktiska skäl torde emellertid tala

för att beredningens förslag genomföres. I de fall allmänna badinrättningar kombinerar verksamheten med tillhandahållande av tvätt- eller serveringstjänster, hår- eller skön- hetsvård eller liknande torde emellertid en uppdelning av verksamheten på skattepliktig och skattefri del vara oundviklig.

Ett annat område som beredningen förc- slår inrymt under beskattningen är rese- och transporttjänster (person- och godsbeford- ran) i den mån de företages inom landet. Det- ta innebär, att Statens Järnvägar och andra transportföretag ävensom postverkets paket- godsbefordran och diligenslinjevcrksamhet inryckes under beskattningen. Av författ- ningstcxtens avfattning kan utläsas att skat- tepliktig transporttjänst föreligger även om den transporterade varan i sig själv är un- dantagen från skatteplikt. Utsträckes resan eller transporten till utrikes ort föreslås emel- lertid att även den inom landet avverkade delen av resan eller transporten friställes.

Erfarenheterna från den allmänna varu- skatten har klart visat behovet av enhetliga regler för beskattningsvärdets bestämmande vid transporttjänster. Tillämpningen av nu- varande bestämmelser på detta område har icke blott givit upphov till tvister mellan kö- pare och säljare angående transportkostna- dernas inräknande eller ej i beskattningsvär- det utan även förorsakat strukturföräncl- ringar och omläggningar av transportorgani— sationen hos flera företag. Följden härav har blivit en icke önskvärd konkurrenssnedvrid- ning.

I fråga om personresorna är beredningen medveten om att förslagets utformning in- rymmer vissa möjligheter att kringgå be- skattningen. Genom att exempelvis vid resa till Hälsingborg eller Haparanda inköpa färd- biljett till Helsingör resp. Torneå skulle skat- tefrihet uppnås med lägre biljettkostnad som följd. Riksskattenämnden vill även i det- ta sammanhang framhålla att speciella kon- trollproblem kan uppstå i fråga om den gränstrafik, som förekommer med bussar och taxibilar.

Beredningen anser vidare att såsom en följd av sitt ställningstagande i fråga om >>ex- portresor» och >>exportfrakter» även inkom- mande resor och transporter över våra gränser bör undantagas från skatteplikt. Detta synes riktigt. Särskild föreskrift härom bör emel- lertid införas i författningstcxten lämpligen genom ett kompletterande tillägg till anvis- ningarna till 63 5.

Oaktat ovan påtalade speciella förhållan- den beträffande beredningens förslag i fråga

om rese- och transporttjänsterna, vill riks- skattenämnden likväl icke motsätta sig dess genomförande.

Riksskattenämnden finner beredningens förslag att beskatta hotelltjänster (rumsut- hyrning och servering) och att slopa nuva- rande reduceringsregler i fråga om serve- ringsrörelser vara väl motiverade och ägnade att eliminera de tolkningssvårigheter som vid- låder den allmänna varuskatten på dessa. områden. Vid de kontroller som gjorts har det nämligen visat sig att en uppdelning av helpensionspriset på kost och logi i ett stort antal fall gjorts på ett felaktigt sätt och vi- dare att vid fastställandet av vilken reduce- ringsprocent (60 eller 80%) som skall till- lämpas inom en serveringsrörelse även detta ofta skett utan beaktande av annan försälj- ning av varor såsom tobak, konfektyrvaror.

I syfte att åstadkomma en likformig till- lämpning av beskattningsreglerna för tjäns- ter, som har avseende å byggnad och annan fast egendom föreslår beredningen en utvidg- ning av beskattningsområdet till att omfatta även arkitekter, byggnadskonsulenter och lik- nande för av dessa utförda ritnings- och kon- struktionsarbeten ävensom för planeringsar- beten, allt under förutsättning av att tjänste- prestationerna har avseende å byggnad eller annan fast egendom.

Riksskattenämnden vill emellertid i detta sammanhang framhålla att det finns perso- ner, som innehar anställning men som vid si- dan därav ägnar sig åt arbete, för vilket här ovan redogjorts, i sådan omfattning att det icke kan sägas vara av allenast tillfällig na- tur, ehuru de redovisar och väl oftast taxeras för intäkterna härav under förvärvskällan tjänst.

Enligt anvisningarna till 12 % författnings- förslaget föreligger yrkesmässigt bedriven verksamhet, när inkomsten därav enligt kom- munalskattelagen är att hänföra till inkomst av rörelse eller av jordbruksfastighet. Sådan verksamhet skall vidare anses föreligga, när den utövas av staten, kommun eller annan (kursiverat här) samt innefattar icke alle- nast tillfälligt tillhandahållande av skatte- pliktiga varor eller tjänsteprestationer till all- mänheten. Motsvarande bestämmelse i va- ruskatteförordningen stadgar att frågan hu— ruvida yrkesmässighet föreligger får bedö- mas främst med hänsyn till omfattningen av och syftet med verksamheten. Beredningen uttalar i betänkandet (sid. 411) att »i all- mänhet blir bedömningen densamma som när man i inkomsthänseende har att avgöra hu- ruvida rörelse föreligger eller ej».

Med hänsyn till svårigheten att bedöma om skattskyldighet föreligger eller ej i fall, för vilka ovan redogjorts, eller liknande, tor- de en komplettering av anvisningarna till 12 å i klarläggande riktning vara önskvärd.

Skattskyldighet

Beredningen föreslår att såväl jordbruket som skogsbruket i mervärdeskattehänseende behandlas på samma sätt som andra närings- idkare. Härigenom åstadkommes en såvitt möjligt konkurrensneutral prissättning med avlyftningsmöjligheter i fråga om skattebe- lagda inköp av såväl förnödenheter för verk- samhetens bedrivande som investeringsvaror.

Förslaget är måhända principiellt ofrån- komligt men kommer med all sannolikhet att medföra åtskilliga besvärliga redovisnings- problem. Svåra gränsdragningar kan också väntas uppkomma, t. ex. då det gäller att be- stämma om körslor och skogsavverkningar m.m. är att hänföra till inkomst av rörelse eller tjänst. Riksskattenämnden vill dock icke motsätta sig förslagets genomförande.

Beredningen föreslår att skattskyldighet bl.a. icke skall föreligga vid överlåtelse av till driften hörande maskiner, inventarier, va- rulager och andra tillgångar i samband med överlåtelse av verksamheten, fusion eller an- nan liknande transaktion. För att undvika tolkningsproblem vid överlåtelse av verksam- heten på nyss angivet sätt förordar riksskatte- nämnden att i författningsförslaget införes bestämmelse om att fråga skall vara om hela den verksamhetsgren, i vilken maskinerna etc. redovisas som anläggningstillgång eller för vars räkning de anskaffats.

Beredningen föreslår att skattskyldighets- gränsen sättes vid en skattepliktig omsättning av 8000 kronor med en avtrappningsregel uppåt till 24000 kronor. Motivet härtill sy- nes vara tvåfaldigt dels att skapa en mjukare övergång till full skatteplikt för företagare inom gränsskikten, dels ock att reducera an- talet redovisningsskyldiga. Reservation har anförts i fråga om såväl den undre gränsen för skattskyldighetens inträde som avtrapp- ningsregeln. De av reservanterna anförda skä- len mot förslaget delas av riksskattenämnden. Därutöver må framhållas, att de föreslagna bestämmelserna ingalunda skulle medföra någon egentlig minskning i redovisnings- och kontrollarbetet. Skall annan gräns fixeras än den som för närvarande tillämpas, ca 1000 kronor, bör högre belopp än det av reservan- terna föreslagna, 3000 kronor, icke komma i fråga.

Anses likväl beredningens förslag böra be- stå, torde författningstcxten i 16% 2 mom. böra förtydligas sålunda att den skatteplikti- ga omsättningen vid redovisning av prelimi— när omsättningsskatt upptages till belopp »motsvarande skillnaden mellan en och en halv gånger värdet av den eljest skatteplik- tiga omsättningen och 8 000 kronor».

Det av reservanterna föreslagna grundav- draget, motsvarande skatten på en omsätt- ning av 1000 kronor för år räknat, avstyr- kes av riksskattenämnden. En dylik reduce- ringsregel torde knappast få någon praktisk betydelse men kan däremot skapa vissa icke önskvärda avräkningsproblem.

Beskattningsvärde

Riksskattenämnden finner beredningens för- slag att bestämma beskattningsvärdet till ve- derlaget exklusive omsättningsskatt vara än- damålsenligt.

I författningsförslaget (17 %) stadgas en i princip obligatorisk faktureringsskyldighet med öppen skatteredovisning. Undantag här- ifrån är medgivet bl.a. detaljhandeln och annan därmed jämställd verksamhet. För att dessa senare skattskyldiga skall kunna fullgöra sin redovisningsskyldighet krävs emel- lertid att skatten på den egna omsättningen uträknas med ledning av influtna dagskassor och motsvarande. I syfte att underlätta detta arbete föreslår riksskattenämnden att i anvis- ningarna till 14 & ev. 18 % anges det procenttal med vars hjälp skatten på den egna omsätt- ningen direkt kan bestämmas. Ett stadgande av detta slag torde vara av betydelse icke en- bart ur redovisnings- utan även ur kontroll- synpunkt.

Beredningen har vidare föreslagit införan— det av viss reduceringsregel vid bestämman- de av beskattningsvärdet vid tillhandahållan— de av byggnad eller annan anläggning (60 % av vederlag eller motsv.). Avser entreprenad enbart sådana anläggningar som vägar, bro- ar etc. förutsättes att ett annat procenttal skall fastställas av riksskattenämnden. Efter- som en entreprenad av sistnämnda slag även kan innefatta uppförande av byggnad (bo- städer, förrådsutrymmen) bör skattskyldig beredas möjlighet att i sin skatteredovisning uppdela entreprenadsumman på dels bygg- nad, dels annan anläggning. Riksskattenämn- den föreslår därför att ordet »enbart» i 15 % 1 mom. sista stycket utgår och att i anvis- ningarna till samma paragraf införes bestäm—

melse om rätt för skattskyldig att uppdela entreprenadsumman på sätt nyss antytts.

I betänkandet å sid. 434 har bl. a. uttalats att vid reparationer avseende sådana speci- ella fastighetstillbehör som exempelvis kyl- skåp bör icke den reduceringsregel ifråga- komma, som föreslås tillämplig å andra ar- beten avseende vissa byggnader och annan fast egendom. Uttalandet torde sakna stöd i författningsförslaget och biträdes icke av riksskattenämnden. Reduceringsregeln bör vara av generell karaktär.

I anvisningarna till 15% författningsförsla- get stadgas att om gemensamt pris uttages för försäljning eller annan prestation omfat- tande såväl skattepliktigt som skattefritt till- handahållande och om detta tillhandahållan- de avser byggnad jämte mark, skall byggna- dens värde bestämmas med ledning av bok- förda kostnader för byggnaden och skäliga pålägg. Efter ordalydelsen innebär detta att oavsett om förvärvet sker från annan skatt- skyldig eller konsument (privat fastighets- ägare), skall anskaffningskostnaden för bygg- nad inräknas i »kostnader för byggnaden». Så har emellertid icke beredningens avsikt varit. Av sid. 429 i betänkandet kan näm- ligen utläsas att utformningen av mervär- deskatten på byggnadsområdet tar sikte på att i möjligaste mån >>åstadkomma en be- skattning som träffar det tillskapade mer- värdet». Föwärvar sålunda en byggnadsfir- ma en fastighet för ombyggnad och försälj- ning (lagertillgång) från en privat fastighets— ägare, bör det enligt angivna princip allenast vara det av byggnadsfirman tillskapade mervärdet och vinsten som skall beskattas. Anskaffningskostnaden för själva byggnaden borde i enlighet härmed vara avdragsgill i särskild ordning oaktat avsaknaden av ingå- ende skattebelastning. Detta innebär ett av- steg från eljest gällande regler att anskaff- ningskostnad icke är avdragsgill, om förvär- vet sker från en icke skattskyldig säljare. Om avdragsreglerna anses böra vara sådana, bör författningstcxten omformuleras till överens- stämmelse med vad beredningen uttalat i betänkandet.

Beredningen föreslår i 15 % författningsför- slaget att beskattningsvärdet skall utgöras av vederlaget exklusive omsättningsskatt. Med vederlag förstås i princip vad som influtit kontant eller eljest kommit den skattskyldige till godo. Erfarenheterna från den allmänna varuskatten har emellertid visat att betydan- de svårigheter i vissa fall föreligger vid be- stämmande av beskattningsvärdet. Sålunda inträffar icke sällan att en vara, som tages

såsom dellikvid vid försäljning av annan va- ra, icke åsättes något >>öppet>> värde utan fak- turan eller motsvarande redovisar allenast ett nettobelopp som köparen har att erlägga. I bästa fall finnes därutöver angivet att viss vara tagits i byte utan beloppsangivelse men ofta redovisas icke ens detta förhållande. Det- ta innebär att icke endast varuskattredovis— ningen blir missvisande utan sådan risk före- ligger även i fråga om inkomstredovisningen enär den inbytta varan icke åsättes något la- gervärde. — Riksskattenämnden vill i detta sammanhang även redovisa ett par andra svårbedömda problem som påkallar upp- märksamhet.

Inom bilbranschen och vissa andra bransch- er (elmotorbranschen m.fl.) har utbyggts och är under utbyggnad ett system som i princip innebär att exempelvis en bilägare kan erhålla en fabriksrenoverad motor mot att han lämnar en renoveringsbar motor i byte. Priset på den fabriksrenoverade motorn är härvidlag självfallet satt med hänsyn till att annan motor lämnas i byte. Bilägaren be- talar emellertid ett nettopris baserat enbart på en genomsnittlig renoveringskostnad. Nå- got bruttopris redovisas icke vare sig i pris- listor eller å faktura. Därest icke denna trans- aktion skall betraktas som en ren repara- tionstjänst, vilket göres gällande av bl. a. bil- branschens representanter, utan som en för- säljning av en vara mot likvid i form av an— nan vara och kontanter uppkommer proble- met att fastställa priset på det renoverings- bara objektet. Att detta har ett egenvärde framgår bl. a. av att fabriksrenoverade moto- rer icke kan förvärvas utan att renoverings- bar motor alltid måste lämnas i byte. I detta sammanhang förtjänar omnämnas att i ett initialskede, då inga fabriksrenoverade mo- torer finns att tillgå, åligger det verkstaden att ändock verkställa byte, varvid fabriks— nya motorer inmonteras mot inbyte av reno- veringsbara motorer till ungefär samma kost- nad som om det varit fråga om begagnade men fabriksrenoverade motorer. Om transak- tionen i stället bruttoredovisades, dvs. om bå- de ersättningen för renoveringen och det & bytesobjektet satta värdet infördes å faktu- ran eller motsvarande, skulle dessa båda be- lopp tillsammans utgöra beskattningsvärdet, liksom fallet är exempelvis vid byte av be- gagnat fordon mot nytt sådant. Verkställd ut- redning har givit vid handen att sagda bytes- system tilltar i omfattning och därför kräver en lösning; fortfarande under förutsättning att transaktionen icke kan likställas med en reparationstjänst.

Även ett annat fall förtjänar omnämnas. Problemet härvidlag är att fastställa om och till vilket belopp vederlag kan anses ha kom- mit säljare till godo, då fråga är om återta- gande efter värdering — av skattepliktig va— ra till följd av att köpare icke fullföljer in- gånget köpeavtal. Ett företag försäljer och le- vererar vara till konsument, varvid visst be- lopp erlägges kontant vid leverans och resten är fördelat på ett antal avbetalningar. Lagen om avbetalningsköp är gällande. När en del avbetalningar återstår, förklarar köparen, att han icke kan fullfölja köpet. Säljaren föran- staltar om varans återtagande, varvid opar— tisk utredning finner att varans värde vid återtagandet uppgår till belopp a) motsva- rande säljarens resterande fordran, b) un- derstigande densamma och c) överstigande denna. Vid återtagandet krediteras fordran å kunden med varans värde. I fallet a) ut- jämnas kontot helt och någon förlust för säl- jaren uppkommer sålunda icke å den ur— sprungliga försäljningen, medan däremot detta blir fallet enligt alternativ b), förså- vitt icke säljaren på annat sätt kan få täck- ning för sin efter återtagandet kvarstående fordran å köparen. I fallet c) slutligen blir säljaren skyldig kompensera köparen för »övervärdct» antingen genom kontant återbe- talning eller på annat motsvarande sätt. — Försäljes den återtagna varan på nytt före- ligger ny omsättning.

I förevarande fall uppkommer sålunda frå- gan om värdet av varan vid återtagande på sätt ovan angivits skall ingå i vederlaget för fullgörande av köparens betalningsskyldighet gentemot säljaren.

Begreppet omsättning är icke definierat i förordningen om allmän varuskatt, ej heller i beredningens författningsförslag. I allmän- het förstås emellertid med ett företags om— sättning dct sammanlagda penningvärdet av försäljningar och uttag under viss tidrymd. Förklarar sig säljaren i förevarande fall nöjd med att annan vara lämnas som likvid för fordran, torde ingen tvekan råda om att bå- da parter fullföljt sina ursprungliga åtagan- den (att leverera vara och att betala den- samma) och att sålunda omsättning förelig- ger till belopp motsvarande priset på den för- sålda varan. Det torde även stå klart att om återlämnande icke kan ske, på grund av att varan förbrukats eller att den av annan lik- nande orsak icke är disponibel, uppkommer för säljaren en förlust, som är definitiv, om icke köparen på annat sätt kan fullgöra sin betalningskyldighet.

I ovan redovisade fall a) — c) minskas säl-

jarens fordran å köparen med belopp mot- svarande värdet av den återtagna varan. För att bedöma frågan om skattskyldighet enligt varuskatteförordningen föreligger för detta värde eller om sådan skyldighet kan anses uppkomma enligt författningsförslaget torde först få bedömas om den ursprungliga försälj— ningen fullbordats i hela dess omfattning om varan kommer åter. Härvidlag kan två upp- fattningar urskiljas. Enligt den ena anses för- säljning ha ägt rum till belopp motsvarande erlagt vederlag fram till tidpunkten för be- talningsinställelsen innebärande att resteran— de fordran är att i varuskattehänseende betrakta såsom förlorad. Den andra uppfatt- ningen bedömer frågan utifrån vad slutresul- tatet blir av säljarens och köparens mellan- havande och anser att av säljaren uppburet vederlag omfattar värdet av allt vad han mottagit och sålunda även värdet av den återtagna varan.

Mot bakgrunden av vad ovan anförts i frå- ga om byte och återtagande av vara finner riksskattenämnden behov föreligga dels av komplettering av anvisningarna till 15% för- fattningsförslaget därutinnan att bestämmel- se införes om att vid byte såsom dellikvid mottagen vara skall redovisas med öppet åsatt bytesvärde, dels ock av uttalande hur beskattningsvärdet skall beräknas då vara återtages på sätt ovan angivits.

I fråga om likvid i form av växel har be- redningen intagit den ståndpunkten att be- skattningsvärdet skall bestämmas av faktu- rapris eller eljest avtalat pris. Detta inne- bär, att avdrag ej får ske för diskontränta men också att skattskyldighet icke föreligger för ränta, som säljare tillgodogör sig vid väx- ellösen eller omsättning av icke diskonterad växel. Riksskattenämnden biträder förslaget, eftersom det otvivelaktigt innebär en prak- tisk linje som minskar såväl redovisnings- som kontrollproblem. Emellertid synes er- forderligt med närmare precisering, hur be- skattningsvärdet skall beräknas i de med av- betalningsaffärer likartade affärstransaktio- ner, där likvidema regleras genom ett flertal växlar, ävensom i sådana fall där fakturabe- lopp och växelbelopp icke överensstämmer.

Kostnadsersättning

Beredningens förslag att nuvarande regler om kostnadsenättning skall slopas vid övergång till en mervärdeskatt finner riksskattenämn- den väl motiverat. Förslaget tillstyrkes.

Avdragsrätt

Beredningen föreslår i princip en generell av- dragsrätt för ingående skattebelastning. Viss begränsning härutinnan har dock föreslagits. Överstiger den ingående skattebelastningen skatten på den egna omsättningen, kan den skattskyldige välja mellan att antingen av- draga resterande belopp från skatter å kom- mande omsättningar eller erhålla restitution. Det senare är den skattskyldige berättigad till om överskjutande belopp uppgår till minst 500 kronor. Riksskattenämnden finner att utformningen av avdragsreglerna är än- damålsenlig och biträder beredningens för- slag. Nämnden vill dock understryka de kon- trollproblem som uppkommer när det gäller att taga ställning till skäligheten i yrkade avdrag.

Skatterestitution synes böra ske endast då skattskyldig framställer yrkande härom i in- given deklaration. Deklarationsblanketten får utformas med beaktande härav.

Registrering, deklarationsskyldighet och taxering

I fråga om beskattningsförfarandet bygger beredningen i allt väsentligt på nuvarande ordning för den allmänna varuskatten. Av beredningen framlagda förslag möter i stort sett ingen erinran från riksskattenämndens sida.

I 225 författningsförslaget stadgas att skattskyldig är skyldig att lämna uppgift om förhållanden, som framkommit efter be— skattningsårets utgång och som påkallar rät- telse. Detta skall ske å särskild justeringsupp- gift, som skall fogas till den allmänna själv- deklarationen. Riksskattenämnden ifrågasät- ter om det icke vore lämpligare att uppgiften i stället för att ingivas såsom bilaga till självdeklarationen avlämnas till länsstyrelsen för att efter granskning vidarebefordras till vederbörande taxeringsnämnd. Härigenom skulle värdefull information kunna inhämtas av betydelse för det löpande granskningsar- betet hos länsstyrelsen.

Övergång till ett mervärdeskattesystem en- ligt skatteberedningens förslag medför en av- sevärd utökning av antalet skattskyldiga. Detta medför i sin tur en mycket allvarlig belastning för administrationen om icke åt— gärder vidtages för att förenkla denna. Re- dan inom det nuvarande varuskattesystemets ram har inom riksskattenämnden diskuterats

möjligheterna att förenkla skatteredovisningen genom att i viss utsträckning övergå till en rent preliminär skatteuppbörd, liknande vad som gäller för den preliminära B-skatten på den direkta beskattningens område. Att denna fråga kommit upp till diskussion samman- hänger med att av antalet till allmän vam- skatt skattskyldiga, för närvarande ca 176 000, ca 50000 med en skattepliktig omsättning överstigande 100 000 kronor svarar för 92,5 % av hela varuskatten medan skattskyldiga med en skattepliktig omsättning av högst 100 000 kronor svarar för endast 7,5 % av skatten.

Det förslag, som diskuterats inom riksskat- tenämnden, har syftat till att skattskyldiga med en skattepliktig omsättning av högst ca 100 000 kronor (ev. 50 000 kronor) skulle av varuskattekontoren före varje beskattningsår påföras en preliminär varuskatt, motsvaran- de senast påförda slutlig allmän varuskatt eller särskilt uträknad varuskatt byggd på avgiven preliminärdeklaration. Skatten skul- le förfalla till betalning med 1/6 vid varje uppbördstermin. Efter årets utgång skulle de skattskyldiga ha att avgiva deklaration för det gångna året och i samband därmed » efter avräkning mot den tidigare påförda skatten — antingen inbetala resterande skatt eller begära restitution av för mycket erlagd skatt.

Riksskattenämnden ifrågasätter om icke något liknande system kunde tänkas vara möjligt att genomföra för mervärdeskattens del. Uppslaget synes värt att undersöka och nämnden avser att om möjligt senare få in- komma med ett närmare utformat förslag. Speciellt skulle det härigenom vara möjligt att underlätta redovisningsarbetet för den stora nytillkommande gruppen jordbrukare och i samband därmed också förenkla arbe- tet för länsstyrelserna.

Förmånsrätt

I 17 kap. 12å tredje stycket handelsbalken stadgas bl. a. att sådan förmånsrätt, som be— handlas i första stycket av samma paragraf, skall gälla även kronans fordran för allmän varuskatt. Författningsrummet bör ändras att avse jämväl allmän omsättningsskatt.

Administration och kontroll

Då beredningen i sitt betänkande icke fram- lagt konkreta förslag med avseende på mer- värdeskattens administration och kontroll

finner riksskattenämnden cj anledning att här närmare ingå på dessa spörsmål. Riks- skattenämnden vill dock kraftigt framhålla vikten av att länsstyrelserna och taxerings- myndigheterna erhåller tillräckliga resurser för aktiv och effektiv informations- och kontrollverksamhet. Redan i nu rådande läge är myndigheternas möjligheter härvidlag be- gränsade och en förstärkning är påkallad oavsett om mewärdeskattcförslaget införes eller ej. Riksskattenämnden vill härvidlag fästa uppmärksamheten på att informations- och kontrollverksamheten ännu icke nått upp till den nivå som förutsattes vid införandet av den allmänna varuskatten. Anledningarna härtill har uppgivits bero på den stora arbets- börda i förening med brist på personal som taxeringssektionerna haft att kämpa med. En icke oväsentlig orsak är enligt riksskattenämn- dens uppfattning även att finna i att lednings- personalen å varuskattekontoren tagits i an- språk för andra uppgifter än uppföljning av varuskatt i långt större utsträckning än som från början avsetts.

En förutsättning för övergång till ett mer- värdeskattesystem enligt beredningens för- slag är en avsevärd arbetskraftsförstärkning till länsstyrelserna.

Erfarenheterna av taxeringsarbetet under de gångna åren har givit vid handen, att den granskning som taxeringsnämnderna rätteli- gen borde ha genomfört på varuskattetaxe- ringens område icke fått önskvärd omfatt- ning. Orsakerna härtill har varit mångahanda men en väsentlig anledning torde ha varit den tidsbrist som föreligger. Uppgifterna i så- väl inkomst- som varuskattedeklarationerna är ofta av så komplicerad natur att en full- god granskning av hela materialet icke kan genomföras under taxeringsperioden. Följden härav blir att en avvägning mellan de båda beskattningsformerna måste ske, varvid i övervägande antalet fall varuskattetaxering- en torde ha blivit den lidande. Detta för- hållande torde komma att än mer framträda i ett mervärdeskattesystem med dess väsent- ligt ökade antal skattskyldiga. Härtill kom- mer att deklarationerna i detta system regel- mässigt kommer att innehålla flera uppgif- ter att bedöma, bl.a. omsättnings- och skat— teavdragsposter. Mervärdeskattesystemet krä- ver därför en upprustning även av taxerings- organisationen med större antal särskilda taxe- ringsnämnder och under förutsättning att jordbrukarna fortfarande skall taxeras av de lokala taxeringsnämnderna — tillförande till dessa av särskild expertis för taxeringen till mervärdeskatt.

I 67 & författningsförslaget har riksskatte- nämnden medgivits rätt att meddela bindan- de förklaring i andra frågor rörande tillämp- ningen av förordningen än huruvida viss vara eller varugrupp, viss byggnad eller viss tjäns- teprestation är skattepliktig. I och för sig kan viss utvidgning av riksskattenämndens möj- ligheter att meddela bindande förklaringar vara önskvärd. Utformningen av författnings- texten måste emellertid betecknas som allt- för allmänt hållen. En närmare precisering bör ske.

Ikraftträdandebestämmelser

Övergången till mervärdeskatt har reglerats i förslag till förordning angående införande av förordningen om allmän omsättningsskatt. I förslaget lämnas även närmare föreskrifter om sättet för avveckling av vissa punktskat- ter.

I princip föreslås övergången från allmän varuskatt till allmän omsättningsskatt kun- na ske helt automatiskt fr. o. m. den 1 januari 1966 hos redan varuskattskyldiga med endast smärre speciella övergångsanordningar, bl. a. särskilda föreskrifter för sådana fall där till- handahållande skett eller skriftligt avtal till fast pris ingåtts före den 1 oktober 1965. Här- igenom bibehålles kontinuiteten i konsum- tionsbeskattningen. För nytillkomna skattskyl- diga föreligger samma situation som vid den allmänna varuskattens införande. Även för dessa föreslås nyssnämnda tidsgräns i frå- ga om tillhandahållande och avtals ingående. Syftet är att undvika retroaktiv verkan av den nya skatteformen.

När det gäller själva övergångsproblema- tiken kan följande fall inträffa:

1. till allmän varuskatt skattskyldig upp- hör med sin verksamhet senast med utgång- en av år 1965 eller övergår fr.o.m. den 1 januari 1966 till verksamhet som icke föran— leder skattskyldighet enligt förordningen om allmän omsättningsskatt,

2. till allmän varuskatt skattskyldig fort- sätter verksamheten efter den 31 december 1965 och blir skattskyldig enligt de nya be- stämmelserna,

3. skattskyldig börjar sin till allmän om- sättningsskatt skattepliktiga verksamhet fr. o. rn. den 1 januari 1966.

I det följande skall dessa tre fall tagas upp till behandling och jämföras med författ- ningsförslaget.

1. I fråga om det första fallet kan i prin- cip två variationer tänkas.

a) Allmän varuskatt har inbetalats under år 1965 för under samma år mottagna veder- lag men däremot icke för sådana kreditför- säljningar, som är oreglerade vid utgången av detta år (kontantmetod). Härtill kan komma att återbäring skall lämnas å under år 1965 eller tidigare gjorda försäljningar ( slutavräkning) .

b) Allmän varuskatt har redovisats enligt bokföringsmässig redovisningsmetod för all försäljning under år 1965. Däremot kan av naturliga skäl hänsyn icke tagas till eventu- ella kundförluster uppkomna efter årsskiftet 1965/1966 och ej heller till återbäringar o. likn. som är avsedda att utgå efter samma tidpunkt.

Enligt 2 & »införandeförordningen» upphör från och med den 1 januari 1966 bl. a. den allmänna varuskatten att gälla, dock med den begränsningen att den alltjämt är giltig beträffande >>förhållanden som hänföra sig till tiden före upphävandet». Detta innebär, att allmän varuskatt för sista perioden 1965 förfaller till betalning den 18 januari 1966, att kostnadsersättning skall tillgodoföras den skattskyldige i vanlig ordning (9 %) och att under år 1966 utgiven återbäring eller kund- förlust, i den mån den hänför sig till redovi- sad försäljning under år 1965 eller tidigare, skall vara avdragsgill. Någon skattepliktig omsättning under år 1966 att kvitta denna återbäring eller denna kundförlust mot finns emellertid icke. I författningsförslaget redo- visas icke hur dessa problem skall lösas. Lämp- ligen synes den skattskyldige — efter förebild i de bestämmelser, som reglerade avveckling- en av 1940 års allmänna omsättningsskatt (SFS 767/1946, 12 å) efter ansökan kunna erhålla restitution av skatt i särskild ordning med belopp som han kan styrka belöper å sådan återbäring eller å sådan kundförlust varom här är fråga. Förutsättning för resti- tution bör självfallet vara att skatt tidigare inbetalats.

Skattskyldig med bokföringsmässig redo- visning blir skattskyldig till allmän varuskatt för all fakturering under 1965, även om lik- vid icke inflyter förrän senare, medan för skattskyldig som tillämpar kontantmetoden, någon skattskyldighet till allmän varuskatt icke uppkommer för kreditförsäljningar un- der år 1965, för vilka likvid inflyter först senare, såvida icke särskilda bestämmelser, som reglerar dessa förhållanden, införes i för- fattningstcxten. Här uppkommer sålunda olika skattekonsekvenser beroende på vilken

redovisningsmetod som användes. Riksskatte- nämnden ifrågasätter om inte bestämmelse borde införas av innebörd att skattskyldighet till allmän varuskatt föreligger för sådan skatt- skyldig varom här är fråga för allt tillhanda- hållande intill utgången av år 1965 även om vederlaget härför icke kommer honom till godo förrän efter samma tidpunkt.

2 o. 3) I fråga om de båda andra fallen — skattskyldig övergår från att ha varit varu- skattskyldig till att bli omsättningsskattskyl- dig eller också påbörjar han sin verksamhet den 1 januari 1966 — finns uttryckliga be- stämmelser i huvudsak i 4 och 6 %% ikraft- trädandebestämmelserna. I 55 redovisas de krav som enligt beredningen bör ställas på skriftliga avtal.

Riksskattenämnden finner, att 45 i stort sett motsvarar de bestämmelser, som reglerade höjningen av den allmänna varuskatten från fyra till sex procent och att i 6 & regler upp- ställes av i princip samma innebörd, som då varuskatten infördes. Riksskattenämnden fin- ner vidare att den tidpunkt -— 1 oktober 1965 — som angivits i förslaget torde väl mot- svara kravet på viss tidsfrist för den skatt- skyldige att anpassa sin försäljning, bokföring m.m. efter de ändrade förhållandena. Riks- skattenämnden biträder således förslagen i dessa delar.

I 8 % föreslås särskilda övergångsanord- ningar beträffande redovisning av allmän va— ruskatt, respektive allmän omsättningsskatt. Om föreskrift lämnas om skattskyldighet till

Bilaga till riksskattenämndens yttrande rö- "ande den indirekta beskattningen

Utdrag ur protokoll över ärenden rörande all- män varuskatt, hållet vid riksskattenämndens sammanträde i Stockholm den 29 oktober 1964.

5 2.

Tf. byråchefen B. G. B:son Allström fort- satte den tidigare påbörjade föredragning- en av Allmänna skatteberedningens betän- kande >>Nytt skattesystem» ( SOU 1964:25 ).

Riksskattenämnden beslöt avgiva följande utlåtande (se Bilaga till 5 2).

Ledamoten Thulin anförde: Jag biträder i huvudsak riksskattenämndens mening, sådan den kommit till uttryck i nämn- dens utlåtande. På några punkter, där nämn- den lämnat skatteberedningens förslag utan er-

allmän varuskatt även efter utgången av år 1965 för tillhandahållande dessförinnan, torde andra stycket böra kompletteras med redovis- ningsföreskrifter för varuskatt belöpande på skattepliktig omsättning efter år 1965.

Det kan synas tveksamt om sammankopp- ling av redovisning av allmän varuskatt och allmän omsättningsskatt bör ske på sätt fö— reslagits i 8 & tredje stycket. Skulle den skatt- skyldige beträffande den allmänna omsätt- ningsskatten få. medgivande att avlämna års- redovisning, bleve följden att redovisning för år 1965 enligt varuskatteförordningen kom- mer först i början av år 1967.

De föreslagna ikraftträdandebestämmelser- na, såvitt gäller omläggningen från allmän varuskatt till allmän omsättningsskatt, för- anleder i övrigt ingen erinran från riksskatte- nämndens sida.

I den slutliga handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad Edström, vice ordförande i nämnden, ledamöterna Eklund, Johansson och Thulin ävensom supp- leanterna Granlund, Lagergren och Wihlborg med undertecknad Allström som föredra- gande.

Särskilda yttranden har på sätt framgår av bilagda protokollsutdrag avgivits av herrar Eklund, Johansson, Thulin, Lagergren, Wihl- borg och Allström. Stockholm den 29 okto- ber 1964.

Kjell Edström Greger B:son Allström

inran eller direkt tillstyrkt förslaget, anser jag emellertid, att skäl förelegat för ändringsyrkan- den. Dessa punkter avser skatteorganisationen, beskattningen vid import samt begränsningen av antalet skattefria varor och tjänster.

1. Skatteorganisationen Beredningen uttalar, att nu gällande beskatt- ningsförfarande endast föga beröres av en övergång till mervärdebeskattning och att nuvarande ordning i allt väsentligt kan bli bestående. Detta innebär, såsom också fram- går av författningsförslagen, att — frånsett privatimporten — tillsynen över skatten skall utövas av länsstyrelserna genom de särskilda varuskattekontoren och att beskattningsför- farandet alltjämt skall vara nära anknutet till det för de direkta skatterna gällande taxerings- och uppbördssystemet. En sammankoppling av beskattningsför-

farandet för direkta och indirekta skatter torde ganska allmänt uppfattas såsom lämp- lig. Beskattningen av en företagare, som är skattskyldig på både direkta och indirekta sidan, bedömes nämligen i enlighet härmed i ett sammanhang, vilket, särskilt ur kontroll- tekniska synpunkter, ansetts vara fördelak- tigt. En företagares skyldighet att erlägga in- direkt skatt torde emellertid kunna och även böra bedömas fullt fristående med ledning av förefintlig bokföring jämte verifikationer samt kontrollerbara uppgifter om in- och ut- gående lager. Denna bedömning bör vara den primära uppgiften och bedömningens re- sultat utgör en fast utgångspunkt vid den sekundära taxeringen till direkt skatt. Be- skattningsförfarandet beträffande direkt och indirekt skatt för en företagare — sak samma om fysisk eller juridisk person torde följ— aktligen lämpligen kunna uppdelas i två skil- da delar. Någon sammankoppling av förfa- randet till en instans är icke heller nödvän— dig av tekniska skäl, då resultatet av den in- direkta skattekontrollen utan administrativ omgång kan tillställas instansen för den di- rekta skattetaxeringen.

Inom den indirekta beskattningen är det för undvikande av konkurrensrubbningar av särskild vikt att en fullständig och likartad bedömning sker av alla företagare, obero- ende av ort och oberoende av statliga, kom- munala eller andra intressen. Vid denna be- dömning spelar lokal kännedom om enskilds förhållanden i regel ingen eller ringa roll, då det för en verklig bedömning av ingivna dek- larationers riktighet erfordras regelbundna kontrollbesök hos den skattskyldige för- slagsvis vartannat år. Dessa förhållanden gör, att en taxeringsorganisation, som byg- ger på taxeringsnämnderna, måste anses mindre lämplig. Ehuru organisationsfrågan icke närmare berörts av beredningen, kan det redan i detta sammanhang vara skäl att över- väga den utbyggnad av taxeringsnämnderna som måste genomföras, om beredningens för- slag följes.

Lämpligen bör icke fastställandet av dek- larationer från en skattskyldig inom den indirekta beskattningen betraktas såsom ett taxeringsförfarande. Det sker inom punkt- skatteområdet ingen taxering eller uppskatt- ning utan avlämnade deklarationer godtagas tills vidare i den mån de ej är behäftade med uppenbara fel. Sedan den skattskyldige kon- trollerats på ort och ställe, fastställes skatten med ledning av kontrollresultatet. Om kon- trollbesök ej kan medhinnas inom viss tid, fastställes den skattskyldiges deklarationer automatiskt. Man använder ej heller här ter- men taxering, då endast deklarationsgransk— ning av formell natur ägt rum. Under det att taxeringsrevision är mera sällan förekom- mande och omgiven med rigorösa föreskrif- ter, är kontrollbesök sålunda regelmässigt förekommande inom punktskattekontrollen.

Dessa och andra regler för beskattningsför- farandet inom det indirekta beskattningsom- rådet, som är intagna i förordningen om för- farandet vid viss konsumtionsbeskattning, har utarbetats med tanke på de speciella för- hållandena inom den indirekta beskattning- en. Det måste för den skull framstå såsom önskvärt, att en likartad förordning blir till- lämplig även för mervärdeskatten, därvid givetvis anpassning sker efter den organisa- tion, som anses böra svara för skattekon- trollen.

Med här angivna utgångspunkter får jag för min del förorda, att det föreslagna taxe- ringsförfarandet utbytes mot ett system med fastställande av skatt i huvudsak på sätt gäl- ler för den indirekta beskattningen i övrigt, att detta fastställande göres av länsstyrelser- nas varuskattekontor samt att dessa kontor inordnas såsom byråer direkt under riksskat- tenämnden, som samtidigt ombildas till cen- tralt ämbetsverk.

För att säkra statens skatteintäkter och för att undvika den misskreditering av mervär- deskatten, som måste framstå såsom fullt be- rättigad, om mindre nogräknade, företagare genom skatten kan komma i bättre konkur- rensläge än de lojala skattebetalarna, är det oundgängligt, att kontrollapparaten från början utbygges på ett tillfredsställande sätt. Framför allt bör härvid tillses, att en väsent- lig del av personalen helt kan ägna sig åt kontrollarbete i fältet. Den nuvarande taxe- ringen svarar närmast endast mot den for- malgranskning som på punktskatternas om- råde göres inom kontrollstyrelsen centralt. Genom styrelsens lokala kontroll, bortsett från kontrollen över sprit- och tobaksbeskatt- ningen, tillföres statsverket årligen omkring 8 miljoner kronor, svarande mot 3,5 procent av skatteintäkterna. Blotta förhandenvaron av en effektiv fältkontroll är emellertid av sådan betydelse för skattemoralen, att kon- trollens värde ej kan mätas efter nämnda efterbeskattade belopp.

2. Beskattningen vid import Skatteberedningen har föreslagit, att import- beskattningen begränsas till annan införsel av skattepliktiga varor än sådan, som sker av registrerad skattskyldig för hans skatteplik- tiga verksamhet här i riket. Olika skäl, huvudsakligen av praktisk art, har legat till grund för beredningens ställ- ningstagande på denna punkt. Att märka är att förslaget innebär ett avsteg från systemets huvudprinciper liksom från den franska lag- stiftningen och det västtyska förslaget. Om beredningens förslag genomföres på denna punkt, innebär detta bl.a., att rubb- ningar sker i konkurrensförhållanden i sådan riktning att omsättningen av svenska varor något missgynnas. Med hänsyn till den stora

andel av varuomsättningen som importhan- deln representerar är detta en konsekvens, från vilken man icke torde kunna bortse.

Vida allvarligare är emellertid vissa andra konsekvenser av beredningens förslag. Möj- ligheter öppnas nämligen för en mindre nog- räknad företagare att starta bulvanföretag, fysisk eller juridisk person, som importerar skattefritt och därefter försäljer importerade varor till företagaren i fråga med skattede- bitering. När företagaren säljer varan vida- re, får han i vanlig ordning göra avdrag för ingående skatt, dvs. den skatt, som bulvan- företaget skulle ha uttagit och inlevererat till statsverket. Men bulvanföretaget levererar aldrig någon skatt till statsverket utan tredskas först med deklarationer och sedan med betalning av skatten. När företaget slutligen skall försättas i konkurs, finns inga tillgångar. Staten gör redan nu icke obetyd- liga förluster på försäljningsskattens område, där detta slag av skatteflykt förekommer. På mervärdeskattens område skulle, vid bifall till beredningens förslag, betydligt större möjligheter föreligga att snabbt skapa obe- höriga vinster av beaktansvärd storleksord- ning.

Det är givet, att denna skatteflykt icke endast drabbar statsverket. Företag med des- sa affärsmetoder får möjlighet att genom skattefriheten sänka sina priser, varigenom den lojala handeln inom samma bransch drabbas av konkurrens på ojämna villkor. Det ligger således även starkt i handelns in- tressen, att lagstiftningen icke möjliggör skat- teflykt av denna typ.

3. Begränsningen av antalet grupper av skattefria varor och tjänster I ett mervärdeskattesystem, utformat på sätt här skett, bör skattefrihet endast medgivas där utomordentligt starka skäl talar i sådan riktning. Sådana starka skäl torde endast kunna åberopas beträffande andra större fartyg än fiskefartyg ävensom luftfartyg samt spritdrycker, vin, tobaksvaror och ci- garrettpapper under i 95 1 mom. 6 punkten angivna förhållanden. Beträffande krigsma- teriel och läkemedel föreligger däremot icke sådana starka skäl för skattefrihet som nyss sagts. Genom justeringar av anslag under för- svars- och socialhuvudtitlarna synes på ett lämpligare sätt den önskade effekten ernås. Vad angår fiskefartyg kan den avsedda skat- tefriheten ernås genom att köpare gör skatte- avdrag för sådant fartyg såsom investerings- vara.

Ledamoten Eklund anförde:

Den undantagställning som försäljningen av begagnade personbilar m.fl. motorfordon givits i varuskatteförordningen försvinner en- ligt förslaget. Sådana fordon blir i likhet med varor i allmänhet skattepliktiga, under för- utsättning att de försäljs i yrkesmässig verk-

samhet. Beredningen har således tillämpat principen att varje ny omsättning i sådan verksamhet skall beskattas och inte tagit hän— syn till att tillgången i fråga inte blir föremål för ny utan endast ändrad konsumtion, i den mån varans värde ej förhöjts i mellanledet mellan den förste och den senaste konsumen- ten.

Av allt att döma föreligger risk för att de missförhållanden, som rådde innan varuskat— teförordningens nu gällande regler rörande begagnade bilar infördes år 1960, kommer att återuppstå om beredningens förslag följs. Den bedömning beredningen gjort beträf- fande saneringen av handeln med begagna- de bilar är föga realistisk. De skäl som an- setts tala för den nu upprätthållna undan- tagsställningen är enligt min uppfattning allt- jämt för handen. Med hänsyn till omfattning- en av den icke yrkesmässiga försäljningen av begagnade bilar — privatpersoner emellan eller i den irreguljära handeln uppstår vi- dare en besvärande konkurrenssituation för företag, som måste ta ut skatt å sin försälj- ning.

Då det gäller byggnader, som inköps av en byggmästare från privatperson för vidare försäljning, har beredningen tillmätt en lik- nande konkurrenssituation betydelse och åsyftat att beskattningen endast skall träffa det hos byggmästaren tillskapade mervärdet.

Enligt min åsikt finns fog för att på lik— nande sätt beakta bilhandelns problem. Efter- som det mervärde, som tillskapas i den re— guljära handeln genom reparationer, vinst- pålägg o.dyl. rimligen bör i sin helhet be- skattas, är full skattefrihet för begagnade bi- lar knappast motiverad. De svårigheter, framför allt avseende särskiljandet av icke avdragsgill ingående skattebelastning på re- parationer etc., som en fullständig skattefri- het skulle medföra, talar också emot en så- dan lösning. För att med beskattningen träffa det nytillskapade mervärdet bör frå- gan lösas på annat sätt. Asyftat resultat kan nås genom att skatteplikt införs i enlighet med förslaget, men samtidigt bilhandeln ges rätt att från sin omsättning såsom ingående skatt alltid avräkna ett belopp motsvarande 11,5 procent av inköpspriset (bytesvärdet) å begagnade bilar även i det fall inköpet gjorts från en privatperson och således någon skatt ej påförts. Detta innebär att anskaffningskost- naden går fri från skatt och endast skillnaden mellan försäljningspriset i bilhandeln och va- rans anskaffningskostnad (bytesvärde) blir be- skattad.

De olägenheter, som är förenade med be- redningens förslag, undviks praktiskt taget helt vid den här förordade lösningen. Någon ny uppblomstring av den irreguljära handeln torde knappast behöva befaras och några sär— skilda åtgärder för att förhindra en endast av skatteskäl motiverad agentverksamhet be- träffande försäljningen av privatpersoners

begagnade bilar behöver inte tillgripas. Vi- dare ernås automatiskt en riktig behandling av »rabatter» som ges genom övervärdering av såsom byte lämnade fordon.

Då det gäller begagnade varor i övrigt föreligger uppenbarligen ej samma praktiska behov av en sådan särbehandling som den nu föreslagna för begagnade bilar. I den mån så- dana behov uppkommer torde den nyss an- givna regeln kunna ges utsträckt tillämpning.

Ledamoten johansson anförde:

Riksskattenämnden har accepterat Allmänna Skatteberedningens mening, att någon kost- nadsersättning icke bör utgå till de skattskyl- diga för deras befattning med skatteuppbör- den. I denna del får jag anmäla avvikande mening och anföra följande.

Som skäl för sitt ställningstagande har beredningen anfört, att det nu skulle bli ge- nerell skattskyldighet i samtliga led, varför den särställning, som detaljhandeln, hantver- ket och därmed jämställda f.n. har skulle bortfalla. Beredningen nämner visserligen, att ett nytt moment tillkommer i skatteredo- visningen men menar, att det ökade arbetet torde bli begränsat och dessutom kompense- rat med den föreslagna förlängningen av respittiden för deklaration och erläggande av skatten. Fördelen att alla anskaffningar av investerings- och omkostnadskaraktär icke längre bli belastade med skatt tack vare av- dragsrätten talar enligt beredningens mening också för avskaffande av kostnadsersätt- ningen.

Jag kan icke dela den uppfattning, som beredningen sålunda givit uttryck åt. För handelns del kan man med stor bestämdhet påstå, att den utökade respittiden icke ger någon kompensation av betydelse varken för det nuvarande arbetet eller för de arbetsupp- gifter, som tillkomma. Fördelen med avdrag för anskaffningar av omkostnads- och inves- teringskaraktär blir för handelns del av rela- tivt ringa betydelse, eftersom dess investering- ar trots pågående strukturförändringar bli av mycket underordnad betydelse jämfört med vad fallet är inom industrien. Allting talar tvärtom för att uppbörds- och redovisnings- arbetet inom handeln blir minst lika krävan- de och ansvarsfullt som hittills. Den höjda skattesatsen torde medföra, att det blir större belopp att redovisa än nu. Därmed torde ock- så kraven på redovisning och kontrollupp- gifter från respektive myndigheter erfaren- hetsmässigt skärpas. För mindre och medel- stora företag, som icke har den utbyggda kontorsorganisation, som finnes hos större fö- retag, blir det ännu mera nödvändigt än nu att anlita särskild arbetskraft för redovis- ningen, någon revisor eller bokföringsbyrå eller liknande. Företagen åsamkas följaktli- gen direkta kostnader, som rimligtvis böra ersättas. Denna ersättning måste självfallet utgå efter vissa schabloner, och vad reservan-

terna Gustafson, Nilsson, Sundin, Svensson, Östman och Bergqvist föreslagit härutinnan utgör enligt min mening en godtagbar lös- ning med en ersättning, som uppgår till lägst 100 kronor och högst 560 kronor. Denna er- sättning bör under alla förhållanden utgå till företag inom detaljhandel, hantverk och där— med jämförligt sista beskattningsled.

Beträffande den faktureringsplikt, som fö- reskrivits i 17 5, har detaljhandeln och där- med jämställd verksamhet undantagits. En- ligt min mening bör det ifråga om nu nämnda näringsidkare räcka med, att man vid faktu- rering angiver fakturans slutbelopp med upp- gift att däri ingår omsättningsskatt med 11,5% (ev. 11,504 %) eller eventuellt att skatt ingår med X kronor. Detta förfarings- sätt torde medföra lättnader för detaljhan- deln, som annars skulle ha att pröva, om kö- paren är berättigad att göra avdrag för skatt eller ej, en prövning, som detaljhandelns ut- övare böra slippa. Den skyldighet att pröva, om köparen är konsument eller ej och som för närvarande finnes beträffande den all- männa varuskatten, skulle bortfalla med mer- värdeskattesystemets införande. Detta har an- givits som en av systemets stora fördelar, men om obligatorisk fakturering till återförsäl- jare skall ske i detaljhandeln, kvarstår denna prövning i praktiken.

Suppleanten Wihlborg anförde:

Jag åberopar i sak innehållet i en här ne- dan citerad PM av advokaten Robert Nydahl såsom ombud för fackhandeln med frimär- ken. Enligt min mening kommer vid bifall till det av beredningen framlagda förslaget mer- värdeskatten att bli klart diskriminerande för denna bransch och därigenom snedvri- da konkurrensen. Detta beror på de speci- ella förhållanden som råder inom branschen, främst då att den största delen av omsätt- ningen av frimärken icke sker genom fack- handeln utan genom ett antal föreningar av filatelister och genom direkt import även- som på det förhållandet att en icke oväsent- lig del av kurserande svenska frimärken för- säljes skattefritt genom Postverkets filateli- avdelning.

Jag anser därför att riksskattenämnden i sitt yttrande bort behandla denna fråga och föreslå att frimärken överhuvudtaget eller i vart fall kurserande svenska frimärken un- dantages från skatteplikt enligt den föreslag- na förordningen om allmän omsättningsskatt.

»Enligt förslaget till 5. k. mervärdeskatt, vil- ken avses skola ersätta den nuvarande om- sättningsskatten, skall kurserande svenska fri- märken icke anses såsom skattepliktig vara. Undantag gäller dock då sådana frimärken försäljes såsom samlarobjekt. Dessa bestäm- melser är i stort sett överensstämmande med vad som gäller i nuvarande förordning om allmän varuskatt.

Mot bestämmelserna kan riktas tungt vä-

gande kritik. De som utarbetat lagtexten och förslaget till mervärdeskatt saknar uppenbar- ligen insikter om hur handeln med frimärken fungerar. Bestämmelserna innebär bl. a. sche- matiska gränsdragningar, som drabbar den yrkesmässiga handeln med frimärken hårt och orättvist. Rent systematiskt är också be- stämmelserna föga genomtänkta och leder till egendomliga resultat.

När kurserande svenska frimärken säljes för samlarändamål, är de som förut påpekats skattepliktig vara. Men om en samlare köper sådana frimärken på posten eller i tobaks- handeln, behöver han icke betala någon skatt. Detta måste han däremot göra om han köper samma frimärken hos en frimärks- handlare. Det är naturligtvis omöjligt för postkontoren att veta då ett frimärke säljes om detta sker för vanlig frankering eller för samlarändamål. En gränsdragning vid fri- märksförsäljningen är sålunda omöjlig. Nu- varande förhållanden innebär att betydande försäljning av frimärken för samlarändamål icke beskattas trots att så borde ske. Härtill kommer att den betydande försäljning, som sker genom postverkets frankoteckensexpe- ditioner och som enbart avser att tillgodose samlarändamål, är skattefri och uppenbar- ligen skall förbli detta även sedan 5. k. mer— värdeskatt införts. Att bestämmelserna är in- konsekventa och orättvist verkande står allt- så helt klart.

Postverket säljer även s.k. förstadagsbrev. Här är icke fråga om obegagnade utan stämp- lade svenska frimärken. Dessa beskattas icke vid försäljning direkt från postverket till fri- märkssamlarna. Men om samma brev upp- köpes av en handlare och därefter säljes till en samlare måste skatt utgå. Man frågar sig varför denna olikhet skall förefinnas, i syn- nerhet som statens affärsdrivande verk tar ut omsättningsskatt vid annan yrkesmässig för- säljning. Sålunda tar just postverket ut om- sättningsskatt vid försäljning av s.k. kilo- vara, alltså klipp från adresskort o.dyl. med åsittande stämplade frimärken. Sådan för- säljning sker huvudsakligen direkt till fri— märkssamlarna.

Den mest kännbara konsekvensen för fri- märkshandlarna av omsättningsskattens eller mervärdeskattens konstruktion är emellertid den handel med frimärken, som vid sidan av handlarna utövas av föreningar,. klubbar eller privatpersoner, som maskerar sig som samlare eller under en förenings täckmantel. Föreningarna kallar denna verksamhet som byte och betalas naturligtvis ingen omsätt- ningsskatt härför. I själva verket är det emel- lertid fråga om en ren försäljning. Medlem- marna träffar icke varandra utan genom fö- reningens försorg cirkulerar häften med uppsatta frimärken ur vilka intresserade medlemmar gör sina uttag. Betalning härför erlägges av medlemmen direkt till föreningen som i sin tur redovisar influtna medel till

ägarna av frimärkshäftena. Föreningarna arbe- tar i regel inte med något vinstintresse och hävdar naturligtvis med emfas att denna de- las verksamhet icke är yrkesmässig. Ofta ord- nar samlarföreningar auktioner och uttages ej heller då omsättningsskatt. På detta sätt säljes ofta värdefulla samlingar av dödsbon efter avlidna samlare. Det kan ibland röra sig om värden på flera hundra tusentals kronor.

Den höjning av skattesatsen som förslaget till mervärdeskatt innebär från 6,4 % till 13 % kommer naturligtvis att göra det ännu svårare för den yrkesmässiga frimärkshan- deln att konkurrera med dessa samlarföre- ningar. Man kommer helt enkelt inte att kun- na köpa in varor därför att leverantörerna får betydligt bättre betalt vid försäljning genom samlarföreningarna. Handlaren har att räkna med inte bara normal handelsvinst utan även ett pålägg som motsvarar 13 % av försäljningspriset.

Som förut antytts finnes även åtskilliga som under benämningen samlare idkar mer eller mindre yrkesmässig försäljning av frimärken utan att betala någon omsättningsskatt. Exem- pel på sådan verksamhet förefinnes i tidskriften Skandinavisk F ilateli, som är ett annonsorgan för nu angiven verksamhet. Tidskriften an- ger sig själv verka för rationellt frimärkssam— lande genom direkta byten och köp samlare emellan utan onödigt fördyrande mellan- händer. Att många av dessa »samlare» arbe- tar rent yrkesmässigt är uppenbart. Svårig— heterna att dra gränsen mellan en samlares byten eller försäljning och yrkesmässig sådan verksamhet är uppenbara och belyser ytterli- gare hur besvärliga gränsdragningar som fö- religger vid beskattningen av handeln med frimärken.

Till underbyggande av ovan framförda syn- punkter skall följande statistik anföras.

Största delen av den reguljära frimärks- handeln, nämligen medlemmarna i bransch- föreningen, har under år 1962 haft en om- sättning av drygt 3 miljoner kronor, vari även ingår försäljning av album och utensilier av olika slag. Postverkets försäljning av fri- märken genom enbart frankoteckensexpedi- tionerna uppgick under samma tid till icke mindre än 4,8 miljoner kronor. Härtill kom- mer postverkets försäljning av s.k. kilovara. Att uppskatta vad som säljes genom sam- larföreningarna och mer eller mindre yrkes- mässigt av andra, vilka betecknar sig såsom samlare, är naturligtvis svårt men uppgår sä- kerligen till lika mycket som den reguljära frimärkshandeln omsätter. Till exempel Sve- riges Filatelistförbund redovisade år 1963 en omsättning i >>bytesverksamheten>> på över 536.000:— kronor och Svenska Frimärksby- tesföreningen över 153.000:— kronor. Man torde säkerligen kunna utgå ifrån att endast 1/3 av den yrkesmässiga handeln med fri-

märken blir föremål för beskattning, dvs. den som sker genom frimärkshandlarna jämte kilovaruförsäljningen. Belysande är också att Sveriges Filatelistförbund ökat sin försäljning i >>bytesverksamheten>> med 30% under de två senaste åren medan omsättningsökningen i den reguljära frimärkshandeln icke uppgår till mer än cirka 20 %.

Det bör också framhållas den betydande import av frimärken som äger rum utan att någon omsättningsskatt eller mervärdeskatt kan uttagas. Eftersom frimärken, både stämplade och ostämplade, är tullfria kan alltså vilken som helst svensk samlare köpa frimärken av utländska handlare som skickar dem till köparen. Någon skatt uttages natur- ligtvis inte, eftersom tullen ej har någon an- ledning öppna sådana värdeförsändelser från utlandet. Tullens kontroll begränsas till större brev och paket. Med den utveckling av affärs- förbindelserna och turistresorna som ägt rum under senare år och som fortsätter i stigande tempo kommer de svenska samlarna att i ökande utsträckning göra sina inköp utom- lands i stället för i Sverige. Sannolikt skall införandet av en mervärdeskatt ytterligare accentuera förskjutningen av handeln med frimärken bort från de reguljära handlarna.

I motiven till förslaget om s. k. mervärde- skatt har uttalats att skatten skall vara kon- kurrensneutral, att den skall ge goda möjlig- heter till fiskal kontroll och att den inte skall medföra några strukturförändringar i nä- ringslivet. Det ovan anförda klargör med önskvärd tydlighet att för frimärkshandelns del har redan den nuvarande omsättnings- skatten medfört just sådana olägenheter. Mervärdeskatten, som ju innebär en avse- värd höjning av skattesatsen, kommer natur- ligtvis att förstärka dessa nackdelar.»

Tf. byråchefen Allström anförde:

Handläggningen i första instans av den all- männa omsättningsskatten (administration, information, kontroll och fastställande av slutlig eller överskjutande omsättningsskatt, restitution m. ni.) hör av i det följande redo- visade skäl ombesörjas av organ inom läns- styrelsen sammansatt i stort sett som nuva- rande varuskattekontor. Besvärsinstans över sådant organs beslut bör vara kammarrätten.

Den väsentliga ökning av antalet skatt- skyldiga, som blir en oundviklig följd av be- redningens förslag, ökar samtidigt kravet på enhetlig och likformig bedömning av de skattskyldigas redovisningar. Det är emeller- tid icke enbart ökningen av antalet, som bör beaktas i detta sammanhang, utan även det förhållandet, att materialet kommer att in- nehålla åtskilliga uppgifter av svårbedöm- bar ofta teknisk natur icke minst i fråga om

avdragsyrkanden. Detta krav kan enlig: min mening icke tillgodoses på ett tillfredsstäl- lande sätt om det slutliga avgörande: för- läggs till taxeringsnämnder som första. in- stans. Genomföres beredningens förslag, kom— mer nämligen nämndernas arbetsbörda azt öka i så väsentlig grad att risk föreligger att taxeringen både till direkt och indirekt skatt kommer att eftersättas på ett betänklig: sätt. Det torde härvidlag icke vara överdrift att påstå, att taxeringen till indirekt skatt som utgör ett väsentligt kontrollunderlag för den direkta beskattningen —- blir den sämst lcttade. Detta förhållande beror till stor del på att den tid som står nämnderna till förfogande icke föreslagits utsträckt, fastän arbetsmateri- alet kommer att undergå en väsentlig ökning. Det föreligger sålunda ingen möjlighet för nämnderna att bedöma de skattskyldigas upp- gifter i deklarationerna och i förekommande fall genomföra påkallade utredningar på ett ur taxeringssynpunkt tillfredsställande sätt. Här må även tillfogas att nämnderna enligt beredningsförslaget skall fastställa antingen en slutlig skatt, som den skattskyldige har att betala eller också en överskjutande slutlig skatt, som skall återbetalas till honom (27 och 28 5,5 författningsförslaget). Detta är något nytt, som awiker från nämndernas sedvanliga taxeringsrutiner.

Ett sätt att råda bot på vad ovan an- förts är att minska antalet deklarationer av- seende direkt och indirekt skatt i de särskilda taxeringsnämnderna, dvs öka antalet sådana nämnder i icke oväsentlig omfattning. Jag be— dömer emellertid möjligheterna härtill vara i hög grad begränsade icke minst med hän- syn till den begränsade tillgången på ord- förande lämpade härför och på taxerings- assistenter (motsv.). Härtill kommer — så- som riksskattenämnden uttalat — kravet på en förstärkning med experter av de taxe- ringsnämnder som har att taxera skattskyl— diga med inkomst av jordbruksfastighet.

Även om de blivande >>omsättningsskatte- kontoren» förstärks på sätt riksskattenämnden antytt och därigenom ett betydande förar- bete av deklarationsmaterialet kan ske, in- nan detta når taxeringsnämnderna, kvarstår ändock det förhållandet att det ankommer på dessa att på nytt bedöma samma material. Det är sålunda ur taxeringssynpunkt icke tillfredsställande om nämndernas befattning med taxering till indirekt skatt — såsom nu sker i icke oväsentlig utsträckning inskrän— ker sig till en avstämning mellan omsättning redovisad å rörelsebilaga och summan av omsättningar i varuskattedeklarationerna i de fall detta är möjligt. — Material för dylik jämförelse ävensom uppgifter av annat slag kan tillställas nämnderna av länsstyrelseor- ganet på basis av postverkets databehandling av inkommande preliminära deklarationer.

Det förefaller mig därför lämpligare och mera rationellt att förse länsstyrelsernas nu-

varande varuskattekontor med bokförings- kunnig personal utöver den förstärkning som förordas av riksskattenämnden så att konto- ren kan fungera på sätt inledningsvis antytts. Personalbehovet enligt denna linje torde lät- tare kunna tillgodoses, eftersom det erforder- liga antalet blir mindre än vid en utökning av antalet taxeringsnämnder, något som tor- de komma att kräva en lång utbyggnadstid.

Härutöver må tilläggas att länsstyrelseor- ganets tjänstemän bör i princip medges rätt att avlägga besök hos den skattskyldige i och

Centrala folkbokförings-

Allmänna synpunkter Skatteberedningens förslag omfattar tre hu- vudfrågor nämligen dels viss omläggning av avgiftsfinansieringen inom folkpensionering— en och sjukvårdsförsäkringen, dels viss omläggning av den direkta inkomst- och förmögenhetsbeskattningen av fysiska personer, dels ock omläggning av den indirekta be- skattningen.

Centrala folkbokförings- och uppbörds- nämnden saknar anledning ingå på de fram- lagda förslagen beträffande den indirekta be- skattningen. Ur de synpunkter nämnden har att företräda föranleder förslagen rörande den direkta inkomst- och förmögenhetsbe- skattningen icke någon nämndens erinran. Nämnden har i huvudsak funnit anledning närmare granska allenast vad beredningen föreslagit inom socialförsäkringens område. Härutinnan får nämnden anföra följande.

Av olika skäl har beredningen stannat in- för att icke föreslå tillskapandet av ett en- hetligt avgiftsunderlag för finansieringen av socialförsäkringen i dess olika former. Ett genomförande av förslaget innebär således att den oenhetlighet, som vidlåder det nuva- rande systemet, i stor utsträckning bibehålles.

Både ur de försäkrades och arbetsgivarnas samt ur debiterings- och uppbördsmyndig- heternas synpunkt hade det varit önskvärt, om debiterade försäkringsavgifter kunde er- läggas i form av en allt omfattande social- försäkringsavgift, påförd i form av arbets- givaravgift för anställningsinkomst och egen- avgift för inkomst av annat förvärvsarbete. Härigenom skulle tillskapas förutsättningar för icke blott minskade administrationskost- nader utan även ett effektivare tillgodoseen-

för lämnande av informationer och uppfölj- ning av redovisningen. Planläggning av dyli- ka besök bör ske i samråd med länsstyrelser- nas revisionsdetalj för att därigenom undvika dubbelbesök hos den skattskyldige.

Suppleanten Lagergren anslöt sig till de synpunkter som uttalats av ledamoten Thulin under punkt 1 men ville beträffande yttran- dets avfattning ansluta sig till vad byråchefen Allström anfört som motivering.

och uppbördsnämnden

de av pensionskollektivets och försäkrings- kassornas intresse av en korrekt avgiftsbetal- ning.

Ehuruväl nämnden delar beredningens uppfattning att en så genomgripande reform icke nu kan genomföras, vill dock nämnden framhålla angelägenheten av att en sådan målsättning hålles aktuell och föreliggande möjligheter att utforma ett mera enhetligt och rationellt verkande system tillvaratages. En förutsättning härför synes dock vara att frågan om socialförsäkringen och formerna för dess finansiering utredes och prövas i ett sammanhang, varvid samtidigt administra- tiva konsekvenser beaktas.

En möjlighet att åstadkomma en direkt samordning beträffande finansieringsregler- na i samband med ett genomförande av be- redningens förslag vore att tillämpa samma avgiftsunderlag för grundförsäkringen som för tilläggspensioneringen. Såsom beredning- en framhållit, skulle avgiftsbortfallet vid en sådan samordning bli tämligen obetydligt. I och för sig är givetvis de motiv, som ligger till grund för beredningens förslag, riktiga och nämnden vill icke motsätta sig bered- ningens förslag. Det må dock framhållas, att fullständig rättvisa mellan de avgiftsskyldi- ga i åtskilliga avseenden ej kan uppnås även med tillämpning av beredningens förslag. Sålunda kan exempelvis person med anställ- ningsinkomst ej åtnjuta avgiftsnedsättning till följd av underskott å förvärvskälla eller till följd av så låg inkomst att upptrappnings- regeln vore tillämplig, därest han betalt egen- avgift. Påföring av grundförsäkringsavgift enligt samma regler och på samma avgifts- underlag, som gäller för tilläggspensionering- en, underlättar det administrativa förfaran- det och är därmed kostnadssänkande. Vissa

av de nedan angivna problem, som rör be— räkningen av egenavgifter, skulle också däri- genom få en automatisk lösning.

Arbetsgivaravgift

Den av skatteberedningen föreslagna kon- struktionen att avgiftsunderlaget för arbets- givaravgifter skall omfatta jämväl basbe- loppet medför, såsom beredningen framhål- lit, en väsentlig administrativ förbättring. I och med att även inkomster upp till basbe- loppsgränsen blir föremål för avgiftsuttag undanröjes i huvudsak behovet av den svår- kontrollerbara faktor, som tidsuppgifterna utgör. Man kan dock icke bortse från att tids- uppgifter alltjämt erfordras, så länge ett lö- netak skall tillämpas. Att låta de anställdas arbetslöner oreducerade ingå i avgiftsunderla- get skulle givetvis innebära en ytterligare förenkling. Med hänsyn till den icke obetyd- liga avgiftsökning, som torde uppkomma för s.k. höglöneföretag, och den överensstäm- melse, som för närvarande föreligger på detta område mellan avgifts- och förmåns- sidan, synes dock ett slopande av lönetaket och därmed alla tidsuppgifter icke nu kunna ifrågakomma. Vid ett bibehållande av detta lönetak för beräkningen av den föreslagna gemensamma arbetsgivaravgiften till tilläggs- pensioneringen och socialförsäkringens grund- förmåner borde dock ur administrativ för- enklingssynpunkt övervägas att låta samma tak utgöra övre gränsbelopp även för arbets- givaravgiften till tilläggssjukpenningen och yrkesskadeförsäkringen.

Skatteberedningen förutsätter, att lön un- derstigande 300 kronor för år, som arbets- tagare uppburit från en och samma arbets- givare, liksom hittills, icke skall räknas till inkomst av anställning ävensom att skyldig- heten för arbetsgivare att lämna arbetsgivar- uppgift även i fortsättningen icke skall gäl- la anställda, vilkas lön under året ej uppgått till minst 300 kronor. Dessa bestämmelser har tillkommit av praktiska skäl. Redan i det nu- varande systemet kan det ifrågasättas, huru- vida det innebär någon väsentlig administra- tiv förenkling. Ett bibehållande av bestäm- melserna kan i det föreslagna systemet för debitering av grundförsäkringsavgift medfö- ra, att egenavgift påföres person, som enbart har inkomst av anställning. Liknande gäller i fråga om inkomst av annat förvärvsarbete. Har sådan inkomst icke uppgått till 500 kro- nor, skall den icke tagas i beräkning. Nämn- den vill ifrågasätta, huruvida icke regeln för

begränsning av avgiftsplikt och pensionsgrun- dande inkomst avseende inkomstbelopp under- stigande 300 resp. 500 kronor bör slopas.

Grundförsäkringsavgift

För andra inkomsttagare än anställda föreslår skatteberedningen att tilläggspensionsavgif- ten kvarstår samt att avgifterna för folkpen- sioneringen och de delar av sjukförsäkrings- avgiften, som avser sjukvårds- och hemma- fruförsäkringarna, omvandlas till en grund- försäkringsavgift. Denna avgift skall i prin- cip vara av samma storlek som arbetsgivar- avgiften. Enligt beredningen bör vidare de regler, som gäller för uttaget av arbetsgivar- avgiften, i största möjliga utsträckning till- lämpas även i fråga om grundförsäkringsav- giften. Vad beträffar avgiftsberäkningen för äkta makar föreslår dock beredningen ett i viss mån avvikande system. Denna beräkning kan, framhåller beredningen, utformas enligt huvudsakligen två metoder, benämnda sär- beräknings- resp. samberäkningsmetoden. Vid finansieringen av tilläggspensioneringen, som utgör förebild för beredningens förslag till finansieringen av socialförsäkringens grund- förmåner, tillämpas en särberäkningsmetod för äkta makar både beträffande arbetsgi- varavgiften och tilläggspensionsavgiften. Be- redningen förordar nu den avvikelsen från den förut uttalade huvudprincipen om kor- responderande regler för avgifterna, att grundförsäkringsavgiften skall beräknas med hänsyn till makarnas sammanräknade in- komster. En konsekvent genomförd omlägg- ning av grundförmånemas finansiering efter tilläggspensioneringens mönster borde ur uppbördsteknisk synpunkt medföra att sär- beräkningsmetoden tillämpades. I och för sig medför särberäkningsmetoden en högre av- gift för makar, som båda har inkomst, än om inkomsten är samlad endast hos en av dem. Emellertid torde de av beredningen uttalade farhågorna för förmögenhets- och inkomst- överföringar mellan makarna i syfte att ernå lägre avgift icke böra överdrivas. Möjlighe- ten härtill synes begränsad och kan även leda till någon form av beskattningsåtgärd. Som motvikt mot dylika transaktioner kan järn- väl anföras sådana av beredningen påtalade omständigheter som att vederbörande kan gå miste om dels pensionsgrundande inkomst och därmed på sikt pensionsinkomst, dels rät- ten till förvärvsavdrag vilka enligt bered- ningens förslag i vissa hänseenden skall vä- sentligt höjas.

Har båda makarna inkomst, medför sär- beräkningsmetoden i regel en högre avgift än samberäkningsmetoden. Å andra sidan uppkommer det motsatta resultatet, om man har en särberäknad upptrappning. Intet sy- nes hindra att den av skatteberedningen förc- slagna upptrappningsregeln tillämpas endast å den beskattningsbara inkomst, som fast- ställts för berörd make, och således icke å det sammanlagda beloppet av makarnas beskatt- ningsbara inkomster.

Ur uppbördsteknisk synpunkt medför sam- beräkningsmetoden ett mera komplicerat förfarande än särberäkningsmetoden genom att registrering även måste ske av andra ma- kens uppgifter. Särskilt komplicerat blir för- farandet, då sambeskattade makar är man- talsskrivna som tillhörande skilda hushåll.

Enligt förslaget skall underlaget för grund- försäkringsavgiften utgöras av den avgifts- pliktiges sammanräknade nettoinkomst efter avdrag i förekommande fall för däri ingåen- de uppburet periodiskt understöd. De fall, där periodiskt understöd ingår i den sam- manräknade nettoinkomsten, torde relativt sett vara ganska fåtaliga. Dessutom torde upptrappningsregeln oftast medföra att grundförsäkringsavgiften reduceras eller helt bortfaller. Införandet av nu ifrågavarande faktor i avgiftsunderlaget kommer att med— föra att ett ganska stort arbete måste ned- läggas för att vid debiteringen -— antingen denna sker manuellt eller automatiskt in- fånga de fall, då avdrag för uppburet perio- diskt understöd skall ske. Bestämmelsen synes av kostnadsmässiga och praktiska skäl kun- na ifrågasättas.

I fråga om de anteckningar, som kan erfordras i samband med fastställandet av grundförsäkringsavgiften, antyder bered- ningen två möjligheter. Den ena är, att det nuvarande inkomstkortet kompletteras med de uppgifter, som kan erfordras jämväl för framräknandet av grundförsäkringsavgiften. Den andra möjligheten är, att de erforderliga anteckningarna rörande grundförsäkringsav- giften verkställes direkt å inkomstdeklaratio- nen. Med hänsyn till att deklarationsblan- ketten för närvarande icke är så utformad att här erforderliga uppgifter lämpligen kan göras å denna blankett och då redan för när- varande viss överföring sker av uppgifter från inkomstkortet till debiteringslängden, medan någon motsvarande överföring av uppgifter ej äger rum direkt från inkomst- cleklarationen till debiteringslängden, biträ— der nämnden det av beredningen förordade förstnämnda alternativet. Inkomstkortet bör

omarbetas så att det kan fylla jämväl nu an- givna ändamål.

I underlaget för grundförsäkringsavgiften enligt beredningens förslag ingår ett betyd- ligt större antal komponenter än i underlaget för tilläggspensionsavgiften. Som redan framgått skall avgiftsunderlaget utgöras av den sammanräknade nettoinkomsten efter avdrag i förekommande fall för däri ingåen- de uppburet periodiskt understöd. Därjämte skall bortses från sådan inkomst, för vilken arbetsgivaravgift erlägges. Med hänsyn till att samtliga inkomstslag skall vara avgifts- grundande kommer fallen av kombinationer mellan arbetsgivar- och grundförsäkringsav- gifter att öka. För lägre inkomsttagare skall med ugtångspunkt från den till statlig in- komstskatt beskattningsbara inkomsten iakt- tagas en särskild upptrappningsregel. Om bå- da makarna är avgiftspliktiga, skall sambe- räkning ske och avgiften fördelas i förhållan- de till varderas avgiftsgrundande inkomst. Framräknandet av grundförsäkringsavgiften skall således ske med beaktande av ett fler- tal faktorer och får anses synnerligen be- svärlig. Arbetet med fastställandet av såväl pensionsgrundande inkomst som underlaget för grundförsäkringsavgiften ävensom uträk- ning och påföring av dessa avgifter skall ut- föras av lokal skattemyndighet samt vara av- slutat under september månad taxerings- året. Skatteberedningens förslag är avsett att träda i kraft successivt från år 1966, således innan ADB-reformen hunnit avlasta de loka- la skattemyndigheterna vissa arbetsuppgif- ter. Arbetet torde kräva förstärkning av ar- betspersonalen. Då underlaget för den nya avgiften icke är detsamma som för den pen- sionsgrundande inkomsten och då däri in- förts ett flertal faktorer, som fordrar viss taxeringskunskap, torde den personal, som skall syssla med den nya avgiftsberäkningen, dessförinnan böra undergå viss utbildning. I ett blivande datasystem torde dock kunna antagas, att de administrativa svårigheterna skall bli mindre.

Formella erinringar

Enligt 19 kap. 9 5 första stycket förslaget om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring skall grundförsäkrings- avgiften beräknas med utgångspunkt från »den försäkrades sammanräknade nettoin- komst enligt taxeringen för statlig inkomst- skatt året näst efter det år avgiften avser». Det kan synas tveksamt, om man i den före- slagna författningstexten direkt bör införa ett

begrepp, som icke firms definierat och ej hel- ler är omnämnt i förordningen om statlig inkomstskatt. I förordningen om statlig för- mögenhetsskatt, där begreppet »sammanräk- nad nettoinkomst» användes vid uträkning av beskattningsbar förmögenhet i vissa fall, har en definition av begreppet ansetts nödvän- dig. Sammanräknad nettoinkomst har i denna förordning definierats såsom »motsvarande summan av de för den skattskyldige för ifråga- varande beskattningsår enligt förordningen om statlig inkomstskatt fastställda inkomster- na av olika förvärvskällor, minskad med enligt samma förordning medgivna avdrag för un- derskott å förvärvskälla» (9 % Sf).

I detta sammanhang kan även erinras om att begreppet »sammanräknad nettoinkomst» vid samtaxering jämväl kan inbegripa un- derskott å förvärvskälla, som icke kunnat ut- nyttjas av andra maken; jämför av riksskat- tenämnden fastställda deklarationsupplys- ningar till 1964 års taxering för enskild per- son och oskift dödsbo, punkt 39:

Om vid deklaration för äkta makar ena makens sammanräknade inkomst understiger samma makes allmänna avdrag, får mellanskill- naden avräknas i den andra makens deklaration. Underskott å förvärvskälla avräknas därvid å sid. 3 vid punkt 1 och 2, eljest avräknas bristen vid punkt 11.

I andra stycket till 95 19 kap. lagen om allmän försäkring har emellertid föreslagits, att, om hos endera av samförsäkrade makar underskott å förvärvskälla till belopp över- stigande inkomsten från övriga förvärvskällor uppkommit, skall avgiftsunderlaget minskas med skillnadsbeloppet i fråga. På det sätt som avgiftsunderlaget beskrivits i 9 5 första stycket bör emellertid andra makens nu ifrågavarande brist i förekommande fall redan vara avräk— nad.

På grund av vad sålunda anförts ifråga- sätter nämnden, om icke begreppet »sam— manräknad nettoinkomst» som underlag för beräkning av grundförsäkringsavgift bör när- mare definieras med beaktande jämväl av samberäkningsfallen.

I förslaget till nyssnämnda Slå föreskrives i sista stycket, att grundförsäkringsavgift i förekommande fall skall avrundas nedåt till närmaste hela krontal. 27% uppbördsförord- ningen föreslås samtidigt skola erhålla den ändrade lydelsen, att grundförsäkringsavgift och tilläggspensionsavgift skall uträknas med tillämpning av vad finns för uttag av sådana avgifter fastställt, varvid iakttages att öre- tal bortfaller. För att undvika den dubbla

föreskriften härutinnan synes sista stycket av 9 % kunna utgå.

I övergångsbestämmelserna till förslaget om ändring i lagen om allmän försäkring har i sista stycket angivits, att den s. k. upptrapp- ningsregeln för grundförsäkringsavgiften i fråga om samtaxerade skall tillämpas å »den gemensamma beskattningsbara inkomsten». Ett riktigare uttryck torde t.ex. vara »det sammanlagda beloppet av deras beskatt- ningsbara inkomster» (jfr 11 ä 1 mom. Si och beredningens egen beteckning för detta be- grepp i förslaget till 19 kap. 95 fjärde styc— ket lagen om allmän försäkring).

I 35 1 mom. uppbördsförordningen upp- räknas de i slutlig skatt ingående skatter och avgifter, vilka preliminär A-skatt skall bring- as att så långt möjligt motsvara. I 45 stad- gas, att källskattetabellerna bland annat skall grundas på de förutsättningarna, att den skattskyldige icke skall taxeras till stat- lig förmögenhetsskatt och att han icke har att erlägga tilläggspensionsavgift. Övriga av de i 3 % uppräknade skatterna och avgifterna skall således ingå i skattetabellerna. Skatte- beredningen föreslår nu den ändringen i $& 1 mom. att begreppet >>folkpensionsavgift» er- sättes med >>grundförsäkringsavgift» och be- greppet >>sjukförsäkringsavgift» med »sjuk- penningavgift». Någon ändring i 4—å 1 mom. föreslås emellertid inte. Enligt beredningens förslag skulle grundförsäkringsavgiften såle- des komma att >>inbakas>> i skattetabellerna. Beredningen synes dock icke ha avsett detta. Å sid. 217, 10:e raden nedifrån i betänkan- det anföres nämligen följande:

Eftersom avgiftsuttaget till socialförsäk- ringens grundförmåner — i motsats till vad som är fallet med exempelvis folkpensions- avgiften ej torde kunna beaktas vid upprät- tande av källskattetabeller kan uppstå viss bris- tande överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt.

Då grundförsäkringsavgiften således icke är avsedd att >>inbakas>> i skattetabellerna, bör detta komma till uttryck i 4ä 1 mom.. Här- vid synes lämpligen tredje att-satsen böra få denna lydelse: att den skattskyldige icke har att erlägga grund- försäkringsavgift eller tilläggspensionsavgift.

I anslutning till den av skatteberedningen föreslagna formella justeringen av 125 upp- bördsförordningen, avseende den s.k. »diplo- mattabellen», vill nämnden ifrågasätta, om man icke samtidigt skulle kunna låta satsen »samt beräknas enligt av Kungl. Maj:t fast- ställda grunder» utgå. Några grunder har ald-

rig meddelats av Kung. Maj:t. Diplomat- tabeller fastställes numera av centrala folk- bokförings- och uppbördsnämnden efter sam- råd med riksskattenämnden. Tidigare fast- ställdes tabellerna av riksskattenämnden.

Om 1958 års skatteutjämningskommittés förslag i dess betänkande Kommunal skatte- utjämning (SOU 1964-:19) till ändring i la- gen den 25 maj 1962 (nr 398) om finansie- ring av folkpensioneringen genomföres, synes skatteberedningens förslag till ändring i sam- ma lag böra omredigeras. 15 i denna lag torde i så fall icke skola upphävas men väl ändras. Vidare torde kunna ifrågasättas, om icke den i beredningens ändringsförslag till nu ifrågavarande lag använda termen >>tax- ering för inkomst år 1966 eller tidigare år» borde utbytas mot >>taxering för inkomst, som verkställes år 1966 samt i anledning av eftertaxering för år 1966 eller tidigare år».

Organisatoriska frågor

I samband med behandlingen av den före- slagna grundförsäkringsavgiften har något berörts frågan om lokal skattemyndighets kommande arbete med debiteringen av den- na avgift. Skatteberedningen har för sin del icke tagit närmare ställning till de orga- nisatoriska följderna av förslaget om finan- sieringen av socialförsäkringens grundförmå- ner genom arbetsgivaravgifter och egenav- gifter. Beredningen har emellertid i detta sammanhang erinrat om att under förarbe- tena till tilläggspensioneringen uttalats, att skäl kunde anföras för att även de större arbetsgivarnas avgifter (över 1.000 kronor) borde uppbäras i samband med skatten. Kostnaderna för denna uppbörd vore mindre än för den särskilda avgiftsuppbörden hos riksförsäkringsverket. Vidare innebure tudel— ningen av avgiftsuppbörden i och för sig en olägenhet. Därjämte har beredningen erin- rat om att riksdagens revisorer i sin berättel— se för år 1963 i fråga om arbetsgivarupp- gifterna bl.a. uttalat, att nu föreliggande möjligheter till kontroll av underlaget för de- bitering av arbetsgivaravgifter vore otillräck- liga. I anslutning härtill kan även hänvisas till vad uppbördsorganisationskommittén i sitt andra delbetänkande (SOU 1962:18; sid. 59—60) anfört i fråga om arbetsgivarkontrol- len:

Lokal skattemyndighet har att utöva kon- troll över att arbetsgivare fullgör sin skyldighet att verkställa skatteavdrag och redovisa inne- hållen skatt. Derma arbetsgivarkontmll sker

fortlöpande under året. Lokal skattemyndighet har vidare att på sätt riksförsäkringsverket när- mare föreskriver kontrollera att arbetsgivare fullgör sin skyldighet att lämna arbetsgivarupp- gift jämlikt 5 & förordningen den 18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggs- pension, m. m.. Myndighetens arbetsgivarkon- troll i detta sammanhang innebär även en granskning av de avlämnade uppgifternas rik- tighet.

Vad beträffar kontrollen av att skatteav- drag verkställes och att av arbetsgivare in- nehållna skattebelopp inbetalas är det ur stats- verkets synpunkt angeläget, att denna sker regelbundet och effektivt för undvikande av skatteförluster. Här torde för närvarande på många håll råda vissa brister, beroende på de lokala skattemyndigheternas stora arbetsbörda. I ett genomfört ADB-system öppnas möjlighet till en snabbare och effektivare arbetsgivarkon- troll genom bl. a. offensiv granskning av arbets- givarnas lönebokföring. Utrymme för sistnämn- da del av arbetsgivarkontrollen kommer att förefinnas framför allt under höstmånaderna.

Arbetsgivaravgifterna kommer i en nära framtid att uppgå till förhållandevis mycket stora belopp. Inte minst med hänsyn härtill är det angeläget med en effektiv och smidig kontroll av att arbetsgivarna på ett fullständigt och materiellt riktigt sätt fullgör sin uppgifts- skyldighet. Även i övrigt torde på ATP-om- rådet krävas ökade insatser för att få en ur såväl pensionskollektivets som den enskildes in- tresse tillfredsställande kontroll över att pen- sionsgrundande inkomst fastställes till riktigt belopp och att påföringen av tilläggspensions- avgifter blir korrekt. Vid utformningen av ett sålunda erforderligt kontrollsystem måste man enligt vår mening räkna med att de lokala skattemyndigheterna skall kunna medverka i högre grad än nu är fallet.

Ett genomförande av skatteberedningens förslag till finansiering av socialförsäkringens grundförmåner genom arbetsgivaravgifter för de anställdas del torde kräva en kontrollap- parat av betydligt större format än den, som nu finns. Skatteberedningen har uttalat, att det eventuellt skulle kunna ankomma på cen- trala folkbokförings- och uppbördsnämnden samt riksförsäkringsverket att undersöka de ändringar av organisatorisk art i fråga om debitering och uppbörd av arbetsgivaravgif- ter, som kan bli påkallade av beredningens förslag.

Inom centrala folkbokförings- och upp- bördsnämnden förbereds ADB-reformen för folkbokföring och uppbörd. I ADB-systemet blir det en viss integration mellan å ena si- dan folkbokförings- och uppbördsverksam- heten, där nämnden är centralt tillsyns- och ledningsorgan, och å andra sidan socialför-

säkringsverksamheten, där riksförsäkringsver- ket är centralt tillsyns- och ledningsorgan. In- om verket förbereds vissa reformer inorn so- cialförsäkringsområdet, vilka torde komma att återverka på dels datautbytet mellan folk- bokförings—/ uppbördssidan och socialförsäk- ringssidan dels ock formerna för och om- fattningen av folkbokförings- och uppbörds- myndigheternas medverkan på socialförsäk- ringens område. Inom centrala folkbokfö- rings- och uppbördsnämnden pågår utred- ning om de lokala skattemyndigheternas framtida arbetsuppgifter och organisation. I den mån fråga uppkommer att redan före ADB-systemets genomförande vid årsskiftet 1967/68 tillföra lokal skattemyndighet nya eller vidgade arbetsuppgifter inom socialför- säkringsområdet, måste detta beaktas vid pla- neringen av dessa myndigheters verksamhet före, under och efter genomförandet av ADB- systemet. Inom centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden pågår vidare arbetet med detaljutformningen av det beslutade ADB- systemet för folkbokförings- och uppbörds- väsendet. Det sker utifrån de förutsättningar, som för närvarande föreligger, men måste där- vid även beaktas den successiva övergång till ADB-system, som äger rum på socialförsäk- ringens område.

Av det här anförda framgår, att riksför- säkringsverket och centrala folkbokförings— och uppbördsnämnden har och kommer att få uppgifter, som kräver ett nära samarbete mellan de båda myndigheterna. Ett genom- förande av skatteberedningens förslag skulle i stort sett endast innebära en utvidgning av de frågor av organisatorisk art, vilka för när- varande är eller skall bli föremål för sam- arbete mellan myndigheterna. Sålunda måste bl. a. redan nu gemensamt utredas i vad mån lokal skattemyndighet bör erhålla ökade re- surser i syfte att åstadkomma en förbätt- ring i arbetet med bestämmandet av pen- sionsgrundande inkomst och verkställandet av den ofta påtalade arbetsgivarkontrollen samt huruvida ytterligare arbetsuppgifter bör åläggas lokal skattemyndighet på socialför- säkringens område. Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden vill därför för sin del ifrågasätta, om det icke lämpligen borde upp- dragas åt riksförsäkringsverket och nämnden att gemensamt utreda även de ändringar av organisatorisk art, som kan bli påkallade av

beredningens förslag. I en blivande utredning synes emellertid även vissa andra med debi- tering och uppbörd sammanhängande frågor böra upptagas till behandling. Inom åtskilliga yrken eller sysselsättningar är arbetstagarbe- greppet flytande. Den som uppbär en arbets- inkomst har ett berättigat krav att kunna av- göra huruvida han kommer att belastas med avgift eller inte. Det av beredningen föreslag— na ökade avgiftsuttaget gör det än angeläg- nare att arbetstagarbegreppet närmare be- stämms. Vidare synes de nuvarande deklara- tionsblanketterna böra ändras så att de kom- mer att utgöra ett lämpligt underlag inte en- dast för taxering ntan även för fastställande av underlag för pensionsgrundande inkomst och avgiftsdebitering. Frågan om möjligheten att bestämma arbetsgivarnas avgiftsunderlag direkt med ledning av arbetsgivarnas dekla— rationer och däri redovisade uppgifter be- träffande utbetalade löner synes också böra prövas. Om beskattningsår i stället för kalen- derår tillämpades, skulle kontrollen av ar- betsgivaruppgiftema måhända kunna sam- mankopplas med kontrollen av deklaratio- nerna.

En samlad utredning av debiterings- och uppbördssystemet på socialförsäkringsområ- det torde knappast kunna slutföras till den tidpunkt, skatteberedningen föreslagit för omläggning av det nuvarande systemet. Ar- betet försvåras därjämte av ännu pågående utredningar inom andra grenar av socialför- säkringen. Nämnden, som har i uppdrag att utforma och administrera den regionala och lokala organisationen på uppbördsväsendets område, vill emellertid i detta sammanhang framhålla angelägenheten av att en mera långsiktig planläggning särskilt för de 10- kala skattemyndighetemas befattning med arbetsuppgifter inom socialförsäkringsområ- det —— snarast kommer till stånd.

I handläggningen av detta ärende har, för- utom undertecknad ordförande, deltagit le- damöterna von Otter, Bergström, Dahlsten, Grafström, Pernelid, Prydz och Åkersttedt samt t. f. byråcheferna Lindström och Torsson med den sistnämnde som föredragande. Stockholm den 4 november 1964.

Kjell Edström

/ Tore Torssovn

Allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden

Kap. 7.

Beträffande avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning, socialförsäkringens finansiering och den direkta beskattningens utformning har jag i allt väsentligt intet att erinra. Väl kan det diskuteras huruvida man icke bort gå längre i övergången till indirekt beskattning och i dämpningen av progressiviteten i den statliga beskattningen, men utredningens avvägning av olika syn- punkter får anses väl underbyggd och moti- verad.

Kap. 9.

I fråga om den indirekta beskattningens utformning har beredningen förordat att den nuvarande allmänna varuskatten om- lägges till s.k. mervärdesskatt och att flera av de nu utgående s.k. punktskatterna av- vecklas. Beredningen kan knappast anses ha redovisat fullgoda skäl, varför icke en- bart en höjning och viss omläggning av den nuvarande allmänna varuskatten skulle vara att föredraga. Man berör kontroll- svårigheterna vid en detaljistskatt som om- fattar alla varor men vars kumulativa effekt elimineras avseende inköp som äro avsedda för produktion och distribution, men man går icke in på vilka åtgärder som måste vidtagas för kontroll av en mervärdesskatt. Kontrollåtgärderna vid sistnämnda skatte- form synes emellertid nödvändigtvis bliva vidlyftiga. Möjligheterna till restitution kunna locka till missbruk och torde sålunda speciellt motivera en utbyggnad av kon— trollorganisationen. Antalet skattskyldiga blir även betydligt större vid en genomförd mervärdesskatt. Eftersom varje undantag från skatteplikt kommer att komplicera taxeringsförfarandet är det av vikt att icke flera undantag stadgas än som framgår av beredningens förslag (5 9).

Trots att kontrollsvårigheterna sålunda torde bli avsevärda synes dock den före- slagna mervärdesskatten genom den logiska uppbyggnaden, likformigheten i beskattning— en, konkurrensneutraliteten och lättnadema

för exportindustrin, vara att föredra framför andra former av indirekt beskattning.

Kap. 28.

Beredningen utgår från att taxeringen till omsättningsskatt skall liksom nu handhavas av taxeringsnämnd. Det torde emellertid kunna ifrågasättas om icke lämpligen läns- styrelserna borde handhava taxeringen lik- som fallet var beträffande förra omsätt- ningsskatten. Den nödvändiga kontakten med taxeringsnämnderna torde kunna upprätt- hållas genom ett icke alltför vidlyftigt un- derrättelseförfarande, och fördelarna av att ett och samma organ har hand om kontrol- len och taxeringen torde vara uppenbara. I detta sammanhang vill jag som en detalj- anmärkning mot förslaget framhålla att justeringsuppgift enligt 22% i stället för att biläggas allmänna självdeklarationen torde böra insändas till länsstyrelsen för att se- dermera tillställas vederbörande taxerings- nämnd tillsammans med övriga preliminära deklarationer.

En annan detaljanmärkning gäller 125 2 mom. vari för mellankommunala handels- bolag torde böra angivas vilken länsstyrelse som skall besluta att endast en delägare skall anses som skattskyldig, förslagsvis läns- styrelsen i det län där den huvudsakliga verksamheten bedrives.

Kap. 30.

Beträffande punktskatterna torde i sam- band med införande av mervärdesskatt visst fog föreligga att i enlighet med vad bered- ningen antytt nedjustera bilaccisens skatte- satser. I övrigt torde vissa skäl tala för ett bibehållande av försäljningsskatten och päls- varuskatten samt delvis även den särskilda varuskatten i stället för en i och för sig önskvärd differentiering av skattesatserna för mervärdesskatten. Ur rent skatteteknisk syn- punkt torde emellertid en avveckling av ett så stort antal som möjligt av punktskatterna vara rationell. Stockholm den 30 oktober 1964.

Å. Hallström

Lantbruksstyrelsen

Disposition

Yttrandet följer enligt givna anvisningar den i betänkandet tillämpade kapitelindelningen. Då lantbruksstyrelsen inte funnit anledning att i detalj ingå på samtliga kapitel, begrän- sas framställningen i första hand till de av- snitt av utredningen som behandlar bered— ningens framlagda förslag. I den mån så be- funnits erforderligt har hänvisning till övriga berörda kapitel skett i texten.

Avdelning ] Utredningsuppdraget

Beredningen sammanfattar bl.a. ur direkti- ven, att sedan de båda utredningarna (skatte- systemutredningen och företagsskatteutred- ningen) bildat sig en uppfattning om den to- tala skattebördans fördelning mellan fysiska och juridiska personer, frågan uppkommer i vilken utsträckning olika skatteformer bör komma till användning. I direktiven för före- tagsskatteutredningen framhålles att fördel- ningen av skattebördan mellan å ena sidan enskilda personer och å andra sidan juridiska personer ingalunda vore självklar. Vid pröv- ningen av denna fråga finge beaktas intres- set av att erhålla en ekonomiskt och skatte- tekniskt lämpligt avvägd företagsbeskatt- ning.

I kapitel 4 framhåller beredningen, att den sökt göra vissa beräkningar i syfte att belysa fördelningen av det totala skatte— och avgiftsuttaget mellan fysiska och juridiska personer. Då slutresultaten av beräkningarna bedömts såsom i hög grad osäkra, har bered- ningen dock inte ansett sig böra redovisa des- sa beräkningar. Företagsbeskattningen be- handlas endast i så måtto, att företagsskatte- utredningen anges ha ställt sig avvisande till en övergång från nettovinst- till bruttobe- skattning. I konsekvens härmed hålles den statliga inkomstskatten för juridiska personer utanför den nu föreliggande skattesystem- utredningen. Beträffande förmögenhetsbe- skattningen uttalar beredningen, att förslaget får ses som ett provisorium såtillvida att den mera fullständiga översynen redovisas först i ett senare betänkande.

Lantbruksstyrelsen finner det från flera syn- punkter beklagligt, att företagsbeskattningen inte hunnit slutbehandlas samtidigt med öv- riga frågor ingående i skattesystemet. Även om styrelsen delar beredningens uppfattning så som den framföres i kapitel 8 att det vid utformningen av de skatteförslag som när- mast är aktuella inte är erforderligt att räkna med någon avveckling av företagsbeskatt- ningen i dess nuvarande form med härav föl- jande krav på alternativa skattekällor, synes det dock realistiskt att utgå från att företags- skatteutredningen kan komma att aktualisera frågeställningar som i hög grad berör olika kategorier av skattskyldiga. Här må erinras om att företagsbeskattningen inte bara avser juridiska personer utan direkt ett stort antal fysiska personer i egenskap av företagare. Vi- dare bör framhållas att inkomstbegreppet för företagare inte är lika entydigt och oomtvist- ligt som för anställda. Beredningen har i sina exemplifieringar av förslagens individuella verkningar genomgående ställt företagare och anställda mot varandra. En jämförelse mellan grupperna försvåras redan av att över- vältringen av arbetsgivaravgifterna på lön- tagarna och av omsättningsskatten på kon- sumenterna inte alltid kan förväntas ske fullständigt eller likformigt för alla företag. Än svårare blir jämförelsen, då man inte vet hur ändringar i företagsbeskattningen kan komma att påverka företagarnas inkomst efter skatt. Även den varslade fortsatta utred- ningen av förmögenhetsbeskattningen kan påverka relationen mellan löntagare och fö- retagare.

Sammanfattningsvis vill lantbruksstyrelsen uttala, att en bedömning av de nu framlagda förslagens individuella verkningar måste bli osäker och att det ligger en stor nackdel i att skattesystemutredningen inte är fullständig eller definitiv.

Avdelning II Förslagets utgångspunkter och allmänna motivering I kapitel 4- har beredningen sökt belysa lhur

skilda kategorier av skattskyldiga fysiska per- soner i olika inkomstlägen träffas av skatter

och avgifter. Vid beräkningarna har i fråga om anställda arbetsgivaravgifterna till såväl sjukvårdsförsäkringen, tilläggssjukpenningför- säkringen som tilläggspensioneringen antagits bli helt övervältrande proportionellt mot in- komstens storlek. Avgifterna har för år 1964 beräknats bli 0,35, 0,97 resp. 4,52 procent eller tillsammans 5,84 procent av inkomsten av anställning. Beredningen uttalar, att oviss- het kan råda om hur arbetsgivaravgifterna övervältras, men anser sig ha funnit över- vägande skäl tala för att de här ifrågava- rande beräkningarna bör utföras på angivet sätt.

Även om slutresultaten av beredningens il- lustration av de nuvarande skatternas och av- gifternas individuella verkningar inte påver- kas i högre grad av den valda övervältrings- metoden, vill lantbruksstyrelsen, med hän- syn till att samma förfaringssätt tillämpas även när det gäller att belysa verkningarna av de framlagda förslagen, ifrågasätta det realistiska i antagandet om en övervältring av arbetsgivaravgifterna proportionellt mot inkomstens storlek. Beredningens antagande att avgifterna beaktas vid löneuppgörelserna är självfallet invändningsfritt, men att de verkar mest återhållande på de lägsta och de högsta löntagarnas möjligheter till förbättra- de villkor förefaller inte sannolikt.

I kapitel 5 om beskattningens ändamål samt principerna för dess fördelning har be- redningen redovisat olika faktorer och om- ständigheter som spelat en betydelsefull roll vid förslagets utformning. Hit hör främst så- dant som de skilda ändamål vilka beskatt- ningen skall tillgodose, effekter av densamma som i möjlig mån bör eftersträvas eller för- hindras, principiellt grundade regler för skat- tebördans fördelning, administrativa och praktiska hänsynstaganden o.s.v. Beredning- en framhåller att i denna redovisning inläg- ges inte någon värdering av den tyngd, var- med den ena eller andra av dessa faktorer och omständigheter i olika sammanhang bör hävdas.

Lantbruksstyrelscn finner den lämnade re- dovisningen vara väl utförd och av stort in- tresse. Med hänsyn till den deskriptiva for- men avstår styrelsen från ytterligare kom- mentarer.

Kapitel 6 innehåller först en redovisning av beräknad inkomstutveckling och inkomst- fördelning fram till år 1970. Förutsättningar- na för kalkylerna är dels en penningvärde- försämring av två procent per år och en real- inkomstökning av tre procent per år, dels att stegringen av de nominella inkomsterna

per inkomsttagare sker likformigt i samtliga inkomstklasser. Till de redovisade inkomster- na kommer ej skattepliktiga belopp, t.ex. barnbidrag, sjukpenningersättningar och oli— ka slag av socialunderstöd.

På grundval av en analys av de låga in- komsttagarna anser beredningen sig kunna konstatera, att endast i ett relativt litet an- tal fall förhåller det sig så, att personer med låg deklarerad inkomst också är hänvisade till att leva uteslutande på denna inkomst.

Avslutningsvis framhåller beredningen i kapitel 6, att inkomstöverföringar i form av samhälleliga förmåner av skilda slag, i vart fall till den del de är inkomstprövade, inne- bär en överföring av inkomster från större till mindre inkomsttagare. Beträffande öv- riga inkomstöverföringar påpekas att även om dessa betraktas som finansierade av en mot inkomsten proportionell avgift, de likväl får en viss inkomstutjämnande effekt, om förmånerna utgår som fasta belopp per capi- ta. Större inkomsttagare får då betala ett större belopp för samma förmån än mindre inkomsttagare.

Lantbruksstyrelsen vill till beredningens ut- talanden i kapitel 6 endast foga, att låg in- komst för företagarna möjligen kan förkla- ras med variationen i årsinkomst olika år emellan men att något belägg härför inte kan förebringas utan en undersökning över stabi- liteten i den låga inkomstgruppen. Enligt sty- relsens uppfattning måste man åtminstone för i gruppen ingående lantbrukare räkna med att en stor del år efter år återfinnes i denna inkomstgrupp.

Avdelning III Socialförsäkringens finansiering

I kapitel 14- konstaterar beredningen, att principerna för finansieringen av tilläggspen- sioneringen relativt nyligen fastlagts och att någon omprövning härav inte ingår i upp- draget. Beredningen har å andra sidan fun- nit hinder inte föreligga för att överväga sådana mindre ingripande ändringar, jämk- ningar och tillrättalägganden i finansierings- systemet, som betingas främst av vad bered- ningen på andra områden inom socialför- säkringens finansiering kan finna sig vilja för- orda.

Med hänsyn till att yrkesskadeförsäkring— en för närvarande är föremål för särskild ut- redning, anser sig beredningen inte böra in- gå på finansieringsfrågor, som sammanhäng- er med denna socialförsäkringsgren. Då ar—

betslöshetsförsäkringen behandlats av inne- varande års riksdag, upptages ej heller finan- sieringen härav. Beredningens förslag kom- mer följaktligen att begränsas till de statliga kostnaderna för folkpensioneringen och sjuk- försäkringen.

Kapitel 16 Beredningens förslag. Utformning och motivering

1. Avvägningen mellan avgifts- och skatte- finansiering Beredningen indelar socialförsäkringsförmå- nerna i grundförmåner omfattande folkpen— sioneringen, sjukvårdsförsäkringen samt för- säkringen för grundsjukpenning till icke för- värvsarbetande gifta kvinnor och med dem jämställda den s. k. hemmafruförsäkringen, och tilläggsförmåner till vilka räknas tilläggs- pensioneringen samt sjukpenningsförsäkring- en med undantag av hemmafruförsäkringcn. Grundförmånerna anser beredningen känne- tecknas därav, att de är oberoende av för- värvsinkomst och att det ej föreligger något krav på samband mellan förmån och presta- tion inom försäkringen, vartill kommer att finansieringen huvudsakligen sker genom skatter eller avgifter av skattekaraktär. För tilläggsförmånerna anses ett utmärkande drag vara, att förmånen är beroende av och inom vissa gränser varierar med inkomsten samt att kostnaderna täckes genom avgifter, vilkas storlek avväges i princip i relation till utgåen- de förmåner.

Efter att ha konstaterat att man för när- varande har en fördelning mellan skatter och avgifter såvitt gäller grundförmånerna, som innebär ca 55 procent skattefinansiering, och att vid ett bibehållande av de nuvarande ut- giftsreglerna skattefinansieringen år 1970 skulle uppgå till ungefärligen 66 procent, ut— talar beredningen, att den vid sitt ställnings- tagande funnit det vara rimligt att eftersträ- va en avgiftsfinansiering, som inte är lägre än den nuvarande och som innefattar en kost- nadstäckning genom avgifter på inemot hälf- ten av utgifterna.

Lantbruksstyrelsen har intet att invända mot beredningens framstälhling och förslag i ovan berörda hänseende.

2. Förslagets omfattning

Beredningen framhåller, att det från vissa synpunkter skulle innebära fördelar, om för- slaget till omläggning av finansieringssyste- met avsåge såväl folkpensioneringen som sjukförsäkringen i dess helhet. En så omfat-

tande omläggning till arbetsgivaravgifter an- scs emellertid bl.a. mot den kostnadsmäs- siga bakgrunden ej realistisk. Beredningens förslag begränsas därför till att avse finan— sieringen av folkpensioneringen, sjukvårds- försäkringen samt den s.k. hemmafruförsäk- ringen under det att finansieringen av sjuk— penningförsäkringen till förvärvsarbetande ej omfattas av förslaget.

Som lantbruksstyrelsen senare kommer att illustrera medför redan beredningens förslag issa svårigheter, när det gäller att rätt av- äga avgifterna mellan anställda och före- tagare. Då dessa svårigheter inte torde kun- a helt elimineras, anser styrelsen att försla- get bör begränsas så som beredningen angi- it och att följaktligen sjukpenningförsäk- ringen bör finansieras av särskilda arbetsgi- varavgifter och egenavgifter.

3. Avgiftsuttagets utformning Beredningens förslag innebär, att avgifterna för anställda skall uttagas i form av kollek- tiva arbetsgivaravgifter, konstruerade på så sätt, att nuvarande basbeloppsavdrag slopas som avgiftsfri inkomst och att jämväl å detta underlag uttas avgift efter samma procent- sats, som tillämpas inom tilläggspensionering— en. I syfte att vinna större avgiftsintäkter än vad som är möjligt genom en anordning av enbart denna innebörd föreslås därjämte, att ytterligare avgiftsuttag skall äga rum med 2 procent år hela avgiftsunderlaget med maxi- mum vid det övre gränsbeloppet inom till- läggspensioneringen.

I fråga om andra inkomster än sådana av anställning föreslår beredningen, att på net— toinkomst av samma storlek som basbeloppet beräknas avgift efter samma procentsats som för året fastställts att gälla för uttag av av— gift till försäkringen för tilläggspension. Där- utöver skall avgift utgå med ytterligare 2 procent av hela den sammanräknade netto- inkomsten med iakttagande av att underla- get för avgiftsberäkning är maximerat till 7,5 gånger basbeloppet. Uttag av egenavgift skall dock ej ifrågakomma i de fall, då beskatt— ningsbar inkomst inte föreligger. Därutöver bör gälla, att egenavgiften ej i något fall må överstiga 10 procent av den beskattningsbara inkomsten. Den föreslagna avgiften benäm- nes grundförsäkringsavgift.

Som illustration till avgiftsuttagets storlek och variation anges i följande tablå av- gifter för samtliga anställda och för företa- gare av olika kategorier. Talen för anställda har beräknats på grundval av bilaga 7 och

Avgifter till grunaförmånerna år 1970 enligt beredningens förslag

Årsinkomst, kr Avgifter till grundförmånerna Kronor Relativa tal " Företagare, årsin- Företagare Företagare Anstallda, komst (före ATP- An- An- netto = lön . .. En— Gift Gift .. En- Gift Gift avgift) stall- stall—

da sam- man man da sam- man man ståen- utan med stå- utan med de barn barn ende barn barn 5 780 6 470 656 241 12 100 37 2 7 707 8 627 694 385 156 80 100 55 22 12 9 635 10 784 733 531 302 224 100 72 41 31 11 562 12 941 771 677 448 371 100 88 58 48 14 451 16 176 829 863 665 588 100 104 80 71 17 342 19 411 887 928 883 807 100 105 100 91 19 269 21 568 925 971 971 951 100 105 105 103 24 086 26 960 1 022 1 079 1 079 1 079 100 106 106 106 28 903 32 352 1 118 1 187 1 187 1 187 100 106 106 106 38 537 43 136 1 311 1 350 1 350 1 350 100 103 103 103 48 172 53 920 1 350 1 350 1 350 1 350 100 100 100 100 57 807 64 704 1 350 1 350 1 350 1 350 100 100 100 100 77 075 86 272 1 350 1 350 1 350 1 350 100 100 100 100 96 344 107 840 1 350 1 350 1 350 1 350 100 100 100 100

talen för företagare har hämtats ur samma bilaga.

När man bedömer talen i tablån ovan, måste man observera skillnaden i årsinkomst mellan anställda och företagare. Beredning- en anser sig ha kommit fram till jämförbara inkomster genom att utgå från att arbetsgi- varavgifterna övervältras proportionellt mot inkomstens storlek. Som lantbruksstyrelsen tidigare framhållit kan det starkt ifrågasät- tas, om inte övervältringen oftare sker i pro- portion mot avgifternas storlek. Genom att den av beredningen valda metoden för de lägre inkomstgrupperna leder till för höga ATP—avgifter och för låga avgifter till grund- förmånerna i jämförelse med de verkliga kostnaderna, sker dock en utjämning inom dessa grupper. Den övervärdering av över— vältringseffekten, som styrelsen anser förelig- ga för de fyra högsta inkomstgrupperna, har i detta sammanhang ingen betydelse, då maximeringen av arbetsgivaravgifterna till grundförmånerna här medför samma av- giftsbelopp för anställda som företagare.

Om man enligt ovan kan utgå från att in- komsterna för anställda och företagare är jämförbara i de inkomstgrupper, där avgif- terna till grundförmånerna varierar olika kategorier emellan, så framgår klart dels att

företagarna i de lägsta inkomstklasserna be- lastas med avsevärt mindre avgifter än mot- svarande löntagare, dels att avgiften blir läg- re för gifta utan barn än för ogifta och än lägre för gifta med barn. Orsakerna härtill är det dubbla grundavdraget för gifta res- pektive förvärvsavdraget för företagare med barn.

Beredningens uppfattning att vid uttag av egenavgifter betalningsförmågesynpunkten måste skänkas särskilt beaktande torde för dagen vara väl underbyggd. På längre sikt synes dock beredningens i annat samman- hang framförda kritik av grundavdragshöj— ningarnas effekt motivera en liknande be- dörrming av spärreglerna för grundförsäk- ringsavgifterna. Observeras bör även att an- knytningen till beskattningsbar inkomst mot för närvarande till taxerad inkomst medför en betydande avgiftsminskning för gifta med låga inkomster jämfört med ensamstående. Styrelsen ifrågasätter om inte svårigheter- na att bedöma den framtida övervältrings- effekten borde utgöra motiv för en spärregel även i fråga om anställda. Beredningens an- tagande att arbetsgivaravgifterna kommer att uppgå till 4,42 procent av lönen för alla anställda kan jämföras med att arbetsgivar- nas faktiska kostnader enligt tidigare tablå

varierar mellan 11,3 procent för den lägsta inkomstgruppen och 1,4 procent för den högsta. Det synes inte troligt, att praktiska" möjligheter till en mot lönen proportionell övervältring kommer att föreligga ens i de fall sammansättningen av de anställda är sådan, att tekniska förutsättningar kan sägas vara för handen. I alla de lägen, där arbets- styrkan enbart består av låg- och medelav- lönade, måste, om övervältring kan ske, den- na innebära en sådan press på samtliga löner= att betalningsförmågesynpunkter synes värda att beakta även för anställda.

I detta sammanhang förtjänar även att observeras den proportionsvis mycket krafti- ga fördyringen av den speciellt i lantbruket mycket vanliga deltidsanställda arbetskraf- ten. För två deltidsanställda med en inkomst på 6000 kr. vardera blir exempelvis den to- tala arbetsgivaravgiften 1 320 kr. mot 780 kr. för en heltidsanställd med en inkomst på 12 000 kr. Skillnaden i avgift, 540 kr., torde i många fall få bäras av företagaren.

Beredningen har i ett avsnitt om de sam- hällsekonomiska verkningarna uttalat, att under övergångsperioden och åren närmast därefter arbetsgivaravgiften till större eller mindre del kan komma att stanna på före- tagen, vilket skulle leda till en minskning av kapitalavkastningen. Lantbruksstyrelsen vill i anslutning härtill erinra om den samtidiga effekten på de mindre företagarnas inkoms- ter. Oavsett om man rubricerar resultatet som en sjunkande kapitalavkastning eller som en minskad ersättning för företagarens egen ar- betsinsats, går den uteblivna övervältringen ut över företagarnas samlade kapital- och arbetsersättning.

Enligt beredningen kommer egenavgifter- na att avkasta omkring 70 miljoner kr. mind- re genom den föreslagna spärregeln. Då lantbruksstyrelsen inte haft möjlighet att be- döma vilken effekt en motsvarande regel för löntagarna skulle få, avstår styrelsen från något direkt yrkande men vill sammanfatt- ningsvis understryka, att risk föreligger för att företagare med låga inkomster visserligen får en nedsättning i sina egna avgifter men att de samtidigt måste själva bära större eller mindre del av den på lågavlönade och del- tidsanställda vilande höga arbetsgivaravgif- ten.

4. Avgiftspliktiga inkomster

Lantbruksstyrelsen har intet att invända mot beredningens förslag, att avgiftsunderlaget till socialförsäkringens grundförmåner ej be- gränsas till att avse endast inkomster av för-

värvsarbete utan omfattar samtliga inkoms- ter med undantag av uppburet periodiskt un- derstöd. Tekniken vid avgiftsberäkning i fall av blandade inkomster synes styrelsen arbets— krävande men förfaringssättet torde få anses ofrånkomligt.

I fråga om avgiftsberäkningen för makar innebär förslaget, att särberäkning tillämpas för anställningsinkomster, medan samberäk— ning sker för övriga inkomster. Med hänsyn till det betydande antalet fall av s.k. faktisk sambeskattning kan lantbruksstyrelsen god- taga förslaget även i detta hänseende. Sty- relsen återkommer till frågan om den sam- manlagda effekten av beredningens förslag på beskattningen av makar som båda har inkomst av anställning men vill här konsta— tera, att särberäkningen kommer att med- föra en betydande skärpning av dessa skatt- skyldigas avgifter till grundförmånerna.

Avdelning IV Den direkta beskattningens utformning

Kapitel 20 Skattefritt minimum

Beredningen konstaterar, att grunden för att ett visst belopp av den skattskyldiges inkomst skall undantas från beskattning sedan länge varit, att den inkomst, som kunde sägas mot- svara existensminimum, ansetts sakna skatte- kraft och detta oavsett hela inkomstens stor- lek. Detta skattefria bottenbelopp, för när- varande benämnt ortsavdrag, kallar bered- ningen grundavdrag. Att avdraget ger högre effekt ju större inkomsten är, anser bered- ningen inte innebära någon förmån för stör- re inkomsttagare, enär progressiviteten i be- skattningen utmätts under beaktande av bl. a. detta avdrag.

När det gäller att pröva vilken höjning av nuvarande avdrag som kan anses moti- verad, anför beredningen bl. a., att höjning— ar blir till fördel för en begränsad grupp av inkomsttagare bland vilka den övervägande delen deltidsanställda, personer som av olika skäl arbetat blott en del av året, hem- masöner och hemmadöttrar med tillfälligt arbete etc. har en helt annan skattekraft än deras inkomst ger uttryck för. Genom grundavdragshöjningar sker en övervältring av skattebördan på människor i normala in- komstlägen, varjämte utrymmet minskas för sådant som skattelättnader åt barnfamiljer.

Beredningens förslag innebär, att grund- avdragen år 1970 skall uppgå till 6000 kr.

för gifta och 3 000 kr. för ensamstående mot när närvarande 4500 kr. respektive 2 250 kr.

Beredningens ovan återgivna karakteristik av grundavdragshöjniugens effekt manar en- ligt lantbruksstyrelsens mening till en om- prövning från både principiell och praktisk synpunkt av behovet av en fortsatt anpass- ning av avdraget till penningvärdeutveck— lingen. En hänvisning till de låga inkomstta— garna synes inte längre lika motiverad som tidigare dels på grund av vad man nu vet om denna inkomstgrupps sammansättning, dels med hänsyn till de betydande skattefria socialförmåner många av dessa skattskyldiga åtnjuter. Härtill kommer att anslutningen till tudelningsprincipen rimmar illa med nor- merna inom socialvården samt vid utmätning och införsel, enligt vilka dels för ensamstå- ende räknas med belopp högre än hälften av vad gäller makar, dels hänsyn tages till om barn finns eller ej.

Som närmare framgår av det följande kan styrelsen inte godtaga beredningens förslag i fråga om förvärvsavdrag och barnbidrag. Med hänvisning till vad ovan anförts och för att möjliggöra ett genomförande av styrelsens förslag i sistnämnda hänseenden föreslås att grundavdragen utformas i enlighet med i en reservation av herrar Meidner och Nilstein med instämmande såsom särskilt yttrande av herr Östergren angivet sätt. Detta innebär följande grundavdrag år 1970:

för ensamstående 2 750 kr för makar utan barn 4 500 » för makar med barn 5 500 » för ofullständiga familjer 5 500 >>.

Enligt den nämnda reservationen kan änd- ringen av grundavdragen i förhållande till beredningens förslag beräknas medföra öka- de skatteinkomster för staten till ett belopp av 425 miljoner kr. För kommunerna inne- bär förslaget, att vid oförändrad utdebite- ring ökar skatteinkomsterna med 390 mil- joner kr.

Kapitel 21 Progressionen i inkomst- beskattningen Beredningens förslag är, att år 1970 gränsen för det proportionella skiktet skall gå för gifta vid en beskattningsbar inkomst av 16000 kr., motsvarande en beräknad årsin- komst av 26200 kr., och för ensamstående vid en beskattningsbar inkomst av 8 000 kr., vilket svarar mot en årsinkomst av 13 300 kr. För högre inkomster tillämpas olika skatte- skalor för gift och ensamstående, varvid tu-

delningsprincipen genomföres upp tilL en be- skattningsbar inkomst av 40 000 kr. Sambe- skattning av makar bibehålles.

Lantbruksstyrelsen anser sig böra godta- ga beredningens förslag till skatteskalor bl. a. med den motiveringen, att styrelsen inte haft möjlighet att närmare pröva hur en i och för sig önskvärd höjning av gränsen för det proportionella skiktet skulle kunna kompen- seras.

Kapitel 22 Familjebeskattningen

Beredningen behandlar var för sig avväg- ningen mellan gifta och ensamstående, av- vägningen inom kategorin gifta med hänsyn till om hustrun har förvärvsarbete eller ej, avvägningen inom kategorin gifta med hän- syn till om barn finns eller ej samt avväg- ningen mellan nämnda grupper och ofull- ständiga familjer.

Avvägningen mellan gifta och ensamrtående För närvarande sker en differentiering av skatteuttaget av gifta och ensamstående så- väl vid den statliga som den kommunala in- komstbeskattningen genom att en gift skatt- skyldig medges dubbelt så stort grundavdrag som en ensamstående, varjämte gift skatt- skyldig har rätt till högre schablonavdrag från inkomst av kapital och större avdrag för försäkringspremier än som kan medges en ensamstående. Vid beräkning av den stat- liga inkomstskatten tillämpas för gift skatt- skyldig en delvis på tudelningsprincipen uppbyggd skatteskala och för ensamstående en annan skala med brantare progression. Genom sambeskattning påföres alltid två makar med en viss sammanlagd inkomst läg- re statlig inkomstskatt än en ensamstående skattskyldig med samma inkomst. Beredningen har utförligt behandlat prin- cipfrågan om sam- eller särbeskattning lik- som frågan om särbeskattning i vissa fall. Dessa problem har även föranlett omfattande reservationer och särskilda yttranden. I intet fall har dock krav rests på en omedelbar och fullständig övergång till särbeskattning. Lantbruksstyrelsen delar i stort sett be- redningens uppfattning och vill särskilt un- derstryka dess uttalande, att man torde vara helt hänvisad till fortsatt faktisk sambeskatt- ning av jordbrukare, rörelseidkare och fas- tighetsägare. Det i särskilt yttrande av her- rar Meidner, Nilstein och Östergren gjorda konstaterandet, att den faktiska sambeskatt- ningen kan förväntas få en numerärt allt mindre omfattning i samma mån som de nä—

ringsgrenar, där faktisk sambeskattning spe- lar en avsevärd roll, kommer att få minskad betydelse som en följd av strukturföränd- ringar inom näringslivet, kan enligt styrel- sens mening inte läggas till grund för prak— tisk skattepolitik under överskådlig framtid.

I det ovan nämnda särskilda yttrandet på- pekas en s.k. tröskeleffekt, vilken tar sig ut- tryck i att för en hustru, som står i begrepp att uppta yrkesarbete, kommer inkomsten att drabbas av progressionen med full kraft på grund av att det dubbla grundavdraget och övriga till gifta hörande extra avdrag i järn- förelse med ensamstående redan utnyttjats. Detta anses ha en ur arbetsmarknadssynpunkt icke önskvärd hämmande effekt på hennes vilja att upptaga yrkesarbetet.

Lantbruksstyrelsen tillmäter den påtalade tröskeleffekten betydelse inte bara för vil- jan att upptaga ett förvärvsarbete utan även för viljan att bibehålla detsamma, när yngsta barnet fyller 16 år. Styrelsen har bl.a. där- för förordat ändringar i de av beredningen föreslagna grundavdragen, innebärande ge- nomgående sänkningar och att tudelnings- principen upphäves för makar utan barn, varigenom medel friställes för höjda för— värvsavdrag på sätt som närmare anges i det följande.

Avvägningen inom kategorin gifta med hän- syn till om hustrun har förvärvsarbete eller ej (förvärvsavdrag) Beredningens förslag innebär, att förvärvs- avdrag medges enligt följande:

Gemensam förutsättning i samtliga fall är att i familjen funnits hemmavarande barn under 16 år.

Gift kvinna, som haft inkomst av rörelse, vari hon varit verksam i ej blott ringa om- fattning eller inkomst av eget arbete får av- drag med 25 procent av inkomsten upp till 16 000 kr. I den mån inkomsten därtill för- slår medges dock alltid avdrag med 1 000 kr.

Gift kvinna med inkomst av jordbruksfas- tighet är berättigad till avdrag för värdet av egen arbetsinsats i jordbruket intill ett be- lopp av 1 000 kr.

Gift man med inkomst av rörelse eller jordbruk vari hustrun utfört arbete, får av— drag med belopp motsvarande värdet av hustruns arbetsinsats intill ett belopp av 1 000 kr.

Lantbruksstyrelsen kan inte dela bered- ningens uppfattning att förvärvsavdragen i sin helhet skall vara förknippade med villkor om hemmavarande barn under 16 år. Den

tidigare påtalade tröskeleffekten vid gift kvinnas inträde i förväwsverksamhet har sin motsvarighet då yngsta barnet fyller 16 år. Att en gift yrkeskvinna vid denna tidpunkt skall beskattas efter den vid sambeskattning gällande marginalskattesatsen för en med upp till 4000 kr. förhöjd inkomst synes sty- relsen alltför betänkligt bl.a. ur arbets— marknadssynpunkt. Styrelsen anser dessutom, även om arbetsmarknadssynpunkter inte be- höver anläggas i fall av faktisk sambeskatt- ning, att tröskeleffekten bör mildras också i detta avseende.

Styrelsen anser, att det kan ifrågasättas, om inte i vissa fall skäl kan finnas för ett upp till 2000 kr. förhöjt avdrag, då hustru med barn under 16 år utför arbete i familjens rörelse eller jordbruk, men föreslår endast i anslutning till en reservation av herrar Gus- tafson och Sundin för faktiskt sambeskattade utan barn liksom hittills ett förvärvsavdrag på 300 kr. och för gift yrkeskvinna utan barn ett avdrag med 10 procent av inkoms- ten upp till 10000 kr., dock att i den mån inkomsten förslår avdrag alltid skall medgi- vas med 300 kr. Enligt reservationen innebär förslaget en inkomstminskning för staten av ca 50 miljoner kr.

Avvägningen inom kategorin gifta med hänsyn till om barn finns eller ej Beredningen konstaterar, att en målsättning för utredningsarbetet varit att ernå en viss skatteomfördelning till barnfamiljernas för- män. Två alternativa möjligheter härtill har diskuterats, nämligen en höjning av det ge- nerellt bestämda barnbidraget eller införan- de av bamavdrag vid taxeringen. Beredning- en uttalar, att vissa skäl kan åberopas för införande av bamavdrag och att sådana av- drag inte utan vidare bör avvisas därför att de skulle ge oberättigade förmåner för högre inkomsttagare. Detta uttalande bygger på att i bamavdrag anses ligga det givna värdet att horisontell skatterättvisa kan tillskapas men också att den progressiva skalan måste läggas på en högre nivå än som eljest ifrågakommer, därest målsättningen på en gång är denna horisontella rättvisa och ett i huvudsak lik- värdigt stöd till alla barnfamiljer.

Beredningen ställer sig efter en utförlig diskussion avvisande till tanken att införa bamavdrag och finner höjda barnbidrag bö- ra föredragas. Det föreslagna skattesystemet medger generellt bestämda barnbidrag år 1970 ä 1 200 kr.

Lantbruksstyrelsen har den uppfattningen, att en kraftig förbättring av barnfamiljernas

ekonomiska situation måste anses vara av hög angelägenhetsgrad. Styrelsen har över— vägt det i en reservation av herr Östman framlagda förslaget att införa en kombina- tion av barnbidrag och bamavdrag. Trots att styrelsen ansluter sig till reservationen i vad gäller syftet har den med hänsyn till att förslaget torde kräva en viss omprövning av skatteskalorna inte ansett sig böra tillstyrka densamma. Styrelsen kan ej heller ansluta sig till beredningens förslag, eftersom den anser, att stödet åt barnfamiljerna bör ytter- ligare förstärkas. Av styrelsen föreslagna ändringar beträffande grundavdrag och för- värvsavdrag beräknas öka statens inkomster med 425—50=375 miljoner kr. Styrelsen före- slår, att detta belopp användes till en yt- terligare uppräkning av barnbidragen år 1970 med 200 kr. eller till 1 400 kr. Därmed synes också de väsentligaste önskemålen i den ovan- nämnda reservationen ha blivit tillgodosedda.

Ofullständiga familjer

Lantbruksstyrelsen ansluter sig till beredning- ens förslag, att den gällande likställigheten mellan ensamstående bamförsörjare och full- ständiga familjer såvitt avser rätt till grund-

avdrag och förvärvsavdrag samt tillämplig skatteskala inte bör ändras.

Kapitel 25 Förmögenhetsbeskattningen

Som tidigare framhållits rubricerar bered- ningen sitt förslag till ändrad förmögenhets— beskattning som ett provisorium, såtillvida att den mera fullständiga översynen redovisas först i ett senare betänkande. Lantbruksstyrel- sen beklagar, att inget definitivt förslag före- ligger i denna för många skattskyldiga be- tydelsefulla del av skattesystemet. Styrelsen anser sig dock, ehuru med tvekan, böra till- styrka beredningens förslag.

Sammanfattning

För att illustrera de individulla verkningarna av lantbruksstyrelsens förslag till ändringar i beredningens utformning av den direkta beskattningen anges i nedanstående tablå skillnaden år 1970 mellan styrelsens och be- redningens förslag i vad gäller total skatt in- klusive av beredningen behandlade avgifter. Beräkningarna bygger på bilaga 7. Kom- munal utdebitering i styrelsens alternativ=

Skillnad mellan lantbruksstyrelsens och beredningens förslag i vad gäller total skatt

år I _9 70 Årsinkomst, kr Skatteökning ( + ) eller skatteminskning (—) Anställda Företagare ift man utan gift man med anställda företagare 3 två barn och . gift man ensam- barn och vars ensam- gift man vars hustru med två. stående hustru saknar saknar stående utan barn bam inkomst inkomst

5 780 6 470 +46 +214 —346 +58 + 321 —346 7 707 8 627 +41 +322 —241 +54 +315 -——214 9 635 10 784 +32 +314 —249 +47 +309 —220 11 562 12 941 +25 +308 —256 +4l +302 —226 14 451 16 176 +29 +297 —265 +30 +296 ——234 17 342 19 411 +35 +288 -—275 +34 +252 —243 19 269 21 568 +41 +280 —283 +45 +216 —265 24 086 26 960 +43 + 263 —300 +47 + 201 —294 28 903 32 352 + 48 + 316 ——290 + 47 + 240 —285 38 537 43 136 +25 +430 —263 +25 +326 ——258 48 172 53 920 + 16 +478 —258 + 16 +358 —258 57 807 64 704 _ 4 +528 —251 —10 +396 ——253 77 075 86 272 —23 +485 —297 —30 +412 —264 96 344 107 840 —33 + 524 —298 —48 + 368 —3 12

16,80 kr./ skr., i beredningens alternativ= 17,26 kr./skr. Avdrag har i förekommande fall skett för erhållna barnbidrag med 1400 kr. per barn i styrelsens förslag och med 1 200 kr. per barn i beredningens förslag.

Avdelning V Den indirekta beskattningen

Kapitel 28 Utformningen av mervärdeskatten

Beredningen karakteriserar den föreslagna mervärdeskatten såsom en allmän konsum- tionsskatt med en på flera på varandra föl- jande led i produktions- och distributions- kedjan uppdelad betalningsskyldighet. Där- vid svarar varje led för skatten på värdetill- växten (mervärdet), som tillförts skatteob- jektet genom bearbetning, hantering eller an- nan prestation inom det egna ledet. Den to- tala effekten av mervärdeskatten blir, ge- nom rätten att från skatten på egen omsätt- ning avdraga ingående skattebelastning på förvärv av olika slag för verksamheten, i princip densamma som om hela skatten ut- tagits enbart i sista beskattningsledet. Denna avdragsrätt konstaterar beredningen vara den fundamentala skillnaden mellan flerleds- skatter av kaskadtyp och mervärdeskatten. Genom avdragsrätten elimineras den kumula- tiva skatteeffekt, som följer av att varje omsättning i ett kaskadskattesystem medför en faktisk skattebelastning.

1. Beskattningsområdet Beredningen konstaterar inledningsvis, att avdragsrätten för ingående skattebelastning medför ett bortfall av den skatteintäkt, som den allmänna varuskatten ger genom be- skattningen av näringslivets investeringar m.m. och som för närvarande kan uppskat- tas till ca 20 procent av varuskattens totala avkastning. Med hänsyn till önskvärdheten att hålla skattesatsen låg anser beredningen det angeläget att i möjligaste mån kompen- sera detta bortfall genom att utsträcka mer- värdeskatten till konsumtionsområden, som ligger utanför den allmänna varuskattens ram. De viktigaste av beredningens förslag sammanfattas nedan. Under det skattemässiga varubegreppet in- rymmes elkraft, bensin och motorsprit, kol- och koksbränslen, brännoljor, ved, torv och inhemska kolbränslen samt gas. Samtidigt slopas den nuvarande särskilda energiskatten, vilken dock inte omfattar ved, torv och in- hemska kolbränslen.

Jordbrukets råvaror liksom levande djur samt jord, sand, grus och sten jämte embal- lage och materiel för emballage till jord- bruksprodukter inbegripes under skatteplik- ten.

Tidningar och tidskrifter underkastas skat- teplikt i samband varmed annonser och tjänster avseende utformning och förmedling av dessa dock hålles utanför beskattningen.

Den nuvarande skattefriheten för den yr- kesmässiga handeln med begagnade person- bilar och med skåp-, stationsvagns- eller per- sonbilskarosseri utrustade begagnade lastbi- lar med tjänstevikt ej över 1800 kg slopas.

Tjänster tillhandahållna av byggnadsarki- tekter, byggnadskonstruktörer och liknande, beställningsarbeten utförda av skrivbyråer och liknande företag, databehandling, hålkortsser- vice samt verksamhet med avseende på prov- ning, analys och kontroll underkastas skatte- plikt.

Beredningen förordar generell skatteplikt för person- och varubefordran inom landet samt för arbeten av olika slag avseende bygg- nader och fastigheter. För byggnader sker dock viss reducering i syfte att begränsa skat- tens effekt till den egentliga varuförbruk- ningen. Skatt föreslås även på rumsuthyrning i hotellrörelse och motsvarande.

Lantbruksstyrelsen har i princip intet att invända mot beredningens förslag i vad avser beskattningsområdet.

2. Skattskyldigheten Enligt huvudregeln åvilar skattskyldighet a) den som yrkesmässigt försäljer skattepliktig vara, b) den som yrkesmässigt utför eller ombesörjer utförande av skattepliktig tjäns- teprestation, e) den som i yrkesmässigt be- driven byggnadsverksamhet försäljer skatte- pliktig byggnad. Skattskyldighet föreligger bl.a. inte vid överlåtelse av till driften hörande maskiner, inventarier, varulager och andra tillgångar i samband med överlåtelse av verksamheten, fusion eller annan liknande transaktion. Skyldighet att redovisa och erlägga om- sättningsskatt föreligger inte vid yrkesmäs- sigt tillhandahållande av skattepliktiga varor och tjänsteprestationer, om värdet därav jämte värdet av uttag av skattepliktiga va- ror för år räknat inte överstiger 8000 kr., häri inte inräknat beloppet av omsättnings- skatten. Om värdet uppgår till 8 000 kr. men inte 24 000 kr. skall den skattepliktiga om- sättningen vid redovisning av preliminär om- sättningsskatt upptagas till belopp motsva- rande en och en halv gång värdet av den

i i i l

eljest skattepliktiga omsättningen minskad med 8 000 kr.

Beredningen påpekar, att den ovannämn- da gränsen för redovisningsskyldighet i regel kommer att ha en betydligt högre motsva- rande gräns för skattskyldighet. Genom av- dragsrätten för ingående skattebelastning kom- mer enligt beredningen den faktiska gränsen att ligga vid 9 500 (bör vara 9 600) kr. om mervärdet utgör 75 procent vid 12 000 kr. om mervärdet är 50 procent och vid 16 000 kr. om mervärdet utgör 25 procent.

Lantbruksstyrelsen anser, att mervärdet för lantbrukets del i flertalet fall torde kom- ma att röra sig omkring 50 procent av be- skattningsvärdet. Detta innebär, att lantbruk med en omsättning mellan 8 000 och 12 000 kr. kommer att bli redovisningsskyldiga men genom att avdraget för ingående skatt över- stiger den reducerade utgående skatten upp- står varken preliminär eller överskjutande preliminär omsättningsskatt. Vinsten blir under de ovan angivna förutsättningarna: Omsättning Vinst 2 000 130 4 000 260 6 000 390 8 000 520 10 000 650 12 000 780 14 000 650 16 000 520 18 000 390 20 000 260 22 000 130

Styrelsen bedömer den av beredningen fö- reslagna gränsen för redovisningsskyldighet i kombination med den utsträckta avtrapp- ningsregeln som svårbemästrad både för be- skattningsmyndigheterna och de skattskyldi- ga. Även om antalet närmast över gränsen inte torde bli särskilt stort, det kan knappast röra sig om annat än deltidsföretag, kommer genom avtrappningsområdets bredd antalet berörda företagare att bli'betydande. Här- till kommer att många företagare med starkt varierande årsomsättning hamnar inom av- trappningsområdet under vissa år och utan- för detsamma under andra år, vilket ytterli— gare försvårar såväl beskattningen, redovis- ningen som kontrollen. Styrelsen vill där- för förorda, att redovisningsskyldigheten ut- formas i enlighet med en reservation av her- rar Ekström, Meidner, Nilstein, Welinder, Åqvist och Östergren innebärande att gene- rell frihet från skattskyldighet till mervärde- skatt begränsas till skattepliktiga verksam- heter med en omsättning för år räknat icke

överstigande 3000 kr. kombinerat med ett generellt grundavdrag motsvarande skatten på en omsättning av 1 000 kr. för år räknat.

3. Mervärdeskattens tillämpning inom byggnadsområdet Förslaget innebär att såväl material som tjänsteprestationer för uppförande, rivning, reparation, ändring, underhåll eller rengö- ring av byggnad blir skattepliktiga dock att vid tillhandahållande och uttag av byggnad beskattningsvärdet utgör 60 procent av ve- derlaget eller byggnadens saluvärde. Beredningen syftar till att i stort sett bibe- hålla en beskattning av nuvarande omfatt- ning, d.v.s. begränsad till material. Styrel- sen ansluter sig till förslaget.

4. Mervärdeskattens tillämpning på jordbruk och skogsbruk Lantbruksstyrelsen delar beredningens upp- fattning, att det inte framstår som praktiskt möjligt att genom generell rätt till skattefria inköp eliminera skattens verkningar för att på så sätt hålla jordbruket formellt utanför beskattningen eller begränsa jordbrukarnas skattskyldighet till vad nu gäller. I valet mel— lan att genom restitutionsförfarande eller ge- nom skattebeläggning av jordbrukets för- säljningar avlasta den ingående skattebelast- ningen, anser styrelsen liksom beredningen det senare förfaringssättet avgjort vara att föredra.

5. Avdragsrätt, beskattningsvärde m. m. Styrelsen behandlar här övriga avsnitt av be- redningens framställning under kapitel 28. Att avdrag för ingående skattebelastning skall få ske omedelbart även för investering- ar torde vara ofrånkomligt av skäl som i be- tänkandet anförts. Resultatet blir att skatt kommer att inflyta i takt med olika pro- duktionsmedels ianspråktagande för kon- sumtionsändamål. En utökad investerings- verksamhet kommer att senarelägga statens inkomster av den allmänna omsättnings- skatten. Beredningens påpekande att skatten, genom att man uppskjuter, vägrar eller be- gränsar avdragsrätten för investeringar, kan utnyttjas för konjunkturpolitiska åtgärder är otvivelaktigt riktigt. Med hänsyn till att frågeställningen av naturliga skäl inte när— mare utvecklats, avstår styrelsen från andra kommentarer än att borttagandet av den nu- varande allmänna varuskatten på företagens investeringar i kombination med den före- slagna arbetsgivaravgiften kan förväntas i hög grad öka mekaniseringens relativa lön-

samhet och därmed verka investeringsbe- främjande.

En från affärsbokföringen i övrigt särad redovisning av omsättningsskatten ger själv- fallet i princip möjlighet att direkt beräkna betalningsskyldigheten med ledning av de bokförda in- och utgående skattebeloppen, varvid det inte behövs några omräkningar av omsättnings- eller kostnadsbelopp. I prak— tiken torde det dock, särskilt för mindre före- tag, förekomma ett inte oväsentligt antal pos- ter utan öppen skattedebitering. Dessa före- tagare kan inte alltid förväntas på ett rätt sätt uppdela utgiften på skatt och kostnads- belopp. Man torde därför få räkna med en viss osäkerhet i den ingående skatten. Risk torde även föreligga att poster uteglöms.

Kapitel 30 Punktbeskattningen

Beredningen föreslår att den allmänna ener- giskatten slopas. Därutöver skall enligt för- slaget den särskilda varuskatten, försäljnings- skatten, pälsvaruskatten och skatten på lättöl och läskedrycker upphöra. Bensinskatten före- slås höjd med 4 öre per liter. Brännoljeskatten, bilaccisen och utjämningsskatten bibehålles oförändrade.

Lantbruksstyrelsen har inte funnit anled- ning motsätta sig beredningens förslag i ovan nämnda hänseenden.

Avdelning VII Reformens ikraftträdande

Beredningen föreslår, att den allmänna varu- skatten omlägges till allmän omsättningsskatt den 1 januari 1966. Samtidigt avskaffas punktskatterna i förut berörd omfattning. Dessa reformer anser beredningen medföra att utgifter för näringslivet på sammanlagt inemot ] 200 miljoner kr. bortfaller. Beträffande effekten av ovannämnda ut- giftsavlastning uttalar beredningen, att om övervältringsmöjligheterna varit goda, inne— bär en utgiftsavlastning i och för sig en möjlighet till prisanpassning till en lägre ni- vå. Detta anses också betyda, att beträffande arbetsgivaravgifter, som till äventyrs inte omedelbart kunnat i sin helhet övervältras mot de anställda, särskilda förutsättningar föreligger till övervältring mot priserna. Om möjligheterna att övervältra skatterna varit mer ogynnsamma, måste utgiftsavlastningen vara av särskilt värde för berörda företag. Enligt beredningen kan en arbetsgivaravgift, som påföres i samband med utgiftsavveck- lingen och som inte i sin helhet omedelbart

övervältrats mot de anställda, antagas i mot- svarande mån — om än temporärt — verka reducerande på värdet av slopandet av före- nämnda skatter.

Beredningen anser, att även om den gynn- samma effekten av utgiftsavlastningen för företagen till någon del skulle inträda först efter hand, måste, oavsett vad som må ha gällt om skatteövervältringen, de ekonomiska verkningarna för företagen, väntas bli av den storleksordningen redan för år 1966, att man inte kan bortse från dessa verkningar vid be- dömandet av vilken stegring av arbetsgivar- avgifterna detta år som må antagas vara för- enlig med samhällsekonomisk balans.

Med hänvisning till ovanstående föreslår beredningen ett uttag av arbetsgivaravgift år 1966, som svarar mot en tillämpning av den det året för avgiftsberäkningen i och för till- läggspensioneringen gällande procentsatsen på det aktuella basbeloppet, i kombination med en samtidig avveckling av enligt gällan- de regler utgående arbetsgivaravgift till sjuk- vårdsförsäkringen. Detta innebär en utgifts- ökning för arbetsgivarna som kan beräknas till drygt 1 000 miljoner kr.

Mot beredningens ovannämnda förslag har reservation anmälts dels av herrar Meid- ner och Nilstein, dels av herrar Nilsson och Svensson med instämmande av experterna Bergqvist och Fosselius.

Lantbruksstyrelsen vill här först erinra om att beredningen i tabellerna 5—7 liksom i bilagorna 5—6 och de på dessa grundade tabellerna 60—62 utgått från att den allmän- na varuskatten på de privata investeringar- na samt något mer än hälften av samma skatt på offentlig konsumtion och investerings- verksamhet övervältras på de enskilda kon- sumenterna. Denna belastning har beräknats till 1,99 procent av inkomst efter skatt. Be- träffande övriga av beredningen behandlade indirekta skatter bygger tabellmaterialet på den förutsättningen, att den samlade avkast— ningen av dessa skatter fördelats på konsu- menterna. Belastningen uppgår till 4,06 pro- cent av inkomst efter direkt skatt. 1 vad gäl- ler skattebördan enligt beredningens förslag har i bilaga 7 och tabellerna 60—62 den indi- rekta skatten antagits övervältrad i förhål- lande till disponibel inkomst, d.v.s. inkomst efter direkt skatt. Därvid har för det all- männa såsom slutlig konsument beräknats samma relativa belastning som vid nuvaran- de system. Av de indirekta skatterna utgör mervärdeskatten 12,20 procent och övriga 1,36 procent av årsinkomsten minus samtliga direkta skatter och avgifter, de senare oav-

! | : r . ? i . ,

sett om de betalats av inkomsttagaren eller arbetsgivaren.

När beredningen i tabellerna 60—62 exemplifierar hur dess förslag kommer att förändra skattebördan år 1970 jämfört med vad som skulle gälla enligt nuvarande regler med indexreglering utgår den från att inte bara den allmänna varuskatten på privat konsumtion utan även den till 1,99 procent av inkomst efter skatt beräknade andelen av varuskatten på privata investeringar samt offentlig konsumtion och investeringsverk- samhet jämte den till 4,06 procent av in- komst efter skatt beräknade andelen av öv- riga av beredningen behandlade indirekta skatter kommer att ha försvunnit efter över- gången till det nya skattesystemet. Netto- resultatet blir en minskning i belastningen på l,99+4,06 — 1,36=4,69 procent av inkomst efter skatt.

Om den av beredningen i dess kalkyler förutsatta minskningen i belastningen av de skattskyldiga skall komma till stånd, måste priserna sänkas för de varor på vilka skatte- övervältring tidigare skett. Detta synes inte kunna förenas med beredningens antagande att skatteavlyftningen för företagen skall an— vändas att underlätta införandet av en ar- betsgivaravgift år 1966 på drygt 1000 mil- joner kr.

Enligt styrelsens uppfattning är det inte realistiskt att räkna med möjligheten att övervältra 1966 års arbetsgivaravgift i sin helhet på de anställda. En betydande del tor- de få betalas med skatteavlyftningen för före- tagen, d.v.s. i realiteten med uteblivna pris- sänkningar, som kommer att gå ut över vis- sa konsumentgrupper. I de fall skatteavlyft- ningen genom prisreglerande åtgärder auto- matiskt verkar prissänkande, kommer före— tagarna att få stå för kostnaderna. Härtill kommer att i företag med relativt stor andel arbetskostnader i jämförelse med kostnader för anläggningar kan skatteavlyftningen inte förväntas täcka de ökade arbetsgivaravgif- terna.

I den mån arbetsgivaravgiften kvittas mot skatteavlastningen för företagen och eljest möjliga prissänkningar uteblir, kan reformen befaras leda till en engångsinflation motsva- rande höjningen i köpkraft hos sådana an- ställda som befrias från folkpensionsavgif- ten samt avgiften till sjukvårdsförsäkringen och den s.k. hemmafruförsäkringen utan att deras löneutveckling påverkas av hela arbets- givaravgiften.

Lantbruksstyrelsen har övervägt det i re- servationen av herrar Meidner och Nilstein

framförda alternativet till reformens ikraft- trädande men anser sig inte kunna rekom— mendera detta bl.a. på grund av att hela frågan måste anses för litet utredd. Styrel— sen föreslår därför, att frågorna i samband med omläggningen av beskattningen blir fö- remål för ytterligare överväganden varvid så långt möjligt bör utredas verkningarna för olika samhällsgrupper.

SammarJattning

Lantbruksstyrelsen beklagar, att skattesy- stemutredningen inte är fullständig och de- finitiv genom att företagsbeskattningen inte slutbehandlats och att förmögenhetsbeskatt- ningen endast lösts provisoriskt. De indivi- duella verkningarna av de nu framlagda för- slagen synes svåra att överblicka. Det lig- ger en stor nackdel i att förslagen inte kan bedömas tillsammans med resultaten av det fortsatta utredningsarbetet.

Socialförsäkringens finanriering Arbetsgivaravgifterna till socialförsäkring- ens grundförmåner synes komma att hårt belasta företagare med proportionsvis stor andel lågavlönade och deltidsanställda. Sty- relsen har övervägt en spärregel för lönein- komster motsvarande den för övriga inkoms- ter föreslagna men har inte haft möjlighet att bedöma effekten härav och avstår därför från ett direkt yrkande.

Den direkta beskattningens utformning Styrelsen föreslår ändringar i grundavdragen och förvärvsavdragen innebärande ökade statsinkomster med netto 375 miljoner kr. Detta belopp föreslås utnyttjat till ytterliga- re höjning av barnbidragen med 200 kr per barn. Förslaget innebär en skärpt beskatt- ning av makar utan barn. Effekten reduceras dock, om hustrun har förvärvsarbete och vid faktisk sambeskattning.

Den indirekta beskattningen Styrelsen föreslår, att generell befrielse från skattskyldighet till mervärdeskatt skall gälla för verksamheter med en årsomsättning av högst 3 000 kr. Därjämte föreslås ett grund- avdrag motsvarande skatten på en omsätt- ning av 1 000 kr.

Reformen; ikraftträdande Styrelsen ställer sig tveksam till de förslag beredningen framlagt liksom till de reserva- tionsvis framställda yrkandena i vad gäller

reformens ikraftträdande. Styrelsen anser, att hela frågan måste ytterligare övervägas varvid så långt möjligt bör undersökas hur de individuella verkningarna kan väntas bli.

I detta ärendes handläggning har deltagit generaldirektören, överdirektörerna Ytter- born och Wetterhall, särskilda ledamöterna

Hofvendahl, Isacson, Nordenstam och Pers- son samt eo byråchefen Ericson, föredragan- de. Stockholm den 2 november 1964.

G. R. Yttcrborn Filip L. Ericson

Statens jordbruksnämnd

(yttrandet begränsat till den indirekta beskattningen)

—- — Vid sin bedömning har nämnden, såvitt avser jordbruksregleringen, utgått från de riktlinjer för den statliga jordbrukspolitiken och det regleringssystem på området, som nu gäller. Helt allmänt måste emellertid kon— stateras, att vilka riktlinjer som än kommer att bestämmas för den fortsatta jordbruks- politiken, denna — vid ett genomförande av ett skattesystem av nu föreslagen art icke kan slutligt utformas utan en nära anpass- ning till det nya skattesystemet. En sådan anpassning kan bli aktuell vid alla jordbruks- ekonomiska undersökningar, kostnadsbedöm- ningar, inkomstjämförelser o. dyl. Skatteom- läggningens verkningar måste uppenbarligen även beaktas i den aktiva prispolitiken.

Den av beredningen föreslagna mervärde- skatten (kapitel 28) är sålunda tänkt att utgå efter en avsevärt högre procentsats än den nuvarande allmänna varuskatten. En höjd indirekt skatt måste i och för sig utgöra en press uppåt på priserna för de beskattade varorna. Det är då ur jordbruksregleringens synpunkt angeläget, att en av skattehöjningen föranledd prishöjning på livsmedlen skall — såsom även har förutsatts i förslaget på ef- terfrågesidan kunna balanseras genom ett motsvarande köpkraftstillskott till följd av sänkning av den direkta skatten, höjning av barnbidragen m. m. Prishöjningen är eljest, åtminstone för mera priskänsliga livsmedel, uppenbarligen ägnad att leda till en konsum- tionsminskning eller till en övergång från dyrare till billigare livsmedel. I samma mån en sådan effekt träffar varor, på vilka Sve- rige har produktionsöverskott, ökas svårig- heterna att förverkliga syftet med de statliga prisregleringarna på jordbrukets och fiskets områden och accentueras angelägenheten av att en balans ernås på de ifrågavarande om- rådena mellan produktion och konsumtion inom landet.

Å andra sidan är att märka, att en kost-

nadsminskning sker genom borttagandet av den nuvarande allmänna varuskatten och för jordbrukets del — av energiskatten. All- männa varuskatten drabbar visserligen endast en mindre del av jordbrukets förnödenheter och tjänster rn. m. Enligt en inom jordbruks- nämnden verkställd beräkning kan dock ett borttagande av de nämnda skatterna med- föra en sänkning av jordbrukets kostnadspris- index med drygt 2 enheter. Nämnda index är ett av de moment som påverkar utlösning av en spärregel för justering av införselav- gifterna på jordbrukets område (den nuva- rande s.k. 3-procentregeln).

(Anmärkas bör, att själva mervärdeskat- tens eventuella effekt på de indexserier som ingår i jordbruksregleringens spärregler där- emot bör borträknas, i den mån mervärde- skatten icke medför någon slutlig inverkan på jordbrukets inkomster och kostnader.)

Med anledning av beredningens förslag om gräns för redovisningsskyldighet till mervär- deskatt vid en årsomsättning av 8 000 kronor och gräns för avtrappning av skattskyldighet vid en årsomsättning av 24 000 kronor får jordbruksnämnden hänvisa till en av statis- tiska centralbyrån verkställd undersökning av jordbrukarnas taxerade inkomster och utgif- ter för år 1962. Enligt denna uppgår brutto- intäkterna (exkl. uttag från skogskonto men inkl. elström för privat bruk och delvis per- sonbil) i genomsnitt inom olika storleksgrup- per efter åkerareal till följande värden (kr.).

Det vill av denna sammanställning synas som om även de minsta av de egentliga jord- bruken i stor utsträckning kommer över en intäktsgräns av 8000 kronor. (Enligt 1961 års jordbruksräkning fanns ca 233 000 jord- bruk med areal över 2 hektar åker.) Särskilt inom den lägsta gruppen måste dock givetvis alltjämt finnas ett avsevärt antal jordbrukare (under genomsnittsintäkten) vilka ej uppnår 80.00 kronors årsomsättning. Den särställ-

Starleksgrupper efter åkerareal, hektar

Bruttointäkter (enligt ovan) 2—5 5—10 10—20 20—30 30—50 50—100 01365 SfEmt" rga Götalands södra slätt- bygder .............. 15 570 28 510 49 510 84 534 102 619 176 766 502 077 71877 Götalands mellanbygder 12 428 22 775 45 334 58 650 85 671 150 910 461 270 50 432 Götalands norra slätt- bygder .............. 8 168 16268 29 051 43 985 59 591 111 079 234 405 37 131 Svealands slättbygder. . . 8 063 14 000 24 176 35 908 50 597 87 831 236 400 39 623 Götalands skogs- 0. dal- bygder .............. 11 528 21715 34 941 46 859 75 368 114 325 311 749 25 085 Svealands skogs- o. dal- bygder .............. 9 615 15 240 24 961 38 747 54 968 88 454 264 756 20 085 Nedre Norrland- ...... 8 295 16 605 27 524 43 449 62 132 . . . . 14 883 Övre Norrland ......... 9 735 14 492 23 408 51 316 . . . . . . 14 737 Hela riket 10 121 | 18 595 32 834 49 577 68 976 115 578 312 506 29 735

ning, som dessa kommer att befinna sig i ur skattesynpunkt, torde få beaktas vid den när- mare utformningen av prispolitiken på jord- brukets område.

Punkttkatterna (kapitel 30). I vad avser dessa är jordbruksnämnden berörd främst av förslaget om slopande av den särskilda va- ruskatten på socker och sirap, choklad- och konfektyrvaror m.m. Med hänsyn till ovan berörda synpunkter i fråga om prisbildningen tillstyrker nämnden att den särskilda varu- skatten slopas för de angivna varorna. Emel— lertid ingår uppbörden av den av beredning- en omnämnda speciella utjämningsskatten på choklad- och konfektyrvaror samt wafers och biscuits i praktiken som en integrerande del av uppbörden av den särskilda varuskatten, vilken uppbörd omhänderhaves av kontroll- styrelsen. Utjämningsskatten utgör led i den råvaruprisutjämning till vissa livsmedelsin- dustrier (bl. a. tillverkare av de här nämnda produkterna), som föranletts av Sveriges an- slutning till EFTA-konventionen. Skatten har sålunda tillkommit bl. a. i syfte att täcka kostnaderna för prisutjämningen. Vid ett slo- pande av den särskilda varuskatten får ett separat uppbördsförfarande vidmakthållas enbart för utjämningsskatten. Jordbruks- nämnden vill likväl, åtminstone på detta sta- dium, förorda att utjämningsskatten bibe- hålles. Bland de olika system, som kan tänkas för genomförande av den i detta samman- hang nödvändiga prisutjämningen, har nämn- den för närvarande icke funnit sig kunna fö- reslå något lämpligare system än att erfor-

derliga prisutjämningsbidrag kombineras med en utjämningsskatt. Nämnden vill dock erinra om att vissa diskussioner pågår angå- ende möjligheterna att inom EFTA anordna ett system med utjämningsavgifter vid han- deln med vissa livsmedelsindustriprodukter.

I fråga om skattebelastningen på innelig- gande lager har beredningen föreslagit, att avlyftning skall ske för choklad- och konfek- tyrvaror samt för andra lager av socker och sirap än sådan som utgör råvarulager hos tillverkare, serveringsrörelser etc. Jordbruks- nämnden vill för sin del föreslå, att den sär- skilda varuskatten avlyftes även för lager av socker och sirap hos skattepliktiga tillver- kare, som för sin tillverkning åtnjuter prisut- jämning enligt EFTA. Eljest skulle jord- bruksnämnden ställas inför vissa svårigheter vid administrerandet av prisutjämning till dessa tillverkare. Det skulle nämligen då bli nödvändigt att i övergångsskedet fastställa vid vilken tidpunkt varje särskilt råvaruparti inköpts.

Med anledning av beredningens förslag om höjning av den särskilda bensinskatten får jordbruksnämnden erinra om att denna skatt för jordbrukarnas del enligt vissa schablon- regler restitueras i vad avser bensinförbruk- ningen för traktorer och skördetröskor. Vid ett bibehållande av detta restitutionssystem och i den mån skattemedlen blir förbehållna vägväsendet måste alltså en uppräkning ske av de schablonbelopp efter vilka restitutioner- na skall utgå. Om bensinskatten höjes, får även en motsvarande höjning ske av kollektiv

gottgörelse som utgår till fiskerinäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt.

I anslutning till förslaget om slopande av skatten på lättöl och läskedrycker får nämn- den utan eget ställningstagande framhål- la att ett förbilligande av dessa varor och en samtidig fördyring (genom mervärdeskatten) av mjölken är ägnat att inverka på avsätt- ningsmöjligheterna för mjölken.

Detta ärende har, på gemensam föredrag- ning av byrådirektörerna Sylvan-johnson och Ekström, avgjorts av nämndens generaldi- rektör och samtliga ledamöter. Därvid har även byråcheferna Tolstoy och Lindman när- varit. Stockholm den 10 november 1964.

Robert Magnusson M. Sylvan-johnson Per Ekström

Kommerskollegium

Kollegium har uppmärksammat att de av beredningen framlagda förslagen närmast framstår som ett förhandlingsresultat, vilket innebär att de förordade lösningarna är så invävda i varandra att inga väsentliga av- steg torde kunna göras utan att grunden för hela förslaget undanryckes. Främst med hän- syn härtill begränsar sig kollegium till att be- röra några allmänna synpunkter samt den för näringslivet viktigaste frågan, nämligen mervärdesskatten och därmed sammanhäng- ande problem.

I betänkandet återfinns ett kapitel som behandlar beskattningens ändamål och prin- ciperna för dess fördelning. Kollegium vill understryka beredningens där gjorda utta- lande att en väsentlig synpunkt i avseende på ett skattesystem måste vara att det inrym- mer förutsättningar för att åstadkomma den variation i statsinkomstema som betingas av det statsfinansiella läget. Beredningen åsyf- tar ej av tillfälliga konjunktursvängningar betingade förändringar inom ramen för en stabiliseringspolitik utan de härav oberoende, långsiktigare förändringarna i det samlade skattetrycket. På ett nytt skattesystem bör det kravet ställas, att möjligheter skall fö- religga att smidigt utnyttja regelsystemet i angivna syfte utan att det därigenom upp- står allvarligare snedvridningar i det sam- lade skattctryckets relativa fördelning mel- lan skatteobjekten.

En liknande tankegång har tidigare ut- tryckts av stabiliseringsutredningen, som framhöll dels att den långsiktiga skatteni- vån ej får vara högre än att ytterligare höj— ningar politiskt kan accepteras om konjunk-

turen nödvändiggör en åtstramning och dels att skattesänkning måste kunna genomföras i en konjunktumedgång så att utrymmet för höjningar återställes.

Kollegium vill framhålla att osäkerhet rö— rande det framtida skatteuttagets omfattning försvårar den ekonomiska planeringen för såväl företag som enskilda, helst om det framstår som sannolikt att de befintliga skattekällorna är så hårt ianspråktagna att en höjning av skattenivån kan genomföras endast med hjälp av nya och okända skat- teformer. Det är angeläget att ett nytt skat- tesystem kan tillgodose det föreliggande skat- tebehovet icke blott år 1970 och de när- mast följande åren utan under avsevärd tid. Problemets räckvidd framgår av det förhål- landet att skattenivån uttryckt som rela- tionen mellan skatter och obligatoriska av- gifter å ena sidan och bruttonationalproduk- ten å den andra år 1963 uppgick till 33,7 procent.

Låt vara att det torde vara svårt att ange inom vilka gränser ett skattesystem kan va- rieras om man utgår från ett givet behov av skattemedel och beaktar olika skattetypers maximala avkastningsförmåga hade det varit önskvärt att ett försök i den riktningen hade gjorts. Samtidigt borde också de sam- hällsekonomiska följderna av den förordade omläggningen av skattesystemet ha analyse- rats. Det hade varit värdefullt om bered- ningen sökt mera ingående belysa verkning- arna på t. ex. inkomst- och kapitalbildning- en, det svenska näringslivets konkurrensför- måga och penningvärdeutvecklingen. Vikten härav framträder särskilt tydligt mot bak-

grunden av att skattenivån stigit under hela efterkrigstiden. Sålunda må erinras om att ovan angivna procenttal år 1948 var 22,5.

Beredningen föreslår att den indirekta be- skattningen i huvudsak får formen av en ge- nerell konsumtionsskatt av typen mervärdes- skatt.

Det har betecknats som en fördel att mer- värdesskatten är så konstruerad att den ej torde påverka vare sig konsumtionsval eller produktionsinriktning, d. v. 5. att den är såväl konsumtions- som konkurrensneutral. Självfallet är det ytterst svårt att upprätt- hålla ett neutralitetskrav på skattesystemet i dess helhet. Det är nämligen naturligt att använda skattebefrielser, skatterestitutioner och extraskatter som medel att åstadkom- ma lättnader eller belastningar i de fall det anses lämpligt och önskvärt att främja eller hämma visst slags produktion eller konsum- tion. Ju mer invecklat och svåröverskådligt skattesystemet blir, desto angelägnare är det emellertid att det göres klar åtskillnad mel- lan den generella indirekta beskattningen, som tjänar finans- och konjunkturpolitiska syften, och sådana skattebestämmelser som helt eller delvis förestavats av socialpolitiska skäl eller har ett konsumtions- eller produk- tionsdirigerande syfte. Att av socialpolitiska eller andra skäl baka in olika slags undan— tag i generella konsumtionsskatter är ägnat att försvåra skattereglernas tillämpning och kontrollen av deras efterlevnad. Det torde också vara svårare att genomföra av ut- vecklingen betingade ändringar i olika stöd- jande eller hämmande åtgärder om de info- gats som detaljer i ett större skattekomplex.

Kollegium anser att mervärdesskattens neutralitet i olika avseenden är betydelse- full. Undantagen från mervärdesskatten bör därför begränsas så mycket som möjligt.

Den svenska indirekta beskattningen in- nehåller för närvarande vissa s. k. kumulativa element. Den allmänna varuskatten härrör till en del från produktiva investeringar och förbrukningsartiklar inom näringslivet, främst industrin. Energiskatt utgår även på närings- livets förbrukning av bränsle och elkraft. Dessa skatter övervältras — i varje fall på sikt —— på konsumenterna. Som beredningen framhåller innebär detta även med beaktan- de av olika modifikationer, en i förhållande till den nominella skattesatsen icke obetyd- lig merbeskattning av den egentliga kon- sumtionen, eftersom redan före varuskat- tens påförande vid försäljning till konsu- ment i priset ingått varuskatt och energiskatt.

Den indirekta skattens kumulativa ele-

ment påverkar det svenska näringslivets kon- kurrensläge gentemot utlandet. Såväl ex- port- som hemmamarknadsindustrins produk- ter belastas med en kostnad som höjer pri- set och/eller minskar marginalen. Konkur- rensen kan komma att ske på alltför ojäm- na villkor i den mån de utländska företa- gens belastning i detta hänseende är lägre eller helt saknas.

Det sistnämnda är fallet när kumulativa element ej finns i respektive lands indirekta beskattning eller elimineras genom ett sy- stem med skatterestitutioner och utjämnings- avgifter.

Mycket tyder på att systemet att hålla det inhemska näringslivet skadeslöst för verk- ningarna av den egna indirekta beskattning- ens kumulativa element tenderar att breda ut sig till allt flera länder. Delvis kan det vara fråga om en kedjereaktion; varje för- ändring i denna riktning i något visst land förstärker behovet av sådana åtgärder i de länder där de ännu icke vidtagits. Dessutom växer behovet av kompenserande åtgärder, om den indirekta beskattningen ökar.

För att bevara det egna näringslivets in- ternationella konkurrensförmåga kan åtgär- der erfordras vilka eliminerar de ofördel- aktiga verkningarna av det kumulativa in- slaget i den indirekta beskattningen.

Vid den nuvarande utformningen av den svenska indirekta beskattningen kan endast ett system med skatterestriktioner och ut- jämningsavgifter ge näringslivet kompensa- tion för den indirekta beskattningens kumu- lativa element. Skulle ett sådant system övervägas, måste det få formen av varuvis gällande specifika restitutioner och avgif- ter. Att fastställa dessa restitutioner och avgifter är en invecklad och maktpåliggan- de uppgift för det eller de organ som skall handha den. Besluten kan ha betydande finansiell räckvidd såväl statsfinansiellt som för berörda företag. Erfarenheterna visar att införandet av ett sådant system kan för- anleda handelspolitiska förvecklingar.

Det kumulativa elementet kan också eli- mineras genom en omläggning av den in- direkta beskattningen, som innebär att vam- skatt ej utgår på produktiva investeringar och näringslivets förbrukningsartiklar och att näringslivets förbrukning av bränsle och elkraft undantages från energiskatt. För att den totala indirekta beskattningen skall bli oförändrad måste det nominella uttaget på det återstående skatteunderlaget bli så myc- ket större.

Mervärdesskatten har den obestridliga för-

delen att den är så konstruerad att den sak- nar kumulativa element. De avräknings- och restitutionsförfaranden som i sådant syfte ingår i systemet innebär bl. a. att restitu- tion av omsättningsskatt kan äga rum till exportföretag på ett ur internationella syn- punkter oantastligt sätt.

Enligt beredningens förslag skall uppbörd av mervärdesskatt icke ske i samband med import som verkställes av den som blivit registrerad såsom skattskyldig för allmän omsättningsskatt. Beredningen är visserligen medveten om att detta förslag innebär ett avsteg från principerna för en mervärdesbe- skattning, men den anser att detta avsteg rättfärdigas av de praktiska fördelarna; be- redningen har velat begränsa tullverkets ar- bete med skatteuppbörden. Av mervärdes- skattemetoden följer att ett sådant undan- tag ej leder till skattebortfall; den skatt- skyldige saknar möjlighet att göra ett skat- teavdrag som han eljest fått göra. Sveriges industriförbund, Stockholms handelskamma- re, Svenska bankföreningen och Svenska för- säkringsbolags riksförbund anför i gemen- samt yttrande att de funnit detta förslag kunna godtagas. Det betonas dock att verk- ningarna kan bli negativa för vissa svenska företags konkurrensförmåga och att ej minst redan förut känsliga branscher kan komma att drabbas av påfrestningar. Nämnda re- missinstanser anser att förslaget kan god- tagas endast under den uttryckliga förut- sättningen, att verkningarna följs med störs- ta uppmärksamhet och att en annan lös- ning tillgrips, om svenska företags konkur- rensläge allvarligt försämras.

Kollegium vill icke bestrida att genom- förandet av detta förslag kan medföra olä- genheter för det svenska näringslivet. I många fall torde det emellertid vara möjligt för köparen av en svensk vara att träffa sådant avtal med säljaren att han ifråga om den del av köpeskillingen som motsvarar mervärdesskatten kommer i samma läge som om han köpt varan av en utländsk säljare. Innebörden av ett sådant avtal skulle i så fall vara t. ex. att skattedelen av köpeskil- lingen betalas först då köpare och säljare författningsenligt skall reglera sina skatte- mellanhavanden med uppbördsmyndigheter— na. Är köparen ett företag i uppbyggnads- skede, torde dock saken ofta ställa sig an- norlunda, eftersom det i sådant fall vanligen torde dröja så länge för köparen av en svensk produkt att återfå erlagd mervärdes- skatt att han finner det förmånligare att

inköpa produkten »skattefritt» från utlandet. Väljer han den svenska produkten, kommer han att åsamka sig ränteförluster, såvida han icke kan utverka sig kredit hos säljaren för skattedelen av köpeskillingen, då det i stället blir denne som gör viss ränteför- lust.

Såsom av det anförda torde framgå talar övervägande skäl för den av beredningen förordade lösningen. Härtill kommer att det av psykologiska skäl synes vara till fördel att en övergång till mervärdesskatt ej i nå- got avseende medför ökade pålagor vid grän- sen för den kommersiella importen.

Av olika skäl bör mervärdesskattesystemet såsom beredningen föreslår innefatta fullgoda möjligheter till restitution av ingå- ende skattebelastning som icke avlyftes ge- nom avdrag från utgående skatt. Detta är en förutsättning för fullständig konkurrens- neutralitet. Av allt att döma avses samma restitutionsrätt tillkomma ett företag un- der uppbyggnad som ett i gång varande. I motsatt fall skulle ett allvarligt etablerings- hinder föreligga. För undanröjande av tvek- samhet beträffande rätt till restitution för ett företag under uppbyggnad bör detta klart anges i författningstcxten.

Mervärdesskatten torde medföra ogynn- samma verkningar på turismens område. Svenska och utländska medborgares resor och vistelser inom landet kommer att drab- bas av mervärdesskatten medan däremot svenska medborgares resor och vistelse i ut- landet icke belastas av svensk skatt. I detta fall är mervärdesskatten alltså varken kon- sumtions- eller konkurrensneutral. Den för- längda semestern medför att medborgarna i gemen har möjlighet att vistas i utlandet längre tid av året än tidigare. Följaktligen kan en större del av konsumtionen förläg- gas till orter där den icke blir föremål för svensk konsumtionsbeskattning. Detta förhål- lande får särskild betydelse om det skulle finnas en benägenhet att i viss mån koncen- trera konsumtionsutgifterna till semester- perioden. Ytterligare komplikationer kan uppstå om möjligheter föreligger att under vistelser utomlands skattefritt inköpa varor avsedda att utnyttjas under längre perioder, t. ex. kläder och husgeråd.

På byggnadsområdet föreslås mervärdes- skatten skola utgå på ett beskattningsvärde som utgör 60 procent av vederlaget mot på andra områden det fulla vederlaget. En vik- tig anledning synes vara att mervärdesskat- ten i annat fall — på grund av den nuvaran-

de allmänna varuskattens konstruktion — skulle medföra större prishöjning på detta än på andra områden.

En konsekvent tillämpning av mervär- desskatteprincipen på byggnadsområdet skul- le innebära att beskattningsvärdet bestäm- des enligt samma regler som på andra om- råden, samt att uthyrning av lokaler och lägenheter i hyresfastigheter vore skatteplik- tig tjänsteprestation, d. v. 5. att fastighets- ägare betraktades som skattskyldig. Detta skulle betyda, dels att bostadskonsumtionen beskattades i samma utsträckning som an- nan konsumtion, dels att det förelåge lik- ställighet i beskattningshänseende mellan skattskyldiga som idkade rörelse i egna lo- kaler och de som nyttjade förhyrda. Anskaff- ning av egnahem finge betraktas som kon— sumtion medan en jordbrukares eller annan rörelseidkares utnyttjande av till verksam- heten hörande bostadslägenhet kunde be- handlas som uttag ur rörelse. En utformning av beskattningen på byggnadsområdet enligt det här antydda sättet skulle enligt kollegii mening bäst motsvara önskemålen om kon- sumtions- och konkurrensneutralitet. För den av beredningen förordade lösningen talar dock — förutom önskemålet att begränsa ef- fekten på hyresnivån till följd av den indi- rekta skattens omläggning bl. a. att an- talet skattskyldiga kan begränsas högst vä- sentligt.

Beredningen föreslår att den allmänna energiskatten, den särskilda varuskatten, skat— ten på lättöl och läskedrycker, försäljnings-

skatten och pälsvaruskatten avskaffas i sam- band med införande av allmän omsättnings- skatt. Kollegium har ingen erinran häremot, men vill föreslå att jämväl punktbeskatt— ningen på teknisk sprit avvecklas i detta sammanhang. Kollegium har tidigare — i underdånig skrivelse den 11 oktober 1963 ifrågasatt om icke ett slopande av skatten på teknisk sprit och de däremot svarande specifika tilläggstullarna vore lämpligaste ut— vägen att komma till rätta med vissa av kontrollstyrelsen påtalade missförhållanden.

I samband med avvecklingen av skatten på lättöl och läskedrycker samt varuskatten på socker bör tullarna på lättöl och läske- drycker samt vissa varor inehållande socker sänkas med motsvarande belopp. I bevill- ningsutskottets betänkande (B 1: 1958) i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ny tulltaxa uttalades (s. 272), att utskottet förutsätter att Kungl. Maj:t i hän- delse av ändringar i ifrågavarande beskatt- ning överväger i vad mån dessa bör föranleda ändringar i tullsatserna för de skattebelagda varorna.

I detta ärendes handläggning ha — förutom generaldirektören Malmfors och byrådirek- tören Leissner, föredragande —- kommerserå- den Lindstedt och Lindqvist samt t. f. kom- merserådet Croneborg deltagit. Stockholm den 23 december 1964.

Nils Malmfors Carl Leisrner /Laila Larson

Arbetsmarknadsstyrelsen

I direktiven till skattesystemutredningen framhålles, att vårt nuvarande skattesystem i stora delar har tillkommit i ett helt annat samhälle än det i vilket vi lever i dag. Den efter hand starkt förändrade samhällsbilden anges vara en grundläggande faktor att be- akta. Därvid åsyftas inkomstutvecklingen för medborgarna i gemen, de förändrade förut- sättningar som inrymmes i en med målmed- vetenhet förd politik med full sysselsättning som central målsättning samt ett utbyggt so- cialförsäkringssystem med uppgift att trygga läget för dem som av olika skäl är i en för- sämrad försörjningssituation.

Ifråga om den direkta beskattningen har

beredningen enligt direktiven bl. a. haft att beakta det förhållandet, att en jämförelsevis hög skatt drabbar extrainkomster och in- komstökningar (marginalskatteproblemet) , samt vidare sambeskattningen och behovet av en ändrad avvägning av den direkta skatten mellan familjer och ensamstående. Till led- ning för övervägandena har i direktiven all- mänt uttalats, att vid skattebördans awäg- ning skatteförmågeprincipen liksom hittills bör vara avgörande. I anslutning härtill har i direktiven även framhållits, att det på längre sikt betydelsefullaste reformkravet på den direkta beskattningens område är att minska skatten på mindre löneinkomster och

i samband därmed förenkla skatteuppbörden. Möjligheterna att införa en definitiv käll- skatt för löntagare bör enligt direktiven all- varligt prövas.

Arbetsmarknadsstyrelsen har sökt bedöma de framlagda förslagen från de sålunda an- givna utgångspunkterna och därvid begränsa sitt yttrande till vissa områden, där arbets- marknadsaspekterna kan anses ha väsentlig betydelse.

Avdelning IV Den direkta beskattningens utformning

Behovet av skattesystemets anpassning till samhällsutvecklingen har i beredningens för- slag särskilt framträtt i fråga om den direkta beskattningen. Meningar har där brutits och olika bedömningar angående behovet av långtgående reformer framförts. Särskilt på familjebeskattningens område har samhälls- utvecklingen och bl. a. arbetsmarknadsaspek- terna åberopats som grund för olika förslag. De antaganden som kan göras om utveck- lingen på den svenska arbetsmarknaden, ger allmänt sett en bild av väsentliga förändring- ar. Svensk arbetsmarknadspolitik synes i allt större utsträckning få skapa och utnyttja me- del som inte bara är arbetslöshetsbekämpan- de. Den torde särskilt få inriktas på mål- medvetna åtgärder för att utvidga möjlighe- terna till förvärvsarbete för olika befolk- ningsgrupper. Det kommer att gälla att få arbetskraft utbildad för bristyrken och att framskaffa arbetskraft till bristområden. Åt- gärderna kan i första hand beräknas komma att avse handikappade, gifta kvinnor och äldre personer.

Säkrare hållpunkter för bedömningen av den framtida efterfrågan på arbetskraft kan förväntas från finansdepartementcts långtids- utredning. På tillgångssidan har från styrel- sens prognosinstitut, som den 1/7 1964 över-

flyttades till statistiska centralbyrån, vissa preliminära resultat redovisats. Underhget för denna arbetskraftsprognos är den befolk- ningsprognos som centralbyrån publicerade 1963. Prognosen belyser befolkningsutteck- lingen fram till 1980. I arbetskraftsbfräk- ningarna har hänsyn tagits endast till befolk- ningsgrupperna i åldern 15—69 år. En upp- delning har gjorts på kön och vissa ålders- grupper. Kvinnorna har uppdelats på (ivil- stånd.

Hur stor del av en bestämd kategori, som vid olika tidpunkter står till arbetsmarkna- dens förfogandc, varierar med ålder, kön och civilstånd. För de yngre åldersgrupperna har sålunda den planerade eller prognostisetade utvecklingen av skolväsendet bidragit till sjunkande arbetskraftstal. För männen har för de medelålders grupperna räknats :ned oförändrade arbetskraftstal, medan för de högsta åldrarna, 66 år och högre, räknats med sjunkande tal, beroende på ATP och den allmänna höjningen av levnadsstandar- den. För de gifta kvinnorna förutsättes möj- ligheter till förvärvsarbete i långt större ut- sträckning än f.n. Sålunda antages att t.ex. 70 procent av de gifta kvinnorna i åldern 40—49 år vid prognosperiodens slut har för- värvsarbete mot f.n. något över 50 procent. Även övriga åldersgrupper gifta kvinnor för- utsättes öka sin yrkesverksamhetsgrad.

De relativa arbetskraftstalen för kvinnorna betraktas i prognosen som maximala. Huru- vida de uppnås blir enligt prognosen beroen- de av bl. a. samhällets attityder till förvärvs- arbete bland gifta kvinnor och olika åtgärder som samhället kan förutsättas vidtaga för att underlätta och uppmuntra kvinnorna till för- värvsarbete.

Det torde numera stå klart, att de svenska arbetskraftstillgångarna totalt sett efter 1965 kommer att stagnera. Viss ökning rent antals- mässigt förväntas under perioden fram till

Resultatet av beräkningarna sammanfattas i följande tabell Tillgång på arbetskraft (tusental)

Kvinnor År Män Totalt gifta ej gifta samtliga 1960 ............... 2 288,7 655,1 587,2 1 242,3 3 531,0 1965 ............... 2 334,3 826,1 585,4- 1 41 1,5 3 745,8 1970 ............... 2 324,5 934,2 506,2 1 440,4- 3 764,9 1975 ............... 2 306,5 1 025,0 438,0 1 463,0 3 769,5 1980 ............... 2 300,0 1 088,5 402,2 1 490,7 3 790,7

1980 hos de gifta kvinnorna, medan antalet män och ej gifta kvinnor minskar. Skulle den i befolkningsprognosen antagna netto- immigrationen utebli och den ökade yrkes- verksamhetsgraden bland de gifta kvinnorna inte komma till stånd, får man räkna med minskade arbetskraftsresurser i framtiden.

Ifråga om det aktuella läget hänvisar sty— relsen till bifogade promemoria, upprättad inom styrelsens lokaliserings- och utrednings- byrå (bilaga 1), där vissa data beträffande den icke förvärvsverksamma befolkningen re- dovisas.

Det framtida behovet av samhällsåtgärder inom arbetsmarknads- och utbildningsområ— dena måste ses mot den bakgrund som ovan skisserats. De stora investeringar i utbildning som ägt rum och kommer att äga rum under prognosperioden bör väl utnyttjade ut- göra medel att kompensera den rent nume- rära stagnationen av arbetskraftstillgångarna. På arbetsmarknaden bör effektivt utnyttjan- de av utbildningsinvesteringarna och fortsatt utbyggnad av samhällets arbetsmarknadspo- litiska medel kunna skapa resurser att möta även en ekonomiskt expansiv utveckling. Där- vid bör särskilt beaktas att effektiva arbets- marknadspolitiska medel kan bidraga till en snabbare och mer produktiv omfördelning av arbetskraften som en följd av snabbt gå- ende strukturförändringar i näringslivet, nå- got som är av största betydelse i belysning av de stagnerande arbetskraftstillgångarna.

Till den samhällsattityd gentemot förvärvs- arbete bland gifta kvinnor, som i ovan refe- rerade prognos framhållits som en av för- utsättningarna för att arbetskraftstalen skall kunna uppnås, hör onekligen skattesystemet. Samhällets attityd i det avseendet måste anta- gas vara positiv. I särskilt yttrande angående utformningen av familjebeskattningen har också reservanter i beredningen framhållit an- gelägenheten av att skattesystemet anpassas till strukturförändringarna på vår arbets- marknad, bland vars främsta kännetecken är kvinnornas snabba framträngande inom yr- keslivet.

Utvecklingen på arbetsmarknaden under det senaste årtiondet har skapat vissa håll- punkter för utformningen av arbetsmarknads— politiska åtgärder på detta område. År 1961 antog styrelsen att aktivitetsprogram för att underlätta anpassningen till arbetsmarknaden av den kvinnliga samt den medelålders och

äldre arbetskraften. I cirkulärmeddelande till länsarbetsnämndema i september 1964- ut- vecklas i åtta särskilda avsnitt synpunkter och anvisningar på detta område. Program- met bilägges detta yttrande (bilaga 2)1.

Styrelsen vill understryka, att program- punkterna förutsätter aktiv medverkan från samhällets sida på många områden. Utbild- ning på olika nivåer kan beräknas få en allt större betydelse. Samhällets investering i utbildning av kvinnor har visat sig vara av stor betydelse för att underlätta kvinnornas inträde i yrkeslivet och framför allt för deras återgång till förvärvsarbete, sedan de en tid ägnat sig åt hushåll och barnavård. Att god utbildning påtagligt stärker kvinnornas benä- genhet att ta förvärvsarbete framgår redan av uppgifter från 1960 års folkräkning. För- bättrade möjligheter till omskolning och fort- bildning har på senare år visat sig vara en god hjälp att intressera framför allt medel- ålders kvinnor för ett vidgat yrkesval. Sty- relsen beklagar dock djupt att utbildnings- bidraget för gifta kvinnor enligt Kungl. Maj : ts beslut väsentligt sänkts från den 1 juli i år, så att det endast svarar mot ungefär hälften av vad som tidigare utgått. Detta kan komma att väsentligt minska intresset för ut- bildning hos kvinnorna. En omprövning av beslutet anser styrelsen starkt motiverad.

I samband med försöken att främja gifta kvinnornas anpassning till arbetslivet kom- mer även allt större krav att ställas på sam- hällets serviceanordningar för hem och fa- milj. Särskilt måste kommunerna stimuleras till en utbyggnad av dag- och fritidshemmen samt den sociala hemhjälpen.

Statens och kommunernas investeringar på dessa områden kan därmed beräknas bli be- tydande. Likaså kommer de medel som öv- rigt måste skapas för arbetskraftens utnytt- jande att kräva betydande insatser av kost- nader och tjänster från det allmännas sida. Det bör då vara i samhällets intresse att skat— tepolitiken utformas med sådan hänsyn till arbetsmarknadens behov att beskattningsreg- lerna underlättar eller i varje fall icke direkt motverkar realiserandet av arbetsmarknads- politikens mål. Vad beredningen i detta hän- seende anfört beträffande nuvarande familje- beskattningssystem och föreslagna partiella förändringar av detta finner styrelsen icke övertygande. Den påtalade tröskeleffekten en följd av grundavdragsreglerna och skatte-

1 Bilagan här utesluten. Bilagan återfinnes i AMS cirkulärmeddelande nr A 42/1964.

progressionen — är i dag en realitet för gifta kvinnor vid val av yrkesarbete och kan i framtiden antagas än mer motverka kvinnor- nas benägenhet att inträda i förvärvslivet. Dessa synpunkter gäller även den äldre ar- betskraft, som avses i styrelsens ovannämnda aktivitetsprogram.

Särskilt frågan om familjebeskattningen anser styrelsen emellertid vara av central betydelse för den direkta beskattningens in- verkan på arbetsmarknadens och samhälls- ekonomins utveckling. Styrelsen hemställer därför, att denna fråga blir föremål för ny och grundligare prövning, innan dess fram- tida utformning definitivt fastställes. I av- vaktan härpå synes de av beredningen före- slagna variationerna av nuvarande inkomst- skattesystem kunna tillämpas och prövas. Förslagen tillgodoser på betydande punkter i och för sig berättigade reformkrav. Det synes dock angeläget att de interimistiska lösning- arna på inkomstbeskattningens område icke försvårar framtida genomförande av mer långtgående reformer i fråga om den statliga inkomstskattens beräkning och uppbörd.

Med den begränsning av yttrandets om- fattning som inledningsvis angivits har sty- relsen icke ingått närmare på de olika detal- jerna i beredningens och reservanters förslag. I anslutning till frågan om familjebeskatt- ningen vill styrelsen dock framhålla, att av- dragsregler enligt de reservationsvis framför- da förslagen till grundavdrag och förvärvs- avdrag, som återges å betänkandet sid. 693— 695 (punkterna 1 och 2), synes vara ägnade att -— bättre än majoritetsförslaget — under- lätta genomförandet av den arbetsmarknads- politiska målsättningen.

Avdelning V Den indirekta beskattningen

Styrelsen finner ej anledning att närmare ingå på de företagsekonomiska och närings— politiska verkningarna av de framlagda för- slagen och begränsar sig till de synpunkter, som inom beredningen framhållits om möj— ligheterna att utnyttja föreslagna skatteregler för en konjunkturstabiliserande ekonomisk politik.

Beredningen har anvisat vissa tekniska möj- ligheter att använda en mervärdeskatt i kon- junkturpolitiskt syfte. Detta skulle kunna ske genom variationer i skattesatser och inskränk- ningar i rätten att avräkna sådan skatt som erlagts på företagets egna inköp för verksam- heten. Genom att t. ex. tillfälligt uppskjuta

avdragsrätten skulle man från samhällets sida kunna hålla inne belopp, motsvarande den skatt som erlagts till företagets leverantörer, och på det sättet åstadkomma en likvidi- tetsåtstramning. När de ifrågavarande av- dragen sedan finge verkställas, skulle på mot- satt sätt likviditeten i näringslivet öka.

I samband med överväganden rörande in- vesteringsfonder för konjunkturutjämning har vid olika tillfällen framhållits, att denna lag- stiftning är väl ägnad att stimulera till in- vesteringar i en nedåtgående konjunktur men ha mindre effekt, då det gäller att bromsa investeringsverksamheten under högkonjunk- tur. Mewärdeskattens användbarhet i nämn- da syfte är därför ett beaktansvärt uppslag. Dock kan invändas, att den helt generella åtstramning som skulle äga rum vid tillämp- ning av den metod beredningen anvisar, kan antagas medföra svåra problem för många företag med en redan i utgångsläget svag likviditet. Metoden med inskränkningar eller uppskov i fråga om avdragsrätten kan även befaras bli svår att tillämpa på företag i slu- tet av produktionskedjan, där den samlade skattebelastningen på produkten är störst och inskränkningar i avdragsrätten drabbar hår- dast.

Styrelsen vill i detta sammanhang hänvisa till erfarenheterna av de beträffande inves— teringsfonderna vid 1961 och 1962 års taxe- ringar gällande särskilda fondavsättningsbe- stämmelserna. Genom kungl. förordningen den 3/6 1960 (SFS nr 236) erbjöds de före- tag som vid 1961 års taxering kunde erhålla avdrag för avsättning till investeringsfond för rörelse vissa förmåner, om de redan under sommaren och hösten 1960 å investerings- konto i riksbanken inbetalade ett belopp mot- svarande hela den beräknade fondavsättning- en. För den extra inbetalningen i riksbanken erhöll företagen gottgörelse i form av ett extra avdrag vid taxeringen till statlig in- komstskatt år 1961. Liknande förmåner er- bjöds företagen vid 1962 års taxering. De be- lopp som översteg den obligatoriska insätt- ningen i riksbanken skulle återbetalas vid utgången av år 1961 resp. 1962. För att däm- pa företagens investeringar i det konjunktur- läge som kunde förväntas komma att råda under våren 1962 beslöts efter proposition (nr 193) till 1961 års höstriksdag vissa sär- skilda förmåner till företag, som ytterligare ett år lät binda de medel i riksbanken före- taget ägde utfå vid 1961 års slut (SFS 1961: 529).

Det synes enligt styrelsens mening vara

anledning att med beaktande även av erfa- renheten från dessa åtgärder närmare utreda den särskilda frågan om medel att bättre kontrollera investeringsverksamheten under högkonjunktur.

Slutligen vill styrelsen framhålla önskvärd- heten av överskådliga, koncentrerade och kla- ra författningar på beskattningsområdet. Sär- skilt beträffande den direkta beskattningen av fysiska personer framträder behovet av att det nya skattesystemet ges annan form än de- taljändringar i den sedan 1928 många gånger påbyggda och ändrade kommunalskattela- gen med anvisningar.

Promemoria med data beträffande den icke förvärvsverk- samma befolkningen Förutsättningarna för en ökad förvärvsverk- samhet bland vissa kategorier av befolkning- en, i främsta rummet kvinnorna, belyses i nå- gon mån av materialet i följande tabeller 1—4, som sammanställts från arbetskraftsun- dersökningen i augusti 1964. Materialet av- ser den i veckan den 9—15 augusti ej för— värvsverksamma befolkningen i åldern 14 år och däröver.

I tabell 1 redovisas den ej förvärvsverk- samma befolkningen med fördelning på kön, civilstånd för kvinnor, och olika riksområden. Beträffande de senare hänföres till »skogslä- nen» Norrlandslänen jämte Kopparbergs och Värmlands län, och i storstadsområdena in- går Stockholms stad och län, Malmöhus län samt Göteborgs och Bohus län.

De i tabell 2 redovisade procenttalen an- ger andelen av vederbörande befolknings-

I den slutliga handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad Olsson, ge- neraldirektör och chef, överdirektören och souschefen Montell, ledamöterna Adamsson, Jönsson, Ekendahl, Matts Larsson och Alm- quist samt ersättarna Olofgörs och Nordgren. Därjämte har närvarit överingenjören Lid- gren, byråcheferna Skogh, Neymark, Wen- nerberg, Bergh och Erici samt chefen för försvarssektionen, major Torfgård. Ärendet har föredragits av byrådirektören Harland. Stockholm den 13 november 1964.

Bertil Olsson E. Harland

Bilaga I till AMS' remissyttrande.

grupp som är att betrakta som ej förvärvs- verksam (tillhör ej arbetskraften). Tabellen visar att de ej förvärvsverksamma utgjorde en väsentligt större andel bland såväl gifta som ej gifta kvinnor än bland männen. Det föreligger också en skillnad i detta hänseen- de mellan olika områden, vilken givetvis är betingad av tillgången på arbetstillfällen men även kan bero på sådana faktorer som ålders- fördelning m.m.

Tabell 3 redovisar, med fördelning på ål- dersklasser, bl.a. antalet icke förvärvsverk- samma kvinnor med resp. utan hemmavaran- de barn under skolåldern. Flertalet kvinnor med barn under skolåldern återfinnes som väntat i åldersgrupperna upp till 34 år. I ål- dern 14—24 år är givetvis en stor del av be- folkningen engagerad i studier och yrkesut- bildning och ingår av denna anledning inte i arbetskraften. En betydande arbetskraftsre- surs synes däremot alltjämt finnas att tillgå bland kvinnorna i åldrar över 35 år.

I tabell 4, slutligen, anges med fördelning

Tabell I. Befolkning ej i arbetskraften i augusti 1964 fördelad på riksområden. rooo-tal* )

Riksområde Män

Kvmnor Båda

Gifta Ej gifta Summa könen

Skogslänen ......................... 158 254- 154 408 566 Storstadsområden ................... 200 339 224 553 763 Övriga syd- och mellansverige ..... 254 468 260 728 982

Hela riket 612 1 062 637 1 699 2 311

på åldersgrupper huruvida vederbörandes gifta kvinnorna har som synes till helt över- huvudsakliga verksamhet under mätveckan vägande del uppgivits arbete i det egna i.us- var arbete i eget hushåll eller inte. För de hållet.

Tabell 2. Andelen av befolkningen utanför arbetskraften riksområdesvis för olika kate- gorier efter kön och civilstånd enligt arbetskraftsundersökningen i augusti 1964.

Procenttal

Kvinnor . Riksområde Män åada Gifta | Ej gifta [ Summa. "en Skogslänen ......................... 22,4 60,8 55,5 58,7 40,4 S_torstadsområden ................... 19,3 55,6 46,1 51,4 35,8 Ovriga syd- och mellansverige ..... 19,4 58,7 49,9 55,3 37,4 Hela riket 20,1 58,2 49,7 54,7 37,5

* På grund av avrundning stämmer inte alla summeringar med angivna summor.

Tabell 3. B.:gfolkning ej i arbetskraften i augusti 1964 efter ålder — kvinnorna förde- lade efter förekomst av hemmavarande barn under 7 år. 1000—tal* )

Kvinnor med Kvinnor utan hemmavaran- hemmavaran- .. de barn de barn Summa Båda Ålder Man under 7 år under 7 är kvinnor könen

Gifta Ej gifta Gifta Ej gifta 14—24 år ....................... 191 53 9 10 185 257 448 25—34 » ....................... 21 170 5 36 10 221 242 35—44 » ....................... 21 85 4 128 13 229 250 45—54 » ....................... 21 8 —— 189 22 219 239 55—66 » ....................... 77 — — 246 99 345 422 67 år och däröver ................ 282 — —— 137 291 428 710 14 år och däröver ................ 612 317 18 745 619 1 699 2 311

Tabell 4. Befolkning ej i arbetskraften i augusti 1964 efter ålder och med uppdelning på arbetande i eget hushåll och övriga. 1000-tal* )

Övriga (studerande, Arbetande i eget värnpliktiga, pensio- hushåll närer, arbetsoför- Ålder mogna mfl) Samtliga Gifta Ej gifta Gifta . . Män kvin— kvin- Män kvin- kEJ. gm vmnor nor nor nor 14—24 år ....................... 1 62 26 190 1 168 448 25—54 » ....................... 3 588 34 59 28 19 732 55—66 » ....................... 4 229 65 74 17 34 422 67 år och däröver ................ 26 105 159 256 32 132 710 14 år och däröver ................ 33 983 284 579 78 353 2 311

* På grund av avrundning stämmer inte alla summeringar med angivna summor.

Bostadsstyrelsen

(yttrandet begränsat till mervärdeskattens tillämpning inom byggnadsområdet)

Beredningens utgångspunkt vid utformning- en av reglerna för mervärdeskatten inom byggnadsområdet har bl.a. varit att skatte— belastningen enligt denna skatt jämfört med den enligt allmänna varuskatten inte bör öka i vidare mån än vad som följer av en högre skattesats. Med hänsyn härtill har en särskild reduceringsregel föreslagits. Utan denna skulle bl. a. bostadskonsumtionen ha träffats av en skärpt beskattning, vilket en- ligt beredningen ytterligare skulle vidga redan nu rådande betydande skillnader i boendekostnaderna.

Ett genomförande av beredningens förslag skulle innebära en stegring av byggnads- kostnadema med ca 4 procent. Bostadshy- roma kan härigenom beräknas öka med ca 2,5 procent. Med inräknande av mervärde- skattens effekt på driftkostnadema kan den totala hyreshöjningen uppskattas till ca 3 procent. Då driftkostnaderna till följd av mervärdeskatten kommer att stiga även i redan befintliga hus, kommer den av mer- värdeskatten betingade skillnaden mellan bostadskostnaderna i dessa hus och i de efter skattens införande byggda husen att uppgå till i runt tal 2,5 procent.

Denna effekt av mervärdeskattens infö- rande och av senare ändringar i skatte- satsen —— innebär sålunda ett bidrag till uppkomsten av sådana skillnader mellan bostadskostnaderna i olika årgångar av hus som icke är betingade av skillnader i lä- genheternas standard och bostadsvärde.

Vid utformningen av den statliga bostads- politiken har man bl.a. tagit sikte på att utjämna eller eliminera sådana skillnader. Bostadsstyrelsen vill här erinra om att i di- rektiven för den nu arbetande bostadspoli- tiska kommittén anföres att kommittén bör undersöka om man kan konstruera ett så- dant system för bostadskrediterna som i sig bl. a. innebär att variationer i produktions- kostnadema inte tillåtes ge upphov till så- dana ojämnheter i hyresnivån som saknar motsvarighet i skillnader beträffande lägen- heternas bostadsvärde. Även i direktiven till hyreslagstiftningssakkunniga beröres denna fråga. De sakkunniga skall sålunda under- söka vilka ändrade regler som kan komma i fråga i den mån det visar sig att gällande hyreslagstiftning motverkar en erforderlig anpassning av hyrorna till lägenheternas bruksvärde.

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Sännås, ledamö- terna överingenjören Bernhard, fru Lewén- Eliasson, herrar Hansson och Strandberg ävensom byråchefen Gustavsson och t. f. by- råcheferna Sigurdson och Robach samt by- rådirektören Elison, föredragande. Stock- holm den 29 oktober 1964.

Bertil Sännås Magnus Elisan

Överståthållarämbetet

Allmänna synpunkter

Allmänna skatteberedningen har enligt er- hållna direktiv haft uppdraget att verkställa en omprövning av skattesystemet i dess hel- het. Det har i direktiven betonats, att det

icke tillkom beredningen att föreslå någon ändring i fråga om beskattningens storlek i och för sig, och beredningens uppgift i första hand har därför varit att söka finna en rättvis och rationell fördelning av den nuvarande samlade skattebördan.

Som underlag för sina förslag till om- fördelning av skattebördan har beredningen verkställt beräkningar av den individuella totala skatten i olika inkomstklasser för olika grupper av medborgare. Beräkningar- na avse dels totala skatten enligt 1964- års skatteregler och dels skattetrycket på indi- viderna om fördelning sker enligt bered- ningens förslag. Dessa för bedömningen av beredningens förslag så väsentliga beräk- ningar synes vara grundade på till viss del mycket osäkra faktorer. Speciellt frågan om hur de indirekta skatterna drabbar indivi- duellt är svårlöst ocli beräkningarna bygger i detta hänseende —— enligt beredningens egen uppgift —— på delvis ovissa övervält- ringsantaganden och grova schabloner. Be- redningen betecknar dem som räkneexem- pel.

Det ligger i sakens natur, att det blir allt svårare att beräkna den individuella skatte- bördan inom olika inkomstgrupper ju större andel de indirekta skatterna får i skatte- systemet. Det finns måhända i ett system med större indirekt beskattning också en något vidgad möjlighet för individen att genom sina konsumtionsvanor påverka stor- leken av sin egen skattetribut. Enligt äm- betets mening är det icke tillfredsställande, att det icke gått att mera tillförlitligt be- döma verkningarna av de förslag till om- fördelning av skattebördan, som varit be- redningens uppgift i första hand. På grund av tveksamheten beträffande riktigheten av de grundläggande beräkningarna kan det också uppstå tvekan om beredningens över- väganden och förslag verkligen får den av beredningen avsedda effekten.

Överståthållarämbetet anser sig emellertid i det följande böra utgå från att beräk- ningarna av det individuella skattetrycket före och efter en reform få antagas giva ett riktigt uttryck för i vart fall tendensen i beredningens förslag.

Skattetryckets omfördelning mellan olika grupper av fysiska personer och den för- delning av skatteuttagen på direkt skatt, indirekt skatt och socialförsäkringsavgifter, som beredningen föreslagit får för alla grup- per till resultat en sänkning av den direkta skatten. Detta gäller även i de fall, där för viss grupp den totala skattebördan i reali- teten höjs genom beredningens förslag. Höj- ningen ligger då i de indirekta skatter och socialförsäkringsavgifter, som har beräknats drabba de enskilda individerna inom sådan grupp. Det får betecknas som en fördel

med förslaget, att omfördelningen av skatte- bördorna verkställts utan att totala skatte- skärpningen inom vissa grupper kommer till synes på skattsedeln som en ökad di-ekt skatt. Väsentligt är dock att såsom o:kså skett i betänkandet — det öppet redovsas, vilka grupper som genom förslaget får sin totala skattebörda ökad.

Man kan ifrågasätta lämpligheten av att behandla frågorna om skattebördornas för- delning mellan olika inkomstgrupper och skattens fördelning på direkt skatt, iridi- rekt skatt och avgifter utan att samtidigt behandla den svårlösta men betydelsefulla frågan om en definitiv källskatt för vissa inkomsttagare, en uppgift som ju också in- går i direktiven för beredningen. Skatte- skalornas utformning i avseende å progres- sionen är av väsentlig betydelse som för- beredelse för en övergång till definitiv käll- skatt, men det synes kunna ifrågasättas om utredningens förslag i detta hänseende i något mera påtagligt avseende kan anses jämna vägen härför. En annan omständighet som försvårar en övergång till definitiv källskatt och slopande av deklarationsplik- ten för vissa inkomsttagare är det nuvaran- de beroendet av inkomstdeklarationerna i och för uträkning av pensionsgrundande in- komst. Anknytningen och därmed beroen- det till deklarationerna har i beredningens förslag ytterligare accentuerats genom att icke endast de individuella beräkningarna av pensionsgrundande inkomst liksom hittills skall ske med ledning av deklarationsma- terialet, utan detta avses även skola ligga till grund för fördelningen av de kollektivt beräknade avgifterna från arbetsgivarna.

Överståthållarämbetet anser det beklag- ligt att beredningen sålunda tvingats för- skjuta behandlingen av sådana radikala re- former inom beskattningen, som man kun- nat vänta sig av direktiven och även av betänkandets titel, >>ett nytt skattesystem».

De åtgärder beredningen föreslår för genomförande av sina förslag rörande om- fördelningen av skattebördan innebär i kort- het en sänkning av de direkta skatterna, som uppväges av dels en höjd indirekt be- skattning, dels höjda socialförsäkringsavgif- ter. Allmänna varuskatten utvecklas därvid till en mervärdeskatt varjämte inbetalningen av socialavgifterna lägges i största utsträck- ning på arbetsgivarna. Följande allmänna synpunkter av bl. a. administrativ och kon-

trollteknisk art synes böra läggas på de olika komponenterna i skattesystemet.

Direkta skatter av den höjd, som vi för närvarande har, inbjuder till åtgärder i skatteundandragande syfte i form av skatte- flykt och skattefusk. En hög direkt beskatt- ning fordrar en dyrbar kontrollorganisation utan att likväl kontrollen kan bli på långt när fullständig.

Överståthållarämbetet har i tidigare re- missyttranden (SOU 1954:24 SOU 1957: 13) uttalat sig för en utvidgad indirekt be- skattning, dels därför att den direkta be- skattningen nått en sådan höjd att effekten av ytterligare höjning kan ifrågasättas, dels för att därigenom bereda väg för en defi- nitiv källskatt och begränsad deklarations- plikt. Ämbetets inställning är fortfarande densamma och överståthållarämbetet till- styrker därför en förskjutning från direkt till indirekt beskattning.

Överståthållarämbetet ansluter sig också till beredningens förslag att den nuvarande allmänna varuskatten utvecklas till en mer- värdeskatt och att skatteuttaget sättes vid sådan nivå, att även vissa av de nuvarande punktskatterna kan avvecklas. I sitt utlå- tande rörande det av 1952 års kommitté för indirekta skatter avgivna betänkandet an- gående den statliga indirekta beskattningen anförde ämbetet bl.a. följande ifråga om alternativa former för en generell varuskatt.

»Alternativet mervärdeskatt, d. v. 5. en skatt som uttages i varje led av varans gång från råvaruproducenten till konsumenten och som beräknas på det ökade värde varan i varje led erhåller, är emellertid enligt överståthållaräm- betets uppfattning en skatteform av obestrid- ligt värde .......... Nackdelarna med en mervärdeskatt är det stora antalet skattskyl- diga och den omfattande administrationsap- parat, som härav blir följden. För en lågpro- centig allmän indirekt skatt är därför mervär- deskatten icke lämplig. Administrationskost- naderna bli för höga i förhållande till skatte- uttaget. Därest behov emellertid skulle upp— komma att mera väsentligt öka statens skatte- intäkter genom indirekt beskattning och sålun- da en mycket hög skattesats måste tillämpas, kommer frågan i ett annat läge och alterna- tivet mervärdeskatt synes då böra givas före- träde».

Då beredningen nu föreslagit en generell omsättningsskatt med en väsentligt mycket högre uttagningsprocent än tidigare, anser överståthållarämbetet — i konsekvens med ovan citerade utlåtande — att en mervärde- skatt bör ersätta den nuvarande allmänna

varuskatten. För administrationen av en på så sätt utvidgad indirekt beskattning finns redan den organisation vid överståthållar- ämbetet och länsstyrelserna, som tillkom i samband med allmänna varuskattens infö- rande, och denna kan utbyggas med hänsyn till ansvällningen av arbetsuppgifterna.

Även när det gäller det föreslagna syste— met med avgifter för finansiering av folk- pensionering m.m. är organisationen här- för redan uppbyggd. Genom sammankopp- lingen med arbetsgivaravgifterna för all- männa tilläggspensioneringen och i sam- band därmed en förenkling av beräkningar- na för avgiftsuttaget, innebär beredningens förslag förbättrade kontrollmöjligheter jäm- fört med nuvarande förhållanden.

På ett skattesystem bör ställas kravet att skatte— och avgiftsuttaget skall kunna varie- ras med enkla åtgärder och utan att syste- met upprives. Rent tekniskt synes sådana variationer lätt kunna vidtagas både när det gäller den föreslagna indirekta skatten och då det gäller arbetsgivaravgifterna. Huru- vida utrymme finns för ett större samlat skatteuttag än beredningen räknat med för år 1970 skall emellertid icke bedömas från tekniska synpunkter utan är en fråga som är beroende av politiska överväganden. Rent allmänt kan likväl sägas, att därest en ök- ning av skatteuttaget skulle bli aktuell, tor- de möjligheterna att genomföra en dylik väsentligt underlättas om i ett skattesystem ingår sådana komponenter som arbetsgivar- avgifter och mervärdeskatt. Häri ligger gi- vetvis en fara helst som i ett sådant system den enskilde medborgaren svårligen kan överblicka den samlade skattebördans verk- liga omfattning.

Överståthållarämbetet anser sig böra i princip tillstyrka en sådan uppdelning av skattesystemet på direkt skatt, mervärde- skatt och avgifter som beredningen föresla- git och övergår nu till att behandla de olika komponenterna i systemet var för sig.

Sacialförsäkringens finansiering

Beredningens förslag innebär att vad man kallar socialförsäkringens grundförmåner folkpensioneringen, sjukvårdsförsäkringen och den s.k. hemmafruförsäkringen i fort- sättningen till ca 50 0/0 skall finansieras genom arbetsgivaravgifter för de anställda och med en i princip på likartat sätt be- räknad egenavgift för övriga inkomsttagare. För beräkning av arbetsgivaravgiften skulle

anknytning ske till de uppgifter som arbets- givarna redan nu ha att lämna för allmänna tilläggspensioneringen, varvid bl. a. även det nu avgiftsfria basbeloppet skulle ut- nyttjas för avgiftspåföring.

Överståthållarämbetet anser att ett av- giftssystem på sätt beredningen föreslagit är att föredraga framför övriga redovisade alternativ, nämligen hel skattefinansiering eller finansiering byggd helt på egenavgifter. Anknytningen till det underlag som ligger till grund för avgifterna till allmänna till- läggspensioneringen synes innebära en ratio- nell lösning av debiterings- och uppbörds- förfarandet. Genom att basbeloppet icke undantas från avgiftspåföring vinnes en be- tydelsefull förenkling i beräkningen och kontrollen av underlaget för avgifterna och med all sannolikhet även en effektivisering. Det är givetvis en fördel om reglerna för kollektiva arbetsgivaravgifter av detta slag kan göras så enkla som möjligt och med så få undantag och särbestämmelser som möjligt. Det är en fördel för såväl uppgifts- lämnaren som den myndighet som har att verkställa kontroll av lämnade uppgifter. På grund härav kan möjligen ifrågasättas om tillräckliga skäl föreligger att nu införa en nedre åldersgräns på 16 år, en gräns som icke tidigare funnits i avgiftssystemet för allmänna tilläggspensioneringen. Å andra sidan kan antagas att antalet arbetstagare under 16 år är så pass obetydligt att grän- sen kommer att få mycket liten praktisk betydelse. Gränsen blir på så sätt mer av principiell betydelse och torde måhända icke vålla särskilt stort extra besvär vid uppgifts- lämnandet.

I sammanhanget må erinras om önsk- värdheten av att frågan om arbetstagarbe- greppet uppmärksammas och till sin inne- börd närmare klarlägges.

Beredningen har icke gått in på yrkes- skadeförsäkringens roll i avgiftssystemet, då denna försäkringsform är föremål för sär— skild utredning. Överståthållarämbetet vill framhålla angelägenheten av att, därest en samordning med nu föreslagen arbetsgivar- avgift blir aktuell, densamma utformas på sådant sätt att uppgiftslämnandet och där- med också kontrollen icke onödigtvis kom- pliceras med olika beloppsgränser.

Fördelningen av totalsumman av infly- tande arbetsgivaruppgifter på vad som i och för tilläggspensionering bör tillföras allmän- na pensionsfonden och vad som bör tillföras statsverket såsom bidrag till folkpensione-

ringen och grundförmånerna inom sjukför- säkringen, synes i och för sig lämpligen kunna ske på av beredningen föreslaget sätt. Såsom ämbetet tidigare i detta yttrande framhållit kan dock denna anknytning till inkomstdeklarationema, som ju ligger till grund för beräkningen av pensionsgrundan- de inkomst, på sitt sätt ytterligare försvåra en framtida reform med sikte på en defini- tiv källskatt och slopad deklarationsplikt för vissa grupper av inkomsttagare.

Då kostnaderna för socialförsäkringens grundförmåner, som kommer alla medbor- gare till del i samma mån, bör delas av samtliga inkomsttagare, har beredningen konstruerat en egenavgift, benämnd grund- försäkringsavgift, för dem som redovisar annan inkomst än som arbetstagare eller har såväl löneinkomst som annan inkomst. I princip bör givetvis denna egenavgift kon- strueras så att den motsvarar den arbets- givaravgift som — ehuru dold — drabbar löntagarens inkomst. Så har också skett i beredningens förslag. Ett par avvikelser fö- rekommer dock, som får betecknas som be- tydelsefulla. Sålunda anses avgift ej böra påföras den som icke har någon beskatt- ningsbar inkomst, varjämte införts en upp- trappningsregel i anslutning härtill. I och för sig är en sådan inskränkning i betalnings- skyldigheten befogad, men givet är att det också kan finnas löntagare, som icke kom- mer upp till beskattningsbar inkomst, men vilkas lön likväl automatiskt reducerats med arbetsgivaravgiften. Överståthållarämbetet anser det emellertid rimligt att hänsyn tages till betalningsförmågan på sätt beredningen föreslagit. Att en liknande begränsning icke går att genomföra ifråga om de kollektivt beräknade arbetsgivaravgifterna torde icke böra hindra en sådan hänsyn.

Allvarligare är måhända beredningens förslag att för två samtaxerade makar, som båda har inkomst, tillämpa en samberäk- ningsmetod för egenavgiften, medan en sär- beräkningsmetod är obligatorisk vid beräk- ning av arbetsgivaravgiften. I vissa hänse- enden har beredningen föreslagit fördelakti- gare beräkningsmetoder för skattskyldiga som har att erlägga egenavgift än för skatt— skyldiga med enbart anställningsinkomst. Sålunda har för den senare gruppen hän- syn icke kunnat tagas till Vissa kostnader i förvärvsverksamhet eller till underskott i förvärvskälla och ej heller till betalnings- förmågan på sätt härovan berörts. Det synes då knappast rimligt att ytterligare gynna

gruppen genom tillämpning av samberäk- ningsmetod. Man får icke glömma bort att de socialförmåner, som skola täckas av grundförsäkringsavgiften, här kommer att utgå till två personer.

En konstruktion av grundförsäkringsavgif- ten i enlighet med beredningens förslag medför ett debiteringsförfarande av synner- ligen individuell natur, vars tillämpning i praktiken säkerligen icke blir så enkel som beredningen synes antaga alldeles sär- skilt gäller detta om samberäkningsmetod för makar skall komma till användning. Man måste i många fall gå tillbaka till deklarationen för att kunna göra en riktig debitering. Det skulle därför vara till för- del om avgiftsfrågan för denna grupp kunde ordnas genom en mera schablonmässig be- räkning av avgiften, varvid man givetvis fick avstå från den i och för sig önskvärda överensstämmelsen med arbetsgivaravgiften. Nuvarande metod för debitering av folk- pensionsavgift med viss procent av taxerad inkomst och med en maximering uppåt kunde därvid tjäna som mönster för en enkel debiteringsmetod även om vissa kom- plikationer inträder vid blandad inkomst. Då full överensstämmelse ändå ej går att er- hålla mellan arbetsgivaravgifter och grund- försäkringsavgifter synes skäl föreligga att överväga en avgift med enklare debiterings- förfarande.

Avgifterna förutsättes av beredningen sko- la vara avdragsgilla vid taxeringen. Så får med nödvändighet bli fallet med arbetsgi- varavgiften, där avdraget sker genom en tyst kvittning mot en motsvarande inkomst, som emellertid löntagaren icke uppburit och icke känner till beloppet. Det torde icke kunna komma i fråga att ålägga arbetsgi- varna att göra en fördelning av de kollek- tivt beräknade avgifterna på varje inkomst- tagare att läggas till grund för dessas taxe- ring. Om avgifterna anses avdragsgilla er- fordras icke någon sådan beräkning. En konsekvens av att arbetsgivaravgiften göres avdragsgill är att grundförsäkringsavgiften också blir avdragsgill.

Den direkta beskattningens utformning

Inledande synpunkter

Vad beträffar den direkta beskattningens ut- formning innebär utredningens förslag i den- na del icke några genomgripande föränd-

ringar utan snarare jämkningar inom det nuvarande systemets ram. Till sådana önske- mål som man gärna förknippar med ett nytt skattesystem, t. ex. radikala förenklingar av beskattningsreglerna och skatteuppbör- den samt ett avskaffande av deklarations- plikten för stora grupper av löntagare, har utredningen i detta sammanhang icke tagit ställning. Ett visst mått av besvikelse över utredningens försiktighet kan därför ej und- vikas. Enligt direktiven bör möjligheterna att införa en definitiv källskatt för löntagare allvarligt prövas. En sådan omläggning för- utsätter att flera komplicerade i direktiven närmare berörda frågor får sin lösning. Ut- redningen framhåller å sid. 29 att möjlig- heter har saknats att i betänkandet redo- visa några överväganden härutinnan och att uppdraget i denna del är en kvarstående uppgift för utredningen. Vidare framhålles att de framlagda förslagen utformats under beaktande jämväl av ändamålet att under- lätta eller i vart fall inte ytterligare försvåra förutsättningarna för införande av definitiv källskatt. Det synes likväl kunna ifråga- sättas om utredningens förslag rörande den direkta beskattningen i något mera påtagligt avseende kan anses ha jämnat vägen för att förverkliga en övergång till en definitiv källskatt. Skatteprogressionen torde utgöra ett av de viktigaste hindren för en dylik övergång. Utredningen har visserligen före- slagit en breddning av det proportionella skiktet så att gränsen för detsamma skall gå vid en beräknad årsinkomst för gift av 26200 kronor och för ensamstående 13 300 kronor, i följd varav 50 procent av alla gifta och 57 procent av alla ensamstående skulle falla inom det proportionella skik- tet (sid. 255). Jämföres emellertid dessa procenttal med läget år 1953, då ett mera omfattande proportionellt skikt infördes, omfattande 75 procent av alla gifta och 68 procent av alla ensamstående inkomsttagare, visar det sig alltså, att en mindre andel av samtliga inkomsttagare kommer att rym— mas i detta skikt år 1970 än år 1953. Or- saken härtill ligger givetvis i de progressiva skalornas utformning och den fortgående stegringen av medborgarnas inkomster. Med hänsyn härtill borde kanske ansträngningar- na i högre grad än som skett i utredningens förslag ha inriktats på att utnyttja till- gängligt utrymme för lättnader till en vida- re breddning av det proportionella skiktet och en ytterligare minskning av progressi- viteten. Överståthållarämbetet återkommer

i det följande till möjligheten att skapa ökat utrymme härför inom den av utred- ningen angivna ramen för lättnader på den direkta beskattningens område.

Grundavdrag

a) allmänt

Enligt utredningsdirektiven bör vid skatte- bördans aWägning mellan olika skattefor- mer och mellan skilda kategorier skatte- betalare skatteförmågeprincipen liksom hit- tills vara avgörande. Det sagda får anses innebära att en utjämning av skattebördan i sidled bl.a. bör ernås genom differentie- rade grundavdrag. Överståthållarämbetet delar utredningens ståndpunkt att ordningen med fasta grundavdrag bör bibehållas. Fråga är emellertid vilken grad av differentiering som är önskvärd samt till vilka belopp av- dragen bör bestämmas. Utredningen före- slår icke någon ändring av grundavdragens antal eller struktur utan allenast en höjning av nuvarande avdrag. Utredningen fram- håller å sid. 246 att skilda omständigheter såsom den allmänna inkomstutvecklingen och genomförda socialpolitiska målsättning- ar samt vad som framkommit rörande s.k. låga inkomsttagare (sid. 247) kan medverka till ett i viss mån annat synsätt nu beträf- fande grundavdragen än tidigare (nämligen att grundavdraget i princip skulle motsvara den skattskyldiges existensminimum med hänsyn till bl. a. levnadskostnaderna på bo- ningsorten och den skattskyldiges försörj- ningsbörda). Vidare framhåller utredningen följande (sid. 247): >>Höjningar blir till fördel för en begränsad grupp av inkomst- tagare bland vilka den övervägande delen deltidsanställda, personer som av olika skäl arbetat blott en del av året, hemma- söner och hemmadöttrar med tillfälligt ar- bete etc. -— har en helt annan skattekraft än deras inkomst ger uttryck för. Genom grundavdragshöjningar sker en övervältring av skattebördan på människor i normala inkomstlägen, varjämte utrymmet minskas för sådant som skattelättnader åt barnfa- miljer.» Vad utredningen sålunda anfört talar för att höjningar av grundavdragen bör ske med en viss försiktighet, i synnerhet som reformer av detta slag är mycket kost- nadskrävande. De kan även leda till höj- ningar av den kommunala utdebiteringen. Slutsatsen av utredningens konstaterande borde måhända bli att höjningar av grund- avdragen helt borde underlåtas till förmån

för en ytterligare justering av skatteskalor- na, främst lagd på en vidare breddning av det proportionella skiktet. Vid en sådan lösning kvarstår emellertid problemet med den grupp av inkomsttagare med lågi in- komster och tillika låg skattekraft. Denna grupp kräver givetvis beaktande. Ett %. sid. 296 i betänkandet återgivet uttalande av vederbörande departementschef till 1952 års riksdag bör beaktas i detta sammanhang. Departementschcfen framhöll bl.a. att de lägsta inkomstskikten av ensamstående hade en mycket olikartad sammansättning och bestod till stor del av ungdomar, vilka ännu inte i egentlig mening trätt ut i för- värvslivet utan bodde i sina föräldrahem, biträdde föräldrarna i deras jordbruk o.s.v. Det syntes under sådana förhållanden föga lämpligt att låta de mer ömmande fallen bland ensamstående med låga inkomster alltför starkt påverka ortsavdragens storlek. I stället torde dessa fall höra i princip till- godoses genom sociala bidrag eller i enlig- het med bestämmelserna om tillämpning av särskilt avdrag för existensminimum vid taxeringen. Riksdagen godtog vad så- lunda föreslogs. Det anförda gäller närmast ensamstående men torde i princip även vara tillämpligt å gifta inkomsttagare. En ute- bliven höjning av grundavdragen skulle alltså för denna kategori av låga inkomst- tagare kunna kompenseras genom sociala förmåner eller avdrag vid taxeringen för nedsatt skatteförmåga. En viss liberalisering av reglerna för extra avdrag vid existens- minimum synes även kunna övervägas.

b) barnfamiljernas grundavdrag

Det torde inte råda några delade me- ningar om att barnbidraget i regel icke för- slår till täckande av barnkostnadema. Ej heller synes en mera avsevärd förskjutning i relationen mellan barnbidrag och barn- kostnader vara möjlig, om man betänker att kostnaden för första barnet kan beräk- nas uppgå till i genomsnitt 6500 kronor per år (tabell 50, sid. 319). Såsom motiv för ett återinförande av bamavdrag vid taxeringen torde kunna anföras att så länge barnbidraget icke täcker bamkostna- den ett bamavdrag, tänkt som en på- byggnad på grundavdraget, skulle öka möj- ligheterna till en differentiering mellan olika kategorier av inkomsttagare. Genom barn- avdraget skulle alltså åstadkommas större horisontell rättvisa, d.v.s. större likställdhet mellan skattskyldiga i samma inkomstläge.

De måhända icke önskvärda biverkningarna av barnavdraget — närmast när det gäller effekten i högre inkomstlägen — skulle eventuellt kunna elimineras genom en sam- tidig omprövning av skatteskalan. Utred- ningen framhåller å sid. 323 att vissa skäl kan åberopas för införande av bamavdrag och att sådana avdrag inte utan vidare bör avvisas därför att de skulle ge oberättigade förmåner för högre inkomsttagare. I sitt slutliga ställningstagande ställer sig utred- ningen dock avvisande till tanken att införa bamavdrag och finner att höjda barnbidrag bör föredras. Frågan om införande av barn- avdrag synes emellertid ha kommit i ett nytt läge sedan den ändringen numera ge- nomförts, att ensamstående inkomsttagare, som har hemmavarande barn under 18 år, äger rätt till dubbelt grundavdrag. Eftersom detta dubbla grundavdrag är helt beroende av förekomsten av hemmavarande barn, kan det påståendet göras, att ensamstående barn- försörjare i realiteten äger åtnjuta ett barn- avdrag med för närvarande 2250 kronor. Det synes därför rimligt och bör även följa av skatteförmågeprincipen vilken enligt direktiven bör vara avgörande vid skatte- bördans avvägning mellan skilda kategorier skattebetalare — att gift med andra maken sammanlevande inkomsttagare med hemma- varande bam under 18 är (minst tre perso- ner) bör erhålla samma förhöjning av grundavdraget som för närvarande kommer den ensamstående barnförsörjaren (minst två personer) till del. Genom ett sådant tillrättaläggande skulle ernås önskvärd ho- risontell rättvisa utan att för den skull barn- avdraget behövde göras till ett självständigt begrepp i skattelagstiftningen.

Ett av utredningen förbisett förhållande när det gäller avvägningen av skattebördan mellan olika kategorier av barnfamiljer är att förekomsten av vissa förvärvskällor (of- tast kapital och fastighet) kan medföra möjligheter att till barnen överföra inkomst genom benefika gåvor av aktier, fastigheter o. dyl., varigenom icke obetydliga skatte- lättnader kan uppnås. Eftersom dylika ar- rangemang icke kan vidtas av alla, medför åtgärder av detta slag en från skatteför- mågesynpunkt orättvis fördelning av skatte- bördan olika barnfamiljer emellan. Saken har också en skatteflyktsaspekt. Ett till- rättaläggande synes rent tekniskt kunna ske antingen därigenom att t.ex. möjligheten att utnyttja barnens icke utnyttjade grund- avdrag göres allmän eller också genom nå-

gon form av sambeskattning, liknande den som enligt 85 förordningen om statlig för- mögenhetsskatt i vissa fall skall ske i fråga om hemmavarande barns under 21 år för- mögenhet.

c) relationen mellan grundavdragen

I det föregående har uttalats viss tvek- samhet beträffande förslaget att generellt höja grundavdragen i den omfattning som utredningen föreslagit. Vidare har anförts skäl för en ytterligare differentiering av grundavdragen i syfte att gynna barnfamil- jerna. Relationen mellan gällande grund- avdrag utgör 1:2. Häri föreslår utredningen icke någon ändring, ehuru från skatteför- delningssynpunkt en ökad grad av differen- tiering av avdragen mellan skilda kategorier av inkomsttagare icke kan anses omotiverad. Den av utredningen föreslagna höjningen av grundavdragen skulle synbarligen medföra icke önskvärda skärpningar av sådana trös- kel- och rättviseproblem som sammanhänger med en otillräcklig grad av differentiering, skärpningar som kan leda till irritation och oförståelse bland skattebetalarna. Bakom syftet med en ökad grad av differentiering ligger önskemålet att ernå en rättvisare för- delning av skattebelastningen. Överståthål- larämbetet anser sig böra ifrågasätta om icke en lämplig skala för differentiering av grundavdragen kunde ernås därest dessa bestämdes till förslagsvis följande belopp:

grundavdrag 2 250 kronor

Kategori av inkomsttagme Ensamstående utan barn Ensamstående med hemma-

varande barn under 18 år 4500 kronor Två makar utan barn 4500 kronor Två makar med hemma-

varande barn under 18 år 6000 kronor Med överståthållarämbetets utgångspunkt torde även följande grundavdragsskala kun- na alternativt övervägas: 2500 — 5000 — 5 000 6 250.

En grundavdragsreform av antydd inne- börd skulle medge ökat utrymme för andra lättnader inom den givna kostnadsramen, exempelvis när det gäller skatteprogressio- nen.

Förvärvsavdrag

Förvärvsavdragets uppgift får anses vara att tillföra ena maken, i regel hustrun, ett av- drag med anledning av den särskilda kost-

nad för familjen som kan uppkomma på grund av hennes förvärvsarbete. Avdraget är således till sin egentliga natur likartat med det vanliga avdraget för kostnader för intäkters förvärvande. Utredningens förslag går ut på att förvärvsavdragets nuvarande principiella konstruktion bibehålles och att avdraget bestämmes till lägst 1000 kronor och högst 4000 kronor, innebärande en för- dubbling mot vad nu gäller. Med hänsyn till att avdraget beräknas efter en schablon gynnas sådana inkomsttagare, vilka har inga eller jämförelsevis låga kostnader, och miss- gynnas sådana som har höga kostnader av antytt slag. Sker en så kraftig förhöjning av avdraget som utredningen förordar, torde kunna befaras att missförhållandet mellan kostnader och avdrag i många fall kan anta icke godtagbara proportioner. Eftersom ett schablonavdrag med nödvändighet måste medges i åtskilliga fall, där något berättigat krav på avdrag icke kan anses föreligga, mås- te en höjning av avdragsbeloppet medföra en ökning av vad som kan betecknas såsom oberättigade avdrag och alltså innebära ett >>slöseri>> med tillgängligt utrymme för skat- tesänkningar; ett förhållande som från skat- tebetalarnas synpunkt måste te sig orättfär- digt och onödigt. Utredningen framhåller också å sid. 309 att principiellt starka skäl kan anföras för att göra avdraget beroende av den verkliga kostnaden samt fortsätter: »Det torde förhålla sig så, att det nuvarande avdraget tillgodoföres i åtskilliga fall där inga eller endast obetydliga kostnadsök- ningar faktiskt uppstår, under det att i andra fall avdraget inte utgör tillräcklig kompensation härför». Inte desto mindre anser utredningen —— närmast av kontroll- tekniska skäl —— att avdragets nuvarande konstruktion bör bibehållas. Överståthållar— ämbetet ifrågasätter emellertid om icke ut- redningen (se sid. 309) överbetonar de svå— righeter, som skulle uppkomma vid en pröv- ning av de faktiska kostnaderna i det en- skilda fallet, därest förvärvsavdraget ändras till ett kostnadsavdrag. För det fall att avdrag icke skulle medges för andra kost- nader än verkliga utgifter för barntillsyn eller barnstugevård, skulle större svårigheter ei behöva uppstå än vid bestämmande av avdrag för t. ex avlöning till biträde i för- värvskälla eller periodiskt understöd. Av vikt är därvid att i lagtexten klart anges vilka slag av kostnader som berättigar till avdrag. Avdragsgränserna enligt utredning- ens förslag, lägst 1000 kronor och högst

4000 kronor, skulle kunna bibehållas, vari- genom en från administrativ m.fl. synpank- ter lämplig spärr skulle erhållas. Såsom ett alternativ skulle kunna tänkas den möjlig- heten att uppdela förvärvsavdraget i dels ett schablonavdrag enligt gällande konsrruk- tion och dels ett avdrag därutöver för verkliga kostnader, till den del dessa icke täcks av schablonavdraget, enligt följande:

I Ett lägsta avdrag om 1 000 kronor II Ett avdrag motsvarande 20 % av inkomsten, dock högst 2 000 kronor III Ett avdrag motsvarande faktiska kostnader, dock högst 4 000 kronor

Därest avdragsrätten mera sattes i relation till kostnaderna skulle även den orättvisan undanröjas, som följer av nu gällande reg- ler, att hänsyn icke skall tas till vare sig arbetstidens längd eller arbetsplatsens be- lägenhet; endast inkomstens storlek är ju nu utslagsgivande. Även möjligheter till skatteflykt skulle elimineras. Den av utred- ningen åberopade stickprovsundersökningen (sid. 309) rörande kostnaderna för bamtill- syn synes med hänsyn till materialets begräns- ning knappastvara tillräckligt omfattande för att anses representativ vid en beräkning av de faktiska genomsnittliga kostnaderna för barn- tillsyn när det gäller hela kategorin förvärvs- arbetande med minderåriga barn. Redan det förhållandet att vissa svårigheter torde före- ligga att i önskad utsträckning erhålla hem- hjälp eller barnstugevård borde avhålla från allt för långt gående slutsatser angående undersökningens innebörd. Utredningen tvingas också konstatera att de individuella variationerna kring genomsnittet av kost- naderna för barntillsyn enligt undersök- ningen är stora. Å sid. 315 framhåller ut- redningen att den föreslagna uppräkningen av förvärvsavdraget när det gäller rörelse och jordbruk förutsätter uppmärksamhet från myndigheternas sida vid taxeringskon- trollen så att avdraget år 1000 kronor icke medges utan egentlig granskning. Uttalan- det — i och för sig välmotiverat _ är något överraskande i betraktande av ut- redningens mera generösa inställning när det gäller det största schablonavdraget om 4000 kronor, som ju skall medges utan någon som helst kostnadsprövning och be- träffande vilket utredningen å sid. 309 ut- talat att det nuvarande avdraget tillgodo- föres i åtskilliga fall, där inga eller endast

obetydliga kostnadsökningar faktiskt upp- står.

Enligt gällande bestämmelser får det högs- ta förvärvsavdraget åtnjutas av hustrun även om mannen är hemmavarande och icke har förvärvsarbete. Mannen är där- emot icke i något fall berättigad till detta högre avdrag. Det synes kunna ifrågasättas om icke såsom villkor för avdrag bör krä- vas att båda makarna har förvärvsarbete. Först då uppkommer ju ev. ökade kostna- der för bamens tillsyn, vilka kostnader det är förvärvsavdragets uppgift att kompensera. En riktig anpassning till de faktiska omstän- digheterna skulle automatiskt ernås, därest förvärvsavdraget gjordes till ett kostnads- avdrag, där avdrag fick göras för verkliga kostnader upp till 4 000 kronor och med lägst ] 000 kronor. Ett förslag av denna innebörd får väl även anses stå dels i bättre linje med utredningens förslag att slopa det lägsta förvärvsavdraget om 300 kronor, vilket till- kommer gift förvärvsarbetande kvinna utan barn, dels ock i bättre samklang med ut- redningens uttalande å sid. 316 (beträffan- de förvärvsavdrag när det gäller rörelse och jordbruk) att det inte är godtagbart att medge avdrag av viss storleksordning (1 000 kronor) utan egentlig granskning.

Minoritetsförslaget i skatteberedningen om bibehållande av förvärvsavdraget för gifta kvinnor utan barn har motiverats med arbetsmarknadspolitiska skäl. Härtill må framhållas att avdraget, även om det skulle innebära en viss stimulans och en lindring av tröskelproblem, knappast är av den stor- leksordningen att en dylik effekt med säker- het kan förutsägas. (Jfr. härutinnan bilaga 4- till betänkandet). Förslaget innebär vad syftet beträffar, en arbetsmarknadspolitisk dirigering via skattelagstiftningen, en diri- gering som bör framkalla tvekan av princi- piella skäl. Kostnadsaspekten synes även i detta fall böra anses som den avgörande faktorn. Av vikt är även att vid bortfall av sakligt oberättigade avdrag kommer ut- rymmet för lättnader på andra områden att öka.

Sär- eller sambeskattning

Vid valet mellan sär- eller sambeskattning synes avgörande vikt i överensstämmelse med skatteförmågeprincipen böra fästas vid om en eller flera personer skall leva på en viss inkomst. Det sagda får anses innebära

att beskattningsreglerna bör utformas under hänsynstagande till bl. a. den form av hus- hållsgemenskap som föreligger mellan äkta makar. Att andra former av hushållsgemen- skap av praktiska skäl ej kan ges samma innebörd torde följa av att det i andra fall av gemenskap, t.ex. mellan syskon, föräld- rar och barn, inte kan uppställas samma allmänna presumtion på sammanlevnad. Eftersom familjekollektivet vanligen utgör en ekonomisk enhet, där makarna är lagligt skyldiga att ömsesidigt underhålla varandra med rätt till inbördes lika standard, bör det vara likgiltigt om det är mannen eller hustrun, som uppbär inkomsten. Det kan därför inte anses stötande eller orätt att makarna erhåller dubbelt grundavdrag, att ömsesidig rätt föreligger för dem att ut- nyttja andra makens outnyttjade avdrag eller att skatten uträknas efter en något för- månligare skala än som gäller för ensam- stående, eftersom ju två personer skall ha sin försörjning ur familjeinkomsten. Å andra sidan är det ofrånkomligt av tekniska skäl och helt i linje med betraktelsesättet att progressiviteten skall drabba den gemen- samma inkomsten. I direktiven har icke anförts något som kan uppfattas som ett ställningstagande för en mera radikal lös-' ning av frågan. Tvärtom framhålles be- träffande familjebcskattningen bl.a. att yt- terligare åtgärder såsom en ändrad avväg- ning av den direkta beskattningen mellan familjer och ensamstående och ett ökat hänsynstagande till försörjningsbördan har förordats av många myndigheter och orga- nisationer och att dessa frågor bör bli före- mål för utredningens prövning. Även har i direktiven framhållits såsom en mera all- män regel, att skatteförmågeprincipen lik- som hittills bör vara avgörande. I den all- männa debatten har gjorts teoretiska och principiella invändningar mot sambeskatt- ningens bibehållande. Följande argument har därvid åberopats till stöd för en sär- beskattning: Principen om jämlikhet mellan könen, en rättvisare fördelning av skatte- bördan samt arbetsmarknadens behov av den gifta kvinnliga arbetskraften. Utred- ningen har upptagit den framförda kritiken till närmare granskning och funnit att den- samma icke kan anses innefatta sådana in- vändningar att sambeskattningen därför bör överges. Ej heller finner utredningen att sambeskattningen innebär något diskrimi- nerande mot den gifta förvärvsarbetande kvinnan. Samtidigt påvisar utredningen att

från rättvise-, skatteflykts- och administra— tiva synpunkter allvarliga olägenheter i dagens läge icke skulle kunna undvikas vid en övergång till en fullt genomförd särbe- skattning. I fråga om de arbetsmarknads- politiska aspekterna på sambeskattningen framhåller utredningen å sid. 281 att dessa inte torde kunna tillerkännas utslagsgivan- de betydelse vid beskattningens utformning och ej heller bör till sin innebörd över- drivas. I den av Carsten Welinder till ut— redningen avgivna promemorian om in- komstbeskattningens effekt på utbudet av arbetskraft (Bilaga 4, sid. 799) påvisas exempelvis svårigheten att säkert ange hur stor den roll är som beskattningen spelar för den gifta kvinnans förvärvsarbete; det tillägges dock att möjlighet föreligger att medelst ändrade beskattningsregler här åstadkomma en positiv effekt. Denna synes dock, såsom utredningen å sid. 258 fram- håller, lämpligen böra ernås genom en sänk- ning av progressiviteten och alltså icke i första hand genom ett uppgivande av sam- beskattningen. En tungt vägande invänd- ning mot särbeskattning utgör utredningens konstaterande att en övergång i dagens läge till en dylik beskattning skulle ge skatte- lättnader för de ensamstående och därige- nom försvåra möjligheterna att förbättra barnfamiljernas ställning, en målsättning som icke står i överensstämmelse med ut- redningens direktiv (tabell 45). Det fram- hålles även att av inemot 1.9 miljoner fa- miljer skulle uppskattningsvis 800 000 å 850 000 få en skattehöjning på mer än 1 000 kronor (sid. 284) och att ett tillrättaläggan- de genom en kompensatorisk extra höjning av barnbidraget skulle såsom av tabell 46 framgår resultera i mycket ojämna verk- ningar för barnfamiljernas vidkommande, vilka verkningar därjämte fördelar sig på ett irrationellt sätt. Vid sin genomgång av betänkandet i denna del har överståthållar- ämbetet funnit övervägande skäl tala för att sambeskattningen nu inte bör uppges. Över- ståthållarämbetets ställningstagande grundar sig närmast på den uppfattningen att så länge vi har ett progressivt skattesystem en övergång till en fullt utförd särbeskattning, såsom den beskrivits å sid. 282 i betänkan- det, skulle medföra orimligheter i fördel- ningen av skattebördan och i hög grad gå ut över barnfamiljerna i vanliga inkomst- lägen.

Ett kvarstående problcm är frågan om det är önskvärt och möjligt att bibehålla

någon form av sambeskattning vid en över- gång till en definitiv källskatt för löntagare. Lösningen av detta problem synes höra till de återstående uppgifter som utredningen har att ta ställning till. Givetvis skulle rent tekniskt en sådan övergång underlättas vid en dessförinnan genomförd särbeskattning. Likväl är det ej säkert att sambeskattningen därvid helt måste överges. (En viss önskad sambeskattningseffekt torde kunna ernås ge- nom olika slag av skatteskalor. Vidare skulle ett sådant förenklat system knappast kunna antas komma att omfatta alla kategorier av skattskyldiga.) Under alla omständig- heter synes det vara svårt att i dagens läge avstå från de fördelar, som sambeskatt- ningen obestridligen erbjuder när det gäller den horisontella skatterättvisan mellan skilda kategorier av inkomsttagare.

Fakultativ särbeskattning

Såsom utredningen påvisar skulle ett fakul- tativt särbeskattningssystem _ d.v.s. ett system där man vid eljest bibehållen sam- beskattning i vissa fall behandlar makar som av varandra oberoende skattskyldiga vara behäftat med betydande administra- tiva olägenheter utan att medföra fördelar av större räckvidd. Av tabell 47 (sid. 295) framgår således att den Skattelättnad, som i vissa fall skulle ernås, knappast är av så- dan betydelse, att den kan anses uppväga de i betänkandet närmare belysta svårig- heterna. Eftersom antalet fall, som skulle få någon egentlig fördel av en sådan sär- beskattning, kan anges till någon eller några få promille av samtliga äktenskap, kan det inte vara ändamålsenligt att skapa en stor administrativ apparat enbart för dessa få- tal fall. Frågan rörande ett fakultativt sär- beskattningssystem torde närmast ha prin- cipiellt intresse. Bärande principiella skäl kan nämligen anföras för önskemålet att över huvud förhindra en negativ sambeskatt- ningseffekt för förvärvsarbetande makar. Överståthållarämbetet anser sig likväl i lik- het med utredningen och på de av utred- ningen angivna grunderna icke böra förorda en särbeskattning av antydd innebörd.

Skatteskalorna

Den individuella skattebelastningen differen- tieras horisontellt genom bl. a. olika grund-

avdrag, förvärvsavdrag samt skatteskalor och vertikalt genom skatteprogressionen. Efter- som utformningen av den progressiva skatte- skalan måste ske under hänsynstagande till å ena sidan effekten av de horisontellt ver- kande medlen och å andra sidan behovet av inkomster till statsverket, är det icke möjligt att göra andra än allmänna uttalanden när det gäller skatteskalans utformning. Ett så- dant uttalande är önskemålet att bl. a. med hänsyn till den allmänna inkomstutveck- lingen (sid. 255) progressiviteten i möjli- gaste mån bör minskas samt utjämnas och det proportionella bottenskiktet ytterligare breddas. Ökade lättnader härutinnan synes såsom tidigare framhållits uppnåeliga vid viss återhållsamhet beträffande bl. a. grund- avdrag och förvärvsavdrag. För att emeller- tid kompensera de lägsta inkomsttagarna för den ökade skattebelastning som för dem kan uppkomma genom mervärdeskatten, synes en lägre skattesats än den 10-procen- tiga möjligen böra övervägas. En dylik änd- ring av skatteskalan är dock med hänsyn till bl. a. vad som tidigare sagts rörande de låga inkomsttagarna icke invändningsfri. Särskilt bör då erinras om det tidigare citerade uttalandet av dåvarande departe- mentschefen till 1952 års riksdag, att det vore föga lämpligt att låta de mer ömman- de fallen med låga inkomster alltför starkt påverka bedömningen och att denna grupp av inkomsttagare skulle hjälpas genom and- ra slag av åtgärder. Lämpliga åtgärder torde vara höjningar och förbättringar av folk- pensionerna, barnbidragen och andra socia— la förmåner. Det må tilläggas att det för övrigt icke är rent tekniskt möjligt att kom- pensera de sämst ställda inkomsttagarna, som icke erlägger någon inkomstskatt, med några som helst lättnader på inkomstbe- skattningens område.

Ofullständiga familjer

Om hänsyn tages till försörjningsbördan, d.v.s. antalet personer som skall leva på en viss inkomst, kan det sägas, att ensam- stående inkomsttagare med hemmavarande barn (minst två personer) åtnjuter en något gynnsammare behandling vid beskattningen än fullständiga familjer med barn (minst tre personer). Det sagda belyses drastiskt av den kraftiga skatteskärpning, som inträffar när ensamma föräldrar gifter sig eller sam- beskattning skall ske av annan orsak (sid.

710). Skatteskärpningen, som då äger rum, är främst en konsekvens av bortfallet av det extra grundavdraget -— ett om man så vill förtäckt bamavdrag —— som kommer ensamstående men icke gifta föräldrar till del. Vid sambeskattning mellan två ensam- stående föräldrar sker ett bortfall av två grundavdrag om för närvarande samman- lagt 4500 kronor och enligt utredningens förslag 6000 kronor, utan att antalet per- soner som skall leva på den gemensamma inkomsten undergår någon förändring. En riktigare awägning av skattebelastningen mellan ofullständiga och fullständiga barn- familjer framstår i betraktande av det an- förda såsom motiverad. Överståthållaräm- betet har redan i det föregående under rubriken >>grundavdrag>> ifrågasatt lämplig- heten av en viss annorlunda differentiering av sistnämnda avdrag.

Indexreglering

Överståthållarämbetet ansluter sig liksom utredningen i princip till tanken att införa en indexreglering i vårt skattesystem. Viss tveksamhet torde dock kunna hysas huru- vida en indexreglering i praktiken kan kom- ma att få avsedd effekt. Ett motsatsför- hållande skulle nämligen lätt kunna tänkas uppkomma mellan å ena sidan en gällande indexreglering och å andra sidan det all- männas behov av ökade inkomster genom skatter, varvid utvägar skulle behöva till— gripas, vilka skulle neutralisera indexreg- leringens automatik, om än inte upphäva densamma. (Borttagandet av rätten till av- drag för folkpensionsavgiftema kan möjligen te sig som en sådan åtgärd.)

Vid angivna förhållande skulle det even- tuellt befinnas vara mer ändamålsenligt att tid efter annan göra tillrättalägganden av skatteskalor och avdrag än att införa någon form av indexreglering i vårt skattesystem. Med hänsyn till utformningen av utred- ningens förslag framstår en genomförd in- dexreglering icke heller som omedelbart ak- tuell. Anledning torde däremot finnas att pröva frågan i vidare sammanhang för tiden efter år 1970.

Förmögenhetsbeskattningen

Utredningen föreslår viss lindring av för- mögenhetsbeskattningen. Det synes dock

möjligen kunna ifrågasättas om inte utrym- met för skattesänkningar, som härigenom tas i anspråk, i stället borde utnyttjas för lättnader på inkomstbeskattningens område. Eftersom de skattehöjningar som mervärde- skatten för med sig kommer att drabba konsumtionen, framstår det måhända såsom principiellt mera riktigt att skattelättnader- na helt koncentreras till inkomstbeskatt- ningen och barnbidragen. Argumentet, att ett tillrättaläggande av förmögenhetsbeskatt- ningen bör ske med hänsyn till väntade höjningar av fastigheternas taxeringsvärden, synes från principiella utgångspunkter icke kunna undgå kritik. Höjda taxeringsvärden medför visserligen icke i och för sig någon ökad avkastning för fastighetsägarna men innebär en anpassning till fastigheternas verkliga värden. De motiv som kan åbero- pas för ett tillrättaläggande av fastighets- ägarnas inkomstskatt är därför inte utan vidare användbara när det gäller förmögen— hetsbeskattningen. Av betydelse är också att taxeringsvärdena ofta icke oväsentligt un- derstiger allmänna saluvärdet.

Utredningens förslag beträffande förmö- genhetsbeskattningen har hos överståthållar- ämbetet framkallat en viss tvekan om an- gelägenheten av dess genomförande för när- varande. När det gäller awägningen av åt- gärder inom den givna ramen för skatte- lättnader (jfr tabell 66, sid. 554) synes där- för enligt ämbetets mening kanske böra övervägas om icke —— med hänsyn särskilt till den föreslagna ökningen av konsumtions- beskattningen —— de lättnader som kan ifrågakomma helt bör förbehållas inkomst- tagarna. Därest emellertid finansiellt ut- rymme skulle kunna tillskapas utöver den i direktiven angivna kostnadsramen för skattesänkningar, finns däremot icke något att erinra mot de av utredningen föreslagna lättnadema på förmögenhetsbeskattningens område. I sådant fall synes även följdriktigt en omprövning böra övervägas av skatte- skalorna vid arvs- och gåvoskatt.

Den indirekta beskattningen

Överståthållarämbetet har ovan uttalat sig för bifall till förslaget att utveckla den all- männa varuskatten till en mervärdeskatt. Valet av beskattningsform har bestämts med hänsyn till den av beredningen föreslagna omfördelningen av skattetrycket från direkt

till indirekt beskattning. Denna omfördel— ning förutsätter ett väsentligt ökat inslag av generella indirekta skatter. Enligt bered- ningen äger en mervärdeskatt bestämda företräden framför den allmänna varuskat- ten och andra generella skatteformer. Äm- betet delar sålunda beredningens uppfatt- ning att den allmänna varuskatten icke är lämplig beskattningsform vid ett högt skatte- uttag. Erfarenheten vid tillämpningen av densamma visar även på betydande svårig- heter för såväl de skattskyldiga som för skattemyndigheterna. Enbart det förhållan- det att det ankommer på den skattskyldige att avgöra huruvida vederbörande köpare är att anse som konsument eller icke, med- för konfliktsituationer i förhållande dels till kunden dels ock till skattemyndigheterna. För att åskådliggöra svårigheterna vid till- lämpningen må redogörelse lämnas för föl- jande fall ur praktiken.

Vid förfrågan hos viss skattskyldig från skattekontoret rörande betydande avdrags- poster framkom, att dessa inrymde en mång— fald försålda artiklar, som bedömts i sin helhet utgöra skattefritt material. Efter viss genomgång av grundmaterialet visade det sig att fråga i många fall var om varor, vars skatterättsliga status icke kunde klar- läggas utan avsevärda efterforskningar. An- talet poster var så stort att en fullständig genomgång av hela materialet ansågs icke böra påfordras. Ett par månader utvaldes för vilka materialet noga genomgicks. På grundval härav fastställdes en genomsnitts- procent, vilken tillämpades för flera år. Den skattepliktiga omsättningen höjdes efter genomgång för ett år med cirka 700000 kronor.

Det anförda exemplet torde utgöra endast ett bland många inom handeln och speciellt inom industrin och visar att den allmänna varuskatten i sitt nuvarande skick icke är tillfredsställande.

Beredningen har konstruerat en mervärde- skatt varvid de bestämmande faktorerna ur skattemässig synpunkt utgjorts av stort skatteunderlag med hög avkastningsförmåga samt konkurrens- och konsumtionsneutra- litet. Ämbetet har i princip icke något att erinra emot att en sådan bedömning får ett avgörande inflytande på utformningen av lagstiftningen.

Beredningen har sålunda eftersträvat att få en mervärdeskatt med de kumulativa in- slagen eliminerade. Vid denna bedömning har även de internationella aspekterna haft

sin betydelse. En av hörnstenarna i skatte- förslaget är därför frågan om rätt till av- drag för näringslivets investeringar. För- slaget går ut på att generell rätt till avdrag skall föreligga ifråga om skattepliktig verk- samhet gällande omkostnader och alla pro- duktiva investeringar, omfattande inventa- rier, maskiner och fastigheter. Ämbetet bi- träder förslaget om investeringsavdrag men önskar samtidigt uttala betänkligheter vad gäller svårigheterna vid den praktiska till- lämpningen av lagstiftningen. Bestämmel- serna om generell avdragsrätt kommer att medföra komplikationer vid fastställandet av investeringsavdragen. Detta gäller spe- ciellt de fall, då tillgångarna endast delvis äro att anse som produktiva i verksamheten. Här kan nämnas fastigheter och bilar.

Till beredningens uppgift har emellertid även hört att vid lagstiftningen beakta kon- junkturpolitiska synpunkter. Ämbetet anser de härvid föreslagna åtgärderna att upp- skjuta, vägra eller begransa avdragsrätten för ingående skattebelastning kunna be- dömas väl motsvara kravet på att inom beskattningens ram åstadkomma konjunk- turstabiliserande effekter. Ur skatteteknisk synpunkt kommer sådana åtgärder att ställa stora krav på kontrollorganisationen.

Ämbetet biträder förslaget om införande av en mervärdeskatt av den föreslagna kon- struktionen och att beskattningsvärdet be- stämmes till vederlaget exklusive skatt. Äm- betet biträder tillika förslaget att energi- skatten inordnas i mervärdeskatten.

Överståthållarämbetet övergår härefter till att beröra olika delar av de föreslagna materiella bestämmelserna. I den mån sär- skilt uttalande icke göres ansluter sig äm- betet till förslaget.

Beskattningsområdet

Varuberkattningen

Beredningens förslag innefattar en väsent- lig utökning av det skattepliktiga området jämfört med den allmänna varuskatten.

Beredningen har sålunda under fram- hållande av att gas, vatten och elkraft ut- nyttjas för produktiva och andra motsvaran- de ändamål — föreslagit att gas och elkraft skall bli föremål för beskattning. Som en följd härav och i avsikt att tillgodose kravet på en neutralt verkande indirekt beskatt- ning föreslår beredningen tillika, att den särskilda energiskatten slopas.

Vatten föreslås skola falla utanför be- skattningen vid tillhandahållande från vat- tenverk eller eljest, när vattnet icke har ka- raktär av butiks- eller serveringsvara. Emot detta förslag finns i och för sig icke något att invända. Vatten utnyttjas emellertid även för tillhandahållande av värme var- vid särskild ersättning utgår. Sådan värme liksom värme i form av varmluft distribue- ras från särskilda anläggningar, s.k. fjärr- värme. Generell skatteplikt för utnyttjandet av elkraft, exempelvis för uppvärmnings- ändamål, synes böra medföra skatteplikt jämväl för nyssnämnda slag av värme. Här- igenom undvikes vissa snedvridningspro- blem. Ämbetet ifrågasätter därför huruvida icke sådan värmeleverans bör beskattas.

Beredningen föreslår att nu gällande skat- tefrihet för allmänna nyhetstidningar och vissa andra publikationer skall slopas. Full enighet råder icke inom beredningen i den- na fråga. Ämbetet finner övervägande skäl tala för att skatteplikt införes. Som framgår av beredningens utredning har verksamhet omfattande annonser, annonsförmedling o. dyl. nära anknytning till berörda område. Enligt nuvarande bestämmelser är intäkter från sådan verksamhet icke skattepliktiga. Skatteplikten vid mervärdeskatt hänger emellertid samman med rätten till avdrag för all skattebelastning. Beredningen anser alternativet vara antingen slopad skattefri- het för berörda publikationer men med bi- behållen skattefrihet för annonsområdet eller bestående skattefrihet för dessa tidningar och tidskrifter och skatteplikt för annonser och tjänsteprestationer med avseende å an- nonser. För sitt ställningstagande måste be- redningen emellertid göra ett principiellt avsteg från de allmänna beskattningsregler- na. Sålunda föreslås full avdragsrätt för ingående skattebelastning gällande annon- ser oaktat intäkterna anses icke böra bli beskattade. De föreslagna allmänna regler- na medge icke rätt till avdrag för ingående skattebelastning avseende icke skattepliktig verksamhet. Skattskyldiga inom reklam- branschen m.fl. måste göra en uppdelning av omsättningen på skattepliktig och icke skattepliktig verksamhet. Detta försvårar arbetet med redovisningen och innebär en- ligt ämbetet en onödvändig komplikation. De inom den allmänna varuskatten gällan- de reglerna för reklambranschen äro svår- tillgängliga och medför redovisningssvårig— heter. Ämbetet anser det önskvärt att dessa svårigheter icke utan trängande skäl över-

flyttas på mervärdeskatten. Sådana skäl synes icke föreligga. Ämbetet förordar där- för skatteplikt för annonsintäkter och tjäns- ter med avseende å annonser.

Nu gällande skattefrihet vid försäljning och uttag ur yrkesmässig handel med be- gagnade personbilar och vissa begagnade lastbilar föreslås skola slopas. Förslaget in- nebär återgång till vad som gällde vid in- förandet av den allmänna varuskatten och bör medföra förenkling av kontrollen.

Svårigheter har ibland visats föreligga att avgöra huruvida en transaktion avser en ur varuskattesynpunkt ny eller begagnad bil. Detta har ibland föranlett missbruk av be- stämmelserna. Det kan antagas att bil- handeln kommer att understryka riskerna för en väsentlig utökning av den irreguljära handeln med begagnade personbilar om beredningens förslag genomföres och att en sådan utveckling måste innebära vissa icke önskvärda återverkningar för branschen. Härvid synes emellertid böra beaktas de av statsmakterna beslutade åtgärderna i syfte att i trafiksäkerhetens intresse sanera handeln med begagnade bilar. Det bör även under- strykas att en utveckling mot ökad irregul- jär handel måste få till följd att myndig- heterna erhålla tillräckliga kontrollresurser för att övervaka marknaden. Ämbetet till- styrker beredningens förslag om beskattning av ifrågavarande bilar. Ämbetet anser emellertid vid sådant förhållande det sam- tidigt böra övervägas huruvida icke en jämkning bör ske av den särskilda bil- accisen å berörda fordonsslag.

Beredningen har föreslagit ett generellt undantag från skatteplikt i fråga om vissa konstverk (tulltaxenummer 9901—9903) när konstverken försäljes av upphovsmannen ävensom när de av honom eller för hans räkning införes till riket. Undantaget gäller även försäljning under butiksmässiga for- mer och i samband med utställning. För- slaget innebär en utvidgad skattefrihet för ifrågavarande konstnärer. Ur principiell synpunkt synes ett sådant undantag icke vara invändningsfritt. Därtill kommer att Spörsmålet har aktualitet jämväl för andra än nyss åsyftade konstnärer. Man synes icke heller kunna helt bortse ifrån att nu- varande försäljningsformer kan röna inver- kan av en sådan skattefrihet. Ämbetet är dock medvetet om att praktiska skäl bl.a. svårigheten att utreda avdragsrätten för ingående skattebelastning kan mo- tivera en sådan undantagsbestämmelse och

ställer sig av denna anledning icke avvi- sande till förslaget.

Tjänstebeskattningen

Med hänsyn till beredningens målsättning att erhålla en generell indirekt skatt med få undantag, enkel i tillämpningen och med de kumulativa inslagen eliminerade föreslås en väsentlig utökning av det skattepliktiga tjänsteområdet. Ämbetet har icke något att erinra emot en sådan utvidgning men anser att förslagen i vissa fall medför ett resultat, som icke är helt tillfredsställande, särskilt i fråga om rese— och transporttjänstema.

Enligt beredningens förslag är byggnad skattepliktig när den utgör lagertillgång i yrkesmässigt bedriven byggnadsverksamhet (byggnadsrörelse). Skatteplikt föreslås för tjänsteprestation avseende uppförande, riv- ning, reparation, ändring, underhåll eller rengöring av byggnad. Beredningen anser en likformig beskattning av tjänsteprestatio- ner inom berörda område även kräva att arkitekter, byggnadskonsulter och liknande bli skattskyldiga för inkomster, som ha av- seende å byggnader och annan fast egen- dom. Fråga är här om yrkesmässigt bedri- ven verksamhet, redovisad i förvärvskällan rörelse. Det förekommer emellertid att så- dana tjänster i icke obetydlig utsträckning utföras av personer med fast annan anställ- ning och att inkomsterna redovisas såsom inkomst av tjänst. Till samma kategori som nyss angivits kan exempelvis även hänföras vissa modellbyggare. Det synes önskvärt att bestämmelser tillskapas, som reglerar skatt- skyldigheten i sådana speciella fall.

Från skatteplikt har undantagits en mång- fald personliga konsumtionstjänster. Till dylika tjänster hänföras i första hand så- dana som omfatta sjukvård, läkarvård, bar- navård, åldringsvård m.fl. tjänster. Undan— taget innebär i princip oförändrad skatte- frihet för dessa tjänster utan avdragsrätt för ingående skattebelastning. Motsvarande skattefrihet föreslås för begravningsbyråer. Detta innebär ett avsteg från nu gällande regler enligt vilka skatteplikt föreligger i fråga om försäljning av kistor, urnor och andra varor. Av principiella skäl ställer sig ämbetet tveksamt till förslaget men anser sig dock böra förorda dess genomförande med hänsyn till de praktiska konsekvenser- na. Av lagtexten bör dock framgå att un— dantag från skattskyldighet föreligger ifråga om försäljning av kistor, urnor o.dyl.

Beredningen har föreslagit skattskyldighet

för rese- och transporttjänster. Skatteplikten omfattar såväl personliga resor som godsbe- fordran och träffar endast resor inom lan- det. I den mån fråga är om resa eller transport till utrikes ort anses fråga vara om export som enligt de allmänna reglerna medför skattefrihet. Förslaget att generellt beskatta ifrågavarande tjänster oberoende av leveransavtalets utformning innebär en förenkling av beskattningsreglerna i vad gäller skattskyldigheten vid godsbefordran. Ämbetet anser det emellertid icke tillfreds- ställande att bestämmelserna i vad gäller personliga resor till utrikes ort utformas på sådant sätt att hela resetjänsten, även till den del resan företages inom riket, blir undantagen från beskattning. Beredningen är medveten om att förslaget i denna del kan ge anledning till erinran. Ämbetet an- ser att denna fråga bör bli föremål för omprövning och ifrågasätter huruvida det icke kan befinnas möjligt med en be- skattning på grundval av tillryggalagd väg- sträcka. Bestämmelserna synes innebära att transporter från utlandet bli undantagna från skatteplikt även till den del de avse transport inom landet. Ifråga om registre- rad skattskyldig torde tullverket anse sig icke ha anledning uttaga någon skatt. Här- igenom uppkommer icke heller någon av- dragsrätt. För övriga borde resultatet bli att tullverket utfärdar särskild frakthand- ling för resor inom landet varå mervärde- skatt uttages. Frågan synes böra bli före- mål för ytterligare överväganden.

Skattskyldigheten

Omläggningen till en mervärdeskatt medför ett väsentligt större antal skattskyldiga jäm- fört med den allmänna varuskatten speci- ellt med hänsyn till att jordbrukarna avses skola bli skattskyldiga i samma omfattning som rörelseidkama. Beredningen finner ad- ministrativa skäl tala för att undantaga de minsta näringsidkama från skattskyldighet och att därvid bestämma skattskyldighets- gränsen till högre belopp än den som gäl- ler vid den allmänna varuskatten. Bered- ningen föreslår av olika skäl att gränsvär- det bestämmes på grundval av den totala omsättningen icke med hänsyn till mer- värdet —— och att skattskyldighetsgränsen sättes vid 8000 kronor. Vidare föreslås i avsikt att eliminera tröskelproblem en av- trappningsregel av innebörd att full skatt-

skyldighet skall inträda vid en total omsätt- ning av 24 000 kronor. Om värdet uppgår till 8 000 kronor men icke till 24 000 kronor skall den skattepliktiga omsättningen be- stämmas till en och en halv gånger det be- lopp, varmed den faktiska skattepliktiga omsättningen överstiger 8 000 kronor. I den föreslagna författningstcxtens 165 2 mom. synes formuleringen ha blivit oklar i denna punkt. Med hänsyn till avdragsregeln för ingående skattebelastning kommer redovis- ningsgränsen i själva verket att motsvaras av en högre skattskyldighetsgräns.

Beredningens syfte att med de föreslagna reglerna försöka erhålla en mjuk övergång till full skattskyldighet är värt allt erkän- nande. Ämbetet anser emellertid att av- trappningsregeln blir svårhanterlig både för myndigheterna och de skattskyldiga. Varia- tioner i omsättningen medför att skattskyl- diga vissa år tillhöra avtrappningsskiktet och andra år komma utanför detsamma. Kon- trollen torde komma att härigenom kompli- ceras. I fråga om redovisningsgränsen 8 000 kronor anser ämbetet denna vara för hög. Undersökning måste företagas för att utreda om denna gräns uppnåtts för ett stort antal skattskyldiga. Vidare måste beaktas att den högre skattesatsen vid jämförelse med den allmänna varuskatten torde få en helt an- nan betydelse ur konkurrenssynpunkt. Äm- betet anser att redovisningsgränsen bör sät- tas lägre, förslagsvis 3 000 kronor eller 4 000 kronor. I reservation av herr Ekström m.fl. föreslaget generellt avdrag med belopp mot- svarande skatten å en omsättning av 1000 kronor anser ämbetet icke böra ifrågakom- ma om skattskyldighetsgränsen sättes till något av dessa lägre belopp. Vid sådan be- dömning saknas anledning att använda nå- gon form av avtrappningsregel. Ämbetet förordar en sådan lösning.

Beträffande utländska företag, som ver- kar inom landet men saknar fast driftställe, framhåller beredningen, att svårighet inträ- der vad gäller den allmänna varuskatten. Beredningen framhåller därefter helt kortfat- tat i avseende å mervärdeskatten, att skatt- skyldigheten bör bestämmas med hänsyn till den faktiska verksamheten inom landet, varigenom tolkningsproblemen bör kunna begränsas. Införandet av mervärdeskatten synes i och för sig icke kunna inverka på frågan om fast driftställe föreligger eller icke. Uttalandet synes emellertid böra tolkas som en uppmaning att det oaktat i ökad utsträckning låta registrera utländska före-

tagare, som inom landet försälja varor eller utföra skattepliktiga tjänsteprestationer. Frå- gan får ökad aktualitet i samma mån som tullverkets bestyr med den indirekta skatten reduceras. Särskild uppmärksamhet synes härvid böra ägnas frågan om uttagande av skatt vid tillhandahållande av skattepliktiga prestationer gentemot slutliga konsumenter, kommuner, statliga institutioner m. fl. Eljest föreligger risk för snedvridningstendenser i prissättningen i förhållande till inhemska företagare. Med hänsyn till att det för be- ställare av exempelvis entreprenadarbeten föreligger intresse av att erhålla en avdrags- gill ingående skattebelastning, och inhemska underleverantörer i sin tur skola debitera mervärdeskatt å den utländske huvudentre- prenören, synes man kunna antaga, att den utländske företagaren kommer att agera aktivt i avseende å registreringen. Emeller- tid kvarstår då det icke minst viktiga pro- blemet att undvika skatteförluster på grund av svårigheter att driva in förfallna skatter i vissa fall. Här synes ett intensivt samarbete med tullverket böra etableras. Det skulle ha varit av värde om beredningen närmare ut- vecklat sin syn på här berörda spörsmål.

Restitutionsförfarandet

Med hänsyn till mervärdeskattens konstruk— tion och dess syfte att vara konkurrens- och konsumtionsneutral får restitutionsfrågan en helt annan betydelse än vid den allmänna varuskatten. Skatten förutsätter snabb av- lyftning av ingående skattebelastning. Därest avdragsförfarandet vid någon redovisnings- period icke medger en omedelbar avlyft- ning av den ingående skattebelastningen skall det resterande beloppet restitueras. Beredningen har funnit övervägande skäl tala för en generell rätt till restitutioner, vilka skola verkställas löpande utan att den slutliga taxeringen avvaktas. Restitutions- beloppen kommer att avse stora belopp; speciellt gäller detta för exportindustrin, vid stora investeringar och vid nyetableringar. För att begränsa restitutionsfallen föreslår beredningen ett gränsbelopp av 500 kronor.

Överståthållarämbetet, som i princip till- styrker beredningens här avsedda förslag, anser emellertid, att det bör finnas möjlig- het för den skattskyldige att ge tillkänna, huruvida restitution önskas omedelbart eller om avdraget önskas förskjutet till en senare period. Detta kan ske genom notering å

deklarationsblanketten. Eventuellt bör en tidpunkt anges, då restitutionen senast bör vara reglerad.

Deklarationsskyldigheten

Överståthållarämbetet biträder förslaget att framflytta förfallodagen till den 25 i måna- den närmast efter redovisningsperiodens ut- gång. Delvis som en följd av att endast två redovisningsmetoder för inbetalning av den preliminära skatten bör få tillämpas kon- tantmetoden och metoden med bokförings- mässig redovisning på grundval av uppkom- na fordringar kan möjligheten för de skattskyldiga att vidtaga rättelser av preli- minärskatteredovisningen få ökad betydelse. Beredningen föreslår därför att författningen skall innehålla uttryckligt stadgande om den skattskyldiges möjlighet till sådan rättelse, vilken kan ske genom att en särskild juste— ringsuppgift bilägges den allmänna själv- deklarationen. Det uttalas också att denna möjlighet till efterjustering icke får tas till intäkt för en mindre noggrann löpande skatteredovisning. Icke minst av denna an- ledning anser ämbetet, att justeringsuppgif— ten, liksom vid den allmänna varuskatten, där förfarandet tillämpas utan särskilda för- fattningsbestämmelser, bör insändas till re- spektive länsstyrelse för att efter företagna kontrollanteckningar översändas till taxe- ringsnämnderna. Justeringsuppgiften bör i förekommande fall föranleda inbetalning respektive restitution av skatt. Erfarenheten från den allmänna varuskatten understryker behovet av sådana regler. Tidpunkten för insändandet av justeringsuppgiften till läns- styrelsen bör regleras i författningen. Här- vid bör beaktas skattskyldiga med s.k. brut- na räkenskapsår. Tidpunkten bör bestämmas till viss tid efter räkenskapsårets utgång. Det synes även vara önskvärt att i anvisningarna till 225 intages en förtydligande uppgift i fråga om preliminärskatteredovisningen av innebörd att möjligheten till självrättelse genom justeringsuppgift icke innebär att riktigheten av den preliminära löpande re- dovisningen får eftersättas. Frågan om på vilket sätt och i vilken omfattning uppgifter rörande taxering till allmän omsättnings- skatt skall redovisas i den allmänna själv- deklarationen bör särskilt uppmärksammas.

Ämbetet biträder förslaget att den sär— skilda kostnadsersättningen slopas.

Beskattningsförfarandet m. m.

Beredningen framhåller att vid den allmän- na varuskatten gällande beskattningsförfaran- de endast föga beröres av en övergång till mervärdeskatt och att nuvarande ordning i allt väsentligt kan bli bestående. Det utta- las sålunda att omläggningen föranleder inga eller endast smärre ändringar med av- seende å bestämmelserna om registrering, deklarationsskyldighet, taxering, skattekon- troll, uppbörd, besvär m.m. samt att an- knytningen av beskattningsförfarandet till vad som gäller i inkomstskattehänseende bör bli bestående.

I yttrande till statsrevisorerna rörande erfarenheterna från den allmänna varuskat- ten, dagtecknat den 20 september 1961, har överståthållarämbetet ifrågasatt huruvida icke jämväl den slutliga taxeringen av den allmänna varuskatten borde handhavas av länsstyrelserna varigenom taxeringsnämnder- na skulle bli avkopplade från varuskatte- taxeringen. I anslutning härtill må till be- lysning av ifrågavarande spörsmål följande framhållas.

Taxeringsnämndernas insats i fråga om den allmänna varuskatten torde ofta och av fullt naturliga skäl i allt väsentligt ha inskränkt sig till en avstämning av de olika omsättningsuppgifterna. Kontroll av de olika avdragsposterna har i huvudsak icke kunnat effektivt utföras av nämnderna. Det väsent- ligaste arbetet har därför utförts på varu- skattekontoren. Med hänsyn till den indi- rekta skattens växande betydelse och om- fattningen av densamma måste dessa kontor i ett mervärdeskattesystem även tillföras väsentligt ökade personalresurser. Varuskat- tekontoren kommer att få pröva och avgöra yrkanden om restitutioner och avdrag för ingående skattebelastningar varvid i många fall fråga torde bli om avgöranden med stor ekonomisk räckvidd.

Kontroll av de viktigaste avdragen —— in- gående skattebelastning för anskaffningar av olika slag gäller i huvudsak den erlagda mervärdeskatten. En sådan kontroll måste om den skall vara effektiv, ofta förutsätta en granskning av räkenskaperna. I vart fall synes det icke realistiskt att räkna med att dylik kontroll skall kunna utföras av taxe- ringsnämndema.

Man torde vidare få utgå från att vissa justeringar av den löpande redovisningen lämpligen måste ske på en gång vid räken- skapsårets utgång. Exempel härå utgör re-

presentationskostnader, kostnader för vissa personbilar, personalmat etc. Sådan juste- ring synes emellertid kunna ske genom in- sändande av sådan justeringsuppgift, som föreslagits skola tillställas länsstyrelsen.

I olika sammanhang har tidigare berörts möjligheterna att erhålla en indirekt skatte— form av omsättningsskattenatur, som icke kräver ett med den direkta beskattningen likställt taxeringsförfarande. Önskemålet har därvid varit att erhålla en löpande defini- tiv taxering vid vilken avräkningar av skat- ten verkställes löpande utan att först av- vakta den slutliga taxeringen. Om kost- nadsersättning icke längre skall utgå synes i de flesta fall den löpande redovisningen även böra bli den definitiva. Även detta för- hållande talar för ett annat taxeringsför- farande än vid den direkta beskattningen.

Överståthållarämbetet har med det an- förda velat väcka frågan huruvida den nu- varande ordningen för taxeringsförfarandet kan anses vara den lämpligaste även i ett mervärdeskattesystem. En alternativ lösning vore måhända att exempelvis inrätta sär- skilda >>mervärdeskattenämnder» i första in- stans. Det här berörda Spörsmålet synes böra ytterligare övervägas.

Varuskattekontoren handhar för närvaran- de såväl taxering som uppbörd. Denna dubbla uppgift är synnerligen arbetskrävan- de och förutsätter tillgång till personal som behärskar bägge arbetsuppgifterna. Vid mer- värdeskatt kommer antalet skattskyldiga att väsentligt utökas. Med hänsyn till skattens ekonomiska betydelse och dess konstruktion torde intensifierade kontrollåtgärder böra vidtagas i avseende å bägge nyssnämnda arbetsuppgifter. Vad avser den taxerings- mässiga granskningen torde densamma för- utsätta väsentligt utökad räkenskapsgransk- ning. Genom ett ökat behov av sådan granskning aktualiseras även frågan huru en effektiv granskning av redovisningen till mervärdeskatt i fortsättningen lämpligen bör organiseras. Därest denna granskning icke skall inskränka sig till rent rutinmässiga avstämningar och förfrågningar synes det ämbetet vara nödvändigt att löpande kon- troll av redovisningsmaterialet verkställes hos den skattskyldige. Det är angeläget att få konstaterat att avdraget för ingående skatte- belastning gäller verkliga poster och att des- sa poster avser registrerade skattskyldiga. Detta material bör utnyttjas genom utskrift av kontrolluppgifter. För sådant ändamål kan biträdespersonal anlitas. En dylik stän-

dig kontrollverksamhet är även av betydelse, då det gäller att informera de skattskyldiga om gällande bestämmelser. För varuskatte- kontoren blir erfarenheterna från sådan granskning av stor betydelse.

F örfattningsförslagen

En genomgång av förslaget till förordning om allmän omsättningsskatt har givit an- ledning till följande tilläggs- och ändrings- förslag:

165 2 mom. . . . upptagas till belopp motsvarande en och en halv gånger skill- naden mellan den eljest skattepliktiga om- sättningen och 8 000 kronor.

195 1 mom. Skattskyldig . . . för re- gistrering. Anmälan för registrering skall göras skriftligen och innehålla uppgifter an- gående den skattskyldiges fullständiga namn och postadress, födelsedata, hemortskommun . . .förvärvsverksamhet.

225 Omformuleras med hänsyn till äm- betets uppfattning och justeringsuppgiften alltid skall insändas till länsstyrelsen.

42'3' 3:e stycket. Synes kunna utgå på grund av hänvisningen i 4:e stycket till 56 5 2 mom. TF.

725 Jämförelse bör göras med 77% 2:21 stycket förordningen om allmän varuskatt. Har någon uppsåtligen . . . sex månader dömas. Motsvarande stycke torde böra in- tagas i förordningen om allmän varuskatt.

Övergångsbestämmelserna

Med hänsyn till att den föreslagna mer- värdeskatten utgör en utveckling av den allmänna varuskatten anses övergången till den nya skatteformen kunna genomföras helt automatiskt från och med den 1 januari 1966 för redan registrerade varuskatteskyl— diga. För nytillkomna skattskyldiga synes samma beskattningsproblem uppkomma, som förelåg vid införandet av den allmänna varuskatten. Enligt 25 i förslaget till för- ordning om införande av en allmän omsätt- ningsskatt skall förordningen om allmän va- ruskatt alltjämt äga tillämpning beträffan- de förhållanden, som hänföra sig till tiden före upphävandet. I 4—6 åå i författnings- förslaget regleras beskattningsfrågor, som äga samband med önskemålet att undvika retroaktiva verkningar i beskattningen vid in- förandet av den allmänna omsättningsskat- ten. I dessa paragrafer regleras beskattning-

en då fråga är om transaktioner vid Vilka tillhandahållandet skett före den 1 oktober 1965 eller vid vilka skriftligt avtal mec till beloppet bestämt pris träffats före sistnämn- da datum. Mot dessa bestämmelser synes icke finnas något att erinra. De öve:ens- stämma i sak med de, som tillämpades vid införandet av den allmänna varuskatten och i samband med skattesatsändringen. I 55 i förslaget föreslås en ändring mot vad som gäller vid den allmänna varuskatten i av- seende å kravet på ett giltigt avtal. Äm- betet anser denna ändring väl motiverad.

Emellertid framgår icke av förordn'ugen hur beskattningen skall ske för den som upphör med sin verksamhet före ingången av år 1966 eller övergår till icke skatte- pliktig verksamhet enligt förordningen om allmän omsättningsskatt. Detta gäller exem- pelvis den 31 december 1965 oreglerade fordringar för skattskyldig, som redovisar allmän varuskatt enligt kontantmetoden lik- som återbäringar. Ej heller framgår av bestämmelserna hur beskattningsfrågan skall lösas för nyssnämnda skattskyldiga, som till- lämpar bokföringsmässig redovisning vid den allmänna varuskatten men för vilka kundförluster uppkommer eller, som ha att utbetala återbäringar efter den 31 december 1965; för dessa skattskyldiga saknas skatte- pliktig omsättning mot vilken kundförlus- terna kan avräknas.

Det synes nödvändigt att dessa fall bli reglerade i författningen. Hinder synes icke böra resas mot att återbetalning sker av skatt, som avser återbäring eller kundför- luster av nyssnämnt slag under förutsätt- ning att beloppen kan styrkas och att skatt tidigare inbetalts.

Det synes ämbetet ej heller tillfredsstäl- lande att de olika redovisningsmetoderna kontantmetoden och den bokföringsmässiga metoden —- skulle medföra olika skatteuttag för skattskyldiga varom här är fråga. Medan för skattskyldiga, som tillämpar bokförings- mässig redovisning, skattskyldighet upp- kommer för alla under år 1965 fakturerade försäljningar, även om betalning ej sker förr- än under år 1966, uppkommer icke sådan skattskyldighet för oreglerade fordringar i det fall vederbörande använder sig av kon- tantmetoden. Den antydda beskattningsfrå- gan synes böra bli föremål för övervägande för undvikande av en olikformig beskatt- ning. Ämbetet anser skäl tala för att be- skatta till allmän varuskatt all skattepliktig försäljning, som skett under år 1965.

Den föreslagna skatterefarmem ikraft- trädande

Det etappvisa genomförandet av hela re- formen under åren 1966 till 1970 är främst betingat av nödvändigheten att anpassa ut- taget av föreslagna arbetsgivaravgifter efter vad som kan anses möjligt utan störningar i samhällsekonomin. Övriga delreformer få genomföras under hänsynstagande till tak- ten i avgiftsökningen och till den mall som föreligger därigenom att systemet varje år totalt skall avkasta vad som skulle influtit i skatter och avgifter enligt nuvarande system.

Även om den kritik, som inledningsvis i detta yttrande framförts beträffande beräk-

ningarna av effekten av reformen i viss mån har betydelse även för övergångsåren, har överståthållarämbetet ej funnit anledning föreslå en annan ordning för reformens ikraftträdande än den av beredningen för- ordade.

I handläggningen av detta ärende ha del- tagit, förutom undertecknade, förste taxe- ringsintendenten Hultqvist, biträdande taxe- ringsintendenten Åke Knutson och förste taxeringsinspektören Harry Salomon. Stock- holm den 25 november 1964.

Arne F. Bmkkevold Ake Tidal

Länsstyrelsen i Stockholms län

Indirekt beskattning och företags- beskattning Mot den nuvarande företagsbeskattningen har sedan länge riktats kritik bl. a. med hän- syn till att den hårda beskattningen av före- tagens nettovinster skulle ha påverkat nä- ringslivets struktur i snedvridande och pro— duktivitetssänkande riktning. Redan 1950 års långtidsutredning framhöll önskvärdheten av att nettovinstbeskattningen för företagen mildrades genom övergång till någon form av bruttobeskattning. Även företagsbeskatt— ningskommittén berörde i sitt betänkande år 1954 frågan om övergång helt eller delvis till en bruttobeskattning. Kommittén, vars upp— gift härvidlag emellertid var begränsad till att bedöma om ett system med bruttoskatt ur konjunkturpolitisk synpunkt kunde vara ett alternativ helt eller delvis till företagens netto- vinstbeskattning, ansåg för sin del att över- vägande skäl talade för att företagsbeskatt- ningen utformades såsom en nettovinstbcskatt- ning men framhöll att dess överväganden inte kunde anses grunda sig på en så ingående analys, som från rent teoretiska synpunkter varit i och för sig önskvärd.

I direktiven till företagsskatteutredningen framhöll departementschefen att hela det nu- varande systemet av indirekta skatter var i behov av översyn och att det finge bli en huvuduppgift för utredningen att förutsätt— ningslöst analysera och diskutera de fördelar och nackdelar, som kan vara förbundna med

nettovinstbeskattning och olika former av bruttobeskattning respektive olika kombina- tioner av nettovinst- och bruttobeskattning.

Det var enligt departementschefen sålunda nödvändigt att ingående undersöka och ana- lysera de verkningar som tänkbara omlägg- ningar i det nuvarande systemet för företags- beskattningen kunde väntas få bl.a. från skattetekniska, handelspolitiska, statsfinansi- ella och andra ekonomiska synpunkter. I det nu framlagda betänkandet har emellertid lämnats endast en mycket översiktlig redogö- relse för de synpunkter på vilka företags— sxatteutredningen grundat sitt ställningsta- gande mot en övergång från nettovinst- till bruttobeskattning. En närmare redovisning av synpunkterna härutinnan har förklarats skola framdeles lämnas i det betänkande, som ankommer på företagsskatteutredningen att avge. Länsstyrelsen beklagar, att inte redan nu verkställts en konkret analys av de för- och nackdelar som de olika systemen medför. På grundval av det knapphändiga material som redovisats i betänkandet vill länsstyrelsen inte för det närvarande avvisa tanken på införande av ett bruttoskatte- system. Länsstyrelsens definitiva ställnings- tagande till denna fråga måste därför tills- vidare anstå.

Socialförsäkringens finansiering

Såsom beredningen framhållit är det nuva- rande finansieringssystemet för socialförsäk-

ringarna ej uppbyggt efter enhetliga linjer. Varje initiativ till samordning på finansi- eringsområdet måste därför hälsas med till- fredsställelse. Ändamålsenligt skulle vara om denna samordning kunde drivas så långt att ett enda enhetligt finansieringssystem er- sätter samtliga nu förekommande finansi- eringsformer. En stark tendens till en sådan samordning föreligger faktiskt på förmåns- sidan genom tillkomsten av lagen om all- män försäkring. Förutom fördelen av en stör- re överskådlighet i avgiftsbelastningen skulle en samordning av finansieringen av social- försäkringarna ur administrativ synpunkt vinnas fördelen av ett väsentligt förenklat debiterings- och uppbördsförfarande jämfört med de nuvarande.

Förslagets omfattning

Då enligt länsstyrelsens mening en långt dri- ven samordning bör komma till stånd mellan finansieringen av de olika socialförsäkring- arna är det beklagligt att beredningen be- gränsat området för sin utredning till att av- se allenast folkpensioneringen och sjukförsäk- ringens grundförmåner. Önskvärt vore om åtminstone sjukförsäkringens tilläggsförmå- ner omfattades av samma finansieringsregler som föreslagits ifråga om grundförmånerna i samma försäkring. I betänkandet har även framhållits att finansieringsreglerna därige- nom skulle förenklas och främja genomfö- randet av en eventuell definitiv källskatt för löntagare.

Arbetsgivaravgifter

Vid valet av olika finansieringsformer har beredningen förordat ett vidgat inslag av av- gifter vid finansieringen av socialförsäkring— arna. Om dessa för de anställdas vidkom- mande utformas som arbetsgivaravgifter, kan givetvis såsom framhållits i betänkandet ur administrativ synpunkt vinnas fördelen av ett förenklat debiterings- och uppbördsför- farande genom att antalet avgiftspliktiga blir avsevärt färre än om uteslutande ett egenavgiftssystem tillämpas. Såvitt länssty- relsen kan bedöma, begränsas däremot möj- ligheterna att utforma likvärdig avgiftsbe- lastning mellan olika inkomsttagare som inte erlägger maximal avgift. Övervägande skäl synes det oaktat tala för att för de anställdas vidkommande finansieringen sker i form av arbetsgivaravgifter.

Liksom beredningen finner länsstyrelsen angeläget att åtgärder vidtas för att ernå bättre överensstämmelse mellan inbetalda avgifter till tilläggspensioneringen och de

pensionsgrundande inkomsterna. Därjämte måste förutsättningar skapas för undanröjan- de av de möjligheter som för närvarande finns vid tilläggspensioneringen att begränsa arbetsgivaravgifterna genom tillgodoräknan- de av ett för högt antal basbeloppsavdrag. Den av beredningen föreslagna utformning- en av arbetsgivaravgifterna bidrar väsentligt till en sådan förbättring. Samtidigt ger ut- formningen av arbetsgivaravgifterna ur ad- ministrativ synpunkt enkel debiteringsmetod för arbetsgivarna.

De föreslagna arbetsgivaravgifterna har emellertid även sina svagheter. Genom att avgifter uttas även å basbeloppen, vilka ti- digare gått fria, kommer de samlade arbets- givaravgifter, som beredningen föreslår i det avgivna betänkandet, inom en nära förestå— ende tidpunkt att för typiska låglöneföretag nå en omfattning av cirka 12 % av den totala lönesumman för anställda. För hög- löneföretagen blir arbetsgivaravgifterna pro— centuellt sett något lägre. Vid källskatteredo- visningen har det visat sig nödvändigt att utöva kontroll för att bevaka att arbetsgi- varna såväl i rätt tid inbetalar avdragna skat- tebelopp som att de verkställer skatteavdrag med riktiga belopp, oaktat det förhållandet att vederbörande anställda liksom även debi- terings- och uppbördsmyndigheterna genom den individuella taxeringen och därmed sam- manhängande avstämning av skatteavdraget kan kontrollera hur arbetsgivarna fullgjort sina skyldigheter. Denna automatiska kon- troll finns varken beträffande tilläggspensio- neringen eller socialförsäkringen i övrigt. Det är i och för sig likgiltigt för arbetstagarna om arbetsgivarna fullgör sina skyldigheter ifråga om avgiftsredovisningen eller ej. Beredning- en har i sitt betänkande ringa berört dessa problem. En anslutning av finansieringen av grundförmånerna till den allmänna tilläggs- pensioneringens finansieringssystem kan en- ligt länsstyrelsens bedömande medföra att en arbetsgivare lämnar en bristfällig och felaktig redovisning av avgifterna. Framför allt torde en krympning av avgiftsunderlaget komma att ske. Kontrollen av avgiftsunderlaget till den allmänna tilläggspensioneringen är enligt länsstyrelsens mening inte tillfredsställande i sin nuvarande utformning. Länsstyrelsen an- ser därför, att debiterings- och uppbörds- myndigheterna bör beredas sådana personella resurser att myndigheterna effektivt kan kontrollera inte bara redovisning av arbets- givaravgifterna utan även att dessa debite- rats på grundval av ett riktigt underlag. Enär kontrollarbetet kommer att bli så omfattan—

de att det lämpligen inte kan utföras av beskattningsnämnderna, torde lämpligen kontrollen kunna åläggas de lokala skatte- myndigheterna.

Egenavgifter Enligt beredningens förslag skall avgiftsunder- laget till socialförsäkringens grundförmåner utgöras av den avgiftspliktiges sammanräk- nade nettoinkomst. Egenavgifter skall vida- re uttagas på alla inkomstslag, vilket innebär ett avsteg från tilläggspensioneringens finan- sieringsregler. I betänkandet har beredning- en utgått från att arbetsgivaravgifterna kom- mer att övervältras på arbetstagarna i form av minskade löner. Beredningen har i fråga om reglerna för beräkning av avgiftsunder- laget för egenavgifter och för den procentu- ella storleken av denna avgift uttalat, att i största möjliga utsträckning bör tillämpas vad som gäller beträffande arbetsgivaravgif- terna, så att avgiftspliktig som har att erlägga egenavgift träffas av avgiftsuttaget på ett i princip likvärdigt sätt som den avgiftsplik- tige, för vilken skall erläggas arbetsgivarav- gift. Genom anknytningen av avgiftsdebite- ringen till nettoinkomsten har beredningen i sitt förslag emellertid gjort väsentliga avsteg från likformighetsprincipen. Inom tilläggs- pensioneringen anses föwärvsinkomsten, så— vitt avser inkomst av anställning, utgöra den erhållna lönen, med avdrag för endast de kost- nader, som arbetstagaren har att bestrida i anställningen. Vid inkomsttaxeringen däremot åtnjuter arbetstagaren avdrag även för kost- nader för intäkternas förvärvande. Avgifts— pliktig, som förutom anställningsinkomst även åtnjuter inkomst av annat slag (s. k. blandad inkomst), kommer sålunda enligt beredning- ens förslag att få räkna sig tillgodo skillnaden i avgiftsunderlagen och därigenom få en lägre egenavgift för inkomster utöver anställnings- inkomsten. Motsvarande anställd, som saknar andra inkomster än anställningsinkomst, kan inte tillgodogöra sig denna favör. Enligt läns- styrelsens mening framstår det otillfredsstäl- lande, att sådana faktorer som exempelvis avdrag för resor och fördyrade levnadskost- nader, vilka är att hänföra till inkomst av tjänst, kan få betydelse för i vad mån egen— avgifter skall debiteras å inkomst av annat slag. I betänkandet har endast konstaterats, att nyssnämnda verkningar skulle medföra reduktion av antalet fall av blandade inkoms- ter. Uppgifter i vilken utsträckning förvärvs- avdrag av ifrågavarande slag påverkar egen- avgifternas storlek, hade emellertid varit av värde vid bedömningen. Genom de ganska be-

tydande avdrag för intäkternas förvärvande som utnyttjas av ett väsentligt antal avgifts- pliktiga, utgör den olikformighet i belast- ningen, som totalt uppstår, en negativ faktor i förslaget, som bör ägnas särskild uppmärk- samhet.

Åtnjuter samtaxerade makar inkomster av annat slag än anställning, föreslår bered- ningen att för dessa makar skall uttagas en- dast en gemensam avgift av samma storleks- ordning som tillkommer ensamstående av— giftspliktig. Genom den föreslagna anknyt- ningen av arbetsgivaravgifterna för finansi- ering av socialförsäkringens grundförmåner till den allmänna tilläggspensioneringens fi- nansieringsregler, kommer däremot för an- ställda makars vidkommande avgifter att ut— tas för vardera maken oberoende av den andra makens inkomster. Detta innebär, att anställda makar påföres dubbelt så höga av- gifter som de makar vilka har att erlägga egenavgifter. Detta avsteg från likformighets- principen är särskilt framträdande. Som mo- tiv för att beredningen föreslagit den admi- nistrativt sett mer komplicerade samberäk- ningsmetoden har framför allt åberopats, att inkomsttaxeringen för äkta makar bygger på sambeskattningsprincipen. Den väsentliga skillnaden mellan beskattningen och finan- sieringen av socialförsäkringens grundförmå- ner är emellertid, att vid beskattningen träf- fas såväl anställda som makar med inkomster av annat slag av samma regler, vilket där- emot inte är förhållandet vid finansieringen av socialförsäkringens grundförmåner. De av beredningen angivna skälen för samberäkning av avgifter är enligt länsstyrelsens mening övervärderade. Länsstyrelsen finner för sin del lika otillfredsställande, att den totala av- giftsbelastningen blir så väsentligt olika be- roende på om inkomsterna utgöras av an- ställningsinkomster eller av inkomster från annan förvärvskälla.

En rationell lösning för att enligt bered- ningens uttryckta målsättning tillskapa mera enhetliga och överskådliga finansieringsreg- ler inom socialförsäkringen skulle ha varit att begränsa avgiftsuttaget till enbart inkomster, som omfattas av den allmänna tilläggspen- sioneringen. Därvid skulle avgifter inte utta- gas på inkomster av sådana slag som pen- sionsförmåner, livräntor, undantagsförmåner, periodiska understöd samt inkomster av an- nan fastighet och inkomster av kapital. I be- tänkandet framhåller beredningen att det av- giftsbortfall, som skulle bli följden av en så- dan anordning, blir tämligen obetydlig to- talt sett. En väsentlig förenkling vid debite-

ringsförfarandet skulle enligt länsstyrelsens mening vinnas även genom den föreslagna sammankopplingen av finansieringsreglerna. Beredningen har i betänkande avvisat denna finansieringsmetod med den motiveringen att socialförsäkringens grundförmåner utgår efter generella regler och med enhetliga be- lopp till alla medborgare samt att rätten att komma i åtnjutande av dem är ej, såsom i fråga om tilläggsförmånerna, beroende av att inkomst av förvärvsarbete skall föreligga eller ha förelegat, ävensom att avgiftsunder- laget skulle leda till viss ojämnhet i belast— ningen mellan förvärvsarbetande och övriga grupper av inkomsttagare. Då avgifter till socialförsäkringens grundförmåner endast debiteras personer inom sådana åldersklasser som regelmässigt åtnjuter inkomster av för- värvsarbete, reduceras enligt länsstyrelsens mening ojämnheten i belastningen högst vä- sentligt. Under beaktande av att den av be- redningen föreslagna finansieringsmetoden såsom ovan framhållits inte heller kan anses bringa likformighet i avgiftsbelastningen mel- lan olika grupper av inkomsttagare Och då densamma dessutom är administrativt svår- bemästrad, finner länsstyrelsen det inte vara mera anmärkningsvärt att inkomster, som enligt den allmänna tilläggspensioneringens inkomstbegrepp inte utgör förvärvsinkoms- ter, blir fria från avgifter än att avgiftsbe- lastningen av andra skäl blir olikformig mel- lan olika kategorier avgiftspliktiga.

Debitering och uppbörd Genom den föreslagna metoden att det indi— viduella avgiftsunderlaget för avgifter till so- cialförsäkringens grundförmåner skall utgö- ras av den sammanräknade nettoinkomsten, innebär förslaget faktiskt en klar skillnad från den allmänna tilläggspensioneringens avgiftsunderlag. Det synes därför ofrånkom- ligt att jämförelse regelmässigt måste ske för varje avgiftspliktig mellan inkomsten av an- ställning och den sammanräknade nettoin- komsten för kontroll om egenavgift skall de- biteras. Värdet av den administrativa för- enkling, som arbetsgivaravgifterna ansetts innebära, förringas högst väsentligt genom detta arbetsmoment. Den av beredningen fö— reslagna metodiken för debitering och upp- börd av avgifter synes, såvitt länsstyrelsen kan finna, vara ändamålsenlig. Länsstyrelsen kan dock inte undvika att framhålla, att sär- skilt avgiftsdebiteringen vid den föreslagna samberäkningsmetoden i fall av blandade in- komster kommer att bli mycket tidskrävan- de. Då beredningens förslag förutsätter för-

delning av egenavgifterna mellan makrrna i förhållande till det egenavgiftsgrundanle in- komstunderlaget, uppstår i vissa inkomsrlägen dels en proportionering av avgiftsunclerlagen makarna emellan och dels sedermera m lik- artad proportionering av den gemensrmma egenavgiften. Med hänsyn till nämnda syn- punkter kan enligt länsstyrelsens mcnin,r ifrå- gasättas, om inte beredningen undersmttat den arbetsinsats, som erfordras för cebite- ringen, under tiden intill dess databehandling införts.

Den direkta beskattningens utformning

I avd. IV i betänkandet beröres inledningsvis utformningen av den direkta beskattningen för fysiska personer och de med (lem jäm- ställda juridiska personerna dödsbon och familjestiftelser — det vill säga alla skattskyl- diga, som drabbas av den progressiva stat- liga inkomst- och förmögenhetsskatten. Att helt frångå en progressiv beskattning, skulle visserligen i hög grad förenkla problemställ- ningarna, men är, som även beredningen fun- nit, uteslutet. Principiellt bör som hittills skatt uttagas efter förmåga. Att anknyta skatteförmågeprincipen till familjen som en kollektiv ekonomisk enhet torde fortfarande vara mest rationellt. Däremot anser länssty- relsen liksom beredningen att enbart den fort- gående penningvärdeförsämringen i Och för sig motiverar en ändring i grundavdrag och skatteskalor. Därtill kommer att den direkta beskattningen också av andra orsaker otvivel- aktigt nått en sådan höjd att de direkta skat- ter för tillgodoseende av statens omedelbara inkomstbehov, lämpligen bör reduceras. Gi- ves de övriga finansieringskällorna, indirekt skatt och socialförsäkringsavgifter, större an- del i de totala statliga skatteintäkterna kan skattesystemet antagas i sin helhet bli rörli- gare och mer anpassningsbart efter såväl det allmännas som individens skiftande vär- deringar.

Huruvida beredningens förslag att redu- cera de direkta inkomstskatterna för fysiska personer med 2 100 miljoner kronor och den statliga förmögenhetsskatten med 70 miljoner kronor samtidigt som stödet åt barnfamiljerna bör ökas med 1000 miljoner kronor i för- höjda barnbidrag, allt på bekostnad av ökade uttag ur de andra två finansieringskällorna, är en rimlig avvägning torde inte ankomma på länsstyrelsen att bedöma. Som ett mini- mum för att inom en överskådlig tid kunna genomföra eller förbereda genomförandet av

en del högst angelägna reformer inom den direkta beskattningens område synes summa- beloppet dock innebära en i förhållande till tidigare utredningar exempelvis 1957 års sam- beskattningsrevisions betänkande med förslag till ändrad familjebeskattning (SOU 1959: 13) väsentligt vidgad reformram.

lntet utsäges dock om möjligheterna att förskjuta skattebördan i relationerna mellan de fysiska personerna å ena samt främst aktiebolagen och de ekonomiska föreningar— na å andra sidan. Motiven för att denna fråga i huvudsak förbigås och därigenom den just påbörjade avvägningen av företagsbeskatt- ningen bindes i vad avser skatteuttagen, har skatteberedningen icke utförligt redovisat.

Länsstyrelsen finner detta vara en brist, men vill å andra sidan i dessa delar ej fram- lägga någon bestämd mening.

Länsstyrelsen känner sig följaktligen bun- den av att inom den intäktsram, som skatte- beredningen uppdragit, bedöma förslagen om reformeringen av den direkta beskatt- ningen av fysiska personer.

Skattefritt minimum

Skattesystemutredningen visar — genom jäm- förelserna med det existensminimum som av centrala uppbördsnämnden i normalfallen re- kommenderats för begränsning av uttag av preliminär skatt och kvarstående skatt vid avräkningen i samband med den slutliga skatten ävensom existensminimum vid utta- gande genom införsel eller utmätning av rest- förda äldre skatter — att grundavdragen (de hittillsvarande ortsavdragen) onekligen kan och bör höjas. Naturligtvis kan man även i denna del ha olika meningar om vid vilken nivå avvägningen skall stanna. Presterad ut- redning om att de lägst taxerade skattskyl- diga till betydande del ha skattefria bidrag eller ingå som hushållsmedlemmar i andra skattskyldigas kollektiv talar visserligen för att dessa inkomsttagare icke behöver så höga grundavdrag men länsstyrelsen kan icke bortse från att inom dessa inkomsttagargrupper dock ingår skattskyldiga som är för sin försörjning helt beroende av redovisade skattepliktiga in- täkter. Att märka är vidare att de föreslagna grundavdragen som regel dock är lägre än förut omnämnda existensminima och att skat- telindring i form av extra avdrag för nedsatt skatteförmåga ändock i ett icke ringa antal fall måste komma att te sig nödvändiga för åvägabringande av en rättvis beskattning för folkpensionärer och vissa andra av de lägst taxerade skattskyldiga.

En successiv höjning av grundavdragen till 3 000 kronor för ogifta och 6 000 kronor för gifta liksom ensamstående med försörjnings- skyldighet mot hemmavarande barn inne- bär ett fasthållande av proportionen l:2 och sammanfaller med den fortsatta tudelnings- principens tillämpning högt upp i skatteska- lan för gifta och förälder med barn. Pro- portioneringen förefaller därför länsstyrelsen rimlig. Reservationsvis framförda förslag om att grundavdragen för gifta utan barn borde sättas lägre än för andra gifta förtjänar visser- ligen uppmärksamhet men synes länsstyrelsen i detta sammanhang när skilda skatteskalor för gifta och ogifta åtminstone tillsvidare bi- behålles tillräckligt beaktade i och med de föreslagna höjda förvärvsavdragen.

ngrersionen i inkomstbeskattningen Länsstyrelsen instämmer i skatteberedningens uttalade målsättning att på längre sikt en starkare progressionsutjämning bör eftersträ- vas. Ett led i denna strävan följer redan av den föreslagna höjningen av grundavdragen. Omedelbart ovanför grundavdragen har re- dan tidigare skatteskalorna för uttagande av statlig skatt enligt skalan för såväl gift som ogifta haft ett proportionellt skatteskikt. Det kan vara värt att erinra om att år 1953 inom det proportionella skiktet föll 75 % av alla gifta inkomsttagare och 68 % av alla en— samstående. Skatteberedningen, som visserli- gen vill bredda det proportionella skiktet, förmår trots en betydande höjning av de no- minella inkomster, som år 1970 skulle falla inom detta skikt, icke fånga upp tillnärmelsev vis lika stor andel av sagda inkomsttagare. Ilöjes — som skatteberedningen föreslår den övre gränsen för det proportionella skik— tet för gifta till en årsinkomst av c:a 26000 kronor och för ogifta till en årsinkomst av c:a 13000 kronor skulle motsvarande tal efter omräkning av 1953 års inkomstnivå till den år 1970 antagna ha höjts till c:a 36 000 kro- nor respektive c:a 16 000 kronor. Enligt för- slaget faller endast c:a 50% av alla gifta och 57 % av samtliga ensamstående inom det proportionella skiktet. Siffermaterialet är hämtat från utredningen och belyser att höj- ningen av det proportionella skiktet trots de nominella beloppens storlek dock icke innefattar någon omkastning till lägre direkt beskattning. Vad länsstyrelsen dock med till- fredsställelse noterar är att den s.k. skatte- puckeln i de närmast högre skatteskikten i skatteskalan för gifta väsentligen eliminerats. Detta i förbindelse med en väsentlig utvidg- ning av tudelningsprincipens verkningsområ-

de gör att de skilda skatteskalorna för gifta och ogifta på ett fördelaktigt sätt skulle när- ma sig varandra. Länsstyrelsen hade visser- ligen gärna sett att den s.k. negativa sam- beskattningseffekten kunnat helt bortarbetas från skatteskalorna och ifrågasätter om icke denna effekt trots att den skulle träffa ett försvinnande litet antal skattskyldiga likväl kunnat nu helt förhindras genom ett enkelt konstruerat ansökningsförfarande från de skattskyldiga som i undantagsfall kunde kom- ma att drabbas därav.

Ehuru länsstyrelsen till fullo inser svårig- heten att nedbringa marginalskattesatserna ser länsstyrelsen lika litet som utredningen någon utväg att under bibehållande i huvud- sak av ett progressivt skattesystem komma tillrätta med de olägenheter i form av skatte- undandragande och viss motvilja mot ökade arbetsinsatser som därav kan föranledas. Re- dan den föreslagna reduceringen av progres- siviteten för majoriteten av skattebetalare saknar för visso ej betydelse och kan under det fortsatta reformarbetet med sikte mot en definitiv källskatt i första hand för löntagar- na måhända leda till nya lösningar. En ut— veckling i denna riktning finner länsstyrelsen angelägen.

Familjebeskattningen

Avvägningen av skattebördan mellan gifta och ensamstående har redan delvis kommit till synes i samband med de föreslagna grund- avdragen och skatteskalornas ändrade inbör- des konstruktion. Även om länsstyrelsen i och för sig icke är främmande för tanken att på längre sikt överväga en återgång till systemet med en gemensam skatteskala och någon form av beskattning av makar som bättre än den nuvarande sambeskattningsprineipens ut- formning tillgodoser såväl kvinnans frihet att välja sysselsättning i eller utom hemmet som det allmännas intresse av att tillgodo- göra sig hennes arbetskraft för industriellt eller annat förvärvsarbete, finner sig länssty- relsen på de av skattesystemutredningen an- förda skälen icke för närvarande i stånd att förorda en särbeskattning av makar. Uppen- barligen förutsätter detta ett djärvare grepp på ämnet. I nuvarande utredningsläge finner likväl länsstyrelsen, att den knäsatta skatte- förmågeprincipen familjen som en eko- nomisk enhet och svårigheterna att tillfreds- ställande förena fallen av s.k. faktisk sam- beskattning med särbeskattningsbestämmel- ser starkt talar för en fortsatt sambeskatt- ning av makar efter i stort sett hittillsvaran- de regler. Även företrädare för en särbe-

skattning vill nog ej utan en ändring av be- stämmelserna om förlustutjämning avstå från att låta den ena maken tillgodoräkna sig den andre makens eventuella underskottsav- drag. Uppenbarligen kan man dock ha myc- ket delade meningar i fråga om sär- eller sambeskattningens för- och nackdelar allt- efter de skilda perspektiv man anlägger på frågan. För länsstyrelsen framstår det dock som en väsentlig vinst att utredningens lzlar- lägganden visar att Spörsmålet i den offent- liga debatten fått en alltför framträdande plats i förhållande till frågans reella vikt och betydelse. Länsstyrelsen förordar utredning- ens relativt modesta lösning, som dessutom har den ostridiga fördelen att den icke