SOU 1966:33
Friluftslivet i Sverige
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Kommunikationsdepartementet
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 15 augusti och den 28 sep- tember 1962 uppdrog Herr Statsrådet den 8 oktober 1962 åt generaldirek- tören J. B. Lundgren, ordföranden i Sveriges socialdemokratiska ungdoms— förbund, numera ledamoten av riksdagens andra kammare l. Carlsson, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren N. O. T h. Fälldin, kommunalrådet i Göteborg G. T. Henrikson, byggnadsrådet i byggnadsstyrelsen K. 1. Jonsson, filosofie kandidaten Inga Löwdin, leda- moten av riksdagens andra kammare, distriktslantmätaren B. Turesson samt dåvarande ordföranden i folkpartiets ungdomsförbund, numera leda— moten av riksdagens andra kammare 0. Ullsten att såsom sakkunniga inom kommunikationsdepartcmentet verkställa utredning angående fritidsområ- den, fritidsbebyggelse och därmed sammanhängande spörsmål. Därjämte uppdrog Herr Statsrådet åt Lundgren att såsom ordförande leda de sak- kunnigas arbete.
Samtidigt förordnades ett antal experter åt utredningen, nämligen verk- ställande direktören i Reso J. G. R. Enocson, länsarkitekten i Uppsala län S. M. Erichs, överlantmätaren i Västernorrlands län N. R. Kvarby samt verkställande direktören i Svenska turistföreningen H. Sehlin. Slutligen förordnades byrådirektören i lantbruksstyrelsen N. (”..—E. Norrbom att vara sekreterare åt de sakkunniga.
Kretsen av experter har sedermera efter framställning av utredningen ytterligare utökats, nämligen genom beslut den 15 februari 1963 med medi- cinalrådet H. E. A. Bolin, överingenjören i sjöl'artsstyrelsen S. F. Haggård samt länsingenjören i Örebro län S. C. E. VVetterhall, genom beslut den 4 juli 1963 med förste kansliselu'eteraren P. J. Ö. Falcken, genom beslut den 5 juli 1963 med direktören, juris kandidaten S. Annevall och genom beslut den 5 februari 1964 med numera hovrättsrådet L. A. Delin.
De sakkunniga har antagit namnet 1962 års fritidsutredning. Utrednings- uppdraget har sedermera utvidgats eller preciserats genom särskilda beslut.
Sålunda uppdrog Kungl. Maj:t den 3 maj 1963 åt utredningen att under beaktande av vad i propositionen 1963: 71 angående riktlinjer och Organi—
sation för naturvårdsverksamheten m.m. anförts ytterligare utreda spörs— målet om uttagande av exploateringsavgift på fritidsbebyggelse.
Vidare har följande framställningar m.m. av Kungl. Maj:t överlämnats till utredningen för att tagas under övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag:
den 14 december 1962 en framställning från Sveriges koloniträdgårds- förbund rörande markområden för koloniträdgårdar,
den 14 december 1962 en framställning från Nordiska koloniträdgårds- förbundet rörande markområden för koloniträdgårdar,
den 31 maj 1963 riksdagens skrivelse (24 maj 1963, nr 292) jämte allmänna heredningsutskottets utlåtande nr 33 i anledning av motionerna nr 24, 36 och 466 i första kammaren samt nr 29, 44 och 565 i andra kammaren om en inventering av förekomsten av ödegårdar, lämpade som fritidshem, an- gående behovet av fritidslokaler inom tätorterna och angående underhållet av vissa enskilda utfartsvägar,
den 18 november 1963 en skrivelse från länsstyrelsen i Stockholms län med hemställan om åtgärder i syfte att giva skogsvårdsstyrelsen sådana be- fogenheter beträffande grönområden, avsatta i detaljplan enligt byggnads- lagen, som svarar mot gällande befogenheter i fråga om skogsmark jämte Skogsstyrelsens utlåtande i ärendet,
den 25 juni 1964 en skrivelse från länsstyrelsen i Stockholms län med hemställan om att länsstyrelsen måtte bemyndigas att i särskilda fall lämna förskott och statsbidrag vid uppgörande av byggnadsplaner inom Stock- holms skärgård,
den 21 juli 1964 en framställning från Nordiska koloniträdgårdsförbun- det rörande aktivt utnyttjande av fritiden,
den 6 november 1964 riksdagens skrivelse (2 april 1964, nr 10) jämte statsutskottets utlåtande nr 10 i anledning av motionerna I: 506 och Il: 638 om anslag till Sveriges koloniträdgårdsförbund.
Utredningen har fortlöpande avgivit remissutlåtanden över åtskilliga be- tänkanden, motioner och framställningar.
Med skrivelse av den 5 september 1963 överlämnade utredningen dels PM med utredning och förslag rörande provisorisk höjning av statens stöd till småbåtshamnar m.m., dels PM med utredning och förslag rörande pro— visorisk höjning av fonden för friluftslivets främjande. Under 1964 över- lämnade utredningen betänkandet Friluftslivet i Sverige, Del I, Utgångsläge och utvecklingstendenser (SOU 1964: 47), innehållande material från vissa grundläggande undersökningar och inventeringar, samt under 1965 betän— kandet Friluftslivet i Sverige, Del II, Friluftslivet i samhällsplaneringen (SOU 1965: 19), behandlande lokalisering och översiktlig planering av fritidshe- byggelsen och de kollektiva friluftsanläggningarna, fritidsbebyggelsens de- taljutformning och utrustning, vissa kommunalekonomiska frågor jämte av förslagen aktualiserade lagstiftnings— och organisationsfrågor. Utredningen
anmälde därvid sin avsikt att redovisa sitt återstående arbete i ett tredje be- tänkande som skulle behandla utformning och utrustning av kollektiva an- läggningar för det rörliga friluftslivet, vissa spörsmål rörande allmänna och enskilda vägar, nedskräpningsfrågor m.m.
Under utredningens gång har hållits ett stort antal överläggningar med myndigheter, utredningar och organisationer.
Experterna har deltagit i behandlingen av alla förekommande frågor. Sedan utredningsarbetet nu slutförts får utredningen härmed vördsamt överlämna betänkandet Friluftslivet i Sverige, Del III, Anläggningar för det rörliga friluftslivet m.m.
Betänkandet är enhälligt. Manuskriptet till föreliggande betänkande slutjusterades vid samman- träde den 22 februari under ledning av Lundgren. Lundgren avled den 11 maj 1966.
Stockholm den 31 maj 1966.
Ingvar Carlsson Thorbjörn Fälldin Torsten Henrikson
Ivar Jonsson Inga Löwdin Bo Turesson
Ola Ullsten
/ Claes—Eric N orrbom
KAPITELI
Utredningsuppdraget och utredningsarbetets uppläggning
Direktiven för fritidsutredningens arbete, som meddelats i utlåtande till statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden den 15 augusti 1962, har fullständigt återgivits i utredningens första betänkande, Friluftslivet i Sverige, Del I, Utgångsläge och utvecklingstendenser (SOU 1964:47, sid. 7—11), till vilket här hänvisas. Vidare har på grund av motioner vissa ut- talanden gjorts av riksdagen om omfattningen av utredningens uppdrag (allm. beredningsutsk. utl. nr 33/1963). I första delbetänkandet har utred- ningen redovisat sina särskilda undersökningar rörande bl. a. fritiden och friluftslivet (3 kap.), anläggningar för det rörliga friluftslivet (4 kap.), se- mester och semesterförhållanden (5 kap.), fritidsbebyggelsens omfattning, lokalisering m.m. samt utvecklingstendenser (6 kap.), den nuvarande fri- tidsbebyggelsens utformning (7 kap.) samt efterfrågan och önskemål rö- rande den framtida fritidsbebyggelsen (8 kap.). Till dessa redogörelser har utredningen fogat vissa sammanfattande synpunkter (9 kap.).
Utredningens andra delbetänkande, Friluftslivet i Sverige, Del 11, Frilufts— livet i samhällsplaneringen (SOU 1965:19) överlämnades i mars 1965. I vissa avsnitt behandlas här friluftslivet i dess helhet. Detta gäller exempel— vis förslag till allmän målsättning för samhällets insatser på friluftslivets område (4 kap.), allmänna riktlinjer för den framtida lokaliseringen resp. den översiktliga planeringen av fritidsbebyggelse och friluftsanläggningar (5 kap. sid. 104 resp. sid. 118), markpolitiska medel att befrämja frilufts- livet (6 kap.), kommunernas befogenheter beträffande fritidsbebyggelse och friluftsanläggningar (8 kap. sid. 236) samt organisatoriska åtgärder (10 kap.). Övriga avsnitt av del II avser huvudsakligen vissa frågor rörande fritidsbebyggelsen.
Övriga i utredningsuppdraget ingående frågor behandlas i det nu före-. liggande l,)etänkandet, [friluftslivet i Sverige, Del [II, Anläggningar för det rörliga friluftslivet m.m.
Utredningen lämnar i 2 kap. en överblick Över de nuvarande friluftsan- läggningarnas lokalisering, beskaffenhet m.m. Denna grundar sig på en riksomfattande inventering med hjälp av kommuner och länsstyrelser av alla friluf'tsanläggningar av någon betydelse. Härvid har medtagits åtskil— liga typer av anläggningar, som icke direkt omnämnts i utredningens direk— tiv, i syfte att få bilden fullständig.
I 3 kap. lämnas därefter en koncentrerad redogörelse för efterfrågan och behov av anläggningar för det rörliga friluftslivet. Denna redogörelse byg-
ger i allt väsentligt på det material, som framkommit vid utredningens in- tervjuundersökningar, tidigare redovisade i första betänkandet.
I 4 kap. refereras innehållet och omfattningen av det nuvarande finansiella stödet för olika slags anläggningar.
För sina ställningstaganden till det framtida stödets utformning har ut- redningen funnit nödvändigt genomföra vissa stickprovsundersökningar till grund för en analys av ekonomien i vissa anläggningar. Dessa redovisas i 5 kap.
I 6 kap. har utredningen samlat sina förslag till åtgärder för att befrämja friluftsanläggningar. Här behandlas lokaliseringsfrågor, standard- och ut- rustningsfrågor samt finansierings- och förvaltningsfrågor för flertalet typer av friluftsanläggningar.
I 7 kap. framlägger utredningen särskilda synpunkter och förslag rörande Icolonistugor m. m.
I 8 kap. redovisar utredningen sina förslag om fritidstrafiken, i första hand vissa spörsmål rörande allmänna och enskilda vägar.
Återstående kapitel (9—11 kap.) utgöres av sammanfattningar rörande ekonomiskt stöd åt friluftslivet, vissa organisatoriska frågor m.m.
KAPITEL 2
De nuvarande friluftsanläggningarnas lokalisering, beskaffenhet m.m.
2.1 . Allmänt
För att erhålla material till grund för behovsanalys av och förslag om det statliga ekonomiska stödet till olika typer av anläggningar har utredningen funnit det nödvändigt att få en allmän kartläggning av de viktigaste repli- punkterna för det rörliga friluftslivet. Därvid har eftersträvats dels en in— ventering av de nuvarande förhållandena, dels uppgifter om aktuella ut- byggnadsplaner. Vid inventeringen har medtagits anläggningar dels för boende, dels för utövande av viss aktivitet. I första hand har inventeringen därvid inriktats på traditionella friluftsanläggningar: friluftsgårdar, rast- stugor, permanenta spår för vinter- och sommarbruk, teknikbackar, frilufts— bad, småbåtshamnar, semesterbyar, campingplatser, fjällstationer och fjäll- stugor. Bland dessa anläggningar finns då sådana som är att betrakta som enbart näranläggningar och sådana som är att betrakta som i huvudsak fjärranläggningar. Vidare har förhållanden rörande koloniträdgårdsomrä- den kartlagts.
Allmänna idrottsanläggningar, idrottsplatser, bollplaner, sportfält etc. samt speeialanläggningar av olika slag, d. v. s. anläggningar för tennis, golf, skytte, motorsport, ridsport, bågskytte, curling har icke medtagits i inven- teringen.
Inventeringen har utförts länsvis med kommunerna som den primära undersökningsenheten. Fritidsutredningen tillskrev den 15 december 1964 länsstyrelserna med hemställan, att dessa under medverkan dels av berörda länsexperter (turistintendent eller lånsutredare), dels av kommunerna ville redovisa tillgång, utbyggnadsplaner, standard, ägareförhållanden, i vad mån anläggningarna utnyttjades av egna resp. andra än egna kommun- invånare samt anläggningarnas gemensamhetsanordningar. Inventeringen på länsplanet tillgick på så sätt, att länsstyrelsen tillställde varje kommun av utredningen utarbetade frågeformulär. De av kommunerna redovisade uppgifterna insändes sedan till länsstyrelsen, som genom särskilt utsedd kontaktman granskade och sammanställde vissa uppgifter till en särskild för ändamålet iordningställd länsöversikt.
2.2. F riluftsgårdar och raststugor
2.2.1 . Antal anläggningar
Friluftsgårdar och raststugor utgör väsentliga replipunkter för det rörliga friluftslivet. Båda anläggningarna uppträder i olika former. Den traditio— nella raststugan är i regel belägen på ett avstånd av ca 5 km från tätorten och har tillkommit i första hand för att tjäna som utflyktsmål. Undan för undan har emellertid uppstått behov av raststugor dels som utflyktsmål inom friluftsområden på längre avstånd från tätorten, dels som replipunkter i tätortens närmaste omgivningar.
Friluftsgård har i undersökningen definierats som större anläggning av- sedd att tjäna som replipunkt för det rörliga friluftslivet. Här förekommer således anläggningar såväl med som utan övernattningsmöjligheter. Till raststugor har hänförts mindre anläggningar med uppgift att tjäna som replipunkter för det rörliga friluftslivet. Fjällstugor har redovisats särskilt. Då inventeringen begränsats till anläggningar, som är öppna för allmän— heten, har således icke medtagits sådana klubbstugor, scoutstugor o.d., som endast utnyttjas av en sluten grupp. Någon skarp gräns mellan frilufts- gård och raststuga har av naturliga skäl icke eftersträvats.
Sammanlagda antalet friluftsgårdar i riket uppgavs vid inventeringstill- fältet till 190 och antalet raststugor till 334.
Som framgår av tabell 1 är fördelningen i landet mycket ojämn. Väster- norrlands län har uppgivit 13 friluftsgårdar och 63 raststugor, Västerbot- tens län 20 resp. 28, Kopparbergs län 18 resp. 28, Gävleborgs län 12 resp. 29, Jämtlands län 12 resp. 25, Värmlands län 11 resp. 21 samt Älvsborgs län 12 resp. 16. Antalet friluftsgårdar och raststugor är särskilt lågt i Upp- sala län, sammanlagt 6, Södermanlands län 7, Kronobergs län 5, Kalmar län 2, Blekinge län 5, Kristianstads län 8, Malmöhus län 7 och Hallands län 5. Stockholms län har 21 friluftsgårdar och 9 raststugor, medan i Göte- borgs och Bohus län finns 5 friluftsgårdar och 8 raststugor. Denna fördel- ning visar således en icke obetydlig dominans av denna typ av anlägg- ningar i norrlandslänen. En av orsakerna härtill är, att många av frilufts- gårdarna och raststugorna tillkommit som replipunkter för skidåkning.
Studerar man lokaliseringen mer i detalj framstår ett rätt intressant mönster. Ä kartbilaga 1 har åskådliggjorts antalet anläggningar per kom- munblock. Anläggningarna är markerade kommun för kommun. På kartan finns även angivet tätorter med mer än 10000 invånare. Materialet visar bl. a., att län med ett relativt stort antal friluftsgårdar och raststugor i fler- talet fall har minst en anläggning i varje kommunblock. I åtskilliga kom— munblock finns flera friluftsgårdar och raststugor. De större tätorterna har i dessa län i stort sett tillgång till någon friluftsgård och raststuga inom ett rätt bekvämt avstånd. Det är också att märka, att flera landskommu- ner, även om de ligger på avsevärt avstånd från någon större tätort, har
Tabell 1. Antal befintliga friluftsgårdar och raststugor, anläggningar under uppfö- rande och planerade anläggningar.
Friluftsgårdar Raststugor Lä" Under Under Befintliga uppfö— Planerade Befintliga uppfö- Planerade rande rande
Stockholms län och stad . 21 1 6 9 _ 2 Städer, köpingar ...... 13 1 6 3 _ _ Landskommuner ...... 8 _ —— G _ 2 Uppsala ................ 2 _ 2 4 _ 3 . Städer, köping ........ 1 _ _ — _ 2 ; Landskommuner ...... 1 _ 2 4 _ 1 Södermanlands ......... 2 _ _ '.') _ _ Städer, köpingar ...... 2 —— _ 2 _ _ , Landskonnnuner ...... —— _ _ 3 _ _ * Östergötlands .......... 5 _ _ 12 1 _ Städer, köpingar ...... _ _ 6 _ _ Landskommuner ...... 5 _ _ 6 1 _ Jönköpings ............ 4 1 2 1. — 2 Städer, köpingar ...... 3 —— _ 12 _ 1 Landskommuner ...... l 1 2 7 _ 1 Kronobergs ............ 3 _ — 2 —— _ Städer, köpingar ...... 2 _ _ 2 _ — Landskommuner ...... 1 _ _ _ _ _ Kalmar ................ 1 _ 2 —- _ Städer, köpingar ...... __ _ 1 — _ _ Landskommuner ...... 1 _ 1 1 _ _ Gotlands . .............. __ _ _ — _ _
Blekinge ............... 3 _ _ 2 _ Städer, köping ........ __ _ _ l _ 2 Landskommuner ...... 3 _ _ 1 _ _ Kristianstads ........... (i _ _ 2 _ _ Städer, köpingar ...... — _ _ — — _ Landskommuner ...... 6 _ _ 2 _— _ Malmöhus .............. 2 _ _ 5 _ _ Städer, köpingar ...... 1 — _ 1 _ _ Landskommuner ...... 1 _ _ 4 _ _ Hallands . .............. 3 _ —— 2 _ _ Städer, köping ........ _ — _ — _ _ Landskommuner ...... 3 _ _ 2 _ —— Göteborgs och Bohus . . . . 5 _ _ 8 _ 1 Städer ............... 4 _ _ 4 _ — Landskommuner ...... 1 _ _ 4 _ l Älvsborgs .............. 12 1 _ 16 _ 1 Städer, köpingar ...... 7 _ _ 10 _ 1 Landskommuner ...... 5 1 — 6 _ _
Friluftsgårdar Raststugor Under Under Befintliga uppfö- Planerade Befintliga uppfö- Planerade rande rande Skaraborgs . ............ 12 _ _ 7 _ __ Städer, köpingar ...... 3 _ _ 5 _ _ Landskommuner ...... 9 _ _ 2 _ — Värmlands ............. 11 _ _ 21 _ 1 Städer, köpingar ...... 4 _ _ 12 _ 1 Landskommuner ...... 7 _ _ 9 _ _ Örebro ................ 8 1 1 16 _ _ Städer, köpingar ...... 4 _ — 12 _ — Landskommuner ...... 4 1 1 4 _ _ Västmanlands .......... 9 _ 1 6 _ — Städer, köpingar ...... 5 — 1 6 _ _ Landskommuner ...... 4 _ _ — _ _ Kopparbergs ........... 18 1 _ 28 1 2 Städer, köpingar ...... 4 _ _ 7 _ _ Landskommuner ...... 14 1 _ 21 1 2 Gävleborgs ............. 12 1 3 29 2 4 Städer, köpingar ...... 5 1 _ 8 _ 1 Landskommuner ...... 7 _ 3 21 2 3 Västernorrlands ........ 13 1 4 63 5 Städer, köpingar ...... _ _ 1 19 _ _ Landskommuner ...... 13 1 3 44 1 5 Jämtlands . ............ 12 _ _ 25 _ _ Stad, köpingar ........ 1 _ _ 1 — _ Landskommuner ...... 11 _ _ 24 _ _ Västerbottens .......... 20 2 _ 28 2 _ Städer, köpingar ...... 5 . 1 _ 8 1 _ Landskommuner ...... 15 1 _ 20 1 _ Norrbottens ............ 6 1 1 24 _ 4 Städer, köping ........ 2 1 _ 6 _ _ Landskommuner ...... 4 _ 1 18 _ 4 Hela riket .............. 190 10 22 334 7 27 Städer, köpingar ...... 66 3 9 125 1 8 Landskommuner ...... 124 7 13 209 6 19
friluftsgård eller raststuga. Detta får då tolkas så, att även mindre tätorter har ansett det angeläget att skaffa rastmöjligheter och utflyktsmål i lämp- liga friluftsområden.
Av tabell 2 framgår antalet kommuner resp. kommunblock, som saknar friluftsgård eller raststuga samt kommuner resp. kommunblock, som har 1, 2, 3 eller flera anläggningar. I exempelvis Västerbottens län saknar en- dast 11 kommuner friluftsgård eller raststuga. Ser man till kommunblock
Tabell 2. Kommuner orli kommunblock fördelade efter antal befintliga frilufts— gårdar och raststugor.
Antal kommuner, kommunblock med . . . anläggningar
3 el. flera
.S'toekliolmsl Städer, köpingar .............. Landskommu ner lx'ommuulnloek
l'ppsala ........................ Städer, köping ................ Landskommuner .............. Kommunhloek
Södermanlands Städer, köpingar .............. Lundskommuner .............. Kommunhloek
Östergötlands ................... Städer, köpingar .............. Landskommuner .............. Kommunbloek
Jönköpings ..................... Städer, köpingar .............. Landskommuner .............. Kommunblock
Kronobergs ..................... Städer, köpingar .............. Landskommuner .............. Kommunhloek
Kalmar Städer, köpingar .............. Landskommuner .............. Kommunhlock
Gotlands - Stad, köping .................. Landskommuner .............. Kommunhloek ................
Blekinge ....................... Städer, köping ................ Landskommuner .............. Kommunhlock
Kristianstads Städer, köpingar .............. Landskommuner .............. Kommunbloek ................
Malmöhus ...................... Städer, köpingar .............. Landskommuner .............. Kommunblock ................
[Ohly—IQ
3 2 1 4
' Stockholms stad ej medräknad.
Antal kommuner, kommunblock
med . . . anläggningar
3 el. flera
Hallands . ...................... Städer, köping ................ Landskommuner .............. Kommunbloek ................
Göteborgs och Bohus ............ Städer . ..................... . Landskommuner .............. Kommunbloek ................
Älvsborgs ...................... Städer, köpingar .............. Landskommuner .............. Kommunbloek ................
Skaraborgs ..................... Städer, köpingar .............. Landskommuner .............. Kommunhlock ................
Värmlands . .................... Städer, köpingar .............. Landskommuner .............. Kommunblock ................
Örebro . ........................ Städer, köpingar .............. Landskommuner .............. Kommunbloek ................
Västmanlands .................. Städer, köpingar .............. Landskommuner .............. Kommunblock ................
Kopparbergs .................... Städer, köpingar .............. Landskommuner .............. Kommunbloek ................
Gävleborgs ..................... Städer, köpingar .............. Landskommuner .............. Kommunblock ................
Västernorrlands ................ Städer, köpingar .............. Landskommuner .............. Kommunblock ................
Jämtlands ...................... Stad, köpingar ................ Landskommuner .............. Kommunblock ................
Västerbottens . .................. Städer, köpingar .............. Landskommuner .............. Kommunblock ................
30
34
5')
23
21
11 10
marcos
[QIOO lule
hPa;—953
&_le
&
rowe—.
lx:
I»; [0 [0 då
växt.—$O
... _mtco blå?-#27
bulor—G:
unc-j c;!
1
|..—
(CH—IQ
w—lwu
... 616103 70me B'rith—Cl comme:- 601th0 .nu-atom
acvwrp
Antal kommuner, kommunblock med . . . anläggningar Län O 1 2 3 el. flera Norrbottens .................... 14 9 3 4 Städer, köping ............... 3 1 1 1 Landskommuner .............. 11 8 2 3 Kommunbtoek ................ 2 4 1 7 Hela riket ...................... 713 140 70 62 Städer. köpingar .............. 137 40 25 26 Landskommuner .............. 596 100 45 36 Kommunbloek ................ 103 74 30 74
är det endast ett som icke har friluftsgård eller raststuga. I Gävleborgs län, där 21 kommuner har någon typ av anläggning, saknas sådan i 18 kom— muner. Motsvarande tal för Västernorrlands län är 30 resp. 11. Ser man till fördelningen inom exempelvis Östergötlands, Södermanlands, Upp- sala, Västmanlands, Örebro, Jönköpings och Kronobergs län framgår, att friluftsgårdarna och raststugorna i första hand förekommer inom själva tätorten eller i landskommun i direkt anslutning till större tätorter. Åtskil- liga rätt stora tätorter saknar tillgång till friluftsgård eller raststuga, och det är endast ett fåtal mindre tätorter, som inom rimligt avstånd har till- gång till denna typ av replipunkt. Materialet visar också, att befolkningen i flera av de större tätorterna endast har några få friluftsgårdar och rast- stugor att välja på. I Södermanlands län saknar 33 av 39 kommuner fri- luftsgård eller raststuga. Motsvarande tal för Västmanlands län är 20 resp. 27 och Uppsala län 20 resp. 25. I Östergötlands, Södermanlands, Uppsala, Västmanlands, Örebro. Jönköpings och Kronobergs län saknar 28 kom- munblock friluftsgård eller raststuga. I Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län saknar 53 kommunblock friluftsgård eller raststuga.
2.2.2. Tillgången på anläggningar i närheten av vissa större orter
] tabell 3 anges närmare tillgången till anläggningar i förhållande till vissa större tätorter. Härvid har fördelningen av replipunkterna skett med hän- syn till deras förekomst dels inom tätortens administrativa område, dels i övrigt inom ett reseavstånd av ca en timme. Vidare har särskilts anlägg- ning som ägs av den egna kommunen och sådan som ägs av annan ägare.
De ca 1,2 milj. invånarna i Stockholmsregionen kan inom en timmes rese- avstånd nå 22 friluftsgårdar och 8 raststugor. Av dessa anläggningar ligger 2 inom Stockholms stads område. Göteborgsregionens befolkning, 0,0 milj.
Tabell 3. Tillgången på friluftsgårdar och raslstugor inom en timmes reseuvslånd från vissa större tätorter.
Friluftsgårdar oeli raststugor. antal ()rt över 50 000 invånare . . _ Planerade 1' rilufts- _ , . . _. . Raststugor Summa tulutlsg. gårdar _ , o. rastst.
Stockholm Folkm. -65: 791000 Inom stadens område ägda av staden . .............. _ _ _ _ 1 andra ägare .................. 1 1 2 _
Summa 1 1 2 _
Utom stadens område ägda av staden . .............. _ ') 2 1 ägda av annan kommun ...... 7 2 l) 7 andra ägare .................. 14 3 1 4
Summa 21 7 28 1') Totalsumma 22 S 30 19
Göteborg Folkm. -65: 419 000 Inom stadens område ägda av staden . .............. l _ l _ andra ägare .................. _ 2 2 _
Summa 1 2 3 _
Utom stadens område ; ägda av staden . .............. _ _ _ —— l ägda av annan kommun ...... —— 1 _ I andra ägare .................. 2 3 5 _ ,
Summa 2 4 6 _ ] Totalsumma 3 6 €) _» ;
Malmö-Lund Folkm. 435: 290 000 1 Inom städernas områden ; ägda av städerna . ............ __ _ _— _ ' andra ägare .................. _ _ _ _
Summa _ _. _ _
Utom städernas områden ägda av städerna . ............ _ _ _ _ ägda av annan kommun ...... 1 1 2 -—— andra ägare .................. 1 4 ') _
Summa 2 5 7 —- Totalsumma 2 5 7 _ _
Norrköping-Linköping . Folkm. -65: 164 000
lnom städernas områden ägda av städerna . ............ _ 2 2 — andra ägare .................. —— 1 1 _
Summa _ 3 3 _
Utom städernas områden ägda av städerna . ............ 3 2 5 —— ägda av annan kommun ...... 1 _ 1 _ andra ägare .................. 1 7 8 1
Summa 5 9 1—1 1 Totalsumma 2 1
Friluftsgårdar och raststugor, antal
Ort över 50000 invånare _ . Planerade Frjltåfts- Raststugor Summa friluftsg. gar ar o. rastst.
I'åslcrås—Eskilstuna Folkm. 455: 147 000 Inom städernas områden ägda av städerna ............. _ 1 1 _ andra ägare .................. 2 _ 2 _ Summa 2 1 3 _ Utom städernas områden ägda av städerna ............. _ — — _ ägda av annan kommun ...... 1 2 3 1 andra ägare .................. 3 3 6 _ Summa 4 5 9 1 Totalsumma 6 6 12 1 l—lålsingborg-Landskrona Folkm. —65: 108000 Inom städernas områden ägda av städerna ............. I _ 1 _ andra ägare .................. _ — _ —— Summa 1 _ l _ Utom städernas områden ägda av städerna ............. _ — _ — ägda av annan kommun ...... _ — _ andra ägare .................. 2 3 5 _ Summa 2 3 5 _ Totalsumma 3 3 6 _ Örebro-Kumla Folkm. -65: 90000 Inom städernas områden ägda av städerna ............. _ 1 1 _ andra ägare .................. _ l 1 _ Summa _ 2 2 — Utom städernas områden ägda av städerna ............. _ _ _ _ ägda av annan kommun ...... 4 5 9 1 andra ägare .................. 7 5 12 2 Summa 11 10 21 3 Totalsumma 11 12 23 3 Uppsala Folkm. 455: 84 000 Inom stadens område ägda av staden ............... _ — _ 2 andra ägare .................. 1 _ 1 _ Summa 1 _ 2 Utom stadens område ägda av staden ............... 1 1 2 4 ägda av annan kommun ...... 1 1 2 _ andra ägare .................. 4 4 8 1 Summa 6 6 12 5 Totalsumma 7 6 13 7
Ort över 50000 invånare
Friluftsgårdar och raststugor, antal
Frilufts- gårdar
Raststugor
Summa
Planerade friluftsg. o. rastst.
Gävle—Sandviken Folkm. —65: 83 000 Inom städernas områden
ägda av städerna ............. 1 2 8 _ andra ägare .................. — 2 2 1 Summa 1 4 5 ] Utom städernas områden ägda av städerna ............ _ _ _ _ ägda av annan kommun ...... 1 1 2 andra ägare .................. 3 17 20 _ Summa 4 18 22 1 Totalsumma 5 22 27 2 Sundsvall-Härnösand Folkm. —65: 75000 Inom städernas områden ägda av städerna . ............ _ 1 1 _ andra ägare .................. _ 9 9 _ Summa _ 10 10 _ Utom städernas områden ägda av städerna ............. _ _ _ _ ägda av annan kommun ...... 2 1 3 3 andra ägare .................. 6 25 31 1 Summa 8 26 34 4 Totalsumma 8 36 44 4 Borås Folkm. —65: 69000 Inom stadens område ägda av staden ............... _ _ 1 andra ägare .................. _ 3 3 _ Summa _ 3 1 Utom stadens område ägda av staden ............... _ _ _ _ ägda av annan kommun ...... 1 _ 1 _ andra ägare .................. 8 4 12 1 Summa 9 4 13 1 Totalsumma 9 7 16 2 Jönköping Folkm. -65: 53000 Inom stadens område ägda av staden ............... — _ _ _ andra ägare .................. _ G 6 _ Summa _ (3 __ Utom stadens område ägda av staden ............... _ _ _ _ ägda av annan kommun ...... _ _ _ 2 andra ägare .................. 5 9 14 _ Summa 5 9 14 2 Totalsumma 5 15 2
23 invånare, har tillgång till 3 friluftsgårdar och 6 raststugor, flertalet i Älvs- borgs län. Befolkningen i Sundsvall och Härnösand, ca 75 000 invånare, har 8 friluftsgårdar och 36 raststugor att tillgå inom en timmes reseavstånd. Materialet visar även vid denna analys, att många av de större tätorterna måste bedömas sakna tillräckligt antal replipunkter i form av friluftsgår- dar och raststugor. Det är också intressant att konstatera, att replipunkter av detta slag ofta förläggs utanför tätortens administrativa område och vidare att tätortskommunen härvid i vissa fall själv äger anläggningen.
2.2.3. Anläggningarnas beskafenhet m. rn.
Av tabellerna 4 och 5 framgår friluftsgårdarnas och raststugornas ålder, utrustning, antal bäddar, ägareförhållanden samt i vad mån anläggningen i huvudsak utnyttjas av värdkommunens invånare eller befolkning från andra kommuner.
2.2.3J. Beskafenhet
Av det sammanlagda antalet friluftsgårdar, 190 st., har 51 st. eller 27 0/0 tillkommit efter 1960. Antalet raststugor, som tillkommit efter 1960 upp- går ävenledes till 51, motsvarande 15 0/0 av hela antalet. I första hand har nybyggnad under 1960-talet förekommit i norrlandslänen. l Östergötlands län har efter 1960 tillkommit 3 friluftsgårdar och 3 raststugor. Antalet ny- byggda anläggningar sedan 1960 uppgår i Stockholms län till 4 friluftsgår- dar och i Göteborgs och Bohus Iän till ] friluftsgård och 3 raststugor. Ett betydande antal av friluftsgårdarna är alltså av äldre datum, varför man då har att räkna med att flera anläggningar är i behov av omfattande repa- rationer och moderniseringar. Behovet av modernisering framgår också av uppgifterna om utrustningen. Vid inventeringen uppgavs i vad mån anlägg- ningen var utrustad med servering, bastu, omklädningsrum, motionshall. Av tabellerna 4 och 5 kan utläsas att endast 5 0/0 av friluftsgårdarna är ut- rustade med servering, bastu, omklädningsrum och motionshall. I 46 fri- luftsgårdar (24 0/o) och 33 raststugor (10 0/0) finns servering, bastu och om— klädningsrum. Vid 24 0/0 av friluftsgårdarna och 29 0/0 av raststugorna finns av de uppräknade anordningarna endast servering. Materialet visar således, att det är ganska få anläggningar, som fyller de krav man i dag vill ställa på en replipunkt av detta slag.
Vad storleken beträffar får man en viss uppfattning, då man ser till bädd— antalet. Av antalet friluftsgårdar saknar 28 0/o övernattningsmöjligheter, och 23 0/0 har mellan 1—25 bäddplatser. Av raststugorna saknar 44 0/0 över— nattningsmöjligheter, och 14 0/0 har 1—25 bäddplatser. Antalet bäddplatser i friluftsgårdar har uppskattats till ca 3 500 och i raststugor till ca 650.
"Suu ! 51
nu! u.!pun An lap 'AHAQ nu.
]mmNNHMF-QONwNQ2Q
Användning
'Aru e.tpuu Au PP 9qulm lllJ.
l—t v—t
"All! cutta AB llqullH
'äue [51
lllllllllllllwll
eågJAQ
| ! ll | IPHAGDQ—åcht—cxm
Ägare
UBUUB
l"'|l|||||""'*l|ll|
Kom— mun
uoSa
uaspJQanonI
ill-ll '0 *PPlS
|rHGQHCOCQU)O'QCQNFHYFHFHOXÖ
'åuu [51
'qsuonotu "pimo *tuseq Kung
IllllllllNHINlll
'pltuo *nlan "Mag 8 lwr—Fäweoaäélnwd lä-Q l [Hud
mseq fa "pimo 2
Utrustning
insug
'.ues ].qullH
Jeppgq [muy
280 4 11
'Buc [3 5
"—IOI
001—19
. bäddar
l mCQ—dthcxåthCOOlORWVHCQN | IH | |HGQQ*QFÄCQWDQIOW>© Icéowccocor—xoooomup—lo mCOChOXQtä'Ord'dv—COCQQ*GDM NNHHNNQNHNl—l
[F*N | || mt—dDHrq IOIQ |— _ IIIIIHHIIIIIIIII lä IH Ilväm IHFHWFqH ll | IN ! [H ] IOIMCOGDNFHQ'N
Tabell 4. Friluftsgårdarnas beskaffenhet m.m.
ll"'lllll"'l||('**"'lN
Antal anläggningar med
| ]F1H lMCOO!mv—61©F—UDQCO
'line [51
IHNlHIINHIIlIMNI
—1961 4
NIH—aH DIM delndmeO | I | 1 _.
0961—1961 5
IFÅH lH ]COUÄQ'QtösäälDEDN
Tillkomstår
0961—1961 ]F1H1H |å'älhd5ålOUÄMFH IN
0661—'
'uäämuc leiuv
ll lll [_1 | | l i | l'_"'1 | ImommmNN—lwmwwmuo PiP-(_| HHHHN
: : : :m ::: m : . .: .m 2 :.g :'5 'om a 2 =.-m ww gem=.3 _ 4 m mh: _ U mi.”.u womimdw”: a:hoco mm:—© non Gnoccg ==.E*O=AO'Q—o ”Q'-Ei- s-s—EssnEEEEP—sa—ae =*3.£———-_ ; s k 0 m G-> m E m o—_u2$:o_g:mt..:npmizmåz om a—Oäm>0>&©>n>
Jönköpings . . . . Kronobergs Kalmar
Södermanlands .. Östergötlands ..
Stockholms stad
Uppsala
76 40
58 230 82 30 1 16 43
7 4
18
9 40 57 32 34 5 2130 17
2 24 41 10 24
146 2 3 48 3461 46 78 19 46
1
4 25
7 23 6 1713 10
100 4 31 31 27
Summa 190 8 58 59 51 14 53 11 32 24 19 0/o
Norrbottens
Tabell 5. Raststugorzms beskaffenhet m.m.
nb .m=d_.m— 21.12.1_ _ _ _ _ _ __.1112 _.1_ _32B8 ” m n . . .m >Så—En.? 3_1_3_ _ _1252_3159_531926 1 1 m _.,_c._5.:..._=.__ 1 7 2 ä nu:—savzmtu 43166 1 572624705396 7 1 _ ___ ___ v .. 123 3 4 m E. 2:55 ==. 1 ..:__a—_uo>mtna—Cm_ _ _24921_ _ _ _ _25385166M144 m % då.—n.— ________________2___3___51 &_?c 31_ _3_1_ _ _2_24_172B3%m33 % ....u m mm ===—E 31_21__________1_____1__9 a mu nb _ I Ä .IAI Cwmv .l._22.l_____1_241_31339_23%m :åESäZEE _1_482 _ _ _1_ _ _62M4267m213 U M dåd.—VC; 21346 _ _ _21224249 _16MM4DH m % .m—EF— 22 _23 _1_ _ _11522241m23599 W. ....M ]. .—_u____©E..:=—u:.—Q>C 51_52 _ _ _1221_3_33 _26m835 M N .LmCOSCE no . ..u. ..=____o.=_c...__.>=m ________________________ _ _ n % ._s_=_c.:_2._r>äm 3_ _662_ _ _1_ _ _4 _3_ _2411_ _ % m r .... L Bä,—?..EEO 1 _ _ _4 _ _ _ _ _1 _ _313 _ _52 _132 % ..:atazz _1222 _ _ _1_1 _1327336BMMM9 % ” .E =.: S=. Wo._M%,._ _ _68m2_M_6%_M%&HHr4a % _._ 1 6 .c . 21251 _ 2 273012099728 3 0 d bn—Gié 1 _ _ _ _ _ 1 ..l. 2 11 3 4 e 1 m |:: __________________________ a _l man sil—m _____________1_______1__21 .! nd . | gä Stee l_________l_____1_______31 Mob M E!: 1___2________2__1_11131254 1 m Sl 31_2____1211___2__1s7413Mm M c 2235621_1_116649B4MM%mM1 M.. M 1 .L 1 ___—a_n.— 1___1_____1_33_3125_%434MN r . 5 % ccs—lng: 331291_ _ _ _121619825mu8M7 % & k . ...ln cma—l—md— 51377. _ _ _223 _ _56641umn46m m M T emil ____________1__2__212___%2 .:wmmEn—mEc 945HU21_22528M7MMÖMWQ%%M mm 10 . . . . . . .S . . . s . a . S . . . . ..u . . . d . a /o tu d nu _. h ”S n . m 0 H.Mmss in 0. ..mwmmsm n un Mmaa mu. Bsmhuawwnsmmu å hå aumu scsusunvrm.MbrOd0HS s mlhnöpbrdaondd roa aronnbo I llanaPooann.m.mnhoälmmabrhrb adseuknmmmumhuemrmbtpwewnmr pleOll .] 1.1.areSpXSHSr. woPösöraomrhaöhkäräoääämab S USÖJKKGBKRHGÅSVÖVKGVJVR
2.132. Anläggningarnas utnyttjande Vid inventeringen har sökt kartläggas i vad mån anläggningarna används av enbart egna kommunmedlemmar, till mindre del av andra ("in egna kom- muninvånare eller till övervägande del av andra än egna kommunmedlem- mar. Vad friluftsgårdarna beträffar framgår, att 16 0/o används enbart av egna kommunmedlemmar, 43 0/0 används till övervägande del av egna kom- munmedlemmar och 40 0/0 till övervägande del av andra än egna kommun- medlemmar. 26 0/0 av raststugorna utnyttjas av enbart egna kommunmed- lemmar, 41 0/0 till mindre del av andra än egna kommuninvånare och 21 0/0 till övervägande del av andra. Åtskilliga av de mindre raststugorna utnytt— jas således i första hand av den egna kommunens invånare. Då friluftsgår- den eller raststugan ligger inom ett friluftsområde, som ur res *avståndssyn- punkt kan användas av befolkningen i en större tätort, förekommer enligt materialet en betydande användning av andra än egna kommunmedlem- mar. Här understrykes således behovet av att den större tätortens befolk— ning har tillgång till replipunkter utanför den egna kommunens område. I vissa fall har, som framgår av tabell 3, tätortskommunen skaffat sig an- läggningar i annan kommun.
2.2.3.3. Ägarcförhållanden I fråga om ägareförhållandena har följande ägarckatcgorier dit'ferentierats: Skid- och friluftsfrämjandet, idrottsrörelsen, den egna kommunen, annan kommun, övriga. Någon absolut klar gränsdragning har inte kunnat åstad- kommas, då i många fall ägare- och drit'tsförhållandena är blandade. Av materialet framgår att huvuddelen, 120 st. eller 36 0/0 av raststugorna. ägs av Skid- och friluftsfrämjandet, idrottsrörelsen äger 71 st., värdkommun 38 st. och annan kommun än värdkommun 9 st. Av frilut'tsgårdarna ägs 57 st. eller 30 0/0 av Skid- och friluftsfrämjandet. l kategorien övriga åter- finns bl.a. Svenska turistföreningen, lokala turistföreningar, nykterhets- organisationer, scoutorganisationer eller andra samlmmslutningar. Vissa av de raststugor, som ägs av idrottsrörelsen, scoutrörelsen och nykterhetsor- ganisationer, torde endast i begränsad omfattning utnyttjas av icke med- lemmar, varför antalet raststugor som är tillgängliga för allmänheten i verkligheten är lägre än det i inventeringen redovisade. Som framgår av materialet äger kommunerna i begränsad omfattning friluftsgård eller raststuga. I en del fall förekommer, att kommunen äger anläggningen och driften Överlåtits till Skid- och friluftsfrämjandct.
2.2.4. Pågående utbyggnad av friluftsgårdar och raststugor I tabell 1 anges vid sidan av befintliga anläggningar även anläggningar, som är under uppförande samt anläggningar, som är planerade att byggas under de närmaste åren. Som framgår är utbyggnadsplanerna betydande.
Enligt uppgifterna är för närvarande 10 friluftsgårdar och 7 raststugor under uppförande, och vidare är 22 friluftsgårdar och 27 raststugor plane- rade. Utbyggnadsplanerna är mest framträdande i Västernorrlands län, 5 friluftsgårdar och 6 raststugor, och i Gävleborgs län, 4 friluftsgårdar och 6 raststugor. I Uppsala län, som tidigare endast har 2 friluftsgårdar och 4 raststugor, har planerats 2 friluftsgårdar och 3 raststugor. l bl.a. Söder- manlands, Kronobergs, Malmöhus och Hallands län, som redan nu har ett litet antal friluftsgårdar och raststugor, finns anmärkningsvärt nog inga utbyggnadsplaner.
2.3. Friluftsbad 2.3.1 . Antal anläggningar
Vid inventeringen har medtagits endast sådana friluftsbad, som är försedda med särskilda anordningar. Enligt anvisningarna skulle badbryggor och omklädningshytter förekomma och anläggningen vara av sådan omfattning
Tabell 6. Antal friluftsbad vid insjö samt anläggningarnas storlek, utrustning m.m.
Antal anläggn. Strandlängd, m Utrustning Användning
En- Tilt Till
.. . Annan bart mind- över-
L'm S:a ägd Lk #25 25— 100_ Ej Wu ton]. av re del väg.
köp 100 aug. an- egna av del av
' läggn. kom. andra andra inv. inv. inv. Stockholms ...... 86 34 52 13 48 25 _ 16 47 10 67 8 Uppsala . ........ 39 4 35 1 27 10 1 13 10 6 22 3 Södermanlands . . . 65 13 52 5 43 17 _ 5 54 11 42 10 Östergötlands . . . . 73 19 54 9 40 22 2 11 45 14 44 4 Jönköpings ...... 06 20 76 7 61 28 —- 11 40 24 59 11 Kronobergs ...... 67 13 54 13 40 13 1 4 34 18 39 5 Kalmar .......... 49 4 45 9 26 13 1 8 34 21 23 5 Gotlands . ........ 2 — 2 2 — — —— 2 —— 2 _ Blekinge ......... 21 1 20 5 11 5 — — 20 10 4 3 Kristianstads ..... 35 4 31 3 20 10 2 4 23 7 23 5 Malmöhus ........ 0 1 8 —— 4 5 — 3 2 l 6 2 Hallands ......... 17 1 16 1 11 5 — —— 4 5 7 1 Göteborgs o. Bohus 20 7 13 5 7 8 — — 11 5 13 2 Älvsborgs ........ 89 13 76 8 49 28 4 10 37 27 32 7 Skaraborgs ....... 51 14 37 1 20 23 7 6 26 10 26 7 Värmlands ...... 109 45 64 9 60 38 2 14 58 24 72 11 Örebro .......... 67 29 38 7 40 20 — 16 37 16 43 8 Västmanlands . . . . 56 10 37 3 37 16 —— 20 22 19 27 7 Kopparbergs ..... 101 15 86 8 58 35 — 14 41 19 50 3 Gävleborgs ....... 75 17 58 8 47 20 — 8 63 27 41 6 Västernorrlands . . 111 12 99 8 34 24 45 54 36 50 57 4 Jämtlands ........ 41 1 40 1 23 13 4 7 22 7 29 4 Västerbottens . . . . 69 12 57 2 52 12 3 6 33 11 46 7 Norrbottens ...... 49 11 38 8 18 23 — 7 26 20 24 5 Summa 1 397 309 1 088 134 778 413 72 237 727 362 807 128
och beskaffenhet, att simundervisning kunde bedrivas. De enkla, naturliga frilut'tsbaden utan anordningar vid insjö eller hav ingår således icke i det redovisade siffermaterialet. Materialet har vid uppgiftslämningen differen— tierats på friluftsbad vid insjö, friluftsbad vid hav samt landbassäng. För att kunna få en uppfattning om fördelningen mellan mindre och större an- läggningar har vidare en uppdelning gjorts med avseende på strandlängd och utrustning.
Sammanlagt för riket redovisas 1397 friluftsbad vid insjö och 412 fri— luftsbad vid hav. tabellerna 6 och 7. Med hänsyn till svårigheterna att klart definiera bad med särskilda anordningar bör dessa siffror betraktas såsom ungefärliga. Materialet tillåter icke heller alltför långtgående jämförelser länen emellan. Bortsett från dessa brister i materialet visar inventeringen, att trots rikedomen på sjöar och vattendrag antalet välordnade badplatser är att anse som ganska ringa. Därtill kommer att åtskilliga anläggningar är små och av mycket enkel beskaffenhet. Av friluftsbaden vid insjö har 134 en strandlängd understigande 25 111, medan drygt 400 är av mer bety— dande storlek. Tillgången till friluftsbad har vidare illustrerats i tabell 8, där kommunerna grupperats efter antalet bad i kommunen samt 51 kart— bilaga 2.
Vad kustlänen i södra Sverige beträffar dominerar helt naturligt baden utmed kusten. Göteborgs och Bohus län redovisar 80 friluftsbad vid hav
Tabell 7. Antal friluftsbad vid hav samt anläggningar/las storlek, utrustning 111.111.
l &
Antal anläggn. Strandlängd. m Utrustning Användning
En- Till Till '
.. . Annan bart mlnd- över-' Lan blad .).) l'" l" I av _ _ d '1 vi ' S:a o. Lk me:) _iim 100—— , =], wc W ' , . ”, f ,: %*
köp. ang. ”an- egna .n (tl av
laggn. kom. andra andra inv. inv. inv. Stockholms ...... 51 21. 20 3 24 24 f 5 30 1 25 L." Uppsala . ........ 5 — 5 1 4 w —— 1 —— 1 3 1
Södermanlands . .. 8 4 4 — 5 3 — 1 5 _— 5 3 ; Östergötlands 12 2 10 — 5 7 3 8 — 8 4 Kalmar .......... 53 11 42 1 16 35 1 18 30 7 19 26 Gotlands . ........ 25 6 10 — 7 18 —— 2 20 1 9 15 Blekinge . ........ 39 12 27 1 5 33 — _ 33 1 15 19 Kristianstads . . . . . 17 9 8 1 3 13 _? 5 9 1 5 11 Malmöhus ........ 37 21 16 2 2 33 _ 25 8 5 22 10 Hallands . ........ 21 7 14 —— 5 16 — 3 8 — 11 10 Göteborgs o. Bohus 80 15 65 -—— 13 65 2 2 42 6 23 51 Gävleborgs ....... 17 8 9 1 5 11 _ 3 1: 2 12 3 Västernorrlands 24 7 17 —- 10 8 6 13 3 —— 21 3 Västerbottens 15 4 11 _ 3 12 -— 1 9 1 10 2 Norrbottens ...... 8 1 7 — 2 4 2 2 3 — - 7 1 Summa 26 195 184
och 20 vid insjö, Hallands län 21 vid hav och 17 vid insjö, Malmöhus län 37 resp. 9, Kristianstads län 17 resp. 35. ()stkustlänen Kalmar och Blekinge redovisar 53 resp. 39 friluftsbad vid hav.
Tabell 8. Kommuner fördelade efter antal befintligt: friluftsbad vid insjö.
Antal inlandskommuner med anläggningar Liin 0 1 2 3 el. flera Stockholms1 .................... 6 4 3 8 Städer, köpingar .............. 2 2 1 —— l.andskommuner .............. 4 2 2 8 llppsala ........................ 4 6 7 4 Städer, köping ............... . _— 2 1 -— Landskommuner .............. 4 4 6 4 Södermanlands . ................ 4 0 10 10 Städer. köpingar .............. ,_ 3 5 —— Landskommuner .............. 4 3 5 10 Östergötlands ................... 4 13 10 8 Städer, köpingar .............. ,_ 4 3 1 Landskommuner .............. 4 9 7 7 Jönköpings .................... 9 20 13 13 Städer. köpingar .............. 2 9 4 ] Landskommuner .............. 7 11 9 12 Kronobergs .................... (3 17 8 10 Städer, köpingar .............. 2 7 3 -— Landskommuner .............. 4 10 5 10 Kalmar ........................ 5 10 7 3 Städer, köpingar .............. 3 2 — _— Landskommuner .............. 2 8 7 3 Gotlands ....................... -—— H — — Blekinge ....................... 1 1 1 2 Städer, köping ................ —— l —— _— Landskommuner .............. 1 — 1 2 Kristianstads . .................. 20 14 4 3 Städer, köpingar .............. 6 2 1 _ Landskommuner .............. 14 12 3 3 Malmöhus ...................... 35 5 2 —— Städer. köpingar .............. 9 1 — — Landskommuner .............. 20 4 2 —— Hallands . ...................... 9 6 4 -— Städer, köping ................ 1 1 -— _ Landskommuner .............. 8 5 4 —— Göteborgs o. Bohus . ............ 7 3 1 Stiider . ...................... 1 _ — 1 Landskommuner .............. 0 3 4 —
' Stockholms stad ej medräknad.
Antal inlandskommuner med anläggningar 1 3 el. flera Älvsborgs ...................... 20 Städer, köpingar .............. 5 3 5 —— Landskommuner .............. 14 17 10 12 j i Skaraborgs . .................... 25 18 8 5 Städer, köpingar .............. 4 2 3 2 Landskommuner .............. 21 16 5 3 Värmlands ..................... 9 17 10 15 Städer, köpingar .............. 1 2 4 G Landskommuner .............. 8 15 0 9 Örebro . ........................ 8 0 0 11 Städer, köpingar .............. 2 4 1 5 Landskommuner .............. (i 2 5 0 Västmanlands .................. f 9 5 8 Städer, köpingar .............. 1 3 —— 4 Landskommuner .............. 4 t') 5 4 Kopparbergs .................... 11 10 9 17 Städer, köpingar .............. 3 2 3 1 Landskommuner .............. 8 8 0 16 Gävleborgs . .................... 2 9 5 10 Städer, köpingar .............. 1 —— _ 3 Landskommuner .............. 1 9 5 7 Västernorrlands ................ 1 . 3 9 [' Städer, köpingar .............. _ 2 _— _ ' Landskommuner .............. 1 7 3 9 Jämtlands ...................... 13 9 7 5 Stad, köpingar ................ 2 1 —— —— Landskommuner .............. 11 8 7 5 Västerbottens ................... 4 4 5 0 Städer, köpingar .............. 1 2 1 —— Landskommuner .............. 3 2 4 6 Norrbottens .................... 7 7 4 1 Städer, köping ................ 1 1 1 _ Landskommuner .............. 0 0 3 1 Hela riket ...................... 214 223 150 161 Städer, köpingar .............. 47 56 36 24 Landskommuner .............. 167 167 114 137
Tillgången till friluftsbad i kustkommunerna i södra Sverige belyses vidare i tabell 9.
Tabell 9 visar, att i Hallands län saknar 12 kustkommuner friluftsbad. i Malmöhus län 10 och i Kristianstads län 9. Man hör givetvis då hälla i minnet, att flera av dessa kommuner har friluftsbad, som saknar varje form av anläggning. Dessa bad har, som tidigare påpekats, icke ingått i
Tabell 9. Kustkomnumer (' södra Sverige, fördelade efter antal havsbad inom resp.
kommun. Antal kommuner med anläggningar Län
O 1 2 3 el. flera Göteborgs och Bohus ............ 4 5 5 14 Hallands . ...................... 12 4 2 2 Malmöhus ...................... 10 12 2 4 Kristianstads .................. (I 2 3 2 Blekinge . ...................... 1 7 1 7 Kalmar ........................ 3 10 5 7
inventeringen. Tillgången till friluftsbad inom kuslomrädena i södra Sverige bör givetvis bedömas med hänsyn till att just detta område utgör den domi- nerande semesterregionen i Sverige.
Bland länen i mellersta Sverige har Stockholms län 51 friluftsbad vid hav samt 86 vid insjö. Det kan noteras att 6 av inlandskommunerna över huvud taget saknar iordningställd badplats. Av kustkommunerna saknar 9 badplats vid havet. Av dessa är dock endast 2 landskommuner. I Söderman- lands, Östergötlands och Uppsala län får antalet anläggningar vid hav an- ses ringa. Flera knstkommuner saknar här över huvud taget tillgång till friluftsbad vid hav. [ Södermanlands län, där 4 inlandskommuner saknar badplats, har 10 av inlandskommunerna 3 eller flera anläggningar. Av mälarlänen har Uppsala det minsta antalet badplatser vid insjö, 39. 4 in- landskommuner saknar badplats.
I Västmanlands län saknar 5 kommuner badplats, och 8 kommuner har fler än 3 anläggningar. Motsvarande tal för Örebro län är 8 resp. 11. Både Kopparbergs och Värmlands län har redovisat mer än 100 badplatser; flera kommuner saknar trots detta iordningställd badplats.
Bland inlandslänen i södra Sverige har Jönköpings 96 anläggningar, Älvs- borgs 89, Kronobergs 67 och Skaraborgs 51. Även här saknar ett betydande antal kommuner anläggningar: i Älvsborgs län hela 19 och i Skaraborgs län 25. Ett. flertal kommuner har flera mindre anläggningar.
Av norrlandslänen redovisar Västernorrlands 24 friluftsbad vid hav samt 111 vid insjö och Västerbottens 15 vid hav och 69 vid insjö, Gävleborgs 17 vid hav och 75 vid insjö samt Norrbottens 8 vid hav och 49 vid insjö. Det är att märka, att i såväl Västernorrlands som Gävleborgs län har i det när- maste samtliga kommuner minst en iordningställd badplats.
2.3.2. Tillgången på anläggningar i närheten av några större orter l tabell 10 anges tillgången på anläggningar i förhållande till vissa större orter. Inom en timmes reseavstånd från Stockholm finns 38 friluftsbad vid hav. 76 vid insjö och 10 bassängbad utomhus. På samma reseavstånd från
Tabell 10. Antal friluftsbad inom en timmes reseavstånd från vissa större tätorter.
Befintliga
Planerade eller under
byggnad
()rt över 50000 _ _ . _ _ 'm'ån'ire 14 rrluftsbad-hav Friluftslnid-msjo ' ' Utomhus- Frilufts- Frilufts- litomhj
mind- större ej mind— större ej bassänger bad-hav bad-insjö bassäm re bad bad ang re bad bad ang. '
S'torlrliolm
Folkm. —ö5: 791000 . 12 11 15 41 11 21» 10 51 5 8
Göteborg
Folkm. -65: 419000 . 9 11 32 11 3 28 1 2 1 2
Malmö-Lund
Folkm. -65: 290000 . 7 6 6 9 _ _ 7 1 1 —1
Norrkiip.-Linlröp.
Folkm. -65: 164000 . (i 3 —- 46 9 12 1 2 5 4
Västerås—Eslcilstuna
Folkm. -65: 147000 . _ _ _ 58 16 25 1 _ 5 3
Ih'ilsingb.—I.au(lslcrona
Folkm. -65: 108 000 . 14 16 7 9 _ 1 10 _ 2 7
Örebro-Kumla
Folkm. -65: 90000 .. _— _ — 54 12 24 2 _ 10 5
Uddevalla—Väners-
borg-Trollhättan
Folkm. -65: 90000 .. 13 9 20 9 1 20 2 _ _ 3
Uppsala ; Folkm. -65: 84 000 .. 6 3 _ 32 12 32 10 1 3 5,
Gävle-Sandviken
Folkm. 435: 83 000 .. 10 11 --— 211 5 9 3 2 1 1
Sundsvall-Härnösand
Folkm. -G5: 75 000 .. 8 7 _ 39 S _ 1 2 4 _
Borås
Folkm. —65: 09 000 .. _ _ — 10 3 29 —— _ 3 1
Kiruna-Gällivare
Folkm. —65: 56000 .. _ _ _ _ 4 _ 1 _ _ 1
Jönköping
Folkm. -65: 53000 .. — _ — 47 6 10 4 _ 2 4
Göteborg finns sammanlagt 52 friluftsbad vid hav, 42 friluftsbad vid insjö och 1 bassängbad utomhus. Norrköping och Linköping med en samman- lagd folkmängd av 164 000 invånare har inom en timmes reseavstånd till- gång till 9 havsbad och 67 insjöbad. Befolkningen i Västerås och Eskilstuna kan med en timmes resa nä 99 anläggningar. Borås med sina 69 000 in- vånare har tillgång till 48 insjöbad.
2.3.3. Anläggningarnas beskaffenhet m. m.
Av speciellt intresse har varit att söka klarlägga den sanitära utrustningen vid friluftsbaden. Vid inventeringen har därför efterfrågats i vad mån baden är utrustade med wc eller andra toalettanordningar. Som framgår av tabel- lerna 6 och 7 är endast 17 0/0 av friluftsbaden vid insjö försedda med wc och 52 0/0 med andra toalettanordningar. Närmare vart tredje bad saknar alltså sanitär anordning. Bland anläggningar vid hav saknar likaledes unge- fär var tredje anläggning toalettanordningar. Härtill kommer att flera av utomhusbadens toaletter många gånger är otillräckliga. Det torde i hög grad kunna anses anmärkningsvärt, att ett icke obetydligt antal av de verk- ligt stora friluftsbaden saknar varje form av toalettanordning. (Tabell 11.)
Tabell 11. Standarden vid olika stora friluftsbad.
Sanitär utrustning Friluftsbad vid hav Friluftsbad vid insjö Strandlängd, in annan toa- toalett- annan toa- toalett- wc lettanord— anordning wc lettanord- anordning ning saknas ning saknas _ 25 . ........ 1 6 3 14 64 56 25—100 ......... 19 52 39 109 420 249 100— . ........ 62 163 57 91 222 100 ej ang. ........... 2 1 7 23 21 28
Av de 80 friluftsbaden vid havet i Göteborgs och Bohus län har endast 2 we och 42 annan toalettanordning, tabell 7. Förhållandena är i stort lika bristfälliga i Hallands län, där 10 anläggningar av 21 saknar varje form av toalettanordning. Flertalet av dessa bad är ju synnerligen välbesökta under badsäsongen.
Inslaget av främmande besökare varierar mycket vid friluftsbaden. Av havsbaden används 6 0/0 enbart av egna kommuninvånare, 48 0/0 av i första hand egna kommuninvånare och 46 0/0 till övervägande del av andra än egna kommuninvånare. Insjöbaden användes helt naturligt i första hand av värdkommunens egna invånare.
2.3.4. Utbyggnaden av friluftsbad Av de befintliga friluftsbaden har ca 200 insjöbad och ca 30 friluftsbad vid hav tillkommit efter 1960, tabellerna 12 och 13. Utbyggnadstakten har alltså varit betydande under de senaste åren. För närvarande är 11 anläggningar vid hav under utbyggnad och ytterligare 29 anläggningar planerade att komma till stånd under de närmaste åren. Vad insjöbaden beträffar byggs för närvarande 29, medan 61 är planerade.
Befintliga anläggningar, tillkomstår [mig? Planerade
Län under anlägg-
1931— 1951— .. u) fö- nin ar _1930 1950 1960 1961— 11] ang. rågde % Stockholms 6 28 32 7 13 2 I Uppsala ...... 3 12 16 4 4 _ '.. Södermanlands . _ 17 20 6 22 _ 1 Östergötlands ,. _ 24 20 6 23 6 _ Jönköpings . . . . 3 23 30 24 16 _ 3 Kronobergs . . . . 2 15 19 14 17 2 4 Kalmar . ...... _ 9 20 5 15 1 2 Gotlands ...... _ 2 _ _ _ _ '-- Blekinge ...... 3 8 7 1 2 _ 1 Kristianstads .. 1 12 12 3 7 1 1 Malmöhus . 1 3 3 1 1 _ 1 Hallands ...... — 1 10 3 3 _ _ Göteb. 0. Bohus _ 12 4 2 2 _ 1 Älvsborgs . . . . . 4 21 27 7 30 2 6 Skaraborgs . . . . 3 15 12 6 15 2 _ Värmlands 4 26 25 18 36 2 8 Örebro ........ 4 18 28 7 10 1 3 Västmanlands . . 6 19 14 6 11 1 1 KOpparhergs 4 28 31 6 32 _ 4 Gävleborgs 2 17 22 13 21 1 7 Västernorrlands _ 21 36 26 28 3 3 Jämtlands — 10 14 8 9 4 1 Västerbottens . . _ 7 22 21 19 1 () Norrbottens . .. 4 7 27 6 5 _ 4 Summa 50 355 451 200 341 29 61
Tabell 1.3, Utbyggnad av friluftsbad vid Iiav. Befintliga anläggningar, tillkomstår åfäåäå Planerade
Län under anlägg-
1931_ 1951— _ u fö- nin ar —1930 1950 1960 1961” EJ ang' rgiide g Sleekholms 7 19 5 8 12 _ 4 Uppsala ...... _ 1 _ _ 4 _ 2 Södermanlands . 1 3 1 _ 3 1 1 Östergötlands .. 1 2 4 4 1 2 _ Kalmar ....... 1 18 27 3 4 l 4 Gotlands ...... 8 10 7 —— -_ 2 2 Blekinge ...... 17 8 10 _ 4 _ 3 Kristianstads . . 1 3 3 1 10 _ _ Malmöhus . . 6 10 5 3 13 _ 1 Hallands ...... _ 4 2 1 14 _ _— GötEb. 0. Bohus 10 15 10 3 42 2 1 Gävleborgs _ 5 7 _ 5 _ _ Västernorrlands 4 2 6 3 10 _ 1 Västerbottens . . — 8 6 1 _ 1 4 Norrbottens . .. _ 1 1 2 5 2 6
Summa 56 109 94
Antal befintliga Ung. tillkomslår anlaggmngar A*)”,gg' Planerade Län [ mas 113ng anlägg- _ Stad, ”f ' 1931_ 1951_ Ej , . nad "mg” S.a .. kom— —1930 ,. 1961— ))gg kop. lnun 19.10 1960 ang.
Stockholms län och stad ...... 9 9 _ _ 2 1 6 _ _ 8 Uppsala ........ 1 1 __ _ _ 1 __ __ _ 3 Södermanlands _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1 Östergötlands . . . . 1 _ 1 — — 1 _ _ 2 1 Jönköpings ..... :l 2 1 _ 1 1 _ _ 6 Kronobergs ..... 2 2 — _ _ »_ 2 -— 1 3 Kalmar . ........ _ _ _ — _ — _ _ 2 Gotlands ........ 1 1 _ 1 _. _ _ _ 2 Blekinge ........ 1 1 _ _ _ 1 _ _ _— Kristianstads 19 6 13 _ 5 () 8 — 3 4 Malmöhus ...... 9 _ 9 _ 2 2 4 1 _ 6 Hallands ........ 6 3 3 1 _ 2 3 _ 2 1 Göteborgs o. Bohus 2 2 — _ _ _ 1 1 _ 5 Älvsborgs ....... 2 _ 2 _ — 1 _ 1 _ 3 Skaraborgs ...... 8 2 6 _ 3 1 1 4 1 Värmlands ...... _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ Örebro .......... 1 1 _ — _ _ 1 _ _ 4 Västmanlands . . . 2 2 _ _ _ 2 _ _ _ 2 Kopparbergs 8 2 6 — 2 2 4 _ 1 _ Gävleborgs ...... 3 _ 3 _ _ 1 2 _ _ 1 Västernorrlands . . 2 1 1 — 1 1 _ _ — 2 Jämtlands ...... 3 1 2 _ 1 1 1 _ 1 2 Västerbottens . . . . 4 1 3 _ — 2 2 _ _ 3 Norrbottens ..... 1 _ 1 _ 1 _. _ _ _ 3 Summa 88 37 51 1 19 27 37 4 14 63
2.3.5. Förekomsten av utomhusbassänger Som framgår av tabell 14 finns för närvarande 88 utomhusbassänger. An- läggningarnas lokalisering framgår närmare av kartbilaga 3. Antalet bas- sänger är störst i Kristianstads (19), Stockholms (9), Malmöhus (9) och Kop- parbergs län (8). Av det totala antalet bassänger har större delen, eller 37, tillkommit sedan 1960. Sammanlagt 30 bassänger är uppvärmda. Som också kan utläsas av tabellen är för närvarande 14 anläggningar under byggnad och ytterligare 63 anläggningar planerade att komma till stånd under de närmaste åren. Bassängbaden tycks alltså få allt större betydelse.
2.4. Småbåtshamnar 2.4.1. Antal anläggningar
I fråga om småbåtshamnar har inventeringen omfattat sådana hamnar, som helt eller i avsevärd utsträckning används för småbåtar (motor- och segel— båtar). Följande typer av hamnar har åtskilts: hemmahamnar, anslutnings-
Antal an- , Antal hamnar m. Ä areförhål läggningar Hamntyp . . . båtplatser glanden Kom- mun Län ;, En _: _l. :: . 5 :l: 5 = & ' c 8 ' 2 E - i:]: % E E = '5 :: E 2 än "5 " ==” ... $ 5 En Sigean—552 ; = | i _| = i; 5 := -: ; sååååååå 5 5 5 "= & LT 21 å” i :S Stockholms ...... 199 161 38 145 3 4 33 30 58 61 46 34 14 887 150 8 41 Uppsala ......... 14 8 6 s _ _ 4 7 10 1 1 2 543 2 — 12 Södermanlands . . . 22 18 4 15 1 —— 8 2 10 2 9 1 2 493 16 — 6 Östergötlands . . . . 20 10 10 9 2 8 5 12 1 6 l 1 365 10 3 5 Jönköpings ...... 4 2 2 1 — — — 3 2 2 — — 205 2 l 1 Kronobergs ...... 3 3 — 2 — _ — 1 3 —— -— — 70 3 —— — Kalmar .......... 27 16 11 17 —— -—— 6 10 19 4 4 — 1 378 23 3 — Gotlands ........ 17 2 15 3 _ — -— 14 15 2 — —— 570 2 — 15 Blekinge . ........ 19 17 2 15 — 1 2 3 11 5 2 1 1 229 15 —— 3 Kristianstads . . . . 15 3 12 7 — — 3 6 10 3 _ 2 448 7 8 — Malmöhus . ...... 24 12 12 18 1 — 2 6 11 11 2 — 1 435 5 2 16 Hallands ........ 22 4 18 3 1 —— 2 18 9 9 4 -— 1 723 8 —- 13 Göteborgs o. Bohus 97 23 74 34 —— — 6 61 33 12 23 29 8 418 43 _— 26 Älvsborgs ........ 19 16 3 10 — 1 3 8 9 4 3 3 1 432 11 1 6 Skaraborgs ...... 11 2 9 7 — —— 1 4 9 — 2 —— 541 5 -— 3 Värmlands . ...... 14 11 3 13 -— 1 —— — S 6 3 —— 1 322 11 -— 3 Örebro .......... 6 5 1 6 — »— -— —— 3 1 2 -— 415 4 — 2 Västmanlands . . . . 13 12 1 9 _ 1 2 3 5 4 4 —— 1 834 8 -— 4 Kopparbergs ..... 10 4 6 6 — — — 4 7 2 1 — 487 4 — 6 Gävleborgs ...... 29 15 14 11 1 _ 1 17 20 4 5 — 1 622 11 — 18 Västernorrlands .. 15 4 11 — — — 1 14 10 — —— 5 178 5 —— 10 Jämtlands ....... 3 2 1 — -— — — 3 2 1 — _ 128 3 — — Västerbottens . . . . 18 8 10 13 1 — —— 4 16 — —— 2 510 9 — 7 Norrbottens ...... 45 15 30 41 4 3 _ — 20 24 1 — 2 785 34 —— 10 Summa 666 | 373 | 293 | 390 | 14 12 82 | 223 | 309 | 159 | 118| 80 46 018 391 26 207
hamnar, uthanmar och gästhamnar. Fördelningen av dessa typer av ham- nar med avseende på län redovisas i tabell 15. Här anges vidare fördelning efter antal båtplatser samt i vad mån värdkommun, annan kommun eller övriga ägare står för anläggningen. Lokaliseringen av hamnarna framgår närmare av kartbilaga 4. Sammanlagt redovisas 666 småbåtshamnar, var- vid drygt hälften eller 390 st. angivits såsom hemmahamnar, 14 som anslut- ningshamnar, 12 som uthamnar, och 82 har karakteriserats som i första hand gästhamnar. Det sammanlagda antalet båtplatser har beräknats till ca 46 000. Flera av de redovisade hamnarna är som framgår relativt små. Drygt 300 av hamnarna har således mindre än 50 båtplatser, och endast 118 kan ta emot mer än 100 båtar.
Vad antalet hamnar i de olika länen beträffar finner man, att bland kust- länen har Stockholms län det största antalet anläggningar eller 199 med sammanlagt ca 15 000 båtplatser. Huvuddelen av hamnarna, som är belägna
i städer och köpingar, är av typen hemmahamnar, 46 har angivits vara av sådan storlek att de rymmer mer än 100 båtar. Bland ostkustlänen i övrigt har Södermanlands län 22 anläggningar med sammanlagt ca 2 500 båtplat- ser, Östergötlands län 20 anläggningar med ca 1 400 båtplatser och Kalmar län 27 anläggningar med likaledes ca 1 400 båtplatser. Åtskilliga av de re- dovisade hamnarna har, som framgår av materialet, relativt begränsad kapacitet. Bland länen utmed västkusten dominerar Göteborgs och Bohus med 97 anläggningar med en sammanlagd kapacitet av ca 8 500 båtplatser. En tredjedel av dessa hamnar tar mindre än 50 båtar. Här förekommer nästan uteslutande hemmahamnar. Bland norrlandslänen är Norrbottens bäst försett med 45 anläggningar rymmande ca 2 800 båtar, Gävleborgs län redovisar 29 anläggningar, medan Västernorrlands län endast har 15. Be- traktar man inlandslänen framgår, att i första hand länen kring de stora sjöarna, Mälaren, Vänern, Vättern och Hjälmaren, har hamnar för båtspor- ten. I Älvsborgs län finns således 19 anläggningar med 1 400 båtplatser, i Värmlands län 14 anläggningar resp. 1300 båtplatser, i Västmanlands län 13 anläggningar resp. 1 800 båtplatser. De övriga inlandslänen har ett myc- ket begränsat antal anläggningar.
2.4.2. Tillgång till anläggningar i närheten av vissa större tätorter Som illustreras i tabell 16 finns inom en timmes reseavstånd från Stock- holm 201 hamnar med ca 23 000 båtplatser. Av dessa ligger 98 inom Stock- holms stad, och nästan samtliga ägs av staden. Utanför sina gränser äger staden 4 anläggningar. Göteborgs stads befolkning har tillgång till 44 små- båtshamnar inom en timmes reseavstånd, varav 6 ligger inom staden. Liksom i fråga om många andra anläggningar återfinns en tendens att storstaden skaffar sig egna anläggningar i annan kommun. Samtliga de anläggningar, som redovisas i tabell 16 och som ligger inom en timmes reseavständ, är givetvis inte öppna och tillgängliga eller lämpliga för storstadsbefolkningen. Vissa anläggningar ligger dessutom vid insjöar. Materialet visar emellertid i stort storstadsbefolkningens försörjning med denna typ av anläggningar.
2.4.3. Utbyggnaden av småbåtshamnar Tabell 17 visar, att ett betydande antal av småbåtshamnarna, ca 80, byggts sedan 1960. 1 Stockholms län har sedan 1960 byggts ca 20 och i Göteborgs och Bohus län 9. Materialet visar vidare att sammanlagt 19 småbåtshamnar för närvarande är under byggnad och 101 planerade. Av dessa återfinns 20 i Stockholms län och 13 i Göteborgs och Bohus län. Utbyggnaden under senare år och den planerade utbyggnaden får givetvis ses som en följd av bätsportens starka frammarsch under 1960-talet.
Tabell 16. Antal småbåtsham-nar inom en timmes reseauständ från vissa större tät- orter.
Småbåtshamnar
.. . , Planerade Ort over 50000 im. Antal Antal båt- hamnar platser Antal Antal båt— hamnar platser Stockholm Folkm. -65: 791000 Inom stadens omr. ägda av staden ............... 95 14 650 1 51 andra ägare .................. 3 231 — —— Summa 98 14 887 1 51 Utom stadens omr. ägda av staden ............... 4 497 2 228 ägda av annan kommun ...... 53 4314 8 979 andra ägare .................. 46 3 248 7 3 480 Summa 103 8 059 17 4 687 Totalsumma 201 22946 18 4738 Göteborg Folkm. -65: 419 000 Inom stadens omr. ägda av staden ............... 6 3 638 1 1 000 andra ägare .................. —— —— —— _ Summa 6 3 638 1 1 000 Utom stadens omr. ägda av staden ............... _ — 1 1900 ägda av annan kommun ...... 16 1288 —— — andra ägare .................. 22 1 577 —— _ Summa 38 2 865 1 1 900 Totalsumma 44 6503 2 2900 Malmö-Lund Folkm. -65: 290000 Inom städernas omr. ägda av städerna ............. —— — 1 700 andra ägare .................. __ — —— -— Summa — — 1 700 Utom städernas omr. ägda av städerna ............. _ —— — '— ägda av annan kommun ...... 1 60 — — andra ägare .................. 5 200 -— — Summa 6 260 — —- Totalsumma (3 260 1 700 Norrköping-Linköping Folkm. -65: 164 000 Inom städernas omr. ägda av städerna ............. 5 610 —— — andra ägare .................. 1 120 — _— Summa 6 730 —— -— Utom städernas omr. ägda av städerna ............. 1 25 —— —— ägda av annan kommun ...... 8 1145 2 650 andra ägare .................. 2 80 1 —— Summa 11 1 250 3 650 Totalsumma 17 3
L" Befintliga anlaggnmgar, tillkomstår inläggg- Plafifåade &" 1931— 1951— . under a'? 3 5" —1930 1950 1960 1961— Ej ang. byggnad ningar Stockholms 58 62 26 19 34 _ 20 Uppsala ...... 4 1 4 3 2 — 4 Södermanlands . 5 4 3 4 6 1 4 Östergötlands .. 4 —— 3 3 10 1 1 Jönköpings . . . . — —- 1 1 2 _ 4 Kronobergs . . . . — 1 1 1 — 3 —— Kalmar ....... 8 6 5 6 2 — 4 Gotlands ...... 10 2 4 — 1 —— 6 Blekinge ...... 9 1 5 2 2 — 4 Kristianstads — 5 2 1 7 l 3 Malmöhus 11 1 2 — 10 _ 3 Hallands ...... 2 2 2 2 14 — 1 Göteb. o. Bohus 2 15 24 9 47 5 8 Älvsborgs ..... 1 3 4 5 6 — 2 Skaraborgs . . . . 1 4 — 1 5 1 1 Värmlands . . . . 2 2 1 6 3 4 3 Örebro ........ _— 1 1 2 2 — 2 Västmanlands . . 3 5 1 3 1 —— — Kopparbergs 2 -—— 4 2 2 — 3 Gävleborgs . . . . 6 6 3 1 13 1 4 Västernorrlands — 2 2 — 11 1 4 Jämtlands — 1 l 1 —- —— 3 Västerbottens .. 1 7 6 3 1 — 4 Norrbottens . . . — 13 12 4 16 1 13 Summa 129 144 117 79 197 19 101 2.5. Spår och leder m. m. 2.5.1. Allmänt För att i någon mån belysa förekomsten av näranläggningar — förutom friluftsgårdar, raststugor och friluftsbad —— har kommunerna ombetts
lämna uppgifter om förekomsten av permanenta strövstigar, permanenta terränglöpningsbanor med resp. utan el-ljus, fasta orienteringskontroller och dessutom följande anläggningar för vinterbruk: permanenta skidspår med resp. utan el—l jus, Slalombackar, teknikbackar och hoppbackar. I fråga om permanenta terränglöpningsbanor, permanenta skidspår och perma- nenta strövstigar har då avsetts sådana spår, som särskilt iordningställts och som underhålls. Detta gäller såväl markering av spåren som röjning. Rösade leder i fjällen har icke upptagits i inventeringen. Flera av de här angivna anordningarna finns i anslutning till friluftsgårdar och raststugor. I flera fall sammanfaller områden med strövstigar och terränglöpnings— banor och områden med skidspår.
2.5.2. Strövstigar och permanenta terränglöpningsbanor Som framgår av tabell 18 har för hela landet uppgivits, att strövstigar an- lagts inom 300 områden. Den sammanlagda längden uppgår till 3 600 km. Stockholms län har redovisat 32 områden med en längd av 607 km. Av dessa områden finns 5 inom Stockholms stads område och sammanlagt 30 inom ett sådant avstånd, att de torde kunna utnyttjas av stockholmare. Göteborgs och Bohus län redovisar 15 områden med 200 km strövstigar och Älvsborgs län 28 områden med 575 km strövstigar. En stor del av älvsborgsanläggningarna utnyttjas av göteborgarna. Inom en timmes av- stånd från Göteborg finns sammanlagt 14 områden. I fråga om permanenta terränglöpningsbanor har sammanlagt 150 om- råden redovisats med totalt 1055 km. Det sammanlagda antalet fasta orienteringskontroller har uppgivits till 109 områden med närmare 3000 punkter. I Stockholms län finns 24 om- råden, i Älvsborgs län 13 och i Gävleborgs län 12 områden. Övriga län har endast några få områden.
Tabell 18. Förekomst av och utbyggnadsplaner beträffande strövstigar, terränglöp— ningsbanor och orienteringslcontroller.
Strövstigar Terränglöpningsbanor Orienteringskontroller Längd 3 ; _ 58 ;; Antal ; ;
Län ._- "g =; % _. _5 13 av % ,__. _ "=- =; %
3 .b =E % 3 e 5'5 5 e .. EE & :'5 a 5 åå 52 —:'=' få” E'"? 55" så "5 5 E% ät" åå _: '? o'" 56 515 .. O'" Se de & S' or E% Sthlms st. 0. län 32 607,2 _ _ 29 283,15 1 3 24 648 2 _ 1 Uppsala ....... 3 21,0 _ _ 1 4 12,75 _ _ 4 240 l _ ] Södermanlands . 6 36,0 — _ _ 6 29,7 1 _ 5 98 _ _ _ Östergötlands . . 15 262,0 2 1 _ 12 128,0 1 _ 4 50 1 _ _ Jönköpings . . . . 17 147,4 1 _ 1 5 43,5 _ _ 4 89 — _ — Kronobergs . . . . 9 30,7 2 _ 1 2 6,0 _ _ _ _ — 1 _ ....... 2 10,0 _ _ 1 1 17,5 — _ 1 20 _ _ 1 Gotlands ...... 3 15,0 _ — — _ _ _ _ _ _ _ _ _ Blekinge ...... 11 62,2 4- _ — 3 2 ,2 _ — 2 19 _ _ 1 Kristianstads . . 20 170,15 _ — 2 — _ _ 2 _ _ _ — 1 Malmöhus . . . . 2 16,0 _ _ 1 — _ _ _ _ _ _ _ _ Hallands ...... 6 104,0 1 — _ 3 7,5 _ _ 2 61 _ — — Göteb. o. Bohus 15 199,7 _ 1 _ 8 29,5 _ _ 6 111 1 l _ Älvsborgs . . . . . 28 574,5 2 _ 1 8 71,2 _ 2 13 245 _ _ _ Skaraborgs . . . . 7 56,0 1 _ 2 6 39,0 _ 1 2 50 _ _ 1 Värmlands . . . . 18 104,5 4 _ 1 23 151,85 1 1 7 190 1 _ 2 Örebro ........ 20 150,5 1 _ 2 3 8,5 1 — 5 77 2 3 1 Västmanlands .. 14 114,0 _ _ _ 10 37,2 1 1 3 183 _ _ 1 Kopparbergs .. 22 329,5 1 1 3 8 91,5 _ _ 6 162 — _ 1 Gävleborgs 15 150,0 _ 2 8 8 34,5 1 4 12 166 7 _ 1 Västernorrlands 14 26,2 7 — — 2 4,7 _ _ 2 83 _ _ _ Jämtlands . . . . . 7 324,5 _ — _ 1 2,5 _ _ 2 35 _ — _ Västerbottens .. 9 74,0 _ _ 1 5 18,0 _ 1 4 200 _ 1 _ Norrbottens . .. 5 38,0 _ — _ 3 10,0 _ _ 1 31 _ _ _ S:a 26 28 1 055,75 7 15 109 2 758 15 6 12
2.5.3. Anordningar för skidsport 2.5.3.]. Skidspår
Kommunerna har redovisat 468 områden med permanenta skidspår, ta- bell 19. Den sammanlagda spårlängden har uppskattats till 4500 km. Av dessa anläggningar är 183 utrustade med el—ljus. I Stockholms län uppgår antalet anläggningar till 51 med drygt 800 km längd; 5 finns inom Stock— holms stad. Inom en timmes reseavstånd finns 50 anläggningar. För var- dera Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings och Älvsborgs län har upp- givits ca 15 anläggningar. Norrlandslänen har redovisat genomgående 30—_ 50 anläggningar. I de mellansvenska länen och skogslänen i södra Sverige förekommer även i detta fall ett fåtal anläggningar.
Inom de olika områdena finns i likhet med strövstigar olika typer av spår t. ex. 1 km, 2,5 km, 5 km, 7,5 km, 1 mil, 2 mil. I regel kan man tala om en spårcentral, varifrån spår med olika längd och karaktär löper ut.
2.5.3.2. Slalombackar och teknikbackar Sammanlagt har redovisats 340 slalom- och teknikbackar. Endast 159 har en fallhöjd av mer än 50 m. Norrlandslänen dominerar givetvis: Norrbot- tens län redovisar 26, Västerbottens län 46 och Jämtlands län 38. I Stock- holms län finns 48, varav dock endast två har en fallhöjd på över 50 m. Antalet anläggningar i Uppsala län uppgår till 5, i Kronobergs län till 1, i Södermanlands län till 5, i Örebro län till 11 och i Västmanlands län till 8.
2.5.3.3. Hoppbackar Sammanlagt har i undersökningen redovisats 132 hoppbackar, varav en- dast 14 anläggningar bedömts vara av större omfattning. Största antalet anläggningar finns i Västernorrlands län, 20, och i Värmlands län, 19. Stockholms stad har inom staden 7 anläggningar.
2.6. Kombinerade anläggningar — gruppanläggningar För att belysa i vad mån anläggningar för det rörliga friluftslivet samman- förts inom ett område och i vad mån friluftsområde såsom bärare av anlägg— ningar tillskapats, ombads kommunerna att inom ramen för inventeringen särskilt redovisa friluftsområden, varmed då avsågs områden för fritids- ändamål i allmän ägo eller eljest på betryggande sätt disponibla för allmän- heten och med en eller flera anläggningar. Vid bearbetning av materialet har följande gruppindelning gjorts:
a) område med friluftsgård/raststuga, spår och leder, teknikbacke;
b) område med friluftsgård/raststuga, spår och leder;
c) område med friluftsgård/raststuga, teknikbacke;
d) område med spår och leder, teknikbacke;
c) friluftsgård/raststuga, bad;
Tabell 19. Förekomst av och utbyggnadsplaner beträffande slalombaekar och hoppbackar samt permanenta skidspår.
Antal befintliga Slalombackar, Antal befintliga
Skidspår teknikbackar hoppbackar
Spårlängi Fallhöjd,
km Kritisk punkt, m
Japlln
']sängupio!
e—e ']såuiupior Japun 'luv 'tsäugupioi Joplin 'IUV
'[ue aptzmuejd 0 .a
B:s
'lue apeiauuld Sue [3 008—001
Ull HEMI
Ull PGW
'.uuo epeieuejd "nuo
snll-13 unm snll-19 Pahl snll-19 utan 'JUIO 'jaq 'iuv
OKG—1906 m
774,25 62,3 73,75
135,5 189,0
6,5 62,0
=P N Q' cous-noe
I-N'W én—dNr—lN—u—i]
Sthlms st. 0. län Uppsala . . Södermanlands . Östergötlands .. Jönköpings . . . . Kronobergs . . . Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus . . . . Hallands
Göteb. 0. Bohus Älvsborgs . .. . . Skaraborgs . . . . Värmlands . . . . Örebro ........ Västmanlands .. Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands . Västerbottens .. Norrbottens
_! l—l
Manono—N HN]
27,7 89,0
ÄHIMQIIIIIHI
I”"!
56,5 80,0 108,9
99,25 441,5 101,5 151,1 384,2 339,0 208,3 316.l 201,0 120,5
S:a 4 027,85
0/0
NNMva—dm v—t
| mq—m I—l
Q'OO—IOKIDNCO |—t pt.-1 Nr—t [NH—((F! ömt—1 MNF-t
= m
ammo—hwwaamedd
M F! N MONND HNl—t NNSDNMN
H
00 111 ln %* NN—NMNNFQNMN © m ä' m I'll »— IN IWOmCO—tb— l—t Q' v—t N => #* Q' Q' _( INNMHWONmeva—IQWQ HP-(r—(l—(Nl—l mQNQwOO NMNMQN U': q. 0 N Ott—"NDH v—lr—l ...
Materialet får naturligtvis ej betraktas som fullständigt. Syftet är när- mast att ge en grov bild av förekomsten av kombinerade friluftsområden. För hela landet redovisas 135 områden med friluftsgård, spår och leder samt teknikbacke, 79 områden med friluftsgård samt spår och leder, 38 med friluftsgård och teknikbacke samt 41 med spår och leder samt teknik— backe. Friluftsgård och bad (enbart dessa anläggningar) finns kombine- rade inom 23 områden. Av de redovisade områdena har 231 en areal under- stigande 50 ha, 79 är om 50—250 ha, 14 är om 250—500 ha och 25 om mer än 1 000 ha. Ser man till spridningen av dessa friluftsområden i landet fin- ner man, att det största antalet finns i Stockholms, Älvsborgs, Gävleborgs, Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens län. Av typ a) finns i Gävleborgs län 18, Västerbottens län 18, Västernorrlands län 14, Stock- holms stad och län 12, Älvsborgs län 10, Kopparbergs län 10, Östergöt- lands län 5, Södermanlands län 4 och Göteborgs och Bohus län 3.
Det är alltså endast i begränsad omfattning integrerade friluftsområden eller gruppanläggningar tillskapats. Markområdena kring anläggningarna är i arealmässigt hänseende av begränsad omfattning, oftast mindre än 50 ha. De gruppanläggningar som förekommer har i stor omfattning byggts upp kring en friluftsgård, varvid utbyggnaden och kompletteringen med andra anläggningar gått olika långt. I vissa fall har man således endast en anläggning i anslutning till friluftsgård, i andra fall har man ett brett re- gister med både permanenta skidspår, permanenta terränglöpningsbanor, permanenta strövstigar, teknikbacke, hoppbacke, orienteringskontroller, bollplaner, anläggningar för båtsport och fiskemöjligheter.
En annan huvudtyp av område är det där badplatsen är huvudanlägg- ningen och i anslutning till denna finns campingplats, i vissa fall spår för vinterbruk och sommarbruk och kanske även teknikbacke. Över huvud taget kan man urskilja en strävan att söka utnyttja området såväl sommar som vinter.
Ofta är det en större eller mindre tätort, som inom sitt eget område eller inom annan kommuns område själv förvärvat markområde och uppfört anläggningarna. Speciellt träffar man på denna lösning i storstadsregio- nerna. Det förekommer emellertid också, att landskommuner byggt ut an- läggningar av detta slag.
Tillgången på friluftsområden kring några storstäder illustreras nedan med några exempel, hämtade från kommunernas egen redovisning.
Stockholms stad har inom och utom staden vid inventeringen redovisat följande större friluftsområden, helt eller delvis ägda av staden. Södra Djurgården, 790 ha, friluftsgård, utomhusbad, permanenta skidspår, perma- nent terränglöpningsbana, permanenta strövstigar, teknikbacke, fasta orienterings- kontroller, bollplan, isbana, el-ljusspår, lift; Mälarhöjden, 60 ha, campingplats, utomhusbad, permanenta skidspår, permanent terränglöpningsbana, permanenta strövstigar;
Farstanäset, 43 ha, campingplats, utomhusbad, permanenta skidspår. permanent terränglöpningsbana, permanenta strövstigar, teknikbacke, el-ljusspår, lift; Judarn, 100 ha, campingplats, utomhusbad, permanenta strövstigar, bollplan, ten— nisbana, isbana; Grimstareservatet, 200 ha, utomhusbad, båthamn, permanenta skidspår, permanent . terränglöpningsbana, permanenta strövstigar, teknikbacke, fasta orienteringskon- ( troller, bollplan, isbana, el-ljusspår; Flatenområdet, 400 ha, campingplats, utomhusbad, permanenta skidspår, perma— nent terränglöpningsbana, permanenta strövstigar, fasta orienteringskontroller, boll- plan samt tennisbana; Nackareservatet (Nacka stad), 716 ha, raststuga, utomhusbad, permanenta skidspår, permanent terränglöpningsbana, permanenta strövstigar, teknikbacke, fasta oriente- ringskontroller, bollplan, el-ljusspår; Del av Erstavik (Nacka), 110 ha, utomhusbad, permanenta skidspår, permanent terränglöpningsbana, fasta orienteringskontroller; Tyresö (Tyresö), 1300 ha, permanenta skidspår, permanent terränglöpningsbana, permanenta strövstigar; Finnhamn (Ljusterö), ca 140 ha, semesterstugor, campingplats, gästhamn och bad— plats; Grinda (Värmdö), 160 ha, semesterstugor, campingplats, gästhamn, badplats; Bogesundl (Österåker), 1 000 ha, campingplats, båthamn, badplats, fiskemöjligheter; Ågesta (Huddinge), 1 140 ha, raststuga, utomhusbad, permanenta skidspår, perma- nent terränglöpningsbana, permanenta strövstigar, fasta orienteringskontroller; Tyresta' (Österhaninge), 1416 ha, raststuga, permanenta skidspår, permanent tera ränglöpningsbana, permanenta strövstigar, teknikbacke, fasta orienteringskontroller samt bastu; Åva (Tyresö), 860 ha, campingplats, semesterstugor, utomhusbad, permanenta skid— spår, permanent terränglöpningsbana, permanenta strövstigar samt fasta oriente— ringskontroller; Ägnö' (Tyresö), 100 ha; Nämdö, 475 ha; Nolinge (Grödinge), 650 ha, utomhusbad, permanenta skidspår, permanent terräng— löpningsbana, permanenta strövstigar, teknikbacke, fasta orienteringskontroller samt lift; Norrga (Grödinge), 200 ha, permanenta skidspår, permanent terränglöpningsbana, permanenta strövstigar; Lissma (Huddinge), 502 ha, raststuga, semesterstugor, permanenta skidspår, perma- nent terränglöpningsbana, permanenta strövstigar samt fasta orienteringskontroller; Gålö (Österhaninge), 1 820 ha, raststuga, semesterstugor, campingplats, utomhusbad, båthamn, permanenta skidspår, permanent terränglöpningsbana, permanenta ströv- stigar samt teknikbacke; Fjärdlång1 (Österhaninge), 350 ha, campingplats och semesterstugor; Ålö (Österhaninge), 546 ha; Nåtarö (Österhaninge), 555 ha, campingplats och semesterstugor; Liljedal (Ekerö), 40 ha, campingplats; Aske gård (Upplands-Bro), 1300 ha; Frötuna gård (Håbo-Tibble och Håtuna kommuner), 332 ha; Fråcksta i Sorunda (Grödinge), 340 ha; Breviks gård (Värmdö), 790 ha; Rånö (Utö), 375 ha, campingplats och semesterstugor;
* Arrende.
Östanvik och Västanvik på norra delen av Nämdö, samt södra delen av Uvön (Djurö), 475 ha.
Göteborgs stad, anläggningar ägda helt eller delvis av Göteborgs stad: Delsjöomrädet (Göteborgs stad), 2700 ha, raststuga, campingplats, utomhusbad, permanenta skidspår, permanent terränglöpningsbana, permanenta strövstigar, tek— nikbacke, fasta orienteringskontroller, isbana, el-ljusspår, golfbana samt ridvägar. Bollplan och tennisbana har planerats; Bergsjöomrddet (Göteborgs stad), 1500 ha, utomhusbad och permanenta strövsti- gar. Bollplan har planerats; Härskogsomrädet (Lerum), 10000 ha, raststuga, utomhusbad, permanenta skid— spår, permanenta strövstigar, teknikbacke, fasta orienteringskontroller, bollplan samt snökanon; Hindåsomrcidet (Björketorp), raststuga, utomhusbad, permanenta skidspår, perma- nent terränglöpningsbana, permanenta strövstigar, teknikbacke, fasta orienterings- kontroller, bollplan samt isbana.
Desutom redovisas följande planerade områden, nämligen: Svartendalenområdet, 5000 ha,
Risvedenområdet, 9000 ha, och Sandsjöbackaområdet, 5000 ha.
Norrköping har redovisat: Olsön (Stegeborg), 850 ha, raststuga, campingplats, utomhusbad, bastu, roddbåts— uthyrning, servering, matvarubutik, drivmedelsförsäljning samt möjligheter till fiske; Moon (Stegeborg), 50 ha, raststuga, utomhusbad, bollplan, möjligheter till fiske och hyrning av roddbåtar samt servering och drivmedelsförsäljning; Vrinnevislrogen (Norrköping), 68 ha, raststuga, utomhusbad, permanenta strövsti- gar, teknikbacke, fasta orienteringskontroller, permanenta skidspår, permanent ter- ränglöpningsbana, bollplan och el-ljusspår. Inom området finns även bastu, serve- ring, minigolf, ridstigar och skjutbana; Himmelstalund (Norrköping), 70 ha, campingplats, utomhusbad, permanent ter- ränglöpningsbana, teknikbacke, bollplan och tennisbana. Inom området finns även idrotts- och mässhall, varpaplaner, bågskjutningsbanor, minigolfbanor, båtuthyr- ning, fiskevatten, servering, hällristningar, teater och festlokal; Sörsjön (Kvillinge), 12 ha, raststuga, campingplats, utomhusbad, permanenta skid— spår, permanent terränglöpningsbana, permanenta strövstigar, teknikbacke, fasta orienteringskontroller, bollplan, isbana samt servering; Bodaviken (Kolmården), 14 ha, campingplats, utomhusbad, fiskevatten samt forn- minnesområde; Esterön (Västra Vikbolandet), 35 ha, raststuga, campingplats, utomhusbad, semester- stugor, småbåtshamn, servering, affär för matvaror, fiskevatten samt båtförbindelse med fastlandet.
Västerås har uppgivit följande anläggningar: Björnön (Västerås), 150 ha, campingplats, utomhusbad, permanenta skidspår, per- manent terränglöpningsbana, permanenta strövstigar, teknikbacke, bollplan, el—ljus- spår och lift; Hästholmarna (Västerås), 39 ha, campingplats, utomhusbad, permanenta strövsti- gar samt bollplan; Sundå-ngen (Kungsåra), 170 ha, campingplats och utomhusbad; Johannisberg (Västerås), 35 ha, campingplats, utomhusbad och bollplan; Rocklunda (Västerås), 50 ha, permanenta skidspår, permanent terränglöpnings- bana, permanenta strövstigar, bollplan, isbana och el-ljusspår.
Eskilstuna har uppgivit: Vilsta-Skjulsta (Eskilstuna), 75 ha, raststuga, vand1",a1hem campingplats utom- husbad, permanenta skidspår, permanent terränglöpningsbana, permanenta ströv- stigar, teknikbacke, fasta orienteringskontroller, bollplan samt el- ljusspår; Sundbyholm (Kafjärden), 70 ha, campingplats, utomhusbad, permanenta strövsti— gar, bollplan samt isbana. ,
Gävle stad redovisar: Mdsberget (Gävle), 10 ha, raststuga, teknikbacke och hoppbacke; Hemlingby (Gävle), 25 ha, raststuga, permanenta skidspår, permanent terränglöp- ningsbana, teknikbacke och el-ljusspår.
2.7. Campingplatser 2.7.1. Antalet anläggningar
Till följd av campingens stora frammarsch under 1950-talet har ett bety- dande antal campingplatser tillkommit. Tillkomsten av dessa camping- platser bör ses som en strävan dels att främja campinglivet, dels att bringa campingen under kontroll Bland campingplatsema återfinns dels sådana som utnyttjas för korta tillfälliga besök, s.k. turistcamping, eller över- nattningscamping, dels sådana avsedda för längre uppehåll, s.k. långtids- camping, eller semestercamping, och dels sådana som är avsedda för över- nattning inom ett friluftsområde. [ första hand kan campingplatsen ses så- som en fjärranläggning, d.v.s. en anläggning belägen på avsevärt avstånd från bostadsorten.
I inventeringen har kommunerna redovisat sammanlagt 819 platser, ta- bell 20,1cartbilaga 5. Campingkommitténs förteckning för 1965 upptar 431 platser (tabell 21). Denna innehåller dock endast sådana som klassificerats av campingkommitténl. Skillnaden mellan tabellerna 20 och 21 beror alltså på att i inventeringen medtagits dels de mindre, enkla platserna, som icke återfinns i campingkommitténs förteckning, dels även vissa större platser, som av olika anledningar icke klassificerats av campingkommittén. Sam- manlagt rymmer de i inventeringen 1edovisade anläggningarna ca 106 000 tältplatser. De i campingkommitténs förteckning redovisade har beräknats rymma ca 75 000 platser. Av tabell 20 framgår vidare, att av tältplatserna rymmer 243 eller 30 0/o me1 än 100 tält, 181 eller 22 0/0 50—100 tält, medan 128 ha1 plats med högst 25 tält. Vad campingplatsens ar ealmässiga omfatt- ning beträffar framgå1, att ca 270 har en areal ove1 stlgande 2 ha och ytter- ligare 157 en areal av mellan 1—2 ha.
Tillgången på campingplatser i de olika länen varierar starkt. Inom den dominerande sommarsemesterregionen har Göteborgs och Bohus län 80 anläggningar med ca 12 000 tält. Ca 40 av platserna med ca 8 500 tältplat-
1 Antalet platser uppgick i januari 1966 till 454.
Tabell 20. Antal campingplatser med fördelning efter areal, antal tältplatser,
äggula [emv
.mäuiu
Areal, ha
Antal tiiltplatser
utrustning och ägareförhdllmulun.
Utrustning
Ägare
910—
1—950 Z—I"I r—1”z
_l? *Sue [3
()l _
001—19 98 —11 09 —98
'Sue _f.
'Wldtlttt lmuv
.135
DAX
'111>|0>[ + a_L 'lduw + 'ldmw + 'unjoij + OAA
o; '|a oM 51 '[e OM Huang
—Su1dum[) 'idmm +
.ioäms
"Sue [ I
Kom— mun
HSUAQ unuun uaåa
Sthlms st. 0. län Uppsala . Södermanlands . Östergötlands . . Jönköpings . . . . Kronobergs . . . . Kalmar . Gotlands ... . .. Blekinge . . . . .. Kristianstads . . Malmöhus . . . . . Hallands Göteb. o. Bohus Älvsborgs Skaraborgs . . . . Värmlands . . . . Örebro Västmanlands . . Kopparbergs . Gävleborgs . . . . Västernorrlands Jämtlands . . . . . Västerbottens .. Norrbottens . . .
Summa 0/0
Nxocaoooomonosr m v—tNNl—(mv—tN
(»Nr—ooo mm:-ooo.—
r—tmw—tmmb—MF Néu—(HWQOI—BM
N Q'
819 100
IIINQ—u—h—t Iu—lvf'u—leF läs?)
HOP—Pa v—l
Nm 0
mmv—accowwmmxo-nouomb—Qnocéoom 1—4 1—1 HN v—c v—tl—dNr—tI—l
_! 7—1
251 31
1—4
a—mmbm—ooq—w—cb—aq—Q—ummoob—ham F-tv—t
157 19
&DHHWmNEmQMQQNMQFNQONFP-tåo l—i H
0! N l—l
0 F!
NNOCOMr—lo 1—4 N
GONQ'ONQ 1-1 v—l MNQQHP—MOQWF— OP div—t u—u
anamnes? r—t
CNC! b-
” | mono—etc 1—4 FMMMWQMWONWCOQ v—l _! N MXDQWOOOQb—Qv—t P1 I—( _|!
r—l mwQNmOXOSP-wa nor—mna l—ll—lI-IN QQOFQ P(
00 N ._|
189 23
I—t & I—l
117 14
N N
| IJF'NHIINI
I—1
mm—MNw—a—qomgamw
ooo hu—q
8 569 675 3 705 5 838 2 652 785 13 705 2 810 3 115 3 555 6 400 7 130 12 090 1 075 1 400 4 258 1 655 2 285 5 854 4 055 3 865 2 685 3 120 4 540
105 821
ONUSONCNOCOQv—t HN
301 37
Nl [m) CONNMMO _ __|—4 xo lou->=
IMmPv—tF—NQWQF—v—tmm 1—1 HNHmNNmQHmmMm—tN—(XD l—t OFOOQHQOXDQMOWQr—t (* =P N—iwmu—t 1—4 v—(u—HN NF— l&DOb—OHNWWWNOXDOOXDO 1—1 1-4 1—11-4Nu-4 .—
u—tl—v—csf'ä'
1—1 I—moommxo v—d u-u—n-u-c 1—1 & 1—4
168 21 348 42 136 17
O— Osu—4
r—tv—tl—tNmm—twaQQ l—1 I—l l—ll—lv—IMHI-l
133 16
O ...
Når—town ....
PON (x.
21 17 21 25 18 15 15 10 22 11 12 22 13 11 30 22 29 15 23 30
412 50
v—lNOQlOwMNONDv—IQQW m NLQ N
YFOUDLD
N läää Slelb—NIHHl'q—mecql ) | | | ] Il—CII
CNN er—l
363 44
F— m
| b
b—
Antal auktoriserade campingplatser Ungefärligt Län antal tält-
=1=*'=1= *:1: * platser
Stockholms stad och län ........ 2 4 6 3 525 Uppsala ........................ — 2 2 550 Södermanlands ................. 1 2 9 1 995 Östergötlands ................... 5 3 6 3 348 Jönköpings . .................... 2 1 9 1 880 Kronobergs .................... 1 3 5 570 Kalmar ........................ 10 8 19 11 880 Gotlands ....................... 2 5 4 2 550 Blekinge . ...................... 4 3 8 2 545 Kristianstads ................... 4 5 10 2 625 Malmöhus ...................... 6 2 8 4 405 Hallands . ...................... 5 6 8 5420 Göteborgs och Bohus ............ 13 13 16 8 385 Älvsborgs ...................... 2 3 5 960 Skaraborgs . .................... 3 2 7 1 015 Värmlands ..................... 7 5 9 3 340 Örebro ......................... 3 4 2 1 165 Västmanlands .................. 2 2 4 1 665 Kopparbergs .................... 7 2 14 3 689 Gävleborgs . .................... 2 6 14 3 105 Västernorrlands 7 8 19 2 150 Jämtlands ............. 5 13 13 1 890 Västerbottens . 6 6 5 2 150 Norrbottens .................... 9 6 7 3 300 Summa 108 114 209 74 107
ser är upptagna i campingkommitténs förteckning. Av de i inventeringen redovisade platserna är drygt 30 av mer betydande storlek. Som framgår av tabell 22 har mer än hälften av kommunerna minst en campingplats, och 8 kommuner har mer än 3 platser. Hallands län redovisar 37 camping- platser med ca 7 000 platser. Även här är ungefär hälften upptagna i cam- pingkommitténs förteckning. Kristianstads län har sammanlagt 3500 tält- platser fördelade på 37 platser. Bland ostkustlänen i södra Sverige har Kalmar län uppgivit 59 campingplatser med sammanlagt 13 700 tältplatser. Antalet auktoriserade platser uppgår till 37. 34 av platserna har här en kapacitet av mer än 100 tält. Summeras antalet tältplatser i kustlänen i Götaland med undantag av Östergötland finner man, att på sammanlagt 280 anläggningar antalet tältplatser är 49 000, därav 38 000 på auktoriserade platser. Antalet tältplatser på trestjärniga anläggningar uppgår till 18000, (tabell 23). Som närmare framgår av 3 kap. kan antalet tältlag under hög- säsongen inom området beräknas uppgå till 75 000—100 000. Stockholms län har vid inventeringen redovisat sammanlagt 32 camping- platser (12 auktoriserade) med drygt 8500 tältplatser. Av de redovisade platserna är 12 belägna i stad eller köping. Sammanlagt saknar emellertid 35 kommuner campingplats, varav 9 städer och köpingar samt 26 lands- kommuner. Detta innebär bl.a., att 11 kommunblock saknar camping-
pingplatser. Antal kommuner med Antal kommunblock med Antal . anläggningar . anläggningar Län bef. ant. 3 el. 3 el. 0 1 2 flera 0 1 2 flera Sloekholmsl ........... 25 35 12 3 2 11 7 2 4 Städer, köpingar ..... 12 9 .") 2 1 Landskommuner ..... 13 26 4 1 1 Uppsala ............... (i 19 6 _ — 3 2 2 _ Städer, köping ....... 2 1 2 _ _ Landskommuner ..... 4 18 4 _ _ Södermanlands ........ 19 23 13 3 _ 2 1 2 2 Städer, köpingar ..... 12 1 8 2 _ Landskommuner ..... 7 22 5 1 — Östergötlands .......... 28 20 21 2 1 2 4 _ () Städer, köpingar ..... 10 2 8 1 _ Landskommuner ..... 18 18 13 1 1 Jönköpings ............ 28 32 19 3 1 3 2 4 3 Städer, köpingar ..... 17 3 10 2 1 Landskommuner . . . . . 11 29 9 1 — Kronobergs ............ 15 29 10 1 1 2 1 3 2 Städer. köpingar ..... 8 5 6 l — Landskommuner ..... 7 24 4 _ 1 Kalmar ................ 59 27 12 6 5 1 1 3 7 Städer, köpingar ..... 12 2 5 2 1 Landskommuner ..... 47 1.5 7 4 4 Gotlands .............. 16 ." 5 1 3 _— — _ 1 Stad, köping ........ 3 —-—— 1 1 —— Landskommuner ..... 13 5 4 _ 3 Blekinge ............... 24 .) 5 5 2 — 1 _ 4 Städer, köping ....... 8 _ 3 1 1 Landskommuner ..... 16 9 2 4 1 Kristianstads .......... 37 31 19 5 2 2 2 4 5 Städer, köpingar ..... 14 3 8 1 1 Landskommuner ..... 23 28 11 4 1 Malmöhus ............. 27 48 18 3 1 3 () 4 4 Städer, köpingar ..... 15 8 (i 3 1 Landskommuner ..... 12 40 12 _ _ Hallands .............. 37 17 12 5 5 _ _ _— 5 Städer. köping ....... 9 ') 1 1 2 Landskommuner ..... 28 15 11 4 3 Göteborgs och Bohus . .. 80 15 14 6 8 2 1 4 8 Städer .............. 13 _ 5 1 1 Landskommuner ..... 67 15 9 5 7 Älvsborgs .............. 18 50 14 2 —— 9 2 5 1 Städer, köpingar ..... 10 5 6 2 _ Landskommuner ..... 8 45 8 _ _ Skaraborgs ............ 21 37 17 2 — 4 6 4 2 Städer, köpingar ..... 8 4 6 1 _ Landskommuner ..... 13 33 11 1 _ Värmlands ............ 48 17 25 6 3 1 4 4 9 Städer, köpingar ..... 15 1 9 3 _ Landskommuner ..... 33 16 16 3 3 Örebro ................ 18 19 9 — 3 2 5 4 1 Städer, köpingar ..... 16 2 7 _ 3 Landskommuner ..... 2 17 2 —— —
* Stockholms stad ej medräknad.
Antal kommuner med kommunblock med Antal . anläggningar . anläggningar Län bef. nn]. 3 el. . 3 cl. 0 l 2 flera 0 1 2 flera I Västmanlands .......... 11 18 8 _ 1 4 5 1 1 Städer, köpingar ..... 9 l 6 _ 1 Landskommuner ..... 2 17 2 _ —— Kopparbergs ........... 53 16 18 7 6 1 _ 3 11 Städer, köpingar ..... 14 2 4 1 2 Landskommuner ..... 39 14 14 6 4 Gävleborgs ............ 43 13 14 8 4 _ 3 7 Städer, köpingar ..... 13 1 1 3 2 Landskommuner ..... 30 12 13 5 2 Västernorrlands ........ 67 9 12 11 9 _ — _ 9 Städer, köpingar ..... 13 1 3 3 1 Landskommuner ..... 54 8 9 8 8 Jämtlands ............. 53 8 11 9 6 l _ _ 8 Stad, köping ........ 5 _ 2 _ 1 Landskommuner ..... 48 8 9 9 5 Västerbottens .......... 37 9 14 7 3 — 3 3 6 Städer, köpingar ..... 13 _ 3 2 2 Landskommuner ..... 24 9 11 5 1 Norrbottens ............ 42 6 14 4 6 — 5 1 8 Städer, köping . ...... 10 — 4 1 1 Landskommuner ..... 32 6 10 3 5 Hela riket ............. 812 512 322 99 72 53 61 53 114 Städer, köpingar ..... 261 53 119 34 22 Landskommuner ..... 551 459 203 65 50 Tabell 2.3. Tillgång till campingplatser inom olika semesterregioner. ' . Auktoriserade Trest'ärniga Campingplatser campingplatser rampirlgplatser Område antal tält- antal tält— antal tält- antal platser antal platser antal platser Göteborgs och Bohus län 1 Hallands län * Kristianstads län Malmöhus län 280 48 805 159 37 810 44 17 980 Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kopparbergs län > Värmlands län 101 10 112 44 7 029 14 4 790 Gävleborgs län [ Västernorrlands län 163 10 605 87 7 145 14 760 Jämtlands län i kålgfååfgäää" > 79 7 660 39 5 450 15 3 535
plats. Bland mälarlänen i övrigt redovisar Uppsala län 6 campingplatser (4 auktoriserade) med 675 tältplatser, Södermanlands län 19 (12 auktorise- rade) med 3700 tältplatscr och Västmanlands län 11 platser (8 auktorise— rade) med 2300 tältplatser. Bland länen i mellersta Sverige kan i övrigt noteras, att Kopparbergs län har 53 campingplatser (23 auktoriserade). Det sammanlagda antalet tiiltplatser uppgår till närmare 6000. I 6 kommuner finns tre eller fler anläggningar. medan 16 kommuner helt saknar camping- plats. ] Värmlands län finns 48 campingplatser (21 auktoriserade) med sammanlagt 4300 tältplatser. I de båda sistnämnda länen är emellertid ett stort antal av campingplalserna relativt små. Vad beträffar inlandslänen i södra Sverige har Jönköpings län 28 (12 auktoriserade), Kronobergs län 15 (9 auktoriserade), Älvsborgs län 18 (10 auktoriserade) och Skaraborgs län 21 (12 auktoriserade) campingplatser. Antalet tältplatser varierar från 800 i Kronobergs län till 2600 i Jönköpings län. Många av campingplat- serna är också små. Som understryks av tabell 22 saknar åtskilliga kom- muner campingplatser i dessa län. I Jönköpings län saknar t.o.m. 3 kom- munblock tillgång till campingplats, i lx'ronobcrgs län 2, i Skaraborgs län 4 och i Älvsborgs län 9.
Bland norrlandslänen har Västernorrlands län 67 anläggningar (34 auk- toriserade). Det sammanlagda antalet tältplatser uppgår här till 3800. Flertalet av campingplatserna är av mindre storlek. Gävleborgs län har redovisat 43 campingplatser (22 auktoriserade) med drygt 4 000 tältplatser och Jämtlands län 53 campingplatser (31 auktoriserade) med 2700 tält- platser. Att ett så stort antal kommuner just i Norrland skaffat sig en campingplats får bl.a. ses såsom en strävan att söka dra till sig turister. Ser man till kommunblock så är det i hela Norrland endast ett som icke har tillgång till någon campingplats. Det sammanlagda antalet camping- platser i Norrland framgår även av tabell 23. Av sagda tabell framgår då bl.a., att antalet tältplatser på trestjärniga platser i denna region inskrän- ker sig till 4300 st.
Tillgången till campingplatser är alltså störst i de områden, som är efterfrågade av semesterfirarna. Dessutom förekommer campingplatser i betydande omfattning i närheten av städerna för att ta emot besökande turister. Många av de större tätorterna har dock ett relativt litet antal cam- pingplatser, och vissa saknar till och med campingplats helt. Summerar man antalet tältplatser inom den huvudsakliga sommarsemesterregionen västkusten-ostkusten, torde man kunna konstatera, att antalet tältplatser på de befintliga campingplatserna är otillräckligt. Materialet visar också betydande brister i åtskilliga inlandslän, vilket i sin tur leder till slutsatsen, att antalet campingplatser utefter de större allmänna vägarna, i varje fall inom vissa regioner, kan betraktas som otillräckligt.
Ytterligare en typ av campingplatser utgör de läger som olika organisatio- ner anordnar under sommaren, i första hand för ungdom. Lägerplatserna
anordnas antingen utan samband med bebyggelse, eller i anknytning till kursgårdar, skolor, särskilda lägergårdar el. dyl. I regel är dessa lägerplat— ser av mer tillfällig art. Endast ett fåtal fasta. väl iordningställda platser förekommer.
2.7.2. Tillgången på anläggningar i närheten av vissa större orter För att erhålla en uppfattning om tillgången på turisteampingmöjligheter visas i tabell 2'r campingplatser inom en timmes reseavständ frän tätorter med me' än 50 000 invånare. Av tabellen kan också utläsas tältplatserlms fördelning efter en-, två- och tre-stjärniga samt antalet ickx auktoriserade platser. Stockholm har inom en timmes reseavstånd 29 platser med sam- manlagt drygt 8100 tältplatser. 7 av anläggningarna med 2 300 tältplatser ligger inom stadens område. Göteborg har 25 anläggningar inom samma reseavstånd, varav dock endast en anläggning inom stadens område. Vad de övriga tätorterna med me ' än 50 000 invånare beträffar finner man, att man i stort sett har tillgång till några tusen tältplatser inom en timmes reseavstånd. Flera städer kan inom stadens egna område erbjuda 1 000— 2 000 campingturister övernattningsmöjligheler. För att erbjuda camparen tältplats har tätorten i flera fall engagerat sig i anläggande av camping— plats utanför det administrativa området.
2.7.3. Campingplatsernas beskafenhet m. m. De speciella kraven på den tekniska och sanitära standarden hos den väl- ordnade campingplatsen har blivit allt större. Exempel på gemensamhets— anordningar som erfordras är sanitära anordningar. tvagningsplalser, dusch, matlagningsplatser, servicebyggnader. tvätt- och strykrum, sovhytter, sam— lingsrum, kök, etc. (se 6 kap.). Som tidigare nämnts bedömer och klassificerar campingkommitten cam- pingplatserna i tre grupper: enkla men godtagbara campingplatser (*). 'älordnade campingplatser (**) och mycket välordnade campingplatser (***). Innebörden av de olika klasserna framgår närmare av 6 kap. sid. 147). Av de av campingkommittén klassificerade platserna har 108 ansetts som tre-stjärniga, 114 tvä-stjärniga och 209 en-stjärniga (tabell 21). Vid inventeringen eftersträvades att få en närmare uppfattning om cam- pingplatsernas sanitära utrustning. Här efterfrågades sålunda i vad mån det fanns wc, andra toalettanordningar, särskilt iordningställda kokmöj- ligheter, ordnade. tvättplatser, servering och campingstugor. Som framgår av tabell 20 är det ett relativt litet antal campingplatser, som fyller de krav man i dag ställer på en välutrustad anläggning. Samman- lagt 136 platser är samtidigt utrustade med vattentoalett, kokmöjligheter och tvättplatser. Ytterligare 90 har annan toalettanordning. kokmöjlighe—
Campingplatser Antal tältplatser Planerade Å I I Därav . ll a =l==t==å= **:- m: 5. .. ' . . Antal * och 0» nga Summa Antal platser Stockholm Folkm. —65: 701 000 Inom stadens område . . . 7 1 400 1 200 (560 2 200 1 350 Utom stadens område . .. 22 1 200 1 325 4 350 5875 4 550 'I' () t a 1 s 11 m m n 20 2 600 2 5'_') 5 010 8 144 5 000 Göteborg Folkm. 455: 410 000 Inom stadens område . . . 1 _ _ 350 350 — — I'tom stadens område . .. 24 3 875 2 130 335 3340 3 575 To t ä 1 s 11 m 111 5 25 3 875 2 480 335 3 600 3 575 .llulnn'i—Luml Folkm. 435: 200 000 Inom städernas område . . 3 2 840 — 110 050 — — Utom städernas område . . 10 2 800 775 1 335 2 010 2 750 T 0 t a I 5 u m 111 11 22 4 1 640 775 1 445 3 860 2 750 Nurrla'jpiny—Linköping Folkm. 435: 104 000 Inom städernas område . . 2 2 700 —— _ 700 _— _ L'tom städernas område . . 24 3 1 143 1 905 2 620 5 668 5 2 550 T 0 t a I 5 11 m m a 26 5 1 843 1 005 2 620 G 368 5 2 550 I'r'lslcräs ["slcilxlunu Folkm. 435: 147 000 Inom städernas område . . 4 3 1 500 —— 500 2 000 —— _— L'tom städernas område . . 17 —— —- 1 680 1 180 2 860 5 905 T () t a 1 5 n ru m a 21 3 1 500 1 080 1 680 4 860 5 905 Hälsinyltorg—Landskrona Folkm. -65: 108 000 Inom städernas område . . : 2 1 800 »-— 200 2 000 _ —— Utom städernas område . . 30 3 1 200 1 240 085 3 425 3 710 T 0 tals n m m a 33 5 3 000 1 240 1 185 5 425 43 710 Örebro—Ix'umlu Folkm. —6."): 90 000 Inom städernas område . . 4 2 250 400 30 680. — — Utom städernas område . . 25 5 2 000 1 055 2 035 5 090 5 700 '1' o t a l 5 11 m m zl 20 7 2 250 1 455 2 065 5 770 5 700 lirlrlcvallu—l'äncrsborg- . Trollhättan Folkm. 435: 00000 Inom städernas område . . 4 1 200 300 _— 500 1 200 Utom städernas område .. 31 4 1 475 2 360 1035 -1 870 1 25 T 0 t a I s 11 m m a 35 5 1 675 2 660 1035 5 370 2 225
Campingplatser Antal tältplatser Planerade Antal **az » Antal *** **och” övriga Summa Antal * platser U ppsalu Folkm. -65: 84 000 Inom stadens område . . . 1 _ _ 150 _ 150 1 200 Utom stadens område . . . 14 2 600 1 400 1 344 3 344 1 350 T () tals 11 m m a 15 2 600 1550 1 344 3 404 2 550 Gävle-Sandviken Folkm. -65: 83 000 Inom städernas område . . 5 _ _ 1 600 70 1 670 _ _ Utom städernas område . . 16 1 15 000 265 1 270 5 305 T 0 tals U ut ln a 21 1 15 2 500 335 2 040 5 305 Sundsvall-Härnösand Folkm. -65: 7.) 000 Inom städernas område . . 6 1 250 625 25 000 1 25 Utom städernas område . . 35 3 405 020 1 400 2 815 2 85 Totalsumma 41 4 745 1545 1425 3715 3 110 Borås Folkm. -65: 60 000 Inom stadens område . . . 1 1 100 _ — 100 1 175 Utom stadens område . .. 5 _ _ 100 180 280 2 275 Totalsumma 6 1 100 100 180 380 3 450 Kiruna—Gällivare Folkm. -65: 56 000 Inom kommunernas omr. T 0 tal s u m m a 5 2 700 25 20 745 _ _ Jönköping Folkm. —65: 53 000 Inom stadens område . .. 2 1 250 _ 50 300 _ _ Utom stadens område . . . 10 1 500 5 5 670 1 725 2 525 T 0 t al s 11 m m a 21 2 750 555 720 2 025 2 525
ter och t.vättplats, 348 platser har wc eller annan toalettanordning och tvätt- plats, medan 168 som enda anordning har toaletter. Vattentoaletter finns vid sammanlagt 301 anläggningar. Av de auktoriserade platserna är drygt 220 försedda med vattentoalett. Sammanlagt 133 anläggningar har cam- pingstugor.
Det är här intressant att kunna konstatera, att ett icke obetydligt antal av de större campingplatserna har en otillfredsställande standard. Av de 243 platserna med mer än 100 tältplatser har endast 57 wc, kokmöjligheter och tvättplats och ytterligare 127 wc eller annan toalettanordning och tvätt- pIats. Campingplatserna fördelade efter standard och antal tältplatser fram- går närmare av tabell 25.
Tabell 2.5. Campingplatserna fördelade efter standard och antal tältplatser.
. , Annan Summa låt???—l ?ncnaerll W]? 5. toalett-+ ._ . E' Storlek anlägg- We annan toalett- lif) bmi? alpolzdn_._ (.ampmg- J. att!" ningar toalett— anordn.+ 1.3 ' .0 mo_|- stugor give anordn tvältplats hattplats hghd + ' tvättplats Ilela riket —— 10 tält .. 11 4 5 3 2 1 2 _ 11— 25 » .. 117 34 47 32 13 7 14 17 26__ 50 » .. 180 73 60 63 30 18 28 10 51—100 » .. 181 58 26 03 27 23 20 11 101_ » .. 243 105 14 127 57 33 47 13 Ej angivet . . . . . 78 27 16 30 7 8 13 17 Summa 810 301 168 348 136 00 133 77
Vad gäller ägareförhållandena visar materialet (tabell 20), att värdkom— munen i 412 fall äger anläggningen och annan kommun i 37 fall. Bland kategorien Övriga ägare återfinns utöver enskilda personer, organisationer och föreningar. Privata campingplatser förekommer i betydande utsträck- ning inom sommarsemesterregioner. I norra Sverige och i skogslänen i övrigt har kommunen i större omfattning engagerat sig i anläggningar av campingplatser.
2.7.4. Utbyggnadsplaner
Av campingplatserna har 212 tillkommit efter 1060 och 341 under 1950- talet, tabell 26. Sedan 1960 har i Kalmar län tillkommit 15, i Göteborgs och Bohus län 18, i Värmlands län 14, i Västernorrlands län 22, i Jämt- lands län 23, 18 i Västerbottens län och 16 i Norrbottens län. Däremot har endast en tillkommit i Stockholms län, 2 i Uppsala län och 2 i Malmö- hus län.
Antalet anläggningar under byggnad uppgår för riket till 26 och antalet planerade anläggningar till 114. Av de anläggningar, som f. n. byggs, hän- för sig 5 till Jämtlands län och 3 till vardera Västerbottens och Östergöt- lands län. I flertalet län finns av allt att döma planer på en utvidgning. Jämtlands och Västerbottens län planerar vardera 11 platser och Gävle- borgs län 8. Bland de mellansvenska länen märks Stockholms län med 6 planerade anläggningar och Södermanlands län med 5. Utbyggnadsplanerna är vidare betydande i Kalmar län, 8, Kronobergs län, 8, Gotlands län, 7, och Kristianstads län, 5.
Tabell 26. Utbyggnaden av campingplatser.
Befintliga anläggningar Anlägg— lll-mom
Län Tillkomstår ilägg; de an—
.. läng— Antal _ uppfo— . '=' _
—1930 lägg); ”33:50— 1961— Ej ang. rande '""g'" Sthlms stad 0. län 32 2 16 11 1 2 1 6 Uppsala .......... 6 — 2 1 2 1 -— 3 Södermanlands . .. 10 _ 5 6 3 5 _— 5 Östergötlands ..... 28 1 5 12 6 4 3 4 Jönköpings . ...... 28 1 7 7 0 4 — :i Kronobergs ...... 15 _ 2 6 4 3 1 8 Kalmar .......... 59 — 8 31 15 5 —— 8 Gotlands ......... 16 1 4 7 4 —— —— 7 Blekinge ......... 24 6 2 7 6 3 ——— 4 Kristianstads . . . . . 37 — 8 17 7 5 1 5 Malmöhus ........ 27 1 7 10 2 7 _ 2 Hallands . ........ 37 — 3 21 6 7 — 1 Göteborgs o. Bohus 80 1 6 50 18 5 _ 3 Älvsborgs ........ 18 » 3 8 3 4 1 3 Skaraborgs . ...... 21 — 3 10 5 3 1 1 Värmlands ....... 48 1 6 21 14 6 2 4 Örebro ........... 18 1 3 4 7 3 — 2 Västmanlands . . . . 11 , 4 4 2 1 2 1 Kopparbergs ...... 53 —— 8 22 0 14 1 6 Gävleborgs . ...... - 43 1 12 11 10 () ') 8 Västernorrlands . . 67 1 6 24 22 14 ') 5 Jämtlands ........ 53 — ') 20 23 8 5 11 Västerbottens . . . . 37 _— 4 .0 18 6 .i 11 Norrbottens ...... 42 »—— 3 22 16 1 1 3 Summa 819 | 17 | 129 | 341 | 212 | 120 26 114
2.8. Semesterbyar 2.8.1 . Antal anläggningar
Önskemålet att hyra en bostad under semester och veckoslut har under senare år blivit framträdande. Semesterbyar har härvid blivit en populär och eftersökt form. Semesterbyanläggningen består av ett större eller mindre antal fritidshus, som är avsedda för uthyrning. I uppförandet av dessa byar har såväl kommuner, organisationer som enskilda engagerat sig.
Då företeelsen med semesterbyar är relativt senkommen, är antalet be- fintliga semesterbyar ganska ringa, för hela landet 113 (tabell 27). Många är dessutom små, d.v.s. de har ett ringa antal stugor, varför de knappast är att hänföra till verkliga semesterbyar. Det totala antalet stugor har uppgivits till drygt 2 600. Studerar man storleksfördelningen finner man, att det endast är 11 byar som har mer än 50 stugor, 18 byar har mellan 26 och 50 stugor och 38 semesterbyar 11—25 stugor. Fördelningen i landet är ojämn, kartbilaga 6. Det största antalet finns i norrlandslänen, där se—
Tabell 27. Förekomsten av semesterbyar, storlek, utrustning m. m.
Län
'uååmuc [utav
Antal byar med . . .
stugor
l'trustning
Ägare
Användning
09*06 I 01—0 't'luu [
.ioäms pnuv
Suuosso S
'Suo [ "[
muoqioluu
"Sue [ '(
Kom- mun
llllllllll
nuo uoäo 'Sun [1.1 enkla
'.uu 'qugr
Mpuuu nu.
tua-ts? nu se lap '.sui mpue sr: lap "All! THPUU
:
Sthlms st. 0. län Uppsala ...... . Södermanlands . Östergötlands .. Jönköpings . . .. Kronobergs . . . . Kalmar . ...... Gotlands Blekinge ...... Kristianstads Malmöhus . . . . . Hallands Göteb. o. Bohus Älvsborgs . . . . . Skaraborgs .... Värmlands Örebro ...... . . Västmanlands . . Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens .. Norrbottens
Summa
a_n—(ml ...
l—tl—l u—n—i
M »— u-1
”oll l'"'|"'l"*""l I"! [u—(m'dtlu—i 24
l
['"'l
l
Hmm-HH CD
CD ('D F!
290 40 10 130
25 822 265 116 73 125 108 15 27 46 51 60 59 145 141 102 2 653
|
IMHMIN
& N
Ol.-l H
III””S
MNOQQQ l—l
lh OO
”I""llmmNHIIIIIIIINIINHHR
m—tlmlmo _! I—l
Pm IMML'Dv—(N ILFSI
Hus—mmm I—l
& oo
” l .— l—t [
|"l"|"'l"*l |
IL'QCWCDCDCOQI | ]*IHMMMHN
ac tl” € N »— 'q—
lhI—II-lv—ll _! "" [
y—u—i | | !
(”NOD—(QI!) r—l
[_ ON ON
mesterbyn i stor utsträckning tillkommit som semesterbostad för den vin- tersenlestrande allmänheten. Jämtlands län har således 12 anläggningar med sammanlagt 145 stugor, Västernorrlands län 11 anläggningar med 59 stugor, Norrbottens län 6 anläggningar med 102 stugor och Västerbottens län 4 anläggningar med 141 stugor. Inom den södra semesterregionen redo— visar Kalmar län 13 anläggningar med 822 stugor, Gotlands län 10 anlägg- ningar, 265 stugor, och Blekinge län 5 anläggningar, 116 stugor. På väst.- kusten förekommer endast ett mindre antal semesterbyar, 5 i Göteborgs och Bohus län och 3 i Hallands län. Även i inlandskommnnerna är antalet semesterbyar litet. För Stockholms län har redovisats 16 anläggningar. 11 av dessa har dock mindre än 10 stugor. Några av semesterbyarna med mindre än 10 stugor kommer emellertid enligt de redovisade planerna att successivt byggas ut.
2.8.2. Anläggningarnas utnyttjande, utrustning m. ln.
Semesterbyn kan i huvudsak betraktas såsom en fjärranläggniiw. d.v.s. belägen dels inom sommarsemesterregionen, dels inom Vintersemesterre- gionen. 1 en del fall förekommer det också. att tätorter skaffat. sig tillgång till semesterby i tätortens omgivningar. Dessa byar kan då utnyttjas såväl under semester som under veckoslut. Kommunerna har engagerat sig i denna anläggningstyp dels för att skaffa sina egna invånare tillgång till semesterby, dels för att erbjuda andra kommuninvånare en semesterbo- stad. Speciellt inom fjärrområdena har den sistnämnda lösningen förekom— mit. Som framgår av tabell 27 ägs 41 semesterbyar av värdkommunen, 24 av annan kommun samt övriga 48. Endast ett fåtal byar används helt eller till övervägande del av egna kommuninvånare. Som exempel på att tät- ortskommuncn skaffat sig semesternnläggningar i annan kommun kan nämnas. att Stockholm har anlagt semesterbyar på 12 platser, i första hand i Stockholms skärgård, Norrköping och Linköping har två i skärgår— den, Örebro har en i Tiveden och en på Skaftö på västkusten och Uppsala har en i Stockholms skärgård.
2.8.3. U tbyggnadsplaner
Av de befintliga semesterbyarna har 41 tillkommit efter 1960 (tabell 28). Flertalet av de norrländska anläggningarna har således tillkommit under slutet av 1950-talet eller i början av 1900-talet. Enligt lämnade uppgifter skulle f. n. 12 semesterbyar vara under byggnad och 95 planerade. Det kan noteras, att i Gotlands län planeras ytterligare 9, i Kalmar län 5, i Krono- bergs län 3, i Kopparbergs län 14, i Värmlands län 7, i Gävleborgs län 9, ! Västernorrlands län 12 och i Jämtlands län 13.
Befintliga anläggningar, tillkomstår Anläggn. Län undfer Plaperade 1931— 1951— ,. upp ö- an äggn. —1930 1950 1960 1961— L1 ang' rande
Sthlms st. 0. län — (i 0 — _ 3 Uppsala . ...... _ — 1 _ _ _ _ Södermanlands . _ _ 1 —— _ _ _ Östergötlands . . _ 2 _ _ 1 1 2 Jönköpings . . . . _ _ _ _ _ — 2 Kronobergs . . . . _ -— 2 _ l 1 3 Kalmar ....... _ l 7 5 _ 1 5 Gotlands ...... 1 _ 3 6 _ l 9 Blekinge ...... —— _ 3 2 _ l 6 Kristianstads .. _ _ _— 1 _ — 2 Malmöhus ..... — _ 1 2 _ _ 2 Hallands ...... — _ 3 — _ _ 1 Göteb. o. Bohus 1 _ 3 1 _ —— 1 Älvsborgs ..... _ 1 _ —— —— _ —— Skaraborgs .... _ 1 1 _ _ _ — Värmlands . . . . _ _ — _ _ 1 7 Örebro ........ — _ 3 2 _ _ _ Västmanlands . . _ _ — _ _ _ — Kopparbergs . . _ 1 — 2 _ _ 14 Gävleborgs . . . . _ 3 1 1 _ 0 Västernorrlands — _ 4 4 3 1 12 Jämtlands . . . .. _ _ 2 10 _ 3 13 Västerbottens .. _ — _ 3 1 1 4 Norrbottens . .. _ 1 3 2 _ 1 _
Summa 2 13 49 41 8 12 95
2.9. F jällstugor m. m. Genom att uppföra enkla logianordningar såsom fjällstngor och kåtor och genom att rösa leder, uppföra vindskydd och broar har Svenska turist- föreningen allt sedan föreningen bildades år 1885 tagit som en av sina viktigaste uppgifter att göra det möjligt för envar att utan alltför stora kostnader eller alltför stor utrustning kunna företaga vandringar eller skidfärder i den svenska fjällvärlden. På många för färdelivet viktiga punkter har STF uppfört fjällstationer. De har olika standard men har det gemensamt, att där finns personal, som handhar matlagning, servering och städning. På de flesta av fjällstatio- nerna kan turister också inköpa proviant för sin fortsatta färd. Fjällstugorna är avsedda att ge tillfälligt logi åt färdande turister, och de kan ej hyras för längre vistelse. Det finns ett flertal olika typer och storlekar av stugor. De minsta har endast två bäddar, de största 20, och i många av de nyare stugorna finns ofta ett särskilt rum för matlagning. På några platser utmed de mest frekventerade lederna finns flera stugor _ så finns exempelvis vid Sälka på Kungsleden i norra Lappland fyra stugor
med totalt 54 bäddar. Stugorna är utrustade med sängkläder, servis och köksutrustning. Till många av stugorna transporterar STF bränsle. Om det intill stugorna inte finns en olåst kåta, är alltid ett rum olåst. Till det lästa rummet eller runnnen får turisterna mot depositionsavgift låna nyckel på ett flertal utlåningsställen. Vid besök i stugorna har turisterna att själva ombesörja eldning, matlagning och städning. Stugorna är vanligen obeman- nade, men vid de mer frekventerade finns under högsäsongerna stugvärdar, som hjälper turisterna till rätta, inkasserar logi- och dagavgifter samt över- vakar stugornas skötsel och städning.
STF har tills för några år sedan ensam svarat för såväl investerings- kostnader som driftskostnader. Under senare år har emellertid ett flertal stugor kunnat uppföras tack vare bidrag från arbetsmarknadsverket [mon— teringsfärdiga stugor har tillverkats och uppförts som statliga beredskaps— arbeten), och till några nyanläggningar har dessutom utgått bidrag ur fon— den för friluftslivets främjande.
I slutet av 1950-talet och framför allt i början av 1900—talet noterades en mycket kraftig ökning av vandringslivet utmed lederna, huvudsakligen i norra Lappland. Ökningen är till stor del beroende på ett internationellt intresse för de vida ödemarkerna i norr, och ca 30 procent av dem som vandrar Kungsleden sommartid kommer från andra länder.
Förutom STF har domänverket uppfört stugor av liknande slag och med samma ändamål som STF:s fjällstugor. Domänverkets stugor har i första hand uppförts utmed vandringsleden genom Padjelanta nationalpark under åren 1964 och 1965. För stugorna gäller samma ordningsbestämmelser som för STF:s stugor, och driften handhas av STF. Ett. fåtal stugor har dess- utom tillkommit på annat sätt.
För säkerheten inom fjällvärlden finns ett flertal säkerhetsanordningar såsom vindskydd och ledstjärnerösningar. STF svarade intill år 1951 helt med egna medel för anordningarnas uppförande. Därefter har föreningen uppfört leder och vindskydd i t'jällänen på uppdrag av länsstyrelserna, och
Norrbottens Västerbot— Jämtlands Kopparbergs Totalt län tens län län län Anläggningar Antal Antal Antal Antal Antal Antal bäd- Antal bäd— Antal bäd- Antal bäd- Antal bäd- dar dar dar dar dar Fjällstationer . .. 5 411 2 122 5 238 1 88 13 850 Stugor ......... 163 1755 3 28 14 140 1 8 181 1931 Kåtor ........... 25 — 1 _ 4 — _ — 30 _— Yindskydd ...... 8 _ _ _ 17 _ _ — 25 _ Sommarleder, km . 648 _ 147 — 454 _ _ _ 1 240 _ Vinterleder, km. 58 _ 127 ' _ 454 _ 38 — 677 _
' Därav äger domänverket 12 stugor med 100 bäddar.
medel har ställts till länsstyrelsernas förfogande ur fonden för friluftslivets främjande. STFh har ans 'a ut för och bekostat tillsyn och underhåll för leder och vindskydd under en 10- -||rsp(rio(l tran anläg||'|i|tg|||||as färdig- ställande.
Vid ulg|'|n_|||n av är 1965 äger eller 1'|")rvalt||r Svenska turislföreningen fjällstationer. Ijällstugor, kåtor. vindskydd och leder enligt sammanställ- ning på sid. (30.
2.10. Vandrarhem
Svenska turistf(")reningen har sedan 1933 drivit s. k. vandrarhemsrörelse. l|'(")reg|"|n_||||re till v .|||||l|' |rhent|ne|t kan sägas vara de skolreselogin, som för- eningen började driva 1909 oelt som avvecklats i den man vand 'arhems- nätet under 1930- talet byggts ut.
Fram till l9.)()-t||lets början hade 'andrarhemnten, som i första hand val avsedda för vandrande och cyklande ungdomar, logententskaraktär med skilda sovrum för dattter och herrar, och ntinimiåldern för tillträde |ar 6 är.
Bilismens genombrott under 1950-talet kom emellertid att i flera avse- enden änd '|| vandrarhetnsrörelsens karaktär: antalet V|||||dr|rhent decime— |'.||(les| |,|ln|)n| .ttt avstanden mellan hemmen kuttde förlängas, bäddantalet pa hemnten ökade s, sovrummen avpass: |des etter den hilandet familjen med sma rumsenlteter nted 4_;') bäddar i arje. Kraven på komfott och goda sanitära arrangemang har också stigit. l)e |||ndr||rhent, som nu planeras, har sovrum för högst —1 personer med rinnande varmt och kallt vatten. lnom ||nlägg||i||||||r|||| sl att vidare om möjligt finnas möjlighet till varm- dusch samt kök för dent som själva vill laga sin mat.
Vissa grundprineiper finns dock ännu kvar sedan rörelsens början. logi- priset skall hallas sa lagt som möjligt och gästetna skall betjäna sig själa V i(1|||('x |i| V| utdrarltentnten avsedda för den rörliga turismen, för dem som är ute pa färd i landet och därför är gästerna — särskilt under högsä— song —— skyldiga att flytta eller tre nätters vistelse, om nyanlända gäster annars inte kan beredas plats. Vandrarltentmen är inte heller av nå||0n standardisemd typ: de är inrvntda i skolor, f(")reningslokaler, hemby gds- ga|d||r. stugbyar eller p|i|'|;|tltent endast i nagra t'a fall är de helt nya, specialbyggda anläggni|||||||'. Ett 30- tal av anläggningarna, som hör till den grupp av permanenta vandrathent, som utgör de viktigaste knutarna i |tä- tet, är bvg mader av kulturhistoriskt intresse., som omby: |gts och inletts tör sitt ny; ändamål och i några fall komplette ats med specialbyggda sovpaviljonger.
Antalet vand arltettt uppgart '.n. (är 1905) till 231 i hela landet (tabell 29) med santmanlagtc c|'| 10000 bäddar. Största antalet anläggningar finns i landskapen Småland (27), Västergötland (17), Värmland (10), Skane (14).
Jämtland (13), Ångermanland (12). Uppland (12), Norrbotten (11) och Lapp- land (11).
Medlemmar i Svenska turistl'öreningen erhåller genom uppvisande av sitt medlemskort tillträde till vandrarhem i ett 40-tal länder. Inom den internationella vandrarhemsrörelsen (organisationer anslutna till Internatio- nal Youth Hostel Federatioul finns f. n. ca 4 000 vandrarhem med samman- lagt omkr. 200 000 bäddar.
Tabell 29. Antal vandrarhem 1965.
I andska Antal an- Antal ' ? läggningar bäddar Uppland (inkl. Stockholm) ....... 12 570 Södermanland .................. 11 453 Östergötland .................... 12 573 Småland ........................ 27 1 117 Öland .......................... 4 198 Gotland ......................... ' 0 325 Blekinge ........................ 7 294 Skåne ........................... 14 749 Halland ......................... 4 257 Bohuslän ........................ 0 288 Västergötland .................... 17 602 Dalsland ........................ 4 155 Värmland ...................... 15 737 Närke .......................... 3 151 Västmanland .................... 5 205 Dalarna . ........................ 12 602 Gästrikland ...................... 2 95 Hälsingland ..................... 8 215 Medelpad . ...................... 4 202 Ångermanland ................... 12 335 Härjedalen ...................... 4 93 Jämtland ........................ 13 423 Västerbotten . .................... 7 343 Norrbotten ...................... 11 417 Lappland ........................ 11 526
Summa 231 9 925
2.11 . Bygdesemester
För att tillvarata bostäder på landsbygden, som friställts till följd av av- flyttning och samtidigt bereda tätortsbefolkningen möjligheter att till över- komliga priser utnyttja semesterledigheten, bedrivs inom Reso en förmed- ling av bostäder för självhushåll på landsbygden. Denna verksamhet går under namnet bygdesemester.
Då RESO 1952 startade bygdesemestern, var det främst genom 3—veckors- semesterns tillkomst en angelägen uppgift för organisationen att bereda 'temesterpubliken ökade och prisbilliga resor och semestervistelser. De
sociala och samhälleliga aspekterna var redan vid starten uppenbara och sammanfattades sålunda:
1. Man skulle snabbt få fram disponibla utrymmen åt ett stort antal se- mesterfirare utan några kapitalinvesteringar. Den hårt ansträngda bygg— nadskvoten skulle ej behöva ytterligare pressas.
2. Man skulle bereda stora folkgrupper, framför allt barnfamiljer. möjlig— het att till överkomligt pris utnyttja sin semesterledighet.
3. Landstindar som drabbats av utflyttning får ett välkommet ekonomiskt tillskott.
De bostäder som används är lägenheter i bondgårdar och villor, torp- slugor, härbren och fäbodar och numera i allt större usträckning sport- oeh sommarstugor. Det finns ett stort antal varianter, men då vid inven— teringen vissa minimikrav måste vara uppfyllda beträffande allmän stan- dard. utrustning och läge. omfattar förmedlingsverksamheten endast. sy- nade oeh godkända bostäder.
Tabell 30. Antalet bostäder och bäddar som disponerades av Resns bygdesemesler i Sverige 196/;.
Område Stugor 1:52]; Bäddar Område Stugor [blåfär- Bäddar Lappland Bräcke ........... 15 1 55 Arjeplog . ........ 12 10 65 Frostviken ....... 26 19 226 Arvidsjaur ....... 32 9 128 Frösön .......... 41 3 225 Dorotea .......... 20 12 146 Hallen . .......... 50 18 300 Jokkmokk ........ 22 24 125 Hammerdal ...... 95 597 Lyekselebygden . .. 17 3 90 Hoverberg ........ 20 6 107 Vilhelmina . ...... 62 81 338 Klövsjö .......... 11 3 6-1»
Kälarne .......... 5 3 30 Norrbotten Ottsjö . .......... 4 8 57 Junosuando ...... 7 — 22 Oviken .......... 50 20 305 Pitebygden . ...... 18 —— 89 Ragundadalen . . . . 6 —— 32 Råneå ............ 19 2 & Revsund ......... 30 8 168 Ströms Vattudal .. 82 17 476 l'äslcrbotten Undersåker-Kall . . 46 5 255 Burträsk ......... 6 1 30 Lövånger . . . .. ..... 17 _» 68 Hz'ir'edalcn V'mleln'negenors . ” 1 28 Funäsdalen ...... 39 18 286
. Hede-Långå ...... 13 11 92 15119]: Jfgammd () 3 50 H-edeviken ........ 26 14 160 lunsele """"" 15 '.) 86 Lillhärdal ........ 69 48 117 N *I. 'å """"" ',) :) Ljungdalen . ...... 21 10 150 om mgr ........ 6- 1_ 390 . _ , . Nätra—Ulvön 6 ., 69 Skalan . .......... 7 .) 62 R ] """ _: ( Svegsbygden ...... 29 12 182 amsee .......... 4 U V d 1 .)7 17 904 Tås'ö ............ 24 6! 12 fm ..a e" """""" ' " J Tann'is ....... 3 3 27 Ullånger . ........ 9 1 42 ( ' ' ' Ådalen ........... 33 9 201 Ådalsliden ........ 7 7 78 Medelpad Anundsjö ........ 3 _ 15 Alnö, Indalsliden,
Njurunda ........ 39 12 208
Jämtland Borgsjö .......... 3 — 17 Borgvattnet ...... 19 18 127 Stöde ............ 16 — 90
Område Stugor [lätt? Bäddar Område Stugor klå? Bäddar Hälsingland Bohuslän Bergsjö .......... 9 4 98 Bullaren ......... 26 14 175 Bollnäsbygden . . . . 26 12 152 Hälle ............ 9 16 80 Delsbo ........... 39 9 243 Inre Stångenäset .. 27 65 356 Gnarp ........... 4 1 28 Krokstrand ...... 7 24 142 Harmånger ...... 14 _ 96 Strömstadsbygden . 43 17 553 Hudikskusten ..... 26 2 120 Järvsö ........... 35 18 170 Västfrgöfluml Ljusdal-Ramsjö . .. 8 5 70 B'_l_l'"i-le" --------- 12 3 5-5 Söderhamnskusten . 16 6 89 ”PM"—225 -------- 5 5 31" Voxnadalen ...... 35 3 155 Läekö-Klnnekulle . . 21 -1 1013 Arbrå ___________ 11 (; 74 Ulriceh.-Åsunden . . 6 3 39 _. _ Östergötland finsn-rymd Gryt ............. 11 19 129 Nza Gästrikland . .. 7 2 34 Kindabygden _____ 31 28 244 Ydre ............. 12 14 73 Dalarna Boda—Ovaumvra 30 13 181 Småland Furudal-Ore ' ...... 32 11 196 Bellö—Hult -------- 11 3 65 Gagnef . .......... 33 1 136 Bolmsö-Sunnaryd 18 7 11'2 Grangärde ....... 30 5 140 Grännabygdm — .. - 5 (:> 43 Grövelsjön—Idre . .. 22 10 116 Ingatorp --------- 13 ( 82 Morabvgden ______ 21') 7 152 Llnnebygden ..... 32 () 163 Nås _' ____________ 19 5 97 Nza Kalmarsund .. 44 38 320 Orsa ............. 84 13 105 Ramkvilla -------- 11 5 77 Siljansnäs ........ 50 12 255 Smål- Rydaholm .. 28 7 152 Sollerön _________ 59 g 275 S:a Kalmarsund . . 30 S 182 Stora Tuna ....... 14 7 98 Södra Vi --------- 18 G 114 Sälen ............ 5 11 99 Tingsryd-Urshult -_ 12 10 114 Säterbygden ...... 12 6 76 :F Just;13d_ --------- 24 (i 138 Venjan __________ 18 __ 82 Primas-bommen . 20 14 146 Vikarbvn ........ 52 16 342 Unnaryd --------- 39 12 249 Våmhus .......... 9 — 41 Virserum -------- 5 4 39 Älvdalen . ........ 57 21 150 Viirendsbygden - .. 8 13 91 Västbo-Östbo ..... 10 — — 47 Närke Västerviksbygden . . 15 10 108 'l'iveden . . _ 11 _ 58 Lvruneryd ........ 4 1 21 """" hjudllngshygden .. 9 — 46 Västmanland Gotland Frövi ............ 6 4 40 Nza Gotland ...... 41 46 315 Ljusnarsberg ..... 31 7 189 Övriga Gotland . . . 21”) 121 1 328 Norberg ......... 8 2 54 Halland Väl-Inland Halmstadsbukten . . 45 13 215 Hagfors-Råda 15 6 75 Laholmsbukten . . . 31 13 159 Arvika-Jösseh. .... 37 4 155 . Ekshärad ........ 27 5 138 Blekinge & Finnskoga-Dalby .. 21 4 111 Ronnebybygden 53 23 373 Fryks— o. Rottnad. . 21 11 163 V:a Blekinge ----- 27 8 _182 Högboda _________ 12 2 54 Ö:a Bleklnge ..... 53 23 336 Skillingmark ..... 8 »— 36 _ ., Årjäng . .......... 25 2 121 Skane Östman; _________ 12 2 71 Bjarehygden ...... 41 19 248 Göinge ........... 43 12 232 Rin s'ö "'den 7 11 80 Dalsland g J bla Bengtsfors -------- 14 3 82 Öland ............ 280 135 1 936 Ed .............. 44 10 242 Tössbo . .......... 13 7 79 Summa 3 697 1 547 22 646
Verksamheten har expanderat kraftigt. År 1952 arbetade man inom 9 om— råden och redovisade 23000 gästdagar, 1962 arbetade man inom 120 om- råden och redovisade 130 000 gästdagar. Som framgår av tabell 30 ingick i bygdeselnestern 1964 ca 3 700 stugor och ca 1600 lägenheter med totalt 22 700 bäddar. Dessa gästades av 56 433 personer, och antalet gästdagar uppgick till 662 590. Ett bygdesemesterområde omfattar i regel en kommun. Både vid uppläggningen och i det fortsatta arbetet inom ett område hålles god kontakt med kommunerna.
En liknande uthyrning av bostäder sker också genom regionala turist- trafikt'öreningar, Svenska turistföreningen och motororganisationerna.
KAPITEL 3
Efterfrågan på och behov av mark och anläggningar för det rörliga friluftslivet
3.1. Allmänna utgångspunkter
Den dagliga arbetstiden förkortas undan för undan, femdagarsveckan blir vanligare och semestern allt längre. Utvecklingen innebär således, att män- niskorna får allt mer fritid, som på olika sätt kan användas för att be- rika tillvaron. Konsumtionsutgifterna för fritidsvaror (kultur och rekreation samt resor) 1962 har beräknats till ca 11 miljarder kronor (del I, sid. 18). Förändringarna i riktning mot ökad fritid har möjliggjorts av den tekniska utvecklingen och den åtföljande produktivitetsstegringen. En betydande del av standardhöjningen har helt enkelt tagits ut i form av ökad fritid. Dagens samhälle skapar också i och för sig ett allt starkare behov av fritid. Den strukturförändring, som ägt rum, har bl. a. lett till att ca 75 % av lan- dets folkmängd nu är bosatta i städer och andra tätortsliknande samhällen. Den högt uppdrivna takten inom arbetslivet samt den många gånger ensidiga och pressande stadsmiljön med långa resor till och från arbetet orsakar jäkt och andra störningar. Detta i sin tur har medfört behov av att ägna allt mer tid åt avkoppling och rekreation.
Fritiden används dels till vila och avkoppling och dels till olika sysselsätt— ningar. Valet av sysselsättning blir bl. a. beroende av intresseinriktning, allmän orientering, de mål individen önskar uppnå, inkomst- och familje- förhållanden o. s. v., vilka alla skapar olika förutsättningar ifråga om disposition av fritiden. Det är alltså individens önskningar vid sidan av andra faktorer som exempelvis ekonomiska förhållanden och fritidsmiljön, som förklarar sysselsättningsvanorna.
Med ökad fritid har behovet av olika sysselsättningar blivit större. Den längre fritiden får emellertid inte bli något självändamål. Den skall ha en självklar syftning att göra livet innehållsrikare. Helt allmänt kan man säga, att individen önskar sig ett rikare utbyte av den relativt omfattande fri- tiden. Fritiden tenderar att bli mer aktiv, varvid en allt större del förläggs utanför bostaden. Som fritidssysselsättning tilldrar sig därvid olika former av friluftsliv ett ökat intresse. Detta har i sin tur bl.a. tagit sig uttryck i en betydande efterfrågan på mark och anläggningar för att trygga befolk- ningens möjligheter att idka friluftsliv. Brist på bl.a. organisatoriska och ekonomiska resurser har emellertid lett till att denna efterfrågan icke kun-
nat tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Detta problem blir också allt mer brännande i och med att efterfrågan ständigt stegras och att dessutom konkurrensen om markresurserna ökar.
I förslag till allmän målsättning för samhällets insatser på friluftslivets område uttalar utredningen i sitt andra delbetänkande (SOU 1965: 19 sid. 92), att målsättningen för en ur hälsosynpunkt riktig lösning av fritids- problemen måste vara att genom en anpassning av levnadsvanorna i riktning mot ett sunt friluftsliv söka skapa en motvikt mot stressamhällets mekani- serade, onormala liv med dess ofta påtagligt neurotiserande inverkan på den enskilde. Då friluftsliv alltså utgör en form för att förebygga kroppslig och mental ohälsa, bör det ställas i relation till de mycket betydande kost- nader, som samhället numera lägger ner på hälso- och sjukvård. Den yttre miljön måste alltså vara så beskaffad, att den ger så många som möjligt förutsättningar för ett rikt friluftsliv.
3.2. F riluftslivets struktur
3.2.1. F riluftslivets inriktning, allmänt
Omfattningen och inriktningen av tätortsbefolkningens friluftsliv har in- gående redovisats i fritidsutredningens första delbetänkande. Av under- sökningen framgår, att friluftslivet redan nu har ansenliga dimensioner, att det är en angelägenhet för alla, att det uppvisar utomordentligt stor varia- tionsrikedom, att alla tecken tyder på att dess totala volym snabbt kommer att växa och troligen fördubblas på ett eller annat decennium, att det före— ligger högst betydande önskemål om flera och bättre friluftsanläggningar i tätorternas närhet samt att olika slag av åtgärder erfordras för att berika den längre ledigheten.
Att friluftslivet redan nu har ansenliga dimensioner framgår bl. a. av att ca 20 0/0 av tätortsbefolkningen anser, att friluftslivet utgör den främsta fritidsaktiviteten. Mer än hälften av tätortsbefolkningen utövar i genomsnitt någon form av friluftsliv minst en gång i veckan och ytterligare 17 0/o en gång i månaden. Endast 25% synes vara mer eller mindre likgiltiga för friluftssysselsättningar. Friluftslivet förekommer i en mängd olika former. Det är därför vanskligt att principiellt och var för sig avgränsa de olika aktiviteter, som tillsammans utgör friluftslivet. Man kan å ena sidan ur- skilja olika slags sport och å andra sidan det enkla strövandet i skog och mark, bad, utflykter av olika slag o. s. v.
Ser man till omfattningen av olika friluftsaktiviteter framgår det, att tyngdpunkten ligger på bad, motionspromenader, strövande i skog och mark och arbete med den egna stugan och trädgården. 70—80 0/0 av befolkningen har utövat ett relativt omfattande friluftsliv med tyngdpunkten på dessa
enkla aktiviteter, medan 60 0/0 har utövat någon form av mer sportbetonat friluftsliv, såsom camping, bollspel, orientering, terränglöpning, skridskoåk- ning, skidåkning eller annan motionsidrott.
Beträffande omfattningen av enskilda aktiviteter visar intervjuundersök- ningen (del I, sid. 42), att 80 0/0 av befolkningen någon gång under året har företagit bilutflykter och 85 0/o skogspromenader. Hälften av befolk- ningen har minst var fjortonde dag tagit en motionspromenad. Ca 35 % har åkt skidor någon gång under året och ca 40 0/0 har fiskat. Bland de sysselsättningar, som kräver anläggningar av olika slag, dominerar bad, camping, båtutfärder, skridskoåkning och bollspel. Ca 30 % har gjort båt- utflykter, drygt 25 0/0 har campat och drygt 20 0/o har åkt skridskor. Mindre än 100/o har ägnat sig åt tennisspel, skytte, orientering och friidrott. De klassiska inslagen i det svenska friluftslivet hävdar sig alltså med över- väldigande styrka, men parallellt härmed har med den yngre generationen växt fram andra aktiviteter, till stor del baserade på specialanläggningar.
Beträffande friluftslivets omfattning med hänsyn till ålder, familjeför- hållanden etc. visar materialet, att friluftslivet i vidare bemärkelse är en angelägenhet för alla: ungdomar, barnfamiljer, ensamstående och t. o. m. åldringar. Yngre personer uppvisar större aktivitet beträffande idrottsbeto- nade grenar av friluftslivet. Skidåkning och simning sysslar man med i samma utsträckning i åldrarna upp till 45 år. Ett annat väsentligt drag är friluftslivets variationsrikedom. Den enskilde ägnar sig ingalunda enbart åt en eller två aktiviteter. Detta ger i sin tur anledning till stor försiktighet gentemot alla standardiserande eller urvalsbegränsande åtgärder på detta område. Ett annat utmärkande drag är, att friluftslivet har sin höjdpunkt under sommarhalvåret, men att en tilltagande vintersport tycks utjämna skillnaderna.
Utredningen har också konstaterat (del 1, sid. 162), att det förefaller vara en viktig uppgift att i framtiden med olika åtgärder befrämja en lämplig balans mellan sommarens och vinterns aktivitetsmönster.
Semestern utgör den längre, samlade fritiden i form av ett avbrott i arbets- året. För att fysiskt och psykiskt tillgodogöra sig semestern ägnar man sig dels åt sådana aktiviteter, som man är intresserad av, dels åt sådana som är konditionsbefrämjande, d. v. s. åt sådana sysselsättningar som den enskilde individen uppfattar som stimulerande och avkopplande. Vid sidan av resor och hobbies dominerar olika former av friluftsliv semestersysselsättningarna (del 1, sid. 73). Den tilltagande biltätheten och den höjda levnadsstandarden har bidragit till att allt fler människor söker sig bort från bostadsorten under semestern. För sommarsemestern är södra Sverige den dominerande regio- nen, medan under vintern tyngdpunkten är förskjuten mot Norrland. 15— 20 0/o tillbringar sin huvudsemester utomlands. Av dem som haft semester under april—maj har drygt 40 0/o rest utomlands. En tydlig tendens kan spåras, innebärande att allt fler söker få vintersemester och då utnyttjar
vintersportmöjligheterna i norra Sverige. Ser man till semestersysselsätt- ningarna framgår det, att 80 % har använt semestern för att bada, 43 0/0 för att fiska, att 30 0/0 har gjort utfärder med segel- eller motorbåt, medan 90 0/0 har idkat andra typer av aktivt friluftsliv.
Ett iögonfallande drag i tätortsbefolkningens semestervanor är den starka koncentrationen av semestrar till månaderna juni—augusti. Denna koncen- tration har naturligtvis flera orsaker. Förutom huvudskälet, att dessa som- marmånader alltid ansetts vara de lämpligaste för bad och friluftsliv, bidrar naturligtvis det nuvarande schemat för industrisemestrarna och _ för barn— familjerna förläggningen av skolornas sommarferier. En alltför ensidig förläggning av semesterledigheten till mitten på sommaren medför emeller- tid även avsevärda olägenheter i form av toppbelastning av kommunika— tionsmedel, badstränder och friluftsanläggningar. Varje förlängning av se- mestersäsongen, vilket med hänsyn till själva rekreationsvärdet är fullt möjligt i åtskilliga delar av landet, skulle otvivelaktigt medföra fördelar för de flesta. Icke minst betydelsefull är den ekonomiska fördelen: att vinna längre utnyttjandetider och därmed rationellare användning av våra fri- luftsanläggningar.
3.2.2. Utvecklingstendenser
En central fråga är givetvis med hur mycket den totala volymen av frilufts- livet kommer att öka. Avgörande härvidlag är i första hand den enskilda individens behov och önskemål och arten av de faktorer, som hittills hindrat vederbörande att realisera dessa önskemål. I intervjuundersökningen (del I, sid. 51) har 65 0/0 av tätortsbefolkningen givit ett klart uttryck för att de anser sig ägna för litet tid åt friluftsliv. Materialet visar också, att det finns en strävan hos den enskilda individen att få ett rikare och mer stimulerande friluftsliv genom att, såsom komplement till motionspromenader etc., utöva mer sportbetonade friluftssysselsättningar. De faktorer, som hindrat veder- börande att utöva friluftsliv i tillräcklig omfattning, har varit bl. a. brist på fritid och brist på anläggningar, alltså faktorer som successivt kommer att elimineras. Andra faktorer, som talar för en snabb ökning, är den förut— sedda ökningen av vårt personbilbestånd, från 1,6 milj. 1964 till 2,3—2,5 milj. 1970, en förväntad arbetsvecka om 40 timmar omkring 1970, fortsatt inkomsthöjning, en ytterligare inflyttning till tätorter samt ökat behov av friluftsliv såsom förebyggande hälsovård. Med utgångspunkt från dessa förhållanden och liknande prognoser för exempelvis USA har utredningen tidigare konstaterat (del I, sid. 161), att det icke torde få anses osannolikt, att vi här i landet kan emotse en fördubbling av friluftsaktiviteterna inom ett eller annat decennium. Konsumtionsprognosen för vissa fritidsvaror visar, att utgifterna bedömes komma att öka med 56 % under perioden 1960—1970, medan motsvarande tal för total konsumtion beräknats till 50 0/o.
Det torde således vara alldeles uppenbart, att man får räkna med att den växande fritiden i stor utsträckning kommer att utnyttjas för rekreation inaturen. Antalet människor som kommer att ägna sig åt olika former av friluftsliv ökar, och vidare anslår varje enskild individ mer fritid åt fri- luftssysselsättningar. Man torde också få räkna med ett mångsidigare akti- vitetsprogram än det man har i dag till följd av den yngre generationens vanor. Inkomstutvccklingen verkar i samma riktning. Allt fler ägnar sig åt sådan sport, som tidigare av kostnadsskäl varit förbehållen ett fåtal. exempelvis segling, ridning, tennis, golf.
3.2.3. Anspråken på friluftsmiljön
Det moderna samhället ställer utan tvekan stora krav på fritidsmiljön. Olika faktorer talar för att friluftslivet i allt större utsträckning än hittills blir en del av samhällslivet och en faktor, som måste uppmärksammas på ett tidigt stadium av samhällsplaneringen. De alltmer framträdande önskemålen att förlägga fritiden till annan miljö än vardagens leder till växande och nya anspråk på utrymme för fritidsrekreation. Det är nödvändigt, att plane- ring av permanentbebyggelse, fritidsbebyggelse, vägnät och utnyttjande av vatten 0. s. v. sker på ett sådant sätt, att friluftsmiljön befrämjas. Instituten naturreservat och strandskyddsområde i naturvårdslagen har tillkommit i syfte att skydda mark och vatten till förmån för allmänhetens friluftsliv. Samtidigt som det är nödvändigt att trygga befolkningens möjlighet att idka friluftsliv genom att tillse att tillräckliga markområden står till förfogande för olika former av friluftsutövning, framstår också ett behov av anlägg— ningar av olika slag. Bland anläggningarna kan urskiljas sådana för boendet, exempelvis campingplatser, semesterbyar, raststugor o. s. v., anläggningar för utövande av viss aktivitet eller vistelse under dagen, exempelvis frilufts- bad, naturreservat eller nationalpark, fiskevatten o. s. v. samt anläggningar som underlättar själva färdandet eller rastandet, såsom parkeringsplatser och rastplatser, småbåtshamnar o. s. v. Den aktuella situationen i fråga om anläggningar på en viss ort eller inom en region blir ofta bestämmande för friluftslivets intensitet.
Intervjuundersökningen visar, att de nuvarande anläggningarna utnyttjas i mycket hög grad. I första hand använder man sig av anläggningar och replipunkter för friluftsaktiviteter av allmän karaktär (del 1, sid. 59). Utom- husbad och rastplatser för bilutflykter har utnyttjats av 60—70 % av tät- ortsbefolkningen, friluftsområden och fritidsreservat av ca 40 0/0. Även an— läggningar för mera specialiserade aktiviteter i närheten av tätorten an- vänds i betydande omfattning, eller av 20—25 % av befolkningen. Yngre personer replierar på anläggningar av olika slag oftare än äldre personer, vilket sammanhänger med att ungdomen utövar ett mera specialbetonat friluftsliv. I åldersgrupperna 26—35 och 36—45 har 25 resp. 22 % använt
campingplatser minst tre gånger under året. Skid- och Slalombackar har använts av ca 20 0/0 av personerna i åldersgrupperna 18—25 år och av ca 11") 0/0 av personerna i åldersgruppen 26—35 år. Friluftsbad, rastplatser för bilutflykter, friluftsområden och fritidsreservat synes i stort sett ut- nyttjas i samma omfattning' mom alla åldersgrupper.
Om man här gör ett försök att grovt beräkna antalet personer i tätorter med me1 än 10 000 invånare som besökt resp. anläggning under ett år finner man, att utomhusbad besökts av i runt tal 1,7 milj. människor, friluftsgårdar och raststugor av drygt 700 000, campingplatser av ca 600 000 och frilufts- områden av 1 milj. människor. Den faktiska besöksfrekvensen är naturligt- vis avsevärt större, eftersom dessa siffror illustrerar utnyttjandet av de större tätorternas befolkning. Antalet besök vid de olika anläggningarna kan beräknas till följande:
friluftsgårdar och raststugor 4 _- 4,5 milj. ca111pingplatser 5 — 6 » utomhusbad 30 —35 » iordningställda skidspår 5,5— 6,5 » skid- och Slalombackar 3 — 3,5 » friluftsområden 10 ——12 »
Som framgått av intervjuundersökningen efterfrågar tätortsbefolkningen ytterligare möjligheter att idka friluftsliv i-hemortens närhet. En av'orsaker- nu till att man ansett sig ägna för litet tid åt friluftslivet är just bristen på lämpliga anläggningar. Intervjuundersökningen visar, att det föreligger be- tydande svårigheter att tillmötesgå den alltmer växande efterfrågan och att en stor del av tätortsbefolkningen saknar tillgång till en rad viktiga anlägg- ningar. Detta t'ir i sin tar ett uttryck för att det föreligger ett betydande behov av nya anläggningar för det rörliga friluftslivet (del 1, sid. 65). Beträffande exempelvis friluftsgårdar har 30 0/0 av den vuxna tätortsbefolkningen uttalat, att förhållandena i hemorten är otillfredsställande. Motsvarande tal för utom- husbad är drygt 40 %. Ser man till anläggningar för vintersport, exempelvis skidåkning och skridskoåkning, saknar 27 % isbanor. eller anser att det finns för få, och 30 0/0 anser att tillgången till skid- och Slalombackar är otillfreds- ställande. Dä tätortsbefolkningen angett behov av anläggningar för frilufts— liv har det framkommit, att hela 73 % önskat något slag av anläggning. Önskemålen är i stort sett jämnt fördelade på anläggningar av olika slag. För såväl simhallar som utomhusbad redovisas höga värden för första- och andrahandsönskemål. Högt på listan kommer vidare önskemålen om fri- luftsområden, friluftsgårdar och raststugor samt anläggningar för skridsko- sport.
Utnyttjandet av fjärranläggningar belyses av att 27 0/11 av tätortsbefolk- ningen campat någon gång under året. Det vanligaste sättet att lösa bostads- frågan under semestern är att hälsa på släkt och vänner: inte mindre än
1/4 har bott på detta sätt. Ungefär lika många har bott i ägt eller hyrt fri— tidshus, 13 0/0 har begagnat sig av tält eller husvagn, lika många har bott på hotell och pensionat, och 160/0 har stannat kvar i den egna bostaden. Be- hovet av anläggningar av god standard för att ta emot den semesterfirande allmänheten är utan tvekan utomordentligt stort.
Om man skall tillskapa anläggningar och områden för det svenska folkets fritidsbehov och eftersträva en anpassning till friluftsvanorna på längre sikt, är det otvivelaktigt ett differentierat behov som skall tillgodoses. Anspråken gör sig gällande såväl i tätortens omgivning som i svårtillgäng- liga och orörda vildmarksområden. Det gäller att tillgodose både den kor- tare fritidens behov och den längre fritidens, semesterns. I de olika situa- tionerna efterfrågar den friluftsidkande allmänheten fria markområden, en kvalificerad naturmiljö i intresseväckande form, rena vatten och lämpliga replipunkter.
3.2.4. F riluftslivets rörelsefält
3.2.4.1. Allmänt
Behovet av mark och anläggningar för det rörliga friluftslivet varierar med fritidens längd, kommunikationer, befolkningskoncentrationen o. s. v. Fri— tidens längd innebär givetvis olika förutsättningar för valet av fritidssyssel- sättningar och för valet av fritidsmiljö. Det finns därvid anledning särskilja den dagliga fritiden, som kan omfatta några timmars eller en hel dags ledig- het, veckoslutsledigheten och semestern eller annan längre ledighet. Dessa tre huvudtyper av ledighet skiljer sig främst genom den tid man kan ägna åt friluftslivet och därigenom också i fråga om den vägsträcka, som man har möjlighet att tillryggalägga från bostadsorten. Under den kortare dagliga fritiden måste man söka utöva sitt friluftsliv i bostadens närmaste omgiv- ningar. Då en hel dag står till förfogande, kan man bege sig längre bort på sina utflykter och under veckosluten till ännu mer avlägsna områden, spe- ciellt om man eftersträvar en viss miljö. Kring en storstad uppstår vidare den situationen, att ur ren tillgångssynpunkt de s. k. näranläggningarna måste kompletteras med mer perifert belägna områden. Det gäller helt enkelt att fördela trycket på mark och anläggningar. Under långledigheterna har människorna återigen andra anspråk och andra ambitioner, som leder till att man ofta söker sig till helt andra regioner. Som utredningen tidigare konstaterat (del II, sid. 107), kan man tala om friluftslivets olika rörelsefält. Den dagliga fritiden och veckoslutsledigheten ger upphov till friluftslivets primära rörelsefält, medan den längre ledigheten kan sägas ge upphov till friluftslivets fjärrområden. Det primära rörelsefältet har utredningen med viss schematisering ansett omfatta det område, som ligger inom ca 3 timmars reseavstånd från bostadsorten. I stort har utredningen härvid alltså utgått
ifrån att det rörliga friluftslivet under veckoslutsledigheten accepterar ett reseavstånd på 1—3 timmar. Omfattningen av denna region blir naturligtvis beroende på tätortens storlek, tillgång till friluftsmiljö etc.
Med utgångspunkt från den här ovan förda diskussionen uppstår följande behov av områden och anläggningar för det rörliga friluftslivet:
1. närområden för dagligt bruk »— områden och anläggningar i den perma— nenta bostadens närhet. Dessa områden och anläggningar är avsedda för kortvarigt dagligt bruk inne i eller invid tätbebyggelsen.
2. utflyktsområden — områden och anläggningar belägna utanför tätorten och avsedda för längre dagligt bruk och med möjligheter till ett mer aktivt friluftsliv.
3. utflyktsområden avsedda för friluftsliv under veckosluten.
4. fjärrområden och fjärranläggningar avsedda för den längre ledigheten.
Denna bild kompliceras givetvis av att olika tätorters rörelsefält täcker över varandra, vilket innebär att ett område, som är utflyktsområde för en tätort, kan vara närområde för en annan.
Det råder givetvis ett bestämt sammanhang mellan befolkningskoncentra- tionen och behov av friluftsområden och anläggningar. En tyngdpunkt i efterfrågan kan således anses finnas i södra och mellersta Sverige. Som ut- redningen konstaterat i del II (sid. 113) är det rörliga friluftslivets behov av mark, vatten och anläggningar allra störst i de regioner, där de större stä- dernas primära rörelsefält sammanfaller med semesterns rörelsefält. Detta innebär i sin tur, att det rörliga friluftslivets behov är särskilt markant i kust- och skärgårdsbygderna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Östergötlands län, de norra delarna av Kalmar län, Kristianstads, Malmöhus, Hallands och Göteborgs och Bohus län samt på Öland och Gotland. Vidare är behovet framträdande kring våra större insjöar, Vänern, Vättern och Mälaren.
Vad friluftslivets fjärrområden beträffar, utgörs sommarsemesterns rörel— sefält i första hand av kust- och skärgårdsregionerna -— västkusten, syd- kusten, Götalands och Svealands ostkust, Öland och Gotland —— omgiv- ningarna kring de större sjöarna samt vissa attraktiva regioner i Norrland, ' framför allt de som kan bjuda på bad, fiske eller fjällnatur. Vintersemes-
terns rörelsefält å andra sidan omfattar i betydande utsträckning Norrland, särskilt fjällregionerna.
3.2.4.2. Närområden för dagligt bruk
Tätortsbefolkningen efterfrågar i allt större utsträckning möjligheter att utöva motion och rekreation i det fria även under vardagarna, då ledigheten i regel endast omfattar några timmar. Detta leder alltså till ett behov av områden och anläggningar, som är belägna på ett sådant avstånd, att de kan nås utan att man behöver sätta till allt för mycket tid till förflyttningar.
All erfarenhet talar för att ett ordnat område för fysisk rekreation i tät- ortens omedelbara närhet blir väl utnyttjat. Här skall allmänheten under kortare utflykter ha möjligheter till bad, promenader, terränglöpning, skrid- skoåkning, skidåkning etc. Områden och anläggningar för detta ändamål efterfrågas också i hög grad för skolornas friluftsövningar. Friluftsområden kan i sin tur göras mera lämpliga för sitt ändamål och mer attraktiva genom att de förses med en rad olika anläggningar. Exempel på anläggningar som behövs är friluftsbad, småbåtshamn, raststuga, bastu, spår och leder, teknik- backe, golfbana samt anordningar för picknick. Till detta kommer anlägg- ningar för mer idrottsbetonat friluftsliv, såsom idrottsplau, bollplan, ten- nisbana, isbana, skjutbana, bågskyttebana, motorsportanläggning, ridsport- anläggning etc.
3.2.4.3. Utflyktsområden
Närområdena måste bli av begränsad omfattning och bör kompletteras med andra områden på sådant avstånd från tätorten, att de kan vara lämpliga utflyktsområden för dagsutflykter.
För längre dagsutflykter efterfrågas områden, där man får tillfälle att njuta av fri natur, kuster och sjöar, ströva i skog och mark och utöva ett aktivt friluftsliv. Året om finns det stort behov av lämpliga marker som mål för dagsutflykter inom räckhåll för de större tätorterna. Under sommaren söker man sig till områden, som erbjuder bad, fiske, bärplockning, vand— ringar, orientering etc. och under vinterhalvåret till områden, som erbjuder möjlighet till framför allt skidsport och skridskosport. Här krävs en vacker och orörd natur med omväxlande terräng, men också tillgång till olika an- läggningar.
Alltefter karaktären på området behövs bl. a. följande anläggningar och anordningar, nämligen parkeringsplatser, friluftsbad, friluftsgård eller rast- stuga, fiskevatten, spår och leder, samt teknikbacke.
3.2.4.4. Veckosluts- och semesterområden — f järrområden
Under vcckosluten önskar åtskilliga människor bege sig bort från tätorten till en mer exklusiv fritidsmiljö för att få vila, avkoppling och möjligheter att utöva olika former av friluftsliv. Kustområdena, fjällområdena och övriga rena vildmarksområden utövar en betydande lockelse. Inom de olika fjärr- områdena behövs anläggningar dels för övernattning, dels för utövande av olika slag av sport. Bland övernattningsanläggningarna kan nämnas turist- hotell, campingplatser och semesterbyar. Behovet av anläggningar för fri- luftsliv är i stort samma som tidigare behandlats under de två föregående typerna av områden.
3.3. Näranläggningar
3.3.1. Mark
Det rörliga friluftslivet är i hög grad beroende av tillgång till fria mark- områden med omväxlande terräng, tillgång till stränder o. s. v. Det framstår alltså. såsom fritidsutredningen tidigare uttalat i del II, som ett klart sam- hälleligt intresse, att tillräckliga områden i tätorternas randzoner friställs för det" rörliga friluftslivet och vidare att markområden kan disponeras i andra, mer avlägset belägna områden, dit tätortsbefolkningen beger sig under veckoslut eller semester. Utredningen har bland annat hävdat den åsikten, att i fråga om en expansiv tätort de områden, som ligger inom en timmes reseavstånd i första hand bör avsättas för det rörliga friluftslivet och icke exploateras för fritidsbebyggelse. Bristen på tillgängliga naturområden har bl. a. belysts i Naturen och samhället (SOU 1962: 36).
Behovet av mark för det rörliga friluftslivet föreligger dels i form av om- råden, vars huvudsakliga uppgifter är att vara bärare av anläggningar, dels av naturområden med eller utan anläggningar.
Bl. a. kan följande typer av markområden urskiljas:
a) friluftsområden som ägs av kommun, landsting etc. _ fritidsreservat —— dels begränsade markområden, som är bärare av en eller flera anlägg- ningar, exempelvis friluftsbad och friluftsgård, dels större strövområden med eller utan anläggningar,
b) naturområden som säkerställts såsom naturreservat etc. — i huvudsak stora sammanhängande strövområden, som kan vara utrustade med vissa anläggningar, exempelvis friluftsbad, campingplats,
c) nationalparker, d) domänreservat och kronans fritidsskogar,
e) strandskyddsområden, områden som säkerställts för fortsatt användning för bad och friluftsliv utan att samhället förvärvat äganderätt,
f) naturområden som disponeras utan särskilt skydd — i regel större sam- manhängande strövområden.
Mark för det rörliga friluftslivet kan alltså säkerställas på olika sätt och med olika medel (jfr del II, sid. 157). Det kan ske genom en framsynt pla- nering och planeringens genomförande enligt BL, med hjälp av naturvårds- lagen, eller genom direkta förvärv. Där markanvändningen för friluftslivet är intensiv, uppstår behov av att säkerställa marken genom äganderätt. Detta gäller speciellt ifråga om mark till viktigare kollektiva friluftsanläggningar. Det blir då i regel fråga om att kommun, landsting eller stiftelse förvärvar marken.
Då det gäller markområde som behövs för en anläggning, som skall utgöra replipunkt för det rörliga friluftslivet, måste hänsyn tas till behovet av ut—
rymme för olika slag av friluftsliv kring anläggningen. Kring en friluftsgård eller en raststuga bör marken inom tillräckligt stora områden kunna dispo- neras av allmänheten för friluftsliv. För flertalet anläggningar, t. ex. frilufts- bad, friluftsgårdar och småbåtshamnar, erfordras regelmässigt komplettering med tillräckliga parkeringsplatser för motorfordon. Vidare bör man i mark- behovet räkna med s.k. buffertzoner, d.v.s. fria områden som erfordras för att skilja områden för olika användning —- områden för fast bosättning, fritidsbebyggelse, anläggningar för rörligt friluftsliv etc. Det är därför en viktig planeringsuppgift att kombinera och i förekommande fall särskilja de företeelser, som skall beredas utrymme inom ett friluftsområde.
3.3.2. F riluftsgårdar och raststugor
Utvecklingen har lett till att anläggningar av detta slag i allt större omfatt— ning blivit replipunkter för en omfattande daglig verksamhet. Åtskilliga av dessa anläggningar har också blivit centralpunkter för skolornas frilufts- dagar. Med den ökade bilismen har dessutom ett ökat behov av raststugor uppstått i utflyktsområdena, d. v. s. längre bort än den ursprungliga rast- stugan. Här har denna typ av anläggningar blivit utgångspunkt för frilufts- liv i skog och mark. Ytterligare en typ av friluftsgårdar och raststugor är de större regionala anläggningarna. som är belägna inom ett friluftsreser— vat av större omfattning. Dessa anläggningar är avsedda för allmänhetens veckoslutsvistelse, men också för att användas såsom kursgårdar för olika ändamål.
Intervjuundersökningen visar (del I, tabell 16 sid. 59), att tätortsbefolk— ningen till en mycket betydande del — 30 % —— använder friluftsgårdar och raststugor som replipunkt för sitt friluftsliv. I absoluta tal innebär detta, att av den vuxna tätortsbefolkningen, 2,46 milj., ca 700000 individer besöker dessa anläggningar. Sammanlagt kan dessa besökare beräknas avlägga 4—4 1/2 milj. besök. Av inventeringen framgår också att friluftsgårdar och raststugor används i ungefär lika hög grad av personer i åldrarna 18—45 år. Även grupperna däröver använder dem i betydande omfattning. Utnyttjandet av friluftsgårdar kan också bedömas mot bakgrunden av vissa andra för- hållanden.
Betydelsen av detta slag av replipunkt understryks om man ser till för- hållandena vid några aktuella friluftsgårdar, tabell 31. Här framgår dels tätortens storlek, dels antalet besök vid friluftsgården eller raststugan. Här- skogen och Skatåsen, båda i Göteborgsområdet, redovisar 80 000 resp. 160 000 besök per år. Även friluftsgårdarna i närheten av de mindre tätor- terna har en betydande besöksfrekvens. Kettilsås utanför Vetlanda har redo- visat 20 000 besök, Kolsvedjan (Ljusdal 5 400 inv) 15 000 besök och Kajvalls friluftsgård (Ljusdal) 7 000 besök.
Tabell 31. Antal besökare 1964 vid vissa friluftsgårdar.
Antal besök
Namn, Ort (Befolkning)
per är max per dag Lunddalen Finspång (11 400) .............. 2 500 300 Härskogen Göteborg ...................... 80 000 4 000 Skatåsen Göteborg ...................... 160 000 1 500 Fiskartorpet Stockholm .................... 150 000 5 000 Sätrastugan Kristinehamn (20 100) .......... 1 000 200 Ombergsliden Vadstena (4 100) .............. 6 000 2 000 Sausstugan Ludvika (17 000) .............. 200 25 Dragberget Ludvika ...................... 1 000 250 Gillermarksstugan Ludvika ...................... 1 200 350 Högbyn Fagersta (15 000) .............. 35 000 3 000 Lövhult Nässjö (17 300) ................ 80 000 2 000 Larsbo skidstuga (Bastuträsk) (800) .............. 7 000 200 Skackastugan Karlsborg (4 600) .............. 3 000 250 Kettilsås Vetlanda (9 300) .............. 20 000 3 000 Ryssbergsstugan Sölvesborg (5 700) . ............ 2000 250 Tjärnmyråsstugan Ånge (4 100) .................. 3 000 300 Kalmarslunds Friluftsgård Lindesberg (6 100) ............. 13 000 600 Björkvallens Friluftsgård Sandviken (20 200) ............ 12 000 1 000 Majabergsstugan Jörn (1 400) .................. 6 000 400 Rävastugan Klemensnäs (3 000) ............ 4 500 400 Kajvalls Friluftsgård Ljusdal (5 400) ................ 7 000 1 000 Midstugan Vännäs (3 700) ................ 30 000 550 Bubergsgården Vindeln (1 900) ................ 24 000 1 000 Solia Norsjö ( 1 200) ................ 4 000 400 Kolsvedja Ljusdal (5 400) ................ 15 000 500 Ramsjöhult Katrineholm ( 19 000) .......... 12 000 1 000 l'larsa Järvsö (1 200) ................. 60 000 Ånnaboda Friluftsgård Örebro ( 71 300) ................ 60 000 7 000
Inventeringen visar betydande brister i det nuvarande beståndet av rast- stugor. Sålunda har framkommit (sid. 19), att i hela landet drygt 100 kom- munblock saknar tillgång till friluftsgårdar och raststugor, att 17 tätorter med över 10000 invånare saknar sådan anläggning inom en mils avstånd, att 178 tätorter med 1 000—10 000 invånare saknar sådan anläggning inom nämnda avstånd, att storstadsregionerna är otillräckligt försörjda, att många av de befintliga anläggningarna är otillräckliga samt att det nuvarande be- ståndet är starkt nedslitet. Intervjuundersökningen har visat, att 30 0/0 av tätortsbefolkningen ansett, att det finns ett otillräckligt antal eller att de befintliga är i dåligt skick. Ett betydande antal personer har också framfört som ett starkt önskemål, att raststugor och friluftsgårdar byggs ut.
Utifrån den här dokumenterade efterfrågan och de klarlagda bristerna i beståndet av friluftsgårdar och raststugor framgår ett mycket klart behov av denna kategori av replipunkter. Det blir fråga om sådana anläggningar både i närområdena, i utflyktsområdena och i fjärrområdena. Olika krav beträffande utrustning och utformning ställs givetvis i de olika fallen. Det förhållandet, att ett stort antal av de befintliga anläggningarna är relativt gamla och icke ändamålsenligt utrustade, talar vidare för behov av upp- rustning av det nuvarande beståndet.
Av allt att döma är behovet störst i södra och mellersta Sverige och där framför allt i de större tätorternas omgivningar. Utredningen har tidigare konstaterat att det rörliga friluftslivets behov av mark och anläggningar är utomordentligt stort i Mälarområdet med sina många stora tätorter. För södra och mellersta Sverige torde det i varje fall kunna uppställas som ett förstahandsönskemål att erhålla samma tillgång till raststugor och frilufts- gårdar, som för närvarande finns i Norrland. Det synes således icke orea- listiskt att räkna med att beståndet av friluftsgårdar och raststugor inom en 10-årsperiod skulle behöva fördubblas, d. v. s. utökas med ca 500 objekt. I detta sammanhang kan erinras om att 10 friluftsgårdar och 7 raststugor är under byggnad för närvarande och att ytterligare sammanlagt 49 sådana anläggningar planeras.
3.3.3. Friluftsbad
Bland friluftsbaden kan olika typer urskiljas: det enkla naturliga frilufts— badet, det iordningställda naturliga friluftsbadet och landbassängen. Det är givetvis många gånger svårt att dra en gräns mellan det enkla naturliga friluftsbadet, d. v. 5. platser där man kan bada mer eller mindre tillfälligt, men där förhållandena är sådana, att badfrågan icke kan anses löst på ett tillfredsställande sätt, och det iordningställda badet. Utvecklingen går emel- lertid från badplatser utan anordningar över ett friluftsbad med enkla an- ordningar till det större friluftsbadet, fullt utbyggt med olika typer av an- läggningar och anordningar. Betydande krav ställs i dag på parkeringsplat-
ser, omklädningsmöjligheter, sanitära anläggningar, brygg- och hoppanord— ningar, serveringsmöjligheter etc. I närheten av våra tätorter, i områden som saknar tillgång till naturliga vattendrag. men också utmed våra havs- kuster gör sig efterfrågan på uppvärmda landbassänger alltmer gällande. Det är inte enbart bristen på vattendrag och föroreningar av vattendragen, utan också önskemålen om en förlängd badsäsong och om att ha ett bad på bekvämt avstånd, som gör att landbassängen har många fördelar. För tätm'tsbefolkningen uppstår ofta behov av olika typer av friluftsbad. Man vill ha tillgång till ett bad, som man kan nå under den dagliga fritiden, »kvickbad», ofta kanske det blir ett mindre bad eller utomhusbassäng. I utflyktsområden vill man ha goda möjligheter att bada utmed stränder och kuster. Detta behov blir givetvis särskilt framträdande, om hadmöjligheter saknas i bostadsortens närmaste omgivningar. Man kan tala om friluftsbad för regionalt och lokalt behov.
Enligt intervjuundersökningen är friluftsbadet den mest frekventerade av alla friluftsanläggningar. Hela 70 0/0 av tätortsbefolkningen har uppgivit, att de besökt denna typ av anläggningar. Detta skulle betyda, att av den sammanlagda vuxna tätortsbefolkningen, 2,46 milj., har 1,7 milj. någon gång under året besökt utomhusbad. Antalet besök skulle härvid kunna be- räknas till 30—35 milj. I andra sammanhang har beräknats, att i medeltal 4—5 % av stadsbefolkningen samtidigt utnyttjat friluftsbaden, men att det totala antalet badande per dag normalt är 2—3 gånger större än de samtidigt badande. Tillgången på friluftsbad har tidigare. berörts (2 kap. sid. 27). Av inventeringen har framkommit, att ett betydande antal inlandskommuner —— 214 — saknar bad och vidare att flera av de befintliga baden är små och dåligt sanitärt utrustade (sid. 28). Åtskilliga tätorter är otillfredsställande försörjda med bad. I intervjuundersökningen understryks detta bl. a. genom att 43 0/o uttalat, att badanläggningarna i hemorten var otillräckliga eller i dåligt skick. Huvuddelen av personerna har också placerat utomhusbaden som förstahandsönskemål i fråga om behov av ytterligare anläggningar.
Utifrån den diskuterade efterfrågan och den verkliga tillgången på bad- anläggningar synes det angeläget med en snabb upprustning av friluftsbad i närområden, utflyktsområden och semesterområden. I många fall torde det vara fråga om en standardhöjning av befintliga anläggningar. Utveck- lingen tycks nämligen gå emot större, välutrustade anläggningar. Av väsent- lig betydelse i detta sammanhang är, att det kommer till stånd en snabb upprustning av de sanitära förhållandena vid våra nuvarande bad och att man vid anläggandet av bad ägnar de sanitära frågorna tillräcklig uppmärk- samhet. I detta sammanhang vill utredningen anmäla, att utredningen vid sina resor påträffat större, allmänna badstränder, som under högsäsongen frekventeras av tusentals, ibland tiotusentals personer, där de sanitära an— ordningarna varit bristfälligt ordnade eller ibland rentav obefintliga. Detta gäller exempelvis flera av de livligt besökta badstränderna på västkusten
och kan där leda till direkt oefterättliga förhållanden för både besökare och närboende.
Enligt utredningens mening framstår det såsom angeläget att i närheten av tätorter, där det saknas möjligheter att tillskapa naturliga friluftsbad, anlägga utomhusbassänger. Efterfrågan på uppvärmda bassängbad, där man alltså avsevärt förlänger badsäsongen, torde bli allt större även i orter med tillgång till naturliga bad. Efterfrågan på utomhusbassänger framgår i viss mån av att 29 anläggningar för närvarande är under uppförande och 61 är planerade.
3.3.4. Småbåtshamnar
Småbåtshamnarna brukar uppdelas i följande kategorier:
Hemmahamnar, som är avsedda att tillgodose i tätorten boende båtägare, som ofta icke har möjlighet att lägga sin båt på annat ställe än i allmän hamnanläggning eller inne i tätorten. Behov av sådana hemmahamnar kan också uppstå utmed kusterna i anslutning till nybildade fritidshusområdeu. där man saknar strandtomter och där alltså uppstår ett kollektivt behov av hamnplatser. Uthamnar är i första hand avsedda att tjäna som utflyktsmål för de i tät- orten baserade småbåtarna, men fungerar även som stödhamnar för båtar, som gör mera vidsträckta färder. Anslutningshamnar, eller kommunikationshamnar, har aktualiserats främst under den senaste tiden. De är belägna utanför tätorten i anslutning till attraktiva fritidsområden utmed kusten och är avsedda för den båtägande tätortsbefolkningen. En anslutningshamn medger att båten icke behöver tas ända till hemorten, utan båtägaren kan färdas med bil eller allmänt fortskaffningsmedel mellan tätorten och hamnen. Gästhamnar är avsedda att ge båtfolket möjlighet att tillfälligt lägga kvar sina båtar. I hamnarna finns olika former av serviceanordningar.
Behovet av hamnar får ses mot bakgrunden av båtsportens starka fram- marsch. Antalet småbåtar med motorer beräknas idag till ca 200000. Det totala antalet småbåtar, inkl. segelbåtar av sådan storlek, att de bör ha sär- skilda förtöjningsanordningar, skulle då kunna uppskattas till ca 300 000. Enligt intervjuundersökningen skulle 7,5 "lo av tätortshushållen ha en motor— båt och 0,2 % av hushållen två eller flera båtar. Det sammanlagda antalet hushåll med motorbåtar i tätorter med mer än 10 000 invånare uppgick så- ledes (1963) till 185 000. Därtill kom ca 32 000 hushåll med segelbåtar. Ät- skilliga faktorer pekar på en fortsatt, snabb ökning av antalet småbåtar. Av intervjuundersökningen har framgått att båtsporten är mycket omtyckt och att ett stort antal människor på sin fritid företar båtutflykter. Ungefär
30 0/0 av den vuxna tätortsbefolkningen skulle således någon gång under året göra motor- eller segelbåtsutflykter. Av intervjuundersökningen framgår vidare, att ett betydande antal personer önskar utöka sin friluftsaktivitet just inom detta område.
Det ständigt ökade antalet småbåtar skapar ett betydande behov av ge- mensamma anläggningar. Behovet framgår klart om man ställer antalet befintliga båtar i relation till befintliga båtplatser i småbåtshamnar. Givetvis är alla båtägare ej beroende av att ha sådana båtplatser. Antalet befintliga småbåtshamnar uppgår f. 11. till 666 med en sammanlagd kapacitet av drygt 45000 båtplatser. Totalinventeringen har också visat, att åtskilliga kust- kommuner saknar varje form av småbåtshamn och att förhållandet synes särskilt otillfredsställande i de större tätorterna. Härtill kommer de nya be- hov som tillskapas av ytterligare småbåtar. Det synes således icke orea- listiskt att räkna med en båt per var femtonde person om 10—20 år. Den utbyggnad som f. n. pågår omfattar 19 anläggningar, medan drygt 100 be- räknas på planeringsstadiet.
I en till chefen för kommunikationsdepartementet under år 1963 avgiven PM konstaterade utredningen, att det förelåg ett mycket stort behov av ytterligare småbåtshamnar. Enligt en begränsad inventering i vissa tätorter framkom ett omedelbart behov av ca 50 större anläggningar och ca 50 mindre anläggningar med ett sammanlagt antal båtplatser av 27 000. Mot bakgrunden härav föreslog utredningen, att det statliga stödet för småbåts— hamnar skulle höjas från dåvarande 2 milj. kronor till 3 milj. för budget- året 1964/65 och 5 milj. för budgetåret 1965/66. Anslaget har också höjts till 3 milj. kronor för budgetåret 1964/65 och 4 milj. kronor för budgetåret 1965/66 och upptas i årets statsverksproposition med 4,207 milj. kronor för budgetåret 1966/67.
3.3.5. Spår och leder
För att underlätta för allmänheten att komma ut i naturen är det angeläget med spår Och leder i samhällets omgivningar och inom friluftsområdena. Det kan vara fråga om permanenta strövstigar, permanenta terränglöp- ningsbanor med eller utan elljus, fasta orienteringskontroller samt perma- nenta skidspår med eller utan elljus.
Beträffande utnyttjande av permanenta skidspår har 35 0/0 av tätorts- befolkningen uppgivit att de någon gång under året åkt skidor i hemorten. Flertalet av dessa har med all sannolikhet utnyttjat iordningställda spår i betydande omfattning. Enligt intervjuundersökningen har sammanlagt 24 0/o använt sig av iordningställda skidspår, motsvarande drygt 600000 vuxna tätortsbor. Vid bedömning av de nuvarande förhållandena har 16 ()/o ansett, att förhållandena beträffande spår och leder är otillfredsställande.
Av totalinventeringen framgår, att strövstigarnas totallängd (sid. 40) upp- går till 3 600 km, fördelade på 300 områden. De permanenta terränglöp- ningsbanornas längd har uppskattats till drygt 1 000 km och skidspårens längd till drygt 4 500 km inom något mer än 450 områden. Av skidspåren är 183 utrustade med elljusanläggning. Beträffande fördelningen av befint- liga anläggningar inom de olika länen jämfört med antalet större tätorter kan man konstatera, att åtskilliga tätorter av betydande storlek saknar någon form av sådan anläggning. Man kan också konstatera, att de större tätorterna i förhållande till sin folkmängd är starkt underförsörjda. Ser man till omfattningen av olika friluftsaktiviteter, som är beroende av nämn- da anordningar framgår, enligt utredningens mening, ett starkt behov av en betydande utbyggnad av spår och leder i lämpliga natur- och frilufts- områden i samhällenas omgivningar. Inte minst gäller detta de större och medelstora tätorterna. Det blir alltså fråga om spår för såväl sommar- som vinterbruk som är avpassade efter människornas olika prestationsförmåga. Allt fler människor vill söka sig ut under kvällstid, varför utnyttjandet av anläggningar av detta slag starkt kan ökas genom komplettering med elljus. Som inledningsvis påpekats torde iordninggjorda spår och leder vara ägnade att stimulera och möjliggöra för allmänheten att komma ut i naturen sam-
- tidigt som man härigenom kan skydda naturen för onödig slitning.
3.3.6. Vissa övriga anläggningar av betydelse för det rörliga friluftslivet i tätorternas närhet
Vid sidan av de nu nämnda anläggningarna finns det givetvis en rad andra, som tjänar till stöd för det rörliga friluftslivet och som är av utomordentlig betydelse. Bland dessa kan nämnas teknikbackar, isbanor, golfbanor, an- läggningar för motorsport, tennisbanor, idrottsplatser, iordningställda fri- tidsfiskevatten, anläggningar för ridsport, anläggningar för sportflyg, skjut- banor och bågskyttebanor. Åtskilliga av våra idrottsplatser används exempel- vis såsom utgångspunkt för olika friluftsövningar, såsom terränglöpning, orientering etc. Med utvecklingen mot ett mer specialinriktat friluftsliv fram- står åtskilliga av de nämnda anläggningarna såsom utomordentligt bety— delsefulla. I vad mån tätortsbefolkningen ägnar sig åt aktiviteter som är knutna till dessa har tidigare behandlats i del I samt i inledningsavsnittet. Skid- och Slalombackar används av ca 15 0/0 av tätortsbefolkningen, 17 % har sina motionsaktiviteter knutna till idrottsplatser och fotbollsplaner, 8 0/0 till tennisbanor, 20 % till isbanor och 7 0/0 till skjutbanor. Även om de som utnyttjar dessa anläggningar relativt sett är betydligt färre än de som ut- nyttjar exempelvis friluftsgårdar, raststugor och rastplatser för bilutflykter, så utgör de som är knutna till denna typ av anläggningar ett betydande
antal, om man ser till de absoluta talen. Som också understrukits av in- tervjuundersökningen är de nuvarande förhållandena vid åtskilliga av dessa anläggningar otillfredsställande. I åtskilliga fall saknas anläggningar helt, medan i andra fall de befintliga anläggningarna uppvisar betydande brister. Här kan erinras om att 27 0/0 av tätortsbefolkningen uppgivit att de är miss- nöjda ifråga om isbanor och 30 0/0 ifråga om skid- och Slalombackar. Total- inventeringen (2 kap.) ger ytterligare belägg för att de nuvarande förhållan- dena inte kan anses tillfredsställande. Ifråga om Slalombackar och teknik- backar har för hela landet endast redovisats 340 stycken, vilket, speciellt om man ser till fördelningen i landet, torde få anses helt otillfredsstållande.
Kravet på tillgång till fritidsfiske har sedan mitten på 1950-talet blivit alltmer framträdande. Av intervjuundersökningen framgår, att 40 0/0 av tät- ortsbefolkningen ägnar sig åt fritidsfiske. Antalet kortfiskevatten beräknas 1963 uppgå till ca 1200. Bland de personer, som ägnar sig åt fritidsfiske, kan man urskilja olika grupper, dels sådana personer som med minsta möjliga besvär vill nå ett fiskevatten och där få fångst, dels en annan kate- gori som vill pröva större svårighetsgrad vad både våglängd och fångst beträffar, men som fortfarande har önskemål om hyggliga anordningar för fritidsfiske och dels en grupp 5. k. vildmarksfiskare, som besöker mera av- lägset belägna fiskeplatser. Detta leder alltså fram till behov av fiskevatten inom strövområdena i såväl utflykts- som f järrområden.
Ifråga om åtskilliga av de övriga anläggningarna som ovan nämnts fram- går av bl. a. upprättade planer för sport och idrott i Göteborg och Stockholm rn. fl. tätorter, att en betydande utbyggnad är nödvändig för att tillgodose invånarnas behov.
I stort har i dessa planer följande sportanläggningar utomhus uppmärk- sammats.
Utomhusanläggningar, sommar
Idrotts-, sport—, Iekfält basketboll, dragkamp, friidrott, fotboll, handboll, rugby, volleyboll.
Specialanläggningar bågskytte, casting, golf, minigolf, simning, sportskytte, tennis, varpa, ka- not, rodd, segling, bilsport, motorcykel, cykel, orientering, ridning.
Utomhusanläggningar, vinter
Specialanläggningar bandy, curling, ishockey, konståkning, skidor, skridsko.
Till dessa anläggningar kommer de områden och anläggningar, som mera direkt hör samman med tätorternas bostadsområden och som avser att till- godose de mest närliggande, dagliga behoven av utrymme för utevistelse och friluftsliv: parker, lekplatser, bollplaner etc. Dessa behov ankommer
det emellertid närmast på tätortsplaneringen att tillgodose. Så långt fri- luftslivets intressen i den delen är berörda synes de också, efter vad utred— ningen kunnat finna, vara föremål för vederbörlig uppmärksamhet från planmyndigheternas sida.
3.3.7. Kombinerade anläggningar — gruppanläggningar
I friluftsplaneringen har hittills i första hand uppmärksamhet ägnats åt punktanläggningar. På ett ställe har exempelvis förlagts ett friluftsbad och på ett annat ställe en campingplats, på ett tredje ställe en friluftsgård och på ett fjärde kanske vissa andra anordningar, såsom spårcentraler o. s. v. Inom ytterligare ett annat område har mark kanske säkerställts för strö- vande i skog och mark. Utvecklingen tycks gå i den riktningen, att anlägg- ningarna i allt större utsträckning förs samman inom friluftsområden, i form av s. k. kombinerade anläggningar eller gruppanliiggningar. Det finns anledning att förmoda, att det blir dessa typer av områden som blir för- härskande i framtiden. Flera faktorer talar för att man på olika sätt försö- ker tillskapa friluftsområden, som kan fungera som verkliga friluftscentra. Till dessa centra kan människorna komma för att rasta under en bilutflykt, ströva i skog och mark samt idka olika friluftssysselsättningar.
Förekomsten av befintliga gruppanläggningar belyses av totalinvente- ringen (2 kap. sid. 41). Av denna undersökning framgår, att det endast är i begränsad omfattning som gruppanläggningar tillskapats; dessutom rym- mer de befintliga områdena i regel endast två eller tre anläggningar, och ofta saknas tillräckliga strövarealer i anslutning till anläggningarna. Behovet av gruppanläggningar kan härledas ur ett allmänt önskemål att bättre utnytt- ja de markarealer som står till förfogande, att göra dessa områden använd- bara såväl sommar som vinter, att bättre utnyttja och tillvarata gemensamma anläggningar —— bilparkeringsplatser, sanitära anordningar etc. och att under- lätta anläggningarnas skötsel. _ Kombinerade områden kan också bättre tillgodose variationsrikedomen i friluftslivet. Som tidigare understrukits är den enskilda individen intresserad av en rad olika aktiviteter. Därtill kommer de olika intressena hos olika familjemedlemmar. Det bör finnas möjlighet för var och en av medlemmarna i en familj att välja den aktivitet han föredrar.
Utformningen av gruppanläggningen är givetvis beroende på hur den ligger i förhållande till tätorten. Ett klart behov föreligger emellertid av denna typ av anläggningar såväl i tätortens närhet som i utflyktsområdet, i weekendområdet och i semesterområdet. Erfarenheterna-från de befintliga anläggningarna torde vara, att de är mycket uppskattade av allmänheten och starkt frekventerade. En gruppanläggning för dagligt bruk i tätortens närhet bör lämpligen inrymma ett större eller mindre antal av följande element: parkeringsplats, friluftsgård eller raststuga med bastu och om-
klädnadsmöjligheter, permanenta spår för såväl sommar- som vinterbruk, motionsspår, fasta orienteringskontroller, lägerplats för ungdom, teknik- backe, isbana. kälkbacke, plan för bollspel, lekplats, picknickområde, ev. friluftsbad i någon form, planer för olika småspel samt fria arealer för strövande i skog och mark och för utövande av olika friluftsövningar. Det kan också finnas utrymme för fritidsfiskevatten. Dessutom kan det vara lämpligt att i varje fall i vissa fall även ingruppera anordningar för vissa kulturella aktiviteter. Med beaktande av att flertalet tätorter helt saknar sådana anläggningar samt att dessutom de större tätorterna är otillräckligt försörjda, föreligger otvivelaktigt ett mycket stort utbyggnadsbehov. Det bör vara angeläget för flertalet tätorter att i tillräcklig omfattning skaffa sig tillgång till dylika anläggningar.
Som exempel på gruppanläggningar lämnas i det följande redogörelse för Hemlingbyanläggningen utanför Gävle.
Hemlingbyanläggningen ligger ca 4 km från stadens centrum och är avsedd att användas för allmänhetens regelbundna konditionsträning, olika former av fri- luftsliv samt av skolorna under friluftsdagarna. Anläggningen ägs av Skid- och friluftsfrämjandet. Marken ägs till största delen av Gävle stad, och friluftsområdet är upptaget i stadens generalplan och är avsett att avsättas som naturreservat.
Friluftsgården är uppförd med en källarvåning och en bottenvåning med en sammanlagd golvyta på ca 900 m2. I källarvåningen finns inrymt bastu för damer och herrar, lokal för konditionstestning, vänthall, ekonomilokaler m. m. I botten- våningen finns dagrum, storstuga med barservering, expedition, förråd, kurslokal samt förläggningsutrymmen med 24 bäddplatser. De senare är i första hand avsedda för kursdeltagare och i andra hand för turister.
Inom området finns promenadstråk, löpstigar och skidspår av olika längd. Ett elbelyst, stenfritt, »fotvånligt» löpspår på ca 2000 in har iordningställts för den speciella konditionsträning som pågår på platsen. I anslutning till detsamma finns en gymnastikplats med enkla redskap för rygg- och bukmuskelträning. I övrigt finns inom området grillspisar för familjebruk och för skolklasser, friluftsaula för friluftslektioner och sammankomster av olika slag, basläger för träning i frilufts— teknik, koja och lekplats för barnverksamhet, campingplats, teknikbackar med lift m.m.
3.4. F järranläggningar
3.4.1. Mark
Vad utredningen sagt ifråga om behov av mark för näranläggningar gäller i stort även beträffande fjärrområdena. Med tanke bl. a. på den spridning och frigjordhet i förhållande till hemortskommunen, som kännetecknar friluftslivet i dessa områden, kan det givetvis för värdkommunen framstå såsom en icke primär uppgift att engagera sig i markanskaffning etc. Den
mest praktiska handlingslinjen torde emellertid ofta vara, att värdkommunen fungerar såsom huvudman.
De markområden som efterfrågas är större sammanhängande skogsom- råden, gärna med tillgång till vatten och med kuperad terräng och som ur andra synpunkter är lämpliga att använda som strövområden. Särskilt har under senare är delar av Dalarna och Norrland fått ökad aktualitet som f järrområden för våra storstadsbor.
3.4.2. Campingplatser
Som påpekas i 2 kap. sid. 46 har i samband med tillkomsten av camping— platser eftersträvats icke blott att främja campingen såsom en friluftsaktivi- tet utan även att bringa campingplatserna under viss kontroll.
Behovet av campingplatser illustreras av utredningens intervjuundersök- ning. Enligt denna skulle under 1963 27 0/0 av tätortsbefolkningen ha cam- pat någon gång under året. En tredjedel av personerna i åldersgruppen 18—25 år har ägnat sig åt camping mer än tre gånger under året. Detta innebär, att av den undersökta tätortsbefolkningen skulle antalet som besökt campingplatser kunna uppskattas till 650000 och antalet övernattningar till mellan 5 och 6 milj. Som framgår av uppgifter om semestervanorna har hela 13 0/o övernattat i huvudsak i tält eller husvagn under semestern. Hela 24 0/0 har över huvud taget campat någon gång under semestern. Av undersökningen framgår vidare, att 15 0/0 av camparna inte besökt någon campingplats utan campat fritt, 24 0/o besökt en campingplats, medan 40 0/o besökt fyra eller flera campingplatser. Även om åtskilliga ligger stilla på en plats, stannar dock huvuddelen endast en kort tid på varje ställe, d. v. s. camparna till- bringar i stor utsträckning en rörlig semester. Undersökningen har visat, att 40 0/o stannar 1—2 dagar, 35 0/o tre dagar till en vecka och 16 0/o 1—2 veckor samt endast 7 0/0 två eller flera veckor på en och samma plats. Ut- vecklingen av husvagnar i landet understryker ytterligare behovet av välut— rustade campingplatser. Vid 1960—talets början fanns ca 8000 husvagnar. Nyregistreringen per år har uppskattats till mellan 4000 och 5000. Det totala antalet uppgår enligt uppgifter f.n. till mellan 25000 och 30000 vagnar av olika typer.
Ifråga om campingplatserna kan man särskilja turistcampingplatser, som behövs för att omhänderta turister och främlingar på orten, alltså en cam- pingplats som ligger i anslutning till samhället och ofta intill en trafikhuvud- led, genomreseplatser utmed turiststråk, veckoslutscampingplatser i utflykts- områden och semestercampingplatscr i semesterområdena.
Den lägerverksamhet som omnämnts i 2 kap. har numera en betydande omfattning. Enligt lämnade uppgifter skulle antalet anordnade läger 1964
uppgå till 3 500—4 000 med 150 000—160 000 deltagare. Lägren är ofta av betydande omfattning, upp till några tusen deltagare. Av den inventering, som medicinalstyrelsen genomfört 1965, framgår att bristfälliga sanitära förhållanden förelegat vid ett flertal fall. Således konstaterades, att för att uppnå en acceptabel standard erfordras såväl bättre anordningar för om- händertagande av latrin som förbättrade tvätt- och duschmöjligheter, men också ökade resurser för att under tillfredsställande förhållanden förvara livsmedel. För att tillgodose det ökade behovet av lägerplatser och för att möjliggöra en godtagbar sanitär standard synes önskvärt, att ungdomsorga- nisationerna i större utsträckning får tillgång till fasta lägerplatser, vilka då kan utnyttjas år från år och vara försedda med rationella anordningar.
Förekomsten av campingplatser framgår av 2 kap. sid. 47. I hela landet redovisas totalt 819 st. rymmande sammanlagt 106 000 tältplatser. Före- komsten av campingplatser varierar starkt i olika delar av landet. Ett mycket stort antal av dem är emellertid små och dåligt utrustade, vilket bl. a. fram- går av att antalet av campingkommittén godkända platser uppgår till endast 431. Av dessa har endast 108 betecknats såsom trestjärniga. Av det samman- lagda antalet platser (819) är endast 301 utrustade med wc. Endast ett fåtal platser har speciella anordningar för omhändertagande av latrin från hus- vagnarnas kemiska toaletter.
En viss belysning av relationen befintliga campingplatser — campare erhålles, om man utifrån intervjuundersökningen gör en uppskattning av antalet hushåll som campar. Antalet semestrande hushåll från tätorter med mer än 10000 invånare under juli kan beräknas till ca 1 milj. 40 0/0 av dessa kan beräknas uppehålla sig i Götaland. Om 13 % av dessa campar, skulle det motsvara 50 000 hushåll. Lägger man härtill uppskattningsvis ca 25 000 från andra tätorter, skulle minst 75 000 hushåll efterfråga camping- möjligheter i enbart Götaland. Därtill kommer utländska turister. Med ut- gångspunkt från totalinventeringens uppgifter om antalet campingplatser finner man, att antalet tältplatser i kustlänen i Götaland, med undantag av Östergötland, uppgår till ca 50 000, varav på auktoriserade platser 38 000. Antalet tältplatser på trestjärniga campingplatser uppgår endast till 18 000. Detta skulle tyda på behov av en betydande utökning, i varje fall i vissa regioner. Som tidigare påpekats (sid. 51), föreligger dessutom behov av bättre campingmöjligheter intill tätorterna, utmed de allmänna vägarna och inom olika utflyktsområden. Här kan erinras om den ojämna spridningen som konstaterats beträffande de nuvarande campingplatserna. Det kanske allra angelägnaste synes emellertid vara en modernisering av många av de nu befintliga platserna. Målsättningen torde i stort böra vara en standard motsvarande den som campingkommittén anger såsom trestjärnig. En be- tydande utbyggnad pågår också redan. Antalet campingplatser under bygg— nad uppgår till 26 och antalet planerade anläggningar till 114.
Semesterbyanläggningarna är som tidigare framgått (sid 56) en mycket sen företeelse. Tillgängligt material visar en mycket hög beläggningsfre- kvens i de nuvarande semesterbyarna. Erfarenheten är också den, att det är långa köer och att man måste reservera långt i förväg. Beläggningen i några semesterbyar framgår av följande sammanställnig.
Antal stugor Antal hushåll
som hyrt Oknö 130 500 Orsa 18 86 Landskrona 60 37 5 Blårör, Borgholm 60 390 Gustafsvik, Visby 94 613 Gräftåvallen (Oviken, Jämtland) 14 130 Ramsele 10 75 Hammarstrand 20 160
Även om man räknar med en fördubbling av fritidsbebyggelsen torde det alltjämt finnas en mycket stor grupp människor, som av ekonomiska och andra skäl icke önskar binda sig vid ett fritidshus, utan finner det både lämpligt och önskvärt att välja semesterort för ett år i sänder, att dela se- mestern o.s.v. Vintersemestern synes vidare bli allt vanligare. Det blir under sådana förhållanden speciellt för barnfamiljer angeläget att finna enkla och billiga former för övernattning. Behovet av semesterbyar synes göra sig gällande såväl inom sommar- som vintersemesterregionen.
Kusterna och f jällregionen kommer således i blickpunkten i första hand. I sammanhanget bör också uppmärksammas den i regel mycket goda möj- ligheten för expansion av friluftsanläggningar i södra och mellersta Sveriges skogsbygder. Även om behovet av semesterbyar inte direkt kan uppskattas exakt, anser utredningen det vara realistiskt att räkna med ett utbyggnads- behov av semesterbyarna motsvarande minst 50 000 stugor, d.v.s. en 10- dubbling. För närvarande är 12 semesterbyar under byggnad, och vidare är 95 anläggningar planerade. — En sådan expansion får anses önskvärd, bl.a. som motvikt till en alltför hastigt fortskridande exploatering av en- skilda fritidshus.
3.4.4. Fjällstugor och fjällstationer
Den i 2 kap. kortfattat skildrade utvecklingen ifråga om fjällturismen torde under de närmaste åren fortsätta i än mer stegrat tempo. Fjällområdet er- bjuder några av landets viktigaste och alltmer efterfrågade fjärrområden för friluftslivet. Den breddning av fjällturismen, som nu pågår, gäller både
en f järrturism med besökare från Mellan- och Syd-Sverige och en närturism, ofta under kortare färder, för de olika fjäll-länens egna invånare. Den ut- byggnadstakt, som funnits under de senaste åren med 6 ä 8 nytillkomna f jällstugor per år, torde behöva ökas.
Under 1966 planeras ytterligare fjällstugor i norra Lappland, men place- ringen av dessa har inte kunnat fastställas, då lägesbestämningen måste ord- nas så, att renskötseln icke åsamkas skador. Inom Jämtlands län uppföres ytterligare fjällstugor vid de befintliga stugorna vid Gåsen och Vålådalen, och en stuga uppföres vid Skedbrosjön. Denna stuga utgör den första repli- punkten på den planerade utbyggnaden av en led, som skall göra det möj- ligt att företaga färder genom södra Häljedalens och norra Dalarnas fjäll- områden Fjällnäs till Grövelsjön.
Även de större fjällanläggningarna av fjällstationskaraktär är stadda i snabb utveckling. Som exempel kan anföras att inom Svenska turistföre- ningen föreligger rätt omfattande utbyggnadsplaner. Vid Abisko turiststation planeras en större tillbyggnad med serveringslokaler, konferensutrymmen och gästrum. I avvaktan på att denna större tillbyggnad skall komma till stånd uppföres Linder 1966, då den nya linbanan på Nuoljas sluttning tas i bruk, en serveringslokal huvudsakligen avsedd att tjäna den väntade ström- men av daggäster. Vid Kebnekaise, som är en centralpunkt för fjällturismen i hela norra Lappland, tages sommaren 1966 i bruk en nybyggnad rymmande personal- och gästrum. Genom de omfattande vattenkraftsarbetena utmed stora Luleälvs sjösystem har tillkommit bilväg långt in i fjällvärlden, och det har blivit nödvändigt att till sommaren 1966 ha serverings- och logiutrym- men till förfogande vid Vietas, där den allmänna trafiken på den s. k. Sjö- fallsvägen stoppas. Anläggningen kommer att ägas av domänverket och drivas av STF. Vid Storulvån i Jämtland avser STF att uppföra en ny fjäll- station med ca 100 bäddar. I samband därmed anläggs väg den 11 kilometer långa sträckan mellan Handöl och Storulvån. Vid Grövelsjöns fjällstation i norra Dalarna planeras en utbyggnad med serviceanordningar för den stora strömmen av bilburna turister, som för en dag far upp till fjällen kring Grövelsjön.
3.4.5. Vandrarhem
Vandrarhemmen i landet har under de drygt 30 år som de funnits i sin av Svenska turistföreningen skapade form visat sig ha en stor uppgift att fylla. Under senare år har de framför allt tjänat de bilburna familjerna under deras semesterfärder. I mindre utsträckning har vandrarhemmen, varav de flesta är öppna endast under sommarsäsongen, tjänat som replipunkter för kortare utfärder under den dagliga fritiden eller under veckosluten. Under de närmast kommande åren torde behovet av vandrarhemsbäddar av god standard öka betydligt. Denna enkla och billiga form av övernattning
är numera väl känd och starkt efterfrågad. Därtill kommer det icke obe- tydliga inslaget av utländska gäster, som år 1965 uppgick till omkring 30 procent av hela gästantalet på vandrarhemmen.
Standarden i fråga om antal bäddar per rum liksom kvaliteten på bäddut- rustningar och andra inventarier har successivt förbättrats. Det är givetvis önskvärt att denna utveckling fortsätter. Den starkt ökade bilturismen och den större rörligheten som följd därav har fört med sig en tendens att kon- centrera vandrarhemsbäddarna till något större och bättre utrustade per- manenta anläggningar, som också är lättare att driva på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt. Denna tendens torde komma att förstärkas än mer.
3.4.6. Bygdesemester
Bygdesemesterns snabba utveckling redovisas i 2 kap. sid. 62. Denna ut- veckling pekar också på att behovet av denna typ av semesterbostad är stort.
Numera utnyttjas bygdesemester inte bara på sommaren. Allt större ska- ror söker denna semesterform även på vintern. Det blir allt vanligare, att man tar ut en semestervecka tillsammans med barnen under skollovet för att på så sätt hålla familjen samlad. Under julledigheten tenderar också efterfrågan på bygdesemester att öka. Även utlänningar har uppmärksam- mat den svenska bygdesemestern, och tillströmningen söder ifrån ökar år från år, vilket bl. a. bidragit till att bredda beläggningen.
Hittills har inte förelegat några svårigheter att utbygga verksamheten. Även om bygdesemestern nu täcker stora områden av de turistiskt värde- fulla delarna i Sverige, finns det ännu åtskilliga kommuner, som inom sina räjonger rymmer förutsättningar för bygdesemesterverksamhet. Bostads- tillgången för ändamålet tillgodoses i takt med utflyttningen från lands- bygden. Det stora problemet är emellertid den starka semesterkoncentra- tionen, som gör att man på många håll, speciellt norr ut, endast kan hyra ut på några få veckor. Samtidigt ökar kraven på standard, för vilken gäs— terna synes beredda att betala. Då emellertid trots denna beredvillighet ut- nyttjandefrekvensen av bostad blir ringa, täcker inkomsterna inte gjorda eller planerade investeringar till förbättring och upprustning.
Förmedling av enskilda stugor och lägenheter för semesterbruk görs också av andra riksorganisationer och av flera regionala turistorganisationer, även om denna förmedling icke på långt när nått samma omfattning som RESO bygdesemester. Efterfrågan på sådan inkvartering väntas stadigt öka på alla håll.
3.4.7. Turisthotell
Antalet hotell och pensionat, som används för semesterändamål, kan upp- skattas till omkring 400. Huvudparten, eller cirka 75 0/0 av dessa, är byggda före 1939, de flesta långt tidigare. 1939—1950 tillkom 45, 1950—1960 34—
och efter 1960 20 anläggningar. Lokaliseringen av hotell och pensionat i landet framgår av kartbilagu 7, där dock icke hotell och pensionat i städer medtagits. Flertalet av anläggningarna är emellertid inte nyuppförda, utan har omändrats från annat användningssätt. Västkusten har jämte vissa sjö- omräden i Mellansverige de tätast belägna turisthotellen, medan i norr Jämtlands län intar en särställning. Kusthotellen är öppna under sommaren (juni—augusti), f jällhotellen har en sommar- och en vintersäsong, och en- dast vissa turisthotell och pensionat i inlandet håller öppet året om.
Någon samlad genomsnittlig beläggningssiffra finns ej beroende på de varierande öppethållningstiderna. För sommaranläggningarna kan dock sä— gas, att full beläggning knappast kan påräknas mer än under 4—6 veckor. Fjällhotellen kan numera räkna med god beläggning under jul— och nyårs- helgen, från februari t.o.m. april (inkl. påskhelgen), medan sommarsä- songen vanligen är sämre belagd. Den växande turistströmmen från andra länder har också starkt ökat efterfrågan på goda turisthotell. De korta sä- songerna och de starkt stegrade kostnaderna, i synnerhet på personalsidan, gör lönsamheten problematisk. De äldre anläggningarna erbjuder endast undantagsvis sådan utrustning, som motsvarar dagens krav. Behovet av upprustning och modernisering är därför stort, men mot bakgrunden av den dåliga lönsamheten kan några större nyinvesteringar knappast förvän- tas. Detta torde i synnerhet gälla de mindre enheterna, som efter hand kom- mer att minska i antal, men svårigheterna även för övriga turisthotell är påtagliga. En viss upprustning och tillbyggnad har skett med hjälp av de statliga garantilån, som branschen kunnat få sedan 1959. De turisthotell, speciellt i södra och mellersta Sverige, som kan erbjuda konferensservice, har under senare år kunnat notera en förbättrad lönsamhet genom den ökande efterfrågan på kurs— och konferensplatser.
Av den undersökning, som utredningen redovisade i del I, framgick att under 1963 14 0/0 av semesterfirarna bodde på hotell och pensionat under sommarsemestern, medan 40—60 0/0 använde denna inkvarteringsform un- der semester, som togs ut under vinterhalvåret. Den längre semestern har medfört en mindre säsongförlängning sommartid och en efterfrågeökning under vintern. Även om sådana boendeformer som stugor och camping san- nolikt kommer att visa större ökning, behöver det framtida behovet av hotell och pensionat med dessas större bekvämlighet knappast sättas ifråga. Efterfrågetrycket kommer även i fortsättningen främst att vända sig mot kustregionerna i södra och mellersta Sverige. Allt flera konnner emellertid att försöka ta ut en semestervecka under vinterhalvåret och, i den mån utlandsresa icke föredras, välja de svenska fjällen som resmål.
Hotellgästen ställer krav på service och tillgång till variationsmöjligheter. Dessa krav torde bäst kunna tillgodoses av större eller medelstora anlägg- ningar, gärna grupperade i vad som skulle kunna kallas turistiska tätorter.
Utbyggnaden av turisthotell och pensionat i Sverige torde hänga intimt samman med möjligheterna att ernå förlängda säsonger genom ytterligare semesterspridning.
3.4.8. Anläggningar för olika friluftsaktiviteter
Flertalet av de människor som under semestern, veckoslut eller annan ledig- het uppehåller sig i fjärrområden av olika karaktär och som önskar utöva ett aktivt friluftsliv, är vid sidan av övernattningsmöjligheter beroende av en rad olika anläggningar där. Dessa anläggningar är i stort sett samma som tidigare behandlats under avsnittet näranläggningar. Här framstår således ett betydande behov av olika former av raststugor, friluftsbad, teknikbackar, skidliftar, fiskevatten, spår och leder etc.
Av stor betydelse för det rörliga friluftslivet i fjälltrakterna är de anord— ningar, som vidtagits för att ge vägledning, framkomlighet och säkerhet: ledmarkeringar, broar, vindskydd. Under årens lopp har Svenska turist— föreningen låtit rösa med stenrösen eller trästakar med kryss — s.k. led- stjärnerösningar —— sammanlagt ca 2 300 km. Genom lappväsendet, olika lappbyar, domänverket och olika turistorganisationer och turistanläggningar har liknande anordningar flerstädes tillkommit, och under det senaste året har rikspolisstyrelsen inträtt som högsta instans för f jällräddningstjänsten och därmed tagit ansvar för vissa anordningar. Alltjämt kan STF:s system av anordningar betraktas som en stomme i systemet, och föreningen har under senare år ombesörjt åtskilliga anordningar åt länsstyrelserna i fjäll- länen, vilka erhållit särskilda bidrag ur statens friluftsfond för ändamålet. STF har i sådana fall också åtagit sig och av egna medel bekostat underhåll av anläggningarna under 10 år. Med den fortgående snabba ökningen av fjällturismen kommer detta slag av anordningar att få ökad vikt.
KAPITEL 4
Det nuvarande finansiella stödets utformning
4.1 . Allmänt
I sitt andra delbetänkande (SOU 1965: 19, sid. 24 ff) har utredningen lämnat en översiktlig redogörelse för statens ekonomiska stöd åt idrott, friluftsliv, naturvård och turism. De sammanlagda anslagen på riksstaten för dessa ändamål beräknades till ca 70 milj. kronor för budgetåret 1965/66. Som jäm- förelse kan nämnas, att de kommunala investeringarna i idrottsanläggningar vid en särskild undersökning avseende året 1963 beräknats uppgå till sam- manlagt 80 milj. kronor. Närmare uppgifter över kommunernas insatser för friluftsliv och naturvård saknas, men de torde vara av betydande storlek. Enligt en undersökning, utförd av 1964 års turisttrafikutredning, uppgick kommunernas insatser för turism i samband med investeringar i olika an- läggningar för perioden 1960—1964 till ca 130 milj. kronor. Här ingår anläggningar, som helt eller delvis utnyttjas av turister, dels inkvarterings- utrymmen, dels anordningar som kan vara ägnade att locka turister, frilufts- gårdar, badplatser etc. Det redovisade beloppet måste emellertid betraktas mot bakgrunden av det stora svängrum, som ges för bedömningar i det enskilda fallet, d. v. s. om den enskilda anläggningen tillkommit för att de]- vis utnyttjas av turister eller helt av egna invånare.
Statens stöd till friluftslivet och dess anläggningar lämnas i första hand genom fonden för friluftslivets främjande, anslaget till byggande och under- håll av mindre hamnar och farleder, kreditgarantier för turisthotell samt statskommunala beredskapsarbeten och lokaliseringsstöd. Dessutom utgår bidrag till vissa delar av friluftsanläggningar ur fonden för idrottens främ- jande (bastur, el-ljusspår, friluftsbad) och ur allmänna arvsfonden (för främjande av barns och ungdoms vård och fostran). Till förvärv av mark för friluftslivet disponeras även vissa naturvårdsanslag. För att underlätta fritidstrafiken utgår stöd till vissa enskilda vägar (8 kap.)
Huvuddelen av stödet till friluftsliv utgår till anläggningar. Bidrag till administrationskostnader och kostnader för instruktörer för friluftsverksam- het utgår i begränsad omfattning ur friluftsfonden och idrottsfonden. Sär- skilt statligt stöd till ungdomens idrotts- och friluftsliv utgår i form av det statliga stödet till ungdomens fritidsverksamhet (VIII ht). Det sistnämnda avser i första hand att täcka administrationskostnader och instruktörsverk- samhet.
Följande exempel belyser i viss mån storleken av bidragen till administra-
tionskostnader m. m. Skid- och friluftsfrämjandet erhöll 1965/66 följande bidrag för administra— tionskostnader samt för kostnader för central och regional kursverksamhet
och instruktörsverksamhet:
Administrations- och Central och regional instruktörsverksamhet kursverksamhet Ur friluftsfonden . . . . . 35 000 50 000
(dessutom för annan verksamhet 10 000)
Ur idrottsfonden ...... 77 500 132 500 (varav tilläggsanslag (dessutom för ungdoms— 50 000) idrott m. m. 74 500)
För ungdomsverksamhet (VIII ht) . ............ 110 000
Reso erhåller för sin bygdesemester ett administrationsbidrag ur fonden för friluftslivets främjande med 75 000 kronor. Till Svenska turistföreningen utgår för närvarande icke något administrationsbidrag.
4.2. F riluftsfonden 4.2.1. Allmänt
Till fonden för friluftslivets främjande sker avsättning ur ett anslag på X ht.1 I 1939 års statsverksproposition föreslog föredragande departements- chefen, att 20 0/0 av behållningen av AB Tipstjänsts verksamhet skulle av- sättas för befrämjande av friluftslivet. Då statens behållning av ifrågavaran— de verksamhet förväntades uppgå till 15 milj. kr., föreslogs avsättningen till den nya fonden för budgetåret 1939/40 uppgå till 3 milj. kr. Detta förslag biträddes av riksdagen, som för budgetåret 1939/40 anvisade ett förslagsan- slag av 3 milj. kr. för överföring till en av statskontoret förvaltad fond, be- nämnd Fonden för friluftslivets främjande. Förslag till anslagsfördelning skulle framföras av ett särskilt inrättat organ, statens fritidsnämnd, år 1963 ombildad till statens friluftsnämnd. , Instruktion för nämnden utfärdades 1940. Däri angavs att nämndens upp- i gift skulle vara att utgöra statens rådgivande organ i frågor rörande fritidens utnyttjande för friluftsliv, ävensom i frågor, vilka därmed äger samband. Nämnden är alltså ett förslagsställande organ, medan Kungl. Maj:t prövar och beslutar i varje särskilt fall om dispositionerna av friluftsfondens medel. Den plan för tipsmedlens fördelning, som 1939 års riksdag godkände och som bl. a. innebar att 20 0/0 av överskottet skulle gå till friluftsändamål, kom aldrig att genomföras.
* Fr. o. m. budgetåret 1966/67 redovisas anslaget på IX ht.
Avsättningarna budgetårsvis till fonden har varit:
1939/40 .......... 3,0 milj. kr. 1953/5—1 .. .. .. .. .. 0,75 milj. kr. 1940/41 .......... 0,5 » » 1954/55 .......... 1,0 » » 1941/42 .......... _ 1955/56 .......... 1,0 >> » 1942/43 .......... 0,75 » » 1956/57 .......... 1,1 » » 1943/44 .......... 0,75 » » 1957/58 .......... 1,25 » » 1944/45 .......... 0,75 » » 1958/59 .......... 1,25 » » 1945/46 .......... 1,25 » » 1959/60 .......... 1,4 » » 1946/47 .......... 1,5 » » 1960/61 .......... 1,4 » » 1947/48 .......... 2,0 » » 1961/62 .......... 1,6 » » 1948/49 .......... 1,0 » » 1962/63 .......... 1,8 » » 1949/50 .......... 1,0 » » 1963/64 .......... 2,1 » >> 1950/51 .......... 1,0 » » 1964/65 .......... 2,6 » » 1951/52 .......... 0,75 » » 1965/66 .......... 3,0 » » 1952/53 .......... 0.75 >> » 1966/67 (förslag) . . 3,5 » »
4.2.2. Allmänna bidragsändamål För att bidrag ur fonden skall kunna utgå, skall ändamålet i fråga på ett eller annat sätt äga anknytning till ett sportligt betonat friluftsliv. Härige- nom har erhållits en allmän avgränsning i förhållande till idrottsändamålen, vilka tillgodoses via Riksidrottsförbundet och idrottsfonden (del II, sid. 26). Ibland ryms inom en och samma anläggning både anordningar som tjänar det aktiva friluftslivet och anordningar som hör till idrottssidan. I så fall kan anläggningen tilldelas bidrag ur båda fonderna. För att en anläggning skall kunna ifrågakomma för bidrag gäller vidare, att den enligt traditionell bedömning icke kan göras ekonomiskt självbäran- de. Hotell, pensionat, motell och skidliftar har ansetts vara anläggningar, som alla i och för sig kan vara till gagn för friluftslivet, men dylika an- läggningar förutses vara ekonomiskt självbärande och är därför undantagna från bidrag. Som ett tredje huvudvillkor för bidrag gäller, att en kommun eller annan institution av viss stadga, t. ex. en stiftelse, förening etc., skall stå som hu- vudman. Däremot godtas inte en privatperson som huvudman. Detta sam- manhänger med att staten kräver att anläggningar, som fått bidrag ur fri- tidsfonden, skall vidmakthållas i 25 år. Om ändamålet förändras eller anläggningen upphör, föreligger återbetalningsskyldighet med avseende på den tid, som anläggningen ej kommit att tjäna sitt ursprungliga syfte. Om bidrag utgick även till privatpersoner, har man ansett garanti saknas för kontinuitet i användningen. Ytterligare gäller att anläggningen skall vara Öppen och tillgänglig för alla och envar, oavsett medlemskap i viss organisation eller sammanslutning.
Detta innebär alltså, att en klubbstuga med en förening eller annan orga- nisation som huvudman faller utanför bidragsgivningen i sådana fall, där stugan är avsedd att användas för exempelvis kursverksamhet eller semester- bruk enbart för föreningens eller organisationens egna medlemmar. Bidrag kan däremot utgå till förening och organisation, som vill äga och driva en friluftsgård eller skidstuga avsedd att vara tillgänglig för allmänheten.
För erhållande av bidrag gäller vidare, att vederbörande huvudman skall göra en egen insats. Det statliga bidraget är alltså avsett att tjäna som stimu- lans och utgår som regel med viss procent av de beräknade anläggnings— kostnaderna. Procentsatsen varierar med ändamålet. För riksanläggning, som inte kan förutsättas få kommunbidrag i samma utsträckning som an- läggning avsedd att i huvudsak tjäna det lokala behovet, utgår i vissa fall bidrag med 80 0/0 av anläggningskostnaderna. Huvudregeln är eljest bidrag med 60 0/0. Det har emellertid under senare år ej varit möjligt för nämnden att i varje enskilt fall tillstyrka bidrag motsvarande hela denna procentsats. Dessutom har nämnden ansett, att man med nuvarande medelstillgång i friluftsfonden inte bör ge mer än 75 000—100 000 kronor till en och samma anläggning, semesterbyar undantagna.
De olika bidragsändamålen framgår närmare av följande avsnitt. I tabell 32 har de tillgängliga anslagsmedlen fördelats på olika verksamhetsområden. Bidragens regionala fördelning framgår av tabell 33.
Tabell 32. Tillgängliga anslagsmedels disposition för skilda ändamål från och med fondens tillkomst den 1 juli 1939 till och med den 30 juni 1965.
Kronor Procent
Friluftsgårdar m. m. .......... 8 678 800 28,0 Semesterbyar . ................ 4 857 900 15,6 Vandrarhem .................. 5 404 400 17,4 Campingplatser . .............. 2 084 950 6,7 Semesterhem för husmödrar . . . . 1 584 400 5,1 Husmoderssemesterverksamhet . . 461 850 1,5 Fjällräddningstjänst . .......... 185 500 0,5 Badanläggningar .............. 1 929 200 6,2 Kursverksamhet .............. 1 038 600 3,4 Scoutverksamhet .............. 1 598 300 5,1 Fritidsreservat
Staten . ............ 445 800 Kommuner ........ 884 750 Organisationer . . . . . 503 450 1 834 000 5,9 Administrationsbidrag . ........ 903 000 2,9 Diverse ...................... 547 000 1,7
Summa 31 107 900 100,0
Anslag Procent Stockholms stad och län ........ 1 934 350 9,1 Uppsala län .................. 319 500 1,5 Södermanlands län ............ 254 800 1,2 Östergötlands län . ............ 525600 2,5 Jönköpings län . .............. 475750 2,2 Kronobergs län ................ 400 350 1,9 Kalmar län . .................. 2 425 900 11,4 ' Gotlands län .................. 1 264 550 6,0 Blekinge län .................. 988 450 4,7 Malmöhus och Kristianstads län. 1 661 600 7,8 , Hallands län .................. 588 050 2,8 ! Göteborgs och Bohus län . ...... 636 900 3,0 Älvsborgs län . ................ 543100 2,6 Skaraborgs län ................ 793 400 3,7 Värmlands län ................ 842 000 4,0 Örebro län . .................. 550900 2,6 » Västmanlands län . ............ 442000 2,1 i Kopparbergs län .............. 822 500 3,9 Gävleborgs län ................ 774 300 3,7 Västernorrlands län . .......... 1 133950 5,3 Jämtlands län ................ 536150 2,5 Västerbottens län .............. 2 104 800 9,9 Norrbottens län . .............. 1 191 200 5,6 Summa 21 210100 100,0 Riket gemensamt (vandrarhem, scoutverksamhet m. m.) ........ 9 149 800 Administralionskostnader ...... 748 000 Summa 31 107 900
4.2.3. Viktigare bidragsändamål
4.2.3.]. Friluftsgårdar
Till friluftsgårdar, raststugor, skidstugor, övernattningsstugor i fjällen och liknande har fr.o.m. budgetåret 1939/40 sammanlagt anvisats 8,7 milj. kronor (tabell 32). Lokaliseringen av friluftsgårdar och raststugor till vilka stöd utgått framgår av kartbilngu 8. Bidrag utgår med högst 60 0/0 av an- läggningskostnaderna, dock med maximering av bidragen enligt vad tidigare anförts till mellan 75 000 och 100000 kr. beroende på anläggningens stor- lek. bel'olkningsunderlag etc.
De första semesterbyarna med bidrag ur friluftsfonden uppfördes i början av 1950—talet. Nämnden har sedermera medverkat i tillkomsten av omkring 40 sådana byar, huvudsakligen i södra och mellersta Sverige. Nämnden har hittills uppställt särskilda krav i fråga om semesterstugornas utformning. De skall vara av sådan storlek och vara så inredda samt äga sådan köks- och annan utrustning, att en familj på 4—6 personer bekvämt kan vistas där under 2—3 veckor. Som villkor för bidrag gäller även, att hyran inte sätts högre än som kan anses motiverat med hänsyn till storleken av det i anläggningen nedlagda kapitalet med avdrag för uppburet statsbidrag. Kostnaden per stuga har beräknats uppgå till i allmänhet 12 000—18 000 kr. Bidrag lämnades tidigare med 4 500 kr. per stuga. Detta belopp har numera höjts till 6 000 kr. Sammanlagt har under årens lopp till semesterbyar an- visats ea 4,9 milj. kr.
4.2.3.3. Vandrarhem
Till Svenska turistföreningen har för nya vandrarhem och för anskaffande av vissa inventarier till äldre vandrarhem sammanlagt anvisats 5,4 milj. kr. Huvuddelen av bidragen utgår med 80 0/0 av byggnads— och investerings- kostnaderna.
4.2.3.4. Campingplatser Till campingplatser har ur friluftsfonden hittills anvisats omkring 2,1 milj. kr. Bidrag utgår med ca 50 0/0 av kostnaderna för främst sanitära anord- ningar.
4.2.3.5. Semesterhem
Till semesterhem för husmödrar och annan husmoderssemester har ur fri- luftsfonden anvisats sammanlagt 2,1 milj. kr. Under senare år har ytterst få ansökningar om bidrag till dessa ändamål inkommit.
4.2.3.6. Friluftsbad
Iordningställande av friluftsbad har hittills primärt ansetts som en kommu- nal angelägenhet. Bidrag har dock lämnats ur friluftsfonden för viss speciell utrustning med sammanlagt omkring 1,9 milj. kr. Det har i allmänhet gällt badbryggor för simundervisning, omklädningshytter och toaletter. Till bas- sängbad lämnas bidrag endast i undantagsfall, nämligen när naturliga bad— möjligheter och därmed möjligheter att meddela simundervisning över huvud taget saknas på orten eller i dess närhet. Bidrag utgår i regel med mellan 40 och 50 % av bidragsunderlaget.
Då friluftsbad omfattar särskilda bryggor för simtävlingar, hopptorn och liknande, prövas ansökningen av Riksidrottsförbundets idrottsplatskom- mitté.
4.2.3]. filarkföruärv När f riluftsfonden bildades uttalades att medel ur fonden även skulle kunna användas till inköp av mark för friluftsåndamål. Närmast avsågs mark för planerade anläggningar. Bidrag härtill har emellertid beviljats endast i ringa grad, sammanlagt under årens lopp 1,8 milj. kr. Därav har 400 000 kr. ställts till domänstyrelsens förfogande, 900000 kr. har gått till kommuner och 500 000 kr. till olika organisationer. Bidragen har som regel bestämts att utgå med 25 procent av köpeskillingen.
4.2.3.8. Övriga bidragsändamål T ill kursverksamhet på friluftsområdet har anvisats sammanlagt omkring 1 milj. kr. Det är framför allt Skid- och friluftsfrämjandet som står som mottagare. Bidragen gäller vissa i främjandets regi anordnade, årligen åter- kommande ledarkurser. Scoutverksamhet. Under denna rubrik lämnas åt vissa scoutorganisationer bidrag till kostnaderna för lägervistelse för mindre bemedlad ungdom och till organisationernas kostnader för inköp av tält. Sammanlagt har till dessa ändamål anvisats drygt 1,6 milj. kr. I enlighet med 1939 års riksdagsbeslut har bidragen till organisationernas löpande administrationskostnader begränsats i möjligaste mån. Sammanlagt har härför anvisats 900000 kr. Det gäller framför allt Skid— och frilufts- f räm jandets löpande administration, Resos administrering av bygdesemestern och Riksorganisationernas campingkommittés löpande förvaltningskostna- der. Senast har till dessa tre organisationer utbetalats resp. 35 000, 75000 och 65 000 kr.
I en till chefen för kommunikationsdepartementet år 1963 överlämnad pro— memoria1 föreslog fritidsutredningen, att friluftsfonden omedelbart skulle uppräknas till 5,1 milj. kr. Den behovsanalys, som därvid åberopades och som utarbetats av friluftsnämnden, redovisade följande omedelbara behov.
4.2.4. Av utredningen år 1963 framförda förslag | | l l l l
Friluftsgårdar m. m. .................... 1 200 000 Semesterbyar .......................... 1 400 000 Vandrarhem . .......................... 800 000 Campingplatser ........................ 800 000 Friluftsbad ............................ 500 000 Lägerverksamhet m. m. . ................ 200 000 Administrationskostnader ................ 200 000
5 100 000
1 PM med utredning och förslag rörande provisorisk höjning av fonden för friluftslivets främjande, stencil 1963.
Beträffande bidragsvillkoren uttalade utredningen bl. a., att det icke. torde vara riktigt att vidhålla principen, att bidraget till en anläggning, semester- byar undantagna, skall maximeras till 75 000 år 100 000 kr.
I fråga om statligt stöd för inköp av mark anförde utredningen vidare:
Beträffande statligt stöd för inköp av mark för friluftsändamål har utredningen utgått från att kostnader i samband med tillskapande av naturreservat för sociala ändamål från och med budgetåret 1964/65 kommer att lösas inom naturvärdsbudge- len. Det är emellertid att märka att naturvärden i princip har som mål att säker— ställa ett naturområde för framtiden i dess naturliga skick. För friluftsanläggningar— nas vidkommande är i regel det primära kravet att säkerställa den mark. som er- fordras som bärare av anläggningen. Detta markbehov kan ibland vara betydande. För att en anläggning skall fungera på bästa sätt erfordras ofta betydande parke- ringsutrymmen, skyddszoner till angränsande bebyggelse m. m. Över huvud bör markanskaffningsfrågan till friluftsanläggningen behandlas med stor omsorg. Av dessa skäl anser utredningen det fullt befogat att statsbidrag även mä kunna utgå till inköp eller långsiktig upplåtels ' av mark för vissa anläggningar, främst semester— byar, campingplatser och friluftsbad. Härigenom skulle även kunna underlättas en ändamålsenlig lokalisering av anläggningen. Utredningen föreslår därför att, efter prövning i varje särskilt fall, bidrag till markkostnad mä kunna utgå med samma procentsats som till anläggningsarbcten. Denna möjlighet torde främst böra tagas i anspråk för att möjliggöra tillkomsten av nya anläggningar på ur friluftssynpunkt lämpliga platser, men där förutsättningar utan detta stöd icke skulle föreligga.
Utredningen föreslog vidare, att statsbidrag skulle utgå till erforderliga sanitära anläggningar pä badstränder. I de fall badstranden ligger inom en landskommun, men där tätortsbor från andra kommuner huvudsakligen utnyttjar anläggningen föreslogs bidraget utgå med 90 0/0 av anläggnings- kostnaden.
I fråga om bidragens storlek uttalade sig utredningen i stort för ett bibe- hållande av de tillämpade normerna, men ansåg en större differentiering önskvärd i första hand beträffande campingplatser och semesterbyar. Detta stöd borde enligt utredningens mening avvägas mellan 30 och 60 '3/0. Härvid skulle då hänsyn bl. a. tas till den aktuella anläggningens beräknade ekono- miska siluation och de ekonomiska möjligheterna för vederbörande kommun att engagera sig i tillkomsten av anläggningen i fråga.
Fritidsutredningens här redovisade förslag har icke upptagits till närmare prövning av statsmakterna.
4.3. Statligt stöd till småbåtshamnar
4.3.1. Anslagets hittillsvarande storlek Till bålsporten lämnas sedan budgetåret 1935/36 statligt stöd enligt kun- görelse den 17 maj 1935 angående statsbidrag till byggande och underhåll av mindre hamnar och farleder. Efter förslag av fritidsutredningen1 beslöt
1PM med utredning och förslag rörande provisorisk höjning :w,statcns stöd till små- båtshamnar m. m., stencil 1963.
1963 års riksdag om vissa ändringar i dittills gällande regler (SFS 1964: 284). Anslag beviljas av Kungl. Maj:t efter förslag av sjöfartsstyrelsen, före 1956 av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Bidrag har hittills utgått i följande omfattning.
Budgetår Kronor Budgetår Kronor 1935/36 .............. 500 000 'llransport f) 000 100 1936/37 ..... '. ........ 750 000 1953/54 .............. 500 000 1937/38 .............. 750 000 1954/55 .............. 600 000 1938/39 .............. 750 000 1955/56 .............. 700 000
] 1939/40 .............. 550 000 1956/57 .............. 700 000 | 1940/41 .............. 500 000 1957/58 .............. 700 000 1941/42 .............. 500 000 1958/59 .............. 1 000 000 i 1944/45 .............. ' 100 1959/60 .............. 1 000 000 1940/47 .............. 300 000 1960/61 .............. 1 000 000 1947/48 ' ........... .- . . 500 000 1961/62 .............. 1 000 000 5 1948/49 ' .............. 100 000 1962/63 .............. 1 000 000 I 1949/50 .............. 100 000 1963/64 .............. 2 000 000 1950/51 .............. 100 000 1964/65 .............. 3 000 000 1951/52 . . . . .......... 100 000 1965/66 .............. 4 000 000 l952/53 .............. 500 000 1966/(57 (förslag) ...... 4 207 000 transport (i 000 100 27 407 100
Utöver dessa anslag har arbetsmarknadsstyrelsen till statskommunala beredskapsarbeten i form av byggande av småbåtshamnar anvisat ca 3,5 milj. kronor.
Anslaget har ursprungligen ansetts utgöra restitution av bensinskatt, som inkörts av småbåtsägarna. Frågan om anslagets storlek i förhållande till den inkörda bensinskatten har flera gånger varit uppe till debatt i riks- dagen med anledning av motioner i frågan. För att bringa mera klarhet i frågan hemställde 1955 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t om utred- ' ningar tid efter annan angående hur mycket bensin, som årligen förbrukas av den mindre sjöfarten och storleken av den härpå belöpande bensinskat- ten. Samma år uppdrog Kungl. Maj:t ät väg- och vattenbygguadsstyrelsen & att verkställa utredningen. Uppdraget överflyttades sedermera till sjöfarts-
styrelsen. Utredningen fullföljdes år 1957 och överlämnades då till Kungl. Maj:t.
Vid utredningen utgick man från antalet inkomna ansökningar om ben- sintilldelning till motorbåtar är 1949 och beräknade sedan med stöd av im- portsiffror samt uppgifter om inhemsk tillverkning av båtmotorer hur många dylika som tillförts marknaden sedan år 1949 samt hur många som genom förslitning förbrukats. Man kunde på detta sätt uppskatta, att det fanns
86 000 småbåtar med motor år 1957. En beräkning lned stöd av ökningen av antalet försäkringstagare eller ökningen av antalet medlemmar i båt- klubbar gav högre värden. Den inkörda bensinskatten för dessa motorbåtar beräknades samtidigt till ett belopp av 6,8 milj. kronor per år.
År 1961 genomfördes en liknande uppskattning, varvid man kom fram till att det fanns 148 000 småbåtar med motor, vilka körde in en bensinskatt av 13,4 milj. kronor. År 1964 uppskattades motsvarande bensinskatt till 20 milj. kronor. Sjöfartsstyrelsen har i sina petita för budbetåret 1966/67 äskat medel för att utarbeta en plan för en undersökning av beståndet av fritidsbåtar, syftande bl.a. till en noggrannare beräkning av ifrågavarande bensinskatt.
De är 1949 inkomna ansökningarna om bensintilldelning utvisade, att vid denna tidpunkt ca 30 0/0 av båtarna var hemmahörande i Stockholms stad och län och ca 10 0/o på västkusten. I övrigt var fördelningen tämligen jämn med Norrbottens län som därnäst störst med ca 6 0/0. I fråga om till- hörighet till båtklubbar har man jämfört det enligt ovan beräknade antalet båtar år 1957, 86 000 stycken, med antalet klubbanslutna båtar samma år och därvid kommit fram till att genomsnittligt för hela landet 22 0/0 av båtarna var klubbanslutna. Störst var frekvensen i Uppsala län med 37 0/o. Därnäst kom Stockholms stad och län med 36 0/0, medan västkusten hade 18 0/0. Dessa siffror kan givetvis numera ha förändrat sig avsevärt.
4.3.2. Anläggningar utförda med statligt stöd
De sålunda till förfogande ställda statsmedlen har hittills fördelats på ca 190 skilda intressenter, varvid i många fall en intressent har fått bidrag flera gånger för olika anläggningar.
En uppskattning av antalet båtplatser i dess anläggningar, baserad på en omräkning till dagens prisläge av anläggningskostnaderna samt ett unge- färligt medelvärde av kostnaden per båtplats, ger vid handen, att 11000— 12000 båtplatser torde finnas tillgängliga i de hamnar, som byggts med statsbidrag. Då antalet småbåtar med motorer för närvarande torde uppgå till ca 200 000, vartill kommer ett stort antal segelbåtar utan hjälpmotorer, kanoter m.m., är det uppenbart, att dessa med statligt stöd utförda ham- nar endast härbärgerar en liten del av båtbeståndet. Båtbeståndet i övrigt torde delvis vara baserat på hamnar utförda av kommuner och båtklubbar utan statsbidrag, men till sin huvuddel säkerligen vid privata bryggor.
4.3.3 . Hittillsvarande medelsdisposition
Av förut nämnda ca 190 bidragsmottagare är ca 100 st. kommuner samt 80 st. föreningar (båtklubbar, fiskehamnsföreningar m. m.). I fråga om bidra- gens storlek faller 77 0/o på kommunerna, 210/o på föreningarna och 2 0/o
på staten. Bidragen fördelar sig med 88 0/0 på hemmahamnar, 7 0/0 på ut- hamnar och 5 0/o på farleder.
De objekt, som kommit till stånd med statligt stöd, hänför sig som regel till hemmahamnar i tätortskommuner. Behovet av att anlägga sådana ham- nar har också varit störst. Orsaken till prioriteringen är sålunda att hemma— hamnen är en nödvändig förutsättning för att en stor del av tätortens be.- t'olkning över huvud taget skall kunna ha en båt. Det stigande antalet båtar, inflyttningen till tätorterna samt det ökade niarkb-ehovet inom tätorterna har medfört en akut brist på båtplatser i många städer och samhällen. Det har ansetts vara en förstahandsuppgift att avhjälpa denna brist.
Näst hemmahamnar har anslutningshumnar ansetts vara angelägnast med hänsyn till den betydelse de har för att underlätta färd snabbt till längre bort belägna fritidsområden i våra kusttrakter. Behovet av dylika hamnar blir mer och mer trängande allt efter som fritidsbebyggelsen förskjutes allt längre ut. Anledningen till att dylika hamnar icke kommit till utförande i större utsträckning tidigare är främst dels att markfrågorna är svårlösta på de platser som har ur kommunikationssynpunkt gynnsamma lägen vid kusten, dels att den närmast till hands liggande intressenten, nämligen värdkonnnunen, i regel är föga angelägen att lägga ned kostnader på en anläggning, som huvudsakligen betjänar en allmänhet från annan kommun.
fthamnar har under senaste är endast kommit i fråga för statsbidrag i något enstaka fall.
4.3.4. Bidragsvillkor
Av ltidragsvillkoreu (SFS 189/1935, ändr. 682/1055, 282/1964, statsverks- prop. 196—i bil. 8 p. 40) framgår bl. a. följande.
Bidrag kan beviljas till byggande och underhåll av hamnar, bryggor och farleder, som är avsedda att tjäna den mindre sjöfartens och motorbåtstrafi- kens intressen. Några restriktioner beträffande bidragsmottagarens status finns icke.
Bidraget kan uppgå till mellan 30 och 90 0/0 av den verkliga kostnaden för arbetet. Bidragsprövningen görs beroende bl. a. på konnnuneus finan— siella situation, om anläggningen är avsedd enbart för kommunens egen befolkning eller ej, de av naturförhållandena betingade byggnadskostna— derna per båtplats samt angelägenheten u * allmän friluftssynpuukt av att anläggningen kommer till stånd.
i bidragsberältigadc kostnader må inräknas projekteringskostnader samt kostnader för sanitära anordningar och parkeringsplatser för bilar. Till anslutningshalun kan i vissa fall bidrag utgå till 70 0/0 av marklösenkost- naden. Statsbidraget utgår ej till byggnadsarbete, som påbörjats innan bi— draget bcviljats. Underhåll och drift av anläggningen skall ombesörjas och bekostas av anläggningens ägare, såvida ej statsbidrag utgår härför.
Byggandet ombesörjes av sjöfartsstyrelsen, såvida icke i särskilda fall annorlunda bestämmes. Hamnområdet skall vara avstyckat och lagfart ha meddelats för bidragsmottagaren. Sjöfartsstyrelsen har dock möjlighet att medge undantag tills vidare. Där stadsplan finns, bör hamnens eller farle- dens område däri införas och fastställas. Området får ej försäljas, intecknas eller uthyras längre än 10 år utan sjöfartsstyrelsens hörande.
Länsstyrelsen skall yttra sig över bidragsansökningen, som skall vara ställd till Konungen. Sjöfartsstyrelsen ingiver ansökningen jämte eget och länsstyrelsens yttrande till Kungl. Maj:t.
4.4. Stöd till anläggningar för friluftsliv genom beredskapsarbeten och lokaliseringsstöd
4.4.1 . Beredskapsarbeten
Arbetsmarknadsstyrelsen som central statsmyndighet för allmänna arbets- marknadsfrågor åligger bl. a. att vidtaga åtgärder till främjande av syssel- sättning åt arbetslösa. Anordnandet av beredskapsarbeten är ett av de medel som härvid kommer i fråga.
Beredskapsarbete kan utföras antingen som statligt eller statskommunalt beredskapsarbete, vilket anger i vilken regi arbetet utföres. Statligt bered- skapsarbete utföres sålunda i arbetsmarknadsstyrelsens eller annan statlig myndighets regi och statskommunalt beredskapsarbete i primärkommuns eller landstings regi. För beredskapsarbete kan anläggningar för turism och friluftsliv ifrågakomma. Anläggningar av ifrågavarande slag, som avses att utföras som beredskapsarbete, bör i första hand ägas och drivas av primär- kommun eller landsting. I det fall anläggningen skall ägas och drivas av turist— eller fritidsorganisation, bör huvudmannaskapet för anläggningen gentemot arbetsmarknadsstyrelsen i första hand åvila den kommun, i vilken anläggningen är belägen. Undantag härifrån kan som regel endast ifråga- komma i det fall huvudmannen utgöres av större turist- eller fritidsorga- nisation med riksomfattande verksamhet.
Statsbidrag till anläggning som utföres som beredskapsarbete utgår i princip efter samma grunder, som skulle gällt därest anläggningen varit berättigad till statsbidrag från friluftsfonden etc. Detta innebär att arbets— marknadsstyrelsen i fråga om anläggningar för turist- och fritidsändamål inhämtar statens friluftsnämnds yttrande dels ur tekniska och funktionella synpunkter, dels i statsbidragsfrågan. Vid utförande av anläggning som be- redskapsarbete kan statsbidrag dock utgå även till kostnader för sådana delar av anläggningen, som enligt gängse normer icke skulle varit statsbi- dragsberätti'gade. Bidragets storlek kommer alltså att i stort ligga på 30— 50 0/0 av anläggningskostnaden.
Beredskapsarbeten avseende objekt på naturvårdens, idrottens, frilufts- livets och angränsande områden har ökat i betydelse under de senast för- flutna budgetåren. Sådana beredskapsarbeten beviljades till en sammanlagd byggnadskostnad av ca 11,0 milj. kronor 1962/63, ca 33,8 milj. kronor 1963/64 och ca 38,6 milj. kronor 1964/65. Motsvarande statsbidrag utgjorde ca 6,1, 13,4 och 15,5 milj. kronor. Under samma budgetår beviljade arbets- marknadsstyrelsen projekteringsbidrag på 180000 kronor, 445000 kronor och 185 000 kronor. De härav berörda anläggningarna beräknades draga en sammanlagd byggnadskostnad av 3,6 milj. kronor 1962/63, ca 12,0 milj. kronor 1963/64 och ca 6,8 mil j. kronor 1964/65. Beredskapsarbeten i anslut- ning till direkta friluftsanläggningar har för budgetåret 1963/64 utförts till en sammanlagd kostnad av 9,2 milj. kronor, varav statsbidrag utgått med ca 4,8 milj. kronor. Siffrorna för budgetåret 1964/65 är 11 resp. 5 milj. kronor. Dessutom har statsbidrag utgått till vägbyggnader inom fritidsom- råden, till utbyggnader. röjning och städning av fritids- och grönområden. Bidrag har hittills utgått till badplatser, campingplatser, rastplatser, skid- backar, småbåtshamnar, turiststationer, friluftsgårdar, raststugor m. 111. Med hänsyn till att situationen på arbetsmarknaden bestämmer medlens lokalisering har dessa hittills i första hand använts i Norrland.
4.4.2. Lokaliseringsstöd
Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse nr 101 av den 23 april 1965 kan statligt lokaliseringsstöd i form av lokaliseringslån och i undantagsfall lokaliserings- bidrag lämnas till ny-, till- eller ombyggnad av turistanläggningar inom norra stödområdet under förutsättning att stödet kommer glesbygderna till godo. I inrikesdepartementets anvisningar sägs vidare, att stöd inte utgår till turistanläggningar i de större tätorternas närhet i det norra stödområdet, men väl till sådana anläggningar på landsbygden och i mindre tätorter, un- der förutsättning att fortvarig sysselsättning därigenom direkt eller indirekt bereds befolkningen där.
I undantagsfall kan stöd utgå till turistanläggningar i större tätorter i norra stödområdet, under förutsättning att fortvarig sysselsättning bereds befolkningen i angränsande glesbygder. Till turistanläggning räknas hotell- byggnad med personalutrymmen och andra anordningar för att anlägg- ningen skall kunna tjäna sitt syfte, större campinganläggningar, semester- byar och skidliftar. Stödets storlek bedöms från fall till fall. I regel utgår det inte med högre belopp än 2/3 av stödunderlaget. Procenttalen 35 och 50 0/o representerar vad som högst kan utgå i form av bidrag. Bidragets storlek bestäms med hänsyn till företagets egna resurser, den tilltänkta in- vesteringens storlek samt angelägenheten från samhällets synpunkt av att företaget kommer till stånd på viss plats.
4.5. Turisthotellens lånegarantier
Syftet med de statliga s. k. hotellgarantilånen är att medverka till en upp- rustning och modernisering av turisthotellen samt att genom utbyggnad av kapaciteten skapa bättre likviditet. Lånen administreras av kommerskolle- gium och riksbankens avdelningskontor. Vid handläggningen av dessa ären— den inhämtas regelmässigt yltrande från Svenska turisthotellens riksförbund. Från och med den 1 juli 1959, då denna möjlighet tillkom för turisthotellen, har garanti tecknats för lån på 11,6 milj. kronor. Lånen är maximerade till 1 milj. kronor. Antalet berörda anläggningar uppgår till 58, av vilka ca hälften är belägna i Jämtland och Härjedalen. Den totala investeringen i samband härmed har beräknats till ca 40 milj. kronor.
Beträffande villkoren för lånen kan bl. a. nämnas, att den längsta möjliga 'amorteringstiden uppgår till 20 är — vilket dock endast medgivits i undan- tagsfall, att amorteringsfrihet i regel icke beviljas längre än för två år samt att ränta erlägges efter rörlig räntefot.
Den till turistanläggningar hänförliga delen av läneverksamheten har icke hittills föranlett någon belastning av det speciella anslag som finns för täckande av förluster av statlig länegarantiverksamhet.
KAPITEL 5
Analys av ekonomin vid vissa anläggningar
5.1. Undersökningens uppläggning
Till grund för ställningstaganden och bedömandcn angående behovet av , statligt finansiellt stöd till olika typer av anläggningar har utredningen -* ansett det nödvändigt att få belyst de ekonomiska förhållandena vid viSsa g anläggningstyper. Utredningen fann den lämpligaste vägen vara att inhämta ' uppgifter från ett antal kommunalägda semesterbyar och campingplatser. För ändamålet utarbetade utredningen frågeformulär i samråd med Svenska kommunförbundet. [ formulären ingick bl.a. en allmän beskriv- ning över anläggningarnas storlek och läge, utnyttjande av anläggningarna, uthyrningspriser, anläggningskostnader, finansiering, driftsutgifter och in— täkter. Frägeformulären sändes till resp. kommunalnämnd eller drätsel- kammare, vilka ifyllde desamma. Med hänsyn bl. a. till svårigheten att exakt ange vissa begärda uppgifter är givetvis undersökningsmaterialet behäftat med vissa brister. Enligt utredningens mening synes materialet dock ge en god allmän bild av de. ekonomiska förhållandena vid campingplatser , och se111este1'b_'ar. Efter visst bortfall har det bearbetade materialet om- fattat 20 semesterbyar och 46 campingplatser. . i i l i i i i
5.2. Semesterbyar 5.2.1 . Allmänt
De undersökta anläggningarna har utvalts så att ekonomin under olika betingelser skulle komma att belysas. I undersökningen ingick sålunda större och mindre anläggningar inom semesterregionerna i såväl södra som norra Sverige. Resultatet av undersökningen framgår av tabell 341, där materialet grupperats på följande sätt:
semesterbyar i södra Sverige semesterbyar i mellersta Sverige semesterbyar i norra Sverige.
Det ekonomiska resultatet är givetvis beroende på en rad olika faktorer såsom anläggningskostnader, finansiering, driftsutgifter och intäkter. De olika posterna skall kortfattat kommenteras.
Tabell 34. Summrlnslr'illning över (len ekonomiska
Anläggningsår
Antal stugor
Separat wc
Separat tc
(iemens. wc el. 10
Antal hushåll som
hyrt per sluga
Antal vistelsevec-
kor per stuga
Hyres- avgift per stuga per vecka
Anläggningskostnad exkl. markvärdc
Markvärde
per stuga totalt per stuga totalt
Södra Sverige
S:a Medeltal
Mellersta Sverige
S:a Medeltal
Norra Sverige
S:a
Medeltal
Medeltal för de 10 bästa
1962 1 959 1954 1950 1956 1957 1958 1960 1955 1955 1956
1953 1950 1953 1951
196-1 196—1 1961 1963 1961
Y.
*/ x ;s )(
/ »
x'
x
XX
)( )(
x/
"I J—xlutacd—lelkl
C!
11 20 11 10 10 12 10
11
22 19
18
12
125——150 95—195 70— 8—1 77— 98 75— 95 60—100 84—105 70—110 100—120 100—120 85—135
60—195 128 53— 76 53— 76 70— 85 40— 65 40— 85 63 150 1-15—210 100 145—180 65— 95 65 210 138 135
21 300 1—1 500 7 333 21 400 10 366 13 272 10 353 8 400 8 333 8 667 10 278
14 625
26 985 12 750 181-13
3 231
20 779
27 778 19 6—13
7 573 15 915 10110
16 722
13 767
I 158 000 1 363 000 440 000 2 782 000 425 000 331 805 352 000 378 000 175 000 130 000 370 000
8 204 805
1 808 000 408 000 127 000
25 850
2 368 850
500 000 275 000
75 734 318 300 202 201
1371235
1 667 330 1 500 6 292 488 310 1 176 778
»1 667 1 042
., 21,8
3 731 3125
625
1 116
1 105
...
100 000 31 000 90 000 818 000 20 000
8 500 10 000 35 000 70 000 37 500
250 000
250 000 100 000
5 000 355 000
50 000 5 000
25 000 1—1 000
94 000
5.2.2. Byarnas storlek och standard De semesterbyar som finns i dag varierar sinsemellan beträffande storlek, utrustning etc. Detta är också i hög grad förhållandet beträffande de byar. som ingår i undersökningen. I fråga om storlek har medtagits dels anlägg- ningar som har ett relativt stort antal hus, 60——130, dels sådana som har ett mycket begränsat antal hus, 10—20. Vad utrustningen beträffar. åter- finns dels sådana med en mycket hög standard, innebärande att varje hus är försett med wc, vatten, avlopp, kylskåp, el-ljus, dels sådana med en nå— got enklare standard, tc, köksavlopp, vatten vid gemensamt tappställe, dels
Driftsutgifter . __ _ _ _ l ] D1'1ftsov'er-hlnder- lxapllaltjänsl- Summa . |1.omste1 skott 1964 kostnader anläggnings- per stuga kostnader - totalt ”kl" under- per sluga totalt per stuga totalt per stuga totalt underh. håll 1 558 000 938 95 62 000 2 033 122 000 + 1 000 + 60 000 1 809 108 518 1 394 000 1 035 174 113 604 1 209 113 611 i". 0 + 7 1 046 98 323 530 000 224 10 14 068 833 49 983 + 599 + 35 915 596 35 740 i 51 600 000 940 412 175 868 1 512 196 507 + 159 + 20 639 1 834 238 422 | 445 000 360 49 16 763 912 37 400 + 503 + 20 637 760 31 175 i 340 305 352 503 21 381 1 467 36 681 + 612 + 15 300 959 23 983 392 000 419 72 16 686 1 014 34 470 + 523 + 17 784 794 26. 992 413 000 581 164 33 553 1 214 54 648 + 469 + 21 095 635 28 588 175 000 669 143 17 043 1274 26 744 + 462 + 9 701 592 12 425 200000 905 49 14 312 1 029 15 440 + 7.) + 1 128 849 12 730 407 500 799 194 35 750 1 295 46605 + 302 + 10 855 782 28 145 . 9 454 805 521 028 734 089 + 213 061 645 041 16 853 730 199 929 1 309 + 380 1 150 2 058 000 1 102 729 122 691 1 210 81056 — 621 — 41635 2 103 140 868 508 000 1 522 363 60 308 1 185 87 934 —— 699 —— 22 374 1 062 33 968 127 000 562 834 9 774 1 274 8 920 —— 122 —— 854 1 288 9 017 30 850 100 265 2 920 568 4 545 + 203 + 1 625 261 2 085 2 723 850 195 693 132 455 —— 63 238 185 938 23893 1 117 600 1 717 1 162 — 555 1631 550 000 1 396 8 25 264 2 604 46 865 + 1 200 + 21 601 2 111 38 000 280 000 1 326 ' 18 565 2 622 36 703 + 1 296 + 18 138 1 413 19 775 75 734 527 82 6 096 910 9 095 + 300 + 2 999 538 5 377 343 300 1 034 230 25 280 2 102 42 036 + 838 + 16 756 1 192 23 849 216201 808 67 17 482 843 16 854 — 31 — 628 753 15 056 1 465 235 92 687 151 553 + 58 866 102 057 17 869 1 016 84 1 130 1848 + 718 1245 ' 14 872 628 114 741 -1 442 + 701 1033
gemensamma toalettanordningar. Speciellt tycks de an—
hmmm" 11 som tillkommit Under senare ar ha fått en högre standard
än övriga. De anläg"
sådana som har
gningar som byggts under senare år har också 1 regel vinterbonade hus. Byarna skiljer sig också rätt väsentligt i fråga om ser- vicentrustning. [ de större byarna finns ofta inom området servicebye g— in1ymmande selvering, nadei affär, samlingslokal etc. och oftast finns inom om1ådet bollplaner, lekplatser, badplatser etc. Vid andra anläggningar toi okommer endast nagra få av dessa gemensamhetsanordningai och vid en del saknas de helt.
,
5.2.3. Anläggningskoslnader
Anläggningskostnaderna för en semesterby varie'ar bl.a. beroende på an- talet stugor inom anläggningen, standard, anläggningsår. serviceanordningar av olika slag o.s.v. Undersökningsmaterialet visar en mycket stor varia— tion om man ser till anläggningskostnad per hus exklusive markvärde. För de. mest välutrustade byarna. med vinterbonade hus och vart och ett försett med vatten och avlopp och separat vattentoalett, ligger anläggningskost- naderna exklusive 111111'kv1'irde pi'romkring1 24 000—28 000 kr per hus. Där standarden är något lägre — separata tc-toaletter och gemensamma vallen- poster —— varierar anläggningskostnaderna mellan 15 000—20 000 kr per hus. I båda fallen ingår dock olika typer av gemensamma anläggningar, service- byggnader, bollplaner etc. För vissa byar som varit i bruk 5—6 år eller mer är anläggningskostnaderna ofta lägre. Vid flera anläggningar, speciellt vid mindre byar ligger anläggningskostnaderna på 8 000—10 000 kr. I dessa fall är standarden ofta lägre och vidare saknas servicebyggnader m.m. inom området. Markkostnaderna per hus 'arierar rätt k 'aftigt, från några hundra till drygt 1000 kr. Ser man till de huvudsakliga anläggaingskostnaderna består de givetvis i första hand av byggnadskostnader, som då inte enbart inkluderar uthyrningshusen och inredningen utan också servicebyggnader. Av den totala anläggningskostnaden exklusive värdet för tomtmark utgör byggnadskostnaderna således ofta 65—80 0/0, kostnaderna för vatten- och avloppsanläggningar ligger på 10—11 0/0 i de fall där man har separata wc. Även kostnader för vägar och parkeringsplatser är betydande. 5 10 0/0.
5.2.4. Finansiering
Huvuddelen av kostnaderna har bestritts med kommunernas egna medel. [ flertalet fall har bidrag utgått från friluftsfonden. Bidragen har varierat mellan 15 och 40 0/o beroende bl. a. på anläggningskostnaden och semester- byns storlek. Däremot syns bidraget icke ha varit beroende på den förvän- tade ekonomiska avkastningen.
5.2.5. Avgifter , Som framgår av tabellen är nthyrningsavgifterna rätt låga och varierar | mellan 40 och 195 kr i veckan. Den vanligaste avgiftsnormen tycks vara ' 100—120 kr per vecka och hushåll. Avgifterna under högsäsongen är något högre än under övriga tider. Flertalet av stugorna har en utrustning för , 4—6 personer. Den nu tillämpade hyresnormen innebär således att boende- kostnaden per person ligger under 5 kronor per dag.
5.2.6. Utnyttjandet
Utnyttjandet av semesterbyn har undersökningen sökt belysa dels genom att kartlägga antal vistelseveckor per stuga och dels antal hushåll som hyrt
per stuga. Flertalet av anläggningarna i de södra semesterregionerna har farit öppna från slutet av maj till början av september. Antal hushåll som hyrt per stuga varierar från 4——7 och antal vistelseveckor per stuga kan beräknas till 9-—20. De semesterbyar som ligger så tfll att de kan utnyttjas även som replipunkter för friluftsliv under vinterhalvåret har en något längre utnyttjandelid. Antal hushåll som an 'änt dessa stugor uppgår i åt— skilliga fall till 8— 9 och antalet vistelseveckor per sluga kan uppgå till 20.
5.2.7. Dr1ftsutgifter l driftsutgifterna ingår kostnader för personal, 11thyrningsverksamhet, ren- hållning. vatten- och avlopp, elektrisk energi, skatt och försäkringar, under-
i häll av byggnader och underhåll och förnyelse av inventarier. I driftsutgif— 4, terna har däremot icke medtagits kapitaltjänstkostnader. Beräknar man i driftsntgifterna per stuga varierar dessa bland annat till följd av skillnader
i i underhållskostnader och anläggningens storlek. Kostnaderna för uthyr- ningsverksamheten har i vissa fall varit svåra att uppskatta. Speciellt har kommunens egen insats bedömts något olika. För de mera 'älutrustade by- arna varierar driftkostnaderna per stuga mellan 800 och 1 200 kr per år. me- dan för vissa av de mindre välutrustade byarna drit'tkostnaderna per hus ligger något lägre, 500——800 kr, beroende på lägre personalkostnader bl.a. genom att vissa servicefunktioner, försäljning av varor, daglig tillsyn etc. saknas. Då man granskar driftkostnaderna i tabellen bör man också som ovan påpekats ha i minnet att i vissa fall kostnaderna för kommunens eller kommunaIkontorets engagemang icke har upptagits till sitt fulla värde.
i
5.2.8. Intäkter
Intäkterna består dels av hyresinkomster och dels av försäljningsinkomster. I stort varierar summa intäkter per sluga från 1 (100—_] 600 kr.
5.2.9. Slutsatser angående det ekonomiska resultatet
mesterbyar haft ett driftsöverskott. Detta varierar i stort mellan 300 och 1 000 kr per hus, tabell 35. Det har inneburit ett överskott på 20 000—60 000 kr för de större byarna och 5 OOO—15000 kr för de mindre. Driftsöverskot- tets storlek blir givetvis beroende på i vad mån underhållskostnaderna varit normala, speciellt höga eller låga, om kommunens samtliga administrations- kostnader för uthyrningsverksamhet etc. medtagits. Trots dessa reservatio- ner synes materialet ge underlag för slutsatsen att anläggningarna nästan genomgående betalar sina driftsutgifter.
Kapitaltjäustkostnaderna har beräknats utifrån ()"/0 ränta och en av- skrivningstid på 25 år. Räntekostnaden på markvärdet är osäker då i regel
i % Jämför man driftsutgifter och inkomster finner man att nästan samtliga se- i
Tabell 35. Semesterbyarna fördelade efter (Iriftsöverskoll resp. lcapitaltjt'instkostnad per stuga.
Driftsöverskott resp. laapitaltjänstkoslnad per stuga, kr.
Totalt
0— 100— 200— 400— 6004— 800— 100071'00— 100 200 400 600 800 1000 1500 ')
Driftsöverskolt per stuga
I O .— ... U 1— .— l 1 l _-
Södra Sverige .. —— 1 Melt. » . . 3 _ —— 1 — —— _ ._ —— 4 Norra » . . 1 ,, 1 A— 1 ,__, »—— 1 2 —»— 5
Kapitaltjänstkost- nad per stuga Södra Sverige .. _ — _—
Mell. » .. —- _ _ Norra » .. — -— _— —
_ ]
o-nllsD l.. Ino Q pub—IO
'I'alicll 36. Semesterbyarna fördelade med hänsyn till den del drf/'tsiiuerslcotlet täcker kapitaltjr'instkostnaden.
Procentuell andel av kapitaltjänslkostnaden täckt av (Iriftsövcrskottet Antal öv. 100 100—75 751—50 504-25 25—0 () Södra Sverige . . 1 1 5 1 3 ”_ 11 Melt. » . . —— 1 __ _ -.- 3 Norra » . . _ 1 3 _— —-— 1 5
resp. uppgiftslämnare måste uppskatta markvärdet. Den mark som ian- språktagits har i regel icke behövt förvärvas utan har tidigare 'arit i kom- munens ägo. Som framgår av beräkningarna ] tabell 36 har endast en av de undersökta byarna inom sommarregionen helt betalat sina kapitaltjänst- kostnader, medan sex har kunnat betala mer än hälften och fyra mindre än 50 0/0. ] Norrland har fyra byar betalat mer än 50 0/0.
Orsakerna till skillnaderna är givetvis flera och förklaras bl. a. av utnytt- jandet och anläggningskostnaderna. Vid studium av det ekonomiska resul- tatet torde det vara nödvändigt att särskilt lägga märke till den nu tilläm- pade avgiftsnivån. En höjning av avgiftsnivån med 30 0/0 skulle innebära att flertalet anläggningar skulle ge. ett tillräckligt driftsöverskott för att även täcka kapitaltjänstkostnader.
I stort synes följande slutsatser kunna dras av undersökningen.
1. Driftsöverskottet varierar i hög grad till följd av uthyrningsperiodens längd, 11nderhållskostnader under det aktuella året och uthyrningsavgif- tens storlek.
Kapitaltjänstkostnaderna är i hög grad beroende på anläggningens ut- formning. Hög standard och högt markvärde ger höga kapitaltjänstkost- nader.
3. Seinesterbyanläggningarna lämnar i regel kostnadstäckning för samtliga driftsutgifter.
4. Anläggningar belägna inom attraktivare semesterregioner lämnar ofta ett driftsöverskott av den storleksordningen att kapitaltjänstkostnaderna helt eller delvis täckes.
5. De nuvarande ekonomiska förhållandena kan väsentligt förbättras dels om uthyrningstiden förlänges, dels genom att uttaga en veckohyra, som motsvarar den högre, som tillämpas f.n. Avgiftsnivån synes nämligen ,» för närvarande ofta ligga under vad konsumenten kan anses vara be- ] redd att betala.
6. Förutsättningar synes föreligga att vid en utnyttjandetid av 10—12 vec- kor och med en normal veckohyra göra en semesterbyanläggning ekono- 1 1 1 1
miskt självbärande.
7. Kravet på standard kan dock medföra så betydande investeringar att, särskilt vid kort utnyttjandetid, anläggningarna icke kan bära kapital— tjänstkostnaderna.
5.3. Campingplatser 5.3.1. Allmänt
För att få en så allsidig belysning av ekonomin som möjligt har bland de uttagna anläggningarna medtagits såväl stora som små anläggningar, an- läggningar med hög resp. låg standard, anläggningar inom semesterregio- nen i södra resp. norra Sverige samt platser invid tätorter och utmed all- männa vägar. Materialet har redovisats i tabell 37 med fördelning på följande huvudgrupper
a) anläggningar i södra Sverige
b) anläggningar i mellersta Sverige
c) anläggningar i norra Sverige
De olika huvudgrupperna har sedan uppdelats efter campingplatsernas storlek och utrustning.
5.3.2. Utrustning, anläggningarnas storlek m.m.
I undersökningen ingår dels stora campingplatser, 250—1 000 tältplatser, dels mindre anläggningar, 50—100 tältplatser. I fråga om utrustning finns dels anläggningar med mycket hög standard — servicebyggnader innehål- lande vattentoaletter, duschrum, kök, strykrum, samlingslokal o.s.v. _ dels platser med relativt låg standard, i något fall endast toalettanordning.
Område
Antal camp.-
platser
Antal tält-
Antal besö— kande tältlag
Avgift per
Anläggn- kostn. per
Mark värde
Stora platser i södra Sverige
Stora platser i södra Sverige, mindre god stan- dard ............
Medelstora platser i södra Sverige . .. Södra Sverige . . . . Stora platser i
Mellansverige . . . . Medelstora platser i Mellansverige
Mellansverige
Stora platser i Norrland och Dalarna .........
Medelstora platser i Norrland och Dalarna .........
Norrland och Dalarna . ........
.;—
12
platser per tältplats tältplats tältplats__exkl. per tältplats markvarde
Med.1 Var.2 Med.1 Var.2 Med.1 Var.'—' Med.1 Var.2 Med? Vari—” . 250— 0,4— , , 2: 00— - 382— 260A- ”18 1 000 9 23 3' 00 4:06 '59 1 359 338 460 _ 175— 0,4— , 3: 50— ,. 350— . 20 f— 38” 550 5 8 4' 20 5: 50 **)" 699 W) 571 95 753 16 så; 5: 25 31,30; 300 132; 349 344.) _ 75— 0,4— _ _. 2: 00— ,. 130— , ,. 2o_— 307 1 000 8 30 3. 1.) 5: 50 .)90 1 359 209 571 170—_ 0,04— , 2: 50— _ 322— - 50—
341 500 13 25 3 70 4: 50 1 33' 3 900 28” 833 50— 0,1— , 1: 50— . 52— _ so- _ 104 21.5 8 32 3 ' 40 4:00 (”3 2 469 231) 769 . 50— 0,04— , ,. 1: 50— , 52— . _ 56— 301 500 11 32 3' ”0 4:50 1 135 3 900 3'8 833 225— 7_ , 2: 00— 256— 60" 382 850 ” 26 3" 30 4: 00 842 1 679 300 471 26— 8— , , 3: 00— 4:15»— . 277-—
53 110 14 26 3 40 4: 00 1968 7 953 ”I 625 ,. 26— 7— _ 2: 00— 256— _ (SO—— 24” 850 14 26 3" 30 4: 00 9” 7 953 301 62")
1 Medeltal. 2 Variation.
5.3.3. Anläggningskostnader Anläggningskostnaderna varierar, som framgår av tabellen, bl.a. till följd av anläggningens storlek och befintliga serviceanordningar. För de större campingplatserna ligger anläggningskostnaderna i huvudsak mellan 800 och 1 200 kr. per tältplats, exklusive markvärde. Några campingplatser har en lägre anläggningskostnad per tältplats, 400 kr. Å andra sidan finns exem—
siirmtimwn vid de undersökta canlpingplatscrna.
Driftsutgifter per tältplats Driftsöver—/ . Totalkostnad Inkomster underskott Kapitaltjanst-
.. , .. .. kostnader per taltplats "kli gadep underhåll per taltplats per Slå-plats per tältplats 1
Med.1 '.” Med.1 Var.2 Med.1 Var.2 Med.l Var.2 Med.l Var.2 Med.1 Var.2
+ 3— + 227
380— 1 086
130— 776
130— 1 716
404— 4 733
93— 2 692
93— 4 733
pel i Mellansverige, där anläggningskostnaden ligger mellan 2 000 och 4 000 kr. per tältplats. För markvärdet tillkommer ytterligare 200—400 kr. per tältplats. De ovannämnda skillnaderna beror bl.a. på servicebyggnadernas utformning och dimensionering samt kostnader för vatten och avlopp. I undersökningen finner man t. ex. att en anläggning med 400 platser för- setts med en servicehyggnad som kostat 250 000 kr. Å andra sidan kan
andra anläggningar av samma storlek ha en servicebyggnad som kostat 70000 kr. För de större, välutrustade campingplatserna fördelar sig an- läggningskostnaderna exklusive markvärdet på ungefär följande sätt: kostnader för byggnader .................................. 70——80 ll/o » » vatten- och avloppsanläggningar . .............. 5— 8 0/o » » stängsel och inventarier m.m. . ................ 10—20 0lo
För de mindre anläggningarna med hög standard ligger anläggningskost- 1 naderna per tältplats i regel högre än vid större anläggningar. De. camping- platser som har en enkel standard redovisar en anläggningskostnad på 300—— 1 500 kr. per tältplats. Servicebyggnader saknas regelmässigt vid en an- läggningskostnad av 300—400 kr. per tältplats. Det är att märka att för den mindre campingplatsen kan anläggningskostnaden bli relativt hög, även om standarden är låg.
5.3.4. Finansiering
Anläggningarna har i stort sett finansierats genom kommunernas egna me- del. Flera platser i södra Sverige har erhållit bidrag från friluftsfonden. Bidragen varierar från ett par procent till ca 10 % av de totala anläggnings- kostnaderna. I Norrland har stöd i regel utgått i form av statskommunala beredskapsarbeten. Bidragen ligger i dessa fall i regel något högre.
För att få ett grepp om beläggningsfrekvensen och utnyttjandegraden av campingplatsen har efterfrågats antalet veckor anläggningen varit öppen, antalet veckor då anläggningen varit fullbelagd, antalet besökande tältlag, antalet vistelsedagar och antalet längtidscampare.
Campingplatserna utnyttjas givetvis i mycket olika grad. Medan de allra största platserna redovisar besök av 6 000 tältlag eller fler är motsvarande siffra för de minsta campingplatserna under 500 och i något fall under 100. Det innebär att de större campingplatserna under sin säsong sammanlagt haft 15 000—20 000 övernattningar av tältlag, vilket, omräknat till personer, torde motsvara ca 50 000. De mindre campingplatserna och sämre belägna [ platserna redovisar sammanlagt ca 500 övernattningar av tältlag. Materialet , visar vidare att utnyttjandet under säsongen är mycket ojämnt. Camping- platserna i semesterregionerna har således i regel under sommaren er. över- ' beläggning under en period av 10—14 veckor, men under resterande 'ippet- hållandetid en relativt låg beläggning. Av materialet framgår vidare att
i 1 5.3.5. Utnyttjandet
öppethållningstiden i södra Sverige uppgår till ca 110 dagar och i Norrland till ca 70 dagar. Ställer man det sammanlagda antalet tältlagsnätter '1 rela- tion till platsernas kapacitet uttryckt i tillgängliga tältplatser under hela öppethållandetiden, finner man att det är ett relativt litet antal platser som utnyttjas mer än till hälften genomsnittligt under hela säsongen.
5.3.6. Avgifter per tältplats Som framgår av undersökningen ligger avgiftsnivån i genomsnitt mellan 2 och 4 kr. per tältplats. I några fall uppgår avgiften till 5 kr. Någon verklig differentiering mellan goda och dåliga platser föreligger knappast.
5.3.7. Driftsutgifter
Driftsutgifterna har i undersökningen fördelats på kostnader för personal, renhållning, vatten- och avlopp, elektrisk energi, skatter och försäkringar, markarrende, hyror för byggnader, övriga utgifter inklusive kommunal ad- ministration samt underhållskostnader. Ser man till driftkostnaderna ex- klusive underhåll har dessa beräknats per tältplats till 20—80 kr. Det innebär att den större campingplatsen med 400—500 tältplatser har en driftkostnad mellan 60 000 och 70 000 kr. En genomgång av personalkost- nadernas storlek har visat att dessa i halva antalet fall uppgår till mer än 50 0/0 av totala driftkostnaderna. Personalutgifterna är således vanligen den dominerande kostnadsposten vid sidan av kostnaderna för löpande under- håll.
Campingplatsernas kostnader för personal och underhåll är i huvudsak fasta, d. v. s. tämligen oberoende av variationer i antalet vistelsedagar (över- nattningar). Det synes därför vid anläggnings- och utbyggnadsplanering böra eftersträvas, att campingplatsen får sådan utformning och storlek att så låga personalkostnader som möjligt (per tältplats) kan hållas.
5.3.8. Inkomster
Inkomsterna härrör dels ifrån avgifter och dels från försäljning. För de större campingplatserna lämnar nettoinkomsten av försäljning och servering upp till 30 0/0 av campingplatsens intäkter.
5.3.9. Slutsatser angående det ekonomiska resultatet
Det ekonomiska resultatet har belysts i tabell 37 dels i form av driftsöver- skott resp. -underskott, dels genom att kapitaltjänstkostnaden beräknats, varigenom denna kan ställas i relation till eventuellt driftöverskott. I tabel- lerna 38, 39 och 40 har dessutom anläggningarna fördelats med avseende på driftsöverskott, kapitaltjänstkostnader samt i vilken omfattning drifts- överskottet täckt kapitaltjänstkostnaden. Kapitaltjänstkostnaderna har be- räknats efter en räntefot av 5 0/0 och en avskrivningstid av 25 år. Ser man till skillnaden mellan intäkter och utgifter finner man att samtliga camping-
Tabell 38. Campingplatserna fördelade eller driftsövcrskolt por tältplats.
Fördelning efter driftsöverskott per tältplats Antal Område (amp.— _ 504 100— _ _ 0 25 kr 29—50 kr 100 kr 200 kr 200 kr— platser Stora platser i södra Sverige .. — 1 — 1 1 1 4 Stora platser i södra Sverige, mindre god standard ...... 1 3 — — 1 — 5 Medelstora plat- ser i södra Sve- rige. .......... 1 2 ' — — # f— 3 Södra Sverige .. 2 6 _ 1 2 1 12 Stora platser i Mellansverige .. 8 1 —— — — —— 9 Medelstora plat- ser i Mellan- sverige ........ 9 4 — — --— — 13 Mellansverige .. 17 5 —— — —- —— 22 Stora platser i Norrland och Dalarna ....... 2 3 1 —— 1 _ 7 Medelstora plat- ser i Norrland och Dalarna . .. 2 1 2 _ -— —— 5 Norrland och Dalarna . ...... 4 4 3 —— 1 — 12
platser inom den intensiva semesterregionen, med undantag av två inlägg- ningar, redovisar ett driftsöverskott. För de större platserna har det 'ört sig om 50—200 kr. per tältplats, de mindre platserna uppnår ett översmtt på 25 kr. per tältplats. Tältplatserna i Mellansverige har däremot nästan genom- gående lämnat ett mindre driftsunderskott. 1 norra Sverige återigen lur fler— talet av campingplatserna redovisat ett driftsöverskott. Orsakerna tfl dessa skillnader torde i första hand vara att söka i utnyttjandet av camp'ngplat— serna. Inom semesterregionen i södra Sverige har utnyttjandetideni regel varit längre än i mellersta Sverige. Vidare har campinggästen i regel stannat en längre tid i södra Sverige. Flertalet av de i undersökningen irgående campingplatserna, som är belägna i mellersta Sverige har varit lV den karaktären att camparen endast stannat 1—2 nätter. Kapitaltjänstiostna— den per tältplats varierar, som framgår av tabell 39 mellan 25 och 200 kr. per tältplats. I regel ligger de mellan 25 och 50 kr. per tältplats. Viriatio-
Tabell 3.9. Campingplalsema fördelade efter kapitalljänstkostnad per tältplats.
Område
Kapitaltjänslkostnad per tältplats
—25 25— 50 kr
50— 75 kr
75— 100 kr
100—_— 150 kr
150— 200 kr —
200 kr
Antal
camp.- platser
Stora platser i södra Sverige
Stora platser i södra Sverige, mindre god standard .......
)ledelstora platser i södra Sverige ....................
Södra Sverige .............. Stora platser i Mellansverige
Medelstora platser i Mellan- sverige ....................
Mellansverige ..............
Stora platser i Norrland och Dalarna ...................
Medelstora platser i Norrland och Dalarna ...............
Norrland och Dalarna ......
un
[O
(,T!
lo
(Q [Q
R.
C;!
12
Tabell 40. Campi-ngplatserna fördelade med hänsyn till den del dril'tsövcrskottet täcker kapitaltjänstlcoslnaden.
Proeentuell andel av kapitaltjänstkostnaderna Antal Område 100_ 100_ 75_ 50_ 25_ 0 Ej camp.— 75 50 25 0 aug. Platser Stora platser i södra Sverige 3 _— __ __ 1 _ _ 4 Stora platser i södra Sverige, mindre god standard ....... l _ 1 — 2 —— l 5 Medelstora platser i södra Sverige .................... 1 — — 1 — 1 — 3 Södra Sverige .............. 5 —— 1 1 3 l 1 12 Stora platser i Mellansverige — — _— — — 9 —— 9 Medelstora platser i Mellan- sverige .................... l —— — 1 2 9 —— 13 ;llellunsverige .............. l — —— 1 2 18 —- 22 Stora platser i Norrland och Dalarna ................... Medelstora platser i Norrland och Dalarna ............... Norrland och Dalarna ......
nen beror som tidigare framgått av avsnitt 5.3.3. på utrustning, kostnader för servicebyggnader, markvärden o.s.v. Jämför man det uppkomna drifts- överskottet med kapitaltjänstkostnaderna finner man _ vad den södra semesterregionen beträffar — att av 12 platser har 5 st. helt betalat samt— liga kapitaltjänstkostnader, medan 5 betalat mindre än 50 0/0 av kapital— tjänstkostnaderna. De senare utgörs med ett undantag av små anläggningar med låg standard, alltså sådana platser som icke varit tillräckligt attraktiva för att dra till sig långtidscampare. I norra Sverige har icke några camping- platser uppvisat ett sådant driftsöverskott att de kunnat täcka hela kapital- tjänstkostnaden.
Vad sålunda framkommit torde kunna sammanfattas på följande sätt:
1. Det ekonomiska resultatet är i hög grad beroende på utnyttjandetidens längd och möjligheter att få långtidscampare. ;
2. Kapitaltjänstkostnaden blir i hög grad beroende på anläggningens ut- formning, sanitära standard etc.
3. De större campingplatserna kan i regel bättre än de små bära sina investeringskostnader.
4. Den relativt korta säsongen kan bl.a. innebära att anläggningen icke helt kan bära investeringskostnaden.
5. Kravet på hög standard medför betydande investeringskostnader. Detta kan i sin tur leda till svårigheter att uppnå ett driftsöverskott som täcker kapitaltjänstkostnaderna.
6. Välutrustade campingplatser av storformat belägna i sommarsemester- regionen betalar dock i regel såväl driftskostnader som kapitaltjänst- kostnader.
7. Anläggningar belägna invid tätorter och utmed allmänna vägar och som används som tillfälliga övernattningsplatser lämnar ofta ej kost— nadstäckning för samtliga driftsutgifter.
8. Turistcampingplatserna i Norrland har ofta en alltför låg utnyttjande- grad för att helt täcka investeringskostnaderna, speciellt gäller detta de större och mer dyrbara campingplatserna. Utnyttjandet av camping- platserna kommer inte att stå i relation till investeringskostnaden.
9. Avgiftsnivån synes för närvarande ofta ligga under vad konsumenten kan anses vara beredd att betala.
10. Förutsättningar synes föreligga att vid en utnyttjandetid om 10—12 veckor och normal avgiftsnivå få en campingplatsanläggning ekono- miskt självbärande.
5.4. Ekonomiska förhållanden vid friluftsgårdar och raststugor
För att klargöra de ekonomiska förhållandena vid friluftsgårdar och rast— stugor har utredningen erhållit material från ett antal sådana anläggningar genom Skid— och friluftsfrämjandet. Materialet har sammanställts i tabell 11]. Av undersökningen framgår byggnadsår, utnyttjandefrekvens, anläggnings- kostnader, anläggningens finansiering och driftkostnader.
Anläggningskostnaderna varierar såsom framgår av tabellen inom vida gränser, 7 000—200 000 kronor. Statsbidrag har i regel beviljats med 15— 50 0/0. De kommunala bidragen uppgår högst till 25 0/0.
I posten driftsutgifter ingår kostnader för underhåll, värme, lyse, skatt, fasta avgifter m. 111. men däremot icke kapitaltjänstkostnader. Kostnaderna varierar här från 500—ca 7 000 kronor. Det har varit av intresse att se hur dessa driftkostnader täcks. Som framgår av tabellen täcks huvuddelen av kostnaderna genom inkomsten av servering. Andra väsentliga inkomst- källor är lotteri och uthyrningsverksamhet. Kommunala bidrag har före- kommit i ungefär en tredjedel av fallen och varierar från 25—50 0/0 av driftsutgifternas storlek. Ytterligare andra inkomstkällor är parkeringsav- gifter och inkomster från skidlift. Sammanfattningsvis kan man med ut- gångspunkt från materialet, som givetvis är behäftat med betydande bris— ter, konstatera att det vid en friluftsgård eller raststuga torde föreligga svårigheter att t.o.m. erhålla täckning för driftsutgifterna, speciellt om man där inräknar behövliga underhållskostnader. Ännu mindre kan man räkna med ett driftsöverskott som täcker ränte- och amorteringskostnader. Friluftsgården och raststugan får närmast ses som ett exempel på när- anläggning, där det möter praktiska svårigheter att på ett enkelt sätt debi- tera avgifter samtidigt som man har att göra med en anläggning som krä— ver stora anläggningskostnader.
00L !. 000 €? 000 St 000 88 000 805 ' 0001" 8961 000 8 000 99 000 96 000 GI 000 003 000 IE LliöI 000 000 i 000 I 000 LI ZLG 85 000 023 QQGI
000. F. 001.66 000 05 000 981 000 I 89—"690I
. . .. . _, 000 L 002 I 000 &I 000 (;(, 000 (39 __000 9 HNSI
009 f
__009 E (5261
001. I 000 (.fi; 000 99 000 OII
000 8 009 9" 000 82", 000 Sf ' 000 9 LQGI 000 t 000 0I 000 (EI ' 000 ZI lfGI
(m) 000 21 000 E) 000 5,17 000 9?" 000 001 _000 01 QQGI
009 000 L 000 LI 009 95 ' 000 8 99 f(JGI 000 8 000 EI 000 231 000 98 000 OL L".”GI 009 6 000 L 000 E 000 06 000 01 000 Oi? 000 (E!. _000 (” ('quio) 000 I 000 GI 000 95 . 000 €
Sap ) XEIII "015031 Supra S pculson ailauq / i???" -'u38.fq p1m|g fi:: 2:53? —'uåfli_g| duu J' " nu. _mml —uv 4161.
m
"(u.(qm ?SJQJ
IJ!lP!—*IS
'$.xe31115 '".fn
IBIUV
unununuon
% .l 0 p e. n 1 s 0 )( A Iz 3 u ! u )( 01; J, suanlaijsrmsag
'.IOÖIIISJSIM n.:b'pu pga uammmmrg)! nysnnouoelg '11/ "aqul
KAPITEL 6
Utredningens förslag till åtgärder för att befrämja friluftsanläggningar m. m.
6.1. Allmänna utgångspunkter
Utredningen har i tidigare sammanhang starkt understrukit friluftslivets betydelse för den enskilda människan i dagens samhälle och funnit, att . kraftfulla åtgärder bör insättas för att bereda människorna rika valmöjlig- heter att utöva olika friluftsaktiviteter. Om man vill bereda så stor del av svenska folket som möjligt tillfälle till ett rikt och omväxlande friluftsliv till rimliga kostnader, finns all anledning att, befrämja tillkomsten av väl- planerade och välutrustade kollektiva anläggningar. Ett sådant inslag i fri- lut'tspolitiken har speciell betydelse därigenom, att det rörliga friluftslivet, som replierar på ett nät av kollektiva anläggningar, är den för medborgarna minst kostnadskrävande formen av friluftsliv under semestern och kortare ledigheter och därmed den enda som står till buds för vissa kategorier, bl.a. ungdomen. Välutruslade l'rilut'tsreservat lämpligt belägna i förhål- lande till större tätorter medför också den fördelen, att tätortsbefolkning- ens friluftsliv kanaliseras till sådana områden, varigenom trycket och sli- taget på marker för i första hand produktiva ändamål minskas. l 3 kap. har efterfrågeutvecklingen beskrivits sammanfattande sådan denna återspeglats i utredningens grundläggande undersökningar. Här un— derstrykes. att den växande fritiden i stor utsträckning kommer att utnytt- jas för rekreation i naturen. Friluftslivets rörlighet gör, att man rör sig > inom stora områden. Allt fler människor synes komma att ägna sig åt olika
former av friluftsliv, och vidare torde fritid i ökad utsträckning anslås till * friluftssysselsättningar. Det alltmer framträdande önskemålet att förlägga fri- , tiden till annan miljö än vardagens leder till växande och nya anspråk på * utrymme för fritidsrekreation. Utvecklingen av det rörliga friluftslivet är
starkt beroende av tillgången till mark och anläggningar. Tillgången på mark och anläggningar för det rörliga friluftslivet blir i verkligheten helt avgörande för människornas möjligheter att utöva olika friluftsaktiviteter. Om man skall tillskapa anläggningar och områden för sVenska folkets fri- tidshehov med eftersträvan till en anpassning till friluftslivet på längre sikt, är det otvivelaktigt ett differentierat behov som skall tillgodoses. Efterfrå- gan riktar sig dels mot tätortens närmaste omgivningar, dels mot anlägg- ningar på ett reseavständ av upp till 2—3 timmar, d. v. s. områden som man kan nå över ett veckoslut, dels mot semeslerområden.
Mot denna allmänna bakgrund framstår samhällets hittillsvarande in- satser för det rörliga friluftslivet som allmänt sett otillräckliga och i vissa avseenden felplanerade. En kritisk analys av utgångsläget ger bl.a. under lag för följande slutsatser.
Den nuvarande tillgången till anläggningar för det rörliga friluftslivet, vilken närmare framgår av 2 kap., visar betydande brister. Bl.a. kan man konstatera, att en väsentlig del av tätortsmänniskorna för närvarande sak- nar tillgång till en rad olika anläggningar, t. ex. friluftsbad, friluftsgårdar och raststugor. I flera fall efterfrågas på längre sikt en fördubbling eller mer av nuvarande kapacitet.
Lokaliseringen av anläggningarna tycks i åtskilliga fall inte ha skett till platser, där behovet är störst. Andra faktorer har varit bestämmande om en anläggning skulle komma till stånd eller inte. Genomgående anser sig utredningen kunna konstatera, att storstadsområdena i allmänhet är starkt underförsörjda. Vidare framgår klart, att semesterregionerna ej är dimen- sionerade för att ta emot det växande antalet semestrande personer.
Åtskilliga anläggningar fyller inte de krav på utrustning och utformning, som man för närvarande ställer. Planeringen uppvisar betydande brister. Olika anläggningars inbördes samband har hittills icke tillräckligt upp— märksammats. Man kan också konstatera att de enskilda anläggningarna i regel saknar tillräckliga markområden för att människorna skall kunna röra sig fritt kring anläggningarna. Frågor rörande parkering, skyddszoner o.s.v. har i åtskilliga fall lämnats helt obeaktade.
Vad slutligen beträffar det nuvarande ekonomiska stödet till friluftsan- läggningar, kan utredningen konstatera åtskilliga brister.
Stödet har varit otillräckligt.
Bidrag synes icke alltid ha beviljats med hänsyn till anläggningarnas ekonomiska förutsättningar.
Det kan i många fall ifrågasättas, om bidrag utgått till anläggningar, där behovet varit störst.
Bidragen har i vissa fall varit så obetydlig. , att de knappast kan ha varit avgörande för tillkomsten av anläggningarna ifråga.
Stödet till friluftsorganisationer har icke varit av sådan omfattning, att en tillräckligt effektiv insats från dessas sida varit möjlig på väsentliga om- råden.
Från dessa allmänna utgångspunkter diskuterar utredningen i följande avsnitt behovet av ändrad inriktning av samhällets åtgärder för att främja det rörliga friluftslivet.
6.2. Utredningens förslag till principiella riktlinjer för stöd till frillgftsanläggningar m. m.
6.2.1 . Markfrågorna
I direktiven för utredningen har särskilt betonats behovet av att säker— ställa fritidsområden. Bl.a. påpekas, att i de större städernas närmaste omgivningar har redan tillgången på mark för fritidsändamål minskat kraftigt och att efterfrågan på sådan mark nu gör sig gällande inom större regioner. Vidare framhålles, att den i stort sett orörda landsbygdsnaturen torde kunna räknas som en av våra största tillgångar. För allas trevnad måste det därför vara en angelägen uppgift att tillgodose de växande kra- ven på ökad upplåtelse av markområden för fritidsändamål under hän- synstagande till att så mycket som möjligt av ursprungsmiljön bevaras. Därför lämpade områden måste, sägs i direktiven, reserveras för gemen— samt nyttjande, exempelvis för bad och såsom strövområden.
Efter det att fritidsutredningen tillsattes har 1960 års naturvårdsutred— ning avlämnat sitt betänkande Naturen och samhället (SOU 1962: 36). På grundval härav har betydelsefulla reformer på naturvårdens område ge- nomförts vid 1963 och 1964 års riksdagar (prop. 71/1963 och 148/1964). Genom dessa beslut har nya riktlinjer antagits för naturvårdspolitiken, en ny naturvårdslag utfärdats samt en ny naturvårdsorganisation inrättats. I de nya riktlinjerna ingår som ett viktigt led att på olika sätt tillgodose markbehovet för rekreation och friluftsliv. Härigenom har de ovan åter- givna uttalandena i fritidsutredningens direktiv redan i väsentlig mån till- godosetts såväl beträffande behovet av lagstiftning som organisation och finansiering.
I detta sammanhang bör speciellt erinras om att område av länsstyrelsen enligt 7 % naturvårdslagen må förklaras som naturreservat bl.a. av det skälet, att området är av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv. I beslutet om bildande av naturreservat skall bl. a. föreskrivas de inskränk- ningar i rätt att förfoga över fastighet, som finnas nödiga för att trygga ändamålet med reservatet, såsom förbud mot bebyggelse, uppförande av stängsel, täktverksamhet, uppodling, dikning, plantering, avverkning, jakt, fiske och användning av bekämpningsmedel (8 €). Men det är även för- utsatt, att en rad positiva åtgärder skall kunna vidtas för tillgodoseende av ändamålet med reservatet. Som exempel på dylika åtgärder nämner lagen anläggande av vägar, parkeringsplatser, vandringsleder, raststugor, tältplatser, badplatser, sanitära inrättningar eller liknande anordningar inom området eller att där företages gallring, röjning, slåtter, plantering, avspärrning eller dylik åtgärd eller att allmänheten beredes tillträde till mark inom området, där den eljest ej skulle ägt att fritt färdas (9 5). — Naturreservatet får härigenom anses vara ett mycket användbart hjälpme- del för att tillgodose friluftslivets behov.
Under en särskild avdelning., av naturvårdslagen, Särskilda bestämmelser till skydd för friluftslivet, har vidare intagits regler om bildande av strand- skyddsområde (15—16 åå). Grunden för avsättand> av sådant område är uteslutande syftet att åt allmänheten tr 'gga tillgången till platser för bad och friluftsliv vid havet eller vid insjö eller vattendrag. Inom strandskydds- område gäller viss kontroll av bebyggelsen samt av vissa anläggningsar- heten.
Om. såsom utredningen anser, friluftslivets markbehov primärt tillgodo- ses genom tillämpning av naturvårdslagstiftningen och utnyttjande av an— slagen pä naturvårdsbudgeten, återstår huvudsakligen att diskutera for.- merna för anskaffande och säkerställande av områden, vilkas primära uppgift är att vara bärare av friluftsanläggningar. Även dessa områden kan ibland bli av betydande storlek, då utrymme där måste beredas för exempelvis parkeringsplatser, skyddszoner gentemot bebyggelse m.m. I princip anser utredningen, att ett sådant markområde bör utgöra särskild fastighet, innehavd med äganderätt av huvudmannen för anläggningen. Härför talar en rad praktiska skäl, bl.a. att områdets skötsel och vård direkt måste integreras med anläggningens drift, att anläggningen bör kunna utgöra säkerhet för krediter, kunna bli delägare i vägförening m.m. Det torde ofta vara lämpligt, att dylik fritidsfastighet planmässigt anslutes till naturreservat, strandskyddsområde eller annat liknande område, som står till förfogande för allmänhetens friluftsliv. —— Utredningen erinrar i sammanhanget om sitt tidigare framlagda förslag om vidgade expropria- tionsmöjligheter rörande område som erfordras för att inrätta friluftsbad. småbåtshamn eller annan anläggnina av väsentlig betydelse för allmänhe- tens friluftsliv (del 11, sid. 173 och 258).
6.2.2. Planeringssynpunkter
Utredningen har i del II framlagt riktlinjer för såväl den framtida lokalise- ringen (sid. 104) som den översiktliga planeringen (sid. 118) av friluftsan- läggningar. I detta sammanhang vill utredningen endast ytterligare under- stryka behovet av effektiva åtgärder på detta område. Såsom påpekats tidigare i 2 och 3 kap. har hittills knappast några godtagbara resultat åstad— kommits på detta område. Med hänsyn till att investeringsresurserna under lång tid framåt kommer att vara begränsade i förhållande till utbyggnads- behovet, måste stor omsorg nedläggas på lokaliseringen, så att anläggning- arna i första hand kommer till stånd där behovet är störst. Det nu tillgäng- liga materialet understryker ytterligare behovet av att varje lokalisering av friluftsanläggningar föregås av en översiktlig planering. Det är härvid av vikt, att markdispositionerna för naturvård, fritidsbebyggelse och anlägg- ningar för det rörliga friluftslivet samordnas.
I sitt andra delbetänkande framlade utredningen även vissa synpunkter på detaljplaneringen av fritidsbebyggelsen (sid. 127). Utredningen fann där- vid att det knappast var möjligt att formulera allmängiltiga krav för denna planeringsuppgift. Samhällets ansträngningar borde i stället inriktas på ett konstruktivt utvecklingsarbete, som vid olika förutsättningar gav anvis— ningar om lämpligaste hustyper, organisation och utformning av kollektiva anläggningar m. m.
Utredningen har funnit, att i stort sett samma tillvägagängssätt bör kom- ma i tillämpning beträffande friluftsanläggningar. Som exempel på hur frågorna lämpligen bör angripas har statens institut för byggnadsforskning för utredningens räkning gjort vissa principstudier rörande utformningen av campingplatser och friluftsbad, som intagits som bilaga 1 till detta be— tänkande. Av dessa studier framgår klart, att stor omsorg måste ägnas de många funktioner, som skall samordnas inom en friluftsanläggning, för att helhetsresull'atet skall bli tilll'redsställande. Liknande funktionsstudier bör enligt utredningens mening genomföras för flertalet typer av friluftsanlägg— ningar och därigenom underlag byggas upp för en rådgivning och service till kommuner och friluftsorganisationer. Särskild uppmärksamhet bör där- vid ägnas de storlekstyper av anläggningar, som ger bästa underlag för en ekonomith tillfredsställande drift, samt s.k. gruppanläggningar (jfr sid. 84), som i en kombinerad enhet förenar anläggningar för en rad olika fri- luftsaktiviteter, som med fördel kan samförläggas.
Utredningen har i del II ägnat stor uppmärksamhet åt fritidsbebyggel- sens sanitära standard (sid. 143). Vad där anförts om omgivningshygieniska krav i allmänhet samt va-frågan och renhållningen gäller i tillämpliga delar även friluftsanläggningarna. Olika sätt att lösa dessa frågor bör ingå som ett viktigt. led i det utvecklingsarbete, som ovan skisserats.
6.2.3. H uvudmannaskap Utvecklingen har under senare tid alltmer bestämt gått i den riktningen, att anläggning av och ansvar för friluftsanläggningar betraktas som en primärkommunal uppgift. Framför allt då det gäller näranläggningar för tätortsbefolkningen anser utredningen vederbörande kommun i de flesta fall som en självklar huvudman. Därmed är icke sagt, att kommunen alltid behöver sköta den löpande driften av anläggningen. Denna kan, beroende på de praktiska förutsättningarna, ofta med fördel uppdras åt exempelvis en friluftsorganisation med erfarenhet på området.
Ofta är emellertid situationen den, att en större tätort icke kan lösa de aktuella problemen inom sitt eget administrativa område, utan måste söka rekreationsutrymme för sin befolkning inom angränsande landskommuner. [ sådana fall kan, som utredningen påpekat i del II (sid. 270). antingen
tätortskommunen eller värdkommunen uppträda som huvudman. Detta nödvändiggör under alla förhållanden en interkommunal samverkan i 10- kaliserings- och planeringsfrågorna. I många fall är det praktiskt, att flera tätorter går ihop om anläggandet av vissa näranläggningar. Stiftelseformen synes i så fall vara lämplig.
Även för s.k. fjärranläggningar, som huvudsakligen betjänar andra än värdkommunens invånare, framstår ofta denna som den lämpligaste huvud- mannen. Utredningen erinrar i detta sammanhang om sina förslag i del 11 (sid. 236) om behovet av vissa klarlägganden rörande kommunernas befo- genheter beträffande bl.a. friluftsanläggningar. Utredningen har där häv- dat, att aktiva åtgärder för bl. a. friluftsanläggningar bör kunna vidtas av kommunen såväl inom som utom dess egna gränser och, beroende på om— ständigheterna, såväl till förmån för egna kommuninvånare som för dem som är bosatta i annan del av landet men har anledning utnyttja kommu- nens naturliga förutsättningar för friluftsliv. Utredningen förutsatte därvid, att kommunens insatser skall ske inom ramen för det allmänintresse, som friluftslivet representerar, och icke i första hand syfta till att bygga upp vinstgivande företag.
Vad här sagts om det kommunala huvudmannaskapet för friluftsanlägg- ningar bör icke hindra att såväl friluftsorganisationer som enskilda ställer sig som huvudmän för anläggningar av mera turistbetonad typ. Under se- nare tid har, bl. a. i norrländska vintersportorter, betydande intresse visats från enskilt håll att engagera sig i stora anläggningar. Det är då fråga om anläggningar, som kan drivas på självbärande basis. Det finns ingen anled- ning att hindra en sådan utveckling under förutsättning att investeringarna sker inom ramen för vad som anses lämpligt ur lokaliserings- och plane— ringssynpunkt.
6.2.4. Behovet av statligt finansiellt stöd Det nuvarande statliga stödets utformning har beskrivits i 4 kap. Här fram— går att stödet f. n. är fördelat på i huvudsak fyra olika delområden. Ur fri- luftsfonden beviljas bidrag till bl.a. friluftsgårdar, semesterbyar, vandrar- hem, campingplatser och friluftsbad. Bidrag till småbåtshamnar beviljas enligt en särskild författning från ett anslag på sjätte huvudtiteln. Vidare utgår ett betydelsefullt stöd till vissa anläggningar, i huvudsak samma som stöds genom friluftsfonden, genom beredskapsarbeten och inom ramen för det statliga lokaliseringsstödet (lokaliseringslån och lokaliseringsbidrag). Slutligen kan särskilda hotellgarantilån utgå för upprustning och moderni- sering av turisthotell. Vid första påseende verkar denna bild något splittrad både i fråga om fördelningen på departement och i fråga om tillämpning av olika stödformer (bidrag, lån och lånegarantier).
I ett avseende inträffar från och med budgetåret 1966/67 en betydelsefull förändring i fråga om det departementala ansvaret. Enligt statsverkspro- positionen 1966 (bilaga 11, sid. 264) överflyttas nämligen anslaget Avsätt- ning till fonden för friluftslivets främjande från handelsdepartementets huvudtitel till jordbruksdepartementets, där det redovisas under naturvårds- verksamheten. Som skäl har anförts anslagets nära samband med anslagen till naturvårdsändamål.
Att anslaget till stöd åt småbåtshamnarna redovisas på kommunikations— departementets huvudtitel sammanhänger med den starka förankring denna verksamhet har och måste ha i sjöfartsstyrelsens planläggande och pro— jekterande verksamhet. Enligt utredningens mening talar starka praktiska skäl för att nuvarande ordning bibehålls.
Likaså har utredningen funnit i det närmaste självklart att det stöd till friluftsanläggningar som utgår i form av beredskapsarbeten och lokalise— ringsstöd bör administreras av de ansvariga arbetsmarknadspolitiska or- ganen.
Såsom närmare utvecklas i det följande (sid. 154) har utredningen be- träffande turisthotellens lånegarantier, som nu administreras av kommers- kollegium och riksbanken, inskränkt sina förslag till förlängd amorterings- tid och möjligheter till anstånd med ränte- och amorteringsinbetalningar.
Genom stödfrågornas fortsatta fördelning på flera departement aktuali- seras i stället såvitt möjligt gemensamma bedömningsgrunder i fråga om anläggningarnas lokalisering och utformning samt stödets storlek i jäm- förbara situationer. Detta underlättas i första hand genom tillskapande av en central remissinstans med kompetens inom hela friluftslivets område.
I samband med friluftsfondens inordnaude under naturvårdsverksamhe- ten finns anledning att jämföra fondens bidragsformer med det statliga stö- det för olika naturvårdsåtgärder.
På naturvårdens omådc svarar staten för kostnaderna för avsättande av nationalparker och naturreservat, som är av utpräglat kulturell eller veten— skaplig betydelse. Vidare svarar staten primärt för kostnaderna med anled— ning av strandregleringen, skyddet av landskapsbilden samt täktregleringen. I fråga om kostnaderna för bildande av naturreservat av utpräglat social betydelse har emellertid en gemensam finansiering genom stat och kom— mun ansetts böra eftersträvas. I denna för friluftslivet centrala fråga ut- talade departementschefen följande (prop. 71/1963, sid. 110):
Utredningens uttalanden rörande fördelningen av kostnaderna för naturvårds åtgärder mellan stat och kommun kan jag i allt väsentligt biträda. Jag vill under- stryka att jag anser det vara väl motiverat att kommun antingen i egen regi eller genom att delta i stiftelser och dylikt engagerar sig ekonomiskt för att skaffa sina invånare tillgång till områden för rekreation och friluftsliv. Det kan dock ej för- väntas att kommunerna skall vara beredda att svara för kostnaderna för sådana
områden av utpräglad rikskaraktär. Beträffande vissa av dem sy nes det var limp- ligt att stat och kommun, såsom utredningen förutsatt, delar på kostnaderna. bågra fasta normer för sådan fördelning bör dock enligt min mening ej fastställas. Oser- enskommelse bör 1 stället från fall till fall träffas med berörda kommuner.
På det område, där naturvårdsverksamheten har sin största betydelse för friluftslivet, har alltså principen om samgående mellan stat och kommun numera fastslagits. I några principiellt betydelsefulla reservatbildningar på senare tid, där det sociala intresset varit framträdande, har statsbidraget uppgått till storleksordningcn 50 0/0. Det kommunala intresset har där re- presenterats av en stiftelse med bl. a. landstinget som aktiv medverkande. På naturvårdens område tillämpas i här förevarande fall endast bidrag, inga låne- eller lånegarantiformer.
Utredningen får i detta sammanhang erinra om att den i sitt andra del- betänkande (sid. 162) framfört förslag om särskilt statligt stöd till korn- rnunala markförvärv för friluftsändamål. Förslaget var utformat som en direkt parallell till markpolitiska utredningens förslag angående markför- värvslån och tornträttslån för permanent bebyggelse. Utr ednrnaen räknade under en första period med ett årligt lånebehov av 50 milj. kronor. Utred- ningen anförde rent markpolitiska skäl för detta förslag.
När det gäller den nu aktuella frågan, stöd till investeringar i frilufts- anläggningar, har utredningen icke funnit skäl att föreslå inrättandet av några nya låneformer. Främsta skälet härtill är, att det på anläggnings- området icke finns anledning vidta några specialregleringar; kommunerna torde vara mest betjänta av att göra erforderliga upplåningar på detta om- råde efter samma principer som gäller för övriga kommunala invester. ngar och under avvägning av frilrrftslivets behov till hela det kommunala imeste- ringsprogrammet.
På grund av det anförda kan utredningen i fortsättningen begränsa dis- kussionen till behovet av bidrag för i huvudsak de ändamål, som hittills tillgodosetts ur friluftsfonden och ur anslaget till småbåtshamnarna. Diirvid utgår utredningen från att förekommande bidrag även skall kunna utgå för anskaffningen av den mark, som erfordras för anläggningen, anläggrings- fastigheten (jfr sid. 125).
Utredningen har i sitt första delbetänkande påvisat, att fritidskortsum- tionen redan nu uppgår till mycket betydande belopp (sid. 18). Sålunda be- räknas utgifterna under år 1962 för kultur och rekreation till 4,6 miljrrder och för resor till 5,8 miljarder kronor. Enbart fritidsresorna med egen bil uppskattades detta år kosta 3 miljarder kronor. Rekreationskontot beräk- nas under slutet av 60-ta1et komma att utgöra en av de snabbast exprnde— rande korrsurntionsgrupperna. Välståndsutvecklingen har nu kommit så långt, att genornsnittsrnedborgaren både kan och är beredd betala ett rim- ligt pris för de tjänster, som erbjuds honom på fritidsområdet. Dessa för-
lrållanden har bl. a. föranlett utredningen till det ställningstagandet beträf- fande fritidsbebyggelsen, att den enskilda konsumenten bör bära kostna- derna för sin fritidsbostad (del II, sid. 101).
Utredningens i 3 kap. redovisade allmänna överväganden pekar mot ett mycket stort samlat investeringsbehov i fråga om friluftsanläggningar. Med hänsyn till de stora anspråk på investeringsutrymme, som över huvud taget föreligger på de flesta samhälleliga områden, måste därför bidragen till friluftsanläggningar styras av en sträng behovsgranskning och i huvudsak reserveras för objekt av stort allmänt intresse, som icke skulle komma till stånd utan stöd av staten. Utredningen lägger alltså stor vikt vid bidragens funktion att medverka till en lämplig lokalisering.
Enligt utredningens mening är det icke möjligt att tillämpa generella bidragsgrunder för olika typer av anläggningar såsom hittills i stor ut- sträckning skett. Det finns uppenbarligen anläggningar, som på grund av goda yttre betingelser och hög besöksfrekvens kan göras ekonomiskt själv— bärande. Framför allt gäller detta välplanerade och vällokaliserade se- mesterbyar och campingplatser, där ju alltid en avgift debiteras, som i viss män kan vara en regulator på ekonomin. Motsvarande torde även i princip gälla vandrarhemmen, som numera närmast bör jämställas med enkla turisthotell med begränsad service. 1 nu nämnda fall bör bidrag över huvud taget icke utgå med mindre en investerings- och driftskalkyl utvisar ett underskott, som måste täckas, därest anläggningen över huvud skall kunna komma till stånd. Understundom förekommer dock fall, där investe- ringskostnaderna blir osedvanligt höga på grund av att nutida krav på sanitär standard nödvändiggör dyrbara investeringar för vatten och av- lopp. Om anläggningen i fråga ändock ur allmän synpunkt bör komma till stånd, bör stödet få formen av ett bidrag just till va-kostnaderna. Detta är enligt utredningens mening befogat med hänsyn till den särskilda om- sorg, som i våra dagar måste nedläggas på de sanitära frågorna vid frilufts- anläggningar. Sådana bidrag bör även kunna utgå till vissa befintliga an- läggningar, där de sanitära förhållandena icke är tillfredsställande, under förutsättning att anläggningen ur allmän lokaliseringssynpunkt bör bibe- hållas.
Ä andra sidan finns uppenbarligen typer av friluftsanläggningar, där en självfinansiering är svår eller helt omöjlig att uppnå. Ett typiskt exempel är fjällstugorna, där byggnads- och underhållskostnader är extremt höga och där en avgift aldrig kan sättas så högt, att den täcker ens driftkost- naderna. Även vid andra typer av anläggningar, exempelvis friluftsgårdar, raststugor och flertalet friluftsbad, är en självfinansiering icke möjlig av den anledningen, att det i regel är omöjligt att debitera avgift för utnytt- jandet av den besökande allmänheten. Ett mellanläge intar småbåtsham- narna, där visserligen en avgift kan debiteras av de båtägare, som varaktigt hyr en båtplats, men där dessa avgifter i flertalet fall skulle bli alltför höga,
om de avvägdes så att kostnadstäckning skulle uppnås. I dessa och liknande fall måste alltså finansieringen i avsevärd utsträckning grundas på ett kom- munalt eller statligt bidrag.
Det finns också skäl att göra skillnad mellan näranläggningar och fjärr- anläggningar. Det ligger uppenbarligen nära till hands att anse näranlägg- ningar väsentligen vara en kommunal uppgift. Den typiska fjärranlägg- ningen utnyttjas emellertid i stor utsträckning av andra än värdkommunens invånare och har alltså rikskaraktär. Här är det svårt att tänka sig ett engagemang från värdkommunen, om inte anläggningen uppenbart är lön- sam. På grund härav är det befogat med ett högre statligt stöd till icke självbärande fjärranläggningar av rikskaraktär än till tätorternas när- anläggningar.
Som förut påpekats utgår f.n. ett betydande statligt stöd till frilufts- anläggningar i form av beredskapsarbeten eller lokaliseringsstöd. Utred- ningen har icke funnit anledning ifrågasätta någon ändring i de principer, som därvidlag tillämpas. Det bör emellertid understrykas, dels att arbets- löshetssituationen undergår snabba förändringar och ständigt förbättras genom särskilda arbetsmarknadspolitiska åtgärder, dels att lokaliserings- stödet i princip är en tillfällig, tidsbegränsad åtgärd. Stödet till frilufts- anläggningar denna väg kan därför aldrig helt ersätta ett stöd av mera permanent beskaffenhet genom friluftsfonden. Fonden bör därför bibe- hålla sin tillämplighet över hela landet. Dispositionen av medel ur fonden skall däremot ständigt ske med beaktande av det faktiska stöd, som vid varje tidpunkt kan lämnas via arbetsrnarknadsorganen inom vissa regioner.
Bidragsreglerna rörande småbåtshamnar har nyligen ändrats av riksda- gen efter förslag av fritidsutredningen. De nya reglerna innebär (jfr sid. 103), att bidrag kan beviljas med 30—90 0/0 av de verkliga kostnaderna för arbetet och att bidragsprövningen görs beroende av bl.a. kommunens finansiella situation, om anläggningen är avsedd enbart för kommunens egen befolkning eller ej, de av naturförhållandena betingade byggnads- kostnaderna per båtplats samt angelägenheten ur allmän friluftssynpunkt av att anläggningen kommer till stånd. I statsbidragsunderlaget må inräk- nas projekteringskostnader samt kostnader för sanitära anordningar och parkeringsplatser för bilar. Föreligger synnerliga skäl må statsbidrag även utgå med högst 70 0/0 av skälig kostnad för lösen av mark. Sådana skäl har ansetts föreligga främst för s.k. anslutningshamnar. — De refererade bidragsprinciperna innebär långt differentierade bedömningsgrunder och ansluter sig på väsentliga punkter till den diskussion utredningen ovan fört rörande anläggningar i allmänhet. Det må ytterligare anmärkas, att anslaget till småbåtsharnnarna i statsverkspropositionen 1966 upptagits till 4.207 milj. kronor och att motsvarande anslag till friluftsfonden upptagits till'3,5 miljoner kronor för budgetåret 1966/67. Småbåtsharnnarna befinner
i ett betydligt gynnsammare läge än de anläggningar som stöds genom fri- luftsfonden. En förstahandsätgärd synes därför böra vara att för de senare anläggningstyperna åtminstone genomföra en med småbätshamnarna jäm— förbar stödvolym.
Utredningen har på grund av vad ovan anförts och vad som i övrigt framkommit genom de särskilda utredningar, som redovisats tidigare i detta betänkande, funnit sig böra rekommendera följande allmänna prin- ciper rörande statsbidrag till friluftsanläggningar.
1.
O!
Bidragen bör primärt tjäna syftet att medverka till en lämplig lokali- sering av anläggningar till de regioner, där behovet är störst.
För alla typer av anläggningar bör eftersträvas en så hög grad av själv- finansiering som möjligt. För vissa typer av anläggningar, där avgift för utnyttjandet debiteras, bör genom en realistisk avvägning av avgif- ten statsbidrag helt kunna avvaras. Detta torde i avsevärd utsträckning kunna bli fallet med välbelägna och välplanerade semesterbyar, cam- pingplatser och vandrarhem.
För att uppnå ett ur allmän synpunkt önskvärt utnyttjande av landets attraktivaste rekreationsområden måste även ifrågakomma investeringar i anläggningar, där kapital- och driftskostnader ej kan täckas genom intäkter. Detta gäller anläggningar, där en utnyttjandeavgift av prak- tiska skäl ej kan tas upp, där anläggningens utnyttjandetid är kort eller där byggnadskostnaderna av särskilda skäl blir osedvanligt höga. Detta kommer att i avsevärd utsträckning bli fallet med bl.a. friluftsgårdar och raststugor, fjällstugor, friluftsbad, småbåtshamnar samt vissa av de under 2 exemplifierade anläggningarna.
Det statliga stöd som lämnas här ifrågavarande anläggningar bör i första hand ta sikte på att säkerställa en lämplig sanitär utrustning, som krävs både för besökarnas bekvämlighet och av omgivningshygieniska skäl.
För att uppnå en realistisk prövning av bidragsårenden bör varje beslut grundas på en av sökanden ingiven investerings- och driftskalkyl för den tilltänkta anläggningen, där — i förekommande fall — även intäkts- sidan utförligt belyses.
Friluftst'ondens medel bör i princip reserveras för friluftsanläggningar med kommunala engagemang. Vid sidan härav bör organisationer av rikskaraktär med erkänd kompetens på området och förmåga att träffa långsiktiga förpliktelser i fråga om anläggnings utnyttjande och vid- makthållande kunna ifrågakomma. Bidrag bör i princip endast utgå till anläggning, som hälles öppen för alla.
ö. Bidragens storlek bör i förekommande fall avvägas efter en differentie- rad skala omfattande förslagsvis spännvidden 30——90 0/0 av anläggnings- kostnaderna resp. bidragsberättigade delkostnader (va-kostnader). Bi- drag av så ringa storlek, att de saknar reell betydelse för en anläggnings tillkomst, bör helt utmönstras. Inom bidragsskalan bör de lägre nivåerna i tillämpas för tätorternas näranläggningar och de högre för fjärranlägg— ! ningar av rikskaraktär. Det torde icke finnas anledning att hänvisa markkostnader till en lägre nivå eller ogynnsammare ställning än öv- riga anläggningskostnader.
7. Ovan föreslagna allmänna bidragsprinciper bör kunna tillämpas icke blott för investeringar i nya friluftsanläggningar utan även, i tillämp- liga delar, för upprustning av äldre anläggningar, som anses angelägna att bibehålla för framtiden.
I det följande behandlas under varje särskild anläggningstyp de Särskilda villkor, som bör ifrågakomma. Friluftsfondens och småbåtshamnsanslagets totala storlek behandlas i 10 kap. Erforderligt stöd till friluftsorganisatio- ner för särskild verksamhet behandlas i 9 kap.
6.3. F riluftsgårdar och raststugor 6.3.1. Lokaliseringsfrågor m.m.
I 3 kap. har friluftsgårdarnas och raststugornas betydelse som replipunkter för tätortsmänniskans friluftsliv starkt understrukits. Det är ofta dessa typer av anläggningar som blir utgångspunkter för friluftsliv i skog och mark. Till dessa anläggningar knyts dessutom en rad andra viktiga anordningar av olika slag. Enligt utredningens bedömande föreligger behov av frilufts- gårdar såväl i tätortens närhet som i utflyktsområdena och i fjärrområdena. Det sammanlagda antalet friluftsgårdar och raststugor har redovisats till ca 500 (2 kap.). Mot bakgrunden av lokaliseringen av anläggningarna, som är mycket ojämn, samt befolkningens fördelning i landet finner utredningen, att de största bristerna föreligger i de tätbefolkade delarna av södra och mellersta Sverige. En rad större tätorter saknar helt tillgång till denna typ av friluftsanläggningar, och vidare är storstadsregionerna otillräckligt för- sörjda. För att öka allmänhetens möjligheter till friluftsliv synes en ange- lägen uppgift vara att tillskapa denna typ av replipunkt i tätortens närhet. Enligt utredningens bedömning bör det vara realistiskt att sikta mot en ut- ökning med 500 objekt under den närmaste 10-årsperioden. För närvarande är ca 20 under byggnad och ytterligare ca 50 planerade. Som tidigare fram- hållits föreligger dessutom ett betydande behov av upprustning av befintliga anläggningar.
! l i
l l il l
6.3.2. Utformning och kapacitet Det föreligger behov av anläggningar av olika storlek och med olika utrust- ning, både större länsanläggningar som tillika kan fungera som kurs-gårdar etc. och mindre anläggningar för användning enbart under dagen. Betydande omsorg bör ägnas anläggningars förläggning, planering och utformning. Som utredningen tidigare redovisat fyller endast ett ringa antal de krav man i dag vill ställa på en modern friluftsgård eller raststuga. En modern anläggning bör bl. a. innehålla en avdelning med värmestuga, omklädnadsmöjligheter, bastu och toaletter samt ev. motionshall; i en annan avdelning bör finnas trivselstuga, kioskrörelse, barservering, mind- re rum för gruppsammankomster samt i vissa fall enklare förläggningsmöj- ligheter. Stor omsorg måste vidare nedläggas på utformningen av frilufts- gårdens närmaste omgivning, t. ex. i fråga om anordnande av parkerings- platser m. m. Vid anläggningens lokalisering bör tillgången till fria mark- områden med omväxlande terräng, sjöar och vattendrag samt goda kommu- nikationer vara avgörande. Stor vikt måste tillmätas förutsättningarna att anordna vatten och avlopp.
6.3.3. F inansieringsfrågor Friluftsgårdar och raststugor tillhör den typ av anläggningar, där utnyttjan— deavgift av praktiska skäl svårligen kan tas upp. Som framgår av 5 kap. leder detta till att friluftsgårdar i bästa fall möjligen kan betala de nödvän- digaste driftskostnaderna genom inkomster från servering, tillfällig uthyr- ning o. s. v. Detta förhållande verkar enligt utredningens mening starkt dämpande på kommunernas intresse att ekonomiskt engagera sig i denna typ av anläggningar. Därtill kommer, att i åtskilliga fall anläggningar av denna typ måste förläggas till annan kommun än tätortskommunen. Även om utredningen anser tillskapandet av friluftsgårdar vara en primärkom- munal uppgift, bör det emellertid vara skäligt, att tillkomsten och upprust- ningen stimuleras genom bidrag. Dessa kan också medverka till att de krav, som bör ställas på anläggningens utformning, inte minst den sanitära stan— darden, icke behöver eftersättas. Utredningen föreslår därför, att bidrag lämnas till friluftsgårdar och raststugor med minst 30 % av den samman- lagda anläggningskostnaden. Bidragets storlek bör härvid avpassas bl. a. med hänsyn till i vad mån anläggningen utnyttjas av egna kommuninvånare eller ej, kommunens finansiella situation och de ekonomiska förutsättningar- na att göra anläggningen självbärande. Förekommande bidrag till bastuan- läggning i friluftsgård bör av praktiska skäl lämnas ur friluftsfonden och icke, som nu är fallet, ur idrottsfonden. Under budgetåret 1964/65 utgick bidrag ur idrottsfonden med 108 000 kronor till bastur. Utredningen har bedömt det som skäligt, att staten medverkar till 4—5 större och ett 10-tal mindre anläggningar per år. Kostnaden för detta har beräknats till 3 milj. kronor/år.
6.4. Friluftsbad 6.4.1 . Lokaliseringsfrågor m.m.
Som starkt understryks i fritidsutredningens intervjuundersöknjng är en av de mest omtyckta friluftssysselsättningarna under sommaren att njuta av sol och bad. Behovet av nya friluftsbad och modernisering av äldre anlägg- ningar framgår klart av fritidsutredningens material (2 kap. och 3 kap.). Antalet välutrustade friluftsbad utmed kusten inom den södra semester- regionen är relativt litet. Uppgifterna visar att 1/3 av anläggningarna sak- nar varje form av toalettanordning och att endast ett fåtal anläggningar har vattentoalett. Överbeläggning på många av anläggningarna under hög— säsong leder till sanitära olägenheter och otrivsel för de besökande. Även i fråga om insjöbaden framträder betydande brister. Åtskilliga av anlägg- ningarna är små och dåligt utrustade och ett betydande antal kommuner saknar helt tillgång till friluftsbad inom egen eller angränsande kommun. Bl. a. bidrar följande faktorer till ett ökat behov av bättre badanläggningar: allt fler personer beger sig på sommaren till badplatserna vid södra Sveriges kuster, och i allt större utsträckning söker man sig över lördagar och sön- dagar till områden i tätorternas närhet för att utöva friluftsliv i olika former; strävan till ökad simkunnighet kräver ytterligare anläggningar för simunder- visning; en rad av de äldre badanordningarna är uttjänta och kan inte an- ses fylla rimliga anspråk på modernitet och sanitära förhållanden. I många fall utnyttjas inte de naturliga förutsättningarna för friluftsbad, främst därför att ordentliga anläggningar saknas. Den geografiska fördelningen av våra vattendrag är vidare sådan, att många samhällen helt saknar till- gång till naturligt bad inom rimligt avstånd, på andra platser är tillgängliga vatten så förorenade, att de inte längre lämpar sig för bad.
För att tillgodose behovet krävs en utbyggnad på bred bas. Det bör vara angeläget att bättre än hittills tillvarata de naturliga förutsättningarna ge- nom att se till att rationella anläggningar anordnas. Dessutom bör i områ- den, där man helt enkelt saknar vatten inom rimligt avstånd eller där vatt- net förorenats av avloppsvatten, bassängbad komma till stånd. Det största behovet av en utbyggnad och förbättring av badanläggningar synes före- ligga inom kustområdet i södra Sverige. Därnäst i angelägenhetsgrad torde komma anordnandet av s.k. kvickbad i tätorternas närhet. Utredningen vill dock starkt understryka behovet av friluftsbad över huvud taget i våra tätorts- och landskommuner.
F. 11. byggs 11 anläggningar vid hav medan ytterligare 29 har planerats. Motsvarande siffror beträffande insjöbaden är 29 respektive 61. Ifråga om utomhusbassänger byggs f. n. 14, och 63 är planerade.
6.4.2. Utformning, utrustning m.m. Enligt hälsovårdsstadgan är det en skyldighet för kommunen att anordna friluftsbad, där så är möjligt. Som utredningen påpekat behövs emellertid en mera målmedveten kom- munal planering än tidigare på detta område. När kommunerna planerar sin badfråga, är en av de primära åtgärderna att i god tid reservera erfor— derlig mark för att utnyttjas, när behov och ekonomiska resurser för badets anläggande finns. Denna planering bör inte göras fristående från övrig kom- munal planering utan inpassas såsom en del i den översiktliga planeringen. Grundläggande utgångspunkter för en kommunal planering av friluftsbad är kommunens tätorter, beräknat framtida invånarantal, de framtida sko- lornas placering, befintliga badplatsers läge och möjligheter för utvidgning, alternativa badplatsers läge, vattenkvalitet och vattendjup, bottnens be- skaffenhet, isförhållanden samt kommunikationer till och från befintliga och ifrågasatta badplatser. Avståndet till ett friluftsbad på landsbygden anses enligt nu tillämpade normer ej böra Överstiga 3 km. Ofta tvingas man emel- lertid av förhållandena att godta större avstånd. Ett bad bör utformas och dimensioneras med hänsyn till den badfrekvens, som kan väntas. Att beräkna denna frekvens kan vara svårt, eftersom många olika faktorer inverkar. Enligt tillgänglig in- och utländsk statistik kan bad- frekvensen antas bli i medeltal per dag under säsong 2—3 % av samhällets eller influensområdets invånarantal, medan det största antalet badande kan antas uppgå till 8—12 %. För närvarande rekommenderas en dimensione- ringsnorm på 7—10 % av samhällets eller influensområdets invånarantal. Vid bedömningen av den väntade badfrekvensen bör man givetvis räkna med bilburna badgäster och inom semesterområdena med semesterbefolk- ningen. Inom semesterregionen blir det helt naturligt i regel fråga om stor— anläggningar.
För att ett friluftsbad skall kunna anses vara komplett erfordras bl. a. följande anordningar: bryggor, hoppanordningar, vattenområde med lämp— ligt vattendjup för skilda åldrar och för olika grader av simkunnighet, sol- badsområde, andra friytor, omklädningsutrymme, materialbvod, ev. sjukrum, lekplats för småbarn, toaletter samt goda parkeringsplatser (se närmare bil. 1).
Beträffande de sanitära förhållandena vill utredningen speciellt under— stryka behovet av en snabb upprustning vid befintliga bad och att de sani- tära förhållandena ägnas en speciell uppmärksamhet vid utbyggandet av nya friluftsbad. Av utredningens material framgår såsom påpekats, att de nuvarande förhållandena är synnerligen otillfredsställande. Ett oeftergivligt krav bör vara, att vid samtliga badplatser finns godtagbara toalettanord- ningar, som bör vara lättillgängliga och inte ligga för långt från omkläd- nadspaviljong eller badets centrum.
I fråga om badens inplacering i landskapet, behov av olika gemensamhets- anordningar och deras funktionella samband får utredningen i övrigt hän- visa till de synpunkter som framförs i bilaga 1.
6.4.3. Finansieringsfrågor m.m.
Friluftsbaden tillhör den typ av anläggningar, som icke kan beräknas bli finansierade medelst avgifter, bl. a. på grund av att åtskilliga av badanlägg- ningarna inte är inhägnade. I de fall anläggningarna är inhägnade och av- gift upptas, kan avgiften i regel endast beräknas täcka driftskostnaderna. Kostnaderna för anläggandet av en modern badanläggning är i dag betydan- de, bl. a. till följd av avsevärda markkostnader och de krav som ställs på goda sanitära förhållanden, parkeringsområden o. s. v. Med den betydelse friluftsbaden har, anser utredningen det befogat, att staten medverkar för att stimulera tillkomsten av välutrustade badanläggningar, såväl i fjärrom— rådena som i tätorternas närhet. I fråga om fjärranläggningar utnyttjas dessa till övervägande del av befolkningen från andra kommuner. Det blir också ofta fråga om verkliga storanläggningar. För att intressera värdkommunerna för dessa anläggningar har utredningen funnit skäligt, att bidrag utgår med 30—60 % av de totala anläggningskostnaderna. Differentiering bör här ske med hänsyn till kommunens finansiella situation, de av naturförhållandena betingade byggnadskostnaderna samt angelägenheten ur friluftssynpunkt att anläggningen kommer till stånd. För att säkerställa goda sanitära förhållan- den bör statsbidrag kunna utgå med 90 % av anläggningskostnaderna för detta ändamål. I de bidragsberättigade kostnaderna bör i övrigt inräknas markkostnader och kostnader för omklädnadshytter, nödvändiga badbryggor samt hoppanordningar etc.
Till sådana anläggningar, som till övervägande del utnyttjas av kommu- nens egna invånare, bör bidragsprocenten kunna sättas lägre. Utredningen föreslår här, att bidrag utgår med 30 % av anläggningskostnaderna. I åt- skilliga fall kan det vara fördelaktigt att anlägga ett uppvärmt bassängbad i anslutning till ett naturligt friluftsbad. Utredningen vill understryka be- tydelsen av uppvärmda utomhusbad, då de väsentligt förlänger badsäsongen. Till kostnaderna för detta bassängbad bör bidragsprocenten sättas lika som för badet i övrigt. Med hänsyn till begränsningen av tillgängliga medel bör emellertid högre bidrag än 50000 kronor till sådana bassängbad ej utgå. Till sådana bassängbad som byggs i sjöfattiga trakter eller där tillgång till naturliga badmöjligheter saknas till följd av vattenföroreningar föreslår ut- redningen, att bidrag utgår med 30 0/o; dock att bidragsbeloppet begränsas till 100 000 kronor. Vid bidragsprövningen bör hänsyn tas till möjligheten att uppta inträdesavgifter, parkeringsavgifter etc.
Enligt nu gällande bestämmelser utgår statligt stöd till bryggor för sim- tävlingar och hopptorn etc. ur idrottsfonden efter prövning av riksidrotts-
förbundets idrottsplatskommitté. Bidragsbeloppet under senaste budgetåret uppgick till 68 000 kronor. För att förenkla handläggningen bör enligt ut- redningens mening friluftslmdcls samtliga anläggningar ingå i de anlägg- ningskostnader, vartill bidrag kan utgå ur friluftsfonden. Vid frågor rörande stöd till friluftsbad bör samråd äga rum med riksidrottsförbundets idrotts— platskommitté. Tävlingssportens synpunkter och önskemål bör bl. a. härige- nom kunna tillgodoses.
Med hänsyn till redovisade behov har utredningen bedömt skäligt, att sta- ten medverkar till nybyggnad och utbyggnad av minst 30 badanläggningar per år av typen naturliga friluftsbad och minst 10 utomhusbassänger. Dess- utom tillkommer behov av medverkan för upprustning av ett betydande antal anläggningar. Behovet av bidragsmedel har härvid beräknats till 4,5 milj. kronor per är.
6.5. Småbåtshamnar
6.5.1 . Lokaliseringsfrågor m.m.
Enligt den genomförda behovsanalysen föreligger ett betydande behov av småbåtshamnar. Antalet båtplatser i de 666 befintliga hamnarna uppgår till drygt 45 000. Det totala antalet småbåtar, som behöver hamnplats, beräknas till ca 300 000. Vidare framgår av utredningens material, att båtsporten är på stark frammarsch, och det synes icke orealistiskt att räkna med en båt per var femtonde person om 10—20 år. För tätorter med attraktiva vatten- områden skulle detta betyda ett behov av 1—1,5 km brygga per 10 000 in- vånare. För närvarande är ungefär ett 20—tal anläggningar under byggnad samt ett 100-tal på planeringsstadiet. Det största behovet tycks i dag före- ligga inom de större tätortsregionerna. Beträffande olika hamntyper bör enligt utredningens mening hemmahamnar och anslutningshamnar i första hand komma i fråga. Hittills har ett begränsat antal anslutningshamnar i närheten av de större tätorterna kommit till utförande. Enligt utredningens uppfattning torde en riktig lösning för att tillgodose behovet inom tätorts- områdena i åtskilliga fall just vara anläggandet av denna hamntyp.
6.5.2. Allmänna synpunkter på projektering, utrustning m.m. En inventering av det omedelbara behovet och en prognos över väntad ut- veckling av båtantalet bör inleda all projekteringsverksamhet. Av stor vikt blir att bedöma vilka markområden som behöver säkerställas. Prognosen är också av betydelse ur kostnadssynpunkt, bl. a. för dimensionering av hamnen. En prognos är givetvis vansklig att genomföra. En båt per 25 in- vånare år i nuläget ett försiktigt antagande för tätorter vid attraktiva kust- områden. I många fall kan säkerligen intresset bli så stort att beståndet ganska snart stiger till en båt per 15 invånare och kanske än högre. För
fritidsområden i skärgården bör man räkna med att åtminstone varannan familj äger en båt. Här bör hänsyn tas till att många familjer har tillgång till egen båtplats på tomten.
Det är angeläget att hamnplatsen utväljs med stor omsorg, då byggnads- kostnaderna kan variera högst väsentligt beroende på naturförhållandena. En ogynnsam hamnplats kan bli 2 51 3 gånger dyrare per båtplats än en gynnsam.
Hemmahamnen bör förläggas så nära bostadsområdet som möjligt och, vilket kanske är viktigare, placeras så att båtfärden ut till de attraktiva om- rådena blir så kort som möjligt. För den som har tillgång till bil torde en hamn belägen långt ut mot sjön ofta föredragas framför ett läge närmare bostaden.
Anslutningshamnen kan som nämnts i 2 kap. komma att erfordra stora markutrymmen inom attraktiva områden, där tidigare exploatering för fri— tidsbebyggelse och egna bryggor gör det svårt att komma över tillräckliga arealer, såväl i vattnet som på land. Det kan då många gånger vara fördelak- tigt att välja ett nytt mera orört område, till vilket då som regel en helt ny bilväg måste byggas. Vägkostnaden kan bli väsentligt lägre än de höga mark- lösenkostnaderna, som förvärv av tidigare exploaterade områden som regel för med sig. Vägen kan samtidigt bli till nytta för friluftslivet i övrigt.
För nthamnarna blir de naturliga tekniska förutsättningarna för ett hamn- bygge avgörande för lokaliseringen.
Den enklaste och billigaste formen för en småbåtshamn torde vara ett område, som är väl skyddat för sjögång och där ett djup av 1,5—2,5 ni kan åstadkommas för låga kostnader. Muddring av lösa massor som lera och sand kan betinga en kostnad av 4—8 kr/m3, medan muddring i hård morän kan dra en 3 år 5 gånger högre kostnad. Sprängning av berg kostar i normala fall 80—120 kr/n13. Som brygga erbjuder pontoner i regel den bästa lös- ningen. Standardutföranden såväl i betong som i form av plåtcisterner med träöverbyggnader finns i marknaden. Även plast har kommit till använd- ning under senare år. På västkusten är givetvis användningen av plåtcister- ner diskutabel ur korrosionssynpunkt och medför, att särskilda åtgärder måste vidtas. I vissa fall kan pålade bryggor av djupimpregnerat virke med fördel användas, varvid man dock, speciellt på ostkusten, måste beakta ris- ken för islyftning. Vid projekteringen bör hänsyn tas till att landkajer som regel kostar ungefär lika mycket per meter som en fristående brygga, men medger förläggning av båtar endast på ena sidan. Landkajer blir därför som regel oekonomiska. Pontoner är givetvis känsliga för sjögång, särskilt om de ligger i rad efter varandra. Till skillnad mot båtarna ligger pontonerna ute under senhöst- och vintersäsongen, då de svåraste stormarna uppträder. Det är därför i regel icke tillrådligt att använda långa pontonbryggor, om den fria vattenytan (stryklängden) utanför pontonerna överstiger cirka 1 km. För fasta bryggor blir däremot båtarnas förtöjningsanordningar och
avståndet mellan båtarna avgörande för den stryklängd som kan accepteras.
Avståndet mellan bryggorna liksom mellan båtarna måste väljas med hänsyn till båttyp, båtlängder, båtbredder och typ av akterförtöjning. För vanliga motorbåtar behövs i regel ett avstånd av 30 51 35 m mellan bryggorna och att varje båt disponerar 2,5—3 m i bredd. För segelbåtar bör avståndet mellan bryggorna ökas till 40 a 50 m.
Förutom bryggplatser och vågskydd, om naturligt skydd icke finns, bör en småbåtshamn i sitt fullständiga skick också utrustas med båtupptagnings— anläggning, belysning, vatten och avlopp inkl. wc, stängsel, bilparkerings- platser samt utrymmen för vinterförvaring. Båtupptagningsanläggning kan utföras soul släpställe med vagn och eventuellt spel eller som en brygga med kran och vagn. Vagnarna utförs oftast som gummihjulsvagnar. I de fall där det finns möjlighet att hyra en mobilkran är det tillräckligt med tillgång till en kort landkaj för båtarnas upptagning och sjösättning. Belysningen är främst av betydelse på bryggorna, bl. a. ur ren säkerhetssynpunkt, men bör anordnas även så, att en upplyst hamnplan blir tillgänglig. Frågan om vatten och avlopp är aktuellare ju längre från bostadsområdena hamnen är be- lägen. Som regel bör dock i alla större småbåtshamnar finnas en service- byggnad med toalettanordningar samt kranar för dricksvatten. Stängsel er- fordras omkring hamnområden i eller invid större städer eller större stråk— vägar. Icke minst omkring båtuppläggningsplatser är detta viktigt. I vissa fall kan man nöja sig med stängsel, som endast hindrar fri passage till bryggorna.
Behovet av parkeringsplatser för bilar varierar, beroende på om det är fråga om en hemmahamn, anslutningshamn eller uthamn. För en hemma- hamn är givetvis avståndet från hamnen till bostadsområdet av betydelse. Sommartid kan området för båtuppläggningen användas för parkering, om detta är förlagt invid hamnen, men under utrustningstiden, då behovet av bil är väl så stort som sommartid, har man icke denna möjlighet.
Under båtsäsongen bör vid en hemmahamn helst finnas tillgång till ett antal parkeringsplatser, som motsvarar minst hälften av antalet båtplatser. Vid en anslutningshamn bör antalet parkeringsplatser vara större, eller 2/3 till 3/4 av antalet båtplatser. För uthamnar torde regelmässigt behovet av bilparkeringsplatser vara ringa.
Området för vinterförvaring, som ej nödvändigtvis behöver ligga i direkt anslutning till hamnen, bör projekteras i nära kontakt med vederbörande brandmyndigheter, så att läge och dimensionering av brandgator mellan de upplagda båtarna blir beaktade. Mycket är också vunnet, icke minst ur estetisk synpunkt, om man kan intressera båtägarna för att uppföra gemen- samma förvaringsskjul för båtarna eller åtminstone gemensam standard för båttäckningsmaterial. Utrymmesbehovet för båtuppläggningar varierar självfallet efter båtstorlekar, men ett genomsnittsvärde av 30—40 m2 per båt inkl. brandgator och dylikt torde kunna användas som riktvärde.
6.5.3. F inansieringsfrågor
Det statliga stödet till småbåtshamnar har hittills finansierats av bilskatte- medel. Endast en mindre del av den bensinskatt, som erlagts av båtägarna, har emellertid återförts i denna form, ett förhållande som starkt kritiserats av båtägarna. I denna kritik har bl. a. framförts, att jordbrukare och fiskare får full återbäring för av dem erlagd bensinskatt. Man har även pekat på gällande princip för trafikpolitiken, att varje trafikmedel skall bära sina kostnader, vilket bör innebära, att småbåtarna bör vara jämförliga med bilarna i detta avseende och att den av småbåtarna inkörda bensinskatten icke bör tillgodoföras vägväsendet.
I utredningens förslag om en höjning av bidraget till båtsporten 1963 framhöll utredningen, utan att därvid taga ställning till frågan om en dylik specialdestination, att omfattningen av bensinskattemedel, som bör ställas till förfogande för detta ändamål, icke rimligen kan sättas högre än som erfordras för att ge skäliga bidrag till behovsprövade och väl planerade småbåtshamnar, allteftersom dylika projekt kan framläggas. Utredningen har vid sina ytterligare överväganden icke funnit anledning att frångå denna ståndpunkt. Dagens situation med dess brist på hamnar och andra anlägg- ningar motiverar trots allt icke stödåtgärder från det allmännas sida av den storlek, som svarar mot ifrågavarande bensinskatt om ca 20 milj. kr per år. Bl. a. synes detta icke rimligt vid jämförelse med behov av andra ange- lägna åtgärder för främjande av friluftslivet. Å andra sidan bör man inte helt bortse ifrån småbåtarnas betydelse som rent kommunikationsmedel och att frågan om bensinskatten kan vara en positiv faktor vid bedömandet av anslagets storlek.
Vid bedömandet av statsbidragsanslagcts skäliga storlek har utredningen funnit, att avgiftsfrågan bör tillmätas stor betydelse. I en hemmahamn bör en årsavgift för en fast hamnplats av 100—200 kr anses rimlig. Under för- utsättning att ränta och amortering, drift och underhåll för en hamn drar en kostnad av 15 0/0 av anläggningskostnaden, bör denna avgift kunna täcka en anläggningskostnad motsvarande 670—1340 kr per båtplats. Den verk- liga anläggningskostnaden kan i regel beräknas ligga mellan 1 500—6 000 kr. I gynnsammaste fall skulle man alltså kunna uppnå en i det närmaste full kostnadstäckning, medan å andra sidan vid det ogynnsammaste alternativet statsbidrag med 90 0/0 skulle erfordras för att hamnanläggningen ej skulle bli förlustbringande.
I sitt 1963 framlagda förslag om ökat stöd till småbåtshamnarna, vilket i huvudsak ligger till grund för nu gällande bestämmelser och tillämpad praxis, framhöll utredningen, att bidragsprocenten för hemmahamnar borde röra sig inom spännvidden 30—90 %. Utredningen uttalade härvid, att diffe- rentieringen borde ske med hänsyn till bl. a. kommunens finansiella situa- tion, om anläggningen vore avsedd enbart för kommunens egen befolkning
eller ej, de av naturförhållandena betingade byggnadskostnaderna per båt- plats samt angelägenheten ur allmän friluftssynpunkt att anläggningen kom- mer till stånd. Dessa principer synes alltjämt böra gälla.
Vid tillämpningen av dessa principer är emellertid utfallet inom bidrags- skalan av väsentlig betydelse. Enligt utredningens mening bör de högre bi- dragsprocentsatserna endast tillämpas i rena undantagsfall för hemmaham- nar. Statens ansvar bör i görligaste mån begränsas dels genom en betydande insats från kommunen — huvudmannen, dels genom att finansieringen av projektet underlättas genom en realistisk avgift vid uthyrning av båtplatser. En årlig avgift av 100—200 kr anser utredningen, som tidigare nämnts, skä- lig med hänsyn till det faktiska värdet av tjänsten i fråga och de kostnader 1 som innehavet av båt i övrigt för med sig. Den antydda avgiftsstorleken j torde vara väsentligt högre än vad som nu regelmässigt tillämpas. Om dessa principer tillämpas, torde det genomsnittliga statsbidragsbehovet för hem- I l l | j
mahamnar kunna begränsas till omkring 50 0/o.
Anslutningshamnar torde i framtiden få stor betydelse ur friluftssynpunkt. Angelägenheten av att planeringen för dessa genomförs i god tid bör starkt understrykas, bl. a. med hänsyn till nödvändigheten av att säkerställa lämp- liga strand- och markområden. Mot bakgrunden härav samt med hänsyn till värdkommunens ofta begränsade resurser för dessa anläggningar bör det enligt utredningens mening vara rimligt, att ett 90-procentigt bidrag som regel utgår till dessa anläggningar. Vidare bör särskilt bidrag med upp till 70 0/0 av kostnaderna för inköp av mark kunna utgå liksom nu är fallet. Ofta kan skötseln av dylika hamnar bli rätt betungande, då båtägarna till stor del kommer att utgöras av ett starkt växlande klientel, som knappt själv kan beräknas ombesörja hamnens drift.
Ifråga om uthamnarna synes samma spännvidd ifråga om statsbidrags- procenten böra gälla som för hemmahamnar. Även här bör kostnaderna per båtplats samt hamnens angelägenhet ur allmän friluftssynpunkt vara avgörande för bidragens storlek.
Till statsbidragsberättigade kostnader för hamnarna bör få räknas sådana anläggningar såsom båtupptagningsanordningar, båtuppläggningsplatser, bil- r' parkeringsplatser, sanitära anläggningar, belysning och stängsel.
Farleder för småbåtar bör enligt utredningens mening betraktas som en rent statlig angelägenhet, då någon kommun eller båtklubb knappast kan ha anledning att ställa sig som intressent bakom ett sådant för den allmänna småbåtstrafiken utfört arbete. Som följd härav bör också underhåll av så- dana anläggningar åvila staten. Undantag bör dock göras för infartsleder till hamnar, som bör jämställas med hamn ur bidragssynpunkt.
Ett särskilt problem utgör åtskilliga kanalföretag, som förlorat sin kom- mersiella betydelse och som till följd härav måste läggas ned. Dessa kanaler är som regel mycket natursköna och utgör samtidigt betydelsefulla minnes- märken över gammal kultur och förnämlig byggnadskonst. Dylika anlägg-
ningar äger redan nu en viss dragningskraft för mindre båtar och turist- trafik. Mycket talar för att detta intresse kommer att öka. Det torde dock vara svårt att göra ett kanalföretag lönsamt enbart för denna trafik. Det bör därför vara motiverat, att statligt stöd utgår till dessa företag genom att för- utsättningar tillskapas för anläggningarna att hållas i drift i avvaktan på hur det fortsatta intresset för att bibehålla kanalerna ifråga kan utveckla sig.
I fråga om huvudmannaskapet för småbåtshamnarna finner utredningen, att kommunerna som regel bör stå som huvudman för hamnanläggningarna. Dock kan skötseln av hamnarnas drift och underhåll med fördel överlämnas till båtklubbar. Båtklubbar bör dock vara oförhindrade att få bidrag på samma villkor som kommunerna, om särskilda skäl talar härför. I dessa fall förutsättes givetvis, att den klubbägda hamnen accepteras av vederbö- rande kommun ur allmän lokaliserings— och planeringssynpunkt. I fråga om prioritering mellan olika hamnar synes hemmahamnar och anslutnings- hamnar i första hand böra få bidrag, medan uthamnar och farleder endast i enstaka fall bör komma ifråga. Fastlåsning av denna gradering på längre sikt bör dock ej ske.
För den fortsatta utbyggnaden framstår det som angeläget, att rullande tre- eller femårsplaner för angelägna projekt upprättas. Under hänsynsta- gande till dels för närvarande föreliggande kända behov av anläggningar, dels vad ovan anförts beträffande av båtägare erlagd bensinskatt, dels det medelsbehov som föreligger inom andra delar av friluftslivet anser utred- ningen att i dagens läge ett årligt anslag av 5 milj. kr är rimligt för småbå- tarnas behov. Anslagets storlek får framdeles bedömas efter den fortsatta utvecklingen av båtbeståndet.
I fråga om den formella handläggningen av ärendena föreslår utredningen att prövningen. som nu sker hos Kungl. Maj:t, bör kunna delegeras till veder- börande myndighet, d. v. s. sjöfartsstyrelsen. Samråd bör i frågor av prin- cipiell betydelse eller större räckvidd äga rum med den centrala frilufts- myndigheten. En smidigare och snabbare handläggning synes härigenom kunna åstadkommas.
6.6. Vissa övriga näranläggningar
Utredningen har i 3 kap. framhållit, att det är angeläget att allmänhetens friluftsliv underlättas genom en rad särskilda anordningar, exempelvis spår och leder samt teknikbackar. Härvid har också betonats lämpligheten av att sådana anordningar sammanförs inom ett och samma område till s. k. grupp- anläggningar. På detta sätt blir det möjligt att tillgodose olika intresseinrikt- ningar, utnyttja marken rationellt, tillvarata gemensamma anläggningar, underlätta anläggningarnas skötsel o. s. v. Som utredningen tidigare påpekat
(3 kap.) kan det anses finnas behov att för varje större eller medelstor tätort söka tillskapa dylika gruppanläggningar. All erfarenhet talar nämligen för att ett välutrustat område för fysisk rekreation i tätortens närhet blir väl utnyttjat. För att stimulera tillkomsten av sådana anläggningar bör enligt utredningens mening bidrag utgå, förutom till friluftsgårdar, raststugor, friluftsbad och campingplatser till spår och leder samt mindre hopp- och teknikbackar. I bidragsberättigade kostnader för spår bör även elljusanlägg— ningar ingå. Orsaken till att bidragen, enligt utredningens mening, bör be- gränsas till dessa anläggningar är, att de nu nämnda bör anses såsom de grundläggande och de mest väsentliga inom ett friluftsområde. Bidragspro- centen föreslås till 30 0/0. Till de nu nämnda anläggningarna bör under en första period anslås 1 milj. kr/år.
Utredningen förutsätter att anläggningar, som har direkt anknytning till rent idrottslig verksamhet men samtidigt fyller en funktion som replipunkt för friluftsliv och som här tidigare icke nämnts, erhåller bidrag ur idrotts- fonden. Bland exempel på sådan anläggning kan nämnas golfbanor, isbanor, fotbollsplaner, idrottsfält och tennisbanor. Principen för det statliga stödet i detta avseende övervägs för närvarande av 1965 års idrottsutredning.
6.7. Campingplatser 6.7.1. Lokaliseringsfrågor m.m.
Som framgår av 2 kap. finns i landet för närvarande ('a 820 campingplatser med sammanlagt drygt 100 000 tältplatser. Ett stort antal av dessa anlägg— ningar är emellertid små och dåligt utrustade: 431 platser hade (1965) god- känts av campingkommittén.1 Av dessa har dock endast ca 100 klassificerats som trestjärniga. Campingen har under senare år ökat mycket starkt. Ett stort antal människor väljer att använda tält eller husvagn under sommar- semestern. Denna tendens synes också komma att fortsätta. Härigenom upp- står i siu tur ett ständigt ökande behov av välplacerade anläggningar i olika miljöer. Av den genomförda behovsanalysen framgår, att bristerna på goda och välplanerade campingplatser i första hand finns inom södra och mellersta Sverige. Det sammanlagda antalet tältplatser inom sommarsemesterregioneu uppskattas till ca 50000, varav 38 000 på auktoriserade platser. Av dessa är dock endast ca 18 000 trestjärniga. Behovet av tältplatser för campare och husvagnsägare har inom denna region uppskattats till minst 75000 under högsäsong. Då ett betydande antal av semesterfirarna även söker sig till in- landsmiljöer i södra och mellersta Sverige samt till Norrland, föreligger även här en ökad efterfrågan på goda campingplatser. Som vidare framgår av
' .lfr not sid. 46.
kartbilaga 5 saknar flera av de större tätorterna möjligheter att i tillräcklig omfattning ta emot semestrande campingturister. Turistcampingplatser be- hövs också jämnt utspridda utmed allmänna turiststråk. Även i detta fall visar den nuvarande lokaliseringsbilden betydande brister.
Under de senare åren har i medeltal ca 50 nya campingplatser tillkommit per år. För närvarande är 26 under byggnad och 114 planerade.
För att ge semestrande och turister möjligheter till camping är det enligt utredningens mening angeläget, att det föreliggande behovet tillgodoses ge- nom att nya anläggningar samt kompletteringar och förbättringar på redan existerande anläggningar kommer till stånd. Speciellt bör utbyggnadstakten ökas i södra Sveriges kustområden. Utöver semestercampingplaIser och tu- ris[campingplatser. som ovan diskuterats. uppstår också behov av camping- möjligheter inom tätorternas utflyktsområden, varigenom människor, som söker sig ut till dessa områden för att idka friluftsliv under veckoslutsledig- heten, kan få möjlighet till denna billiga övernattningsform. Vidare före- ligger enligt utredningens uppfattning ett betydande behov av en utbyggnad och upprustning av fasta lägerplatser för nngdomsorganisationernas tillta- gande lägerverksamhet.
Vid anläggande av nya campingplatser synes det angeläget, att dessa loka- liseras planmässigt inom en större region med hänsyn till efterfrågeinrikt- ning och fritidsmiljö. Genom att på ett tidigt stadium låta campingplatserna ingå i den översiktliga planeringen såväl på det regionala som det lokala planet tillskapar man förutsättningar för att erhålla ett nät av goda camping- platser rätt lokaliserade i förhållande till fritidsmiljön och riktigt dimensio- nerade med hänsyn till behovet och efter-frågeinriktningen. I del II (sid. 120) har utredningen framhållit, att campingplatser och de sanitära och andra gemensamhetsanläggningar som dessa kräver vid planläggningen jämställes med bebyggelse och i planerna redovisas på likartat sätt.
6.7.2. Standard och utrustningsfrågor
6.7.2.1. Gällande sanitära normer
Redan i mitten av 1950-talet påkallade den växande campingplalsverksam- heten medicinalstyrelsens uppmärksamhet. Styrelsen utfärdade då i cirkulär lill hälsovårdsmyndigheterna vissa anvisningar angående toalettanordningar m. m. på platser, där ett större antal personer församlas för tillfälligt Vislan— de. Sedermera har medicinalstyrelscn i cirkulär till hälsovårdsnämnderna den 9 mars 1959 anbefallt, att vissa hygieniska grundkrav alltid skall iakt- tagas vid anordnandet av campingplatser (bilaga 2).
Kraven gäller utrymmet mellan tällen, som icke bör understiga fyra meter, Det framhålles i samband därmed även, att vid så tät gruppering brandfaran bör beaktas av ortens brandmyndigheter. Ytterligare kråves sådana anord—
ningar för vattentäkt och spillvattenavledning, att en ymnig tillgång på gott vatten kan beredas under skydd mot föroreningar från spillvattnet. Åtgärder skall vara vidtagna för uppsamling av såväl disk- och spillvatten som mat- rester och sopor, och särskilt inrättade tvagningsplatser med spillvattenav- ledning skall finnas. För det fasta avfallet bör finnas erforderligt antal täta, flyttbara uppsamlingskärl. Klosetter bör finnas till ett antal av minst en för varje tjugotal personer och fördelade med beaktande av proportionen damer och herrar bland campingplatsens besökare. Minst en särskild urinoar skall även vara anlagd. Cirkuläret anbefaller slutligen, att lätt iakttagbara anslag uppsättes som anvisar platserna för dricksvatten, tvagning, disk, sopor, annat avfall 0. s. v.
6.7.2.2. Auktorisation av campingplatser genom Riksorganisationernas campingkommiué
Verksamheten inom den av vissa riksorganisationer för turism, friluftsliv och bilism bildade campingkommittén har tidigare beskrivits (del II, sid. 45). Av campingkommittén tillämpade klassificeringsgrunder för campingplatser har publicerats, bl. a. i kommitténs förteckning över auktoriserade camping- platser inom landet, och innehåller följande.
» Enkla men godtagbara campingplatser» (*) I sin rådgivning och vid klassificeringen upprätthåller campingkommittén i första hand de av medicinalstyrelsen angivna hygieniska grundkraven. Vidare bör finnas ordnade tvättplatser avskärmade för insyn och helst skilda för damer och herrar. För godkännande av kommittén såsom »enkel men godtagbar» campingplats, (en- stjärnig), kräves härutöver vad beträffar hygienen, att daglig tillsyn av platsen är anordnad och tider fastställda för regelbunden hämtning eller tömning av kärlen för latrin, sopor och avfall. Vissa fordringar i fråga om platsens planering skall även vara uppfyllda. Den skall sålunda vara lätt tillgänglig för och farbar med motorfordon samt ha för tältslagning lämpad, skyddad och väl dränerad terräng.
Wilorflnade campingplatser» (**) På grundval av bl. a. internationella normer för campingplatsers anordnande, vilka anpassats till svenska förhållanden, har campingkommittén utformat ett klassifi- ceringssystem som upptar två högre standardklasser ovanför gruppen » godtagbara». För att en campingplats skall klassificeras såsom »välordnad» (två-stjärnig), erfor- (lras utöver kraven för »godtagbara» i huvudsak följande.
Platsen skall vara inhägnad eller äga naturlig avskärmning på sådant sätt att trafik som berör området kan hållas under kontroll. Tillsyn och bevakning skall vara permanent. På klosettutrymmena skall finnas belysning, tvätt- och diskplatser skall ha tak och avskärmning och om friluftsbad ej är beläget vid campingplatsen skall i stället finnas duschar. Tvagningsplatserna skall ha rinnande vatten, t. ex. hällränna med kran. I servicehänseende kräves tillgång till försäljningsställe för kioskvaror och proviantartiklar inom eller i närheten av området. För att kunna betecknas såsom »välordnad» hör campingplatsen dessutom kunna erbjuda möjlig- heter till matlagning under tak, anslutning av el—rakapparater samt anordningar för tvätt och strykning.
t/Myelcet vdlordnadc campingplatser» (***) Kvalifikationskraven för klassificering av en campingplats i högsta klassen, d. v. s. såsom nnycket välordnad—» (tre-stjärnigl, innebär i första hand att de för lägre klasser uppställda fordringarna på terräng och anordningar skall vara uppfyllda på det bästa sätt aktuell teknik ger möjligheter till. Toaletterna skall vara utrustade med W'C, urinoarerna med vattenspolning. Tvättställ skall finnas och vara av” porslin eller rostfri plåt, t'ättplatserna försedda med tak och skyddsväggar. Inhägnaden kring campingplatsen skall ha särskild in- och utfart med bevakning. Belysning skall finnas icke blott i byggnaderna utan även utomhus över hela området så att tillsyn därav kan ständigt utövas. Telefon skall finnas på campingplatsen. I servicehänseen- de erfordras, att försäljningsställe för kioskvaror och proviant skall finnas inom eller invid campingplatsen och att särskilda arrangemang för lek och bollspel är anordnade i anslutning till området. Bland trevnadsbefordrande serviceanordningar som även bör finnas, nämnes tillgång till samlingsrum eller uterum under tak, eta— blissemang som serverar enklare maträtter och komlitorivaror ävensom särskilda anordningar för biltvätt.
6.7.2.3. Av campingkommittén rekommenderade dimensioneringsnormer
De av campingkommittén auktoriserade campingplatserna är av mycket varierande storlek. Inklusive utrymmen för tällgator, plats för allmän sam- * varo samt utrymmen för skyddsplanteringar och gemensamma anordningar räknar kommittén med ett utrymmesbehov av 200 mg per tält, d. v. s. att 50 , tältplatser rymmes på ett hektar mark. Campingkommittén räknar med att ; varje tältlag bör få disponera en yta av 80 1112. De intill 1905 godkända 431 ; campingplatserna upptar en yta av sammanlagt omkring 1400 ha eller i i genomsnitt ca 3 ha per campingplats. Med nyssnämnda utrymmesregel inne- bär detta en mcclelialsstorlek av 150 tältplatser. Det förekommer emellertid bland de godkända campingplatserna sådana med utrymme för endast ett tiotal tält såväl som sådana som har omkring 2 000 tältplatser.
Till hjälp för sin rådgivningsverksamhet har campingkommittén bl. a. låtit utarbeta principer för vistelseenhelernas gruppering, som vad beträffar an- läggningar av masskaraktär medför, att ganska betydande arealer disponeras för att åtskilja grupper av tältplatser i separata >>byar>> av lämplig storlek. Även behoven av särskilda utrymmen och särskilda dispositionsplaner för besökare med husvagnar har beaktats. Ovan har nämnts medicinalstyrelsens norm beträffande klosetter, en toalett för tjugo dygnsvistande. Camping- kommittén arbetar i sin rådgivningsverksanihet även efter vissa normer för dimensionering av övriga anordningar. Bl. a. rekommenderas begagnandet av pumpar eller ledningar med talrika tappställen i stället för brunnar och en vattentillgång av 30 50 liter per person och dygn. Utöver behövliga tvätt- anordningar i anslutning till toaletterna framhålles såsom lämpligt, att en tvagningsplats anordnas för varje tio- till tjugotal besökare. Diskplatser förordas anordnade såsom skyddade platser inomhus med endast ett tiotal per medelstor campingplats, men detta gäller under förutsättning att en rymlig grovdiskplats anordnats utomhus.
6.7. 2. 'I. Klasslzficeriugsnormcr i vissa europeiska länder Campingkommittén har som nämnts, utgått ifrån internationellt vcder la"na 1101 mer vid utformningen av iSverige tillämpade klassificerin"sregler. Lik- ar tade klassificeringssystem till grund för' 1 första hand de hygieniska anord- ningarna är vanliga i Västeuropa. De finns' 1 bl. a. Danmark och Norge och tillämpas där av riksorganisationer för friluftsliv, turism eller bilism. I'inland saknar klassificeiin" i denna mening, men en dele"'1ti0n inom 'luristföre- ningen i Finland utger en förteckning över campingplatser kontrollerade av föreningen. I Frankrike och Spanien är klassificeringen reglerad genom kon- troll av statliga myndigheter. Det franska klassificeringssystemet överens- stämmer med ett av Alliance internationale de tourism (AIT) upprättat schema, omfattande fem bek' ämlighetsklasser, varav den lägsta och högsta saknar 1110tsv.1ri"het 1 Sverige. Den lägsta klassen krä1er endast förekomsten av elementära sanitära anordningar och dricksvatten 1 campingplatsens när- het. Den högsta klassen bereder viss andel av besökarantalet tillgång till tältplatser med separata hygieniska anordningar för varje tältplats. AIT har utfört klassificering enligt detta system av vissa campingplatser i Italien, Grekland, Väst-Tyskland, Belgien och Holland 111. fl. länder. I Holland och Belgien kräves den lokala administrationens tillstånd för öppnande av cam— pingplatser. Tillståndet meddelas först efter kontroll av hälsovårdsmyndig- heterna och av landets riksorganisation för camping. Den väsentliga skillna- den mellan svenska och västeuropeiska dimensioneringsprinciper för cam- pingplatser synes ligga i de lägre kontinentala kraven på markutrymmen för 111ellan1'um mellan tälten och för gemensamhetsanordningar. Avståndet mellan tälten anges vanligen till lägst två meter och antalet personer som tillåts inrymmas per hektar till omkring 300. Räknat efter tre personer per tält blir motsvarande siffra i Sverige endast 150 personer per hektar mark.
lv en i Danmark tillämpas den trängre utrymmesnormen. Den danska 111otsvarigheten till campingkommittén, Lejipladsudvalget, kräver vidare, att varje "odkänd campingplats skall ha minst.. ') 500 m— mark fört."1ltplatser. Kravet innebär, att campingplatserna genom lämpligt läge och goda anord- ningar skall ha vissa ekonomiska 111inin1ifö1'utsättningar. I en av Lejrplads- 11dv11"et 11t"ive11 handlednin" om campingplatsels anläggande och drift l'ramhållcs .iven, att 715—100 tältplatser bör finnas för att campingplatsen skall kunna avlöna permanent föreståndare och hållas i gott stånd. Hand- ledningen anger som di111ensioneringsnorm för toaletter 1 per 20 damer och 1 per 30 herrar samt urinoar. Den lämnar i övrigt endast anvisning 0111 ut— formningen av tvättplatser, diskplatser o. s. v., men upptar ej uppgifter om lämpligt tantal i förhållande till tältplatsantalet.
l'Z'fte1som camping platsverksamheten i Frankrike är föremål för statlig kontroll, anges tillämpade dimensioneringsnormer i en ministeriell kungö- relse. Som nämnts klassificeras campingplatserna i fem bekvämlighetskate- gorier. I fråga om toaletter kräves 1 för 25 personer eller 1 för 35 jämte
] urinoar för 50 personer. 'l'äekta avfallsuppsamlingskärl med 75 liters rymd skall finnas, 1 för 35 personer. Vattentillgången föreskrives skola vara 30 liter per dag och person eller, 0111 wc finnes, 40 liter. För näst lägsta och högre klasser fordras tillgång till tvagningsanordningar, där kraven stiger från 1 tvättho för 50 personer till 1 tvättställ per 25 personer jämte tvättho med två kranar för 50. För duschar föreskrives 1 på 50 personer. I näst högsta klas- sen höjes kravet till 1 dusch per 40 personer samt 20 "/0 av tvättställen och 30 0/(1 av duseharna på campingplatsen reserverade endast för innehavarna av bestämda tältplatser. Den högsta kategorien, »turistcampingplatsern'a», har i varierande grad högre proportion »individuella» hygieniska anord- ningar.
6.7.2.5. Utredningens synpunkter Som framhållits i direktiven för utredningen har den fortgående standard- stegringen och särskilt den ökade omfattningen av bileampingen gett upphov till behov av bättre utrustning och bättre serviceanordningar på camping- platser av olika slag. Som framgår av tabell 20, 2 kap. uppvisar de nuvarande campingplatser- na betydande brister speciellt i sanitärt avseende. Endast ett fåtal av an- läggningarna fyller de krav man i dag vill ställa på en modern campingplats. En god campingplats bör bl. a. vara utrustad med goda sanitära anordning- ar, tvagningsplatser, duschar, matlagningsmöjligheter, anordningar för disk- ning, tvätt- och strykrum, sovhytter, samlingsrum etc. Det framstår också som i hög grad angeläget, att vid planering av campingplatser behovet av uppställningsplatser för husvagnar beaktas, varvid även frågor om diffe- rentierade platser, anslutning till vatten, avlopp och el prövas. Utvecklingen synes till stor del gå ifrån de små och mindre väl utrustade platserna till större anläggningar, vilka l)l.'.1. har bättre förutsättningar att bära sina (lrit'ts- och kapitalkostnader. Enligt utredningens mening är det utomordent- ligt angeläget, att en snabb st-andzudfiirbättring sker vid de nuvarande cam- pingplatserna, speciellt vad gäller de sanitära förhållandena. Målsättningen i detta avseende bör vara att söka nå den standard som i dag krävs för en trestjärnig campingplats. De synpunkter som bl. a. bör vara allmänt vägledande för campingplatsens lokalisering och dimensionering framgår närmare av bilaga 1. Beträffande dimensioneringen av antalet toaletter har till utredningen framförts, att de nu gällande normerna lätt leder till en viss överdimensio- nering och således onödigt kan fördyra anläggningarna. I samband med un- dersökningen av de ekonomiska förhållandena vid ett antal anläggningar (5 kap.) efterfrågades också den sanitära standarden. Av detta material har framgått, att flertalet av de nuvarande campingplatserna har följt lägre di— mensioneringsnormer än vad som rekommenderas i bl. a. medicinalstyrel- sens anvisningar, men trots detta enligt egna bedömanden uppnått tillfreds-
ställande förhållanden. Med hänsyn till de erfarenheter, som numera före- ligger från en rad välplanerade campingplatser, vill utredningen föreslå, att de nu gällande normerna överarbetas. Detta arbete bör närmast ankonnna pä 111edicinalstyrelsen, som också påbörjat detsamma. Vad gäller c11111ping- platsens inordnande i landskapet saväl som camping platsens i111e funktion är det angeläget , att ett betydande arbete nedlägges på plane1ingsstadiet.
6.7.3. F inansierings- och förvaltningsfrågor Enligt utredningens mening tillhör campingplatserna den anläggningstyp, för vilken en så hög grad av sj.il1fi11ansiering som möjligt bör eftersträva. Enligt den av utredningen gjo1d.1 undersökningen av ekonomin vid vissa '11111pi11gpl11tse1(5 kap.) har också framkommit. att vällokaliserade och äl- t planerade e11111pi11gplatser med en relativt lång utnyttjandesäsong och med en skälig avgift kan förväntas bet tala säväl driftskostnader som kapitalkost-
nader. Ä andra sidan finns det anläggningar, som på g111nd av kort utnytt- jandetid eller särskilt hö'b 11 by ggn 111dskostn11der icke kunnat betala kapital- kostnaderna tillf.ullo Som tidig ale framhållits kan det dock ur allmän s_vn- punkt i vissa fall vara högst angeli iget, att sådana 11nl1'1ggning11r kommer till stand. liär' 111r_1'n1s sålunda bl. 11. anläggningar i inlandet' 1 nor 11 och mellersta Sver rige, där säsongen av nat111liga orsaker 1 många fall blir relativt kort. Det kan icke heller ur allmän synpunkt anses tillfredsställande, att byggnadskost- naden vid dessa 111111" .1gg11i11g11r hålls nere genom att de111s sanitära standard efters1itts.'lill detta konnner vidale att de anläggningar, som ligger" 1 semester-
l legioner, utnyttjas till övervägande del av icke ortsbor. V .1rdkon1mu11en kan
då icke påräknas konnna att engage1a sig, såvida anläggningen icke gär ekonomiskt ihop. Utredningen finner det motiverat, att bidrag utgår till så— dana campingplatser, som medelst investerings- och driftskalkyler uppvisar l att man sannolikt har att räkna med ett underskott, men som ändock bedöms y' böra komma till stånd. Allmänt bör gälla, att anläggningarna bedöms vara 11 rätt lokaliserade och rätt dimensionerade samt att de fyller kraven på en i godtagbar sanitär standard. Bidragen bör utgå med 30—50 0/0 av kostnader- na för de sanitära anläggningarna.
Campingplatser inom fjärrområdena, tillfälliga övernattningsplatser ut- med allmänna turistvägar, anläggningar som skall användas för lä' gerverk- samhet samt c. '1111pingplatser inom tätorternas utflyktsområden bör vara bi- dragsberättigade. Turistcampingplatser vid de större tätorterna bör däremot ses som en rent kommunal uppgift.
Det sannnanlagda bidragsbehovet under de närmaste å1en för utbyggnad och upprustning av campingplatser har beräknats till 1,5 milj. kronor per år. Under senaste året har ur friluftsfonden utgått 0, (13 milj. kronor till cam- pingplatser.
6.8. Semesterbyar 6.8.1. Lakaliseringsfrågor m.m.
Av den genomförda inventeringen framgår, att det totala antalet semester- byar i landet för närvarande endast är 113 med drygt 2 600 stugor. Som framgår av kartbilaga 6 finns det största antalet semesterbyar i norrlands- länen. De har alltså i stor utsträckning tillkommit som semesterbostad för den vintersemestrande allmänheten. I den södra semesterregionen films se- mesterbyar framför allt i Kalmar län och på Gotland. På västkusten finns däremot endast ett ringa antal anläggningar. Detta är också förhållandet i inlandet i mellersta och södra Sverige.
Enligt vad utredningen tidigare redovisat har man att räkna med en snabb ökning av fritidsbebyggelsen. Trots detta torde det finnas en betydande grupp människor, som av ekonomiska och andra skäl icke önskar binda sig vid ett fritidshus, utan finner det både lämpligt och önskvärt att välja en semester- ort för ett år i sänder. Åtskilliga andra faktorer, exempelvis strävan att ha dels en sommarsemester och dels en vintersemester ökar otvivelaktigt be- hovet av semesterbyar. Enligt utredningens bedömande utgör semesterbyar- na således synnerligen viktiga replipunkter för friluftslivet i fjärrområdena, såväl de områden som används för sounnarsemester som de som utnyttjas för vintersemester. Utredningen vill erinra om konstitutionsutskottets utlå- tande nr 14: 1964 med anledning av väckt motion om rätt för kommun att tillskapa semesterbyar m.m. Utskottet uttalade bl.a.:
Ur fritidsverksamhetens aspekter och särskilt med tanke på semestrande barn— familjer måste det tvärtom anses vara ett allmänt intresse att kommuner i natur- sköna områden medverkar till att semesterbyar kommer till stånd, där de semest- rande oberoende av kommuntillhörighet kan erhålla standardmässigt goda boplatser till överkomlig kostnad.
Sett ur nationalekonomisk synpunkt torde vidare betydande fördelar upp- nås genom att flera familjer kan använda en och samma fritidsbostad. Det största behovet av semesterbyar föreligger dels utmed kusterna i södra och mellersta Sverige, dels inom fjällregionen. Attraktiva regioner i inlandet i södra och mellersta Sverige drar emellertid också åt sig semesterfirare i ökad utsträckning, och även här finner utredningen ett dokumenterat behov av semesterbyar. Utredningen har funnit det realistiskt att grovt uppskatta ut- byggnadsbehovet till minst 50 000 stugor under de närmaste 10 åren. För närvarande är 12 semesterbyar under byggnad och vidare 95 anläggningar planerade, vilket i och för sig ger en stark indikation om det föreliggande behovet. Utbyggnadstakten måste emellertid avsevärt accelereras för att motsvara det behov som föreligger.
6.8.2. Dimensionering, utformning m.m. Betydande fördelar ur ekonomisk synpunkt bör-kunna vinnas, om man kan sammanföra ett rätt stort antal, kanske ett 50-tal stugor eller i vissa
[
fall fler till en enhet. Enligt utredningens mening bör man i de mest attrak- tiva områdena söka tillskapa storanläggningar. Man vinner därigenom ett förbilligande av stugornas gemensamhetsanordningar och förhilligade drifts- kostnader. Vidare skapas underlag för olika former av service. De krav som friluftsnämnden för närvarande uppställer i fråga om semesterstugornas utformnin", innebä'andc att de skall vara av sådan storlek och så inredda och med sådan köks- och annan utrustning, att en familj på 4—6 personer bek 'ämt kan vistas där under 2—3 veckor, att det skall finnas avskilda sov- rum, ett ordentligt vardagsrum samt ett kök, finner utredningen alltjämt böra gälla. Vid planeringen och inredningen bör stora krav ställas på den sanitära standarden, inte minst mot bakgrund av de ständigt ökade kraven på bekvämlighet och komfort. I varje fall inom vintersemesterregionen synes det angeläget, att stugorna göres vinterbonade, så att de kan användas under vintersäsongen. Därigenom förlängs utnyttjandesäsongen, och de ekonomiska förutsättningarna förbättras.
I fråga om utrustning, det enskilda husets utformning, husens inbördes sammankoppling och husgruppens anpassning i landskapet får utredningen hänvisa till vad som sagts i fråga om fritidsbebyggelsen (del II, sid. 152).
6.8.3. F inansierings- och förvaltningsfrågor Enligt de gjorda ekonomiska analyserna (5 kap.) kan man förvänta, att väl- lokaliserade och välplanerade semesterbyar utnyttjas i sådan omfattning, att de vid rimlig veckohyra kan uppnå full kostnadstäckning. Där en eko- nomisk kalkyl uppvisar, att såväl kapitalkostnader som driftskostnader kan antas bli täckta, bör särskilda stimulansbidrag enligt utredningens mening icke såsom nu utgå. Tillräckliga motiv torde ändock föreligga för konnnuner, organisationer och enskilda att tillskapa sådana anläggningar. Ett skäl för kommuner att engagera sig är bl. a., att turismen, speciellt i glesbygderna, bör framstå som en viktig näringsgren. Liksom i fråga om campingplatser finns emellertid anläggningar, som på grund av speciellt kostnadskrävande anordningar eller begränsad säsong icke kan göras fullt ekonomiskt håriga. Då man i detta fall inte kan räkna med att en värdkommun är villig att investera kapital, finner utredningen motiverat, att bidrag utgår i sådana fall, där anläggningen ändock bedöms böra komma till stånd med hänsyn till efterfrågan och friluftsmiljö. Då en av huvudorsakerna till att anlägg- ningarna icke kan förväntas ekonomiskt gå ihop torde vara kostnaderna för sanitära anordningar och då dessa icke bör eftersättas, bör bidragen begrän- sas till att utgå till detta anläggningselement. Utredningen föreslår bidrags- gränserna till 30—50 % av kostnaderna för de sanitära anordningarna. I de bidragsbe 'ättigade kostnaderna bör inräknas kostnaderna för huvudledning- en för vatten och avlopp, reningsanläggningar och installationer i de enskilda husen. Vid bedömningen av anläggningarnas ekonomi bör på inkomstsidan räknas med en veckohyra, som är rimlig med hänsyn till erbjuden standard.
Under de ovan angivna förutsättningarna har utredningen ansett, att sta- tens ekonomiska medverkan bör kunna inskränkas till att befrämja till- komsten av ett 20-tal semesterbyar per år. Bidragskostnaderna härför kan uppskattas till omkring 2 milj. kronor per år.
6.9. Vissa övriga fjärranläggningar
Turisthotell, vandrarhem och fjällstugor utgör viktiga replipunkter inom fjärrområdena. I fråga om turisthotellen utgår statligt stöd i form av hotell- garantilån, och vidare utgår inom norra stödområdet ekonomiskt stöd i loka- liseringssyfte. I åtskilliga regioner synes en utbyggnad och upprustning av turisthotellen angelägen. Det framstår därvid såsom önskvärt, att denna utbyggnad sker inom ramen för en genomtänkt plan för en större region. För de inre delarna av Norrland bör exempelvis en samordnad planering ske. Ett sådant förfaringssätt bör vara ägnat att leda till rätt dimensionering och lokalisering av anläggningarna. Vid val av orter, till vilka turistanläggningar- na bör lokaliseras, synes en högklassig friluftsmiljö främst böra eftersträvas. Speciellt för Norrland torde gälla, att de människor som söker sig till turist- anläggningar primärt önskar tillgång till orörda vildmarksområden. Väg- nätets utformning och befintliga serviceorter blir givetvis andra väsentliga lokaliseringsfaktorer.
Utredningen har icke funnit skäl föreligga att föreslå att bidrag ur fri- luftsfonden skulle utgå till byggande av turisthotell. Beträffande det nuva- rande kreditstödet i form av hotellgarantilån och lokaliseringsstöd finner utredningen att dessa stödåtgärder är högst angelägna för att stimulera och möjliggöra tillkomsten av önskvärda anläggningar. Lönsamhetsutvecklingen vid vissa anläggningar har lett till att speciellt nyskapade anläggningar har betydande svårigheter att under igångsättningsskedet ge ett tillräckligt över- skott för att täcka amorterings- och räntekostnader. För att turisthotellsek- torn skall utvecklas har utredningen därför funnit att garantilånen bör få en något förmånligare utformning. Utredningen vill föreslå, dels att amorte- ringstiden utsträcks till högst 25 är, dels att amorteringsfrihet kan medges under en tid av högst fem är, dels att uppskov med ränteinbetalning må kunna beviljas under högst fem år. Sålunda upplupen ränta skall vid ?an- ståndstidens slut läggas till den beviljade lånesuuiman.
Vad vandrarhemmen beträffar utgår för närvarande stöd ur friluftsfonden. Som framhållits i 3 kap. har vandrarhemmen bl. a. på grund av det höjda standardkravet undan för undan ändrat karaktär. Vandrarhemmen spelar enligt utredningens mening otvivelaktigt alltjämt en betydande roll som replipunkt för friluftslivet. I likhet med turisthotell, campingplatser och semesterbyar bör man emellertid kunna räkna med att denna typ av anlägg- ningar kan göras ekonomiskt självbärande. Bidrag till vandrarhem bör där— för enligt ntredningens mening i fortsättningen endast utgå i undantagsfall.
Många vandrarhem är inrymda i kulturhistoriskt värdefulla byggnader, som det framstår såsom angeläget att bevara. Därest kommunen icke anser sig ha resurser att påtaga sig detta ansvar bör det vara motiverat med statsbidrag för att möjliggöra byggnadens utnyttjande för vandrarhem. Såväl iordning— ställande som drift av dessa anläggningar torde nämligen bli särskilt kost- nadskrävande. För att underlätta tillkomsten av vandrarhem i övrigt vill utredningen föreslå, att lån till nya sådana eller upprustning av äldre utgår på samma grunder som till turisthotell.
Det statliga stödet till ijt'illstugornu har hittills i huvudsak utgått genom friluftsfonden, beredskapsarbeten och domänverkets initiativ. Den pågå- ende utbyggnaden bör enligt utredningens mening intensifieras inom de närmaste åren, så att ett tillräckligt antal fjällstugor kan tillskapas inom fjällområdet för att ta emot den ökade turistströmmen. För att stimulera till denna angelägna utbyggnad finner utredningen, att statligt stöd liksom nu bör utgå. Bidragen föreslås till 70—90 0/0 av anläggningskostnaden. Det statliga stödet bör emellertid i varje fall under de närmaste åren i huvudsak kunna utgå i form av beredskapsarbete. Utredningen förutsätter vidare, att domänverket får ekonomiska möjligheter att genomföra sina utbyggnads- planer.
Till ledumrkeringur, broar och vindskydd har hittills utgått stöd genom friluftsfonden. Med den fortgående snabba ökningen av fjällturismen är det angeläget att anordningar för att ge vägledning, framkomlighet och säker- het får ökad vikt. För att stimulera tillkomsten finner utredningen, att stat- ligt stöd liksom nu bör utgå. De årliga kostnaderna för nyanläggning, under- håll och tillsyn har uppskattats till ca 100 000 kronor.
Behovet av det statliga stödet ur friluftsfonden för att stimulera till- komsten av vandrarhem, fjällstugor och leder m.m. har utredningen upp- skattat till 0,5 milj. kronor per år.
KAPITEL 7
Särskilda frågor rörande koloniträdgårdsområden m.m.
7.1. Koloniträdgårdarnas uppkomst och nuvarande omfattning
Koloniträdgårdsrörelsen har sin upprinnelse i Danmark. De första koloni- trädgårdarna, som då kallades arbetsträdgårdar, uppstod i Aalborg på Jyl- land omkring 1884. litt tiotal år senare kom rörelsen över till Sverige. Då anlades den första koloniträdgården i Malmö av Malmö Planterings- och t'örsköningsförening. Ett område vid Pildammarna uppdelades i lotter om 72 1112. Omkring sekelskiftet fick koloniträdgårdsrörelsen hastigt ökad popu- laritet, i första hand i Skåne och på västkusten. 1906 startades en förening i Stockholm under Anna Lindhagens energiska ledning. Ungefär samtidigt nådde rörelsen Gävle. År 1914 fanns koloniträdgårdar i 37 av landets städer,
Tabell #2. KolonitMidgårds-
Ungefärligt tillkomslår Län Anntal ' ( _ l'" Tillhöran- omraden _1930 15153!”— 1J01.— 1961_ ' AJ :)0 1960 ang. _] 0 1,1— ” 5,0 Stockholms stad och län .. 40 21 S (i 4 1 11 16 Uppsala .................. 4 2 2 —— —— ——- 1 2 Södermanlands ............ 12 3 :l 2 _ —t 2 4 Östergötlands . ............ 11 1 -l _ 1 5 ti 2 Jönköpings . .............. 12 1 4 4 3 --— 8 t Kronobergs . .............. 1 _ —_ _ —— 1 1 —— Kalmar ................... 12 8 1 _ _ :i 2 7 Gotlands .................. 3 _ l _ 2 ,_ 2 1 Blekinge .................. 5 3 1 l _ -— 2 2 Kristianstads .............. *.) 1 :i 2 1 2 1 t Malmöhus ................ 58 10 33 8 5 2 1 1 28 Hallands .................. 9 2 5 2 _ - —— 1 Göteborgs och Bohus ...... 17 4 2 1 _ 10 —— ! Älvsborgs . ................ 4 _ 3 _ _ 1 — ] Skaraborgs ............... (i 1 1 4 _ — 3 '.! Värmlands ................ 2 _ _ 2 _ —— _ 2 Örebro ................... 3 2 1 _ — »—— _ 2 Västmanlands . ............ 7 1 4 1 _ 1 1 '.! Kopparbergs .............. 1 1 _ _ _ _— 1 - »- Gävleborgs ................ (i 3 _ 2 1 ._ 1 4 Västernorrlands . .......... 2 _ 1 _ __ 1 1 _ Jämtlands ................ 1 _ l _ — _— _ 1 Västerbottens . ............ 4 1 1 1 _ 1 2 ] Norrbottens ............... _ _ _ — _ _ _ _ Summa 229 65 79 30 17 '32 56 9 )
och under de följande krigsåren fick rörelsen en speciell betydelse genom att den lämnade vissa bidrag till 1ivsmedelsförsörjningen. År 1921 bildades Sveriges Koloniträdgärdsförbund, som sedan dess varit central målsman för rörelsen.
För att få en detaljerad bild av koloniträdgårdarnas nuvarande omfatt- ning har fritidsutredningen genom kommunerna och länsstyrelserna inför— skaffat närmare uppgifter om deras nuvarande antal, tillkomstår, omfatt— ning och antal hns m. m. Dessa uppgifter har sammanställts i tabell #2.
Av tabellen framgår, att det f. n. finns 229 koloni!rädgårdsomräden i lan- det med koncentration i första hand till Malmöhus län (58 st.), Stockholms stad och län (40 st.) och Göteborgs och Bohus län (17 st.). Andra mera fram— trädande län är Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings och Kalmar län. Sin minsta utbredning har koloniträdgårdsrörelsen i Kronobergs, Koppar- bergs och Jämtlands län (vardera 1 område) samt Norrbottens län, som helt saknar något område.
Av uppgifterna om tillkomstår _ som dock är ofullständiga _ framgår, att huvuddelen av våra koloniträdgårdar tillkommit före 1950. Tillväxten har därefter varit blygsam, och de under ($O-talet nyanlagda områdena lorde
områden i Sverige.
Omfattning
de areal, ha Antal hus Summa hus
ö.1_ ,. " 10,0 10,1_ Ej an,... 0
.. | |; _. |; a l i)! o 51—100 101_ Ej ang.
... Qui—HQ I—l
16 _ 4 210 385 515 843 165
_J-
|
I
| i
IGIQi in
i
up—wm——;
412 24 290 605 4 897 799 837 277 230 179 386 503 35 350 31 70
lll]- lanklan—mi
i i
10 '—
l—iiiwii—uii cu—v—roiowcum—
... ... Nl uta
lQii—ilciklmitiii
i
tull.-:l itoii
lI—lm
n—I—liv—tdei i in— iiiiNi—P—F—i iwägicwiwimu
Illl l—l—Iillll... l—l—tllllw—l——H l—l—lllllllsl
l—l
l )
.:. = .— O IQ IO |»; .a. .;— & IO & .:; se 9— =»:
)2 _
16043
i stort endast svara mot ersättningshehovet för de områden, som av olika skäl måst nedläggas.
Utredningen har även införskaffat uppgifter om anläggningar, som är under uppförande eller som planeras. Det visar sig därav att koloniträd- gårdsrörelsen knappast befinner sig i något expansivt stadium; i hela landet har endast anmälts 5 anläggningar under uppförande och 7 planerade.
Av tabellens uppgifter om kolonitrådgårdarnas omfattning framgår, att många innehåller ganska obetydliga arealer; tyngdpunkten ligger i storleks- klassen 1,1—5,0 ha. Totala antalet hus på koloniträdgårdslotterna utgör en— ligt inventeringen ca 16 000 med tyngdpunkt i Stockholms stad och län (ca 4 300), Malmöhus län (ca 4 900), Hallands län (ca 800) samt Göteborgs och Bohus län (drygt 800).
7.2. Till utredningen överlämnade framställningar m.m.
I två motioner vid 1964 års riksdag (nr I: 506 och 11: 638, likalydande) upp- togs till behandling frågan om koloniträdgårdsverksamhetens befrämjande genom underlättande av anskaffandet av mark. I motionerna anfördes bl. a.
följande:
I takt med att arbetstiden förkortas ökas människornas krav på möjligheter till rekreation och friluftsliv. Särskilt uttalat är detta krav och behov i våra tätorter. Sedan lång tid tillbaka har koloniträdgårdsverksamheten inneburit stimulerande fritidssysselsättning för många människor som på grund av sina bostadsförhållan— den icke haft möjlighet att i anslutning till sin bostad odla sina intressen. Verksam- hetens inriktning har under åren ändrat karaktär. Under krigsåren _ då samhället starkt stimulerade denna verksamhet — var verksamheten företrädesvis inriktad på odling av nyttoväxter. Numera torde odling av andra växter dominera.
Genom tätorternas tillväxt kommer ofta de områden som hittills varit reserverade för denna verksamhet att tas i anspråk för annat ändamål. I vissa fall erbjudes nya områden genom samhällets försorg, i andra fall överlåtes åt förekommande lokala föreningar att försöka ordna ett nytt område. Enligt min mening är detta otillfreds- ställande.
På många håll i landet pågår översiktlig planläggning i en eller annan form be- träffande markanvändningen. Enligt min mening borde ovan redovisade förhållan- den ägnas uppmärksamhet i dessa sammanhang. Därvid är ytterligare att märka, att koloniträdgårdsverksamheten ändrat karaktär även i annat avseende än beträffande odlingsinriktningen. I takt med standardstegringen har den tidigare typen av koloni- lotter _ ofta belägna i mycket centrala delar av staden _ på vilka uppförts mindre byggnader, som i första hand varit avsedda såsom förvaringsplats för redskap, fått vika. I de fall nya koloniträdgårdsområden kommer till stånd har de mera karaktär av t'ritidsby eller fritidsstugeområde med till varje stuga hörande markområde, lämpligt för trädgårdsodling. En förutsättning för att sådana områden skall bli tillgängliga för människor med »vanliga» inkomster är att marken ligger i kommu- nal hand och att varje tomtplats avstås till enskilda med tomträtt, mot rimliga kost- nader. Det är angeläget att lokaliseringen av sådana områden sker under hänsyns- tagande till verksamhetens speciella karaktär.
Sedan statsutskottet (utl. nr 10/1964, 74:o, sid. 30) uttalat, att skäl talade för att det i motionerna framförda förslaget om att koloniträdgårdsverk- samhetens befrämjande måtte underkastas närmare prövning, förordnade Kungl. Maj:t den 6 november 1964 att handlingarna i ärendet skulle över- lämnas lill fritidsutredningen för att tagas under övervägande vid fullgöran- det av dess uppdrag.
Vidare har till utredningen överlämnats dels en av Nordiska koloniträd- gårdsförbundet till statsministern ställd framställning den 1 juli 1964 röran- de aktivt utnyttjande av fritiden, dels en av Sveriges koloniträdgårdsförbund den 21 november 1962 gjord framställning in. in. rörande markområden för koloniträdgårdar. I den förstnämnda framställningen betonas särskilt be- tydelsen av att fritiden utnyttjas på ett sätt, som möjliggör att familjen hälles samlad. I den senare framställningen berörs vissa konkreta problem för koloniträdgårdsrörelsen, bl. a. svårigheterna att. få mark reserverad för kolo- niträdgårdar i samband med tätorternas expansion. Som en lösning rekom- menderas, att koloniträdgårdsrörelsen inpassas i ett lagenligt plansystem. Vidare understryks, att den sedvanliga exploateringen för fritidsbebyggelse av ekonomiska och andra skäl ej passar alla. För koloniträdgårdsändamål erfordras endast lotter om 350—400 mi', i första hand lämpade för odling.
Vid uppvaktningar från Sveriges koloniträdgårdsförbund inför utredning- en har nyssnämnda synpunkter ytterligare understrukits. Särskilt har fram— hållits det osäkerhetstillstånd som många koloniträdgårdsinnehavare hamnat i därigenom att äldre områden måst tas i anspråk för tätorternas utbyggnad, utan att dessförinnan nya etableringsmöjligheter på ett tillfredsställande sätt planerats.
7.3. Utredningens synpunkter och förslag
Koloniträdgårdsrörelsen företer många likheter med fritidsbebyggelsen. I båda fallen är målet att skapa en replipunkt för familjens fritid, som ger kontakt med naturen och utrymme för hobbybetonad verksamhet. Även om gränsen mellan de två företeelserna är vag, finns dock vissa bestämda skillna- der. För fritidsbebyggelsen är fritidshuset den väsentligaste faktorn, och det inrättas numera i regel som andra bostad, ofta utnyttjad året runt. I koloni- trädgården är markområdet med dess odlingsmöjligheter det primära och byggnaden endast ett komplement härtill. Det anses allmänt, att en koloni— stuga ej skall inrättas för vinteranvändning. För fritidsbebyggelsen domine- rar det enskilda ägandet av hus och tomt. Koloniträdgårdarna är nästan undantagslöst belägna på komniunägd mark, och lotterna upplåts genom
hyresavtal på i regel 20 it 25 ar. Koloniträdgärdslotten omfattar genomgå- ende en mindre areal _ några hundra kvadratmeter har ansetts fullt till- räckligt. Slutligen har koloniträdgårdarna i regel ett centralt läge i förhal- lande till tätorten, medan för fritidsbebyggelsen accepteras reseavständ med bil på upp till 2 3 timmar och mer.
Fritidsbebyggelsen har under senare tid utvecklats mycket raskt. Antalet fritidshus torde f.n. växa med ca 20 000 per år och totalantalet närmar sig 400 000. Det kan därför icke råda någon tvekan om att fritidsbebyggelsen successivt kommit att i stor utsträckning ersätta de behov, som koloniträd— gårdsrörelsen ursprungligen tillkom för att tillgodose. Fortfarande finns dock många människor, för vilka koloniträdgärden är den lämpligaste eller enda möjliga lösningen av fritidsfrågan. Även om utredningen icke anser sig kunna räkna med någon större expansion av koloniträdgårdsrörelsen, finns det anledning att bereda densamma rimliga existensvillkor i en om- fattning som s 'arar mot efterfrågan. Trädgårdsodtingen är otvivelaktigt en hobby, som ger sin utövare rikt utbyte. Koloniträdgårdsrörelsen ger dess- utom många tillfällen till kollektiv samvaro i föreningens hägn, som för många av medlemmarna torde vara av stor betydelse.
Utredningen har icke funnit anledning ifrågasätta några ändringar i de hittills tillämpade formerna för upplåtelse av koloniträdgårdslotter. Denna bör alltjämt organiseras som en upplåtelse genom arrendeavtal av i allmän- het kommunägd mark. Härvid förutsättes, att kommunen iordningställer gator, vägar och andra erforderliga allmänna platser samt förser området med vatten och avlopp i erforderlig utsträckning. För att icke idén med koloniträdgårdsrörelsen skall äventyras, bör de årliga arrendeavgifterna fortfarande hållas relativt låga. _ Vad nu sagts innebär, att utredningen icke ansluter sig till den i de förut refererade motionerna antydda tanken, att upplåtelse av koloniträdgårdslotter skulle ske med tillämpning av bestäm- melserna rörande tomträtt. Dessa bör förbehållas upplåtelse av mark för bostadsändamål för permanentbebyggelse eller ordinär fritidsbebyggelse.
De äldre koloniträdgårdsområdena har genomgående haft ett centralt läge i tätorten. Det har emellertid visat sig förenat med stora svårigheter att bi- behålla dessa vid tätorternas utbyggnad. Marken har behövt tas i anspråk för stadsbebyggelse, kommunikationsleder o. s. v. Utredningen har funnit denna utveckling ofrånkomlig. I städernas centrala utbyggnadsområden kan man icke gärna tänka sig att ge koloniträdgårdarna prioritet framför andra väsentliga samhällsbyggnadsintressen. Man torde i stället få acceptera, att koloniträdgårdarna förskjuts mot städernas ytterområden men där genom dispositioner i den översiktliga planeringen och detaljplaneringen bereds en i möjligaste mån långsiktig lokalisering. Vid lokaliseringen måste efter- strävas god anslutning till allmänna kommunikationsleder. Koloniträdgårds- lotten måste 'ara lättåtkomlig, då kolonistugan endast i undantagsfall er-
bjuder övernattningsmöjligheter.
Huvudproblemet för koloniträdgårdsrörelsen i våra dagar är, såsom fram- gått tidigare, otryggheten i besittningen. För att råda bot på dessa olägen- heter anser man inom koloniträdgårdsröretsen, att koloniträdgårdarna skulle beredas ett särskilt skydd i planlagstiftningen. Kommunerna skulle ha laglig skyldighet att vid sin planering säkerställa välbelägna koloniträdgårdsom- råden. ' '
Utredningen erinrar om att grunddragen för markens användning inom en kommun för olika ändamål, såsom till tätbebyggelse, viktigare trafikleder och andra allmänna platser, avgöres genom att generalplan upprättas. Vilka dispositioner som obligatoriskt skall behandlas vid generalplanens upprättan- de har icke närmare reglerats i' byggnadslagen. Med hänsyn till de växlande förhållandena har detta ansetts böra prövas i varje särskilt fall. Att i detta sammanhang införa bestämmelser om att eventuellt förekommande behov av koloniträdgårdsområden alltid obligatoriskt skulle prövas, synes icke realistiskt. Detta skulle nämligen förutsätta en fullständig uppräkning av alla andra allmänna eller enskilda behov, som i princip borde beaktas, något som är främmande för lagstiftningen på området. Det får i stället förut- sättas, att i varje kommun, där ett faktiskt behov föreligger av koloniträd— gårdsområden, detta beaktas av planmyndigheterna. Generalplanen är emel- lertid i första hand en översiktsplan, som skall tjäna till ledning vid den efterföljande detaljplaneringen, som inom städerna i regel sker genom stads- plan. Koloniträdgårdsområdena bör i förekommande fall tagas med i stads- planerna och deras anordnande närmare regleras i stadsplanebestämmelser— na. Härigenom låses utnyttjandet på sådant sätt, att kolonisterna kan känna rimlig trygghet i besittningen.
Eftersom koloniträdgårdsområdena nästan uteslutande anläggs på kom- munalt ägd mark, måste förutsättas att kommunerna, om icke lämplig mark för ändamålet redan finns tillgänglig, försäkrar sig om ny mark. Detta kan naturligtvis i vissa fall möta svårigheter, icke minst med hänsyn till de mycket stora behov som kommunerna måste engagera sig för i fråga om bostadsförsörjningen m.m. Koloniträdgårdsrörelsens intressen får då till- godoses i avvägning gentemot andra samhällsintressen. Den kan därvid enligt utredningens mening icke givas någon prioriterad ställning.
Från koloniträdgårdsförbundets sida har framförts tanken, att de frilufts- reservat, som många städer nu har tillgång till, skulle vara ett lämpligt ex- pansionsutrymme för koloniträdgårdar. Utredningen är emellertid tveksam om denna lösning generellt kan vara lämplig, speciellt inom närområden. Städerna har ännu icke på långt när tillgång till erforderliga närområden för det rörliga friluftslivet, och man måste därför iaktta stor försiktighet att ta dessa markresurser i anspråk för enskilda ändamål. Utredningen vill dock icke utesluta, att det i särskilda fall kan vara möjligt och lämpligt att komponera in enstaka koloniträdgårdsområden i anslutning till större fri- luftsreservat. Ett välplanerat koloniträdgårdsomräde kan utgöra ett vackert
inslag i landskapsbilden och behöver icke vid en lämplig lokalisering verka störande för övrigt utnyttjande av ett friluftsområde.
Utredningen har sålunda icke funnit några åtgärder påkallade från stats- makternas sida för att befrämja koloniträdgårdsrörelsen. Denna är en typisk kommunal angelägenhet. Kommunernas möjligheter att aktivt intressera sig för dessa frågor torde förbättras, då den nya kommunindelningen har genomförts, bl. a. därigenom att planläggning av markanskaffning under- lättas. Utredningen rekommenderar, att städerna genom planläggning och markpolitiska insatser eftersträvar att bereda koloniträdgårdsrörelsen ett utrymme, som svarar mot det faktiska behovet på orten och att upplåtelserna sker i former som ger rimlig trygghet i besittningen.
KAPITEL 8
F ritidstrafiken
8.1 . Allmänt
Med fritidstrafik menar utredningen sådan trafik, som direkt tjänar fritids- livet. Hit hör följaktligen den del av trafiken, som transporterar utövare av friluftsliv, turism och annan fritidsverksamhet och detta oavsett om transporten sker med kollektiva eller enskilda transportmedel.
Den del av verksamheten, som inte utgör fritidstrafik, har ibland kallats nyttotrafik. Beteckningen är knappast adekvat, eftersom även fritidstrafi- ken tjänar ett nyttigt syfte i det moderna samhället. I stället ligger det nära till hands att låta indelningen av människornas verksamhet i arbete och fritidsverksamhet slå igenom på trafikområdet. Detta skulle innebära, att den totala trafikvolymen indelas i arbetstrafik och fritidstrafik. Även en sådan indelning skapar gränsdragningsproblem. Av mindre betydelse är härvidlag, att vad som i sammanhanget kallas fritidstrafik i stor utsträck- ning skapar arbetstillfällen för andra människor än trafikanterna. Denna egenskap har fritidstrafiken gemensamt med stora delar av fritidsverksam- heten i allmänhet. Såvitt angår persontransporter låter sig trafiken ändå indelas på angivet sätt, om blott transportens huvudändamål får vara av- görande i gränsdragningsfrågan. Värre är det på godstransportsidan, där en principiellt klar gränsdragning mellan arbets- och fritidstrafik uppenbar- ligen kan erbjuda stora svårigheter, något som dock knappast har praktisk betydelse för utredningens del. Detta sammanhänger med att den del av fritidstrafiken, som sysslar med godstransporter, i allmänhet inte skapar några speciella fritidstrafikproblem.
De grundläggande undersökningar, som fritidsutredningen framlägger i sitt första delbetänkande (SOU 1964: 47), visar att friluftslivet här i landet har en betydande omfattning samt att utvecklingstendensen innebär en yt- terligare betydande ökning under de närmaste åren. Detsamma gäller turism och annan fritidsverksamhet. Det är fullt klart, att denna expansion inom fritidssektorn i väsentliga delar måste bygga på en motsvarande utveckling av fritidstrafiken. I själva verket lär fritidstrafiken numera omfatta en myc- ket betydande andel av den totala trafikvolymen, en andel som av allt att döma kommer att öka i framtiden. Det är därför viktigt, att fritidstrafik— frågan följs upp inom samhällsplaneringen över huvud taget.
Fritidstrafiken tar i anspråk transportresurser till lands, till sjöss och i luften. Den kvantitativt sett ojämförligt största delen faller på landtrafi-
ken, som huvudsakligen kanaliseras till allmänna och enskilda vägar samt järnvägar. Inom denna sektor tilldrar sig motorfordonstrafikon på det all- männa och enskilda vägnätet av flera skäl särskilt intresse ur de synpunkter utredningen har att företräda. Detsamma kan beträffande sjötrafiken sä- gas vara fallet med småbåtstrafiken samt i viss mån turisttral'iken på Göta kanal samt till Gotland och Öland och på vissa andra båtleder. Trafik— flyget slutligen måste uppenbarligen tillmätas en kraftigt ökande betydelse för turism och friluftsliv i framtiden.
Det faller utom ramen för fritidsutredningens uppdrag att syssla med trafikfrågor i vidare mån än som är påkallat av utredningens förslag rö- rande fritidsbebyggelse och rörligt friluftsliv. I det följande begränsas fram- ställningen därför till en diskussion av några spörsmål, som aktualiseras av fritidstrafiken på de allmänna och enskilda vägarna. Utgångspunkten är härvidlag, att fritidstrafiken numera innebär resor med motorfordon i myc— ket stor utsträckning. Samtidigt tenderar den att sprida sig över landet även till tidigare mera undangömda trakter, men också att utöva ett allt starkare tryck på särskilt begärliga områden. Denna utveckling medför, att ansprå- ken ökas på vägnätet beträffande både utformning och skötsel.
Det allmänna vägnätet omfattar ca 97 000 kilometer på landsbygden, där kronan är väghållare samt ca 12 000 kilometer i städer och samhällen, som är egna väghållare. Det är öppet för alla, men tangerar långt ifrån alla om- råden man vill nå. Det enskilda vägnätet grenar ut sig därifrån och utgör ett värdefullt komplement. Det är svårare att ange en totalsiffra för det en- skilda vägnätets längd, även om man begränsar sig till den del därav som kan befaras med motorfordon. Emellertid vet man, att de statsbidragsberät- tigade enskilda s.k. byvägarna och vissa andra vägar har en sammanlagd längd av ca 58000 kilometer samt att motsvarande siffra för de egentliga skogsvägarna utgör ca 150000 kilometer. Det samlade enskilda vägnätet är alltså mera än dubbelt så långt som det allmänna vägnätet och tillväxer för övrigt betydligt snabbare. Allmänhetens rätt att färdas med motorfordon på enskild väg är emellertid begränsad.
Att en så övervägande del av turisterna och friluftsmänniskorna numera färdas med bil ger ökad betydelse åt bilvägar, som leder till viktigare turis- tiska sevärdheter. I vissa fall kan en bilväg ha anlagts främst eller uteslu— tande för att möjliggöra besök på en sådan turistiskt intressant plats. Ett exempel är den ursprungligen av Svenska turistföreningen anlagda vägen till Tännforsen i Jämtlands län, som senare infogats i det allmänna vägnätet på grund av den stora trafikfrekvensen och den turistiska betydelsen. Un- der senare år har allt flera vägar i fjärrområdet fått ökad betydelse för friluftslivet, emedan de leder till goda utgångspunkter för friluftsliv sommar som vinter. I sådana fall likaväl som i nyssnämnda typfall kan företagets betydelse för turism och friluftsliv motivera att ny väg bygges som allmän väg eller att befintlig enskild väg förändras till allmän.
De författningar, som reglerar byggande och underhåll av allmänna och enskilda vägar samt det statliga stödet till den enskilda väghållningen, är ursprungligen utformade för att tjäna arbetstrafiken, men en anpassning kan sägas ha påbörjats med syfte att ta ökad hänsyn till den växande fri— tidstrafiken. I det följande diskuteras det aktuella läget och vissa önskemål i vad avser utformningen av de allmänna och enskilda vägnäten, allmänhe- tens rätt att färdas med motorfordon på enskild väg samt frågan om ren- hållning längs allmänna vägar.
8.2. Det allmänna vägnätets utformning
Gällande ordning för handläggning av frågor om byggande av allmän väg samt upprättande och fastställande av arbetsplan för ändamålet regleras i 1943 års vägstadga. Flerårsplan för byggande av riksvägar, länsvägar och ödebygdsvägar upprättas av länsstyrelsen efter hörande av lokal väg- nämnd samt länsvägnämnd. Vid upprättande av arbetsplan för särskilt väg- företag skall beaktas en rad allmänna och enskilda intressen. Sådan plan upprättas genom försorg av väghållaren, på landsbygden normalt vägför— valtningen i länet. Vid utarbetandet av arbetsplan skall samråd beträffande vägens sträckning och vägförslagets utformning i övrigt ske med länsstyrel- sen och ordföranden i den lokala vägnämnden samt i förekommande fall med överlantmätaren, länsarkitekten och riksantikvariens ombud ävensom de övriga myndigheter, lokala organ och sammanslutningar som har ett väsentligt intresse av företaget. Även på annat sätt är det säkerställt, att planläggningen av det allmänna vägnätet underkastas en allsidig prövning. Arbetsplan fastställes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på förord av länsstyrelsen. Detta innebär, att det i 1943 års vägstadga är väl sörjt för att även friluftslivets intressen skall bli beaktade vid den översiktliga plan- läggningen av det allmänna vägnätet. Någon anledning att framlägga nya förslag på denna punkt föreligger därför inte.
Då det gäller detaljplaner-ingen av de allmänna vägarna får innebörden i begreppet allmän väg avgörande betydelse inte minst i sådana fall, där fråga om vägs sträckning är kontroversiell. I sammanhanget erinras, att tillgång till erforderlig mark utanför fastställd stadsplan säkerställes med vågrätt, som är en till tiden obegränsad rätt för det allmänna att med före- träde framför alla sakrättsägare använda mark till allmän väg. Vägrätt uppkommer genom att mark tas i anspråk för allmän väg på grund av fastställd arbetsplan eller medgivande av markägare eller genom att en- skild väg förändras till allmän. l förekommande fall utgår ersättning till markägare eller annan rättsinnehavare för upplåtelse av mark till väg och för annat intrång. Om allmän väg indrages, återfaller marken automatiskt
till vederbörande markägare. Någon egentlig definition av begreppet all- män väg har aldrig givits. Vägrätten anses helt enkelt omfatta för vägen erforderlig mark. I 2 5 1943 års lag om allmänna vägar (AVL) finns en exemplifierande uppräkning av vad som hör till väg. Denna paragraf har följande lydelse:
Till väg höra vägbana och de områden därinvid, som stadigvarande tarvas för vägbanans bestånd och underhåll, såsom slänt, bankett, dike och upplagsplats, även- som trumma, skyddsvärn, vägmärke och annan för vägens bestånd eller brukande utförd anordning. Lika med väg anses till väg ansluten brygga, bro eller färja med färjläge, så ock för den allmänna samfärdseln allenast vintertiden avsedd körled (särskild vinterväg).
Av särskilt intresse med hänsyn till fritidstrafiken är, att parkerings- och rastplatser saknas i uppräkningen över områden som tillhör väg. I praktiken har man dock ansett, att vägbegreppet innefattar sådana begrän- sade platser, som erfordras för den flytande trafiken längs vägen. Däremot har man inte ansett sig kunna inräkna större parkerings— och rastplatser av typen ändpunktsanordningar eller liknande anläggningar längs färdvä- garna. Men sådana anläggningar erfordras numera i betydande utsträck- ning för fritidstrafikens behov. I utredningens första delbetänkande (SOU 1964: 47) redovisas en mycket stor efterfrågan på »rastplatser vid bilutflyk- ter». Den omfattande fritidstrafiken på det allmänna vägnätet och alldeles särskilt på riksvägarna samt fritidsbilisternas invasion av vissa begärliga områden skapar ett stort behov av sådana anläggningar i anslutning till det allmänna vägnätet. Här kommer i första hand två olika typer av an- läggningar i blickpunkten. Den ena gäller rastplatser till tjänst för snabb- trafiken längs de större trafikstråken. Efter mönster av förhållandena på kontinenten och i USA önskar man sig här väl tilltagna områden med ordentlig avskärmning från trafikstråken och med ändamålsenlig utrust- ning för måltidsvila, gedigna sanitära anordningar, uppsamlingskärl för skräp etc. Där så låter sig göra, bör rastplatserna utformas och lokaliseras under tillvaratagande av de möjligheter till naturupplevelse och rekreation, som landskapet utefter vägen erbjuder. För att sådana anläggningar skall komma till sin rätt är det också viktigt, att vägmärkningen innefattar effek— tiv förvarning om rastplatsernas belägenhet. Huvudmannaskapet för här åsyftad anläggning faller på väghållaren. Den andra anläggningstypen har närmast karaktären av parkeringsplats, där motorfordon kan ställas upp medan ägarna besöker ett utflyktsmål eller bedriver någon form av frilufts- aktivitet, t. ex. skidsport i fjällterräng eller friluftsbad på västkusten eller i andra kustområden. Även på sådana platser är viss utrustning av tidigare nämnd beskaffenhet erforderlig. I varje fall är det nödvändigt att sätta in effektiva åtgärder mot sanitära olägenheter och nedskräpning. Huvudman- naskapet för denna typ av anläggning kan mycket väl falla på annan än väghållaren, t. ex. den som är huvudman för den anläggning eller det om—
råde som besökes av trafikanterna (ex. kommun, friluftsorganisation). Där frågan inte kan bli tillfredsställande ordnad på detta sätt, måste ansvaret för parkeringsplatsen dock falla på väghållaren.
Enligt fritidsutredningens mening bör strävandena att komplettera det allmänna vägnätet med anläggningar av här åsyftat slag stödjas på det sättet, att vägbegreppet utvidgas att omfatta för ändamålet erforderliga markområden. Det synes angeläget, att en sådan utvidgning av vägbegrep- pet inte ges en alltför snäv avgränsning. Enligt vad utredningen erfarit är frågan om en utvidgning av vägbegreppet till att innefatta även rastplatser vid vägen föremål för behandling av 1960 års vägsakkunniga. Utredningen förutsätter, att därvid även kommer att beaktas det särskilda behov av en dylik utvidgning, som enligt vad ovan utvecklats föreligger med hänsyn till fritidsintresset.
I sammanhanget vill utredningen framhålla, att en lämplig och trafik- säker förläggning av sådana till det allmänna vägnätet knutna servicean— läggningar som bensinstationer är av stor vikt, inte minst för fritidstrafi- ken. Även denna fråga övervägs av vägsakkunniga.
8.3. Det enskilda vägnätets utformning
1939 års lag om enskilda vägar (EVL) reglerar byggande och underhåll av enskild väg, som är till nytta för en eller flera vägintressenter. Under be- greppet enskild väg faller alla vägar, som inte är allmänna och som för- medlar vanlig vägtrafik (farväg, gångväg, cykelväg, ridväg etc., men inte exempelvis järnväg eller vattenväg). Kapabel vägintressent är fastighet (d.v.s. registerfastighet i den officiella fastighetsindelningen), gruva samt byggnad eller industriell anläggning på ofri grund i vissa fall. Där överens- kommelse ej kan åvägabringas, prövas frågor om gemensam väghållning vid ett förrättningsförfarande med skilda regler för glesbygds- och tät- bebyggelseförhållanden i resp. 2 och 3 kap. EVL. Därvid avgörs hur en- skilda vägar skall byggas och/eller underhållas, varjämte ett förvaltnings- organ bildas med av länsstyrelsen fastställda stadgar för verksamheten. Det finns två typer av sådana organ, nämligen vägsamfällighet för enskilda vägar i allmänhet i glesbygden samt vägförening för vissa vägar inom områden med tätare bebyggelse (byggnadsplaneområden). Beträffande vägförening hör uppmärksammas, att den förvaltar inte enbart ett väg- eller gatunät. Genom lagändring i 71 % EVL, som trädde i kraft den 1.1.1948, åligger det vägförening att iordningställa och underhålla annan allmän plats än väg som utlagts vid byggnadsplan (park, parkeringsplats). Genom ytter- ligare ändring i samma lagrum, som trädde i kraft den 1.7.1954, har väg- förening fått rätt — men ej skyldighet — att ombesörja vägbelysning.
' ' Bestämmelserna om vägsamfällighet i 2 kap. EVL grundas på principen, att vägintressenterna i huvudsak äger ordna väghållningen efter egna önskemål så länge tredjemansrätt inte kränkes. Denna frihet är i allmän- het illusorisk av två skäl. Det ena är, att statsbidragsgivningen till enskild väghållning är allmänt utbredd och att den framtvingar en planläggning, som kan godtagas av den bidragsbeviljande myndigheten. Det andra är, att enskilda vägfrågor oftast är gemensamma för ett flertal vägintressen- 'ter,'varvid olika frågor ej sällan är kontroversiella. På grund därav kom- mer exempelvis fråga om enskild vägs sträckning mycket ofta att avgöras genom officialprövning vid ett förrättningsförfarande enligt EVL.
Bestämmelserna om vägförening i 3 kap. EVL medför, att väghållningen ordnas på ett sätt som vid officialprövning bedömes ändamålsenligt för det tätbebyggda området i dess helhet. Det allmänna intresse, som tillgodoses på detta sätt, går ut på att samhällsbildningen redan från början skall ledas i en sund riktning. Vägnätet bildar en stomme i fastighetsindelningen och måste därför planläggas, utbyggas och underhållas på ett lämpligt sätt.
Statsbidrag till enskild väghållning utgår i förekommande fall beträf- fande tre olika huvudtyper av vägar, nämligen byvägar, skogsvägar och jordbruksvägar. Beslutande myndighet är respektive länsstyrelsen, skogs- vårdsstyrelsen och lantbruksnämnden. Störst betydelse ur friluftslivets syn- punkt har skogsvägarna och byvägarna. Bidragsgivningen till dessa två vägtyper behandlas därför något mera ingående i det följande.
Vad angår skogsvägarna har — efter förslag av skogsbruksutredningen -— en ny statsbidragskungörelse trätt i kraft den 1.7.1965 (SFS 303/1965). Er- forderlig utredning för bedömning av uppkommande bidragsfrågor utföres av skogsvårdsstyrelsen i länet. För att främja skogsbruket på mark, där 1948 års skogsvårdslag äger tillämpning, mä statligt byggnadsbidrag bevil— jas till' byggande, omläggning eller förbättring av enskild väg, som kan an- tagas få väsentlig betydelse för utforsling av skogsprodukter med motor- fordon (skogsväg). Med skogshuvudväg förstås i samma kungörelse skogs- väg, som kan användas året runt för tung trafik, under förutsättning att vägen är till nytta för ett större skogsområde och, om särskilda skäl inte föranleder annat, även ett större antal skogsägare. Byggnadsbidrag utgår till skogshuvudväg med högst 50 0/0 och till annan skogsväg med högst 40 0/0 av den kostnad för företaget, som skogsvårdsstyrelsen godkänner. Är skogs- huvudväg som tillfartsväg till naturområde för rekreation och friluftsliv eller på annan grund av särskild betydelse för fritidsändamål, må bidraget bestämmas till högst 70 eller — 'om synnerliga skäl föreligger — högst 85 0/0 av den godkända kostnaden. Är fråga om bidrag bör bestämmas till sådan s.k. fritidsväg, skall skogsvårdsstyrelsen med eget yttrande över- lämna ärendet till länsstyrelsen. Denna skall efter samråd med statens naturvårdsnämnd avgöra ärendet eller — om länsstyrelsen finner att bidra- get bör överstiga 70 0/o — med eget yttrande vidarebefordra ärendet till
Kungl. Maj:t för prövning. Efter avgörandet skall ärendet återlämnas till skogsvårdsstyrelsen, som i förekommande fall utbetalar bidrag. Utgår bi- drag till skogshuvudväg på grund av dess betydelse för fritidsändamål, skall bidragstagaren förbinda sig att inte utan länsstyrelsens medgivande av- stänga vägen för trafik.
Ur friluftslivets synpunkt innehåller 1965 års statsbidragskungörelse väsentliga förbättringar i förhållande till tidigare gällande ordning. Det är nu möjligt att öppna vissa skogshuvudvägar för fritidstrafik, genom att de med statsbidrag byggs ut till den högre standard som erfordras för den samlade skogsbruks- och fritidstrafiken. Av förarbetena (SOU 1963:71, statsverkspropositionen år 1965, bil. 11, jordbruksdepartementet) framgår, att statsbidragsgivningen skall underlättas genom en översiktlig planering i hela landet rörande behovet av och det ungefärliga läget för skogshuvud- vägar. De synpunkter på det fortsatta arbetet med denna planering, som skogsbruksutredningen anlagt, har inte föranlett någon erinran från de- partementschefens sida. Skogsbruksutredningen har i sammanhanget an— fört bl.a. följande (sid. 52—54).
Den översiktliga vägnätsplaneringen för de enskilda skogarna handhas inom länen numera huvudsakligen av skogsvårdsstyrelserna och lantmäterierganen i samarbete, med bistånd av specialister i Skogsstyrelsen och lantmäteristyrelsen. l några fall har konsulterande privatföretag medverkat i arbetet. Vissa större skogsbolag har utfört planeringen i egen regi inom sina större sammanhängande skogskomplex. Detsamma gäller domänverket. Dessutom är på vissa håll lokal— kommittéer av Skogsbrukets transportutredning i någon mån sysselsatta med upp- giften. Efter hand som planeringsarbetet fortskridit har behovet av en samord— ning framträtt med ökad styrka.
De myndigheter som i första hand blir berörda av en översiktlig planerings- verksamhet av den omfattning utredningen tänkt sig är skogsvårdsstyrelserna så- som bidragsbeviljande myndigheter för skogsvägarna, lantmäteriet såsom den myn- dighet som handhar huvudparten av förrättningarna enligt enskilda väglagen och därjämte fastighetsbildningsverksamheten, lantbruksnämnderna såsom bidragsbe— viljande myndigheter för skogsvägar som tillkommer i samband med struktur- rationalisering och för jordbruksvägar, länsstyrelserna såsom allmänna planerings— organ och naturvårdsmyndigheter samt vägförvaltningarna såsom vägmyndigheter. Samtliga dessa organ är mer eller mindre berörda av pågående organisationsöver- syn inom länsförvaltningsutredningen och 1960 års jordbruksutredning. Skogs- bruksutrcdningen utgår från att i dessa sammanhang också frågan om vilket organ som skall handha ifrågavarande vägnätsplanering kommer att lösas. I avvaktan härpå vill utredningen som ett provisorium föreslå ett samrådsförfarande inom länsrådets ram under landshövdingens ordförandeskap med företrädare för berörda organ, på motsvarande sätt som enligt beslut av 1959 års riksdag (prop. 148, JoU 30, rskr. 284) skall ske vid behandlingen av rationaliseringsåtgärder på jordbrukets och skogsbrukets område. Inte blott de nyssnämnda organen utan också länsarbets- nämnden och i vissa delar av landet (jfr femte kapitlet) den militära myndigheten behöver inkopplas i samrådet.
Själva planeringsarbetet bör som för närvarande handhas av skogsvårds- och lantmäterimyndigheterna i samarbete men detta utesluter inte att dessa myndig- heter, om de så anser lämpligt, bör kunna engagera annan myndighet eller kon-
sulterande privatföretag för vissa uppgifter. Kontakt bör kontinuerligt upprätt- hållas med vägintressenterna — i första hand domänverket och skogsbolagen samt skogsägareföreningarna som företrädare för de mindre skogsägarna — så att pla- nen från början får förankring bland intressenterna. Samordning bör därvid ske med den planläggningsverksamhet som bedrivs av de större markägarna själva. Länsrådet har visserligen inga beslutande funktioner men det torde dock vara möjligt att inom detsamma åstadkomma den koordination som är nödvändig. Före- trädare för vägintressenterna bör beredas tillfälle att delta i överläggningarna inom länsrådet beträffande hithörande frågor.
Behandlingen i länsrådet bör ge till resultat en av myndigheterna och företrä- darna för vägintressenterna accepterad plan över huvudledsnätet av den översikt— liga typ som tidigare beskrivits. Med ledning av planen och de önskemål som framkommer från intressenterna torde den bidragsbeviljande myndigheten kunna göra erforderliga framställningar beträffande den statliga stödgivningen. —— —— ——
Med hänsyn till att de översiktliga vägnätsplanerna skall utgöra underlag för detaljplaneringen är det angeläget att sådana planer snarast blir framställda. Detta synes vara betydelsefullt också ur sysselsättningspolitiska synpunkter genom att planerna ger en kartläggning över arbetsprojekt och bidrar till att förbättra bered- skapsläget på området. Planeringen får anses vara av stort allmänt-intresse och bör därför bekostas av staten. Detta är ingen ny princip. Redan nu sker den över- siktliga planläggningen såsom ett led i skogsvårdsstyrelsernas och lantmäteriorga— nens övriga uppgifter utan kostnad för markägarna. —————————
I det föregående har framhållits att behovet av större last- och upplagsplatser för skogstransporterna samt större parkerings- och rastplatser för fritidstrafiken bör uppmärksammas i den översiktliga vägplanläggningen. Enligt 1939 års lag om enskilda vägar och 1943 års lag om allmänna vägar faller sådana platser inte under vägbegreppet. Som från flera håll i olika sammanhang påpekats är detta otillfreds- ställande. Utredningen har under hand framfört sina synpunkter i frågan till 1960 års vägsakkunniga som har till uppgift att verkställa översyn av väglagstiftningen och vill kraftigt understryka nödvändigheten av en snar ändring i nämnt avseende.
Utredningen har endast haft anledning att uppehålla sig vid den översiktliga plan- läggningen av skogsvägnätet. I detta sammanhang bör dock framhållas att behov torde föreligga av motsvarande planläggning av huvudvägarna inom det enskilda vägnätet i övrigt.
I frågan om öppnandet av vissa skogsvägar för fritidstrafik anför depar— tementschefen följande (sid. 209—211):
I likhet med utredningen och flertalet remissinstanser anser jag, att det är ange— läget att skogsvägar i större utsträckning än som nu är fallet blir tillgängliga för trafik av allmänheten med motorfordon. Av vad utredningen anfört framgår dock att sådan trafik bland annat medför högre standardkrav på vägarna och ökat an- svar för väghållarna. Utredningen synes till följd härav anse, att det ej lämpligen som ett allmänt villkor för bidrag av nuvarande storlek till skogsvägbyggnad bör krävas att väg hålls öppen för allmän trafik. Denna uppfattning torde böra godtas.
Enligt min mening är det emellertid i vissa fall så angeläget ur fritidssynpunkt att skogsväg får fritt trafikeras att det är motiverat att staten lämnar högre bidrag till byggnadskostnaderna. Jag föreslår därför, att sådant högre bidrag skall kunna utgå i fråga om skogshuvudväg av särskild betydelse ur fritidssynpunkt. Sådan betydelse bör skogshuvudväg kunna anses ha om den kommer att utgöra tillfarts— väg till naturområden som bör vara lätt tillgängliga för rekreation och friluftsliv.
» » l l 4
Sådant naturområde kan vara trakten kring en sjö som är en attraktiv badplats eller ett område med speciellt lämplig vintersportterräng. Speciell hänsyn bör tas till om området avsatts som naturreservat med stöd av naturvårdslagen. Ett vill- kor för bidrag i nu angivna fall bör givetvis vara att vägen ej får avstängas utan medgivande av myndighet.
I byggnadskostnaderna för skogshuvudväg av särskild betydelse ur fritidssyn- punkt bör få inräknas kostnad för den högre vägstandard som krävs för fritids- trafik och för härför erforderliga parkeringsplatser. Däremot kan jag ej tillstyrka att någon speciell kompensation lämnas för utgift för ansvarighetsförsäkring, som väghållare eventuellt anser sig böra teckna. Frågan om bidrag till underhåll av berörda vägar bör enligt min mening prövas i gängse ordning enligt bestämmel- serna angående statsbidrag till enskild väghållning. —————————
Av vad jag anfört rörande skogsvägbyggandets betydelse för skogsbrukets ratio- nalisering följer, att jag i princip ansluter mig till utredningens förslag att skogs- vårdsstyrelserna alltjämt skall vara bidragsbeviljande myndighet. Samordningen med övrig bidragsgivning till enskilda vägar bör enligt min mening kunna tillfreds- ställande tillgodoses genom samråd. Från nämnda princip bör dock undantas prövningen om skogshuvudväg har sådan särskild betydelse ur fritidssynpunkt att högre bidrag bör utgå av denna anledning. Frågan härom har sådant samband med länsstyrelsens arbetsuppgifter på naturvårdens och samhällsplaneringens om- råde att den bör avgöras av denna myndighet. Samråd bör ske med statens natur— vårdsnämnd. I sådana fall bör sålunda skogsvårdsstyrelsen, sedan den prövat bidragsfrågan ur skogliga synpunkter, överlämna ärendet till länsstyrelsen. Ut- betalning och kontroll bör dock alltjämt åvila skogsvårdsstyrelsen. Uppstår fråga om att bevilja bidrag med mer än 50 respektive 70 procent av byggnadskostna- derna bör prövningen hänskjutas till Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.
Enligt fritidsutredningens mening innebär den nya utformningen av statsbidragskungörelsen rörande skogsvägarna så betydelsefulla nyheter, att verkningarna av de nya reglerna bör prövas en tid innan man överväger fråga om ytterligare hänsyn till fritidstrafiken är erforderlig vid statsbi- dragsgivningen till skogsvägbyggandet. Utredningen inskränker sig därför till att rekommendera, att myndigheter och organisationer omedelbart vid- tar verksamma åtgärder för att föra ut de nya reglerna i praktisk tillämp— ning.
Vad angår byvägarna utgår statsbidrag till väghållningen enligt SFS 793/52 (ändr. 205/56 och 103/63) i mån av tillgång till medel till dels byg- gande (byggnadsbidrag) och dels underhåll och vinterväghållning (under- hållsbidrag). Erforderlig utredning för bedömning av uppkommande bi- dragsfrågor utföres av Vägförvaltningen i länet. Vägdirektören är föredra- gande i länsstyrelsen i dessa ärenden. Byggnadsbidrag utgår till sådan väg som är av väsentlig betydelse som samfärdsled för en bygds befolkning, d.v.s. den typ av väg som i författningen kallas byväg. Byggnadsbidrag kan utgå med 70 0/0 av kostnaden för utarbetande av arbetsplan samt med högst 70 0/0 eller —— då synnerliga skäl därtill är och efter Kungl.
Maj:ts medgivande i varje särskilt fall _ med högst 85 "lo av beräknad övrig kostnad för företaget. Underhållsbidrag kan utgå i följande fall, näm- ligen: 11) där vägen är av väsentlig betydelse för en stor allmänhet (I) eller för trafik av andra än väghållare (2), eller
b) där vägen är av väsentlig betydelse såsom samfärdsled eller utfart för en bebyggelse och vägen är av betydande längd (3) eller vägens nödiga un- derhåll eller vinterväghållning måste anses vara för väghållarna synnerli- gen betungande (4).
Underhållsbidrag enligt den här behandlade statsbidragskungörelsen kan följaktligen utgå till en större grupp av enskilda vägar än de egentliga by- vägarna, nämligen därutöver alla övriga vägar, som fyller någotdera av angivna fyra kvalifikationskrav. Underhållsbidrag kan utgå årligen med 70 0/0 eller _ då synnerliga skäl därtill är _ 85 0/0 av beräknad underhålls- kostnad. Även iståndsättningsbidrag _ högst 70 0/0 av den beräknade kost— naden _ kan utgå till »underhållsvägarna», nämligen om iståndsättningen prövas erforderlig ur trafiksynpunkt. Såsom villkor för årligt underhålls— bidrag skall gälla utom annat skyldighet för väghållarna att icke utan läns- styrelsens medgivande avstänga vägen för trafik.
Det generella villkoret för byggnadsbidrag _ väsentlig betydelse som samfärdsled för en bygds befolkning — innebär, att sådant bidrag kan utgå till väg som betjänar permanent bebyggelse av tillräcklig omfattning. Såvitt angick förhållandena före den 1.1.1966 uteslöts däremot väg som betjänar enbart fritidsbebyggelse. För att sådan bebyggelse skulle kunna dra nytta av byggnadsbidrag krävdes, att den var insprängd i permanent bebyggelse. Förhållandet var detsamma oavsett om det var fråga om glesbebyggelse eller tätbebyggelse (vägsamfällighet eller vägförening). Inte heller var det möjligt att ta hänsyn till den rörliga allmänhetens fritidstrafik vid bevil- jandet av byggnadsbidrag.
Genom Kungl. brev den 30.6.1965 har meddelats föreskrifter rörande bidragsgivning till fritidsvägar att gälla fr. o. rn. den 1.1.1966 av följande innehåll:
1. I mån av tillgång på medel må från reservationsanslaget Bidrag till byggande av enskilda vägar lämnas statsbidrag till byggande av enskild väg som utgör till- fartsväg till naturområde för rekreation och friluftsliv eller på annan grund är av särskild betydelse för fritidsändamål.
2. För bidragsgivningen gäller i tillämpliga delar bestämmelserna om byggnads— bidrag i kungörelsen den 19 december 1952 (nr 793) angående statsbidrag till en— skild väghållning. Vid utredning som sägs i 8 % kungörelsen skall erforderligt sam- råd ske även med statens naturvårdsnämnd.
3. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall årligen i samband med sina anslags- l'ramställningar lämna en redogörelse för erfarenheterna av ifrågavarande stats- bidragsgivning.
Om den i angivna kungl. brev föreskrivna utvidgningen av den kategori enskilda vägar för vilka statsbidrag kan utgå anför departementschefen (statsverksprop. år 1965; bil. 8, komniunikationsdepartementet, sid. 44—45):
I fråga om det enskilda vägbyggandet bör en uppräkning av anslaget ske med hänsyn till de anmälda bidragsbehoven. I detta sammanhang vill jag också ta upp till behandling ett spörsmål om utvidgning av den kategori enskilda vägar för vilka statsbidrag kan utgå. Chefen för jordbruksdepartementet kommer senare vid be- handlingen under nionde huvudtiteln av anslaget till vägbyggnader å skogar i en- skild ägo att framlägga förslag rörande stödgivningen till skogsvägar. Förslaget innebär bl. a., att förhöjt byggnadsbidrag skall kunna utgå till skogshuvudväg av särskild betydelse ur fritidssynpunkt. Sådan betydelse bör skogshuvudväg kunna anses ha om den kommer att utgöra tillfartsväg till naturområden som bör vara lätt tillgängliga för rekreation och friluftsliv. Sådant naturområde kan vara trak- ten kring en sjö, som är en attraktiv badplats, eller ett område med särskilt lämplig vintersportterräng. Särskild hänsyn bör tas till om området avsatts som natur- reservat med stöd av naturvårdslagen. Enligt kungörelsen den 19 december 1952 (nr 793) angående statsbidrag till enskild väghållning mä byggnadsbidrag utgå för sådan väg, som är av väsentlig betydelse såsom samfärdsled för en bygds befolk— ning (byväg). Enskild våg av stor betydelse från fritidssynpunkt kan således icke enligt hittills gällande bestämmelser erhålla bidrag, därest den icke samtidigt utgör sådan byväg. Enligt min mening är det angeläget, att möjligheter öppnas för att tillgodose det trafikbehov, som föranledes av ett klart dokumenterat fritidsintresse. Det finns därför starka skäl att staten i viss utsträckning lämnar bidrag till byg- gande av jämväl andra enskilda vägar av särskild betydelse från fritidssynpunkt än skogshuvudvägar. Det föreliggande behovet av sådana vägar är dock inte när- mare utrett. Jag förordar därför, att bidragsgivningen får formen av en försöks- verksamhet och att den lämpligen knyter an till bestämmelserna i kungörelsen om statsbidrag till enskild väghållning. Vid den utredning i byggnadsärende, varom länsstyrelse enligt kungörelsen regelmässigt har att föranstalta, bör i här föreva— rande fall erforderligt samråd ske med statens naturvårdsnämnd. Det torde fä ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelser om försöksverksam— heten.
Ur friluftslivets synpunkt innebär den på angivet sätt fr.o.m. 1966 he- slutade utvidgningen av statsbidragsgivningen den betydelsefulla nyheten, att byggnadsbidrag kan lämnas även till andra enskilda vägar av särskild betydelse från fritidssynpunkt än de tidigare behandlade skogshuvudvä- garna. Enligt fritidsutredningens mening bör denna bidragsgivning _ som har formen av en försöksverksamhet _ prövas någon tid innan ytterligare åtgärder på området övervägs. Utredningen inskränker sig därför även här till att rekommendera, att myndigheter och organisationer omedelbart vid- tar verksamma åtgärder för att föra ut de nya reglerna i praktisk till- lämpning. Därvid ankommer det på de berörda länsmyndigheterna att verka för en samordnad planläggning av olika kategorier fritidsvägar.
De generella villkoren för underhållsbidrag och iståndsättningsbidrag är utformade på ett sätt, som får anses tillfredsställande ur friluftslivets syn- punkt såvitt angår vägsamfälligheterna.
Vägföreningarna skall i princip vara jämställda med vägsamfällighe-
terna. För närvarande gäller, att till statsbidragsberättigad »Väg av vä— sentlig betydelse för en stor allmänhet» inom vägförenings område (bygg— nadsplaneområde) räknas endast stamvägar, viktigare förbindelseleder samt större bostadsgator. Dessa tre vägtyper omfattar tillsammans genomsnitt- ligt cirka 60 0/0 av en vägförenings vägnät. I SOU 1959: 19 (sid. 94) föreslog utredningen om städernas väghållning betydelsefulla förbättringar. Man ville bl. a., att statsbidrag skulle kunna utgå till vägförenings samtliga vägar och att detta skulle kunna ske oberoende av bebyggelsens art. Även fritids- bebyggelseområden skulle alltså kunna komma i åtnjutande av underhålls- bidrag. Förslaget angående vägföreningar föranledde dock ingen författ— ningsändring men väl ett departementschefsuttalande angående tillämp- ningen av gällande rätt (prop. 81/60 sid. 55—56). Där sägs beträffande förslaget att ta hänsyn till samtliga vägföreningsvägar, att det inte är lämp- ligt att på det sättet vidga ramen för bidragsgivningen. Bidragen måste i huvudsak reserveras för de viktigare trafiklederna i likhet med vad som är fallet i städer och stadsliknande samhällen. Frågan om bidrag till vägar inom fritidsbebyggelse bör enligt departementschefens mening i princip lösas så, att sådan bebyggelse inte generellt uteslutes från bidrag, men att vid avgörande av bidragsfrågan skäligt avseende fästes vid det förhållan— det, att vägarna är av betydelse blott under vissa årstider.
Då det gäller att främja en ändamålsenlig fritidsbebyggelse är det uppen- bart, att man måste eftersträva att i stor utsträckning samla denna bebyg- gelse i välordnade tätbebyggelseområden. Ett bra sätt att stimulera sådan koncentration är att skapa förutsättningar för goda gemensamhetsanlägg- ningar inom sådana områden. Detta gäller inte minst vägnätet, som är en av de viktigaste gemensamhetsanläggningarna. Med hänsyn härtill håller fritidsutredningen före, att underhållsbidrag till vägf'örenings vägar bör kunna utgå i större fritidsorter beträffande huvudvägarna, som har vä- sentlig betydelse för en större allmänhet. En sådan tillämpning av stats- bidragskungörelscn låter sig väl förena med gällande rätt på området en- ligt angivna departementschefsuttalande angående statsbidragsgivningen till enskilda vägar i fritidsbebyggelseområden.
Sammanfattningsvis kan om den översiktliga planläggningen av det en- skilda vägnätet sägas följande. Under det att planläggningen av det all- männa vägnätet är organiserad i enhetliga och fasta former, är mot- svarande åtgärder beträffande det enskilda vägnätet uppdelade på flera myndigheter, vartill kommer att markägarinflytandet är betydande. Trots denna splittrade organisation av verksamheten kan man i allmänhet knap— past påvisa några allvarligare brister i resultatet av det samlade planlägg- ningsarbetet beträffande huvudvägarna, som har störst betydelse ur fritids- synpunkt. Detta sammanhänger uppenbarligen med att de statsbidrags- beviljande myndigheterna tillämpar såvitt möjligt likartade normer vid prövning av fråga om enskild vägs sträckning och utformning. Härtill
kommer, att planläggningen i samband med förrättningsverksamheten en- ligt enskilda väglagen —— som ofta ombesörjes av lantmäteriets förrättnings- organisation _ genomföres i samverkan med de statsbidragsbeviljande myndigheterna. Enhetlig planläggning främjas ytterligare genom den nya utformningen av statsbidragskungörelsen angående skogsvägarna. Med hän- syn härtill finner fritidsutredningen inte anledning att nu ifrågasätta ytter- ligare åtgärder för att säkerställa en ändamålsenlig översiktlig planläggning av s.k. fritidsvägar.
Då det gäller detaljplaneringen av det enskilda vägnätet aktualiseras liknande fråga om innebörden i begreppet väg, som behandlats tidigare för det allmänna vägnätets del. I 2 & EVL finns en exemplifierande upp- räkning av vad som hör till väg. Paragrafen överensstämmer med ovan återgivna 2 % AVL med undantag av att den inte upptar någon föreskrift om särskild vinterväg. Att EVL ändå är tillämplig även på vinterväg fram- går på annat sätt i såväl lagtext som förarbeten (jfr 8 % EVL samt kom- mentaren till 1 & första stycket EVL i Väglagarna, Stockholm 1958, sid. 165). I den mån det enskilda vägnätet anlitas för fritidstrafik uppkommer följ- aktligen i tillämpliga delar liknande anspråk på parkerings- och rastplatser m.m., som redovisats ovan beträffande det allmänna vägnätet. Som fram- går av det föregående har detta förhållande också understrukits av skogs— bruksutredningen, då den framlagt sitt förslag om att iordningställa och öppna vissa skogshuvudvägar för fritidstrafik. Utredningen förutsätter, att frågan om en utvidgning av vägbegreppet i EVL i ifrågavarande avseende kommer att tagas upp i samband med de ändringar i nämnda lag som torde bli en nödvändig följd av vägsakkunnigas förslag till ändringar i lagen om allmänna vägar.
För det enskilda vägnätets del har vägintressentbegreppet också särskilt intresse. I sammanhanget erinras om vad 1960 års naturvårdsutredning an— fört i denna fråga (SOU 1962:36, sid. 359):
Enligt utredningens förslag kommer i framtiden åtskilliga nya nationalparker, naturreservat och naturminnen att bildas och det befintliga beståndet av motsva- rande objekt att överses. Man torde allmänt kunna utgå från att flertalet av dessa objekt, om de skall fylla sitt syfte, måste vara tillgängliga med bilväg. För att uppnå detta torde objekten i fråga, om de icke är särskilda fastigheter, böra ges ställning som vägintressent, d. v. s. likställas med fastighet. Vidare torde det med hänsyn till övriga intressenter vid vägen ifråga vara av värde att naturvårdsobjekt formellt kan åläggas en mot dess utnyttjande svarande andel av väghållningskost- naderna. Utredningen förordar därför nu angiven komplettering av 1 & enskilda väglagen.
Frågan om en dylik vidgning av kretsen av vågintressenter synes emel- lertid lämpligast böra behandlas i samband med nyss berörda, partiella översyn av EVL. Fritidsutredningen anser sig därför inte höra framlägga något eget förslag i ämnet.
176 8.4. Allmänhetens rätt att färdas med motorfordon på enskild väg
Frågan om allmänhetens rätt att färdas med motorfordon på enskild väg tilldrar sig numera ett betydande intresse. Detta sammanhänger med att pågående snabba utveckling av naturvård, friluftsliv och turism bygger på den ökade rörlighet motorismen medger. För att nå naturområden som ter sig begärliga lämnar man allt oftare det allmänna vägnätet och färdas på enskilda vägar av olika slag. Därmed kommer fritidsintressena i kon- takt med näringslivets och den bofasta befolkningens intressen, företrädda av enskilda vägintressenter. Denna kontakt är inte alltid fri från kompli- kationer. I vissa fall kan fritidstrafiken på en enskild väg få sådan omfatt- ning, att den innebär ett påtagligt intrång på vägintressenternas egen arbets- trafik, helst som vägen kanske inte är utbyggd till en standard som är anpassad för en sådan trafikökning. Härtill kommer, att det ökade väg- slitaget inte alltid fått en häremot svarande täckning vid statsbidragsgiv- ningen till väghållningen. Liknande och andra skäl har ej sällan lett till att enskild väg avstängts för trafik med motorfordon av utomstående. Ur allmän synpunkt är det emellertid angeläget, att i varje fall sådana enskilda vägar som har särskild betydelse för fritidsändamål också kan hållas öppna för trafik med motorfordon av andra än väghållarna. Det viktigaste medlet för statsmakterna att påverka frågan ligger i statsbidragsgivningen till en- skild väghållning.
Obetingad rätt för allmänheten att färdas med motorfordon på enskild väg föreligger på sådana vägar, där årligt underhållsbidrag utgår enligt den av länsstyrelsen tillämpade statsbidragskungörelsen (SFS 793/1952). Såsom villkor för sådant underhållsbidrag gäller nämligen skyldighet för väghål- larna att icke utan länsstyrelsens medgivande avstänga vägen för trafik. Detta är fallet med de inledningsvis omnämnda statsbidragsberättigade s. k. byvägarna och vissa andra vägar till en sammanlagd längd av ca 58 000 km. Siffran inkluderar till en mindre del vissa skogsvägar, där kontinuerligt underliållsbidrag utgår på grund av att vägen gör tjänst inte bara som skogsväg utan också har väsentlig betydelse såsom samfärdsled eller utfart för en bebyggelse och har betydande längd eller därför att vägen har vä— sentlig betydelse för en stor allmänhet eller för trafik av andra än väg- hållarna. Eftersom det samlade skogsvägnätet som nämnts tidigare har en längd av ca 150 000 km, är det följaktligen en mycket liten del därav som berörs av det kontinuerliga underhållsbidraget.
På grund av att årligt underhållsbidrag utgår i stor utsträckning till en- skilda vägar av typen byvägar kan man säga, att de större och viktigare enskilda vägarna i den odlade bygden i stora delar av landet är öppna för motortrafik av andra än väghållarna. Det är också möjligt att inom ramen för gällande bidragsförfattning i förekommande fall utöka beståndet av sådana enskilda vägar. Denna möjlighet har ökats nyligen genom ovan-
nämnda kungl. brev den 30.6.1965 om statsbidrag till byggande av enskild väg, som har särskild betydelse för fritidsändamål. Något egentligt behov att med hänsyn till friluftslivets intressen tillskapa nya möjligheter att ge- nom statligt stöd till enskild väghållning vidga allmänhetens rätt till trafik på sådana vägar kan därför knappast sägas föreligga för närvarande. Beträffande skogsvägarna utgår som nämnts årligt underhållsbidrag i mycket ringa utsträckning. Beträffande huvuddelen av skogsvägnätet före- ligger följaktligen rätt jämlikt 61 % 2 mom. vägtrafikförordningen för väg- hållarna att avstänga vägen för trafik av utomstående. I vissa delar av landet lär det ändock knappast vara vanligt att avstänga skogsvägarna annat än under sådana »förfallsperioder», då trafik är utesluten av vägtek- niska skäl. Om en skogsväg avstänges året runt kan detta också ske av . andra skäl än hänsyn till väghållningen. Emellertid har krav rests upp- ! repade gånger, bl. a. i riksdagen, på en liberalisering i fråga om möjligheten för allmänheten att färdas med motorfordon på de enskilda skogsvägarna. Frågan behandlades av skogsbruksutredningen som utom annat anförde följande (SOU 1963:71, sid. 30—36):
Någon generell lagbestämmelse som reglerar frågan i vad mån det är tillåtet för envar att begagna befintlig enskild väg —— skogsväg eller annan — respektive för vägägaren att avstänga sådan väg för trafik finns inte. I förarbetena till lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar diskuterades emellertid spörsmålet och därvid ansågs svensk rättsuppfattning vara att all trafik som medförde fara för skada eller slitage på vägbanan eller avsevärd olägenhet av annat slag med laga verkan kunde förbjudas av vägens ägare. Någon ändring i denna rättsuppfattning har veterligen därefter inte inträtt. Beträffande visst slag av körtrafik har frågan regle- rats. I vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (61 ä 2 mom.) har sålunda uttryckligen stadgats att det beträffande enskild väg ankommer på ägaren av vä- gen att avgöra om trafik får äga rum där med motordrivna fordon eller visst eller vissa slag av sådana. Det finns också en straffbestämmelse i förordningen som kan i |
tillämpas vid överträdelse av ett av ägaren meddelat förbud i nyssnämnt hän- seende.
Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är spörsmålet huruvida bindande föreskrifter om upplåtande av enskild väg för allmän trafik kan meddelas i sam- band med beviljande av statsbidrag till väghållningen. Här må nämnas att av de tidigare nämnda förarbetena till 1939 års lag om enskilda vägar framgår att frågan
) huruvida i den tilltänkta lagen borde inskrivas skyldighet att upplåta enskild väg i för allmänheten då var föremål för övervägande. Ett genomförande av denna tanke i skulle uppenbarligen ha inneburit att man brutit med den rättsuppfattning som * enligt vad nyss framhållits ansågs gälla på förevarande område. Enighet rådde , emellertid om, vad beträffade enskilda vägar utanför tätbebyggt område, att det eventuella intresset av vägarnas öppethållande för allmän trafik borde tillgodoses genom fakultativa statsbidrag förenade med skyldighet att hålla vägarna öppna för sådan trafik. Tvångslagstiftning borde däremot inte komma i fråga.
Den bidragsförfattning som närmast är av intresse i nyssberört sammanhang är den i andra kapitlet omnämnda kungörelsen 1952: 793 angående statsbidrag till enskild väghållning. Enligt denna kungörelse skall, som också tidigare framhållits, som villkor för bidrags åtnjutande föreskrivas skyldighet för väghållaren, bland annat, att inte utan länsstyrelsens medgivande avstänga vägen för trafik. I kungö-
relsen 1943: 530 angående statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader m.m., vilken som framgår av andra kapitlet är den författning som i främsta rummet reglerar den statliga bidragsgivningen till byggande av skogsvägar, finns ingen mot- svarande bestämmelse rörande villkor om vägs öppethållande. Underhållsbidrag till skogsväg kan inte beviljas med stöd av bestämmelserna i denna författning. Om emellertid beträffande en skogsväg något av de villkor är för handen som uppställts för beviljande av underhållsbidrag enligt kungörelsen 1952: 793 angående stats- bidrag till enskild väghållning möter intet hinder mot att jämlikt den kungörelsen bevilja underhållsbidrag för skogsvägen. Då skall också i beslutet om bidragets beviljande föreskrivas skyldighet att inte utan länsstyrelsens medgivande avstänga vägen för trafik. Vad nu sagts om skogsvägar till vilka byggnadsbidrag må utgå jämlikt kungörelsen 1943: 530 angående statsbidrag till vissa väg- och flottleds- byggnader m. m. gäller i tillämpliga delar även i fråga om sådana vägar som om- fattas av kungörelsen 1940: 599 angående villkor för statsbidrag från anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m.m.
Krav har upprepade gånger rests, bl. a. i riksdagen, på en liberalisering i fråga om möjligheterna för allmänheten att med bil trafikera de enskilda skogsvägarna. Vid 1960 års riksdag väcktes två likalydande motioner (I: 456 och II: 266) vari motionärerna med hänvisning bl. a. till bilismens snabba tillväxt framhöll det som otillfredsställande att skogsvägar avstängdes för biltrafik under en stor del av året. Visserligen kunde avstängning av viss anledning och under vissa begränsade tids- perioder vara nödvändig men beslut om sådan avstängning borde lämpligen fattas efter prövning av länsstyrelsen. Tredje lagutskottet som behandlade motionerna delade emellertid inte motionärernas uppfattning. Utskottet ansåg (utl. nr 20/1960) att det var av avgörande betydelse att de skogsvägar som endast åtnjöt byggnads- bidrag enligt 1943 års kungörelse angående statsbidrag till vissa väg- och flottleds- hyggnader m.m. inte byggdes för att motsvara de krav som måste ställas på en allmän trafikled. Om sådana vägar uppläts för allmän trafik skulle följden bli ökade kostnader inte bara för underhåll utan också för vägens anpassning som sådan trafikled. Detta skulle i sin tur leda till berättigade krav på ökade statsbidrag. En dylik utveckling kunde enligt utskottets mening av olika skäl inte anses önsk- värd. Utskottet fann därför för sin del motionerna inte höra föranleda någon riks- dagens åtgärd vilket också blev riksdagens beslut.
Även vid 1961 års riksdag motionerades (II: 254) i samma syfte som nyss nämnts. Tredje lagutskottet ansåg i avgivet utlåtande (nr 2/1961) över den ifrågavarande motionen att det inte kunde komma i fråga att ålägga de enskilda vägintressenterna att stå kostnaden för det utbyggande av vägarna och det ökade underhåll som en allmän trafik skulle medföra. Utskottet kunde emellertid för det dåvarande inte förorda en ökad statsbidragsgivning av den storleksordning varom det uppen- barligen skulle bli fråga. På utskottets hemställan avslog riksdagen motionen.
Den i inledningen till detta kapitel berörda frågan vid 1962 års riksdag angående allmän trafik å skogsvägar hade sin upprinnelse i två likalydande motioner (I: 233 och II: 286) vari hemställdes att riksdagen måtte besluta att all avstängning av skogsbilvägar skulle prövas av länsstyrelsen och vidare att erforderlig ändring i vägtrafikförordningen vidtogs. Riksdagens tredje lagutskott erinrade i sitt utlå- tande (nr 3/1962) över motionerna om att chefen för jordbruksdepartementet ny- ligen förklarat sig ämna hemställa om bemyndigande att tillkalla särskilda sak- kunniga för att verkställa utredning rörande bl.a. bestämmelserna om bidrag till skogsvägbyggnad (den blivande skogsbruksutredningen). Utskottet förutsatte att om en utökad bidragsgivning övervägdes den frågan också uppmärksammades huru-
vida det allmänna borde betinga sig villkor om vägarnas öppethållande. Detta kunde givetvis, framhöll utskottet, komma i fråga endast för vägar vars standard kunde anses fylla kraven på en allmän trafikled och beträffande vilka det all- männa skulle komma att bära en väsentlig del av vägkostnaderna. Utskottet hem- ställde att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin mening ge till känna vad utskottet anfört i anledning av motionerna. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
I två vid 1963 års riksdag väckta likalydande motioner (I: 358 och II: 420) an- gående underhållsbidrag till vissa skogsbilvägar har jämväl frågan om vägarnas öppethållande för allmän trafik behandlats. Motionerna har jämte jordbruksutskot- tets utlåtande 1963: 1 överlämnats till utredningen för kännedom.
I en interpellation vid 1963 års riksdag riktades till chefen för jordbruksdeparte— mentet bl.a. frågorna vem som kunde anses behörig att beträda domänverkets skogsvägar och om statsrådet hade för avsikt att vidta sådana åtgärder att detta spörsmål blev nöjaktigt klarlagt ur allmänhetens synpunkt. I sitt interpellations- svar framhöll departementschefen bl. a. att enligt vad han inhämtat som huvud- regel beträffande domänverkets vägar gällde att allmänheten skulle tillåtas trafikera vägarna i all den utsträckning som befanns lämplig med hänsyn till allmänhetens trafikbehov, vägarnas beskaffenhet och domänverkets användning av dem. Departe- mentschefen erinrade vidare om att skogsbruksutredningen hade att ta upp till prövning frågan huruvida stöd till skogsvägbyggnad borde förbindas med villkor att allmänheten skulle äga trafikera vägen. Enligt departementschefens mening borde de grunder för rätten att trafikera sådan väg som kunde bli resultatet av utredningens överväganden även tillämpas i fråga om domänverkets vägar. I av- vaktan på detta resultat ansåg departementschefen anledning inte föreligga att vidta åtgärder i det syfte interpellanten efterfrågat.
Även utanför riksdagen har i olika sammanhang framförts tankegångar som för sitt förverkligande förutsatt bl.a. ökade möjligheter till fri trafik på enskilda vägar. 1960 års naturvårdsutredning framlägger i sitt betänkande Naturen och samhället (SOU 1962: 36) synpunkter som ansluter härtill. Naturvårdsutredningen framhåller bl.a. att det är uppenbart att de önskemål som framkommit om en aktivare insats från samhällets sida i fråga om naturvårdspolitiken numera bärs upp av en mycket bred allmän opinion. Bland de egentliga naturvårdsuppgifterna framstår säkerställandet av naturområden som en primär och omfattande arbets- uppgift. Stor uppmärksamhet måste därvid ägnas områdenas tillgänglighet, bl. a. utrustningen med vägar och parkeringsplatser.
De flesta av skogsvägarna är inte så belägna att de torde kunna anses begärliga som färdvägar för allmänheten. Många av de mindre skogsvägarna är dessutom inte byggda i sådan standard att de lämpar sig för en utökad trafik. Av varje mera varaktig stegring av trafikintensiteten på en väg följer högre underhållskostnader och ökade olägenheter för den skogliga trafiken. Det kan inte vara samhällseko- nomiskt riktigt — oavsett om kostnaderna betalas av samhället eller den enskilde —— att investera mera kapital i dylika vägar än som är påkallat med hänsyn till det egentliga trafikintresset av dem. Ur flera olika synpunkter, ordnings-, trafik-, an- svarighets- och vägstandardsynpunkter, synes sålunda ett öppnande av samtliga dessa vågar inte vara lämpligt.
Utredningen finner det dock naturligt att kraven på skogsvägarnas öppethållande för allmän trafik har ökat bl. a. för tillgodoseendet av de starkt expanderande fri- tidsintressena. Även om principiella och praktiska svårigheter finns i fråga om dylika vägars upplåtelse för allmänheten har utredningen därför sökt finna en form
för att tillgodose de önskemål som föreligger. Utredningen föreslår i detta syfte att den allmänna trafiken —— fritidstrafiken —— kanaliseras till sådana vägar som vid den översiktliga planeringen av skogsvägnätet, vartill utredningen återkommer i sjätte kapitlet, bedöms erforderliga och lämpliga för dylik trafik. Förutsättningen för att vägägarna skall vara skyldiga att hålla ifrågavarande »fritidsvägar» öppna för allmänheten skall vara att de bereds ersättning i form av statsbidrag för de kostnader av olika slag som är en följd av att vägarna upplåts för fritidstrafiken. [ denna kostnad bör även inräknas vederbörandes utgifter för ansvarighetsförsäk- ring .som väghållare. Hur utredningen anser bidragssystemet böra utformas redo- görs för i sjunde kapitlet. Utredningen avser med sitt förslag inte att åstadkomma någon rubbning i den alltjämt — enligt vad här tidigare anförts —— rådande rätts- uppfattningen om förhandenvaron av en principiell rätt för vägägare att om han så önskar avstänga vägen för trafik.
Slutbehandlingen av skogsbruksutredningens förslag framgår av ett ovan åberopat avsnitt av statsverkspropositionen år 1965; bil. 11, jordbruksdepar- tementet, sid. 209—211. I likhet med utredningen och flertalet remissinstan- ser ansåg departementschefen att det är angeläget, att skogsvägar i större utsträckning än som nu är fallet blir tillgängliga för trafik av allmänheten med motorfordon. Av vad utredningen anfört framgår dock, att sådan tra- fik bl.a. medför högre standardkrav på vägarna och ökat ansvar för väg- hållarna. Utredningen synes till följd härav anse, att det ej lämpligen som ett allmänt villkor för bidrag av nuvarande storlek till skogsvägbyggnad bör krävas, att väg hålls öppen för allmän trafik. Denna uppfattning god- togs av departementschefen. I stället infördes fr.o.m. den 1.7.1965 den tidigare beskrivna anordningen med förhöjt byggnadsbidrag till vissa skogs- huvudvägar, som har särskild betydelse för fritidsändamål, varvid till vill- koren för det förhöjda bidraget fogas förbindelse att icke utan länsstyrel- sens medgivande avstänga vägen för trafik.
Sammanfattningsvis gäller att endast en mindre del av landets skogsväg- nät är öppet för allmän trafik av det skälet, att årligt underhållsbidrag utgår. I verkligheten är emellertid betydligt större delar av samma vägnät ändock tillgängliga för trafik av andra än väghållare. Detta sammanhänger med att skogsägare i åtskilliga fall inte funnit anledning avstänga sina skogs- vägar annat än där särskilda skäl föranleder därtill, trots att årligt under- hållsbidrag ej utgår. För statsskogarnas del regleras frågan genom bestäm- melser i domänverkets reglementssamling kap. N 19, som avhandlar all- mänhetens rätt att trafikera verkets bilvägar. I nu gällande lydelse innebär huvudregeln här, att allmänheten skall tillåtas trafikera domänverkets bil- vägar i all den utsträckning jägmästaren (revirförvaltaren) finner lämpligt med hänsyn till trafikbehovet samt till vägarnas beskaffenhet och verksam- heten inom förvaltningen. Förbud för obehöriga att med motorfordon tra- fikera väg skall utfärdas endast om särskilda skäl föranleder därtill. Dessa skäl är av tre slag, nämligen a) om vägen befinner sig i så bristfälligt skick eller eljest är av sådan beskaffenhet, att trafik med ifrågavarande fordon
bedömes vara förenad med risk, h) om vägen bedömes kunna taga skada av trafiken samt c) om trafiken medför avsevärd olägenhet för verksamhet bedriven på eller i anslutning till vägen. Bland skogsbolagen förekommer också exempel på liknande behandling av trafikfrågorna på bolagens bil- vägar. Inom privatskogsbruket är det i vissa delar av landet knappast vanligt att avstänga skogsvägarna annat än under vägarnas »förfallsperioder». För alla skogsägarkategorier lär för övrigt gälla, att effektiv avstängning av skogsväg _ exempelvis genom låst grind eller bom — knappast kan till- lämpas utan vissa olägenheter för vägintressenternas egen arbetstrafik. I sammanhanget erinras också, att domänverket och vissa andra markägare i en del fall håller skogsvägar öppna för att bereda allmänheten tillfälle till kortfiske i för ändamålet iordningställda fiskevatten eller till annat fri- luftsliv inom vägarnas båtnadsområden.
Med hänsyn till det enskilda skogsvägnätets utomordentliga betydelse för allmänhetens rörliga friluftsliv är det värdefullt, att markägarna där så är möjligt håller dessa vägar öppna för sådan trafik. I sammanhanget erinras, att om den därav förorsakade trafikökningen får tillräcklig omfattning, kommer automatiskt förutsättningar att föreligga för statsbidrag enligt SFS 193/1952 till iståndsättningsarbeten och årligt underhåll. Utredningen erinrar i sammanhanget om den fr.o.m. budgetåret 1965/66 införda möj- ligheten att bevilja byggnadsbidrag till skogshuvudväg, som har särskild betydelse för fritidsändamål.
Med hänsyn till att hela frågan om skogsvägnätets öppnande för fritids— trafik behandlats på ett positivt sätt så sent som av 1965 års riksdag, finner fritidsutredningen inte anledning att nu framlägga nya förslag i detta ämne. Det är som nämnts tidigare i stället angeläget, att de nya bestämmelserna prövas i praktiken innan frågan övervägs på nytt.
8.5. Renhållning längs allmänna vägar 8.5.1 . Nedskräpningens omfattning
Med pågående utveckling av friluftsliv och turism följer en ökad nedskräp- ning i naturen. Även om denna nedskräpning ibland får sådan omfattning, att den utgör ett allvarligt problem för landskapsvärden, är företeelsen dock i första hand ett ordningsproblem och även ett sanitärt problem längs allmänna vägar samt rastplatser och utflyktsmål i anslutning till sådana vägar.
Den nedskräpning inom och utom vägområdet som förorsakas av trafi- kanter är ofta betydande. En del av skräpet hamnar i vägdikena och blandas där med sandningssand, slitlagergrus från grusbana, växtlighet m.m. Detta skräp kommer i allmänhet att avlägsnas i samband med den regelbundna
dikesrensning, som ingår i vägunderhållet. På och invid uppställningsplat- ser, rastplatser och parkeringsplatser uppstår särskilda problem. Kvantite- ten avfallpå marken (glas, konservburkar, plastförpackningar, matrester, papper etc.) blir här betydande och förekommer, trots att papperssäckar eller sopkärl för uppsamling av avskräde numera finns uppsatta på fler- talet sådana platser. Avskräde förekommer såväl inom vägområdet som i terrängen vid sidan av rastplats eller annat vägområde.
Ett specialfall utgör den tömning av hushållssopor, emballage m.m. i av Vägförvaltningen uppsatta sopkärl, som förekommer särskilt i närheten av i fritidsbebyggelse utan ordnad sophämtning. I regel utföres denna tömning av fritidsbostadsinnchavare, som återvänder från berört område till hem- orten. Ett beklämmande inslag i nedskräpningen är den omfattande förore- ning med exkrementer, som på sina håll förekommer längs allmänna vägar. En speciell men mycket påtaglig form av nedskräpning utgör slutligen an- samlingar eller enstaka exemplar av bilvrak och skrotbilar. !
Inte minst med tanke på att nedskräpningen numera innefattar ett bety- l dande inslag av oförstörbar förpackningsmaterial (glas, porslin, plast) är i det angeläget, att effektiva motåtgärder vidtas. Frågan om renhållning längs allmänna vägar tangerar tre skilda verksamhetsområden, nämligen väghåll- ning, naturvård och hälsovård. Det finns därför anledning undersöka om och i vad mån renhållning längs allmänna vägar enligt gällande rätt inne- fattas i dessa verksamheter.
8.5.2. Gällande rätt
I vad avser väghållning tilldrar sig härvidlag 5 % AVL särskilt intresse. Para- grafen som reglerar omfattningen av vägunderhåll har följande lydelse:
Väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick. Till underhåll av väg räknas dels åtgärd för vägs vidmakthållande i fargillt skick, såsom påförande av väghållningsämnen, vägbanans jämnande, dikesrensning, un- derhåll och iständsättning av bro eller färja samt ombyggnad av trumma, dels uppsättande av skyddsvärn, vägmärke eller annan dylik anordning, såvida åtgär- den ej företages i samband med vägens byggande, dels ock öppnande och stängande av rörlig bro samt drift av färjan.
Vintertid omfattar underhåll av väg även arbete för att hålla vägbanan till er- forderlig bredd fri från hinder av snö och is samt för dess utmärkande, där så tarvas, så ock sandning ävensom åtgärd för vägbanans bättrande genom påskott- ning av snö, där å kortare sträckor till följd av ojämn snösamling uppstått men- före, som med hänsyn till samfärdselns art och omfattning är till avsevärd olägen- het. Å länsstyrelsen ankommer att bestämma, huruvida väg skall hållas fri från ; hinder av snö och is i den omfattning, .som kräves för biltrafik, eller allenast i den utsträckning, som erfordras för samfärdsel med åkdon framfört av dragare. ,
I lagens beskrivning av vad som räknas till vägunderhåll saknas renhåll— ! ning. I kommentaren utvecklas saken närmare (A. Bexelius—V. Körlof, Väg- i lagarna, Stockholm 1965, sid. 32):
Underhåll av väg omfattar icke renhållning. Med avseende å gränsdragningen mellan underhåll och renhållning —— en gräns som ofta är svår att draga _ må framhållas, att allt underhållsarbete syftar till att vidmakthålla väg eller gata i ett för samfärdseln tillfredsställande skick och att vintertid bereda trafiken framkomst- möjlighet på den allmänna trafikleden. Åtgärd, som avser att avlägsna sanitära olägenheter o.d., räknas som renhållningsarbete. För den egentliga landsbygden har gränsdragningen mellan underhåll och renhållning mindre betydelse. De grund- läggande bestämmelserna i denna paragraf om vad som är att hänföra till under- håll ha avfattats främst med tanke på förhållandena på landsbygden. I KBr den 3 dec. 1943 till VoVStn med anvisningar rörande den allmänna väghållningen i de städer och stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare, ha beträffande un- derhållets avgränsning mot renhållning meddelats vissa föreskrifter med hänsyn l till de speciella förhållandena i städer och samhällen.
1 Till renhållning bör räknas bortskaffande av sand, som kan hava påförts vinter- ! tid till motverkande av halka. Medan reparation av rännstensbrunn och övriga för i vägs eller gatas avvattning utförda anordningar är att anse såsom underhållsarbete, l har rensning och upptining av rännstensbrunn och från denna utgående ledning hänförts till renhållning. Rännstensbrunnens uppgift är visserligen att förmedla vattenavrinning från vägen. Rensningsarbetet är emellertid till sin natur ett ren- hållningsarbete, vars utförande av stads eller samhälles renhållningsorgan måste anses praktiskt lämpligt. Se vidare förenämnda KBr och NJA 1949: 561.
:
Lerbeläggning, som avsatts a vägbanan vid körningar från åker och som efter nederbörd gjort vägbanan hal, har icke ansetts innebära sådan fara för trafiken att väghållaren på grund av underlåtenhet att utan dröjsmål bortskaffa den efter- satt sin skyldighet att hålla vägen i fargillt skick (NJA 1946: 407).
Av det anförda framgår, att begreppet vägunderhåll inte innefattar ren- hållning. Att Vägförvaltningen ändock i stor utsträckning ordnar med ut- placering och tömning av papperssäckar eller sopkärl för uppsamling av avskräde beror följaktligen inte på något föreläggande härom i väglag- stiftningen. l l l ?
Såvitt angår naturvård är 23 och 24 55 1964 års naturvårdslag (NVL) av intresse i förevarande sammanhang. Paragraferna innehåller särskilda be- stämmelser till skydd mot nedskräpning och har följande lydelse:
23 &. Envar skall tillse att han ej skräpar ned i naturen med plåt, glas, plast, papper, avfall eller annat, så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada för annan.
24 %. Har på viss plats i naturen skräpats ned eller eljest osnyggats och kan därav för närboende eller andra uppkomma obehag av någon betydenhet eller .skada till person eller egendom, äger länsstyrelsen förelägga den som vållat eller eljest är ansvarig för nedskräpningen eller osnyggandet att iordningställa platsen samt vid- taga erforderliga förebyggande åtgärder för framtiden. Vad nu sagts skall dock ej gälla, där enligt särskilda föreskrifter frågan om platsens iordningställande skall prövas i annan ordning.
Bestämmelserna innebär att på visst sätt kvalificerad nedskräpning är kriminaliserad och kan medföra påföljd för den skyldige i två hänseenden. 23 % innebär ett förbud mot nedskräpning, och ett åsidosättande av detta förbud kan enligt 37 & sista stycket NVL straffas med dagsböter. Förseel- sen faller under allmänt åtal.
24 % ger länsstyrelsen befogenhet förelägga den som vållat eller eljest är ansvarig för nedskräpningen eller osnyggandet att iordningställa platsen samt vidta förebyggande åtgärder för framtiden.
Principiellt innehåller NVL alltså en tillfredsställande reglering av ned- skräpningsfrågan i allmänhet, varvid den här behandlade nedskräpningen längs allmänna vägar inkluderas. Bestämmelserna får dock ringa effekt i praktiken på grund av svårigheten i flertalet fall att påträffa den skyldige. Genom riksdagens skrivelse nr 371 år 1964 till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till naturvårdslag m. m., dels i ämnet väckta motioner, har riksdagen anhållit, att en utredning verk- ställes angående myndighets ansvar för undanskaffande av skräp i fall, där den skyldige ej anträffas.
Till frågan i vad mån reglerna om hälsovård kan ha betydelse för be- kämpning av nedskräpningen längs allmänna vägar antecknas här föl- jande.
1958 års hälsovårdsstadga reglerar i ett sammanhang omgivningshygie- nen i hela riket utan åtskillnad mellan land och stad. Att för vissa orter med utpräglad tätbebyggelse erfordras strängare föreskrifter angående sa- nitära förhållanden än för riket i övrigt beaktas i stadgan på det sättet, att den innehåller skärpta bestämmelser för s.k. hälsovårdstätorter.
Med hälsovårdstätort avses område för vilket fastställts stadsplan eller byggnadsplan. Genom antagande av lokal hälsovårdsordning kan dels tät- ortsbestämmelsernas tillämpningsområde utvidgas att omfatta område utan- för fastställd detaljplan och dels hälsovårdsnämnd tilldelas befogenhet med- ge undantag från samma bestämmelser.
Såvitt angår fråga om renhållning längs allmänna vägar tilldrar sig hälso— vårdsstadgans bestämmelser för den egentliga landsbygden särskilt intresse och då främst den inledande 1 % som fastslår, att på kommun ankommer att handha allmänna hälsovården inom kommunen. Begreppet allmän hälso- vård klarläggs i ett uttalande av departementschefen i prop.
Någon definition av begreppet »allmän hälsovård» har icke antagits i författ- ningstexten. Begreppet ansluter sig nära till vad som numera, t. ex. av den förut nämnda kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket, betecknas som omgivningshygien. Något mer påtagligt behov av en allmän definition i författ— ningstexten kan enligt mitt förmenande knappast anses föreligga, då de olika för- fattningsbestämmelserna torde ange begreppets innehåll i olika avseenden. Såvitt jag har mig bekant har det ej heller i praxis framkommit några gränsdragnings- svårigheter avseende begreppet »allmän hälsovård». I anledning av yppad tveksam- het hos vissa remissinstanser vill jag dock understryka, att hälsovårdsstadgans be-
stämmelser —— såsom även framgår av vad hälsovårdsstadgekommittén anfört — i första hand tager sikte på hälsotillståndet bland människor, även om vissa av dem indirekt blir till gagn också för hälsotillståndet hos t. ex. en (ljurbesättning på en lantgård. I allmän hälsovård måste anses ingå såväl förebyggande och undan- röjande av vad som kan betecknas som sanitär olägenhet för människor som en fortlöpande höjning av den allmänna hygieniska standarden.
Härav framgår att kommunen i princip är ansvarig för renhållning i den mån åtgärder erfordras för att antingen förebygga sanitär olägenhet eller också avhjälpa sådan olägenhet som redan uppkommit. Skyldigheten i fråga torde åvila kommunen i den mån den inte på grund av särskilda bestäm- melser åvilar annan, Vilket f. n. ej synes vara fallet beträffande vägområden.
Enligt hälsovårdsstadgan åligger det vidare den enskilde, främst fastig- hetsägaren, att uppsamla och omedelbart bortforsla eller förvara orenlighet och avfall vid bebyggelse, så att sanitär olägenhet inte uppstår. Kommuns skyldighet att anordna allmän avstjälpningsplats eller allmän destruktions- anläggning innefattas i dess allmänna åligganden avseende hälsovården en- ligt l & hälsovårdsstadgan. På grund härav var avfallsdestruktion tidigare helt skattefinansierad och följaktligen avgiftsfri för den enskilde. Genom en nyligen stiftad lag om kommunala renhållningsavgifter (SFS 54/1965) har emellertid från 1 januari 1966 införts rätt för kommun att inom hälso- vårdstätort eller eljest område med hälsovårdsordning ta ut avgift av en- skilda inte bara som hittills för hämtning av orenlighet och avfall utan också för oskadliggörande av avfallet på avstjälpningsplatser och i sopför— bränningsanläggningar.
De enskildas ansvar för renhållning enligt hälsovårdsstadgan vid bebyg— gelse avser närmast den permanent eller tillfälligt bosatta befolkningen i kommunen och främst fastighetsägarna.
Den med fritidstrafiken förenade nedskräpningen eller föroreningen längs allmänna vägar förorsakas emellertid som regel av främmande människor utan markägarnas vetskap. Vid sådant förhållande kan markägarna rim- ligtvis inte göras ansvariga. I den mån nedskräpningen medför eller kan beräknas komma att medföra sanitär olägenhet och den skyldige ej kan anträffas faller det följaktligen enligt 1 % hälsovårdsstadgan på kommun att ombesörja erforderliga renhållningsåtgärder.
8.5.3. Utredningens förslag
Vid behandlingen av frågan, hur renhållningen bör vara ordnad längs all— männa vägar, bortser fritidsutredningen i det följande från allmänna vägar inom städer och samhällen, där frågan är reglerad i särskild ordning. Då det gäller renhållningen längs övriga allmänna vägar, finns det anledning göra åtskillnad på det egentliga vägområdet å ena sidan samt marken utan- för vägområdet å andra sidan.
Det egentliga vägområdet disponeras som nämnts med vågrätt, som är en till tiden obegränsad rätt för det allmänna att med företräde framför alla sakrättsägare använda marken till allmän väg. Den ojämförligt större delen av de trafikanter, som förorsakar nedskräpningen, har ingenting att skaffa med den kommun, där nedskräpningen äger rum. Med hänsyn till det anförda är det rimligt, att det primära ansvaret för renhållningen, såvitt angår allmänt vägområde, uppbäres av det allmänna, företrätt av vägför- valtningen. Fritidsutredningen anser därför, att renhållning av allmänt väg- område på landsbygden bör ombesörjas av väghållaren. Utredningen vill framhålla angelägenheten av att sådan renhållning i förebyggande syfte innefattar inrättande i tillräcklig omfattning av sanitära anläggningar samt anordningar för uppsamling av skräp och avfall. Den mycket viktiga kon- tinuerliga skötseln av sådana anläggningar eller anordningar liksom övrig renhållning inom vägområdet kan enligt utredningens mening ombesörjas på olika sätt. Den kan utföras av vägförvaltningens egen personal eller _ om detta ej befinnes ändamålsenligt — efter avtal härom uppdras till kommun eller entreprenadföretag. I fall där övergivna bilvrak eller skrotbilar på- träffas inom allmänt vägområde, lär bortforslingen förutsätta samverkan med polismyndigheten i orten.
Vid underhandskontakt med 1960 års vägsakkunniga har utredningen erfarit, att vägsakkunniga kommer att framlägga förslag i nu berörda fråga.
Då det gäller mark längs allmänna vägar utanför det egentliga vägområ- det är frågan om ansvaret för renhållningen komplicerad. Även här är det uppenbarligen vägtrafikanterna, som är skyldiga till den ojämförligt största delen av nedskräpningen. Trots detta är det bl.a. av praktiska skäl — uteslutet att lägga ett primärt ansvar för renhållningen på väghållaren. Det är för övrigt sannolikt, att en välordnad renhållning inom allmänt väg- område kommer att indirekt påverka nedskräpningen utanför vägområdet på det sättet, att den minskar väsentligt. Det bästa sättet för kronan i egen- skap av väghållare att bekämpa den tilltagande nedskräpningen längs all- männa vägar är följaktligen att ombesörja en effektiv renhållning av det egentliga vägområdet.
Som nämnts tidigare innehåller naturvårdslagen en principiellt tillfreds- ställande reglering av nedskräpningsfrågan i allmänhet, varvid den här behandlade nedskräpningen längs allmänna vägar inkluderas. Därvid lägges ansvaret för renhållningen på den skyldige, d.v.s. den som vållat ned- skräpningen. Att naturvårdslagen ändock får en ringa effekt i praktiken sammanhänger som nämnts med svårigheten i flertalet fall att påträffa den skyldige. Det är nu angeläget, att detta spörsmål snarast möjligt får en tillfredsställande lösning.
Den närmast till hands liggande utvägen är att såvitt möjligt skärpa tillämpningen av naturvårdslagens nedskräpningsregler. På denna punkt måste polisens kontinuerliga trafikövervakning tillmätas stor betydelse. I
samband med denna verksamhet bör övas tillsyn över trafikanternas efter- levnad av gällande nedskräpningsförbud. Enligt fritidsutredningens mening är det angeläget, att polisen ges resurser att bedriva denna del av övervak- ningen på vägarna effektivt. Det är också angeläget, att regionala och lokala naturvårdsorgan underlättar polisens tillsynsverksamhet på alla sätt. Detta sker inte minst genom att uppenbara överträdelser av nedskräpnings- förbudet snarast möjligt anmäles till polismyndigheten i orten samt att anmälan såvitt möjligt kompletteras med uppgifter av betydelse för åtals- frågans handläggning.
Även om övervakningen skärps så långt det är möjligt, kommer trafiken på det allmänna vägnätet säkerligen ändock att föranleda nedskräpning utanför vägområdet i åtskilliga fall, där den skyldige ej kan anträffas. Ett primärt ansvar för renhållningen åvilar i dessa fall som nämnts vederbö- rande kommun endast i den mån åtgärder erfordras för att antingen före- bygga sanitär olägenhet eller också avhjälpa sådan olägenhet som redan inträffat. I övrigt är frågan oreglerad i gällande rätt. Som framgår av det föregående har 1964 års riksdag begärt en särskild utredning angående myndighets ansvar för undanskaffande av skräp i fall, där den skyldige ej anträffas. Detta spörsmål faller följaktligen utanför ramen för fritidsutred- ningens uppdrag.
Eftersom ansvaret för renhållningen längs allmänna vägar är splittrat eller oklart, utgör samverkan mellan berörda myndigheter och organisationer en så mycket mera angelägen och värdefull arbetsform då det gäller att motverka nedskräpning eller vidtaga åtgärder för avstädning. Fritidsutred- ningen rekommenderar därför, att sådan samverkan —— som torde vara lättare att få till stånd sedan ansvarsfrågan reglerats lagstiftningsvägen — etableras i den utsträckning så befinnes möjligt och lämpligt med hänsyn till lokala förhållanden. Ett bra exempel på sådana arbetsformer utgör de arbetsgrupper, som inrättades år 1961 i kommunerna i Kopparbergs län och som alltjämt är verksamma där. Dessa arbetsgrupper består av represen- tanter för den kommunala hälsovårdsnämnden samt de lokala polis— och vägmyndigheterna och samarbetar i förekommande fall med turistorgani- sationer och hembygdsföreningar. Ett annat föredömligt exempel på sam— verkan mellan statliga och kommunala organ i bekämpandet av nedskräp- ningen omnämnes här, även om det ligger vid sidan av problemet om nedskräpningen längs allmänna vägar på landsbygden. Här åsyftas polis— ledningens i Stockholm A-order nr 175 den 17.8.1965 beträffande uppställda fordon. Enligt denna order kan övergivet fordon på allmän plats efter ut- redning och beslut av chef för vaktdistrikt behandlas som renhållnings- objekt samt bortforslas och nedskrotas. Verkställigheten ombesörjes av Stockholms stad.
Avslutningsvis vill fritidsutredningen understryka betydelsen av en konti— nuerlig upplysnings- och propagandaverksamhet på bred front och riktad
mot nedskräpning i naturen över huvud taget. Det måste göras klart för alla, att nedskräpning vållar obehag eller skada till person eller egendom och att den är en brottslig gärning, som kan medföra påföljd i judiciell och administrativ ordning. 1 den mån en sådan upplysnings- och propaganda- verksamhet når resultat, kommer sannolikt den största effekten att kunna inregistreras i form av minskad nedskräpning längs allmänna vägar, där de största olägenheterna nu är för handen. Det är en uppgift inte bara för myndigheter och organisationer, utan också för skola och hem att föra frågan framåt. Verksamheten förekommer redan, men tydligen inte i till- räcklig omfattning och tillräckligt slagkraftigt och uthålligt. Den för ett par år sedan på initiativ av Svenska naturskyddsföreningen igångsatta riks- kampanjen »Håll naturen ren» har uppenbarligen avsatt vissa positiva re- sultat. Men den måste följas upp av regionala och lokala aktioner. Ett bra exempel på sådan verksamhet utgör den våren 1965 startade aktionen mot nedskräpning i Malmöhus län under mottot »Håll Skåne rent». Särskilt i vad avser nedskräpning längs allmänna vägar faller ett särskilt ansvar för upplysningsverksamheten bland motortrafikens utövare på deras egna organisationer.
KAPITEL 9
Stödet till friluftsorganisationerna
9.1. Nuvarande förhållanden
Medlen på friluftsfonden har förutom för sitt huvudändamål, stöd åt fri- luftsanläggningar, i icke obetydlig omfattning använts för stöd åt verksamhet inom vissa organisationer. Enligt den till riksdagsberättelserna fogade redo— visningen av beviljade bidrag ur friluftsfonden uppgick anläggningsstödet år 1964 till 2 078 160 kronor samt stödet till lägerverksamhet, kursverksam- het och administration m. m. till 283 500 kronor. Motsvarande belopp för år 1965 är resp. 1 522 000 kronor och 428 000. Det finns här anledning att redovisa hur organisationsstödet närmare fördelats. Utredningen skiljer där- vid av praktiska skäl mellan å ena sidan lägerverksamhet och å andra sidan kursverksamhet, administration m. m.
Organisation: Bidragsbelopp kr 1964 1965 Lägerverksamhet Frälsningsarmén, Stockholm .................... 8 000 8 000 KF UK:s riksförbund, Stockholm . ................ 1 000 1 000 KF UM:s triangelförbund, Stockholm . ............ 3 000 3 000 Svenska scoutrådet, Stockholm .................. 26 500 26 500 Sveriges flickscoutråd, Stockholm ................ 21 000 21 000 Unga Örnars riksförbund, Stockholm ............ 14 000 14 000
Summa 73 500 73 500
Kursverksamhet, administration m. m.
Skidfrämjandet................................ 95000 1160000 Reso . ........................................ 215 000 83 000 Riksorganisationernas campingkommitté .......... 55 000 65 000 Svenska naturskyddsföreningen .................. 35 000 35 000 Svenska scoutförbundet ........................ 10 000 -——
Sveriges Dövas riksförbund . .................... — 2 000 Fiskefrämjandet . .............................. —— 10 000
Summa 210 000 355 000
1 Det här redovisade beloppet hänför sig ej endast till verksamheten för 1965. Under budgetåret 1964/65 utgick i bidrag 83 000 kronor och under budgetåret 1965/66 95 000 km- nor. Jfr sid. 94. 2 För verksamheten under året har utbetalats sammanlagt 90000 kronor.
Emellertid utgår även ur idrottsfonden vissa bidrag till organisationer, som jämte annat arbetar inom friluftslivets område. För fullständighetens skull och för att möjliggöra en jämförelse med de inom idrotten tillämpade normerna återges därför nedan utdrag av förteckningen över beviljade bi- drag åren 1964 och 1965. ;
I | !
Organisation m. m. Bidragsbelopp kr 1964 1965 Skidfrämjandet Kursverksamhet . .............................. 7 500 — Ungdomsidrott ................................ 67 000 67 000 Kursverksamhet m. m. . ........................ 137 500 132 500 Administration ................................ —— 27 500
Summa 212 000 227 000
Diverse andra organisationer a) bidrag till ungdomsidrott
Förbundet Vi unga, Södertälje .................. 10 000 10 000 KFUM:s och KFUK:s riksförbund, Stockholm . . .. 6 000 6 000 Nationaltemplarordens ungdomsförbund, Kristine-
hamn ...................................... 11 000 11 000 Riksförbundet Sveriges 4 H, Stockholm .......... 44000 44 000 Riksförbundet Sveriges ungdoms- och hemgårdar,
Stockholm .................................. 12 000 12 000 Svenska frisksportarförbundet, Stockholm ........ 4 000 4 000 Svenska missionsförbundets ungdom, Stockholm .. 19000 19 000 Svenska scoutförbundet, Stockholm .............. 9 000 9 000 Sveriges storloge av IOGT, Stockholm ............ 17 000 17 000 Unga Örnars riksförbund, Stockholm ............ 67 000 67 000
Summa 199 000 199 000
b) bidrag till organisationernas allmänna verksamhet m. m. Bidragsbelopp kr
1964 1965 Centralkommittén för fältsport .................. 15 000 15 000 De vanföras riksförbund (De handikappades riks- förbund) . .................................. 90 000 150 000 ; Organisationskommittén för skolungdomens fjäll- ? färder ...................................... 26 000 26 000 Riksföreningen för simningens främjande ........ 45 000 55 000 Svenska gymnastikförbundets gymnastikfolkhögsko- la å Lillsved ................................ 40 000 50 000 Svenska livräddningssällskapet .................. 15 000 20 000 Sveriges akademiska idrottsförbund .............. 50 000 — Sveriges Dövas idrottsorganisation . .............. 18 000 90 000 Summa 299 000 406 000
Av materialet framgår, att vissa organisationer stöds av båda fonderna. Detta gäller framför allt Skidfrämjandet, men även exempelvis scoutrörelsen, KFUM och Unga Örnar. Det bör erinras om att i vissa fall stöd även utgår till många organisationer ur anslag på ecklesiastikdepartementets huvud- titel, exempelvis anslagen för utbildning av ungdomsledare, bidrag till ung- domens fritidsverksamhet och bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet. Vidare utbetalas från det under naturvårdsverksamhet på jord- bruksdepartementets huvudtitel redovisade anslaget Bidrag till naturvårds- upplysning m. m. bidrag till bl. a. Svenska naturskyddsföreningen (budget- året 1965/66 med 115 000 kr). Denna förening åtnjuter även bidrag för sin verksamhet ur jaktvårdsfonden (budgetåret 1964/65 med 130000 kr).
9.2. Utredningens synpunkter och förslag
Utredningen har tidigare berört friluftsorganisationernas roll för frilufts- livets utveckling (del II, sid. 288). Därvid påpekades, att utredningen i stort sett begränsat sina förslag rörande samhällets uppgifter på området till in- satser rörande lokalisering, översiktlig planering, detaljplanering, markpoli- tik samt en rad miljöbefrämjande åtgärder i övrigt. I nu förevarande be- tänkande framläggs vidare förslag om ett väsentligt utbyggt statligt stöd till anläggningar för det rörliga friluftslivet. Däremot har utredningen förutsatt, att det utökade och intensifierade friluftsliv, som av alla tecken att döma förestår här i landet, i övrigt skall uppbäras och utvecklas av medborgarna själva och de organisationer de väljer att tillhöra. Det ligger i sakens natur, att organisationerna härigenom får ett stort ansvar och att det ligger i hela samhällets intresse att se till att de får verka under gynnsamma betingelser. Utformningen av stödet möter emellertid vissa svårigheter, som utredningen tidigare påpekat, dels därför att organisationerna är så talrika, dels därför att de har inbördes övertäckande arbetsområden och dels därför att de in- bördes konkurrerar om medlemmar eller aktiviteter. För att stödet i fram— tiden skall få största möjliga effekt ur allmänhetens synpunkt, bör det enligt utredningens uppfattning koncentreras till organisationer med riksomfattan- de verksamhet, som har någon viktig gren av friluftslivet som huvuduppgift eller väsentligt inslag i verksamheten. Organisationer, som vid sidan av en huvuduppgift av helt annat slag även ägnar sig åt viss friluftsverksamhet, bör hänvisas till andra förekommande stödmöjligheter. Avgörande för stö- dets omfattning bör vidare vara vederbörande organisations faktiska kompe- tens och möjligheter att lämna allmänheten — alltså inte enbart organisa- tionsmedlemmarna — en service på friluftslivets område. Med hänsyn till det allmänna mönstret för organisationen av samhällets insatser på en kom- munal, regional och central nivå får det förutsättas, att riksorganisationer med väl utbyggda lokalavdelningar har större möjligheter att göra insatser än andra typer av huvudmän.
Organisationernas service gentemot medlemmar och allmänhet kan ta sig många uttryck. Praktiskt taget varje organisation lämnar information om olika saker av intresse inom dess verksamhetsfält genom sammanträden, tidskrifter, årsböcker, broschyrer o. dyl. En del går längre och anordnar exempelvis särskilda kurser för olika grenar inom friluftslivet. I sin mest utvecklade form har organisationen knutit till sin verksamhet en stab av instruktörer eller konsulenter verksamma inom olika arbetsfält. Denna väl utbyggda serviceorganisation torde bli allt vanligare i framtiden, eftersom man numera icke längre kan bygga på enbart frivilliga arbetsinsatser inom ideella organisationer. Man torde enligt utredningens mening få räkna med väsentligt utbyggda insatser i fråga om sistnämnda slag av service. Frilufts- livet kräver på många områden kunskap, färdigheter och träning, som enk- last meddelas av specialister.
Det har tidigare varit vanligt att ideella organisationer ägt och förvaltat friluftsanläggningar, som ställts till förfogande för medlemmar och allmän- het. Denna företeelse tycks nu i vad gäller näranläggningar vara under av- veckling, och huvudmannaskapet går i stället mer och mer över till kom- muner. I några fall har de organisationsägda anläggningarna gått över till mera renodlade affärsföretag. Utredningen räknar alltså inte med att det i framtiden blir någon väsentlig uppgift för organisationerna att äga och för- valta friluftsområden eller anläggningar. Däremot kan de få stor uppgift att biträda med driften av kommunägda anläggningar. Denna gren av verk— samheten torde dock böra ordnas så, att organisationerna får full kostnads- täckning för sina tjänster.
Ett visst område, där allmänheten f. n. efterfrågar en utbyggd service, är samlad information om de friluftsanläggningar av olika slag och de aktivi- teter, som organiserats inom en region eller hela landet. Man får nu gå till ett otal olika källor för att samla de nödvändigaste upplysningarna. Enligt utredningens uppfattning bör denna uppgift angripas av friluftsorganisatio- nerna i samverkan inbördes och med turistorganisationerna.
I den överblick som lämnats i föregående avsnitt över de senaste årens stöd till olika friluftsorganisationer ingår visserligen flera av de ledande organisationerna på området, men där saknas uppenbarligen också orga— nisationer med mycket väsentliga uppgifter. Endast en av sportfiskeorga— nisationerna är representerad och med ett relativt ringa belopp; båtsportens organisationer är över huvud icke representerade, ej heller Svenska turist- föreningen. Kretsen av bidragsmottagare bör uppenbarligen vidgas för att ernå en jämnare satsning på friluftslivet i hela dess bredd.
Utredningen har särskilt diskuterat, om det skulle vara möjligt att uppnå en klarare gränsdragning mellan friluftsfonden å ena sidan och idrotts- fonden och andra stödformer å andra sidan i nu förevarande avseende, bl. a. för att undvika att stöd utgår från flera olika håll till samma organisation för enahanda eller liknande ändamål.
Motsvarande frågeställningar föreligger inom 1962 års ungdomsutredning och torde komma att aktualiseras inom 1965 års idrottsutredning.
Utredningen vill till en början ta upp en begränsad fråga, nämligen stödet till s. k. lägerverksamhet. Under 1964 och 1965 lämnades ur idrottsfonden bidrag till sex olika organisationer med sammanlagt 73 500 kronor. Medlen har huvudsakligen använts för stipendier samt inköp av tält och annan ut- rustning. Alla organisationerna får sägas ha annan huvuduppgift än att befrämja allmänhetens friluftsliv. Enligt utredningens uppfattning bör stödet ur friluftsfonden för detta ändamål avse bidrag till iordningställande av ett lämpligt antal lägerplatser i landet. Dessa lägerplatser torde enklast anordnas på ett sådant sätt att vissa gemensamhetsanordningar till andra anläggningar kan utnyttjas. Medel härför har även beräknats under p. 6.7. (sid. 151). Det stöd som organisationerna härutöver må vara i behov av torde böra lämnas från vederbörande anslag till ungdomens fritidsverksamhet eller ungdoms- organisationernas centrala verksamhet. Därmed torde stödändamålet läger- verksamhet kunna utgå ur friluftsfonden.
Ett särskilt stöd till Sveriges Dövas riksförbund över friluftsfonden synes ur utredningens allmänna utgångspunkter knappast kunna försvaras med mindre en lång rad andra organisationer med liknande behjärtansvärda ändamål bereddes ett liknande stöd. Utredningen är av samma skäl tveksam om scoutrörelsen skall stödjas över friluftsfonden. Det vore otvivelaktigt mest logiskt, att denna verksamhet finge hela sitt stöd enligt de gängse nor- merna för ungdomsverksamheten.
Utredningen har tidigare påpekat, att Svenska naturskyddsföreningen er- håller sitt väsentligaste statliga stöd från naturvårdsanslag och jaktvårds- fonden. Det synes därför ur redovisningssynpunkt mindre lämpligt, att stöd även lämnas via friluftsfonden. Detta stöd bör därför utgå.
Vad utredningen har anfört om Sveriges Dövas riksförbund, scoutrörelsen och naturskyddsföreningen får icke tagas till intäkt för ett minskat statligt stöd till dessa organisationers betydelsefulla verksamhet. Utredningen har framfört sitt förslag enbart av redovisningstekniska skäl.
Den största bidragsmottagaren, Skidfrämjandet, erhöll 1965 ur frilufts- fonden 160 000 kronor och ur idrottsfonden 227 000 kronor (sid. 189). Mot- svarande siffror för budgetåret 1965/66 var 95 000 kronor resp. 284 500 kro— nor. Det får förutsättas att dessa medel, som bl.a. avser administration, knappast kan hållas strängt åtskilda i föreningens verksamhet. Det vore därför otvivelaktigt en fördel, om stödet kunde lämnas ur endera av fon— derna och efter en samlad bedömning av verksamheten. Å andra sidan kan med fog göras gällande, att föreningens insatser är lika viktiga ur frilufts- livets som ur idrottens synpunkt. Utredningen har därför kommit till den slutsatsen, att det f.n. icke finns skäl att förorda någon ändring. Det slut- liga ställningstagandet till denna fråga torde böra ske, då idrottsutredningen slutfört sitt uppdrag.
Av de organisationer, som under 1965 erhållit statsbidrag för sin verk- samhet från friluftsfonden, återstår nu efter gjorda avgränsningar Skid- främjandet, Reso, Riksorganisationernas campingkommitté och Fiskefräm- jandet. Sammanlagt uppgick stödet till 318 000. Detta stöd får anses utom- ordentligt väl befogat, men är enligt vad utredningen kunnat finna mycket knappt redan nu och helt otillräckligt för en framtida intensifierad verk- samhet. Som tidigare påpekats måste även nya organisationer komma in i bilden, bl. a. Svenska turistföreningen, båtsportorganisationerna m. fl. Upp- räkningen är icke uttömmande; med hänsyn bl. a. till att den nuvarande organisationsbilden kan undergå snabba förändringar bör kretsen av bi- dragsberättigade organisationer hållas öppen.
Utredningen anser icke att det tjänar något praktiskt ändamål att i fort- sättningen söka upprätthålla någon gräns mellan kostnader för administra— tion och särskilda verksamhetsgrenar. Avgörande för bidraget till en orga- nisation bör vara verksamhetens omfattning, inriktning och betydelse för allmänhetens friluftsliv. Bidraget bör dock kunna göras beroende av vissa faktiska prestationer, som organisationen är villig åta sig under ett visst verksamhetsår. I många fall torde det bli praktiskt och lämpligt, att bidrag lämnas till vissa organisationer gemensamt för en uppgift de bör lösa i sam- verkan.
Utredningen har i andra sammanhang (del II, sid. 102) understrukit, att ett väsentligt utbyggt stöd till de ideella friluftsorganisationerna kommer att vara påkallat för att bereda dem möjligheter att på ett rimligt sätt anpassa sin verksamhet efter allmänhetens efterfrågan av service. På längre sikt torde det vara befogat, att detta stöd närmar sig den storlek som nu ges idrottsrörelsen. Det kommer emellertid att ta viss tid innan friluftsorganisa- tionerna själva hunnit planlägga och konsolidera sin verksamhet. Stödet bör därför utbyggas etappvis. Utredningen har efter olika överväganden funnit skäligt, att det totala stödet till friluftsorganisationerna från och med budgetåret 1967/68 beräknas till 800000 kronor. Därvid har förutsatts att det stöd, som f. n. utgår till Skidfrämjandet ur idrottsfonden (år 1965 227 000 kronor) icke minskas.
Utredningen får till sist ta upp en anslagsteknisk fråga. Hittills har, som ovan redovisats, organisationsbidrag lämnats ur friluftsfonden. I framtiden kommer enligt utredningens förslag fonden i ökad utsträckning att tjäna sitt huvudsyfte, att stödja huvudsakligen kommunala investeringar i fri- luftsanläggningar. Enligt utredningens mening är det mindre tillfredsställan- de att i en och samma fond sammanföra investeringsstöd och organisations- stöd. De båda ändamålen är väsensskilda och kräver i budgetarbetet avväg- ningar efter delvis olika grunder. Utredningen föreslår därför, att organisa- tionsstödet lämnas från ett särskilt anslag, lämpligen betecknat Bidrag till vissa friluftsorganisationer m. m.
KAPITEL 10
Organisationsfrågor och kostnadsbcräkningar
10.1 . Organisationsfrågor
Utredningen har tidigare (del II, 10 kap.) lagt fram förslag om organisa- tionen av samhällets insatser på friluftslivets område. Förslaget innebär en fördelning av arbetet på kommunal, regional och central nivå. Som ansvarigt kommunalt organ föreslogs kommunens styrelse, om ej annat beslutas eller gäller på grund av särskild författning. Som regional friluftsmyndighet skulle länsstyrelsen fungera med hjälp av ett rådgivande organ, naturvårds- och friluftsrådet. Slutligen föreslog utredningen att nuvarande statens natur- vårdsnämnd skulle utbyggas och ombildas till en statens naturvårds- och friluftsnämnd, innehållande bl. a. en särskild friluftsbyrå.
Sedan utredningens andra delbetänkande framlagts, har riksdagen be- slutat om en gemensam organisation för naturvården, vattenvärden och luft- vården (prop. nr 97: 1965, jordbr.utsk.utl. nr 16: 1965). Förslaget innebär att statens vatteninspektion, väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vatten— och avloppsbyrå samt statens luftvårdsnämnd fr. o. m. 1 juli 1967 skall föras samman med statens naturvårdsnämnd till ett enda organ. Naturvårdsnämn- den blir härigenom central myndighet för naturvårdsverksamheten i vid- sträckt bemärkelse. Länsingenjörskontoren skulle vidare bli inordnade i länsstyrelserna.
Enligt utredningens uppfattning har de skäl som utredningen tidigare an- fört för att ansluta den centrala handläggningen av friluftsfrågorna till na- turvårdsnämnden icke minskat i styrka genom det nämnda riksdagsbeslutet. Det torde i stället kunna göras gällande, att den nya naturvårdsmyndigheten är ett ännu lämpligare forum för friluftsfrågorna än den nuvarande. Utred- ningen får särskilt peka på den betydelse som tillmätts de sanitära frågorna, både när det gäller fritidsbebyggelsen och friluftsanläggningar. Den nya naturvårdsnämnden erbjuder utmärkta möjligheter att centralt samordna dessa frågor —— både i fråga om planläggning, utförande och statligt stöd. Även på regionalplanet bör en god samordning kunna uppnås genom läns- styrelsen, som till sitt förfogande har naturvårdsråd jämte sina experter. Utredningen har sålunda icke funnit anledning frångå sina tidigare förslag på grund av det nya läget.
Utredningen är emellertid medveten om att det framdeles kan bli skäl att ompröva här berörda organisatoriska frågor i samband med en komman- de översyn av frågan om organisationen av den fysiska samhällsplaneringen och därmed samhöriga centrala instanser.
Utredningen har tidigare påpekat (sid. 129). att det i 1966 års statsverks- proposition föreslagits, att friluftsfonden överflyttas från handelsdeparte- mentets huvudtitel till jordbruksdepartementets, där den kommer att redo- visas under naturvårdsverksamheten. Även denna förändring talar för ut- redningens tidigare framlagda förslag i organisationsfrågan.
De särskilda organisationsspörsmål, som aktualiseras genom det nu före- liggande betänkandet, är på grund av vad nyss anförts av mycket begränsad räckvidd. De avser närmast att undersöka, vilka resurser som behövs för att administrera statens stöd till friluftsanläggningar och friluftsorganisa- tioner. Vidare har utredningen förutsatt (sid. 127), att det skall organiseras ett utvecklingsarbete rörande friluftsanläggningars planläggning och utform- ning som underlag för en service riktad till i första hand kommunerna. I likhet med vad utredningen förutsatte beträffande fritidsbebyggelsen bör emellertid detta arbete icke utföras inom friluftsmyndigheten utan i form av beställningsarbete lämnas till lämpligt sakkunnigt organ.
Beträffande friluftsanläggningarna har utredningen lagt stor vikt vid en lämplig lokalisering och deras behandling i den översiktliga planläggningen. Hela det material som erfordras för dessa bedömningar får förutsättas redan tillgängligt i den av utredningen tidigare föreslagna organisationen både på länsplanet och centralt. Ärenden rörande stöd ur friluftsfonden eller till fri- luftsorganisationer får förutsättas handläggas centralt, de förstnämnda efter remiss till berörd länsstyrelse. Ärendena hör naturligt hemma i den föreslag- na friluftsbyrån ur sakbehandlingssynpunkt, men kan, även om detta be- finnes vara att föredraga, handläggas i en administrativ byrå. Ur de begrän- sade synpunkter, som utredningen haft anledning anlägga på centralorga— nets utformning, torde det vara tillräckligt att för de nytillkommande arbets— uppgifterna till den tidigare föreslagna organisationen tillskjuta en kvali— ficerad arbetskraft, förslagsvis en förste byråsekreterare. Emellertid bör personalbehovet numera bedömas med hänsyn till de sammanlagda resur- ser som den nya naturvårdsnämnden skall ha. Denna fråga har utretts inom statskontoret på grund av uppdrag av Kungl. Maj:t den 3 juni 1965. Utredningen föreslår därför, att vid prövningen av organisationsförslaget till följd av nämnda utredning de organisatoriska konsekvenserna av fri- tidsutredningens förslag i såväl tidigare som nu föreliggande betänkande inneslutes.
1 0 .2 . K ostnadsb eräkningar 1 0.2.1 . Friluftsfonden
Utredningen har tidigare föreslagit, att medel å friluftsfonden enbart skall användas som bidrag till friluftsanläggningar. Principerna för stödets ut- formning har närmare avhandlats i 6 kap. Enligt där redovisade beräkningar skulle det årliga bidragsbehovet uppgå till följande.
Friluftsgårdar och raststugor .......................... 3,0 milj. kr. Friluftsbad .......................................... 4,5 » » Vissa övriga näranläggningar .......................... 1,0 » » Campingplatser ...................................... 1,5 » » Semesterbyar ........................................ 2,0 » » Övriga fjärranläggningar . ............................ 0,5 » »
Summa 12,5 ) »
De av utredningen rekommenderade riktlinjerna för stödgivningen innebär icke någon rätt för huvudmannen —— i regel en kommun — att alltid erhålla bidrag till en viss anläggning enligt vissa automatiska regler. De innebär snarare, att staten stöder tillkomsten av ett urval av anläggningar, som ur allmän synpunkt är särskilt angelägna. Summan 12,5 miljoner kronor är ett mått på de satsningar, som utredningen funnit nödvändiga som ett ge- nomsnitt under ett antal år framöver. Av flera olika skäl torde emellertid få förutsättas, att medelsbehovet först successivt stiger till den angivna stor- leksordningcn. Åtskilligt planerings- och projekteringsarbete måste först nedläggas. Utredningen har på grund härav ansett tillräckligt att fonden budgetåret 1967/68 uppgår till 10 milj. kr. och därefter successivt ökas till 12,5 milj. kr. under de därefter följande två budgetåren. —— Enligt förslag i årets statsverksproposition skall till fonden budgetåret 1966/67 anvisas ett anslag av 3,5 milj. kronor.
Utredningen föreslår sålunda, att till Avsättning till fonden för frilufts- livets främjande för budgetåret 1967/68 anvisas ett anslag av 10 milj. kronor.
10.2.2. Bidrag till småbåtshamnar m.m.
[ 1966 års statsverksproposition föreslås (bil. 8 kommunikationsdep. sid. 131) att till Bidrag till småbåtshan'znur m. m. för budgetåret 1966/67 skall anvisas ett reservationsanslag av 4 207 000 kr. att avräknas mot automobilskattemed- len. Under detta anslag skall enligt förslaget även redovisas sjöfartsstyrelsens kostnader för administration, projektering m. ni. av ifrågavarande anlägg- ningar. Dessa har beräknats till 207 000 kr. Till anslaget i fråga överföres eventuell reservation från det nuvarande anslaget till bidrag till byggande och underhåll av mindre hamnar och farleder. Denna uppgick vid utgången av budgetåret 1964/65 till 2 662 300 kr.
Utredningen föreslår, att till Bidrag till småbåtshamnar m. m. för budget- året 1967/68 anvisas ett reservationsanslag av 5 milj. kr., häri icke inberäk- nat sjöfartsstyrelsens projekteringskostnader. Vad de sistnämnda beträffar förutsätter utredningen, att styrelsen får resurser att i snabb takt handlägga de många ärenden, som torde komma att aktualiseras. Förslag härom torde ankomma på styrelsen att framlägga i sina anslagsäskanden för budgetåret 1967/68.
Oavsett hur frågan om centralorgan för friluftsfrågorna slutligen kommer att lösas, bör medel ställas till förfogande för utvecklingsarbete rörande fri- luftsanläggningars planläggning och utformning. Det bör nämligen förut— sättas, att stödgivningen på området måste förenas med en allmän rådgiv- ning gentemot kommuner med begränsad erfarenhet på området. Det är då viktigt att exempel på goda lösningar kan visas. Denna service torde böra lämnas oberoende av om statsbidrag kommer att utgå till anläggningen eller ej. Däremot räknar utredningen med att projekteringen i det enskilda fallet liksom hittills ombesörjes av konsulterande fackmän, om den icke kan ut- föras av huvudmannen själv.
Utredningen anser det vara viktigt, att utvecklingsarbetet kommer snabbt i gång, så att så stor del av den förestående projekteringen i landet som möj- ligt kan betjäna sig av dess resultat. För ändamålet bör för budgetåret 1967/68 beräknas ett belopp av 100 000 kronor. Det bör lämpligen anvisas under den centrala friluftsmyndighetens omkostnadsanslag eller ett särskilt sakkunniganslag.
10.2.4. Stöd till organisationer I 9 kap. har utredningen behandlat stödet till friluftsorganisationerna. Ut- redningen har härvid föreslagit att stöd till friluftsorganisationer lämnas från ett särskilt anslag exempelvis betecknat Bidrag till vissa friluftsorga- nisationer m. m. Anslagets storlek har för budgetåret 1967/68 beräknats till 800 000 kronor.
KAPITEL 11
Sammanfattning av utredningens förslag
Utredningens förslag i det föreliggande betänkandet grundar sig dels på den intervjuundersökning och de prognoser, som redovisats i utredningens första delbetänkande Friluftslivet i Sverige del I, Utgångsläge och utveck- lingstendenser (SOU 1964: 47), dels på de speciella inventeringar som ut- redningen utfört beträffande förekomsten av olika friluftsanläggningar samt ekonomin i vissa anläggningar. Sistnämnda undersökningar redovisas i 2 resp. 5 kap. i detta delbetänkande. Förslagen har vidare byggts upp uti— från den allmänna målsättningen för samhällets insatser på friluftslivets område, som utredningen diskuterat i sitt andra delbetänkande Frilufts- livet i Sverige del II, Friluftslivet i samhällsplaneringen (SOU 1965: 19). I sistnämnda betänkande har utredningen också behandlat lokaliseringsåt- gärder, översiktlig planering och markpolitiska insatser för såväl fritids- bebyggelse som kollektiva anläggningar för det rörliga friluftslivet.
I 2 kap. lämnas en överblick över de nuvarande friluftsanläggningarnas lokalisering, beskaffenhet m.m. Den inventering som utförts länsvis med kommunerna som primära undersökningsenheter visar, att det i dagens läge föreligger betydande brister i fråga om replipunkter för det rörliga frilufts- livet. Bl.a. kan man konstatera, att flera kommunblock saknar sådana grundläggande anläggningar som friluftsbad, friluftsgårdar etc., och att en betydande del av tätortsmänniskorna icke har tillgång till en rad olika an- läggningar. Lokaliseringen av anläggningar tycks i åtskilliga fall inte ha skett till platser, där behovet är störst. Andra faktorer har varit bestäm- mande om en anläggning skulle komma till stånd eller inte. Genomgående anser sig utredningen kunna konstatera, att storstadsområdena i allmänhet är starkt underförsörjda. Vidare framgår klart, att semesterregionerna ej är dimensionerade för att ta emot det stigande antalet semestrande personer. Ett annat allmänt drag är, att åtskilliga anläggningar icke fyller de krav på utrustning och utformning, som man för närvarande ställer. Planeringen uppvisar betydande brister. Olika anläggningars inbördes samband synes inte tillräckligt ha uppmärksammats. Man kan också konstatera, att den enskilda anläggningen i regel saknar tillräckliga markområden för att människorna skall kunna röra sig fritt kring anläggningen. Frågor rörande parkering, skyddszoner o.s.v. har i åtskilliga fall lämnats helt obeaktade.
I 3 kap. har efterfrågan och behov av anläggningar för det rörliga frilufts— livet beskrivits sammanfattande, sådana denna återspeglas i utredningens grundläggande undersökningar. Här understryks, att den växande fritiden
i betydande utsträckning torde komma att utnyttjas för rekreation i natu— ren. Utredningen konstaterar, att tillgången på mark och anläggningar för det rörliga friluftslivet i verkligheten blir avgörande för människornas möj- ligheter att utöva olika friluftsaktiviteter. I fråga om anspråken på frilufts- miljö, framhåller utredningen, att om man skall tillskapa anläggningar och områden för det svenska folkets fritidsbehov och eftersträva en anpassning till friluftsvanorna på längre sikt, är det otvivelaktigt ett differentierat behov som skall tillgodoses. Anspråken gör sig gällande i såväl tätorternas om- givningar som i svårtillgängliga och orörda vildmarksområden. Det gäller att tillgodose både den dagliga fritidens, veckoslutsledighetens och semes- terns behov. Mot bakgrunden av friluftslivets rörelsefält (sid. 72) analyseras närområden, utflyktsområden och fjärrområden. I de olika situationerna efterfrågar den friluftslivsidkandc allmänheten fria markområden. en kvali— ficerad naturmiljö i intresseväckande form, rena vatten och lämpliga repli- punkter.
Bland näranläggningar behandlas friluftsgårdar och raststugor, frilufts- bad, småbåtshamnar, spår och leder samt vissa övriga anläggningar såsom teknikbackar etc. Bland fjärranläggningar diskuteras campingplatser, se- mesterbyar, vandrarhem, fjällstugor, fjällstationer, turisthotell och bygde- semester. I fråga om friluftsgårdar och raststugor (sid. 76) har utredningen funnit, att det inte synes orealistiskt att räkna med att beståndet av sådana anläggningar skulle behöva fördubblas inom en 10-årsperiod. Behovet har bedömts störst i södra och mellersta Sverige och framför allt i de större tät- orternas omgivningar. Vad friluftsbad beträffar understryker utredningen behovet av en snabb upprustning på bred basis. Inte minst är det angeläget med en utbyggnad dels inom semesterregionen i södra Sverige, dels inom de större tätortsregionerna. I många fall torde det vara fråga om en stan- dardhöjning och förbättring av de sanitära förhållandena vid befintliga an— läggningar. Förhållandena har i detta avseende bedömts som mycket otill- fredsställande. Behovet av uppvärmda utomhusbassänger (sid. 79) har starkt understrukits. En intensifierad utbyggnad av småbåtshamnar har ut- redningen bedömt såsom angelägen för att motsvara det behov som före- ligger. På längre sikt kan det vara realistiskt att räkna med en båt per var femtonde person. Bland övriga näranläggningar har behovet av spår och leder, teknikbackar m.m. analyserats. Även i dessa fall synes en för- dubbling av kapaciteten nödvändig. Enligt utredningens mening bör en lämp- lig lösning vara att sammanföra olika anläggningar inom ett och samma område till gruppanläggningar (sid. 84).
I fråga om f järranläggningar konstaterar utredningen behov av betydande utökning av olika övernattningsanläggningar. Sålunda har bedömts, att an- talet semesterbyar bör utökas att omfatta ca 50000 hus (sid. 88). Den ökade campingen erfordrar vidare en utbyggnad av campingplatser i olika miljöer; sålunda efterfrågas turistcampingplatser och semestercampingplat-
ser (sid. 86). Vidare föreligger behov av fasta lägerplatser. För semester- regioner i södra Sverige har en fördubbling av antalet tältplatser bedömts behövlig. En stor del av de befintliga platserna är små och dåligt utrustade. Behovet av en standardhöjning har starkt framhållits.
I 4 kap. redovisas det nuvarande finansiella stödet till friluftslivet. För sina ställningstaganden till det framtida stödets utformning har ut- redningen funnit nödvändigt utföra vissa stickprovsundersökningar att tjäna som grund för en analys av ekonomien vid campingplatser och semesterbyar, 5 kap. Undersökningarna ger vid handen, att förutsättningar synes föreligga att vid en tillfredsställande utnyttjandetid och en normal avgiftsnivå göra en campingplats eller semesterbyanläggning ekonomiskt självbärande. De större anläggningarna kan i regel bättre än de små bära sina investerings- kostnader. Detta talar i sin tur för storanläggningar. Undersökningarna visar vidare, att avgiftsnivån f.n. ofta ligger under vad som kan betraktas som normalt. Kravet på hög standard, speciellt i samband med kort utnyttjande- tid, kan leda till att anläggningarna icke till fullo kan bära kapitaltjänst- kostnaderna.
I 6 kap. framlägger utredningen förslag till åtgärder för att befrämja friluftsanläggningar, Här behandlas Iokaliseringsfrågor, standard, utrust- nings-, förvaltnings— och finansieringsfrägor för flertalet typer av frilufts— anläggningar. Här konstateras, att en analys av de nuvarande förhållandena (2—5 kap.) ger vid handen, att samhällets hittillsvarande insatser för det rörliga friluftslivet framstår som allmänt sett otillräckliga och i vissa av- seenden felplanerade (sid. 124). Beträffande det nuvarande stödet fastslås (sid. 124), att det varit otillräckligt, att bidrag inte alltid har beviljats med hänsyn till anläggningens ekonomiska förutsättningar, att det i många fall kan ifrågasättas om bidrag utgått till anläggningar, där behovet varit störst, att bidragen i vissa fall varit så obetydliga, att det knappast kan ha varit avgörande för tillkomsten av anläggningen i fråga, att stödet till frilufts— organisationerna inte varit av sådan omfattning, att en tillräckligt effektiv insats från dessas sida varit möjlig på väsentliga områden.
I fråga om friluftslivets markbehov framhåller utredningen, att detta pri- märt bör tillgodoses genom tillämpning av naturvårdslagstiftningen och ut- nyttjande av anslag på naturvårdsbudgeten (sid. 125). Beträffande anskaf- fande och säkerställande av områden, vilkas primära uppgifter är att vara bärare av friluftsanläggningar, anser utredningen i princip, att ett sådant markområde bör utgöra särskild fastighet innehavd med äganderätt av hu- vudmannen för anläggningen. Ofta kan det vara lämpligt, att dylik fritids- fastighet planmässigt ansluts till naturreservat, strandskyddsområde eller an— nat liknande område, som står till förfogande för allmänhetens friluftsliv.
[ fråga om planeringen understryker utredningen vikten av att varje loka— lisering av en friluftsanläggning föregås av en översiktlig planering, varvid markdispositionerna för naturvård och fritidsbebyggelse och anläggningar
för det rörliga friluftslivet samordnas. Stor omsorg bör ägnas den enskilda anläggningens förläggning, planering och utformning. Campingplatser och de sanitära och andra gemensamhetsanläggningar som dessa kräver bör jäm- ställas med bebyggelse och i planen redovisas på likartat sätt. De sanitära frågorna måste ägnas ökad uppmärksamhet. Målsättningen vid tillskapandet av campingplats bör vara att nå den standard, som i dag krävs för en tre- stjärnig plats. Medicinalstyrelsen föreslås att överse de nu gällande nor- merna för dimensionering av sanitära anläggningar vid campingplatser. Ut- redningen konstaterar vidare, att stor omsorg måste ägnas åt de många funktioner, som skall integreras inom en friluftsanläggning för att helhets- resultatet skall bli tillfredsställande. Funktionsstudier bör enligt utredning- ens mening genomföras för flertalet typer av friluftsanläggningar, varige— nom underlag erhålles för en rådgivning och service till kommuner och friluftsorganisationer. Som ett exempel på hur ett sådant utvecklingsarbete kan bedrivas, hänvisar utredningen till en studie utförd av statens institut för byggnadsforskning. Samhället bör medverka till ett konstruktivt utred— ningsarbete (sid. 127). För ändamålet föreslås ett belopp på 100 000 kronor för budgetåret 1967/68.
I fråga om huvudmannaskapet för anläggningar framhåller utredningen att, framför allt då det gäller näranläggningar för tätortsbefolkningen, bör vederbörande kommun i de flesta fall anses vara den självklara huvudman- nen (sid. 127). Då en större tätort måste söka sig ut utanför sitt eget admi- nistrativa område för att lösa de aktuella problemen, kan antingen tätorts— kommunen eller värdkommunen uppträda som huvudman. Under alla för- hållanden uppstår ett behov av en interkommunal samverkan i lokaliserings- och planeringsfrågorna. Även för s.k. fjärranläggningar, som huvudsakli- gen betjänar andra än värdkommunens invånare, framstår ofta denna som den lämpligaste huvudmannen.
Vid granskning av behovet av statligt stöd till investeringar i friluftsan- läggningar har utredningen icke funnit skäl att föreslå inrättande av några nya låneformer (sid. 130). I fråga om statliga bidrag anser utredningen, att en viktig utgångspunkt bör vara, att välståndsutvecklingen nu kommit så långt, att genomsnittsmedborgaren både kan och är beredd att betala ett rimligt pris för de tjänster som erbjuds honom. Det redovisade behovet av anläggningar pekar på ett mycket stort investeringsbehov i fråga om fri- luftsanläggningar. Bidragen bör därför styras av en sträng behovsgranskning och huvudsakligen reserveras för sådana objekt av stort allmänt intresse, som icke skulle komma till stånd utan stöd av staten. Utredningen lägger stor vikt vid bidragens funktion att medverka till en lämplig lokalisering av an- läggningar till regioner, där behovet är störst.
Enligt utredningens mening är det icke möjligt att tillämpa generella bi- dragsgrunder för olika typer av anläggningar. För alla typer av anläggningar bör eftersträvas en så hög grad av självfinansiering som möjligt. Det finns
uppenbarligen anläggningar, som på grund av goda yttre betingelser, hög besöksfrekvens etc. i regel kan göras ekonomiskt självbärande, exempel- vis semesterbyar och campingplatser. Bidrag bör i sådana fall i princip icke utgå. För att uppnå ett ur allmän synpunkt önskvärt utnyttjande av Ian— dets attraktivaste rekreationsområden måste även ifrågakomma investeringar i anläggningar, där kapital- och driftskostnader ej kan täckas genom intäkter. I vissa fall blir investeringskostnaderna osedvanligt höga på grund av dyr- bara investeringar för vatten och avlopp. Om anläggningen ur allmän syn- punkt ändock bör komma till stånd, bör stödet få formen av bidrag till va- kostnader. Vidare finns uppenbarligen friluftsanläggningar, där en själv- finansiering genom avgifter är svår eller helt omöjlig att uppnå, såsom exem— pelvis friluftsgårdar och friluftsbad. I dessa fall måste finansieringen i av- sevärd utsträckning grundas på ett kommunalt eller statligt bidrag. För att uppnå en realistisk prövning bör varje beslut i bidragsårende grundas på en investerings— och driftskalkyl.
Friluftsfondens medel bör i princip reserveras för kommunala engage— mang i friluftsanläggningar (sid. 133). Vid sidan härav bör organisationer av rikskaraktär med erkänd kompetens på området och förmåga att träffa långsiktiga förpliktelser i fråga om anläggnings utnyttjande och vidmakt— hållande kunna ifrågakomma. Bidrag bör i princip endast utgå till anlägg- ning, som hålles öppen för alla.
Bidragens storlek föreslås i förekommande fall avvägas efter en differen- tierad skala omfattande spännvidden 30—90 0/0 av anläggningskostnaderna resp. bidragsberättigade delkostnader (va-kostnader). Bidrag av så ringa storlek, att de saknar reell betydelse för en anläggnings tillkomst, bör helt utmönstras. Inom bidragsskalan föreslås de lägre nivåerna tillämpas för tätorternas näranläggningar och de högre för fjärranläggningar av riks- karaktär. Kostnader för markförvärv finner utredningen böra jämställas med övriga anläggningskostnader. Bidragsprincipen föreslås gälla även för upprustning av äldre anläggningar.
Utredningen har inte funnit anledning att ifrågasätta ändring i de prin- ciper som gäller beträffande beredskapsarbeten och lokaliseringsstöd till friluftsanläggningar.
Bidrag till friluftsgårdar och raststugor föreslås utgå med minst 30 0/0 av den sammanlagda anläggningskostnaden. Bidragets storlek bör härvid avpassas bl. a. med hänsyn till i vad mån anläggningen utnyttjas av egna kommuninvånare eller ej, kommunens finansiella situation och de eko- nomiska förutsättningarna att göra anläggningen självbärande (sid. 135). Förekommande bidrag till bastuanläggning i friluftsgård hör av praktiska skäl lämnas ur friluftsfonden och icke, som nu är fallet, ur idrottsfonden. Utredningen har funnit skäligt, att staten medverkar till fyra—fem större och ett tiotal mindre anläggningar per år. Kostnaden för detta har beräknats till 3 milj. kronor/år.
I fråga om friluftsbaden innebär förslaget, att till fjärranläggningar bi- drag kan utgå med 30—60 0/0 av de totala anläggningskostnaderna. För att säkerställa goda sanitära förhållanden bör statsbidrag kunna utgå med 90 0/0 av anläggningskostnaderna för detta ändamål. Till sådana anläggningar, som till övervägande del utnyttjas av kommunens egna invånare, föreslås att bidrag utgår med 30 0/0 av anläggningskostnaderna. Bidrag till bassäng- bad bör utgå på samma grunder, dock med begränsning till 50 000 kro- nor om bassängen ligger i anslutning till naturligt bad och till 100 000 kro- nor då det är fråga om bassängbad i sjöfattiga trakter eller där tillgång till naturliga badmöjligheter saknas till följd av vattenföroreningar. Vid bidragsprövningen bör genomgående hänsyn tas till möjligheten att uppta inträdesavgifter, parkeringsavgifter etc. Med hänsyn till redovisade behov har utredningen bedömt skäligt, att staten medverkar till nybyggnad och utbyggnad av minst 30 badanläggningar per år av typen naturliga friluftsbad och minst 10 utomhusbassänger. Dessutom tillkommer behov av medverkan för upprustning av ett betydande antal anläggningar. Behovet av bidrags— medel har härvid beräknats till 4,5 milj. kronor per år (sid. 138).
I fråga om småbåtshamnar föreslår utredningen, att de nuvarande bidrags— reglerna innebärande en bidragsdifferentiering på 30—-90 0/o fortfarande bör gälla. För den fortsatta utbyggnaden finner utredningen det angeläget, att rullande tre— eller femårsplaner för angelägna projekt upprättas. Utred— ningen har bedömt det årliga anslagsbehovet för statens medverkan till 5 milj. kronor. Anslagets storlek får framdeles bedömas efter den fortsatta utvecklingen av båtbeståndet. I fråga om den formella handläggningen av ärendena anser utredningen, att prövningen, som nu sker hos Kungl. Maj:t, bör kunna delegeras till vederbörande myndighet, d. v. s. sjöfartsstyrelsen.
För att stimulera tillkomsten av sådana anläggningar som spår och leder samt teknikbackar föreslås bidrag till dessa anläggningar utgå med 30 0/0. Till de nu nämnda anläggningarna bör under en första period anslås 1 milj. kronor per år (sid. 145).
Utredningen finner det motiverat, att bidrag utgår till sådana camping— platser, som medelst investerings- och driftskalkyler uppvisar, att man san- nolikt har att räkna med ett underskott, men som ändock bedöms böra komma till stånd. Allmänt bör gälla, att anläggningarna bedöms vara rätt lokaliserade och rätt dimensionerade samt att de fyller kraven på en god- tagbar sanitär standard. Bidragen föreslås utgå med 30—50 0/0 av kostna- derna för de sanitära anläggningarna. Campingplatser inom f järrområden, övernattningsplatser utmed allmänna turistvägar, anläggningar som skall användas för lägerverksamhet samt campingplatser inom tätorternas ut— flyktsområden bör vara bidragsberättigade. Turistcampingplatser vid de större tätorterna bör däremot ses som en rent kommunal uppgift. Det sam— manlagda bidragsbehovet under de närmaste åren för utbyggnad och upp— rustning av campingplatser har beräknats till 1,5 milj. kronor per år (sid. 151).
I fråga om semesterbyar föreslår utredningen, att samma principer bör gälla som vid campingplatser. Statens ekonomiska medverkan bör kunna inskränkas till att befrämja tillkomsten av ett 20-tal semesterbyar per år. Bidragskostnaderna härför kan uppskattas till omkring 2 milj. kronor per år.
Till vandrarhem föreslås bidrag endast i vissa speciella fall (sid. 154). Bi— drag bör liksom nu lämnas till fjällstugor och raststugor samt leder i fjällen. Det sammanlagda bidragsbeloppet för dessa ändamål har beräknats till 0,5 milj. kronor.
De av utredningen rekommenderade riktlinjerna för stödgivningen inne- bär icke någon rätt för huvudmannen — i regel kommun att alltid erhålla bidrag till en viss anläggning enligt vissa automatiska regler. De innebär snarare, att staten stöder tillkomsten av ett urval av anläggningar, som ur allmän synpunkt är särskilt angelägna. Summan 12,5 milj. kronor är ett mått på de satsningar, som utredningen funnit nödvändiga som ett genom- snitt under ett antal år framöver. Av flera olika skäl torde emellertid få förutsättas, att medelsbehovet först successivt stiger till den angivna storleks- ordningcn. Ätskilligt planerings- och projekteringsarbete måste först ned— läggas. Utredningen har på grund härav ansett tillräckligt, att fonden bud— getåret 1967/68 uppgår till 10 milj. kronor och därefter successivt ökas till 12,5 milj. kronor under de därefter följande två budgetåren (sid. 197).
Utredningen har icke funnit skäl föreligga att föreslå bidrag ur frilufts- fonden till byggande av turisthotell. Beträffande hotellgarantilänen föreslås, att amorteringstiden utsträcks till högst 25 år, att amorteringsfrihet kan medges under högst fem år och att uppskov med ränteinbetalning må kunna beviljas under högst fem år.
I 7 kap. behandlar utredningen koloniträdgdrdsområden m.m. Utred- ningen konstaterar, att koloniträdgårdsrörelsen företer många likheter med fritidsbebyggelsen. Även om man icke kan räkna med någon större expan- sion av koloniträdgårdsrörelsen, finns det enligt utredningens mening an— ledning att bereda densamma rimliga existensvillkor i den omfattning, som svarar mot efterfrågan. Utredningen har icke funnit anledning ifrågasätta några ändringar i de hittills tillämpade formerna för upplåtelse av koloni- trädgårdslotter. Utredningen rekommenderar, att koloniträdgårdsområden i förekommande fall tages med i Stadsplanerna och där närmare regleras i stadsplanebestämmelserna. Härigenom löses utnyttjandet på ett sådant sätt, att kolonisterna kan känna rimlig trygghet i besittningen. Utredningen har inte funnit särskilda åtgärder påkallade från statsmakternas sida att befrämja koloniträdgårdsrörelsen. Denna bör ses som en typisk kommunal angelägen- het (sid. 159). Kommunernas möjlighet att aktivt intressera sig för dessa frågor torde förbättras, då den nya kommunindelningen har genomförts, bl.a. därigenom att planläggning och markanskaffning underlättas. Utred— ningen rekommenderar, att städerna genom planläggning och markpolitiska insatser eftersträvar att bereda koloniträdgårdsrörelsen ett utrymme, som
svarar mot det faktiska behovet på orten och att upplätelserna sker i for- mer, som ger rimlig trygghet i besittningen.
I 8 kap. konstaterar utredningen, att fritidstrafiken numera upptar en be- tydande andel av den totala trafikvolgmen, något som medför krav på ökat hänsynstagande till denna trafik i samhällsplaneringen i allmänhet. Utred- ningen diskuterar särskilt vissa önskemål kring utformningen av de all- männa och enskilda vägnäten, allmänhetens rätt att färdas med motorfordon på enskild väg samt frågan om renhållning längs allmänna vägar.
En ändamålsenlig detaljplanering av de allmänna vägarna skulle kunna underlättas genom en vidgning av vägbegreppet, så att detta kommer att om— fatta rast- och parkeringsplatser i tillräcklig omfattning för fritidstrafiken. Utredningen har erfarit, att 1960 års vägsakkunniga behandlar denna fråga och förutsätter att därvid kommer att beaktas de särskilda behov, som före- ligger med hänsyn till fritidsintresset.
Det enskilda vägnätet har stor betydelse ur friluftssynpunkt såsom kom- plement till det allmänna vägnätet, ett förhållande som förtjänar beaktas vid statsbidragsgivningen till den enskilda väghållningen. I sammanhanget hänvisar utredningen till de nya statsbidragsbestämmelser, som införts med verkan från den 1.7.1965 beträffande skogsvägarna och den 1.1.1966 beträf- fande övriga vägar. Enligt utredningens mening bör verkningarna av de nya bestämmelserna prövas någon tid innan man överväger fråga, om ytter- ligare hänsyn till fritidstrafiken är erforderlig vid denna statsbidragsgiv- ning. Utredningen förutsätter, att frågan om en vidgning av vägbegreppet i enskilda väglagen kommer att tas upp i samband med de ändringar i nämnda lag, som torde bli en nödvändig följd av vägsakkunnigas förslag till änd- ringar i lagen om allmänna vägar. Vid en sådan partiell översyn av enskilda väglagen synes därjämte böra övervägas, huruvida friluftslivets expansion motiverar en vidgning av kretsen av enskilda vägintressenter (sid. 175).
Obetingad rätt för allmänheten att färdas med motorfordon på enskild väg föreligger på sådana vägar, där statsbidrag utgår till det årliga vägunderhål- let på grund av villkor härom vid bidragsgivningen (sid. 176). Detta är van- ligen fallet med de större enskilda vägarna i den odlade bygden, men där- emot mindre vanligt beträffande skogsvägar. Endast en obetydlig del av skogsvägnätet är därför öppen för allmän trafik av det skälet, att årligt underhållsbidrag utgår. I verkligheten är dock betydligt större delar av samma vägnät tillgängliga för trafik av andra än väghållare, beroende på att skogsägare i åtskilliga fall inte funnit anledning avstänga sina skogsvägar annat än där särskilda skäl föranleder därtill. För statsskogarnas del regle- ras frågan genom särskilda bestämmelser i domänverkets reglementssam- ling, som avhandlar allmänhetens rätt att trafikera verkets bilvägar. Med hänsyn till det enskilda skogsvägnätets utomordentliga betydelse för allmän- hetens rörliga friluftsliv är det värdefullt, att markägarna där så är möjligt håller dessa vägar öppna för sådan trafik. Om den därav förorsakade trafik- ökningen får tillräcklig omfattning, kommer automatiskt förutsättningar
att inträda för statsbidrag till vägarnas underhåll. Med hänsyn till att hela frågan om skogsvägnätets öppnande för fritidstrafik behandlats så sent som av 1965 års riksdag finner fritidsutredningen inte anledning att nu fram- lägga nya förslag i detta ämne.
Nedskräpningen längs allmänna vägar utgör ett allvarligt problem, inte minst med tanke på att den innefattar ett betydande inslag av oförstörbart förpaekningsmaterial. Gällande rätt innehåller viss ansvarsfördelning då det gäller att komma till rätta med nedskräpningen, men den är inte fullständig. Fritidsutredningen anser, att renhållning av allmänt vägområde på lands- bygden skall ombesörjas av väghållaren (sid. 185). Enligt vad utredningen erfarit, behandlas frågan av 1960 års vägsakkunniga, varför utredningen avstår från att framlägga förslag i ämnet. Beträffande tillämpningen av naturvårdslagens nedskräpningsförbud tillmäter utredningen polisens kon- tinuerliga trafikövervakning stor betydelse. I samband med denna verk- samhet bör övas tillsyn över trafikanternas efterlevnad av förbudet. Utred— ningen rekommenderar, att samverkan mellan berörda myndigheter och organisationer etableras för att motverka nedskräpning eller vidtaga åtgär- der för avstädning. Utredningen understryker också betydelsen av en kon- tinuerlig upplysnings- och propagandaverksamhet på bred front och riktad mot nedskräpning i naturen över huvud taget.
[ 9 kap. behandlar utredningen stödet till friluftsorganisationerna. Utred- ningen har förutsatt, att det utökade och intensifierade friluftsliv, som av alla tecken att döma förestår, skall uppbäras och utvecklas av medborgarna själva och de organisationer de väljer att tillhöra (sid. 191). Organisatio- nerna får ett stort ansvar, och det ligger i samhällets intresse att se till, att de får verka under gynnsamma betingelser. Ett väsentligt utbyggt stöd till de ideella friluftsorganisationerna kommer att vara påkallat för att bereda möjlighet att anpassa verksamheten efter allmänhetens efterfrågan av ser- vice. Utredningen räknar inte med att det i framtiden blir någon väsentlig uppgift för organisationer att äga och förvalta friluftsanläggningar. Frilufts- livet kräver på många områden kunskap, färdighet och träning, vartill krävs information, rådgivning och upplysning. Ett område, där allmänheten efterfrågar en utbyggd service, är information om friluftsanläggningar, som finns inom viss region. För att stödet till organisationerna skall få största möjliga effekt föreslär utredningen, att det koncentreras till organisationer med riksomfattande verksamhet och som har någon viktig gren av frilufts- livet som huvuduppgift.
Avgörande för stödets omfattning bör vara vederbörande organisations faktiska kompetens och möjligheter att lämna allmänheten en service på friluftslivets område.
Utredningen har funnit skäligt, att det totala stödet till friluftsorganisa- tionerna beräknas till 800 000 kronor. Utredningen föreslår vidare, att detta organisationsstöd lämnas från ett särskilt anslag Bidrag till vissa frilufts- organisationer.
Bilagor
Bad- och campingplatser
Inledning
I juni månad 1965 erhöll statens institut för byggnadsforskning ett upp- drag från 1962 års fritidsutredning avseende utformningen av camping- platser och friluftsbad. Den begränsadc tiden har ej medgivit undersök- ningar på fältet. Det föreliggande arbetet stöder sig därför, förutom på litteraturstudier, på material från fritidsutredningen, campingkommittén och andra organisationer samt på uppgifter från medicinalstyrelsen. Mate- rial har också utnyttjats från konsulter som specialiserat sig på de behand- lade ämnesområdena, nämligen arkitekt SAR Lars Forsby beträffande campingplatser och civilingenjör SVR Eskil Lundahl beträffande badplat- ser. Utredningen har utförts inom institutets samhällsplaneringsgrupp av Hans Fog och Birgit Krantz.
Arbetet upptar en diskussion om olika typer av campingplatser och badplatser, en genomgång av den enskilda campingtomten, de olika komplement som erfordras eller är önskvärda, trafiksystem, skötsel och anläggningsfrågor samt hur olika enheter kan variera i storlek beroende på typen av plats. Arbetet avslutas med en exempelserie, som visar bad- och campingplatsen, som total organisation. Det visade illustrationsmaterialet har inte haft ett sådant underlag att det direkt kan bilda utgångspunkt för eventuella normeringar. Arbetet skall ses som en genomgång av de pro- blem, vilka fordrar ställningstaganden såväl vid lokaliseringen av platserna som vid deras plantekniska utformning. En serie bakomliggande eller grund- läggande frågor behandlas inte alls, t. ex. cainpiugens omfattning geogra- fiskt eller socialt. motiven till camping jämfört med andra övernattnings- sätt eller rekreationssätl.
Typer av campingplatser
I en skrift från europarådet om hygienfrågor vid camping, Camping Hy- giene, Strasbourg 1961, urskiljs fem typer av platser och som utgångspunkt tas deras ändamål. De är: 1. Semesterplatser avsedda för längre samman- hängande vistelse, placerade i naturskön omgivning och med möjlighet till fysisk träning av olika slag. 2. Veckoslutsplatser i närheten av stora städer. 3. Genomreseplatser vid turiststråk och attraktiva platser. 4. Tillfälliga plat- ser vid sportevenemang, utställningar, festspel. 5. Specialplatser, till exem- pel för ungdom eller som träningsläger för handikappade.
De tre första skall behandlas här, ej tillfälliga platser eller specialplatser. Dessa tre har vissa givna lokaliseringsförutsättningar. Semesterplatsen skall ligga i anslutning till bad och strövområden och ha bra klimatförhållanden.
Den skall tillgodose behovet av avkoppling och fysisk aktivitet. Den kan och bör ligga på visst avstånd från större vägar, industrier och fast bosätt- ning, men skall ändå vara lätt tillgänglig från allmänna vägar. Man reser till dessa platser Över stora avstånd för att få uppleva en direkt kontakt med natur, frisk luft och rent vatten. De ideala lokaliseringsförutsättningarna står att finna endast på vissa håll och avvägningar blir nödvändiga. För vissa campare kan vattnet betyda mer än den akustiska miljön och en plats med till exempel bra bad vid en kust men i närheten av flygplats föredras, medan andra skattar tystnad högre och väljer ett läge i till exempel en obebyggd inlandsdel, där tystnad och stora strövområden får väga tyngre än havsbad.
Genomreseplatsen bör visserligen vara beroende av naturförhållandena men primärt gäller för denna plats, att den skall ligga lätt åtkomlig från de stora bilvägarna och utmed dessa på avstånd som, beroende på turist- strömmens storlek, motsvarar hela eller halva normala dagsetapper. Där turistströmmen är stor minskas avstånden ytterligare för att motverka alltför stora platser.
Veckoslutsplatsen bestäms i sin lokalisering av reseavstånden från befolk- ningscentra. Två slag kan urskiljas. Dels sådana platser som campinghus- håll reser till enstaka gånger och dels sådana som i stort sett används på samma sätt som fritidsbebyggelse, med andra ord regelbundet över hela säsongen. Det senare användningssättet kanske gäller i särskild grad hus- håll med husvagnar.
För vissa utrustningsdetaljer föreligger ingen skillnad mellan dessa tre typer, till exempel för hygienutrymmen, medan det för de andra, till exem- pel lek- och sportfält, kan finnas olikheter. I närheten av storstadsområ- den och attraktiva naturområden, i första hand kuster, kan det bli svårt att renodla eller urskilja de tre typerna. [ sådana fall kan i stället en dif- ferentiering inom platserna komma ifråga, så att genomresccamparna för- läggs nära entrén, avskilda från campare som vistas på platsen längre tid.
Campingplatserna kan sålunda i stora drag klassificeras efter om de ut— gör mål i sig själva, är en del i en förflyttning eller ett sätt att övernatta invid attraktiva platser eller orter. Ett annat sätt att klassificera camping- platserna är att utgå från camparnas intressen och aktiviteter. För genom- reseplatsen föreligger kanske inte några önskemål om olika utformning med dessa förhållanden som utgångspunkt. Däremot kommer behovet av olika utrustning för olika typer av campare starkare fram vid semester- platser och veckoslutsplatser. Vilken utrustning som skall väljas blir där beroende av vilka förströelser eller speciella arrangemang, till exempel dansbanor eller idrottsanläggningar, som finns i campingplatsens närhet. Alternativt kan en plats byggas för att tillgodose en viss grupps intressen och den kan genom annonsering vända sig till endast denna grupp. Därvid närmar sig platsen typen specialplatser.
Lokaliseringsfrågor
Den nuvarande eller planerade markanvändningen när det gäller areell produktion, industrier, Övrig bebyggelse, försvar, rörligt och fast friluftsliv tillsammans med de större trafiklederna bildar regionala lokaliseringsförut- sättningar. Vidare tillkommer de olikheter landskapstyperna ger genom olika tillgång på lämplig mark i attraktiva lägen. Områden fria från buller och luftföroreningar förekommer i starkt varierande grad i olika landsde- lar. Till de regionala lokaliseringsförutsättningar, som natur och befintliga bebyggelseförhållanden ger, kommer möjligheterna att skapa attraktioner, till exempel tillgängliga vildmarksområden, fiskevattensområden, djurpar- ker och annat som lockar till besök eller aktivitet. Om turistströmmen väntas ge tillräckligt underlag för campingplatser, gäller de mer lokala förutsättningarna frågor som lokalklimat, terräng- och vegetationsförhål— landen, vatten— och avloppsförsörjning, kraftförsörjning, telefonledningar och vägförbindelser och därav delvis betingade anläggningskostnader. De gäller även störningar, såväl omgivningens effekt på campingplatsen som tvärtom. Campingplatsens avstånd till motorväg eller annan större väg bör exempelvis minst vara 100—200 m om inte särskilda terräng- eller vegeta— tionsförhållanden föreligger, som skärmar av bullret. Andra lokala förut- sättningar som speciellt har betydelse för anläggningskostnaderna och plat- sernas storlek är vilken service, som är tillgänglig i omgivningen. Ligger platsen relativt isolerad kan krav på till exempel livsmedelsförsäljning och servering tänkas uppställas. Därmed fordras en viss storlek på platsen för att ge erforderligt underlag. Ligger däremot platsen nära en friluftsgård eller ett samhälle kan camparna tänkas utnyttja servering och butiker utanför området och platsens storlek kan bedömas och avgöras på andra grunder.
Beträffande det slutliga valet av markområde gäller, att marken skall vara relativt jämn och väl dränerad. För att hålla anläggningskostnaderna nere bör ytskiktet vara bärigt, till exempel ej fin sand eller lera, så att det tål såväl körtrafik som gångtrafik. Växtförutsättningarna bör beaktas. I det fall en mer omfattande ändring av landskapet görs, bör den hastighet med vilken vegetationen växer tas med i beräkningarna. Vid långsam växthas— tighet bör befintliga vegetationsinslag inarbetas i planen för att hålla nere den tid platsen ser ofullständig ut.
För utseendet på en plats är spelet mellan ljus och skugga av stor bety- delse. Grupper av träd eller enstaka träd delar in luftrummet, skapar per— spektiv och skuggmönster. När det gäller träden bör den naturliga vegeta- tionen rå. Av många skäl är lövträd att föredra. Gran bör över huvud taget ej förekomma, eftersom den har förödande verkan på undervegetation, har hygieniska olägenheter och även från brandrisksynpunkt är olämplig.
Lokalklimatet är av den största betydelse. Platsen bör ej ligga i svackor, där kall luft och dimma samlas. Den bör vara väl exponerad för solsken, men bör ocksä, som nämnts, ge viss naturlig skugga. På en plats, som av särskilda skäl är lämpad för camping, exempelvis ett attraktivt läge vid en strand, kan ett inte helt idealiskt lokalklimat förbättras med hjälp av vallar och vegetation, som hindrar uppkomsten av köldgropar.
Kombinationer med andra anläggningar
Avvägningen mellan service utanför och inom campingplatsen har berörts. En fråga i detta sammanhang är i vilka kombinationer med andra anlägg— ningar campingplatserna bör förekomma. För genomfartsplatserna kan en anslutning till motell tänkas. Det tycks föreligga en önskan att ibland byta tältet mot en övernattningsstuga och på vissa campingplatser förekommer ' enkla sådana. I den mån stugor av detta slag skall förekomma, kan det * ifrågasättas, om dessa inte bör ordnas i ett bestämt bebyggelsemönster i sammanhang med övriga byggnader. En kombinationsmöjlighet kan så- lunda vara att genomfartsplatser ligger i anslutning till motell med dels mer koncentrerad bebyggelse dels mer fritt liggande stugor.
En fråga av intresse beträffande kombinationer år om campingplatsens serviceutrymmen kan tänkas utnyttjas även vid de tider på året då inte camping förekommer, med tanke på att de bör ha en hög standard, vilket medför höga investeringskostnader. Även om det är önskvärt att hålla nere de totala investeringarna kan det hävdas, att camparna efterfrågar högre ! standard och att de kan förmodas vilja betala denna standard. Kombinatio- ? ner kan försämra tunktionsdugligheten hos campingplatsen, till exempel ] i fråga om gångavstånd, och därmed just den et'terf 'ägade standarden. För- 1 utom byggnaderna är det emellertid ytterligare en kostnadspost som bör i beaktas om kombinationer diskuteras. Det är kostnaderna för huvudled- i ningssystem och vägarna. Genom att kraven skärps på att vatten, avlopp, el och tele skall finnas, kan lokalisering av frilul'tsanläggningar inom ett område, som kan betjänas av samma huvudledningssystem och vägar, med- i föra fördelaktiga kostnader, även om varje anläggning för sig förses med ' sina speciella servicebyggnader. Det närmare sammanhanget mellan fri— ! luftsbad och campingplatser skall behandlas senare. i ,
Storlek på campingplatser
Storleken på campingplatsen påverkas av tillgången på plan mark inom det markområde som står till förfogande, av eftersträvat utseende på plat- sen eller i landskapet och vald nivå på standard, av tröskelvärden för ut- rustningsdetaljer, av skötsel—_, övervaknings- och administratioinssystem
samt naturligtvis av storleken på turistströmmen och andelen campare i denna. Med alla dessa förutsättningar är det svårt att finna några bestämda storlekar på platser som skulle vara att föredra generellt. Vissa övre och undre gränser kan emellertid diskuteras utifrån skötsel och bevakning. Så- lunda rekommenderar den nämnda skriften från europarådet, att platserna inte bör rymma mer än 2000 personer. I det fall behovet är större bör ytterligare platser läggas på visst inbördes avstånd. I vissa länder finns lagstadgade mått på dessa avstånd. Skälen till maximeringen gäller för- utom hygien även möjligheten att övervaka ordningen. Storleken på en plats kan emellertid inte diskuteras utan att det tas i beaktande hur uppdelad den är i olika enheter och hur stor personalen är som sköter anläggningen.
För den undre gränsen bör gälla, att platsen inte bör vara mindre än att den ger ekonomiskt underlag för kontinuerlig personlig bevakning och skötsel under i stort sett hela dygnet. Här kommer också in i vilken ut— sträckning platsen ligger i anslutning till andra friluftsanläggningar, som fordrar motsvarande skötsel och tillsyn. En campingplats, som kan sam- utnyttja viss personal med andra anläggningar, kan få en mindre storlek än en plats som ligger ensam. Å andra sidan kan en ensamt belägen plats kanske sälja mer tjänster än en plats i närheten av en tätort. För de större platserna kommer ordningsproblem och hygienfrågor in som avgörande begränsande faktorer, varför en övre gräns skulle kunna vara 600——700 campingtomter. De mindre anläggningarnas undre storleksgräns är svår att ange, men kan beräknas ligga vid 100—150 campingtomter.
En annan faktor som påverkar storleken är vatten- och avloppsförsörj- ningen. Ökade krav på vatten och på rening av både wc-avlopp och disk- vattenavlopp går parallellt med ökad utrustningsstandard hos platserna.
Vattentillgången bör uppgå till minst cirka 50 1 per person och dag när platsen är utrustad med vattentoaletter och duschar.
I de. fall ledningar kan anslutas till befintliga avloppssystem och renings- anläggningar är va-frågan inte avgörande. I andra fall blir investering i någon typ av reningsanläggning nödvändig och kommer att påverka valet av storlek på plats. Vilka typer av reningsanläggningar som är lämpliga i detta sammanhang kommer den forskning som för närvarande pågår, bland annat inom byggforskningsinstitutet, att ge visst besked om.
Campingtomten
Den primära enheten är campingtomten för tältet eller husvagnen och bilen. Det tycks vara så att mer än nio av tio reser med bil, varför tomtens storlek bör bestämmas av måttet på bil, tält eller husvagn och de friytor kring dessa som behövs för dörrslagning, manövrering, linor och passager. Till detta kommer utrymme för matlagning, måltider, solbad och viss små- barnslek. Campinghushållet består i genomsnitt av tre personer.
llllllll ll .||||| l.'
| | utt llll |l
' | || '.iini'iui l. ... || ||| |||l|l | ”|| | ”||; ||l||l [ ”| ”|| I llfllnfll'lllllllhll"||l|H|| || |||||| || |||||||||||||l|| |||||.|| | nu ”1. l |. |l|lllLLLLlll| _Jlulll (|| lLll .ll||||||||||||||||||l||l1| [||| llllllll ..'|| ELT'HII||.||||'|'|||H| | ||| || HW” ||||||||||I|||||||l||||||||||| |||| |l |||||| ” ;. m..... '. ..||||||||H|||||||| |||||||| ||| |||| |||||||| |||||| |||||| '||||||||||||||||| | |||]. |||||| ' | | ..”.(flll UH” l ||||| * ' (lå||||m|l|l|L||||l|lll|l|l l|u|'| |||li|||| | |||||| l'l|||l ” ”| ; m u|||||||||||l|| | |||Htl ||||||| llllllnl ||| ||. || ” Vit.. ... [ Illlllll | Ile ||||f||| || || | .U | . ||_ .|. ||[ || | ||||| | | ||| ||'.'. || | . ||||| || || | | |||]! |||l| ||||||| |l|| | uf | | ||||||||| [||| | || | |||l|| | ..... ||| |||||||| | ||||||| || Hul.... ||||||| | | |||||| | ||||||| ||| || |||||||| | |||. ||||| ||||| ||||| |||| ||| |. "” ”Wiman Hui. U || || |||||||||| || ||.l'.|'” Hill
| || || || , Hllllllll ||l|l|l||||||l ||| ||| J|l||s|||l||||| ||||| ||| ||| | ||| ||| ||||| |||||||| |||||||||l| |||ll || ”|” |||||||||| ||| ||||| |||/|.||| ||| ”IH.” ||||||||||| | || |||||| . |... |||l|H||l|.|| | |||||| |Hl|||||||| ll|||||||| || ..| ||||||.||.|'. ' ... | ||| ||||| | | |||l||l||||||||| ||l|| | |||||||||| ||||||||||||| WW” |||||| |||| || ||” || |||||||| | |||||w||||u
| ||||||.|||| | || |||||||||||||||||||I||||l|||||||||||||||||||u| ||. .|.|.||||||||| | O||||||u||u| ||| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||| |||/||||||||||.||||||||||D
Fig. ]. Plan av campingtomt med alternativa uppslällningar av tält, husvagn, bil och möbler, medhavda eller lusta.
Från dimensioneringssynpunkt kan det vara lämpligt att räkna med fyrmannatält. De största i marknaden förekommande har planmåtten 4—5 )( 3 111. Till detta kommer ofta plats för linor. Stora tält. tycks emeller- tid i allt större utsträckning konstrueras med invändiga ställningar och upp— tar därför inte mer plats än mindre tält med linor. Bilen skall kunna ställas upp i direkt anslutning till tältet, eftersom den används som förrådsutrymme och ofta även som sovplats. Bilen kräver ca 2 X 5 m och till detta kommer en cirka en meter bred gång runt bilen för i- och urlastning.
Husvagnarna är smalare än tälten men har vanligen trappa som medför en bredd motsvarande tältens. Längden sammanfaller som regel med van- liga typer av fyrpersonstält, även om vagnar på upp mot åtta meter finns i marknaden.
Starka skäl, som senare skall redovisas, talar för att på campingplatsen anvisa husvagnar och tält till olika platser. Tomterna bör emellertid ges samma mått, då fördelningen av tält och husvagnar varierar, och en möj- lighet till alternativ användning bör finnas. Vidare bör tomten tillåta olika kombinationer av uppställningar för att tillfredsställa olika önskemål. Den stramhet som förekommer på till exempel en parkeringsplats kan, när det gäller större anläggningar, lätt ge ett monotont intryck.
För husvagnarna kan större mellanrum än för tält diskuteras. Husvag- narna är högre och skuggar mera och har vanligen fönster åt de flesta håll. I England fordras 6 111 mellan husvagnar och halva detta avstånd mellan tält. Minsta tillåtna avstånd mellan tält och mellan husvagnar i Sverige är 4 in. Om emellertid campingtomter. regelmässigt upptar plats för bilen sy- nes behovet av olika tomtstorlekar bortfalla.
Måtten på ytorna för matlagning och måltider kan beräknas till ca 2,5 )( 2,0 m och för solbad ca 2.0 )( 2,0 m. Möjligheterna till småbarnslek blir beroende av tomtens totala rymlighet.
De här angivna ytbehoven ger en total yta av ca 100 mg. Även en cam- pingtomt på 80 m2 rymmer det mesta som upptagits och kan uppfylla kravet på minst 4 meter mellan tält eller husvagnar. Det finns knappast behov av att fixera en enda storlek som i alla sammanhang skall gälla. För en genom- reseplats med asfalterade körbanor kan det med tanke på anläggningskost— naderna för dessa och en önskan om minskning av gångavstånd till service— byggnader vara rimligt att använda den mindre tomtstorleken. Detsamma kan gälla i lägen där tillgången på plan mark är starkt begränsad. På en se- mester- eller veckoslutsplats kan det däremot vara önskvärt med den rym— ligare tomten. I det fall en mindre tomt än 10 X 10 ni kommer till använd- ning bör måttet utmed trafikytan minskas, då våglängden därmed hålls nere. En ändring till 10 X 10 meters tomter kan dessutom lätt göras med en sådan disposition.
När det gäller avgränsningen av campingtomterna talar mycket för att rader, byar eller kvarter skiljs med buskar, vallar, staket eller murar. Det är däremot mindre lämpligt att så sker mellan enskilda tomter då detta medför svårigheter att rationellt sköta gräset och kan medföra skräpighet och ovårdnad. Med hjälp av bilen, husvagnen eller tältet och ofta ytter— ligare arrangemang av duk kan camparna skapa önskvärd avskildhet. Tomten bör vara markerad på marken med till exempel till i mark-ens plan nedsänkta stenar. Fasta bänkar och bord på varje tomt kan också utgöra markering.
Campingtomtens markbehandling måste naturligtvis anpassas till plat- sens speciella förutsättningar. Vissa generella krav kan dock uppställas. Marken bör vara så gott som plan. Lutningen bör 0111 möjligt ej överstiga 1 :20. För vattenavrinningen bör lutningen dock uppgå till minst 1 :50.
Marken bör ha god vattengenomsläpplighet. tåla belastningen av bil- och husvagnshjul och ge en god grogrund för gräset. Ytlagret bör, med avse- ende på belastningen, ej vara för mjukt eller löst. Ett fint grus ovanpå mat- jorden kan ge den erforderliga fastheten. Om nämnda krav är uppfyllda ger marken också gott fäste för tältpinnar. Som nämnts bör lokalklimatet noga undersökas innan en plats väljes. Den får inte vara blåsig, kylig eller fuktig. Dimmiga, fuktiga platser och köldgropar eller kalluftsstråk bör alltid undvikas. I lägen där blåsighet ej kan undvikas bör vallar och vegetation planeras så att de ger läverkan för förhärskande vindar. Där terrängen ger möjligheter till utsikt bör campingtomterna placeras så att största antalet får del av denna utsikt.
Gruppering av tomterna
Tomterna samlas av flera skäl i olika stora grupper. Utgångspunkt för grupperingen kan vara terrängförhållanden, valet av internt trafiksystem, underlag för servicebyggnader, önskemål om uppdelning på olika intresse- kategorier eller utseendeskäl. Vilka faktorer som blir starkast avgörande varierar från fall till fall. En småkuperad terräng ger till exempel anvis- ningar om grupperingar. På en plats i ett slätt landskap bestäms gruppe- ring utifrån gångavstånd eller överskådlighet. Det är knappast möjligt att generellt ange om de kompletterande byggnaderna skall vara koncentrerade eller utspridda. På grund av olikheter beträffande markens bearbetbar- het, och därmed exploateringskostnaderna, beträffande kontakten med strand— eller strövområden och de gångtrafikriktningar som därmed är givna, kan servicebyggnadcrna ligga koncentrerade eller spridda. Generellt
Fig. 2. Beroende på campingplatsens storlek kan l.'örvägssystemet bli enkelt eller dubbelt. I båda fallen sker inkör- ningen in i den minsta enheten med 10——20 eampingtomter över en gräs- gta. 'l'omtgrupperna kan läggas rggg mol rygg, med friytor emellan eller med friytor inuti grupperna beroende på disponibel markyta eller önskemål om uppdelning av gångtrafik och bil- trafik.
gäller naturligtvis att de skall ligga utmed ett ledningssystem, som ger låga kostnader med hänsyn till de utgångspunkter som i övrigt valts och att de kan nås med skötselfordon. Vissa olikheter i gruppering kan tänkas mel- lan genomreseplalser och de två andra typerna. På genomreseplatsen kan en regelbundenhet i planutt'ormningen, som gör det lätt att hitta vara att föredra, även om platsen därmed blir något enformig. Semester- och vecko- slutsplatserna kan å andra sidan vara friare grupperade för att skapa om- växling och nära kontakt med friytor. Grupperingar och planfigurationer kommer att ytterligare tas upp vid genomgången av exempel på sidorna 238—243.
Trafiksystem
Kravet på att bilen skall kunna ställas upp på campingtomten medför att det är svårt att genomföra en åtskillnad mellan biltrafik och gångtrafik av en kvalitet som från säkerhetssynpunkt är önskvärd. Avstånden mellan de ytor bilarna måste ha tillgängliga blir i många typer av platser med nödvändighet små. Två huvudprinciper är tänkbara. Den ena innebär, att varje tomt vetter åt såväl en körsida som en sida som enbart används av gående. Den andra innebär, att biltrafiken leds in i grupper av begränsad storlek och längd och att körtrafik sker på ytor som också gångtrafiken använder och som ligger i dennas huvudriktningar. Den senare principen är förs 'arlig om grupperna är små och camparnas vistelsetider ej är för korta. Om campingplatsen däremot ligger på ett sådant sätt att bilen an- vänds flera gånger dagligen, till exempel in till en stad eller till ett bad, som ligger på ett visst avstånd ifrån platsen, blir denna princip mer tveksam. För båda dessa system gäller att en uppsamlande väg bör finnas i cam- pingplatsens periferi, så att inte biltrafik passerar igenom några grupper för att nå utfartsvägen. Vissa anlagda gångvägar bör finnas, som samman- binder olika servicebyggnader med varandra och med entrébyggnaderna. Bilt 'at'ikens riktningar får underordna sig de riktningar gångtrafiken har till
CAMPING TOMT
Fig. 3. Principen för h*afilcrörelserna med bil och till fots inom camping- platsen oeh mot attraktioner utanför.
bad, servering och andra mål. Detta medför ofta att bilvägen får en längre, kringgående sträckning för att inte skära av gångtrafikens väg. För att till- godose trafiksäkerhet och bekvämlighet bör vid utplaceringen av service- byggnader och lekfält i förhållande till strövområden, strand eller andra attraktiviteter de ideala trafikriktningarna studeras och ett mönster efter- strävas med minsta möjliga konflikter mellan bilar och gående.
Fig. 4. Schematiska planligurationer mcd enkelt och dubbelt körvågssystem. 'l'omtgrap- perna matas alltid ensidigt, passager genom grupperna får ej förekomma. Planfiguratio- nerna visar principen för koncenlration eller spridning av de kompletterande byggnaderna. I förstnämnda fallet ligger tomtyrupperna cirkulärt kring byggnaderna, i andra är dessa utlagda på ett band parallellt med grupperna. Ur dessa ytterlighctsprinciper kan mellan- formcr utvecklas. Huvudgängriktningen _ från tomtgruppen, förbi byggnaderna för hygien och matlagning till reception och bad eller strövområden — är markerad med prickad linje.
Kompletterande byggnader
Av kompletterande byggnader är byggnader för den personliga hygienen obligatoriska, liksom entréhyggnad med vaktrum och sjukrum. Byggnader för diskning, matlagning, klädvård, servering och försäljning kan förekom- ma i varierande utsträckning. Det bör emellertid observeras, att den önskan om en högre standard på campingplatserna, som gjort sig starkt märkbar, gällt dessa funktioner. Om en plats inte omedelbart ges en enhetlig, hög standard, bör den ändå planeras så att den kan kompletteras med nämnda utrymmen utan att ändringar av det redan byggda behöver göras.
Personlig hygien
Den i Sverige hitintills av medicinalstyrelsen tillämpade normen för dimen- sionering av klosettavdelningar anger 1 klosett på 20 personer. Denna norm överensstämmer med internationella normer. En undersökning, som nyli— gen företagits av medicinalstyrelsen, pekar emellertid på att antalet toalet- ter borde kunna reduceras om dessa utförs som vattenklosetter eller torr- klosetter med hög standard. En dimensioneringsnorm på i stället 1 klosett på 25 personer torde kunna tillgodose den önskvärda hygienstandarden. Klosetterna skall emellertid alltid kompletteras med urinoarer.
Klosettavdelningen skall nås från det fria. I det fall förbindelse med tvätt- avdelningen förekommer bör tvättavdelningen ej användas som genom- gångsrum till klosettavdelningen. Allmänt gäller att skilda avdelningar för män och kvinnor skall finnas. Utformas klosettavdelningen så att de en- skilda klosetterna har sina dörrar direkt mot det fria kan uppdelningen på kön släppas och risken för köbildning därmed minskas. Varje klosett skall ha handtvättställ intill klosettstolen. Klosettavdelningen för kvinnor kan förses med elektrisk destruktionsapparat för bindor, placerad så nära klo- settstolarna som möjligt. I den kvinnliga klosettavdelningen skall finnas snyggningsrum.
Tvättplatser skall finnas i proportionen 1 plats per 20 personer och skall vara uppdelade för män och kvinnor. (Europarådets expertgrupp rekom- menderar det dubbla antalet eller en tvättplats per tio personer.) Tvättplat- serna bör vara individuellt utformade. Tvättrännor bör sålunda undvikas. I männens avdelning skall elurtag för rakapparater finnas.
Tvättavdelningen skall ha direkt anslutning till klosettavdelningen. I det fall den sistnämnda har enskilda klosetter med direkt ingång från det fria skall tvättavdelningen förses med egna klosetter till ett antal som blir be- roende på dess storlek. I tvättavdelningen skall finnas duschar. Duschar kan också finnas i det fria. Normerna för antalet duschar varierar starkt mellan olika länder, sannolikt beroende på ländernas olika tillgång på fri-
n HH IHH *lt'mHlmlllummmmu Jil/l ” [Jill/Il jiliilllllilltlltltlllllmmll ' '* 'llllililmug
Nnmnu amn NH
(Hultman. ; HHWHHIIH'.'sunlnuulwlhlil. HIIHIrUWWHII'».HJllmlmnll it”-'WHIllt/HIJHHHHHIllHHH (www.: jlllultllllblltIllJltlllll'”, llllllllhli tilllllllllllllllll IHH» illa!.wlltlwlultimatum!!.Illlllt V jumwmwnlH.MIHIInHJHJHut .
,_.____.____I——_
Willum [mmm
tillllllllllllllll*l'iiilllllll'lilllli| l
rmmmnur ' _" llllllw nmium'mll ! gl ., ”immun lilmullliult' *, || _ 1! rum»); 1jllwlw = & l ”i m 'lllllllill i 1 H 3; i , . munnmmn _] .; Illrllllllli innnan. __.l :::—————— innnan HWUHHHA "'llh ”Mmm. llllllllll till! ll .t ..uuuunu Hmmmwi i”l* lgga xumnwhl , likf __ *!(M www ; W _ e _ mma... mmnmu L .j c ,: mmwwp LW ”Hill www/ry" ww ' IH] ' iiiimiiillli IMNUHJJ .z,,,*. ;;., .mmmm lillljllllllljllj'll [:: il Wim _— goo | |||/””w” .. vi mu % llNNVW .htwi*::::zzzzzzqmmnmmmmumwmmwwn .fY? # ”mimmi lt...'.'.=.t wir. M.”;.'.1;.U,..a;tur:..;:;.*r:.'rr.'.f... ".H.. = t.'*"';5'.*4".ä'.'.'.';"m * ' JHWHET ' f fun . u :. : . få? 5 ”i”? M till l'f'l'.'l-'.”."”llli'lll'lfrtlff/fll” ;" ; v &_ . ___. ..wm; HH in WMHWMk wit: . lmnnmumuuwwnmmumm it"" ml- _ .nuumau/Hfmnnunnan/m.m; lNWHMW zman” tl'x a MHHWMM namnvmum ”'”"'””'” ll m.m.nmmu/H nnan/Hmmm thrill ..,—[311.l. ... '.'l'”9'.*l”i".”".'.'i"."å ' ,7i|!;...k»' .f m; IH fw L.)]; ; ”””WUW ””” ”" !uwuuunuunnm/ HHMIMMMNM gum 311,11” . i i . : . '. ;;: . | ! Ulin !( [ll/1” "an lill/'Ii'liwilih mil., ”.. =.. ”|!" mm [51. ut I Hz H . ””HWH 'niiiäzjnibuiumnnnnnuunun ltt/Will”ut...-ww... ,, . ». . ""'”t'.ttl.'.ltt”H".lffjfix'.'illf”.ll.;”tl'.'."tl ." , _ ' ' ...wa . u ; » (| it n Wh. nitäfuflähtm'3.mt'.g_ .::;w.u.lnminuwnunuuwnnumuunuunndUn Fig. 5. Anläggning med byggnader för hygien, nniltider och klädvård för ca 75 camping— tomter. Den vänstra delen av byggnaden överst på planen, med toalett- och tvr'itlavdel- ningar, är avsedd för kvinnor. Utanför de tre vattenklosetterna med sina handtvättstiill är ett snyggningsrum. Manliga avdelningen har tre urinoarer. 'I'oalettavdelningarna har direkt ingång utifrån men står i invändig förbindelse med tvättavdclningama. Dessa har tre tvättställ med skärmväggar emellan. Tva' duschar ingår med plats för omklädning. Matlagningshuset har ett kök med sex nmtlagningsplatser — 2 kolcplattor och en arbets- yta med diskho. Utanför är en diskriinna placerad. Plats för måltider finns både inomhus och utomhus, i det fria och under tak. En klädvdz dsavdelning innehåller en mindre tvätt- stuga, torkrum både för tvätt och regnvdta kläder samt ett strykrum. I anslutning till de rjemensamma byggnaderna år det lämpligt att placera sandlåda och Iekanordningar för småbarnen.
luftsbad. 2—5 duschar för hundra personer kan tas som riktvärde, varvid de undre värdena bör tillämpas vid våra vanliga typer av campingplatser. Även bastu är en tillgång.
Dimensioner-ingen av klosetter, tvättplatser och duschar bör utgå från tre personer per campingtomt fördelade lika på män och kvinnor.
1 vilken utsträckning toaletter och tvättplatscr skall kunna sammanföras till stora enheter blir beroende av gångavstånden och områdets form. Vil- ken figuration som väljs är också avhängigt av övriga terrängt'örutsättningar och markens bearbetbarhet. ()lika principer redovisas i figur 4. Gångav- stånden från de längst bort belägna tomterna bör inte överstiga 150 m. Stora enheter har fördelar i anläggningskostnad och beträffande övervak- ningen. Små enheter kan dock tänkas medföra mindre disciplinproblem och har den fördelen att de kan stängas av till ett antal som motsvarar beläggningen för tillfället. Byggnaderna för personlig hygien skall vara upplysta hela nätterna. Detta får ökad betydelse i och med att camping— säsongen, genom bättre uppvärmningsanordningar och spridda semestrar i landet och utomlands, kan förmodas bli längre än hittills och därmed om- fatta även månader med mörka kvällar och nätter. Hygienbyggnaderua bör inte ligga alltför nära campingtomterna.
Disk
Diskplatser bör obligatoriskt finnas anordnade emedan hänsyn till hygien och trivsel gör att diskning! inte får tillåtas på campingtomten. Diskplatsen kan i enklaste fallet vara en ränna med rinnande kallt och varmt vatten med avställningsytor intill i det fria. men under tak samt sopsäck och bänkar för väntande. Diskplatsen bör ha god belysning. I anslutning till diskplatsen bör särskilt tappställe för vatten finnas. I det fall matlagnings- hus finns. bör diskplatsen ingå i denna enhet.
Matlagning
Camparna har sina matvaror och husgeråd på campingtomten, varför ofta måltiderna tillredes och förläggs dit. Under dåliga väderleksförhållanden och även vid andra tillfällen kan en särskild byggnad för matlagning efter— frågas. Inredningen bör utgöras av individuella platser med två kokplattor. en arbets- och avställningsyta och rinnande vatten vid varje plats. Det bör också här finnas bord och stolar under tak för samma antal campinghus- liåll som kan laga mat. Hur mycket matlagningshuset används är troligen starkt beroende av gångavståndet genom att en stor mängd utrustning och
varor skall transporteras dit och tillbaka. Dess attraktionskraft är säkert också starkt beroende av hur det är utformat och placerat. Exempel på byggnad av detta slag ges i figur 5.
Beträffande dimensioneringen av diskplatser och matlagningsplatser gäl- ler att alla, som har självhushåll, bör använda diskplatserna, men att disk- ningen å andra sidan tar relativt kort tid. För matlagningsplatserna gäller troligen att ett mindre antal använder dessa, men å andra sidan under längre tid. Om alla skall hinna diska inom en tidsrymd av ungefär två timmar och halva antalet hushåll under samma tid skall hinna laga sin mat och äta, i fordras ungefär en diskplats per 30—40 personer och en matlagningsplats l per 20—30. Antalet självhushåll varierar emellertid, bland annat beroende av vilka serveringsmöjligheter, som finns i närheten. En minskning av an— talet platser till 50——60 personer per disk- och matlagningsplats kan därför i vissa fall tänkas.
Sopor
lagning samt vid diskplatsen bör säckar i ställ för sopor finnas. En vanlig dimensioneringsregel är en 125 liters säck för 10 campingtomter. Tömning sker då varje dag. Säckarna bör stå på ett sådant sätt att gångavstånden är små. De bör också stå i ett system, som gör hämtningen lätt med ett minimum av störning i området. På stora platser kan en omlastningssta- tion tänkas. Säckarna transporteras på traktorsläp till ett centralt soprum, varifrån de med längre intervall hämtas med lastbil. Papperskorgar bör , undvikas annat än i direkt anslutning till kiosker eller serveringar. ]
l i
I anslutning till campingtomterna, till byggnaderna för hygien och mat- ] l l
Klädvård
Utrymmen för klädvård bör finnas i någon form. Även om camparna för— söker förenkla tvätt och klädvård finns behov av utrymmen för detta, speciellt som semestertiderna ökar och därmed också förmodligen den ( tid camparna är borta från sina hem. Enklaste utrustningen är tvätthoar, i torkutrymme och strykplatser. Den mest exklusiva formen är en fullstän- digt utrustad tvättstuga med automatmaskin, centrifug, torkskåp, tvättho och plats för efterbehandling. Olika upplåtelseformer och även placering inom området är tänkbara. Ett extra torkutrymme för regnvåta plagg bör finnas. En stryk- och tvättplats bör finnas hur liten platsen än är. Ökning bör ske vid varje påbörjat 150-tal personer. Underlaget för större anlägg- ningar är svårare att ange, då det beror på avgiftens storlek och vilken total standard som platsen planeras för.
Dimensio- net-ande
beläggning tilt/pers 33/ 67/ 100/ 133/ 167/ 200/ 233/ 26 7/ 300/
100 200 300 400 500
600 ,
700 800 900
333/1 000
1
Klose". 1 k/20 p
5 10 15 20 25 30 35 40 45 50
2 Vatten- toalett 1 t/25 p
4 8 12 l 6 20 24 28 32 36 40
3
Tvittplats l pl/20 p
5 10 15 20 25 30 35 40 45 50
4- Dusch 2—5 d/100 p 2— 5 4—10 6—15 8—20 10—25 12—30 147—35 16——40 18—45 20—50
Diskilatl 1 pl/30— 40 p 3— 4 5— 7 8—10 10——1 4 13—1 7 15—20 18—24 20—2 7 23—30 25—34
6 Kokplats
1 pl/20— 30 p 4— 5 7—10
10-—15 14—20 17—25 20—30 24—35 527—40 30—45 34—50
7
Matbord ] b/20—
30 p
4— 5 7—10 10—1 5 14—20 17——25 20—30 24—35 2 7— 40 30—45 34—50
Dimensionering av hygienutrymmen och övriga kompletterande anordningar.
8 9 Sopsick Tvåttho+ (125 ]) strykplau 1_1 s/30 p 1 pl/150 p
4 l
7 1 10 2 14 2 1 7 3 20 4
24 4
27 5 30 6 34 (i
Dimensionering av hygienutrymmen och övriga kompletterande anordningar med utgångspunkt från antalet enheter.
A n t al 1 2 3 4 5 6 7 8 9 enheter Dimensionerande antal personer
1 20 25 20 20— 50 30— 40 20— 30 20— 30 30 150 2 40 50 40 40—100 60— 80 40— 60 40— 60 60 300 3 60 7 5 60 60—1 50 90—120 60— 90 60— 90 90 450 4 80 100 80 80——200 120—160 80—120 80—120 120 600 5 100 125 100 100—250 150—200 100—150 100—150 150 6 120 150 120 120—300 180—240 120—180 120—180 180 7 140 175 140 140—350 210—280 140—210 140—210 210 8 160 200 160 160—400 240—320 160—240 160—240 240 9 180 225 180 180—450 270—360 180—270 180—270 270 10 200 250 200 200—500 300—400 200—300 200—300 300 11 220 275 220 220—550 330—440 220—330 220—330 330 12 240 300 240 240—600 360—480 240—360 240—360 360 13 260 325 260 390—520 260—390 260—390 390 14 280 350 280 420—560 280—420 280—420 420 15 300 375 300 450—600 300 450 300—450 450 16 320 400 320 320—480 320—480 480 17 340 425 340 340—510 340—510 510 18 360 450 360 360—540 360—540 540 19 380 475 380 380—570 380—570 570
400—4500 400—600
Husvagnarna —— särskilda frågor
För de här diskuterade komplementen gäller i viss mån olika förutsätt— ningar för husvagnar jämfört med tälten. Husvagnarna har sålunda van- ligen pentry, tvättplats och ofta kemisk toalett. För dem gäller att det skall finnas vatten inom bekvämt räckhåll, möjlighet att hålla ut avloppsvatten och att tömma kemtoalettens latrinkärl på ett hygieniskt tillfredsställande sätt samt sopsäck l'ör avfall. Latrinkärlet skall kunna tömmas i avloppet och kunna spolas i samband med tömningen. Vilken reduktion av dimen— sioneringstalen, som husvagnarnas speciella utrustning medför för hygien— byggnaderna och anordningarna för matlagning och disk, beror på om hus- vagnarna placeras på en särskild del av campingplatsen eller blandas med tälten samt på hur utrustningen används, när vagnen är uppställd på cam- pingplatsen. Vissa ekonomiska fördelar kan stå att vinna om tält och hus- vagnar hålls isär. Campingvaguarnas andel är emellertid inte konstant. En noggrann uppföljning av fördelningen mellan dessa två grupper har eko- nomisk betydelse. Det kan tänkas att nyetableringar av rena campingvagns- platser bör få en större omfattning om nuvarande utveckling av camping- vagnsmarknaden fortsätter.
Andra frågor beträffande husvagnarna är Vintercamping och husvag- narnas terrängberoende. Husvagnarna börjar i allt större utsträckning tillverkas med en sådan värmeisolering, att de kan användas året runt. Därmed uppstår behov av platser som är öppna även vintertid med vad detta innebär anläggningstekniskt för de komplement som behövs. Kom- binationer med friluftsgårdar, motell eller hotell kan därvid bli aktuella. Dessutom kan, såsom redan förekommer, specialplatser förläggas i lägen som är aktuella under olika säsonger, till exempel vinterplatser i god skid- terräng och sommarplatser vid kust med bad. Även för dessa platser gäller naturligtvis att höga krav måste uppställas på att vatten- och avlopps- frågorna är lösta på ett hygieniskt tillfredsställande sätt.
Tomterna för husvagnarna behöver inte vara så plana som tälttomterna, då husvagnarna har ett plant golv i sig själva. Ett krav här är endast att de två hjulen skall stå på samma nivå. Om tillfarterna läggs parallellt med nivåkurvorna kan således marken slutta något mer än vad som tolereras för tält från eller emot tillfarterna.
Administrations— och gemensamhetslokaler
Mottagningen av campare och tillsynen av platsen spelar en stor roll för ordning och trivsel. En entrébyggnad har den dubbla uppgiften att annon- sera platsen och ge utrymme åt personal. Entrébyggnaden bör därför ligga invid tillfartsvägen och den avgränsning i form av staket, häckar eller naturhinder som bör finnas. Entrébyggnaden bör, även i det fall platsen
är liten, förutom en ren reception med brits för personal med nattjour, rymma telefonhytt, sjukrum, personalrum och vissa förrådsutrymmen. En viktig detalj i anslutningen till entrén är ordentliga anslagstavlor (på flera språk), som dels visar campingplatsens plan, dels anger omgivningens attraktioner med uppgifter om avstånd och färdsätt. Vidare skall finnas anslaget telefonnummer till läkare, distriktssköterska, apotek, ambulans, polis och brandkår.
Receptionsbyggnaden bör vara utformad med tanke på att den på ett
|||||||| ||||||||||||| |||||||I|||||||||||| '|||||
||||l||||l I|||l| ||| |
' ' ”(| Ull/||| |||) |||/||| || (||( ||. |||||||||||||||| ||| |,. |||| |/||/ ||||| |ii|| |||||||| ||||||||||||H|||||||||||| ” ”” "”'”” * ' _|_||||||||||||| || |||||||||||||||.||||||| |||||||||||||| _
|| .' nu | |||
.fi |— | ." ' *W'Å |l|i|llll||| in ||||| ||||||.| 'I. -' ) ii| i|||l|i||l|i|l ."" l l " "|||||| |||||||||||
|||||| ||||||||
||||l|H|l|||l|
,,.-|||||||||||||||||||||| |||||||||| || || _ |l|||||||||| ||||||||||| |li|||||||||l |il|H ||||||||||)||) ll |||! |l/||||||//|| |/|
- ||||||||||/|/I| ”NU!/|” . .r__||||||| |||/|||) H||||||||||l :_.. || ””|" IHi/lliiul __ rul|||||i||||||||ll|l|
. - '- ': |
| || ”||
Fig. 6. Iteceptionsbyggnad för en medelstor campingplats. Byggnaden bör ligga väl syn- lig och med god överblick över själva entrén till campingplatsen och den eventuella av- stängningsanordningcn. Bilarna skall kunna köra fram så nära som möjligt till vakten :" expeditionen. På en mindre plats kombineras ofta expedition och kioskförsäljning. Innan- för expeditionen finns ett vaktrum med brits för natt/"our. Byggnaden innehåller i övrigt två telefanhytter, ett sjukrum med tvättställ, lager för försäljningen, toalett för personal och sjukrum samt förråd och en central, mindre sopstation. Anordningar för biltvätt och parkeringsplatser för tillfälliga besökare finns i anslutning till byggnaden.
bekvämt sätt skall utnyttjas av dem som kommer eller lämnar platsen per bil. På speciellt den lilla platsen bör den ansluta till gångvägarna inom området och uppfattas som en central del, emedan personal i flera lägen knappast är tänkbart i detta fall och olika former av försäljning kan ske i receptionsbyggnaden. Denna placering, som skall tillgodose två ofta motstridiga synpunkter, kan innebära att begränsningslinjen får vika in i området vid entrén eller att tillfartsvägen når platsen i en punkt, där gång- vägarna naturligt kan samlas. Detta är illustrerat i figur 4. Ett tänkbart alternativ är fjärrmanövrerad avstängning och högtalaranläggning vid entrén, igenom vilken instruktioner till ankommande kan ske. Receptions- byggnaden kan då läggas oberoende av entrén. På större platser kan funk- tionerna separeras, så att entrén har sin personal och byggnad och att försäljning, upplysningar, eventuell uthyrning och Övriga utrymmen som uppräknats finns i centralt läge. Genom att den större platsen har större utsträckning och därmed längre gångavstånd blir en sådan uppdelning även från denna utgångspunkt önskvärd. Såsom tidigare har diskuterats är graden av service beroende på typen av plats, platsens storlek och vilken service som finns i platsens omgivningar. För försäljnings- och service- utrymmen gäller speciella bestämmelser för deras utformning. Beträffande deras lokalisering bör vägar för varutransporter läggas på ett sådant sätt, att de inte stör camparna. Byggnader för dessa ändamål kan ha så skif- tande storlek och utformning att några andra principer för deras läge och form knappast kan ställas upp än att de bör ligga i centrum av platsen, såvida inte terrängförutsättningar ger andra anvisningar eller utsikt, höjd- t'örhållanden, belysning eller vegetation skapar något särskilt attraktivt läge.
För att ge möjlighet till omväxling och avkoppling, speciellt under reg- niga dagar, kan det vara lämpligt att ha en eller flera gemensamhetsloka- ler tillgängliga för exempelvis läsning och brevskrivning. Även tv—rum kan naturligtvis komma ifråga. Sådana rum bör ligga nära eller i anslut- ning till administrationslokaler eller andra gemensamma lokaler som ger möjlighet till kontinuerlig översyn.
Nio av tio campare färdas med bil. Det bör därför finnas iordningställda platser för bilens tvättning och skötsel.
Utöver de här angivna lokalerna, avsedda för de campande, kommer ut— rymmen för personal såsom wc och dusch. omklädningsrum och matrum och i vissa fall övernattningsrum eller bostäder. Vidare fordras utrymmen för förråd, redskap och maskiner, vilkas storlek, förutom av platsens om- fattning, är beroende av vilka system för underhåll och skötsel som skall användas, och av hur mycket arbete som sker i egen regi, som entreprenad eller i samordning lned eventuella angränsande anläggningar. Här kommer också in eventuell omlastningsstation för sopor, pumpstation eller andra tekniska utrustningsenheter.
Rekreation, lek
Campingtomten fordrar kompletterande arealer av'olika slag och storlek beroende på typ av campingplats och omgivningarnas betingelser. Genom- reseplatsen har naturligtvis betydligt mindre behov av sådana ytor än se- mester— och veckoslutsplatser. På de senare behövs gräsytor för olika funk— tioner på olika avstånd från den enskilda campingtomten. Emedan tomten inte tillåter någon form av mer utrymmeskrävande lek eller spel bör det mycket nära finnas gräsytor för de mindre barnens lek och för sådana boll- spel som kräver relativt små ytor, till exempel badminton. För handboll eller fotboll kan större planer på längre avstånd finnas. Även tennisbanor kan vara Önskvärt. Det är vidare fördelaktigt att det finns sandlådor och lekredskap för de mindre barnen. Som riktvärde på de mindre barnens lek- yta kan anges 150—200 1112, på äldre barns och vuxnas boll», ochlekytor ca 3 000 1112. Vilken storlek och typ de större rekreationsytorna inom camping- platsen skall ha när-områden bör under alla förhållanden finnas — får ställas mot om det finns friområden eller sportanläggningar i närheten och hur belagda dessa är. I trakter där turismen är mycket omfattande kan den brist på utrymme som därmed uppstår behöva kompenseras av iordning- ställda sportfält inom campingplatserna. Dessa bör placeras på visst av- stånd från campingtomterna, gärna med vegetation som avgränsning, för att ej störa. På större platser kan det i vissa fall också vara berättigat med en enkel dansbana, särskilt med tanke på ungdomarna. Denna bör i så fall placeras så att ljudet från den ej blir störande för omgivningen. Med hjälp av vallar och vegetation, eller genom att placera dansgolvet i en grop, kan de eventuella akustiska nackdelarnaelimineras. Ett av de mest attraktiva komplementen är friluftsbadet.
J— 1;
...a . . . _ %& 'tt.ti;|'t.:|r'.::'3 |__|”, ' - nun ln ' | Raw,; ||||.»..|.—.;.|.-.;,,..,,, rat?" , . ut ) l.'-"rl" (fin...? H;
.. _” (| " nu; »IIJUJJH'41 Mia!”-"MW '( ” || .|||||||,,"nu| ) | .:),||/| Mist)? lull”] 'u|||||vn||||||.'|M),” jllllff, ,” lll Hei/MAH llltlttultlllv |||] ljllllul | | |) | _ |. ”| || ””| |||||H||||U ||((||||L(|||.-u||._uumlu. xxun' "" "(iiillzi'u :||: | | | .. _ || | |||||u|||||||||zl|”|li *H'hnu |, I
|| | ||. ull/|||1l/||_|,||||| |||r/(AIZ||5|l|(/t .,. |"- |||/annu: ull/mm. .? "” ”'
Rg ,,..||||||||||l| &
l '"'"zii'ir'u' | nu", || .lffz'th|:?l'ufi'i-Öiiifiiiiil”'ltif'flizil"|?”(' |_ ””|. (( f(I-(( "”,L (L mull!” | | nuuw ”( ” ' " ull lulllhlru . iir/until”) illjhiiixulllmlff lit/| -|u(||||mu |:1,|..!_"”'”” ””lwlli ||| ( :((( in | ut ((i | ” ”(Uli |. "|. |, |].
, | |
|
(|
åt" till _ |||||| dimili)?"
Friluftsbad 1)
Friluftsbad är den gemensamma beteckningen på bassängbad i det fria och naturligt utomhusbad. Bassängbadet är helt och hållet anlagt och vanligen inhägnat, hitintills mest förekommande i de större tätorterna eller på plat- ser, som saknar lämpligt vatten eller har så speciella vind- och isförhållan- den att dessa försvårar möjligheterna att ha bryggor och andra anordningar. De naturliga friluftsbaden är anläggningar vid hav, insjö eller älv, vars utrustningsstandard i hög grad kan variera från ganska enkla brygganord- ningar till en för olika aktiviteter mycket differentierad uppsättning an- ordningar. De kan också som komplement ha en landbassäng med tempe- rerat vatten.
Den diskussion, som här skall föras om faktorer som påverkar plane- ringen av friluftsbaden och kraven på deras utformning och utrustning, är främst inriktad på det naturliga friluftsbadet. Denna avgränsning har mo- tiverats med att de helt anlagda, fullständigt utrustade bassängbaden nu har en begränsad betydelse för speciellt det rörliga friluftslivet. En viktig förutsättning för utvecklingen av detta är den direkta kontakt det ger med natur och friområden, som främst de naturliga baden med sitt läge i en ofta attraktiv omgivning kan ge. De frågor som tas upp beträffande de naturliga baden rör deras lokalisering i förhållande till andra friluftsan- läggningar, olika krav på naturförhållanden vid planeringen samt dimen- sioneringsfrågor och funktionssammanhang för de olika elementen i en badanläggning.
Storlek och typer av bad
Friluftsbadens storlek och typ är beroende inte enbart av det uppskattade besöksunderlagets storlek utan också av den form för finansieringen som måste väljas eller de resurser som står till buds. Finansieras de löpande kostnaderna för badet huvudsakligen med entréavgifter, som fallet nästan alltid är i fråga om de fullständiga'bassängbaden, måste också området inhägnas. Det innebär i sin tur att dess omkrets inte får vara för stor. I gengäld kan badet få en utrustning som svarar både mot fritidsbadares och simsportares speciella krav. Om kraven på. standard måste upprätthållas utan att möjlighet finns att inhägna området eller stänga av en strand och effektivt kunna ta ut entréavgift, kan alternativt ett system med avgifter på de olika enheterna inom området ge möjlighet till samma utrustnings— standard.
Andra möjligheter att skapa balans mellan önskvärd utrustningsnivå och tillgängliga resurser kan vara genom kombinationer med andra anlägg- ningar, exempelvis med en campingplats, en friluftsgård eller andra enheter
1 Avsnittet bygger i huvudsak på artiklar i Simfrämjaren 1965/2, specialnummer om naturliga friluftsbad.
?
inom en s.k. gruppanläggning. Sådana kombinationer kan inte bara med— föra ett breddat besöksunderlag och därmed följande bättre lönsamhet, utan också ge fördelar redan på investeringsstadiet. Kostnader för vatten- och avloppsanläggningar, inklusive eventuella reningsverk samt tillfarts- vägar och vissa parkeringsplatser kan gemensamt bäras av flera anlägg- ningar. Driftskostnader för administration, för skötsel av mark och bygg- nader och för soptömning kan också belasta flera anläggningar gemensamt och genom samordningen göra detta både billigare och mera rationellt. Kom- binationerna blir av särskild betydelse i de lägen där en anslutning av vatten och avlopp inte kan ske till kommunens befintliga nät. Den besparing där- emot, som ett dubbelutnyttjande av toalettbyggnaderna inom badet eller inom campingplatsen borde ge möjlighet till, har i de fall detta prövats, gett anledning till sådana komplikationer och störningar för båda parter att varje anläggning bör göras helt självförsörjande i fråga om toalettbygg- nader. När det gäller försäljningslokaler och servering kan dock kombi- nationerna skapa förutsättningar för bättre service och bredare sortiment. Framför allt får samordningen av dessa komplement betydelse för cam- pingplatsen, vilken annars måste ha ett relativt stort underlag för att kunna bära en differentierad försäljning eller en servering.
Badens storlek påverkas av om de tillåter tävlingar eller inte. Den stora platsen har olika anläggningar för tävlingssimning, också använda för re- kreationsbad, för simundervisning och för barnbad. Denna typ av plats fordrar ett underlag som gör att det kan fungera som enhet i sig själv men också i gruppanläggningar. Campingplatsen blir här en anslutande del.
Ett friluftsbad som enbart används av campare får en begränsad storlek och utrustas med relativt enkla anordningar. Ett alternativ till friluftsba- det är bassänger inom själva campingområdet. En fördel med en sådan lösning är att inga extra byggnader för omklädning eller toaletter behöver byggas, varför investeringarna här inskränker sig till kostnaden för själva bassängen och markområdet i direkt anslutning till detta, till exempel en vattenmatta. '
Då ofta redan, som en följd av framför allt semestercampingplatsens loka— lisering, den strand som står till buds är av särskilt attraktivt slag i sig själv, vid hav eller insjö med naturliga rekreationsmöjligheter, kan byggda anord- ningar inom badområdet diskuteras med tanke på att det attraktiva just är naturförhållandena.
I nplacering av badet i landskapet
Vissa lokala betingelser bör vara uppfyllda för att ett strandområde skall vara lämpligt för en anläggning. Frånsett de primära krav på vattnets, vat— tenstrandbältets och landstrandbältets kvalitet, som diskuteras i det föl- jande, måste strandområdet, både beträffande det öppna och det inhägnade
badet, ha en sådan utsträckning och sådana terrängförhållanden att areal- behovet för olika aktiviteter och anordningar kan tillgodoses. Önskvärt markutrymme är 10—15 kvadratmeter per person, parkeringsutrymmet oräknat. Det sistnämnda kräver ett tillskott på plan mark av ca 5 1112 per person under förutsättning att var femte—sjätte besökare medför bil. Par- keringsplatsen bör vara så belägen att den inte dominerar i landskapet och den bör ligga på sådant-avstånd att buller och avgaser inte stör besökarna inom badet.
De byggnader för administration, omklädning, toaletter, försäljning och materielförvaring, som är nödvändiga delar av ett bad, bör också placeras med stor hänsyn till den totala landskapsbilden. Detta gäller såväl områdets exponering inåt land som utåt vattnet. En naturlig eller planterad vegeta- tion och en viss knpering av terrängen kan hjälpa till att maskera anlägg— ningarna i de mest utsatta lägena. Så mycket som möjligt av de ursprung- liga, naturliga förutsättningarna bör självfallet sparas, emedan badens attraktion för turister ofta är en funktion av den särpräglade karaktär ett speciellt landskap kan ha. Här ger de olika kust- och insjölandskapen olika utgångsläget]. De naturliga sandstränderna både vid den sydskånska kus- ten och vid många insjöar ger goda möjligheter att bevara en genuin karak- tär. Men även stränder med fint grus, vidsträckta exempelvis efter den halländska kusten och i vikar mellan klippor i Bohuslän, kan i en utbyggd anläggning ge denna en speciell karaktär.
Vattnet
Det primära kravet vid planeringen av det naturliga friluftsbadet är givet- vis att vattnet har en sådan kvalitet från hygienisk synpunkt att det är lämpligt för bad. En'undersökning av vattnets renhetsgrad måste dels bygga på fälthygieniska undersökningar omfattande bland annat kontroller av strömnings- och vindförhållanden samt eventuella avloppsutsläpps läge, dels kontinuerliga prov under längre tid.
Andra krav gäller vattnets temperatur, som inte får vara för låg, vatt- nets strömning, som inte får vara för kraftig och bottnens beskaffenhet som inte får vara dy och lera. (En naturlig botten med ett fast lerlager under och ett icke alltför tjockt dylager ovanpå kan emellertid förbättras genom påfyllning av ett ca 30 cm tjockt grus- eller sandlager. I vissa fall krävs en särskild förstärkning av bottnen med flätad matta av ris, halm eller vass under sandlagret.) För de fasta anläggningarna — bryggor och hoppställningar — har isförhållanden och variationer i vattenstånd stor betydelse. Dessa anordningar medför också krav på bestämda vattendjup och ger, i de fall det naturliga vattendjupet inte är tillräckligt, investerings- kostnader för muddring.
Stranden
Beträffande själva strandområdet måste flera faktorer beaktas: markbe- skaffenhet, vegetation, orientering, fuktighet och vindar.
För bottnen gäller att den inte bör vara lerig, dyig eller stenig. För klipp- baden gäller att stranden skall ha vissa plana partier och i övrigt ej vara för oländig. För andra stränder gäller att markutrymmena närmast vatt- net, som är avsedda för solbad och lek, bör ha samma markunderlag som campingplatsen: de bör vara själdränerande, ge god vattenavrinning och god jordmån för gräs. Marken kan för friluftsbadets del gärna vara något kuperad med gropar och läställen som ger möjlighet till avskildhet under solbadet. Kravet på avskildhet kan även tillgodoses genom naturlig eller planterad vegetation eller genom omformning av markytan. Orienteringen är av stor betydelse. Önskvärt läge är söder—väster. Det bör inte vara blåsigt. I utsatta lägen bör vindskyddade uppehållsplatser skapas med murar eller vegetation. Både strandområdet och vattenytan skall helst vara solbelysta hela dagen och framför allt under eftermiddagen, då den stora besökstoppen inträder.
Anordningar i och invid vattnet
Anordningar i och invid vattnet i ett fullständigt utrustat friluftsbad är främst bryggor för simundervisning och tävlingar samt hoppställningar.
Bryggan för simundervisning bör vara minst 10—15 m lång, helst 20— 25 m. Dess vattenområde bör inte ha större djup än 90 cm och detta djup bör vara konstant innanför dess begränsningslinjer. Bryggans bredd bör minst vara 1,20 m och helst ca 2,0 m. För de större barnen kan också till- komma en hopptrappa med 50 cm trappsteg. Simbana som skall användas för internationellt gällande rekord måste ha en längd av 50 m. För ett medelstort bad är dock en kortare Simbana på 25 m lämpligare. Den ger möjligheter till mindre tävlingar, träning och mårkestagning. Simbanans bredd kan variera mellan 10 och 20 m. Vattendjupet måste minst vara 1,20 m.
Utformningen på hoppanordningarna är också beroende av om de skall användas för tävlingar och vilka kategorier badet skall tillgodose. Minimi- utrustningen för ett bad av normal storlek är ett par sviktar på en respek- tive tre meters höjd över vattenytan. En större anläggning bör dessutom ut— rustas med trampolin med avsatser på tre, fem och — för tävlingshopp- ning — tio meter. Vattendjupet för de olika hopphöjderna måste minst vara 3, 3,5, 3,8 och 4,5 m för respektive höjd inom ett visst område i enlig- het med de internationella säkerhetsbestämmelserna. Trampolinen måste vara placerad så att hopparna ej bländas av solen, dvs. riktad mot norr— öster, samtidigt som dessa bör kunna ses av åskådarna i profil.
MW , ':w' "'11*1"""""" ***:*,lj'*'**,**|**,**,,|,'**|***1*"""* ** " j. ***1',**.** ,*,'*,,,**'1'******'*",,,'" *" *” "nanm mu.,*w **n*, , , vvwn,p,w ut” ,'1'**|* 1****** ,******11**'. !"',**,'.* ' ***Hh! ** , ,, , 1 *.' ',',* ,********" "*"l'lil"""' ,,j, ",,,,_ .,' ”_ |, * ' , "lll'luj'l'll . *. , jtiv'
' lltln'. ,l,, '.1*
"l jWöb
'N'—'"" *** [*****,*'**,,*,,** ' ,1'.l"'.ll""l 'l'llill | ill. lll'_*,U,|** 4 '.'Å"l'1"-l.'l
”.” MW ., . .*ull *. '. *, **111'1'1'1',.'*'*'****,,*'***1* ,' ***-** **. ****h'|",'*'*'* ***111 *********1 *lltulllm***ulllulunlll***lll ******||* ** ******|****I1|', ******************|1*.*|**********|*,***** ,,'1********,***., ***l' ********'*|***,*****1*'**1**************'******************,*,** _. """,""""*'i'i"'"""*'1,"*' '*"""*'" 1,11 'l",'.',',',','*',,'," **”,in , , ,,,, ,,,, w,, . ,, lill |1 un |l”|*l | *, __ , ;. , n1i'.l*.**"l"**l"'**l*l* l'lllt'hll'l'llllllllllllllll ***********| 3-- 't'lu ,,qu ,*,*,,,**1,,,,* ***********nmnann****u*******|,*1,*****,1****** **" "' ' " 1" ”
. ' , |l " * w *** |, _ "WW, ' lll" *' —.* llll lllll ll'l """ ""'"" ' ""' ""'-IHJ 'l' .. - MM ' 'll* ** *,1 ' ' ""
****»**1*** ********* """"". **'*','*"i*i*,".'1',','l'*',','*
i'll, ** I'M l.*llllll U'” ***! ***1 ***1'1111111' ,... ,l*** ****l*'
Fig. 7. Schematisk plan över ett (mlnyt naturligt lril11/tslmd. Byggnaderna innehåller entré med försäljning och servering, omklädningsutrymmen och toalettavdelningnr för m(in 0111 kvinnor. .»lnordningnrna vid vattnet är differentierade för simspmt (nh vurenbad, sim— undervisning och barnbad. startbrvggor och hopp.,s'tr'illningar vattendjup i bassängen minst 1,20 m; bryggor för simundervisning med bass-(ing på max 90 cm; barnbud innan/(ir en avstängande anordning, mar 50 cm. Fram/61 hoppställningar och tu'vlingsbanu skall uskå- dc1re kunna sitta. Den storaz ytan för solbad b("i1 uma gräsbeuuhren Närmast vattnet sand ca 10 m. Något avskilt i ommclets högra del finns ytoz för vuxna med sin(ibcnn fö1sed1lc1 med lekanordningar och vid motsatta sidan gräsplaner för motion och bollspel.
Utöver bryggorna och hoppanordningarna med dess vattenområden för ungdomar och vuxna kan det vara lämpligt att ge de minsta barnen ett eget vattenområde, som avgränsas med en brygga eller eventuellt timmerflänsar. Djupet i småbarnsbadet skall ej överstiga 50 om vid högt vattenstånd. En rutschbana kan vara ett komplement till barnbadet.
Strandremsan närmast vattnet bör helst vara sand, ca tio meter. I övrigt bör området vara gräsbevuxet. Det bör differentieras med avseende på ak- tiviteter och i viss mån på kategorier besökare. Större friytor avsätts lämp- ligen för lek och motionsövningar för ungdomar och vuxna. Ytorna kan förses med redskap för motion och träning, såsom barr, räck och eventuellt torrsvikt.
För vuxna med småbarn bör finnas ett markområde, som med hjälp av planteringar, jordschakter eller eventuellt hägnader, ges en viss avskild- het. Markområdet bör vara försett med sandlådor och lekanordningar inom bekvämt räckhåll och med goda tillsynsmöjligheter för solbadande vuxna. Detta område bör ligga en bit från vattnet för att ej skapa olycksrisker. Barnbadet bör ha sandstrand av tillräcklig storlek för att möjliggöra lekar med sand och vatten. Sanddjupet bör där vara minst en halv meter.
Eventuellt kan nakensolbad anordnas i särskilt avskärmade utrymmen. Är badet utrustat med simbanor och hoppställningar för tävlingar, måste också sittplatser för åskådare finnas, antingen i gradänger eller på plan mark med fasta eller lösa bänkar framför tävlingsområdet. I kuperad ter- räng kan naturliga terrasser utan fasta bänkar vara den bästa lösningen; terrasseringen kan (lå utnyttjas av de solbadande.
I anslutning till solbadsområdet placeras en eller flera 125 l sopsäckar i ställ. Intill kiosker och servering bör papperskorgar finnas lätt åtkomliga.
Byggnader för omklädning
Friluftsbadet bör alltid förses med övertäckta utrymmen för omklädning, oberoende av badets storlek. Däremot kan en rad olika utformningar tän- kas; ofta är det lämpligt med kombinationer av olika typer och system. Dimensioneringen är beroende av mer eller mindre kända förhållanden, såsom exempelvis skollov och semesterperioder. Gruppbesök av simskole- elever, simklubbar, skolklasser kan förorsaka mycket kraftiga toppar. Den enklaste omklädniugsbyggnaden kan innehålla ett öppet utrymme med bänkar och klädkrokar, ett för män och ett för kvinnor. Vid ett större bad, där övervakningen blir av större betydelse än vid ett mindre, kan det vara motiverat att förse ett öppet omklädningsutrymme med låsbara skåp eller göra en uppdelning på flera utrymmen för gruppomklädning med möj- lighet att låsa varje utrymme för sig. Ett öppet omklädningsrum kan också kompletteras med garderobsinlämning.
Ett alternativ eller ett komplement till det öppna omklädningsrummet, främst för de större baden, är enmanshylter. utförda antingen som låsbara hytter eller som växelhytter. Sistnämnda system innebär att hytten endast beläggs just under själva omklädningen genom att den står i förbindelse med en garderob där kläderna lämnas in mot kvitto.
Dimensioneringen av omklädningsrummet bör ske med hänsyn till me- deltalet samtidigt besökande under en värmeperiod. Trots bristen på en mera tillförlitlig statistik om variationer i den dagliga beläggningen kan man anta att toppbelastningen inträder mellan kl. 12—16. Beräknas ca hälften av det dimensionerande antalet besökare anlända inom loppet av en timma, blir behovet av växelhytter per 100 samtidiga besökare 4 hytter. Beräkningen utgår härvid från en avklädningstid på fem minuter. Den större spridningen av besökare som lämnar badet och sådana som anlän— der under eftermiddagstimmarna innebär att angivna antal hytter även räcker för eftermiddagsbelastningen, trots att påklädningen beräknas ta tio minuter i genomsnitt. Den toppbelastning som värmeböljor och gruppbesök åstadkommer kan tillgodoses genom massomklädningsrum. För den abso- luta toppen kan man räkna med en höjning av massomklädningsrnnunens kapacitet med nästan det dubbla.
I anslutning till omklädningen placeras med fördel några duschar an— tingen i det fria eller inom byggnaden. En eller ett par toaletter bör också finnas i direkt anslutning till omklädningen. Här bör också finnas skölj— möjligheter för baddräkter.
Toaletter
De naturliga friluftsbaden har hittills i många fall varit utrustade med pri- mitiva toalettanordningar. Särskilt gäller detta de mindre baden. Även 0111 de hygieniska kraven kan tillgodoses genom torrklosetter bör man vid ny- anläggningar i första hand räkna med vattenklosetter. llandtvättmöjligheter med rinnande vatten skall finnas intill klosettstolen. Badets läge i förhål— lande till kommunens avloppsnät påverkar givetvis starkt investeringskost- naderna. I de fall en anslutning till kommunnälet inte är möjli—T. måste reningsverk anläggas.
Dimensioneringen av toaletterna måste, liksom när det gäller omkläd- ningsutrymmena, bestämmas utifrån väntad frekvens av samtidigt besö— kande under normal värmeperiod. Beläggningen på toaletterna kan i jäm- förelse med omklädningen antagas vara jämnare fördelad under dagen. Dimensioneringen bör utgå från normen ca 1 toalett per 100 besökare. En uppdelning skall finnas på dam— och herrtoaletter såvida inte toaletter med direkt ingång förekommer. Herrtoaletterna förses med urinoarer, ungefär lika många som antalet wc. Varje toalett förses med ett handtvättställ. Det kan vara önskvärt att dam- och herrtoaletterna placeras på skilda platser
&
eller att entréerna är åtskilda. 'l'oalettbyggnaderna kan ges en sådan pla- cering i området, att de ger möjlighet till övervakning från vaktpersonalen. De bör ej ligga för perifert och kan med fördel kombineras med omkläd- ningsutrymmena.
Övriga utrymmen
Utöver utrynnnen för omklädning och toaletter bör badet ha lokaler för den över *akande personalen, för simlärare och eventuellt för simklubbar. Personalen skall ha egna toaletter. Är badet helt inhägnat (och har entré- avgift) kan sadana lokaler inrymmas i en entrébyggnad. I denna bör också finnas ett sjukrum, lätt tillgängligt för ambulans och läkare. Soprum och t'örrådsutrymmen för skötselredskap och simmateriel är också lämpligt att förlägga till en sådan central byggnad, just med tanke på tillgängligheten. Vid entrén bör finnas skyltar och tavlor som visar vad som finns inom om— rådet och som anger temperaturer i vattnet och luften.
Någon form av försäljning är troligen alltid aktuell även på de minsta baden. I sistnämnda fall kan det vara nödvändigt att receptionen tar hand om kioskförsäljning i begränsad skala liksom den sköter en viss uthyrning av baddräkter, linne, simmateriel och dylikt. De stor., fullständigt utrus- tade baden ger oftast underlag för en mera differentierad försäljning av läskedrycker, varm korv, godsaker, tidningar m.m. De gör det också möj- ligt att driva en mindre restaurang eller servering, som också kan utnyttjas av eventuella campare i närheten.
Allmänt upplåtna bad måste vara bevakade av livräddningskunnig per— sonal och vid högfrekvens bör baden vara under ständig uppsikt. Skyltar, som finns utformade av Simfrämjandet, skall varna för huvudhopp på grunt vatten, där så kan vara befogat. Baden mäste utrustas med väl synlig livräddningsmateriel, till vilket också skall höra en livbåt.
Exempel på utrymmesbehov för de olika aktiviteterna och dessas inbör- des organisation ges i figur 7.
Fyra exempel på campingplatser
GQ, P #
|. litllt
ut!!!
una-mn . 1 nu | llllmlll'tllwiitllllh .lnuw; mmmuuvlmmur mu mullmlnumlllvun inn: mulm"Wlan/uta manual t 't r :muw | Vw 'l 'i
[
Denna campingplats ligger på västkusten strax innanför själva kustbebyggelsen i en skog- bevuxen dalgång mellan låga åsar. Den rymmer ca 300 campingtomter. Körvägens läge har bestämts av ett högre terrängparti, som skär genom dalens mitt. På ett avstånd av ca 1 km västerut öppnar sig havet och den breda sandstranden.
Platsen är tänkt —— genom sitt läge vid ett av landets viktigaste trafikstråk och sin kon- takt med bad och strövområden att fungera både som genomrese- och som semesterplats. För camparna på genomresa är det önskvärt, att byggnaderna för hygien och matlagning, liksom receptionsbyggnaden med eventuell försäljning, är lätta att nå. De förstnämnda byggnaderna har samlats parvis i tre grupper utefter vägen och utefter de gångstråk på ömse sidor om denna, som leder till receptionen. Behovet av friytor är inte så stort för genomresarna, vilket ger möjlighet till ett relativt hårt utnyttjande av marken.
Semestercampare med önskemål om större ytor för rekreation kan lämpligen anvisas de tomter, som ligger längst bort från de gemensamma byggnaderna och har god kontakt med omgivande skogsdungar. Platsens storlek och användning som genomreseplats, kan tänka.—; ge underlag för en mindre servering intill receptionen.
_wagtäe ' Niu—ullig Inti *. __ l
om
.. WWW n' . la!»! _ "flm, Dix— ”* |, A* WH ' i ; un &? '” ”; GIF.. m ;” mitä” uv ”' W _ ' '” ".""Ämm'i'th il & Ht .,.
| i i _a i" ' , 'n Ull. -5 IF;!» - ”' Q' '” '||Ii.ltl|hwm:
ulmllltlhlulllmm _ & IHI
en! ;. , ,. , . _ - y t vg 0 mm _ . _,.'m ww . .. ut 4. _ m ult'nu wuxuu!”mmm JM
_
mm L '( 1.3.4; ,
ax. tama. ;:w'wu W/ Exemplet visar en genomreseplats i utkanten av en mindre tätort och på en knapp mils avstånd till en europaväg. Genom markens kraftiga lutning har i ena delen av området campingtomterna lagts ut i enkla rader med huskvegetation på de slänter, som tar upp lutningen. Raderna av campingtomter följer nivåkurvorna. Campingplatsen är högt be- lägen och från varje tomt är det fri sikt ut över landskapet åt norr. Hygien- och matlag-— ningshusen har placerats med en viss spridning i områdets mitt. En starkare koncentration vore tänkbar, om markens lutning inte varit så kraftig. litt nedlagt sandtag i områdets norra del har gett en samlad rekreationsyta med badbassänger för barn och vuxna. Dessa ligger i det gångstråk, som bildas från de gemensamma byggnaderna längst i söder till receptionen i norr.
Campingplatsen rymmer ca 250 campingtomter.
Det långsträckta strandområdet i ett lågt, öppet landskap har, som i detta exempel men 370 campingtomter, gjort det naturligt med en spridning av hygien— och matlagningsbygg- naderna. De bildar ett band utefter strandens längdriktning och passeras av camparna på väg till badet. Det attraktiva gångstråk, som följer stranden, leder längst i söder fram till en central anläggning med badbassång, kiosker och servering. Infartsvägen till camping- tomterna viker in mot detta intressecentrum, där också receptionsbyggnaden ligger. För besökarna till badet som inte kommer från campingplatsen, finns en parkeringsplats vid entrén till området.
En bred strandremsa _ öppen för allmänheten liksom det anlagda friluftsbadet —— begränsas av en stengärdesgård med samma karaktär, som finns i den ursprungliga omgiv- ningen En viss inplantering av låga buskar i det annars fria landskapet kan vara Önskvärd, dels som skydd mot bullret från infartsvägen, dels som skydd mot vindarna från havet.
x mWQJP ' » "man”,; L __XJ,
Det starkt kuperade landskapet inbjuder till friare gruppering av campingtomterna och ger möjlighet till naturlig uppdelning av campare med tält och campare med husvagnar eller av kategorier med olika anspråk på avskildhet och på kontakt med strövområden. Det kan föra med sig en viss spridning av de gemensamma byggnaderna för hygien och matlagning, som ur anläggningssynpunkt är en nackdel, men som för camparnas del kan vara en fördel i och med att enheterna blir mindre och gångavstånden kortare.
Den mest utpräglade landskapstypen av ovannämnda slag finns i det bohuslänska kust- området med dess kala bergknallar och trånga dalsänkor. [ detta exempel härifrån med sina ca 200 campingtomter har de relativt plana, gräsbevuxna rummen mellan bergen utnyttjats för tält och husvagnar. De små tomtgrupperna, där bilarna kör in över gräs-, ytan, har fått varierande storlekar. Hygien— och matlagningsbyggnaderna har delats upp i fyra enheter och gränsar till tcrrängpartier, som är lockande för strövpromenader och lek. Campingplatsens naturliga förutsättningar gör den särskilt lämplig som semesterplats. Förutom möjligheterna till bad från klippor finns ett anlagt naturligt friluftsbad med bryg- gor och hoppanordningar, beläget i anslutning till campingplatsens reception.
Ställningstaganden på olika nivåer
Utbyggnaden av bad- och campingplatser har betydelse för hela det rörliga friluftslivet, i vilket de ingår som viktiga beståndsdelar. Deras lokalisering påverkas av andra sektorer av samhällsplaneringen och kan, om en inte- grering inte sker redan på översiktlig nivå, hamna i konkurrenslägc gent- emot andra intressen med speciella anspråk på mark. Planeringen av bad- och campingplatserna blir därför en angelägenhet på olika ni "fler i sam- hällsplaneringen. (Jämför fritidsutrcduingens betänkande del II, SOU 1965:19, 5 kap.)
I den diskussion, som har förts, kring förutsättningar och krav som på- verkar planeringen av bad- och campingplatserna, har inte närmare precise- rats på vilka nivåer de olika frågorna bör beaktas. Här skall göras en sam- manfattning, som behandlar arl)etsfördelningen mellan centrala, regionala och lokala instanser saint sådana frågor, som bör lösas på byggherrcnivå.
Central nivå
På det centrala planets instanser ankommer att studera utvecklingen av camping både i och utanför landet. Genom inventeringar av befintliga an- läggningar med avseende på deras kapacitet och standard och genom kon- tinuerlig statistik av turistströmmarnas storlek och rörelser, av utnyttjande- frekvenser hos anläggningar, kan ett prognosunderlag skapas för den fram- tida planeringen.
En översiktlig planverksamhet på riksnivå, som differentierar markan- vändningen med hänsyn till exempelvis industrilokaliseringens, tätorternas saint skogs- och jordbrukets intressen gentemot det rörliga och fasta fri- luftslivet, kan medverka till samordning av planeringen på läns- och region- planet och ge garantier för att attraktiva områden i tid blir avsatta för friluftslivets behov. Samordning blir av särskild vikt när det gäller väg- nätet i stort och dess anpassning till turismens intressen. Av vikt är också att naturvårdsfrågorna och det rörliga friluftslivet blir föremål för en sam- ordnad behandling på riksplanet.
På olika centrala organ och myndigheter ankommer att utfärda riktlinjer i form av normer, råd och anvisningar som på olika nivåer är nödvändiga i den översiktliga planeringen, i detaljplaneringen och i själva projekteringen av bad- och campingplatserna.
Regional nivå
Även på länsnivå är det angeläget att, på ett mer detaljerat sätt, utvecklingen av det rörliga friluftslivet kontinuerligt följes. Inventeringar och statistik bör ligga till grund för en samordnad planering i den regionala enheten.
I sammanfattande planer, som anger markanvändningen för hela regioner, kan från såväl statligt som kommunalt håll förhållanden i områden som är att 'aktiva för turismen mera grundligt bli utredda. Regioner. där detta blir särskilt betydelsefullt, är sådana som omfattar kustbygder, områden med större sjöar, öar, liksom vissa f jällområden, där det rörliga frilufslivet redan är betydande eller där utvecklingen kan väntas. Många frågor i den regionala planeringen blir gemensamma för flera län och fordrar ett sam- arbete över länsgränserna.
Det ankommer på länsstyrelserna att besluta om bildandet av naturreser- vat, vilka under vissa förhållanden bör kunna upplåtas för mera kontrolle- rade typer av anläggningar, exempelvis bad- och campingplatser.
Rationaliseringen av jordbruket med intensiv drift av de om 'åden som är lönsamma och nedläggning av andra, innebär att vissa av de. senare i någon form kan tänkas tas i anspråk av det rörliga friluftslivet. Genom att om- råden, som annars löper risken att förfalla, kan få en ny funktion, kan deras skötsel inordnas bland de åtgärder som friluftsanläggningarna fordrar.
Lokal nivå
Kommunens eller kommunblockets översiktliga planering för det rörliga friluftslivet kan ha formen dels av en investeringsplan för vissa tidsperio- der, dels av en generalplan, som anger markanvändningen. Generalplanens utförlighet kan variera för de olika sektorerna inom samhällsplaneringen. 1 kommuner, där friluftslivets intressen har en framskjuten plats, kan dess intressen fordra en mera långsiktig och detaljerad behandling i generalpla— nen än i andra. I generalplanen anges de markområden, som är lämpliga för bad- och campingplatser. Lokaliseringsfaktorer, knutna till befintliga och planerade framtida förhållanden, kan gälla exempelvis vägnätets ut- formning, möjligheterna att reservera mark för campinganläggningar inom rimliga avstämt från de stora lederna, lokaliseringsfrågor inom andra sek- torer i kommunens planering med särskilt beaktande av störningseffekter. De kan också gälla va-nätets nuvarande och utbyggbara kapacitet, den kom— mersiella och samhälleliga service, som turisterna kan erbjudas, liksom samordningen med andra anläggningar i så kallade gruppanläggningar. Där detaljplanering erfordras kan den ske med hjälp av stadsplan eller byggnadsplan. I en sådan detaljplan anges de markområden, som skall an- 'ändas för bad och camping. Kompletterande byggnader bör dock ej be- stämmas i detalj, planen bör vara elastisk men särskilt i känsliga partier ange bebyggelsens läge i landskapet. Valet av markområde måste bygga på uppgifter om markens och vattenområdets beskaffenhet, lokalklimat, vege- tationsförhållanden m.m. Anslutning till kommunens va-nät och dess re- ningsanläggning »— alternativt egen reningsanläggning — bör prövas från funktionella, ekonomiska och anläggningstekniska aspekter.
Byggherrenivå
För den slutliga utformningen och för byggandet av bad- och camping- platserna svarar byggherren. Byggherre kan vara kommun, friluftsorgani- sationer, stiftelser eller enskilda företagare. Utformning och dimensione- ring av anläggningarna blir en fråga om att väga ekonomiska förutsätt- ningar och framtida lönsamhet i driften mot sociala behov och önskemål om viss storlek och viss standard. Storleken på en plats kan därvid bli be- roende av det väntade besöksunderlaget, av tillgången på plan mark av rätt beskaffenhet, av möjligheterna att dra ledningar och dimensionera en re- ningsanläggning, av tillgängliga personella resurser för administration och skötsel. Kraven på en viss sanitär utrustning och på kompletterande bygg- nader ger minimistorlekar på anläggningarna, tröskelvärden vid dimensio- neringen ger vissa rimliga storleksnivåer.
Campingplatsernas utformning kan påverkas av om de är tänkta som semester- eller genomreseplatser. Dessa båda typer kan ha olika storlek på friytorna, eventuellt också på campingtomterna, och kan ge olika för- utsättningar för placeringen av de kompletterande byggnaderna.
En koncentration av de kompletterande byggnaderna kan ge lägre inves- teringskostnader ifråga om ledningsdragning och installationer och ur drifts- synpunkt vara fördelaktig genom möjligheterna till bättre övervakning och skötsel. Gångavstånden från de längst bort belägna campingtomterna blir därvid större — de bör dock ej överstiga 150 m. Koncentrationen av hygien- byggnaderna och övriga gemensamma utrymmen kan medföra att tält och husvagnar mäste placeras tätare _ tomterna och friytorna blir mindre. Detta ställer särskilda krav på markbehandlingen i praktisk och utseende- mässig bemärkelse.
De kompletterande byggnader, som hör till campingplatserna, skall rym- ma vattenklosetter, tvättrum, viss utrustning för klädvård, diskplatser inom- hus eller utomhus, matlagningshus med kokplattor och plats för måltider, vissa utrymmen för försäljning, administration och redskapsförvaring, sjuk- rum samt eventuellt gemensamma lokaler för exempelvis samvaro, skriv- arbete eller tv.
Beträffande badens anläggningar gäller, att de, förutom primära anord- ningar som bryggor och hopptorn m. m., vars dimensionering och utform- ning delvis bestäms av simsport och simskoleundervisning, bör vara för- sedda med klosetter, utrymmen för omklädning samt vissa administrations- och redskapsutrymmen.
Campingplatserna ansluts ofta till ett naturligt friluftsbad och ibland till ett fullständigt utrustat bassängbad. Badet bör vara en självständig anlägg- ning utanför campingplatsen. Erfarenheter visar att samutnyttjande av exempelvis hygienbyggnader kan ge vissa svårigheter i övervakning och skötsel. Ett annat sätt att tillgodose camparnas önskemål om bad är att
anlägga en mindre simbassäng inom själva campingplatsen centralt place- rad och intill de kompletterande byggnaderna. Anläggandet av en sådan bassäng behöver inte innebära några mer komplicerade problem, varken tekniskt eller ekonomiskt. Då särskilda byggnader för omklädning och toaletter inte heller behövs, bör den totala kostnaden för ett sådant bad bli relativt låg.
Friluftsbadens finansiering kan, i de fall strandområdet eller den givna markytan på ett naturligt sätt kan inhägnas, ske genom entréavgifter. I många fall, framförallt vid kustbaden, är en inhägnad inte möjlig. Andra finansieringsformer, såsom bidrag från stat eller kommun, avgifter på de olika serviceenheterna inom badet eller försäljning, måste då prövas.
Både beträffande badens och campingplatsernas detaljutformning mäste hänsyn tas till den givna landskapsbilden och den verkan anläggningarna kan få i denna. De lägen, som blir aktuella, är ofta utsatta och exponerade, de utgör ofta delar av ett större attraktivt naturområde. Genom kombina- tioner av bad- och campingplatser och genom integrering av dessa i grupp- anläggningar kan deras verkan i landskapet bli relativt dominerande. Denna verkan bör kunna reduceras genom att hänsyn tas till de naturliga förut- sättningar som finns i terräng och vegetation och genom att byggnaderna ges en enhetlig och sammanhållande form.
Kungl. medicinalstyrelsens cirkulär till samtliga hälsovårdsnämnder
o
i riket angående sanitära anordningar a campingplatser m.m.; den
9 mars 1959
Medicinalstyrelsen vill härigenom för hälsovårdsnämnderna framhålla vikten av att erforderlig uppmärksamhet ägnas åt de sanitära förhållandena på platser, där ett större antal människor samlas, framförallt campingplatserna — en grupp av fritidsområde, där de hygieniska anordningarna ofta är starkt eftersatta. Hälsovårdsnämnderna bör verka för att följande synpunkter iakttages.
Angeläget är att anhopningen av människor vid campingplatserna ej blir för stor i förhållande till det utrymme som står till förfogande. Avståndet mellan tältens väggar bör ej understiga 4 meter. Med tält bör i förevarande hänseende likställas bäddbar bil, husvagn e. dyl. Vid en sådan tät uppställ- ning av tält uppstår brandfara, varför vid områdets planering kontakt bör sökas med vederbörande brandmyndigheter.
För matlagning, dryck och andra hushållsbehov bör finnas ymnig till- gång på gott vatten från vattenledning eller pump.
Klosetter bör finnas, skilda för damer och herrar. Antalet bör ej under-' stiga en på tjugo personer. Klosetterna bör fylla vanliga hygieniska krav och skötas väl, så att sanitära olägenheter icke uppstår. Minst en urinoar bör därutöver finnas och därest avlopp saknas, vara så anordnad att oren- ligheten upptages i tätt kärl innehållande torvströ eller lika tjänligt ämne. Klosett och urinoar bör vara uppställda å tätt underlag, som ligger högre än angränsande marks yta.
Vidare bör anordningar finnas för uppsamling av disk- och spillvatten på lämplig plats. För uppsamling av sopor, matrester och annat fast avfall bör finnas erforderligt antal täta, flyttbara kärl. För sopor kan även pappers- påsar ifrågakomma.
Även lämpliga tvättplatser bör anvisas, så anordnade att vattentäkten ej förorenas.
Tydliga anslag bör vara uppsatta som anger: dricksvatten, urinoar, avlopp, sopor och tvättplatser.
Hälsovårdsnämnderna bör ägna uppmärksamhet också åt andra platser, där större folksamlingar väntas uppstå på grund av den under sommar- månaderna ökade friluftsverksamheten. I tillämpliga delar bör därvid ovan angivna anvisningar tillämpas.
I övrigt vill medicinalstyrelsen hänvisa till sitt cirkulär den 28 april 1956 angående toalettanordningar m. m. å platser, där ett större antal människor samlas, vilket cirkulär finnes intaget såsom nr 30/ 1956 i samlingen av för- fattningar och cirkulär m. m. angående medicinalväsendet (MF).
K artbilaga I
'.fuw v : I elmlS
.- ac o o o 0
000 009 000 OGC 000 00: 000 051 000 002 000 Oil 000 ODI 000 09
000 OI
Jauoim ! eJDupAu! jmuv
9 ”g% &.loqawg %%
714»); ff.,
Kam
4' ,!'—1! ':f. , JJK/';';— . (.,—1,4
rat
' 'o'. I
uwounpos ,"
JaiaqönjowsöuqunouJer pew' _ i. _ Dömsisog
Jezaqöutouisöui UuDuJaAQ peuJ' _ ., _
l.'!!-
PJPÖSllnll-ld
"9961 öOQOlSlSVH HOO avoayesumlss AV NHLSWOMEIÖQA
FÖREKOMSTEN AV FRILUFTSBAD
- Strondlöngd 25 - 100 rn | —1-— 101— W
1965.
Karlskrona
KM . x
_;
Uppsala
&
Antal
invånare
&
Skellefteå
tätorter
Kartbilagu ?
- 000 OI - 000 05 - 000 001 - 000 OSI
000 002 000 09! 000 00!
Skala ] :4 milj.
000 056 000 007 000 057
FÖREKOMSTEN AV UTOMHUSBASSÄNGER 1965.
' Befintllga ! Under uppforande n Planerade
Skelllnod
&. % Ornskoldswk
J » i?
u = :.
S' = 5 I
U!» 'A- /
o
'Huflksvall 0
? Soderhamn | ?
Goteborg
H Karlskrona Antal invånarei tätorter alsvngborq
Kartbilaga 3
%
Malmo 1 ' 0
' 000 Gl
000 007 000 OGC 000 006 000 OSI. 000 OOZ - 000 Dil - 000 DOI - 000 09
Skala 1 :4 milj.
000 057
FÖREKOMSTEN AV SMÅBÅTSHAMNAR 1965.
' — 50 båtplatser . 50 — 100 båtplatser . 100 , båtplatser
Khuna ( Ornsknlasvu . &
Harnosand
gundsvnll l ' ?Ju
' £ äggen x .it)
' . casaderhamn
STL
. 'x;
'$ [ Gail:
Karlbilaga 4'
invånare i tätorter
000 057 000 007 000 OSE 000 005
000 Oil 000 002 000 Om
Skala 1 :4 milj.
nommxozmqmz & 932535?» 58.
> Nm - mo &: > m__ | 50 5: > 54 | 5:
ur...-:nb
Kartbilagn 5
bio. 220303 _. Eno—"md
_ _
? _ ». , ! , P,” 5: _ 1 D _ P ., > ww»? _ ,» > 4 ,
?
*—> 000 Oil
» 000 0! o ”?
1 ;
000057 000 007 000 mot 000 092 — DGC OOZ r- 000 00! i- 000 05
000 OSE
m_s—= _ I» :::.
FÖREKOMSTEN AV SEMESTERBYAR 1965.
- Semesterby med * lO stugor | " " ' ll — 25 stugor l * " * 26 — stugor
/ ' ' Å sadun * l = n ,? _ _ ]
) (”
r *; . _ ,, ; m Shellnlub
,
,5 Umeå , _ , > 7
[' l_ .nnfwx— ! %
:;
_ L ' Ornskoldsvlk
Mornosand
Sundsvall
Uppsala
SW
!?Nasleww 54
Få fll .
N 1 &”
l. 4 Delft & ? '/ "W&W Karlskrona
N ( n —v Antal invdnarei tätorter
Helsingborg
Kurtbilaga 6
_ _ lesj'lunstca t! - i ,
_j %" *Le—
000 007 000 OSE 000 005 000 051 — 000 002 - 000 DSl * 000 Om — 000 DS
T-OOO 01 0 ja
Skala ] 14 milj.
000 097
"fnul vi 1 "IMS
Kartbilaga 7
» r _ N N N . _ :; g g g g 2 g ; g ;, €) o 0 0 o 0 o Q 3 g 2 8 g 3 s: å 2 EU % #. Jauoipt IBJDUQAUI ibiuv GMWM
..u-tsm 5”
. bintulvuo/l
?
('. 9.5 » ?.] llUÅslttåhH
u(f;
|yDAspunS' (,
DunsoulnH / 1
. '$ all '( f ' l * ” .. Puwåiaisnc'wtnx?) . _. — sx; . _
oå.-
O'H'Il'WS
-..- 009 — OSZ -,.— OSZ - 00l nr 001 — OS . -..- - oos . o . mpppq os - -
VNOVLNVGNO tll-103119 '9961 lVNOlSNEld HJO TlZ-llOH AV NBLSWOMHEQJ
FRILUFTSGÅRDAR OCH RASTSTUGOR SOM ERHÅLLIT STÖD UR FRILUFTSFONDEN.
V . [_l läste/sund
_ "l & l I , ul l . '; & Harnoscrta & , . _ ll I . _ , * ' ndsvall
Sade/hamn
; % .. N/Mpmg
qulSkFO'VG Antal anÖnClr? [ tätorter
04% JTijj,
000 005 000 052 000 00! 000 D;! 000 DEN 00 05 000 Gl
Skala ] :4 milj.
000 09€ 000 007 000 097
Kartbilugu 8
NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1966
1. La Cooperation .internordlque.
STATENS
OFFENTLIGA U DNINGAR 1966
Systenmtfgk' förtec 'ng
(Sim-orna inom klammer beteckna/Wennman” nummer igen kronologiska förteckningen) .4' ...
Justitiedepartementet
Uts ningsrätt IV. [7] H eslagstlftningssakkunniga. 1. Ny Hyreslagstitt- _ing. [1412 . Undersökning angående hyressplitt- ringen. [15] Utkommer senare. Arbetspromemorier i författningsfragan. [17] Decentralisering av naturalisationsärenden in. in. [20] 1963 års markvärdekommltté. 1. Marktrågan I. [ä] 2. Markfrågan II. Bilagor. [24] Atomansvarighet III. [29]
Utrikeodopartcmentet Internationellt tredaforsknlngainstitut ! Sverige. [5]
Försvarsdepartcmentet
Tygförvaltningens centrala organisation. [11] Strategi i väst och öst. [18] Skeppsholmens framtida användning. [27]
Socialdepartementet
Förfrnårladmultatabidragsgivning till hinno- och njut— v en.
Omsorger om psykiskt utvecklingshnmmade. [9] Läkemedelafönnånen. [28] Kommunerna och ungdomen. [32]
Kommunikationsdcpartementet
Friluftslivet i Sverige. Del III. Anläggningar för det rörliga friluftslivet m. m. [33]
Finansdepartementet
1965 år: ungtidsutre 1. Svensk ekonomi 1966— 1970. [1] 2. Export och port 1966—1970. Bila 1. [2] 8. Tillgången på arbetakraft 1960—1980. B laga 2. [814 Handelns arbe takratta- och investerings- behov fram till 1970. Bila 8. [10] 5. Utvecklings- tendenaer inom undervisn g. hulao- och ljukvArd Nsamt locialv1rd1966—1970. Bilaga 6. [1 ] [4 Ny ! olnboklöringsfdrordninm m.[16] Statliga betänkanden 1961— 965. [19] Oljebranachen. [21]
Eckleslastikdepartementet Yrkuutbildningon. [8]
J ordbruksdepartementet
Renbetesmarkema. [12]
Bostadsartende m. m. [26]
1960 års jordbruksutredning. 1. Den framtida jord- brukspolitiken. A. [30] 2. Den framtida jordbruks- politiken. B. [31]
Handelsdepartementet
Lagstiftning mot radiostörningar. [22] Sällskapsresan [25]