SOU 1965:73

Utlandssvenskars registrering

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 3 januari 1963 förordnades kam- marrättsrådet Sten von Otter att såsom utredningsman undersöka möjlig- heterna att i vidgad utsträckning upptaga utlandssvenskar i folkbokfö- ringen. Utredningsmannen har för utredningen antagit benämningen Ut- redningen om utlandssvenskars folkbokföring.

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallades den 29 oktober 1963 att såsom experter biträda utredningen utrikesrådet L. G.-A. Kellberg och numera taxeringsintendenten H. Pehrson.

Som sekreterare åt utredningen har tjänstgjort byrådirektören S. A. Laurell från och med den 17 juni 1963 och sekreteraren vid Stockholms rådhusrätt L. L. 5. I. Aspegren från och med den 23 september 1964.

Utredningen har den 20 februari 1964 till riksdagens konstitutionsutskott avgivit utlåtande över vid 1964 års riksdag väckta motioner i första kam- maren, nr 3, och i andra kammaren, nr 2, angående utlandssvenskarnas rösträtt, i första kammaren, nr 261, och i andra kammaren, nr 307, om rösträtt vid 1964 års riksdagsval för vissa utlandssvenskar samt i andra kammaren, nr 74, angående utlandssvenskars upptagande i röstlängd.

Till utredningen har överlämnats, för att vara tillgängliga vid utrednings- uppdragets fullgörande, dels en av Aktionskommittén för rösträtt åt ut- landssvenskarna, Tor Fellbom m.fl., till Konungen ställd skrivelse med hemställan om vidgade direktiv till utredningen och dels en från Utlands- svenskarnas förening till chefen för justitiedepartementet ställd skrivelse med avskrift av skrivelse till de politiska partierna i Sverige i fråga om rösträtt för i utlandet bosatta svenskar.

Under utredningsarbetet har överläggningar fortlöpande ägt rum med företrädare för Utlandssvenskarnas förening.

Sedan utredningens uppdrag slutförts, får utredningen vördsamt över- lämna betänkande angående utlandssvenskars registrering.

Stockholm den 6 december 1965.

Sten von Otter

lLennart Aspegren Sven Laurell

Undertecknade, vilka tillkallats att såsom experter biträda utredningsman- nen, ansluter sig till de i betänkandet framlagda förslagen och anförda synpunkterna.

L. Kellberg Hans Pehrson

limmar lili'lrJJ ml

1 41 1

' bi" 111515; |la— .ru,

. trlami ämm islännqn'ga

Sammanfattning

Behovet av en utredning om utlandssvenskarnas folkbokföring skall ses mot bakgrunden av den under några årtionden debatterade frågan om utlandssvenskarna och rösträtten. Intresset har främst kommit att knytas till frågan, hur ett system med rösträtt för utlandssvenskarna bör byggas upp. När det gällt kravet på rösträtt för utlandssvenskarna, har utgångs- punkten varit grundlagsstadgandet i 16 5 riksdagsordningen att valrätt vid val till riksdagens andra kammare tillkommer envar svensk undersåte. Kravet får anses i första hand ha syftat till ett införande av rösträtt till andra kammaren. I olika sammanhang har emellertid även berörts röst- rätten vid allmänna kommunalval. Även frågan om möjligheten för ut- landssvensken att bli vald till ledamot av andra kammaren har berörts.

1955 års valutredning föreslog i april 19621, att en utlandssvensk — under vissa närmare angivna förutsättningar — efter särskild anmälan skulle kun- na hli uppförd i röstlängd och därigenom bli tillförsäkrad rösträtt vid val till andra kammaren. Förutsättningarna var angivna på sådant sätt att från rösträtt uteslöts bl.a. de utlandssvenskar, som bott utomlands under längre tid än fem år.

Valutredningens förslag, som i olika hänseenden utsattes för kritik un- der remissbehandlingen, ansågs inte kunna utan vidare läggas till grund för lagstiftning. I direktiven för den nya utredning, som ansågs erforderlig, framhölls bl.a. svårigheterna att med bevarad valsäkerhet lösa frågan på den väg valutredningen tänkt sig. Det borde övervägas om inte kretsen här mantalsskrivna utlandssvenskar kan vidgas och komma att omfatta vissa som exempel nämnda grupper. Det måste emellertid uppmärksammas, att en folkbokföring här i landet, är förenad med andra rättsverkningar än sådana som rör rösträtten och dess utövning. Med hänsyn härtill borde övervägas, om den form av folkbokföring, som gäller för här bosatta per- soner, bör komma till användning för utlandssvenskar. I direktiven fram- hölls särskilt önskemålet att en eventuell bokföring här av utlandssvenskar åtminstone i princip skall ske på den ort vederbörande i folkbokförings- hänseende tillhörde vid sin utflyttning ur riket.

Utredningen om utlandssvenskarnas folkbokföring konstaterar, att kret- sen utlandssvenskar är heterogen. Där återfinns bl. a. sådana svenska med-

1 Utlandssvenskars deltagande i allmänna val (SOU 1962:19).

borgare, som aldrig bott här i landet, sådana som bott utomlands nära nog hela sitt liv och sådana som bosatt sig utomlands helt nyligen. I kretsen finns de som har för avsikt att för all framtid stanna utomlands, de som har för avsikt att stanna utomlands tills vidare och de som har för avsikt att återvända till Sverige inom en förhållandevis nära framtid. I direktiven såsom exempel nämnda kategorier utlandssvenskar återfinns i flertalet här angivna grupper.

I den stora kretsen utlandssvenskar finns en grupp, som från folkbok- föringssynpunkt intar en särställning. Till denna grupp kan hänföras bl.a. sådana hos svenska företag anställda personer, vilka — såvitt kan bedömas vid tidpunkten för utresan — inte kommer att bli stadigvarande bosatta utomlands utan där såväl företagets som den enskilde tjänstemannens av- sikt är att tjänstemannen inom loppet av ett begränsat antal år skall åter- vända till Sverige. Utredningen anser, att dessa personer inte är att betrakta som utvandrare i folkbokföringsförordningens mening. Eftersom de inte har för avsikt att stadigvarande bosätta sig utomlands, skall de ej nu begära utvandringscertifikat. Denna grupp svenska medborgare bör därför från rösträttssynpunkt inte betraktas som utlandssvenskar.

Utredningen har av olika skäl ansett sig böra söka klarlägga om utlands- svensken, enligt riksdagsordningen, äger utöva den valrätt, som enligt 16 5 riksdagsordningen tillkommer envar svensk medborgare. I riksdagsord- ningen utsägs inte bara vem valrätt tillkommer utan regleras också frå- gorna om valbarhet till andra kammaren samt om valkretsindelning och mandatfördelning. Valbar som ledamot i kammaren är den som har röst- rätt. Som villkor för rätt att bli vald till ledamot i kammaren gäller bosätt- ning i valkretsen, det 5. k. bostadsbandet, och dessutom att ha uppnått viss ålder.

Härav följer enligt utredningens mening, att den som inte är valbar inte heller äger utöva rösträtt.

Av 16 5 andra stycket riksdagsordningen framgår, att omyndigförklarad svensk medborgare icke äger utöva den rösträtt som tillkommer honom. Något stadgande, vari direkt utsågs att svensk medborgare, vilken är stadig— varande bosatt utomlands, icke äger utöva valrätt, finns inte i riksdagsord- ningen. Av ordalagen i 15 och 19 åå samt 16 & tredje stycket riksdagsord— ningen framgår emellertid, att det för valbarhet och för utövande av röst- rätt krävs bosättning här i landet. Den som är stadigvarande bosatt utom- lands är följaktligen, även om han är röstberättigad, förhindrad att utöva denna rösträtt.

För att en utlandssvensk, en svensk medborgare som är stadigvarande bosatt utomlands, skall kunna utöva rösträtt vid andrakammarval och till- erkännas rätt att bli vald till ledamot i andra kammaren erfordras således enligt utredningens mening att riksdagsordningen ändras. Grundlagsänd— ring krävs även för den händelse man finner sig skola tillerkänna en ut—

landssvensk rätt att utöva valrätt men inte rätt att bli vald till ledamot av andra kammaren.

Här i landet bosatt anses den vara som är här mantalsskriven. Utred- ningen har övervägt möjligheten att konstruera en bosättning här, och därmed mantalsskrivning, för viss kategori eller vissa kategorier utlands- svenskar i syfte att de därigenom skall kunna utöva sin rösträtt och bli valbara.

Som ovan framhållits är kretsen utlandssvenskar heterogen. Utredningen har inte funnit det vara möjligt att ange förutsättningarna för en uppdel- ning av utlandssvenskarna i två kategorier, en icke röstberättigad samt en röstberättigad, vilken sistnämnda skulle omfatta de utlandssvenskar som skulle anses här bosatta och följaktligen bli mantalsskrivna här. Enligt ut- redningens mening bör även beaktas, att det från folkbokföringssynpunkt måste anses otillfredsställande att i folkbokföringen ha inordnad en stor grupp i utlandet stadigvarande bosatta personer, beträffande vilka de svens- ka folkbokföringsmyndigheterna inte på ett tillförlitligt sätt kan följa och registrera bl. a. medborgarskaps- och civilståndsförändringar.

Utredningen finner det alltså inte möjligt att nå en godtagbar lösning av frågan om rösträtt för utomlands stadigvarande bosatta svenska med- borgare genom att inordna dem i folkbokföringssystemet.

Frågan om en registrering vid sidan av folkbokföringssystemet har över- vägts utifrån den förutsättningen att utlandssvenskarna antingen genom grundlagsändring tillförsäkras rätt att utöva sin rösträtt eller att de likväl anses kunna tillerkännas sådan rätt utan grundlagsändring. På ett i sär- skild ordning upprättat register över utlandssvenskar bör åtminstone stäl- las det kravet, att registret skall kunna hållas aktuellt med avseende å de registrerades postadresser och medborgarskapsförhållanden. Uppgifter här- om är av grundläggande betydelse för att registret skall kunna utgöra un- derlag för upprättande av röstlängd och röstkort. Registret bör innehålla de uppgifter som erfordras för att de registrerade skall kunna hänföras till visst bestämt valdistrikt. För att ett sådant register skall kunna läggas upp och underhållas krävs medverkan från den enskilde utlandssvenskens sida. Den som önskar bli uppförd i registret bör ansöka därom och den som blivit upptagen i registret bör en gång årligen lämna uppgift om sin post- adress m.m.

Envar svensk medborgare, som är stadigvarande bosatt i utlandet, bör rent principiellt ha möjlighet att bli upptagen i registret. Av praktiska skäl har här dock införts en begränsning till dem som tidigare varit mantals- skrivna i riket. I vad mån sålunda registrerad utlandssvensk skall såsom röstberättigad bli upptagen i röstlängd eller icke blir beroende av, om man uppställer särskilda villkor för rösträttens utövande och hur gränsdrag- ningen mellan röstberättigad och icke röstberättigad sker. Registreringen

bör ombesörjas av centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden, som redan nu för register över dem som utvandrat ur riket.

I syfte att skapa förutsättningar för ett beslut av statsmakterna enligt vilket utlandssvensken må kunna utöva valrätt enligt 16 5 första stycket riksdagsordningen, föreslår utredningen, att bestämmelser om frivillig re- gistrering av utlandssvenskar och om upprättande av röstlängd över röst- berättigade utlandssvenskar införs i en särskild förordning samt att, i anslutning därtill, vissa ändringar görs i lagen om val till riksdagen.

Utredningen anser, i likhet med valutredningen, att tidigare mantals- skrivning i Sverige bör uppställas som villkor för rösträtt, dock utan den av valutredningen föreslagna tidsspärren. Den röstberättigade bör hän- föras till det valdistrikt inom vilket han senast var mantalsskriven. I mot- sats till valutredningen anser utredningen att innehav av annat medborgar- skap jämte det svenska inte skall utgöra hinder för utomlands bosatt svensk medborgare att utöva rösträtt. Vad beträffar omyndighetsförklaring utom— lands som rösträttshinder anser utredningen att — om rösträttsfrågan över huvud taget skall kunna bringas till en positiv lösning — hänsyn bör tagas endast till fall, där beslut om omyndighetsförklaring skett på ett sådant sätt att beslutet blir gällande här i landet.

Ansökan om upptagande i det särskilda registret över utlandssvenskar anses av utredningen böra innehålla bl. a. en på heder och samvete avgiven förklaring om innehav av svenskt medborgarskap. På grundval av det sär— skilda registret föreslås skola upprättas särskilda, valdistriktsvis uppord- nade röstlängder över röstberättigade utlandssvenskar. Röstlängderna skall upprättas av centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden och tillställas lokal skattemyndighet för att fogas till de röstlängder som myndigheten upprättar.

Utredningen kommer för sin del till den uppfattningen, att utlands- svenskens rösträtt icke bör utsträckas till att avse annat än val till andra kammaren. Det föreslagna registreringssystemet möjliggör dock att röst- längder upprättas även för kommunalval.

Författningsförslag

Förslag till Lag angående ändring i lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val till riksdagen

Härigenom förordnas, att 37, 38, 42 och 55 a 55 lagen den 26 november 1920 om val till riksdagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 37 5. För varje valdistrikt skall röst- För varje valdistrikt skall finnas längd upprättas av lokal skattemyn- röstlängd. dighet. Lokal skattemyndighet upprättar röstlängd över valdistriktets invå- nare.

Röstlängd över röstberättigade ut- landssvenskar upprättas av centrala folkbokförings- och uppbördsnämn- den.

38 å.

Röstlängd upprättas före den 30 1. Röstlängd upprättas före den juni varje år och skall efter mantals- 30 juni varje år. längden för samma år upptaga alla 2. Röstlängd, som avses i 37 5 and- invånare inom valdistriktet, vilka ra stycket, skall efter mantalsläng- uppnått eller under kalenderåret den för samma år upptaga alla in- uppnå en ålder av tjuguett år. En- vånare inom valdistriktet, vilka upp- var sådan person, om vilken upp- nått eller under kalenderåret uppnå lysning ej vinnes, att han den 10 en ålder av tjuguett år. Envar sådan juni brister i något av vad lag stad- person, om vilken upplysning ej vin-

1 Senaste lydelse av 37 5, se SFS 1946:498, av 38 5, se SFS 1945:245, samt av 42 och 55 a åå, se SFS 1963:127. Hänsyn har ej tagits till ändringar som ännu icke utkommit från trycket, avseende bl. a. sänkning av rösträttsåldern.

gar såsom villkor för rösträtt, an- tecknas i längden såsom röstberät- tigad; dock att i fråga om den, som först under kalenderåret uppnått eller uppnår en ålder av tjuguett år, anmärkes, att rösträtt ej tillkommer honom förr än efter utgången av löpande kalenderår.

Närmare föreskrifter i avseende å röstlängdens upprättande, så ock om skyldighet för vederbörande myn- digheter att lämna erforderliga upp- gifter till införande i längden, med- delas av Konungen.

nes, att han den 10 juni brister i något av vad lag stadgar såsom vill- kor för rösträtt, antecknas i längden såsom röstberättigad; dock att i frå- ga om den, som först under kalen- deråret uppnått eller uppnår en ål- der av tjuguett år, anmärkes, att rösträtt ej tillkommer honom förr än efter utgången av löpande kalen- derår.

Närmare föreskrifter i avseende å röstlängdens upprättande, så ock om skyldighet för vederbörande myn— digheter att lämna erforderliga upp- gifter till införande i längden, med- delas av Konungen.

3. Om upprättande av röstlängd, som avses i 37 9" tredje stycket, gäl- ler vad' därom är stadgat i förord- ningen om registrering av vissa ut- landssvenskar och om upprättande av röstlängd över röstberättigade ut- landssvenskar.

42 5.

Vill någon, vilken rösträtt enligt längden ej tillkommer, för sig påstå sådan rätt, eller anser någon, att annan icke må vara däri upptagen såsom röstberättigad, äger han att sina anmärkningar, skriftligen av- fattade och åtföljda av de bevis han vill åberopa, ingiva till valnämndens ordförande sist den 18 juli.

Vill någon, vilken rösträtt enligt längden ej tillkommer, för sig påstå sådan rätt, eller anser någon, att annan icke må vara däri upptagen såsom röstberättigad, äger han att sina anmärkningar, skriftligen av- fattade och åtföljda av de bevis han vill åberopa, ingiva till valnämndens ordförande sist den 18 juli. Sådan rätt att för sig påstå rösträtt, som nu sagts, tillkommer dock, då fråga är om röstlängd enligt 37 å tredje stycket, endast person som är upp- förd i utlandssvenskregister, varom förmäles i förordningen om registre- ring av vissa utlandssvenskar och

om upprättande av röstlängd över röstberättigade utlandssvenskar.

Närmare föreskrifter _ —— —— —— _ — —— — — av Konungen.

55aå.

Då val ——————————

Röstkorten skola senast å trettio- femte dagen före valdagen med pos- ten översändas till de röstberätti— gade.

————— röstberättigade tillhör.

Röstkorten skola senast å trettio- femte dagen före valdagen med pos- ten översändas till de röstberätti— gade. Därvid må röstkort till utlan- det sändas med qutpost.

Då annat —— — — — — % —— -— —— '— —— —'— erhålla röstkort. Framställning om ——————————————— till honom.

Röstkort må _______ _______ till efterrättelse.

Närmare föreskrifter —— —— —— —— — — — —— — av Konungen.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till Förordning om registrering av vissa utlandssvenskar och om upprättande

av röstlängd över röstberättigade utlandssvenskar

Härigenom förordnas som följer.

1 5.

Med utlandssvensk förstås i denna förordning å utrikes ort bosatt svensk medborgare, vilken icke är här i riket man- talsskriven,

här i riket mantalsskriven svensk medborgare, vilken avflyttat till utrikes ort, samt

här i riket, efter inflyttning från utrikes ort, bosatt svensk medborgare, vilken icke är här i riket mantalsskriven.

2 &.

Utlandssvensk, som är eller varit i riket mantalsskriven, äger efter därom gjord skriftlig ansökan bliva uppförd i utlandssvenskregister, vilket föres hos centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden. Ansökan skall inne- fatta av sökanden på heder och samvete avgiven förklaring att han är svensk medborgare.

Ansökan, varom i första stycket förmäles, må ingivas genom svensk beskickning eller lönat konsulat eller, efter ministerns för utrikes ärendena bestämmande, olönat konsulat eller ock, beträffande den, som är här i riket kyrkobokförd, till pastor i kyrkobokföringsorten.

3 &.

Utlandssvensk, som önskar kvarstå uppförd i utlandssvenskregistret, skall årligen till centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden ingiva skriftlig anmälan ( årsanmälan), innefattande uppgift om postadress samt förklaring på heder och samvete att han alltjämt är svensk medborgare. Årsanmälan skall hava inkommit till nämnden före utgången av mars månad.

4 5. I utlandssvenskregistret uppförd person skall avföras ur registret, om årsanmälan beträffande honom icke inkommit till centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden inom föreskriven tid.

5 5.

Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden skall, så snart ske kan efter det ansökan enligt 2 & inkommit till nämnden, tillställa sökanden underrättelse om vidtagen eller underlåten registreringsåtgärd.

Har någon ingivit årsanmälan, varom i 3 & stadgas, men finner nämnden, att han ändock skall avföras ur registret, skall nämnden ofördröjligen tillställa honom underrättelse härom.

6 &. Den som fyllt aderton år äger utan hinder av att han står under annans vårdnad själv göra ansökan eller anmälan enligt denna förordning.

7 5.

För val till riksdagens andra kammare skall centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden årligen upprätta röstlängd över röstberättigade utlands- svenskar.

Röstlängden skall upptaga envar i utlandssvenskregistret uppförd person, vilken icke blivit för året mantalsskriven i riket och om vilken upplysning ej vinnes, att han den 10 juni brister i något av vad lag stadgar såsom villkor för rösträtt vid val till andra kammaren; dock att jämväl den, som först under kalenderåret uppnått eller uppnår en ålder av tjuguett år, skall i röstlängden upptagas, ehuru med anmärkning, att rösträtt ej tillkommer honom förrän efter utgången av löpande kalenderår. Utlandssvensk upp- tages i röstlängd för valdistrikt inom vilket han senast varit mantalsskriven.

Röstlängd över utlandssvenskar skall senast den 20 juni av nämnden översändas till den lokala skattemyndigheten att fogas vid den därstädes i enlighet med 37 å andra stycket lagen om val till riksdagen upprättade röstlängden.

8 &. Mot centrala folkbokförings- och uppbördsnämndens beslut enligt 5 & må talan icke föras.

Ifråga om anmärkningar mot röstlängd gäller vad därom i 42 5 lagen om val till riksdagen är stadgat.

95.

De närmare föreskrifter, som må finnas erforderliga för tillämpningen av denna förordning, meddelas av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den

Förslag

till

Kungörelse angående ändring i kungörelsen den 18 april 1947

(nr 186) om upprättande av röstlängd för val till riksdagens

andra kammare samt av kommunal röstlängd

Härigenom förordnas, att 1 och 7 55 kungörelsen den 18 april 1947 om upprättande av röstlängd för val till riksdagens andra kammare samt av kommunal röstlängd1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

lå.

Röstlängd för ——————————————— är föreskrivet. För annan—————————

— — —— av överståthållarämbetet.

Om röstlängd över röstberättigade utlandssvenskar stadgas särskilt.

75.

Underrättelse från valnämndens ordförande till sådan i röstlängden upptagen person, som däri icke an- tecknats såsom röstberättigad, eller till den mot vars rösträtt anmärk- ning framställts, skall avfattas en- ligt formulär nr 3 eller 4.

Denna kungörelse träder i kraft den

Underrättelse från valnämndens ordförande till sådan i röstlängden upptagen person, som däri icke an- tecknats såsom röstberättigad, eller till den mot vars rösträtt anmärk- ning framställts, skall avfattas en- ligt formulär nr 3 eller 4. Underrät- telse till utlandet md sändas med qutpost.

1 Senaste lydelse av nämnda 55, se SFS 1964:131.

KAPITEL I

Utredningsuppdraget

Genom beslut den 3 januari 1963 bemyndigades chefen för justitiedeparte- mentet att tillkalla en utredningsman med uppdrag att undersöka möjlig— heterna att i vidgad utsträckning upptaga utlandssvenskar i folkbokfö— ringen och framlägga de förslag, vartill utredningen kunde ge anledning.

I anförande till statsrådsprotokollet anförde därvid chefen för justitie- departementet, statsrådet Kling, följande.

Svensk medborgare, som är bosatt utomlands, kyrkobokföres i allmänhet icke här i riket. Från denna grundsats har dock vissa begränsade undantag gjorts. Den som är anställd i rikets tjänst å utrikes ort kyrkobokföres sålunda med familj och svensk betjäning här i riket (14 5 2 mom. folkbokföringsförordningen). Lika- ledes kyrkobokföres sjömän här i riket, så länge de kvarstår inskrivna å sjömans- hus, även om de icke är bosatta i Sverige (14 ä 8 mom. andra stycket nämnda förordning). Svensk missionär eller präst, som är anställd å utrikes ort, jämte vissa honom närstående personer kvarstår också i församlingsboken, så länge utvandringscertifikat ej uttagits (14 5 8 mom. tredje stycket folkbokföringsförord— ningen). Även eljest kan det inträffa, att den som avflyttar från riket och bosätter sig utomlands kvarstår kyrkobokförd här i riket, dock i regel endast under en kortare övergångstid.

Kyrkobokföringen ligger till grund för mantalsskrivningen. Enligt 35 ä 1 mom. t'olkbokföringsförordningen skall sålunda i mantalslängd upptagas alla fysiska personer, som den 1 november det år mantalsskrivningen äger rum skall vara kyrkobokförda här i riket.

De röstlängder, som är avgörande för vem som äger deltaga i allmänt val, är i sin tur grundade på mantalslängderna. Enligt vallagarna skall nämligen i röst— längd, som upprättas årligen för varje valdistrikt av den lokala skattemyndig- heten, efter mantalslängden för samma år upptagas alla inom valdistriklet man- talsskrivna personer, som uppnått eller under kalenderåret uppnår en ålder av 21 år.

Av det sagda följer, att svenska medborgare, som är bosatta utomlands, icke äger deltaga i allmänna val, såframt de ej är att hänföra till någon av de undan- tagskategorier, som trots bosättning utomlands kyrkobokföres här i riket. Tid efter annan har emellertid önskemål framförts om reformer, som möjliggör för andra kategorier svenska medborgare än de nyssnämnda att utan hinder av bo- sättning i främmande land deltaga i svenska val. Med hänsyn härtill fick 1955 års valutredning för några år sedan i uppdrag att utreda frågan om utlands— svenskarnas rösträtt. Utredningen har behandlat frågan i ett betänkande, som av- gavs förra året ( SOU 1962:19 ). I betänkandet föreslår valutredningen vidgade möjligheter för utlandssvenskar att deltaga i val till riksdagens andra kammare. Utredningen har härvid förordat ett vid sidan av folkbokföringen anordnat re—

gistreringsförfarande, varigenom utlandssvenskar skulle kunna bli upptagna i röst- längden för det valdistrikt, där de senast varit mantalsskrivna. Det föreslagna registreringsförfarandet förutsätter en anmälan från den som önskar på detta sätt bli upptagen i röstlängd. I anmälan skall enligt förslaget uppgift lämnas på heder och samvete rörande vederbörandes medborgarskaps- och myndighets- förhållanden. Anmälan skall tillställas vederbörande länsstyrelse, som efter kon- troll av anmälarens senaste mantalsskrivningsort vidarebefordrar anmälan till den lokala skattemyndighet, på vilken det ankommer att upprätta röstlängd för orten i fråga. Rätten att efter anmälan bli upptagen i röstlängd är enligt förslaget tidsbegränsad. Endast sådan utlandssvensk, som varit här i riket mantalsskriven för något av de fem år, som närmast föregått det år, då röstlängden i fråga upp- rättats, föreslås sålunda få rätt att efter anmälan bli upptagen däri. Tidsbegräns- ningen har bl.a. motiverats av svårigheterna att i det enskilda fallet fastställa, huruvida en utomlands bosatt svensk allt fortfarande har sådant samband med Sverige, som bör utgöra en förutsättning för deltagande i svenska val, samt av risken för förändringar i vederbörandes medborgarskaps- och myndighetsförhål- landen. Valutredningens betänkande är icke enhälligt. En ledamot har sålunda ansett den av majoriteten föreslagna femårsregeln böra uppmjukas på sådant sätt, att ny femårsperiod får räknas från det år vederbörande utlandssvensk efter anmälan senast blivit upptagen i röstlängd. Två andra ledamöter har icke ansett någon form av tidsbegränsning höra uppställas med avseende å rätten att efter anmälan bli upptagen i röstlängd.

Valutredningens betänkande har varit föremål för sedvanlig remissbehandling. Allmänt har under remissbehandlingen sympati uttalats för tanken att i större utsträckning än för närvarande bereda utlandssvenskarna möjlighet att deltaga i allmänna val. Meningarna har däremot gått starkt isär. när det gällt att bedöma hur långt man härvidlag bör gå. Somliga remissorgan har förordat en rätt för utlandssvenskar att deltaga såväl i andrakammarval som i kommunalval. Andra åter har anslutit sig till valutredningens uppfattning, att utlandssvenskarnas röst- rätt allenast bör avse andrakammarvalen. En del remissorgan, däribland sådana som företräder utlandssvenskarna själva, har förordat en i huvudsak oinskränkt rätt för utlandssvenskar att deltaga i andrakammarval, medan andra uttalat sig för mer eller mindre långtgående begränsningar i denna rätt. Även vid bedöm- ningen av det av valutredningen föreslagna systemet med ett anmälnings- och registreringsförfarande vid sidan av folkbokföringen har skilda uppfattningar framträtt. Systemet har visserligen godtagits av det stora flertalet remissorgan men kritik däremot har uttalats från flera håll. De remissorgan, som gjort kri- tiska uttalanden, har bl.a. framhållit, att systemet medför vissa ur valsäkerhets- synpunkt betänkliga konsekvenser. Sålunda har betonats, att systemet icke medger någon egentlig kontroll av att den som anmäler sig för registrering i röstlängd verkligen är svensk medborgare och myndig. Det har även framhållits, att de faktiska möjligheterna att på straffrättslig väg beivra oriktiga uppgifter, som anmälaren lämnat rörande sina medborgarskaps- eller myndighetsförhållanden, måste bli mycket begränsade beroende på vederbörandes vistelse i främmande land. Vissa remissorgan har vidare understrukit, att systemet skapar risk för att en och samma person kan bli upptagen såsom röstberättigad i mer än en röst— längd och förty komma att utöva rösträtt i flera valdistrikt.

Av vad sålunda förekommit torde framgå, att stora meningsskiljaktigheter råder beträffande den lämpligaste lösningen av frågan om utlandssvenskarnas rösträtt. Tydligt är också att det är förenat med avsevärda svårigheter att med bevarad valsäkerhet lösa frågan på den väg valutredningen tänkt sig. Med hänsyn härtill

och till frågans vikt är det befogat att, innan slutlig ställning tages, pröva andra vägar att förbättra utlandssvenskars möjligheter till valdeltagande. Ett uppslag, som framförts såväl motionsledes i riksdagen som inom valutredningen och som kan vara förtjänt att närmare övervägas, är att i folkbokföringen upptaga även vissa andra grupper av utlandssvenskar än de som nu kvarstår såsom folkbokförda hos oss. Jag tänker härvid närmast på utlandssvenskar, som med hänsyn till arten av den verksamhet de utövar utomlands kan antagas komma att återflytta till Sverige inom en icke alltför avlägsen framtid eller vilkas samhörighet med Sverige eljest är mera tydligt uttalad. Som exempel på hithörande kategorier av utlands- svenskar kan nämnas svenska tjänstemän vid internationella organisationer, till vilka Sverige är anslutet, de svenska tidningarnas utlandskorrespondenter och annan i utlandet stationerad svensk personal vid svenska företag. Enligt min me- ning bör en utredning nu komma till stånd med uppgift att närmare undersöka möjligheterna att genomföra en reform i angiven riktning samt att framlägga de förslag, vartill utredningen kan leda. Om det visar sig möjligt och lämpligt att i betydligt större utsträckning än för närvarande upptaga utlandssvenskar i folk- bokföringen, bör utredningen beakta önskemålet, att bokföringen av dem åtmins- tone i princip kommer att ske å den ort, som de i folkbokföringshänseende till- hörde vid sin utflyttning ur riket. Vid utredningen bör även uppmärksammas, att folkbokföringen är förenad med andra rättsverkningar än sådana som rör röst- rätten och dess utövning. Det får med hänsyn härtill övervägas, huruvida den form av folkbokföring, som gäller för här i riket bosatta personer, jämväl bör komma till användning beträffande utlandssvenskar, som finnes böra vara här folkbokförda.

Utredningen hör bedrivas så skyndsamt som sakens komplicerade beskaffenhet medger.

KAPITEL ][

Allmän översikt

Bestämmelser om folkbokföring av dem som inte vistas i riket samt av utvandrare och invandrare

Folkbokföringen regleras av folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469), kungörelsen den 30 december 1946 (nr 801) angående kyrkobok- föringen i riket (kyrkobokföringskungörelsen), mantalsskrivningskungö- relsen den 25 augusti 1947 (nr 654) samt kungörelserna angående folk- bokföringen i Stockholm och Göteborg av den 19 december 1947 (nr 944) respektive den 30 juni 1948 (nr 621).

Tidigare gällande författning —— förordningen den 6 augusti 1894 (nr 61) angående mantalsskrivning —— föreskrev (1 5), att mantalsskrivningen skulle omfatta »varje svensk undersåte utom den, som övergivit riket och bosatt sig å utländsk ort, ävensom utländsk undersåte, som är inom riket bosatt».

Folkbokföringsförordningens huvudregler är dels (13 5 1 mom.), att envar skall bokföras i församlingsboken (kyrkobokföras) i den församling, där han är bosatt, dels (35 ä 1 mom.), att vid mantalsskrivning skall i mantalslängd uppföras alla fysiska personer vilka den 1 november förrätt- ningsåret skall vara kyrkobokförda i riket. Folkbokföringsförordningen saknar motsvarighet till bestämmelsen i 1394 års mantalsskrivningsförord- ning, att alla svenska undersåtar skall mantalsskrivas med undantag av dem som övergivit riket och bosatt sig å utländsk ort. Såsom framgår av departementschefens uttalande i prop. 1946:255 s. 145 torde, med hänsyn till det sätt på vilket bestämmelserna i övrigt avfattats, detta förhållande ej kunna anses innefatta avvikelse från vad som gällde enligt mantalsskriv- ningsförordningen. Den som blivit kyrkobokförd i riket skall fortfarande här kyrkobokföras, oaktat han vistas utrikes, under förutsättning att till- räckligt säkra upplysningar kan vinnas om var han vistas och om att utrikesvistelsen ej har karaktär av stadigvarande bosättning. Saknas sådana upplysningar bör vederbörande efter förloppet av viss tid för hans efter- forskande liksom tidigare skedde uteslutas från mantalsskrivning och i samband därmed bokföras som obefintlig.

Såsom ett undantag från huvudregeln, att envar skall kyrkobokföras i den församling, där han är bosatt, gäller (14 ä 2 mom.), att den som är i

rikets tjänst å utländsk ort anställd skall med sin familj och svenska betjäning kyrkobokföras i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm.

Jämlikt 14 5 8 mom. skall den som saknar känt hemvist, till dess han skall överföras till bok över obefintliga, kyrkobokföras i den församling, där han senast mantalsskrivits. Från församlingsboken skall till boken över obefintliga överföras de personer, vilkas vistelseort, sedan de mantalsskri- vits såsom saknande känt hemvist, ännu vid nästa mantalsskrivning är okänd. Sjöman må dock ej överföras så länge han kvarstår inskriven å sjömanshus.

Det må i detta sammanhang erinras om att enligt förordningen den 14 april 1961 (nr 87) om registrering och mönstring av sjömän (mönstrings— förordningen) avförande av sjöman ur det vid hemortssjömanshuset förda inskrivningsregistret bl.a. skall ske, om sjömannen, såvitt är känt, under fyra på varandra följande kalenderår icke utövat yrket å svenskt handels- fartyg. Enligt från sjöfartsstyrelsen inhämtad uppgift verkställdes under år 1963 3 620 och under år 1964 3 755 avregistreringar av sjömän med stöd av denna fyraårsregel.

Det kan vidare anmärkas, att totalantalet vid sjömanshus inskrivna efter gjorda avregistreringar vid årsskiftet 1963/64 utgjorde 47 634 och vid års- skiftet 1964/65 47 462. Endast svenska medborgare är inskrivna vid sjö— manshusen. Uppgifter om antalet i den svenska handelsflottan anställda föreligger senast från 1962, då personalen (befäl och manskap) omfattade 14585 svenska medborgare och 8319 utlänningar. En jämförelse mellan nu anförda uppgifter synes sålunda utvisa, att omkring sextio procent av dem som är inskrivna vid sjömanshus icke är anställda i svenska handels- flottan.

Jämlikt folkbokföringsförordningen 14 5 8 mom. tredje stycket skall vidare från församlingsboken avföras förutom den som avlidit eller kyrkobokförts i annan församling —— envar som enligt inkommet utvand- ringsbevis lämnat landet eller som enligt skriftlig anmälan eller vid två mantalsskrivningar i följd vunnen säker upplysning är stadigvarande bosatt å utrikes ort; dock må å utrikes ort anställd svensk missionär eller präst samt honom åtföljande hustru och barn under femton år, med anteckning om förhållandet, kvarstå i församlingsboken så länge utvandringscertifikat ej uttagits.

Jämlikt 13 5 1 mom. tredje stycket folkbokföringsförordningen skall en- var kyrkobokföras å den fastighet där han är bosatt. Den som inte är bosatt å någon fastighet inom den församling, där han kyrkobokförs, skall bok- föras under rubrik å församlingen skrivna. Beträffande dem som uppehåller sig utom församlingen äger pastor dock i varje särskilt fall pröva huruvida de, därest de inte kan anses ha bestämt hemvist inom församlingen, må med anteckning om frånvaron kvarstå i församlingsboken på den fastighet,

där de förut varit kyrkobokförda, eller skall överföras till avdelningen för å församlingen skrivna.

Av det nyss citerade departementschefsuttalandet framgår sålunda, att svensk medborgare kan kvarstå såsom kyrkoskriven och därmed mantals- skriven även under vistelse utrikes, dock under förutsättning att han ej är stadigvarande bosatt å utrikes ort.

Utvandring. —— Den som har för avsikt att stadigvarande bosätta sig å utrikes ort skall hos pastor i den församling, där han är kyrkobokförd eller upptagen i bok över obefintliga, uttaga utvandringscertifikat (24 ä 1 mom.).

Utvandraren äger därjämte på begäran utbekomma det prästbevis han behöver för sin folkbokföring å den utrikes orten, utvandringsbetyg. Ut- vandringsbetyg gäller inte som prästhevis här i riket utom vid anmälan om återinvandring (24 5 1 mom.).

Utvandringscertifikat skall vid avresa från riket avlämnas till polismyn- digheten i den ort, varifrån utresan sker, och av polismyndigheten återsän- das till pastor, som utfärdat detsamma, med bevis om tid och ort för ut- resan, utvandringsbevis (24 5 2 mom.).

Har den, som uttagit utvandringscertifikat, icke inom tre månader där- efter lämnat riket, åligger det honom att återställa utvandringscertifikatet ävensom utvandringsbetyg där sådant utfärdats, till pastor som utfärdat certifikatet (24 5 3 mom.).

I 14 5 8 mom. meddelas ,_ utöver tidigare berörda bestämmelser _ vissa andra föreskrifter om vilka i församlingsboken upptagna personer som må avföras därifrån. Bestämmelserna innebär i huvudsak, att endast den får avföras, som även förs till bok över obefintliga eller som avlidit, kyrkobok- förts i annan församling eller utvandrat. Härav följer, att den, vars vistelse- ort är okänd, skall kvarstå i församlingsboken där han senast kyrkobok— förts till dess han överförs till boken över obefintliga. Den församling, i vars församlingsbok han på detta sätt kvarstår, är sålunda under tiden hans rätta kyrkohokföringsort och, jämlikt 36 & folkbokföringsförord- ningen, tillika hans rätta mantalsskrivningsort.

Såvitt angår den som begivit sig till annan församling i riket har här- igenom givits uttryck åt den slutna kyrkobokföringens princip. En sådan person får ej avföras från församlingsboken med mindre han blivit kyrko- bokförd i annan församling. I vissa fall äger en kvarskrivning rum även beträffande person, som vistas på utrikes ort. En sådan person får avföras från församlingsboken endast såvida han enligt inkommet utvandrings- bevis lämnat landet eller enligt skriftlig anmälan eller vid två mantals— skrivningar i följd vunnen säker upplysning är stadigvarande bosatt å utrikes ort (14 5 8 mom. tredje stycket).

Invandring. I 23 & folkbokföringsförordningen stadgas följande. Den som från utrikes ort inkommit i riket och blivit här bosatt skall senast inom fjorton dagar efter bosättningen göra anmälan om invandringen hos

pastor i den församling, i vilken han är bosatt eller vilken han enligt vad om behörighet att kyrkobokföras i icke territoriell församling är stadgat skall tillhöra. Vid anmälan skall företes flyttningsbetyg, om sådant utfär- dats å den utrikes orten, men eljest de motsvarande handlingar han kan anskaffa.

I detta sammanhang vill utredningen återge några uppgifter ur en redo- göi'else om in- och utvandringen under 1950-talet, som visar att det visser- ligen främst är utländska utvandrare från Sverige, som underlåter att taga ut utvandringscertifikat, men som också visar de brister i statistiken, även när det gäller svenska emigranter, som sammanhänger med att pass- kontrollen slopats vid de internordiska gränserna.1

Antalet invandrare under 1950-talet översteg 1/4 miljon. Bland dessa in- gick visserligen ett antal svenska medborgare, men utlänningarna upptog mer än 90 % av alla invandrare och utgjorde över 230 000. Under samma tid registrerades ca 150 000 utvandrare. Bland dessa upptog de svenska medborgarna en större andel än bland invandrarna, nämligen 29 %, och utlänningarnas antal var nära 107 000. Detta innebär, att vi under 1950- talet hade ett nettotillskott av ca 125 000 utlänningar men en nettoförlust av över 19 000 svenska medborgare.

I det föregående lämnade uppgifter avser den registrerade in- och utvandringen. Statistiken över migrationen är emellertid behäftad med vissa ej oväsentliga brister, som under senare år tenderat att bli större än förut. Personer, som slagit sig ner i vårt land, torde ej alltid ha anmält sig till kyrkobokföring och i viss, icke kontrollerbar utsträckning ha undandragit sig registrering. Krigsårens och de första efterkrigsårens ström av flyktingar, som bosatte sig i landet temporärt, blev till en de] aldrig registrerad. Den betydande omfattning migrationen antog hade ej förutsetts och vållade därför svårigheter för folkbokföringen. Det är dock huvudsakligen på utvandringssidan som de registrerade uppgifterna uppenbarli- gen är för låga. Många utvandrare lämnar nämligen landet utan att hos vederbö- rande pastorsämbete ha uttagit föreskrivet utvandringscertifikat. Under de senaste åren har situationen ytterligare komplicerats genom indragning av passkontrollen vid de internordiska gränserna. Den praktiska tillämpningen av föreskrifterna för registrering av emigranter har därigenom delvis satts ur funktion. De som uttagit utvandringscertifikat kan nämligen ej ha haft möjlighet att avlämna det- samma till polismyndigheten i utvandringsorten beroende på att passkontrollen indragits vid de internordiska gränserna.

Här relaterade förhållanden medför, att årligen ett rätt stort antal personer, som torde ha utvandrat, inte blir registrerade som emigranter. Om säkerhet (ge— nom utvandringsbevis, skriftlig anmälan eller utredning vid två mantalsskriv- ningar i följd) inte kunnat vinnas om att en person stadigvarande bosatt sig utom- lands, kan denne ej avföras från församlingsboken såsom emigrant. Från denna blir han i sådant fall i stället överförd till bok över obefintliga, sedan bortovaron konstaterats vid två mantalsskrivningar i följd. Om vederbörande senare återkom- mer till Sverige, räknas han ej såsom invandrare utan överföres från bok över obefintliga. Detta förfarande leder till att ut- och invandringen blir ofullständigt

1 Ture Widstam: Invandringen till Sverige och återinvandringen under 1950-talet (Sta- tistisk tidskrift 1962 s. 267).

registrerad och att en viss migration döljer sig i redovisningen av personer, som överföres till eller från bok över obefintliga.

Under 1950-talet har till bok över obefintliga överförts ca 26 700 personer. Av dessa är större delen utlänningar. Bland de vid 1960 års slut i bok över obefint- liga kvarstående, som överförts dit under 1950-talet, uppgick utlänningarna till över 80 %. Vid utgången av år 1960 kvarstod i bok över obefintliga nära 30 000 utlänningar, av vilka inemot hälften överförts dit under det senaste decenniet.

Det är uppenbart, att indragningen av passkontrollen vid de internordiska grän- serna bidragit till att den icke registrerade utvandringen ökat under de senaste åren. Personer, som i själva verket utvandrat men vilkas utflyttning ej är säkert dokumenterad, kommer härigenom att stå kvar i församlingsboken som å för- samlingen skrivna över två mantalsskrivningar och därefter Överföras tilj bok över obefintliga i stället för att avföras som utvandrare. Under de senaste åren har den icke registrerade utvandringen ökat väsentligt. Det kan sålunda nämnas, att år 1960 överfördes till bok över obefintliga ca 2 300 utlänningar, av vilka det övervägande antalet invandrat till vårt land under 1950-talet. Med utgångspunkt från 1960 års siffror skulle de statistiska uppgifterna om antalet utvandrare böra ökas med ett antal av denna numerär, dvs. omkring 15 %.

Det är ur skilda synpunkter betydelsefullt, att ovannämnda brister i folkbok- föringen och statistiken blir avhjälpta. Statistiska centralbyrån har i skrivelse till finansdepartementet berört denna fråga och föreslagit vissa åtgärder. Det kan tilläggas, att sakkunniga från de nordiska länderna framlagt förslag om införande av internordiska flyttningsbetyg. Ett införande därav skulle effektivisera folk- bokföringen i fråga om flyttning mellan de nordiska länderna och därmed även leda till en väsentlig förbättring av migrationsstatistiken, eftersom de internor- diska vandringarna efter hand kommit att upptaga en allt större andel av den totala in- och utvandringen.

Jämlikt 14 5 8 mom. tredje stycket folkbokföringsförordningen må som tidigare nämnts å utrikes ort anställd svensk missionär eller präst samt honom åtföljande hustru och barn under femton år, med anteckning om förhållandet, kvarstå i församlingsboken så länge utvandringscertifikat ej uttagits.

Bestämmelsen är resultat av en av P. P. Waldenström undertecknad underdånig framställning från Svenska missionsförbundet den 4 maj 1911. Däri framhålls, att missionsverksamheten ökat i omfattning. De svenska missionärernas antal i »hednavärlden» utgjorde mellan 300 och 400. Efter- som dessa vid avflyttningen från riket upphörde att vara skrivna här, sak- nade de hemortsrätt när de efter för dem bestämd verksamhetsperiod ute på missionsfältet kom hem för att hämta nya krafter. De hade således ingen rösträtt inom någon kommun, icke heller någon politisk rösträtt, för den händelse under deras hemvaro ett politiskt val skulle förekomma. Om en missionär till följd av någon förseelse blev skild från respektive mis- sionssällskaps tjänst och kom hem till Sverige i ett sådant tillstånd att han behövde hjälp av det allmänna hade han inget ställe att vända sig till och var alldeles utan hemortsrätt. Detsamma var förhållandet med andra svenskar, som över en viss tid bott i främmande land. I skrivelsen ställs frågan, om icke någon utväg kunde finnas att bestämma en viss församling

i Sverige, där alla sådana skulle vara skrivna, eller att bilda en ny korpora- tion, som upptog alla dylika personer. Särskilt framhölls att de hemvän- dande missionärerna var skattskyldiga. >>Likaväl som medborgerliga rät- tigheter böra medföra medborgerliga skyldigheter, likaväl böra medbor— gerliga skyldigheter medföra medborgerliga rättigheter.»

Efter remiss den 9 maj 1911 anförde kammarrätten i utlåtande den 10 april 1912 följande.

Enligt 1 5 1 mom. nådiga förordningen angående mantalsskrivning den 6 augusti 1894 skall varje svensk undersåte utom den, som övergivit riket och bosatt sig å utländsk ort, uppföras i mantalslängd. Frågan huruvida svensk undersåte, som vistas utrikes, skall fortfarande mantalsskrivas i Sverige, är således beroende på den omständigheten om han övergivit riket eller ej. I det senare fallet har han ej blott rättighet att låta sig här i riket föras i mantal utan jämväl skyldighet därtill, i vilket avseende det åligger honom att, på sätt stadgas i 4 5 1 mom. nämnda förordning, avlämna mantalsuppgift. Att någon »övcrgivit riket» måste anses innebära att han efter avflyttning till utrikes ort har för avsikt att ej vidare återvända hit till riket för att härstädes bosätta sig. Givetvis möter för vederbö— rande mantalsskrivningsförrättare svårighet att bedöma om en person sålunda >>övergivit riket», därest ej något meddelande i frågan till mantalsskrivnings— förrättaren inkommer och han ej heller av kända förhållanden kan hämta ledning. Praktiskt taget torde i följd härav för svensk undersåte, som bosatt sig å utländsk ort, i allmänhet föreligga valfrihet i fråga om hans mantalsskrivning här i riket. önskar han fortfarande bliva härstädes mantalsskriven har han att, såsom ovan nämnts, avlämna mantalsuppgift. Genom att avlämna sådan uppgift får han anses hava tillkännagivit, att han icke övergivit riket; och lärer fördenskull mantals- uppgiften böra föranleda därtill att han uppföres i mantalslängd. »— Beträffande mantalsskrivningsorten för svensk undersåte, som bosatt sig å utländsk ort utan att hava övergivit riket, framgår av 8 5 3 mom. mantalsskrivningsförordningen, att han skall mantalsskrivas där han vid utflyttningen varit mantalsskriven. —— Vad nu särskilt angår de i den underdåniga framställningen omnämnda missio- närer i Svenska Missionsförbundets tjänst, lärer med avseende å deras anställning och verksamhet kunna antagas, att de i regel äro att hänföra till den kategori av utomlands levande svenska undersåtar, som icke övergivit riket och följaktligen böra härstädes mantalsskrivas. —— Om än bestämmelsen rörande mantalsskrivning av personer, som avses i den underdåniga framställningen, sålunda finnas angivna i gällande mantalsskrivningsförordning, torde det dock ej kunna förnekas, att dessa bestämmelser icke framträda med önskvärd tydlighet. Denna brist synes Kammarrätten kunna lämpligen avhjälpas därigenom att under 3 5 mantalsskriv- ningsförordningen särskilt stadgande införes av huvudsakligt innehåll att svensk undersåte, som bosatt sig å utländsk ort men icke övergivit riket, skall fortfarande mantalsskrivas där han senast varit uppförd i mantalslängd.

Kammarrättens tolkning och förslag innebar sålunda, att var och en, som utan att ha »övergivit riket» bosatt sig å utrikes ort, skulle kvarstå mantalsskriven i Sverige. Senare lagstiftning har emellertid begränsat denna »kvarskrivning» till endast vissa kategorier av svenskar, som bosatt sig utomlands, bland dem missionärer och präster.

I förordningen den 3 december 1915 angående kyrkoböckers förande

_ vilken utfärdats av Kungl. Maj:t i administrativ ordning —— stadgades sålunda bl.a. följande. 6 5 2 mom. Beträffande sjömän, som äro stadda på längre sjöresor, samt andra utom församlingen sig uppehållande per- soner, vilka vistas å annan ort utan att vara där bosatta, äger pastor i varje fall pröva, huruvida de, därest de icke kunna anses hava bestämt hemvist inom församlingen må med anteckning på sätt i reglerna till församlings- boken stadgas, tills vidare kvarstå i församlingsboken, där de förut varit bokförda, eller överföras till avdelningen för å församlingen skrivna. — 6 5 3 mom. Vad i nästföregående mom. stadgats gäller jämväl i fråga om å utländsk ort anställd svensk missionär eller präst samt honom åtföljande hustru och minderåriga barn, där ej flyttningsbetyg uttagits.

Nu gällande lydelse av undantagsbestämmelsen i fråga om missionärer och präster (14 5 8 mom. tredje stycket folkbokföringsförordningen) över- ensstämmer med vad härutinnan föreslogs av folkbokföringskommittén. 1 kommitténs betänkande (SOU 1944:52) omnämnes i anvisningsförslagen bestämmelsen inom en parentes med följande ord: Angående undantag för vissa ämbets- och tjänstemän, missionärer och präster med flera, se för- fattningstexten. I Kungl. Maj:ts proposition med förslag till folkbokförings- förordning m.m. (194öz255) kommenterades bestämmelsen ej närmare. Ej heller framfördes vare sig under remissbehandlingen eller inom riksdagen någon erinran mot bestämmelsen.

Den centrala folkbokföringsmyndighelens åtgärder vid utvandring och invandring

Folkbokföringsförordningens 59—430 55 stadgar, att statistiska centralbyrån i egenskap av riksbyrå för folkbokföringen skall utöva den centrala led- ningen av och tillsynen över folkbokföringen i riket. Hos riksbyrån skall föras förteckning över födelsenummer, dödregister, register över obefintliga och emigrantregister, bestående av de till riksbyrån insända personakterna för döda eller dödförklarade, obefintliga och utvandrare, dubblettaktregis- ter, upptagande personakter, vilka på grund av skada eller nötning ersatts med nya, samt sökregister, bestående av avtryckskort, ordnade efter födel- senummer, över den i riket kyrkobokförda befolkningen.

Genom kungörelsen den 30 maj 1952 (nr 342) angående fortsatt uppskov med tillämpningen av vissa bestämmelser i folkbokföringsförordningen har Kungl. Maj:t bl.a. förordnat, att med upprättandet av sökregistret skall anstå tills vidare intill dess Konungen annorledes förordnar.

Genom förordningen den 29 maj 1964 (nr 355) om överflyttande på cen- trala folkbokförings- och uppbördsnämnden av uppgifter, som tillkomma statistiska centralbyrån i egenskap av riksbyrå för folkbokföringen och centrala uppbördsnämnden m.m., har Kungl. Maj:t, med riksdagen, före- skrivit, att de uppgifter Och befogenheter, som i gällande författningar

eller genom särskilda av Kungl. Maj:t meddelade beslut stadgats skola till— komma statistiska centralbyrån såsom utövare av den centrala ledningen av och tillsynen över folkbokföringen i riket (riksbyrå för folkbokfö- ringen) från och med den 1 juli 1964 i stället skall ankomma på centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden, såvitt ej annat föreskrives. Sam- tidigt föreskrevs dock att tills vidare alltjämt skall hos statistiska central- byrån föras det i folkbokföringsförordningen omförmälda dödregistret, be- stående av personakter för döda eller dödförklarade.

Det ankommer sålunda från och med den 1 juli 1964 på centrala folk- bokförings- och uppbördsnämnden (CFU) att föra register över obefintliga och emigrantregister.

Den som inrest från utlandet och blivit bosatt i Sverige skall anmäla in— vandringen hos pastorsäinbetet inom fjorton dagar efter bosättningen. Pas- tor har då att rekvirera personakt hos CFU. Nämnden företar före upprät— tandet av personakt viss utredning, bl. a. om invandrarens medborgarskap. Om vistelsen bedöms som tillfällig, underrättas pastor härom för ompröv- ning av kyrkobokföringsbeslutet.

Då pastor avför någon som utvandrat skall personakten insändas till CFU. Samlingen av sådana personakter utgör emigrantregistret. Detta är sorterat efter utvandringsår och inom detta på län och församlingar. Be- träffande vissa större församlingar är personakterna ordnade alfabetiskt efter efternamn. Uppordningssättet är förenat med vissa olägenheter. Ett ordnande av alla de i registret ingående personakterna efter födelsetid har övervägts. Med bibehållande av det nuvarande systemet har man velat bevara möjligheten att i en framtid —— om så bestäms — låta emigrant— akterna återgå till församlingarna. Registret, som innehåller emigrantakter för åren från och med 1947, innehåller omkring 210 000 personakter.

Enligt 14 '5 8 mom. andra stycket folkbokföringsförordningen skall till bok över obefintliga överföras de personer, vilkas vistelseort, sedan de man— talsskrivits såsom saknande känt hemvist, även vid nästa mantalsskrivning är okänd. En förteckning över dem, som skall överföras, överlämnas av mantalsskrivningsförrättaren till pastor årligen före februari månads ut- gång. Sedan pastor verkställt överföringen till bok över obefintliga, insänder han personakterna till CFU. De till nämnden insända personakterna bildar registret över obefintliga. Detta är upplagt på samma sätt som emigrant- registret, dvs. årsvis efter överföringsår och inom året efter län och för- samling. Registret omfattar inemot 30 000 akter.

Vid sidan av einigrantregistret och registret över obefintliga förs sär- skilda sökregister, i princip ordnade efter födelseår, -månad, -dag och -nummer. Sökregistret över obefintliga innehåller också registerkort av- seende personer, som antecknats såsom obefintliga före 1947, och omfattar ca 130 000 kort.

Avförande från boken över obefintliga sker bl. a. vid mantalsskrivning,

då den obefintliga förrättningsåret skulle ha uppnått 100 års ålder samt då vederbörande enligt säker upplysning eller skriftlig anmälan är stadig- varande bosatt utomlands. Om åtgärden aviseras CFU, som verkställer mot- svarande utgallring.

Svenska församlingar i utlandet och registreringen inom dessa

I sju utländska städer, nämligen Berlin, Buenos Aires, Helsingfors, Köpen- hamn, London, Oslo och Paris, finns svenska statskyrkoförsamlingar, som lyder under Uppsala ärkestift och har av Kungl. Maj:t fastställda kyrko- ordningar. Enligt 6 &" religionsfrihetslagen må endast svensk medborgare eller här i riket bosatt utlänning vara medlem av svenska kyrkan. I cir— kulär den 26 oktober 1951 (nr 696) till svenska kyrkans utlandsför— samlingar har emellertid Kungl. Maj:t erinrat, att nämnda stadgande i religionsfrihetslagen icke innefattar någon ändring av vad kyrkoord- ningarna innehåller om medlemskap i församlingarna.

Kyrkoordningarna överensstämmer i stort sett med varandra. I väsentliga delar är stadgandena hämtade från de bestämmelser, som reglerar de svenska hemlandsförsamlingarnas verksamhet. I likhet med dessa har så- lunda utlandsförsamlingarna kyrkostämma, kyrkoråd, kyrkvärdar, reviso- rer och andra organ.

Medlemskap i utlandsförsamling är helt frivilligt. I princip gäller att utlandsförsamling utgörs av svenska medborgare, som tillhör svenska kyrkan eller annat evangeliskt kyrkosamfund och hos pastor anmält sin önskan att inträda i församlingen. I regel skall medlem vara bosatt på den plats, där församlingen är belägen eller i dess närhet. Så är fallet i London och Köpenhamn. Församlingarna i Helsingfors och Oslo utgörs dock av medlemmar från hela Finland respektive Norge. Församlingen i Buenos Aires utgörs av i nämnda stad och dess omnejd sig uppehållande svenskar eller från svenskar härstammande personer, vilka tillhör svenska kyrkan eller annat evangeliskt samfund och hos pastor anmält sin önskan att in- träda i församlingen. Församlingen står öppen även för i Buenos Aires eller dess omnejd sig uppehållande personer av argentinsk eller annan nationalitet, vilka är svensktalande och av evangelisk trosbekännelse. Till församlingen i Buenos Aires äger även personer, som är bosatta på andra platser i Argentina än Buenos Aires och dess närhet, och även i fyra av grannstaterna, rätt att inträda som passiva medlemmar om de i övrigt uppfyller villkoren för anslutning. I Paris och Berlin utgörs försam- lingarna av dem som uppehåller sig på respektive plats. Församlingen i Berlin har dock en avdelning i Västtyskland, representerad i församlingens kyrkoråd.

Enligt kyrkoordningarna är i allmänhet församlingsmedlemmar dels sådana, som efter att ifrån sin förra hemort ha uttagit vederbörligt flytt—

ningsbetyg, blivit »i vanlig ordning kyrkobokförda» i församlingen, dels sådana, som, ehuru de fortfarande är kyrkobokförda i Sverige, för längre eller kortare tid uppehåller sig inom församlingens område. I London. Helsingfors och Köpenhamn har heskickningschefen tillagts befogenheten att lämna evangelisk trosbekännare av annan än svensk nationalitet till- stånd att inträda i vederbörande församling. I Oslo kan beskickningschefen lämna sådant tillstånd först efter kyrkorådets hemställan. För försam- lingen i Berlin gäller, att evangeliska trosbekännare, som tidigare haft svenskt medborgarskap, samt deras barn kan vinna inträde i församlingen, såvida generalkonsuln eller den hans ämbete förestår på kyrkorådets hem- ställan tillerkänncr dem sådan rättighet.. I kyrkoordningarna föreskrivs be- träffande pastor att denne i sin egenskap av präst i den svenska evangelisk- lutherska kyrkans tjänst har att i tillämpliga delar ställa sig till efterrät- telse vad Sveriges kyrkolag och författningar bjuder samt att han i fråga om rättigheter och skyldigheter i allmänhet är likställd med svenska kyr- kans övriga kyrkoherdar. Den registrering av svenska medborgare och andra, som förekommer i utlandsförsamlingarna, är dock till sin karaktär helt skild från kyrkobokföringen i hemlandsförsamlingarna, framför allt därför att den förutsätter att den enskilde frivilligt inträder som medlem av församlingen samt därefter på eget initiativ lämnar uppgifter om sig och sin familj.

I en av kanslirådet Erik Norberg på Kungl. Maj:ts uppdrag verkställd utredning beträffande utlandskyrkoherdarnas avlöningsförhållanden m. m., varöver betänkande (stencilerat) avlämnats den 28 april 1964, lämnas vissa uppgifter om antal och fördelning av sådana i de berörda länderna bosatta svenskar, som utgör underlag för utlandsförsamlingarnas verksamhet. Ur redogörelsen må följande uppgifter återgivas.

Svenska Sofiaförsamlingen i Paris har att i första hand betjäna den svenska kolonien i Frankrike. Denna koloni är väsentligen koncentrerad till Paris och dess omgivningar och hösten 1963 var från detta område I 266 personer inskrivna i församlingen. Medlemmarna utanför Paris-zonen upp- gick till 251 personer, varvid den största gruppen finns i Nice, dit kyrko- herden årligen företar en resa. Medlemsantalet i församlingen ökar. Allt fler svenska företag har här representanter och tjänstemän, som stannar längre eller kortare tid och tar församlingens tjänster i anspråk. Sam— tidigt har 1950 års lag om svenskt medborgarskap, enligt vilken svensk kvinna, som ingår äktenskap med utlänning, äger behålla sitt svenska med- borgarskap, medfört, att svenskar gifta med fransmän i större utsträckning än förut kvarstår i församlingen.

Ulrika Eleonora församling i London redovisar omkring 300 medlemmar, som uppfyller kyrkoordningens villkor att vara bosatta i London eller dess närhet. I praktiken är emellertid församlingen betydligt större. Förutom

dem som registrerats och som på grundval av erlagd församlingsavgift är röstberättigade håller ett stort antal uppskattningsvis ca 700 —— svenskar och svenskfödda kontakt med församlingen och besöker dess kyrka. Här- till kommer den stora skara svenskar, som för längre eller kortare tid vistas i London eller dess förstäder.

Svenska Victoriaförsamlingen i Berlin har till verksamhetsområde Berlin, Förbundsrepubliken Tyskland och Östtyskland. Inskrivna medlemmar i Berlinförsamlingen uppgår till ca 300 från Väst-Berlin och 40 från Öst- Berlin. De svenska koloniernas storlek i verksamhetsområdet utgör enligt vederbörande nationalitetsmatriklar:

Väst-Berlin .................................................................................................... 281 Öst-Berlin ........................................................................................................ 15 Östtyskland .................................................................................................... 52

samt från de konsulatsområdeu i Västtyskland, vilka plågar besökas av Berlin-kyrkoherden :

Diisseldorf .................................................................................................... 145 Frankfurt am Main ........................................................................................ 340 Hannover ........................................................................................................ 80 Miinchen ........................................................................................................ 140

Svenska Gustafsförsamlingen i Köpenhamn. Antalet i församlingen in- skrivna medlemmar har under senare år legat mellan 2 100 och 2 200 med en svagt stigande tendens. Utöver detta antal torde lika många ha kontakt med Gustafskyrkan utan att vara formligt inskrivna. Församlingsbladet utsänds till omkring 1500 hushåll, vilket anses tyda på att det läses av 4 000—5 000 personer.

Tillförlitliga uppgifter om storleken av den svenska kolonien i Danmark saknas. Vederbörande danska myndigheter beräknar, att inom Stor-Köpen- hamn finns bosatta 15000 i Sverige födda personer, danska medborgare inräknade.

Svenska Margarelaförsamlingen i Oslo räknar för närvarande ca 3200 medlemmar, varav de flesta är bosatta i Oslo-området. Bland medlemmarna finns en minoritet svenskar, som förvärvat norskt medborgarskap. Enligt en undersökning som gjordes för 5 år sedan torde i hela Norge finnas bo- satta ca 8 000 svenska medborgare, de flesta i Oslo-området. Utanför detta område finns några smärre kolonier i Halden och Sarpsborg samt i Trond- heim, där en svensk förening räknar bortåt 100 medlemmar.

Svenska Olaus Pelriförsamlingen iHelsingfors. I församlingens register fanns i oktober 1963, som församlingsmedlemmar införda 1 412 svenska medborgare, 997 finländska medborgare och 68 personer av annan natio- nalitet. Församlingsmedlemmarna återfinns till största delen i Helsingfors med omnejd, medan mindre grupper förekommer i Åbo, Tammerfors och

Vasa. Dessutom finns utanför den svenska kyrkans jurisdiktion en hel del svenska medborgare i Finland, vilkas antal ej kan anges. Eftersom pass numera inte behövs, ger beskickningens nationalitetsmatrikel ej längre någon tillförlitlig vägledning. Kolonien har minskat under senare år och torde enligt beskickningens uppskattning i sin helhet uppgå till inemot 2 000 personer.

Svenska församlingen i Buenos Aires. Enligt senast tillgängliga uppgifter bor i Buenos Aires och dess omgivningar ca 750 svenskar. Av dessa är ungefär en tredjedel inskrivna i församlingen. Barn är i regel inte inskrivna som medlemmar ej heller samtliga vuxna i en familj. Totala antalet svenskar och svenskättlingar i det övriga Argentina utgör ca 1200 å 1300, varav ca 1 000 i Misiones. Av de senare utgör flertalet efterlevande till dem som utvandrade dit åren 1891, 1892 och 1909. De är sammanslutna i en fri- stående församling, som har kyrka och präst, underställd svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse.

Nationalitetsmatriklar vid beskickningar och konsulat

Jämlikt den 15 februari 1928 utfärdad allmän instruktion för beskick- ningar och konsulat gäller följande angående nationalitetsmatrikel och dess förande.

Nationalitetsmatrikel skall finnas vid beskickning, generalkonsulat, konsulat och lönat vicekonsulat. Då beskickning och konsulat finns på samma ort, bestämmer ministern för utrikes ärendena, huruvida matrikeln skall föras vid beskickningen eller vid konsulatet.

Ändamålet med nationalitetsmatrikelns förande är att beskickningen eller konsulatet skall ha tillgång till en tillförlitlig förteckning över svenska medborgare bosatta inom verksamhetsområdet, i vilken alla de uppgifter finns antecknade, som är erforderliga för utfärdande av pass och intyg an- gående dessa personers medborgarskap.

Nationalitetsmatrikeln förs på fastställt formulär och under fortlöpande nummer. Införandet är avgiftsfritt.

I matrikeln skall varje svensk medborgare, som är bosatt inom beskick- ningens eller konsulatets verksamhetsområde, införas när pass utfärdas för honom eller när han återvinner svenskt medborgarskap genom avgi— vande av sådan anmälan, varom stadgas i 13 '5 1924 års medborgarskapslag eller slutligen när han själv begär att bliva införd i matrikeln.

Vid matrikelns förande iakttas, att hustru införs under samma ma— trikelnummer som mannen. Barn under 21 år, som är ogifta, förs under samma nummer som fadern, om de är av äktenskaplig börd och icke, efter äktenskaps återgång eller äktenskapsskillnad, är under moderns vårdnad, men eljest under samma nummer som modem.

Därest en i matrikeln införd person upphör att vara svensk medborgare, avlider eller avflyttar från beskickningens eller konsulatets verksamhets- område, skall anteckningar härom ske i matrikeln ävensom angående ifrå- gavarande persons nya medborgarskap och sättet för dess förvärvande eller angående tid och ort för dödsfallet eller angående den nya boningsorten.

De förhållanden, om vilka anteckning sker i matrikeln, skall, såvitt ske kan, vara styrkta genom svenskt pass, prästbevis utfärdat av svenskt pas- torsämbete eller intyg utfärdat av behörig utländsk registerförare. Skulle vederbörande person göra sannolikt, att viss uppgift icke kan av honom styrkas, t. ex. därför att han är född eller haft hemvist i land, som saknar ordnad civilståndsregistrering, må sådan uppgift likväl antecknas i ma- trikeln, sedan vederbörande avgivit försäkran på heder och samvete an— gående uppgiftens riktighet.

I matrikelns anmärkningskolumn skall anteckning göras om vilka legi- timationshandlingar vederbörande företett eller eljest på vilken grund de i matrikeln antecknade uppgifterna stöder sig.

Därest vederbörande begär intyg om införandet i nationalitetsmatrikeln (»matrikelattest») , utfärdas sådant mot en avgift av 5 kronor.

Enligt vad utredningen inhämtat innehåller nationalitetsmatriklarna upp— gifter endast beträffande ett begränsat antal av de svenskar, som är bosatta inom beskickningarnas och konsulatens verksamhetsområden. Detta torde bl.a. bero på att den registrering av i utlandet bosatta medborgare, som äger rum i enlighet med här anförda bestämmelser, i regel förutsätter ett initiativ från vederbörande utlandssvenskars sida. Dylika initiativ tas emellertid oftast ej, enär en registrering ej medför några omedelbara rätts- verkningar eller fördelar. Tidigare innehöll nationalitetsmatriklarna san- nolikt ett relativt stort antal av utlandssvenskarna på grund av den be- gränsade krets det då gällde och de mera stadiga bosättningsförhållandena hos denna krets. På grund av resandefrekvensens ökning och den tilltagan— de rörligheten i bosättningsförhållandena utgör nationalitetsmatriklarna emellertid ej längre en tillförlitlig källa för uppgifter över utlandssvenskar- na. Så länge skyldighet ej föreligger att inskriva sig i matriklarna kan för övrigt aldrig någon större tillförlitlighetsgrad uppnås.

Inom utrikesdepartementet pågår för närvarande en översyn av den all- männa instruktionen för beskickningar och konsulat, varvid också frågan om nationalitetsmatriklarnas bibehållande kommer att bli föremål för övervägande.

Begreppet utlandssvensk

I den av socialstyrelsen 1941 verkställda utredningen om utlandssvenskarna (SOU 1941:36) diskuteras innebörden av benämningen utlandssvensk, var— vid bl.a. följande anförs.

Begreppet utlandssvenskar kan uppenbarligen fattas i en mer eller mind- re vid bemärkelse, och olika grupper kunna häri inbegripas. Vanligen torde man väl i begreppet innefatta den grupp av svenskar, som rest utomlands för bestämda, tillfälliga uppdrag i enskild eller allmän tjänst, hos svensk eller utländsk arbetsgivare. En härifrån skild, mycket omfattande grupp, som gemenligen även torde räknas bland »utlandssvenskarna», utgöres av de egentliga emigranterna, personer, vilka ha utvandrat från Sverige för alltid eller för en mera stadigvarande vistelse i annat land. —— Man kan emellertid också från en annan utgångspunkt uppmärksamma skilda kate- gorier. Man använder sålunda benämningen »utlandssvenskar» i följande två bemärkelser. Å ena sidan avser man här alla utomlands levande per- soner, som äro födda i Sverige; ibland går man ännu längre och åsyftar jämväl dessas ättlingar i senare led. Man kan å andra sidan, som emellanåt också sker, begränsa sig till att närmast avse de utomlands levande svens- kar, som alltjämt äro svenska medborgare. Det blir givetvis av en viss vikt, att man för varje särskilt fall har denna skillnad mellan olika kategorier klar för sig vid prövning av hithörande spörsmål och att intet tvivel upp- står om vad som åsyftas.

Vidare citeras i betänkandet andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande över den riksdagsmotion, som aktualiserat socialstyrelsens utred- ning. Utskottet tog upp frågan om vilka kategorier av utlandssvenskar, vil- kas rättigheter och skyldigheter närmast borde bli föremål för en reglering och anförde: »Sådana svenskar, vilka antingen etablerat sig på lång sikt i utlandet eller endast uppehålla sig där för en begränsad tid, exempelvis för utförande av industriella anläggningar eller som representanter för svensk export, äro närmast till att omfattas av eventuella stöd- och hjälp- åtgärder. Men dit böra även hänföras änkor och barn, Vilka genom mannens respektive faderns svenska medborgarskap blivit svenskar.»

I de av Kungl. Maj:t den 14 september 1962 fastställda stadgarna för Utlandssvenskarnas förening anges (6 5), att som aktiv medlem av för- eningen kan inväljas dels utlandssvensk, varmed menas svensk eller svensk- född, som är eller har varit stadigvarande bosatt utomlands, dels i utlandet bosatt svenskättling, dels ock annan person, som känner samhörighet med utlandssvenskarna och önskar stödja föreningens verksamhet. Av defini- tionen (»svenskfödd») framgår sålunda, att i kretsen av utlandssvenskar också inräknas förutvarande svenska medborgare. Av föreningens ca 5 000 medlemmar är ca 3 500 bosatta utom riket. De övriga är i huvudsak hem- flyttade utlandssvenskar. Det bör tilläggas, att det angivna medlemsantalet avser dem som erlägger föreningsavgift men att självfallet också dessas familjemedlemmar omfattas av föreningens arbete, varför verksamheten omsluter en personkrets, som är betydligt större än gruppen betalande medlemmar.

Utlandssvenskens rättigheter och skyldigheter i förhållande till hemlandet

Den som innehar svenskt medborgarskap är jämlikt grundlagen tillför- säkrad vissa grundläggande fri- och rättigheter. De viktigaste av dessa fram- går som bekant av 16 5 1809 års regeringsforml.

I författningsutredningens förslag till ny regeringsform (SOU 1963:16) upptas innehållet i nuvarande 16 5 i stort sett oförändrat under förslagets 1 kap. 2 %. I 2 kap. bestäms de grundläggande fri- och rättigheterna när- mare. De föreslagna bestämmelserna, som torde innebära en kodifiering av gällande rätt, har i vad avser svenska medborgare i huvudsak följande innehåll. Svensk medborgare skall njuta åsiktsfrihet, yttrandefrihet och tryckfrihet, religionsfrihet samt församlingsfrihet och föreningsfrihet (1 5). Svensk medborgare åtnjuter personlig frihet samt rätt att fritt välja vistel- seort inom riket eller lämna riket; han är tillförsäkrad hemfrid samt rätt att oförkränkt sända meddelanden genom post eller annat sådant all- mänt samfärdsmedel (2 5). Svensk medborgares egendom är tryggad. Ex- propriation och annat dylikt förfogande över egendom må endast ske un- der förutsättningar som anges i lag (3 5). Svensk medborgare äger åtnjuta undervisning och utbildning enligt vad därom är särskilt stadgat (4 5). Svensk medborgare äger i riket driva näring och utöva yrke, såvitt ej annat är särskilt stadgat (5 5). Rätten till arbete skall tryggas, så att envar ar- betsför svensk medborgare kan få arbete som ger honom bärgning. Om rätt för den som ej kan försörja sig själv att vid behov få bistånd och stöd av det allmänna stadgas i lag (6 5). Det är svensk medborgares rätt och plikt att deltaga i rikets försvar enligt vad därom stadgas i lag (7 *5).

En närmare redogörelse för innebörden i de föreslagna bestämmelserna lämnas av författningsutredningen i dess betänkande VI, del 2 (SOU 1963: 17). Vidare lämnas i samma betänkande en översikt över utlännings rätts- ställning.

Utredningen har funnit det lämpligt att, med utgångspunkt i sistnämnda översikt, kortfattat redogöra för de särbestämmelser, som gäller beträf- fande utlänningar som vistas här i riket, samt därefter närmare gå in på de inskränkningar i fråga om svenska medborgares rättigheter och skyldig- heter, som betingas av bosättning utom riket.

Till en början må erinras om att den enda grundlagsbestämmelse, som inskränker de med det svenska medborgarskapet förenade rättigheterna, är 4 5 regeringsformen, enligt vilken Konungen skall vid utövandet av riks- styrelsen inhämta underrättelse och råd av ett statsråd, vartill Konungen kallar och utnämner kunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade, infödde svenske medborgare. Jämväl i 33 å regeringsformen som behandlar natura-

1 Jfr, i fråga om lagrummets giltighet även till förmån för utlänningar, Malmgren, Sveriges grundlagar.

lisation, upprepas föreskriften att naturaliserad utlänning icke kan utnäm- nas till ledamot av statsrådet. Det må här anmärkas, att i vissa länder rösträtt inträder för dem som blivit medborgare i landet genom naturalisa- tion först efter viss karenstid. I Frankrike gäller sålunda, att den som erhållit franskt medborgarskap genom naturalisation ej må registreras i röstlängd de fem första åren efter erhållet medborgarskap samt att kvinna, som förvärvat franskt medborgarskap genom äktenskap med fransk man, får uppföras i röstlängd först sex månader efter det äktenskapet ingåtts.

Enligt gällande svensk rätt är det endast svenska medborgare, som har en ovillkorlig rätt att vistas i riket. I utlänningslagen den 30 april 1954 stadgas sålunda, att utlänning äger rätt att inresa till riket och uppehålla sig här endast i den utsträckning och på de villkor lagen stadgar. I fråga om här vistande utlännings ställning kan utvecklingen i stort sägas ha gått i riktning mot likställighet med vårt lands egna medborgare. Alltjämt gäl— lande begränsningar i utlännings rättsställning här i riket hänför sig fram- för allt till det politiska och ekonomiska livets områden. En principiell skillnad framträder i förevarande hänseende mellan medborgare i de öv- riga nordiska länderna och andra utlänningar. De förra åtnjuter sålunda en i förhållande till de senare i ett flertal hänseenden privilegierad ställning.

Utlänning åtnjuter åsiktsfrihet i lika mån som svensk medborgare. Sam— ma är i allt väsentligt förhållandet i fråga om yttrandefriheten. Enligt 14 kap. 5 5 andra stycket tryckfrihetsförordningen är utlänning, såvitt ej an- nat följer av förordningen eller annan lag eller författning, likställd med svensk medborgare. Av de fåtaliga undantag från nämnda huvudprincip, vilka upptagits i tryckfrihetsförordningen, må erinras om att utlänning icke får vara ägare till eller utgivare för periodisk skrift.

I fråga om den personliga friheten må framhållas att de frihetsberövan- den som förekommer i svensk rätt i princip också kan ifrågakomma gent- emot utlänningar. Utlänning kan därutöver jämlikt utlänningslagen bli föremål för avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning ur riket och i samband därmed tas i förvar eller ställas under uppsikt.

Utlänningslagen innehåller vidare vissa inskränkande bestämmelser he- träffande rätten för utlänning att välja vistelseort inom riket. Med stöd av fullmaktsbestämmelse i lagen har Kungl. Maj :t föreskrivit förbud för utlän- ningar att vistas inom skyddsområden.

Rätten till undervisning är liksom skolplikten enligt skollagen i princip icke anknuten till medborgarskapet utan till att vederbörande är bosatt här i riket. En närmare kommentar till bestämmelserna i skollagen och an- knytande författningar lämnas i det följande.

Av religionsfrihetslagen framgår att utlänning i lika mån som svensk medborgare äger att stå utanför varje trossamfund och att här i riket utöva sin religion.

På associationsrättens område gäller tämligen långtgående inskränk-

ningar för utlänningar såvitt avser sammanslutningar med ändamål att driva ekonomisk verksamhet. Sålunda må här nämnas att jämlikt aktie- bolagslagen utlänning icke får vara stiftare av aktiebolag samt att det råder ett dispensabelt förbud för utlänning att vara styrelseledamot eller verk- ställande direktör i sådant bolag.

Utlännings rätt att här i riket förvärva och inneha fast och lös egendom är förhållandevis starkt kringskuren. Utlänning får sålunda icke utan sär- skilt tillstånd förvärva fast egendom eller inmutad mineralfyndighet och hans möjlighet att förvärva aktier i bolag är begränsad.

Utlännings rätt att driva näring är begränsad och reglerad genom ett flertal olika författningar. Enligt lag råder sålunda ett absolut förbud för utlänningar att här inmuta mineralfyndighet eller idka gruvdrift. Jämlikt näringsfrihetsförordningen fordras tillstånd av regeringen för utlänning, som vill idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering.

Härutöver finns beträffande utlännings näringsutövning ett flertal be- stämmelser avseende skilda verksamhetsområden. Bland sådana verksam- hetsgrenar, för vilka tillstånd kan erhållas, förtjänar nämnas försäkrings- rörelse, utövande av tandläkar- och veterinärkonsten samt handel med skrot, lump och begagnat gods. Däremot kan dispens icke erhållas exem- pelvis för tillverkning av krigsmateriel, som ej sker i ringa omfattning, inrikes luftfart eller gårdfarihandel.

Beträffande rätten för utlänningar att ta arbetsanställning i riket må erinras om bestämmelserna i utlänningslagen och utlänningskungörelsen angående arbetstillstånd. Som huvudregel gäller att utlänning icke äger inneha anställning utan sådant tillstånd. Befrielse från denna skyldighet har dock stadgats i åtskilliga fall, bl. a. såvitt avser medborgare i de övriga nordiska länderna.

I princip utgör svenskt medborgarskap villkor för erhållande av stats- tjänst. Den centrala bestämmelsen därom återfinns i regeringsformen 28 15 första stycket. Enligt första punkten i detta stadgande äger regeringen till de ämbeten och tjänster, å vilka fullmakt utfärdas, utnämna och befordra endast svenska medborgare. Härutöver innehåller som tidigare nämnts rege— ringsformen 4 & föreskrift om att statsrådets ledamöter skall vara infödda svenska medborgare. Vidare uppställer andra författningar krav på svenskt medborgarskap för särskilda tjänster och befattningar. Exempelvis gäller enligt 4 kap. 15 rättegångsbalken, att lagfaren domare skall vara svensk medborgare.

Stadgandet i regeringsformen 28 5 första stycket första punkten avser enligt ordalydelsen blott ett mindre antal tjänster, nämligen sådana, vilkas innehavare tillsätts av Kungl. Maj:t medelst fullmakt. I praxis har emel- lertid bestämmelsen fått en betydligt mera vidsträckt tillämpning. Den anses sålunda omfatta samtliga av Kungl. Maj:t tillsatta ordinarie tjänster, oavsett anställningsdokumentet. Även vad beträffar extra ordinarie tjänster,

som tillsätts av Kungl. Maj:t anses gälla att de i princip är förbehållna svenska medborgare. I fråga om sådana fall däremot, då det ankommer på underordnad myndighet att tillsätta tjänsten, har praxis utvecklat sig i den riktningen, att tjänster som icke är ordinarie anses kunna, i varje fall efter tillstånd av Kungl. Maj:t, besättas med annan än svensk medborgare.

Från huvudregeln om svenskt medborgarskap som villkor för erhållande av statstjänst innehåller 28 & undantag för vissa grupper av tjänster. Dessa är lärarbefattningar vid universiteten — med undantag för de teologiska lärartjänsterna lärar- och andra beställningar vid andra inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön konst samt eljest befattningar, av vilkas inne- havare krävs naturvetenskaplig, medicinsk eller teknisk utbildning, även- som befattningar som olönad konsul. I fråga om möjlighet att erhålla så- dana tjänster är utlänningar i princip jämställda med svenska medborgare.

Rätt till socialhjälp föreligger i princip även för utlänning som vistas här i riket (jfr 1 5 lagen den 4 januari 1956, nr 2, om socialhjälp). Här i riket mantalsskriven utlänning är vidare försäkrad jämlikt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring (1 kap. 3 5).

Rätten och skyldigheten att deltaga i rikets försvar avser i första hand endast svenska medborgare (1 & värnpliktslagen den 30 december 1941, nr 967 och 11 å civilförsvarslagen den 22 april 1960, nr 74). Enligt 11 5 andra stycket civilförsvarslagen äger emellertid Kungl. Maj:t, i den utsträck- ning som finnes lämplig, förordna om civilförsvarsplikt även för här i riket vistande utlänningar. Svensk medborgare äger utrikes påkalla svenska regeringens beskydd (jfr 20 5 förordningen den 3 februari 1928, nr 49, angående beskickningar och konsulat). Är han medborgare jämväl i vistelse- landet, är denna rätt emellertid inskränkt (jfr prop. 1933:133, 5. 26).

De inskränkningar som gäller i utlännings rättsställning här i landet är såvitt avser rätten att förvärva egendom och att driva näring tämligen omfattande, men huvudprincipen kan dock sägas vara att i riket vistande utlänning åtnjuter fri- och rättigheter i likhet med svensk medborgare. Författningsutredningen har därför i sitt förslag till ny regeringsform medtagit en bestämmelse, att utlänning skall här i riket åtnjuta fri- och rättigheter i likhet med svensk medborgare, såvitt ej annat är särskilt stadgat.

Rättsverkningar av mantalsskrivning m. m.

Jämlikt 36 ä 1 mom. folkbokföringsförordningen skall fysisk person mantalsskrivas i det distrikt, inom vilket han den 1 november förrättnings- året skall vara kyrkobokförd. Den som avflyttar från riket efter den 1

november förrättningsåret och i samband därmed avförs från församlings- boken kvarstår sålunda såsom mantalsskriven till utgången av oktober nästkommande förrättningsår. Underlåter han att iaktta föreskrifterna om uttagande av utvandringscertifikat och dettas överlämnande till polismyn- digheten i utreseorten samt ej heller lämnar skriftlig anmälan till pastor om avresan från riket må han ej avföras från församlingsboken med mindre det vid två mantalsskrivningar i följd antingen vunnits säker upplysning om att han är stadigvarande bosatt å utrikes ort eller det därvid funnits att hans hemvist är okänd. Eftersom kyrkobokföringen ligger till grund för mantalsskrivningen inträder det i och för sig otillfredsställande resul- tatet att den som bosätter sig utomlands och underlåter att följa gällande föreskrifter står kvar mantalsskriven längre tid än den som iakttar före- skrifterna.

I 5 kap. 1 '5 lagen om allmän försäkring, stadgas, att svensk medborgare, som är mantalsskriven i riket eller som varit mantalsskriven härstädes för det år varunder han fyllt 62 år och för de fem åren närmast dessförinnan, är berättigad till folkpension. Jämlikt 2 kap. 8 5 samma lag gäller, att försäkrad, som icke är bosatt i riket, äger rätt till sjukvårdsersättning endast om vårdbehovet uppkommit under vistelse härstädes.

Enligt 1 5 lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag utgår allmänt barnbidrag för barn, som är svensk medborgare och bosatt i riket; barnbidrag utgår även för i riket bosatt barn som inte är svensk med- borgare, detta emellertid under förutsättning att barnet fostras av någon som är bosatt och mantalsskriven i riket eller ock barnet eller endera av dess föräldrar sedan minst sex månader vistats i riket.

Förutsättning för valbarhet och rösträtt vid allmänna val är bl.a. att vederbörande är uppförd i röstlängd. I röstlängd medtas endast den som är mantalsskriven. Enligt 16 å riksdagsordningen tillkommer, med vissa i författningsrummet angivna undantag, valrätt vid val till riksdagens andra kammare envar man och kvinna, som är svensk undersåte och senast under nästföregående kalenderår uppnått 20 års ålder. Till efterrättelse vid val skall finnas röstlängd. På sätt i lagen om val till riksdagen finns när- mare bestämt grundas valrätten på förhållanden vid tiden för röstlängdens tillkomst, ändå att förändring inträffar före valet. Föreskrifterna för upp- rättande av röstlängd för andrakammarval är desamma som för upprät- tande av röstlängd för kommunala val (röstlängdskungörelsen den 18 april 1947, nr 186). Kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253) innehåller bestämmelser om upprättande av röstlängd och om röstlängdens bindande verkan. Bl. a. stadgas i 4 5 att röstberättigad äger utöva rösträtt allenast vid valförrättning för det valdistrikt där han är mantalsskriven, i 6 5 att röst- längd för kommunalval och för kommunala beslut skall enligt mantals- längden för året upptas med Vissa undantag —- alla inom valdistriktet mantalsskrivna personer. I 6 % kommunallagen den 18 december 1953 (nr

753) stadgas att rösträtt vid val av fullmäktige i kommunen tillkommer envar inom kommunen mantalsskriven svensk medborgare, som senast un- der nästföregående kalenderår uppnått 21 års ålder och ej är omyndig.

Taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt m.m. sker i den skattskyldiges hemortskommun. Där sker även, jämlikt 59 55 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), taxering till kom- munal inkomstskatt av bl. a. tjänsteinkomster. Med hemortskommun förstås i kommunalskattelagen (66 å) den kommun, där den skattskyldige för- fattningsenligt skall vara mantalsskriven för året näst före taxeringsåret.

Utöver vad som sålunda gäller må här tilläggas följande. Medan allmänna barnbidrag utgår blott för barn som är »bosatt i riket» och socialhjälp blott till den som »vistas i kommunen» omfattar den obligatoriska försäkringen enligt lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring i princip »varje arbetstagare i allmän eller enskild tjänst». Slutligen må i detta sam- » manhang nämnas de speciella förmåner mottagningshjälp, starthjälp, rörelselån m. m. —— som kan beviljas enligt kungörelsen den 9 juni 1950 (nr 383) angående bistånd åt utlandssvenskar som återvända till Sverige, m. m.

Allmän försäkring m. m. Varje svensk medborgare anses som försäkrad enligt lagen om allmän för- säkring. Även en i utlandet bosatt svensk är alltså försäkrad. För hans möjligheter att erhålla förmåner från försäkringen gäller emellertid sär- skilda regler. En översikt över dessa regler lämnas här på grundval av Lundberg—Malm, Hitta rätt i allmän försäkring (1964).

S j ukförsäkringen

Varje försäkrad, som är bosatt i Sverige, skall enligt 1 kap. 4 5 lagen om allmän försäkring vara inskriven i försäkringskassa från och med den må- nad, varunder han fyller 16 år. Försäkrad, som är bosatt utomlands, skall således inte vara inskriven. Inskrivningen grundas väsentligen på uppgifter från folkbokföringen. I regel är en person bosatt, där han är kyrkobokförd, men en försäkrad kan ibland vara bosatt i Sverige utan att vara kyrkobok- förd eller tvärtom kyrkobokförd utan att vara bosatt här.

Inom den allmänna försäkringen tillämpas bl. a. följande regler: 1) En vid svenskt sjömanshus inskriven sjöman, som ej anmält utvand- ring, anses alltid bosatt i Sverige.

2) Försäkrad, som är svensk medborgare och som lämnat riket utan att anmäla utvandring och som ej heller på annat sätt tydligt ådagalagt sin avsikt att stadigvarande bosätta sig utomlands, anses i regel bosatt i Sve-

rige intill ett år efter avresan från riket. Vissa försäkrade., exempelvis stu- derande, torde kunna anses behålla sin bosättning i Sverige även om ut- landsvistelsen skulle överstiga ett år.

3) Personal i den svenska utrikesförvaltningen, som är stationerad utom— lands, är ej inskriven i försäkringskassa.

Utomlands bosatta försäkrade har rätt till sjukvårdsförmåner endast om vårdbehovet uppkommit i Sverige och vården meddelats här. Bestäm- melserna om rätt till ersättning för försäkrad, som är bosatt utomlands, tar i första hand sikte på utlandssvenskarna men gäller också för sådana utomlands bosatta utlänningar, som är mantalsskrivna.

En utlandssvensk, som insjuknar utomlands och reser till Sverige för att få vård, kan inte få vården ersatt av försäkringen. Vårdbehovet har ju inte uppkommit i Sverige. Det kan dock i detta sammanhang nämnas, att lands- tingen och städerna utanför landsting åtagit sig att i regel tillämpa den s.k. inomlänstaxan för utlandssvenskar, som söker sjukvård i Sverige och insjuknat i land, där möjlighet inte finns att erhålla tillfredsställande vård, som ersätts av landets socialförsäkring. En utlandssvensk kan alltså i så- dant fall få vård på allmän sal på svenskt sjukhus för 5 kronor om dagen. En förutsättning för att inomlänstaxan skall tillämpas är dock att sjuk- husvården meddelas inom det sjukvårdsområde, där den sjuke före utflytt- ningen till utlandet senast var kyrkobokförd. Dessutom har utlandssvenskar möjlighet att —— oavsett insjuknande- och kyrkobokföringsort erhålla vård på statens sjukhus, alltså Karolinska sjukhuset och Serafimerlasaret- tet, mot samma avgift som enligt inomlänstaxan.

Sjukpenning och moderskapspenning kan inte utgå till utlandssvensk. Dessa förmåner kan nämligen tillkomma endast försäkrad, som är inskri- ven i försäkringskassa. Ej heller kan utlandssvensk inom den allmänna försäkringens ram erhålla frivillig sjukpenningförsäkring.

Folkpens ioneringen

Rätt till folkpension föreligger — förutom för svensk medborgare, som är mantalsskriven i riket för svensk, som varit mantalsskriven här för det år varunder han fyllt 62 år och för de fem åren närmast dessförinnan (5 kap. 1 '5 lagen om allmän försäkring). Kommunalt bostadstillägg till folk- pension kan inte beviljas utlandssvensk (lag den 25 maj 1962, nr 392, om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension, 2 5).

Vissa möjligheter föreligger att 'uppbära folkpension för den som börjat uppbära sådan pension men skulle förlora pensionsrätten emedan han bli- vit utlandssvensk och inte uppfyller villkoret om mantalsskrivning här i landet fr. o. m. 57 t. o. m. 62 års ålder. Förutsättning härför är att antingen Kungl. Maj:t för vissa fall så förordnat eller det med hänsyn till omstän- digheterna skulle framstå som oskäligt att dra in pensionen (5 kap. 2 5).

Med stöd härav har Kungl. Maj:t, i kungörelse den 14 september 1962 (nr 516) med föreskrifter rörande rätt till folkpension utom riket i vissa fall, förordnat, att svensk medborgare efter framställning kan få fortsätta att uppbära tillerkänd folkpension, om han vistas utomlands för vård av hälsan eller för behandling av sjukdom. Förutsättning för bifall är dock att det finns skälig anledning att anta, att vården eller behandlingen har avse- värd betydelse för honom. Bevarande av pensionsrätten för den som blir utlandssvensk på den grunden att en indragning skulle framstå som oskälig, medgavs enligt den praxis som utbildades vid tillämpningen av den tidi- gare gällande folkpensioneringslagen vanligen om pensionstagaren flyttade till något av de länder, där man blir berättigad till ålderspension efter högst fem års vistelse. Vederbörande fick då i allmänhet behålla sin svenska folkpension (utom bostadstillägget) till dess han fick pension i vistelse- landet. Det krävdes dock att pensionstagarens ekonomiska ställning inte var så god att han kunde anses försörja sig utan hjälp av folkpensionen. Vid utflyttning till annat land än där nyssnämnda femårsregel tillämpades har folkpensionen däremot i allmänhet brukat dras in, när pensionstagaren upphör att vara mantalsskriven i Sverige och inte uppfyller villkoret om mantalsskrivning här i landet under de fem avgörande åren.

Överenskommelser i fråga om folkpensioneringen har träffats med våra nordiska grannländer Danmark, Finland, Island och Norge ävensom med Schweiz, Italien samt Storbritannien. Ifråga om ålderspension innebär överenskommelserna (utom beträffande Italien) i vad avser svensk med— borgare, att han likställs med landets medborgare, om han varit bosatt där oavbrutet 5 år omedelbart före pensionsansökningen. Den ekonomiska behovsprövning som utlandssvensk underkastas för rätten att behålla sin svenska folkpension under en sådan femårsperiod tillämpas, jämlikt en internordisk överenskommelse, ej såvitt gäller vistelse i annat nordiskt land.

Tilläggspensioneringen

Enligt de under åren 1960—1962 gällande bestämmelserna om inkomst av anställning såsom grund för bestämmande av pensionsgrundande inkomst inom ATP-systemet fick för en svensk medborgare, som arbetade utom- lands, medräknas endast inkomst härav, som han uppbar från en här bosatt svensk eller utländsk medborgare eller svensk juridisk person. Dessutom kunde han få tillgodoräkna lönen för arbete utomlands åt arbetsgivare, som var bosatt utom riket eller var utländsk juridisk person, under förutsätt- ning att arbetet ingick som ett led i hans sysselsättning vid skötseln av här i riket belägen fastighet eller rörelse som bedrevs från här beläget fast driftställe.

Om sålunda ett svenskt företag i Sverige sände ut en anställd (t. ex. en

ingenjör, en verkmästare eller en missionär) för arbete utomlands åt före- taget och han fick sin lön från företaget i Sverige, skulle lönen såsom in- komst av anställning räknas med vid bestämmande av den anställdes pen- sionsgrundande inkomst. Svensk medborgare, som tjänstgör utomlands hos ett dotterföretag till ett svenskt moderföretag, kan med hänsyn till anställningsavtalets innebörd ofta vara att anse som arbetstagare hos moderföretaget även om lönen utbetalas genom det utländska dotterföre- taget. Vid sådant förhållande var enligt de ursprungliga reglerna lönen att behandla som inkomst av anställning i likhet med vad som var fallet i föregående exempel. Om vederbörande däremot var att anse som arbets- tagare åt det utländska dotterföretaget, kunde enligt nämnda regler hans lön från detta inte ligga till grund för beräkning av pensionsgrundande inkomst av anställning och i regel inte heller såsom inkomst av annat för— värvsarbete.

Fr. o. m. den 1 januari 1963 har emellertid genom lagen om allmän för- säkring vidtagits en utvidgning beträffande lön till svensk medborgare från utländskt dotterföretag. I den nya lagen stadgas nämligen att lönen skall räknas som inkomst av anställning, om det svenska moderföretaget äger ett bestämmande inflytande över den utländska juridiska personen och enligt en av riksförsäkringsverket godtagen förbindelse åtagit sig att svara för avgift för försäkringen för ATP (11 kap. 2 5). Den som åtagit sig sådan förbindelse anses som arbetsgivare vid tillämpningen av före— varande lagstiftning. Samtidigt infördes en bestämmelse om motsvarande förbindelse från svenska staten eller utländsk beskickning beträffande lön till svensk medborgare. Möjligheten för svenska staten att lämna sådan förbindelse är närmast avsedd för de fall, då svensk medborgare anställts hos svensk handelskammare i utlandet eller hos internationellt organ eller hos främmande stat för att delta i internationellt hjälparbete utomlands.

Av intresse i detta sammanhang torde vara de uttalanden, som gjordes av föredragande departementschefen vid proposition i ämnet (prop. 1962:90 s. 280). Efter att ha redogjort för innehållet i en inom finansdepartementet utarbetad promemoria uttalade han i anslutning till den föreslagna lydelsen av den i 11 kap. 2 5 intagna bestämmelsen följande:

Även förslaget i promemorian om att inom lilläggspensioneringcn lön, som svensk medborgare åtnjutit i utlandet — _ _— skall kunna bli pensionsgrundande i ökad utsträckning har rönt ett gynnsamt mottagande under remissbehandlingen. Jag vill också förorda att förslaget genomföres. Därigenom kommer lön till svens- kar i fall som nyss sagts att bli pensionsgrundande, om svenska staten — —— genom förbindelse, som godkänts av riksförsäkringsverket, förbundit sig att er- lägga pensionsavgift för lönen. Detsamma skall gälla då ett svenskt företag på motsvarande sätt garanterar avgifter för lön till svenskar som är anställda vid dotterföretag i utlandet. Vad beträffar det föreslagna kriteriet på ett dotterföretag, nämligen att det svenska moderföretaget skall äga ett bestämmande inflytande i dotterföretaget, torde det enligt min mening inte behöva stöta på oöverstigliga

svårigheter att avgöra om moderföretaget kan tillsätta flertalet platser i dotter- företagets styrelse, vilket bör få godtagas som bevis på sådant inflytande som nyss sagts. Ytterligare vill jag understryka, att det får ankomma på riksförsäkrings- verket att ge förbindelsen sådant innehåll med avseende på personkrets och giltighetstid m. m. att missbruk av tilläggspensioneringen undvikes.

Jag vill framhålla att möjligheterna för svenska staten att ikläda sig förbindelse, som nu berörts, inte genom lagstiftningen begränsas till fall, då det rör sig om uppdrag i utlandet för statens omedelbara räkning. Det blir därigenom möjligt att säkra pensionsrätt för svenskar i utlandet vid olika former av internationell verksamhet, exempelvis de svenska handelskamrarna utomlands och den tekniska biståndsverksamheten. I den mån Kungl. Maj:t så förordnar bör det därvid kunna ankomma på den myndighet, under vilken ifrågavarande verksamhetsområde när- mast sorterar, att fatta ståndpunkt till om erforderlig förbindelse skall lämnas.

Då skattskyldighet här i riket föreligger för utlandssvensks inkomst av anställning, bestäms hans pensionsgrundande inkomst liksom för huvud- parten av de försäkrade på grundval av taxeringen till statlig inkomstskatt. Utlandssvensk, som inte är skattskyldig här i landet för den aktuella lönen får sin pensionsgrundande inkomst bestämd med ledning av en särskild uppgift från arbetsgivaren. För inkomsttagare, som under inkomståret var- ken varit mantalsskriven eller bosatt i Sverige, bestämmer överståthållar- ämbetet hans pensionsgrundande inkomst.

Inkomst av annat förvärvsarbete kan endast sällan bli pensionsgrun- dande inkomst för utlandssvensk. Inkomst av rörelse kan nämligen med- räknas endast om rörelse bedrivs här i Sverige. Jordbruksfastighet måste vara belägen här i riket för att inkomst därav skall kunna bli pensions- grundande. Till grund för beräkningen av annat förvärvsarbete än anställ— ning kan aldrig läggas annat än den försäkrades taxering till statlig in- komstskatt. På grund härav torde endast i undantagsfall sådan ersättning för arbete för annans räkning, som ej hänförs till inkomst av anställning, kunna bli pensionsgrundande för en utlandssvensk.

Ansökan om pension eller hustrutillägg från utlandssvensk som inte är inskriven i svensk allmän försäkringskassa, görs hos Stockholms allmänna försäkringskassa. Hos denna kassa finns ett särskilt register, det s.k. riks- registret, innehållande pensionskort för försäkrade, som är födda år 1896 eller senare och som utvandrat ur riket eller överförts till bok över obe- fintliga, samt för utom riket bosatta personer, som beviljats tilläggspension.

Undervisning

Den under förslagsanslaget till grundskolor m.m. anvisade anslagsposten Bidrag för svensk undervisning åt svenska barn i utlandet var för budget— året 1964/65 uppförd med 368000 kronor. I kungl. brev den 2 juni 1961 meddelas vissa bestämmelser rörande ifrågavarande anslagspost. Huvud- man för svensk skola i utlandet äger erhålla statsbidrag till sina kostnader

för avlönande av lärare. Det ankommer på skolöverstyrelsen att för varje läsår och skola fastställa det antal lärartjänster, för vilka statsbidrag må utgå. Antalet tjänster bestäms på grundval av det beräknade elevantalet vid läsårets början. Om detta utgör 7—20 utgår statsbidrag för en lärar- tjänst, 21—30 för två och 31 eller flera för tre lärartjänster. För lärar- tjänst som avser undervisning i högst årskurs 3 är statsbidraget 8500 kronor, för annan tjänst 11 000 kronor. Det är ett villkor för åtnjutande av statsbidrag att den årliga lästiden omfattar minst 35 veckor. För under- visning på realskolestadiet vid svenska skolan i Paris utgår statsbidrag till avlönande av två lärare med 15 000 kronor för vardera tjänsten. Det kan nämnas att för närvarande statsbidrag utgår till 25 skolor, nämligen i Berlin, Hamburg, Lissabon, London, Madrid och Paris samt på tolv platser i Afrika och sju i Asien.

Under vistelse i Sverige äger utlandssvenska barn rätt till undervisning på samma villkor som här i riket bosatta barn. Jämlikt skollagen den 6 juni 1962 (nr 319) gäller skolplikt för barn, som är bosatt i riket, från höst- terminen det år barnet fyller sju år till utgången av vårterminen det år barnet fyller sexton år. För varje skola tillhörande grundskolan skall fin- nas ett elevområde, vilket i regel omfattar den kommun, som handhar skolans förvaltning. Till elevområde hör den som är kyrkobokförd inom kommunen. Vistas barn i kommun, som ingår i elevområdet för grund- skola, skall barnet vidare anses tillhöra elevområdet om det skall kyrko- bokföras i kommunen men sådan åtgärd ej hunnit vidtas, om barnet ej är kyrkobokfört eller saknar stadigvarande vistelseort, har inackorderats eller för längre tid vistas i enskilt hem i kommunen eller om det eljest med hänsyn till barnets bästa finns särskilda skäl till att det mottas för under- visning under vistelsen i kommunen.

Vid intagning av elever i realskola, fackskola och gymnasium skall lika- ledes skollagens bestämmelser om elevområde tillämpas.

Jämlikt 29 5 skollagen äger barn och ungdom, som är bosatta i riket och som fyller föreskrivna inträdesfordringar, i mån av tillgång på plats få undervisning vid kommunal yrkesskola och fackskola samt statligt och kommunalt gymnasium. Villkoret »bosatt i riket» torde icke innefatta krav på att eleven har sitt föräldrahem i Sverige. Enligt vad utredningen inhäm- tat förekommer att skolungdom ur kategorien utlandssvenskar vid skol- gång i Sverige kyrkobokförs på den ort där de inackorderas.

Jämlikt 34 5 läroverksstadgan den 17 mars 1933 (nr 1091) må ingen annan än den, som enligt stadgad ordning blivit i läroverket intagen, såsom lärjunge begagna sig av undervisningen därstädes, såvida icke rektor med hänsyn till särskilda omständigheter finner skäl i något fall det medgiva. Enligt vad som upplysts från skolöverstyrelsen har med stöd av denna be-

1 Omtryck SFS 1958:335.

stämmelse _— bl.a. i samband med utlandssvenska familjers hemflyttning under andra världskriget —— utlandssvenska barn intagits i läroverk som s. k. extraelever.

För studier vid gymnasier, yrkesskolor, fackskolor och folkhögskolor lämnar staten studiehjälp enligt studiehjälpsreglementet den 4 juni 1964 (nr 402). Studiehjälp utgår till svensk studerande samt till annan stude- rande, som är bosatt i riket. Den som ej är svensk medborgare äger dock inte rätt till studiehjälp, om han bosatt sig i riket huvudsakligen i syfte att här vinna utbildning. Studiehjälp enligt reglementet kan beviljas svensk medborgare för studier utom riket, om studierna icke kan med lika stor fördel bedrivas vid svensk läroanstalt.

Svensk studerande äger vidare enligt studiemedelsförordningen den 4 juni 1964 (nr 401) rätt till studiemedel för finansiering av studier vid univer- sitet och högskolor, även om han ej är bosatt i riket, samt för studier utom riket under samma villkor som föreskrivits beträffande rätt till studiehjälp.

Skattskyldighet1

Frågan om en fysisk person är bosatt i Sverige eller ej är av grundläggande betydelse för hans skattskyldighet. Enligt 53 ä 1 mom. a) kommunalskatte— lagen den 28 september 1928 (nr 370) samt 6 5 1 mom. a) förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt är han sålunda skatt- skyldig för all inkomst för tid under vilken han varit här i riket bosatt (oinskränkt skattskyldighet) men endast skyldig att erlägga skatt för vissa slag av inkomst för tid, under vilken han ej varit här i riket bosatt (in- skränkt skattskyldighet). Likartade regler gäller i fråga om förmögenhets- skatten.

I punkt 1 av anvisningarna till 53 å kommunalskattelagen anges när fysisk person skall anses vara här i riket bosatt. Huvudregeln är, att som bosatt här i riket räknas den, som här har sitt egentliga bo och hemvist. Med sådan person skall enligt 68 & kommunalskattelagen likställas den som, utan att han är bosatt i Sverige, stadigvarande vistas härstädes.

Uttrycket bo och hemvist innebär icke, att vederbörande med nödvändig- het behöver ha bostad här i landet; det torde vara tillfyllest, om han har någon mera påtaglig anknytning till Sverige, t. ex. bohag eller personliga eller ekonomiska intressen. Å andra sidan kan bosättning utomlands föreligga för gift person även om denna har bostad i Sverige, i vilken maken kvarbor t. ex. på grund av barnens skolgång. I sådant fall torde ma- karna hetraktas som av varandra oberoende skattskyldiga. Oavsett civil- ståndet fästes för den som behåller eller förhyr våning i Sverige stor vikt

1 Sammandrag i tillämpliga delar av dubbelbeskattningssakkunnigas betänkande Inter- nationella skattefrågor, SOU 1962:59.

vid anledningen till vistelsen utom riket. Sålunda beaktas karaktären av arbetsuppgifter och utlandsvistelsens varaktighet.

Vid sidan av den nu behandlade huvudregeln återfinns i anvisnings- punkten vissa föreskrifter som närmast tar sikte på mera speciella fall. Sålunda stadgas, att svensk medborgare, som uppehåller sig på resor i främmande land men har bo och familj kvar i riket, skall anses vara bosatt i Sverige, även om vistelsen utomlands är långvarig. I en följande mening stadgas, att även en utlänning skall behandlas på samma sätt i beskatt— ningshänseende, därest han stadigvarande bor härstädes eller under längre tid, utan andra avbrott än rent tillfälliga, vistas här i riket. Det sistnämnda stadgandet torde ej innebära annat än att medborgarskapet är utan bety- delse för bedömandet av bosättningsfrågan, då en här i riket stadigvarande bosatt person beger sig ut på kortvariga utrikes resor. Båda de nu återgivna föreskrifterna torde vidare avse andra resor än sådana som företagits på grund av tjänst eller annan likartad orsak. För sistnämnda slag av resor har nämligen särskilda bestämmelser meddelats. Man torde kunna utgå ifrån att reglerna i fråga bl. a. innebär att resor, som föranletts av sjukdom, studier eller andra dylika omständigheter oaktat de varat under längre tid icke upphäver hemvistet i Sverige.

För den som på grund av sin tjänst är tvungen att företa resor utomlands meddelas följande bestämmelser.

Sjöman, som är inskriven på sjömanshus här i riket, och har sin familj i Sverige, skall enligt nyssnämnda anvisningspunkt vid tjänstgöring om- bord å fartyg i utrikes fart alltjämt anses bosatt här i riket. Verksamhet på grund av anställning i svenskt företag skall enligt anvisningspunkten 2 till 53 & kommunalskattelagen anses utövad här i riket, även om tjänste— innehavaren i och för sin tjänst måste göra tillfälliga besök utomlands eller under längre tid uppehålla sig därstädes under kringresande (t.ex. handelsresande).

I punkt 1 av anvisningarna till 53 & kommunalskattelagen föreskrivs dessutom, att en i allmän tjänst anställd person eller missionär, som för sin verksamhet uppehåller sig och har fast bostad å utrikes ort, i allmänhet icke bör anses som här i riket bosatt, även om han fortfarande är mantals- skriven i Sverige. Med >>allmän tjänst» torde åsyftas anställning hos svensk offentligrättslig juridisk person oavsett anställningsformen. Bestämmelsen torde emellertid icke vara tillämplig på svensk personal vid svensk beskick— ning eller svenskt lönat konsulat, enär för denna kategori är särskilt stad- gat i 69 å kommunalskattelagen och 17 5 förordningen om statlig inkomst— skatt. Särskilda stadganden är också meddelade för »arbetare, som för längre tid tagit anställning utomlands» samt för rörelse- eller yrkesidkare som för sin verksamhet på ett mera stadigvarande sätt slagit sig ned å utrikes ort: de anses icke vara här i riket bosatta.

I anvisningspunkten stadgas slutligen, att mantalsskrivningen är utan

betydelse för frågan om skattskyldighet för inkomst. Härav framgår, att för den som ej är mantalsskriven i Sverige likväl oinskränkt skattskyldig- het kan föreligga, under det att så ej behöver vara fallet för alla som har mantalsskrivits här i riket. Av en jämförelse mellan bosättningsbegreppen enligt skatteförfattningarna och folkbokföringsförordningen framgår så- lunda att dessa begrepp icke är identiska. Vid bedömandet av en persons bosättning enligt den sistnämnda förordningen är uteslutande förhållan— dena per den 1 november året före beskattningsåret avgörande. Enligt skat- teförfattningarna skall däremot samtliga omständigheter under beskatt- ningsåret medtas vid bedömandet var en person skall anses som bosatt. Bedömningen kan resultera i att bosättning i Sverige finns föreligga endast under en del av året. I sitt betänkande SOU 1962:59 har dubbelbeskatt- ningssakkunniga redovisat åtskilliga rättsfall på detta område (s. 64—70).

Av 53 5 kommunalskattelagen och 6 5 förordningen om statlig inkomst- skatt framgår, att fysisk person, som ej är bosatt här i riket, skall erlägga skatt för tjänsteinkomst i vissa fall, nämligen om inkomsten är härifrån uppburen och förvärvad genom verksamhet här i riket. Båda de angivna förutsättningarna måste vara uppfyllda för att sådan inkomst skall kunna beskattas här. Sålunda beskattas t. ex. icke löner till personer, som anställts på svenska beskickningar och konsulat i utlandet och som redan före an- ställningen var bosatta utomlands, s. k. lokalanställda, icke ens om de är svenska medborgare.

I anslutning till nämnda bestämmelser stadgas i punkt 2 av anvisningarna till 53 & kommunalskattelagen, att förmåner, som härrör av ett förutva- rande tjänsteförhållande (pension, vissa undantagsförmåner osv.) och som åtnjuts av person, som icke är bosatt eller stadigvarande vistas här i riket, skall beskattas i Sverige, om den tidigare verksamheten huvudsakligen ut- övats i vårt land. Icke blott egenpension utan även änke— och pupillpension beskattas här i riket. Som framgår av lagtexten kan pension, oaktat den härrör från ett förutvarande tjänsteförhållande hos svensk arbetsgivare, icke beskattas här i riket, om pensionären ej utövat den pensionsgrundande verksamheten i Sverige. Sålunda beskattas ej här pensioner till export- handelns representanter, missionärer och andra som under hela sin anställ- ningstid varit bosatta utomlands, utövat sin verksamhet där och alltjämt bor kvar utom riket.

I punkt 2 av anvisningarna till 53 & kommunalskattelagen stadgas vidare, att person som är bosatt utom riket icke är skattskyldig för pension, liv- ränta eller andra enligt 31 5 med inkomst av tjänst likställda förmåner, som icke åtnjuts på grund av något tjänsteförhållande. Folkpension kan sålunda icke bli föremål för beskattning i Sverige, om mottagaren i skatte- hänseende är att anse som bosatt utomlands.

De av de sakkunniga föreslagna bosättningsreglerna, för vilka någon redogörelse icke ansetts böra lämnas här, anknyter på visst sätt till skatte—

domstolarnas praxis men innebär också från principiell synpunkt en viss skärpning och kan realiter få betydelse särskilt för personer med höga inkomster som flyttar till annat land men bibehåller sitt svenska med- borgarskap och andra anknytningar till Sverige. Även för dem som icke är bosatta i Sverige och sålunda är vad man kallar inskränkt skattskyldiga här i riket föreslår de sakkunniga en viss skärpning. Förslagen har emel- lertid ännu icke lett till lagstiftning.

Värnplikt

I inskrivningsförordningen den 27 april 1956 (nr 188) föreskrivs (129 5): Värnpliktiga, som äro födda i utlandet och alltjämt äro bosatta utomlands, samt värnpliktiga, som till följd av utvandring upphört att vara här i riket kyrkobokförda, äro, så länge de vistas utomlands, icke skyldiga att inställa sig till tjänstgöring eller att fullgöra skyldighet, som avses i 34 å värn- pliktslagen. I 34 5 värnpliktslagen ålägges värnpliktig skyldighet att vidta sådan åtgärd att han kan nås med postförsändelse från militär myndighet.

I en genom generalorder den 4 september 1959 fastställd personalredo- visningsinstruktion (PRI) regleras den praktiska tillämpningen av värn— pliktslagen och inskrivningsförordningen, särskilt beträffande redovisning av personalens utbildning samt användbarhet och utnyttjande i krigsorga- nisationen. Det föreskrivs här, att den som utvandrat skall redovisas un- der särskild beteckning, som utmärker att tjänstgöringshinder föreligger. Den som är född i utlandet och som är bosatt och vistas utomlands beteck— nas likaså på särskilt sätt. Båda fallen innebär hinder för inkallelse till såväl första tjänstgöring som repetitionsövning och krigstjänstgöring. J äm- väl personal, som stadigvarande vistas utom riket utan att vara utvandrad eller obefintlig redovisas under särskild beteckning. I fråga om denna per- sonal föreligger icke något kategoriskt förbud för truppregistreringsmyn- digheten att inkalla vederbörande.

Enligt vad som upplysts från centrala värnpliktsbyrån utgör dock in— kallelseorderns utformning som tjänsteförsändelse med mottagningsbevis hinder för att försändelsen i sedvanlig ordning tillställs värnpliktig, som vistas utomlands. Nämnda förhållande i förening med att förutsättning saknas att tillämpa hämtningskungörelsens den 9 oktober 1942 (nr 840) bestämmelser på inkallad värnpliktig, som befinner sig utomlands, medför att inkallelseorder i regel inte tillställs den som försetts med beteckning att han stadigvarande vistas utomlands.

I olika utredningssammanhang har från statsmakternas sida framhål- lits, att värnpliktsutbildningen i fred främst skall inriktas på krigsorga- nisationens behov. Då i utlandet stadigvarande bosatta värnpliktiga i prin- cip inte avses bli tagna i anspråk i krigsorganisationen är det från krigs- maktens synpunkt av sekundärt intresse att dessa fullgör fredstjänstgö-

ringen så länge de inte vistas i Sverige. För den enskilde torde det emel- lertid bl. a. för behållande av medborgarskapet medföra fördelar att fullgöra värnpliktstjänstgöringen i Sverige.

Sedan en följd av år befriar Konungen med stöd av 5 5 värnpliktslagen sådan värnpliktig från utbildning, som på grund av långvarig vistelse utom riket ej fullgjort första tjänstgöringen och vid återvändandet till riket uppnått en ålder av 30 år.

Vid en av centrala värnpliktsbyrån i början av 1965 verkställd utredning i syfte att utröna hur många värnpliktiga, som är bosatta utomlands har av den aktuella utbildningskontingenten om ca 50 000 värnpliktiga ca 45 000 tillfrågats. Av dessa har endast 21 anmält, att de är bosatta utom- lands, nämligen 7 i nordiskt land, 9 i annat europeiskt land, 3 i Amerika och en i Afrika. Faderns yrke uppges i 11 fall vara tjänsteman och i 2 fall diplomat. Förutsättningen för att utom riket bosatt värnpliktig skall in- kallas är att han befinner sig i Sverige under uppgiven adress eller att han själv begärt att under uppgiven adress i utlandet få sig tillsänd inkallelse— order. Det har vidare från inskrivningsområdena inhämtats upplysningar om det ungefärliga antalet ynglingar, som icke infinner sig till de årliga inskrivningsförrättningarna på grund av utlandsvistelse. Antalet utgör år- ligen 110 år 120. Stockholm uppvisar det ojämförligt största antalet —— ca 50 —— vilket anses naturligt med hänsyn till att många utlandssvenskar är kyrkobokförda i Storkyrkoförsamlingen. Uppgifterna upptar endast 18- åringar, som är folkbokförda inom landet och som enligt inskrivningsför- ordningen anmäls till inskrivningsmyndigheten.

Bestämmelser om förvärv och förlust av svenskt medborgarskap

Nu gällande bestämmelser om förvärv och förlust av svenskt medbor- garskap har meddelats genom lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt medborgarskap, som trädde i kraft den 1 januari 1951. Före denna lag gällde lagen den 23 maj 1924 om förvärvande och förlust av svenskt med— borgarskap.

Den nya medborgarskapslagen, som bygger på ett av delegerade från Sverige, Danmark och Norge gemensamt utarbetat betänkande, vilar i stor utsträckning på samma principer som 1924 års lag. De till sina verkningar mest omfattande ändringarna angår den gifta kvinnans ställning. I stället för att, såsom tidigare, låta hustru i stort sett följa sin man i medborgar- skapshänseende, tillerkänns nu den gifta kvinnan en fullt självständig ställning. Utländsk kvinnas äktenskap med svensk man har ingen annan inverkan på hennes medborgarrättsliga ställning än att det väsentligt un- derlättar hennes upptagande till svensk medborgare genom naturalisation. Och svensk kvinna, som blir utländsk medborgare genom äktenskap med

utländsk man, behåller sitt svenska medborgarskap, även om hon tar hem- vist i mannens hemland.

Bland övriga mera betydande avvikelser från tidigare gällande rätt må nämnas följande. Den åldersgräns, vid vilken barn upphör att behandlas som bipersoner vid föräldrarnas förvärv av medborgarskap, har sänkts från 21 till 18 år. Två stadganden i 1924 års lag, enligt vilka förvärv av svenskt medborgarskap inträdde automatiskt, har ersatts med bestäm- melser om förvärv genom anmälan. Detta gäller förvärv genom födelse i Sverige i förening med oavbrutet hemvist här intill viss ålder samt åter— vinning av tidigare innehaft svenskt medborgarskap.

Grundläggande för den svenska medborgarrätten är sedan gammalt här- stamningsprincipen, vilken innebär att barn till svenska föräldrar är från födelsen svenska medborgare, oavsett om de föds inom eller utom riket. Vidare har i svensk rätt eftersträvats att förebygga medborgarskapslöshet och dubbelt medborgarskap.

Enligt 1950 års lag förvärvas svenskt medborgarskap vid födelsen av barn i äktenskap, vars fader är svensk medborgare samt av här i riket i äkten- skap fött barn, av vars föräldrar endast modern är svensk medborgare men fadern statslös. Barn utom äktenskap förvärvar svenskt medborgar— skap vid födelsen, om modern är svensk medborgare.

Genom anmälan till länsstyrelsen i det län, där han är kyrkobokförd, förvärvar utlänning svenskt medborgarskap, om han är född här i riket och oavbrutet haft sitt hemvist här. Sådan anmälan skall ske före fyllda 23 år, i regel efter det att utlänningen fyllt 21 år; beträffande statslös kan sådant förvärv ske redan vid uppnådda 18 år.

Genom naturalisation kan Kungl. Maj:t till svensk medborgare uppta den som fyllt 18 år, sedan sju år haft hemvist här i riket, fört en hederlig vandel och har möjlighet att försörja sig och sin familj. Naturalisation kan med- ges även om ett eller flera av dessa villkor framför allt det som avser vistelsetiden -— icke är uppfyllt, men sökanden förut ägt svenskt medbor- garskap, är gift med svensk medborgare eller är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge.

Återvinning av svenskt medborgarskap sker genom anmälan till den länsstyrelse, inom vars område vederbörande är kyrkobokförd, och förut- sätter att den anmälande blivit svensk vid födelsen, oavbrutet haft sitt hemvist här i riket intill 18 års ålder och vid återvinningstidpunkten haft hemvist i riket sedan två år. Det fordras också att den som återvinner svenskt medborgarskap kunnat visa att han därmed förlorar sitt utländska medborgarskap.

Det svenska medborgarskapet förloras i första hand av den som efter ansökan eller uttryckligt samtycke förvärvar utländskt medborgarskap. Förlust av svenskt medborgarskap kan emellertid också inträda utan sådan viljeyttring. Svensk medborgare, som är född utom riket samt aldrig här

haft hemvist och ej heller uppehållit sig här under förhållanden som tyder på samhörighet med Sverige, går nämligen medborgarskapet förlustig när han fyller 22 år. På dessförinnan gjord ansökan må dock Konungen medge att medborgarskapet bibehålls.

Vill någon erhålla förklaring att han är svensk medborgare må han göra ansökan därom hos Konungen, som efter regeringsrättens hörande äger meddela sådan förklaring.

En redogörelse för förklaringsinstitutet och den praxis som utbildats på området i regeringsrätten torde därför vara av intresse i detta samman- hang. En sådan redogörelse lämnas av byrådirektören Olle Hellberg i Svensk juristtidning 1964 s. 684 (Medborgarskapslagen och Kungl. Maj:ts praxis 11). Av redogörelsen framgår i huvudsak följande.

Enligt 11 5 2 st. medborgarskapslagen må den som vill erhålla förklaring att han är svensk medborgare därom göra ansökan hos Kungl. Maj:t, som efter regeringsrättens hörande äger meddela sådan förklaring. I denna ordning må dock enligt samma lagrum icke prövas frågan, huruvida nå- gon på grund av anmälan hos länsstyrelse jämlikt 3, 4 eller 10 5 medbor- garskapslagen förvärvat medborgarskap. Länsstyrelses beslut i anmälnings- ärenden kan emellertid överklagas den sedvanliga administrativa besvärs- vägen och avgörandet ankommer således i dessa fall på Kungl. Maj:t i rege- ringsrätten. Genom förklaring kan endast fastställas, att någon är svensk medborgare. Visar utredningen i ärendet att så icke är fallet, konstaterar Kungl. Maj:t endast, att förklaring icke kan meddelas, oftast utan att ens indirekt ange i vilket annat land vederbörande kan tänkas äga medbor- garskap. Att någon vid viss tidpunkt i det förflutna varit svensk medbor- gare, kan icke fastställas genom förklaring, se RÅ 1954 not. Ju 115.

Såsom framgår i det följande blir i förklaringsfallen icke blott gällande medborgarskapslag utan lika ofta de tidigare medborgarskapslagarna av år 1894 och 1924 tillämpliga vid Kungl. Maj:ts prövning av ansökningarna. Grundmaterialet i dessa ansökningsårenden består därtill så gott som alltid av en mer eller mindre omfattande utredning rörande utländsk lagstiftning, som införskaffas genom utrikesdepartementets försorg. Stundom kan det vara mycket svårt för våra beskickningar och konsulat i främmande länder att tillhandahålla ett så tillförlitligt material att Kungl. Maj:t på detsamma kan grunda ett avgörande. Det gäller särskilt, när en utländsk lag från svensk synpunkt är oklar. Upplysningar om dess rätta tolkning måste då inhämtas från myndigheter, institutioner och rättslärda i det främmande landet. Enligt 7 5 1894 års medborgarskapslag förlorades svenskt medbor- garskap av svensk, som utflyttat ur riket och icke inom tio år därefter hos beskickning eller konsulat i bosättningslandet förklarat sig önska bibehålla medborgarskapet. Förlusten omfattade då som bipersoner till gift man även hans hustru och vid tiden för förlusten omyndiga barn. Ett antal förkla- ringsansökningar på senare år av barn till sådana emigranter ha fått nega-

tiv utgång, emedan fadern försummat fatalietiden: RÅ not. Ju 1951:33 och 36, 1955:21 och 27 samt 1960:61. I rättsfallet 1961 not. Ju 40 kunde dock förklaring meddelas, emedan sökandens fader, som förlorat medbor- garskap på grund av försummad tioårsförklaring, återvunnit svenskt med— borgarskap jämlikt 4 5 1924 års medborgarskapslag, när han år 1925 tagit hemvist i Sverige, samt återvinningsregeln i 6 & sistnämnda lag medfört svenskt medborgarskap även för hans hustru och barn, när dessa efter någon tid följt efter till Sverige.

Fram till den 1 januari 1951, då gällande medborgarskapslag trädde i kraft, förblev gift kvinna i medborgarskapshänseende biperson till sin man. Gifte hon sig med utlänning och förvärvade dennes medborgarskap genom giftermålet, förlorade hon jämlikt 8 5 1924 års medborgarskapslag sitt svenska medborgarskap, om hon redan hade eller sedermera tog sitt hem- vist i mannens hemland. Eljest bibehöll hon det svenska medborgarskapet jämte mannens. I rättsfallet RÅ 1951 not. Ju 12 ansåg pluraliteten i rege- ringsrätten, att sökanden tagit hemvist i mannens hemland, som var Tysk- land, trots att hon enligt egen uppgift rest dit blott för ett kortare besök men genom inkallelse till arbetstjänst tvungits kvarstanna mot sin vilja. En av regeringsrättens ledamöter fann sökandens inkallelse till arbetstjänst vara force majeure och önskade bifalla förklaringsansökningen. I rätts- fallet 1960 not. Ju 201 var fråga om en svenska, som gift sig med dansk medborgare 1949 och därefter vid ett tillfälle före den 1 januari 1951 ut- tagit utvandringsbevis och bosatt sig i Danmark, ehuru hon sedermera återinflyttat till Sverige. Förklaring kunde i detta fall icke meddelas. I en rad rättsfall, not. Ju 1951:59, 1952:41 och 81, 1954:5, 1955:17 och 136, 195733 samt l958:113 och 170 har hustrus vistelse i mannens hemland bedömts icke ha haft karaktär av hemvisttagande, varför ansökningarna, enär förlust av medborgarskap icke inträtt, kunnat bifallas.

Barn utom äktenskap till utländsk kvinna och svensk man förvärvar svenskt medborgarskap, om föräldrarna ingå äktenskap. Legitimation som förvärvsgrund till medborgarskap förekom redan i 3 5 1894 års medbor- garskapslag och överfördes till 3 5 respektive 2 5 1924 och 1950 års med- borgarskapslagar. Numera måste barnet legitimeras, innan det fyller 18 år mot tidigare 21 år, om legitimationen skall medföra medborgarskap. Legi- timation torde redan före 1894 års medborgarskapslag ha varit förvärvs- grund, se RÅ 1951 not. Ju 3. Om barn utom äktenskap till svensk moder förvärvat svenskt medborgarskap vid födelsen och sedermera genom legi- timation blivit utländsk medborgare, har stundom fråga uppstått, huruvida det svenska medborgarskapet förlorats eller ej. Enligt 8 5 1924 års med- borgarskapslag gick det legitimerade barnet förlustigt medborgarskapet oberoende av hemvist men enligt 7 5 4. 1950 års medborgarskapslag inträ- der förlust endast, om barnet innan det fyllt 18 år flyttar ur riket och då har utländskt medborgarskap. I rättsfall RÅ 1956 not. Ju 37 var ett barn

fött utom äktenskap av svensk kvinna, vilken efter någon tid gift sig med barnets fader, som var brittisk medborgare. Brittisk nationalitetslag sak— nade regler om legitimation intill den 1 januari 1949, då sådana infördes i en ny lag, som sistnämnda dag trädde i kraft med retroaktiv verkan i vad gällde legitimation. Kungl. Maj:t fann vid prövning av förklaringsansökan av vederbörande, alltid bosatt i Sverige och dåmera myndig och gift med svensk medborgare, att sökandens förvärv av brittiskt medborgarskap icke skett genom föräldrarnas giftermål utan genom ikraftträdandet av ny lag- stiftning, i följd varav hon icke förlorat sitt svenska medborgarskap. Mot- satt utgång blev det i rättsfallet 1960 not. Ju 185. En ung svenska födde på Sicilien en son utom äktenskap och gifte sig kort därefter med barna— fadern, som var italiensk medborgare. Fadern lät själva bröllopsdagen re- gistrera sonen hos vederbörlig folkbokförare såsom makarnas gemensamma barn och får därmed anses ha fullgjort det faderskapserkännande som en- ligt italiensk lag förutsätts för utomäktenskapligt barns förvärv av ita- lienskt medborgarskap. Kungl. Maj:t fann på en av modern för sonen gjord ansökan om förklaring att, då sonen vid föräldrarnas giftermål förvärvat italienskt medborgarskap och då icke haft hemvist här i riket, han på grund av stadgandet i 7 5 4. medborgarskapslagen förlorat svenskt medborgar- skap. Vid tiden för ansökningens prövning torde icke ha varit klarlagt, att italiensk nationalitetslag saknar legitimation som förvärvsgrund till med- borgarskap. Det i rättsfallet berörda barnet hade förvärvat italienskt med- borgarskap på grund av faderns erkännande av faderskapet. Att detta i tiden råkade sammanfalla med föräldrarnas giftermål bör ha varit irrele- vant. Endast legitimation grundar förlust enligt 7 $ 4. medborgarskaps- lagen. Barnet blev emellertid, sedan det med sin mor tagit hemvist i Sve- rige, naturaliserat något år senare. I rättsfallet 1960 not. Ju 184 födde en svenska i Spanien ett barn en månad efter det att hennes äktenskap med svensk medborgare blivit upplöst. Som fader antecknades i det spanska födelsebeviset en nederländsk medborgare, med vilken modern senare in- gick nytt äktenskap. Sedan den förste mannen fört bördstalan, förklarade svensk domstol barnet sakna äktenskaplig börd i moderns första äktenskap. Enligt nederländsk nationalitetslag förvärvar barn utom äktenskap prin- cipiellt medborgarskap i Nederländerna genom faderskapserkännande, om fadern vid tiden för barnets födelse är nederländsk medborgare. Genom en civilrättslig särregel har dock sådant erkännande inga rättsverkningar, därest barnet avlats under äktenskapsbrott, vilket utan tvivel skett i före- varande fall. På ansökan av modern förklarade Kungl. Maj:t barnet vara svensk medborgare, enär det, sedan det förklarats sakna äktenskaplig börd, finge anses ha förvärvat svenskt medborgarskap vid födelsen jämlikt 1 5 första stycket 3. medborgarskapslagen.

Förvärv och förlust av svenskt medborgarskap är enligt skilda regler i medborgarskapslagen beroende av individens innehav eller förvärv av

medborgarskap i annat land. I rättsfallet RÅ 1951 not. Ju 5 hade en svensk kvinna bosatt sig och senare naturaliserats i Palestina, då brittiskt man- dat. Under den brittiska mandattiden hade hon samma ställning som in- född palestinsk medborgare men betraktades icke sedermera av den nya autonoma staten Israel som en dess medborgare. Kvinnan förklarades vara svensk medborgare, enär hon år 1948 vid hemvisttagande i Sverige förlorat medborgarskap i Palestina och därför återvunnit sitt svenska medborgar- skap jämlikt 4 5 2 st. 1924 års medborgarskapslag. Rättsfallet 1951 not. Ju 16 behandlar en i Norge född och där intill 22 års ålder bosatt svenska, som vid nämnda ålder förlorat svenskt men samtidigt förvärvat norskt medborgarskap. Genom giftermål med tysk medborgare och bosättning i Tyskland förlorade hon det norska medborgarskapet. På en efter hemvist- tagande i Sverige gjord ansökan om förklaring att hon vore svensk med- borgare fann Kungl. Maj:t att sökanden, som alltjämt var tysk medbor— gare, icke jämlikt 4 5 2 st. 1924 års medborgarskapslag återvunnit svenskt medborgarskap. 'Det förklaringsärende, som redovisas i rättsfallet RÅ 1959 not. Ju 34, rörde en svenska, som i England gift sig med en läkare från dåvarande brittiska protektoratet Nigeria. Efter bosättning i Nigeria be- viljades hustrun på ansökan därom status av »British protected person of Nigeria», varvid hon bl. a. erhöll brittiskt pass. Frågan om förlust av svenskt medborgarskap genom förvärv av nämnda status utreddes genom UD. Ut- redningen visade, att en »protected person» icke var i strängare mening brittisk medborgare men väl kunde genom ett enklare förfarande än det för utlänningar i allmänhet gällande förvärva fullt brittiskt medborgarskap. Kungl. Maj:t fann, att sökanden icke hade förlorat sitt svenska medborgar- skap. Inträde i allmän tjänst i annan stat behöver icke nödvändigt medföra förvärv av medborgarskap i den staten. Förlust enligt 7 5 2. medborgar- skapslagen inträder i så fall icke. I rättsfallet 1951 not. Ju 63 hade en i Norge född svensk fullgjort militärtjänst i Norge utan att ha blivit norsk medborgare och i rättsfallet 1953 not. Ju 14 bibehöll en i Sverige naturali- serad tysk sitt svenska medborgarskap efter utnämning till och tillträde som professor vid tyskt universitet.

Vissa äktenskapsrättsliga situationer kan få egendomliga konsekvenser för medborgarskapet på grund av bristande kongruens mellan familjerätts- och medborgarskapslagstiftning. Återgång av äktenskap och äktenskaps- skillnad kan icke enligt medborgarskapslagen medföra förlust av medbor— garskap. RÅ 1953 not. Ju 100 upptar ett fall, då en norsk kvinna genom äktenskap i Tyskland med tysk medborgare förvärvat tyskt medborgar- skap. Sedan hon under bestående äktenskap gift sig med svensk medbor— gare och därigenom enligt då gällande lag blivit svensk medborgare, döm- des på talan av åklagare till återgång av det senare äktenskapet. På därom av kvinnan gjord ansökan förklarade Kungl. Maj :t henne vara svensk med— borgare. I rättsfallet 1961 not. Ju 34 hade en grekisk medborgare av den

grekisk—ortodoxa läran genom svensk kyrklig vigsel ingått äktenskap med svenska. I äktenskapet föddes år 1958 i Sverige en dotter. Enligt grekisk medborgarskapslag förvärvar barn i äktenskap faderns medborgarskap vid födelsen men enligt grekisk civillag kan giltigt äktenskap ingås allenast genom vigsel i den grekisk-ortodoxa kyrkans ordning, så snart en av nup- turienterna tillhör den kyrkan. I annan ordning ingånget äktenskap är en nullitet och barn fött i sådant äktenskap anses sakna äktenskaplig börd. Dottern i förevarande äktenskap hade således vid födelsen icke förvärvat grekiskt medborgarskap men väl svenskt jämlikt 1 5 1 st. 2. medborgar- skapslagen. Kungl. Maj:t kunde således förklara dottern vara svensk med- borgare.

I det föregående har berörts den förlust av medborgarskap genom preskription som vid 22 års ålder drabbar utlandssvenskar på grund av stadgandet i 8 5 medborgarskapslagen. Tvekan, huruvida preskriptionen avbrutits, har givit upphov till ett flertal förklaringsansökningar, i anled- ning av vilka Kungl. Maj:t haft att pröva, i vad mån en vistelse i Sverige före 22 års ålder kunnat anses som hemvist i riket eller tyda på sådan samhörighet med Sverige att medborgarskapet icke gått förlorat. Utlands- svenskar har efter fyllda 22 år förklarats vara svenska medborgare i rätts- fallet RÅ not. Ju 1956:43 genom vistelse i Sverige hos mormoder å skilda tider under barna- och ungdomsåren intill 16 års ålder samt under ett år i 20—21 årsåldern; i 1957:68 genom besök i Sverige sex månader under det tjuguförsta levnadsåret samt anställning här, som börjat kort före 22— årsdagen; i 1959:80 genom vistelse hos anförvanter i Sverige under delar av år vid 6, 19 och 21 års ålder; i 1959:194 genom vistelse i Sverige vid 21 års ålder för utbildning och praktik vid industriföretag; i 1961:149 genom endast tre månaders vistelse vid 7 års ålder hos farmoder i Sverige; samt i 1961:192 genom skolgång i Sverige under två perioder, sammanlagt ett och ett halvt år, ävensom feriebesök under tre somrar.

Rösträtten historik och reformkrav

Utredningen har funnit det lämpligt att för vinnande av överskådlighet under detta avsnitt —— utan särskild bearbetning —— återge den redogörelse valutredningen lämnat i sitt betänkande under rubrikerna Historik och Reformkrav (SOU 1962:19 s. 14—20). Till frågan om förhållandet mellan rösträtt och valbarhet återkommer utredningen i kapitel V nedan.

Valutredningen anför:

»Tidigare var i riksdagsordningen bosättning inom kommunen uttryckligen an- given såsom förutsättning för rösträtt vid val till riksdagens andra kammare. En- ligt de äldre bestämmelserna i 5 14 skulle nämligen valrätt tillkomma en person »inom den kommun, där han bosatt är», varvid med uttrycket »bosatt» enligt

vedertagen tolkning menades mantalsskriven. Detta stadgande kom emellertid att utmönstras ur riksdagsordningens rösträttsbestämmelser i samband med att dessa genom 1909 års rösträttsreform erhöll ändrad lydelse. Rörande tillkomsten av denna grundlagsändring må i korthet anmärkas följande.

I det förslag till rösträttsreform, som i proposition nr 51 förelades 1904 års riksdag och som i väsentliga delar byggde på ett den 27 oktober 1903 avgivet kommittébetänkande, upptogs villkoren för rösträtt vid andrakammarval i 5 17 riksdagsordningen. Den föreslagna paragrafen —— vilken motsvarade den nuva- rande 5 16 — innehöll icke något stadgande om bosättning inom kommunen såsom rösträttsvillkor utan upptog såsom allmän regel endast, att valrätt skulle tillkomma en var välfrejdad svensk man från och med kalenderåret näst efter det, varunder han uppnått tjugufem års ålder. Därjämte innehöll den föreslagna 5 17 en erinran om att närmare bestämmelser rörande tillämpningen av de föreskrivna rösträtts- villkoren meddelades i vallagen.

Vid sin behandling av propositionen återinförde konstitutionsutskottet (utl. nr 5/1904) i den föreslagna lagtexten orden >>inom den kommun, där han bosatt är» under motivering, att utskottet ansett sig böra giva föreskrift därom att den val- berättigade måste vara mantalsskriven i den kommun, där han ville utöva röst- rätt. Utskottet uttalade även, att det funnit den i samma lagtextförslag intagna hänvisningen till vallagen obehövlig och olämplig, då det enligt utskottet tillhörde riksdagsordningen att fastställa valrättsvillkoren och dessa icke borde kunna mo- difieras genom föreskrifter i vallagen.

Då kamrarnas beslut i rösträttsfrågan gick i så olika riktningar, att samman- jämkning icke kunde äga rum, föll emellertid frågan vid 1904 års riksdag.

Vid 1905 års riksdag framlade Kungl. Maj:t i proposition nr 26 ånyo förslag om ändrade bestämmelser om val till andra kammaren. Förslaget härutinnan över- ensstämde i nu berörda delar helt med förslaget i 1904 års proposition. Departe- mentschefen erinrade i 1905 års proposition om konstitutionsutskottets nyssnämn- da utlåtande samt anförde bl.a. följande.

Med införandet av orden: »inom den kommun, där han bosatt är», avsåg ut- skottet att meddela föreskrift därom, att den valberättigade måste vara mantals- skriven i den kommun, där han ville utöva rösträtt. Enär den nuvarande grund- lagsbestämmelsen, där de nämnda orden återfinnas, oskiljaktigt bundit den poli- tiska rösträtten vid valrätt i kommunala allmänna angelägenheter, har det varit naturligt att där angiva, i vilken kommun den politiska rösträtten må utövas, och det har även varit nödvändigt att så göra, enär eljest skulle kunna inträffa, att en person finge politisk rösträtt i två eller flera kommuner. Annorlunda ställer sig saken, när bestämmelserna rörande den politiska rösträtten komma att stå på egen grund och därjämte är avsett att i en vallag giva tydliga och detaljerade föreskrifter rörande de närmare villkoren för att en person skall bliva i röst— längden upptagen såsom röstberättigad. Det ifrågavarande tillägget, som ju egent- ligen äger betydelse endast för frågan, var rösträtt må utövas, är då icke längre nödigt, och det synes så mycket mindre böra intagas i en grundlagsbestämmelse, som det lätt kan bliva vilseledande. Enligt den tilltänkta vallagens föreskrifter är nämligen rättigheten för en person att vid en viss tidpunkt utöva rösträtt i en kommun beroende av, huruvida personen varit i denna kommun så tidigt mantals- skriven, att han kunnat upptagas i den för valdistriktet upprättade, vid nämnda tidpunkt gällande röstlängden. Har han senare inflyttat och mantalsskrivits, kan han, enligt förslaget till vallag, ej få åtnjuta valrätt i denna kommun, fastän han otvivelaktigt är där bosatt. Om således grundlagens bud avfattades så, som kon- stitutionsutskottet föreslagit, skulle det för nu angivna fall bliva alltför vidsträckt;

men det skulle ock, såvitt angår rösträttens utövning i den kommun, från vilken inflyttningen skett, bliva i motsvarande grad alltför inskränkt. Ty i denna senare kommun skall den avflyttade personen, om han där blivit i röstlängden upptagen såsom röstberättigad, enligt vallagens mening äga att, så länge denna röstlängd är gällande, få utöva sin politiska rösträtt.

I fortsättningen anförde departementschefen: Ehuru slutligen i fråga om 5 17 riksdagsordningen icke någondera kammaren godkänt konstitutionsutskottets uppfattning, att den i slutet av samma paragraf intagna hänvisning till vallagen skulle vara obehövlig och olämplig, tillåter jag mig ändock här anmärka, att hänvisningen är så mycket nödvändigare, som val- lagens föreskrifter om röstlängd medföra att en person, oaktat han å valdagen uppfyller samtliga de i grundlagen för rösträtt stadgade villkor, ändock icke kom- mer i utövning av denna rätt, nämligen om han ej uppfyllt dessa villkor å sådan tid, att han kunnat bliva i längden upptagen såsom röstberättigad.

Departementschefens här ovan återgivna uttalanden föranledde icke några erinringar från konstitutionsutskottets sida (utl. nr 6/1905). Då kamrarna emel- lertid stannade vid olika beslut i rösträttsfrågan, föll jämväl vid 1905 års riksdag denna fråga.

I proposition nr 55 till 1906 års riksdag framlades ånyo förslag till en rösträtts- reform. Valrättsvillkoren var i detta förslag angivna på samma sätt som i de båda nästföregående årens propositioner, dock med den skillnaden att valrättsåldern satts till 24 år i stället för 25 år. Den hänvisning till vallagens bestämmelser, som tidigare propositionsförslag till ändrad lydelse av riksdagsordningen innehållit rörande tillämpningen av rösträttsvillkoren, hade i 1906 års proposition utbytts mot det nu gällande stadgandet av följande lydelse: »Till efterrättelse vid val skall finnas röstlängd; och skall, på sätt i vallagen finnes närmare bestämt, val- rätten grundas på förhållandena vid tiden för röstlängdens tillkomst, ändå att förändring före valet inträffar.»

I sitt utlåtande över propositionen (utl. nr 7/1906) framhöll konstitutionsutskot- tet, att, därest uti grundlagen fastslogs, att valrätten skulle grundas på förhållan- den vid tiden för röstlängdens tillkomst, ändå att förändring före valet inträffade, detta skulle leda till sådana betänkliga konsekvenser, som att en uti den justerade röstlängden upptagen valman, vilken före valets förrättande brast i sådana val— rättsvillkor som frejd, nationalitet och rätten att råda över sig och sin egendom, detta oaktat skulle vara berättigad att utöva rösträtt. Ej heller vid 1906 års riksdag kunde dock något beslut i rösträttsfrågan erhållas.

Den proposition (nr 28) med förslag till en rösträttsreform, som förelades 1907 års riksdag, överensstämde i här berörda delar helt med den till föregående års riksdag avgivna propositionen. I 1907 års proposition erinrade departementschefen om konstitutionsutskottets ovan återgivna vid 1906 års riksdag gjorda uttalanden rörande stadgandet, att valrätten skulle grundas på förhållandena vid tiden för röstlängdens tillkomst, ändå att förändring inträffade före valet. Departements- chefen anförde i fortsättningen:

Häremot tillåter jag mig erinra, att stadgandet icke innehåller annat än som enligt motsvarande bestämmelse i 1904 och 1905 års propositioner var avsett att gälla. Vida bättre än den äldre bestämmelsen uttrycker dock det nyare stadgandet de modifikationer i och avvikelser från de uppställda valrättsvillkoren, som i till- lämpningen uppkomma därav, att man ansett sig höra av praktiska skäl göra rätten för den enskilde att avgiva sin röst beroende av, huruvida han blivit i röstlängden upptagen såsom röstberättigad. Till följd härav är det möjligt, icke blott att sådana oegentligheter inträffa, som de vilka utskottet påvisat, utan även,

vad onekligen har större betydelse, att en person kan, oaktat han vid valtillfället äger de kvalifikationer, grundlagen uppställt såsom villkor för utövandet av poli— tisk rösträtt, avvisas såsom icke kvalificerad. Båda dessa slag av ofullkomligheter hava sin förklaring i den strävan, som helt naturligt gjort sig gällande, att få till- lämpningen av valrättsbestämmelserna så enkel och klar som möjligt och där- igenom undanröja anledningar till missförstånd och s. k. valprocesser. Att i de av utskottet uppräknade exempel rösträtt verkligen kommer att utövas torde, åt- minstone såvitt angår bristande frejd och förändrad nationalitet, så sällan inträffa, att erinringen därom i stort sett knappast äger mer än teoretisk betydelse. På grund härav och då lagbudets mening bör ligga öppen och klar, kan jag ej annat än tillstyrka, att den i 1906 års proposition föreslagna avfattningen bibehålles.

Departementschefens uttalande föranledde icke några erinringar från det sär- skilda utskott (utl. nr 1/1907), som behandlade propositionen. Riksdagen antog även förslaget såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling.

Sedan förslaget slutgiltigt antagits av 1909 års riksdag genomfördes de berörda ändringarna i riksdagsordningen. Valrättsbestämmelserna kom därvid att upptagas i 5 16.

Frågan om utomlands bosatta svenska medborgares ställning med avseende å rösträtten har tidigare vid flera tillfällen varit föremål för uppmärksamhet.

I en motion vid 1929 års riksdag (II:103) anhölls sålunda om utredning an- gående möjligheterna för utomlands bosatta svenska medborgare att deltaga i val. Motionen avslogs av riksdagen på hemställan av konstitutionsutskottet, som i sitt utlåtande (nr 4) uttalade. att utskottet icke kunde finna, att från Sverige emigre— rade personer, även om de bevarade svensk medborgarrätt, borde äga rösträtt här i landet.

Vidare föreslogs i en vid 1938 års riksdag väckt motion (II:1) bl. a. att ett slags mantalsskrivning skulle förekomma även för svenska medborgare utomlands. Genom ett särskilt registreringsförfarande, anknutet till svenska legationer och konsulat i utlandet, skulle uppgifter erhållas för bokföring av utomlands bosatta svenska medborgare i deras avflyttningskommuner i Sverige. De erhållna upp- gifterna skulle genom utlandsrepresentationernas försorg via ett centralt organ i Sverige tillställas avflyttningskommunerna. Vederbörande utlandssvensk skulle efter bokföringen mot viss avgift erhålla ett certifikat, som gåve honom en sär- skild rättsställning som utlandssvensk. Han skulle, så länge han begärt och utlöst dylikt certifikat, kvarstå på särskilt sätt bokförd i avflyttningskommunens försam- lingsbok. Så långt sig göra lät borde de registrerade utlandssvenskarna äga rätt deltaga i andrakammarval. Rösträtten skulle i anslutning till sedan 1921 prövade former utövas genom valsedelsförsändelse. Valsedel skulle avlämnas till legation eller konsulat och före valdagen vara hemsänd till centralorganet samt genom dettas försorg tillställd länsstyrelsen i det län, där väljaren senast varit mantals- skriven i hemlandet.

Med anledning av sistnämnda motion verkställdes av socialstyrelsen en utred- ning om utlandssvenskarna (SOU 1941:36). I betänkandet anförde socialstyrelsen, sedan till styrelsen från skilda håll inkommit yttranden beträffande frågan om rösträtt åt utlandssvenskar, bl.a. följande:

Styrkan av de skäl, som ha åberopats till förmån för rösträtt åt utlandssvens- karna, bör förvisso icke underskattas. _— —— Medgivandet av rösträtt åt utlands— svenskar kunde utan tvivel vara ägnat att befrämja riksdagsmotionärens syfte att stärka sambandet mellan dem och hemlandet. Å andra sidan tala likväl efter sty- relsens mening mycket bärkraftiga skäl för ett avstyrkande av förslaget om röst- rätt. Särdeles befogad förefaller till en början den i flera inkomna yttranden gjor-

då hänvisningen till det ogynnsamma intryck, som något slag av politisk propa- ganda i samband med svenska val måste komma att göra hos allmänheten och myndigheterna i vistelseländerna. De betänkligheter, som från denna synpunkt sett resa sig mot kravet på rösträtt åt utlandssvenskarna, måste efter styrelsens uppfattning i och för sig tillerkännas en avsevärd vikt och betydelse. Därjämte kommer emellertid i synnerhet den omständigheten i betraktande, att utlands- svenskarna i många fall genom lång frånvaro måste ha blivit mer eller mindre främmande för förhållandena i hemlandet. I speciell grad gäller givetvis detta beträffande dem, som också äro födda i utlandet och som kanske aldrig någonsin varit i Sverige. Oftast känna dessa väl icke ens till namnet de föreslagna val- kandidaterna. Det bör vidare beaktas, att uppförandet på röstlängd av ett mycket avsevärt antal utom Sverige bosatta svenska medborgare måste komma att påverka fördelningen av mandat på de olika valkretsarna. Och i all synnerhet skulle ju så bliva fallet, om utlandssvenskarna hänfördes till en och samma valkrets. Det finns å andra sidan också goda skäl att antaga, att utlandssvenskarnas valdel- tagande skulle komma att bli relativt obetydligt. Sålunda skulle det oegentliga för- hållandet uppkomma, att ett relativt ringa antal personer komme att inverka på fördelningen av åtskilliga mandat. Riskerna för valsäkerheten vid en sådan väsent- lig utvidgning av utlandssvenskars möjligheter att deltaga i politiska val böra icke heller förbises. —— — _ De övriga olägenheter av praktisk och teknisk art, som utan tvivel bleve förenade med utlandssvenskars rösträttsutövning i vidgad om— fattning, synas också kunna bliva av en avsevärd betydelse. Det skulle säkerligen på många håll bli mycket svårt att erhålla garantier för att icke sådana personer tillätes rösta, som egentligen skulle vara diskvalificerade på grund av föreskrifter i gällande svensk lag. Anordnandet av en sådan obligatorisk mantalsskrivning av utlandssvenskarna, som skulle bliva en förutsättning för deras rösträttsutövning, skulle även i och för sig kunna erbjuda svårigheter. _ Redogörelsen för inkomna yttranden i ämnet ger i övrigt vid handen, att utlandssvenskarna själva på det hela taget endast i relativt ringa utsträckning ha visat intresse för en lös- ning i positiv riktning av frågan om deras rösträtt i Sverige. Detta förhållande förtjänar att ävenledes uppmärksammas jämte övriga åberopade omständigheter, som äro ägnade att ingiva vägande betänkligheter mot det framställda förslaget. -— —— Styrelsen har —- —— —— icke kunnat förorda en mantalsskrivning av ut- landssvenskar och anser i överensstämmelse därmed tillika, att övervägande skäl tala för ett avstyrkande av förslaget om rösträtt åt utomlands bosatta svenska medborgare.

Vid 1949 års riksdag framställdes i en motion (111161) önskemål om ökning av det antal ställen utomlands, där röstavgivning kunde äga rum samt hemställdes om undersökning, huruvida icke någon myndighet, t. ex. länsstyrelserna, kunde få rätt att _— åtminstone fram till juni månad under valår -— i röstlängden införa från utlandet återvändande, icke mantalsskrivna svenskar. Konstitutionsutskottet, som avstyrkte motionen, erinrade i sitt utlåtande (nr 22) om att vid 1948 års andrakammarval röstmottagning anordnats vid alla beskickningar och lönade konsulat och härutöver vid vissa andra konsulat samt uttalade bl. a. att, i den mån behov av ytterligare röstavlämningsställen förefunnes, det torde kunna förväntas att Kungl. Maj:t komme att tillgodose dessa, när så funnes möjligt. I fråga om hem- vändande emigranters rösträtt anförde utskottet, att det anslöte sig till vad tidi- gare yttrats i frågan av bl. a. socialstyrelsen i ovan berörda utredning, och att det icke kunde finna det vara något samhällsintresse att bereda hemvändande emi- granter rösträtt tidigare än vad som följde av gällande regler på området.

I två likalydande motioner vid 1953 års riksdag (I:25 och 11:47) hemställdes

ånyo om utredning av möjligheterna att vidga rätten för utlandssvenskar att del- taga i val. Motionerna, som i första hand avsåg val till riksdagens andra kammare, avslogs av riksdagen på hemställan av konstitutionsutskottet. I sitt utlåtande (nr 5) anförde utskottet, att det enligt utskottets mening i motionerna ej framlagts några skäl av beskaffenhet att höra föranleda utskottet att i frågan frångå den uppfatt- ning, vartill riksdagen vid tidigare tillfällen anslutit sig.

Vid det nordiska justitieministermöte, som avhölls i december 1953, diskutera- des möjligheterna att medgiva rätt för i annat nordiskt land än hemlandet bosatt person att rösta vid politiska val i hemlandet. Påföljande år blev frågan föremål för en preciserad rekommendation av Nordiska rådet. I rekommendationen an- befalldes regeringarna i de nordiska länderna att överväga sådana åtgärder, att en medborgare i ett nordiskt land, vilken vore bosatt i ett annat sådant land, kunde bibehålla sin rösträtt i hemlandet. Sedan regeringarna i de berörda länderna un- derrättat rådet om att några åtgärder icke komme att vidtagas i anledning av re- kommendationen, slutbehandlades denna av rådet vid dess session år 1955.

Vid 1954 års riksdag yrkades i två likalydande motioner (1:10 och II:11) att vid den pågående utredningen av vissa frågor rörande folkbokföringsväsendet jämväl frågan om utlandssvenskarnas folkbokföring skulle upptagas till prövning. Den omnämnda utredningen omhänderhas av särskild utredningsman, vilken är 1951 av Kungl. Maj :t erhållit uppdrag att inom finansdepartementet slutföra i vissa delar det utredningsarbete, som omhänderhafts av 1949 års folkbokföringssakkun— niga.1 Tredje lagutskottet, som avstyrkte motionerna, anförde i sitt utlåtande (nr 7) bl. a.:

Det huvudsakliga syftet med motionerna synes vara att genom ändring av folk- bokföringsförordningen i ökad omfattning bereda i utlandet bosatta svenska med- borgare rösträtt vid svenska val. Utlandssvenskarna visar i stor utsträckning ett glädjande intresse för och samhörighet med Sverige, och deras verksamhet i främ- mande länder är ofta till stort gagn för vårt land. Den som är bosatt i utlandet förlorar emellertid lätt, åtminstone vid längre utlandsvistelse, den nära kontakt med svensk samhällsutveckling, som bör vara en förutsättning för rösträtt vid svenska val. Härtill kommer de rent praktiska svårigheterna dels att erhålla fullt säkra uppgifter som grundval för kyrkobokföring, mantalsskrivning och röstläng- der beträffande utlandssvenskarna, dels att för dessa ordna ett mera omfattande röstningsförfarande. Det sistnämnda gäller i särskilt hög grad, därest rösträtt ifrågasättes även vid kommunala val. Utskottet anser därför ej skäl föreligga för den av motionärerna antydda utvidgningen av de röstberättigades krets.

Båda kamrarna beslöt att motionerna icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

I två likalydande motioner (I:B 99 och 11:13 132) vid B-riksdagen 1958 hem- ställdes att i 38 & vallagen måtte tilläggas ett stycke av följande lydelse:

I röstlängden skall jämväl upptagas varje röstberättigad, som från valdistriktet avflyttat till utrikes ort utan att före senaste mantalsskrivningstillfälle återinflytta till riket, men som det år, då röstlängden upprättas, före den 10 juni hos den lokala skattemyndigheten anmält sin önskan att kvarstå i röstlängden. Vid sådan anmä-

1 Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 oktober 1958 har en särskild utred- ning (uppbördsorganisationskommittén) tillkallats med uppdrag att utreda och framlägga förslag rörande eventuell omorganisation inom folkbokförings- och uppbördsväsendet. I direktiven för utredningen uttalas bl.a. att den, med hänsyn till att den kommer att beröra för folkbokföringen centrala problem, torde böra omfatta även det utrednings- uppdrag på området, som nu omhänderhaves av en särskild sakkunnig inom finans- departementet.

lan, vilken skall vara egenhändigt undertecknad och bevittnad av minst en per- son, skall fogas uppgift om nuvarande vistelseort samt bevis att sökanden är svensk medborgare. Så snart röstlängden blivit, på sätt i 45 5 sägs, rättad och underskriven, åligger det valnämndens ordförande eller magistraten att utan för— nyad ansökan tillställa sökanden sådant röstlängdsutdrag, som avses i 71 5.

Konstitutionsutskottet erinrade i sitt utlåtande (nr B 4) om att valutredningen komme att till behandling upptaga frågan om utlandssvenskarnas rösträtt och om att 1954 års författningsutrednings nuvarande arbete bl. a. åsyftade uteslutning ur grundlag av bestämmelser, som förutsattes överförda till vallag, samt hemställde, med hänsyn till sålunda pågående utredningar och med erkännande av det före- liggande spörsmålets betydelse, att motionerna ej skulle föranleda någon riks- dagens åtgärd. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Vid 1960 års riksdag väcktes i en motion (II:178) ånyo frågan om utlands- svenskarnas rösträtt. Motionen upptog samma yrkande som de likalydande vid 1958 års B-riksdag väckta motionerna och överensstämde beträffande motive- ringen helt med dessa. I sitt utlåtande (nr 17) över motionen erinrade konstitu- tionsutskottet om det av valutredningen bedrivna arbetet i ämnet. Innan utred- ningen slutfört detta arbete ansåg sig utskottet icke böra tillstyrka en lagstiftning avseende utlandssvenskarnas rösträtt. I enlighet med utskottets hemställan avslogs motionen av riksdagen.»

En närmare redogörelse för innehållet i valutredningens förslag samt remissyttrandena däröver lämnas i kap. VI nedan.

Utredningen om utlandssvenskars folkbokföring har arbetat efter de ovan återgivna direktiv, som utfärdades den 3 januari 1963.

I motioner till 1964 års riksdag framfördes två förslag till lag om ändring av 38, 39 och 42 55 lagen om val till riksdagen, nämligen dels genom de likalydande motionerna nr 3 i första kammaren och nr 2 i andra kam- maren och dels motionen 74 i andra kammaren. Vidare hemställdes i de likalydande motionerna 1:261 och II:307, att riksdagen måtte besluta att genom provisorisk lagstiftning ge rösträtt vid 1964 års andrakammarval åt svenska medborgare som vistades utomlands men som under något av de senaste tio åren varit mantalsskrivna i Sverige.

Av de båda förslagen till lag om ändring av lagen om val till riksdagen anknöt det ena i stort sett till valutredningens förslag, dock utan den av valutredningen förordade begränsningen av de röstberättigade till dem som varit mantalsskrivna något av de senaste fem åren. Det andra förslaget innebar bl.a., att utlandssvensk skulle efter därom skriftligen gjord an- mälan upptas i röstlängden i Storkyrkoförsamlingens valdistrikt i Stock- holms stad.

Konstitutionsutskottet anförde i sitt utlåtande nr 3 år 1964 bl. a. följande:

»Utskottet är av den meningen, att någon godtagbar lösning av den behandlade frågan ännu icke framkommit. Att garantier tillskapas för valsäkerheten framstår sålunda som ett oeftergivligt krav för en lagstiftning i ämnet. Denna synpunkt har alltid tillmätts avgörande betydelse vid vallagstiftningens utformning. Att öppna

möjlighet för den, som ej är röstberättigad, att rösta eller för en röstberättigad att avgiva sin röst i flera valdistrikt skulle vara klart stridande mot de principer, som legat till grund för vallagens uppbyggnad.

Mot de till motionerna 1:13 och II:2 fogade lagförslagen kan samma invänd— ningar resas, som anförts mot valutredningens förslag. De innefattar icke tillräck- liga garantier för valsäkerheten. I stor utsträckning skulle i saknad av kontroll- möjligheter de uppgifter få tagas för goda, vilka lämnats av den som begärt att bliva upptagen i röstlängd. Det till motionen II:74 fogade förslaget skulle därutöver innebära, att samtliga utlandssvenskar, som ej är mantalsskrivna i riket, skulle givas rösträtt i Stockholms stad, oavsett om de ägt anknytning dit eller icke, en ordning som icke kan anses tillfredsställande.

En icke godtagbar konsekvens av samtliga hittills förebragta förslag till lag- tekniska lösningar av den upptagna frågan är också, att de skulle medföra, att svenska medborgare, som ej är mantalsskrivna i riket, skulle bliva valbara till andra kammaren. Till första kammaren kan endast väljas >>i kommunernas all— männa angelägenheter röstberättigade män och kvinnor», vilket innebär ett krav på bosättning i riket. För valbarhet till andra kammaren gäller ett starkare bostads- band. Motionärernas förslag skulle sålunda medföra en principiell nyhet, som innebär, att något bostadsband icke skulle gälla för svenska medborgare, bosatta utom riket.

Motionärerna har också medgivit, att slutgiltig ställning icke nu kan tagas till frågan om utlandssvenskarnas rösträtt, men hemställt om en provisorisk lagstift- ning, som skulle tillämpas vid 1964 års andrakammarval och äga giltighet under en sådan tidrymd, att utredningsarbetet därunder hinner fullföljas. Utskottet an- ser, att en lagstiftning, som äventyrar valsäkerhetcn, icke kan godtagas ens som ett provisorium. Den pågående utredningen, vars erforderlighet ej ifrågasatts av motionärerna, bör avvaktas, innan lagstiftning i ämnet genomföres. Härtill kom- mer, att det skulle möta stora administrativa svårigheter att redan vid andrakam- marvalen instundande höst tillämpa en lagstiftning om rösträtt för svenska med— borgare, som ej är mantalsskrivna i riket. Den tid, som står till buds för erfor- derliga förberedelser, är alltför kort. De tidsfrister för röstlängds upprättande, framställande av anmärkningar och prövning av besvär, som stadgas i vallagen, är knappt tilltagna. En sådan provisorisk lagstiftning, som motionärerna åsyftar, skulle kunna vålla oreda i det valadministrativa arbetet.

På anförda skäl finner sig utskottet icke kunna tillstyrka en lagstiftning i en- lighet med de i motionerna framställda yrkandena.»

Mot utskottets utlåtande, som utmynnade i en hemställan, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, reserverade sig tio av ut- skottets ledamöter och förordade en provisorisk lagstiftning. Beträffande denna lagstiftning anförde reservanterna bl. a.:

»Denna bör, såsom yrkats i motionerna 1:261 och II:307, begränsas till att avse sådana utlandssvenskar, som under något av de senaste tio åren före året för röstlängdens upprättande varit mantalsskrivna i riket. I övrigt synes det till motionerna I:?» och II:2 fogade lagförslaget väl ägnat, att läggas till grund för en provisorisk lagstiftning med vissa av hänsyn till de inhämtade remissyttrandena samt valutredningens överväganden föranledda smärre jämkningar och tillägg.

Till den föreslagna provisoriska lagstiftningen erfordras vissa administrativa föreskrifter, vilka det bör ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda. Med hänsyn till att frågan redan varit föremål för överväganden av valutredningen och i anslut-

ning till dess betänkande, finner vi det böra vara möjligt för Kungl. Maj:t att i tid före det instundande valet utfärda nödiga föreskrifter.

Att svenska medborgare, som ej är bosatta i riket, formellt skulle bliva valbara till andra kammaren enligt den av oss föreslagna provisoriska lagstiftningen, kan vi ej anse utgöra ett bärkraftigt skäl mot denna. Någon praktisk betydelse lärer det angivna förhållandet icke komma att få.»

Båda kamrarna följde utskottets hemställan att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

För att vara tillgängliga vid utredningsarbetets fullgörande har till utred- ningen överlämnats dels en av Aktionskommittén för rösträtt åt utlands- svenskarna, Tor Fellbom m.fl., till Konungen ställd skrivelse med hem- ställan om vidgade direktiv till utredningen och dels en från Utlands- svenskarnas förening till chefen för justitiedepartementet ställd skrivelse med avskrift av skrivelse till de politiska partierna i Sverige i fråga om rösträtt för i utlandet bosatta svenskar.

Aktionskommittén, vars skrivelse undertecknats av fem i Italien bosatta svenskar, har funnit att det i direktiven till utredningsmannen ligger en begränsning såtillvida att endast vissa kategorier svenskar boende utom riket skulle få rösträtt och att utlandssvenskarna skulle förvägras möjlig- heten att påverka första kammarens sammansättning. Eftersom första kam- maren enligt gällande författning utövar lika stort inflytande på rikets styrelse som andra kammaren, anser undertecknarna att utlandssvenskar- na bör beredas möjlighet att påverka första kammarens sammansättning. Det i direktiven refererade uppslaget att i folkbokföringen upptaga även andra grupper av utlandssvenskar än de som nu kvarstår som folkbokförda anser kommittén kunna leda till gränsdragningsfrågor av praktiskt olöslig karaktär. Härvid åberopas bl. a., att många länders lagstiftning fordrar att över hälften av ägarekapitalet i ett företag är nationellt, varför det i dessa länder ej är möjligt att bilda helt svenska dotterbolag.

Aktionskommittén kritiserar vidare valutredningens förslag att från röst- rätt utesluta den som av svensk eller utländsk myndighet förklarats omyn- dig och föreslår i stället att omyndigförklaringen skall bedömas enligt svensk rätt. Det av valutredningen förordade villkoret för valdeltagande, nämligen tidigare mantalsskrivning i Sverige, anser kommittén böra slopas. Samma utrednings förslag att svensk medborgare som tillika är utländsk medborgare ej skall äga utöva valrätt avvisar kommittén under åberopande av 16 & RO. Aktionskommittén förordar vidare att utlandssvenskarna i val- hänseende sammanförs till ett speciellt centralt valdistrikt och anser att utlandssvenskarna därvid skulle kunna påverka första kammarens sam- mansättning utan att samtidigt utöva inflytande på rent kommunala ange- lägenheter. Slutligen uttalar kommittén den åsikten att utlandssvenskarna också bör vara valbara.

Utlandssvenskarnas förenings skrivelse till de politiska partierna i Sverige innehåller kritik av vissa av valutredningen föreslagna inskränkningar i utlandssvenskarnas rösträtt, nämligen den varigenom svensk medborgare, som jämväl är medborgare i annat land, skulle utestängas från rösträtt samt kravet på tidigare mantalsskrivning i Sverige. Föreningen anser, att frågan om utlandssvenskarnas medverkan vid förstakammarval bör beaktas av statsmakterna samt uttalar, att denna fråga bör ses i samband med den kommande författningsreformen. Vidare anser föreningen rättvist och rimligt att utlandssvenskar blir valbara till ledamöter av riksdagens båda kamrar.

I likalydande motioner till 1965 års riksdag, nr 359 i första kammaren och nr 428 i andra kammaren, hemställdes att riksdagen måtte för sin del anta en lag med tidsbegränsad giltighet, enligt vilken svenska medbor— gare som vistas utomlands, tillerkänns rösträtt vid 1966 års kommunalval och därefter förrättade allmänna val i enlighet med av konstitutionsutskot- tet utarbetade författningstexter. I samma motioner hemställdes vidare att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag snarast möjligt till en definitiv lösning av frågan om rösträtt åt svenska medbor- gare som vistas utomlands.

I sitt utlåtande, 1965 nr 37, i anledning av motionerna anförde konstitu- tionsutskottet bland annat.

Utskottet hyser tvekan inför tanken på en allmän kommunal rösträtt för utlands- svenskar. Så länge det nuvarande tvåkammarsystemet består kan det emellertid med fog göras gällande, att dessa svenska medborgare bör ha samma rättigheter som andra att påverka även första kammarens sammansättning. Begränsas frågan härtill, kan utskottet i princip ansluta sig till motionärernas förslag. Någon provi- sorisk lagstiftning i ämnet finner sig utskottet dock icke kunna tillstyrka. Det väsentliga i detta sammanhang är emellertid att frågan om utlandssvenskarnas rösträtt vid andrakammarval skyndsamt bringas till en tillfredsställande lösning.

Utskottet hemställde att riksdagen måtte i anledning av motionerna i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förslag snarast möjligt till en slutlig lösning av frågan om rösträtt åt svenska medborgare, som är bosatta utomlands.

Utskottets utlåtande och hemställan föregicks av lottning. Reservanterna anförde bl.a. att frågan var föremål för en utredning, som beräknades vara avslutad före årets utgång och ansåg det därför inte finnas fog för någon sådan framställning från riksdagens sida i ämnet, som motionärerna åsyftat.

Båda kamrarna beslöt att utskottets hemställan icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

KAPITEL III

Gällande bestämmelser om rösträttäm.m. i vissa främmande länder

Utredningen har genom vederbörande svenska beskickningar erhållit upp— gifter rörande möjligheten för medborgare i vissa främmande länder nämligen i Danmark, Finland, Norge, Nederländerna, Belgien, Frankrike, Schweiz, Västtyskland, Italien, Storbritannien och USA —— att utöva röst- rätt utanför det egna landets gränser. Samtidigt har uppgift lämnats om befolkningsregistreringen i länderna, hur röstlängd upprättas osv. Det må anmärkas att begrepp motsvarande »hemvist», »stadigvarande bosatt», »vistelse» m.m. i brist på en internationellt vedertagen nomenklatur kan äga en skiftande innebörd från land till land.

Danmark

I Danmark stadigvarande bosatta personer upptas i de kommunala folk- registren. Däri införs uppgifter om namn, födelsedatum, yrke och adress samt anmärkning om skatte-, sjukkasse- och Värnpliktsförhållanden. Det antecknas också om vederbörande är uppförd i röstlängd. Folkregistren upptar emellertid inga uppgifter om danska medborgare, som är bosatta i utlandet. Ett centralt folkregister finns ej ännu, men uppläggning av ett sådant övervägs. Vid danska beskickningar och konsulat utomlands kan utlandsdanskar på egen begäran antecknas i vid dessa myndigheter förda förteckningar. Röstlängd upprättas på grundval av folkregistren årligen under senare hälften av januari och framläggs till granskning de första åtta dagarna i februari. Klagan över innehållet i röstlängd skall anföras senast den 12 februari. Röstlängd gäller från 1 mars till utgången av feb- ruari påföljande år. Dansk medborgare äger ej delta i folketingsval om han är bosatt i annat land. Den som utan att vara där bosatt vistas i annat land äger utöva rösträtt vid dansk utlandsrepresentation inom en tid av tre månader före valdagen. Vid tillfälligt hinder att utöva rösträtt inom landet kan sådan vidare ske på folkregisterkontor i Danmark de valdagen närmast föregående sju vardagarna. Särbestämmelser för diplomater, andra statstjänstemän eller utomlands stationerade tjänstemän i danska enskilda företag saknas. För rätten att delta i folketingsval är det utan betydelse om dansk medborgare tillika är medborgare i annan stat. Hinder för ut-

ländsk medborgare att på danskt territorium delta i val till hemlandets parlament föreligger ej.

Finland

Befolkningsregister över finska medborgare och i Finland bosatta utlän- ningar är i Finland de kyrkoböcker, som den evangelisk-lutherska kyrkan och det ortodoxa kyrkosamfundet för över sina medlemmar, andra registre- rade trossamfunds medlemsförteckningar samt civilregistret, som upptar personer, vilka ej tillhör något här nämnt trossamfund. Kyrkoböckerna förs av kyrkoherden i församlingen, de registrerade trossamfundens med- lemsförteckningar av samfundets styrelse och civilregistret av häradsskri- vare. Registerföringen är i fråga om varje person fortlöpande från födelsen till döden. Nu nämnda register förs kommunvis, men då kommunens in— vånare allt efter det trossamfund de tillhör —— kan införas antingen i kyrkoböcker, medlemsförteckningar eller civilregister, finns inget enhetligt befolkningsregister upptagande alla kommunens invånare. Denna brist kompenseras delvis av kommunens mantalslängd, i vilken årligen antecknas alla den 1 januari i kommunen bosatta personer, såväl finska medborgare som utlänningar. Medan befolkningsregistrens huvudsakliga uppgift är att lämna upplysningar om en persons födelse, släktförhållanden, äktenskaps- förhållanden och död m.m. är mantalslängdens främsta ändamål att upp- lysa om vilka personer, som är bosatta i kommunen, och därmed utgöra grund för de kommunala och statliga vallängderna ävensom för skatte— längderna.

I utlandet bosatt finsk medborgare kvarstår i det befolkningsregister i hemlandet, i vilket han var antecknad vid avresan från Finland. Rätt men ej skyldighet föreligger för utomlands bosatt finsk medborgare att till re- gistret anmäla händelser, som bör antecknas där, ävensom adress i utlandet. Upprättande av ett centralregister upptagande alla i befolkningsregistren antecknade personer planeras. I detta skulle utöver vad som framgår av befolkningsregistren införas vissa för den statliga administrationen be- hövliga uppgifter. Röstlängd i Finland benämnd vallängd upptar varje person, som före valåret uppnått rösträttsålder och som det år, på vars mantalsskrivning vallängden grundar sig, mantalsskrivits eller bort mantalsskrivas i kommunen.

Förrättas på grund av republikens presidents förordnande nya val sam- ma år som då val av riksdagsmän eller elektorer för val av republikens president redan ägt rum, gäller vid de nya valen den vallängd som använts vid de redan förrättade valen men eljest uppgörs en ny vallängd.

Vid ordinarie riksdagsval, som förrättas första söndagen i juli och på- följande dag, framläggs vallängden offentligen under tiden 15—21 mars, varefter besvär kan anföras hos valnämnden på den grunden att klaganden

ansett sig ha obehörigen uteslutits ur vallängden intill den 4 april samt på den grunden att klaganden funnit annan ha obehörigen upptagits i läng- den senast den 25 mars.

Besvärstiden vid extraordinära val är i motsvarande fall begränsad till tio respektive tre dagar efter utgången av den tid då längden varit offent- ligen framlagd.

Rätten för finsk medborgare att delta i val är beroende av huruvida han är såsom röstberättigad upptagen i röstlängden. Utomlands bosatta finska medborgare är sålunda utestängda från rösträtten.

I fråga om poströstning, röstning på beskickningar och konsulat samt på fartyg överensstämmer finsk lag i stort sett med svensk. Systemet med röstkort är dock inte genomfört, utan den röstberättigade har vid röstning utanför det röstningsområde, i vars vallängd han är upptagen, att förete utdrag ur vallängden samt vid röstning utomlands därjämte pass eller annan identitetsbandling.

Norge

En fortlöpande registrering äger rum omfattande alla personer, såväl norr- män som utlänningar, vilka är bosatta i Norge. Registreringen sker till bruk för den offentliga administrationen i stat och kommun samt omfattar: namn, födelsedatum, födelseort, kön, äktenskaplig ställning, yrke, arbets- givare, adress, trossamfund, medborgarskap och i förekommande fall upp— gift när och varifrån vederbörande inflyttat. Registreringen sker lokalt för varje kommun och ombesörjs av folkregistren, vilka från den 1 januari 1965 är statliga myndigheter. I utlandet bosatt norsk medborgare registre— ras icke. Registreringen sker på det lokala planet, men i samband med genomförandet av ett personnummersystem för alla i riket bosatta har beslutats upprättande av ett centralt magnetbandregister, som skall hållas å jour genom fortlöpande anmälningar från folkregistren och uppta vä- sentliga uppgifter därur. Röstlängd upprättas särskilt för varje val med ledning av röstlängden för närmast föregående val. Röstlängdsföraren skall före den fyrtioandra dagen före valdagen ha upprättat utkast till röstlängd, som därefter genomgås av en röstlängdsnämnd bestående av röstlängds- föraren och minst två andra personer. Senast den trettiofemte dagen före valdagen skall exemplar av den färdigställda röstlängden hållas tillgäng- liga för allmänheten. Klagomål över röstlängdens innehåll skall vara in- givna senast adertonde dagen före valet. I röstlängden uppförs de som den 1 juli valåret är bosatta i valdistriktet och som uppfyller villkoren för rösträtt. Den som den 1 juli eller senare flyttar till annat valdistrikt eller inflyttar från utlandet kan i särskild ordning bli införd i distriktets röst- längd.

För rätt att uppföras i röstlängd fordras bosättning i Norge. Den som har hemvist i Norge äger emellertid rösträtt även om han uppehåller sig i utlandet och kan utöva rösträtten genom att i förväg rösta från utrikes ort. Norska tjänstemän inom diplomat- och konsulatsväsendet samt deras husfolk har rösträtt även om de ej har hemvist i Norge. De hänförs som röstberättigade till det valdistrikt i Norge, där de senast hade hemvist.

För rätt att rösta i förväg från utrikes ort gäller villkoret, att veder- börande icke varit borta från riket över 48 månader, när valet äger rum. Denna tidsbegränsning gäller emellertid icke för den, som vid röstningen tillhör besättningen på norskt fartyg eller är tjänsteman vid diplomat- och konsulatsväsendet respektive tillhör hans husfolk. De norska utlandsmyn- digheterna är skyldiga att motta förhandsröster. Därutöver har under senare år särskilda röstmottagare utsetts på platser, där norsk utlands- myndighet saknas, nämligen dels i Gaza, Kongo och Kerala samt dels i Chile och ett par platser i USA och Canada.

Nederländerna

Befolkningsregister förs i Nederländerna av lokala myndigheter samt i be- gränsad omfattning av statens inspektion för folkregistren i Haag.

Uppgifter om alla i Nederländerna bosatta personer, vare sig av holländsk eller utländsk nationalitet, uppförs i befolkningsregister. Med »bosatt» avses person, som i regel tillbringar natten i Nederländerna. Holländska medborgare, som ej avser att stanna i landet mer än 30 dagar under en 90-dagarsperiod räknad från deras ankomst till riket, behöver ej registreras i det reguljära befolkningsregistret utan antecknas i ett besökarregister —— fört vid sidan av befolkningsregistret såvida vistelsen i landet överstiger åtta dagar. Inrikesministern äger bestämma att uppgifter om vissa per— soner eller grupper av personer ej skall tillföras befolkningsregister, men denna befogenhet har aldrig tillämpats i fråga om holländska medborgare. En person registreras vanligen i befolkningsregistret för den kommun, där han i regel tillbringar natten. Särskilda regler tillämpas för personer, som ej alltid tillbringar natten i samma kommun; ett av de kriterier som an- vänds för att bestämma var sådan person skall registreras är hans post- adress. I Nederländerna permanent bosatta personer, som av yrkesskäl sak- nar fast vistelseort, registreras hos statens inspektion för folkregistren i Haag. Ifrågavarande specialregister omfattar för närvarande omkring 5 000 personer.

Syftet med befolkningsregistreringen är i första band att underlätta myndigheternas verksamhet genom att ge dem tillgång till detaljerade upp- lysningar om alla invånare i Nederländerna. Registren ger sålunda myn- digheterna möjlighet att administrera olika författningar, t. ex. vallagen ,

socialförsäkringslagen , taxeringslagen etc. Befolkningsregistren får också konsulteras av allmänheten för'erhållande av ej sekretessbelagda upplys- ningar, vanligen mot en låg avgift:

För varje person, som införs i registret uppläggs ett registreringskort (en personakt) , varå antecknas ett stort antal uppgifter, t. ex. namn, födelse- datum, födelseort, nationalitet, religion, yrke, föräldrar, make, dag och plats för äktenskaps ingående eller upplösning, adress i Nederländerna, barn (antecknas på samma kort som familjens överhuvud) samt data som er- fordras för tillämpning av olika författningar, t. ex. socialförsäkringslagar— na. Vidare förs ett separat bostadsregister med uppgifter om dem som är bo- satta inom kommunen. När en person flyttar till annan kommun, sänds hans personakt till den lokala myndigheten i inflyttningsorten och insätts i denna kommuns personregister. I avflyttningskommunen tas en kopia av akten innan den avsänds. Kopiorna samlas i ett lösbladsregister. När en person avflyttar till utlandet, skickas hans akt till statens inspektion för folkregistren i Haag och arkiveras där tills vederbörande återkommer till Nederländerna.

Register över holländska medborgare, som är bosatta utomlands, förs varken lokalt eller centralt i Nederländerna. Personer, som flyttar till ut- landet upphör sålunda att vara registrerade i Nederländerna. Undantagsvis kvarstår dock vederbörandes personakter i registret, t. ex. då fråga är om personer, som i regel inte vistas utanför landet mer än 270 dagar under en period av 360 dagar eller ämnar vara utomlands tillfälligt högst 360 dagar i följd. Med stöd av särskilt bemyndigande har inrikesministern föreskrivit, att holländsk militär personal ej skall avföras ur registren på grund av utlandsvistelse om denna beror av åläggande i tjänsten.

Holländska medborgare, som bosätter sig utomlands, kan registreras hos Nederländernas beskickningar och konsulat. Det föreligger ingen skyldig- het i detta avseende, men allt görs för att stimulera till sådan registrering. Sålunda upptas dubbel avgift av icke registrerad holländsk medborgare för varje i övrigt avgiftsbelagd åtgärd, som vidtas av vederbörande be- skickning eller konsulat. Bestämmelsen har fått till följd, att praktiskt taget alla holländska medborgare, som är bosatta utomlands, låter inre- gistrera sig hos vederbörande beskickning eller konsulat. Beskickningarna och konsulaten registrerar härvid icke endast namn och adresser avseende holländska medborgare under deras jurisdiktion utan också sådana upp- gifter som födelseort och —dag för medborgaren, hans hustru och barn, dag och ort för äktenskaps ingående och upplösning, dag och ort för den registrerades och hans familjemedlemmars död, uppgift om mans hustru i tidigare äktenskap, uppgifter om yrke, arbetsgivare, pass, adress till släk- tingar. Ett av syftena med registreringen är att underlätta spridandet av information, ett annat att ge möjlighet att ge adekvat hjälp när behov av sådan uppkommer.

Lokal myndighet upprättar röstlängd upptagande alla röstberättigade personer, som är uppförda i befolkningsregistret. Myndigheten i Haag upp- gör förteckning över de röstberättigade, som är införda i det centrala be- folkningsregistret.

Röstlängden är permanent och hålls ständigt aktuell. Var och en må när som helst inge en skriftlig framställning till den lokala myndigheten om ändring av röstlängden på den grunden att hans eller annans namn lagstridigt antingen införts i eller uteslutits ur längden eller att uppgift är oriktig. Besvär över den lokala myndighetens beslut anförs hos under- domstol, vars beslut kan överklagas hos högsta domstolen. Enligt konstitu- tionen och följaktligen också enligt vallagen krävs för införande i röst- längd, att vederbörande är bosatt i Nederländerna. Vallagen definierar i Nederländerna bosatt person som den, vars hem är beläget i Nederländerna, samt presumerar att de personers hem, vilkas namn är införda i befolk- ningsregistren, är belägna i Nederländerna. Personer, vilkas namn ej före- kommer i befolkningsregistren, äger därför ej delta i valen.

Väljare, som vistas utomlands utan att vara där bosatta, kan utöva röst- rätt antingen genom att själva bege sig till hemlandet eller genom befull- mäktigat ombud. Varje släkting eller medlem av väljarens hushåll kan vara ombud, förutsatt att han också är uppförd i vederbörande röstlängd.

Innehav av annat medborgarskap jämte det holländska medför ej hinder för holländsk medborgare att utöva sin rösträtt.

Utlänning äger obehindrat inom holländskt territorium utöva rösträtt vid val till hemlandets parlament.

Enligt ett nyligen framlagt förslag åsyftas att bereda utomlands verk- samma holländska statstjänstemän möjlighet att utöva rösträtt. Förslaget förutsätter att en särskild registrering sker av dessa personer så att de likställs med i befolkningsregistreringen uppförda. Utövning av rösträtten skulle ske antingen vid personlig inställelse i hemlandet eller genom ombud.

Belgien

I Belgien bosatt belgisk medborgare inskrivs undantagslöst i befolknings— registret i sin hemkommun. Om han byter hemvist inom Belgien, överförs inskrivningsuppgiften till den kommun, till vilken han flyttar och anteck- ning om åtgärden sker i befolkningsregistret i den kommun han lämnar. Centralt register över belgiska medborgare saknas.

Registreringens syfte uppges vara att möjliggöra uppspårande av varje i Belgien bosatt person (över utlänningar förs ett centralregister), att be- stämma platsen, där vederbörande har sin beskattningsort, laga domstol och valort, samt att fastställa befolkningens antal för varje kommun och på grundval därav bestämma fördelningen av mandat i de lagstiftande kam- rarna, provinsråden och kommunråden.

Allmän census sker vart tionde år, varvid rättelse sker av felaktigheter i folkbokföringen.

Personer, som lämnar landet för att bosätta sig utomlands, avförs ur befolkningsregistren vid avresan till utlandet eller — om de ej anmält avresan —— när deras frånvaro konstaterats genom polisutredning. Undan- tag från avförandet ur befolkningsregistret gäller för utomlands stationerad belgisk militärpersonal samt belgisk diplomatisk och konsulär personal med familjer. -— Utomlands bosatta belgiska medborgare kan frivilligt låta inregistrera sig hos belgisk beskickning, inom vars verksamhetsområde de bosatt sig.

Röstlängd upprättas på grundval av befolkningsregistret jämte ett av lokal myndighet fört register över rättsliga beslut, som medför uteslutning från rösträtten. Röstlängd upprättas ej särskilt för varje val utan revideras vartannat år och gäller för val under tiden fram till nästa revision. Vid revisionen, som äger rum under tiden 1 juli—20 september vartannat år, uppförs eller kvarstår den i röstlängden som under tiden 1 januari—30 juni revisionsåret varit bosatt i Belgien.

Belgisk medborgare med hemvist i annat land eller som vistas i utlandet kan under förutsättning att han är uppförd i röstlängd delta i parla- mentsval och bör med hänsyn till den i Belgien gällande principen om röst- plikt också göra det. Han äger dock som skäl för uteblivande åberopa sin utlandsvistelse och är förhindrad att utöva sin rösträtt inom annan stats territorium. Den som utövar uppdrag utomlands för statens räkning förblir jämte sin familj uppförd i röstlängden för den ort, där han vid uppdragets meddelande haft sitt hemvist minst sex månader. Utlandsbelgier kan så- lunda delta i val i hemlandet, om han är uppförd i röstlängd vilket förut- sätter att han var bosatt i hemlandet under tiden 1 januari—30 juni revi- sionsåret —— samt vid valtillfället beger sig till valorten i Belgien. Härvid ersätts resekostnaden från belgiska gränsen till valorten och åter till gränsen.

Frankrike Befolkningsregistreringen i Frankrike sker lokalt genom borgmästaräm- betena (mairies), som registrerar födelser, äktenskap, dödsfall m.m. beträf- fande den inom kommunen bosatta befolkningen.

Även vid konsulat (och till beskickningar hörande konsulatsavdelningar) upprättas civilståndsakter med innehåll motsvarande registeruppgifterna i de kommunala registren. Dubbletter härav arkiveras i utrikesministeriet, som därigenom får möjlighet att på ansökan av enskilda tillhandahålla kopior av eller utdrag ur akterna. Tidigare fördes vid konsulaten också nationalitetsmatriklar, till vilka anmälan i princip var obligatorisk för alla inom konsulatets verksamhetsområde bosatta franska medborgare. Det

visade sig emellertid att effektiva möjligheter till kontroll av åtlydnaden av anmälningsskyldigheten saknades och att tvångsåtgärder vid påvisad underlåtenhet att fullgöra densamma oftast ej kunde vidtas. Registreringen har därför numera fakultativ karaktär och matrikeln förs utan anspråk på fullständighet. Emellertid är registrering i nationalitetsmatrikel ett vill- kor för att utomlands bosatt fransk medborgare skall äga uppföras i röst- längd i hemlandet.

Röstlängden är av permanent karaktär och revideras årligen, varvid ny- tillkomna röstberättigade personer införs samt avlidna eller avflyttade och andra ej längre röstberättigade personer stryks ur röstlängden.

Röstlängden upprättas icke på grundval av befolkningsregister utan efter särskild ansökan om införande i längden. Sådan ansökan skall i regel göras på »mairiet» under tiden 1 november—10 december. Den 15 december of- fentliggörs en preliminär röstlängd (tableau rectificatif). Yrkanden om ändringar kan framställas hos den kommunala myndighet, som handhar upprättandet av röstlängd. Över dess beslut må besvär anföras hos civil domstol i två instanser. Justering av röstlängden sker sista dagen i februari månad. Efter denna tidpunkt kan i speciella fall inskrivning i ny röstlängd ske; det gäller t. ex. personer i allmän tjänst vid förflyttning till annan tjänstgöringsort samt demobiliserad militärpersonal.

En förutsättning för att fransk medborgare med fast hemvist utomlands skall äga rätt att delta i val i hemlandet är att han finns införd i fransk röstlängd. Fransk medborgare med hemvist utomlands, som är inskriven i nationalitetsmatrikel vid franskt konsulat, må efter ansökan införas i röstlängd, varvid viss valfrihet för den sökande gäller beträffande den kommun, i vars röstlängd han skall äga upptagas, nämligen födelsekom- mun, kommun för senaste hemvist (domicile), kommun för senaste vistelse (residence), förutsatt att vistelsen varat minst sex månader, kommun där anförvant i uppstigande led är född eller är eller varit uppförd i röstlängd samt slutligen kommun, i vilken avkomling i första nedstigande led är införd i röstlängd.

För vissa kategorier — sjöfolk tillhörande handelsflottan, fiskare, fyr- personal, luftfarts-, militär— och polispersonal m. m. — föreligger möjlighet att fullgöra röstning genom poströstning, i regel dock endast inom Frank- rike.

Utom Frankrike bosatta franska medborgare hänvisas med få undantag att utöva sin rösträtt med hjälp av ombud. Fullmakt för ombudet skall — med vissa Specialregler för sjömän, militärpersonal m. m. _ upprättas inför konsul i närvaro av två vittnen och gäller efter mandantens önskan an- tingen för ett val eller för ett år. För behörighet att vara ombud fordras rösträtt i samma kommun som mandanten. Ett ombud får disponera högst två fullmakter. Vid valförrättningen verkställer ombudet efter kontroll av fullmakten, de åtgärder (t. ex. inläggande på avskild plats av valsedel i val—

kuvert), som normalt ankommer på en röstande. Beträffande utlännings rätt att utöva rösträtt på franskt territorium se 5. 76.

Schweiz

Folkregistreringen i Schweiz är ej en angelägenhet för de för Schweiziska edsförbundet gemensamma myndigheterna utan ankommer på varje kanton för sig. Inom kantonerna kan reglerna avvika i detaljer men är i stort sett överensstämmande. Registreringen verkställs på det kommunala planet, varvid alla i kommunen bosatta blir bokförda. Syftet med registreringen är att ge en grund för bestämmandet av politiska och andra medborgerliga rättigheter, skattskyldighet m.m. I utlandet domicilierade schweizare om— fattas ej av folkregistreringen.

Vid schweiziska diplomatiska och konsulära representationer utomlands förda register över schweiziska medborgare saknar betydelse i fråga om de registrerades rätt att delta i val.

Jämlikt Edsförbundets konstitution äger schweizisk medborgare, som är bosatt utanför landet, icke rösträtt. Sådan person kan ej heller vid till- fällig vistelse i hemlandet utöva rösträtt. Rösträtt tillkommer endast i Schweiz bosatta medborgare och kan utövas uteslutande på schweiziskt territorium.

Ehuru det i Schweiz ej föreligger någon lagstiftning beträffande rätten för utlänning att under vistelse i Schweiz delta i val till hemlandets parla- ment m. m., gäller enligt en av Edsförbundets myndigheter konsekvent iakt- tagen praxis att sådan rätt ej medges utlänningar, vare sig de är bosatta (domiciliés) eller tillfälligt vistas (en séjour) på schweiziskt territorium.

I detta sammanhang torde få lämnas en redogörelse för innehållet i en inom utrikesdepartementet upprättad PM angående röstmottagning vid svenska utlandsmyndigheter i Schweiz.

Före de svenska kommunalvalen år 1950 anordnades under valår röst- mottagning i Schweiz endast vid beskickningen i Bern. Vid 1950 års val liksom vid andrakammarvalen år 1952 anordnades sådan även vid konsu- latet i Ziirich; vid 1954 års kommunalval därjämte vid konsulatet i Geneve. Röstmottagning vid beskickningen och nämnda två konsulat förekom även vid andrakammarvalen år 1956.

Uppgifter i svensk press om att röstmottagning vid 1956 års val skulle anordnas i Schweiz föranledde det schweiziska utrikesministeriet att den 24 juli 1956 överlämna en aide-mémoire i ämnet till beskickningen i Bern; däri framhölls att en förrättning av avsett slag vore oförenlig med Schweiz' suveränitet. Röstmottagningen genomfördes emellertid men med hänsyn till den schweiziska inställningen till förrättningen hade departementet

lämnat beskickningen instruktioner av innebörd, att kungörelse om den- samma endast skulle anslås på beskickningen, konsulaten i Ziirich och Geneve, delegationen i Geneve samt eventuellt annan av svenskar allmänt besökt plats. Vid en folkrättslig utredning som företogs inom utrikesdepar- tementet i anledning av det schweiziska påpekandet konstaterades, att det ej funnes någon folkrättslig grund för anspråk från en stats sida att anordna röstmottagning vid ambassad eller konsulat på främmande stats territo- rium.

Kungl. Maj:t beslöt emellertid den 14 juni 1957, att även vid folkom- röstningen i pensionsfrågan röstmottagning skulle äga rum vid ambassaden i Bern samt konsulaten i Ziirich och Geneve. Sedan uppgift härom publice- rats i svensk press överlämnade schweiziska vederbörande den 2 september 1957 till ambassaden en ny aide-mémoire, vari röstmottagningens ofören— lighet med Edsförbundets suveränitet ånyo framhölls; man sade sig från schweizisk sida aldrig ha avvikit från denna ståndpunkt. Med anledning av den schweiziska föreställningen beslöt Kungl. Maj:t den 13 september 1957, att röstmottagningen vid de svenska utlandsmyndigheterna i Schweiz skulle inställas. Svensk röstmottagning i Schweiz har därefter ej före- kommit.

I slutet av år 1957 tog ambassaden i Bern upp spörsmålet om röstmot- tagning i Schweiz vid samtal med den schweiziske utrikesministern och den schweiziske justitieministern och gjorde även en démarche hos kabi- nettssekreteraren i det schweiziska utrikesministeriet. Det schweiziska sva- ret överlämnades den 31 januari 1958 i form av en aide-mémoire. I svaret upprepades den tidigare framförda suveränitetsaspekten; vidare framhölls att enligt internationell rätt röstmottagning ej inginge bland den diploma- tiska och konsulära representationens uppgifter. I svaret anfördes där- jämte, att förutom de angivna juridiska invändningarna — även poli- tiska hänsyn talade mot ett genomförande av utländska valförrättningar på schweiziskt område. Ett stort antal utlänningar vore bosatta i Schweiz, och om dessa gåves möjlighet att där avgiva röster i samband med val eller andra omröstningar i hemlandet skulle för schweiziskt vidkommande inrepolitiska olägenheter av betydande mått kunna uppstå; bl. a. hänvisades såväl till den icke önskvärda valpropaganda, som oundvikligen skulle kom- ma att föras på schweiziskt område, som till risken för att där även kunde komma att anordnas folkomröstningar bland utlänningar (i en artikel i »Neue Ziircher Zeitung» den 19 oktober 1960 erinrades i fråga om det senare argumentet, att Schweiz hade avböjt nationalsocialistiska folkom- röstningar, t.ex. beträffande >>Anschlussfragen>>, inom landets gränser). Avslutningsvis konstaterades i det schweiziska svaret att, ehuru de angivna olägenheterna ej vore att förvänta vad beträffar Sverige, Schweiz ej kunde göra avsteg från den handlingslinje landet alltid iakttagit.

Som en följd av den schweiziska inställningen till röstmottagning på am-

bassader och konsulat i Schweiz, fann utrikesdepartementet det angeläget att söka finna andra utvägar för att möjliggöra för svenska väljare i Schweiz att utöva sin rösträtt vid kommande val. Sålunda bereds möj- lighet till röstavlämning på konsulatet i Vaduz, Liechtenstein. Vidare upp- drog departementet i omedelbar anslutning till det schweiziska beskedet i januari 1958 åt ambassaderna i Bonn och Paris att undersöka möjlig- heterna att förlägga röstmottagningen till ort nära den tyska respektive franska gränsen till Schweiz; från schweizisk sida funnes inga invänd- ningar mot ett sådant arrangemang, då huvudsaken vore att själva röst— överlämnandet ej ägde rum på schweiziskt område. Efter underhandskon- takt med vederbörande tyska myndighet inrapporterade ambassaden i Bonn, att man från tysk sida —— bl. a. av hänsyn till Schweiz —— dock ställt sig avvisande till ett arrangemang av detta slag. I samband därmed hade t.o.m. ifrågasatts, om röstmottagning vid utländska ambassader och kon- sulat i Förbundsrepubliken över huvud taget stode i överensstämmelse med tysk rättsordning.

Frågan har vidare uppmärksammats i annat sammanhang; i motion 1962:II:467 har herr Rimmerfors sålunda föreslagit, att »riksdagen i skri- velse till Kungl. Maj:t anhåller att frågan om svensk röstavlämning i Schweiz genom utrikesdepartementets försorg må utredas». Efter en ut- förlig redogörelse för vad som dittills förevarit i ärendet, konstaterade konstitutionsutskottet i sitt utlåtande (KU 1963:13) i anledning av motio- nen, att de svenska myndigheterna vidtagit olika åtgärder i syfte att kom— ma till rätta med de problem, som på grund av den schweiziska inställ- ningen uppkommit för de röstberättigade svenska medborgare, som vistades i Schweiz. Samtidigt framhöll utskottet emellertid det angelägna i att detta spörsmål även i fortsättningen uppmärksammades; det torde därvid böra övervägas att tillskapa andra lämpliga möjligheter för ifrågavarande röst- berättigade att delta i svenska val. Avslutningsvis noterade utskottet, att det tekniska anordnandet av valdeltagandet möjligen kunde bli detsamma som för i Schweiz boende utlandssvenskar, i fall dessa komme att beredas tillfälle att delta i svenska val. Efter genomförandet av röstningsmöj- ligheten i Vaduz har utrikesdepartementet från röstberättigade i Schweiz ej mottagit några framställningar om förnyat övervägande av möjligheten att finna även andra utvägar för dessa att utöva sin rösträtt.

Hösten 1964 genomfördes av departementet en ny utredning, huruvida och på vad sätt röstmottagning skulle kunna anordnas för svenska med- borgare i Schweiz. Med utgångspunkt från vad som tidigare kunnat utrönas beträffande förevarande spörsmål bedömdes, att de alternativ, som stod till buds var

1) att upprätta konsulat näragränsen till Schweiz med uppgift att vara röstmottagningsmyndighet ;

2) att anordna röstmottagning i fransk och/eller italiensk gränsort med från svensk utlandsmyndighet i Schweiz utsänd personal;

3) att anordna röstmottagning i fransk och/eller italiensk gränsort med från svensk utlandsmyndighet i Frankrike respektive Italien utsänd personal.

Alternativ 1 bedömdes ej vara genomförbart, enär av principiella skäl ej kunde förordas, att ett konsulat upprättas blott för en enda, tidsbegrän- sad uppgift. Vid denna bedömning inverkade även det förhållandet, att ett konsulat endast kan upprättas med vederbörande stats samtycke och att därvid ett allmänt behov av detsamma måste kunna göras sannolikt. Vi- dare kunde beträffande alternativ 2 den invändningen göras, att den för uppdraget utsända personalen ej åtnjuter något skydd för vare sig sin person eller sina tjänsteåtgärder i det land, där röstmottagningen skall anordnas.

Mot bakgrunden av det nyss sagda uppdrog departementet åt ambassa- derna i Paris och Rom att vid underhandskontakt med franska respektive italienska vederbörande söka utröna förutsättningarna för röstmottagning för svenska väljare enligt alternativ 2 och 3 ovan. Av inkomna yttranden har framgått följande:

1) Från fransk sida har man ställt sig tveksam till båda de föreslagna tillvägagångssätten; den franska inställningen vore numera närmast med hänsyn till vissa utländska minoriteter i landet —— att jämföra med den schweiziska. I samband därmed hänvisades till att Frankrike —— till- sammans med Schweiz -—— hade gjort förbehåll mot den föreslagna euro- peiska konsularkonventionens art. 9.2, där konsuler medges rätten att fungera som valförrättare. Ambassadens sagesman hade även förutskickat, att en officiell framställning i röstmottagningsfrågan under rådande för- hållanden kunde sätta ifråga ambassadens och de svenska konsulatens i Frankrike möjligheter att fungera som röstmottagare.

2) Från italiensk sida förelåge inga hinder mot att svensk medborgare med hemvist i Schweiz avlämnade röstsedlar på italienskt område hos svensk diplomatisk eller konsulär tjänsteman, oavsett om denne vore verk— sam i Italien eller Schweiz.

Förbundsrepubliken Tyskland

Folkregistreringen bygger på föreskrifter att varje person, som anskaffar bostad inom förbundsrepublikens område, skall anmäla sig för den lokala anmälningsmyndigheten samt vid flyttning anmäla ny bostadsadress eller vistelseort. Registreringen anges i första hand ha polisiära syften. Anmäl- ningsmyndigheterna aviserar pass- och utlänningsmyndigheter, arbetsför-

medlingsorgan, militära inskrivningsmyndigheter, äktenskapsregistrerings- myndigheter (Standesämter), kyrkliga och statistiska myndigheter samt olika kommunala förvaltningsorgan.

Vid registreringen antecknas personalia, civilstånd, medborgarskap och religion. Anmälningsmyndighet är i regel ortspolisen. Central registrering förekommer ej.

Ingen anmälningsskyldighet åvilar utomlands bosatta tyskar. En frivillig registrering förekommer vid förbundsrepublikens representationer utom- lands, men denna föranleder icke att registreringsuppgifterna meddelas till hemlandet.

Röstlängden (VVählerverzeichnis) upprättas på grundval av befolknings- registret (Melderegister). Längden betraktas i rättsligt avseende som en ny akt för varje val, även om därvid tidigare röstlängd kan komma till användning efter vederbörliga rättelser. Röstlängden skall föreligga i får— digt skick den tjuguandra dagen före valet, men kan även därefter ändras på grund av röstberättigads flyttning, uppenbar felaktighet eller domstols beslut efter besvär. Slutgiltigt får röstlängden giltighet under tiden mellan den tredje dagen före valdagen och sista dagen före denna dag. Besvär (Einspriiche) över röstlängden får anföras tjuguförsta till och med fjor- tonde dagen före valdagen. Medborgare, som är bosatt i annan stat, kan ej delta i val. Den som är bosatt i förbundsrepubliken och vistas utom- lands äger delta i val och rösta genom poströstning (brieflich).

Såsom undantag från kravet på bosättning i hemlandet gäller, att äm— betsmän, soldater, anställda och arbetare i västtysk allmän tjänst, vilka på grund av uppdrag i tjänsten bosatt sig utomlands, liksom anhöriga till- hörande deras hushåll, bevarar sin rösträtt. Eftersom de ej är uppförda i befolkningsregistren och sålunda ej automatiskt införs i röstlängd sker sådant införande endast efter särskild ansökan. Vederbörande uppförs därvid i röstlängd antingen i en församling nära gränsen eller i den för- samling, inom vilken den röstberättigades chefsmyndighet har sitt tjänste- ställe.

Innehav av dubbelt medborgarskap diskvalificerar ej västtysk medbor- gare från rösträtt.

Italien

Befolkningsregister förs i varje italiensk kommun och omfattar den där bosatta befolkningen. Förandet av registret har allmänna statistiska och administrativa syften, eftersom det avser att lämna nödigt uppgiftsmaterial till sådan offentlig verksamhet, som bygger på sambandet mellan person och territorium, t. ex. val, skolor, beskattning, militärtjänstgöring, hälso- vård, socialvård m.m.

Definitiv emigration medför avförande ur registret. Om registrerings-

myndigheten ej erhåller anmälan om definitiv emigration, stryks emigran- terna ur registret sedan deras obefintlighet konstaterats på grundval av resultatet vid allmän folkräkning, som i regel äger rum vart femte år.

Central registrering av vare sig inom staten bosatta personer eller ut- vandrade förekommer ej.

Icke obligatoriska register förs vid de italienska konsulaten. Däri an- tecknas bl.a. omständigheter, som föranleder förlust av medborgarskapet eller inskränkning i civila rättigheter.

Röstlängderna är permanenta och ändras fortlöpande vid årliga och var tredje månad företagna revisioner, beroende på de omständigheter, som föranleder väljarnas strykning eller inskrivning. Mot sådana ändringar i röstlängd, som företagits vid den årliga revisionen, kan väljare anföra besvär senast den 15 februari. Besvär över den var tredje månad förekom- mande revisionen får anföras inom tio dagar från den dag den som berörs av vidtagen åtgärd delgivits beslutet. Förutom den prövning som på grund av sådana besvär sker i administrativ ordning, kan beslut beträffande röstlängd dragas under allmän domstols prövning. Sedan val utlysts, kan röstlängd ej ändras efter sextionionde dagen före politiskt val och fyrtio- femte dagen före administrativt val.

Den som avflyttar till utlandet för viss tid kvarstår inskriven i den senaste hemvistkommunens befolkningsregister och förblir därmed uppförd i röstlängden för samma kommun. Den som utvandrar som »definitiv emi- grant» avförs däremot ur befolkningsregistret men kan efter särskild an- sökan bibehålla eller erhålla inskrivning i röstlängd antingen i födelse— kommunen eller i den senaste hemvistkommunen eller i sina föräldrars födelsekommun.

Väljare, som är bosatt utanför italienskt territorium, kan endast rösta om han personligen beger sig till den italienska hemlandskommun, i vars röstlängd han är uppförd. Jämlikt italiensk lag förekommer ej röstmot- tagning på utländsk mark och ej heller röstning genom brev eller genom fullmakt.

Italiensk medborgare, som även är medborgare i annan stat, äger delta i italienska val. Utlänning äger i Italien delta i hemlandets val genom röstning medelst brev samt avlämnande av valsedelskuvert eller fullmakt inför erkänd diplomatisk myndighet eller i privatbostad.

Vid varje val sänder kommunerna till de väljare, som är uppförda i röst- längderna och befinner sig utomlands, ett personligt meddelande om det instundande valet, vars företeende ger innehavaren rätt att ånjuta vissa taxenedsättningar vid hemresa och återresa till utlandet. Särskilt förmån- liga regler tillämpas härvid för statsförvaltningens civila och militära per- sonal samt för personer, som utvandrat av försörjningsskäl.

Den inom brittiska utrikesministeriet utarbetade redogörelse, som ställts till utredningens förfogande, innehåller inledningsvis upplysningen, att befolkningsregister inte förs i Storbritannien.

I röstlängd, som upprättas årligen, upptas de den 10 oktober inom val— distriktet (constituency) bosatta personer, som är medborgare i Förenade Konungariket, valdagen uppnått 21 års ålder och icke är jämlikt lag ute- stängda från rösträtt.

Såsom ett undantag från kravet på bosättning i Storbritannien gäller möjligheten för vissa kategorier att uppföras i röstlängd som »tjänste- väljare» (service voters). Denna möjlighet står öppen för medlemmar av försvarsmakten, >>Crown servants», t. ex. ambassad- och konsulatpersonal, samt åtföljande hustrur. Vid sin anmälan har personer tillhörande dessa kategorier att uppge den adress, under vilken de skulle varit bosatta om de ej varit i tjänst utomlands. De registreras då i det valdistrikt, där den uppgivna bostaden är belägen. Service voters kan, om de vistas utomlands, rösta genom ombud och eljest genom poströstning. Efter särskild ansökan kan röstberättigad registreras som »absent voter» med rätt att utöva röst- rätten utan personlig inställelse vid vallokal i valdistriktet. Förutsättning för sådan registrering är att den sökande, som måste vara bosatt i Stor- britannien, kunnat visa, att han är förhindrad att infinna sig i vallokalen av allmänna skäl sammanhängande med hans yrkesutövning. Röstningen för absent voter tillgår på samma sätt som för service voter, dvs. med om— bud från utlandet och med post inom landet. Den som är uppförd i röst- längd äger rösta även om han innehar annat medborgarskap jämte det brittiska. — Hinder möter ej för utlänning att vid vistelse i Storbritannien på det sätt han önskar delta i hemlandets val.

Amerikas förenta stater

Lagstiftningen rörande röstningsförfarandet i USA är helt delstatlig; någon federal lagstiftning på området finns sålunda icke. Ett genomgående drag i de olika staternas lagstiftning på området är att upprättandet av röstlängd sker oberoende av annan folkregistrering och förutsätter ansökningar om införande i längden. Härvid föreligger relativt stora avvikelser i praxis från stat till stat.

Beskickningen i Washington har såsom exempel på ifrågakommande lag- stiftning lämnat en översikt över vad som gäller i delstaten Maryland. Därav framgår följande.

Inom Maryland sker i varje county en befolkningsregistrering med hu- vudsakligt syfte att ligga till grund för befolkningsstatistiken. Den omfat- tar de inom vederbörande county bosatta personerna. Ingen registrering

sker av personer bosatta utanför staten. Röstlängd upprättas icke på grund- val av befolknings- eller annat register utan efter individuell anmälan av inom staten bosatta amerikanska medborgare till valnämnden (board of election) i respektive county. Röstlängden är permanent, men den som ej deltagit i val minst en gång inom en femårsperiod blir avförd ur längden. Registrering till röstlängd får ske när som helst utom under tiden 42 dagar före och 15 dagar efter ett val. För den som är bosatt i Maryland och införd i röstlängd där men vistas i annan stat eller utanför Förenta staterna före- ligger möjlighet att rösta per post. Särskilda bestämmelser gäller till under- lättande av valdeltagande för diplomater, personal i försvarsmakten och annan personal med offentligt uppdrag utomlands.

KAPITEL IV

Föreliggande behov av registrering

Genom skrivelse den 16 september 1964 hemställde utredningen hos tolv myndigheter m.fl. om uppgift huruvida mot bakgrund av de intressen som vederbörande närmast hade att företräda _ det vore önskvärt eller angeläget, att i utlandet bosatta svenska medborgare registrerades här. Om registrering ansågs behövlig, hemställdes om uppgift rörande det ändamål registreringen avsågs skola tillgodose samt vilka krav som borde ställas på innehållet i registret och på aktualiseringen av detsamma.

I skrivelsen angavs, att inom utredningen övervägdes ett registrerings- system, som öppnade möjlighet för de svenska medborgare vilka för längre eller kortare tid vore bosatta utomlands, att bli här registrerade inom folk- bokföringen, respektive vid sidan om denna. Viss ändring i 24 å folk- bokföringsförordningen skulle i anslutning härtill eventuellt komma att övervägas: Såsom »utvandrare» skulle anses blott den, som hade för avsikt att övergiva riket eller som övergivit riket. Den, som enligt uppgift hade för avsikt att efter längre eller kortare tids bosättning utomlands återvända till Sverige, skulle däremot inte anses som >>utvandrare», så länge han höll folkbokföringsmyndigheten underrättad om sin bostadsort. — Registre- ringen antogs skola baseras i huvudsak på frivillig anmälan. Inrättandet av ett centralt register över sålunda inom, respektive utom folkbokföringen registrerade svenska medborgare kunde visa sig ändamålsenligt.

Svar har avgivits av socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket, rikspolisstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Malmöhus och Kopparbergs län, 1964 års utlands- och internatskoleutredning, 1964 års inskrivnings— och personalredovisnings- utredning samt Utlandssvenskarnas förening. (överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Malmöhus län har därjämte överlämnat yttranden från uppbörds- och indrivningsmyndigheterna i Stockholm respektive Malmö samt överståthållarämbetet jämväl en av förste taxeringsinspektören inom ämbetets skatteavdelning Nils Larsson upprättad promemoria.

Inkomna svar har i huvudsak rört följande frågor: den diskuterade änd- ringen i folkbokföringsförordningen, behovet eller värdet av en registrering, frågan om ett centralt register, registrens innehåll och aktualisering därav.

De instanser, som särskilt yttrat sig över den ifrågasatta ändringen, har tillstyrkt förslaget.

I det vid överståthållarämbetets svar fogade yttrandet från Stockholms stads uppbördsverk tillstyrks livligt den av utredningen diskuterade skärp- ningen av utvandringsbestämmelserna därhän, att en person för att avföras ur församlingsboken såsom utvandrare skall ha för avsikt att övergiva riket eller ha övergivit riket. Även enligt förste taxeringsinspektören Nils Lars- sons promemoria skulle ifrågavarande ändring i folkbokföringsförord— ningen vara av stort värde, enär den lokala skattemyndigheten därmed skulle ha att ingå på en sakprövning av den skattskyldiges bosättning utom— lands redan vid hans ansökan om utflyttningsbetyg. Enligt nuvarande be- stämmelser kan nämligen myndigheten komma att beträffande en och samma person fatta tvenne diametralt motsatta beslut. Myndigheten kan sålunda till en början, på den skattskyldiges begäran, låta avföra honom ur församlingsboken utan sakprövning av utflyttningen. Senare många gånger först i samband med taxeringen, dvs. ett år eller mer efter det att den skattskyldige lämnat landet och således är svårare att nå —— kan myn- digheten, då fråga uppkommit om beräkning av preliminär skatt, ha att från skattesynpunkt företa en saklig prövning av den skattskyldiges bosättning utomlands. Icke sällan torde därvid inträffa att den skattskyl— diges vistelse utom riket betraktas som blott tillfällig och att han i följd därav anses som bosatt här, oavsett att han tidigare avförts ur församlings— boken. Jämväl Utlandssvenskarnas förening ansluter sig till förslaget att 24 & folkbokföringsförordningen revideras i angiven riktning. I svaret från inskrivnings- och personalredovisningsutredningen redogörs för hur änd- ringen kunde verka i fråga om inskrivning och värnpliktstjänstgöring.

Behovet eller värdet av en registrering

Medan man i några yttranden ställt sig mera klart intresserad eller ointres- serad av den ifrågasatta registreringen, torde flertalet svar kunna sägas innefatta den bedömningen, att från angivna synpunkter en registrering, ehuru icke direkt påkallad, skulle vara av visst värde. (överståthållaräm- betet, som främst torde ha beaktat skattesynpunkter, finner övervägande skäl tala för en registrering i Sverige av utomlands bosatta, svenska med- borgare. Riksrevisionsverket anser, när det gäller skatteuppbörden, att en folkbokföring som den tänkta torde kunna medföra viss möjlighet för de lokala skattemyndigheterna att snabbare nå utlandssvenskar med debet- sedlar, beslut m. m. Enligt kronokamreraren i Malmö föreligger dock icke något behov av en registrering i nämnt hänseende. — Beträffande indriv- ningen av restförd skatt hos utlandssvenskar m. fl. framhåller riksrevisions- verket vidare, dels att registreringen knappast kommer att omfatta det

klientel man främst vill nå, dels att hithörande skatteförluster är förhål- landevis obetydliga och icke i första hand torde bero på att man icke kun- nat erhålla uppgift om vederbörandes vistelseort utomlands utan på de begränsade möjligheterna att driva in skatt i utlandet. Registreringen skulle emellertid i viss mån underlätta handräckningsförfarandet. Jämväl Stock- holms stads indrivningsverk finner att registreringen sannolikt synes vara ägnad att underlätta indrivningsarbetet när det gäller handräckning hos personer utomlands. Enligt andre stadsfogden i Malmö föreligger dock icke något behov för de exekutiva myndigheterna att ha tillgång till en särskild registrering som den diskuterade. Adresser i utlandet till svenska med- borgare, som uttagit utflyttningsbetyg, kunde nämligen erhållas från pas- torsexpeditionerna. Länsstyrelsen i Kopparbergs län menar att ett klart behov av kontakt med vederbörande förefinns inom uppbörds- och indriv- ningsväsendet. Man finge dock räkna med att många av de personer, man i ärenden inom detta område vill nå, inte själva önskar medverka till en registrering. Vidare förefinns enligt länsstyrelsen ett dylikt kontaktbehov inom fastighets- och inskrivningsväsendet, särskilt då det gäller Koppar- bergs län, där som bekant jordägandeförhållandena är svårbemästrade och många utlandssvenskar behållit fast egendom eller är delägare i dödsbo som äger fast egendom. Detta behov torde, fortsätter länsstyrelsen, nu vara särskilt aktuellt med hänsyn till den rationaliseringsverksamhet som pågår på detta område.

Att en registrering förutsätts vid utlandssvenskarnas deltagande i all- männa val framhålls av länsstyrelsen i Malmöhus län och av Utlands- svenskarnas förening. Från folkräkningssynpunkt, anför statistiska centralbyrån, har utredningens förslag ifråga om icke mantalsskrivna ut- landssvenskar ringa intresse, enär dessa ej inräknas i befolkningen. Det kunde dock vara av intresse att i anslutning till en folkräkning vid sidan om populationen redovisa antalet sådana utlandssvenskar. Av större be- tydelse skulle en registrering vara som lämnade upplysning om mantals— skrivna, utomlands vistande svenska medborgare (jfr nedan). — Från polisiär synpunkt säger sig rikspolisslyrelsen sakna anledning att fram- ställa något yrkande. Det sägs att registreringen dock kan vara av bety- delse när det gäller ekonomiska utredningar rörande personer som av skattetekniska skäl avflyttat från Sverige men sedan periodvis återvänt hit. — Under angivna förutsättningar torde enligt inskrivnings- och personal- redovisningsutredningen behovet av en registrering inom folkbokföringen komma att bli helt betingat av andra än militära faktorer. Registrerings- frågan är av betydelse även när det gäller utlandssvenskarnas delaktighet i socialförmånerna i Sverige samt möjligheterna att i brydsamma situationer inskrida till deras skydd och att vid behov påkalla deras medverkan i olika svenska sammanhang, framhåller Utlandssvenskarnas förening. Goda skäl talar enligt föreningen för att utflyttande svenskar registreras vid sidan om

folkbokföringen på sätt utredningen ifrågasatt. I svaret från utlands- och internatskoleutredningen betonas angelägenheten av att i utlandet bo— satta svenska medborgare registreras i Sverige. En genom statistiska cen- tralbyråns försorg företagen provundersökning har visat att endast en mycket ringa del av utlandssvenskarna kunde nås med brev. Om en för- bättring av registreringen icke sker, kommer icke heller i framtiden utlands- svenskarnas krav på en permanent lösning av barnens skolproblem att kunna tillgodoses, framhåller nämnda utredning. För socialstyrelsens del hade frågan aktualitet endast i fråga om de allmänna barnbidragen. Bidragsmottagarnas underlåtenhet att anmäla, att barnet utflyttat ur riket eller för längre tid vistades utrikes, utgör ett problem i barnbidragsverk- samheten, sägs det i styrelsens tryckta »Råd och anvisningar» nr 128/1960. Felaktiga utbetalningar för utrikes bosatta barn har i många fall kunnat förtgå under längre tid, t. ex. då bidragen utkvitterats i Sverige på grund av stadigvarande fullmakt eller genom bank. Styrelsen rekommenderar barnavårdsnämnderna att söka få vederbörande lokala folkbokföringsmyn- dighet att såsom sker i Stockholm avisera nämnden då en barnfamilj, som ej lämnat mantalsuppgift, upptäcks ha rest utomlands. Socialstyrelsen uppger i sitt remissyttrande, att det f. n. diskuteras att samordna utlands- svenskarnas rätt till barnbidrag med deras skattskyldighet i riket. Skulle en sådan ändring genomföras, torde det böra övervägas om icke någon form av registrering här i riket av utlandssvenskarna bör anordnas. Sty- relsen säger sig därför måhända få anledning att återkomma till utred- ningen med synpunkter på denna fråga. — Ingen av de socialförsäkrings- grenar, som faller inom riksförsäkringsverkets ämbetsområde, nämligen sjukförsäkringen, folk- och tilläggspensioneringen samt yrkesskadeförsäk- ringen, kräver för handläggningen av uppkommande försäkringsfrågor eller utbetalning av ersättningar någon särskild registrering av utlands- svenskar. Ett register skulle dock, säger verket, kunna bli av värde i vissa fall, t. ex. då det gäller att avisera utomlands bosatta försäkrade, som fyllt 67 år eller blivit änkor, om pensionsförmånerna. Liknande synpunkter som den sistnämnda anförs av länsstyrelsen iMalmöhus län.

Centralregisterfrågan m. m.

De instanser som yttrat sig i frågan har i allmänhet ansett att inrättandet av ett särskilt centralregister skulle medföra bestämda fördelar.

I förste taxeringsinspektören Larssons promemoria och i det vid över- ståthållarämbetets svar fogade yttrandet från Stockholms stads uppbörds- verk har saken närmare diskuterats. Av Larssons PM framgår bl.a. att ett centralt register omfattande såväl de svenska medborgare, som avses skola registreras inom folkbokföringen, som de, vilka avses registrerade vid sidan om folkbokföringen —— skulle vara av stor betydelse vid taxe-

ringen och vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst. I förra hän- seendet anmärks att utlandssvenskarna är skattskyldiga här i riket bl.a. för inkomst av här belägen fastighet eller här bedriven rörelse, för härifrån uppburen, genom verksamhet i riket förvärvad inkomst av tjänst samt för s.k. realisationsvinst vid försäljning av fastighet eller rörelse i Sverige. För närvarande föreligger svårighet för taxeringsnämnden att få känne- dom om ifrågavarande skattskyldigas existens. Ifråga om tjänstepensionen gäller att svenska medborgare bosatta utom riket omfattas av lagen om allmän försäkring. Den pensionsgrundande inkomsten skall bestämmas av överståthållarämbetet eller i fall, då den försäkrade kvarstår som mantals- skriven här i riket, av den lokala skattemyndigheten på orten. Dessa senare fall skulle öka, om folkbokföringsförordningen ändrades i angivet hän- seende. Vid ovisshet om vilken lokal skattemyndighet, som har att beräkna den pensionsgrundande inkomsten, skulle för ämbetet ett centralt register av angivet slag vara av utomordentlig betydelse.

I ett par svar berörs särskilt frågor med anknytning till förhållandet mellan ett centralregister och eventuell övrig registrering. Stockholms stads uppbördsverk påpekar i sitt nyssnämnda yttrande att ifråga om personer, som anses såsom utvandrare, ett riksregister enligt gällande bestämmelser bildas hos centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU) genom att vederbörandes personakter överförs dit. Ifråga om sådana utomlands bosatta personer, som kvarstår i folkbokföringen, torde pastor kunna föra ett särskilt register eller lämna uppgifter till någon central myndighet. För sin del kunde uppbördsverket på ett relativt enkelt sätt åstadkomma ett register över personer med utlandsadresser. Länsstyrelsen iMalmöhus län, som anser att icke annat än central registrering bör ifrågakomma, menar att personer, som har för avsikt att för längre eller kortare tid bosätta sig utomlands för att sedermera återvända till Sverige, lämpligen kunde utan ändring i folkbokföringsförordningen uppföras i ett centralt register, varom anteckning på något sätt finge göras av pastor. Enligt Utlandssvenskarnas förening borde vid den lokala folkbokföringsmyndigheten föras ett »utflytt- ningsregister», avseende de personer, som efter den- föreslagna revisionen av folkbokföringsförordningen betraktas som utflyttade men ej som utvand- rare. Dessutom borde inrättas ett centralregister, vilket borde föras av utri- kesdepartementet eller med detta nära samarbetande central myndighet samt omfatta både personer som antecknats i utflyttningsregistret och så- dana som anmält sig till ett s.k. utlandsregister — en av föreningen före- slagen, av utlandsmyndigheterna förd förteckning över intresserade ut- landssvenskar. Sammanhållande referensnumrering skulle finnas mellan centralregistret å ena samt de båda lokala registren å andra sidan. Central- registret, vilket av föreningen tillmäts mycket stort värde, borde kunna utgöra grund för röstlängden, i förekommande fall efter jämförelse med utflyttningsregistret.

I fråga om den tekniska lösningen betonar utlands- och internatskolc— utredningen starkt angelägenheten av att registreringen uppläggs på så— dant sätt, att — för beräkningen av en eventuell svensk skolas elevunder— lag på en viss plats — antalet utlandssvenskar på olika orter och i olika länder snabbt kan avläsas.

Registrens innehåll m. m.

I åtskilliga svar föreslås ifrågavarande register skola innehålla uppgifter om vederbörandes namn, födelsetid, födelsenummer, civilstånd och adress. Därjämte sägs vissa andra uppgifter vara önskvärda, nämligen av statistiska centralbyrån kön och yrke, av centralbyrån m. fl. emigrationsår, av riksför- säkringsverket medborgarskapsändringar och dödsfall, av Utlandssvens— karnas förening uppgifter angående tidigare mantalsskrivning i riket, an— gående make och eventuellt angående passnummer, i taxeringsinspektörcn Larssons promemoria fastighets- och rörelseinnehav i Sverige, ävensom förekommande återflyttning hit, samt av utlands- och internatskoleutred- ningen uppgifter rörande vederbörandes barn, bl.a. huruvida dessa går i svensk utlandsskola, i utländsk skola eller i svensk skola i hemlandet.

Centralbyrån framhåller ävenledes, att varje familj (man, hustru och underåriga barn) bör sammanhållas registreringstekniskt.

Den fortlöpande aktualiseringen

Den omständigheten, att adressanmälan till registren avsetts skola ske på frivillighetens väg och med relativt långa tidsmellanrum torde, framhåller riksrevisionsverket, begränsa värdet av den tänkta registreringen. I först- nämnda hänseende är att beakta ett förslag från Utlandssvenskarnas för- ening, att registreringen skulle baseras på vid äventyr av uteslutning ur registren »obligatoriska» anmälningar, vilka utlandssvenskarna med jämna intervaller skulle avge till utlandsmyndighet eller utrikesdepartementet. Sedan viss anmälan sålunda inkommit, skulle denna genom UD över cen- tralregistret befordras till det 5. k. utflyttningsregistret.

Vidkommande tidsuppehållen mellan anmälningstillfällena anser utlands- och internatskoleutredningcn, under anförande av vissa skäl mot en årlig rapportering, att registret borde aktualiseras vart femte år. Enligt statistiska centralbyrån borde aktualiseringen i varje fall ske med femårsintervall.

I sin PM nämner taxeringsinspektörcn Larsson att adressanmälan m.m. icke får innebära kostnad för vederbörande skattskyldig.

KAPITEL V

Bostadsbandet spm valbarhetsvillkor m.m.

I sitt utlåtande 1964z3, vari vid 1964 års riksdag väckta motioner U:?» och II:2, 11:74 samt 1:26] och II:307) angående utlandssvenskars rösträtt m. m. avstyrks, uttalar konstitutionsutskottet följande:

En icke godtagbar konsekvens av samtliga hittills förebragta förslag till lagtek- niska lösningar av den upptagna frågan är också, att de skulle medföra, att svenska medborgare, som ej är mantalsskrivna i riket, skulle bli valbara till andra kam- maren. Till första kammaren kan endast väljas »i kommunernas allmänna ange- lägenheter röstberättigade män och kvinnor», vilket innebär ett krav på bosättning i riket. För valbarhet till andra kammaren gäller ett starkare bostadsband. Motio- närernas förslag skulle sålunda medföra en principiell nyhet, som innebär, att något bostadsband icke skulle gälla för svenska medborgare, bosatta utom riket.

I en vid utlåtandet fogad reservation, som tillstyrker motionerna, anförs att det angivna förhållandet icke lärer komma att få någon praktisk be- tydelse.

Mot bakgrunden av KU:s anförda uttalande skall här frågan om »bo- stadsband» som villkor för valbarhet till riksdagen något belysas. Redo- görelsen avser bostadsbandets historik, dess nuvarande innebörd och prak- tiska betydelse samt författningsutredningens reformförslagt

Historik

Bestämmelsen i 19 å i nu gällande riksdagsordning (RO), att endast den som äger valrätt inom valkretsen är valbar till andra kammaren dvs. bostadsbandet i egentlig mening -—- »står i god överensstämmelse med den i det svenska riksdagsskicket djupt rotade tanken att olika medborgar- grupper böra företrädas av män ur deras egen krets», säger Herlitz? All- mogens möten ägde redan tidigt naturligen rum härads- eller landskapsvis.

1 I detta kapitel gjorda litteraturhänvisningar åsyftar: Andrén, Tvåkammarsystemets tillkomst och utveckling, del II:9 av »Sveriges riksdag» (1937), Hagman, Sveriges grund- lagar (1902; 1909), Herlitz, Grunddragen av det svenska statsskickets historia (1946), Herlitz, Svenska statsrättens grunder (1948), Malmgren, Sveriges författning I:2 (1948), Malmgren, Sveriges grundlagar (1961), Naumann, Sveriges statsförfattningsrätt I (1844; 1879), Naumann, Sveriges grundlagar (1854), Nyman, Förstakammarproblemet, Stats— vetenskaplig tidskrift 1954 s. 129 ff, Reuterskiöld, Sveriges grundlagar III (1937), Remius, Det svenska tvåkammarsystemets tillkomst och karaktär (1915), Sundberg, Valrätt (1950), samt Wallengren, Förstakammarfrågan inför svenska riksdagen efter 1866 (utg. 1916). 2 Grunder s. 75.

Ett bostadsband syns därefter ha ägt tillämpning främst i fråga om riks- dagens båda lägre stånd. Enligt 1634 års regeringsform skulle allmogens representanter tillsättas häradsvis. Varje stad representerades av borgare från staden. Endast i bonde- och borgarstånden grundades representant- skapet som regel på formliga val. Prästerskapets ombud utsågs nämligen i allmänhet av biskop eller domkapitel; de.adliga ätterna företräddes vid riksdagarna av sina huvudmän. Riksdagsombuden var att anse som lagliga ställföreträdare för sina »hemmavarande medbröder»? Denna ordning bibehölls i stort sett under 1700-talet trots de genomgripande omvälvningar som då ägde rum inom statsskicket. Enligt riksdagsordningen av år 1723 utsågs inom bondeståndet »en för vart härad, därstädes bofast och av all- mogen vald bonde>>4. Borgerskapets fullmäktige valdes >>från varje stad». Emellertid kom representantskapet i fråga om de båda högre stånden att i större utsträckning än tidigare grunda sig på val5. Inom prästeståndet utsågs sålunda, förutom den självskrivne biskopen, en präst vald av präs- terskapet i prosteri eller kontrakt. Adeln representerades enligt riddar— husordningen ej landskapsvis utan för varje släkt.

Icke heller 1810 års riksdagsordning medförde några väsentliga föränd- ringar i frågan. »Det var i huvudsak frihetstidens ordning, som bekräf— tades»? Enligt ett utskottsförslag av 1809 skulle ledamot av bondeståndet vara >>en inom häradet boende och bofast man»". Riksdagsordningen upp- tog i sin 15 få följande bestämmelse: »Allmogen i hwart Härad wälje inom sig efter hemmantalet, till Riksdagsman av Bonde-Ståndet En, inom Hära- det boende och besuten Hemmansägare —— —— —»8. Valbar inom borgar— ståndet var den som under minst tre år varit magistratsperson eller bor- gare i staden. Prästerskapets representanter —- förutom professorer m.fl. —- utsågs på i riksdagsordningen beskrivet sätt för varje stifts prästerskap »inom sig». Ridderskapet och adeln slutligen representerades såsom förut enligt riddarhusordningen. >>Från många håll hävdades under den följande tiden, med större styrka än förr, att riksdagsmännen borde handla såsom nationens, ej de skilda orternas och befolkningsgruppernas ombud. Det hävdvunna betraktelsesättet lät dock icke utrota sig>>9.

Redan i diskussionen i representationsfrågan 1809—10 intog emellertid tvåkammarsystemet en dominerande plats”). I KU uttalades 1810 tanken att riksdagens »nedre» kammare, jämfört med den konservativa övre kam- maren, skulle vara ägnad att »tolka de talrikaste samhällsklassernas behof» samt att ett av medlen att betona skillnaden mellan de båda kamrarna vore att för den övre kammaren föreskriva valkretsindelning efter skatteenheter

3 Herlitz, Grunddragen, s. 138 f. —— 4 Naumann, Sveriges statsförfattningsrätt I 1879, s. 318. 5 A. a. s. 152 ff. 6 Herlitz, a. a. s. 219. — 7 Jfr Naumann. Sveriges statsför- fattningsrätt I 1844, s. 343 n. 7. 8 Här har anförts lydelsen 1854 enligt Naumann, Sve- riges grundlagar. Denna lydelse var något ändrad jämfört med den ursprungliga; bl. a. hade för tydlighets skull orden >>inom sig» tillagts 1844—45 och uttrycket hemmansägare ersatt det ursprungliga »ägare av kronohemman, kronoskattehemman eller frälseskatte— hemman». 9 Citat ur Herlitz, a. a. s. 220. —— 10 Rexius s. 26.

(förmögenhet) och för den nedre i stället valkretsindelning efter folk- mängd”. Det torde kunna antas att man därvid förutsatte valbarhet utan bostadsband blott när det gällde den s. k. övre kammaren.

Till grund för Louis De Geers blivande representationsprogram låg prin- ciperna om kamrarnas ursprungslikhet, karaktärsskillnad och likställig- het12. Karaktärsskillnaden blev i De Geers program efter hand skarpare än vad som från början avsetts. För första kammaren skulle gälla mindre ledamotsantal, längre valperiod, successiv förnyelse, indirekt valsätt samt ifråga om valbarheten frihet från bostadsband, högre valbarhetsålder och förmögenhetscensns. Enligt motiven till 1866 års riksdagsordning var den »väsentligaste» skillnaden mellan kamrarna första kammarens utseende med >>valfrihet inom hela riket.» förmedelst indirekta val. Frånvaron av bostadsband, vilken avsågs skola bidra till den kvalificerade politiska kompetensens förvärvande åt första kammaren, bedömdes medföra att >>någon förlägenhet för ett tillräckligt antal värdiga ledamöter inom de fastställda gränserna» icke skulle behöva uppstå. Om valharhetsbegräns- ningarna i allmänhet sägs i motiven: »Dessa inskränkningar kunna möjli- gen framdeles utan fara borttagas». Därvid förutsattes dock att man hos valmännen kunde påräkna en högre värdesättning av kandidaternas per- sonliga gedigenhet än av deras mer eller mindre lättvindiga reformlöftenu. För andra kammaren skulle bosättning inom valorten vara ett krav för valbarhet. Medan en av De Geer såsom förlaga studerad proposition av år 1848 för valbarhet fordrade, att man skulle vara >>valberättigad», har De Geer själv versionen, att kandidaterna skulle ha »valrätt i den ort eller stad för vilken de väljas>>14. 1 De Geers slutliga representationsförslag an- knöts valbarheten bl. a. till rösträtt inom den kommun eller någon av de kommuner, som ingick i valkretsen”. Motiven syns ej särskilt förklara syftet med detta valbarhetsvillkor? Det får antas vila i huvudsak på traditionell grund och på att man ansett det ligga i sakens natur att riks- dagsmännen skulle utses bland de väljandes egen lokala krets. Detta torde ha förefallit naturligt så mycket mera som man väl kunde förutse, att andra kammaren, såsom sedermera i praktiken blev fallet, skulle i viss mån komma att utgöra en direkt fortsättning av de gamla borgar- och bondestånden". En antydan till direkt förklaring kan dock rymmas i nyss anförda resonemang om riksdagskandidaternas personliga egenskaper”, liksom även i mot friheten från bostadsband framförda reservationer, vari framhävdes faran för kammarens överfyllande med förmögna män »från huvudstaden»19.

Riksdagsordningen 1866 blev i huvudsak utformad efter angivna grunder. Enligt 19 & kunde till ledamöter i andra kammaren endast väljas »män,

11 A. a. s. 42 ff. — 12 Nyman s. 136. 13 WVallengren s. 18, 22. 14 Andrén s. 78 f. — 15 A. a. s. 87. — 16 Jfr a. a. s. 87. 17 Jfr Herlitz, Grunddragen, s. 240. —— 13 I samma riktning KU 1887:13, se nedan. — 19 Wallengren s. 22 n. 2.

som uppnått tjugufem års ålder samt enligt 14 & äga och minst ett år före valet ägt valrätt inom den kommun eller någon af de kommuner, för hvilka de väljas». I 14 & beskrevs vem som hade valrätt >>inom den kommun, där han bosatt är». Något bostadsband av detta slag gällde icke för första kammaren (9 5).

Riksdagsdebatten 1887-88 och 1902-09

Nämnda frånvaro av bostadsband för första kammaren utgjorde föremål för diskussion ej blott i samband med tillkomsten av RO utan jämväl sc— nare, främst vid riksdagarna 1887, ävensom 1904 och 1907 samt l919——21 och 1928. Ett förslag till 1887 års riksdag (II 1887:53) om slopande av bo— stadsbandet —— för valbarhet skulle blott krävas >>valrätt inom någon av rikets kommuner» ——-— föranledde KU, som avstyrkte förslaget, att uttala (1887zl3), att »det för det allmänna är af gagn, att hvarje berättigadt intresse, och således även de skilda orternas, finnes inom riksdagen repre- senteradt». Vidare yttrade utskottet att »rättigheten att, hvarhelst det må synas lägligast, framställa sig såsom kandidat till folkrepresentationen svår- ligen kan annat än framkalla en särskild klass af personer, hvilka, betrak- tande sitt representantskap endast såsom en fördelaktig och inbringande syssla, sätta sina enskilda intressen framför statens välfärd». —— Bl. a. för att i större utsträckning göra flyttande valbara till andra kammaren änd— rades vid 1888 års riksdag 19 & RO på så sätt att orden >>och minst ett år före valet ägt» uteslöts20. —— I samband med den 1902 principiellt beslutade rösträttsreformen väcktes vid riksdagen 1904 genom en proposition förslag om en försvagning av bostadsbandet så att i stället för valrätt inom kom— munen skulle krävas valrätt inom valkretsen. I anslutning därtill uttalade KU (1904:5): »Det sålunda stadgade bostadsbandet torde ej komma att vålla olägenhet, då valkretsarna blifva så stora, att de till och med kunna omfatta hela län». Propositionen föll dock i riksdagen. Frågan om den all- männa rösträtten kom som bekant att dominera de följande årens riks— dagar. Då 1907 års riksdag hade att ta ställning till ministären Lindmans proposition om en rösträttsreform, väcktes av herr Bengtsson i Bjärnalt motion om införande av bostadsbandet som valbarhetsvillkor för första kammaren. I syftet att minska karaktärsskillnaden mellan kamrarna före.- slogs å andra sidan av herr Warberg — såsom tillägg till en motion av herr Staaff m.fl. — att det för andra kammaren gällande bostadsbandet skulle upphävas eller åtminstone på visst sätt lossas. I motioner av herr Lindhagen m.fl. och herr Branting m.fl. vilka med betydande avvikelser utgick från den staaffska propositionen 1906 —— påyrkades bl. a. ett upphävande av bostadsbandet. Riksdagen antog efter sammanjämkning den proponerade

20 Jfr Hagman 1902 5» 366

rösträttsreformen genom beslut först 1907 och slutligt 1909. Genom väsent— liga ändringar i RO bringades denna därmed i närmare överensstämmelse med demokratiska principer. Andra kammaren befriades från band som övertagits från ståndssamhällets tid. I samband med införandet av den allmänna rösträtten för män ändrades valkretsindelningen så att länen blev de största kretsarna. I 14 & RO detaljreglerades emellertid valkretsindel- ningen icke, utan i stället gjordes i tredje stycket följande hänvisning: » Rikets indelning i valkretsar innehålles i vallagen». Reformen sträckte sig ej till ett slopande av bostadsbandet, men 19 & ändrades så att för valbarhet krävdes >>valrätt inom valkretsen eller, där fråga är om stad, bestående av flera valkretsar, inom någon av dessa» (=nu gällande lydelse). Härmed avsågs att vederbörande skulle vara upptagen såsom röstberättigad i någon av de inom valkretsen gällande röstlängderna i stället för som tidigare inom kommun”.

Frågan om. upphävande av bostadsbandet beträffande statsråd 1910-12

I en motion i första kammaren 1910 (nr 13) föreslog herr Hildebrand att riksdagen måtte till fortsatt grundlagsenlig behandling antaga såsom vi- lande ett tillägg till 19 % RO av den lydelse, de kursiverade raderna anger:

»Till ledamot —— — inom någon av dessa.

Statsråd eller förutvarande statsråd, som i övrigt uppfyller valbarhets- villkoren, må kunna utses till ledamot i Andra kammaren, ändock han icke äger valrätt inom valkretsen».

Till stöd för sitt förslag anförde motionären bl. a.:

I R.0. & 19 stadgas såsom valbarhetsgrund vid val till Riksdagens andra kam- mare valrätt inom valkretsen eller, där fråga är om stad, bestående av flera val- kretsar, inom någon av dessa. Om ledamot av kammaren flyttar till annan ort, äger han utöva riksdagsmannaskapet perioden ut, men kan icke, sedan viss kor— tare tid förgått, omväljas i sin gamla valkrets, där han ej längre är valbar. I ett fall synes denna anordning kunna leda till så betänkliga konsekvenser, att en undantagsbestämmelse synes fullt befogad. Jag menar i fråga om statsråd eller f. d. statsråd. Det synes bliva regel, att Konungen inkallar till sitt rådsbord ledande politiker inom Riksdagen. Äro dessa bosatta utanför huvudstaden, så innebär utnämningen till statsråd nödvändigheten för dem att överflytta till huvudstaden och där låta skriva sig. Men i och med detsamma förlora de valbarheten till andra kammaren för den valkrets, där de tidigare bott. Innebörden härav är tydlig. Skulle ledamot av Andra kammaren bliva statsråd, kan det inträffa, att vid nyval till denna kammare hans mandat icke kan förnyas av hans gamla valmän, och utsikterna för honom att bliva vald av Stockholms valmän torde i de flesta fall vara försvinnande små. Statsrådsutnämningen verkar som diskvalificeringsorsak, här så mycket märkligare, som diskvalificeringen drabbar män, vilka borde räk- nas till de ledande männen inom Riksdagen. — — —

Man kan invända, att principen om valrätt inom kretsen såsom valbarhetsgrund

21 Hagman 1909 s. 72

härmed skulle sönderbrytas. Till viss grad är detta naturligtvis riktigt, men till- lämpningen av undantagsbestämmelsen ligger ju helt i valmännens egen hand. Först och främst kommer tydligen blott ett mindre antal personer i den här ifråga- satta undantagsställningen, och, med den obenägenhet att gå »utsocknes», som förefinnes, uppstode fråga om stadgandets praktiska tillämpning helt visst allenast i fråga om enstaka särskilt dugande män inom detta lilla antal. Någon som helst fara synes icke uppstå genom ändringen, men väl fördelar. ——

Motionären åsyftade en sådan bestämmelse, att statsråd eller förut— varande statsråd skulle bli valbar över hela landet, och avvisade därför tanken att avhjälpa »den närmaste olägenheten» genom sådan ändring av mantalsskrivningsbestämmelserna, att statsråd från annan ort än Stock- holm ej under sin statsrådstid behöver låta mantalsskriva sig i huvud- staden.

I sitt yttrande över motionen anförde konstitutionsutskottet 1910 bl.a.:

Utskottet vill icke bestrida att den omständigheten, att utnämning till statsråd för en i valkrets utom Stockholm vald ledamot av Andra kammaren medför förlust av valbarhet i samma valkrets, kan innebära en olägenhet, om än räckvidden av denna olägenhet må anses vara i någon mån minskad genom införande av pro- portionellt valsätt i fråga om val till Riksdagens båda kamrar, i det att härigenom möjligheterna för ett parti att åt Riksdagen bevara en ledande politisk personlighet äro större än förr. Utskottet anser emellertid, att, om den förändring, som motio- nären i denna punkt avser, skulle befinnas önskvärd, densamma lämpligast skulle genomföras genom en ändring av mantalsskrivningsförordningen i ovan angiven riktning. Liknande undantagsbestämmelser förekomma i 3 5 av gällande man- talsskrivningsförordning, där under 6 mom. föreskrives, att den, som i och för arbete eller uppdrag av tillfällig beskaffenhet eller i följd av uppdrag, lämnat av Riksdagen, uppehåller sig å annan ort, ej må av sådan anledning där mantals- skrivas. Utskottet kan däremot icke förorda den ändring av gällande grundlags- bestämmelser i fråga om valbarhet till Andra kammaren, som motionären åsyftat. Utskottet hyser nämligen starka betänkligheter mot att rubba den i sådant av- seende grundläggande bestämmelsen om bostadsbandet, vilken enligt utskottets mening har djupa rötter såväl i Sveriges författningshistoria som i rådande folk- uppfattning, och ställer sig därför avvisande emot motionärens förslag, att åt statsråd och förutvarande statsråd bereda valbarhet till Andra kammaren inom alla landets valkretsar.

Utskottets avstyrkande av motionen biträddes av båda kamrarna. I en vid 1911 års riksdag inom första kammaren väckt motion (nr 11) föreslog herr Nyström, att riksdagen måtte för sin del besluta, att 3 *5 6 mom. av förordningen angående mantalsskrivning den 6 augusti 1894 skulle erhålla följande lydelse:

6 mom. Den, som i och för arbete eller uppdrag av tillfällig beskaffenhet eller i följd av uppdrag, lämnat riksdagen, eller såsom av Kungl. Maj:t utsedd ledamot av kommitté eller kommission eller såsom till departement inkallad sakkunnig, å annan ort sig uppehåller, må ej av sådan anledning där mantalsskrivas; stats- råd må vara mantalsskriven i den ort, där han är bosatt, då han utnämndes till statsråd.

I KF angående mantalsskrivning 3 5 1 mom. stadgas: »Envar skall mantalsskrivas, där han är bosatt. Uppehåller sig någon under olika delar av året "inom särskilda mantalsskrivningsdistrikt, betraktas han såsom bosatt i det distrikt där han vistats under sådana förhållanden, att han med av- seende å tjänst, verksamhet eller andra omständigheter bör anses därstädes hava sitt egentliga hemvist».

Denna bestämmelse kompletteras i 6 mom. samma % sålunda: »Den, som i och för arbete eller uppdrag av tillfällig beskaffenhet eller i följd av uppdrag, lämnat av Riksdagen, å annan ort sig uppehåller, må ej av sådan anledning där mantalsskrivas».

Det torde kunna anses säkert _— fortsatte motionären _ att nyssnämnda undan- tag från den allmänna regeln för mantalsskrivningsort i fråga om den, som i följd av uppdrag, lämnat av Riksdagen, vistas å annan ort än där han är mantalsskriven, har sin grund uti omsorgen, att den ledamot av Andra kammaren, som väljes till ledamot av banko- eller riksgäldsfullmäktige, ej genom att mottaga ett sådant upp- drag måtte gå miste om sin valbarhet till riksdagsman i hemorten. _— —

Motionärens förslag innebar, att sistnämnda undantag skulle utvidgas till att även avse dels statsråd och dels av Kungl. Maj:t eller statsdeparte- mentet tillkallade sakkunniga.

I sitt betänkande ( 1911:11 ) anförde bevillningsutskottet:

Ifrågavarande förhållande, att en till statsråd utsedd ledamot av Andra kam- maren kan gå miste om valbarhet i den valkrets, för vilken han blivit vald, torde vara en inom vårt politiska liv tämligen allmänt erkänd olägenhet, som med tiden kan bliva alltmera omfattande. Ett avhjälpande av denna olägenhet torde sålunda kunna betecknas som önskvärt. Vad angår de principiella betänkligheter av kon- stitutionell natur, som kunna tänkas resa sig mot motionärens i sådant syfte fram- ställda förslag såsom innebärande en avvikelse från de grundlagsstadgade grun- derna för valbarhet till Andra kammaren, anser sig bevillningsutskottet endast böra hänvisa till 1910 års konstitutionsutskotts ovan omförmälda, av Riksdagens bägge kamrar godkända utlåtande. Såsom ovan angivits innehöll detsamma det uttalandet, att därest en förändring av ifrågavarande beskaffenhet skulle befinnas önskvärd, densamma lämpligast borde genomföras genom en ändring av mantals- skrivningsförordningen.

Bevillningsutskottet tillstyrkte motionen i alla delar. Båda kamrarna följde utskottets förslag och genom Kungl. förordning den 11 oktober 1912 (nr 283) om ändrad lydelse av 3 *5 6 mom. i förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning föreskrevs följande:

Ledamot av statsrådet, som för utövning av statsrådsämbetet avflyttar från den ort, varest han vid utnämningen var bosatt, äger utan hinder härav fortfarande vara där mantalsskriven. Är någon, som blivit av Kungl. Maj:t förordnad till ledamot i kommitté eller kommission eller mottagit uppdrag att såsom sakkunnig biträda inom statsdepartement eller av Riks- dagen erhållit särskilt uppdrag, för uppdragets fullgörande bosatt sig å annan ort än den, där han förut haft sitt hemvist, äger han fortfarande

vara mantalsskriven å sistnämnda ort, om han där innehar tjänst, äger eller brukar fastighet eller idkar rörelse.

Den, som i och för arbete eller uppdrag av tillfällig beskaffenhet uppe- håller sig å annan ort än den, där han är bosatt, må ej av sådan anledning mantalsskrivas å uppehållsorten.

Motioner 1919-28 om generellt avskafande av bostadsbandet

I en vid 1919 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 327, hemställde herrar Vennerström, Hage och Johansson i Sollefteå, »att riks- dagen måtte besluta sådan ändring av å 10 riksdagsordningen, att det s.k. bostadsbandet för val till andra kammaren bortfaller».

Till stöd för sitt förslag anförde motionärerna bl. &. följande:

Alla skäl tala för bestämmelsens borttagande. Särskilt kan som ett motiv härför anföras, att valnämnden i en krets bör ha rätt återvälja en representant, som under en längre tid vistats inom en valkrets och på grund därav besitter känne- dom om kretsens förhållanden, men som av omständigheternas makt tvingas ut— flytta ur valkretsen. Ävenså böra valmännen i en viss krets ha rätt i riksdagen invälja en representant boende utom kretsen, om de veta, att personen har alldeles särskilda förutsättningar för att kunna bevaka och framföra kretsens lokala krav eller valmännens politiska synpunkter. Det torde nog kunna antagas, att även med bostadsbandets upphävande valmännen i allmänhet komma att välja riksdagsmän efter bostadsbandsprincipen. Men i de fall där valmännen vilja följa en annan princip, bör det få bli deras ensak att själva avgöra den saken. De böra ej i detta fall hindras av riksdagsordningens bestämmelser, i synnerhet som främ- mande grundlagar i allmänhet sakna inskränkande bestämmelser av detta slag.

I sitt utlåtande (1919z25) över motionen uttalade KU följande:

Även om vissa fördelar skulle vinnas genom ett borttagande av bostadsbandet för val till riksdagens andra kammare, skulle en förändring i detta hänseende dock vara förenad med betydande olägenheter. Ett borttagande av bostadsbandet skulle t.ex. medföra större tillfälle till inträde i riksdagens andra kammare för personer, som, utan att i sin hembygd hava förvärvat den aktning och det för- troende, som bör vara grunden för det främsta medborgerliga uppdraget, genom agitation kanske i en enda fråga, som är särskilt ägnad att sätta de politiska lidel- serna i svallning, av befolkningen i landsdelar, varest man icke varit i tillfälle att följa och bedöma deras medborgerliga verksamhet i sin helhet, söka tillskansa sig riksdagsmannauppdrag. Då utskottet härtill lägger att numera, sedan genom 1909 års rösträttsreform det proportionella valsättet införts och valkretsarna blivit större, olägenheterna av bostadsbandet blivit vida mindre än förr, samt att icke bland valmännen någon önskan om borttagande av bostadsbandet kommit till— synes, har utskottet, helst ändringar i grundlagarna endast böra äga rum, då dessa ändringar äro »högst nödiga eller nyttiga» ansett sig böra avstyrka motionen.

Tio ledamöter av utskottet (Larsson i Västerås, Mannheimer, von Zweig- bergk, Ljunggren, Oscar Olsson, Zander, Leander, Hansson i Gårda, Persson i Tofta och Andersson i Igelboda) reserverade sig och anförde bl. a.:

Någon motivering för dessa restriktioner gives icke, annat än den sidohänvis- ning till första kammarens frihet från dem, varigenom, framhåller de Geer, »någon förlägenhet för ett tillräckligt antal värdiga ledamöter i riksdagen icke lärer upp- stå». Enligt riksdagsordningens egen upphovsman kunde man alltså på grund av bostadsbandet förvänta en dylik brist på kapaciteter i andra kammaren, men första kammaren skulle i så fall tjänstgöra som ersättare. Anordningen ingick som led i en medveten strävan att så vitt möjligt förläna åt den övre kammaren en elit-karaktär 'i kontrast mot den nedre. — — —.

Inför det starka behovet av ett lossande av banden går dock ej institutet längre att uppehålla. Det är ej nödvändigt att här ingå på detaljerna i reformarbetet: flyttningsstreckets begränsning, mantalsskrivningsförordningens av 1861 utbyte mot ny av 1894 och dessa undantagsbestämmelser (& 3 mom. 6) för statsråd 1912. Särskilt den sista ändringen, vilken enligt motionären i ämnet 1910 (herr Hilde- brand) åsyftade att i ett tidsskede, då riksdagen behöver största mått av politisk bildning och praktisk duglighet, i största möjliga utsträckning tillvarataga de främsta männen för arbete i båda kamrarna», ger ett tydligt uttryck åt, huru man även på högersidan blir tvungen att, låt vara endast för en mindre, särskilt värde- full kategori, genombryta bostadsbandsprincipen och erkänna att den utgör ett hinder för förvärv för den aktiva politiken av landets bästa förmågor.

1920 framfördes en i det närmaste likalydande motion av herrar Ven- nerström och Hage. KU ( 1920:31 ) tillstyrkte nu bifall till motionen och anförde bl. a.:

Enligt utskottets mening äro de av fjolårets reservanter sålunda framlagda skä- len för avskaffande av det 5. k. bostadsbandet vid val till riksdagens andra kam- mare fullt övertygande. Särskilt synes två av de framförda synpunkterna vara förtjänta av uppmärksamhet. Vad principfrågan beträffar, torde det vara otvivel- aktigt, att bostadsbandet är att anse som en ålderdomlig kvarleva från den tid. då varje riksdagsman ansågs representera icke hela folket, utan sina valmäns och sin valkrets speciella intresse; då numera uppfattningen, att riksdagsmännen representera hela folket och i sina handlingar främst hava att tillvarataga hela rikets intressen, allmänt vunnit insteg, synes bostadsbandet, såsom ett uttryck för en helt annan principiell uppfattning om riksdagsmannakallets innebörd än nutidens, icke längre böra bibehållas. Härtill kommer den praktiska synpunkten, att blott genom bostadsbandets avskaffande valmannen erhåller rätt att fritt utse sina representanter bland de medborgare, som de anse häst skickade för riks- dagsmannauppdraget.

Utskottet formulerade också följande förslag till ändrad lydelse av 19 & RO:

Till ledamöter i andra kammaren kunna endast utses män och kvinnor, som äga valrätt inom riket.

Båda kamrarna avslog emellertid motionen. Herr Vennerström väckte ånyo motion i ämnet vid 1921 års riksdag. KU (1921 :50) avstyrkte nu med bl. a. följande motivering:

I ett land som vårt med så betydande geografisk utsträckning och så vitt skilda förhållanden i olika bygder är det av synnerlig vikt, att personer med ingående kännedom och erfarenhet om förhållandena i rikets olika delar hava säte i riks-

dagen. Till främjande av detta önskemål har bostadsbandet utan tvivel medver- kat. —————————— Däremot skulle förslagets genomförande säker- ligen leda till en ytterligare allt annat än önskvärd mekanisering av valarbetet och till ett skarpare betonande däri av politiska partisynpunkter ————— .

Bifall yrkades av en minoritet inom KU med i huvudsak samma moti- vering som den KU vid föregående års riksdag framfört.

I debatten i andra kammaren deltog bl.a. herrar Branting och P. A. Hansson, vilka yrkade bifall till reservationen. Hansson yttrade bl.a.: »Det är kanske önskvärt, att det finnes en stark karaktärsskillnad mellan kamrarna, men att driva det så långt, att kanske till slut andra kammaren representerar sockenpolitiken och första kammaren representerar riks- politiken, tror jag icke kan vara någon mening i».

Även vid riksdagen 1928 framställdes samma krav om avskaffande av det legala bostadsbandet. Med undantag för 1920 har KU, då frågan varit före, avstyrkt förslagen.

Andrén22 kommenterar utvecklingen under åren 1919—1922 och 1928 sålunda:

Riksdagens båda kamrar ha alltid avslagit motionerna om bostadsbandets av- skaffande, och utanför riksdagen har denna reformtanke ej heller kunnat samla något nämnvärt intresse. Reformvännerna har framför allt hoppats på en kvalita— tiv förbättring av andra kammaren och ett starkare inslag av politiska person- ligheter 'i vårt lands politiska liv, om valbarheten ej begränsas till valkretsens egna röstberättigade. Bostadsbandets anhängare ha däremot framhållit att valkretsarnas stora omfattning väsentligen eliminerade de olägenheter, som bostadsbandet kun- de medföra i mindre valkretsar, att riksdagen behövde personer med intim känne- dom om de skilda orternas förhållanden och behov och att en reform knappast skulle få någon större praktisk betydelse —— utom att ytterligare mekanisera val- arbetet och betona partisynpunkterna.

Anmärkas kan sålunda att det för andra kammaren gällande bostadsban- det nu kvarstår såsom det enda av de valbarhetsvillkor, vilka ursprungligen särskilde kamrarna.

Innebörden av gällande rätt

Enligt 9 & RO kan till ledamöter av första kammaren »endast väljas i kom- munernas allmänna angelägenheter röstberättigade män och kvinnor»? En- ligt 6 5 kommunallagen fordras för innehav av kommunal rösträtt bl.a. mantalsskrivning inom kommunen. Mantalsskrivningen regleras i folkbok- föringsförordningen. Endast person, som är mantalsskriven i någon kom- mun inom riket, torde vara valbar. Om en ledamot av första kammaren kom- mer »i den ställning, att han ej längre skulle varit valbar» (9 5) t. ex. om han efter valet upphör att vara mantalsskriven i Sverige måste han från-

22 A. a.s. 657. 23 Aug. grundlagens, 9 5, beroende av annan lag eller förordning, jfr Naumann 1879, s. 698 f.

träda sin befattning”. Fordran på rösträtt innesluter alltså i sig ett visst bostadsband”. För första kammaren kan ett bostadsband i vidsträckt me- ning, nämligen ett »riksbostadsband», sägas vara gällande, däremot icke ett bostadsband av det starkare slag som stadgas för andra kammaren.

För valbarhet till andra kammaren kräver 19 % RO som nämnts bl. a. >>val— rätt inom valkretsen — —— ——>>. Jämlikt 16 5 skall valrätten bedömas efter gällande röstlängd; beträffande rikets indelning i valkretsar hänvisar 14 & RO till lagen om val till riksdagen (se dess 30 å; någon stad, bestående av flera valkretsar, finns icke numera). Röstlängden grundas på mantalsskriv— ningen. Kravet på bostadsband uppfylls sålunda genom en valåret gällande mantalsskrivning i någon kommun inom ifrågavarande valkrets. Bostads- bandet är icke »ahsolut», då en person ju kan äga valrätt inom valkretsen utan att numera vara bosatt där. En andrakammarledamot, som efter valet kommer i den situationen att han ej längre fyller de i 19 5 uppställda vill— koren, äger fullfölja sitt uppdrag under mandattidenze. Bostadsbandet gäller sålunda här icke jämväl såsom behörighetsvillkor.

För båda kamrarna är alltså bostadsbandets innehåll beroende av bestäm- melserna i folkbokföringsförordningen om mantalsskrivning. Därtill kom- mer beroendet av, för första kammarens del kommunallagarna och för andra kammarens del vallagen .

För sammanhangets skull må nämnas att 26 & RO för riksdagsmanna- befattning uppställer vissa allmänna behörighetsvillkor, gemensamma för båda kamrarna, därvid bl. a. krävs svenskt medborgarskap. Detta krav är »absolut». Det måste alltså vara fyllt såväl vid valtillfället som efteråt under valperioden. Det får särskild betydelse, utöver vad som fordras enligt 9 & resp. 19 5, för sådana icke svenska medborgare som har rösträtt i Sverige. Om t. ex. en svensk medborgare, som är röstberättigad, genom förvärv av utländskt medborgarskap eller eljest skulle förlora sin medborgarrätt, bibe- hålls icke desto mindre rösträtten tills ny röstlängd blivit fastställd”. Nå- got behörighetshinder föreligger i detta fall icke på grund av 9 5 eller 19 5, men väl på grund av 26 528.

Ehuru här blott skulle redogöras för riksdagsordningens bostadsband, främst det för andra kammaren gällande »valkretsbostadsbandet», torde så- som jämförelse även motsvarande kommunala bestämmelser böra något be- röras. Kommunallagarna fordrar för valbarhet, exempelvis som fullmäktig, att vederbörande enligt röstlängden är röstberättigad, vilket innebär bl.a. krav på mantalsskrivning inom kommunen. Därutöver fordras emellertid att vederbörande är »boende» inom kommunen. Motsvarande gäller för leda- mot av landsting, kommunstyrelse och kyrkofullmäktige”. Bristande val-

24 Malmgren, Sveriges grundlagar, s. 138. —— 25 Jfr Malmgren, Sveriges författning I 5. 281. — % Malmgren, Sveriges grundlagar, s. 144. —— 27 Exemplet kan sägas visa röst- längdens betydelse i förhållande till medborgarskapets. — 23 Se Malmgren, Sveriges grundlagar, s. 147. Malmgren anför 7 5 1 och 2 p. medborgarskapslagen. — 29 Se 7 och 32 åå kommunallagen, samma åå kommunallagen för Stockholm, 8 & landstingslagen, 10 5 lagen om församlingsstyrelse.

barhet medför obehörighet. — I uttrycket »boende inom kommunen» ligger att vederbörande valdagen skall ha sitt hemvist därstädes, dvs. att han fak- tiskt är bosatt där, oberoende av mantalsskrivningen”. Det kommunala bo- stadsbandet är således ännu starkare än det för andra kammaren gällande, vilket senare hänför sig blott till mantalsskrivningen, oberoende av det fak- tiska hemvistet.

Ifråga om tolkningen närmast av 16 och 19 55 RO må hänvisas till 84 å regeringsformen: »Grundlagarna skola efter deras ordalydelse i varje sär- skilt fall tillämpas». Innebörden och betydelsen av detta stadgande har som bekant livligt diskuterats31 och det torde knappast låta sig göra att med led- ning enbart därav fastställa vad som avses med ifrågavarande bestämmelser.

Bostadsbandets praktiska betydelse

Såsom påpekats” skulle ett syftemål med frånvaron av bostadsband för första kammaren vara att främja en hög nivå hos de valda. Det är också ofta betygat att de »riksvalda» ledamöterna av första kammaren verksamt bidragit att hålla kammarens kvalitativa standard på en hög nivå”. Å andra sidan har det sagts att friheten från bostadsband inte haft någon nämnvärd betydelse såsom särskiljande moment mellan de båda kamrarna; riksdags- mannakandidaternas meritering är i stort sett densamma”. Intresset för att till ledamöter i första kammaren utse s. k. rikskandidater har också på- tagligt minskat under senare år”. Under tiden 1900—1940 brukade omkring 40 eller fler av kammarens ledamöter vara bosatta utanför den valkrets där de valts. Siffran sjönk under 1940-talet till drygt 20. Tendensen har fortsatt —— siffran hade t. ex. 1953 nedgått till 18 och 1961 till 1736. Betydelsen av frånvaron av bostadsband har således avtagit. Den med bostadsbandet för andra kammaren säkerligen avsedda »geografiska» anknytningen mellan väljarna och de valda bör givetvis tillmätas stor vikt, men en dylik anknyt— ning har alltså i realiteten åvägabringats även mellan ett allt större flertal av förstakammarledamöterna och deras väljarkorporationer.

Föreliggande reform f örslag

Författningsutredningen av år 1954 har i sitt betänkande Sveriges statsskick föreslagit en enkammarriksdag. När det gällt att närmare bestämma enkam- marriksdagens sammansättning och ledamotsantal har en utgångspunkt va- rit, att den lokala representationen inte bör i någon väsentlig mån begrän- sas”. Av kammarens 290 ledamöter skall sålunda 230 väljas i de nuvarande

30 Sundberg s. 10. Jfr även dennes uppsats i Sth 1924 s. 97. 31 Se närmare SOU 1963:17 s. 513 1 jämte Sth 1954 s. 516 ff, ävensom Malmgren, a. a. s. 94. — 32 Jfr Rexius s. 32, Wallengren s. 22 11. 1. 33 Nyman s. 166. 34 A. a. s. 165. 35 SOU 1963:17 s.117.—— 33 Nyman s. 166, SOU 1963:17 s. 110.

andrakammarkretsarna medan blott 60 skall väljas »regionvis». För region- valen indelas riket i sex regioner som väljer 10 ledamöter var". Regionvalen, s. k. listval, skulle tillgodose önskemålen om val av »rikskandidater». Den lokala representationen skulle tillgodoses genom personvalen i valkret- sarna; detta antas i betryggande utsträckning komma att ske utan någon bestämmelse om bostadsband”. Författningsutredningen har alltså i 6 kap. 3 & i sitt förslag till ny regeringsform ej förordat något bostadsband, vare sig vid regionvalen eller vid valkretsvalen”. Författningsutredningen anmär- ker i motiven, att för närvarande fordras för valbarhet även rösträtt, och anför därpå: »Därigenom uteslutes från valbarhet exempelvis svensk med- borgare, som till följd av bosättning i utlandet ej blivit mantalsskriven i Sverige41 samt person som först efter röstlängdens upprättande uppfyller samtliga valbarhetsvillkor. Utredningen har emellertid icke ansett erforder- ligt att såsom villkor för valbarhet uppställa krav på rösträtt»? Här må påpekas att enligt författningsutredningens förslag liksom för närvarande såsom villkor för rösträtt skulle gälla bl. a. att man måste vara upptagen i röstlängden såsom röstberättigad”.

Det av en minoritet inom författningsutredningen, nämligen herrar Ahl- kvist och Wahlund, förordade tvåkammaralternativet skiljer sig på föreva- rande punkt ej från majoritetsförslaget”.

Under remissbehandlingen av författningsutredningens förslag till ny för- fattning15 har man allmänt godtagit att något bostadsband inte skall gälla vid regionvalen. Några remissinstanser, däribland 1955 års valutred- ning och länsstyrelsen i Älvsborgs län, har emellertid anfört betänk- ligheter mot att de föreslagna valbarhetsreglerna icke uppställer krav på bostadsband för de ledamöter, som skall väljas i valkretsvalen. Valutred- ningen, som på angiven grund anser ett bostadsband mindre lämpligt vid regionvalen, anför ifråga om valkretsvalen bl.a. följande. »För att den 10- kala representationen i riksdagen skall tryggas och personvalsprincipen fullt ut bli tillämplig vid valkretsvalen synes det vara av stor vikt att de av par- tierna nominerade valkretskandidaterna har lokal anknytning till den val- krets, i vilken de kandiderar. Härigenom torde förutsättningar finnas för den mera permanenta kontakt mellan väljarna i valkretsen och de ifråga- varande valkretskandidaterna, som får anses utgöra grunden för ett person- val, och för att intresset av att skilda orter blir representerade i riksdagen skall kunna tillgodoses». Länsstyrelsen i Älvsborgs län, som biträder för- slaget såvitt avser regionvalen, uttalar: »Hela valkretsprincipen bygger på den föreställningen, att härigenom förutsättningar skall skapas för att i riks- dagen få företrädare för de speciella lokalintressen, som onekligen föreligger i olika delar av landet. Förverkligandet av detta önskemål skulle äventyras,

37 SOU 1963:17 s. 73. —— 35 S. 121. _ 39 S. 122. — 40 SOU 1963:16 s. 68. 41 Kursiverat här!—2 SOU 1963:17 s. 301. -— 43 S. 300. —— 44 SOU 1963 s. 105 (FRF 6:2). — 45 Se SOU 1964:38 s. 71 f.

om man gör avkall på kravet på bostadsband. Det föreslagna valsättet vid valkretsvalen är avsett att genom en intimare kontakt mellan väljare och riksdagskandidater stärka det personliga momentet vid riksdagsval. Även detta syftemål synes bäst kunna förverkligas genom bostadsbandets bibe- hållande vid valkretsvalen. Om bostadsbandet helt slopas vid riksdagsval, finner länsstyrelsen det också vara svårt att avvisa tanken på ett valsystem, som bygger på principen om s. k. riksproportionalitetvö.

*" SOU 1964:38 s. 72.

KAPITEL VI

Valutredningens förslag jämte remissyttranden

Principspörsmål Rätten att deltaga i andrakammarval

Den allmänna rösträtten vid valen till riksdagens andra kammare enligt 16 & RO framstår för 1955 års valutredning1 närmast som grundad i själva med- borgarskapet. Enligt medborgarskapslagen är medborgarskapet i princip obe- roende av bosättningen. Valutredningen kommer efter att ha redogjort bl.a. för frågans tidigare behandling till den uppfattningen, att några mera vägande principiella skäl icke kunde åberopas för att, i den utsträck- ning som alltjämt är fallet, bibehålla bosättning (mantalsskrivning) här i riket såsom ett faktiskt villkor för rösträtten vid andrakammarval. Valutredningen finner det från olika, främst praktiska synpunkter moti— verat att uppställa vissa särskilda villkor för att en utomlandsvistande svensk medborgare skall kunna efter anmälan bli upptagen i röstlängd. För att ernå att vederbörande hänförs till det valdistrikt, till vilket han vid sin utflyttning folkbokföringsmässigt var anknuten, anför valutredningen ett krav på tidigare mantalsskrivning i riket. Några betänkligheter mot att där- igenom vissa utlandssvenskar utesluts från möjligheten att utöva sin röst- rätt föreligger enligt valutredningens mening icke. —— Valutredningen fin— ner det vidare motiverat att sådana utlandssvenskar som kan antas ha större anknytning till sitt nya hemland än till Sverige, i görligaste mån utesluts från valdeltagande härstädes. Det borde sålunda och av utredningsskäl krä- vas att den senaste mantalsskrivningen här i riket skett inom ej alltför av- lägsen tid. (En minoritet inom valutredningen avvisar detta krav och för- ordar en sådan lösning, att envar utlandssvensk, som någon gång varit man- talsskriven i Sverige, skall kunna få rösträtt vid andrakammarval.) Enligt valutredningens förmenande vore en lämplig tidsgräns fem år före det år för vilket röstlängden skall upprättas. — Det borde vidare krävas att veder- börande i utlandet bosatt svensk icke tillika förvärvat utländskt medborgar- skap. Genom den av valutredningen föreslagna femårsgränsen beträffande mantalsskrivningen skulle antalet fall, där vederbörande efter längre tids bosättning i annat land vunnit medborgarskap där, bli i viss mån begrän- sat. Det framstår vidare för valutredningen såsom mest ändamålsenligt att

1 Utlandssvenskars deltagande i allmänna val, SOU 1962:19.

låta varje omyndighetsförklaring, svensk eller utländsk, utesluta vederbö- rande utlandssvensk från möjligheten att upptas i röstlängd.

Remissinstanserna delar genomgående valutredningens uppfattning att utlandssvenskar bör i större utsträckning än nu är fallet medges rätt att delta i valen till riksdagens andra kammare. Endast ett yttrande ger ut- tryck för en principiellt mera tveksam hållning till förslaget.

Ett flertal remissorgan upptar till diskussion de av valutredningen be- rörda invändningar som i olika sammanhang rests mot förslag att bereda utlandssvenskar möjlighet till valdeltagande.

De tidigare framförda hetänkligheterna mot uppmjukning av bostads- kravet förtjänar t.ex. enligt beskickningen i Oslo —— med hänsyn till den ökade rörligheten, de pågående integrationssträvandena och de nya eller förbättrade kommunikationerna inte samma avseende som förr.

Den valpropaganda, som de svenska politiska partierna kan beräknas bedriva bland utlandssvenskarna, torde enligt vissa utlandsmyndigheter inte på något sätt tilldra sig uppmärksamhet i de främmande länderna. Länsstyrelsen i Jämtlands län, som finner en sådan uppmärksamhet i och för sig utgöra ett skäl mot reformen, förmodar sålunda att propagandan endast kommer att rikta sig till ett förhållandevis begränsat antal väljare. Generalkonsulatet i New York finner det däremot inte möjligt att med nå- gon större säkerhet förutsäga reformens konsekvenser i ifrågavarande hän- seende.

Bland särskilda omständigheter, vilka framhålls till stöd för förslaget, må nämnas det förhållandet, att den allmänna rösträtten icke längre är knuten till skattskyldigheten i riket. Vidare påpekas det såsom otillfreds- ställande, att sådana utlandssvenskar, som fullgjort värnpliktstjänstgöring i Sverige eller som utsetts till svenska olönade konsuler i utlandet och där- med även fungerar som röstmottagare, inte har möjlighet att delta i valen i Sverige.

Enligt Sveriges allmänna exportförening utgjordes vid tiden för till- komsten av gällande rösträttsbestämmelser flertalet av de utomlands bo- satta svenskarna av emigranter, vilka definitivt lämnat Sverige och med- vetet avbrutit kontakten med hemlandet. Föreningen anför att läget sedan dess radikalt förändrats och att numera de medborgare, som utgör kärnan bland utlandssvenskarna, helt och fullt känner sig som svenskar och gör för vårt land ytterst betydelsefulla insatser utomlands. Liknande synpunk- ter framförs av beskickningarna i Buenos Aires, i Djakarta och i Madrid, i det de betonar att det övervägande flertalet utlandssvenskar består av anställda inom svensk industri och handel eller av experter med interna- tionell verksamhet. I flera remissyttranden framhålls att efterfrågan på svensk expertis och det vidgade internationella utbytet säkerligen kommer att ytterligare öka antalet svenskar, som för viss tid bosätter sig utomlands.

Åtskilliga remissorgan betonar att det till följd av de förbättrade kom—

munikationsmedlen finns goda möjligheter att även vid en långvarig vis- telse utom riket bibehålla orienteringen om förhållandena här. Att utlands- svenskarna utnyttjar dessa kontaktmöjligheter och att de hyser ett livligt intresse för reformen understryks av flera remissinstanser, t. ex. Utlands- svenskarnas förening. Det utsägs också att reformen skulle vara ägnad att hos de berörda vidmakthålla känslan av samhörighet med hemlandet.

Av remissorganen ställer sig generalkonsulatet i New York mest avvisan- de till valutredningens uppfattning i denna del. I dess yttrande anmärks att, såvitt bekant, intet annat land än Frankrike utsträckt rösträtten till sina utomlands bosatta medborgare på sätt som föreslagits. Det ifråga- sätts varför Sverige skulle låta sina medborgare åtnjuta en särställning i detta hänseende jämfört med bl. a. övriga nordiska länder. Generalkonsu- latet medger att reformen från vissa synpunkter kan framstå som önsk- värd, i vart fall för vissa i Förenta staterna bosatta svenska medborgare, såsom tjänstemän vid internationella organisationer, tidningsmän och stu- derande. Av principiella skäl bör rösträtt emellertid snarare avstyrkas för det betydande antal svenskar i USA, vilka innehar immigrantstatus. Dessa torde icke kunna särskiljas från övriga grupper av svenska medborgare därstädes. Av andra remissyttranden framgår att man även ifråga om t. ex. Canada och Australien har att räkna med att svenska medborgare i Viss utsträckning söker assimilera sig med vistelselandet.

Rätten att deltaga i kommunalval

Liksom vid andrakammarvalen krävs för rösträtt när det gäller kom- munalvalen svenskt medborgarskap, men —— yttrar valutredningen röst- rätten i de särskilda kommunerna sammanhänger med och grundläggs av medlemskapet i den kommun, som valet avser.

Det enda skäl, som skulle kunna åberopas för en sådan utsträckning av den kommunala rösträtten, att även andra än kommunmedlemmar skulle omfattas därav, vore enligt valutredningen det samband som råder mellan vissa kommunalval samt valen till riksdagens första kammare. Innan över- synen av statsskicket slutförts bör det emellertid enligt valutredningens förmenande inte förekomma, att genomföra ändrade rösträttsregler med avseende å kommunalvalen uteslutande för att bereda utlandssvenskar möj— lighet att genom deltagande i dessa påverka sammansättningen av första kammaren.

Rösträtt tillkommer endast sådana kommunmedlemmar, som förvärvat sitt medlemskap av kommunen genom mantalsskrivning därstädes.

Den enda möjligheten att tillerkänna utlandssvenskar rösträtt vid kom- munalval utan att bryta principen, att rösträtten skall grundas på med- lemskap i kommunen, torde enligt valutredningen vara att låta utlands— svensk rösta inom kommun, där han visserligen inte är mantalsskriven,

men varav han dock är medlem genom att han därstädes innehar fast egen- dom eller är taxerad till allmän kommunalskatt (jfr 2 & kommunallagen ). Valutredningen anför såsom skäl mot en dylik utvidgning av den kom— munala rösträtten, dels att endast ett förhållandevis begränsat antal ut- landssvenskar därigenom skulle erhålla möjlighet att delta i valen, dels att en utlandssvensk skulle kunna bli röstberättigad i mer än en kommun. För andra svenska medborgare grundlägger fastighetsinnehav eller skatt- skyldighet inte rösträtt i en kommun.

Valutredningen har följaktligen inte ansett sig böra framlägga något förslag i syfte att bereda utlandssvenskar möjlighet att delta i kommunal- valen.

Det övervägande antalet remissorgan, som behandlat frågan om utlands- svenskars deltagande i kommunalvalen, har anslutit sig till valutred- ningens ståndpunkt i denna del. Länsstyrelsen i Västerbottens län påpekar sålunda, att utlandssvenskarna i flertalet fall knappast kan åberopa något mera påtagligt intresse för lokala spörsmål samt att deras deltagande i kommunalvalen skulle medföra åtskilliga tekniska problem.

Däremot anser beskickningen i Addis Abeba med hänsyn till kom— munalvalens övervägande rikspolitiska karaktär och utlandssvenskarnas ofta mycket starka intresse för sina hemkommuner, att i utlandet bosatta svenskar bör ges även kommunal rösträtt. I ytterligare några enstaka re- missyttranden uttalas sympatier för en sådan lösning. Tre utlandsmyndig- heter finner den kommunala rösträtten böra utsträckas till att omfatta åtminstone sådana utlandssvenskar, som innehar fast egendom i Sverige eller här är taxerade till allmän kommunalskatt.

En del remissorgan, däribland Sveriges allmänna exportförening, Ut- landssvenskarnas förening samt fyra beskickningar, anser frågan om ut- landssvenskarnas deltagande i kommunalval kunna anstå till dess klarhet vunnits, huruvida tvåkammarsystemet kommer att bibehållas och ansluter sig på denna grund till valutredningens uppfattning.

Rätten att deltaga ifolkomröstning

Jämlikt 49 5 2:0 regeringsformen tillkommer rätt att delta i allmän folk- omröstning envar, som är röstberättigad vid val till riksdagens andra kam— mare. Under antagande, att liksom hittills det vid framtida folkomröstning kommer att stadgas, att vid omröstningen gällande röstlängd för andra- kammarval skall lända till efterrättelse, anmärker valutredningen att dess förslag följaktligen kommer att medföra att utlandssvenskarna blir berät- tigade att delta i allmän folkomröstning.

Någon gensaga häremot har under remissbehandlingen inte förekommit.

Kravet att vederbörande på grund av utlandsvistelse uteslutits ur mantalslängden

Med utlandssvenskar förstås i valutredningens betänkande utomlands bo- satta här ej mantalsskrivna svenska medborgare. Det är således enligt valutredningen en förutsättning för upptagande i röstlängd att vederbö- rande utrikes boende svensk på grund av utlandsvistelsen inte blivit upp- tagen i mantalslängden.

Särskilt två remissinstanser upptar förevarande fråga till diskussion. Valnämnden i Stockholm framhåller att en utflyttning till utrikes ort inte alltid kan utläsas i förekommande register, främst om vederbörande ute- slutits ur mantalslängden efter överföring till bok över obefintliga. För den lokala skattemyndigheten vore det därför icke möjligt att med säker- het avgöra om uteslutningen ur mantalslängden har sin verkliga orsak i utlandsvistelse. Statistiska centralbyrån ifrågasätter för sin del om det av valutredningen föreslagna registreringsförfarandet bör få utnyttjas även av »obefintliga» utlandssvenskar.

Riskerna för dubbelföring

Enär det i vissa fall saknas förutsättningar att tillförlitligen kontrollera att vederbörande utlandssvensk ej redan är mantalsskriven i riket, upp- kommer risker för att han efter anmälan blir uppförd i mer än en röstlängd.

Några remissorgan har uppmärksammat problemet. Såsom exempel an- förs följande. En svensk medborgare, mantalsskriven i staden A i Sverige, bosätter sig utomlands. Om han för en tid återvänder till riket och här mantalsskrivs i staden B, för att därefter ånyo flytta utomlands, kunde risk föreligga för att han inkomme med sin anmälan till lokala skattemyn- digheten i såväl A som B. Om han i A uteslutits ur mantalslängden såsom obefintlig, vore det för därvarande lokala skattemyndighet icke möjligt att konstatera att han senare mantalsskrivits i B.

Länsstyrelserna i Hallands län och Älvsborgs län, den senare efter hö- rande av häradsskrivaren i Ale-Vättle fögderi, har —— liksom valnämnden i Stockholm till förhindrande av berörda olägenhet förordat, att anmäl- ningarna inges till en central myndighet, därvid länsstyrelsen i Hallands län nämnt överståthållarämbetet, medan övriga föreslagit riksbyrån för folkbokföringen (vars arbetsuppgifter övertagits av centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden).

Förefintligheten av tidigare mantalsskrivning

Såsom framgått av det föregående föreslår valutredningen, att vederböran- de utlandssvenskar —— i stället för att sammanföras i ett enda valdistrikt

skall få rösta i det valdistrikt, där de senast varit mantalsskrivna. För valutredningen ter sig det därmed upprättade kravet, att vederbörande nå- gon gång varit mantalsskriven i riket, med hänsyn till identifikationssvå- righeterna i vart fall nödvändigt, oavsett att t. ex. svenskar, som är födda utomlands och aldrig varit bosatta i Sverige, därigenom blir uteslutna från möjligheten att upptas i röstlängd.

Förslaget har av flertalet remissinstanser tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Sålunda understryker länsstyrelsen i Uppsala län att den som aldrig varit bosatt i Sverige så lång tid, att han blivit här mantalsskriven, knappast enbart i sin egenskap av svensk medborgare kan ha förvärvat för ett valdeltagande erforderlig anknytning till landet och kännedom om dess aktuella inre förhållanden.

Några remissinstanser ställer sig däremot avvisande eller tveksamma till lämpligheten av det berörda kravet. Länsstyrelsen i Skaraborgs län och Sveriges allmänna exportförening förordar ett system där man, för att bereda alla myndiga medborgare tillfälle att utnyttja sin rösträtt, låter sådana, som ej varit mantalsskrivna i Sverige, få möjlighet att upptas i röstlängd i Stockholm. Beskickningen i Peking finner en ytterligare utredning med nämnda syfte motiverad. Sådana utlandssvenska ungdomar, som fullgjort studier eller värnplikt i Sverige, bör enligt Utlandssvenskar- nas förening beredas tillfälle till valdeltagande här genom tillägg till folk- bokföringsbestämmelserna eller genom mildring av kravet på mantals- skrivning i riket vad gäller dem.

Frågan om tidsbegränsning av den äldre mantalsskrivningens giltighet i rösträttshänseende

Till stöd för att en tidsgräns fastställs, inom vilken en utlandssvensk skall ha varit här i riket mantalsskriven för att kunna efter anmälan bli upp- tagen i röstlängd, anför valutredningen i huvudsak, dels att en lång ut- landsvistelse får antas ha minskat vederbörandes kännedom om svenska förhållanden och möjligen medfört att den nya miljön påverkat hans ställ- ningstagande till dessa, dels svårigheterna att lång tid efter utflyttningen utreda i vilket valdistrikts röstlängd vederbörande skall upptas, dels ock risken för förändringar i hans medborgarskaps- och myndighetsförhållan- den. Skälen är sålunda delvis desamma som åberopats ifråga om kravet på tidigare mantalsskrivning över huvud.

Ett betydande antal remissorgan har inte ansett sig kunna tillstyrka någon tidsbegränsning beträffande den tidigare mantalsskrivningen i Sve- rige, främst länsstyrelserna i Jönköpings, Hallands och Västerbottens län, Sveriges allmänna ezportförening, Riksföreningen för svenskhetens beva- rande i utlandet, nämnden för internationellt bistånd, övervägande antalet hörda atlandsmyndigheter, några kommunala instanser samt Utlandssvens—

karnas förening, vilken sistnämnda utförligt utvecklat sina synpunkter i denna del. Enligt föreningen har numera utlandssvenskarna i de flesta fall god kännedom om förhållandena i Sverige. Det stora flertalet av dem har i sin verksamhet anknytning till hemlandet. Vidare har utvecklingen inom kommunikationstekniken bidragit till att föra utlandssvenskarna närmare Sverige än tidigare tack vare de ökade möjligheterna att genom press, radio och resor hålla kontakt med hemlandet. Föreningen avvisar valutredningens farhågor för att den nya miljön ogynnsamt påverkat ut- landssvenskarnas ställningstagande till hemlandet, dels enär en vistelse i främmande land tvärtom kan vara av godo och dels med hänvisning till att vissa utlandssvenskar (sjömän, missionärer m. fl.) redan nu äger röst— rätt trots lång utlandsvistelse. Ehuru den tekniska sidan av saken även av föreningen finnes svåröverblickbar, anses ej heller den av valutredningen anförda utredningssynpunkten utgöra skäl nog för ett krav på tidsbe— gränsning. Vidare framhåller föreningen att en tidsbegränsning praktiskt taget alltid skulle lämna exempelvis sådana betrodda landsmän utanför möjligheten att rösta, som på grund av sin långa erfarenhet utsetts till svenska konsuler eller till ledamöter av svenska handelskammare eller kyrkoråd utomlands. Synpunkten, att tidsbegränsningen skulle utestänga just de svenskar som gör de mest betydande insatserna för tillvaratagande av våra intressen utomlands, framförs jämväl av flera utlandsmyndig- heter. Andra betonar att sådana utlandssvenskar, som verkligen saknar an— knytning till Sverige, sannolikt ej kommer att begagna sig av en anmäl- ningsmöjlighet. Även statskontoret har uttalat sympatier för en lösning utan tidsgräns.

Valutredningens ståndpunkt, att upptagande i röstlängd efter anmälan skulle få äga rum endast under förutsättning, att vederbörande varit man- talsskriven här i landet för något av de fem år, som närmast föregått det år för vilket röstlängden skall upprättas, motiveras med hänsyn till veder- börandes sannolika anknytningsgrad till Sverige. Vidare påpekas att de nordiska staterna sinsemellan brukar kräva just fem års hemvist för medborgarskap, så att exempelvis en svensk efter fem års bosättning i an- nat nordiskt land kan upptas som medborgare där.

Den av utredningen föreslagna femårsgränsen tillstyrks av bl.a. nio länsstyrelser —— därav länsstyrelsen i örebro län efter tvekan och med hän- visning till praktiska synpunkter samt länsstyrelsen i Kristianstads län intill dess erfarenhet av systemet vunnits.

Ett stort antal av de remissorgan, som i och för sig godtagit kravet på en tidsbegränsning av mantalsskrivningens giltighet i förevarande hän— seende, har förordat en utsträckning av ifrågavarande tid eller annan upp- mjukning av femårsregeln.

Inom valutredningen har icke saknats sympatier för en komplettering av femårsregéln så, »att en utlandssvensk skulle få rätt att räkna ny fem—

årsperiod från det år, då han efter anmälan senast blev upptagen i röst- längd. En ledamot av valutredningen har också reservationsvis framfört förslag därom. Valutredningens majoritet, som relativt utförligt motiverat sitt ställningstagande i denna del (betänkandet s. 38), har emellertid stan- nat för att avvisa den ifrågasatta kompletteringen av femårskravet under hänvisning till att kravet eljest skulle väsentligen förlora sitt syfte. Möj- ligheten för utlandssvenskar att bli upptagna i röstlängd skulle nämligen därigenom i realiteten bli obegränsad, enligt valutredningens uppfattning.

Den av valutredningens minoritet föreslagna >>kompletterade femårs— regeln» förordas av fyra länsstyrelser m.fl. Sålunda framhåller länsstyrel- sen i Värmlands län att de nämnda utredningsmässiga svårigheterna inte torde uppkomma med denna lösning. Länsstyrelsen i Uppsala län anför bl. a. att det av valutredningen föreslagna anmälningsförfarandet bör räcka ock- så för förnyelse av tidigare förvärvad och utövad rösträtt. En variant av kompletteringen förordas av Sveriges häradsskrivarförening, enligt vilken femårsfristen skulle räknas från utgången av det år, som närmast föregått året då vederbörande senast blivit uppförd i röstlängd, vare sig detta skett på grund av mantalsskrivning eller anmälan i den ordning valutredningen föreslagit. I några enstaka remissyttranden har även avhandlats frågan huruvida en reform i angiven riktning bör föranleda införandet av särskild övergångsbestämmelse.

Bland remissorganen förordar överståthållarämbetet m.fl. att utlands— svensk, som själv förmår styrka sina medborgarskaps- och myndighetsför- hållanden, tillåts att utan hinder av femårsregeln efter anmälan bli upp— tagen i röstlängd. Beskickningen i Oslo föreslår bl.a. rätt för utlands- svensk att genom personlig anmälan vid varje röstningstillfälle upptas i röstlängd, därvid vid längre utlandsvistelse medborgarskapet bör styrkas genom intyg av beskickning eller konsulat.

Några enstaka utlandsmyndigheter föreslår att vissa kategorier utlands- svensk—ar undantas från femårskravet.

I ett antal remissyttranden, av sex länsstyrelser, utredningen om över- syn av medborgarskapslagstiftningen m.fl., anser man den föreslagna fem— årsgränsen alltför snäv. Sålunda menar länsstyrelsen i Västernorrlands län, liksom sagda medborgarskapsutredning, att det refererade argumentet rö— rande nordisk medborgarskapspraxis inte utgör ett avgörande skäl för en gräns på precis fem år.

Tidsbegränsningen bör enligt länsstyrelsen i Kalmar län bestämmas till sju år, enligt bl. a. länsstyrelserna iStockholm och Gotlands län till åtta år, enligt bl. a. länsstyrelserna i Älvsborgs och Kopparbergs län till tio år samt enligt valnämnden i Ronneby till tolv år. Av statistiska centralbyrån har anförts, att en utsträckning av tidsperioden i vart fall upp till tioårsgränsen inte skulle möta några tekniska hinder.

Medborgarskapsfrågan Svenskt medborgarskap

I sitt betänkande föreslår valutredningen att utlandssvenskarna, för att beredas tillfälle att rösta, efter anmälan skall registreras vid sidan av folk- bokföringen. Enär för rätten att göra anmälan förutsätts tidigare man- talsskrivning här i riket, finns möjlighet att kontrollera, huruvida veder- börande vid denna tidpunkt var svensk medborgare eller ej. Ifråga om tiden därefter saknas hos våra myndigheter uppgifter i förenämnda hän- seende. Beträffande denna tid -- enligt valutredningens förslag fem år —— blir man vid prövningen huvudsakligen hänvisad till de uppgifter som lämnas i samband med ansökningen. Valutredningen, som på angivna skäl avvisar tanken att kräva innehav av giltigt pass för rätten att upptas i röstlängd, förordar därvidlag, att utlandssvensken i medborgarskapsfrågan får avge en försäkran på heder och samvete, åtföljd av ett vittnesintyg angående medborgarskapet m.m.

Ett flertal utlandsmyndigheter m.fl. finner att viss officiell kontroll av anmälarens uppgifter bör göras, lämpligen genom beskickning eller kon- stulat, medan beskickningen i Oslo ställer sig mera tveksam till en sådan generell ordning med hänsyn till att utredningar i medborgarskaps- frågor erfarenhetsmässigt visat sig ofta ganska tidsödande. Sveriges all- männa exportförening anser för sin del att svenskt pass som regel bör utgöra tillräckligt bevis om svenskt medborgarskap. I några yttranden, bl.a. det från länsstyrelsen i Kalmar län, diskuterades huruvida särskilda krav bör ställas på vittnet. Magistraten i Lund, som särskilt uppehållit sig vid konsekvenserna av oriktig försäkran i anmälningen, ifrågasätter möjlig- heten att vidta straffrättsliga sanktioner mot en brottslig anmälare som vistas utomlands.

Ej dubbelt medborgarskap

Enligt valutredningen talar starka skäl för att de svenska medborgare, som —— med bibehållande av sitt svenska medborgarskap förvärvat utländskt medborgarskap, bör uteslutas från möjligheten att efter anmälan bli upp- tagna i röstlängden. I huvudsak två skäl anförs. Innehavet av utländskt medborgarskap i förening med bosättning utomlands ger som regel anled- ning till antagande, att personen ifråga inte längre har sin huvudsakliga anknytning till Sverige. Vidare skulle det vid prövningen av anmälningen bli ytterst vanskligt att inom begränsad tid avgöra, huruvida vederbörande icke, då han blev utländsk medborgare, gick förlustig sitt svenska med- borgarskap.

Flertalet remissinstanser har inte yttrat sig i frågan om rösträtt för svenskar, som är medborgare jämväl i ett eller flera andra länder. Åtskil-

liga utlandsmyndigheter har dock behandlat förslaget i denna del, därvid vissa tillstyrkt detsamma medan andra funnit den föreslagna begräns— ningen ej kunna godtas.

Sveriges allmänna exportförening intar för sin del en helt avvisande hållning till valutredningens förevarande förslag redan av principiella skäl. Diskvalifikationsgrunden har, framhåller sålunda föreningen, icke något stöd i grundlagen. Avgörande bör uteslutande vara huruvida vederbörande är svensk medborgare eller icke; frågan, huruvida en person har en sådan anknytning till Sverige att han skall äga svenskt medborgarskap, regleras i vår medborgarskapslagstiftning. Liksom även Utlandssvenskarnas för- ening vilken lämnar valutredningens argumentering utan erinran ifråga om dem som av egen fri vilja förvärvat utländskt medborgarskap — betonar Exportföreningen att i vissa fall utländskt medborgarskap erhålls auto- matiskt, t.ex. då någon föds inom visst land eller blir medborgare där- städes genom giftermål. Båda föreningarna framhåller vidare svårigheten för svenska myndigheter att vinna klarhet om en person är medborgare i ett främmande land eller ej. Beskickningen i Lagos, vilken i övrigt fram- fört i huvudsak samma synpunkter som de båda nämnda föreningarna, anser uppmärksamhet böra ägnas åt de fall, då svenskt medborgarskap tilläggs någon utan att det utländska medborgarskapet förloras, såsom ifråga om balterna.

Omyndighets frågan

Vad angår möjligheterna att kontrollera, att den som anmäler sig för re- gistrering inte är omyndigförklarad av svensk domstol (eller eljest i enlig- het med svensk internationell privaträtt), har anförts i huvudsak samma synpunkter som refererats i medborgarskapsfrågan.

Visserligen finner valutredningen vissa skäl tala för att en av utländsk instans meddelad omyndigförklaring av svensk medborgare inte skulle påverka dennes möjligheter till valdeltagande i Sverige annat än om för- klaringen eljest gäller härstädes. Med hänsyn till svårigheten för prövnings- myndigheten att i det särskilda fallet avgöra huruvida en omyndigförkla— ring, som enligt upplysning meddelats av annat lands myndighet, till även- tyrs är giltig i Sverige stannar emellertid valutredningen för att låta en av utländsk myndighet meddelad omyndighetsförklaring av utlandssvensk dis- kvalificera denne från valdeltagande härstädes.

Förslaget i frågan lämnas i allmänhet utan erinran av remissorganen. Endast beskickningen i Lagos avstyrker detsamma. Beskickningen framhål- ler att en av utländsk instans meddelad omyndighetsförklaring av svensk un- dersåte allmänt sett anses sakna rättsverkan i Sverige och att utanför kon- ventionsbindningar även eljest vissa förutsättningar plägar krävas för er- kännandet av utländsk myndighets beslut. Beskickningen finner det vi-

dare böra uppmärksammas, att det i många länder finns vissa mindre ingripande rättsinstitut som kan föranleda tvekan vid prövningsmyndig- hetens bedömning huruvida vederbörande skall anses omyndigförklarad i valrättsligt hänseende.

Övriga frågor

Valutredningen föreslår att till den lokala skattemyndigheten ställd an— mälan, upprättad tidigast den 1 januari året för röstlängden, skall inges till vederbörande länsstyrelse senast den 30 april samma år, eventuellt via utlandsmyndighet. Beskickningen i Lagos förordar att tiden för anmälans upprättande och ingivande generellt bestäms till den 1 januari—den sista februari.

Valutredningen har vidare utformat förslag till utsändande av röstkort, respektive underrättelse att anmälaren ej funnits skola upptas i röstlängd, därvid denne givits möjlighet att framställa anmärkning mot beslutet i samma ordning som gäller anmärkningar mot röstlängden i övrigt. Bland remissorganen ifrågasätter länsstyrelsen i Kalmar län om de tidsfrister i samband med röstlängdsbesvär, som stadgas i lagen om val till riksdagen, icke måste förlängas med hänsyn till förevarande reform.

Vid remissbehandlingen har framkommit även vissa andra detaljan- märkningar.

I några enstaka yttranden erinras vidare om att införandet i röstlängd av en utlandssvensk också medför att vederbörande, om han i övrigt upp- fyller villkoren härför, blir valbar till riksdagens andra kammare. Beträf- fande denna fråga hänvisas till kapitel V ovan.

KAPITEL V'II

Utredningens överväganden och förslag

Inledning

Enligt de givna direktiven har utredningens uppgift varit att undersöka möjligheterna att i den svenska folkbokföringen uppta även vissa andra grupper utlandssvenskar än dem som nu kvarstår som folkbokförda hos oss. Med hänsyn till de rättsverkningar, som är förenade med folkbokföringen, har utredningen haft att överväga om den form av folkbokföring, som gäller för här i riket bosatta personer, bör komma till användning beträffande dessa andra grupper utlandssvenskar.

Bakgrunden till att denna fråga ansetts böra utredas är de i olika sam— manhang under årens lopp framställda kraven på att utlandssvenskarna skall beredas möjlighet delta i allmänna val i hemlandet. Uppmärksam- het har ägnats bl.a. frågan, huruvida det av principiella skäl kan resas invändningar mot att över huvud taget låta en i utlandet bosatt, här i riket inte mantalsskriven svensk medborgare delta i allmänna val i Sverige. 1955 års valutredning (valutredningen) fastslog för sin del, att de vid 1909 års rösträttsreform gjorda ändringarna i 1866 års riksdagsordning inte medfört att kravet på bosättning i riket blivit upphävt som villkor för rätt till valdeltagande. Valutredningen kom dock till den uppfattningen, att några mera vägande principiella skäl inte kunde åberopas för att bibehålla bosättning (mantalsskrivning) här i riket som villkor för rösträtten; detta dock endast såvitt avsåge valen till andra kammaren.

Den av valutredningen föreslagna tekniska lösningen för rösträttens ut- övande innebar, att kadern utlandssvenskar, som skulle kunna utöva röst- rätt, blev begränsad. Yrkanden har emellertid framförts dels om en mindre snäv gränsdragning mellan de utlandssvenskar som ges möjlighet rösta och dem som inte tillerkänns sådan rätt och dels att alla utlandssvenskar skall få rösträtt. Krav har vidare framställts att utlandssvenskarna skall få delta i kommunalvalen respektive få delta i landstingsval och i stadsfullmäktigeval i syfte att därigenom kunna påverka sammansättningen av första kammaren. Under diskussionen har även framförts den uppfatt- ningen, att det finns skäl som talar för att utlandssvensk bereds möjlighet att väljas till ledamot i andra kammaren. Detta syfte skulle kunna nås, om utlandssvenskarna finge rösta i en särskild valkrets.

De grundläggande bestämmelserna rörande svensk medborgares valrätt

återfinns i grundlag (riksdagsordningen). Ytterligare bestämmelser åter- finns i annan av Konung och riksdag samfällt stiftad lag än grundlag samt i författningar, vilka är utfärdade i administrativ ordning. När krav fram- förts om rätt för utlandssvenskarna att delta i allmänna val i hemlandet har detta stötts på bl.a. bestämmelsen i 16 & RO att valrätt tillkommer envar svensk medborgare som uppnått viss ålder samt att det i grundlagen inte finns något stadgande enligt vilket utlandssvensken är utesluten från rätten att utöva den svensk medborgare tillkommande valrätten. Såvitt utredningen kunnat finna har inte statsmakterna tidigare tagit ställning till den principiellt betydelsefulla frågan, huruvida svenska medborgare skall äga utöva rösträtt vid allmänna val här i landet även om de inte är och inte heller, enligt gällande folkbokföringsbestämmelser, kan anses här bosatta.

Utredningens uppdrag innefattar inte att ta ställning till om utlands- svenskarna principiellt bör ha rösträtt eller ej. Det oaktat kan utredningen, framförallt med hänsyn till de rättsverkningar som sammanhänger med mantalsskrivningsinstitutet -— sambandet mantalslängd-röstlängd inte undgå att söka klarlägga huruvida svenska medborgare, vilka inte är bo- satta här i landet, enligt gällande grundlag, har rösträtt samt sålunda också huruvida ett införande av rösträtt för dessa svenska medborgare förutsätter behandling i den ordning, som gäller för grundlagsfrågor.

Utredningen har därför ansett sig böra något närmare klarlägga bl.a. sambandet mellan valrätt och valbarhet, mellan bosättning och valbarhet, mellan mantalsskrivning och uppförande i röstlängd samt mellan bosätt- ning och folkbokföring. Det inbördes sambandet mellan de olika begrepp eller institut, som här nämnts, gör det nödvändigt att för vinnande av översiktlighet bestämmelserna granskas ur olika synvinklar.

Rösträttsfrågan och grundlagen

Valrätt tillkommer enligt 16 5 första stycket RO envar man och kvinna, som är svensk undersåte och uppnått viss ålder. AV andra stycket framgår, att valrätten ej må utövas av den som står under förmynderskap. Tredje stycket i samma paragraf ävensom 19 & RO innehåller några för den före- varande frågans bedömande avgörande stadganden. Enligt 16 & tredje stycket RO skall sålunda den valrätt som tillkommer'svensk medborgare, på sätt i vallagen bestäms, grundas på förhållanden vid tiden för upprät- tandet av den röstlängd som enligt samma stycke skall lända till efter— rättelse vid valet. Stadgandet i 19 & RO innebär att till ledamot av andra kammaren endast kan utses den som äger valrätt inom valkretsen. Frågan om valkretsindelningen regleras i vallagen. I 15 & RO ges dock regler för vilket antal riksdagsmän, som skall väljas för varje valkrets. Antalet riks- dagsmän för varje valkrets är beroende av folkmängden där i förhållande

till »rikets folkmängd». Enligt 30 & vallagen skall det finnas 28 valkretsar. Inom valkretsen finns valdistrikt (31 & vallagen). »Rikets folkmängd» om- fattar samtliga här kyrkobokförda personer.

Sambandet folkmängd mandat

Antalet riksdagsmän i varje valkrets är beroende av folkmängden där i förhållande till rikets folkmängd. Med folkmängd avses kyrkobokförda personer, vuxna, barn, svenskar och utlänningar. Antalet riksdagsmän be- stäms sålunda inte efter antalet röstberättigade inom valkretsen. Enligt utredningens mening kan starkt ifrågasättas, om det skulle stå i överens- stämmelse med gällande grundlag att tillerkänna rösträtt åt en grupp medborgare, vilken inte inräknas i rikets folkmängd och följaktligen inte medräknas vid mandatfördelningen. Det kunde dock möjligen invändas att tillkomsten av nya röstberättigade, som inte genom sitt antal påverkar be- stämmandet av antalet riksdagsmandat, inte skulle ha någon större bety- delse. Antalet utlandssvenskar är, kunde man mena, när det jämförs med antalet här bosatta personer, så litet att mandatfördelningen sannolikt skul- le ha blivit densamma om den bestämts efter någon annan metod än den grundlagen föreskriver, t. ex. med utgångspunkt i antalet röstberättigade. Att antalet väljare blir något större per mandat än när väljarna tillhör »rikets folkmängd» har måhända ringa betydelse. Det torde dock vara be- rättigat att anta att utlandssvenska väljare kan tänkas främst stödja kan- didater, som förmodas bli förespråkare för specifikt utlandssvenska in- tressen. I en valkrets, där befolkningsutvecklingen kännetecknats av stark utvandring ur riket och avflyttning till andra delar av landet samt stagne- rande eller tillbakagående folkmängd, skulle de utlandssvenska väljarna kunna få ett starkare inflytande än i en valkrets med stigande folkmängd och ringa utflyttning.

Utredningen har mot bakgrunden av dessa överväganden funnit att det inte utan vidare kan anses självklart att riksdagsordningens regler angåen- de bestämmandet av antalet andrakammarmandat låter sig förena med en utvidgning av rösträtten till att omfatta en krets av personer, som inte inräknats i rikets folkmängd. Utredningen lutar närmast åt den åsikten att, om en utvidgning av väljarunderlaget i förhållande till antalet mandat an- ses kunna komma ifråga, detta spörsmål bör prövas i den ordning, som föreskrivits för ändring av grundlag.

Sambandet valbarhet — mantalsskrivning valrätt

Av den i kap. V lämnade redogörelsen framgår att det s. k. bostadsbandet gäller beträffande andra kammaren. Den som väljs till ledamot av kam- maren skall vara bosatt i valkretsen (mantalsskriven där). Vid flera till-

fälten har riksdagen avslagit motionsledes framställda yrkanden om grund- lagsändring i syfte att slopa bostadsbandet.

Mantalsskrivningen såsom en grund för valbarheten torde ha ansetts innefatta tillräcklig garanti för att den som väljs till riksdagsman är bosatt inom valkretsen vid den för mantalsskrivningen avgörande tidpunkten. Det finns dock två huvudgrupper svenska medborgare som har valrätt och är valbara i viss valkrets oaktat de vid mantalsskrivningstillfället är bosatta utanför valkretsen. Den ena omfattar personer som är bosatta i Sverige, den andra personer, som är bosatta utom riket:

Enligt 14 ä 3 mom. folkbokföringsförordningen äger ledamot av stats- rådet, som för utövning av statsrådsämhetet avflyttar från den församling varest han vid utnämningen var bosatt, utan hinder härav fortfarande vara där kyrkobokförd. Enligt 4 mom. samma paragraf gäller, att den som blivit av Kungl. Maj:t förordnad till ledamot i kommitté eller kommission eller mottagit uppdrag att såsom sakkunnig biträda inom statsdepartement eller av riksdagen erhållit särskilt uppdrag samt för uppdragets fullgörande är bosatt i annan församling än där han förut haft sitt hemvist, fortfarande äger vara kyrkobokförd i sistnämnda församling, om han där innehar tjänst eller anställning, äger eller brukar fastighet eller idkar rörelse.

Enligt 14 & 2 mom. folkbokföringsförordningen skall den som är i rikets tjänst å utländsk ort anställd med sin familj och svenska betjäning kyrko- bokföras i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm. Enligt 8 mom. tredje stycket samma paragraf må å utrikes ort anställd svensk missionär eller präst samt honom åtföljande hustru samt barn under femton år, med anteckning om förhållandet, kvarstå i församlingsboken, så länge utvandringscertifikat ej uttagits. Slutligen föreskrivs i andra stycket samma mom., att sjöman, vars vistelseort är okänd, ej må överföras till bok över obefintliga så länge han kvarstår inskriven å sjömanshus.

Det bör understrykas att specialreglerna i fråga om statsråd och andra personer, som på grund av Kungl. Maj:ts eller riksdagens uppdrag vistas utanför sin hemort, tillkommit i det klart uttalade syftet att tillförsäkra dem fortsatt valbarhet i den valkrets, som hemorten tillhör. Däremot torde de särskilda bestämmelserna om mantalsskrivning av diplomater m.fl. statstjänstemän samt av missionärer och präster främst ha utfärdats i av— sikt att skapa garantier för att dessa kategorier, som ej är att hänföra till kategorien utvandrare, inte blir avförda ur folkbokföringen. Såvitt avser regeln om mantalsskrivning av missionärer m.fl., tillkommen efter fram- ställning av Svenska missionsförbundet, kan dock möjligen frågan om röst- rätten ha spelat en viss roll.

Den som har valrätt till andra kammaren är valbar i den valkrets, där han äger valrätt. Inordnar man utlandssvenskarna i den krets personer, som nu har valrätt, blir följden att de även blir valbara. Därmed bryter man principen om bostadsbandet som villkor för valbarhet. Konsekvenserna

om man frångår nämnda princip skall här belysas med ett exempel. En person är vald för Malmö stad (fyrstadsvalkretsen). Han flyttar till Trelle— borg och blir mantalsskriven där och kan följaktligen inte vid nästa val sättas upp som kandidat för fyrstadsvalkretsen. Om man tänker sig att personen i fråga inte flyttat till Trelleborg utan flyttat (utvandrat) till Köpenhamn skulle han _ om utlandssvenskar är valbara i sin »gamla valkrets» —— kunna väljas om för fyrstadsvalkretsen. Utredningen finner det föga troligt, att man skulle vara beredd att, med ett bibehållande av bostadsbandet för dem som är bosatta här i landet, acceptera en ordning utan bostadsband för svenska medborgare, vilka är stadigvarande bosatta utomlands. En sådan, ensidigt till utlandssvenskarnas förmån verkande upplösning av bostadsbandet är enligt utredningens mening inte förenlig med den uppfattning om bostadsbandets betydelse, som kommit till uttryck vid riksdagens behandling av motioner om grundlagsändringar i syfte att avskaffa denna begränsning i valbarheten.

Utredningen vill också erinra om det av konstitutionsutskottet i dess utlåtande 196413 gjorda uttalandet, att en icke godtagbar konsekvens av samtliga dittills förebragta förslag till lagtekniska lösningar av frågan om utlandssvenskarnas rösträtt var att de skulle medföra att svenska medborgare, som inte är mantalsskrivna i Sverige, skulle bli valbara till andra kammaren. Utredningen kan för sin del inte undgå'att vid sina överväganden fästa avseende vid detta uttalande av utskottet.

Eftersom valbarhet är en följd av valrätten i en viss valkrets, synes också medgivande av valrätt åt utlandssvenskarna, med eftergivande av kravet på bosättning inom valkretsen kunna ske endast efter ändring av grundlag. Häremot skulle kunna invändas, att Konung och riksdag —— i syfte att bereda statsråd samt vissa av Kungl. Maj:t eller riksdagen utsedda sak- kunniga m.fl. möjlighet att väljas till ledamöter av riksdagens andra kam- mare i viss valkrets oaktat de flyttat därifrån till Stockholm — utan grund- lagsändring föreskrivit, att de må kvarstå kyrkobokförda i den ort där de varit bosatta. Specialbestämmelserna beträffande statsråd m. fl. gäller emellertid mycket begränsade grupper. Beträffande gruppen kommittéleda- möter m. fl. må dessutom observeras att de personer det här är fråga om, för att få kvarstå kyrkobokförda i hemortsförsamlingen, skall inneha tjänst eller anställning eller bruka fastighet eller idka rörelse i hemorten.

Att införa en motsvarande ordning som kan sägas innebära, att man låter valrätt och valbarhet baseras på en fingerad bosättning eller en pre— sumerad bibehållen anknytning till viss valkrets _— skulle möjligen vara teoretiskt tänkbart som ett medel att lösa frågan om utlandssvenskarnas rösträtt. Som framgår av vad utredningen anför nedan under avsnittet Registreringsfrågan avvisas dock en sådan lösning.

Utredningen har, som inledningsvis berörts, inte ansett det ligga inom

ramen för det meddelade utredningsuppdraget att ta ställning till princip- frågan om utlandssvenskarnas rösträtt. Utredningen har dock för sin del funnit att frågan, huruvida utlandssvensken i detta ords vidaste bemär- kelse skall äga utöva rösträtt vid val till andra kammaren, är en grundlags- fråga. En positiv lösning av det föreliggande problemet förutsätter alltså enligt utredningens mening att riksdagen, i den ordning regeringsformen föreskriver för beslut i grundlagsfråga, prövar huruvida utlandssvenskarna skall äga utöva den valrätt som enligt grundlagen tillkommer svensk med—

borgare.

Valrättens begränsning till viss valkrets Valrätten skall, som framgår av 19 5 RO jämförd med 16 & tredje stycket RO, utövas inom viss valkrets. Visserligen stadgas i 14 & RO, att rikets indelning i valkretsar innehålles i vallagen, men därav följer inte, enligt utredningens mening, att Konung och riksdag skulle vara obundna av grundlagen vid fastställande av valkretsindelningen. Av 15 & RO framgår nämligen, att valkretsarna skall vara territoriella; något utrymme för icke- territoriella valkretsar finns inte enligt grundlagen. Någon möjlighet att utan grundlagsändring införa ett system med en eller flera icke-territoriella valkretsar för utlandssvenskarna finns följaktligen inte.

Enligt utredningens mening skulle det även stå i strid med principerna för mandatfördelning m.m. att hänföra utlandssvenskarna till en enda valkrets.

Författningstekniskt synes frågan om utlandssvenskarnas rösträtt kunna lösas på så sätt att i 19 å RO införes ett stadgande av innebörd, att bosätt— ning (mantalsskrivning) inom valkretsen skall utgöra förutsättning för val— barhet. Genom en sådan ändring brytes i viss mån sambandet mellan valrätt och valbarhet. En grund erhålles för att låta röstlängder, som avses i 16 & tredje stycket RO, komma att omfatta även svenska medborgare som är stadigvarande bosatta utomlands. Därigenom erhålles alltså täckning för införande av erforderliga ändringar i vallagen .

19 å RO skulle kunna erhålla förslagsvis följande lydelse:

(Nuvarande lydelse)

Till ledamöter i andra kammaren kunna endast utses män och kvin- nor, som uppnått tjugutre års ålder samt äga valrätt inom valkretsen eller där fråga är om stad, bestående av flera valkretsar, inom någon av dessa.

(Ändrad lydelse)

Till ledamöter i andra kammaren kunna endast utses röstberättigade män och kvinnor, som uppnått tju- gutre års ålder samt äro mantals- skrivna inom valkretsen eller, där fråga är om stad bestående av flera valkretsar, inom någon av dessa.

I anslutning härtill anser sig utredningen böra framhålla att, om varje svensk medborgare kan anses utan andra än i grundlag nedlagda inskränk- ningar ha rätt att utöva sin rösträtt, det kan ifrågasättas om det skulle stå i överensstämmelse med grundlag att frånkänna viss grupp rätten att rösta vid andrakammarval.

Sambandet valrätt röstlängd — mantalslängd

Om det, i motsats till vad utredningen funnit, skulle anses stå i överens- stämmelse med gällande grundlag att låta i princip varje svensk med- borgare, var han än är bosatt, få möjlighet att utöva rösträtt vid andra- kammarval och att väljas till ledamot av kammaren, kommer rösträtts- frågan i annat läge. Då syns man komma in på den i vallagen reglerade frågan om röstlängdens innehåll.

Valrätten skall enligt 16 å RO grundas på röstlängden. Röstlängd skall enligt 37 och 38 95 vallagen upprättas för varje valdistrikt och efter man- talslängden för året upptaga alla invånare, som uppnått viss ålder. Såsom röstberättigad skall antecknas den, om vilken upplysning ej vinnes att han viss dag brister i något av vad i lag stadgas som villkor för rösträtt. Till grund för uppförandet i mantalslängd ligger folkbokföringsförord- ningens bestämmelser om kyrkobokföring och mantalsskrivning.

Vill man uppnå det resultatet att sådana utomlands bosatta svenskar, som inte f.n. kan vara mantalsskrivna här, erhåller möjlighet att utöva rösträtt enligt 16 & RO, står enligt utredningens mening i huvudsak tre metoder till buds. Den ena metoden är att inordna dem i folkbokföringen så att de därmed kan mantalsskrivas och bli uppförda i röstlängd. Den andra metoden är den av valutredningen anvisade, att genom ändring endast av vallagen låta utlandssvensk efter särskild anmälan till lokal skattemyndighet bli upptagen i röstlängden. En tredje metod är att genom speciell registrering av utlandssvenskar vid sidan av folkbokföringen bilda en grundval för deras upptagande i röstlängd.

Registreringsfrågan Utvandringsbegreppet enligt folkbokföringsförordningen

Den svenska folkbokföringen syftar till en registrering av befolkningen i Sverige, såväl svenska medborgare som utlänningar. Enligt huvudregeln i 13 ä 1 mom. folkbokföringsförordningen skall envar kyrkobokföras i den församling, där han är bosatt. I 13 5 2—8 mom. ges regler för bedömande av var inom riket en person skall anses bosatt. 14 5 8 mom. innehåller bestämmelser om när en person skall avföras ur kyrkobokföringen, dvs. upphöra att vara här folkbokförd.

Folkbokföringsförordningen innehåller närmare bestämmelser om hur i kyrkobokföringshänseende skall förfaras, när en person inkommit i riket från utrikes ort och blivit här bosatt (23 å). Han skall hos vederbörande pastor göra anmälan om invandringen. I detta sammanhang må framhållas att invandraren, om han den 1 november ett år är rätteligen kyrkobokförd här, blir mantalsskriven här för påföljande år. Sker invandringen under november eller december månad blir han inte mantalsskriven här för på- följande år utan först för det därpå följande.

Vidare regleras i folkbokföringsförordningen hur det skall förfaras, när en person har för avsikt att stadigvarande bosätta sig utomlands eller redan har lämnat riket och blivit stadigvarande bosatt utomlands (24 5). I först- nämnda fallet skall han hos pastor ta ut utvandringscertifikat samt, om han behöver det för sin folkbokföring på den utrikes orten, utvandrings- betyg. Har någon lämnat riket utan att ha tagit ut utvandringscertifikat, äger han få ut utvandringsbetyg, om han anmäler att han är stadigvarande bosatt utomlands. Förordningen innehåller även särskilda bestämmelser om återsändande av utvandringscertifikat för den som inte lämnat riket respek- tive om insändande av utvandringsbevis för den som lämnat riket.

Gällande regler om hur det skall förfaras, när en person skall uteslutas ur kyrkobokföringen återfinns i 14 5 8 mom. folkbokföringsförordningen. Från församlingsboken skall till boken över obefintliga överföras den som vid två mantalsskrivningar i följd saknat känt hemvist och vars vistelseort ännu vid nästa mantalsskrivning är okänd. Till denna grupp hänförs bla åtskilliga av dem som flyttar utomlands utan att underrätta folkbokförings- myndigheten därom. Att sjömän inte får överföras till obefintlighetsboken så länge de är inskrivna på sjömanshus har tidigare framhållits. Förutom den som avlidit eller som efter flyttning inom riket kyrkobokförts i annan församling, skall från församlingsboken avföras den som enligt inkommet utvandringsbevis lämnat landet eller vid två mantalsskrivningar i följd vunnen säker upplysning är stadigvarande bosatt utomlands. Som tidigare framhållits skall dock utomlands bosatt svensk missionär eller präst jämte familjemedlemmar inte avföras ur församlingsboken så länge utvandrings- certifikat ej uttagits. Dessa skall alltså stå kvar i församlingsboken »med anteckning om förhållandet». I 14 5 8 mom. stadgas slutligen, att ej må i andra fall än nu sagts den som blivit bokförd i församlingsboken därifrån avföras. Vidare må erinras om att personakterna för dem som avförts från församlingsboken till obefintlighetsboken, respektive såsom utvandrare av- förts från församlingsboken skall insändas till centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden och där bilda »register över obefintliga» respektive »emigrantregister» (60 & folkbokföringsförordningen).

Folkbokföringssystemet bygger på förutsättningen att erforderliga upp- gifter om befolkningen i viss utsträckning automatiskt tillföres folkbok- föringen genom rapporter från olika myndigheter i Sverige. Avflyttning från

riket medför att denna rapportering upphör. ] och med att den som finns upptagen i folkbokföringen inte bor i Sverige blir uppgifterna om honom och hans familj sålunda inte tillförlitliga annat än i vad de avser förhål- landena fram till avflyttningen från riket. Därefter inträffade händelser —— äktenskaps ingående och upplösning, födelser, dödsfall, ändrade medbor- garskapsförhållanden m.m. —— rapporteras inte. Att låta kyrkobokföring och därmed mantalsskrivning utgå från ett material, som ligger utanför de svenska myndigheternas kontroll, är inte nöjaktigt. En internationell reglering med automatiskt utbyte av civilståndsuppgifter saknas.

Reglerna om utvandringscertifikat m.m. bygger på frivillig medverkan från den som har för avsikt att stadigvarande bosätta sig utomlands. Inne- börden av att »stadigvarande bosätta sig» å utrikes ort är inte fullt klar. Att avsikten är att bosättningen utomlands skall ha ett visst mått av var- aktighet syns dock uppenbart. Om så ej vore fallet skulle troligtvis använ- das endast uttrycket »bosätta sig». Svagheten i systemet är att det för den enskilde, som tänker flytta ut, kan föreligga svårighet att i utflyttnings- ögonblicket bedöma, huruvida hans eventuella avsikt att stadigvarande bosätta sig å utrikes ort kommer att förverkligas. Med snabba och relativt billiga kommunikationer till olika platser på jorden behöver inte avresan ha samma karaktär av ett »övergivande av riket» som en utvandring förr hade. En person kan lättare än förr flytta utomlands på försök, i syfte att känna sig för om han trivs där. Många gånger kan en flyttning vara föran- ledd av ett mer eller mindre långvarigt uppdrag. Inga sanktioner kan vidtas vid uraktlåtenhet att iaktta reglerna om anmälan av tilltänkt utflyttning, även om vederbörandes avsikt är att stadigvarande bosätta sig på utrikes ort. Den enskilde vet, att uttagande av utvandringscertifikat och dettas överlämnande till polismyndighet i den ort, varifrån utresan sker, kommer att få till följd att han upphör att vara här i riket kyrkobokförd och man- talsskriven.

Den som står i begrepp att flytta till utlandet har i realiteten möjlighet att efter önskan välja mellan att uttaga utvandringscertifikat eller att un- derlåta detta. Man kan räkna med tre typfall:

a) uttagande av utvandringscertifikat,

b) underlåtenhet att uttaga utvandringscertifikat i förening med åtgär— der för att kvarstå kyrkobokförd,

c) sådan underlåtenhet i förening med passivitet inför följderna i kyrko- bokföringsavseende.

Valet mellan alternativ a) och b) torde i regel bestämmas med hänsyn till de fördelar eller nackdelar som bedöms vara förenade med det ena eller andra alternativet. Ett skäl för valet av alternativ a) kan vara att den av- flyttande därmed upphör att vara mantalsskriven, vilket av en del personer kan anses vara fördelaktigt från skattesynpunkt. I och för sig saknar dock mantalsskrivningen avgörande betydelse för skattskyldigheten här i riket.

Vid ett val av alternativ b) kan inverka önskemålet att behålla rätten till folkpension eller sjukvårdsförmåner.

Kretsen utlandssvenskar är mycket heterogen. I denna ingår bl. a. följande grupper svenska medborgare, nämligen: de som är födda utomlands och aldrig varit folkbokförda här; de som är födda här men varit bosatta utom- lands sedan lång tid tillbaka; de som är födda och uppvuxna här och kan- ske ganska nyligen bosatt sig utomlands och som i anslutning till utflytt- ningen blivit avförda ur vår folkbokföring; de som bosatt sig utomlands och visserligen blivit avförda ur kyrkobokföringen men ändock för visst kalenderår alltjämt är mantalsskrivna här; de som är bosatta utomlands men enligt särskilda regler i folkbokföringen äger rätt att vara mantals- skrivna här; de som är bosatta utomlands men ändock, t. ex. med hänsyn till att utomlandsvistelsen beräknas bli förhållandevis kortvarig, är folk- bokförda här; de som, efter att ha varit bosatta utomlands längre eller kortare tid, återflyttat hit. Kretsen utlandssvenskar omfattar personer, vilka tänker sig att inte återvända eller tänker sig att återvända efter längre eller kortare tids utlandsvistelse. Inom denna mycket heterogena krets utlandssvenskar finns en mångfald yrken representerade; där finns an- ställda och fria företagare, f.d. anställda och f.d. fria företagare. De i direktiven såsom exempel nämnda kategorierna utlandssvenskar återfinns i flertalet här angivna grupper.

Sjömanshusinskrivna sjömän samt svenska missionärer och präster till- hör båda en grupp medborgare, beträffande vilka man får anses ha hyst den uppfattningen att de inte är stadigvarande bosatta utomlands. Sjömännen är i särskild ordning registrerade på sjömanshus och kan enligt vissa regler avföras ur där förda register. Om så sker blir inte längre kvarskrivnings- regeln i folkbokföringsförordningen tillämplig på dem. Beträffande missio- närer och präster skall i församlingsboken antecknas att de är anställda utomlands. Folkbokföringsmyndigheterna får regelmässigt uppgifter till led- ning för dessa gruppers folkbokföring och har alltså underlag för bedöman- de av huruvida personer tillhörande dessa grupper skall avföras som obe- fintliga eller utvandrare.

Gruppen diplomater kan, som tidigare framhållits, inte anses stadig- varande bosatt utomlands. Den i 14 5 2 mom. intagna bestämmelsen, att den som är i rikets tjänst å utrikes ort anställd skall kyrkobokföras i Stor- kyrkoförsamlingen, torde vara avsedd att ge uttryck åt att det ansetts lämpligt att personer tillhörande denna kategori, vilka visserligen vistas utomlands men utan att vara där stadigvarande bosatta, bör hållas samlade i en församlings kyrkoböcker och därmed inom ett mantalsskrivningsdi- strikt. Om en i rikets tjänst å utrikes ort anställd av en eller annan anled- ning lämnar statstjänsten och stadigvarande bosätter sig utomlands, skall han enligt reglerna i folkbokföringsförordningen avföras ur kyrkobok- föringen.

I den stora kretsen utlandssvenskar finns ytterligare en grupp, som från folkbokföringssynpunkt intar en särställning. Till denna grupp kan hän- föras bl. a. sådana hos svenska företag anställda personer, vilka —— såvitt kan bedömas vid tidpunkten för utresan — inte kommer att bli stadig- varande bosatta utomlands, utan där såväl företagets som den enskilde tjänstemannens avsikt är att tjänstemannen inom loppet av ett begränsat antal år skall återvända till Sverige.

Utredningen har den uppfattningen att, om en person varom här är fråga inte har för avsikt att stadigvarande bosätta sig utomlands, skall han inte utta utvandringscertifikat. Även om han, under åberopande av en av— sikt att stadigvarande bosätta sig utomlands, begär att få utvandrings- certifikat, bör han dock inte erhålla sådant i fall där folkbokföringsmyn- digheten har grundad anledning anta att avsikten är annan än den uppgivna eller finner sig böra anse att bosättningen utomlands inte är stadigvarande. Det må erinras om att folkbokföringsmyndighetens bedö- manden och ställningstaganden måste ske under hänsynstagande till de omständigheter, som föreligger och är kända just vid den tidpunkt, då utvandringsanmälan görs.

I detta sammanhang bör också klart framhållas att de personer, vilka oaktat de icke bort ta ut utvandringscertifikat _— ändock gör det och till följd därav blir avförda ur folkbokföringen, själva avhänder sig den möjlighet att rösta som de eljest skulle haft.

Utlandssvenskarna och mantalsskrivningen

Enligt utredningsdirektiven kan det vara förtjänt att närmare övervägas att i folkbokföringen uppta även vissa andra grupper av utlandssvenskar än dem som nu kvarstår som kyrkobokförda hos oss. Utredningen tolkar detta uttalande så, att utredningen bl.a. skall undersöka möjligheten att här kyrkobokföra och mantalsskriva vissa grupper utlandssvenskar, som är stadigvarande bosatta utomlands. När utredningen i det följande i detta avsnitt talar om utlandssvenskar, inbegrips följaktligen inte i detta ut- tryck de utlandssvenskar som nu är här mantalsskrivna.

Inledningsvis må erinras om att valutredningen i sitt betänkande av— visade tanken på att mantalsskrivningsvägen lösa rösträttsfrågan. Valut— redningen pekade bl.a. på svårigheterna att åstadkomma en tillfreds- ställande gränsdragning mellan dem som skulle ha rätt att kvarstå man- talsskrivna och övriga. Säkerligen skulle, enligt valutredningens mening, om man mantalsskrivningsvägen löste rösträttsfrågan, kvarstå ett bety-

dande antal utlandssvenskar, som hade berättigat intresse av att delta i svenska val men som var utestängda från möjligheten därtill.

Att gränsdragningsproblemet är svårlöst framgår även av Exportför- eningens och Utlandssvenskarnas förenings uttalanden över valutred- ningens förslag. Exportföreningen framhöll bl. a., att kärnan bland utlands- svenskarna numera utgörs av en kategori medborgare, vilka helt och fullt känner sig som svenskar och som i denna egenskap gör för vårt land ytterst betydelsefulla insatser utomlands. Många tjänstgör inom interna- tionella organisationer, där Sverige medverkar, eller arbetar inom det mul- tilaterala eller bilaterala biståndet till underutvecklade länder. Talrika utlandssvenskar utför sin gärning såsom representanter för svensk export- industri och exporthandel, svenskt transport- och försäkringsväsen, vidare såsom konsulter, prospektörer, entreprenörer, montörer osv. Utlandssvens- karnas förening framhöll bl. a., att det stora flertalet utlandssvenskar i sin verksamhet har anknytning till hemlandet och redan av denna anledning måste upprätthålla ett nära samband med Sverige och sina huvudmän där. Även för dessa senare vore det av betydelse, att deras utlandspersonal är väl informerad om förhållandena i Sverige inom skilda intresseområden.

Den omständigheten att kretsen utlandssvenskar är synnerligen heterogen (jfr ovan s. 121) torde klart belysa de svårigheter man ställs inför, om man vill _ mot bakgrund av rösträttsfrågan —— dra upp en gräns mellan utlandssvenskar, vilka skall äga rätt respektive icke äga rätt att vara här mantalsskrivna.

Vid den tidpunkt, då valutredningen framlade sitt förslag hade ännu inte frågan om den allmänna tilläggspensioneringens tillämplighet för utomlands bosatta svenskar blivit löst. Utredningen om utlandssvenskars folkbokföring har ställt sig frågan huruvida genom utbyggnaden av denna socialförsäkringsreform möjlighet öppnats att utskilja sådana kategorier utlandssvenskar som skulle kunna anses böra vara här mantalsskrivna.

Jämlikt 1 kap. 3 5 lagen om allmän försäkring är, bland andra, svenska medborgare försäkrade enligt lagen. 11 kap. 1 5 samma lag stadgar, att rätt till tilläggspension grundas på inkomst av förvärvsarbete samt att för varje år, varunder någon varit försäkrad, skall för honom beräknas pensionsgrundande inkomst på grundval av hans inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete. Enligt 2 5 samma kap. skall vid beräkning av inkomst hänsyn icke tagas till lön eller annan ersättning, som försäkrad åtnjutit från arbetsgivare, vilken är bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, i annat fall än då den försäkrade sysselsatts *vlid skötseln av här i riket belägen fastighet eller i rörelse som bedrivs från här beläget fast driftsställe. Från den inskränkande bestämmelsen undantas vidare lön till svensk medborgare, såframt svenska staten eller, där lönen härrör från utländsk juridisk person, svensk juridisk per- son, som äger ett bestämmande inflytande över den utländska juridiska

personen, enligt av riksförsäkringsverket godtagen förbindelse har att svara för avgift till försäkringen.

Följande grupper utlandssvenskar är försäkrade för tilläggspension jäm- likt lagen om allmän försäkring:

anställda hos svensk arbetsgivare, som är bosatt i riket (exempelvis tid- ningarnas utlandskorrespondenter) ;

anställda hos dotterföretag, om moderföretaget i Sverige garanterar ATP— avgift;

anställda i internationella organisationer, svenska handelskamrar m.m., om svenska staten garanterar ATP-avgift.

Personer tillhörande här angivna grupper utlandssvenskar blir, i den mån pensionsgrundande inkomst fastställs för dem, registrerade hos all- män försäkringskassa. Ytterligare två grupper utomlands bosatta svenska medborgare är föremål för registrering här nämligen

svensk medborgare, som är berättigad att uppbära folkpension, oaktat han ej är mantalsskriven i riket, och

svensk medborgare, som uppbär allmän tjänstepension.

Det är alltså i och för sig möjligt att utskilja vissa kategorier utlands- svenskar, som har en i någon form markerad anknytning till Sverige. Det skulle också i och för sig vara möjligt att i folkbokföringsförordningen ta in en föreskrift av innehåll att svensk medborgare, som är stadigva- rande bosatt utomlands, men åtnjuter svensk folkpension eller allmän tjänstepension eller är registrerad hos allmän försäkringskassa, icke skall avföras från församlingsboken så länge han kvarstår registrerad hos pen- sionsutbetalande myndighet eller hos försäkringskassa. Konsekvenserna av ett sådant system är givetvis svåra att överblicka. Det skulle stå i direkt strid mot nu gällande principer för kyrkobokföring och mantalsskrivning. Kyrkobokföringen skulle bli otillförlitlig, enär den inte skulle kunna hål- las aktuell i tillnärmelsevis samma omfattning som beträffande här i riket bosatta personer. En mantalsskrivning i här antydd ordning av vissa kate— gorier utlandssvenskar måste —--— för att den skulle kunna tjäna som grund för upprättande av röstlängder »— nödvändigtvis kompletteras med ett särskilt anmälningssystem i syfte bl. a. att dels få in aktuella postadresser och dels möjliggöra kontroll av medborgarskapet.

Att inordna de här angivna kategorierna utlandssvenskar i folkbok- föringen och därigenom öppna möjlighet för just dessa att delta i val till riksdagens andra kammare med uteslutande av andra grupper av ut- landssvenskar skulle även enligt utredningens mening leda till orättvisa. Till belysning härav kan nämnas att utanför de berättigades krets skulle

befinna sig fria yrkesutövare, icke förvärvsarbetande hustrur, studerande samt anställda i sådana företag utomlands som ej är underkastade ett be- stämmande inflytande från moderföretag i Sverige. Bl.a. skulle svenska medborgare med arbete inom jordbruksnäringen i grannländerna stå utan- för kretsen. Det må också framhållas, att rätten att uppbära allmän till- läggspension kan grundas på en synnerligen ringa arbetsinsats.

Redogörelsen torde belysa de svårigheter, som möter försök att på objek- tiva grunder göra en differentiering av utlandssvenskarna med hänsyn till deras större eller mindre anknytning till Sverige.

Härtill kommer de principiella betänkligheter, som kan anföras mot att om man accepterar principen att utomlands stadigvarande bosatt svensk medborgare skall kunna rösta -»——- ändock dela upp utlandssvenskarna i en röstberättigad och en icke röstberättigad kategori. Anses likväl en sådan uppdelning vara motiverad, bör grunden för hur uppdelningen skall ske finnas angiven i författning som reglerar valförfarande m. 111.

Även rent praktiska skäl talar emot att införa en ordning som skulle innebära, att vissa kategorier utlandssvenskar, som för närvarande är sta- digvarande bosatta utomlands, skulle bli mantalsskrivna här medan de alltjämt vistas utomlands.

Någon godtagbar lösning av frågan om utlandssvenskarnas rösträtt kan enligt utredningens mening inte erhållas genom att i vidgad omfattning kyrkobokföra och mantalsskriva utomlands bosatta svenska medborgare och den vägen inordna dem i folkbokföringssystemet. Utredningen, som alltså bestämt avvisar här berörda lösningar av problemet, anser däremot det åsyftade resultatet —— utvidgning av röstningsmöjligheterna — kunna nås med hjälp av en särskild registrering vid sidan om nu gällande folk- bokföringssystem. Om sådan registrering beslutas, föreslår utredningen att den verkställs centralt och sålunda inte, såsom valutredningen föreslagit, sker hos lokal skattemyndighet. Det är utredningens uppfattning att be— tryggande garantier mot dubbelregistrering och nöjaktiga kontrollmöjlig- heter i övrigt endast föreligger om registreringen äger rum i ett för riket gemensamt register.

Frivillig registrering av utlandssvenskarna

Syftet med en registrering av utlandssvenskarna skall vara att få tilllstånd ett register, vilket skall kunna läggas till grund för bl.a. upprättande av röstlängder och röstkort samt expediering av de sistnämnda och som kan hållas aktuellt med avseende å bl.a. medborgarskapsförhållanden och adresser. Ett register över utlandssvenskar kan, i motsats till register över här bosatta personer, inte hållas aktuellt uteslutande genom medverkan

av olika svenska myndigheter. Även om det i och för sig skulle vara av ett visst intresse att i ett register över utlandssvenskar ha alla dessa redovisade, måste en sådan tanke släppas av praktiska skäl. Det måste enligt utred- ningens mening ligga i sakens natur, att en registrering här i landet av svenska medborgare, vilka är spridda över praktiskt taget hela världen, måste bygga på en frivillig medverkan av utlandssvenskarna själva. Re- gistreringen måste m.a.o. byggas upp på sådant sätt att däri redovisas endast den som är intresserad av att stå i registret. Denne får anmäla sig till registrering och även fortlöpande lämna sådana uppgifter om sig själv att han kan kvarstå i registret.

På ett register över utlandssvenskar bör, som nyss sagts, ställas det kravet att det skall kunna ligga till grund för bl.a. upprättande av röst- längd för val till riksdagens andra kammare. På utredningen ankommer inte att ta ställning till frågan om kommunal rösträtt för utlandssvenskar- na, men utredningen anser att registret över utlandssvenskarna skall vara så utformat att —— om statsmakterna så beslutar _— det kan tjäna som underlag även för upprättande av kommunala röstlängder.

Såväl för utlandssvensken som för myndigheterna i Sverige synes det naturligast att ansökan om uppförande i ett register över utlandssvenskar och anmälan om önskan att kvarstå i sådant register sker till en central myndighet, på vilken det även bör ankomma att föra registret och att upp- rätta röstlängd över röstberättigade utlandssvenskar.

Det åligger för närvarande centrala folkbokförings- och uppbördsnämn- den (CFU) att föra av personakter bestående emigrantregister och register över obefintliga. CFU tillföres härigenom successivt uppgifter om alla per- soner, som — av annan anledning än att de avlidit — blivit avförda ur kyrkobokföringen och ej längre är här mantalsskrivna. Uppgifterna hänför sig till de tidsperioder, då vederbörande varit här kyrkobokförda.

Med hänsyn till vad ovan anförts, anser utredningen lämpligt, att registret förläggs till CFU och att det uppdras åt nämnden att upprätta erforder— liga röstlängder.

Utredningen föreslår alltså, att hos CFU skall uppläggas och föras ett på frivillig anmälan från utlandssvenskarnas sida baserat register över ut- landssvenskar, benämnt utlandssvenskregistret, samt att det skall ankom- ma på CFU att upprätta röstlängder över de röstberättigade utlandssvens- karna. Föreskrifter härom föreslås skola införas i en särskild förordning om registrering av vissa utlandssvenskar och om upprättande av röstlängd över röstberättigade utlandssvenskar.

Utlandssvenskregistret

Utredningen har sökt uppnå det resultatet, att utlandssvenskregistret när det gäller rätten att delta i val till riksdagens andra kammare fungerar

subsidiärt vid sidan av mantalsskrivningen. I registret skall därför kunna införas inte endast utom riket bosatta svenska medborgare, som inte är här i riket mantalsskrivna. Den som avflyttar till utrikes ort för att där bosätta sig skall kunna uppföras i registret redan innan han avförts ur mantals— längd. Och svensk medborgare, som efter inflyttning från utrikes ort åter bosatt sig i Sverige, skall under tid då han visserligen kyrkobokförts men ännu inte mantalsskrivits kunna vara uppförd i utlandssvenskregistret. Ge- nom detta system bör sålunda varje svensk medborgare, som äger utöva rösträtt, kunna uppföras i röstlängd för val till andra kammaren, oavsett huruvida han är mantalsskriven här eller inte och vare sig han är bosatt i Sverige eller i utlandet.

Uppförande i utlandssvenskregistret föreslås ske efter ansökan, som prö- vas av CFU. Myndighetens prövning torde komma att omfatta, förutom kontroll av den sökandes identitet, främst huruvida han är svensk med- borgare samt huruvida han varit (eller undantagsvis alltjämt är) här i riket mantalsskriven. Vid den första uppläggningen av registret kan förut- ses ett ganska stort antal utredningar såväl i medborgarskapsfrågan som i mantalsskrivningsfrågan.

Utlandssvenskregistret skall enligt vad utredningen föreslår inte endast omfatta personer, som är röstberättigade vid andrakammarval. Även i röst- ningsavseende underåriga och omyndigförklarade svenska medborgare skall kunna efter ansökan bli upptagna i registret. Vårdnadshavare bör ha rätt att till registrering anmäla den som står under hans vårdnad.

Av skäl som redovisas senare i detta kapitel föreslår utredningen, att en förutsättning för utlandssvensks utövande av rösträtt skall vara tidigare mantalsskrivning. Registrets främsta uppgift blir att utgöra underlag för utlandssvenskars uppförande i röstlängd. Utredningen har övervägt om inte i registret skulle kunna efter vederbörlig anmälan införas också svenska medborgare, som ej tidigare varit mantalsskrivna i Sverige. Detta skulle kunna motiveras med att registret därmed skulle bättre tillgodose olika i och för sig beaktansvärda intressen utöver det primära. Tillgång till ett centralt adressregister, omfattande i princip alla »sverigeintresserade» svenska medborgare i utlandet, skulle kunna vara till nytta för såväl myn- digheter som allmänheten i olika sammanhang.

Den av utredningen hos ett antal myndigheter m.fl. gjorda förfråg- ningen om behovet av en registrering av utlandssvenskar i annat syfte än att underlätta valdeltagande har närmast givit vid handen, att man inte ansett något absolut behov föreligga (jfr kap. IV ovan). Det oaktat kan den av utredningen föreslagna registreringen få en viss betydelse för känne- domen om det antal utlandssvenskar, som önskar bevara kontakten med hemlandet och om deras bosättning i olika delar av världen. Registreringen kan sålunda bl. a. lämna underlag vid planeringen av skolundervisning för barn till föräldrar, som bor utom riket. De i registret ingående adressupp—

gifterna gör det också möjligt att, när så behövs t. ex. i ett krigshotande läge, nå alla utomlands bosatta svenskar, som vill bevara de med det svenska medborgarskapet förenade rättigheterna och skyldigheterna. Re- gistreringen sådan som den av utredningen tänkts skall visserligen _— utanför rösträttsområdet —— inte gälla som villkor för dylika rättigheter och skyldigheter. Den årsanmälan, vari den registrerade försäkrar att han fortfarande är svensk medborgare, gör emellertid, att denne, snabbare än han eljest skulle kunna göra, bör kunna påräkna bl. a. det skydd, som till- kommer svensk medborgare.

Att utredningen likväl stannat för att föreslå, att registreringen åt— minstone till en början begränsas till dem som varit här tidigare mantals- skrivna, sammanhänger med att uppläggningen av registret kan komma att bli besvärlig. Registreringsmyndigheten kommer att ställas inför uppgiften att på kort tid verkställa ett omfattande gransknings- och utredningsarbete, vars huvudsyfte dock skall vara att få fram ett tillförlitligt underlag för utlandssvenskars uppförande i röstlängd. Några principiella betänkligheter mot att registrering kan ske av alla svenska medborgare i utlandet föreligger självfallet inte. Sedan erfarenheter vunnits beträffande det administrativa arbete, som är förenat med en registrering av endast tidigare mantalsskriv- na personer, torde eventuellt frågan om en utvidgning av registreringen få tas upp till förnyad prövning.

Rätten för den som efter ansökan uppförts i utlandssvenskregistret att kvarstå i registret föreslås bli beroende av årlig anmälan. Utredningen förut— sätter dock att jämlikt instruktionsmässiga föreskrifter CFU skall på sådant sätt förvara registreringsuppgifter beträffande den som underlåtit att inge sådan anmälan, att uppgifterna är lätt tillgängliga, om vederbörande ut— landssvensk senare skulle ansöka om att ånyo bli upptagen i registret.

Registreringsförfarandet m.m. syns böra utformas efter i huvudsak följande principer.

Bestämmelserna i 23 och 24 55 folkbokföringsförordningen angående vad som ankommer på den enskilde och olika myndigheter i samband med in— vandring och utvandring föreslås få fortsatt giltighet. Det må i detta sam- manhang framhållas, att det inom CFU håller på att utarbetas förslag till ny folkbokföringsförordning, vilken avses skola träda i kraft den 1 januari 1968. En viss omarbetning kommer därvid att ske av 23 och 24 55.

Formulär till det i 24 5 1 mom. förordningen angivna utvandringscerti— fikatet bör få en något ändrad utformning. Det bör bl.a. ges plats för svensk medborgares ansökan om uppförande i utlandssvenskregistret respektive anmälan, att han ej önskar bli uppförd i detta register samt vidare plats för anteckning om adress i utlandet. Utvandringseertifikat, som uttas av svensk medborgare, som har för avsikt att stadigva— rande bosätta sig åt utrikes ort, bör utfärdas i två exemplar, av vilka det ena skall lämnas till den, för vilken det utfärdats, och begagnas på samma

sätt som enligt nu gällande bestämmelser. Det andra exemplaret skall, när vederbörande person jämlikt 14 5 8 mom. folkbokföringsförordningen avförs ur församlingsboken, av pastor översändas till CFU tillsammans med personakten.

I den på utvandringscertifikatet gjorda ansökningen om uppförande i utlandssvenskregistret torde det vara tillfyllest med nyssnämnda uppgifter —— den sökandes med namnunderskrift bekräftade viljeförklaring samt uppgift om hans adress i utlandet. CFU kan nämligen ur den samtidigt insända personakten hämta alla i övrigt relevanta upplysningar, främst att den sökande är svensk medborgare och inte förklarad omyndig. Vidare kan i flertalet fall, stundom dock först efter särskild utredning, omedelbart an- tecknas den sökandes senaste kyrkobokförings- och mantalsskrivningsort och dag, då han presumeras upphöra att vara mantalsskriven.

Svensk medborgare, som varit här i riket mantalsskriven, men på grund av bosättning utom riket upphört att vara här kyrkobokförd och mantals- skriven, bör, om han åter inflyttar i Sverige, äga rätt att, i samband med att han ånyo blir kyrkobokförd eller därefter, bli uppförd i utlandssvenskre- gistret. Även sådan ansökan bör inges till pastor. Genom möjligheten att uppföra sådan förutvarande utlandssvensk i registret under den tid han är här kyrkobokförd men ännu inte hunnit mantalsskrivas, undvikes den olägenheten att utlandssvensk skulle förlora rätten att upptagas i utlands- svenskregistret då han återvänder till hemlandet. Av praktiska skäl torde ansökan i sådant fall böra ske med användande av samma formulär, som utredningen föreslår för ansökan av utom riket bosatt svensk medborgare.

Ansökan att bli uppförd i utlandssvenskregistret av utom riket bosatt svensk medborgare, som varit men inte längre är här mantalsskriven, bör inges till CFU och antingen direkt insändas dit eller ock inges genom svensk beskickning, lönat svenskt konsulat eller, efter utrikesministerns bestämmande, olönat konsulat. Sådan ansökan bör kunna göras när som helst under året. Under förutsättning att bestämmelserna träder i kraft den 1 januari bör dock första året föreskrivas, att anmälningar skall inges före den 1 mars. Ansökan bör göras å blankett enligt särskilt formulär, dock att även eljest gjord ansökan skall kunna godtagas om den innehåller till' räckliga uppgifter.

Ansökningen bör innehålla följande uppgifter:

a) namn, födelsetid och födelsenummer, kyrkobokföringsort, makes namn, födelsetid och födelsenummer, antal underåriga barn och deras födelsedata,

b) tidpunkt för avflyttning,

c) senaste bostadsadress i Sverige, (1) senaste kyrkobokföringsort i Sverige,

e) senaste mantalsskrivningsort i Sverige,

f) gällande adress i utlandet, g) försäkran på heder och samvete att den sökande är svensk meed-

borgare.

Utredningen är medveten om att det kan förekomma fall, då en persmn i god tro försäkrar att han är svensk medborgare oaktat detta inte är fiör- hållandet. Därför föreslår utredningen, att till förstagångsansökan av dlen som är bosatt utom riket skall fogas av behörig svensk myndighet utfärdiat intyg att den sökande är svensk medborgare eller, när det gäller svenisk medborgare som är bosatt i Danmark, Finland, Island eller Norge, av lbe- hörig folkbokföringsmyndighet i domicillandet utfärdat intyg att den ssö— kande är i landet registrerad som svensk medborgare. Här föreslagna inttyg anser utredningen nödvändiga också för att förhindra att ansökan görs av annan än den intyget avser. Med behörig svensk myndighet åsyftar iut- redningen förutom pastorsämbete svensk beskickning och lönat konsuläat. Då någon önskar registrera sig, bör myndigheterna sålunda söka förvissa sig om, huruvida det gäller en förstagångsansökan eller en årsanmälan. Med förstagångsansökan avses även sådan ansökan som görs, då årsan- mälan visst är eller vissa år försummats.

Innehav av giltigt svenskt pass torde i regel få anses som tillräckligt bevis om svenskt medborgarskap. När sådant av den registreringssökande företes för svensk utlandsmyndighet bör i intyget antecknas passets num- mer och giltighetstid.

Det kan göras gällande, att den härmed av utredningen föreslagna pröv- ningen av de sökandes svenska medborgarskap inte utesluter, att personer, som förlorat detta alltjämt kvarstår i utlandssvenskregistret. En årlig prövning på grundval av förnyade bevis om svenskt medborgarskap skulle emellertid innebära ett för såväl utlandssvenskarna som myndigheterna mycket betungande förfarande. Utredningen förordar därför, att sedan den sökandes innehav av svenskt medborgarskap konstaterats vid hans ansökan om uppförande i utlandssvenskregistret, han skall äga kvarstå i registret under förutsättning att han vid årligen återkommande anmälan på heder och samvete försäkrat, att han alltjämt är svensk medborgare. Såsom en garanti mot missbruk föreslår utredningen vidare, att Kungl. Maj:t med vissa intervaller, t.ex. 5 eller 10 år, utfärdar föreskrift om revision av utlandssvenskregistret, vid vilken alla registrerade eller efter namnens initialbokstav uttagna grupper av dessa åläggs att inge förnyat bevis om sitt svenska medborgarskap.

Såsom tidigare anförts föreslår utredningen en årlig anmälningsskyldig- het för dem, som önskar kvarstå i utlandssvenskregistret. Utredningen har härvid främst tagit hänsyn till registrets uppgift att tjäna som underlag för upprättande av röstlängder. För att undvika felexpediering av röstkort är det nödvändigt att i registret införda adressuppgifter är aktuella. In-

vändningen, att detta mål skulle kunna nås genom en allmän föreskrift om skyldighet att anmäla inträffade adressändringar, anser utredningen inte bärande. Föreskrift om skyldighet att årligen före viss dag inge adress— anmälan vid äventyr att avföras ur registret är enligt utredningens me- ning nödvändig för att förhindra att registret upptar en med varje år ackumulerad samling inaktuella uppgifter. En årlig före viss slutdag före- skriven anmälningsskyldighet torde vidare ha större utsikt att lända till efterrättelse än en föreskrift om anmälan t. ex. vartannat, vart tredje eller vart femte år.

Den årliga anmälningsskyldigheten föreslås omfatta inte bara uppgift om adress utan också en förnyad försäkran att anmälaren alltjämt är svensk medborgare. I diskussionen om ett utsträckande av rösträtten till de utomlands bosatta svenskarna har ofta framförts farhågor för att för- månen skulle kunna olagligen begagnas av dem som förlorat sitt svenska medborgarskap. Även av denna anledning anser utredningen att en årlig anmälningsskyldighet förenad med försäkran på heder och samvete om innehav av svenskt medborgarskap är påkallad. Det torde knappast kunna anses att en sådan föreskrift lägger en oskälig börda på de utom riket bosatta medborgarna; anmälningsskyldigheten är ju ej mer betungande än skyldigheten för här i landet bosatta personer att årligen före viss dag lämna mantalsuppgift respektive avge självdeklaration.

Utredningen föreslår att den årliga anmälningen skall göras under tiden januari—mars samt att följden av att anmälan ej inkommit före den 1 april skall vara, att den registrerade samma är icke blir upptagen i röst- längd.

En i detalj gående beskrivning av utlandssvenskregistrets uppläggning anser sig utredningen icke böra lämna. På databehandlingsområdet har tekniken under de senaste åren utvecklats med stor snabbhet. Självfallet bör, då registret läggs upp, valet av registreringsmetod ske med hänsyn till olika då tillgängliga tekniska hjälpmedel. Rådande osäkerhet om antalet personer, som kommer att begagna sig av registreringen, gör det rimligt att inte i förväg binda sig för en viss metod utan låta igångsättningsårets erfarenheter bli vägledande för det fortsatta arbetet.

Utlandssvenskregistret skall tillföras uppgifter dels på grundval av beslut om registrering, som meddelas av CFU efter ansökan och dels genom de årligen inkommande adressanmälningarna.

Beslut i anledning av ansökan om registrering (bifall eller avslag) bör skriftligen delges sökanden.

Avregistrering skall ske när uppgift inkommer att den registrerade ånyo blivit här i riket mantalsskriven eller förlorat sitt svenska medborgarskap eller avlidit.

Utebliven årsanmälan skall markeras i registret, men för att und—

vika tidsödande utredningar i de fall, då den en gång registrerade senare återkommer med ny ansökan om registrering, bör registeruppgiften beva- ras, antingen efter särskild markering i registret eller i ett separat avgångs- register under viss tid, förslagsvis fem år.

Följden av att årsanmälan ej inkommit till CFU före den 1 april blir enligt utredningens förslag, att den registrerade ifrågavarande är icke blir upptagen i röstlängd. Särskilt meddelande om denna följd av den uteblivna anmälningen torde ej böra tillställas den registrerade, bl. a. av det skälet, att säker uppgift om hans adress saknas.

CFU: s åtgärder i anledning av inkommen ansökan om registrering i ut- landssvenskregistret (förstagångsansökan) skulle kunna uppdelas i föl- jande arbetsmoment.

!) Granskning av ansökningen. Om ansökningen befinns ofullständig, bör sökanden skriftligen anmodas att komplettera den, i varje fall om bris- terna är väsentliga, t. ex. därigenom att underskrift saknas, bevis om inne— hav av svenskt medborgarskap ej bifogats eller uppgift om senaste bostads- adress vid mantalsskrivning i Sverige inte lämnats.

2) Slagning i CFU : s egna register. Inom CFU förs nu emigrantregister och register över obefintliga. Utredningens förslag innebär, att nämnden där- jämte skall föra utlandssvenskregistret. Som en rutinåtgärd bör med led- ning av sökandens uppgift om tidigare bostadsadress i Sverige (kyrkobok— föringsort) undersökas om hans personakt finns i emigrantregistret eller registret över obefintliga. Sådan undersökning företas dock givetvis endast beträffande person, som uppger sig ha avflyttat från riket 1947 (det år personaktsystemet infördes) eller senare. Återfinns personakten och an- sökningen i övrigt är fullständig verkställs utredning enligt punkt 4 nedan.

3) Utredning beträffande tidigare kyrkobokföring. Om personakt icke åter- finns i hos CFU förda register remitteras ansökningen till pastor i den ort, vari sökanden uppgivit sig senast ha varit bosatt och mantalsskriven i Sve— rige. Återfinner pastor uppgift om sökanden har han att på ansökningen anteckna dag då vederbörande avfördes ur församlingsbok samt översända handlingen till lokal skattemyndighet eventuellt med nödig komplettering ifråga om bostadsadressen. Härvid bör pastor beakta sökandens tidigare bosättning inom riket och i förekommande fall sända ansökningen till annan lokal skattemyndighet än den, inom vars område församlingen är belägen. Saknas uppgift om sökanden i den församling, inom vilken han uppgivit sig ha varit bosatt, bör ansökningen, med anteckning härom, direkt återsändas till CFU.

4) Utredning beträffande tidigare mantalsskrivning. Beträffande ansökan av person, vars personakt är tillgänglig för CFU, torde utredning i ett stort antal fall kunna ske genom telefonförfrågning hos lokal skattemyn-

dighet, huruvida sökanden är upptagen i mantalslängd det år då, med led- ning av föreliggande uppgift om tidpunkten för hans avförande ur för- samlingsbok, han kan antas senast ha varit där mantalsskriven. I den mån avflyttning från riket skett så långt tillbaka i tiden att mantals- längden för det aktuella året inlevererats till arkivmyndighet, torde ett skriftligt remissförfarande få tillämpas.

Ansökan, som med anteckning av pastor om tidpunkten för sökandens avförande ur församlingsbok tillställs lokal skattemyndighet, förses av denna med anteckning om huruvida sökanden finns uppförd i mantals- längd det år då med hänsyn till kyrkobokföringsåtgärden så bort vara för- hållandet. Ansökningen återsänds därefter till CFU.

Det torde kunna förutses att i vissa fall utredning beträffande senaste mantalsskrivning kan bli tidsödande, bl.a. beträffande personer, vilkas avresa från riket ligger långt tillbaka i tiden samt personer, som under åren närmast före avresan ändrat bostadsort en eller flera gånger så att kyrkobokföringsort och mantalsskrivningsort icke sammanfaller.

5) Prövning av ansökningen. Sedan utredningen beträffande sökandens se— naste kyrkobokföringsort och mantalsskrivningsort avslutats, kan CFU uppta ansökningen till prövning. Vid bifall till framställningen skall fast- ställas det valdistrikt, i vilket sökanden skall äga utöva rösträtt. Avslag på framställningen skall ske med angivande av skäl för åtgärden, t. ex. att sökanden ej visat att han är svensk medborgare eller att det med ledning av de av honom lämnade uppgifterna ej kunnat fastställas, att han varit här i riket mantalsskriven.

Mot CFU:s beslut i anledning av ansökan om upptagande i utlands- svenskregistret föreslår utredningen, att talan icke må kunna föras. Grun- den för detta ställningstagande är att prövningen har en utpräglat formell natur. Det gäller att konstatera att vissa förutsättningar är för handen, nämligen att ansökan har föreskrivet innehåll, att sökanden visat att han är svensk medborgare samt att det konstaterats att han varit här i riket mantalsskriven och ej är omyndigförklarad i nordiskt land. Något utrymme för en diskretionär prövning av ansökningarna föreligger inte.

Beslutet innebärande antingen bifall eller avslag — bör delges sökan- den skriftligen.

6) Registreringen. Vid registreringen skall med ledning av de vid beslutet tillgängliga uppgifterna upptas de data, som finns angivna i ansökningen och kontrollerats genom utredningen. Saknar sökanden födelsenummer, skall sådant tilldelas honom.

Särskild markering skall ske beträffande följande förhållanden: a) Sökanden är förklarad omyndig (myndighet och dag anges). b) Sökanden är här i riket mantalsskriven intill viss angiven dag.

0) Sökanden är här i riket kyrkobokförd och presumeras bli uppförd i mantalslängd från och med viss angiven dag.

(1) Datum då sökanden blir röstberättigad vid val till riksdagens andra kammare.

Utlandssvenskars deltagande i allmänna val

Utredningen har, som i det föregående redovisats, funnit att principfrågan om utlandssvenskarnas rätt att rösta vid allmänna val kräver en prövning i den ordning, som är föreskriven för ändring av grundlag. Utredningens förslag beträffande registrering av utlandssvenskar bygger vidare på an- tagandet att en sådan rösträtt införes antingen efter ändring av grundlagen eller efter ett konstaterande att utvidgningen är förenlig med gällande grundlagslydelse. Å andra sidan har utredningen naturligen inte ansett sig böra lägga fram förslag, som förutsätter en ändring av nu gällande bestäm- melser om riksdagens uppbyggnad på två kamrar eller av huvudprinci- perna för val av riksdagsmän till första kammaren och andra kammaren. Förslagen utgår sålunda från ett eventuellt beslut om att bereda i utlandet bosatta svenskar principiellt oinskränkt rätt att delta i valen till riksdagens andra kammare och därmed i allmän folkomröstning, men icke i kom- munalval.

Med hänsyn till de krav, som under diskussionen om utlandssvenskarnas rösträtt framförts om att rösträtten skulle omfatta även kommunala val, får utredningen anföra följande.

Utredningen anser sig inte ha anledning att i denna fråga intaga annan ståndpunkt än valutredningen. Såsom valutredningen framhållit bör redan av hänsyn till pågående översyn av statsskicket någon lagstiftning i syfte att bereda möjlighet för utlandssvenskarna att delta i allmänna kommunal- val inte ifrågakomma.

Utredningen vill i anslutning härtill fästa uppmärksamheten på två mindre tillfredsställande konsekvenser av en kommunal rösträtt för ut— landssvenskar. I en mindre kommun skulle, om under årens lopp ett stort antal invånare avflyttat till annat land, ett avgörande politiskt inflytande kunna komma att utövas från utlandet. Vidare skulle —— om man ej godtog den principiellt tveksamma konstruktionen med rösträtt vid vissa kom— munalval men ej vid andra utlandssvenskarna bli valbara till riksdagens första kammare enligt 9 5 riksdagsordningen, trots att de icke är mantals- skrivna eller boende i någon kommun i riket (jfr kapitel V). De skulle dock ej bli valbara till kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige eller kyrko- fullmäktige.

Det föreslagna registreringssystemet är dock så utformat, att utlands— svenskregistret skall kunna ligga till grund för upprättande av kommunal röstlängd, om Så blir påkallat.

Upprättande av röstlängd m.m.

Det av utredningen föreslagna utlandssvenskregistret har till sin huvud- sakliga uppgift att bilda grundval för upptagande av utlandssvenskar i röstlängd. Registrering sker efter ansökan och en förutsättning för kvar- stående i registret är, såsom framgår av utredningens tidigare lämnade re- dogörelse, att vederbörande utlandssvensk årligen till CFU såsom registre- ringsmyndighet, lämnat vissa uppgifter i en s. k. årsanmälan.

CFU avses skola meddela beslut i anledning av ansökan eller årsanmälan, huruvida registrering skall ske eller ej eller, i förekommande fall, huruvida vederbörande skall kvarstå i registret eller ej.

Utredningen föreslår, att det skall åligga CFU att på grundval av re— gistret varje år valdistriktsvis upprätta röstlängd över röstberättigade ut- landssvenskar. Röstlängden skall uppta envar, efter ansökan eller års— anmälan som inkommit före den 1 april valåret, i utlandssvenskregistret uppförd person, som inte blivit för året mantalsskriven i riket och om vilken upplysning ej vinns, att han den 10 juni brister i något av vad lag stadgar såsom villkor för rösträtt vid val till andra kammaren; dock att jämväl den, som först under kalenderåret uppnått eller uppnår en ålder av 21 år, skall i röstlängden upptas, ehuru med anmärkning, att röst- rätt ej tillkommer honom förrän efter utgången av löpande kalenderår. Vederbörande utlandssvensk upptas i röstlängd för det valdistrikt, där den fastighet är belägen, å vilken han senast varit mantalsskriven. Motiven för sistnämnda åtgärd anges i det följ ande.

CFU föreslås vidare skola senast den 20 juni översända röstlängd över utlandssvenskar till vederbörande lokala skattemyndighet för att av denna fogas vid den av myndigheten i enlighet med föreslagna 37 5 andra stycket lagen om val till riksdagen upprättade röstlängden.

Beträffande det tekniska förfarandet vid överföring av data från utlands- svenskregistret till röstlängder anser sig utredningen lika litet som i fråga om databehandlingen för registret böra framlägga detalj förslag.

Tidigare mantalsskrivning förutsättning för rösträtt

Som förutsättning för att utlandssvenskarna skall få rösta bör uppställas att de någon gång varit mantalsskrivna i riket. Såsom valutredningen på- pekat motiveras detta krav bl. a. dels av att man ej vill låta utlandssvens- karna rösta i ett enda valdistrikt, anknutet till viss församling i Stockholm utan i stället i deras utflyttningsdistrikt, dels av en strävan att underlätta kontrollen av vederbörandes personliga förhållanden. Eventuellt skulle kun- na övervägas att man inte krävde annat än att vederbörande någon gång varit kyrkobokförd i Sverige. Den nämnda kontrollen skulle emellertid med en sådan lösning bli svårare att genomföra och därmed mindre effektiv med hänsyn till att man blev hänvisad till församlingsböckerna i stället

för mantalslängderna och personakterna. Utredningen anser sig inte kunna förorda en sådan lösning.

Såsom framgått av det föregående föreslår utredningen ett centralt re- gistreringsförfarande grundat på årlig ansökan från vederbörande utlands- svensk. Röstlängden över utlandssvenskar skall i sin tur grundas på nämnda registrering hos nämnden. Den utlandssvensk som ett år ej veder- börligen fullgör sin anmälningsskyldighet får inte kvarstå i utlands— svenskregistret. Genom det stränga krav på registrets aktualisering som sålunda uppställts vinnes att endast utlandssvenskar med visat intresse för hemlandet kommer att bli uppförda i röstlängd. Tillförlitligheten hos re- gistreringen blir från valsäkerhetssynpunkt enligt utredningens mening densamma vare sig utlandssvenskens mantalsskrivning ligger närmare eller längre bort i tiden i förhållande till tidpunkten för registreringen. Syftet med den här föreslagna lösningen på rösträttsfrågan skulle, såvitt utred- ningen kan finna, vara delvis förfelat om man inför någon tidsgräns av den art som valutredningen föreslog.

Enligt utredningens mening skall även en person, som valåret upptagits i röstlängd över utlandssvenskar men senare under året blivit härstädes kyrkobokförd, beredas möjlighet att rösta såsom utlandssvensk. Utlands— svenskar, vilka är uppförda i bok över obefintliga, kommer att få samma möjlighet som övriga utlandssvenskar att bli uppförda i utlandssvensk- registret. Vid CFU:s prövning av ansökningar från dem som är uppförda i bok över obefintliga torde särskild uppmärksamhet böra ägnas åt att få klarhet i att fråga verkligen är om en utlandssvensk.

Under en övergångstid kan visserligen vissa praktiska svårigheter uppstå med hänsyn till att ett stort antal ansökningar från sådana som för länge sedan lämnat landet kan inkomma. Beträffande dessa kan givetvis utred- ningen om deras personliga förhållanden i vissa fall förväntas bli tids— ödande, t. ex. om det gäller att i mantalslängderna hitta en person som för länge sedan bott i en storstad. Efterhand torde emellertid huvudsakligen sådana utlandssvenskar komma att nyanmäla sig som har närmare an— knytning till Sverige och beträffande vilkas tidigare kyrkobokföring här m.m. utredning relativt enkelt kan företas. Ifråga om vederbörandes med— borgarskapsförhållanden torde i allt fall ställningstagandet i största ut— sträckning nödgas bli beroende av de uppgifter och den dokumentation som sökanden själv ställer till myndigheternas förfogande. Vidare kommer sådan utredning beträffande en Viss person, som företagits t. ex. under den första tiden av bestämmelsernas tillämplighet, att fortsättningsvis finnas tillgänglig hos CFU.

Av vad ovan föreslagits framgår, att utlandssvenskar, vilka icke varit här mantalsskrivna, inte omfattas av utredningens förslag. Dessa avses inte skola uppföras i röstlängd över röstberättigade utlandssvenskar. Enär för dessa inte finns någon »tidigare mantalsskrivningsort» kan de inte på samma sätt som övriga utlandssvenskar hänföras till visst valdistrikt.

Verkan av dubbelt medborgarskap

Det finns en grupp utlandssvenskar med en så markerad anknytning till hemlandet att bevarandet av rösträtt för dem får anses vara ett synnerligen berättigat önskemål. Flertalet utomlands bosatta svenskar hör icke till denna grupp utan är att betrakta som utvandrare i egentlig mening. De har med en äldre terminologi >>övergivit>> riket. Valutredningens förslag innebar ett försök till differentiering med hjälp av dels en tidsgräns och dels krav på att den utomlands bosatte svensken ej tillika var medborgare i annat land. Tidsgränsen medförde den fördelen, att emigranter i egentlig mening efter viss tid automatiskt utestängdes från rösträtten men hade också den olägenheten att vissa för begränsad tid utomlands bosatta svens- kar —- t. ex. tjänstemän m. fl. i exportnäringen —— ställdes utanför kretsen av de röstberättigade efter några års verksamhet utom riket, trots att de alltjämt arbetade för svensk räkning i utlandet och kanske hade för avsikt att senast vid uppnådd pensionsålder återvända till Sverige.

Uppställandet av en tidsgräns har av utredningen diskuterats i före- gående avsnitt. Utestängandet av utomlands bosatta svenska medborgare med dubbelt medborgarskap från rösträtten har kritiserats. Under remiss- behandlingen påpekades att innehav av annat medborgarskap jämte det svenska saknade betydelse vid uppförande i röstlängd av här i riket man- talsskrivna personer. Politiska flyktingar, som naturaliserats, torde i stor utsträckning ej ha kunnat vinna befrielse från tidigare medborgarskap trots att det ligger i sakens natur att de önskar erhålla sådan befrielse. Flertalet av de f. d. balter, vilka genom naturalisation upptagits till svenska med- borgare, innehar sålunda jämväl medborgarskap i Sovjetunionenl. Åtskil- liga svenska medborgare med dubbelt medborgarskap torde för närvarande höra till dessa kategorier. Genom den av valutredningen förordade lagstift— ningen skulle sådana naturaliserade svenska medborgare, då de på grund av utlandsvistelse upphörde att vara här mantalsskrivna, i motsats till andra utlandssvenskar bli förhindrade att utöva rösträtt. En sådan be- gränsning av de med naturalisationen förenade rättsverkningarna kan even— tuellt anses strida mot föreskriften i 33 5 regeringsformen, enligt vilken naturaliserad utlänning skall åtnjuta samma förmåner och rättigheter som infödd svensk medborgare, dock utan att kunna till ledamot av statsrådet utnämnas? Det skulle visserligen kunna hävdas, att en utvidgning av röst- rätten till att omfatta också utom riket bosatta medborgare, i och för sig kräver grundlagsändring och att därför hinder icke borde möta att vid en sådan ändring föreskriva inskränkningar betingade av en förmodad sva- gare anknytning till Sverige.

Den som innehar annat medborgarskap jämte det svenska får särskilt

1 Jfr första lagutskottets utlåtande 1960:21. 2 Jfr prop. 1950:217, 5. 90 och 96.

om han bosatt sig i sitt andra hemland, möjligen anses ha en svagare anknytning till Sverige än om han alltjämt är bosatt här i landet. Utred- ningen har funnit, att en differentiering med hänsyn tagen till de närmare omständigheterna vid förvärvet av annat medborgarskap än det svenska skulle ställa myndigheterna inför svåra gränsdragningsspörsmål och med- föra osäkerhet vid tillämpningen av systemet till nackdel för dettas säkra genomförande i stort. Utredningen har stannat för att på detta område, bl.a. med hänsyn till innehållet i 33 5 regeringsformen, icke föreslå någon begränsning, varigenom från rösträtt skulle utestängas den som tillika är utländsk medborgare. Härvid har utredningen varit medveten om att det i hithörande fall ofta föreligger oklarhet huruvida vederbörande verkligen är svensk medborgare. För att vinna säkerhet härom kan därför komma att krävas utredningar utmynnande i Kungl. Maj:ts förklaring enligt 11 5 medborgarskapslagen.

Omyndighetsfrågan

I fråga om frekvensen omyndigförklarade i riket har från statistiska cent- ralbyrån underhand inhämtats följande. Röstlängden för 1964 upptog 5 385 951 personer (varav 597 728 i Stockholm), födda år 1943 och tidigare. Av dessa var 31 956 (varav 2 228 i Stockholm) omyndigförklarade svenska medborgare. Bland de återstående var 138 385 (varav 25 407 i Stockholm) utlänningar, varför antalet är 1965 röstberättigade enligt röstlängden ut- gjorde 5 215 610 (varav 570 093 i Stockholm). Som jämförelse kan nämnas att exempelvis i november 1964 hos Stockholms stads överförmyndarnämnd fanns inskrivna 2 140 omyndigförklarade (vilket stämmer rätt väl med den nyss nämnda siffran 2 228 omyndigförklarade i Stockholm enligt röstläng- den). Av dessa 2 140 personer var samtliga utom en bosatta inom riket. Icke någon enda av ifrågavarande omyndighetsförklaringar hade meddelats av utländsk instans utan alla var meddelade av svensk domstol.

Om en utlandssvensk, dvs. en svensk medborgare med hemvist utom- lands, skall här i riket förklaras omyndig, torde han ha forum vid Stock— holms rådhusrätt (20 kap. 15 5 föräldrabalken). Det åligger domstol, som omyndigförklarar utlandssvensk, att enligt 5 kap. 8 5 lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynder— skap och adoption anmäla åtgärden till utrikesministern. Vid förfrågan vid rådhusrättens förmynderskapsavdelning har upplysts att något sådant fall knappast förekommit på senare tid. Ej heller har till utrikesdepartementet såvitt kunnat utrönas under senare tid någon anmälan gjorts från annan domstol. Det har, såvitt känt för rådhusrättens personal, ej heller förekom- mit att utländsk myndighet i enlighet med den konvention, som ligger till grund för 1904 års lag men som för Sveriges del sedan 1962 genom upp- sägning upphört att gälla, härstädes gjorts förfrågningar i ärende rörande

omyndighetsförklaring av svensk medborgare, bosatt i utlandet. Att så ej sker från länder, som tillämpar domicilprincipen, t. ex. Amerikas förenta stater och Storbritannien, ligger i sakens natur därest konventionsbindning saknas; dylik finns för närvarande blott med Danmark, Finland, Island och Norge. Detta förhållande bidrar till att det ej är möjligt att uppskatta antalet i utlandet omyndigförklarade utlandssvenskar. Totala antalet torde emellertid vara obetydligt.

Som regel har enligt 1904 års lag en i utlandet meddelad omyndighets- förklaring av en svensk medborgare icke någon inverkan på dennes rättig- heter i Sverige. Det torde knappast annat än komplicera saken om man såsom valutredningen föreslagit inför en särskild rättsfigur, >>i valrätts— ligt hänseende giltig omyndighetsförklaring», vilken inte omfattas av eljest gällande svensk rätt. Man kommer nämligen inte därigenom ifrån att pröva den utländska omyndighetsförklaringen över huvud. Varje i utlandet såsom omyndighetsförklaring eller dylikt betecknad åtgärd gentemot svensk med- borgare kan ju icke —— såsom av en citerad remissinstans betonats _— utan vidare i valrättsligt hänseende tillerkännas rättsverkan i Sverige. Teoretiskt kan dessutom tänkas fall där en utländsk stat såsom en mot Sverige riktad handling företar massinskridanden mot i den staten bosatta svenskar i form av omyndighetsförklaringar eller liknande. Det kan knappast anses till- talande att vilken annan stat som helst utanför gällande konventioner skulle kunna på sådant sätt begränsa den svenska valmanskåren eller hota att göra så. Även för den enskilde utlandssvensken bör det vara ett intresse att veta i vad mån en från domicilstatens sida mot honom vidtagen åtgärd, vilken påminner om en omyndighetsförklaring, i något hänseende betraktas som giltig i Sverige. En dylik förhandsbedömning skulle försvåras med det kritiserade förslaget, i vart fall innan någon fast praxis rörande den nya rättsfiguren blivit grundad.

Det förordas följaktligen, att i utlandet meddelad förklaring, att svensk medborgare är omyndig, icke i förevarande sammanhang skall tillmätas giltighet i andra fall än där så är förhållandet enligt gällande svensk rätt. Därvid har utredningen i tankarna förordningen den 31 december 1931 (nr 429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap, som i 22 5 stadgar att bl. a. omyndighetsförklaring i en av de nordiska staterna skall gälla i övriga stater utan särskild stadfästelse och utan prövning av avgörandets riktighet eller av dess förutsättningar med hänsyn till hemvist eller medborgarskap i den ena eller andra av de fördragsslutande staterna. Enligt sagda förordnings 20 5 föreligger under- rättelseplikt mellan staterna. Dylik underrättelse skall enligt förarbetena (se NJA II 1932 s. 467) sändas till utrikesdepartementet i Sverige. Där har man såvitt kunnat utrönas ej under de senaste decennierna mottagit något meddelande i sådant ärende från annat nordiskt land.

Tveksamhet kan möjligen råda om huruvida det danska institutet lav—

vaergemål skall medföra förlust av rösträtt, enär grunderna för tillsättande av en lavvaerge nära överensstämmer med svensk omyndighetsförklaring enligt föräldrabalken 10 kap. 1 5 4 punkten och enär ett beslut om lavvaerge skall gälla även i övriga nordiska länder, oaktat det ej hindrar omyndig- hetsförklaring i dessa. Rättsverkningarna är emellertid ej lika långtgående som vid en omyndighetsförklaring (se NJA II 1932 s. 468), vartill kommer att dansk medborgare i Danmark ej är förhindrad utöva rösträtt om han står under lavvaerge (se 29 5 Danmarks grundlov av den 6 juni 1953 och 1 5 lov av den 31 mars 1903 om valg til folketinget samt Poul Andersen, Dansk statsforfatningsret, 1954 s. 247). Enär vidare lavvaergemål ej ite- sluter omyndighetsförklaring i annat nordiskt land, har utredningen stan- nat för att lavveergemål ej bör föranleda rösträttsförlust för svensk med— borgare.

Praktiska frågor beträffande röstningsförfarandet m.m. I fråga om röstningsförfarandet saknar utredningen i stort sett anledning att i sakens nuvarande läge föreslå några särskilda ändringar i gällande lagstiftning. Härom må anmärkas följande.

Med hänsyn till nutida kommunikationsmöjligheter syns någon förläng- ning av besvärstider o. d. icke påkallad med anledning av reformen. Enligt 42 5 lagen om val till riksdagen skall som bekant anmärkningar mot röst- längd inges sist den 18 juli. Underrättelser enligt röstlängdskungörelsen bör dock i förekommande fall kunna sändas med flygpost.

Vidkommande röstkorten torde det vara tillfyllest, om de utformas i enlighet med nuvarande bestämmelser (55 a 55 lagen om val till riksdagen). »Stommar» till röstkorten kunde lämpligen tryckas genom centrala folk- bokförings- och uppbördsnämndens försorg med ledning av utlandssvensk- röstlängden. Därefter kunde korten buntas valdistriktsvis och sändas till vederbörande valnämnd, som hade att ombesörja tilltryck av uppgift om vallokal m. m. och anvisningar. Valnämnderna skulle i fönsterkuvert distribuera röstkorten till vederbörande utlandssvenskar under i utlards- svenskregistret upptagen adress, eventuellt på begäran genom svensk ut- landsmyndighet eller till angiven adress i Sverige. När så behövs bör rist— korten befordras med flyg.

Ej heller beträffande själva röstningen har utredningen funnit sig böra framlägga några reformförslag. Visserligen kan Vissa skäl anföras för att vederbörande utlandssvensk skulle få rösta blott å viss svensk utlands- myndighet. Sålunda kan ju t. ex. beskickningen i vistelselandet förväntas ha vissa möjligheter att på grund av sin personkännedom o.d. kontrollera vederbörandes medhorgarskapsförhållande, ävensom att avslöja försök att missbruka valrätten, t. ex. det fall att någon med företeende av falsk val— sedelsförsändelse söker utöva nyligen avliden makes rösträtt. Emellertid

äger ju den upprättade röstlängden vitsord och kontrollen vid röstningen bör således inskränka sig till att avse »att väljaren är i röstlängden upp- tagen såsom röstberättigad», att det ingivna kuvertet är i föreskrivet skick och att i övrigt så föregår som vallagen stadgar. Vidare bör även av prak- tiska skäl en föreskrift som den ifrågasatta undvikas. Utlandssvensken kan vara bosatt långt från svensk utlandsmyndighet i vistelselandet, om dylik finns över huvud taget. I vissa stater kan deltagande i utländskt val ses med ovilja av myndigheterna eller rentav, såsom i Schweiz, vara otillå- tet. Tjänstemän hos FN har — ehuru deras möjlighet att utöva politisk aktivitet är på visst sätt begränsad rätt att utöva rösträtt. Med hänsyn till deras ofta skiftande tjänstgöringsorter skulle det knappast vara lämp— ligt att föreskriva dem viss röstningsort. Utlandssvensken bör ej vara be- tagen andra svenska medborgares möjlighet att rösta å svensk beskickning eller svenskt konsulat i annat land än domicillandet. För det fall han be— finner sig i Sverige bör han kunna rösta inför valnämnd eller å postanstalt enligt vad därom är stadgat. Bestämmelserna i vallagens 70—75 55 bör alltså enligt utredningens mening vinna tillämpning även beträffande röst- berättigade utlandssvenskar.

K ostnads frågor

Vid ett försök att beräkna kostnaden för uppläggningen av och det konti- nuerliga förandet av ett utlandssvenskregister samt för en utvidgning av röstningsmöjligheterna för utom riket bosatta svenskar är det självfallet nödvändigt att bygga på antaganden i fråga om det intresse som registre- ringen och de vidgade möjligheterna till valdeltagande kommer att samla. Själva frånvaron av en mera omfattande registrering av utlandssvenskarna innebär att sådana uppskattningar måste bli högst approximativa.

På grundval av en av Utlandssvenskarnas förening i mars 1962 gjord uppskattning beräknade valutredningen, att de då utomlands bosatta svenskarnas antal översteg 65 000. Den utvandring av svenska medborgare, som ägt rum efter tiden för nämnda beräkning torde ej ha medfört någon avsevärd ökning av antalet utlandssvenskar.

Härom kan följande konstateras. Under tioårsperioden 1953—1962 ut- vandrade enligt den i statistisk årsbok årligen redovisade statistiken 43 989 svenska medborgare. Under samma tidsperiod invandrade emellertid 25 972 svenska medborgare, varför utvandringsöverskottet stannar vid omkring 18 000. Det största utvandringsöverskottet (2 878) hänför sig till år 1957. Det lägsta överskottet redovisas för de två sista åren i perioden, nämligen 1 150 för 1961 och 1 148 för 1962, främst sammanhängande med en succes- sivt ökad invandring. I årsboken framhålls, att uppgifterna endast avser personer, som i kyrkobokföringen respektive år registrerats som ut- eller invandrare samt att dessutom ett antal av de till obefintlighetsboken över-

förda personerna i verkligheten torde ha bosatt sig utomlands. Enligt vad utredningen inhämtat torde dock i regel svenska medborgare, som avser att varaktigt bosätta sig utomlands, iaktta föreskrifterna om uttagande av ut— vandringscertifikat. Antalet svenska utvandrare kan därför antas endast obetydligt överstiga det i statistiken redovisade. Med hänsyn till att bland utvandrarna många kvinnor efter äktenskap med utländska män förlorar sitt svenska medborgarskap, är tillskottet till gruppen utlandssvenskar vä- sentligt lägre än utvandringsöverskottet. Eftersom uppgifter om utom riket inträffade dödsfall och födelser samt om förlust av svenskt medborgarskap efter avflyttning från riket i regel ej tillförs den svenska folkbokföringen, saknas alltjämt säkrare underlag för en beräkning av antalet utom riket bosatta svenska medborgare.

Ett visst mått på intresset bland utlandssvenskarna för deltagande i all- männa val i Sverige utgör måhända anslutningen till Utlandssvenskarnas förening. Såsom tidigare nämnts är av föreningens medlemmar ca 3 500 bosatta utom riket; dock att verksamheten anses omsluta en betydligt större personkrets än gruppen betalande medlemmar. Det bör emellertid beaktas att svenska medborgare, som är bosatta i de nordiska grannländerna, i rela- tivt ringa omfattning är medlemmar av Utlandssvenskarnas förening men att just inom denna grupp utlandssvenskar intresset för valdeltagande kan tänkas bli stort bl. a. på grund av de särskilt goda möjligheterna att inom Norden med massmedias hjälp kontinuerligt följa den politiska utveck— lingen i hemlandet. Åtskilliga utlandssvenskar, särskilt utom Europa, som bor långt från röstmottagande myndighet, torde å andra sidan av kostnads- skäl o.d. komma att ställas inför praktiska svårigheter att delta i valen.

Utredningen har med beaktande av nu anförda omständigheter kommit fram till antagandet att antalet ansökningar om införande i registret under nuvarande förhållanden kommer att uppgå till ca 30000 samt att därav ca 20 000 kommer att delta i valen.

Antalet röstberättigade vid andrakammarvalet 1964 utgjorde 5 095000. Statens kostnader i samband med valet — som bestreds från förslagsansla- get Vissa kostnader i anledning av allmänna val utgjorde enligt budget- redovisningen 1 794 000 kronor. Den ökning av antalet röstberättigade, som blir en följd av att utlandssvenskar får rätt att delta i val, torde möjligen föranleda behov av uppräkning av nyssnämnda förslagsanslag. Upplägg- ningen av det av utredningen föreslagna utlandssvenskregistret medför vidare vissa kostnader av engångsnatur. Utredningen har, som tidigare nämnts, inte ansett sig böra föregripa en kommande prövning beträffande val av registreringsmetod m.m. och saknar därför underlag för en exakt beräkning av dessa engångskostnader. Efter jämförelse med kostnaden för uppläggning av liknande personregister har utredningen uppskattat en- gångskostnaden till 200 000 kronor.

Kostnaderna för registrets förande syns böra inräknas i centrala folk—

bokförings- och uppbördsnämndens stat. Med hänsyn till den av utred- ningen förutsatta prövningen av principfrågan om utlandssvenskarnas röst- rätt torde en närmare beräkning av årskostnaderna först böra framläggas i nämndens förslag till anslagsäskanden när principfrågan avgjorts.

Som nyss sagts beräknas ca 20 000 utlandssvenskar komma att delta i ett andrakammarval. De kommer mestadels att rösta på beskickning eller konsulat. Vid det senaste andrakammarvalet 1964 röstade ca 2 900 personer utomlands, om fartygsröstningen (ca 1 900) undantas. Tillströmningen av nya väljare skulle alltså bli mycket stor. Självfallet kommer detta att ställa ökade krav på de röstmottagande myndigheterna utom riket särskilt på sådana ställen där ett mera avsevärt antal enligt den nya ordningen röst- berättigade utlandssvenskar är bosatta. Detta kan möjligen komma att för- anleda anspråk på tillfällig personalförstärkning m.m. hos de röstmottag- ningsmyndigheter, som kan beräknas få den största tillströmningen på sin lott. Uteslutet är väl ej heller att flera utlandsmyndigheter än hittills varit fallet hör av Kungl. Maj:t utses till röstmottagningsmyndigheter eller att anordningar träffas för att underlätta för dem som bor avsides att utöva sin rösträtt. Härigenom skulle måhända även en viss spridning av de rös— tande kunna åstadkommas. Det torde dock ej vara görligt att upprätta kon- sulat enbart i röstmottagningssyfte (jfr s. 76). Att på förhand med krav på någon grad av noggrannhet beräkna med hur mycket de röstandes antal kan komma att öka på varje plats låter sig ej göra. Rent allmänt kan väl dock sägas att ökningen torde bli särskilt märkbar i Europa och Nordamerika. Vissa möjligheter att kalkylera den väntade tillströmningen syns emellertid finnas genom att anmälan till utlandssvenskregistret kan ske och sannolikt i ej obetydlig omfattning kommer att ske till beskick— ningar och konsulat, vilka sålunda bör anteckna antalet avlämnade anmälningar och den anmälandes hemvist, innan anmälningarna vidare- befordras till CFU. Särskilt gäller detta inför den första valförrättning som sker efter införandet av en ny ordning. Med ledning av denna statistik syns erforderliga åtgärder kunna vidtas såsom framställning om till- fällig personalförstärkning, förhyrande av särskild lokal, begäran om extra valmaterial m.m. Kostnadsmässigt är det emellertid ej möjligt att i förväg beräkna vad den nya ordningen kan medföra i detta hänseende.

* " Mim Wallin

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1965

dank be!-'

'h'anspörtekonomisk forskning i Norden. . Enkelte meuomrtksveger mellom Norge og Sve-

rige. . Forskning af international politik. . Afro-asiatiske studier i Norden. . Utbildning av sjukbusadministratörer i Norden. . Nordisk forskningskonferens i Helsingfors.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1965

Systematisk förteckning

(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarna nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet

Sammamtillning av remissyttranden över författ- ningsutrtdningens förslag till ny författning. Del 1. Allmänna uttalanden samt 1 och 2 kap. i förslaget till regeringifonn. [2] Del 2. Kap. 8, 4 och 5 i förslaget till regeringsform. [3] Del 4. Kap. 7. 8. 9 och 101 förslaget till regeringsform samt över- Zångsbeaiimmelserna. [34] Del 5. Förslaget till riksdagstrdnlng. [37] Rättegtnsthiälp. [18] Godtrosförviirv av lösöre. [14] Faststuläggde av ledarskapet till barn utom akten-

skap. . Fartygs bdälhsvare. Gemensamt haveri och dispasch. Ansvarstestämmelser m. m. [18] Dagstidnlrgarhas ekonomiska villkor. [22] Ändringar . emittarlagen m. m. [26] Penslonsstftelser II. [41]

Föåattnlntsfrtgan och det kommunala sambandet. [ Radioansvzri hetsl . Mönsterskydå [61]ag [58] Riksdagen: juutitieombudsmän. [64] Kontinentzlsockeln. [66] Utlandssveiskars registrering. [73]

Utrikesdepartementet Sveriges liiterritorium. [1]

Pörsvarsdepartementet Soldathemiv Värnpliktenegasjmeten' [52]

Om upphandlir av fö . Vapenfri tjänstlgmll rsvarsmateriei [69]

Socialdepartementet TandvArdEörslkz mg. [41 Institutet lör arbetshygien och arbetsfysiologi. [24] Halso- och socialvudens centrala administration. [49] Mentalsjul'husens personalor anisation. Del 11. Mål- slittning och utformning. [55] Barn på arstalt. [55] Samordnac rehabilitering. Del 8. Rehabiliteringsin- satser i näringslivet. [57] Vissa pensonsfragor. [62] Hemarbete och servicekontakter. [65]

Kommunikationsdeparbementet

SkAnes och Hallands vattenförsö nin . 8 Friluftslivet i Sverige. Del II. åftglivet i sam- hällsplareringen. [19] men års redioutredning. 1. Radions och televisionens ramtld ; SVerige 1. Bakgrund och förutsättningar. Frosta—masor. Organisations- och finansierings- åzaååé [ål] gilädions och televisioräås framtid l . n - - het. Fortkningsfrdggg. [åf] undervis gsverksam

Vlgmärken. [38] Nykterhet ! trafik. [85] Körkortet och traflkutblldningen. [421 Statens trafikverk. [43] Radiolag. [461 Statens vägverk. [47] Arbetstid och arbetsinspektlon för vägtrafiken. [

Finansdepartementet

Måttenheter. [5] UppbördsfrAgor. [23] Nytt skattesystem. Remissyttranden. [28] Aktievinsters beskattning. [72]

Ecklesiastikdepartementet

Antikvitetskollegiet. [10] 1963 års universitets- och högskolekommitté 1. byggnaden av universitet och högskolor. Lokal ring och kostnader 1. in] 2. Utbyggnaden av versitet och högskolor. Lokalisering och kol der II. Specialutredningar. [12] De svenska utlandsförsamlingamas ekonomi. [15] 1960 års lärarutbildningssakkunniga IH. 1. Stu planer för lärarutbildning. [25] 2. Lörsrutbil en IV: 1. [29] 3. Lärarutbildningen IV: 2. [30] Specialundersökningar om lärarutbildning V. [81] Fackutbildning i automatisk databehandling. [56]

Kyrklig beredskap. [59

Vuxenutbildning gymnasium och fackskola. [60] Lokaler för ungdomsverksamhet. [68] 1958 års utredning kyrka—stat: VI. Lagstiftning. Rättskipning. [70]

Jordbruksdepartementet

Ny jordförvltrvslag. [16]

1960 års jordbmksutredning. 1. De svenska jo bruksprodukternas distributions- och marginalfö hållanden. [27] Stöd At hästaveln. [44]

Skoglig yrkesutbildning. I. [67]

Handelsdepartementet

Sveriges släktnamn 1965. [86] Beredskap mot oljeskador. [45]

Inrikesdepartementet

Kommunalrlittskommlttén VI. Om den komm självstyrelsens lokala förankring. [8] VII. Ko nala bolag. [40] Praktik- och feriearbetsförmedling. [7] Arbetsmarknadspolltik. [9] Höjd bostadsstandard. [82] Affarstidsutredrrln en. 1. Afflirstlderna. Del I. Mo och lagförslag. [ ] 2. Affär-tiderna. Del I]. sumentundersökning. [89] Gemensamma bostadsförmedlingar. [51]

Polisutbildningan. [53]